Tillbaka till kapitellistan

Nionde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3 | 4-5 | 6-7 | 8-9 | 10-15 | 16-17 | 18-23 | 24-25 | 26-27 | 28-30 | 31-33 | 34-37(38) | 39-41 |


9:1-2 Och då Han ’ledde vid sidan av’/’gick förbi’, skådade Han en människa, (som var) blind ’ut ur’/alltifrån födelsen. Och Hans lärjungar frågade Honom och sade: ”Rabbi, vem missade (Guds mål), den här eller hans föräldrar, för att han måtte ha avlats/fötts blind?”

Ord för ord: 9:1 (7 ord i den grekiska texten) Och ledande-vid-sidan-av skådade-(han) (en)-människa blind ut-ur (en)-födelse. 9:2 (18 ord i den grekiska texten) och frågade honom '-na lärjungar'/lärjungarna hans sägande: rabbi, vem missade-(Guds-mål), den-här eller '-na föräldrar'/föräldrarna hans, för-att blind (han)-måtte-ha-avlats?


1883: Och då han gick där fram, fick han se en man, som var blind från födelsen. Och hans lärjungar frågade honom, sägande: Rabbi, hvilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han skulle födas blind?

1541(1703): Och gick Jesus framom, och såg en man, som war blind född. Och hans Lärjungar sporde honom till, och sade: Rabbi, hwilken syndade, denne, eller hans föräldrar, att han skulle födas blind?

LT 1974: Då han vandrade längs vägen, såg han en man som var blind från födseln. ”Herre”, frågade lärjungarna, ”varför föddes denne man blind? Är det en följd av hans egna synder eller hans föräldrars?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Stadens män, sodomiterna, från en yngling ända till en äldste, folket allesammans tillsammans, inringade (Lots) bostad runt omkring. ... Men männen som var/stod emot husets dörr ’slogs till’/drabbades med/av ’omöjlighet att skåda’/blindhet, från en liten ända till en stor. (1 Mos 19:4b,11a, Grekiska GT)

(Gud sade till Sitt folk:) "Jag är Herren, Din Gud, en ivrig Gud, som ger tillbaka fäders missar (av Mitt mål) emot barn ända till tredje och fjärde släkte/släktled till dem som hatar mig." (2 Mos 20:5b, Grekiska GT)

(Om en son av Israel har sålt sig själv) till en utomstående vid sidan av (honom), en proselyt ’ut ur’/alltifrån födelsen ... skall en av hans bröder friköpa honom. (3 Mos 25:47b,48b, Grekiska GT)

(Selofads döttrar sade: “Vår fader) dog på grund av sin miss (av Guds mål), och det blev inte söner till honom..” (4 Mos 27:3b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Söner skall inte dö ’till förmån för’/’för ... skull’ fäder. Var och en skall dö (i) den egna missen (av Guds mål)." (5 Mos 24:16b, Grekiska GT)

(Ester sade till Gud:) “’Ut ur’/alltifrån min födelse har jag (’hela tiden’/’gång på gång’) hört ... att Du, Herre, tog Israel ut ur alla nationerna ... och nu har vi missat (Ditt mål) inför Dina ögon.” (Ester 4:17m-na/C16-17a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Om Davids barn) ej må vakta Mina bud, skall Jag granska ... deras laglösheter med/’med hjälp av’ käpp." (Ps 89:31b-32a eller 89:32b-33a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “En pojke som har letts vilse drar skam över sina föräldrar.” (Ordsp 29:15b, Grekiska GT)

(Herren sade till Hesekiel:) "Den själ som har missat (Mitt mål) skall dö. Men sonen skall inte ta/överta sin faders orättfärdighet." (Hes 18:20a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) ”Du må ej utverka rättvisa av mig (med) mina missar (av Ditt mål) och i/med mina misstag eller (med) mina fäders, som missade (Ditt mål) mitt emot Dig.” (Tobit 3:3b, S)

(Salomo sade:) “Barn som avlades ’ut ur’/’till följd av’ laglösa sömner/sovanden är vittnen till ondska nedifrån/emot föräldrar i/vid deras förhör.” (Salomos Vishet 4:6)

(Salomo sade: “Missarna av Guds mål) slogs av ’omöjlighet att skåda’/blindhet precis som de där på/vid den rättfärdiges dörrar, när de hade höljts i ... mörker.” (Salomos Vishet 19:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Missares (av Guds mål) barn det blir avskyvärda barn. ... I sällskap med deras säd är ständigt kränkning. ... Ve er, gudlösa män. ... Om – alltefter omständigheterna – ni må avlas, skall ni avlas in i förbannelse.” (Syr 41:5a,6b,8a,9a)

(Susannas) föräldrar (var) rättfärdiga. (Susanna v 3a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

Två blinda som sitter till sidan av vägen ... (hörde) att Jesus ledde/’rörde sig’ vid sidan av (dem). (Matt 20:30a)

Den (yngre) sonen talade till (sin fader): “Fader, jag har missat (Guds mål) ’in i’/’med syfte på’ himlen och inför dina ögon. Jag är inte längre värdig att kallas din son.” (Luk 15:21a)

De satte (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/’dag för’ dag (mannen som hade varit lam ut ur sin moders underliv) i riktning mot den helgedomens dörr, den som sägs/kallas ’Läglig stund’ … Då han hade skådat att Petrus och Johannes stod i begrepp att träda in i, in i helgedomen, frågade/bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) att (få) ta en allmosa. (Apg 3:2b-3)

En viss man ... satt (där) (hela tiden), lam ut ur sin moders underliv. (Apg 14:8a)


Hembygdens predikan:

En av de stora frågorna som mänskligheten genom tiderna ha ställts inför är väl frågan om lidandets problem. Ty ”varför skola människor strida, varför skall det flyta blod, varför skall den svage lida för den starkes övermod”? Ja, varför skall en del människor få lida till synes så oförskyllt, under det att andra åter alltid synes hava framgång och medvind i allt vad de företar sig.

Det var ju bland annat detta problem som var aktuellt i den text vi läst. Denne man var ju född blind, och han hade således aldrig kunnat se och njuta av allt det vackra därute i naturen. Och hela hans värld var så liten och begränsad. Vidare var han fattig och måste helt lita till människors barmhärtighet. Och mitt i allt detta övriga lidande som han mött här i livet så kom gång på gång den där frågan: ”Vem har syndat, jag eller mina föräldrar? Varför skall det vara så i just mitt liv?”

O vänner, ingen som har något lite av människokärlek kan väl stå där fullkomligt likgiltig inför all den nöd som råder i vår värld idag. Ty det är alltfort så att ”en har börda tung och svår, andra gråta sorgens tår, de förgås om dem ej når Kristi kärlek hög och ren”. O det som tynger mest är väl just frågan: ”Varför skall det nu vara så?”

Lärjungarna i vår text synes vara färdiga med svaret på en gång i det de menar att denne mans nöd var en följd av hans eller föräldrarnas olydnad mot Gud. O nog finnes det många alltfort som gå omkring och menar sig kunna ge förklaringar på än det ena och än det andra och mena som så: ”Nu fick då han och nu fick då hon” såsom en följd av den eller den handlingen. Ty ”se Gud låter ju inte gäcka sig utan vad människan sår, det skall hon ock skörda”. Och så blir sådana ord ytterligare en börda för det lidandets barn det gäller. Men vi skall aldrig glömma att ”ur den djupaste nöd spirar oftast den härligaste nåd”, och även ett lidande kan, hur underligt det än låter, många gånger vara ett medel till Guds förhärligande. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Berättelsen om den blindföddes botande är berättartekniskt ett mästerstycke. Det är uppbyggt kring sju scener med den fjärde som centrum. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 182)

Finns det något inom mig som älskar det dystra, det otäcka, det undergångspräglade, något som snokar fram dess näste och kurar ihop sig i en mörk vrå bland råttlortar och hönsben hellre än att slå sig till ro med anständighet? Och om så är fallet, varifrån kommer det då? Beror det på enformigheten i min omgivning? På alla dessa år i naturens mitt, där jag lekt med pinnar och stenar och insekter många mil från närmaste granne? Jag tror inte det, fast hur ska jag kunna veta. Beror det på mina föräldrar? På min far, arg och kärlekslös? På min mor, den suddiga ovalen bakom min fars huvud? Kanske. Kanske beror det på dem, tillsammans och var för sig, och bakom dem på mina farföräldrar och morföräldrar, som jag har glömt men skulle kunna dra mig till minnes om det behövdes, och på deras föräldrar och dessas föräldrar, om det inte finns incest någonstans i släktkedjan, och så vidare bakåt tills vi kommer till Adam och Eva och slutligen till Guds hand, genom en procedur vars uträkningar alltid övergått mitt förstånd. Arvsynden, degeneration av arvet: där har vi två fina, djärva teorier som förklaring till mitt fula ansikte och mina mörka begär, och för min obenägenhet att omedelbart springa upp ur sängen och bota mig. Men förklaringar intresserar mig inte. Jag bryr mig inte längre om orsakerna till att jag blivit den jag är. Det som intresserar mig är ödet, eller i brist på öde det som kommer att ske med mig. Kvinnan med nattmössan som iakttar mig i spegeln, kvinnan som i en viss mening är jag, kommer att krympa ihop och slockna bort i hjärtat av landet, om hon inte får åtminstone en tunn gröt av händelser att leva på. Jag är inte intresserad av att bli en av dessa människor som tittar i speglar utan att se något, eller vandrar i solen utan att kasta skugga. Valet är mitt. (J.M. Coetzee "I hjärtat av landet" s 35-36)

När ett barn födes i ett civiliserat samhälle, så födes det med rättigheter, emedan samhället väntar på att få utkräva skyldigheter av den nyfödde när tiden är inne. Barnet har rättighet till föda och elementär uppfostran, och samhället skall föda och uppfostra barnen, vilkas föräldrar genom nöd eller slarv äro förhindrade att göra det, ty även om föräldrarna äro slarvar skall barnet icke straffas därför. Men då livet är ett stadion, där tävlan äger rum, böra alla vara lika rustade vid starten. Detta sker bäst i bottenskolan, obligatorisk och en enda för alla, där elementen meddelas gratis. Läsa, skriva och räkna heta nycklarne till allt vetande, ty med dem kan man sedan själv lära sig resten som finns att köpa i boklådan. Den som har råd och lust att inhämta mera må göra det, men därmed skall icke följa någon rang eller andra privilegier än den att var man kommer på sin plats. (August Strindberg "Människans Rättigheter i ett civiliserat och kristet samhälle" s 181; Social-Demokraten 1912-01-22)

Modren: "Var var du i natt?" Fadren: "Jag var på klubben." ... Modren: "Känner du icke din dotters bedrövliga öde ... Sådana män! Gå nu ner och sov av dig ruset ...!" Fadren: "Fädernas missgärningar ... " Modren: "Du yrar ..." Fadren: "Ja, jag menar naturligtvis inte mina missgärningar, utan våra föräldrars." (August Strindberg "Till Damaskus II" s 239-240)

Fadern (Sjirjajev) såg ut genom fönstret och teg. Studenten gned sig i pannan, som om han sökte efter orden och fortsatte mycket upprörd: "Vi äter inte middag eller dricker te en enda gång utan att ni ställer till med bråk. Brödet sätter sig i halsen på alla ... Det finns ingenting så sårande, så förnedrande som förebråelser för varje brödbit. Även om ni är vår far så har ingen, inte Gud och inte naturen, givit er rätt att såra så djupt, förnedra, låta ert dåliga humör gå ut över de svaga. Ni har plågat ihjäl mor, utplånat hennes personlighet, min syster är hopplöst förskrämd och jag ..." "Det är inte din sak att lära mig", sade fadern. "Jo, det är min sak! Ni kan håna mig så mycket ni vill, men lämna mor i fred!" ... I dörren visade sig (modern) Fedosia Semjonovna, mycket blek och med förvånad uppsyn; hon ville säga något men kunde inte och vred bara sina fingrar. "Det är ditt fel!" skrek Sjirjajev åt henne. "Det är du som har uppfostrat honom så!" ... Studenten gick in till sig och lade sig tyst. Ända till midnatt låg han orörlig utan att öppna ögonen. Han kände varken vrede eller skam utan en obestämd själslig värk. Han anklagade inte fadern, tyckte inte synd om modern, plågades inte av samvetskval; han förstod att alla i huset hade samma värk nu, och vem som var skyldig och vem som led mest, det visste Gud allena ... (Anton Tjechov "Ett svårt humör" s 42-44)

Skrivaren serverade löjtnanten och Barbe vardera ett glas champagne, men själv tömde han ett spetsglas med vodka. Löjtnanten drack ur, men strax kom han att tänka på något. "Jag ser, att du tillåter dig att dricka för mycket", sade han. "Ge dig iväg härifrån och säg till Demjanov, att han sätter dig i bur på ett dygn." "Ers nåd, är det möjligt, att ni tror, att jag är ett så'nt förfärligt svin? Vad tänker ni då? Herregud! Min käre fader är ju en gammal aktad borgare, som fått en orden! En general har stått fadder åt mig, om ni vill veta. Men ni tror, att jag, för att jag är skrivare, också därför är ett svin? ... Var så god, ett glas till ... skum ... Barbe, drick! Genera dig inte, vi kan betala kalaset. Vid lika bildningsgrad är alla likställda. Generals- eller köpmanssonen tjänar kronan likaväl som bonden. Ers nåd, jag har gått både i realskola och gymnasium och handelsskola ... Överallt blev jag relegerad! ... Barbe, drick! Tag en hundrarubelsedel, skicka efter ett dussin flaskor! Ers nåd, ett litet glas!" (Anton Tjechov "På vinglig stråt" s 80-81)

Församlingen var fattig, och de rike sände sina barn till Tyskan, som då var på modet. Det var folkets barn, det var underklassen, med vilken (Theodor) nu (vid konfirmationen) inför Herrens altare skulle råkas såsom jämlike. ... Hur skulle de kunna komma till Jesus, när deras föräldrar icke voro vigda; hur skulle de få komma till syndarnes nådabord, när fadren var straffad första resan. Hu! Sådana syndare! ... Att deras prästbetyg voro så bristfälliga, var det barnens fel? Hans far hade aldrig stulit, men icke behöver man stjäla då man har (för denna tid på 1800-talet så mycket som) sex tusen kronors lön och får göra precis så mycket man vill. Det hade ju varit en löjlighet eller en abnormitet, om han stulit. (August Strindberg "Giftas I" s 38,40; Dygdens lön)

"Jag är så halt, så att ingen vill dansa med mig." ... Jag försöker tänka på alla människor, som har det svårt, på de sjuka, de fattiga och de blinda. Vad är det att sörja över att en inte får dansa på en bal? Tänk, om en vore blind! Jag undrar om detta är straff för något, som jag har gjort eller sagt, eller om det är för att jag ska lära mig ödmjukhet. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 145,150; Sunnebalen)

Launcelot (till Jessica): Fädernas missgärningar hemsökes på barnen! Därför är jag rädd för er del, det kan ni lita på. ... Jag tror faktiskt ni kommer till helvetet både för er fars skull och er mors. För klarar ni er från Scylla, er far, så trillar ni rakt i Charybdis, er mor. Ja, ni är allt illa ute på bägge sätten! (William Shakespeare "Köpmannen i Venedig" s 577)

Säg, de som är blinda från sin spädbarnstid, varför är de det? Jag tänker inte säga dig det, förrän du lovar mig att ta emot dopet och, då du har döpts, leva väl. Det är inte rätt att ge dig lösningen på dessa frågor. Förkunnelsen är inte avsedd just för nöjes skull. Ty även om jag löser det här, så följer det bakom det här ännu en fråga. Av sådana frågor finns det ett djup utan botten. Gör det därför inte till vana att du skall få dem lösta. Annars kommer vi aldrig att sluta med att fråga. Ty se, om jag löser det här, gör jag inget annat är banar väg för fråga på fråga, talrika som snöflingorna. Så detta är vad vi lär oss, snarare att ställa frågor än att lösa de frågor som ställs. Ty även om vi löser dem, har vi inte löst dem fullständigt utan (endast) så långt som människans tankar går. Den egentliga lösningen på sådana frågor är tro, det att man vet att Gud gör alla ting rätt och barmhärtigt och till det bästa. Att begripa orsaken till (vad Gud gör) är omöjligt. Detta är den enda lösningen, och någon annan som är bättre finns ej. Ty säg, vad är nyttan med att få en fråga löst? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:154)

Rabbinismen älskade att spåra sjukdom till moraliska orsaker. ”Ingen död utan synd, och ingen smärta utan överträdelse.” (Shabb. 55a) ”Den sjuke botas inte, förrän alla hans synder är honom förlåtna.” (Nedar. 41a) ... Det var en vanlig judisk syn, att föräldrarnas fel och förtjänster skulle visa sig i barnen. Upp till tretton års ålder betraktades faktiskt ett barn, som om det var en del av fadern och som ett lidande för hans skuld (Shabb.32b; 105b; Yalkut över Ruth, vol ii. par 600, s. 163c). Dessutom kunde en mors tankar påverka hennes ofödda avkommas moraliska tillstånd, och en av de största rabbinernas förfärliga avfall hade i folktron orsakats av hans mors syndiga njutning, som hon hade intagit när hon gick igenom en avgudalund (Midr. on Ruth. iii:13). Avslutningsvis kunde vissa speciella synder hos föräldrarna resultera i särskilda sjukdomar i deras avkomma, och en nämns (Nedar.20a) som orsak till blindhet hos barnen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 494; II:178-179)


Att fortsätta med (hembygden):

Lidandet behöver inte vara något straff för personlig synd utan det möter oss på grund av samhörighet med den stora människofamiljen. (Gunnar Ericson "Jesus - de lidandes vän"; kommentar till Matt 8:14-17; Jönköpings-Posten den 25 januari 1957)

Ett uppträde som vittnar om stor råhet försiggick i söndags i Fryele missionshus, i det att tre ynglingar från nämnda socken i fyllan och villan störde det där pågående mötet med skrän och oljud. Fridstörarna voro drängen Edvard Syrén samt hemmanssönerna Amandus Pettersson och Anton Fransson från Galnås. En del af folket måste begifva sig ut och söka aflägsna dem, men hotades då med lifsfarliga vapen. Som de många gånger förr uppträtt på liknande sätt, vore det på tiden att bruka lagliga åtgärder. Det är sorgligt för föräldrar som sökt uppfostra sina söner till dugliga män att se dem i så tidiga år på villovägar. (Jönköpings-Posten 1918-08-22 "Störd andaktsstund")

I Sandseryds kyrka håller blinde violisten G.R. Lindqvist konsert nästa söndag strax efter gudstjänstens slut. Sång och musik å violin och orgel utföres. Entré 25 öre för vuxna och 15 öre för barn. ... Då hr Lindqvist (f.d. elev vid Manilla) har intyg från en del prestmän, bl.a. ett par välkända härifrån länet, och har gjort konsertresor i Finland, Sverige, Norge, Danmark och Tyskland, torde hans konsert tryggt kunna rekommenderas. Då härtill kommer att han är blind sedan sin tredje lefnadsdag och det sålunda torde vara en god gärning att uppmuntra honom genom sin närvaro, hoppas vi att Sandserydsbor och andra i trakten talrikt infinna sig. (Jönköpings-Posten 1906-09-06 "Blind sedan sin tredje lefnadsdag")

Charlotte De Geer är farligt sjuk. Gud bevare henne för föräldrarnas skuld, och äfven för sin egen, ty det är en rätt söt flicka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 146; brev från Stockholm den 30 januari 1829 till Anna Tegnér)

Blindhet föreställer jag mig som den rysligaste af alla jordiska olyckor - näst en, som jag sjelf erfarit. Att icke få se himlahvalfvet och det eviga ljuset, att gå lefvande i sin graf - det måtte vara det grymmaste på jorden. Att lefva utan ljus är äfven så orimligt som att lefva utan luft. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 260; brev från Lund den 30 juni 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

(Nils Lorents Sjöberg) föddes i Jönköping den 4 december 1754. . . . Vänskapen mellan Sjöberg och (skalden) Leopold grundades på den andliga släktskap som band dem samman. När Leopold skrev sin "Essay on man" var det problem han valde att tänka över detsamma som Pope hade valt och som Voltaire ofta sysslade med - teodicéproblemet, som var så aktuellt i Sverige på 1780-talet att det t. o. m. blev föremål för tidningspolemiker. Innan Leopold uppträdde som expert på ämnet var det framför allt Sjöberg som hade haft det om hand. Han hade allvaret, såg frågans innebörd, gav några kärva drastiska formuleringar, men Leopold, som delade hans mening, satte den grundligare tankens orgelmusik till temat. Två av dikterna i Sjöbergs Skaldestycken (1796) stå i nära samband med teodicéfrågan. Slutraderna i den ena dikten, Till Granskaren af Posidippi klagan öfver verlden, lyder: "Men jag har endast lärt att lifvets bördor draga; Förbittra ej mitt kval, förbjud mig ej att klaga." Detta är ett återgivande av samma tankar som Leopold tolkade i denna seklets stora fråga. (Gunnar Dinnetz "Skalden Nils Lorents Sjöberg, förste innehavaren av stol nr 18 i Svenska Akademien" s 69,72)

Håkan Jönsson (på Jönköpings hospital) är gudfruktig och förer ett stilla leverne, men hans hustru skall ej tillåtas vistas i hospitalet för dess orolighets skull. Som han är välsignad med en god röst, skall han alltid vid gudstjänstens förrättande vara tillstädes och uppehålla sången. Blind. (Paul Willstadius "Människoöden på Jönköpings hospital 1658-1756. Några personhistoriska anteckningar." s 96; Jönsson dog 9-10 januari 1710)

Kyrkoherde (i Barnarp) 1681-96 var den nitiske och kraftfulle Petrus Beeth, född i Jönköping 1647, död som kyrkoherde i Villstad 1719. Här lät han t. o. m. sätta sin egen 18-årige son i stocken för brott mot sjätte budet. Och det är naturligt, att han även här (i Barnarp) gjorde sitt yttersta för att driva in kyrkans och egna inkomster, såväl som att arbeta för "tukt och sedlighet". (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 45)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det är förvisso sant att barnen får lida av föräldrarnas synder. Dessa kan överföras fysiskt (genom en ärftlig sjukdom), socialt (genom fattigdom på grund av överdrivet spelande eller drickande), psykologiskt (genom spänningar och konflikter i ett oharmoniskt hem) och moraliskt (genom ett beteende som man lärt av dåliga förebilder). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 62 i kommentar till 2 Mos 20:3-5)

Jfr ”Jesus sade: ’Bli till genom att gå förbi (paragein)!’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42; Svartvik s 193: Baarda har föreslagit att logiets bakgrund är en uppmaning till lärjungarna att bli hebréer, d.v.s. att bli sådana som är på väg, att bli nomader. ... En besläktad tolkning framförs av dem som föreslår att log 42 åsyftar Jesu och hans lärjungars kringvandrande livsstil.)

"I ett problemfyllt äktenskap riskerar barnen att utveckla beteendestörningar eller drabbas av fysiska åkommor som viktökning och huvudvärk", berättar Judith Siegel (i sin bok "What Children Learn from Their Parens' Marriage"). Det kan börja dåligt för dem i skolan och deras personlighet kan förändras. Det kan också hända att barnen bär med sig dessa negativa erfarenheter när de själva skapar vuxna relationer. "Barnen kan överta sina föräldrars ouppklarade konflikter, och dessa kan sedan föras vidare från generation till generation", säger Claude Guldner. (Christine Fisher Guy "Barnen på första parkett" s 65-66)

Vi skall se vad de syrisk-ortodoxa tänker just kring sjukdomar och prästens förmåga att bota sjukdomar. Till kyrkan (i Istanbul) kommer ett stort antal sjuka personer för att be, tända ett ljus, eller ge allmosor, i förhoppning om att bli friska. Detta sker även om personen nyligen sökt upp en läkare och fått behandling. Ritualen att efter ett läkarbesök gå till kyrkan har stor betydelse för den sjuke. Det är som om den medicinska behandlingen inte är nog utan en religiös komplettering är nödvändig. Tron på att sjukdomar inte bara har biologiska eller psykiska orsaker, utan att de också grundar sig i synd och straff är förekommande bland de syrisk-ortodoxa. Den person som ställer sig upp mot Guds vilja, eller utför dåliga handlingar kan bli straffad. Men det bör påpekas, att det därmed inte är sagt att en sjuk person är besatt av onda andar (fast även sådana tankar förekommer) eller att denne befinner sig utanför gemenskapen av troende. (Önver Cetrez "Syrisk-ortodoxa kyrkan - en religiös och kulturell symbol" s 117; Den biologiska verkligheten)

Min flicka är inte som andra . . . När hon blir äldre kommer hon att fråga mig: "Varför är jag inte som de?" När hon föddes var hon inte ett barn utan en levande påse, hopsydd på alla håll, inte en enda springa, bara ögonen var öppna. På hennes hälsokort står det: "Flicka, född med flerfaldig, komplex patologi: anusaplasi, vaginaaplasi, aplastisk vänsternjure" . . . Så heter det på vetenskapligt språk, men på vardagligt: inget att kissa med, ingen stjärt, en njure . . . Andra dagen bar jag henne till operationsrummet, andra dagen i hennes liv . . . Hon slog upp ögonen som om hon log, fast jag trodde först att hon skulle börja gråta . . . O, herregud, hon log! Att hon inte dog, beror på att jag älskar henne. Fyra operationer på fyra år. Hon är det enda barn i Vitryssland som har överlevt med sådan komplex patologi. . . . Jag gick till kyrkan och berättade för prästen. Han sa att jag måste sona mina synder genom bön. Men i vår släkt har ingen dödat någon . . . Hur kan skulden vara min? Först hade de tänkt evakuera vårt samhälle, men sen ströks det från listan: staten hade inte råd. Men då hade jag blivit kär och gift mig. Jag visste inte att vi inte fick älska här. . . . Jag ville skaffa dokument . . . När hon blir äldre vill jag visa henne att det inte är min och min mans skuld . . . Inte vår kärleks . . . I fyra år bråkade jag med läkare och byråkrater . . . Jag knackade på hos höga ämbetsmän . . . Först efter fyra år gav de mig ett läkarintyg som bekräftade sambandet mellan joniserande strålning (i små doser) och hennes otäcka patologi. I fyra år vägrade man mig det och påstod: Er flicka är född invalid." Hur kan hon vara det? Hon är en Tjernobylinvalid. Jag har forskat i släkten: något sådant har aldrig hänt oss vid födelsen, alla har blivit åttio, nittio år, min farfar blev nittiofyra. Läkarna försvarade sig: "Vi har våra instruktioner. Sådana fall ska tills vidare betecknas som allmänna sjukdomar. Om tjugo, trettio år, när data om Tjernobyl finns samlade, kan vi börja förknippa sjukdomar med joniserande strålning. Men än så länge vet medicinen och vetenskapen föga om saken." . . . En byråkrat skrek: "Ni är ute efter Tjernobylförmåner! Tjernobylpengar!" Jag förstår inte att jag inte svimmade på hans kontor . . . Det var en sak som de inte kunde, inte ville förstå . . . Att jag måste få bekräftat att skulden inte var min och min mans. (Larisa Z "En monolog om gamla förutsägelser" s 97-99; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

En yngling hade en gång skrivit på våggen i sin (fångelse)cell: "En fadersfamn, en modersfamn, den som åndå ågt en sådan." Den satsen skulle kunna skrivas på många cellvåggar. Det år barnen som drabbas. Det har ofta talats om "ouppfostrade barn". Kanske skulle man mer tala om "ouppfostrade föråldrar". (Ewert Amnefors "Möten med minnen" s 100-101)

Ibland kommer man i konflikt med sig själv. Så var t.ex. fallet då den sockersjuke pojken i Vaggeryd dog efter det att insulinbehandlingen upphört. Nu fick föräldrarna all skulden men det var pojken själv som trodde att Gud skulle göra honom frisk och som sa att han inte behövde några sprutor mer. Jag var förmodligen den första journalist som kände till fallet. Jag ringde upp min chef och berättade vad jag visste. Vi kom överens om att jag skulle skriva en notis i vanlig ordning. Men så fick jag se Expressens bil vid skolan och kollegor från andra tidningar ringde och frågade vad jag visste om fallet. Jag försökte "ligga lågt" med hänsyn till familjen som jag hade sympatier för. Hade de handlat i oförstånd fick de verkligen lida för det. Att de orkade klara alla skriverier måste bero på deras starka gudstro. Kvällstidningarna var sannerligen "inte nådiga". (Gun Gennemark "Mitt liv med block och penna" s 59-60; 1960-talet)

Hade föräldrarna begått någon särskilt svår synd … eller kunde det tänkas att barnet syndat i moderlivet? Eller hade den Allsmäktige i sitt förutvetande straffat mannen i förväg för en synd som han sedermera skulle komma att begå? Den rabbinska spetsfundigheten väjde inte för sådana frågor, och lärjungarna kunna mycket väl ha ställt dem. … I stället för de fåfänga, bakåtriktade ”varför” sätter Jesus sitt verksamma, kraftiga, framåtriktade ”därför”. … Om vi grubblade mindre över lidandet och gjorde mer för att hjälpa dem som lida, skulle vi få se mer av Guds löftesrika ”därför”. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 460 i kommentar till Joh 9:1-7,24-38)

Han insåg vilken villfarelse det var; de skulle visst få veta det. De skulle få veta att deras ende son var en tjuv, en lögnare, en bedragare. De skulle få veta att han inte var någon god son. Föreställningen härom gjorde honom blossande het av skam. Och de skulle skämmas och bli ledsna. Men så osjälvisk var deras kärlek till sitt barn, att de skulle hemlighålla skammen och sorgen och göra allt de kunde för att skydda honom. De skulle dessutom göra fullständigt omöjliga uppoffringar, försaka till och med maten, för att betala tillbaka varenda cent han hade stulit. Och de skulle förlåta honom vad han gjort och i stället lägga skulden på sig själva för att de brustit i hans uppfostran. ... Gud hade ingen rätt att straffa hans föräldrar för vad han själv gjort! De hade redan fått lida alltför mycket. De hade redan gjort alltför många uppoffringar för hans skull. Det var han och enbart han som förtjänade straff. Hans stolthet, hans fega vägran att finna sig i fattigdomen, hans själviska tro att han kunde vara god genom att vara ond, hade fört honom in i en labyrint, ur vilken det uppenbarligen inte fanns någon väg ut. (Caryl Chessman "Dödscell 2455" s 61-62)

Man måste erkänna, att lidandets orsak inte alltid är lätt att finna, då den kan vara djupt fördold. Så var det för Job. Från början såg han inte sitt lidandes orsak, därför blev lidandet honom så svårt. (Egon Melin "Sjukdomsproblem och helbrägdagörelseunder" s 12)


ca 1950 - ca 1900

I amerikanska tidningar har det under senare tiden berättats om att New York-polisen dragit fram ur glömskan en gammal förordning, som stadgar, att föräldrar, som tillåter sina barn att "göra gemensam sak med lastbara, omoraliska eller kriminella personer eller "att växa upp i ondska eller inträda på sådana platser, där barnens moral kan bli utsatt för sedefördärv eller på annat sätt skadas", kan bli ställda till ansvar såsom brottsliga. Detta är verkligen något nytt i en länge diskuterad fråga. Hur mycket har det inte ordats om ungdomsbrottsligheten? Och frågan om var ansvaret för förbrytelserna skall läggas, har åtminstone indirekt varit föremål för mycket tankeutbyte. Men aldrig har man hört en så djärv tanke, som att föräldrarna borde få stå till ansvar för sina minderåriga barns gärningar. ... Tänk om man i allt sitt bestyr med ungdomen ville börja räkna med föräldrarnas och hemmets betydelse för barnen och det uppväxande släktet. Då skulle inom kort mycket av den dyra ungdomsvården kunna avskrivas. Men därpå kommer vi helt säkert att få vänta. Ungdomsvårdsinrättningar och även ungdomsorganisationerna är matnyttiga saker. Det är många som har sitt levebröd av dem. Dessa kommer därför att sitta kvar i sin ställningar som masken i osten. Det är inte lika vinstgivande för de utomstående, om föräldrar själva uppfostrar sina barn. Är det kanhända därför som så få pläderar för föräldrarnas uppgift som uppfostrare? ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 206-207; ledare i tidningen Dagen den 11 december 1947)

Utanför Zoostationen i Berlin sitter det på söndagarna en trasig och blind gubbe som spelar psalmer på en liten transportabel orgel. Han sitter barhuvad i kylan och lyssnar sorgmodigt ner mot sin trasiga mössa som ligger på trottoaren, men de tyska mynten har en svag, stum klang och faller sällan i de blindas mössor. Naturligtvis skulle det ändå gå bättre om han inte spelade orgel och framför allt inte spelade psalmer. På vardagseftermiddagarna när berlinarna drar förbi med sina små gnisslande handkärror efter ännu en dag av jakt på potatis eller ved i de mer skonade förorterna har den blinde bytt ut orgeln mot ett positiv, och mynten droppar tätare, men om söndagarna håller han med envis, oekonomisk idealitet fast vid sin gamla gnälliga reseorgel. Om söndagarna kan han inte acceptera sitt positiv. Han har en bit kvar att sjunka. (Stig Dagerman "Konsten att sjunka med öppna ögon" s 53; Expressen 1947-01-12)

Låt oss nu lyssna till vad en gammal redig västgöte plitat ned i ett brev, dagtecknat "den 6/12/36". ... För ej så länge sedan har här i vår församling funnits en släkt, märkvärdig därför att alla inom denna släkt födda gossar voro blinda medan däremot flickebarnen voro normalt seende. Orsaken härtill förmäler sägnen vara den att släktens stamfader, en torpare, en gång i sin ungdom med ett halmstrå genomstuckit en sädesärlas ögon och sedan låtit den flyga med halmstrået kvarsittande i ögonen. Under ärlans flykt skall i rymden under ett starkt vinande ha hörts orden: "Detta skall straffat varda allt intill tredje och fjärde led." De i hans äktenskap födda gossebarnen blevo blinda, medan flickorna blevo seende, vilket fortgick i tre eller fyra generationer. ... Är denna sägen dikt eller verklighet? slutar den gamle farbrorn. ... Kanske finns det härvidlag någon sorts förklaring, kanske inte. Hade man rentav liksom paralyserats då man hörde prästen i kyrkan predika om "Mästaren och den blinde mannen" och sedan överflyttat vad man hört till västgötska förhållanden? - "Då frågade hans lärjungar honom och sade: Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit blind?" (Västgöta-Bengtsson "Västgötar" s 38-39)

Den första tiden efter sonens häktning hade (paret Olsson-Hjelm) ännu gått sin vanliga väg till högmässa och aftonsång. De hade tagit plats i den sista bänken, och där hade de suttit, täät hopkrupna och små, med sina stackars darrande huvud lutade mot varandra. De hade kommit sist av alla, och de hade smugit sig bort tidigare än någon. ... (Men) då de sågo, att deras blotta närvaro var tillräcklig för att störa andakten hos många, begynte de helt enkelt att hålla sig borta från kyrkan. De läste sin predikan och sjöngo sina psalmer hemma i köket, men de fingo ingen riktig uppbyggelse i sin ensamhet. De saknade orgeln och församlingssången och tempelrummets helgd, och de gingo vecka efter vecka och längtade efter en riktig gudstjänst. Så kom det sig, att de en eftermiddag begåvo sig till pastor Ödmark. ... "Det kan aldrig vara tal om", svarade pastor Ödmark, "att sonens brott skall lastas på föräldrarnas skuldror, då de ha gjort allt, vad de förmått, för att leda honom på den rätta vägen." "Pastorn får förlåta", sade gubben, "att jag säger emot, men Anders' synder kommer nog att lasta på våra skuldror, så länge minnet hans sitter i hjärtat på oss." "Ja", bekräftade gumman, "så länge minnet hans sitter i hjärtat på oss. Och kärleken." "Anders har fått sitt straff", sade gubben, "och han är lättad. Men de som ha satt honom i världen, bli inte lättade förrän i dödens stund. Jaha. Och om sonen blir något bra, då yvs föräldrarna och tycker, att de gjort det riktigt. Men om det blir något dåligt av honom, då kryper de ihop, och så skall det vara. För det är nog så, pastorn, att föräldraroch barn, det är samma sak, det, det är alldeles samma sak." ... Nu såg (pastor Ödmark) upp. "Hjelmens har hjärtat på rätta stället", sade han. "Men till vilken ort skall man få komma med sina bekymmer, om inte till Herrens hus?" (Bertil Malmberg "Åke och hans värld" s 98-100)

För några år sedan ... hade en flicka förbrutit sig. Då hennes mor strax härefter blev sjuk och dog, menade man att flickan var orsak härtill. Men troligen hade trolldoktorn förgiftat henne. Det hemska i hedendomen är, att straffet ej alltid träffar syndaren själv utan någon anförvant. (Gustaf Lökander "Ingoma" s 115; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1932)

Nya vetenskapsgrenar hava ... skjutit fart - rasbiologi, eugenetik, rashygien - och man har satt sig före och sökt vad man trott vara praktiskt upphinneliga mål i detta det vitalaste av alla spörsmål. Volymer hava skrivits om föräldraskap och föräldraansvar, om praktisk rashygien och om vikten av att det blir folkets s. k. bästa element - de som världen kallar moraliskt högtstående - vilka bliva de familjebildande och barnalstrande, medan man redan teoretiskt fingrar vid tanken på att beröva degenererade och moraliskt förkomna samhällselement rätten och möjligheten till fortplantning. ... Vilken tänkande och livserfaren människa tror väl innerst inne, att några bestående resultat stå att vinna på den vägen? (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 278)

Fostret var fullgånget - ingen låtsades om att det kom tidigt - men det var dödfött efter en långdragen, våldsam förlossning. Kanske Ellie hade skadat det när hon hoppade ner från höskullen och rullade sig i snön och riktade slag mot sin egen kropp. Även om hon inte hade gjort det skulle folk ha väntat sig att något skulle gå snett, antingen med det här barnet eller kanske med ett senare. Gud mätte ut straff för snabbvigslar - inte bara presbyterianer utan så gott som alla andra trodde att det förhöll sig så. Gud belönade åtrå med dödfödda barn, idioter, harmynthet, förtvinade lemmar och klumpfötter. (Alice Munro "Ungdomsvännen" s 16)

Den ortodoxe juden sörjer och klagar över sitt folks synd i likhet med Jeremias, men han sörjer icke över sin. Han anser, att alla olyckor, som gå över honom, hava sin orsak i fädernas missgärning. (A. Walder "Vid gråtomuren i Jerusalem" s 85; Missionsförbundet n:r 6 den 7 februari 1924)

Fädernas adelskap sprider glans över barnen. Ett gammalt ord säger, att Gud älskar barnen för fädernas skull. Detta sker även här. Med varmaste känslor omfattas missionärsbarnen för deras föräldrars skull. ... Alla känna, att missionärernas barn på ett alldeles särskilt sätt deltaga i missionens stora offergärning. ... De äro älskade för sina föräldrars skull. ... Mångfaldiga exempel visa, huru den kristliga kärleken skyndat till för att med både villiga och starka händer bereda väg för missionärers barn och hjälpa dem framåt i livet. Sådant är ofta av större värde än något annat för barnens och ungdomens framtid. Jag är viss om, att många av missionärsbarnen varmt tacka Gud för den kärlek och hjälp de fått emottaga för sina föräldrars skull. ... Framför allt önskar man, att föräldrarnas tro skall bliva barnens personliga egendom. ... Må de unga växa upp i Herrens fruktan, all vishets beynnelse, och må de i mogna dagar bliva trogna arbetare på hans åkerfält! Det give Gud! (J. Nyrén "Missionärernas barn" s 71-72; Missionsförbundet n:r 5 den 31 januari 1924)

För ett par år sedan var jag mina föräldrars hopp, nu är jag deras sorgebarn, som de fått för sina synders skull, det säga de själva. Ty jag arbetar med det "sämsta som finns" - med att dikta. Nu ångra de att de någonsin lät mig följa min lust att försöka på den banan. Och det förundrar mig inte så värst mycket. Jag är ju en olycksfågel, familjens svarta får, som aldrig "kan bli nå't", ett onödigt påhäng, som bara skräpar, är till förtret och väcker förargelse och ont bold i "bladet". Snart blir jag väl utstött både från hemmet och mänskligheten i övrigt. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 42; brev till Pälle Segerborg 1920-04-22)

Från Rockford reste jag till Joliet. ... Under färden passerade jag ett stort och ståtligt slott med därtill hörande byggnader. Det var en vårdanstalt för sinnessjuka. Den lär inom sina murar innesluta omkring 3,000 vansinniga, alla tillhörande Illinois. Af dessa hafva 90 procent eller omkring 2,700 blifvit vansinniga till följd af sin egen eller sina föräldrars dryckenskap. (P. Waldenström "Resebref från Chicago"; brefvet daterat 1904-12-05; Jönköpings-Posten 1904-12-23)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Huruvida den här omtalade händelsen tilldrog sig vid herrens utgång ur helgedomen (kap. 8:59) må lemnas ovisst. En antydan derom kunde ligga i det ”och”, hvarmed berättelsen begynner, och hvarigenom den omedelbart förbindes med det föregående. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 472)

Hjalmar: Det är fara värt att (Hedvig) kommer att mista synen. Gregers: Bli blind? Hjalmar: Ja, än så länge kan man bara spåra de första tecknen, och det kan ju fortfarande gå bra en tid. Men läkaren har förvarnat oss. Det kommer obevekligt. Gregers: Men det är ju en förskräcklig olycka. Hur har hon fått det? Hjalmar (suckar): Ärftligt, förmodligen. Gregers (rycker till): Ärftligt? Gina: Ekdals mor hade också dålig syn. Hjalmar: Ja, det säger far, jag kan ju inte minnas henne. Gregers: Stackars barn. Och hur tar hon det? Hjalmar: Det förstår du väl att vi inte nänns säga något sådant till henne. Glad och sorglös som en liten fågel fladdrar hon in i livets eviga natt. (överväldigad) Åh, det är så fruktansvärt tungt för mig, Gregers. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 198)

Nu medförde (Erik) till (Marthe Marie) underrättelsen om att männen förbjudit sina hustrur att gå (till missionsmötet) af fruktan för främmande inverkan. Hur hon grät den kvällen! "Är jag inte värdig att arbeta för missionen, får jag inte lof att ha en missionsförening?" frågade hon. ... "Ack, om jag bara visste, att det inte är för mina synders skull, som det kommer öfver mig." "Vi, som besmitta allt med synd", (sade Erik), "må väl se straff för synden i hvarje motgång, men det kan ju på samma gång vara något, som vi måste bära för trons skull. Låt oss fatta mod, Marthe Marie. Motstånd är bättre än likgiltighet, hvem vet, om inte själar kunna väckas härigenom." Hur väl han förstod att trösta henne! - Snart kom sjukdomsnöd, svaghet och smärtor - också det förde Gud väl igenom. (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 84-85; 1860-talet?)

Om den himmelske Föräldern vandrade här inför våra ögon och såg vårt leverne ... skulle han säkert även nu finna många sådana som är värda att begråtas, om de hade ögonen så pass öppna att de skulle se hans tårar och höra hans suckar. Men det torde vara fördolt för deras ögon, då de är blindfödda och har suttit i dövhet intill denna dag. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 265 i predikan 1853 över Luk 19:41-44)

Knivens udd stack och stack och stack i (Arvids) öra; det kändes som sting i ett färskt, öppet och ömt sår. ... Han knäppte händerna och bad till Gud: Han förstod att öronvärken var straffet för hans lättja i diket i dag och han bad om förlåtelse för den. Om han fick förlåtelse, skulle nog Gud ta bort öronvärken. Han hade varit en otrogen tjänare, och han kom också ihåg att han på sista tiden icke hade brytt sig om att läsa En tjänares bön. ... Efter bönen låg han i mörkret och väntade. Men smärtan släppte honom inte. ... Gud ville inte ta bort värken från honom. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 104; Med måttlig husaga)

"Vad ser jag, Göran?" utbrast (gubben Edeling) och kunde inte tro sina ögon. ... "I dina unga år försedd med en god tjänst, med boställe och vacker lön - o min son! Huru har mitt fattiga hus kunnat bliva förtjänt av så mycken nåd och glädje på jorden?" "Ja, min far!" svarade Göran allvarsamt, och varma tårar droppade överljutt utför hans kinder. "Det är din gudsfruktan, och ingenting annat, som har gjort allt detta. Det är dig Gud har älskat; och för din skull har din son fått något. Tack, min far!" ... Gubben Edeling ... slöt honom i sina armar. "Tacka icke mig, utan din farfar!" viskade han. "Det är hans ande, som lever i dig, min gosse, och som gjort, att du slagits så bra, att du blivit någonting i världen." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 453)

Anledningen till att den tegnérska släkten så utförligt (här) behandlats liksom att bemärkta män som utgått ifrån Bringetofta och närliggande socknar framdragits är den moderna ärftlighetsforskningens framhållande av arvsanlagens dominerande betydelse. Både den enskilda människan och hela släkter är långt mer (nu år 1961) än man tidigare trott lekbollar för de gener som gått i arv från tidigare generationer. "Vi bär våra fäder med oss i våra kromosomer och de ingriper i de kemiska processerna i varje cell i vår kropp", säger den världsberömde ärftlighetsforskaren Alfred E. Misky vid Rockefeller Institut of Medical Research. (Natur och Kultur, Livets fysik och kemi.) Många för biskopen och skalden (Esaias Tegnér) karaktäristiska egenskaper spåras som nämnts lätt tillbaka till fadern. Detta gäller t. ex. det märgfulla språket, det goda ekonomiska omdömet och benägenheten att chockera medelst sarkasmer och ironiska uttalanden. Från farfadern Lukas Esaiasson i Haraldstorp kom dyrkan av den karolinska tiden och de gamla krutstänkta krigarna av bondestam. Av farfars farfar, Peder Nilsson i Drageryd, kom kanske diktarens benägenhet för livande drycker och festlighet liksom svagheten för vackra kvinnor. . . . De typiska tegnérska karaktärsdragen kommer mer från Småland än från (moderns) Värmland. (Sigfrid Leifland "Esaias Tegnérs anor och begåvning" s 27-28)

Denne fattige man kunde inte se Kristus, men Kristus såg honom. Och om vi vet eller uppfattar något om Kristus, är det därför att vi först var kända av honom. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 707)

Nu säger oss texten här (i Luce 2), att (Jesus) gick med sina föräldrar ifrån Jerusalem till Nasaret och var dem underdånig. Han visste väl att Gud så bjudit hade att barnen skola hedra fader och moder, därav haver han ock låtit finna sig välvillig i den sak och gjort det budet fyllest såsom ock alla andra Guds bud. Ja, det är så tillbörligt, det naturlig lag ock kräver att barnet skall vara föräldrarna underdånigt, lydigt och hörigt. Förty den där mindre förstånd haver, honom bör vara honom lydig som mera förstånd haver. Nu plägar ju visdomen komma med ålderdomen. Men ungdomen och visdomen följs ej gärna åt. Därför bör det så vara (om eljes skall gå skickeliga till i världen) att de unga som mindre förstånd hava, äro de äldre som mera förstånd hava, lydiga och höriga, och när så sker, då går väl till. . . . Det är intet ringa ting som Gud giver föräldrarna när han giver dem barn och blomma. Därför vill han ock hava räkenskap av dem. Och är det ju mest föräldrarnas skuld att barnen bliva onda, förty om de födde dem upp med tukt och ära och gudsfruktan, så blevo de väl bättre en part än nu sker. . . . Så skola vi uppföda barn, att de lära sig så skicka sig som detta barnet Jesus gjort haver, som vi här höra i texten. När hans förädrar hade tappat honom bort, då funno de icke honom igen på gator eller torg eller i några andra rum där barn pläga lära det som ont är, utan de funno honom igen i templet ibland lärda män, där han satt och trakterade och för händer hade Guds ord. Så skola vi ock öva våra barn i Guds ord och vilja, att de må lära förakta det som ont är och efterfölja Guds helga budord. Och när vi det göra, då varder Gud givandes sin nåd därtill att våra barn och blomma kommer oss till glädje. Till vilket Gud give oss sin helge ande. Amen. (Olaus Petri "En liten postilla" s 193-196)

Ett tydligt kristet inflytande gör sig ... gällande, när det gäller inskränkandet och motarbetandet av den gamla blodshämnden. ... Det måste helt strida mot den kristna uppfattningen, att på detta sätt genom ättfejd och blodshämnd en helt oskyldig kunde bli lidande för en begången gärning; kyrkan kämpar också konsekvent både hos oss och annorstädes för blodshämndens avskaffande. Ett utslag härav har man bl.a. att se i en av de ursprungliga bestämmelserna inom edsöreslagstiftningen. Här förbjudes nämligen bl.a. att hämnas på någon annan än den, som begått brottet i fråga. ... I stället för den tidigare uppfattningen om brottet som en skymf, riktad mot hela den förorättades ätt, framträder här den tanken, att gärningsmannen genom förbrytelsen ådragit sig en skuld, för vilken han ensam bör sona. (Henrik Munktell "Landskapslagar och rikslagstiftning" s 264-265)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan läsa Joh 9:1-2 i ett återställelseperspektiv. Bland alla de män som straffades med blindhet i Sodom, är det inte omöjligt att där också fanns en man som i samma stund blev fader till en son. Båda slogs med blindhet. Det är också möjligt att ingen av dem, alltså inte bara sonen, hade begått en personlig synd (miss av Guds mål) i förhållande till budbärarna. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 9:6-7.

Angående diskussionen om vem som hade syndat (missat Guds mål), jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 9:8-9 beträffande Job 27:14.


Grekiska ord:

genetê (födsel) 3 Mos 25:47; Ester 4:17m(C16); Joh 9:1.

goneus (förälder) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 4:6; Susanna v 3; Joh 9:2 – Ester 2:7; Judit 5:8; 1 Mack 10:9; 2 Mack 12:24; Salomos Vishet 12:6; Matt 10:21; Mark 13:12; Luk 2:27,41,43; 8:56; 18:29; 21:16; Joh 9:3,18,20,22-23; Rom 1:30; 2 Kor 12:14; Ef 6:1; Kol 3:20; 2 Tim 3:2.

paragô (leda vid sidan av) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 20:30; Joh 9:1 – 2 Mack 8:25; Matt 9:9,27; Mark 1:16; 2:14; 15:21; 1 Kor 7:31; 1 Joh 2:8,17


Ytterligare studier:

1 Mos 25:22; 2 Mos 34:7; 4 Mos 14:18; 5 Mos 5:9; 2 Kung 14:6; Jer 31:30; Syr 19:4; Matt 23:7-8; Luk 13:2; Joh 9:34; Apg 28:4.


Andreas J. Köstenberger "Jesus as Rabbi in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 8 (1998): 97-128.

John Painter "John 9 and the Interpretation of the Fourth Gospel"; Journal for the Study of the New Testament 28 (1986): 31-61.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-26; 2011-06-16; 2014-04-20)

Tillbaka till Start

9:3 Jesus svarade: “’Och inte’/varken den här missade (Guds mål), ‘och inte’/eller hans föräldrar, emellertid/utan (det var) för att Guds gärningar måtte göras synliga i honom.”

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): svarade Jesus: och-inte den-här missade-(Guds-mål) och-inte '-na föräldrar'/föräldrarna hans, emellertid för-att måtte-göras-synliga '-na gärningar'/gärningarna '-ens gud'/Guds i honom.


1883: Jesus svarade: Hvarken denne har syndat eller hans föräldrar, men detta har skett, på det att Guds verk skulle uppenbaras på honom.

1541(1703): Jesus swarade: Hwarken hafwer denne syndat, eller hans föräldrar; men på det Guds werk skola uppenbaras på honom.

LT 1974: ”Ingetdera”, svarade Jesus, ”utan det skedde för att Guds kraft ska bli känd.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till farao: "Detta är vad Herren säger:) 'Vad beträffar det här har du ’hållits alltigenom’/bevarats, för att Jag må visa i, i dig Min stabilitet, och (att) på så sätt Mitt namn må ‘kommas med ett budskap’/förkunnas alltigenom/utöver i/på varje/hela jorden.'" (2 Mos 9:16, Grekiska GT)

(Förtalaren) skadade (den oklanderlige) Job (med) en ond varhärd från fötter ända till huvud. (Job 2:7b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I motsats till det dåliga (står) det goda, och i motsats till döden livet. På det här sättet (står) en vördnadsvärd i motsats till en missare (av Guds mål). Och se på det här sättet i, in i alla den Högstes gärningar, två (och) två, en helt och hållet mitt emot 'den ena'/'en annan'.” (Syr 33:14-15)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) "Om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med en Guds ande, har följaktligen Guds rike förekommit/’kommit i förväg’ emot er." (Matt 12:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

Några var (hela tiden) vid sidan av (Jesus) i samma lägliga tid och kom med ett budskap från (vittnen?) till Honom med anledning av de galileer, vars blod Pilatus hade blandat 'i sällskap'/tillsammans med deras offer. Och 'då Han svarat'/'Han svarade och talade till dem: "Tänker ni att de här galileerna blev missare (av Guds mål) 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla galileerna, eftersom de har lidit (och lider) de här tingen?" (Luk 13:1-2)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

“Den här är (Den) till förmån för vilken jag talade: 'Bakom mig kommer en man som har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste.’ Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men för att Han måtte göras synlig för Israel, på grund av det här har jag kommit och döper i vatten.” (Joh 1:30-31)

(Jesus sade till judarna:) "Gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig." (Joh 5:36b)


Hembygdens predikan:

Vi skall aldrig glömma att ”ur den djupaste nöd spirar oftast den härligaste nåd”, och även ett lidande kan, hur underligt det än låter, många gånger vara ett medel till Guds förhärligande. Och vänner, det är något av detta våra textord också vill bära bud om just nu. Ty hör, ”när Jesus kommer syndens makt är bruten, när Jesus kommer torkas tåren av”. Och allt det som vi människor brottas med och understundom oroar oss för är inte en följd av att vi skulle vara större syndare än andra.

Ty hör, om Gud i Himmelen skulle handla med oss efter som vi hade förtjänat, då vore det illa för oss varenda en. Ty hör: ”Alla hava ju syndat och kommit i avsaknad av härligheten från Gud.” Ja, men, säger du, vad är då Guds mening med allt det som har mött och möter oss människor den ena gången efter den andra utav lidande och nöd. Och vi svarar att enligt bibelns ord kan vi liksom finna tvenne avsikter med Guds handlande mot oss.

Och det första är att Gud liksom vill pröva om han inte just genom lidande kan böja det hårda instrument som heter ett människohjärta, på det att om möjligt hans vilja skall få ske. Ty ser du, ”när alla självljud tystnat och strängen brusten är, den uti Jesu händer kan bli vad han begär. Se, det är hemligheten att Gud ifrån sin tron, blott ur ett brustet hjärta kan bringa fram en ton.” ... Ser du, inget moln är så mörkt, att inte solen förmår att bryta igenom, och vet, du kämpande medvandrare, det kommer en morgon på mörkaste natt, då vi alla skall finna att bakom allt det svåra som mötte oss gömde sig ändå Guds kärlek. Vi kan ju även i vår bibel se hur Gud på många sätt har sökt att komma till tals med oss människor. Men han har inte nått sin avsikt, och ser du, då återstår bara att han måste sända nöd i vår väg för att om möjligt genom detta visa oss vårt beroende av hans hjälp. ... O så har olyckan för många fått bliva livets största lycka, därför att det för dem inneburit ett vidrörande av Jesus själv.

Nästa stora fråga är varför låter då Gud så mycket bekymmer och nöd komma över de sina. Vi beder ju så ofta: ”Herre, låt mig slippa detta. Och om jag bara skonas ifrån detta så vill jag tjäna dig mera helt.” Men vänner, ordet säger oss något helt annat, ty det heter ju i Jobs bok: ”Huru kan jag lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som har prövat din kraft.” Ser du min vän, varje ny dag vill liksom vara en skoldag till fostran och helgelse för Guds rike, och ”alla har vi vår skolegång, ibland är det gråt, ibland är det sång, ock känns den kanske hård ibland vår läropall, vad nåd det är i alla fall att i Guds skola växa”. Ty ser du, ”intet händer dig och mig som inte nytta har med sig och fostrar oss för färden”. Och även om vi tycker, att denna skola understundom är alltför hård, och vi förstår inte alltid Guds ledning så låt oss inte glömma ordet i 2 Kor. 1:3-5 ” ... Ty såsom Kristuslidanden till överflöd komma över oss, så kommer och genom Kristus tröst till oss i överflödande mått”.

Och vänner, skymta vi inte något av svaret på lidandets problem genom detta ord, ty vi skall genom vad som möter oss här i livet skickliggöras för tjänsten i Guds rike. Du vet ju mycket väl, att inga skördar mogna fram av bara solsken. Nej, det behövs både regn och blåst för att resultatet skall bli gott. Vänner, inga helgjutna kristna fostras av bara medgång och hedersbetygelser, ty ”genom lidande till seger är den väg som Jesus gått och en annan väg att vandra vi ej heller löfte fått”. Och lidandet här skall innebära, att vi bättre skall kunna förstå och hjälpa andra. ... O, låt oss inte mena att vi har det svårare än andra såsom en följd av våra många misstag här i livet, ty vi vet ”den Herren älskar den agar han”.

Och så blir svaret på vår fråga om lidandets problem: I. Gud sänder nöd i vår väg för att om möjligt få oss dit han vill. II. Genom den tröst vi få i vårt lidande skall vi kunna hjälpa och förstå andra. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Rabbinerna menade som regel att det inte fanns något lidande utan synd. Men det fanns ett undantag: tuktan av kärlek. … Ett tecken på en sådan tuktan var att den inte förhindrade vederbörande att studera lagen och be till Gud. … Men det är knappast detta undantag som Jesus syftar på här. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 218)

Läraren talade: Människors öden äro dunkla, därför borde man var ytterst försiktig i sina domar. Tornet i Siloa var ock fallfärdigt och föll öfver både goda och onda. Lärjungarne frågade Kristus hvad den blindfödde gjort för ondt. Kristus svarade: hvarken han eller hans föräldrar ha gjort något särskilt ondt. Om vi se krymplingar födda, blinda, döfva och stumma, så må vi tiga helst. Att beklaga dem kan vara sårande, ty de synas skyddade på ett hemlighetsfullt sätt; äro föremål för barmhertighet och råka sällan i misère; godt lynne följer dem, och de tyckas knappast lida af lytena. Men ve den, som begabbar en sådan märkt; om den förföljes af systematisk otur, eller drabbas af en bjert olycka, så skall man ha svårt att slå bort det med amuletten kallad slump. (August Strindberg ”En blå bok I” s 49; Människors öden)


Att fortsätta med (hembygden):

(Flickan) var fyra månader när det konstaterades. ... "Hon är blind." ... (Maj-Britt) hade i sin högfärd satt sig upp mot Gud och straffet var vedervärdigare än hon någonsin kunnat föreställa sig. Henne hade Han tigit ihjäl, men Han gav sig på hennes avkomma istället. Skulle låta nästa generation få bära straffet som hon själv borde ha burit. (Karin Alvtegen "Skam" s 205-206)

Guds vilja sker, sa de troende. Det är alltid Guds vilja som sker. Även ondskan är alltså beroende av vad Gud i sin nåd skickar ner. Ja, det onda är inneboende i vad Gud i sin välvilja ger. Vi står häpna och storögt gloende ty det tycks oss att djävulen ler. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 57)

"Gud hör och ser allt", betonar sköterskan och höjer hyttande sitt vita finger. ... "Det var orätt av dej att plocka bort (marsipan)rosen (från tårtan)." Getrud nickar. "Gud straffar den som gör orätt." Getrud blinkar förvånat. "Hur då", viskar hon undrande. "På många sätt", svarar sköterskan visst. "Guds ofrånkomliga straff kan drabba människorna på många olika sätt. Genom åsknedslag och eldsvåda, trafikolyckor, sjukdom, svält och fattigdom. Outgrundliga äro herrans vägar." För Getrud svindlar orden. Sådana här saker har hon inte grubblat på tidigare. Knappast ens ägnat en tanke åt. Är då allt det onda som drabbar människorna guds straff? I så fall måste väl också pappas sjukdom vara ett straff? Men vad har pappa då gjort för ont? Det måste vara något mycket ont, eftersom han är så sjuk. "Men, men att pappa är sjuk, är det också ett straff?" Sköterskan begrundar tyst Getruds fråga. Så säger hon med bestämdhet: "Ja, det är nog så. Men det kan också vara en prövning. Herren prövar de sina." Så klappar hon tröstande Getrud på huvudet och tillägger: "Bara din far har den rätta tron och ber till herren om tillfrisknande, så kommer han att bli frisk." ... Nock finns det en hel del bakom allt. Men det har inget med gud eller straff att göra", säger morfar. "Det ska du veta tös. Var inte rädd. Det reder sej." ... Mormor sluter Getrud i sin famn. "Du ska veta att varken morfar eller jag tror. För den skull vill vi inte neka dej te och tro. Behöver du nån och tala med när det är knepigt för dej och du tycker att det inte räcker med oss därhemma, så knäpp då dina händer och be gud som haver. Det är tillräckligt. Nåt mer behövs inte. ... Gå inte och grunna. Och be inte om nåt. Det kan du inte få uppifrån." (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 91,98-99)


Att fortsätta med ('nationerna'):

En japansk buddistisk professor blev slagen av blindhet, näthinneavlossning, på höjden av sin karriär. Han kunde inte tro att det var sant. Han sökte sig till den kristna tron för ett svar. Han kom att läsa berättelsen om den blindfödde mannen i Bibeln. Jesu svar på frågan vems synd, som hade orsakat mannens blindhet alltifrån födelsen, var ju: ”Det är varken denne som har syndat eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom” (Joh 9:3). – ”Jaha”, sade professorn, ”skulle Guds gärningar kunna manifesteras i min blindhet?” – Varför inte? Han överlät sitt liv åt Kristus och blev evangelist. Folk samlades i skaror för att höra den man, som kunde ta det svåra slag, som livet riktat mot honom, och vända det till seger. Han var en lycklig, segerrik blind man. Han reste till Skottland och skaffade sig en högre akademisk grad, kom tillbaka och undervisade i teologi och skrev stora böcker under resten av sina dagar. Han frågade inte varför; han frågade bara hur! Svaret på detta visade sig vara det sätt, som universum fungerar på – att göra någonting av allting och se till att man segrar. (Stanley Jones "Guds ja" s 77)

Jag har just återvänt från besök hos den bäste ögonspecialisten i Indien, och utslaget var: ”Vi kan ingenting göra för er. Vårt råd är att bedja.” Så detta sista hopp om fysisk syn är förbi. Jag kan göra general William Booths ord till mina: ”Jag har tjänat Gud och människorna med min syn, och jag vill tjäna Gud och människorna med min blindhet.” Två toppspecialister, vilka båda var icke kristna, kom till samma slutsats, att ingenting kan göras. I enlighet med den enes råd kan jag ”överlåta mig åt Gud och bedja”. (Stanley Jones "Guds ja" s 108)

Gud kan ibland tillåta lidandet, för att det skall bli oss till gagn och honom till ära. Vi kan förstå det, när vi tänker på att många kristna dygder som tålamod, mod, ödmjukhet och medlidande växer allra bäst i lidandets trädgård. Till det kan tilläggas, att smärtan är ett nödvändigt skydd mot det som skadar och är något väsentligt, om människan skall fysiskt överleva. ... Enligt författaren till Uppenbarelseboken kan Jesu efterföljare se fram emot den dag, då Gud ”skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall icke mer finnas till, icke heller sorg eller klagorop eller smärta. Ty det som en gång fanns är nu förgånget” (Uppb. 21:4). Då skall Guds ursprungliga och fullkomliga vilja ske, och allt lidande skall vara borta. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 101-102)

Jesus tillfrågades om orsaken till mannens blindhet, men han svarar med tanke på syftet. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 371)

För Jesaja har det onda ingen hemortsrätt inom Gud. Gud är den Helige. Men likväl har han en bestämd del i mörker och olyckor. Man kan ju observera, huru skapelsetanken framhäves. Det förhåller sig så, att den Allsmäktige skapat en värld, som för att frambringa ljus och lycka förutsätter en mänsklighet i lydnad för hans bud och ordningar. Brister mänskligheten i lydnad för Guds ordningar, tändes en förbannelsernas vådeld. Bryter Israel Guds förbund, möter det mörka öden. Men när dess domstid är förbi, och bot och ånger kännetecknar folket, vändes folkets öden till ljus och lycka. Och vad som gäller Israel gäller i stort i Guds värld. – Vem skulle nu kunna avväga lycka och olycka, ljus och mörker i denna brokiga tillvaro och hålla allt vid dess rätta mått, om inte Han, som allena är Gud? Så skall det ur historiens tillsynes meningslösa hemskhet till sist likväl ändå gry till dag. Till det målet kan blott Gud leda. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 523 i kommentar till Jes 45:5-7)

Dock borde ju inte barnen få umgälla att de till äventyrs hade föräldrar som inte kunde ta vara på dem ordentligt, utan vältrade över ansvaret på andra. Det var en regel som prosten i gamla tider haft riklig anledning att begrunda som barnavårdsordförande. Alltså måste det komma till en modus vivendi mellan den äldsta och den yngsta generationen trots allt vad mellangenerationen brutit nu och tillförne. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 122-123)

Under beredskapstiden (på 40-talet) på Sturkö (i Karlskrona skärgård) råkade jag ut för en mycket besvärlig eksemhistoria, känd under namnet psoriasis. ... Något botemedel har vetenskapen ännu inte funnit mot denna sjukdom. ... Den betraktas fortfarande som obotlig. ... Eksemet spred sig över hela kroppen, jag hade inte ens ett frimärksstort område på min kropp som var fritt från eksem. Överallt vällde det fram. Från huvudet ner till fotabjället var jag täckt med fjälliknande eksem. Läkarna behandlade mig med en tjärliknande vätska i hopp om att bränna bort eksemet. Den lämnade det röda köttet kvar. Då beströks jag med en salva som när den torkat gjorde mig vit som en spetälsk. Med klibad och annat sökte man lindra mina obehag ... Eftersom jag var eksempatient, hade jag lagts på samma sal som patienter med könssjukdomar. De flesta var unga pojkar, värnpliktiga och stamanställda. Det säger sig självt att det var en föga from miljö. De syfilis- och gonorrésmittade sjömännens tankar och prat kretsade i huvudsak kring kvinnans underliv. Fräck och cynisk var tonen. De männen representerade då inte den romantiska sidan av sjömanslivet. Däremot skökolivet i hamnar och militärstäder. Första kvällen minns jag tydligt. När ljuset släckts ropade någon genom salen: ”Laban, dra nu en riktigt fräck historia innan vi somnar!” Han gjorde det och salen genljöd av belåtna skratt och fnissningar. Men när det hela skulle upprepas nästa kväll kunde jag inte tiga. ”Jag är inte trakterad av era fräcka historier. Jag är nu tretti år och har aldrig levt som ni tydligen har gjort ... ” Så här efteråt ångrar jag mitt ordval. Men jag var upprörd, och sjukdomen gjorde väl också sitt till. Alltnog, det blev slut med historieberättandet. Det hände att pojkarna flockades kring min bädd och bad mig vittna för dem. Kamratskapet blev ... ”toppen”. ... Jag började tro att Herren hade sin hand med min sjukdom. Här på sjukhuset nådde jag sådana med mitt vittnesbörd som jag aldrig annars skulle ha nått. ... Veckorna på sjukhuset gick. Skulle jag någonsin bli fri från eksemet? Aldrig, förklarade läkaren på min fråga. Tidvis kan det försvinna, men det kommer alltid igen. ... Jag inriktade mig på att bli sjukskriven för livet och att det nu var slut på min gärning som en Ordets förkunnare. Rakad intill flinten och med fjällande eksem över ansikte och kropp kunde jag aldrig tänka mig att mer uppträda offentligt. ... Slutligen remitterade läkaren mig till St Görans Sjukhus i Stockholm. Lindad i gasbindor, jag liknade mest en mumie åkte jag nattåg till Stockholm där min syster mötte och följde mig till St Göran. Där genomgick jag samma procedur som i Karlskrona, och med samma resultat. ... En dag såg jag i tidningen att Aron Andersson hade möten i Betelkapellet. Jag skickade bud till vännen Aron för att få förbön. Aron lade fram mig i ett möte och bad på sitt kända och enkla och starkt engagerade sätt till Herren att jag skulle bli frisk. Och så skedde. Efter en kort tid fick jag lämna sjukhuset i det närmaste fullt återställd. Och har sedan dess i huvudsak varit befriad från psoriasis. (John Hedlund ”Med Gud i hågen” s 241-244)

Vid almosors gifvande lägger Muhammed mycken vigt på, att man icke skall genom förebråelser eller förolämpning mot den fattige göra om intet den förtjenst, som ligger i almosan. (P. Waldenström "Till Österland" s 70)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 9:18-23.


Paulus sade till de troende i Rom: "Skriften säger till farao att/: 'Jag har uppväckt dig ’in i’/’med syfte på’ själva/just det här, på så sätt (att) Jag må visa/föra Min förmåga i, i dig, och på så sätt (att) Mitt namn må ‘kommas med’/bringas ett budskap alltigenom/utöver varje/hela jorden." (Rom 9:17)

Ut ur oss kom de ut, emellertid/men de var (hela tiden) inte ut ur/av oss, ty om de (hela tiden) var ut ur/av oss, hade (’hade ... haft’/’skulle ... ha’) de – alltefter omständigheterna - stannat i sällskap med oss. (De kom) emellertid (ut), för att det måtte vara gjort synligt, att alla inte är ut ur/av oss. (1 Joh 2:19)


Ytterligare studier:

Luk 13:3-5; Joh 11:4; 1 Joh 4:9.


John C. Poirier "'Day and Night' and the Punctuation of John 9:3"; New Testament Studies 42 (1996): 288-294.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-26; 2011-06-17; 2014-04-21)

Tillbaka till Start

9:4-5 ‘Oss måste’/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta. När Jag – alltefter omständigheterna – må vara i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, är Jag ett utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus.

Ord för ord: 9:4 (17 ord i den grekiska texten) oss måste arbeta '-na gärningar'/gärningarna dens havande-sänt oss ända-till dag (det)-är. kommer natt när ingen förmår arbeta. 9:5 (9 ord i den grekiska texten) när-alltefter-omständigheterna i '-en utsmyckning'/utsmyckningen (jag)-må-vara, ljus (jag)-är '-ens utsmycknings'/utsmyckningens.


1883: Jag måste verka dens verk, som har sändt mig, medan dagen är; natten kommer, då ingen kan verka. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus.

1541(1703): Jag måste werka hans werk, som mig sändt hafwer, medan dagen är; natten kommer, då ingen kan werka. Så länge jag är i werldene, är jag werldenes Ljus.

LT 1974: Var och en av oss måste utan dröjsmål utföra de uppgifter som vi fått av honom som sände mig. Snart kommer natten, och allt arbete stannar av. Men medan jag fortfarande är kvar i världen, ger jag den mitt ljus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till folket:) "Sex dagar skall du arbeta och göra alla dina gärningar." (Ex 20:9, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Så mycket som din hand – alltefter omständigheterna – må finna att göra, gör som din förmåga, eftersom det är/finns inte arbete och/eller resonemang och/eller kunskap och/eller vishet i Hades, varest du må gå där." (Pred 9:10, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge Herren er Gud härlighetsglans, före/innan det växa/blir mörkt.” (Jer 13:16a, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Vishet) är behagligare än sol och (har) ’ett sättande’/’en placering’ över ’varje av’/alla stjärnbilder. Då den döms/bedöms tillsammans med ljus finns den förr, ty natt ’tar ... emot’/följer faktiskt alltigenom på den här, men dålighet är inte helt och hållet stabil/stark (emot) vishet.” (Salomos Vishet 7:29-30)

(Salomo sade:) “Den där natten hades/fanns det i förväg kunskap åt våra fäder.” (Salomos Vishet 18:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Arbeta era gärningar före en läglig tid, och (Herren) skall ge er lön i Sin lägliga tid.” (Syr 51:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

Synagogsledaren, som var irriterad, eftersom Jesus hade gett vård (på) sabbaten, sade till folkskaran att/: "Det är/finns sex dagar i/på vilka man måste arbeta." (Luk 13:14a)

(Jesus sade till några fariseer:) “Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.” (Luk 13:32b)

(Kleopas och den andre lärjungen sade till Jesus:) "Stanna i sällskap med oss, eftersom det 'är i riktning'/går mot kväll, och dagen har allaredan 'lutat (och lutar) sig'/'gått (och går)' mot sitt slut." ... (Luk 24:29b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Min Fader arbetar ända till just nu, och Jag arbetar." (Joh 5:17)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)


Hembygdens predikan:

När vi läser vårt Nya Testamente så finner vi snart att det likasom är präglat av en helig brådska, där det gäller att ta vara på varje tillfälle som Gud av nåd ställer till vårt förfogande för att söka hinna uträtta så mycket som möjligt. ...

Det är något av denna heliga brådska som borde besjäla även oss, när det gäller Guds verk i tiden. Visserligen skall vi ju inte förneka utan att också vi har bråttom och almanackans olika dagar vill liksom inte räcka till för allt de' som man anser sig böra vara med om. Men nog måste vi i ärlighetens namn säga varandra att denna väldiga brådska som så ofta behärskar oss i många avseenden berör våra egna intressen och syften. Och så har det blivit så att vi till stor del lever oss själva till behag istället för att leva och verka för honom som har dött och uppstått för oss alla. ...

Vi må lägga märke till att Jesus inte bara talar om sig själv, utan han säger: ”Vi måste göra dens gärningar som har sänt mig.” Även lärjungarna var alltså medräknade såsom Guds utvalda redskap i tiden. ... Och detta är ju något alldeles överväldigande, att han som är missionens Herre inte endast utväljer och kallar, utrustar och sänder svaga och bräckliga människor ut i helig tjänst, utan han går själv med de sina. ... Han är med inte bara de solbelysta dagarna och stunderna, då medgångens vind blåser, och allt synes vara tillrättalagt i vårt liv, utan även i de mörka och kulna dagarna, då vinden likasom ligger oss emot, och då misströstan och otro så lätt vill gripa oss fatt. Ty där i den fjärde nattväkten, när den egna vanmakten är fullständig och då allt mänskligt sett anses vara dömt att misslyckas, ja, då kommer han alltfort de sina tillmötes med orden: ”Varen vid gott mod, det är jag, varen icke förskräckta.” ...

