Tillbaka till kapitellistan

Tionde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2-4 | 5 | 6 | 7-9 | 10 | 11 | 12-13 | 14-15 | 16 | 17-18 | 19-21 | 22-23 | 24 | 25 | 26-27 | 28-29 | 30 | 31-33 | 34-36 | 37-38 | 39 | 40-42 |


10:1 Amen, amen, säger Jag er, den som ej kommer in i, in i fårens gård genom dörren, emellertid/utan stiger upp från en annan plats, den där är en tjuv och en rånare.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Amen amen säger-(jag) er, den ej kommande-in-i genom '-en dörr'/dörren in-i '-en gård'/gården '-ens fårs'/fårens emellertid stigande-upp från-en-annan-plats den-där (en)-tjuv är och (en)-rånare.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som icke går genom dörren in i fårahuset, utan stiger in från ett annat håll, han är en tjuv och en röfvare.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hwilken icke går in genom dörrena i fårahuset, utan stiger annorstäds in, han är en tjuv, och en röfware.

LT 1974: Den som vägrar att gå in genom grinden till fårfållan utan smyger sig över muren, måste vara en tjuv.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Kistans/arkens dörr skall du göra ut ur ’sneda ting’/sidan. ...” (1 Mos 6:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du skall göra en gård till tältet." (2 Mos 27:9a, Grekiska GT)

(Joel profeterade: "Ett mycket/månghövdat och stabilt/starkt folk) kommer att stiga upp emot bostäderna (i Jerusalem), och de skall komma in i (dem) genom fönster som tjuvar." (Joel 2:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Edom:) "Om tjuvar kom ’in i’/in (vända) i riktning mot dig eller rånare (om) natt(en), hur må du (då inte) – alltefter omständigheterna – slängas bort?" (Obadja v 5a, Grekiska GT)

(Tobit) kom (genom) gårdens dörr. (Tobit 11:10b)

En annan (fiende) hade slängts halvdöd till en annan plats. (Salomos Vishet 18:18a)

Prästerna befäster (gårdarnas) portaler, både (med) lås och bommar, på så sätt (att) de ej må plundras av rånare. ... Och inte från tjuvar och inte från rånare må försilvrade och förgyllda gudar av trä inte/förvisso ej alltigenom rädda. (Jeremias brev v 17b,56b eller 57a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Uppå jorden ... gräver sig tjuvar igenom och stjäl." (Matt 6:19b)

Då (Josef) hade rullat en stor sten (i/för) dörren av minnesgraven, gick han bort. (Matt 27:60b)

(Jesus sade till Simon och de som var i sällskap med honom:) “Låt oss leda/’förflytta oss’ till en annan plats in i de havande/närbelägna bystäderna/landsortsstäderna, för att Jag och/också där må kungöra/förkunna, ty ’in i’/’med syfte på’ det här har Jag kommit ut.” (Mark 1:38)

(Jesus) lät (hela tiden) inte (någon) vara (i fred), för att någon måtte föra ett/något kärl genom, genom helgedomen(s gård). ... (Han sade:) ”Ni har gjort (א,* א) (Mitt hus) till en håla av/för rånare.” (Mark 11:16,17b)

(Jesus sade:) ”Kämpa (för) att komma ’in i’/in genom den trånga dörren.” (Luk 13:24a)

De satte (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/’dag för’ dag (mannen som hade varit lam ut ur sin moders underliv) i riktning mot den helgedomens dörr, den som sägs/kallas ’Läglig stund’ … Då han hade skådat att Petrus och Johannes stod i begrepp att träda in i, in i helgedomen, frågade/bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) att (få) ta en allmosa. (Apg 3:2b-3)

(Gud) hade öppnat en dörr av tro för nationerna. (Apg 14:27b)


Hembygdens predikan:

Fårfållan eller fårgården utgjordes vanligen i Palestina av en på betesplatsen anordnad, av låga murar omgiven plats, gemensam för flera hjordar. Dit infördes dessa för natten, för att icke förskingras samt skyddas för tjuvar och rovdjur. Viktigast var porten eller dörren med sin dörrvaktare, vilken det ålåg att tillse, att ingen obehörig trängde sig in. Då herdarne på kvällen fört in sina får, avlägsnade de sig, men återkommo följande morgon och insläpptes. Varje herde ropade nu sina får vid namn, varvid dessa villigt samlade sig kring honom. ... Jesus upprepar icke mindre än fyra gånger i texten, att han är dörren. De två första gångerna säger han sig vara dörr för herdarne och de två sista för fåren. Att Jesus är dörren, genom vilken varje äkta herde ingår och utgår, är en ljuvlig men ock mycket allvarlig sanning. ... Huru mången präst- och predikant-kandidat hör icke här sin dom ur Jesu mun! Fråga mången sådan, om han erfarit den förändring varom Jesus ... talar, och han torde antingen svara dig undvikande eller att det icke rör dig. Nu väl, rör det ingen människa, så rör det dock honom, som en gång skall döma levande och döda. Han skall fråga: Varför trängde du dig in som herde för mina får, innan du själv verkligen blivit ett av dem? Men detta gäller även många som redan äro i herdekallet. En säger sig vara en sökande själ men vill icke höra talas om ny födelse och visshet om barnaskap, ty sådant gives icke i detta livet. En annan torde anföra sin ordentliga kallalse av kyrkostyrelsen och menar, att Jesu får böra därför hålla honom för en rätt herde. En annan torde blott förbittras. O. s. v. Mot allt detta stå nu Jesu ord här outplånliga: Den som icke går genom dörren in i fårahuset, utan stiger in från annat håll – det vare nu lärdom, mänsklig kallelse eller vad som helst – han är en tjuv och en rövare. O du store hjärterannsakare Jesus Kristus, utrannsaka, ja utrannsaka mig och oss alla! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 243-244,246-247, Andra söndagen efter påsk, Joh 10:1-10)


Exegeter, evangelister med flera:

Det grekiska aulê betecknar normalt en inhägnad gård i anslutning till ett hus. … Det grekiska ordet thyra betyder dörr, port. I liknelsens sammanhang kan det översättas med ”grind”, men tyngdpunkten ligger på själva ingången. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 232)

I profan grekiska betecknar ”kleptês”, tjuv, en person som med list och bedrägeri tillskansar sig andras egendom. Ordet står i motsats till ”lêstês”, rövare, en person som tillskansar sig andras ägodelar med våld. (Studiebibeln V, s 574)

Har SMF (Svenska Missionsförbundet) något existensberättigande i framtiden? Ja, det tror jag. ... Det kommer även i framtiden att finnas kristna med behov av en gemenskap, där det är ... långt mellan väggarna! Och där Jesus är enda ingångsdörren. (John Hedlund "Morgondagens SMF" s 259; BG Ask-kommentar: Jämför med Jesu ord i Matt 7:13-14. Kan det vara långt mellan väggarna/vägkanterna, om man går den smala vägen? Kan den smala vägen samtidigt vara bred? Kanske att Hedlunds ord bäst bör förstås i ljuset av Jesu ord i Joh 8:36 om den frihet som "Sonen" ger den som gått in genom den trånga ingångsdörren? Eller?)

Ett stenkast från Forserums Träförädling ligger AB WST-hus, vars firmamärkesprydda skorsten fångar tågresenärens ögon. Här har ur sågverk och hyvleri genom talrika inkorporeringar skapats en storindustri, som (nu år 1968) gör 2,5 kilometer dörrar per dag och levererar 9 000 kvadratmeter fabriksfärdiga väggelement per vecka. Som isoleringsmaterial användes halm - ett patent som betytt mycket för WST. Över tusen människor i Forserum är beroende av företaget, som dock aldrig behövt permittera en man. Familjeföretaget har levererat hus och inredningar till en lång rad länder, bl.a. Israel och Peru. Denna export bjuder betydande problem - väggar och dörrar är klart skrymmande - och licenstillverkning med patentet som grund blir allt vanligare. (Per-Erik Tonell "Inte bara papper och pinnstolar" s 162)

Knappt slog doften av varm ånga och gödsel emot (varginnan) innan ett glatt skällande brast löst bakifrån. Det var (hund)valpen (Vitpanna) som var hemkommen. Han hoppade upp till varginnan på taket och så ner i hålet, och eftersom han kände sig hemma i värmen och kände igen sina egna får började han skälla allt högljuddare. (Den väldiga, svarta hunden) Arapka vaknade under lidret, vädrade varg och satte i med att tjuta, hönsen började kackla och när (vaktkarlen) Ignat visade sig på trappan med sin enpipiga bössa var den vettskrämda varginnan redan långt bort från vistet. ... "Vad var det för något?" frågade med hes röst en vandringsman, som övernattade hos honom och som väckts av oväsendet. "Ingenting", svarade Ignat. "Bara strunt. Våran Vitpanna hade tagit sig till med att sova inne hos fåren i värmen. Men han har inte vett på dörren. utan ska nödvändigt in genom taket. Igår natt hade han krafsat hål på taket och givit sig ut på promenad, den rackarn. Och nu kom han tillbaks och har haft hål på taket igen." "En sådan dumbom." "Ja, han har en skruv lös i hjärnan. Och jag har en dödlig avsky för dumskallar", stånkade Ignat och klättrade upp på ugnen. Nehej du, gudsman, ännu är det alldeles för tidigt att stiga upp - nu sover vi ett tag igen för full maskin ..." Men på morgonen kallade han till sig Vitpanna, daskade till honom ordentligt kring öronen, visade honom ett spö och upprepade gång på gång: "Du ska gå genom dörren! Genom dörren! Genom dörren!" (Anton Tjechov "Vitpanna" s 73-74)

(Kristen) fick se två män klättra över muren till vänster om den smala vägen och hastigt närma sig honom. Den enes namn var Formalist, den andres Skrymtare. När de upphunnit honom, slog han sig i samspråk med dem. Kristen: ”Ädle herrar, varifrån kommen I och varifrån ärnen I er?” Formalist och Skrymtare: ”Vi äro födda i riket ’Fåfäng ära’ och skola till berget Zion för att vinna pris och ära.” Kristen: ”Varför gingo ni ej in genom porten, som står vid början av vägen? Veten I ej, att det står skrivet: ’Den som icke går in genom dörren i fårahuset, utan stiger in från annat håll, han är en tjuv och en rövare.’” (Joh 10:1.) Formalist och Skrymtare svarade härtill, att alla i deras rike ansågo, att det skulle bliva en alltför lång omväg, om man ginge till den trånga porten för att komma in och därför var det bland dem en allmän sed att taga denna genväg och klättra över muren, liksom de nu gjort. Kristen: ”Men anses det icke som en skymf mot herren i den stad, till vilken vi ärna oss, att på detta sätt bryta mot hans uppenbarade vilja?” Formalist och Skrymtare svarade, att Kristen för den sakens skull icke behövde bry sin hjärna; ty vad de gjorde var sedvänjans hävd och om det behövdes kunde de skaffa vittnen på, att man gjort så i tusen års tid. Kristen: ”Kan edert förfarande ändock bestå inför rätta?” Formalist och Skrymtare svarade, att en sedvänja, som ägt så långt bestånd eller mer än tusen år, otvivelaktigt skulle erkännas såsom laglig av en opartisk domstol. (John Bunyan ”Kristens resa” s 40-41)

På grund av regeringens ännu oklara befogenheter och den starka ställning högadeln innehade hade det blivit vanligt att präster för att vinna befordran skaffade sig rekommendationsbrev från kungen eller andra förnäma personer. Dessa brev var riktade till biskopen eller till den lediga församlingen. Detta problem diskuterades bland annat på mötet 1613, då prästerskapet var samlat i Stockholm. Frågan som behandlades var vad man skulle göra med präster som "icke efter Guds ord och Guds församlings gamla och lovliga sedvana vilja komma till tjänster och församlingar" utan omogna och oförtjänta "inlåta sig med höga personer" och genom falska föregivanden skaffar sig förord för att tränga sig in i församlingarna. Därigenom åstadkom de, menade man, oenighet mellan församlingar och prästerskapet, och gjorde överheten onödigt besvär. Man beslutade att biskoparna skulle undervisa prästerskapet i sina stift i artikeln om laglig kallelse (CA XIV) och förmana dem att betänka den Heliga Skrifts ord i Syrak 7:4,5 och Hebréerbrevet 5:4,5 (och tager ingen sig själv denna värdighet, utan han måste såsom Aron kallas därtill av Gud). Den som trängde sig in olagligen skulle man inte erkänna som en ämbetsbroder utan anse honom som en som Kristus omtalar i Johannesevangeliet 10:1, det vill säga som en tjuv och rövare. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 90-91)

När sakristior tillkom var det viktigt, att de gjordes stöldsäkra. Där förvarades ju inte bara prästkläder och dukar utan också kyrksilvret och kyrkokassan i sin kista. Dörren till sakristian gjordes därför av järn. Just en sådan dörr finns till (Barnarps) kyrkas nuvarande (år 1997) sakristia. Konstvetaren Raine Borg på länsmuseet i Jönköping har redovisat länets medeltida, järnbeslagna kyrkoports- och kyrkodörrar. Han beskriver vår kyrkodörr så: Den består av 15 plåtar som nitats fast på en järnram. På nithuvudena sitter blommor av järn. I dörrens handtagsring finns drakhuvuden som är tänkta att vara skyddsvakter. Sådana dörrar är typiska för sen medeltid. De användes som "kassaskåpsdörrar", vilket oftast innebär dörr till sakristia. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 7)

För de flesta av oss är termerna tjuvnad och rån synonyma, men så var inte fallet på 1200-talet. Tjuvnad, eller stöld, var ett nesligt brott som utfördes i lönndom och belade sin utövare med skam. Rån var däremot en öppen, allmänt känd handling, som visserligen var förbjuden men absolut inte medförde vanära för brottslingen. Tjuven var en feg stackare vars gärning inte sällan kvalificerade honom för dödsstraff; rånaren var en man av ära som stod för vad han gjorde. Den höga uppskattningen av rånarens hedervärda offentlighet avspeglades på 1200-talet och första hälften av 1300-talet i en jämförelsevis mild straffskala; från och med andra hälften av 1300-talet skulle straffen bli betydligt värre. Om man på Birger jarls och hans söners tid begick ett vanligt handrån, det vill säga tog något ur en annans hand, kom man undan med milda böter, olika höga beroende på det åtföljande våldets grovhet (i Götaland) eller det rånades värde (i Svealand). Man skilde emellertid på olika sorters rån. En typ som bestraffades med betydligt högre böter än handrån var likrån, plundring av de dödas ägodelar. Den i särklass värsta typen var stråt- och sjöröveri, vilket redan på landskapslagarnas tid fördömdes: den skurk som fälldes för dylika gärningar kunde dräpas ogill. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 85-86)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Grekiska ord:

allachothen (från en annan plats) Joh 10:1 – (4 Mack 1:7). Kontrastera allachê/allachou (till en annan plats) 2 Mack 12:22; Salomos Vishet 18:18 resp. Mark 1:38.

aulê (gård) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 11:10; Jeremias brev v 17; Joh 10:1 – Ester 1:1b(A2),1m(A12),q(A16),5; 2:19; 3:2-3; 4:2,11; 5:9,13; 6:4-5,10,12; 7:4; Tobit 2:9; 3:17; 7:1; 1 Mack 4:38,48; 9:54; 11:46; Matt 26:3,58,69; Mark 14:54,66; 15:16; Luk 11:21; 22:55; Joh 10:16; 18:15; Upp 11:2.

thyra (dörr) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 11:10; Luk 13:24; Joh 10:1; Apg 3:2; 14:27 – Ester 5:1c(D6); Tobit 7:1; 8:4,13; 13:16(17),18; 1 Mack 4:38; 12:38; 2 Mack 2:5; 14:41; Salomos Vishet 19:17; Syr 21:23-24; Jeremias brev v 58; Susanna v 17-18,20,25-26,39; Bel och Draken v 11,14,18. Matt 6:6; 24:33; 25:10; 27:60; Mark 2:2; 11:4; 13:29; 15:46; 16:3; Luk 11:7; 13:25; Joh 10:2,7,9; 18:16; 20:19,26. Apg 5:9,19,23; 12:6,13; 16:26-27; 21:30; 1 Kor 16:9; 2 Kor 2:12; Kol 4:3; Jak 5:9; Upp 3:8,20; 4:1.

kleptês (tjuv) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 56(57); Matt 6:19; Joh 10:1 – Syr 5:14; 20:25; Matt 6:20; 24:43; Luk 12:33,39; Joh 10:8,10; 12:6; 1 Kor 6:10; 1 Thess 5:2,4; 1 Petr 4:15; 2 Petr 3:10; Upp 3:3; 16:15.

lêstês (rånare) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 17,56(57); Mark 11:17; Joh 10:1 – Syr 36:26(28); Jeremias brev v 13(14); Matt 21:13; 26:55; 27:38,44; Mark 14:48; 15:27; Luk 10:30,36; 19:46; 22:52; Joh 10:8; 18:40; 2 Kor 11:26.


Ytterligare studier:

Upp 9:21.


Kenneth E. Bailey "The Shepherd Poems of John 10. Their Culture and Style"; Near East School of Theology Theological Review 14 (1993): 3-21. Se också Irish Biblical Studies 15.1 (1993): 2-17.

Anton Fridrichsen "Herdekapitlet Joh 10"; Svensk Exegetisk Årsbok 8 (1943): 30-48.

David J, Hawkin "Orthodoxy and Heresy in John 10:1-21 and 15:1-17"; The Evangelical Quarterly 47.4 (Oct. - Dec. 1975): 208-213.

John AT Robinson "The Parable of the Shepherd"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 46 (1955): 233-240.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-09; 2014-04-30)

Tillbaka till Start

10:2-4 Men den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. När han – alltefter omständigheterna – må kasta/föra ut * (א*) de egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst.

Ord för ord: 10:2 (10 ord i den grekiska texten) den men kommande-in-i genom '-en dörr'/dörren herde är '-ens fårs'/fårens. 10:3 (21 ord i den grekiska texten) (för)-den-här '-en dörrvakt'/dörrvakten öppnar och '-en får'/fåren '-ens rösts'/röstens hans hör och de egna får (han)-höjer-(sin)-röst enligt namn och (han)-leder-ut dem. 10:4 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) när-alltefter-omständigheterna de egna (han)-må-kasta-ut framför dem (han)-går och '-en får'/fåren honom följer, eftersom (de)-'känner-(och-har-känt)'/känner '-en röst'/rösten hans.


1883: Men den som går in genom dörren, han är herde för fåren. För denne låter dörrvaktaren upp, och fåren höra hans röst, och sina får kallar han vid namn och för dem ut. Och när han släppt ut sina egna får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst.

1541(1703): Men hwilken som går in genom dörrena, han är herden till fåren. För honom låter dörrawården upp, och fåren höra hans röst; och sin egen får kallar han wid namn, och leder dem ut. Och när han hafwer släppt sin egen får ut, går han för dem, och fåren följa honom efter; ty de känna hans röst.

LT 1974: Fåraherden kommer genom grinden. Grindvakten öppnar grinden för honom, och fåren hör hans röst och kommer till honom. Och han kallar på sina egna får med deras namn och leder dem ut. Han går framför dem, och de följer honom, eftersom de känner igen hans röst.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud) kastade ut Adam ... och ordnade keruberna och det lågande stora svärdet, som vänder sig (till) att vakta vägen av/till livets trä. (1 Mos 3:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Abram:) "Räkna ihop stjärnorna ... På det här sättet kommer din säd att vara." Och Abram trodde (i/på) Gud. Och det räknades för honom in i rättfärdighet." (1 Mos 15:5b-6, Grekiska GT, jfr Jes 40:26)

(I Refidim) törstade folket (i/efter) vatten, och folket knotade där i riktning mot Mose och sade: ”’För att vad det här’/'varför ... för det här' fick du oss att gå upp ut ur Egypten (för) att döda oss och våra barn och husdjuren (med) törst?" (2 Mos 17:3, Grekiska GT)

(Folket sade till Aron:) “Mose, den här människan som ledde/förde oss ut, ut ur Egypten. ... (2 Mos 32:1b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Herren: "Låt Herren, andarnas och varje kötts Gud, granska en människa uppå/’med avseende på’ den här synagogan, ’vem som än’/som skall komma ut före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall komma 'in i'/in före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall leda dem ut och ’vem som än’/som skall leda dem ’in i’/in, och Herrens synagoga skall inte vara som om (den var) får, till vilka det inte är en herde." Herren samtalade i riktning mot Mose: "Tag Jesus/Josua i riktning mot dig själv!" (4 Mos 27:15-18a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Herren) ledde er själv ut i/med Sin stora stabilitet, ut ur Egypten.” (5 Mos 4:37b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”När Herren skickade ut er, ut ur Kadesh-Barnea och sade: ’Stig upp och ärv den jord som Jag ger er’, och/men ni lydde icke Herrens, er Guds, ord, och ni trodde inte (i/på) Honom, och ni lyssnade inte till Hans röst.” (5 Mos 9:23, Grekiska GT)

Och skåda, husets dörrvakt renade/rensade vetena/vetet. (2 Sam 4:6b, Grekiska GT)

Portvaktarna stod emot/intill dörrarna till Herrens hus, och/’så att’ en oren inte skall komma in i varje/någon angelägenhet. (2 Krön 23:19a, Grekiska GT)

(David sade:) "Herren är en herde för mig." (Ps 23:1a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Den/Du som är en herde för Israel, häll/utgjut (Din högsta förmåga) i riktning mot (oss), Den/Du som visar Josef vägen som om (han var) får." (Ps 80:1a eller 80:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag har valt att ’slänga ut vid sidan av’/’löpa risk’ i Guds hus hellre än att ha min bostad i, i missares (av Guds mål) tältboningar.” (Ps 84:10b eller 84:11b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Israel: "Herren) är vår Gud, och vi Hans betes folk och får av/i Hans hand. Idag, om ni – alltefter omständigheterna – må höra Hans röst, må ni ej förhärda era hjärtan som i ’förbittringen vid sidan av’/utmaningen enligt/under prövningens dag i det ödelagda (området)." (Ps 95:7-8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren skall vakta din väg in och din väg ut från nuet och ända till (den kommande) tidsåldern. (Ps 121:8, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Led/för ut min själ, ut ur ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ ... och rättfärdiga skall stanna bakom mig.” (Ps 142:7a eller 142:8a, Grekiska GT)

Då (Herren) för ut Sin utsmyckning/'(utsmyckade) värld' enligt/efter antal, skall han kalla varje/alla på/’för ... skull’ namn. Från/’beroende på’ mycket härlighetsglans och i/med stabilitets makt är inte någon obemärkt för Dig. (Jes 40:26b, Grekiska GT, jfr 1 Mos 15:5-6)

(Herren sade till Sin Tjänare:) ”Öppna blindas ögon, led ut, ut ur band (de som) är (och har varit) bundna och ut ur ett vakthus de som sitter i mörker.” (Jes 42:7, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk Israel:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Då (folket) leds tillsammans, skall Jakob ledas tillsammans, tillsammans med varje/alla (folk). Då (Israel) tas emot ut ur (folken) skall Jag ta emot ut ur (folken) Israels ’helt och hållna’/hela rest. Jag skall sätta/ge emot det deras bortvändande/tillflykt. Som får i betryck, som en liten hjord i en mitt av deras sovplats, skall de hoppa ut ur människor." ... De kom genom en port, och de kom ut genom den, och deras kung kom ut före deras ansikte, men/och Herren skall anföra dem. (Mika 2:12,13b, Grekiska GT)

Då (Tobias) hade kommit ’in i’/in, talade han till fadern: “Skåda, jag har funnit (och finner) den som skall gå tillsammans med mig. Men/och(Tobit) talade: ”Höj din röst (i riktning mot) honom (så att han må komma) i riktning mot mig, för att jag må få ytterligare kunskap (från) vad slags stam han är och om (han är) trofast (till) att gå i sällskap med dig.” (Tobit 5:9, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet är enligt/efter dess namn, och hon är inte synlig för många.” (Syr 6:22)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herre, var barmhärtig mot ett folk, som kallas (och har kallats) på/’för ... skull’ Ditt namn.” (Syr 36:11a eller 36:14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara, och Han veknade i Sina inre ädla delar emot dem, eftersom de (hela tiden) var * (א*) (som om) de ej hade en herde. (Mark 6:34a)

Jesus talade: “Höj era röster (i riktning mot den blinde).” Och de höjer sina röster (i riktning mot) den blinde och säger till honom: ”Visa tillit, res dig upp, Han höjer Sin röst (i riktning mot) dig.” (Mark 10:49b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “När Människans Son kommer är det) som då en människa hade låtit sin bostad vara (för att fara) utomlands och hade gett sina slavar (den rättsliga) myndigheten åt var och en hans gärning, och han ålade dörrvakten ’för att’/att han må vara vaken.” (Mark 13:34)

(Herdarna) vaktande/'höll vakt' (om) natten emot/över sin hjord. (Luk 2:8b)

(Johannes Döparen sade: "Jesu) kastskovel (är) i Hans hand (för) att alltigenom rena Hans tröskplats och leda/föra tillsammans brödsäden." (Luk 3:17a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Som/då (Jesus) kom emot/intill platsen, då (Han) hade sett/tittat upp, talade (Han) i riktning mot (Sackaios): ”Sackaios, 'då du har skyndat dig'/'skynda dig och' stig ned, ty idag måste jag stanna i ditt hus.” (Luk 19:5)

Då (Jesus) steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem gick Han framför (sina lärjungar). (Luk 19:28b)

Då han hade höjt sin röst (med) en stor/hög röst, talade Jesus: ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” (Luk 23:46a)

(Jesus) ledde/förde (Sina lärjungar) ut * (P75,א,*א,B) ända till i riktning mot Betania, och då Han hade lyft sina händer emot (dem), välsignade Han dem. (Luk 24:50)

De satte (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/’dag för’ dag (mannen som hade varit lam ut ur sin moders underliv) i riktning mot den helgedomens dörr, den som sägs/kallas ’Läglig stund’ … Då han hade skådat att Petrus och Johannes stod i begrepp att träda in i, in i helgedomen, frågade/bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) att (få) ta en allmosa. (Apg 3:2b-3)

Då en Herrens budbärare hade öppnat vaktens/’det fängsliga förvarets’ dörrar och lett/fört ... (apostlarna) ut genom/under natt(en), talade han: ”Gå och då ni har stått/’placerat er’ samtala i helgedomen till folket det här livets alla ord.” (Apg 5:19-20)

(Gud) hade öppnat en dörr av tro för nationerna. (Apg 14:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då (Jesus) hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. (Joh 2:15a)

Den som har bruden är brudgum, men brudgummens vän, som står och hör honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst. (Joh 3:29a)


Hembygdens predikan:

Om det förtroliga förhållandet mellan en rätt herde och hans får heter det: Sina egna får kallar han vid namn och för dem ut, och han går framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst. Vilket skönt växelförhållande, mina älskade! Herden känner varje fårs namn, och fåren känna ögonblickligen igen hans röst, och dit han går följa de honom. Så betecknas det rätta förtroendet med sin därav födda förtrolighet mellan herden och fåren, beroende på en inre andlig frändskap genom födelsen av Gud. Fåren känna Jesu röst, och i mån som herdens röst är lik denna känna de även hans. Liksom när i en krigshär underbefälhavaren blott upprepar överbefälhavarens ord, så är den rätta herderösten intet annat än Jesu röst, tillämpad av herden på det egna hjärtat och sedan på varje fårs i hjorden. Han driver därför icke fåren ifrån sig ut på betesmarken utan följer dem. Det berättas om Napoleon den store, att han plägade gå in bland soldaterna i lägret och förtroligt samspråka med dem, äta av deras kost o. s. v. Detta fäste dem vid honom mera än hans övriga fältherreegenskaper. Må varje herde i Jesu hjord besinna detta. Må han särskilt gå med fåren ut på ”betet”, det är näras av samma försoningens ord som de. Varje får är ju icke en herde, men i fråga om andlig näring måste varje herde vara intet annat än ett får av hjorden, såsom en bibeltolkare säger. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 247, Andra söndagen efter påsk, Joh 10:1-10)

Hör icke, mina älskade, varje vår nöd, huru stor den än är, under något av dessa (Jesu många) namn? Och hör den under något av Jesu namn, så är visst, att han bär den på sitt hjärta, tröstar och hjälper uti den och sist utplånar den likt solen den kalla morgondimman. Ty – och däruti ligger kraften av hans namn – han bär icke blott själva namnen utan ock de egenskaper, som ligga i de namnen. Det är icke såsom hos människor att egenskaperna ofta svära emot de namn de bära. T. ex. någon heter Fredrik, sålunda ”rik på frid”, men är hela sitt liv en arm, fridlös människa. Icke så med Jesus Kristus. Utan finner du ett namn hos honom, eller en utsaga av honom eller om honom, som svarar mot din nöd, så vet, att han kan fullkomligt hjälpa ur den nöden. Det är din himmelske fader som givit honom de namnen, han som icke kan bedraga dig; nej vilkens hjärta brinner av innerlig åstundan att hjälpa och frälsa dig. Ja, skulle du vara alldeles rådlös, så vet, att Jesus bär just namnet råd. Han vet därför råd i allt och med allt. Vare då hans höga och härliga namn prisat nu och i all evighet! Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 57-58, Nyårsdagen, Luk 2:21)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Valet av namn räknades bland israeliterna som en mycket viktig sak. ... Namnet skulle inte bara ha till funktion att skilja den ena personen från den andra, utan också säga något om bärarens egenskaper, väsen och personlighet. (Studiebibeln V:696)

Herren (säger i Jes 43:1 till sitt utvalda folk): "Jag har kallat dig vid ditt namn, du är min." Detta vittnar om det förtroliga förhållandet mellan Herren och dem som hör honom till. Vi minns Jesu ord när han talade om sig själv som den gode herden: "Han ropar på sina får med deras namn." (Joh 10:3) Du är min. Detta är det varmaste uttryck för kärlek man kan tänka sig. På det sättet vill Herren äga var och en av oss. Så tryggt och gott det är att vara hans! (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 210; kommentar till Jes 43:1)

(Evangelisten) Lukas antyder inte ens hur Jesus kunde upptäcka Sackeus och hur han kunde veta hans namn. Jesus handlade ju på Guds vägnar, och känner alla och ser dem, när de tror att de går sina egna vägar. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 203 i kommentar till Luk 19:1-10)

Du har tappat ditt namn men världen skyndar till och erbjuder dig ett vackert urval. Du skakar på huvudet men din älskade har en gång funnit nålen åt dig i höstacken. Hör du: han ropar redan på dig. (Nelly Sachs "Glödande gåtor" s 511)

När det blev varmare på våren släpptes fåren ut på bete i vår fårhage. Och lammungarna skulle börja lära sej äta gräs. ... När jag kom till grinden, ställde jag mej bara där och skrek "Pontus" det värsta jag kunde. Då hördes ett litet bräkande längst borta i hagen, och så kom Pontus sättande i full fart, och den lilla svansstumpen vickade fram och tillbaka. ... (En morgon tog jag Pontus med till skolan.) Vi travade iväg nerför backarna allihop. Pontus också. Ibland stannade han ett slag, precis som om han undrade, ifall det här kunde vara riktigt. Men då ropade jag bara "Pontus", och då sa han "Bäää" så förståndigt och trippade ifatt mej. ... Pontus blev så trött på hemvägen. Vi turades om att bära honom uppför alla backarna. Sen gick vi allihop till fårhagen med honom. Och aldrig har jag sett en lammunge skutta iväg med såna språng som Pontus, när vi släppte honom i fårhagen. Han riktigt galopperade bort till de andra fåren och bräkte så att det hördes över hela hagen. (Astrid Lindgren "Bara roligt i Bullerbyn" s 19-20,24-25,28)


ca 1950 - ca 1600

(Snickare) Grelin kallades allmänt för läsare, icke därför att han yppade sekteriska böjelser utan rätt och slätt emedan han föredrog att läsa bibeln själv framför att gå i kyrkan. Han var i allt en patriarkfigur: den stora, axelbreda gestalten ... den allvarliga, spörjande blicken över glasögonen; den djupa, sonora rösten vars mässande värdighet av intet lät sig rubba. Kanske var det framför allt stämman som bjöd vördnad. ... Dess mörka allvar imponerade, stämbandens vibrationer resonerades från bröstkorgen som från en orgelbotten. Röstens djupa klang var oföränderligt densamma vare sig han talade om en limpotta eller om en undergörande helgonkälla. ... Men det som inger de äldre vördnad väcker ofta de ungas löje. ... (En dag) kom en pojke med en pall som ett ben skulle limmas fast på. ... (Han) lämnade pallen och öppnade just dörren för att gå. Men på tröskeln vände han sig om för en sekund. Hans ögon spelade av okynne och rösten kvällde av undertryckt fnitter när han ropade: "Gud vare med Grelin!" Och så flög han ut genom dörren som en skjuten kork. Grelin for efter honom. ... Pojken ... såg bilan i Grelins högra hand och trodde sin sista stund vara inne. Den blankslipade eggverktyget blixtrade hemskt. ... (Pojken) högg händerna bakom halsen där han trodde att yxhugget skulle komma. Grelin lyfte upp pojkbytingen, tog honom i famn och sade vänligt: "Med dig också, min lille vän!" ... Då Grelin sedermera omnämnde episoden med pojken sade han inte ett ord om yxan. I själva verket hade det alldeles fallit honom ur minnet att han vid tillfället haft den i handen. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 68-70; 1870-talet?)

Vattenbäraren lade sin hand på Jesu ljuslockiga huvud och frågade honom om hans fåglar, och Jesus berättade för honom, att de hade namn och att de kunde sjunga. Alla hans små fåglar voro komna till honom från främmande länder och berättade om saker, som endast de och han kände. (Selma Lagerlöf ”I Nasaret” s 51)

Medan vi en vacker dag vandrade framåt (i Gudbrandsdalen), Bernard i spetsen, doktorn och jag i centern, den finske kandidaten och min landsman arriärgardet, varsnade vi en vandringsman, som närmade sig: en liten väklädd herre med ränsel på rygg. Doktorn som just underhöll mig med en utveckling av "den mänskliga gångens teori", sådan den blivit framställd av bröderna Weber, tystnade plötsligt, så snart han varsnat den obekante, och ställde liksom driven av instinkten, sin kosa rakt emot honom. De stannade framför varandra, betraktade varandra; det var något, som sade dem, att de voro landsmän. "Berlinerkind!" . . . "Hamburgerkind!" . . . "Ah!" . . . "Ahh!" . . . "Ahhh!" De bägge männen föll i varandras famn, och ögonblicket därefter sutto de på dikeskanten inbegripna i det livligaste samtal. Den lille herrn var en professor Platzer, stadd på fotvandring till - Stockholm, över - Nordkap. Han avtog sin ränsel och visade med stolthet, huru praktiskt han inrättat den för att inom ett obetydligt omfång kunna rymma allt vad en hygglig och civiliserad man behöver på en sådan långresa. Vår doktor avtog även sin ränsel och visade, att han vad praktiskt sinne beträffar icke stod efter. Bägge visste på lodet och kubiktummen sitt bagages vikt och omfång. Bägge hade så att säga ur det rena förnuftet a priori konstruerat idealet av en ränsel och sedan praktiskt förverkligat densamma. . . . Efter många lyckönskningar och sedan de skrivit sina namn tillika med ett tänkespråk i varandras böcker, skildes de bägge landsmännen åt. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 95-96; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Herr Lundstedt stod i orgeltrappan till Jakob väntande med en svärm skolungdom på professorns ankomst, emedan ingen insläpptes på läktaren förrän vårdaren av helgedomens musikaliska aldra heligaste själv anlände. Klockorna hade ringt annangången, när mästarens steg hördes nere i trapporna, och ungdomen öppnade aktningsfullt lederna, medan professorn, nickande hälsningar till höger och vänster, uppnådde dörren, där han stannade, kastade en blick över hopen, som om han vore frälsaren och bjöde stormen lägga sig; därpå tog han fram en nyckelpung med pärlbroderi, öppnade den med en betydelsefull min, som om han vore Petrus och hade himmelriket på andra sidan dörren, stack nyckeln i hålet, men vände sig därpå hastigt ut mot den otåliga, nådehungrande skaran för att se efter om han kunde förkasta några. Och mycket riktigt, där funnos några världsliga sinnen, som icke gåvo tid att avvakta nådaordningen, utan ville bryta sig in, och därför fattades i kragen och utvisades. Nu öppnades dörren och sakta släpptes sångarkoret in förbi den mönstrande dörrvårdaren, som med lyftat finger och sträng min stod redo att störta olydiga andar ut ur paradiset, att de skulle erfara sanningen, att många voro kallade men få utkorade. När Lundstedt passerade den stränge portvakten, ljusnade dennes ansikte, och han tog honom ur ledet, ställde honom på sin högra hand och visade honom ett gott behag. (August Strindberg "Skärkarlsliv" s 44; Den romantiske klockaren på Rånö; 1850-talet)

Mitt under alla fyras hej hå-ande stannade schäsen. "Vad står på?" frågade mr Pickwick. "Det är en grind är", svarade mr Wardle. "Vi ska fråga om rymlingarna." Efter fem minuters oupphörligt knackande och hojtande kom en gubbe i skjorta och byxor ut ur grindstugan och öppnade grinden. "Hur länge är det sen en postskjuts passerade här?" frågade mr Warde. "Hur länge sen?" "Ja, just det." "Ja, jag vet inte precis. Det var nog inte så länge sen, nä, och det var det nog inte så nyss precis heller - någe mittemellan, skulle jag tro." ... "Kör på, pojkar", ropade den vresige gamle herrn, "slösa inte bort mer tid på den där gamla idioten!" "Idiot!" ropade gubben med ett grin där han stod mitt på vägen med grinden halvstängd medan han såg schäsen snabbt försvinna i ett dammoln i fjärran. "Men en annan är nog inte så dum som dom trodde. Ni förlorade tio minuter här och när ni gav er av igen var ni inte klokare än ni var när ni kom hit. Om varje grindvaktare på vägen som fått en guinea för att hålla tyst gör hälften så gott skäl för den som jag, så kommer ni inte att hinna ifatt den andra schäsen på den här sidan mickelsmäss." ... Och med ett nytt, ännu bredare flin stängde gubben grinden, gick in i huset igen och låste dörren efter sig." (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 142; sista åren av 1820-talet)

Den som will wara (Christi) får, han måste höra hans röst och äfwen följa honom; ty hwad hjelper det fåret, att höra herden ropa, om det icke följer honom? ... O min själs herde, käre Herre Jesu! ... Blif icke trött att ropa och draga mig, och hjelp du mig att helt och hållet öfwergifwa denna werldens snöda öknar samt följa dig i kärlek och lydnad, äfwen om jag måste trampa på törnen och tistlar. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 102-103 i kommentar till Joh 10:27-30)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Fåret har framför andra djur den egenskapen, att det straxt hör sin herdes röst och följer ingen annan, än sin herde, hyggar sig till honom, söker hos honom hjelp och kan icke hjelpa sig sjelft eller beta och bota sig eller skydda sig för ulfwar, utan beror helt och hållet af andras hjelp. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 290)

Fåret fruktar sig allsintet ... utan ilar (herden) med all tillförsigt till mötes och går fram till honom med fullt förtroende; Ja, så snart det blott hörer hans röst, skriar det och löper emot honom samt har ingen ro, förrän det kommer till honom. Sålunda råder naturligen mellan dem båda idel vänskap och kärlek, ja, de hafwa helt och hållet ett hjerta och sinne emot hwarandra; så att om fåret kunde tala och utgjuta sitt hjerta, så skulle det icke begära något annat, än att få komma till sin herde; likasom åter herden ej har någon annan omsorg eller omtanke, än huru han må återfinna det får, som kommit bort och förirrat sig ifrån honom. ... (Fåret) har i sig den dygden och goda arten, att det håller sig med all flit till sin herde, och ganska wäl känner hans röst, och så snart det hörer densamma, så löper det ögonblickligen till honom och låter icke wisa sig ifrån honom, om än hela werlden ropar och lockar det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 77 i kommentar till Luk 15:1-10)

Portvakten (i cisterciensernas) kloster hade sin cell vid ingången, där han mottog gäster. Munkar och lekbröder tillhörande orden fingo fritt inträda, en främling däremot måste först ha erhållit abbotens tillstånd, en kvinna fick aldrig komma innanför munkklostrets murar. För de fattiga hade portvakten ett förråd av bröd. (Erik Floderus "Kyrkan och klosterväsendet" s 111)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då iväg. . . . På afstånd sågo de ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Om du skulle ha lust att gå igenom liknelsen ord för ord, finns det inget som hindrar dig att föreställa dig att Mose är dörrvakten, ty han har blivit anförtrodd med Guds orakel. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:214)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . Personer af alla stånd och klasser kommo, klappande på essenernas port för att varda inlåtna. Men det var icke lätt att vinna inträde. Huruvida den sökande först hade att afgifva en redogörelse för sitt föregående lif är icke alldeles säkert, ehuru Solinus yttrar något, som synes syfta därpå. Men hvad som ålades honom var ett års pröfningstid. Under pröfningstiden måste han bo utanför samfundets mur, men följa alla dess föreskrifter med afseende på den dagliga verksamheten. . . . Var det första pröfningsåret väl genomgånget, och hade den sökande härunder ådagalagt vilja att lägga band på alla sinnliga eggelser och alla utbrott af missnöje eller vrede, vardt han upptagen som essen af lägre graden, men måste underkasta sig ytterligare två pröfningsår, innan han fick plats vid det gemensamma middagsbordet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93-95; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Ur desse litterärt bildade slafvars leder utgår (under det romerska kejsardömets tid) åtminstone den skenbart lyckligaste klassen inom detta rättslösa samhällslager. Bland dem är det som husbonden väljer sekreterare, skattmästare, bibliotekare, lektörer och informatorer för sina barn. . . . Närmast dem komma de konsthandtverkare, som familjen fostrat eller köpt åt sig. . . . Närmast dessa åter komma trädgårdsmästare. Mindre hög i rang men särdeles viktig och innehafvare af en särdeles eftersökt plats är dörrvaktaren. Alla som söka tillträde till det förnäma huset, men framför allt de talrika klienterna, som ha att göra sina morgonuppvaktningar därstädes, söka dörrvaktarens gunst, emedan de veta sig få mycket förargelse af hans ogunst, och de äro angelägne om att köpa hans bevågenhet genom att då och då sticka en drickspenning i hans hand. Hans plats vid husets tröskel är tillika en plats vid tröskeln till hans frihet; ty dessa drickspengar till portieren växa snart nog till en summa, hvarmed han kan friköpa sig, för att sola sig på tröskeln till ett eget hem. (Viktor Rydberg "Bilder ur den mänskliga odlingens historia" s 215-217; föreläsningar i Göteborg våren 1880)

Det är otvifvelaktigt, att det öfver allt i de grekiska och romerska städerna fanns ett större eller mindre antal verklige proselyter. Man skilde mellan två slag af sådane, de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka hade underkastat sig alla fordringar, för att varda upptagna i judiska församlingens sköte och bekände sig till alla läror och bruk i judendomen, samt portens proselyter, hvilka endast förpliktat sig till de sju så kallade noakidiska buden, bland hvilka det främsta var att afhålla sig från afgudadyrkan. Portens proselyter voro monoteister, och åtskillige bland dem torde hafva delat tron på en kommande stor lärare och konung Messias. Det är antagligt, att många af desse portens proselyter, när de voro bekanta med kristendomen i hans paulinska form, också anslöto sig till Jesu lära, som ju erbjöd dem allt, hvarpå de i den judiska satt värde, utan att pålägga dem den mosaiska lagens ok och de efterexilske stadgarnes än tyngre börda. Om de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka redan påtagit sig detta ok och denna börda, påstår Justinus martyren, att de i allmänhet uppträdde fientligare än hvad de egentlige judarne gjorde mot kristendomen, hvilket också har sin enkla psykologiska förklaring, ty på de lidanden och de tvång, som desse proselyter underkastat sig för att vinna lika arfsrätt som Abrahams barn, satte den paulinska, i Rom mest spridda formen af kristendom, intet värde alls, om icke såsom bevis på en uppriktig, men missriktad tro. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 85-86; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Mycket tidigt måste (ett judiskt) barn ha undervisats i vad som skulle kunna kallas hans födelsedagstext – någon vers i Skriften som började eller slutade med eller åtminstone innehöll samma bokstäver som (barnets) hebreiska namn. Detta skyddslöfte skulle barnet sätta in i sina dagliga böner. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 230)

I fårflocken gick en del stora vädurar, fina kreatur med en päls av tät svart ull. ... Åt mig själv valde jag (Odysseus) ut den präktigaste av alla vädurarna. Jag slog armarna om dess rygg och sträckte mig in under dess ludna buk. ... Solen steg upp, och vädurar och bockar störtade ut ur grottan för att beta, medan de omjölkade tackorna och getterna stod med spända juver och bräkte i sina bås. (Kyklopen) Polyfemos var sjuk av smärtan i ögat och nöjde sig med att stryka djuren över ryggen, medan de passerade förbi - den dåren märkte inte att mina män var fastbundna under vädurarnas bukar. Sist av alla travade den stora väduren ut, illa nedtyngd av mig och sin egen börda av ull. "Lilla vädur", sade Polyfemos, medan han strök den över ryggen med handen, "varför går du sist ut ur grottan idag? Du brukar ju annars inte sacka efter i hjorden, nej, du går i spetsen ut för att beta på de blomstrande ängarna. Rask travar du främst med stolta steg, och först av alla når du fram till de sorlande bäckarna. Du är också den som kommer först hem till fållan. Men nu är du sist av alla." ... Vi skyndade ombord, tog plats på tofterna och rodde bort från stranden. ... Vi halade skeppet iland, drev de rövade fåren och getterna upp på stranden och fördelade bytet, men den store väduren som hade burit mig tog mina män på förhand ut och förärade mig. Jag offrade den genast på stranden till Zeus, och rostade dess bogar, men han försmådde mitt offer. (Homeros "Odysséen" s 186-189; Kikoner - Lotofager - Kyklopen)


Att fortsätta med (hembygden):

Vår skapare känner namnen på stjärnornas myriader, men också namnen på dig och mig. Han är oss nära. Han kallar inte med personnummer. Han känner Mitt namn. Jag är trygg när jag vilar i Hans hand. (Ingegerd Norman "Alla behöver behövas" s 7)

I skuggan av sådana gestalter (som Amos och Jesaja) känns namnen på de samtida konungarna av Israel och Juda skäligen likgiltiga. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 197)

Jag är uppvuxen på en mindre gård där min far kombinerade lantbruket med en liten industri. Under ganska många år hade min far får. Fåren såg ofta det gröna gräset på andra sidan stängslet och inte sällan lyckades de hitta något kryphål för att ta sig dit. Väl där fick jag och mina syskon försöka föra dem tillbaka igen, vilket sannerligen inte var det lättaste. Fåren sprang vettskrämda i alla riktningar, planlöst och mållöst. Men då min far kom och ropade på dem, lugnade de genast ned sig och följde efter honom. Herden hade de förtroende för - ingen annan. (Gunnar Stacke "Herren är min herde"; Jönköpings-Posten den 15 april 1988)

"Vad ville kyrkherrn häromdan", frågade Sigrid. "Inte nåt", sa Aron. "Intet av värde." "Läste han i Bibeln för far." "Nä, inte." "Vad ville han då." "Man frågar sej", sa Aron. Det var väl för att säja 'gudda'. 'Gudda, min gode man', 'Gudda, Aron'. För se en god herde kallar på sina får, han känner deras namn." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 73)

Hade jag varit hemma så hade jag fått kaffe på sängen, jag har nämligen namnsdag. Man får försaka en del för denna fina resa, så det får väl gå utan kaffe också. Fick ett brev från Kerstin igår med gratulationer. Roligt med hälsning hemifrån. (Sven "Gliet" Eliasson "Resa till Latinamerika med IFK Norrköping" s 15; Santiago 5 december 1958)

Ammunitionstillverkning kom (under andra världskriget) att (bl a) utföras på existerande tändsticksfabriker i Jönköping. . . . Olof Tolf skriver i instruktionen till portvakterna (vid Jönköpings Tändsticksfabrik) i juli 1941: "Besök i fabriken efter arbetstidens slut äro absolut förbjudna. Undantag härifrån göres för kontors- och arbetsbefäl. Enligt lag är med straffpåföljd förbjudet att tillåta utländsk undersåte besöka eller uppehålla sig i fabriksområdet." I december 1941 meddelar Tolf angående in- och utpasseringen genom vakten att den endast är tillåten mot uppvisande av passerkort. Tre typer av passerkort fanns: 1. Brunt kort för vid fabriken anställda. 2. Gult kort för tillfälligt besökande. 3. Av Statens Ammunitionsnämnd utfärdat kort. Kort 1 och 3 var försedda med innehavarens fotografi. (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 53-55)

Lorens gav fåren asplöv och deras starka, bittra doft stod som rök omkring honom när han böjd över kätten räckte lövknippe efter lövknippe. Fåren åt också rönnbark och tog barkstyckena ur hans händer med mjukt och försiktigt rörande munnar, de såg på honom med sneda, gula och pupillstrimmade ögon. ... Småningom kände han igen alla och gav dom namn. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 102)

(Sören) var hemma i sin egen kammare. ... Där hängde tavlan i sin förgyllda ram. Han läste de snirklade orden på planschen: "Herren, han som går framför dig, han skall vara med dig, han skall icke släppa dig och icke öfvergifva dig. Du skall icke frukta och icke vara förskräckt." Han var verkligen hemma. Men nyss hade han varit på vandring i en främmande trakt. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 311)

(Pastor Karl) Palmberg ansåg, att en predikant för att kunna lyckas i sin gärning, måste hava både Guds och församlingens eller ett sällskaps kallelse. Själv talade Palmberg om för mig följande. Han kom till Malmberget för att predika. Vid stationen mottogs han av predikanten på platsen. Under vägen från stationen kommo de i samtal med varandra, och Palmberg yttrade: "Jaså, broder har blivit kallad att här uppe tjäna i evangelium." Svaret kom något korthugget och självmedvetet: "Här har Gud ställt mig och inte någon människa." Det ordet skorrade i K.P.:s öron, och med den pondus, som var utmärkande för Palmberg, ljöd det i predikantens båda öron: "Ja, har endast Gud ställt broder här, så blir han inte gammal predikant på platsen." "Och vet du", sade K.P. till mig, "den gången var jag profet, ty innan årets slut hade församlingen sagt upp predikanten. De hörde inte herderösten. Guds kallelse och församlingens böra vara samstämmiga." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 127)

(Angående) olyckshändelsen vid Norrahammars grindar. Enligt meddelande från grindvakterskan fru S. Eklund ha hennes grindar aldrig blifvit nedkörda af något ordinarie tåg. Vår meddelares motsatta uppgift ha sålunda berott på något misstag, som härigenom rättas. (Jönköpings-Posten 1904-06-29 "Grindvakterska får rättelse")

Så lämna vi verkstaden (på Norrahammars bruk), och den siste vi träffa på är August Romedahl, som tillika med Johan vid öns svarar för portarna såväl dag som natt och vid arbetstidens början obönhörligen, så snart vällingklockan slagit sista slaget, stänger den försumlige ute. För den som inte pasat tiden, finns inget annat val än att antingen gå upp och visa sig på kontoret eller gå hem och vänta, tills nästa gång porten öppnas. Detta var strängt men nyttigt för många. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 109; år 1903)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Paulus beskriver i kapitel 2 den hedniska världen med dess tvåfaldiga främlingskap: i förhållande till Gud (”döda genom era överträdelser och synder” ...) och i förhållande till hans folk Israel (”utestängda från medborgarskapet i Israel” ...). ... Den stående symbolen för detta dubbla främlingskap var ”skiljemuren” – en välkänd företeelse i Jerusalems magnifika tempel som Herodes den store låtit bygga. Templet var omgivet av tre inre förgårdar för prästerna och israeliterna, männen och kvinnorna. Utanför dessa, och på ett lägre plan, fanns den yttre eller hedningarnas förgård. Och mellan de inre och den yttre förgården fanns skiljemuren, en stenmur, 1,5 meter hög. Hedningarna kunde titta upp och betrakta templet men inte träda in där. Varningsskyltar med jämna mellanrum förbjöd dem med hot om dödsstraff att komma längre in på tempelområdet. Det stora temat i Efesierbrevet 2 är att Jesus Kristus genom sitt kors har rivit ner denna skiljemur ... och därigenom har skapat en enda, odelad mänsklighet som kännetecknas ... av enhet och frid. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 373 i kommentar till Ef 2:15)

Barnet känner sin mamma - sedan nio månader är väl att ta i, men bekantskapen började redan i mitten av graviditeten. Detta gör att ett nyfött barn kan skilja sin mammas röst från andra kvinnors, känna igen hennes doft och smak (doftämnen finns lösta i blodet och fostervattnet, och även i mjölken), trots att hjärnan inte på långa vägar är färdigutvecklad. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 16)

Med sekularisering menas en människornas gemensamma oförmåga till religiositet. Människan själv, och det moderna livet, har bestulit henne på förmågan att förundras över att hon är en del av ett större sammanhang än det som man med de vanliga ögonen kan se. Hennes stund på jorden blir ett uttunnat tillstånd i en tillplattad värld. Den moderna människans liv saknar färg och fägring stor. Den moderna människan värld saknar Guds röst bland alla de andra rösterna. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 34)

Det är inte ... förvånande att Höga Visan slutar med rösten. Om och om igen kallar mannen på kvinnans röst: "Låt mig höra den" (Höga Visan 8:14). Han nöjer sig inte med orden. Han frågar inte efter de uttömmande svaren och de heltäckande förklaringarna. Han söker det enda som kan röja ordens äkthet: Rösten. "Din röst är så ljuv" (Höga Visan 8:14). (Tomas Sjödin "Beslutsamhet och berusning - om trohetens väg genom krisen" s 225)

På savannen springer hjordar med zebror omkring, har jag sett på bild. ... Allihop ser identiskt likadana ut. ... Men kan ni tänka er, jag har lärt mig att när ett zebraföl kommit ifrån sin mamma, kan det leta upp henne igen genom att mammas randning är helt individuell! Och om det är mörkt, hör det lilla zebrafölet just mammas röst i hjorden. Jag som trodde att alla zebror lät likadant! Åter denna märkliga mångfald, underordnad enheten. (Solveig Hansson ”Enhet och mångfald” s 154)

Så gick jag fram till fönstret för att kontrollera att bilarna fortfarande körde längs Boulevard Soult, dagens bilar och dagens Boulevard Soult. Jag fick lust att ringa till Annette för att höra hennes röst. (Patrick Modiano "Bröllopsresa" s 103-104)


ca 1990 - ca 1980

Herre Jesus Kristus - det är något ofattbart och stort, att du, som är universums Herre, bryr dig om var och en av oss. Du låter oss inte försvinna i en grå anonymitet utan kallar oss vid namn. Du vill till och med använda oss för att göra din kärlek levande bland människor. (Böner från S:t Davidsgården s 30)

Det feodala mönstret (i Asien) lever kvar, därför att det skapar beroende hos de maktlösa. Ledarna vidmakthåller detta beroende genom att fungera som portvakter till en Aladins grotta med knappa resurser och eftertraktade ställningar. Folk vet att om grinden skall hållas öppen måste de ge sitt stöd åt de härskande och uppsatta och svälja den för tillfället gängse ideologin. Asiatisk tradition innefattar respekt för de äldre, klokare och högt uppsatta på grund av börd. Man låter dem bestämma hur vanligt folks liv skall förlöpa. Mot denna bakgrund blir Jesu ord om att ledare skall vara tjänare en oerhörd utmaning till de kristna. Tyvärr är kyrkorna ofta påverkade av det feodalistiska mönster för ledarskap som dominerar deras omgivning. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 159-160; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

Livets visuella aspekter är mycket viktiga för Balis hinduer. Våra kyrkor blir predikningar i sten genom att vi använder balinesisk byggnadskonst. . . . Tempelporten är för balineserna en symbol för att träda in i Guds närvaro. Bakom nattvardsbordet finns därför en traditionell tempelport med ett kors mitt i för att visa att Jesus är vägen till Guds närvaro. (Wayan Mastra "Evangeliet i sitt sammanhang" s 177; författaren född år 1931 i Sibetan nordost om huvudorten Kota Denpasar på ön Bali i Indonesien)

I fornkyrkan (Irenaeus, Adversus haereses I, 26,3) blev (Nikolaos) – utan annan grund än namnlikheten – satt i förbindelse med nikolaiternas heretiska sekt. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 133 i kommentar till Apg 6:2-4)

(Pastor Viggo Junkers:) "Där man arbetar och bor ska teologin formuleras . . . på ett vis vänder befrielseteologin allt på ända mot vad vi är vana vid. Vi menar att kyrkan har fått Guds ord och det ska man predika till människorna. I befrielseteologin lyssnar man på människan först." (Bruno Sollerman "Befrielseteologi i Tumba" s 19; Kristet Forum nr 1 år 1982)

En svensk i Palestina frågade en herde med flera hundra får hur han kunde veta vilka som var hans utan några klipp i öronen eller annan märkning. Jag känner igen dem på ansiktena, blev svaret. Också förekommer det i östra medelhavsländerna, att herden har namn på alla sina får. De som har lärt sig att komma, när deras namn ropas, kallar han tama. De som ännu inte lystrar till sina namn, kallas vilda. Får är mycket känsliga för olika röster och känner igen herdens, så att inte ens en skicklig imitatör kan lura dem. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 147-148 i kommentar till Joh 10:1-10)

”Sköna porten” (i Apg 3:2) var östra porten, den som ledde från kvinnornas förgård till hedningarnas eller den yttre förgården. (Studiebibeln III:45)


ca 1980 - ca 1960

Namn betydde mera hos judarna än hos oss. De innehöll ofta en bekännelse eller ett valspråk. De ansågs vara bärare av en persons innersta väsen. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 21)

Ett koppel klassföreståndare rusade helt plötsligt fram och ropade upp sina klasser. Fyra av dem inledde sitt rabblande av klasslistan med: Svara högt och tydligt! Urban hann uppfatta sitt namn och svara. Medan fler klasser ropades upp kom han på att han inte kom ihåg vad någon enda av skolledningen hette. Eller hade de sagt det? ... I det sensommarkvava klassrummet - inget fönster kan ha varit öppet där sedan i juni - räknade (klassföreståndaren) fort upp alla namnen igen utan att se efter vem som svarade. Det var en kontroll av listan bara. "Förr eller senare ska vi lära känna varandra." ... Vad hette klassföreståndaren? På schemat stod det Lq och någon tyckte att han muttrat Lundqvist, Lindkvist eller Landkvist precis i början när klassen höll på att sätta sig. ... Den första skoldagen var slut för Urbans del. ... Bosse ... gjorde en plattformad tur runt (sina kompisar) för att demonstrera hur engelsktanten burit sig åt. "Vad hette hon?" "Ulla nånting ..." "Nä, jag tyckte hon sa Inga ..." ... I skrivningsprotokollen och betygsprotokollen gällde det att vara men i övrigt helst inte så mycket att synas. Därhän lyckades (Urban) bra för så långt fram som på vårterminen i tvåan envisades två lärare med att kalla honom Ulrik de få gånger han behövde tilltalas. (Fredrik Segerståhl "Sorteringen" s 22-23,28,32)

Den österländske herden brukade inte driva på sina får utan leda dem. Om får från olika hjordar blandades, kunde de enkelt skiljas från varandra genom att herden kallade på sina egna får. (David Alexander "Foto-guide till Nya testamentet" s 33)

Bevara, Gud, Din kristenhet för falska lärors myckenhet, för otrons och för tvivlets gift i gudligt tal och skrift. ... Hjälp oss att känna Herdens röst och icke finna annan tröst bland alla röster, alla ljud, än Ordet ifrån Dig, o Gud! (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 58; Åttonde söndagen efter Trefaldighet)

En resande i Palestina kom en afton till en brunn, där man vattnade några fårhjordar. Alla fåren hade samlats i en klunga, och herdarna stod och samtalade med varandra. Den resande gick fram till dem och frågade: ”Är det sant, att fåren känner igen sin herdes röst och inte tar fel på en annan röst?” En av herdarna gick då lite avsides, höjde sin herdestav och lockade, genast lyssnade en del av fåren och kom springande och ställde sig under hans stav. Det var hans hjord. Inga av de andra fåren lyssnade. Det blev för mannen en hel predikan. Låt oss lyssna till Jesu röst. (Harry Frödin "Berätta för oss" s 65)

Österlandets herde gick alltid i spetsen för hjorden. Varje angrepp, som riktades mot den, mötte han först. Likaså går Gud i spetsen för oss. Han är i morgondagen. Det är morgondagen människorna frukta för. Gud är redan i den. Varje ny dag har passerat Honom, innan den når oss. – F.B. Meyer (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 29)

När kvällsandakten "Vid dagens slut" tillkom 1961 anmodades några utvalda predikanter att leda dessa program. Det skulle ske i direktsändning. På- och avannonseringen fick inte innefatta några namn. Denna husandakt var tänkt som ett ord för dagen i varje hem. En av dem som således anonymt i många år fyllde en pastoral uppgift mer än 500 gånger har berättat om hur han överallt blev igenkänd, men först på röst och artikulation. Det var den som blev hans signum (Gunnar Hallingberg "Kyrkor och samfund i etermediernas tid" s 307)

Valet (av namn) var viktigt nog. Liksom alla gamla folk tillskrev judarna namnet ett slags outplånlig makt. I Moses historia är det största bevis Gud ger honom på sitt förtroende detta att han låter honom få veta sitt namn. Man ansåg att namnet var ett konstitutivt element i personligheten som influerade på karaktären, ja, på själva individens öde. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 85)

Namnet uttrycker enligt Bibelns uppfattning personens sanna väsen (jfr Mt 1:21). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 105)


ca 1960 - ca 1900

Vår himmelske Fader handlar icke med oss i massa utan vårdar sig alltid om oss var och en särskilt. Tanken svindlar, när vi tänker på, att den store, allsmäktige Guden, som råder över himmel och jord, sysselsätter sig med oss, små människor, en och en. (Nils Dahlberg "Inför framtiden" s 95-96; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Det förflutna är en labyrint, fylld av dofter. Längst in i de mörkaste skrymslena svävar doften av linnea: det är barndomens mörkblå skog. ... Men hemsk är den tunga, söta doften från kransarna och buketterna – liljor och viol – som täcker hennes kista i bårhuset, medan en man i lång, svart rock med bräkande röst uttalar alldeles obegripliga ord om uppståndelse, dom och ett evigt liv, ord som sårar, ord som gör ont, när de studsar tillbaka från det välvda taket. (Johannes Edfelt ”Labyrint av dofter” s 52; 1956)

Min far hette Johan Gottfrid. Men när han kommit till storgodset hade det blivit två med samma förnamn. Bägge hade också samma efternamn. Båda hette Jansson. Baronen kom en dag ut på åkern, där far och den andre arbetade. De två underlydande strök genast av sig mössorna. ”Det är för krångligt med två som har precis samma namn”, sa baronen. ”Inspektorn har klagat på det. En av er två får byta namn.” Min far stod händelsevis närmast. ”Du får hädanefter heta Johansson istället”, sa baronen åt honom. ”Ja, nådig baron”, sa min far. ... Min far var individualist. Ingenting är så individuellt som namnet. Men det var långa tider när min far från gång till annan inte säkert visste vad han skulle säja att han hette. De olika namnen förekom på olika handlingar och papper. Bara på längden av namnteckningen kunde han själv gissa sig till om han med hjälp skrivit det ena eller det andra namnet. Han drogs med namnförbistringen hela sitt liv, ja efter sin död. På kistan vid jordfästningen stod ett namn medan prästen från sitt papper läst upp ett annat. Min far var Mannen utan namn. (Ivar Lo-Johansson "Ur Analfabeten" s 267-268; 1951)

Hotellinnehavarinnan (i staden Superior) sov när jag gick. Det värsta var, att hon i all välmening hade tagit in min rock i sitt rum, för att skydda den för tjuvar. Och att få gumman vaken visste jag att det var inte lätt. Jag slog, så jag trodde, att hela huset skulle falla ner. Men inte ett ljud hördes. ... Vad skulle jag taga mig till. Jag kunde ju inte åka utan rock. Det var 21 grader kallt. Jag slog med knytnävarna på dörren, men inget hjälpte. Till slut kom jag på idén, att försöka leta reda på (en) gubbe, som (jag tidigare kommit i kontakt med). Och mycket riktigt, jag fann var han bodde och lyckades väcka honom, och han följde med mig. ... Och kan man tänka, gumman var van vid hans röst, så han lyckades få henne vaken. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 357-358; år 1951)

(På Kristi Himmelsfärdsdag) travade vi i väg upp mot Klintaberget i Moheda ... för att komma nära himlen. ... En gång såg vi en märklig sak: ett litet mycket lutande träd nära marken ... fullt av små, små huggormar. En mycket naturkunnig farbror i församlingen kunde då berätta märkliga historier om ormarna. ... De hade olika teckningar på kroppen, man kunde skilja dem åt. Man kunde ge dem namn, hälsa på dem på vårarna när man mötte dem: Goda Bergkvist, goda fru Blom! Jag glömde det aldrig och berättade en gång om det i en roman från mitt Småland! Då hade jag besökt Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och fått allt vidimerat av ormprofessor Enderlein. (Margareta Strömstedt "Carl Linnaeus - ett barn i Småland" s 24)

Den söndagsskola, som VP-kåren tillhör, lyder i sin tur under en kristen församling. Det upptäcker du nog, när du fått lära känna dess föreståndare. Denne är kanske t.o.m. kaplan i VP. Vem föreståndaren i söndagsskolan är, vet du redan, om du är medlem i densamma. När du blir så gammal, att du inte får vara med i VP, kan du få bli medlem i juniorföreningen i stället. Av denna anledning skall du göra dig bekant med dess ledare i förväg. Slutligen är det trevligt, om du också vet , vem som är chef för VF-kåren, om det nu finnes sådan på din plats. Det kan ju hända, att VP har något möte eller utflykt tillsammans med denna kår, och då är det roligt att veta, vem som leder flickorna. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 7; VP = Våra Pojkar, VF = Våra Flickor, VP och VF var scoutföreningar inom Svenska Missionsförbundet; handledningen tryckt år 1947)

På (Masthuggs)torget hölls politiska möten. Den kvällen var det april och nazisternas tur att predika frälsning. ... Talaren hostade i handen och vände sig sedan till publiken. Torget blev stilla. ... En båt tutade i hamnen, men jag kände inte igen signalen. Far kanske skulle ha gjort det? Han kände igen alla båtar på rösten, brukade han skryta. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 15-18; 1930-talets Göteborg)

Vi voro ute och höllo möten i ett stort tält i staden Ko-ko-i-liken, norr om de stora Tsingbergen, på gränsen till Mongoliet. ... På sluttningen fann jag en ung herde, som vaktade en vilande hjord. ... Jag gick fram och hälsade samt frågade ...: "Kan du känna igen alla fåren?" "Åja, en del." "Känna de igen sina namn?" "Ja, en del." ... "Kalla på ett, får jag se om det kommer?" Nu tog han några gröna stjälkar i handen, med vilka han viftade, under det han ropade: "Lao-Bäj, Lao-Bäj, Lao-Bäj-Bäj-Bäj-Bäj!" Ett vitt får i hjorden lyfte på huvudet och såg mot herden ... (och) reste sig upp och kom sakta fram till herden, men alla de andra fåren lågo orörliga. ... Mina tankar gingo tillbaka till Jesu ord i Joh 10: "Och fåren höra hans röst, och sina får kallar han vid namn." (Hjalmar Ekblad "Fåret, som kände sitt namn" s 110-111; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Ivar hade ett eget sätt att förtjäna penar. Han var grindöppnare åt bönderna, när de kom med sina hästskjutsar. Det fanns en grind strax intill skräddarns som krokades på sommartid när kreaturen släpptes på bete och togs bort igen höst och vinter. Ivar hade kommit där förbi lagom att släppa igenom en hästskjuts och kusken slängde åt honom en femöring. Det där var flera år sen nu och när Ivar sprungit hem med sin slant hade skräddarn myst i mustascherna och berömt sin son en enda gång: "Det där kan du fortsätta med." Men Ivar tröttnade snart. Pojkarna i skolan kallade honom skräddartiggarn. Grindpelle hittade de också på, så Ivar gick till sin far och sa att han ville sluta med grinden. "En får bara stå där och bocka. Rätt om en inte får ett rött öre så måste en kråma sej nästan som för prästen. Ivar kunde inte ha hittat ett sämre argument. Skräddarn hade prediko- och tuktarglansen i ögonen: "Det skadar dej inte, pojk, att visa ödmjukhet. En liten pilt som du kan inte böja huvudet för ofta." Så Ivar fick fortsätta med sitt besvärliga yrke som grindöppnare. Marknadsdagar kunde han tjäna över en krona, men då måste han vara uppe vid fyratiden på morgonen. Om lördagarna låg han också på vakt vid grinden, men andra dagar lyssnade han bara utåt byhållet till och sprang så fort en hästskjuts hördes. Hade det inte varit för ödmjukhetens skull så hade Ivar trivts med grinden. Det var en spännande sysselsättning och nog var det värt en slant att slippa öppna själv för de som kom farande med häst och vagn. ... (Halte-)Anders var lytt och nästan hjälplös som ett barn. Av honom skulle inte Ivar få någon slant om han så öppnade tusen grindar för honom. Anders tiggde själv och var på väg till marknaden i det ärendet. Ivar kände igen varenda skjuts på ljudet ifrån häst och kärra; långt innan de kom inom synhåll så visste han vilka det var som kom åkande. Han visste också ungefär hur mycket han skulle få utav var och en. Han delade dem i tvåöresbönder och femöresbönder. Nån gång kunde det singla ner en ensam ettöring och prästgårdsarendatorn i grannbyn gav aldrig mindre än tio öre. Så fanns förstås de som bara sa tack. (Folke Fridell "Grinden" s 71-73; 1910-talet)

Vid början av den lummiga lindallén, som förde upp till herrgården, låg grindvaktarens lilla stuga. Där hade de bott i många, många år, han och hans gamla Brita, allt sedan den tid, då han genom ett fall från höskullen blev oförmögen till tyngre arbete; och det var bara nådig frökens förböner som gjorde, att han ej blev vräkt från godset. Mycket hade de sett passera under flydda år, de gamla makarna; många granna vagnar hade farit ut och in genom de höga, konstnärligt sirade järngrindarna, som gingo så trögt på sina rostiga gångjärn, att den gamles darrande händer ej mera kunde få upp dem. Brita, gumman hans, hade skött tjänsten så länge hon orkade, men så kom där en dag in yngre krafter med lill-Brita, barnbarnet, och nu var det hon, som öppnade. ... Under dagens timmar och de ofta sömnlösa nätterna tänkte (gamle Anders) tillbaka på flydda dagar. ... Hur många gånger hade han ej stått på sin post vid glädjefester och sorgetåg, ty genom den grinden skulle ju allt passera, som skedde på det stora godset. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 3-4; Slottet och grindstugan; A-der = Anna Ölander)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Med den växande vissheten om den andliga världens närhet, om andelivets ofrånkomliga verkligheter, växte också i hennes själ medvetandet om den värld, den levande verklighet, som bar namnet Marie-Louise Almgren - att det var en alldeles särskild människa, en människosjäl med just det namnet. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 174)

En man, som såg en herde kalla alla sina får wid ett särskildt namn, förundrade sig deröfwer, ty han tyckte, att de allesamman woro hwarandra så lika. När han framstälde denna sin förundran, wisade herden honom på hwarjehanda fel hos fåren; ett hade en svart fläck; ett annat ett rifwet öra; ett tredje en sårad fot, och så widare. Här finner du, att herden kände sina får på deras fel; och jag tror, att det är på samma sätt med den himmelske Herden. Han känner oss på wåra fel; men alla dessa fel oaktadt, älskar Han oss likwäl. (D.L. Moody ”Stor glädje 1” s 188)

Dörrväktaren har sagt: "Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare." Klappa blott och stå inte stumma bakom dörren! Klappa kraftigt, klappa så att hela huset dånar! Nog måste dörrvaktaren komma och släppa in de botfärdiga. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 411 i predikan 1856 över 1 Tim 1:15)

I en berättelse från 1800-talets mitt heter det om Finnskoga kapellförsamling (i Värmland): "Pigor och döttrar lära att förstå djurens läten, behover och sjukdomar och djuren att förstå dem tillbaka, så att människor och djur hålla en daglig korrespondens med varandra, som är obegriplig för den oinvigde. Ofta ser man bondhustrur, som giva överflödigt di åt egna barn, tillika lära sina lamm och killingar att di dem själva för att bortdraga den öveflödiga mjölken. Det är en förunderlig syn att skåda barnet vid ena modersbröstet och lammet eller killingen vid de andra, på en gång tävlande om den kvinnliga källans ymnighetsådror, eller att se lammet och killingen på långa avstånd igenkänna utseendet och rösten av den kvinnliga styvmodern och med bräkande och språng glättigt hoppa i hennes öppnade famn." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 440)

Man var nu kommen in på Aronfors' själva ägor, och Jeppe steg av för att öppna en grind, varunder Medenberg tog tömmarne för att köra igenom. "Ja, nu kan en då riktigt se," sade Jeppe, "att bruket ingen herre har, ingen spektor: ty de laga icke en gång så mycket som grindarne! Det är ju ett helvetets tyg, herr Leksander, att öppna ett le', som allenast hänger och slänger på ena haken? Se, hur det slinker på sned ideligen; jag är icke karl att öppna't. ... Men herr Leksander skall veta, att kaptenen, om han vore frisk, skulle icke tåla några trasiga grindar på sin gård. Ingenting annat på hela bruket, i skogen, på ängen, åkern, trädgården och fiskevattnet tog han sig nånsin till att sköta, utan det fick spektor Nickel göra, jämte fogdar, rättare och väsen. Men grindarne hade kaptenen till ett undantag för sig: dem skötte han själv. ... Och mången säger, vet herrn, att han icke begriper någonting annat alls: och det vill jag hålla för möjligt." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 238-239)

Grevinnan De Geer sökte jag i förmiddags, men hörde att hon var der jag gerna hör mina får, men ej alltid mina Grefvinnor vara, nemligen i Kyrkan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 267; brev den 27 september 1829 till Carl Gustaf von Brinkman)

Soldaterna i Änkedrottningens livregementes tredjebataljons fjärde kompani ... var osäkra och rädda, begrep inte orderna de fick och kunde inte uppträda militäriskt. Och ovana vid allt - till och med vid sina egna namn. När de skrivits in hade alla med sonnamn tilldelats nya, korta och militäriskt klingande soldatnamn. Erikssöner, Johanssöner och Petterssöner fann sig plötsligt heta Modig, Färdig eller Flink, kanske Ärlig, Lustig, Munter och Stolt eller Trög eller Liten. När officeren eller underofficern som döpte för dagen var på skämtsamt humör kunde det bli Råbock och Grävling, Lax och Sik, Näktergal och Geting. Eller Grym, Skump, Tut och Tutvig, Canon, Cometh och Kapriol, Hey och Hoy, Malt, Mynt, Masur och Hannibal. Det var inte så lätt för bonddrängen Jacob Gustafsson att komma ihåg att han plötsligt hette 74 Plit. Eller för Håkan Larsson att han blivit 79 Rapp. (Per Anders Fogelström "Krigens barn" s 22)

Lammet känner igen moderns bräkande midt i hela den stora hjorden. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 776; Om husdjuren)

Vid de stora kyrkobyggenas byggnadshyttor verkade (under medeltiden) ett stort antal olika yrkesmän under ledning av byggmästaren. ... Stenhuggarnas verksamhet kan i vissa fall följas genom deras stenhuggarmärken. Varje stenhuggare hade ett personligt märke som användes - man arbetade på beting - för att betalningen skulle bli den rätta. I Linköpings domkyrka har ett mycket stort antal stenar registrerats. En av de många stenhuggarna från den sista perioden känner vi till både namn och stenhuggarmärke. Det var Adam van Düren, som senare var verksam bland annat på Glimmingehus slott i Skåne, i Lunds domkyrka och i Storkyrkan i Stockholm. Adams stenhuggarmärke ser ut som två korsade slagor. (Marian Ullén "Kyrkobyggnaden" s 257)

Herden var under tidig medeltid normalt en vuxen man, en specialist med särskild utrustning. Han hade kapuschong mot vädret och en stav att styra och fånga djur med. Han skulle hindra djuren att ta sig in på åker och äng, men också skydda dem från de faror som lurade i skogarna. Västgötalagen meddelar vad herden borde kunna avvärja: vargar, tjuvar, vatten och myrmark där djuret kunde drunkna, felaktigt påsatt bindsle som kunde strypa eller skada djuret, svält, berg och broar från vilka djuret kunde falla ned. Dessutom fanns faror som herden inte kunde göra något åt: björnen, åskan, elden. Om någon utsatte hjorden för rån med vapen skulle herden inte göra något. Allvarliga sjukdomar kunde drabba djuren, och även för dessa fritogs herden från ansvar. ... Enligt källorna från tiden före digerdöden var herden alltid en vuxen man, men efter befolkningsnedgången blev det svårare att få tag i folk som ville sköta en sådan syssla. Under senmedeltiden började allt oftare barn och kvinnor valla boskapen, och de män som vallade var inte längre heltidsherdar. ... Efter hand kom kvinnor att sköta vallningen av boskap i hela norra Sverige och barnen att dominera som vallare i Mellansverige. ... I folkbristens tid kunde man inte avvara vuxna män som behövdes för andra göromål. Ett av många exempel på att den skånska slättbygden mera hörde till kontinenten än till övriga Sverige är att de vuxna manliga herdarna fortsatte sin verksamhet i Skåne. (Janken Myrdal "Jordbruket och livet på landet" s 217-218,236-237)

I många fall finns det ett klokt förutseende i namngivningen, som vi ofta har sagt er. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:137)

Det är möjligt att till och med av bara namn finna en stor skatt. Om du till exempel fick klart för dig varför Sara, varför Israel, varför Samuel, skulle du bara av detta finna väldigt mycket att undersöka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:553)


Att avrunda med:

Till slut är det bara En som känner alla bokstäver i en människas namn och kan stava det rätt. (Liselotte Johansson ”Den vita stenen” s 57)

Du har andligen lidit förlust. Hösten kulnar, du andas ondskans pust och under hot är du åtta dar inlåst för bot. ... ... I det rummet där man röker för att råkas bland Blendverken. ”Hon?” ”Nä, inte den. Den bruna. Harvisstvaritutomlands.” ”Menvafanheterhon?” ”Detgerjagfani. Har inte betalt här för att hålla reda på vadomheter.” ... 8 dagars rondor förbi affischer och anslagstavlor i samma ena enda korridor. Utanför betongblocket kallar Herden. ”Dina murar står alltid för mina ögon.” (Majken Johansson ”Heart Break Hotel”; 1989)

Att känna Gud är att leva tillsammans med honom. Att ha honom för ögonen. Lyssna till honom. Älska honom. – Jag känner mina får och mina får känner mig. Joh. 10:4. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 49 i kommentar till 1 Joh 2:3-4)

”Jag har kallat dig vid namn, du är min.” Abrahams, Isaks och Jakobs Gud räknar inte pingstvänner, katoliker, lutheraner eller missionare. Han nämner alla sina barn vid namn. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

Jag är i dag tacksam över att jag inte blev bitter på människor, som hade så lite förståelse för att vår Herre inte bara planterat rosor och violer i sin hage. Det finns ju ”blomsorter”, som man fridlyser, för att man inte skall rycka upp dem som ogräs, därför att man inte känner till deras sort. Men Gud har ett namn på dem alla. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 157)


Sångarna:

Mitt barn, du är buren i Skaparens famn. Han andas intill dig så nära. Han håller omkring dig. Han känner ditt namn. Han gråter med dig, han ler när du ler. Du är aldrig ensam och oönskad mer, för du hör honom till, Herren Jesus, som vill till himmelens glädje dig bära. (E Norberg: Psalmer och Sånger 618:2)

Allt ondt han från mig vänder Och frälsar mina själ. Ehvad som helst mig händer Så slutas det dock väl. Min utgång han bevarar, Min ingång likaså: Sin nåd Gud aldrig sparar För dem med honom stå. (Becker – Spegel: Psalm 33:3; jfr Psalmer och Sånger 238:3)

Han kommer, till vår frälsning sänd, Och nådens sol, af honom tänd, Skall sig ej mera dölja, Han sjelf vår Herde vara vill, Att vi må honom höra till Och honom efterfölja, Nöjda, Höjda Öfver tiden, Och i friden Af hans rike, En gång varda honom like. (JO Wallin: Psalm 55:4; jfr Psalmer och Sånger 119:4)

Jag hör hans röst och känner den, Och går dit han vill kalla. De sina känner han igen, Han räknat har dem alla. Han söken den, som vilse far, Den svaga i sin famn han tar, Upprättar dem, som falla. (FM Franzén: Psalm 119:2; jfr Psalmer och Sånger 157:2)

(Gud) är den oss hafver skapat Sig till folk och fosterfår, Frälsat det, som var förtappadt, Och är den, som med oss står; Vill oss ändtligt föra in Uti himlaglädjen sin. (Johann Franck-Jacob Arrhenius-Jesper Svedberg: Sång 2:2; jfr Psalmer och Sånger 4:2)

Han själf vår herde vara vill, Att vi må honom höra till Och honom efterfölja, Nöjda, Höjda Öfver tiden, Och i friden Af hans rike En gång vara honom like. (JO Wallin: Sång 32:4b; jfr Psalmer och Sånger 119:4b)

Här har du mitt hjärta, min frälsare kär; Ack, tag det och göm det i såren; Gör med mig alltefter ditt eget begär! Jag längtar att vara bland fåren, Som lyssna till herdens välsignade röst, Som följa hans spår och som hafva sin tröst, Sin hvila i honom allena. (Fredrik Engelke: Sång 119:4)

Hulde herde, blott ett jag beder: Följ och led mig, följ och led mig alltid du, Så att jag ilar städs dig till möte, Till dess jag hvilar uti ditt sköte! Hulde herde, blott ett jag beder: Följ och led mig, följ och led mig alltid du! (MSB Dana/B Ehrenborg-Posse & CO Rosenius: Sång 484:7)

Var jag går, i skogar, berg och dalar, Följer mig en vän, jag hör hans röst. Väl osynlig är han, men han talar, Talar stundom varning, stundom tröst. Det är Herden god: Väl var han döder, Men han lever i all evighet; Sina får han följer, vårdar, föder Med osäglig trofasthet. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 323:1; jfr Psalmer och Sånger 251:1)

Med Gud och hans vänskap, hans Ande och ord Och bröders gemenskap och nådenes bord De osedda dagar vi möta med tröst: Oss följer ju herden, Den trofaste herden, Vi känna hans röst. ... I stormiga tider bland töcken och grus En skara dock skrider mot himmelens ljus. Det tåget, dess härlighet världen ej ser, Men Herren går för dem, Men Herren går för dem Med segerns baner. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 490:1-2; jfr Psalmer och Sånger 59:1-2)

Många röster skall du höra, Som ej komma från din Gud; Mången ton skall nå ditt öra Av förakt för Herrens bud; Men den goda herderösten, Som du hört i livets vår, Må den intill levnadshösten Bli din ledning, vart du går! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 589:3)

Herren är min Herde god, Mig skall intet fattas. Han mig för till källans flod, När av törst jag mattas. Han mig vederkvicker väl På de ängar gröna, Där en ljuvlig ro min själ I hans vård får röna. (AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 307:1; jfr Psalmer och Sånger 626:1)

Kom som du vill; ty, Herre Krist, En gång som förr du skall förvisst Bli känd igen på rösten, Den röst, vars klang, trots världens larm, Gör själen brinnande och varm Och ger den rätta trösten. ... O låt mig i min sista stund Få höra av din egen mun, Som liv och ande talar, Hur gott det är att bo hos dig, Och att du rum berett åt mig I dina ljusa salar. ... Så, innan dödens kalla hand Har slitit sönder livets band Och hjärtat bragt att domna, Skall jag, hugsvalad av din röst, Som barnet vid sin moders bröst I dina armar somna. (NFS Grundtvig/E Ahnfeldt-Laurin/N Beskow/Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 573:7-9)

Herre, du möter mig, Aldrig du stöter mig Bort från din mäktiga, nådiga famn. Människor glömma mig, Du vill dock gömma mig Hult vid ditt hjärta, mig nämna vid namn. (OT Moe-E Evers: Sånger och Psalmer 1951 nr 63:2; jfr Psalmer och Sånger 375:2)

Gud vet vad jag heter, Gud vet var jag bor, han vet vad jag tänker och han vet vad jag tror. (G Strandsjö: Segertoner 1988 nr 629:1; jfr Psalmer och Sånger 621:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår namnens stora betydelse hos Johannes, jämför 3 Joh v 14(15): “Hälsa vännerna ’enligt namn’/’efter deras namn’.” I NT förekommer uttrycket ’enligt namn’ (kat´ onoma) endast i de johanneiska böckerna. I Apokryferna har jag funnit det i Syr 6:22 och då med syfte på Visheten.


(Petrus sade till de troende:) "Ni var (hela tiden) som får som leds vilse emellertid/men har nu vänt er intill, emot/till era själars Herde och Granskare." (1 Petr 2:25)


Grekiska ord:

exagô (leda ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 24:50; Joh 10:3; Apg 5:19 – Baruk 1:19-20; 2:11; Mark 15:20; Apg 7:36,40; 12:17; 13:17; 16:37,39; 21:38; Hebr 8:9.

thyrôros (dörrvakt) (i NT) Mark 13:34; Joh 10:3 – Joh 18:16-17.

poimên (herde) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 18:13; Mark 6:34; Luk 2:8; Joh 10:2; 1 Petr 2:25 – Judit 11:19; Salomos Vishet 17:16(17); Matt 9:36; 25:32; 26:31; Mark 14:27; Luk 2:8,15,18,20; Joh 10:11-12,14,16; Ef 4:11; Hebr 13:20.


Ytterligare studier: 1 Mos 19:17; 2 Mos 16:3; 19:17; 32:7-11; 5 Mos 9:12; Jes 40:11; Jer 31:32; Hes 34:12-13; Luk 11:21-22; Joh 5:28; 10:1,5,9,27; 18:37; 20:15; 21:15-17; Apg 16:26-27; Hebr 3:7-8; 1 Joh 4:6; 3 Joh v 14(15); Upp 2:13,17; 3:1,4,12,14,20; 4:1; 7:17; 13:8; 14:4; 17:8; 20:15; 21:27.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-15; 2014-05-03)

Tillbaka till Start

10:5 Men en främmande må (P6,P66,P75,א,*א) de inte/förvisso ej följa, emellertid/utan de kommer att fly från honom, eftersom de inte känner de främmandes röst.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): (en)-främmande men inte/förvisso ej må-(de)-följa, emellertid kommer-(de)-att-fly från honom, eftersom inte (de)-'känner-(och-har-känt)'/känner de främmandes '-en röst'/rösten.


1883: Men en främmande följa de icke utan fly ifrån honom, emedan de icke känna de främmandes röst.

1541(1703): Men den främmande följa de icke, utan fly ifrå honom; ty de känna icke deras röst, som främmande äro.

LT 1974: De följer inte efter en främling utan springer ifrån honom, eftersom de inte känner igen hans röst.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(De kvinnliga) var/föranledde (hela tiden) Israels söner, enligt Bileams ord, det att stå på avstånd från och ’skåda över’/’överse med’ Herrens ord. (4 Mos 31:16a, Grekiska GT)

(Israel sade till Herren:) ”Jag har välkomnat (och välkomnar) främmande, och bakom dem gick jag (hela tiden).” (Jer 2:25b, Grekiska GT)

De som bodde i Jerusalem flydde på grund av (inkräktarna) och (staden) blev en bostadsplats av/för främmande. Och hon blev en främmande för sina frambringanden/barn. Och hennes barn lämnade henne helt och hållet i (sin ensamhet). Hennes heliga plats ödelades som ett ödelagt (område). (1 Mack 1:38-39a)

(Den utländske) kungen skickade bort bokrullar i budbärares hand in i Jerusalem och Judas' städer (för) att (dessa skulle) ’gå bakom’/följa lagenliga ting (som var) främmande av/för jorden/landet. (1 Mack 1:44)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fly från miss (av Guds mål) som från en orms ansikte.” (Syr 21:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” … Jesus yttrade: ”Följaktligen är sönerna under alla förhållanden fria.” (Matt 17:25b,26b)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Om – alltefter omständigheterna - någon må tala till er: 'Skåda, här (är) kristusen/'den smorde''; 'Skåda, (Han är) där'; tro (det) ej. Men (א,* א) falska 'kristusar' och falska profeter skall resa sig upp." (Mark 13:21-22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget. (Joh 6:15)


Hembygdens predikan:

Kristus framhåller en berömvärd egenskap hos sina får: De känna sin herdes röst och följa honom, men en främmande följa de icke, utan fly ifrån honom, emedan de icke känna de främmandes röst. Huru sant är detta! Huru klaga vakna och behövande själar, att de sakna ”herderösten” hos den eller den läraren eller saknade den i den eller den predikan! Detta är vida skilt från vanlig klandersjuka. Tvärtom är det ofta de annars tacksammaste och ödmjukaste åhörarne som klaga så. De göra det, emedan de hava Jesu fårs andliga behov och andliga förnimmelseförmåga. Få de blott höra Jesu röst, då ”tager det” i dem, och då äro de genast färdiga att lyda den. En främmandes röst känna de icke och följa den icke. Detta berömmer Jesus hos dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 248, Andra söndagen efter påsk, Joh 10:1-10)


Exegeter, evangelister med flera:

Vi träffade praktiskt taget inga människor utanför familjen och den närmaste släkten. Kom det någon gång någon enstaka besökare mottogs denne lika artigt som valhänt – under beteckningen främmande hänfördes han till en annan värld. (Den socialt betingade skillnaden mellan främmande och gäst vore värd en språksociologisk undersökning.) Fortfarande betraktar jag gäster som främmande och sträcker upp mig, nogsamt döljande detta under en glättig och gästfri yta medan jag i mitt stilla sinne undrar när de skall gå. Och tvärtom känner jag mig som en främmande när jag är på bjudning, utom hos de allra närmaste vännerna, jag konverserar och låtsas engagerad men befinner mig alltid i tankarna långt borta. (Ronny Ambjörnsson "Mitt förnamn är Ronny" s 25-26)

(Fåren) känner inte rösten av främlingar, och därför springer de bort. Resande i det moderna Palestina har ibland kunnat bekräfta detta. Det förefaller som om främlingar, även om de kläder sig herdens kläder och försöker att imitera hans rop, bara lyckas med att få fåren att springa bort. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 448)

Mer eller mindre främmande alla. Mest främmande de, som jag har älskat mest. De främmande människorna återigen inte mer främmande än jag är främmande för mig själv. Och kärleken alltid en främmande sten som blir över. (Lars Gustafsson "Veduta" s 562; 1981)

Tjuvens och rövarens röst skapar förvirring i flocken. De känner inte hans röst. Även om de kläder sig i herdens kläder känner de inte igen honom. (Studiebibeln II:587)

Fåren äro de värnlösaste bland fyrfotadjur, men de har ett viktigt skydd i sin goda hörsel och sin förmåga att särskilja olika röster. En palestinaresenär som var skicklig i att härma, sökte en gång locka några får med samma rop som deras herde använde, men inte ett enda djur så mycket som lyfte på huvudet. ”De känna icke den främmandes röst.” (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 228-229 i kommentar till Joh 10:1-10)

Tydligt är, att mannarnas liv försiggår i tre världshistoriska epoker, emedan vi ha dessa så mycket omtalade tre själar, undersjälen, mellansjälen och översjälen. När människan först var given Frestaren i våld, var det bara undersjälen det gällde. Det gick som det gick. Det är lätt att locka den som gärna vill följa. Andra gången var det mellansjälen. Den var också fort färdig, men ståtligt och vackert tedde den sig under sina tumulter, och ögonen lyste av mod och hjärtats kärlek. Tredje gången ... men, som sagt, det är en annan historia. Jag säger bara: pass på, alle redelige mannar, nu är det er tur ... Han skall komma som förr och säga: "allt detta vill jag giva dig", men när icke det hjälper, skall han komma med annat. Han skall säga: "din plikt vill jag giva dig", och du skall känna ett blixtrande svärd i din hand. Akta dig då, att du icke tar fel på rösterna. Men under tiden vill jag lyssna till den milda stämman som jag hörde: Vill du älska människor, så glöm icke att människor äro som dårar. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 219-220; Glöm icke)

Sitt goda och bekanta foder bör (Grållen) ha av egen mark, som han är van vid, sitt goda hårdvallshö av Svedjenäs ägor, som bäst kommer överens med hans natur och som nog räcker till, när det i rättan tid inbärgas och med förstånd utdelas. Då slipper man hämta pundtals det långväga fodret, som både tryter, när en svinkande (= opålitlig) ägare behagar, och intet tjänar Grållen. Han mår bättre av egen halm än av det fetaste hö från främmande vall, uppfyllt med blommor och lök och all slags örtekraft. Av sådant blir han bara yr i huvudet, bortskämd i smaken och ojämn i hull och trevnad. (Olof von Dalin ”Sagan om Hästen” s 23-24; 1740)

(Herden) wet wäl, hwad ett får är för ett armt djur, som ej kan lefwa utan herdens hjelp och beskydd och allsicke kan hjelpa sig sjelft, utan är helt och hållet förtappadt och måste förgås, derest det icke har sin herde. Dessutom är det af naturen skyggt och går lätt wilse, och så snart det kommer af wägen och från herden, så är det alldeles förloradt och kan icke få någon waraktig stad, om det ock kommer till andra herdar och får eller lockas af en främmande röst, utan det löper oaflåtligen framåt genom buskar, moras och hwad helst, som kommer i dess wäg, tills det blifwer ulfwens rof eller eljest förgås.

(Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 77 i kommentar till Luk 15:1-10)


Sångarna:

O kom, du nådens Ande god Till oss med ljus och kraft och mod; Oss led, bevara, trösta, stärk Vid varje steg i allt vårt verk! ... Gör ordets sanning uppenbar, Att Herrens väg må bli oss klar; Med helig bävan fyll vårt bröst För allt, som ej är herdens röst! (S Browne-A Fernholm: Psalmisten 1928 nr 134:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnet Bileam (4 Mos 31:16a) kan betyda "främling". I ett återställelseperspektiv kommer Guds folk som i öknen hade välkomnat och följt främlingar nu att välkomna och följa sin herde.


Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)


Grekiska ord:

allotrios (främmande; en mer bokstavlig översättning är ”tillhörande andra”) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:38,44; Matt 17:25; Joh 10:5 – Tobit 4.12; 1 Mack 2:7; 6:13; 15:33; Salomos Vishet 19:15; Syr 8:18; 11:34; 26:19; 32:18; 36:2(3); 39:4; 49:5; Baruk 3:10; 4:3; Matt 17:26; Luk 16:12; Apg 7:6; Rom 14:4; 15:20; 2 Kor 10:15-16; 1 Tim 5:22; Hebr 9:25; 11:9,34.


Ytterligare studier: Matt 24:23-24; Luk 17:23; 1 Joh 3:6-10.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-16; 2014-05-03)


Tillbaka till Start

10:6 Det här ordspråket talade Jesus till dem, men de där hade inte kunskap om vilka ting det (hela tiden) var som Han (hela tiden) samtalade (med) dem.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Det-här '-et ordspråk'/ordspråket talade (till)-dem '-en Jesus'/Jesus, de-där men inte hade-kunskap-om vilka-(ting) det-var-(hela-tiden) vilka/som (han)-(hela-tiden)-samtalade (med)-dem.


1883: Denna liknelse sade Jesus till dem, men de förstodo icke hvad det var, som han talade till dem.

1541(1703): Denna liknelsen sade Jesus till dem; men de förstodo icke hwad det war, som han sade dem.

LT 1974: De som hörde Jesus använda den här liknelsen förstod inte vad han menade.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

Ordspråk av Salomo, Davids son, som var kung i Israel. (Ordsp 1:1, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Jes 6:9-10, Grekiska GT)

(Den som studerar vad profeterna har sagt) skall söka ut/efter undangömda ting av/i ordspråk. (Syr 39:3a)

(Jesus, Syraks son, sade om Salomo:) ”I/med (dina) visor och ordspråk och liknelser och i/med (dina) uttydningar förundrade sig områden/länder från/över dig.” (Syr 47:17)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (de som var runt omkring Honom tillsammans med de tolv): "Till er har getts (och ges) Guds rikes mysterium, men för de där, de (som är) utanför, blir alla ting i liknelser, för att då de ser, de må se och ej skåda, och då de hör, de må höra och ej uppfatta, (för att) de ej någonsin må vända sig intill (Gud), och det må ‘låtas vara’/’lämnas i fred’ för dem.” (Mark 4:11-12)

(Jesus sade:) "Ingen har kunskap om vem Sonen är ’om ej’/utom Fadern, och vem Fadern är ’om ej’/utom Sonen och för den som Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska avslöja (det)." (Luk 10:22b)

(Atenarna sade om Paulus:) “Några ting som är 'som en främling'/främmandeför han (א*) in i, in i våra hörsägner. Vi önskar så få kunskap om vilka de här tingen ’vill vara’/är?” (Apg 17:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Om ni inte tror (Moses) "bokstäver", hur skall ni kunna tro Mina ord." (Joh 5:47)

(Jesus sade till mannen som hade varit blind:) ”‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.” (Joh 9:39-41)


Exegeter, evangelister med flera:

De som lyssnar förstår inte liknelsen. Det är samma erfarenhet som synoptikerna så ofta berättar om. Jesus förklarar den alltså. Han talar först om dörren, sen om herden och till slut om fåren. Utläggningen blir inte riktigt densamma i första och andra fallet. Bland judarna var det ingenting förvånande. De kunde utlägga en text på flera olika sätt, som alla ansågs legitima. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 111)

"Hvad är en liknelse, Berta?" (frågade min far). "En liknelse är en jordisk bild med andlig betydelse." "Rätt så. Säg mig nu, Ernst, hvarför talade Herren Jesus i bilder?" "Emedan ingen annan än den, som tror på honom och älskar honom, skall kunna förstå den innersta meningen af hans ord. Och vidare därför, att en liknelse är för den, som gifver akt därpå, liksom en spik, på hvilken man hänger upp hvarjehanda saker och ting. En sådan liknelse sitter bättre än annat kvar i minnet." (Ernst Schrill "Från Rysslands stepper" s 59)

Den folkliga humorn har tagit sig uttryck i en mängd ordspråk och ramsor med kärnfullt innehåll. Här följer ett axplock av dylika talesätt från vår bygd. "När krubban är tom bits hästarna. ... ... Det är inte lätt att lära gamla hundar sitta. ... ... Arga hundar får rivet skinn. ... ... Gammal varg tycker om lammkött. ... Nu är du dödens lammunge. ... ... Den late tar hellre stor börda än han går två gånger. ... ... Det man sår i ungdomen, skördar man i ålderdomen. ... ... Han äter så han svettas och arbetar så han fryser. ... Ögat vill ha mer än magen kan fördra. ... ... Ingen är så rik att han kan undvara sin granne. ... ... Är man utan bröd ska man göra kalas, och har man ingen ved, ska man bygga. ... ... Bättre brödlös än rådlös. ... ... Den asande kommer lika fort som den rasande. ... ... Den som är höstrik är i regel vårfattig. ... ... Här ser det ut som Jerusalems förstöring. ... ... Han gick aldrig när han kom. ... ... Den kloke har långa öron och kort tunga. ... ... En ung kan snart dö, och gammal kan inte leva länge. ... ... Ät efter förmåga, kläd dig under förmåga, bo över förmåga! ... ... Hårt mot hårt ger eld. ... ... Han är ingenting att hänga i julgranen. ... Krok utan bete får inte napp. ... ... Man lever för att lära och lär för att leva. ... För mödan får man födan." (Carl Andersson "Ordspråk och uttryck från Byarums socken" s 42-44)

Hwarföre förstå då de enfaldiga? Jo, emedan de äro får, men I ären tjufwar och mördare, som icke wiljen gå in genom dörren, utan genom edert eget förstånd. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 136)

"Rik mans pladder kallas högsta visdom", (sade Sancho). ... "Som mormor min sa: 'Den som har gods och gull, går inte omkull'." "Gud sig förbarme, Sancho!" avbröt honom Don Quijote. "Fan ta dig med alla din ordspråk! ... Om jag ska komma på ett enda ordspråk och sedan använda det rätt, så får jag svettas och anstränga mig värre än om jag sliter ute i åkern." ... "Vad tusan kan det skada", (sade Sancho), "om jag använder mig av en förmåga jag har, när jag inte har någon annan, och inte äger nånting annat än ordspråk? Till det här ämnet kom jag just på fyra stycken till som skulle passa precis, som päron som har mognat i sin korg, men jag ska inte säga nåt, för 'tala är silver och tiga är ... jag'." "Det är du inte alls", sade Don Quijote, "för du kan varken tiga eller tala förnuftigt, du går bara på. Men ändå är jag nyfiken på vilka fyra ordspråk som kom för dig ..." "Tja, vilka passar bättre än dom här?" sade Sancho. "'Akta fingrarna när munnen tuggar', och 'gästar du en som är svartsjuk på sin kvinna, bäst att tiga och försvinna', och 'krukan mot stenen eller stenen mot krukan, alla gånger värst för krukan'. ... Alltså ... 'den som ser flisan i sin broders öga borde se bjälken i sitt eget', så att man inte säger om honom att, 'hjälp skrek fan när han trampa på sin svans'. Som ers nåd vet så vet en dumbom mera därhemma än en klok hemma hos andra." "Det sista var fel, Sancho", sade Don Quijote, "för en dumbom vet ingenting, vare sig hemma eller hos andra - och på dumhetens grund byggs inga kloka hus." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 716-717)


Egna kommentarer och funderingar:

I NT förekommer uttrycket ”ginôskô tina” (ha kunskap om vilka/vad) endast i Apg 17:20 (”gnônai tina”) och här i Joh 10:6 (”egnôsan tina”). Jämför “ginôskô tis” i Luk 7:39; 10:22; Apg 17:19 och “ginôskô ti” i Matt 6:3; 12:7; Luk 16:4; 19:5; Joh 2:25; 7:51; 13:12.


Grekiska ord:

paroimia (ordspråk) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 39:3; 47:17; Joh 10:6 – Syr 6:35; 8:8; 18:29; Joh 16:25,29; 2 Petr 2:22.


Ytterligare studier:

Matt 13:10-15; Mark 4:13,34; Luk 8:9-10; Joh 13:12.


Kim E. Dewey "Paroimiai in the Gospel of John"; Semeia 17 (1980): 81-99.

Alfred Shenington Geden "Simile and Metaphor in the Fourth Gospel"; Journal of the Transactions of the Victoria Institute 52 (1920): 99-124.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-16; 2014-05-03)

Tillbaka till Start

10:7-9 Jesus * (P66,א*) talade till dem * (P45,P66,א*): “Amen, amen, Jag säger er att Jag är fårens dörr. Alla så många som har kommit * (P45,P75,א*) är tjuvar och rånare. Fåren hörde dem emellertid inte. Jag är dörren. Om – alltefter omständigheterna – någon må komma ‘in i’/in genom Mig, skall han räddas och han skall komma ’in i’/in och komma ut och finna bete.”

Ord för ord: 10:7 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: amen amen säger-(jag) er att jag (jag)-är '-en dörr'/dörren '-ens fårs'/fårens. 10:8 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) alla så-många-som kom tjuvar är och rånare. emellertid inte hörde dem '-en får'/fåren. 10:9 (17 ord i den grekiska texten) jag (jag)-är '-en dörr'/dörren. genom mig om-alltefter-omständigheterna någon må-komma-in-i skall-(han)-räddas och (han)-skall-komma-in-i och (han)-skall-komma-ut-(ur) och bete skall-(han)-finna.


1883: Då sade Jesus åter till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Jag är dörren till fåren. Alla, som hafva kommit före mig, äro tjufvar och röfvare, men fåren hafva icke hört dem. Jag är dörren; om någon ingår genom mig, skall han blifva frälst, och han skall ingå och utgå och finna bete.

1541(1703): Åter sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, jag är dörren för fåren. Alle de som för mig komne äro, de äro tjufwar och röfware; men fåren hörde dem intet. Jag är dörren; hwilken som ingår igenom mig, han skall blifwa salig, och skall ingå och utgå, och finna bet.

1974: ... och därför förklarade han den för dem. ”Jag är grinden till fåren”, sade han. ”Alla andra som kom före mig var tjuvar och rövare, men de verkliga fåren lyssnade inte till dem. Ja, jag är grinden. De som kommer in genom grinden ska bli frälsta och kommer att gå in och ut och finna gröna ängar.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Farao talade till Josefs bröder: "Vad (är) er gärning?" Men/och de talade till farao: "Dina pojkar (är) fåraherdar, och/både vi och våra fäder." Men/och de talade till farao: "Vi har anlänt (och anländer) (för) att ha vår bostad ’vid sidan av’/’som främlingar’ i jorden/landet, ty det är/finns inte bete för dina pojkars husdjur, ty svälten har varit stabil/varaktig i jord/landet Kanaan. Så dina pojkar har nu bott i jord/landet Gesem." ... Men ock Israel bodde i jord/landet Egypten, uppå jorden/landet Gesem, och de ärvde uppå/'med avseende på' det och de ökades/förökades och fullgjordes/’gjordes ... fulltaliga’ oerhört. (1 Mos 47:3-4a,27, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: "Israel) skall ta från blodet och sätta (det) uppå de två ställningarna/dörrposterna och emot överstycket/’det övre dörrträet’ i husen, i vilka de – om alltefter omständigheterna – må äta (fåren) i dem. ... Och Jag skall skydda er, och det skall inte vara ett slag av det att 'nöta ut ur'/'tillintetgöra genom att nöta ut' i/ibland er, när Jag – alltefter omständigheterna – skadar i jord/landet Egypten.” (2 Mos 12:7,13b, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Herren: "Låt Herren, andarnas och varje kötts Gud, granska en människa uppå/’med avseende på’ den här synagogan, ’vem som än’/som skall komma ut före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall komma 'in i'/in före/inför deras ansikte och ’vem som än’/som skall leda dem ut och ’vem som än’/som skall leda dem ’in i’/in, och Herrens synagoga skall inte vara som om (den var) får, till vilka det inte är en herde." Herren samtalade i riktning mot Mose: "Tag Jesus/Josua i riktning mot dig själv!" (4 Mos 27:15-18a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Jag är etthundratjugo år idag. Jag förmår inte längre att gå ’in i’/in och gå ut.” (5 Mos 31:2, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Vi, Ditt folk och Ditt betes får.” (Ps 79:13a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Israel: "Herren) är vår Gud, och vi Hans betes folk och får av/i Hans hand." (Ps 95:7a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Israel: ”Vi är ett Herrens folk) och Hans betes får.” (Ps 100:3b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "Det här (är) Herrens port. Rättfärdiga skall komma in i den. Jag skall ’bekänna ut’/tacka Dig, att Du har hört uppå/på mig och har blivit för mig in i räddning." (Ps 118:20-21, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren skall vakta din väg in och din väg ut från nuet och ända till (den kommande) tidsåldern. (Ps 121:8, Grekiska GT)

(Herren sade:) "O, Israels herdar, ej skall (väl) herdar valla sig själva? Skall inte herdarna valla fåren? ... Jag skall valla (Mina får) i/på gott bete." (Hes 34:2b,14a, Grekiska GT)

(Tobits hustru sade till honom: ”Vår son Tobias) går ’in i’/in och går ut inför våra ögon.” (Tobit 5:18b, S)

Jerusalem var (hela tiden) obebott som ett ödelagt (område). Det var/fanns (hela tiden) inte (en) ut ur/av hennes produkter/barn som gick 'in i'/in och gick ut. (1 Mack 3:45a)

(Judas' vänner sade till Jonatan: “Alltsedan) din broder Judas ‘kom (och hade kommit) till ett slut’/’fick (och hade fått) sluta’, är/finns det inte en man lik honom att komma ut och komma ’in i’/in i riktning mot fienderna.” (1 Mack 9:29a)

(De utländska männen) hindrades (hela tiden) att gå ut och gå 'in i'/in, ut ur utkanten/borgen i Jerusalem in i området (för) att köpa och sälja. (1 Mack 13:49a)

(Antiokos) betryckte/ansatte staden från jorden/land och havet/hav, och han tillät inte ’inte någon’/någon att gå ut, inte heller att gå in i (staden). (1 Mack 15:14b)

Antiokos, kungen, ... stängde tillsammans/in Tryfon (så att han inte kunde) gå ut och gå ’in i’/in. (1 Mack 15:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Kom ’in i’/in genom den trånga porten, eftersom den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig, och många (är) (א*) de som kommer ’in i’/in genom den, eftersom (א*) porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den.” (Matt 7:13-14)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Jesus sade:) ”Kämpa (för) att komma ’in i’/in genom den trånga dörren, eftersom många, säger Jag er, skall söka komma ’in i’/in och inte vara stabila/starka (nog).” (Luk 13:24)

(Petrus sade till bröderna:) ”En av de män som har kommit tillsammans med oss i varje/all tid (i) vilken Herren Jesus kom ’in i’/in och kom ut emot/intill oss – som har börjat från Johannes dop intill (א,* א, A) den dag som Han togs upp från oss – en av de här måste så tillsammans med oss bli ett vittne av/till Hans uppståndelse.” (Apg 1:21-22)

(Saulus) var (hela tiden) i sällskap med (apostlarna), då han gick ‘in i’/in och gick ut ‘in i’/i Jerusalem. (Apg 9:28a)

(Paulus sade till de äldste i församlingen av utkallade i Efesos:) "Jag vet, att det efter min avresa skall komma tunga/besvärliga vargar in i, in i er, som ej skall skona den lilla hjorden." (Apg 20:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till fariseerna:) "Amen, amen, säger Jag er, den som ej kommer in i, in i fårens gård genom dörren, emellertid/utan stiger upp från en annan plats, den där är en tjuv och en rånare." (Joh 10:1)


Hembygdens predikan:

Jag är dörren, fortsätter (Jesus); om någon ingår genom mig, skall han bliva frälst, och han skall ingå och utgå och finna bete. Varje äkta Guds barns längtan och åstundan är: Huru det må gå mig, må jag blott till slut bliva frälst! Jesu svar därpå är: Du skall bliva frälst. Så svarar han, som fått makt att frälsa. Ingår du genom honom, det är, tror du på honom, så skall du bliva frälst. Orden ingå och utgå hava ofta brytt utläggarne. Men icke äro de svåra att förstå. Emedan fåret är en så svag och bävande varelse, är intet så förskräckligt för det som att se sig innestängt. Det skriar sig då nästan till döds. Mot denna ångest säger Jesus: Du skall icke innestängas, utan alltid finna dörren öppen och få fritt ingå och utgå. Och är det icke så och har det icke alltid varit så, som Jesus här lovar? Varje gång en sak tedde sig som ett innestängande, gavs det en utgång. För varje nöd gavs det hjälp. Detta löfte skall han troget hålla, så länge vi äro i nödens och trångmålens land, och sist hjälpa oss dit, varest intet utgående är mera. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 249-250, Andra söndagen efter påsk, Joh 10:1-10)

Nils Bolander säger: ”Den verksamme Guden bevisar sin närvaro i en liten människa genom att låta henne finna betesplatser på alla kala höjder, genom att fylla henne med en ny frimodighet, målmedvetenhet och energi, tända det glada budskapets glädje och frid i hennes hjärta och blick.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Kommande händelser, de finns redan! Jag känner det. De finns utanför: en sorlande folkmassa utanför spärren. De kan bara passera en och en. De vill in. Varför? De kommer en och en. Jag är vändkorset. (Tomas Tranströmer "Posteringen" s 161)

Dörren till himmelen var en vanlig föreställning i antiken. För GT se t.ex. Gen. 28:17; Ps. 78:23; 118:20, för synoptikerna Matt. 7:13f; Luk. 13:25; Matt. 25:10. Ingnatius skriver: ”Han (d.v.s. Jesus) själv är dörren in till Fadern, genom vilken Abraham, Isak och Jakob går in liksom profeterna, apostlarna och kyrkan” (Ing.Fil. 9:1). (Birger Olsson ”Bildtalet om herden och hans får” s 257)

Detta ("Jag är" i Joh 10:7) står i skarp kontrast till den vanliga synoptiska formuleringen 'Guds rike är som ...', och kontrasten är viktig. Johannes finner i Jesu egen person det som synoptikerna finner i Guds rike. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 370)

”Eustace sa att vi skulle ropa på ... på Någon ... jag hade aldrig hört det namnet förr ... Och då kanske Någon skulle släppa in oss. Och det gjorde vi, och sen upptäckte vi att porten inte var låst.” ”Ni skulle inte ha ropat på mig, om jag inte hade ropat på er”, sade lejonet. ”Då är du den där Någon, herr Lejon?” sade Jill. ”Ja, människobarn.” (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 22)

Lidande skola (Jesu undersåtare) gå igenom (då de utföra sin Herres ärender), men de skola likwäl gå det igenom. Strid skola de hafwa, men de skola likwäl gå från striden med seger, såsom det heter hos Propheten Micha 2:13. Hjelten skall för dem slå sig igenom; de skola slå sig igenom, och gå ut och in genom porten; och deras Konung skall gå för dem, och Herren främst. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" I:5)

(Ordet) är kunskapens Dörr, genom vilken Abraham och Isak och Jakob, Mose och hela profetsällskapet och dessa världens pelare, apostlarna, och Kristi brud har gått in. (Ignatius, The Ante-Nicene Fathers Vol I s 84)

Efter folkligt synsätt var (Mezuzah som var fastsatt vid dörrposten) symbolen för det gudomliga beskyddet över Israels hem, det synliga emblemet för denna glada lovsång: ”Herren skall bevara din utgång och ditt inkommande, från denna tid och framåt, ja, för evigt.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 228)


Att fortsätta med (hembygden):

Fåren är beroende av sin herde, de kan inte klara sig utan honom. På samma sätt kan inte människan leva ett helt och sant liv utan Gud. (Helena Ask "Herderöst"; Jönköpings-Posten den 28 april 1995)

Att det årsgamla felfria påskalammet blev slaktat var ej nog för att de förstfödda i Israel skulle skonas från hemsökelsen. Men blodet på dörrträ och dörrposter blev dem till räddning, ty det var ett vittnesbörd om att de i tro och lydnad tagit emot Guds frälsning. (Knut Svensson ”En för alla” s 100-101)

Det var något därinne i kyrkan under gudstjänsten, som givit (kära mors) sinne en egendomlig oro. Prästen hade talat om Kristus, som den gode herden och om riket, dit Kristus vill få föra sina trogna. Men själv är Jesus dörren in till det riket. Den, som vill komma ditin, måste gå genom dörren Kristus. Och blott den, som gör det, skall av Kristus få liv och övernog. ... (Kära mor) hade gått i någon slags förvissning om att bli insläppt i himmelriket, därför att hon var fru på Boarp och skötte sitt hus så väl, att ingen kunde ha något att anmärka, och så kom hon ju till kyrkan ibland ... och då måtte väl allt vara bra. ... Men i dag hade kära mor liksom sett sig själv. Hon hade på något sätt förstått, att den vägen hon vandrade med sitt högmod och sin äresjuka bar åt annat håll än till himmelriket. Hon hade så tydligt hört orden av Frälsaren i texten: "Jag är dörren; den som går in genom mig, han skall bliva frälst, och han skall få gå ut och in och skall finna bete." (Margit Assarsson "Livet börjar" s 96-97)

Den försöksverksamhet, som bedrives på Flahults försöksgård (söder om Jönköping), är av mångskiftande art. . . . Av nu (år 1939) pågående försök märkas . . . försök rörande betesvallarna. . . . Framhållas bör att betesvallarnas avkastning undersökes genom ständig, rationellt ordnad beteskontroll. Flahults försöksgård torde vara den första gård i landet, där sådan beteskontroll infördes. Den påbörjades nämligen redan år 1910 och har allt sedan dess fortsatts. En del av betesvallarna på gården äro avsevärt äldre, men den fullständiga beteskontrollen infördes nämnda år. (Karl Lundblad "Svartökärr och Flahults försöksgård" s 82-83)

En viktig fråga för (den indelte) soldaten och hans familj var betesgången på sommaren. Soldattorpets ägor var allt för begränsade för att ge möjlighet till sommarbete. Därför innehöll kontrakten alltid en bestämmelse om hur detta skulle ordnas. Oftast sägs det att soldaten får sommarbete på stamrotens skog för så många djur som torpet kan vinterföda. Ibland tilldelas sommarbete på roteböndernas utägor i en viss angiven ordning. I kontraktet med roten 77 Hultsgärde (i Tofteryd) 1885 sägs det att soldatens boskap får beta i en särskild hage för 3/4 av rotens mantal men för den sista fjärdedelen som faller på Lilla Hässlehult får betning ske med jordägarens kreatur "men fåren betas på moen". Ibland, slutligen, formulerar man sig ännu mera precist som i kontraktet för roten 61 Rastad (i Byarum) år 1887, vilket ger soldaten Karl Johan Nestor rätt till sommarbete på stamrotens utmark för högst 2 kor, 1 ungnöt och 4 får med lamm. De preciseringar och förbehåll som rätten till betning var omgiven med antyder att denna skenbart ringa och triviala angelägenhet noga bevakades och övervägdes och då och då kunde ge anledning till tvister. (Enar Skillius "Gamla I 12 - Soldattorparens liv" s 24-25)

Prästen begick ett ödesdigert fel. Han började med att försköna tempelmurarna, men försummade det väsentligaste, att ge människorna något för deras oroliga hjärtan, att leda dem in på ordets betesmarker. Kyrkoherde Ridder hade mer än de flesta pejlat djupet i visdomens brunnar, men detta hade han tydligen icke tänkt på, aldrig haft tid att sysselsätta sig med. Han menade, att alla skulle kunna intressera sig för det han själv fann behag i. (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 249-250)

Det speciella med Sjöhult var att arealerna var så stora. Det var den arealmässigt största byn i Månsarp, kallades ibland för Schokhult (Schok = stort stycke). Betet fanns i skogen och bönderna uppförde sommarladugårdar ungefär där åkern slutade och skogen tog vid. Kanske var det den enda byn i socknen med sommarladugårdar. (Lennart Gustavsson "Sjöhults och Porteshults byar" s 122)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... Platsen, där Hulans Qvarn byggdes upp, kom omkring sekelskiftet att få namnet Hulufors. Det var emellertid nödvändigt att kunna reglera vattenflödet till kvarnen, och därför behövde han anlägga en ganska stor damm, som dock skulle komma att inkräkta på gården Hökhults ägor på andra sidan ån. Ägaren till Hökhult var till en början inte tilltalad av den här dammen, som han menade skulle ödelägga alltför mycket värdefull betesmark. Till slut gav han dock med sig men krävde då en så hög arrendeavgift för marken, att C J Anderson inte ansåg sig kunna acceptera. Man kom därför överens om att begära marksyn för att få arrendet opartiskt fastställt. Syneförrättarna kom härvid fram till att markområdet knappast medgav mer bete än för en get och fastställde avgiften till 25 kronor per år. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-92)

Ett varaktigt minne av Osbeckarnes smide vid Norre Hammaren, är de bastanta grindarne vid huvudingången till Sandseryds kyrka, som gjordes år 1834 efter mönster av ett par äldre, som lånats från Ryhofs gård vid Jönköping. (Sigurd Lindgren "Från hammarsmedernas dagar" s 57)

Min Brorson Elof är här öfver julen och reser ner (till Lund) med Christofer. Han duger föga till läskarl, dock hoppas jag han kan bli Magister och sedan Prest för att sedermera släppas i bete på Ståndets allmänning. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 11; brev från Östrabo i Växjö den 6 januari 1833 till Nils Lidén)

Får av mera obestämd ras föredragas av (det småländska) folket, emedan de äro nöjda med litet, tåliga mot klimatet, sällan plågade av sjukdomar och, som man anser, tillräckliga för husbehovet. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 25)

Jag övergår till att betrakta omgivningarna; även de giva (Jönköping) stora skönhetsvärden. Österut ligga åkrar och närbelägna ängar, av vilka Högagärde (på 1600-talet utarrenderad till stadens ståthållare som betesmark) intar den ej minst framstående platsen, lysande av det rikaste överflöd på alla slags viltväxande och fruktbärande örter och växter, och så smekande vandrarnas öron med ljuvligaste fågelsång, att intet annat ställe anses finnas i denna nordliga bygd, som kan tävla med detta i behag. Ty det erbjuder anblicken av ett slags evig lustgård, varav kommer, att stadens ungdom hoptals, när tid och omständigheter medgiva, skynda sig dit liksom till en teaterföreställning. Denna platsens såväl som de andras fruktbarhet är så stor, att hjordarna, om än så talrika, aldrig någonsin sakna bete varken sommar eller vinter. Vid randen av denna äng, just nere vid sjön Vättern ligga vidare en mängd kullar, sammankastade av sand, om vilka en gängse sägen förtäljer, att de innehålla mera guld, silver och penningar än eljest de rikaste städer och slott. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32-33; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

”Den som går in genom mig skall bli räddad.”, 10:9. Orden påminner om bergspredikans uppmaning att gå in genom den trånga porten, Matt 7:13f, även om bilden där är lite utvidgad. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 197)

Ser du ängeln i ljuset, var inte rädd, gå vidare! ... Den, som går in genom ängeln, får höra seklernas lovsång. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 53; I Uspenski-katedralen)

Före besöket i Födelsekyrkan hade vi gästat herdarnas äng, några kilometer utanför Betlehem. ... En gammal arab låste upp grinden till herdarnas äng och ledsagade oss på stigen mellan träden till en ängssluttning med en rymlig kalkstensgrotta. Därinne var fårens viloplats. Ingången kunde lagom spärras av en man, och där hade alltså en herde suttit som dörr för fåren. (John Westlin "Betlehem, du judiska bygd ..." s 65; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Betecknade dörren i första liknelsen (Joh 10:1-2) herdens rätta väg in till fåren, betecknar den (här) den enda rätta vägen för fåren. Fållan är då en bild av Guds trygga frälsning. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 206 i kommentar till Joh 10:1-10)

Svarta grisar, höns, kalkoner och små herdeflickor trippar omkring överallt. Djuren verkar så snälla i Spanien. Aldrig skulle man väl kunna leda en gris i band i Sverige. Här däremot är det en vanlig syn, att grisarna ledas från och till sin betesplats i rep. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 82-83; Buss till Cordoba; år 1956)

Man såg inget övernaturligt mer förrän man kom till kyrkan. Men först skulle man gå in på kyrkogården och gå runt kyrkan sju gånger baklänges. Därefter skulle man gå fram till kyrkporten och hålla handen för nyckelhålet medan man läste Fader Vår baklänges. Under läsningen skulle man stå på en bibel med ena foten och på en postilla med den andra. Postillan skulle vara under vänstra foten. När man läst färdigt skulle kyrkporten, om allt var riktigt, gå upp av sig själv. Då skulle man ta bibeln och postillan under armen och gå in i vapenhuset. (Harry Martinson ”Vägen till Klockrike” s 225; Trollgården i Brandvaal)

Skriften känner inga bakvägar till himmelen. Nej, en är dörren, genom vilken man kommer in i himmelen, och den dörren heter Jesus. (P. Waldenström ”Smärtornas man” s 97)

De s. k. frikyrkliges protest emot statskyrkan har i verkligheten mindre gällt formerna, ty i många fall äro dessa värda all aktning. Den har gällt den kyrkliga institutionen såsom en statskyrkoinstitution. Enligt denna betraktas alla statens medlemmar såsom kristna människor, hvarför uppenbart bevis på andlig död hvarken är eller kan vara hinder för att inneha ämbets-, makt- och ledareställning inom kyrkan. I en sådan kyrka måste lifvet antingen försvagas och kväfvas eller ock komma i öppen opposition mot den inom henne rådande döden. Detta är helt naturligt och af historien klart bevisadt. Om däremot de troende få enligt ordets ljus ordna och utveckla sig till föreningar eller församlingar, där makten och ledningen innehafves af sådana som ingått i ämbetet genom dörren, Kristus, och som drifvas af Kristi herdasinne, så finnas förutsättningar för att lifvets och sanningens ande skall inom desamma kunna behålla makten och ledningen. Åtminstone lägger icke institutionen hinder i vägen i det afseendet. (Sam A Johansson "Ur Minnet" s 303-304)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vår Herre bevare oss för högfärd och skam! Han stäcke vår man och vårt mod samt före oss till fållan där han samlar sina lamm, och till betet vid den himmelska flod! (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins visor och andra dikter" s 141; Lejonets barn)

Ola var högsta hönset i korgen i en liten församling, som under gynnsamma omständigheter kunde gå upp till tiotalet och för vilken han läste dagens predikan i Luthers postilla. Så sjöngs psalmer. "Samtalet" bestod merendels i att Ola pratade ensam och han såg just inte gärna att någon annan blandade sig i det. Olas tal var då mest en blandning av vad den och den lärofadern sagt. Och så kom på de senare åren alltmera utfall mot Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och baptisterna och de andra, som inte gick in genom den rätta porten i fårahuset, vilken port är prästvigseln först och främst för ordets tjänare och Luthers rena lära för åhörarna, utan smög sig in i fårahuset på annat sätt, som tjuvar och rövare. På senare tiden hade det dock blivit frågan om inte denna uppfattning av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen något förändrats hos flertalet i Olas ring. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 21; 1870-talets Blekinge)

På färden (juli 1871) från Rättvik(s) kyrka till Leksandsnoret - i en av Siljans kyrkbåtar med 18 personer uti - uppstod en betydelsefull fråga. ... "Är det säkert, att var och en, som allvarligt söker också finner?" Jag svarade så gott jag förstod: "Nej. Ty finnandet beror icke blott av allvaret, utan av huruvida man söker på "rätt väg", såsom aposteln betygar om Israel (Rom. 9:e kap.), att de foro efter rättfärdighetens lag men kommo icke till rättfärdighetens lag, varvid han icke ens antyder, att hindret låg i bristande allvar, utan däri att de sökt på "orätt väg", nämligen icke av tron utan såsom av lagens gärningar. Om t. ex. någon sökte komma in i Leksands kyrka, som ligger däruppe, men vore så blind, att han försökte genom den tjocka muren, så gagnade ju intet allvar. Men om han bara försöker genom den öppna dörren, så lyckas det. Så är Kristus Guds öppna dör för oss till Gud. Den som söker genom honom, han finner. Den som söker annorstädes, han mödar sig förgäves. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 116-117; Palmbergs egna anteckningar)

Vakna ... upp ur sömnen, trötta vandringsmän, och be den store Korsbäraren, att han inte helt skulle dölja sitt ansikte för oss, och att han inte skulle släcka den lilla gnistan från elden som visat dörren till fårahuset för oss. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 35-36 i predikan första söndagen i advent 1853 över Rom 13:11-12)

Var är de eländiga fåren, som den store herden ömkar sig över? Var är de usla och eländiga fåren, som den store Israels Herde måste bära? Var är de lamm som han matar med bröd och åt vilka han ger mjölk att dricka? Var är de stackare som är så svaga att de inte orkar följa hjorden? Var är ni eländiga får, som de feta (slakt)fåren stångat? ... Vi förstår väl, att det med slaktfår avses ett sorglöst och förhärdat folk, vars slut och förstörelse är helt nära. ... Kom till Herden, ni eländiga får. ... Han försöker föda er ännu en vinter, så att han skulle kunna föra er till grönskande ängar, till de bästa beten då sommaren kommer och då evighetens blomster börjar växa. Då skall han tvätta er ull vid Jordanfloden, så att den blir snövit och skydda er för alla rovdjur som hörs här. Slutligen skall han föra er till eviga boningar i Sarons dal, låta er dricka av livets vatten och läka era sår nu och för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 61-62,65 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9 och Sak 11:4,7)

Kung (Gustav III) visste att använda sig av kyrkan. Ritningar till kyrkobyggnaderna granskades mera omsorgsfullt än tidigare och över kyrkans ingångsdörr skulle inristas under vilken regent kyrkan blivit byggd eller förändrats. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 133)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... Invånarne (i Stockholm) brukar beta sina kreatur, såsom hästar, kor, får och svin, utom staden, ty utanför båda portarna ligga malmar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521,525; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

Det enskilt största problem en bondfamilj på 1200-talet hade att konfrontera när det gällde gårdens kreatursbestånd var utfodringen. Betet på gårdarnas egna inmarker, vilka togs i bruk efter skörd och slåtter, räckte inte långt. Utan tillräckliga betesmarker utanför gärdesgårdarna, på utmarken, var boskapsskötsel en omöjlighet. ... Genom att anlägga svedjor här och där i skogarna skapade folket ett halvöppet träd- och gläntlandskap som var idealiskt för sommarbetande kor och oxar. ... Getter och får gick ofta med nötkreaturen. ... Betessäsongen varade från maj (senast) till oktober, då de djur som inte skulle slaktas återfördes till fähusen för vinterfodring. Herdens arbete var över och gårdsfolket trädde fram. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 299-300)

“Ty Jag är”, säger (Kristus), “dörren”, som vi som önskar förstå Gud måste upptäcka, så att Han må slå upp himlens portar vidöppna för oss. Ty Ordets portar, som är förståndsmässiga, öppnas av trons nyckel. Ingen känner Gud utom Sonen, och han för vilken Sonen skall uppenbara Honom. Och jag vet väl att Han som har öppnat den hittills stängda dörren, skall efteråt uppenbara vad som är innanför; och skall visa vade vi inte kunde ha vetat innan, om vi inte hade gått in genom Kristus, genom vilken endast (genom den) Gud skådas. (Klemens av Alexandria, The Ante-Nicene Fathers Vol II s 174)

En del av familjehemmet som man trodde beskyddades av en gud var ytterdörren. Dörröppningen och alla dess delar (dörrposter, lister, tröskel och dörren själv med dess dörrhakar) var laddade med numen eller övernaturlig kraft och det hade stor magisk betydelse att gå igenom den. Att öppna och stänga dörren och att passera genom dörröppningen kunde få bra eller dåliga följder, beroende på guden Janus (portvalv, genomgångsbåge) vilja. Janus dvaldes vid alla dörröppningar och rentav vid stadsportarna. (Kerry Usher "Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin" s 18; Familjegudar)

Hos Konfucius själv finna vi bestämt uttalat, att från kejsaren ned till folkmassan, personlig kultur måste betraktas som roten till allt annat gott. ... Då en ur hans krets berömdes såsom överlägsen sin mästare, svarade lärjungen: "Låt mig använda liknelsen om ett hus och dess ringmur. Muren kring mig räcker bara till axeln. Man kan titta tvärsöver den och se vad som är värdefullt där inne. Min mästares mur är flera famnar hög. Den som inte finner dörren och på den vägen kommer in, kan varken se det härliga fädernetemplet där inne eller alla dess tjänstförrättare i deras rika prakt. Men jag medger, att de äro få, som finna dörren (Confucian Analects XIX, efter Legge). (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 11-12; Det gamla Kina)


Att avrunda med:

Ser du ängeln i ljuset, var inte rädd, gå vidare! ... Den, som går in genom ängeln, får höra seklernas lovsång. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 53; I Uspenski-katedralen)

När du träder in i brödrakretsen, så gå in genom Jesus. Då får du anledning att sjunga: "Det är så ljuvt att i syskonringen få bo tillsammans utan strid, och uti Jesus ha allt gemensamt och rikligt njuta hans nåd och frid etc." ... Men vi skola även utgå. Utgå i gärning för Gud. ... Vill du att ditt vittnesbörd skall bära frukt, så se till att du utgår genom Jesus och därvid undfår budskap och förhållningsregler av honom. (J.M. Wislöff "Ingå och utgå"; kommentar till Joh 10:9; predikan i Oslo fritt återgiven av H-g-n; Jönköpings-Posten 1930-05-23)


Sångarna:

Allt ondt han från mig vänder Och frälsar mina själ. Ehvad som helst mig händer, Så slutas det dock väl. Min utgång han bevarar, Min ingång likaså: Sin nåd Gud aldrig sparar För dem med honom stå. (J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 33:3; jfr Psalmer och Sånger 238:3)

Säll och salig är den stunden, Då vår Frälserman uppstod; Satan blef i mörkret bunden, Dämpadt vardt hans grymma mod. Si, nu kunna fåren vara Ibland ulfvar utan fara. (Franke/Ollon: Psalm 112:3; jfr Psalmer och Sånger 149:2)

Hulde herde, oss bevara, Vederkvick oss med ditt ord, Led oss till de källor klara, Duka oss ditt nådebord! Gode herde, Gode herde, Beta själf din lilla hjord! (D Thrupp – Erik Nyström: Sång 269:1)

Jag vill ej längre egna vägar gå; Led mig framåt! O ljus af Gud, låt mig din klarhet få; Led mig framåt! Mörk är den tid, jag varit världens vän; Men nu bakom för alltid ligger den. (JH Newman-E Nyström: Sång 346:2; jfr Psalmer och Sånger 275:2)

Nu vill jag intet annat veta Än dig, korsfäste frälsare! Låt mig på Sarons ängar beta, Tills jag förklarad dig får se! Om sår och blod jag sjunger här, Så sjunger jag ock evigt där. (Sions nya sånger: Sång 522:6)


Egna kommentarer och funderingar:

I evangelierna förekommer det grekiska ordet för "bete" endast här. I GT har vi det till exempel i 1 Mos 47:4. Israel och hans söner lämnade Kanaan och fann bete i Egypten.

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

Angående "tjuvar och rånare", se Joh 10:1.


Grekiska ord:

nomê (pasture) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 10:9 – Syr 13:19; 2 Tim 2:17.


Ytterligare studier: 1 Mos 28:17; 2 Sam 7:8-10; 1 Krön 4:39-41; Job 39:8(11); Ps 78:23; Jes 26:2; 49:9; Jer 23:1-4; 31:10; Klag 1:6; Joel 1:18; Matt 7:7; 18:8-9; Mark 9:43-47; Luk 11:9; 13:24; Joh 14:6; 20:25; Ef 2:18; Hebr 10:19; Upp 1:8; 3:3,7; 4:1.

Eric FF Bishop "The Door of the Sheep - John X:7-9"; Expository Times 71 (1960): 307-309.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-18; 2014-05-04)

Tillbaka till Start

10:10 Tjuven kommer inte, om ej för att han må stjäla och offra och fördärva. Jag har kommit, för att de må ha liv och må ha utöver/’mer än nog’.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): '-en tjuv'/tjuven inte kommer om ej för-att (han)-må-stjäla och (han)-må-offra och (han)-må-fördärva. jag kom för-att liv (de)-må-ha och utöver (de)-må-ha.


1883: Tjufven kommer icke utan för att stjäla och slakta och förgöra. Jag har kommit, på det att de må hafva lif och hafva öfver nog.

1541(1703): Tjufwen kommer icke, utan till att stjäla, slagta och förgöra; jag är kommen, på det de skola hafwa lif, och öfwernog hafwa.

LT 1974: Tjuvens avsikt är att stjäla, döda och förstöra. Min avsikt är att ge evigt, överflödande liv.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Laban:) ”Min rättfärdighet skall höra på mig i/på den följande dagen, eftersom min lön är inför dina ögon. Varje/’var och en’ som – om alltefter omständigheterna – ej är ... alltigenom vit i/bland getterna och svartaktig i/bland baggarna, (om den påträffas) vid sidan av mig, skall den (anses) vara (och ha varit) stulen.” (1 Mos 30:33, Grekiska GT)

(Gräshopporna) ... skall äta ner/upp varje/allt (som är) utöver av jorden/landet, det som har ‘lämnats helt och hållet’/skonats. (2 Mos 10:5a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "O, de herdar som skingrar isär och fördärvar Mitt betes får! ... Jag skall ’få ... att stå’/sätta ner dem ’in i’/till deras bete, och de skall ökas/förökas och fullgöras/’göras fulltaliga’." (Jer 23:1,3b, Grekiska GT)

(Herren sade till Edom:) "Om tjuvar kom ’in i’/in (vända) i riktning mot dig eller rånare (om) natt(en), hur må du (då inte) – alltefter omständigheterna – slängas bort? Inte hade de – alltefter omständigheterna – (endast) stulit de lämpliga/tillräckliga tingen åt sig själva?" (Obadja v 5a, Grekiska GT)

(Fiendernas befälhavare) offrade (många) in i den stora brunnen. (1 Mack 7:19b)

Mina utsökta ... lyftes/'togs bort' som en liten hjord som hade rövats bort av fiender. (Baruk 4:26)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om ni – alltefter omständigheterna – endast må hälsa på edra bröder, vad gör ni (då) utöver (det vanliga)?” (Matt 5:47a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Uppå jorden ... gräver sig tjuvar igenom och stjäl." (Matt 6:19b)

(Jesus sade till de tolv:) “Gå hellre i riktning mot de får som är (och har varit) fördärvade av/i ett hus av/’som tillhör’ Israel.” (Matt 10:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’.” (Matt 13:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har inte skickats bort ’om ej’/utom in i/till fåren, de som har varit (och är) fördärvade av Israels hus.” (Matt 15:24b)

(Jesus undervisade folkskaran:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så.” (Mark 4:3)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran: ”Se från/’bort från’ de skriftlärda) som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning. De här skall ta ett domsutslag mer än utöver/nog." (Mark 12:40a)

(På) den första dagen av de osyrade (dagarna) ... offrade de/man (hela tiden) påskalammet. (Mark 14:12a)

(Jesus) talade den här liknelsen i riktning (fariseerna) och sade: “Vilken människa ut ur/av er som har hundra får och som har fördärvats/förlorat en ut ur/av dem, lämnar han inte helt och hållet de nittionio i det ödelagda (området) och går emot det förlorade ända till (den plats) där (א,*א,A) han må finna det? Och då han har funnit det, sätter/lägger han (det) emot, emot sina axlar och fröjdar sig.” (Luk 15:3-5)

(Den yngre sonen) yttrade: "Hur många av min faders löntagare har utöver av bröd, men jag fördärvas här (i/av) svält!" (Luk 15:17b)

Då folkskarorna hade skådat vad Paulus hade gjort ... sade de: ”Gudarna, som har varit/blivit lika människor, har stigit ned i riktning mot oss.” ... ’Den glänsandes’/Zeus’ präster ... ville (hela tiden) offra tillsammans med folkskarorna. (Apg 14:11,13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) fann i helgedomen dem som sålde nötkreatur och får och duvor, och småmyntväxlarna (som) satt (där). Och då Han hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. (Joh 2:14-15a)

(Jesus sade till fariseerna:) "Amen, amen, säger Jag er, den som ej kommer in i, in i fårens gård genom dörren, emellertid/utan stiger upp från en annan plats, den där är en tjuv och en rånare." (Joh 10:1)


Hembygdens predikan:

Allt Guds ord vill ju vara vägledande för oss människor, och därför har också den här bibelversen ett aktuellt budskap till oss alla. Ty vi lever i en tid och i en situation, då vi på ett alldeles särskilt sätt upplever verkligheten av sångarens ord: ”Två väldiga strida om människans själ att helt i sin lydnad den taga. Den ene vill hennes eviga väl och kommer med tuktan och aga. Den andre villar med smicker och lockar med flärd och tänker blott på att bedraga.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Liv, (Joh 10:10), ett huvudord hos Joh. Hava över nog = hava livet i dess fullhet. ... Jesu huvuduppgift var ... att ge liv. (Birger Olsson ”Bildtalet om herden och hans får” s 258)

Är det meningen, att vi ska stanna och höra på en bibelförklaring? Kommer inte (min syster) Anna ihåg, att kolportörer och läsarpräster är det värsta, som pappa vet? Har hon glömt alla de gånger, som pappa har sagt, att om någon från hans hus skulle gå på bönemöte, så finge den aldrig mer komma inom hans dörrar? ... "Anna vet väl, att löjtnant Lagerlöf inte vell, att vi ska höre på en läsarpräst," säger Barn-Maja. Men Anna svarar, att vi kan inte rå för, att de håller bibelförklaring här, medan vi sitter och väntar på (den försenade) posten. ... Inte hjälper det något att säga till pappa, att vi väntade på posten. Det ska Anna aldrig inbilla sig. Nej, vi blir utkörda från vårt goda hem, därför att vi har varit olydiga och nyfikna. Det kommer att gå med oss som med Adam och Eva. ... När jag tänker på att pappa brukar säga, att kolportörer är värre pack än tjuvar och mördare och att de borde sitta på Marstrands fästning allihop, så kan man ju inte vänta annat, än att han ska kasta ut oss på landsvägen. ... "Men, Anna," säger mamma (när vi kommer hem), "du vet ju, att pappa sagt, att ni inte får höra några läsarpräster." "Ja," svarar Anna, "men, ser mamma, det här var Paulus i Sandarne, och mamma vet ju, att han är den farligaste av dom allihop. ... Vi visste inte, att det skulle bli bibelförklaring, förrän han var färdig att börja," förklarar Anna, "och jag tänkte, att om vi gick just då, så kunde han bli ond på oss och komma hit till Mårbacka och stjäla." ... (Mamma) vänder sig till Anna återigen: "Vem är det, som har sagt till dig, att Paulus i Sandarne brukar stjäla?" "Men pappa har ju sagt, att han är en värre skälm än Lasse-Maja," säger Anna, "och att han borde sitta på fästning." Och nu skrattar Emma Laurell och jag med (de andra), för vi har ju alltid förstått, att pappa bara menade, att kolportörer och läsarpräster var lika dåliga som straffångar. Vi hade aldrig kunnat tro, att Anna, som var så förståndig och tolv år fyllda, skulle ta det så efter orden. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 17-22; Bibelförklaring)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Om Du tar fram din bibel och läser ur något av evangelierna berättelsen om påsken så finner Du en fantastisk berättelse om hur livet segrar. Efter några år som kringvandrande predikant ... kunde fler och fler vittna om att (Jesus) hade kommit med något nytt in i deras liv. Den blinde som nu kunde se, ... förtryckta människor som nu upplevde frihet och alla som hade upplevt att skulden plötsligt lyfts av. ... Var inte rädd - Jesus lever! I vår gudstjänst på påskdagen då vi firar minnet av Jesu uppståndelse sjunger vi sången "Livet vann, dess namn är Jesus, Halleluya. Han var död men se han lever, Halleluya." (Paul Waern "Livet vann! s 2-3; Kontakt - en tidning från Pingstkyrkan Mullsjö mars/april 2002)

Under mina år i Indien har jag på nära håll sett hur viktig herden är för fåren. Utan honom är de hjälplösa och skingras åt alla håll! Jesus varnar för herdar som ... främst tänker på sig själv och sin egen vinst. Indien t ex har gott om "gurus" som lockar till sig sökare från hela världen och gör sig själva stora förmögenheter. ... Jesu ord till dig är: "Jag är den gode herden Följ mig!" (Roland Oscarsson "Vem skall jag följa?"; Jönköpings-Posten den 15 april 1994)

Bibelns budskap är att djävulska krafter har kommit för att stjäla, slakta och förgöra oss människor. Många gånger ser vi hur ondskan ödelägger det vi älskar och värdesätter i livet. Den tro vi har fått i arv är inte tillräcklig. Här i Norden trodde man förr på avgudar som krävde människooffer för att blidkas. Moderna människor har fått politiska värderingar eller humanistiska idéer som arv. Många har endast givit sina barn en ihålig materiell välfärd som vid olika livskriser visar sig vara falska illusioner. (Stanley Sjöberg ”Koranen och Bibeln” s 13)

Tyven tar, Jesus gir. Det er den radikale forskjell mellom Jesus og hans motstandere. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 209)

Tjuven. Den bestämda artikeln inleder liknelsen liksom skildringen av såningsmannen i Mark 4:3. … (Tjuven) får i v 10 en ny funktion som kontrastfigur till Jesus. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 233)

Gud har skapat och skapar ständigt världen god. Men i allt det goda Gud skapar är en ond makt verksam för att förstöra den, för att "stjäla, slakta och förgöra" (Joh 10:10, 1 Petr 5:8). Vi kan likna världen vid en ström, som går ut från Gud, ren och klar som kristall, i kraft av Guds ständigt verkande skaparord (Upp 22:1, Hes 47:1-2). Men så snart strömmen lämnat sin källa, finns den onda makten där och häller sitt gift i den, ett gift av gudshat och människohat och självhat, av själviskhet, lidande, död och dödande. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 105)

Individer, hem, samhällen, städer och nationer har tiderna igenom lidit de mest fruktansvärda kval. Ödeläggelsen har kommit på olika sätt. Djävulen har avslöjat sig som en uppfinningsrik herre, allt syftande till förstörelse. Jesus själv säger om honom: "Tjuven kommer allenast för att stjäla och slakta och förgöra." Synden uppträder stundom under fräcka former. Den tvekar inte att spoliera hem och äktenskap. (Lars Grip "Julhögtid" s 3)

Islams propaganda gör nu (1963) gällande att hela Afrikas framtid kommer att stå i halvmånens tecken. Ger det muslimska Nordafrikas sociala situation anledning att hälsa en sådan eventualitet med glädje? Eller är det kanske angeläget att kyrkan hänvisar Afrika till den stora framtidsvisionen i Jesu ord: "Jag har kommit för att de skola hava liv och hava över nog." (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 151)


ca 1950 och tiden dessförinnan

På sommaren (år 1918) lät mamma mig vakta fåren hos en farbror till mig. Hela byn (Kracno Gradichtes i Bulgarien) får- och getbestånd samlades på ett ställe. Vi var tio stycken fårherdar. Bara en pojke till och jag var inte tio år fyllda - alla de andra var vuxna karlar. När sommaren var som hetast, förde vi fåren till skuggiga platser nära floden, som flöt genom byn. Här fick de ligga, tills hettan hade gått över vid fem-sex-tiden på kvällen, då vi återvände med dem till bergsluttningen, där vi på sommaren hade fårfållorna. I fårhjorden fanns ett stort svart får, som hade en bjällra bunden om halsen. Hon kallades datchka, vilket betyder ledare. Hon var alltid först av fåren, och hela fårhjorden, 1500 får, följde efter henne. Allra främst i denna långa rad gick den äldste fårherden, Djädo Simeon. På detta sätt gick de, tills de kom fram till betesmarkerna. Då spreds i ett nu hela hjorden ut. - Detta liknar ju vad som står i bibeln om fåren. I Joh. 10:4 säger Jesus: "Och när han har släppt ut alla sina får, går han framför dem, och fåren följa honom, ty de känna hans röst." ... En natt hände det sig, att alla fåren sluppit ut ur fållan. Vi kunde inte fatta, hur det gått till - men borta var de. Nu gällde det att snarast möjligt söka upp dem, ty faran för att de angripits av vargar och andra vilda djur var överhängande. Vi delade upp oss i grupper och spridde oss över hela området. Efter det vi hade gått runt överallt men ändå inte funnit några får, återvände vi till fållan. I sin förtvivlan satte Djädo Simeon händerna för ansiktet och började gråta. - Han var i sanning en fårherde med det rätta sinnelaget. Han tyckte inte bara om varje enskilt får utan visste till och med, vem som var ägaren till vart och ett av de 1500 fåren. Han var inte som en lejd fårherde utan hade verkligen omsorg om hjorden och ville skydda den för fiender. Hela sitt liv hade han vistats bland fåren. Än en gång spridde vi oss ut över området för att söka efter fåren. ... När vi för sista gången stannade för att lyssna, befann vi oss några meter från ett fält med höga majsstånd. Då hände det. Plötsligt hörde vi en bjällra ljuda inifrån i fältet. ... Hela fårhjorden hade lagt sig ned där inne för att vila. ... De gamla fårherdarna hoppade högt och kastade sina fårskinnsmössor upp i luften i glädje över att inte ett enda får hade förlorats. (Haralan Popoff "Det var på Stalins tid - Tretton år i fängelse" s 14-16)

Pingstvännerna (på 1910-talet) uppfattade inte sin tro som ett lärosystem. Självklart fanns det avgörande läror som man var överens om, men tron var mycket mer än läran. ... Man såg på tron som en helhet, ett liv. Detta liv var inte vilket som helst, utan ett liv i relation till Gud genom Jesus i den Helige Ande, ett överflödande liv. Jag har kallat detta (mitt) arbete ”Liv och över nog”. Det var så de tidiga pingstvännerna uppfattade tron, och på första sidan av varje nummer av Evangelii Härold fanns just detta Jesusord citerat: ”Jag har kommit, på det att de må hava liv och hava över nog.” ... Detta bibelcitat fanns kvar på första sidan i 45 år. Sista numret av tidningen med citatet på förstasidan gavs ut 4/2 1960! Samma bibelvers var skriven över estraden i Filadelfiaförsamlingens lokal på Sveavägen som användes under åren 1921-1930. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 13-14,22)

(Eurydike Bergs) klara, milda röst skälvde som ett ängslat fågelhjärta: "Snälla Marie-Louise, förlåt mig - men det är en karl därute, som Emma släppt in i mitt rum - och Rosalie ä ju inte hemma." "Vad vill han för något?" "Jag vet inte, söta Marie-Louise - men han ser ut precis som en haj - som en haj skulle se ut, menar jag, om han vore människa." ... Justitierådinnan (Marie-Louise Almgren född Wigelstjerna) skyndade ofördröjligt ut för att möta och mäta den hotande faran. ... "Vad är det som herrn söker här?" ... "Jag är "antiketshandlare" Jansson på Norrlandsgatan - uppköper gamla möbler, porsliner, kristaller, smycken, guld- och silversaker - här är mitt kort." ... "Men vi ha väl inte bett att få sälja någonting." ... Med förbindlig artighet lotsade Marie-Louise Almgren "antiketshandlare" Jansson ut i farstun och riglade dörren med dubbla lås. Som en liten vattenmyggas slag med vingen föder ett oändligt antal ringar på den spegelblanka dammens yta darrade ännu timmar efter "antiketshandlare" Janssons försvinnande hela (huset) Nians lilla värld av efterverkningarna från det mystiska besöket. Vad ville den otäcke karlen egentligen? Vad var meningen? Vilken ny fara hotade nu deras skyddslösa existens? Instinktivt hade alla de gamla damerna förnummit, att en av de rikes hejdukar och spårhundar trängt över tröskeln till deras lilla hem i sitt lagliga uppsåt att plundra, råna och frånröva dem ytterligare någon del av det lilla område, som var deras hem och tillflykt i världen, och vilket socialt sett kanske mest av allt är att likna vid en liten höjdplatå, dit några få kvarlevande efter en alltförhärjande översvämning flytt undan för att till slut så småningom uppslukas även de av stormflodens ständigt stigande vågor, som redan längesen dödat deras fränder och vänner. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 67-70)

En del tjuvar hatar hundar som skäller, för de antar att husbonden hör, då hundarna skäller. Därför är det inte lätt för tjuvarna att stjäla, så länge den trofasta gårdshunden skäller. Av detta skällande vaknar husfolket och börjar vakta sin egendom. En del tjuvar är så listiga att de lockar gårdshundarna med köttbitar, som de bär under armen. Men en trofast gårdshund låter sig inte lockas av köttbitar, utan han skäller dubbelt så nitiskt, när tjuvarna ger köttbitar åt honom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 199 i predikan 1850 över Joh 1:1-14)

"Tiderna fårvärra sig fasligt, mycket fasligt!" sade prosten. "Vet du, mamma, vad som har hänt i tidningarne? ... Det var redan får en tid sedan det skedde; och man hade ohyggliga berättelser om begångna mord, rån och rofferier nedåt landet, i Konga och Kinnevald på Blekingska gränsen. Men nu hava de kommit hit upp i håjden, Gud hjälpe oss så visst, i själva Jånkåpings län! En Västgåte har blivit mårdad och plundrad på vägen åt Ledhester: även i själva Bottnaryd, i Angerdshestra och vid Taberg hava inbrott skett. ... Betänk, vilka stora skogar vi hava omkring oss åt alla håll. Och om rövarne komma, så sitta vi som får, ja, som lammungar." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 42-43)

När (Jesus) will beskrifwa afsigten med sin ankomst i werlden och underrätta oss om, hwad det egentligen är, som han will skänka oss, och hwad hans återlöste syndare kunna wänta att få hos honom, så säger han ibland annat: ”Jag är kommen, på det de skola hafwa lif och öfwer nog.” ... Han will, att hans frälsta själar skola uti och genom honom icke allenast wara befriade ifrån allt syndens straff och dödens fruktan, hwartill de annars woro skyldige, utan att de tillika skola wara glada, saliga och förnöjda menniskor och åtnjuta en så stor lycksalighet, som genom hans död kunde dem förwärfwas. Han will, att hwar och en menniska, som i sanning tillhör hans hjord och har utwalt honom till sitt hjertas herde, skall kunna säga med David: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas; han iskänker fullt för mig.” (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 282-283 i predikan 1793)

Under vistelsen i Schaffhausen (i mitten av 1520-talet) författade (Balthasar) Hubmaier en av sina märkligaste skrifter: ”Om kättare och dem som bränna dem.” Det är en skrift om religiös tolerans och dess tankevärld skiljer sig helt från de övriga reformatorernas. Hubmaier analyserar begreppet kättare och framhåller, att den är kättare, som bekämpar Den heliga skrift och döljer dess innehåll och icke utlägger den i överensstämmelse med vad den helige Ande fordrar. Han visar att de som dömer kättare till bålet är de största kättarna. En kättare skall man med saktmod föra tillrätta och icke bränna. Ty Kristus har icke kommit för att slakta och förgöra utan för att göra livet rikt (Joh. 10:10). (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 239)


Att avrunda med:

Domini Canes – Gör er av med de grymma hundarna, sade vargen till fåren. Herrens trogna hundar håller samman lammen, alla nattens vargar nödgas stå med skammen. Ledarhunden motar på sin Herdes vägnar, alla onda skuggor bort från korsets ängar. Golgata förklarar, varför Han, som offrat allt för sina vänner, inget högmod känner: Sina hundar håller Herren för att klara vargarna kring korset, där Hans lamm vill vara. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 182; Domini Canes)


Sångarna:

Två väldiga strida om människans själ Att helt i sin lydnad den taga. Den ene vill hennes eviga väl Och kommer med tuktan och aga. Den andre vill se henne fången och snärd, Han villar med smicker, han lockar med flärd Och tänker blott på att bedraga. ... Den ene den gode Guds Ande är, Som bjuder oss frid och förskoning, Hugsvalaren själv, som syndaren lär I Kristus att vinna försoning. I mörker och synd går den andre fram, Han börjar i lögn och slutar i skam. Förbannelse heter hans boning. (AT Strömberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 266:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

När de skriftlärda mediterade över hur Kain dödade Abel, jämförde de Kain med en tjuv som ryckte till sig ett lamm ur hjorden (Midrash Rabbah XXII:IX). I ett återställelseperspektiv har Jesus inte kommit som en tjuv för att döda Abel (hans namn betyder "vindfläkt") utan för att ge liv (vind, ande) och ge det ”utöver”. Det tidsålderslånga livet är ett liv, som övergår det naturliga liv som gavs i skapelsen.


Grekiska ord:

thyô (offra) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 7:19; Mark 14:12; Joh 10:10; Apg 14:13 – Tobit 7:8(9); 1 Mack 1:43,47; 2:25; 4:56; Syr 34:20(24); Baruk 4:7; Matt 22:4; Luk 15:23,27,30; 22:7; Apg 10:13; 11:7; 14:18; 1 Kor 5:7; 10:20.

kleptô (stjäla) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 6:19; Joh 10:10 – Tobit 1:18; Matt 6:20; 19:18; 27:64; 28:13; Mark 10:19; Luk 18:20; Rom 2:21; 13:9; Ef 4:28.

perissos (utöver) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 5:47; Joh 10:10 – 2 Mack 12:44; Matt 5:37; Rom 3:1; 2 Kor 9:1.


Ytterligare studier:

2 Mos 22:1; 2 Sam 4:6-11; 7:8-10; Ps 23; Matt 13:24-30,38-39; 25:29; Luk 16:14; Joh 5:20-21,40; 10:8; Apg 5:36-37; 20:29; 1 Petr 5:8; Upp 3:3; 6:9; 9:21.


Douglas James Davies "An Interpretation of Sacrifice in Leviticus"; Zeitschrift für de alttestamentliche Wissenschaft 89 (1977): 387-399.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-31; 2011-07-20; 2014-05-04)

Tillbaka till Start

10:11 Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Jag (jag)-är '-n herde'/herden den fine. '-n herde'/herden den fine '-en själ'/själen sin ger till-förmån-för '-en får'/fåren.


1883: Jag är den gode herden. Den gode herden låter sitt lif för fåren.

1541(1703): Jag är den gode herden; den gode herden låter sitt lif för fåren.

LT 1974: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa och hans söner:) “Ni skall inte äta slaktkött i/med (dess) själs blod.” (1 Mos 9:4, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(David sade:) "Herren är en herde för mig." (Ps 23:1a, Grekiska GT)

(Asaf sade: ”Gud) visade (Sitt) folk vägen som får i Moses och Arons hand. (Ps 77:20 eller 77:21, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Den/Du som är en herde för Israel, häll/utgjut (Din högsta förmåga) i riktning mot (oss), Den/Du som visar Josef vägen som om (han var) får." (Ps 80:1a eller 80:2a, Grekiska GT)

(David sade:) “Mina bröder (är) fina och stora, och Herren är inte tillfreds i/med dem.” (Ps 151:5, Grekiska GT)

Som en herde skall (Herren Gud) vara en herde för sin lilla hjord. (Jes 40:11a, Grekiska GT)

(Herrens pojkes/tjänares) själ ’gavs till sidan av’/överlämnades in i död och Han räknades i/bland de laglösa. Och Han förde själv upp mångas missar (av Guds mål) och på grund av deras missar (av Guds mål) ’gavs Han till sidan av’/’överlämnades Han’. (Jes 53:12b, Grekiska GT)

(Herren) skall vakta (Israel) som den som vallar sin lilla hjord. (Jer 31:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Min slav David (är) en ledare i en mitt av (Mitt folk), och en (enda) herde skall vara allas (herde).” (Hes 37:24a, Grekiska GT)

I/på den där dagen skall Herren frälsa dem, Hans folk, som får. (Sak 9:16a, Grekiska GT)

(Ussia sade till Judit: “Du) skonade inte din själ på grund av ’vår härkomsts’/’vårt folks’ förödmjukelse. Emellertid/utan du kom ut på/’för ... skull’ vårt fall, då du har gått ’emot rakt’/rakt inför vår Guds ögon.” Och varje/allt folket talade: ”O, att det må bli, o, att det må bli.” (Judit 13:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) veknade i Sina inre ädla delar med anledning av (folkskarorna), eftersom de (hela tiden) var (och hade varit) slitna och slängda (hit och dit), som om (de var) får som ej hade (någon) herde. (Matt 9:36b)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad tycks det er? Om – alltefter omständigheterna – det må bli hundra får till en viss människa och ett ut ur/av dem må ledas vilse, då hon har låtit (א *, א) de nittionio vara * (א*) då hon har gått, söker hon visst/verkligen inte den som letts vilse?” (Matt 18:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son kom) (för) att ge Sin själ (som) en lösen ’i stället för många’/’för mångas skull’.” (Matt 20:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten, ty det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'" (Matt 26:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

Några sade med anledning av helgedomen, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor. (Luk 21:5a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “Jag gör inte själen av någon utsaga värdefull för mig själv, som/’för att’ jag må (א,* א, B) göra mitt lopp fullkomligt och den tjänst som jag har tagit från sidan av Herren Jesus.” (Apg 20:24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna sade så (hela tiden): ”Han kommer väl ej att döda Sig själv, eftersom Han säger: ’Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma’?” (Joh 8:22)

Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. (Joh 10:2)


Hembygdens predikan:

Tänk vilka det är som (Jesus) giver ut sitt liv för. ”Jag giver mitt liv för fåren.” Med får förstås i allmänhet svaga, okunniga människor, ofta därtill vilsefarande och bortkomna. Sådana vill man ofta helst bliva kvitt; ja vilket tålamod och vilken kamp kostar det icke att alls hava med dem att skaffa! Jesus åter giver sitt eget liv, för att vinna dem och sedan bevara dem hos sig. Han giver det största för det minsta, det högsta för det lägsta, det dyrbaraste för det i människors ögon minst värda. Han giver sitt liv för fåren. Sådan, ja sådan är Kristi kärlek. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 203, Andra söndagen efter påsk, Joh 10:11-16)

Just häri att Jesus kännes vid de sina, visar han sig på ett alldeles särskilt sätt vara den gode herden, ty han kännes vid oss, fastän han känner till oss. Ty ofta är det väl så att när en människa upptäcker att den hon älskar är ovärdig hennes kärlek, ja då är kärlekens svåraste prövostund inne med resultat som vi ofta möter i olika sammanhang. Och det kan ju till och med hända, att en mor sluter famnen för sitt barn och att en far stänger dörren och säger till sitt barn: ”Härefter vill vi inte veta av dig, och från denna stund är du liksom död för oss.” Men mina vänner, mitt i allt de' där mänskligt tragiska som vi ofta ställes inför i vår moderniserade tillvaro, finns det alltså en som kännes vid oss, trots att han känner till oss. Ty han ser oss som vi är, och han älskar oss som vi är, men för den skull blyges han inte för att kalla oss bröder. Så innerligt kännes han alltså vid oss. Syndaren kan ju understundom likt Nikodemus gå smygvägar till Jesus, men Jesus gick aldrig några smygvägar till syndare, utan öppet bekände han sig inför världen vara publikaners och syndares vän. Och mitt i denna världens historia och inför all världens åsyn står ett kors, där han den gode herden gav sitt liv för fåren. Och detta, att han kännes vid oss, visar ju bland annat hans offerdöd för oss. Ty Jesus dog för oss, fastän han kände oss. Ja han dog just därför att han kände oss. Och det är detta som gör Golgatakärleken så outgrundligt stor för oss, att han den helige och rene dog för syndare och ogärningsmän, icke därför att han ej kände dem, utan just därför att han kände dem. ... Och så står korset där för alltid och säger oss, att Jesus kännes vid syndare. Och om en människa blir så ensam och hemlös att ingen enda liksom kännes vid henne, så skall hon dock finna att där vid korset skall hon möta en som gör det. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I Midrash Rabbah II 2 över 2 Mos 3:1, beskrivs David, som var GT's store herde, som ... bokstavligen "den vackre herden" (se 1 Sam 16:12). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 386)

Två korta dagar bara står nyponrosen i knopp. Dock lever dess ljuvlighets minne under hela årets lopp. Den blomstrar himmelskt i min själ fast den gör ont i min kropp. ... ... "Stackare den som skall städa på detta stället", sade den dugliga husliga svenska damen som besåg Vatikanen och särskilt Sixtinska kapellet, ty hon medförde icke sin själ utan blott sin lekamen. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 154; Dikterna "Efter att svärjande ha stuckit sig" resp. "Sällskapsresa")

(I Ex. R. 2.2.) sägs det att Mose först prövades som herde för fåren, innan han fick verka som herde för Guds folk. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 374)

Jag vill med några rader (citera) ... vad den världsberömde svenske psykiatrikern och psykologen Bror Gadelius skrivit om människosjälens begrepp och och verklighet: "Kunskapsteoretiskt sett är allt tal om en lokalisation av själslivet till den eller den delen av nervsystemet en absurditet. Själslivet kan ej inrymmas i några lokaler, de må kallas centra, nervceller eller associationstrådar. Begreppet lokalisation bör ersättas med begreppet 'instrumentering'. Säga vi att hjärnan är själslivets organ, så kan detta endast fattas så, att hjärnan är själens instrument på samma sätt som violinen är instrumentet i dens händer, som spelar därpå. Men lika litet som melodien bor i strängarna och kan sägas vara en produkt av dessa, lika litet är en människas livsmelodi, hennes personlighet, hennes ingivelse, fantasi och tänkande inneboende i instrumentet. Äro violinen och dess mästare ovillkorligen hänvisade till varandra, så äro de dock i sitt förhållande till varandra inkommensurabla ting." (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 180; Frihet för de fångna; inkommensurabel = det som på grund av sin natur inte kan jämföras)

När jag tänker på barndagarna kan jag lätt förlika mig med den tanken att kroppen, och vardagssjälen också, ligger bara som ett hölje kring den allra innersta själen. Denna ligger där redan då färdig och lik sig som den sen blir i alla dagar, och medan kroppen och vardagssjälen ha sin myckna möda och sin lek, och växer, så ligger den andra där oberörd och väntar. Men från den fick ändå hela livet sin ton, ända från den första gråten och alltsen. ... Det var så man tänkte att hade (huvudet) knyckts lite till, så hade väl Anders i Bakvångens själ aldrig kommit fram i dagen. Men det vill jag lova att den gjorde. Den hade tydligen haft gott rum i en mäktig skalle, och när den tittade fram, så tittade den just alltid först uppåt, liksom när man söker himmelen ovanför takskägget. Och det var för det mesta en mäkta saftig och glad blick, men mycket kort, sen var själen inne i boet igen. Så har jag sett honom många gånger sitta i mannalaget och tyst bida sitt ögonblick; först ser man glimten och så en stund efter kommer skottet, en kort och kraftig klyscha, som hade en egen förmåga att hejda en oförsiktig framryckning. Och Per på 5:an hade nog fått åtskilliga sådana skott av sin nabo, men i all vänlighet, och vid ett sådant här fruntimmerstillfälle och vid kyrkokaffet blev det aldrig annat än en och annan oskadlig blixt. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 19,29; De blåblommiga kopparna)

Vinden suckar ju i moll och tjuter i moll, och havet och skogen likaså. Såsom varande i frågan okunnig och oansvarig, påstår jag frankt ... att alla urkänslor visa sig i moll. Och då jag med gamle Platon antar att det finns tre själar i kroppen, så säger jag, att den själen som bor nedanför mellangärdet alltid tjöt och längtade i moll, och att den gamla människans ton än var som hundens tjut när han ängslas om kvällen av onda aningar, än var som vildgässens låt när de om natten drivas till ett osett mål, och kanske på många andra sätt; men att sen den själen som bor i bröstet höjde sig till klar dur och manliga mål; och att slutligen den själen som bor i huvudet ordnat det förfärligt fint för sig, så att den har all lust och längtan, ja, själva ångesten inövad till klara steg och välstämda mått och kan leka de båda tonsätten så in i varandra, att vi vanliga stundom icke veta om sorg är glädje eller glädje sorg. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 70; Mannarna)

"Säg mig en sak", (sade far till mig), "vem var det som skapade världen? Allt folk ser är kroppen, och då tror de att den är det enda som finns. Men kroppen är bara ett redskap. Utan själen är kroppen bara en träbit. Hos människor som frossar och dricker till övermått är själen något ont som irrar omkring i ödemarken, plågad av djävlar och onda andar. De har alltför sent insett sanningen. Själva Gehennas port är stängd för dem. Världen är full av vilsegångna själar. ... Då en själ lämnar kroppen i orenhet får den återvända till jorden och kräla omkring på nytt som en mask eller en reptil, och dess vånda är gränslös." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 92-93; En gossefilosof)


ca 1900 - ca 1885

I (godsägare Chanovs) sätt att gå fanns det något knappt märkbart som blottade en varelse som redan var förgiftad, svag och nära döden. Och plötsligt var det som om det luktade vin i skogen. (Lärarinnan) Marja Vasiljevna blev förskräckt och tyckte synd om denna människa som höll på att gå under till ingen nytta, och hon slogs av tanken att om hon hade varit hans hustru eller syster så skulle hon ha givit hela sitt liv för att rädda honom från undergången. Om hon hade varit hans hustru? Livet var nu så ordnat att han levde ensam på sitt stora gods och hon bodde ensam i den ödsliga byn, men av någon anledning tycktes blotta tanken på att han och hon skulle kunna vara nära och jämställda omöjlig och absurd. (Anton Tjechov "På hästskjutsen" s 161)

Ordet själanöd har inte hörts på länge, men jag vet många som börja sofva oroligt om nätterna och börja märka att kroppen har en själ. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 359; brev 12 okt 1896 till Torsten Hedlund)

Det fans ett ord i ditt första bref som oroade mig något: Du talade om min nedbrutna själ. Min själ är icke nerbruten, har aldrig varit så lucide och klar, jag har tvertom brutit sönder själar af lägre art som hotade min själs mera berättigade frihet. ... Behåll din tro på mig, och sök ej inverka störande på min själs frihet, ty då flyr jag. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 25-26; brev 7 juni 1895 till Anders Eliasson)

(Hugo:) Du, Georg, öppnade detta samtal med ett gladlynt bifall till bondens förmenta åsikt, att själen, eller hvad man för vighetens skull kallar så, sitter i hufvudet och genom dess ögongluggar skådar ut och ser verkligheten utbredd framför sig. (Georg:) Javäl. Det var bildligt taladt naturligtvis. Men låt gå! (Hugo:) Men har fysiken rätt, kan själen se ingenting därute. Ty de fysikaliska tingens värld är utan ljus och färger. Där ljus och färger saknas, är ingenting att se. (Georg:) Kom ihåg, Hugo, att en barmhärtig människa aldrig rider en bild till döds. (Hugo:) Jag är barmhärtig och afstår från kraken. (Georg:) Ser själen ingenting utanför sitt nervsystem, så ser hon likväl någonting ändå. Hon ser - återigen bildligt taladt - ett par målade fönster, sina ögons näthinnor, på hvilka de i sig själfva ljus- och färglösa etervibrationerna teckna med naturalistisk trohet tingens former, dimensioner och läge till hvarandra. (Viktor Rydberg "Ting och fenomen ur empirisk synpunkt" s 39-40)

Vi ha (i teatern) det så mycket efterlängtade "vanliga" fallet, "regeln", det allmänt-mänskliga, som är så banalt, så intetsägande, så tråkigt att man frågar sig efter fyra timmars pina den gamla frågan: vad rör detta mig? Detta är det objektiva som är så älskat av dem som sakna subjekt, av de temperamentslösa, själlösa som de borde kallas! (August Strindberg "Om Modernt Drama och Modern Teater" s 322-323; Ny Jord, mars 1889)

Ryttmästarn (till amman): "Det är inte nog för mig att ha givit barnet liv, jag vill också ge det min själ." (August Strindberg "Fadren" s 36)

"Varför skall du pudra dig?" (sade Volodja till Njuta). "Det passar inte i dina år! Du anstränger dig att se ung ut, du betalar inte din spelskulder, du röker andras tobak ... å, det är äckligt! Jag kan inte tåla dig ... Jag kan inte tåla dig. ... Du är en omoralisk person, du har ingen själ." (Anton Tjechov "Volodja" s 256)

"Och dessutom", säger med basröst doktorn, som får uppstötningar av seltervattnet, "äkta män, det är en så'n tråkig historia med dem, så att det bästa de kunde göra var att de alltid sov. Ack, till detta kära vatten skulle det vara skönt med ett glas vin! ... Skada, att man inte säljer spirituosa på apoteken! För övrigt ... ni är ju tvungen att sälja vin som medicin. Har ni vinum gallicum rubrum?" "Det har vi", (svarar apotekarfrun fru Tjernomordik). "Nå, se där! Ge oss det! Fan anamma, ro hit med det!" "Hur mycket vill ni ha?" "Quantum satis! ... Först ger ni oss nå'ra uns i vatten, och sen får vi se ... Obtesov, äh? Först med vatten och sedan per se ..." Doktorn och Obtesov sätta sig vid disken, tar av sig uniformsmössorna och börja dricka det röda vinet. "Och vinet, de måste medges, är det mest avskyvärda! Vinum uruslissimum! För övrigt, i närvaro av ... hm-hm ... förefaller det som nektar. Ni är förtjusande, min nådiga! Jag kysser er lilla hand i tankarna." "Jag skulle velat ge mycket för att få kyssa den i verkligheten!" säger Obtesov. "På mitt hedersord! Jag skulle vilja betala det med mitt liv!" "Det får ni allt låta bli", säger fru Tjernomordik i det hon rusar upp och låtsar sig vara mycket allvarlig. (Anton Tjechov "Apotekarfrun" s 61-62)

Hvad Del 4 (av Tjänsteqvinnans Son) skall innehålla är ej bestämdt. ... Frågan blir ... om ej några enskildes intressen få sättas undan för en så vigtig sak som att en människas hela sannfärdiga lefnadslopp en gång må få se dagen. Jag har offrat hela mitt privatlifs frid och gifvit hela min person för fåren, skola icke andra också släppa till sina skinn för en god och vigtig sak. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 356; brev 21 juni 1886 till Albert Bonnier)

Jag började med Evangelierna och Rosenius (i Betlehemskyrkan) och har slutat på skalan som bondesocialist eller barbar. ... Kulturhatare har jag råkat i sista striden med kulturdyrkare och med mitt gamla jag, i en evig fejd med min idealistuppfostran. Deraf motsägelser, sammelsurium, ofrid och längtan efter den eviga hvilan! Håhåjaja. ... Låt min person nu vara offrad, den har jag gifvit för fåren åt vargarne. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 269; brev 3 febr 1886 till sociologen och politikern Gustaf Steffen)

Flickan var ung och dum ... så henne kunde det vara detsamma med! Jag slår mig ned och börjar spela dansmusik ... Något i den seriösare genren behövs det inte här ... Utan jag börjar hamra valser och kadriljmonstra och smattrande marscher ... Mår ens musikaliska själ illa så höjer man bara pokalen ett slag - och sen spelar man Boccaccio alldeles av sig själv. ... Jag dundrar på så det smattrar om tangenterna och ... ägnar inte en tanke åt flickan ... Jag skrattar åt det hela, och så är det inte mer med det, men ... någonting sitter under hjärtat på mig och mal! Alldeles som om jag i mellangärdet hade en liten mus som sitter och gnager kronans knalliga skorpor ... Varför jag ska känna mig så deprimerad och vedervärdig kan jag inte själv begripa. Jag försöker tala mig själv tillrätta, läxar upp mig, skrattar ... gnolar med i musiken, men där sitter något i själen och molar, ja, molar särdeles utpräglat ... Det vänder liksom på sig i bröstet, borrar och gnager och plötsligt åker precis som något slags klump upp i halsen ... Jag biter ihop tänderna, förhåller mig avvaktande och det börjar ge med sig, men så tar det till igen ... Vad är nu det här! Och som på pin kiv kommer mig alla möjliga de mest eländiga tankar i huvudet ... Jag tänker på vad det blivit för en stackare av mig ... Att ha rest tvåtusen verst till Moskva, siktat på kompositör eller pianist ... och så hamna bland dansmusikanterna ... I själva verket är detta ju egentligen ganska löjligt ... men jag mår illa av det. Och så tänkte jag på dig också. Jag tänker: där sitter nu min kamrat och plitar och skriver ... Den stackarn sitter där och skriver om sovande stadsfullmäktige, om bageriernas kackerlackor, höstens ruskväder ... skriver precis allt det, som redan längesedan är omskrivet och omtuggat och omtjatat ... Jag sitter där och tänker och tycker av någon anledning synd om dig ... så synd att man skulle vilja gråta åt det! Du är en hygglig själ och känslig, men du har inte det där du vet - elden, gallan, kraften ... den heliga ilskan, och varför du inte har blivit apotekare eller skomakare utan skriftställare, det vete Gud Fader allen! (Anton Tjechov "Danspianisten" s 85-86)

Fastän materialist måste jag dock tro på en själ. Ty kan kroppen lida af att se uselhetens framfärd i verlden? Det är bestämdt själen som lider då jag nyss tvingad läsa tidningar ser att 6,000 menskor hos kungen begärt trycktvång och att man samlat en half million för att bekämpa utvecklingen i tidningen Vårt Land. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 137; brev 13 juli 1885 till Verner von Heidenstam)


ca 1885 - ca 1850

Det fyramånders arbete jag här i Schweitz haft på att utreda mitt gamla råttbo till själ, der trasor af gammal kristendom, lappar af konstyrkande hedendom, spånor af pessimism, flisor af allmänt verldsförakt ligga huller om buller, synes, oaktadt Din och Jonas Lies kraftiga hjelp icke föra till något resultat! Jag har anfäktelser af allt, asketism, epikureism, pietism och pessimism, anfall af den vildaste optimism; jag tycker det är som om jag spruckit midt itu, och att alting rinner ut i ett enda stort kaos. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 144; brev 4 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

Vet du, jag börjar småhata Ibsen efter Folkefienden! Det sticker något opålitligt estetiskt hos honom. ... Men det är sant; han har skrifvit Gengangere! Jag får icke hata honom! Nej. Jag vill följa hans föredöme och bli Moses på berget! Det är mitt beslut! Men för att bli det måste man bli renommist! Godt! Jag får väl lära mig det också! Hvad fan gör det om min själ går åt helvete, om jag därmed kan rädda 10,000; och det kan jag, endast om jag får folket att lyssna till mig! Och det skola de komma att göra! Alla medel äro tillåtna, utom de ohederliga, såsom att mottaga ordensband, och sälja sin mening! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 146; brev 4 maj 1884 till Björnstjerne Björnson)

Det är grufligt att man skall behöfva skära upp sig för att öfvertyga allmänheten att man har ett hjerta! Det är en stygg sysselsättning att vara författare. Tack nu emellertid för att Ni båda räddade min själ: Björnson med lagens åskor, och Du, Lie, med evangeliums läkande örter! Jag har gått igenom en kris och nu skall en ny Strindberg gå fram! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 66; brev 11 mars 1884 till Jonas Lie)

Den första sats som möter oss i de gamla antropologiska läroböckerna är nu den, att människan består af själ och kropp eller att hon är en enhet af själ och kropp. Och denna sats förklaras ytterligare antingen så, att människan i denna sin tillvarelseform består af tvenne motsatta substanser, en andlig substans, nämligen själen, och en materiell substans, nämligen kroppen, eller ock så, att människan är en enda substans, nämligen själen, af hvilken kroppen är endast ett fenomen, en företeelse för våra sinnen. I intetdera fallet betviflas själens tillvaro eller ens bestrides, att hon utgör det väsentligaste hos människan. Och dock ligger en tredje uppfattning så nära till hands, nämligen den materialistiska, att människan är endast en kroppslig organism, hvars känslor, föreställningar och tankar uppkomma ur en materiell källa. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 20-21; föreläsningar i Göteborg vårterminen 1878)

På några af de antika marmorsarkofagerna, som man kan se i Roms muséer och annanstädes, finner man bland ornamenten, hvilka pryda sarkofagens listverk, en fjäril flygande ur sin puppa. Det är en symbol för odödligheten redan från urgamla tider tillbaka. Kroppen är puppan; fjäriln själen, som frigjord svingar sig ur det hölje, inom hvilket hon utbildat sina vingar till flykt. Naturen har räckt denna symbol åt människan, då hon i den kring henne utbredda skapelsen letat efter likheter, som kunde stödja hennes föreställningar om sitt eget väsen och hennes hopp om en högre tillvaro, och symbolen lämpar sig förträffligt till den antike filosofen Platos och hans skolas lära om den kroppsliga tillvaron som en uppfostringsanstalt, ett luttringsmedel för en odödlig själ. Symbolen öfverlevde den grekisk-romerska odlingens fall och har i många århundraden och intill våra dagar likasom försinnligat den rådande föreställningen om förhållandet mellan själ och kropp. Å en kyrkogård strax här utanför staden (Göteborg) läser man på en grafsten en vers, som, om jag rätt minnes, har följande lydelse: "Döden löser lifvets mörka gåta, låter själen fri ur puppan gå. Hören upp, I dödlige, att gråta! Snart I ären fjärilar också." Det är i ord samma bild, som man ser mejslad på sarkofager från det cesariska Rom. Liknelsen är vacker och innehåller nog äfven sin sanning, på hvilken ståndpunkt man än står, ja äfven på den Darwinska hypotesens, hvars grundtanke ju är, att själen, släktets själ, under de olika skedena af vårt planetariska lifs utveckling likasom brottats med sitt eget omhölje för att spränga dess gamla former och utbilda nya ändamålsenligare. Men i grunden hvilar väl denna symbol på den dualistiska åsikt . . . att själen och kroppen äro fullständiga motsatser, en åsikt, som genomgick hela medeltiden och slutligen fick sin skarpaste utbildning i sjuttonde århundradet af fransmannen Descartes och hans skola. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 70-71; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Jag är född, är slagen till fördömelse - andras nämligen, jag som ville ge mitt lif - för att göra en menniska lycklig! Gör jag icke menskligheten en tjenst om jag avlägsnar mig i största tysthet - Det hörs icke från Paris om man lossar ett skott och frigör ett lif. Jag sade Er en gång att Satan stått fadder åt mig. Det är sant! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 233; brev september 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Denne Herden älskar så sina får, att han sjelf blifwit ett lamm och låtit sig för dem ledas till slagtbänken. Es 53:7. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 137)

Alltifrån Wolffs dagar har det varit själsvetenskapens grundfel att betrakta själen och medvetandet som alldeles sak samma eller - om man också uppställt den sats, "själen är en substans, af hvilken medvetandet är en yttring" - dock likväl förglömma densamma vid förklaringen af en sinnlig eller djurisk själ, eller en särskild "lifskraft", såsom förmedlare mellan den tänkande själen och dess kroppsliga organer - en sönderdelning af det mänskliga väsendet, som gifvit materialisterna de rikaste och mest befogade anledningar till invändningar och löje. Själen bör ej förblandas med medvetandet, hvilket, för att tala bildligt, endast är dess yta, hvarunder döljer sig ett djup af omedvetenhet, ur hvilket man har just att upphämta nyckeln till kunskapen om det omedvetna själslifvet. Det medvetna och omedvetna är poler af samma odelbara väsen; det senare är det först existerande, ur hvilket det förra utvecklar sig, och likasom roten, genom hvilken den tänkande anden är förenad med och alltjämt emottager impulser ur det allmänna, af gudomliga, harmoniskt skapande krafter genomträngda naturlifvet. Det omedvetna upptager otvifvelaktigt största området af själslifvets sfär; medvetandets grad beror däremot af de organer, hvarmed ett besjäladt väsen är utrustadt - eller efter sina lagar har danat åt sig - för att erhålla intryck af den sinnliga världen. (Viktor Rydberg "Psykografen" s 467-468; Göteborgs Handelstidning 7 mars 1859)

(Jag) funderade på att giva ett utslag i tvisten mellan Aristoteles, Cartesius och Leibnitz angående själens säte och samband med kroppen, en sak varmed dessa förgäves bråkat sina huvuden utan att ens komma till samma resultat som salig Dumbom, som påstod att själen "sitter där den sitter". (Viktor Rydberg "Positivspelarne" s 18)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I ett brev skriver (Viktor Rydberg) bland annat följande ord om modern: "Jag tror icke, att jag var tre år gammal, då min moder sade mig, att människan är en odödlig själ, som i detta livet är omgiven av en kropp, den hon i döden avlägger. Min moder inskärpte denna tanke hos mig, emedan hon ville, att jag skulle veta, att om hon doge och hennes kropp jordats och vore för alltid borta ur min åsyn, kunde likväl hennes själ vara i min närhet och se mig och älska mig. (Arnold Lindman "Hedvig Christina Rydberg" s 31)

Människosjälen liknar vattnet: det kommer från himlen, det stiger till himlen och vackert än till jorden det måste, i evig växling. . . . Vinden är vågens älsklige förförare, vind blandar från botten skummande vågor. Människosjäl, hur liknar du vattnet! Människoöde, hur liknar du vinden! (Johann Wolfgang von Goethe "Andarnas sång över vattnen" s 15-16)

Christus ser icke efter, huru goda (fåren) äro, utan blott, om de äro får, och om de förtjena att kallas får. På fåren ser Han och ej på ullen. Så äro nu de rätta herdar, som efterfölja Christus och på det sättet känna fåren, att de se på personerna och icke på felaktigheterna, och som göra en åtskilnad emellan fåret och dess sjukdom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 295)

Själ betyder i Skriften kroppens lif, hwad som försiggår i de fem sinnena, såsom att äta, dricka, sofwa, waka, se, höra, lukta, smaka och allt, hwad själen genom kroppen werkar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 171 i kommentar till Luk 10:23-37)

Om vi skulle försöka tränga in i Quasimodos själ genom dess tjocka och hårda skal, om vi kunde utforska djupen i detta illa organiserade väsen och rikta ett sökande ljus mot det inre av detta dunkla själsliv och upplysa dess irrgångar, skulle vi otvivelaktigt finna att denna stackars själ hade stelnat i någon förkrymt och förvriden ställning, liksom fångarna i Venedigs blykamrar, som levde och åldrades hopvikta i en alltför låg och alltför kort stenkista. Själen blir lätt förkrymt i en vanskapt kropp. Quasimodo var knappt medveten om den själ, skapad till en avbild av hans kropp, som blint rörde sig inom honom. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 198; 1480-talets Paris)

(Ärkebiskop Thomas Becket till prästerna:) "Gå ni till vespern, och glöm mig inte i edra böner. (Riddarna) skola finna herden här, hjorden skall skonas. Jag har haft en uppenbarelse, en syn från himlen: den förnekar mig inte längre; slutet nalkas med glädje och fullbordan." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 76; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 29 dec 1170)

Våra kroppars hälsa är något stort, men våra själars är så mycket större som själen är bättre än kroppen. Och inte av denna anledning bara, utan på grund av att vår kroppsliga natur följer varthelst Skaparen leder den, och det går inte att stå emot, men själen, som är sin egen härskarinna och som äger makt över sina gärningar, lyder inte i allting Gud, såvida den inte vill göra det. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:42)


Att fortsätta med (hembygden):

När Alla helgons dag går mot sitt slut och det skymmer och blir mörkt, då är aftonen till en ny dag inne. Aftonen till Alla själars dag som dagen efter allhelgona brukar kallas, eller Alla kristtrognas själars dag om man ska vara noggrann. På den dagen är det vanligt att man tänker på de som lämnat det jordiska livet och kanske med särskild omsorg ser till deras gravar. I den här gudstjänsten ska vi just minnas de döda inför Guds ansikte, denna afton till alla själars dag. Det är en viktig skillnad mellan Alla helgons dag och Alla själars dag och det får vi inte glömma bort. Det är inte så att alla människor blir helgon när de dör. Inte en enda människa blir helgon på grund av sin död. Helgonet visar sig vara ett helgon på grund av sitt liv, där vi kan se att Gud har utkorat just henne till ett föredöme och exempel för våra kristna liv. Nej, det är mycket få som Gud gör till helgon. Alla själars dag är dagen då vi minns de som insomnat i döden i tron på Frälsaren Jesus Kristus utan att vara helgon. (Nils-Henrik Lindblad "Predikan vid minnesgudstjänsten i Byarums kyrka lördagen den 6 november 1976. Alla själars afton." s 91)

Getruds blick rutschar nyfiket över rummet. Fönstret ut mot trädgården är stort och dubbelkopplat. Taket är kupande snett, stöttat av lent glänsande furubjälkar. På väggen, mot den medaljongmönstrade tapeten hänger en bonad. En bonad av fintrådigt linne med den bouclskimrande texten: Herren är min herde. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 172-173)

Pionjärerna drömde så skönt och väl om åttatimmarsdagen. När den kom skulle människan odla sin själ, ingen undantagen. Då skulle ingen förtrampas som slav under den järnskodda hälen. Men av något skäl blev det aldrig av med allmän odling av själen. Vår nyvunna frihet försvinner vips och andens förkovran går knalt. Bilväxlar, köpkonton, fotbollstips fyller dess vrår totalt. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 102; Åttatimmarsdagen)

Barndomsupplevelserna har för (Viktor) Rydberg under hela hans liv varit en levande verklighet och en ständig inspirationskälla för hans dikt. För hemstaden är det en stor andlig tillgång att han i sin dikt fångat något av dess själ och förevigat några ögonblick i dess liv. (Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 45; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

