Tillbaka till kapitellistan

Åttonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 7:53-8:2 | 3-6a | 6b-8 | 9 | 10-11 | 12 | 13-14 | 15 | 16-18 | 19-20 | 21-22 | 23-24 | 25-27 | 28 | 29-30 | 31-32 | 33-34 | 35-36 | 37-38 | 39-40 | 41-42 | 43-44 | 45-47 | 48 | 49-50 | 51-52 | 53-54 | 55-56 | 57 | 58 | 59 |


(7:53-8:2 Och de gick var och en in i sitt hus. Men Jesus gick ’in i’/till Olivträdens berg. Men (i den) tidiga morgon(en) blev/kom Han åter till sidan av in i helgedomen. Och varje/allt folket kom (hela tiden) i riktning mot Honom. Och då Han hade satt sig ner, lärde/undervisade Han dem (hela tiden).)

Ord för ord: 7:53 (7 ord i den grekiska texten, ej i Sinaiticus) Och (de)-gick var-och-en in-i '-et hus'/huset sitt. 8:1 (8 ord i den grekiska texten, ej i Sinaiticus) Jesus men gick in-i '-et berg'/berget '-ens olivträd'/olivträdens. 8:2 (18 ord i den grekiska texten, ej i Sinaiticus) tidig-morgon men åter blev-(han)-till-sidan-av in-i '-en helgedom'/helgedomen och varje '-et folk'/folket kom-(hela-tiden) i-riktning-mot honom, och havande-satt-sig-ner lärde-(han)-(hela-tiden) dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När Mose hade stigit ned från berget Sinai) kom alla Israels söner till/'i riktning mot', i riktning mot (honom), och han ålade dem alla ting så många som Herren hade samtalat i riktning mot honom i/på berget Sinai. (2 Mos 34:32, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag har lärt/undervisat (Mitt folk) (i den) tidiga morgon(en) ..." (Jer 32:33b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Olivträdens berg skall splittras/delas, hälften av det i riktning mot uppstickande/öster och hälften av det i riktning mot hav/väster, ett ooerhört stort kaos. ... ” (Sak 14:4b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Min) uppfostran skall ännu ge ljus som en tidig morgon, och jag skall föra ut den i ljus ända till in i (det som är) långt bort.” (Syr 24:32)


Den Senare Uppenbarelsen:

Men (på) dagarna ’var (Jesus hela tiden) lärande’/’brukade (Jesus) undervisa’ i helgedomen, men (på) nätterna, då kom Han ut, ’bodde Han (hela tiden)’/’brukade Han bo’ i det fria ’in i’/intill det berg som kallas Olivträdens (berg). Och varje/allt folket var (’hela tiden’/’gång på gång’) tidigt uppe på morgonen i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom i helgedomen (för) att höra Honom. (Luk 21:37-38)

... Apostlarna kom in i, in i templet ’inunder’/’omkring tiden för’ den tidiga morgonen och lärde/undervisade (folket). (Apg 5:21)


Exegeter, evangelister med flera:

Det tillhör paradoxerna kring Johannesevangeliet att en av de i dag mest älskade berättelserna i evangeliet – den om äktenskapsbryterskan som frikänns av Jesus – sannolikt inte ursprungligen hört hemma där. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 160)

Augustin og Ambrosius kjente till (fortellingen om kvinnen som ble grepet i ekteskapsbrudd), og Papias omtaler en historie om en kvinne som ble anklaget for mange synder framför Herren. … Vi har et tekstvitne fra det tredje århundre som klart henviser til denne fortellingen. Denne teksten er av syrisk opprinnelse, den var vel kjent, og dette kan bety at den i alle fall går tilbake til syrisk område i det andre århundre. … Det at fortellingen er blitt tatt vare på under skiftende forhold, tyder vel på at den ble betraktet som ekte. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 178-179)

Alldeles oberoende av något sammanhang med Johannesevangeliet kan berättelsens tidiga existens uppvisas. Papias är det äldsta vittne som enligt Eusebius omtalar den. ... Papias har blott meddelat denna berättelse om äktenskapsbryterskan såsom ett sista exempel på de berättelser som han hämtat ur vad han muntligen hört av sina lärare, särskildt ”presbytern” (= aposteln) Johannes och en annan Herrens lärjunge Aristion. ... Berättelsen har sålunda sitt ursprung i den muntliga traditionen som går tillbaka till Herrens omedelbara lärjungar. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 157-158)

Det kritiska sinnet (synes) alldeles (ha) svikit (Bibel)kommissionen (i dess fjärde öfversättning av nya testamentet), när det gällde att skipa lag öfver det sköna, alla hjärtan tilltalande stället Joh 8:1-11, där Jesus räddar äktenskapsbryterskan från döden och bortsänder henne med orden: "Icke heller jag dömer dig; gå, och synda icke härefter!" Mångenstädes har kommissionen utplånat ställen, mot hvilka vittnesbörden, om än lika afgörande, dock icke äro så öfverflödande som mot detta stycke, hvilket fått kvarstå, men med en anmärkning så affattad, att man ej kan förebrå öfversättningsnämnden något försök att mildra textgranskningens fällande dom. Att stycket är oäkta, visste man redan i fjärde århundradet, då det emellertid, enligt Hieronymus' utsaga, påträffades i många både grekiska och latinska handskrifter. Med de äldsta grekiska handskrifter, som kommit till våra dagar, förena sig som fällande vittnen flera af de äldsta öfversättningarna och kyrkliga skriftställare ända till Origenes' tid. . . . Ställets innehåll och det möjliga uti att det från glömskan hägnat ett verkligt drag ur Jesu lefverne bör i hvarje kyrklig öfversättning tillförsäkra det ett rum, men icke uti, utan under texten. (Viktor Rydberg "Bibelkommissionens fjärde öfversättning af nya testamentet" s 282)


Egna kommentarer och funderingar:

Joh 7:53-8:11 kan möjligen, men knappast sannolikt, vara autentiskt. Sinaiticus och de flesta andra gamla källor utelämnar denna berättelse. Ändå gör jag här ett undantag från regeln att använda Sinaiticus, prima manus, som grund för min översättning. Men jag förstår om Du ser en viss inkonsekvens i detta. Om du så vill, kan Du därför mycket väl hoppa över detta stycke och gå direkt till Joh 8:12.


Grekiska ord:

elaia (olivträd) Se Upp 11:4.

kathizô (låta sitta ner/sitta ner) Se Joh 12:14-15.

laos (folk) Se Joh 11:49-50.

orthros (tidig morgon) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 24:32; Joh 8:2; Apg 5:21 – Ester 5:14; Judit 14:2; Luk 24:1.


Ytterligare studier: Matt 21:1; 26:55; Mark 2:13; 11:11; 14:49; Luk 4:20; 5:3; 19:47; 20:1; Joh 8:20; 18:20; Upp 6:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-19; 2011-05-01; 2014-03-27)

Tillbaka till Start

(8:3-6a Men de skriftlärda och fariseerna leder en kvinna som har tagits (och tas) ner på/’för ... skull’ äktenskapsbrott (Codex Bezae: miss (av Guds mål)), och då de hade ’fått ... att stå’/ställt henne i (sin) mitt säger de till Honom. ”Lärare, den här kvinnan har tagits (och tas) ner på/’för den skull’ att hon begått äktenskapsbrott fångad i själva handlingen. Men i lagen ålade oss Mose att stena (kvinnor) av sådant slag, så vad säger Du?” Men de sade (hela tiden) det här prövande/’för att pröva’ Honom, för att de måtte ha/kunna anklaga Honom.)

Ord för ord: 8:3 (16 ord i den grekiska texten, ej Sinaiticus) Leder men de skriftlärda och '-na fariseer'/fariseerna (en)-kvinna på/'för ... skull' äktenskapsbrott, havande-tagits-(och-tagandes)-ner och havande-fått-att-stå henne i mitt 8:4 (10 ord i den grekiska texten, ej Sinaiticus) säger-(de) (till)-honom: lärare, den-här '-n kvinna'/kvinnan har-tagits-(och-tas)-ner på/'för ... skull' fångad-i-själva-handlingen begående-äktenskapsbrott 8:5 (14 ord i den grekiska texten, ej Sinaiticus) i men '-en lag'/lagen oss Mose ålade de av-sådant-slag (att)-stena. du så vad säger-(du)? 8:6a (9 ord i den grekiska texten, ej Sinaiticus) det-här men sade-(de)-(hela-tiden) prövande honom, för-att (de)-måtte-ha (att)-anklaga (av)-honom


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Farao (talade) till folkets uppsyningsmän och till de skriftlärda. (2 Mos 5:6b, Grekiska Gt)

(Mose sade till folket:) "Varför prövar ni Herren?" (2 Mos 17:2b, Grekiska GT)

Och Israels söner var (hela tiden) i det ödelagda (området), och de fann en man som samlade ihop trän/träbitar (på) sabbaternas dag. Och de som hade funnit honom samlande ihop trän/trästycken ledde/förde honom i riktning mot ... Mose och Aron och varje/hela Israels söners synagoga. ... Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: "Låt ta död på människan (med) död. Låt varje/hela synagogan kasta sten på honom (med) stenar." Och varje/hela synagogan ledde/förde ut honom utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret. (4 Mos 15:32-33,35-36a, Grekiska GT)

(Mose sade till “stammarna öster om Jordan”:) “Ni skall missa (Guds mål) mitt emot Herren och ni skall ha kunskap om er miss (av Guds mål), när – alltefter omständigheterna – de dåliga tingen må ta ner er.” (4 Mos 32:23b, Grekiska GT)

(Mose sade:) "I 'första ting'/början skall vittnenas hand vara på honom (som har tjänat andra gudar) (för) att ta död på honom, och varje/hela folkets hand uppå/’med avseende på’ 'sista ting'/slutet. Och du skall lyfta ut det onda, ut ur er själva." (5 Mos 17:7, Grekiska GT)

Mose sade: "Om – alltefter omständigheterna – en människa må finnas/befinnas somnande/’ha gått till sängs’ i sällskap med en kvinna som har sin bostad tillsammans med en man, skall ni döda båda. ... Om – alltefter omständigheterna – det må bli/hända en jungfruflicka som har varit (och är) trolovad (med) en man och en människa, som har funnit henne i en stad, må somna/’gå till sängs’ i sällskap med henne, skall du leda/föra båda ut emot deras stads port, och de/’i riktning mot dem’ skall kastas stenar i/med stenar, och de skall dö." (5 Mos 22:22a,23-24a, Grekiska GT)

(Herren sade till skökan Jerusalem:) "Jag skall utverka rättvisa (åt) dig (som man) utverkar rättvisa (åt) en äktenskapsbryterska. ... (De som har välkomnat dig) skall leda/föra folkskaror emot dig och kasta stenar i/med stenar (emot) dig." (Hes 16:38a,40a, Grekiska GT)

Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning enligt/angående Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte enligt/angående honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. Och taktikerna talade: ”Vi kommer inte att finna ’en förevändning’/’ett motiv’ enligt/angående Daniel ’om ej’/utom i hans Guds lagar.” (Dan 6:4-5, Grekiska GT, Theod)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En kvinna som helt och hållet har lämnat mannen och får/låter en arvinge stå vid sidan av ’ut ur’/’till följd av’ en främmande ... Hon har begått äktenskapsbrott och fått/låtit barn stå vid sidan av ’ut ur’/’till följd av’ en främmande man. Den här skall ledas/föras ut in i (en församling) av utkallade och emot hennes barn skall det vara ’ett besök’/’en inspektion’. Hennes barn skall inte 'ges isär'/överlämnas ’in i’/till en rot, och hennes grenar skall inte föra/frambringa frukt ... och hennes kränkning/skam skall inte ’torkas ur’/’strykas ut’.” (Syr 23:22-26)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Alla de här tingen (är) en Guds, en Högstes, förbundsbok, en lag som Mose ålade oss.” (Syr 24:23a)

(De gamla männen, som stod framför folket, sade:) ”En yngling … ’föll upp’/’lade sig tillbaka’ i sällskap med (Susanna). … Då vi hade skådat laglösheten sprang vi emot dem, och då vi hade skådat 'deras blivande'/'att de kom' tillsammans. … (tog vi uppå/med kvinnan). … Till de här tingen är vi vittnen.” Och synagogan trodde (på) dem, som/då (de var) folkets äldste och domare, och de ’dömde ner’/fördömde henne (till) att dö. (Susanna v 37-41, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

… (Folk) förde till (Jesus) många som var besatta av demoner, och Han kastade ut andarna (med) en utsaga. (Matt 8:16a)

(Folket i synagogan) utfrågade (Jesus) och sade om/: “Är det tillåtet (på) sabbaterna/sabbaten att ge vård?”, (detta) för att de måtte anklaga Honom. (Matt 12:10b)

Då (Jesus) hade kallat till (Sig) en liten pojke (eller flicka), fick Han honom/henne att stå i (lärjungarnas) mitt. (Matt 18:2)

En ut ur/av (fariseerna), en laglärd, utfrågade (Jesus) och prövade Honom: ”Lärare, av vad slag (är) ett stort bud i lagen?” (Matt 22:35-36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(En ut ur/av folkskaran sade till Jesus:) “Varest/där * (א*) (anden) må ta/bryta ner (min son), bryter han ’i stycken’/samman * (א,* א) och tuggar fradga.” (Mark 9:18a)

Och då fariseerna * (א,*א) hade kommit till (Jesus), utfrågade de Honom ('hela tiden'/'gång på gång')och prövade honom om/: ”Är det tillåtet för en man att ’lösa upp’/skilja sig från en hustru?” Men/och då Han ’hade svarat’/svarade, talade Han till dem: ”Vad ålade Mose er? … Låt ej en människa skilja vad Gud så har ’okat tillsammans’/förenat?” (Mark 10:2-3,9)

De skriftlärda och fariseerna höll/iakttog (hela tiden) (Jesus) vid sidan av (för att se) om Han ger vård i/på sabbaten, för att de måtte finna (någonting) att anklaga Honom (för). (Luk 6:7)

Två människor steg upp till helgedomen (för) att be, den ene en farisé och den andre en tulluppbördsman. Då farisén hade stått/stannat, bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) de här tingen * (א*): ”Gud, jag är tacksam till Dig att jag inte är precis som … äktenskapsbrytare eller som och/också den här, tulluppbördsmannen.” … Tulluppbördsmannen, som stod ’fjärran ifrån’/’långt bort’, ville (hela tiden) inte ’inte heller’/ens lyfta emot/upp ögonen ’in i’/mot himlen. (Luk 18:10-11,13a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat) vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. (Joh 6:5-6)


Exegeter, evangelister med flera:

I stället för att enligt lagen föra (kvinnan) till domstol förnedrar (männen) henne genom att göra henne till en bricka i ett otäckt spel (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 289 i kommentar till Joh 8:1-11)

Desse skrymtarne glömma att de sjelfwa lefwa i beständigt äktenskapsbrott emot Gud. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 111)


Egna kommentarer och funderingar:

Fastän ordet ”grammateus” är vanligt i Synoptikerna (24 gånger i Matteus, 22 gånger i Markus, 15 gånger i Luk) och också förekommer i GT (till exempel i Apokryferna; Ester 3.12; 8:9; 9:3; 1 Mack 5:42, 7:12; 2 Mack 6:18), har vi det bara här i de johanneiska böckerna. Skälet kan vara att detta bibelställe (Joh 7:53-8:11) inte är autentiskt. Kanske ville inte Johannes se de skriftlärda som sanna skriftlärda, beroende på deras oförmåga att förstå, att Jesus är den smorde, Guds Son, och att han därför inte kunde kalla dem skriftlärda. Det är intressant, att Johannes inte heller använder ordet “nomikos” (= laglärd), ett ord som vi till exempel har i Matt 22:35 och Luk 10:25.


Paulus sade till de troende i Rom: "Den kvinna (som är) under en man har varit (och är) (med) lag bunden vid ’den levande mannen’/’mannen, så länge han lever'." (Rom 7:2a)

Paulus sade till de troende i Korint: "Vi må ej sätta Herren (א,*א,B) på prov, helt och hållet som några av (våra fäder gjorde)." (1 Kor 10:9a)


Grekiska ord:

autofôros (fångad i själva handlingen) Joh 8:4.

grammateus (skriftlärd) (i Joh, 1-3 Joh, Upp) Joh 8:3.

entellô,-omai (ålägga) Se Joh 14:30-31.

lithazô (stena) Se Joh 10:31-33.

moicheia (äktenskapsbrott) Joh 8:3 – Jer 13:27; Hos 2:4; 4:2; Salomos Vishet 14:26; Matt 15:19; Mark 7:22.

moicheuô (begå äktenskapsbrott) Se Upp 2:22-23a.


Ytterligare studier: 3 Mos 20:10; 4 Mos 5:12-31; 5 Mos 19:15, Matt 5:27-28,31-32; 16:1; 19:3,6; 22:15,18,35; Mark 3:2; 8:11; 10:2-12; 12:15; Luk 6:7; 10:25; 11:16; Joh 6:6; Upp 12:10; 18:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-19; 2011-05-04; 2014-03-27)

Tillbaka till Start

(8:6b-8 Men då Jesus hade böjt sig ner, skrev Han (hela tiden) (med) fingret ned in i jorden. Men som de (hela tiden) stannade på (platsen) och frågade Honom, ’böjde Han sig upp’/’rätade Han på sig’ och talade till dem: ”Den av er (som är) ’utan missar’/felfri, kasta först en sten emot henne.” Och då Han åter hade böjt sig ner, skrev han (hela tiden) in i jorden.)

Ord för ord: 8:6b (11 ord i den grekiska texten; ej Sinaiticus) '-en men Jesus'/'men Jesus' ner havande-böjt-sig (med)-'-et finger'/fingret skrev-(han)-(hela-tiden)-ned in-i '-en jord'/jorden. 8:7 (17 ord i den grekiska texten; ej Sinaiticus) som men (de)-(hela-tiden)-stannade-på frågande honom, böjde-(han)-sig-upp och talade (till)-dem: den utan-missar (av)-er först emot henne kasta (en)-sten. 8:8 (7 ord i den grekiska texten) och åter havande-böjt-sig-ner skrev-(han)-(hela-tiden) in-i '-en jord'/jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Aron sträckte så (med) handen ut käppen och slog till jordens/markens grushög. Och stickmyggorna blev/kom både i människorna och i fyrfotadjuren. ... Besvärjarna talade så till Farao: "Det här är Guds finger." (2 Mos 8:17a,19a, Grekiska GT)

(Jesus/Josua) ordnade sitt folk sida vid sida (av) Amalek. Och Mose och Aron och Hur steg upp emot kullens topp. Och det blev/hände (hela tiden), när – alltefter omständigheterna – Mose lyfte emot/upp händerna (med Guds käpp), (att) Israel (hela tiden) var helt och hållet stabilt/starkt, men när – alltefter omständigheterna – han släppte/tog ner händerna, var Amalek (hela tiden) helt och hållet stabil. ... Men/och Herren talade i riktning mot Mose: "Skriv ner det här i en bokrulle ’in i’/’med syfte på’ en hågkomst." (2 Mos 17:10b-11,14a, Grekiska GT)

Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)

(Mose sade:) "I 'första ting'/början skall vittnenas hand vara på honom (som har tjänat andra gudar) (för) att ta död på honom, och varje/hela folkets hand uppå/’med avseende på’ 'sista ting'/slutet. Och du skall lyfta ut det onda, ut ur er själva." (5 Mos 17:7, Grekiska GT)

(Jeremia sade till Herren:) "Alla de som helt och hållet har lämnat Dig, dra ned skam över dem, (och) då Du står (och har stått) på avstånd (från dem), skriv dem uppå jorden, eftersom de helt och hållet lämnade Herren, en källa av liv, i ('en plats'/sticket)." (Jer 17:13b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Döm ej för att ni ej må dömas." (Matt 7:1)

(Jesus sade:) “Hycklare, kasta/tag först ut träbjälken ut ur ditt öga. Då kommer du och/nämligen att se igenom (för) att (kunna) kasta/ta ut halmstrået ut ur din broders öga. (Matt 7:5)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)?” (Matt 7:9)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar: “De skriftlärda och fariseerna) fjättrar/binder stora (א,* א), tunga/plågsamma små bördor och sätter/lägger på, emot människornas skuldror, men (själva) vill de inte sätta dem i rörelse (med) sitt finger.” (Matt 23:4)

(Johannes Döparen) kungjorde och sade: "Bakom mig kommer Den (som är) stabilare (än) mig/jag, av/för vilken jag inte är lämplig, då jag har böjt mig, att lösa upp remmen av/på Hans sandaler.” (Mark 1:7)

(Jesus sade till folkskarorna:) "Om Jag kastar/driver ut de små demonerna i/med Guds finger, har följaktligen Guds rike förekommit/’kommit i förväg’ emot/över er." (Luk 11:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”När Människans Son kommer) ’böj/räta upp er ... av det skälet att ’ert friköpande från’/’er befrielse’ närmar sig.” (Luk 21:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) " Har inte Mose gett (och ger) er lagen? Och ingen ut ur/av er gör/håller lagen. Vad/varför söker ni döda mig?" (Joh 7:19)


Exegeter, evangelister med flera:

Att (Jesus) gör detta uttalande på ett för fariseerna i grund förkrossande sätt, det sker derför, att hans afsigt är att förödmjuka dessa öfverdådiga, obefogade domare. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 568)

(Jesus) wille wisa dem, att de ej hade orsak att förhäfwa sig öfwer den stackars fallna qwinnan, utan att de snarare borde böja sig och nedkasta sig till jorden. Han skrifwer på jorden, för att gifwa dem tillkänna, att deras illfundighet är antecknad och hos Gud uppskrifwen. Jer 17:13. Skrymtare liksom nedgräfwa sina synder i jorden och tänka: Det har wuxit gräs deröfwer. Men Guds finger kan wäl gräfwa upp dem igen. … Han förde dem med korta ord till sinnes, att de måste utforska sig sjelfwa, om de woro fria från äktenskapsbrott, från horiska begärelser och lustar, såwäl köttets som själens, ty själen är ock gerna en sköka. … Låt således stenarne ligga, eller tag dem och kasta dem på dig sjelf. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 112)

De som hade för vana att höra Mose och profeterna tog verkligen också beredvilligt emot den förstfödde av de döda och gudslivets furste, Han som genom utbredningen av händer verkligen förstörde Amalek och och levandegjorde människan från ormens sår med hjälp av (den) tro som (utövades) i riktning mot Honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)


Egna kommentarer och funderingar:

I Egypten lyftes Guds finger upp så högt som möjligt, sänktes och lyftes åter upp. I ett återställelseperspektiv ser vi hur Guds finger nu sänks så lågt som möjligt, lyfts upp och åter sänks.


Paulus sade: Du är utan ursäkt, o människa, 'varje den'/’var och en’ som dömer, ty i vad du dömer den andre, ’dömer ... ner’/fördömer du dig själv. Ty du, den som dömer, praktiserar samma ting. ... Den/du som säger att ej begå äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott?" (Rom 2:1,22a)

(Jakob sade till de troende:) "Vem som än må hålla hela lagen men må stöta emot i ett har blivit (och blir) skyldig till alla ting." (Jak 2:10)


Grekiska ord:

anakyptô (böja upp) (i NT + exempel i GT) Luk 21:28; Joh 8:7,10 – Job 10:15; Susanna v 35; Luk 13:11.

anamartêtos (utan missar) (i NT + exempel i GT) Joh 8:7 – 5 Mos 29:18; 2 Mack 8:4; 12:42.

daktylos (finger) Se Joh 20:24-25.

epimenô (stanna på /platsen/) (i GT + i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp) Joh 8:7 – 2 Mos 12:39; Apg 10:48; 12:16; 21:4,10; 28:12,14.

katagrafô (skriva ned) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 8:6 – 1 Mack 9:22; 14:26.

katakyptô (böja ner) Joh 8:8 – 2 Kung 9:32.

katô (ner) Se Joh 8:23-24.

kyptô (böja) (i NT + exempel i GT) Mark 1:7; Joh 8:6 – 1 Mos 43:28; Judit 13:17.

lithos (sten) Se Joh 8:59.


Ytterligare studier: 5 Mos 9:10; 13:9; Dan 5:24; Luk 6:37; Apg 7:58; Upp 10:5; 14:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-20; 2011-05-06; 2014-03-28)

Tillbaka till Start

(8:9 Men då de hade hört (det), ’kom de (hela tiden) ut’/’gick de (hela tiden) bort’, en enligt/efter en, ’havande börjat’/’med början’ från de äldste, och Han lämnades helt och hållet ensam och/med kvinnan som var i en mitt.)

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten; ej Sinaiticus): de men havande-hört kom-(hela-tiden) en enligt/efter en havande-börjat från de äldste, och (han)-lämnades-helt-och-hållet ensam och '-n kvinna'/kvinnan i mitt varande.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Du skall stå upp ’ut ur från’/’på grund av’ ett grått ansikte och hedra en äldstes ansikte." (3 Mos 19:32a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Jag kommer inte ensam att förmå att föra/bära det här folket, eftersom det här ordet är tyngre/'alltför tungt' för mig." ... Herren talade i riktning mot Mose: "Led/för tillsammans åt mig sjuttio män från Israels äldste, som du själv vet, att här de är folkets äldste och deras skriftlärda." (4 Mos 11:14,16a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Du skall lyfta ut det onda, ut ur er själva." (5 Mos 17:7b, Grekiska GT)

(Job sade:) “På/efter mitt ord satte/lade de/man inte till (något).” (Job 28:22a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som helt och hållet lämnar Herren skall falla i, in i (lågan), och i dem kommer allt att brännas ut och må inte/förvisso ej slockna.” (Syr 28:23a)

Synagogan trodde (på) (de gamla männen), som/då (de var) folkets äldste och domare, och de ’dömde ner’/fördömde (Susanna) till att dö. (Susanna v 41b, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

Då (lärjungarna till fariseerna och herodianerna) hade hört (vad Jesus sade till dem), förundrade de sig. Och då de hade låtit Honom vara, gick de bort. (Matt 22:22)

Den (rike mannen) yttrade till (Jesus): ”Lärare, alla de här tingen har jag vaktat/hållit 'ut ur'/sedan min ungdom.” ... (Jesus sade: ”Sälj så många ting du har och ge till de utblottade.”) ... Och han gick bort och var sorgsen, ty han ’var havande’/hade (hela tiden) många ägodelar. (Mark 10:20,22b)

Jesus talade (till Sina lärjungar): ”Amen, Jag säger er, att en ut ur/av er skall ’ge Mig till sidan av’/’överlämna Mig’ – den som äter i sällskap med Mig.” De började vara sorgsna och säga till Honom, en enligt/efter en: ”(Det är) väl ej jag?” (Mark 14:18b-19)

(Mannen med de två sönerna sade om den yngre:) "Den här min son var (hela tiden) en död (kropp) och/men har ’levt upp’/’återvänt till liv’. Han var (hela tiden) (och hade varit) fördärvad och/men var funnen." Och de började göra sig glada. ... Men (hans äldre son) var vred och ville inte komma ’in i’/in. (Luk 15:24,28a)

(Tulluppbördsmannen sade:) ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Ditt mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:13b-14)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)


Exegeter, evangelister med flera:

Det fanns bland dessa stolta män till sist ingen, som uthärdade heligheten i Jesu närhet med bibehållen aktning för sig själv. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 289 i kommentar till Joh 8:1-11)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de upphöjda äldste (och också männen) nu ödmjukas.


Paulus sade till Timoteus: "Låt ej någon ’anse ner’/nedvärdera din ungdom." (1 Tim 4:12a)


Grekiska ord:

archô (börja) Se Joh 13:4b-5.

kataleipô (lämna helt och hållet) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 28:23; Joh 8:9 – Tobit 1:8; 1 Mack 2:21; 3:37; 10:13-14; 11:64; 2 Mack 4:31; 5:20,22; 7:16; 12:18-19; 13:24; 15:19; Salomos Vishet 2:9; Syr 11:19; 13:4,7; 14:15; 23:26; 24:33; 30:6; 47:23; 49:4; Baruk 2:13; 4:1,12,19; Jeremias brev v 41,47; Matt 4:13; 16:4; 19:5; 21:17; Mark 10:7; 12:19,21; 14:52; Luk 5:28; 10:40; 15:4; 20:31. Apg 6:2; 18:19; 21:3; 24:27; 25:14. Rom 11:4; Ef 5:31; 1 Thess 3:1; Hebr 4:1; 11:27; 2 Petr 2:15.

presbyteros (äldste) Se Upp 4:4a.


Ytterligare studier: Joh 8:57; 12:15; 14:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-20; 2011-05-08; 2014-03-28)

Tillbaka till Start

(8:10-11 Men då Jesus hade ’böjt upp’/’rätat på sig’, talade Han till henne: “Kvinna, var är de? ’Dömde ... ner’/fördömde ingen dig?” Men/och hon talade: ”Ingen, Herre.” Men/och Jesus talade: ”Inte heller Jag ’dömer ... ner’/fördömer dig. Gå! Och från nuet/’och med nu’ missa ej längre (Guds mål).”)

Ord för ord: 8:10 (12 ord i den grekiska texten; ej Sinaiticus) havande-böjt-upp men '-en Jesus'/Jesus talade (till)-henne: kvinna, var är-(de)? ingen dig dömde-ner? 8:11 (20 ord i den grekiska texten; ej Sinaiticus) den/hon men talade: ingen, herre. talade men '-en Jesus'/Jesus: inte-heller jag dig dömer-ner. gå, och från '-et nu'/nuet ej-längre missa-(Guds-mål).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jesus/Josua vred/hindrade Amalek och varje/hela hans folk i/med en dolks mord/’dödliga sår’. (2 Mos 17:13, Grekiska GT)

Och Israels söner var (hela tiden) i det ödelagda (området), och de fann en man som samlade ihop trän/träbitar (på) sabbaternas dag. Och de som hade funnit honom samlande ihop trän/trästycken ledde/förde honom i riktning mot ... Mose och Aron och varje/hela Israels söners synagoga. ... Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: "Låt ta död på människan (med) död. Låt varje/hela synagogan kasta sten på honom (med) stenar." Och varje/hela synagogan ledde/förde ut honom utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret. (4 Mos 15:32-33,35-36a, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot (profeten): “Gå ännu/därjämte och välkomna en kvinna som välkomnar onda ting och (som är) en äktenskapsbryterska, helt och hållet som Gud välkomnar Israels söner, och de ser själva från/på, emot främmande gudar och de ’är vänner med’/’tycker om’ bakverk ’i sällskap med’/med russin.” Och (profeten) ’hyrde ... med lön’/köpte henne åt sig själv för femton silvermetallstycken och en homer av/med korn och en vinsäck av/med vin. (Hos 3:1-2, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/’på grund av’ få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre.” (Salomos Vishet 12:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Barn, har du missat (Guds mål), må du ’ej ej’/ej längre lägga till (något)!” (Syr 21:1a)

Synagogan trodde (på) (de gamla männen), som/då (de var) folkets äldste och domare, och de ’dömde ner’/fördömde (Susanna) till att dö. (Susanna v 41b, Theod)

(Daniel sade till Israels söner:) ”Dårar ... ni har ’dömt ner’/fördömt en Israels dotter.” (Susanna v 48b, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Mariam sade:) ”Från nuet/’och med nu’ skall alla släkten kalla mig lycklig.” (Luk 1:48b)

(Jesus sade till en i folkskaran:) ”Vem har ’satt ner’/satt Mig till domare eller delare/skiftesman emot/över er?” (Luk 12:14b)

Den (yngre) sonen talade till (sin fader): “Fader, jag har missat (Guds mål) ’in i’/’med syfte på’ himlen och inför dina ögon. Jag är inte längre värdig att kallas din son.” (Luk 15:21a)

(Tulluppbördsmannen sade:) ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Ditt mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:13b-14)

(Jesus sade till Sackaios:) ”Människans Son har kommit (för) att söka efter och rädda det som har varit (och är) fördärvat.” (Luk 19:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus (= den Smorde). (Joh 1:17)

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:17)

Jesus finner (mannen som hade botats) i helgedomen, och Han talade till honom: ”Skåda, du har blivit (och blir) frisk. Missa ej (Guds mål) längre, för att det ej må bli något sämre för dig.” (Joh 5:14)


Exegeter, evangelister med flera:

Jämte ordet om förlåtelse har Jesus också en annan avskedshälsning till synderskan: Gå, synda icke härefter. Det är inte bara en förmaning, det är ett skapande ord, ett ord med kraft. Jesu ord ger syndaren kraft till ett liv, som vet av segrar, ej endast nederlag. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 318 i kommentar till Joh 8:1-11)


Egna kommentarer och funderingar:

Den förnedrade kvinnan upprättas genom Jesu ord.

I ett återställelseperspektiv kan vi också förstå hur både Amalek och den man som samlade tillhopa ved på sabbatsdagen nu upprättas. Jesus/Josua och Herren kommer nu med fröjdbringande (nåd) och sanning i stället för med död.

Jämför kontrasten mellan den uppåtgående rörelsen i Exodus (Mose gick upp överst på höjden och höll upp handen med Guds käpp/finger mot himlen) och den nedåtgående rörelsen i Johannes (Jesus gick ner från Olivberget, satte sig ner, böjde sig ner och skrev med fingret ner i marken). Guds finger, som i Mose hand höjdes till dom och död, sänks nu ner med fröjdbringande (nåd). Det påminner oss om att det hebreiska ordet för nåd, vilket vi till exempel har i namnet Johannes, bokstavligen betyder "böja sig ner". Gud har i Jesus böjt sig ner för att rädda oss.


Grekiska ord:

katakrinô (döma ner) Se Upp 20:13.


Ytterligare studier: Matt 9:6; Mark 2:5; Luk 7:48-50; 5:20; Joh 12:47; Rom 8:33; Upp 18:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-20; 2011-05-09; 2014-03-28)

Tillbaka till Start

8:12 Åter så samtalade Jesus (med) dem och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.”

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): Åter så (med)-dem samtalade '-en Jesus'/Jesus sägande: jag (jag)-är '-et ljus'/ljuset '-ens utsmycknings'/utsmyckningens. den följande mig inte/förvisso ej må-vandra-omkring i '-et dunkel'/dunklet, emellertid skall-ha '-et ljus'/ljuset '-ets liv'/livets.


1883: Då talade Jesus åter till dem, sägande: Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall hafva lifvets ljus.