Även om det skulle dröja något, så vet vi, att vår arbetsdag härnere lider mot sitt slut, och förr eller senare kallas vi till uppbrott, och vi får lämna både tjället vi bor i och tjänsten vi stå i. Och därför må Herren i sin nåd hjälpa oss att inte vara alltför måna om den egna bekvämligheten när det gäller Guds verk i tiden eller alltför njugga när det gäller att ställa tid, kraft och medel till förfogande för Guds rikes utbredande. Ty vad vi gör och ger idag kommer igen med rejäl ränta efterhand. ... Och slutfrågan till oss alla blir: ”O, månne då vi ångra skall, om här vi honom tjänt, i trohet med det pund som han jämväl åt oss förlänt.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det känns som en näst intill omöjlig uppgift att i denna bygdemosaik lyfta fram en gemensam småländsk identitet eller några typiska småländska karaktärsdrag. Om man ändå skulle våga sig på ett försök tycks det uppenbart att Småland överlag varit präglat av en luthersk enhetskultur, oavsett om denna tagit sig inomkyrkliga eller frikyrkliga uttryck. Denna mentalitet har på ett tydligt sätt varit en viktig del av människornas livsuppfattning långt fram i modern tid. Kallelsetanken - att man strävsamt skall utföra sina jordiska sysslor - finns som ett fundament, som en tankestruktur hos flera av de människoporträtt som Smålands många stora författare så karaktärsfullt skildrat. Vilhelm Mobergs Adolf i Ulvaskog blir på så sätt inkarnationen av det småländska. Men Adolf var inte ensam. Sydda bonader med de förmanande orden: "Om du Guds väg till verklig sällhet vill veta, så lyd dess första bud arbeta!" var vanliga i många torp och bondstugor. (Lennart Johansson "Småland i det nya milleniet" s 320)

Rabbinerna värderade arbetet högt. En rabbin skulle kunna ett praktiskt arbete. Han fick ju inte ta betalt för sin undervisning. Så livnärde sig också Paulus på sitt tältmakeri. ... Församlingarna har också själva kunnat se, att Paulus arbetar ”dag och natt”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 337 i kommentar till 2 Thess 3:10-13)

Det var härligt att ha den gamle prästen (Adolf Kloo) med i bilen, ännu tryggare än vanligt. Han satt och språkade med Gud hela tiden. Det gjorde han alltid, när han inte talade med människor, på tåg, på cykel, var han for fram. Det var brått, alltid brått. Det vill till att hinna med så mycket som möjligt för Guds rike. (Erland Svala "Konfirmandläraren Adolf Kloo" s 62)

Socialisterna, som mest utvärtes äro hedningar, äro dock besjälade av kristendomens anda: rättvisa och medlidande, rättvisa mot dem som arbeta mest och tyngst utan blommor och lagrar, och få minst betalt och minsta aktningen. Skall man bjuda dessa bara resignation, under det man själv håller till godo med livets goda? i stället för att ge ifrån sig, icke som allmosor utan som berättigad lön, då arbetaren är sin lön värd och ändå ett överskott i vederlag för den sociala aktning han förnekas. Dessa oumbärlige, som förrätta de lägre sysslor vi själva rata, och som vi icke kunna utföra, de ha bestämt rättigheter att pocka på och icke att begära som nåd, av oss. De äro hedningar därför att de äro förtvivlade; de ha upphört tro på en rättvis Gud, då de se huru de Övre dragit sig för det grova arbetet och leva på skensysslor med större lön och större anseende. . . . Den hederliga grova handen blir aldrig vit mer, förrän i döden. Detta livets dubbla ändamål, att både sträva för denna jordens existens, och för den andra verkliga, innesluter ett dilemma - ty det är ju en plikt att sträva till uppehälle och reserver (välstånd), men hos den kroppsarbetande upptages all tid av det jordiska, emedan han får för litet betalt; han blir med naturnödvändighet jordisk, jordbunden, och har icke tid, icke råd att tänka på det avlägsna kommande. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 175-176; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

Nog borde mina 40 Åtvidabergskartonger fulla med 30 års anteckningar till Blå Boken utställas, så fick man se hur jag användt min tid (utom den till skönlitteraturen), visas för dem som tro att jag tillbragt mitt halfva lif på krogen, och för dem som kallat mig "Den lataste menska som är född." (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 310-311; brev 21 april 1911 till Karl Börjesson)

(1908 Juni 13:e) Efter 60 års tortyr! ber jag Gud att få gå ut ur lifvet! Den lilla glädjen, som fanns, var illusorisk eller falsk! Arbetet var det enda! men delvis var det förspilldt; eller onyttigt, eller skadligt. Maka, barn, hem, allt var falskt! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 298)

Jag är gammal och trött, har rätt att vara det; arbetar derför om dagen för att hinna bygga och plantera på tomterna, der jag rifvit. Måste derför sofva om natten och alltså försaka lifvets angenäma: att umgås med de menniskor med hvilka man råkas i harmonier och skönhet. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 154; brev 20 jan 1908 till Tor Aulin)

(Sasja och Nadja) gick ut i trädgården och strövade där en stund. "Vad som än sker, så måste ni, kära vän, inse och betänka, hur orent, hur omoraliskt ert sysslolösa liv är", fortsatte Sasja. "Så fatta då, att om t.ex. ni och er mor och er farmor ingenting gör så betyder det att någon annan arbetar för er, ni förtär en annans liv. Är detta ädelt, är det inte smutsigt?" Nadja ville säga: "Det är riktigt", hon ville säga att hon förstod honom men tårarna steg upp i hennes ögon, hon blev plötsligt stilla och gick upp till sig. (Anton Tjechov "Fästmön" s 188-189)

På domens dag kommer det att gå mig så att vår Herre driver mig ut ur himmelen, därför att jag varit för flitig. Jag arbetar jämt, alla dagens timmar och hur skall jag då kunna vara något för mina medmänniskor. ... ... Jag kommer, ju längre jag lefver, allt mer till den slutsatsen att vi äro här på jorden för att lefva jordens lif, göra dess arbete och njuta dess fröjder för så vidt som de ej skada oss. Människor som vilja lefva jämt med himmelen för ögonen blifva ganska tråkiga för andra och väl äfven för sig själfva. Förstår du hvad jag menar när jag säger att jag tror att vi förbereda oss bättre för himlen på hvardagar än på söndagen. ... Jag skulle vilja predika om att Vår Herre kommer att döma oss efter som vi sköta våra sysslor och ej efter som vi gå i kyrka. ... Jag tror på Gud mer än jag någonsin gjort förr, men jag tror icke på prester. ... Jag tror att (Gud) skulle ta det med ro om vi blefve fritänkare allihop, bara vi arbetade, uppöfvade vår förmåga och ginge härifrån jorden med en smula större duglighet, själfbehärskning, måtta och ödmjukhet än vi hade då vi kommo hit. ... ... Detta är det väsentliga att få arbeta, utföra hvad ens intelligens förmår genomgå lifvet med ett ord. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 161,222-223, 280; brev dec 1894 till Helena Nyblom samt brev 1 nov 1899 och 18 nov 1902 till Elise Malmros)


ca 1900 - ca 1875

Det är bäst att arbeta så att man blir rik och får makt här i världen. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 73; brev slutet av nov 1896)

Åren gingo, åldrandets och svaghetens tid nalkades för värdfolket i prästgården. Min far (Håkan Samuel Östberg) angreps af en astmatisk sjukdom, för hvilken bot icke syntes vara möjlig och som det senaste decenniet af hans lif mycket plågade honom. Men arbetslusten och arbetskraften hade han kvar intill det sista liksom vakenheten och intresset för allt, som hörde till hans kall, och ålderdomsslöhet kom honom aldrig när. Hans närmaste och hans vänner yrkade på att han skulle söka hvila, men han ville verka, medan dagen varade; han ville falla på sin post. ... Plötsligt kom slutet. Efter hållen aftonandakt med de sina hade han den 20 dec. 1892 just gått till sängs, då ett häftigt hostanfall medförde blodstörtning, som på några ögonblick ändade hans verksamma och välsignelserika lif. (C.N. Östberg "Östbergska hemmet i Ås' prästgård" s 164-165)

Ångestsvett på fogdepannan! Fogden ock är Grottes träl. Minns: för honom valet gäller: statens högsta ära eller nödgas draga dagen lång, likt hans offer, Grottes stång, tills han dignar och ihjältrampas under hälarne av de andre trälarne. Därför ila, ila, ila! Blott en enda timmes vila kräver trollet varje år: när den stora Mammonsfesten förestår, när för guldets store gud och för Frode, hedersgästen, Grotte kläds i högtidsskrud, axelns topp med flaggor siras, rosor strös på blodig sand, och kring stång och bjälke viras gyllne kedja och girland, trälen kläds till Harlekin, trälamön till Kolumbin, dräkt i grönt och karmosin höljer deras sår och trasor, och i drag som spegla fasor, trollas fram ett lustigt grin medels pensel och karmin – medels streck som göra, att munnen syns förlängd till skratt. Då, hur ståtlig Grotte dansar, prydd med fanor, bjäfs och kransar! Ser du offrens glada min? Då, hur muntert Grotte maler, liksom eldad av musik! Tusen pukor och cymbaler överljuda kvalens skrik. Vrål av röster, som förbanna, dränks i stolta toners gång, i fanfarers hosianna, dränks i tusenstämmigt ode till Gud Mammon och kung Frode, helga körers jubelsång. (Viktor Rydberg ”Den nya Grottesången” s 245; 1891)

(Jegor) kunde aldrig sitta sysslolös en enda sekund utan fann alltid någonting att göra. Talade man med honom irrade han hela tiden med blicken för att se om det inte fanns någonting som behövde ordnas till eller lagas. Han sov bara ett par tre timmar om dygnet - han hade inte tid för mer sömn. På söndagarna brukade han stå bredbent och puta med magen i något gathörn. Detta kallades "promenera". (Anton Tjechov "Sachalin" s 70; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Det här hände för sex, sju år sedan (år 1889?). ... på godsägare Bjelokurovs egendom. ... "Man måste befria människorna från det tunga, fysiska arbetet", sade jag. "Man måste lindra deras möda, ge dem andrum, så att de inte måste tillbringa hela sitt liv vid ugnen, baljan eller ute på åkern utan också få tid att tänka på sin själ och på Gud, så att de i större utsträckning skall få visa sina andliga egenskaper. Varje människas kallelse till andlig verksamhet består i ett beständigt sökande efter sanningen och livets mening. Låt dem slippa det grova djuriska arbetet, låt dem känna sig fria och då skall ni få se vilket hån dessa böcker och dessa ömkliga apotek i själva verket är. När människan väl en gång inser sin verkliga kallelse så kan hon endast finna tillfredsställelse i religion, vetenskap, konst men inte i dessa småsaker." "Befria dem från arbetet?" upprepade Lida skrattande. "Men är det väl möjligt?" "Ja. Tag på er en del av deras arbete. Om vi alla utan undantag, städernas och landsbygdens invånare, samtyckte till att sinsemellan fördela det arbete, som utföres av mänskligheten i sin helhet för att tillfredsställa behoven, så skulle det kanske på var och en av oss komma på sin höjd två, tre timmars arbete per dag. Tänk er att vi alla, rika och fattiga, bara arbetar i tre timmar om dagen, den övriga tiden har vi ledigt. Tänk er att vi, för att bli ännu mer oberoende av vår kropp och behöva arbeta mindre uppfann maskiner som ersatte arbetet, att vi försökte inskränka våra behov till ett minimum. Vi skall härda oss själva och våra barn så att vi ine skall frukta hunger och köld, så att vi inte beständigt skall behöva oroas för barnens hälsa liksom Anna, Mavra och Pelageja gör. Föreställ er att vi inte tog medicin, att vi inte underhöll apotek, tobaksfabriker, brännvinsbrännerier. Hur mycket ledig tid skulle vi till sist inte få? Vi skulle alla gemensamt ägna denna tid åt vetenskap och konst. Liksom bönderna i ett byalag ibland reparerar en väg gemensamt så skulle vi alla gemensamt, liksom ett byalag, söka sanningen och livets mening och - det är jag övertygad om - sanningen skulle mycket snart bli uppenbarad, människan skulle frigöra sig från sin ständiga, plågsamma, tryckande skräck för döden, ja också från döden själv. ... Det är inte läskunnighet vi behöver utan frihet att på alla områden hävda våra andliga förmögenheter. Det är inte skolor vi behöver utan universitet." "Ni förnekar ju också läkarvetenskapen." "Ja. Den skulle endast vara nödvändig för att studera sjukdomarna som ett naturfenomen, men inte för att bota dem. Om man skall bota något så är det inte sjukdomarna utan deras orsaker. Avlägsna den förnämsta orsaken, det fysiska arbetet, och sedan skall det inte finnas några sjukdomar." (Anton Tjechov "Huset med entresolvåningen" s 231,245-246)

"Nu äter de nog redan middag därhemma!" tänker advokaten. "Där sitter svärmor, min hustru Nadja, svåger Vasia och barnen kring bordet ... ... (Nadja) har samma bekymrade ansiktsuttryck som svärmor. Ja, hon har så mycket att stå i! Barn runtomkring, kök och matlagning, mannens tvätt, gäster, mal i garderoberna, mottagning av gäster, pianospelning! Så många plikter och så litet att göra! Nadja och hennes mamma gör absolut ingenting. Om de i brist på annan sysselsättning vattnar blommorna eller grälar på köksan, stönar de av utmattning flera dagar efteråt och talar om straffarbete." (Anton Tjechov "Sömnrus" s 135)

När arbetet utjemnas få vi alla arbeta måttligt och bli deraf sunda och lyckliga. Nu har öfverklassen arbetat för litet och mått illa, underklassen för mycket och mått illa. Jag tror att framtiden som skall stryka klasserna skola göra alla lyckliga. ... Vi ha icke lefvat än! Att lefva lugnt en gång är njutningen, lifvets mening. Vi våga icke roa oss, icke leka, icke njuta, ty vi (andra) ha 1800 års skräck och askesteorier bakom oss. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 194; brev 2 juni 1885 till Oscar Levertin)

Falskt är . . . att (den tyske filosofen Edvard von) Hartmann betraktar arbetet nödvändigt som olust. Sant torde det vara, att arbetet under de för handen varande samfundsförhållandena blir till en olust för en stor massa öfveransträngda, hopplöst trälande människor, som hafva ingen glädje af sina händers verk; men lika sant är att arbetet i och för sig icke är en hård nödvändighet, utan en lust, en lust att skapa. Man ser det redan hos barnet, som instinkten drifver till att arbeta på lek eller allvar, och som glädjes, då det gjort eller tror sig hafva gjort gagn. . . . Skulle icke just de världsomskapande krafterna vara det renaste, det af vår subjektivitet och af den ändliga världens nödvändiga villkor aldra minst grumlade utflödet ur det världsskapande och världsuppehållande urväsendet, ur Gud? Först när vi antaga detta, får vårt sedliga lif en betydelse för evigheten, först då inströmmar en lifvande värme i det moraliska arbetets allvar, och glädje i den resignerade hårda pliktuppfyllelsen, och sedligheten fulländar sig i den sanna förnuftsreligion, hvilken, för att tala med Leibniz, bildar moralens krön och lyfter dess tinnar in i himmelen. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 195-198; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

"Jag sköter mina affärer och arbetar", (tänkte Vasilij Andrejitj), " - inte som de andra; de bara ligger på latsidan och håller på med dumheter. . . . Man får allt ligga i selen och använda huvudet. Det blir till att, som nu, sitta här på åkern i natt men inte sova. Man får lov att bråka sin hjärna", tänkte han stolt. "De tror att man kan bli herreman bara av en slump. Se på Mironovs, de är miljonärer numera! Och hur kommer det sig? Gud lönar den som arbetar. Om bara Gud ger en hälsan." (Leo Tolstoj "Herre och dräng" s 194; mitten av 1870-talet)


ca 1875 - ca 1800

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilssons samhälle bjuder oss, som man finner, stora förmåner. . . . Men hvad äskar Nils Nilsson av dig i gengäld för alla dessa härliga förmåner? Något måste det vara, ty för intet fås intet. Det är sant. Något måste det vara, men mycket är det just icke. Du har endast att afsäga dig ditt personliga väsen och inordna dig som kugge i det hjulverk, som utgör "arbetets organisation". Du har endast att föra ett kasernlif, så länge du lefver. När trumman slår revelj, stiger du upp med alla de tre tusen andre (i kretsfamiljen). En kretshöfdingens tjänsteman tillvisar dig plats bland arbetarne. Efter sex eller sju timmars arbete i familjens tjänst ljuder "vällingklockan", och då får du din middag. Öfver dina aftontimmar må du med kretshöfdingens tillåtelse fritt förfoga. . . . Du möter samma tafla öfver allt: hvart du vänder dig, finner du samma slags kaserner, samma slags kasernlif, samma slags lycka. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,358-360; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Den ryktbara arbetareagitationen, som för några år sedan sattes i gång av studenten Thrane, vann stor anklang bland (de fattiga) husmännen i Gudbrandsdalen. Talrika arbetareföreningar bildades därstädes. Nu (år 1858) äro de upplösta. De saknade sedlig grundval och klart praktiskt mål - måste således gå sin undergång till mötes. Agitationens huvudfel var att densamma tillskrev orsakerna till eländet uteslutande de självägande klasserna och betraktade arbetarna själva rena som snö och alldeles oskyldigt lidande. . . . (Det) fosterbrödralag, som (förr) ingicks under de gemensamma mödorna på åkern, ängen och i skogen, är upplöst, ty gårdmannen leder det hela, men lägger sällan handen vid själva arbetet. Och till det avstånd, som olika förmögenhetsvillkor hittills skapade mellan bondens dotter och husmannens son, kommer nu ett annat, ett svalg, som är vida värre att överstiga, nämligen den olika bildningsgradens. Med ett ord: här har i tysthet föregått och föregår ännu en social revolution. Bonden förvandlar sig småningom till vad vi i Sverige kan kalla herreman, och förvandlingen inskränker sig icke blott till rock, utan till bildningsgrad och seder. Den mindre självägaren följer impulsen, given från honom. . . . Men husmannen står på samma punkt som förr; jämlikheten är sålunda försvunnen och kan endast återställas därigenom, att husmannen höjer sig med de andra, icke därigenom att dessa sänka sig till honom. . . . Till husmansklassens dåliga belägenhet bidrager i hög mån det lösliga förhållande, som äger rum emellan könen och befrämjas av ett i Norge allmänt gängse skick eller oskick: det så kallade nattfrieriet. . . . Vilken strid, nationernas liv och lagar förete, från äldsta tider till de nuvarande, emellan den starkaste av alla naturdrifter samt bemödandet att bevara samhällets och kulturens starkhetsbälte: familjebandet! . . . Bonden är även ordningsman och förlikningsdomare i kommunen, lagstiftare på stortinget. Vilken skillnad mellan en sådan man och fabriksarbetaren i fastlandets stora städer, åt vilken den systematiska, i jätteskala ordnade arbetsindelningen överlämnar att göra det och det hjulet, den och den skruven, och under hela hans livstid ingenting annat än det hjulet eller den skruven! Fabriksarbetaren är blott en kuggei en stor maskin. . . . Fabriksväsendets välgärningar kunna statistiskt uppvisas; det onda, som det medför, tränger djupare än att siffrans ljus kan belysa det; det måste erhålla en tung motvikt, och framtiden, hur materialistisk den må gestalta sig, måste, om ock av ren egoism, göra kolossala ansträngningar för folkuppfostran och folkundervisning. Så skall även den stora arbetsfördelningens onda verkningar framkalla nya välsignelser för människosläktet. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 79-84; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Med en brinnande iver för själars frälsning verkade Laestadius oförtrutet inom församlingen. Så väl under söndagarna som under veckans dagar var han i ständig verksamhet. När han kom ur kyrkan, upptogs hans tid långt in på eftermiddagen med samtal i andliga ämnen, och först sent fick han tänka på sin kropps behov av näring. Han arbetade icke endast inom sin egen vidsträckta församling, utan dels genom resor, dels skriftligen utsträckte han sin verksamhet till ett mycket stort område runt omkring. På detta sätt blev han utnött till både kropp och själ. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 145)

"Man måste ju arbeta min vän, vad kan det väl bli utan arbete? Nu är du redan utan bröd, och vad kommer allt det sig av? Därför att din jord är dåligt plöjd och inte omplöjd och inte sådd i tid - och alltsammans för din lättja. Du ber mig om säd; nå, låt oss anta att jag ger dig det, därför att du inte får svälta ihjäl, men så kan man ju inte göra. Vems säd är det som jag ger dig? Vems tror du? Svara, vems säd ger jag dig?" fortsatte Nechljudov envist att fråga. "Godsägarens", muttrade Davidka, och lyfte skyggt och frågande sina ögon. "Och varifrån kommer godsägarens säd? Tänk efter själv, vem har plöjt för den? Vem har plöjt om? Vem har sått, och vem har bärgat? - Bönderna? Inte sant? Då förstår du väl, om man ska dela ut av godsägarens säd åt bönderna, så måste man ge mer åt den som har arbetat mest med den, och du har arbetat minst av alla - man klagar på dig också för dagsverkena - du har arbetat minst av alla och ber mest av alla om säd. Varför skulle man ge åt dig och inte åt de andra? Om alla låg och sov som du, så skulle vi allihop för länge sedan ha svultit ihjäl här på jorden. Man måste arbeta, min vän, det här är illa - hör du det, David? "Ja, herrn", stötte han långsamt fram mellan tänderna. (Leo Tolstoj "En godsägares morgon" s 244-245; år 1847)

(Karl-Artur) måste erkänna, att ingen människa kunde ha bättre hand med barn än hans hustru. ... Var det inte ett under hur hon hade förvandlat de tio barnen från de värsta latmaskar till de raskaste arbetsmyror? Och fastän de måste arbeta från morgon till kväll, så var de numera rödkindade och knubbiga. Det tycktes vara den stora lyckan att få leva i hennes närhet, som kom dem att blomstra. (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 134-135)

På grund av de svåra sinnesrörelserna på senaste tiden hade (Marius) avbrutit sitt arbete. Och en frikostig och ädelmodig man, som inte arbetar, är förlorad. Han befann sig på ett farligt sluttande plan, som slutar antingen i självmord eller i brott. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 429; år 1829?)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Jag vet också", sade Candide, "att vi måste odla vår trädgård." "Ni har rätt", sade Pangloss, "ty då människan blev satt i Edens lustgård sattes hon där ... på det att hon skulle odla den; vilket visar att människan inte är skapad för att vara sysslolös." "Låt oss arbeta och inte resonera", sade Martin, "det är det enda medlet att göra livet drägligt." Hela det lilla sällskapet gick med på detta prisvärda förslag. Var och en av dem började efter bästa förmåga bruka sina anlag. ... Pangloss sade ibland till Candide: "Allt hänger samman i denna den bästa av alla tänkbara världar. Ty om ni inte för er kärlek till fröken Kunigunda hade blivit utjagad ur ett skönt slott medelst kraftiga sparkar i er bak, om ni inte hade råkat ut för inkvisitionen ... så skulle ni inte sitta här och äta syltad cederbark och pistascher." "Det är väl talat", svarade Candide, "men vi måste odla vår trädgård." (F. Voltaire "Candide" s 135-136)

George Whitefield, född 1714, död 1770. Engelsk väckelsepredikant, John Wesleys vän och medkämpe, verksam i England, på Irland och i Amerika. Han gav ut sina krafter hänsynslöst i arbetet, och när vänner uppmanade honom att spara sig, brukade han svara: ”Det är bättre att slitas ut än att rosta sönder.” Dagen före sin död sade han i sin bön till Gud före sin sista predikan: ”Jag är trött i, men inte på Ditt verk.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 94)

För en del av (Philipp Jacob Speners) efterföljare var det angeläget att kunna skilja på det som var viktigt och mindre viktigt. Att delta i världsliga nöjen hörde till det som en sann kristen mycket väl borde kunna avstå ifrån, eftersom tiden var knapp. Arbetet i Guds rike måste alltid ges företräde, och till detta arbete var alla kallade. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 5; Spener och de troendes gemenskap)

En sträng återhållsamhet och ett idogt arbete i den yttre kallelsen kännetecknar den calvinska fromheten. Man har kallat detta drag en ”inomvärldslig askes”, vilken på protestantiskt område skulle ha ersatt den medeltida munkaskesen. I calvinismen förenas emellertid den praktiska, pliktbetonade och världsöppna inställningen med en stark betoning av främlingskapet i världen och den hinsides tillvaron såsom människolivets slutmål och såsom det enda väsentliga. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 241-241)

Gud will icke hafwa lata och sysslolösa kostgängare och sömniga eller otåliga tjenare. Och isynnerhet träffar apostelen skickligt wåra lata junkrar, hwilka uppbära tionde, hafwa goda dagar och mena, att de icke böra arbeta, emedan de bära plättar och långa rockar och tjuta i kyrkan. Hwar och en bör arbeta och förtjena sitt bröd, såsom (Paulus) ock lärer i 2 Thess. 3:12. Ty med arbete, säger han här, tjenar man Gud; och icke det allenast, utan man bewisar ock dermed, att man tjenar Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 205 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

Apostelen säger: den som stulit hafwer, han stjäle icke mer, utan hellre arbete med sina händer det godt är, på det han något skall hafwa att dela med den, som nödtorftig är. Dermed lärer han oss, hwad som är bättringens rätta frukt, nemligen att man måste aflåta och upphöra eller aldrig mer göra det ondt är, utan i stället göra det godt är. Så angriper och straffar han ock dermed den allmänna lusten i werlden, som är full af idel stöld och rofferi inom alla stånd, och säger, att inför Gud alla de kallas och äro tjuwar, som gå fåfänga och icke förrätta sitt arbete, hwarmed de kunde tjena och dela med sig åt nästan. Ty detta är den rätta uttydningen af det budet: Du skall icke stjäla, det är, du skall försörja dig med ditt eget arbete, på det du må hafwanågot eget och äfwen kunna gifwa åt den torftige. Detta är din skyldighet, och om du icke det gör, så lär ock Gud icke hålla dig för någon christen, utan dömma dig som en tjuf och röfware; först derföre, att du går fåfäng och icke sjelf arbetar, hwaraf du kunde föda dig, utan har tagit andras swett och blod dertill; för det andra, att du förhåller och fråntager din nästa det, som du är skyldig att gifwa honom. Men hwar finner man sådant folk, som håller detta budet, och hwar skall man söka dem, om icke der, hwarest inga menniskor bo? Nu måste dock de christna wara sådana menniskor. Må derföre hwar och en för sin del se till, att han icke bedrager sig sjelf. Ty Gud låter sig hwarken bedragas eller gäckas, Gal. 6:7. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 476 i kommentar till Ef 4:22-28)

Vad kan vara mindre tilltalande än ... en människa som inte har något att göra? Vad är mer bedrövligt och eländigt? Är det inte värre än alla världens bojor, att alltid stå och gapa och gäspa, så som man sitter på torget och tittar på de som går förbi? Ty själen, då dess natur är att alltid vara i rörelse, kan inte stå ut med att vara i vila. Gud har gjort den till en handlingens skapelse, att arbeta är själva dess natur, att vara sysslolös är emot dess natur. ... Ingenting är skadligare än att ha gott om tid och att inte ha något att göra. Därför har Gud lagt på oss nödvändigheten av att arbeta, ty sysslolöshet skadar allting. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:222-223)

I ett stort romerskt hus hade man vanligen slafvar af två olika kategorier:hemfödde och köpte. . . . De förnäma familjerna i Rom hade (under kejsardömet) husslafvar i tusental, hvilka icke hade andra förrättningar att sköta än dem som hörde till det dagliga lifvet inom hemmets väggar. De aristokratiska och rika husen betraktade det som en oundgänglig lyx att för hvarje särskildt göromål, som inom ett hus kan förefalla, hafva särskilda tjänare, och för att skaffa sysselsättning åt så många händer som möjligt, hade de fördenskull infört en arbetsfördelning af det mest minutiösa slag. Emellertid har icke Rom varit ensamt om sådana företeelser. De träffas, om än i mindre skala öfverallt, där arbetskraften är överflödande och nästan värdelös. . . . För att då endast nämna, hvilka slafvar måste hålla sig i beredskap, när deras herre skulle gå ut, så må här nämnas fackelbärare, lyktbärare, ytterklädernas påtagare, sandalernas eller de andra skoplaggens påtagare, bärstolsslafvarne, öfverbärstolsslafven och de sin herre på gatan följande lakejerna. . . . Till bruket hörde, (att) om de (förnäme romarne) för tillfället icke begagnade bärstol, utan sina egna ben, att en slaf skulle gå framför dem, för att underrätta den i djupa statstankar försänkte herrn, om det fans en ojämnhet i vägen eller om denna bar uppåt eller nedåt. Ovanligt var icke heller, att en åtföljande slaf hade i uppdrag att besvara de hälsningar, hvarmed mötande personer visade husbonden sin uppmärksamhet, detta naturligtvis dock endast, om de hälsande voro af lägre rang. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 232-235)

Man anklagade ej heller (sönerna af Palestina) för att sky kroppsansträngande arbete, ty när helst en judisk man lyckades förvärfva en egen tufva, odlade han den i sitt anletes svett; äfven de förnämligare och förmögnare judiska familjernas söner fingo lära sig något handtverk, ty, hette det bland dem, "den som icke lär sin son ett hederligt yrke, han lär honom röfvare-yrket", och det fanns i alla romerska städer flitige och duglige handtverkare af judisk börd. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 78; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Arbetet hade sin värdighet (i Israel). När en rabbin skulle kommentera Femte Moseboks ord ”Så må du välja livet” gjorde han det med dessa beundransvärda ord: ”Den Högste har därmed velat säga: välj att arbeta!” Exemplet var högt. Patriarkerna, profeterna och Israels första kungar hade ju alla arbetat. Och rabbinerna intygade att Adam själv redan i paradiset arbetade för sin glädjes skull i en underbar trädgård. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 116)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1995

Siste arbetaren på Norrahammars Bruk Roland Oliv slutar och går hem efter en anställning han haft i 43 år. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 151; 1998-06-26)

Visst är de beundransvärda, dessa fantastiska Skillingarydsbor, som i dessa kärva tider kunnat bygga egen ishall med plats för flera tusen personer. . . . Åtskilliga svettiga arbetstimmar, ofta till långt fram på natten, har utförts helt gratis av hantverkare inom olika yrkesgrupper. Sällan har väl en sådan arbetsintensitet skådats som vid uppförandet av Skillingaryds ishall. En verklig eloge för sitt idoga arbete skall Stiftelsen Movalla ha för den fina planering och det outtröttliga arbete ledamöterna utfört. . . . Det är bara att lyckönska alla envisa, energiska och eniga Skillingarydsbor till en insats långt utöver det vanliga. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 100-101)

Hårt arbete! Småländskt entreprenörskap! Lojal arbetskraft! Ja, det är några av faktorerna bakom framgångarna för Stilex. Företaget som 1986 flyttade sin tillverkning av stativ för TV-apparater från Skillingaryd i Småland till Ystrad Mynach i Wales. . . . Det visade sig att arbetskraften var av det rätta virket, d. v. s. lojal och arbetsvillig. Här klagar ingen om man måste jobba några timmar extra. Här gör man det jobb som behöver göras, oavsett om det tar åtta eller tolv timmar, säger Bengt Åke Nilsson. Det är heller ingen nackdel att lönerna i Wales är betydligt lägre än i Sverige. . . . I dag (år 1997) är Stilexo UK ett välmående företag med stora kunder som Sony, Hitachi, Panasonic och Grundig. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 88-89)

De cirka 10 år som gått sedan vi övertog rörelsen (Smålands Bandfabrik, nuvarande år 1996 Smålands Band AB) har varit mycket positiva, och företaget utvecklas och går bra. Arbete sena kvällar och många helger har hört till då orderingången varit god och nya tillverkningsartiklar dykt upp. (Lars Berg "Släktband räddade bandfabrik - Nu utvidgar Smålands Band AB" s 13)

En glädjens och tacksamhetens fest (på Grönelund i Skillingaryd år 1949) för cirka 300 personer. . . . Tipspromenad och midsommarlekar stod på programmet, och ingen hade någon tanke på artister eller fortsatta fester. . . . Folk som vill lägga ner hundratals av svettigt oavlönat arbete år efter år, och nästan alltid fira midsommarafton på Grönelund. Kan man räkna med att dagens frisksportungdomar har samma intresse av att föra Grönelundsfestens traditioner vidare som pionjärerna från 1940- och 1950-talet? Endast framtiden har svaret. . . . Det skall finnas kaffe med hembakat bröd för ett par tusen personer, och festligt dukade bord både ute och inne. Festanordningarna skall vara många och omväxlande, och vinsterna i tombolorna skall vara rikligt tilltagna och av kvalité. Då allt kaffebröd bakas och skänks av intresserade, och tombolavinsterna i stort är skänkta av företag och enskilda, så blir förstås festnettot i regel mycket bra. När så ett 30-tal knogar varje kväll i midsommarveckan för att bygga upp allt inför festen, och cirka 150 funktionärer ställer upp under festligheterna, så har hittills (år 1996) allt gått väl i lås. . . . I midsommarfestkommittén har festkassören Rolf Lemke verkat sedan 1964, och övriga senare år Anna-Lena Bengtsson, Birgit Karlsson, Erland Claesson, Vincent Söderqvist, Ingemar Elgemark och Ulla-Maja Persson med flera. Tack för många tusen arbetstimmar! Undertecknad har haft glädjen att vara med på alla midsommarfester på Grönelund sedan 1949, men aldrig upplevt en sådan publikinvasion som i år. Tack Stefan och Krister! Tack Hiram Joseph! Tack Rolf von Otter! Tack Frälsningsarméns Hornmusikkår! Tack Nina och Fredrica! Tack lekledare Herbert Storck och dragspelare Helge "Lövet" Löfkvist med flera. Och STORT TACK alla övriga som på olika sätt år efter år medverkar till lyckade Grönelundsfester. (Rune Storck "Tackfest 1949 för 300 personer har blivit folkfest för 5-6000" s 32-33)

I september (1996) drog man in arbetsförmedlingen i Norrahammar, men nu tycks man ha insett att det behövs någon arbetsförmedlare i Norrahammar i alla fall. På onsdagseftermiddagen finns en arbetsförmedlare på Folkets Hus. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 154)


ca 1995 - ca 1975

(21/12 1993) Ännu ett inbrott på (Norrahammars) bruk. Antagligen är det samma personer som tidigare som tagit sig in fönstervägen. Synd att behöva avsluta tre års krönika med en sådan rubrik! (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 134)

(28/7 1993) Vid arbetsförmedlingen i Norrahammar finns 1.382 personer antecknade som arbetslösa, men det finns bara 98 lediga arbeten. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 133)

(2/10 1992) Arbetsförmedlingen i Norrahammar blir 12 år: 530 personer är anmälda som arbetslösa, 37 av dem är kvinnor - inget att fira precis! (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 130)

(29/1 1992) Dörrarna till Parca slår igen. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 127)

(11/12 1991) Sista smältan på Bruket och sista gjutningen på Parca. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 126)

(18/6 1991) Slutet närmar sig för Parca; de 150 som är kvar är alla uppsagda och får gå, samtidigt inlämnades konkursansökan. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 124)

(22/1 1991) Parca skär bort 80 arbetstillfällen. CTC Parca Norrahammar, som ingår i Trelleborgsägda Enertech räknar att minskningen klaras genom naturlig avgång. Efteråt blir bara svetsning av kärl och emaljeringen kvar. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 123)

Många vindar hann att blåsa innan det definitiva slutet kom (för Norrahammars Bruks gjuteri). 1984-85 blev gjuteriet eget bolag under Parca Norrahammar AB ingående i Enertechkoncernen. Sedan Trelleborg övertagit Enertechgruppen såldes gjuteriet och därmed var karusellen igång. Namnbyten och skiftnde ägare blev på slutet ett återkommande inslag. 1991 begärdes företaget i konkurs och vid årsskiftet 1991-92 upphörde den 115 år långa gjuteriepoken vid Norrahammars Bruk. (Gerhard Johansson "Ett stycke brukshistoria" s 79)

(År 1990) invigdes torgskulpturerna som utförts av konstnären Gunnar Svensson i Bissefäll. . . . De åtta skulpturgrupperna (på torget i Skillingaryd) minner om Skillingaryd i svunnen tid. . . . Gunnar Svensson tackade för det fina gensvar han fått för sitt arbete och hoppades att skulpturerna skall bli till glädje och minna om hur våra förfäder hade det. Hur de arbetade och kämpade. . . . "Jag hoppas", säger Gunnar Svensson, "att dessa gestalter från gången tid skall ge nutidens människor en påminnelse om den strävsamma tiden när vårt samhälle danades." (Sven Storck "Torgskulpturer invigda" s 52-53)

Småländsk företagsamhet - gnosjöanda, anderstorpsanda, västboanda, smålandsanda - borde exporteras till områden med arbetslöshet, undersysselsättning. ... Och varför inte också dela med oss av gnosjöandan till Kina eller Afrika? ... Med en portion reformert väckelseanda i botten kan man också utveckla en normativ arbetsmoral, göra arbetet till en plikt och företagsamheten till ett extra imperativ som ger god belöning både i himmelen och på jorden. Det går bra att kalla det framgångsteologi. Men för den som vill ligga i gräset och titta på molnen finns det ingen plats i de företagsammas landskap. Där gäller entreprenörskapets första lag: prestera, producera! Därför är det lite synd om alla människor som är lata eller lättsinniga och bor i Småland. (Josef Rydén "Företagsen, företag, ta sig för" s 75-76)

1-majdemonstrationen hade i år (år 1982) samlat ett rekordstort deltagarantal i Norrahammar. Där fanns paroller för freden och mot arbetslöshet och (för?) slopande av karensdagarna. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 114)


ca 1975 - ca 1950

Så har två år gått (som frivillig ungdomsarbetare inom Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund) och jag har fått nåd att under denna tid tjäna min samtid. Gud kallar ju inte till tjänst bara för ett år utan Honom får vi tjäna så länge dagen varar, natten kommer då ingen kan verka. ... Huvudsaken är att Du är där Gud vill ha just dig. (Ulla Magnusson "En 'ettåring' berättar" s 22; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Disponenten som skickligen framställde plast verkade utan ro och rast och hans levnad var uppfylld av iver och knog och rätt som det var fick han hjärtslag och dog. Nu säger du säkert att han var en tok som borde ha avkastat arbetets ok och njutit sin lycka i tid. Men lyckan, den hejdar man inte så lätt. Vet du, jag börjar tro att han handlade rätt. Han var idel intresse och id. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 148; Disponenten)

Ur (Tabergs Missionsförsamlings Ungdoms) årsberättelse för 1966: "Vi tänker på den utomordentligt fina scoutstugan som vi hade glädjen att få inviga en dag i maj, och på den oerhörda arbetsinsats som nedlades för att förverkliga drömmen om en egen scoutstuga. En fråga kommer osökt: När kommer en liknande arbetsinsats att utföras i våra led?" (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 112)

Tidigare fick en pensionär klara sig bäst han kunde. Hade han inga medel själv eller barn och släktingar, vilka försörjde honom, hänvisades han till ålderdomshemmet. Att känna sig beroende av andra blev ofta en tung börda, som fördystrade ålderdomen. Ibland önskade man att den gamle snart skulle dö, så att man slapp den bördan. - Nu är allt annorlunda. Vi lever i ett lyckligt land, där man gör allt för att hjälpa de gamla. Måste någon leva sitt återstående liv på ett hem för gamla, så har dessa hem genomgått en sådan radikal förändring, att man icke kan känna igen dem. Hur reagerar man vid ingåendet i pensionsåldern. För en del är dagen efterlängtad. Arbetet har de sista åren varit tungt och krävande. Kropps- och själskrafter har icke räckt till för att kunna hinna med i en uppskruvad arbetstakt. ... För andra människor är dagen ovälkommen. ... Arbetsuppgiften är alltfort stimulerande och levande. (Arvid Almquist "Pensionär berättar" s 67-68; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Under 40 år var Knut Per-Jönsson i Munksjö AB:s tjänst - därav från 1941 till sin pensionering 1960 som överingenjör och teknisk ledare. . . . Resorna var ingalunda avslutade för Knut Per-Jönsson i och med hans pensionering - snarare ökade de. Hans eminenta kunskaper och organisationsförmåga togs i högsta grad i anspråk inom pappers- och cellulosaindustrin i de mest skilda länder. "I Italien arbetade jag för Vita Mayer", berättade Knut Per-Jönsson, som sedan gjorde stora insatser i uppbyggandet av industri i Pakistan. "Pakistanierna var duktiga i att arbeta, fysiskt kraftiga och mycket lojala", erinrade han sig vidare. Saha Pur med pappersbruket Star Paper Mill - 20 mil norr om New Delhi och 10 mil söder om Himalaya - var ännu en plats, där munksjöveteranens kunnande togs i anspråk. Hinduerna ansåg Knut Per-Jönsson däremot vara sämre industriarbetare - något som troligen hade sin orsak i det beklämmande kastväsendet. (Agne Ydrefelt "Knut Per-Jönsson på Munksjö - internationell överingenjör" s 71-73)

Hon arbetar som en hel karl, Sara Gunnesson i Nåthult, Tofteryd, Skillingaryd. Inget är henne främmande, antingen det sedan gäller att gå den långa vägen och hämta vatten eller att köra in höet, göra rent hos kon eller grisen eller cykla iväg till Skillingaryd för att handla. Sara Gunnesson trivs med sitt arbete. . . . Arbetsdagen är lång och hård. . . . Hon är sig själv och är aldrig rädd för att ta ett tag då det verkligen behövs. Visserligen skiljer hon sig litet från mängden, men varför ska alla göra "som Svenssons gör"? (Sven Storck "Skillingarydsdam med humor trivs med hårt arbete i naturen" s 76; 1960-talet)

Vid ett stort möte i Göteborgs cirkus talade kommendör Karl Larsson (Frälsningsarmén). Efter sitt föredrag lämnade han plattformen för att personligen tala med dem som satt på bänkarna. Kommendören gick från den ene till den andre med frågan: "Är ni frälst?" En ung man svarade "ja". Då sade kommendör Larsson på sitt sätt: "Men varför i all världen sitter ni här? Ut och arbeta!" Vi får inte slå oss till ro med att vi själva mottagit kallelsen till Guds rike och fått frid med Gud. Vi måste hjälpa våra medmänniskor inse, huru nödvändigt det är att motta kallelsen, medan det heter: "ännu rum." (Gunnar Fjellestad "Kallelsen till Guds rike"; kommentar till Luk 14:16-24; Jönköpings-Posten den 13 juni 1958)

Natten kommer! Måtte därför reformationens mäktiga offensivanda få gripa och behärska oss kristna, ej bara "Nyckelpersonerna" - ledarna, utan menige man i ledet, så att vi "verkar med allvar och flit, så länge oss dagen förunnas". (Gunnar Peterson "Reformationsdagens budskap"; Jönköpings-Posten 1954-05-15; Peterson kom sedermera att ta namnet Fjellestad, jfr citat ovan)

Det synes vara en riktig syn på tingen att Kristus snart skall komma, men ingenstädes i den Heliga Skrift har vi fått löftet att avsluta vårt arbete innan han kommer. Fast mer manas vi att verka så mycket mer intensivt, emedan natten kommer då ingen kan verka. (Enock H. Skooglund "Heligt arv - stort ansvar" s 12; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)


ca 1950 - ca 1935

Norrahammars arbetarkommuns traditionella jul- och familjefest, som hölls i torsdags, hade samlat så många som stora salen och läktare kunde rymma. Kommunordföranden Axel E. Svensson hälsade välkommen. Folkskollärare Verner Malmsten berättade i kåserande form en del historier från ungdomstiden, vilka mottogs med starkt bifall. Norrahammars Unga Örnar bjöd så på ett både välkomponerat och bra framfört underhållningsprogram. Efter kaffepausen, under vilken dansen och leken kring granen träddes, visades ett par roliga kortfilmer och så utdelades gottepåsar till de yngsta deltagarna. God musik utfördes av Elmgrens trio från Jönköping. (Smålands Folkblad 1949-01-03 "Arbetarekommunens traditionella jul- och familjefest"; BG Ask-kommentar: Sannolikt hölls festen i Folkets hus)

Metallarbetarestrejken, sm pågick över hela landet mellan den 5/2 och den 8/7 (1945), drabbade omkring 200 arbetare i Taberg och 1,100 i Norrahammar. Konflikten blev betydligt långvarigare än beräknat, och därför måste många strejkande söka sig utkomst på annat sätt. En del togo plats inom andra branscher, andra blevo tillfälliga skogshuggare eller lantarbetare. Många utförde arbeten i sina hem och trädgårdar. Nya småvägar i samhällena byggdes, och gator reparerades. Härvidlag togo enskilda initiativ, som förtjänar beröm. Endast i undantagsfall såg man strejkande slå dank. Flera studiebesök ordnades av Norrahammars arbetare på olika håll, t. ex. vid industrier, museer m. m. ("Tabergs Bergslag V" s 132)

(Norrahammars) Bruk var som ett stort och grymt gråområde, avsett för straff och botgöring. Över bruksporten kunde man läsa den stiligt gjutna devisen om arbetet som människans väg till frigörelse: ARBEIT MACHT FREI. ... Utan avbrott vräktes röken ur skorstenarna, ihållande och dag ut och in, som för att dölja livet, människorna och kyrkans ärende i tiden. Kravet att infinna sig i produktionen var oavvisligt, den som slarvade med tiden undgick inte sitt straff. ... Tiden människa! Du kommer för sent! Det gäller att komma i tid! Den som missar tiden visar bristande respekt. Om du kom en minut eller en timme för sent bryr jag mig inte om. Rätt skall vara rätt! Var glad om du slipper gaskamrarna. (Anders Bylander "Ljusets barn" s 37-39; 1940-talet?)

Folket i Jönköpings län har namn om sig att vara arbetsamt, förnöjsamt och sparsamt, ja till och med gnidigt och snålt. Det är gärna sedda egenskaper (år 1943) i dessa sparpropagandans tider, men för Smålands del ha de nog alltid stått högt i kurs och också satt spår efter sig i en stabil och förtroendeingivande ekonomisk standard. Man rusar inte blint åstad utan reder sig hellre under jämförelsevis små och säkra förhållanden än man ger sig in på stora och äventyrliga affärer. (O. Ekblom "Jönköpings län" s 9; tal i radio hållet av landshövingen i Jönköpings län den 14 febr. 1943)

Avdelning 48 i Norrahammar av Svenska mettindustriarbetareförbundet hade mot slutet av år (1942) nära 1,000 medlemmar. Denna stora fackförening bildades den 13 december 1896 och inregistrerade vid starten 21 medlemmar. Storstrejkåret hade siffran stigit till 120. År 1926 var man uppe i 653 och tio år senare i 520. Vid mitten av 1941 hade man 900 medlemmar, och nu väntar man snart få intaga den 1,000:de yrkesbrodern. Fyra studiecirklar syssla med fackliga- och allmänbildande ämnen. ("Tabergs Bergslag V" s 124-125)

Fabrikörerna sitta i Gnosjö, i Sävsjö och Tenhult de bo, och om nödår och arbetsbrist komma så slå de sig icke till ro. Då vandra de ut i sin vedbo och ställa sig framför sitt städ och uppfinna plötsligt en nyhet att uppfriska marknaden med. Ej gå de till vardags i krage och driva sin arbetskraft på, ack nej, i sin blygsamma verkstad vid arbetet själva de stå. Där snickra de trissor och pinnar, där kröka de plåtar och tråd och tacka om söndagen Herren som gjort dem förmögna av nåd. På det prydliga lilla kontoret om kvällen med ovan hand signera de svaren på spörjande brev som komma från främmande land, och de räkna så nätt på produkternas pris och bestämma sin lilla profit som är frukten av teknisk idérikedom och intresse och ohämmad flit. Och väl är det sant som i Skriften står att all jordisk vinning är tom, men en god fabrikör som vid Jönköping bor, han avvaktar lugnt sin dom, ty han håller med arbete hela sitt hus och sin släkt och sitt grannskap jämväl och om söndagen giver han Herranom sitt och beflitar sig starkt om sin själ. (Alf Henrikson "Vers" s 79-80; Fabrikörerna i Småland; dikt skriven den 21 augusti 1942)

För ett 40-tal år sedan gjordes den sista blåsningen vid en masugn inom (Tabergs) bergslag, de sista hyttorna raserades under (första) världskrigsårens råvarubrist och hektiska jakt efter järnskrot, och endast några raserade murar och masugnspipor och halvt övervuxna slaggbackar minna nu (år 1940) om de forna brukens härlighet. I folkminnet leva emellertid traditionerna obrutna om än delvis i ett romantiskt skimmer. Bergslagens historia har emellertid föga eller intet med romantik att skaffa, det är i stället en historia om missräknade förhoppningar, ekonomiska uppoffringar och hårt och slitsamt arbete, där alla svårigheter dock genomlidits och bekämpats av seg och beslutsam småländsk ihärdighet. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 39-40)

Aposteln Paulus var stadd i rastlös verksamhet. ”Jag står i skuld till alla människor”, bekänner han. Och det var denna skuldkänsla, som icke gav honom någon ro. Inga svårigheter, inga lidanden, inga ogynnsamma omständigheter fingo hindra honom att odla och beså de gränslöst stora fält, som ständigt vidgade sig för hans blick. Men Gud gav kraften åt arbetaren, säd åt såningsmannen och växt åt det som blev sått. I vår tid ljuder maningen som aldrig tillförne: ”Verka, ty natten kommer!” Ingen föregående generation har haft så rika möjligheter att verka för Herren som den nuvarande. Våra fäder ha röjt och plöjt. De ha pekat ut arbetsfälten och byggt upp organisationerna. Vi ha fått vandra i beredda gärningar och mottaga ett rikt arv från dem som gått före oss. Men vi äro icke kallade att föra en lättings liv. Aldrig har kallelsen att verka för Herren ljudit allvarligare än nu. Vi leva i en ödesdiger tid. Aftonhimmeln flammar blodröd, och mörka ovädersmoln stiga upp vid horisonten. Med bävan lyssnar man till bruset från ett annalkande oväder. Ofärdens fåglar flyga lågt och hastigt. Mörka och kalla skuggor falla över vår värld. Likt tonerna från en aftonklocka ljuder maningen: ”Verka, ty natten kommer!” Det gäller att bedja, som om allenast våra böner kunde öppna himmelen. Det gäller att offra, som om det vore för sista gången vi hade att frambära offret på Herrens altare. Det gäller att arbeta, som om vi skulle bärga skörden, innan ovädret bryter löst. Men under allt vårt arbete för Herren måste vi hålla fast vid den sanningen, att all framgång beror allenast på Hans välsignelse. ... (Men Marta) stod i fara att under arbetet och jäktet glömma en viktig sida av troslivet, nämligen vilan och stillheten vid Jesu fötter. Det är bara ett som är nödvändigt – och det är att i stillhet inför Herren lyssna till vad Han har att säga och lyda allt, vad Han befaller. ... Kristendom är icke först och främst något, som vi göra för Gud, utan något som Han redan gjort för oss. ... Du bär icke ansvar för världens öde. Du kan icke hindra stormen, som brusar fram över den stora folkvärlden. Du kan icke gestalta framtiden, men du kan rädda din själ såsom ett byte. ... Vid (Jesus) fötter skall du finna frälsningens goda del, och den kan ingen taga ifrån dig. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 200-203; obs! boken skriven 1939)

Nog ha vi många gånger hört, att "Lorentz Karlsson på Rödjena" bor högt och lär ha den finaste utsikten i Byarums socken. Och nog ha vi också hört, att han "där uppe bland bergen" skapat sig ett riktigt litet mösterställe. ... Lorentz Karlsson är en typisk smålänning. Liten, livlig och seg är han. Arbetet med hacka och spade synes endast ha bekommit honom väl. Ty rak och rask är han trots att han snart nog (1939) skall fylla de åttio. ... Vid 12 års ålder kom han ut att tjäna till en bonde i Ödestugu socken. ... Det huvudsakliga arbetet bestod i att köra virke till Tenhult med oxar. Ett mödosamt arbete, säger Karlsson. Många gånger fick han köra om nätterna. ... Nog finner man, att hans liv varit fyllt av arbete från tidiga levnadsår. I 27 år var Lorentz Karlsson kusk hos numera framlidne brukspatron Krukenberg i Eckersholm. Där var han en avhållen arbetare i dessa år och fick också mottaga patriotiska sällskapets medalj för lång och trogen tjänst. ... Det är en mansgärning att bryta bygd och odla jord. Ett hårt arbete är det. ... Det finns arbetsmänniskor, det förstår man, då man står inför Lorentz Karlsson och hans hustru. ... Till sådana människor ha vi anledning att se upp. Deras arbete, kamp och tålamod äro goda föredömen. (Valfrid Palm "Smålänningar" s 44-46)

Västboiterna ... se så trygga och självsäkra ut samt tala med glädje om sitt arbete, som välsignat och välsignar deras liv. ... Vad är det t.ex. annat än arbete, som bevarat hantverket under mörka perioder? Arbetsglädjen skänkte tillförsikt och gav slutligen välsignelse. (Erik Blom "Västboitandan"; Jönköpings-Posten 1938-03-21)

Ett av de svåraste problemen vid en ev. nedläggning av (Gripenbergs)banan var att placera den personal, som då skulle bliva utan levebröd, och de vid järnvägen anställde, som riskerade att mista sina anställningar, gingo med på ytterligt långt gående lönereduceringar och understödde livligt en rekonstruktion av företaget. Vid ett möte, hållet inför landshövdingen den 2 mars 1935 . . . blev resultatet till sist, att järnvägen nedlades. Härtill är att anmärka, att landskommunerna, sedan järnvägen nedlagts, fått kompensation i form av nyanlagda vägar och utökad busstrafik. De nya vägarna följa till stor del den gamla järnvägens sträckning och äro anlagda på den gamla banvallen. För godstrafiken till Huskvarna har det ordnats så, att Statens Järnvägar på Husqvarna Vapenfabriks A.-B.:s bekostnad anlagt ett stickspår från Jönköping C. och persontrafiken mellan de båda städerna har omhändertagits av det numera helt och hållet kommunalt ägda bussbolaget. Personalen vid den nedlagda järnvägen har dels beretts sysselsättning vid Husqvarna Vapenfabrik dels placerats vid bussbolaget och dels övertagits av Statens Järnvägar. (Anders Lindahl "Gripenbergsbanan - Ett stycke småländsk järnvägshistoria" s 74-75)


ca 1935 - ca 1920

Många flickor (i Vaggeryd) föredrog att söka plats i Jönköping. Stans "Gräddhylla" var på den tiden (under 1930-talet) Bäckalyckeområdet nedanför Stadsparken, ju närmare Stadsparksberget villorna låg, desto finare var det. Här arbetade många Vaggerydsflickor som ensamjungfrur, en benämning som fortfarande var vanligare än hembiträde. Hur pass arbetskrävande en sådan plats var kunde ju variera, men de flesta fick nog göra skäl för sin knappa lön. ... I villorna brukade det finnas en jungfrukammare, ett litet krypin som nätt och jämnt rymde en säng, en liten byrå, ett bord och ett par stolar. Det var att stiga upp i ottan, särskilt om familjen hade barn som skulle göras i ordning och skickas till skolan. Sedan skulle "herrskapet" ha frukost, kanske först kaffe på sängen till och med, det skulle bäddas, städas, lagas lunch, göras inköp o.s.v. Dagen gick i ett fläng, och på kvällarna kunde det hända att familjen hade gäster, så att klockan kunde bli både 10 och 11 innan jungfrun fick stupa i säng. En eftermiddag i veckan, vanligen onsdagen, brukade vara ledig, och en lördag-söndag i månaden. Men då kunde det hända, om familjen hörde till de mera svårartade, att helgens disk stod odiskad i köket och det fick bli nattarbete, för att få allt i ordning. (Anna-Lisa Hermansson "Att vara ung i 30-talets Vaggeryd" s 16)

Vid (Mullsjö Missionsförsamlings) augustikonferens (1932) togo vi upp ett offer för yttre missionen. På efterföljande församlingsmöte frågade Paul Isaksson, vart offret skulle gå, varvid han upplystes om att det skulle sändas till missionär Burell, till våra infödda evangelister där. ”Syster Anna Ekström frågade, vad dessa Evangelister heter, som vi har sänt offer till. Pastor Johansson sade, att (han) inte känner det, men (att) platsen där de arbetar heter ’Magdouna’. Pastor Johansson sade, att vi skall bedja till Gud för missionen samt verka medan dagen varar. Natten kommer, då ingen kan verka.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 343)

Den 12 mars 1932 hittades (finansmannen Ivar) Kreuger skjuten i Paris, allt tydde på självmord. . . . Det var en dyster vår i Jönköping Kreuger-kraschens år. Ovissheten om hur det skulle gå med stadens största arbetsplats var påfrestande. I maj 1932 infördes fyra dagars arbetsvecka på fabrikerna i Jönköpingmot normalt sex. Var det första steget till en nedläggning, frågade sig många. Tändsticksstaden Jönköping var skakad av händelserna, tändsticksindustrin permitterade men överlevde krisen. (Magnus Widell "Idrottsplatser i Jönköping" s 12)

Arbetstiderna i bageriet (vid Kapellgatan 3 i Jönköping) var ju flytande både för mor och hennes anställda. Midsommarveckan var semesterveckan, då hölls bageriet stängt upp till 14 dagar ibland. Jag minns när facket började agera i mitten av tjugotalet. Ett par manliga bageriarbetare låg på flickorna jämt och ständigt att de skulle gå in i facket. Efter ett tag gick ett par flickor in 1927 och mor skulle skriva på. Hon vägrade i det längsta. De skulle inte ha mat längre och de skulle ha fasta arbetstider och mer betalt. Mor såg nästan hela bageriet gå åt skogen. Så bageriet sattes i blockad. Facket stod utanför och delade ut lappar som också klistrades upp. Men det kom folk och köpte i alla fall. När mors bagerskor inte arbetade under blockaden fick vi hämta bröd hos Annie Johanssons (Hembageri vid Klostergatan 29 som ägdes av tva systrar till min mor). Jag minns, att jag var med och bar bröd i kolfat från Klostergatan till Kapellgatan. Men i längden blev det ohållbart och Mor skrev på. Men då var det moster Annies tur att vara i blockad och så bar vi bröd från vårt. Det höll på några veckor. Men problemen som uppstått löstes i bästa samförstånd och sedan dess har förhållandet till personal och fack varit gott. (Berndt Strandberg "Skorpor och skarpskyttar - Om Hilma Strandbergs hembageri" s 44-45; Strandberg berättar för Elvy Nilbratt och Rune Bunnfors)

Bruksbefolkningen i Norrahammar har fått den allt annat än välkomna nyårsgåvan från bolaget, att ett 40-tal av brukets yngre arbetare tillsvidare permitterats. Disponenten har på förfrågan bekräftat uppgiften om permissionen, vilken angavs bero på nödtvång till reglering av lagret på grund av minskad åtgång av gjutgods, särskilt radiatorer. Disponenten hoppades emellertid att permissionen, som helt naturligt väckt beklämning bland de permitterades anhöriga, vilka nu få övertaga deras försörjning, icke skulle behöva bli alltför långvarig. (Smålands Folkblad 1926-01-02 "Anhöriga får övertaga yngre permitterades försörjning")

Robert Råhlin ... förvärvade torpet (Söderskog drygt 1 km öster om Bosaryd) som sitt eget i början av (19)20-talet ... och bodde där i stort 3 gånger om året - på våren i såningen, på sommaren i slåttern och på hösten i samband med höstplöjningen. ... Min bror Nisse och jag fick ofta nöjet att hjälpa Råhlin i slåttern att trampa i hölasset, räfsa m.m. ... Problemet var att det blev så långa arbetsdagar på Söderskog. Råhlins mått på arbetsdagen var - att vi slutar pojkar när solen har gått ner. Och ni förstår - solen gick ju aldrig ner på Söderskog. Det låg högt. Man kunde se Taberg därifrån och fuska med tidpunkten för solens nedgång gick ju inte - det var ju alltid vackert väder på den tiden. Rekordet slog jag en kväll, då jag hjälpte Råhlin att täcka boningshuset på Söderskog. Jag la ut stickorna på taket och Råhlin spikade fast dom. Strax efter kl. 23.00 mötte jag far. Han hade ... kommit hem sent till en orolig mor Hilda, som inte kunde förstå, att en 10-åring skulle vara ute så länge på kvällarna. (Bertil Bengtsson "Barndomsminnen" s 67-68)

Norrahammars gjutarefackförening beslutade vid sitt möte nyårsdagen att biträda kravet om Landsorganisationens ordf., Herman Lindqvists omedelbara avgång på grund av hans inblandning i affären "Arbetarebränsle" och fick styrelsen i uppdrag att med närmare motivering översända beslutet till Landssekretariatet. (Smålands Folkblad 1920-01-02 "Fackförening kräver ordförandes avgång")

Förtjänsten å tre timmars övertidsarbete, som arbetarna vid Norrahammars bruk utfört för de nödlidande, Kr. 1,133:99, har av bruksledningen översänts till Landssekretariatet. Enligt arbetarnas önskan fördelas dessa medel med 2/3 till Österrike och 1/3 till Ryssland. (Smålands Folkblad 1920-01-02 "Övertidsarbete till förmån för nödlidande i andra länder")


ca 1920 - ca 1910

(Komminister Karl Palmberg i Månsarp) ville ej höra talas om, att han började bli gammal. ... Han ville leva här så länge som möjligt. Ett redskap i Guds hand ville han leva här så länge som möjligt. Och han fick det in i ålderdomen med oförminskad hänförelse och kraft. Han slapp överleva sig själv i ett långsamt avtynande. Han fick arbeta, tills aftonen var inne. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 126)

Jönköpings läns arbetsförmedling. Huvudkontoret i Jönköping, Smedjegatan 38, 1 tr. Öppet kl. 9 - 4. Telefon: manl. avd. 1098, kvinnl. avd 1099. . . . Arbete och anställning av alla slag förmedlas avgiftsfritt. Endast anmälan å närmaste kontor behöves. (Smålands Folkblad 1918-01-02 "Avgiftsfri arbetsförmedling")

Arbetare i Norrahammar anslut Eder till Sv. Grov- och Fabriksarbetareförbundets avd. n:r 31. Blif ej utan orsak borta från mötena. (Smålands Folkblad 1916-01-03 "Arbetare ej utan orsak borta från fackföreningsmöten")

Ett stenkast längre upp (från Lurebo sett) låg Färdinand Grunditzs lilla låga boningshus. ... Fädi, skomakaren med läderförskinnet, höll dagen i ända till i sin skomakarverkstad, som låg ett stycke in på tomten. Det var en rejält tilltagen verkstad han hade, mäster. Väggar och tak var boaserade med pärlspontade bräder och därinne kändes doften av garvat sulläder och beckatråd. Var det på senhösten eller vintern såg man honom sitta där böjd över sitt arbete i skenet av det intensiva ljuset från en karbidlampa. Första världskriget pågick, och det var svårt att få tag på fotogen. Stod man utanför fönstret, kunde man se, hur Fädi arbetade på därinne. ... Han skar och formade sulor med skomakarkniven, stack med sylen i vaxet och lädret, slog i pliggar med hammaren med den långa tillbakaböjda penen och filade med läderraspen. Han tvinnade beckatråd mot knäet och nystade sedan upp den mellan vänster tumme och armbågen. Tog fram en gammal smidd sax och klippte av trådknippet. Så satte han ett svinborst i varje ända av beckatrådarna. ... Så vred Fädi på skruven till karbidlampan och strax föll en becksvart ridå ner över verkstaden. Dörren knarrade och mäster slutade sin långa arbetsdag för att söka sig in till Maria, som kanske bjöd på nybakad mototapannkaka och ölost, som var vanliga maträtter under krigets långa och tunga år. (Wåge Tolf "Det gamla Åbo i Götafors" s 33-34; Byarums Hembygdsförening Årsskrift 1975)

Första maj ingick här med strålande vackert väder. Redan tidigt på förmiddagen vajade den blågula duken för friska vårvindar. Något spår af första maj-firande syntes emellerid icke till förrän vid 5-tiden på eftermiddagen. Då samlades samtliga arbetare vid fabrikörerna C. Svenssons, A. Borgströms och A. Johanssons fabriker, omkring ett hundratal till antalet, och i ordnadt led marscherande upp till Grants hotell. Ett trefligt kaffebord var här dukat och omringades i hast af feststämda arbetsgifvare och arbetare. Under tiden presterades god pianomusik af studeranden Karl Grant. Till sist höll predikant Gust. Ling ett kort tal, erinrande om det goda förhållande som städse varit rådande mellan samtlige principater och arbetare vid de omhandlande fabrikerna i Vaggeryd samt frambar arbetarnas tack till arbetsgifvare, som bjudit på kaffe. (Jönköpings-Posten 1911-05-03 "Första maj i Vaggeryd")

Norrahammars föreläsningsförening har uppgjort följande program för verksamheten under vårterminen 1911: 11 jan. Försäkring mot följderna af arbetslöshet. Docent E. Sommarin, Lund. ... (Jönköpings-Posten 1911-01-12 "Föreläsning om arbetslöshetsförsäkring")

Svenska Arbetareförbundets afdelning i Norrahammar höll sitt årssammanträde i tisdags kväll. Det visade sig att afdelningen haft framgång och tillväxt i medlemsantal under året. Förbundets sekreterare hr Axel Ceder från Stockholm har besökt afdelningen under året och därvid gifvit medlemmarne värdefulla lärdomar angående betydelsen af arbetarnes sammanslutning på rent facklig grund, utan politiska eller revolutionära tendenser. (Jönköpings-Posten 1910-02-18 "Svenska Arbetareförbundet i Norrahammar")


ca 1910 - ca 1907

Till griftero vigdes den 27 dennes (= juni) stoftet efter änkan Anna Katarina Kjellman från Skjutebo af By(a)rums församling, hvilken den 19 dennes afled i en ålder af nära 89 år. ... Mor Kjellman ... var den första i norra delen af församlingen, som använde karda, spinnrock och strumpsticka för Herrens rikssak. Hon samlade nämligen omkring sig några yngre liktänkande kvinnor, och så bildades här den första arbetsföreningen. (Jönköpings-Posten 1909-06-28 "Mor Kjellmans i Skjutebo arbetsförening")

Vid sekelskiftet (bildades) de nymodiga Fackföreningarna och Socialistiska klubben, som bildades av arbetarna vid (Norrahammars) bruk. Nitiska agitatörer talade vid talrika möten om socialismens välsignelser och fördelar för det arbetande folket. De lovade att kapitalismen skulle nedkämpas och beskrev det lyckoland som skulle uppstå när enskilt ägande utplånats och staten ägde allt. En stat som enbart var god och rättvis och gav medborgarna allt vad de önskade (skulle uppstå), utan kapitalismens krav på slit och hårt arbete. Socialismens företrädare varnade också för religionen som beskrevs som ett opium för folket och hjälpte kapitalister och arbetsgivare att plåga och utsuga arbetarklassen. Socialismens budskap hördes ända till vår del av (Barnarps) socken, där det nog i allmänhet uppfattades som något ont som man skulle akta sig för. Flertalet av folket var bönder och hantverkare som satte en ära i att klara sig själva. Genom flit, arbete och sparsamhet hade de uppnått ett visst oberoende och ekonomisk trygghet. De förnekade socialisternas påstående att med religionens hjälp skaffat sig förmåner eller illa behandlat underlydande tjänstefolk och hantverksgesäller. En viss ryktesspridning skrämde också folket för socialister, (jag) kommer väl ihåg stämningen under storstrejken 1909. Ryktet gick att när arbetarna i Norrahammar och andra industrier strejkat så länge att de inte hade pengar att köpa livsmedel för, när svälten stod för dörren skule enligt ryktet arbetarna ge sig ut i bygden och stjäla böndernas djur och allt ätbart som fanns i källare och visthus. Visserligen var arbetarna kända som hederliga och rättskaffens, trots sin socialism, men man var inte säker på vad en nödsituation innebar. Hur som helst många skrämda bönder talade om att de om så behövdes med vapen i hand skulle försvara sin egendom. Lugnet återkom, när strejken så småningom slutade och inga plundringståg förekommit. Det goda förhållande och förtroende som tidigare rått mellan industrins folk och bönderna återkom och fortsatte som förut. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 130-131)

Arbetstiden vid Norrahammars bruk har fr.o.m. i lördags förkortats till 4 dagar i veckan för de fleste arbetarne, hvilket är rätt kännbart, särskildt för de som hafva stora familjer att försörja. Det är väl att hoppas det tiderna skall blifva bättre, så att arbetet kan återupptagas fullt igen. (Jönköpings-Posten 1909-02-23 "Förkortad arbetsvecka vid Norrahammar bruk")

Skogsplanteringsdag var anordnad för Månsarps och Tabergs folkskolor förra tisdagen. Med den svenska fanan i teten tågade barnen och deras lärare vid niotiden på morgonen i väg till Boeryd, där hemmansägaren Sven Jansson upplåtit jord för utförandet af planteringsöfningen. I skogen mötte länsskogvaktaren O. Alb. Troedsson, som sedan ledde dagens arbete. Lustigt var att se, huru de små gossarna med sina hackor och flickorna med frökopp, sida vid sida öfverforo det kalhuggna fältet under flitigt arbete och muntert glam. (Jönköpings-Posten 1908-05-30 "Flitigt arbete under muntert glam")

Föreläsning hölls i söndags kväll i Byarums missionshus af pastor Wetterholm från Jönköping öfver ämnet "Arbetets ära". Föreläsningen var utmärkt, samt hälsades den med starka bifallsyttringar af den talrikt församlade publiken. Föreläsningen var anordnad af Vaggeryd föreläsningsförening. (Jönköpings-Posten 1908-02-21)

Föreläsning hölls i Vaggeryd i torsdags af pastor G. Eklund från Norrköping öfver ämnet: "Arbetets ära och nöje". ... Han gisslade skarpt lättingarne, hvilka äro parasiter på samhällskroppen och äro till ingen nytta alls, endast till skada. Denna föreläsning som var mycket utmärkt belönades med kraftiga applåder. (Jönköpings-Posten 1907-09-30 "Arbetets ära och nöje")


ca 1907 - ca 1905

Konflikt af allvarligare art har under sista tiden tillspetsat sig mellan arbetarna och arbetsgifvarna vid aktiebolaget Norrahammars bruk i Norrahammar. Den har förorsakats däraf, att tidskrifvaren Gust. Larsson gjort sig i hög grad misshaglig i arbetarnas ögon, hvarför dessa fordra hans skiljande från sin befattning. Då emellertid bruksstyrelsen vägrat detta, ha arbetarne börjat taga i med krafttag. Så inlämnade de i förra veckan en skrifvelse, hvari de fordrade bestämdt besked om bruksstyrelsens ståndpunkt i frågan. För att vinna full klarhet i saken hade därför denna styrelse utlyst ett möte med samtliga sina arbetare i lördags afton. Brukspatron löjtnanten ... Spånberg som satt ordförande vid mötet, framhöll först å ena sidan, att bruket ej kan afskeda någon förman utan verkliga bevis på hans förmenta tjänstefel, och å andra sidan manade han till lugn och besinning, pekande på hvilka ödesdigra följder en arbetsnedläggelse kunde medföra för såväl bruket som arbetarne. Därefter gaf han tillfälle åt alla, som i något afseende blifvit förfördelade af hr Larsson att offentligt komma med anklagelser. Sådana anklagelser framkommo också i mängd och innehöllo bl.a., att hr Larsson, då han skrifvit upp arbetstiden, angifvit för kort sådan, att han prutat med arbetarne om deras timpänning förklarande att "vi" eller "jag" "inte kan betala mer för en sådan som du", att han bemött arbetarne med otidigheter. Att döma af hr Larssons såväl ord som handlingar kunde arbetarna icke undgå att se i honom något slags spion. Sedan hr Larsson fått tillfälle att likaledes offentligt förklara sig, beslutades, att arbetarna skulle tillsätta en kommitté att underhandla med bruksstyrelsen och att bruket skall gifva fullständigt svar före nästa onsdag middag. (Jönköpings-Posten 1906-08-20 "Arbetskonflikt vid Norrahammars bruk")

Afdelningen n:r 5 af Svenska arbetareförbundet hade familjefest i Norrahammars missionshus den 27 dennes (= december). ... Verkmästaren hr Alb. Nyrén från Ängsfors uppläste ett prosastycke, berörande arbetarefrågan. Slutligen deklamerade predikant C. Andersson i Norrahammar stycket "Socialism" af Boberg, höll ett religiöst fosterländskt föredrag och afslutade med bön. Under hela tiden underhöllos de närvarande med musik dels å orgel, dels å guitarr och zittra af Norrahammars missionsförening. Den talrikt besökta festen var i allo angenäm. (Jönköpings-Posten 1905-12-28 "Arbetarefest i Norrahammar")

Sv. arbetareförbundets afdelning i Norrahammar hade tills i går anordnadt möte i missionshuset, vid hvilket sekreteraren Josef Nilsson höll föredrag. En del socialdemokrater hade äfven infunnit sig vid mötet, men störde ej alls detta, utan uppträdde på ett för Norrahammarsarbetarne fullt värdigt sätt. Det vällyckade mötet afslöts med afsjungandet af sången: "Du gamla, du friska". (Jönköpings-Posten 1905-12-13 "Arbetaremöte i Norrahammar")

Norrahammars egnahemsförening har nu kommit så långt, att dess medlemmar kunna börja arbeta på sina tomter. I torsdags kväll börjades arbetet med gräfning och anläggning af gator. Då detta var en särskild bemärkelsedag för föreningen, hade en liten treflig fest anordnats efter arbetets slut, hvarvid föreningens ordförande J. Villson, höll ett kort tal, hvari han lyckönskade föreningen i dess sträfvande. Cirka 9 tunnland jord har afsöndrats för föreningens räkning, och har denna afsöndring uppdelats i 26 tomter, af hvilka 21 redan fått köpare. Priset per tomt är omkring 175 kr. (Jönköpings-Posten 1905-05-27 "Norrahammars egnahemsförening firar arbetets början efter arbetets slut")

Smålands socialdemokratiska partidistrikt bildades i april 1905 av elva arbetarekommuner med i runda tal 1300 medlemmar. Merparten av arbetarekommunerna kom från Jönköpings län: Jönköping, Huskvarna, Norrahammar, Forserum, Sandsjö, Tranås, Sommen, Nässjö och Eksjö. I Kronobergs län fanns bara en arbetarekommun, i Växjö, och i Kalmar län anslöt sig Västervik till distriktet. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 283)

En egnahemsförening bildades i Norrahammar i tisdags kväll. Den beslöt kalla sig "Norrahammars Egnahemsförening utan personlig ansvarighet". ... Hvarje medlem som önskar låna af föreningen till byggandet af ett eget hem, bör med egna medel först kunna lösa tomten, innan lån erhålles. Vid föreningens bildande ingingo 25 personer. ... Förfrågan om jord för föreningens räkning hade gjorts hos aflidne brukspatron V. Spånbergs sterbhus, som lofvat upplåta en areal af omkring 10 tunnland i backen strax söder om gjuteriet för ett pris af 400 kr pr tunnland. Skogen på nämnda område hade säljarne förbehållit sig, men skall köparne få fälla den själfva i mån af behof för att lättare kunna bryta upp stubbarna. Äfven på ett par andra ställen i samhället finnes jord, tillgänglig för föreningen. (Jönköpings-Posten 1905-04-13 "Norrahammars Egnahemsförening utan personlig ansvarighet")