En svår för att inte säga oersättlig förlust drabbade den 10 augusti 1939 (Mäster Gudmunds) gille, då dess mångårige styrelseledamot, direktör Ivar Neuman, lämnade det jordiska. . . . Det är inte för mycket att här påstå, att han varit gillets hittills mest intresserade och mest verksamma styrelseledamot. Han har varit gillets själ, sade en talare vid det samkväm, som gillesstyrelsen anordnat med anledning av Neumans 60-årsdag för att bringa honom sin hyllning och tacksamhet för hans oegennyttiga arbete i gillets tjänst. . . . Initiativrik och besjälad av goda idéer gav Neuman styrelsen ofta utmärkta uppslag för gillets kulturella arbete, och han deltog också med liv och lust i förverkligandet av idéerna. (Arnold Lindman "Ivar Neuman. In memoriam." s 85-86)

Herren Jesus är den gode Herden. Han flydde icke, då ulven angrep Honom. Helvetets portar öppnade sig på vid gavel, och mot Herren Jesus stormade ondskans andemakter för att tvinga Honom att fly. Vilka syner skådade icke Frälsaren i Getsemane, vilka röster lyssnade Han icke till, då Hans svett var såsom blodsdroppar, vilka föllo ned på marken? Men emedan det gällde fårens frälsning och eviga trygghet, stod Han kvar som en orubblig klippa mitt i ett upprört hav och gav sitt liv för fåren. ... Han förmådde bära all världens synd i sin lekamen uppå träet, men Han kunde icke se fåren prisgivas åt ulvens härjningar. Därför gav Han sitt liv och blev genom ett evigt förbunds blod den store Herden för fåren. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 124)

Det var elfte året Maria satt lam i sin kammare och hon plågades av en tystnad hon inte förstod. ... Systrarna i tron ... uppsökte inte längre Maria för att gråta i sitt nådastånd, begära hjälp eller tala i andliga ting. De trodde sej frälsta på nytt av en kringlöpande predikant. ... Också Siri, hennes dotter, hade anslutit sej till villolärarens flock. ... (Maria) bad om döden. Ropade: "Tillstä dö'n. Käre, ja vell inte mer." Mer fanns dock i böneropet än bön. I det ögonblick orden lämnade hennes läppar inneslöt hon prövande tingen i sina ögons återspegling. Hörnklockan, stolen hon satt i, kakelugnen, bordet med bibeln och lilla katekesen, apeln vid knuten - den böjde fram några grenar att rispa fönstret med - en bit av lagårdsbacken. ... Var satt döden lurande, vad hade den för skapnad. Det kunde inte vara fel eller synd att vilja veta hur döden tillvägagick. Men varför hade döden övergett henne. ... Till slut trodde hon sej veta att döden inte ville röra henne därför att hon hade ännu ett beting att utföra; gud gav henne inte fri åt döden därför att hon skulle återföra Siri till sann tro och frälsning. Det var guds mening att sirilammet skulle beta högt uppe på ängarna i löftesdalen - det skulle inte förloras i villolärans mörka natt. Tiden att frälsa henne var dock kort. Det kunde väl inte vara meningen att hon skulle vänta med Siris frälsning till efter hennes missionsresa. "Då gör ja dä inte", sa Maria. "Ja vell inte bia längre, käre Herre Jesus!" (Gunnar E. Sandgren "Löftesdalen" s 11-15)

Från Järsnäs skriver (prästen Svening) Henriks brev. ... Den 28 april 1879: " ... I går tog jag farväl i Järsnäs. Förfärligt mycket folk. Predikan handlade om den gode Herden. Sedan aftonsång och slutligen medverkade jag vid Ynglingaföreningens möte. På torsdag reser jag till Ljungby. - Tänk att från det täcka Järsnäs komma till de kala ljunghedarna i Sunnerbo! Men en gång skall öknen och ödemarken grönska och vildmarken blomstra som en lilja." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 143-144)

Jag har på ett par år ej varit sjuk, utom i den kroppsdel som kallas för - själ. Jag har ofta fruktat för mitt förstånd, eller hvad man kallar så; ty en åder af galenskap går genom hela min slägt. Äfven tillfälliga omständigheter och förhållanden ha, i sednare tider, mycket bidragit att förmörka mitt annars friska och lefnadsglada sinne. Allt detta måste verka på mig som författare. Vingarna bära mig väl ännu, men för det mesta i stjernlösa rymder. Mitt (Biskops)Embete ger ständiga anledningar att hålla tal. Deri poetiserar jag ofta mer än som är lämpeligt. Det är min själs utgjutelser, men ofta går nu mera något dystert, ja bittert derigenom. Vers skrifver jag sällan. Flere poemer ligga påbörjade men ofulländade i mina lådor. Det beror på tid och omständigheter och en lugnare sinnesförfattning om de någonsin bli annat än Fragmenter. Förlusten är ringa: jag är sjelf ett Fragment. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII s 52; brev från Östrabo i Växjö den 30 juni 1836 till Knut Lilljebjörn)

Jag talte med flere Doctorer (i Köpenhamn). Den man anser för förnuftigast, ehuru han är Tysk, en Doctor Brandis, Lifmedicus hos Drottningen, påstod att jag, utom Hemorrhoider, äfven hade concretioner i lefvern, kanske också gallsten. Sitter själen i lefvern, som de gamle trodde, så har mannen rätt, och jag är en gifven lefverpatient, ehuru hvarken min ansigtsfärg är gul eller jag känner någon smärta i högra, blott i venstra sidan. Brandis föreskref Naphta, som jag nu tar. Någon verkan häraf, åtminstone på lynnet, har jag ej försport, och annan sjukdom känner jag ej till. En evig oro jagar mig alltjemnt ur det ena ögonblicket i det andra och släpper aldrig sitt offer. . . . Men hvartill tjenar det att klaga och oroa andra som kunna ha nog af sina egna bekymmer? Det torde väl framdeles bli bättre - om icke just på denna sidan om grafen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 298; brev från Lund den 8 september 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

En fortfarande mattighet, svettning och aftynande till själ och kropp, är värre än all annan sjukdom. Jag magrar beständigt, och är egentligen hvarken sjuk eller frisk; men en viss obeskriflig nedstämning och leda till allt som fordom glädt mig, förenade likväl med en aldrig hvilande oro i hufvud och hjärta, säga mig tillräckligen att min organisation måtte ha förlorat jemvigten. I synnerhet plågar mig en lättrörlighet i inbillningen som aldrig ger mig lugn och merendels nätterna igenom håller mig vaken vid de äfventyrligaste föreställningar, dem det är mig omöjligt att bortvisa. Min läkare påstår väl att jag "måste" göra det, men har ej ännu kunnat skrifva mig något recept hvarefter det skulle ske. Alla mina bekanta påstå att jag endast är "Inbillningssjuk", och deri ha de verkligen rätt; men jag vet ingen värre sjukdom än den som kommer ifrån en desorganiserad själ som småningom upplöser sitt kroppsliga skal. Kroppsliga plågor har jag äfven, i synnerhet klämsel under bröstet, som vanligtvis försvinner med gråt. Jag lär med ett ord vara hysterisk eller nerfsvag eller hypchondrisk, eller Gud vet hur Läkarne kalla hvad de ej begripa. Ty jag märker nogsamt på mig sjelf att det egenteligen är två ting hvarom Medici och Philosopher alldeles ingen ting veta, neml. kropp och själ. Hvad jag utan all både Medicin och Philosophie kan inse är att min sjukdom kommer från själen och verkar på kroppen, hvaremot andras tar den motsatta riktningen. För öfrigt hör jag allehanda namn, neml. hemorrhoider, gikt, lefversjuka etc. För att nu få status questionis åtminstone rubricerad har jag beslutat att resa öfver till Köpenhamn och tala med dervarande Läkare, ehuru jag är öfvertygad att de ej veta mer än de härvarande. Men det är min grundsats att man måste söka hjelp, så länge man ännu kan söka, och att tala med en förnuftig Läkare som ärligt erkänner att han ingen ting kan uträtta och upplyser mig om orsakerna dertill, lugnar åtminstone för ögonblicket. . . . Sjukdom är öfverallt laga förfall (för att icke svara på en del bref), i synnerhet sinnessjukdom. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 283-284; brev från Lund den 14 augusti 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Du frågar om jag vet vad själen väger? Jo, den väger ingenting. ... Naturligtvis har amerikanarna sökt att väga själen, men hur kan man lita på sådant, det är så mycket annat som kan förklara den lilla skillnaden på några gram? ... Gud, som bär allt, väger heller ingenting. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 21; brev från Martin till Tomas den 19 nov 2004)

De flesta som forskar inom ämnesområdet medicin vill inte ens ta ordet "själ" i sin mun, men det finns de som menar att förklaringen att en nära döden-upplevelse utlöses av en hjärna som håller på att sluta fungera inte räcker. De funderar på om inte nära döden-upplevelser kan utgöra bevis för något som är precis lika uppseendeväckande som att det skulle finnas ett liv efter detta, nämligen att medvetandet inte uteslutande finns i hjärnan. ... Vad får det för konsekvenser om det visar sig att "själen" finns kvar efter att hjärnan har dött? Betyder det att vi måste tänka om när det gäller organtransplantationer från "hjärndöda"? Nära döden-upplevelserna kan tvinga oss att ompröva sådant som vi trodde att vi redan visste. Vad är döden? Var finns medvetandet? Kan vi hitta själen med vetenskapens hjälp? (Anita Bartholomew "Efter döden - Vetenskapliga bevis för att människan faktiskt kan ha en själ" s 97,99)

Vad hjälper det om du vinner hela världen men förlorar din själ? Har du glömt din själ? En vet jag som inte glömt din själ! Det är Herren Jesus. Han har dyrt betalat priset för din själ och det är i stor kärlek som han kommer och gör sig påmind för dig: "Se jag står vid dörren och bultar ..." (Sten-Gunnar Hedin "Ett möte för två" s 33)

Så sa miss Emily (till Tommy och mig): " . . . Varför tog vi hand om era teckningar? Varför gjorde vid det? Du sa något intressant förut, Tommy. När du diskuterade det här med Marie-Claude. Du sa att det var för att era teckningar skulle avslöja vilka ni var. Hurudana ni var inuti. Det var så du sa? Ja, där hade du inte fel. Vi tog hand om era teckningar för att vi trodde att de skulle uppenbara själen i er. Om man vill uttrycka sig mer subtilt, gjorde vi det för att bevisa att ni överhuvudtaget hade en själ. . . . Vem skulle väl som du (Kathy) säger betvivla att ni hade en själ? Men jag måste tala om för er, kära barn, att det absolut inte var något som var allmänt vedertaget när vi började en gång för många år sen. Och fastän vi har kommit långt sen dess, är det fortfarande inte en uppfattning som omfattas av alla, inte ens idag." (Kazuo Ishiguro "Never let me go" s 288-289; England i slutet av 1990-talet)

I Leksands kyrka, under den berömda lökkupolen, är bankarna blå, barockblå, dalablå. Och så guldet därtill. Blått och guld. Den kombinationen av färger skapar ett vekt men starkt skimmer som sprider sej ända in i själen på en. Själar är ganska eftersatta i vårt land. Försummade är vad de är; det anses visst en smula opassande att ens nämna dem. Är det någon del av oss som verkligen är i skriande behov av (potensmedlet) Viagra så är det själen. På väg ut stannade jag till i vapenhuset och studerade mållös ett anslag: "Gud hör bön - även utan mobiltelefon. Stäng gärna av den här i kyrkan." Man baxnar. Man begriper inte hur folk är funtade som besöker en kyrka, speciellt en så gränslöst vacker kyrka som den här, med nallen påslagen. Viagra skulle de ha. Viagra för själen! (Stefan Andhé "Oj vilka loja lejon" s 182)

Både Ferdinand och Maria var katoliker. Dom tillhörde inte precis dom kyrksamma, men ändå kände båda ett behov att ibland söka sig till stillheten och andakten i en kyrka. Livet fick liksom ingen spännvidd, ingen storhet om man utelämnade själen. Gud behövdes för att man skulle få perspektiv på det hela. (Martin Allwood "Josefin eller Drömmar och drömmar" s 116)

Med ett modernt ord betyder själen här (i Lukas 1:46) människans identitet, eller kanske personlighet. ... Vanligen menas med själen i Bibeln en människas personlighet. (Kjell Petersson "Jag tror på ett evigt liv" s 120; Växjö stifts Hembygdskalender 1987)

Jag minns hur jag satt bredvid honom (min man som hade arbetat som sanerare i Tjernobyl) natten efter att han dött. Och plötsligt syntes något slags rök . . . Jag såg den där röken en gång till - ovanför honom i krematoriet . . . Hans själ . . . Ingen annan såg den . . . Det var som om vi träffats igen. (Valentina Timofejevna Panasevitj "En ensam mänsklig stämma" s 254; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Första gången de sa att vi hade strålning så tänkte vi som så: det är någon slags sjukdom, den som blir sjuk dör genast. Nej, sa de, det är något som ligger på marken och kryper ner i jorden, och man kan inte se det. . . . När polisen kommer och ser till byn har de säd till mig. Fast vad är det de ser till här? Här bor bara jag och katten. Jag har en annan katt nu. När polisen tutar blir vi glada båda två och springer ut. De har med sig ben till honom. De brukar fråga mig: "Men tänk om det kommer banditer rännande? "Vad kan de roffa åt sig hos mig? Vad kan de ta? Själen är det enda jag äger och har." (Zinaida Jevdokimovna Kovalenka "En monolog om vad man kan tala om både med levande och döda" s 45-46; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jag bugar i stoftet för er och jag ber er: Leta rätt på Anna Susjko åt oss . . . Hon bodde i vår by . . . I Kozjunki . . . Jag ska tala om alla hennes kännetecken och sen kan ni trycka det. Hon är puckelryggig och stum sen barndomen . . . Bodde ensam . . . Sextio år . . . Vid evakueringen åkte hon med en ambulans i okänd riktning. Hon har aldrig lärt sig läsa eller skriva och därför har vi inte fått något brev från henne. Gömdes undan. Men ingen vet adressen . . . Skriv det . . . Hela byn tyckte synd om henne. Vi skötte om henne som ett litet barn. Den ene högg ved, den andre kom med mjölk. Den tredje satt hos henne i stugan på kvällen . . . Eldade i ugnen . . . Efter att ha lidit på främmande platser i två år återvände vi till våra stugor. Framför till henne att hennes stuga är oskadd. Det har tak och fönster. Det som är sönderslaget och plundrat ska vi ordna med tillsammans. Ge oss bara adressen till där hon lever och plågas så ska vi åka och hämta henne. Hon ska inte behöva längta ihjäl sig . . . Jag bugar i stoftet för er . . . En oskyldig själ plågas i en främmande värld . . . Jo, det höll jag på att glömma: hon har ett kännetecken till . . . När hon har ont någonstans nynnar hon en sång . . . Utan ord . . . Bara röst . . . Men hon kan inte tala . . . När hon har ont nynnar hon: a-a-a . . . Hon klagar . . . (Maria Voltjok "En monolog om en sång utan ord" s 68; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Lejda herdar, brödpräster, har funnits i alla tider. Det är inte utan vidare av godo om tider av humanistöverskott fyller luckorna i prästkåren. Men Gud allena ser till hjärtat. En sak kan dock vara skäl till att uppmärksamma: de präster som inte följsamt lyder alla signaler från allmänna opinionen ska inte räknas som en sämre sort. Det kan snabbt komma tider då sådana är de enda som vågar stå kvar. – Västerlänningen tror att det är överdrift, när Jesus säger att en god herde ger sitt liv för fåren. För hundra år sen berättade den franske forskningsresanden Chevenot att en arabisk fårherde kunde gå löst på ett lejon beväpnad endast med sin käpp. I våra dagar läser vi hos Philip Keller, mångårig fårherde i Afrika, att till hans hem bars en massaipojke, 10 år gammal, svårt skadad av en lejoninna, som han gett sig på för att hon angripit hans hjord. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 145 i kommentar till Joh 10:11-16)


ca 1975 - ca 1950

Var går då gränsen mellan att döda mänskligt liv och mord? ... Genom att läsa litet mellan raderna (i Broderskapsrörelsens ståndpunkt i abortdebatten omkring år 1970) och ta del av diskussioner bl a från Ekumeniska nämnden, som synes leva i samma logiska dilemma, kan man få den uppfattningen att när man avsiktligt dödar själlösa varelser, då är det inte mord, men ett avsiktligt dödande av varelser med egen själ är mord. När får då det ofödda barnet en egen själ? Den frågan är inte heller besvarad. Svaret kan möjligen tänkas ligga i kravet på tidig abort i de fall då abort över huvud taget är nödvändig. Före 12:e graviditetsveckan har fostret i så fall ingen egen själ. Efter 24:e veckan har däremot det ofödda barnet en egen själ. Efter den tidsgränsen är ett abortingripande oacceptabelt. Biologiskt, och det är väl det som fosterutveckling handlar om, är det vissa hjärnfunktioner på känslolivets område som besjälar oss. Biologiskt är vårt själsliv framför allt ett uttryck för hjärnan i funktion. Så skulle man kunna tänka sig Broderskapsrörelsens trevanden efter argument för en ståndpunkt. Men denna argumentation finns inte hos Broderskapsrörelsen trots att man haft fostret främst som föremål för sin omtanke. (Harald Lundberg "Broderskapsrörelsen (s) i svensk politik" s 144)

Richard Zanuck vidhåller sin ståndpunkt att "allt detta har ett samband med tillståndet i världen. Världen är ful. Denna ungdom kommer in i en värld där allting är rätt och som ett resultat av detta är de mycket djärva och dristiga. I sina kläder, i allting, finns det en del av hela protesten: 'Vi har inte fått sanningen, säg oss sanningen. Vi ger sjutton i de vackra ansikterna. Vi vill ha den där själen bakom." (John Hallowell "'In my day we all had faces'" s 56)

John Donne har somnat och runt omkring honom sover allt. ... Tyst! Vad är det? Det är någon därute som gråter, någon i mörkret som gråter, en vinterns fånge med tunn tunn röst. Tunn som en nål. Men tråden fattas ... Hur tyst! Och tystnaden växer. "Var det du, Gabriel, som blåste i basunen? Hundarna börjar skälla. Jag ensam vaknar. Ryttarna har sadlat sina hästar. Omslutet av det djupa mörkret sover annars allt. Ned från himlen störtar jakthundarna i stora skaror. Är det du, Gabriel, som i det ensliga vintermörkret snyftar i basunen?" "Nej, det är jag, din själ, John Donne. Jag, din själ, som lämnats ensam här i himlen, bunden hårt av mina känslors kedjor, plågad svårt av mina tankars tyngd. ... Det är som det är. Jag gråter och gråter, dömd till ett liv bland stenarna här. Jag kan inte flyga dit upp i denna köttets dräkt. ... Min gråt stör ditt nattläger. Under tiden viner den vassa snön genom mörkret och syr oss samman med sin outtröttligt löpande nål. Det är inte jag som gråter, det är du, John Donne." ... Sov, sov, John Donne. Sov och plåga inte din själ. Trasig och sorgsen hänger din kaftan. Betrakta den och fram ur molnen träder stjärnan som i alla år vakat över dig. (Joseph Brodsky "Den stora elegin över John Donne" s 17-27; dikt skriven i Sovjetunionen 1963)

O dessa mörka skogar inom oss där jättarna slumra. Det som vi kallar själen är bara en vandrande solfläck under träden, en uthuggning dit det snedställda ljuset når. (Werner Aspenström "Dikter under träden" s 177; Själen i Norden)

Ingvar (i Fållan) är tjugotre år och ivrig i sin kommunism. Han har gått i flera studiecirklar som partiet anordnat och läst hela Manifestet. ... Ingvar kan inte föreställa sig att nån har upplevt nånting som inte han själv har upplevt, tänker pojken när han som vanligt lyssnar till hans utläggningar om hur allt verkligen är. Han vet precis vad som finns och inte finns. Benhårt och iskallt och bergsäkert. "Själen finns inte", hör pojken honom just säga med smörgås i mun. "Vi är bara det vi är just nu: kött och ben och blod och lite andra vätskor. Hur kan du va så in i helvete dum, Gunnar, att du går på det där om själen. Vi ä bara djur, ja, vi ä sämre än djur, för vi har hittat på vapen att döda varandra med." (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 90-91)

En människa kan samla sin själ. Den som har en mångsidig, komplicerad, motsägelsefull själ är inte utlämnad. Hans innersta, den gudomliga kraften djupt i honom kan påverka hela hans inre och förändra det, kan binda samman element som strävar åt olika håll och förmår att ena dem. ... Men man har i grunden missförstått vad som ligger i begreppet själens enhet om man tror att själen skulle vara något annat än hela människan, både kropp och ande. Själen är ju inte en verklig helhet om den inte också är ens kroppskrafter och kroppens lemmar. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 38,41)

Det s.k. Sonderkommandot var fångar som tyskarna tvingade att utföra de vidrigaste arbetena i (förintelse)lägren. ... Den italienske författaren Primo Levi ... säger att Sonderkommandot faktiskt hade en mening: "Vi, herrefolket, är era förgörare, men ni är inte bättre än vi. Om vi önskar, och det gör vi, kan vi förgöra inte bara era kroppar utan även era själar, precis som vi har förstört våra egna själar." Att acceptera nazismen och göra den till sin ledstjärna leder, enligt Levi, till en oundviklig inre korruption. (S Bruchfeld-PA Levine "... om detta må ni berätta ..." s 61)

Själen - den kanske är något för gamlingar som har kommit upp i botåren, men för soldaten är den ingenting att ha. Den som till äventyrs hade hållit sig med en själ, han fick lov att (snabbt) söva den till ro. (Väinö Linna "Okänd soldat" s 9).

Kampen om människans själ pågår alltjämt. ... Man kan inte undgå att fråga sig, hurudan världen skall se ut, när detta (tjugonde) sekel rinner ut i historiens ständiga ström. Skall (det kristna) korsets eller (den kommunistiska) skärans anda då behärska världen? (Einar Genitz "Europas kinesiska mur"; Jönköpings-Posten 1951-12-01)

I min barndom . . . En grannkvinna, som vait partisan, berättade om hur deras förband tagit sig ut ur en omringning under (andra världs)kriget. Hon bar ett månadsgammalt barn i famnen, de tog sig fram över ett träsk, runt omkring fanns tyska straffpatruller . . . Barnet grät . . . Det kunde ha avslöjat dem och då skulle hela förbandet ha upptäckts. Och så kvävde hon barnet. Hon talade om det på ett opersonligt sätt som om det inte var hon själv utan någon annan kvinna som gjort det och som om det inte var hennes barn. Jag har glömt varför hon erinrade sig det. Men jag minns tydligt min fasa: vad var det hon hade gjort? Hur kunde hon? Jag hade trott att partisanförbandet ville ta sig ut ur omringningen för barnets skull, för att rädda det. Och så visade det sig att de hade kvävt barnet för att friska. Starka karlar skulle få behålla livhanken. Vad har livet för mening då? Efter det ville jag inte leva. För mig, en liten pojke, var det plågsamt att se den där kvinnan efter att jag fått reda på något sådant om henne. (Sergej Gurin "En monolog om hur den helige Fransiscus predikade för fåglarna" s 123; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)


ca 1950 - ca 1925

Det som gör att idrotten i en så oerhört hög grad kunnat fånga massorna, är ej bara den lyckliga föreningen av dess båda verkningsområden (kroppskultur och rekreation), utan något annat, som i alldeles särskild grad fångar det mänskliga intresset. Detta något är det i all idrott ingående tävlingsmomentet, Tävlingen är idrottens själ. Utan tävlingens livgivande verkan kan man ej tänka sig idrott. Tävlingen är dock icke i sig något självändamål, och idrottsutövandets mål är ej ytterst att vinna i tävling, utan målet är, att de idrottande genom träning för deltagande i tävling utveckla sin styrka och kondition och härda sin fysik, för att den skall kunna prestera det högsta under striden på tävlingsbanan. Genom denna träning för tävling, men först härigenom nås idrottens verkliga mål - kroppskultur och rekreation. Tävlingens intresseskapande och eggande inverkan är således det, som ger idrottsrörelsen dess livskraft och som gjort den till den världsomfattande rörelse till mänsklighetens fromma, som den i verkligheten blivit. Tävlingen är således i all idrott medlet - ej målet. (J.G. Oxenstierna "Idrott och friluftsliv" s 380)

Krig rasar. Världsbrand befaras. Kan väl trygghet vinnas? ... Själarna - ha de fått sin rätt? Kropparna ha fått det. De voro länge försummade. För dem kräves nu oeftergivligt frisk luft, riklig föda, goda bostäder och kläder, avvägda arbets- och vilotider, läkare- och lasarettsvård - allt förnämliga ting från alla goda gåvors givare. Men själarna? Få de kanske nöja sig med förpestad atmosfär och drägg, så att de tyna bort eller förkrympas. Och sker sådant ännu hos oss, huru går det väl själarna i hedningarnas öken? Vem skall föra själarnas rätt till seger? Herren allena förmår det. Släpp alltså till din själ, att den blir tvagen från all besmittelse, klädd i Kristi rättfärdighets klädnad, närd av livets bröd. Och du blir skickad att föra andra åsidosatta själar till deras store hjälpare. (Adolf Kloo "Kristus, folkens hopp" s 9-10; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)

Murphy kände sig kluven i två delar, i kropp och själ. De hade tydligen förbindelse med varandra, annars kunde han inte ha vetat att de hade något gemensamt. Men han kände att hans själ var kroppstät och förstod inte via vilken kanal förbindelsen upprätthölls eller hur de två erfarenheterna delvis råkade sammanfalla. Han var övertygad om att ingendera var en följd av den andra. Han varken tänkte en spark därför att han kände en eller kände en spark därför att han tänkte en. Kanske stod medvetandet i samma relation till sparken som två storheter till en tredje. Kanske fanns det utanför tid och rum en icke-psykisk, icke-fysisk Spark av evigt ursprung, som oklart uppenbarades för Murphy i sina motsvarande modus av medvetande och utsträckning, sparken "in intellectu" och sparken "in re". Men var fanns då den högsta Smekningen? (Samuel Beckett "Murphy" s 83)

Predikstolen (i Bitterna kyrka, Skara stift) är ett enkelt, välproportionerat arbete från 1600-talet, vars stora rektangulära fyllningar 1936 pryddes med målningar framställande Kristus som den gode herden, samt evangelisterna. (Bengt Söderberg "Stiftets kyrkor" s 663)

Varje religion, nation och organisation har enligt (Nathan) Söderblom både kropp och själ. Själen är den inre, livgivande kraften - det andliga livet. Men eftersom varje religion också är ett "historiskt faktum" kan inte själen finnas utan en kropp. Även om kroppen underordnas själen är kroppen den nödvändiga historiska form genom vilken Gud uppenbarar sig. ... Det fanns ett organiskt samband mellan kyrkan och nationen; korrektivet mot nationalism låg i kyrkans katolicitet, hennes tradition och universalitet. Kyrkan var nationens själ och varje nation - och därmed varje nationalkyrka - kännetecknades av att de i sin utformning och spiritualitet svarade mot folkets individualitet, dess behov och mentalitet. ... Traditionen begränsade inte den kristna friheten utan stärkte den. Formulerat i kategorierna "kropp" och "själ" var traditionen kropp och friheten själ. ... Söderblom sammanfattar själv sin ecklesiologi vid Faith and Orders första världskonferens i Lausanne 1927. Begreppen kropp och själ förblir centrala: Själen är Andens gudomliga verk i kyrkan genom ord och sakrament. Själen är Guds uppenbarelse som tron mottager. Kroppen är organismen av dogm, lära, riter och inrättningar, vilka skola vara kanaler eller medel eller bärare av Guds nåd. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 376-378)


ca 1925 - ca 1900

Till människans varelse hör också själen. När vi dela personligheten i ande, själ och kropp, mena vi med själ organet för förståndet och känslolivet. Den är intelligensens säte. Med själen förstå och uppfatta vi samt bilda oss föreställningar om och minnas det, som med de yttre sinnena tillföres oss. Här är ock fallenheten för det ena eller andra. En har anlag för musik, en annan passar till artist, skulptör eller arkitekt, en kan bli poet, en annan historiker o.s.v. (J.E. Bäckman "Vår helgelse" s 222; Missionsförbundet n:r 13 den 23 mars 1924)

Mahatman, den stora själen ... människan som blivit ett med världsalltets väsen. ... ("Den stora själen") är den bokstavliga betydelsen av detta namn som tillerkändes Gandhi av Indiens folk: "Maha", stor; "Atma", själ. Ordet går tillbaka till Upanishaderna, där det betecknar det högsta väsendet och, till följd av gemenskapen i kunskap och kärlek, dem som bliva ett med honom: "Han är den ljusstrålande Ene, skaparen av allting, Mahatman, som alltid bor i folkens hjärtan och uppenbaras av hjärtat, av intuitionen och av förnuftet. Den som känner honom, han blir odödlig." Då Tagore i december 1922 besökte Ashram, Ganhis mest omtyckta uppehållsort, citerade han dessa vackra ord med tillämpning på aposteln. (Romain Rolland "Mahatma Gandhi" s 9)

Se lammen som sova vid murens fot i aftonens gyllene ro. Vad är det för ängder jag skådar emot, vad går min själ på för bro? ... Men bortom är himlen som rosor och rök. Där ligger mitt dagliga land. – Vad var det för fjärran fläkt som beströk min människokind med sin hand? (Gabriel Jönsson ”Öns kyrkogård” s II:390; f. 1892)

Den älskogskranke ynglingen måste vara i säng vid reglementsenlig tid kl. 10 e.m. Vid denna timme kom dagunderofficeren ... och konstaterade det faktum, att den förgängliga delen av värnpliktige n:r 99 13/20 Johansson befann sig under filten. Själen däremot, som svårligen kan meddelas permissionsförbud, befann sig långt utanför kasernområdet, svävande den älskade tillmötes någonstans ute i rymderna. (Vilhelm Moberg "I vapenrock och linnebyxor" s 31)

På söndagarna (1921) predikade jag klockan elva och arton i Trefaldighet, Stockholm. På eftermiddagen gick fru Åhgren och jag och hörde Lewi Pethrus, som höll till på Auditorium. Sången leddes från en liten orgel och en trumpet. Lewi Pethrus föll på knä mitt på golvet, ledde i bön, reste sig upp och sjöng varje möte: ”Ingen är så skön som han, ingen är så skön som han.” (C.G. Hjelm "Sådant är livet" 1 s 108)

Vad är då själen i vårt svenska turistväsen, vad är det, som kan göra det berättigat att tala om djup och bredd på denna rörelse, verkligen kalla den folkrörelse. ... Justitierådet Louis Améen (styrelseordförande i Svenska Turistföreningen 1912-26): "Vi ha velat vara fosterländskt uppfostrande. Vi ha velat förbättra fjärde budet och säga: Hedra din fader, din moder och ditt land. Vi ha velat öppna ögonen för det karakteristiskt svenska. Vi ha velat stärka kärleken till hembygden, genom att visa på vad den äger värt att minnas, att bevara, att älska fram." (Carl-Julius Anrick "Det svenska turistlivet" s 414,416)

Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken. (Edith Södergran "Dagen svalnar ..." s 340; 1916)

Nu in i (gruv)hissen - de knuffades, alla ville med. Omöjligt - de voro redan flera än som var tillåtet att taga och en måste bli kvar (där nere bland de utströmmande gaserna). De andras säkerhet berodde därpå. Endast (den föraktade John) Stark stod där helt lugn. "Jag stannar - ingen saknar mig ..." ... Nu vore de uppe - fröjd och jubel bland de väntande; men i samma ögonblick en fruktansvärd knall, och ett nytt ras inträffade. ... Han, som räddat dem, hur var det med honom? De hade föraktat honom, hånat honom, förtalat honom; men ingen av dem hade varit mäktig det offer, som för den utstötte främlingen fallit sig helt naturligt. Han hade givit sitt liv för dem. ... De funno honom, illa skadad, medvetslös. ... Det var ett långt sorgetåg, som rörde sig fram emot kyrkogården, då Stark fördes till den sista vilan. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 95-98; Endast en sång; A-der = Anna Ölander)

Tag bort ur världen det sköna, som i c k e har kommit från Kristus, och du skall icke alls göra den fattigare. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 10; citat Henry Drummond)

I nästa århundrade (1900-talet) skall frenologien för visso röna allmänt erkännande. Den skall visa sig vara den sanna vetenskapen om själen. Dess praktiska nytta i uppfostran, i själftuktan och i brottslingars förbättrande och behandling äfvensom i läkebehandlingen af vansinniga skall genast tillförsäkra den en af de högsta platserna i vetenskapernas hierarki. (Alfred Russel Wallace "Underverkens århundrade" 206)


ca 1900 och tiden dessförinnan

En stackars slafgosse satt en dag utanför hyddan, då hans herre kom och frågade honom hvad han läste. Gossen svarade honom, att han läste i bibeln. Hans herre frågade honom därefter hvarför han läste den boken, hvarpå gossen svarade: "Den gör min själ godt, massa." "Själ!" sade hans herre; "du har ingen själ." Gossen såg upp och smålog, i det han sade: "Nå, då gör den min kropp godt, massa." Den lille svartingen hade alldeles rätt däri. "Gudaktighet är nyttig för allting", och bibeln är till välsignelse för både kropp och själ. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 7; nr 1 den 4 januari 1894)

Människan skapades ... af endast två hvar för sig bestående delar, kroppen och anden; men när Gud satte anden inom det jordiska omhöljet, framkallade föreningen af dessa en tredje del, och människan blef en lefvande själ. Ty ett direkt samband mellan ande och kött är omöjligt; deras förbindelse kan endast äga rum genom ett hjälpmedel, och det ögonblickliga frambringandet af ett sådant blef resultatet af deras förening i Adam. Han blef en lefvande själ i den mening, att anden och kroppen fullkomligt sammansmälte i denna tredje del; så att han i sitt oskuldstillstånd icke visste något om dessa oupphörliga strider mellan ande och kött, som utgöra vår dagliga erfarenhet. Hans tre naturer voro fullkomligt förenade till ett, och själen såsom det förenande medlet blef orsaken till hans personlighet, till hans bestånd såsom en särskild varelse. Denna skulle också tjäna anden till omhölje och till ett medel att använda kroppen; och Tertullianus tyckes icke hafva misstagit sig, då han påstod, att köttet är själens kropp och själen andens. Men det är intressant att se, att då själen är föreningspunkten för vår varelses beståndsdelar i det närvarande lifvet, skall anden vara den styrande kraften i vårt uppståndelsetillstånd. Ty den första människan Adam vardt till en lefvande själ, men den siste Adam vardt till en lifgifvande Ande; och det varder sådt en naturlig kropp; det uppstår en andelig kropp (1 Kor 15:44,45). ... Nu kunna vi kalla kroppen känslo-medvetandet, själen själf-medvetandet och anden guds-medvetandet. Ty kroppen gifver oss bruket af de fem sinnena; själen inbegriper förståndet, som hjälper oss i vårt nuvarande lefnadstillstånd, jämte de rörelser, som utgå från de yttre sinnena; och anden är vår ädlaste del, som kom direkt från Gud, och genom hvilken allena vi kunna fatta och tillbedja honom. Denne sistnämde kan, såsom vi förut anmärkt, endast verka på kroppen genom själens förmedling: och vi hafva en förträfflig bild af denna sanning i Marias ord (Luk. 1): "Min själ prisar storligen Herren, och min ande har fått fröjd öfver min Gud, min Frälsare." Här visar förändringen i verbets tempus, att anden först erfor glädje i Gud och sedan meddelade sig med själen och väckte henne till att gifva uttryck åt denna känsla genom kroppens organ. Men den oomvändes ande är försänkt i en dödslik sömn, utom då han väckes till en ögonblicklig känsla af ansvar genom den Herrens Ande, som öfverbevisar t.o.m. världen om synd, om rättfärdighet och om dom. Sådana människor kunna icke hafva något umgänge med Gud: själen, som än yttrar sig i förståndighet, än i sinnlighet, ofta i båda delarne, härskar öfver dem med obestridt välde. Det är detta Judas vill framhålla i v. 19, hvilken borde öfversättas så: "Dessa människor äro sådana, som vålla söndring, själiska människor, hvilka icke hafva ande." Och äfven hos den omvände äro andens krafter till en stor del undertryckta och ersättas, fastän mycket ofullkomligt, af själs- och kroppsförmögenheterna. ... Sålunda kunna vi finna att förståndet är icke blott bedrägligt, utan den farligaste af alla gåfvor, om det icke ledes af Guds Ande. Ty det kan kalla det onda godt, och det goda ondt: det kan göra mörker till ljus, och ljus till mörker, göra bittert till sött och sött till bittert. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 119-123)

Oberörd av syskonens stojande läste Harald sin läxa; gång efter annan drog han igenom stycket med enbart enstaviga ord: ”Allt som är till är gjordt af Gud. Han har gjort mig. Jag är blott ett barn, men jag vet väl att jag är mer än en hund och en häst. Hvad har då ert barn mer än en hund och en häst? Stå och gå kan en hund och en häst lika bra som jag. Häst och hund har syn, lukt och smak som jag. Men jag har en själ. Min kropp kan jag se; men min själ kan jag ej se. Min kropp dör; min själ dör icke. Hon går, när min kropp dör, till Gud.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 503-504; Som om Gud inte funnes)

(Som) 23-årig kom (Per Henrik Ling) till Köpenhamn år 1799. Det var här han fick impulsen till sin blivande livsgärning. . . . Han insåg, då han märkte gymnastikens inverkan på honom själv, att sådan kroppsrörelse borde utgöra en stor del av ungdomens uppfostran. . . . Redan på ett mycket tidigt stadium utformade Ling också den grundidé, som är det bärande i hela hans system och genom vilken den svenska gymnastiken nått och behållit den dominerande ställning den intar bland alla världens system av denna art. Denna grundtanke är, att individen genom gymnastiken skall utveckla icke blott sin kropp utan även sina själsliga förmögenheter till ett harmoniskt helt och härigenom sätta både sin kroppsliga och andliga verksamhet under den egna viljans kontroll och på så sätt bliva en mera livsduglig, mera disciplinerad och samhällsnyttigare individ. Ling förbisåg härvid icke heller den inverkan gymnastiken borde ha på hälsan. Hans grundidéer kunna med andra ord sammanfattas i den kända sentensen: "En sund själ i en frisk kropp." (J.G. Oxenstierna "Svensk gymnastik från Ling till våra dagar" s 335-336)

Den store vetenskapsmannen (Johannes Messenius) dömdes att framsläpa sitt liv som fånge å det dystra Kajaneborg i Finland. . . . Hans själ höll sig dock alltjämt spänstig genom arbetet på den stora svenska historia, som han visste skulle bära hans namn till den senaste eftervärld. Med tanke på detta väldiga verk var det, som han åt sig författade gravskriften "Härunder vila sig Doctoris Johannes Messenii ben. Själen i Guds rike men ryktet kring hela världen." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 268-269; Messenius dog 1636 i Uleåborg)

(Sten Sture den äldres) rättrådighet levde i tacksamt minne bland Sveriges folk, och ett ordspråk blev gängse, att herr Sten hellre ville våga sitt liv än låta ett får avhändas bonden med orätt. Herr Sten var, liksom Engelbrekt, en man efter allmogens sinne. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 488)

(Den heliga) Birgitta har haft tre större visioner av Kristi lidande på korset. ... Den andra (visionen) ... innehåller också en skildring av Kristus sådan han var under sin livstid, före tortyren. ... "Han var så vacker till anletsdragen, att ingen ... kunde se hans ansikte utan att tröstas av hans åsyn. ..." ... Liksom han själsligt var ren, saknade också hans kropp alla skavanker - han var bländande skön. ... "Hans ögon var så klara, att också hans ovänner fann glädje i att se honom. ... Det fanns inte någon fläck på hela hans kropp." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 236-237; I Palestina)

På 1200-talet (i Sverige) var herdar detsamma som vuxna män. Inte kvinnor, inte barn! - dessa grupper skulle göra entré på betesmarkerna först under senmedeltiden. Att döma av landskapslagar och isländska sagor var herdens arbete viktigt, men föga ansett. Det var ett jobb som gärna överläts på de pålitligaste och dugligaste av gårdens manliga trälar. Flera gårdar gick stundom samman om en gemensam herde, en erfaren karl som folket i bygden litade på. Tack vare bildmaterial från medeltida kyrkor vet vi hur han såg ut: den typiske herden hade stav i handen, hatt på huvudet, kappa samt huva om kropp och huvud samt en vallhund som trogen medhjälpare. Av uppgifter från västgötarnas landskapslag vet vi att herdens arbete inte saknade faror. Han skulle skydda boskapen från vargar och tjuvar, förhindra att djuren gick ned sig i vatten och myrmarker samt se till att de inte dog av svält. Allt detta skulle herden klara av, annars blev han i regel ersättningsskyldig. Det fanns förvisso undantag: lagstiftarna hade tack och lov full förståelse för om herden misslyckades att skydda djuren från eldsvådor, hungriga björnar samt illvilliga tjuvar med vapen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 299)

Den stora grundprincip som bestämmer lagen är förvissningen om själens värde. "Av allt vad en människa äger är näst efter gudomen själen det mest gudomliga, och den är i högsta mening vår egen tillhörighet." (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 78; Platons båda stater; skriften Lagarna)

En viktig förutsättning för den grekiska filosofins problemställnningar och senare för kristendomens utveckling är tron på människan som ett dubbelväsen, bestående av en kropp och en själ. Denna tro påträffar vi hos "orfikerna", en religiös riktning som dyrkade den mytiska sångargestalten Orfeus som profet. Enligt orfismen är kroppen att betrakta som ett själens fängelse. Men medan kroppen är förgänglig, är själen odödlig, dess tillfälliga vistelse i kroppen är en förbannelse, som den ådragit sig på grund av en hemlig skuld. Människolivets strävan bör då gå ut på själens frigörelse från kroppen, ty först då kan den uppnå den eviga salighet som den åtnjöt, innan den blev bunden till kroppen. Denna luttrings- och frälsningsprocess kräver dock stundom att själen måste vandra genom talrika djur- och människokroppar, innan den är fullgången. Denna orfiska tro fick sin filosofiska utformning i pytagoreernas och Platons filosofi. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 16)


Att avrunda med:

Det finns ingen bild, som varit den kristna kyrkan kärare ned genom tiderna än denna av Frälsaren som den gode herden. Katakombernas förste konstnär har i sitt skyddsrum, medan förföljelsen rasade över jorden, med skälvande streck tecknat herden som värnar sitt lamm. De stora konstnärerna under de följande århundradena har ständigt på nytt låtit sig inspireras just av denna gestalt. ... När Kristus har tagit på sig herdenamnet, är det inte för att sitta för en målare med smäktande färger på paletten. För honom är detta att vara herde blodiga allvaret. På ömma, sönderskurna fötter är han på vandring över de skarpa stenarna efter de lamm, som har störtat ned eller har förvillat sig bort från hjorden, kanske blivit sittande fast i en törnbuske. Varken dag eller natt törs han unna sig vila. Och de rovdjur, som smyger omkring hans hjord, är inte små rävar, som bara är farliga för lammen, utan ulvar, som visar tänder mot honom själv. Hans viloplats är inte en kulle på heden med mossa till huvudgärd, utan det är Golgata berg, huvudskalleplatsen. ... "Jag är den gode herden", säger han och förklarar det själv genom ingenting mindre än att han ger sitt liv för fåren. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 30,32; predikan Andra söndagen efter påsk 1941)

När du ser (Jesus Christus) i dödens allwar, hör då hans egen förklaring: ”Jag låter mitt lif för fåren.” Wågar du ändå misstro hans kärlek och huldhet om fåren? Wågar du ändå att hellre tro ditt mörka, lögnaktiga hjerta och djefwulen, som säger: ”Han är liknöjd om dig, Han bryr sig icke om din nöd, Han wäntar, att du sjelf skall öfwerwinna ditt onda, Han wäntar, att fåret sjelft skall förswara sig mot ulfwen” o.s.w. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 132 i kommentar till Joh 10:11)

“Vi ha ingen odödlig själ,“ (sade farmodern till den lilla sjöjungfrun). “Vi få aldrig liv igen, vi äro som den gröna säven – ha den en gång blivit avskuren, kan den aldrig grönska mera! Människorna däremot ha en själ, som lever beständigt, lever sedan kroppen blivit jord; den stiger upp genom den klara luften, upp till alla de strålande stjärnorna ... till okända, härliga ställen, som vi aldrig få se.“ “Varför fingo inte vi en odödlig själ?“ sade den lilla sjöjungfrun bedrövad. “Jag skulle vilja giva alla mina hundratals år, som jag har att leva, för att få vara människa bara en enda dag och sedan få del i den himmelska världen! ... Kan jag då alls ingenting göra för att vinna en evig själ?“ “Nej,“ sade farmodern. “Endast om en människoson finge dig så kär, att du för honom vore mera än far och mor, om han med hela sin tanke och kärlek hängde fast vid dig och läte prästen lägga hans högra hand i din med löfte om trohet här och i all evighet – endast då skulle hans själ flyta över i din kropp och även du få del i människornas lycka. Han skulle då giva dig en själ och behöllo likväl sin egen. (H. C. Andersen “Sagor och berättelser I“ s 154; Den lilla sjöjungfrun)


Sångarna:

Den korta stund, jag vandrar här, Hvad fruktar jag och klagar? Han, som den gode herden är, Han mina steg ledsagar. Han, som gaf lifvet för sin hjord, Än med sin Anda och sitt ord Är när oss alla dagar. (FM Franzén: Psalm 119:1; jfr Psalmer och Sånger 157:1)

Du arma barn, som irrar, Ett vilselupet får, Långt bort från herdefamnen, dig Jesu stämma når: Jag är den gode herden, Som gaf på korsets stam Mitt lif, mitt blod för fåren; Kom hem, du vilsna lamm! (SS: Sång 150:1)

Kom, Ande, från Kristus, från honom som gav Sitt liv till en evig försoning. O kom från hans kors och hans öppnade grav Och dana vår värld till din boning. Kom, Helige Ande, från höjden. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 510:4; jfr Psalmer och Sånger 286:4)

På ordets gröna ängar Jag följt min herdes spår Och sett, var han om middag Med hjorden läger slår. Vid bäckens våg den klara Min viloplats jag har Och njuter himmelsk vila underbar. ... Och bäst av allt är herden, Som mitt i hjorden står, Han som i kärlek givit Sitt liv för sina får. Ej någonting i världen Mig så till hjärtat går, Som när jag ser min herdes djupa sår. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 40:2-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till att Jesus talar om sig själv som "fin" (Grekiska: kalos) och inte som gudomligt "god" (Grekiska: agathos) (jfr Mark 10:17-18). Ändå finns gudomligheten där fördold som ett slags tecken i uttrycket "jag är". Men den stund skall komma då Jesus talar om sitt ursprung i klarspråk. Se Joh 16:28-30.


Fridens Gud ... (ledde/förde) upp fårens store Herde ut ur döda (kroppar). (Hebr 13:20a)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)


Grekiska ord:

psychê (själ) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 13:20; Matt 20:28; Joh 10:11; Apg 20:24; 1 Joh 3:16 – Ester 7:3; Tobit 1:12; 13:6,15(16); Judit 7:27; 8:24; 10:15; 11:7; 12:16; 16:9; 1 Mack 1:48; 2:38,40; 3:21; 9:9,44; 10:33; 12:51; 13:5; 2 Mack 6:30; 7:12,37; 11:9; 15:30; Salomos Vishet1:4; 2:22; 3:1,13; 4:11,14; 7:27; 8:19; 9:15; 10:7,16; 14:5,11,26; 15:8,11; 16:9,14; 17:1,8; Syr 4:6; 7:26,29; 9:2,6; 14:9,16; 16:30; 18:31; 19:16; 21:27; 23:16(17); 26:14-15; 29:15; 31:20,28-29; 33:31(32); 34:17(20); 37:12; 38:34(39:1); 40:29; 51:3,20,24,26; Baruk 2:18; 3:1; Jeremias brev v 6; Asarjas bön v 16; De tre männens lovsång v 63. Matt 2:20; 6:25; 10:28,39; 11:29; 12:18; 16:25-26; 22:37; 26:38; Mark 3:4; 8:35-37; 10:45; 12:30; 14:34; Luk 1:46; 2:35; 6:9; 9:24; 10:27; 12:19-20,22-23; 14:26; 17:33; 21:19; Joh 10:15,17,24; 12:25,27; 13:37-38; 15:13. Apg 2:27,41,43; 3:23; 4:32; 7:14; 14:2,22; 15:24,26; 20:10; 27:10,22,37; Rom 2:9; 11:3; 13:1; 16:4; 1 Kor 15:45; 2 Kor 1:23; 12:15; Ef 6:6; Fil 1:27; 2:30; Kol 3:23; 1 Thess 2:8; 5:23; Hebr 4:12; 6:19; 10:38-39; 12:3; 13:17; Jak 1:21; 5:20; 1 Petr 1:9,22; 2:11,25; 3:20; 4:19; 2 Petr 2:8,14; 3 Joh v 2; Judas v 15; Upp 6:9; 8:9; 12:11; 16:3; 18:13-14; 20:4.


Ytterligare studier:

1 Mos 48:15; 1 Sam 17:34-36; 2 Sam 7:8,10; Ps 74:1; 78:70-72; 79:13; 95:7; 100:3; Jes 63:11; Jer 2:8; 10:20-21; 12:10; Hes 34:11,16,23; Mika 5:4; Sak 11:4-9; Matt 25:32; Mark 6:34; 14:24,27; Luk 15:4; 22:19-20; Joh 5:2; 6:51; 10:14,18; 11:50-52; 18:14; Rom 5:6-8; 1 Kor 15:3; 2 Kor 5:15; Gal 1:4; 2:20; 3:13;1 Petr 5:4; Upp 1:8; 7:17.


Lars Hartman "Psychae - 'själ'. Att läsa Septuaginta som grekisk text"; Svensk Exegetisk Årsbok 70 (2005): 89-100.

John F. O'Grady "The Good Shepherd and the Vine and the Branches"; Biblical Theological Bulletin 8 (1978): 86-89.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-01; 2011-07-29; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:12-13 Men (P66,א,*א) löntagaren, och inte (den) som är herde, vars får inte är de egna, tittar på då vargen kommer och låter fåren vara och flyr. Och vargen rövar bort dem och skingrar (dem), eftersom han är löntagare och inte bryr sig om med anledning av fåren.

Ord för ord: 10:12 (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-n men löntagare'/'men löntagaren' och inte varande herde vilkens/vars inte är '-en får'/fåren egna, tittar-på '-en varg'/vargen kommande och låter-vara '-en får'/fåren och flyr - och '-en varg'/vargen rövar-bort dem och skingrar. 10:13 (10 ord i den grekiska texten) eftersom löntagare (han)-är och inte '(det)-bryr-sig-om (för)-honom'/'han bryr sig om' med-anledning-av '-en får'/fåren.


1883: Men den som är lejd och icke är herde, hvilken fåren icke tillhöra, han ser ulfven komma och öfvergifver fåren och flyr, och ulfven bortrycker dem och förskingrar fåren; men den lejde flyr, emedan han är lejd och vårdar sig icke om fåren.

1541(1703): Men den som legder är, och icke är herden, hwilkom fåren icke tillhöra, ser ulfwen, och öfwergifwer fåren, och flyr; och ulfwen bortrycker och förskingrar fåren. Men den legde flyr; ty han är legd, och wårdar intet om fåren.

LT 1974: En anställd man springer, när han ser vargen komma, och överger fåren, för de är inte hans, och han är inte deras herde. Och vargen anfaller dem och skingrar flocken. Den anställde mannen springer, därför att han är anställd och inte har någon omsorg om fåren.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron:) "En utomstående eller en löntagare skall inte äta från (påskalammet). (2 Mos 12:45, Grekiska GT)

David talade (vänd) i riktning mot Saul: "Då din slav (hela tiden) var en herde (åt) sin far i/med den lilla hjorden, och när – alltefter omständigheterna – lejonet och björnen (’hela tiden’/’gång på gång’) kom och tog ett får ut ur/av flocken, gick jag och/också (’hela tiden’/’gång på gång’) ut bakom det och slog till det och ryckte ut det/fåret ut ur dess mun. Och om det stod emot, emot mig, och/så ’fick jag makt över’/’grep jag’ dess strupe och slog till (den) och tog död på den. Din slav har ’smällt till’/slagit och/både björnen och lejonet. Och den oomskurne av en annan stam skall vara som en av de här." (1 Sam 17:34-36a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Israels) ledare i dess mitt (är) som vargar som rövar bort rov (för) det att ’hälla ut’/utgjuta blod, på så sätt att de (i) habegär må begära att ha mer. ... O, Israels herdar, ej skall (väl) herdar valla sig själva? Skall inte herdarna valla fåren?” (Hes 22:27; 34:2, Grekiska GT)

(Herren sade:) "O, de som är herdar (över) de fåfängliga tingen och de som helt och hållet har lämnat (och lämnar) fåren!" (Sak 11:17a, Grekiska GT)

(Den utländske kungen gav) ett bud ... att skingra de (som var) tillsammans med (Judas). (2 Mack 14:13a)

(Salomo sade till Gud:) “Det är/finns inte en gud mer än Du, som bryr sig om ’med anledning av’/’för ... skull’ alla.” (Salomos Vishet 12:13a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vad kommer en varg att ha gemensamt (med) ett lamm? På det här sättet (är) en missare (av Guds mål) ’i riktning mot’/gentemot en vördnadsvärd (människa).” (Syr 13:17)

Mina utsökta gick oländiga vägar. De lyftes/'togs bort' som en liten hjord som hade rövats bort av fiender. (Baruk 4:26)

(När det brinner i en gudabostad med avgudar) kommer deras präster att fly. (Jeremias brev v 54a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Demonerna) gick bort in i grisarna, och skåda, hela flocken stormade nedifrån/över det branta stupet in/ner i havet och de dog i vattnen. Men/och de som hade vallat (dem) flydde. (Matt 8:32b-33)

(Jesus sade till Sina apostlar:) “Skåda, Jag skickar bort er som får i vargars mitt. Så bli förståndiga som ormen (א*) och oförenade/oskyldiga som duvorna.” (Matt 10:16)

(Jesus sade till fariseerna:) “Den som ej leder/för tillsammans i sällskap med Mig, han skingrar Mig (א,* א). (Matt 12:30b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Från) varje/’var och en’ som hör rikets utsaga och ej uppfattar den, kommer den onde och rövar bort det som har såtts (och sås) i hans hjärta. Den här är den som har såtts till sidan av vägen." (Matt 13:19)

(Fariseernas lärjungar med herodianerna sade till Jesus:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg och inte bryr Dig om med anledning av ingen/någon, ty Du ser inte ’in i’/till människors ansikte/uppsyn.” (Matt 22:16b)

Då (Jakob och Johannes) hade låtit sin fader Sebedaios vara i sällskap med löntagarna i båten, gick de bort bakom (Jesus). (Mark 1:20b)

(Paulus sade till de äldste i församlingen av utkallade i Efesos:) "Jag vet, att det efter min avresa skall komma tunga/besvärliga vargar in i, in i er, som ej skall skona den lilla hjorden." (Apg 20:29)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

Det finns krafter i tillvaron som liknas vid vargar. Det finns falska, lejda ledare, som flyr och skingrar. Många känner till den sortens ledare mer än Jesus. De har blivit rivna och bitna, trasiga och splittrade. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 149)

Det talas ofta om att prästerna måste följa med sin tid, mindre ofta om att de måste följa Jesus. På några timmar kan det vara hänt, att vårt lilla land är ockuperat och att det blir farligt att predika Kristus. Kanske kommer det då att visa sig, att många som förut följt med sin tid, då följer ockupationsmakten. Låt oss bedja Gud om sådana herdar som inte beter sig som de lejda – herdar, beredda att ge sitt liv. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 146 i kommentar till Joh 10:11-16)

”Fjalar, vargar är rädda för eld, vet du inte det”, sa jag. Men jag trodde inte riktigt på det själv, och vargarna hade visst aldrig hört det heller. För nu såg jag dom, nu närmade de sej, hemska grå skepnader som kom strykande ute i månskenet och ylade av hunger. Då ylade jag också. Jag skrek i himlens sky. Aldrig har jag hävt upp ett sånt skri, och det skrämde dom visst lite. Men inte länge. Snart hade jag dom där igen. Ännu närmare nu. Deras ylande gjorde (hästen) Fjalar alldeles vild. Och mej också. Jag visste att nu skulle vi dö både Fjalar och jag. ... De var så nära nu, vargarna. En av dom var större än de andra och fräckare. Det var nog ledarvargen. Det var han som skulle hugga mej, det märkte jag. Han kretsade omkring mej och ylade, ylade så att blodet isades i mej. Jag kastade en brinnande gren på honom och skrek högt men det retade honom bara. Jag såg hans gap och hans förfärliga huggtänder som ville åt min strupe. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 71-72)

Kommandoran var den som bestämde i fattigstugan. ... Alfreds farfar var rädd för henne och det var de andra hjonen också. "Si, hon går fram som ett rytandes lejon bland fårhjordar", brukade Stolle-Jocke säga. Han var lite konstig, Jocke, och pratade som om han läste ur bibeln, men snäll var han och Alfred tyckte mycket om sin gamla farfar. De som bodde i fattigstugan fick nästan aldrig äta sig mätta ordentligt, och det var ett stort elände, tyckte Emils mamma. (Astrid Lindgren "Nya hyss av Emil i Lönneberga" s 113-114)

Jag tror jag nu kan lägga min kärlek till Roxane bakom mig. ... Jag avstod med en leende gest av förnäm överlägsenhet från vad som inte var mitt och skänkte frikostigt åt en annan vad jag inte själv ägde. Jag lade benen på ryggen och sprang min väg, därför att jag inte ville kämpa, men i stället stå emot som en oemotståndlig och självklar segrare - utan att ens ha börjat min kamp eller bekänt mina känslor. Och den verkliga orsaken härtill var väl att jag inte längre orkade vara denna smärta, denna oro, denna ångest, denna förtvivlade känslighet, detta ständigt öppna och blödande sår. Här var det kanske som jag för första gången riktigt grundligt lärde mig förvandla allvaret till löje och ansvaret till något motbjudande och obehagligt och se flykten som den stora frihetsmöjligheten: flykten satt i system som det enda möjliga mänskliga handlingsschemat. Jag fick under årens och årtiondenas lopp en verklig vana vid att fly. Men det blev också mitt livs stora grundläggande och förblivande nederlag ... att jag flydde där känsloengagemanget fordrade handling. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 55; Försenad pubertet)

Snabb som blixten svängde vargen runt med glödröda ögon, medan ett tjut av ilska trängde ur hans öppna gap. Om vargen inte hade varit så rasande att han måste tjuta, hade han flugit i strupen på Peter ögonblickligen. Som det nu var – fast det gick så fort att Peter inte hann tänka ens – lyckades han i sista ögonblicket huka sig ner och ränna svärdet mitt emellan bestens framben rakt in i hjärtat. Det var som en ohygglig förvirrad mardröm. I nästa nu låg vargen död på marken, och Peter drog ut svärdet och rätade på sig och torkade svetten ur ansiktet och ögonen. Han kände sig förbi av trötthet. ... Alltjämt andlös vände sig Peter om och såg Aslan stå framför sig. ... ”Fall på knä, son av Adam”, sade Aslan. Och när Peter hade gjort det, slog Aslan honom med flatsidan av svärdet på axeln och sade: ”Stå upp, Peter Vargabane. Och vad som än händer, glöm aldrig att hålla ditt svärd blankt.” (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 110)

"Jag var verkligen dum, verkligen . . . ", tog Xianglin Sao vid i det hon höjde sin apatiska blick. "Jag visste bara att när det snöar så har de vilda djuren inget att äta uppe i bergen och kan komma ner i byarna, men jag visste inte att det kan hända på våren också. Tidigt en morgon när jag steg upp öppnade jag dörren och tog en liten korg och fyllde den med bönor och sa åt vår Amao att sätta sig på tröskeln och skala bönorna. Han var så lydig och gjorde alltid som jag sa. Efter att han gått ut högg jag ved bakom huset och sköljde riset, och när jag hade lagt riset i grytan och ville ånga bönorna ropade jag på Amao, men inget svar, och när jag gick och tittade efter var allt jag kunde se bönorna som låg kringspridda på marken, men ingen Amao. Han gick aldrig till andra familjer och lekte, och han fanns inte heller på något av de ställen där jag frågade. Jag blev utom mig och tiggde och bad folk att gå ut och leta efter honom. Först på eftermiddagen då vi kommit upp i bergen efter att ha letat fram och tillbaka fick vi syn på en av hans små skor som hängde på en törnbuske. Alla sa att det såg illa ut, att han måste ha råkat ut för en varg. Och mycket riktigt, när vi gick längre in låg han där i ett näste i gräset. Hans inälvor var redan uppätna och hans hand höll fortfarande hårt om den lilla korgen . . . " Sedan började hon snyfta så att hon inte kunde fullborda meningen. (Lu Xun "Gott nytt år!" s 31)

Allan (till Judith): "Ibland är du ett gott barn, ibland en ond kvinna! Mig tycks du ha utvalt till ditt får." Judith: "Du är ett får, och därför skall jag beskydda dig!" Allan (reser sig): "Vargen är allt en dålig fårvaktare! ... Du vill äta mig ... det är nog hemligheten! Du vill pantsätta dina vackra ögon för att kunna lösa till dig mitt huvud." ... (Allans son) Kurt: "Det finns vargar och det finns får, det är ingen mänsklig ära vara fåret! Men jag vill vara't ändå, hellre än vara vargen!" (August Strindberg "Dödsdansen" s 148-149,219)

Bäst nu kyrkoherden satt där, vände sig skolmästarn till honom och sade mycket glatt: ”Nu ska jag tala om för kyrkoherden, att jag ska bygga ett missionshus.” Prästen blev alldeles blek, han riktigt sjönk ihop i länsstolen, som mor Stina hade flyttat fram åt honom. ”Vad säger Storm?” sade han. ”Ska här byggas missionshus? Vad ska man då med kyrkan och mig? Ska vi bort.” ”Kyrkan och kyrkoherden behövs nog ändå”, sade skolmästarn tvärsäkert. "Missionskyrkan ska stödja kyrkan, det är min mening. Det drar så många irrlärare kring landet, att kyrkan visserligen behöver hjälp." . . . (Skolmästarn) fortfor att tala om allt, som måste göras för att skydda hjorden, innan vargarna föllo över den. . . . "Men jag har inte sett till några vargar", sade prästen. ”Jag vet, att de är på väg”, sade Storm. ”Och det är ni, Storm, som öppnar dörren för dem.” ... (Men till sist) sade (han) med sin vanliga vänliga röst och med en helt ny klarhet i ögonen: ”Jag är inte mer ond på er, Storm. Ni gör väl vad ni måste. Jag har i alla mina dagar tänkt mycket på hur Gud styr, fast jag inte kan komma till någon klarhet däröver. Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 44-48)

Jag tror menniskan blir tamare af (att äta) vexter, ehuru det finnes vilda tjurar, apor o. s. v., men jag vill icke att mina barn skola bli lamm då de ju måste ut i verlden att slåss med ulfvar, der den starkare rår! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 69; brev den 12 mars 1884 till kusinen Thérèse och systrarna Elisabeth och Nora)

I skogarnas mörker ... bor lodjuret, som folk kalla göpa, ty i skogen åtminstone är det farligt att nämna dess rätta namn. Den, som har talat om det om dagen, må väl se om fårhusets dörrar och gluggar mot kvällen, ty eljest kommer det. Det klättrar rätt uppför fårhusväggen, ty dess klor äro starka som stålnaglar, glider in genom den trängsta glugg och kastar sig över fåren. Och göpa hänger sig vid deras strupe och dricker blod ur halsådern och mördar och river, ända tills vartenda får är dött. Den upphör inte med sin vilda dödsdans bland de förskrämda djuren, så länge något av dem ger ett tecken till liv. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 100; Den stora björnen i Gurlita klätt)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Det gifwes ingen wederwärdigare plåga, jämmer och olycka på jorden, än en predikant, som icke predikar Guds ord. Och likwäl mena dessa predikanter, af hwilka tywärr hela werlden nu är uppfylld, att de göra rätt och wäl och äro fromma. Men deras lif är ingenting annat, än att mörda själar, häda Gud och uppwäcka afguderi, - så att det hade warit dem wida bättre, om de i stället warit röfware, mördare och de argaste bofwar. De hade då wetat, att de göra illa. Men nu fara de fram under presterligt, biskopligt, påfligt och andligt namn och sken och äro glupande ulfwar i fårakläder, så att det wore wäl, om ingen hörde deras predikan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 72 i kommentar till Luk 2:1-14)

Den ene lärer ett, en annan något annat. Den ene förtrampar ett ställe, en annan något annat. Enhwar will införa sin sekt, sin orden, sitt stånd, sin lära, sina lagar, sina gerningar. Härigenom hafwa wi blifwit så förtrampade, att ingen mera wet, hwad tron är, att intet christligt lefwerne, ingen kärlek, ingen Andans frukt mera finnes, utan endast mat för den ewiga elden, törne och tistel, det är, skenhelgon och hycklare, som för sina wakonätter, messor, testamenten, klockor, kyrkor, psaltarespel, rosenkransar, helgondyrkan, högtider, kappor, plättar, kläder, fastor, pilgrimsresor och otaliga andra narrwerk inbilla sig wara christna. O Herre Gud! det är alltför mycket sönderrifwet, alltför mycket förtrampadt! O Herre Christus! alltför mycket öde och öfwergifne äro wi eländiga menniskor i dessa yttersta wredesdagar! Wåra herdar äro ulfwar, wåra wäktare äro förrädare, wåra skyddsherrar äro fiender, wåra fäder äro mördare och wåra lärare förförare. Ack! ack! ack! När, när, när will din stränga wrede wända åter? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 98 i kommentar till Matt 23:34-39; plätt = hårlös fläck på hjässan)

En legoherde predikar evangelium blott så länge han får heta en lärd, from och helig man; men när man rörer wid honom och begynner skymfa honom samt kalla honom för en kättare och skälm och will twinga honom att gifwa efter, då återkallar han eller slingrar sig undan och lemnar de arma, wärnlösa fåren i sticket. Dessa hafwa det nu långt wärre, än förut. Ty hwad äro de nu hulpna dermed, att de förut hade godt bete? Wore der rätta herdar, så borde de ju lemna lif och lem för fåren och för evangelii skull räcka fram halsen. Derföre äro de aldrig rätta herdar, som predika så, att de hafwa ära, gods och förmåner derför; de äro helt säkert legoherdar, det är, onda herdar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 294)

Så ware då enhwar redo och rustad, att han icke lättsinnigt låter sig förledas af falska lärares skenfagra föregifwande, om de ock wilja åberopa Skriften, ty derunder gömma sig glupande ulfwar. Och om du menar, att du skall af dem blifwa bespisad och mättad, så skola de sönderrifwa, slagta och uppäta dig. Men detta lär ingen genast kunna urskilja och bedömma, om han ej har andeliga ögon. Folket, den allmänna hopen, gör det icke; ty de flesta förakta evangelium och äro otacksamma; minsta delen anammar och begrundar det. Här är den största och swåraste striden, att man med Skriften måste strida emot Skriften, afwäpna motståndaren, söka förekomma honom, rycka honom wapnet ur händerna och slå honom med hans eget swärd. Detta gör dock ingen annan, än den, som är upplyst af den Helige Ande, så att han kan se, hwar skalken ligger. ... Låt dem åberopa Skriften och ställa sig så heliga de någonsin wilja; gif blott akt derpå, först om deras lära håller trons prof; för det andra, om Christus är ostympad och kunskapen om Honom ren och oförfalskad, och för det tredje, om deras gerningar tjena nästan eller icke. Sådant skola de wäl akta sig för; ty djefwulen kan inga goda gerningar göra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 130-131,133 i kommentar till Matt 7:15-23)

Nu lärer Paulus här, att man skall hafwa tålamod och fördragsamhet med sådana swaga samweten (hos de omwända) och icke gå bröstgänges tillwäga med dem, utan någon tid foga sig efter deras mening, blifwa swag med dem och icke för mat och dryck eller någon timlig sak åstadkomma sådan oenighet i tron, tilldess omsider också de blifwa starkare i tron och börja att förstå sin frihet. Dock gör apostelen härwid en åtskilnad och säger, att man i denna sak har att göra afseende på twå slags menniskor; några, som äro swaga i tron ... äro goda, fromma, enfaldiga menniskor, som gerna wille göra bättre, om de blott wisste och kunde, äro icke halsstarriga till sinnes, utan hafwa blott den bristen, att deras samwete och tro är för swag, så att de icke kunna slita sig från den inrotade läran och wanan. Andra åter äro halsstarriga, åtnöja sig icke dermed, att de sjelfwa fortfara i sitt gamla wäsende, utan söka genom trug och föreställningar införa äfwen andra deruti och föregifwa, att en sådan vandel är den rätta och nödwändiga, wilja icke heller höra den christliga friheten rätt predikas, utan strida deremot. Dessa äro just orsaken, hwarför de andra äro swaga. Ty de sarga med sådan lära de swaga samweten och snärja dem så, att de mena, att det nödwändigt så måste wara. Att på detta sätt bringa de enfaldigas samweten under sin lydnad och herrawälde, är deras lust och nöje. Om dessa talar Paulus icke här, men lärer, Tit. 1:11, att man med all flit skall sätta sig emot dem och göra motsatsen, till hwad de lära. I denna fråga gifwes derföre intet bättre rättesnöre än kärleken, och du måste mellan dessa twå slag af menniskor skicka dig, såsom mellan ulf och får. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 14 i kommentar till Rom 15:4-13)

Du skall aldrig finna någon kyrka så ren, att alla der lära, tro och lefwa utan den ringaste twedrägt. ... Man bör här, så mycket man kan förhindra sådan olycka, ehuru man icke kan alldeles förekomma och utrota densamma. Ty om man alldeles icke wille motarbeta detta onda, så skulle djefwulen få öfwerhanden och tillställa idel twedrägt; men om man står honom emot, så gifwer dock Gud nåd och wälsignelse, så att någon frukt och förbättring följer derpå. Och om man än intet kunde uträtta, så böra dock trogna predikanter icke tiga stilla, för såwidt de icke wilja wara lata legoherdar, som fly för ulfwen, Joh 10:12. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 403 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

I medeltidens demoniska fauna spelar varulven en för stor roll för att förbigås med tystnad. Han var landsbygdens fasa. Varulvar äro människor, som till en tid förvandla sig till vargar och då stryka omkring på jakt efter barn. Tron på varulven är urgammal; antika författare omtala den såsom en bland skyter samt herdar och bönder i de östra provinserna gängse vidskepelse. Då ansågs förvandlingen åstadkommas genom bruket av vissa örter, som växa i Pontus; i medeltiden var det djävulen, som överdrog häxan eller den förhäxade med en varghud. Även denna vantro blev av (kyrkofadern) Augustinus omfattad och förkunnad. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 141-142)

En varg nafsade efter (Doris) kappa, när han svingade sig upp och höll nästan på att få tag i honom. På ett ögonblick var en hel flock av dem kring trädet och hoppade upp mot stammen med lysande ögon och hängande tungor. ... (Vargarnas) tjut kom hompen att nästan ramla ner ur sin tall. ... Vargarna och svartalferna hjälpte ofta varandra med elaka handlingar. ... Ibland red (svartalferna) på vargar som människor rider på hästar. ... Vargarna hade ... ingen tanke på att ge sig iväg och låta folket däruppe i träden komma undan, i alla händelser inte före morgonen. Och långt dessförinnan, sade de, skulle svartalfernas soldater komma ner från bergen, och svartalfer kan klättra i träd eller hugga ner dem. (J.R.R. Tolkien "Hompen" s 99-100)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1850

På din väg genom livet anmäla sig lejda herdar i mängd. Men dessa leda vilse; och alla fly, då ulven kommer. Den som överlåter vården av sin själ åt en sådan herde, finner snart, att han begått ett ödesdigert misstag. Den lejde herden har omsorg om själen allenast för vinnings skull. Då själen bäst behöver hjälp och tröst, finner den sig ensam i öknen eller i något törnesnår utan möjlighet att bliva fri. Då den kvider i sin nöd, manar den lejde herden henne att söka nya nöjen ... och glömma allt, som oroar. Den lejde herden lämnar själen ensam med sina aggande minnen, ensam med döden. På nödens dag och i dödens stund fly alla sådana herdar och lämna själen i den djupaste förtvivlan. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 128-129)

År 1935 hade Svenska Alliansmissionen besök av en engelsk brigadgeneral G.B. Mackenzie med fru. Han stod med i ledningen för det stora engelska missionssällskapet Kina Inland-Missionen. ... Efter hemkomsten till England sände generalen en bok till dåvarande sekreteraren för vår yttre mission Emil Johnson. Boken innehöll en skildring av ett par missionärer som kommit i rövarhänder och på ett underbart sätt blivit räddade. Vad som fängslade mitt sinne av denna bok var dess vinjett. På en grönskande äng låg två får i rofylld vila. Över dem vilade en skyddande hand. Men mot handen reste sig tvenne vargar med öppna käftar och vassa tänder. Deras åtrå var att komma åt de båda fåren, men genom den skyddande handen ägde dessa fullkomlig trygghet. ... Genom tron på Jesu försoning och den nya födelsens under finner gudsbarnet vägen till trygghet i en orolig och skrämmande värld. (Carl Wilson "Jag minns ..." s 9-10; Vägen till trygghet)

Före året 1903 var det få av (Åkers) innevånare som sett en älg här i markerna. Avskjutningen av vargen gjorde att älgen började söka sig in i våra skogar, vargarna desimerade älgbeståndet mycket hårt, genom att riva de nyfödda kalvarna. Det var därför älgen skydde dessa marker så länge det fanns vargar kvar i våra trakter, därefter började en svag ökning att märkas. (Sven Carlsson "Jakt under gångna tider s 97)

Drängen Anders Magnus Kahn antogs som soldat för (Ryds och Glimmarps) rote nr 97 (i Åkers socken) året 1860. ... Kahn var med på byns sista vargskall. Man hade satt ut garn och skallfogdarna hade ställt ut drevkedjan och då med soldaterna som deltog på de svåraste terrängavsnitten. Kahn kom då att göra ett möte med den eftertrådde, som kom emot den massive orädde soldaten. Denne upphov då sin stämma med sådan militärisk klang att vargen rusade rätt i nätet och snodde in sig i detta att han aldrig själv kommit ur detta med livet i behåll. Ja, detta var den sista vargjakten för denna rote och i ett gammalt sockenstämmoprotokoll från den 18 maj 1827 fick skallfogden för roten, Magnus Jönsson i Föreberg Lillegård, uppdraget att inköp tvenne pistoler att vid skallgång användas. Priset för dessa var 4 Rd. Bco., som skulle tagas ur Skallemedellens kassa. Men man satte också ett vite på att dessa icke fick brukas mer än vid skallgång av 3 Rd. o 16 skill. Bco. När Kahn nu skrämt rotens sista varg i garnet, drog säkert sockenstämman en suck av lättnad. Otaliga är de beslut som fattats om personer som fått tillstånd att i kyrkan få uppta en frivillig kollekt när torpare i socknen fått sin enda ko eller get, ja till och med grisen riven av strövande vargar. (Sven Carlsson "Jönköpings regemente och en indelt soldat vid Mo Härads kompani" s 50,55)

Den som är legd … följer sin gamla wana; af herdatroheten wet en sådan intet … utan som af (fåren) blott söker sin winst, sitt underhåll. … Fastmer hjelper han (ulfwen), liksom han dertill wore beställd och gör sig derigenom sjelf till ulf. … Derföre låta sådana allt gå och stå, som det går och står, bara de kunna bibehålla sig wid sitt bröd och i gunst. Då säger folket: Wi hafwa en bra, en god herde! Han säger oss ej mycket. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 138)

Val försökte att nå vargen med sin påk, men det smidiga djuret höll sig alltid på lagom avstånd. Det vågade inte upptaga striden med mannen, men det flydde ej heller till skogs. ... Det gick en timme - och en till. Då kom vargen. Val såg honom tassa runt stugan därframme och närma sig fähuset. Oupphörligen stannade han och vädrade med upplyftad nos. Ja, därinne bakom timmerväggarna fanns kött för många hungriga vargmagar. Val hade två kor, och deras dunster trängde ut och nådde vargens näsa. ... Djuret lyfte upp nosen och gav ifrån sig ett långdraget, klagande tjut. Korna började väsnas inne i fähuset. Bindslena rasslade, det dunkade och flåsade, när de vände sig och snodde i båsen. De hörde vargen därute, och hans ylande gjorde dem skräckslagna. ... Vargen reste sig åter, raggen stod styv över hans nacke. Han tog ett par steg mot dörren, men längre kom han inte, ty Val lät skottet gå. Djuret tog ett hopp rakt upp i luften, föll därefter ned på snön och låg stilla. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 127-129)

I min barn- och ungdom (under 1850-1860-talen) fanns ännu kvar av denna första uppsättning av fullständigt okunniga och ociviliserade kolportörer, begåvade med rymliga samveten, kan man säga. De levde helt och hållet på de fattiga troendes bekostnad, bedårande dem med sitt svammel, lockande dem bort från det dagliga arbetet och därmed från det dagliga levebrödet och slutligen också lämnande efter sig "små änglar" i byarna, vilka dock i regeln ansågos vara så heliga att de sällan uppväckte oenighet inom respektive familjer. Ännu mot slutet av 1890-talet gingo dylika vargar i fårakläder fritt omkring i det mörkaste Smålands skogar. Nuförtiden (1926) lockas bondsönerna ifrån den fäderneärvda torvan till den så kallade missionen, för att genom denna uppnå en lätt förvärvad pastorstitel och dito levebröd. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 211; BG Ask-kommentar: Kanske ändå inte hela sanningen, eller?)

Den s.k. skaremadsvagen kan hänföras till medeltidens vägbyggen. Den ledde från medeltidskyrkan till nuvarande (år 1991) vägen, förbi nuvarande kyrkan, tog av åt höger där byns åkrar slutade och kom upp på sjöhultsvägen ett stycke norr om Skaremaden. Ingvar Gustavsson berättade, när vi tittade på den här vägen, att hans farmors mor en senhöstkväll på 1850-talet varit på hemväg till Månsarps kyrkby. Nedanför torpet Norrskog lekte ett par pojkar på isen. I andra ändan av sjön satt en varg och tittade på. Hon ropade då till barnen att gå hem och akta sig för vargen. Det är en händelse, som verkar så avlägsen, men ändå bara ligger några generationer tillbaka. (Lennart Gustavsson "Vägnätet i tabergstrakten under forntiden samt något om malmtransporter och masugnskörslor" s 16)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Så långt söder ut som i våra trakter (kring Mullsjö och Bjurbäck) var vargen vanligt förekommande fram till mitten av 1800-talet. Den utgjorde då ett allvarligt hot mot tamdjuren, främst kor, får och getter, som på den tiden "gick på skogen". ... För att komma till rätta med problemet jagades vargen på alla tänkbara sätt. Den drevs in i nät eller lurades ner i gropar, den dödades med spjut, med kulor och krut och med förgiftade köttstycken. Det var en skyldighet för alla gårdar att ställa upp med folk vid klappjakter, så kallade häradsskall. ... Claes Johan Ljungström, torparpojke från Sandhem ... berättar (i en tidningsartikel 1881) om ett vargskall: "Innan man släppte kreaturen i vall på Hökensås anställdes en så bullersam skallgång som möjligen kunde åstadkommas - icke för att fånga rovdjuren utan för att skrämma bort dem från trakten, och när detta var gjort var man i den fullaste övertygelse att de icke skulle återkomma den följande sommaren. Denna skallgång skedde här vanligen om nätterna till Thure- och Thychodagarna den 28 och 29 april. Minst en person från varje hus, där man ägde beteskreatur, skulle härvid infinna sig men merendels kommo alla, stora som små, som kunde vara med. Man genomvandrade kärr och moras, man gick över berg och backar, huru oländigt det än kunde vara, man ropade, hojtade, slog med grova påkar på stenar och bergklippor, stubbar och träd, man blåste i bockhorn och oxhorn och lurar, man sköt med pistoler och bössor. Här och där, varest det var en liten slätt, upptändes stora stockeldar, kring vilka man även skötte sina nöjen med lekande och dansande men alltid under och med det mesta buller som rimligtvis kunde åstadkommas". (Ingvar Sandahl "Vargen kommer!" s 28-29)

Inom loppet af år 1845 hafwa inom (Jönköpings) län blifwit fällda följande rofdjur: 17 wargar, 7 loar, 371 räfwar, 17 mårdar, 1 hiller, 1 utter och 1 lekatt; deraf endast 8 wargar, 1 lo och 16 räfwar genom skallgångar, alla öfriga af enskilda personer. (Jönköpingsbladet 1846-02-24 "Endast 8 af 17 wargar fällda genom skallgångar")

(Sockenstämma i Sandseryd) 1836 i maj. Torparen på Kjällebacken under Åsen, som förlorat en stut, tilläts på vanligt sätt erhålla understöd. I juni samma år beviljade församlingen arrendatorn Sven Isacsson i Skinnarebo rättighet att av församlingen uppbära en frivillig gåva för genom varg förlorade kreatur. ... Ännu 1866 i augusti meddelas till kommunalstämman att torparna Jonas Berg på Dungen, Johan Lans på Trankärret samt Jonas Pettersson på Mon, under sommaren mistat kreatur. De fingo löfte, att var för sig genomgå församlingen för att söka någon hjälp. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 173,176)

Den statistik över fällda vargar som finns att tillgå, måhända något osäker, har följande utseende för (Jönköpings och Skaraborgs län: 1827-29 Jönköping 93, Skaraborg 191; 1830-talet Jönköping 23, Skaraborg 967; 1840-talet Jönköping 45, Skaraborg - ; 1850-talet Jönköping 18, Skaraborg 105; 1860-talet Jönköping 2, Skaraborg 19. ... (Under tiden 1823-1854) "slogs" (i Byarums socken) sju vargar. ... Den siste vargen i Byarums socken lär ha dödats på 1850-talet i trakten av Vittensten, som ligger öster om Möckeläng eller någon km öster om Bratteborgs Herrgård. Långt senare eller 1877 infångades den sista vargen i våra nejder i ett vargnät och dödades invid Korsö nordväst om Hörle. I Byarums Hembygdsgård bevaras ett par delar till vargnät. Ett av näten har kommit från Eckersholms gård. ... I Hembygdsgården finns också vargspjut. Ulv är ju ett gammalt namn på varg. Ett lågt skogsparti med omgivande blockteräng i skogen väster om Kolasjön invid Bondstorpsvägen har sedan gammalt kallats för Ulvaberget. Med all sannolikhet har vargar en gång i tiden haft sina gömställen bland stenblock och bergknallar, vildvuxna träd och buskar i Ulvaberget. (Jan Eric Karlström-Wåge Tolf "Hur vargarna försvann från våra trakter" s 58,62,68-69)

Församlingen förklarade sig villig att med något offer på en tjänlig söndag understödja den fattige torparen Jonas Sandberg på Fällan vilken sistlidna höst för lånade pengar köpte någon ko vilken han med besvär framfodrat under förhoppning att dess avkastning nu skulle löna hans möda och kostnad, men blev densamma först av rovdjur så sönderriven och förstörd att endast huden av henne kunde komma den fattige torparen till någon nytta: fattade församlingen sitt enhälliga beslut att understöda Jonas Sandberg i hans olycka, det uttryckliga villkor och förbehåll att var och en till att flitigt tillse och vakta sina kreatur emot den mängd av rovdjur som i senare åren besvärat trakten samt om någon olycka oförsett kunna, då genast tillkännagiva det för närmaste boende skallfogde på det skallgång må anläggas om sockenstämmobeslut så föranstaltas och må ingen densamma i motsatt händelse begära något understöd. (Per-Olof Jern "Varg i bergslagsbygd" s 110; sockenstämmoprotokoll i Sandseryd 1827-05-20)

Efter slutad gudstjänst pålystes "att lämna benäget utlåtande om någon undsättning för torparen Håkan Jonsson på Rödjerne, hvilken, efter åkommen flere veckors svår sjukdom, sedermera haft den olyckan, att vargar rifvit dess kreatur, nemligen en quiga till döds, och hans enda ko äfven så illa, att man ännu ej kan förese, om hon kan vid lif bibehållas." Kyrkostämman beviljade honom senare ett frivilligt offer. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 76; protokoll 19 november 1820)

I protokollet 1819 talas med bekymmer om den skada som vargar de senaste åren tillfogat boskapen i församlingen. Man beslöt därför att utöka längden på de varggarn, som varje hemman skulle hålla, från 4 till 8 famnar. Ett sådant varggarn, som tillhört Stora Tolabo, finns i hembygdsstugan. Den sista vargen sköts enligt traditionen i Matsegårds lid på 1840-talet. Den sista björnen hade tidigare fällts i Mulseryd. ("Bottnaryd förr och nu" s 25; Ur sockenprotokollen)

I fråga om anskaffande av vargnät med mera eller en årlig avgift 2 Sk Bco av varje hemman, valdes inspektor Wessman på Odensjö, att å församlingens vägnar sig infinna och med de övriga häradsborna överlägga, på dag och ställe som ortens Domhavande utsätter. (Per-Olof Jern "Varg i bergslagsbygd" s 110; sockenstämmoprotokoll i Barnarp 1813-01-24)

Vi sörja (nu år 1802) med rätta över att vargarna icke äro lika sällsynta (som björnarna). Deras antal, glupskhet, täta strövtåg, djärvhet att närma sig t. o. m. själva bondgårdarna, särskilt om vintern och sega fasthållande av det en gång gripna bytet, hota ej sällan, t. o. m. inför väktarnas ögon de till vattning utsläppta ungnöten och korna och riva ihjäl dem. . . . År 1764 i Nydala socken blev en jägare, lockad av ett jämmerligt råmande, varse en varghona, som till sin lya släpade bort en levande kalv, fattad i den träklave, vilken såsom seden är hänger vid halsen. Han följde efter i hemlighet, tills hon stannade vid lyans mynning, där ungarna störtade fram, efter att ha givits tecken medelst ljud, för att sönderslita det av skräck nästan halvdöda djuret. Denna scen skulle avslutats, om icke lossandet av ett skott i rätta ögonblicket hade berövat modern livet och hindrat ungarna att framhärda i sitt förehavande. Sedan ägaren påträffats, erfor man, att kalven drivits över en mils väg från Fryele socken. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 29)

Sockennamnet (Ölsremmas) äldsta kända former är Ylwesrem 1351 och Ylisrem 1413. Under 1500-talet skrev man Ölisrem och Ölesremma. Från mitten av 1600-talet till fram omkring 1830 förekommer namnformen Örshem (Öhrshem), därefter i stort sett Ölsremma. ... Utifrån 1300-talets Ylwesrum har man tänkt sig namnet vara sammansatt av de två leden Ylwe (ulv, varg) och rem (långsträckt ås). ... Närmast sanningen (om namnets ursprung) kommer man givetvis, om man utgår från den äldsta kända namnformen. Vargar har det funnits i bygden. Det vet man. ("Ölsremma - en liten gränssocken vid Komosse" s 11; Holger Andersson: Kyrkans och socknens historia)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Vargar jagar både enskilt och i flock, och mot dem är fåren försvarslösa. Därför manar aposteln herdarna att vara på sin vakt. Herdarna över Kristi hjord har anförtrotts en dubbel uppgift, nämligen att skaffa föda åt fåren och jaga bort vargarna genom att undervisa sanningen och bekämpa irrläror. Denna betoning är inte särskilt populär i dag. Det påstås ofta att vi alltid måste vara positiva i vår undervisning och aldrig negativa. Men de som påstår detta motsäger vår Herre Jesus och hans apostlar, som båda gick emot irrläror och uppmanade oss att göra detsamma. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 338 i kommentar till Apg 20:28)

Polens vargar var nära att utrotas - tills den pigga, brunögda Sabina Nowak tog sig an deras sak. Hon växte upp i "det svarta landet", i industristaden Katowice.. ... Längre fram blev hon en engagerad skogsskyddsaktivist. Det var då hon insåg vilken viktig roll fyra eller fem vargflockar spelade för skogens hälsa i nationalparken Bialowieza i nordöstra Polen. "Vargen är naturens skogsvårdare", sa hon till sina kolleger. "Hjortdjuren förstör skogarna. Det vinns för många av dem eftersom deras naturliga fiende håller på att utrotas. Om vi slutar jaga varg kommer de att hålla hjortbeståndet nere. Det kommer skogen att vinna på. ... En flock vargar dödar tre kronhjortar i veckan, och historien visar att detta håller hjortstammen frisk och i balans", säger Sabina Nowak. "Dessutom blir kadavren föda för asätande fåglar, däggdjur och insekter, så i en skog där det finns vargar finns det också mängder av mindre djurarter." (John Dyson "Vargen på frammarsch" s 102-103)

Den hyrda arbetaren springer inte sin väg av en slump, utan därför att han är vad han är, hyrd. Hans intresse är lönen, inte fåren. Han bryr sig inte så mycket om fåren. Han är inte engagerad i deras situation. Hans passion väcks inte. Fårens intressen är inte ett levande intresse för honom. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 454)

Medan Jakob lade en sten under sitt huvud till en kudde (1 Mos 28:11), så placerade han resten så att de bildade en mur runt omkring honom, emedan han var rädd för vilda djur. (Michael E. Williams “Genesis” s 143; Genesis Rabbah 69.2)

Hur få svenska folket att åter välkomna vargen i svenska marker, när vi alla från barnkammaren bär med oss bilden av den "stora stygga" med det elaka grinet, en som på menyn har runda rara grisar och mänskliga mormödrar? Jo, genom att envist berätta sanningen om den stora, kloka vildhunden, som har så många fascinerande beteenden, som visserligen tycker om en del djur som vi också äter och därför kan komma att kosta oss något, men som samtidigt kan hjälpa oss att beskatta vår alltför stora älgstam; och som definitivt inte är någon människoätare! (Per-Olof Palm "I arkens kölvatten" s 25)


ca 1950 - ca 1900

Det berättas någonstädes om en av köld och svält jagad skara människor på månadslång färd över ett polarlandskaps öde isslätter och snövidder, huru de varje kväll i sina tält hörde vargarnas tjut kring lägret - vargarna som väntade på deras undergång och vädrade rov och varje kväll gjorde sina cirklar trängre kring den lilla skaran av utmärglade människor och utmattade dragare. Då och då stöp en av dragarna, då och då mäktade en av de utmärglade människovarelserna ej något mera utan stannade och lade sig ned - för att dö. Och vargarna togo sitt byte med livets rätt, som är hungriga vargars och rovdjurs rätt. ... Så vandrar också sanningssökarnas lilla skara fram - och lögnens rovdjur följa dem tätt i spåren, ty de förras fall är ju de senares uppehälle. (Sven Lidman "Resan till domen" s 49-50; Från Hindenburg till Hitler)

Vargen farlig är och stark, bor i skog och ödemark. (Ebba Anderson- Greta Westerlund "Läsebok för de små - Första skolåret" s 82)

Vargarna var lapparnas värsta fiende. Vargen anföll aldrig en renhjord utan stod alldeles stilla i vindriktning mot denna, till dess renarna väl fått väderkorn på honom. Så fort de fått lukt på vargen, spridde de sig i förskräckelse åt alla håll, och då kom vargen fram och dödade dem en efter en, på en enda natt ibland ända upp till ett dussin. Gud hade skapat alla djur utom vargen, som avlats av djävulen. Om en människa hade en annans blod på sitt samvete, kom djävulen till honom i skepnad av en varg, om han inte bekände sin synd. Vargen kunde söva en lapp, som vaktade hjorden om natten, bara genom att stirra på honom genom mörkret med sina glödande ögon. Man kunde inte döda en varg med en vanlig kula, förrän man hade haft den med sig i fickan under två söndagar i kyrkan. Det bästa sättet var att ränna efter honom på skidor i lös snö och slå honom över nosen med staven. Han föll då genast omkull och dog. Själv hade Turi dödat flera dussin vargar på det sättet. (Axel Munthe "Boken om San Michele I" s 168-169; Lappland)

Geni lämnade hemmet. Innan han gick, lade han fram på bordet ett brev till Jonas. "Jag ger mig nu av", stod det i brevet, "men jag ber dig än en gång öppet och ärligt: giv Centi fri! Giv henne åt mig. Hon skall få det bra, och jag skall icke bära agg till dig." Jonas rev sönder brevet i små bitar. ... Innocenta satt inne i sovkammaren, och - Jonas hade vridit om nyckeln. "Det är bäst att vara försiktig", hade han sagt. "När vargen är borta, skall jag släppa ut lammet igen." (Ernst Zahn "Sjögården" s 286)

Paul och Olga ... uppgåvo ett rop av förfäran: "Vargar, vargar - - !" Och där kommo de mellan träden, de vilda djuren, en skara på sju, åtta stycken. Ögonen lyste som eldklot, och tungorna hängde ur deras blodröda gap under den vilda jakten. Förfärade störtade Ivan och chauffören upp på sina platser, och automobilen flög framåt. Men det var för sent. Rovdjuren hade fått för stort försprång och voro alldeles inpå dem. Chauffören åkallade i sin ångest alla helgon, men Ivan ropade till den starke Guden, Herren över liv och död. Han ångrade bittert att han glömt att som vanligt medtaga något skjutvapen, men de hade ju bara tänkt resa en liten bit, och det var ju sällsynt att vargarna vågade sig fram ur sina gömslen mitt på ljusa dagen. Icke heller hade han sport att vargar varit synliga där på trakten den vintern. Nu hade det blivit något olag på maskinen, den ville ej längre lyda - automobilen stannade, och med ett ursinnigt tjut störtade rovdjuren fram. Ivan böjde sig åt sidan för att slå till den närmaste vargen med en grov skruvmejsel, som de hade med, men i detsamma hoppade besten upp, bet sig fast i hans pälskrage och ryckte honom till hälften ur åkdonet. Paul och Olga uppgåvo ett skri av fasa: "Herre Jesus, hjälp oss!" ropade de. Och hjälpen var nära. I nästa ögonblick hördes klingande bjällror, och en släde ilade fram mot dem, förspänd med ett par löddriga hästar. Dessa stegrade sig av förskräckelse vid åsynen av vargarna, men kusken lyckades hålla dem, och en herre hoppade ur släden, hållande en pistol i vardera handen. Skotten knallade, ett efter annat; ett par av vargarna lågo döda på platsen, och de övriga flydde tjutande till skogs. ... Gamle Ivan blev snart frisk igen, fastän han under sitt återstående liv hade märke efter vargens bett. Och Paul och Olga glömde aldrig den lärdom de fått, att Gud är en bönhörande Gud, och att han håller det löfte han givit: "Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig." (Anna Ölander "Hjälp i nöden" s 25-26,29; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