1541(1703): Åter talade Jesus till dem, sägandes: Jag är werldens ljus; den mig följer, han skall icke wandra i mörkret, utan han skall få lifsens ljus.

LT 1974: Senare sade Jesus till människorna: ”Jag är världens ljus. Om ni följer mig behöver ni inte treva i mörkret, för levande ljus kommer att lysa upp er väg.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: "Låt (det) bli ljus. Och det blev ljus." (1 Mos 1:3, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Herren) går före förr/framför er i/på vägen (för) att utvälja en plats åt er, då Han visar er vägen i en eld (om) natt(en) ... och i ett moln (om) dag(en)." (5 Mos 1:33, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job: "Gud) frälste min själ ut ur död, för att mitt liv må lova Honom i ljus." (Job 33:30, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lyckligt det folk som har kunskap om ett stridsrop. Herre, de kommer att gå i Ditt ansiktes ljus.” (Ps 89:15 eller 89:16, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin slav Israel:) "Skåda, Jag har satt (och sätter) in dig i ett förbund av härkomst, in i ett nationers ljus 'att vara dig'/'att du är' in i en räddning ända till ett jordens sista/slut." (Jes 49:6b, Grekiska GT)

(Tobit, som tidigare hade varit blind men som nu såg, skrev denna bön:) "Ett lysande ljus skall lysa ’in i’/till alla jordens mål/ändar." (Tobit 13:11a eller 13:13a, S)

(Kungen solkade ... templet) i/på Gerissim ’att benämna i riktning mot (den) glänsande’/’och benämnde det efter Zeus’, gästfrihets (Zeus). (2 Mack 6:2a)

(Salomo sade:) “Hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ’lystes ner’/belystes (med) ett lysande ljus.” (Salomos Vishet 17:19 eller 17:20)

(Salomo sade till Gud: “Du gav israeliterna) en pelare, som lågade av eld, faktiskt en vägvisare (på) en okänd resväg.” (Salomos Vishet 18:3a)

Gud skall anföra Israel i sällskap med glatt lynne (i) ljuset av Hans härlighetsglans. (Baruk 5:9a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus." (Matt 5:14a)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen, men/och hans kläder blev vita som ljuset. (Matt 17:2)

(Fariseerna och de skriftlärda) utfrågade (Jesus): “På grund av vad vandrar inte Dina lärjungar omkring enligt de äldstes tradition?” (Mark 7:5a)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

I/under (Saulus’) gå/resa blev/hände det honom, då han närmade sig Damaskus, både/att ett ljus ut ur/från himlen plötsligt strålade runt omkring honom, och då han hade fallit emot jorden, hörde han en röst som sade till honom: ”Saulus, Saulus, vad/varför förföljer du Mig?” Men/och han talade: ”Vem är Du Herre?” Men/och (Han talade): ”Jag är Jesus som du förföljer.” ... (I) tre dagar var (Saulus) (hela tiden) ej seende. (Apg 9:3-5,9a)

(Paulus och Barnabas sade:) “På det här sättet har Herren ålagt (och ålägger) oss: ’Jag har satt (och sätter) dig ’in i’/’avsedd för’ (att vara) ett ljus av nationer.” (Apg 13:47a)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus. (Apg 14:12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus. Och ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet. (Joh 1:4-5a)


Hembygdens predikan:

Här är att hämta en viktig lärdom rörande det kära missionsarbetet. Är Kristus världens ljus, så måste han och världen vara ställda i det förhållande till varandra, att han kommer åt att lysa i hela världen. Vartill hade en sol tjänat för vår jord, om ej jorden varit ställd inom hennes lyskrets? Och vilken inskränkt verkan hade icke solljuset haft, därest jorden icke vände sig kring sin axel, så att den sida, som nu ingen sol har, får sådan nästa morgon? Men tror någon, att Gud ordnat det sämre med världsljuset Kristus? Skulle väl länder och trakter givas, som aldrig få höra Kristi evangelium? Omöjligt säger här den minsta eftertanke. Ty skapelsen är dock blott Guds ”händers verk”, då allt som rör frälsningen är hans ”hjärtas verk”. Därför skola de länder och trakter, som nu äro på ”motsidan” i förhållande till Kristussolen, komma på ”närsidan”. De som icke hava hört skola få höra. ... Så vänder sig nu Afrika och stora delar av Asien åt solen Kristus till. De skola belysas, såsom Europas länder blivit belysta. Herren Sebaots nitälskan skall göra det. Därför skall det ske. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 82, Trettondedagen, Joh 8:12)

Det var evighetens Gud som likasom tände sitt stora juleljus Jesus Kristus som skulle skingra det hopplöshetens mörker som vilade över jorden och som tyvärr i många avseenden alltjämt råder på många platser. Och de' ville vi gärna betona för varandra i en stund som denna, att hur det än ha varit och är i vårt liv och hur bra vi än menar oss ha det i olika avseenden, så klarar vi oss dock icke i längden med neonljus och lysrör. Utan vad vi alla framför allt behöver är ett himlaljus som lyser upp vägen och tillvaron för oss. ... Det är alltså Jesus som också är det oföränderliga ljuset som lyser och leder famlande människor, hur än tiderna härnere växla för oss. Och i midvinternattens mörker, där syndens och orättfärdighetens skuggor alltmer sänkas över vår värld, strålar löftesstjärnan fram: ”Den som följer mig skall förvisso icke vandra i mörkret utan skall hava livets ljus.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Det är möjligt att Jesu ord i Joh 8:12 anknyter till ljusfesten i samband med vattenösningsceremonin (under lövhyddohögtiden). (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 188)

Natten mellan lövhyddohögtidens första och andra dag klättrade två unga präster på stegar upp till de lampor som var fästa på de två jättekandelabrarna i Jerusalems tempel och tände de fyra lamporna. Skenet från dessa var så starkt, att det inte fanns ett hus i hela Jerusalem från vilket det inte kunde ses. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 46 i kommentar till Joh 8:12)

Jesu framställning av sig själv som världens ljus hänsyftar till skapelseskildringens mäktiga: ”Varde ljus!” 1 Mos 1:3, jmf. 2 Kor 4:6. Liksom ljuset är det första i skapelsen och grundvillkoret för allt liv i världen, så är Kristus den förste i det förnyade och återupprättade skaparverket, och förutsättningen för det fullkomliga och eviga livet. (Studiebibeln II:657)

Just vid lövhyddohögtiden (se Joh 7) försiggick en ceremoni, som man kallade ”upplysning av templet”. Hundratals judar samlades i templet i väntan på Guds hjälp och ledning i deras liv. De var medvetna om det mörker som kom av okunnighet och moraliska felsteg. De hoppades på Messias, som skulle komma som ett ljus i mörkret. När skymningen började falla över tempelplatsen tändes de fyra gyllene ljusstakarna. De sände ut ett sken som lyste över hela tempelområdet och som - har man berättat – upplyste hela Jerusalem. En del fromma judar började dansa och sjunga hebreiska sånger. ”Herren är mitt ljus”, ropade de. ”I hans ljus vandrar jag genom mörker.” Det var just på den dagen som några i hopen hörde Jesus säga: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret, utan skall ha livets ljus.” (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 90-91)

Berättelsen om vandringarna vid uttåget från Egypten ... gav bilden av en eldpelare som ledde israeliterna genom nattens mörker. Att denna bild kunde ha kommit in som bakgrund till Jesu anspråk på att vara ljuset anar vi när vi påminner oss att Salomos Vishet 18:3-4 vittnar om den tradition som identifierade denna pelare med "lagens oförstörbara ljus". (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 343-344)

"Ljuset" användes också (av rabbinerna) i en specifikt messiansk mening. Det används om det ljus som lyser på Messias och som ges åt den rättfärdige av honom, och Ljuset är ett namn på Messias. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 337)

Den gudomliga kärleken? Det är väl den som skall göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i. Jag tror att du har. (Stig Dagerman "Brev" s 326; brev till Inga Landgré 1954-10-20)

I Landet i Fjärran finns det en brunn som viskar sagor. "Det var en gång en konungason, som var ute och red i månskenet. Han red genom Dunkla skogen." ... Jag frågade min fader konungen, om han visste var Dunkla skogen fanns, och det visste han. "Dunkla skogen finns i Landet bortom bergen", sa han, och hans röst lät med en gång så sorgsen. "Varför vill du veta det, Mio, min Mio?" "Jag vill rida dit i natt, när månen skiner", sa jag. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 71)

Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Fri från den kvävande virveln sjunker resenären mot morgonens gröna zon. Tingen flammar upp. ... Resenären står under trädet. skall efter störtningen genom dödens virvel, ett stort ljus vecklas ut över hans huvud? (Tomas Tranströmer "Preludium" s 7)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Vi måste tidigt till sängs för att vara någorlunda utvilade till julottan. Hur levande stå inte dessa vandringar i den mörka vintermorgonen för mitt minne! Därnere på den blåsiga och regndigra halländska slätten var vädret i regel alls inte sådant, som det enligt traditionell föreställning bör vara om julen. Snön och slädföret kommo i allmänhet först några veckor efter nyår. Men intet gråväder var så sjaskigt, att det förmådde förta den stämning, som manades fram av de många ljusen, som irrade på vägarna, lyste ur stugfönstren och bondgårdarna och strålade från kyrkan på höjden. Kontrasten mellan vintermörkret därute och det flödande ljuset därinne blev till en bild av förhållandet mellan den mörka jorden, där konung Herodes och hans grymma bödlar regerade, och den ljusa himlen, från vilken julens glada budskap sänkte sig ned. Medan den första gryningen brann mot glasmålningarna i koret, där i mittfönstret uppståndelsens ljus drev krigsknektarna vid graven på flykten, lyssnade jag till de sällsamma orden om hur det folk, som vandrar i mörker skall se ett klart ljus, om hur "skon, som krigaren bar i stridslarmet, och manteln, som sölades i blod", skola i eld uppbrännas och om hur från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrivas. ... Det är vanligt att tala om barndomen som en lycklig tid. Jag är långt ifrån säker om att detta är riktigt. Även där de yttre förhållandena äro relativt gynnsamma har barndomen sitt mörker, sina bekymmer, sin ångest, sin oro. Ty varken lycka eller olycka beror på de yttre orsakerna utan på hur de uppfattas. ... I relativ mening tror jag ... att (min barndom omkring år 1900) var sällsynt lycklig. Och hur mycket det än senare må ha mörknat över vägen, kan ingenting beröva mig de ljusa barndomsminnen, som lysa mig fram genom livets labyrintiskt villsamma stigar. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 41-43; boken utgiven 1942 mitt under 2:a världskriget)

I marken invid Betlehem. Första herden: Hör granne; hur långt är natten liden? Andra herden: Andra väkten, ty Hundstjärnan står högt över synkretsen. ... Se, granne, detta sken; är det månen som går upp? ... En ljusstod eller ett spökelse är det! ... Ängelen in, i ett ljussken: Varen icke förfärade, ty se, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall. I dag är eder född Frälsaren, som är Kristus, Herren i Davids stad. ... Kaspar (en av tre vise män): Var är den nyfödda Judakonungen? Ty vi hava sett hans stjärna i Österlanden; och äro komne att tillbedja honom. Första herden: Statt upp, var ljus, Jerusalem, ty ditt ljus kommer och Herrens härlighet går upp över dig; ty si mörker övertäcker jorden och mörkhet folken; men över dig uppgår Herren och hans härlighet synes i dig! (August Strindberg "Lammet och vilddjuret" s 169-171)

Kristus är ”werldens ljus”, icke såsom denna werldens ljus, den strålande solen, som blott förmår upplysa en ytterst liten del af werldsrymdens natt, likasom det på tempelberget upptända lampljuset i högtidsnatten förmådde upplysa blott en högst obetydlig del af den nattbetäckta jorden; men andewerldens sol fyller sjelfwa oändligheten med ljus. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 169)

På morgonen åkte gossarne o jag till julottan i det vackraste månsken - men som intet före fans åkte vi i droska - på hemvägen hade vi det vackraste solsken alla stugorne voro eklairerade med ett par ljus i hvarje fönster, hvilket var serdeles vackert då det ännu var mörkt kl. 6 på morgonen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 16; brev 2 januari 1867 från Hammersta till brodern Oscar Strindberg)

Hur lyste det inte till i husbondens ögon, då han kom in våt och frusen ur snöslasket och brasan tog emot honom med värme och trevnad! Hur gott var det inte att tänka på det vakande ljuset, som strömmade ut i mörka vinternatten till en ledstjärna för fattiga vandrare och såsom ett förskräckelsens tecken för lo och varg! Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 46)

Natten blev så mörk; icke en enda liten lysmask blänkte från mossan, och bedrövad lade sig (kungadottern Elisa) ned för att sova. Då tyckte hon, att trädgrenarna ovanför henne böjde sig åt sidan och att Vår Herre såg med milda ögon ned på henne, medan små änglar tittade fram över hans huvud och under hans armar. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 10; De vilda svanarna)

Jag fick tag i (Paulus brev), jag öppnade dem, jag läste tyst det kapitel som jag först slog upp: ”Icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utsvävningar, icke i kiv och avund. utan ikläden eder Herren Jesus Kristus och dragen icke omsorg om köttet till begärelser.” Jag ville inte läsa mer – jag behövde det inte heller. Ty medan jag läste de sista orden strömmade visshetens ljus in i mitt hjärta och allt mörkt tvivel försvann. (Augustinus "Bekännelser" s 165-166)

I de messianska tiderna skulle Gud ... tända det stora Ljuset för (Israel), och världens nationer skulle peka på dem som hade tänt ljuset för Honom Som upplyser hela världen. Men inte ens detta är allt. Rabbinerna talar om det ursprungliga ljuset, i vilket Gud har höljt sig som i en mantel (Ber.R.3), och som inte kunde lysa om dagen, eftersom det skulle ha fördunklat solens ljus. Från detta ljus har solens, månens och stjärnornas ljus tänts (Bemidb.R.15). Det förvarades nu under Guds tron för Messias (Yalk. över Jes 60), i Vars dagar det skulle lysa fram ännu en gång. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 166)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1990

(Kristus) är ljuset som lyser i mörkret. Han är den som kan ge människan ett hopp och en framtid. (Conny Engkvist "Har pengarna blivit vår Gud?"; Jönköpings-Posten den 30 november 2007)

Som ung kom jag till Småland och bodde i ett litet torp inne i skogen. När jag gick ut och det var mörkt om kvällen hade jag ofta en stallykta med mig. I den brann ett litet julgransljus. När det var fullmåne och vinden tog tag i trädgrenarna bildades det skuggor som rörde sig som slingrande ormar efter mig. Jag kunde känna både rädsla och obehag av det här fenomenet där jag gick ensam i skogen. Men jag hade ju lyktan med mig. Jag satte ljuset på skuggan, och då försvann den. Det var inget att vara rädd för. Det var ju bara en skugga. Det finns andra skuggor i mitt liv som skrämt mig. Det kan vara otäcka minnen, för länge sedan förlåtna synder, människors krav och elakheter osv. Nu har jag lärt mig att sätta ljuset på de här skuggorna och då försvinner de. Jag ska förklara hur jag gör. Jag går tillsammans med Jesus in i minnena. Han är ju ljuset. Vi ser tillsammans på det som skrämmer, och plötsligt finns där ingenting att vara rädd för. Allt är borta. Han säger: "Där ser du! Du har ingenting att vara rädd för." Det lilla stearinljuset i lyktan fördrev månskensskuggan i skogen. Hur mycket mer kan då inte han som är världens ljus fördriva skuggorna i våra liv. Han kan om han bara får. Låt dig inte jagas av ditt livs skuggor! (Eva Spångberg "Sätt ljus på skuggan och den försvinner" s 8)

Taberg tänds på lördag kväll. För lördagens happening står den samverkansgrupp som bildades i samband med Projekt Centrumutveckling i Tabergsdalen. Målet är att skapa trivsel och förbättringar i dalen. Däför genomförs nu en provbelysning av Taberg mellan klockan 20 och midnatt då ett flertal lampor kommer att vara tända för att lysa upp bergets fasad. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 153; 2004-09-02)

Ljus är en väl använd symbol, därför att vi vet hur viktigt ljuset är, både som värmekälla, livskälla och vägledning. (Elisabeth Falk Nilsson "'Du är på väg - en dag blir natten vit'"; Jönköpings-Posten den 2 januari 2004)

Norrahammars kyrkogård kommer i höst att bli upplyst då ett 30-tal lampor kommer att sprida sitt ljus över kyrkogården och dessutom kommer klockstapeln att belysas. Sedan 1946 när kyrkogården blev till har det tidigare inte funnits en enda lampa innanför grindarna. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 149; 2003-07-17)

Nu är det hopp om en ljusare och trivsammare julhandel för invånarna i Skillingaryd med omnejd. Vaggeryds kommun har nämligen beslutat inköpa juleklärering för 200.000:- Den skall för Skillingaryds del lysa upp bland annat Storgatan och Stationsgatan, till glädje både för köpmän och allmänhet. Köpmannaföreningen bidrar till "upplysningen". Allt enligt glädjande artiklar i JP och VN 24/9 -96. Prick 3 månader före julafton. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VII)

Gatlyktan överröstar med lätthet Orions ljus. Då minns jag min barndoms höstar och nattmörkret utomhus. Där bar stjärnorna syn för sägen ocm världar som föddes och dog. Och jag snubblade aldrig på vägen, märkvärdigt nog./A. Mossbeluper (Alf Henrikson "Tittut" s 168; Eftertanke)


ca 1990 - ca 1975

Vår Bibel talar mycket om ljus och mörker. ... Ordet mörker används för att beskriva det tillstånd av ödslighet och tomhet som rådde innan Gud lät sitt skaparord framkalla ljus ur mörkret. ... Betlehemsstjärnan lyste över jorden. Livets Gud träder själv in i mörkrets värld och låter sitt ljus skina. Människan ställs nu inför valet mellan ett fortsatt liv i mörker eller ett liv i ljuset. (Per-Axel Jonzon "Från mörker till ljus"; kommentar bl a till Joh 8:12; Jönköpings-Posten den 5 januari 1989)

Pris ske Gud som åter kläder skogen grön och låter grödan gro, låter solen lysa över blommans kalk och fågelns bo, sänder sommarregnet över markens gräs och jordens mörka mull och av nåde håller sina verk vid makt för Jesu Kristi skull. Han lyser människornas väg och stig i livets dagar med sitt ljus. Han leder äntligen om aftonen oss hem till sitt hus. Hela världen vilar i hans starka hand, han är allt väsens hägn. Pris ske Gud som åter kläder skogen grön och sänder sol och regn. (Alf Henrikson "Dikter" s 87; Fäbodspsalm)

Natten är mörk och vädret är kallt, vintersolståndet är nära. En elektrifierad ljusgestalt bringar oss glögg att förtära till urkristna helgons ära. ... I de svenska kommunerna överallt hörs skolbarnen stoja och svära allt medan den heliga julens galt går att låta sitt efemära liv för asarnas lära. ... Han skänker skinka, han giver palt och vad kan du mera begära? Natten är lång och vädret kallt, mörkret är tjockt som tjära, livet är tungt att bära. ... En elektrifierad ljusgestalt varslar att fläsket är nära varmed änglarna snart skall besvära och som tomtarna strax skall beskära. (Alf Henrikson "Anacka" s 40)

Jag upplevde bilder. Ljusbilder. Mycket ljus. Jag upplevde en ljus-gata på något sätt, som jag står i med ljuset på båda sidor om mig ... Ja, bilden kan jag framkalla precis när som helst. Det var en mycket djup upplevelse. Och så kände jag att ’nu är det riktigt’. ... Just i det, i den överlåtelsen där, så kommer det här ljuset. Och då upplever jag samtidigt en oerhörd glädje, som är svår att hitta en motsvarighet till på något annat område i livet. ... Detta ljuset och den värme som fanns i dessa bilder det står i kontrast till den övergivenhet och ensamhet och rädsla som jag känt. Det kom att färga min gudsbild rätt mycket då, även om jag inte såg Guds ansikte så att säga. Men att det var ett möte med Gud, det står klart för mig. ... Det låter som överord att säga det ... men jag blev en ny människa. På något sätt fick jag ett nytt avstamp för att leva. (Björn Wiedel "Bönens ansikten" s 12-13; citat ”Gustav”)

(Pastor) Bertil Olsson ger några erinringar från sitt minnesalbum: " . . . Jag glömmer heller inte det sista mötet (år 1979) med Fritz Hägg på lasarettet i Jönköping. Han var svag till sin kropp, men andligen vital. Han sa: Ser du hur ljust det blivit idag? Jag fann inget ovanligt ljus, då det var mitt på dagen och svarade: Det är kanske så, att du är så nära evigheten och att det är ljuset hemifrån, som lyser igenom. O, säger Fritz Hägg, är det så ljust och härligt att vara nära, hur skall det då inte vara att komma in i himlen. Nästa dag var han framme och hemma." (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 98)

Brasaftnarna i Hembygdsgården (i Taberg) har alltid varit populära. Problemet är närmast att det kommer för mycket folk. En brasafton på hösten är verkligen toppen. Det blir en utomordentlig stämning vid skenet av brasor, stearinljus och fotogenlampor i vår gamla bergsmansgård. Detta tillsammans med kanske musik och goda historier gör en brasafton verkligt minnesrik. . . . Brasafton hålles i slutet av oktober (år 1977) i hembygdsgården. Man kan notera en absolut fullsatt stuga. Inledningen hölls av Hjalmar Fernström och förutom kaffeservering underhöll tre ungdomar med folkvisor. Bertil Johansson och Eric Sjöberg läste dikter och kvällen avslutades med "Röd lyser stugan". (Lennart Gustavsson "Hembygdsföreningen (i Taberg) 50 år" s 109 samt Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1976-1979" s 118)

Immanuelskyrkan (i Jönköping) stod klar 1976. . . . Nu fanns en byggnad av (Carl Nyrén) mitt i staden, en byggnad som angick många och som drog till sig besökare. . . . Carl Nyréns personliga uppfattning om arkitektur finns till stora delar uttryckt i just Immannuelskyrkan. Här finns den enkla, osökta planformen och planlösningen kombinerad med en sektion där de för dagsljuset så viktiga ljusintagen ger en dynamik och spänning åt såväl exteriör som interiör. Genomsikt, öppenhet, flexibilitet och väl studerad ljusföring ger anläggningen inre harmoni och värme. Åtskilliga detaljer i inredningen bidrar till detta - träpanel, armaturer med indirekt belysning och den varma tonen i golvmaterialet. Många av detaljerna återfinnes i andra av CN:s verk. Efter att ha utprovats och befunnits verkningsfulla har de fortsättningsvis nyttjats. (Ingemar Thorsén "Carl Nyrén. Berömd arkitekt med rötter i Jönköping." s 47)


ca 1975 - ca 1950

... och satt jag en kväll och bläddrade i gulnade dokument, steg minnena stilla som rökelse ur papper och åldrigt pränt ... då löstes ur ordens fängsel en stjärnas skimrande bloss, det lyste på bokens sidor över minnena fram till oss ... ... Jag minns det från gosseåren, ett skåp i lokalens famn, det stod som ett skimmer av våren kring skinnband och gyllne namn. ... Då lyste Guds vackra världar, då mörknade ont försåt: vi grep efter väntande svärden och valde vår väg framåt. ... ... En våreld tändes i kvällen på kullarnas höga kam. Mellan tigande enar och stenar gluttade skogstroll fram. ... All fågelsång hade tystnat, från vakan kom ej ett ljud och vårbleka stjärnor tego som väntande de på bud. ... Då brast det - som knoppar brister ur tystnadens stilla famn - en vårsång ur unga strupar ur tystnaden utan namn ... en vårsång med fågelkvitter och solsken och lust och liv, och trollen och natten och döden vek undan med jättekliv. ... Jag har räddat den synen från längesen, jag har burit den med under åren: undret som skedde på våreldens berg och bröder som sjöngo in våren. ... ... Nu sjunger de klara källorna, sjunger för er, ur skyn har dropparna fallit i de djupa brunnarna ner. ... Nu ropar de stora dagarna högt på er håg, framtiden lyser ur synernas skimrande tåg. ... Barnet och morgondagen väntar på oss. Sätt oss då, stjärna, i rörelse, tänd våra bloss. (Verner Malmsten "Till (nykterhets)Logen Nordstjernan vid 75-årsjubileet den 9 dec. 1967" s 24-26; dikterna De första, Bokskåpet, Sångarbröderna, De unga)

(Jesus Kristus) skingrar mörkret där det är som tyngst. ... Vi finner i honom Gud. ... Du får ett evigt hem, och du behöver inte tveka om vägen dit. ... Sedan du mött honom måste du säga: "Allt detta är sant." (Gunnar Björkborg "Världens mörker -världens ljus"; kommentar till Joh 8:12; Jönköpings-Posten 1956-01-04)

Nattens mörker försvinner, när heliga väsen från ljusets hemland hälsar på. ... Herrens härlighet slår en ring omkring förskräckta herdar. Gud hade gång på gång genom heliga profeter sänt bud till Israel, om att en Frälsare skulle träda in i släktet. Under många och långa sekler hade Israel väntat och bidat infrielsen av dessa löften. Man stod där i nattmörkret och frågade: Väktare, vad lider natten? Såsom den siste i den långa profetraden, vilka framburit heliga löften om Messias kommande, står Malaki. Nu hade det varit tyst från Guds himmel i fyrahundra år. Ingen ny stjärna hade under fyra sekel tänts på löftenas himlapäll. "Det var natt, och Zions skara Uti andligt mörker satt." Visserligen såg man alltjämt några svagt flämtande väntanslampor brinna här och där i Israel. Men ingen natt är så lång, att dess morgon ej stundar! "När tiden var inne, sände Gud sin son, född av kvinna, ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stodo under lagen, och giva oss söners rätt." Så var Guds löften om Messias ankomst infriade. I dag är född Frälsaren, Messias, Herren! Stora dag! Heliga dag! Historiens största dag! Den nya skapelsens morgon, då den nya människan, Jesus Kristus, står bland syndens trälar med evighetens fullmakt i sina händer. (Oskar Simmergren "Herrens härlighet" s 5-6; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Den vackraste symbolskylten (i neon i Jönköping) var nog Musikhallens lyra på Västra Storgatan. Den skapades av Linnmans Neon (i Hovslätt) . . . (år) 1953, ett årtal som markerar en höjdpunkt i den lokala neonkonstens historia. Efter 1960 tillverkas allt färre symbolskyltar. (Per Sjöblom "Neon i Jönköping - om neonskyltarnas historia i Jönköping" s 35)

Trots tullar, monopol, höga frakter och konkurrens, har svenska tändstickor lyckats hävda sin plats på världsmarknaden. Tack vare bröderna Lundströms princip att aldrig släppa ut en dålig kvalitet, i samband med organisation, tekniskt försprång och en god arbetarestam, sprida dessa tändstickor ännu "upplysning" över hela världen. (Sw. Johansson "'Tända endast mot lådans plån'" s 68-69)

Oviljan och oförmågan att kunna orientera sig och komma tillbaka till Gud, det var mänsklighetens stora mörker, det var dödsskuggans land, som vi var bofasta uti. Den enda räddningen var ljus, stort ljus, som gav klarhet över mörkrets farlighet och skapade längtan efter en vandring i ljus och en boplats, där dödsskuggorna skingrats. Kristus, Guds Son, är detta stora ljus och denna sköna boplats. (Oskar Simmergren "Ett barn varder oss fött, och en Son varder oss given" s 9; kommentar till Jes 9; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

När vi kommer från Ekeryd och åker mot Månsarp passerar vi en gammal masugnsruin. Precis efter den ligger Sjöviks Träindustri tom och öde. . . . På fabriken fanns det armatur uppsatt i taket för beskådning. Folk kom med buss, tåg och cykel från närliggande platser och valde ut sig lampor som skulle hemköras och monteras av firman. När Verner fått körkort föll det på hans lott. Två kvällar i veckan packades fars amerikanare med lampor och det bar iväg till Habo, Bankeryd, Vaggeryd och Jönköping med flera platser. Klockan blev mycket innan dagen var slut men det uppvägdes av att få disponera bilen sedan. På helgerna ringde fadern (Helmer Johansson från Stora Nybygget i Sjöhult) ofta till (sonen) Verner för att få hjälp i fabriken när kön av kunder blivit för stor. Vid jularna fick man köra ut lampor hela dagarna till 11-12 på kvällen. På (19)50-talet gick försäljningen som bäst, då hade man öppet jämt och folk köade till och med i trappan. Det köptes också in lampor från andra tillverkare. Man lade på 30 procent och sålde bra. (Barbro Jern "Sjöviks industri" s 98-101)


ca 1950 - ca 1925

När andra världskriget var slut sände dåvarande polismästaren Sven Mannergren ut sina poliser som från bilar gav budskapet att glädjehändelsen skulle celebreras med en särskild gudstjänst. Sofiakyrkan fylldes till sista plats - och på altaret brann ljus som kejsar Haile Selassie haft med sig till Sverige från Abessinien. Ljusen hade givits till kyrkoherde Anders Blomqvist för att användas vid ett speciellt tillfälle. (Yvonne Teiffel "Sofiakyrkan, hans kyrka - ett möte med Olof Thulin" s 59)

Jul, känslor, dofter, minnen och ljus, strålande ljus både inomhus och utomhus. . . . I samband med mammas födelsedag i början på december började jag ana julen. Första ljuset i adventsljusstaken tändes, och de första julkakorna var bakade, judebröden. . . . Novembermörkret var slut och nu började det levande ljusets månad. . . . Doften av det nymålade golvet, stearinljusen och julgranen gav de starkaste känslorna vid uppvaknandet på julaftons morgon - JUL. Jag smög mig ut i köket och möttes av levande ljus på köksbordet, som var dukat till frukost. Ljusen i julgranen spred ett varmt skimmer i rummet bredvid köket. . . . Vi åkte aldrig på julotta, men däremot åkte vi på julbön i Immanuelskyrkan (i Jönköping). . . . Äntligen var vi hemma igen. . . . Köket var åter pyntat till fest. . . . När mandeln var funnen och grötfatet nästan tomt samlades vi alla inne i finrummet. Mamma delade ut sångböcker, och så satte hon sig vid pianot. "Fröjdas vart sinne, Julen är inne, Frälsaren kommen är. Se, huru ljusen brinna i husen. Prisande vännen kär." . . . Vi fortsatte med att sjunga "Hell dig, du julafton härliga, klara! Du tänder ljus uti hjärta och tjäll" - "Stilla natt, heliga natt" - "Nu tändas tusen juleljus", innan pappa slog upp sin slitna konfirmationsbibel och läste julevangeliet för oss. . . . Efter julaftonen tog julkalasens tid vid. Till granngårdarna åkte vi släde, när det fanns tillräckligt med snö, och till släkten åkte vi buss. Från alla dessa kalas kommer jag ihåg ljusen, ett myller av människor, stora kakfat samt ostkakan med grädde och konserverad frukt. . . . Jag kommer också ihåg alla sånger vi sjöng och alla lekar vi lekte, allt var "Jul, jul strålande jul, glans över vita skogar. Himmelens kronor med gnistrande ljus. Glimmande bågar i alla Guds hus. Psalm som är sjungen från tid till tid. Eviga längtan till ljus och frid. Jul, jul strålande jul, glans över vita skogar." (Kerstin Fransson "Jul, jul strålande jul . . . " s 103-105; 1940-talet; Kerstin Fransson var född 1938)

(Efter Napoleon III:s maktövertagande till att bli kejsare med hjälp av folkomröstning) kom (Viktor) Rydbergs syn på tidens frågor att starkt påverkas av att han mer och mer kom under fund med industrialiseringens betydelse. Han upptäckte, stt den ekonomiska formen av makt höll på att öka i betydelse och att den moderna tekniken över huvud taget möjliggjorde en tidigare okänd maktkoncentration. Denna insikt har satt sin prägel på den stora dikten Prometeus och Ahasverus. Visserligen återvänder där greppet från företalet till Atenaren: Prometeus' och Ahasverus' dialog får återspegla motsättningen mellan två idériktningar. Men samtidigt har Rydberg fört analysen ett steg längre. Dikten påvisar, att ett av makthavarnas medel att hålla de undertryckta nere kan vara att beröva dem all tillgång till idéer. Tidsguden sade om människorna, berättar inledningen: " . . . släcken elden på deras ärilar, att deras oroliga själar må varda delaktiga av djurens lycka, som trivas utan att tarva min eld, ty det ljus, som solen, månen och stjärnorna giva dem, är dem nog; men allt annat ljus och all annan värme skola vara i de väldiges ägo och tjäna dem!" Dikten riktar också uppmärksamheten på det förhållandet, att en maktägare kan stärka sin ställning genom att propagera för makten som sådan, genom att uppamma dyrkan av makten. Ahasverus är besatt av en sådan maktkult; hans gestalt blottlägger hur försåtligt den smyger sig in i ett resonemang, som till synes verkar realistiskt och förnuftigt. Man behöver inte i vår tid (nu år 1945) leta länge för att hitta exempel i stor skala på hur härskare sökt stärka sin makt över förslavade folk genom att beröva dem bildningens, undervisningens och kunskapens eld och hålla dem på en djurisk nivå. Därför verkar Prometeus och Ahasverus starkt avslöjande, när man läser dikten den dag som i dag är. (Örjan Lindberger "Rydberg och vi" s 22)