En liflig byggnadsverksamhet är för närvarande rådande i Norrahammar. Så har bruket under sistl(idna) höst uppfört ett stort hus rymmande en mängd välordnade arbetarebostäder, och ett annat sådant är under byggnad. Största byggnadslusten tyckes dock arbetarne hafva, hvilka äro i fart med att uppföra närmare ett tjugutal nya hus. Skada blott, att tomterna, som arrenderas af bruket på 49 år, icke äro de byggandes egna, ty, om så vore, skulle dessa i ännu högre grad kunna njuta glädjen af att äga ett eget hem. Men då en på platsen nybildad egnahemsförening nu håller på att underhandla med aflidne brukspatron V. Spånbergs sterbhus om friköpande af jord till egnahemstomter, är att hoppas att bättre villkor för de arbetare, som vilja bygga, snart erbjuda sig. (Jönköpings-Posten 1905-04-01 "Egna hem på arrenderade tomter")

Vid Vaggeryds träförädlingsfabrik uppkom i lördags en lönetvist, i det att ett afdrag af 15 procent för samtliga snickare och 5 procent för maskin- och utarbetare å nuvarande löner vidtogs, hvarpå arbetarne icke kunde ingå utan fordrade att få behålla de gamla arbetspriserna, men som detta inte kunde beviljas, nedlades allt arbete vid fabriken från och med lördags middag, och skall nu under tiden öfverenskommelse söka träffas. Senare meddelas, att arbetet i dag (måndag) åter upptagits och att de förutvarande arbetspriserna fortfarande skola betalas. (Jönköpings-Posten 1905-03-06 "Arbetsnedläggelse som svar på sänkt arbetslön")

Ett diskussionsmöte var anordnadt i torsdags kväll i Norrahmmar för utrönandet af intresset bland arbetarne för byggande af egna hem. Att döma af det talrikt besökta mötet och den lifliga diskussionen hysa äfven arbetarne på denna plats ett varmt intresse för egnahemsidén. På en framlagd lista tecknade sig redan vid första mötet ett femtiotal arbetare som medlemmar i en blifvande förening, och valde en interimsstyrelse af fem personer med J. Villson som ordförande. Styrelsen fick i uppdrag att ingå med en skrifvelse till aflidne brukspatron Spånbergs sterbhus med förfrågan om upplåtande av jord till tomter. Två ledamöter fingo i uppdrag att resa till Huskvarna för att närmare studera anläggningen af egnahemskolonien därstädes. (Jönköpings-Posten 1905-03-06 "Egna hem för arbetare")


ca 1905 - ca 1903

Redan 1904 var man färdig att starta tillverkningen av pappersmassa (vid Götafors i Vaggeryd). ... Fabriken "gick" både dag och natt hela veckan, men "stod stilla" över alla sön- och helgdagar. Man arbetade i två skift om tolv timmar. Dagskiftet började klockan 6 på morgonen och nattskiftet klockan 6 på kvällen. ... Utöver skiftarbetarna fanns en stor arbetsstyrka, s.k. dagarbetare eller utearbetare, vilka utförde en mängd olika arbeten. De arbetade tio timmar om dagen och hade tre måltidsraster. Man blåste i "fabrikspipan" då skiften skulle börja liksom vid alla måltidsraster. En lång utdragen signal blåstes klockan halv sex på morgonen. Den kallades för "väckningen". Och nog väckte den folket i samhället alltid. I flera minuter ljöd denna gälla väckningssignal. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 42-43)

Nydals mekaniska verkstads (i Jönköping) personal hade i går morse (söndagen den 19 juni) anordnat en gemensam utflykt till torpet Gölen i Ljungarumsskogen. Festen började vid half 6-tiden med kaffedrickning, och senare serverades smörgåsar, läskedrycker och saft. Lekar anordnades och musik utfördes af ett par amatörer. Den af en god kamratanda präglade festen upplöstes omkring kl. 10 på f.m. (Jönköpings-Posten 1904-06-20 "Personalfest präglad af god kamratanda")

Föreståndaren för Norrahammars föreläsningsförening, folkskolläraren J. Edv. Lundequist, som tillika varit föreningens sekreterare, har afsagt sig båda dessa befattningar. ... ... Angående Norrahammars föreläsningsförening öfverlämnar k. m:ts bfhde (= länsstyrelsen) utdrag af styrelsens för samma förening protokoll vid sammanträde den 8 maj innevarande år, utvisande att styrelsen väl kunde vitsorda grundligheten och objektiviteten i en föreläsare hos föreningen, fil. doktor J.V. Nilssons framställning; men att då en kraftig opinion mot hans föreläsningar om franska revolutionen arbetats fram och vid hans sista föreläsning fått en pinsamt demonstrativ karaktär, styrelsen, som ej ville utsätta doktor Nilsson eller föreläsningsverksamheten för vidare obehag, beslutat att ej anmoda honom att fortsätta föreläsningsserien om nämnda revolution. Som häraf synes framgå - säger K. m:ts befhde - "att föreläsningarne vid Norrahammar svårligen kunna bedrifvas med den vetenskapliga frihet, som torde vara förutsättningen för att statsunderstöd till densamma skall beviljas, anser sig K. m:ts befhde icke kunna i underdånighet förorda statsanslag för nästa år till Norrahammars föreläsningsförening". (Jönköpings-Posten 1903-11-11 och 1903-11-23 "Norrahammars föreläsningsförening mister länsstyrelsens stöd")

Svårt att få föreläsare torde det måhända i framtiden bli för Norrahammars föreläsningsförening i anledning af en allt annat än honett behandling, som nämnda förening låtit en föreläsare där, fil. d:r J.V. Nilsson, lärare vid högre allmänna läroverket i Jönköping undergå. Socialisterna i Norrahammar ha nämligen igångsatt en opinion mot honom för att han i sina föreläsningar om franska revolutionen sagt sanningen om en del excesser, hvartill pöbeln under revolutionen gjorde sig skyldig till. Till följd af denna "upplysta" och "frisinnade" opinion, som ju vittnar vackert om huru Norrahammarssocialisterna uppskatta yttrandefriheten, erhöll hr Nilsson af föreläsningsföreningens styrelse en admonition att den ej vidare ville ha några föreläsningar af honom. ... ... Doktor Nilsson hade blott uttalat sin förkastelsedom öfver grymheterna vid Bastiljens stormning, öfver morden på schweizarne och öfver den behandling prästerna rönte och detta föllo icke norrahammarssocialisterna i smaken. (Jönköpings-Posten 1903-10-24 och 1903-10-26 "Norrahammars föreläsningsförening")

Bland den ofantliga skörden af kransar (vid brukspatronen J.W. Spånbergs jordafärd) må följande uppräknas: ... Från Norrahammars Bruks Tjänstemän: (Svarta band) "Med saknad och tacksamhet". Från samtliga Norrahammars arbetare: (Svarta band) "Ett sista tack för hvad Ni varit som human och ädel arbetsgifvare." ... Den som i går morse hade sina vägar genom Norrahammars bruks vackra dalgång, kunde knappast undgå att känna sig gripen af den högtidliga stämning, som hvilade öfver detta nyligen i sorg dränkta arbetaresamhälle. Vid hvarje bostad vajade en flagga på half stång och hvar hälst man mötte en arbetare, var denne djupt sorgklädd. ... Under tonerna af en sorgmarsch, spelad af Norrahammars bruks musikkår, lyftes den med kransar öfverhöljda kistan af åtta brukets arbetareveteraner på likvagnen. Därförinnan hade 3-400 arbetare defilerat förbi kistan innan locket pålades. Efter likvagnen följde ytterligare en vagn, fullastad af kransar, vidare ett tjugutal ekipager, musikkåren och arbetare med sina standar. (Jönköpings-Posten 1903-08-24 "Brukspatronens jordafärd")

1903 försöker Svenska arbetareförbundet vinna anhängare i Vaggeryd. ... LO menade att förbundet stöddes av arbetsgivarna och att dess huvuduppgift var att skaffa fram strejkbrytare, därav namnet "gulingar" på medlemmarna. Förbundet fick starkt stöd av den liberala pressen, av (Jönköpings-Posten) här i trakten. Under våren 1903 bildades i Vaggeryd en kommitté för att få igång en avdelning av Svenska arbetareförbundet. Vaggeryds träförädlings aktiebolag avskedade två arbetare som deltog i denna kommitté. De avskedade fick så småningom nya arbeten, den ene vid en nyuppsatt såg vid Bratteborg och den andre på en plats en halv mil från Vaggeryd. Under tiden de gick arbetslösa erhöll de ...understöd från Svenska arbetarförbundet. ... Efter försöket 1903 märktes förbundet aldrig av mer i Vaggeryd. På riksplanet tynade förbundet bort och lades ner 1915. Den 13 april 1903 kom agitatorn F.E. Elmgren till Vaggeryd. "Det var annandag påsk jag hade ordnat ett folkmöte på 'Ödestuguvägen' för att tala om 'den modärna arbetarerörelsen'. ... Omkring 150 personer samlades ... (för att) höra hvad socialisten sade. Jag försökte dels med allvar dels med humor gissla det nu bestående samhället med sina många orättvisor samt redogjorde för våra idéer. Men man får söka länge efter en plats så renons på all förståelse för politiken som man finner här. ... Jag har sagt någon gång att det börjar blåsa 'friska vindar bland arbetarne i Småland' men jag ber nu att få befria Vaggeryds befolkning från dessa vindfläktar." ... Den 24 april (1907) innehåller (Smålands Folkblad) en osignerad artikel från Vaggeryd. " ... För ett par veckor sedan bildades ... en träarbetarefackförening och ... även en arbetarkommun kom till stånd." ... Den 29 april meddelar SmF att en arbetare avskedats vid Vaggeryds träförädlingsfabrik p. g. a. "brist på arbete". Någon brist på arbete vid fabriken fanns inte, och två arbetare hade anställts senare än den avskedade. Nej, den avskedade hade förtroendeuppdrag i fackföreningen och "antagligen har arbetsbefälet trott sig komma fackföreningen till livs i händelse arbetaren i fråga komme bort", konstaterar tidningen. ... Den arbetarkommun som grundades 1907 blev endast en kommun på pappret, säger (Smålands Folkblad) något senare. Träarbetarefackföreningen avsomnade så småningom. ... Den 21-23 oktober besökte den kände agitatorn J. Person från Västervik Vaggeryd. "I Vaggeryd anordnade jag tvenne möten och dessutom ett vid Götafors för att där kunna träffa cullulosaarbetarna omedelbart efter arbetstidens slut. De mötena voro ganska dåligt besökta. En kompakt liknöjdhet var allt som utmärkt samhället." (Rolf Fredriksson "Arbetarrörelsen kommer till Vaggeryd" s 76-79)

En sjuk- och begrafningskassa bildades lördagen den 4 april af arbetare från Norrefors, Ängsfors och Hulufors fabriker under namn af "Hofslätts sjuk- och begrafningskassa". ... Kassans nuvarande medlemsantal är 28. (Jönköpings-Posten 1903-08-26 "Hofslätts sjuk- och begrafningskassa"; orden "april" och "Hulufors" är otydliga i den avfotograferade texten och skulle möjligen kunna vara andra ord)

Försäljning för missionen å saker tillverkade af Barnarps arbetsförening hålles i Barnarps missionshus Påsklördag d. 11 april kl. 4 e.m. ... Låtom oss verka medan dagen är - tiden är kort - snart kommer Herren. (Jönköpings-Posten 1903-04-06 "Verka medan dagen är")

I Julareds skola hålles arbetsföreningsauktion nästa torsdag den 9 april kl. 3 e.m. och börjar med predikan af Ev. Fosterlandsstiftelsens predikant G. Hellstrand. (Jönköpings-Posten 1903-04-06 "Fosterlandsstiftelesens predikant på arbetsföreningsauktion i Julareds skola")

Som förut omtalats afskedade styrelsen för Vaggeryds träförädlingsaktiebolag för någon tid sedan tvenne arbetare vid fabriken därföre att dessa tillhörde en kommitté, som förberedde bildandet i Vaggeryd af en afdelning af Svenska arbetareförbundet. - Någon skada har genom denna bolagsstyrelsens, lindrigast sagt, mindre lämpliga åtgärd, icke tillfogats de båda arbetarne, som nu erhållit platser på annat håll, den ene med uppsättandet af ett sågverk vid Bratteborg och den andre å en plats belägen en half mil bortom Vaggeryd. Under den tid de afskedade arbetarne gingo sysslolösa erhöllo de tillräckligt understöd af Svenska arbetareförbundet, som höll dem fullständigt skadelösa. (Jönköpings-Posten 1903-03-09 "Arbetare avskedade för sitt fackliga engagemangs skull")

Sitt första årsmöte höll Svenska arbetareförbundets lokalafdelning i Norrahammar i missionshuset därstädes tisdagen den 24 dennes (= februari). ... Som bevis på att afdelningen gått framåt under året må nämnas, att då afdelningen här bildades, tecknade 19 medlemmar sig, och kan den nu glädjas åt att denna siffra ökats till 47. (Jönköpings-Posten 1903-02-28 "Ökat medlemsantal i lokalafdelning af Svenska arbetareförbundet")

Svenska arbetareförbundets resetalare hr J. Nilsson från Stockholm höll sistlidne måndag föredrag i arbetarefrågan i Norrahammars missionshus, som var till trängsel uppfylldt. ... Med ett rättvist erkännande åt hvad (våra svenska arbetareorganisationer) uträttat för arbetarnas höjande i olika afseenden kunde talaren dock ej gilla, att de äldre arbetareorganisationerna sammankopplat fackliga och politiska intressen. Detta måste lägga band på den enskildes tanke- och handlingsfrihet. ... Svenska arbetareförbundet, som i likhet med den stora engelska arbetareföreningen, ställt sig neutral i fråga om politiska och religiösa åskådningar, ville ej uppträda som konkurrent till de socialdemokratiska arbetareorganisationerna, utan i sig söka upptaga de många, som af nyss nämnd anledning ej velat ansluta sig till sistnämnda organisationer. ... Senare på aftonen samlades (oliktänkande arbetare) å Folkets hus och beslöto uttala sitt ogillande af Svenska arbetareförbundet och en varning mot att ansluta sig till detsamma. (Jönköpings-Posten 1903-02-18 "Angående facklig och politisk sammankoppling")

Jönköpings Arbetarekommuns ordinarie kvartalsmöte afhålles nästa lördag å Folkets hus lokal Smedjegatan 28, kl. 8 e. m. Kommunmedlemmarna ombedjas att närvara så mangrannt som möjligt enär vigtiga frågor föreligga. På förekommen anledning erinras om att alla som äro medlemmar i de till kommunen anslutna föreningarne äga tillträde till kommunens möten mot uppvisande af sin fackföreningsbok. Alla måste infinna sig. Styrelsen. (Smålands Folkblad 1903-01-03 "Alla medlemmar måste infinna sig till arbetarekommuns ordinarie kvartalsmöte")

En särskild högtid var i Åkers kyrka nyårsdagen (1903). Jönköpings läns hushållningssällskap hade tillerkänt pigan Karolina Hansdotter 25 kronor i belöning för 25-årig trogen tjänst hos hemmansägaren Hans Olsson, Pålsskog. Efter gudstjänstens slut öfverlämnade kyrkoherde Bäckström framme i koret gåfvan till Karolina Hansdotter och höll ett för tillfället lämpligt tal under församlingens lifliga uppmärksamhet. Åkers blandade sångkör, några öfver 30 medlemmar, sjöng från orgelläktaren fem hymner. (Jönköpings-Posten 1903-01-05 "Piga belönas för 25-årig trogen tjänst")


ca 1903 - ca 1901

Härmed ber jag få underrätta den ärade allmänheten i Skillingaryd med omnejd, att jag från och med denna dag är bosatt i skollärare Tolls hus och mottager med tacksamhet all slags damsömnad, och utlofvas ett solidt och stilfullt arbete. Skillingaryd den 8 oktober 1902. Kristina Johansson.(Jönköpings-Posten 1902-10-13 "Solidt och stilfullt arbete utlofvas")

Vid patron A. Åkermans härståendes ångsågverk har arbetsförmannen vid samma verk hr C. Ljungqvist varit anställd sedan 18 år tillbaka. För att visa sin erkänsla till Ljungqvist för hans uthålliga plikttrohet och flit såsom arbetare vid nämnda sågverk har hr Åkerman såsom gåfva till Ljungqvist öfverlämnat den tomt i Skillingaryd som L. bebyggt och af sin principal förut innehaft på arrende. Tomtens värde beräknas till 500 kr. (Jönköpings-Posten 1902-09-20 "Hedrande för såväl arbetsgifvare som arbetare")

Natten till sistlidne lördag vid 1-tiden nedbrann i grund trämassefabriken å Götafors, Byarums socken, tillhörigt grefve J.G. von Seth å Bratteborg och arrenderad af fabrikör A.J. Andersson. ... Som icke fabriken var brandförsäkrad göra såväl ägaren som arrendatorn stora förluster. Till stor båtnad för de mestadels gamle fabriksarbetarne, lär, efter hvad som förspordts, grefve Seth vara betänkt på att återuppbygga fabriken. (Jönköpings-Posten 1902-08-11 "Fabrik till båtnad för mestadels gamle fabriksarbetare")

Fabriksarbetaren Oskar Hallberg, arbetande vid Vaggeryds träförädlingsfabrik, råkade den 14 (juni) skada sig mycket svårt å ena tjockbenet, därigenom att en bräda sprack sönder under arbetet med densamma vid kultmaskinen och därvid åstadkommande ett starkt slag mot benet. Hade slaget råkat något längre uppåt hade det säkert varit dödande. Den skadade fördes genast till sjukstugan i Värnamo. Där blef han dock af läkaren rådd att fortast möjligt resa till lasarettet i Jönköping för undergående af läkarebehandling, och vårdas han här för närvarande. (Jönköpings-Posten 1902-06-20 "Fabriksarbetare mycket svårt skadad i sitt arbete")

Arbetarekommunens (i Jönköping) kvartalsmöte afhålles söndagen den 5 instundande januari å Folkets hus, Smedjegatan 28 kl. 11 f. m. Dagordning vid mötet. OBS! Medlemskort måste uppvisas vid ingången. Styrelsen. (Smålands Folkblad 1902-01-03 "Arbetarekommuns kvartalsmöte afhålles en söndagsförmiddag kl. 11")

Stor folkminskning har det gångna året att uppvisa inom Barnarps socken, nämligen ej mindre än 100 personer. . . . Orsaken är naturligtvis nedgången i den industriella verksamheten inom socknen. Så ligger all verksamhet vid Stillefors trätoffelfabrik numera fullständigt nere och arbetarne hafva afflyttat, och äfven vid ingeniör Wennbergs fabriker i Barnarp förnimmes åtskillig nedgång i arbetet. T.o.m. Norrahammarsverkstäderna hafva under året icke varit alldeles oberörda däraf. (Jönköpings-Posten 1901-12-30 "Ingen verksamhet vid Stillefors trätoffelfabrik")

Wid Waggeryds träförädlingsfabrik kommer hädanefter endast ogifta arbetare att anställas. (Jönköpings-Posten 1901-04-24 "Endast ogifta arbetare anställs")

Arbetsbrist i Norrahammar. Vid Norrahammars bruk afskedades i torsdags icke mindre än 52 arbetare, de flesta gjutare, på grund af bristande arbete. De afskedade äro till största delen ogift folk. (Jönköpings-Posten 1901-03-02 "Afskedade till största delen ogift folk")


ca 1901 - ca 1900

På basaren i Storckenfeldtska skolans lokal (i Jönköping) om lördag (20 Okt.) vilja vi fästa våra läsares uppmärksamhet. . . . Fastän fröken Storckenfeldt, i hvilkens hem basaren äger rum, ej längre är ibland oss, må ju den varma kärlek, hvarmed hon alltid omfattade missionens heliga sak, för oss alla vara en maning att, medan dagen är, göra hvad vi kunna för Guds rike, skrifver till oss en om missionens sak varmt nitälskande meddelare. (Jönköpings-Posten 1900-10-17 "Herrens rikssak på jorden - Missionens heliga sak")

Ett icke socialistiskt arbetaremöte (hölls) i går kväll å absoluta nykterhetsföreningens lokal, Smedjegatan 20. . . . Beskyllningarna mot Svenska arbetareförbundet för att utgöra ett strejkbrytareparti, att vara stiftadt af arbetsgifvare och i deras intresse etc., tillbakavisades på det kraftigaste. . . . Efter detta föredrag inbjöd talaren (hr Sjödin) dem af sina åhörare, som sympatiserade med Svenska arbetareförbundet, att stanna kvar för vidare samspråk i dess syfte. De till ett 20-tal uppgående åhörarne åtlydde alla denna uppmaning, men visade sig det oaktadt ej alla vara synnerligen vänligt stämda mot det nya företaget. Tvärtom kritiserades det rätt tappert af hrr C. Norén och Asplund, hvilka fortfarande tycktes tro, att det skall gå att få in äfven de ännu oorganiserade arbetarne i landsorganisationen och därför ansågo det nybildade förbundet verka blott splittring af arbetarnes krafter, som så väl behöfva förenas. De sökte därjämte förringa betydelsen af landsorganisationens . . . uppgift att verka i socialistisk anda. Andra uttalade emellertid sympatier för förbundet och dess verksamhet samt önskade det framgång. Någon lokalafdelning blef dock ej denna gång bildad, ty när hr Sjödin framhållit det ogrannlaga uti att personer som ej gillade mötets syfte trots hans uppmaning till dem att aflägsna sig stannade kvar och deltogo på sätt de gjort i diskussionen afdunstade så småningom alla deltagarne. Klockan var då också vid pass 10 på kvällen. Som ordförande för diskussionen tjänstgjorde skräddaren E. Lindberg. Till att mötet ej var så talrikt besökt som önskvärdt hade varit bidrog nog bl. a. den omständigheten, att det hölls på en söndag, då många af de arbetare, för hvilka det var afsedt, vilja vara i sina hem och ej ha lust att vara med om dylika möten. (Jönköpings-Posten 1900-08-13 "Ingen lokalafdelning af Svenska arbetareförbundet bildad i Jönköping")

I lokalen Smedjegatan 20 kommer i morgon afton kl. 8 e.m. möte att hållas för icke socialistiska arbetare, hvarvid Svenska arbetarförbundets resetalare, H. Sjödin, håller föredrag i arbetarefrågan. Om mötet blir talrikt besökt och man hvisar sig hafva intresse för saken, leder detsamma måhända till att en lokalafdelning af det nämnda förbundet kommer till stånd i Jönköping. (Jönköpings-Posten 1900-08-11 "Möte för icke socialistiska arbetare")

Vi fortsätta idag redogörelsen för t.f. förste provinsialläkarens berättelse rörande hans under sommaren (år 1900) företagna inspektioner i länet. . . . Det är ett ej obetydligt fabrikssamhälle, som på de sista tiotalen växt upp vid den lilla Tabergsån. Arbetarne vid Norrahammar uppgå till 400 utom kvinnor och barn. Här liksom vid Huskvarna kan man få nöjet gifva sitt odelade erkännande åt den omsorg, som ägnas arbetarnes bästa, såväl hvad angår fabrikslokaler som bostäder. De förra äro rymliga och försedda med tillräcklig ventilation samt sugfläktar från slipmaskiner och dylikt. Det präktiga gjuteriet torde särskild söka sin like. Väl skötta afträden och pissoirer finnas mångenstädes inom fabriksområdet. I afseende på bostäderna har Norrahammar det företrädet framför Huskvarna, att desamma ej blifvit hopade på en plats utan i följd af terrängförhållandena ligga i små grupper längs ådalen. Med ett undantag finnas inga kaserner, utan husen innehålla trefliga lägenheter för 1 a 2, högst 4 familjer. De omgifvas af prydliga trädgårdar och kåltäppor. Talrika borrbrunnar lämna godt vatten i riklig mängd. Afträdena i allmänhet väl skötta, äfvenså öfrig renhållning. Det enda, som i någon mån stör det goda intrycket, är den mycket allmänna svinhållningen. Vid J. Spånbergs Britanniametallfabrik frambringas en oerhörd massa fint metalldamm, men på detta ställe bedrifves (fabrikationen) likväl i trånga lokaler utan någon ventilation eller minsta anordning för dammets oskadliggörande. Gjuteriet är rymligt, men har endast en mycket liten taköppning. Några mindre arbetarebostäder finnas, innehållande rätt goda lägenheter på 1 rum och kök. Afträdena äro dåliga. (Jönköpings-Posten 1900-09-08 "Trefliga och rätt goda arbetarebostäder")

En tacksamhetsskrifvelse beslöt Sandseryds kommunalstämma i fredags aflåta till brukspatron J.W. Spånberg och löjtnant Emil Spånberg för det att Norrahammars bruk lofvat lämna 60 kronor till hvardera af aflidne arbetaren Anders Magnus Teodor Lagos fyra barn, att genom kommunalnämndens försorg utbetalas så länge barnen äro minderåriga. Lago hade omkommit vid en olyckshändelse förlidet år i Norrahammars sotkvarn. (Jönköpings-Posten 1900-02-12 "Norrahammars bruk ger bidrag till avliden arbetares minderåriga barn")

Ehuru möjligheterna att låna böcker betydligt ökats, så funnos dock stora befolkningsgrupper, som icke fått sitt boklånebehov fyllt genom de olika lånbiblioteken. Härvid kan först och främst nämnas industriarbetarna, som knappast i allmänhet ansågo sig ha råd att bestå sig med läsning från lånbiblioteken på grund av de för dem kännbara läsavgifterna. Det var därför naturligt, att försök att åstadkomma ett offentligt bibliotek först skulle göras på arbetarhåll. De skilda fackföreningarna i (Jönköping) hade för samordningens skull valt en gemensam kommitté, som gick under namnet fackutskottet, och inom detta utskott framförde svarvaren P. Asplund 1899 tanken på upprättandet av ett allmänt folkbibliotek, visserligen närmast avsett för arbetarnas behov. Resultatet härav blev, att särskilda tillsatta kommitterade sammankallade alla dem, som intresserade sig för "upprättandet af ett för alla samhällsklasser afsett bibliotek, i hvilket en och hvar blifver i tillfälle att söka kunskaper och förströelse", till ett möte fredagen den 2 februari 1900 kl. 8 e. m. i gamla tändsticksfabrikens kontorsbyggnad en trappa upp i arbetarinstitutets lokal. . . . Arbetet blev framgångsrikt, ty redan den 15 november 1900 kunde biblioteket öppnas för allmänheten. . . . (Detta Jönköpings) folkbibliotek hade till en början sina lokaler i dr Hellbergs gård med ingång från Västra Holmgatan in på gården. Efter några års verksamhet flyttade biblioteket sina lokaler till Östra Storgatan 44, där det förblev ända till det uppgick i Jönköpings stadsbibliotek, när detta kom till stånd (den 1 september 1916). (Albert Wiberg "Läsesällskapet och bolagsbiblioteket i Jönköping (III)" s 59-64)

Jönköpings arbetares biblioteksförening bildades i går afton på sammanträde i Gamla tändsticksfabrikens kontorsbyggnad. . . . Trenne deputerade (utsågs), som skulle utfärda upprop, mottaga ev. gåfvor m.m. Valda blefvo direktör Rob. Tolf samt typograferna G. Heimer och Warrén. 23 personer antecknade sig för inträde i föreningen. (Jönköpings-Posten 1900-02-03 "Arbetares biblioteksförening bildas")

När man (nu år 1988) läser om Spånbergarnas tid i Norrahammar (årtiondena före och efter år 1900) och lyssnar på de anekdoter, som finns kvar, så blickar man in i en tillvaro rätt olik vår egen. . . . Hjälpsamhet och samhörighet tycks ha varit realiteter. All makt fanns hos bruksägarna, men det är uppenbart, att dessa inte betraktades med fientliga ögon. Det förekommer antydningar om att patron kunde begagna mindre sympatiska metoder för att berika sig själv, men de positiva omdömena dominerar. . . . Ofta betonas att de hyste ansvar för sina anställda. Om arbetet tröt på Bruket, fick smeder och andra ge sig ut på odling, dikning, skogshuggning o. dyl. Man får lätt ett intryck av att förhållandena trots fattigdom och svårigheter varit tämligen godartade under Spånbergarna i det tidiga Norrahammar. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 34)

Under 1890-talet och det följande seklets första tio år är de flesta fackföreningarna i Jönköping både små och svaga. . . . De icke yrkesutlärde organiseras på allvar först under 1900-talets två första årtionden, sällan av egen kraft utan vanligtvis av andra redan fackföreningsanslutna yrkesarbetare, liksom av de vid denna tid framväxande socialdemokratiska arbetarekommunerna. Jönköping avviker i detta avseende inte på något nämnvärt sätt, varken från den generella bilden eller från andra jämförbara industristäder, om hänsyn tas till arbetareklassen och näringslivets karaktär. En fackförening som verkligen avviker från mängden är målarnas fackföreing från år 1898, men inte därför att den bildades särdeles tidigt, utan därför att den under en tioårsperiod lyckades med att bestämma reglerna för sin egen arbetsmarknad. (Hans-Olof Ericson "När målarna bestämde - ett exempel på facklig makt över arbetsmarknaden i Jönköping 1898-1909" s 79-80)


ca 1900 - ca 1890

Sedan långt tillbaka i tiden och långt in på 1890-talet var dagordningen (i Skillingaryd) följande på vardagar: 5.00 fm revelj 5.30 fm morgonkaffe 6.00 fm uppställning till övning och visitation av kädseln 6.05 fm korum (komp.vis) 6.10 fm utryckning till övning 8.00 fm inryckning efter övning kl 8.10 fm frukost kl 9.30 fm utryckning till övning kl 12.00 fm midd.inryckning efter övning och omedelbart därefter nedmarsch till Lagan och badning 1.00 em middag 4.00 em utryckning till övning 5.30 em inryckning från do 6.00 utryckning till do 8.00 em inryckning från do och omedelbart därefter korum 8.15 em kvällsvard 9.00 em tapto 9.30 em tystnadssignal. ... På sön- och helgdagar var dagordningen: 7.00 fm revelj 8.00 fm frukost 10.00 fm gudstjänst 1.00 em middag 4.00-6.00 em exercis; kvällsmål, tapto och tystnad lika vardagar. Omkring sekelskiftet ändrades dagordningen på vardagarna till följande: 6.00 fm revelj 6.30 fm morgonkaffe 7.00-9.00 fm efter verkställt korum övningar och därefter badning och middag 3.00-6.00 em övningar och därefter omedelbart korum och order 6.30 em aftonmål. Tapto gick åtminstone under den ljusa årstiden först kl. 9.30 em. och tystnaden kl. 10 em. Härigenom uppstod ett par timmars ledighet, då de som hade lust fördrevo tiden i det då nybyggda soldathemmet med läsning, skrivning och åhörande av dessemellan förekommande föredrag, religiösa betraktelser eller kortare gudstjänster. Men i övrigt gjordes inget särskilt för manskapet, ty både de och befälet behövde ta' igen sig efter den oftast ansträngande dagen. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 49-51; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Johannes Tösse i Spillefors var en liten knotig gubbe, en arbetsträl, som försakade sig igenom ett helt liv. ... När han till sist lades i en svart kista liknade han ett benrangel, men han dog skuldfri. Han hade gjort upp sina mellanhavanden med folk och det kom inga fordringsägare till änkan. Hon satt trygg och orubbad i stugan vid Kasseberget till sin död. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 36)

Ängsfors snickerifabrik (i Hovslätt) ... hade uppstått. Året var 1896 - således året efter invigningen av järnvägslinjen Jönköpings Hamn - Vaggeryd. ... Det största problemet hängde ... samman med kraftförsörjninen som genom den ojämna vattentillgången var en ständig källa till bekymmer. Man fick stanna maskinerna långa stunder, medan vattnet rann till i kanalen. I viss mån var man också beroende av hur kvarnen uppe vid Hålan arbetade. För att kompensera denna ryckighet fick nattarbete tillgripas, ett slags skiftgång alltså, där nattskiftet höll på från 7 på kvällen till 6 på morgonen med en del avbrott däremellan. ... I slutet av maj 1907 var installationen av ångkraftanläggningen klar. ... Nu blev det plötsligt annan fart på maskinerna, som kunde köras med ett avsevärt högre varvtal, vilket i sin tur medförde en högre produktionskapacitet. Men kanske låg det allra största vinsten i att det påfrestande nattarbetet nu kunde slopas helt. Åtskilliga olyckstillbud, alla dessbättre med lycklig utgång, hade nämligen inträffat under nattarbetet, framför allt då man med svidande ögon i det svaga ljuset från fotogenlamporna skulle lägga på någon rem som hoppat av. (Erland Engdahl-Ernst Gotmark "Ängsfors Snickerifabrikers Aktiebolag" s 57-61)

Den 24 nov. 1895 bildades vid ett möte i Föreningshuset (Norrahammars) första fackförening, gjutarnas. Meningarna var delade. En knapp fjärdedel av gjutarna gick med. Somliga ansåg sig inte ha råd med månadskontingenten, som var 25 öre. Andra tyckte, att fackföreningar var obehövliga. Många var räddhågade, fastän bruksledningen höll sig avvaktande. De religiösa arbetarna ställde sig alltid kallsinniga. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 22)

S.M. Blomdahl . . . startade 1893 ett litet ullspinneri vid Lindhammar i nordligaste delen av Månsarps socken. (Sonen) Jakob Blomdahl blev 1899 bokhållare och senare disponent för fabriken, som under hans ledning utvecklades och blev Tabergs största industri, Tabergs Yllefabrik. Blomdahl var en god och allmänt uppskattad människa, en duglig ledare av fabriken och en bra arbetsgivare. Lönerna till de anställda var inte så höga, men disponenten själv föregick med gott exempel och nöjde sig med relativt låg lön för företagets bästa. Han deltog livligt i frikyrklig verksamhet och i det kommunala livet. (Nils Lindén "Bergets gård" s 78)

Hur en dåtida agitator och fackföreningsman upplevde dagssituationen, därom kan Svenska Järn- och Metallarbetareförbundets förtroendeman F. O. Björkman ge konkreta besked. Han besökte Jönköping, Norrahammar och Huskvarna 1892. I sin rapport till förbundet i Stockholm kunde han konstatera: I Norrahammar var det lönlöst att utlysa något möte, ty rösträttsföreningens ordförande meddelade att "90 (procent) av arbetarne äro läsare samt absolut oåtkomliga t. o. m. för rösträttssaken och fackföreningar äro de räddare för än själva Belzebub". Björkman sonderade terrängen, men fann att beskrivningen i stort sett var riktig . . . "med undantag av några gjutare och en snickare har ingen av därvarande arbetare inandats annan atmosfär än Smålands och antagligen ansågo de att Jönköping var civilisationens brännpunkt". I Huskvarna gick det inte stort bättre. Björkman försökte, men möttes av svaret: "Vi vill inte stöta oss med patron." Inte heller i Jönköping skruvades Björkmans humör upp: "Arbetarne här och i Gefle äro stöpta i samma form, de som inte äro läsare, låter hjärnan omtöcknas av brännvin, vilket fördöme mig här är så ont, att man bör ha förlorat all smak för att utan apgrin kunna svälja desamma." . . . Det är svårt att värja sig för tanken att det i Jönköping utbildats ett socialt mönster, som var främmande för de nya rörelser och idéer som oemotståndligt erövrade terräng på andra håll i landet. Den starka frireligiositeten i staden och länet spelade utan tvekan en avgörande roll. Samhällsordningen betraktades som statisk och de djupa klyftorna mellan samhällsklasserna som en gång givna och omöjliga att överbrygga utan att hela den bestående ordningen störtades över ända. (Sive Hallgren "'Mäster Palm' i Jönköping" s 24-26)

Pingsthelgen 1891 skulle det socialdemokratiska partiet hålla sin andra kongress i Norrköping. Redan tidigt togs detta upp i Jönköpings arbetarklubb, och man var överens om att M. H. Rosberg skulle representera klubben. . . . Kongressen var en av de viktigaste, man gjorde då upp med de anarkistiska tendenser som hotade att smyga sig in i rörelsen och valde taktik; avvisade den revolutionära och gick reformernas och rösträttens väg. Rosberg tog aktiv del i förhandlingarna. M. H. Rosberg arbetade hårt våren 1891 för att få till sånd ett första maj-möte i Jönköping, som skulle blivit stans första. . . . (Men) ansökan bifölls inte (av drätselkammaren). . . . Det skulle dröja till år 1900 innan Jönköping fick uppleva en riktig första maj-demonstration. . . . Med skrivelsen till drätselkammaren och (ett efterföljande) protestmöte verkar det som om arbetarklubben tömt ut sina krafter. Året därpå den 21 januari 1892, ombildas klubben till en läse- och diskussionsklubb, för att upplysa medlemmarna i varjehanda allmännyttiga ämnen. . . . Den 14 februari 1892 höll klubben sitt 22:a, och som det skulle visa sig, sista möte. . . . Med detta sista möte tog klubbens ansträngningar slut. Den avsomnade stilla, mest kanske beroende på att M. H. Rosberg på våren 1892 utvandrade till USA. Arbetslösheten härjade vintrn 1891-1892 över hela landet, också Jönköping var illa utsatt. Det skulle nu dröja fram till 1899 innan organisationstanken kunde slå rot ordentligt i Jönköping. Då bildades ett fackligt utskott, som sedan ombildades till Jönköpings arbetarekommun 1901. Den första arbetareklubben lämnade inte direkt påtagbara spår. Det har varit omöjligt att få fram ett led mellan klubben och den organisation som bildades 1899. Men allt talar för att detta fanns. . . . M. H. Rosberg och hans arbetareklubb var på sitt sätt en stormsvala som siade om en ny tid. (Sive Hallgren "När socialismen kom till Jönköping" s 63-65)

Upp stiger minnen, nostalgiska tankar om en tid när livet pulserade kring (Östra) torget (i Jönköping). . . . När torget kallades "det röda" och blåsmusik och röda standar fylkade runt talarstolen på första maj. . . . Den förste socialistiske agitatorn som slog sig ner i staden vid Vättern hette Magnus Hansson-Rosberg. Han var bördig från Skåne och bodde här mellan 1890 och 1892. Han skrev, pratade och debatterade. Han bildade en arbetare- och agitationsklubb. Han rasade över jönköpingsarbetarnas slöhet och religionsdillerier. Däremellan skulle han försörja hustru och barn som skomakare. Av stadens borgare blev han utfryst och bojkottad. Han hyrde en lokal till sin klubb vid Smedjegatan av en fanjunkare som han fick att tro att där skulle hållas gudstjänster vareviga söndag. 1891 besökte han Tullgren vid torget i akt och mening att av honom hyra en lämplig lokal till sitt skomakeri. Handlaren var idel välvilja ända tills det stod klart för honom att han framför sig hade den röde agitatorn. Då fanns plötsligt ingen gräns för svårigheterna och Rosberg fick gå utan något hyresavtal. Förtvivlad lämnade han året efter denna hårdarbetade mark för att utvandra till Norra Amerika. (Lennart Dahlqvist "Vem älskade Östra torget?" s 24,29-30)

Det svenska skomakeriarbetareförbundet sände 1890 ut två män på agitation i södra och mellersta Sverige. Den ene var Fredrik Vilhelm Thorsson, han som senare skulle bli Sveriges finansminister, och M. H. Rosberg, agitator, stortalare och organisatör, var den andre. M. H. Rosberg var en märklig man. Han var med om att förbereda det socialdemokratiska partiets konstituerande kongress i april 1889, han deltog i den som ombud för arbetarrörelsen i Kristianstad, Jönköping var inte representerat. Han och J. L. Saxon . . . talade vid stora första maj-demonstrationer i Kristianstad 1890, det år då all världens arbetare demonstrerade i Kristianstad 1890, det år då all världens arbetare demonstrerade för åtta-timmarsdagen, i Jönköping demonstrerade man för - nykterhet. . . . (Rosberg) kom att spela en viss roll i det rösträttsförbund som bildades i (Jönköpings) län i början på 1890-talet, och höll där många föredrag som vittnade om en mycket stor förtrogenhet med ekonomi, politik och sociala frågor. M. H. Rosberg smidde snabb när han väl kom till Jönköping. Den 28 september (1890) bildades i Jönköping en liten agitationsklubb med M. H. Rosberg som ordförande. En av klubbens första uppgifter är att skaffa en lokal, då först kunde man börja den offentliga agitationen, framhöll Rosberg. I november kunde den lilla klubben, som omfattade ett dussin medlemmar, skaffa en lokal i fanjunkare Fägerstens gård, Smedjegatan 32. Nu var man färdig att omorganisera klubben till en socialdemokratisk klubb, i fortsättningen kallad Jönköping arbetareklubb. På sätt och vis blev klubben stadens första studiecirkel. M. H. Rosberg höll flera föredrag under möten, där han tog upp skilda frågor till behandling. Man diskuterade arbetarrörelsen i Tyskland, ekonomiska problem, tullfrågor och rösträtt. Den 4 januari 1891 anslöt sig klubben till det södra partidistriktet av det socialdemokratiska partiet. (Sive Hallgren "När socialismen kom till Jönköping" s 62-63)


ca 1890 - ca 1880

Arbetet (som hantverkslärling i Jönköping i slutet av 1880-talet och i början av 1890-talet) började sommartiden klockan 6 förmiddagen och slutade klockan 8 eftermiddagen. Vintertid började arbetet klockan 8. På lördagarna slutade arbetet kockan 6, men därefter skulle verkstaden städas och göras fin. Klockan kunde bliva både 8 och 9, innan allt, som skulle göras, var gjort, men övertidsersättning förekom icke på den tiden. På lördagarna skulle pojkarna också köpa hem spritvaror till de mästare och gesäller som använde sådana. . . . En målaregesäll hade på sommaren i lön kronor 2:67 om dagen och under vinterhalvåret kronor 1:67 eller 10 kronor per vecka. Ackordsarbete fick aldrig förekomma. . . . Övertidsarbete ersattes ej heller utan räknades blott som dagsarbete, hur lång dagen än var. Från skråtiden härstammar den stränga ordning, som rådde på verkstäderna. Lärpojkarna hade stor respekt för mästare och gesäller, vilket de hade nytta av för livet. Blevo de illa behandlade, visste de, att det hade en övergång. En gång skulle de dock bli gesäller och jämställda. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 42-46; målaremästarna G. A. Brogren och E. Th. Sandquist berättar)

Tiden är så kort, lek den icke bort! Sker dig något efter tycket, fröjda dig ej alltför mycket: tiden är så kort! ... Tiden är så kort, sörj den icke bort! Får du något svårt erfara, sörj ej alltför mycket bara: tiden är så kort! ... Tiden är så kort, dröm den icke bort! Verka medan dagen varar, domens dag allt uppenbarar: tiden är så kort! (Lina Sandell "Blott en dag" s 84; Tiden är kort; dikten skriven år 1889)

År 1887 utgick 3 postlinjer från Jönköping. . . . En postiljons tjänstgöring var ingen lätt syssla. Man fick sitta på postkärran utan skydd för regn, storm och köld, 14-16 timmar, utan tid för mat och vila. . . . Ett exempel på svåra resor kan jag belysa med följande: Jag gjorde min första resa på linjen Jönköping-Mjölby julafton 1887. . . . Det var full snöstorm och 16 grader kallt. . . . Jag kom till Mjölby klockan 2 på natten och blev mottagen av en förgrymmad postmästare, som var arg för att jag hade förstört hans jul (vi voro 4 timmar försenade). Jag beklagade det skedda men påpekade, att han dock suttit inne i ett varmt rum, under det att jag tillbringat största delen av julnatten ute på landsvägen. Sedan fingo vi ligga i ett rum utan eldstad, och när vi skulle äta av den medhavda maten, var den stelfrusen och på tvättvattnet var tjock is. . . . På den tiden fanns ej någon 8-timmarsdag. Det var att (som brevbärare) börja klockan 6 på förmiddagen och utbära posten tre gånger på söckendagar och två gånger på söndagar. På kvällarna var det uppassning på kontoret för två man till klockan 1/2 9. De tre övriga hade lådtömning, och fritiden var ej längre än som behövdes för måltider. Brevbärarnas väskor voro tunga, i allmänhet15-20 kg, många gånger upp till 40 kg. Det fordrades starka ryggar och ben, då man den mesta tiden hade att gå i trappor. Brevlådor i husen förekom ytterst sällan. . . . Någon söndagsledighet fanns icke tidigare men infördes i början av nittiotalet, då en brevbärare fick ledigt var fjärde söndag. Brevbäarare och transportörer kallades då för postbetjänte, och det var verkligen rätta namnet, ty de högre tjänstemännen (i staden) fordrade, att man skulle passas upp dem och uträtta deras privata ärenden. Men under postmästare Ohlssons stränga regemente tog det slut med sådant. . . . Klyftan mellan högre och lägre tjänstemän var på den tiden ganska stor och de lägre tjänstemännen betraktades nästan som luft. I mitten av nittiotalet bildades Postbetjäntföreningen, senare ombildad till Svenska Postmannaförbundet. . . . Nu (år 1949) äro förhållandena helt olika, till stor del tack vare Postmannaförbundets energiska och målmedvetna arbete på alla områden. Brevbärarna ha varannan söndag ledig, semester och fri läkarevård. (Gustaf Wikner "Från en 40-årig tjänst vid posten. Efter 87-årige brevbäraren W. Dahlgrens anteckningar." s 87-89)

Den 24 april (1887), sista söndagen (före min amerikaresa), var det möte uti vårt missionshus (i Torarp i Svenarum). Det var för mig ett känsligt sådant, ty det var sista gången jag träffade många som jag sedan aldrig träffade, fastän jag var hemma två olika gånger. Mitt sista arbete den 25 april, sista dagen, plöjde jag med ett par otämjda oxar en plats som vi kallade Dalen, full med bullersten. Detta visar att jag höll på in i sista stunden att arbeta, vilket man måste om man skulle komma framåt, och fy skam för lata pojkar och flickor som ligger hemma hos sina föräldrar och äter vid deras bord utan den rättskänslan. Se och förstå att utan arbete kommer inte något på bordet, det är visst! (Anna-Lisa Hermansson "Ur Gustav Adolf Lunds levnadsbeskrivning" s 69)

Jönköpings Tidning var entusiastisk för (arbetar)ringrörelsen och kom att följa dess utveckling i detalj. Lockropet i tidningen den 16 augusti (1883) slog an. I Gamla missionshuset samlades (lördagen den 18 augusti) 500 personer som lyssnade på hur (skolföreståndaren) August Peterson gisslade kroglivet, kritiserade kreditsystemet som medförde varufördyring och försämrad ekonomi. . . . De 500 beslöt att bilda en arbetarnas ring i Jönköping och att den skulle arbeta efter samma mönster som de andra ringarna i landet, på ett viktigt undantag när. . . . Bara kroppsarbetarna skulle få sitta i ringstyrelserna, (men) i Jönköping valdes (löjtnant) Herman Ekelund till ordförande och i den kommitté som tillsattes för att utarbeta stadgar fanns det bara en kroppsarbetare. Under hösten 1883 utvecklade ringen i Jönköping en livlig verksamhet. Det var inte ovanligt att 1.000-2.000 personer mötte upp till mötena i Gamla missionshuset, och Jönköpings Tidning hade otvivelaktigt rätt när den konstaterade att ringen var Jönköpings största arbetarrörelse. . . . Ringstyrelsen kunde snart rapportera att 600 personer hade anslutit sig. . . . Ringen tog kontakt med handlare i staden, men många köpmän stod redan i farstun och knackade dörr med erbjudande om rabatter. . . . Av allt att döma fungerade rabattsystemet ganska bra till en början. Priserna sjönk. Köraren visade upp sitt medlemskort i ringen för ringens handlare som antingen drog av rabatten med en gång eller lämnade en sorts kassakvitton. En medlem - August Rylander - föreslog vid ett möte att ringen skulle ta hem varor och fördela dem bland medlemmarna. Förslaget föll, men det var troligen det första praktiska förslaget i kooperativ riktning som framförts i Jönköping. . . . I Jönköping föll ringen samman som ett korthus. Det blev ingenting av de storstilade planerna på att inrätta ångkök, folkbanken blev en sparkassa, men den kom aldrig att fungera, och ett försök att starta en brödbod på östra stadsdelen blev helt misslyckat. Boden gick omkull i brist på kunder. Det var bara en from förhoppning som Jönköpings Tidning uttalade ett stycke in på nyåret 1884 att Jönköpings arbetarring skulle reorganiseras. (Sive Hallgren "När Jönköpings arbetare bildade ring" s 110-112)

I januari 1883 berättar en notis i Jönköpings-Posten om hur 19-åriga Mathilda Pettersson, som bodde i nr 24 av Liljeholms-kvarteret (i Jönköping), blivit svårt bränd när en sats hemtillverkade tändsticksaskar, som hängde till tork, fattade eld. När tidningen dagen efter meddelar att flickan avlidit av sina skador, sker det under den tidstypiska rubriken "Förlossad från sitt lidande". Nummer 24 var gården Östra Storgatan 126 i hörnet av Lönnholmsgatan och Storgatan, mitt emot vad som kallades för Östra Sand, och den låg endast ett kort stycke från (Jönköpings Nya Tändsticksfabrik på Öster). I denna gård ordnade skomakare Johan Friberg på våren 1883 ett möte för att bilda den första fackföreningen i staden och arrangerade sedan folkmöten på Ekhagen och Oxhagen. Friberg kom från Stockholm och stannade en tid i Jönköping. Han inspirerades mera av Anton Nyströms liberala arbetarrörelse än av socialismen och August Palm (som besökt staden första gången 1882 och pratat i "Koppar-Pelles" gård, som låg i hörnet av Brunnsgatan och Kapellgatan). Friberg hyllade "friheten och rättvisan" och tillbakavisade "alla socialistiska utopier som åsyfta angrepp på eganderättens helgd och den individuella utvecklingens frihet". Han ville inte veta av vare sig socialism eller strej och därför förundras man inte över att Jönköpings-Posten uppmanade både arbetare och arbetsgivare att gå med i föreningen. Först med att bilda fackförening i Jönköping blev emellertid, liksom på många andra ställen, typograferna. Den tillkom i augusti detta år och hade inget med Friberg att göra. (Lennart Dahlqvist "Tändsticksäventyret som skakade Öster" s 92-93)

Våren 1882 öppnade Nya Badinrättningen i Sahlströmska Konst- och Skönfärgeriet vid Östra Storgatan 13 (i Jönköping) till ackompanjemang av en intensiv reklamkampanj av rent amerikanska mått. . . . Nya Badinrättningen, som från 1885 förestods av en badmästare med 30-årig erfarenhet från en vattenkuranstalt, var uppdelad på två klasser. I andraklassavdelningen, som uttryckligen rekommenderades till stadens arbetare, serverades billiga varmbad. . . . Först med Nya Badinrättningen 1882 får Jönköping ett varmbadhus med hygglig kapacitet, som också söker sina kunder bland stadens växande arbetarbefolkning. Det är också det första badhuset i staden med en inomhusbassäng. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 61-65)

Fattigvårdsbyggnaden vid Oxtorget (i Jönköping) kallades (på 1880-talet) också "Gubbapiskarns", troligen som minne av någon förutvarande befattningshavare, som räknat husagan till vårdarmetoderna. Numera kunde det tryggt sägas, att behandlingen av dessa p.f.s., på församlingen skrivna, präglades av Döbelns maning till sonen: "Var rädd om den fattige, ty han bär Guds livré!" Men ett var mången gubbe rädd för, baden, som ansågos hälsovådliga, och mer än en skulle vid fritt val hellre tagit ett rapp än rykten med badborsten. Fattigvården drev vedhandel, och höll alltid stort lager på tomten, där många gubbar hade full sysselsättning med sågning och huggning för hand, det enda värdiga sätt, varpå vinterhuggen ved skall behandlas. Det var f. ö. mer än en äldre "fin herre", som med förtjusning hade dylikt arbete på lediga stunder till spärr för påträngande gubbkrämpor, medan hans efterkommande nu (år 1954) i oljeeldningens tid får nöja sig med en golfklubba på ett välfriserat fårbete. En del sysselsattes i den flitigt anlitade mangeln. De var liksom privilegierade genom den rikliga förekomst av kaffe med dopp, för vilken kunderna gärna svarade. Andra hantlangade eller piskade murbruk hos murare, och allas kalufser och skäggbottnar var det slagfält, där stadens barberarlärlingar skulle vinna sporrarne. Spinnsidan stickade strumpor eller vävde band till avsalu. Alla hade sin inkomst av arbetet, och den användes nog mest till extra kaffe och snus. Kamratskap med sonen till en fattigvårdsman gav många tillfällen att gå omkring i vedgård och skjul, naturligtvis också till lekar, där en av de omtycktaste var att använda några av de trävita likkistorna i det flitigt omsatta lagret dylika till gömställen. Den fick utövas med försiktighet, eljest hade det blivit portförbud. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 99; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)


ca 1880 - ca 1870

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Konserter och populära föredrag besöktes gärna, om inte entréavgiften var för hög. Nyfikna var vi på allt, som i den vägen bjöds. Som sjundeklassare åhörde jag i ett privatrum socialistpioniären mäster Palms första agitationstal i Jönköping. Sannolikt var det 1882 dessa socialdemokratins första utsädeskorn där ströddes. Publiken bestod mest, vill jag minnas av hovrättsnotarier och skolpojkar. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,74)

Redan när (Jönköpings Nya Tändsticksfabrik på Öster som hade börjat sin verksamhet på nyåret 1881) varit igång en månad ville disponenten (B.C. Carlsson) sänka lönen för de kvinnliga anställda, som hade till uppgift att "sätta i ramar". Mot detta reagerade de berörda och staden fick därmed sin första strejk med kvinnor inblandade. Det var 30-talet flickor som lade ner arbetet under några dagar, vilket dock endast resuterade i en återång på arbetsgivarens villkor. (Lennart Dahlqvist "Tändsticksäventyret som skakade Öster" s 93-94)

Längst söderut vid Barnarpsgatan (i Jönköping) låg ett stenhus av betydande storlek; det nämndes Fattighuset eller Arbetshuset, alltså centrum för den slutna vården. Hundraprocentigt kunde vården naturligtvis då, lika litet som nu (år 1949), fylla sin uppgift. Efter en smällkall vinternatt frågade jag "Mia-Olle", en hemlös stackare, var han tillbringat natten,. "På ett prevet" blev svaret. (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 83-84; "prevet" = avskilt hus)

(Jag tog i början av 1880-talet drängtjänst) hos en bonde Per Gunnarsson, Palsbo i Bondstorps socken. ... Då all tröskning av råg och korn skedde med slaga var det att stiga upp senast kl. 3 f.m. och tröska tre, som det hette. Bonden var då alltid med. Lyset besod av en fyrkantig glaslykta med ett hemstöpt talgljus som lyse. Med detta lyse var det omöjligt att se även hela loggolvet, utan fick man slå på kärvarna i mörker i logens båda ändar. Ingen tid av dagen användes till slagtröskningen utan skulle denna verkställas genom ottetröske, d.v.s. på morgnarna. Arbetsdagen var ju orimligt lång, minst lika lång under vintern som sommaren. Hårt arbete var det och att räta på ryggen någon minut gick minsann inte för sig, då fick man genast höra bonden ryta till, "raska på där, pusta (vila) får du göra när du lägger dig". (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 107-109)

Vid de lysande balerna på Munksjö (under de senare årtiondena av 1800-talet) var gästfriheten vidsträckt, det skall till den godhjärtade brukspatronens heder sägas. . . . Otaliga bevis för att (Knut Ottonin Ljungquist) också var en god och mycket hjälpsam vän för sina vänner och arbetare, gives också. "Hjälp till självhjälp" är (nu år 1936) ett modernt motto, men just efter det älskade Ljungquist att hjälpa. Att ge en häst eller en ko till en person, som därmed skulle kunna försörja sig, eller en symaskin till en arbetsam änka eller ett startkapital åt en företagsam man, det var välgörenhet i Ljungquists stil! . . . Till sina arbetare, för vilka han ställde till jättefester med mat, dryck och underhållning på gammalt patriarkaliskt vis, överlämnade han ett antal aktier i bruket, vilka, förvandlade till räntebärande obligationer, för all framtid skulle bli en fond till deras bästa. Den kloka principen hyllade han och inpräglade i sina barn: ge så långt Ni ha råd till, men låna aldrig bort pengar och gå inte i borgen! (Sigrid Westberg "Knut Ottonin Ljungquist" s 53-54)

Vi stanna nu (på 1870-talet) något på Storgatan (i Jönköping) och se oss omkring på dess trafikanter. Är det vid den tiden, då de gälla signalerna från Tändsticksfabriken ljuda, så domineras trafiken av dem, som begiva sig från eller till denna. Dessa arbetare trafikerade Storgatan mera då än nu (år 1935), eftersom många bodde bort i Öster eller ner på Maderna (förstaden var ju ej tiondedelen så stor då som nu; 1878 års lantbruksutställning upptog ett större område på båda sidor av Kungsgatan), där ett spisrum eller ett kyffigt rum med kök utåt någon trång bakgata eller gård fick ersätta den lilla moderna bostad, som en fabriksarbetare nu bygger upp åt sig i ett egnahemsområde. Det är de småväxta fabriksflickorna, jag tydligast ser framför mig, där de som en svärm nattflyn skynda till eller från arbetet.En hårt tillknuten schalett om huvudet, en tunn schal, knuten om livet, eller en kort kofta, en sladdrig kjol, bleka av sysslandet med svavel och fosfor i ohälsosamma lokaler, oftast tandlösa - så ser jag dem. De buro nästan alla över axeln en stor, fast lätt börda, det var en packe tändstickslådor, som hemmavarande barn och åldringar sysslat med. Det var ju ett lätt arbete, men det ofta surt luktande klistret, dessa högar av hel- och halvfärdiga tändsticksaskar, som lågo strödda överallt, gjorde det trånga rummet ännu mera osunt och skräpigt, men om så alla, gamla som unga, hjälpte till, så gav dock detta arbete en liten säker inkomst - och man drog sig i det längsta för att anlita fattigvården. Ett "hjälpe", vi hade, bebodde med sin sjuka mor och äldre syster ett litet spisrum, sådant vi ovan beskrivit det; man kom dit någon gång i ett ärende, och vad man bäst kommer ihåg därifrån, är den vänliga, förnöjsamma systern Augusta, som alltid hade ett brett, gottleende om den tandlösa munnen. (Sigrid Rosell "Minnen från 1870-talet" s 40-41)


ca 1870 - ca 1868

Omsättningen i arbetareföreningens handelsbod här i (Jönköping) lärer, under de 8 månader densamma warit öppen, hafwa uppgått till öfwer 50,000 rdr, af hwilket omsättningsbelopp endast en fjerdedel åstadkommits af föreningens egna medlemmar under det andra kunder köpt för tre fjerdelear af hela summan. Föreningsmedlemmarna lära komma i åtnjutande i ren förtjenst af 4(?) procent å de belopp, för hwilka de handlat. (Jönköpings-Posten 1869-01-23 "Ren förtjenst av handelsbod för arbetareförenings medlemmar"; BG Ask-kommentar: Procentsiffran kan ev föregås av ytterligare en siffra. Otydlighet i ursprungstexten omöjliggör att fastställa detta med säkerhet.)

Jönköpings arbetareförenings handelsrörelse har efter 6 månaders förlopp lemnat en nettowinst af omkring 1,000 rdr, men handelns iordningsställande har kräft uppoffringar till nära halfwa detta belopp. Omsättningssumman utgör omkring 36,000 rdr, deraf öfwer 20,000 rdr komma på artiklarne mjöl och socker. (Jönköpings-Posten 1868-11-25 "Mest mjöl och socker i arbetareförenings salubod")

Den första offentliga föreläsningen inom (Jönköpings) arbetareförening hölls den 18:e (oktober 1868) i högre elementarläroverkets stora sal. Lektor Unger lemnade härwid en klar och åskådlig framställning af arbetareföreningarnas höga betydelse för nutidens sociala lif. . . . Orsaken, hwarföre det allmänna och de enskilda icke kunna omedelbart hjelpa, wore den, att hvarje sådan hjelp förswagade sjelfanswarigheten och inskränkte sjelfständigheten, som wore den enda sanna grunden för individens lycka. Sjelfhjelp wore en hjelp, som något förslår, bildandet af fria föreningar för sjelfhjelp, d.w.s. arbetareföreningar' wore nödwändigt. (Jönköpings-Posten 1868-10-24 "Arbetareföreningars betydelse för nutidens sociala lif")

Om tiggeriets hämmande här i (Jönköping) har en insändare meddelat oss en uppsats, hwilken vi här meddela wåra läsare: . . . Insändaren wågar . . . föreslå att alla inom samhället boende bättre lottade måtte förena sig att i likhet med hwad som i flera andra städer sker, bilda en stiftelse, som hade till uppgift att, genom i wissa distrikter af staden och dess område tillsatta personer, taga noggran kännedom om den arbetande befolkningens förhållanden i fråga om arbetsförtjenst, sedlighet och sparsamhet samt barnens ålder och sysselsättningar, och sedan, i stället för att utdela gåfwor till bettlande, genom friwilliga bidrag bilda fonder för direkt hjelp åt de behöfwande och för beredande af arbetsförtjenst åt sådana som det sakna samt understöd åt fattiga skolbarn. Det torde ej wara någon stor swårighet för de arbetsgifware, som ständigt sysselsätta tjenare eller andra arbetare, att med dessa öfwerenskomma om att någon del af deras arbetsförtjenst för hwarje wecka finge afdragas, för att för arbetarens räkning genom arbetsgifwarens försorg insättas i sparbanken. Om hwarje arbetsgifware wille bemöda sig att med alla sina arbetare träffa en sådan öfwerenskommelse, skulle det säkert wara för arbetaren till mycken wälsignelse. (Jönköpings-Posten 1868-08-05 "Förslag att bilda en stiftelse till hjälp åt fattiga och arbetslösa")

(Jönköpings) Arbetareförenings handelsrörelse har under de första weckorna af sin tillwaro wisat ganska gynnsamma resultater. Handeln har nemligen warit i ständig tillwäxt, så att då under första weckan (butiken öppnades på en Tisdag) försäljningssumman uppgick till 445 rdr, utgjorde den weckan derpå 720 och under sist förflutna weckan 1045 rdr. (Jönköpings-Posten 1868-05-16 "Arbetareföreningens handel i ständig tillwäxt")

I Arbetareföreningens lokal gifves i morgon, Söndagen d. 15 Mars, endast för föreningens ledamöter, en mindre Musikalisk Soirée, förenad med ett kortare, vetenskapligt föredrag. Börjas kl. 7 e.m. Förvaltningskommittén. (Jönköpings-Posten 1868-03-14 "Musik och vetenskapligt föredrag för medlemmar i arbetareförening")

Medlemmar af Jönköpings Arbetareförening kunna mot säkerhet hos Föreningen erhålla smärre lån. Anmälan härom bör ske hos Direktören i Förskottsbyrån Herr Disponenten B. Hah, som lemnar erforderliga upplysningar. Jönköping den 3 Febr. 1868. Förskottsbyrån. (Jönköpings-Posten 1868-02-12 "Smärre lån till medlemmar i arbetareförening")

Arbetareföreningens Söndagsskola öppnas ånyo Söndagen den 19 (Januari) kl. 4 e.m., i Westra Folkskolans lokal å Förstaden, och uppmanas unga arbetare mellan 12 och 21 års ålder, äfwensom medlemmar af föreningen som sådant behöfwa, att icke försumma detta tillfälle till kostnadsfritt inhämtande af nyttiga kunskaper. Anmälan till denna termin, såwäl af äldre som nya elever, får ske å föreningens läsrum 1 trappa upp i Sahlgrenska egendomen vid Storgatan, Onsdagen den 8:de kl. 5-7 och Söndagen den 12 dennes kl. 4-7 e.m. efter hwilken tid inga flera elever för denna termin antagas. Jönköping den 7 Januari 1868. Förvaltningskommittén. (Jönköpings-Posten 1868-01-08 "Arbetareföreningens Söndagsskola för unga arbetare mellan 12 och 21 år samt för behöfwande medlemmar")


ca 1868 - ca 1865

Jönköpings Arbetareförening firar i Elementarläroverkets stora sal, i dag, Lördagen den 30 November, 149:de årsdagen af Carl XII:s död med en enkel minnesfest. . . . Festen börjas kl. 7. Program: 1. "Viken tidens flyktiga minnen!" Dubbelqvartett för mansröster, af Geijer. 2. Föredrag öfver några punkter i Carl XII:s historia. 3. "Kung Carl den unga hjelten." Dubbelqvartett för mansröster, af O. Westermark. 4. "Carl XII" Poem af Geijer. 5. "Stilla skuggor breda sig i qvällen." Dubbelqvartett för mansröster, af Geijer. . . . . . . Arbetarföreningen kommer i afton att å nya elementarskolans stora sal hålla en minnesfest öfwer konung Carl XII. Ett minnestal öfwer hjeltekonungen är författadt och kommer att uppläsas af redaktör Klewerström, ett poem i samma ämne deklameras af en amatör och flere för dagen lämpliga sångkörer utföras. Behållningen är anslagen till föreningens Söndagsskola. (Jönköpings-Posten 1867-11-30 "Jönköpings Arbetareförening firar 149:de årsdagen af Carl XII:s död")

Jönköpings Arbetareförening ämnar inom kort öppna en egen handelsbutik för de wanligaste och mest behöfliga konsumtionsartiklarne. För detta ändamål disponerar föreningen redan ett kapital af öfwer 3000 rdr. (Jönköpings-Posten 1867-11-02 "Jönköpings Arbetareförening ämnar öppna egen handelsbutik")

Arbetareföreningen härstädes (i Jönköping) ämnar inrätta en Söndagsskola, i hwilken kostnadsfri underwisning kommer att meddelas hwarje Söndag under wintermånaderna. . . . Till föreningens söndagsskola, som redan nästa Söndag lärer öppnas, hafva till denna termin öfwer 50 lärjungar anmält sig. (Jönköpings-Posten 1867-10-26 och 1867-11-16 "Jönköpings Arbetareförening inrättar Söndagsskola med kostnadsfri underwisning")

Arbetareföreningens (i Jönköping) ledamöter inbjudas att jemte sina familjer deltaga i en afton underhållning, som nästa Söndag d. 26 (läs: 27) Oktober kl. 6-8 e.m. gifwes i föreningens nya lokal, en trappa upp i Sahlströmska egendomen wid Storgatan, derwid litterära föredrag, sång och instrumentalmusik omwexlande komma att utföras. Förwaltnings-kommittén. (Jönköpings-Posten 1867-10-26 "Jönköpings Arbetareförening inbjuder sina medlemmar med familjer till föredrag, sång och musik")

(Jönköpings) Arbetareförenings Bibliothek och läserum är flyttadt till Sahlströmska egendomen wid Storgatan, en trappa upp, och hålles fortfarande öppet för föreningens medlemmar hwarje Onsdag, Lördag och Söndag kl. 5-7 e.m. (Jönköpings-Posten 1867-10-23 "Jönköpings Arbetareförenings Bibliothek och läserum öppet för föreningens medlemmar")

Jönköpings Arbetareförening företog sig i Söndags en utfärd utom staden. På sedwanligt sätt skedde detta under dans samt med förfriskningars intagande. Wi kunna för ingen del gilla detta slags förlustelser, hwilka enligt Guds ord måste stämplas såsom flärdfulla sabbathsförbrytelser, och en förening på sådana grunder bygd och som på detta sätt wisar sin tillwaro och werksamhet kan sannolikt icke länge ega bestånd. (Jönköpins-Posten 1867-09-04 "Jönköpings Arbetareförening begår flärdfulla sabbathsförbrytelser")

Ännu ett bibliotek (förutom Alfred Malmströms lånbibliotek) tillkom i Jönköping på 1860-talet. Den som stod för detta initiativ var Jönköpings arbetareförening, som öppnade bibliotek och läsrum för medlemmarna från och med söndagen den 14 juli 1867 kl. 5 e. m., vilka inrättningar (enligt Jönköpings Tidning 13 juli 1867) sedan hölls öppna varje onsdag, lördag och söndag kl. 5 till 8 e. m. Den lovande verksamheten blev emellertid icke långvarig utan upphörde i samband med den krasch, av vilken arbetareföreningen efter blott några års förlopp drabbades. . . . Arbetareföreningen hade även startat en söndagsskola med ett för sin tid modernt program. (Albert Wiberg "Läsesällskapet och bolagsbiblioteket i Jönköping (III)" s 39)

Arbetareföreningen härstädes (i Jönköping) har till ordförande i öfwerstyrelsen walt lektor Unger och till vice ordförande fabriksföreståndaren wid Munksjö pappersbruk hr Ljungqwist. (Jönköpings-Posten 1867-06-08 "Lektor Unger och fabriksföreståndare Ljungqwist väljs till ordföranden i Jönköpings Arbetareförening")

De personer hwilka tecknat sig som medlemmar i Jönköpings Arbetareförening torde sammanträda i westra församlingens folkskola Söndagen den 2 nästa Juni kl. 4 e.m.för att wälja styrelse samt ledamöter i de särskilda förwaltningarna. (Jönköpings-Posten 1867-05-29 "Jönköpings Arbetareförening sammanträder en söndag eftermiddag i westra församlingens folkskola")

Af trycket är nu utkommen och bland allmänheten utdelad en inbjudning till inträde i Jönköpings arbetareförening, undertecknad af 12 personer, bland hwilka finnas både arbetare, arbetsgifware och eljest män, som hysa lifligt deltagande för de arbetande klassernas förkofran. . . . Föreningen ämnar börja med (att) öppna en hushållsbesparingsbyrå för att förskaffa föreningens medlemmar förlagslån samt befordra arbetarnes besparingsåtgärder. Bildningsbyrån skall bereda föreningens medlemmar tillfälle till erhållande af underwisning, åhörande af föredrag, läsning m.m. Den lösen, som föreningen antagit, uttryckes i inbjudningen med ordet "sjelfhjelp". . . . Man kan icke annat än gilla den åsigt, som uttalar sig deri, att föreningens närmaste och wigtigaste ändamål är den ekonomiska frågan, medlemmarnas samverkan för ekonomisk förkofran. . . . Det wore önskligt att arbetarne wille så fort som möjligt genom talrikt inträde i föreningen sätta densamma i tillfälle att snart utweckla en werksamhet, som säkerligen skall ju längre den fortgår bära desto herrligare frukter. (Jönköpings-Posten 1867-05-08 "Inbjudning till inträde i Jönköpings arbetareförening")

Wid ett sammanträde med den förberedande kommité som fått sig uppdraget att diskutera och uppgöra förslag till stadgar för en blifwande arbetareförening härstädes (i Jönköping), blef man ense om, att föreningens ändamål bör wara först och främst att söka bereda arbetaren en mera oberoende ställning i ekonomiskt afseende och skulle först i andra rummet sättas det målet att höja arbetsklassen i intellektuellt och sedligt afseende. Till detta resultat kom man först efter en långwarig diskussion, emedan somliga tänkt sig föreningens hufwudsakliga ändamål skola blifwa att genom hållande af föredrag o.s.w. bidraga till spridande af en högre bildning bland arbetarne samt, att den ekonomiska sidan af saken skulle komma först sedan. (Jönköpings-Posten 1867-03-20 "Långwarig diskussion om arbetareförenings ändamål")

Om syföreningens (i Sandseryd) öden har f.d. folkskollärarinnan fröken Albertina Karlsson berättat följande. Det är en dag i december år 1866. Uppe i Månestorp sitta två unga kvinnor och samtala. Det är Lena och Tilda Abramsson, av vilka åtminstone den ena är sömmerska. ... Hur skall man få pengar till att kalla predikanter och till att bedriva hednamission? frågade den ena. Systern är färdig med svaret: "Kan vi inte börja med en arbetsförening?" Resultatet av samtalet blir, att man vid nästa "samling" tar upp en kollekt för inköp av material till en syförening. Summan blir kr. 13:25. De båda systrarna vandra in till Jönköping för att hos M. Ch. Peterson göra inköp. Oaktat allt var billigare på den tiden än nu (1974), så förslå pengarna inte så långt. Men de unga flickorna är välkända hos M. Ch. och få "ta på bok". De köpa alltså den 2 januari 1867: En bunt blekt vattengarn kr. 19:25, dragfilm 0:33, strumpstickor 50 öre, 6 dockor sytråd 20 öre, sits till förkläden kr. 5:12, 8 alnar kambrick kr. 4:-. Summa kr. 29:40. Litet längre fram köpes mera tyg och garn samt band, silke, spets och siden till halsdukar. Av bönderna köper man 6 skålpund ull för 8 kr. samt 2 kappar linfrö. Så är man färdig att sätta igång arbetet. Bud går ut till kvinnorna i socknen, och redan den 25 januari hålles det första symötet. Man samlades sedan ungefär en gång i månaden. Klockan 1 mötas kvinnorna, och de närmast boende bära spinnrock på axeln och andra bära kardor. De, som bor längre bort, har mindre skrymmande bördor. Inne i storstugan blir det sedan ett skrapande med kardor, ett surrande av spinnrockar. Arbetet avbrytes emellanåt av en sång. Så fortgår det till omkring kl. 4, då några av de troende männen komma. Nu drickes det kaffe. Därpå börjar den rent andliga delen av mötet. Någon av männen läser högt i bibeln och (tidningen) Pietisten, man sjunger, samtalar om det lästa, tar upp kollekt och avslutar med bön. Arbetet utföres i nära samarbete med Jönköpings missionsförening. Därifrån får man predikanter bl.a. till syföreningsauktionerna. Den första hölls i Åsa den 1 juli 1867. Det blev en stor framgång med 235 kr. i behållning. ... 1878 var ett märkesår för föreningen. Den delades nämligen då i 4 olika föreningar: Åsa, Sandseryds, Åsens och Bårarps arbetsföreningar. Man resonerade som så, att en del kvinnor varken hade tid eller krafter att gå de långa vägarna. Däremot kunde de oftare vara med, om arbetsföreningen hölls på närmare håll, och deltagarantalet var tillräckligt stor för denna uppdenlning. Bårarps arbetsförening ändrade 1905 sitt namn till Hovslätts missionsförening. ... Den 8 januari 1893 invigdes det gamla missionshuset i Hovslätt. Nu fick även syföreningen en lokal, då hemmen av någon anledning inte kunde ta emot. Pengar, som inflöto, användes dels till inköp av material för arbetsföreningen, en del skänktes till behövande systrar och till direkta missionsändamål. Sedan missionshuset blivit byggt, lämnar arbetsföeningen bidrag till skuldens betalande. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 75-76,83)


ca 1865 - ca 1850

Arbetsföreningarne samlas å någon bestämd söckendag i veckan, då, under det Ordet läses högt, qvinnorna äro sysselsatta med handarbeten, hvilka ... säljas å auktion. ("Jönköpings Missionsförenings redogörelse 1863" s 105)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... När rörelsen väl kommit igång, utvecklades den snabbt till en betydande verksamhet. ... Eftersom kvarnen gick dygnet runt praktiskt taget hela året utan andra uppehåll än vad som krävdes för nödvändiga reparationer och underhåll, behövdes en hel del folk. Inte mindre än fyra drängar och tre pigor fanns i tjänst, och härtill skall dessutom efter hand läggas (fyra söner och en dotter), som alla på något sätt deltog i verksamheten. Den kontinuerliga driften krävde att kvarnen var bemannad även nattetid av åtminstone en mjölnardräng. Ibland kunde det hända, att sönerna Rudolf och Emil tillsammans fick överta ett skift, eftersom de ju var för unga för att ensamma förmå bära upp en tunna säd. Mellan sina göromål i kvarnen under nattpasset kunde kanske kvarndrängen få en stunds vila i kvarnkammaren, om allt förlöpte normalt. ... (Men) någon sömn kunde det aldrig få bli tal om; under de få och korta stunderna i värmen på kvarnkammaren måste alla sinnen vara på helspänn. Minsta ljud från maskineriet, som avvek från det normala, kunde betyda fara på färde och måste genast undersökas. Och om något kan vrenskas, så är det just en kvarn, som är ett i högsta grad levande väsen - det har i alla tider omvittnats. Det gällde också att stå på god fot med de osynliga och obestämbara väsen, som alltid haft sitt tillhåll i kvarnar, att lyssna på deras varningar och framför allt inte göra dem på minsta sätt emot, för då kunde det gå riktigt illa. Den enda helg under hela året, då kvarndriften tilläts att helt avstanna, var julhelgen, som på den tiden varade betydligt längre än i våra dagar. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-95)