De vita lammen, de vita lammen på gröna heden att beta gå. Sin varma ull ha de allesammen, och var de vanka, sin mat de få. ... Och lilla Sven han ska lammen vakta, att ingen kommer och tager dem. Om räven nalkas, må hans sig akta. Om ulven kommer, får han gå hem. ... Och Sven han blåser, och solen skiner, han blåser visor för lammen små, och "bä" de svara, och vinden viner, och bjällror pingla, där lammen gå. (Anna Maria Roos "I Önnemo" s 51; De vita lammen)

Det är sannerligen mycket svårt för lapparna, när det finns varg; då måste man valla, om det än är aldrig så hårt väder och aldrig så kallt. Den vallningen brukar gå till på det sättet, att hjorden om dagen skall samlas i en flock, och när det börjar mörkna, så ge sig nattvaktarne ut, och de vaka till midnatt, och så komma åter andra vaktare, och de förra gå hem, men nog är det svårt att hitta i mörkret, och om det till på köpet är tjocka och annars dåligt väder. ... Deta vallande är ett strängt arbete, om man skall hålla vargarna stången; man skall ränna på skidorna oavbrutet, inte stanna, och man skall hojta så mycket man orkar; om man slutar hojta, så kommer vargarna genast och jagar renarna. ... Om det inte finns varg och det är bete på fjället, då är det så lätt, att det inte är annat än att sova och äta och flytta lite smått undan för undan till ett annat ställe. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 51-53)

Från professorn i filosofi, nuvarande folkskoleinspektören öfver Stockholms folkskolor d:r Frans von Schéele, hafva vi det bekanta slagordet: "här stundar vargaväder". Vargaväder är ett väder, då vargarna, de glupande ulfvarne, börja från ödsliga vildmarkerna komma ner till människoboningarne, vargaväder är ett kallt väder, ett stormande yrväder, då man har särskildt behof att få samlas omkring den flammande brasan, då man måste vara på sin vikt och med synnerlig omsorg tänka på de små, hvilka lätt kunna blifva ett vargarnas byte. Bilden talar för sig själf, och en hvar må inför sig själf däraf göra tillbörlig andlig tillämpning. ... Här stundar helt visst strid ... mellan dem som äro ofvanefter och dem som äro nedanefter. ... Här stundar strid mellan kristendom och antikristendom; men hafva vi Gud kär, så skall äfven den striden tjäna oss till det bästa. (J.G. Hazén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 72)

Den socialdemokratiske agitatorn F.E. Elmgren hade ett styvt arbete att övertyga smålänningarna om socialismens välsignelser. I SAP:s årsberättelse för 1901 konstaterades att "hans arbetsfält var det mörkaste Småland med högkvarter i Jönköping." När Elmgren kom till Algutsboda i de sydöstra delarna av Småland i augusti 1905, vilket för övrigt var hans födelseförsamling, möttes han av ett kompakt motstånd. Elmgren blev tvingad att hålla sitt föredrag på landsvägen som var allmän plats. "Då gudstjänsten var slut uppstod ett grufvligt oväsen vid kyrkan. Då samlade sig ett tjugotal bönder och tjöto som ulvar, så att E. ej kunde göra sig hörd", står att läsa i SAP:s årsberättelse från 1905. ... Då Elmgren omöjligen kunde göra sig hörd fick han avbryta mötet. ... De första fackföreningarna bildades bland de yrkesskickliga hantverksarbetarna i städerna, inledningsvis oftast med ett starkt liberalt inslag som hos exempelvis typograferna. I bruksorterna, först vid glasbruken och järnbruken runt sekelskiftet 1900 och senare också vid pappers- och massabruken, bildades tidiga fackföreningar och bruksorterna blev socialdemokraternas starkaste fästen i (Småland). Flera av fackföreningarna drabbades emellertid hårt av storstrejken och reorganiserades inte förrän långt fram på 1910-talet. Tidigt ute med att bilda fackföreningar var också järnvägsmännen. Det gällde framför allt de järnvägsanställda längs stambanan, som var statligt anställda och därför inte riskerade avsked för sitt fackliga och politiska engagemang. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 283-284)


ca 1900 - ca 1800

Ack, den som kunde undanbärga De rika oskuldsskatters tal För lust och last, som världen härja, Och tjufvar, giller, rost och mal! Jag ville ställa mig vid vägen Och ropa kärleksfullt och trägen: I unga skaror eder vakten, Ty här bo röfvare i trakten! ... Jag kände mig så varm där inne Och bad till Gud en ödmjuk bön Att i de ungas öppna sinne Få inså några goda frön. Jag ville ledningsmärken sätta Och tända kärlek för det rätta Och blotta gropar, fall och nät, Som lura för de ungas fjät. ... Jag ville tända hoppets låga Hos den, som modlös dignat ner, Och locka fram hvar god förmåga Och leda den, som själf ej ser. Jag ville ropa: Fäll ej modet, Det växer kraft i ungdomsblodet! Till ädla mål allenast syften, Och högt de hvita fanor lyften! (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 6-7; Förord)

Den 70-åriga samekvinnan berättade sedan om huru Gud hade beskyddat henne många gånger mot de blodtörstiga vilddjuren. . . . En dag, berättade hon, var jag på fjället för att ta' reda på några renkalvar, som hade skilts från renhjorden. Och en av dessa var min älsklingskalv. Jag sprang i flera timmar och sökte efter honom. Såsom herden, som sökte efter det förlorade fåret. Jag hade fått renkalven på min 16:e födelsedag (år 1888?). Han var så söt och alldeles vit såsom ett litet lamm. . . . Vart hade han tagit vägen, min lilla älskling? Den stygga vargen hade väl icke rivit honom? Min far talade om att vargar hade dödat flera renar de senaste dagarna. Varje kväll innan jag lade mig bad jag till Jesus att han skulle bevara min egen lilla Lauri. . . . Det flåsade bakom mig och då jag vände mig om, fick jag se, att det icke var någon hund utan en stor blodtörstig varg. Den blodröda tungan hängde ur munnen på honom och han öppnade sitt fruktansvärda gap och visade sina väldiga betar. Han var redo att kasta sig över kalven för att slita honom i stycken. Men då skrek jag till: "Gå din väg, din usling!" Tog upp en stor sten från marken och kastade den på honom. Stenen träffade vargen i huvudet. Han gav upp ett ilsket tjut och sprang utför fjället. Lauri och jag voro räddade åtminstone för tillfället. (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 44-46; sommaren 1942)

Ännu så sent som år 1858 sköts den sista vargen i Bleking och sex år därefter i Skåne. Då hade detta djur naturligtvis för längesedan slutat att göra nämnvärd skada i denna del av landet. Men i Halland grasserade vargen väldeligea till långt fram på 1830-talet. Skallgång förekom där in på 1850-talet, och ännu så sent som 1867 dödades icke mindre än sex stycken vargar. Men därmed tyckes djuret också ha blivit utrotat i detta landskap. I Linneryds socken i Kronobergts län hade en bonde från 1823 til 1845 lett skallgångarna inom socknen och dödat 86 vargar, 35 varglo och en mängd rävar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 449)

Den andliga sömnen tränger inte bara på dem som vakat på natten, då de andra sovit, utan också över dem som sovit på natten och vaknat först då det blivit dag. Därför skulle det vara nödvändigt att be den store Nattvakaren, vars öga inte sover eller slumrar, att han först skulle väcka alla väktare på Sions murar till att vaka och ropa vad tiden lider, då elden är lös i fördärvets stad, och tjuvarna stjäl den rike mannens egendom, som den orättrådige förvaltaren slösat. För att alla stumma hundar på väktarens rop skulle börja skälla så nitiskt, att människorna i fördärvets stad skulle vakna, så att någon ensam vandrare, som gått vilse i fördärvets stad då skulle fråga: ”Väktare! Hur långt är natten liden?” Då skulle väktarna på Sions murar svara: ”Klockan är elva. Det är inte lång tid kvar förrän domens klocka slår.” Hör Gud som inte sover, alla suckar, från dem som ännu vakar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 26 i predikan 1853 över Rom 13:11)

Jag vet, att vargungarna vaktar överallt där de får vittring av får. De stackarna har stor hunger och törst efter kött och blod. De vill riva och sarga fåren. Om något olyckligt får förvillas eller eljest skiljs från hjorden, är vargen genast redo att uppsluka det. Och då vargarna inte får äta och riva fåren, därför att Herden beskyddar dem, så söker de anfalla Herden. Men det är vårt hopp, att den store Israels Herde, som har givit sitt liv för fåren, skall bevara sina egna får för vargens tänder. Ty då den store Israels Herde inte har sparat en enda blodsdroppe, som han inte skulle ha låtit rinna för fåren, så tror vi, att han förbarmar sig över sina egna får och ger dem kraft och styrka att kämpa i den stora striden, så att de vinner det eviga livets krona. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 122 i predikan 1853 över Jes 48:18)

(Min far) vallade sin husbondes kor och får (på) Hunneberg. Det var i skarven mellan 1840- och 1850-talen. ... På den tiden fanns det vargar, lodjur och björnar på Hunneberg. När far på somrarna vallade på berget i de milsvida skogarna var han utrustad med en näverlur, som han blåste i för att hålla rovdjuren borta. Han var även försedd med en ordentlig knölpåk, som han skulle försvara sig och djuren med om det blev fara å färde. Men han kom aldrig i något handgemäng med bestarna. ... De gamla hade berättat, sade far, att inte långt tillbaka i tiden kunde man under vinternätter i månskenet se hela flockar av vargar, som gick ner från berget ut på slätten för att finna byte. Det förblev en gåta, hur vargarna sedan så hastigt försvann från denna trakt. Man trodde, att någon pest drabbade dem, och att detta blev orsaken till deras hastiga försvinnande. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 154-155; Mitt livs historia)

"Jag ansåg stjäla göra ingenting", (sade Joakim Nickolson), "så fort jag tog penningar, de där djävlarne (ack förlåt mig! jag skulle icke nu nyttja det rätta ordet!), ifrån personer, som i sin ordning också bedragit, och ehuru med iakttagande av alla samhällsföreskrifter, bestulit sin nästa. ... Jag fruktar, att jag har talat ett ohyfsat och grovt språk? Förlåt grottans son och ulvarnes broder." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 187)

Från anhängarna av ståndsindelningen kunde man få höra argument sådana som den ryktbare riksdagsbonden Nils Strindlunds från Ångermanland på 1834 års riksdag, att om bönderna blandades med de andra stånden i en tvåkammarriksdag, så vore det fara värt, att de skulle komma "såsom får bland ulvar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 543)

När Joe hade misslyckats med andra sysslor tyckte hans far att det var hopplöst och satte honom att valla sextio får. Det var den lättaste uppgiften och den som av tradition inte krävde någon särskild skicklighet. Han behövde bara stanna hos fåren. Men Joe tappade bort dem - han tappade bort sextio får och kunde inte hitta dem i den klyfta där de hade krupit ner för att få skugga. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 43)

I norra Östergötland voro vargarna ännu på 1820-talet så närgångna, att de vid parningstiden på eftervintern stundom revo svin eller får vid själva husknutarna, berättar en minnesupptecknare från Tjällmo socken. "Som barn hatade jag dem som själva djävulens verktyg", säger han, "och ansåg dem fulla av synd och ondska, sedan jag vid ett par tillfällen varit vittne till att de jagat sina offer, ungdjur och kor, ut i träsk eller kärr, där de fastnat, varefter rovdjuren påbörjat sin hemska måltid, medan deras offer ännu levde." - I detta landskap fälldes år 1836 25 vargar och 15 lodjur. År 1842 användes den mycket effektiva åtgärden att på våren uppsöka rovdjurens hålor. Resultatet blev, att icke mindre än 34 vargungar och en gammal varghona fångades. Dessutom tog man samma år två vargar i varggropar och fällde vid skallgång 7 vargar. Samma år dödades 15 lodjur. Ännu år 1860 nedlades 10 vargar, men under vartdera åren 1863 och 1864 blott en. Det sistnämnda året synes den sista vargen i Östergötland ha skjutits. ... På Billingen i Västergötland hade vargen länge ett ostört tillhåll, och därifrån anställde han ännu på 1820-talet blodiga strövtåg "ända in på Skara portar". På vintern kunde rovdjuren komma i flockar "som stora fårakullar". Ofta hände det, att korna kommo hem med sönderrivna juver och stora köttstycken bortslitna från sidorna. Fåren högg "gråben" över nacken och sprang bort med dem. - Men efter 1855 har ingen varg varit synlig på Billingen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 449-450)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Varganät skall vart och ett helt hemman hålla, fyra famnar långt och fem alnar högt, och de mindre så mycket, som däremot svarar. Det skall färdigt vara, då skallbud kommer, och så starkt, att det ej brister, då en man kliver därå upp. Skallbud skole ock alle lyda, som kreatur hava. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 602; 1734 års allmänna lag)

Ett talande vittnesbörd om folkets ängslan för (varg) är den "bön emot odjur i skogen" i 1695 års psalmbok, vari församlingarna anropade Gud om hjälp emot "de skadeliga vilddjuren i landena, som kreaturen bedrövligen fördärva, ihjälriva och utdöda". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 449)

En händelse, som tydligen mycket sysselsatt (den) sjuåringe (Karl XII:s) fantasi, var ... vargjakten i november månad 1689, ty han har tre gånger försökt teckna sig den till minnes. Den gav också anledning till följande skriftliga "samtal" mellan (professorn i vältalighet Andreas) Nordenhielm och prinsen den 14 november. Nordenhielm: I fredags efter middagen saknades Herren i sin studerkammare. Vad var för den skull hans beställning på den tiden? Karl: Jag var på jakt med min Pappa. ... Vi fingo tio vargar. N: Det var ett gruveligt nederlag på sådana djur i en gång. ... Men är det då så lustigt att se uppå, huru djur skjutas så obarmhärtigen ihjäl?" K: Ja, visst är det. Förty de äro vilddjur, som göra skada. N: Djuret gör intet annat än som söker sin föda och bör icke därföre straffas så hårt. K: Det giva de honom väl efter till (= Det tillåta de honom väl) att äta, men intet till att gå i bondestuvan och äta gäss, utan leva så knappt han kan. N: På ett sådant besked bliver vargen allestädes utsliten och måste svälta ihjäl; och är han likvisst intet av Gud därtill skapader. K: Vargen kan väl söka sin föda på djuren i villa skogen, så gör han ingen orätt, och då lära folket intet hata vargen, som de göra nu. N: Finnes ock väl något till (= att tillgå) borta i villande skogen, som en hungrande varg kan vara hulpen med? K: Det är klart: han får ju hjortar, hinder, råbockar, råhjortar, älgar. Men det är bareste det, att det kostar så mycket på och det faller sig intet så lätt som i Konungens djurgård. N: Nog sir jag nu, att där finnes i förråd. Men jag kan intet si, med vad större rätt vargen tager en hjort i skogen än som i Konungens djurgård. Ty en hjort är ju en hjort och kan komma människan till godo lika, var han går. K: Var och en kan taga honom i villande skogen. Men om en hjort är redan tagen fast (= infångad för djurgårdens räkning), så får de andra intet taga'n, även som när en haver en fågel, så få de andra intet taga fågelen bort. N: Helt rätt och mycket väl sagt. Men så tyckes mig likvisst, att emedan vargen ingen åtskillnad göra kan emellan en vill skog och en djurgård, så står han icke heller till att förtänka mer på det ena än som på det andra stället. K: De ser inte så mycket på vad oförstånd som vargen har utan på vad skada som vargen gör. N: Besväret om omkostnaden för jakten äro alltid större än som profiten; därföre vet jag intet, om han (= jakten) duger något. K: Det är inte så mycket åt (= fråga) om vargens päls som om faran på Konungens djur. N: Efter denna uträkning så lärer jakten då äntligen betala sig. Man far likvisst uti jakten mycket illa med sin kropp och ofta fördärvar sig, men ingen uppbyggelse därhos. K: Till det första så är själen ädlare än kroppen, och till det andra blir man vig, stark, dispost (= Herre över sin kropp) och tålig. N: Mig tyckes, att Herren beropar sig något på själens gagn; och skulle jag gärna vilja veta, vad det vore, som man uti jakten hämta måtte. K: Till själva själen bliver man frimodig, klok, försiktig, vakande, levandes, varsamlig, nykter och flitig. ... (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 439-442)

Det ryktas att en varg har rivit ett par får i en gård och strukit omkring husen på ett par andra ställen. ... Det är nästan värre att ha en varg lös i socknen än en präst, som ständigt dundrar om helvetet och skärselden. ... Lången, Kätteln och Rymmen är sjöar som ligger i norr och öster en halv mil bort genom obanad skog. Skallfogden anser att vargen bör drivas ut på någon av sjöarna och dödas där. Ingen av byåldermännen har någon avvikande åsikt. ... Jakten är slut och deltagarna jublar över den lyckade utgången. ... När man når bebodda trakter tittar folk ut ur stugorna och knyter näven. De visar hur de hatar vargen. (Allan Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 30-33; början av 1600-talet)

Klosterlasse var inte skyddad för anfall på grund av händelserna i början av september (1576). Tvärtom synes (Abraham) Angermannus ha skärpt tonen mot jesuiten, väl medveten om dennes intriger. Av Klosterlasse utpekades Angermannus i ett brev till ordensgeneralen såsom den värste av hans fiender. Ständigt gick mäster Abraham till anfall och försäkrade för alla, att Klosterlasse var en ulv. Med anledning av denna ärekränkning hade kung (Johan III) bestämt, att Klosterlasse inför några personer skulle få förhöra Angermannus och tvinga honom att bedja om ursäkt och att offentligen rentvå Klosterlasse. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 92)

På kyrkans världsliga makt i Sverige gjorde Västerås' riksdag (1527) ett brått slut för alla tider. ... (Biskop Hans Brask begav) sig av till främmande land. ... Från (Preussen) protesterade han mot det övervåld, som utövats mot honom och den allena saliggörande kyrkan. Men konung Gustav var ej heller nu svarslös. Han lät den gode bispen få följande beska sanningar till livs: "I given före, att I ären vår rätta biskop. Dock låten I det icke påskina med gärningarne. En god biskop eller pastor plägar bliva tillstädes, lida och umgälla med sine får, vad påkomma kan, och icke förlöpa dem såsom I gjort haven. I veten väl, vad Kristus kallar dem som så förlöpa fåren; och därmed läten I nog påskina, vad för slags biskop I varit haven. Så länge Eder sak hade sig så, att I kunden mjölka, klippa och slakta fåren efter Eder vilja, så bleven I tillstädes. Men när Guds ord kom och sade, att I skulle föda Kristi får och icke klippa eller slakta dem, så flydden I. Huru I därmed haven bättrat Eder sak, må var god man döma om. När vi nu sågo, att I och flere sådana förlupo Kristi hjord, gjorde Vi det vårt ämbete krävde och skickade andre gode män i stället, som ville bliva tillstädes; och där hade Vi både påvens och kejsarens lag med oss. Om I vidare svar begären, mån I själv komma tillstädes, så skall Eder varda i alla stycken tillbörligen svarat." Hans Brask hade ingen lust att "komma tillstädes". Han slutade sina dagar i ett kloster i Polen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 78-79)

Vargjakt ha (lapparne) i alla tider bedrivit med verklig lidelse. Vargen är deras och renarnas dödsfiende, och lappen ger ej gärna upp förföljandet, förrän blodet står honom ur näsa och mun. Lyckas han hinna upp vilddjuret, ger han det ett kraftigt slag med skidstaven över korsryggen, så att det förlamas i bakbenen, och sedan går han med raseri och under utstötande av förbannelser mot den lömske renplågaren till det kära värvet att utsläcka livslågan hos denna varelse, som han hatar innerligast av alla. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 623)


Att avrunda med:

(Världens Frälsare) är den gode herden, han står framför sin hjord ännu, han för sin kamp mot ulvarna, som han har fört den i årtusenden. De har dräpt honom en gång, och det var hans heliga offer, den seger som grundlade den stora fållan i himlen hos Gud. Men här på jorden kämpar han vidare i sin församling. Det finns får ur hans fålla, som tar parti för ulvarna, och förbannelsens märke framträder, lysande rött, på deras pannor, och förtappelsens djup öppnar sig bakom dem. Men det finns också sådana i hans fålla, som helt fyllas av hans ande. Som fåren slår en ring kring de små lammen, när räven nalkas, och stampar i jorden och gör front och vill hellre låta sig rivas ihjäl än de släpper fram rövaren till fållan. De ger sig inte in i underhandlingar med ulven, de gör inga eftergifter för honom, låter sig inte luras, om han visar tänderna och sedan kallar det för ett leende. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 35; predikan Andra söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

Så skicka herdar till din hjord, Som den för ulfvar vakta, Den spisa med ditt helga ord Och på dess bästa akta: Att, i din sanna kännedom, Den varda må din egendom Och evigt salig blifva. (Svedberg: Psalm 316:6)

Kristus är uppstånden! Upp, min själ, och sjung! Öppnad är den mörka Gravens port, så tung; Utur dödens rike Träder livet fram, Ulven är besegrad Av Guds milda Lamm! (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 105:1)

Dröja är endast dårskap. Ulvar på vägen gå, Sökande vilsna lammen För att dem nederslå. Jesus, den gode herden, Kallar dig till sin ro, Kom till hans ljuva frälsning. Där du i frid får bo. Kärleksfullt, innerligt kallar han dig: Irrande vandrare, Kom nu till mig! Väntande, väntande tåligt på dig Jesus, min herde, jag ser. (Sions glädjebud: Förbundstoner 179:3)


Grekiska ord:

lykos (varg) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 13:17; Matt 7:15; 10:16; Joh 10:12; Apg 20:29 – Luk 10:3.

melei (bry sig om) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 12:13; Matt 22:16; Joh 10:13 – Tobit 10:5(BA); 1 Mack 14.42-43; Mark 4:38; 12:14; Luk 10:40; Joh 12:6; Apg 18:17; 1 Kor 7:21; 9:9; 1 Petr 5:7.

misthôtos (löntagare) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 1:20; Joh 10:12-13 – Judit 4:10; 6:2.

skorpizô (skingra) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 14:13; Joh 10:12; Matt 12:30 – Tobit 13:5(BA); Judit 7:32; 1 Mack 4:4; 6:54; 10:83; Salomos Vishet 17:3; Luk 11:23; Joh 16:32; 2 Kor 9:9.


Ytterligare studier: 1 Kung 22:17; Hes 34:5; Matt 12:30; 23:16,24; Mark 14:27; Joh 10:1; 11:52; Gal 6:12; Fil 3:18; Upp 12:5.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-01; 2011-08-01; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:14-15 Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern. Och Jag ger (P45,P66,א*) Min själ till förmån för fåren.

Ord för ord: 10:14 (15 ord i den grekiska texten) Jag (jag)-är '-n herde'/herden den fine och (jag)-har-kunskap-om de mina och har-kunskap-om mig de mina. 10:15 (17 ord i den grekiska texten) helt-och-hållet-som har-kunskap-om mig '-n fader'/fadern och-jag har-kunskap-om '-n fader'/fadern, och '-en själ'/själen min ger-(jag) till-förmån-för '-en får'/fåren.


1883: Jag är den gode herden, och jag känner de mina och är känd af de mina, såsom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag låter mitt lif för fåren.

1541(1703): Jag är den gode herden, och känner min får, och min känna mig; Såsom Fadren känner mig, och jag känner Fadren; och jag låter mitt lif för fåren.

LT 1974: Jag är den gode herden och jag känner mina egna får, och de känner mig på samma sätt som Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose) samtalade (vänd) i riktning mot Kora och i riktning mot varje/hela hans synagoga och sade: ”Gud granskade och hade kunskap om dem som var Hans.” (4 Mos 16:5a, Grekiska GT)

Herren har kunskap om rättfärdigas väg. (Ps 1:6a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Rädda Ditt folk och välsigna Din arvedel och var en herde för dem och lyft emot/upp dem ända till (den kommande) tidsåldern.” (Ps 28:9, Grekiska GT)

Herren yttrar: "Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i (Mitt folks) sinne ... Och var och en må inte/förvisso ej lära sin landsman och var och en sin broder och säga: 'Få/skaffa kunskap om Herren', eftersom alla skall känna Mig, från en små-/liten av dem och ända till en stor av dem, eftersom Jag skall vara sonande mot deras orättfärdigheter, och Jag må inte/förvisso ej längre komma ihåg deras missar (av Mitt mål). (Jer 31:33b-34, Grekiska GT)

(Herren har) kunskap om dem som hyser djup respekt för Honom. (Nahum 1:7b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Slå till herdarna”, och fåren drog ut. ”Och Jag skall leda/föra Min hand emot, emot herdarna.” (Sak 13:7b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias:) “Du har kunskap om hur vi lät din fader vara.” (Tobit 11:2, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son kom) (för) att ge Sin själ (som) en lösen ’i stället för många’/’för mångas skull’.” (Matt 20:28b)

(Fadern) sade till (sin äldste son): ”Barn, du är alltid i sällskap med mig, och alla mina ting är det dina ting.” (Luk 15:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:29)

(Jesus sade:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P65,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)


Hembygdens predikan:

I denna sin hjord är den gode Herden förtrogen med oss en var personligen. Ty han känner till oss alla. De' vill säga, hans kännedom om de sina är en individuell och personlig kännedom. Och därför är hans herdevård också en personlig herdevård. Och han räknar och handlar icke med de sina i flock – och han blandar icke bort den enskilde bland de många och han tappar inte bort något enda får för de mångas skull.

Vi – du och ja – lever ju i en massans tid, som gör att vi tyvärr alltför ofta håller på att förlora blicken för det personligas vikt och värde. Ja, vi stå i fara att så överväldigas av mängden, där han eller hon kämpar sin kamp för tillvaron. Ty om det i denna böljande och brusande massa som omger oss händer, att ett människoliv går till botten – vem tänker egentligen på detta? Ty den brusande massan bara böljar vidare över djupen, där den ensamme sjönk. Och om det ibland händer att den enskilde blir nedtryckt och nedtrampad av de många, så bryr man sig inte så mycket, ty respekten, vördnaden och hänsynen för det enskilda människolivet är skrämmande ringa i vår tid.

Och därför är det sannerligen andligen frigörande och välgörande att i en stund som denna få vända sin blick från massorna och deras olika ledare till den gode herden och hans hjord. Ty hos honom kommer aldrig den massans tid, där den enskilde liksom försvinner ur hans blickar. Och Augustinus understryker detta i orden: ”Du har en sådan omsorg om var och en av oss som frågade du blott efter honom ensam och en sådan omsorg om alla som vore de blott en enda.” ...

En skicklig läkare kan ju ibland stå där hjälplös, därför att det hos den sjuke finns något som röntgenstrålarna inte kan uppdaga eller som hans instrument inte kommer åt o.s.v. Men den gode herden äger en fullkomlig kännedom om alla sina får, och det är detta som är borgen för en fullkomlig hjälp. Han är den store överläkaren som alltid vet utvägar och möjligheter för kämpande människor. Och det behov som du kanske blott kan kläda i en suck är för honom blottat till grunden och den för människoblickar fördolda smärtan som du kanske bär på undgår inte hans vakande öga. ...

Mina får känner mig. Här är det alltså fråga om människor som känner Jesus inte bara till namnet – ty detta är inte nog – inte heller till läran – ty en sådan kännedom om Jesus frälsar inte – utan här är det fråga om människor som verkligen känna till hans varma hjärta, hans uppoffrande kärlek och hans frälsande kraft. ... Ja de har lyssnat till hans röst, och de har givit sig under hans herdestav, och det är dessa människor som han en gång skall känna igen. ... De bekänna hans namn där de går sin väg genom livet, och därför skall de undfå löftet: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall och jag kännas vid inför min Fader som är i Himmelen.” ...

O Gud hjälpe oss som i dag firar gudstjänst tillsammans, att vi alla må vara hans tillhörighet och verkligen tillhöra dessa som känna till honom och som kännas vid honom och som skola känna igen honom, då han uppenbaras i makt och härlighet. Och detta allt för att han är den gode Herden som känner till och kännes vid och som skall känna igen dem som hör honom till. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I den johanneiska föreställningsvärlden söker herden inte upp ett förlorat får utan bevarar hjorden från alla faror. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 237)

I min barndom såg man ibland får gå ute i markerna släpande på ett lod i en kedja. Detta skulle hindra dem att gå över stängslen. Om jag själv har fått någonting tungt att släpa på här i livet, skulle inte ändamålet kunna vara ett liknande? (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 225 i kommentar till Joh 10:11-16)

Ett stort, blygrått ovädersmoln närmar sig solen. Än här, än där blänker röda sicksackformade blixtar fram ur molnet. Man kan höra ett avlägset muller. ... Vilken minut som helst kommer ett kraftig åskväder att bryta ut. Nere i byn springer den sexåriga föräldralösa flickan Fjokla och letar efter skomakaren Terentij. ... "Farbror Terentij!" ropar den lilla linhåriga flickan. "Snälla farbror!" Terentij böjer sig ner mot Fjokla och hans druckna, dystra ansiktsuttryck förvandlas till ett leende, ett sådant leende som man ser hos människor då de framför sig får syn på något litet, enfaldigt och komiskt, men mycket kärt. ... "Farbror Terentij", snyftar Fjokla. ... "Danila har råkat ut för en olycka! ... (Han) har fastnat med handen i en trädstam, borta i grevens lund. Du kan väl hjälpa honom?" ... "Jag får väl gå med ... Annars kommer vargen och tar er, era vildbasare!" ... Kanten kring hålet har knäckts och klämt fast Danilas hand: det går att sticka in handen längre, men det är helt omöjligt att dra ut den. Terentij sliter loss den knäckta barkbiten och pojkens röda, skrynkliga hand blir fri. ... Först frampå kvällen är våra kringstrykare tillbaka i byn. Barnen går för att sova i en övergiven lada, där man förr i tiden förvarade byns säd. Efter att ha sagt god natt beger sig Terentij till ölstugan. ... Barnen tänker på den hemlöse skomakaren tills de somnar. Och under natten kommer Terentij tillbaka. Han gör korstecknet över dem och lägger en bit bröd under deras huvuden. Och den enda som möjligen ser denna kärlek är månen som drar fram över himlen och genom hålen i taket tittar in i den övergivna ladan. (Anton Tjechov "En dag på landet" s 121-129)

"Kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och barnen värnlösa", (sade novatianen). "Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära våra barn att offra på höjderna." . . . "Jag vet råd", genmälde (den gamle donatistprästen). . . . "Kvinnorna skola icke vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna . . . nej, nej, de skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig från klipporna i havet. Jag känner de mina." "Ske Guds vilja!" sade novatianen. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 310)


Att fortsätta med (hembygden):

Det finns en härlig gemenskap mellan den gode herden och hans får. ... Så outsägligt rik är denna gemenskap, att Jesus liknar den vid den obeskrivliga gemenskapen mellan honom och hans Fader. (Sven Svensson "'Jag är den gode herden'"; Jönköpings-Posten den 8 april 1967)

En skådespelare lovade vid ett samkväm att recitera den 23 psalmen, som börjar med orden: "Herren är min herde, mig skall intet fattas." Han läste med en underbar stämma och man applåderade honom livligt. Men det fanns också en grånad man närvarande, känd för sin gudstro och sitt rättfärdiga liv. Även han bad att få läsa herdepsalmen. Sedan han läst sista versen var det ingen som applåderade, men det blev en förunderlig tystnad och månget öga var tårat. Skådespelaren steg upp och sade under djupt allvar: "Jag känner den 23 psalmen, men ni känner herden." (Toije Samuelsson "Den gode herden"; kommentar till Joh 10:14-15; Jönköpings-Posten den 15 april 1961)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Riket liknar en herde, som har hundra får. Ett av dem gick vilse, som var det stora. Han lämnade nittionio. Han sökte efter det enda, tills han fann det. När han mödat sig, sade han till fåret. ”Jag älskar dig mer än nittionio.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 107)

Vid klippningen bör fåret vara stilla och märkligt nog är detta oftast också händelsen. När jag själv kommer in i en ”avklädandets tid”, då sådant som gjorde livet trivsamt, ombonat och varmt tages ifrån mig, då gäller det att vara stilla. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 225 i kommentar till Joh 10:11-16)

"I Guds åsyn är du ej slavinna, utan Hans barn", sade Lulu (till slavflickan Zainaab). "Hans barn!" upprepade Zainaab. "Hans barn! Det är omöjligt! Alla Guds barn äro vita - det är endast djävulen, som är svart!" "Men", sade Lulu, "det är endast ditt skinn, som är svart. Ditt hjärta kan vara vitt och rent, och det är det, som Gud fordrar." ... En dag hade Lulu lärt Zainaab den sång, som börjar så: "Jesus, gode Herde, hör min bön!" Då Zainaab lärt sig orden, och vad de inneburo, utropade hon: "Varför kallas Jesus för en herde?" "Därför att en herde älskar sina får och för dem till gröna ängar och aktar dem för allt ont", svarade Lulu. "Men jag kan inte be den bönen, den duger bara för dig och Asma", sade Zainaab, i det hon skakade på sitt ulliga huvud. "Varför det?" frågade Lulu. "Därför att jag är inte något lamm." - Du är ett av hans lamm, om du är snäll och god", svarade Lulu. "Men lammen äro ju vita", invände negerflickan. "Det finns svarta lamm också", sade Lulu. "Ja visst! Då är jag ett svart får. Herden skulle då älska de svarta fåren likaväl som de vita?" "Minns du inte, att du i går såg en herde bära ett litet svart lamm så ömt i sin famn?" "Jo, jo, det minns jag. Men då jag ber till Jesus i den där bönen, kan Han ju tro, att det är ett vitt lamm, som ber. Kan Han veta då, att det är jag?" frågade Zainaab. "Jesus känner igen vars och ens röst", svarade Lulu. Men Zainaab tycktes ändå vara osäker, hon lutade sitt huvud i handen och upprepade orden för sig själv med låg röst. Till slut klappade hon i händerna och utropade: "Nu vet jag, vad jag skall göra, så att inte Jesus tror mig vara ett vitt lamm! Jag skall bedja till Honom så här: 'Jesus, gode Herde, hör min bön, Bevara ditt lilla svarta lamm, Bevara lilla svarta Zainaab från allt ont!' Då får han veta att jag är svart, och att jag heter Zainaab." Lulu log och sade: "Jesus känner dig, kära Zainaab." Och så tillväxte barnen dagligen i nåd. Lulus enkla lärdomar föllo i god jord, i de små lärjungarnas hjärtan. (E. H-n "Lulu" s 48-51; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1912)

Kvinnorna blev trots allt motstånd oumbärliga i arbetet på missionsfältet. ... Projekt som Saratsi barnhem - som (1903) startades av en kvinna - fångade hemmapublikens intresse och öppnade penningbörsarna. Drygt tusen flickor sägs ha räddats till livet vi Saratsi barnhem. ... Att vara barnhemsflicka i dåtidens Kina var inget negativt socialt stigmatiserande. Tvärtom - att växa upp på barnhemmet gav en flicka möjligheter som få kvinnor annars hade. De slapp de bundna fötterna, de tvingades inte gifta sig i späda år och de behövde inte leva instängda med en, kanske allt annat än vänlig, svärmor från barndomen. Istället fick de en möjlighet till utbildning och därmed möjlighet till självständigt liv. Många barnhemsflickor blev lärarinnor, bibelkvinnor eller sjuksköterskor. Att vara barnhemsflicka var t.o.m. lite "fint"! (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 96-97)

Fröken Cecilia talade den söndagen (i söndagsskolan) om den gode herden, som låtit sitt lif för fåren. Det var en liten barnpredikan af den innerliga lättfattliga art, som var henne så egen. På Gustafs hjärta föll hvarje ord såsom ett ljufligt, vederkvickande regn på torr jord. Aldrig i sitt lif hade han känt en sådan lycka, aldrig hade han förstått, huru god Gud var, som gifvit sin son åt människorna att vara deras herde. Han var så full af glädje, att han icke själf visste, om han sprang eller flög hem till sin moders torftiga tjäll. Men hemkommen berättade han för henne och sin lilla syster, hvad han hört och sett, och mente, att nu var det ej tid att sörja, fastän far var död och lämnat dem i stor fattigdom. Den gode herden visst råd för allt. Till honom ville han bära både sina egna och de sinas bekymmer. Följande söndag tog han sin syster med och båda blefvo nu flitiga besökare af söndagsskolan samt gåfvo sina hjärtan åt den gode herden. Troget vårdade han ock sina lam, och när de blifvit stora, påminde de ofta hvarandra om den lyckliga tid, då de gingo i fröken Cecilias söndagsskola. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 31; nr 4 den 25 januari 1894)

”Mina får känna mig.” Pröfwa nu min wän, huru du känner honom! Det är icke nog, att du har en utwärtes och bokstaflig kunskap om honom, så att du känner honom af det du hört eller läst om honom; nej, du måste känna honom af egen erfarenhet, såsom man känner en wän, en mycket bekant menniska, den man mycket umgåtts med. ... Du måste känna honom såsom det käraste, wigtigaste, dyraste och oumbärligaste för ditt hjerta af allt. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 190 i predikan 1793 över Jesus som den gode herden)

Kyrkan är (enligt Calvin) en enda liksom Kristus är en. Den är synlig i sina institutioner, sina tjänster, sin ordning och sitt vittnesbörd, men den består av människor som endast Gud känner. (Gabriel Mützenberg "Calvin och de schweiziska reformatorerna" s 442; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

Dop och nattvard är (för Augustinus) i sig ingen garanti för frälsning. Endast Gud känner sina "utvalda", de som blir frälsta. Augustinus kom sålunda att räkna med en "osynlig" kyrka - de utvalda, de sant troende, som endast Gud kände - inom den "synliga" kyrkan, som var den katolska kyrkan på jorden. Denna gränsdragning mellan den synliga och den osynliga kyrkan blev viktig för Johan Calvin och andra protestantiska teologer. (George Carey "Augustinus av Hippo" s 433; författaren född år 1935 i London, England; Augustinus född år 354 i Tagaste i Numidien i norra Afrika; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)


Att avrunda med:

Om man går tillbaka till Nya testamentets tid, ska man finna att herdens yrke var långt ifrån respektabelt. ... Kanske det är därför Jesus (i Johannes 10) understryker att han till skillnad från ”tjuvar och rövare” och annat löst folk, som tar lejd som herdar, är den gode herden, som kämpar för sin hjord och lever för den, i stället för att leva av den. Dåliga herdar kände man redan till i Israel. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 42)


Sångarna:

Säll och salig är den stunden, Då vår Frälserman uppstod; Satan blef i mörkret bunden, Dämpadt vardt hans grymma mod. Si, nu kunna fåren vara Ibland ulfvar utan fara. (J Franck-G Ållon: Psalm 112:3; Jfr Psalmer och Sånger 149:3)

Den korta stund, jag vandrar här, Hvad fruktar jag och klagar? Han, som den gode herden är, Han mina steg ledsagar. Han som gaf lifvet för sin hjord, Än med sin Anda och sitt ord Är när oss alla dagar. (Franzén: Psalm 119:1; jfr Psalmer och Sånger 157)

Och vill du följa Mästaren i spåren, Så minnes, att han gav sitt liv för fåren! Ett högre liv består ej i att klandra Men i att offra sig och dö för andra. (E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 337:4)

Herre, se din lilla skara Samlas åter omkring dig, Ty hos dig är gott att vara Och få vederkvicka sig Av din kärlek, Av din kärlek, Av din nåd evinnerlig! ... Tala, Herre, ty vi höra Gärna på din kända röst! Vad du lovat, skall du göra, Detta är vår hjärtetröst; Nu vi lita, Nu vi lita På vår Gud, som oss har löst. ... Dina svaga lamm bevara, Tag dem själv uti din hand, Ty det är så mången fara Uti detta främlingsland! Sist oss samla, Sist oss samla Uppå Jordans andra strand! (F Engelke: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 544:1-2,4)

Jag är ett litet, litet lamm, som vilar tryggt i herdens famn. Hans famn den är så stor och vid, den räcker till för dig och mig. ... När mörk och ojämn blir min stig, hans käpp och stav de trösta mig, han känner vägens längd och brant, vart djup är honom väl bekant. ... Om ulven ryter aldrig så, han lilla lammet ej kan nå, ty in på vägen törs han ej, där få ej ulvar gå, o nej! ... Så sjunger jag förnöjd och glad, ty hemåt bär det till Guds stad, där lilla lammet vila får uti ett gränslöst jubelår. (I Engvall: Kristen Lovsång 1954 nr 593:1,5-7)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår den troendes kunskap, se Joh 15:1 med Egna kommentarer och funderingar.

I NT förekommer uttrycket “(ha) kunskap om (Fadern)” endast i de johanneiska böckerna. Se Joh 14:7; 16:3; 17:25; 1 Joh 2:14. Jämför också Joh 10:38.

Vad angår "den fine Herden som ger Sin själ till förmån för fåren", se också Joh 10:11.


Paulus sade till Timoteus: "Inte desto mindre står/består (och har ... stått/bestått) Guds fasta grundval och har det här sigillet: 'Herren har kunskap om alla (א*) de som är Hans.'" (2 Tim 2:19a)

Jag har skrivit till er, små pojkar (och flickor), eftersom ni har (och har fått) kunskap om Fadern. Jag har skrivit till er, fäder, eftersom ni har (och har fått) kunskap om Honom från en början. (1 Joh 2:14a)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)


Ytterligare studier: 2 Mos 3:14; 1 Sam 17:34-36; Ps 37:18; Jes 53:5-8,12; 63:11; Jer 23:4; Matt 26:31; Luk 1:54-55; 10:22; 15:5; Joh 8:22; 10:4,17-18,27,38; 15:13; 17:25; Rom 5:6-8; 1 Kor 13:12; 1 Joh 3:1.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-01; 2011-08-03; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:16 Jag har emellertid och/också får, som inte är ut ur/av den här gården. Och/också de där måste Jag leda. Och de må (א,* א, A) höra Min röst, och det (P66,א*,A) skall bli en hjord, en herde.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten): och emellertid får (jag)-har vilka/som inte är ut-ur '-en gård'/gården den-här. och-de-där 'är-det-nödvändigt (för)-mig'/'måste jag' leda och '-en röst'/rösten min må-(de)-höra och (det)-skall-bli en hjord, en herde.


1883: Jag har ock andra får, som icke äro af detta fårahus; dem måste jag ockföra härtill, och de skola höra min röst, och det skall varda en hjord och en herde.

1541(1703): Jag hafwer ock annor får, som icke äro af detta fårahuset; dem måste jag ock draga härtill, och de skola höra min röst; och det skall warda ett fårahus, och en herde.

LT 1974: Jag har andra får också, i en annan fålla. Jag måste ta också dem med mig, och de kommer att lyssna till min röst. (Så ska det bli en fårhjord med en herde.)


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren, Den som leder/för tillsammans de som har såtts (och sås) isär av Israel, talade att/: "Jag skall leda/föra tillsammans en synagoga emot/intill (Mitt folk)." (Jes 56:8, Grekiska GT)

Nationer, hör Herrens utsaga och kom fram med ett budskap ’in i’/till de öar (som är) längre/’i fjärran’. Tala: "Den som har rensat Israel med kastskovel skall leda/föra honom tillsammans och skall vakta honom som den som vallar sin lilla hjord." (Jer 31:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Min slav David (är) en ledare i en mitt av (Mitt folk), och en (enda) herde skall vara allas (herde).” (Hes 37:24a, Grekiska GT)

(Judit sade till Holofernes:) “... Jag skall sätta din triumfvagn i en mitt av (Jerusalem), och du skall leda (judarna) som får, åt vilka det inte är/finns en herde.” (Judit 11:19a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) överbevisar och uppfostrar och lär/undervisar, och som en herde vänder Han sig intill sin lilla hjord.” (Syr 18:13b)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren:) “Led/för tillsammans alla Jakobs stammar.” (Syr 36:10a eller 36:13a)

(Folket i Juda och Jerusalem har) inte hört (Herrens) röst. (Baruk 1:18,21; 2:5,10,24; orden ingår som en del i dessa versar)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej gå bort in i/på nationer(na)s väg och ni må ej komma in i, in i en stad av samariter, men/utan gå hellre i riktning mot de får som är (och har varit) fördärvade av/i ett hus av/’som tillhör’ Israel.” (Matt 10:5b-6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Det är (och har varit) skrivet: 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'" (Matt 26:31b)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

(Jesus sade till de elva:) "En sinnesändring ’in i’/’avsedd för’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål) att/skall kungöras på/i (Kristi) namn in i alla nationerna, ’som hade börjat’/’med början’ i Jerusalem. (Luk 24:47)

(Petrus sade till judarna:) “Löftet är till er och till era barn och till alla de som är 'in i långt bort'/'långt borta', så många som vår herre Gud – alltefter omständigheterna – må kalla på.” (Apg 2:39)

(Herren sade till Paulus om staden Korint:) "Det är ett mycket/månghövdat folk åt Mig i den här staden." (Apg 18:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

För (fårens herde) öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:3)


Hembygdens predikan:

Den gode herden vill draga alla till sig och ena alla med sig. Och han vill att de som äro får i hans hjord skola tänka även på andra och älska varandra. Och här frågar vi i en stund som denna: ”Vill då vi som kristna kännas vid varandra, även dem som kanske ej hålla till i samma fårafålla som vi?” Ja frågan är närgående och personlig – men den är likväl berättigad, ty det har tyvärr funnits tider, när fåren i Kristi hjord ha varit upptagna med att riva ullen av varandra.

Men det var i tider då man liksom släppte blicken från Herden som förenar och enar. Ty den gode herden kännes ju vid alla de sina – skulle då inte vi kännas vid varandra? Ty innerst inne så ser vi ju alla fram emot den dag och stund då ordet om en hjord och en herde skall gå i bokstavlig uppfyllelse, och då Herden skall samla alla de sina från världens skilda stigar hem till sina eviga ängder, och då Lammet som står mitt för tronen skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Johannes tanke ("en hjord") är inte identisk med den som hör till den stoiska synen på mänsklighetens enhet. ... För Johannes är inte den enda hjorden en given enhet som existerar av naturen utan en enhet som skapas i och genom Jesus. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 376)

Den 7:e April Skärtorsdagen skall jag vara i Maredsous klostret (i Belgien) för att fira påsken. Jag vill se hvem Kristus är och erfara om jag hör till hans fårahjord. ... ... Nu står jag åter som en stackare. ... Det var nemligen skrifvet någonstädes att jag ej skulle få se klostret. Vännen som skulle råka i Namur fick förhinder och dermed föll projektet. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 280,290; brev 17 mars 1898 och 7 april 1898 till Gustaf af Geijerstam)

Gumman (Flod) tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers postilla från hyllan ... och började med hög röst ... predika opp texten. ... En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden: jag är den gode herden, och han tittade ut genom fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne Rundqvist och Norman. ... Och med ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade han: "Och det skall vara ett fårahus, och en herde." "Och en herde!" ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll än Carlsson. ... (Enligt) Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna ord ... gick det inte an med mindre, än att det skulle vara ett fårahus och en herde! En uteslutande, en för alla, en, en, en! (August Strindberg "Hemsöborna" s 27-28)

"Nog tycker Ni som jag, och Fredrik också, fastän han vill gå för långt", (sade drottning Ulrika till greve Arvid Horn), "att med detta regeringssätt intet ordentligt regemente blir till stånd här i landet. Skriften säger ju: ett fårahus och en herde, och här är ju lika många herdar som får, ja ingen vill vara får utan alla söka bliva herdar. ... Nu tycker jag som så, och det skall icke greve Arvid lägga sig emot, att den här villervallan, som nu råder, då ingen egentligen vet, vem som makten haver, borde få en ända." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 420; novellen "Stråmannen" från 1891)

Säkerligen skulle den kyrka, hvars frukter visade den såsom den ädlaste gren, hvilken utgått ur mänsklighetens lifsträd, genom sanningens kraft tilldraga sig de fleste och i tidernas lopp slutligen verkliggöra löftet om ett fårahus och en herde. (Viktor Rydberg "Den nyaste teologiens historia" s 125; Göteborgs Handelstidning 6-8 juni 1858)

Judarna hafwa Christus icke allenast i kraft af Guds nådiga löfte, utan ock i kraft af Guds sannfärdighet, som skulle fullkomna detta löfte. Men hedningarna hafwa hwarken löftets nåd eller sannfärdigheten af dess fullbordan, utan blott och bart en alldeles oförmodad barmhertighet, som gifwer dem Christus, utan allt löfte och utan all skyldighet för den sannfärdige Guden att uppfylla något löfte. Dock, emedan Skriften har förkunnat, att hedningarna, fastän utan allt löfte, utan allt hopp och wäntan, skulle få Christus, så måste ju också denna Skrift gå i fullbordan. Och tillfölje häraf har ingendera parten någonting mer än den andra, utan Christus är gifwen åt Judarna i kraft af Guds löfte och sannfärdighet, åt hedningarna åter af idel oförmodad barmhertighet. Då nu Skriften innehåller båda dessa saker, lofwar åt judarna och förkunnar om hedningarna, så blifwer mellan båda den likhet beståndande, att de hafwa Christus gemensamt, så att den ene bör framgent wårda sig om den andre, såsom delegare i ett gemensamt godt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 26-27 i kommentar till Rom 15:4-13)

(Jesus Kristus) har samlat till ett och förenat de som var långt borta och de som var nära; det vill säga, omskärelsen och icke-omskärelsen, och Han har utvidgat Jafet och satt honom i Sems boning. ... Ty det är i sanning “en (enda) Gud som” riktade patriarkerna i riktning mot Hans ordningar och som ”har rättfärdiggjort omskärelsen av tro och icke-omskärelsen genom tro”. Ty liksom vi i den första (ordningen) var förebildade, så är de å andra sidan framställda i oss, det vill säga, i kyrkan, och mottar belöning för de ting som de utförde. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 418,494)

(Lots) två döttrar (det vill säga de två kyrkorna – judarna och hedningarna) födde fram barn avlade av en och samme fader. ... Det finns ingen annan som kan tilldela den äldre och yngre kyrkan (makten) att föda fram barn förutom vår Fader. ... De två förbunden ... var i sanning från en och samme Gud. ... Det första förbundet ... förebådade bilderna av de ting som (nu verkligen) finns i Kyrkan, för att vår tro skulle vara fast upprättad och innehöll en profetia om kommande ting, för att människan skulle lära sig att Gud har förhandskännedom om alla ting. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 505-506)


Att fortsätta med (hembygden):

Det är en stor ära och en rik glädje att få gå åstad som Guds skördeman, men störst av allt är att vi själva blir bärgade för evigt till det himmelska fårahuset. I detta ärende söker den gode herden oss alla. (Carl Wilson "Uppsökande kärlek"; kommentar till Matt 9:36-38; Jönköpings-Posten den 30 april 1965)

(1950 års) viktigaste händelse (vid Mullsjö folkhögskola) inträffade 9-10 april. Då inspekterades nämligen skolan av statens folkhögskoleinspektör, rektor Karl Hedlund. ... Han frågade ut mig angående skolans huvudman, och då jag sökte förklara vad samfundet Svenska Alliansmissionen stod för utbrast han: ”Varför skall det behöva finnas så många fårahus?” (Bernhard Toftgård "Mot lockande horisonter - Resa i tid och rum med minnesbilder från åtta decennier av 1900-talet" s 129)

Hjorden tillhör Herren, men det är själafienden, som söker splittra den. Hur har han icke lyckats i denna sin gärning! Ingenting är lättare än att splittra fåren. Man lösrycker någon detalj i den kristna trosläran och gör den alltför stor på bekostnad av andra lika betydelsefulla frågor och söker göra den till en frälsningsfråga och oroar därigenom människornas samveten. Så samlar man omkring någon del av läran en mängd människor och splittrar hjorden. Att splittra hjorden är ett människoverk men att förena den är en Jesu gärning. Han drager icke till något samfund, icke till vissa läromeningar, icke till människor utan till sig. Det är alltså icke till människoröster vi skola lyssna utan till Jesu röst. Då fåren samlas omkring Honom, den gode Herden, och lyssna till Hans röst, då blir det en hjord och en Herde. Hans kärlek bränner då bort allt det, som vill skilja oss åt. Hans helighet fördriver hos oss alla orena bevekelsegrunder, som varit ägnade till att splittra och misstänkliggöra. Vi bida efter den tiden, då alla människotankar och meningar, vilka likt gärdesgårdar skilja de kristna åt, försvinna, och alla de, som hava Herren Jesus kär, samla sig omkring Honom och i evig, ostörd ro lyssna till Hans röst. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 126-127)

Jag föreställer mig, att det skulle vara ett hopplöst företag av de politiska ledarna att söka värva proselyter klockan sju på morgonen den första maj i en svensk landsortsstad. Då ha vi annat att tänka på än om vi skola fösa in oss i herr Lindmans eller herr Ekmans eller Per Albins fårafållor. Det skulle vara fåfäng möda. (Agne Hamrin "En liten stad" s 42-43; Förstamajdemonstration)

Den antikristiska rörelsen i vår tid som den ena stunden smeker ett parti af de kristna om kinden för att få dess hjälp mot ett annat - än smekas de frikyrkliga för att nedrifva statskyrkan, än de statskyrklige för att tränga de frikyrklige - denna rörelse skall afkasta masken och visa sitt hatfulla anlete vändt i bitter och oförsonlig vrede mot alla troende. Detta stundar. Men med detta följer ock, tro vi, sammanförandet till ett af de troende, som nu äro söndrade och förspridda i små grupper, så att det skall blifva ett fårahus, såsom det är en herde. Förföljelsen skall åstadkomma hvad aldrig fromma, ofta upprepade försök af de troende själfva kunnat göra. Detta stundar. (S.E. Hagberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 120)

Jag har vigt en mängd Prester, både af eget och andras fårahus. I dag reser jag i samma afsigt till Lund der jag dessutom skall meddela venia promovendi, i (biskop Vilhelm) Faxes ställe. Jag sliter ut min skrud och min vagn på dylika färder: men det är omöjligt för de fattiga ynglingarna att bekosta en Stockholmsresa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 219; brev den 19 juli 1829 från Östrabo i Växjö till Anders Carlsson af Kullberg)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Sverige räknas som ett av världens mest sekulariserade länder. Och den delen av Sverige som befinner sig kring Mälaren uppskattas som det mest sekulariserade området i vårt universum. Jag bor där. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 34)

"Jag har" visar att dessa får redan tillhör Kristus, även om de ännu inte har "förts fram" (jfr Apg 18:10). (Leon Morris "The Gospel according to John" p 455)

Faktum är att Messias är en sådan profet som det står angivet i Midrash där det lyder: Se min tjänare skall ge framgång till Moses för det under han utförde som förde en hel nation till att tillbedja Gud, men Messias skall föra alla nationer till att tillbedja Gud. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Levi ben Gershom, 1288-1344, filosof och läkare)

"I dag ska du inte smita ifrån mina flaskor!" Hansson stirrade hårt rakt in i (mjölkkörarns) bruna ansikte. "Jag tänker inte bli blockadbrytare," (sade mjölkkörarn). ... När (Britta) ... kom tillbaka i sällskap med Georg, tindrade hennes ögon ... men Oskar Hansson rynkade ögonbrynen och muttrade halvhögt: "Mjölkkörarns bror ... Hör till det rätta fårahuset!" ... "Vad menade han med det där ... att jag hör till den rätta fårahjorden?" (sade Georg till Britta). ... Hansson kom in. ... Han såg på Georg. ... "Du förklarar dej väl snart i blockad om du fortsätter fria på Björnås." ... Utan att vänta svar fortsatte han gången fram och lämnade fähuset genom sidodörren. (Per Olof Ekström "Vilddjurets märke" s 145,154-155,159-160)

Om Filadelfia vid Birkaplan är storslagen, var (1928) Filadelfia på Sveavägen vacker med devisen över plattformen: ”En hjord och en herde”, omgiven av flammande eldstungor. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 254)


Att avrunda med:

Idag har förnekaren varit i Paradiset. Svävande som ett barn kom han vägen fram. Under ett träd satt Herren och spelade. Förnekaren fick då se Honom, och besviken frågade han: "Varför sitter Du här, ensam, och vad betyder musiken?" Herren svarade: "Jag kallar på mina lamm." Joh. 10:16 (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 38-39; Förnekarens möte med Herren)


Sångarna:

I stilla glans han träder fram: Af spridda får och späda lam Han sig en hjord församla vill, Den himmelriket hörer till. (JO Wallin: Psalm 56:2; jfr Psalmer och Sånger 120:2)

Milda sken af Fadrens ära! Dina rena strålar sprid Kring vår jord, att hon må bära Ljus och tröst och dygd och frid; Att hon må en förgård blifva Till den himmel, dit du vill Samla dem, dig höra till. (JO Wallin: Psalm 73:6; jfr Psalmer och Sånger 34:6)

O du, som gaf ditt liv för fåren! Om nåd och kraft vi bedje dig, Att framgent följa dig i spåren På kärlekens och fridens stig. Låt mer och mer en skingrad skara Förenas i din sannings ljus, Att det må vara, evigt vara, En Herde och ett Fårahus. (JO Wallin: Psalm 285:6; jfr Psalmer och Sånger 686:5)

Kom, Salems väktare, och ring till himlen samman Och öppna templets dörr, där Herren, Herren står, Det allrahelgaste, där rätta kärleksflamman Uti all evighet på allas hjärtan rår Från lammet, solen, Den nådastolen, Som arma, usla syndare har återlöst! Du, som mig hulpit hit, Ack, hjälp mig äfven dit, Så får jag mycket dig att evigt tacka för; Jag lefver nu till dess och för din räkning dör. (AK Rutström: Sång 521:2)

Lammets folk och Sions fränder, Lilla hop af köpta får, Som till himlens arfveländer Uppå törnestigar går; Salems barn och Guds församling, Lilla skepp och klena hjord, Som i världen är en främling Och ett mål för våld och mord. (AC Rutström: Sång 527:1; jfr Psalmer och Sånger 411:1)

Gode herde, samla fåren Nu omkring ditt nådebord! Deras glädje vare såren, Deras tröst ditt löftesord. Låt oss här din kärlek skåda, Låt en fridens ande råda, Oss välsigna och benåda, Låt din närhet varda spord. (F Engelke: Sång 537:1; jfr Psalmer och Sånger 432:1)

Kom, huldaste förbarmare, Som herde in bland fåren Och led oss, arma syndare, Till källorna och såren, Till Sions berg och Sarons bet', Där i en salig enighet, Hvar trogen själ har trefnad! (AC Rutström: Sång 565:1; jfr Psalmer och Sånger 442:1)

Hvarhelst ditt folk församladt är, Du dem välsignar, Jesus kär, Och där man mötes uti tro, Där är ditt hus, där vill du bo. (W Cowper-E Nyström: Sång 611:1)

Det segra skall, ditt korsbaner, Trots alla mörkrets makter, Och samla folken fler och fler Från jordens skilda trakter, På det ditt namn må bliva stort, Liksom ditt lov, från ort till ort, Allt intill världens ände. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 486:4; jfr Psalmer och Sånger 413:4)

Gud sina vittnen sänder Med evangelii ord, Och ifrån alla länder Han kallar ut sin hjord: Ett rike utav präster, Guds egen sannings tolk, Men främlingar och gäster Bland jordens alla folk. (SJ Stone-P Ongman: Andliga Sånger 1936 nr 153:2; jfr Psalmer och Sånger 404:2)

Kom till oss på jorden, kom till oss med frid, Där hämnande vredesmod glöder. Vi bida med längtan den saliga tid, Då kämpande folk varda bröder. Kom, Helige Ande, från höjden. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 510:3; jfr Psalmer och Sånger 286:3)

Hjorden sin herde hör i kärlek kalla. Må för hans maning alla stängsel falla, Att i hans namn hos dig vi mötas alla, Fader, vår Fader. (G Langenskjöld: Sånger och Psalmer 1951 nr 618:4; jfr Psalmer och Sånger 699)


Paulus sade till de troende i Efesos: "(Kristus Jesus) är vår frid, Den som har gjort de båda (Israel och nationerna) (till) ett, och som har löst upp inhägnadens skiljemur." (Ef 2:14)


Grekiska ord:

poimnê (flock) Matt 26:31; Joh 10:16 – 1 Mos 32:17; Sak 13:7(A); Luk 2:8; 1 Kor 9:7.


Ytterligare studier:

Hes 34:6,12,22-23; Matt 15:21-28; 28:19; Joh 3:29; 5:28; 8:47; 11:52; 17:20; 18:37; Apg 10:35; Rom 11:25-26; Gal 3:28; Ef 2:11-22; 4:3-6; Kol 3:11; 1 Petr 2:25; Upp 7:9; 10:11.


Anton Fridrichsen "Missionstanken i Fjärde evangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 2 (1937): 137-148.

Andreas J. Köstenberger "Jesus the Good Shepherd Who Will Also Bring Other Sheep (John 10:16). The Old Testament background of a Familiar Metaphor."; Bulletin for Biblical Research 2.1 (2002): 67-96.

Birger Olsson "Mission a la Lukas, Johannes och Petrus"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 180-191.

Arthur M. Ross "A Critical Note on John 10:16: Fold or Flock?"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 4.3 (Nov. 1961): 99-100.

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-01; 2011-08-04; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:17-18 På grund av det här välkomnar Fadern Mig, eftersom Jag sätter/gravsätter Min själ, för att Jag åter må ta den. Ingen lyfte (P45,א*,B) den från Mig, emellertid/utan Jag sätter/gravsätter den från Mig själv. Jag har (rättslig) myndighet att sätta/gravsätta den, och Jag har (rättslig) myndighet att åter ta den. Det här budet har Jag tagit från sidan av Min Fader.

Ord för ord: 10:17 (16 ord i den grekiska texten) På-grund-av det-här mig '-n fader'/fadern välkomnar eftersom jag sätter/gravsätter '-en själ'/själen min, för-att åter (jag)-må-ta den. 10:18 (29 ord i den grekiska texten) ingen lyfte den från mig, emellertid jag sätter/gravsätter den från mig-själv. (rättslig)-myndighet har-(jag) (att)-sätta/gravsätta den, och (rättslig)-myndighet har-(jag) åter (att)-ta den. det-här '-et bud'/budet tog-(jag) från-sidan-av '-n fader'/fadern min.


1883: Fördenskull älskar Fadern mig, att jag låter mitt lif för att taga det igen. Ingen tager det från mig, utan jag låter det af mig själf. Jag har makt att låta det, och jag har makt att taga det igen. Detta bud har jag fått af min Fader.

1541(1703): Fördenskull älskar Fadren mig, att jag låter mitt lif, på det jag skall åter tagat igen. Ingen tager det af mig; men jag låter det af mig sjelf; jag hafwer magt att låta det, och jag hafwer magt taga det egen. Detta budet fick jag af minom Fader.

LT 1974: Fadern älskar mig, därför att jag ger mitt liv, för att jag sedan ska få det tillbaka. Ingen kan döda mig utan min tillåtelse – jag ger mitt liv frivilligt. För jag har rätt och makt att ge det när jag vill, och också rätt och makt att ta tillbaka det. Fadern har gett mig den rätten.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Fadern Abraham och sonen Isak) de två gick tillsammans ... båda tillsammans (till slaktplatsen). (1 Mos 22:6b,8b, Grekiska GT)

(Visheten sade: "När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig." (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) gav ... bud till (Mose), en lag av liv och insikt. ... (Syr 45:5b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): "Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds." (Matt 3:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son kom) (för) att ge Sin själ (som) en lösen ’i stället för många’/’för mångas skull’.” (Matt 20:28b)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Av den som ej har skall och/också vad han har lyftas från honom.” (Matt 25:29b)

(Jesus sade till Sin lärjunge:) "Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?" (Matt 26:53)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

(Petrus sade till judarna:) ”Då (Jesus) så hade höjts (vid) Guds rätta/högra (sida) både/och tagit från sidan av Fadern löftet av/om den Helige Ande, ’hällde ... ut’/utgöt Han det här som ni ser och hör.” (Apg 2:33)

(Jesu) liv lyfts från jorden. (Apg 8:33b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Jesus svarade och talade till (judarna): "Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar." (Joh 2:19)

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)


Exegeter, evangelister med flera:

Genesis Rabbah kommenterar 1 Mos 22:6a,8a: "Denne gick för att binda och den andre för att bindas, denne gick för att slakta och den andre för att slaktas." Neusner, s 280-281 Vol II, kommenterar: "Isak vann lika mycket beröm som Abraham genom sitt samtycke. Isak visste precis vad som skulle hända. ... Även om han var orolig, gick (han) med på beslutet (att slaktas)."

(Jesus) visste vad han ville, han bejakade sin väg och förberedde sina lärjungar på vad som skulle ske. Även om det skulle komma att se ut som om initiativet låg hos dem som tillfångatog honom, så visste han själv att han av fri vilja skulle ge sitt liv ... och inte låta sig bestjälas. (Margareta Melin "Vara den jag är" s 44)

(Församlingens) utgifter är många. ... Vem skall betala? Församlingen naturligtvis! Men inte med kyrkoskatt eller inträdesavgifter.Kungsvägen har alltid varit frivilligt offrande. Var och en give som han har känt sig manad ... Den stora parten av inkomster är än idag insamlade helt på frivillig väg. Ödmjukt tacksamma får vi bevittna hur Kristi kärlek tvingar till stora beundransvärda ekonomiska insatser. Det hör till undantagen om en förening av världslig karaktär kan finansiera sin verksamhet på detta sätt. (Gunnar Melkstam "Det kostar - tankar om församlingens inkomster och utgifter" s 87; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Jag såg en Människa, vars blod flöt: Jesus av Nasaret. Hela hans kropp var sargad genom de fruktansvärda piskslagen. Händerna, fötterna, sidan var genomborrade. Huvudet var blodigt och törnekrönt. Men denna Människa dog inte som andra, ty Han kunde men ville inte undandraga sig pinan. Han har själv sagt: "Jag giver mitt liv ... Ingen tar det ifrån mig" (så narraktiga är alltså diskussionerna om judarnas skuld till Jesu död!), "utan jag giver det av fri vilja." (Joh 10:18). (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 44)

Jesus själv fann fullständig handlingsfrihet i lydnaden (v 18a); det skall också lärjungarna finna (i de kristnas ömsesidiga kärlek i kyrkan). (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 377)

Jesus talar om vad det har kostat Gud att göra detta offer. "Därför älskar Fadern mig, att jag låter mitt liv för att taga det igen. Jag har makt att låta och makt att taga det igen. Detta bud har jag fått från min Fader." Endast Sonens frivilliga åtagande av försonaregärningen kunde förmå Fadern att giva offret. Det är ju ock den absoluta frivilligheten i Jesu gärning, som ger den dess eviga ställföreträdande värde. (Johan Hagner "Herren Jesu offergärning" s 10-11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1932)

Jesus Kristus skonade alla andra och alla andras (liv) och offrade sitt eget, sin himmelska ära, sitt jordiska hem, sina föräldrar, sin ro, sin hvila, sin bekämlighet, ja, sitt mänskliga anseende. ... Han afstod sitt goda, på det att alla andra skulle kunna få däraf, och han lät andra lassa på sig sitt onda, såsom hade han ensam gjort det. Han var allas syndabärare och allas hjälpare. Såsom han säger: "Jag är kommen, på det att de skola hafva lif och hafva öfvernog." Dock härmed var blott första steget taget. Nu först begynte det. Han hade gifvit allt sitt; nu gaf han sig själf, sin heliga person i döden. ... En människa kan gifva sig själf, emedan hon blir tungen därtill, därför med olust och ångest, hatande dem som taga hennes lif. Jesus Kristus åter gaf sig själf af fri och otvungen vilja. "Ingen tager lifvet af mig", säger han; "jag gifver det af mig själf." (Karl Palmberg "Han utgaf sig själf för mig" s 8-9)

(Jesus) war sjelf Herre öfwer sitt lif, som han gaf i döden. ... Hade Gud utgifwit honom emot hans wilja, så hade det warit orätt, men icke nu, när han friwilligt tog syndares skulder uppå sig att betala: ty ibland menniskor sker det ju, att den ene betalar skuld för den andre, och derwid är ingen orätt, när det sker af fri wilja utan twång, och betalningen icke sker med annans mans gods, utan med sådant, som man sjelf, i anseende till menniskor, är herre öfwer, såsom Jesus war Herre öfwer sitt lif, och kunde alltså utgifwa det. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 74 i kommentar till Joh 3:16)

(Det är) en stor åtskilnad emellan wilja och natur. Det är helt annat, hwad du gör willigt, och hwad du gör naturligt. Hwad du gör willigt, det kan du låta och är icke twungen dertill. Hwad du gör naturligt, det måste du göra, och det står icke i ditt fria behag.Du har frihet att gå eller icke till Rhenströmmen; men att äta, dricka, sofwa, waka, smälta maten och blifwa gammal, det måste du, ehwad du will eller icke. Så har Christus friwilligt gifwit Sig under lagen, fastän Han wäl hade kunnat underlåta det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 99 i kommentar till Gal 4:1-7)


Paulus sade till de troende i Filippi: "Då (Kristus Jesus) hade funnits/befunnits (i) uppträdande som en människa, gjorde Han Sig själv ödmjuk och blev lydig ’så länge som’/ända till döds, men/ja, en korsdöd." (Fil 2:7b-8)

Kristus har genom en tidsålderslång Ande fört Sig själv fläckfri till Gud. … (Hebr 9:14b)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)


Grekiska ord:

entolê (bud) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:5; Joh 10:18 – Tobit 1:8; 3:4-5; 4:5,19; 6:16; 1 Mack 2:19,31,53; 11:2; 2 Mack 3:13; 4:25; Salomos Vishet 9:9; Syr 1:26; 6:37; 10:19; 15:15; 23:27; 28:6-7; 29:1,9,11; 32:23-24; 35:1(2),4(7); 37:12; 39:31; 45:17; Baruk 3:9; 4:13. Matt 5:19; 15:3; 19:17; 22:36,38,40; Mark 7:8-9; 10:5,19; 12:28,31; Luk 1:6; 15:29; 18:20; 23:56; Joh 11:57; 12:49-50; 13:34; 14:15,21; 15:10,12; Apg 17:15; Rom 7:8-13; 13:9; 1 Kor 7:19; 14:37; Ef 2:15; 6:2; Kol 4:10; 1 Tim 6:14; Tit 1:14; Hebr 7:5,16,18; 9:19; 2 Petr 2:21; 3:2; 1 Joh 2:3-4,7-8; 3:22-24; 4:21; 5:2-3; 2 Joh v 4-6; Upp 12:17; 14:12.


Ytterligare studier: Matt 12:17-19; Mark 1:11; 12:6; Luk 3:22; 20:13; Joh 5:20,26; 10:11,15; 14:31; 15:13; Hebr 5:8; Upp 2:27(28).

J.L. de Villers "The Shepherd and his flock"; Neotestamentica 2.1 (1968): 89-103.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-02; 2011-08-05; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:19-21 Det blev åter en splittring i/bland judarna på grund av de här utsagorna. Många ut ur/av dem sade så (א*) (hela tiden): ”Han har en liten demon och är vansinnig. Varför hör ni Honom?” Men (P66,א,*א) andra sade (hela tiden): “De här orden, inte är det orden av en som är besatt av en demon? Ej förmår (väl) en liten demon öppna blindas ögon?”

Ord för ord: 10:19 (10 ord i den grekiska texten) (En)-splittring åter (det)-blev i/bland '-na Judar'/Judarna på-grund-av '-na utsagor'/utsagorna de-här. 10:20 (12 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så många ut-ur dem: "(en)-liten-demon har-(han) och (han)-är-vansinnig. Vad/varför honom hör-(ni)? 10:21 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) andra men sade-(hela-tiden): de-här '-en ord'/orden inte är-(det) (av)-(en)-varande-besatt-av-en-demon? ej (en)-liten-demon förmår blindas ögon öppna?


1883: Då vardt åter en söndring ibland judarne för dessa tals skull. Många af dem sade: Han har en ond ande och är ursinnig; hvarför hören I honom? Andra åter sade: Sådana ord talar icke en, som är besatt af en ond ande; icke kan väl en ond ande öppna blindas ögon?

1541(1703): Då wardt åter en twedrägt ibland Judarna, för detta talets skull. Många af dem sade: Han hafwer djefwulen, och är ursinnig; hwi hören I honom? Somlige sade: Sådana ord äro icke dens mans, som djefwulen hafwer; icke kan djefwulen öppna de blindas ögon.

LT 1974: När han sade detta, blev de judiska ledarna åter oense om honom. En del av dem sade: ”Han är besatt av en ond ande eller också är han galen. Varför ska vi lyssna till en sådan man?” Andra sade: ”Det här låter inte som en man som är besatt av en ond ande. Kan en ond ande öppna ögonen på blinda människor?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Vem gav mun åt en människa, och vem gjorde ... seende och blind? (Var det) inte Jag, Gud?” (2 Mos 4:11, Grekiska GT)

(Kora, Datan, Abiram och On) och män av Israels söner stod upp mitt emot Mose. (4 Mos 16:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Herren (gör) blinda visa.” (Ps 146:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till prästen Sefanja:) "Herren har gett/helgat dig ’in i’/till präst ... i Herrens hus (över) varje människa som profeterar, och/'det vill säga' varje människa som är vansinnig, och du skall ge/sätta in honom i vakthuset och i vattenfallet." (Jer 29:26, Grekiska GT)

(Med ändrat sinne skall de orättfärdiga säga om den rättfärdige: ”Vi räknade) hans tillvaro (som) vansinne och hans slut (som) icke hedrat." (Salomos Vishet 5:4b)

(Salomo sade:) “Dyrkan av avgudar utan namn är början och orsak och mål av varje/allt dåligt. ... Då de gjorde sig glada, var (och hade ... varit) de vansinniga.” (Salomos Vishet 14:27-28a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) "De/man säger: 'Han har en liten demon.'" (Matt 11:18b)

En som var besatt av en demon, blind och stum, fördes till (Jesus). Och Han gav honom vård, så att den stumme (började) samtala och se. (Matt 12:22)

(Jesu moder och bröder) kom ut (för) att ‘få makt (över)’/gripa Honom, ty de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han har ’stått ut ur Sig själv’/’förlorat förståndet’.”... (De skriftlärda sade:) "Han kastar/driver ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare. ... Han har en oren ande." (Mark 3:21b,22b,30b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tänker ni att Jag har blivit/kommit till er sida (för) att ge fred i/på jorden? Absolut inte, säger Jag er, 'emellertid eller'/däremot oenighet/delning. Ty det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:51-53a)

(Landshövdingen Festus sade:) "Paulus, du är vansinnig/förryckt. ... " (Apg 26:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det var (hela tiden) mycket knot med anledning av (Jesus) i folkskaran (P66,א,*א). De/några sade faktiskt (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han är god.” Andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Inte, emellertid/utan Han leder folkskaran vilse.” (Joh 7:12)

Judarna sade till (Jesus): "Nu har vi fått (och får) kunskap, att Du har en liten demon." (Joh 8:52a)

Några ut ur/av fariseerna sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (om Jesus): “Den här är inte från sidan av Gud, Människan, eftersom Han inte håller sabbaten.” Men andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Hur förmår en människa (som) ‘är missare’/missar (Guds mål) att göra tecken av sådant slag?” Och det var (hela tiden) en splittring i/bland dem. (Joh 9:16)

(Mannen som hade varit blind sade till judarna:) ”’Ut ur’/’med utgångspunkt från’ tidsåldern har det inte hörts, att någon öppnat ögon av/på en som var (och hade varit) avlad/född blind. Om ej Den här (hela tiden) var från sidan av Gud, förmådde Han (hela tiden) inte göra ingenting/någonting.” (Joh 9:32-33)


Exegeter, evangelister med flera:

De som är besatta ger ibland i sina ord och handlingar uttryck åt, inte det som är i deras egen ande och personlighet, utan åt det som är karaktäristiskt för den främmande personlighet som bor i dem och som har tagit makten över dem. (Studiebibeln V:295)

Michael Harper är präst i anglikanska kyrkan. Han har gåvan att driva ut onda andar. En gång hände sig, medan han predikade, att en man nere i kyrkan började skälla som en hund. Och det allra värsta var, att han hade en s k dog collar, en prästerlig rundkrage, som på engelska har samma benämning som hundhalsband. Harper gick ner i gången, talade strängt till den onde anden, denne for ut, och mannen föll på sina knän och tackade Gud. Den optimistiska tron på utvecklingen betraktade det onda i världen som ofullkomligheter, som skulle avlägsnas genom upplysning och kultur. Man log roat åt oss som ansåg att det existerar en ond andemakt. Men leendet har stelnat på mångens läppar, sedan den moderna, upplysta människan visat sig i stånd till värre grymheter än hennes förfäder i hedenhös. Djävulen arbetar gärna inkognito, han har inget emot att man förnekar hans existens, och han utnyttjar gärna modern teknik. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 109 i kommentar till Luk 4:31-37)


Grekiska ord:

daimonizomai (vara besatt av en demon) Matt 12:22; Joh 10:21 – Matt 4:24; 8:16,28,33; 9:32; 15:22; Mark 5:15-16,18; Luk 8:36.

mainomai (vara vansinnig) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 14:28; Joh 10:20; Apg 26:24 – Apg 12:15; 26:25; 1 Kor 14:23.


Ytterligare studier: Jes 8:14; Matt 9:34; 12:24; Luk 2:34; 7:33; 11:15,18; Joh 6:52; 7:20,43; 8:48; 9:6-7; 1 Kor 1:10-11; 11:18; 12:25; Upp 2:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-02; 2011-08-06; 2014-05-05)


Tillbaka till Start

10:22-23 Men (P66, א,* א, A) det blev de förnyade tingen(s högtid) i * (P45,א,*א) (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Det var (hela tiden) oväder, och Jesus vandrade (hela tiden) omkring i helgedomen i Salomos pelargång.

Ord för ord: 10:22 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (Det)-blev men de förnyade-(ting) i (ett-vanärat)-Jerosolyma/Jerusalem; oväder var-(det)-(hela-tiden). 10:23 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och vandrade-omkring-(hela-tiden) '-en Jesus'/Jesus i '-en helgedom'/helgedomen i '-en pelargång'/pelargången Salomos.


1883: Men i Jerusalem firades tempelinvigningens högtid, och det var vinter. Och Jesus gick af och an i templet i Salomos pelargång.

1541(1703): Så wardt då i Jerusalem kyrkomessa; och det war winter. Och Jesus gick i templena, i Salomons förhus.

LT 1974: Det var vinter och Jesus var i Jerusalem, när tempelinvigningen firades. Han befann sig i templet och gick just genom den del som kallas Salomos pelargång.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: "'En (enda) ledare enligt en dag en ledare enligt en dag'/'en ledare för varje dag' skall föra sina gåvor till ... ’in i’/till offeraltarets förnyande." (4 Mos 7:11, Grekiska GT)

(Salomo) gjorde templets portgångar ... pelargångar fyrfaldiga/’i fyrkant’. (1 Kung 6:33b, Grekiska GT)

Kungen (Salomo) och alla Israels söner offrade ett offer inför Herrens ögon. ... Och kungen och alla Israels söner förnyade Herrens hus. (1 Kung 8:62,63b, Grekiska GT)

Israels söner, prästerna och leviterna och ’den helt och hållna’/hela resten av hemifrån/hemkomna söner gjorde/firade förnyade ting av Guds hus i/med glatt lynne. (Esra 6:16, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Skåda, ovädret ‘har kommit vid sidan av’/’är förbi’.” (Höga Visan 2:11a, Grekiska GT)

(Det bestämdes) ... att dagarna för offeraltarets förnyande måtte ledas/firas åtta dagar tidsperiod enligt/efter tidsperiod i/vid deras lägliga tider ... i sällskap med glatt lynne och fröjd. (1 Mack 4:59a)

Herrens härlighetsglans skådades och molnet, som det tydliggjordes på/’för ... skull’ Mose, som det och/också ansågs värdigt Salomo, för att platsen/helgedomen storligen måtte helgas helt och hållet. (2 Mack 2:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”En drottning av/i sydvind/söder skall resa sig upp i sällskap med det här släktet i/vid domen och skall ’döma ner’/fördöma det, eftersom hon kom ut ur/från jordens mål/gränser (för) att höra Salomos vishet, och skåda, här (är det som är) mer (än) Salomo.” (Matt 12:42a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Bed för att er flykt ej må bli (av/i) ett oväder men/och ej (på) en sabbat.” (Matt 24:20)

(De troende?, apostlarna?) var allesammans (’hela tiden’/’gång på gång’) samfällt i Salomos pelargång. (Apg 5:12b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem är det en (א*) damm, förknippad med får, vilket (א*)på hebreiska sägs/kallas (א*) Betsata och som har fem pelargångar. (Joh 5:2)


Exegeter, evangelister med flera:

"Hanukkah" ... är en helg som firar minnet av gudstjänstens återinförande i Jerusalems tempel efter det att den hade återinförts av mackabeerna år 165 f.Kr. Den börjar den 25:e kislev (november/december) och fortsätter i åtta dagar. Upplysningen av templet och Jerusalem, vilken följde på denna historiska händelse, minns man genom att tända ljus i kandelabrar och olivlampor under åtta på varandra följande kvällar under högtiden. En apokryfisk legend säger att när mackabeerna kom in i templet, så upptäckte de att grekerna hade orenat oljan med undantag för en del som räckte för ljuset åt en synagogskandelaber under en dag. Mirakulöst nog varade oljan i åtta dagar, och för att fira minnet av detta under infördes en åttadagars högtid för kommande generationer. Ett ljus tänds den första kvällen, ännu ett läggs till varje påföljande dag till dess att åtta ljus är tända den åttonde dagen. Hanukkah-ljus avses inte tjäna något praktiskt syfte. Därför tänds de inte från varandra utan från ett ytterligare nionde ljus som kallas "shammash" (hjälpare). Sedan ljusen tänts, sjunger man psalmen "Maoz Tsur Yeshuati" (Min frälsnings klippa). Under Hanukkah-måltiderna serveras huvudsakligen mjölkrätter. Alltsedan sen medeltid har kortspel varit en favoritsysselsättning. Barn spelade bäst (dreidel, svivon) och mottog småmynt och karameller som gåvor. (Eugeniusz Duda "The Old Synagogue at Cracow's Kazimierz" s 17)

Bakgrunden till chanukka (tempelinvigningsfesten) är framför allt hat till den judiska religionen. Det innebar att man ville att judarna skulle försvinna som en egen folkgrupp med sin speciella särart, kultur och religion. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 131)

Termen ("förnyade ting") påminner en del om invigningen av alla Guds hus i Israels historia. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 402)

Tempelinvigningens högtid firades till minnet av templets återinvigning år 165 f. Kr. efter det att hedningar hade vanhelgat det genom avgudadyrkan. Berättelserna om dessa händelser finns i Mackabéerböckerna. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 225)

Tempelinvigningens högtid firades över hela landet som en strålande ljusfest. Städer och byar illuminerades, och i Jerusalem flödade templet av ljus - alldeles som det ännu sker på julmorgonen hos oss ute på landsbygden, där man tänder ljus i alla fönster mot kyrkvägen och kanske rent av far till julottan, lyst av fackelbloss. Men till sin innebörd påminner tempelinvigningens högtid närmast om den 6 november hos oss. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 14-15)

Jag tänker: I denna kör av anklagelser och motanklagelser, av misstankar och misstänkliggöranden, som nu (1932) fyller vårt offentliga liv ... gripas vi ej av en längtan, att någon röst från djupen och vidderna ville låta höra sig - att en mäktig och manande stämma ville tala till oss alla om det enda väsentliga, om den enda verkliga räddningsmöjligheten för oss alla: att vi alla på våra knän störtade fram till Honom - historiens Herre - som i dessa dagar går fram genom händelsernas pelargång i vårt land - och fattade om den yttersta fliken av Hans mantelfåll - och så alla finge den kraft till sanning, som vi alla sakna - den kärlek till sanning, som vi alla sakna. (Sven Lidman "Människan och tidsandan" s 212-213)

Mot slutet av november nalkades en av Israels fester, då ljus tändes i de judiska hemmen och högtid firas liksom en månad senare julen i de kristna. Simon och Rakel Zadrak hörde till de frisinnade judar, som släppt en hel mängd av de många föreskrifter, varmed de strängt ortodoxa ännu binder sig, men de var dock judar i själ och hjärta, var ett med sin nation, firade dess stora fester och höll dess fundamentala stadgar. I detta hade de hittills varit ett med varandra, men när nu Chanucah nalkades, gick Rakel i spänning, ty nu skulle det visa sig, om den kristna tron fått hennes mans själ så fången, att han skulle överge sitt folks fester för att i stället fira de kristnas. Skulle han låta invigningshögtidens ljus förbli otända för att i stället tända julljusen? ... Hur stor blev ... inte hennes glädje, när hennes man vid högtidens inbrott som vanligt tände ljus och förenade sig med henne och sitt folk i den gamla sången! Det jublade inom henne. ... Men sista kvällen, då alla de åtta prydliga högtidsljusen brann i deras hem, fäste Zadrak sin blick på Rakel. ... "Du ser på ljusen, som vi tänt till minne av mackabeernas frihetskrig och templets rening genom dem, och liksom våra fäder hälsar du i ljusskenet löftet om den kommande Messias, världens ljus. Är det inte så, min Rakel?" Hon nickade jakande och såg på honom med en mörkt orolig blick, som tycktes fråga, om han kunde våga se något annat i de ljusens glans. "Jag ser i ljusskenet detsamma som du, men jag ser också mer. Med mitt folk firar jag minnet av Guds hjälp i de framfarna tider och ser däri löftet om stundande härlighet och upphöjelse. 'Statt upp, var ljus, ty ditt ljus kommer, och Herrens härlighet går upp över dig.' Men vet du, vem som är Herrens härlighet och ljus över oss?" "Messias - när han kommer." "Messias, som är kommen och skall återkomma!" De stod blick i blick, och bådas blickar lågade av tro. "Du har firat Chanucah med falskt hjärta!" "Inte med falskt hjärta, min Rakel, utan med vidgat hjärta. Jag har firat Chanucah och Jul samtidigt. Jag är en kristen jude, min Rakel." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 89-91)

Mazaud och Jacoby hade återtagit din korrekta hållning och följts åt in i mäklarnas rum. . . . Även i pelargången, i kulissen avslutades affärerna. (Emile Zola "Pengar" s 346; senare delen av 1860-talet?)

Vid sidan om kyrkan var rådhuset den svenska stadens förnämsta byggnad i forna dagar. ... Dessa byggnader (torde) såsom säte för stadens rättskipande myndigheter ha varit mera påkostade än de vanliga borgarhusen. Sålunda berättas om det år 1714 avbrunna rådhuset i Västerås att det hade hela nedre våningen upplöst i en pelargång, och att det kopparklädda taket uppbar en promenadaltan och ett vackert klocktorn med urtavla. Arkitekt påstås N. Tessin d.ä. ha varit. (H.H. von Schwerin "Arkitektur och inredningskonst" s 298)

Vad har Atén med Jerusalem att skaffa, vad akademin med kyrkan, vad heretikerna med de kristna? Vår lära stammar från Salomos pelarhall, hans som själv hade lärt, att man måste söka Herren i hjärtats enfald. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 36; citat Tertullianus)

Vid midvinter inträffade den festliga upplysningen av varje hem. I de flesta hus tändes endast ett ljus den första natten, den påföljande två o s v till den åttonde dagen, och (barnen) skulle lära sig att detta var symboliskt och till minnet av tempelinvigningen, dess rening och återställelsen av dess tjänster genom den lejonhjärtade Judas Mackabaios. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 229)

Stoicismen har sitt namn efter en pelarhall ... i Aten där skolans grundläggare, ZENON (336-264 f. Kr.) brukade samla sina lärjungar. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 66)


Grekiska ord:

engkainia (förnyade ting/högtid av förnyade ting) Esra 6:16; Joh 10:22 – Esra 6:17; Neh 12:27; Dan 3:2(Theod).

Solomôn (Salomo) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 2:8; Matt 12:42; Joh 10:23; Apg 5:12 – 2 Mack 2:10,12; Syr 47:13,23; Matt 1:6-7; 6:29; Luk 11:31; 12:27; Apg 3:11; 7:47.

cheimôn (oväder) (i NT) Matt 24:20; Joh 9:22 – Mark 13:18; Apg 27:20; 2 Tim 4:21.


Ytterligare studier:

1 Mack 4:36-59; 2 Mack 1:9,18; 10:1-8; Mark 11:27; Joh 10:36.


Timothy K. Hui "The Purpose of Israel's Annual Feasts"; Bibliotheca Sacra 147 (1990): 143-154.

Egil A. Wyller "In Solomon's Porch: A Henological Analysis of the Architectonic of the Fourth Gospel"; Studia Theologica 42 (1988): 151-167.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-02; 2011-08-07; 2014-05-05)


Tillbaka till Start

10:24 Judarna inringade så Honom och sade (hela tiden) till Honom: “Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ? Om Du är kristusen/'den smorde', tala till oss (i) klarspråk.”

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): inringade så honom '-na Judar'/Judarna och sade-(hela-tiden) (till)-honom: ända-till när '-en själ'/själen vår lyfter-(du)? om du är '-en kristus'/'den smorde', tala (till)-oss (i)-klarspråk.


1883: Då omringade judarne honom och sade till honom: Huru länge håller du oss i ovisshet? Om du är Kristus, så säg oss det fritt ut.

1541(1703): Då kringhwärfdt Judarna honom, och sade till honom: Huru länge förhalar du med oss? Säg oss fri, om du äst Christus.

LT 1974: De judiska ledarna omringade honom och frågade: ”Hur länge ska du hålla oss i spänning? Om du är Messias, så säg det klart.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) "Många hundar inringade mig, en synagoga av (de) som gör ont inringade mig." (Ps 22:16a eller 22:17a, Grekiska GT)

(I procession till templet sjöng Israel:) "Alla nationerna inringade mig, och (i) Herrens namn gjorde jag motstånd mot dem. Då de hade inringat, inringade de mig, och (i) Herrens namn gjorde jag motstånd mot dem.” (Ps 118:10-11, Grekiska GT)

... Varje/allt folket som inringade tältet knotade. (Judit 5:22a)

(Några av de gudlösa israeliterna sade till den främmande kungen:) “Ända till när må du ej göra dom och utverka rättvisa för våra bröder?” (1 Mack 6:22b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’. Men vem som än inte har, och/också vad han har skall lyftas/’tas bort’ från honom.” (Matt 13:12)

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er?” (Matt 17:17a)

(Jesus) samtalade (hela tiden) utsagan (i) klarspråk (med sina lärjungar). (Mark 8:32a)

(Jesus och Hans lärjungar) kommer åter in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och då Han vandrar omkring i helgedomen, kommer prästledarna och de skriftlärda och de äldste i riktning mot Honom, och de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) till Honom: "I/med vad slags (rättslig) myndighet gör Du de här tingen, eller vem gav Dig den här (rättsliga) myndigheten, för att Du måtte göra de här tingen?" (Mark 11:27-28)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*, B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "När ni – alltefter omständigheterna – må skåda Jerusalem vara inringat av lägerplatser, ha då kunskap om att dess ödeläggelse har närmat (och närmar) sig." (Luk 21:20)

(Rådet med folkets äldste, både prästledare och skriftlärda, sade till Jesus:) "Om Du är kristusen/'den smorde', tala till oss!" (Luk 22:67a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och det här är Johannes' vittnesmål, när judarna hade skickat bort * (P66,75,א,*א) präster och leviter ut ur (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem för att de måtte falla/’falla ner’ (א,*א) (vända i riktning mot) honom (och fråga): "Vem är Du?" Och han bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: "Jag är inte kristusen/'den smorde'." (Joh 1:19-20)

(Jesus sade till fariseerna:) "Tjuven kommer inte, om ej för att han må stjäla och offra och fördärva. Jag har kommit, för att de må ha liv och må ha utöver/’mer än nog’." (Joh 10:10)


Hembygdens predikan:

De' vet vi nog lite var att ovissheten kan vara outhärdlig vad det nu än gäller. Men det finns en ovisshet som är outhärdligare än någon annan, och det är ovissheten om Jesus och vårt förhållande till honom. Ovisshetens allvar beror ju alltid på vikten av den sak i vilken man är oviss, ty det finns ju vissa saker som man kan vara oviss om utan att det har någon avgörande betydelse. Men gällde som här i vår text en sak av evighetsavgörande betydelse, där vår egen själ utgör insatsen, hur mycket är det då inte som står på spel genom att man saknar visshet om hur man har det. O tänk om människor som är ovissa om Jesus och sitt förhållande till honom riktigt förstode vilket allvar det vilar över detta. Då skulle de inte ge sig nån ro förrän de finge uppleva visshet, ty om det är sant att ingen kan komma till Fadern utan genom honom – och om det är sant att det endast finns en som kan säga: ”Jag giver dem evigt liv” – med vilken iver borde vi då inte söka få klarhet i hur vi har det när det gäller de andliga och eviga värdena. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”De sade till honom: ’Säg oss, vem du är, för att vi skall tro på dig.’ Han sade till dem: ’Ni prövar himlens och jordens utseende, och det (alt. den), som är inför er, känner ni inte, och detta rätta tillfälle känner ni inte för att pröva det (alt. honom).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87; Thomasevangeliet log. 91)

(Om Hoskyns har rätt, vilket inte är omöjligt) skulle tanken vara att, fastän Jesus lägger ner sitt eget liv för dem som följer honom (10:11,15), så framkallar han också dom och tar bort livet hos dem som förkastar honom (9:48). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 403)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår konstruktionen "Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ", jämför Upp 6:10. Jämför också med orden i Matt 13:12.