Innan mörkret föll, gåvo sig Vreta-flickorna i väg. De voro glada och uppsluppna och hade sina lingonkransar i små paket, ty en del skulle vara tärnor i Lucia-tåget. ... Att beskriva flickornas vandring den Luciakvällen går inte. Och själva kunna de nog aldrig glömma den eller Majas tappra mod, som ej gav upp, hur tung än snön var, där den låg packad. ... Fram kommo de dock. Det började bli nermörkt, och ljusen tändes här och där i husen, då äntligen Vreta-flickorna, svettiga och ansträngda, nådde kyrkbyn. Men det blev en Lucia-fest som aldrig tillförne. Ljuset och värmen strömmade dem välkomnande till mötes. Kaffet smakade så härligt med de mjuka saffranskusarna. Stina tyckte, att först i dag upplevde hon riktigt något av Lucia-dagens glans och mening. Det var som om ljuset strålat mot henne och värmt hennes sinne som aldrig förr och låtit henne förnimma den annalkande julen. Hon kände, att i Lucia-dagens firning låg ett varsel om ljusets seger över mörkret, och den kallade var och en till hjärtlig barmhärtighet och modig kamp i ljusets kämpahär mot mörker inom en och utom en. En stor glädje kom över Stina, när hon varseblev en högrest man i dörren och igenkände sin far. När han bjudits på kaffe, talade han om för pastorn, huru besegrad han blivit av sina töser. Och när han såg dem sitta i ungdomsskaran omkring bordet med de korsprydda flaggorna, kunde han ej annat än vara glad över att de behållit segern. Mod föder glädje, och så hade både Anders Jansson och hans flickor funnit den rätta glädjen på ungdomskretsens Lucia-fest. När pastorn höll högtidstalet och talade om adventskonungen Jesus Kristus, som i helig adventstid håller sitt intåg i mänskligheten på nytt och tänder trons ljus och skapar förnyelsens glädje i sinnen och hjärtan, såg Stina på sin far. Hon blev varse, att det ryckte kring hans läppar. Det var tecken på att han var rörd. Det var ej ofta far visade sina känslor. Nu anade hon, att även i Norrgården i Vreta var vägen beredd för adventskonungen att draga därin. Och ljuset, som skall lysa i mörkret och bli en ledstjärna, trons ljus, skulle nå fram ända till den barske husbonden där. (Margit Assarsson "Fröjda dig, det är advent!" s 22-24; Luciafesten)

Stjärngossetåg, som inte förekommit i Taberg i mannaminne, anordnades trettondagsafton (1941) av Tabergs juniorförening. "Renhetens vita färg, stjärnornas guldglans, de unga rösterna i moll, budskapet ur Guds bok, den frostklara kvällshimlen - allt smälte samman till en praktfull tavla med perspektiviskt djup i en längesedan bortglömd religiös sed." ("Tabergs Bergslag IV" s 101)

Mitt första minne från krigsåren daterar sig till julen 1940. ... Morfar föreslog att vi skulle fara med häst och släde till julottan i Månsarps kyrka. ... Efter en knapp timmes åktur var vi framme i Månsarp. Det var mörkt överallt. Inte en ljusstrimma sipprade ut från fönstren. Sträng mörkläggning var beordrad. Det rådde en spänd och allvarlig stämning. När som helst kunde det vara Sveriges tur att dras in i kriget. ... Jag minns inget av Gunnar Svenhagens predikan men de många levande ljusen i kyrkan gjorde ett mäktigt intryck. Jag antar att profeten Jesajas ord om att för "det folk som vandrar i mörkret ... skall ett ljus skina klart" blev särskilt påtagliga denna höst och vinter när alla gatljus i städer och samhällen var släckta. (Lennart Davidsson "Ett äpples färd under andra världskriget" s 27)

(Jönköping) är residens- och hovrättsstaden, strykstickornas, Munksjöpappens och missionsmötenas stad. Alltsedan (1800-talets) mitt (fram till nu år 1940) ha vi här haft centrum för de väckelserörelser, det läsarliv, som synnerligast utmärkt Jönköpings län, men också sträckt sig till övriga Småland såväl som till stora delar av Väster- och Östergötland. Denna fromhetsriktning begynte som en inomkyrklig företeelse och bevarade länge rent luthersk-rosenianska drag. Waldenströms hållning i försoningsfrågan verkade menligt på trons och bekännelsens enhetlighet. Reformerta påverkningar ha ingalunda saknats. Frälsningsarmén, som kan sägas ha importerats till Sverige via Värnamo i samband med Halmstad-Nässjö-banans byggande, har i Jönköping ett av sina huvudfästen inom den svenska landsorten. Alltfort är denna Vätterstad en av centralpunkterna för det fria religiösa livet i Sverige. I närvarande stund befinner sig Svenska missionsförbundet i tävlan, men framför allt i samverkan med Svenska alliansmissionen, en icke utpräglat sakramentalistisk organisation på luthersk grund, ej lösgjord från statskyrkan, men insprängd med anglo-amerikanska kultur- och känsloelement. Arbetarrörelsen fann sig under åtskilliga år här hejdad av läseriet liksom av den pietistiskt borna och burna nykterismen. Numera härskar grannsämja, till och med åtskilligt av brödrakänsla, mellan dessa tre stora folkrörelser. För bortåt ett halvt sekel tillbaka tedde sig Jönköping som samhället med en svällande arbetareungdom, vilken enkannerligen togs om hand av väckelsemötena. Det var staden med oförgätlig dialekt, genom vars diftonger elakheten sårade, fromheten helade, humorn svalkade. Sällan eller aldrig har väl en svensk stadsbefolkning ägt en sådan uppövad talang för öknamn. De slängdes ut med ett sjungande läte från hoparna på gatan: borgerskapets folk i skilda åldrar och gestalter förnöjde sig med dem, och härifrån hade de oftast sitt ursprung; de uteblevo ingalunda från de aristokratiska och patriciska kretsarna. Jönköping var ju bibelns stad, men också lagbokens, adelskalenderns och rangrullans. Det var staden med bortåt ett tjog av samhällsklasser eller klassgrupper. - Samtidigt inneslöt Eskilstuna egentligen bara två klassvärldar: och den stärkta löskragen på vardagen drog den väsentliga gränslinjen dem emellan. - I allt högre grad har emellertid Jönköping blivit en industristad, omgiven av Huskvarna och Norrahammar med deras stora järnverk. De två bröderna Lundström - J.E. och C.F. - måste sägas ha inlett den nuvarande Smålandsmetropolens industriella era. Men det är sannolikt, att även dem förutan skulle staden vid Vätterns södra ända ha förkovrat sig till en inrelandshärd för näringsflit och anläggningar. Jönköping erinrar oss om hurusom just gamla svenska städer vuxit ut, föryngrats, blivit i stigande grad betydande. Detta moderna samhälle, varest den intorkade förnämiteten alltmera dunstat bort, och provinsvråns duvna atmosfär alltmera fläktats undan, har en lång historia bakom sig: den går tillbaka till 1200-talet. Nya dagrar ha sedermera fallit över denna stad, som gett världen miljoner hastigt slockande små lågor och vilken såsom Viktor Rydbergs födelseort åt svensk kultur bragt ett ljus, som kommer att stråla de långa tiderna igenom. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 208-210; BG Ask-kommentar: Jag minns de många öknamnen under 1950-talet på lärarna vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där fanns bland många andra kristendomsläraren "Hedningen" och den kvinnliga läraren i franska - "Fågelboet" - med sin utsökt utformade frisyr. Däremot kan jag inte påminna mig att jag under min folkskoletid i det arbetardominerade Norrahammar hörde några öknamn på lärarna.)

Den äldsta bygglovsakten (för neonskyltar i Jönköping) är daterad 1938 och gäller skyltarna Albins i skrivstil (leksaksaffären) och Wilhelminas på Östra Storgatan vid Hovrättstorget. Bygglovshandlingen består bara av en ritning i liten skala, men jag utgår från att det handlar om neon. Sedan följer ett antal handlingar från 1939: Automobilpalatset och Hotell Örnen (en tresidig lodrät skylt på hörnet), båda vid Skolgatan. Vidare skylten "Läs J.-P." högt uppe på fasaden vid Halls hörna på Kapellgatan. . . . Från 1939 härrör även sju skyltar, bl.a. för Apoteket Kronan, som sattes upp på den nybyggda fastigheten i hörnet Västra Storgatan/Kyrkogatan. (Per Sjöblom "Neon i Jönköping - om neonskyltarnas historia i Jönköping" s 35)

På vintermorgnarna, i mörkret (i slutet av 1920-talet), såg man eldljus och gnistor från Skillingaryds Gjuteri, som tände ugnen tidigt. Också svagt ljus från många smedjor och hantverkare, de flesta arbetande med vagntillverkning. Så var det också med smedjan som låg innnanför det hus vi bodde i (vid Jönköpingsvägen - nuvarande Storgatan år 1996 - nära Fåglabäcksvägen). . . . Smedjan hade jordgolv och var utrustad med ässja. (Werner Ahlgren "'Gamla Skillingaryd' och den Ahlgrenska indrustrin" s 4)

Nu stiger månen bakom mörka toppar av höga granar och av reslig tall, klar som en spegelskiva av metall och rödgult blank som av polerad koppar. ... Men nu i natt är glädjens fest, och ljus mot vinterhimlen, som där oppe hänger högt över stadens dimmigt mörka hus, gardinen uti fönsternischen svänger vid draget ifrån otät fönsterspringa, där vinden isigt kylande sig tränger emellan fönsterrutorna, som klinga. ... Ifrån en hörnvrå gnäller en fiol, och ett piano klinkar i diskanten. Där fjädrar pianisten på sin stol så håret fläktar mot pianokanten. Där smeker violinen fram en vals i veka toner, som dö bort och smäkta, och handen darrar mot fiolens hals, och stråken går mot strängar, som stå sträckta. Och över golvet smyger valsen mjukt i takt med pianinot och fiolen, där draget blåser fräckt och avundsjukt och visar spetsarna på underkjolen. Där brinna takets lampor blekt och matt och kasta gråa skuggor över salen, och suddig som en grå decembernatt går dansens virvel i Luciabalen. Där ryker golvets månadsgamla damm i gråa moln mot takets vita stockar, där valsen mjukt och smygande går fram i vita klänningar och svarta rockar. Där skymta stärkta, vita smokingbröst som jättegap i sagofantasien, och genom trampet hörs en ensam röst, som halvhögt gnolar med i melodien. ... Nu dunkar klockan trögt och skrälligt tolv. Då tystnar pianot och fiolen. Då stannar dansen på lokalens golv och pianisten på pianostolen. Då stannar tvärt Lucias karneval och pratet tiger, men i vita kläder står hon där själv i vimlet i sin sal, där ljusen lysa matt vid hennes bal, som dansats fram på golvets gistna bräder. Hon står där hög och ljus, och i sitt hår, som vågigt askblont ner till midjan faller, belyst av lampans glittrande kristaller, de tända ljusen bär hon, vart hon går. ... Stig fram, du ljusets ljusa bärarinna i Nordens fimbulvinters långa natt, och lär oss leva våra vintrar glatt, när våra somrars korta dar försvinna. Skrid fram i vinterns natt uti din vita och sida dräkt med dina tända ljus, och dröj ibland oss kvar, o signorita, fast lågan fladdrar vilt i stormens brus! - ... Igenom nattens tystnad ljuder vek från trappans plattform uti milda toner den glada sången till fiolens smek mot henne, där hon står så vit och blek och blickar emot himlens regioner. (Alf Henriksson "Jazz" s 30-33; Luciabal)

Så blev det morgon på Luciadagen. Det var mörkt och hade snöat under natten. Gaslyktan lyste fortfarande och jag sprang ner Nygatan mot Barnarpsgatan. Johanneskyrkan låg som en liten julkyrka! Britta och Malin väntade på mig, Britta som påstod att hon var kusin med Greta Garbo. Vi var i god tid för morgonbönen (i Jönköpings kommunala flickskola), som började en kvart i 8 i bönsalen. . . . Sen tågade vi ut till våra klassrum. Vad vår sal var fin! . . . Vi tände den lilla julgranen och tog fram våra handarbeten. . . . Det knackade på dörren. In kom Lucia i ett långt vitt nattlinne med brodyr runt ärmar och hals. Runt midjan hade hon ett rött sidenband med en stor rosett, på huvudet en lingonkrans och det långa ljusa håret utslaget. Hon bar en bricka med stora pepparkakshjärtan. Bakom henne kom en liten page i mörk sammetskostym och i handen en ljusstake med tre brinnande vita ljus. Bakom dem kom en skara stjärngossar i vita nattlinnen och på huvudet stjärngossestrutar med påklistrade stjärnor. De sjöng "Goder morgon, goder morgon . . . ", Staffansvisan och hela "Gläns över sjö och strand". Lucia gick runt och bjöd oss på ett pepparkakshjärta. Luciatåget, som alltid utgjordes av klass 8, gick runt till alla klasser. Det var ett festligt avbrott, som man aldrig glömmer. Någon undrar kanske över luciasången - den hörde jag aldrig som barn! (Anna-Lisa Engberg "Luciafirande i Jönköping på 1920-talet" s 53-54)


ca 1925 - ca 1915

Omsider falla kvällens skuggor över vår levnadsdag, och vi måste gå hädan. Vad är det som giver ljus? Endast Kristus. ... Det finns möjlighet för varje människa att få ljus i sitt evighets fönster. Men endast genom honom som sagt: "Jag är världens ljus." (Per Sjö "Det röda snöret i fönstret" s 130; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1923)

År 1923 gjorde ingenjör A. J. Rehnstedt - grundaren av Tabergs maskinfabrik - ett försök att få igång tändsticksindustri i Taberg. På den tomt, där B. Abrahamssons möbelfabrik nu (år 1949) står, byggde Rehnstedt en fabrikslokal om 37 meter i längd och 15 meter i bredd. Denna gav utrymme för bl. a. ett tjugotal arbetare och fem små maskiner. . . . Man tillverkade tändstickorna av aspvirke och förpackade dem dels i askar av vanlig storlek och form, dels i små tunna paketer att bäras i västfickan. Etiketten visade, förutom "Tabergs Tändsticksfabrik, Sverige", en stiliserad bild av berget, flankerat av två uvar med var sitt bloss, samt över detta bandtexten "Ljus & Värme", allt på ljusgul botten. Tyvärr kunde inte Tabergs tändsticksfabrik hävda sig i konkurrensen med storindustriens fabriker i branschen. Redan följande år måste fabriken upphöra. . . . Ingenjör Rehnstedt hade redan år 1921 börjat sina förberedelser för tändstickstillverkning. När fabriken år 1924 nedlades gav han ej tappt. I en liten verkstad fortsatte han själv några år sin verksamhet. Ännu år 1929 paketerade han sina tändstickor i liten skala. De avyttrades då till affärer och enskilda i Taberg. De berättas ha varit välgjorda och "kvicktända". (Simon Ottosson "Tabergs Tändsticksfabrik - Ett tjugofemårsminne" s 102)

Nästan hela tiden jag var lärarinna på flickskolan (i Jönköping), från URK-föreningens start i början av 1920-talet till långt in på 60-talet, hade vi en annan vacker sed vid Lucia. Varje Luciadag klockan 15.30, när lektionerna var slut för dagen, stannade en hyrd buss utanför flickskolan. Ett trettiotal sjungande flickor med Lucia i spetsen och ett par lärarinnor for iväg till några sjukhus. Och vi höll på att sjunga, och gå och sjunga, och stå och sjunga till 8-9 på kvällen. . . . Vi gick inte på lasarettet - men på långvården. Där fanns stora avdelningar för barnförlamade. Luciatåget slingrade sig från det ena rummet till det andra. Och flickorna bara sjöng och sjöng med sina ljus i händerna. Vi var också på ålderdomshemmen: Junegården, Rosengården och Kjellbergs, allesammans. Det var verkligen vackert. (Mia Rosander "Luciafirande i flickskolan" s 83; URK = Ungdomens Röda Kors)

Jönköping har ju begåvats med många kändisar (original), varav några har funnits på Bymarken, t. ex. naturdiktare John Wallin, lille Bogren och Smäcken för att nu nämna några. Naturdiktaren var en verklig kändis på Bymarken. I Stadsparken syntes han ofta bärande på sin låda framför sig med dikter i. Barn hade han alltid omkring sig som ville höra honom rimma. "Jag kan väl inte rimma, när Ni står här och stimma", sa han då. Kring lådan hade han monterat små lampor, som han hade tända, när det var mörkt. En något sällsam upplevelse att möta honom i mörkret. De som inte kände till Wallin fick säkert skrämselhicka vid detta tillfälle. (Yngve Klerck "Höga Berghem vid seklets början och tiden därefter" s 35)

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . En gubbe gick omkring (i Jönköping) i någon sorts påhittad uniform. På skärmmössan stod det med stora bokstäver: Naturdiktare Wallin. Han skrev s k dikter, försökte t o m vid ett kungabesök överlämna en hyllningsdikt till kungen. Han hade med sig en liten hund, som bar en "smålandsbörs" i halsbandet. När det blev vanligt med elektrisk julgransbelysning, skänkte någon honom en dylik med batteri. Den hade han virad omkring sin rock. Under mörka vinterkvällar knäppte han plötsligt på belysningen och strålade som en julgran. Tyvärr förbjöd polisen honom detta folknöje. Till slut hamnade han på Ryhovs mentalsjukhus. Där var han så nöjd. Det var under 2:a världskriget: "Alla duktiga karlar har blivit inkallade, och jag har blivit inkallad hit." Att se det bästa i allt.! (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,12-13)

Omkring 1918 kom en stor nyhet, som gjorde livet på landsbygden ljusare och lättare. Elektricitet började installeras på gårdarna. Det var ett oerhört framsteg, man fick ljus i alla boningsrum samt i ladugårdar, stall och lador, ja till och med utomhus. Det var nästan så man tyckte det blev för ljust, man var van vid och jämförde med det svagare ljuset från lyktor och fotogenlampor. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 123)

Någon julotta skulle det förstås inte kunna bli (år 1917), tack vare ljusbristen. Men huru våra goda kyrkvärdar än burit sig åt, hade de dock genom frivillig insamling lyckats besätta hvarenda ljusstake i (Månsarps) kyrka med ljus, än af stearin och än af talg, hvilka aldrig kunnat lysa vackrare eller för tacksammare högtidsgäster än denna julmorgon. De hade också lockat en sällsamt stor åhörareskara af andäktigt lyssnande från när och fjärran, icke minst från Norrahammar. Såväl otte-sången som högmässan förrättades af pastor Palmberg. (Jönköpings-Posten 1918-01-05 "Julotta i Månsarps kyrka 1917"; signatur M.H.)

Familjer med barn mellan 2-10 år äga rätt att hos handlanden J. Gustavsson, Taberg, inköpa sig tilldelade julgransljus. På samma ställe kan hemmansägare inom socknen få inköpa en bundt ljus för stall och ladugård. Ljusen skall inhämtas före veckans slut. Smålands Taberg den 17 dec. 1917. Månsarps lifsmedelsnämnd. (Jönköpings-Posten 1917-12-18 "Julgransljus till barn mellan 2 och 10 år")

Elektriskt ljus är i höst (år 1917) infördt i Götafors missionshus med Munksjö sulfatfabriks a.-b.:s kraftstation såsom ljuskälla. I många af husen inom Götafors samhälle är inmonteradt elektriskt ljus. (Jönköpings-Posten 1918-01-03 "Elektriskt ljus i Götafors missionshus")

Inom Vaggeryds samhälle har i höst installerats elektriskt ljus å flera ställen, oaktadt materialierna äro rätt dyra. Därjämte har den dragits ut å Vaggeryds gård, där äfven lantbrukarna monterat in ljus. För öfrigt är det svårt med lyseförhållandena. Karbidlampor har anskaffats. Dessutom användas cykellyktor samt talgljus, och för att spara dessa har man måst gå till sängs bittida på kvällen. (Jönköpings-Posten 1917-11-13 "Elektricitetens landvinningar")

Evangelistmöte hölls lördagen och söndagen den 10 och 11 d:s (= november) i Bårebo missionshus, Gnosjö. ... Det i lokalen nyligen inmonterade elektriska ljuset gaf anledning att peka på den eviga ljuskällan Jesus Kristus, från hvilken många ljusglimtar trängde ned till hjärtana, görande mötet till ett verkligt "ljusmöte". (Jönköpings-Posten 1917-11-15 "Ljusmöte i Bårebo missionshus")

Den första elektriska ljusgnistan i socknens mörker kommer antagligen snart att tindra vid Dammens såg. Här har nämligen kvarn- och sågverksägaren G. Åberg för afsikt att med en mindre turbin framalstra elektriskt ljus för egen förbrukning. När större turbin går att anskaffa och nödigt intresse för saken blir väckt, då ljusna också utsikterna för kringboende att få del af upplysningen. (Jönköpings-Posten 1917-11-09 "Bref från Hagshult"; sign. Evåk.)

Aktiebolaget Norrahammars elektricitetsverk höll på lördagen ordinarie bolagsstämma under löjtnanten E. Hedenblads ordförandeskap. ... Den 21 sistlidne december (1915) var anläggningen så pass färdig, att ström för första gången kunde påsläppas i ledningsnätet, och den 31 i samma månad voro c:a 1500 ljuspunkter anmälda till inmontering och till största delen färdigmonterade, hvarjämte bolaget uppgjort kontrakt med Norrahammars husägareförening u.p.a. (= utan personligt ansvar) om leverans af ström för ytterbelysningen inom samhället, c:a 177 ljuspunkter. (Jönköpings-Posten 1916-05-01 "Elektriska ljuspunkter i Norrahammar")


ca 1915 - ca 1910

Elektriskt ljus har Tofteryds kommun låtit inleda i lärarepersonalens bostäder vid Skillingaryds folk- och småskolor. (Jönköpings-Posten 1914-03-04 "Elektriskt ljus i Skillingaryds lärarebostäder")

Söndagsskolorna i Skillingaryd hade sistgångne söndag sin sedvanliga julfest i Skillingaryds missionshus. ... De öfverlyckliga barnansiktena, omkring 250 till antalet, strålade i kapp med det elektriska ljuset i den prydliga lokalen, där barnen fängslades af åtskilligt nytt. (Jönköpings-Posten 1913-01-09 "Strålande julfest i Skillingaryds missionshus")

Kaffefest var i torsdags kväll anordnad af Skillingaryds ungdomsförening för de många nykomna medlemmarna. Det hela kunde få namnet af en "ljusfest". Dels vid tanken på att det elektriska ljuset då för första gången var tändt i missionssalen, dels vid tanken på de många nya ljus, som den helige ande fått tända i hjärtana. (Jönköpings-Posten 1912-02-17 "Ljus- och kaffefest i Skillingaryds missionshus")

Waggeryds missionshus ... var (under julottan) upplyst förutom af elektriskt ljus, genom ljus placerade i tvenne julgranar och från talarestolen. Missionshuset var så fullsatt af folk, att äfven lilla salen måste användas. (Jönköpings-Posten 1910-12-29 "Upplyst missionshus i Waggeryd)

Belysningskommittén i Norrahammar ... uppdrog åt en kommitté ... att om möjligt åstadkomma belysning äfven om morgnarna samt till kl. 10 om kvällarna. För närvarande släckas lamporna kl. 9.15 e.m. (Jönköpings-Posten 1910-10-10 "Gatubelysningen i Norrahammar")

Föredrag om den socialdemokratiska ungdomsrörelsen hölls i Vaggeryd ute på landsvägen vid Skogslund den 20 d:s (= augusti) af lokalföreståndaren C. Gustafsson från Jönköping. Han framhöll bl.a. i sitt tal att det ännu är mörkt i Småland (!) men att det här och där finnes ljuspunkter tack vare den socialdemokratiska ungdomsrörelsen (!) hvilken på flera ställen satt ut förposter. (Jönköpings-Posten 1910-08-23 "Socialdemokratiska ljus i småländskt mörker")


ca 1910 - ca 1905

Invigningsfest då det nyinförda elektriska ljuset inviges i Vaggeryds missionshus söndagen den 14 nov. kl 6 e.m. Predikan af pastor Karl Palmberg. Sång och musik. Kollekt upptages. Fritt inträde. Alla välkomna. ... Fattas blott att vi få samma slags belysning på våra gator och gränder, så vi slippa famla i mörkret på vägen till och från bönhuset. Må så ske snart! skrifves från Vaggeryd till Jönköpings-Posten. (Jönköpings-Posten 1909-11-10 och 1909-11-18 "Elektriskt ljus invigt i Vaggeryds missionshus")

Bättre belysning i Skillingaryds soldathem har i dagarne åstadkommits därigenom att i stora salen uppsatts tvenne luxlampor om 700 normalljus hvardera samt en dylik lampa i hvardera af de två skrifrummen om 200 normalljus. Samtlige lamporna med tillbehör och uppsättning kosta omkring 600 kronor. Genom de nya ljuskällorna har vunnits en präktig belysning i samtlige lokalerna, hvarjämte de nya lampornas skötsel kräfver mindre tid och billigare underhåll än de förutvarande. Till förmån för kostnadernas betäckande hölls förra veckan fest, som inbragte nära 60 kronor. (Jönköpings-Posten 1909-10-02 "Nya lampor i Skillingaryds soldathem")

För gatubelysningen vid Åker ha nu stolpar blifvit uppsatta och ledningarna hålla på att dragas. Sexton lampor komma nu strax att uppsättas i stället för 12 st., som förut var ämnadt. Så fort tillstånd erhållits från vederbörande att släppa på strömmen kommer äfven Åkers samhälle att stråla i elektriskt ljus. (Jönköpings-Posten 1909-09-25 "Gatubelysningen i Åker")

Hos en familj i Byarums socken finnes en katthona, som för en tid sedan skulle framföda ungar. ... Under sina svåra plågor hade "kissan" utfört en operation å sig själf, gjort ett "kejsarsnitt" och på så sätt befriat sig från ungarna, som dock nu vore döda. Hon läkte sedan själf sitt sår och är nu frisk och kry, säger vår sagesman. "Det lyser från mörka Småland", där t.o.m. kattorna äro så med sin tid på det kirurgiska området. (Jönköpings-Posten 1909-04-15 "Det lyser från mörka Småland")

(Nykterhets)logen Nordstjernan i Vaggeryd anordnar Luciafest den 10 dennes (= december) kl. 8 e.m. Musik af föreningen Göta, Götafors. Entré 25 öre. Kaffe serveras mot särskild afgift. Kommitterade. (Jönköpings-Posten 1908-12-10 "Nykterhetslogen Nordstjernan anordnar Luciafest")

Norrahammars norra kristliga ungdomsförening hade söndagen den 1 nov. kl. half 5 e.m. anordnat en fest med anledning af att föreningens lokal nu åter kunde tagas i bruk efter verkställd målning in- och utvändigt, hvartill aktiebolaget Norrahammars bruk välvilligt tillsläppt fri kraft (till elektrisk belysning). Äfven har föreningen fått mottaga en pänninggåfva till målningen. ... Föredrag höllos af predikant B. Neil fr. Malmö samt stadsfogde K.A. Rundbäck och pastor G. Hammarström från Jönköping. (Jönköpings-Posten 1908-11-05 "Gratis ljus i Norrahammars norra kristliga ungdomsförenings lokal")

Kommittén för (gatubelysning inom Tabergs samhälle) hade utarbetat som förslag, att ett tjugutal fotogenlampor skulle uppsättas på vägen Jönköping - Månsarp mellan Sandvik i norr och Hagaberg i söder. ... Detta förslag blef mötets beslut. (Jönköpings-Posten 1908-10-30 "Gatubelysning och brandväsen i Taberg")

Det första missionshuset i Norrahammar byggdes för 24 år sedan och ansågs då vara ett af de bästa på orten. Men allt efter som samhället växte på grund af verksamheternas utvidgande till en stor industri, har behofvet af en rymligare och tidsenligare samlingslokal blifvit allt större. Sedan missionsföreningen i maj månad d. å. (= detta år) beslutit att fullständigt ombygga det gamla huset, antogs byggmästare E. Anderssons i Hofslätt anbud att uppföra det nya efter ritning af J. Nyrén i Ängsfors. Det innehåller 2 salar, den stora rymmer 500 personer och den lilla 100. ... Elektrisk belysning är inledd och genom vänligt tillmötesgående från bruksägarne erhålles fri elektrisk ström. ... Söndagen den 11 dennes (= september) var den stora invigningsdagen. (Jönköpings-Posten 1908-10-14 "Gratis ljus i Norrahammars missionshus")

Det under förra sommaren nyuppförda skolhuset vid Smålands Taberg i Månsarps socken invigdes för sitt ändamål i måndags. Festen började med afsjungandet af psalmen "Hela världen fröjdes Herren" och bön. Därefter höll pastor K. Palmberg ett för tillfället synnerligen väl lämpadt skoltal öfver orden: "Allt, som varder uppenbart, det är ljus." Först framvisade talaren, hvad betydelse kunskapens ljus har, då det gäller t.ex. geografi och historia: världen blir stor, rik och skön, och våra förfäders minnen och exempel lära och lifva oss i lifvets kamp. När det sanna ljuset faller på oss och vi lära känna oss själfva samt Kristus och genom honom Gud, då blifva vi ljusets barn. När detta ljus skiner på lastens dyträsk, torka de ut. Förutsättningen för att människans slumrande goda egenskaper skola bli till nytta vore att kunskapens ljus finge falla öfver dessa. Vi var skyldiga Gud och barnen att öppna dörren till kunskap för det uppväxande släktet, och detta äfven om debetsedeln skulle kräfva större andel af våra kassor. Man kunde ej veta, hvilket barn, som sutte inne med anlagen, därför borde alla få så mycken undervisning, att de sedan kunde utbilda sig själfva. (Jönköpings-Posten 1908-03-12 "Nyuppfört skolhus vid Smålands Taberg")

Gatubelysning har under vintern kommit till stånd i Norrahammar. Enligt öfverenskommelse mellan aktiebolaget Norrahammars bruk och dess arbetare bekostar det förra belysningen vid hufvudvägen "genom samhället", vid hvilken blifvit uppsatta sex elektriska båglampor och en luxlampa, och de senare belysningen af smågatorna och de aflägsnare delarna af samhället. För detta ändamål hafva ett 40-tal fotogenlampor blifvit uppsatta. (Jönköpings-Posten 1908-01-28 "Gatubelysning i Norrahammar")

Som ett apropå till slagsmålet i Norrahammar i lördags kväll skrifver en af våra meddelare: "Man kan med grundade skäl säga att detta vilda tumult måste skrifvas på rusdryckernas förut öfverhopade konto. Då man ser den massa öl, våra omtänksamma bryggare medelst de rullande krogarna tillföra samhället vid hvarje aflöning och den mängd af litrar, som hämtats från krogarna i Jönköping, kan man dock undra öfver att dylika uppträden äro så sällsynta, som de äro. En annan medverkande orsak torde vara det 'egyptiska mörker', som ständigt under höst- och vinterkvällarna är rådande i det djupt under de omgifvande höjderna liggande brukssamhället. Erfarenheten har ju visat, att det råa, det skamliga och fula trifs bäst i mörkret. Månne inte vederbörande i äfven detta samhälle af detta och flera andra skäl snart skola blifva betänkta på att till förmån för alla de tusenden, som trampa Norrahammars långa, smutsiga gator, genom uppsättandet af några elektriska lampor utmed dessa skingra mörkret." (Jönköpings-Posten 1907-10-09 "Elektriska lampor för skingrande af 'egyptiskt mörker'")

Skolhusinvigning ägde rum i Norrahammar, Barnarps socken, onsdagen den 13 dennes (= februari). Invigningstalet hölls af pastor K. Palmberg. Med ledning af Herrens ord: "Jag är världens ljus", framhöll talaren att detta frälsningsljus från denna skola skulle komma att lysa ut bland de unga. Kunskapen i alla öfriga ämnen vore att betrakta som ett återsken från det stora världens ljus. Talaren uttryckte sin lifliga önskan, att den ungdom, som här komme att undervisas, måtte komma i nära beröring med detta ljus, samt att den väl skulle göra sig till godo det kunskapsljus, som här erbjödos. Skolhuset uppfördes under förliden sommar och rymmer inom sig två lärosalar, en för folk- och en för småskolan, målade i ljusa, vackra färger, samt två afklädningsrum. ... Skolhuset, som i sig själf är utmärkt präktigt, har ett mindre fördelaktigt läge på en smal remsa mellan tvenne vägar, så att utrymmet kring detsamma är mycket trångt. Platsen för trädgården och lekplanen blir därigenom ganska liten. (Jönköpings-Posten 1907-02-23 "Kunskapsljuset - en återspegling af det stora världens ljus")

För tredje gången som kung kommer Oscar II till Jönköping lördagen den 28 oktober (1905) och stannar över helgen till måndag kväll. . . . Kl. 9 om aftonen stiger kung Oscar in i sin vagn för att åka till Residenset, där han bor. Färden går genom ett jordbrukslandskap i becksvart mörker in till den lilla staden Jönköping, som möter kungen badande i ljus. Många människor har sökt sig in i centrum för att se det "illuminerade och eklärerade" Jönköping. I hovrättens hus står gasljus i varje fönster ut mot torget och på rådhuset över huvudingången brinner stadens vapen i gaslågor. "Från Hofrättstorget till residenset bildade en kompakt människomassa häck, hvilken vid residenset svällde ut och fyllde så godt som hela parken. Vid Västra Storgatan i rak linje från residensets hufvudingång var placerad en äreport, i hvilken brunno en mångfald gaslågor, och å hvilken öfverst strålade, äfven i gasljus, det kungliga namnchiffret. Upp mot residenset bildade . . . marschaller tillsammans med de stora gaslyktorna omkring fontänen en strålande ljusväg." I strålande sol på söndagseftermiddagen den 29 oktober gör kungaparet "en utfärd i vagn genom Huskvarna upp till Göransberg, där d:r Otto Sjögren under de senare åren haft sin bostad" . . . (Smålands Allehanda 30.10). (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 51-52)


ca 1905 - ca 1900

Gatubelysning är nu anordnad äfven i Vaggeryds stationssamhälle, i det därstädes äro uppsatta ett 15-tal fotogenlampor, vid hvars sken vandraren numera äfven efter skymningen rätt godt kan taga sig fram öfver samhällets utlagda gator. (Jönköpings-Posten 1904-12-08 "Fotogenlampor till gatubelysning")

Elektrisk belysning håller för närvarande på att inledas vid Månsarps såg- och snickerifabrik, och har den delvis redan afprofvats och befunnits fungera utmärkt och till trefnad för arbetarne och samhället emot de eldfarliga fotogenlamporna. ... ... Belysningen, utgörande 60 stycken glödlampor, är inledd i såväl fabrikshusets tvenne våningar som i såg- och maskinhuset samt jämväl utomhus i och för brädgårdens upplysning. Som dynamomaskinen kan lämna ljus till ytterligare 60-tal lampor, finns möjlighet att äfven i samhällets privathus kunna inleda elektrisk belysning. Fabriken sysselsätter f.n. ett 30-tal arbetare, hvilka med skäl förtjäna bästa vitsord i såväl skötsamhet som uppförande. (Jönköpings-Posten 1904-10-17 och 1904-10-20 "Elektrisk belysning vid Månsarps såg- och snickerifabrik")