I Månsarps församling bildades en arbetsförening 1862. I ledningen för denna syförening stod under ett halvt sekel Augusta Gustafsson från Kåperyd, senare bosatt i Tahe. De medel som insamlades vid de årliga syföreningsauktionerna lämnades till Jönköpings Missionsförening liksom till andra organisationer. ... (Ester Aronsson berättar:) "Hur väl minns jag inte, då jag som liten flicka med beundran såg tant Augusta komma med sin gamla, brunröda grepekorg full med arbeten till alla de tanter, som från Målskog, Boeryd m.fl. gårdar samlades för att arbeta för missionen. Otaliga gånger gick hon med sin korg den långa vägen till nämnda byar och andra för att dela ut arbeten och liva till offer och bön. Regn, snö eller rusk förmådde inte hindra henne i denna mission. Hon gjorde inköp och hon var arbetsledare, också ledare för sammankomsternas uppbyggliga del. Det fattades varken bibelläsning, sång eller bön. Skötte inte någon annan om detta, så gjorde hon det själv. Vid alla auktioner för missionen var hon självskriven ledare." Kyrklig syförening bildades i Månsarp 1924 på initiativ av komminister Wilhelm Harsten. Den fick namnet Kyrkliga arbetsföreningen och hade under de två första decennierna 30 (till) 35 medlemmar, fr.o.m. slutet av 1940-talet 35 (till) 40 kvinnor. Antalet arbetsmöten var årligen 16-18 stycken och deltagarantalet mellan 20 och 25. Samlingarna hölls i hemmen men också på Sollidens pensionat, fr.o.m. 1956 allt oftare i gamla prästgården, dvs. församlingshemmet, senare församlingsgården. Så småningom avtog antalet deltagare vid symötena, på 1960-talet i medeltal 15 (till) 18, på 1970-talet i genomsnitt 12 damer. Från och med 1980 gick därför Kyrkliga arbetsföreningen samman med Kvällssyföreningen i Månsarp till Månsarps kyrkliga syförening. Vardera föreningen hade vid samgåendet ett 20-tal medlemmar. Symöten på kvällstid hade ordnats i Månsarps församling redan på 1940-talet, dock utan att vara organiserade. Kyrklig kvällssyföreningen i Månsarp bildades formellt den 9 december 1959 och var egentligen en fortsättning på det arbete som en tidigare flicksyförening bedrivit. Redan 1932 bildades en flicksyförening i Månsarps prästgård. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 110-111)

(En torpares) arbete på (Gärahovs) gård (i Byarum) började (omkring 1870) kl. 6 fm. och slutade kl. 8 em., men 1860 började arbetet kl. 5 fm. och slutade kl. 9 em. och ännu tidigare började arbetet vid solens uppgång och höll på till solens nedgång. Vad skall man säga nu om ett sådant arbetsprogram. Var det månne "Den gamla goda tiden"? (Karl Gustafsson "Gärahofs gård för hundra år sedan" s 3)

I dessa mer fredliga dagar har Jönköping blifvit "ett litet Svenskt Manchester"; här förfärdigas ylletyger, borstar, åkdon, tändstickor (i år sändes icke mindre än 40 mill. bundtar sådana till England) och slutligen, ehuru icke det minst anmärkningsvärda, damastduktyger av utmärkta mönster och ypperlig qualitet. . . . I Jönköping förfärdigades äfven ypperliga körhandskar och parfymerier, bekanta öfver hela Sverige. Nästa år skall en stor pappersfabrik anläggas. Herr Lundström hade den godheten att föra mig omkring i sin tändsticksfabrik. . . . De barn och qvinnor, som arbeta i fabriken se friska och raska ut, och ventilationen i arbetssalarna är ypperlig. (Horace Marryat "Ett år i Sverige" s 9; uppehållet i Jönköping varade den 1-2 nov. 1860)

Dagakarlen eller som han också benämndes - gärningsmannen - tillhörde den klass, som av en jordägare fick löfte att på någon ljungfälla eller en stenbacke åt sig uppföra en liten stuga, ofta av gammalt byggnadstimmer. Denna stuga var högst primitiv och bestod av ett, ja, blott ett rum, som fick tjänstgöra för allt i allom. Backstugor funnos, där medlemmarna i ett enda rum kunde uppgå till antalet 8, 9 och 10. Till försörjning fick dagakarlen försöka sig med något slöjdarbete i hemmet och där ofta alla arbetsföra måste deltaga i arbetet. Vintertiden bjöds tillfälle för huggning av famnved, som gav arbetaren i arbetslön 1 krona per famn. Priset för hela famnen sattes till 5 kronor. På sjöarna fanns arbete vintertiden med malmupptagning. Denna malm, i utseende som bruna bönor, upptogs förmedelst såll och skyffel, från ett djup på ca 3 meter och fördes till masugnen vid järnbruket Marieholm. Under kalla vintrar, var detta arbete ett av de svåraste, men med ett "måste" räddades familjen ur brödbekymren. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 127; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

I Jönköping bildas en arbetsförening för stödjande av de fattiga samt för missionen. Dess första årsberättelse är från 1852 (1:sta Årsberättelsen om Fruntimmersföreningen i Jönköping 1852 tillhandahållen av fröken A. von Schmitterlöf, Tagel). (Anders Hultman "Helig eld" s 89)


ca 1850 - ca 1840

Här (vid Mobro Masugn i Barnarp söder om Jönköping) arbetar (också) 10-12 års pojkar dag och natt i rök och sot. ... Kvinnorna deltager även de i masugnsarbetet. De gör dagsverken som t.ex. körare av malm och tackjärn. Arbetstiden börjar kl 1/2 6 på morgonen, frukost kl 9 och middag kl 1/2 3 och fortgår till kl 1/2 9 på kvällen, om inte skiftarbete påfordras. En 1/2 timmes vila vid de båda måltiderna medgives, för det är ett hårt slit. 12 timmars tungt arbete med sten, timmer, grävning m.m. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 78-79; skildrad tidsperiod 1830-1870)

År 1845 bildades den första s k bildningscirkeln i landet. Det var i Stockholm och på initiativ av fattigläkaren Johan Ellmin, oldgesällen Olof Renhult och dennes kollega Sven Trädgårdh. Syftet med denna cirkel var att "hos medlemmar av hantverks- och fabriksklasserna väcka och underhålla håg och sinne för tanke- och sedebildande sysselsättningar på helgdagsaftnarna - samt att bringa ovannämnda samfunds medlemmar i förädlande beröring med varandra och med bildade personer ur andra samhällsklasser." . . . År 1850 fanns cirkelverksamhet i 32 städer i landet. . . . (Bildningscirkeln i Jönköping med start i början av 1847) antog benämningen Bildningsförening. . . . Under de få år som föreningen verkade, 1847-1850, höll man till i skolans solennitetssal (högtidssal). . . . Vid föreningens startande antogs 39 stycken medlemmar. . . . Den 6 maj 1848 (var antalet) 240 stycken. Efter detta datum synes medlemsantalet ha minskat. . . . Den 5 oktober 1847 skriver (föreningens liberale ordförande) Johan Sandwall att föreningens sammansättning var talrikt besökta av gesäller och andra yngre personer av lika samhällsställning, "men däremot nästan intet av personer tillhörande de s k bildade klasserna." . . . Bildningsföreningen var inte en förening av arbetare, det var en förening för arbetare. I styrelsen satt år 1848 3 fabrikörer, 2 assessorer, 1 vice häradshövding, 1 skolmagister, 1 målare, 1 smed och 1 skomakare. Betecknande nog valdes målaren och smeden til suppleanter och skomakaren till ordningsman. . . . I Jönköping torde föeningen ha upphört mycket därför att den drivande kraften Johan Sandwall lämnade staden. . . . Jönköpings-Bladet ger år (27/1) 1869 sin egen syn på varför intresset minskade för bildningscirklarna och varför dessa upphörde: "Dertill bidrog i väsentlig mån det felet, att de lärda talarna icke tog i betraktande sina åhörares förmåga att fatta hvad de hörde, utan föredrogo att briljera med sin lärdom och blifva förstådda endast af ett fåtal." Det skulle dröja många år innan en s k arbetarförening bildades i staden och det har inte vid forskningar framkommit någon kontinuitet mellan Bildningsföreningen och denna arbetarförening. (Börje Hjorth "Jönköpings bildningsförening" s 9-13)

3:dje Böndagen predika: . . . I Arbetshuset förrättas Gudstjenst kl. 1 f. m af Kateketen Moberger. (Jönköpingsbladet 1845-07-05 "Gudstjenst i Arbetshuset")

Arbete hemma i husen, med tillwerkning af lådor för tändstickor, erbjudes åt dem som ega fallenhet för papparbeten. I alla städer, der tändsticksfabriker äro anlagda, förtjena många familjer sitt uppehälle genom förfärdigandet af sådana lådor, och då arbetslönen för dessa härstädes (i Jönköping) är nära dubbelt högre än i flere andra städer (t. ex. Stockholm), wäntar man att detta tillfälle till arbetsförtjenst äfwen här skall omfattas. Materialierna kunna afhemtas på tändsticksfabriken i Förstaden. (Jönköpingsbladet 1845-06-28 "Arbete med att förfärdiga tändstickslådor")

Ingen fick vara sysslolös i Mormors (i Herrestad) hus. Så berättar en kristen författarinna, hur hon när hon kom på besök till fru Petersen snart engagerades för missionsgöromål. "Man skämdes för att ej ha bråttom. Man likasom fördes av en ström." Alltid hittade Mormor på arbete. (Anders Hultman "Helig eld" s 84)

Den första syföreningen i Sverige hade på förslag av Peter Fjellstedt bildats redan 1844 av Emilie Petersen, "Mormor på Herrestad" (1782-1859) med namnet "Fruntimmersarbetsföreningen för missionsverket i Lappmarken", och senare samma år bildades en motsvarande organisation i Stockholm. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 67)

1840 hade hammarsmederna (på Eckersholms bruk) en inkomst av ungefär 480 riksdaler. Bruksinspektorn hade 500, bruksbokhållaren 150. Rättaren och trädgårdsmästaren tjänade vardera 75 riksdaler men hade dessutom en del naturaförmåner, stövlar, skor m. m. så att den totala inkomsten blev lite över 100 riksdaler för den förre och lite under för den senare. Drängar, koldrängar etc. tycks ha haft en årsinkomst av omkring 50 riksdaler, när naturaförmånerna medräknats. Längst ner på löneskalan stod pigor av olika slag med hälften så mycket betalt som drängarna. 1857 finner vi en ladugårdspiga med en årslön av 15 riksdaler, och man förstår, att logiet stod i proportion till lönen. Det har aldrig varit lätt att vara fattig, men att som flicka växa upp på ett torp, så tidigt som möjligt skickas ut för att försörja sig själv och få plats som ladugårdspiga var säkert inte det liv många skulle önska sig, om de fick välja. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 35)


ca 1840 - ca 1800

Här i staden är sig likt, lika dödt och otrefligt som någonsin. Soireerna äro redan subscriperade(!), men icke, som jag hört, började ännu. Äfven SocietetsSpektakel lär arbetas på af Friherrinnan Wrede. Det är också för Arbetshusets räkning. Otvifvelaktigt blir här i vinter lika lustigt som förledit år, och då tycker jag man ej kan begära mer af "le petit Stockholm". (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1837" s 165; brev från Östrabo i Växjö den 6 oktober 1837 till Christoffer Isaac Heurlin)

Huvudsaken är arbete, flit och ordning. Till arbete är människan född, var och en i sin stad, på sitt sätt, efter sitt yrke. "Den som icke vill arbeta, han skall icke heller äta", heter det, det vill säga han skall ej heller leva, han är en förruttnad ledamot i den mänskliga samhällskroppen, han är en onyttig börda på Guds jord. . . . Gud ska föda dig, säger du. Ja, visserligen: men i ditt anletes svett skall han föda dig. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Gårdsby den 25 juni 1837" s 54-55,60)

Min kära Christofer! Jag önskar dig lycka att åter vara på din plats och vid dina vanliga göromål Men af brefvet till Mor finner jag att du är missnöjd och förstämd. Sådant är bara pjunk, min gosse. Vid dina år har man ingenting att vara missnöjd öfver, och tar, i brist på annat, sig sjelf. Bästa medlet mot denna Sentimentalfeber är sysselsättning och arbete som aldrig saknas för den som vill ha dem. Vidare rörelse, som också fås för intet, och slutligen umgänge, hvartill ej behöfves någon större krets, endast en inskränkt som man kan bilda sig öfverallt, äfven i Malmö. Med dessa enkla medel är jag viss på att du förjagar din ledsnad så snart du endast vill. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 139; brev från Östrabo i Växjö den 17 januari 1834 till Christopher Tegnér)

För (mina) barn blir föga eller intet öfver, och deras fädernearf blir det vanliga inom vårt Stånd, fattigdom och bekymmer. I sig sjelf är detta ingen olycka när man är van dervid, och ej väntat sig annat, samt i öfrigt har någon arbetslust och duglighet. Jag är också obekymrad för de tre äldsta Barnen: men för den yngsta förutser jag en mörk framtid. Mången Prest har dock sämre utsigter för de sina, och jag bör tacka Gud att det icke är värre än det är. . . . I vårt land tilltager fattigdomen med hwarje år. Orsakerna härtill äro wisserligen mångahanda; men bland dessa kan äfwen räknas en förwänd och illa organiserad fattigwård. Hwad som gifves utan wilkor förslösas wanligtwis utan omtanke; och i stället för att fattigwården skulle rätta sig efter behofwet, rättar sig behofwet efter fattigwården. Denna erfarenhet går öfwer Europa: och sjelwa det rika England dignar snart under bördan af sina fattigtaxor. Det gifwes ingen annan grundlig och tillräcklig fattigförsörjning än öpnad arbetsförtjenst; ty arbete är icke blott en hjelp, utan äfwen ett correctif emot fattigdomen, både i yttre och inre, både i fysiskt och moraliskt afseende. På landet äro berg och dal, skog och sjö de rätta arbetshusen, eller borde åtminstone wara det; men i staden fordras härtill en särskilt inrättning. Den som grundlägger, eller understödjer eller wårdar en sådan, han afhjelper i sin mån ett af dagens trängande behof, han gagnar sitt land och förtjenar tacksamhet, icke blott af det närwarande, utan äfwen af en framtid, som genom hans omtanke kommer att lida mindre. Det är till detta bemödande som jag lyckönskar Directionen, icke blott för det nu ingångna året, utan äfwen för de fölljande och så länge Försynen tillåter en hwar af dess Ledamöter att werka till lindring för det närwarande slägtet och ge på handen åt det kommande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 10-13; brev från Östrabo i Växjö den 6 januari 1833 till Nils Lidén och den 7 januari 1833 till Direktionen för Malmö stads arbetsinrättning)

Helsa min Brorson. Det vore önskeligt om han kunde arbeta sig upp till mer arbetslust, något mer liflighet. Dagdrifveriet förderfvar i Stockholm de fleste ynglingar. Gif honom derföre så mycket att göra som du möjligtvis kan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 201; brev från Tufvan vid Växjö den 24 februari 1827 till Frans Michael Franzén)

I Jönköping var jag en hel dag öfver: förmniddagen i Scholan, middagen på calas, och aftonen på den så kallade Societeten der alla stadens herrar äro samlade för att spela, och Damerna för att sy och sticka strumpor. Man är i Jönköping icke litet stolt öfver denna förträffliga inrättning, ehuru jag för min del ej kunde märka andra resultater af detta "döfstumma" umgänge än - kortpengar och strumphälar, och underställer (ordföranden i styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket Gustaf Fredrik) Åkerhjelm om icke med en sådan "arbetsinrättning" för quinspersoner äfven en smula "Correctionsanstalt" kunde och borde förenas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 135; brev från Tufvan vid Växjö den 17 november 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)


ca 1800 och tiden dessförinnan

1783 var ett svårt nödår, och i april 1784 ålade därför landshövdingeämbetet de olika socknarna att tillskapa s k sockenarbetsinrättningar till de nödlidandes hjälp. Till att ha överinseende med denna hjälpinrättning i Sandseryds socken utsågs tre förtroendemän, och en av dessa blev "Konstförfarne Mästaren Sven Fogelberg". (Aron Danielsson "Konstförfarne Mästaren Sven Fogelberg" s 54)

(1715) utfärdades kungl. förordningar rörande factorifolket (vid Jönköpings gevärsfactori), varigenom detta dels blev befriat från knekte- och båtsmanshåll m. fl. pålagor, men dels också knöts till factoriet med synnerligen hårda band. Man kan nästan säga, att faktorihantverkarna blevo livegna, ty de förbjödos taga annan tjänst och att utföra annat eller eget arbete utan factorns tillstånd. Även lönerna kunde factorn reglera efter eget behag. Krigsåren under Karl XII:s tid medförde oerhörda beställningar vid factoriet, och 10,000-tals musköter, karbiner, pistoler och pikar tillverkades då i verkstäderna här. Beställningarna upphörde genast efter konungens död, och det blev en brydsam tid för factorifolket (med bl. a. sänkta löner). Arbetarna klagade hos krigscollegium, men fingo ej rätt. För alla sina "oberättigade" klagomål blevo de i stället ådömda offentlig avbön i landshövdingens närvaro. Dessutom dömdes sammanlagt 25 mästare till en veckas fängelse på vatten och bröd. "Upproret" var kvävt för denna gång, men missnöjet kvarlevde, och 1759-1761 kulminerade det i den episod, som kallats Sveriges första strejk. Här fingo smederna sin efterlängtade uppgörelse med factorn, friden återställdes, och arbetsförhållandena förbättrades. Under frihetstiden upptogs tillverkningen av enklare och finare privatvapen för jaktbruk m. m. för att utfylla de knappa kronobeställningarna. Hela 1700-talet igenom fortgår denna ofta högklassiga tillverkning. (Egil Lönnberg "Minnen från vapensmeders, pistol- och stockmakares skrån i Jönköping och Huskvarna" s 17-18)

Arbetarpensionering är något, som vanligen associeras med vår tid (år 1976). Emellertid hade understöds- och pensionskassor för bergsbruket inrättats redan på 1600-talet. Dylika kassor är omtalade från Tabergs Bergslag 1706 men torde ha funnits redn på 1650-talet. Det var två skilda kassor, ur vilka understöden utbetalades. Den ena var hammarsmedslådan, som uppkommit genom inbetalning från bruken i länet. Både bruksägarna och smederna erlade premier. Den andra kassan var manufaktursmedslådan, som helt underhölls av bruksägarna. Den förra var avsedd för stångjärnssmederna och deras anförvanter och den senare för smederna i manufaktursmedjorna. I och med att bergverksmålen från och med år 1852 övergick till de vanliga domstolarna, avskaffades bergstinget, men en kunglig förordning från 1859 bestämde, att kassorna allt framgent skulle förvaltas av delägarna och användas till "avsett ändamål". Bergstinget var officiellt avskaffat, men namnet har in i våra dagar bibehållits på de årliga sammanträden, där smedkassornas förvaltning och utdelningar fastställdes. Inbetalningarna till manufakturlådan upphörde 1874 och till hammarsmedslådan 1883. Kassorna var inte avsedda som försörjningsinrättningar utan endast till smärre understöd. (Lennart Gustavsson "Bergstinget och forskningen" s 13)

"Then som icke giffuer /Arbetarom sin Löön/ om thet alenast een natt wäre/ och Tjenaren tränger sigh ther medh uppehålla/ och han ropar ther öffuer til Gudh/ thet skal reknas honom til Synd", framhöll redan Petrus Jonae Angermannus, när han visiterade (Växjö) stift (under sin biskopstid där 1595-1630). Förhållandet mellan husbönder och tjänare efterforskades också noga vid visitationerna långt fram i tiden, varvid utdelades varningar och förmaningar. Arbetsgivaren skulle ta ansvar för sina anställda även vid sjukdom och under deras ålderdom. I vad Cooley kallat den primära gruppen, där umgänget är personligt och sker utan institutioners hjälp, kunde detta under gynnsamma förhållanden räcka som ett slags - visserligen mycket enkel och osäker - sjukförsäkring och folkpension. Tillhörigheten till arbetsgivarens familj gav - om denne tog sin av kyrkan förkunnade sociala förpliktelse på allvar - så stor trygghet och frihet från nöd, som var möjlig i det knappa självhushållets tid. (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 589)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Ingen är för sjuk för att inte kunna arbeta, anser Försäkringskassan. Det går att släpa upp vilken skröplig medborgare som helst och få vederbörande att utföra någon form av sysselsättning. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 76)

Naturen är Guds skapelse; kulturen är människans bearbetning av den. Gud inbjuder oss att arbeta tillsammans med honom, och när vi betraktar vårt arbete som ett samarbete med Gud blir det ett privilegium. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 23 i kommentar till 1 Mos 2:15)

Klockan slår, tiden går. Vi måste göra mer, medan vi förmår. Vi måste hjälpa andra och inte bara klandra på dem som inte är som jag utan måste leva annorlunda var dag. (Ulla-Britt Sundvall "Du och jag"; dikt skriven den 10 juli 1986)

Utöver det direkta inflytande kristendomen hade beredde den också vägen för vetenskapen genom sitt inflytande på samhällsstrukturen i Västeuropa. Bland annat skilde sig de grekiska och kinesiska samhällena från det västeuropeiska i sin inställning till manuellt arbete. Det betraktades av de förra som en förnedrande sysselsättning, men inte av det senare. Denna skillnad, grundad i kristen samhällssyn, var gynnsam för den blandning av teori och praktiska experiment som är en väsentlig faktor i modern naturvetenskap. Att kristna tänkesätt var betydelsefulla för vetenskapens uppkomst framgår av de första vetenskapsmännens egna skrifter. Nästan utan undantag betraktade de sina forskningar som en religiös verksamhet. Dess berättigande låg för dem i att de bidrog till bättre förståelse av Guds verk. (A.J. Meadows "Naturvetenskapens kristna ursprung" s 214; författaren född år 1934 i Sheffield öster om Manchester i England)

Vi kan försöka övervinna fattigdomen genom flit och hårt arbete. Men att ha rikedom som mål för livet är farligt. Nya testamentet lär oss att vi bör arbeta så att vi får mer än vi behöver och kan dela med oss till andra. De kristna har ofta under historiens gång framhålit behovet av hårt arbete. Det är en plikt som både fattiga och rika måste ta på sig, annars finns det inget hopp om att utplåna fattigdomen i världen. (David Seecombe "Rikedomens ansvar" s 264; författaren född år 19?? i Sydney, Australien)

Det sägs att solen sänks, att dagen grånar, välan, så kämpen under aftonrodnan, dag är det nog ännu att vinna slaget. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 140-141; citat Esaias Tegner)

Under det att helbrägdagörelsen av den vanföre vid Betesda och bespisningsundret i Galileen vittnar om att Jesus är den som ger världen liv, är botandet av den blindfödde ett tecken som talar om Jesus som världens ljus. (Studiebibeln II:595)

Arbetet ingår som en detalj i Guds stora plan med människan. Han väntar inte av oss, att vi skall vara lyckliga utan att få arbeta. Människan är skapad att arbeta, och hon mår bäst när hon arbetar. ... Det hör till, att en frisk och sund människa arbetar. Men på samma sätt som han skapat oss att arbeta, har han också skapat oss med en förmåga att koppla av. (Kathryn Kuhlman "Ett segerrikt liv" s 60-61)


ca 1975 - ca 1950

Detta budskap har jag fått till alla förkunnare som begagnar massmedia för att sprida evangelium: "Verka medan dagen varar, för natten kommer då ingen kan verka." Nu upplever vi frihetens och tillfällenas dag, men natten med förföljelse och motstånd är inte långt borta. När den tiden kommer blir det säkert få, om ens någon, som effektivt förkunnar budskapet via massmedia. (David Wilkerson "Synen" s 74; Förföljelse drabbar kristna inslag i massmedia)

Marxismen bidrog till att konservera och sprida en negativ attityd till i synnerhet industriarbete. Industriarbetet gjorde - på Marx' tid säkerligen med all rätt - till prototyp för all exploatering. Idéer av motsatt innebörd har inte heller saknats. Det har sagts att man inte arbetar för att leva, men lever för att arbeta. Bl a i Gamla Testamentet finns prov på idéer som uttrycker en uppskattning av arbetets ära. Särskilt den idoge bondens och den skicklige hantverkarens arbete har prisats på detta sätt. Industriarbetaren har emellertid haft svårt att berömma sig av att i förbund med jorden frambringa det dagliga brödet. Hans produkter är artificiella, ibland rent av onödiga. Inte heller kan han med stolthet peka på dem som just sin arbetsprodukt - de har passerat för många händer och maskiner. (Kurt Bronner-Lennart Levi "Stress i arbetslivet" s 56; Varför arbetar vi?)

"I den medlidande, den barmhärtige Guds namn, O mäktiga libyska folk: O Ni som bevittnade Omar al-Mukhtars heliga krig för Libyen, det arabiska och islam, O Ni som slogs för det goda med Ahmad al-Sharif, O steppens söner, O öknens söner, O Ni söner av de gamla städerna, O söner av landsbygd, söner av byarna - våra älskade och vackra byar - arbetets timme har kommit. Framåt!" Klockan var tjugo minuter över sex på morgonen den första september 1969. Moammar Gadafi reste sig från mikrofonen och lämnade studion på Benghazis radiostation. Han hade just läst upp kuppmännens första kommuniké och presenterat nyheten om att den västvänlige monarken Idris hade störtats. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 7; Statskuppen)

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom, trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort och det är så väldigt lite jag gjorde. Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut, tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommarn slut. (Tove Jansson "Höstvisa" s 379-380; 1968)

Det bara händer i livets spel, att lyckan vänder och det blir gräl. Det finns en mening med allt som sker, men hårda ord, de gör problemen fler och fler. Man ska leva för varandra och ta vara på den tid man har. Man ska leva för varandra för en gång finns bara minnen kvar. (Bengt Sundström "Man skall leva för varandra" s 454-455; 1968)

Att HF bildades, hade ju inte sin grund i lärofrågor utan i verksamhetsintresse och inte heller senare har lärofrågorna dominerat. (Birger Davidsson "Helgelseförbundet" s 86)

En alltför lång arbetstid, så som var vanligt under den viktorianska industrialismens dagar, är oekonomisk och dessutom påfrestande för arbetaren. Man får emellertid inte tro att detta samband mellan produktion och arbetstid kan utsträckas hur långt som helst. Det har visats om och om igen att det finns en punkt där avkastningen avtar, att om arbetstiden undeskrider ett minimum av 35 eller 40 timmar, tillverkningen per timme inte bara slutar stiga, utan faktiskt börjar sjunka. Detta tycks bero på olika faktorer, t.ex. att den invanda arbetstakten inte längre kan upprätthållas, att arbetaren inte får tid att "värma upp sig" och följaktligen aldrig hinner komma upp i fart, den allmänna attityden mot korttidsarbete etc. (H.J. Eysenck "Psykologi på gott och ont" s 126)

Insyn: i fönstret mitt över gatan ser jag henne dag efter dag, kväll efter kväll lägga patience. Tålamod, tålamod - döden skall nog inte låta vänta på sig så länge till. ... " - snart stundar natten." Låt mig fullborda vad jag fått begynna. Låt mig ge allt utan visshet om växt.(Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 40,77; 1950,1954)


ca 1950 - ca 1930

Det är osannolikt att samhället kan trygga bärgningen utan att trygga sysselsättningen, och detta kan enligt socialdemokratisk mening inte ske utan ett avgörande inflytande för samhället över det ekonomiska livet och ett betydande mått av kollektiv egendom och företagsamhet. Att planera för full sysselsättning är en del av medveten planering för bästa möjliga produktion. (Ernst Wigforss "Socialismen i socialdemokratin" s 53; ur tidskriften Tiden 1949, nr 4)

Betydelsen av människors liv är beroende av vartill de använder sin tid. ... Man kan förvåna sig över, att det finns kristna, vars böneliv inskränker sig till en morgon- och aftonbön. De har ingen aning om vad Paulus menar när han talar om att kämpa i sina böner. Då den församling, de tillhör, har en bönevecka, kan de låta sig hindras att deltaga genom allsköns bagatellartade ting. Ett samkväm, en familjefest eller kanske till och med ett ideellt eller politiskt sammanträde kan vara hinder nog. Bön är en så övermåttan betydelsefull sak, att när församlingen samlas för ett sådant ändamål borde ingenting, utom sjukdom eller annat laga förfall, få avhålla någon av dess medlemmar från deltagande. ... Människor som beder mycket, hinner också med mycket arbete. ... Den samling, koncentration och andliga styrka, som människan undfår i bönen är en oändligt betydelsefull tillgång, då det gäller arbete och arbetsresultat. Därför, den tid du använder till bön är sparad tid. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 156-157; ledare i tidningen Dagen den 13 januari 1949)

Det kan väl hända, att mer än en av skarastiftets kyrkofolk, när de sågo sekulariseringen bryta sig väg i folklivet och bryta ned mycket, som hör till livets omistliga värden, rådvill frågade sig: "Hur skall detta sluta?" Men rådlös blev man icke. "Här skall arbetas", blev det svar som gavs. Närmast sökte man att ge kyrkans liv och arbetsmetoder former, som den nya situationen krävde. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 115)

Jag frågade (Sven Lidman), då vi träffades, efter det han lämnat oss, om han inte någon gång hade samvete över att han egentligen aldrig gjort någon arbetsinsats under den tid han varit anställd hos oss. Andra människor brukar ha dåligt samvete om de tar emot lön och inte gör rätt för sig. - Har du aldrig känt detta? frågade jag honom. På den frågan gav Sven Lidman mig inget svar. ... Hans insats bestod uti att gå till expeditionen på morgnarna och läsa tidningarna. På senaste tiden deltog han i personalens bönemöten. Men sedan gick han hem. Vad han under årens lopp skrev för "Evangeli Härold" hade han särskilt betalt för. ... Det enda han kunde var att skriva och att någon enda gång tala, men han jämrade sig ofta över vad det kostade honom mycket att hålla en predikan. Det är denne man, som använde så gott som all sin tid att kritisera andras arbete. I stället för att arbeta har han samlat stoff till hela böcker om (vår) verksamhet. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 79-80)

"Sysslolös gå lärer mycket ont". Du har kanske redan sett exempel på detta gamla ordspråks sanning. Den som inte har något annat för sig än att springa ute på gator och vägar, råkar lätt in i dåliga sällskap och lär sig mycket som inte är hälsosamt för en god karaktär. Ur dessa synpunkter är det alltså sant, att arbete är en välsignelse. Det är inte bara de roliga göromålen du skall utföra omsorgsfullt utan också de nödvändiga, även om de inte skulle vara så omtyckta. Allt arbete skall göras samvetsgrant, läxläsningen, vedhuggningen, springärendena, diskningen och vad det nu kan vara som du hjälper till med hemma. Allt är ett arbete, som behöver göras, och allt kan bli till glädje för den som gör det väl. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 15; VP var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

Under år 1946 voro inom (Skara) stift 605 kyrkliga syföreningar i verksamhet med ett medlemsantal av i det närmaste 16.000. Det är ett betydelsefullt arbete, som genom dessa föreningar utföres. Under 1946 uppgick försäljningsresultatet till nära 600 000: - kr. En stor del av dessa medel gå till missionen bland icke kristna folk, men det är också många andra ändamål, som därigenom tillgodoses, såsom sjömansvården, arbetsstugorna i Norrland, Israelsmissionen samt många olika lokala församlingsändamål. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 436)

Vi passera Boxholms stora brukssamhälle och tåget stryker fort och tyst in i Tranås. Här slutar Östergyllens välmåga; här börja Smålands flit och färdigheter. Den gamla marknadsplatsen, varest olika landsvägar stötte ihop, har icke blivit någon järnbaneknut, men väl en ort - förresten en nystad - där skilda näringsfång utövas, hälsa sökes, vederkvickelse meddelas och bönemötena fortfarande (år 1940) äro talrika. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 190)

Jag driver (under natten) långsamt neråt den nästan alldeles folktomma Esplanaden (i Helsingfors). . . . Bortåt 40 flyglarm hittills, och mellan 300 och 400 bombnedslag. Så och så många hus förstörda och skadade, så och så många människor dödade. . . . Sten och metallsplitter måste stått som en kvast vid fullträffarna i kvarteren kring Tekniska högskolan. . . . Den bolsjevikiska regim som åstadkommit detta kan aldrig ursäktas på något sätt! Man kan fråga sig (om man längre orkar ställa sig sådana frågor): Vad vill den ryska sovjetregeringen befria Finlands arbetande folk ifrån? Från deras huvudstad, från deras Tekniska högskola, från de kvinnor och barn som mördats med kulspruteeld, från hemmen, från den till slut så lyckosamma utvecklingen efter de hårda åren för två decennier sedan, från freden och lugnet? Man behöver inför de fakta man upplever här i denna stad inte ställa sig sådana frågor. Nu vet man var gränsen mellan barbari och kultur går, eller, ännu klarare uttryckt; mellan människa och buse. Den byggande, den arbetande människan och hennes relativt trygga värld, av vars framtid vi kan hoppas allt som är gott för mänskligheten - och å andra sidan det blinda, hårda, asiatiskt listiga och kallhjärtat grymma barbariet. Vid Tekniska högskolan har den största bomben kommit susande snett in i byggnaden. . . . Och hela detta komplex var en vetenskaplig institution, som i sig förenar forskning och arbete i den fredliga utvecklingens tjänst. (Eyvind Johnson "Den underjordiska fronten" s 231-233; Folket i Bild 1940-03-10)

Från alla delar av den stora folkvärlden ljuder macedonieropet med ständigt stegrad kraft och genom allt världens larm höres ännu vår Frälsares maning: "Verka medan dagen varar. Natten kommer, då ingen kan verka." (Erik Folke "Världsläget och missionen"; Jönköpings-Posten 1937-02-02)

Jag satt (i januari 1937) hos en bekant kristen ledare i Berlin. Vi talade om kristendomens alltmer beträngda läge i Tyskland - f.ö. är det ju icke blott i Tyskland som vägen blir allt trängre för verklig kristendom. ... Nyss förut hade en gammal predikant i Schweiz talat om samma sak och då erinrat om Jesu ord: "Natten kommer då ingen kan verka." Den nyss nämnde kristne ledaren i Berlin talade i samma tonart. ... Fakta har på det förskräckligaste sätt vederlagt tron på en småningom skeende utveckling hän emot ett Guds rike på jorden. Det är i stället klart att världen glider hän emot en katastrof utan like. (David Hedegård "Se, Han kommer" s 52,65; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

Jag var på resa till Borås, hade bytt tåg i Herrljunga och suttit ensam ... när ett par stationer före Borås hela den lilla kupén plötsligt fylldes av sju kvinnor i tjuguårsåldern, tydligen på färd in från villasamhället till arbetet i staden. ... De två som sutto mittemot mig och närmast till höger om mig, hade genast tagit upp var sitt arbete: den ena något slags bonad, den andra en vit duk, på vilken ett broderi med blommor och blad var uppritat och delvis utfört. Tröghetens ande viskade genast i mitt öra: det är väl inte lönt att sitta och sy sånt där på en kort tågresa! Men jag hade ej suttit och tänkt så många minuter, innan den unga damen till höger om mig redan hunnit få ett avlångt, grönt blad färdigt, och de flinka fingrarna hade bytt tråd, och nu växte en violett blomma fram på duken. ... Medan de fem andra ... oavlåtligt gåvo uttryck åt sin egen olust och förströddhet, fäste den unga flickan ... med flitiga och flinka fingrar en hel blomstervärld på duken, säkerligen en med kärlek uttänkt gåva åt någon vän eller anhörig. ... Jag tänkte för mig själv, när jag såg (de två) försvinna ut från tåget och järnvägsstationen: Gud välsigne er, ni visa jungfrur, till välsignelse skolen I bliva i dag i ert arbete, i ert hem och för dem som råka er. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 43-45; kommentar till Matt 24:37-25:46)

Jag brukade gyckla med (Dag Hammarskjölds) flit. Andra var så imponerade av hans långa arbetstider, hans nattarbete - jag sade skämtsamt åt honom, att han måste försöka lära sig arbetsdisciplin: den som inte kan bli färdig utan nattarbete, förmår inte organisera sin dag. Han log - litet häpen. Och han frågade ut mig om mina egna tidiga arbetstider och diverse arbetstekniska knep, som jag var road av. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 281; början av 1930-talet)


ca 1930 - ca 1920

Å Skara stifts arbetshem för lösdrivare och frigivna fångar har alltsedan 1929 utförts ett betydelsefullt och ur social synpunkt högt skattat arbete. Hemmet är förlagt till Ollestad i Hovs socken och dess angelägenheter har handhafts av en av stiftsmötet utsedd styrelse. Biskopen har varit självskriven ordförande. Medel till verksamhetens bevarande hava huvudsakligen erhållits genom kollekter och gåvor från stiftet. Anstalten med tillhörande byggnader och inventarier har emellertid 1947 överlåtits å Kungl. fångvårdsstyrelsen, enär det sedan en följd av år visat sig omöjligt erhålla tillräckligt antal interner, och därvid erhållna medel komma att användas till förmån för annan frivillig kyrklig verksamhet inom stiftet. Fångvårdsstyrelsen kommer att använda hemmet för omhändertagande av fångar i öppen vård. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 435-436)

Den andra april (1928) till den femte fick vi, några bröder, för oss att tillbringa s.k. stilla dagar i vårt hem på Nordkroken. Vi skulle inte ha våra hustrur med oss. Vi skulle endast laga lite mat som vi nödvändigt behövde och ägna mesta tid åt bön. ... Stilla dagar kan vara tråkiga och tröttsamma. ... Vi suckade. Ett resultat blev, att vi skrev brev till våra hustrur. Vi hade lärt oss att vi borde älska dem mera och värdesätta dem högre. Livet skall levas normalt. Livet skall präglas av arbete och bön, inte endast av ett av de två. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 250)

Tiden är det tekniska framåtskridandets tid. På alla områden vinner tekniken insteg och framsteg. Storartade steg mot mänsklighetens mekanisering ha tagits. I proportion härtill växer den religiösa indifferensen. När mekaniseringen ökar, minskas arbetstiden, vilket sedan återverkar så på mänskligheten, att brottsligheten ökar. (O. Gunnarsson "Tidens ansikte" s 499; Missionsförbundet n:r 30 den 24 juli 1924)

(Hilda Nordquist) kunde arbeta i Kaschgars sjukhus hela förmiddagen, gå ut i staden på sjukbesök på middagen, ligga i malaria på eftermiddagen och natten för att åter infinna sig i sjukhuset nästa morgon, som om ingenting hänt. Ingen hade behövt vaka vid hennes sjukbädd på natten, men själv tillät hon ingen febersjuk kamrat ligga utan övervakande, så framt hon fanns i närheten. ... (Hilda) kunde använda sina lediga stunder till att sitta vid de sjukas bäddar och berätta för dem om Frälsaren, sedan hon arbetat sig dödstrött under sjukmottagningen på förmiddagen. ... I innersta Asien skall hon aldrig glömmas, där skall hennes självuppoffrande gärning fortleva, så länge skörden av evangeliii säde hopsamlas bland Ost-Turkestans folk. (John Törnquist "Till Hilda Nordquists minne" s 501-502; Missionsförbundet n:r 30 den 24 juli 1924)

Vår kultur är arbetskultur. Aldrig har det väl arbetats så ofantligt mycket som i de senaste århundradenas västerländska kultur. Men blind är människan för arbetets glädje. Hon tar i allmänhet arbetet som något nödvändigt ont, som man måste underkasta sig för att förvärva medel till det, som man anser vara det viktiga i livet: njutningarna och nöjena. Och likväl borde det ligga i öppen dag för den nyaste människan, att livet är kamp och icke njutning. Söka vi livets värde och mening utanför arbetskampen, finna vi den aldrig. (Carl Dymling "Vår kultur, kritiskt belyst" s 468-469; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

Skrivaren såväl som många andra ha hört och läst mycket om den kristne generalen och hans kristna armé (i Kina) och ofta undrat, huru mycken kristendom det verkligen är i honom och hans män. Mycket är uttryckt i tal och skrift både för och emot honom. ... På flera platser finnas motton lik de följande: "Den som inte vill arbeta skall icke heller äta." "Kinas räddning beror på att alla arbeta." "Endast de, som arbeta älska sitt land." (Marcus Cheng "Intryck från ett besök i den kristne generalen Fengs läger" s 399; Missionsförbundet n:r 24 den 12 juni 1924)

Man berättade mig följande: Tolv svenska rallare av mycket radikal läggning hade av kommunister hemma lockats över till Ryssland för att kämpa för det stora gemensamma målet. Efter någon tids dankslående i Petrograd sändes de till Moskva för att sedan skickas ut på ett järnvägsbygge någonstans. De fingo bo i en järnvägsvagn och arbeta på ackord tillsammans med några ryssar. Svenskarna hade sitt arbete färdigt redan klockan ett på dagen, medan ryssarna slutade först klockan fem. Ryssarna sköto sina sleepers på en tralla, men svenskarna togo sina på axeln. De voro ordentliga karlar, stora som hus, sade min berättare, smålänningar, dalkarlar, skåningar. ... Men har du hört, fortsatte berättaren, om de fjorton småländska rallarna i Urga? I Urga, förstår du, långt borta i Mongoliet, bortåt öknen Gobi - det är inga småsaker det. De hade också kommit så långt bort på grund av förespeglingar från kommunistiskt håll, men funno med detsamma, att de råkat fel. ... När smålänningarna begrepo, att de inte skulle trivas, började de genast slåss. De klådde hela stan. Garnisonen förbjöds av befälet att gå ut efter klockan åtta om kvällarna. Bara kvinnor tordes visa sig på gatorna, fruntimmer ha smålänningar alltid tyckt om. Hur de smålänningarna kommo hem vet jag inte - det blev väl över Japan, kan jag förstå, men hem kommo de. Men det skall förstås vara smålänningar till sådant! (Albert Engström "Moskoviter" s 109-111; resa i Ryssland år 1923)

En ... högtidsdag, som lämnat en stråle av ljusa minnen efter sig, firades på Wuchangstationen (i Kina) den 27 oktober (1923), då missionär S.M. Fredén fyllde de 60 årens mått. ... (En) lärarinna tecknade Fredéns liv som den alltid verksammes, som aldrig tycktes ha behov av vila. Då hon ... frågat: Men när ska' pastorn vila? hade Fredén svarat: Gud vare lov, jag är frisk! ... Vad han fruktade vore att liksom tagas åt sidan och ej få vara med i arbetet. Han nästan avundades dem, som med arbetsdräkten på kallades härifrån. Vad vore livet utan arbetets välsignelser? Med full tillförsikt såg han mot det kommande livet såsom ett liv, fyllt av tjänande inför Gud. (R.S. Björkdahl "Missionär S.M. Fredén jubilerar på missionsfältet" s 55-56; Missionsförbundet n:r 4 den 24 januari 1924)

Det är gott för oss att ställa vårt arbete in under Guds ords prövande ljus. Vad är motivet för det? ... Det renaste och högsta är det som besjälade Paulus: kärleken till Guds ära och medmänniskors väl. Är det också ditt motiv? Utföres också ditt arbete, så att du med frimodighet kan tänka dig Guds blick vilande därpå? (Karl Fries "Bibelstudium" s 116)

Ljusa moln från bergens dunkla vall, glida stilla över vikars svall. Stenbrottssläggorna i djupa schakten, saktare i ensligheten klinga. Vindhjul ännu sina vingar svinga, medan höstlig skymning famnar trakten. ... Tigande, i tät och samlad flock, vandra mellan klippors gråa block fiskarkvinnorna, med sina korgar tömda. Hem från staden går den sena färden, över öde åsar, rös och gärden, bort till kojor, låga, undangömda. – ... Alla ha de samma hy av brons och bark, alla samma ögon, ljusa, stillsamt nöjda; trampa lika taktfast kustens mark, alla dock av vana bördan böjda. ... Mot den rosigt bleka kvällens sky spöklikt mörka skymta de, och svinna, följa stigen tysta, för att hinna innan natten hemmets by. – – – (Gustaf Ullman ”Fiskarkvinnor” s II:250)

Allting stiger så hastigt (här i Tyskland), att en lön, som en vecka kan stiga en smula, veckan därpå är sämre än förut, har mindre köpkraft, emedan livsmedelspriserna oavlåtligt och hastigt går uppåt. Den tyska arbetarklassen påminner om Sisyfos, vilken ständigt vältrade blocket mot höjden, men ständigt och åter fick förnya sitt arbete, då blocket alltid rullade tillbaka. . . . Kamp - kamp - idel kamp om ett stycke bröd! Det är ett svältande folk . . . nej en svältande arbetarklass - som tvingas föra en förtvivlad kamp för tillvaron. En arbetarklass som ändå har mer att betyda för utveckling och framåtskridande än hela världens konfererande och stipulerande diplomatkår tillsammans. (Eyvind Johnson "En kamp för tillvaron" s 46; nov 1921-febr 1922)


ca 1920 - ca 1900

Bilden av den aktive och ivrige pingstvännen (i den tidiga pingströrelsen) bekräftas av materialet i Evangelii Härold. Tanken på att himlen skulle innebära inaktivitet var skrämmande. Lewi Pethrus säger: ”Att bara spela och sjunga en hel evighet, det skulle vi nog tröttna på.” Detta säger mer om synen på livet än om bilden av himlen. Livet här och nu skulle levas aktivt. Inget fick komma i vägen för aktiviteten. I stället skulle livet levas i ständigt kämpande. Aktivitetens viktigaste uttrycksform var evangelisation. I en artikel berättas om en evangelist som hade tagit semester på en badort efter att ha arbetat med väckelsemöten en längre tid. På frågan om han som upplevt så mycket av Gud verkligen kunde vara inaktiv, svarade han ”att han icke kommit för att vittna utan för att bada och vila”. Artikelförfattaren mötte detta med oförståelse och förebråelse. ... I en notis om en kvinna som blivit allvarligt sjuk berättas att det största problemet inte var sjukdomen utan risken för inaktivitet. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 324-325)

Att reda sig själf är en härlig sak för såväl den enskilde som för ett folk. ... "Tyskland har arbetat och sparat, medan England har sportat", skref en tysk författare vid krigets början. ... Medan Tyskland inom eget land fått behöfliga lån ... ha de öfriga krigförande länderna under nödrop sträckt händerna ut åt andra håll. ... För Sverige bör detta vara en nyttig läxa. ... (Vi behöfva) samma egenskaper som utmärka tysken: större arbetsamhet, större arbetsskicklighet, större affärsskicklighet, större sparsamhet och enklare lefnadssätt samt framför allt obegränsad frihet för den duglige arbetare att arbeta så mycket han vill och förtjäna så mycket han kan. (P. Waldenström "Sök att reda sig själf"; bref daterat Lidingö 1915-11-01; Jönköpings-Posten 1915-11-02)

Bland de många politiska föredragshållarna minns jag särskilt Kata Dahlström. Hon talade i Ordenshuset (i Anderstorp), som var proppfullt med folk. Hon röt och skrek och var vidunderligt klädd i schalar och fransar, mest i rött. Om jag inte minns alldeles fel, gällde det den gången 8-timmars arbetsdag. . . . Livets rytm var arbete, ofta hårt och pressande, inte minst för dem som skulle sköta korrespondens och kontorsgöromål efter fabriksarbetets slut. Det var också vila, bön och andakt, samtal och umgänge. Om vardagarna ljödo och pepo fabrikssirenerna, maskinerna rasslade och hjulen i kvarnen gingo. Vattenfallen forsade - det var liv och arbete. På söndagen var det stilla och lugnt. Kontrasten mellan vardag och helgdag blev på något sätt särskilt påtaglig i ett industrisamhälle. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239,244; 1910-talet)

Dagen lutar mot kvällen. ... Havrelyckan har krymt ihop för lien. änden närmar sig, Knut (Toring) hugger av de sista stråna: "Vi hann!" Och han kastar ifrån sig lien med en häftig utandning. Knuts strängaste dagsverke hittills i livet är gjort. Ebba berömmer: Hon hade aldrig trott detta. Han är den förste, som har mejat Lyckemålen på en dag. Far skall bli häpen. ... Ingenting att tala om, säger han. Hemma har han mejat större stycken på en dag. Men trötthetens kniv sticker i deras skuldror. ... Trött, tyst, stilla kväll i bärgseltiden sjunker ned kring dem med sin skymningsdager. ... Innan Ebba hunnit stiga över dörrtröskeln möttes hon av sin fars förargade fråga: "Va gör ni så länge? Varför kommer ni inte te kvällsmat?" ... Ebba svarade, kort och stolt: "Vi ville göra ifrån oss först." ... (Samuel Brun) vände sig storögd mot Knut. "Va hör jag? Har du mejat all havren?" ... Samuel Brun föll häpen med huvudet tillbaka mot soffkudden. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 281-284; Ynglingen)

I går då jag (på amerikabåten Mauretania) talade om arbetsfliten i Sverige och Amerika, då reste sig många unga män mycket barska och gick ut. Men när de komma fram till Amerika, få de allt lära sig att arbeta med annan kraft och flit än i Sverige. ... Ty där finnes ingen pardon för lättingar eller säflingar. Ack, om samma fart komme in i arbetet i Sverige! Hvilket uppsving skulle det då icke bli! (P. Waldenström "Bref från amerikabåten Mauretania"; bref daterat 1910-06-15; Jönköpings-Posten 1910-06-28)

Vårt land är ett fruktbart land med stora resurser. Men den svenska jorden fordrar arbete, och det vill folk ej alltid underkasta sig. Arbete befordrar hälsa och välstånd. Ingen har så uselt och tråkigt lif som lathunden, och ingen så gladt lif som den som arbetar och får se resultatet däraf. Men de närvarande arbetarrörelserna gå ut på att göra så litet som möjligt och förtjäna så mycket som möjligt. I Amerika måste man arbeta tre gånger så mycket som här. (P. Waldenström "Föredrag i Jönköpings stadspark"; Jönköpings-Posten 1908-08-14)

Hela dagen stannade Olof och Vera kvar på Boestad. Vid kvällsvarden började Vera tala med nämndemannen om riksdagen och dylikt. "Låt oss nu höra den nye riksdagsmannens program!" sade hon leende. "Det skall bli mycket intressant få veta, hvad som står på det?" Erik skrattade också han. "Mitt program är ej långt när färdigt än", sade han. "Jag är ej ännu inne i frågorna. Dock, mitt program för verksamheten här på gården kan duga, äfven då det gäller mitt lands angelägenheter, och det lyder helt enkelt så: Arbeta! Hvarje man på sin post, hvar och en göre en insats, hvar och en arbete så, som om hela fäderneslandets lycka, framgång och framtid berodde just af hans arbete! Bort med alla pratmakare och ordkonstnärer, bort med alla dessa, som lägga råd i all oändlighet, medan dyrbar, oersättlig tid flyr dem ur händerna! Det hela är egentligen så enkelt. Liksom man på en gård i en brådskande tid ej har tid eller plats för en man, som bara pratar och rådslår, så ha vi i vårt land ej plats för den, som intet uträttar. Arbeta! - så enkelt är programmet." "Nåja, det gillar jag till fullo", sade Vera, "för min del sätter jag det så högt som ett evangelium. Men hvad du sade om rådslåendet, kan jag ej helt gilla. Man måste rådslå, för att det skall bli plan i arbetet." "Du är en lärd kvinna", sade Erik, "och du ser fördenskull saken så. Det kan väl hända, att misstag i ett eller annat afseende skulle göras, om man ej rådsloge fullt så mycket, men dessa misstag skulle i så fall lära oss mera än allt det rådslående och talande, som nu upptar tiden. Ett svagt folk, som intet tror och intet hoppas eller vågar, det kan ha tid med att lägga råd i all oändlighet, det går under i alla fall, men ett folk, som är kraftigt och starkt, som tror stort och hoppas trots allt, det tar i tu med uppgifterna utan tvekan eller betänkligheter och fyller dem." De där orden tyckte Vera om, det var en mans ord, så hade hon aldrig hört någon tala i de kretsar, där hon förr lefvat. "Hvem har lärt dig att tala så härliga ord?" frågade hon med beundran i ton och blick. "Det har Gud gjort, Vera", sade han enkelt. "Jag kan tro så stort om mitt folk, därför att jag sett Herrens mäktiga arm göra under i mitt lif. Då han hade så stora kärlekstankar i fråga om mig, så vågar jag tro, att han tänker lika stora kärlekstankar i fråga om mitt folk." (Hillis Grane "När de unga togo vid, första delen" s 179-181; BG Ask-kommentar: "Arbeta! - så enkelt är programmet ... svagt folk ... ett folk, som är kraftigt och starkt, som tror stort och hoppas trots allt, det tar i tu med uppgifterna utan tvekan och betänkligheter", jämför rasism och frågan om demokrati eller diktatur i samband de följande två världskrigen)

Tiden att missionera är kort härefter (nu år 1906). Natten, då ingen kan verka, kommer snart. Låtom oss då verka, medan det heter i dag. Må Gud genom sin ande göra oss allt mera fria från det, som står hindrande i vägen. Må han helga och skickliggöra oss till allt godt verk. ... Tände han nitälskans eld i vår själ, att vi icke må känna oss tillfreds med mindre, än att vi få se själar frälsta. (Wilh. Sjöholm "Hvad varslar tiden och hvad stundar - Några slutord" s 124-125)

Ett må jag väl ångra, att ej flera själar blifvit vunna för Herren. Mitt måtto var och är, att arbeta medan dagen varar, skulle sedan min dag blifva lång eller kort. Ser jag tillbaka på arbetet, kan jag endast säga: "förlåt mig alla mina brister". Vänner, bedjen Gud om segrar för hans rike. (A.P. Franklin "På väg till Indien" s 6; brev daterat Indiska oceanen den 15 nov. 1906, ev. 1905; Skandinaviska Alliansmissionens tidning den 1 januari 1907, ev. 1906)

(Fastern) var sysselsatt med att sy gardiner på symaskinen. "Kom och lek med mig, faster", (sade Judit). "O, så gärna jag skulle vilja det! Men det kan jag inte nu, älskling. Arbetet måste gå före lek. Spring ut i trädgården och roa dig." (Amy Le Feuvre "Hans lilla dotter" s 120-122; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1904)

Det är fara för att unga män förlora konsten att arbeta. Gud har satt oss här för att verka. Framför hvarje lif sträcker sig dess högsta möjligheter, och att nå upp till toppen är allas plikt. Hvarken snille eller lycka ensam har att fälla utslaget. Arbetet måste segra. Det finns inga sinekurer på lifvets allfarsväg. Enhvar måste arbeta med händer och hufvud. Framgång vinnes, därigenom att man är verksam, vaken, före den allmänna hopen; genom att sikta högt och gå framåt ärligt, flitigt, tåligt; genom att klättra, gräfva, spara; genom att förgäta det förflutna, använda det närvarande och förtrösta på framtiden; genom att ära Gud, syfta mot ett mål, icke förtröttas, besluten att vinna, trogen intill änden. . (Joseph Alfred Conwell "I lifvets vår" s 302)

Äfven om alla krig upphörde, så borde den manliga ungdomen sammandragas och exerceras för att få någon fason på sin kropp, någon fart och metod och precision i sina rörelser. Sådant tjänar till att befordra kroppslig hälsa. Det andra är, att den sålunda innötta farten och disciplinen och precisionen följa med från lägret till det dagliga arbetet, där de bära frukter som i värde - såväl med hänsyn till arbetets kvantitet som dess kvalitet - vida uppväga den på öfningen "förlorade" (!) tiden. I Tyskland erkänner man också allmänt, att det väldiga uppsving, som industrien i det landet tagit, i mycket väsentlig grad beror på den utbildning i nämnda afseenden, som militäröfningarna bibringat folket. Jag har därför i riksdagen talat och röstat för de utsträckta militäröfningarna. (P. Waldenström "Bref från Boden"; brefvet daterat 1902-07-04; Jönköpings-Posten 1902-07-07)

Outtröttlig är lektor P. Waldenström som under de senaste åtta dagarne hållit ej färre än 14 predikningar på skilda platser i landet, senast i Katrineholm. (Jönköpings-Posten 1900-01-10 "Outtröttligt predikoarbete")


ca 1900 - ca 1870

En sådan liten, tämligen oväsentlig detalj (här i Långasjö) som sångkören t. ex. - inte skolbarnskören utan den med de vuxna medlemmarna - vilka offer av tid och intresse krävde den inte! Främst av Far som offrade all denna tid utan någon som helst tanke på materiell lön. Hur han, efter en mycket ansträngande arbetsdag i skolan - det var terminer då han på samma gång hade upp till 109 barn att undervisa - till långt in på natten satt han och skrev ner de olika stämmorna i notböckerna, eller komponerade nya sånger, som han satte för fyrstämmig kör och därefter, kväll efter kväll före de olika högtiderna övade inmed sångarna, uteslutande av kärlek till sången. Och "Sångrarna" som de alltid hette därhemma! När jag tänker på hur de trofast samlades i skolsalen de mörka kvällarna före jul, efter att somliga av dem gått till fots en mil och skulle gå lika långt för att komma hem igen fram på natten, bara för att öva sång, bara av kärlek till denna sång, var och en efter en arbetsdag så lång och sträng, att ingen nu (år 1950) kan föreställa sig det - då jag tänker, bara på denna lilla detalj i den stora helheten, finner jag att mina ord - hur entusiastiskt jag än formar dem - dock bli fattiga och intetsägande mot den rika och stora verklighet de försöka mana fram. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 230-231)

Ack, om man kunde inpränta denna sanning i hvarje ung människas sinne: utan arbete går du förlorad till både kropp och själ. ... Man ser ofta i de dagliga tidningarne annonser, hvari unga flickor utbjuda sig såsom sällskap. ... Har hon ingenting annat att göra än att hjälpa folk att slå ihjäl tiden? En odrägligare och ömkligare syssla kan icke gärna tänkas. ... Benägenheten att vilja undkomma hvarje arbete, som innebär någon försakelse eller ansträngning, är en farlig anknytning för frestelsen att slå in på syndiga och brottsliga vägar. ... En lat människa är såsom ett stillastående vatten, som snart stinker af förruttnelse och sprider en osund pest vidt omkring. ... Det första svar vi gifva på ... frågan: "Hvad skall man bli?" är därför detta: Du skall bestämma dig för att blifva arbetare och genom ärligt och hederligt arbete försörja dig själf, så att du slipper att gå såsom en ärelös dagdrifvare och landsplåga genom världen. "Icke en lätting eller odåga utan en arbetare!" - detta vare det första, du skrifver på din fana. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 17-24; Vikten af tidigt arbete)

(Jussi) högg sig störar och hävstänger, och med deras hjälp började stenarna lossna och lägga sig vid dikeskanten. När han stötte på en bumling som hans krafter inte rådde på gällde det att gräva den djupare ner eller försöka vältra den åt sidan. Jussis krafter förslog för ganska stora stenar. Han var visserligen ingen storvuxen karl, men hans kropp var satt och bastant och - det viktigaste av allt - besatt av en ande som tog ut allt vad kroppen hade att ge. När ansträngningen nådde bristningsgränsen, när varje fiber dallrade och gav ifrån sig sitt sista uns av kraft och det sedan krävdes ytterligare lite till - då fanns det någon märkvärdig hemlig reserv som gav det grandet. Hans blick stod mörk och stel, mungiporna stramades till ett grin med nästan vildhet i, och stenen välte uppför dikeskanten. (Väinö Linna "Högt bland Saarijävis moar" s 9-10)

Endast efter en avsevärd period skulle den fulla kommunismen kunna uppnås. Denna kommunism beskrev Marx i ett berömt avsnitt som kan tjäna som en passande summering av hans yttersta mål: "I en högre fas av det kommunistiska samhället, efter det att individens förslavande underordnande till arbetets uppdelning, och därmed också antitesen mellan mentalt och fysiskt arbete, har försvunnit; efter det att arbetet har blivit inte endast ett medel för att leva utan livets primära behov ... först då kan det borgerliga samhällets trånga horisont rätt krossas i sin helhet och samhället skriva in på sina fanor: 'Från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov!'" (David McLellan "Marx" s 70; Kapitalet Vol.III, utkast 1865, publicerad postumt 1894)

Detta (9:5) säger herren i andlig mening, alldeles såsom i kap. 8:12, men med sinnrik hänsyftning på den blinde mannen hvars ögons ljus han nu stod i begrepp att återställa. Den blindes botande blir i detta sammanhang en bild af herrens i andligt afseende upplysande verksamhet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 473)

Enligt (arbetareförsäkrings)kommittén var medelarbetstiden (under mitten på 1880-talet) i industrien 11 timmar per dygn. Lägges härtill raster samt gångtid till och från arbetet, kan den ungefärliga tid, som en arbetare vid denna tidpunkt hade att avsätta till direkt förvärvsarbete, anslås till c:a 13-14 timmar per dag. ... Bageri- och konditoriarbetarnas arbetstid har städse varit lång. Ännu vid (1900-talets) början var den 15-18 timmar per dag i Stockholm förutom oavlönat sön- och helgdagsarbete. Arbetstidsförhållandena inom hela yrket landet över voro enligt en sakkunnig bedömare "olidliga" även vid denna tid. ... Måhända allra längst var arbetstiden för de i jordbruket sysselsatta. ... Men även bonden själv hade en lång arbetsdag. ... I kommitténs betänkande (1888) hade uppvisats att antalet arbetsnätter uppgick till cirka 1/3 i de företag, inom vilka nattarbete förekom (eller 42 procent av alla rörelser), huvudsakligen metallindustri och sågverk. ... Att industriens egna arbetare ansågo allt nattarbete över huvud förkastligt framgår av den resolution i frågan, som antogs på skandinaviska arbetarkongressen i Malmö 1892. ... (Kvinnornas) arbetstid var densamma som männens. Däremot var kvinnornas ställning så till vida gynnsammare än männens, som de, enligt vad redan nämnts, endast mera undantagsvis sysselsattes i söndagsarbete. Och icke heller utnyttjades mer än några hundra kvinnor inom hela industrien i nattarbete. ... Inom 531 rörelser sysselsattes 3200 barn under 14 år. Omkring 1100 av dem hade en daglig arbetstid (raster ej inräknade) av t.o.m. 6 timmar. Mellan 6 1/2-9 1/2 timmar arbetade 435, medan arbetstiden för de övriga växlade mellan 10 och 12 timmar per dag. Att barn fingo arbeta på söndagarna hörde emellertid till undantagen. (Hilding Nordström "Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 36-47)

Jag har aldrig hört någon säga, att Zenobia var ett vackert fruntimmer, det måste jag erkänna. ... Första gången hon var på en av de stora bondgårdarna för att städja sig till piga, tittade bonden på henne och sade: Nää, den ho ä min själ för le. Den törs ja inte lätta korna si, för då kan dä bli lyte på kalvana. Zenobia var i alla fall ladugårdspiga på den gården i tio år. Bonden fick både heder och ära för sina djur, men det skulle aldrig ha fallit någon av gårdens folk in att tacka Zenobia för det, och ändå gjorde hon minst lika mycket arbete som två av de bästa i gården. ... (Sedan kom hon tillbaka till föräldratorpet.) Nu skulle hon vara hemma och hjälpa far och mor och försöka sätt piff på det gamla torpet. ... Så gick det några år. ... Det blev premieringsmöte på torpet. ... När nämnden frågade (gamle Rasken), vem som skötte om huset, när Zenobia gjorde allt ute, svarade han: "Ho gör dä mä, å dä sär ho, att ho gör, männas ho vila sej. Ja ä för gammel te å begripa, hår ho kan hinna mä allt, för dä ä inte så lite å göra ve törpet å kräken. Dä besönnliaste ä, att ho blir mer å mer grann, ju äller ho blir, men dä va så mä mor hennas." (J.A. Göth "Raskens Zenobia" s 182-187; Göth var född 1869 i Sjösala socken i Kronobergs län)

Man har i Tyskland mycket brytt sin hjärna med, huru man skall motarbeta det s.k. vagabondaget eller luffaresystemet. Så har man till slut stannat vid den enkla lösningen, som gifves i det bibelspråk, hvilket står skrivit öfver ingången till fattighuset i Lund, och som lyder så: "Den som icke vill arbeta, han skall icke äta." Man har upprättat närmare två tusen "naturaförplägningsstationer" öfver hela Tyskland på lämpligt afstånd från hvarandra. Luffaren vandrar och vandrar, kommer till en gård och ber om mat. "Nej", svarar bonden, "här får du ingenting. Men gå dit och dit, till närmaste förplägningsstation! Där får du mat." När luffaren kommer dit, finner han en välvillig föreståndare, hvilken han ber om mat. "Det skall du gärna få, min vän", svarar denne. "Men här ser du en liten hög med ved. Du kan på en (till) två timmar hinna med att hugga densamma. När du gjort det, skall du äta. Eller om du inte orkar göra det i kväll, får du göra det i morgon, innan du går. Och vill du nu det, så får du gifva mig dina papper." Luffaren betraktar bedröfvad vedhögen. Han lider af en svår sjukdom, som tyskarne kalla för "Arbeitsscheitheit" (arbetsskygghet); arbete är verkligen det värsta han vet. Men nöden har ingen lag. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 94-95; resa 1882)

På goda grunder kan Stockholms snickeriarbetareförening, bildad den 5 september 1880, räknas som den första moderna fackföreningen i vårt land. Till skillnad från de yrkesföreningar, som uppstått före åttiotalet, fick den redan från början en utpräglat facklig inriktning. För övrigt kommo verkningarna av snickeriarbetarnas organisatoriska aktivitet att sträcka sig även till andra yrkesgrupper. Av särskild betydelse för den fortsatta utvecklingen av den spirande fackföreningsrörelsen blev snickeriarbetarföreningens förbindelser med August Palm, som vid jultiden 1881 anlänt till huvudstaden för att driva propaganda för sin lassalleanska socialism. (Lassalle ställde som arbetarrörelsens främsta uppgift att erövra den allmänna, lika och direkta rösträtten.) Närmast i syfte att bereda Palm tillfälle att inomhus tala till Stockholms arbetare - hans egna försök att anskaffa en lokal hade misslyckats - utlyste snickeriarbetarföreningen till den 30 december 1881 ett möte, där det obligatoriska ämnet: Vad bör göras för att få arbetarens betryckta ekonomiska ställning förbättrad? skulle diskuteras. Denna åtgärd kom att bilda upptakten till den moderna fackföreningsrörelsen i vårt land. På förslag av en metallarbetare vid namn Johannes Svensson beslöt mötet att tillsätta en kommitté på femton personer för att närmare utreda frågan, om bildandet av fackföreningar vore för arbetaren nyttigt, "och att, om kommittén efter noggrann prövning av förhållandena stannade vid denna åsikt, upprätta förslag till stadgar för sådana fackföreningar och sprida dessa stadgar genom cirkulär till arbetsgivarna och arbetarna inom de olika yrkena". Kommittén fullgjorde sitt uppdrag genom att utarbeta ett förslag till "Program och Stadgar för Fack-föreningar för arbetare", vilket i slutet av mars 1882 godkändes av ett arbetarmöte. (John Lindgren "Fackföreningsrörelsens genombrottsår" s 192-193)

"Nej . . . se Schrader!" - ljöd det från tre sidor, då han efter ett par månader efter visade sig i den vanliga, slutna kretsen af "eftermiddagsdominanterna" i logen. "Slagit dig på äregirigheten, Schrader? - Man berättar i departementet, att du arbetar som en ångmaskin, - tar hemarbete och sådant där! . . . Men allvarsamt, - hvarför kommer du inte hit, Schrader? Tiderna är sämre, och här har börjat förekomma dåligt spel." "Arbetet, arbetet, hör du ju!" "Pytt! - Den må arbeta, som bör arbeta; du behöfver det ju ej; och dessutom, akta dig, du kan komma att få ett ämbete utom staden; det vore detsamma som en fisk, som blef flyttad upp i luften!" "Åh, i längden blir man led vid detta lif på kaféerna! Jag har bjudit till att söfva in mig i det; men det går inte längre . . . Det är och förblir dock till sist det bästa med arbete! Ingenting annat än arbete kan tillfredsställa i denna värld, - helt enkelt uppfyllandet af vår naturbestämmelse! Det är vår vidt beprisade mänskliga frihet, mina herrar!" (Jonas Lie "Adam Schrader" s 100-101)

När jag var liten pojke och bodde vid en liten järnvägsstation nere i Småland, där min far var inspektor - då fick jag se på nära håll, hur hänsynslöst arbetet värdesattes. Man började just då att skövla och förstöra våra skogar. Bönderna lurades, min far lurades av patroner i pälsar, som kommo och stulo och sålde. Ni senfödda människor skola sent förstå, hur fräckt man använde järnvägstjänstemännen på den tiden för privata intressen. Jag skall alltid minnas min far, hur han skötte det hela - sprang som en stålfjäder med snö i mustascherna och gjorde samma arbete, som det behövs hundra man för nu - fattig, men glad och stolt - ty för honom som för oss andra riktiga smålänningar är arbetets ära det högsta i livet: Detta att göra sin plikt. Och runt omkring oss gingo herrar i pälsar och förtjänade pengar, främlingar som njöto vår gästfrihet och försvunno. Det var de som stulo våra svenska skogar. Och arbetarna! ... De fingo knappt någonting. Men de satte en ära i att kunna lasta en vagn ensamma. (Albert Engström "Såssialpolitik" s 10; sannolikt 1870-talet, Engström föddes 1869)

I själva verket hörde det till den gammallutherska åskådningen att betrakta även det vardagliga arbetet som ett slags gudstjänst. Därför föreskrev (1686 års) kyrkolag att varje veckodag skulle omhägnas med klämtning i sockenkyrkan morgon och afton för att, som det heter, folket därigenom skulle påminnas "att bedja om välsignelse till deras förehavande och att Gud ville bevara överheten, förläna frid och rolighet och en salig hädanflykt". På så sätt skapades en viss grundstämning som gav färg åt arbetsdagens enahanda göromål. Steget var ej långt från arbetet till andakten. J.A. Göth berättar från sin hembygd i Uppvidinge på 1870-talet, att när det under vårsådden inföll regnväder fick husfolket sig en fristund. De gamla bönderna togo då fram psalmboken och sjöngo psalmerna 392 och följande (i Wallinska psalmboken) med känsla och övertygelse. "Jag minns", skriver han, "när Sven i Ökahagen knäppte händerna, sträckte ut dem över åkerlappen och läste: 'Nu har jag äntligt kornet sått, nu har jag gjort vad jag förmått, se nu i mildhet, Fader kär, till kornet som jag myllat här.' Han läste", anmärker härvid Göth, "nu ren svenska, efter psalmbokens ord, annars led inte gamle Sven av modernare uttal." (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 114)


ca 1870 -ca 1850

Alla församlingsmedlemmar böra wara werksamma på ett eller annat sätt. Jag uppmuntrar dem alltid att predika Christus i sina bänkar. Låten icke åhörarne gå utan att tala med dem om Christus. (C.H. Spurgeon "Missionstal wid Skottska frikyrkans årsmöte 1866-05-29"; Jönköpings-Posten 1867-06-08)

Redan år 1865 påbörjade i Hvetlanda en syförening sin verksamhet. Vid sin upprinnelse förestods denna af den Herrens sak hängifna kristinnan fru Amalia Borell, som troget ledde detta slags verksamhet till sin död i januari 1868. Men syföreningen är icke död; hon lefver ännu (år 1899) och är i gång. Under det att de för saken intresserade kvinnorna, gifta och ogifta alltjämt i hemmet ha ett missionsarbete liggande att taga fram på lediga stunder, så samlas de därjämte den första onsdagen i hvarje månad till gemensamt arbete och rådplägning om denna angelägenhet. Oftast äro några manliga missionsvänner också med för att uppbygga och intressera genom bön, sång, läsning af missionslitteratur m.m. Till en början inköptes råvaran eller materielerna till missionsarbetena för medel ur missionskassan. Men detta fann man allt för dyrt; minst fjärdedelen af de insamlade medlen krympte på det sättet ihop. Numera får hvarje arbetare själf anskaffa material till sitt arbete eller också i fall, då detta ej låter sig göra, tages för sådana ändamål ur en sparbössa, som följer på dess vandring ur hus i hus och i hvilken vid slutet af hvarje sammankomst lägges någon liten skärf efter råd och lägenhet. Denna kärleksverksamhet har varit och är alltjämt en aldrig sinande grufva, ur hvilken mycket silfver och guld till befrämjande af Guds rike upphämtats. De under ett års lopp förfärdigade och samlade arbetena jämte det som dessutom skänkes af industriens alster och jordens frukt vändas nämligen i reda penningar genom att vanligen i början af december månad försäljas på s.k. missionsauktion.Dessa tillställningar räknas för högtidsdagar och tillika för meteorologiska observationsdagar på den kristliga kärlekens värmegrad, vindstyrka och nederbördsmängd. Här är nu en kärlekens täflan att få göra något för Herrens sak. Nu kunna också de, som ej haft tillfälle att arbeta eller eljest skänka någon sak, taga skadan igen genom att köpa så mycket mer. De sista åren har försäljningssumman kunnat gå upp till fem, sex hundra kronor och därutöfver, och detta är då behålning för missionen utan afbränningar. ("Några blad ur Hvetlanda Missionsförenings Historia 1859-1899" s 23-24)

I "Kapitalet" (1864-1894) ger (Karl) Marx en djupgående motivering för sin teori om det kapitalistiska tidevarvets utveckling och undergång. ... Kärnan i hans ekonomiska lära är teorin om arbetets mervärde, eftersom arbetet för Marx är den enda källan till värde. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 344)