Grekiska ord:

kykloô (inringa) (i NT + exempel i GT) Ps 22:16(17); 118:10-12; Judit 5:22; Luk 21:20; Joh 10:24 – 1 Mos 2:11; 5 Mos 2:1,3; Ps 32:10; Judit 2:26; 7:19; 10:18; 13:10,13; 1 Mack 4:7; 10:80; 13:20,43; 15:14; Syr 45:9; Apg 14:20; Hebr 11:30; Upp 20:9(א,* א).


Ytterligare studier: Matt 16:16; 25;29; 26:63; Mark 4:25; 9:19; 14:61; Luk 8:18; 9:41; 19:26; Joh 10:31,33; 15:2; 16:25,29; Upp 6:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-03; 2011-08-08; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:25 Jesus svarade * (P66,א*): ”Jag har talat till er, och ni tror inte. Gärningarna vilka Jag gör i Min Faders namn, de här är vittnen med anledning av Mig.”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): svarade '-en Jesus'/Jesus: (jag)-talade (till)-er och inte tror-(ni). '-na gärningar'/gärningarna vilka jag gör i '-et namn'/namnet '-ens faders'/faderns min de-här-(tingen) är-vittnen med-anledning-av mig.


1883: Jesus svarade dem: Jag har sagt eder det, och I tron icke; de gärningar, som jag gör i min Faders namn, de bära vittne om mig.

1541(1703): Jesus swarade dem: Jag hafwer sagt eder det, och I tron det icke; gerningarna, som jag gör i mins Faders Namn, de bära wittne om mig.

LT 1974: ”Jag har redan sagt er det, men ni trodde inte på mig”, svarade Jesus. ”Beviset finns i de under jag gör i Faderns namn.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11, Grekiska GT)

(David sade:) "Lyssna till min bön, Herre ... Jag har kommit ihåg börjans(pluralis)/'begynnelsers' dagar. Jag har ’brytt mig om i’/studerat alla Dina gärningar." (Ps 143:1a,5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) "Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?" Och ’havande svarat Jesus’/’Jesus svarade’ och talade till dem: "Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser. Blinda ser/tittar upp och lama vandrar omkring, spetälska görs helt och hållet rena och stumma/döva hör och döda (kroppar) reses upp och utblottade ges ett gott litet budskap." (Matt 11:3-5)

(Rådet med folkets äldste, både prästledare och skriftlärda, sade till Jesus:) "Om Du är kristusen/'den smorde', tala till oss!" Men Han talade till dem: "Om Jag – alltefter omständigheterna – må tala till er, må ni inte/förvisso ej tro.” (Luk 22:67)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Det vittnesmål Jag har (är) större än Johannes', ty gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig." (Joh 5:36)


Hembygdens predikan:

Mina vänner, visshet finns att få. Judarnas fråga i vår text, huru länge vill du hålla oss i ovisshet, var egentligen fel formulerad, ty det var när allt kom till allt inte Jesus utan deras egen otro som höll dem kvar i ovisshetens mörker, ty vi må lägga märke till Jesu ord: ”Jag har sagt eder det – men i tron mig icke.” Jesus håller alls ingen av oss i ovisshet, ty han talade alltid tydligt språk om sig själv och om varför han hade kommit i världen. ...

Vägen från ovisshet till bärande visshet heter alltså Tro. Men här är det många som frågar: ”Vad är då kristen tro?” Vi skall låta Luther svara: ”Det är att jag bekänner, att jag av allt hjärta vill hålla mig till Gud vår Herre Jesu Kristi Fader som genom Jesus Kristus även är min Fader.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vem är du, som säger detta till oss?’ ’Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)

Anmärkningsvärd är den omsorg, hvarmed herren undviker att inför fienderna bestämdt och tydligt uttala, att han är Kristus. Jemför kap. 8:24,25. Han vill, att de skola förstå det af hans ord och gerningar. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 483)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Apostelns tecken arbetades/utfördes faktiskt helt och hållet i/hos er i/med varje/all uthållighet, både (med) tecken och förebud och förmågor." (2 Kor 12:12)


Ytterligare studier: Joh 2:11,23; 4:26,34; 5:19-23,43; 9:37; 10:38; 14:11; 15:24; 20:31.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-03; 2011-08-09; 2014-05-05)

Tillbaka till Start

10:26-27 Ni tror emellertid inte, eftersom ni inte är ut ur/av Mina får. Mina får hör Min röst, och Jag har kunskap om dem, och de följer Mig.

Ord för ord: 10:26 (12 ord i den grekiska texten) emellertid ni inte tror, eftersom inte (ni)-är ut-ur '-en får'/fåren de mina. 10:27 (14 ord i den grekiska texten) '-en får'/fåren de mina '-en röst'/rösten min hör, och-jag har-kunskap-om dem och (de)-följer mig.


1883: Men I tron icke, ty I ären icke af mina får, såsom jag sade eder. Mina får höra min röst, och jag känner dem, och de följa mig.

1541(1703): Men I tron det icke; ty I ären icke af min får, såsom jag sade eder. Min får höra mina röst, och jag känner dem, och de följa mig.

LT 1974: Men ni tror mig inte, för ni tillhör inte min fårhjord. Mina får känner igen min röst, och jag känner dem, och de ska följa mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren har kunskap om (de) rättfärdigas väg. (Ps 1:6a, Grekiska GT)

(Herren har) kunskap om dem som hyser djup respekt för Honom. (Nahum 1:7b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till de judar som till att börja med hade trott Honom:) "Den som är ut ur/av Gud hör Guds ord. På grund av det här hör ni inte, eftersom ni inte är ut ur/av Gud." (Joh 8:47)

(Jesus sade till fariseerna:) "(Herden) går före (Sina får), och fåren följer honom, ty de känner hans röst. ... Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig." (Joh 10:4b,14)


Hembygdens predikan:

(Jesus) använder bilden av får för de sina, emedan fårens styrka icke är hos dem själva, utan hos en annan, nämligen deras herde. Andra djur hava i regeln något slags skydds- eller försvarsvapen, men fåren äga intet sådant. Skola de bevaras för rovdjuren och andra faror, så beror det uteslutande på den herde, åt vilken de äro anförtrodda. Att löpa till honom och genom nödrop begära hans hjälp, det är deras styrka. Däri ligger ock full trygghet, ty hos herden rives eller skadas intet får. Däremot rives ofta och fördärvas även de bäst beväpnade djur, som måste försvara sig självt. Fårens förtroende till sin herde är sålunda det bästa försvarsvapnet. En annan egenskap hava fåren, nämligen samhörighetskänsla, synnerligen då någon fara är å färde. Dit ett får löper, dit löper gärna hela hjorden. Denna samhörighetskänsla – församlingsträngtan skulle man säga – är fårens egen framför andra djur. Finner ett får gott bete, så äro de andra genast hos det; ja även då ett får löper till fördärv, rusa de övriga gärna med. Detta på grund av samhörighetskänslan. ”Fåren göra varandra aldrig skada, och skola de lida, lida de helst tillsammans.” ... Vad ljuvligare kan väl sägas till ett svagt och av faror omgivet Jesu får än detta: Jesus, den gode herden, känner dig! Ty såsom allt hos honom är fullkomligt, så är även denna kännedom fullkomlig. Han vet om allt som rör hans får, så väl inre bekymmer som yttre faror. Äro de sjuka och svaga, så till kropp som själ, så vet han om det. Äro de hatade och förföljda av världen, så vet han om det. Äro de utsatta för någon särskild frestelse eller fara, så vet han om det. Sucka de och bedja till honom, så förnimmer han varje suck, som stiger ur deras hjärtan. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 432-434, Adertonde söndagen efter trefaldighet, Joh 10:23-38)

Jesus betonar för oss värdet av att lyssna. ”Mina får lyssna till min röst.” Och detta att lyssna är alltså ett kännetecken på att vi är hans. Men detta att lyssna är en svår konst och för många i vår tid en förlorad konst, därför att det är så mycket annat som kallar på vår tid och våra intressen, men mitt i denna världens mångahanda, där så mycket vill blända våra ögon och inta våra hjärtan, kan vi dock få höra den Himmelske herdens röst. Och här frågar vi varandra, har du hört den rösten i dag eller är det måhända länge sedan du hörde den? Om så är måste du snarast undersöka förhållandet, så att du inte har kommit för långt bort ifrån hjorden – bort från den skara som han nämner sina. Det berättas ju att fåren blir glada då de hör sin herdes röst, och det är den erfarenheten vi som fåraherden där borta i Palestina har gjort många gånger, och det är den erfarenheten vi som Guds barn i tiden får göra. Ty om det är som det bör vara i vårt förhållande till Gud och den han har sänt, Jesus Kristus, så upplever vi en glädje och trygghet mitt i tillvarons mångahanda, då vi hör Herren tala. Ja, säger någon, hur skall vi då höra Herren tala mitt i allt det myckna som omger oss. Ja, det finns en liten dikt vars ord skall få ge oss svaret just nu: ”Bliv stilla en stund och besinna, att icke en dag, ej ens en timma av egen kraft du leva förmår, om icke av Gud du styrka får.” Och det är också detta som är textens maning till oss i dag: Bliv stilla inför Guds ord och i bönevrån och det förunderliga skall ske också i ditt liv. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

"En sjuåring kan förstå vad den kristna församlingen är", säger Luther. "Församlingen är detsamma som de troende och heliga, eller de lamm som lyssnar till den gode herdens röst." Det är en ganska bra definition. Den stämmer med vad Jesus säger i (Joh 10:27). De organiserade kyrkorna och samfunden har många medlemmar, men tillhör alla den sanna kyrkan eller församlingen? ... Jesus nämner ett kännetecken hos dem som hör honom till. De lyssnar till min röst, säger han - och så följer de mig. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 50; kommentar till Joh 10:27)

Enda sättet att få visshet om vem Jesus är, är att släppa alla andra tankegångar och lyssna blott till Jesus. Det är trons väg. … Antingen skall Jesus tvingas in i mina medfödda och uppövade fromma tankekategorier och dävid bli en lika falsk Messias, som mina tankeformer är falska – och Jesus går aldrig in därpå – eller ock skall jag fly från mina falska förutsättningar och sätta hela min frälsning däri, att den verklige Messias får gripa mig och omforma mina förväntningar och föreställningar. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 418-419 i kommentar till Joh 10:22-30)

Liksom fåren äro lyhörda för herdens röst i vetskapen om att han alltid gör dem gott, för dem till vatten, bete och nattro, så lär sig en andligen uppväckt människa att känna igen vad som är äkta Kristusbudskap, om det så vore bland tusen beskäftiga, konkurrerande röster, som bjuda ut var sina livsrecept. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 481 i kommentar till Joh 10:22-30)

Jesus säger: ”I tron mig icke, ty I ären icke av mina får.” Härmed vill Jesus naturligen icke ha sagt, att de icke kunnat vara det. Att de icke äro det beror på dem själva. De ha icke låtit sig av Fadern dragas och givas åt Jesus. Avgörandet i den ena eller andra riktningen har sålunda legat i deras hand. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 203)

Rapp: Tjugo mot ett - att redan (min husbond) har farit, och jag är fåret som har missat honom. Proteus: Ja, fåret strövar kring på egen hand, särskilt om herden borta är ibland. Rapp: Ni sluter då att husbond min är herde, jag hans får? Proteus: Visst. ... Rapp: Herden letar efter fåret och inte fåret efter herden. Nu är det jag, som letar efter husbond, och inte husbond efter mig. Alltså är det inte jag, som är fåret. Proteus: Fåret följer herden för foder och inte herden fåret för mat. Du följer husbond din för lön och inte din husbonde dig. Alltså är det du, som är fåret. Rapp: Ett sådant bevis till, och jag säger snarare Bäh än Bah! (William Shakespeare "Två herrar från Verona" s 72-73)


Paulus sade till Timoteus: "Inte desto mindre står/består (och har ... stått/bestått) Guds fasta grundval och har det här sigillet: 'Herren har kunskap om alla (א*) de som är Hans.'" (2 Tim 2:19a)


Ytterligare studier: Luk 10:22; Joh 5:24; 6:64; 8:19; 10:3,5,15; 12:39; Upp 3:20; 14:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-03; 2011-08-09; 2014-05-05)


Tillbaka till Start

10:28-29 Och Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand.

Ord för ord: 10:28 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och-jag ger dem liv tidsålderslångt och inte ej (de)-må-fördärvas in-i '-n tidsålder'/tidsåldern och inte ej må-röva-bort någon dem ut-ur '-en hand'/handen min. 10:29 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) '-n fader'/fadern '(det)-som'/vad (han)-har-gett-(och-ger) mig (än)-alla större är, och ingen förmår röva-bort ut-ur '-en hand'/handen '-ens fader'/faderns.


1883: Och jag gifver dem evigt lif, och de skola icke förgås evinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand. Min Fader, som har gifvit mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.

1541(1703): Och jag gifwer dem ewinnerligit lif, och de skola icke förgås ewinnerliga; ingen skall heller rycka dem utu mine hand. Min Fader, som mig dem gifwit hafwer, är större än alle; och ingen kan rycka dem utaf mins Faders hand.

LT 1974: Jag ger dem evigt liv, och de ska aldrig förgås. Ingen kommer att rycka bort dem från mig, för min Far har gett dem till mig, och han har större makt än någon annan. Ingen kan stjäla dem från mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel om Herren:) ”… Alla de som har gjorts (och görs) heliga är inunder (Hans) händer. (5 Mos 33:3a, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag skall redan falla i Herrens hand, eftersom Hans många medömkanden (är) oerhörda/stora, men in i en människas händer skall jag inte/förvisso ej falla i.” ... (2 Sam 24:14b, Grekiska GT)

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

(David sade:) "Herre, min Gud, på Dig har jag hoppats. Rädda mig 'ut ur'/från alla som förföljer mig och fräls mig, (så att) de ej någonsin må som ett lejon röva bort min själ." (Ps 7:1-2a eller 2-3a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herren) skall frälsa (de som välkomnar Honom) ut ur missares (av Hans mål) hand.” (Ps 97:10b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Du har satt Din hand emot mig." (Ps 139:5b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Det är/finns inte den/någon som 'tar ut för sig själv'/'gör sig fri' ut ur Mina händer. Jag kommer att göra/verka, och vem skall ’vända bort’/förhindra det?" (Jes 43:13b, Grekiska GT)

(Herrens sade:) “Jag skall få herdar att stå upp för (hela resten av Mitt folk), (herdar) vilka skall vara herdar för dem.” (Jer 23:4a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Rättfärdigas själar (är) i Guds hand och en plåga må inte/förvisso ej röra dem.” (Salomos Vishet 3:1)

(Salomo sade:) “En hel nation kom igenom (havet), de som skyddades (med) Din hand.” (Salomos Vishet 19:8a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Låt oss falla i, in i Herrens händer och inte in i människors händer, ty som Hans storhet (är) på det här sättet (är) och/också Hans barmhärtighet.” (Syr 2:18)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En storman och en domare och en regent kommer att förhärligas, och/men inte någon av dem är större än den som fruktar Herren.” (Syr 10:24)

Den som har lett/fört de dåliga tingen på er, Han skall ta er ut för Sig själv, ut ur era fienders hand. (Baruk 4:18)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna:) "Amen säger Jag er, i/bland avlade/födda av kvinnor har det inte rests upp (och är inte rest upp) (någon) större än Johannes Döparen. Men den som är 'småare'/mindre i himlarnas rike är större än han. Men från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:11-12)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: "Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig." (Matt 28:18)

(Budbäraren sade till Maria:) "En herre Gud skall ge (Jesus) hans fader Davids tron. (Luk 1:32b)

(Herren Gud kommer ihåg) en ed som han svor (vänd) i riktning mot Abraham, vår fader, att, då vi hade frälsts ut ur fienders hand, ge/låta oss tjäna Honom utan fruktan.” (Luk 1:73-74a)

(I/under) många tider hade (en oren ande) rövat (och rövade) (en viss person) tillsammans med (sig). ... Han hade av den lille demonen (’hela tiden’/’gång på gång’) drivits in i de ödelagda (platserna). (Luk 8:29b)

(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. Och då de hade förundrat sig på/över Hans svar, var de tysta. (Luk 20:26)

En herres hand var (hela tiden) i sällskap med (dem som kom med det goda lilla budskapet om Herren Jesus). (Apg 11:21a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ‘tagit ner’/intagit det. (Joh 1:5)

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam, åter ’in i’/till berget. (Joh 6:15)

(Jesus sade:) "Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) för att varje (nation?) som Han har gett (och ger) Mig, (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen. Ty det här är Min Faders vilja, för att varje/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv." (Joh 6:38-40a)

(Jesus sade till fariseerna:) "Men (P66,א,*א) löntagaren, och inte (den) som är herde, vars får inte är de egna, tittar på då vargen kommer och låter fåren vara och flyr. Och vargen rövar bort dem och skingrar (dem)." (Joh 10:12)


Hembygdens predikan:

Det är ju det tryggaste läge som kan tänkas, då han, som icke kan ljuga eller överdriva, säger, att fåren äro både i hans och i hans faders hand. Det är tryggt, då herden leder sitt får. Det är ännu tryggare, då han bär det. Men att hava det inne uti handen – ”ur min hand” – det övergår allt vad trygghet och säkerhet kan kallas. Tänk dock att vara inne uti Guds hand och i Jesu hand. Vem kan öppna de händerna och rycka fåren därur? Ingen, nej ingen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 434-435, Adertonde söndagen efter trefaldighet, Joh 10:23-38)

Är Kristus en stor herde, så måste han vårda sin hjord väl. Ingen är stor som försummar sitt kall – ingen konung, ingen ämbetsman, ingen läkare o. s. v. Så vore Kristus icke en stor herde, om han läte sin hjord hungra eller törsta eller något får eljest förgås i brist på vård. Sådant har aldrig skett och skall aldrig ske. Han har överblick över hela hjorden, i synnerhet de svagaste fåren och lammen. Såsom han sade: Jag känner mina får och är känd av de mina; och jag giver dem evigt liv, och de skola icke förgås evinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand. En sådan herde, outsägligt god och över all beskrivning stor, hava vi i den till fadrens högra sida upphöjde Jesus Kristus. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 223, Påskdagen, Matt 28:1-8)

I Sibiriens skogar användas allmänt s. k. rundfällor för vargars fångande. Man inhägnar en liten cirkelrund plats med starka, flera alnar höga pålar, nedslagna i jorden tätt intill varandra. Denna inre pålrundel omgives med en yttre sådan, ställd omkring en aln från den förra så att en rund gång bildas mellan pålväggarna. I den yttre pålrunden sättes en liten plankdörr, som öppnas inåt och är lika bred som gången, så att hon, öppnad, stänger gången åt ena hållet. Öppnad fasthålles dörren löst med en liten trädgren, men är upphängd så, att hon gärna faller igen, varefter hon icke kan öppnas inifrån. På kvällen instänger man en get, ett får eller lamm i rummet inom den inre pålrundeln, där det arma djuret snart börjar jämra sig i ensamheten. Detta hör vargen borta i skogen och skyndar dit samt sticker in huvudet genom den uppgillrade dörren och börjar springa runt gången, tills han hunnit ett varv och stöter till dörren, som faller igen, och han är fången. I sin ångest jagar han nu fram genom gången. Det stackars djuret inom den inre rundeln, som är nära döden av förskräckelse, kommer han dock icke åt för pålväggens skull emellan dem. Så småningom börjar djuret fatta läget och ger sig någorlunda till tåls. Vagen åter är förlorad, så snart fällans ägare kommer. Huru träffande avmålas icke i det innestängda djurets bild den sanningen: ofta i ångest, dock aldrig i verklig fara! Ty om de rätt hårdhjärtade sibirier, som anlägga dessa fällor, hysa så mycket medlidande med det innestängda lammet, att de taga till pålarna så starka, att de motstå vargens raseri, huru mycket mer skall vår älskade fader i himmelen hava uppsikt över oss, då vi äro i nöd, så att vi icke taga någon verklig skada och ännu mindre förgås! ... (Jesus säger:) ”Jag giver mina får evigt liv, och de skola icke förgås evinnerligen, och ingen skall rycka dem ur min hand.” Huru farligt läget än synes och kännes, så är det dock ingen verklig fara, så länge vi bliva kvar hos Herren. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 175-176; I vargfällan eller ”I ångest men icke i verklig fara”)

”Ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” O, vilken förunderlig trygghet ligger det inte innesluten i de få orden, ty de säga oss att inte ens Satan kan rycka oss bort från Jesus. Men här lurar det trots allt en fara som vi måste vara vakna inför, ty själafienden har många olika knep då han vill locka oss och ibland kan han till och med förkläda sig till Kristus. Men då gäller det för oss att göra som munken som i sin cell fick besök av Satan förklädd till Kristus. Munken frågade då efter de sårmärkta händerna och de' berättas att Satan då flydde. Ty de sårmärkta händerna finns endast hos Jesus, segraren från Golgata. Han har segrat, och hans seger är vår seger, och genom honom och i honom kunna också vi segra, ty ”döden förlorat sitt välde, udden bröt Jesus utav. Segern på Golgata gällde lika för kung och för slav. Nu med all oro och smärta kastar jag mig i hans famn. Öppet står Frälsarens hjärta, där är den fridsälla hamn. Frestelser möta på färden, mycket syns gå mig emot. Vägen är törnig i världen, sargad blir ofta min fot. Men när på Sion jag tänker sättes mitt hjärta i brand. Blicken ej längre jag sänker ned på den ödsliga strand”, ty ”evighetsmorgonen lyfter skymmande slöjan utav, hoppet i åskådning bytes, tvivlen där finna sin grav.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Kyrkans målsättning är att söka upp nya människor och framför allt för alla frågande och oroliga människor tala om möjligheten att leva sitt liv i Guds hand. Att leva sitt liv i en hand betyder värme, någon som ser en och vill en väl. (Bo Svensson-Jonas Hagström "Att fira gudstjänst är en del av livet"; Gudstjänster i våra kyrkor Sept-Okt 1992)

Fruktar jag min tro blir svag, han mig håller fast. Och trots oväns hårda slag Kristus håller fast. Jag för honom dyrbar är, han mig håller fast. Han mig köpt och har mig kär, han mig håller fast. (Margareta Malmgren s 30-31; citat Ada R. Habershon)

En gång hotade det påvliga sändebudet Martin Luther med vad som skulle följa om han höll fast vid sin uppfattning och varnade honom för att han till slut skulle överges av alla sina anhängare. ”Var kommer du då att vara?” frågade sändebudet. ”Då som nu”, svarade Luther, ”i Guds händer.” För den kristne är de som är för oss alltid fler än de som är emot oss. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 42)

I den sista timmens sista ögonblick av medvetet liv lyftes jag upp - om av en våg eller en hand visste jag i det ögonblicket ej - och blev liggande räddad - på stranden av ett oändligt hav. ... Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer. Jag blev omhändertagen. ... Den nionde februari 1918 kunde jag med hela min varelse som insats skriva: " ... Jag träder nu till Korset fram ur dödens syndaländer att ge min själ liksom ett lamm i Jesu frälsarhänder." (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 271-272)

Har (Gud) möjligen svikit det löftet: Ingen skall rycka mina får utur min hand? Är det kanske någon annan än han, som bevarat dig intill denna stund? – ”Nej”, svarar du igen. – Men säg då ut, vad du i erfarenheten sett, som icke gått efter hans ord? ”Jo”, säger du: ”många, många gånger har jag måst vandra i djupt mörker; jag har ropat i mitt hjärtas ångest till honom, men jag har ingen hjälp erhållit, och det huru jag förehållit honom alla hans löften om hjälp och bönhörelse.” Det var en förskrcäklig beskyllning. Är den också sann? – ”Ja”, säger du, ”det är allt sanning.” – Låt oss undersöka saken. Låt oss draga Herren inför rätta. Huru var det du sade: ingen hjälp – alldeles ingen? Han har alltså icke hulpit dig igenom dina frestelser och svårigheter utan lämnat dig att förgås däri? – ”Nej för ingen del, säger du; så menade jag icke.” – Alltså: det var icke sant, när du sade: ingen hjälp. Och varför talade du icke sanning? ... Har Herren någonstädes i sitt ord lovat de sina, att deras väg skall vara idel ljus? Har han icke istället förberett dem därpå, att de skola få gå igenom många och långa dalar? (P. Waldenström ”Smärtornas man” s 244-245)

Till sist knäppte (Ingmar) sina händer och bad till Gud. ”Nu ber jag dig, Gud, att du låter mig följa dina vägar”, sade han. ”Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute (i Jerusalem).” Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans. Han märkte detta så tydligt, som om någon hade tagit honom vid handen och lett honom. ”Det är Gud, som för mig”, tänkte han. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 410; I armodets dagar)

Den deporterade befolkningen betraktade mig som en officiell person. ... Några sade att styrelsen tänkte fördela bidrag bland de deporterade, andra trodde att man äntligen bestämt sig för att sända över alla till fastlandet, andra åter låtsades vara skeptiker och sade att de inte väntade sig något positivt eftersom Gud tagit sin hand ifrån dem. Detta sade de för att jag skulle göra invändningar. (Anton Tjechov "Sachalin" s 44-45; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

(Christus) lägger oss på sina axlar, bär och beskyddar oss, så att wi äro trygga för all fara af synden, djefwulen och döden, fastän de förskräcka oss och ställa sig så, som wille de bortrycka och uppsluka oss. Ty det bärandet gör, att wi återfå wår helsa, blifwa förwarade för all olycka och ej behöfwa frukta någonting; likasom fåret, som ligger på herdens rygg, icke låter någonting förfära sig, fastän hundarna wisa tänderna och skälla, samt ulfwen smyger omkring, utan lutar helt tryggt sitt hufwud mot herdens axel, ja, kanske ock inslumrar. Så behöfwa ej heller wi ... frukta, att wi skola gå förlorade, eller att djefwulen skall kunna uppsluka oss, om han än aldrig så widt uppgapar med sina käftar. Ty wi äro då icke på wår egen wäg, gå icke heller med wåra egna fötter, utan hänga wår käre Herde om halsen och ligga på Hans rygg, der wi wäl äro trygga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 81-82 i kommentar till Luk 15:1-10)

Den som eger (det ewiga lifwet) ... är nu så rik och salig, att ingen kan frånröfwa honom ett sådant lif, samt har en sådan kraft, att han nu kan fly synden och alltframgent döda sitt eget kött. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 388 i kommentar till Rom 6:19-23)

Nu fruktar jag en rubbning i årens jämna gång: vintern skall komma och föra döden med sig från havet. ... En sjukdom faller över oss. Vi vänta, vi vänta, och helgonen och martyrerna vänta, på blivande helgon och martyrer. Ödet väntar i Guds hand, och skapar det som ännu ej skapats: detta har jag sett i en bländande solström. Ödet väntar i Guds hand, och inte i händerna på statsmännen som styra än väl och än illa, som planera och gissa och sträva mot olika mål som förvandlas med tiden som skiftar. Kom, glada december! Men vilka skola fira dig och hålla dig i ära? Skall Människosonen födas i den föraktade krubban på nytt? För oss fattiga finns ingen handling, vi kunna blott vänta och vittna. (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 10-11; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 2 dec 1170)

Tjänst (som ges) åt Gud gagnar i sanning inte Gud någonting, inte heller har Gud behov av mänsklig lydnad, utan han skänker dem som följer och tjänar Honom liv och oförgänglighet och evig härlighet genom att tilldela förmån uppå dem som tjänar (Honom), eftersom de verkligen tjänar Honom, och på Hans efterföljare, eftersom de verkligen följer Honom, men tar inte emot någon förmån av dem. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478)


Att fortsätta med (hembygden):

Den ende som har HELA kunskapen om allt är bara en - Gud själv. En skillnad mellan vanlig social omsorg och diakoni är att vi räknar med Guds kraft i allt vi gör. Vi är redskap i Guds händer. Han ska utföra det! (Helena Ask "Helhetssyn och respekt" s 106)

Vi är samlade till gudstjänst denna Alla Själars Afton, den 1 nov. 1980. ... Två olika bibelord skall få tala till oss i kväll. Vi läser i Psaltaren 90:12: "Herre, lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan." ... Det visa hjärtat ser och känner tidens flykt och inför detta gör det ett annat psaltarord till sitt. "Men jag förtröstar på dig, Herre, jag säger: 'Du är min Gud'. Min tid står i dina händer" (Psalt. 31:15-16). Dessa psalmistens ord är det visa hjärtats erfarenhet och upptäckt. ... Carl Milles har gjort en skulptur som han kallat "Guds hand". Man ser en väldig hand i vars mitt en liten människa står. Att känna sig liten, svag, maktlös och otillräcklig - det kan vi nog känna igen oss i. .... Men i Milles konstverk vilar den lilla människan i Guds stora hand och hon sträcker sina händer och vänder sin blick uppåt - en liten människa i Hans hand, som är Herre över både liv och död, tidsåldrarnas Herre. Det konstnären i bild har framställt är just vad det visa hjärtat får uppleva: det vet sin tillflykt och sin trygghet, det förtröstar på Herren. (Alf Johansson "Tidens flykt - Det visa hjärtat vet sin tillflykt" s 97-98; predikan vid minnesgudstjänst i Byarums kyrka)

De går bredvid varandra. Getrud vill inte ta hans hand. Hon inbillar sig att hans storlek blir mera iögonfallande om hon håller honom i handen. Dessutom känner hon sig plågsamt kvalfylld inför tanken att hon inte kommer ihåg vad som hänt under natten. Den thinnerförträngda minnesluckan påminner henne om döden. Som hon tror döden är. ... Hon är rädd. Liten och rädd. Obemärkt smusslande sticker hon sin hand i hans. Han säger inget. Istället rister han andra handen i sin myntklingande byxficka. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 186-187)

Nyponkullen (i Norrahammar) sänker sig ned mot Brusahål (i Tabergsån) i tre branta stup, skilda åt av sluttande avsatser. . . . Nere i mellersta bergavsatsen se vi en blommornas jätte, hässleklockan, som här bildar en hel koloni. . . . Av orkidéernas förnäma familj märkes "Herrans hand" (Orchis maculata), lätt igenkännlig på sina fläckiga blad och den egendomliga rotknölen, varav namnet. (Sigurd Lindgren "Nyponkullen, ett intressant naturområde" s 80-82)

Min värdinna (i Vaggeryd) knackade på dörren och meddelade att jag hade främmande! Klockan var halv sju (på morgonen). Jag kastade på mig kläderna och tog emot dem. Det var två makar som kom i ett viktigt själavårdsärende. Mannen skulle vara på sin verkstad klockan sju och han orkade inte vänta till kvällen, innan han hade lämnat sitt liv i Guds hand. Det blev en rik överlåtelsestund på knä, där båda makarna fick frid och glada kunde fortsätta sin väg. Jag möter dem nu och då femtio år senare och kontraktet med Gud har inte sagts upp från någondera sidan. Ära vare Gud! (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 104; händelsen inträffade sannolikt 1928)

Det är sant att jag gerna går den kortate vägen, och hatar formalitetsvettenskapen, och vågar allehanda: men jag kan också våga mer än många andra emedan man temligen allmänt är öfvertygad att jag åtminstorne vill det rätta. Vore jag endast frisk och stark och frisinnad som fordom! Men helsa och lynne stå i Guds händer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 338; brev från Lund den 13 november 1825 till Frans Michael Franzén)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

För att vi inte ska se hur rörd pappa är, vänder han köksstolen helt om och börjar, utan att slå upp koralboken, spela och sjunga. Hans röst är tonsäker, i motsats till yngste sonens, den är stämd av både sorgen och trösten: "Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn väl ängslas då? ..." Vi sitter och tänker på Guds hand. Den är rymlig, mycket. Det är norrskenet och skaren, månen, solen och alla stjärnevärldarna, jorden och dess varelser i mullen, i vattnet och i skyn. Där är (modisten Fru Erikssons) hattar och korna (därhemma) och alla tider på en gång. Där är de som gått "före" och vi som följer "efter". (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 227-228; brev från Martin till Tomas pingsttid 2005

Den katolske prästen och författaren Henri Nouwen ger i en av sina böcker en bild av hur det är att finna ett hus, där det är gott att vara - en kärlekens boning. Som exempel nämner han hur någon håller fram en hand, kupar den en aning som om det låg en skadad fågel i den och frågar: "Vad händer om jag öppnar handen helt?" De som lyssnar till honom svarar, att fågeln då börjar flaxa med vingarna, ramlar ner och dör. "Men om jag sluter handen då?" frågar han. "Då krossas fågeln", blev svaret. Vad den här historien vill berätta är att Guds kärlek är som den kupade handen: varken öppen eller stängd, men fylld av hopp. (Helena Bengtsson "Tron om hoppet - Kristushoppet som tro" s 142)

Nytillverkning av ett stort katedralsfönster är något så ovanligt att det kanske bara görs en enda gång under ett århundrade, så när Ros(alind Grimshaw) fick en inbjudan till en tävling om att få skapa ett stort fönster till katedralen i Chester blev hon eld och lågor. Om hennes förslag vann skulle hennes arbete kunna bestå i tusen år. ... Skapelsens sex dagar! De sex stora rutorna i fönstret skulle passa perfekt för det. De små rutorna kunde förena skapelsen med nutiden och framtiden. ... Tävlingsarrangörerna tyckte så mycket om hennes modell att de avlyste tävlingen och beslöt att ge henne uppdraget. ... (I en av rutorna) satte hon sin signatur i glas: "RG 2000 AD". ... (Ett) "mysterium" skulle bli synligt först när alla fönstren var uppsatta i katedralen: linjer av ofärgade, tunna prismor skulle gå tvärs över fönstret och bilda konturerna av Guds hand. (David Moller "Tapperhetens färger" s 106-110)

När den kinesiske prästen Wang Ming Thao visste att han skulle bli arresterad, bad han: ”Hur skräckinjagande är inte denna världen, när den spärrar upp sina käftar för att uppsluka en! Hur svagt är inte mitt hjärta ... Men nu gäller det din sak, Herre. Jag ber för din käre Sons skull: Var vid min sida! Han är min borg, han är min sköld, han är mitt beskärm. Nu är jag rustad och beredd att ge mitt liv för din sanning, svag och hjälplös som ett lamm. Om än världen är full av djävlar, är dock mitt liv i din hand.” (Sven Danell ”Dagpostilla” s 301 i kommentar till Ef 6:10-18)

Scenen: en busshållplats. En pojke, kanske fem år, kommer springande gallskrikande, med ångest i blicken och tårar strömmande ur både näsa och mun. Bussen har just öppnat dörrarna, ingen av passagerarna har tid att bry sig om honom. Efter honom kommer en mycket större pojke, som vinner på honom snabbt. Situationen är entydig. Då upptäcker den lille en sportig ung man strax intill hållplatsen och ropar: Pappa! Han sticker sin hand i faderns, vänder sig om mot den större pojken, räcker ut tungan och säger: Blä! Far och son går hand i hand därifrån, den lille dansande av fröjd. Jesus säger: ”Ingen skall rycka dem ur min Faders hand. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 304 i kommentar till Joh 10:22-30)

Låt mig ej glömma vad du sagt: för den som i din hand sig lagt du allt till godo vänder. In i din fostran då mig tag och hjälp mig vila varje dag i dina fadershänder. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 20-21; citat Martin Martling)

Gud skydde dig, mitt barn, bland livets öden, hans hand dig lede genom dunkla land. Räds inte liv som väntar, räds ej döden – räds blott att släppa greppet om Guds hand! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 120-121; citat Harry Johnson)


ca 1975 - ca 1950

Liksom ett barn vid avgrundsrand, ur denna fara ryckes, utav en faders starka hand, som kanske omild tyckes, så låt mig Gud på farlig stig, Ditt grepp om mig förnimma! Ja, om det greppet smärtar mig, det är en nåd, o Gud, av Dig i livets ödestimma. (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 17; Nyårsdagen; Nyårsbön)

Herre, giv, att envar ibland oss måtte komma till att av hjärtat kunna säga till dig: Jag är Din och Du är min; min själ håller sig intill dig, din högra hand uppehåller mig. Lär oss sätta all vår tillförsikt till dig. Låt oss i dig finna ro för våra själar. Låt vårt liv vara ett liv i din gemenskap, till dess vi evinnerligen äro hemma hos dig. (U.L. Ullman "Bönbok" s 35)

Under vita himlar beredde du mig glädje och bjöd mig att dricka svalka ur din hand. ... Du sökte mig, du själv, där jag satt övergiven vid havsstranden, där jag satt bedövad av havets makt. Din tystnad talar högre än vågornas kallande. Din närhet håller mig fast mot vattnets sugande och sanden som glider undan för foten och vågornas röster som ropa min själ långt bort. ... Under vita himlar beredde du mig trygghet och bjöd mig att söka tröst djupt under din hands skugga. (Ingrid Petersson "Under vita himlar" s 66; 1953)

Det hölls en serie väckelsemöten på en plats i väst-Sverige. Skarorna vandrade till missionshuset, och många vände om från syndens väg till gudsgemenskapens rikedom. ... En kväll upptäckte (förkunnaren) på sista bänken en kraftig ung man, som han inte tidigare hade sett. ... Under eftermötet ... reste han sig och följde med till lilla salen, där han böjde knä och överlämnade sitt liv i Guds händer. (Carl Wilson "Lyckans väg" s 44)

Det börjar bli kallare och kallare i min kupé. Jag fryser plågsamt, invärtes, som när en hotande förlamning långsamt håller på att taga ens lemmar i besittning. Utanför fönstret faller snö - små, lätta, vita flingor som virvla förbi och bli borta. ... Jag är på väg hem till min verklige far. Ett par starka armar av kärlek och sanning, nåd och rättfärdighet sluta sig allt fastare kring min varelse och mitt livsöde och sluta mig allt närmare till ett hjärta av värme och vila - fyllt av kärlek och barmhärtighet, frid och försoning. Det finns kärlek i allvaret och ljus någonstans i mörkret. Och på domaresätet sitter livets Herre, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 53-54)

Nu när jag efteråt tänker på det, så synes det påfallande, hur ofta det blev tal om händer i Adolf Kloos predikan. Här är Guds händer som så härligen danat allt på vår jord. Där är Gud som den store plöjaren, som med händerna på plogen plöjer fåror så stora som Göta älvdal, och det blir tiltor så stora som Halle- och Hunneberg. Det blänker till i fåran, det är en människosjäl, som Gud tar upp och vårdar sig om med oändligt kärleksfull och varsam hand. Vilken trygghet kan liknas vid den att leva under beskyddet av Guds mäktiga hand! Då förmår själafienden intet, hur ivrigt och listigt han än griper efter en männsikosjäl. Man kunde riktigt se det framför sig, när Kloo talade om trädgårdsmästaren, som gick omkring i trädgården med kniven i sin hand och beskar sina fruktträd: ”Det kanske gör ont, men det måste till, ser du, för att det skall bli någon frukt!” ... Och om trädgårdsmästaren med ympkniven, berättar Adolf. Med hjälp av skickliga och förfarna händer kunde kvisten ympas fast vid det stora trädet, och så skedde det stora undret, att den lilla kvisten fick liv och sav. ... Det var människan, som kunde få nytt liv och innerlig gemenskap med det sanna vinträdet, Jesus Kristus. (Bertil Bruce "Väsignande, välsignade händer" s 91-92)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Nu (1944) förstår vi kanske en smula, hur det i verkligheten förhåller sig med det där "att leva farligt". Vi anfäktas och frestas från alla håll av vårt livs stora och små ting; vi frestas både av våra drifter och våra ideal. Det finns intet, som inte frestaren söker utnyttja för att rycka folk och enskilda ur Guds hand. Utom och inom oss i vårt hjärta, högt över våra huvuden, där idealen har sin boning och djupt nere i vår källare, där våra begärs vilda vargar huserar - överallt möter oss de makter, som frestar oss. Därför är livet farligt. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 133-134; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: 1 Kor 10:13)

I ett möte för kvinnor (i Betel, Örebro 1933) kom Karlsson från Hudiksvall in och satte sig mitt ibland alla kvinnorna. Han var pensionerad järnvägare och kunde dyka upp överallt i landet. Han ropade aldrig ”Halleluja” eller ”Tack och lov”. Han bestod sig med ett specialuttryck: ”Fadern och Sonen”, som han högljutt lät höra under predikningarna. När jag kom upp för att tala i kvinnomötet och uttryckte min känsla av minoritet bland alla dessa kvinnor, utbrast Karlsson: ”Fadern och Sonen förbarma dig över Hjelm just nu!” (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 71)

Vår tids kristendom och kyrka överflödar av verksamheter. Nya skapas. De behövas. Ack vida mer, jag säger icke verksamhet, men offervillighet och vågsamhet behöves i Guds, det är i det mänskliga lidandets, tjänst. Men hur mycket andekraft bor i verksamheten? Kommer verksamheten inifrån, eller är den ett tilltag ... från vårt eget liv. ... Vi fatta många beslut – måhända för att slippa fatta beslutet, det beslut varpå allt beror, det beslut, som är oundkomligt, om vi gå in i stillheten till Gud. Har Gud fått grepp om dig, eller far du i väg på egen hand? ... Den av nåden besökte känner Guds väldiga grepp över sig och skälver därunder. Men han slipper ej undan, och han vill ej slippa, ack, han kysser och välsignar handen. Ty hon lyfter upp honom i en annan värld, i livets saliga rike, och håller honom så fast, så trygg, att han kan trotsa synd och död och djävul. Där friheten i oändlighetens luftiga rymd. Här friheten i den Allsmäktiges hand. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 137,143)

Hur tackade (fru Holm) icke sin Frälsare, då hon såg att detta barn, för vilket hon hyst det största bekymmer, kommit i det rätta förhållandet till sin Frälsare och sin Gud - han var ju nu i de allra bästa händer. (Adolphine Fogtmann "Lönngången" s 72; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; skildrad tid: början av 1910-talet)

"Gud vare med dig", (sade Gustaf Adolf till Elisa). "Låt aldrig något rycka dig ur hans hand!" "Hans hand är stark och hans tag är fast, det vet du", svarade hon tillitsfullt. Utan att ana det hade hon besvarat den fråga som nyss oroat honom. Vem var den starkaste? Inte hon, men han som bevarade henne. (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 225)

"Ingen skall rycka dem ur min faders hand." Den stora tröst som ligger i ordet "ingen" blef tillbörligt eller till och med något otillbörligt framhållen. Men en ung man tillät sig blygsamt den förklaringen: "ingen - utom menniskan sjelf. Hvar och en kan affalla." Han anförde också till stöd för sin uppfattning många skriftställen, dem jag hoppas läsaren redan anfört för sig sjelf. Men ynglingen motsades med stor ifver och till sist afgjordes genom pluralitetens beslut, att om någon en gång blifvit ett Jesu lam genom tron, kan han icke mer skilja sig från hjorden, han må göra hvad han vill. Hvarje nytt syndafall måste då endast befordra en nådens nya triumf o.s.v. Jag kände då, att jag var fullkomligt ense med den öfverröstade ynglingen, och jag ställer mig också ännu i dag på hans sida. Likväl fans bland dem, som utgjorde majoriteten, helt säkert ingen, som tänkte på att göra nåden till en täckmantel för ondskan. Allesammans voro de personer af djupt sedligt allvar. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 83-84)

O du kära hand! Tag mig, fatta och håll mig, ty utan dig, hwad skulle jag kunna uträtta?! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 145)

Ack, Moster, Moster, Jesus förbarme sig öfver oss! Wi hafva så många afvägar och snaror att akta oss för, och hjelpte ej Han oss, så blefve vi lika dem, som i kulorna fara, såsom David sjunger. Men Han heter Jesus, d. ä. Frälsare, och Han skall ej förneka sitt namn, Han skall ej svika sitt löfte, att ingen skall rycka oss ur Hans hand (Joh. 10), blott vårt uppsåt är uppriktigt och vårt hjerta ligger i öppen dager för Honom, så att vi ej söka dölja något för Honom. Han är vår föregångare genom nöd, sorg, glädje, bedröfvelse och all vedervärdighet och vi hafva blott att sitta vid Hans fötter i kärlek, förtröstan och stillhet, hvartill Han nådigt förhjelpe oss! Amen, Amen, ja, ja det skall så ske, som vi tro! (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 51-52; brev till Lina Benckert 1858-12-13)

Så behåll nu, käre kristen! denna tröst: är du ett sannt Kristi lamm, så må det gå dig i denna världen huru Gud vill, det skall dock ingenting fattas dig af din själs högsta goda; Kristus Jesus, din herde, med alla hans välgärningar och hans härlighet, och hela det eviga lifvets rikedom är din. Denne gode herde lofvar, att hans får skola icke förgås evinnerliga; ingen skall heller rycka dem utur hans hand. Joh. 10, v. 28. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:100)

Historiska fakta (om Muhammed) visar oss ... framför allt en man som såg Guds hand i allting, som förstod att Gud är början och slutet på denna värld och att han håller varje människas liv i sina händer. (Lothar Schmalfuss "Muhammed" s 311)


Att avrunda med:

Att en gång segla, att stöta ut från sig själv, att våga på nytt passera stavelseporten! ... Att som en gnista ur tvivlets brinnande vägg fångas av Andens vind och slungas mot Intet. ... Att inte vara rädd! ... Att vakna i Guds hand, att inte vara rädd - men räddad. (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 100; Dikter 1954-1963; Äventyr)

Även om min framtid är oviss, är den inte otrygg, för den står i Herrens händer. Så har jag bara nuet att leva. Med dess faror och fröjder, uppgifter, möjligheter och frestelser. Det som jag nu står mitt uppe i. Men omkring mig själv och hela min tid sluter sig en kärleksfull, allsmäktig hand. Vilken trygghet! ... Vem kan bekymra sig, när han vet, att han ligger i Herrens hand? Guds händer är starka. Guds händer är milda. Hans famn är full av förståelse, förlåtelse och kraft. Fall då i Herrens händer nu! Ty hans barmhärtighet är stor (2 Sam 24:14). (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 184,336)


Sångarna:

Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. Kanske frågorna blir lösta, kanske får de inget svar. Det som ger mitt liv en mening är att du, Gud, vill mitt väl. Det är nog, o Gud, att veta att jag lever i din hand. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 218:1-2)

Jag vill leva nära Jesus, bunden av hans kärleks band! Intet kan oss längre skilja, han mig håller i sin hand. Han min rikedom har blivit. Jag får vara ett Guds barn sedan han av nåd har frälst mig, löst mig ifrån syndens garn. (T Løvø-K Hartman: Psalmer och Sånger 378:2)

Du varit mitt stöd i mitt anletes svett, min börda du lättat, mitt bord du berett, och om i min blindhet jag knotat ibland, du tog dock ej från mig din skyddande hand. (JOWallin: Psalmer och Sånger 437:2)

O Herre, i dina händer min kärlek, min ensamhet, det vackraste som jag äger, det bittraste som jag vet – jag lämnar det allt ifrån mig och böjer mitt huvud ner. Du ser att jag inte orkar förtvivla och hoppas mer. ... Var flämtande rastlös känsla som gömmes i sorgset bröst, slut in den i dina händer och ge den, o Gud, din tröst, som övergår alla tankar, som kommer då ingen vet och fyller ett fattigt intet till randen med evighet. (V Renvall: Psalmer och Sånger 565:1-2)

Derför, o Fader i det höga! Jag i din hand mitt väl förtror; Jag vet ditt hulda faders-öga Ser ock den mask i stoftet bor. På glädjens eller sorgens stig Du leder mig dock sist till dig. (AA Afzelius: Psalm 28:5; jfr Psalmer och Sånger 22:4)

O du, som sade: ”Ingen kan De mina från mig taga;” Dig mot en verld jag ropar an, Som vill mig från dig draga. Låt mig ej villas bort från dem, Som till din Faders sälla hem, Du lofvat att ledsaga. (FM Franzén: Psalm 119:4; jfr Psalmer och Sånger 157:4)

Jag i denna tro förblifver, Lyfter glad mitt hufvud opp. Om ock allt mig öfvergifver, Sviker icke trones hopp. Ingen motgång, ingen lycka Skall ur Jesu famn mig rycka. Han är min i lust och nöd, Han är min i lif och död. (JA Schlegel-Åström: Psalm 200:5)

Jag är viss och derpå liter, Hvarken lif, ej heller död Mig ifrån min Jesus sliter: Englar, höghet eller nöd, Djuphet eller annat mera, Vare kommand’ eller när, Skall mig från Guds kärlek föra, Som i Jesu Christo är. (J Arrhenius: Psalm 213:3; Sång 194:3; jfr Psalmer och Sånger 43:3)

Säll är den, som sina händer I Guds händer sluter in: Hvart hans verld och lycka vänder, Har han dock ett roligt sinn’: Han är nöjd i sorg och nöd, Han har tröst i lif och död: Allting till hans bästa länder, Han är alltid i Guds händer. ... Sist, min Gud! jag dig nu beder: Tag min hand uti din hand, Så att du mig alltid leder, Förer till ditt fröjdeland, Hvarest ändas allt besvär Och när loppet slutadt är, Och jag dig min anda sänder, Tag då den i dina händer. (G Ållon: Psalm 257:10-11; jfr Psalmer och Sånger 244:1-2)

I Jesus jag äger min kraft och min lycka, I honom jag äger mitt lif och min frid, Och intet i himlen, på jorden kan rycka, Mig bort från hans kärlek, det blifver jag vid. (Carl Boberg: Sång 182:4; jfr Psalmer och Sånger 586:3)

Och har han mig en gång vunnit, Aldrig släpper han mig mer; Ej han mister den han funnit – Det i ordet klart jag ser. (P Waldenström: Sång 257:4; jfr Psalmer och Sånger 643:3)

O, hvilken fröjd, o, hvilken salig lycka, Att icke någon makt, hur stark den är, Oss utur Jesu starka hand kan rycka, Ty trofast han uti sin famn oss bär! (M.B.Ö.-Sång 317:5)

Jag fruktar ej mera för helvetets makt, Mitt fäste är Israels Gud; Han skall mig bevara, ty så har han sagt, Han kan ej förgäta sin brud. (N Frykman: Sång 318:5; jfr Psalmer och Sånger 616:4)

O herde kär, mig skydda med din staf; Bär mig framåt! Fram genom öknar, kärr, moras och haf, Alltjämt framåt! Släpp mig ej mer att gå på egen hand, Då når jag aldrig löftets sköna land. (JH Newman-E Nyström: Sång 346:3; jfr Psalmer och Sånger 275:3)

O, Gud, låt mig ej bli tillbaka, Då andra riket taga in! Låt också mig din nåd få smaka, Ja, låt mig evigt vara din! Jag lämnar mig uti din hand; För hem ditt barn till fridens land! (N Frykman: Sång 587:5; jfr Psalmer och Sånger 101:4)

Ingen nöd och ingen lycka Skall utur hans hand dem rycka. Han, vår vän för andra vänner, Sina barns bekymmer känner. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:3; jfr Psalmer och Sånger 248:3)

Gud är trofast, vare det din borgen För var dag och stund, som än går in! Gud är trofast under glädjen, sorgen, Du får vara hans, och han är din. Gud är trofast, han skall undanrödja Alla nät och snaror för din fot. Gud är trofast, han skall styrka, stödja Och dig rädda undan stormens hot. (P Lundén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 319:1; jfr Psalmer och Sånger 624:1)

O, så må det dyra ordet Följa oss, varhelst vi gå! Vid det fria, rika bordet Kraft för vandringen vi få. Ingen nöd och ingen lycka, Ingenting på denna jord Skall ur Herrens hand oss rycka, Om vi bliva vid hans ord. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 589:5)

Gud är trofast, och jag må Evigt på det ordet lita. Huru det mig än må gå, Intet skall från Gud mig slita. Med sin trogna fadershand För han mig till fridens land, Där jag sjunga skall hans ära. (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 38:4; jfr Psalmer och Sånger 623:4)

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, O vad tröst, evad som kommer på! Allt ju vilar i min Faders händer, Skulle jag som barn, väl ängslas då? Han, som bär för mig ett fadershjärta, O, han giver ju åt varje dag Hult dess lilla del av fröjd och smärta, Så av möda som behag! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 397:1; jfr Psalmer och Sånger 249:1)

Som ett ler, ett stoft, ett grand, Vill jag vila i din hand; Forma, rena, helga mig, Bär mig sedan hem till dig! (E Bergqvist: Psalmisten 1928 nr 429:4a)

Gud som haver barnen kär, Se till mig, som liten är! Vart jag mig i världen vänder, Står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, Den Gud älskar lyckan får. (Okänd svensk författare: Psalmisten 1928 nr 616:1; jfr Psalmer och Sånger 193)

Den hand, som blev naglad vid korsets stam, Din heliga hand, o, Guds dyra Lamm, Den sträckes i kärlek till jorden än Och leder de irrande hem igen. Mot syndare sträcker den sig, Den hand, som blev sårad för mig: Den leder mig huld Till Guds stad utav guld, Den hand, som blev sårad för mig. ... Min blick genom tårarnas dimma ser Den handen, som sträckes från himlen ner Med hälsa och hopp för min arma själ; Allenast den når mig, blir allting väl. Mot syndare ... ... Den hand, som mot lidande räcktes huld, Ger skatter, mer värda än gods och guld: Förlossning från synden, en själens hamn, En frälsningens gåva i Jesu namn. Mot syndare ... (HH Pierson: Andliga sånger 1936 nr 175:1-3)

Skiljas vi må från vänner och fränder, Du är oss när i dödsskuggans länder. Du med din kärleks mäktiga händer Hägnar oss alla. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 580:1; jfr Psalmer och Sånger 307:1)

Ack, mildaste Jesu, föröka oss trona, Att vi må beredda och vakande stå, Att vi ej bortmista vår salighets krona Och att vi din nåd ej förlustiga gå. O räck oss din hand, Vår Frälsareman, Och för oss till himlens lycksaliga land. (Gammal nordisk sång: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 591:2; jfr Psalmer och Sånger 315:2)

I Herrens barmhärtiga händer Jag lade mitt ve och mitt väl. Jag drev på ett hav utan stränder, Men Herren har räddat min själ. ... I Herrens bevarande händer jag lämnat min själ och min kropp. Han givit mig liv, och han tänder Ånyo mitt slocknande hopp. ... I Herrens allsmäktiga händer Min framtid med trygghet jag lagt. Till godo han allt för mig vänder, Ty han äger kärlek och makt. ... I Herrens välsignande händer Jag finner förblivande frid. Och när han till striden mig sänder, Han giver mig styrka till strid. ... Då allt jag har lagt i Guds händer, Han vila och trygghet beskär. Var seger till salighet länder, Var prövning mot himlen mig bär. (O Lövgren: Sånger och Psalmer 1951 nr 45:1-5; jfr Psalmer och Sånger 628:1-5)

Vad gör det väl, om domens åskor mullra utöver skövlad jord, som satts i brand, om folkens röster än så hotfullt bullra – min själ dock vilar uti Herrens hand. (E Hindenborg: Kristen Lovsång 1954 nr 361:2)

Fruktar jag, min tro blir svag, Han mig håller fast, Och trots oväns hårda slag Kristus håller fast. Han mig håller fast, Han mig håller fast, Ty min Jesus älskar så, Han mig håller fast. ... Jag kan aldrig hålla tag, Han mig håller fast, Ty min kärlek är så svag, Han mig håller fast. Han mig håller fast ... ... Jag för honom dyrbar är, Han mig håller fast. Han mig köpt och har mig kär, Han mig håller fast. Han mig håller fast ... ... Han borttappar ej min själ, Han mig håller fast. Den som tror, han skyddar väl, Han mig håller fast. Han mig håller fast. ... (AR Habershon-C Hedeen: Segertoner 1960 nr 42:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycken "röva bort" och "större än" i Joh 10:28-29 associerar till Matt 11:11-12.


Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)


Ytterligare studier: 5 Mos 32:39; Hes 37:17-19; Dan 3:15, Salomos Vishet 16:15; Baruk 4:21; Matt 11:13; Luk 1:66; Joh 3:16; 5:24,26-27,36; 6:12,27,37; 14:28; 17:2,12; Apg 13:11; Hebr 2:13; 8:9; 1 Petr 1:5; 1 Joh 1:2; Upp 1:16,20; 2:1; 3:7; 12:5; 13:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-03; 2011-08-10; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:30 Jag och Fadern är ett.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): jag och '-n fader'/fadern ett är-(vi).


1883: Jag och Fadern äro ett.

1541(1703): Jag och Fadren ärom ett.

LT 1974: Jag och Fadern är ett.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Herren vår Gud, Herren är en." (5 Mos 6:4b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

Jesus talade till (den rike): ”Varför frågar du Mig med anledning av det goda? En är Den gode.” (Matt 19:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:52-53a)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. Den här var i en början (hela tiden) i riktning mot Gud. (Joh 1:1-2)

(Johannes Döparen sade om Jesus:) ”Han var (hela tiden) min förste." (Joh 1:15b)

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Fadern och Sonen är i fullkomlig enhet i sina naturer och handlingar, men formen neutrum av “ett” utesluter innebörden att de är en person. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1621)

Karl Lidéns lärobok "Nya kristendomsboken" ... vimlar av svåra sakfel i elementära ting och den bortförklarar Skriftens framställning om Kristi gudom. Jesu ord "Jag och Fadern äro ett" påstås betyda, att "de var ett i tanke, ord och handling". Så förklarade arianerna i fornkyrkan detta Jesuord, men både i fornkyrkan och i nutiden har man visat, att detta var en bortförklaring av textens mening. Jesus talar i stället om att han till sitt väsen är ett med Fadern, att han alltså är en gudomlig person. (David Hedegård "Folkskolans nya kristendomsböcker"; Jönköpings-Posten 1955-11-30)

(Klara Gulla) blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se (sin far), som han var förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville bara förlåta. Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda henne. Det var det enda han ville. Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 183-184)

Förfäderna, det lefvande släktet och de kommande äro för (kinesen) ett. De kommande äro för honom "framtidens fäder". Hans högsta uppgifter äro att med sitt arbete främja planetens beboelighet, fruktbarhet och behaglighet för de vardande släktena och att bygga sin graf invid bortgångnes grafar. Behöfver jag påpeka det rasbevarande i denna lifsåskådning, så olik västerlandets, som utan tanke på framtida släkten hejdlöst förslösar de kraftkapital, som äro oss gifna i våra arbetares muskler och i våra markers bördighet. Ty i trots af alla våra agronomiska tidskrifter och landtbruksakademier är det europeiska jordbruket ett röfvarejordbruk i jämförelse med det kinesiska. Jorden återfår icke hvad hon skänker oss. Storstädernas kloakledningar föra till hafvet mycket och alltmer af hvad som rätteligen tillkomme åkrarne. Skogarne nedhuggas, och bergen blottas inom några år på den matjord, som kräft tusen år för att bilda sig på fjällsluttningarna. På "de kommande förfädernas" öde tänker man icke. Man skämtar däröfver och frågar: "hvarför skulle vi göra någonting för dem, då de ingenting gjort för oss.?" Syndafloden må komma, om blott den dröjer, tills vi lefvat undan." Att bevara framtiden på att blottas på utvägar genom de nu lefvandes vinningslystnad varder en med hvarje dag mer påträngande uppgift. Kunde några enskilda förvärfva rikedom genom att exploatera luftkretsen, skulle de göra det, äfven om medlen, som därvid användes, bevisligen voro sådana, att de inom ett århundrade måste ha tillintetgjort vårt klots lufthölje med allt, som i detta lefver och andas.


Att fortsätta med:

När Tanach (gamla testamentet) talar om Elohim så förstår jag att im är plural. Samma im-form finns ju för Vatten = mayim, Himmel = shamayim, Ansikte = panim plus några till. Alla dessa kan ju se ut på olika sätt: Vattnet kan vara lugnt, vågigt, ha bränningar, piska. Det kan vara inbjudande eller hotfullt, färgat i blått, grönt, grått eller nästan svart osv. Samma med Ansikte eller Himmel som kan ha en mängd variationer i sitt utseende eller framträdande. Därför är im-formen i Elohim fullt förståelig. ... Så det är inte fel när flera kallas ett. En vindruvsklase, en bananstock. (Dan Johansson "Treenigheten ställd under debatt" s 12)

Jfr ”Jesus sade: ’Människorna tror väl, att jag kom för att ordna fred (alt. frid) i världen, och de vet inte, att jag kom för att ordna söndringar på jorden, eld, svärd, krig. Ty fem skall finnas i ett hus. Tre skall vara mot två, och två mot tre. Fadern mot sonen, och sonen mot fadern. Och de kommer att stå ensamma.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 16; jfr Joh 14:27)

Johannes Damaskenos var utmärkt väl rustad att skriva den allra första, väl underbyggda avhandlingen gjord av en kristen om islam ... ett motargument mot tidens irrläror under titeln "Pege gnoseos", Kunskapens källa. Boken innehåller en mycket noggrann och detaljerad kritik av den islamska läran, vilken Johannes intressant nog ser som en form av kristen irrlära med rötter i arianismen (liksom islam förnekade ju arianismen Kristi fulla gudomlighet). ... Han applåderar ... (islam) för (dess) sätt att omvända araberna från avgudadyrkan, och han skriver med beundran om islams målmedvetna betoning av Guds helhet. ... Många syrier opponerade sig mot Bysans och (dess) skoningslösa försök att tvinga på dem kejsarrikets stränga teologi, och de konverterade "en masse" till monofysiternas heterodoxa lära. När sedan de arabiska härarna invaderade landet, hälsades de som befriare, och många konverterade än en gång och nu till islam. Säkert såg de steget som ganska kort mellan monofysitismen och arabernas nya lära. När allt kom omkring utgick de båda religionerna från liknande förutsättningar, nämligen att Gud inte kunde bli helt och hållet mänsklig utan att på något sätt äventyra sin gudomlighet. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 304-305; 24 oktober 1994)

Jag trodde inte att någon skulle nå ända in, att jag skulle kunna känna sådan samhörighet. Men i vissa stunder när du ligger vid min sida, innan vi ska somna och jag stryker dig en sista gång över den skäggstubbssträva kinden, kan den där märkliga känslan komma. Att vi är ett, att du är mitt andra Jag som jag längtat efter att få förenas med. Trots att vi är så olika, men kanske just därför - min motvikt som ger mig balans. Du är hänsynsfull och tålmodig, jag är obstinat och rastlös. Du är öm och vårdande, jag är impulsiv och ofta klumpig. Olikheterna har skilt oss åt tidigare, men de har drivit oss att utvecklas. Vi har provocerat varandra och tvingats att filas jämnare mot varandra, hur ska vi annars kunna leva för varandra? (Rut Hermansson "Bekännelse" s 24)

En sak framgår omedelbart vid studiet av Gamla teestamentet: den starka betoningen av Guds enhet. Det ord som används för "en" är det vanliga hebreiska räkneordet. Gud är helt för sig. Han har inga "släktingar". Han är unik, han är ensam i sin gudomlighet. För en jude var denna bekännelse en hjärtesak. Det berättas att rabbi Akiba inför sin avrättning oupphörligt upprepade: "En, en, en . . . ." (Klaas Runia "Treenigheten" s 165; författaren född år 1926 i Oudeschoot sydost om Heerenveen och nordost om Amsterdam i norra Nederländerna; Akiba ben Josef född omkring år 50 e Kr Qesarya/Caesarea söder om Haifa i norra Israel)

Det grundläggande i samhällets syn på dem som är gifta är att de betraktas som en enhet. De är personligen jämställda, men de måste samverka. "Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka för familjens bästa", heter det i äktenskapslagen. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 229; Brita Åkerman-Johansson: Förlovning och äktenskap)

I en omvänd muhammedans sällskap gör jag en dag en rundtur i tempel och böneplatser i (den indiska) staden Taloda. ... Vi möta senare på dagen mollan i stadens bazar. Han är mycket gemytlig och då man nämner åt honom, att han, liksom vi kristna, tillbeder endast en Gud, griper han besökarens hand med rentav rörande hjärtlighet. (Enock H. Skooglund "I några av Indiens tempel"; Jönköpings-Posten 1950-03-03)

Jesus har mod att säga om sig själv: "Jag och Fadern äro ett." Vilket svindlande anspråk. Måste man inte kalla det för måttlös förhävelse, blasfemi? För inte länge sidan kom jag att samspråka med en intelligent ung läkare om Nya testamentet och Jesusgestalten. Min vän förklarade, att han beundrade och älskade denna övermäktiga gestalt, som står i Nya testamentets mitt. Men, tillade han, "jag tycker inte om att man låter Jesus skymma bort Gud Fader. Det talas så mycket om Jesus, att Gud blir bortglömd." Detta är en invändning, som man måste ta på fullt allvar. Ifall Jesus predikas på ett sådant sätt, att Gud blir skymd för vår blick, då predikas han på ett falskt, okristet sätt, även om det sker med höga kristna anspråk. ... Såsom ett förtecken framför alla Jesu utsagor om sig själv måste ställas hans bekännelse: "Min Fader är större än alla" - alla, däri inräknad honom själv. Jesu väldiga, allt uppslukande lidelse, det var att föra människorna till Fadern, icke att binda dem vid sig själv, så att de skulle behållas för hans egen räkning. ... Men varför detta mellanled? ... Därför att Gud förblir den dolde Guden, så länge vi vandra här nere. ... Men spegelbilden av Guds väsen och vilja äga vi i människohistoriens mitt i honom, om vilken aposteln vittnar, att här bor gudomens fullhet lekamligen. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 16-18)

(Jönköpings-)Postens ovanskliga förtjänst är den att ända från sitt första framträdande och mig veterligt utan något afbrott har den varit talesman för den s.k. friare, andliga riktningen i vår bygd och i vårt land. Och bland de många smeknamn, hvarmed Posten under de gångna 50 åren i dagligt tal hugnats, har väl "läsare-posten" varit det vanligaste, hans enda titel under den första tiden. Och den titeln har Posten ärligen förtjänt. Jönköpings missionsförening och Jönköpings-Posten voro från början som ett. (Svening Henriks "Jönköpings-Postens banbrytningsår"; Jönköpings-Posten 1916-03-04)

Hvad man än må säga, så dyker rätt ofta i skrifter och predikningar den teologi fram, som gifver en alldeles annan bild af Gud än af Kristus, äfven om det inte sker i samma grofva ordalag som förr i tiden. Tvärt i strid mot frälsarens egen bestämda förklaring: Jag och fadern äro ett; den som ser mig han ser Fadern. I (min) bok "Herren är from" är just det genomgående hufvudsyftet att låta läsaren uti Jesus Kristus se det enda rätta, fullkomliga porträttet af Gud. (P. Waldenström "Ute i bygderna"; bref daterat Västerås 1914-09-24; Jönköpings-Posten 1914-10-03)

Med Signe och modern var det något särskilt. Det märkte man strax om man såg dem gå och styra och ställa samman i hemmet, som de gjorde var dag. De hade liksom sitt liv ihop, ett som inte var riktigt som de andras, förmer på något sätt. De var liksom hjärtat som de andra i hemmet lyddes till för att riktigt säkert veta att de fanns till. Det kunde man sitta och lyss till i köket, inne i rummet, var helst de gick och småsysslade med någonting, om de satt och spritade ärter ute i trädgården, om de höll på att diska upp, att dammtorka, att skura knivar på lördagseftermiddagen. Mellan alla i familjen fanns en förtrolighet som höll ihop dem och skilde dem från yttervärlden, men det var ingenting mot vad som band de två samman. De var ett enda, det fanns ingen skillnad på dem, bara att den ena inte var så gammal än som den andra. ... Så var de till ett slag bägge två samtidigt och gick och småpratade med varandra om ett och annat. Inte gjorde detta att de blev högtidliga på något sätt, började tala märkvärdigheter. Nej, det hände inte. Som nu idag till exempel, då de håller på med tvätt i köket. Inte är det något egentligen, inget särskilt med det. De far runt varandra för att stapla upp urvridna kläder, byta sköljvatten, hämta blåelsepåsen, hänga strumpor på tork utanför fönstret, och under tiden säger de lite då och då, skrattar till ett slag, så tar de fatt vid tvättbrädena och blir allvarliga igen bägge på en gång. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 28-29; omkring år 1900)

(Rikssynoden i Nicaea år 325) uteslöt uttryck sådana som, att Kristus "var den förstfödde af hela skapelsen", och att han var till "före alla evigheter", som väl vore bibliska men användes af arianerna på ett falskt sätt; och man bifogade det betydelsefulla tilläggsordet "väsensgemenskap" med Fadern för att beteckna det ena gudomliga väsendet i de två subjekten och på en gång försvara Faderns och Sonens likhet till väsendet och Guds enhet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 339)


Paulus sade till de troende i Kolossai: "I (Kristus) var varje/all fullbordan tillfreds (med) att bo ... I Honom bor Gudomlighetens varje/hela fullbordan kroppsligt." (Kol 1:19; 2:9)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

Tre är de som är vittnen, Anden och vattnet och blodet, och de tre är ‘in i det (som är) ett’/’till ett’. (1 Joh 5:7-8)


Ytterligare studier:

Mark 10:18; Luk 10:22; Joh 5:30; 8:16; 17:11,21-22.


H. Conzelmann "Jesu självmedvetande"; Svensk Exegetisk Årsbok 28/29 (1963/1964): 39-53.

Aida Besançon Spencer "Father-Ruler: The Meaning of the Metaphor 'Father' for God in the Bible"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.3 (Sept. 1996): 433-442.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-04; 2011-08-11; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:31-33 Judarna bar åter stenar, för att de måtte stena Honom. Jesus svarade dem: ”Jag har visat er många fina gärningar ut ur/av Fadern. På grund av vad slags gärning av dem stenar ni Mig?” Judarna svarade Honom: ”Vi stenar Dig inte med anledning av en fin gärning emellertid/utan med anledning av en hädelse, och eftersom Du, som är en människa, gör Dig själv till Gud.”

Ord för ord: 10:31 (8 ord i den grekiska texten) Bar åter stenar '-na Judar'/Judarna för-att (de)-måtte-stena honom. 10:32 (18 ord i den grekiska texten) svarade dem '-en Jesus'/Jesus: många gärningar fina visade-(jag) er ut-ur '-n fader'/fadern. på-grund-av (av)-vad-slags (av)-dem gärning mig stenar-(ni)? 10:33 (21 ord i den grekiska texten) svarade honom '-na Judar'/Judarna: med-anledning-av fin (en)-gärning inte (vi)-stenar dig emellertid kring/'med-anledning-av (en)-hädelse, och eftersom du (en)-människa varande gör dig-själv (till)-gud.


1883: Då togo judarne åter upp stenar för att stena honom. Jesus svarade dem: Många goda gärningar har jag visat eder från min Fader; för hvilken af dem stenen I mig? Judarne svarade honom: För god gärnings skull stena vi dig icke utan för hädelses skull och emedan du, som är en människa, gör dig själf till Gud.

1541(1703): Då togo åter Judarna stenar, till att stena honom. Jesus swarade dem: Jag hafwer många goda gärningar bewist eder af minom Fader; för hvilka af dem stenen I mig? Judarna swarade honom, och sade: För god gernings skull stene wi dig icke, utan för hädelsens skull; och att du, som äst en menniska, gör dig sjelf till Gud.

LT 1974: Då tog de judiska ledarna återigen upp stenar för att döda honom. Jesus sade: ”På Guds befallning har jag gjort många under för att hjälpa folket. För vilket av dem tänker ni döda mig?” De svarade: ”Inte för ditt goda arbete, utan för din hädelse. Du, en vanlig människa, har sagt att du är Gud.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Skåda, du skall göra (de här tingen) enligt den typ/förebild som har visats (och visas) dig i/på berget." (2 Mos 25:40, Grekiska GT)

En son av/till en israelitisk kvinna kom ut i/bland Israels söner, och den här var (hela tiden) son av/till en egyptier. Och den ut ur/av den israelitiska kvinnan och människan, israeliten, stred (med varandra) i lägret. Och då sonen av/till den israelitiska kvinnan hade 'benämnt på'/'kallat vid namn', förbannade han namnet. Och de/man ledde honom i riktning mot Mose. Och hans moders namn var Selomit, dotter av/till Dibri, ut ur/av Dans stam. ... (Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död. Låt varje/hela Israels synagoga kasta sten på honom (med) stenar.” (3 Mos 24:10-11,16a, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... (med tanke på) de förunderliga, de stora ting ... som (han) gjorde mitt emot varje/hela Israel. (5 Mos 34:10a,12b, Grekiska GT)

David betrycktes/ansattes oerhört, eftersom folket talade (om) att kasta sten på honom. (1 Sam 30:6, Grekiska GT)

(Simei stenade) i/med stenar David och alla kung Davids pojkar. (2 Sam 16:6, Grekiska GT)

(David sade: ”Orättfärdiga vittnen) gav mig (hela tiden) tillbaka onda ting i stället för fina ting. ... De som hatar mig orättfärdigt har fullgjorts/’gjorts fulltaliga’. De som gav mig tillbaka dåliga ting i stället för goda ting 'kastade ... alltigenom i'/baktalade (hela tiden) mig, emedan jag (hela tiden) ’helt och hållet förföljde’/jagade rättfärdighet. ... (De har gett mig tillbaka) hat i stället för mitt välkommen/välkomnande.” (Ps 35:12a; 38:19b-20 eller 38:20b-21; 109:5b, Grekiska GT)

Jeremia talade till kungen: "Vad/hur har jag handlat orättfärdigt (mot) dig och dina pojkar och det här folket, eftersom du har gett/satt mig i vaktbostaden/’(fängsligt) förvar’?" (Jer 37:18, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till profeten:) “Du, son av en människa, tala till Tyros' ledare: Detta är vad Herren säger: ’ ... Ditt hjärta höjdes/’reste sig’ och du talade: Gud, Jag är ... men du är en människa och inte en gud. Du har gett/gjort ditt hjärta som en guds hjärta.” (Hes 28:2, Grekiska GT)

Den store/framstående prästen Jojakim och de äldstes råd av Israels söner, de som bodde i Jerusalem, kom (för) att betrakta de goda ting, som Herren hade gjort (med) Israel. (Judit 15:8a)

(Antiokos sade: “Det är) rättfärdigt att underordna sig Gud och, då man är dödlig, ej anse sig jämställd (med Honom).” (2 Mack 9:12b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Alla Herrens gärningar (är) goda.” (Syr 39:33a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus gav) vård för varje sjukdom och varje orkeslöshet i/bland folket. (Matt 4:23b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till en rik människa:) “Håll buden.” ”Av vad/vilket slag?” yttrar (א,* א) han. (Matt 19:17b-18a)

(Jesus sade:) "Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne!" (Matt 23:37a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Kvinnan) har arbetat/gjort en fin gärning ‘in i’/’avsedd för’ Mig.” (Matt 26:10b)

(Prästledaren sade: “Jesus) hädade! Vilket behov har vi ännu av vittnen? Skåda, ni har nu hört hädelsen.” (Matt 26:65b)

(Några av de skriftlärda ‘räknade alltigenom’/övervägde i sina hjärtan angående Jesus:) ”Varför samtalar Den här på det här sättet? Han hädar. Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, om ej en, Gud?” (Mark 2:7)

… De skriftlärda och fariseerna (sade vid mötet mellan Jesus och den förlamade): ”Vem är Den här som samtalar/uttalar hädelser?” (Luk 5:21a)

Alla (folkets äldste) talade (till Jesus): "Så Du är Guds Son?" Men Den/Han yttrade ('hela tiden'/-) i riktning mot dem: "Ni säger att Jag är." Men/och de talade: "Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål, ty vi har själva hört från Hans mun." (Luk 22:70-71)

(Petrus sade: "Ni känner) Jesus, Den (som är) från Nasaret, som/hur Gud smorde Honom (med) helig ande och (med) förmåga, som ’kom igenom’/’gick omkring’ och ’behandlade väl’/’visade vänlighet’ och botade alla dem som ’havandes (under) högsta förmåga ner’/tyranniserades av förtalaren, eftersom Gud (hela tiden) var i sällskap med Honom." (Apg 10:38)

Då (judarna) hade stenat Paulus, släpade de honom (hela tiden) utanför staden ... (Apg 14:19b)

(I Lystra) var/fanns (hela tiden) en viss lärjunge (vid) namn Timoteus, en trofast judisk kvinnas son men en grekisk fars (son). (Apg 16:1b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus sade till (judarna): "Amen, amen säger Jag er, innan Abraham bli/blev, är Jag." De lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:58-59)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Att häda är att uppsåtligt förtrampa vad heligt är eller att utge sådant som rakt inte är gudomligt för att vara det. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 62 i kommentar till Mark 3:22-30)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. Flickor med bjärta halsdukar och skidbyxor (nåja, i kjolar också) går tjattrande tre och tre, fem och fem; än skuffas de inne i kyrkan, men det är tjockt där inne i vapenhuset, gummorna är på plats sedan tidiga kvällen, flickorna slänger glåpord till dem och går ut; än kretsar de omkring på kyrkplanen, skriker fräckheter, ropar till varann på långt håll och skärskådar de gröna, rosa och vita små lågor, som tänts vid ytterfönstren och på prostarnas och domprostarnas gravar. Och ynglingarna - sunda och osnutna - går omkring med triumferande min (vem har de triumferat över i sina femton-sjuttonåriga liv? - annat än möjligen med ishockeypucken), nästan alla har keps (de som är barhuvade har inte mössan av för att de är här), var fjärde har druckit, var tionde är full, varannan röker, röker motbjudande med papyrossen kletad vid underläppen. Och redan före rökelsen, i stället för rökelsen, stiger gråblå puffar av tobaksrök i det elektriska ljuset från kyrkplanen upp mot påskhimlen med dess bruna, stillastående moln. De loskar på asfalten, knuffar varann skojfriskt, visslar högljutt, mumsar och svär, några tar in dansmusik på sina transistorapparater, andra kramar sina väninnor på själva gången och skiljer flickorna från varann och granskar dem tupplikt, och det är nästan så de drar blankt: först mot varann och sedan mot de ortodoxa. Därför att alla dessa ungdomar inte betraktar de ortodoxa som yngre betraktar äldre eller som gäster betraktar sitt värdfolk utan som värdfolket betraktar flugor. ... Trängda mot kyrkogårdsstaketet och kyrkväggarna står de troende och de protesterar inte utan ser upp så de inte blir knuffade eller avkrävda sina klockor med vilka de kontrollerar de sista minuterna före Kristi uppståndelse. Här utanför templet är de, de ortodoxa, betydligt färre än den hädiska orosskaran. De är skrämda och värre trängda än under tataroket. Antagligen ansatte tatarerna dem aldrig så på den välsignade påskdagen. Gränsen för det brottsliga har inte överskridits och rövarlivet är oblodigt, men det skymfliga är av andlig art och finns i dessa läppar som är bovaktigt förvridna, i det skamlösa sättet att tala, i skrattet, i kurtisen, i petandet, rökandet och spottandet ett par steg från Kristi lidande. I denna föraktfullt triumferande min med vilken snorvalpar har kommit för att titta på hur de gamla upprepar de ålderdomliga cermonierna. ... De tänder sin röda påskljus - och med ljusen, med dessa ljus tänder de sina fimpar, just det! ... En gumma står avsides och gör korstecknet och säger till en annan: "I år var det bra, inga ligistfasoner. Så många milismän ..." Aha! Det är det som gör ett år bättre? (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-127)

Det var dem (med de hårdaste knytnävarna som) Tarnanno i vått och torrt höll med, även om han därvid inte sade mycket utom att då och då skymfa Gud. Om Honom visste han visserligen inte mycket utom att Han fanns någonstans i himlen, lycklig över att man sjöng hans lov. Han hädade också för att skrämma sin gamla mor, när hon vägrade öppna dörren, då en (fot)boll skulle hämtas ned från taket. En högljudd, ilsken svordom räckte för att dörren skulle öppnas som grottan för orden "Sesam, öppna dig!" (Muhammed el-Hamzawi "Tarnanno" s 316; el-Hamzawi var född i Tunisien 1934)

Varje kväll kom min far hem nedslagen. Då var det ingen rörelse, inte ett ord i huset utom på hans order, precis som inget kan ske utom på Guds befallning. Han slog mor. Flera gånger hade jag hört honom säga till henne: "Jag sticker härifrån. du kan själv ta hand om de här båda valparna." Han hällde lite snus på handens avigsida och tog en pris. Hela tiden pratade han för sig själv och slängde skymford omkring sig: "Hynda, ruttna hora ..." Ständigt förolämpade han folk, ibland hädade han till och med Gud. (Mohamed Choukri "Hungerns år" s 398; 1940-talets Tanger)

Uppmuntran är jag icke okänslig för, men överskattning, uttryckande sig medelst titulaturer från hednisk gudasaga och jordisk konungslighet m.m., verkar som hädelse för mig, vilken aldrig beundrat en Nebukadnessar eller ävlats vara jämlik med denna världens herrar. (August Strindberg "Ett tack" s 195; Afton-Tidningen 1912-01-23)

Vågar jag besvära Eder att å mina vägnar tillskrifva Wiener Rundschau och förklara, att om jag haft rättighet dertill skulle jag ha förbjudit tryckandet af Himmelrikets Nycklar, som är författadt i början af 1890-talet och hvars gäckeri med religiösa ting jag nu ogillar. Denna förklaring fordrar jag att Wiener Rundschau trycker i nästa häfte. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 48; brev 4 dec 1898 till Emil Schering)

Sä fick jag boken (Inferno) och läste den. Den är rent ohygglig och jag blef rädd. ... Kan det bli ätal? Möjligen för hädelse! Kristus-demonen t.ex. ... Protestanterna bli nog värst! (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 191; brev 2 nov 1897 till Gustaf af Geijerstam; "Kristus-demonen" syftar pä en passus i Inferno, där Strindberg frägar sig om inte religionen är ett straff och Kristus en demon: "Han är en dödare av förständet, av köttet, av skönheten, glädjen, mänsklighetens renaste tillgivenhetskänslor.")

"Andrej Andrejitj, är det du som under välsignelsen av brödet har lämnat fram det här om förbön för den hädangångna Marias frid!" frågar prästen och kastar en vredgad blick på Andrejs fettskinande, svettiga ansikte. "Jaha, det är det." "Så då är det du, som har skrivit det här? Är det du?" Och fader Grigorij sticker ilsket en liten skriven papperslapp under näsan på honom. På denna papperslapp, som har framlämnats av Andrej Andrejitj tillsammans med brödbullen under välsignelseakten, står det skrivet med stora, vingliga bokstäver: "För Guds tjänarinnas, skökan Marias frid." "Jaha ... det är jag som har skrivit det ..." svarar handlanden. "Hur vågar du skriva något sådant", viskar prästen långdraget, och i hans hesa viskning ljuder vrede och förfäran. ... "Du lämnar fram en skrivelse till den heliga altarringen och skriver i den ett ord som det är anstötligt att uttala till och med på gatan! Vad stirrar du för? Är det möjligt, att du inte vet vad det ordet betyder? .. Du skymfar med ett oanständigt ord - och vem? Din egen hädangångna dotter! Inte bara i den heliga skrift utan inte ens i någon världslig skrift har man väl någonsin kunnat läsa om en sådan synd!" ... "Men hon var ju en sån där ... ja, förlåt, men hon var aktris!" säger den förbluffade Andrej Andrejitj en smula förebrående. "Aktris! Ja, vad hon nu än var, så ska du efter hennes död glömma allting och inte skriva sådant på lappen! ... Tio bugningar till jorden kan du göra, och ge dig av sedan." (Anton Tjechov "Själamässan" s 154-156)

Jag är så helvetes ensam i denna eldsvåda jag lagat till; Det finns inte en som icke vill bränna mig i brasan! Jag tror att jag missräknat mig på min nation - de äro så stock-dumma och konservativa att det icke finns några som gå med mig och de som skulle vara med mig äro afundsjuka så att de lemna mig i sticket! Nästa höst går jag också i landsflykt! ... Jag har slagit omkull en gammal afgud (Geijer) och nu vill folket stena mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 283-284; brev den 3 okt 1881 till den norske författaren Alexander Kielland; fotnot 3: Första häftet av Svenska folket, som utkom i slutet av september 1881, blev utsatt för en häftig kritik i en mängd tidningar och tidskrifter, särskilt på grund av det angrepp Strindberg riktat mot Geijer i sin Anmälan.)

Gud menar något med allt! Jag lydde icke hans kallelse att gå i hans tjenst - Du mins tidningen som för hans sak - jag ville göra min syndiga vilja. ... Jag ville resa i egna ärenden. ... Han talade också om synd mot den helige Ande, mannen med tron! ... Hwad äro alla Antwerpens domkyrkor och Louvrens konstskräp mot att en menniska tager skada till sin själ - Jag har gjort uppror mot Gud - jag har hädat. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 237-238; brev 7 oktober 1875 till friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

De (i landet Utopia) som inte anslutit sig till kristendomen påverkar inte dem som vill och trakasserar inte heller de döpta. Men det är sant, en i vårt sällskap blev i min närvaro hindrad att tala. Han var nydöpt och började offentligt utlägga kristendomen med större nit än klokhet, ja han eldade upp sig så mycket att han inte bara framhävde fördelarna med vår gudsdyrkan utan helt och hållet fördömde alla former. Han gormade om att de andra religionerna var gudlösa och att deras utövare var samvetslösa hädare som borde straffas i den eviga elden. När han hade predikat en stund i den stilen häktades han och anklagades inte för religionsförakt utan för uppvigling av massan. De processade mot honom och fick honom dömd till landsförvisning. En av deras allra äldsta rättsregler säger nämligen att ingen skall få lida för sin tros skull. (Thomas More "Utopia" s 156-157)


Att fortsätta med (hembygden):

Opinionsmöte mot lektor Starbäcks och hr Brantings motion om hädelseparagrafens borttagande hölls i torsdags i Mullsjö missionshus och antogs därvid (en) resolution, som redan är tillställd ortens representanter i riksdagen, borgmästare Hedenstjerna i Första och Carl Persson i Stallerhult i Andra kammaren. ... (Man enades) om följande uttalande: ... 4) Att detta skydd (mot hädelse) närmast och egentligen icke kräfves för den kristna religionens egen skull utan fastmer som ett oafvisligt behov och villkor för vårt folks andliga hälsa och välfärd och framförallt för de ungas bevarande för en hädande och gycklande kristendomsfientlighets nedbrytande och förråande verkningar. ... Mullsjö den 11 mars 1909. Enligt uppdrag: Arthur Jonsson, komminister, Emil Ågren, kapten, Gust. Albert Brissman, bruksförvalt., C. Ljungqvist, ordf. i Mullsjö missionsförening, K.G. Rydin, kommunalordförande. (Jönköpings-Posten 1909-03-13 "Resolution mot hädelseparagrafens borttagande")

Komminister K.G. Meyer i Byarum, som klagade hos Göta hofrätt öfver en av domhafvanden i Östbo härad med biträde af nämndemän hållen laga af- och tillträdessyn å komministerstället Rubbeslätt, har fått sin klagan lämnad utan afseende af hofrätten, som däremot dömt komminister Meyer att böta 50 kr. för vanvördigt skrifsätt mot synerätten i en till hofrätten ingifven inlaga. (Jönköpings-Posten 1901-06-14 "Präst får böta för vanvördigt skrifsätt mot världslig rätt")

Vad som i vår tid utmärker (teologien) i allmänhet, är ett strävande till försoning mellan vetenskap och tro: den vill avsluta ett konkordat mellan förnuft och uppenbarelse, som man fordom ansåg överflödigt. Vi stå härigenom på en annan punkt i vetenskapen än våra fäder, och man påstår, att det är en högre. Men månne det även är en fastare? Där låg i den gamla lörobyggnaden en sträng, man kan väl säga järnfast följdriktighet, som gjorde, att den, som medgav de första satserna, icke kunde komma ifrån följderna. Därför stod denna lärobyggnad också orubbad i århundraden, innan den började vackla. Den slöt sig också vida närmare, icke blott till forntidens föreställningssätt, utan även till dess bokstav; dess tolkningsgrunder voro enklare, om också ofullständigare. Men vad som i synnerhet utmärkte och åtskilde den från nutidens, det var en viss trofasthet, det vill säga fasthet i tro. Tro blev ledstjärnan, icke blott i religionen, utan även i religionsvetenskapen, förnuft en underordnad makt, och tvivlet en hädelse. Det är otvivelaktigt, att ett kristet sinne kan förenas med skiljaktiga åsikter av vetenskapen; ty duvan svävar eller kan åtminstone sväva över alla vetandets höjder. Men det kan ej heller nekas, att människohjärtat varit rikast under de tidevarv, då tron härskat. (Esaias Tegnér "Tal vid kontraktsprosten, d:r Samuel Heurlins grav" s 93-94; Heurlin dog år 1835)

Det är min tanka att det egenteligen ej finnes mera än en Absurditet, nemligen Theodicéen, äfvensom endast en Blasfämi, nemligen Verldshistorien. . . . . . . Mig förefaller det ofta som om det funnes en enda stor Blasfämie, och den heter Verldshistorien, nemligen i smått och stort, i det enskilta och det hela; och af alla dumheter som gått genom menniskohjernan är väl knappast någon så absurd som den så kallade Theodicéen, den må nu hämtas från förnuftet eller Christendomen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 260,272; brev från Östrabo i Växjö den 1 december 1834 till Henrik Reuterdahl och den 21 december 1834 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jöns Jönsson, en bonde på Rastad krono, ... åtalades 1692 för försmädliga ord om altarets allra heligaste sakrament i Byarums kyrka. Till Lars Nilsson i Tokarp hade han bl.a. sagt, att det bara var en vana att gå till Guds bord och att han helst ville bli en "Calvin", d.v.s. reformert. Vid rätten vittnade Måns Månsson i Målen med ed, hur Jöns Jönsson sagt, att om hans hustru ville gå till nattvarden, så kunde han själv lika gärna utebli och istället gå till kyrkvärdarna och få vin av dem. Jöns Jönsson hade också enligt länsmannen Johan Thorsson kommit drucken till kyrkan under julen och då även kallat Byarums kyrkas predikstol för "dhen förgyllta gullkalfven". ... Jöns Jönsson dömdes efter religionsplacatet att plikta till kyrkan och de fattiga eller att sitta fjorton dagar i fängelse vid vatten och bröd. Han tillråddes att i fortsättningen undfly dryckenskap. Jöns Jönsson dog 1703. Två daler av böterna återstod ännu 1706, som hans änka, Ingeborg Månsdotter, ålades att betala. (Einar Persson "Trolldomsmål och religionsbrott i Byarums socken under 1600-talet" s 26)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Gud är menlös. Orkar inte nå fram med väsentligheter i allt brus. Når oss bara som föraningar om människor som en gång betytt mycket för oss. Gud tar fel på ansikten, missar ett öga eller hur håret faller. De avgörande händelserna smids i en djävulsk tystnad. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 104)

Jfr ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Jämför mig och säg mig, vem jag <lik>nar.’ Simon Petrus sade till honom: ’Du liknar ett rättsinnigt sändebud.’ Matteus sade till honom: ’Du liknar en vis filosof.’ Thomas sade till honom: ’Mästare, min mun kan alls inte uthärda, att jag säger, vem du liknar.’ Jesus sade: ’Jag är inte din mästare, för du drack, du blev berusad av denna sprudlande källa som jag mätte ut.’ Och han tog honom, gick avsides, sade till honom tre ord. Och när Thomas kom till sina kamrater, frågade de honom: ’Vad sade Jesus till dig?’ Thomas sade till dem: ’Om jag säger er ett av orden, som han sade till mig, skall ni ta stenar och kasta på mig, och en eld skall komma ut ur stenarna och de (alt. den; jfr Frid-Svartvik: s 102) skall bränna er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 51; Thomasevangeliet log. 13; Svartvik s 144: Andra tolkningar ... är att de tre orden refererar till det högheliga namnet i 2 Mos 3:14, ”jag är”, ”den”, ”jag är”.)