Föreståndaren för Norrahammars föreläsningsförening, folkskolläraren J. Edv. Lundequist, som tillika varit föreningens sekreterare, har afsagt sig båda dessa befattningar. ... ... Angående Norrahammars föreläsningsförening öfverlämnar k. m:ts bfhde (= länsstyrelsen) utdrag af styrelsens för samma förening protokoll vid sammanträde den 8 maj innevarande år, utvisande att styrelsen väl kunde vitsorda grundligheten och objektiviteten i en föreläsare hos föreningen, fil. doktor J.V. Nilssons framställning; men att då en kraftig opinion mot hans föreläsningar om franska revolutionen arbetats fram och vid hans sista föreläsning fått en pinsamt demonstrativ karaktär, styrelsen, som ej ville utsätta doktor Nilsson eller föreläsningsverksamheten för vidare obehag, beslutat att ej anmoda honom att fortsätta föreläsningsserien om nämnda revolution. Som häraf synes framgå - säger K. m:ts befhde - "att föreläsningarne vid Norrahammar svårligen kunna bedrifvas med den vetenskapliga frihet, som torde vara förutsättningen för att statsunderstöd till densamma skall beviljas, anser sig K. m:ts befhde icke kunna i underdånighet förorda statsanslag för nästa år till Norrahammars föreläsningsförening". (Jönköpings-Posten 1903-11-11 och 1903-11-23 "Norrahammars föreläsningsförening mister länsstyrelsens stöd")

Norrahammars föreläsningsförening börjar den 2 nästa oktober sin verksamhet för höstterminen. Enligt det uppgjorda programmet skola 12 ordinarie föreläsningar anordnas. Därtill kommer tre barnföreläsningar samt, om möjligt, en musikafton. Ämnena för de allmänna föreläsningarna äro: Religionshistoria: Buddhismen ... psykologi ... kemi ... om växt- och djurlifvet i Sverige efter istiden ... fysiologi och sociologi, alkoholspörsmålet ... geologi ... Vid barnföreläsningarna behandlas: Vegas färd kring Gamla världen, Norges geografi, En julhistoria - alla med talrika skioptikonbilder. Lokal blir som vanligt Föreningshuset. Föreläsningarna kommer med ett par undantag att hållas på fredagar och börja kl. 7 e.m. Föreläsningsföreningen har från Göteborg anskaffat ett s.k. vandringsbibliotek, som flitigt anlitas. Då sammanställningen af dess bibliotek skett med synnerlig omsorg och sakkännedom kunna de på ett mångsidigt sätt tillgodose behofvet af bildande läsning. De utlämnas och på särdeles liberala villkor - 3 kr. pr månad för cirka 60 band - hvarför denna del af folkbildningsarbete är förtjänt af det lifligaste understöd. Ännu äro dessa bibliotek emellertid alltför litet kända och uppskattade. I vårt grannland Danmark ha de sedan åratal begagnats i synnerligt stor utsträckning och varit till oberäkneligt gagn för spridande af nyttig och förädlande lasning. ... ... (Föreläsnings)föreningens medlemsantal är i stadigt stigande och kommer att under nästa år närma sig 300. Föreläsningarna besökas ock flitigt, hvilket ju är en gifven sak, då styrelsen lyckats anskaffa framstående och nästan utan undantag gärna hörda föreläsare. ... ... Svårt att få föreläsare torde det måhända i framtiden bli för Norrahammars föreläsningsförening i anledning af en allt annat än honett behandling, som nämnda förening låtit en föreläsare där, fil. d:r J.V. Nilsson, lärare vid högre allmänna läroverket i Jönköping undergå. Socialisterna i Norrahammar ha nämligen igångsatt en opinion mot honom för att han i sina föreläsningar om franska revolutionen sagt sanningen om en del excesser, hvartill pöbeln under revolutionen gjorde sig skyldig till. Till följd af denna "upplysta" och "frisinnade" opinion, som ju vittnar vackert om huru Norrahammarssocialisterna uppskatta yttrandefriheten, erhöll hr Nilsson af föreläsningsföreningens styrelse en admonition att den ej vidare ville ha några föreläsningar af honom. ... ... Doktor Nilsson hade blott uttalat sin förkastelsedom öfver grymheterna vid Bastiljens stormning, öfver morden på schweizarne och öfver den behandling prästerna rönte och detta föllo icke norrahammarssocialisterna i smaken. (Jönköpings-Posten 1903-09-28, 1903-10-12, 1903-10-24 och 1903-10-26 "Norrahammars föreläsningsförening")

Byarums församling har å kommunalstämma anslagit 100 kr. för återupprättandet af sockenbiblioteket. Församlingens trenne skollärare, nämndeman och kommunalordf. utgör styrelsen. Genom frivilliga bidrag har hopsamlats 65 kr. och hopp finnes att möjligen af för saken intresserade ytterligare få någon skärf. Ungdom, vaknen upp till tankeförädling! (Jönköpings-Posten 1903-05-25 "Sockenbibliotek till tankeförädling")

Måndagen den 11 maj kl. 6 e.m. (i Mullsjö missionshus) predikan af K.J. Wester från Västergötlands missionsförening. Kollekt upptages för missionen på mörka orter. (Jönköpings-Posten 1903-05-08 "Mission på mörka orter")

Det fanns icke någon gatubelysning att tala om (i Norrahammars samhälle i början av 1900-talet). Ett par elektriska lampor . . . voro det första steget mot gatubelysning, men de krånglade för det mesta, vilket för övrigt ledde en ung man att skriva en nidvisa, vars första strofer jag fortfarande (nu år 1943) minns: "Staden har väl ett femtontal hus och på gatorna brinna elektriska ljus, men när det blir kväll, så släckes de väl i Norra-hi å Norra-ho å Norrahammars sta." Den visan blev emellertid förbjuden att sjunga, och stackarn, som diktat den, måste rymma fältet, ty så pass patrioter voro de övriga, att de sågo ett framsteg i denna bristfälliga men dock ytterbelysning. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 111-112)

Norrahammars brukssamhälle är ett läsande samhälle, därom vittnar det flitiga begagnandet af där tillgängliga bibliotek. Tidningsläsning öfvas ock i stor utsträckning. Från postanstalten utdelas icke mindre än ett 50-tal olika tidningar, sammanlagdt i det närmaste 550 ex. Främst kommer Smålands Folkblad i 195 ex., därnäst Jönköpings-Posten i 137 ex., Aftonbladets halvveckoupplaga 33, Sanningsvittnet 25, Arbetet 20, Stockholms-Tidningen 14. Fem tidningar ha ett prenumerantantal af 5-10, och 36 mellan 1 och 4. Den eftersträvansvärda seden att hålla sig med egen tidning synes vara ganska allmän. (Jönköpings-Posten 1903-02-14 "Upplysning genom böcker och egna tidningar")

Ljusfest var den 30 nov. e.m. anordnad i Värnamo missionshus med anledning af att elektrisk belysning nu blifvit införd därstädes. (Jönköpings-Posten 1902-02-03 "Elektriskt ljus i Värnamo missionshus")


ca 1900 - ca 1875

Alla andra tändsticksmaskiner överträffas av (Alexander) Lagermans genialiska uppfinning av den s. k. komplettmaskinen, i vilken tändsticksämnena inläggas i ena ändan och utkomma (fyllda i tomma askar) vid den andra, utan att någon arbetare under tiden behöver röra vid den. Redan 1892 sattes den första maskinen i gång. (C.F. Lundström "Tändsticksindustrien, dess uppkomst, utveckling och närvarande ståndpunkt hufvudsakligen inom Sverige" s 67)

Vid påskhögtiden gjorde man alltid upp stora eldar, och det hörde också till, att man skulle skjuta för att skrämma bort alla "påskakäringar". Denna sed lever kvar i dessa trakter än i dag (år 1944), ehuru den icke är så allmän. Runt omkring på höjderna syntes eldar, på Norsudden och Kalmarbacken, vid Rocksjön o. s. v. Även på valborgsmässoafton tände man eldar, och de kallades då för majeldar. Man hjälptes åt att samla ris och bråte, tallbuskar o. d. för att få ihop till präktiga eldar, som tändes efter mörkrets inbrott. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 51)

En festlighet (vid möbelverkstäderna i Jönköping på 1890-talet), där mästaren var den bjudande, var ljusinbrinningen eller lyskalaset om hösten. Hur man än putsade sina 8 linjers fotogenlampor, var det omöjligt att få något nöjaktigt ljus, förrän mäster gjort ljuskalas. Det gick av stapeln antingen i mästers hem eller på verkstaden och kunde variera till sin natur. Vanligtvis var det kaffe eller äggtoddy. Och det var märkvärdigt, vad lamporna lyste klart efter den betan. De riktigt överglänste varandra. (Gustaf Vikner "Några minnen från livet på möbelverkstäderna i Jönköping på 1890-talet" s 35-36)

Den kanske mest besvärande årstiden i forna dagar var trots allt vintern med dess sparsamma och dåliga gatubelysning på gatorna. De långt ifrån varandra placerade lyktorna gjorde gatorna, i synnerhet i de centralare delarna av (Jönköping), nästan omöjliga att beträda efter mörkrets inbrott. Följden blev ett tidigt avstannat gatuliv, som vid fotogenlampan utbyttes mot familjelivet inomhus, då alla familjemedlemmarna var samlade till gemensam eller enskild förströelse. Den nästan överallt rådande gästfriheten, visserligen många gånger utövad under mycket blygsamma förhållanden, får väl räknas till de vackraste minnena. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 10)

Herren säger: Mörker öfwertäcker jorden och mörkhet folken, men öfwer dig uppgår Herren och Herrens härlighet skall synas öfwer dig. Herren har besökt wårt land och folk derigenom, att han låtit predikas evangelium om den korsfäste Kristus, som är verldens ljus. Ehuru wi många år hafwa haft Guds ord och med detta ord många nådegåfwor af Herren, så har likwäl ett stort mörker, en andelig sömn warit rådande bland wårt folk. Man har ej wetat om någon annan kristendom, än den som bestod i några yttre iakttagelser och former, som blifwit utöfwade, wäl med ett sken af gudsfruktan men utan hjertats hängifwenhet till Gud. (Swening Johansson ”Herrens werk” Inledning)

Ljuset vi hade (i våra verkstäder), var små gasoljelampor utan glas. De satt på en träarm, som kunde vridas allt efter behov. På hösten, när lyset skulle tändas för första gången, måste mäster bjuda på kaffe eller någon annan förtäring, annars brann lyset ej så bra. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 62; snickaremästare F. A. Haugwitz 90 år berättar år 1951)

I början av december skulle . . . ljusen stöpas för att upplysa julgran och hem i julhelgen. En viktig sak var att vekarna blev vridna samt vaxade med bivax så de lyste klart. Vid stöpningen användes nöt- och fårtalg och i "bättre" hem någon tillsättning av vax, vilket sedan mestadels smältes i en smörkärna fylld till hälften av varmt vatten. De vaxade vekarna doppades så däri, och fick hänga medan talgen stelnade. Det var mycket noga att det ej drog från fönster och dörrar medan stöpningen pågick, ty då blev det lätt blåsor på ljusen, som blev knöliga och lyste sämre. (Jean H. Andersson "'Jean i Harfall' berättar 1957 julminnen från 1880-talet" s 62)

Den första lampan med den elektriska belysningen imellan Alexifors bruk i Dunkehallar och Talawid tändes wid Talawid Nyårsdagen på qwällen, men enligt wårt förmenande war upplysningen klen och kunde ej ens täfla i ljusstyrka med en wanlig gaslykta. Wi skola återkomma till denna fråga när alla lamporna utefter Dunkehalla- backarne blifwa tända; måhända skall bättre resultat lemnas, när ledningen blir färdig, än det första profwet wisade. (Jönköpings-Posten 1884-04-02 "Elektrisk belysning wid Talawid i Jönköping")

Inför 300-årsminnet av konung Gustaf II Adolfs död kan det måhända vara av intresse för medlemmarna i Mäster Gudmunds Gille att läsa om huru man för femtio år sedan (år 1882) högtidlighöll ovannämnda bemärkelsedag. . . . (Jönköping) var rikt flaggprydd. Gatorna fylldes av feststämda skaror. Butiker och verkstäder stängdes vid femtiden, och en stund efteråt tändes ljus i nästan alla fönster, som vette mot Storgatan. En del butiker och våningar voro praktfullt upplysta och visade smakfullt anordnade emblem och inskrifter, som hade avseende på dagens betydelse. Merendels fingo dock två mot varandra i vinkel sammanfogade hålförsedda trästycken tjänstgöra som ljusstakar för ett 5- eller 7-tal Liljeholmens ljus i varje fönster, där gardinerna för eldfarans skull avlägsnats. . . . Storartad för dåtida förhållanden var ekläreringen av hovrättstorget, där hovrättshuset, dåvarande rådhuset och den gamla vackra träladan, teatern, försetts med gasramper och dekorationer, som medförde allmänt erkännande åt gasverkschefen, ingenjören Carl Nordström, "Calle gas", som han kallades av förtroliga vänner. . . . Från (Kristina)kyrkan begav sig allmänheten till hovrättstorget, dit skolungdomens och godtemplarnas fackeltåg anlände vid 7-tiden. . . . Psalmen 378 "Förfäras ej du lilla hop" (avsjöngs), varefter tal hölls av bormästaren Axel Printzenskiöld. . . . Talet återgives här nedan: "Med den psalm, vars toner nyss förklingat, var det som dess konungslige författare, den store Gustaf den andre Adolf i dag för 250 år sedan på Lützens dimhöljda slätter invigde sig och sin tappra här till ljusets och frihetens strid mot mörkret och förtrycket." (T. A-n "I Jönköping den 6 nov. 1882" s 44-46)

(Carl Fredrik Wennberg var) en industrialismens banbrytare i våra bygder, en uppfinnare och teknisk begåvning, som under mångårig rastlös verksamhet kom att betyda mycket för vårt lands ekonomiska liv. . . . (Han) föddes på Barnarps gästgivaregård 27 nov. 1834. Hans (far var) den i Barnarps hävder bekante Nils Wennberg (1799-1868), traktör (gästgivare), sedermera godsägare och brukspatron, kommunalman och framstående jordbrukare m. m. . . . (Carl Fredrik) Wennbergs största insatser var ovedersägligen tändsticksfabrikerna i Jönköping. Genom sin spånaskfabrik (Barnarps tändsticksfabrik grundad år 1877) hade han mer och mer kommit i kontakt med denna industri. År 1881 köpte han Torps egendom vid Jönköping och redan samma år anlade han Västra Tändsticksfabriken på dess mark. . . . En hård kamp om exportmarknaden uppstod mellan båda fabrikerna, den gamla och den nya. Det ledde bl. a. till processer om varumärken, vilka Hay på gamla fabriken påstod att Wennberg imiterade i syfte att vinna marknaden för sin egen fabrik. I sarkastiska ordalag bemötte Wennberg Hays argument, men dömdes 1886 och 1889 till betydliga böter och förbjöds att använda vissa varumärken. Trots detta vann Wennberg marknaden alltmera för sin fabrik och ända till Afrika och Indien utskeppades hans tändstickor. . . . Under 1870-90-talen gav Wennbergs fabriker sysselsättning åt en vida spridd hemindustri. . . . Det var tillverkningen av askar för Barnarpsfabriken, som säges ha varit spridd i ett dussin socknar i närliggande bygder. - På vintrarna kunde väldiga, kilometerlånga köer av virkeskörare hålla utanför Barnarps fabriker med över 300 leverantörer på en enda dag. . . . Spån och tryckt papper för askarna avhämtades så av folk från när och fjärran. I hemmen kunde ung och gammal syssla med lådtillverkning. En berättare skildrar processen så: "På en bräda lades omslagspapperet till 1.000 askar, med 100 st. i varje grupp och beströks med mjölkklister. Så lades träspånen på, veks ihop och papperen ströks slätt över spånet. På liknande sätt förfors med lådan, där också bottnen måste läggas in. Lådorna voro så färdiga för torkning, som skedde i nät, upphängda i taket. Allt måste ske med väldig fart, på en timme kunde två personer tillverka 1.000 lådor eller omslag. - Senare påklistrades plånet för tändningen, bestående av en remsa papper med pålimmat, pulvriserat glas. På kärror och kälkar forslades produkterna till packsalen vid Barnarps fabrik och förtjänsten utbetalades av förvaltare S. M. Blomdahl. - Vid längre avstånd slog man sig ihop och lejde körare för transporten. - I hemmen var denna extra inkomst högst välkommen. Men det är klart, att hemtrevnaden ej alltid var den bästa. Överallt i den lilla bostaden var det belamrat med arbetsmaterial, klistret, ofta surnat, utsände tillika med furuspånen en besvärande lukt. Barnen blevo trötta av allt lådarbetet och skolgången försummades o. s. v." - Vid Junebro-fabriken (vid Junebäcken) gjordes alla askar på maskiner. (Sigurd Lindgren "Carl Fredrik Wennberg" s 85-89)

År 1879 startar (den företagsamme B. C.) Carlsson tändsticksfabriken Vega (på öster i Jönköping). Den relativt nya konsten att göra tändstickor lockar. Efter många experiment hemma i köket, där Carlsson hade hjälp av en man från den redan befintliga tändsticksfabriken, hade han slutligen lyckats framställa en tändsats, som han ansåg vara bättre än konkurrentens. Han upphandlade ett parti av den gamla fabrikens tändstickor och försåg dem med tändsats i andra ändan. En gammal man berättar följande historia: "Si Carlsson rökade mycket. Alltid hade han en cigarr hängande i munnen. En dag sammanträffade han med en av ledarna för Jönköpings Tändsticksfabrik. Carlsson bad att få bjuda på en cigarr. Samtidigt tog han upp en ask med de nu utexperimenterade tändstickorna för att ge eld. Men nej, det gick inte. Då försöker vi väl med min sats, sa' Carlsson, vände på stickan och strök den andra ändan mot plånet och se, det blev eld i rappet." Vad representanten för "Gamle" sa', lämpar sig ej för tryck, om min sagesmans berättelse är riktig. Den nya tändsticksfabriken kom att betyda ett starkt uppsving för öster. Bostadsbehovet ökades kraftigt, och det ena tvåvåningshuset efter det andra växte upp. Där förut gatan kantats av idel åkerlyckor, lågo efter några år prydliga trähus i tidens stil. Men nämn en sällhet, som varar beständigt. Redan efter sex år måste Carlsson lägga upp. Företaget inköptes av Jönköpings Tändsticksfabrik, och arbetarna överflyttades till den s. k. "Gamle". När tändsticksfabriken nedlades, flyttade många från öster. Husen började stå tomma, och hyrorna sjönko. För 60 kronor om året kunde man hyra ett rum och kök. Arbetstillfällena minskades och nya förtjänstmöjligheter måste uppspåras. Vid denna tid tillverkades mycket tändsticksaskar i hemmen. Fabriken släppte till spån, papper och klister, och gamla och unga sutto omkring klisterbordet på eftermiddagarna. Med övning kom man upp i en fenomenal färdighet, men det behövdes också, om det skulle bli någon förtjänst att tala om. Arbetslönen var 50 öre pr tusen. När lådorna var färdiga, placerades de på stora bågar, i vilket ett nät var spänt, och upphängdes i kökstaket för torkning. Att luften av all denna fuktighet ej kunde bli hälsosam är givet, men man hade intet val, den knappa förtjänsten måste gå före både bekvämlighet och hälsa. Något bättre tider randades för öster, när Sahlströmska fabriken inrättade ett spinneri i f. d. tändsticksfabrikens lokaler. Senare överflyttades hela fabrikationen dit och det blev åter en tid av febril verksamhet på det gamla fabriksområdet. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 26-27)

En höstkväll 1877 demonstrerade ingeniör Hakon Brunius den elektriska utebelysningen, som man hört om från utlandet. Från toppen av fontänen framför vår skola (i Jönköping) spred sig det klara, vita ljuset, beundrat av hela staden och av oss i synnerhet. Jag har sett en uppgift, att Brunius var den förste i Sverige, som satte i gång med tillverkning av telefonapparater - då av belltyp - och att detta var just i Jönköping år 1877. Han var ock den, som ordnade med telefonens installerande i staden. Antingen skedde det 1881 eller 82. . . . Jönköpings store man, Janne Lundström, säkerhetständstickans uppfinnare, som var född i Jönköping, levde, men på annan ort. Utan tvekan satte vi disponenten Hay främst bland stadens store omkring 1880. Han var stadsfullmäktiges ordförande, chef för "allmänna" brandkåren och enligt vår tro ägare till den gamla tändsticksfabriken. Denna var utan ringaste tvivel ett världsunikum. Man såg berg av aspstockar inom fabrikens stängsel. Det vore väl nog råvara för tillfredsställande av hela världens tändsticksbehov. Hade vi för övrigt inte hört, att dokumenten med hela hemligheten angående tändstickstillverkningen låg oåtkomligen inlåst i Hayens privata och med zinkplåt beklädda kontor i fabriken. Kontorets nyckel lämnade aldrig ägarens ficka. Han ensam hade tillgång till kontoret och hemligheten. Det var minsann nog detta att ge strålglans åt den store mannen. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 74-75)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Kanske kan det under 70-talet ganska livligt idkade föreningslivet sägas ha haft någon betydelse för vår utbildning till medborgare. . . . Talrikast besökt och antagligen mest betydande som uppfostrare var föreningen "M. V.", Modersmålsvännen. Där deklamerades, hölls tal och diskuterades självvalda eller tilldelade ämnen; alla borde vara närande, ingen enbart tärande inom sällskapet. Ett par gånger utgav föreningen ett tunt häfte, Lyktgubben, från trycket, vilket innehöll småbitar på vers och prosa, mest vers. Detta fann för en ringa penning köpare inom alla klasser och sändes i några exemplar t. o. m. till Skara läroverk för distribuering genom dåvarande förening med samma syfte. På sin femtioårsdag, år 1915, utgav föreningen en "Minnesskrift" i 300 numrerade exemplar. De händigaste versmakarna uppskattades mycket; deras minne levde ärat kvar långt efter det, att de lämnat skolan. . . . Under julferierna kunde bredvid den traditionella julklappsboken även någon större roman såsom Den vandrande juden eller De tre musketörerna avverkas, såvida inte talg- eller stearinljuset av sparsamhetsskäl avlägsnades från nattduksbordet. Skonande av ögonen var dock det oftast angivna skälet till dess borttagande, så fort man hunnit i säng. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,69-70,75)


ca 1875 - ca 1850

Till tjärved användes på sommaren uppbrutna gamla furustubbar, som sönderhöggos i mycket små delar och fingo torka i stora upplag och voro ett rätt så bra lyse, fast man måste passa på och lägga in ny tjärsticka på elden innan den gamla slocknat. De mer förmögna stöpte talgljus och använde till belysning i stället för tjärstickor. Stearinljus tror jag inte fanns i handeln då, och funnos sådana voro de så dyra, att ingen hade råd att köpa desamma. Till jularna anskaffades så mycket talg att mor kunde stöpa ett par julljus och några julgransljus. Julljus måste nämligen alla ha och dessa skulle brinna hela julnatten. Talgljusen lyste dåligt, ungefär 1/5 mot stearinljus, men ändå i mitt tycke härligt ljus mot det ljus tjärstickorna spredo, och så strålande har aldrig senare tiders julgransljus i mitt tycke brunnit, som min barndoms julgranstalgljus. De spridde sannerligen inte bara lite ljus över en mörk och glädjefattig tillvaro, dess skimmer har följt mig genom hela livet såsom det enda ljusa minnet, näst min mor, som jag har från min annars bittra barndomstid. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 102; Granath född 1866 i Åker)

Julen var ju framför allt ljusens fest, och den gamla vackra seden att om helgen ha grenljus stående på hemmets bord och byrå blev därför minst av alla inhiberad. Ljus måste dessutom brinna julnatten igenom, och vid avfärden till julottan brunno ljus i alla fönster. På den tiden stöptes ... alltid talgljus till helgen, och ett - det allra finaste - tog man med sig till ottan och satte i bänken. ... Varje husfader fick ansvara för ljuset i sin bänk. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 15; 1800-talets Värnamobygd)

Anstalterna för vintermörkrets skingrande i allmogehemmen (under 1800-talet) voro av det mest primitiva och sparsamma slag. ... Inom varje hushåll praktiserades titt som ofta spingningskonsten. Spingvedsstickorna bestodo, som namnet angiver, av ur rätkluven tall, s.k. spingved, erhållna meterlånga, tumsbreda stickor, som i tjocklek mätte från en till två millimeter och vid användandet naturligtvis måste vara av tänkbarast torraste slag. Stickorna klövos ur veden med tillhjälp av yxa och kniv eller spingades med hyvlar av för ändamålet särskilt konstruerad modell. Med dylika "spingstickor" lyste man sig själv och varandra i trapporna, på vinden, i uthusen och de mörkaste hörnen av stugan, dit spiselden ej nådde nöjaktigt fram med sitt ljus. För att stickorna ej skulle slockna eller lysa med nedsatt låga måste emellertid desamman då och då "skaras av", som det hette, d.v.s. befrias från den under förbränningen uppkomna, svartnande glöden, vilket tillgick på så sätt, att den brinnande stickan varsamt blev struken mot spisehällen eller annat passande föremål. (K.W. Johansson "I ljusets tecken - Hur man skingrade vintermörkret förr i tiden" s 92-93)

(Jönköpings) stadsfullmäktiges sammankomst, lördagen den 24 oktober. Framlemnades en ingifwen ansökan af konrektor Rosengren m. fl., som bo wid Westra Holmgatan om, att få sagde gata utrustad med 3:ne gaslyktor. Ansökan hade af gaswerksstyrelsen blifwit tillstyrkt och fullmäktige biföllo för sin del densamma, hwilken för öfrigt förswarades af borgm(ästare) Printzensköld och rektor Montelin, men bestreds af assessor Segerfelt och prosten Modigh på det skäl, att nämnde gata ej kan anses tillhöra den större trafikens stråt; och dessutom wore bewiljandet så tillwida wådligt, att om några kålgårdsegare få ljus, komma de andra i omkretsen och äfwen ropa efter ljus. (Jönköpings-Posten 1868-10-28 "Gaslyktor som swar på rop efter ljus")

Jönköpings innevånare för omkring etthundra år sedan var betydligt gladare och gemytligare än våra dagars människor (nu år 1968). . . . Vad kunde då skänka människorna mera än teatern med dess skenvärld, där allt oftast slutade lyckligt. Det onda fick sitt straff och dygden sin belöning. Teaterbyggnaden i Jönköping var belägen vid Stora torget. Salongen upplystes av en stor takkrona, som var försedd med oljelampor. Under akterna hissades denna takkrona upp i en öppning i taket för att åstadkomma halvmörker i salongen. Rampen utgjordes av en rad oljelampor, som under mellanakterna firades ned under scengolvet, men vid början av varje akt hissades lamporna upp i sitt ursprungliga läge. . . . De sceniska effekter, som nutidens teatrpublik är van vid, var fullkomligt okända. Därtill saknades både material till iscensättning och till belysningseffekter. . . . Jönköpings gamla teater vid Stora torget invigdes 2 mars 1825 av det välkända Djurströmska sällskapet med Calderons storslagna drama "Livet är en dröm". (Björn Palmgren "Jönköpings teater under förra seklet" s 114-116)

Jönköpings Ljusfabrik (f.d. Albrecht och Djupströms) rekommenderar sin tillverkning af Maschin Formljus: Dessa ljus, tillverkade endast af svensk talg och efter en i utlandet uppfunnen nyare och bättre metod än hittills användts för rening af råvaran, hvarigenom ljusen med tiden vinna hvithet och hårdhet, få utseende af stearinljus; brinna klarare och äro drygare än vanliga talgljus samt fordra mycket liten putsning. Reqvisitioner emottagas uti fabrikens kontor å Lilla Trädgård eller ock hos undertecknad. Jönköping den 23 Augusti 1867. C.G. Alsing. Talg emottages i utbyte mot ljus för en mellangift af 1 Rdr 50 öre pr 20 skålp. (Jönköpings-Posten 1867-08-24 "Jönköpings Ljusfabriks tillverkning af talgljus")

(foto) Östra Storgatan (i Jönköping) fr. väster år 1862. . . . Invid högra trottaren synes en gaslykta. Den var alldeles nyuppsatt då bilden togs. Gasverket blev nämligen färdigt år 1862. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1930" s 63)

Julottefärden var helgens höjdpunkt. Då spändes båda hästarna för storsläden. ... Nysnön lyste upp landskapet. ... Himlen välvde över dem med ett blågrönt färgspel. Johannes förslag om lysfackla syntes onödigt. ... Ju närmare man kom kyrkbyn, desto längre blev tåget av kyrkslädar på landsvägen. Många vandrare plumsade på i snön vid vägkanterna. Alla syntes ha samma mål. I husen, som låg tätt utefter vägen, lyste en ljuslåga här och där i fönstren. ... En del folk hade trots den klara julmorgonen haft lysebloss med sig. Dessa spred värme långt omkring i den kalla vintermorgonen. ... Magnus hade svårt att taga ögonen från de många ljusen, som, uppsatta i bågar, lyste så klart i kyrkfönstren. Ännu mera betagen blev han, när han trädde in i den av hundratals ljus upplysta kyrkan. Magnus tyckte, att han aldrig sett något så vackert. Kunde det vara vackrare i himlen, tänkte han. (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 22-24; 1860-talet?)