Några fruntimmer, vilka känner sig livade att i sin mån bidraga till Kristi rikes befrämjande så väl i hemlandet som bland hedningarna, överenskomma om att en eller två gånger i månaden gå tillsammans och använda eftermiddagen till 'ami', en mössa; en annan kan virka ett par hängslor, tofflor eller spetsar, med mera; somliga kunna sy antingen linnen, örongottsvar, barnkläder eller annat; andra kunna brodera kragar eller remsor och manschetter. De förmögnare deltagarna anskaffa nödigt arbetsmaterial - tyg, garn eller tråd åt de fattigare, varigenom dessa sättas i stånd att med sina händers arbete även till den goda saken bidraga. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 68; Hans Jacob Lundborg i Budbäraren, november 1858; ami = ytterhalsduk)

När skall vi som har en lång väg till Betlehem nå fram, om vi sover mitt på dagen, och inte skyndsamt vandrar fram så länge det är ljust, så att mörkret inte skall hinna upp oss. Vet ni inte, ni trötta vandringsmän, att dagen är kort här i Norden, särskilt under vintern, och att vägen är lång till evigheten, samt att vägen är smal som leder till livet, och det är få som finner den? Det finns ingen som ser den vägen i månsken, hur skarpa ögon man än skulle ha, utan det måste vara fullt dagsljus. ... Sorglöshetens natt är förbi. ... Kristendomens ljus har kommit till världen. ... Nu borde alla (som har öppna ögon) se var vägen går till himlen. Nu är inte längre mörkets tid då alla famlade runt väggarna och ingen var klokare än den andre. ... Ni vet hur kort nådens dag nu är här i Nordanland, och dessa nådens dagar blir bara kortare, så att det inte finns någon längre dag utan endast skymning. Särskilt under en molnig dag då nådens sol, om den också skulle vara uppe, ändå aldrig kan lysa på trötta vandrare för den tjocka dimmas skull, som stiger upp från marken. På grund av denna svarta rök som stiger upp från avgrunden är nådens sol ofta dold bakom svarta moln, så att trötta vandringsmän sällan får se dess klarhet. Vakna därför upp ur sömnen, trötta vandringsmän, och be den store Korsbäraren, att han inte helt skulle dölja sitt ansikte för oss, och att han inte skulle släcka den lilla gnistan från elden som visat dörren till fårahuset för oss. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 35-36 i predikan första söndagen i advent 1853 över Rom 13:11-12)

År 1852 försågs fabriks- och hantverksförordningen med ett tillägg, varigenom nattarbete (mellan klockan 9 på kvällen och klockan 5 på morgonen) vid vite förbjöds för arbetare under 18 år. ... Att den lagliga minimiåldern för barns användande i industriellt arbete under 1800-talet var så låg som 12 år och att även barn under denna ålder i viss omfattning anställdes i strid mot gällande lag måste ses mot bakgrunden av att barnarbete allmänt förekom inom jordbruk och hemslöjd. ... Barnarbetet hade även ett starkt stöd i föreställningen om arbetets moraliska värde och sysslolöshetens faror. ... Det framhävdes ofta från arbetsgivarhåll, att barnen lämpade sig bättre än de vuxna för utförandet av de lättare sysslorna. ... Det är dock obestridligt, att en vuxen utförde flertalet av barnens arbetsuppgifter lika bra som dessa eller bättre, och om inte barnen haft så mycket lägre lön, skulle vuxna ha anställts för dessa uppgifter. ... I arbetsgivarnas klagoskrifter över lagstiftningen om minderårigas arbete framhäves ofta, att endast den som vid tidig ålder började i yrket kunde uppnå hög yrkesskicklighet. ... I dessa påståenden fanns säkert en kärna av sanning. Men de drevos stundom till det absurda. ... Skolrådens uppgifter (år 1891) visade, att det industriella arbetet alltjämt på sina håll medförde betydande olägenheter för barnens skolgång. ... Det bör emellertid betonas, att även i de fall, då svårigheter för barnens skolgång omförmäldes, gällde dessa svårigheter en ganska ringa del av samtliga skolpliktiga. Och i en rad betydande industrikommuner sades förhållandena vara utan anmärkning. I exempelvis Borås, Alingsås, Ulricehamn, Jönköping, Köping och Karlstad sades inga skolpliktiga barn utöva förvärvsarbete. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 313-314,324-329; Barn- och kvinnoarbete)

Med det nya samhället (från 1800-talets mitt) blev den primära gruppens räckvidd mindre. Arbetaren hörde ej längre till arbetsgivarens familj. Arbetsgivaren kände sig då inte längre försörjningsskyldig gentemot arbetaren. Denne fick sin knappa lön och därmed var all rättfärdighet uppfylld. Arbetsgivaren var kanske inte ens längre en person, utan ett bolag, en hel rad anonyma aktieägare, vilka saknade all kännedom om den enskilde arbetaren och hans behov. Det var något oerhört för kyrkan, att den primära gruppen inom arbetslivet på så vis upplöstes. Själva skapelseordningen kom i olag. Hur skulle det gå med arbetarna och deras uppehälle, när arbetsgivaren ej längre behövde känna sig ansvarig för arbetarens liv? Hur skulle det gå för arbetsgivaren, när arbetaren ej längre stod under hans tukt och förmaning? Strejker och arbetsinställelser, pockande krav från arbetarnas sida följde också i utvecklingens spår. Man trodde sig se samhällets upplösning nalkas. Till tecknen hörde även penningens ökade betydelse och den ekonomiska oron, kapitalismen om man så vill, fast kyrkans män inte använde just det ordet. Själva saken stod de emellertid synnerligen bekymrade inför. Någon kapitulation inför det kapitalistiska systemet kan man inte tala om från kyrkans sida. (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 594)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Natten var som regel en tid för vila för de flesta, (i staden) precis som på landsbygden. Få personer hade också anledning att vara ute om natten, om de inte i sena timmen var på väg hem från vänner, från avslutat arbete eller från krogen. ... Tioslaget verkar decennierna kring sekelskiftet 1800 ... ha varit den tidpunkt då kvällen ansågs vara över. Därefter sov staden, undantaget förstås ljusskygga individer ute i skumraskaffärer. En tillfällig besökare från Frankrike, Alexander Daumont, slogs under sitt besök i Stockholm 1830 av det han kallade "den tysta natten". (Jan Garnert "Ljus och mörker på 1700-talet" s 124-125)

Den gamle biskopen (i Växjö) Osander dog 1787 och endast 32 år gammal utnämndes (Olof) Wallquist till hans efterträdare. En viktig uppgift för den nye biskopen var att skapa ordning i stiftet. ... Genom ett flitigt visiterande och cirkulärskrivelser lyckades Wallquist skapa ordning. ... Han försökte genom olika medel höja bildningsnivån hos stiftets präster, bland annat genom att införa en speciell examen, pastoralexamen, som ett krav för att kunna komma ifråga för en kyrkoherdetjänst. ... Från och med 1789 fungerade han som kunglig överhovpredikant och biktfader och det var han som fick bereda Gustav III för döden efter attentatet på operan i mars 1792. Efter mordet på kungen kom han att ägna större kraft och energi åt lokala frågor. Gymnasiet i Växjö låg honom varmt om hjärtat. Han sparade ingen möda för att öka disciplinen, rekrytera goda lärare och garantera nivån vid examinationerna, som han ofta själv övervakade. Hans intresse omfattade även skolorna i Jönköping och på Visingsö. En för framtiden viktig insats gjordes genom den modernisering och utökning av gymnasiebiblioteket som ägde rum under hans ämbetstid. ... Wallquist lät också starta en stiftstidning som började ges ut under 1700-talets sista år. ... Under Växjös uppbyggnad efter branden 1799 spelade biskopen en viktig roll. ... Wallquist fick ett vackert eftermäle av en något senare innehavare av biskopsstolen i Växjö nämligen Esaias Tegnér. Han skrev att Wallquist var "den störste och verksammaste eforus (biskop), som Växjö, kanske Sverige haft". (Olle Larsson "Mot den nya tiden" s 209-211)

(Johann Sebastian Bach 1685-1750) hade en enkel förklaring till vad han var: ”Jag arbetar strängt”, sade han, och det var verkligen sant. Det tog flera personer många år att samla hans livsverk i sextio tjocka volymer, och dessutom tror ingen att alla Bachs klenoder har påträffats eller någonsin kommer att påträffas, eftersom marknaden inte satte något större värde på dem under hans livstid. Men det var förstås fråga om mer än strängt arbete. Vad var det som gjorde Bach till Bach? Kanske: ... en allt omslutande gudstro ... en förvissning om att musik skapad av människan var menad som ”ett harmoniskt väljud till Guds ära”. (Phil G. Goulding "Klassisk musik" s 111-112)

Verkliga arbetskonflikter tillhörde inte det normala i det förindustriella samhället, där arbetarparten sällan hade några möjligheter att hävda sig gent emot arbetsgivarna och myndigheterna med deras patriarkaliska inställning. En strejk förekom dock vid Stora Kopparberget 1696, följd av en stor "sammanrotning" utan arbetsnedläggelse 1720 med klagomål över löner, bestämmelser om uppsägningstid och ålderdomsbekymmer. Trots att arbetarna då fick stöd från en del av bergsmännen, slutade aktionen i stort sett med ett nederlag för dem. Något bättre gick det för personalen vid Jönköpings-Huskvarna gevärsfaktori, som genomförde en stor arbetsnedläggelse 1761-62, under brinnande krig. Här ingrep ständerna, vilka utan att i principfrågan taga arbetarnas parti dock såg till att deras villkor i vissa avseenden förbättrades. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 84-85; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Det valspråk (ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus, 1565-1646) helst använde var "Labore Paratur Gloria" (Genom arbete uppnår man ära) som samtidigt utgjorde hans initialer. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 94-95)

Inte minst i Tønder Museum omgavs man av nederländsk konst. . . . Tønder är dock kanske mest känd för sin knypplingskonst. . . . Redan före 1600-talet hade köpmännen i Tønder tjänat förmögenheter på att låta unga flickor redan fr o m femårsåldern för en ringa ersättning sitta i sina fattiga hem ute på landsbygden och knyppla dessa spetsar, som var så eftertraktade av de europeiska hoven och herresätena. Många av dess flickor blev blinda redan i tjuguårsåldern; de var tvungna att arbeta långt in på natten och hemmens belysning bestod av tranlampor. (Eyvor Skantze "Kulturresor i Sverige, Danmark och Tyskland" s 67-68)

När reformationen genomfördes (i Danmark) 1536-1537 bestämdes att tiggarmunkarna över huvud taget inte längre fick vistas i det danska riket, endast de gamla och svaga fick tillstånd att leva sina sista år i sina konvent, förutsatt att de lade av sig munkdräkten och i övrigt "inte bespottade evangeliet" (Kyrkoordinantian). ... Det stämde rätt väl med verkligheten när lagstiftarna i Kyrkoordinantian, med udd mot de gamla katolska biskoparna, anmärkte att dessa nya evangeliska biskopar "inte kallades till någon sysslolöshet, som de förra plägade hänge sig åt, utan till en stor arbetsbörda". (Martin Schwarz Lausten "Reformationen i Skånelanden" s 329-330)

Särskilt betydelsefull var den återgång till en biblisk syn på arbetet som reformationen på 1500-talet ledde till. Den bidrog till at ge det protestantiska Europa en helt annan ekonomisk och politisk struktur än den katolska, där de grekiska idéer som präglat senmedeltiden levde kvar. Föraktet för kroppsarbete i Latinamerika, som bidragit till kontinentens underutveckling, var sålunda en följd av de senmedeltida attityder som de spanska erövrarna intog. Arbete betraktades som en förbannelse, en tanke som var helt främmande för inkafolket och aztekerna innan spanjorerna kom. (Samuel Escobar "Arbete" s 297-298; författaren född år 1934 i Arequipa sydost om Lima i Peru)

På 500-talet fastställde Benedikt av Nursia regler för munklivet. Han höll fast vid kroppsarbetets andliga värde och utformade en livsstil sammanfattad i mottot Ora et labora! - "Bed och arbeta!" Men sjuhundra år senare förändrades denna bibliska syn på arbetet till en rent kontemplativ klosterregel som dominikanernas. Aristoteles åsikt om att arbete borde göras av slavar kom åter att dominera europeiskt tänkande och ifrågasattes först av reformationen. Den samhällsordning som Thomas ab Aquino förespråkade var mer inspirerad av Aristoteles än av Bibeln. (Samuel Escobar "Arbete" s 297-298; författaren född år 1934 i Arequipa sydost om Lima i Peru)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . En märklig företeelse inom allmogekulturen var arbetsfesterna, längesedan försvunna. Alla viktigare sysslor inom byn förrättades som lagarbete, och inom byalaget förenades möda och glädje, slit och förlustelse, gagn och nöje. Arbetsfesterna kan härledas ända från hednisk tid. De uppstod av att sysslorna av rationella skäl ordnades som ömsesidig hjälp, men de var tjänliga för människorna även ur en annan synpunkt: arbete i sällskap, i umgänge med andra, kunde fördragas framför trälandet i ensamheten. Den som gick för sig själv i tungt arbete på åkern eller ängen kunde ansättas av dystra tankar och hemfalla åt grubbel över sin lott. I sällskap underlättades sysslorna. Samspråket i arbetslaget var en tillgång. Var och en som har erfarenhet av kroppsarbete vet vad kontakten med kamraterna i laget kan betyda som hjälp mot monotonin. Ett gott kamratskap, samtal i vänskap, har en upplivande effekt på sinnet, så att de dryga arbetstimmarna känns kortare. Man kan ge varann handtag både med händerna och munnen, enligt ett gammalt stäv. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287-289)

Proculus visste från tillförlitligaste håll, att enligt Diocletiani befallning de varma badens byggande (i Rom) skulle fullbordas inom tre år. ... "Med tillhjälp af några tusen kristna kommer ... byggnaden att skrida raskt framåt", (sade Fulvius). "Och hvarför bättre genom kristna än genom andra förbrytare?" frågade Fabiola förundrad. "Nå ja, uppriktigt sagdt", svarade Fulvius med sitt mest vinnande leende, "kan jag ej angifva egentliga skälet därtill. Men det kan jag tryggt säga, att om det funnes endast en kristen bland femtio arbetande förbrytare, skulle jag säkert utpeka honom." "Hur så?" frågade flera på en gång. "Vanliga förbrytare", lydde svaret, "ha ingen lust att arbeta, utan måste drifvas därtill med piska; de äro dessutom råa och trätlystna. Hos kristna däremot, som jag sett vid dylikt arbete, har jag iakttagit raka motsatsen. Om de äro under uppsyningsmannens ögon eller icke, det kommer på ett ut; de äro alltid flitiga och lydiga." (Nicholas Wiseman "Kristna troshjältar" s 31-32; början av 300-talet)


Att avrunda med:

Allt hederligt arbete är heligt, ett smycke som överglänser fritiden. ... Ve den nation som tror på allt färre arbetsdagar! Ett folk utan arbetsglädje är en nation av slavar! (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 287; Dikter 1979-1984; Ur "Så började jag")

Arbetet var alltid mors lycka. Jag kommer ihåg en kväll, då jag kom hem (till Lolland) härifrån (Jylland), det hördes sång från stallet. Västersolen föll förgyllande över gödselstacken och genom fönstren i ladugården, och se, min gamla, vithåriga mor satt och mjölkade kon och sjöng av hjärtans lust en visa. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 66; predikan Sjätte söndagen efter påsk 1941)


Sångarna:

Det ljusnar sakta igenom dimma och skorstensrök. Nu börjar dagen sin första timma med plikt och stök. ... En dag som andra då klockan tickar om knog och jäkt. En dag att leva, en nådegåva som Gud oss räckt. ... Det bleka ljuset så sakta stiger och blir till dag. O Herre, lär oss att bruka tiden till ditt behag. (KL Aastrup-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 182:1-2,6)

Hur tomt är allt, hvad verlden har! Hur kort dess nöjen vara! Snart stundar natten, då en hvar Af oss skall hädanfara. Och då, hvad är all lycka här, Emot det löftet: ”Hvar jag är, Der skolen I ock vara.” (Franzén: Psalm 119:5; jfr Psalmer och Sånger 157:5)

Här gäller det att verka Hans verk, som dig har sändt, Och med hans Anda stärka Det lif, hos dig han tändt. Här gäller det att söka Först hans rättfärdighet Och med all id föröka Hans rikes herrlighet. (JO Wallin: Psalm 224:3; jfr Psalmer och Sånger 247:3)

O! må jag ock, med flit och dygd Och måtta i begär, Än kunna glädjas i ditt skygd, Hvar dag, du mig beskär! (JO Wallin: Psalm 420:3; jfr Psalmer och Sånger 176:3)

Pris vare Gud, som låter Oss glade vakna opp, Och öfver jorden åter En nådedag gå opp: En dag, som skall försvinna, Lik den i går förgick; O! må vi då besinna Dess dyra ögonblick. ... O! må vi noga märka Hvad Gud af oss begär, Och med all trohet verka, Så länge dagen är: Att icke syndens minne Vårt hjerta klagar an, När aftonen är inne, Då ingen verka kan. (JO Wallin: Psalm 421:1-2; jfr Psalmer och Sånger 177:1-2)

Oss rena städse i ditt blod från synden, Som ännu låder vid oss, Herre kär! O, sänd oss kraft att verka under dagen, Ty natten kommer, då ej tid mer är. (SS: Sång 102:6)

Det skymmer snart i västerled, Och solen sig fördöljer; O, skynda, kom från öde hed, Förrn evig natt dig höljer. (Carl Boberg – Erik Nyström: Sång 111:4a)

Dag sjunker ned; se, solen ilar bort, Snart skymmer natten; tiden är så kort. Än rum, än rum; O, kom, kom in just nu! (H Bonar – Erik Nyström: Sång 123:2)

Klockan slår, Tiden går, Evigheten för dörren står! Låt oss bruka den korta tid, Kämpa troget i helig strid. Tills vi hos Herren få bo! (Agerbek – Erik Nyström: Sång 146:5)

Till verksamhet, till verksamhet! Snart bryter natten in. Och då kan ingen verka mer – blott denna stund är din. Än några korta timmar till, och så är dagen slut. Till verksamhet, till verksamhet! Snart får du vila ut. (Lina Sandell: Sång 559:5)

Lev för Jesus – samla själar Kring hans dyra korsbanér! Skynda, innan natten kommer, Då du ej kan verka mer. ... Tusen, tusen arma själar Sucka efter liv och frid; Säg dem något ord om Jesus, Medan du ännu har tid! ... Säg dem blott vad själv du funnit, Vittna om vad själv du sett, Om den kärlek utan like, Om den nåd han dig betett! (L Sandell: Förbundstoner 1911 nr 533:3-5; jfr Psalmer och Sånger 279)

Verka, ty natten kommer. Verka, då morgon gryr. Verka, då dagen glänser. Verka, tiden flyr! Verka, när solen bränner. Verka, till kväll'n håll ut. Verka, ty natten kommer. Då är verket slut! (E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 551:1; jfr Psalmer och Sånger 481:1)

Verka, ty natten kommer! Dagen är alltid kort. Verka när kvällen skymmer, livet hastar bort. Bruka med omsorg tiden innan din sol går ner. Sedan, när natten kommer, verkar ingen mer. (AL Coghill-G Melkstam: Psalmer och Sånger 481:3)

Mäktig är Herren – se ängen i leende våren! Hör, hur det kvittrar och rör sig i grönskande snåren! Själv är han när, Och av hans fotsteg vi här Se de välsignade spåren. ... Mäktig är Herren – o, må vi den mäktige lova! Nu, nu är tid att stå upp, ej att drömma och sova. Pris vare Gud, högt klinge lovsångens ljud, Pris för hans nåd och hans gåva! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 7:3-4)

Verka med iver, dagen försvinner, Skuggan förlänges solen går ned; Mycket att bärga ännu du finner, Skördarna mogna; verka och bed! ... Verka med iver, timmarna ilar, Skörden skall bärgas, skynda dig ut! Verka, tills Herren bjuder dig vila, Lönen av honom får du till slut! (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 532:1,3; jfr Psalmer och Sånger 480:1,3)

Verka tills natten kommer. Barndomens ljusa år, Ungdomens drömuppfyllda, Kämpande, rika vår, Mannagärningens sommar, Höstens och ålderns tid, Livets dagsverkstimmar Fyll med kostsam id. (AL Coghill-S Dahlqvist: Sånger och Psalmer 1951 nr 551:1; jfr Psalmer och Sånger 691:1)

Var dag är en sällsam gåva, En skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given Från himlen, besinna det! ... Var dag, som gryr, är ett ansvar Med nya och höga krav. Var afton stå klara stjärnor Och fråga dig vad du gav. ... Var afton ge fjärran stjärnor Åt jorden sitt stilla ljus. Var morgon går Gud att kalla Din vilja ur stoft och grus. (M Nielsen-översättning: Psalm och Sång 1966 nr 603:1-3; jfr Psalmer och Sånger 180:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Joh 9:5, se bibelställen och kommentarer till Joh 8:12.


Paulus sade till de troende i Galatien: “Som vi så följaktligen må (א,* א, B*) ha läglig tid, må vi arbeta det goda (vända) i riktning mot alla, men helst/’i synnerhet’ i riktning mot dem som tillhör trons hushåll.” (Gal 6:10)


Ytterligare studier:

Matt 20:1-16; Joh 1:4-5; 3:2; 7:33; 11:9-10; 12:35-36,46; 13:30; 14:12; Upp 2:21; 14:11,13.


I. Engnell "Work in the Old Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 26 (1961): 5-12.

B.E. Gärtner "Work in the New Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 26 (1961): 13-18.

John C. Poirier "'Day and Night' and the Punctuation of John 9:3"; New Testament Studies 42 (1996): 288-294.

Kari Syreeni "Working in the Daylight: John 9:4-5 and the Question of Johannine 'Literary Archeology'"; Svensk Exegetisk Årsbok 70 (2005): 262-280.

Bruce W. Winter "'If a Man Does Not Wish to Work . . .' A Cultural and Historical Setting for 2 Thessalonians 3:6-16"; Tyndale Bulletin 44.1 (1993): 55-74.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-26; 2011-06-19; 2014-04-22)

Tillbaka till Start

9:6-7 Då Han hade talat de här tingen, spottade Han på marken och gjorde lera ut ur/av spottet och smorde leran uppå honom emot ögonen. Och Han talade till honom: ”Dra dig tillbaka, tvätta dig in/ner i Siloams damm” – vilket uttyds ’Havande varit (och varande) skickad bort’. Han gick så bort och tvättade sig och kom seende.

Ord för ord: 9:6 (18 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) havande-talat spottade-(han) på-marken och gjorde lera ut-ur '-et spott'/spottet och smorde-uppå honom '-n lera'/leran emot '-en ögon'/ögonen. 9:7 (20 ord i den grekiska texten) och (han)-talade (till)-honom: dra-(dig)-tillbaka tvätta-(dig) in-i '-en damm'/dammen '-ms Siloams'/Siloams vilket uttyds havande-varit-(och-varande)-skickad-bort. (han)-gick-bort så och tvättade-sig och kom seende.


1883: Då han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spooten och smorde degen på den blindes ögon och sade till honom: Gå bort och två dig i dammen Siloam – det betyder utsänd. Då gick han bort och tvådde sig och kom igen och hade sin syn.

1541(1703): Då han detta sagt hade, spottade han på jordena, och gjorde en träck af spotten, och smorde med träcken på dens blindas ögon; Och sade till honom: Gack bort, och twå dig i dammen Siloa (det betyder Sänder). Han gick och twådde sig; och kom igen, och hade sin syn.

LT 1974: Sedan spottade han på marken och gjorde lera av spottet och strök leran på den blinde mannens ögon och sade till honom: ”Gå och tvätta dig i Siloams damm” (ordet ’Siloam’ betyder ’utsänd’). Mannen gick dit han blev sänd och tvättade sig. När han kom tillbaka kunde han se.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En källa steg upp ut ur jorden och gav varje/hela jordens ansikte/yta att dricka. Och Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:6-7, Grekiska GT)

(Jakob sade:) "En ledare skall inte 'lämna ut'/försvinna ut ur Judas och (inte en) som anför ut ur hans lår, ända till - alltefter omständigheterna - han (hebreiska: Shiloh) må komma, (och) de ting som ligger från/avsides (skall komma) till honom, och han själv (skall vara) en nationers väntan." (1 Mos 49:10, Grekiska GT)

(Farao) tyngde/hemsökte sitt och sina vårdares/tjänares hjärta. Och Faraos hjärta förhärdades. ... Och Herren förhärdade faraos hjärta. (2 Mos 9:34b-35a; 10:20a, Grekiska GT)

(Kung Jerobeam sade till sin hustru:) “Gå in i Shilo. Skåda, profeten Ahia (är) där. Han samtalade emot mig att vara kung emot/över det här folket. Och tag in i din hand bröd till gudsmänniskan och ögonsalva till hans barn. (1 Kung 14:2b-3a, Grekiska GT)

Elisa skickade bort en budbärare i riktning mot (den spetälske Naaman som hade kommit från Aram) och sade/'lät säga': "Gå (och) bada sju gånger i Jordan, och ditt kött skall vända ’sig intill’/tillbaka till dig, och du må göras ren. ... (Men Naaman sade: "Är) visst/verkligen inte ... Damaskus’ floder goda över/’mer än’ Jordan och alla Israels vatten. (Är det) visst/verkligen inte (så att), då jag har gått bort, (att) jag skall bada i dem och göras ren? ... (Och till sist) steg Naaman ned och döpte/doppade sig sju gånger i Jordan enligt Elisas ord. Och hans kött ’vände sig intill’/’förvandlades till’ en små/liten, en liten småpojkes kött, och han gjordes ren. Och han vände ’sig intill’/tillbaka i riktning mot Elisa. (2 Kung 5:10,12a,14-15a, Grekiska GT)

(Sallum byggde) dammuren av ... Siloams små fårskinn (vid platsen för) kungens (får)klippning och ända till stegarna/trapporna som stiger/leder ner från en Davids stad. (Neh 3:15b, Grekiska GT, S)

(Job sade till Gud:) “Kom ihåg, att Du formade mig till lera.” (Job 10:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jesaja om Sitt folk:) ”På grund av att det här folket ej önska/önskar Siloams vatten som går/flyter (så) stilla ... skåda, på grund av det här leder Herren upp emot er floden (Eufrats) stabila och mycket/myckna vatten.” (Jes 8:6a,7a, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) ”Herrens uppfostran öppnar mina öron ... Jag vände inte bort mitt ansikte från/’beroende på’ en skam av spott i/på (det).” (Jes 50:5a,6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Skåda, som krukmakarens lera, (så) är ni i mina händer.” (Jer 18:6b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Jag gick i riktning mot läkarna (för) att få vård och så mycket som de smorde in mig (med) gifter, så mycket hellre/mer gjorde de (hela tiden) mina ögon blinda. ... ” (Tobit 2:10b, S)

(Budbäraren sade till Tobias:) “Smörja/smörj in gallan i en människas ögon ... (med) vita ting uppå dem, pusta emot, emot dem, uppå de vita tingen, och (ögonen) är friska.” (Tobit 6:9, S)

(Budbäraren sade till Tobias, att hans faders ögon skulle öppnas. Han sade:) "Smörj du så in (fiskens) galla in i hans ögon." (Tobit 11:7b-8a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte.” (Matt 6:17)

(Profeten sade:) “Jag skall öppna min mun i/med liknelser. Jag skall rapa/tala de ting som har gömts (och göms) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 13:35b)

Då (Jesus) hade tagit på/’tag i’ den blindes hand, förde Han honom ut ur byn utanför, och då Han hade spottat in i hans blickar/ögon (och) då Han hade satt/lagt händerna på honom ... satte/lade Han på händerna emot, emot hans ögon och Han såg genom (honom) och han återställdes och helt tydligt såg/’fäste ... blicken’ han i allesammans. Och Han skickade bort honom ’in i’/till hans hus. (Mark 8:23a,25-26a)

(Jesus sade till några närvarande:) ”Tänker ni att de där arton emot vilka tornet i Siloam föll och dödade dem, att (endast) de blev gäldenärer/skyldiga ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla de (andra) människor som bor i (א,* א, A) Jerusalem?” (Luk 13:4)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Eftersom det understryks att det handlar om en som är blind från födelsen, är det inte otänkbart att förf här vill framställa Jesu återskapande makt genom att anspela på 1 Mos 2:6f, där Gud danar människan från jorden efter det att dimman har vattnat hela marken. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 218)

Det är Madicken som får första frågan den här måndagsmorgonen. Hon får berätta om hur Gud skapade världen och gjorde alla fåglar och fiskar och däggdjur och hur han allra sist tog sej en lerklump och av den knådade han till den första människan. "Det var Adam det", säjer Madicken. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 90)

"Allahu akbar ...", (sjöng Khudeira inne i sitt huvud). "Han är allsmäktig! Pris ske Honom! Vem förmår så mycket som Han? Han ger liv åt förtorkade ben. Skulle Han då inte kunna återge blinda synen? Ära vare Honom som inte stiger ned på jorden och som ingen kan se! Nej, Han har sitt säte i himlens sjunde sfär, alltid vakande över sina trogna tillbedjare. ... Sheikh Muhieddin är ett av hans frommaste helgon, som med Hans hjälp förmått öppna blindas ögon och göra sjuka helbrägda. Genom att bara lägga lite saliv på den blindes ögon kan han få denne att se ljuset och lovprisa Gud allsmäktig, den store och ärorike. ... (Museida hade) fått synen tillbaka av sheikh Muhieddin. Det sades att det hade skett på kvällen, strax före solnedgången. När sheiken spottade henne i ögonen, hade hon öppnat dem och funnit mörker. Då hade han befallt henne att lyfta blicken uppåt och då hade hon, med den allsmäktiges hjälp, sett himlavalvet öppnas och ett flammande ljus bryta fram. ... Sheikh Muhieddin var förvisso ett mycket stort helgon. Hans underverk var kända vida omkring. Till honom kom människor från Sind och Indien och många andra länder. (Abd el-Malik Nouri "Sydvinden" s 260-262)

Läkemedel äro icke alla förkastliga. Kristus begagnar yttre medel, om nu såsom symbol eller ackumulator af kraft. Han botar en blind med en deg av jord; han skickar en annan att bada. Med ett ord. När jag har Evangelierna, hvad skall jag med denna tunna dekokt att göra? Det kan ju vara ett opportunistiskt sätt att narra Kristushatare tillbaka till Honom, genom litet fritänkeri och lös moral. Boken har nog haft sin uppgift, för hedningar, men för oss Kristna är den öfverflödig! Jag har läst med god vilja i boken, natt som dag, men jag blef sämre och trodde mig skola dö, i förrgår natt, med boken bredvid mig. Och jag tror att min sjukdom skall vara; som en påle i köttet, som ett helsosamt lidande. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 338-339; brev 14 juni 1908 till Gustaf Sabelfelt; boken som Sabelfelt sänt Strindberg är Christian Science-verket Science and Health with Key to the Scriptures)

(Abbén) utropade: "Må den akademiska flitens bin i harmoniska svärmar komma och sätta sig på denna mun, Jacobus Stekvändares mun, vilken hädanefter är helgad åt muserna." "Herr abbé", sade min moder, " ... ni bör inte önska, att dessa elaka flugor komma och sätta sig på min Jacquots läppar, ty deras sting göra mycket ont. En dag, då jag bet i en persika, kom ett bi och stack mig på tungan, och det gjorde lika ont som om jag hade varit i helvetet. Jag fann ingen lindring förrän broder Ange lade litet jord blandad med spott på min tunga, medan han läste bönen till sankt Como." Abbén lät förstå, att han endast talade om allegoriska bin. (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 14)

När spanjorerna kom måste de döpa om allting - det är en kolonisatörs första plikt, hans plikt och privilegium. Man måste namnge en ort innan man kan pricka in den på kartan som man lägger upp. ... De första orter som döptes fick namn efter helgon eller efter religiösa festdagar som firades på rastställena. ... Efter spanjorerna kom amerikanerna. ... (De) var ännu ivrigare än spanjorerna att hitta på ortsnamn. Sedan dalarna hade befolkats kom namnen mer och mer att anspela på saker som hänt där, och dessa namn tycker jag är mest fantasieggande då de hänger ihop med för länge sedan glömda historier. Jag tänker på "Bolsa Nueva" - den nya börsen; "Morocojo" - den lytta moren ...; "Wild Horse Canyon" och "Mustang Grade" och "Shirt Tail Canyon". De personer som gav sådana namn menade något med dem, antingen vördnadsfullt eller vanvördigt eller beskrivande eller poetiskt eller nedsättande. Vilken ort som helst kan man döpa till "San Lorenzo", men det är en annan sak med "Shirt Tail Canyon" eller "Lytta moren". (John Steinbeck "Öster om Eden" s 10-11)

Till den man som hade varit blind från sin födsel, gav (Herren) syn … genom en yttre handling … för att han skulle kunna visa fram Guds hand, den som i början hade format människan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 543)


Att fortsätta med (hembygden):

Doktor Stålberg hemkommen. Träffas å ögonkliniken, Fortunagatan 9 (Jönköping), alla dagar kl. 9-11 f. m. (Smålands Folkblad 1910-01-11 "Ögonklinik öppen alla dagar")

Botmedel för swaga ögon. Det gifwes en mängd menniskor, som lida af swaga ögon, hwartill orsaken är att söka i en swaghet hos ögonnerverna. . . . Detta (bot)medel består nemligen i ren, fint pulveriserad jernfilspån, hwaraf man uttömmer ungefär en matsked i en liten påse af så fint linne, att intet af filspånspulvret kan falla igenom. Äro båda ögonen swaga, så förfärdigar man sig twå sådana påsar; de göras fyrkantiga till formen och af en specieriksdalers storlek, samt fastsys på sådant sätt å en någorlunda bred linnebinda att de passa på ögonen, å hwilka de endast anbringas hwarje afton, då man går till sängs. Man måste fortsätta härmed en längre tid, tills man finner, att ögonen hafwa blifwit wärkligen starkare. Det är äfwen tjenligt att mellanåt göra några dagars uppehåll med begagnandet af detta medel och derefter återtaga det. (Jönköpings-Posten 1869-08-28 "Påsar med jernfilspån på swaga ögon")

Vagel i ögat botades medelst en trefotad stol, som trenne gånger borrades = vreds omkring framför ögat, varvid man vid varje varv spottade genom stolsfötterna. Det onda hade nämligen uppstått därigenom, att den lidande personen sett in i en upp och nervänd stol, utan att spotta. Tron på salivens helande, ja, undergörande verkan går ju årtusenden tillbaka och ännu i den dag som i dag är (1926), låta jägarna hundarna slicka sina sår i stället för att tvätta dem med Burows lösning eller dylikt. Men så äro jägarna också ett skrockfullt släkte! (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 226; tiden 1856-1864 i Jönköping)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Människans spott eller saliv hade länge gott rykte som botemedel och fortfarande spottar vi för en svart katt eller på betet till det stora fiskafänget. En mycket anlitad klok gumma ... brukade slicka svåra sår och utslag på sina patienter - en behandling, som jag personligen gärna avstår från. I dessa sjukhussjukans tider kan väl även en lekman föreställa sig vilken rikhaltig smittkälla den gumman blev med tiden. (Per Rickardsson "Folklig läkekonst" s 77)

Den direkte betydningen av navnet (Siloa) er trolig at vannet til Siloa ble sendt i tunnel fra kilden Gihon, som de hentet vann fra ved vannseremonien under lövhyttefesten. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 199)

När degen lägges på mannens ögon, täppes ju ögonen till ytterligare. Det ligger nog symbolik i detta. När Jesus handlar med en människa blir hon först blindare än någonsin. Hon beröres av en för henne fullkomligt ofattbar värld. Ju mer en människa tror sig kunna se verkligheten utan Jesu hjälp, desto mer främmande ter sig Jesus för henne. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 402 i kommentar till Joh 9:1-7,24-38)

I 1 Mos 49:10 förekommer det liknande men inte identiska namnet (shiloh) ... och tolkades, rätt eller fel, messianskt av både judar och kristna. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 359)

En sudanneger spottar sin gäst i handen eller i ansiktet - det är för att välsigna honom med någon del av sin egen kraft. (Hans Larsson "Minimum" s 29; Djuret, odjuret, människan)

Helande vätskor var eljest människans spott och urin; jag har själv sett personer använda urin på friska sår, där den skulle ha en renande verkan. Vissa örtsafter bringade också läkedom. För övrigt var man hänvisad till magiska hjälpmedel, signerier, besvärjelser och böner. Och medeltidens människor var fatalister ifråga om sjukdomar och död: en människa dog inte av en skada eller ett sår, utan av själva döden. Om hon blev frisk så blev hon det inte som följd av någon behandling: "det var så utsett". (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 365)

(Backstugugumman) Beata återkom ständigt till sina krämpor. (F.d. hemmansägaren och nämndemannen) Janne (i Duvmåla) började stryka sitt skägg, och till sist sade han: "Mor min påstod alltid, att man skulle tvätta sej mä vatten som rinner mot norr. Dä skulle hjälpa för allt ont i kroppen." ... Redan samma dag följde backstugugumman Jannes råd, givet så där helt i förbigående, utan någon fast övertygelse, att rådet var gott. Hon hämtade vatten ur Kattbäcken (vars vatten rann mot norr) och tvådde sig därmed över hela kroppen. ... (Janne) fick så veta, att backstugugumman Beata gick omkring i alla gårdar och omtalade, att Janne i Duvmåla botat den svåra värk och vånda, som hon så länge lidit av. ... Hösten gick, vintern kom och frampå vårsidan var Janne Karlsson känd i flera socknar som "Duvmåladoktorn". (Vilhelm Moberg "Doktorn i Duvmåla" s 105-108)

Marsmånaden 1917 började i en nöd, förtvivlan, hopplöshet och smärta utan namn och gräns. ... Utestängd! Jag tillhörde inte livet längre – jag var ett förspillt liv – ett misslyckat liv – ett förfelat liv. ... Men plötsligt var kraften åter där, och jag skrev med en oanad innerlighet och glöd: ”Lär mig, Gud, att ödmjukt böja knä och hjärta, håg och sinne – låt i viljan innerst inne blott Din vilja sig får röja, att jag ödmjukt följer Dig bort från världens villostig.” ... Och nu kom fortsättningen – osökt – given – under ett regn av tårar. Jag har ännu en känsla av att mina ögon sprutade tårar som fontäner vatten – medan jag åter började skriva: ”Hem till Gud, hem till Ditt hus! Själen till Din urelds ljus nu från mörkret återvänder. Lång var färden, tät var dimman, hemsk den långa ångesttimman, djupt i kvalens syndaländer. ... Brus i bruset av Din viljas vind, ljus i ljuset, av Din klarhet blind, sjunker jag i tårar till Din fot, för att fri från skräck och fri från fruktan taga straff och taga tuktan ödmjukt tigande emot.” När jag skrev denna sista strof hände det sällsammaste av allt detta sällsamma, som nu strömmat in över mig. Jag fylldes med ljus och jag förvandlades till ljus. Handen som höll reservoarpennan – en gång inköpt för att högtidlighålla undertecknandet av köpekontraktet för Tuna – var ett silverskimrande stoftlikt ljus. När jag lade pennan ifrån mig och rätade ut handen, voro högerhandens fem fingrar fem ljuslågor, av vilka var och en var innesluten i något sällsamt fodral av genomskinligt silverskimrande skir. Jag tittade på min vänstra rockärm: den var av ett silverskimrande ljusmaterial – liksom av någon okänd ljusgenomstrålad lätt silvervadd – och när jag reste mig upp, fann jag, att hela min gestalt var iklädd en dräkt av detta ljusgenomstrålade silverskimrande obeskrivliga stoft. Men jag kände samtidigt aldrig ett ögonblick något spår av häpnad eller förvåning eller förvirring eller förskräckelse. Det hela var för mig i den stunden något så naturligt och självfallet och självklart som tänkas kan: som om jag varit van vid allt detta sedan spädaste barnaår. Jag gick ut på golvet – och jag var idel ljus i skiftande, silverskimrande nyanser: lätt, lätt silverstoft inifrån genomstrålat av någon okänd gyllene ljuskälla. Jag gick och satte mig igen vid skrivbordet – och jag var fortfarande alltigenom ljus. ... Så småningom vek ljuset ifrån mig – och jag befann mig åter i min gamla kropp och i mina gamla kläder – men en stor, djup, lugn, stilla frid förblev i mitt hjärta och i hela min varelse. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 311-319; Kontakt)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Dammen Siloah … upptager wattnet från källan Siloah, som är en utsändning från det inre af tempelberget, neml. från den tidtals uppkokande Jungfrukällan, hwars watten genomlöper en lång, i klippan uthuggen underjordisk gång, innan den framträder i dagen och utgjuter sig i Siloah. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 172)

"Lintorf, en minut!" Här stiga vi af. Jag frågar en flicka på järnvägsstationen efter Kurhaus Siloah. ... Flickan går och talar om för en gråklädd gammal jägare med orrfjäder i hatten och grön rand på rocken, dubbelbössa och en mager stöfvare med rosenkrans på, att jag vill till Siloah. ... Det är den gamle skogvaktaren, Siloahs närmaste granne. Han skall dit och jag kan få följa med honom. ... När vi komma till skiljovägen ... lämnar (jag skogvaktaren) åt sitt öde för att styra kosan direkt till pastor Kruses herdetjäll, en präktig tvåvåningsbyggnad invid den evangeliska kyrkan, det första huset i byn, som ligger midt framför oss. ... ... Kurhaus Siloah innehåller rökrum, som tillika är läsrum, biljardrum(!), bostad för husfadern m.m. ... Lifvet vid Siloah är lugnt och fridfullt. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 214-215,261; resa 1882)

I Karlskrona kunde de svenska metodisterna i februari 1870 inviga sin första nybyggda kyrka. ... De metodistiska församlingarna och kyrkorna fick ofta bibliska namn. ... I Arboga hette församlingen Siloa, i Nysund i Värmland Zion och i Lerbäck i Södra Närke fick den namnet Israel. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 104)

Det är nu alldeles klart, att vår nya missionsskola blir så färdig, att den kan invigas den 19:de dennes (= juni). ... En sak som kan synas ringa, men som dock är af rätt stor betydelse i hygieniskt afseende, är att vi försett alla elevrum, korridorer och förstugor äfvensom lärosalar, matsal och kök och serveringsrum med de af läkare högt prisade spottlådor, som bära namnet Omega. Det har visserligen varit en utgift några gånger större än hvad vanliga spottlådor kosta. Men som bekant, har läkarevetenskapen på senare tiden allt mer börjat betona den stora vikten af att förebygga sjukdomssmitta från människors spott och upphostningar. För öfrigt äro omega-spottlådorna synnerligen prydliga och lätta att rengöra. (P. Waldenström "Från vår nya missionsskola"; Jönköpings-Posten 1908-06-04)

Den småländska (brunnsorten) Lannaskede uppsöktes under 1800-talets förra hälft mestadels av ögonsjuka. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 375)

I det föregående har talats om "starrstickare" av det slag som drog omkring på marknaderna under medeltiden och långt in i nyare tid. Vid en mycket hastig operation - ofta åtföljd av diverse hokuspokus ägnat att omge operatören med en mystisk nimbus - genomstack de med en nål patientens hornhinna och petade undan den grumlade linsen. Då denna försköts kunde ljuset åter passera genom pupillen. Det antogs emellertid att starrstickarna därvid rev bort en hinnaktig beläggning från linsen. Patienten återfick synen, vilket betraktades nästan som ett underverk, men mycket ofta hände det att mörkret återkom - antingen genom en ögoninflammation till följd av infektion genom ingreppet eller helt enkelt därför att linsen så småningom återtog sitt ursprungliga läge. I början av 1700-talet visade den franske läkaren Pierre Brisseau (1631-1717) genom obduktionsfynd att sjukdomen inte berodde på någon hinnaktig beläggning av linsen utan på en grumling i själva linskroppen. Därmed låg vägen öppen till den nya operationsmetoden. Det blev Brisseaus landsman ögonläkaren Jaques Daviel (1696-1762) som gjorde den första linsextraktionen. Han burkade utföra den gamla sortens starrstick, och då han kände till Brisseaus upptäckt, kom han under en sådan operation på tanken att uttaga linsen i stället för att endast skjuta den åt sidan. Detta lyckades utmärkt, liksom de flesta av de operationer han senare utförde. Emellertid var den nya operationen mera delikat än det urgamla starrsticket. Ett större snitt måste göras i hornhinnan. Det säger sig självt att detta var synnerligen plågsamt för patienten; först år 1884 gjordes den första smärtfria starroperationen medelst kokainbedövning. En annan svårighet var att patienten berövad den ljusbrytande linsen visserligen kunde se men inte få någon klar bild av omgivningen. (Samma var givetvis förhållandet efter utförande av det urgamla starrsticket.) Ögonkirurgen återskänkte patienten ljuset, men det blev optikerns uppgift att utexperimentera de speciella starrglasögon, som skulle ersätta linsen. (Alf Sagnér "Livets tjänare - En bok om läkekonstens historia" s 280; Blinda blir seende)

Siloa ... var en bassäng med springbrunn, omgiven av en elegant pelargång som Herodes byggt. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 76)


Sångarna:

Gif mig min syn, att jag må se mitt bästa; Slit syndens band: du det förmår allena: Och visa mig det helande Bethesda, Det Siloa, som kan mitt hjerta rena. (JO Wallin: Psalm 175:5)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de blinda männen i Sodom upprättas genom helandet av mannen som hade fötts blind (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 9:1-2). Kanske kan vi också ana en upprättelse av de män som dödades av tornet i Siloam. Nu helas en man av vattnet i Siloam.

I ett återställelseperspektiv ser vi också hur händelsen med farao, som först gjorde sitt hjärta hårt och sedan erfor hur Herren gjorde hans hjärta hårt, nu kontrasteras med en händelse, där Herren Jesus tar initiativet till att öppna den blinde mannens ögon och hur sedan mannen fullföljer detta initiativ genom att gå bort och tvätta sig. I ett återställelseperspektiv är det nu Gud som först gör människans hjärta mjukt. Och sedan är det människans sak att göra sitt hjärta mjukt genom att följa Herrens ord.

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.


Paulus sade till de troende i Korint: ”(Den som har) smort oss (är) Gud." (2 Kor 1:21b)


Grekiska ord:

epichriô (smörja uppå/på/emot) Joh 9:6 – Joh 9:11. Jfr motsvarande ord “engchriô/chriô” (smörja in/smörja) i Tobit 2:10; 6:9; 11:8(BA); Upp 3:18 resp. Luk 4:18; Apg 4.27; 10:38; 2 Kor 1:21; Hebr 1:9.

niptô (tvätta/tvätta sig) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 6:17; Joh 9:7 – Tobit 7:9; Matt 15:2; Mark 7:3; Joh 9:11,15; 13:5-6,8,10,12,14; 1 Tim 5:10.

pêlos (lera) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 9:6 – Salomos Vishet 7:9; 15:8,10; Syr 33:13; 38:30; Bel och Draken v 7; Joh 9:11,14-15; Rom 9:21.

ptysma (spott) Joh 9:6. Jfr det motsvarande ordet ”emptysma” i Jes 50:6, som används om spottet på Herrens Tjänares ansikte. Vi kan lägga märke till att Johannes inte väljer ordet “sielos” (spott) i Jes 40:15, där detta ord används för att beskriva nationerna i en negativ mening. Inte heller använder han motsvarande ord i 1 Sam 21:13(14), som talar om spottet i Davids skägg, när denne spelade vansinnig.

ptyô (spotta) Mark 8:23; Joh 9:6 – 4 Mos 12:14; Syr 28:12; Mark 7:33.

Silôam (Siloam) Neh 3:15; Jes 8:6; Luk 13:4; Joh 9:7 – Joh 9:11.

chamai (på marken) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 9:6 – Judit 12:15; 14:18; Joh 18:6.


Ytterligare studier:

2 Kung 20:20; Tobit 11:12-13; Matt 9:29; 15:30; 21:14; Mark 7:33-35; Joh 5:2; 9:11; 11:37; Upp 3:18.


J. Duncan M. Derrett "John 9:6 read with Isaiah 6:10; 29:9"; The Evangelical Quarterly 66.3 (July-Sept. 1994): 251-254.

G. Forkman "Människans förändring - ett tema i Johannesevangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 57-64.

John Wilkinson "A Study of Healing in the Gospel according to John"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 442- .


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-26; 2011-06-21; 2014-04-23)

Tillbaka till Start

9:8-9 Så de närboende, och de som förr tittade på honom, att han (hela tiden) var en tiggare, de sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Är inte den här den som satt och tiggde?” Andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’) * (P66,א,*א): ”Det här är han.” Men (א,*א) andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Absolut inte! Han är emellertid lik honom.” Men (P66,א*) den där sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: “Jag är.”

Ord för ord: 9:8 (20 ord i den grekiska texten) de så närboende och de tittande-på honom 'det förr'/förr att tiggare (han)-(hela-tiden)-var sade-(hela-tiden): inte den-här är den sittande och tiggande? 9:9 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) andra sade-(hela-tiden): den/det-här är-(det/han); andra men sade-(hela-tiden): absolut inte, emellertid lik honom är-(han). den-där men sade-(hela-tiden) att jag (jag)-är.


1883: Då sade grannarne och de, som förr hade sett honom, att han var en tiggare: Är icke denne den, som satt och tiggde? Somliga sade: Det är han. Andra sade: Han är honom lik. Men han själf sade: Det är jag.

1541(1703): Då sade grannarna, och de som honom förr sett hade, att han war en tiggare: Är icke denne den som satt och tiggde? Somlige sade: Det är han; somlige sade: Han är honom liker. Men han sjelf sade: Det är jag.

LT 1974: Hans grannar och andra, som kände honom som en blind tiggare, frågade varandra: ”Är det här samma person – den där tiggaren?” En del sade ja och andra sade nej. ”Det kan inte vara samme man”, tänkte de, ”men han ser verkligen ut som den mannen.” Och tiggaren sade: ”Jag är den mannen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Mose steg ned ’ut ur’/från berget visste han inte att anblicken av hans ansiktes färg var (och hade varit) förhärligat i/av det att 'samtala honom'/'han hade samtalat' (med) (Herren). Och Aron och alla Israels äldste skådade Mose, och anblicken/åsynen av hans ansiktes färg var (hela tiden) (och hade varit) förhärligat. (2 Mos 34:29-30a, Grekiska GT)

Om (den gudlöses) söner – alltefter omständigheterna – må bli många kommer de att ’vara in i’/'gå till' slakt’, men/och om de – alltefter omständigheterna – må (bli) män, kommer de att tigga. (Job 27:14, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Gud:) “Du satte/upprättade (Ditt folk) ’in i’/’med syfte på’ ett motsägande (hos) våra närboende.” (Ps 80:6a eller 80:7a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesu) namn hade blivit synligt, och (’hela tiden’/’gång på gång’) sade (kung Herodes) (א,* א, A) (om Jesus): ”Johannes, den som döper, har rests upp (och är upprest) ut ur (de) döda (kropparna). ... ”Andra sade (hela tiden) att/: ”(Jesus) är Elia.” Men andra sade (hela tiden) att/: ”(Han är) en profet, som en av profeterna.” (Mark 6:14b-15)

Bartimaios, en blind tiggare ... satt (hela tiden) till sidan av vägen. ... Han såg/tittade strax upp och följde (hela tiden) (Jesus) i/på vägen. (Mark 10:46b,52b)

(Herdarna) vaktande/'höll vakt' (om) natten emot/över sin hjord. Och en Herrens budbärare stod nära dem, och Herrens härlighetsglans lyste runt omkring dem. (Luk 2:8b-9a)

(Då människan hade funnit sitt får), kallar hon tillsammans vännerna och de närboende och säger till dem: ”Fröjda er tillsammans med mig, eftersom jag har funnit mitt får som var (och hade varit) fördärvat/förlorat.” (Luk 15:6b)

Det blev/hände, 'i det närma sig Honom'/'då (Jesus) närmade sig' ’in i’/’i riktning mot’ Jeriko, (att) en viss blind (hela tiden) satt till sidan av vägen och begärde/tiggde emot (de förbigående). ... Och omedelbart såg/tittade han upp och följde (hela tiden) Honom och förhärligade Gud. Och då varje/allt folket hade skådat (det), ’gav det Gud lov’/’prisade de Gud’. (Luk 18:35,43)

Då (folkets ledare och de äldste) tittade på ... att (Petrus och Johannes) är/var illitterata/olärda människor och enkla medborgare, förundrade de sig (hela tiden), både/och de fick (hela tiden) ytterligare kunskap, att de (hela tiden) var tillsammans med Jesus. (Apg 4:13)

En viss man ... satt (där) (hela tiden), lam ut ur sin moders underliv. (Apg 14:8a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Vi har här exempel på ett vanligt sätt att använda egô eimi ’jag är’ som annars i Joh enbart läggs i Jesu mun. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 219)

Tids nog kommer för de flesta den tid då man för ålderns och krämpornas skull inte kan ta sig till kyrkan. Då hittar Herren väg till oss. Jag har som präst ofta haft att besöka gamla, som har förlorat det mesta av både syn och hörsel, ibland också det mesta av sitt minne. De har kanske glömt vad deras egna barn heter, ja t.o.m. sitt eget namn. Men namnet Jesus känner de igen, och när det namnet nämnes, ser man ofta återskenet av ett inre ljus i deras ansikten. Simeon sjunger: Mina ögon har sett din frälsning. På hans modersmål heter ”frälsning” jeshua, samma ord som namnet Jesus. Kan du säga som han: Mina ögon har sett Jesus? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 342 i kommentar till Luk 2:22-32)

Lightfoots kommentar "Det som ligger bakom de här två versarna (8 och 9) är frågan om en människa efter dop och pånyttfödelse är samma person som tidigare, eller inte" är alltför spetsfundig. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 359)

En dag kom ett brev från Secy missionär Åke Almgren med den glada nyheten att jag blivit utvald som representant från Indien vid (Svenska Alliansmissionens) 100-årsjubileum. ... Sverige är ett mycket vackert land och jag har inte sett en enda tiggare här. ... Jag har mött så mycket kärlek och vänlighet överallt. (Hridoy Yanesh Janwe "En indier blir kristen pastor" s 62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Stackars Ibrahim övergav sitt fyrfat och nöjde sig i fortsättningen med att gå förbi butiksägarna tomhänt i hopp om att de skulle komma ihåg honom och ge honom hans slant i alla fall. Hans inkomster minskade och han tvingades ibland ställa sig mitt på torget eller vid porten till Seyida Zeinabmoskén, så att några besökare skulle trycka en allmosa i hans hand i tron att han var en tiggare som var alltför blyg att själv be om en. ... (Och Abu Khalil) hade tröttnat på livet. ... Med tunga steg begav han sig mot De fattiga Moders helgedom. Runt den satt det redan rader av tiggare på huk. Det såg ut som om de skapats sådana, med ryggarna lutade mot väggen, bildande en liten cirkel lika löss på en fattig mans krage. Han hade inte stort hopp att finna en plats i "första klass" vid porten. Så han vandrade runt moskén, tills han kom till tvagningsplatsen vid vars dörr han slog sig ned. De som hade kommit dit före honom och ägde företrädesrätt vände sig om och gav honom en förintande blick: ingen hatar en tiggare så mycket som en annan tiggare. Här lämnade jag Abu Khalil och våra vägar skildes, ty han hade förenat sig med människorna i en värld som inte är vår värld. Han var i en värld från vilken det inte finns någon utgång. Den har bara en ingång och över den står det skrivet: "Avskedets port". (Yahya Haqui "De fattigas moder" s 63-64)

Böneutroparna har tystnat. Ramadans tjugofjärde kväll uppslukar mig. Jag följer en rad kärror dragna av barfota gubbar. Vid varje dörr står en tiggare och knackar som om han var ödet självt och ber om, kräver en brödskalk, en sockerbit eller cigarettpapper. Jag känner till denna serenad, så samvetsgrant spelad att den blivit verklig, där alla Maghrebs helgon vrålas, från helige Abd el-Qadir (som ledde algeriernas motstånd mot de franska erövrarna på 1830- och 1840-talen) till helige Lyautey (Marockos generalguvernör 1912-26 och grundläggaren av det franska protektoratet över Marocko), sist i raden. Tiggare hittar man också framför affärerna och de arabiska kaféerna, ett släkte av hunner och blodsugare, täckta av sår, med diarrélika stämmor, brokiga trasor och variga ögon, där flugorna suger i sig föda, samma flugor som sätter sig på de öppet framlagda matvarorna och som doumpalmvippor förgäves söker jaga bort. En tiggare griper tag i min hand, kysser den två gånger och klänger sig fast vid den med hela sin tyngd, hela sin misär. Jag ger honom ingen allmosa. Jag har ingenting på mig. Fadern ger mig inga fickpengar. Han är inte snål. Han bedömer det bara som att jag inte behöver några, det ärallt. Jag rycker loss handen. Tiggaren nedkallar himlens olyckor över mitt huvud. Jag rycker inte ens på axlarna. Himlen skrämmer mig inte. ... ... Tiggaren som började göra sig hörd nedanför vårt fönster hade en tordönsstämma: " ... Vid Profeten, vid helige Dris I, vid helige Dris II, vid helige Abd el-Qadir, vid helige Yousef, vid helige Ya'coub, kasta ner ett kornbröd, en slant eller ett kycklinglår till mig! ... Profeten skydde dig, helige Dris I give dig hälsa och krafter, helige Dris II tiodubble dina skördar ..." Det finns inget mer enerverande än en marockansk tiggare. Den där var verkligen enerverande. Hotelser, förolämpningar, handgripliga tillrättavisningar, ingenting avskräckte honom. Varje kväll infann han sig ofelbart för att vråla sin serenad. Min far lyssnade en stund som för att bedöma situationen, gjorde sedan tecken åt mig med skägget. jag reste mig upp och letade upp en brödkaka och kastade ut den genom fönstret. "Välgång åt herrn", tjöt tiggaren. "Långt liv åt herrn, lycka åt herrn, vid profeten, vid helige Dris I, vid helige Dris ... Skit! Ett kornbröd nu igen!" Och han bröt ut i en ström av smädelser: "Jude, son av en jude, skitstövel, son av en skitstövel, ruttna avskum, snåljåp, svin, son av hundar, far till apor! Ett kornbröd när du själv äter finaste vetebröd. Som du vill. Jag kommer tillbaka ända tills du behagar ge mig nåt annat än det här brödet, som din fru bakar särskilt för min skull. Jag kommer tillbaka imorgon, i övermorgon och alla dagar, jag ska inte ge dig nån ro, vid profeten, vid helige Dris ..." (Driss Chraibi "En ramadankväll" s 416,431-432; Casablanca? under andra världskriget)

Nu sitter jag härhemma och håller på med (nobelfestens) baksida som är att svara på tiggarbrev och tacka för de övriga. Lycka var det, att Valborg kunde komma hit och hjälpa mig. Men breven komma alltjämt mellan 20 (och) 50 varje dag. Hoppas att något snart måtte inträffa, så att människor få någon annan än mig att tänka på. ... ... Den där fröken, som bad för sina barns tänder, kan jag inte hjälpa, jag är alldeles söndertiggd för närvarande. Jag har varit dum och gått i borgen, det är svårt att neka, då folk kommer och gråter och tigger. Det har också gått bra hittills utan några vidare förluster, men i år och i fjol är det rent rasande galet. Jag får inte göra annat än betala främmande folks skulder. Månne det aldrig skall bli bättre tider? Jag tycker att folk bara bli fattigare och fattigare. ... ... I min korrespondens ingår också en sådan mängd jämmerliga tiggarbrev från Tyskland. Svenska tiggarbrev kunna ju vara svåra nog, men ingenting går opp mot de tyska. Det tycks som om en hel samhällsklass hölle på att svälta ihjäl. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 90,257,310; brev odaterat, skrivet i slutet av år 1909 eller i början av 1910 och brev 31 mars 1928 till svägerskan Elin Lagerlöf samt brev 2 nov 1932 till Henriette Coyet)

Slutligen - efter 20 år! Tio första var jag tiggare, emedan ingen ville betala mitt arbete; de tio andra använde jag att betala igen, de fattiga först. Nu kom din tur, men jag kan ingen ränta betala, och det begär Du icke, fastän rentier! Tack för lånet, och för att Du aldrig lät mig känna det tryckande! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910" s 43; brev 22 juni 1909 till Klas Fåhraeus; Strindberg hade 1889 lånat 1 000 kr av Fåhraeus, som i brev 2 juli 1909 tackar: "Jag finner det bra hyggligt af dig, till hvilken hela samhället är gäldenär att leta fram denna gamla skuld till min ringa person.")

Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna följde henne och omsnärjde också henne. Hon gick lätt, som vore hon lycklig och glad, och Ingmar tyckte, att det såg ut, som om det strålande skenet utginge från henne. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 382)

Fattigdomen kommer utan att man vill; jag väntade den, och varnade Er för ett år sedan. Jag ville göra utvägar för Er, och råda, men ni ville inte taga mina råd, utan helst tvertom! Anledning finnes tro att Ni äro på galna vägar. ... Nära 18,000 Mark har jag sändt Er sedan jag kom till Lund 1897. Och ändå har Ni gått och tiggt! till min skam! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 328; brev 1 nov 1900 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg)

En fröken (Ehrnrooth) ... i Helsingfors, och hvilken är chef för välgörenheten har skrifvit hit till Ellen Key att jag lemnat Er i nöd och att Ni anlitat välgörenheten. ... För att freda mig för orättvisa beskyllningar lemnade jag saken åt Riksdagsmannen Karl Staaff som är advokat. Denne upplyste mig om att min skyldighet att försörja Er upphörde med Era resp. 15 och 18 år. Detta visste jag förut, men jag ... har låtit mig ledas af andra motiv än lagens bokstaf, och jag har sagt Er att när jag kan, ger jag Er. ... Hvarför söker Ni icke arbeta, utan föredraga tiggeri vid så unga år? ... Betrakten Er vid en skiljoväg der det gäller att välja! Arbete som åtföljes af oberoende, eller tiggeri med beroende och vanära. När jag får pengar skall jag sända Er! mycket, om jag får mycket, litet om jag får litet! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 263-264; brev 10 april 1900 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg - 20, 19 resp. 16 år)


ca 1900 - ca 1850

470 rubel skulle delas ut - ränta på det kapital som testamenterats av salig Akim Ivanytj åt tiggare och fattiga. Det skulle bli en oformlig trängsel. Från porten fram till kontorsdörren skulle en lång rad främmande människor släpa sig i gåsmarsch, med djuriska ansikten, i trasor, frusna, hungriga och redan berusade, med hesa röster skulle de kalla henne sin kära Anna Akimovna, sin välgörarinna och tala om hennes föräldrar; de bakre skulle trängas mot de främre, och de främre skulle gräla och fara ut i okvädingsord. Kontoristen, som skulle bli utled på oväsendet, trätan och klagomålen, skulle springa ut och ge någon på örat till allmän förnöjelse. Och hennes eget folk, arbetarna, som inte fått något till julen utom sin lön, och som redan gett ut allt till sista öret, de skulle stå på gården och titta och småskratta, några avundsjukt, andra ironiskt. "Köpmännen och särskilt deras fruar tycker mer om tiggarna än om sina egna arbetare, tänkte Anna Akimovna. Det är alltid så." (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 43-44)

Bankdirektör Kistunov hade på natten haft ett våldsamt anfall av podager och ovanpå det en massa obehag med sina nerver, men ändå infann han sig i tjänsten och satt på bestämd tid vid sitt bord för att ta emot besökare och klienter. Men han såg förfärligt medtagen ut och orkade knappt tala. Det knackade på dörren. In trädde en äldre kvinna i salopp från tiden före syndafloden: bakifrån liknade hon en stor tordyvel. "Vad kan jag stå till tjänst med?" frågade direktören med matt stämma. "Jo, sir direktören, det är som så, att min man, notarie Sjokin, blev sjuk för fem månader sen, och medan han låg hemma för å bli bra, sir direktörn, så fick han utan vidare avsked, och när jag skulle gå och hämta ut hans avlöning, så hade dom dragit av 24 rubel och 36 kopek. ... Jag är en stackars fattig kvinna, som lever på inackorderingar ... Jag är svag och värnlös. ... Alla är elaka, ingen säger ett vänligt ord." ... "Det är tydligt att ni har gått fel", (sade Kistunov). "Vi har inte ett dugg att göra med den här saken. Ni måste vända er till den myndighet, där er man var anställd." ... "Men direktörn!" (sade) fru Sjokin med ynklig röst. Jag här läkarintyg på att min man har varit sjuk." ... Kistunov vände sig åter till fru Sjokin och förklarade för henne skillnaden mellan en medicinalstyrelse och en bank. Hon hörde noga på, nickade instämmande och sade: "Joho, det förstår jag. Men i så fall kunde ju direktörn vara snäll och låta mig få 15 rubel åtminstone? Jag tar gärna emot pengarna pö om pö. ... Nog har väl direktörn ändå hjärta i kroppen? ... Jag är en svag och värnlös kvinna ... Jag har så svårt så jag har lust att ta livet av mig. ... I natt sov jag inte en blund. ... Den där ... (hon gjorde en gest åt kamrer Aleksej Nikolajitj) ... den där pekade på pannan, och sen på bordet. ... Ni sa åt honom att han skulle förklara saken för mig, och så är han oförskämd i stället! Jag är en svag och värnlös kvinna ... Men min man är notarie, och min far var major." ... Det svartnade för ögonen på Kistunov. Han andades ut all luft han hade i lungorna och sjönk maktlös ned i stolen. "Hur mycket vill ni ha?" frågade han med svag röst. "24 rubel och 36 kopek." Kistunov tog upp sin plånbok, plockade fram tjugofem rubel i sedlar och räckte henne dem. "Tag dom här ... och gå er väg." Fru Sjokin vek ihop sedlarna ... log ett sött, nästan kokett leende och frågade: "Säg, nog kan väl direktörn ordna så att min man får igen sin plats?" ... Dagen därpå kom hon igen. (Anton Tjechov "En värnlös kvinna" s 307-314)

Det visade sig att Sjibukins bod var stängd. ... "Var är han någonstans?" frågade (hälsovårdsinspektörerna) en tiggare som befann sig intill den stängda boden. "Ge mig, nådige herre, för Kristi skull, ge mig, eländige tiggare, vad er barmhärtighet bjuder er, herrar välgörare", kraxade tiggaren hest. ... "Era fäder ..." Inspektörerna viftade avvärjande med händerna och gick vidare med undantag av Pljunin, en av rådsförsamlingens representanter. Denne gav tiggaren en kopek, och precis som om han blivit rädd gjorde han hastigt korstecknet och rusade efter de övriga. (Anton Tjechov "Lämpliga åtgärder" s 207-208)

Sådana skojare (här i Paris) i handel! Fy satan! När de inte stjäla då tigga de! Om du köper en affich på teatern och ej ger drickspengar då underrättar dig aset att det är coutume ge drickspengar här. Hon som öppnar teaterdörren - men icke tar emot kläderna - skäller ner dig om du icke ger drickspengar för att hon öppnar logedörren. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 338-339; brev den 27 okt 1883 till Pehr Staaff)

Hvarför är det icke straff på att sälja blåsippor som på att tigga? (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 172,178; brev den 20 april 1875 till Vännen X; "För att i händelse av återsändande icke ha utsatt sig för ett avslag på frieri" riktade Strindberg formellt sin skrivelse till en vän, i realiteten den åtrådda "Elisabeth")

Det dröjde icke länge, innan jag fick göra bekantskap med medlemmar av Roms tiggande brödraskap. Dessa hava en genom övning underbart uppdriven förmåga att bland främlingar igenkänna dem, som äro "gröna". . . . Under de första dagarne röres man djupt av deras sorgset bedjande: "Jag dör av hunger." . . . Efter några dagars förlopp börja emellertid starka tvivel vakna om den hotande hungersnöden. . . . Även det strävaste och mest avgörande "nej" är för den romerske tiggaren ingenting annat än ett tillkännagivande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man skall giva med sig, om han är ihärdig. . . . Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken, som verkar med trolsk makt på även den mest efterhängsne inom skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och beskriver med handen vid pass åttondelen av en cirkels omkrets. . . . Närhelst jag gjorde (tecknet), gav tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han vände sig bort för att söka rov på annat håll. . . . Det mäktigaste hindret för tiggeriets hämmande är det medhåll som detsamma röner från prästerna. . . . De skämmas icke för att ogilla, att man nu söker uppfostra den fattiga klassens barn till arbetsamhet och känsla av mänsklig värdighet. Under sådana förhållanden och då den nya ordningen, endast några få år gammal, måste kämpa med ett ont, som har århundradens rötter, må man ej undra över att Rom ännu (år 1874) överflödar av tiggare, men väl däröver, att där finnas fattiga människor i mängd, som blygas för detta näringsfång och älska att arbeta. (Viktor Rydberg "Tiggarne i Rom" s 286-290)

(Den tyske filosofen Edvard von Hartmann anser) rättrådigheten ur stånd att öka världens lycka, ty den som gör rätt vet, att han därmed endast gjort sin plikt, och den som får njuta sin klara rätt, har däri intet skäl till glädje, utom i enskilda fall, då han väntat motsatsen, och det plågsamma i en sådan väntan är då större än den oförmodade glädjen. Icke rättrådigheten, endast människokärleken kan minska världseländet. Men äfven människokärleken medför sitt lidande, ja medför ofta djup smärta, och verkar endast som ett palliativ, ty det är vida sämre, att det finns en tiggare, än det är godt, att det finns en allmosegifvare. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 185-186; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Vad (fru Méchain) icke alls nämnde om, det var hennes stränghet att driva in hyrorna och huru hon kastade ut familjerna på gatan, så snart hon icke fick sina två franc i förskott; hon var på det viset sin egen polis, så fruktad, att en hemlös tiggare inte skulle ha vågat att lägga sig att sova gratis vid en vägg, som var hennes. (Emile Zola "Pengar" s 163; mitten av 1860-talet)

Såsom det står om Moses, att hans ansigte sken deraf, att han talat med Herren, och han wisste det icke; så gick det ock med Frälsarens lärjungar; de fingo äfwen en glans genom umgänget med honom. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 17 i kommentar till Joh 1:37)

På vissa punkter av Gudbrandsdalen florerar tiggeriet. Jag förmodar, att det i Norge förhåller sig med denna industri som i Sverige: att den koncenrerar sig längs stråkvägarna för främlingstrafiken och sålunda visar sig för utlänningens öga en blomstring och utbredning, som den i själva verket icke äger. Tiggarna i Gudbrandsdalen driva sitt yrke med en flit och ihärdighet, som främlingar kunna kalla grov oförskämdhet. Vår vän doktorn hade, för omväxlings skull, tagit en karriol för resan mellan Solhiem och Laurgård. Jag åkte hos honom, och det bar av som Jehu. Plötsligt framrusade ur en koja vid vägen en gammal Sibylla, fattade hästen vid tygeln och nödgade oss således stanna, för att hon skulle få tid att framsträcka handen och i jämrande ton begära en allmosa. Kort därefter stannade vi i bergspasset Kringeln, där det ryktbara Skotteslaget stod. . . . Här anhöllos vi av en hel skara tiggande barn. En gammal man, som inlät sig i samtal med oss, försäkrade, att det icke är nöd, utan ett oskick, uppmuntrat av engelska resande, som är roten och upphovet till tiggeriets blomstring i denna nejd. Han pekade på en gosse i flocken och sade: "Det är synd om det barnet: liksom Benjamin får han fem gånger mer än de andra, bara för sitt dejeliga utseende; det vet hans dåliga mor, och därför driver hon ut honom att tigga, så snart en resande kommer." Även denna gång inträffade detsamma; i trots av gubbens varning stoppade Bernard den ena silverslanten efter den andra i amorinens trasiga väst. Icke nöjd med sitt byte företog sig samme gosse, när doktorn och jag åter körde av i karriolen, att löpa i kapp med vår skjutshäst, minst en åttondels mil, med en märkvärdig outtröttlighet, och han lät av doktorns hotelse om en risbastu icke avhålla sig att oavlåtligt betrakta oss med bedjande blickar och framsträcka sin lilla hand. . . . (Doktorn) stannade vår häst, steg ned ur åkdonet, bröt ett ris vid vägen och började just, med största allvar i världen, knäppa upp gossens byxhängslen, då denne, plötsligt fattad av stundens allvar, förskräckt grep till flykten, kilade uppför en backe och försvann. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 98-99; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Idag skall jag bikta mig, bli renad från alla synder", tänkte jag, "och sedan skall jag aldrig mer . . . (här tänkte jag på alla de synder som plågade mig mest). Jag skall absolut gå till kyrkan varje söndag, och efteråt skall jag läsa evangeliet en hel timme till, av de tjugufem rubel som jag kommer att få varje månad när jag börjar vid universitetet skall jag absolut ge två och femtio (en tiondel) åt de fattiga, och så att ingen vet om det, inte åt tiggare, utan jag skall söka upp sådana fattiga, ett föräldralöst barn eller en gammal gumma, som ingen har reda på." (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 13-14; mitten av 1840-talet)

I många gathörn (i Nimes) såg (Flora) gycklare, trollkarlar, clowner och spåmän som det i denna stad var nästan lika gott om som de tiggare som sträckte fram handen och erbjöd sig att i utbyte mot en slant "be en bön för den snälla damens själ". Tiggeriet hörde till det hon tyckte mest illa om: på alla möten försökte hon inskärpa i arbetarna att tiggeriet, en syssla som svartrockarna uppmuntrade, var lika motbjudande som välgörenheten; bådadera förnedrade tiggaren samtidigt som de gav borgaren gott samvete så att han kunde fortsätta att exploatera de fattiga utan samvetskval. Det gällde att bekämpa fattigdomen genom att förvandla samhället, inte med allmosor. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 267; Nimes, augusti 1844)

Den oroliga känslan av svårmod och skräck tilltog samtidigt som åskvädret ökade i styrka, och när det ögonblick av majestätisk tystnad inträdde som vanligen föregår en urladdning nådde denna känsla en sådan styrka att om tillståndet skulle ha räckt en kvart till, är jag övertygad om att jag skulle ha dött av sinnesrörelsen. Just i det ögonblicket kröp plötsligt en mänsklig varelse fram under bron, klädd i bara en smutsig, trasig skjorta, med svullet själlöst ansikte, kortklippt, skakande huvud utan mössa, magra krokiga ben och någon röd, blank stump i stället för hand, som han stack rakt in i vagnen. "Käre her-re! Ge en fattig stackare en slant för Kris-ti skull", hörs en plågad röst, och för varje ord gör tiggaren korstecken och bugar sig djupt. . . . Tiggaren, som fortfarande gör korstecken och bugar sig, springer så tätt inpå vagnen att han vilket ögonblick som helst kan bli överkörd. "För Kri-sti skull!" Äntligen flyger en kopparslant förbi oss och den stackars varelsen i den genomvåta skjortan som smetar åt om hans magra lemmar stannar villrådig mitt på vägen, vinglande i blåsten, och försvinner ur min åsyn. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 152-153; förra delen av 1840-talet)

När gudstjänsten är slut kan Ivan Ivanovitj inte motstå lusten att gå omkring till alla tiggarna. Han skulle säkerligen inte företa sig något så tråkigt om inte hans medfödda godhet drev honom till det. Vanligen söker han upp någon gammal lytt gumma i trasig klänning, hopsydd av idel lappar. - Hur har du det, mor lilla? säger han. Varifrån kommer du, stackare? - Jag kommer från gården, herre. Det är nu tredje dagen som jag varken fått mat eller dryck, mina egna barn har kört ut mig. - Stackars människa! Och varför har du kommit hit? - Ack, herre, jag står här och ber om allmosor, kanske någon vill ge mig åtminstone en brödbit. - Hm. Jaså, du vill kanske ha bröd? Frågade då vanligen Ivan Ivanovitj. - Visst vill jag det, jag är hungrig som en varg. - Hm, svarade då Ivan Ivanovitj. Kanske du vill ha kött också? - Jag är nöjd med allt vad ni i er nåd vill ge. - Hm, men är inte kött bättre än bröd? - Den som är hungrig är inte kräsen. Jag är nöjd med vad ni vill ge mig. Härvid sträckte gumman vanligen ut handen. - Nå, gå då med Gud! sade Ivan Ivanovitj. Varför står du här? Jag slår dig ju inte! Och sedan han vänt sig med dylika frågor till den andre och tredje tiggaren går han äntligen hem eller tittar in till sin granne Ivan Nikiforovitj eller domaren eller polismästaren för att dricka en snaps. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikoforovitj blev oense" s 71-72)

De som är i ljus upplyser inte själva ljuset utan upplyses och avslöjas av det. De bidrar förvisso ingenting till det, utan genom att mottaga förmånen upplyses de av ljuset. ... (Lärjungarna) förhärligade inte (Herren) när de följde Honom, men genom att följa Guds Son förhärligades de av Honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Det kristna livet var (i urkyrkan) ett viktigt komplement till den muntliga förkunnelsen. Därom vittnar uttryck som ... "återspegla Herrens härlighet". (Gunnar Melkstam "Pingstförsamlingen blev missionsförsamling" s 10; Svenska Alliansmissionens kalender för 1977)

Vid (Mullsjö Missions)församlings årsmöte den 23 jan (1932 predikade pastor Ivar Johansson). ... ”Fröjd i Herren, då är jag stark i Gud. Han vill ha ett jublande folk. Han tröstar sitt folk. (O), att alla jordens ändar må se hans frälsning. Han är konung. Aldrig, yttrade talaren, fast jag länge tillhört (en) församling, har jag känt det så allvarligt att vara församlingsmedlem och föreståndare som just i dag. Vi äro den bibel som världen läser. Må täckelset tagas från vårt ansikte, så att Guds härlighet får stråla fram. (Må vi vara) helgade och såsom en man (stå) fram för Heliga mål.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 337)

Till (Mullsjö Missionsförenings nytillträdande predikant Aron) Andersson önskade (distriktsföreståndare Mouchard) Guds välsignelse. ... ”Se till fattiga och sjuka ... och hoppas att Gud skall bereda väg till människornas hjärtan, och att du må få vara med och binda många kärfvar för den himmelska ladan. ... Blif ett föredöme för de troende i tro, i renhet och ödmjukhet och må din förkunnelse glänsa, så det syns liksom på Moses, att du varit med Gud.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 230; Välkomstmöte den 4 maj 1924)

Alexander var en ... fattig människa, som bodde i Hindrikabo. Då och då gjorde han sina visiter i Götafors. ... Alexander gick inte omkring och tiggde. Nej, han handlade med "korta varor" och varulagret hade han i fickorna. Säkerhetsnålar, hårnålar, knappnålar, synålar, tryckknappar, byxknappar, som det stod "För gentlemän" på, syringar, strumpstickor m.m. Men den lilla gårdfarihandel, som Alexander bedrev, var nog mest för syns skull. Det var ett sätt att få kontakt med vänliga och givmilda människor, som var villiga att ge honom mat. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 53; 1920-talet?)