Jfr ”Jesus sade: ’Två skall vila ut på en brits. Den ene skall dö, den andre skall leva.’ Salome sade: ’Vem är du, människa, liksom (kommen) ur hädelse? Du har stigit upp på min brits, och du har ätit från mitt bord.’ Jesus sade till henne: ’Jag är den, som blivit till ut ur det, som är lika (alt. Gärtner s 49 ”enat”). Man gav mig av det, som är min Faders.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 61:1-3)

Man kan betrakta Jesu död ur ett inomvärldsligt, historiskt perspektiv. Jesus ställs inför två olika domstolar. Stora Rådet, judarnas högsta domstol, dömer Jesus till döden för hädelse. Dödsdomen, som utgör kulmen på en lång och bitter konflikt mellan Jesus och folkets religiösa ledare, fälls på grundval av Jesu gudomliga anspråk och messianska självvittnesbörd. För sådan hädelse stadgade Moses lag dödsstraff genom stening. Stora rådet ägde inte juridiska befogenheter att verkställa en dödsdom. Därför fördes Jesus till den romerske landshövdingen Pilatus för att dömas efter romersk rätt. . . . Efter många försök att rädda Jesus gör Pilatus översteprästerna till viljes och avkunnar dödsdom på grund av högförräderi. Pilatus bekräftar alltså inte Stora Rådets dom utan avkunnar på grundval av ett helt nytt domstolsförfarande och med en helt ny motivering en ny dödsdom, grundad på romersk rätt. Denna avrättning skall därför inte ske genom stening utan genom korsfästelse, som var det specifikt romerska straffet för majestätsförbrytelse. (Agne Nordlander "Döden . . . och sedan" s 110-111)

I flera skolor i Kalifornien förbjöds 1981 i princip samtliga Shakespeares verk. Den lokala skolstyrelsen ansåg att böckerna innehåller hädelser. (Lars Adaktusson "Det gudomliga USA" s 58; Slaget om själen)

Medan den kristne lätt kan göra sig en avbild av Gud - vanligtvis i form av en gammal vis man - är denna personifiering av Den högste något helt otänkbart inom islam. Vi talar därför om ett förbud mot avbildning inom islam, vilket medfört att islam inte känner till någon form av religiös konst som är avbildande. Det finns i Koranen ett förbud mot avbildning, som gäller avgudabilder men själva huvudregeln, att ingenting mänskligt eller gudomligt får avbildas, går tillbaka till det förislamiska samhällets religion. Det arabiska ordet för "form" är synonymt med ordet för "skapa". Allah är heller inte enbart "Skaparen" utan också "Musawwir", målaren eller artisten. Den som därför försöker sig på att imitera levande varelser genom avbildning, blir en hädare som försöker jämföra sig med Allah. ... Fortfarande är det libyska samhället i mångt och mycket främmande för försöken att avbilda med hjälp av kameran. Vissa företeelser är helt förbjudna att avbilda. När till exempel filmen om Mohammeds liv spelades in - vilket skedde i Libyen - måste man göra den i två versioner. I den version som var avsedd för arabvärlden, fick man inte låta skådespelare agera som profetens släktingar, vilket vore att häda. Och för båda versionerna gällde självfallet, att profeten aldrig fick synas. Att avbilda Mohammed vore att avbilda Allah, vilket är otänkbart. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 188-189; I Allahs namn)

Den grundläggande betydelsen av ”blasfêmia” är skymf. (William Barclay ”New Testament Words” s 122; ; översättning från den engelska texten: BG Ask)

Hedersbror - lärde Helvetes-forskare! Mitt varma tack för Din bok "Helvetes-läran"! . . . Du har framför allt med förkrossande bevis klarlagt, vilken oerhört grym religion kristendomen är. Ingen har förut visat mig vilken andel läran om ett helvete verkligen har i denna religion. Ja, arma mänsklighet i Västerlandet som ett par tusen år har levat i fruktan för "den eviga elden". . . . Hur oerhört grym den kärleksfulle Guden är har jag insett sedan länge. Att hans son Jesus är minst lika grym har jag inte fullt förstått förrän jag läste Din bok. . . . Har beträffande mottagandet endast sett en recension i (Dagens Nyheter). Den var tafatt och torftig, fast den inte var skriven av en helvetestroende domprost eller biskop. Men jag kan lätt föreställa mig vad den sortens människor har skrivit om boken i den mån de fått den till bedömning. Men ingen vettig författare väntar sig ju beröm av sina fiender och meningsmotståndare! Jag saknar alla förutsättningar för att bedöma Din bok ur teologisk eller ur någon annan vetenskaps synpunkt - jag betraktar den bara ur mänsklig. Och ur den har den gjort ett förkrossande intryck! Detta är min reaktion - och här har Du mitt tack! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 348-349; brev från Stockholm till Ingemar Hedenius 1972-05-29)

Man måste faktiskt ha en ganska livlig fantasi för att rätt kunna föreställa sig hur det är att leva under kommunismens totala herravälde, att leva i en stat där hela kulturlivet i alla dess yttringar från poesi till teater och cirkus är filtrerat genom ett ideologiskt system som inte lämnar något åt slumpen. Konst, musik, tidskrifter och dagliga tidningar - allt står i partiets och ideologins tjänst. Två veckor (i Sovjet 1964 på inbjudan av sovjetiska ungdomsorganisationer) är ingen lång tid, men faktiskt att man redan under denna tidrymd hann uppleva något av panikkänslor inför att leva i ett samhälle med en så ensidig nyhetsförmedling. ... Under vårt besök i Riga hade vi vid flera tillfällen möjlighet att bevittna den s.k. kommunistiska konfirmationen. Hela ceremonin anslöt i allt väsentligt till en rent kristen tradition. Den hade föregåtts av särskild undervisning och själva högtidligheten ägde rum i de s.k. kulturhusen - det kommunistiska samhällets motsvarighet till våra kyrkor - under närvaro av släkt och vänner. Flickorna var klädda i vita klänningar, pojkarna i svarta kostymer. Vid ceremoniens början satt framstående kommunister vid ett bord på plattformen och "konfirmanderna" tog plats framför dessa. I tal och "vittnesbörd" uppmanades de unga att viga sina liv åt kommunismens "heliga" sak. ... Efter "konfirmationen" överhöljdes (konfirmanderna) av blommor. Tillställningen slöt med dans på kvällen. Vid en liknande fest i en fiskkolschoz utanför Riga fick jag veta att man där sedan sex år tillbaka tillämpade "kommunistiska barndop". ... "Genom detta dop upptagas barnen i det kommunistiska kollektivet och faddrarna ikläder sig ett visst ansvar för deras rätta fostran." Sedan man väl upptäckt detta "religiösa" inslag i det kommunistiska systemet var det rent chockerande att se hur det på nästan alla punkter fanns paralleller i samma riktning. Man är nästan färdig att också se maktkampen och avstaliniseringen under senare år som ett utslag för samma syn. Det verkar som om Stalins värsta hädelse var att han förordnat att han skulle placeras vid sidan om Lenin. ... "Du skall inga andra gudar hava jämte mig!" Det är heller ingen tvekan om att det "allra heligaste" i Sovjet är Leninmausoleet, där Lenins väl balsamerade kropp ännu beskådas av tusentals människor varje dag. En nära kilometerlång kö ringlar ständigt ned över röda torget så snart Mausoleet är öppet. Att sitta på monumentets sockel är en hädelse som genast föranleder polisens ingripande. När man för denna dyrkan av Lenin på tal får man veta att det är något helt naturligt eftersom Lenin är Sovjetunionens grundläggare. ... På fabriker, i skolor, samlingssalar och ute på öppna platser - överallt LENIN. (Sven Nilsson "Kommunismen som politisk religion" s 1,4,8)

Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. ... "Den sanna kyrkan har tvingats under jorden. Den statsunderstödda kyrkan föreslår en ny hädelsefull treenighet med Lenin som ställföreträdare till Fadern, Stalin för Sonen och Mao för den Helige Ande." (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40-41; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Att skandalisera en i sitt hemland aktad främling och samtidigt göra sig skyldig till hädelse överggår ... det mesta av vad Radiotjänst hittills presterat. Fredagsprogrammets vidriga gyckel och spridande av falska rykten om en enskild person och en religiös verksamhet var inte bara att tangera gränsen för kriminalitet, det var att överskrida densamma. Man undrar vad Radiotjänst kan anse sig ha för nytta av ett sådant beteende. Den tänker tydligen inte på att det finns hundratusentals lyssnare som är lika goda som andra, som står lika mycket under lagens skydd som andra och som känner sig personligen kränkta av en så hänsynslös drift med ting, som är för dem heliga. Helbrägdagörelse genom tron är en kristen lära, som tillhör vår statskyrka. Luther praktiserade den när han bad för Melankton och denne blev helbrägda, som Luther säger, "såsom svar på bön". Tusen och hundratusenden kristna inom alla religiösa läger tror på helbrägdagörelse och i samband härmed handpåläggning. Detta tillhör troslivets allra heligaste områden. Och med detta anser man sig kunna skämta hur som helst. En församling på över 6.000 medlemmar, en andlig rörelse på över hundratusen och dess sympatisörer på flera hundratusen betyder för Radiotjänst ingenting. Vår grundlag tillförsäkrar varje svensk medborgare rätt att efter sitt eget samvete dyrka sin Gud, och ingen, inte ens Radiotjänst, har enligt samma lag rätt att håna eller driva gyckel med honom därför. Inför ett rättsligt åtal skulle troligen gycklet från Radiotjänst på fredagskvällen falla under strafflagen för såväl hädelse som ärekränkning. Men Radiotjänst styrker sig väl med samma tröst som våra skandaltidningar - att pingstvännerna inte åtalar. ... Vad vi behöver är en genomgripande andlig väckelse. Är det den som nu börjat och som man vill stoppa? Tror Radiotjänst att en sådan företeelse kan hindras med hädelse och missfirmelse? Då känner herrarna vid Kungsgatan mycket litet till det andliga livets lagar. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 106-107; ledare i tidningen Dagen den 7 februari 1950)


ca 1950 - ca 1900

På en kongress med Kommunistiska ungdomsförbundet deltog amerikanen Gil Green såsom Internationalens representant. Han lade särskilt på hjärtat - såväl inför hela kongressen som vid ett enskilt sammanträde inom Centralkommittén - att vi skulle försöka värva religiösa medlemmar och överhuvudtaget inbjuda religiösa ungdomar till våra möten. I enlighet därmed skulle vi också akta oss för allt hädiskt på mötena. Särskilt uppmanade han oss att upphöra med sången "Du får kalvstek i himmelens höjd", som tidigare varit mycket populär på de kommunistiska ungdomsklubbarnas möten. Vi skulle också akta oss för Internationalens andra vers, som börjar "I höjden räddarn vi ej hälsa". De religiösa krafterna ansågs vara de värdefullaste bundsförvanter man kunde få! Allt skulle göras för att värva dem. Efter hand krossade Hitler all politisk opposition i Tyskland. Endast den evangeliska kyrkan gjorde motstånd. Ja, kyrkan förblev under hela nazistregimen den enda oppostionsrörelsen att räkna med i Tyskland. Kommunisterna måste acceptera den, vare sig de ville eller inte. (Björn Hallström "Jag trodde på Hitler" s 164-165)

Då fascismen (för tre år sedan, 1932?) firade sitt tioårsjubileum, lät Mussolini bl.a. utgiva ett i svartbrun färgton hållet jubileumsfrimärke, som för sitt rent evangeliska motiv åstadkom ett ganska starkt missnöje från påvens sida. Frimärkets centrala parti visar en uppslagen bibel, vilande på en pulpet, vars bokbräde uppbäres av en örn. Bakom bibeln synes ett enkelt, vitt kors, väl att märka icke det i de katolska länderna eljest vanliga krucifixet. På ett av bibelns uppslagna blad läses i tydlig skrift ordet Evangelium och i underkant på märket Credere (= tro). Framför och bakom bibeln synas fascistfanor och fasces sänkta liksom i vördnad inför Boken. Till yttermera visso utsändes till regeringens myndigheter inom skolväsendet ett dekret av följande lydelse: "Alla lärare och skolföreståndare böra läsa Nya testamentet och förklara denna gudomliga bok för barnen samt tillse, att de lära sig utantill av dess härliga innehåll. Boken får icke saknas i något skolbibliotek, ty den är genom århundradena ständigt ny. Det är den största av alla böcker och den mest nödvändiga, emedan den är gudomlig. Nationalregeringen önskar återföra barnen och medelst barnen det italienska folkets själ genom denna bok till att finna den säkra väg, som skall leda fäderneslandet till den mest sublima och sanna storhet." Tillräckligt mycket har sedan dess inträffat för att göra denna detalj av fascistjubileet till en tom och avskyvärd gest inför Kristus. (Eskil Hellman "Mussolinis gest inför Kristus"; Jönköpings-Posten 1935-09-23)

Min undervisning (på Bunnsviks folkhögskola 1927) skulle först och främst bestå i en serie föreläsningar i kulturhistoria. I den första talade jag om olika uppfattningar om de faktorer, som bestämde det historiska skeendet och kom då givetvis även in på den materialistiska historieuppfattningen. Själv tyckte jag att jag yttrade mig mycket positivt om den. ... Samtidigt varnade jag emellertid för riskerna för en alltför ensidig och dogmatisk tillämpning av denna historieuppfattning: det fanns, sade jag, många andra faktorer än produktivkrafterna som bestämde det historiska livet och utan att förringa Marx' storhet fick man likväl inte uppfatta honom som en ofelbar auktoritet. I många stycken var han barn av en gången tid och av ett samhälle, så olikt det nutida. Hans prognoser, naturliga i hans egen tid, hade under industrialismens fortsatta utveckling i många fall visat sig ohållbara. Jag vill minnas, att jag sade något om det paradoxala i att marxismen segrat just i det land, där den enligt sin egen teori inte skulle kunnat segra, i det feodala bondelandet Ryssland, medan den spelat en jämförelsevis liten roll i de industriellt utvecklade anglosachsiska länderna. När jag hunnit så långt reste sig plötsligt på ett givet tecken av sin ledare ett tjugotal av eleverna och marscherade demonstrativt ut ur salen. ... Efteråt frågade jag naturligtvis de demonstrerandes ledare om anledningen till deras "exodus". Hans svar var ungefär följande: "Vi behöver inte sitta här och höra på borgerliga lögner. Vi har med stora uppoffringar betalt vårt uppehälle här men inte för att proppas fulla med osanningar som bara går ut på att hålla arbetarklassen i slaveri." ... Vad jag inte förstod och först efter några år skulle förstå var den mentalitet som besjälade dessa unga kommunister. Därför var det åtminstone till en del min egen skuld att konflikten tillspetsades mer än som var nödvändigt. Jag förstod kort sagt inte, att kommunismen för dessa ynglingar och flickor var religion, att dess läror för dem var heliga och att de vakade över den rätta läran lika fanatiskt som någonsin någon sträng religiös sekt. Man skall inte inför människor som håller något heligt gyckla med detta, men i mitt oförstånd var jag taktlös nog att en smula skämta med kommunisterna i den fria anda som jag ansåg utmärkande för Brunnsvik. ... Vid höstterminens slut några dagar före jul brukade vi ha en liten fest, då vi gav varandra skämtsamma julklappar, försedda med stundom något elaka små verser. En av mina första jular på Brunnsvik var julgranen som en "borgerlig fördom" förbjuden i Sovjet och följaktligen även en styggelse för de svenska kommunisterna. Jag var nog ofin att skänka den kommunistiska gruppen en liten julgran med en respektlös vers. Det skulle jag aldrig gjort, om jag förstått att det i deras ögon var en grov hädelse. Efter några dagar kunde jag läsa i "Ny Dag", att "Ahlbergs råhet nådde sin höjdpunkt", då han gjorde sig skyldig till denna skamliga handling. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 20-22)

"Vi skall väl sjunga något", föreslog Gun. Det var alla med om, men vad skulle sjungas? Det måste vara något de alla kunde. Mårten föreslog 'Ren bådar morgonstjärnan att natten är förbi'. Men Frida tyckte, att fortsättningen inte passade in på tvillingarna. ... "Om vi skulle ta 'När juldagsmorgon glimmar'." "De orden passar då ännu mindre, tycker jag", sade Mårten. "Det är ju en julsång för resten." "Om vi kunde ändra orden lite", sade Frida. "Det vore väl hädelse", invände Gun. "Inte. En melodi är väl inte helig", menade Frida. (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 82-83)

Den 27 januari (1924) hölls ett talrikt besökt årsmöte för Skara missionsförsamling. ... En kraftig protest uttalades mot religionens neddragande i årets nyårsrevy å teatern. ("Missionsförbundet 1924" s 110; n:r 7 den 14 februari 1924)

En ryss passar ytterst sällan på tiden. En överenskommelse om sammanträffande har litet eller intet värde för honom. Han kommer - hur högt kultiverad och europeisk han för övrigt kan förefalla - mycket ogenerad och oemotståndligt älskvärt en eller två timmar för sent till en middag. ... På sista tiden ha de ledande dock insett att detta blir ohållbart i längden, hindrande för all utveckling och störande i förbindelsen med andra nationer. Man har därför bildat en förening i syfte att ta vara på tiden, en "Liga Vremja", "League of Time". ... Jag erinrar mig ett sammanträde, där bland andra åtskilliga ministrar voro närvarande och vi väntade åtminstone två timmar på ett par högre ämbetsmän, av vilka slutligen den ene kom. Under avvaktan på hans ankomst vågade jag, medan nervositeten steg i sällskapet, högt undra om icke de högsta ämbetsmännen voro hedersledamöter av Tidsligan och således icke behövde vara så noga, ett yttrande som ansågs tämligen hädiskt, men från min sida var det nästan uteslutande skämt och dessutom hade jag för tillfället gott om tid, varför jag kunde ta dröjsmålet lugnt. (Albert Engström "Moskoviter" s 56,62; resa i Ryssland 1923)

På allhelgonadagen 1914 framträdde Ellen Key i Odeonsalen i Stockholm för fullsatt lokal. ... Hon sa: "I grunden är folken fredsvänliga, men ett folkhat kan tändas från kväll till morgon. Press och regeringar har splittrat och söndrat, och ingen av dem kan fritas från skulden att i dag det mörkaste blodet i världshistorien skrives med nationens bästa söners blod. ... Men",sade hon, "en ny insikt håller på att växa fram. Många säger: Detta krig måste bli det sista. En ny organisation som tryggar freden måste skapas. Man klagar högt över krigets barbari, soldater avskyr sitt hantverk, man inser att det är hädelse att be Gud om bistånd i slaktandet och tacka honom för segern, han som ville frid på jorden. Allt detta väcker en smula hopp. Nu berror allt på om fredsvännerna skall kunna ingripa i fredsslutet efter kriget. Den freden får inte bli en segrarfred som bara ger anledning till ett nytt krig." (Gunnel Weidel Randver "Ellen Key i fredens tjänst" s 43-44)

"Jag följer med dig till kyrkan, Olof", sade (hans hustru Vera), "men barnen få stanna hemma. Det är bättre, att de från början få lära sig älska det stora, vida templet, som naturen öppnar för oss, och ej en gammal kvaf, skum kyrka." Olof såg på henne med häpnad och förfäran. Om hon talat så i början af deras äktenskap, så hade han bara skrattat och hållit med henne, men nu blef han förskräckt. Hennes ord syntes honom innehålla en riktig hädelse. Men det var så naturligt, att Vera talade så. Hon hade vuxit upp i ett hem, där verklig gudsfruktan nämnts skrymteri, och hon ansåg det gamla templet endast som en grå kvarlefva från äldre, oupplysta tider. För Olof var det ju helt annorlunda. Kyrkan var för honom ett heligt rum, i hvilket släkte efter släkte under århundradenas lopp samlats för att tillbedja. "Tror du ej alls på någon Gud?" frågade Olof efter en stunds tystnad. Han ville ju så gärna få en rätt uppfattning af henne. Och hon var genast villig att ge honom svar på hans fråga. "Det beror på hvad du menar med Gud", sade hon. "Inte tror jag på en sådan Gud, som prästen talar om. Liksom hans kyrka är för liten för mig, så är ock hans Gud det. Ty den Gud, som prästen talar om, är ej större än han själf." "Vera, Vera!" sade Olof i en förebrående ton. "Huru kan du säga så?" Hon såg lugnt på honom, då hon svarade: " ... Det är nog så, att det alla tider gifvits människor, som ha haft i sitt intresse att stöpa alla människor i en form, bibeln är ett samarbete mellan alla dessa, och våra präster äro förkunnare af denna religion. Men den moderna människan bryr sig ej om, hvad de säga, och därför stå kyrkorna tomma." Olof blef blek. Det var förfärliga ord, hon talade. Om blixten sloge ned och dödade dem, vore ej underligt, då Vera kom med sådana hädelser. (Hillis Grane "När de unga togo vid, andra delen" s 23-24)

Dyra vänner, är icke hädelsen i alla tider en den svåraste synd? (Fredrik Hammarsten "Herrens namn"; kommentar till 3 Mos 24:10-16,23; Jönköpings-Posten 1908-04-02)

Ibland stötte man på en företeelse, som åtminstone på mig gjorde ett ganska olustigt intryck. De radikala frontkämparna från sekelskiftet hade slagits för sina idéer med iver och entusiasm, men de kunde också konsten att utsätta gammalmodiga föreställningar för mer eller mindre irriterande gyckel. Det gick speciellt ut över kyrkans etablerade trosläror. Knut Wicksell kunde tillgripa drastiska blasfemier och hade en gång råkat i kollision med hädelseparagrafen. Bengt Lidforss tog inga hänsyn, när det gällde att avslöja klerikala villfarelser. Hos dem och deras gelikar fanns bakom hånet en lidelse för upplysning och förnuft; man ville förstöra officiella lögner, som hindrade foket att tänka självständigt och fritt. Men när detta patos försvunnit, återstod ofta en cynisk nihilism, där den överlägset föraktfulla attityden dolde ett andligt tomrum. Det fanns inga religiösa problem bakom de fastställda dogmerna; var och en borde begripa, att det hela var dumhet och humbug och ingenting mer. Det fanns ingen anledning att tro på ideella framtidsmål och högre livsvärden. Socialisterna och de ungkonservativa var lika verklighetsfrämmande, och Ellen Key var en överspänd idealist. Intelligent folk borde kunna genomskåda dessa maskerade läsare och väckelsepredikanter. För mig var detta ett hårt tal, en filosofi för idéblottade strebrar och opportunister. Men kanske var det sådana typer, som hade fotfäste i realiteternas värld? Då glömde jag en sak: realismen kan drivas så långt, att den till sist blir renons på verklighetssinne. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 42)

Så fräckt som ondskan reser sitt hädiska hufvud inom kristenheten i våra dagar (år 1906), det har hon säkerligen aldrig i någon kristen tid förut vågat göra. (N. Danielsson "Hvad varslar tiden och hvad stundar" s 24)

Den fräcke bespottaren Voltaire förutspådde, som bekant är, att bibeln om hundra år skulle vara en okänd bok. Den skulle komma att endast finnas hos dem, som handla med gamla böcker, såsom ett bevis på forna släktens dårskap. Sällan eller aldrig har väl en fräck och öfvermodig visdomsprofet visat sig vara fåkunnigare och till intet än denne bespottare. De hundra åren äro gångna och bibeln säljes (nu år 1906) i öfver sex millioner exemplar årligen. (I. Strandh "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 36-37)


ca 1900 - ca 1700

Märk, huru bjert herren här framhåller, att det är fadern som gör de gerningar som ske genom sonen. Fadern gör dem, och sonen visar dem, d.v.s. sonen bringar dem till verkställighet, så att de varda synliga för menniskor. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 484)

(Utilisten Viktor) Lennstrands (1861-1895) antikristna polemik var mycket tillspetsad och han blev fyra gånger dömd till sammantaget 14 månaders fängelse för hädelse. ... Efter socialdemokratiska arbetarpartiets grundande 1889 hade den så kallade "munkorgslagen" ... tillkommit för att hindra sådan propaganda som syftade till ohörsamhet mot lag och laga myndigheter. Hädelse mot Gud och majestätsbrott förbjöds i samma lag. Socialistagitatorn Axel Danielsson (1863-1899) dömdes till exempel för hädelse och gäckeri med sakramenten när han i sin tidning Arbetet (år) 1888 skrivit en satirisk bön "till världsalltets upphovsman", där han raljerade med Treenigheten. När Hjalmar Branting i sin tidning Socialdemokraten publicerade en av de artiklar för vilken Danielsson blivit dömd blev också detta tidningsnummer konfiskerat och som ansvarig utgivare blev Branting dömd till fängelse. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 170,172)

När Lenin skulle besvara en folkräkningsenkät 1922 skrev han som svar på en fråga om trosbekännelse: "Icke troende (avseende Gud) sedan 16-årsåldern." Enligt vad han berättat för vännen Krzjizjanovskij hade han redan i femte klass tagit av sig sitt kors och slängt det i soporna. (Stefan Lindgren "Lenin" s 15; Lenin föddes den 10 april 1870 och började skolan när han var nio år)

Det sägs om (August Strindberg), att han hade ett oemotståndligt behov att träta med högre väsen. Strindberg kom längre och längre ut i otrons vildmarker. Han blev övertygad anhängare av darwinismen. Han bekantade sig med Taine, Renan och Zola. Ja, Nietzsches kristendomshat gick också i honom och han blev dennes anhängare. Han t.o.m. svärmade för idén att starta ett kloster med Nietzsches namn och där ville han isolera sig för att fördjupa sig i yrkeshädarens tankegångar. Strindberg blev ateist officiellt och de mer stränga kristliga dogmerna ramlade undan för undan. (Hjalmar Arvidsson "Fritänkarens vedermödor" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Det uppmärksammade åtalet mot August Strindberg för hans bok Giftas (I; 1884) gällde också hädelse. I novellen "Dygdens lön" hade han framställt nattvarden som "det oförskämda bedrägeriet" som gjorde gällande att nattvardselementen var "folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod". Hädelseparagrafen i strafflagen gällde den som "hädar Gud eller lastar eller gäckar Guds heliga ord eller sakramenten", och detta blev Strindbergs räddning. Han förnekade att Jesus var Gud. I tryckfrihetsjuryn satt Viktor Rydberg och Strindberg gjorde i sitt försvarstal gällande att han för sin del var deist och alltså, liksom Rydberg, förnekade treenigheten och Jesu gudom. Därmed ansåg han sig inte har uttalat sig om "Gud" och blev frikänd. Som en följd av åtalet mot Strindberg bildade positivisten Anton Nyström 1884 Föreningen för religionsfrihet, som ville få bort alla till religionen knutna bestämmelser ur lagstiftningen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 172)

En knapp vecka efter att (boken) "Giftas" kommit ut (den 27 september 1884) blir den åtalad, inte för osedlighet, vilket (utgivarna Albert och Karl Otto Bonnier) i värsta fall kunnat vänta sig, utan för "hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten". Recensenter som angripit boken blir lika överraskade. De hade angripit den för osedlighet - men hädelse nämnde ingen. Det var den mest reaktionära delen av etablissemanget som här hade sett sitt tillfälle. Strindberg själv var övertygad om att drottningen låg bakom och att även Oscar II kunde ha varit pådrivande. Man visste att han avskydde Strindberg och "hans h-a till sångmö" och hela den radikala litteraturen. Till kronprinsen skrev kungen att "Opinionen är i starkt stigande mot Strindberg och hans usla litteratur, så att tillfället vore nog gynnsamt". I varje fall fattades det officiella beslutet av kungen tillsammans med regeringen. Justitieministern Vult von Steyern utfärdade orden om åtal och beslag av boken. . . . Kristi blod och lekamen var enligt författaren ett "oförskämt bedrägeri", då det förra bestod av "Högsteds Piccadon a 65 öre kannan" och den senare av "Lettströms majsoblater a 1 krona skålpundet". Varken förläggarfamiljen eller vänner som Pehr Staaff hade reagerat mot just den passagen när de läste manuskriptet. . . . Den ende som hade vissa förhoppningar att detta ställe skulle ge upphov till bråk var Strindberg själv. "Tror Ni det blir åtal på Piccadongen?" frågar han i ett brev till Karl Otto ett par veckor före utgivningen. Frågan var så absurd att Karl Otto, när han decennier senare går igenom Strindbergs brev och upptäcker frågan, skriver att de hade förbigått "denna fråga . . . alldeles utan reflexion". Hur orealistisk tanken på åtal var för Albert och Karl Otto framgår också av att man inte i förväg hade bett Strindberg att skriva en s.k. namnsedel. Därmed skulle han blivit juridiskt bunden vid författarskapet. Eftersom namnsedel saknades var det nödvändigt för Bonniers att Strindberg kom hem och försvarade sig inför domstolen. I annat fall blev Albert Bonnier personligen ansvarig och riskerade sex månaders fängelse. . . . Den 17 november sammanträder juryn. . . . Strindberg blir frikänd under folkets jubel. Redan nästa dag far han tillbaka till Schweiz. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 127-132)

Likasom vissa troende slå sin helgonbild och trampa på den, när den icke ville visa sin makt, så smädade (Niels Lyhnes mor Bartholine) nu den förgudade poesin och frågade hånfullt sig själv, om hon inte trodde att fågel Fenix snart skulle visa sig nere i gurkbänken eller Aladdins grotta öppna sig under golvet i mjölkboden, och i barnslig cynism roade hon sig med att göra världen överdrivet prosaisk, kallade månen en grön ost och rosorna poutpourri - allt med en känsla av att hon hämnades, men också med en halvt ängslig, halvt retande förnimmelse av att det var hädelse. Det befrielseförsök, som låg häri, misslyckades. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 15)

Vid en jordfästning för omkring hundra år sedan (ca 1850) var det en "frigjord"man, som sade, när prästen kom till orden "Av jord är du kommen. Jord skall du åter varda. Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen": "Dä blir la ingenting mä dä." Med vilken fasa betraktade man inte och talade om mannens hädelse. (Oscar Johansson "Minnen från boråsbygden" s 468)

Till betygande av sin klart lysande frihetsvänlighet utfärdade (Reuterholm) vid sitt uppstigande till makten (under 1790-talet) en ny tryckfrihetsförordning, vari han i högstämda fraser förkunnade, att "friheten i tankar och tryck är en av ett fritt folks dyrbaraste tillhörigheter och en oskattbar gåva, den Skaparen själv förlänt människosläktet". På grund härav medgavs en allmän skriv- och tryckfrihet med undantag endast för "smädelser emot det Högsta Väsendet" och sådana skrifter, som vore stridande mot den evangeliska läran, moralen eller regeringssättet, eller som förklenade utländska makter. Även förbjöds att "med smädeskrifter orena de pressar, vilka endast böra vara sanningens rena språk helgade. ... Men förtjusningen (över friheten) varade inte mer än ett halvt år. ... Det unga brushuvudet (Thomas) Thorild tog sig orådet före att i en av frihetskärlek lågande skrift tala om "folkets majestät" och uppmana hertig (Karl) att göra slut på de fyra stånden ... för att i stället göra svenskarne till ett folk. Det var nog för att göra slut på de styrandes frihetsvänlighet. Thorilds skrift blev beslagtagen, dess författare satt inom lås och bom och slutligen landsförvist, och den späda tryckfrihetens saga slutade med tvångs- och straffbestämmelser. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 508-509; Sparsamhet samt frisinne i brokig växling med skuggrädsla och småsinne)

För (1700-talets) kyrka ... var frågan om att byta kön central, men inte som ett sexuellt fenomen utan som en form av hädelse och gäckeri med Guds ordning. Människan hade skapats som antingen man eller kvinna och dessa gränser fick inte överträdas. (Jonas Liliequist "Kärlek, kön och sexualitet" s 191)

Fanns det något som var heligt (i frihetstidens politiska liv) så var det grundlagen eller regeringssättet. Det kan låta märkligt att tala om det som heligt, men det var i många bemärkelser omhuldat, försvarat och upphöjt på samma sätt som den lutherska religionen. Rikets invånare hade glädjen att bo i det svenska Israel - de var Guds utvalda folk. Under frihetstiden användes parallellen med det svenska Israel inte bara om fäderneslandet, utan också om själva det politiska systemet. Precis som det svenska folket var utvalt av Gud i religiös mening, var det utvalt i politiskt hänseende. Precis som ingen fick tolka tron på något annat sätt än enligt den lutherska ortodoxin, fick heller inte grundlagen uttolkas av andra än ständerna. Irrlärigheten, kätteriet, straffades hårt i båda fallen. Liksom man kunde häda genom att smäda Gud, kunde man häda mot grundlagen genom att tala illa om den eller söka förändra den, och straffet var i båda fallen döden. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 20-22; Den politiska ortodoxin)

En korpral hade (våren 1706) supit sig full och utfor i förskräckliga eder och förbannelser. Kung (Karl XII) fick höra det, när han råkade rida förbi, men sade ingenting. Mannen blev emellertid slagen i järn. Då tog han sig för att hånande läsa upp en svensk psalm av innehåll, att han låg fången i satans bojor och ej förmådde hjälpa sig själv. Saken hänsköts då till fältkonsistoriet, som i sin dom hemställde, att mannens druckna tillstånd måtte betraktas såsom förmildrande omständighet. Men Karl XII resonerade på rakt motsatt sätt: karlen hade gjort sig skyldig till hädelse och därfö skulle han dö; att han supit sig full var blott ytterligare en förseelse. Endast med möda lyckades Piper få domen mildrad till gatlopp och degradering. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 523; Kriget i Polen)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Man kan förstå, med vilken trosvärme (Olof) Rudbecks dogmer omfattades, när man läser om hur sinnena kunde upphetsas blott genom en lärd strid om huruvida Uppsala gamla avgudatempel legat på den nuvarande stadens område eller vid Gamla Uppsala. Det senare var Olof Rudbecks och med honom alla rätttrognas lära. Striden, som utbröt på 1670-talet, bilades först genom regeringens ingripande. Men år 1698 blossade den upp igen. Då författade nämligen en student vid namn Hesselius en avhandling rörande detta ämne, vilken han ville offentligen försvara. Författaren sade vackra ord om bägge parternas åsikter, men trots hans försiktiga formuleringar märktes det, att hans sympatier lutade åt Rudbecks motståndares sida. För gamle Olof Rudbeck var nu varje tvivel om att avgudatemplet legat precis på den plats, där Gamla Uppsala kyrka reser sig, liktydigt med smädelse av fosterlandets stora minnen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 75)

1687 tillkom förordningen mot brukandet av svordomar. ... Svordom i Guds hus straffades med 100 D S (daler silvermynt), för mindre bemedlade hälften, och fanns inga tillgångar blev det stocken (utanför kyrkdörrn) fyra söndagar å rad och därutöver dagsverken till kyrkans behov motsvarande 5 D S. Hädelse mot Gud beivrades enligt lag och "utan all nåd straffas för lifvet". (Enok Carlsson "Kyrkotukt och andlig verksamhet" s 112; artikel i boken "Bottnaryd förr och nu)

I Karl XI:s krigsartiklar (1683) som gällde även under hela 1700-talet slås det fast att den som missbrukar Guds namn, svär, bannar eller ljuger skall betala böter och utstå skamstraff. Den som ertappas, han vare nykter eller drucken, hädande Herrans namn "han skal döden dö, utan alla nåder". (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 272)

Så säger (trollpackan som kommer till Blåkulla) till Satan (enligt en beskrivning från Värmland): 'Sen I, Stor-Far, vilket vackert djävulsbarn jag nu med mig haver! jag beder, I vele märka det åt mig.' Då frågar Satan det föreställte barnet till, om det vill tjäna honom, därpå somliga svara ja, ty ett sådant majestät lyser i honom och sedan skimrande härlighet, vart de ögonen kasta, att de omöjligen kunna annat säja än ja. Härpå märker han barnet, bitandes det i pannan in i hårgården, stundom ristandes eller skärandes i vänstra lillfingret." Han "skriver deras namn i sin bok, låter ock döpa dem genom sin präst, som han där haver, i fanners namn, och kallar dem Fanen, Djävul, Stygga, Tvi dig, Guds död, Herreskämmedig samt allehanda av de värsta eder, som, Gud bättre, nu övas". - En tolvårig kulla, som hette Marit, berättade , att hon blivit omdöpt till Marit Hin i Fandenom. Vid dopet läser den lede alla böner bakfram och häller vattnet på barnets fötter eller på dess bak. Han "lär dem bedja alla böner bakfram och jämmerligen försmäda Gud". Han "visar dem sedan sin härlighet, den de skola bliva delaktige av, om de vilja tjäna honom, visar dem helvetet, där de höra deras själar pipa och gnissla, som fördömde äro. Dit - säjer han - skola de alle komma, som tjäna Gud i himmelen." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 354; Det stora trolldomsraseriets tid)

När häxorna kom fram till Blåkulla, ställde de sitt fordon utanför väggen; och om detta utgjordes av ett djur, ställdes skjutshästen på huvudet, "så svettig som han var". Häxsabbaten börjar - så lärde man - med en vild, oanständig dans parvis. Rygg mot rygg med var sin djävul virvla häxorna runt under uppstämmande av hädiska och osedliga sånger. ... Slutligen övergår dansen i de vildaste orgier, vilka sluta med att satan famntager den ena efter den andra av häxorna, allt under det att de skrika av smärta, ty de förnimma idel plågor och isande kyla av beröringen med mörksens furste. Efter denna inledande akt vidtager en festmåltid. Alla rätterna smaka dock vämjeligt, och efter måltidens slut är man lika hungrig, som då man gick till bords. Enligt somliga uppgifter serveras inget annat kött än av hästar och människor. Sedan får varje trollpacka inför satan redogöra för vad hon uträttat i hans tjänst. De, som varit riktigt duktiga i att skada sin nästa till hälsa och välstånd, få beröm, men för dem, som ej skött sig med tillbörlig flit och framgång, vankas prygel. Efter denna årsredogörelse med premier och straff genomgås en repetitionskurs i de förskräckligaste förbannelser och förvrängningar av kyrkobönerna, särskilt Fader-vår. Häxorna får också lära sig, hur man lättast åstadkommer hagel och oväder, framkallar sjukdomar, gör män och kvinnor oförmögna till kroppslig sammanlevnad och ofruktsamma, huru man försänker människor i sömn eller dödar dem genom förgörning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 336; Det stora trolldomsraseriets tid)

Vilken ordning och god anda som konungen (Gustav II Adolf) strävade att upprätthålla i (sin) här, visa hans krigsartiklar. Däri heter det ... : " ... Vilken som försmädar Herrans namn, drucken eller nykter, och bliver därtill vunnen med tre vittnen, han skall döden dö utan alla nåder. Allt Guds namns missbruk med svärjande och bannande skall vara förbudet. (Be)finnes någon och övertygas sådant att göra i hastighet eller av någon iver uti sitt kall, då give därföre, efter som han är till, uti fattigbössan eller pundes ( = må agas) i regementets åsyn, då korum är hållet. Gör det någon av en lättfärdig sedvana eller i dryckesmål (= drucket tillstånd), då böte en halv månads sold till hospitalet (= sjukhuset) och uti nästa korum mitt i ringen göre Gudi avbön på knä." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 105-106; Gustav Adolfs krigsartiklar)

Gudsförsmädelse straffades strängt i gångna tider. I en Kungl. förordning av 1621 heter det: "Där hans hånlige ord finnes af Consistorialibus at wara med någon Försmädelse och Blasphemia bemängde, skal han ... dömmas till Swerdet och executeras utan nåder." Den kvicke och djupsinnige engelske författaren G.K. Chesterton, en av kristendomens slagfärdigaste författare i vår tid (i mitten av 1900-talet), har skrivit: "Blasfemi vilar på tro, och försvinner med den. Om någon betvivlar detta kan han allvarligt sätta sig ned och försöka tänka blasfemiska tankar om Tor. Jag tror att hans familj vid dagens slut kommer att finna honom i ett tillstånd av viss utmattning." (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 31)

Vad är religion? Jag har grubblat mycket över det, men förgäves. Jag grubblade särskilt över det den gång då jag tvingades att officiera som biskop i full ornat vid karnevalsfesten för några år sen och dela ut den heliga nattvarden åt dvärgarna från hovet i Mantova som deras furste tagit med sig hit för karnevalens skull. ... Och jag slängde ut vinet över dem som satt där och glodde häpna och bleka på vår dystra nattvardsfest. Jag är ingen hädare. Det var de som hädade, inte jag. Men fursten lät slå mig i bojor för några dar, för det var meningen de skulle haft nöje av det lilla skämtet men jag hade förstört alltsammans och gästerna hade blivit mycket upprörda, nästan skrämda. ... Han släppte mig snart, förr än som bestämts, jag har intryck av att han lät straffa mig mest för gästernas skull, så snart de rest blev jag släppt. Men tiden närmast efteråt såg han lite skyggt på mig och ville så gärna att vi blev ensamma, det tycktes nästan som om han var en smula rädd för mig. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 19-20)

(Kristus är främst i vår lag sedan kristendomen blev antagen), så börjar Västgötalagens 1:a balk, kyrkolagen (fritt formulerad till nutida svenska). Våra senare lagar rymma hädelseparagrafer ... vår äldsta lag har ingen, den uttrycker sig härvidlag endast positivt. Ett heligt namn rymde inom sig en så oerhörd kraftladdning, att en förgripelse därpå redan i och för sig innebure allt av fara och straff. ... I Krist är det nu som allmakten bor, och namnhelgden är ett med allmakten, lagens mellanhand behöves ej. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 85; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)


Egna kommentarer och funderingar: I ett återställelseperspektiv ser vi hur sonen till en fader, som inte var en israelitisk man, och till en moder Selomit, vars namn betyder "fredlig", nu upprättas i Jesus Kristus, Han som var son till en israelitisk moder och med en Fader som inte var en israelitisk man.

Vad angår en möjlig jämförelse mellan Jesus och sonen till en egypter kan vi meditera över Joh 4:44 (Jesu eget land är Judeen, där Hans Faders hus är) och Upp 11:8 (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem kallas allegoriskt Sodom och Egypten).

Sonen som anklagades för att smäda Namnet och som stenades på Mose tid undgår nu stenarna. Och Moses stora och förunderliga gärningar byts mot Jesu fina, förebildliga gärningar.


Grekiska ord:

bastazô (bära) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 10:31 – Syr 6:25; Bel och Draken v 36(Theod); Matt 3:11; 8:17; 20:12; Mark 14:13; Luk 7:14; 10:4; 11:27; 14:27; 22:10; Joh 12:6; 16:12; 19:17; 20:15. Apg 3:2; 9:15; 15:10; 21:35; Rom 11:18; 15:1; Gal 5:10; 6:2,5,17; Upp 2:2; 17:7.

blasfêmia (hädelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:65; Luk 5:21; Joh 10:33 – Tobit 1:18(S); 1 Mack 2:6; 2 Mack 8:4; 10:35; 15:24; Matt 12:31; 15:19; Mark 3:28; 7:22; 14:64; Ef 4:31; Kol 3:8; 1 Tim 6:4; Judas v 9; Upp 2:9; 13:1,5-6; 17:3.

lithazô (stena) 2 Sam 16:6; Joh 10:31-33; Apg 14:19 – 2 Sam 16:13; Joh 11:8; Apg 5:26; 2 Kor 11:25; Hebr 11:37.

poios (av vad slag/vad slags) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 19:18; Joh 10:32 – Tobit 5:9; Matt 21:23-24,27; 22:36; 24:42-43; Mark 11:28-29,33; 12:28; Luk 5:19; 6:32-34; 12:39; 20:2,8; 24:19; Joh 12:33; 18:32; 21:19. Apg 4:7; 7:49; 23:34; Rom 3:27; 1 Kor 15:35; Jak 4:14; 1 Petr 1:11; 2:20; Upp 3:3.


Ytterligare studier:

5 Mos 26:8; Matt 9:3; 26:66; Joh 5:18,36; 7:19,23; 9:3; 10:39; 11:8; 19:7; Apg 4:9; Ef 2:10; Fil 2:6; Upp 13:5; 16:9,21; 22:11.


Rodney R. Hutton "The Case of the Blasphemer Revisited (Lev. XXIV:10-23)" Vetus Testamentum 49.4 (1999): 532-541.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-04; 2011-08-14; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:34-36 Jesus svarade dem: “Har det inte skrivits (och är det inte skrivet) i * (P45,א*) lagen att/: ’Jag talade, ni är gudar.’ Om Han ’talade till’/kallade de där ’gudar’, i riktning mot vilka Guds utsaga blev/kom (och skriften förmås/kan inte lösas upp), säger ni till Den som Fadern helgade och skickade bort in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ att/: ’Du hädar’, eftersom Jag talade: ’Jag är en Guds Son’?”

Ord för ord: 10:34 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) svarade dem '-en Jesus'/Jesus: inte är-(det) havande-varit-(och-varande)-skrivet i '-en lag'/lagen att jag talade: gudar är-(ni)? 10:35 (17 ord i den grekiska texten) om (till)-de-där (han)-talade gudar i-riktning-mot vilka '-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds blev, och inte förmår lösas-upp '-en skrift'/skriften 10:36 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (till-den)-som '-n fader'/fadern helgade och skickade-bort in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen ni säger att (du)-hädar, eftersom (jag)-talade (en)-son guds (jag)-är.


1883: Jesus svarade dem: Är det icke skrifvet i eder lag: ”Jag sade: I ären gudar?” Har han nu kallat dem gudar, till hvilka Guds ord kom, och kan skriften icke varda om intet, sägen då I till honom, hvilken Fadern har helgat och sändt i världen: du hädar, därför att jag sade: jag är Guds Son?

1541(1703): Jesus swarade dem: Är icke skrifwet i eder lag: Jag sade, I ären gudar? Hafwer han nu kallat dem gudar, till hwilka Guds ord skedde; och Skriften kan icke warda omintet; Och I sägen dock till honom, som Fadren helgat hafwer, och sändt i werldena: Du häder Gud; derföre att jag säger: Jag är Guds Son?

LT 1974: ”I er egen lag står det, att människorna är gudar”, svarade han. ”Skriften, som inte kan vara osann, kallar ju de människor som Guds budskap kom till för gudar. Kallar ni det då för hädelse när den Helige, som Fadern har sänt i världen, säger: Jag är Guds Son? ”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose och sade: "Skåda, Jag har gett/helgat (och ger/helgar) dig (till) en gud åt farao." (2 Mos 7:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Jag skall helga vittnesbördstältet och offeraltaret. Och Jag skall helga Aron och hans söner att vara präster åt Mig." (2 Mos 29:44, Grekiska GT)

De fann (att) det hade skrivits (och var skrivet) i lagen, (i) vilken Herren hade ålagt Mose .... (Neh 8:14a, Grekiska GT)

(Gud sade i en synagoga av gudar:) "Jag talade: 'Ni är gudar och alla (är) den Högstes söner.'" (Ps 82:6, Grekiska GT)

Vår Guds ord stannar in i (den kommande) tidsåldern. (Jes 40:8b, Grekiska GT)

(Jeremia sade:) "En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot mig och sade: ... 'Innan det 'dig komma ut'/'att du kom ut', ut ur moderliv(et) hade Jag helgat (och helgade) dig. Jag hade satt (och satte) dig (till) en profet in i nationer.'" (Jer 1:4,5b, Grekiska GT)

(Kungen talade:) ”Skåda, jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) som vandrar omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:25, Grekiska GT)

(Herren) helgade (Mose) i tro och saktmod. (Syr 45:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då den som prövar hade kommit till/fram, talade han till (Jesus): ”Om Du är en Guds son, tala för att de här stenarna må bli bröd.” (Matt 4:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda.” (Matt 5:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "En person) som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike. * (א*) “ (Matt 5:19)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Dåraktiga och blinda, ty vilket är större, guldet (i templet) eller templet, det som har helgat guldet, ... gåvan eller offeraltaret, det som helgar gåvan?" (Matt 23:17,19b)

(Prästledaren sade: “Jesus) hädade! Vilket behov har vi ännu av vittnen? Skåda, ni har nu hört hädelsen.” (Matt 26:65b)

(Prästledarna, de skriftlärda och de äldste ’skojade med’/hånade Jesus och sade:) "Han räddade andra. Sig själv förmår Han inte rädda. Han är (en) Israels kung! Låt Honom nu stiga ned från korset, och vi må (א,* א) tro emot Honom. Han ’övertygas (och har övertygats)’/’förtröstar (och har förtröstat)’ emot Gud. Låt Honom frälsa nu, om Han vill (ha) Honom, ty Han talade att/: "Jag är en Guds son.'" (Matt 27:42-43)

(Några av de skriftlärda ‘räknade alltigenom’/övervägde i sina hjärtan angående Jesus:) ”Varför samtalar Den här på det här sättet? Han hädar. Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, om ej en, Gud?” (Mark 2:7)

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): "Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son." (Luk 1:35)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

Då folkskarorna hade skådat vad Paulus hade gjort ... sade de: ”Gudarna, som har varit/blivit lika människor, har stigit ned i riktning mot oss.” (Apg 14:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus talade) med anledning av sin kropps tempel. (Joh 2:21)

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:17)

(Jesus sade till judarna:) ”Ni har inte (Faderns) utsaga stannande/kvar i er, eftersom Den där som Han har skickat bort, (i/på) Den här tror ni inte. Forska i skrifterna, eftersom ni tänker, (att) ni i dem har tidsålderslångt liv. Och de där är de som är vittnen med anledning av Mig. Och/men ni vill inte komma i riktning mot Mig, för att ni må ha liv.” (Joh 5:38-40)

(Jesus sade till folkskaran:) ” Om en människa på en sabbat tar/företar en omskärelse, för att Moses lag ej må upplösas, är ni (då) gallsjuka/argsinta på Mig, eftersom Jag på en sabbat gjorde en hel människa frisk?” (Joh 7:23)

Men (P66, א,* א, A) det blev de förnyade tingen(s högtid) i * (P45,א,*א) (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Det var (hela tiden) oväder, och Jesus vandrade (hela tiden) omkring i helgedomen i Salomos pelargång. (Joh 10:22-23)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Johannes sätt att bruka Gamla testamentet har sina särdrag. Allmänt kan sägas att Johannes citerar mindre än de övriga evangelisterna. Samtidigt är anspelningarna många. Johannes kan sitt Gamla testamente, och det märks. Eftersom han hellre antyder än tydliggör, kan det ofta vara svårt att avgöra om det finns medvetna anspelningar eller inte i det han skriver. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 331 i kommentar till Joh 19:16b-42)

Man brukar säga att den anglikanska kyrkan har en trefaldig auktoritet: Skriften, traditionen och förnuftet. Men det är inte sant. Naturligtvis spelar traditioner och förnuft en viktig roll i förståelsen av Skriften. Men vad gör vi när Skriften, traditionen och förnuftet hamnar i konflikt med varandra? Svaret är att då är det Skriften som gäller. Jesu lärjungar är kallade att på ett radikalt sätt låta bli att anpassa sig till traditioner och konventioner för att kunna visa respekt för Skriften och Jesu herravälde. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 220 i kommentar till Mark 7:9)

Alla ”tillägg” och traditioner som inte stämmer överens med Skriften behöver konfronteras. Det kan låta hårt och inte alls ekumeniskt. Jag drömmer om djupgående teologiska lärosamtal mellan dem som företräder Traditionen och dem som fortfarande anser att principen Sola Scriptura (Skriften allena) bör gälla. Vi får inte förlora Bibeln! (Björne Erixon "Rymma eller rymmas?" s 267-268)

Den ortodoxa (kyrkans) lära har sin grund i Bibeln och den kyrkliga traditionen. Båda ses som uttryck för Andens röst i kyrkan och kan därför inte stå i motsättning till varandra. Den muntliga traditionen fanns från början i apostlarnas undervisning. Inom denna tradition utformades Bibeln som kyrkans heliga skrift och som en del av den gudomliga uppenbarelsen, som är källan till all kunskap om Gud och om mötet mellan gudomligt och mänskligt. Traditionen är inte ett mekaniskt överlämnande av arvet från fäderna utan en levande ström genom historien, Andens sätt att för varje generation uppenbara den gudomliga sanningen. För de fromma är traditionen Guds eviga röst i tiden. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 61-62)

Bland de många goda impulser som kan märkas i dagens predikan finns en som inte kan godtas om man har Skriften till rättesnöre: tyckandet. I press och etermedia har vi gott om tyckare, och deras tyckande är inte alltid uttryck för tanken: så tycker jag, men jag kan ha fel. En plats måste finnas, där vi slipper tyckandet: Guds hus. Där bör det inte heta: Jag tycker, utan: Så säger Herren. För Kristi församling är det av föga intresse vad pastor X eller Y tycker i olika frågor, men viktigt vad som är Herrens ord. Men det finns en annan våg, märkbar i karisma-rörelsen, som också har sina risker. Gång efter annan framträder någon med anspråk på att ha profetians nådegåva och börjar sina ord med: ”Så säger herren ...” varpå Herren sägs tala i Jag-form. Detta kan vara en verklig profetisk ingivelse, men gåvan att skilja mellan andar behövs för att kunna skilja sådant från vad som är mänskligt munväder med syfte att framhäva den talande. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 231 i kommentar till Jer 23:16-24)

Skriften ger oss möjlighet till objektiv bedömning. Den inrymmer ”den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga” och gör det möjligt för kyrkan att under följande tider jämföra sitt liv och sin undervisning med den ursprungliga församlingens. Den utgör kyrkans minnesceller, så att när den rätta synen på sanningen försummas eller glöms, denna genom ett ivrigt studium av de grundläggande dokumenten kan återställas. När vi tar i beaktande den stora variation av temperament, synpunkter, kultur och dylikt som finns representerade i den kristna kyrkan, liksom de olika föreställningar som århundradena igenom blivit allmänt omfattade, är det väl att denna objektiva standard finns. Bibeln för alltid kyrkan tillbaka till grundsanningarna. (Leon Morris "Jag tror på uppenbarelsen" s 75)

Det skulle vara utomordentligt betydelsefullt, om alla som förkunnar ordet erkände och gjorde rätt åt Skriftens art av inspirerat gudsord. Nu ifrågasättes ofta detta heliga gudsord, som är det enda ord, som verkar heligt liv. Därmed utlämnas lyssnarna åt lärares tyckande och tänkande och människoordets hela svaghet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 131 i kommentar till 2 Tim 3:10-4:5)

Många försöker bygga på en annan grund än Guds ord och menar sig likväl vara goda kristna. Ty när Guds ord kommer i konflikt med den allmänna opinionen, blir ordet en stötesten och en förargelseklippa. För vår gamla människa är det alltid obekvämt att bygga på den grunden som heter Guds ord. Hon bygger hellre på sina egna förtjänster, på sin goda moral, på egna eller andras åsikter. Hon skall till varje pris ha sin egen vilja igenom. Sedan får Gud tycka vad han vill. Lever man ett anständigt moraliskt liv och sköter sitt, så skall väl det i all rimlighets namn räcka. Man kan väl vara en kristen utan att ta det så bokstavligt med Guds ord. För övrigt börjar ju Guds ord bli otidsenligt och föråldrat på en del punkter och nu finns det nya grundstenar att bygga på. Människor är ju så kloka och förståndiga nu för tiden. Vi har fått en ny människouppfattning, en ny samhällssyn, vi disponerar grundstenar som är bättre än Guds ord. Skulle de inte duga som underlag för ett hyggligt människoliv, ett kristet liv. Ack, allt vårt eget är bräckliga lerskärvor som spolas bort i de strida höstfloderna. Livsbygget föll omkull och dess fall var stort. (Josef Rösby "Bygger du på grunden?"; kommentar till Matt 7:22-29; Jönköpings-Posten den 5 augusti 1960)


ca 1950 - ca 1900

Igår fick vi en ny regering. Sandler, Engberg, Strindlund och ett par till gick - men jag tror, det "ä samme skit i kruka som i locket", det är i alla fall bara partigubbar. Men Sandler var nog bra att få undan. Det påstås att ett förband på 5.000 man gett sig av från Sverige idag för att hjälpa Finland. Jag hoppas, det är sant. Igår var jag så nere, så jag tog min tillflykt till Guds ord, och fick följande svar i Bibeln: "Intet hindrar Herren att giva seger genom få likaväl som genom många." Ack, om det vore så! Finland klarar sig bra hittills, men hur ska det gå i fortsättningen. Nationernas Förbund har haft sammanträde, men resultatet är magert. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 28; 1939-12-13)

Tag bort den heliga skrifts gudomliga auktoritet eller åtminstone följa den riktning inom "vetenskapen", som förkastar hela Johannes evangelium såsom oäkta samt anser denna dom såsom ett osvikligt resultat af den vetenskapliga forskningen, och var står vi då? ... Hafva vi icke uti den heliga skrift en verklig gudomlig uppenbarelse med gudomlig auktoritet, på hvilken vi kunna säga: "Så talar Gud", då stå vi utan svar på lifvets frågor, då gå vi mot en evighet, om hvilken vi icke veta, huruvida den är mörker eller ljus eller någonting alls. Låt oss behålla vår gamla bibel! ... ... Låt den s.k. vetenskapen segla iväg på sin nya skuta, låt henne hissa alla vimplar och sjunga sitt eget lof. Vi komma efter på den gamla skutan och sjunga den heliga skrifts lof. Hon ser icke så ståtlig ut, men hon är hel i botten. (P. Waldenström "Hafva vi någon verklig uppenbarelse af Gud i den heliga skrift?"; Jönköpings-Posten 1915-03-13 och 1915-03-17)

Min ställning till Kristendom, Religion och Teologi är fullt bibeltrogen, men icke ortodox. ... Har nyss mottagit Leibnitz correspondens med Bossuet om Synkretism = försoning mellan Katolsk och Protestantisk Kyrka, och förbereder artikel i ämnet. På visst sätt är jag Swedenborgare äfven, men icke enligt Vera Religio Christiana, der Teologien börjar igen. Mera kan jag icke säga; hänvisar till Blå Boken, der ämnet är slutbehandladt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 146-147; brev 27 sept 1910 till Carl Magnus Palmgren; Vera Religio Christiana - "Den kristna sanningen" - är Swedenborgs sista arbete, där han ger en uttömmande framställning av sin religiösa uppfattning och bland annat förkastar den ortodoxa treenighetsläran och den lutherska rättfärdiggörelseläran)

Nu läser jag Genesis och Psaltaren och skrifver glosor. Jag har anledning tro att Genesis innehåller djupa hemligheter, och att en gång någon, värdigare än jag, får lof att finna dem, och att Bibeln räddar sig sjelf och menskligheten. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909 s 357; brev 28 mars 1909 till Albert Wickman)

Icke allenast varje bok i bibeln är nödvändig och fyller sitt vissa syfte, utan även varje kapitel, ja, varje liten del av ett kapitel är nödvändig på sin plats för att fullända den gudomliga tanke, som genomgår hela bibeln. (John Ongman "Bibelns enhetlighet" s 159)

Den Okändes Götterdämmerung, det är Mamsell Keys rapakalja: med panteism, Grekerdom; ... Skönhetstrang med pederasti, oljefärgstaflor i stället för den gudomliga naturen. Nej tack! Då har jag bättre i Gamla och Nya Testamentet, i skogen och på hafvet, i arbetet och familjen, i nya tankars födande i ensamhet (momentan) och med smärta! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 136; brev 14 juni 1905 till Emil Schering; en anonym samling med titeln Aus den Tagen der Götterdämmerung hade i Tyskland tillskrivits Strindberg, i själva verket var en person vid namn C.L. Schleich författaren)

Luther gick tillbaka till apostlarnes kristendom, som nu höll på att humaniseras, och han var mer ortodox än påvarne och koncilierna. Man bör endast föreställa sig honom vid disputationen om nattvardsläran då han med kritan skriver på bordet: "Detta är min lekamen och mitt blod." "Detta är", det är bokstavstron utan betydelse, utan tolkning, utan tydning, det är blind tro, underkastelse utan appell. . . . I påvens ställe satte han bibelns ofelbarhet, och det var en större olycka, ty med den boken kan man bevisa allt och intet. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 29)

Låt mig nu i all broderlig kärlek påminna envar, som sedermera torde skriva i denna fråga (om sättet att insamla medel till bedrivande av andlig verksamhet), att hålla sig uteslutande till det, som "står skrivet". Våra egna ord och meningar gälla i denna, såsom i alla andra andliga frågor, a b s o l u t i n t e t. (John Ongman "Kristlig offervillighet eller Det fördärvbringande festväsendet" s 5)


ca 1900 - ca 1875

Vilka böcker håller ni mest av? Svar: Bibeln; Chateaubriand: Genie du Christianisme; Swedenborg: Arcana Coelestia; V. Hugo: Les Misérables; Dickens: Lilla Dorrit; Andersens Sagor; Bernadin de St. Pierre: Harmonies de la Nature; Kipling: diverse. (August Strindberg "August Strindbergs självbekännelse" s 206; år 1899)

I allmänhet afråder jag Er från att läsa mina skrifter. De äro ej skrifna för ungdom utan för äldre menniskor, samt tillhöra en förgången tid, som var intressant på sitt sätt, men numera icke har något att lära bort åt samtiden, och hvarje period i litteraturen har sin karakter och sina stridsfrågor som snart gå förbi. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 241; brev 23 dec 1897 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg)

Måndag 22 november (1896). ... Bad den Evige upplysa mig och slog upp Bibeln. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 16)

(Paulus) har inte skrifvit den der smörjan som går under hans namn, oaktadt han väl var den enda som kunde skrifva sitt namn af hela slöddret. För resten skiter jag i Paulus liksom i hela den Heliga Skrift och dess stölder från Buddha, som då hade egen statsreligion i Östern. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 187; brev 3 aug 1894 till Leopold Littmansson)

Reqv: Rydberg: Bibelns lära om Kristus. Norddal (?) Om lögnen! Thomas a Kempis: Kristi efterföljelse. Bibeln (hela) med fraktur! Billig Stiftelseupplaga. Jag skall nemligen bli läsare på nyåret. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 383-384; brev den 24 dec 1883 till Claes Looström)


ca 1875 - ca 1850

Att ropa på Skriftens ande, der man saknar Skriftens ord, det har alltid warit swärmeandars sed. Låt du derföre allt sådant fara och blif wid Guds ord, så, som de står skirfna, wetande, att Skriftens ande aldrig är något annat, än hwad som står skrifwet. ... Någon jemkning fördrager (Herrens ord) icke, ty drages wägen aldrig än så litet på sned, så leder den snart icke fram till fadershusets port. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 376-377 i kommentar till Joh 6:60-71)

Man finner att bibelkommissionen uti sin ifrågavarande öfversättning låtit kvarstå en af de djupaste och öppendagligaste förfalskningar, som någonsin insmugit sig i den heliga skrift, jag menar de bekanta understuckna orden i 1 Joh. 5: 7, 8. . . . (De understuckna orden) uppdyka (först) i codex toletanus från 7:de eller 8:de århundradet. . . . I den grekiska texten inkom det falska stället först i början af 1500-talet. Luther uteslöt det ur sin bibelöfversättning och när det likväl blef insmuget i en lektionar af år 1547, besvor han de lärde, att "de för sanningens skull må utelämna detta tillägg och återställa den grekiska texten till sin renhet". Den nyaste tidens förnämste textforskare, bibelöfversättare och bibeltolkar hafva i skarpa ordalag uttalat sin dom däröfver att det oäkta stället ännu kvarstår i samtliga bibelupplagor. . . . Man har till ursäkt anfört, att det gamla för många kära ställets utplånandet skulle störa församlingens frid. Men detta är att gifva sanningen andra rummet och en kortsynt betänklighet det första. Ty kortsynt är hvarje betänklighet, som lämnat det rätta ur sikte, och osäker den frid, som bygges på annan grundval än sanningens. Må vördnaden för bibelordet hädanefter taga ut sin rätt! Intills detta skett, bör man, enligt min åsikt, föredraga den gamla öfversättningen framför en ny. (Viktor Rydberg "Om Bibelkommissionens förslag om öfversättning af nya testamentet" s 234-237; kyrkomötesanförande den 23 september 1868)

Nu har jag min motion färdig och skall i onsdagens plenum uppläsa den. Den utgår på afskaffandet af alla eder på bekännelsen, hvilka kyrkolagen föreskrifver och deras ersättande med löften så formulerad, att den heliga skrifts uteslutande auktoritet i trossaker och de symboliska böckernas underordnade ställning tydligt framhållas. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 130; brev 13 sept 1868 till S.A. Hedlund)

Reformationen kom äntligen och tvang den tidens bildade att odla svenska språket. Vad Luthers bibelöversättning verkade för det tyska språket har blivit utrett och befunnits nära nog omätligt; vad de svenska bibelöversättningarne verkade har kanske icke blivit tillräckligt uppskattat; de gåvo i varje fall den första väldiga stöten åt en rörelse, som sedan fortgått och, medan den slutligen utvecklade en inhemsk klassisk litteratur, tillika strävat att giva språklivet en frisk och saftbringande rot genom medeltidspedanteriets utrotande ur våra skolor och hävdandet av svenska språkets goda rätt vid ungdomens undervisning. (Viktor Rydberg "Modersmålets litteratur i skolorna" s 256; Göteborgs Handelstidning 1861-01-26 - 1861-02-06)

I Sverige hafva vi sedan många årtionden tillbaka ägt en bibelkommission och i alla härads-prostarkiv "hvila redan till förmodad granskning" åtskilliga öfversättningar, som medlemmarne af denna kommission åstadkommit. Enskilde män, till en del af stor förmåga (Agardh, Thomander m.fl.) hafva uträttat mycket, och utan tvifvel mer än kommissionen för det ifrågavarande ändamålet. Men här i Sverige synes sträfvandet hitintills mera gällt formen än innehållet - mer afsett att modernisera uttrycken eller tvärt om, än ingå i en sträng, af alla dogmatiska förutsättningar frigjord granskning. . . . Wieselgren anför följande utdrag ur bibelkommissionens öfverläggningar: En af medlemmarne hr T. (Tingstadius) förklarar rörande något ord eller uttryck: "Jag vill ha en ändring". Hr Ö. (Ödmann): "jag vill ha det gamla orördt". Ordföranden hr L. (ärkebiskop Lindblom), medlar på följande sätt mellan parterna: "Goda Ö! låt T. få rätt denna gången, så skall Ö. få det nästa gång". . . . Af den reformerta kyrkans bibelöfversättningar, som vore erkändt riktigare än Luthers, om också ej så formfulländade, ville (tyska lutherska) teologer ingenting veta och ingenting lära. (Viktor Rydberg "Om Bibelöfversättningar" s 131-132; Göteborgs Handelstidnings Veckoblad januari 1859)

Vi protestanter erkänna ingen annan urkund för kristendomens läror, och i tros-saker ingen annan myndighet än den Heliga Skrift. Det är för oss således af hög betydelse att äga Bibeln, hvilken vi vörda såsom Guds Ord, i ett så riktigt, med urtexten öfverensstämmande, från tillsatser och förfalskningar renadt skick som möjligt. . . . Bibelöfversättningarnas historia bildar i och för sig ett högst intressant kapitel, som står i det närmaste förhållande till människosläktets utvecklingshistoria och trognare än kanske någon annan sida af denna afspeglar människoandens kamp för ljus och frihet. Detta är också helt naturligt, då man betänker, hvilket inflytande Bibeln utöfvar och tillfölje af sin inneboende anda måste utöfva på folkslagen. Dess inflytande kan icke fullt uppskattas, det kan endast spåras. Vi se dagligen (nu år 1859) för våra ögon, huru denna bok, öfverflyttad på barbariska, förvildade och ordfattiga tungomål, gör dessa till verktyg för ett högre Gudsmedvetande, därigenom utvidgar området för råa, nästan djuriska stammars begrepp och tankekraft, öppnar dem en ditintills stängd andlig värld, och därmed banar dem vägen till sedlighet, frihet och förmåga af en själfständig nationel och mänsklig tillvaro. Men Bibeln, öfversatt till folkspråken, äger en annu djupare inflytelse än denna. Han är, såsom sådan, den mänskliga frihetens borg och klippa, ty, satt i den enskilda människans hand, talar han som ett Guds ord omedelbart till henne och ställer ingen jordisk makt, intet hedniskt eller judiskt-kristligt medlare-ämbete, intet prästvälde mellan Gud och människan. Bibeln är prästväldets evige fiende och skall en gång tillintetgöra detsamma, förverkligande den höga läran om Kristus såsom den ende öfversteprästen, ändan på allt prästadöme, och alla kristna som ett prästerligt folk. Bibelöfversättandets historia visar ock, att den på kristendomen olyckligt inplantade hierarkin till fullo insett detta, att hon gjort allt för att hindra Bibelns läsning och mycket för att förfalska dess innehåll efter sina afsikter. (Viktor Rydberg "Om Bibelöfversättningar" s 126-127; Göteborgs Handelstidnings Veckoblad januari 1859)

Dogmers subjektiva berättigande bör . . . ingen underkänna, ty det är helt naturligt, att tron vill göra sitt innehåll, hvilket detta än må vara, klart för sitt eget öga och fixera det i åskådliga former. Men vid detta arbete tillhör det den kristliga ödmjukheten att erkänna, det misstag äro möjliga. Den gemensamma grunden för allt dogmatiserande är skriften, men att af det, som där ligger "in nuce", göra ett det andligas hela område omfattande system, är ett vanskligt arbete, vid hvilket än den ena, än den andra riktningen kan i olika punkter komma sanningen närmast. Till detta erkännande, så naturligt som det borde förefalla, förmå dock icke "de allena saliggörande" kyrkornas män att bekväma sig, men dem förutan kan det en gång ske. (Viktor Rydberg "Den nyaste teologiens historia" s 124; Göteborgs Handelstidning 6-8 juni 1858)

(Korporal Brants) övertygelse om fostersonen (Svens) redlighet var lika starkt rotad som hans tro på bibeln, och att angripa Svens heder var att angripa hans egen. . . . (Djäknarne) sågo (vid auktionen) en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen. Det var korporalens familjebibel, den han ärvt av sin far, och på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar, var antecknad . . . det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets slag. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 120,128-129)


ca 1850 - ca 1600

Vi fördes uppför en ren och välbelyst stentrappa till en av själva fängelselokalerna. Det fanns flera i denna del av byggnaden, men beskriver man en har man beskrivit alla. Det var ett stort, vitkalkat rum, vars fönster vette mot det inre av fängelset men faktiskt gav rummet mer ljus än man kunde ha väntat sig. En stor brasa brann i spisen, ett stort bord stod där framför och kring detta satt tio, tolv kvinnor på träpallar: det var deras matbord. ... Ovanför spisen hängde en stor anslagstavla med bibelspråk; sådana var också placerade överallt i rummet, tryckta på lappar liknande dem man gör sina anteckningar på i skolan. ... Vi gick in i den närmaste cellen. Det var en stenbur, åtta fot lång och sex fot bred, med en bänk i kortändan. Under den låg en grov matta, en bibel och en psalmbok. ... Tänk er en man som är dömd att tillbringa sin sista natt på jorden i denna cell. ... Mekaniskt tar han emot bibeln (av prästen) och försöker läsa och lyssna. Nej. Han kan inte hålla tankarna samlade. Boken är sliten och nersolkad av lång användning - precis som den bok han hade i skolan, för fyrtio år sedan! Han har kanske inte ägnat den boken en tanke sedan han övergav den som barn. ... Prästens röst återkallar honom till verkligheten. Han läser de högtidliga löftena ur den heliga boken, löftena om förlåtelse för den som ångrar sig, och dess skräckinjagande fördömelse över dem som framhärdar. (Charles Dickens "Ett besök i Newgatefängelset" s 68,77)

Först i slutet af det adertonde århundradet och under loppet af det innevarande hafva de katolska folken, åtminstone det katolska Tyskland, blifvit hugnade med öfversättningar af Biblen på folkets språk. Sådana öfversättningar, gjorda af katolske andlige, äro den af Brentano, Dereser och Scholz (år 1831), den af bröderna van Ess(år 1837-38) och senast den af Allioli (år 1846). Men äfven dessa ligga i påfliga fjättrar. Så till exempel bibehåller Allioli 1 Mosebok 3, 15, den påfliga förfalskningen af Hieronymi text i Guds ord till ormen: "Hon (naturligtvis Maria) skall söndertrampa ditt hufvud"; men Allioli tillägger förstulet i en anmärkning: "Hebreiska texten har: Han skall söndertrampa ditt hufvud". Detta är karakteristiskt. Man kan endast med sorg och afsky betrakta en sådan feghet eller en sådan lek med sanningen. Här skåda vi människoanden i sin sträfvan till ljus och frihet besegrad och klafbunden. (Viktor Rydberg "Om Bibelöfversättningar" s 128-129; Göteborgs Handelstidnings Veckoblad januari 1859; BG Ask-kommentar: Den grekiska översättningen Septuaginta läser "autos" i 1 Mosebok 3:15, d.v.s. "Han skall . . . ")

Louis Lambert föddes 1797 i Montoire. . . . Vid endast fem års ålder hade Louis fått Bibeln i sina händer, och denna bok, i vilken så många böcker ryms, hade avgjort hans framtid. Kunde han väl med sin barnsliga fantasi redan fatta Skriftens djupa mystik? Kunde han följa den helige Andes världsomfattande flykt? Tjusades han kanske helt enkelt av den romantiska dragningskraft, som ligger i den orientaliska diktningen, eller kände sig hans barnsligt oskuldsfulla själ i samklang med den upphöjda religion, som Skaparen utgjutit i böckernas bok? En del av våra läsare kommer att i vår berättelse få svar på dessa frågor. Detta första bibelstudium hade i varje fall till följd att Louis gick omkring överallt i Montoire och letade efter böcker. Han fick dem ofta till skänks, tack vare det bestickande sätt, som är barnens egen hemlighet och som ingen kan motstå. Sålunda studerade han på egen hand, utan andras vägledning, tills han blev tio år. (Honoré de Balzac "Louis Lambert" s 121)

(Bokverket "Allmänna tyska biblioteket" 1765-1806) mötte ett egendomligt öde, som i tidens lopp icke kunde avvändas. Man hade nämligen ditintills med trohet och tro antagit, att (bibeln) var skriven i en (och samma) anda, ja, att den var ingiven av den gudomliga anden och så att säga, dikterad. Dock hade redan för länge sedan oöverensstämmelserna i dess skilda delar än klandrats, än försvarats av troende och vantrogna. Engelsmän, fransmän, tyskar hade med större eller mindre häftighet, skarpsinne, fräckhet och harm angripit bibeln, och likaså hade den åter tagits i beskydd av allvarliga, välsinnade människor i varje nation. Jag för min personliga del höll den kär och dyrbar, ty det var nästan ensamt den, som jag hade att tacka för min sedliga bildning, och tilldragelser, lärdomar, symboler, liknelser, allt hade djupt inpräglats i mig och på ett eller annat sätt varit verksamt. Mig misshagade därför de orättvisa, hånfulla och förvrängande angreppen; dock var man redan då så pass långt kommen, att man som ett huvudförsvar för många ställen mycket villigt antog, att Gud hade rättat sig efter människorna tänkesätt och fattningsgåva, ja, de av anden drivna hade dock icke fördenskull kunnat förneka sin karaktär och sin individualitet, och Amos som koherde talade icke Jesajas språk, vilken skall ha varit en furste. . . . Resebeskrivningar blevo ett kraftigt hjälpmedel till belysning av de heliga skrifterna, och nyare resenärer, utrustade med många frågor, skulle genom besvarandet av desasa vittna för profeterna och apostlarna. Medan man på alla håll bemödade sig om att föra fram de heliga skrifterna till ett naturligt åskådningssätt och göra deras egentliga begrepp och föreställningar mer allmänfattliga, för att genom denna historiskt-kritiska syn mången invändning skulle avlägsnas, mycket anstötligt utplånas och allt tomt gäckeri göras overksamt, så framträdde hos några män den alldeles motsatta sinnesarten, i det dessa valde de dunklaste och hemlighetsfullaste skrifterna till föremål för sina betraktelser och genom konjekturer, beräkningar och andra sinnrika och sällsamma kombinationer ur skrifterna själva ville, om icke uppklara, så dock bekräfta dem och, såvitt de innehöllo förutsägelser, bevisa dessas riktighet och därigenom rättfärdiga en tro på det, som nu närmast var att förvänta. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 22-24)

Spener säger ... att Guds Ord måste bo rikligen bland människorna. Spener skiljer på två slags predikningar; den predikan som görs utifrån mänsklig talekonst och bara visar predikantens lärdom samt den predikan som predikas i Herrens Ord enfaldigt men med kraft. ... Följande tre betydelser visar sig i begreppet "rikligen": 1) Omfånget: Alla Skriftens böcker måste bli kända för församlingen. 2) Förståelsen: Texten måste förstås i sitt sammanhang. 3) Praktiken: Det hörda Gudsordet måste mogna i handling. ... Guds ord är enligt Spener inte av människor. Det har kraft i sig själv. Därför är den predikants arbete, som inte har den sanna tron, inte helt förgäves. Men den levande kännedomen om Guds Ord kommer först genom den Helige Andes verkande. Den Helige Ande kan också verka vid sidan av Guds Ord, särskilt gäller detta människor före omvändelsen. För det mesta verkar han dock inte utan Guds Ord. (Hyeong-Eun Chi "Philipp Jakob Spener und seine Pia Desideria" s 74-75)

"Om detta med jättar går åsikterna isär", (sade) Don Quijote, "huruvida de har funnits eller inte, men den Heliga Skrift, som aldrig kan vika en hårsmån från sanningen, säger oss att de har funnits." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 461)


ca 1600 - ca 1500

Först sjuttio år efter reformationen och just till följe af stöten från henne, lät romerska prästerskapet från trycket utgifva "de sjuttio uttolkares" grekiska text och Hieronymi latinska (med undantag af Psaltaren där den allra första latinska bibelöfversättningen Italican bibehållits), men detta endast för att gifva dem, med alla de förfalskningar de undergått, påflig sanktion, det vill säga anseende af ofelbarhet, och ett sådant anseende, att de felaktiga öfversättningarna skola gälla för riktigare än grundtexterna. Förfalskningarna bibehölls icke af okunnighet utan med uppsåt - det bevisas däraf, att den första af påven Sixtus V offentliggjorda upplagan står urkunderna närmare än den under hans efterträdare Clemens VIII utgifna och egentligen sanktionerade. (Viktor Rydberg "Om Bibelöfversättningar" s 128; Göteborgs Handelstidnings Veckoblad januari 1859)

(I den lutherska bekännelsen) Konkordieformelns (1580) viktiga inledning hänvisas till Skriften såsom enda norm och rättesnöre i alla lärofrågor. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 257)

Den heliga Skrift säges (i den år 1559 av Church of England antagna Common Prayer Book) innehålla allt vad som är nödvändigt till frälsning, så att ingenting som ej står att läsa däri, får påtvingas någon såsom trosartikel. ... Apokryferna upptagas icke i kanon och betraktas ej såsom lärofundament; de gammaltestamentliga apokryferna räknas emellertid upp såsom i kyrkan använda, undervisande och vägvisande skrifter. ... Kyrkans traditioner och ceremonier betraktas icke som en gång för alla givna i Skriften utan såsom föränderliga från tid till tid. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 267-268)

Lars (Gudmundsson) talade väldeliga och med skarp logik för denna viktiga sak. Att Luther själv ej ville anses ofelbar, däri såg Lars ett intyg för att han var det – ofelbar nämligen in cathedra, annars naturligtvis icke. Det tillkomme kyrkomötet att bestämma, när han hade talat in cathedra. ... Det allmänna motstånd, han i det protestantiska Tyskland rönte, medförde en verkan, som anades av ingen, knappt av honom själv, innan den inställt sig. En dogmbyggnad måste vila på ofelbarhetens grund, ej endast den ofelbara skriftens, utan den ofelbara skrifttolkningens. Annars är den uppförd på flygsand, och vädren och skurarne komma den på fall. Vad nu än Lars hade att invända mot papismen – det han ansåg som den fasta grundvalen för en kyrka hade den, nämligen en följdriktig ofelbarhetslära, och dess brister kunde ju framtiden hela, så snart tiaren krönt en modig reformators hjässa. ... Lars for till Rom, övergav offentligt luteranismen och föreställdes för påven, som mottog honom på utmärkande sätt. ... Han hade utsikt till en biskopsstol och fick den efter tio års förlopp. ... Han stod när som helst resfärdig, för att vid första underrättelse om oroligheter i Sverige skynda dit och ställa sig i spetsen för en resning mot kung Gösta. ... (Mor) Margareta fick uppleva Lars Gudmundssons upphöjelse till ärkebiskop och hans deltagande i tridentinska mötet. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 266-272; Ärkebiskop Laurentius Gudmundi)

De svenska bibelöfversättarne, Luthers efterföljare, utförde ett välsignelserikt verk, äfven med hänsyn till modersmålet, när de lade den heliga skrift i det svenska folkets händer. Främst har man att tacka dem för att de återställde den inhemska ljudbyggnaden - ett djärvt företag under en tid, då de högre tongifvande klassernas uttal var i hög mån fördanskadt. Vidare åstadkommo de någon reda i bruket af kvarstående böjningsändelser. Och till sist gåfvo de häfd i bokspråket åt månget gammalt nordiskt ord, som annars måhända lättare drifvits undan af de alltjämt inträngande tyska. Redan detta var ett storverk. Åt sina efterkommande öfverlämnade dessa män att mot tyskan utfärda samma själfständighetsförklaring, som de uttalat mot danskan. Ofta i trångmål för lämpliga, till grundtexten svarande ord, gjorde de dock icke vårt språk mer tyskt än det redan var, ehuru de rent nordiska språkkällorna voro dem föga kända och de wittenbergska lärarnes skrifter tillbjödo sig dem som efterdömen. De mansåldrar, som närmast följde på den gamla bibelöfversättningen, stadgade de språkbruk hon infört, men kunde ej hindra de tyska ord och former, som gjort sig hemmastadda, att fullfölja sin kamp för tillvaro och utvidgadt välde. (Viktor Rydberg "Tysk eller nordisk svenska?" s 323-324)

Luthers väckelse rop till de kristne: "låt påfven och kyrkomötena besluta hvad de vilja. Det kommer dig icke vid. Du måste själf döma, ty det gäller ditt eget lif" - detta väckelserop framkallade protestantismen och det hänvisade på Bibeln såsom enda rättesnöret för vår tro. Men Bibeln måste då vara tillgänglig för folket, begriplig för folket och renad från förfalskningar. Luther bäfvade ej tillbaka för ett sådant jätteverk och hans väldige ande besegrade vid dess fullgörande alla hinder som då kunde besegras. Hans öfversättning af Bibeln är den första fullständiga sedan Hieronymi tid. Ur vimlet av de tyska förbistrade munarterna skapade han med denna öfversättning det tyska skriftspråket och ännu mer: han inträngde i folkspråkets hjärta likasom i Bibelns anda. . . . Luther hade, hvad Nya Testamentet angår, blott en osäker text, som genom brist på riktiga kritiska grundsatser småningom blifvit alldeles öfverväxt af förmenta läsarters ogräs. Skillnaden mellan denna text och den genom vetenskapen nu återställda från 3:dje och 4:de århundradet är ganska betydlig. Den äkta är befriad från en mängd inflickningar och förfalskningar från hundratals falska och tusentals värdelösa läsarter. (Viktor Rydberg "Om Bibelöfversättningar" s 129-130; Göteborgs Handelstidnings Veckoblad januari 1859)

Såsom man sett haver vad oredlighet ibland klerkeriet därav kommen är, att Guds ord hava missbrukade och nederlagda varit, så ser man ock nu med somliga lekmän ej liten oredlighet, de sig tillfälle därtill taga av Guds ord som av Guds nåde nu igen uppkomna äro, att såsom klerkeriet hava missbrukat några stycken av skriften sig till herradöme och rikedomar, och hava så beskattat och betvingat den menige lekman till att mera utgiva än dem haver med rätta bort, så nu tvärtom missbruka ock många lekmän några stycken av skriften och vilja mindre än dem bör giva deras klerker. Ja, somliga vilja platt intet giva dem, och bliver så ännu samma tvedräkt emellan klerkeriet och lekmän, så sedan Guds ord äro uppkomna igen som tillförne när de nederlagda voro. Och de djärvas dock till på båda sidor att säga sig hava skriften med sig. Den ena parten vill med skriften allt hava, den andra vill ock med skriften platt intet giva, och kommer det därav att ingen parten söker rättsliga i skriften det där sökandes är, utan var söker sitt eget gagn och nytta därinne. (Olaus Petri "En kristlig förmaning till klerkeriet, som i nästkommandes prästmöte församlas i Uppsala, Strängnäs och Västerås, däri förklarat varder vad klerkeriet lekmän pliktiga äro, och vad lekmän äro klerkeriet pliktiga igen" s 69-70)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring."... (I denna skrift framhåller Luther att det) med hänsyn till teologien är galet, att dogmatiken (sententiae) betraktas såsom något högre än skriften. En doktor i skriften bör alltså vara lärare i den, icke i något annat, och bibeln bör läsas i skolorna, äfven i flickskolorna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66,69)

Det ser ut, som skulle doktor Luther angripa det gamla undervisningssättet vid universiteterna, hvilket gör, att de äldre professorerna betrakta honom som en farlig nyhetsmakare, under det de unga se upp till honom som en hjälte, som strider deras strider. Och likväl äro de auktoriteter, doktor Luther önskar åter insätta, äldre än dem han angriper. Han fordrar, att ingen annan pröfvosten för teologisk sanning skall antagas än den heliga skrift. Jag kan ej förstå, hvarför det skulle vara så mycken strid härom, ty jag tänkte, att hela vår tro var grundad på den heliga skrift. ... Doktor Luther vill bortröja allt, som står likt en mur mellan de studerande och bibeln. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 213; Elses berättelse; september 1513)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Om (Muhammeds svärfader) Abu Bekr må till slut anföras, att han under sin korta regeringstid ombesörjde, att profetens uppenbarelser, ditintills bevarade i minnet eller nedskrifna på enskilda blad, samlades till ett enda verk, som blef den ryktbara koranen i dennas första redaktionsform. Abu Bekrs gränslösa vördnad för profeten och fasta tro, att alla dessa uppenbarelser voro ordagrant ingifna af Gud, vållade, att de för handen varande materialierna icke siktades, och att man vid deras insamlande icke iakttog någon kritik. Ali, som från sin barndom varit Muhammeds trogne vän och ledsagare och som blef gift med hans dotter Fatima, var missnöjd med det sätt, hvarpå man vid samlingen förfarit, måhända också med själfva samlingens upphöjande till en oföränderlig norm för tron. Han fruktade, att den lefvande tron skulle af det skrifna ordet slås i bojor, hvilket också skedde. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 416-417; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Jämte dogmerna om Guds enhet och Muhammeds profetdöme har läran om koranens gudomliga auktoritet blifvit en fundamental dogm i den islamitiska trosbekännelsen. Profetens motståndare hade ofta påpekat, att han och hans anhängare icke kunde åberopa någon helig skrift, såsom judarne kunde det. Profeten hade härtill genmält, att judarnes heliga skrifter hade föranledt partisöndringar bland dem, emedan de låta tolka sig på olika sätt, och den som icke ville tro kunde ju också förklara en bok för bedräglig, äfven om den var sänd af Gud. Men då fordringarna på en skriftlig urkund vordo allt starkare, erhöll Muhammed en uppenbarelse, hvari han fick skåda en himmelsk koran och tillika fick i uppdrag att gifva sina bekännare en jordisk. Den jordiska koranen, skrifven på arabiska, för att kunna varda af människor förstådd, betraktas som en dotter till den himmelska koranen, som kallas "bokens moder". Den himmelska urtexten är hos Gud, och af den är den arabiska koranen en skiftning, men egentligen icke en kopia, i hvarje fall icke en fullständig kopia, ty, heter det, Allah har af urtexten uteslutit hvad han vill och låtit stå hvad han vill, och äfven judarnes Torah och de kristnes Evangelium förklaras af Muhammed vara skiftningar eller ofullständiga kopior af den himmelska urtexten, ehuru de senare blifvit af människohander förfalskade. Läran om den arabiska koranens himmelska urtext gaf mycket tidigt upphov till en legend, enligt hvilken Muhammed hvarje år emottog ett besök af ängeln Gabriel, som då jämförde hans korantexter med den öfverjordiska grundtexten. . . . Den muhammedanska ortodoxien förklarar, att den jordiska, den arabiska koranen delar alla den himmelska koranens egenskaper, att den till hvarje ljud och hvarje bokstaf är Guds eget ord, som genom ingifvelse meddelats profeten. . . . Först i detta århundrade (det nittonde) hafva persiska och indiska koranöfversättningar blifvit tryckta och spridda bland Muhammeds anhängare därstädes. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 455-457; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Det finns några som till och med är så lågsinnade och tomma och ovärdiga himlen, att de tänker att inte bara namn utan också hela böcker i Bibeln är till ingen nytta, som 3:e Mosebok, Josua och ännu fler. Och på så sätt har många av de enfaldiga velat förkasta Gamla Testamentet, och då de fortsatt på den väg som kommer av detta sinnets onda vana, har de på samma sätt strukit också många delar av Nya Testamentet. Men om någon älskar vishet och är vän av andliga gästabud, låt honom få veta att till och med de ting som verkar vara oviktiga i Skriften inte är placerade där av en slump och utan syfte, och att till och med den gamla lagen har mycket att ge oss. Ty det heter: ”Alla dessa ting är förebilder ... och är skrivna till vår undervisning.” (1 Kor 10:11) (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:553)

Den farligaste kämpe nyplatonismen under sin litterära strid med kristendomen uppställde emot denne var den ryktbare grekisk-feniciske filosofen Porfyrius, som afled i Rom år 304. . . . Hvad som stötte Porfyrius bort och omöjliggjorde hans omvändelse till kristendomen var, att denna enligt hans mening saknade en af de fyra hörnstenar, som äro nödvändiga för ett ädelt och Gud behagligt lif. I ett bref, som han skrev till sin hustru Marcella och som först i vårt århundrade blifvit åter upptäckt och offentliggjordt, uppräknar han dessa hörnstenar: tron, hoppet, kärleken och sanningen. De tre förra har kristendomen själf gjort till fromhetens stöd. Den fjärde hörnstenen hade kristendomen däremot lämnat obegagnad, då han bundit och förslafvat tanken under en tro, som utan vidare undersökning och i strid med berättigade invändningar hålles för sann. Att döma af det lilla man känner från Porfyrius' "Afhandlingar mot kristianierna", voro dessa också i själfva verket hvarken riktade mot Jesu lära eller mot apostlarnes framställning af henne, men väl mot läran om Gamla och Nya Testamentets inspiration i bokstaflig mening och sannolikt äfven mot deras värde öfver hufvud som uppenbarelseurkunder. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 126-128; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

För (Irenaeus) är den bibliska traditionen trons enda källa. Irenaeus är sålunda skriftteolog i utpräglad mening. ... Gamla och Nya testamentet är det medel varigenom uppenbarelsen och den ursprungliga traditionen når till oss. ... För Irenaeus förelåg icke den i senare dogmatik vanliga motsättningen mellan Skrift och tradition. Den muntliga tradition han åberopar som avgörande auktoritet ... är icke till sitt innehåll något annat än den förkunnelse, som i skriftlig form nedlagts i Gamla och Nya testamentet. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 27)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Skriften, som Guds uppenbarade Ord, (är) ett självskrivet rättesnöre i etiska frågor som i den aktuella frågan om homosexuellt utövande i förhållande till en skapelseordning som är uttänkt av Gud. ... På Korteboskolan ser vi det som en självklarhet att stå för en evangelisk kristen tro med stor tilltro till Skriften. Att gömma sig bakom ett antal tolkningar för att till slut endast säga "att det här är en svår fråga" är ett typiskt sätt att underminera det klart uttalade i Skriften. ... Samtidigt som vi vill bibehålla en god nivå på utbildningen vill vi bibehålla en tydlig bibelförankring, ett Kristuscentrerat budskap samt en församlingsrelaterad teologi där Guds Ande får närvara och verka. (Bruno Frandell "Vad är Korteboskolans funktion och roll som utbildning i SAM?" s 14-15; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Jesus bemötte djävulens listiga förslag med raka citat ur bibeln och "djävulen lät honom vara" (Matt 4:1-11). Vi kan också följa Jesu exempel när vi lockas att falla för frestelser av olika slag. Vi har ju fått Bibel 2000. Inte som prydnad utan för att läsas. (Ingrid Ydén Sandgren "Prövningens stund"; Jönköpings-Posten den 10 mars 2000)

Jag vet en bok, som skänker tröst, när hjärtat sorgset är. I livets vår, i livets höst den frid och kraft beskär. Den ger åt livet mening rik och mål och framtidshopp. En fläkt mig når från himmelrik', och modet livas opp. ... Jag vet en Bok, som visar väg och alltid leder rätt, och skänker det ej lycka, säg, när dimman lägras tätt? O, kära Bibel, vilken skatt Du är för pilgrim svag! Du lyser i vår prövnings natt, och då det gryr till dag. ... O, dyra Bok, mitt hjärtas fröjd, min tillflykt i all nöd, Du visar nådens djup och höjd och är ett trofast stöd. När jag har hunnit dödens dal och solen slocknad är, jag fruktar ej för böljan sval, ty Dina löften bär. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 115; Jag vet en bok)

Jag står på Martins gamla gård i Åsa by, när solen sakta sjunker och färgar molnets sky. Snart dagen skall för natten stilla fly, och bleka stjärnor tindra över skog och myr. . . . Du gamla gård vad ro du ändå skänker, nu står jag vid din grind och tänker hur gammelmor på öppna spisen brasan tände, och gammelfar med andakt bladen uti bibeln vände. (Valdemar Ekman "Martinsgården" s 102-103; dikt skriven i dec. 1972)

(Guds) ord är avgörande, inte vad människor menar och säger. Särskilt allvarligt är det, att här är fröga om vör frälsning eller förtappelse. (Sven Svensson "När Herren talar" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Den småländska puritanismen har (år 1968) sin publicistiska högborg i Hallskoncernen, där också sedan länge den svenska upplagan av herrnhutarnas Dagens Lösen utges, och runt omkring i provinsen tar man dagligen sitt "språk" ur denna behändiga lilla skrift, bortsett från pingstvännerna, som håller sig till Bibeln i dess helhet, och andra, som troget och träget i stället läser Bibeln från pärm till pärm, skulle det så vara för trettionde gången. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 51-52)

Namninsamlingen för kristendomsämnets obeskurna timantal på gymnasiet är nu avslutad. Det har varit det stora pådraget på den kristna fronten i årets sista månad (dec. 1963). Redan nu kan sägas, att denna aktion fått en uppslutning, som vida överstiger alla förhoppningar. Man räknar med att över 2 milj. namn tecknats. Så återstår väntetiden, då vi med spänning motser resultatet av alla ansträngningar. Men nu gäller det att i handling visa, att vi som kristna menar allvar, när vi slår vakt om den kristna tron i skola och samhälle. Först bör vi se om vårt eget hus. Det rimmar dåligt att vara ytterst angelägna om kristendomsämnets plats på skolschemat, om vi inte ger rum för kristen fostran i våra hem. Här bör framför allt den dagliga andakten ha sin plats, men sedan kan man också på annat sätt föra de unga in i Bibelns värld. Vidare gäller det att den kristna församlingen slår vakt om den reguljära bibelundervisningen. Att vi upplever en förnyelse på denna punkt hör till de verkliga glädjeämnena inte minst i vårt ungdomsarbete. Men för oss som föräldrar och målsmän är det i högsta grad inkonsekvent, om vi å ena sidan anser kristen undervisning så nödvändig för våra barn i skolan men å andra sidan inte deltager i församlingens bibelstudier och andliga samtalskvällar. Sist men inte minst är det av vikt att såväl hem som församling aktualiserar lärartjänsten för våra ungdomar. Det viktigaste är ju inte antal timmar i kristendom utan undervisningens kvalitet. Och här har troende ungdomar en uppgift av angelägen art. (Gunnar Jacobsson "Namninsamlingen 1963" s 2)