Var så brödfödan tryggad (efter höstbaket), kom omsorgen om vinterbelysningen på dagordningen. Gamla Karin infann sig och efter en del noggranna förberedelser började ljusstöpningen av ljusen till vardagsbruk och av de så kallade dankarna, det vill säga de smala köksljusen, samt de av oss alla med spänt intresse övervakade tregrenaljusen för julbordet. Samtliga dessa ljus måste vara vita till färgen - för all del! inte spotta och fräsa när de brunno, det vill säga vara bemängda med vatten. Ända fram till sista krigs- och krisåren (under första världskriget) föreföll det nog ofattligt för nutidsmänniskan (1926) att man kunde läsa, skriva, sy, med ett ord arbeta under de många, långa vinterkvällarna och morgnarna vid ett, högst två av dessa med rödaktigt, ytterst svagt sken lysande talgljus, vilka allt som oftast måste snoppas, för att ej lysa ännu sämre och osa rökig talg på ett rent vedervärdigt sätt. Att med ljussax av stål eller silver snoppa ett ljus, varken taga av för mycket eller för litet, var en konst för sig. Pigorna "snöt" ljuset med fingrarna, lätt och ledigt. Man fick ej tappa någon liten del av den avklippta veken på själva ljuset, ty då uppstod en "tjuv i ljuset", som kom talgen att rinna i långa strömmar, snaskade ner staken, osade och ansågs för övrigt såsom ett oförlåtligt slöseri med "gusslånet", det vill säga talgen. Ville det sig illa, släckte man ljuset vid snoppningen och då satt man där i beckmörkret, fick treva rätt på det räfflade svavelsticksstället och ånyo tända, varvid det luktade svavel och talg i vidrig förening. I en del hem stöptes även helt små ljus för julgranen. ... Svavelstickorna såldes i karduser, innehållande hylsor av gråpapper med tjugu (till) tjugufem svavelstickor i varje. ... De första svavelstickorna tillverkades (på Tändsticksfabriken i Jönköping). Ännu många år efter sedan säkerhetsstickorna fått marknad över hela världen ... fingo dessa svavel- och fosforbemängda stickor utbreda benröta och död i så många fattiga hem i stadens utkanter, synnerligast bland de dödsbleka kvinnor och barn, vilka i fabriken och i hemmen sysslade med deras tillverkning. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 139-140,165; Jönköping tiden 1856-1864)

Delvis en träindustri, delvis en kemisk industri var tändstickstillverkningen, och den är värd att nämnas både på grund av sin relativa storlek före år 1870 som den första svenska "specialindustrin". Vid de försök att utexperimentera en säkerhetständsticka med ofarligt fosforpreparat som gjordes i olika länder under 1800-talets andra kvartssekel hade svenska tekniker legat väl framme. Även om J.E. Lundström först år 1855 patenterade den tändsticka, som endast skulle tända mot lådans plån, hade han sannolikt redan år 1851 kommit så långt i sina försök, att han kunnat göra den österrikare, som vid Londonutställningen hyllades för sina insatser, äran stridig. Vid den tiden hade J.E. Lundström redan under fem år i Jönköping drivit en liten fabrik för tillverkning av fosfortändstickor, och året före utställningen hade hans broder C.F. Lundström, affärsmannen, knutit kontakt med köpmanshuset Bryant & May i London och därmed lagt grunden till den svenska tändsticksexporten. Redan år 1853 tillverkade fabriken nära 12 miljoner tändsticksaskar, och tillverkningen skedde med hjälp av maskiner. Öppnandet av järnvägen mellan Jönköping och Falköping år 1864, varigenom fabriken fick förbindelse med Göteborg, medförde en fördubbling av avsättningen. C.F. Lundström berättar, att han under den tid, då transporten till Göteborg skedde med foror, klagomål en gång ingingo från London över att tändstickorna varit våta vid framkomsten. "Efter åtskilliga undersökningar blev det utrett, att en forman kört ner i en bäck för att vattna sina hästar, med den påföljd, att tändstickskistorna fallit i vattnet. Långsamheten vid dessa transporter ökades ej sällan därav, att en forman, förrän han fullföljde sin resa, flera dagar uppehöll sig i sitt utmed vägen belägna hem." Under de första årtiondena var den svenska tändsticksindustrin praktiskt taget ett med Jönköpingsfabriken; men särskilt från 1860-talet började vid sidan av detta företag - som dock förblev kärnan inom denna industri - nya fabriker att skjuta upp. År 1870 upptog industristatistiken 34 fabriker med i runt tal 2 800 arbetare och ett produktionsvärde av drygt 2 miljoner kronor. På något mer än tjugo år hade uppstått en industri, som, byggd på målmedvetet utnyttjade svenska uppfinningar, upptog en massproduktion för världsmarknaden. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 42-43; Den förberedande industrialiseringen i Sverige)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Stearinljus af Liljeholmens kemiska tillwerkning säljas till nedsatt pris hos J. M. Rosengren (i Jönköping). (Jönköpingsbladet 1844-11-09 "Stearinljus till nedsatt pris")

Formljus af flere dimensioner finnas (i Jönköping) till salu och prof derå att afhämta. Swensk talg tages äfwen i utbyte. Otto W. Rydin. (Jönköpingsbladet 1844-10-12 "Formljus till salu")

Tabell, utwisande tiden då Gatulyktorna böra tändas och släckas här i staden (Jönköping) under instundande höst och winter: Lyktorna tändas: 1844 Oktob. den 2, till och med den 8, kl. half 7. . . . 1844 Decemb. den 27, till och med den 31, kl. 5. . . . Lyktorna släckas: 1844 Oktob. den 2, kl. half 9. . . . 1844 Decemb. den 30, till och med den 31, kl. half 11. (Jönköpingsbladet 1844-09-28 "Tid för tändning och släckning af gatulyktor")

Anledningen till att en tändsticksfabrik blev förlagd till Jönköping synes mig vara så intressant, att jag citerar C. F. Lundströms bok om Tändsticksindustrien, som kom ut 1899 i 300 exemplar. "Ödet fogade då så att på sommaren 1844 infann sig i Jönköping en köpman från Lbeck, C. G. Detloff, vilken bl. a. sålde tyska tändstickor i Sverige, för att underhandla om ett fabrikat från den metallfabrik som förf. året förut på uppdrag anlagt och förestod i Jönköping. Detloff framställde då förslag rörande tillverkning av ett slags messingsdosor enligt engelsk modell, som han medförde. Hans vid samtalen i detta ämne fällda yttranden om de tyska tändsticksfabrikernas ständigt växande och fördelaktiga affärer, väckte genast tanken på att denna industri borde kunna få en stor framtid även i Sverige." Så skriver Carl Frans Lundström och förberedelserna började omedelbart i förhyrd lägenhet i skomakareåldermannen Hjertquists hus i hörnet Västra Storgatan - Barnarpsgatan (huset åt Västra Storgatan är stadens enda hus byggt av kalksten). Åren 1846-1847 ökades avsättningen mer och mer, och då priserna på tändstickorna voro gynnsamma, beslutade bröderna att uppföra passande fabriksbyggnader för ändamålet. För den skull inköptes en åkerlycka "väster om staden", och en byggnad uppfördes, som togs i bruk i september 1848. Detta hus finnes kvar ännu i dag (år 1953) och kallas i dagligt tal "Ettan". (Sw. Johansson "'Tända endast mot lådans plån'" s 62-63)

Fram till 1840-talet skulle varje bonde medföra ljus till kyrkan. Det var en skyldighet. En ljusstake att sätta ljuset i medfördes, som var tillverkad av lämpligt träslag, och i vars nedre ände satt en rejäl dubb av järn att hugga fast ljuset i kyrkbänken med. Det var ofta en tävlan mellan bönderna om vem som hade det största ljuset i kyrkan. . . . Tidigt på juldagsmorgonen bar det i väg till julottan, då många gick miltals och de som hade hästar åkte i väg med släde. På den tiden var det nästan alltid snö, kallt och slädföre till jularna. Julbloss, som huggits redan vid midsommartid, bars av en del karlar, och det var vackert att se blossen och de skaror, som fylkade sig bakom blossbärarna. (Jean H. Andersson "'Jean i Harfall' berättar 1957 julminnen från 1880-talet" s 62)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. . . . (På julafton efter den stora tvagningen i köket) tändes julljusen och i spiseln den mindre julbrasan, hvarunder vi samlades i ring kring den sprakande brasan för att med far sjunga några julpsalmer och läsa juldagens texter. När detta var gjort och sedan vi undfägnats med julöl och annat godt, samtalade vanligen far med oss under en mycket högtidlig stämning om åtskilligt som han hört eller läst, mest angående julen, andeverlden och dylikt. Derpå gick man vanligen fram till julbordet, hvarest på hvit duk ett stort fat med kött, fläsk och korf stod rågadt och den väldige julosten låg och sken mellan de tända tjocka julljusen och våra grenljus - julklappar visste vi ej om - ; och nu gälde det att skära osten och föröfrigt taga till bästa efter behag. Vid detta tillfälle gick ock det stora tennstopet med det skummande julölet från mun till mun. Derpå tillreddes sjelva qvällsvarden med sin lutfisk och hvite gröt samt det sigtade rågbrödet, och härunder brann den stora julbrasan, hvars sist qvarstående bränder uppmärksamt betraktades, emedan man af dem kunde se, huruvida något dödsfall inom familjen under året skulle inträffa. På denna fröjdefulla afton kom sedan julottan, då vi redan omkring kl. 4 stodo upp och begåfvo oss till kyrkan. Under julnatten brann alltid åtminstone ett julljus i stugan, och då man tågade till kyrkan, var äfven i den fattigaste koja ljus tändt för att lysa dem som vandrade till Guds hus. Och när man kom dit, plägade man vanligen känna efter i kyrkbänkarne, om det fanns någon sand; ty i sådant fall kunde man vara säker på, att de döde om natten firat sin gudstjenst. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87-88)

Mitt umgängeslif (i Vexiö) är visserligen fattigt och enformigt. Frih(errinnan) kan icke göra sig begrepp om det barbari som i detta afseende råder här i orten. Baronessan Wrede har inrättat en så kallad Societet som sammanträder en gång i vickan: der fås Musik, stundom äfven litet sång, the - och hvad som egenteligen är det fina och adliga i saker(na), vaxljusupplysning. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 215; brev från Tufvan vid Växjö den 16 mars 1827 till Martina von Schwerin)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Simeon såg Jesus som världens ljus, som både skulle skänka ljus åt folken och härlighet åt Israel. Medvetet eller omedvetet upprepade han tanken i Jesaja 49:6, en vers som senare skulle få stor betydelse för Paulus missionsteologi. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 155 i kommentar till Luk 2:30,32)

Jesus är världens ljus. Ljus har bland annat den egenskapen att saker och ting blir lättare att se i ljusets närhet. I Jesu närhet kan vi alltså tydligare se verkligheten. För den som väljer en livsposition långt från kyrkans bekännelse blir Jesus aldrig tydlig. Men ju närmare denna ljuskälla vi placerar oss själva och våra liv, desto klarare blir sanningen om honom. (Erika Cyrillus Olsson "Ljus som ger klarhet" s 57; kommentar till Joh 8:12-20)

(Den ortodoxa kyrkans) deltagare bär (i påskvakans gudstjänst) ljus, som tänts på det brinnande påskljuset. . . . Det brinnande ljuset bärs sedan till hemmets ikonhylla. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 70)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade: ’Visa oss den plats, där du är, för det är nödvändigt för oss att söka den.’ Han sade till dem: ’Den, som har öron, han höre! Det finns ljus inne i en ljusmänniska, och hon (alt. det) lyser upp hela världen. Lyser hon (alt. det) inte, är hon (alt. det/den) mörker.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57-59; Thomasevangeliet log. 24)

Nu känns det i själen att tiden är inne att tolka sin längtan i toner och ord, för sommarn är bara ett avlägset minne och vinden vill gärna gå över på nord. Nu vill jag se in i de lysande lågor som sprider sån stillhet i kyrkor och hus, och nu vill jag fråga så barnsliga frågor att svaret kan komma från levande ljus. Vem lärde det mildaste ljuset att brinna, så jag med min rastlösa själ kan få ro, vem sa det ska kämpa mot natten och vinna, så jag med mitt tvivel till sist vågar tro? Vem skänkte det varmaste ljuset förmågan att lyfta min blick bortom synfältets rand, vem sa att den särskilda elden i lågan ska värma längst in där jag fryser ibland? Vem tände det ljuset som lär mej att hoppas och tro på nåt mer än en kommande vår, nåt mer än den sol som får björken att knoppas, nåt mer än den sommar som hastigt förgår? Vem gav mej den hemliga släktskap med ljuset men sa att den måste betalas likväl, ty stunder när livet känns mörkt eller fruset, då gråter ett barn i min innersta själ. Vem skulle väl alla de frågorna gälla om inte det enklaste svaret jag gav, att svagaste ljusglimt har ändå en källa precis som en droppe nånstans har sitt hav? Och läser jag det som står osynligt skrivet, hur skulle jag då kunna tveka om vem, som själv är det ljuset jag söker i livet och finner en gång när min själ kommer hem? (Atle Burman "En källa av ljus" s 49; Nu känns det i själen att tiden är inne)

Ljus handlar om att färdas. På en sekund färdas ljuset sju gånger runt jordklotet. ... Ljuset handlar om att vandra. Att få en upplyst väg att följa. Att se sin omgivning tydligare. ... Ljus handlar om att se, inte belysas. Ljus är liv, näring, växt och glädje. Själv ville jag ljus men fick brinna. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 37)

(Bob) Marley rockade i stereon på flygbussen och skönheten nynnade tyst med i refrängen. Jag kunde se hur ljusen gjorde strimmor på hennes kinders släta ytor och avgränsade dem; vore detta ett porträtt skulle man lägga på glansdagrarna sist, dagrar som gjorde silke av hennes svarta hy; jag skulle lagt till ett örhänge, något enkelt, i rent guld, som kontrast, men hon bar inga smycken. Jag föreställde mig en stark söt doft utgå från henne, som från en stilla panter, och hennes huvud var just detta: heraldiskt. ... (Jag såg) kindens glansdagrar, och jag tänkte, O Skönhet, du är världens ljus! Det var inte enda gången jag tänkte de orden i sextonplatsersbussen som brummade fram mellan Gros-Islet och Salutorget. ... Salutorget, sedan det stängt denna lördagskväll, mindes en barndom med fladdrande gaslyktor på stolpar i gathörnen, och det gammaldags larmet av försäljare och trafik, när lykttändaren klättrade upp, satte lyktan på en stång och gick vidare till nästa. ... Jag hade övergivit dem, det visste jag, sittande i flygbussen, i den havstysta skymningen, med män som hukade i sina kanoter, i brandgula ljus från Vigies udde, svarta båtar på vattnet. ... Jag var djupt förälskad i kvinnan vid fönstret. ... Jag steg av bussen utan att säga godafton. Godafton skulle ha varit fyllt av outtalbar kärlek. De fortsatte sin färd i bussen, de lämnade mig på jorden. Och så, efter ett par meter, stannade den. En man ropade mitt namn genom flygbussens fönster. Jag gick fram till honom. Han höll ut något. Ett cigarettpaket hade fallit ur min ficka. Han gav mig det. Jag vände mig, dolde mina tårar. Det fanns ingenting de önskade, ingenting jag kunde ge dem utom det som jag har kallat "Världens ljus". (Derek Walcott "The Arkansas testament" s 133; Världens ljus)

Ljus är din klädnad, Herre Gud: i norrskensprakt och stjärneskrud din himmel skådar neder. Dig bliver intet mörker när, du våra fötters lykta är, som oss i natten leder. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 19; citat Z. Topelius)

I en knarkarkvart i Stockholm låg en ung pojke med sin flickvän. Plötsligt omstrålades de av ett intensivt ljus, som uppfyllde rummet. Från den dagen blev bägge troende och bekännande kristna. Herrens vägar är underliga. När han utväljer, väljer han bortom allt förnuft. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 352 i kommentar till Matt 21:14-17)


ca 1975 - ca 1950

Gud är ljus. Han är solljus, inte månsken. Solen är engagerad i hela vårt skapelseavsnitt. Den ger sig i brinnande eld, så att den förtäres. Månen hänger kall och oengagerad som en blankpolerad kopparbunke på köksväggen och lyser utan att brinna. Världen är full av sol. Den lyser i blommorna på bordet, värmer från pannan i källaren och mättar genom läckerheterna på bordet. Utan ljus intet liv. Månen kan dekorera augustipromenaden och ge ledljus i vinterkvällen. men det kan inte bli så mycket mer för den som lyser med lånat sken. För att vi människor skulle få liv och ljus och frälsning räckte bara, att Gud själv engagerade sig. Och han blev vårt ljus i världens ljus, Jesus. Det är mer än kalla reflexer i mänsklig klokhet. Det är utgivande engagerad kärlek in i döden. (Härold Norburg "Varde ljus!" s 2-3)

Makarna (Gyllnar och Ingeborg) Gustafsson trivs med arbetet på sin gård. ... I Agnaryds by (i Mistelås socken) lever mycket av tradition och seder kvar. ... En gammal sed, tydligen mycket gammal och för makarna Gustafsson helt okänd, när de kom till Agnaryd, är att på julaftonen går byns invånare runt till de olika gårdarna, ställer sig utanför mangårdsbyggnaden och tittar in genom dess fönster, släcker man står de ändå kvar och lyser in med lyktor eller ficklampor. "Numera (år 1968) förekommer dock inte denna gamla sed så ofta, men det händer", säger fru Gustafsson, som för sin del inte gillar tilltaget. "Om detta är en gammal sed som är på avskrivning, så har vi i stället försökt att bevara gammal fin tradition och bondekultur genom arbetet i vår studiecirkel", säger fru Gustafsson. "Inför julen stöper vi ljus." (Rune Gustavsson "Att leva på tio tunnland" s 177-179)

I en välförstådd iver att skapa en teologi som smyger sig som en väl anpassad klädnad till kyrkligt doptänkande har man i efterluthersk tid ofta strävat efter att inkompetensförklara varje mera allvarligt fattad form av Kristus-efterföljelse. Är man döpt, så är man frälst utan alla tillägg och intet får nämnas som kan skapa oro. Nu är det nog sant, att det katolska ”Imitatio-Christi”-idealet tål en del kritik. En annan sak är det emellertid att i all allvarlig efterföljelse se bevis på illa dold legalism – för att inte säga fariséism. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 71-72 i kommentar till Joh 8:12)

Vad allförbarmarens hjärta känt och tänkt för oss stoftets barn, kungör Han genom det strålande ljuset. Ljuset som uppenbarar vår hjälplöshet, vårt djupa fall och vår vilsegång i livet. Men också var hjälpen finns, var skatten bjuds, som kan göra oss rika, var herdearmarna är, som vill bära oss över de gapande avgrunderna. Vi ser Jesus, vägen, sanningen och livet. Till de i mörkret famlande vill livets ljus tränga in med pånyttfödande kraft, med frälsning och liv. ... Stjärnan från Betlehem Leder ej bort, men hem. (Lars Molin "Ett ljus från höjden" s 4; Kontakt med Korskyrkan, Stockholm dec 1963)

Livet med Jesus är ett liv som kan liknas vid att gå genom mörket med en lykta i handen. Den lyser nog för att man skall veta var man skall sätta foten nästa gång. Och det är tillräckligt. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 66 i kommentar till Joh 8:12)

Då och då var det någon som pekade på ett plakat i ett av (biografens) skyltskåp. "I händelse av mörkläggning gäller kvällens biljetter till söndagens 9-föreställning" stod det. . . . "Röda Kvarn hade valt ett lämpligt program", konstaterade Hubert. "Nattens ljus". . . . (Kyrktornets) sista slag hade inte hunnit förklinga då det blev mörkt omkring dem. . . . Människorna i mörkret runt omkring dem spred panikkänsla. Bilar kom rullande. De tända strålkastarna bländade människorna. . . . I fönstren runt omkring fladdrade gula lågor från stearinljus och lyktor. Vaktmästarna i biografen gick omkring med ficklampor i händerna, och de biobesökare som suttit i sina bänkar när mörkläggningen kom trevade sig ut ur lokalen. Vaktmästarna gjorde sitt bästa för att lugna dem. Innanför konditorifönstret rörde sig de vitklädda servitriserna med stearinljus i händerna. De hade förvandlats till lucior, men förskrämda sådana. . . . Tidningens hus låg på västra sidan om Lilla Nygatan och dessa kvarter hade inte blivit berörda av mörkläggningen. Ljusgränsen gick vid denna gata. När pojkarna korsade Lilla Nygatan så var det som att lämna en mörk, hemlighetsfull stad och stiga rätt in i en ljus, välkomnande värld. (Sivar Ahlrud "Lördagsmysteriet" s 70-73)

I oktober 1956 sändes vårt första radioprogram över Hamamatsu radiostation (i Japan). Ett år senare flyttades det över till Shizuoka för att nå ut över hela Shizuoka län med nära 3 millioner invånare. ... "Världens ljus" heter våra radioprogram, och de får lysa och vägleda många människor. En kristen familj skickar ett kort och skriver: Världens ljus hör nu till familjen. Det är en del av vår familjeandakt varje morgon ... En studerande skriver: Jag lyssnar varje morgon till Världens ljus. Det ger mig som är ung mycket av lärdom och vägledning ... (Maj Davidsson "Evangelium genom etern" s 71-72; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Var emellertid målet värt den uppoffringen? Hubert på ett motorfordon! Vad skulle hans skolkamrater säja, han som alltid hade hånat dem för deras abnorma motorintresse och i stället uppmanat dem att ägna sej åt ädlare intressen? Men skolkamraterna var långt borta? Storstaden var långt borta. Det tycktes honom på något sätt som om hela civilisationen var långt borta. Här bodde han i tält och umgicks med underliga människor av en helt annan sort än den han var van vid i sin ombonade tillvaro. Men motorer . . . nej, så lågt kunde han i alla fall inte sjunka. Det var nog med den förödmjukelse han känt i går över att sitta på pressläktaren och bli upphetsad och intresserad. Så länge det varade . . . men efteråt hade han skämts. Han var ju i alla fall Hubert, skolans ljus, humanismens och de sköna konsternas banérförare, lärarnas stolthet och alla tanters utkorade gunstling. "Visst är det dåligt beställt med ungdomen, men så länge vi har vår käre Hubert som exempel, då finns det hopp!" Jojo, de skulle se honom nu. (Sivar Ahlrud "TT-mysteriet" s 55-56)


ca 1950 - ca 1925

Sionismen genomsyrade vårt tänkande, i varje fall mitt. ... Den utlovade en utväg. ... Ett land utan folk för ett folk utan land. ... Att arbeta på landet och vara en ledstjärna, ett ledljus för den övriga mänskligheten. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 101)

Så vilja vi bereda oss att fira jul (år 1939). Skyltfönstrens härlighet lyser dämpat denna skylttidens högsäsong. Men löftets ord lysa tvehågsna människor till krubbans under och till korsets uppståndelseljus. Och de ljusen leda ej bort, men hem. (Einar Genitz "Neonljus och eviga stjärnor"; Jönköpings-Posten 1939-12-12)

Enligt vad författarinnan Märta Leijon berättat mig hade hon i samband med biskop (Sam) Stadeners (biskop i Växjö 1933-1937) frånfälle en ganska egendomlig upplevelse. Biskopen hade meddelat sin avsikt att komma till Kållerstad, där fru Leijon då bodde, för att taga den gamla, i åtskilliga avseenden märkliga kyrkogården där i betraktande. Som vanligt vid dylika tillfällen vidtog man i socknen en del förberedelser, för att biskopen skulle få ett värdigt mottagande. Även fru Leijon deltog däri. Natten till den 6 augusti hade hon emellertid en mycket underlig dröm. Hon tyckte sig sitta ensam i kyrkan, medan biskopen stod på predikstolen. Vänd emot henne yttrade han: "Ja, jag kommer inte till Kållerstad . . . " I nästa stund upplöstes gestalten och försvann i ett ljussken. Fru Leijon vaknade omedelbart. Drömmen hade varit så intensiv, att varenda detalj ännu levde kvar inom henne. Och hon såg på klockan. Nästa dag meddelade radion, att biskopen just vid den tidpunkten hade avlidit. - Alldeles enastående är ju upplevelsen inte. Liknande ting ha berättats mer än en gång i samband med timade dödsfall. Fru Leijon ville emellertid framhålla, att hon annars aldrig varit med om något "övernaturligt" och att hon ytterst sällan haft drömmar, vars innehåll hon vid uppvaknandet kunnat erinra sig. Får man tolka det annorlunda än så, att den döende biskopen ända in i det sista velat i trohet mot sin gärning vittna om det ljus, vari han just i den stunden fick inträda? (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 309-310)

För omkring tjugo år sedan (omkring 1935) kom en ung muhammedan till mig. Under det att vi samtalade om de ting som rör Guds rike gav jag honom Matteus' evangelium. När han hade läst det evangeliet, kom han tillbaka och bad om flera böcker. Han fick Markus' evangelium. När han hade läst det evangeliet fick han Lukas' evangelium. Han var mycket intresserad av vad han hade last. På min fråga om han ville bli en kristen, sade han: "Jag har last dessa tre böcker men jag har inte fått ljuset." Jag frågade honom om han sökte efter ljuset. Han sade: "Du som är missionär borde veta att vi alla gör det." Då jag räckte honom Johannes' evangelium sade jag: "Om du vill ha ljuset, läs då denna bok." Han gick hem för att läsa detta evangelium. Nästa dag när han kom tillbaka sade han: "Jag har fått ljuset." Han berättade för mig att när han hade läst Johannes' evangelium såg han ett ljus och hörde en röst som sade "Jag är världens ljus." Han visste att han hade läst denna mening i Evangeliet, så han började läsa Evangeliet ännu en gång. När han kom till Joh 8:12 läste han samma ord: "Jag är världens ljus." (Frank B. Rehnstrom "An Outline of Missionsary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" s 105-106)

Vid tiden fore första världskriget började man på olika hall i landet tända ljus på enstaka gravar på kyrkogårdarna. Det var individuella initiativ, och det fanns inget samband mellan orterna. Mest frekvent var bruket i Stockholm och i Uppland. Endast spridda och få exempel är kända. Mot slutet av 1920-talet och början av 30-talet började seden spridas alltmer. Allt fler ljus tändes på kyrkogårdarna och gravljusseden spred sig till mellan tio och tjugo procent av kyrkogårdarna landet över. Ett undantag var Göteborgs stift, där man ställde sig helt avvisande. Från början dominerade julafton och juldagens morgon. Men gravljusen kunde också tändas vid Allhelgonatid, Adventssöndagen, nyårsafton, nyårsdagen och påsk. Snart skedde en koncentration till Allhelgonatid. Från och med 1953 var Allhelgonahelgen en dubbelhelg, vilket stärkte ljusseden. Dessförinnan hade seden ute i Europa att tända ljus på Alla själars dag, dagen efter Allhelgonadagen, uppmärksammats. I reseskildringar och reportage började komma uppgifter om hur man främst i Tyskland och Italien frirade Alla själars dag med ljuständning. Gravljusseden uppkom genom denna påverkan från Europa och inte genom lokal influens från romersk-katolska kyrkan i Sverige. Först 1924 anordnades på katolska kyrkogården i Stockholm en särskild andakt på Allhelgonadagen för de avlidna med procession på kyrkogården och gravljus. Företrädare för Svenska kyrkan anknöt till denna växande religiösa sed, som var ett uttryck för folklig religiositet. ... Det stora genombrottet kom efter andra världskriget, och år 1962 var det en fast tradition på över 90 procent av landets kyrkogårdar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 69)

Den nedmörka, frostiga kvällen till tredje advent, det lyser från alla ställen jag hela mitt liv har känt. ... På slätten vid kala alléer, i skogsbrynens torftiga hus, med bultande puls kan jag se er, välsignade ljus! ... Så blommar den isiga trakten i skenen som tändas här, och mera än sommarprakten är denna flora mig kär. ... Och bröstet av lycka häves: i mörkret och nära invid, finns det som vi söka förgäves och en gång kallade Frid. ... Min juldröm är med mig på vägen, då kvällen är stjärnlös och kall, och över mig darrar en sägen om stjärnan som sken på ett stall. ... En aning om det, vi sändes att verka på jorden för, är när oss, då ljuset tändes och midvinterdagen dör. (Gunnar Mascoll Silfverstolpe "Julväntan" s 298-299; 1893-1942)


ca 1925 - ca 1915

I våra kommuner och landsting såväl som i vår riksdag behöva vi gudfruktiga män och kvinnor, som veta vad de vilja och vilja vad de veta, män och kvinnor, som ha höga ideal och omutligt rättfärdiga principer. Därför böra våra troende unga män och kvinnor erhålla så pass god medborgerlig allmänbildning, att de i sinom tid kunna rycka in i ledet med för att i kommunala och statliga värv fullgöra sin kristliga plikt såsom jordens salt och världens ljus. (E. Kruse "Den kristliga folkhögskolan" s 749; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

De första svenska neonskyltarna tändes i Stockholm 1924. I början var alla skyltar röda, men snart utvecklades en metod att med lysämnespulver i röret framställa neonrör i regnbågens alla färger. (Per Sjöblom "Neon i Jönköping - om neonskyltarnas historia i Jönköping" s 28)

(E.J.) Ekmans stora verk (1896,1902) blev vida spritt ute i landet, och hans skildringar blevo bestämmande för de frikyrkliga kretsarnas uppfattning av det andliga läget i landet. Ljus var den bygd, där den "inre missionen" hade framgång, mörka åter de landsändar, där denna fromhetstyp ej vann insteg, oberoende av om dessa senare trakter voro sekulariserade eller präglade av gammal luthersk kyrkokristendom. Detta kom klart till uttryck i de diskussioner, som fördes i denna fråga under 1920-talet. ... I (Jönköpings län), som dock hörde till samma stift, hade ... den allmänna socialekonomiska och religiösa revolutionen inom svenskt folkliv under 1800-talet vunnit stort insteg. ... Där hade det kommit "ljus över landet" och där måste man följdriktigt betrakta de bygder, i vilka livet ännu levdes i gammaldags patriarkaliska former, såsom "mörka orter". ... Uttrycket "det mörkaste Småland" ... skapades av den grupp, som företrädde det allmänna politiska frisinnet, för att utmärka dess avskildhet från de allmänt konservativt patriarkaliska bygderna. Det omhändertogs sedan av de anglo-amerikanskt influerade väckelsekretsarna, som ville avgränsa sig från den gammallutherska kyrkokristendomen. (Hilding Pleijel "Svensk lutherdom" s 161,167-168; Det mörka och det ljusa Småland - Ur de religiösa slagordens historia)

Det ljus, som lyser för oss, medan vi vandra i denna världen, är i sanning ett ljus, som lyser i en dyster vildmark. Se ut över det liv, som leves här i världen, och ingen människa med förstånd skall kunna förneka, att det är en dyster vildmark. Och ser du in i ditt eget hjärta möter dig samma vildmark där. Det är en dyster vildmark inom dig, en dyster vildmark utom dig, och Gud blott vet vilken som är dystrast. Det är ett liv i ovisshet och mörker. Det är ett liv där det mesta är höljt i dimma, i dimmor av lögn och i dimmor av otro och i dimmor av obegriplighet. Det är något av ett skuggliv, något vacklande och ovisst; en töckenvärld. Men i denna töckenvärld är det ett ljus, som lyser. Gud lyser i mörkret, och Guds ords lykta lyser dina fötters väg genom dunklet. Vi prisa Dig och lova Dig, herre, att ljuset lyser i mörkret, och att mörkret icke har fått makt därmed. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 68; kommentar till Luk 24:13-31)

Den nya vägen var rak som en linjal. Fordom, då man kom gamla krkiga vägen fram, lekte man gömma med byn, än skymtade den, än försvann den. Ny lyste det elektriska ljuset i Mellangårdens bodfönster hela tiden stadigt som en ledstjärna på vår väg. (Elin Wägner "Den namnlösa" s 100; Nattlig hemkomst)

Huru kunde han vara denna världens ljus, han en människa, Marias son, han, om vilken de skriftlärda till och med kunde säga: "Huru känner han skrifterna, han som icke har lärt i vöra skolor?" Härpö lämnar nu vör epistel ett svar. Om vi uppmärksamt läsa den skola vi finna, att den talar om Jesus Kristus sösom "Guds avbild", Guds härlighet, och däri ligger svaret pö den frögan, huru han kunde vara världens ljus. (Waldemar Rudin "Soluppgöngen" s 11-12; kommentar till Joh 8:12 och 2 Kor 4:3-6 i Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1921)

Tyst i mitt rum ett stilla ljus inträder, en lysande och genomskinlig slöjgestalt, vävd helt av överjordisk eld, som breder sin gyllne avglans över mig och allt. Ett heligt ljus, en glans, som allt förklarar, en låga född av fromma nätters vaka - ett ljus, ett ljud, en töcknets röst som svarar liksom ett eko på min bön tillbaka. Lär mig, Gud, i Dina händer lämna livets små och stora ting - taga sorgen, som Du sänder, som en plogbill vilken vänder hjärtats hårda åker kring. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 124; 1917-1919)

Marsmånaden 1917 började i en nöd, förtvivlan, hopplöshet och smärta utan namn och gräns. ... (Jag skrev:) ”Brus i bruset av Din viljas vind, ljus i ljuset, av Din klarhet blind, sjunker jag i tårar till Din fot, för att fri från skräck och fri från fruktan taga straff och taga tuktan ödmjukt tigande emot.” När jag skrev denna sista strof hände det sällsammaste av allt detta sällsamma, som nu strömmat in över mig. Jag fylldes med ljus och jag förvandlades till ljus. Handen som höll reservoarpennan – en gång inköpt för att högtidlighålla undertecknandet av köpekontraktet för Tuna – var ett silverskimrande stoftlikt ljus. När jag lade pennan ifrån mig och rätade ut handen, voro högerhandens fem fingrar fem ljuslågor, av vilka var och en var innesluten i något sällsamt fodral av genomskinligt silverskimrande skir. Jag tittade på min vänstra rockärm: den var av ett silverskimrande ljusmaterial – liksom av någon okänd ljusgenomstrålad lätt silvervadd – och när jag reste mig upp, fann jag, att hela min gestalt var iklädd en dräkt av detta ljusgenomstrålade silverskimrande obeskrivliga stoft. Men jag kände samtidigt aldrig ett ögonblick något spår av häpnad eller förvåning eller förvirring eller förskräckelse. Det hela var för mig i den stunden något så naturligt och självfallet och självklart som tänkas kan: som om jag varit van vid allt detta sedan spädaste barnaår. Jag gick ut på golvet – och jag var idel ljus i skiftande, silverskimrande nyanser: lätt, lätt silverstoft inifrån genomstrålat av någon okänd gyllene ljuskälla. Jag gick och satte mig igen vid skrivbordet – och jag var fortfarande alltigenom ljus. ... Så småningom vek ljuset ifrån mig – och jag befann mig åter i min gamla kropp och i mina gamla kläder – men en stor, djup, lugn, stilla frid förblev i mitt hjärta och i hela min varelse. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 311-319; Kontakt)

Så kom tredjedagen, den dag då det skulle vara julfest hos barons. ... När (kaffe)bordet var avdukat, kommo de äldre, bland vilka nu ock voro skollärarens och församlingens lärarinna, ut i salen, och pastorn talade till de många små om den julstjärna, som Gud låtit lysa fram i världens mörker, och som vill visa alla hans barn vägen till fadershemmet därovan. Sedan sjöngo barnen under sin lärares ledning "Betlehems stjärna" och flera andra sånger, som de lärt i skolan. (Anna Jennings "Ett år på Granliden" s 67-68; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1915)


ca 1915 - ca 1900

Jag skall ju icke här förneka, att det finnes många, som äro verkliga ljus i världen, så att världens barn känna på sig, att den och den äro verkligen allvarliga kristna. ... Kommer man in i deras hem, så talar också allt om kristlig enkelhet. (P. Waldenström "Världslikställigheten bland de troende"; bref från Stockholm daterat 1913-12-04; Jönköpings-Posten 1913-12-10)

Det försiggår visserligen ännu (år 1940) den process som vi känna från Linnés verksamhet, vilken under förbindelser mellan vår kulturvärld och de mest avlägsna trakter på jorden i verkan och återverkan för evärdeliga tider beredde Sverige en plats i det mondiala kultursamväldet. Det är dock en lång väg, i tid och handling, fram över nyodlingar och genom växelbruk på såväl den andliga som den materiella kulturens fält, till den punkt där de svenska insatserna av i dag göra sig gällande utanför våra egna landamären. Det finnes många åskådningsexempel att välja på, för att belysa innebörden av denna process, i vilken den höga kulturnivå som nåtts i Sverige i vetenskaplig forskning, teknisk utbildning och annan skolning utlöser en produktion, av materiellt eller andligt innehåll, som i främmande länder utövar ett bestämt inflytande, större eller mindre, på deras kulturella utveckling och liv. Här må det vara tillräckligt med ett enda, vilket icke blott är en enkel realitet utan därtill symbolisk: Aga-ljuset. Från en svensk vetenskapsmans konstruktionslaboratorium och den fabrik, som uppstått för att i världsproduktion omsätta resultaten av hans konstruktiva genis skapelser, har detta ljus spritts över hela världen, till dess avlägsnaste delar. Det utgör ledstjärnan för fartygen, som söka sig fram genom vanskliga farleder, och skyddar folket i storstädernas packade trafik och på landsvägarnas körbanor. Aga-fyren blinkar beskyddande och manande på Piccadilly Circus i Londons medelpunkt liksom från de ödsliga klipporna i Magelhans sund, i New Yorks underjordiska bana och på landsvägen i Gross Glockner. Detta är en produkt som frambringats ur det nutida Sveriges sammansatta kulturinnehåll. En av våra icke få kulturinsatser, som gå längst och utöva de starkaste påverkningarna. Språket, som i ett till befolkningstal litet land utgör en starkt begränsande faktor för kulturgemenskap med yttervärlden, är här knappast något hinder. Denna kulturgemenskap tränger sig av inneboende kraft ut över folk- och landsgränser. (Fritz Henriksson "Sverige och utlandskulturen" s 340-341; Agas genombrott på världsmarknaden var en stor order på fyrar år 1911 till Panamakanalen)

Efter att flerfaldiga gånger under loppet af många år ha varit kallad, måste jag ändtligen taga mig lös från annat arbete för att göra en färd i "mörkaste Småland" i trakter där jag (till en del) aldrig varit. Jag har således blifvit i tillfälle att en smula taga reda på "mörkret", det beryktade. Och det är verkligen betänkligt. Se här några exempel därpå. Folket i allmänhet har vördnad för bibeln, äfven de som icke egentligen kunna kallas troende. ... Den smutsiga skönlitteraturen känner folket föga till. Följden däraf är, att de icke förstå sig på den moderna friheten utan anse, att de unga böra lefva kyskt, och att de gifta böra hålla sitt äktenskap i helgd. De sakna alltså den nyare tidens ljus. Socialismens brandfackla ha de icke heller lärt sig förstå. ...I socken efter socken har jag frågat om de ha några öl- eller brännvinskrogar, men nej, sådana vill man icke veta af. - "Men", sade jag till min skjutsbonde, "ölvagnar fara väl fram här?" - "Nej", svarade han, "sådana ser man aldrig till." Då förstod jag, att här måste vara mycket mörkt. Ty när det på en plats är så beckmörkt, att icke ens ölvagnarna hitta dit, då kan det väl knappast mörkare bli. Men så tänkte jag: kanske här bör tillämpas psalmistens ord: mörkret är icke mörkt för Herren. (P. Waldenström "Resebref från 'mörkaste Småland'"; bref från Hestra daterat 1908-12-16; Jönköpings-Posten 1908-12-17; Waldenström besökte Ösenhöga, Gnosjö, Unnaryd, Örryd, Hestra, Gislaved, Anderstorp, Värnamo, Gällaryd, Hjelmseryd och Lamhult)