Ett stort zigenarsällskap har under de senaste dagarna (efter att dessförinnan varit i Vaggeryd) haft sina bopålar nedslagna i Skillingaryds samhälle, där det lockat mångas uppmärksamhet till sig, men också vållat obehag genom sitt påflugna tiggeri, och sin oförmåga att kunna skilja mellan mitt och ditt. Saknaden blef därför nog icke så stor, då det i måndags förmiddag, fem skjutsar starkt, bröt upp mot söder. (Jönköpings-Posten 1916-06-06 "Tiggande zigenare")

Missionsförsäljning hölls i torsdags afton i gamla missionshuset, anordnad af Vaggeryds missionsförenings ungdom. ... Redaktör Karlgren deklamerade ett poem: "Tiggargossens julafton." (Jönköpings-Posten 1916-05-02 "Tiggargossens julafton")

Vaggeryds samhälle hemsökes nästan dagligen af italienare, hvilka utföra den mest öronpinande musk på positiv, dragspel m.m. Dessa parasiter öfversvämma likt Egyptens gräshoppor allt mera i landet samt åtföljes af minderåriga som gå i husen och tigga. Önskligt vore, om man kunde bli kvitt sådana snyltgäster. (Jönköpings-Posten 1907-06-05 "Likt Egyptens gräshoppor")

Inför kronolänsmannen J.A. Wijkmark i Skillingaryd inställdes förliden onsdag en mansperson, som uppgafs hafva sedan föregående lördag uppehållit sig i Tofteryds socken, därvid han bettlat och i öfrigt förefallit underlig. Vid af kronolänsmannen anställt förhör uppgaf den anhållne, att han vore norske undersåten Karl Olssen från Sörums prästgård, Akershus amt, hvarjämte han erkände att han bettlat. Den anhållne uppgaf vidare, att han, som vore född den 31 juli 1863, i Norge undergått tvångsarbete för lösdrifveri samt att han genom K. m:t bfhdes i Västmanlands läns försorg en gång blifvit hemsänd till Kongsvinger. I anledning häraf blef Olssen häktad och öfverlämnad till k. m:ts bfhde i länet, som efter hållet förhör med den häktade beslutat öfversända honom till k. m:ts bfhde i Värmlands län för vidare befordran till Norge. (Jönköpings-Posten 1906-10-22 "Häktad lösdrifvare"; k. m:ts bfhde = kunglig majestäts befallningshafvande)


ca 1900 - ca 1800

Efter (luciadagen) kom julbakningen i gång. . . . Minst en ugn med mindre hålkakor bakades också, vilka gavs bort till fattiga barn, som kom och bad om "julkakor". Många barn från torpställena gick runt för att tigga dessa kakor, och man kan knappast tänka sig nutidens 12-15-åringar gå runt på detta sätt och tigga julbröd. (Jean H. Andersson "'Jean i Harfall' berättar 1957 julminnen från 1880-talet" s 62-63)

Jag har inget minne av tiggare eller trashankar på gatorna (i Jönköping). Sådana togs förmodligen bra om hand av fattigvården och dess föreståndare, "Viridén på fattighuset". (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpngs läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 83)

(Förste läraren, organisten och klockaren i Jönköpings västra församling Johan Fredrik Berg) var med vid Sällskapet Jultomtarnas konstituerande den 2 April 1876 och blev två år därefter dess ordförande, vilken post han sedan beklädde till sin död, alltså i 12 år. Vilket oerhört arbete han under dessa år ägnade jultomtesaken, kunna de, som nu (år 1932) sköta den, knappast föreställa sig. Det var icke då som nu, att man genom ett jämförelsevis lättanordnat lotteri kunde få in rikliga penningmedel. Då gällde det att genom konserter och andra tillställningar, insamling av frivilliga gåvor, anskaffande av nya medlemmar o. s. v. skrapa ihop pengar till sällskapets magra kassa; och B. var mannen, som kunde det, som med sällspord framgång använde dessa medel "vid alla möjliga och omöjliga tillfällen", såsom någon uttryckte det. En medlem av den hundramannaförening, vars ordf. B. var, yttrade också en gång: "Ja, se när Berg tigger till jultomtarna, då är det omöjligt att neka". Man behöver ej tveka om vad som var drivkraften till denna B:s verksamhet: det var kärleken till de hjälpbehövande barnen. (Karl Bergstrand "Johan Fredrik Berg" s 35)

Vid stämma (i Bondstorp) den 16 mars 1869 skrives: "På försök att minska det dagliga tiggeriet av oftast långväga tiggare beslutade församlingen att ett matställe inom socknen skulle finnas, där ett mål mat på dagen skulle erhållas av sådana, varefter ingen allmosa vidare får givas av vem det vara må. Efter mycket övertalande åtogo sig hemmansbrukarna Anders Nilsson och Sven Nilsson i Beth denna utspisning mot en ersättning av 16 sk. eller 33 öre per person och under en månads tid med början från den 1 instundande april. ... Sedan den bestämda månaden tilländalupit överväger sockenstämman om beslutet skall fortfara eller upphöra. Genom detta beslut förbjudes allt allmosegivande av vad namn och beskaffenhet det vara må mot 1 R. vite, vilket användes vid betalningen av mathållningen. Husbärgning av de bettlande avsade sig de mathållande, vilket beviljades." Året senare var man redo att besluta om tvenne matställen, ett i norra och ett i södra delen av församlingen; i december samma år beslutades om fyra matställen: ett i norr, ett i söder, ett i öster och ett i väster. Matställena blev ... St. Ekornahult ... Måshult Söreg. ... Strängsbo Västerg. och ... St. Holabo. (Georg Boberg "Socialvård i Bondstorp för hundra år sedan" s 43-44)

Året 1868, som brukar betecknas som det verkligt svåra nödåret, var ett extremt torkår. För (hovslätts)bygdens dels bröts den långa torkan bara tillfälligt av ett intensivt men kortvarigt midsommarregn, som dock inte förmådde ge mycket liv åt den förbrända grödan. ... Det tog några år innan mera normala förhållanden inträdde på nytt, år som i åtskilliga avseenden skulle medföra allvarliga rubbningar i landsbygdens liv. Bl a tog sig detta uttryck i den s k tillåtna sockengången, som innebar förbud mot tiggeri utanför den egna socknen. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 96)

Om tiggeriets hämmande här i (Jönköping) har en insändare meddelat oss en uppsats, hwilken vi här meddela wåra läsare: I många samhällen, större eller mindre, finner man ofta ett kräftsår, som alltmer fräter omkring sig och synes moraliskt dödande inwerka på hela samhällskroppen, såwida icke kraftiga botemedel deremot snart widtagas. Detta onda är det allt mer och mer öfwerhandtagande tiggeriet, af hwilket Jönköpings samhälle, trots alla bemödanden att det förekomma, äfwen fortfarande lider. Hwilken sann menniskowän kan utan bedröfwelse åse, att många fullt arbetsdugliga personer, hela skaror af det uppwäxande slägtet, i den ålder då de borde bewista skolorna, dagligen gå från hus till hus här i staden och dess omnejd för att anropa andras hjelp till sitt lifsuppehälle. De frågor ligga då närmast till hands, hwilka äro orsakerna till detta onda och huru skall det kunna afhjelpas? Swaren synes äfwen ligga nära till hands, nemligen: Du som ömmar för andra, ringare lottade likars wäl, gå in i deras hem, der skall du lätt finna de orsaker som äro werkande till fattigdomen, slöheten och hopplösheten; dig möta då många taflor af lifwets skuggsidor, förtjenande att, med de andliga och materiella fördelar du kommit i åtjnutande af, mildras. Under en tid då det werkligen, synnerligast inom städerna, förefinnes arbetsbrist, till följd deraf att företagsamheten i alla delar af handel och industri är hämmad, kan det icke sägas att arbetaren är ensam skuld till sin nöd. Det är derföre en pligt, som hwarje bättre lottad fullgör, då han söker lindra denna nöd och insändaren tror att den hjelp som åsyftas genom gåfwors utdelande till bettlande, icke på långt när gagnar hwad den afser. Hwarför då icke heldre räcka denna hjälp sjelfmant åt de behöfwande, sedan man i deras hem skådat den nöd som förefinnes. . . . Hjelp de behöfwande att hjelpa sig sjelfwa, så skola de icke sedan bedja om sitt bröd. Insändaren wille derför till denna förenings behjertande föreslå, om icke den wille genom listors utsändande söka förmå alla, som kunna deltaga, att teckna sig för medwerkan i de rigtningar hwilka här äro föreslagna. Ett inkast mot detta förslag kan möjligen af någon göras, nemligen att detta samhälle får ganska drygt bidraga till fattigwården och att dess styrelse ensam bör draga försorg om de fattiga, men månne icke hwar och en lätt nog skulle kunna göra sig förwissad om att det oförwållande armodet är större än hwad fattigwården med sin fåtaliga styrelse kan lära känna eller med sina resurser afhjelpa. Mången nödställd blyges att tigga eller anlita fattigwården, mången beder om arbete, men kan intet sådant erhålla, månget barn twingas in på okunnighetens och lastens område af behofvet att tigga för sitt uppehälle. Kan fattigwården ensamt afhjelpa allt detta? (Jönköpings-Posten 1868-08-05 "Förslag att bilda en stiftelse till hjälp åt fattiga och arbetslösa")

Det allt mer och mer öfwerhandtagande bettleriet inom wår stad (Jönköping), synnerligast bland barnen, kan icke undgå att uppwäcka bekymmer hos en hwar som ömmar för de fattige, ty blir barnet want wid att genom bettling erhålla sitt uppehälle så må wi wara wissa om att det wid en framskriden ålder, då det sjelf kan förtjena sitt bröd, underlåter icke att begagna samma beqwäma sätt, som det från de yngre åren warit want wid. Wisserligen hafwa många medlidande personer försökt att hämma och afhjelpa detta genom inrättande af soppkokningsanstalter, tillsyningsföreningar, tillfälliga kommunala arbetstillfällen för de äldre m.m., men tyckes icke hafwa wunnit målet, ty fattigskatten på wåra debetsedlar ökas år efter år, hwilket är ett tydligt bewis att de fattiges antal äfwen tillwexer och deras ställning försämras. Därför måste en annan ändamålsenligare plan uttänkas för att afhjelpa detta onda. Wi för wår del föreslå: att om i en kommun finnas t. ex. 500 personer, som hwardera gifwa i fattigskatt och allmosor 150 rdr för året, utan att dermed i ringaste mån förbättra de fattiges ställning, i stället sammanlade denna summa och upprättade fabriker och arbetsinrättningar t. ex. hundra man i hwarje bolag med 100 eller 200 rdr på hwarje aktie, skulle flere hundra familjer få en ständig förtjenst och kapitalerna skulle förökas och med detsamma industrien samt wälmågan icke blott hos de rike, utan äfwen hos de fattige, hwilka i allmänhet äro bättre hulpne med arbete än med gåfwor. Kapitalet finnas nog här i landet; men de placeras i bankerna och handeln; och det bidrager till att den fattige blifwer fattigare. Handeln fordrar få arbetare och blott tager från de fattige deras hårdt förtjenta knappa dagspenning och utlandet behåller winsten. (Jönköpings-Posten 1868-05-20 "Tidningens förslag till att afhjelpa bettleri och fattigdom")

Till följd af den mängd fattige, som för närwarande beswärar i husen med bettlande, tillkännagifwer (Jönköpings) Tillsyningsförening att Måndagen den 3 Febr. öppnas å twenne ställen i staden soppkokningsanstalter, hwarest mindre bemedlade personer erhålla dagligen en warm portion ärter, soppa eller wälling samt en half kaka bröd, för 5 öre. I sammanhang härmed uppmanar fattigwårdsstyrelsen stadens innewånare att upphöra med allmosegifwande hemma i husen, enär härigenom skulle tillintetgöras det afsedda ändamålet - tiggeriets och kringstrykeriets hämmande. (Jönköpings-Posten 1868-02-01 "Soppkokningsanstalter för Jönköpings fattige")

För att förekomma tiggeri i husen till instundande Julhelg, och jemwäl bereda tillfälle för samhällets bättre lottade medlemmar, att, under glädjens och fridens högtid, lindra näringsomsorgerne för nödställde likar, erbjuder sig Fattigwårds-Direktionen (i Jönköping) att, Måndagarne den 23 och 30 i denna månad, från kl. 9 f. m. till 5 efterm. uti gymnastikhuset, emottaga gåfwor af hwad beskaffenhet som helst; och äge derefter alla werkligt behöfwande att Tisdagarne den 24 och 31 i samma månad, kl. 9 f. m., å förberörde ställe infinna sig, personligen så widt ske kan, då Direktionen utdelar hwad emottaget blifwit. Fattigwårds-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1844-12-21 "Gåfwor utdelas till förebyggande af tiggeri i husen")

Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. ... Emilie Petersens syn på fattigvård påminde om den uppfattning Amalie Sieveking gjort sig känd för i Hamburg, nämligen att genom principen 'hjälp till självhjälp' bidraga till social, moralisk och andlig förbättring bland de fattiga. Dessa uppmanades att försona sig med sitt öde och vara till freds med sin situation, varigenom ... de rättskaffens sinnade fattiga (nåddes) men inte det sedligt sjunkna proletariatet. Emilie Petersen skriver i samma anda 1849 (i årsredogörelsen 1848-49), att "tvingar nöden först till arbete, så blir därav dock en arbetsfröjd såsom nådelön, som sedan driver de förr så i lathet nedsjunkna fattiga till frivilligt arbete och frivilligt arbete är en moralisk hävstång. Erfarenheten i vår arbetskrets visar, att ett fattigstånd bland de fattiga utvecklar sig, som genom denna fortlöpande hjälp att försörja sig själva, skiljer de redliga, flitiga fattiga från de lata, som dock hemligen tiggande stryka omkring eller sjunka i ohjälpligt elände". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad, och hennes nätverk" s 65,71; Kärda församlings arbetsförening)

En fråga som uppkom vid några tillfällen i början av 1800-talet rörde soldatänkorna. Vem skulle ta hand om dem och vad skulle ske med barnen? Änkan Anna Benctsdotter under skattegården Elgaryd, vars man soldaten Asp 1806 avlidit under pågående krig i Tyskland, beklagade sig över att hon med flera små barn var utan hus och hemvist och begärde sockenmännens förbarmande. De hänvisade henne att söka bostad hos roten och förklarade i övrigt att hjälp till föda kunde hon få vid besök hos dem i deras hem. Med andra ord hänvisades hon att gå omkring och tigga. ("Bottnaryd förr och nu" s 24; Ur sockenprotokollen)

Många äro de historier och anekdoter, som än i dag (år 1934) leva (i Tabergs bergslag) om det gamla bergslagsfolkets liv och upplevelser under senare delen av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. . . . Folket i Bergslagen var känt för att ha "handareda" och "munnareda". Därmed förstods, att de voro skickliga och driftiga i sitt arbete samt att äta fort och mycket. Bland bergsmännen tjänade en dräng, som var allmänt ansedd som storätare. . . . På grund av sin munnareda var det ej alltid han kunde få årstjänst. Under de perioder han ej hade tjänst, bodde han i en kammare, samt gick omkring och tiggde sig mat. I början bar han en säck, vari han samlade sina allmosor. Då hände det emellanåt, att han ej fick mera än en halv kaka bröd och en halv korv i var stuga. Detta tyckte han var för litet, varför han lämnade säcken hemma och bar brödet och korven upphängda på en käpp över axeln. Nu voro mororna tvungna att giva hela kakan och hela korven, annars hade han ej kunnat få sina gåvor med sig. För övrigt var det icke gärna en bergslagsmora ville visa, att hon delade kakan till en tiggare. (Per Johan Svensson "Bergslagshistorier" s 65-66)


ca 1800 och tiden dessförinnan

25 oktober 1772 hölls sockenstämma (i Barnarp), utlyst för att huvudsakligen rådslå om sättet att på bästa sätt sörja för socknens egna fattiga, samt att förebygga att så många utsocknes tiggare, som hittills skett, i "oerhörd mengd beswära" Barnarps församling. Bengt Ekeberg (kyrkoherde 1766-75) hemställde om sockenborna ville sammanskjuta "Spanemål och Såfwel" för denna sak. De fattiga skulle månatligen, "efter hand och til nödtorft", få så att de kunde hålla den värsta nöden borta. Detta förfarande hade förut i någon omfattning prövats frivilligt. Församlingen svarade enhälligt, att de härtill skulle vara "ganska benägne". . . . Men de ville helst att kringliggande socknar och härad gjorde detsamma, så att man sluppe den svåra bördan av utsocknes tiggare. Helst som socknen hade en allfarväg, där utom tiggare allehanda löst folk färdades, såsom permitterade soldater och soldathustrur, avskedade krigsmän, fattiga rättsökande i hovrätten, gesäller m. fl., som alla klaga sin nöd och ville bli hulpna. Därför höllo de för rådeligt, att kyrkoherden måtte i "största ödmjukhet" hos K. B. anhålla om att åtgärder vidtogos, så att kringliggande bygder lagligen ålades att sörja för sina egna fattiga, så ville de själva vara de första att sammanskjuta till nödig försörjning av sina hjälpbehövande, trots sina "swaga wilkor". Det framhölls också, att många av gammal vana och lättja ansåg "tiggarestafwen för lättaste födkroken", varför ansågs nödigt att undersökning gjordes noga, så att endast verkligt hjälpbehövande erhöllo hjälp. Kyrkoherden och allmogen borde varje vecka anteckna dem, som voro från andra socknar. Enligt kungl. förordning var det nämligen förbjudet att tigga utom hemkommunen, ingen borde därför inhysa någon från annan ort. På stämma 9 maj året därpå befanns, att detta förbud ej efterlevats av alla. Uttryckligen anklagades nu änkan Ingrid i Kråkebo, Nils i Lillängen och Isak Arvidsson i Konungsö att häri felat. De ålades att inom en månad från sina hus bortskaffa obehöriga personer vid risk av 2 dal. silvermynt vite. . . . 5 juni 1785 beslöt sockenmånnen att förbjuda alla fattiga, som hade undantag, att gå omkring i församlingen och tigga. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 63-64,68)

När kyrkoherden (i Månsarp) Johan And. Hielm (1749-56), år 1754 frågade Månsarps sockenmän om deras fattige, försäkrades att de vårdades och ej behövde tigga i andra socknar. . . . 22 maj 1771 hölls stämma i Månsarps sockenstuga med kyrkovärdar, sexmän och "menige Bergsallmogen" av kyrkoherde Bengt Ekeberg. Man konstaterade här liksom i grannsocknen Barnarp, att mängder av utsocknes tiggare "dagligen kringstryka" och beslöts att tillse - särskilt av de som bodde nära sockengränsen - att inga tiggare inkomme. De som komma med skjuts, skulle återföras, på samma sätt och de såväl som andra tiggare underrättas, att här hade de intet att vänta, man hade nog av sina egna, som också förbjöds att hemsöka andra socknar. Man skulle här, i kraft av kyrkolagen, hjälpa sina nödlidande sockenbor, men inga andra. Man stadgade vite av 8 skill. för de, som hjälpte främmande tiggare vidare inom Månsarps socken. Vidare resolverades på stämman: "Som wår lilla Församling är mycket folkrik och hwart och et hushåld nog trångt bebodt, tyckte Församlingens ledamöter det icke wara i sin ordning, at utsocknes folk til inhyses antages, som blifwa både dem sjelfwa och deras grannar til last, särdeles som sådana gerna söka hemlig underhandling med barn och tjenstehion, dem de på afwägar, til Föräldrars och husbönders skada, förleda kunna." Man beslöt nu därför vid vite av två daler, förbjuda var och en att antaga eller härbergera utomsocknes utan tillstånd av "soknemännen". Sven i Smörvik och And. Svahn i Målskog hade felat häruti och fingo nu förmaningar. Vid denna tid mötte det inga svårigheter att få folk till landsorten och man var föga angelägen att få hit "försvarslösa" och fattiga personer. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 80)

På en punkt voro Sandseryds odalmän hårda och obevekliga. Det gällde kringstrykande tiggare, som drogo från socken till socken. Här ställde de sig i spetsen för mera omfattande åtgärder i häradet och länet. I protokollet av den 5 maj 1771 läsa vi följande, som även hänvisar till ett föregående protokoll, vilket hörde till de i prästgården innebrunna. "Som konungens befallningshavande icke ännu låtit i kringliggande socknar kungöra, vad församlingen begärt till främmande tiggares kringstrykande, anmodade församlingen kyrkoherden och kyrkovärdarna att själva tillskriva kringliggande socknars vördiga prästerskap med begäran att ett slikt församlingens på lag och förordningar grundade beslut, till efterrättelse å predikstolarna allmänt kungöra, samt att i nästgränsande socknar, ingen av denna socknens fattiga må någon allmosa erhålla utan hit återvisas. Även beslöts att de, som på sina ägor i torp eller backstugor intager någon utsocknesbo, skola vara förpliktade lämna densamme sådana villkor till dagelig utkomst, att församlingen på intet sätt till dess föda må belastas, helst församlingen vill föda sina egna fattiga men alldeles intet främmande, som kunna indragas och således avsäga sig allt allmosegivande till sådana." 1784 i april: " ... Ingen av denna socknens fattiga må i nästgränsande socknar eller annorstädes gå omkring eller allmosa begära. Eho, som befinnes detta församlingens på nådiga förordningar grundade beslut överträda, skall utom det straff, som han gör sig skyldig till även anses ovärdig till vidare hjälp och understöd av socknen." På det församlingens medlemmar må veta och känna, vilka av de fattiga i socknen, som äro mest nödlidande, så begärdes att en noggrann förteckning måtte upprättas på dem, som efter medlidande granskning lämnas frihet att i socknen gå omkring, begära och undfå allmosor, vartill nämndes: Nils på Hedenstorp såsom vanför, usle kykoväktaren Jonas med dess son Peter, Jonas i fattigstugan, änkan Kierstin i Sörgården, Jönses flicka, Kajsa Bergs tvenne barn, mor Greta i Åsa. Blott en gång i veckan Samel i Skinnarebo och Ingborg i Bergabo. Man gör sig försäkrad, att var och en otvingat och medlidande meddelar till dessa så mycket, att icke församlingen må med deras besväras allt för ofta." (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 203-204)

1770 hölls sockenstämma (i Barnarp) 27 maj, varvid påtalades "den oärhörda mengd af utsoknes Tiggare som dageligen kringstryka". Man överenskom om att särskilt de vid sockengränsen boende skulle avvisa alla dylika och säga dem, att de inom socknen ej hade hopp att få något. Å andra sidan förbjöds alla fattiga sockenbor att tigga i andra socknar, ty dem "wilja de och böra försörja". Den oseden rådde, att svaga och sjukliga fattiga, som måste skjutsas mellan socknens gårdar, gärna förpassades utom socknen för att slippa ligga den egna församlingen till last. Nu stadgades ett vite av 16 öre silvermynt däremot, vilket sexmännen lovade att snarast uttaga av de felande. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 63)

1763 påminns församlingen att det är förbjudet för Bondstorps fattiga att tigga i närgränsande socknar. Då hotar de maktägande att ta ifrån dem tiggarpåsen. Det utsätts två dalers böter i silvermynt om någon barmhärtig församlingsbo skulle hysa någon utsocknes fattig. Tio år senare ökas vitet till tio daler för den som ger en främmande tiggare husly över natten. (Lennart Davidsson "Fattigvård i Bondstorps socken under gången tid" s 125)

Om någon för fattigdom eller olycka är kristligt folks hjälp värd, skall han förevisa för kyrkoherden sina bevis, hvar han är hemma och hvad nöd honom tränger, och med hans underrättelse begära tillstånd af borgmästare och råd. Sedan skall han hafva lof söka hjälp för kyrkodörren och eljes i åtta dagar. ”Ho annorlunda eller längre tigger och blifver därmed inom staden beslagen, straffas med åtta dagars fängelse och förvisas”. Ingen skall tillstädjas att bettla, som eger kraft att själf förtjäna sitt bröd, så vida han ej genom vådeld eller annan olycka råkat i fattigdom, i hvilket fall det honom tillstädjas må. Kranke och invalider hänvisas till hospitalet, öfver hvilket konungens fogde samt borgmästare och råd skola hafva ett flitigt inseende, att ”därmed riktigt tillgår”. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 104; Jönköpings stads privilegier af den 26 april 1620)

Kostnaden för (Johan III:s) hospitals (i Jönköping) drift och hjonens underhåll täcktes dels genom avkastningen av hospitalets egendomar och tionden och dels genom allmosor och tiggerier. Till hospitalet hörde sålunda åtskilliga åkerlyckor i staden, varifrån skördades säd och hö, och en del hospitalet tillhöriga gårdar på landet voro utarrenderade mot naturarrende. Fiskrätt i Lilljön (Munksjön) tillkom hospitalet, som även ägde en tullkvarn samt en ström i Råslätt. Tionden från vissa härader inflöto även till hospitalet i form av säd, mjöl, gryn, bröd, öl och fetalier m. m. Hospitalet synes även ha haft eget mindre lanthushåll med kor, svin etc. Ladugårdsbyggnaderna synas ha legat nedåt Vättern. Man uppehöll även hospitalets drift medelst tiggeri. Vid detsamma voro nämligen anställda särskilda s. k. "biddue", som foro omkring på landsbygden och i staden och mot provision hoptiggde pengar, matvaror, kläder m. m. En dylik biddue tillhörde hospitalets tjänstemän och räknades som "tjänande broder". (Arnold Lindman "Johan III:s hospital - Jönköpings äldsta byggnad" s 39-40)

Ibland hörde (Jödde) hur de spetälska från Örjans-kapellet på Sanden österut i (Jönköping) kom för att tigga mat. Skallror och bjällror varnade för dem, de ropade också entonigt. Han hade ofta sett dem när Gertrud bar honom på ryggen och visste hur de hade det. En del av dem hade förlorat fingrar och tår. Även om han var sömnig, trött och hade värk lämnade han bädden när de olyckliga hördes närma sej och tog fram bröd åt dem som han la utanför dörren. De tackade genom att lätt skrapa neråt på dörrskivan och sen tvärs över den, korsets tecken. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 13)

Franciskanklostret i Jönköping ... anlades 1283 vid Munksjöns västra strand. ... Klostret omdanades under reformationstiden till sjukhus. Under Gustaf II Adolfs tid befästes anläggningen och kom att utgöra kärnan i Jönköings slott. Den medeltida klosterkyrkan brandhärjades 1737 tillika med slottet, varefter hela komplexet fick förfalla. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 24; Medeltida kyrko- och fromhetsliv)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

1970 var (biskop Anders Wejryd) ungdomsdelegat vid Lutherska Världsförbundets femte generalförsamling i Evian. Han skrev också en skarpögd rapport icke utan en viss ilska. Därefter blev det säte och stämma i riksstyrelsen under hela 80-talet. En växjöstiftare - född i Jönköping, men bortförd i späd ålder - nu återkommen i (viss) härlighet! (Anders Berglund "Växjö Stift och Lutherhjälpen" s 54; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

För (kyrkoherde) Pehr (Edwall i Kalmar) var det viktigt att gestalta gudstjänsten "i den vida och vita domkyrkan" som en avglans av himmelen och det var avgörande att kyrkdörrarna stod öppna för alla. (Dag Sandahl "Prästen som ville ringa i lillklockan - Pehr Edwall 1915-1996" s 140-141; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Lampans bleka sken. Där avslöjas hörnen. Det svarta. Återkomsten. Det gula. Hjärtat, spetsat på en nål, pumpar blodet i aorta. ”Han var med oss.” Här är de: de unga, de frivilliga. Dagen smälter med tynande ljus på den gulnade torah-rullen. De stänger skåpet när timman är inne. Kvinnan som går ut sist av alla hänger sin spetssjal ytterst på hatthyllan i förrummet. Nerför trappan i midnattsvakans mörka tidvatten känner hon i sitt sköra hjärta hur Namnet berör med sin nål. (Inga-Lina Kuzmenko Lindqvist "Schul" s 157; 1996)

Efter sitt långa samtal med Gud hade Moses fått en glans över sitt ansikte, en glans som både andligen vakna eller andligen sovande bland folket såg och hade svårt att uthärda. Kanske har det varit ett fenomen av det slag som i religionspsykologin kallas fotism. Inte minst vid troende människors död har en sådan fotism ibland kunna infinna sig med stor, av alla vittnen betygad ljusstyrka. Förr var det ganska vanligt, att man på väggarna i våra hem såg en skulptur, egentligen en dödsmask, kallad ”flickan från Seine”. Polisen i Paris påträffade en gång i Seinefloden liket av en flicka, som mördats. De närmare omständigheterna vid mordet tyder på grymhet. Gärningsmannen torde av vissa omständigheter att döma ha varit en sexualniding. Man kan svårligen föreställa sig en hemskare död för en flicka i 13-årsåldern. Men mitt i allt detta måste hon i dödsstunden ha sett Jesus. På annat sätt kan man inte förklara den sällsamma utstrålningen som hennes drag har ännu i dödsmasken. Vem vet, kanske var det samma syn som Moses såg på Sinai berg: Den ännu icke människovordne Sonens ansikte. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 225 i kommentar till 2 Mos 34:27-35)

Den gamle, benlöse tiggaren (i Mogadishu) satt som vanligt på trottoaren framför palestinierns restaurang. ... Som vanligt gav jag honom en shilling när jag lämnade restaurangen. De andra tiggarna fick vanligtvis inget av mig, varken den gamla kvinnan, som låg på trottoaren och som alltid tycktes befinna sig i ett slags dvala, kanske av hunger, vad vet jag, eller den lille pojken, som tycktes tigga både för sig själv och för kvinnan och som kanske var hennes son. ... I skymningen dök tiggarna upp som samvetets skuggor. ... En ung kvinna satt lutad mot en vägg i skuggan av ett naket träd. Med halvslutna ögon och med den ena handen utsträckt i en fixerad ställning: den typiska tiggarhanden, som alltid var fastlåst i sin position, även när hon sov. Det fanns så många fastlåsta tiggarhänder i Mogadishu. Flera (nu 1977) än vid de föregående besöken. ... (Jag kände mig ofta) bitterhet, inte mot dem som tiggde utan mot dem, som lät dem tigga. Mot de styrande, som i socialismens namn lät människor dö på gatorna i Mogadishu eller ute i Ogadenöknen medan ledarna förde krig för att erövra mer land. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 255-256; Somalia 1977)

Vårt senaste skötebarn har ålderdomshemmet varit. ... 14 gamla har vi där. Somliga av dem har tiggt sitt levebröd på Macaos gator, och alla har varit ensamma och har haft det fattigt och besvärligt. Undra på om de nu är tacksamma för sitt hem. "Nu behöver vi inte ha bekymmer längre, nu har vi mat, kläder och en säng", säger tiggargumman Lei med ett strålande ansikte. (Ingegärd Lidenmark "I pärlflodens delta - 10-årsjubileum i Macao" s 75-76; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

Det intryck från Calcutta som dominerar är dock inte sevärdheter och minnesmärken. Det är människomassorna och nöden. På nätterna beräknar man att bortåt en miljon människor sover på gatorna. Det är fortfarande svårt att plåna ut bilder på näthinnan av tiggare, vanskapta och krymplingar, smutsiga halvnakna kvinnor med sina skrikande spädbarn, trasungar i fyra- femårsåldern som tafsade på en och med ett särskilt tonfall sade: No mammy, no pappy, no sister, no brother ..." Det var svårt att höra detta, även om det skulle vara yrkestiggarens inlärda tonfall. Vi har inte tidigare varit med om något liknande. I denna väldiga stad mötte vi lyx och slum, rikedom och fattigdom, människor av högkast och arma tiggare i den mest egendomliga blandning. (Linné Eriksson "Från Nippons öar till Himalayas berg" s 80-81)

Arméns anseende beror i hög grad av hur den enskilde soldaten uppträder. ... Uppträd med god hållning! ... Tiggeri är förbjudet för soldat i uniform. (Armésoldat - Soldatinstruktion för armén - allmän del s 120)

Stjäl gör inte spanjorerna. Det är de för stolta till. Då tigger de hellre eller lurar en och annan skandinav eller svälter ihjäl. ... (Tiggarna) är egentligen ståndspersoner i Spanien. Jag träffar många idag. De flesta har en skål i handen, på vars botten det ligger en Kristusbild. De tigger i Hans namn. Franska tiggare gråter, när de utövar sitt yrke, italienska tiggare sjunger. De spanska menar sig vara utsända av Gud för att ge Hans barn ett tillfälle att lyda det heliga budet om att vara barmhärtig. Denna syn på yrket ger dem en imponerande självsäkerhet. Många sträcker fram handen och säger "Por amor de Dios caballero". Till sist vänder jag mig om och säger, som jag blivit lärd: "Herren skall draga försorg om dig, min broder", och så vandrar jag vidare. Ibland skäller de på mig och hostar otäckt för att få mig att förstå situationens allvar. De kvinnor, som bär sina små barn på armen, ger jag en pesetas. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 44,98; år 1956)


ca 1920 - ca 1900

Du behöver kanske en god bok någon gång, eller du vill vara med på kårens utflykter och läger. Då är det bra att slippa tigga far om pengar jämt. Det behöver du inte, om du sparat. Men du skall inte spara för att vara snål utan för att kunna reda dig själv och - detta får du inte glömma - hjälpa andra. "Bra karl reder sig själv", heter det, men bra karl hjälper också andra, när han kan det. "Det är saligare att giva än att taga." (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 19; VP, som betyder Våra Pojkar, var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

Tankarna vandrar osökt till barndomens fimbulvintrar på (19)40-talet. ... Kriget innebar ju en bristtid för många människor. ... När vi åt, välsignade Mor först brödet och övrig mat och dryck och nämnde om dem som föga hade att förtära. ... Det hade nyss varit luffaretid också - och många hade kommit in och tiggt smörgåsar, eller annat ätbart, och dricka därtill. Någon gång erbjöds skärslipning i utbyte. Mor nekade ingen. De flesta var också hövliga och tacksamma mot henne. Endast vid ett tillfälle var det otrevligt, då ett par ynglingar med dolska utseenden och egendomlig klädsel kritiserade Mor för att de ej erbjöds lagad mat utan smörgåsar med press-sylta eller liknande samt mjölk. Jag minns så väl hur ledsen Mor blev, hur hennes tårar rann. Hon var ganska känslig. Min egen hjälplöshet som fem-sexåring var oerhörd i det ögonblicket, och så bör även min något yngre bror ha känt det. Hur gärna hade vi inte velat hjälpa Mor och köra ut de där otacksamma, trösta henne. Men ingenting förmådde vi, stod där som fastvuxna vid golvet och bara darrade i en blandning av fruktan, vrede, medkänsla med Mor, sorg och hjälplöshet. Jag minns så väl min brors blekhet, hur han tog min hand. När Far kom hem, hade de redan gett sej iväg, vilket var tur för dem. Far hade inte lagt fingrarna emellan. (Arne Wirdenäs "Vardagskost och sötostdagar" s 154-158)

Någon frågar kanske vad som har gjort Sundar Singh så lik sin Mästare att till och med små barn viska "Jesus", då de få se honom. ... (Sadhuns) kärlek till sin Herre är så omåttlig, att vi i honom se återspeglingen av Jesu ljus och strålande kärlek. (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 46-47; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

Sabbatsbrytande bin flyga omkring i den gamle bibelkritikerns stora trädgård en sommarsöndag. Gubben Borg är sysselsatt med en stor grön vattenkanna, ur vars stril glittrande bågar kastas ut på yppiga blomstersängar och vajande köksträdgårdsväxter. Under den gamle herrns vita valrossmustascher hänger en svart och krokig pipa, som häftigt släpper ifrån sig ljusblåa rökpuffar. "Hör nu, herr Thun", ropar gubben Borg och gör ett inlägg i en nyss påbörjad diskussion om Moses på berget. "När Moses kom ner från berget, var han alldeles röd i ansiktet. Hans ansikte sken, står det. Tacka för att det sken, då han hade fått brännblåsor i det; de hade ju experimenterat med sprängämnen däruppe. Hans bror, som kom bort på berget då? Vart tog han vägen? Sprängd i luften, förstås, för de kunde inte handskas med krutet på den tiden riktigt. Det var alldeles för nytt för dem se. Moses visste i alla fall, vad han gjorde, och han var en ovanligt klyftig karl, det är säkert det. Och lika styv var han, när han skulle föra folket över Röda havet, för han hade väl reda på ebb och flod, se. Han var lika mycket skeppare som landkrabba, skall jag säga herr Thun!" "Så var dock förvisso Moses en stor gudsman", svarar den entoniga rösten bakom staketet, "och honom var förelagd en stor gärning att föra Israels barn genom öknen. Så skola vi alla vara starka i anden och i tron, och förvisso var det anden, som strålade utav Moses' ansikte, och inte något krut, herr Borg. Herr Borg vill förklara alla de ting så naturligt ..." "Allting är också så naturligt", svarar gubben Borg. "Låt oss inte glömma jorden, herr Thun. Låt oss vara ödmjuka och inte glömma jorden, för vi är potatisar och myror, som har vuxit upp ur jorden." "Ja, människan är ett fåfängligt ting emot sin Skapare", svarar den entoniga stämman. "Men det är Han, som har skapat myran, potatisen och människan." Härpå blir det tyst. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 526)

Julklockorna ringde till julotta, och det var en svart himmel och vita gator och tak. Det strålade ur det gamla templets stora fönster. ... När gudstjänsten var avslutad dröjde Cello med sina tankar långt i fjärran ännu en stund intill den stora kyrkporten. ... Plötsligt ryckte han till. Fröken Åvik passerade förbi lik en skugga, höljd i svarta flor, vid sin moders sida. Cello avtog sin höga hatt. Ingen varsnade hans hälsning, men den unge mannen stod så pass länge med hatten i handen, att han kunnat liknas vid en välklädd tiggae, som på själva juldagsmorgonen bad om en skärv till förmån för ett fattigt ensamt hjärta, medan julklockorna dånade i tornet. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 319-320)

Tiggeriet, som är förbjudet i Sverige, är en institution i Ryssland. Det är ett yrke, lika gott och lika tolererat som något annat. Jag vet icke om tiggarna ha bildat någon fackförening med strejker och dylika arrangemanger. Men i varje fall äro de aktade och ärade i landet. De ha med all säkerhet icke åtta timmars arbetsdag, ty de stå över organisation, klasskamp och solidaritet. De äro de enda som verkligen representera friheten i Sovjetryssland. Ty de få göra allt som faller dem in. Klädda i lumpor, som blotta det som eljest plägar döljas, feta av vällevnad eller utmagrade av löss och sår stryka de omkring i sina distrikt. Ty liksom rävar och örnar ha de sina jaktmarker och tillåta intet främmande intrång. Somliga äro visserligen krigsinvalider och sticka fram en arm utan hand under näsan på de passerande, men de flesta äro yrkestiggare, nästan vördade av kvarterets arbetande befolkning, stora starka män som det skulle vara en glädje att först ge ett ordentligt kok stryk och sedan sätta i en trampkvarn eller något dylikt! ... Många tiggare lärde jag känna, men det skulle kanske inte intressera läsaren att bli närmare bekant med dem. De lytta, som ligga på trottoaren och visa sina hemska sår, de som hyckla ren apati och icke ägna den ädle givaren en blick, de tiggande prästerna med prästrocken i trasor och ansiktena förstörda av alkohol, de musicerande som lutade mot en vägg spela vemodiga stäppmelodier, de levande skeletten, som skulle svälta ihjäl om de bleve feta, de gamla officerarna som viskande tigga ... till en varm kålsoppa - - - å, det finns mycket sådant i Ryssland, men kanske mest i Moskva. (Albert Engström "Moskoviter" s 125,131,134; resa i Ryssland 1923)


ca 1920 - ca 1900

Det blir mig alldeles omöjligt att i ord kunna återge något av pastor Albert Lundes gripande, vädjande, själsgenomträngande andeuppfyllda förkunnelse (i Blasieholmskyrkan i Stockholm en kväll i slutet av januari 1919). ... Kring talaren och från talaren på predikstolen där uppe såg jag - var det med mina jordiska iakttagande ögon? - liksom ett hemlighetsfullt, ljusglittrande, vitglänsande fluidum - jag skulle också kanske kunna kalla det gloriesken - stötvis, stundtals, explosivartat strömma ut. Och detta hemlighetsfulla ljus, detta gåtfulla strålande andefluidum, det liksom följde med hans ord och satser och meningar, så att dessa på ett gåtfullt sätt trängde till djupet av min varelse. ... Så slutade mitt första besök i Blasieholmskyrkan. Det följdes den gången av ett par till där och ett par i Betlehemskyrkan. För varje gång blev den norske väckelsepredikanten och den andliga väckelseatmosfären kring hans förkunnelse och möten mig till en underbar välsignelse. (Sven Lidman "Uppenbarat" s 234-237; Mitt första besök i Blasieholmskyrkan)

I sitt herdabrev (1914) argumenterade Nathan Söderblom för en heltäckande socialpolitik. Han gjorde det med direkt hänvisning till Luther, som ville utrota såväl tiggeri som behovet av tiggeri. Nathan Söderblom hävdade att "idealet vore välgörenhetens öfverflödighet". Men han insåg att en gemensamt organiserad social verksamhet inte löser allt. "Oändligt mycket" återstår som endast "den personliga hjälpen kan råda bot på". (Mats Svegfors "Dag Hammarskjöld" s 79; Arvet från Uppsala)

Vid Sunds brygga blev (Vildfågel) omhändertagen av vänner, som väntat under ångest, hon blev omfamnad och kysst. Man grät glädjetårar över den återfunna, som trotts förlorad. ... Ingenting sade hon om vad hon upplevat i sitt inre, ingenting om uppgiften från Gud. ... "Du har ett uttryck över ditt ansikte, som om du mött och talat med Gud", viskade Agnes. "Det har jag också", svarade Vildfågel. (Elisabeth Beskow "Vildfågels fäste" s 103-104)

Flyg ej som fågeln in i dimman! Mot gråa mörkret flyr vår tid. Som tiggarnunnan skall du stå där i vrån vid kyrkans stora port. Kanhända att jag går förbi dig - en avtärd tiggare som du . . . O, ge mig vingar som keruben att osedd följa dina spår, och låt mig gå förbi och nicka men slippa ånger efteråt . . . Om sommarn började vår kärlek och i september tog den slut. (Nikolaj Kljujev "I september" s 204-205)

Inga fattiga finnas (i Smögen), inga trasiga och smutsiga barn, inga tiggare och - det bästa af allt - inga supare. Det finnes ingen utskänkning, ingen vin- eller ölhandel. Ser man någon drucken, hvilket är mycket sällsynt; jag hade ej tillfälle att se någon - så är det i regeln en främmande arbetare, som fått spirituosa från annat håll. ... Befolkningen har ett friskt och godt utseende. Den är riktigt "inhemsk". (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; brefvet daterat 1906-08-17; Jönköpings-Posten 1906-08-20)

(Kyrkoherde Froste) hade tillagt med sänkt röst och sin allvarligt forskande blick: "Gör ni, vad ni gör, av kärlek till honom, som dog för er?" "Jag gör det av människokärlek", hade Nina svarat. "Det är gott, men inte det bästa," hade han då sagt, och hon hade känt sig avkyld och sårad. Men trots allt detta såg hon upp till honom och kände, att ett enda gillande ord ur hans mun var mera värt än andras beundran. ... ... Froste kom, och hon visade honom tavlan. ... Froste stod länge tyst framför tavlan. Slutligen talade han till Nina, dock utan att vända sig om. "Jag ser, att det är lärjungarna, men var är Mästaren?" frågade han. "Mitt ibland dem. Syns det inte på dem?" svarade Nina. "Varför har ni inte framställt honom själv?" frågade Froste. "Vem kan framställa honom?" svarade Nina. "Var ser ni honom bland hans lärjungar nu annat än som en återglans i deras liv och ett fridsskimmer i deras anletsdrag?" (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 130-131,173-174)

Småstugornas folk (i min småländska hembygd), som inte hade något jordbruk, brukade på höstarna ställa till med "tiggoste", dvs. hustrun gick omkring hos bönderna i gårdarna och bad om "ostemjölk" till en viss dag i veckan, helst en lördag. Och så kom pigor och hemmadöttrar och kanske en och annan "kära-mor" med sina mjölkkrukor med några kannor mjölk, allt efter råd och lägenhet och sinnelag! Och så ostades det i de små köken, och inne i finrummet bjöds på kaffe med sju sorters finbröd, ofta av samma degsort men av olika stil och fasoner. Och så var det även hemma hos oss, mor hade alltid minst tre ostar väl vårdade i skafferiet: en till jul, en till påsk och en, när göken gol i "nionde vecke", den 4 maj. (Pälle Näver "I minnenas backspegel" s 166-167; början av 1900-talet)


ca 1900 - ca 1700

Hvem var den mest belefvade, gossen eller italienaren? Hvem visade det kristliga sinnet, (gossen) som handlade rått och simpelt, eller (italienaren) hvilken vedergällde ondt med godt? Dessa frågor äro lätt besvarade. Om någon innan detta tilldrog sig, hade sagt gossen att hans uppförande var sämre än en positivspelares, skulle han troligen känt sig förolämpad. Dock visade nyss omtalade händelse, att detta var en sanning. Han var mindre belefvad än en fattig man hvilken han betraktade som obetydligt bättre än en tiggare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 352; nr 44 den 2 november 1893; artikelrubrik: Den elake William)

Till den oskariska livsstilens fasad hörde också det öppet demonstrerade intresset för religiositet. ... Med religiositeten följde ett starkt intresse för välgörenhet. Den privata välgörenheten hade alltid varit ett nödvändigt och betydande komplement till den ytterst otillfredsställande statliga och kommunala socialvården. ... Tiggeriet var utbrett och motarbetades bl. a. genom Föreningen för välgörenhetens ordnande, som stiftades 1889. Den skulle i Stockholm vara ett samarbetsorgan mellan den offentliga och den privata välgörenheten. Föreningens medlemmar brukade sätta upp en skylt på sin tamburdörr att de tillhörde organisationen, varigenom bettlare diskret anvisades att vända sig till denna. För övrigt ansågs tiggeriet ha sin egentliga rot i lättja. Den som icke vill arbeta, han skall icke heller äta. (Ingegerd Henschen Ingvar "Oskarisk livsstil" s 93)

(Dell) försökte att utestänga den plågsamma förnimmelsen af den stora skilnaden emellan det rena, fina och uttrycksfulla ansiktet af hennes morbror Edvard och hennes fars grofva, slöa och frånstötande utseende; det ville dock alls icke lyckas, och hon vände sig beslutsamt bort från alla tankar, tog upp sin lilla fickbibel och läste om det sköna hem, där ingen sol behöfdes mer, och hvilkets härlighet övergick alla jordiska hems; och om den Fader, hvilkens ansikte upplyste hela himmelen; hon läste ända till hennes eget ansikte glänste af återglansen från allt detta outsägligt härliga, och de jordiska hemmen och fäderna förbleknade och glömdes. (Pansy "Konungens dotter" s 17-18)

Hade (sångerskan Christina Nilsson, född 1843) förblivit en bonddotter, även en fattig sådan, hade det sociala mönstret aldrig tillåtit henne att ge sig ut som en tiggarflicka för att samla allmosor till sin egen och föräldrarnas försörjning. ... Snart nog gav hon sig ut på egna äventyr och blev redan som åttaåring känd som Stina på Backen, efter gården i Lövhult. Man kan följa henne från Tranås i norr till Kristianstad i söder. Hon uppträder på marknader och gästgivaregårdar, vid Ljunga brunn och bland soldaterna på Kronobergshed. (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 56)

Efter årets torka och missväxt kom nu nödvintern. ... Medan det ännu var barmark kom små barn vandrande på vägarna bleka, hålkindade och blåfrusna om sina snoriga näsor. ... Föräldrar som själva skämdes för att gå och tigga skickade ut sina barn i sitt ställe. För de små var tiggeriet ingen skam; för värnlösa, utmärglade barn var tiggeriet en naturlig syssla, det enda som de dög till, den enda som de kunde göra någon nytta med. ... Föräldrarna hade förmanat dem att icke vara storbegärande. De skulle bara be om sådant, som folk i husen inte själva hade användning för. De skulle inte gå så långt i djärvhet, att de begärde bröd. För den som begärde minst fick oftast mest. .... Var och en skulle tigga i den socken, där han eller hon var kyrkskriven. Men den som kände blygsel tiggde hellre i främmande socknar, av främmande människor. Hungern grävde och slet i magsäck och tarmar. Men tiggeriets skam och förödmjukelse grävde in sig i själens gömslen. Det kom även äldre personer vandrande på vägarna, stora, vuxna karlar, som på ryggen bar kvastar, borstar, korgar eller träkärl som de bjöd ut. De idkade ärlig handel, ingen kunde beskylla dem för att gå och tigga. Men när de i ett hus fick det beskedet, att det inte skulle bli någon handel av, så satt de ändock kvar. De dolde sitt ärende under bördan på ryggen, och när de hade suttit länge så måste de uträtta det: Räck mig en beta bröd! Så jag tyar gå härifrån! (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 127-129; Om en veteåker och ett fat korngrynsgröt)

Av agnar och höfrö i ladan måste (mor) ibland koka gröt, särskilt under missväxtåren på 1840-talet. En dag då det inte fanns något att äta, beslöt mor att, såsom flera andra, gå ut och tigga. Man brukade gå till någon grannsocken. Mor gick till Asige socken. Men i första gård blev hon snäst och avvisad. Och min arma, hungriga moder gick gråtande hem till hungriga barn! Sedan tiggde hon aldrig mer, man svalt hellre. (N.P. Wetterlund "I de levandes land" s 48-49)

Bland de mångfaldiga Nådårsansökningar som i år uppgå från Stiftet, ämnar Cons(istorium) ej tillstyrka 2ne Extra Nådår för mera än 2ne, neml. Prosten Lidbecks Enka i Moheda och Comminister Hellströms i Ljungby. Handlingarna härom äro redan uppgångna och jag får på det ömmaste understödja dem. Dessa begge Enkor, med en skara af barn, äro i besittning af en verkeligt mer än apostolisk fattigdom: ty dessa familjer äro, i ordets egentliga bemärkelse, tiggare. Jag lägger deras öde på ditt hjerta.. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 218-219; brev den 19 juli 1829 från Östrabo i Växjö till Anders Carlsson af Kullberg)

(Fattigvårdslagen i början av 1820-talet) förbjöd tiggeri, sa Hedda. Men det var tillåtet för tidningarna att införa böner om hjälp. Hennes husbonde brukade högläsa sådana stycken, kanske för att hans anställda skulle förstå hur bra de hade det. Där vädjade en mor att hennes fyra barn skulle slippa förgås av hunger och elände. Och en kvinna med sin man på bår och med sju nakna barn sökte dolda välgörares hjälp. En döende sjömanshustru som fått tvillingar undrade om någon ädelmodig kristen ville ta emot hennes barn. En nybliven mor, som låg på bara golvet sedan hon gått i fyrtio mil för att söka sin man, bad om lån - liksom en änka med ett blint och ett vanfört barn. Det var förbjudet att tyst sträcka fram sin kupade hand men tillåtet att blotta sitt elände och förödmjuka sig för att få hjälp. Och så blev det väl om hjälp bara gavs av barmhärtighet. Hedda skrämdes av välgörenheten. Visst var den nödvändig, när världen var sådan som den var. Naturligtvis hade den räddat många från undergång. Men den hade också förstört människor, tagit från dem det sista av självkänsla, stolthet och mod. De som skrek högst, som mest upprörande skildrade sitt elände, blev de som uppmärksammades och hjälptes. (Per Anders Fogelström "Vita bergens barn" s 91)

Allra lägst på den sociala skalan (i det förindustriella samhället) stod fattighjonen och närstående grupper. ... Tiggeri motarbetades, ofta genom drastiska ingripanden, men kunde inte utrotas. Lantsocknarna indelades i rotar, inom vilka de fattiga vandrade från gård till gård ("kringgång", "dygnande"), så länge de kunde gå; sedan skjutsades de. Tiggarna fördelades på gårdarna med hjälp av s.k. fattigklubbor, som hängde på det ställe, som senast haft besök av luffare; nästa luffare förde sedan klubban till granngården. Bortauktionerande av barn och åldringar till lägstbjudande förekom ända in på 1900-talet. Föreskrifter om kommunernas fattigvårdsplikt fanns av gammalt, men en systematisk och någorlunda effektiv ordning skapades först genom 1847 års fattigvårdsförordning, som uttryckligen fastslog varje sockens skyldighet att draga försorg om sina fattiga, i den mån de var oförmögna till och inte kunde försörjas av anhöriga. ... Bettleri förbjöds, likaså "kringgång" av barn. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 85-86; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Tiggandet sköt tidtals fart, och man ser ofta klagolåtar däröver, från diverse landsändar. I den gryende industrialismens tidsålder blev det angeläget att införpassa tiggarfolket i fabrikerna, så vida de ej helt enkelt fingo spinna i fängelserna. Från Karlskrona på 1750-talet, för att bara nämna ett exempel, finns den bestämmelsen, att endast de ungdomar skulle få tigga, vilka ägde "spinneribevis att de för varjehanda svaghets skull icke förmå något förtjäna, lärandes lovliga magistraten genom tiggaregubbarne låta fasttaga de, vilka med tiggerier stryka gatorna, och dem i spinnerierna avleverera". ... Att tigga, utan speciellt tillstånd, var ... icke rådligt. En kunglig förordning från 1741 angående löst och onyttigt folk stadgade, "att ej någre tiggare eller lättingar böra tillåtas att fritt och obehindrat ... resa omkring". (Axel Strindberg "Medaljens frånsida - mörkare bilder ur samhällslivet" s 277-278,288)

En bild av en stad i förfall (under Karl XII's krig) ger oss Jesper Svedberg i en skrivelse av år 1711, vari han skildrar tillståndet i Skara på följande sätt: "Här är alltför beklagligit med denna staden: när en, högst två, tages undan, så äro alla tiggare. Här är slätt ingen näring eller handel utan med öl, brännvin och tobak, där ock all bandskap och synd förövas. Ingen hantverkare är där, att där jag behövde laga kläder, skor, en nyckel etc., får man det intet. Och när en resande kommer och vagnen går sönder eller hästskon vore undergången på deras slemma gator, så får han där ingen, som kan hjälpa'n. Så eländigt är det beställt." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1709-1739" s 211)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Trots (Kungl. Maj:ts stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon, daterad anno 1664) och en hel del andra förordningar fanns det alltjämt gott om lösdrivare i landet, och särskilt inrotade sig i huvudstaden ett "straffbart tiggeri, i det månge vanartigeså kvinns- som manspersoner, oansett de till lemmar friske äro, endast av lättja och självsvåld slå sig till tiggeri och under sken av fattigdom skyla sitt okynne samt allehanda laster". För att äntligen få dem till något arbete, varmed "slike vanartige, friske och före (= motsatsen till vanföre) tiggare dels måge späkas, dels ock förtjäna sitt uppehälle, fann Kungl. Maj:t år 1698 i nåder för gott att i Stockholm låta inrätta ett rasphus för manliga lösdrivare och ett spinnhus för lösa kvinnor. I rasphuset skulle "såväl ovanbemälte vanartige tiggare som andre osedige barn och tjänstepojkar, de där, på föregående åtvarningar, ingen bättring vilja låta påskina, straffas med arbete uti raspande av allehanda brisillie-trä (= bresilja), som till färgstoffer brukas". Och i spinnhuset skulle "allehanda vanartige, före och starke kvinnspersoner under en tjänlig uppsikt tillhållas att göra dageligen sitt visse arbete med lins beredande, häcklande och spinnande". Men när dylikt arbete tröt, skulle hjonen, både de manliga och de kvinnliga, sysselsättas med diverse grovarbete. Bland annat borde de minst två gånger i veckan "all orenlighet på gatorne, torgen och broar sammansopa och bortföra". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 44-45)

I vilken utsträckning bettleriet florerat förstås därav, att till exempel i Stockholm politikollegiets "tiggargubbar", d.v.s. poliserna, dagligen infångade människor, som tiggde på gatorna. I april år 1663 hyste Stockholms stad, som då räknade 40,000 invånare, i sina fattiginrättningar och hospital 1,100 personer, och då man vet, att det endast var en ringa procent av de bettlande fattiga, som infångades, så kan man av dessa siffror göra sig en föreställning om bettleriets ohyggliga omfång. Hävderna veta att förtälja, att tiggarna icke sällan uppenbarades sig i stora följen, som jagades av myndigheterna med hugg och slag från ort till ort. Särskilt stor var tiggartillströmningen mot de stora kyrkliga högtidligheterna, i synnerhet julen. Ett märkligt inslag bland bettlarna voro studenterna eller djäknarna, som ju för sitt uppehälle voro hänvisade till s.k. sockengång, d.v.s. att inom vissa bestämda socknar bettla sig till det underhåll, som de behövde för sina studier. Det är gripande att tänka sig, i vilket armod det lärda skråets unga yrkessvenner fingo framsläpa sitt liv. ... Ännu långt fram på 1700-talet torde en betydande undernäring hos de mindre bemedlade eller fattiga ha rått i det svenska samhället. Det är ju icke förrän i vårt eget århundrade, som fattigvården (nu år 1940) ordnats på ett tillfredsställande sätt. Tiggeriet förekom fortfarande i min barndom (1890-talet) på den "feta" skånska landsbygden. (Sven Ingvar "Den svenska folkkosten genom tiderna" s 316-317)

Ute i bygderna jäste det. ... Stämningen förbittrades genom den hungersnöd, som följde på 1649 års missväxt. Även i de bördigaste landsändarna måste folket tillgripa barkbröd. Många människor svälte ihjäl, och vägarna blevo fulla av tiggare, som sökte sig in till städerna, särskilt till Stockholm. De utsvultna, förtvivlade varelserna blevo en riktig landsplåga, mot vilken ingen hjälp förslog. I dikter, som spredos över landet, skildras gripande det år, då "lårarna voro tömde, spannen gistnade sönder, mycket folk med röd ögon, bleka kinder för nöden, då intet var på logan, söka sig bröd i skogen av rötter och knopp, drav och bark, som ringa till födo doger." ... Medan festligheterna (vid drottning Kristinas kröning år 1650) pågingo, hade (hon) funnit nödigt påbjuda, att de tiggare, som för hungersnödens skull strömmat till Stockholm, "avskaffades och där intet uppfyllde gatorna, som nu sker, Oss och kronan så väl som staden i gemen till ingen ringa vanheder, enkannerligen för de främmande och utländske, som denna tiden här vistats hava". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 435-436,442; I hovets glans)

Huru kverulerar icke den gode Axel Oxenstierna över tiggeriet, vilket "tager nu så överhanden, att en liten pojke intet annat snart hålles till än att tigga, likasom det vore ett hantverk". (Bertil Waldén "Vardagsliv och lyx under stormaktstidevavet" s 272)

Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket tillgick så, att de krigsdugliga männen sammankallades häradsvis och indelades i rotar om tio man. Av varje rote tog man en karl, som var "frisk och sund, stark av lemmar och, så mycket skönjas kan, modig", helst i åldern mellan 18 och 30 år. ... Lösdrivare voro självskrivna till krigstjänst, dock ej "bettlare och landstrykare", ty de "göra krigsfolket vederstygglige och skämma det ädla ståndet ut". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 104-105; Gustav Adolf i Norra Tyskland)

Till sin hjälp fingo (skaradjäknarna) rätt till socknegång, d. v. s. en djäkne fick sig anvisad en eller flera socknar, där han hade att gå omkring och begära understöd. Om dessa sockenvandringar har berättats åtskilligt, både från Skara och från andra skolor. Egentligen gällde det en av djäknarna verkställd uppbörd av en laglig skatt, men klart är, att det lätt kunde bli ett mer eller mindre ohöljt tiggeri för att få mera. Socknarna voro indelade efter sin kapacitet, och de utdelades åt djäknar i mån av deras förtjänst och behov. Rektor, och endast han, hade att utfärda rekommendationsskrivelser, vilka ställdes till kyrkoherden i församlingen och voro avfattade på skönt latin. I "Örebro skolas historia" I s. XIX f. återger K. F. Karlson ett par dylika brev, utfärdade år 1618 - alltså före gymnasiets tid - av rektorn i Skara Sueno Gudhemius. . . . (Ett av breven daterat den 18 dec.) innehåller en rekommendation för ett par ynglingar, vilka tydligen skulle ge sig ut på en "uppbördsresa" under julferierna. . . . Det börjar med ett lovprisande av Kristi förtjänst och en maning till instämmande i julens lovsång: "Gloria in excelsis Deo." (Samuel Landtmanson "Skara skola" s 252-253)

Den 12 september 1529 upprättade ... Gustav Vasa ett skyddsbrev för franciskanerna i Jönköping med rätt att vara ute och tigga mot att de tog hand om de fattiga och sjuka i Helgeandshuset och predikade "rena Guds ord" för dem som sökte sig till Jönköpings stad. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 57)

Med kärnfulla och träffande uttryck gav (Olaus Petri) under året 1528 i ett flertal folkliga småskrifter det stora svensk-evangeliska programmet. ... Han vände sig (bland annat) mot ... klosterlivet (Gud har ställt oss i kallet ute i världen, "för att vi skola vara några till hjälp", men icke velat, att unga män och kvinnor skulle lockas till klostren och avskiljas från ett nyttigt liv i samhället genom livstids bindande löften, vilket är "tvärt emot det Gud bjudit haver"; värst vore tiggarordnarna med deras snyltgästande, lättja och sedefördärv: "så haver Gud låtit plåga världen med dessa tiggarmunkar, såsom han i Gamla testamentet plågade Egypten med paddor och gräshoppor"). (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under reformationstidevarvet" s 105-106)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring."... (I denna skrift framhåller Luther att) tiggeriet (bör) förbjudas och en ordnad fattigvård införas. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66,68)

Den katolska doktrinen utvecklade under senmedeltiden tesen att de fattiga, sjuka och handikappade hade en speciell uppgift att fylla, nämligen att uppmuntra till allmosor. De gamla räknades inte uttryckligen till denna grupp, men det är rimligt att de gamla som saknade besparingar också hamnade där och fick livnära sig på allmosor och klostrens och kyrkornas välgörenhet. Föraktet för denna tiggarskara uttrycktes i att både Kristian II och Gustav Vasa lät föra bort tiggare och sjuka från gator och torg, när de skulle krönas. Men samtidigt var alla medvetna om att de var betydelsefulla som objekt för barmhärtighet. (Birgitta Odén "Åldrandet och de gamlas levnadsvillkor" s 350)

Under 1200-talet gjorde ... två nya klosterordnar sin entré i småländska bygder och förmedlade sina europeiska influenser. Det gällde de båda s.k. tiggarordnarna, franciskaner och dominikaner, båda lydande direkt under påven och särskilt under 1200-talet aktiva förmedlare av påvarnas maktanspråk. ... Munkarna skulle i princip försörja sig som tiggare på fromma människors allmosor, samtidigt som de ålades ett aktivt, arbetande liv med en starkt utåtriktad verksamhet. Ordnarnas privilegier gav munkarna rätt att predika, läsa mässa och höra bikt även under sina vandringar för att samla in allmosor. ... Redan omkring 1240 grundades dominikanernas brödrakonvent i Kalmar som ett av de allra första i Sverige. ... Senast i början av 1280-talet grundades ett franciskanerkonvent i Jönköping, troligen på initiativ av kung Magnus, som var en varm understödjare av både gråbröderna och Jönköping. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 44)

Brödets viktiga roll framgår förresten aven ur skildringarna av gamla tiders bettleri. När en tiggar kom var det framför allt bröd eller mjöl han fick i sin påse. I "Fattigt folk och tiggare" skildrar (L.) Levander, hur man i vissa hus omedelbart före jul i daggryningen skar upp så mycket grovt och fint bröd, att det kunde staplas upp på ett sofflock i folkstugan, för att man skulle vara i tillfälle att raskt expediera strömmen av jultiggare. En vanlig tiggarranson i det nordliga Dalarna var enligt Levander likaledes ett par slevar mjöl. Fattiga barn, som sändes ut för att tigga, kunde i lyckligaste fall komma hem med små högar av brödkakor. (Sven Ingvar "Den svenska folkkosten genom tiderna" s 307-308)


Att avrunda med:

Det är tid för en lång resa, en färd till ett annat land, ett land som finns i vårt inre, osynligt och utan band. ... Där är ljuset ett sätt att leva, ett smycke är mörkret där, och det största berget man har att bestiga är att lämna sin egen värld. ... Det är tid för en lång resa – för ett möte med HAN SOM ÄR. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 169; Det är tid för en lång resa)

Gud är kärleken. Han är solen. Han är värmen. När vi kommer fram inför honom ur våra gömslen blir vi solbrända av Hans kärlek. Precis som Mose ansikte strålade av den glans som utgått från Gud så får en kristen som lärt känna kärlens Gud bära med sig något av samma strålglans då han kommer ut till människorna ... Han kan vittna om att det finns en kärlek i världen, ty han har mött den. Och när han själv mött den, ja, då får han vara med om att ge andra en plats i solen ... (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 141 i kommentar till 1 Joh 4:8)

Vi kan bringa (andra människor) ett budskap från Gud – utan ord – genom att ljusglansen från Guds härlighet ger prägel åt vårt väsen och följer oss vart vi går. Men då måste vi först vara i hans närhet – dröja i stillhet och tillbedjan inför den helige Guden. Vad skall stråla ut från dig i dag? (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 330 i kommentar till 2 Mos 34:29)


Sångarna:

När mörker jorden höljer Och all dess prakt fördöljer, Jag till ditt rike ser. Jag ser det kring de dina Av nåd och sanning skina Uti ett ljus, som ej går ner. ... Låt mig din nåd ej sakna, Tills jag en gång får vakna, Der sjelf du solen är: Der jag på dig blott aktar, Ditt anlete betraktar Och kommer dig allt mera när. (FM Franzén: Psalm 433:2,4)


Egna kommentarer och funderingar:

Kanske hade inte Lightfoot helt fel. Liksom Mose var förhärligad av sitt möte med Herren, så var den förut blinde mannen gudomligt präglad av sitt möte med Herren Jesus. Hans svar "Jag är" blir ett strålande eko av hans möte med Honom som är "Jag är" (jfr egna kommentarer och funderingar till Joh 9:28-30). Jämför Mark 6:14 där det sägs, att Jesu namn hade blivit synligt. Jämför också mannen som hade varit blind och som förhärligade Gud efter botandet (Luk 18:35,43) samt härlighetsglansen runt omkring de vaktande herdarna (Luk 2:8-9).

Totalt har vi 24 “Jag är” i Johannes' evangelium. Talet 24 är talet för Guds folk i GT och NT. Orden ”Jag är’ ur den blindföddes mun synes antyda att denne tillhör Guds folk. Liksom Natanael (1:47) är han en israelit, i vilken det inte finns något svek. Intressant är också att det är den 12:e gången som uttrycket ”Jag är” används i evangeliet. Fokus i evangeliets berättelse kommer från och med kapitel 10 att förflyttas från relationen Jesus-judarna till relationen Jesus-lärjungarna. Sista gången ”Jag är” används är i Joh 18:8, då Jesus ber att Hans lärjungar skall tillåtas få dra sig tillbaka.

Lägg också märke till kontrasten mellan att möta Herren på berget och att möta Honom vid dammen. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:10-11.

Det grekiska verbet för "tigga" förekommer bara här i NT (א*). I GT förekommer det bara i Job 27:14 och då i samband med en sons tiggande beroende på sin faders gudlöshet (jfr Joh 9:2)

Angående ”satt”, se Joh 2:13-15a.


Paulus sade till de troende i Korint: "Men om dödens tjänst, som har varit (och är) inristad i/med bokstäver (på) stenar, ’blev i’/’kom med’ härlighetsglans så att israeliterna ej förmå/förmådde stirra/spana in i Moses ansikte på grund av hans ansiktes härlighetsglans ... hur snarare/’mycket mer’ skall då 'visst inte'/inte Andens tjänst vara i härlighetsglans? ... Men vi alla ... förvandlas från härlighetsglans till härlighetsglans." (2 Kor 3:7-8,18a)


Grekiska ord:

geitôn (närboende) (i NT + exempel i GT) Ps 80:6(7); Luk 15:6; Joh 9:8 – 2 Mos 3:22; 12:4; 2 Kung 4:3; Ps 31:11(12); 44:14; 79:4,12; 89:41(42); Jer 12:14; 49:10; Luk 14:12; 15:9.

prosaiteô (tigga) Job 27:14; Joh 9:8.

prosaitês (tiggare) Mark 10:46; Joh 9:8.


Ytterligare studier:

2 Mos 3:13-14; Mark 8:28; 15:19-20; Luk 8:35-36,39; 9:19; Apg 3:2,10.


S.L. Sanders "Old Light on Moses' Shining Face"; Vetus Testamentum 52.3 (2002): 400-406.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-26; 2011-06-22; 2014-04-23)

Tillbaka till Start

9:10-15 De sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) till honom: “Hur öppnades så dina ögon?” Den där svarade: ”Människan, Den som sägs/kallas Jesus gjorde lera och smorde emot mina ögon och talade till mig att/: ’Dra dig tillbaka ’in i’/till Siloam och tvätta dig!’ Då jag så hade gått bort och tvättat mig, såg jag upp.” Och de talade till honom: ”Var är Den där?” Han säger: ”Jag vet inte.”

De leder honom i riktning mot fariseerna, den (som) en gång (var) blind. Men det var (hela tiden) sabbat i/på den dag då Jesus gjorde leran och öppnade hans ögon. Så åter utfrågade och/också fariseerna honom (‘hela tiden’/’gång på gång’), hur han såg upp. Men/och han talade till dem: ”Han satte/lade lera emot, emot mina ögon, och jag tvättade mig och jag ser.”

Ord för ord: 9:10 (9 ord i den grekiska texten) (de)-sade-(hela-tiden) så (till)-honom: hur så öppnades dina '-en ögon'/ögonen? 9:11 (29 ord i den grekiska texten) svarade den-där: '-n människa'/människan den sägandes Jesus lera gjorde och smorde-emot mina '-en ögon'/ögonen och talade (till)-mig att dra-(dig)-tillbaka in-i '-(m) Siloam'/Siloam och tvätta-(dig). havande-gått-bort så och havande-tvättat-(mig) såg-(jag)-upp. 9:12 (9 ord i den grekiska texten) och (de)-talade (till)-honom: var är den-där? (han)-säger: inte (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet. 9:13 (8 ord i den grekiska texten) (De)-leder honom i-riktning-mot '-na Fariseer'/Fariseerna den en-gång blinde. 9:14 (16 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men sabbat i den dag '-n lera'/leran gjorde '-en Jesus'/Jesus och öppnade hans '-en ögon'/ögonen. 9:15 (23 ord i den grekiska texten) åter så utfrågade-(hela-tiden) honom och '-na Fariseer'/Fariseerna hur (han)-såg-upp. den/han men talade (till)-dem: lera (han)-satte-emot mina emot '-en ögon'/ögonen och (jag)-tvättade-(mig) och (jag)-ser.


1883: Då sade de till honom: Huru blefvo dina ögon öppnade? Han svarade och sade: En man, som kallas Jesus, gjorde en deg och smorde mina ögon och sade till mig: Gå till dammen Siloam och två dig. Och jag gick och tvådde mig och fick min syn. Då sade de till honom: Hvar är den mannen? Han sade: jag vet icke.