Guds ord är vägledande, ett rättesnöre för vårt liv och vårt handlande. Vi behöver fasta normer för att kunna leva rätt. Där Guds ord skjutes åt sidan följer olycka och fördärv för den enskilde, och för samhället. Det finns ett stort behov av reformation och förnyelse hos vårt svenska folk. (Carl Wilson "Guds förblivande ord"; kommentar till Mark 13:31; Jönköpings-Posten den 4 maj 1963)

I sin ställning till bibeln är Svenska Alliansmissionen närmast konservativ. Man har under alla omständigheter velat hålla fast vid en absolut tro på Guds inspirerade Ord. Den heliga Skrift som ofelbar auktoritet och rättesnöre för tron samt Kristi ställföreträdande försoning är hörnstenar i trosuppfattningen. (Stig Wikström "Svenska Alliansmissionen" s 53-54)

Missionär Fredrik Fransson anordnade kurser för sådana personer, som kände sig kallade till missionärer. Svenska Alliansmissionen har under alla år följt samma tankegång: De män och kvinnor som utsändas till missionsfälten bör dessförinnan få en god utbildning, detta inte minst i bibelkunskap. ... Numera (1960) finns på missionsfälten många specialarbetare. Där finns läkare och sjuksköterskor, där finns byggnadsarbetare och ingenjörer, där finns lärare och där finns kontorister. Men för alla grupper står det klart, att skall man vara missionär, måste man ha en gedigen kunskap i Guds Ord. Skall man kunna visa andra in i Ordet, måste man själv vara hemma i det. ... Nyhemkommen från missionsfältet hade jag gärna önskat att det funnits någon slags fortbildningsmöjlighet vid Missionsskolan. Sådan fanns dock icke, och jag måste söka mig utanför Alliansmissionen för att kunna skaffa ytterligare utbildning. Nu ser jag fram mot det målet då nyhemkomna missionärer kunde få ägna minst en termin vid Missionsskolan i Kortebo till systematiska studier i såväl teologi som praktiska missionsspörsmål. (Stig Wikström "Missionärsutbildningen" s 67-72; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)


ca 1950 - ca 1910

Robert Fur . . . var född i Björkö 1887. . . . I hemmet fanns en då nymodig möbel: ett bokskåp med glasdörrar. Där placerades Fjellstedts Bibel, Arndts Paradislustgård, Kristens resa och en från engelska översatt bok Fäll aldrig modet. De båda sistnämnda lade grunden till hans livsåskådning, påstod Robert Fur. . . . Året 1943 blev dramatiskt för (Robert Fur som då var rektor på Jönköpings Kristliga folkhögskola i Jönköping). Rektorn var i början av året sjukskriven i två månader på grund av överansträngning och erhöll på egen begäran för det kommande året befrielse från rektoratet men behöll lärartjänsten. Examensdagens kväll i maj blev ödesdiger. Skolans inspektor, missionsföreståndare Axel Andersson, delgav Robert Fur att styrelsen önskat hans avgång. Man fann honom "alltför originell och konstnärligt betonad och behövde en sakligt orienterad organisation." Chockad och djupt upprörd skrev han omgående sin avskedsansökan. . . . Efter avgången studerade Robert Fur en kort tid i Lund, var lärare vid Alliansmissionens skola i Kortebo men företog framför allt krävande predikoresor, ofta i samband med församlingsveckor. . . . (Robert Fur) kom ur läsarnas skara. Morgon, middag och kväll läste han sin bibel. Han var övertygad om att i den dagliga förbindelsen med Gud "reflekterar samvetet oupphörligt den Eviges ljus och samvetet ger klart utslag och människan hör ovillkorligt dess röst." (Gunnar Fur "Robert Fur och folkhögskoleidén i Jönköping" s 69-77)

En av de allra största uppgifterna för soldatmissionen är utdelandet av Nya Testamenten till männen i vapenrocken. Sedan krigsutbrottet i september 1939 har över 150,000 fälttestamenten utdelats genom Förbundet Soldaternas Vänner, vartill komma de, som bekostats av andra organisationer. ... Vid en landstormsbataljon, där jag skulle utdela fälttestamenten, samlades vid ett tillfälle omkring 300, som önskade erhålla denna underbara bok. (Carl Wilson "Soldatmissionen" s 71; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

Respekten för nästkommande söndags predikan manade till studium. Jag var nämligen medveten om, att många av mina åhörare voro ganska tränade i bibliskt tänkande. Dock, var det under glädje jag arbetade. Detta främst på grund av två ting. Först visste jag, att tabergsfolket ville ha så stadig mat som möjligt. I Korint kunde aposteln Paulus icke tala såsom till andligen vuxna utan såsom till outvecklade barn, vilka icke kunde fördraga annat än mjölk. Det skulle aposteln helt visst inte sagt om de troende i Smålands Taberg. ... Det var mig en god hjälp, att församlingens folk i så avsevärd grad begrundat och genomtänkt den evangeliska sanning, varpå vår tro bygger. Höll man sig för den skull blott till textens andemening, så stod man stark, ty för Skriftens ord böjde man sig, även om sanningen någon gång sårade, alldeles såsom fordom i Berea. Där, säger Lukas, voro de ädlare till sinnes än i Tessalonika, ty de togo emot det av Paulus predikade budskapet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna, för att se, om det förhölle sig, såsom det sades, Apg 17:11. (Minnesskrift över misssionsverksamheten i Månsarp 1841-1941 s 109; Konrad Abrahamsson, 1930-talet)

Att växa upp på (19)20-30-talet var inte bara skola och arbete. ... Vi gick i söndagsskolan i stort sett från 5 till 12 års ålder, varje söndag från maj t.o.m. augusti och sen fortsatte vi med juniormöten så länge vi hade lust eller intill den åldern våra föräldrar bestämde. Jag har redan skrivit att vi inte konfirmerades, men i åtminstone 2 somrar var jag med på bibelkurser i Torarps missionshus. Jag upplevde där som ledare både Gunnar och Josef Annby och Gideon och Arvid Wikström. Far var både söndagsskollärare och juniorledare i Hagafors. Varje söndag satte han upp 3 ur barnaskaran på sin cykel,och jag, som var äldst, cyklade från 6 års ålder på mors cykel till Hagafors missionshus. Söndagsskollärare var far, Albert Lindqvist, Viktor Nordqvist, Rut Ljungberg och Oscar Fält. De två sistnämnda svarade för orgelspel och ledning av sången. Programmet var i och för sig enkelt. Vi började och avslutade med bön och sång. Däremellan skulle varje barn, åtminstone från det år hon/han fyllt sju år läsa ett "språk" utantill - och så skulle detta tolkas av någon av lärarna. Vilket jobb för lärarna och vilket jobb i hemmen med att leta upp lämpliga språk för "ungarna" varje söndagsmorgon. I Bosaryd var vi som mest 5 barn på en gång i söndagsskola, så det var ett pluggande. Men man kunde också vara rationell som kusin Per Sjö på Hasselbacken. Under de två första åren i söndagsskolan läste Per trosvisst - GUD ÄR TROFAST - trots att han lärt sig ett helt annat språk innan han gick hemifrån. Ja så gick man i söndagsskolan i 7 år och fortsatte sedan minst 3 år som junior och var sedan andligt mogen att gå ut i förvärvslivet hemma på gården eller på Hagafors stolfabrik. (Bertil Bengtsson "Barndomsminnen" s 68-69; Mellan Härån och Rasjön 1989)

Det fanns inte några bilar på den tiden, utan man åkte efter häst. Och när man skulle till eller från stan hade man tåget. Det var åtskilliga, som steg av och på vid Lyckåsgårds station, där min far var stins,och där jag växte upp. Just nu tänker jag på predikanterna som på den tiden besökte Norra Missionshuset. ... Några gånger varje år hölls väckelsemöten kväll efter kväll. Oftast var det fullt hus och religiöst mottagliga lyssnare. ... Predikningarna var långa, många bibelcitat och en hel del upplevda episoder ofta skildrade på ett sätt, som fångade intresset. Flera av dessa predikanter var goda folktalare, och sin Bibel kunde de. (Olof Thulin "Barndomsminnen från Skärstad" s 7)

En föreläsningsserie har af Månsarps kristliga ungdomsförening varit anordnad under de senaste tre veckorna i Tabergs missionshus. Föreläsare ha varit pastor K. Palmberg, som hållit sex föreläsningar, två hvarje vecka, öfver följande af ungdomsföreningen uppsatta ämnen: "Hur utbildas en sant kristlig karaktär?" "Hvad lärer skriften om att vara uppfylld med Guds ande, och hvad är orsaken till den stora skillnad, som i detta afseende förefinnes mellan olika troende?" "Skriftens lära om rättfärdiggörelse." "Världslikställigheten - dess väsen och dess fara." "Ungdomens lifsglädje - huru vinnes den och huru bevaras?" "Hvilken är innebörden af Ebr. 10 kap. 25v.: icke öfvergifvande våra egna sammankomster, såsom somliga ha för sed?" Föreläsningarna hafva varit afsedda för uteslutande de troende, och dessa hafva också trots mörker och regn flitigt infunnit sig vid samtliga föreläsningarna icke blott från Månsarp utan ock från kringliggande orter. (Jönköpings-Posten 1911-11-07 "Pastor Palmberg föreläser om skriftens lära")


ca 1910 - ca 1900

Bibelkurs anordnad af Månsarps kristliga ungdomsförening, har hållits i Tabergs missionshus hvarje eftermiddag under innevarande vecka. ... Synnerligen glädjande har det varit att se den rymliga missionssalen alldeles fullsatt af mest ungdomar, som med sin bibel i hand raskt slagit upp de citerade bibelställena, hvilka någon läst högt för de öfriga. ... Under afslutningen tackade pastor Palmberg (predikant) Magnusson (från Högsby) särskildt därför, att han själf inte talat eller gjort mera utan istället förstått att framställa Guds ord så, att detta talat för sig själf. Han hade framhållit det oförgängliga alltid lika dyrbara guldet, som allena kan saliggöra människorna. Under det att många predikanter i våra dagar icke sällan gifva sina åhörare till lifs mer eller mindre värdelöst krams. (Jönköpings-Posten 1909-10-23 "Bibelkurs där Guds ord fått tala för sig själf")

För fullt hus predikade lektor P. Waldenström i Skillingaryds missionshus i onsdags kväll. ... Med spänd uppmärksamhet och under djupaste stillhet följden den stora åhörareskaran den här så sällan hörde predikantens enkla och klara men på lärdomar rika framställningen under noga anslutning till texten (förra delen af Ef. 2). ... Utan ordprål och effektsökeri visade (han) på bibelordets enkla sanningar, manande till tro på Gud och ett rättfärdigt lif. (Jönköpings-Posten 1906-12-15 "Predikan i noga anslutning till texten")

Människor sättas ur stånd att hysa tillit till bibeln; är icke detta att göra guldgrufvorna otillgängliga. Hvarifrån skall ett släkte hämta glädje, vägledning, uppmuntran, fast mark, då det misstror bibeln. (Alfr. Bredin "Natten är framskriden och dagen är nära" s 67)

Söndagsskolorna inom Tofteryds församling hafva af förre husägaren J. Jonasson i Skillingaryd blifvit ihågkomna med en värdefull gåfva. Nämnde Jonasson har nämligen öfverlämnat ett kontant belopp af 500 kronor, att af skolans kassör förvaltas. Räntan af 450 kronor skall årligen användas till inköp af nya testamenten, hvilka lika fördelas mellan församlingens östra och västra söndagsskolor. Af återstående 50 kr skall räntan tillfalla församlingens kyrkoväktare. Hr Jonasson har genom nämnda gåfva gifvit söndagsskolverksamheten ett godt stöd, hvarjämte han ock på samma gång tyst men icke mindre kraftigt skall för all framtid genom de testamenten, som komma att utdelas, säga de unga, att kunskap i och tron på Guds ords sanningar är säker väg till lycka. (Jönköpings-Posten 1906-09-06 "Vacker donation")

I (Götafors) missionshus blir söndagsskolfest söndagen den 31 dec. kl. 4 e.m. med tal till barnen af skoll(ärare) Johansson fr. Åker, som äfven afslutar med något Guds ord till de äldre. (Jönköpings-Posten 1905-12-31 "Skollärare afslutar söndagsskolfest med något Guds ord till de äldre")

Sammankomst för Guds ords betraktande i Uddebo missionshus (i Byarum) juldagen kl. 2 e.m. (Jönköpings-Posten 1905-12-21 "Guds ords betraktande på juldagen")

Ynglinga- och Jungfruföreningarna samlas till bibelsamtal i Tabergs missionshus nästa söndag kl. 5 e.m. (Jönköpings-Posten 1904-11-04 "Ynglingar och jungfrur samlas till bibelsamtal")

Ynglinga- och jungfruföreningarne samlas till gemensamt bibelsamtal öfver Joh 16 och 24 i Månsarps missionshus lilla sal nästa söndag kl. 5 e.m. Medlemmarna uppmanas att medtaga biblar. (Jönköpings-Posten 1904-03-26 "Uppmaning att medtaga biblar")

Bibelfest i form af vespergudstjänst firades i söndags i Habo kyrka. Prosten Strandh höll därvid ett intressant föredrag öfver bibelns segertåg genom världen under det gångna århundradet. Pator Tidelius fungerade som liturg. Habo kyrkokör och en mindre barnkör medverkade vid festen. (Jönköpings-Posten 1904-03-09 "Bibelfest i form af vespergudstjänst")

Sistl(idna) söndag höll i Boeryds missionshus, Månsarps socken, söndagsskolefest vid hvilken ... (två) lärare vid Jönköpings folkskolor höllo bibelsamtal med de närvarande söndagsskolebarnen. (Jönköpings-Posten 1903-07-22 "Folkskollärare håller bibelsamtal med söndagsskolebarn i Boeryds missionshus")


ca 1900 - ca 1850

Så reddes det första hemmet i Kalmar, och i juni 1892 stod bröllopet i Linköpings domkyrka. . . . Under de sjutton år (länsbokhållare Knut Gislén och hans) familj bodde i Kalmar utvecklades ett intensivt sällskapsliv, där musiken spelade en viktig roll. . . . Vid sidan av musiken hade man också var 14:e dag bibelkvällar, som cirkulerade i hemmen, och där domprosten J.A. Eklund var den drivande eldsjälen. Här diskuterades med inlevelse livets viktigaste frågor. . . . Min far hade redan ett år tjänstgjort som t.f. landskamrerare i Jönköping, då utnämning till ordinarie kom i juli 1907. . . . Hösten 1910 utlystes nyval till kyrkoherde i Jönköping - man hade ännu bara en (enda) för hela staden. Efter flera provpredikanter, bland vilka en var Eskil Andrae, avgjordes det spännande valet i början av december till Andraes förmån, till stor glädje för mina föräldrar, som kom att räkna familjen Andrae som sina närmaste vänner. Under den nye kyrkoherdens medverkan återupptogs så småningom bibelkvällarna från Kalmartiden. De omfattades med stort intresse. (Märtha Hallander "Om Knut Gislén och G-kören - Några tidsbilder från 1800-talets slut och 1900-talets början" s 20-26)

Bibelskola. Uti Nye församling lärer den 15 dennes komma att öppnas en bibelskola för troende unga män, och är den ämnad att fortgå i tre månader. Läroämnen blifwa: Bibel, bibelkännedom, kyrkohistoria, historia och geografi samt skrif- och talöfningar. Måtte denna skola, som troligen kommer att förestås af herr pastor S. Henricks i Nye, blifwa talrikt besökt, säkerligen dem för hwilka den är ämnad till stor gagn och wälsignelse. (Jönköpings-Posten 1883-01-10 "Bibelskola öppnas i Nye")

Jag hoppas, att du dageligen läs i bibeln, äfvensom talar med Gud i allt och beder Honom hjelpa dig. . . . . . . Jag hoppas . . . du dagligen under bön om Guds välsignelse läser i Bibeln, beder Gud wälsigna Ordets läsning på ditt hjerta. . . . . . . I lördags woro Toll och jag wid en arbetsauktion i Starrike, Åkers socken. . . . Det är så gott att höra Toll, liksom alla Jönköpings kolportörer. Jag tror icke, att någon kunde finnas, som icke kraftigt blef berörd af Guds Ord både i Wernamo missionshus (tidigare besök) och i Starrike. . . . . . . Jag har beställt Biblar till Nattvardsbarnen från Stockholm idag, så jag får hem Biblarna med er. Då blifven i hemtade från Jönköping (till Tofteryd) under påsklofvet, ty båda hästarne sändas in, will Gud. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1874-10-23, 1875-02-07, 1875-10-05 och 1876-01-27" s 24-27)

Då jag blickar tillbaka på mina barndomsminnen (på 1860- och 1870-talen), träda de, som är förknippade med mamsellerna (Amelie och Eva) Johanssons skola (på Ö. Storgatan 54 i Jönköping mitt emot Kristinakyrkan), mycket starkt fram. . . . Så komma vi ihåg (mamsell Eva) från morgon- och aftonandakten, som hon förrättade då hon intagit sin givna plats i inre rummet. Mamsell Eva var på den tiden jag kom till skolan fullkomligt döv, men trots detta hade hon en ovanligt tydlig och uttrycksfull röst. Sedan hon läst morgon- och aftonbetraktelser, Fader vår och Välsignelsen fingo vi elever vid morgonbönen läsa ett kapitel ur Nya Testamentet, var och en sin vers i tur och ordning. (Sigrid Rosell "Mamsellerna Johansson, deras hem och skola" s 58,60)

Man finner åtskilliga olika läsarter, i antal ända till 50,000 i nya Testamentet, men dessa (skillnader) äro till största delen helt obetydliga, i det de bestå af t. ex. olika stafning. (Jönköpings-Posten 1869-09-01 "Åtskilliga olika läsarter i nya Testamentet")

En storartad högtidlighet egde i går afton (1867-03-08) rum å härwarande (i Jönköping) tändsticksfabrik, då till derwarande arbetare utdelades sexhundra biblar wackert inbundna med guldsnitt. Gifwaren är en tändsticksfabrikens gamle ständige kund i England en mr. Bryant, hwilken genom denna gåfwa welat gifwa tändsticksfabrikens arbetsgifware och arbetare ett bewis på sin belåtenhet med deras långwariga affärsgemenskap. . . . . . . Festen hade en twåfaldig betydelse, först att utdela de omnämnda biblarne, skänkte af hr William Bryant i London, samme man, som förr gjort sig förtjent af arbetarnes tacksamhet genom att lemna en grundfond till en söndagsskola för fabrikens unga arbetare, samt dessutom lemnat en summa till fabrikens sjukkassa. Helbiblarne woro elegant inbundna med guldsnitt och på det inre af första permen, jemte gifwarens och emottagarens namn, ett tryckt tillkännagifwande af gifwarens uttryckta önskan, att hwar och en emottagare af denna gåfwa måtte dagligen åtminstone läsa ett stycke deri för att med den Heliga Andas wägledning blifwa underwisade till salighet genom tron på Jesum Kristum. (2 Tim. 3:15) För det andra invigdes den nya arbetslokalen. . . . Bland (inbjudna stadens notabiliteter) såg man Presidenten m.m. Darin, Öfwerste Carl Munck, medlemmar af presterskapet, hovrättsstaten, landtstaten och skolstaten samt handlande och mera framstående industriidkare. Högtidstalet hölls af samhällets kyrkoherde, prosten C.G. Modigh. . . . Sedan nämndes med vördnad namnet på den man i det främmande landet, som . . . nu (också) visat sig tänka på (arbetarnas) ewiga wäl . . . med den bok som innehåller det ord som wisst är och lära kan och som wåra själar kan saliga göra. Sist ställdes en allwarlig förmaning till arbetarne att lägga på hjertat gifwarens uttryckta önskan, så att hos hwar och en af dem måtte genom ordets pånyttfödande kraft werkas den bättring som är inför Gud och den tro, som är till wår Herre Jesum Kristum, ty nu kunde ingen undskylla sig med att medlet för lifwets högsta ändamål: ett gudeligt lif, en salig död och en fröjdefull ewighet fattades. Sedan hwarje arbetare erhållit hwar sitt exemplar af den heliga boken, uppstego de församlade och sjöngo psalmversen: "Gif att ditt ord oss lyser så . . ." hwarefter Guds wälsignelse nedkallades öfwer de tillstädeswarande. Af de glada blickar, som framlyste ur emottagarnes ögon kunde den slutsats dragas, att flera af dem erkände att de erhållit den bästa af alla gåfwor. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 och 1867-03-13 "Sexhundra biblar från främmande land")

I (Jönköpings) missionshus hålles Bibelförklaring Söndagen den 29 Okt. kl. 5 e.m. af P. Johnson och Onsdagen d. 1 Nov. kl. 6 e.m. af S(wening) Johansson. (Jönköpings-Posten 1865-10-28 "Bibelförklaring i Jönköpings missionshus sondag och onsdag eftermiddag")

I (Jönköpings) missionshus hålles Bibelförklaring i morgon (söndag) kl. 5 e.m. af kolportör S(wening) Johansson. (Jönköpings-Posten 1865-09-23 "Bibelförklaring i Jönköpings missionshus sondag eftermiddag")

Anmärkningsvärdt är, att inom härw(arande) cellfängelse (i Jönköping) finnes ingen enda Bibel tillfänglig för fångarne. Man skulle häraf kunna tro, att fängelset stode under en katolsk styrelse. . . . (Söndagen 1865-01-29) I cellfängelset hålles Gudstjenst kl. 2 e.m. (Jönköpings-Posten 1865-01-17 och 1865-01-29 "Cellfängelset i Jönköping utan biblar till fångarne")

Vill man ge en kort resumé av innehållet i (Viktor Rydbergs bok) "Bibelns lära om Kristus" (1862), måste man först göra klart för sig vad författaren angriper. Med "kyrkoläran" avser Viktor Rydberg dogmen om Kristi gudom. Denna, menar han, har ej stöd i skriften. . . . Kyrkans lära, menar Rydberg, är icke blott obiblisk, den är också oförnuftig. Bakom detta påstående skymtar vi hans bibelsyn: Bibeln är en källa för förnuftiga läror. Denna uppfattning delade Rydberg icke blott med sin tids s. k. nyrationalister utan också i stor utsträckning med sina teologiska motståndare. Detta kommer klart till synes i polemiken. Ofta blir den ett bollande med lösryckta bibelord, en metod som än idag (år 1965) skymtar i många debatter. Denna mekaniska bibelsyn, som tillmäter alla bibliska utsagor samma värde, är naturligtvis helt ohistorisk. . . . Det är emellertid ej underligt att Rydberg - amatören i religionsforskning - icke kunde inse det ovetenskapliga i sina försök, när tidens lärde teologer laborerade med samma ohistoriska metod. Ingendera parten förstod den andra eller insåg att dogmen om Kristi gudom formulerats för att skydda vissa religiösa värden gent emot främmande filosofiska och religiösa inflytelser. Numera anses att dogmen redan kan spåras i Nya Testamentet och att den återspeglar urkyrkans Kristusbild. (Isak Krook "Viktor Rydberg som religionsforskare" s 54-55)


ca 1850 - ca 1840

Ännu rådde likwäl fortfarande ett stort mörker och okunnighet i andliga ting. Kristendomen bestod wanligen i yttre seder och bruk samt någon ringa så kallad kristendomskunskap. De som förde en frommare wandel än mängden woro wanligen fulla med egenrättfärdighet och tröstade på sig sjelwa. Många som lefde i uppenbara synder, hade den öfwertygelsen, att en swag menniska kunde ej annat än synda, men Gud wore nédig och barmhertig för Kristi skull, hwarför man kunde hoppas på Guds nåd. Men under allt detta war hos många en bibeltro, som icke litet bidrog till den seger, som Herren sedan wunnit öfwer många menniskor i wårt land. Denna tro bestod deruti, att folket i allmänhet trodde bibeln wara Guds ord. När man wisade dem, huru det stod skrifwet i Guds ord, så kunde de ej säga emot, utan en wiss oro började gripa dem. Jag tror, att det har warit denna tro på bibelns sannfärdighet som icke litet bidragit till den seger som Gud wunnit bland folket genom evangelii predikan. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. II)

I allmänhet trodde människor (i Småland och Västergötland under mitten av 1800-talet) på Bibeln som Guds ord. (Lekmannapredikanten) Svening (Johansson) märkte den oro som andra kunde uppleva, när han visade dem på vad som stod i Bibeln. Det var Svenings mening, att det var ”denna tro på bibelns sannfärdighet som icke litet bidragit till den seger som Gud vunnit bland folket genom evangelii predikan.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 17; Smeden Svening)

Själva upprinnelsen till vad som sedermera blev Tabergs och Månsarps Missionsförsamlingar var en studiegrupp av kunskapstörstande och för sanningen nitälskande människor. Grundboken för studiet var Den Heliga Skrift. Utifrån den sökte man kartlägga sig själv och sin andliga situation. Utifrån den sökte man klarhet om tid i vilken man hörde hemma. Och utifrån den sökte man också ledning för en insats, människor till hjälp på olika livsområden. Man gav dessa väckelserörelsens pionjärer i vår bygd tillsammans med deras själsfränder runt om i vårt land namnet läsare. Detta var naturligtvis ämnat som smädenamn. För deras eftervärld blev det emellertid ett hedersnamn. (Karl-Erik Andersson "Frikyrkoförsamlingarnas studieverksamhet" s 168)

Jag läser ingenting så gärna som min bibel. Sedan flera år tillbaka har den varit min huvudbok, min andliga kunskapskälla och min livsbrunn. Där hör jag Gud själv tala till mitt hjärta, mera omedelbart än i alla mänskliga skrifter, om de än äro aldrig så goda. Sanningen ligger mera koncentrerad i bibeln, och i själva Ordet förnimmer jag en stark kraft. Därför rekommenderar jag den också så gärna framför alla andra böcker, ehuru jag med bekymmer märkt, att den i allmänhet icke tillgripes på de första stadierna av kristendomens väg. Man anser den dunkel och otydlig och vill ej göra sig mödan att gå igenom skalet för att komma åt kärnan. Hellre flyr man då till mer eller mindre goda uppbyggelseböcker och upptäcker först längre fram var skatten ligger förborgad. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 376-377; Jonas Sandell 1790-1858)

Husförhören inom Stadsförsamlingen (i Jönköping) fortsättas instundande wecka å följande dagar och ställen: Tisdagen den 26 Nov. med Westra Qvarteret hos Snickaremästaren Stigell; Onsdagen den 27 med Torgqwarteret hos Enkefru Reding; Torsdagen den 28 med Kyrkoqwarteret hos Handlanden Rosenquist. Förhören börjas kl. 10 f. m., då alla inflyttade personer, försedde med prestattest, samt företrädeswis ungdomen emellan 15 och 25 år böra wara tillstädes. Nya Testamentet medtages till begagnande under förhöret. Jönköping den 21 Nov. 1844. C. M. Westdahl. (Jönköpingsbladet 1844-11-30 "Nya Testamentet medtages till husförhör")


ca 1840 - ca 1825

Har du läst (David) Strauss, das Leben Jesu, med uppmärksamhet, och (Carl) Ullmans Recension deröfver i Studier och Kritiker? Jag finner Boken ingalunda så farlig som man utskrikit den.Visserligen kunna de exegetiska resultaterna vara betänkliga, men det skulle vara en löslig och lumpen Christendom som berodde af Exegetiken eller något slags Historiskt factum. Och att den första christna församlingen som bestod af fiskare, tullsnokar och dylikt Gesindel skulle på mythisk väg ha konstruerat sin Christus, detta är någonting så erkedumt att endast en Tysk, ja en Hegelian, kan falla derpå. Det är ju väl uppenbart att de, långt ifrån att idealisera sin Christus, voro mycket för inskränkta att ens uppfatta och förstå honom sådan som han var i verkligheten. Och hur förklarar man ur denna grund öfverskäraren Paulus? - Jag har någorstädes - jag tror hos (Gotthold Ephraim) Lessing läst ett djuptänkt ord, nemligen att Christendom skulle bestå lika väl om aldrig en bokstaf af NTestam. kommit till oss. Detta är fundamentet för Apologetiken, det bästa Bibelsällskapet - utan Bibel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 89; brev från Östrabo i Växjö den 8 januari 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Då Vexiö Stifts Bibelsällskap genom sin Ordförande härmedelst vänder sig till the British and Foreign Bible Society, sker det med den tillförsigt man är skyldig ett samfund hvars rika verksamhet för Ordets utspridande omfattar hela den kända verlden, och till hvilket äfven vår landsort (i Småland) äger oförgätliga förbindelser. Sedan härvarande Bibelsällskap för 19 år sedan stiftades har det vi särskilta tillfällen . . . emottagit 164 (pund Sterling) och dessutom ett partie HelBiblar och Ntestamenten. Om man äfven kan antaga att ett ungefär lika antal redan förut fans i Stiftet som innehåller 45,000 hushåll, så återstå dock ännu 15,000 familjer som äro i saknad af den heliga Boken. . . . I vår landsort, der folket i allmänhet är fattigare än i det öfriga Sverge, skulle ganska få kunna köpa Bibeln till det fulla, ehuru ej öfverdrifna priset; och då ingen annan än Presterskapet kunde bestämma hvem som borde anmälas till fördelen af det lägre, skulle härigenom mycken förlägenhet, kanske äfven misstanka för väld uppstå. Hvad gratisutdelningen angår så besörjes den på de fleste ställen sålunda att de fattigaste Barnen vid sin första Nattvardsgång erhålla ett exemplar af Ntestam. på Församlingens bekostnad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 67-68; brev från Esaias Tegnér å Vexiö Bibelsällskaps vägnar i oktober 1836 till The British and Foreign Bible Society)

Det har redan länge varit min öfvertygelse att den såkallade Orthodoxien inom Protestantiska Kyrkan omöjligen låter förena sig hvarken med Bibeln eller med den utvicklingspunkt hvarpå för närvarande Vetenskap och menniskoförnuft befinner sig. . . . Bibeln är hvarken skrifven som en Trosbekännelse eller som ett vetenskapligt Dogmatiskt System, och vi kunna, på exegetiskt samvete, ej neka att i samma frågor ofta skiljaktiga, ja motsatta Lärotroper förekomma. Som Princip synes (den Protestantiska Kyrkans princip att nemligen Bibeln skall vara Christendomens enda Trosnorm) mig dessutom alltför obestämd. Ty betyder den att hela Bibeln, från Genesis till och med Apokalypsen, är gudomlig uppenbarelse, hvilket ostridigt följer af den fordna hyperorthodoxa och krassa, men dock konsequenta Inspirationsläran? Eller betyder det endast att den gudomliga Uppenbarelsen finnes i Bibeln, ehuru uppblandad med mycket annat? Detta sednare yrkas nu äfven af sådana som vilja passera för Supranaturalister t. ex. (Karl Gottlieb) Bretschneider (nb. Grundprincipien der evangel. Theologie, en stridskrift mot August Hahn). Antages detta, så följer, icke endast att de dogmatiska och religiösa guldkornen måste utbrytas ur berget utan äfven att de sedermera måste sofras och renas från allt vidlådande temporelt och lokalt slagg. För en sådan process kan ej finnas någon annan verkmästare än Förnuftet; och derigenom stå vi directe på Rationalismens grund och botten. Man afhjelper ej heller detta derigenom att man skiljer mellan förstånd och förnuft; ty i all vetenskap ingå nödvändig beggedera. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 162-163; brev från Östrabo i Växjö den 6 april 1834 till Johan Magnus Almqvist)

Hvad vårt religiösa samtal angår, så var min afsigt dermed ingalunda att väcka några tifvelsmål eller skrupler, snarare att aflägsna dem. Fruntimmer i allmänhet böra bibehålla sina fäders tro. De ha i sin känsla, i sin medfödda Talang för Religion, den bästa och säkraste ledstjerna. Vi stackars karlar deremot äro fördömda till tvifvel och forskning, medelpunkten af vårt väsen ligger i hufvudet, men Fruntimernas i hjertat, och den medelpunkten böra de icke förrycka. Hvad Böcker angår så har jag väl många i Theologi och Religion, men alla Vetenskapliga och icke så populära att Fruntimer kunna eller böra studera dem. Af religiös läsning vet jag ingen bättre och lämpligare för oss alla än Nya Testamentet, synnerligast Evangelisterna, och främst bland dessa Johannes; och i allmänhet anser jag den Religion man lefver vida bättre än den man bekänner och studerar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 57; brev från Östrabo i Växjö den 1 maj 1833 till Hedvig Amalia Tersmeden)

På flere ställen (inom Vexiö stift) äro redan sångskolor inrättade på söndagseftermiddagarna för ungdomen, och jag skall bemöda mig att få sådana hvar det låter sig göra, hvilket väsentligen beror på Pastor. I allmänhet har allmogen här både gehör och röst och jag har under mina visitationsresor funnit, att man öfverhuvud sjunger vida bättre än man läser. Klockarne äro också i sin sak vanligtvis bättre än preserskapet i sin. Jag vet ej om något kan byggas härpå; men därom är jag öfvertygad, att om sången ej hjelper oss åter till religion, icke sker det genom katekes och dogmatik och symboliska böcker, icke en gång genom Bibeln, så naken och obegriplig som man nu älskar att utprångla den ibland allmogen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 199; brev från Östrabo i Växjö den 20 oktober 1831 till Johan Dillner)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Hände sig så i slutet af juli månad 1841, att min far, som då ännu var kyrkovärd, blef en söndag bjuden till prosten P. Hallenberg, som i egenskap af Rektor Scholae i Jönköping hade Barnarp såsom prebendepastorat, på middag, hvarvid far inbjöd prostens begge söner Hjalmar, som var jemnårig med mig, och Emil, som var några år yngre, till ett besök hemma hos oss. . . . (Dessa) meddelade (då) diverse saker ur historien m. m. Men som jag nu äfven kände till åtskilligt dylikt och framför allt kunde större delen af bibeln på mina 5 fingrar, så började jag äfven å min sida att tala om en del af hvad jag visste. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,94)

Har Du läst (Peter) Wieselgrens Bok ("Hvilken är Sveriges religion?")? Den synes mig i flere afseenden märkvärdig, synnerligast genom en verkeligt genialisk liflighet i framställningen och blixtrande idéer, vid sidan af en obegriplig förstockelse i begreppet och en motsvarande okunnighet om hvad som för närvarande utgör status questionis i Theologien. För öfrigt är det visserligen ett berömligt bemödande att vilja "advocera" oss ifrån Formula Concordiae, Artic. Schmalcaldici o. s. v. derföre att de ej äro nämde i Regeringsformen; men jag tänker vi ha ändå orimligheter nog quar i de tre återstående Symbolerna och Augsburgiska Bekännelsen. När förnuftet i allt fall skall göra bankerutt tycker jag det är temligen likgiltigt om balancen blir större eller mindre. Dessutom torde väl en och annan preliminairfråga i ämnet ej ha varit ur vägen. Till exempel: Huru kan ett protestantiskt land som ej erkänner någon annan Trosregel än Bibeln, ha någon annan Symbolisk Bok? Troligtvis icke annorlunda än derigenom att den sistnämde bevisligen i alla Dogmerna öfverensstämde med Normalskriften. Men denna Normalskrift är ju tydligen affattad i en practisk-religiös snarare än i en speculatif-dogmatisk afsigt, hvaraf följer att Guds ord är ett tveäggadt svärd, äfven i den mening att icke blott hvarje dogm, utan äfven dess motsats, kan derutur deduceras - se kättarhistorien och Theologica polemica. Eller hvarföre gifves det intet Testamente, huru obestämdt det må vara, som föranledt så långvariga och invicklade processer som just det Nya och Gamla, hvarföre är arfstvisten om saligheten mellan de Filenska arfvingarna till himmelriket, de särskilta Christna Secterna, ännu alltjemt oafgjord? . . . Vi äro också trängda tillbaka in på sjelfva hufvudfrågan, vigtigare än alla Symboliska: huruvida öfverensstämmer Bibeln sjelf med förnuftet, eller låter dermed förena sig? Är uppenbarelsen något annat än förnuftets supplement, noter till Texten der den kan finnas dunkel? Men der han är klar och utan varianter, få noterna ej motsäga honom: deras motsägelse är "uppror", ej "förbättring". Ty är icke förnuftet också en uppenbarelse, neml. en högre, en fortfarande, en osvikelig; och vid collisioner, måste icke den historiskt-judiska vika? Vore det annorlunda, hvarföre utplånades ej den förstnämde när den sistnämde kom? Eller är förnuftet ett tryckfel i skapelsen och Bibeln en förteckning på Errata Typgraphica? . . . Theologiens väsendtliga problem måste alltså vara: att förena Christendomen med förnuftet, inför Speculationens förlikningsdomstol. Kan detta ej lyckas så är det slut med den förstnämde, först hos de lärde, sedan hos de bildade, slutligen hos folket, och det till trots af Engelska Bibelsällskapet, Theologiska Faculteter och Lutherska - Ordensbiskopar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 231-233; brev från Tufvan vid Växjö den 12 april 1827 till Carl Gustaf von Brinkman)

Det ena (partiet i Commitén) utgöres af dem som i hufvudsaken vill behålla det gamla ScholSystemet, med några nödtvungna modifikationer, ehuru de naturligtvis såge heldst om det vore möjligt att äfven härutinnan försätta oss åter till 15de århundradet. Det är Uppfostrans Apostoliska Junta, Pedagogikens "Optimister" som yrka att allt är förträffligt som det är, och beklaga ingen ting högre än att "framgången" i Uppfostran, som i annat, ej går "baklänges", och försvara om icke med lif och blod, åtminstone med sofismer och skrik att ScholOrdningen är "inspirerad" liksom Bibeln, och således bör, åtminstone i sin princip, bibehållas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 213; brev från Tufvan vid Växjö den 16 mars 1827 till Martina von Schwerin)


ca 1825 - ca 1800

I anledning af ett bref från Excell. Rosenblad får jag anhålla att få mig tillsända Vexiö Bibelsällskaps Handlingar jemte underrättelse om hvad som för Bibelspridningen blifvit tillgjordt inom Stiftet, och om några åtgärder ännu äro vidtagna för realiserandet af den önskan Clerus Comitalis yttrat att hvarje Nattvardsbarn skulle vid Konfirmationen få en Bibel el. åtminstone ett nytt Testam. Jag känner alldeles icke huru Vexiö Bibelsällskap är organiseradt och hvad det för närvarande företager sig. Är icke äfven ett i Jönköping? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825; brev från Lund den 30 oktober 1824 till Anders Gustaf Ahlstrand)

Vida anständigare än Du använder jag min tid, så till vida nemligen att jag immerfort studerar Theologie, helst Dogmatik, hvaraf jag också dagligen stärkes, tyvärr icke just i Tron, utan i Tviflet. Att Reformatörernas, väsendtligen i polemisk afsigt uppsatta Trosbekännelse blifvit antagen såsom en stående form och grundlag, var en olycka om icke just för Christendomen åtminstone för Dogmatiken. Ty säg mig, hvad skulle väl Dogmatik vara annat än redogörelsen för det förhållande hvari Christendomen står till hvarje särskilt tids bildning och åsigter? Ett System innefattar Bibeln ej; den lemnar endast Materialierna dertill. Huru de sammanfogas och hvad byggnad deraf skall uppföras måste bero på Tidens philosophiska åsigter; och att dessa nu äro andra än under reformationsseklet lär ej kunna nekas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 146; brev från Lund den 24 oktober 1824 till Carl Gustaf von Brinkman)

De, som önskade exemplar av den nya bibelupplagan, skulle anmäla sig till prosten Norlin inom slutet av nästa månad. "Den bibel, som enligt (paragraf) 2 i Svenska Bibelsällskapets cirkulär skänkes till Barnarps socken anordnas såsom ett inventarium att nyttjas af fattighjonen i fattigstugan." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 76; protokoll 24 juli 1819)

Hand i hand med väckelsen gick spridandet av bibeln och annan uppbyggelselitteratur. Vid 1800-talets ingång var bibeln såsom alltför dyrbar i många hem en okänd bok. C.J.L. Almquists uttalande i "Svenska fattigdomens betydelse" (1838), att "till bondfolket tränger ingen annan skrift ännu än psalmboken, katekesen och stundom bibeln", ägde i hög grad giltighet för de småländska bygderna, då den gammalkyrkliga väckelsen började under 1810- och 1820-talen. Efterfrågan på bibeln kunde tillfredsställas genom det år 1817 instiftade Växjö stifts bibelsällskap, vars sekreterare (Jonas) Sandell var under en följd av år. (Gunnar Stenvall "Den gammalkyrkliga väckelsen" s 160)

Capitain Lagercrantz på Hellstorp donerade den 16 december 1801 till minnet av sin framlidna maka Inga Christina Hård (född 1731, död på Hellstorp 1801) 33 Rdr Riksgälds att förvaltas av pastorsämbetet (i Barnarp). Varje år skulle av räntan utdelas en svensk bibel till ett äkta par, som sammanviges under året och som är i behov därav samt av vilka åtminstone en är läskunnig. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 58; protokoll 20 september 1801)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Fredrik Ulrik Fleetwood) stupade i sjöslaget vid Svensksund 24 aug. 1789. . . . I bouppteckningen efter Fleetwood, som var ogift, anges att ende arvingen var ogifte brodern Georg Otto på Stensö i Ekerö socken i Mälaren vid Stockholm. Om honom anges att han ägde framstående kunskaper i österländska språk, sysslade med bibelöversättning och exegetiska forskningar. Det låter knappast som en blivande brukspatron (på Gyllenfors bruk). (Lennart Gustavsson "Järnbruken kring Taberg - del 2" s 39)

På den katolska tiden hade våra kyrkor en rikedom av medeltida målningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och på väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns också ett rikt symbolspråk, som vi numera är på väg att mista. Takmålningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare från Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Målningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). Takmålningarna kan beskrivas så: Över koret ses Treenighetens symbol, en liksidig triangel (med spetsen uppåt) och gudsnamnet Jahve på hebreiska. Strålarna = det himmelska ljuset. Kyrkans mittparti visar Kristus, Konungen enligt Uppenbarelseboken. Över hans huvud finns en krona. Från hans mun utgår ett svärd, symboliserande Guds ord. De sju ljusstakarna är de sju församlingarna i provinsen Asien: Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea. Över orgelläktaren är helvetet målat med avskräckande odjur och basunblåsande änglar, en del ropande: "We, We". I södra korsarmen ses i sydöstra hörnet Golgatas tre kors. I mitten den uppståndne Kristus med ett korsmärkt standar (segerfana) och kringstrålad av starkt ljus. En soldat ses skydda sig med sin sköld mot ljuset, medan en annan gestalt är på flykt. I norra korsarmen avbildas Edens lustgård och syndafallet. Prästerna dikterade självfallet valet av motiv. Dock är det regel att måla helvetesbilder i kyrkans västra del, givetvis i avskräckande syfte. År 1733 utförde Kinnerus målningarna på läktarbröstet. Det är en serie om sex bilder ur passionshistorien. De visar från vänster: Den sista måltiden - Nattvarden, I Getsemane örtagård, Jesus plågas i Kaifas palats, Jesus pinas under Pontius Pilatus, Korsfästelsen och Uppståndelsen. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 14-15)

Vid prästmötet i Växjö år 1727 beslöt man, att "sedan de bibliske böcker äro till änden uppläste, som härtill å predikstolen därtill blivit utsedde, skola Vishetens och Syraks böcker härnäst änteligen både söndagar och andra helgedagar, då folket är flitigt tillstädes, uppläsas, såsom vanligt varit haver till dess de bliva ändade". Vid det följande prästmötet, som hölls år 1729, uttalade man den förmodan att alla nu hunnit läsa slut Vishetens bok och Syraks bok och beslutade därför att man nu från predikstolarna skulle läsa "skapelseboken, som är särdeles nödig till vår salighets befrämjande" och som icke blivit föreläst på flera år. Huru dessa "synodalske påminnelser", som termen lydde, efterlevdes i praktiken är svårt att avgöra. Men då de blevo införda i församlingarnas kyrkoböcker, talar allt för att de också blevo normgivande ute i bygderna. Det var ingen tillfällighet att just Jesu Syraks bok blev så flitigt läst och djupt avhållen under hustavlans tid. Den nyktra världsbejakande levnadsvisdomen i denna skrift var liksom avpassad för det gamla agrarsamhällets kollektivistiska bondekultur. Därför blev också allmogens liv i helg och söcken starkt genomsyrat av bibelns och särskilt Gamla testamentets tankevärld och ordasätt. Ännu i (nittonhundratalets) början kunde man på många håll i Värends mera gammalkyrkliga bygder träffa på åldringar, vilkas livssyn helt var präglad av den gammaltestamentliga historien och vilkas talesätt vittnade om ett dagligt studium i Gamla testamentets skrifter. För alla dessa var Gamla testamentet vorden en religiös folkbok, där man på en gång sökte spännande historisk läsning, råd i livets brydsamma lägen och uppbyggelse till själens tröst. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 119)

Ingen annan stad i hela Småland eller Götaland vet att tilldela var och en sitt och skipa rättvisa nogrannare än (Jönköping). Ty här finnes . . . Göta rikets högsta domstol, vittberömda, ädla och lagfarna mäns hemvist, samt en så stor mängd lärde, att det i sanning kan sägas om denna stad: Ju flera lärda och bildade män den äger, desto lyckligare och mera välsignad blir den. Ty var kan man väl säkrare vistas i denna oroliga och skådebana lika värld än där, varest gudsfruktan råder och rättvisa blomstrar? Det är de förtrycktas fristad och skydd. Det utvisar det berömda hovrättshusets själva arkitektur, ty vid ingången står Rättvisan, framställd i en kvinnobild, skuren i trä hållande i vänstra handen en våg i jämvikt samt i den högra ett draget svärd och pekande på den Heliga Boken, varigenom utpekas den norm, som vid domstolar och rättegångar bör följas. Ty Rättvisan framställes med rätta blind, emedan en rättvis domare ej bör se till någons fördel, utan äga ett från all jordisk drägg renat sinnelag, fast förbliva vid rättvisans jämnvikt och icke döma efter andra lagar än de, som grunda sig i den Heliga Skrift. Ty det blottade svärdet betecknar Guds förestående hämnd, om domaren själv icke ståndaktigt vidhåller rättvisans jämnvikt. . . . De bästa och oväldigaste rättvisans förvaltare ha även genom gudomlig nåd kommit denna lyckliga stad till del, genom vilkas flit och vaksamhet lagarna bevara sin kraft. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 34-36; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

1664 på Bartholomei dag (24 augusti) voro sockenmännen (i Barnarp) samlade i sockenstugan under ledning av kyrkoherde Petrus Nybelius (1663-73). . . . Man anställde nu rannsakan efter kyrkans tilhörigheter och skrev upp dessa. De voro: " . . . Bibel Swensk in octavo, gammal Svensk psalmebok, svenskt manuale, gifwit af Andrea Spole. Svensk Handbook, Sångbook." (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 43)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Jesus ... är den som Fadern har helgat och sänt till världen. Att ordet ”helgat” används kan vara en antydan om att Jesus ersätter också den fest som nu firas, eftersom den firades till minne av renandet av templet och helgandet av altaret vid återöppnandet av templet, 1 Mack 4:36-61. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 204)

Liksom judendom och kristendom är islam en skriftreligion. Detta förhållande markerar islam ännu starkare än såväl judar som kristna. Skillnaden kan beskrivas så att för den kristne finns gudsuppenbarelsen i Jesus Kristus och förmedlas av Bibeln, medan den för muslimen finns i Koranen och förmedlas av Muhammed. Det är Koranen som är gudomlig, inte Muhammed. För den kristne är Jesus Guds son. För muslimen är Muhammed Guds profet. När den kristne säger att det gudomliga ordet blev människa i Jesus Kristus, kan muslimen säga att det blev en bok i Koranen. När den kristne säger att Jesus Kristus av evighet fanns hos Gud, säger muslimen att Koranen av evighet fanns hos Gud. Denna syn på Koranen är extremt bokstavstrogen. Inte bara boken är helig utan varje bokstav är helig, ofelbar och oföränderlig. I sin arabiska form är Koranen nedsänkt från himlen som en total heltäckande gudomlig uppenbarelse. Därför får den i princip inte översättas till något annat språk. De översättningar, som finns, betraktas endast som parafraser. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 116)

Biblicismens grunduppfattning är att Bibeln har någon typ av normativt monopol. Däremot går uppfattningarna isär när det gäller vilka områden som ska omfattas av detta normativa monopol. Denna olikhet är tydlig inom reformationens olika grenar. Den refomatoriska bibelsynen byggde på att Bibeln var yttersta auktoritet. Men medan den lutherska grenen lät normativiteten främst gälla frälsningsbudskapet, så att Bibeln måste förstås utifrån dess centrum, menade den reformerta grenen att hela Bibeln var normativ och att hela det kristna livet berördes av normativiteten. ... Bibeln var central i (den tidiga) pingströrelsens spiritualitet. Den var i teorin utgångspunkten för hela tron; för lära, liv och erfarenhet. ... Pingströrelsen uppfattade sig själv som biblisk och gjorde det med stolthet. Samtidigt har undersökningen visat att pingströrelsen i praktiken kunde använda Bibeln tämligen fritt och fragmentariskt. Tolkningen och erfarenheten kunde ha företräde framför själva bibeltexten. ... Pingstvännernas sätt att använda Bibeln visar att den var ytterst central på många områden i livet. Språket var präglat av Bibeln och bibliska citat och hänsyftningar integrerades i allt tal. Dessutom var Bibeln normerande och vägledande i det dagliga livet både genom rolltagning av bibliska personer och genom användningen av slumpvist tagna bibelspråk. Sammantaget ger detta en bild av att både Bibeln, bibelsynen och bibelbruket var ytterst centrala på flera plan i pingstvännernas tro och liv. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 186,190-191)

Pingstvännerna blev inte svärmare – just därför att de betonade vikten av att pröva de egna andliga erfarenheterna inför bibelordet. ... Man erkände inte något som andligt som man inte kände igen från Bibeln. ... Grundregeln måste vara att pröva allt inför Skriften och behålla det som är gott för att inte kastas hit och dit av olika lärovindar. ”Skriften allena” ger svaret. (Olof Djurfeldt "Pingst i Sverige 2002" s 8)

Den ortodoxa kyrkan har samma Nya testamente som den övriga kristenheten. Som grundtext för Gamla testamentet använder den den gamla grekiska översättningen, känd som Septuaginta. När denna skiljer sig från den ursprungliga hebreiska texten (vilket händer ganska ofta) tror de ortodoxa att ändringar i Septuaginta gjordes under den Helige Andes inspiration och skall betraktas som en del av Guds fortsatta uppenbarelse. ... Den hebreiska versionen av Gamla testamentet innehåller trettionio böcker. Septuaginta innehåller därtill ytterligare tio som inte finns med i den hebreiska kanon och som är kända i den ortodoxa kyrkan som "de deuterokanoniska böckerna". Koncilierna i Jassy (1642) och i Jerusalem (1672) förklarade dessa vara "äkta delar av Skriften". De flesta ortodoxa teologer i vår tid delar emellertid Athanasios' och Hieronymus' uppfattning och anser att de deuterokanoniska böckerna visserligen tillhör Bibeln men står lägre i rang än Gamla testamentets övriga böcker. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 204; Per Beskow-kommentar s 211: Utöver de apokryfiska skrifter som ingår i Bibel 2000 räknar de ortodoxa kyrkorna också 3 Esra och 3 Mackabeerboken till de deuterokanoniska böckerna; vissa utgåvor upptar också 4 Mackabeerboken)


ca 2000 - ca 1985

Visst behöver vi rättesnören – men ack dessa knepiga knutar. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 17)

Samtidigt som Bibeln är en människobok som innehåller allt det som vanliga TV-serier och böcker skildrar så är det en unik bok, en gudomlig bok som inte har någon motsvarighet. Bibeln berättar nämligen om att Gud själv steg ner mitt i människors trasiga liv, mitt i världshistorien. (Hans Weichbrodt "Guds levande ord"; Jönköpings-Posten den 17 februari 1995)

På Jesu tid tillämpade man Ps 82 på Israels barn vid Sinai. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 246)

De ortodoxa aktar Bibeln mycket högt som det direkta vittnesbördet från apostlarna och evangelisterna som var de första vittnena till inkarnationen. Man har inte accepterat alla resultat av vår tids kritiska studium av Nya testamentet, även om ortodoxa seminarier informerar eleverna om modern bibelkritik. Man betraktar inte Nya testamentet som enbart ett litterärt dokument, möjligt att bedöma enligt litteraturkritikens vedertagna metoder. Nya testamentet är det skrivna apostoliska vittnesbördet om den händelse som kyrkans gudstjänst alltid rör sig omkring: Guds inkarnerade ords, vår herres Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Tolkningen av Nya testamentet får inte övertas av en icke troende. Kyrkan har vetat meningen i det sanna vittnesbördet och alltid levt därefter. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 48; författaren född år 1922 i Tripunithara väster om Madurai i södra Indien)

Wycliffe Bible Translators är en evangelikal organisation som grundades 1934 och som har blivit världens största protestantiska missionssällskap. I dess regi arbetar (nu år 1985) mer än 2500 missionärer med att utarbeta skrift för skriftlösa språk och att översätta Bibeln bland 700 folkgrupper runt om i världen. Deras insats för världskristendomen är av största betydelse; dock återstår nästan 3300 språk och dialekter att översätta. (Waldron Byron Scott "De evangelikala vid skiljevägen" s 108; författaren född år 1929 i Omaha i Nebraska väster om Chicago i USA)

Tack vare talet och skriften behöver ingen börja livet utan tillgång till kunskaperna från den mänskliga erfarenhetens kollektiva förflutna. För kristna innebär detta att de genom språket får del av det som trons människor erfarit överallt och i alla tider. Framför allt öppnas vägen till hela trons värld i Bibeln. Redan detta skapar gemenskap. Den kristne läsaren får en känsla av identitet och solidaritet med sina trosfränder i Bibeln. Bibeln blir en bok om trons familj. Och om någon på något sätt känner sig stå utanför kan just den upplevelsen bli en inbjudan att gå och delta i den gemensamma verkligheten. (Anthony C. Thiselton "Har tron ett språk?" s 273; författaren född år 1937 i Woking sydväst om London i England)

Många miljoner människor i världen är övertygade om att Bibeln talar i dag (år 1985), eller rättare sagt att Gud talar till dem genom den. Bibelns popularitet är oförminskad, och den är alltjämt en bestseller i hela världen. Det är Bibeln och inte gudstjänstformer eller dogmer som förenar de kristna, för alla kristna kyrkor och bekännare anser Bibeln väsentlig för sin tro. Men det betyder inte att alla kristna är överens om dess auktoritet och om hur den skall tolkas. (George Carey "Talar Bibeln i dag?" s 246; författaren född år 1935 i London, England)

(Kyrkans) budskap måste bygga på helhjärtat erkännande av Kristi auktoritet som Guds ende son och Bibelns vittnesbörd som normgivande vittnesbörd om Kristus. Det kristna budskapet måste översättas till samtidens språk, men en kristen har inte frihet att välja ut vad han vill tro och lyda. (Tony Lane "Auktoritet" s 299; författaren född år 1949 i Katikati sydost om Auckland på Nordön i Nya Zeeland)


ca 1985 - ca 1970

Bibeln är inte bara världens bestseller sedan lång tid, den är också den mest översatta boken. Man räknar med 4 500 språk i världen; år 1983 hade minst en av Bibelns böcker översatts till 1 785 av dessa språk, Nya testamentet till 572 och hela Bibeln till 283. Vid samma tid pågick minst 764 översättningsprojekt, och 549 av dessa gällde språk som någon del av Bibeln nu översattes till för första gången. De flesta av dessa finns i Afrika, Asien och Oceanien. (Paul Ellingworth "Att översätta Bibeln" s 278; författaren född år 1931 i Barnsley norr om Sheffield i England)

Bibeln är Guds uppenbarade "ord", och detta ord kanske inte säger oss allt, men det säger oss sanningen. (Jerram Barrs "Kristendomen - en sann bild av verkligheten" s 38; författaren född år 1945 i Bighton nordost om Southampton i södra England)

Det står klart att Jesus själv såg sitt uppdrag i ljuset av olika ord ur det Gamla testamentet. Han uppmanade också sin lärjungar att själva söka i det. . . . Diskussionerna i fornkyrkan om vem Jesus var byggde till största delen på grundliga utforskningar av allt det material i gamla testamentet som kunde tänkas syfta på honom. (Howard Marshall "Vem var Jesus?" s 65-66)

Bilden av en orkester som spelar en symfoni kan hjälpa oss att finna Bibelns enhet. I orkestern finns olika instrument med olika ljud, och de spelar olika stämmor. Men när de tillsammans spelar en symfoni uppstår en skön harmoni. Och om man är medveten om de olika stämmorna uppskattar man symfonin ännu mer. (Walter Moberly "Bibelns plats" s 182; författaren född år 1952; professor i "theology and biblical interpretation" vid Durhams universitet i England)

Ett resultat av det katolska Andra vatikankonsiliet (1962-65) var att forskning om Bibeln och läran uppmuntrades. Före konsiliet var de katolska bidragen till bibelforskningen föga omfattande, men numera (år 1985) finns det framstående katolska forskare inom bibelvetenskapens alla grenar. Hans Küng, professor i teologi i Tübingen, har fått en profetisk roll genom att han ifrågasatt katolska uppfattningar om rättfärdiggörelse genom tro, påvens ofelbarhet, kyrkan och enheten. På grund av sina "oortodoxa" åsikter och sin vägran att anpassa dem till traditionell katolsk lära fråntogs Küng (år 1979) sin ställning som erkänd katolsk teolog och innehar nu en icke kyrklig professur. (George Carey "Teologi i dag" s 286-287; författaren född år 1935 i London, England)

I slutet av 1970-talet började en handfull entusiastiska evangelikala i Amerika utnyttja televisionen för att väcka nationen andligt och moraliskt. . . . Tidningarna och även en del kristna skribenter och talesmän anklagade elektroniska förkunnare som Jerry Falwell, Pat Robertson och James Robson för att de använde Bibeln för att sprida konservativa ideologier och bygga upp en personlig maktställning. (Quentin J. Schultze "Den elektroniska kyrkan" s 258; författaren född år 1952 i Chicago, USA)

Läs någon gång igenom alla evangelierna enbart för att studera Jesu inställning till Bibeln. Då upptäcker du hur högt Jesus värderade Gamla testamentet. ... Det är skönt att veta, när man läser Bibeln, att Jeus och hans apostlar och evangelister har läst Gamla testamentet som helig skrift. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 47-48; kommentar till Mark 12:36)

När Jesus säger att Fadern har ”helgat” honom, använder han ett ord som kunde användas också om en tempelinvigning. Kanske anspelade han på tempelinvigningsfesten. I så fall låg här också en antydan om att tiden nu hade kommit för en ny tjänst i ett nytt tempel. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 117)

Kristus vittnar förbehållslöst till förmån för Skriften. ... Skriften i sin tur vittnar oavlåtligen om Kristus. ... Som avslutning ... vill vi med kraft understryka, att vi ingalunda gör Skriften till föremål för dyrkan. Den stora kontrasten mellan Kristus och Bibeln består: Herren allena är den gudomlige Frälsaren, medan Skriften är det gudomligt inspirerade hjälpmedlet, som uppenbarar honom och leder oss till honom. Vi respekterar till fullo den heliga boken och tar emot dess ord, men vi tillber endast Fadern och Sonen genom den helige Ande. (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 39-40)

(David Ben Gurions) förtroende för Bibeln är mycket stort. Han menar att Israels ritningar finns i Skriften. I sin tro på Bibeln är han djupt religiös, och hela hans idévärld är bibliskt fixerad. ... ”Vår styrka är Bibeln”, säger han. ”Genom Bibelns kraft lever det förflutna i oss. Den som vill förstå Israel måste läsa Bibeln.” ... (Schalom) Ben-Chorin oroar sig över att kristendomen alltmer lämnar Bibeln bakom sig, under det att judendomen går andra vägen. ”Runt om i världen läses Bibeln allt mindre och mindre. Hos oss är det tvärtom. Vi judar har aldrig varit så hemma i Bibeln som i dag. Varje litet barn lär känna Bibeln, och hos oss kräves det kunskaper i Skriften vid studentexamen och andra examina. Eleverna måste redogöra för innehållet i 300 av Bibelns kapitel. De måste kunna många avsnitt utantill och skall skriva en stil över ett bibliskt ämne. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 99-100)

Fars predikningar, ofta utarbetade inför Novum Testamentum Graece, kommenterades väl sällan eller aldrig vid större konferenser, men de välsignades av de enkla åhörarna i landsbygdens kapell och stugmöten. Dock har jag en känsla av – kanske i överdriven sonlig beundran – att många av hans predikningar mycket väl skulle ha försvarat sin plats på vilken större konferens som helst i vårt land. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 62)


ca 1970 - ca 1960

Vid kyrkomötet 1951 väcktes tanken på en provöversättning av Nya testamentet och Psaltaren. ... Det resulterade tio år senare i att riksdagen beslöt att tillsätta en bibelkommitté för att utreda saken. Den presenterade 1968 förslaget "Nyöversättning av Nya testamentet. Behov och principer." Kommittén förordade två olika översättningar: en kyrkobibel för gudstjänstbruk och en folkbibel för enskild läsning och för skolbruk. ... Förslaget om två översättningar vann inget gensvar. En ny statlig utredning kom med förslag hur en enda översättning av Nya testamentet skulle kunna se ut och en annan utredning klargjorde behovet av nyöversättning också av Gamla testamentet. Statsrådet Alva Myrdal utfärdade 1972 direktiv för den statliga Bibelkommissionen: "Det måste anses rimligt att staten i dagens läge tar ansvaret för att vi på svenska äger en tillförlitlig, tidsenlig version av bibeln. ... Den svenska texten bör ha en sådan språkform, att texten i regel effektivt förmedlar originalets innehåll." ... År 1981 utkom "Bibeln. Nya testamentet." ... Översättningen av Gamla testamentet påbörjades 1975. ... "Bibel 2000" var beslutad av riksdagen och översättningen verkställd av regeringen genom Bibelkommissionen, men till skillnad från Bibeln 1917 stadfästes den inte genom något särskilt statligt beslut. Bibelkommissionen överlämnade sin översättning vid en ceremoni i riksdagen i november 1999. ... Bibeln var fortfarande en offentlig svensk angelägenhet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 295-296)

Den enda tradition av normerande karaktär, som kan finnas i en evangelisk kyrka, är bibeln. All senare tradition - bekännelser, katekeser, trosläror osv. - kan betraktas som kyrkans meditation över och tolkning av Skriften och är som sådan viktig och nödvändig men kan aldrig bli av samma normerande karaktär som Skriften. Om den gränsen suddas ut, är hela gärdet upprivet, och den reformatoriska skriftprincipen tillspillogiven. (Torsten Nilsson "10 bud eller inga" s 5; ledande synpunkt i en artikelserie i EFS-Budbäraren 1967)

Käre Ingemar! Lyssnade i höstas till Dina föredrag om Bibeln i radio, där Du påvisade alla de underbara motsägelserna i Den heliga skriften, och detta är anledningen till mitt brev i dag. I ett arbete som jag håller på med har jag kommit att något beröra frågan om den kristna kyrkans inställning till sinnessjuka människor, och jag kan inte komma till någon klarhet i hur den har varit genom tiderna: Här föreligger i skrifterna huvudsakligen motsägelser - och därför ropar jag nu på Din sakkunniga hjälp! Det förefaller som om man allmänt ansett de sinnessjuka såsom besatta av onda andar, demoner. Jesus drev ju ut sådana onda andar från människor, på ett ställe i Nya Testamentet - och drev in dem i stackars oskyldiga djur, svin (vilket jag alltid tyckt var mycket grymt av honom!). Men å andra sidan: De kristna tycks samtidigt ha betraktat dårarna såsom heliga - Guds dårar, heter det ju: De skulle alltså vara (på) något sätt berörda av Guds hand och försatta utanför den syndiga världen, utanför allt ont: Ingenting ont kunde i varje fall hända dem mer. Hur kunde de sinnessjuka vara på en gång besatta av onda andar - d. v. s. av Djävulen - och betraktas som Guds heliga dårar? Eller hur var egentligen de kristnas syn på dem? Vad är din sakkunniga uppfattning i denna fråga? Jag minns f. ö. inte nu var uttrycket "Guds dårar" förekommer - knappast i Bibeln väl: Hos någon av de gamla kyrkofäderna? Du vet det säkert! Förlåt att jag besvärar Dig i Bibelfrågor under Din semester! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 290; brev från Söderäng, Grisslehamn till Ingemar Hedenius 1967-06-26; BG Ask-kommentar: Angående "Guds dårar" i Bibeln, jämför Jesus själv Mark 3:21-22 och Paulus 1 Kor 4:10; 2 Kor 11)

Vi har varit sex veckor i Israel. Bibeln var den första bok jag läste som barn, och under bortåt 60 år har jag gått och undrat hur Bibelns land kunde se ut? Nu vet jag det! Det tycks som om landet hade ändrat sig en del sedan Moseböckerna skrevs. Jag såg en och annan liten fårahjord och några stycken åsnor, men ingen enda kamel och knappas något grönbete alls för de stora boskapshjordarna som ju skulle funnits på Abrahams tid. Jag såg en del beslöjade kvinnor i arabstaden Nazareth, men annars möte man bara unga flickor i khaki-uniformer som marscherade på gatorna i dålig rättning i leden och med maskinpistoler dinglande mot höfterna. Och Fridsfurstens födelseort Bethlehem var en starkt befäst plats med kulsprutor och underjordiskt artilleri . . . Landet är ju litet: Så snart jag råkade ta ett vanligt svenskt soldatsteg - sex kvarter - se "Raskens"! - höll jag på att trampa in i ett grannland: Egypten, Jordanien, Syrien eller Saud-Arabien. Då rusade någon vaktpost fram på andra sidan och osäkrade sitt gevär . . . Ja, Strid på jorden och människorna en ond vilja - så står det i dag skrivet över Israels himmel! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 279-280; brev från Ascona till Olle Holmberg 1966-05-14)

Då det gäller Bibeln har man gjort vissa jämförelser med Jesus Kristus. Han kom i mänsklig gestalt. Han gick in under människolivets begränsning. Jesus var dock inte endast människa utan också sann Gud. ... Bibeln har också en mänsklig sida. ... Som gudomlig och mänsklig så möter vi Bibeln. ... ”Att det fullkomliga är i det ofullkomliga och endast når oss genom ofullkomliga medel är ett viktigt stycke av Guds ord hemlighet.” ... Rent vetenskapligt kan inte bevisas att eller hur Bibeln blivit gudomligt inspirerad. ... (Bibeln) kan undervisa till frälsning. ”Dess fullkomlighet är en fullkomlighet i en viss riktning, nämligen, då det gäller att undervisa oss till frälsning.” Här är Bibeln ... vårt enda och ofrånkomliga rättesnöre. Det finns flera dunkla, svårtolkade och för många av oss obegripliga ställen i Bibeln. Men dess undervisning om frälsningen är mycket klar. ... Bibeln är inte blott en vägvisare till frälsning utan den kan göra oss delaktiga av evigt liv, av Guds eget liv. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 105-110; Predikan över Hebr 4:12 och 2 Tim 3:16-17 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1964)


ca 1960 - ca 1950

Må Guds ord få avgörande plats både i vårt politiska och vårt andliga liv. Må gudsordet bli ledstjärnan för vår ungdom; ja för hela vårt folk. På detta sätt kan Gud lösa samhällsproblemen och alla andra problem hos både familjer och enskilda. (Georg Gustafsson "Guds ord är ledstjärnan"; Jönköpings-Posten den 31 december 1959)

På nattduksbordet fanns en Bibel med guldsnitt och gråa skinnpärmar. Claire satte sig i stolen bredvid sängbordet och sneglade på Bibeln. Ann märkte det. En underlig spänning uppstod. . . . "Läser du i Bibeln?" (frågade Claire). "Ja visst. Gör inte du det?" "Jag har ingen. Min konfirmationsbibel lämnade jag kvar hemma hos mamma." Hon tystnade och tillade: "Jag har aldrig läst i den." "Det borde du göra." "Varför skulle jag det?" "Annars kan du ju inte lära känna Gud. Och inte dig själv heller, för den delen." (Uno Axelsson "Källan i öknen" s 30)

(Erik) tände inte ljuset när han kom in på sitt rum. Pierre sov. Skulle han sätta sig i fåtöljen med bandyklubban igen? Nej, det fick räcka med Bibeln inklämd mellan dörrknoppen och dörrposten så skulle han i alla fall vakna om någon försökte ta sig in i rummet. (Jan Guillou "Ondskan" s 191; senare delen av 1950-talet)

Ju mer skriftpredikan, desto mer aktualitet över förkunnelsen. Man ger (professor Hugo) Odeberg rätt. Bibeln behöver komma i centrum. (Bertil Nordenstig "Bibeln i centrum"; recension av Odebergs bok "Skriftens studium, inspiration och auktoritet"; Jönköpings-Posten den 29 juni 1956)

Den oomvände juden deltog i synagogans gudstjänst utan att fatta att Kristus fanns i denna gudstjänst, men de kristna, som befunno sig i samma gudstjänst, hörde där Kristus omtalad i alla Skriftens utsagor. Huru tedde sig då en hedningkristen gudstjänst i till exempel Korint vid mitten av 50-talet i det första kristna århundradet? Den äger icke rum i synagogan men den följer troget mönstret av synagogans gudstjänst. Följaktligen står Skriften även här i centrum. Även de hedningkristna ägde en kunskap i Skriften, som få kristna äga i vår tid. (David Hedegård ”Att tro på Bibeln” s 15)

Om gudstjänsterna skall få det rätta innehållet, måste Guds ord vara det centrala. Bibeln skall utläggas och förklaras på ett enkelt och lättfattligt sätt. Det finns i vår tid alltför mycket predikan, som huvudsakligen består av predikantens mer eller mindre finurliga och klyftiga tillämpningar av texten. Han söker en text och bygger sedan på denna en tankebyggnad, som många gånger har mycket litet med textens verkliga exegetiska innehåll att skaffa. Det är icke ägnat att förvåna, om skaran av åhörare under sådana förhållanden snart smälter ihop. Men det finns många, som längta efter en enkel och exegetiskt sett riktig bibelutläggning och gärna samla sig, där sådan förekommer. (John Magnusson "Gudstjänstens förnyelse"; Jönköpings-Posten 1951-06-01)

En ... sak som tillhör den moderna predikan är bibelordet. Den som känner till de stora väckelsepredikanternas predikningar vet att detta är ett faktum. Den som läser D.L. Moody, R.A. Torrey, och nu Billy Graham skall finna att de har sin förkunnelse späckad med bibelord. Deras predikan är ofta en enda utläggning av Skriften. ... Människorna börjar bli trötta på sirapsförkunnelsen från predikanter som är rädda för att stöta sina åhörare. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 178; ledare i tidningen Dagen den 23 september 1950)

Det är den klassiska uppbyggelselitteraturen, som ännu i dag (år 1950) mest brukas bland gammalläsarna. Mest älskas Luther, Johan Arndt, Anders Norborg, M.F. Roos, Rambach, Scriver, Schartau m. fl. Av sentida eller nutida författare värderas mycket Henrik Ringius och L. M. Engström. Mest brukas dock själva bibelordet. Det torde icke vara så ovanligt inom de gammalkyrkligas krets, att man läser igenom sin bibel ungefär en gång om året. Ofta läses gamla testamentet jämsides med det nya. Då Kristus är skriftens medelpunkt, dess kärna och stjärna, äger man rätt att se och läsa det gamla testamentet i ljuset av det nya. Gammalläsarna äro och vilja vara bibelkristna. (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 281)


ca 1950 - ca 1935

En och annan av oss (i Skara stift) minns säkerligen från sin barndom de bibelförklaringar, som då ännu förekommo. De bestodo helt enkelt av en utläggning av bibelordet och uppskattades mycket vilket vittnar om den vördnad för Guds ord, som tidigare kyrkliga väckelser verkat för. Det talar på ett allvarligt sätt om andaktslivets nedgång, att det numera (år 1949) icke är lätt att samla människor till en sådan enkel utläggning av Guds ord. Bibelförklaringarna hava nu i allmänhet ersatts av s. k. bibelstudier, vilka mest förekomma inom trängre kretsar, såsom kyrkobrödrakårer och ungdomskretsar. Här är förvisso fråga om en av de betydelsefullaste av alla angelägenheter i kyrkligt arbete, nämligen att väcka vördnad för livets ord. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 405)

(De franska) myndigheterna fruktade (efter andra världskrigets slut) den kristna liberalismen, d.v.s. den frihet, som Bibeln ger individen till ett personligt sökande av sanningen. Denna undersökning om vad Bibeln lär om Guds syn på människan var ägnad att skapa personligheter, som den kristna församlingen gladdes över men som det gamla kolonialväldet fruktade. En guvernör i Kongo sade vid ett tillfälle: "Protestantismen är farlig på grund av dess fria prövning", och en annan guvernör uttryckte samma sak i följande ord: "Protestantismen kan vara farlig för folket." Sätter man dessa uttalanden i samband med ett tidigare citat av afrikanen Ndabaningi Sithole, "ingen människa kan uppfostras tillsammans med Bibeln och förbli oberörd av den", förstår man vilket väldigt vapen bibelundervisning varit i fråga om Afrikas nationella befrielse. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 147; Församlingen och det nya Afrika)

Det tidigare händelseförloppet under denna (andra världs)krigets sista akt nådde mig endast som ett avlägset sorl genom radions hörlurar på ett lasarett. ... Ett olycksfall band mig vid sängen i åtskilliga månader och mitt sällskap under denna tid var Thomas Manns mer än 2000-sidiga Josefsepos. ... Jag frågade mig hur det var möjligt att en modern författare kunde skapa dessa ting. Tydligen hade jag glömt mycket av min barndoms bibliska historia. Från Thomas Mann gick jag direkt till den bibliska förlagan. Vilken lapidarisk berättarkonst. Jag repeterade stora stycken av gamla testamentet. Och åter stod de gamla bibliska gestalterna livs levande upp för min inre syn som i barndomens dar. Vilken utarmning om denna monumentala litteratur, inspirationskällan till så mycket av den stora dikten och konsten, skulle gå förlorad för kommande släkten. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 131-132)

Utan Bibeln skulle allt missionsarbete vara dödsdömt. Med Bibeln i hand har missionären gått segrande från folk till folk. (Tormod Vågen "Bibeln på missionsfältet" s 82; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

Såsom förmedlare av Guds ord intager Mose gent emot Aron och Farao Guds plats och kallas t.o.m. själv Gud (Ex 4:15f.; 7:1f.; jfr Ex. 21:6; 22:7f.,27; Ps 82:5; Joh. 10:34f). (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 149)

Ett faktum är, att det aldrig har stått så klart som nu för varje fördomsfri och sanningsälskande människa, att vi i bibeln ha urkunder, som äro pålitligare än all annan litteratur. Och därav födes ett allt starkare intresse för studiet av den gamla heliga boken. (Oscar Haglund "Bibeln och vår tid"; Jönköpings-Posten 1935-04-13)


ca 1935 - ca 1920

Då jag förliden vår besökte England, sammanträffade jag i Oxford och London, där jag uppsökte Grupprörelsens högkvarter, med ett par av dess ledande män. Då jag framförde frågan om försoningen, svarade de, att de ej kunde förstå, var man kunde få en sådan uppfattning som den, att de icke skulle tro på försoningen. Det svar som en av ledarna gav mig, var i huvudsak detta: "Man säger, att vi i våra skrifter ej tala så mycket om försoningen, som somliga önska. Men vi ha inga skrifter. Det är många, som skrivit böcker om oss, och många tidningar skriva om oss. Vi be dem icke därom och kunna icke hjälpa, att de göra det. Vi äro därför icke ansvariga för deras skrifter. Vi ha endast en enda bok, och det är bibeln." Jag måste ärligt erkänna, att jag kände mig imponerad av detta svar. (Lewi Pethrus "Oxfordgrupprörelsen och dess kritiker" s 343-344; Evangelisk Tidskrift 1934:12 - december)

1933 höll (exegetikläraren vid Missionskolan på Lidingö, David) Hedegård ett föredrag om SMF's församlingsprincip på Predikanternas riksförbunds höstmöte i Stockholm. Hans ord i bibelsynsfrågan vid detta tillfälle förtjänar att citeras: ”Den kristna församlingens gamla tro vilar icke på så lösa grunder, att de kunna rubbas av någon vetenskap. ... Vi komma aldrig att böja oss för en vetenskap, som mästrar Jesu och apostlarnas ord. ... Om vi skulle lämna den (Ordets fasta) grund, då ... hamna vi ute på människotankarnas och människomeningarnas villande hav.” Samma år gav Hedegård ut en studieplan för SMU:s räkning om Nya testamentets historiska böcker. Här säger han att både Gamla och Nya testamentet är inspirerade, vilket innebär att Gud är ”dessa böckers verklige författare”. De människor som fått tjäna vid skrifternas tillkomst har ”blott varit hans redskap”. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 377)

Lektor Waldenström om någon måste väl räknas till de män, som tolkat, vad Förbundet tänkt och trott. I första bandet av "Guds eviga frälsningsråd", vilket utkom 1891, då dess författare ännu var endast något över 50 år, talar han om Guds ord. Att hans ståndpunkt var, vad vi kalla biblicistisk, är obestridligt. Han skriver om Guds ord bland annat: "Detta ord kallas Guds ord, därför att det är Gud, som har ingivit profeterna och apostlarna, vad de hava skrivit. Det var Gud, som talade genom dem." . . . Missionsförbundets princip har varit att mot kyrkobekännelser och andra människomeningar hävda Guds ord och att i frågor, där man trots lika vördnad för bibelordet kan komma till olika tankar och praxis hålla samman i förtroende och kärlek, ihågkommande Pauli ord: "Vi förstå endels och profetera endels." (Aug. Rosén "Svenska Missionsförbundets grundprinciper" s 18,26)

Jag har trott och tror, att min bibel är Guds förblivande och osvikliga uppenbarelse till vår frälsning. Den är icke människors ord utan sannerligen Guds ord. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 292; citat rektor Mosesson vid Svenska Missionsförbundets Missionsskola i artikel i Jönköpings-Posten 1928-04-17)

Den gamla småländska läsarandan ... bottnar i full och barnslig förtröstan på bibelordet såsom sann gudsuppenbarelse. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 292; citat från redaktionell artikel i Jönköpings-Posten 1928-03-17)

För närvarande (1926) är kyrkan (i Ryssland) delad i flera läger, bland dem främst "den levande kyrkan" och "patriarkkyrkan". Den förstnämnda står mera under inflytande av regeringen. Dess reformsträvande gäller yttre förhållanden, såsom prästdräkten, bilderdyrkan m.m. Patriarkkyrkan värnar om den gamla traditionerna ... Hon håller sig numera fjärran från all inblandning i politiken. Detta är ett glädjande förhållande. ... Patriarkkyrkan har tagit sitt blodsdop. Den står heller inte främmande för påverkan i evangelisk riktning, enär den Heliga Skrift har ett stort rum i dess gudstjänstliv. (Wilh. Sarwe "De ryska andliga förhållandena just nu" s 87-88; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1926)

På grund av tvenne till (Svenska Missions-Förbundets) styrelse inkomna skrivelser fick sammanträdet anledning att överlägga såväl om Missionsskolan som om Svenska Missions-Förbundets karaktär och ställning i allmänhet. Det blev en rätt så ingående och allvarlig överläggning. Med skärpa framhölls vikten av att taga sig till vara för de rationalistiska strömningar, varav tiden är mättad, och att för tro och lära förbliva vid den heliga skrift, vilkens ord från början varit vägledande för Missions-Förbundet. ... Det må ... vara vår högsta angelägenhet att förbliva vid Guds ord, att tro på Herren Jesus Kristus och att älska varandra inbördes. I sådant förhållande skall allt bliva väl. (Johan Hellström "Från dagarna i Uppsala" s 763; höstsammanträde 1924 för styrelse och distriktsföreståndare; Missionsförbundet n:r 46 den 13 november 1924)

Brittiska och utländska bibelsällskapets sista årsrapport föreligger nu. Antalet av de språk, på vilka bibeln eller delar därav publicerats under de 120 år, sällskapet varit i verksamhet, har nu stigit till 566, av vilka åtta tillkommit under det sista arbetsåret. ... Under arbetsåret 1 april 1923 - 31 mars 1924 har sällskapet spritt 8,541,901 exemplar. Antalet fullständiga bibelöversättningar utgjorde 941,297. ... Sedan sitt grundande har sällskapet utgivit 345 miljoner exemplar av de heliga skrifterna. Ett bland sällskapets viktigaste centra är Port Said vid Suezkanalen, medelpunkten för bibelspridningen inom ett stort område. Här utsändas årligen omkring 90,000 exemplar på 70 olika språk. Sällskapets agenter gå regelbundet ombord på de fartyg, som fara genom Suezkanalen. För de folk, som bo inom Söderhavets övärld och bilda en del av det brittiska väldet, har bibeln eller del därav tolkats till 73 språk, av vilka bibelsällskapet utgivit 64. Intet av dessa folk ägde ett alfabet, innan missionärerna skaffade dem ett skriftspråk. ("Brittiska bibelsällskapet" s 678; Missionsförbundet n:r 41 den 9 oktober 1924)

Belleville-Ménilmontant är historisk mark. . . . Man sitter under boulevardkaféernas skuggande duktak och önskar vintern vore här . . . En lastbil dundrar förbi, en gammal gumma med en ofantlig korg på armen kilar över gatan som en råtta, en tjock katolsk präst i kjolar, krucifix eller krixifux och borsalinhatt svettar sig gatan framåt och knyter händerna fromt om en mässingsbeslagen bibel och tänker antagligen på sista mässans text eller senaste bannlysningen. (Eyvind Johnson "Parisiska bilder"; 1922-07-31)

Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad, där Herrens gärning träder fram så dunkel, allvarsam. ... ... Så satt måhända vid sin Bok inunder stjärnehimlens dok så mången gång ock Herren själv. Allsmäktig Herren själv. ... Med väldigt finger pekar han på ord som ingen fatta kan, och djupt i mörkren tränger ner hans blick som allting ser. (Pär Lagerkvist ”Nu vänder mor sitt bibelblad” s 99-100; 1921)


ca 1920 - ca 1915

(Protokoll vid föreningsmöte i Folkets hus år 1918) Förslag av K.P. Lindquist om tillsättande av särskild broschyrkommitté. ... (Lindequist:) Är det inte bättre att man spelar bort broschyrer när folk inte vill köpa. Om man låter dem vinna i kortspel läser de dem också. Eller också satsas broschyrerna på nytt och kan på så sätt nå största spridning. - Ordf. ansåg att ändamålet i detta fall helgade medlen. - C. Nyberg anmärkte på ordet helga såsom icke passande i en diskussion av detta slag. Uttrycket var mörkmännens och därmed jämställdas. - Vice sekr. ansåg att ordet helga även kan och bör användas i den socialistiska kampen. Beslöts bordlägga frågan om ordet helga. Till broschyrkomm. valdes Svensson, Nyberg. Lindequist och vice sekr. Dock förbehöll sig Lindequist fria händer vid broschyrspridningen. (Eyvind Johnson "Slutspel i ungdomen" s 500-501)

(Hudson) Taylor umgicks flitigt med sin Gud. Den första och bästa delen av dagen ägnade han åt bibelstudium och bön. Han utvalde inga särskilda kapitel i Bibeln och gjorde dem till sina älsklingskapitel, utan han studerade sin Bibel från början till slut. (August Berg "Minnen" s 40; Svenska Alliansmissionen- Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1930)

För att kunna "förmedla Kristus" till exempelvis kongoleser skulle kongoleserna själva ges möjlighet att läsa Bibeln. Följaktligen kom flera missionärer att ägna ett omfattande arbete åt att skapa skriftspråk för de folk som tidigare inte haft något sådant. Därefter kunde de översätta Bibeln. Kända missionärer som arbetat med bibelöversättningar var exempelvis Svenska Missionsförbundets Kongomissionär Karl Edvard Laman (1867-1944), Svenska Alliansmissionens Indienmissionär Enock Hedberg (1871-1947) och Elsie Winqvist (1863-1957) inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens mission i Etiopien och Eritrea. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 347-348)

Det är mycket (i Gamla testamentet), som ej alls står på samma höjd som i Nya ... (och) det är åtskilligt där som strider emot Kristi bild af Gud som den kärleksrike Fadern och emot hans etiska förkunnelse. Vi kristna måste lära oss att allt djupare tillägna oss hans åskådning och vakta oss för att sjunka tillbaka i judendomens halvmörker. ... Det finnes något, som heter sanning, och att det understundom är en absolut plikt att tala och att det att tiga i sådant fall vore feghet och omanlighet. Vidare må det tillåtas mig att påpeka, att påståendet, att ifråga om Bibeln gäller satsen: "allt eller intet" är ett fruktansvärt tal, som har kommit många människor att ställa sig afvisande mot kristendomen. (Sven Wisborg "Vår ställning till bibeln och krigsmoralen"; svar till missionsföreståndaren i Svenska Missionsförbundet J. Norberg; Jönköpings-Posten 1918-01-04)

En ledsam slapphet har börjat innästla sig äfven inom de frikyrkliga kretsarna (i fråga om den grundsats som utgjorde den frikyrkliga rörelsens utgångspunkt: "Vi vilja se efter, hvad den heliga skrift säger för att därefter rätta såväl vår tro som vårt lif." Denna slapphet) är en frukt af den falska s.k. vetenskapen, som länge arbetat på att undergräfva tron på den heliga skrifts gudomliga auktoritet. Att smittan däraf trängt in äfven inom de frikyrkliga kretsarna, så att man mångenstädes börjat tycka, att det icke är så noga med hvad den heliga skrift säger i den eller den läropunkten, den eller den föreskriften rörande det kristna lifvet, det är en oförneklig och ledsam företeelse och ett hot mot Svenska missionsförbundets framtid. (P. Waldenström "Hvar står det skrifvet?"; Lidingö 1916-10-09; Jönköpings-Posten 1916-10-13)

Nu (år 1916) är en texttrogen öfversättning af bibeln och särskildt Nya testamentet tio gånger mer behöflig än (vad den var då 1883 års öfversättning utkom). Svenska missionsförbundets styrelse har ock beslutit vidtaga åtgärder för detta ändamål. (P. Waldenström "Bibelkommissionens arbete"; Lidingö 1916-09-04; Jönköpings-Posten 1916-09-06)

Det är icke ... sällan man hör gentemot gammaltestamentliga utsagor om Gud, hvilka man inte tycker om, den invändningen göras: "Ja, det där är Gamla testamentet." Likasom man ville säga: "Det är icke mycket att rätta sig efter." Det är klart, att på sådant åskådningssätt beror i väsentlig mån den brist på vördnad för bibeln såsom Guds ord, hvilken man kan märka, då man jämför den närvarande tiden med den som var 50-60 år tillbaka, "de gamla läsarnas period", om jag så får säga. Här är verkligen en fara, som allvarligt hotar den frikyrkliga rörelsens bestånd och sunda utveckling. (P. Waldenström "Den frikyrkliga rörelsens styrka"; Jönköpings-Posten 1916-04-15)

På Guds ord och löfte har jag lefvat sedan min omvändelse, som inträffade för 58 år sedan. Mycket har jag erfarit, som varit ägnadt att skaka min tro. Men hittills kan jag säga, att jag kämpat en god trons kamp, att jag orubbligt, trots alla stormar af lärdomsväder och andra frestelser, trots att man pekat finger och skrattat åt mig och räknadt mig såsom efterblifven, likväl orubbligt stått fast vid Herrens ord. (P. Waldenström "Underliga äro Guds vägar"; Jönköpings-Posten 1916-02-25)


ca 1915 - ca 1910

Låt oss icke rädas för detta myckna tal om ”vetenskapen” och dess ”resultat”. Allt kött är hö, men Herrens ord förbliver evinnerligen. Må man beskylla mig för att vara en fiende till vetenskap och kultur, jag vet dock, att Guds ord är det rätta ljuset, som lyser och värmer och frälsar. Mångtusenårig erfarenhet har bestyrkt det. Att taga bort ordet och sätta vetenskapen i stället, det är såsom att taga bort solen och i dess ställe tända en nattlampa. Låt oss bliva vid ordet – ordet – ordet. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 42; citat Waldenström)

Nyläsarna såväl som gammalläsarna (i Anderstorp på 1910-talet) förtjänade sitt namn läsare. Med nästan avundsvärd vördnad tänker jag på hur för dem bibeln verkligen var Guds ord. När den liberala bibelsynen började diskuteras, var det mer än en som sade som en from kvinna: "Jag vill inte höra på det." Bibeln lästes dagligen i dessa hem, och i de flesta fall lästes aftonbönen på knä. Däremot lästes mindre betraktelser. I kyrkliga hem lästes om söndagarna Nohrborgs postilla, och i åtminstone ett frikyrkligt lästes varje morgon Hammarstens betraktelser. Arndts Sanna kristendom fanns i många hem, men boken framför andra var Bibeln. Vad står det skrivet? var ju också lystringssignalen från Waldenström. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 242-243)

Sålunda säger den ena teologen ett, den andra ett annat. Och alla äro de lutheraner! ... När jag frågar ... hvar jag skall finna den egentliga kyrkoläran, då säger den ene ett, den andre ett annat, och alltid blir resultatet det: Den egentliga kyrkoläran är dens mening, med hvilken jag sist talar. Ense äro de endast i ett, nämligen att det måste vara så, som det ingenstädes står skrifvet! Sedan är det icke alls underligt, att man får ett förfärligt arbete med att förklara, hvad Gud kan ha menat med det som han aldrig har sagt. (P. Waldenström "Låtom oss blifva vid skriftens ord"; Jönköpings-Posten 1913-05-23)

August Strindberg, född 1849, död 1912. Sveriges störste dramatiker genom tiderna, är samtidigt ett av världshistoriens största författargenier. ... Mot kristen tro och livssyn var han negativ och blev på 1880-talet åtalad för hädelse. Under 1890-talet genomlevde han en djup kris. ... I ”En blå bok” (1907-1908) säger han: ”Gudlösheten är en tvångsföreställning, pålagd som straff på alla högfärdiga dumhuvuden, och när ’fritänkaren’ en dag upptäcker hur dum han är, då är han befriad, och det är nåd.” ... Till sin måg doktor Philp, som satt vid dödsbädden, yttrade han vad som blev hans sista ord: ”Jag har gjort upp med livet. Mitt bokslut är färdigt. Nu är allt personligt utplånat.” När han sagt detta, tog han Bibeln, tryckte den till sig, pekade på den och sade: ”Detta är det enda rätta.” Sedan sjönk han in i dödsdvalan. Han talade inte mer. Men några få och korta stunder var han vid sans. Med åtbörder gjorde han klart att Bibeln och det lilla kors han bar om halsen skulle följa honom i graven. Hans ansikte ... var i dessa ögonblick genomlyst av ett vackert leende. ... Enligt hans i livstiden uttalade önskan står på hans grav på Norra kyrkogården i Stockholm ett enkelt träkors med inskriptionen ”O crux ave, spec unica” (Var hälsat, kors, vårt enda hopp!) (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 41-42)


ca 1910 - ca 1905

Hur bör då den unge mannen och kvinnan börja sitt liv för att grundlägga sin lycka och bli skickliga att göra andra lyckliga? Först och främst detta råd: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till. Tag bibeln till ditt sällskap och din rådgivare och mins det, att du med ett gott samvete skall vara mera tillfreds, än med deras bevågenhet, som håna bibeln och tron på Gud. Fortsätt med att frukta Gud till dess du finner någon, som blivit moraliskt och sedligt förstörd, genom att inrätta sitt liv efter Guds ord. Bibeln är den enda bok som passar för alla stånd, åldrar och bildningsgrader. Den är tillgänglig för barnaenfalden, och så djup att den är outgrundlig för den mest djupt anlagde tänkare. ... I (Bibelns) ljus skall du finna lyckans kungsväg till saligheten, medan de som förakta den skola följa det ena irrblosset efter det andra för att till sist hamna i mörker. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 20-21)

Är det väl så, att bibeln endast i vissa afseenden förtjänar tilltro, så frågas genast i hvilka? Hvem skall svara på den frågan? Och om någon svarar, så frågas: huru vet herr professorn (Kolmodin m.fl.) det? Och så stå vi där vackert. Må Gud hjälpa sitt folk att troget förblifva vid hans ord. (P. Waldenström "Ett och hvarje"; Jönköpings-Posten 1909-07-16)

Låtom oss väl komma ihåg, att huru högt vi vilja tänka om bibeln - och vi kunna nog, rätt sedt, icke tänka nog högt om densamma - och huru ofelbar vi vilja betrakta den, så kan detta dock i strängaste mening gälla blott om dess grundtext. Men våra bibelläsare i allmänhet hafva ju icke denna framför sig. De hafva blott våra bristfälliga öfversättningar af en bristfull text. Och vid läsningen af denna måste man ofta hjälpa sig med bristfulla utläggningar. Vi måste böja oss för den förödmjukande verkligheten, att intet på denna jord, som gått genom människohänder, är utan brist. Men detta kan icke hindra den ödmjuke och uppriktige bibelläsaren att i allt väsentligt komma till rätta med det som hör till hans frälsningsverk och andliga lif. Många svårigheter, som beröra en mera skolad läsare, finnes icke till för honom eller äro för honom fullkomligt oväsentliga. (Waldemar Rudin "Bibelns grundtext och våra öfversättningar"; anmälan av professor Kolmodins skrift "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel"; Jönköpings-Posten 1909-06-10)

De teologiska frågorna kom i fokus genom professor Adolf Kolmodins (1855-1928) skrift "Kristendomen och den kristna församlingens bibel" 1908. ... Kolmodin var en i grunden konservativ bibelteolog. Men i sin bok hade han gett vissa uttryck för en utvecklingshistorisk syn på Bibeln. Delar av Gamla testamentet var inte giltiga, eftersom de uttryckte ett förberedande stadium i frälsningshistorien. De måste därför i viss mån skiljas från Nya testamentet. Likhetstecken kunde inte sättas mellan Gamla testamentet och "Guds ord". Kolmodins skrift hade distribuerats av EFS:s förlag. Som den främste kritikern framstod Axel B Svensson (1879-1967). Han var folkskollärare och predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm. Han företrädde en äldre bokstavlig tolkningsprincip och utgav en skrift mot Kolmodin, "Håll det du har", 1908. Bibeln var till alla delar tillförlitlig. ... Att tillskriva Gamla testamentet lägre värde än det Nya var att förkasta hela Bibeln. ... Det blev en förtroendekris vid EFS:s årsmöte 1909. ... Oppositionen samlades i mars 1910 till ett möte och bildade en ny sammanslutning, "Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Bibeltrogna Vänner (EFSBV). ... Axel B Svensson skildes från sin tjänst som predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm 1911. ... EFS årsmöte beslutade 1911 att de som var anställda av eller medlemmar i församlingar inom EFSBV inte längre hade hemortsrätt inom EFS. Som en konsekvens kallades nu den nya föreningen Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner (BV) utan anknytning till EFS. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 22-24; Bibelsynen drar upp gränser)

Så blev det (1908) bröllop (för Karin Thiel och mig). ... Vigselförrättaren var en hovpredikant som för att vinna sin publik av skönandar och mecenatmiljonärer citerade skönlitteratur på modet i stället för bibelspråk: "Som Selma Lagerlöf så skönt säger - Verner von Heidenstam skriver ..." Vilket kom den guldröde och muntre Karl Otto Bonnier att gå fram till mig efter middagen och högljutt förklara sitt missnöje och sitt förakt: "Ska man vara präst, ska man ta mig fan tro på Gud och inte på Selma Lagerlöf och Heidenstam." (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 254)

Jag är glad, att jag studerat vetenskap så mycket på det teologiska området, att jag vet, huru mycken humbug det är, som klär sig i namnet "vetenskap" för att imponera på de okunniga, som dock vilja vara "vetenskapliga" äfven de förstås. ... Nu gäller striden ingenting mer eller mindre än detta: om vi skola få behålla vår gamla bibel såsom Guds ord eller ej. (P. Waldenström "Litet om vetenskap m.m."; Jönköpings-Posten 1907-10-12)

Hvad varslar den samlade skara, Som rifver din bibel itu, Men säger: jag vill den förklara, Jag vill ha den "tidsenlig" nu (år 1906). Hur går det dig land när dess strålar Ha slocknat, o Svea, hos dig? När aftonens norrsken blott målar Ett land utan bibel hos sig? (Aug. Dahlhielm "Hvad varslar tiden?" s 125)

Det första, som hvar och en kan märka såsom ett tidens varsel, är vanvördnad. ... Vanvördnad för Gud och hans ord. Med djup känsla af vemod se vi öfver allt, huru lite vördnad som finnes för Guds ord. Den heliga bibeln, som innehåller Guds tal och är enligt Jesu vittnesbörd härom sanning ... sättes i jämnbredd med och ofta under mänskliga skrifter och hånfullt bedömes, för att icke säga helt förkastas. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 81)

När jag på 1870-talet utkastade den frågan Huru står det skrifvet? och därigenom gaf upphofvet till en skriftrannsakning såsom aldrig förr, då vardt det en förfärlig uppståndelse och jag stämplades såsom en den farligaste kättare. Det gällde då att från människoläror återvända till Guds ord. Och nu (år 1906)? ... Nu ligger hufvudvikten icke på Kristus, icke på bibeln, utan på kyrkan och vetenskapen. Käre Luther, du är lycklig som sofver i det tysta, så du slipper höra eller se, hvad man nu kallar lutherskt, och de äro lyckliga dessa nya lutheraner också, att du är borta, så att de slippa höra din stämma. Så kunna tiderna ändra sig. (P. Waldenström "Huru står det skrifvet?"; Jönköpings-Posten 1906-09-15)

I Bremen hölls den 29 maj - 2 juni en missionskonferens för samtliga missionssällskap på den europeiska kontinenten. ... En af de viktigaste frågorna var missionens förhållande till Bibeln. Och där var ingen tvekan, intet stammande. Klart och bestämdt häfdade allesammans den heliga skrifts gudomliga auktoritet. (P. Waldenström "Missionskonferensen i Bremen"; Jönköpings-Posten 1905-06-07)


ca 1905 - ca 1900

Hvad skall det bli, om man rycker undan oss Guds ord? Må isynnerhet predikanterna vaka såsom goda herdar! För min del ser jag ingenting, som i den närvarande tiden så allvarligt hotar den andliga ställningen som den modärna bibelkritiken. Gud, Gud, behåll oss fasta i ditt ord intill änden. (P. Waldenström "Bref från Bremen"; Jönköpings-Posten 1904-01-04)

Allt detta (som jag här redogör för) är nu saker, som (E.J.) Ekman mycket lätt hade kunnat få reda på, om han slagit upp en någorlunda fullständig grekisk ordbok eller rådfrågat någon, som kunde grekiska. Men nu har han tyvärr icke sett sig för och därför har han huggit i sten tag på tag. Det gör ett ytterst vemodigt intryck att finna sådant hos en man med den ställning han intar. Ack, huru svårt är det icke att enfaldigt förblifva vid, hvad som står skrifvet! (P. Waldenström "Evangelii fullhet och de eviga straffen"; kommentar till E.J. Ekmans bok "Evangelii fullhet och de ändlösa straffen - Bibliska studier"; Jönköpings-Posten 1903-12-23)

(Biskop Gottfrid) Billing menade ... vid närmare eftertanke att 1894 års prästlöftesformulering var oklar. Den gjorde ingen skillnad mellan Bibeln och alla andra skrifter. Bibeln var överordnad ("norma normans"), den ende "domare, regel och rättesnöre, efter vilken, såsom efter en probersten, alla läror böra prövas och dömas" och bekännelseskrifterna endast vittnesbörd om den bibliska tron. ... Vid kyrkomötet (hösten)1903 föreslog han följande formulering: "Viljen I efter bästa förstånd och samvete rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga Skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?" På detta sätt skulle det hierarkiska förhållandet mellan Bibeln och bekännelsen bli klarlagt. Kyrkomötet gick på Billings linje och det nya prästlöftet infördes omedelbart genom en ändring i kyrkohandboken. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 195)

Det har i dessa dagar från själfva bibelkommissionen öppet förklarats, att bibeln icke är Guds ord, såsom kyrkan hittills lärt och trott, och såsom det står i vår katekes och andra läroböcker. Det enda man medgifver är att hon innehåller Guds ord, hvilket ju kan sägas om muhammedanernas Koran, alldenstund äfven den innehåller mycket, som är sannt och rätt. Bibeln blir på det sättet en religiös urkund bland andra dylika, kanske bättre än de andra men dock en bland dem och därmed jämnt. ... Vore jag k. m:t, så skulle jag ålägga bibelkommissionen att utgifva en bibel, där allt, som kunde anses vara Guds ord, stodo tryckt med stor stil men allt det öfriga med fin. Det skulle nog bli en treflig och uppbygglig (!) bok. (P. Waldenström "Resebref från Färila"; Jönköpings-Posten 1903-07-17; BG Ask-kommentar: Man kan undra över Waldenströms utropstecken efter "uppbygglig". För pietismen, alltifrån Speners tid på 1600-talet, var det uppbyggliga inslaget vid bibelläsningen viktigt. För Spener var det också angeläget att bibelundervisningen skedde under prästerlig ledning. Hela Bibeln var Guds ord, även sådana texter som inte direkt upplevdes som uppbyggliga, och det för den enskilde och den andliga sammankomsten - konventikeln - uppbyggliga måste ses i ljuset allt Guds ord. För von Zinzendorf och herrnhutismen under 1700-talet fanns däremot en benägenhet att begränsa Guds ord till det som uppfattades uppbyggligt. Kanske finns denna historiska bakgrund med, då Waldenström väljer att med ett utropstecken särskilt markera ordet "uppbygglig". Under alla förhållanden var en stor del av hans läsare påverkade av olika former av pietistisk fromhet.)