(På julaftons kväll) släcker man alla ljus i huset utom ett, som står i ett fönster, vilket vetter mot vägen. Ett ljus måste lysa i huset julnatten för att visa vägen åt de förtappade människor, som befinna sig ute ... (Sexåringen) vet ingenting av förrän fadern ruskar honom i armen och säger, han måste skynda sig upp. ... Så konstigt att komma ut och åka mitt i mörka natten. ... Skjutsen kör ju rakt in i det tjocka mörkret, och undan går det värre. Riktigt mörkt är det dock inte, ty på himlen lysa några bleka stjärnor. Och sexåringen ser gärna uppåt himlens stjärnor, eftersom han inte kan se något annat just i natten. ... I alla hus lyser det i fönstren; när huset står nära vägen, faller en hel ljusflod ut från en tänd julgran. Och då gnistrar det från den vita snön. Det är vackert. ... Inkommen i kyrkan blir pojken som bländad av de hundrade ljusen i kronor och bänkar. Lågorna fladdra och äro aldrig stilla. (Vilhelm Moberg "Min första julotta" s 60-62; år 1906)

Kiruna malmberg erbjöd en utomordentligt härlig anblick med de många hundra elektriska ljusen, som bildade ett fyrverkeri utan like den härliga kvällen. (P. Waldenström "Bref från Hamburg"; brefvet daterat 1906-12-06; Jönköpings-Posten 1906-12-08)

"Vad det gladde mig", (skrev pastor Rönning), "allt det du (Nina) skrev om förändringen hos dig själv! ... Du söker livets sol. Sök då honom, som säger: 'Jag är världens ljus. Den som följer mig, han skall icke vandra i mörkret, utan han skall hava lifvets ljus.' - Din far hade rätt, man finner inte det sanna ljuset med lek, och det är inte med snillet man leker sig fram till honom. Du har också rätt, det eviga ljuset är inte konsten, inte ungdomsglädjen, inte ens offrande kärleks verk. Livets sol, som lyser i mörkrets värld, är Jesus Kristus. ... Ett ödmjukt och förkrossat hjärta med behov av frälsning fångar honom bäst. Finner du honom, då har du finnit det ljus, som aldrig slocknar, aldrig bleknar, utan strålar klarare och klarare över din levnadsväg, tills han möter dig, en värld av ljus i dödens natt. Du trodde rätt, det är i hans sken jag går, han är min frimodighet. Om du visste hur mycket han förlåtit mig, skulle du ej undra över att jag älskar honom högre än allt och alla." (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 82-83)

Julafton hade vi ... försökt att (här i Kongo) göra det litet nordiskt för oss hvita. Någon julgran kunde vi ju inte få tag uti, om icke jag (C.V. Grahn) skulle ha blifvit en dylik. - I stället för gran gjorde vi oss en annan tillställning, som var ganska treflig. Vi spikade nämligen ihop några ribbor utaf bräder, så att dessa bildade en triangel. I denna borrade vi en mängd hål och satte ljus uti. Därtill var den klädd med grönt och på själfva spetsen fäste vi upp en liten "Svensk flagga". I korthet sagdt, julkvällen var mycket treflig, så tyckte vi alla och vi fröjdades uti vår Gud och Frälsare. (C.V. Grahn "Kongobref från Kingoyi"; brefvet daterat 1903-01-09; Jönköpings-Posten 1903-02-25)


ca 1900 - ca 1850

Blev det någon gång en offentlig fest (i Växjö), då kom hela stadens befolkning kvickt på benen och deltog i glädjen efter råd och lägenhet. Ofta gick evenemanget av stapeln i museiparken och kunde åtminstone delvis avnjutas även av den som var pank. En stor händelse var firandet den 18 sept. 1897 av konung Oscar II:s 25-årsjubileum som regent. Förmiddagens festligheter minns jag inte mycket av, men kvällens desto mer. Då mörkret inbröt, tändes ljus i alla fönster som vette mot torget och de större gatorna. Salar och gemak strålade i skenet från tunga ljuskronor, praktfulla kandelabrar och blanka silverstakar, och inga rullgardiner hindrade gatans myllrande mängd att blicka in i våningarna och se, hur "di rike" hade det. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 256-257)

Nu ligger drivan, vit och ren, kring torpet bort i skogen och täcker oxelns svarta gren som sträckt sig över logen. Men över ladulängans kant och gärdets magra tallar, ren strålar julens stjärna grant på snöbetäckta stallar. ... ... (Och) tyst i torpets fönstervrå mor Kerstin med sin make och barnen Jan och Jerker stå, vid brokig grenljusstake. De knyta händerna i bön; dem bländar stjärnans skimmer, och rutans isros tindrar skön mot fönsterbrädets timmer. ... Allt djupare blir nattens ro. Snart skogens sparvar djärve, ej längre lämna nödställt bo i flykt mot torpets kärve. Men vinterhimmeln lyser klart bak gärdets magra tallar, och stjärnan strålar underbart på snöbetäckta stallar. (Oscar Levertin ”Jul” s 306-307; 1862-1906)

Äntligen kom julafton. Det var putsat och fint i var vrå. I ladugården gavs extra förplägnad, och sparvarna fingo sin julkärve. ... Julgranen kläddes med äpplen, ljus och karameller och granna pappersslöjor. ... Far läste om Jesusbarnet, fött i Betlehem - all världens stora julgåva från den himmelske Fadern. Granen tändes. ... (Julottan) började kl. 6 f.m. ... Raskt blevo vi klädda. Granen skulle ock då tändas och ljus lysa i alla fönstren. Kyrkfolket hade vägen förbi. Ibland kunde vi ej neka oss nöjet att gå ut och se, hur vackert det lyste. ... Så bar det i väg till kyrkan för att vara med och sjunga: "Var hälsad, sköna morgonstund" etc. På långt håll strålade kyrkan i ljus. Varje bänk hade sin rad av ljus, och i kronor, på altaret och på predikstolen var ljus, många ljus. Ögat blänadades därav. Den nya mössan, vantarna och stövlarna sågo så bra ut i allt detta ljus. ... Så komma andra högtider. ... Men årets kretslopp gick, och så började längtan efter jul igen. Det är min barndoms ljusa julminne. (Fritz Peterson "Min barndoms julminne" s 94-96; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

På 1890-talet präglades (begreppet) "det mörkaste Småland" av den till Uppsala, Stockholm och Dagens Nyheter knutne journalisten Jonas Brag. Särskilt i stockholmsbaserad massmedia är slagordet fortfarande (år 2006) en frekvent och nedlåtande klyscha så fort Småland kommer på tal. Det mörker som Brag och hans liberala meningsfränder tyckte sig finna i Småland var inte något granskogsmörker utan ett intellektuellt, politiskt konservativt och kulturellt mörker. Visserligen såg de Småland mörkt i största allmänhet, men mörkret hade likväl sin starkaste utbredning i bygden kring Växjö och angränsande delar av Kalmar län. I det senare omdömet fick Brag instämmanden från frikyrkomän och nykterister i Jönköpings län. Men dessa betonade också att det fanns ett "ljust Småland", identiskt med de egna bygderna i landskapets norra del, där man numera vandrade i frälsningens och nykterhetens förklarade ljus. Den socialistiska arbetarrörelsens pionjärer och ombudsmän delade däremot mera helhjärtat Stockholmsradikalernas uppfattning att hela Småland var genuint mörkt och därför svårpenetrerat för marxismens frälsningslära. (Lars-Olof Larsson "Småland och smålänningar" s 10)

Under hösten 1893 pågick det mycket uppmärksammade kyrkomötet i Stockholm där diskussionen huvudsakligen kretsade kring kyrkans bekännelse. En av de bekännelsetrogna var överläkaren på sankt Sigfrids sjukhus i Växjö J.F. Liedholm. Kyrkomötet kommenterades av den liberale Stockholmsjournalisten Jonas Brag i några artiklar i "Dagens Nyheter". Brag skriver att "den värde Växjödoktorn" var en "utpräglad antireformnatur" och att han "slagit ett hittills inom vårt land oupphunnet rekord uti ren och oförfalskad statskyrklighet". Brag berättar vidare att Liedholm vid sin hemkomst fick sig tillsänd en tacksamhetsadress "utav 100 å kyrkostämma röstberättigade personer i Nöbbeleds pastorat, beläget uti det mörkaste Småland". Det var således i ett kyrkligt sammanhang som mörkaste Småland för första gången sattes på pränt. ... Begreppet mörkaste Småland används idag (år 2006) som ett allmänt uttryck om landskapet i stort, och de flesta är omedvetna om dess ursprung och egentliga innebörd. Oftast tror folk att det mörka kommer sig av all skog som finns i Småland, men efter stormen Gudruns härningar har detta knappast heller något fog för sig. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 271)

(Ludvig) Fredholm ... hade på en resa till London, genom en tillfällighet kommit att få se ett jämförande prov med gasbelysning och elektrisk belysning och blivit övertygad om elektricitetens överlägsenhet. Hemkommen (till Stockholm) lyckades han förmå 18 personer att tillsammans satsa 10,000 kr. för en provbelysning av Gustav Adolfs torg, Norrbro och Mynttorget, som kom till stånd den 5 september 1881 och slog mycket väl ut. ... I samarbete med Fredholm hade ett konsortium bildats i Örebro för att till Hindersmässan 1882 göra en provbelysning av teatern, i avsikt att sprida kännedom om det elektriska ljuset bland de församlade bergs- och industrimännen. ... En typisk ... tillfällighetsinstallation var den, som bankdirektör A. Norman, medlem av Elektriska Bolagets styrelse, lät utföra i april 1883 vid en av honom given fest i bostaden, S:t Paulsgatan 31 i Stockholm. I balsalen uppsattes tolv glödlampor matade av en Wenströms dynamo, uppställd i tvättstugan och driven av en lokomobil ute på gården. ... Maskinisten, som hette J.P. Johansson, berättade senare: "Jag kunde ett par gånger smita ut i portgången och se ljuset över torget. Det var en syn, som jag inte kan glömma. Det var som om det rann stora vita knippen med strålar ut genom fönstren och långt över torget, som stod packat av folk. Det var rätt mörkt på natten, och de små gaslågorna utan glödnät liknade små vaxljus och tycktes inte ha någon annan uppgift än att visa, hur obetydliga de voro, så att det elektriska ljuset skulle kunna göra sig gällande. Jag tror att genom det överväldigande intryck, som detta ståtliga ljus gjorde på mig, och som jag tycker mig se, när helst jag tänker på det, jag också har kommit att behålla i minnet de andra detaljerna." (Torvald Malmström "Vattenkraft och elektricitet" s 202-206)

Tändstickstillverkningen genomgick under 1870-talet ett markerat uppsving. Företagens antal ökades under de fem första åren från 24 till 34, tillverkningens värde sprang upp från 2 till 6 miljoner kronor. Den kvardröjande fabrikationen av fosfortändstickor sköts nu i bakgrunden för säkerhetständstickorna. Vulcan-fabriken i Tidaholm, grundad år 1868, gick upp i ledningen vid Jönköpingsbolagets sida; de två företagen sysselsatte vid sekelskiftet vardera över 1 000 man. ... Den mekaniska tekniken inom denna industri var påfallande tidigt utvecklad. Alexander Lagerman, en av 1800-talets största svenska tekniker, hade redan 1864 fått vetenskapsakademiens pris för en maskin för tillverkning av fosforstickor, som automatiskt skar stickorna samt svavlade, satsade, torkade och packade dem i kapslar. Han anställdes 1870 som maskiningenjör vid Jönköpingsbolaget, där han fullkomnade äldre maskiner och konstruerade nya, så att de olika momenten i arbetsprocessen, tändstickornas och askarnas tillverkning samt askarnas fyllning och paketering, nästan helt mekaniserades. Lagermans verksamhet kröntes av den år 1892 införda s.k. komplettmaskinen, som av tändsticksämnen tillverkade tändstickor och även förpackade dem, utan att de behövde vidröras av arbetarens hand. Vid seklets slut hade dessa maskiner en kapacitet av minst en ask i sekunden, och för deras skötsel krävdes "endast en yngling och en flicka samt en förman, vilken dock samtidigt övervakar två-tre maskiner". Den först införda maskinen var trettio år senare alltjämt i daglig verksamhet. Tändsticksindustrins tillverkningsvärde hade under de tre decennierna före sekelskiftet nära femdubblats och arbetarantalet ökat från 2 800 till över 6 000. Under den fortsatta utvecklingen fram till världskriget fördubblades tillverkningen åter, medan arbetarantalet ökade med ett tusental. Tändsticksindustrin var en av de äldre industrier, vars expansion under 1900-talets första årtionde var starkare än någonsin förut. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 111-112; Storindustrier på inhemsk råvarugrund)

Av stor betydelse för landsbygdens nya hemkultur blev bruket av ett särskilt kök och införandet av kokspisen. "De öppna spislarna utbytas mer och mer emot järnkaminer ej utan fara för luftväxlingen", heter det i den allmänna översikten av (landshövdingarnas) femårsberättelser 1871-75. ... Men brasan i den öppna spisen hade icke blott givit värme utan också lyse. Även denna funktion blev nu onödig. ... På tio år hade en internationell nyhet som fotogenlampan hunnit sprida sig till de avlägsnaste trakter av svensk landsbygd. (Sigfrid Svensson "Gammal bondetradition och ny tid" s 221-222)

Människan dras till ljuset. Mörkret är ont. Där gömmer sig troll och farligheter, men när solen går upp spricker de och människan kan leva lugn. . . . Före elljusets tid tävlade gasljus och fotogenlampor med varandra om att betvinga mörkret. Fotogenlampan spreds sedan de amerikanska oljefälten började exploateras på 1860-talet, men gasljuset hade ett försprång. Åtminstone i större städer hade man börjat njuta av gasbelysning. I Stockholm sedan 1853. Längre tillbaka behöver man inte gå för att nå en tid, när skillnaden mellan dag och natt verkligen spelade en stor roll. (Arne Björnstad "Talgljus och lysesticka" s 48)

Nu är hela världen uti mörker och endast i det landet Gosen skiner solen över de få själar som är beredda att gå ut ifrån hedendömet för att tjäna Israels Gud. Där skiner solen i det landet Gosen, var Israels barn bor. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” i predikan över episteltexten pingstdagen 1859)

Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, som har fört detta ljus till världen genom sin ende Son, må han ge sin nåd, att alla sovande skulle vakna, för att se världens ljus, att alla blinda stackares ögon skulle öppnas, för att se världens ljus, att alla som är i mörker skulle se detta ljus, och att de som ser detta ljus, skulle bli kvar i ljuset, till dess att det eviga ljuset kommer. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 198 i predikan 1850 över Joh 1:1-14)

Ge akt på himlens stjärnor, ni fattiga vandrare, som får göra många farliga resor genom dimma och oväder. Ge akt på himlens stjärnor då det blir mörkt, och då världens vind kommer med snöyra och täcker över vägen, så att man inte mer kan se var den går. Ge akt på himlens stjärnor, då himlen mörknar och då solen mörknat bakom de svarta molnen. Ge akt på himlens stjärnor, då vägen tar slut och ni tvingas övernatta mitt ibland skogens vargar och lejon. Ge akt på himlens stjärnor och be, att Herren skulle låta sin nådiga sol lysa för dem som sitter i mörkrets dal. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 342 i predikan 1849 över 4 Mos 24:17)


ca 1850 och tiden dessförinnan

(Frälsaren) har inte kommit för att glädja sig med världen, men han uppenbarar sig särskilt för dem, som känner att natten är lång, och väntar att dagen skall gry i deras hjärtan. Dessa fattiga herdar som vallar sin hjord i denna världens mörka öken, de får först höra ängelns budskap om den nyfödde Frälsaren. De bedrövade syndare som sitter i mörkret och i dödens skugga, de får se honom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 176 i predikan 1845 över Luk 2:1-20)

Snart en dag försvinner Livet med hast förrinner. Skuggorna sväva. Tankarna bäva. Var vårt ljus uti Natten Herre! (Erik Gustaf Geijer "Aftonbön" s 160)

Först 1831 lyckades man med kemisternas hjälp framställa stearinljus av god kvalitet. De besegrade då sina föregångare av vax eller talg. Märta Helena Reenstierna, den bekanta herrgårdsfrun på Årsta, beskriver på flera ställen i sin dagbok hur hon stöper ljus hemma. Tillsammans med sin piga Catharina stöpte hon den 8 november år 1800 1.476 större och mindre ljus av 70 kilo talg. För att åstadkomma denna väldiga mängd ljus höll de på till klockan 4 på morgonen. Några dagar senare gjorde hon också vaxljus och av dem färgade hon några gröna, för att ha till sina ljuskronor. Liknande notiser ger hon varje höst. Hushållet på Årsta behövde tydligen ungefär 2.000 ljus om året. Innan stöpningen gick tid åt för pigorna att sno vekar av linblånor, som sedan av husmodern hängdes upp på trästickor som en förberedelse till stöpningen. Årstafrun var en duktig husmor som inte slarvade ifrån sig. Hon är också medveten om sin duglighet och dagboksraderna den 26 oktober 1798 är rätt typiska för henne. "Fredag. Storm och mulit. 21 famnar Tall och granved upptogs af en Ålands Båt. Som jag höll på att inlägga mina igår stöpta ljus, medan Skepparen var uppe, så slapp jag ej, förrän jag måste gifva karlarne, som voro 4, hvar sitt Jul Ljus dem de uti Åland skulle visa till mitt beröm, emedan de aldrig sett vackrare talgljus." När talgljuset lyste i stadshem och herrgårdar så brann brasan och lysestickan för resten av folket. Elden på den öppna härden var den stora och viktiga ljuskällan, som gjorde det möjligt att se och arbeta i stugan efter mörkrets inbrott. Ofta användes heller ingen annan belysning. Men vid bak och hantverk av olika slag brukade man förstärka ljuset från härden med lysestickor, som placerades i särskilda hållare i väggen, fristående på golvet eller vid spismuren. Ibland fick barnen stå i timmar och hålla lyse åt dem som arbetade. Från Dalarna berättas om tillverkning av lysestickor. De klövs ur ytved av tallar till drygt halvmeterlånga, flata stickor, som lades till tork på bakugnen eller annan lämplig plats i stugan. När de skulle användas tändes de i brasan och med jämna mellanrum fick man stryka kolet av dem. Ytveden var lämplig för innebruk för den gav inte så mycket rök. För utomhusbelysning tog man i stället tjärved, som lyste bättre men också gav en stark rök. Vid körningar i mörkret användes bloss, som buntades ihop av upp till meterlånga tjärvedsstickor. Små bloss kunde man också använda vid arbete i fähuset. I stallet tog man helst en lykta med en talgdank och vissa hus ansågs så brandfarliga att inget ljus alls fick användas. I foderlada och härbre skulle man reda sig i mörkret. (Arne Björnstad "Talgljus och lysesticka" s 48-49)

I 1600- och 1700-talens altaruppsatser var det berättande framställningssättet dominerande. ... Nyklassicismen och empiren innebar ett brott mot denna tradition. Det narrativa, berättande, fick vika för det symboliska och betecknande. Vad det estetiska beträffande sökte man ljusare och renare interiörer. Det glatt färgrika, den så kallade bondbarocken, som präglat många av det föregående århundradets kyrkliga konstalster, sågs som mindre förfinad och alltså inte lämpad för den moderna, förnuftiga och upplysta människan, som sökte ljuset och ljusets Gud. (Hedvig Brander Jonsson "Det nya gudstjänstrummets arkitektur och konstnärliga utsmyckning" s 216-217)

1700-talet är först och främst upplysningsfilosofins tid. Man dyrkade det sunda förnuftets ljus. ... Mänskligheten har aldrig varit så förståndig som då. Man var så förståndig, att man till slut blev snusförnuftig och tråkig. Det var denna tid, som ville dra nytta av kyrkorna genom uppbyggliga predikningar om åkerbruk och stallfordring m.m. Och varför inte på samma gång förvandla kyrktornen till väderkvarnar? Den gamla psalmen "Nu sover hela jorden, och natten tyst är vorden", den fann man tyda på en oförlåtlig okunnighet om, att när den ena hälften av jordklotet hade natt, så har den andra dag. Därför korrigerade man med fin poetisk känsla till "Nu sover halva jorden". En danska professor karikerade upplysningstidens klåfingriga nit för att reformera och förbättra allting genom en lärd avhandling, som bar titeln "Forsøg at forbedre Fuglenes Sang i vore Skove". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 188-189; Det låg ett skimmer över Gustavs dagar)

I många städer rådde under 1700-talet och långt in på 1800-talet liknande mörker som på landsbygden när solen gått ner och ingen måne lyste. Inte förrän 1749 fanns någon gatubelysning i städerna. Till hösten det året började den första förordningen om gatubelysning gälla i Stockholm. Skyldigheten att sätta upp gatlyktor blev ålagd husägarna men även stadskassan bidrog med sammanlagt nittiosju lyktor som pacerades på stadens byggnader, på öppna platser vid hamnarna och på broar. Belysningen hölls den första säsongen tänd mellan den 20 september och den 15 mars, med undantag för kvällar då det enligt almanackan var månsken. Lykttiderna utsträcktes efterhand, men ännu i början av 1830-talet var belysningen tänd bara från slutet av augusti till slutet av april. Den släckte senast klockan 01.00, men tidigare om det var månsken. Om det enligt almanackan var månljust hela kvällen behövde belysningen inte tändas alls, en ordning som i Stockholm för övrigt gällde fram till 1884. Staden låg alltså ofta i mörker, och även om gatlyktorna lyste kunde mörker råda över ljus. Gatlyktorna var svaga ljuspunkter, eftersom ljuskällan var antingen rovolja eller hampolja och lamporna tekniskt sett mycket enkla. Natten var som regel en tid för vila för de flesta, precis som på landsbygden. (Jan Garnert "Ljus och mörker på 1700-talet" s 124)

Över nästan hela Europa gick på 1700-talet en ... rörelse att sprida upplysning till alla. Förut hade vetandets skatter varit blott för de lärde. De digra, på latin skrivna luntorna fingo hopa sig i vetenskapsmännens bibliotek, men med livet därutanför hade de ju ingenting att skaffa! Nu finner man plötsligt, att i de lärdes studerkammare skrives mycket, som kan bli till gagn för den stora allmänheten, mycket som kan leda människorna till att tänka själva över livet och dess frågor, göra dem klarsynta och befria dem från vidskepelse och andra gamla inbillningar. Och så sträckas ivriga händer ut för att hämta dessa skatter och ge dem i en intressant form åt alla vetgiriga män och kvinnor. Det är en allmän strävan att "upplysa", och tidevarvet kallas därför upplysningstiden. ... Upplysningstidens apostlar ville lära människorna att tänka över vad som omgav dem, rycka upp dem ur tanklös likgiltighet, driva dem att bruka sitt förnuft. I Sverige var (Olof) Dalin den, som först flyttade ut lärdomsljuset från vetenskapsmännens studerkammare. Däri ligger den stora betydelsen av hans insats med (tidskriften Then swänska) Argus (som första gången utkom 1732). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 222-224)

Liksom solen är ett ljus för hela jordens krets, så är Christus för alla människor ett ljus, om de blott wilja låta sig upplysas af honom. Ingenting är ju förskräckligare än mörkret. I mörkret öfwerfalles man af fruktan, förskräckelse och dysterhet, då deremot den uppgående dagen och de behagliga solstrålarne förorsaka glädje och munterhet. Häraf borde man nu sluta, att menniskan är af Gud skapad icke till mörker, utan till ljus. ... Ju mer du wid (Jesu) beständiga efterföljd brännes af det inre och yttre korsets hetta, desto kostligare blifwer du af honom befunne, liksom de drufwor, som mest beröras af solstrålarne, gifwa den ljufligaste saft. ... Hwad hjelper det då en menniska, att Christus är werldens ljus, om hon icke will låta deraf upplysa sig? En död blir icke åter lefwande, om än solens ljus uppwärmer honom. En i synder och öfwerträdelser död menniska förblifwer likaledes död, om än det ewiga ljuset Christus bestrålar henne, så länge hon älskar döden mer än lifwet och mörkret mer än ljuset. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 16-17 i kommentar till Joh 8:12)

Främlingen talade om att de skulle bygga ett hus, en helgedom åt den nya guden. Den behövde inte alls lysa av guld och silver, som han hört att de gamla gudarnas tempel gjorde. Han lyste själv högre än allt guld i världen men han önskade en plats där hans egna kunde mötas inför honom och den skulle inte användas till något annat. (Jan Fridegård "Trägudars land" s 90)

Upplysningens styrka vid lövhyddohögtiden är ... viktig: Mishna säger att det inte fanns en gård i Jerusalem som inte var upplyst av ljuset från de stora ljusstakarna (Sukk. 5:3). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 388)


Att avrunda med::

Han är vårt ljus i dödens natt, Han är Jordens och himmelens eviga skatt. Han kommer emot oss och graven är tom! Det finns ingen död i Hans kärleks dom! Det finns ingen död, där Han regerar, och ingen människa lever förgäves i Hans närhet. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 170; Påskens budskap)

Jag ser ett kors, som lyser i en vintrig skog, dess budskap är förlåtelse och frid. ... Jag vet, att Segerns tecken i mitt mörker strålar, en större klarhet ej i världen fanns. ... Jag ser ett kors, som lyser i en vintrig skog, det fyller mörkret med oändlighet. ... När ljuset vid dess fot mot himlen blickar, till evigheten har jag blott ett steg. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 251; Korset)

Ser du bara natt omkring dig, tänd ett ljus! Sjung en visa för de många som gått vilse! ... Ser du bara ljus omkring dig, ängslas ej! Har du lätt för att bli bländad, sänk blott blicken! ... Kanske i ett större mörker skall du finna, vad du söker, kanske i ditt eget hjärta skall du hitta hem. ... Ser du vägen, ser du målet. Var dig själv! Sjung en visa för de många som gått vilse. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 253; Sjung en visa!)


Sångarna:

Kristus är världens ljus, han och ingen annan – född i vårt mörker, född att bli vår broder. Har vi sett honom, har vi sett vår Fader. Ära vare Gud. (F Pratt Green-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 37:1)

Låt kristallklar källan strömma med det vatten som ger liv. Bli vår eldstod under natten, och om dagen eldstod bli. Starka klippa, starka klippa, var vår tillflykt och vår frid. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:2)

Låt varmt och stilla ljus i kvällen brinna. Som du i mörkret tände världens ljus, så för du här din mänsklighet tillsammans och är på vägen moln och eld och Gud. (D Bonhoeffer-PO Nisser: Psalmer och Sånger 544:2)

Stort ljus, Klart ljus Nedergjutes, Natten slutes, Dagen börjas, Att kring hela verlden spörjas. (Hedborn: Psalm 69:1b; Sång 33:1b; jfr Psalmer och Sånger 132:1)

Sälle äro de, som höra Hvad den evigt Gode lärt; De som älska, de som göra, Hvad den Helige begärt: De som, ledda af hans Anda, Lysta af hans milda ljus, Nalka sig till Fadrens hus. (JO Wallin: Psalm 73:4; jfr Psalmer och Sånger 34:4)

Kom, Helge Ande! till mig in, Upplys min själ, upptänd mitt sinn'. Att jag i dig må blifva. Låt lysa lifsens ljus för mig, och led mig på den rätta stig: Dig vill jag helt mig gifva. (JO Wallin: Psalm 138:1; jfr Sång 93:1, Psalmer och Sånger 398:1)

Du världens ljus, låt dina strålar skina, Att vi i mörker icke famla må; Ack led oss in uti din fulla sanning och lär oss mer och mer att den förstå. (SS: Sång 102:5)

Jag behöfver dig, o Jesus, Till min frälsning och mitt ljus; Jag behöfver dig att tysta Böljornas och stormens brus. Jag behöfver dig, när dagen Byts i kväll för alltid här, Och min väg ur tidens dunkel Hän till evigheten bär. (Whitfield-L Sandell-C Boberg: Sång 176:4; jfr Psalmer och Sånger 593:4)

Led, milda ljus, ibland de mörka snår, Led mig framåt! Långt från mitt hem i dunkel natt jag går; Led mig framåt! Styr hvarje steg, jag vill ej se min stig Så långt förut; ett steg är nog för mig. (JH Newman-E Nyström: Sång 346:1; jfr Psalmer och Sånger 275:1)

Här får anden ofta sucka Under denna tidens tvång, Och i mörka dalar färden Går här nere mången gång. Herre Jesus, vänd mitt öga Upp till dig från jordens grus; Du kan skingra alla töcken, Ty du är ju världens ljus. (C Boberg: Sång 414:2)

Ty äntligt hörs seklernas tornklocka slå, Och Betlehemsstjärnan syns blänka. Han kommer – och vilar på hö och på strå – Som skulle förlossning oss skänka. Och mörkret ger vika för världenes ljus. Och urgamla bålverk ses falla i grus.(E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 35:2)

En fyrbåk lik på klippans höjd, Som sprider ljus i natten, Att seglaren må finna hamn Från stormupprörda vatten, Så blev du rest, o helga kors, I tidens natt, i bruset, Att sprida ut kring världen all Det stora frälsningsljuset. (C Björkman: Förbundstoner 1911 nr 80:2)

Du, världens ljus, låt dina strålar skina, Att vi i mörker icke famla må; Ack, led oss in uti din fulla sanning, Och lär oss mer och mer att den förstå. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 196:4)

Gläns över sjö och strand, Stjärna ur fjärran, Du, som i Österland Tändes av Herran! Stjärnan från Betlehem Leder ej bort men hem. Barnen och herdarna Följa dig gärna, Strålande stjärna, Strålande stjärna. ... Natt över Judaland, Natt över Sion. Borta vid västerrand Slocknar Orion. Herden, som sover sött, Vakna vid underbar Korus av röster, Skåda en härlig klar Stjärna i öster. (V Rydberg: Psalmisten 1928 nr 64:1-2; jfr Psalmer och Sånger 134:1-2)

När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår med nåd och tröst från världens Ljus, från Konungen av Davids hus. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 46:1; jfr Psalmer och Sånger 488:1)

Åt skilda håll i livet Oss leda skall vår vandringsstig, Men vad oss än blir givet, Vårt rätta hem är dock hos dig. Din sannings ljus förklare Det dunkel kring oss rår, Ditt ord den stjärna vare, Som styr all strävan vår; Så skall du sist oss samla I härlighetens ljus, De unga som de gamla, Som barn uti din Faders hus. (KA Melin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 486:2)

Välsigna, Gud, de dina I denna mörka värld; Ditt ansikte låt skina Till ljus på deras färd. Min själ i nåd bevara Och hägna all min tid, Att jag beredd må vara För evighetens frid. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:8; jfr Psalmer och Sånger 324:8)

Nu tändas tusen juleljus På jordens mörka rund, Och tusen, tusen stråla ock På himlens djupblå grund. ... Och över stad och land i kväll Går julens glada bud, Att född är Herren Jesus Krist, Vår Frälsare och Gud. ... Du stjärna över Betlehem, O låt ditt milda ljus Få lysa in med hopp och frid I varje hem och hus. ... I varje hjärta, armt och mörkt, Sänd du en stråle blid, En stråle av Guds kärleks ljus I signad juletid. (E Köhler: Sånger och Psalmer 1951 nr 113:1-4; jfr Psalmer och Sånger 116:1-4)

Du världarnas vandring i ändlös rymd Har fastställt från skapelsens tid. Om tillvarons mening blir timligt skymd, Din trofasthet skänker oss frid. Du tänder i prövningens mörka natt Din eldstod till ledning och ljus. Du låter oss finna i ordets skatt En väg till ditt himmelska hus. (S Svenson: Psalm och Sång 1966 nr 11:1)

Är Guds kärlek såsom stjärnan, Som på himmelen är satt? Ja, Guds kärlek är som stjärnan, Leder i den mörka natt. (A Frostenson: Psalm och Sång 1966 nr 563:3; jfr Psalmer och Sånger 367:3)


Egna kommentarer och funderingar:

I Matteus 5:14 utgör Jesu lärjungar tillsammans utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. I Johannes läser vi att Jesus är detta Ljus, så länge Han är i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ (Joh 9:5). Efter det att Jesus har förhärligats, är lärjungarna förenade med Honom till att vara utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Såsom Jesus är (hela) vinrankan med lärjungarna som grenar, så är Han (hela) ljuset med lärjungarna som "flammor".


Paulus sade till de troende i Filippi: "Ni ’förs till’/ger ljus som lysande himlakroppar i en utsmyckning/’utsmyckad värld’, då ni håller fast vid en utsaga av liv." (Fil 2:15b-16a)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:5-7)


Ytterligare studier: 1 Mos 15:17; 2 Mos 13:21; 4 Mos 6:25; 14:14; Ps 27:1; 56:13(14); 104:2; 119:105; Ordsp 6:23; Jes 9:2; 42:6; 60:1,3,19; Mal 4:2; Matt 4:16; Mark 4:21; Luk 1:78-79; 8:16; 11:33; Joh 1:9; 3:19; 9:5; 11:9; 12:26,35-36,46; Apg 26:12-18; 2 Kor 4:6; Ef 5:8; Kol 1:12-13; 1 Thess 5:5; 1 Petr 2:9; 1 Joh 2:8-11; Upp 1:8,16; 2:1,28; 3:4; 8:12; 18:1; 21:23-24; 22:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-20; 2011-05-11; 2014-03-29)

Tillbaka till Start

8:13-14 Fariseerna talade så till Honom: “Du är vittne med anledning av Dig själv. Ditt vittnesmål är inte sanningsenligt.” Jesus svarade och talade till dem: ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt, eftersom Jag vet varifrån Jag kom och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka.”