Då förde de honom, som förut hade varit blind, till fariséerna. Och det var sabbat, då Jesus gjorde degen och öppnade hans ögon. Åter frågade honom ock fariséerna, huru han hade fått sin syn. Och han sade till dem: Han lade en deg på mina ögon, och jag tvådde mig, och jag ser.

1541(1703): Då sade de till honom: Huru wordo din ögon öppnad? Swarade han och sade: Den mannen, som kallas Jesus, gjorde en träck, och smorde min ögon, och sade till mig: Gack till dammen Siloa, och twå dig.Och när jag gick, och twådde mig, fick jag synen. Då sade de till honom: Hwar är han? Sade han: Jag wet det icke.

Då hade de honom, som blind hade warit, till de Phariséer. Och det war på en Sabbath, när Jesus gjorde träcken, och öppnade hans ögon. Åter sporde honom ock de Phariseer, huru han hade fått synena. Han sade till dem: Han lade träck på ögonen, och jag twådde mig, och hafwer nu min syn.

LT 1974: Sedan frågade de honom, hur i all världen han kunde se. Vad hade hänt? Och han berättade det för dem: ”En man, som de kallar Jesus, gjorde lera och strök den på mina ögon och bad mig gå till Siloams damm och tvätta av leran. Jag gjorde det och nu kan jag se!” ”Var finns han nu?” frågade de. ”Jag vet inte”, svarade han.

Då tog de mannen till fariséerna. (Allt det här hände på sabbaten.) Fariséerna förhörde honom om hur alltsammans hade gått till. Och han berättade för dem, hur Jesus hade strukit lera på hans ögon och hur han kunde se när den tvättades bort!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "En ledare skall inte 'lämna ut'/försvinna ut ur Judas och (inte en) som anför ut ur hans lår, ända till - alltefter omständigheterna - han (hebreiska: Shiloh) må komma, (och) de ting som ligger från/avsides (skall komma) till honom, och han själv (skall vara) en nationers väntan." (1 Mos 49:10, Grekiska GT)

(Rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasses stam sade till Jesus/Josua:) "Allt så mycket som du – alltefter omständigheterna – må ålägga oss skall vi göra, och ’in i’/till varje plats, som du – om alltefter omständigheterna – må skicka bort oss, skall vi gå." (Josua 1:16b, Grekiska GT)

(Gud) (själv) skall anlända och rädda (dem som är få/svaga i själen med/’och i’ sinnet), då skall blindas ögon öppnas. (Jes 35:4b-5a, Grekiska GT)

(Männen som skickats bort av ledarna i Jerusalem) utfrågade Baruk och sade: "Varifrån skrev du alla de här utsagorna?" Och Baruk talade: "Från sin mun kom Jeremia fram med ett budskap till mig (om) alla de här utsagorna." ... Och (männen) talade till Baruk: "’Träd fram’/gå, göm dig helt och hållet, du och Jeremia. Och låt ej en människa få kunskap om var ni (är)." (Jer 36:17-18a,19, Grekiska GT)

(Tobias) satte/lade (fiskens lever och hjärta) emot, emot askan av rökelsen. (Tobit 8:2b, S)

(Budbäraren sade till Tobias, att hans faders ögon skulle öppnas. Han sade:) "Smörj du så in (fiskens) galla in i hans ögon." (Tobit 11:7b-8a, BA)

Efter ’det att se upp honom’/’det att (Tobit) sett upp’ levde han i goda ting. ...” (Tobit 14:2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En Herrens budbärare sade till Josef om Maria:) "Hon skall föda fram en Son, och du skall kalla Hans namn Jesus, ty Han skall rädda sitt folk från deras missar (av Guds mål)." (Matt 1:21)

(De två blinda männens) ögon öppnades. Och Jesus var uppbragt (på) dem och sade: "Skåda, låt ej någon få kunskap." (Matt 9:30)

Då (Jesus) hade sett upp in i himlen, välsignade Han. ... (Matt 14:19b)

(Jesus sade till de två blinda:) ”Vad vill ni Jag må göra för er?” De säger till Honom: ”Herre, ’för att’/att (Du må säga): ’Må era (א*) ögon öppnas.’” Men/och då Jesus hade veknat i sina inre ädla delar, rörde Han hans/’den enes’ ögon (א*), och genast såg de upp och följde Honom. (Matt 20:32b-34)

Då (Jesus) hade tagit på/’tag i’ den blindes hand, förde Han honom ut ur byn utanför, och då Han hade spottat in i hans blickar/ögon (och) då Han hade satt/lagt händerna på honom ... (såg/tittade den blinde upp) ... (Och Jesus) satte/lade på händerna emot, emot hans ögon och Han såg genom (honom) och han återställdes och helt tydligt såg/’fäste ... blicken’ han i allesammans. (Mark 8:23-25)

(Jesus sade till Johannes Döparens lärjungar:) "Då ni har gått, kom/gå (då) bort med ett budskap till Johannes (om) vilka ting ni har skådat och hört: 'Blinda ser/tittar upp.'" (Luk 7:22a)

(Jesus sade till Simon:) ”Jag har med anledning av dig 'varit i behov av'/'strävat efter', för att din tro ej må utlämna/upphöra. Och du, då du en gång har vänt dig intill (mig), ’sätt fast’/’ge stöd åt’ dina bröder.” (Luk 22:32)

Då (Ananias) hade satt/lagt händerna emot, emot (Saulus), talade han: “ ... Herren har skickat (och skickar) mig bort ... på så sätt (att) du må se upp och uppfyllas av helig ande.” (Apg 9:17b)

(Paulus sade till folket i synagogan:) "Från (Davids) säd har Gud enligt ett läfte lett/fört en Räddare, Jesus, till Israel." (Apg 13:23)

(Herren sade till Paulus:) ”Jag skickar dig bort in i (nationerna) att öppna deras ögon, att vända (dem) intill (Dig) från mörker in i ljus och (från) motståndarens (rättsliga) myndighet emot/till Gud, att ta missars (av Guds mål) ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ till dem.” (Apg 26:17b-18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Människan blev frisk, och han lyfte sin madrass och vandrade (hela tiden) omkring. Men det var (’hela tiden’/-) sabbat i/på den där dagen. (Joh 5:9)

Judarna sökte så (Jesus) (hela tiden) i/vid högtiden och sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Var är Den där?” (Joh 7:11)

Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59b)

(Jesus) spottade på marken och gjorde lera ut ur/av spottet och smorde leran uppå honom emot ögonen. Och Han talade till honom: ”Dra dig tillbaka, tvätta dig in/ner i dammen Siloa” – vilket då det uttyds (betyder) ’Har skickats (och skickas) bort’. Han gick så bort och tvättade sig och kom seende. (Joh 9:6-7)


Exegeter, evangelister med flera:

GT lär att det är Gud själv som kan ”öppna de blindas ögon”, Ps 146:8, jmf 2 Mos 4:11. Det var ett av de tecken som judarna särskilt väntade på i förbindelse med Messias' ankomst. Det är en gudomlig gärning Messias utför här. Det är när Herren själv kommer för att frälsa som den blindes ögon skall öppnas, Jes. 35:4ff., jmf. 29:18; 42:7. Då Jesus öppnade de blindas ögon, var det ett tecken på att han var den väntade gudomlige Messias. (Studiebibeln II:599)

Jesus hade utfört ett arbete genom att göra en deg av jord och saliv, och lyfte denna deg upp från jorden. Detta var att lyfta en börda! ... Vidare hade Jesus satt sig över sabbatsreglerna genom att smörja saliven på den blindes ögon, ty detta var uttryckligen förbjudet. Detta underliga förbud lyder: ”Med hänsyn till att anlägga saliv, är det inte lovligt att lägga så mycket som på ögonlocken.” Slutligen var själva den helbrägdagörande handlingen förbjuden på sabbaten. Endast då det gällde att rädda ett människoliv, kunde medicinsk hjälp ges, och då måste hjälpen inskränka sig till att patientens tillstånd inte förvärrades; sådan hjälp som kunde förbättra det fick inte ges! (Studiebibeln II:605,607)

Olof Dravegård är fackföreningens vice ordförande. Fackligt aktiv har han varit allt sedan Koreakriget. Det öppnade ögonen på honom om ett och annat här hemma också. Samtidigt som han började besöka fackmötena skrev han in sig som medlem i stadens arbetarekommun. (Ragnar Järhult "Omslaget" s 16)

Mannen har sin styrka i att han undviker teoretiserande och håller sig till sin förändrade situation. ”Jag var blind – nu ser jag.” (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 402 i kommentar till Joh 9:1-7,24-38)


Grekiska ord:

anablepô (se upp) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 14:2; Matt 14:19; 20:34; Mark 8:24; Luk 7:22; Joh 9:11,15 – Tobit 3:12; 2 Mack 7:28; Matt 11:5; Mark 6:41; 7:34; 10:51-52; 16:4; Luk 9:16; 18:41-43; 19:5; 21:1; Joh 9:18; Apg 9:12,17-18; 22:13.

epitithêmi (sätta uppå/på/emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 8:2; Mark 8:23,25; Joh 9:15 – Ester 2:17; 5:2(D12); 8:12s(E20); Tobit 6:17; Judit 4:10; 9:1; 15:11; 16:6; 1 Mack 4:39; 11:54,71; Salomos Vishet 18:21; Susanna v 34. Matt 9:18; 19:13,15; 21:7; 23:4; 27:29,37; Mark 3:16-17; 5:23; 6:5; 7:32; Luk 4:40; 10:30; 13:13; 15:5; 23:26; Joh 19:2. Apg 6:6; 8:17,19; 9:12,17; 13:3; 15:10,28; 16:23; 18:10; 19:6; 28:3,8,10; 1 Tim 5:22; Upp 1:17(א,*א); Upp 22:18.

poté (once) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 22:32; Joh 9:13; – 2 Mack 10:4; Salomos Vishet 16:18-19; Rom 1:10; 7:9; 11:30; 1 Kor 9:7; Gal 1:13,23; 2:6; Ef 2:2-3,11,13; 5:8,29; Fil 4:10; Kol 1:21; 3:7; 1 Thess 2:5; Tit 3:3; Filemon v 11; Hebr 1:5,13; 1 Petr 2:10; 3:5,20; 2 Petr 1:10,21.


Ytterligare studier:

Matt 1:25; Luk 13:4; Joh 1:29; 5:16; 7:23; 9:6-7,19,21,26; Upp 3:7.


G. Forkman "Människans förändring - ett tema i Johannesevangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 57-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-27; 2011-06-25; 2014-04-24)

Tillbaka till Start

9:16-17 Några ut ur/av fariseerna sade så (’hela tiden’/’gång på gång’): “Den här är inte från sidan av Gud, Människan, eftersom Han inte håller sabbaten.” Men andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Hur förmår en människa (som) ‘är missare’/missar (Guds mål) att göra tecken av sådant slag?” Och det var (hela tiden) en splittring i/bland dem. De säger så åter till den blinde: ”Vad säger du med anledning av Honom, eftersom Han öppnade dina ögon?” Men/och han talade att/: ”Han är en profet.”

Ord för ord: 9:16 (33 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så ut-ur '-na Fariseer'/Fariseerna några: inte är den-här från-sidan-av gud '-n människa'/människan, eftersom '-en sabbat'/sabbaten inte (han)-håller. andra men sade-(hela-tiden): hur förmår (en)-människa varande-missare-(av-Guds-mål) av-sådant-slag tecken göra? och (en)-splittring var-(hela-tiden) i/bland dem. 9:17 (21 ord i den grekiska texten) (de)-säger så (till)-den blinde åter: vad säger du med-anledning-av honom, eftersom (han)-öppnade dina '-en ögon'/ögonen? den/han men talade att (en)-profet (han)-är.


1883: Då sade några af fariséerna: Denne man är icke af Gud, emedan han icke håller sabbaten. Andra sade: Huru kan en syndig människa göra sådana tecken? Och det var en söndring ibland dem. De sade åter till den blinde: Hvad säger du om honom, att han öppnade dina ögon? Och han sade: Han är en profet.

1541(1703): Då sade någre av de Phariseer: Denne mannen är icke af Gudi, efter han icke håller Sabbathen. Somlige sade: Huru kan en syndig menniska göra dessa tecken? Och en twedrägt war emellan dem. Åter sade de till den blinda: Hwad säger du om honom, att han hafwer öppnat din ögon? Då sade han: En Prophet är han.

LT 1974: En del av dem sade: ”Då är inte denne man från Gud, eftersom han arbetar på sabbaten.” Andra sade: ”Men hur kan en vanlig syndare göra sådana under?” Och det blev mycket delade meningar bland dem. Sedan vände sig fariséerna till mannen, som hade varit blind, och frågade: ”Vad säger du själv om den här mannen, som öppnade dina ögon?” ”Jag tror han måste vara en profet sänd av Gud”, svarade mannen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade Israel:) "Kom ihåg sabbaternas dag, att helga den." (2 Mos 20:8, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Skåda, ni har stått upp i era fäders ställe, en hopvridning/missbildning av människor (som) ‘är missare (av)’/missar (Mitt mål).” (4 Mos 32:14a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Om – alltefter omständigheterna – en profet eller (en som) drömmer dröm/drömmar må stå upp i/hos dig och må ge dig ett tecken eller ett förebud, och tecknet eller förebudet må komma, som han samtalade i riktning mot dig, då han sade: 'Gå och tjäna de andra gudarna, som ni inte känner’, skall du inte höra den där profetens utsagor eller (den som) drömmer den där drömmen." (5 Mos 13:1-3a, Grekiska GT)

Tobit bekände ut/frimodigt inför (folkets i Nineve) ögon, att Gud hade förbarmat sig över honom och att Han hade öppnat hans ögon. (Tobit 11:16b eller 11:17a, S)

(Judas) kallade dem som var tillsammans med honom till sidan av ... att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En människa (som) ‘är missare (av)’/missar (Guds mål) ligger i bakhåll ‘in i’/’med syfte på’ blod/blodsutgjutelse.” (Syr 11:32b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har skapat (och skapar) goda ting åt de goda från en början. På så sätt (också) dåliga ting åt missarna (av Hans mål).” (Syr 39:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

Fariseerna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "(Jesus) kastar ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." (Matt 9:34)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Prästledarna och fariseerna) fruktade folkskarorna, emedan de (hela tiden) hade/höll (Jesus) ’in i’/för en profet. (Matt 21:46b)

(Många i synagogan sade om Jesus:) “Varifrån (är) de här tingen till Den här, och vilken (är) den vishet som har getts åt Den här och de förmågor av sådant slag som blir genom Hans händer?” (Mark 6:2b)

Andra sade (hela tiden) att/: ”(Jesus är) en profet, som en av profeterna.” (Mark 6:15b)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’." (Mark 10:24b,27b)

(Fariseen sade till sig själv:) “Om (Jesus) (hela tiden) var en profet, hade Han – alltefter omständigheterna – (hela tiden) haft kunskap om vem och av vilken beskaffenhet den kvinna (är) ’vem som än’/som rör Honom, eftersom hon är en missare (av Guds mål).” (Luk 7:39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tänker ni att Jag har blivit/kommit till er sida (för) att ge fred i/på jorden? Absolut inte, säger Jag er, 'emellertid elller'/däremot oenighet/delning.” (Luk 12:51)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

(De två männen sade till kvinnorna: ”Jesus samtalade med oss) och sade att/: ’Människans Son måste ’ges till sidan av’/överlämnas in i (sådana) människors händer (som) ‘är missare (av)’/missar (Guds mål) och korsfästas.’” (Luk 24:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Kvinnan säger till (Jesus): “* (א*) Jag tittar på, att Du är en profet.” (Joh 4:19)

Det blev så en splittring i folkskaran på grund av (Jesus). (Joh 7:43)

Roddarna/tjänarna svarade: ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa talat på det här sättet som Den här, Människan, talar (P66,א*)!” (Joh 7:46)

De sade (’hela tiden’/’gång på gång’) till (mannen som förut var blind): "Hur öppnades så dina ögon?" (Joh 9:10)


Exegeter, evangelister med flera:

Det berättas, att i fordna tider i England brukades en lek, som bestod uti att skjuta pilar genom en ring, som satt på toppen af en påle. Den som icke lyckades få alla sina pilar genom ringen, kallades "syndare". Antag nu att en påle stode i galleriet, och att på dess topp wore en ring. Jag har tio pilar och (mötets sångare) hr Sankey har äfwen tio. Jag tar upp den första pilen och sigtar noga. Se så, jag tar miste om målet, och derför är jag en "syndare". "Men", säger jag, "jag will göra det bästa jag kan med de andra nio; jag har skjutit bom endast med en." På samma sätt göra menniskor, som försöka hålla alla buden utom ett. Jag skjuter på nytt och tar för andra gången miste om målet. "Men wänta", säger jag, "jag har ännu åtta pilar qwar", och afskjuter derför ytterligare en; bom! Jag avskjuter alla tio pilarne och får icke en enda genom ringen. Nåwäl, jag war en syndare efter den första pilen och kan endast blifwa en syndare efter den tionde. Nu kommer hr Sankey med sina tio pilar; han skjuter och lyckas träffa första gången. "Ser du", säger han. "Godt", säger jag, "gå på, men beröm dig icke, förr än du har alla igenom." Han tager den andra pilen och får den igenom. "Åh, ser du?" "Beröm dig icke", upprepar jag, "förr än alla tio äro igenom." Om en menniska icke alls har brutit lagen, då har hon fått något att berömma sig af. Den tredje afskjutes, och sedan den ena efter den andra; alla, till och med den nionde, flyga genom ringen. "Nu", säger han, "ännu en pil och jag är ingen syndare". Han tager upp den sista pilen; hans hand darrar litet, han tar miste om målet, och han är en syndare lika wäl som jag. Min wän, har du aldrig tagit miste om målet? Har du icke kommit till korta? Jag skulle gerna wilja se den menniska, som aldrig felat; men en sådan har aldrig lefwat. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 30; kommentar till Rom 3:22)

Peer Gynt: "Jag är inte så dålig, jag, som ni tror. Å, jag har gjort mycket gott här i världen! I värsta fall är jag en vingelpetter. Men nån syndare, det är jag då inte." Knappstöparen: "Det är just knuten det, min vän. Ingen syndare just, i högre mening. Och därför slipper du helvetets kval och hamnar i stöpsleven med dom andra. ... Du är - ja du säger det själv - verkligen ingen storartad syndare. Knappast medelstor. ... Mittemellan alltså. Lite si, lite så. En syndare av det där verkligt magnifika slaget är inte vardagsmat nu för tiden. Det ska mera till än att bada i gyttjan. ... Vi är överens, min vän, svavelsjön är inte för er som stampar i smutsen." ... Peer Gynt: "Nu nyss när jag gick här så ensam på mon så tryckte mej plötsligt mitt onda samvete och jag sa till mej själv: du är en syndare ... jag menar en stor. En enorm i både ord och gärning." (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 196-198,209)


Paulus sade till de troende i Kolossai: "Låt så ej någon döma er i/’med hjälp av’ ... sabbater." (Kol 2:16)


Grekiska ord:

(h)amartôlos /(vara) missare (av Guds mål) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 11:32; 39:25; Luk 7:39; 24:7; Joh 9:16 – Tobit 4:17(BA); 13:6(8)(BA); 1 Mack 1:34; 2:44,48,62; Salomos Vishet 4:10; 19:13; Syr 1:25; 2:12; 3:27; 5:6,9; 5:15(6:1); 7:16; 8:10; 9:11; 10:23; 11:9,21; 12:4,6-7,14; 13:17; 15:7,9,12; 16:6,13; 19:22; 21:6,10; 23:8; 25:19; 27:30; 28:9; 29:16,19; 32:17; 33:14; 39:27; 40:8; 41:5-6,11; Manasses bön v 5,8. Matt 9:10-11,13; 11:19; 26:45; Mark 2:15-17; 8:38; 14:41; Luk 5:8,30,32; 6:32-34; 7:34,37; 13:2; 15:1-2,7,10; 18:13; 19:7; Joh 9:24-25,31; Rom 3:7; 5:8,19; 7:13; Gal 2:15,17; 1 Tim 1:9,15; Hebr 7:26; 12:3; Jak 4:8; 5:20; 1 Petr 4:18; Judas v 15.


Ytterligare studier: 2 Mos 7:11; Matt 12:2,10,22-24; 16:14; 21:11; 24:24; Mark 3:22; Luk 6:2; 7:16; 11:15; 14:3; Joh 1:21,24-25; 2:11,18; 5:9-10,16; 6:46,52; 7:40; 9:33; 10:19; 19:5; Apg 14:4; 23:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-27; 2011-06-26; 2014-04-24)

Tillbaka till Start

9:18-23 Så judarna trodde inte med anledning av honom, att han (hela tiden) hade varit blind och hade sett upp, ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ de höjde sina röster till/mot föräldrarna till honom som hade sett upp och frågade dem och sade: ”Är det här er son, som ni säger, att han avlades/föddes blind? Hur (kan det vara) så (att) han just nu ser?” Hans föräldrar svarade så och talade: ”Vi vet att den här är vår son, och att han avlades/föddes blind. Men hur han nu ser, vet vi inte. Eller vem som öppnade hans ögon, vet vi inte. * (P75, א*) Han ’har kroppslig växt’/’är vuxen’. Han kommer att samtala med anledning av sig själv.” De här tingen talade hans föräldrar, eftersom de (hela tiden) fruktade judarna, ty judarna hade allaredan ’satt (och satte) tillsammans’/’ordnat (och ordnade)’ för att om – alltefter omständigheterna – någon bekände Honom (vara) Kristus, han måtte bli bortledd/bortförd från synagogan. På grund av det här talade hans föräldrar att/: ”Han ’har kroppslig växt’/’är vuxen’. Utfråga honom!”

Ord för ord: 9:18 (20 ord i den grekiska texten) Inte trodde så '-na judar'/judarna med-anledning-av honom att (han)-(hela-tiden)-var blind och (han)-såg-upp ända-till (den-tid)-'vilken-som-än'/'i-vilken' (de)-höjde-(sina)-röster (till)-'-na föräldrar'/föräldrarna 'hans den'/'(till)-honom' havande-sett-upp 9:19 (19 ord i den grekiska texten) och (de)-frågade dem sägande: den-här är '-en son'/sonen er, som ni säger att blind (han)-avlades? hur så ser-(han) just-nu? 9:20 (18 ord i den grekiska texten) svarade så '-na föräldrar'/föräldrarna hans och talade: (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att den-här är '-en son'/sonen er och att blind (han)-avlades. 9:21 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) hur men nu (jag)-ser inte (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet, eller vem-(som) öppnade hans '-en ögon'/ögonen vi inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet. han kroppslig-växt har. med-anledning-av (sig)-själv kommer-(han)-att-samtala. 9:22 (22 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) talade '-na föräldrar'/föräldrarna hans eftersom (de)-(hela-tiden)-fruktade '-na Judar'/Judarna. allaredan ty hade-satt-(och-satte)-tillsammans '-na Judar'/Judarna för-att om-alltefter-omständigherna någon må-bekänna honom kristus/smord (han)-måtte-bli bortledd-från-synagogan. 9:23 (11 ord i den grekiska texten) på-grund-av det-här '-na föräldrar'/föräldrarna hans talade att kroppslig-växt (han)-har, honom utfråga.


1883: Men judarne trodde nu icke om honom, att han hade varit blind och fått sin syn, förrän de tillkallade den mannens föräldrar, som hade fått sin syn. Och de frågade dem, sägande: Är denne eder son, hvilken I sägen vara född blind? Huru kan han då se? Då svarade hans föräldrar dem och sade: Vi veta, att denne är vår son, och att han var född blind. Men huru han nu kan se, veta vi icke, eller hvem, som har öppnat hans ögon, veta icke vi; han har själf åldern inne, spörjen honom, han kan själf tala om sig. Detta sade hans föräldrar, emedan de fruktade för judarne, ty judarne hade redan kommit öfverens, att om någon må bekänna honom (vara) kristus/smord, skulle han uteslutas från synagogan. Därför sade hans föräldrar: Han har åldern inne; spörjen honom själf.

1541(1703): Men Judarne trodde icke om honom, att han hade warit blind, och hade fått synena, tilldess de kallade föräldrarna, hans, som synen hade fått; Och sporde dem till, och sade: Är denne eder son, den I sägen wara blind född? Huru ser han nu? Då swarade dem hans föräldrar, och sade: Wi wete, att denne är wår son, och att han war blind född. Men huru han nu ser, wete wi icke; eller hwem hans ögon öppnat hafwer, wete icke wi; han är åldrig nog, spörjer honom till; tale sjelf för sig. Detta sade hans föräldrar derföre, att de räddes för Judarna; ty Judarna hade då redo beslutit emellan sig, att hwilken som bekände honom wara Christus, han skulle utkastas af Synagogan. Fördenskull sade hans föräldrar: Han är åldrig nog, spörjer honom sjelf.

LT 1974: De judiska ledarna kunde inte tro att han varit blind. Därför kallade de på hans föräldrar och frågade dem: ”Är det här er son? Föddes han blind? Om han gjorde det, hur kan han då se nu?” Hans föräldrar svarade: ”Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men vi vet inte, vad som fick honom att se, eller vem som gjorde det. Han är gammal nog att tala för sig själv. Fråga honom.” De sade detta av rädsla för de judiska ledarna. Dessa hade nämligen förklarat, att den som sade, att Jesus var Messias, skulle uteslutas ur synagogan.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mannen) utfrågade (jungfrun) och talade: “Vems dotter är du?” (1 Mos 24:23a, Grekiska GT)

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. ... (Och Mose sade till krigsbefälet:) "Döda varje/alla (i Midjan som är) ’förknippade med det manliga’/’av mankön bland de små’ ... och varje kvinna, vem som än (som) har (och har haft) kunskap om en manlig sovplats." (4 Mos 31:7,17a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Gör det onda osett ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ er själva.“ (5 Mos 13:5b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Lyft ut det onda ut ur er själva.“ (5 Mos 17:7b; 19:19b; 21:21b; 22:21b,24b; 24:7b, Grekiska GT)

(Den unga kvinnan sade till sin kvinnliga herre om den spetälske Naaman:) ”Guds profet ... skall leda honom bort ... från hans spetälska.” (2 Kung 5:3b, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

Tobit bekände ut/frimodigt inför (folkets i Nineve) ögon, att Gud hade förbarmat sig över honom och att Han hade öppnat hans ögon. (Tobit 11:16b eller 11:17a, S)

(En av judarna kunde inte) klart/tydligt bekänna (sig) vara jude. (2 Mack 6:6b)

(Modern sade till sin son:) “Jag har lett/fört dig ‘in i’/till den här kroppsstorleken ...” (2 Mack 7:27b)

(De äldste sade till folket:) "Då vi tagit uppå/med (Susanna), utfrågar vi (henne) vem ynglingen (’hela tiden’/-) var." (Susanna v 40, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem ut ur/av er förmår, då han bekymrar sig, att sätta/lägga till en aln emot/över sin kroppsstorlek?” (Matt 6:27)

Fariseerna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "(Jesus) kastar ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." (Matt 9:34)

(Jesus sade till de tolv:) “’Ge akt på från’/’akta er för’ människorna, ty de skall ’ge er till sidan av in i’/’överlämna er till’ rådsförsamlingar och piska er i sina synagogor.” (Matt 10:17)

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) . Men vem som än må – alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א).” (Matt 10:32-33)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

Då den lille pojkens fader strax hade utropat/ropat, sade han ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Jag tror. Undsätt min otro.” (Mark 9:24)

(Lärjungarna) var (hela tiden) i/på vägen och steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, och Jesus var (hela tiden) ledande/gående före dem. Och de var (hela tiden) bestörta, men/och de som följde fruktade (hela tiden). (Mark 10:32a)

Jesus talade: “Höj era röster (i riktning mot den blinde).” Och de höjer sina röster (i riktning mot) den blinde och säger till honom: ”Visa tillit, res dig upp, Han höjer Sin röst (i riktning mot) dig.” (Mark 10:49b)

Prästledaren utfrågade (Jesus) och säger till Honom: “Är Du kristusen/'den smorde', den Välsignades Son?” (Mark 14:61b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna – människorna må hata er, och när – alltefter omständigheterna – de må skilja (sig från) er genom en gränslinje och må förebrå er och må kasta ut ert namn som ont vad beträffar Människans Son.” (Luk 6:22)

(Jesus sade till en synagogsledares dotter:) "Flickan, res dig upp." Och hennes ande vände sig intill (henne). ... Och hennes föräldrar ’stod ut ur’/’var utom sig’, men (Jesus) kom med ett budskap vid sidan av dem att ’tala (med) ingen’/’ej tala (med) någon’ (om) det som hade ’blivit (och blev)’/’hänt (och hände)." (Luk 8:54b-55a,56)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)

(Prästledarna och officerarna) fröjdade sig och ’satte tillsammans för’/’överlade med’ sig själva att ge silvermetall/pengar (till Judas Iskariot). (Luk 22:5)

(Paulus) talade: "Herre, (folket i Jerusalem) har själva inblick (i), att enligt/angående synagogorna ’var jag kastande’/’satte jag’ (’hela tiden’/’gång på gång’) i vakt/’(fängsligt) förvar’ och flådde dem som trodde emot Dig." (Apg 22:19)

(Ynglingen sade till ledaren för tusen man:) “Judarna ’satte tillsammans för’/’överlade om’ att fråga dig.” (Apg 23:20a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Inte desto mindre samtalade/pratade ingen (hela tiden) klarspråk med anledning av Honom på grund av fruktan av/för judarna. (Joh 7:13)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Att (sonen) är gammal nog betyder att han är minst 13 år gammal; från en pojkes trettonårsdag betraktades han som vuxen i juridisk och religiös mening. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 185)

De första åren efter Jesu död finner vi judiska kristustroende inom redan existerande grupper. ... Man kan därför tala om t.ex. kristustroende fariséer, vilka fortsatte att existera inom fariseiska föreningssynagogor. ... Med tiden blev splittringen mellan kristustroende judar och andra judar så stark, att kristustroende antingen utestängdes eller lämnade dessa föreningssynagogor självmant. Detta ledde till att fler fristående kristustroende föreningssynagogor bildades. (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 323)

Dessa utsagor (Joh 9:22-23; 12:42-43; 16:2-3) kan tolkas så att de Johanneskristna levde inom den offentliga judiska synagogan, även om de bildade egna föreningssynagogor. Såsom judar var de befriade från romersk militärtjänst, de tvingades inte dyrka kejsaren och de kunde ha sina religiösa seder och fester. Utestängda från synagogan hade de inte längre detta skydd. ... De Johanneskristna började skingras samtidigt som Johannesskrifterna slutredigeras och kom till användning utanför den johanneiska gemenskapen. (Birger Olsson ”Messiasbekännare i Johannesskrifterna” s 360)

Uttolkaren tog (Kristen) vid handen och ledde honom upp till en fager plats, där ett ståtligt palats var byggt, härligt att skåda. När kristen fick se det, vart han mycket glad; ty på taket såg han några personer vandra, som voro helt och hållet klädda i guld. Då sade Kristen: ”Få vi gå dit in?” Nu tog Uttolkaren honom vid handen och ledde honom bort till palatsets port; och se, vid porten stod en stor flock människor, som tycktes åstunda att stiga in, men vågade dock ej det. Även satt på ringa avstånd därifrån en man vid ett bord med bok och bläckhus framför sig för att uppskriva deras namn, som skulle träda in. Han såg även, att i portgången stodo flere väpnade män för att försvara palatset och beslutna att tillfoga den inträdande all den skada och avbräck de kunde. Nu vart Kristen ej så litet bestört. Slutligen, när varenda en vek tillbaka av fruktan för den väpnade skaran, såg Kristen en man med ett mycket modigt utseende gå fram till mannen, som satt och skrev, sägande: ”Skriv upp mitt namn, herre.” När denne gjort det, såg han mannen draga sitt svärd, sätta en hjälm på huvudet och rusa fram mot de väpnade männen i porten, som ansatte honom med fruktansvärt raseri. Men mannen lät icke modet falla, utan slog och stack förbittrat omkring sig. Sedan han givit och fått många sår (Math. 11:12; Ap. G. 14:22), banade han sig väg genom sina fienders led och trängde in i palatset. Från dem, som befunno sig därinne och just nu vandrade på palatsets tak, hörde man nu en vacker sång: ”Stig in, stig in, Ty evig härlighet blir din.” Den mannen som hade inträngt ikläddes samma skrud som de andra. Då log Kristen och sade: ”Jag tror sannerligen, att jag förstår, vad det betyder.” (John Bunyan ”Kristens resa” s 32-33)

I synagogan krävde Gershon att Jakob skulle uteslutas ur gemenskapen, offentligen placeras på en oxkärra och drivas ut ur Pilitz. Vilket avskyvärt brott, skrek Gershon. I sin lusta hade Jakob fört in en hedning i församlingen och låtsat att hon var en dotter av Israel. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 182; Polen vid 1600-talets mitt)

Bröder, Herren har inte behov av någonting, och Han önskar ingenting av någon, utom att bekännelse görs till Honom. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 19)

Talmudiska skrifter talar om två, eller snarare skulle vi kunna säga, tre slags ”bannlysningen”, av vilka de två första huvudsakligen var disciplinära, medan den tredje var det verkliga ”utkastandet”, ”osynagogandet”, som utestängde från församlingen. ... Den första och lättaste graden var den så kallade Neziphah eller Neziphutah; egentligen ’en skarp tillrättavisning’. Vanligen sträckte sig dess varaktighet i sju dagar, men om den uttalades av ... Stora rådets ledare varade den i trettio år. Under senare tider varade den emellertid en dag för den skyldige. (Moed K. 16a och b) ... Den andra graden av judisk bannlysning (var) den så kallade Niddui (från verbet att tvinga, tvinga ut, kasta ut). Denna varade åtminstone i trettio dagar, fastän bland babylonierna endast sju dagar. (Moed K. 16a) Vid slutet av den perioden var det ”en andra förmaning” som varade ytterligare trettio dagar. Om den tillrättavisade fortfarande var obotfärdig uttalades den tredje eller verkliga bannlysningen, som kallades Cerem, eller förbannelsen, vars varaktighet var obegränsad. ... Härefter var (den förbannade) som en död. Han tilläts inte studera med andra, man fick inte ha något umgänge med honom, inte ens fick man ute på vägen visa honom rätt väg. Han kunde faktiskt köpa vad som var növändigt för att leva, men det var förbjudet att äta eller dricka med en sådan. (Jfr 1 Kor 5:11) ... Rabbinerna räknar upp tjugofyra grunder för bannlysning, av vilka mer än en skulle tjäna fariseernas syfte. Men i allmänhet var det tillräckligt för att ådra sig bannlysningen att man satte sig emot de skriftlärdas auktoritet eller något av deras påbud eller att man ledde andra antingen bort från ”buden” eller till vad som ansågs för ett vanhelgande av det gudomliga namnet. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 183-184)


Att fortsätta med (hembygden):

Solen sjunker fort mot kvällen, och hvad vi kunna göra för att rädda själar, bör göras nu - nu - just nu. (Joh. Sköld "Bref från Kina"; bref från Swedish Missionary Society, Wuchang, daterat 1903-11-25)

1817 i juni fattades ett märkligt beslut (av sockenstämman i Sandseryd). Det är enda gången församlingen beslutar utstöta någon från sockengemenskapen. Ett hårt straff, som säkert hade goda grunder för sig. "Beslöts att inte längre lämna pigan Stina Jonsdotter tillstånd att bo i fattigstuvan eller i församlingen. Flyttar hon ej godvilligt, göres ansökan på högvederbörligt ställe, helst hon anses vara av den ålder och krafter, att hon enligt författningar på annat arbetshus kan förtjäna sin föda." (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 210-211)

(Växjöbiskopen) Petrus Jonaes kyrkoordning av år 1619 (gällande fram till 1686 års kyrkolag) ... innehöll (bl a) bestämmelser om kyrkostraff och offentlig bot, varvid tre slags bann angavs. Det lilla bannet innebar avstängning från nattvarden, det medelstora tvång att stå i vapenhuset, tills predikan börjar, och det stora uteslutande ur församlingen, exempelvis efter mord, dråp och dylikt. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 38-39; Hustavlans tid)


Att fortsätta med ('nationerna'):

I Gamla Testamentet har givandet av syn ett samband med Gud själv (2 Mos 4:11; Ps 146:8). Det är också en messiansk aktivitet (Jes 29:18, 35:5, 42:7), och detta kan vara dess betydelse i Nya Testamentet. Det är en gudomlig funktion, en funktion för Guds egen Messias, som Jesus uppfyller när han ger syn åt den blinde. Detta kapitel har då betydelse i Johannes plan att visa på att Jesus är Messias. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 422)

Både den katolska och de protestantiska kyrkorna på Irland tillhör de mest stockkonservativa i Europa. Så sent som 1969 hotade den katolska kyrkan att utestänga alla föräldrar, som sände sina barn till en statlig skola, från nattvarden. (Lars-Ola Borglid "Irlands tragiska väg" s 114)

"Det jag vet," (sade Hannas fader Efraim), är att handelsman begär flickan i ett hederligt gifte, så fattig hon är." ... "Du vill alltså försvara inför Gud hur du handskas med barnet som är hans anförtrodda gods?" frågade prosten. ... "Flickan är gammal nog att veta vad hon gör, och hon vill själv", förklarade Efraim oberörd. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 47)

I Moline i Amerika har sistl(idna) wår en skandinavisk nykterhetsförening blifwit bildad. Med bedröfwelse se wi af (veckotidningen) Heml(andet) att swenskarne äfwen i Amerika hängifwa sig åt dryckenskapslasten till den grad att det lärer hända till och med "framstående kyrkomedlemmar" att om söndagarne gå i kyrkan på förmiddagen och på krogen på eftermiddagen. Med anledning af detta sorgliga förhållande yttrar Heml(andet) några allwarliga förmaningsord, påpekande, att dylika personer böra uteslutas ur församlingen. (Jönköpings-Posten 1866-09-29 "Skandinavisk nykterhetsförening bildad i Amerika")

Äfwen wid omwändelsen och wäckelsen insmyga sig oförmärkt menniskor … som ej uthärda den ringaste pröfning, utan genast affalla såsom omogna frukter. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 25; kommentar till Joh 2:24)

Hindret (wid förföljelse för ordets skull) kan man likna wid en dal, ty det är för dem, som på sådant sätt låta hindra sig från omwändelsen, liksom det är för dem, som skola fara ned i en djup däld. De hisna, ty de se endast på djupet, likasom de skulle genast falla rätt ned deruti, då likwäl, om de gåfwo sig på wägen, de småningom skulle komma dit ned utan all skada. ... Det närwarande är allt för dem, men det tillkommande är för dem såsom wore det alldeles intet. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 159)

Den som avföll från den rätta evangeliska läran och i stället antog en "villfarande" skulle (enligt 1734 års lag) först tilldelas en varning. Hjälpte inte detta dömdes personen i fråga till landsförvisning; han eller hon blev även arvlös och gick miste om sina medborgerliga rättigheter inom riket. Vederbörande kunde dock få kunglig nåd och komma tillbaka. Landsförvisning stadgades också för den som spred "villfarande lärosats" och inte ändrade sig efter varning. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 46)

Samma år (1656) som synoden i Dordrecht fördömde cartesianismen, blef en ung judisk tänkare, Baruch Spinoza, utstött ur Amsterdams synagoga. Spinoza, som var född 1632 i Amsterdams judekvarter, hade tidigt blifvit införd i det gamla testamentet, Talmud och Kabbala, men genom dessa studier blef han en skeptiker i stället för en rabbin. Trött på judendomen kastade han sig öfver naturvetenskapen och den cartesianska filosofien, och då hans brytning med fädernas tro trädde klart fram under en strid med synagogan, blef den unge mannen träffad af den judiska bannlysningen. Härefter kallade han sig Benedictus och gick sina egna vägar. I likhet med de judiska lärda hade han inhämtat ett handtverk; han förstod att med stor skicklighet slipa optiska glas, och därigenom förvärfvade han sig det dagliga brödet. I Amsterdam samlade han omkring sig en liten skara af likatänkande vänner, till en del arminianer och mennoniter, men då han blef utstött ur synagogan, lämnade han staden och slog sig ned bland (de bibelkristna) kollegianterna (kända för sina kärleksgärningar), hvars stilla uppträdande tilltalade honom mycket. Ett par år bodde han i själfva (deras hufvudort) Rejnsburg. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 555)

I Uppsala (1536) fattade man centrala beslut för hela riket. ... (Bland annat) behandlades celibatstvånget för prästerna, vilket tidigare ofta kringgåtts genom att prästerna höll sig med hushållerskor och betalade särskilda bötesbelopp till biskopen. Här föreskrev nu mötet att "de präster som offentligen begå äktenskapsbrott eller föra ett otuktigt leverne" efter varning skulle avsättas och excommuniceras, det vill säga uteslutas ur kyrkans gemenskap, "tills de bättra sitt leverne genom att antingen leva kyskt eller ingå äktenskap". Därmed var också det medeltida celibatstvånget satt ur kraft. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 74,85-89)

En ... exkluderad grupp i (det förkristna ätte)samhället var de fredlösa. De som gjort sig skyldiga till grova brott stöttes ut ur samhället, och de åtnjöt inte längre något rättsskydd. Den äldre formen av fredlöshet gällde endast inom ett begränsat område. en yngre form, som reglerades i landskapslagarna, kallades biltoghet och utdömdes vid ett antal grova brott. Den gällde hela riket och från 1483 i hela Norden. ... En annan grupp av i rättsligt avseende exkluderade var de barn som fötts utanför äktenskapet, så kallade oäkta barn. Också de saknade rättsskydd. Kyrkan gav dessa barn möjlighet att inkluderas i samhället genom att påfordra att föräldrarna ingick äktenskap. Därigenom naturaliserades barnen in i äktenskapet och fick alla de rättsgarantier som lagen föreskrev. Den katolska kyrkans moralkodex exkluderade också den som ställde sig vid sidan om kyrkan och kyrkans normer, kättarna. ... Trosfrågorna handlades och avgjordes av den kyrkliga domstolen men straffet verkställdes av den världsliga profana myndigheten. Denna handläggning av så kallade "delicta mixta" var också typisk för den medeltida rättskulturen. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 187)

Ett av (påvens brev i början av 1170-talet) är riktat till ärkebiskop (Stefan i Uppsala) och hans suffraganer. ... (Brevet berörde bland annat) det som benämndes "privilegium canonis", det vill säga att den som använde våld mot en präst omedelbart straffades med uteslutning ur kyrkans gemenskap, så kallad bannlysning. ... (Stefans efterträdare) Johannes mer kyrkligt inriktade verksamhet är inte känd. Påven Lucius III utfärdade emellertid (skyddsbrev för ärkebiskopsstolen och de egendomar som tillhörde denna) för ärkebiskop Johannes 1185 med hot om bannlysning för var och en som vågade hindra kanoniskt val av ärkebiskop. Därmed avsågs att valet skulle vara en helt inomkyrklig angelägenhet utan inblandning från världslig makt. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 145-146)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll på stengrund. Där fanns ingen fukt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,3a)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur de dödade föräldrarna och deras dödade söner i Midjan upprättas i öppnandet av den blinde sonens ögon och i Jesu ord: “’Och inte’/varken den här missade (Guds mål), ‘och inte’/eller hans föräldrar, emellertid/utan (det var) för att Guds gärningar måtte göras synliga i honom.” (Joh 9:3)

Lägg märke till skillnaden mellan Luk 8:56 och Joh 9:22-23. I Lukas säger synagogsledaren och hans hustru ingenting om botandet av sin flicka på grund av Jesu befallning. I Johannes vill föräldrarna inte säga mycket om botandet av sin pojke på grund av deras fruktan för judarna. Föräldrarna är som säden på den klippiga marken (Matt 13:20-21). De kommer på fall, när förföljelse uppstår. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:66-69.

Vad angår säden på den klippiga marken (Matt 13:20-21), se också Joh 12:42-43. Vad angår säden vid sidan till vägen (Matt 13:19), se också Joh 8:31-47. Vad angår säden bland törnena (Matt 13:22), se Joh 15:6. Vad angår säden emot den fina jorden (Matt 13:23), se Joh 15:1-8.


Grekiska ord:

aposynagôgos (bortledd från synagogan) Joh 9:22 – Joh 12:42; 16:2. (Jfr aposynagô i 2 Kung 5:3,6-7,11 i betydelsen av ’leda bort’/befria)

eperôtaô (utfråga) (i NT + exempel i Apokryferna) Susanna v 40; Mark 14:61; Joh 9:23 – Judit 6:16; 10:12; 2 Mack 3:37; 7:7; 14:5; 15:3; Matt 12:10; 16:1; 17:10; 22:23,35,41,46; 27:11; Mark 5:9; 7:5,17; 8:23,27,29; 9:11,16,21,28,32-33; 10:2,10,17; 11:29; 12:18,28,34; 13:3; 14:60; 15:2,4,44; Luk 2:46; 3:10,14; 6:9; 8:9,30; 9:18; 17:20; 18:18,40; 20:21,27(28),40; 21:7; 22:64; 23:6,9. Joh 18:7; Apg 5:27; 23:34; Rom 10:20; 1 Kor 14:35.

(h)êlikia (kroppslig växt) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:27; Matt 6:27; Joh 9:21,23 – 2 Mack 4:40; 5:24; 6:18,24; 15:30; Syr 26:19; Luk 2:52; 12:25; 19:3; Ef 4:13; Hebr 11:11.

syntithêmi (sätta tillsammans) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 22:5; Joh 9:22; Apg 23:20 – 1 Mack 15:27.


Ytterligare studier: Matt 10:28; 13:5-6; 23:34; Mark 3:22; 13:9; Luk 11:15; 12:11; 21:12; Joh 1:19; 7:13; 9:34; 12:42; 16:2; 19:38; 20:19; Rom 10:9; 1 Kor 5:12-13; Upp 2:9; 3:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-28; 2011-06-29; 2014-04-25)

Tillbaka till Start

9:24-25 De höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans åt Gud. Vi vet, att den här Människan är en missare (av Guds mål).” Den där svarade så: ”Om Han är en missare (av Guds mål), vet jag inte. Ett ting vet jag, att jag som var blind just nu ser.”

Ord för ord: 9:24 (24 ord i den grekiska texten) (De)-höjde-(sina)-röster så (mot)-'-n människa'/människan ut-ur (en)-andra som (hela-tiden)-var blind och talade (till)-honom: ge härlighetsglans (åt)-'-en gud'/Gud. vi 'vet-(och-har-vetat)'/vet att den-här '-n människa'/människan (en)-missare-(av-Guds-mål) är. 9:25 (15 ord i den grekiska texten) svarade så den-där: om (en)-missare-(av-Guds-mål) är-(han) inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet-(jag), ett-(ting) 'vet-(och-har-vetat)'/vet-(jag) att blind varande just-nu (jag)-ser.


1883: Då tillkallade de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom: Gif Gud äran. Vi veta, att denne man är en syndare. Då svarade han och sade: Om han är en syndare, vet jag icke; ett vet jag, att jag var blind och ser nu.

1541(1703): Åter kallade de mannen, som hade warit blind, och sade till honom: Gif Gudi ärona; wi wete, att denne mannen är en syndare. Swarade han, och sade: Om han är en syndare, wet jag icke; ett wet jag, att jag war blind, och ser nu.

LT 1974: För andra gången kallade då fariséerna in mannen, som hade varit blind, och sade till honom: ”Ge äran åt Gud, inte åt Jesus, för vi vet att Jesus är en ond person.” ”Jag vet inte om han är god eller ond”, svarade mannen, ”men det här vet jag: jag var blind och nu kan jag se.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jesus/Josua talade till Akan: "Ge idag härlighetsglans åt Herren, Israels Gud, och ge ’bekännelsen ut’/’den frimodiga bekännelsen’ och kom fram med ett budskap till mig (om) vad du har gjort, och du må ej gömma (det? från/för mig." Akan svarade Jesus/Josua och talade: "Sannerligen, jag har missat (Guds mål) inför Herrens, Israels Guds, ögon." (Josua 7:19-20a, Grekiska GT)

(Hanna, Tobias mor, sade om honom:) “Ve mig, barn, att jag lät dig, mina ögons ljus, vara (i fred) till att gå.” (Tobit 10:5, S)

(Tobit, som tidigare hade varit blind men som nu såg, skrev denna bön:) "Ett lysande ljus skall lysa ’in i’/till alla jordens mål/ändar." (Tobit 13:11a eller 13:13a, S)

(Jesus, Syraks son sade:) “Det är inte tillbörligt att förhärliga en man (som) ‘är missare (av)’/missar (Guds mål).” (Syr 10:23b)


Den Senare Uppenbarelsen: Fariseerna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "(Jesus) kastar ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." (Matt 9:34)

Då (Jesus) åter, 'ut ur andra'/'för andra gången', hade gått bort, bad han. (Matt 26:42a)

(The Lord said:) ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:41b-42)

Då (den spetälske) hade skådat, att han hade botats, återvände han (till Jesus) och förhärligade Gud i sällskap med en stor/hög röst ... (Jesus sade:) “Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans åt Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:15,18)

(Jesus sade till sina lärjungar:) “Sätt/lägg ej i era hjärtan att i förväg bekymra er (om) att försvara er, ty Jag skall ge er en mun och en vishet som alla * (א,* א, A) de som motarbetar er inte skall förmå stå emot eller tala emot.” (Luk 21:14-15)

(Petrus sade till de israelitiska männen:) “Gud ... förhärligade Sin pojke Jesus, som ni faktiskt ’gav till sidan av’/överlämnade och förnekade.” (Apg 3:13a)

Omedelbart slog en herres budbärare till (Herodes), ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud. (Apg 12:23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Några ut ur/av fariseerna sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (om Jesus): “Den här är inte från sidan av Gud, Människan, eftersom Han inte håller sabbaten.” (Joh 9:16a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Den anklagade behöver inte i förväg tänka på hur han skall försvara sig. Lukas använder i (21:14) ett grekiskt ord som just betecknar det omsorgsfulla inlärandet av ett formfulländat tal inför domstolen. Jesus lovar i stället att ge de sina de – kanske mycket enkla – ord som gör motståndarna svarslösa. Det kan vara ett svar av den typen, som den blindfödde (i Joh 9:25) gav, när han blev ansatt av motståndarnas frågor. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 220-221 i kommentar till Luk 21:10-19)

Ibland öppnas människans ögon, och då ser hon hela lifvet som ett gränslöst svek och ett bottenlöst elände. Människorna säga då att hon är sjuk i sinnet, och att djäfvulen satt en glasskärfva i ögat, så att hon ser det ljusa lifvet svart. ... En sann ljusning äger den som i förening med Gud lefver i plikter och offer. Men det är hans inre ljus, som lyser upp i mörkret, och det är hans godhet som kastar ett skimmer öfver människors ondska. ... För att alltid se ljust i mörkret, skall man nog vara en uggla eller katt, alltså nattdjur; ruttna fiskar själflysa eller forsforesera, och de ha alltid ljust omkring sig, men det är bara lyktgubbar i träsk! (August Strindberg ”En blå bok III” s 874; Svart eller hvitt?)

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)

Blott ett vet jag: att Direktör Michaelson vid besök hos mig ursäktat att han inte kunde spela mig första året. Hoppet återstår: att (tidigare Dramatenchefen Gustaf) Fredriksson och jag erhålla fribiljetter till invigningen! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 61; brev 23 aug 1907 till August Palme)

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Jag, som var närvarande vid den stora skilsmässan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kroppslös somnade in - eller vaknade opp, vilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru självständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiella substratet var nästan förtärt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg där ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida: Det var Andersens saga De vises sten, vilken fanns av den blinda flickan. Ja, lapis philosophorum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga livet - det var något annat! (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93-94; oktober 1906)

Vill nu fantasien föreställa sig varelser, hvilkas vetande förhölle sig till människans som människans till maskens, så kan hon likväl icke känna sig tillfredsställd. Hon känner sig tvärt om dess mer manad att utvidga det tänkande förnuftets gränser så långt som världens gränser, att uppfatta hela världen som en själfmedveten värld, ett system af förnimmande väsen, alla hafvande sin grund och enhet i ett allförnimmande personligt väsen: Gud, ett väsen af högsta vishet, skönhet, godhet och fullkomlighet. Behofvet att föreställa sig ett sådant väsen har i alla århundraden, sedan människosläktet kommit till ett visst mått af odling, varit så starkt, att det synts sig själf som ett talande bevis för att Gud är. De teoretiska grunder, som filosofer och teologer uppställt för Guds tillvaro, väga föga eller intet i jämförelse med den subjektiva, den omedelbara och inre beviskraften hos detta kraf. Må de bevis, som teologien uppställer - säger den religiösa människan - afgöra litet eller intet! Må det s. k. kosmologiska beviset ej leda till annat än att det måste finnas något, som har sin grund i sig själf; må det teleologiska beviset stranda mot vår oförmåga att finna ändamål i allt; må det s. k. ontologiska beviset ej vara annat än hvad Kant bevisat det vara: ett tämligen groft felslut - allt detta kan icke rubba min tro, ty jag förnimmer själf Guds närvaro i min egen ande, och denna hans närvaro innebär den tryggaste visshet om hans tillvaro. Denna känsla har naturligtvis icke bevisningskraft för någon annan än den som äger henne; hon äger enskild, men icke allmän, icke vetenskaplig giltighet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 255-256; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Hur många de är som fötts blinda är inte så noga uppskrivet, men vi vet, att det är en ganska stor skara som tidigare vandrat blinda i 20, 30, 40, 50, och 60 år, men som nu ser. I sitt blinda tillstånd har de på måfå vandrat mot evigheten, men de vandrade då på förtappelsens breda väg, för de såg inte var vägen går till himlen. Hur skall en blind se den smala vägen som leder till livet? Han vandrar den breda vägen där hela folket vandrar, den som den ondes änglar berett åt denna världens gud. Men den blinda stackaren ser inte den smala vägen som leder till livet. Ingen har heller under sin blindhets tid och under mörkrets tid frågat en annan: ”Vet du var vägen går till himlen?” Därför att de alla vandrar på en och samma väg, verkar också nu de blinda ha den tron, att alla kommer till samma ställe. Men de få själar, som genom Frälsarens kraft fått sina ögon öppnade, kan nu säga som mannen som fötts blind, men genom Frälsarens kraft blivit seende: ”Ett vet jag”, sade han: ”Jag var blind, men nu ser jag!” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 91-92 i predikan 1850 över Matt 11:2-6)

Dessa gerningar och denna tacksägelse will Gud hafwa af oss, nemligen att wi denna Hans godhet, nåd och wälgerning inför hwar man bekänna och utropa, på det jemwäl andra må komma dertill och låta Honom göra äfwen dem godt, såsom det tillgick här. ... Så twingas jag nu af Christi kärlek att göra wäl emot andra, lika som Gud gjort wäl emot mig genom Christus, på det att denne Christus må blifwa känd. ... På samma sätt förhåller det sig ock med oss, sedan blifwit christna; ty wi lefwa då endast derföre, att den ene skall tjena den andre med allt, hwad wi någonsin kunna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 265 i kommentar till Matt 9:18-26)


Att fortsätta med (hembygden):

Om vi någon gång känt oss berörda av kristen tro eller av Jesus själv men inte får ihop allt: Vad väljer du och jag av två alternativ som vi inte helt kan förstå? Säger vi som fariséerna att Jesus inte stämmer in på mitt liv eller som den blindfödde mannen, att jag vet inte allt men det vet jag att Jesus har berört mitt liv? (Jörgen Lundberg "Seende blinda och blinda seende"; Jönköpings-Posten den 15 oktober 2004)

Allvarsfrågan till Kristi kyrka i dag är hur mycket dess budskap är förankrat i människors egen erfarenhet? (Larry Andersson "Ett nytt liv för dig?"; Jönköpings-Posten den 6 april 1984)

I (den nyevangeliska) förkunnelsen uppmanades lyssnarna, ofta i apellartad form, att omedelbart "omvända sig"; inte sällan kom omvändelserna att ske under dramatiska former. Omvändelseberättelserna - detaljerade vittnesbörd om vägen från mörker till ljus - syftade till att ge andra mod att ta samma steg. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 74)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

En ny och okänd glädje skrev den lagen att först ska den ha kommit den mörkaste och tyngsta dagen, den dag då nånting slog ens värld itu och sorg och smärta blev ens här och nu, den dag då livets mening och hoppet om ens drömda mål förvandlades och blev i stället till ett bottenlöst, ett rymdens svarta hål. Det var då, men inte förrän då, det ljus som man misstrott och förnekat att det fanns, det bara kom, som kom det från ingenstans. Och förundrad, skakad, liksom född på nytt minns man inget mörker mer, bara vet att det har flytt. (Atle Burman "En källa av ljus" s 12; En ny och okänd glädje)

Nyss var himlen svart, själen hade ej något jordiskt hem, trött den vandrat, sökande sanning och ljus, längtande att födas på nytt. Plötsligt blev allting vitt, strålande stod själen i Skapelsens mitt och skådade dess flödande ljus. (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 120; Dikter 1954-1963; Invigning)

Bekännelseformeln ("Ge härlighetsglans åt Gud") tycks vara en uppmaning till full och frimodig bekännelse av sanningen. Jfr Mishna San. 6.2 (när en man skall stenas): När de kommit tio alnar från platsen där mannen skall stenas, säger de till honom: "Bekänn, ty det är sed för alla som står i begrepp att avrättas att göra bekännelse; och var och en som bekänner har del i den kommande världen, ty det finner vi i fallet med Akan." (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 81)

Mer än en gång på mina predikoresor ute i landet har (det) hänt mig. Jag har stått och talat på ett möte. Bland åhörarna nere i salen har ibland på ett särskilt sätt ett ansikte lyst mig till mötes, fyllt av kärlek, intresse, instämmande. Vilken glädje för en talare! Efteråt har jag gått ner och hälsat på ansiktets bärare eller bärarinna. Har det då varit någon äldre okänd syster, som jag talat med, har det kunnat hända, att redan efter samma möte eller efter kvällsmötet någon församlingsmedlem frågat mig: "Kände broder Lidman förut den där systern, som broder hälsade på?" "Nej, jag har aldrig sett henne förr." "Jaså, då visste inte broder Lidman, att hon hade ett oäkta barn, när hon var sjutton år." Ack, min vän, Simon fariséen går omkring överallt med sin grymma och ödeläggande vetenskap om att hans nästa är en syndare och synderska. ... Det vimlar av professorer och docenter och magistrar och studeranden i den vetenskapen. Den har åstadkommit större sprängkraft än till och med atombomberna. Den ödelägger i grunden all mänsklig samlevnad. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 241-242; Makt att förlåta synder; kommentar till Matt 9:1-8; Luk 7:36-50)

Mor hade inte en aning om var jag befann mig. ...Nu satt jag bland syndare på Rialto och inväntade en film med mord i. På en skärtorsdag. Jo, det kändes faktiskt lite konstigt. Ibland citerade mor psalmistens ord om att man icke skulle dväljas bland syndare. I tysthet föredrog jag dock Pauli ord. De där som sade att allting var lovligt men icke nyttigt. Enligt Paulus var således Rialto lovlig mark, även om nyttan kunde diskuteras. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 31-32; 1930-talets Göteborg)

Hur skall jag kunna möta sanningen, när jag ej vågar möta verkligheten med öppna ögon? ... Se, sanningen är snabb och ljus och fri, en blixt, vars udd skär upp vår blindhets hinna och vår feghets skal, en reningseld, som sveder bort all yta, en strålbild och en uppenbarelse! Och när man träffats utav sanningen, som går igenom allt och över allt, få varje sorg och tiggare en mening – och varje nöd – och varje undergång. Och myten om det meningslösa sjunker i havets famn liksom en forntidsö. ... Först när jag träffats utav sanningen då skall jag kunna möta verkligheten. (Karin Mandelstam ”Först när jag träffats” s 169-170; f. 1908)

(En man som) var med i mötena (vintern 1926 i Årjäng) ... ville gärna diskutera. Han hade läst en del och ville gärna visa detta. ”Det där ni kallar tro och gudsupplevelse är bara hypnos”, sa han. ”Jag skulle alltså vara ett slags hypnotisör”, invände jag. ”Det är alla som talar och får folk att lyssna, annars är de odugliga.” ”Aldrig har jag tilltrott mig en sådan förmåga. Jag vill i ödmjukhet tro att det är Guds Helige Ande som verkar i oss både vilja och gärning.” ”Man får hoppas på att folk tillfrisknar och vaknar upp efter de här psykiska excesserna.” Då lutade sig en trygg Karlandabonde fram och sa: ”Ursäkta herrn, men jag ble hypnotiserad av Jesus för trettio år senna, och det höller än.” Så var det slut på det samtalet. Mannen som med många andra kom till tro, bosatte sig sedan i Köpmannebro och förblev en trogen Jesu lärjunge. Han hjälpte mig att bergfast tro på att evangelium är en Guds kraft till frälsning. (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 124-125)

"Så länge jag lever skall jag tacka Gud och dig, fär att jag hindrades att utsläcka renheten i ditt ljus, som nu strålar så klart fär mig", härde (Margareta greven) säga med låg räst så full av kärlek och ädmjukhet, att hon fick tårar i ägonen. "Utom allt vad du är och kommer att bli fär mig i timligt avseende, älskade, är du också i det andliga mina ägons ljus. Du har lärt den blinde att se underbara ting, vilka många seende är blinda fär." (Elisabeth Beskow "Hans ägons ljus" s 198)

Jag hade på ett hemlighetsfullt sätt vänt om ett gathörn i mitt liv och gått in på en alldeles ny och för mig förut okänd gata. Och nu vet jag att intill den stunden den 17 mars 1917 hade hela mitt liv varit ett meningslöst oavlåtligt fallande och rullande utför en oändlig utförsbacke. Från denna stund har det varit ett oavlåtligt – om ock kanske alltför långsamt, dock ständigt – stigande uppför i en allt brantare uppförsbacke. Jag hade sluppit att taga mitt eget liv – en annan, en starkare och större hade för alltid tagit hand om det. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 320; Kontakt)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Sångförfattaren) Emil Gustafson hade en avsikt och ett mål med sin diktning. Det var att förhärliga den Gud, som givit honom poesins gåva. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 139)

För Bergströmskan fanns det ... inga tvivel mer angående den sak hon ville forska ut. Ida hade inte aningen ens om makens försyndelser med Nergårds-Anna - hon var visst både blind och döv för somligt. Aldrig hade hon kunnat tro det! Se där, satt inte Ida och plockade till Raskens och Annas horunge den ena kakan efter den andra! Ja, allt som var över på kakskålen knöt hon in i en schalett och stoppade till henne! Ock ... ock ... ock - var det inte att fresta Gud att på detta sätt ödsla hans gåvor på ett liv, som kommit till i synd och skam. För resten så - ja, för resten så kunde de ta varandra i hand, Raskens efterleverska och Nergårds-Anna. Ida var visst inte så mycket bättre hon - hon skulle inte ha varit så noga mot manfolk, som gick löske! Se där, nu smusslade hon till den där ungen en näve sockerbitar med! Och för resten så ville hon, Bergströmskan, nu hålla sig lite för god att sitta här och dricka och doppa med de här båda fruntimren, som delat manfolk och som inte hade någon levande skam i sig ... Hon tackade för sig och sade adjö. (Vilhelm Moberg "Raskens" s 391-392)

(Jakob) njöt en lycka som han hungrat efter utan att känna och vars verklighet han snarare anat än trott på. Han älskade med den första kärlekens ohämmade värme och hans tillgivenhet för Amélie växte sig dag för dag starkare på tacksamhetens fruktbara grund. Allt hade han den underbara Amélie att tacka för! Han kände sig som en blind tiggare som plötsligt fått åter sina ögons ljus och ser sig omgiven av all livets härlighet och rikedom som hör honom till. Och undrets görare var hon. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 227)

"Om det med att vara läsare menas, att man tror på Jesus Kristus såsom sin personlige Frälsare och Förlossare, då är även jag läsare, far", svarade Brita stilla men bestämt. "Gud har gjort nåd med mig. Jag har varit blind, men ser nu. Och jag vill innerligt bedja honom, att även far och mor och ni alla må få erfara samma lycka som jag. Gud har utvalt oss alla till salighet i Kristus Jesus. Må vi se till, att vi icke förakta honom och stå hans helige Ande emot!" (K. K-n "Klosterholmen" s 56; berättelsen om Anders Jämte; K. K-n. signatur för Karl Karlsson)

Ju mera Jesu bild står lefvande för själen, desto bättre går det att vara "mild och ödmjuk". När Moses kom ned från berget, "visste han icke, att hans ansikte sken". Blott "ett" visste han: att "han hade sett Guds härlighet". Må äfven vi få blicken mera öppen för Guds härlighet i Jesus Kristus ... så skola äfven vi, om än i skröplighet och svaghet, återgifva något af hans bild på jorden! Amen. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 98; nr 13 den 28 mars 1895)

Då P. (Waldenström) skulle tentera för fil. kandidat-examen, höll han på att göra professorn totalt förlägen. Tillfrågad av examinator: Vad säger Madvig om den och den saken? svarade P.W.: ”Det vet jag inte.” ”Vad säger Zumpt därom då?” fortsatte professorn. ”Det vet jag inte.” ”Vad säger Nogalbach?” ”Det vet jag heller inte, jag vet bara, hur det är.” (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 23)

Under 1800-talets första årtionden bryts den rationalistiska trenden i det europeiska kulturlivet. Känslan sätts högre än nyttan. Naturen upplevs som besjälad och historien som spännande och hemlighetsfull. ... Den religiösa upplevelsen av Skaparens storhet, Kristi födelse, död och uppståndelse och Andens ljus och kraft tränger undan den enbart förnuftsmässiga reflexionen. Det mångtydiga ordet "upplysning" återfår i många sammanhang en teologisk innebörd, och används parallellt dels om hur Guds ande ger människan ljus över sin andliga situation, sin frälsning och vägen dit, dels om ljus och insikt i världsliga ting som leder till social utveckling. I båda fallen innehåller upplysningen både kunskap och medvetenhet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 30)


Att avrunda med:

Med Dödens bindel för våra ögon famlar vi i mörkret. Plötsligt blir allt annorlunda. Någon, som känner vägen, har fattat vår hand och går före oss. Ledda av Mästaren fortsätter vi. Det är som att se. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 94; Vännen på vägen)

Min andra födelse skedde inte med smärta och skrik utan med jubel och glädje. Det är väl så här det måste kännas för en blind att bli seende. Som att få en olöst gåta löst eller som när man tjuvtittar i facit och alla dörrar öppnats som hållits låsta. Plötsligt upptäckte jag skaparen bakom hela skapelsen. ... När jag ser tillbaka på mitt liv känns det som att ha tagit nitlotter hela livet och äntligen vunnit högsta vinsten. Men det är inte så att man går omkring på små moln och blir blind för verkligheten. Tvärtom är det att komma in i verkligheten. ... När man går i mörkret är det svårt att hitta dörren. Men den som har hittat dörren ut i frihet kan inte hålla tyst om var den finns. Han vill ropa ut sin glädje över att kunna se ljuset och samtidigt sträcka ut sin hjälpande hand åt dem som fortfarande famlar i mörkret. För vem vill se sina vänner drunkna om man vet var livbåten finns? (Birgitta Yavari ”Två gånger född”; Solveig: Min stund på jorden)

En ung strängmusikant kom hem till mig någon kväll i veckan och lärde mig spela gitarr, och jag var med om strängmusikkårens alla övningar. När min soldatinvigning äntligen stundade den 16 november (1958), kunde jag följaktligen sitta med bland strängmusikanterna på ”Sjuans” plattform och sjunga och spela med i en sång av kommendör Gösta Blomberg med refrängen: ”Han kan förvandla allt, han kan förvandla allt. Min Frälsare håller all makt i sin hand, och han kan förvandla allt.” Bland dem som satt i lokalen och lyssnade den kvällen var till min glädje Ivar Lo-Johansson. (Majken Johansson ”En öppen dörr” s 89-90)


Sångarna:

Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger. Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser. (J Newton-A Frostenson: Psalmer och Sånger 231:1)

Mitt i en värld av mörker jag hör att någon går och öppnar blindas ögon och läker slagnas sår. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet. Förr var jag blind. Hur jag kan se är Herrens hemlighet. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 264:1)

Se'n jag, döda, kalla, Såg i tron dig svalla, Rör min tunga sig, Sjunger helst om dig. (W Cowper-B Ehrenborg-Posse: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 230:8; jfr Psalmer och Sånger 246)

Du vid vars kärleksglöd Framgick ur natt och död Skapelse ny, Du som gav blinda ljus, Löste ur fångahus, Stillade stormens brus, Låt dagen gry. (J Marriot-AM Posse: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 251:2; jfr Psalmer och Sånger 19:2)

O Jesu, den frid, som vi alla Begära, blott finnes hos dig. I mörker vi famla och falla, Så snart du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista, Din segrade än i det sista. O Herre, så tro du för mig. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:10; jfr Psalmer och Sånger 272:10)


Egna kommentarer och funderingar: Mannen som (hela tiden) hade varit blind ser, liksom Maria i Luk 10:41-42, det nödvändiga tinget.

Angående ”en andra gång”, se Joh 3:4.


Ytterligare studier:

1 Sam 6:5; Esra 10:11; Jer 13:16; Matt 9:8; Mark 3:22; Luk 11:15; Rom 4:20; 11:36; 16:27; Fil 4:20; Upp 4:9; 11:13; 14:7; 16:9; 19:7.


G. Forkman "Människans förändring - ett tema i Johannesevangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 57-64.

Hisayasu Ito "Johannine irony demonstrated in John 9: Part 1-2"; Neotestamentica 361-388 (2000): 361-388.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-28; 2011-06-30; 2014-04-26)

Tillbaka till Start

9:26-27 De talade så (till) honom: “Vad gjorde Han med dig? Hur öppnade Han dina ögon?” Han svarade dem: ”Jag har allaredan talat (till) er, och ni hörde inte. Vad vill ni åter höra? Ni vill (väl) ej, och/också ni, bli Hans lärjungar?”

Ord för ord: 9:26 (11 ord i den grekiska texten) (de)-talade så (till)-honom: vad gjorde-(han) (med)-dig? hur öppnade-(han) dina '-en ögon'/ögonen? 9:27 (19 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) (han)-svarade dem: (jag)-talade (till)-er allaredan och inte (ni)-hörde. vad åter vill-(ni) höra? ej och ni vill lärjungar hans bli?


1883: Då sade de åter till honom: Hvad gjorde han dig, huru öppnade han dina ögon? Han svarade dem: Jag har redan sagt eder det, och I hafven icke hört det. Hvarför viljen I åter höra det? Icke viljen väl äfven I blifva hans lärjungar?

1541(1703): Åter sade de till honom: Hwad gjorde han dig? Huru öppnade han din ögon? Han swarade dem: Jag sade det nu eder; hören I det icke? Hwi wiljen I nu åter höra det? Wiljen I ock warda hans Lärjungar?

LT 1974: ”Men vad gjorde han?” frågade de. ”Hur botade han dig?” ”Nu får det vara nog”, ropade mannen, ”jag har berättat det en gång. Lyssnade ni inte? Varför vill ni höra det om igen? Vill ni också bli hans lärjungar?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Jes 6:9-10, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot (profeten), (en utsaga) som sade: "(Du) en människas son, som bor i en mitt av (Jerusalems) orättfärdiga, som har ögon till det att se och inte ser och öron till det att höra och inte hör, av det skälet att det är ett hus som 'förbittrar vid sidan av'/förvärrar." (Hes 12:1-2, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’Ni skall höra (genom) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina (א,* א) öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har slutits, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’ Men lyckliga era ögon, eftersom de ser, och era öron, eftersom de hör.” (Matt 13:14-16)

(Paulus sade till judarna i Rom:) "Fint samtalade den Helige Ande i riktning mot era fäder genom profeten Jesaja, då Han sade: 'Gå i riktning mot det här folket och tala: ”En hörsägen skall ni höra och ni må inte/förvisso ej uppfatta ... ty ... (med) öronen har de hört med tyngd/plåga ... (så att) de ej någonsin må ... höra (med) öronen ... och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.”’” (Apg 28:25b-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) ”På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga.” (Joh 8:43)

(De närboende och de som såg mannen som förut var blind sade): "Hur öppnades så dina ögon?" (Joh 9:10)

Åter frågade så fariseerna honom (‘hela tiden’/’gång på gång’), hur han såg upp. (Joh 9:15a)

(Judarna höjde sina röster till/mot föräldrarna till honom som hade sett upp och frågade dem och sade: ”Är det här er son, som ni säger, att han avlades/föddes blind? Hur (kan det vara) så (att) han just nu ser?” (Joh 9:18b-19)


Exegeterna, evangelisterna med flera:

Om folket hade haft en sann längtan efter det eviga livet och ett rätt bekymmer för sin själs salighet, så hade de utan tvivel lyssnat med båda öronen på Johannes (Döparens) lagpredikningar. Men de lyssnade bara med ett öra och lät hans predikningar gå ut genom det andra. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 140-141 i predikan 1851 över Matt 3:1-2,5-6)


Ytterligare studier:

Matt 9:34; Mark 3:22; 4:11-12; Luk 8:10; 11:15; Rom 11:8; Upp 2:7.


Hisayasu Ito "Johannine irony demonstrated in John 9: Part 1-2"; Neotestamentica 361-388 (2000): 361-388.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-29; 2011-07-01; 2014-04-26)

Tillbaka till Start

9:28-30 Och de skymfade honom och talade: “Du är Den därs lärjunge, men vi är Moses lärjungar. Vi vet, att Gud har samtalat (och samtalar) (med) Mose, men vi vet inte varifrån Den här är.” Människan svarade och talade till dem: ”Ty det är det förunderliga i/med det här, att ni inte vet varifrån Han är, och Han öppnade mina ögon.”

Ord för ord: 9:28 (15 ord i den grekiska texten) och (de)-skymfade honom och talade: du lärjunge är den-därs? vi men '-(s) Moses'/Moses är lärjungar? 9:29 (13 ord i den grekiska texten) vi 'vet-(och-har-vetat)'/vet att (med)-Mose har-samtalat-(och-samtalar) '-en gud'/Gud, den-här men inte (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (han)-är. 9:30 (23 ord i den grekiska texten) svarade '-n människa'/människan och talade (till)-dem: i/med det-här ty det förunderliga är, att ni inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (han)-är, och (han)-öppnade mina '-en ögon'/ögonen.


1883: Då bannade de honom och sade: Du är den mannens lärjungar, men vi äro Moses' lärjungar. Vi veta, att till Moses har Gud talat, men hvarifrån denne är, veta vi icke. Mannen svarade och sade till dem: Ja, det underliga i detta är, att I icke veten, hvarifrån han är, och likväl har han öppnat mina ögon.

1541(1703): Då bannade de honom, och sade: War du hans Lärjunge; wi äre Mose lärjungar. Wi wete, att Gud hafwer talat till Mosen; men hwadan denne är, wete wi icke. Då swarade den mannen, och sade till dem: Det är ju underligit, att I icke weta hwadan han är; och likwäl hafwer han öppnat min ögon.