"Min käre Spitzenholdt", sade kyrkoherden, "du måste väl ändå erkänna, att bibeln inte är alltigenom gudomlig. Den är ändå tillkommen genom människors bemedling." "Ja, men 'heliga Guds män hava talat, drivna av den helige Ande'." "Det förstås, men icke desto mindre ingår det mycket som är mänskligt i bibeln, och det är kritikens uppgift att skilja detta från det rent gudomliga." "Och det tror du kritiken kan? Aldrig i livet! Rycka upp kan den nog, men den rycker upp vete i stället för ogräs." "Således erkänner du ändå, att det finns ogräs i bibeln?" inföll Helmer. "För min del har jag inte sett det", sade Gustaf Adolf. Att Gud vi nedskrivandet av sitt ord begagnade sig av människor, finner jag inte störande, och om de olika böckerna bär de olika personligheternas prägel, så råder det ändå en så innerlig samklang mellan dem, att de måste vara inspirerade av en och samma Ande. Vad man än må säga om bibeln, så har vi ingenting annat att hålla oss till, om vi vill finna vägen till Gud och lära känna honom. Bibeln är hans stora brev till mänskligheten. Med vår mun i stoftet borde vi nalkas den och inte med kritik. Den helige Ande och inte förnuftet är den ende rätte bibeltolkaren." "Således har förnuftet ingenting att göra med religionen, ty Guds ord strider mot allt förnuft. Är det så?" frågade doktor Hessel. "Nej, Guds ord övergår allt förnuft", svarade Gustaf Adolf med eftertryck. Doktor Hessel ryckte på axlarna och teg. "Religionen måste bekväma sig till att vara förnuftig, om den skall få annat än fantastiskt och dåraktigt folk under sitt välde", sade Helmer Bro. "Guds rikes hemlighet är fördold för de visa och uppenbarad för de enfaldiga", sade Gustaf Adolf. "Då har de stackars visa inte något annat val än att tänka ut en religion åt sig. De må då två sina händer och vara utan skuld", inföll doktor Hessel. "De har ett annat val, och det är att omvända sig och bli såsom barn", sade Gustaf Adolf. "Jag anser dock, att även förnuftet har rätt att vara med i religionen och bli tillgodosett", sade Helmer Bro. "Man skall vara barn i ondskan men inte i förståndet", instämde kyrkoherden. "Hur skall du nu reda dig mot båda dina meningsfränder, G.A.?" frågade doktor Hessel, som för korthetens skull tilltalade Glustaf Adolf med hans initialer. "Visst skall förståndet vara med i religionen, men det måste liksom människans alla andra förmögenheter underordna sig trons och kärlekens lydnad", svarade Gustaf Adolf. "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd. Men det står älska och inte kritisera." ... "Och nu älskar du Gud av allt ditt hjärta, hela din själ, all din kraft och allt ditt förstånd?" frågade doktor Hessel. ... "Min kärlek till Gud ... är till arten fullkomlig, ty den är tänd av Jesu kärlek. Men den har inte genomträngt hela min varelse än, såsom den en gång kommer att göra det. Därför älskar jag inte Gud som jag ville, men Jesu Kristi kärlek fyller ut bristerna i min. Han är min ställföreträdare." (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 259-262)

Ämnet för min föreläsning (i en baptistkyrka i St. Paul) var den modärna bibelkritiken, som jag är riktigt förgrymmad på, ej minst därför att den kallar sig luthersk, medan den undergräfver just det som utgjorde utgångspunkten och grundvalen för hela Luthers reformation: den heliga skrifts gudomliga och oantastliga auktoritet. (P. Waldenström "Resebref från Chicago"; bref daterat 1901-12-05; Jönköpings-Posten 1901-12-28)

År 1901 inbjöds domprosten och exegetikprofessorn Erik Stave att hålla en föreläsning vid det Sjätte nordiska studentmötet i Läckö. ... Det ämne man bad honom tala över var "Bibelkritikens inflytande på det kristna troslivet". Det tvang honom att utveckla sitt historisk-kritiska bibelforskningsprogram. Stave pekade på hur de olika bibelböckerna hade olika tillkomstradition och var av olika ålder och att deras autenticitet - det vill säga att den författarangivelse som fanns i dem verkligen stämde - inte sällan kunde ifrågasättas. Ett kritiskt studium gjorde det omöjligt att hålla fast vid den gamla ståndpunkten om Bibeln som en enda sammangjuten enhet, präglad av ett enda homogent teologiskt lärosystem. Det vore, menade Stave, att ställa Guds uppenbarelses historicitet åt sidan. Men för honom var den kristna tron inte beroende av historiska fakta. En utveckling hade ägt rum tvärs genom historien. ... För honom blev tron och försanthållandet den enskilda människans privatsak. ... Många präster engagerades i debatten om bibelkritiken, andra följde den på avstånd. Kanske formulerade Gottfrid Billing (i "Den Heliga Skrifts auktoritet", 1902) mångas mening när han markerade sitt intresse för de nya forskningsresultaten, men att dessa ändå inte kunde "taga ifrån oss vår bibel eller vår tro på denna såsom Guds ord. Vad bibeln sagt och säger lär stå kvar oberoende av om det tillkommit under de eller de historiska omständigheterna. Sådan vi ha den, sådan innehåller den Guds ord. ... Det är farligt att skrämma människor genom att såsom ett oundvikligt antingen-eller ställa framför dem antingen vetenskap eller den Heliga Skrift". Kyrkan hade, enligt Gottfrid Billing, varken makt eller rätt att hindra den moderna bibelkritiken, men det måste vara angeläget för kyrkan att i sitt möte med människor framhålla att Bibeln verkligen var Guds ord, inte en bok bland alla andra. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 275-277)

Världens tre största bibelsällskaper äro Brittiska och utländska bibelsällskapet i London, Amerikanska traktatsällskapet och Fosterlandsstiftelsen i Stockholm. Denna sistnämnda har från sin början till och med 1899 spridt 30 och en half millioner kristliga böcker och skrifter. Under senaste året (1899) spredos ensamt af helbiblar, nya testamenten eller delar däraf ej mindre än 113,000 exemplar. (Jönköpings-Posten 1900-11-05 "Fosterlandsstiftelsen i Stockholm stor bibelspridare")

När jag sist skref var jag i Arkangelsk. . . . 3 kollin förseglades och fördes upp till tullkammaren. . . . Jag fick (senare) veta, att jag ingenting fick taga utan tillåtelse af tullen. Men när jag det fick veta, kunde jag ej mer träffa "tullen" före min afresa. Alltså återstod intet annat än - "smuggla", nämligen det oumbärliga. Min bibel stack jag innanför västen. (P. Waldenström "Bref från Moskwa"; bref daterat 1900-07-16; Jönköpings-Posten 1900-07-25)

Vid sekelskiftet satte en långt driven liberal teologi en alltmer märkbar prägel på den teologiska debatten, något som väckte stor oro i läsarkretsar. Också inom E.F.S. uppstod en strid om bibelordets auktoritet. En konservativ riktning ansåg att bibelns eget självvittnesbörd var det avgörande och icke någon teologisk skolas - enligt dess mening - mer eller mindre tillfälliga åsikter. En av de konservativas ledare var predikanten i Betlehemskyrkan i Stockholm, Axel B. Svensson (född 1879, utgivare av Nya Väktaren sedan 1907, ordförande i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner sedan 1930). Tyvärr resulterade striden i att de konservativa, som slutit sig samman till en organisation inom E.F.S. genom stadgeändring blev uteslutna från deltagande i sällskapets årskonferenser. De uteslutna bildade år 1911 Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner. Att det nybildade sällskapet antog namnet Bibeltrogna Vänner berodde inte på att man ansåg sig mer bibeltrogen än andra; benämningen hade flitigt använts i pressen som ett slags smädenamn, och man var inte rädd för att bära det. I läroavseende fasthåller B.V. Svenska kyrkans bekännelseskrifter och anser dem innehålla en rätt tolkning av Guds ord. Enligt stadgarnas första paragraf vill B.V. "förblivande vid den av Kristi kyrka tiderna igenom orubbligt fasthållna sanningen, att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord med oinskränkt auktoritet." (Sigurd Stark "Bibeltrogna Vänner" s 47-48)

Predikanten trädde upp på ett slags talarestrad, som blifvit anordnad för tillfället. ... Nu kom texten. Dess korthet och innehåll försatte mig i en viss förvåning; den lydde: "och Jesus lade ihop boken." (Luk. 4:20). Men min förvåning skulle blifva ännu större, när nu predikanten i ett elegant språk med rikligt inströende af diktkonstens blomster utvecklade, huru Jesus vid detta tillfälle i Nasaret visserligen föreläste ett stycke ur de heliga urkunderna men därefter lade ihop boken och ur sitt fromma medvetandes djup öste de tankar, som han föredrog för sina landsmän. På samma sätt vore det nu för visso på tiden äfven för oss, att vi lade ihop boken, att vi frigjorde oss från beroendet af bibelns bokstaf och stege ned i den egna andens djup för att ur detsamma hämta upp de religiösa ursanningarna och låta bestämma oss af världsalltet, af det hela. "I djupet af naturen, hvilken så storartadt utbreder sig omkring oss i denna dal, i människohjärtats djup, där naturens röster blifva till klara tankar och omdömen, där är den verkliga källan till gudomlig uppenbarelse, där fullbordar sig Guds verkliga människoblifvande, liksom det för aderton århundraden sedan fullbordade sig i den store mästarens från Nasaret bröst." ... "Hvad skall ni väl tala vid sjuk- och dödsbäddar", (frågade Knape pastorn), "om icke den enkla bibeltrons språk?" (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 74,79; berättelsen "För och emot")


ca 1900 - ca 1890

I fina rummet stod ett stort runt bord med virkad duk, där de åt om söndagarna, annars i köket. På en vägg hängde en tavla som föreställde Luther, på en annan ett alfabet som var broderat på stramalj med många slingor och utsmyckningar och som det var glas och ram om. Över chiffonjén satt en liten hylla där det låg en gammal sliten bibel, Arndts postilla och två nya biblar som de största flickorna fått vid sin konfirmation, de var överklädda med skrivpapper, lackat på insidan. ... (Modern) var ingenting overkligt eller märkvärdigt, gick i köket och i rummen och pysslade med sitt, småpratade med barnen, diskade upp efter maten, tvättade och strök, det var ingenting särskilt. När hon inte hade något att göra stoppade hon strumpor, lagade kläder. Gick hon vid sina sysslor var hon helst glad och ville gärna att de stora barnen skämtade lite om någonting, som hon kunde gå och höra på, men om hon satte sig till och vilade knäppte hon ihop händerna i knät och suckade tungt och var som borta från dem. Om kvällarna satt hon och läste bibeln eller psalmboken, inte högt, men viskande för sig själv. Då såg hon så blek och nästan hjälplös ut framme vid lampan, de små tunna läpparna darrade. Men något särskilt var det inte med henne, ingenting annat. För sådana som hon är det nog. När fadern kom hem på kvällen tog han av sig uniformströjan, släckte signallyktan och torkade av den med trassel, ställde ut den i gången, för den brann med tran och osade efteråt. ... När de ätit tog han ner bibeln och läste i den. Det var så tungt och märkvärdigt när de båda satt och läste och ingen sade någonting. Barnen höll sig stilla, det kändes så tyst att de blev beklämda. ... Ibland när ett senare tåg körde in på stationen gick fadern fram till fönstret, sträckte på sig och såg ut, med bibeln i hand. Så satte han sig igen och fortsatte läsa. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 10-15; författaren, född 1891, växte upp i Växjö)

Bibeln är för världshistorien, hvad själen är för kroppen. Världshistorien beskrifver och afbildar de yttre konturerna och rörelserna af världsbyggnaden och lifvet. Bibeln däremot uppenbarar den inre upprinnelsen, platsen och drifkraften, som sätter allt i rörelse. ... (Bibeln) går fram full med klara ögon både framtill och baktill ... och förer våra tankar och förhoppningar fram till det nya Jerusalem. ... Dess vittnesbörd sträcker sig från evighet till evighet och omfattar allt, som hör till lif och salighet. Lika litet som en människa kan jämföras med Gud, lika litet kan någon annan bok jämföras med bibeln. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 78-79)

En annan egendomlig person, som ibland dök upp, var "Jerusalems tempel". Han hette egentligen Magnus Karlsson, hörde hemma i Asa och hade en gång i tiden varit möbelsnickare. Nu drog han på en liten trehjulig kärra omkring med en kuriös, av honom själv tillverkad och med pelare, torn och tinnar prydd "möbel", som han kallade Nådastolen. Den skulle föreställa Jerusalems tempel. I templets många lådor, fack och prång förvarade han hundratals små hoprullade pappersblad, fullskrivna med psalmverser och bibelord, de senare mestadels hämtade ur Uppenbarelseboken. När han nu stannade till på en gård eller gata, samlades snart en hop skådelystna. Då öppnade han templet, tog ur en låda fram en pappersrulle, vecklade upp den och läste med halvhög stämma vad där stod. Han kunde alla sina texter utantill och stod under läsningen orörlig, hade huvudet blottat och ögonen slutna. Så rullade han ihop papperet, lade det varsamt på sin plats och drog ur ett annat fack ut en ny rulle, vars budskap han delgav publiken. Ofta beledsagade han läsningen med ett: "Det är sant, för det står i bibelen." Att så vandra omkring bland människorna och läsa Guds ord var hans speciella mission, och detta uppdrag sade han sig ha fått genom andeuppenbarelöse. Då han dröjt kvar en stund, låste han igen sitt tempel, fattade kärrans handtag och knogade vidare till nästa gård. Hans uppträdande var så stilla och oförargligt, att ingen, så vitt jag minns, utsatte honom för begabberi. Driven av en inre röst drog han land och rike omkring med sitt budskap. Nu (år 1950) är den gamle vandringsmannen för länge sedan borta och hans tempel likaså. Det hade varit värt att räddas åt eftervärlden. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 255-256)

Det hände sig för några år sedan, att en fattig yngling kom till en stor stad för att söka plats på ett handelskontor. ... Som rekommendation nämnde han en ansedd borgare i sin hemtrakt. Köpmannen önskade få se det brev denne skrifvit för ynglingen, och ynglingen tog upp det. Men härvid föll en bok ur hans ficka ned på golfvet. "Hvad är det för en bok?" "En bibel", blef svaret. "Hvad skall du med den boken här i staden?" frågade han vidare. Ynglingen fäste en allvarlig blick på köpmannen och sade: "Jag har lofvat min mor att läsa uti den för hvar dag, och med Guds hjälp vill jag hålla detta löfte." Köpmannen, som själf var en kristen, gaf straxt den unge mannen anställning på sitt kontor och har sedan aldrig haft anledning ångra det. Ynglingen är nu en man och har ensam ledningen af det stora handelshuset. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 366; nr 46 den 14 november 1895)

"Tror ni, att jag skall dö, mamsell Alice", frågade (lilla Anna som var 8 år gammal) ifrigt sin kära lärarinna. "Ja, mitt dyra barn, det tror jag", svarade hon. "Vill du dö?" "O ja", svarade Anna mildt, "jag är så glad; ty jag älskar Jesus och vill så gärna gå till himmelen. Men, mamsell Alice, när jag är död, var då så god och lägg min bibel i mina händer; jag tänker, att Gud vill låta mig taga den med mig till himmelen, efter jag är så liten. Och när Jesus då säger: Låten barnen komma till mig; så kan jag genast slå upp hvar det står, och jag vet, att han skall blifva glad, att jag lärde det, medan jag var här nere på jorden. Vill ni icke göra det, snälla mamsell Alice?" "Jo, mitt kära barn, det vill jag visst göra", svarade hon. Annas fader, som satt vid hennes säng, utbrast nu i häftig gråt; ty hans hjärta var nästan krossadt af den tanken, att hans lilla kära flicka skulle tagas ifrån honom. ... "O, jag vet icke hvad jag skall göra; jag vet icke, huru jag skall finna vägen till himmelen", klagade (han). Lilla Annas ansikte uppklarnade vid dessa ord, och hon vinkade till mamsell Alice att luta sig ned till henne. "Lägg icke min bibel i mina händer, när jag är död", sade hon, "ty jag vill, att min fader skall hafva den; och när jag kommer till himmelen, skall jag säga Jesus, att jag lämnade min bibel kvar här nere, för att han skulle visa min fader och moder vägen till himmelen. Försumma icke att komma! Käre fader, försumma icke att komma!" Dessa voro lilla Annas sista ord. Hennes fader och moder stodo gråtande vid hennes likkista med hennes lilla bibel i sina sammanknäppta händer. De glömde aldrig hennes sista ord, den innerliga uppmaningen till dem, hvilken hon i sista andedraget uttalat. De läste dagligen under bön den heliga boken, eviga lifvets ord, tills Jesus, om hvilkens kärlek till syndare den vittnar, fick intaga deras hjärtan och visa dem vägen till himmelen. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 118-119; nr 15 den 11 april 1895)

Efter en ganska god sömn på tåget kommo vi till Malmö på morgonen den 11 (sept. 1894). I Malmö hade vi 40 minuter på oss. Hos en god vän drucko vi kaffe. Sedan läste vi ett kapitel af vår Guds ord, det ord som under alla strider och stormar, under all ovisshet och alla vexlingar är en säker ankargrund för den, som längtar efter frid, och en säker ledstjerna för hvar och en, som vill gå den rätta vägen. Derefter tackade vi Gud och bådo samt gingo så ned till ångbåten. (P. Waldenström "Till Österland" s 16)

Nya Testamentet övade inte fullt samma lockelse som det Gamla, fastän teckningarna också där gav ett liv åt händelserna, som jag annars skulle haft svårare att finna. Josef och Maria med barnet på väg till Egypten, Jesus vid tolv års ålder i templet, Bröllopet i Kana, de många korgarna med mat efter bespisningen av 5 000 män, Jesus med rövarna på korset, Den tomma graven, Vägen till Emaus, allt detta och mycket därtill har stannat i minnet. Det är mer än sannolikt, att mycket av själva berättelserna inpräglades genom läxorna i Bibliskan, som fick läras samtidigt. Det var ju inte bara vad som fanns bilder till, som fastnade. Man hade roligt åt den lille Zackeus, som fick klättra upp i ett träd, och svinahjorden som störtade i sjön, man skämdes smått över Petrus vid förnekelsen och kände det högtidligt eller hemskt att hanen gol. Det är klart att varken Apostlagärningarna eller ännu mindre Breven spelade någon roll, liksom inte profeterna i Gamla Testamentet, fastän den dunkla högtidligheten i stycken som far läste, hade med sej sin egen stämning. De underbara berättelserna om en del av profeterna var en annan sak. Elie himmelsfärd och Jonas öden i valfiskens buk och Daniel som detektiv, innan man hört det ordet, allt hör till den litterära bildning, som grundlades under läskunnighetens tidiga år. Bibelns språk har alltid levat kvar i minnet och gärna dykt upp och gett något färg åt både tal och skrift. Bara svaga anknytningar till det ena eller andra bibelstället, som för mej själv varit så tydliga, att jag varit rädd för att de skulle verka citat, men som säkerligen gått de flesta förbi, åtminstone de yngre generationer, som fått sina första litterära intryck ur andra källor. De nya skalderna, med fixeringsbilder ur halva världslitteraturen dolda i versraderna, ska inte förvånas över att bara bli halvt förstådda. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 50-51; 1880- och 1890-talen)


ca 1890 - ca 1875

Ett försök att moderera debatten gjordes av Otto Ferdinand Myrberg (1824-1899), professor i exegetik i Uppsala. Han var influerad av den tyske exegeten Johann Tobias Beck (1804-1878) i Tübingen och ville bryta med den dogmatiskt bestämda exegetiken. Genom sin långa verksamhetstid fick Myrberg ett mycket påtagligt inflytande i svensk teologi, framför allt genom den av honom redigerade tidskriften "Bibelforskaren" (1884-1910). ... Katekesen borde enligt hans biblicistiska ståndpunkt bytas ut mot en lärobok med endast bibelcitat. Programmatiskt menade han att teologin måste stå fri från "rationalism" och från "kyrklig konfessionalism" och i stället lyfta fram "det gudomliga uppenbarelseordet frigjort från alla mänskliga band", "kyrkans inkarnations- och grundlagsord". Waldemar Rudin kom på flera sätt att fullfölja Myrbergs linje. Han hade i sin installationsföreläsning som professor 1893 talat över ämnet "Den gudomliga uppenbarelsens förnedringsgestalt i den heliga Skrift" och på ett lågmält sätt markerat hur en teologisk utvecklingstanke gick att finna i Bibeln, även om den gav "en sann bild av den gudomliga uppenbarelsens utveckling i mänskligheten". Samtidigt var Bibeln "Guds ord", av den helige ande ingivet och uppenbarat". (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 273-274)

År 1884 vidtog på nytt arbetet med Gamla testamentet. ... Succesivt kom man att överge den litterala metoden - svenskan och hebreiskan låg alltför långt från varandra för att detta skulle vara rimligt. Hebraismerna måste överges. ... Hela Gamla testamentet låg klart 1903. År 1899 blev lektorn i grekiska vid Uppsala läroverk Vilhelm Knös (1838-1907) ... adjungerad ledamot av (bibel)kommissionen. Han hade haft kritiska synpunkter på (1883 års) normalupplaga (av Nya testamentet) och kunde de sista sex åren av sitt liv tillsammans med (Waldemar) Rudin på heltid ägna sig åt arbetet med Nya testamentet och tog då ställning till de textkritiska problem som den nya bibelforskningen ställde. Syftet var att göra en folkligt läsbar bibel. Resultatet förelåg inte förrän 1917. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 262-263)

Sedan översättningen antagits av 1883 års kyrkomöte fastställde Kungl. Maj:t en så kallad normalupplaga av Nya testamentet för användning i undervisningen i kyrka och skola. Den innehöll ett "språk som vid tiden för hennes utgivande är gängse skriftspråk"; det arkaiserande "kyrkospråket" var nu avfört från debatten. Men i gudstjänsten - ur kyrkohandboken och evangelieboken - skulle alltjämt Karl XII:s bibel läsas. Flera på privat initiativ gjorda översättningar utkom. Den kyrkokritiska nyevangelismen hade dogmatiska invändningar mot bibelspråket. Eftersom man till exempel var kritiskt avvisande mot kyrkans biskopar och präster ville man rensa bort termerna "biskop" och "präst" ur svenska Bibeln. P.P. Waldenström, som till sin akademiska profession var klassisk filolog, utgav åren 1883-94 en egen översättning av Nya testamentet. ... Genom en på en gång modern och ordagrann (literal) bibelöversättning ville Waldenström få en referenspunkt för sin kyrkokritik och ett hjälpmedel för lekmannapredikanterna. För bruk bland de romerska katolikerna i Sverige utgav kyrkoherden Erik Benelius i S:ta Eugenia församling i Stockholm år 1895 en översättning av Nya testamentet. I enlighet med romersk-katolska kyrkans ordning, grundade den sig inte på en grekisk grundtext, utan på den av kyrkan på 1590-talet officiellt antagna latinska översättningen, "Versio Vulgata", men anslöt sig så nära som möjligt till den svenska normalupplagan 1883. Översättningen gjorde det möjligt för de svenska katolikerna att läsa Bibeln i en svenskspråkig, kyrkligt godkänd utgåva. Arbetet fick beröm också av svenska exegeter, och Waldemar Rudin lär som exegetikprofessor ha rekommenderat sina studenter att studera den. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 262)

Aldrig är det rätt att söka undwika ett ondt derigenom, att man förbiser, hwad Skriften derom framhåller. Ty hwad Skriften framhåller, det framhåller hon oss till hjelp, och wi behöfwa förwisso all den hjelp, wi kunna få. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 197 i kommentar till Luk 14:12-15)

Innan (Fredrik Franson) började sitt arbete som en Ordets förkunnare, reste han till Chicago och lärde då känna den världsberömde predikanten D.L. Moody. ... Han förenade sig med församlingen i Moodys kyrka och stod kvar i denna till livets slut. Som förkunnare påminde Franson rätt mycket om Moody. De trodde enfaldigt på Guds ord, nitälskade för själars frälsning och voro på ett sällsynt sätt Kristus-gripna själar. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 19; omkring 1875)


ca 1875 - ca 1850

Wid döpelsen kom den Helige Ande i synlig måtto, i dufwoliknelse, ned öfwer (Herren) och blef sittande på Honom. Detta är wisserligen ett för oss obegripligt förhållande, men det står skrifwet i Guds ord, och derifrån wilja wi med Guds nåd icke wika. ... På Guds ord må du wida säkrare wåga en dristig bekännelse än på ditt eget hjertas wisshet. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 3,12 i kommentar till Luk 4:16-22)

Lärdomen för prästen omfattade (i gångna tider) först Bibeln, som prästen skulle kunna; annars var han ingen riktig präst ("citera Bibeln", som det heter i prästhistorier, sade man ej). Den bortkomne präst, som säges ha vägrat att döpa en flicka till Ester - det blev Astrid i stället -, emedan han trodde, att Ester var ett "karlnamn", eftersom en profet i Bibeln hette så, han åtnjöt ej något större anseende. Prästen skall kunna lägga ut Bibeln, väcka, röra, förmana och straffa, gärna med anknytning till bygden. (Gunnar Rudberg "Bonde och lärd" s 262)

Den grekiska bibel som Tischendorff år 1859 upptäckte i klostret å Sinai, och hwilken afgjort den gamla twisten teologerna emellan angående det förfalskade stället i Johannisbref, hwilket skulle bewisa treenighetsläran, har nyligen förärats åt kejserliga biblioteket i Petersburg, hwarför klostret skall begåfwas med rikliga skänker. Tischendorff har af kejsaren upphöjts till medlem af den ärftliga ryska riksadeln. (Jönköpings-Posten 1869-06-09 "Grekisk bibel från kloster i Sinai till kejserligt bibliotek i Petersburg")

Fram till Första söndagen i advent 1862 hade det (i Svenska kyrkan) endast funnits två bibeltexter per sön- och helgdag: en evangelietext och en episteltext. I den nya evangeliebok som då togs i bruk tillkom två nya textserier, andra och tredje årgångens högmässo- och aftonsångstexter. Den gamla (första) seriens epistel- och evangelietexter lästes i varje högmässa - även under de kyrkoår då andra och tredje årgångens texter var predikotexter. tidigare hade man alltid predikat över söndagens evangelium, samma bibeltext varje år. ... Medan man i högmässan alltid predikat över en bibeltext ur evangelierna hölls aftonsångspredikan över episteltexten eller andra och tredje årgångens text, oftast hämtad ur de nytestamentliga breven. Det anordnades också predikogudstjänster på vardagarna. Varje onsdag och fredag hölls i städerna så kallade veckopredikningar. I landsförsamlingarna hade man bara en vardagsgudstjänst i veckan. På övriga dagar skulle i de "stora städerna" daglig morgon- och aftonbön äga rum i kyrkan. Vid veckopredikningarna följde förkunnelsen inte kyrkoåret, utan prästen gick igenom någon bibelbok och skulle då predika över ett helt eller ett halvt kapitel åt gången. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 11-12)

Sitt stora slag för den religiösa friheten slog (Viktor) Rydberg med en mera populärt avfattad teologisk avhandling "Bibelns lära om Kristus", utgiven i slutet av maj 1862 med underrubriken "Samvetsgrann undersökning". ... Ändamålet med avhandlingen var "att utröna huruvida kyrkans lära om Kristus överensstämmer med nya testamentets". "När man", skriver han, "företager sig att granska en kyrklig lärosats (en dogm), ropar vanligen dess försvarare, att granskaren betvivlar eller vill mästra bibeln. De som ropa så begå det felet att förväxla bibeln med kyrkobekännelsen." ... "Det är", skriver Rydberg, "en stor, en olycksdiger förvillelse, att reformationen skulle vara avslutad med Luther. Han var själv av annan åsikt: han betraktade sitt verk endast som reformationens begynnelse. Stor, olycksdiger var ock förvillelsen, som av den nyss nämnda blev en följd: att nämligen de s.k. symboliska böckerna upphöjdes till en stadigvarande och obestridlig myndighet." Härigenom hade augsburgska bekännelsen blivit en ny påve och kyrkan hade byggts på motsägelsens, begreppsförvirringens farliga grund. Protestanterna hade enligt Rydberg gjort sig skyldiga till en farlig inkonsekvens, när de å ena sidan förnekat kyrkomötenas ofelbarhet och å andra sidan upphöjt bekännelseskrifterna till auktoritet. (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 106-108)

Ingenting kan vara av större vikt än en full återgång till den Heliga skrift såsom rättesnöre för lära och leverne och en öppen bekännelse av de stora brister, som i vår kyrka finnas och kräva en fortsättning av den reformation, som Luther började samt ett bestämt beslut att börja denna reformation i egen person och i egen verkningskrets. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 325; citat Peter Fjellstedt i ett tal i Stockholms prästsällskap den 31 okt 1854)


ca 1850 - ca 1825

De första baptisterna i vårt land liksom alla deras internationella trosfränder erkände ingen annan grund för sin tro än de bibliska urkunderna. Man utmönstrade i princip alla religiösa seder och bruk som inte hade sin förankring i Nya testamentet. På det sättet gjordes skillnad mellan Gamla och Nya testamentet fastän hela Bibeln bekändes som Guds ord. ... Baptisternas inställning till Bibeln var enkel och okomplicerad. Man läste den som Guds ord utan åtskillnad. (Bert Franzén "Baptistisk teologi och ideologi" s 193)

Judarna hade också skarpa ögon att se fel i Frälsarens liv. Han tvättade inte sina händer, då han gick för att äta. För det andra var han en sabbatsförbrytare, och för det tredje var han en stor nåjd som drev ut djävlar med hjälp av Belsebub. För det fjärde var han en falsk profet, en folkuppviglare som ledde människor in på en orätt väg. För det femte tog han en gång piska och drev ut de köpare och säljare från kyrkan som bedrev handel nära kyrkan. Men det största felet var att han gjorde sig själv till Guds Son. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 282 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

Medan 1878 års katekesutveckling användes som lärobok både i kyrkan och i folkskolan, var det A.E. Norbecks "Lärobok i teologien för elementar-läroverken" (1840) som användes i gymnasiet. Norbeck (1805-1870) var teologie och filosofie doktor samt lektor vid läroverket i Växjö. Hans lärobok, som utkom i tretton upplagor, översattes till finska och var länge dominerande även vid Finlands gymnasier. Norbeck skiljer sig ifrån 1600-talsortodoxin till exempel på det sättet att han undviker att hävda Skriftens absoluta ofelbarhet. För Norbeck är det endast i det som har att göra med Skriftens centrum, frälsningsläran, som Bibelns författare har bevarats från misstag. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 330-331)

Till vissheten om bibelns gudomliga sanningar kom jag (Rosenius 1839) på en alldeles egen väg, under det jag uppsatte, vad förnuftet och den onde och gode anden ingåvo mig för och emot. Jag trodde ingenting, jag skulle se – som Thomas – och sedan jag genom ett slags seende kommit till tro, såg jag sedan överallt de härligaste bevis för samma gudomliga sanning. ... Mina skrupler hade sammandragit sig till tvenne huvudfrågor. Den förra var: ”Har det varit Guds mening och vilja, då han skapade människan, att hon skulle känna och dyrka sin skapare?” Om detta var Guds avsikt i avseende på människan, så måste han också hava sörjt för, att det skulle bliva henne möjligt, måste han också hava givit henne en ledning, ett rättesnöre för sin kännedom och dyrkan. Då blev den andra frågan: ”Har Gud lagt detta rättesnöre inom människan eller givit henne ett yttre ord?” – Svaret på den förra frågan såg jag i den hos alla nationer befintliga känslan av behovet utav en Gud, av gudar och deras dyrkande, vilket gör, att när hedningen intet bättre vet om Gud, han dock bildar sig en gud av trä eller sten; men en Gud skall han hava. Av denna djupa, mäktiga, allmänna känsla såg jag, att Gud, som ingenting gjort utan ändamål (icke heller denna känsla), måste hava ämnat människan till sin kännedom och dyrkan. Men att Gud icke lagt rättesnöret för sin kännedom inom människan, det såg jag utav de otaliga, olika och oerhört dåraktiga meningar om Gud och företag till hans dyrkande, som uppstå där, varest människan är lämnad åt sig själv. Därav såg jag, att Gud måste hava lagt ledningen och rättesnöret utom människan eller också lämnat henne i sitt av honom inlagda, oändliga sökande utan något rättesnöre på jorden, vilket är orimligt. När jag nu hade kommit så långt, så var det mig sedan lätt att veta, att den gamla, heliga bibelns lära var den enda, som tillfredsställer och motsvarar människans känsla och behov, så att man blott i henne finner och igenkänner just det som man sökte. Jag säger: ”Detta var den väg, på vilken jag blev övertygad om ordets gudomlighet; jag anser det icke såsom en väg för vem som helst.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 269-270)

Ett (annat) betydelsefullt problem som bibelkritiken har tagit upp hänger ihop med försöket att urskilja olika teologiska synsätt i själva Bibeln. F. C. Baur (1792-1860) hävdade att det i Nya testamentet fanns en "paulinsk" typ av kristendom som tydligt skilde sig från Petrus och församlingen i Jerusalem. Han ansåg också att endast fyra av Paulus brev var äkta. Diskussionen om olika "teologier" pågår fortfarande (år 1982). (Anthony C. Thiselton "Bibelkritiken" s 449; författaren född år 1937 i Woking sydväst om London i England; Ferdinand Christian Baur född år 1792 i Schmiden i Fellbach nordost om Stuttgart i sydvästra Tyskland; BG Ask-kommentar: Baur publicerade sina nya idéer år 1835; han erkände äktheten av Johannes uppenbarelse)


ca 1825 - ca 1800

Då jag (1817) uppnått det femtonde året ... kände jag att något fattades mig, men visste ej vad, och ännu mindre vad jag skulle företaga mig för att vinna det. Jag kände nämligen ingen lärare att rådfråga, till vilken jag kunde hava förtroende, och hade ej heller mycken tillgång till den säkraste vägvisaren, som är Guds ord i den Heliga skrift. Sedan den bibel, som mina föräldrar ägt, gått förlorad, då deras hus brann ned, hade de ej haft råd att köpa sig någon ny. Bibeln var i min hemort på den tiden tämligen sällsynt. Den var dyr att köpa. Bibelsällskap funnos då ännu ej i vårt land. Men kunde jag någonstädes få en bibel till låns på några dagar, var jag mycket lycklig. Och lycklig var jag även, om jag här eller där, skulle jag än för ändamålet gå en halv mil eller mer, kunde få sitta ned och läsa i en bibel några timmar om söndagarna. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 306-307; citat Peter Fjellstedt)

Under kyrkoherdetiden i Adolf Fredriks församling (i Stockholm) (1813-18) började (Johan Olof) Wallin låta höra tala om sig som förkunnare och snart hade han övertagit Magnus Lehnbergs roll som stadens mest populäre predikant. ... Wallins framträdande som bemärkt predikant skedde i en tid då man började efterlysa en mer bibelcentrerad, innerlig och trosväckande förkunnelse. ... Ett utmärkande drag för Wallins andliga talekonst, och det som samtidigt avslöjar hans anknytning till äldre svensk predikan, är det flitiga och ofta sinnrika bruket av bibelordet. ... 1819 års psalmbok ... inramas av två tematiskt förenade portalpsalmer signerade Wallin. ... Ingångspsalmen Upp, psaltare och harpa! demonstrerar också Wallins förmåga att väva samman väl valda bibelcitat och anspelningar till en verkningsfull helhet. (Håkan Möller "Johan Olof Wallin och 1819 års psalmbok" s 271-272,276)

På de båda (skotska missionärerna John Paterson och Ebenezer Hendersons) initiativ stiftades 1808 "Evangeliska sällskapet". ... Sällskapet fick starkt understöd från det 1804 bildade "British and Foreign Bible Society" i England. ... År 1813 grundades ... Västerås stifts, Göteborgs, och slutligen även Visby bibelsällskap. ... Under de följande åren tillkom stiftsbibelsällskap i Skara, Karlstad och Uppsala 1816, Härnösand och Växjö 1817 samt Kalmar och Linköping 1818. ... Under sju år, fram till Svenska Bibelsällskapets bildande 1815, hade Evangeliska sällskapet tryckt 35 600 Nya testamenten, 12 500 Gamla testamenten, 10 000 apokryfer samt 1 100 exemplar av Psaltaren. ... Genom bibelsällskapets bildande begränsades Evangeliska sällskapets uppgift till att verka för folkväckelse och yttre mission, främst genom traktatspridning. ... Vid sina visitationer i församlingarna ivrade de flesta biskopar särskilt för bibelspridningen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 107-112)

(Missionsmannen och "nykterhetsaposteln" Peter Wieselgren föddes) den 1 okt. 1800. . . . Vid 8 års ålder hade han första gången genomläst bibeln. . . . Ändtligen den 10 okt. 1878 fick den trogne väktaren och trötte kämpen ingå i Guds folks eviga ro. . . . Med orden: "Kom, herre Jesus", gick han att vara hos Jesus för evigt! (Karl Palmberg "Minnesstal vid Wieselgrensfesten i Jönköping den 30 sept. 1900"; Jönköpings-Posten 1900-10-01)

I Göteborg hade grosshandlaren Jonas Kjellberg, förutvarande herrnhutare, låtit översätta och trycka böcker av Bengel och Roos för spridning. Nu (vid riksdagen år 1800) ville han ha (präste)ståndets rekommendation för en bok av en pommersk präst, D.J. Köppen. Denne betonade att Bibeln måste läsas och betraktas som en helhet. Prästeståndet delade Köppens tankar. Kjellberg fick både ståndets tack och rekommendation av boken. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 181)


ca 1800 - ca 1700

Den berömde philosophen Kant skref år 1796 till Aboten Sieyes i Paris följande: " . . . Bibeln är den bok, hwars sjelfwa innehåll wittnar om dess gudomliga ursprung. . . . Bibeln är min ädlaste skatt, utan den wore jag olycklig och eländig." (Jönköpings-Posten 1868-08-19 "Skatt med gudomligt ursprung")

(Immanuel) Kants religionsfilosofi gav utrymme för en radikal syn på Bibeln, eftersom kristen tro inte är beroende av den. Själv tog Kant inte initiativ till en kritisk behandling av Bibelns text, men hans arbete gav impuls åt bibelkritiken. (Paul Helm "Immanuel Kant" s 447; författaren född år 1940, docent i filosofi vid universitetet i Liverpool i nordvästra England; Immanuel Kant född år 1724 i Königsberg i Preussen-Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland)

Någon särskilt djup religiös personlighet var (Olof) Wallquist (biskop i Växjö 1787-1800) icke. Även i hans kristendomsuppfattning kom emellertid hans sinne för väsentligheter till uttryck. Den på modet varande neologin kunde han inte godtaga. Som själasörjare gjorde han snart den erfarenheten, att en människas andliga behov aldrig kan tillfredsställas med tomma ord och talesätt. Så drevs han att söka sig till den alltid lika friska urkällan, bibeln. Med dess ord och i dess anda vann han den eftersträvade kontakten med sina åhörare. Icke utan skäl har han även blivit betecknad som en förelöpare till den religiösa renässans som vid 1800-talets gryning skulle bryta in i vårt land. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 291-292)

Den kritik som Johan Albrecht Bengel långt tidigare riktat mot Zinzendorf blev (under 1770-talet) aktuell i Göteborg. Enligt honom måste Bibeln ses som en enhet och helhet. Den innehöll Guds frälsningsplan, den gudomliga ekonomin. Bibeln var överordnad bekännelseskrifterna. Dessa fick inte ensidigt bestämma skrifttolkningen. Kritiken mot herrnhutarna gällde inte att de skulle ringakta Guds ord, utan att de valde ut och stannade för endast sådant som passade dem. De tog inte hänsyn till "hela ordet". Nya testamentet lämnades därhän och sin uppbyggelse sökte de i "Sions sånger" och i evangeliska traktater. Resultatet blev en alltför enkel frälsningsväg, bekväm och lätt. ... Utifrån sådana tankar hos Bengel formulerade (prosten Carl) Kullberg (i Strö), (Johan) Wingårds främste medtävlare om domprosttjänsten, sin kritik av herrnhutismen. Han lämnade rörelsen, och 25 av de tidigare anhängarna, bland dem den inflytelserike grosshandlaren Jonas Kjellberg, följde efter. De meddelade Herrnhut att de lämnat kretsen. I herrnhutismen såg de "en förunderlig blandning av gott och ont, sanning och dess motsats". Särskild betydelse i svensk kyrkohistoria fick Henrik Schartaus utveckling i samma riktning. Genom läsning av Scriver hade han förts till ett inträngande bibelstudium och genomgick 1778 en religiös kris, som han senare uttryckte i herrnhutiska termer, och han umgicks med herrnhutarna i Lund. Han blev emellertid tveksam till vissa lärosatser, eller kanske snarare talesätt, hos sina trossyskon och ägnade sig åt ett förnyat bibelstudium. Detta ledde honom tillbaka till ortodoxins lärobyggnad. ... För utvecklingen inom svenska kyrkan under 1800-talet blev Schartaus ställningstagande av stor betydelse. Han blev ledare för en riktning som levandegjorde det ortodoxa arvet. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 158-159)

Det översättningsarbete som den 1773 tillsatta bibelkommissionen skulle utföra finansierades genom ett särskilt bidrag från rikets församlingar. Kungen bestämde, men församlingarna betalade. Det förslag biskop Serenius utarbetat låg till grund för den instruktion kungen fastställde. ... Instruktionen hade först diskuterats i riksdagen och därvid hade ökad vikt lagts vid svenska språket, något som också stämde med kungens intressen. I samband översättningen skulle en grundlig förklaring utarbetas. Vid varje vers skulle skälen till att översättarna bestämt sig för en viss översättning anges. För att översättningen skulle bli tillförlitlig på alla områden anlitades de mest kunniga vad gällde frågor om zoologi, botanik, tideräkning, geografi, mynt m.m. Särskilt framhölls att "världens ålder" (tiden för skapelsen) skulle anges liksom årtalen för viktiga bibliska händelser före eller efter Kristi födelse. Bibeln blev något av en uppslagsbok. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 131)

Nya testamentet översattes (till samiska) av (skolmästaren i Lycksele) Pehr Fjellström och utkom 1755. Fjellström dog 1764 och det var svårt att hitta någon ersättare till honom som kunde fortsätta översättningsarbetet. Det dröjde till 1794-95 innan översättningen av Gamla testamentet var avslutad. Utgivningen av hela Bibeln på samiska dröjde till 1811. Förseningen berodde på att man konstaterade att Fjellströms översättning av Nya testamentet behövde genomgå en språklig revidering. (Sölve Anderzén "Lappmarken i överhets- och missionsperspektiv" s 239)

Stor uppmärksamhet väckte herrnhutismen i Stockhom genom prästen Anders Carl Rutström. Sedan han 1748 blivit omvänd till herrnhutismen blev han den predikant i Stockholm som samlade de stora skarorna med sin drastiska, folkliga och grovkorniga förkunnelse. ... För honom hade Gamla testamentet föga värde, Nya testamentet var det enda som gällde. "I gamla testamentet fick människorna saligheten villkorligen, men uti nya testamentet få de den ovillkorligen, utan avseende på människans yttre eller inre omständigheter." "Det heter inte synden skall förlåtas, utan synden är förlåten", förkunnade han. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 93)

Herrnhutismen var en glad kristendom, och dess glädje väckte förargelse både hos de ortodoxa och pietisterna. Större förargelse väckte Zinzendorfs djärfva ord om den heliga skrift. ... Han framhöll starkt bibelns "fel och echapatoirs", den "miserabla herde-fiskare- och visitatorsstil", dess "klassikalska dunkelhet och rabbinska skolteologi" och talade om Kristi "platta uttryck och bondfraser". Ja, han dristade sig till och med säga, att bibeln hade flera fel än de böcker, som utkommo på hans tid. ... Den allvarligaste och mest dräpande kritik af herrnhutismen och dess blodteologi kom från (Johan Albrecht) Bengel. ... "Allt för ofta", (skrifver Bengel), "finner man: 'es ist mir so', där man skulle vänta: 'så står det skrifvet". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 682-683)


ca 1700 - ca 1600

Magnus Stenbock hade ett starkt stöd i religionen. Han hade uppfostrats i den stränge Haquin Spegels skola, och enligt Olof Hermelin visade han redan i unga år en betydande mognad i religiösa ting. . . . Under sina sista år fann han sin tröst i Bibeln. (Ingvar Eriksson "Karolinen Magnus Stenbock" s 338; Stenbock dog år 1717)

Det mest iögonfallande i 1695 års psalmbok är dels psalmernas karaktär av förkunnelse, dels den nära anslutningen till Bibeln. Först i psalmboken står "Catechismus, författad i Sånger", alltså tre psalmer som satt "Tijo Guds Budh" på vers. ... Närheten till Bibeln visar sig tydligast i att så många psalmer är bibelparafraser. En stor avdelning i början av psalmboken utgörs av "Konung Davidz Psalmer", 87 stycken. Till det kommer parafraser på de tre nytestamentliga lovsångerna, Marias, Sakarias och Symeons, och på andra bibeltexter. Mitt i psalmboken finns en avdelning "Psalmer öfwer några Söndags Evangelier" som återberättar evangeliernas texter. ... Påfallande i flera av dessa evangelieparafraser är det berättande draget. (Bernt Olsson "1695 års psalmbok" s 292,294)

(Magnus Gabriel) de la Gardie levde nära sina böcker och den värld de representerade. På Karlberg fanns biblioteket i anslutning till hans sängkammare. Under sina sista år när han hade mist sin politiska och till stor del ekonomiska makt hade han tjugotalet böcker i ett handbibliotek som enligt en förteckning "medföres på alla orter". Här finns bibel och en klassiker - Tacitus - men listan domineras av tyska andaktsböcker, bland dem faderns favoritförfattare Johann Arndt. En greves behov av tröst var lika stort som på Per Brahe den äldres tid. Dagen före sin död (den 26 april 1686) läste Magnus Gabriel De la Gardie en tröstbok av den fornkristne kyrkoläraren Cyprianus medan han vandrade i Venngarns vårgrönskande trädgård. (Arne Losman "Adelskap och boklig bildning" s 178-179)

Termen "bibelkritik" används om flera olika metoder och tillvägagångssätt vid vetenskapligt studium av Bibeln. Historiska, språkliga och litterära frågeställningar spelar en stor roll. Den egentliga bibelkritiken började på 1600-talet, då tidens intellektuella klimat krävde att varje trosuppfattning blev kritiskt ifrågasatt och då ingenting kunde accepteras bara därför att det var tradition. Filosofen Baruch Spinoza (1632-77) framhöll vikten av att efterfråga författare, tidpunkt, bakgrund och syfte för Bibelns böcker. (Anthony C. Thiselton "Bibelkritiken" s 449; författaren född år 1937 i Woking sydväst om London i England; Baruch Spinoza född år 1632 i Amsterdam, Nederländerna)

I (levnadsteckningar efter döda, så kallade) personalier avtecknar sig idealet med den regelbundna och systematiska bibelläsningen: "ty lade hon all flit att lära läsa den Heliga Skrift, på det Hon icke allena med öronen måtte höra, utan och med ögonen se Guds nådelöfte emot de fromma". Det nämns inte sällan att personen ifråga läst igenom Bibeln flera gånger. Maria Ekenberg, född i Åbo där fadern var assessor vid hovrätten, kan nämnas bland dem vars flitiga bibelläsande redovisas. Hon sägs ha hunnit till profeterna vid sin fjärde genomläsning av Bibeln när hon dog 1666, knappt trettio år gammal. Ett annat exempel är Axel Oxenstierna. Att döma av egna kommentarer och anteckningar ägnade sig denne storman i svensk 1600-talspolitik även åt flitig och regelbunden bibelläsning. En handledning med anvisningar för hur man skulle fördela bibelläsningen under veckans dagar för att komma igenom hela Bibeln på ett år gavs ut på 1690-talet, "Biblisk Calender". Här rekommenderas hemmets morgon- och aftonandakter som lämpliga tillfällen för läsning av ett eller ett par kapitel ur Den heliga skrift. (Valborg Lindgärde "Svensk kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 277)

Det var mycket vanligt att man under gammalluthersk tid, särskilt på 1600-talet, lät trycka s. k. manualer. Dessa utgjorde ett slags utökade psalmböcker med utdrag ur Gamla testamentets och särskilt Apokryfernas skrifter. Meningen med att man valde just Gamla testamentet var, som det stod redan i förspråket till 1541 års bibel, att denna bok är en lagbok, som lärer vad man göra och låta skall, och giver där bredvid exempel före och historier, huru sådan lag haver hållen eller brutin varit". Dessutom utgjordes skriftläsningen i tidegärden och senare vid högmässan alltifrån reformationens dagar av stycken hämtade ur Gamla testamentet, ej minst ur de apokryfiska böckerna. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 117)

År 1625 påbörjade Philipp Hainhofer (som härstammade från en förmögen släkt i Augsburg) arbetet med det konstskåp som idag befinner sig i Sverige, närmare bestämt i Uppsala, och som är det enda där både själva möbeln och dess föremålssamling bevarats. ... (Skåpet har bland annat) ett bildprogram som huvudsakligen bygger på motiv från bibeln. Programmet kan sägas ta sin början i de två dubbeldörrarna på skåpets huvudfasad. Två stora infattade lapis lazuliplattor visar i enlighet med första Moseboken hur Gud skapar alla vattendjur, inklusive ett havsmonster och en nereid, och sedan alla landdjur. I en liten nisch innanför skåpsdörrarna står en elfenbensskulptur som visar hur Kain dödar brodern Abel med en åsnekäke, och ännu längre in i skåpet, bakom skulpturen, finns en oljemålning med den törnekrönte Kristus; så sammanfattas bibelns innehåll på skåpets framsida med Skapelsen, mänsklighetens synd och Kristi död på korset. Runt skåpet följer sedan hundratals små målningar, merparten utförda på stenplattor, med motiv från både Gamla och Nya testamentet. Kronologin är inte alltid konsekvent och innehållet så allmängiltigt utformat att det kunde passa både för en protestant och för en katolik; Hainhofer visste ju sällan var hans verk till sist skulle hamna. (Johan Cederlund "En värld av under" s 566,568,577-578)

Främst i (det kyrkliga) förnyelsearbetet (under Gustav II Adolfs tid) stod Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius. ... (Han) höll sig särskilt till Skriften – och där framför allt Gamla testamentet – vilken han menade stod över bekännelsen. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 100)

Ett exempel (på krigspredikningar) är inledningen till en fältpredikan som (Johannes) Rudbeckius höll den 30 juli 1615, när hären tågade mot Pleskov (Pskov) på vägen mot Riga. Tema för denna predikan var Guds ords värde och tillräcklighet. Den började på följande sätt: Bibeln "är icke allenast skriven för präster och studenter för att bara de skall läsa och rätta sig efter den, utan den är skriven för att undervisa och lära alla människor vilket yrke och stånd de än har, antingen de är överhet eller undersåtar, herrar eller tjänare, krigsmän eller skattedragare, borgare eller bönder - så är åt dem alla den Heliga skrift given och föreskriven, att de efter den i all sin handel och vandel skall ställa och regulera sig." ... Ortodoxins predikan förkunnade hellre lag än evangelium. Gamla testamentet intog en förhärskande ställning i folks föreställningsvärld. Därifrån hämtade man texter och en aldrig sinande ström av tänkvärda exempel. ... Predikanterna tolkade in Nya testamentet i de gammaltestamentliga texterna. ... Den mosaiska lagen förklarades vara gällande svensk rätt. ... Genom stadfästelsen av Kristofers landslag år 1608 hade Mose lag upptagits i den svenska strafflagen för att användas vid brott som i Mose lag hade klart angivna straff. ... I lagstiftningen uppfattades Bibeln som en lagbok. Det gällde särskilt 5:e Mosebok. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 61-62)

Luthers lilla katekes ... var Skriften själv i kort sammandrag. ... Så här säger den framstående Växjöbiskopen Petrus Jonae i början av 1600-talet: Katekesen "är icke någon ny bok, icke heller någon ny övning utan så gammal som den Heliga Skrift, dädan Catechismus tagen är". Och längre fram i samma skrift heter det, att katekesen är "kärnan av den Heliga Skrift och huvudgrunden i Guds ord". ... "Den lilla bibeln", "gemene mans bibel" - denna beteckning på katekesen var inte bara ett fromt önskemål från lutherska 1600-talsbiskopar. Karakteristiken hade täckning i verkligheten. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 134-135)


ca 1600 - ca 1540

Mötesdeltagarna (vid Uppsala möte i mars 1593) enades om den förklaringen, att den heliga skrift är enda rättesnöret för människans tro, att man alltså icke skulle rätta sig efter vad påvar och kyrkomöten påbjudit. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 402)

De kyrkomän som för 350 år sedan samlades i Uppsala ville slå vakt kring den lutherska reformationens omistliga gåva. Vad innebar detta arv till sin innersta mening? Vi kunde i korthet säga så: ödmjukhet inför Guds ord, ödmjukhet inför Guds nåd. Guds i den heliga Skrift uppenbarade ord var för dessa våra fäder den fasta och tillräckliga vägledningen i fråga om vår sak med Gud. All förkunnelse skall kunna stödja sig på Skriftens ord och vittnesbörd. Eller som det står i mötets beslut: "Skriften innehåller fullkomligen allt det, som den kristliga lärdom om Gud den allsvåldige och vår salighet samt goda gärningar och dygder tillkommer." Traditionen och kyrkans historiska erfarenhet har sitt värde - men den kan aldrig ha vitsord mot Skriften - och den skall låta sig ständigt rättledas genom Skriftens Gudsord. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 175; predikan i Storkyrkan, Stockholm, på reformationsdagen 1943)

I direkt strid med Johan (III:s) starka betonande av kyrkofäderna som absolut tolkningsnyckel för Skriften betonade ärkebiskop (Laurentius Petri i slutet av år 1578) den reformatoriska omvända processen att det var kyrkofäderna som skulle prövas mot Skriften. I den mån deras uttalande överensstämde med Skriften hade de absolut auktoritet - i annat fall inte. Därmed hade ärkebiskopen på en bestämd punkt sällat sig till Johans motståndare. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 191)

Den elisabethanska engelska kyrkan var kalvinistisk i fråga om läran, men dess kyrkliga ordning och gudstjänst liknade mer de tyska lutherska kyrkornas. "Puritanerna" - "de rena" - var en föraktfull beteckning som man på 1560-talet började använda om de anglikaner som ville att kyrkan skulle anta vissa reformerta (kalvinska) bruk och som eftersträvade högre ideal i fråga om själavård, personlig fromhet och nationell rättrådighet. . . . Utmärkande för puritanerna var att de höll på Skriftens gudomliga sanning och auktoritet och delade den kalvinska synen på synd, nåd och tro och på kyrkan samt krävde att kyrkans, församlingens och individens liv skulle helgas genom lydnad för Bibeln. Enligt anglikansk uppfattning ger Skriften endast allmänna riktlinjer för kyrkans liv. De flesta puritaner menade däremot att Bibeln ger specifika anvisningar för kyrkans ordning - dock var presbyterianer, kongregationalister och baptister då såväl som senare oeniga om innehållet i dessa anvisningar. . . . Klart kalvinsk var deras övertygelse om att allt tänkande och allt personligt och kyrkligt liv måste vara förankrat i Bibeln, annars kan det inte behaga Gud. Därav följer att man inte får göra någonting som ens av Bibeln upplysta samvete ogillar. (James Innel Packer "Puritanerna" s 444; författaren född år 1926 i Gloucester nordost om Bristol i sydvästra England)

Hur stor upplagan (av Gustav Vasas bibel) var 1541 vet vi inte. Vi vet att Strängnäs stift fick 100 biblar och betalade 10 mark, det vill säga priset för tio oxar, för varje bibel. (Birger Olsson "Bibeln på svenska" s 246)

Gustav Vasas bibel 1541 är vårt största och förnämsta bokverk från 1500-talet och framstår som det utan jämförelse viktigaste dokumentet någonsin i svensk språkhistoria. Vår första bibel har en inhemsk förhistoria i de översättningar som gjordes i birgittinklostren under medeltiden och i den första översättningen av Nya testamentet 1526, men den var i stort en försvenskning av Luthers översättning från 1534. Försök att revidera den svenska texten skedde redan i en utgåva av Nya testamentet 1549-1550, men Gustav Vasas bibel kom som gällande kyrkobibel att höras vid evangelie- och epistelläsningarna i alla kyrkor ända fram till 1917 och i några församlingar ytterligare i tjugo år. Reformationsbibeln förblir framför alla andra bibeln i vår religiösa och kulturella historia, "vår svenska Vulgata" som de gustavianska översättarna brukade kalla den på 1770-talet. Dessa var de första som försökte ersätta den nedärvda bibeltexten med en nyöversättning av originaltexterna. ... En berömd handskrift i Kungliga biblioteket i Stockholm, skriven av en nunna i Vadstena kloster 1526, ... innehåller, med undantag av en översättning av Apostlagärningarna från 1300-talet, de medeltida bibelöversättningar vi har bevarade: ... (t.ex.) en version av Uppenbarelseboken från omkring 1500. (Birger Olsson "Den svenska bibeln" s 409,413)


ca 1540 - ca 1500

Luther: ”Att lyssna till eller läsa Skrifterna, det innebär intet mindre än att höra Gud själv tala” (Reu: ”Luther and the Scriptures”, 1944, sid 17) (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 238-239)

Reformationen fungerade som en predikorörelse, som satte bibelutläggningen framför kyrkans tradition. ... Reformationen började som en predikorörelse med ambition att utlägga evangeliet direkt från bibelordet. Det var då viktigt att den text som skulle tolkas var pålitlig. Denna grunduppfattning delade man med de romersk-katolska bibelhumanisterna, och Erasmus från Rotterdams filologiska arbete med en pålitlig latinska utgåva av Nya testamentet hade reformatorernas fulla stöd. I fråga om tolkningen av bibelordet skilde man sig dock. För bibelhumanisterna spelade den katolska kyrkans tolkningstradition en avgörande roll. För reformatorerna var Bibeln överordnad traditionen: "Skrift skall med Skrift tolkas". Men det fanns också betydande skillnader mellan de olika reformationsrörelserna. För Luther hade inte alla bibelutsagor samma tyngd. För döparrörelsen och den reformerta traditionen fanns inte denna nyansering. Hela Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, var Guds ord och skulle helt efterlevas. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 36,79)

Skriften, och endast Skriften, är auktoritet för de troende. I luthersk teologi omtalas denna princip ofta under stickordet sola scriptura (Skriften allena). Det innebär att den kyrkliga hierarkin (påven och biskoparna) och den kyrkliga traditionen (koncilierna) inte kan mäta sig med den heliga Skrift som auktoritet inom kristendomen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 283; Reformation och konfessionalisering)

Calvin: Skriften är den helige Andes skola. Alldeles såsom ingenting är utelämnat i den, av vad som skulle vara oss till frälsning och nyttigt att känna till, så läres icke heller något i den, som icke skulle vara gagneligt för oss att veta” (Instition Chrét III, sid 60). ”Om någon tvist uppstår, bör den icke avgöras efter människors godtycke, utan endast genom Guds auktoritet. Eftersom det råder stor förvirring i världen i dag till följd av de många olika meningarna, finns det bara en sak, som kan avhjälpa nöden: man måste taga sin tillflykt till Skriften” (Brev till Card Sadolet). (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 239)

Item är ock mycket av nöden att var och en sockenpräst läre sitt sockenfolk tio Guds budord, credo och Fader vår, och dem må han läsa var helgdag för folket efter predikan, att de kunna lära dem rätt. Och understundom må han tyda dem ut efter som catechismus innehåller, och de skola förmana folket att de lära dem deras barn var hemma hos sig. Item är ock mycket av nöden, att sockenprästerna alltid förmana folket till att sätta deras barn till skola. Förty var så icke sker, vill det i framtiden varda stor brist på dem som Guds ord för folket predika skola, och kan kristendomen icke bliva beståndandes med mindre man ju håller sina barn till skola och lärdom. Item vore ock väl nytteligt att sockenprästerna, som hava de nya testament på svenska, alltid läse där något ut, ett kapitel halvt eller helt om var helgdag och förlängde där sin predikan med, så att folket måtte höra hela evangelisterna ut i ändan, den ene efter den andre, att de så med tiden måtte vänjas vid Guds ord, att postillan på det sista icke skulle mycket göras behov, utan bruka själva skriften. Efter gammal sedvana plägar man ju mest begynna alla evangelia med dessa ord: I den tiden. Och må detta vara förståndet och meningen. I den tiden, det är: När Kristus Jesus var lekamliga här på jorden, då gjorde han detta eller talade detta efterskrivna. (Olaus Petri "En liten postilla" s 189)

På Västerås riksdag (år 1527) hade beslutats, att Guds ord skulle rent och klart predikas i riket, en något obestämd formulering, som lämnade den kyrkliga frågans andliga sida öppen tills vidare men gav frihet åt den lutherska förkunnelsen. En definitiv skilsmässa från påven var det ännu ej fråga om. Men redan året för Västerås riksdag hade Olaus Petri publicerat ett häfte andliga sånger i luthersk anda på svenskt språk. Flera av dem tillhöra i av Wallin omarbetat skick den ännu levande psalmskatten: "O Fader vår, barmhärtig och god, som oss ville till dig kalla och stänka oss med Christi blod, som borttager synder alla! Låt komma till oss ditt helga ord, din vilja kan det förklara, som skapat haver himmel och jord. Det må vår ledare vara, att vi icke ville (= vilse) fara." (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 146)

I Heidelberg, och längre fram då han kallades till en disputation i Leipzig, framträdde (Martin) Luther som förkämpe för tron allena, nåden allena, Skriften allena. Han försvarade sin sak med utgångspunkt från Skriften och i gammal katolsk tradition, och hämtade framför allt stöd från Augustinus. . . . Läran om frälsning i Kristus allena innebär rättfärdiggörelse genom tro allena av nåd från Kristus allena. Detta var för Luther Bibelns centrala budskap, och Bibeln var för honom Guds ord, den enda teologiska auktoriteten. (James Atkinson "Martin Luther" s 439; författaren född år 1914 i Tynemouth nordöst om Newcasle upon Tyne i nordöstra England; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland; Augustinus född år 354 i Tagaste i Numidien i norra Afrika)

År 1519 blev en vändpunkt (i Zwinglis liv). Som predikant i Grossmünster, katedralen i Zürich, hade han dittills helt enkelt utlagt Bibeln. Men detta år ägnade han sig oförbehållsamt åt att vårda sin hjord under en svår pestepidemi. Han var själv nära döden men tillfrisknade och var ännu fastare i sitt beslut att följa sin kallelse. . . . När han predikade började Bibeln alltmer öppna sig för honom. Han upptäckte att kyrkan hade gått vilse, och än värre, den hade bedragit de trogna. Den hade använt det gudomliga budskapet som sitt maktmedel. Nu blev Bibeln hela Zürichs bok. Den blev människornas levnadsregel, liksom den skulle bli i Genève tio år senare. För dem och för Zwingli, deras herde, var Bibeln Guds ord, det goda budskapet om frälsning och om Guds kraft bland människor och i världen. (Gabriel Mützenberg "Zwingli - Den förste av de reformerta teologerna" s 440; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Ulrich/Huldrych Zwingli född år 1484 i Wildhaus sydost om Zürich i nordöstra Schweiz)


ca 1500 - ca 1000

Under 1300- och 1400-talen mötte (Thomas ab Aquinos) syntes (mellan tron och förnuftet) häftig kritik, och möjligheten att samordna tro och förnuft, teologi och filosofi, betraktades med allt större skepsis. . . . Skolastisk teologi och praktisk andlighet skildes åt till skada för båda parter. Det var mot denna disharmoniska bakgrund som reformationen framträdde som en kallelse att återvända till Guds ord. (Tony Lane "Medeltidens teologi" s 436; författaren född år 1949 i Katikati sydost om Auckland på Nordön i Nya Zeeland; Thomas av Aquino född omkring 1225 i Roccasecca sydost om Rom i Latium, Italien)

(Vid Uppsala universitets teologiska fakultet) undervisade (i slutet av 1400-talet) ensam den välkände Ericus Olai, som från 1450-talet hade varit kanik i Uppsala och som år 1475 hade avlagt teologie doktorsgraden i Siena. Hans teologiska ståndpunkter var de traditionella: grunden för tron är Bibeln, och den heliga romerska kyrkan svarar för den rätta tolkningen. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 170)

Humanisternas längtan efter djupare insikt tog sig också uttryck i bibelstudier, för att om möjligt nå en grundligare förståelse av kristendomen än den man fick av den officiella kyrkliga utläggningen. Denna bibelhumanism stod i överensstämmelse med (de) fromma folkliga rörelser, som utgick från att normen för allt mänskligt liv stod att finna i Bibeln. Över huvud taget uppstod många olika grader inom humanismen, från en alltigenom världsligt präglad till den dogmatiskt troende bibelkristendomen. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 170)

Från (år) 1402 (var professor Jan Hus vid Prags universitet) en välkänd predikant i det då nygrundade Betlehemkapellet. Denna spartanska, lådliknande byggnad hade byggts som kontrast till den överdådiga gotiken hos de kringliggande kyrkorna, och det var här som Hus manade till att man skulle återgå till gamla kristna idéer och värderingar, fördela kyrkans världsliga tillgångar och fästa större vikt vid Den heliga skrift. (Christopher och Melanie Rice "Prag - Allt du behöver veta" s 12)

(Den heliga Birgittas) - förprotestantiska - skrifter (röja) så stor förtrogenhet med snart sagt alla bibelns böcker, gammal- och nytestamentliga, kanoniska och apokryfiska, profeter, brev, evangelier, att man snart sagt kunde göra en hel biblisk historia och en språksamling därtill endast av de ord eller bibelberättelser hon direkt anför, för att inte tala om alla dem, hon mera indirekt röjer kännedom om. (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 221)

(Franciskanen William) Occams (död ca 1349) syfte med att påvisa förnuftets begränsning var att bevisa trons nödvändighet. Eftersom vi inte har någon möjlighet att med förståndets hjälp rannsaka Guds vilja, har vi ingen annan möjlighet än att följa de bud som Gud har uppenbarat för oss i Skriften. ... Med sitt understrykande av tron på Skriften blir Occam en förelöpare till Luther, som är starkt påverkad av honom och kallade honom sin "käre mästare". (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 157)

Skolastikens försök att sammansmälta Augustini teologi med Aristoteles' filosofi når sin höjdpunkt hos Tomas (från Aqvino). Han var ännu så mycket lärjunge af Augustinus, att han ställde skriften öfver traditionen och betraktade bibeln såsom det egentliga och nödvändiga argumentet för sanningen. Han gick därför ofta tillbaka till skriften, men hans beroende af den latinska öfversättningen och af den traditionella uttolkningen i förening med hans benägenhet att öfverallt finna en "andlig" betydelse bakom den bokstafliga hindrade honom från att genomföra skriftprincipen i dess renhet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 883)

"Säg inte annat än att Arn Magnusson var en Guds krigsman och därtill ett helgon," (sade jarlen). "Och han, av alla, fann det förmätet att be till Gud om seger inför ett slag. ... Han var ändå mycket mer helgon än den där Erik Jedvardsson." "Den här stunden är kanske inte den bästa för att häda", svarade Biskop Kol undfallande. "Häda!" fnös jarlen. "Häda för att jag bara uppriktigt säger mitt tvivel på att den där Erik Jedvardsson, Helge Sankt Erik gubevars, inte var så mycket till helgon. Han blev ett huvud kortare för att han lät sig tagas med överraskning och han dog genast för att han var för bakfull för att försvara sig. Förresten har ingen av de tre senaste påvarna gått med på att göra fyllhunden till helgon. Så om jag hädar har jag i alla fall tre påvar på min sida och är i gott sällskap." (Jan Guillou "Arvet efter Arn" s 9-10; Början till slutet)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Enligt vad Gaussen hävdar har man under de första åtta århundradena inte kunnat anföra en enda lärare i Skriften (med undantag av Theodoros av Mopsuestia, vilken av det femte världskyrkomötet i Konstantinopel år 553 dömdes som villolärare), som skulle ha förnekat Skrifternas fulla inspiration. Givetvis talar vi i detta sammanhang icke om stiftare och ledare av kätterska sekter, fiender till den kristna tron. (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 238)

I de första avsnitten av Koranen talar Muhammed positivt om judar och framför allt om kristna och kallar dem ”bokfolk”. Koranen erkänner också en stor del av den judiska och kristna Skriften – Pentatevken (taura), Davids psalmer (zabur) och evangeliet (injil) om Jesus – som uppenbarelser från Gud. Men längre fram, när varken judar eller kristna ville acceptera honom som profet, ändras Koranens inställning till dem. För att förklara skillnaderna mellan den judiska tron och Koranen beskyllde Muhammed judarna för att förvränga sina skrifter: ”De har förvanskat orden.” Samma anklagelse riktades mot de kristna. (Christy Wilson "Koranen" s 315)

Augustinus: ”Hela Skriften har skrivits av Guds finger, dvs genom den helige Ande, som uppfyllde gudsmännen ... Jag läser Skriften såsom varande skriven med Kristi blod ... Vi hämtar vår tro i Skriften allena, och denna enastående källa bidrar till att styrka den (In Joh Tr 49) ... Jag vill icke veta av att man söker bevisa något som helst med stöd av mänskliga dokument, utan genom Guds utsagor. Läs för oss vad Lagen säger, vad profeterna säger, vad Psaltaren, evangelierna, breven, apostlarna säger: läs detta för oss – och låt oss tro!” (De Unitate Eccl, kap 6). (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 237)

Under medeltiden förekom i Europa endast en bibelöversättning av betydelse, nämligen Versio Vulgata, "allmänna upplagan", som blev färdig år 405 och utfördes av Hieronymus. Av Vulgata finnas omkring 8,000 handskrifter. (Verner Vall "Gustaf Vasas bibel"; Jönköpings-Posten 1941-04-08)

Hieronymus: ”Det är Andens lära, som förmedlats i de kanoniska böckerna. Om kyrkomötena beslutar och fastslår något, som strider mot denna, bedömer jag detta som gudlös hädelse” (Brevet till Gal). (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 238)

Johannes Chrysostomos: “Varför råder man oss att ta vår tillflykt till den heliga Skrift? Jo, därför att sedan de mänskliga traditionerna började framträda i församlingen, återstod för dem som ville få kunskap om den sanna tron intet annat att hålla sig till för att få obestridliga bevis på kristendomens sanningar, än den heliga Skrift, och den heliga Skrift är tillräcklig” (Tom II, Hom 49 in Mt 24) (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 237)

Justinus Martyren beskriver omkring 150 e Kr hur kristna från staden och landet samlades för att höra läsningar från "apostlarnas minnen och profeternas skrifter", dessa tolkades sedan av ledaren för sammankomsten. (Geoffrey Wainwright "Gudstjänsten i blickpunkten" s 123-124; författaren född år 1939 i Monk Bretton i Barnsley norr om Sheffield i England)

Irenaeus var den förste av de kristna författarna som uttryckligen förklarade att apostlarnas skrifter var heliga och jämställda med Gamla testamentet. Han erkände som kanon de flesta av böckerna i vårt Nya testamente med undantag av Hebreerbrevet, 2 Petrusbrevet och 2 och 3 Johannesbrevet. Han var också den förste som talade om Trosregeln, men det är oklart om han därmed menar själva Skriften eller en formulerad bekännelse eller (vilket är troligast) båda tillsammans. (Gerald Bray "Irenaeus" s 431; författaren lärare vid Oak Hill Theological College i London, England; Irenaeus född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Clemens av Rom, som enligt traditionen var biskop av Rom under det första seklets sista decennium, skriver till den söndrade församlingen i Korinth och manar till ånger, ödmjukhet och lydnad mot Gud. Han tar upp flera exempel och varningar ur Gamla testamentet med långa citat, men hänvisar också till den kristna traditionen. . . . I stort sett är de apostoliska fädernas kristendom mer judisk än hellenistisk, och Gamla testamentet uppfattas i detta sammanhang som en kristen bok. (Donald A. Hagner "De apostoliska fäderna" s 426; författaren född år 1936 i Chicago, USA, år 1976-1993 professor i Nya Testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angelos i USA, år 1993- George Eldon Ladd professor i Nya Testamentet vid "the School of Theology")


Att avrunda med:

Spegeln är en bok, som öppnar sig för varje betraktare, den rymmer oräkneliga berättelser. Vilken annan bok skulle kunnat överträffa den! ... Där finns också sånger, aldrig tidigare hörda hymner och visor. Ljuset darrar över sidorna! ... Det finns ögonblick, fyllda med de hemligaste önskningar. Somliga påstår, att spegeln ljuger – de har ingenting förstått. Andra ser i den Sanningen sådan den är, de är vänner med spegelns inre och ryggar inte tillbaka för det yttre. ... Spegeln är en bok, som öppnar sig också för dubbelgångaren, den rymmer alla slags bekännelser, bundna och obundna. Vilken annan bok skulle i djup kunna överträffa den! Ingen! Jag vågar säga det igen: Ingen! Ur vägen, alla ni, som öppet trotsar Sanningen och skrämda vänder språkets änglar ryggen! (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 31-32; Diktens spegel)

Läs någon gång igenom alla evangelierna enbart för att studera Jesu inställning till Bibeln. Då upptäcker du hur högt Jesus värderade Gamla testamentet. ... Det är skönt att veta, när man läser Bibeln, att Jeus och hans apostlar och evangelister har läst Gamla testamentet som helig skrift. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 47-48; kommentar till Mark 12:36)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är det nya templet, som Fadern har helgat. Se också Joh 10:22-23 med Egna kommentarer och funderingar.

Angående ”skickade bort in i”, se också Joh 3:16-18.

Vi har ett offeraltare (Kristus). (Hebr 13:10a)


Grekiska ord:

(h)agiazô (helga) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 45:4; Matt 23:17,19; Joh 10:36 – Tobit 1:4; Judit 4:3; 6:19; 9:13; 11:13; 1 Mack 4:48; 2 Mack 1:25; Syr 33:9,12; 49:7; Matt 6:9; Luk 11:2; Joh 17:17,19; Apg 20:32; 26:18; Rom 15:16; 1 Kor 1:2; 6:11; 7:14; Ef 5:26; 1 Thess 5:23; 1 Tim 4.5; 2 Tim 2:21; Hebr 2:11; 9:13; 10:10,14,29; 13:12; 1 Petr 3:15; Judas v 1; Upp 22:11.

blasphêmeô (häda) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:65; Mark 2:7; Joh 10:36 – Tobit 1:18(S); 2 Mack 10:34; 12:14; Matt 9:3; 27:39; Mark 3:28-29; 15:29; Luk 12:10; 22:65; 23:39; Apg 13:45; 18:6; 19:37; 26:11; Rom 2:24; 3:8; 14:16; 1 Kor 10:30; 1 Tim 1:20; 6:1; Tit 2:5; 3:2; Jak 2:7; 1 Petr 4:4; 2 Petr 2:2,10,12; Judas v 8,10; Upp 13:6; 16:9,11,21.


Ytterligare studier:

2 Mos 29:27,37; 4 Mos 7:1; Jer 1:2; Hos 1:1; Matt 5:18-19; 27:54; Mark 15:39; Luk 3:2; 16:17; Joh 5:17-18; 6:27,69; 8:17; 10:30; 12:34; 15:25; 17:18-19,21; 19:7; Rom 3:19; 1 Kor 14:21; Upp 2:9; 22:18-19.


James S. Ackerman "The Rabbinic Interpretation of Psalm 82 and the Gospel of John (John 10:34)", Harvard Theological Review 59 (1966): 186-191.

Bodil Ejmaes "Den nye danske oversaettelse - dess modtagelse og anvendelse"; Svensk Exegetisk Årsbok 66 (2001).

John A. Emerton "Melchizadek and the Gods: Fresh Evidence for the Jewish background of John X:34-36"; Journal of Theological Studies 17 (1966): 399-401.

T. Fornberg "Bibeln och de många religionerna. Harmoni eller konflikt?" Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 39-48.

Anton Fridrichsen "Realistisk bibelutläggning. Ett vetenskapligt krav och ett praktiskt önskemål."; Svensk Exegetisk Årsbok 1 (1936): 20-30.

Anton Fridrichsen "Reviderade bibelöversättningar"; Svensk Exegetisk Årsbok 3 (1938): 169-172.

Michael D. Goulder "Translation and Exegesis. Some reflections on the Swedish NT Translations of 1917 and 1981"; Svensk Exegetisk Årsbok 57 (1992): 5-37.

Anthony T. Hanson "The Use of the Old Testament in the Pastoral Epistles"; Irish Biblical Studies 3.3 (1981): 203-219.

T. Harviainen "Finsk nyöversättning av Bibeln"; Svensk Exegetisk Årsbok 48 (1983): 109-117.

Stephen L. Homcy "'You are gods.' Spirituality and a difficult text."; Journal of the Evangelical Theological Society 32.4 (Dec. 1989: 485-491).

N. Hyldahl "Nya testamentet 1981, eksegetisk betragtet"; Svensk Exegetisk Årsbok 47 (1982): 102-114.

H. Ljungvik "Randanmärkningar till 1963 års bibelkommittés översättningsförslag"; Svensk Exegetisk Årsbok 34 (1969): 147-169.

H. Ljungvik "Översättningsförslag och språkliga förklaringar till skilda ställen i Nya Testamentet I-III"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 102-120; 32 (1967): 121-147; 33 (1968): 149-174.

Jerome H. Neyrey "'I Have Said: You are Gods': Psalm 82:6 and John 10"; Journal of Biblical Literature 108 (1989): 647-663.

B. Noack "Arbejdet med Bibeloversaettelsen i Danmark i nyere Tid"; Svensk Exegetisk Årsbok 9 (1944): 35-48.

S. Olofsson "Septuaginta och äldre judisk tolkningstradition"; Svensk Exegetisk Årsbok 58 (1993): 15-32.

Birger Olsson "Moderna bibelkommentarer och omoderna"; Svensk Exegetisk Årsbok 46 (1981): 36-54.

H. Sahlin "Några randanmärkningar till NT -81"; Svensk Exegetisk Årsbok 49 (1984): 74-82.

C. van der Waal "The Gospel according to John and the Old Testament"; Neotestamentica 6.1 (1972): 28-47.

C. Åsberg "Om språk och stil i NT 1981"; Svensk Exegetisk Årsbok 47 (1982): 115-150.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-04; 2011-08-15; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:37-38 Om Jag inte gör Min Faders gärningar, tro Mig ej. Men om Jag gör, och ni – alltefter omständigheterna – ej tror (א,* א, A) Mig, tro gärningarna, för att ni må ha kunskap och må tro (א,* א), att Fadern (är) i Mig och Jag i Fadern.

Ord för ord: 10:37 (11 ord i den grekiska texten) om inte (jag)-gör '-na gärningar'/gärningarna '-ns faders'/faderns min, ej tro mig. 10:38 (23 ord i den grekiska texten) om men (jag)-gör och-alltefter-omständigheterna mig ej (ni)-tror, '-na gärning'/gärningarna tro, för-att (ni)-må-ha-kunskap och (ni)-må-tro att i mig '-n fader'/fadern och-jag i '-n fader'/fadern.


1883: Om jag icke gör min Faders gärningar, så tron mig icke. Men om jag gör dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig, på det att I mån förstå och tro, att Fadern är i mig och jag i honom.

1541(1703): Gör jag icke mins Faders gerningar, så tror mig intet. Men gör jag dem, tror då gerningomen, om I icke wiljen tro mig; på det I skolen förstå, och tro, att Fadren är i mig, och jag i honom.

LT 1974: Tro mig inte, om jag inte gör Guds under. Men om jag gör dem, tro då dem, även om ni inte tror mig. Då kommer ni att bli övertygade om att Fadern är i mig och jag är i Fadern.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11a, Grekiska GT)

(David sade:) "Lyssna till min bön, Herre ... Jag har kommit ihåg börjans(pluralis)/'begynnelsers' dagar. Jag har ’brytt mig om i’/studerat alla Dina gärningar." (Ps 143:1a,5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) "Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?" Och ’havande svarat Jesus’/’Jesus svarade’ och talade till dem: "Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser. Blinda ser/tittar upp och lama vandrar omkring, spetälska görs helt och hållet rena och stumma/döva hör och döda (kroppar) reses upp och utblottade ges ett gott litet budskap." (Matt 11:3-5)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Det vittnesmål Jag har (är) större än Johannes', ty gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig. ... Gärningarna vilka Jag gör i Min Faders namn, de här är vittnen med anledning av Mig." (Joh 5:36b; 10:25b)

(Jesus sade:) ”Jag är den fine Herden och Jag har kunskap om de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern.” (Joh 10:14-15a)

(Jesus sade till judarna:) "Jag och Fadern är ett." (Joh 10:30)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vem är du, som säger detta till oss?’ ’Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)


Ytterligare studier: Joh 10:14-15; 14:10-11,20; 15:24; 17:21-23; 19:35; 20:31; 1 Joh 3:24.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-05; 2011-08-17; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:39 * (P45,א*) De sökte så (hela tiden) att gripa Honom, och/men Han kom ut, ut ur deras hand.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): (De)-sökte-(hela-tiden) så honom gripa, och (han)-kom-ut ut-ur '-en hand'/handen deras.


1883: Då sökte de åter att gripa honom, men han undgick deras hand.

1541(1703): Åter foro de efter att gripa honom, och han gick utu deras händer;

LT 1974: De försökte arrestera honom igen. Men han gick sin väg och lämnade dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herren) skall frälsa (de som välkomnar Honom) ut ur missares (av Hans mål) hand.” (Ps 97:10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Prästledarna och de skriftlärda och de äldste) sökte (hela tiden) få makt över (Jesus), och/men de fruktade folkskaran. ... Och då de hade låtit Honom vara, gick de bort. (Mark 12:12)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Några bland folket i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) sökte (hela tiden) gripa (Jesus), och/men ingen kastade/lade handen emot, emot Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit. (Joh 7:30)

Några ut ur/av (folkskaran) ville (hela tiden) gripa (Jesus), emellertid/men ingen kastade/lade händerna emot, emot Honom. (Joh 7:44)


Exegeter, evangelister med flera:

Uttrycket antyder, att de redan så när hade (Jesus) i sin hand, när han kom undan. (Waldenström ”Nya Testamentet” s 485)


Ytterligare studier: Joh 8:20,59.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-05; 2011-08-17; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

10:40-42 Och Han gick åter bort på andra sidan av Jordan * (א*), varest Johannes förr (P45,א*) (hela tiden) ’var döpande’/döpte, och Han stannade där. Och många kom i riktning mot Honom och de sade (hela tiden)* (א,* א): ”Johannes gjorde faktiskt inget tecken, men alla ting, så många som Johannes talade med anledning av Den här, var (hela tiden) sanningsenliga.” Och många trodde där in i Honom.

Ord för ord: 10:40 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Och (han)-gick-bort åter på-andra-sidan (av)-'-en Jordan'/Jordan varest var-(hela-tiden) Johannes den förr döpande och (han)-stannade där. 10:41 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och många kom i-riktning-mot honom och (de)-sade-(hela-tiden): Johannes faktiskt tecken gjorde inget, alla-(ting) men så-många-som talade Johannes med-anledning-av den-här sanningsenliga var-(hela-tiden). 10:42 (6 ord i den grekiska texten) och många trodde in-i honom där.


1883: Och han gick åter bort till andra sidan Jordan, till det ställe, där Johannes först döpte, och förblef där. Och många kommo till honom och sade: Johannes gjorde väl intet tecken, men allt det, Johannes har sagt om denne, är sant. Och många trodde där på honom.

1541(1703): Och drog åter bort på hinsidon Jordan, till det rummet der Johannes hade först döpt; och blef der. Och månge kommo till honom, och sade: Johannes gjorde intet tecken; men allt det Johannes om denna sagt hafwer, är sant. Och trodde månge der på honom.

LT 1974: Sedan vandrade han bort och slog sig ned på andra sidan Jordan, nära den plats, där Johannes först döpte. Och många följde honom dit. De sade till varandra: ”Johannes gjorde inga under, men alla hans förutsägelser angående denne man har slagit in.” Och många kom till den övertygelsen att han var Messias.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Jesus ... skall komma in i (det goda landet). ... Han skall låta Israel ärva det helt och hållet." (5 Mos 1:38, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Då jag så har stigit igenom/över (Jordan) skall jag skåda den/det här goda jorden/landet, det som är på andra sidan Jordan." ... (Men Herren sade:) "Samtala ej längre/mer den här utsagan (med Mig)." (5 Mos 3:25a,26b, Grekiska GT)

(Gud) skall göra ett område ... på andra sidan Jordan, nationernas Galileen, (till) Judeens delar. (Jes 8:23b eller 9:1b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Många folkskaror följde (Jesus) från ... på andra sidan av Jordan. (Matt 4:25)

(Paulus sade till judarna:) ”Som/när Johannes ’(hela tiden) fullbordade’/’höll på att fullborda’ loppet, sade han (hela tiden): ’Vad ni förmodar mig vara, är jag inte. Skåda emellertid, En kommer efter mig.’” (Apg 13:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes) kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:7)

De här tingen blev/hände i Betania på andra sidan av Jordan, varest/där Johannes (hela tiden) döpte. (Joh 1:28)

(Johannes) sade (om Jesus): "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)! ... Han var före mig. ... Den här är Guds utvalde (P5,א*). ... 'Jag är inte kristusen/'den smorde', emellertid/men att/- Jag har skickats bort (och är bortskickad) framför Den där.’ ... Den där måste öka men mig/jag förminskas." (Joh 1:29b,30b,34b; 3:28b,30)

Efter de här tingen gick Jesus bort på andra sidan av Tiberias' Galileens hav. (Joh 6:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår "andra sidan av Jordan", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:28.


Ytterligare studier: 1 Mos 50:10-11; Josua 3:17; 1 Mack 9:48; Matt 3:6,13; 4:15-16; 19:1; Mark 3:8; 10:1; Joh 1:28; 2:11,23; 3:26; 8:30; 11:1,45.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-04-05; 2011-08-17; 2014-05-06)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!