Ord för ord: 8:13 (15 ord i den grekiska texten) talade så (till)-honom'-na Fariseer'/Fariseerna: du med-anledning-av dig-själv är-vittne. '-et vittnesmål'/vittnesmålet ditt inte är sanningsenligt. 8:14 (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade Jesus och talade (till)-dem: och-om-alltefter-omständigheterna jag är-vittne med-anledning-av mig-själv sanningsenligt är '-et vittnesmål'/vittnesmålet mitt, eftersom jag-'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (jag)-kom och var (jag)-drar-mig-tillbaka. ni inte 'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (jag)-kommer och var (jag)-drar-mig-tillbaka.


1883: Då sade fariséerna till honom: Du vittnar om dig själf; ditt vittnesbörd är icke sant. Jesus svarade och sade till dem: Om jag än vittnar om mig själf, så är mitt vittnesbörd sant, ty jag vet, hvarifrån jag har kommit och hvart jag går; men I veten icke, hvarifrån jag kommer och hvart jag går.

1541(1703): Då sade Phariséerna till honom: Du wittnar om dig sjelf; ditt wittnesbörd är icke sant. Swarade Jesus och sade till dem: Om jag än wittnar om mig sjelf, så är mitt wittnesbörd sant; ty jag wet hwadan jag kommen är, och hwart jag går; men I weten icke hwadan jag kommer, och hwart jag går.

LT 1974: Fariséerna svarade: ”Du skryter – och ljuger!” Jesus sade till dem: ”Dessa påståenden är sanna, även om jag gör dem om mig själv. För jag vet varifrån jag kom och vart jag är på väg, men ni vet inte detta om mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Ett (enda) vittne skall inte vara vittne emot en själ/person (för) att döda.” (4 Mos 35:30b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Herren) går före förr/framför er i/på vägen (för) att utvälja en plats åt er, då Han visar er vägen i en eld (om) natt(en) ... och i ett moln (om) dag(en)." (5 Mos 1:33, Grekiska GT)

(Visheten säger:) "Min strupe skall bry sig om sanning." (Ordsp 8:7a, Grekiska GT)

(De gudlösa säger:) “Vi må skåda om (den rättfärdiges) utsagor (är) sanningsenliga.” (Salomos Vishet 2:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

De som kom och de som drog sig tillbaka var (hela tiden) många. ... (Mark 6:31b)

Eunucken ‘havande svarat’/'svarade och' talade till Filippos: ”Jag ’är i behov av’/frågar dig, med anledning av vem säger profeten det här? Med anledning av sig själv eller med anledning av ’den andre någon’/’någon annan’?” Men/och Filippos ... kom från den här skriften med ett gott litet budskap till honom (om) Jesus. (Apg 8:34,35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)

(Jesus sade till Nikodemos:) " Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet och (א,*א) Anden." (Joh 3:8)

(Jesus sade till judarna:) "Om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är inte Mitt vittnesmål sanningsenligt. Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är vittne med anledning av Mig är sanningsenligt." (Joh 5:31-32)

(Jesus sade till några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) ”Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:28b-29)


Exegeter, evangelister med flera:

Skulle du kunna leva med att resa utan att veta varifrån du kommer, var du befinner dig eller vart du är på väg? Sanningen är att det är just så många människor lever sina liv. Vi har sakta men säkert kommit till insikt om att vi lever våra liv på den här planeten, med allt vad det innebär. Vi färdas fram genom den oändliga rymden i en hisnande hastighet. Men hur hamnade vi här, och vad går livet egentligen ut på? Kan det i längden finnas några viktigare frågor? Om jag inte har svar på dem, kommer då inte allt annat att till slut framstå som meningslöst? Om jag inte vet vart jag är på väg – spelar det då någon roll vad jag gör? Många av oss tar livet som en bussresa i det okända. Vi vet inte vem som har satt oss här, vart vi är på väg eller vad själva resan går ut på, men vi försöker underhålla oss själva så länge. Det är inte så konstigt att underhållningsindustrin är en av de största i dag. Vi behöver bedöva oss. Vi tar inte ens vårt eget liv på allvar. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 60)

När rabbin från Ger (Gora Kolwarya nära Warszawa) lade ut Skriften och kom till det ställe där Jakob säger till sin tjänare: "när min broder Esau möter dig och frågar: varifrån kommer, vart går du och till vem är du på väg?", sade han till sina lärjungar: "Märk väl hur Esaus frågor liknar våra lärares. Betrakta tre ting. Vet varifrån du kommer, vart du är på väg och inför vem du är ansvarig." (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 16-17)

"Jakten efter en världsåskådning" är kännetecknande för vår tid, liksom för alla mera upprörda tider. Ordet jakt antyder redan, att det kan bli jäkt, och det är inte det bästa för en sökare. Ett råd med hänsyn härtill vågar jag slutligen komma med, ett som går ut på att ge oss litet mera ro under sökandet. Rådet i fråga kommer inte från mig och inte från någon filosof eller lärd utan från en man i min hembygd, som brukade ge sina drängar vissa rätt originella instruktioner. Överhuvud, om man inte kan lära något av originaler och konstiga människor, så går man miste om mycket här i livet. Han brukade säga bland annat så här: "Om du går ute i marken och ser en törstake (en liten tjuderpåle) liggandes, så kast han mot gården, så kommer han hem en gång." Det här ordet har råkat stanna i mitt minne, och jag har ofta tyckt mig ha ledning av det, när jag gett mig ut att filosofera. Man stöter på ett problem i verkliga livet och vill ta upp det. Mer och mer lär man sig, åtminstone är det min erfarenhet, att man får avstå från att bringa det ända hem på en gång, det vill säga lösa det ända ut slutgiltigt. Det finns många hinder härför. Man har ju andra ärenden. Och man mäktar det inte. Man är kanske icke något sekulärsnille. Men att låta det ligga är ibland omöjligt. Om jag kan föra det något litet stycke mot centrum, så får jag vara nöjd. Så kommer det väl vidare en gång. ... Ett betänkligt men återstår emellertid att beakta, ett som man aldrig kommer förbi. Var ligger gården, var är hemma? Det visste drängarna, men så enkelt är det icke, när vi människor gå omkring i markerna för att klara vårt vadan och varthän. Man frestas att svara med Ibsen i Peer Gynt: Det skall man ana! Det svaret kan man icke så lätt avstå från att begagna, men litet fastare inriktning än en aning vill man ju dock gärna ha. Och sådan finnes väl också. Det är inte bara en gammal av Platon påhittad saga, det att vi ha glömt var vi kommit från, men att djupt nere i själen ligga minnen, vilka så småningom stiga opp. Om det finns någon enda som nystat upp minnena så långt tillbaka, att han skymtat var gården ligger, det är ganska ovisst. Men i vilken riktning den ligger, det kanske blir klarare i den mån, som det logiska sammanhanget tilltager. Att föra en liten fråga in i ett större sammanhang, det är att kasta den mot centrum - så långt man nu orkar. (Hans Larsson "Tal vid Lunds studenters Tegnérsfest den 4 oktober 1932" s 16-18)

Om solen eller dagen kunde tala och sade: Jag är solen; - och man skulle göra henne den förebråelsen: Nej, du ljuger, du är wäl ej annat än mörker, ty du wittnar om dig sjelf; - wore hon dermed wederlagd? Hwar och en sak måste ju göra sig känd och erkänd. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 114)


Egna kommentarer och funderingar:

I Joh 8:13 anklagar fariseerna Jesus för att vara vittne med anledning av Sig själv. I Joh 1:22 ställer männen som hade sänts av fariseerna denna fråga till Johannes Döparen: "Vad säger Du med anledning av Dig själv?"

Fariseerna visste inte varifrån Jesus, vinden eller den människa som är avlad av vattnet och Anden kom eller vart de går.

Angående ”är vittne ... vittnesmål”, se också Joh 1:6-8.


Grekiska ord:

kan (och alltefter omständigheterna/och om alltefter omständigheterna) (i NT) Joh 8:14 – Matt 21:21; 26:35; Mark 5:28; 6:56; Luk 12:38; 13:9; Joh 8:55; 10:38; 11:25; Apg 5:15; 1 Kor 13:3; 2 Kor 11:16; Hebr 3:6(א*); Hebr 12:20; Jak 5:15.


Ytterligare studier: 5 Mos 17:6; Mark 14:21; Joh 1:22,24; 7:27-28,34-36; 8:16,18,42; 9:29; 13:3,36-37; 14:2-5; 16:5,28; 17:5; 18:37; 19:9; Apg 1:3; Upp 1:2,5,9; 3:14; 7:13-14; 22:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-20; 2011-05-11; 2014-03-29)

Tillbaka till Start

8:15 Ni dömer enligt köttet. Jag dömer inte ingen/någon.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): ni enligt '-et kött'/köttet dömer; jag inte dömer ingen/någon.


1883: I dömen efter köttet, jag dömer ingen.

1541(1703): I dömen efter köttet; jag dömer ingen.

LT 1974: Ni dömer mig utan att känna till fakta. Jag dömer er inte nu.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel (om Eliab): "Du må ej se emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. Eftersom/ty Gud kommer inte att skåda som en människa ’ser i’/ser, eftersom en människa kommer att skåda in i ett ansikte, men Gud kommer att skåda in i ett hjärta." (1 Sam 16:7, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) ”Om ni hade (och hade haft) kunskap om vad ’det är’/’detta betyder’ 'Jag vill barmhärtighet och inte offer', hade ni inte – alltefter omständigheterna – ’skipat rätt helt och hållet’/’fällt dom mot’ de oskyldiga.” (Matt 12:7)

(Folket i synagogan sade 'hela tiden'/'gång på gång' om Jesus:) "Är visst/förvisso inte Den här Josefs son?" (Luk 4:22b)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Hycklare! Ni vet att sätta jordens och himlens ansikte/utseende på prov, men ni vet inte hur (man skall) sätta den här lägliga tiden på prov.” (Luk 12:56)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Nikodemos:) ”Det som har avlats (och avlas) ut ur köttet är kött, och det som har avlats (och avlas) ut ur Anden är ande.” (Joh 3:6)

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:17)

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern.” (Joh 5:22-23a)

(Judarna) sade (hela tiden): ”Är inte det här Jesus, Josefs son, vars fader * (א*) vi känner? Hur (kommer det sig, att) den här (א,*א,A) säger så (P66,א,*א,A): ’Jag (א,*א) har stigit (och stiger) ned ut ur himlen’?” (Joh 6:42)

(Jesus sade till folkskaran:) "Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen." (Joh 7:24)

(Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade om Jesus): ”Vi vet emellertid, varifrån Den här är. * (א,* א) När – alltefter omständigheterna – kristusen/'den smorde' må komma, har ingen kunskap om, varifrån Han är.” (Joh 7:27)


Exegeter, evangelister med flera:

Utifrån den johanneiska motsatsen mellan kött och ande skulle man kunna tolka: Jesus dömer ingen efter köttet utan enbart efter anden. Men evangelisten tycker om att leka med ord, och därför går Jesus här över till en tanke som redan tidigare har förekommit: att sonen är sänd till världen inte för att döma utan för att rädda den. Se Joh 3:17. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 191-192)

Herren var icke kommen för att döma utan för att frälsa (kap 3:17). Att döma hörde icke till hans embete. … Att ordet döma här användes icke för att uttrycka ett bedömande i allmänhet utan en förkastelsedom synes av sammanhanget. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 464)

Som det att leva efter köttet är dåligt, så är det att döma efter köttet att döma orätt. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:188)


Paulus sade till de troende i Korint: "Om vi och/också har (och har haft) kunskap om Kristus enligt kött, har vi emellertid inte nu längre kunskap (på så sätt)." (2 Kor 5:16b)


Ytterligare studier: Mark 6:3-4; Joh 12:47; 1 Kor 1:26-27; Jak 5:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-21; 2011-05-12; 2014-03-29)

Tillbaka till Start

8:16-18 Men och/också om Jag – alltefter omständigheterna – må döma, är Min dom sanningsenlig (P66, א,* א), eftersom Jag inte är ensam, emellertid/utan Jag och Den som har sänt Mig * (א*). Men och/också i er lag har det varit '(och är) är det'/'och det är' (א,*א), att två människors vittnesmål är sanningsenligt. Jag är Den som är vittne med anledning av Mig själv, och Fadern som har sänt Mig är vittne med anledning av Mig.

Ord för ord: 8:16 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och om-alltefter-omständigheterna dömer men jag, '-en dom'/domen den min sanningsenlig är, eftersom ensam inte (jag)-är, emellertid jag och den havande-sänt mig. 8:17 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och i '-en lag'/lagen men den er havande-varit-(och-varande)-skrivet (det)-är att två människors '-et vittnesmål'/vittnesmålet sanningsenligt är. 8:18 (14 ord i den grekiska texten) jag (jag)-är den varande-vittne med-anledning-av mig-själv och är-vittne med-anledning-av mig-själv -en havande-sänt mig fader.


1883: Och om jag än dömer, så är min dom sann, ty jag är icke allena, utan jag och Fadern, som har sändt mig. Det är ju ock skrifvet i eder lag, att två människors vittnesbörd är sant. Jag är en, som vittnar om mig själf; om mig vittnar ock Fadern, som har sändt mig.

1541(1703):Och om jag än dömde, är min dom rätt; ty jag är icke allena, utan jag och Fadren, som mig sändt hafwer. Är ock så skrifwet i eder lag, att twegge menniskors wittnesbörd är sant. Jag är den som bär wittnesbörd om mig sjelf; bär ock Fadren, som mig sändt hafwer, wittnesbörd om mig.

LT 1974: Men om jag skulle göra det, så skulle det vara en absolut korrekt dom på alla områden, för jag har med mig Fadern som sände mig. Era lagar säger att om två män samtycker om något som hänt, så accepteras deras vittnesmål som fakta. Jag är det ena vittnet, och min Far som sände mig är det andra vittnet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade: “Ett vittne) skall inte ‘stå i’/fortsätta att vara ett (enda) vittne nedifrån/emot en människa enligt/’i sökandet efter’ varje/någon orättfärdighet och enligt/’i sökandet efter’ varje/någon miss (av Guds mål), vilken han – alltefter omständigheterna – må ha missat (Guds mål). Uppå/’med avseende på’ två vittnens mun och tre vittnens mun skall varje ord stå/’stå fast’. (5 Mos 19:15, Grekiska GT)

(Käppen ut ur Isais rot) skall inte döma enligt/efter härlighetsglansen, inte heller överbevisa enligt/efter sättet att samtala, emellertid/utan med ödmjuk dom skall Han döma, och han skall överbevisa jordens ödmjuka. (Jes 11:3b-4a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är." (Jes 43:10a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om (din broder som har missat Guds mål) – alltefter omständigheterna – ej må höra (på dig), ta vid sidan av (dig) ännu en eller två i sällskap med dig själv (א,*א), för att uppå/’med avseende på’ två eller tre vittnens mun varje ord må stå/’stå fast’." (Matt 18:16)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Eunucken ‘havande svarat’/'svarade och' talade till Filippos: ”Jag ’är i behov av’/frågar dig, med anledning av vem säger profeten det här? Med anledning av sig själv eller med anledning av ’den andre någon’/’någon annan’?” Men/och Filippos ... kom från den här skriften med ett gott litet budskap till honom (om) Jesus. (Apg 8:34,35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern.” (Joh 5:22-23a)

(Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig. Om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är inte Mitt vittnesmål sanningsenligt. Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är vittne med anledning av Mig är sanningsenligt. ... Och Fadern som har sänt Mig, Den där har varit (och är) vittne med anledning av Mig.” (Joh 5:30-32,37a)

(Jesus sade till judarna:) ”Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen.” (Joh 7:24)


Exegeter, evangelister med flera:

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)

Herren visar med dessa ord (8:16), att det finnes fall, då han dömer, fastän han icke är kommen för att döma och derför icke har det till sitt egentliga görande. Ett exempel på hans dömande se längre ned v. 44. Jemför v. 26. När han en gång kommer igen, då skall han döma alla, ty då kommer han just för att döma (Apg 17:31). … Två menniskors vittnesbörd kan väl vara falskt lika så visst som en menniskas vittnesbörd kan vara sant. Men i det allmänna lifvet får man i regeln icke bygga på en människas vittnesbörd utan måste fordra två. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 464)

Man bör aldrig taga Christus allena, utan städse förenad med Fadren. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 115)

Jag kan icke lämna hovrätten (i Jönköping), vars medlemmar spelade en så dominerande roll i det dåvarande Jönköping (1856-1864), utan att med ett par ord omnämna ... hovrättsrådet Palmgren, egendomlig till utseende och sätt, till ytterlighet pedantisk, men därbredvid en stor humorist. ... (En) gång frågade Palmgren om någon av herrarna på hans avdelning visste huruvida underståthållare K. var återkommen till staden. Men ingen kunde ge klart besked härom, varpå P. sade sig ha mött K., men att detta ju ingalunda kunde kallas fullt bevis, "ty jag är ju endast ett vittne och inte ens det, då jag är part i målet". (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 110-111)

Inför (1200-talets Västgötalag) är allas ära lika mycket värd, om någon blir kränkt. Gäller det däremot ej att mäta förnärmelsens styrka utan vitsords värde (vid ägotvister eller dylikt), då åligger det ... bonde att på tinget bevisa sina påståenden, medan ländermannens ord duger utan bevis. Endast inför biskopen är denne skyldig att ställa bevis bakom sina ord, liksom biskopen endast inför konungen behöver ingå på någon bevisning. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 86; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)

Den medeltida rättskulturen präglades av en tilltagande professionalisering. I täten gick Italien med dess blomstrande universitetsväsen. ... Straffprocessen utvecklades i riktning mot en rannsakning i vilken sanningen i målet skulle utforskas. Rannsakningens syfte var att få den tilltalade att erkänna. Denna så kallade inkvisitionsprocess gav domaren en stark ställning. I alla instanser infördes en enkel legal bevisteori, som innebar att ett vittne utgjorde ett halvt bevis och två vittnen fullt bevis. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 175)


Då Gud ’mer (än) utöver’/’övermåttan mycket’ önskade för löftets arvingar visa på den oföränderliga (karaktären) av Hans rådslut, var Han medlare (med) en ed, för att genom två oföränderliga angelägenheter/ting, i vilka Gud ’(är) oförmögen’/’inte förmår’ att ljuga, vi, de som har ’flytt ner’/’tagit sin tillflykt’ till att få makt över det hopp som ligger framför, må ha en stabil/stark kallelse till sidan av (oss). (Hebr 6:17-18)

Om vi tar människornas vittnesmål, är Guds vittnesmål större, eftersom Guds vittnesmål är det här, att Han är (och har varit) ett vittne med anledning av Sin Son. (1 Joh 5:9)


Ytterligare studier: 4 Mos 35:30; 5 Mos 17:6; Matt 26:60; Joh 7:29; 8:13-15; 10:30; 16:32; 2 Kor 13:1; 1 Tim 5:19; Hebr 10:28; Upp 3:14; 11:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-21; 2011-05-14; 2014-03-30)

Tillbaka till Start

8:19-20 Och de sade så (hela tiden) till Honom: “Var är Din Fader?” Jesus svarade: ”’Och ni känner Mig inte och inte’/’Ni känner varken Mig eller’ Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni – alltefter omständigheterna – och/också Min Fader.” De här orden samtalade Han i/vid skattkammaren, då Han lärde/undervisade i helgedomen. Och ingen grep Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit (och kom).

Ord för ord: 8:19 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (de)-sade-(hela-tiden) så (till)-honom: var är '-n fader'/fadern din? svarade '-en Jesus'/Jesus: och-inte mig 'känner-(och-har-känt)'/känner-(ni) och-inte '-n fader'/fadern min. om mig (ni)-'kände-(och-hade-känt)'/kände och '-n fader'/fadern min alltefter-omständigheterna (ni)-'kände-(och-hade-känt)'/kände. 8:20 (21 ord i den grekiska texten) De-här '-en ord'/orden samtalade-(han) i '-n skattkammare'/skattkammaren lärande i '-en helgedom'/helgedomen. och ingen grep honom, eftersom ännu-inte hade-kommit-(och-kom) '-en stund'/stunden hans.


1883: Då sade de till honom: Hwar är din Fader? Jesus svarade: I kännen hvarken mig eller min Fader. Om I känden mig, så känden I ock min Fader. Dessa ord talade Jesus vid offerkistan, lärande i templet, och ingen grep honom, ty hans stund hade ännu icke kommit.

1541(1703): Då sade de till honom: Hwar är din Fader? Jesus swarade: I kännen varken mig, eller min Fader. Om I känden mig, då känden I ock min Fader. Dessa ord talade Jesus wid offerkistorna, lärandes i templet; och ingen tog fatt på honom, ty hans tid war icke ännu kommen.

LT 1974: ”Var är din Far?” frågade de. Jesus svarade: ”Ni vet inte vem jag är, därför vet ni inte vem min Far är. Om ni kände mig skulle ni känna honom också.” Jesus yttrade dessa ord, medan han var i den del av templet, som kallades skattkammaren. Men han blev inte arresterad, för hans stund hade ännu inte kommit.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob talade (vänd) i riktning mot Laban: "Ge tillbaka min kvinna, ty mina dagar är (och har varit) fullbordade, på så sätt att jag må komma ’in i i riktning mot’/’in till’ henne." (1 Mos 29:21, Grekiska GT)

I/på den där dagen ’stod ... ner’/tillsattes män uppå/’med avseende på’ skattkammaren för högarna/skatterna, ’de från början’/förstlingsoffren och tiondena. (Neh 12:44a, Grekiska GT)

Eljasib hade gjort en skattkammare åt Tobia i en gård av/till Guds hus. (Neh 13:7b, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Folket) förde plundraren av helgedomen ’med sina händer’/handgripligen till sidan av skattkammaren. (2 Mack 4:42b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

Då (Jesus) hade satt sig ‘helt och hållet’/alldeles mitt emot skattkammaren, tittade Han (hela tiden) på hur folkskaran kastar koppar in i skattkammaren. (Mark 12:41a)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) Hans moder talade i riktning mot Honom: “ ... Skåda, då/medan Din fader och jag orsakas/känner smärta, söker (א*) vi dig.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:48b-49)

De skriftlärda och fariseerna började hålla i/fast (Jesus) förfärligt och förhöra Honom med anledning av flera ting. (Luk 11:53b)

Prästledarna och de skriftlärda sökte i den här stunden kasta/lägga händerna emot, emot (Jesus), och/men de fruktade folket. (Luk 20:19a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) ”Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” Men (P66,א,*א) de sökte (hela tiden) gripa Honom, och/men ingen kastade/lade handen emot, emot Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit. (Joh 7:28b-30)


Exegeter, evangelister med flera:

Som vanligt i Johannes missförstår auditoriet (Jesus) och tror att han talar om sin jordiske fader som han skall visa för dem. … Jesus svarar först med en negativ formulering, sedan med en positiv, att de känner honom enbart (efter köttet) – se ovan v 15 – och därför ställer en dum fråga om hans fader. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 192)

När jag hjälper syföreningen (i Landskrona) med en sådan här (barn)fest, så är det mitt offer i offerkistan. Jag går aldrig i kyrkan, men detta får vara i stället. Om någonstädes i världen fester göras utan tanke på annat än den tunga plikten att samla pengar, så är det här. Det är verkligen så kemiskt rent från fåfänga och från bigotteri i vår förening, så där kan man trifvas. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 72; brev slutet av nov 1896)

Enligt rabbinernas berättelse skall det här omnämda skattförvaringsrummet hafva bestått af tretton trumpetformiga kistor af koppar, eller kanske snarare varit en stor kista med tretton trumpetformiga eller trattformiga öppningar för myntets nedstoppande. Den stod på qvinnornas förgård och var afsedd för att mottaga dels milda gåfvor till templet, dels den för templet bestämda skatten. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 221)

Man upprepar med munnen: Jag tror på Gud Fader osv och tänker att man ej widare behöfwer se sig om efter honom – han må wara nöjd, när man bewisar honom så mycken ära, att man ej alldeles förnekar honom. Huru många christna drabbar ej denna Jesu förebråelse: I kännen hwarken mig eller min Fader! Men att ej känna Christus och Fadren och ändå wara en christen är en motsägelse eller ett missfoster. Ty man kan ej känna honom, förrän man funnit honom. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 115)

En arkeologisk fråga kan här ställas beträffande ”skattkammarens” belägenhet, om den var kollonaden runt ”kvinnornas gård” (så kallad eftersom kvinnor inte ytterligare kunde bana sig väg; den verkliga helgedomens gård där också Jeremia hade undervisat, 21:14; 26:2) där behållarna för bidrag till välgörande ändamål – de så kallade Shopharoth eller ”basunerna” – var placerade (Sheqal. vi. 5), eller en av de två ”kamrarna” i vilka det lades ner respektive hemliga gåvor (den så kallade ”de tystlåtnas kammare”; gåvorna fördelades i hemlighet till fromma fattigas barn) och löftesoffer (”kärlens kammare’) (Sheqal. v. 6; vi. 5). (Kolonnaden) tycks vara det mest troliga. Hur som helst bör den ha legat inom ”kvinnornas gård”, gudstjänstfirarnas gängse mötesplats, och, som vi kan säga, helgedomens mest allmänt besökta del. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" p 165,387)


Paulus sade till de troende i Kolossai: "(Jesus Kristus) är en avbild av den Gud (som är) omöjlig att skåda." (Kol 1:15a)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)


Grekiska ord:

gazofylakion (skattkammare) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:42; Mark 12:41; Joh 8:20 – Ester 3:9; 1 Mack 3:28; 14:49; 2 Mack 3:6,24,28,40; 5:18; Mark 12:43; Luk 21:1.


Ytterligare studier: 2 Kung 23:11; Matt 26:55; Luk 10:22; 21:2-3; Joh 2:4; 5:37; 7:6,8,14,44; 8:2,55; 14:7-9; 15:21; 16:3; 19:25-27; Upp 17:12; 18:10,17,19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-21; 2011-05-14; 2014-03-30)

Tillbaka till Start

8:21-22 Han talade så åter till dem: “Jag drar Mig tillbaka, och ni kommer att söka Mig, och/men ni kommer att dö i er miss (av Guds mål). Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma.” Judarna sade så (hela tiden): ”Han kommer väl ej att döda Sig själv, eftersom Han säger: ’Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma’?”

Ord för ord: 8:21 (22 ord i den grekiska texten) (Han)-talade så åter (till)-dem: jag drar-(mig)-tillbaka och (ni)-kommer-att-söka mig, och i '-en miss'/missen-(av-Guds-mål) er kommer-(ni)-att-dö. varest jag drar-(mig)-tillbaka ni inte förmår komma. 8:22 (16 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så '-na Judar'/Judarna: väl-ej (han)-kommer-att-döda sig-själv, eftersom (han)-säger: varest jag drar-(mig)-tillbaka ni inte förmår komma?


1883: Då sade åter Jesus till dem: ”Jag går bort, och I skolen söka mig, och I skolen dö i er synd. Dit jag går, kunnen I icke komma. Då sade judarne: Icke vill han väl dräpa sig själf, eftersom han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?

1541(1703): Då sade åter Jesus till dem: Jag går bort, och I skolen söka mig, och skolen dö uti edra synder. Dit jag går, kunnen I icke komma. Då sade Judarna: Månn han då wilja dräpa sig sjelf, medan han säger: Dit jag går, kunnen I icke komma?

LT 1974: Senare sade han till dem igen: ”Jag ska gå bort, och ni kommer att söka efter mig och dö i era synder. Och ni kan inte komma dit jag går.” Judarna frågade: ”Planerar han självmord? Vad menar han med ’Ni kan inte komma dit jag går’?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) "Mose skall ensam närma sig i riktning mot Herren, men (de äldste) skall inte närma sig. Men/och folket skall inte stiga upp tillsammans med, i sällskap med dem." (2 Mos 24:2, Grekiska GT)

(Mose sade:) "Var och en skall dö (i) den egna missen (av Guds mål)." (5 Mos 24:16b, Grekiska GT)

(Salomo sade: "De som) räknar/överväger i rådsförsamlingar, (en sådan människa) möter tillsammans med 'icke uppfostrade'/obildade död. Han dör tanklös i missar (av Guds mål)." (Ordsp 24:8-9a, Grekiska GT)

(Herren sade) till den laglöse: "Du skall tas död på (med) död. (Hes 3:18a, Grekiska GT)

(Herren sade till Hesekiel:) "Den själ som har missat (Mitt mål) skall dö." (Hes 18:20a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Sök och ni skall finna. Bulta och det skall öppnas för er." (Matt 7:7b)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång missgärning. (Mark 3:29)

De som kom och de som drog sig tillbaka var (hela tiden) många. ... (Mark 6:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till mannen som hade botats:) ”Missa ej (Guds mål) längre, för att det ej må bli något sämre för dig.” (Joh 5:14)

Prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa Honom. Jesus talade så: ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig. Ni skall söka Mig, och ni skall inte finna * (P66,א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma.” Judarna talade så 'i riktning mot sig själva'/sinsemellan: “Var/vart står Den här i begrepp att gå, eftersom vi inte skall finna Honom? Ej står Han (väl) i begrepp att gå in i den isärspridda sådden av/bland grekerna och lära/undervisa grekerna? Vad är/innebär den här utsagan som Han talade: ”Ni skall söka Mig och skall inte finna * (א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma?” (Joh 7:32b-36)


Exegeter, evangelister med flera:

I judisk tro ledde självmord till fördömelse. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 166)

Jfr ”Jesus sade: ’Många gånger har ni önskat höra mina ord, dessa, som jag säger till er, och ni har ingen annan att höra dem av. Dagar skall komma då ni söker mig. Ni skall inte finna mig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log. 38)

Jfr ”Jesus sade: ’Skåda den Levande, medan ni lever, för att ni inte skall dö och söka att se honom och vara oförmögna att se.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 59)

Judarna hade en mycket sträng inställning till självmord. Sålunda säger Josephus "Men beträffande dem som lade dåraktiga händer på sig själva, så mottager underjordens mörkare delar deras själar, och Gud, deras far, hemsöker föräldrarnas skändliga handlingar på deras efterkommande. Enstaka undantag, sådana som Simson (Dom 16:30) och de judar som dog vid Masada 73 e.Kr. betraktades som berömliga, men den allmänna inställningen präglades av avsky. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 396)

Singularis ("synd") riktar uppmärksamheten på huvudsynden att förkasta Jesus. (C. K. Barrett "The Gospel according to St John" s 340)

”Jesus sade åter till fariseerna” Ty man slår på en spik wäl mer än en gång. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 116)

Så berättas i bygdetradition: "Några hundra meter öster om Bodabäcken vid Boda fanns en gång en kolahytta. En präst sköt sig i hyttan och begrovs efteråt i kolbottnen." ... Den så tragiskt bortgångne var komministern i Bondstorp, Sven Olof Bergenholtz, död den 2 juni 1804. ... "Då han ... på förmiddagen förtärt brännwin utöfver et halft stop, anser urtima tingsrätten Bergenholtz i det ögonblick han detta sjelvmord begådt, icke hafva warit stadd wid sina sinnens fullkomliga bruk. Wid et sligt förrettande pröfvar alltså urtima tingsrätten ... skjäligt, det må Sven Olof Bergenholtz döda kropp i Byarums kyrkogård i stillhet begrafvas." ... I Byarums död- och begravningsböcker saknas dock anteckning om både död och begravning. Detta kan stödja bygdetraditionen, att den döde jordats i kolbottnen och att tingsrättens utslag om begravningen tolkats som en ej förpliktigande rekommendation. (Einar Persson "Prästgraven på Bodamon" s 18-21)


Paulus sade till de troende i Rom: "Missens (av Guds mål) betalningar (är) död." (Rom 6:23a)


Ytterligare studier:

2 Kung 14:6; 2 Krön 25:4; Jer 31:30; Hes 18:18; Mark 14:21; Joh 1:19; 8:14,24,48,52,57,59; 9:41; 13:33,36; 16:9; Rom 5:12-21; Hebr 6:1; Upp 18:4.


Jerome H. Neyrey "Jesus the Judge: Forensic Process in John 8:21-59"; Biblica 68 (1987): 509-542.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-21; 2011-05-16; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:23-24 * (P66,א*) Han sade så (P66,א*) (‘hela tiden’/’gång på gång’) till dem: ”Ni är ut ur/av tingen ner/därnere. Jag är ut ur/av tingen upp/däruppe. Ni är ut ur/av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Jag är inte ut ur/av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Jag talade * (P66,א*) till er, att ni skall dö i era missar (av Guds mål). Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).”

Ord för ord: 8:23 (26 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) (han)-sade-(hela-tiden) så (till)-dem: ni ut-ur de-(ting) ner är; jag ut-ur de-(ting) upp är. ni ut-ur den-här '-en utsmyckning'/utsmyckningen är; jag inte är ut-ur '-en utsmyckning'/utsmyckningen den-här. 8:24 (21 ord i den grekiska texten) (jag)-talade (till)-er att (ni)-skall-dö i 'na missar'/missarna-(av Guds mål) era; om-alltefter-omständigheterna ty ej (ni)-må-tro mig att jag (jag)-är skall-(ni)-dö i '-na missar'/missarna-(av-Guds-mål) era.


1883: Och han sade till dem: I ären nedanefter, jag är ofvanefter; I ären af denna världen, jag är icke af denna världen. Därför sade jag eder, att I skolen dö i edra synder, ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

1541(1703): Och han sade till dem: I ären nedanefter, och jag är ofwanefter; I ären af desso werldene, jag är icke af desso werldene. Så hafwer jag nu sagt eder, att I skolen dö i edre synder; ty om I icke tron, att det är jag, skolen I dö i edra synder.