LT 1974: Då förbannade de honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses' lärjungar. Vi vet att Gud har talat till Moses, men när det gäller den här karln, vet vi inget om honom.” ”Det var underligt”, svarade mannen. ”Han kan bota blinda människor och ändå vet ni inget om honom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) talade: "Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? ... (Herren sade till dem:) "Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i/med gestalt/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans." (4 Mos 12:2a,8a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herre, vår Herre, som/hur förunderligt (är) inte Ditt namn i/på varje/hela jorden.” (Ps 8:1a eller 8:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “En sten som de som byggde förkastade … är förunderlig i våra ögon.” (Ps 118:22-23, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) ”Och alla dina söner (skall vara) lärda av Gud. (Jes 54:13a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om – alltefter omständigheterna – en må vara hårdnackad, (är) det här förunderligt, om han kommer att vara ostraffad.” (Syr 16:11a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade ... är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) "De skriftlärda och fariseerna har satt sig ner uppå Moses sittplats." (Matt 23:2)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Det är (och) har varit (och är) skrivet i profeterna: 'Och alla skall vara lärda av Gud.'" (Joh 6:45)

(Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade om Jesus): "Vi känner/vet emellertid, varifrån Den här är." (Joh 7:27a)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag vet varifrån Jag har kommit och var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka." (Joh 8:14b)

(Jesus sade till judarna): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig.” (Joh 8:28)


Exegeter, evangelister med flera:

Vår tids samlade längtan söker inte främst en förklaring, den sträcker sig mot en verklighet bortanför den fysiska. Utan den erfarenheten kan vi ha hela kristendomspaketet, men ändå sakna det viktigaste: den existensiella upplevelsen, det personliga gudsmötet. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 45)

Roman lockar mig mest. Teatern avskyr jag. Pose! Ytlighet, beräkning. Läste Argbiggan af Shakespeare. Det var rysligt. Cirkus; falskt, klumpigt, osant. Tänk denna publik som låter förvända synen på sig. ... De flesta menskor måtte gå som sofvande fän, hvilka man kan inbilla hvad som helst. De olycklige som ha öppnade ögon - de borde gå hädan. ... ... Sjelfbedrägeriet är visst nödvändigt för att kunna lefva, ty när ögonen ibland öppnas och man ser menskorna i deras rysliga nakenhet, så fasar man, och vill bort, äfven om man icke begär något alls af dem. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 248-249; brev 14 och 18 april 1906 till Harriet Bosse)

Herre Jesus! Öppna mig ögonen, öronen och hjärtat, att jag må känna dig, ditt rike och ditt rikes hemligheter, till min salighet! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 18; bön till Matt 13:10-17)


Sångarna:

Jag ser, jag ser vad ingen utav de lärda ser: att i en värld av mörker har Herren stigit ner. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet. Förr var jag blind. Hur jag kan se är Herrens hemlighet. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 264:5)

Nu är vi ett, Herren är allas, öppnar ögon att se. Kyrkan är vi, lever i världen, hopp och glädje att ge. (J Jonson: Psalmer och Sånger 427:3a)

Oss led alltmer, o Jesus, I ordet in Och öppna våra ögon För nåden din. Det djup av evig kärlek, Som bor i dig, Låt över varje hjärta Få gjuta sig. (A Ölander: Sånger och Psalmer 1951 nr 494:3; jfr Psalmer och Sånger 65:3)

Förundrad jag hör ett glädjens bud, att syndare nåd han ger. Den blinde får sin syn, den fångne gör han fri när frälsningens under sker. (J Newton-JH Johnson: Segertoner 1988 nr 528:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angåendet ordet ”människan”, jfr ”jag är” i Joh 9:9 med egna kommentarer och funderingar till Joh 9:8-9.


Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Med anledning av den broderliga vänskapen har ni inte behov (att ha någon) att skriva till er, ty ni är själva lärda av Gud in i det att välkomna varandra." (1 Thess 4:9)


Grekiska ord:

loidoreô (skymfa) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 9:28 – 2 Mack 12:14; Apg 23:4; 1 Kor 4:12; 1 Petr 2:23.

thaumastos (förunderlig) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 16:11; Matt 21:42; Joh 9:30 – Tobit 12:22(BA); Judit 11:8; 16:13; 2 Mack 7:20; 15:13; Salomos Vishet 10:17; 19:8; Syr 11:4; 43:2,29; Mark 12:11; 1 Petr 2:9; Upp 15:1,3.


Ytterligare studier: 2 Mos 33:11; Matt 5:21-22; Mark 12:10-11; Joh 3:10; 5:45-46; 6:42; 19:9; Rom 2:17; Hebr 1:1; Upp 15:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-29; 2011-07-02; 2014-04-26)

Tillbaka till Start

9:31-33 Vi vet, att Gud inte hör missare (av Hans mål), emellertid/men om någon – alltefter omständigheterna – må vara gudfruktig och må göra Hans vilja, hör Han den här. ’Ut ur’/’med utgångspunkt från’ tidsåldern har det inte hörts, att någon öppnat ögon av/på en som var (och hade varit) avlad/född blind. Om ej Den här (hela tiden) var från sidan av Gud, förmådde Han (hela tiden) inte göra ingenting/någonting.

Ord för ord: 9:31 (19 ord i den grekiska texten) (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att missare-(av-Guds-mål) '-en gud'/Gud inte hör, emellertid om-alltefter-omständigheterna någon gudfruktig må-vara och '-n vilja'/viljan hans må-göra den-här hör-(han). 9:32 (11 ord i den grekiska texten) ut-ur '-n tidsålder'/tidsåldern inte (det)-hördes att öppnade någon ögon (av)-blind varande-(och-havande-varit)-avlad. 9:33 (10 ord i den grekiska texten) om ej var-(hela-tiden) den-här från-sidan-av gud, inte förmådde-(han)-(hela-tiden) göra ingenting.


1883: Men vi veta, att Gud icke hör syndare, utan om någon är gudfruktig och gör hans vilja, så hör han honom. Aldrig någonsin har man hört, att någon har öppnat ögonen på en, som varit född blind. Vore denne icke af Gud, så kunde han intet göra.

1541(1703): Wi wete, att Gud icke hörer syndare; utan den som är gudfruktig, och följer hans wilja efter, honom hörer han. Ifrå werldenes begynnelse är icke hördt, att någor hafwer dens ögon öppnat, som hafwer warit blind född. Wore han icke af Gudi, så kunde han intet göra.

LT 1974: Men Gud lyssnar inte till onda människor, utan han lyssnar till dem som tillber honom och gör hans vilja. Sedan världen kom till har det aldrig funnits någon som kunde öppna ögonen på dem som föddes blinda. Om den här mannen inte var från Gud, skulle han inte kunna göra det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade (vänd) i riktning mot Mose: "Och den här utsagan till dig, som Jag har talat (och talar), skall Jag göra, ty du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17, Grekiska GT)

(David sade: "Mina fiender) skall ropa, och det är/finns inte undsättning. (De ropade) i riktning mot Herren, och Han hörsammade dem inte." (2 Sam 22:42, Grekiska GT)

... Job ... var (hela tiden) ... gudfruktig. (Job 1:1a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "Om jag (hela tiden) tittade på orättfärdighet i mitt hjärta, låt (då) ej Herren lyssna till (mig)." (Ps 66:18, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Herren) hör på de rättfärdigas ’högtidliga löften’/böner.” (Ordsp 15:29b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Den som ’lutar ut’/’vänder bort’ sitt öra till det att ej lyssna till lag, (Gud) avskyr och/också hans bön.” (Ordsp 28:9, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Om – alltefter omständigheterna – ni må fullgöra bönen, kommer Jag inte att lyssna till era (böner), ty era händer (är) fyllda med blod." (Jes 1:15b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Från/alltifrån tidsåldern har vi inte hört, inte heller våra ögon skådat en Gud mer än Du och Dina gärningar, som Du gör för dem som ’stannar bakom’/’väntar på’ barmhärtighet.” (Jes 64:4, Grekiska GT)

(Judas) kallade dem som var tillsammans med honom till sidan av ... att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då folkskarorna hade skådat (att Jesus hade botat den lame), fruktade de och förhärligade Gud, Den som hade gett (rättslig) myndighet av sådant slag åt människorna. (Matt 9:8)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder." (Mark 3:35)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’." (Mark 10:24b,27b)

(Budbäraren sade till Maria:) “Varje ord kommer ’inte att vara oförmöget’/’att vara möjligt’ från sidan av Gud.” (Luk 1:37)

Missarna (av Guds mål) (närmade sig Jesus) (för) att höra Honom. (Luk 15:1b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning.. (Joh 1:14b)

(Nikodemos sade till Jesus:) "Rabbi, vi vet att Du har kommit (och kommer) (som) en lärare från Gud, ty ingen förmår göra de här tecken som Du gör, om – alltefter omständigheterna – ej Gud må vara i sällskap med Honom." (Joh 3:2b)

Några ut ur/av fariseerna sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (om Jesus): “Den här är inte från sidan av Gud, Människan, eftersom Han inte håller sabbaten.” Men andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Hur förmår en människa (som) ‘är missare’/missar (Guds mål) att göra tecken av sådant slag?” (Joh 9:16a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det förnekas naturligtvis inte att en ångerfull syndares botfärdiga bön hörs; det är den skenheliga bönen, från en som inte avser att lova lydnad, som inte beaktas. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 363)

Äfwen syndare och oomwända personer kunna i wissa fall bedja och bönhöras, men detta är icke tecken till den sanna nåden; wi hafwa i den heliga Skrift många exempel att Gud hört syndares och oomwändas bön; t ex Ismaels, Achabs, nineviternes, om hwilkas rätta omwändelse man likwäl ingenting wet. Men då är icke bönhörelsen att tillskrifwa deras bön, utan Guds allmänna kärlek, som förbarmar sig öfwer alla sina werk, enligt hwilken Gud låter sitt regn och sin sol tillfalla såwäl de otacksamma som sina barn. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 132)


Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)


Grekiska ord:

theosebês (gudfruktig) (i NT + exempel i GT) Job 1:1; Joh 9:31 – 2 Mos 18:21; Judit 11:17.


Ytterligare studier: 1 Mos 18:23-32 (jfr 1 Mos 15:6); 2 Krön 33:12-13; Job 27:8-9; 35:13; Ps 34:15-16(16-17); 109:7; 145:19; 146:8; Ordsp 15:8; Sak 7:13; Joh 5:36; 6:46; 9:16; 11:41; 16:23-27; Apg 7:56; 10:2-4; 2 Kor 5:21; Ef 1:15; 1 Tim 2:10; Hebr 4:15; 5:7; 7:26; Jak 5:16-18; 1 Joh 3:21; Upp 2:27(28).


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-29; 2011-07-04; 2014-04-27)

Tillbaka till Start

9:34-37(38) De svarade och talade (till) honom: ”Du avlades/föddes helt i missar (av Guds mål), och du lär oss?” Och de kastade ut honom utanför. Jesus hörde att de hade kastat ut honom utanför, och då Han funnit honom, talade Han: ”Tror du in i Människans Son?” ”Vem är Han, Herre?” svarade den där, och han talade: ”För att jag må tro in i Honom!” (א*) Jesus talade (till) Honom: “Och du har skådat (och skådar) Honom och Den som samtalar i sällskap med dig, Den där är det.” * (P75,א*)

Ord för ord: 9:34 (17 ord i den grekiska texten) (de)-svarade och talade (till)-honom: i missar-(av-Guds-mål) du avlades helt och du lär oss? och (de)-kastade-ut honom utanför. 9:35 (17 ord i den grekiska texten) hörde Jesus att (de)-kastade-ut honom utanför och havande-funnit honom talade-(han): du tror in-i '-en son'/sonen '-ans människas'/människans? 9:36 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) vem är-(han) herre svarade den-där och (han)-talade: för-att (jag)-må-tro in-i honom? 9:37 (14 ord i den grekiska texten) talade (till)-honom 'en Jesus'/Jesus: och (du)-har-skådat-(och-skådar) honom och den samtalande i-sällskap-med dig den-där är-(det).


1883: De svarade och sade till honom: I synder är du född hel och hållen, och du vill lära oss? Och de kastade ut honom. Och Jesus fick höra, att de hade kastat ut honom, och när han fann honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son? Han svarade och sade: Herre, hvem är han, att jag må tro på honom? Då sade Jesus till honom: Du har både sett honom, och han är den, som talar med dig. Då sade han: Herre, jag tror. Och han tillbad honom.

1541(1703): De swarade, och sade till honom: Du äst aller födder i synd, och will lära oss! Och så drefwo de honom ut. Och fick Jesus höra, att de honom utdrifwit hade; och när han fann honom, sade han till honom: Tror du på Guds Son? Han swarade, och sade: Herre, ho är han, att jag må tro på honom? Och Jesus sade till honom: Du hafwer sett honom, och det är den som talar med dig. Då sade han: Herre, jag tror; och han tillbad honom.

LT 1974: ”Du är född i synd”, ropade de. ”Försöker du undervisa oss?” Och de kastade ut honom. Jesus fick höra vad som hade hänt, och när han träffade mannen, frågade han: ”Tror du på Messias?” Mannen svarade: ”Vem är han, Herre, för det vill jag göra?” ”Du har sett honom”, sade Jesus, ”och han talar med dig.” ”Ja, Herre”, sade mannen, ”jag tror.” Och han tillbad Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Prästen) skall kasta ut (stenarna med spetälska) utanför staden in i en oren plats. (3 Mos 14:40b, Grekiska GT)

Om (den gudlöses) söner – alltefter omständigheterna – må bli många kommer de att ’vara in i’/'gå till' slakt’, men/och om de – alltefter omständigheterna – må (bli) män, kommer de att tigga. (Job 27:14, Grekiska GT)

(Daniel sade:) "Jag tittade (hela tiden) på i en nattens syn. Och skåda, (En) som en människas son kom (hela tiden) uppå himlens moln. Och Han var (hela tiden) vid sidan av (En) som en Gammal av dagar och de som stod vid sidan av (Honom) var (hela tiden) vid sidan av Honom. Åt Honom gavs (rättslig) myndighet, och alla jordens nationer (tjänade) Honom enligt/efter härkomst och varje/all härlighetsglans." (Dan 7:13-14a, Grekiska GT)

(Simon) kastade ut (männen från utkanten/borgen) och gjorde (den) ren från styggelserna. (1 Mack 13:50b)

(Salomo sade: ”Visheten) själv går omkring och söker dem (som är) henne värdiga.” (Salomos Vishet 6:16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (de blinda): ”Tror ni att Jag förmår göra detta för er (א*)?” De säger till Honom: ”Ja, Herre.” (Matt 9:28b)

(Jesus sade till fariseerna:) "Människans Son är en sabbatens herre." (Matt 12:8)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse, då de hörde (Jesus säga) de här tingen. Och då de hade stått upp, kastade/'förde ... snabbt' de Honom ut utanför staden och ledde/förde Honom till krönet av det berg uppå vilket deras stad var (och hade varit) byggt, så att (de skulle kunna) kasta Honom ner för en brant. (Luk 4:28-29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna – människorna må hata er, och när – alltefter omständigheterna – de må skilja (sig från) er genom en gränslinje och må förebrå er och må kasta ut ert namn som ont vad beträffar Människans Son.” (Luk 6:22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

Då (judarna) hade kastat ut (Stefanos) utanför staden, kastade de (hela tiden) stenar (på honom). (Apg 7:58a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Jesus säger till (den samaritiska kvinnan, som talade om Messias): "Jag är Den som samtalar (med) dig." (Joh 4:26)

(Jesus) skådade en människa, (som var) blind ’ut ur’/alltifrån en födelse. Och Hans lärjungar frågade Honom och sade: ”Rabbi, vem missade (Guds mål), den här eller hans föräldrar, för att han måtte ha avlats/fötts blind?” (Joh 9:1b-2)


Exegeter, evangelister med flera:

Tre gånger bekänner den blindfödde i all ödmjukhet sin okunnighet, vv 12, 25, 36. Mot detta står fariseernas eller judarnas självsäkerhet om vem Jesus är: en som inte är sänd av Gud, v 16, en syndare, v 24, en som inte har Moses kontakt med Gud, v 29. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 224)

Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler! Engång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. ... Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument, hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta, och jag visste: Den fiolen var jag! ... Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på, men i Hans händer dög jag! (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 189; Mästaren)


Egna kommentarer och funderingar:

Fariseerna sade att Jesus inte var från Gud, ty Han höll inte sabbaten (Joh 9:16). Men som Människans Son var Jesus sabbatens Herre.


Grekiska ord:

exô (utanför) (i NT + exempel i GT) 3 Mos 14:40; Luk 4:29; Joh 9:34-35; Apg 7:58 – 1 Mos 15:5; 24:29,31; 2 Mos 29:14; 3 Mos 4:12; 4 Mos 31:13; 35:5,27; 5 Mos 24:11; Josua 2:19; Dom 19:25; 1 Sam 9:26; 2 Krön 29:16; Ps 41:6(7); Judit 10:18; 13:3; 2 Mack 1:16; Syr 21:23; Matt 5:13; 10:14; 12:46-47; 13:48; 21:17,39; 26:69,75; Mark 1:45; 3:31-32; 4:11; 5:10; 8:23; 11:4,19; 12:8; 14:68; Luk 1:10; 8:20; 13:28,33; 14:35; 20:15; 22:62; Joh 11:43; 12:31; 15:6; 18:16,29; 19:4-5,13; Apg 4:15; 5:34; 9:40; 14:19; 16:13,30; 21:5,30; 26:11; 1 Kor 5:12-13; 2 Kor 4:16; Kol 4:5; 1 Thess 4:12; Hebr 13:11-13; 1 Joh 4:18; Upp 3:12; 14:20(א,*א); Upp 22:15.


Ytterligare studier:

Job 15:14; Ps 51:5(7); Matt 8:19-20; Luk 8:48; Joh 1:51; 3:13,36; 5:27; 6:27,37,53,62; 8:28; 9:22; 12:23,34; 13:31; Apg 7:57-58; Rom 10:14; Ef 2:3; 3 Joh v 10.


J. Duncan M. Derrett "'Dost Though Teach Us?' (John 9:34c)"; Downside Review 116 (1998): 183-194.

Mogens Müller "Have You Faith in the Son of Man? (John 9:35)"; New Testament Studies 37 (1991): 291-294.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-29; 2011-07-05; 2014-04-28)

Tillbaka till Start

9:39-41 * (P75,א*) ‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.”

Ord för ord: 9:39 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) In-i ett domsutslag jag in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här kom, för-att de ej seende må-se och de seende blinda må-bli. 9:40 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) hörde ut-ur '-na fariseer'/fariseerna de i-sällskap-med honom varande och talade (till)-honom: ej och vi blinda är? 9:41 (20 ord i den grekiska texten) talade (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: om blinda (ni)-må-vara, inte alltefter-omständigheterna (ni)-(hela tiden)-hade (en/någon)-miss-(av Guds mål). nu men säger-(ni) att (vi)-ser; '-en miss'/missen-(av-Guds-mål) er stannar.


1883: Och Jesus sade: Till en dom har jag kommit i denna värld, att de, som icke se, skola varda seende, och de, som se, skola varda blinda. Och några fariséer, som voro med honom, hörde detta och sade till honom: Icke äro väl äfven vi blinda? Jesus sade till dem: Voren I blinda, så haden I icke synd, men nu sägen I: vi se; därför förblifver eder synd.

1541(1703): Och Jesus sade: Till en dom är jag kommen i denna werldena; att de, som icke se, skola warda seende, och de, som se, skola warda blinde. Och någre af de Phariseer, som woro med honom, hörde detta, och sade till honom: Månne wi ock wara blinde? Sade Jesus till dem: Woren I blinde, då haden I icke synd; men nu sägen I: Wi se; derföre blifwer eder synd.

LT 1974: Sedan sade Jesus till honom: ”Jag har kommit till världen för att ge syn åt dem som är andligt blinda och för att visa dem som inbillar sig att de ser, att de är blinda.” Fariséerna som stod där frågade: ”Säger du att vi är blinda?” ”Om ni var blinda skulle ni inte vara skyldiga”, svarade Jesus. ”Men er skuld står kvar, eftersom ni påstår att ni vet vad ni gör.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kvinnan skådade att träet (av det att veta/'ha kunskap om') (är) fint ’in i’/’med syfte på’ förtäring och att (det är) behagligt att skåda för ögonen och att det är en läglig stund av det att förstå helt och hållet, och då hon hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. Och de tvås ögon öppnades alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. (1 Mos 3:6-7a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Om ni inte lyder Herren) kommer ni att ’vara kännande’/känna efter (vid) middagstid, som om (ni var) den blinde känna/'som känner' efter i mörkret.” (5 Mos 28:29a, Grekiska GT)

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Herren (gör) blinda visa.” (Ps 146:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Gå och tala till det här folket: ’Ni skall höra (i) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej 'låta tillsammans'/uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har varit slutna, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och 'låta tillsammans'/uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Jes 6:9-10, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag blev tydlig för dem som ej sökte Mig. Jag fanns/upptäcktes för/av dem som ej utfrågade mig. Jag talade: ”Skåda, Jag är” till den nation vilka/'vars medborgare' inte kallade/åkallade Mitt namn.” (Jes 65:1, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall få 'ett rättfärdigt uppstickande/'en rättfärdig soluppgång' att uppstå för David ... och Han skall göra/utföra ett domsutslag och rättfärdighet uppå jorden.” (Jer 23:5b, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom i riktning mot (profeten), (en utsaga) som sade: "(Du) en människas son, som bor i en mitt av (Jerusalems) orättfärdiga, som har ögon till det att se och inte ser och öron till det att höra och inte hör, av det skälet att det är ett hus som 'förbittrar vid sidan av'/förvärrar." (Hes 12:1-2, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet är enligt/efter dess namn, och hon är inte synlig för många.” (Syr 6:22)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ Om – alltefter omständigheterna – ditt öga må vara ont, kommer hela din kropp att vara mörk. Om så ljuset, det (som är) i dig, är mörker, hur mycket/stort (är inte då) mörkret?” (Matt 6:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vilket domutslag ni dömer, skall ni dömas. ... Varför ser du halmstrået, det i din broders öga, men inte ‘förstår ... helt och hållet’/observerar träbjälken i ditt öga? ... Kasta/tag först ut träbjälken ut ur ditt öga. Då kommer du och/nämligen att se igenom (för) att (kunna) kasta/ta ut halmstrået ut ur din broders öga.” (Matt 7:2a,3,5b)

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’. Men vem som än inte har, och/också vad han har skall lyftas/’tas bort’ från honom. På grund av det här samtalar Jag (med folket) i liknelser, eftersom då de ser, ser de inte och då de hör, hör de inte; inte heller uppfattar de. (Med) dem ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’Ni skall höra (genom) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej uppfatta, och då ni ser skall ni se och ni må inte/förvisso ej skåda, ty det här folkets hjärta har tjocknats/’varit hårt’ och (med) sina (א,* א) öron har de hört med tyngd/plåga och deras ögon har slutits, (så att) de ej någonsin må skåda (med) ögonen och höra (med) öronen och uppfatta (med) hjärtat och vända sig intill (Mig) och/’så att’ Jag skall bota dem.’” (Matt 13:12-15)

(Jesus sade till Sina lärjungar om fariseerna:) "Låt dem vara. Vägvisare är blinda(א*)." (Matt 15:14a)

(Jesus sade:) "Blinde farisé." (Matt 23:26a)

(Jesus sade till fariseernas skriftlärda:) “De som är stabila/starka har inte behov av en läkare, emellertid/utan de som har (det) dåligt. Jag kom inte (för) att kalla rättfärdiga, emellertid/utan missare (av Guds mål). (Mark 2:17b)

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång missgärning. (Mark 3:29)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran:) "’Se från’/’akta er för’ de skriftlärda, de som vill gå omkring i dräkter och (få) hälsningar i/på torgen och första/främsta sittplatser i synagogan och (få) första/förnämsta bordssällskap i/vid huvudmåltiderna, de som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning. De här skall ta ett domsutslag mer än utöver/nog." (Mark 12:38b-40)

(Symeon sade till Mariam:) “Skåda, (Jesus) ligger (stilla) ‘in i’/’med syfte på’ ett fall och en uppståndelse av många i Israel, och ’in i’/’med syfte på’ ett tecken som motsägs.” (Luk 2:34b)

(Johannes Döparen sade:) "Gör (en) herres väg redo, gör Hans stigar raka. Varje ravin skall fullbordas/uppfyllas och varje berg och kulle göras ödmjuk/låg." (Luk 3:4b-5a)

(Jesus sade till folkskaran:) "Ditt öga är kroppens lampa. När – alltefter omständigheterna - ditt öga må vara klart, är och/också hela din kropp ljus. Men så snart som det – alltefter omständigheterna – må vara ont, (må) din kropp och/också (vara) mörk. ’Håll så utkik efter’/’se så upp’ (att) ljuset i dig ej är mörker. Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:34-36)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Jesus sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “Nu var (tingen ’i riktning mot’/’i fråga om’ frid) gömd(a) från/för dina ögon.” (Luk 19:42b)

(De två lärjungarnas) ögon ’fick (hela tiden) makt av det att ej’/’var (hela tiden) förhindrade att’ få ytterligare kunskap om (Jesus). (Luk 24:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:19-21)

(Jesus sade till den blinde): ”Dra dig tillbaka, tvätta dig in/ner i Siloams damm” – vilket uttyds ’Havande varit (och varande) skickad bort’. Han gick så bort och tvättade sig och kom seende. (Joh 9:7)

(Mannen som hade varit blind) svarade (judarna): "Jag har allaredan talat (till) er, och ni hörde inte. Vad vill ni åter höra?" (Joh 9:27a)


Hembygdens predikan:

Vilka är det då som stöta emot Kristus och falla? Ack, vi veta det; det är de högmodiga, självsäkra och självbelåtna, liksom det i jordisk mening är de som behöva stort utrymme omkring sig, vilka alltid finna klippan i sin väg. Dessa hava aldrig blivit förlorade syndare inför Guds heliga lags krav, emedan de aldrig haft tid eller ärlighet nog att pröva sitt eget inre. De hava gjort upp en egen bekväm väg att vandra och därmed äro de belåtna. Kristus är för dem på sin höjd en skön förebild, men till frälsare från synd behöva de honom icke. Särskilt då han säger sig vara kommen för att frälsa det som var förtappat, stöta de sig på honom och falla, ofta ohjälpligt såsom fariseerna i hans kötts dagar. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 48-49, Söndagen efter jul, Luk 2:33-40)

Vilken bild, mina älskade – en bjälke, bokstavligen en timmerbjälke, i ett människoöga! Och detta talat av honom, som vet allt och som för sin sannfärdighets skull icke kan överdriva. Mest gripande är, att mannen, som hade denna bjälke i ögat, icke ens visste därom. ... Man kan, säger (Jesus), hava ett fel, jämförligt med en timmerbjälke i ögat, utan att bliva det varse. Och allvaret skärpes, då han säger, att samma människa ser grandet, ett fjun, ett hårstrå eller dylikt, i en annans öga. Vilken bild, mina älskade: en bjälke i det egna ögat, vilken man inte bliver varse, och ett litet grand i broderns öga, vilket man genast ser! Vilket förfärligt tillstånd! O Gud, väck oss alla till allvarlig besinning. ... Den kände Londonpredikanten Spurgeon avbildade en gång (det andligt förvända). Han framställde två män, som gingo den ene efter den andre. Den förste var en smula böjd, den efterste fullt puckelryggig. Men detta såg han icke, enär han hade puckeln bakom sig. Däremot såg han den föregåendes lindrigt böjda rygg och gjorde spe av honom. Så kan synen förvändas hos en människa, även en Jesu lärjunge, att han skarpt ser de små felen hos en annan, under det de stora felen hos honom själv alldeles skymmas bort. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 296-297, Fjärde söndagen efter trefaldighet, Luk 6:36-42)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

Jean hade aldrig varit rädd för (Catherine). ... När hon miste synen använde hon inte sin blindhet som utpressning, hon vägrade att acceptera brorsonens erbjudande att flytta till ett ålderdomshem, där hon skulle fått hjälp varje dag. Hon förnekade för övrigt att hon var blind. "Jag har svag syn, märkvärdigare är det inte", sade hon. Hon påstod sig se dagsljuset och kunna urskilja silhuetter. Hon gick fortfarande ut ibland, tidigt på morgonen när gatorna låg öde. Med hjälp av en lång bambukäpp, som mest liknade en herdestav, kände hon sig för längs husväggar och trottoarkanter. ... Hon ville inte att (Jean) skulle känna medlidande, att han skulle tycka synd om henne. ... Jean tyckte om att en så gammal människa behandlade honom som en jämbördig. ... Det var förmodligen fördelen med att vara blind, att kunna glömma åldersskillnader och strunta i att Jean var hennes brorsbarnbarn, att en avgrund av år skilde dem åt här på jorden. (J.M.G. Le Clézio "Allt är vind" s 21-22)

Ungdomar som är uppfostrade i det sekulariserade Sverige är ovana att bli ifrågasatta i sin sekularisering. De lever i en slags självklarhet över den mindre världens rikedom och framsteg och har egentligen aldrig funderat över om detta skulle kunna betraktas som en förlust i deras liv. De kan omöjligen tänka sig att deras liv från ett annat perspektiv skulle kunna uppfattas som tunnare och mer färglöst än tidigare generationers eller andra kulturers. De lever i ett slags sekulariseringens självrättfärdighet. ... De har svårt att se på sig själva utifrån. ... Det behövs ögon utifrån för att vi ska kunna iakttaga en utveckling som vi annars riskerar att vara oförmögna att se. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 35,38)

Den blinde hade blivit seende i dubbel bemärkelse, men de som sagt sig se, var blinda för honom som är världens ljus. (Studiebibeln II:611)

Om vi vill lära känna Jesus som den han har gett sig ut att vara, så måste vi först av allt ödmjukt erkänna vår andliga blindhet och vårt högmod. Att säga ”allt är väl”, när jag i själva verket är blind för sanningen om Jesus Kristus – det är tecken på andlig blindhet. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 106)

Vid samtal med samtida såg hörde jag bakom deras ansikten strömmen som rann och rann och drog med sig villiga och motvilliga. Och varelsen med igenklistrade ögon som vill gå mitt i forsen medströms kastar sig rakt fram utan att skälva i en rasande hunger efter enkelhet. ... Här kommer timret. Några trän styr som torpeder rakt fram. Andra vänder på tvären, snurrar trögt och hjälplöst hän och några nosar sig mot älvens stränder, styr in bland sten och bråte, kilas fast och tornar upp sig där som knäppta händer, orörliga i dånet. (Tomas Tranströmer "Med älven" s 138-139)

(Mästaren sade till lärjungen:) ”Det finns många i denna världen som känner till mig men inte känner mig, det vill säga de har inget personligt förhållande till mig. Därför har de ingen sann uppfattning av eller tro på mig och accepterar mig inte som sin Frälsare och Herre. På samma sätt förblir en blindfödd man, om man talar med honom om färger som rött, blått och gult, totalt omedveten om deras charm och skönhet. Han kan inte fästa något värde vid dem eftersom han bara känner till dem och är medveten om deras olika namn. Han kan inte få någon verklig uppfattning om färger förrän hans ögon öppnas. På samma sätt kan en människa hur lärd hon än må vara, inte känna mig förrän hennes andliga ögon öppnas. Hon kan inte se min härlighet och kan inte förstå att jag är Gud inkarnerad.” (Sadhu Sundar Singh "Vid mästarens fötter" s 14)

E.T.A. Hoffman skrifver i början af förra seklet så här: ”I gamla tider hade vi en from, flott tro; vi erkände det ofvan men visste äfven om våra sinnens otillräcklighet: så kom 'upplysningen', hvilket gjorde allting så klart att man för bara klarhet inte såg ett dyft; och nu skall det öfversinnliga gripas på en rak arm af kött och ben”. (August Strindberg ”En blå bok I” s 158; Filosofiens bankrutt)

När skall du komma, sälla tid, då världen, icke mer i strid, då världen, icke mer i strid, för våld och agg och tvedräkt blöder; när fly de grymma villors här som hatets avgrundslåga när, som hatets avgrundslåga när, bland jordens åbor, mina bröder? ... Du hopp om dessa ljusets dar som världen länge gäckat har som världen länge gäckat har med aning om en allmän lycka! När skall du dina fullbordan nå, när mänskan mod och styrka få när mänskan mod och styrka få att bindeln från sitt öga rycka? (Anna Maria Lenngren "När?")

"Inte alla som kallar sig riddare är det," (sade Don Quijote), "en del är äkta vara, men andra är förfalskningar, och alla ser kanske ut som riddare, men vissa av dem tål inte att synas ordentligt i sömmarna." ... "Gud hjälpe mig!" sade systerdottern, "morbror som vet att lägga orden så rätt kan lika gärna gå upp i predikstolen eller ut på gatorna och predika, men likväl är han så fullkomligt blind och utan vett att han inbillar sig att han är tapper när han är skröplig, att han är stark, när han är sjuk, att han kan räta ut vrångheter när han själv är vriden, och mest av allt tror att han är riddare fast han inte är det. För visserligen ger adel rätt till riddartiteln, men är man fattigadel har man inte råd med plikterna ..." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 488)


ca 1600 och tiden dessförinnan

De otrogna ... äro andäktiga, fridlysa och inwiga en mängd kyrkor, kapeller och altaren af träd och sten, wredgas derjemte på turken, som ohelgar och förstörer sådana kyrkor, och mena, att Gud skall till och med belöna dem, under det att de tiotusen gånger wärre ohelga och förstöra för Honom Hans allrakäraste tempel, som är outsägligen mycket bättre och heligt. Så plumpa de blinda och galna menniskorna till wägs! Så låt dem då fara, den ene blinde efter den andre, i den ewiga kulan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 102 i kommentar till Luk 2:33-40)

Hwem har då någonsin förkastat goda gerningar? Wi förkasta blott de falska skenbara goda gerningar. Fastande, bedjande och kyrkogång äro goda gerningar, så snart de rätteligen göras, men det är just olyckan, att de blinda hufwudena sålunda plumpa till wägs och med stöflar och sporrar rusa in i Skriften, se blott på de kära helgonens gerningar och föredömen och wilja genast lära sig att göra dem efter. Då blifwer det endast apor och skenhelgon af dem. Ty de se icke efter Skriftens anwisning mera på personen, än på gerningarna. Skriften prisar äfwen Abels offer och gerning, men ändå mycket mer personen. Men dessa låta personen fara och sätta sig endast wid föredömet. På detta sätt bekomma de endast gerningarna, men gå miste om tron. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 111 i kommentar till Luk 2:33-40)

Menar du icke, att sjelfwa den rike mannen, om han icke hade warit så blind, som han war, utan wetat, att en sådan skatt, en i Guds ögon så dyr man låg för hans dörr, skulle hafwa lupit emot den fattige, torkat och kysst hans sår samt laggt honom i sin bästa säng? All hans purpur och rikedom hade säkert måst tjena Lazarus. Men under det Guds dom pågick, och han kunde hafwa gjort sådant, då såg han det icke. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 56 i kommentar till Luk 16:19-31)

Alla hycklare, som utwärtes prunka med förträffliga, stora och höga gerningar ... säga wäl, att de ej fråga efter ära och beröm; men inwärtes i hjertat äro de fulla med äregirighet, önska att hela werlden skulle weta utaf deras helighet och småle helt wackert, då de höra talas derom. Men Herren gör den skriftlärde icke den tjensten, utan Han fördömjukar honom. Christus är nemligen en owänlig och twär man, som säger folk sanningen, och wäl förtjenar, att man blifwer Honom gramse. Den fromme, helige mannen står ännu med upprätt hufwud och wet icke annat, än att han skall inlägga stor ära och förwärfwa härligt beröm för sitt wackra lefwerne; han menar sig hafwa fullkomligt hållit budorden och wäntar sig ett godt swar, att Herren skulle säga: käre mästare, ni har gjort allt detta. Men i dess ställe rusar Christus åstad och säger först till honom: Gör det! hwilket på ren (swenska) will säga: du är en erkeskälm; du har icke i hela din lifstid hållit lagen, ja, icke en enda bokstaf deraf. Så wisar Han honom hans ondska. Den arme dåren menar, att han skall få sitta i högsätet; ty han tycker sig wara så ren och skön, att han hellre borde sitta bland änglarna, än härnere bland annat folk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 170-171 i kommentar till Luk 10:23-37)

Klyftiga lärare, som mäta Guds werk med förnuftet och räkna huru många skedar watten finnas i hafwet, de fråga äfwen här, huru Stephanus har kunnat se in i himmelen, när likwäl wåra ögon icke ens kunna se en fågel, om han flyger något litet högt. Huru skulle han då kunnat så bestämdt se Christus, att det war Christus och icke någon annan? Och om wi se en man i wårt torn, så tyckes han oss wara ett barn, och wi känna igen honom. Derföre wilja de förbättra saken och säga: Stephani ögon hafwa blifwit på öfwernaturligt sätt skärpta, så att han kunde se så långt och säkert! Men huru, om Stephanus hade warit i ett hus under hwalf? Låt fara sådant menniskosqwaller! ... Då Gud will uppenbara Sig, så är himmelen och alla ting nära. Ehwad nu Stephanus warit under tak eller under bar himmel, så har himmelen warit honom nära; han behöfde icke se långt. Gud är allestädes och behöfwer icke nedstiga ifrån himmelen. Snart sker en sådan syn, att Gud är sannfärdeligen i himmelen och blir likwäl sedd allranärmast, utan alls något sinnenas skärpande eller förwandling. Om wi ock icke kunna weta, huru det tillgår och huru det är möjligt, så ligger derpå ingen makt. Guds under ske icke derföre, att wi skola mäta och begripa dem, utan att wi skola tro och blifwa tröstade. Mät du upp åt mig, om du är så klok, huru ett så stort äple, päron eller körsbär wäxer fram genom en så liten stjelk – och andra mycket ringare under. Låt Gud werka, och tro du, men tilltro dig icke att kunna fatta och begripa Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 83 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

(I Jes 60:1-2) säger ju profeten uttryckligen, att hwar Christus icke är, der är mörker, det må lysa huru stort och klart det någonsin will. Och han lider icke något sådant mellanting, som lärarne i högskolorna hafwa uppdiktat, då de säga, att det naturliga ljuset och menniskans förnuft står midtemellan mörkret och Christus, och tillskrifwa således mörkret allenast sådana, som äro uppenbarligen onda och dårar. Men mellanljuset anse de för godt och säga, att det nog stämmer öfwerens med Christi ljus; det är wäl ett mörker, om det med Christi ljus jemföres, men i sig sjelft skall det wara ett ljus. ... Låt fara allt sådant prat om naturens ljus och blif wid Esaie och Skriftens ord, som lärer dig fly ett sådant ljus såsom ett mörker och en fiende till det sanna ljuset. Ty det är detta falska ljus, som lärer Judarna och alla tyranner att pina och förfölja Christus och alla Hans heliga och kan intill denna dag icke lida det sanna ljuset. Ty det will alltid hafwa rätt och wara ljus, änskönt det är mörker och är fördömdt af det sanna ljuset; hwarföre det ock wredgas och kommer all olycka åstad. ... Du måste här göra en åtskilnad mellan Gud och menniskan, eller ewiga och timliga ting. I timliga ting, och hwad som angår menniskan, der er menniskan förnuftig nog, der behöver hon intet annat ljus, än förnuftet. Derföre lärer icke heller Gud i Skriften, huru man skall bygga hus, göra kläder, gifta sig, föra krig, segla eller göra sådant, så att det blifwer werkstäldt, ty dertill är det naturliga ljuset tillräckligt. Men i gudomliga ting, det är, i dem som angå Gud, nemligen huru man må skicka sig så, att det är Gud behagligt, att man blifwer salig, der är likwäl naturen alldeles starrblind och stenblind och kan icke en hårsmån utwisa, huru dermed förhåller sig. ... Här tager hon sand för mjöl och will baka bröd ... här utmäter hon luften med sked ... wäger lågan med wigt och har all den galenskap och orimliga narrspel för sig, som någonsin warit till eller kan upptänkas. Ty hon förrättar så sina saker, som wore de en gudstjenst, hwilket de dock icke äro. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 128-130 i kommentar till Jes 60:1-6; jfr Luthers syn med orden ”’skotos-gnofos’/’mörker och skymning’” i grekiska GT samt ”skotia/dunkel” i Joh 1:5)

Äfwen jag, såsom en andelig, lärd doctor, har ingenting annat wetat och förstått, utan drömt, att min munkkappa skulle behaga Gud och wara wägen till himmelen. Jag menade, att jag hade wäl lärt känna Herrens sinne, och will också wara Hans rådgifware och inlägga förtjenst hos Honom, så att Han skulle nödgas wedergälla mig. Men nu ser jag, att sådant är lögn och blindhet, och måste lära af Hans ord, att ingenting annat gäller inför Honom, än att tro på den korsfäste Christus, Hans Son, och i sådan tro lefwa och göra, hwad hwars och ens kallelse och stånd fordra. Sålunda kan man blifwa wiss om saken och weta, hwad inför Honom är rätt eller orätt. Ty wi hafwa icke uppdiktat detta af oss sjelfwa, utan hafwa det genom uppenbarelsen, i hwilken Han wisar oss, hwad Han har i sinnet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 278 i kommentar till Jak 1:17-21)

Det finns mången, som gerna gåfwe flera tusen gyllen, om han finge se med båda ögonen, och räknar det så högt, att han derför gerna wille ligga sjuk ett helt år eller lida annan stor skada, och skulle denna skadan icke gälla så mycket för honom, som den förmån, han gerna wille ega. ... Wi kunna wäl berömma oss af, att wi här på jorden hafwa en fader, som heter ljusets Fader, och att wi af Honom undfå sådana gåfwor, för hwilka hwar och en borde gerna bortgifwa både lif och lefwerne. Hwad skulle jag icke sjelf i mitt mörker welat gifwa, om någon hade förlossat mig från den ängsliga messeläsningen och andra styggelser, såsom ock från mitt samwetes qwal och ångest, som icke tillät mig att hafwa någon ro, eller om någon underwisat mig, så att jag rätt förstått en psalm. Jag hade sannerligen welat krypa derefter på bara marken allt intill werldens ända. Nu hafwa wi, Gud ske lof, en sådan öfwerswinnelig stor och rik skatt, nemligen detta saliga ljuset, det dyra, kära Ordet. Hwad är allt lidande och olycka mot detta ljuset? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 305 i kommentar till Rom 11:33-36)

Du är hög, Herre, men ser till det låga, och Du känner den högmodige fjärran ifrån. Du är endast nära dem som har ett förkrossat hjärta. Du låter inte de högmodiga finna Dig, även om de i sin vetgirighet lyckas räkna stjärnorna på himmelen och sanden i havet eller mäta upp himlavalvet och beräkna planeternas banor. ... I sitt gudlösa högmod avlägsnar de sig från Ditt ljus och låter det skymmas bort hos sig själva. De kan förutse en solförmörkelse men ser inte den förmörkelse som råder i deras eget inre. (Augustinus "Bekännelser" s 80)

“Världen ... kände Honom inte” (Joh 1:10), men de som världen inte var värdiga kände Honom. ... ”Världen kände Honom inte”, det vill säga, de personer som är som om de endast vore fastspikade vid världen och som ägnar sig åt det som hör världen till. ... Världen var då likgiltig inte bara för Honom utan också för Fadern ... ty ingenting förmörkar sinnet så som att vara tätt fästad vid de för tillfället varande tingen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:31)

En och samme Gud (som välsignar andra) vållar blindhet på dem som inte tror utan aktar honom för intet, precis som solen, som är Hans skapelse, (handlar med hänsyn) till dem som på grund av någon ögonens svaghet inte kan skåda ljuset. Men för dem som tror på Honom och följer Honom, ger Han en mer fullständig och större upplysning av sinnet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 502)


Att fortsätta med (hembygden):

Aron kunde inte längre se skatorna där de satt högt på kvist i almkronorna och i svartvit, blågrönskimrande glans överblickade vad den nya dagen erbjöd. Och Vättern var för honom inte ens en suddig spegling när han stod den så nära att vågorna sköljde över hans fötter: gråstarr, grönstarr, snår och skogar av starr i hans ögon - snart skulle också starren betas av dödens kritter, han var nästan helt blind, eländig. Men ju mindre han såg, desto mer vägrade han erkänna det inför andra. "För det är jag, Aron Larsson, som är bonde här på Kullen i Regnhult", sa han. ... "Det är jag som äger och styr här." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 39-40)

Att predika för egenrättfärdigt folk, det är lika meningslöst som att hålla väckelsemöte i himlen. De behöver ingen frälsning. Många egenrättfärdiga kan slita ut en kyrkbänk och ändå hamna i helvetet. Det är inte sådan rättfärdighet det är fråga om, utan den rättfärdighet vi får genom tron. Den rättfärdighet, som Kristus vann genom en blodig död på Golgata. Den blir din när du tror. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 37)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Om den världsliga människans uppfattning är att kristendom är tråkig, grå, full av försakelse och allmänt trist, då är det ofta så att hon kanske egentligen inte vill gå den smala vägen som Jesus talar om i Matteus evangelium 7:14. ... Innan jag själv kom till tro kunde jag verkligen ondgöra mig över torra och trista kristna som verkade mest rädda och självupptagna. När jag kom till tro upptäckte jag snart att detta var en falsk bild djävulen gett mig. ... När jag senare träffade dessa ”trista” kristna upptäckte jag hur fel jag haft och hur ljuvliga många av dessa egentligen var. Jag var tvungen att bli av med den andliga blindheten och komma in bland dem för att upptäcka detta. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 37)

Bo Brander: Om man inte kan se, då kan Jesus hjälpa. Han kan öppna ögon på blinda. Men om man inte vill se, då hjälper det inte om Jesus botar alla synfel som finns, för han bänder inte upp ögonlocken med våld på den som blundar. Alltså, den som är blind kan Jesus öppna ögonen på, den som blundar får leva kvar i sitt mörker. Och det är mycket vemodigt. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 207)

Förträngning innebär att vi blundar för det vi av olika anledningar inte står ut med att se, hos oss själva, hos andra, i omvärlden. Vi har dock sett. Det är själva kärnan: Vi sluter våra ögon därför att vi har sett och vi har förstått. Det vi inte vet förtränger vi inte. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 169)

Jfr ”Jesus sade: ’Grandet i din broders öga, ser du, men bjälken i ditt öga ser du inte. När du tagit bort bjälken ur ditt öga, då kan du se klart att ta bort grandet ur din broders öga.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59; Thomasevangeliet log. 26)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag trädde in mitt i världen, och jag uppenbarade mig för dem kroppsligen (ordagrant: i kött). Jag fann dem alla druckna. Jag fann ingen ibland dem, som var törstig, och min själ kände smärta för människobarnens skull, eftersom de är blinda i sina hjärtan och inte ser, att de kommit till världen tomma, och de söker gå ut ur världen tomma. Men nu är de druckna. När de skakar av sig sitt vin, då skall de omvända sig.’”(Bo Frid-Jesper Svartvik s 59, Thomasevangeliet log. 28)

Jfr ”Jesus sade: ’Om en blind leder en blind, faller båda ner i en grop.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 34)

Jfr ”Han sade: ’Herre, det finns många runt baljan (ordagrant: avskiljandet) men inget (alt. ingen) i brunnen (ordagrant: sjukdomen).’ Jesus sade: ’Många står vid porten, men de ensamma är de, som skall gå in i brudgemaket.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79-81; Thomasevangeliet log. 74-75; BG Ask-fundering: Kanske kan innebörden vara att många söker komma in i avskiljandet/församlingen, men att ingen lyckas genom att inte man inte vill räkna sig som sjuk/blind eller vågar skilja sig från sin grupptillhörighet, jfr Luk 13:24)

Den som tror blint saknar syn. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 53)

General Dmitri A Volkogonov var tidigare chef för Sovjetunionens psykologiska krigföring. Efter pensioneringen blev han historiker och hade tillgång till hemliga arkiv. Han fick också uppleva Sovjets fall. ... Döende i cancer säger han ... att studierna i historia har lett honom ”till ett fullständigt förnekande av allt som jag stått för i hela mitt liv”. Han ser till slut kommunismen och sitt land som en av mänsklighetens största katastrofer. ”Det enda jag kan vara stolt över – den största meriten i mitt liv – är att jag kunnat ändra mina åsikter fundamentalt.” (Per Ahlmark "Det öppna såret - Om massmord och medlöperi" s 85-86)

Jag led, bekänner Strömstedt, av Ahlmarks oförsonliga retorik i Tingstendebatten. ”Jag led också av att de som applåderade honom var de förstockade.” De förstockade! Låt oss bortse från den mängd av brev jag fått från människor som känt intensiv olust under den epok då förståelsen för marxismen blev som värst. Jag har aldrig fått fler bekräftelser på att kritiska ord rört vid något stort och sjukt än efter utgivningen av Vänstern och tyranniet. Många har också offentligt uttalat uppskattning av boken, eller delar av den. Förstockade är således, bland andra, Lars Gyllensten, Knut Ahnlund, Magnus Eriksson, Lars Gustafsson, Clas G Johnson, Håkan Hagwall, Mats Tunehag, Hagge Geigert, Allan Sandström, Ahto Uisk, Åke Ortmark, Niklavs Lapukins, Staffan Thorsell, Anders Wettergren, Hans Holm, Carl Bildt, Fredrik Malmberg, Björn Kumm, Jackie Jakubowski, Harald Wigforss, Jörgen Ullenhag, Henrik Stangerup, Henrik Hagtvet, Suzanne Frank, Kay Glans, Torbjörn Vallinder, Lars Westerberg, Olle Wästberg, Gunnar Andersson, Salomo Berlinger, Håkan Holmberg, Georg Klein, Gabriel Romanus, Kristian Gerner, Erik Kristow, Matti Häggström, Hans Lindquist, Henric Borgström, Nils-Eric Sandberg, Staffan Stolpe, Staffan Heimersson, Staffan Skott med flera – för att bläddra bland tidningsklipp om boken. Jag gissar att Strömstedt automatiskt betecknar moderater som ”förstockade”, för dem behöver han väl ingen individuell granskning? Men andra? På vilka grunder betecknar han pålitliga socialliberaler eller socialdemokrater som ”förstockade”? ... Nu tycker han alltså det är rimligt att kollektivt (utan att namnge) beteckna ett antal kämpande demokrater som ”förstockade”. Kan Strömstedt förstå den bild han ger av sig själv genom att klistra en slutgiltigt nedsättande etikett på många av dem, som ser frihetens villkor långt tydligare än han själv? (Per Ahlmark "Det öppna såret - Om massmord och medlöperi" s 136-137)

(Fariseerna) hävdar att de ser. De hävdar andlig kunskap. De känner lagen. Och det är synd för människor som har andlig kunskap att handla som de gör. Jesus säger inte att de i själva verket ser, utan att de havdar att de ser. Om de verkligen hade andlig synförmåga skulle de handla annorlunda mot honom. De är ändå inte fullständigt blinda. Hans mening är att de har tillräcklig kunskap för att vara ansvariga. Hade de handlat efter den bästa kunskapen de hade skulle de ha välkomnat Guds Son. Men de handlade inte efter den bästa kunskapen. De hävdade att de hade synförmåga och handlade som den blinde. Därför tas inte deras synd bort. Den står kvar med dem. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 442)


ca 1990 - ca 1900

När (fariseerna) säger sig vara Moses lärjungar och klart se vad som har hänt med den blindfödde, så är de i själva verket människor som inte vill se det uppenbara som har skett. De är fångna i sin andliga blindhet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 230)

(Ärkebiskop Olof) Sundby är knappast en sådan politisk oskuld som han försöker göra sig till. Han vet mycket väl att sovjetiska kyrkoledare, särskilt den rysk-ortodoxa kyrkans högsta ledning, i utrikespolitiska sammanhang tjänar som Sovjetunionens språkrör. . . . Har Olof Sundby så till den grad förblindats av sina officiella kontakter . . . att han inte märker den förföljelse som fortfarande drabbar en del av hans (lutherska) trossyskon på andra sidan Östersjön? (Andres Kng "Har kyrkan olika syn på förföljda kristna?"; Svenska Dagbladet 27/6 1985)

Dyrbara ängel, under solen Hur skulle jag veta att du skulle vara den som visade mig att jag var förblindad, att jag var förlorad Hur svag var den grund jag stod på? ... ... Låt ditt ljus lysa, låt ditt ljus lysa på mig Du vet att jag inte bara skulle kunna göra det av mej själv Jag är lite för blind för att se. (Bob Dylan "Precious Angel" s 411; år 1979; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

Det bör framhållas att människor i viss mening 'predestinerar' sig själva genom sin tillit, eller brist på tillit, till sin egen andliga vision. ... De som är blinda kan vara villiga att lyda Jesu anvisningar (9:6f) och på så sätt ta emot syn. Men de som åtnjuter Lagens ljus är ovilliga att lämna det för en mer fullkomlig upplysning, och blir på så sätt blinda, genom att de förlorar det ljus de har. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 366)

Israel lever (enligt traditionalisten inom judendomen) inte bara för att känna Gud och göra Hans vilja utan också för att genom förkunnelse och föredöme förmedla Hans sanning och Hans väg för folken så att blinda ögon blir seende, fångarna kommer ut ur fängelsehålorna och alla människor till sist sammanförs i en enda stor familj som gör det rätta med fullkomligt hjärta. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 82)

Där låg Blind-Ove, som inte kunde skilja på natt och dag, ljus och mörker, med ett strålande lyckligt ansikte, glad över blommorna och våren. Kjell stannade med skjutsen. Ove bröt ett par snödroppar, tog dem och gick fram till gärdesgården mitt för Kjell. "Här är våren", sa han. ... "Ta dom hem till Birgit." ... Kjell ser på blommorna. Han tycker de är ovanligt stora och vita. Och han kommer plötsligt ihåg att folk berättar, att Ove, den blinde, alltid har vackrare blommor än alla andra i byn. Ingenstans blir blommorna så högresta och klara i färgerna som här i denna täppa. Och likväl är den som passar dem, rensar omkring dem och luckrar i rabatterna, blind. De blommar inte för hans ögon utan för hans nervfulla seende händer, blommar för solen och skyarna, för den blinde vårdarens kärlek. ... Det var något särskilt med dessa vårens första blommor, dessa snödroppar vuxna i Blind-Oves trädgård. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 247-248)

En svarting slår sakta och högtidligt på en i ett träd upphängd plogbill, för att på detta sätt kalla till gudstjänst; icke boern - den sorgliga rasbalken ligger emellan - utan sitt eget folk, som är bosatt på boerns farm och som fått kännedom om världens Frälsare. ... Boern har alltid haft svårt att förstå, att försoningsblodet på Golgata också rann för de svartas frälsning, och ett drag av obehag flyger över hans öppna, väderbitna ansikte, när man talar därom. ... Kanske har den svarte fått ögonen öppna för vad boern ej sett, att det ligger mer än en religiös, traditionell fromhet i den gamla, oförvitliga bibeln: en dold glädje och kraft, en personlig frälsning. ... Tankfull går boern in i storstugan, där bibeln ligger på bordet. (Gideon Wikström "Något om boerfolkets historia och liv" s 122; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

De svenska romanförfattarnas figurer och de flesta unga svenskar jag mötte föreföll mig vara blinda, de var naiva naturalister, som på ett egendomligt sätt hade avskurit sig från allt det för mig väsentliga, som ingenting begrep av kristendomen och som inte ens anade att vi i Sverige hade ett kristet geni som Nathan Söderblom, vilkens viktigaste böcker - Religionsproblemet och Uppenbarelsereligion - jag förgäves försökte aktualisera också i den litterära debatten. ... I de svenska kyrkorna fann jag - säkert därför att jag inte sökte lojalt - aldrig minsta tröst, lika litet som i den svenska litteraturen - möjligen med ett undantag för Sven Lidman, från vilken jag dock ännu skildes av mina många dumma fördomar mot pingströrelsen, och Lewi Pethrus, en man som under senare år inte bara blev min vän, utan som jag också obetingat såg som en av kristendomens största gestalter i detta århundrades Sverige. ... Hindren fanns - det anade jag nog tidigt - inte utanför mig och allra minst låg de i andras brister; de fanns inom mig. Men vilka var de? Vad var det som band mig? (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 336-339)

Sofie Lundin (i Uppsala) var döv men hade en så känslig ande att hon i predikan alltid sade tack och lov på rätt ställe. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 89)


ca 1900 - ca 1850

Och medan (de gamla damerna) jublade och kvittrade i sina små fågelhjärtan, glömde de alltjämt, att varje fest, där ej Vår Herres ande fyller människornas hjärtan med sin glädje, är ett Belsassars gästabud, där en osynlig hand skriver sin ödesdigra skrift. Men våra ögon äro mestadels så blinda, att vi ej se den, och våra hjärtan hava så lätt att glömma, vad vi äro skyldiga Vår Himmelske Fader, Han, som ser till djupet av våra hjärtan, och som även sett all den fåfänga och grymhet och tomhet och tanklöshet som präglat även denna skenbart så oskyldiga (födelsedags)fest. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 79-80)

Att icke se Guds rikes ojämförligt höga värde är att icke se Guds rike alls. Man är då andligen blind. Och detta kan man vara, säger Petrus, just på det sättet att man är närsynt. En närsynt person ser riktigt bra de ting, som ligga inom hans synkrets, men han är i verkligheten blind för allt, som ligger därutanför. Och så kan en människa vara blind för Guds rike, medan hon hvad angår de närvarande tingen är så skarpsynt, att ej det minsta dammkorn af det förgängliga guldet och ej ett tillfälle till förkofran undgår hennes uppmärksamhet. (David Nyvall "Söken Guds rike" s 9)

Jairi dotter (vaknar och reser sig på armbågen). Takets sotiga timmer trycka mitt bröst och förfära. Orka kolonnerna bära? Blott likt sorl jag förnimmer edra röster, fast nära, blott som buller från vida gårdar utom min port. Bleke man vid min sida, ängslad din maning jag sport. Orden, du viskar, skrämma, orden: statt upp och lev! Varför bjuder din stämma slutna ögon att vakna? Här, där jag förr var hemma, skall jag den sällhet sakna, vilken de dödas blev. (Verner von Heidenstam "Jairi dotter" s 226-227)

Samma företeelse, som här skildras, se vi ännu i dag, då denna verldens visa och lärda (= de seende) bittert resa sig upp emot evangelium, just till följd af den inbillning om egen förträfflighet, som lärdomen födt af sig i dem. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 478)

Sätten eder i skymningen och warden först blinda, I som berömmen eder af att se; ty I ären ännu för wisa för himmelriket. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 134)

När den naturliga människan ser det andliga ljuset eller den levande kristendomens verkningar, då först blir han riktigt starrblind. För den naturliga människan anser den sanna och levande kristendomen för svärmeri. Den eld, som Frälsaren kom att tända på jorden, ser ut som Djävulens städningseld för mörkrets andar. Det starrblinda förnuftet kan inte se annat än kätteri och svärmeri i varje början till en sann väckelse. Däri består just förbannelsen, att de skriftlärda och fariséerna, ser Gud i helvetet och djävulen i himmelriket. De ser djävulen i Guds Son, eller Guds Son förefaller dem som en person från avgrunden. I den otrogna hopens ögon ser kristendomen ut som skrymteri och svärmeri. Den Helige Andes verkningar ser ut som fyllerigalenskap. Och de kristna ser ut som skrymtare och villoandar. ... Mörkret ser ut som ljus i världens ögon, i deras ögon som är vana att vistas i mörkret ända från barndomen. I dessa mörkrets andars ögon ser mörkret ut som ett andligt ljus. ... Krögeri blir en lovlig näring. Om också denna näring i allmänhet inte räknas för hederlig. Lösaktighet är ingen synd för den blinda hopen, som lever som kreatur, både inom och utom äktenskapet. Högfärd och grannlåt i klädsel anses inte heller för synd. Att slå boll och spela kort om söndagen, det är ingen synd. Så menar Djävulens vapendragare. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 216-217 i predikan 1857 över Joh 1:1-14)

Den onde själv har stuckit ut den naturliga människans ögon och gjort dem så blinda, att de inte ser två fingrar framför sig, och inte vart de skall vandra. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 254 i predikan 1851 över 2 Mos 2:13-14)


ca 1850 och tiden dessförinnan

På samma sätt som fisken förblindas av ljusskenet, blir också den naturliga människan fullständigt blind på grund av det himmelska ljuset som uppenbaras genom kristendomen. Ögonläkaren kan bäst förstå, varför fisken blir förblindad av ljusskenet, men vi har sett, att då ljuset plötsligt kommer över fisken blir den blind, så att den inte ser något. Men de större fiskarna som är lite längre bort, vid ljusets yttre kant, flyr för sina liv från ljuset till mörkret, därför att de fruktar ljuset. På samma sätt fruktar också gamle Adam det andliga ljuset och flyr för sitt liv ut i mörkret, där han blivit van vid att simma sedan barndomen. Fisken ser bättre i mörkret än i ljusskenet. Det naturliga förnuftet ser bättre, vad som är rätt och fel i det naturliga mörkret, än i kristendomens ljus. Men då kristendomens ljus lyser i ögonen blir han blind, så att han alls inte förstår vad som är rätt och fel. Han blir så blind, att han anser kristendomen vara en verkan av den onde anden och det naturliga tillståndet, som är andligt mörker, anser han vara kristendom. ... Sådana ögon som tål att se detta ljus som strålar från kristendomen, de blir klarare genom kristendomen. Men sådana ögon som blivit röda av brännvin, eller på grund av hordom sjunkit in i sina hålor, eller blivit blodsprängda på grund av det andliga hatet, eller förtorkat på grund av girighet, med ett ord sagt: De som har ögon som ugglor, som ser bäst i mörker blir blinda på grund av det ljus som lyser i mörkret. ... Alla dessa mörkrets varelser, som inte tål att se ljuset, vaktar nu och väntar på att solen skall gå ner, och att det lilla ljus skulle försvinna som nu uppenbarat sig, så att de åter skulle kunna jaga människornas själar och åter få förtära deras egendom med brännvinshandel. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 514-515 i predikan 1849 över Joh 9:39)

Alla den ondes tjänare, som fötts blinda som vargungar ... har fortfarande den tron, att de kristna är den onde andens tjänare och en förbannad hop, fiender till Gud, och människor som inte ger samvetsfrid åt ärbara männiiskor. ... Nu känner den som är naturligen blind, att han är utan synd, men den andlige blinde inbillar sig se. Han tror sig veta var vägen går till himlen, och han vredgas mycket om någon säger till honom att han är blind, och att han i denna blindhet hamnar i en vak. ... Världens furste styrker honom också i den tron, att han har klara ögon. Men vad ser han, då han säger sig se? Jo, han ser himmelriket i helvetet, han ser renheten i djävulskapet och välsignelsen i förbannelsen. Han ser livets vatten i brännvinsbägaren, han ser barmhärtigheten i girigheten, och han ser Gud i helvetet och djävulen i himmelriket. Sin egen bild ser han i den ondes spegel och den är så vacker som en ängel. Han ser också sig själv i himmelriket, men de kristna ser han i helvetet. Så klara ögon har vargungen, då han är i varglyan. Och då kristendomens ljus lyser i hans ögon, blir han helt blind som en fisk i ljussken. Ögonen står stilla i huvudet som hos ugglan, men han ser bara den onde andens verkningar i kristendomen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 517-519 i predikan 1849 över Luk 18:31-43)

När människan börjar bli medveten om Gud kommer hon (enligt sikhernas tro) oundvikligen att se sitt eget liv i ett nytt ljus. Den enskilde sökaren inser att han är insnärjd i sin egen själviskhet och stolthet, okunnighet och egenkärlek, med ett förtärande begär till världen och dess nöjen. Det är som om de materiella ägodelarnas hypnotiska lockelse gjorde människor blinda för livets sanna natur. ... Det enda hoppet för syndiga människor ligger i att den sanne Gurun, Gud själv, är barmhärtig. Han låter den sanne sökaren få en känsla av hans närvaro, som lyfter människan upp ur detta liv med dess ondska och bundenhet. (Douglas James Davies "Guru-religionen: Sikhernas tro" s 204)

(Anders) Chydenii åsikter på (nationalekonomins) område äro burna av den varmaste människokärlek, av en glödande entusiasm för individens frihet i samhället. "Ju enfaldigare någon nation följt naturen, ju lyckligare har hon blivit", säger han. Och han hänvisar till Kina, där inga konstlade skrankor funnos kring de olika näringsgrenarna, inga "staket och tullar". Hade Sverige sedan fyrahundra år tillbaka fått njuta en sådan frihet, skulle det varit, "om icke ett Kina, åtminstone ett Holland, ett Schweiz, ett England eller annat dylikt". Kinesen har också rätt, då han sade om de europeiska nationerna, att de voro blinda, med undantag för holländaren och engelsmannen, som såge med ett öga, medan kinesen själv såge med båda ögonen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 561; De yngre mössornas tid 1765-1769)

Mer än en lärd fosterlandsvän fällde tårar i förtjusning över vad han läste i (Olof Rudbecks bok) Atlantikan. Först en senare tid skulle inse, hur Rudbeck i sin fosterländska hänförelse tagit miste, hur han skapat "ett kaos av dårskap och snille". "En bild av Manhem så fram han bar, ej som det var men så, som den blindaste kärlek ville." "En skatt för lekman liksom för klerk, på hyllan tronade Rudbecks verk hos bibeln med silverknäppen. Det lästes av konung och karolin, och bifallsmin om smala mustascherna spelte på läppen." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 74)

Du som i tystnaden bor däruppe, Du allena store Gud, hur outrannsaklig är Du ej, som efter en outtröttlig lag låter förblindelsen bli försyndelsens straff! Se, en människa som jagar efter ära som vältalare, han kan stå inför domaren, också han en människa, och i närvaro av hel människomassa angripa sin motståndare med det vildaste hat. Men hur noga undviker han ej att med fel tonvikt säga "männi'scholivet" medan han ej aktar sig ett ögonblick för att med sitt rasande hat beröva en människa livet. ... Vad lyssnar Du hellre till än ett hjärta som bekänner sin synd och lever av tro? (Augustinus "Bekännelser" s 28)

Låt oss inte lyfta upp oss själva, utan låt oss förklara oss själva vara till ingen nytta, så att vi må bli till nytta. Ty om du kallar dig godtagen, kommer du inte att bli till någon nytta, även om du skulle vara godtagen. Men om du skulle förklara dig onyttig, så skulle du bli till nytta, även om du inte skulle vara godtagen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:18)

Låt oss sätta upp en domstol i oss själva för de synder som vi själva har begått, genom att vi själva blir åklagare och domare och bödlar för våra överträdelser. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:397)

Om några, som medvetet sluter sitt sinnes ögon, inte skulle ta emot Ljusets strålar, uppstår inte deras mörker från Ljusets natur utan från deras egen ondska som medvetet berövar dem själva gåvan. Ty nåden är utgjuten över alla ... och de som inte är villiga att glädja sig åt denna gåva borde rätteligen lägga skulden för sin blindhet på sig själva. Ty om när porten är öppnad för alla och det inte finns något som hindrar, då förblir (ändå) var och en som är medvetet ond utanför och fördärvas inte genom något annat än genom sin egen ondska. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:29)

(Justinus Martyren säger till Tryfo, en jude:) “För de fattiga förkunnas evangeliet, de blinda ser, ändå förstår ni inte. Ni har nu behov av en andra omskärelse, fastän ni berömmer er av köttet. Den nya lagen fordrar, att ni håller en oavbruten sabbat, eftersom ni menar att ni är fromma, då ni är overksamma en dag och inte inser varför detta har befallts er. Och om ni äter osyrat bröd, säger ni att Guds vilja har uppfyllts. Herren vår Gud har inte behag i sådana fullgöranden: om det finns någon menedig ibland er, låt honom sluta med att vara så; om någon är äktenskapsbrytare, låt honom ångra sig; då har han hållit Guds ljuvliga och sanna sabbater. Om någon har orena händer, låt honom tvätta sig och vara ren.” (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 200)


Att avrunda med:

Eta Linneman – exegetikprofessor vid Marburgs universitet – gjorde i februari 1979 följande uttalande: ”Under det att jag sysslade med planläggning av mina föreläsningar och seminarier har något inträffat som gjort dessa planer om intet: Jag har erfarit Jesus Kristus som min levande Herre, som dött på korset för mina synder och som har uppstått och fått all makt i himmelen och på jorden. Genom den Helige Ande och genom bröders och systrars vittnesbörd har jag funnit att hela Bibeln är Guds levande Ord, som verkar alltjämt. Jag har kommit underfund om att jag i mitt liv varit en blind som lett blinda. Jag uppfattar det som jag hitintills lärt och skrivit, som avskräde. Jag vill inte försöka behärska Skriftens ord med mina tankar, utan ber nu bara att Guds Ord skall förvandla mina tankar genom den helige Ande ... ” Det som hände med henne det kan hända med var och en. Man får öppnade ögon så att man ser. Ett nytt ljus. Ett nytt liv. Ibland kan det vara en krasch i en människas liv som åstadkommer detta. Pyramiden rasar. Det stora monument man byggt över sitt liv ramlar sönder. Men ur ruinerna börjar det spira något nytt. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 141 i kommentar till 1 Joh 4:8)


Sångarna:

Du barn av Betlehem, vi ber: Ge våra ögon ljus och rena hjärtat, att vi kan med dig bli barn hos Gud. Nu sjunger änglaskaror Guds lov, och vi med dem. O kom till oss, bli hos oss kvar, Guds Son, Immanuel. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:3)

Tag bort vår blindhet, låt oss se i ljuset av det ljus du ger, befäst och stärk vår tro, att vi ej skiljs och kommer bort från dig. (J Zwick-A Frostenson: Psalmer och Sånger 178:3)

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig. (E Malmeström: Psalmer och Sånger 217:2)

O Gud, du skapat oss till dig, förlåt vår skuld, vårt svek. Låt bot bli lovsång, död bli liv. Låt blinda ögon se. (MH Franzmann-A Frostenson: Psalmer och Sånger 229:5)

Du varit mitt stöd i mitt anletes svett, min börda du lättat, mitt bord du berett, och om i min blindhet jag knotat ibland, du tog dock ej från mig din skyddande hand. (JO Wallin: Psalmer och Sånger 437:2)

Jag är full med syndasår; Ack, låt din hand mig hela: Jag är helt blind och vilse går; Din nåd låt mig ej fela: Jag är helt svag, förbarma dig; Förloradt får, men uppsök mig Och med din hjelp benåda. (Rist. Arrhenius: Psalm 155:6)

O Jesus, öppna du mitt öga, Att jag må se din salighet, Ty av mig själv jag ser så föga Utav ditt rikes hemlighet! Lägg därför än som fordom timma Din hand, o Jesus, ock på mig, Och låt mig så ännu förnimma Det ljus, som strömmar ut från dig! ... Ja, låt mig se din kärlek, Herre, Varmed du evigt älskat mig, Men ack, för vilken jag, dess värre, Dock än så föga tackat dig! Den kärlek, som av inga skiften Och inga tidens gränser vet Men, uppenbarad uti Skriften, Är borgen för min salighet. ... Så lär mig leva till din ära Allt mera helt för varje dag Och dig de Andens frukter bära, Som du kan se med välbehag! O, lär mig dö, att jag må leva, Ty döden livets villkor är: Den svaga rankan låt sig veva Kring korsets stam och blomma där! ... Och sist när dagens hetta svalkas Och vågen somnar tyst vid strand Och som förlossare du nalkas Att sakta lösa jordens band, O, te dig än på korset höga, Den enda frälsningsgrund, jag vet Och öppna helt mitt hjärtas öga, Att jag må se din salighet! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 406:1-4)

Helig, helig, helig, hög och otillgänglig är din glans den klara, som ej syndigt öga ser. Evig är din nåd, din kärlek oförgänglig. Allgod till stoftets barn du skådar ner. (R Heber-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 4:3; jfr Psalmer och Sånger 3:3)

Gud redo är att nådens port upplåta För varje redlig själ, som klappar på, I ödmjuk bön att livets dunkla gåta I evighetens ljus förklarad få. (S Anderson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 340:4; jfr Psalmer och Sånger 213:4)

O du som ser, o du som vet Vart stackars väsens hemlighet, Som också vet, långt mer än jag, Mitt väsens natt och dag, Tag allt jag äger i din hand, Bränn slagget med din renhets brand Och låt mig leva i ditt land, Min Fader och min Gud. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 527:1; jfr Psalmer och Sånger 227:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Återställelseperspektivet är tydligt. De som är blinda skall se, och de som ser skall bli blinda. Jämför Salomos Psalmer 2:10: “Gud, jorden skall få kunskap om (att) alla Dina domsutslag är rättfärdiga.”


Paulus sade till de som bar namnet "jude": "Du har övertygat ( och övertygar) dig själv om att vara en vägvisare av/för blinda, ett ljus av/för de (som är) i mörker." (Rom 2:19)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Vi är en Kristi vällukt åt Gud i/bland dem som räddas och i/bland dem som fördärvas, för vilka/’de senare’ faktiskt en doft ut ur död in i död, men för vilka/’de förra’ en doft ut ur liv in i liv.” (2 Kor 2:15-16a)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)


Grekiska ord:

krima (domsutslag) (i NT + exempel i GT) Jer 23:5; Mark 12:40; Joh 9:39 – 2 Mos 18:22; 4 Mos 36:13; 2 Sam 8:15; Ps 19:9(10); 119:75; Jer 51:9-10; Hes 33:14; 44:24; Sak 7:9; 8:16; 1 Mack 2:29; Salomos Vishet 12:12; Syr 19:25; 20:4; 21:5, 38:33; 41:3; 48:7; Asarjas bön v 5; Matt 7:2; Luk 20:47; 23:40; 24:20; Apg 24:25; Rom 2:2-3; 3:8; 5:16; 11:33; 13:2; 1 Kor 6:7; 11:29,34; Gal 5:10; 1 Tim 3:6; 5:12; Hebr 6:2; Jak 3:1; 1 Petr 4:17; 2 Petr 2:3; Judas v 4; Upp 17:1; 18:20; 20:4.


Ytterligare studier:

Ordsp 26:12; Jes 29:18; 35:5; 40:4; 42:7,18-19; Salomos Vishet 2:21; Matt 11:21-24; 19:28; 23:16-24; Mark 4:11-12; 8:17-18; Luk 4:18; 6:41-42; 11:45; 12:47,56; 18:11-14; Joh 3:17,19-21,36; 5:22,24,27; 8:33-34; 12:40,47; 15:22,24; Apg 7:56; 28:26-27; Rom 4:15; 5:13; 11:8; 1 Kor 1:27-29; 8:1; 1 Joh 5:16; Upp 3:1,15-18.


Gillis Gerleman "Bemerkungen zur Terminologie der 'Blindheit' im Alten Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 41/42 (1976/1977): 77-80.

Hisayasu Ito "Johannine irony demonstrated in John 9: Part 1-2"; Neotestamentica 361-388 (2000): 361-388.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-30; 2011-07-08; 2014-04-29)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!