LT 1974: Då sade han till dem: ”Ni kommer nedifrån, jag kommer uppifrån. Ni kommer från den här världen, det gör inte jag. Det är därför som jag sade, att ni kommer att dö i era synder. Om ni inte tror att jag är Messias, Guds Son, kommer ni att dö i era synder.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren är) Gud upp i himlen och ner uppå jorden. ... (5 Mos 4:39b, Grekiska GT)

(Salomo sade: "De som) räknar/överväger i rådsförsamlingar, (en sådan människa) möter tillsammans med 'icke uppfostrade'/obildade död. Han dör tanklös i missar (av Guds mål)." (Ordsp 24:8-9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är." (Jes 43:10a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Förhänget/slöjan i templet splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:51a)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

Petrus varande/var ner/nere på gården. (Mark 14:66a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (ledaren): "Amen, amen säger jag dig: 'Om en viss (person) - alltefter omständigheterna - ej må avlas uppifrån, förmår han inte skåda Guds rike.'" (Joh 3:3)

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. Den som är ut ur jorden är ut ur jorden och ut ur jorden samtalar han. Den som kommer ut ur himlen * (P75,א*), (om) vad Han har skådat (och skådar) och har hört * (א,* א) är Han ett vittne, och ingen tar Hans vittnesmål. (Joh 3:31-32)

Jesus säger till (den samaritiska kvinnan): "Jag är Den som samtalar (med) dig." (Joh 4:26)


Exegeter, evangelister med flera:

Aoristen "pisteusête" (i Joh 7:24) betyder "att göra en handling av tro", "att komma till tro". ... Det är viktigt att tro "att Jag är". ... Dess användning här innebär den allra högsta uppskattning av Kristi person. ... Detta ger naturligtvis tron ett visst intellektuellt innehåll. I grund och botten är tron förtröstan. Men i vårt motstånd mot synsättet att tron inte betyder mer än ett bestämt accepterande av vissa intellektuella påståenden får vi inte gå så långt att vi säger att det uteslutande rör sig om personliga relationer. Det är omöjligt att ha det slags tro som Johannes räknar med utan att ha en hög uppfattning om Kristus. Om vi inte tror att han är något mer än bara en annan människa kan vi aldrig förtrösta på honom med den tro som är en frälsande tro. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 397)

Endast tron kan hjelpa menniskan till det lif, som är af Gud. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 465)


Paulus sade: "Den första människan (kom) ut ur/av jord, av grus. Den andra människan (kom) ut ur en himmel." (1 Kor 15:47)

Den som kommer till Gud måste tro att Han är och blir en löngivare åt dem som söker ut/efter Honom. (Hebr 11:6b)

Själva är de ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. På grund av det här samtalar de ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hör dem. Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:5-6)

Vi vet att vi är ut ur Gud och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ligger i den onde(s våld). (1 Joh 5:19)


Grekiska ord:

katô (ner) (i NT) Matt 27:51; Mark 14:66; Joh 8:23 – Matt 4:6; Mark 15:38; Luk 4:9; Joh (8:6); Apg 2:19; 20:9


Ytterligare studier: 5 Mos 24:16; 32:39; Josua 2:11; 1 Kung 8:23; Jes 41:4; 43:13; 46:4; 48:12; Luk 21:8; Joh 6:35; 8:12,14,21,28,58; 10:7,11; 11:25; 13:19; 14:6; 15:1; 17:14-16; Rom 6:23; Kol 3:1-2; 1 Joh 5:20; Upp 1:4,8; 2:23; 4:8; 14:13; 18:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-21; 2011-05-17; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:25-27 De * (א,* א) sade (hela tiden) till Honom: “Vem är Du?” Jesus talade till dem: ”(En åt) början (till), (om) vilket Jag och/också samtalar (med) er. Jag har många ting att samtala och döma med anledning av er. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig. Och de ting som Jag har hört från sidan av Honom, de här (tingen) samtalar Jag in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De hade inte fått kunskap, att Han (hela tiden) sade/talade till dem (vänd i riktning mot) Fadern, (vänd i riktning mot) Gud (א*).

Ord för ord: 8:25 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus; den sista delen av meningen är svår att översätta; jag uppfattar denna del som ett påstående snarare än som en fråga) (de)-sade-(hela-tiden) (till)-honom: du vem är-(du)? talade (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: (vänd-i-riktning-mot?)-'-n början'/början 'som något'/'vilket' och/också (jag)-samtalar (med)-er. 8:26 (23 ord i den grekiska texten) många-(ting) har-(jag) med-anledning-av er (att)-samtala och döma, emellertid den havande-sänt mig sanningsenlig är, och-jag de-(ting) (jag)-hörde från-sidan-av honom de-här samtalar-(jag) in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen. 8:27 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus; versen är svår att översätta och jag väljer att göra det i ljuset av min översättning av Joh 8:25) inte fick-(de)-kunskap att (vänd-i-riktning-mot?)-'-n fader'/fadern (till)-dem (han)-(hela-tiden)-sade/talade (vänd-i-riktning-mot?)-'-en gud'/Gud.


1883: Då sade de till honom: Hvem är du? Jesus sade till dem: Det som jag ock från början har talat till eder. Mycket har jag att tala och döma om eder, men den, som har sändt mig, är sannfärdig, och hvad jag har hört af honom, det talar jag till världen. De förstodo icke, att han talade till dem om Fadern.

1541(1703): Då sade de till honom: Ho äst du? Och Jesus sade till dem: Aldraförst jag, som talar med eder. Jag hafwer mycket, som jag måtte tala, och döma om eder; men den mig sändt hafwer, är sannfärdig, och det jag hafwer hört af honom, det talar jag i werldene. Men de förstodo icke, att han talade till dem om Fadren.

LT 1974: ”Säg oss vem du är”, sade de. Han svarade: ”Jag är den som jag alltid påstått mig vara. Jag skulle kunna döma er för mycket och lära er mycket, men jag ska inte göra det, för jag säger bara vad jag har blivit ombedd att säga av honom, som sände mig. Och han är sanningen.” Men de förstod fortfarande inte, att han talade med dem om Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) "Alla Dina vägar (är) allmosor och sanning. ... Du dömer in i (den kommande) tidsåldern." (Tobit 3:2b, BA)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Lukas sade:) "De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss." (Luk 1:2)

De skriftlärda och fariseerna började hålla i/fast (Jesus) förfärligt och förhöra Honom med anledning av flera ting. (Luk 11:53b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nikodemos svarade (Jesus) och talade till Honom: "Hur förmår de här tingen att bli/ske?" Jesus svarade och talade till honom: "Är du Israels lärare och inte har kunskap om de här tingen? Amen, amen säger Jag dig att/: ’Vi samtalar om vad vi vet och är vittnen om vad vi har skådat (och skådar), och ni tar/godtar inte vårt vittnesmål.’” (Joh 3:9-11)

Den som har tagit Hans vittnesmål har förseglat/’satt sitt sigill på’, att Gud är sanningsenlig. Ty den som Gud har skickat bort samtalar Guds ord. (Joh 3:33-34a)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)


Egna kommentarer och funderingar:

Den som här uppenbarar något av sig själv som "en som är åt början till" visar sig efter hand vara Den som är "en början och ett slut" (Upp 1:8a) och i den fulla uppenbarelsens ljus också Den som är både "Början och Slutet" (Upp 21:6a; 22:13). Jämför Joh 1:1 där Utsagan som är i riktning mot Gud också är Gud själv.


Ytterligare studier:

Joh 1:19; 7:28; 8:40; 12:49; 15:15; 1 Joh 2:24; 3:11; 2 Joh v 5-6; Upp 1:8; 7:13; 21:6; 22:13.


Edward Leroy Miller "The Christology of John 8:25"; Theologische Zeitschrift 36 (1980): 257-265.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-22; 2011-05-17; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:28 Jesus talade så åter (א,*א) till dem: ”När ni – alltefter omständigheterna – må höja Människans Son, då skall ni få kunskap, att Jag är, och (att) Jag inte gör något från Mig själv, emellertid/utan Jag samtalar de här tingen helt och hållet som Fadern har lärt Mig.”

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus): talade så (till)-dem '-en Jesus'/Jesus åter: när-alltefter-omständigheterna (ni)-må-höja '-en son'/sonen '-ns människas'/människans, då ska-(ni)-få-kunskap att jag (jag)-är, och från mig-själv gör-(jag) ingenting/'inte ... något', emellertid helt-och-hållet-som lärde mig '-n fader'/fadern de-här-(tingen) samtalar-(jag).


1883: Då sade Jesus till dem: När I hafven upphöjt Människosonen, då skolen I förstå, att det är jag, och att jag gör intet af mig själf, utan såsom min Fader har lärt mig, så talar jag.

1541(1703): Då sade Jesus till dem: När I hafwen upphöjt menniskones Son, då skolen I förstå, att det är jag, och att jag gör intet af mig sjelf; utan hwad Fadren hafwer lärt mig, det talar jag.

LT 1974: Då sade Jesus: ”När ni har dödat Människosonen, kommer ni att förstå, att det är jag som är han och att jag inte har delgett er mina tankar, utan talat vad Fadern har lärt mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Bli Mina vittnen, och/också Jag (är) ett vittne ... och den pojke som Jag har utvalt, för att ni må få kunskap och tro och uppfatta att Jag är." (Jes 43:10a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren (är) i sällskap med mig helt och hållet som en stabil/pålitlig lärjunge.” (Jer 20:11a, Grekiska GT, A)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "När ni – alltefter omständigheterna – må skåda Jerusalem vara inringat av lägerplatser, ha då kunskap om att dess ödeläggelse har närmat (och närmar) sig." (Luk 21:20)

Då alla folkskarorna hade blivit/kommit tillsammans till sidan av (korset) emot/’sökande efter’ det här tittandet/skådespelet, (och) då de hade tittat på de ting som hade blivit/hänt, 'återvände (hela tiden)'/'började ... återvända' de då/’under det att’ de ’smällde till’/’slog sig på’ brösten. (Luk 23:48)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas. (Joh 3:14)

(Jesus sade till judarna): "Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, ’ingenting någonting’/ingenting (som) Han – * (א,*א,B) alltefter omständigheterna – ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där – alltefter omständigheterna – må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså. ... Om någon vill göra Hans vilja (som sänt Mig), skall Han få kunskap om (Min) lära är av Gud eller om Jag talar av Mig själv. ... Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 5:19b; 7:17; 8:24b)


Exegeter, evangelister med flera:

Lånet från (4 Mos 16:28) är säkert. Jesus talar därför på samma sätt som Mose. (M-È Boismard "Moses or Jesus - An Essay in Johannine Christology" s 15)

(Grekiska GT) ... förefaller ha likställt ("Jag är") med ett gudomligt namn. ... Vi kan påminna om det rabbinska ordet att medan Guds sanna namn är okänt i den här tidsåldern, så skall det uppenbaras i den kommande tidsåldern. (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 90,92)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”


Den som kommer till Gud måste tro att Han är och blir en löngivare åt dem som söker ut/efter Honom. (Hebr 11:6b)


Ytterligare studier:

Mark 13:6; Luk 21:8; Joh 1:51; 3:11; 4:25-26; 5:30; 6:38; 7:28; 8:26,42; 12:32; 13:19; 14:10; Apg 2:33.


J.E. Morgan-Wynne "The Cross and the Revelation of Jesus as egô eimi in the Fourth Gospel (John 8:28)"; Livingstone, Elizabeth A. ed. Studia Biblica 1978, Vol. 2 (1980): 219-226.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-22; 2011-05-18; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:29-30 Och Den som har sänt Mig är i sällskap med Mig. Han har inte låtit Mig vara ensam, eftersom Jag alltid gör de behagliga tingen för Honom.” Då Han samtalade de här tingen, trodde många in i Honom.

Ord för ord: 8:29 (18 ord i den grekiska texten) och den havande-sänt mig i-sällskap-med mig är. inte lät-vara mig ensam, eftersom jag de behagliga-(tingen) (för)-honom gör alltid. 8:30 (7 ord i den grekiska texten) de-här-(tingen) hans samtalande många trodde in-i honom.


1883: Och den, som har sändt mig, är med mig; Fadern har icke lämnat mig allena, ty jag gör alltid det, som är välbehagligt för honom. När han talade detta, trodde många på honom.

1541(1703): Och den mig sändt hafwer, är med mig. Fadren låter mig icke blifwa allena; ty jag gör alltid det honom täckt är. När han detta talade, trodde månge på honom.

LT 1974: Och han som sände mig är med mig – han har inte övergett mig – för jag gör alltid det som behagar honom.” Då började många (av de judiska ledarna), som hörde honom säga detta, tro att han var Messias.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Ester sade till Herren:) ”Undsätt mig, den ensamme, som och/nämligen ej har (någon) om ej Dig, Herre.” (Ester 4:17tb/C25b, Greek OT)

(David sade till Herren:) “Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud, och (att ha) Din lag i mitt underlivs mitt.” (Ps 40:8 eller 40:9, Grekiska GT)

(Profeten sade till folken:) "Om ni – alltefter omständigheterna – må samtala/uttala en utsaga, må den inte/förvisso ej stå i/fast, eftersom Herren Gud är i sällskap med oss." (Jes 8:10b, Grekiska GT)

(Kung Hiskia sade till Herren:) "Jag har gjort de behagliga tingen inför Dina ögon. ... " (Jes 38:3b, Grekiska GT)

(Slaven/tjänaren sade:) "Herrens uppfostran öppnar Mina öron, men/och jag lydde ’icke inte’/-." (Jes 50:5a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Hiskia gjorde det behagliga (inför) Herren.” (Syr 48:22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till profeten:) ”Skåda, jungfrun skall ’anlända i ett moderliv’/’bli med barn’ och föda fram en Son, och de skall kalla Hans namn Immanuel" (vilket, då det översätts, är/betyder 'Gud i sällskap med oss'). (Matt 1:23)

Då (Jesus) hade ’löst upp från’/upplöst folkskarorna, steg Han upp ’in i’/till berget (för) att bedja enligt/angående (det) egna. Men då det hade blivit kväll, var Han där (hela tiden) ensam. (Matt 14:23)

(Jesus sade:) “De där är de som har såtts emot den fina jorden, ’vilka som än’/som hör utsagan och tar emot (den) från sidan av (Gud) och för med sig frukt.” (Mark 4:20a)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Abba, Fadern, alla ting ’är förmögna för’/’förmås av’ Dig. För den här bägaren från sidan av, från mig. Emellertid/men inte vad Jag vill, emellertid/utan vad Du (vill).” (Mark 14:36)

Marta hade (hela tiden) ryckt/farit runt omkring ’runt omkring’/’med avseende på’ mycket tjänst. Men då hon hade stått på/nära (Him), hade hon talat: ”Herre, bryr Du Dig inte om att min syster helt och hållet har lämnat till mig ensam att göra tjänst?” (Luk 10:40)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

(De tolv sade:) “Det är inte behagligt för oss då vi helt och hållet har lämnat Guds utsaga (för) att göra tjänst (vid) bord.” (Apg 6:2b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

Många fler trodde på grund av (Jesus) utsaga. Både/dessutom sade de ('hela tiden'/'gång på gång') till kvinnan att/: ”Vi tror inte längre på grund av ditt vittnesmål (א*), ty själva har vi hört (och hör) och vi vet, att Den här sannerligen är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare.” (Joh 4:41-42)

(Jesus sade till fariseerna:) "”Om Jag – alltefter omständigheterna – må döma, är Min dom sanningsenlig (P66, א,* א), eftersom Jag inte är ensam, emellertid/utan Jag och Den som har sänt Mig * (א*).” (Joh 8:16b)


Egna kommentarer och funderingar:

När vi är i Jesus Kristus, är Gud i sällskap med oss, eftersom Han är i sällskap med Sin Son.

Angående skillnaden mellan "tro (i/på)" (dativ) och "tro in i" (ackusativ), se Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:31-32.


Paulus sade till de troende i Rom: "Följaktligen (kommer) tron ut ur/av en hörsägen, men hörsägnen genom ett ord av Kristus." (Rom 10:17)

(Kristus) har talat (och talar) (till Sin Fader): "Skåda, jag har anlänt (för) att göra Din vilja." (Hebr 10:9a)


Grekiska ord:

arestos (behaglig) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 48:22; Joh 8:29; Apg 6:2 – Tobit 4:3,21(BA); 14:8-9; Salomos Vishet 4:14; Syr 48:16; Baruk 4:4; Apg 12:3; 1 Joh 3:22.


Ytterligare studier: Jes 7:14; 8:8; Mark 15:34; Joh 2:23; 7:31; 10:42; 11:45; 14:10; 16:32; Apg 11:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-22; 2011-05-18; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:31-32 Jesus sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (vänd) i riktning mot de judar som trodde (och hade trott) (i/på) Honom: “Om – alltefter omständigheterna – ni må stanna i Min utsaga, är ni sannerligen Mina lärjungar. Och ni skall få kunskap om sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Ord för ord: 8:31 (21 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så '-en Jesus'/Jesus i-riktning-mot de troende-(och-havande-trott) honom Judar. om-alltefter-omständigheterna ni må-stanna i '-n utsaga'/utsagan den min, sannerligen lärjungar mina är-(ni). 8:32 (9 ord i den grekiska texten) och (ni)-skall-få-kunskap-om '-en sanning'/sanningen, och '-en sanning'/sanningen skall-göra-fria er.


1883: Då sade Jesus till de judar, som trodde på honom: Om I förblifven i mitt ord, så ären I mina sanna lärjungar. Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göre eder fria.

1541(1703): Då sade Jesus till de Judar, som trodde på honom: Om I blifwen wid min ord, så ären I mine rätte Lärjungar; Och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fri.

LT 1974: Då började (många av) de judiska ledarna(, som hörde honom säga detta,) tro att han var Messias. Jesus sade till dem: ”Ni är verkligen mina lärjungar, om ni lever som jag säger att ni ska, och ni kommer att förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram:) "Räkna ihop stjärnorna ... På det här sättet kommer din säd att vara." Och Abram trodde (i/på) Gud. Och det räknades för honom in i rättfärdighet." (1 Mos 15:5b-6, Grekiska GT)

(Herren sade till Abram:) “Räkna antalet av stjärnorna, om du kommer förmå att räkna samman dem.” Och Han talade: ”På det här sättet kommer din säd att vara.” (1 Mos 15:5, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den.’” (3 Mos 25:10a, Grekiska GT)

(Mordokai sade till Herren:) “Du må ej 'skåda över'/förakta Din (portion/del), som Du friköpte åt Dig själv ut ur Egyptens jord/land.” (Ester 4:17g/C9, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade: "En Herrens ande har skickat – och skickar – mig bort) att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar ... att kalla/utropa en Herrens angenäma tidsperiod." (Jes 61:1b-2a, Grekiska GT)

(Judarna sade till Herren:) “Led/för tillsammans emot/’sökande efter’ vår isärspridda sådd. Gör dem som är slavar i/hos nationerna fria.” (2 Mack 1:27a)

De som har övertygats (och övertygas) ’på (Herren)’/’för (Herrens) skull’ är tillsammans med sanning, och de trofasta skall förbli (i) Honom i välkomnande.” (Salomos Vishet 3:9a)

(Salomo sade till Gud:) “Vem har fått kunskap om Ditt rådslut, om ej Du har gett vishet och sänt Din helige Ande från högsta ting?” (Salomos Vishet 9:17)


Den Senare Uppenbarelsen:

Efter en små-/liten (stund) ... talade de som stod (och hade stått) (där) till Petrus: ”Sannerligen är och/också du en ut ur/av (Jesu lärjungar).” (Matt 26:73a)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: "En Herrens ande ... har skickat (och skickar) Mig bort att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar och ... att skicka bort i ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ de som har fåtts (och fås) att skälva, att kungöra en Herrens angenäma tidsperiod." (Luk 4:17b-19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus (= den Smorde). (Joh 1:17)

Judarna talade så (till Jesus): "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" (Joh 2.20)


Hembygdens predikan:

Giv dig åt sanningen, även om du blir hennes fånge, ty den som är sanningens fånge, han är Herrens frie. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 29, Tredje söndagen i adventet, Luk 3.1-15)

Frälst genom sanningen! Blir man icke i stället dömd genom henne? Jo. Men frälsning är icke möjlig utan dom. I jordisk mening kan ju ingen brottsling benådas utan efter fälld dom. Har han ännu icke varit inför domstolen eller har dom icke kunnat fällas, emedan han nekat och tillräckliga bevis saknats, så vore det meningslöst, ja ett gyckelspel, om han begärde nåd. Är han åter dömd, så står två vägar öppna för honom, antingen att undergå det ådömda straffet eller undkomma det genom att bedja om och få nåd. I båda fallen måste en fälld dom företes. Och i senare fallet måste den erkännas av honom själv, enär han ju icke kan begära nåd, därest han icke erkänner sig vara brottslig. Dom, eller sanningens uppvisande, är alltså det nödvändiga villkoret för benådning – i andlig mening för frälsning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 197, Femte söndagen i fastan, Joh 8:31-45)

Det var denna längtan efter frihet som kännetecknade den förlorade sonen långt borta i främmande land, då nöden började göra sig gällande hos honom. Och det heter då att han kom till besinning och sade: ”Jag vill stå upp och gå till min Fader och säga till honom: ”Fader, jag har syndat mot Himmelen och inför dig. Jag är icke mer värd att kallas din son men låt mig bliva såsom en av dina legodrängar.” Det var alltså sanningen om honom själv som hade uppenbarats i hans liv långt borta i främmande land. Och det var sanningen som gjorde att han fick upp sina ögon över det meningslösa liv han levde i slavtjänst hos andra. Och så började han vandringen tillbaka. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

(Gud) vill att alla ska ”komma till insikt om sanningen”. Den kristna tron är inte en sanning bland andra, ett alternativ att välja bland andra alternativ, en möjlighet bland andra likvärdiga möjligheter. Den gör anspråk på att vara sanningen med stort S, den sanning som gör oss fria, fria att bli de människor vi var avsedda till. Allt är inte relativt, var och en blir inte salig på sin tro. Det finns en fast fixpunkt i tillvaron att hålla sig till, den sanning som Gud har uppenbarat för oss genom sin son Jesus Kristus. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 196)

Friheten erkänner inga andra. ... Den kan bara vinnas om du sätter dig över andras försök att inskränka den. (Gao Xingjian "En ensam människas bibel" s 307)

Vår kultur ser friheten som vägen till det sanna livet. Frihet från absoluta sanningar, traditioner, begränsningar, moral ... Den gränslösa friheten ska göra oss sanna och hjälpa oss till ett autentiskt liv. För Jesus är perspektivet det omvända: Friheten kan aldrig göra oss sanna – det är sanningen som skall göra oss fria. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 26)

Sanningen … som Jesus talar om är en uppenbarelse ovanifrån och inte en följd av mänskligt sökande. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 195)

När vi (år 1979) promenerade i centrala Teheran två dagar efter vår resa till Qom, talade (Behzad) om för mig att det inte fanns någon sann frihet i väst. Arbetarna var förtryckta; i utbyte mot hårt arbete fick de ingenting annat än livets nödtorft. Sann frihet hade bara existerat en gång i historien, i Ryssland mellan 1917 och 1953. Jag sa: "Men det förekom mycket lidande också. En hel massa människor blev kastade i fängelse och dödade." Det slog han ner på. "Vad för sorts människor?" Han hade inte någon religiös övertygelse. Men han hade vuxit upp i det shiitiska Iran, och hans begrepp om rättvisa för dem som led oskyldigt gick hand i hand med tanken på att det onda måste ha sitt straff. Hans förhärligande av Stalins regeringstid var en version av drömmen om Ali - Profetens sanne efterträdare - drömmen om att se Alis lag styra folket. Jag frågade: "Har några av dina vänner bytt sida nu, och beslutat sig för att vara muslimer?" "En del. Men de är inte säkra på var de hör hemma." (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 78-79)

När man ser hur dessa judar något senare uppenbarar en förvånande okunnighet om Jesu vägar, kan man givetvis fråga om deras tro någonsin innebar en äkta början. … Hittills har dessa judar gripits av ett enstaka Jesus-ord. Men Jesu livstotalitet kan inte fångas i något enstaka ord från honom. En människa som vill bli lärjunge måste stanna kvar och dväljas i Jesu ords summa. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 391 i kommentar till Joh 8:31-36)

(12 juni 1956) Alla mina elever examensstrejkar. Somliga av dem åsamkar sig inte mycket skada av det. De har vissa resurser eller kan vänta till nästa termin och ta igen vad de förlorar. Men hur är det med kandidaterna till lärarseminariet som närmar sig åldersgränsen? Jag tror likväl att de i stort sett är lyckliga över att på detta sätt kunna bevisa sina goda känslor, att de i själ och hjärta är med motståndsrörelsen, att de som alla andra drömmer om frihet, oavhängighet och islam. Det finns hos kabylerna en gränslös entusiasm, en okuvlig envetenhet, en orubblig tro på en bättre framtid. Att dö för denna framtid skrämmer inte längre någon och alla accepterar tanken i förvissningen om att deras offer kommer att tillförsäkra det uppväxande släktet lycka och ett bättre liv. Man säger också att tiden nu har kommit att hämnas våra förfäder, de som för ett århundrade sedan obarmhärtigt krossades av en välbeväpnad erövrare på jakt efter kolonier. (Maloud Feraoun "Dagbok från Algerietkriget" s 358)

Den gudomliga kärleken? Det är väl den som skall göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i. Jag tror att du har. (Stig Dagerman "Brev" s 326; brev till Inga Landgré 1954-10-20)


ca 1950 - ca 1900

Sovjetunionen, om vi samlade allt det blod som gjutits i din kamp, allt det som du likt en mor skänkte världen för att den döende friheten skulle leva, skulle vi få en ny ocean, stor som ingen annan, djup som ingen annan, levande som alla floder, verksam som de araukanska vulkanernas eld. Sänk din hand i detta hav, människa från alla länder, och lyft den sedan för att i vattnet kväva den som glömde, den som kränkte, den som ljög och den som fläckade, den som förenade sig med hundra små hundar från Västerns sophög för att förolämpa ditt blod, du de frias Moder! ... I tre rum i det gamla Kreml lever en man vid namn Josef Stalin. Sent släcks ljuset i hans rum. Världen och hans fosterland ger honom inte vila. Andra hjältar har givit liv åt ett fosterland, han har dessutom hjälpt till att skapa sitt, att bygga upp det och försvara det. Hans väldiga fosterland är också en del av honom själv och han kan inte vila ty det vilar inte. ... Molotov och Vorosjilov finns där, jag ser dem med de andra, de höga generalerna, de obändiga. Fasta som snöklädda ekskogar. Ingen av dem har palats. ... Ingen av dem har aktier i vapenfabriker, och alla har de aktier i glädjen och i uppbyggandet av det vidsträckta land där gryningen klingar höjd ur dödens natt. De sade "Kamrat" till världen. ... De upphöjde tjänaren. De avskaffade tiggaren. De förintade de grymma. De spred ljus i den väldiga natten. ... Äntligen är jag fri inom människorna. ... Idag den femte februari, i detta år 1949, i Chile, i "Godomar de Chena"", några månader innan jag fyller fyrtiofem år. (Pablo Neruda "Canto General II" s 88-91,259-260)

De (av fångarna som var) lojala (mot de styrande kommunisterna) hade inget behov "av friheten i allmänhet" - den mänskliga friheten, fåglarnas frihet. Varje sanning är konkret! - och den frihet de behövde var bara den de kunde få av staten, den lagliga, försedd med stämpel och sigill, samtidigt som de återfick sina förhållanden och privilegier från tiden före arresteringen - ty vad skulle de med frihet till om de inte återfick den? Men när de inte själva kunde tänka sig att rymma, fördömde de så mycket mer alla andras rymningar, som de betraktade som direkt sabotage mot MVD-systemet och ekonomin. ... Med sina olyckskamrater beblandade de sig aldrig, det hade varit emot partiprinciperna. ... De sökte hålla sig rena ("mot dessa usla politiska" fångar) genom att isolera sig från dem. Just denna litet enfaldiga massa hade de stått i spetsen för ute i friheten - och där hade de inte låtit den yttra ett enda ord fritt. Och när de befann sig i samma celler som de och var deras likar, hämmades de inte av dem utan kunde skrika till dem: "Ni har fått vad ni förtjänar, era as! Allihop var ni ögontjänare som fria! Ni är fiender allihop, det är rätt åt er att ni har åkt fast! Allt är i sin fulla ordning! Vi är på rätt väg mot den stora segern!" (Bara jag har blivit inspärrad orättvist.) Och själva faktum, att de aldrig hindrades att hålla sina fängelsemonologer (ledningen höll alltid på dogmatikerna, "kontrarevolutionärerna" vågade över huvud taget inte komma med invändningar, då hade de fått påbackning på straffet) trodde de på fullt allvar berodde på deras oövervinneliga läras kraft!" (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 326-327; MVD = Ministerstvo Vnutrennich Del - Ministeriet för inrikes ärenden)

Satish räckte sin lärare den tända pipan och satte sig på golvet vid hans fötter. Mästaren lutade sig bakåt och sträckte ut benen mot Satish, som började varsamt massera dem. Det var mer än jag kunde uthärda. Jag lämnade rummet. Naturligtvis insåg jag mycket väl att detta sätt att ge order till Satish och låta sig dyrkas med fotkyssning utan tvekan åsyftade att göra intryck på mig. Då jag äntligen fick träffa Satish mellan fyra ögon sade jag: "Men Satish, ända sedan din tidiga barndom har du uppfostrats i en anda av frihet. hur i all världen har du nu kunnat låta dig fångas i ett sådant slaveri? Är din farbror så till den grad död för dig?" ... "Så länge farbror levde", (svarade han), "gav han mig friheten på livets arbetsfält, den frihet barnet har på lekplatsen. Efter sin död är det alltjämt han, som givit mig friheten på känslans öppna hav, samma frihet som barnet känner då det återvänder till modersfamnen. Jag har i rikt mått njutit friheten under livets morgon. Varför skulle jag beröva mig friheten under livets afton? Var förvissad om att båda delarna är en gåva av min farbror." "Vad du än säger", vidhöll jag, "så skulle din farbror aldrig ha gillat dessa pipstoppningar och fotknådningar! De liknar sannerligen inte frihet." "Den frihet du talar om var friheten på stranden. Där lät min farbror våra lemmar ha full rörelsefrihet. Den frihet det nu gäller är friheten ute på oceanen. För att vi skall komma fram där måste vi stanna kvar på fartyget. Det är därför Mästaren håller mig kvar i sin tjänst. Den där massagen hjälper mig att komma över haven." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 41-42; Satish)

Nu ser vi oss i stånd att formulera vår uppfattning av friheten. Frihet kallar man förhållandet mellan det konkreta jaget och den handling det utför. Detta förhållande är odefinierbart, just därför att vi är fria. Man kan nämligen analysera en sak, men inte ett förlopp; rumslighet kan man dela sönder, men inte ett nuflöde. ... Sammanfattningsvis: varje strävan efter förklaring angående friheten utmynnar utan att man märker det i följande fråga: "låter tiden adekvat föreställa sig genom rummet?" - Härpå svarar vi: ja, ifall det gäller den förflutna tiden; nej, ifall det är tal om den tid som flyter. Men den fria handlingen fullbordas i den tid som flyter och inte i den förflutna tiden. Friheten är alltså ett faktum, och bland alla fakta som man kan konstatera finns inget klarare. Alla svårigheter i problemet samt problemet själv beror på att man hos nuflödet vill finna samma egenskaper som hos rymden, tolka en succession genom en samtidighet och uttrycka frihetens begrepp i ett språk, till vilket det uppenbarligen inte kan översättas. (Henri Bergson "Tiden och den fria viljan" s 162-164)

Vore du verkligen så ärlig, som du vill vara, skulle du inte kunna vara emot så många berättigade krav, som ligger i tiden", (sade Gunnel till Garth). "Som till exempel?" "De undertrycktas frihetskamp." "Jag vet inte, att jag är emot den." "Du är emot socialismen." "Jag kan inte inse, att socialismen är något frihetsparti, tvärtom avslöjar det sig alltmer som ett tvångsparti." "Du förstår den inte alls!" "Jag gör väl inte det då, efter du säger det." Hon märkte, att hon åter blivit för het, och teg några ögonblick för att lugna sig. "Det är bara under kampen det måste vara tvång, när socialismen har segrat, då blir det frihet för alla", sade hon sedan mindre het, men mycket bestämt. "Tror du?" frågade han lugnt och tillade som för sig själv: "'I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.'" "Kanske socialismen just har den sanning, som skall göra människorna fria." "Var och en, som gör synd, han är syndens träl ... Om nu Sonen gör eder fria, så ären I verkligen fria." Spegla socialismen i det ordet!" "Hur vet du, att inte Sonen är just i socialismen?" "Vill socialismen befria människorna från deras synd?" "Från de maktägandes egoism, som väl är synd om något!" "Sonens lärjungar börjar striden mot sin egen synd. Gör socialismen det?" Hon visste inte vad hon skulle svara. Det var inte lätt att disputera med honom, som såg allt från en annan synpunkt och talade en annan andes språk. Hon tog armen från hans hals och reste sig. "Vi kunde disputera i oändlighet om det här utan att komma till något resultat", sade hon med ett litet skratt halvt harmset, halvt sorgset. Nu ska jag inte störa dig längre. Fördjupa dig du igen i din dom över oss syndare, som bara ser nästan och inte Gud!" (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 73-74; boken utgiven 1915)

"Jorden åt odlaren" det betyder: Vem som vill odla vanhävdad eller oodlad jord blir ägare! Och äger skattefritt densamma ett visst antal år. Detta är ingen gåva av stat, kommun eller enskild, utan en present till staten, ty odlaren ger värde åt den värdelösa (oodlade) jorden. . . . Norrland det skövlade skulle bli koloni som Amerika var; emigrationen skall avstanna, och när immigrationen till städerna upphör, så stiga arbetslönerna i staden av sig själva. Men, invänder man, då får bonden inga torpare, herremannen inga statare, och stadsbon inga "tjänare". Väl, svarar jag, därmed upphör den nuvarande slavstaten, och därmed börjar ett rättvist statsskick. Nu uppehålles slavstaten genom en artificiellt tillställd nöd, och arbetet på jorden är "belagt med böter" (citat!); ty om torparen börjar odla en bergknalle, så höjes arrendet (böter!) o.s.v. (August Strindberg "Ett brev i jordfrågan" s 220; Budkavlen nr 7/1912)

(1907 Maj 21:a) Läser ... om Swedenborg. Ja, om jorden är ett fängelse så äro furstar och regeringar fångvaktare, och då ha vi föga förbättring att hoppas. Endast lidandet och döden kann befria oss. Och menskorna pina hvarann såsom fångar; den som viker ifrån det ... han blir boycottad af de andra fångarne. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 261)

Det är ett stort och skönt skådespel att se ett helt folk samlat och med fruktan och bävan kämpa för sin frihet. För Norge är det en fråga om det egna hemmet, att få ha rätt till det egna; och att grunda ett eget hem är ju varje fri mans dröm. (August Strindberg "Ett fritt Norge" s 86; Neue Freie Presse 1905-06-20)

Det händer att jag reser mig mot de orimliga fordringarne, de alltför stränga kraven, de omänskliga straffen, och då lämnar jag för en tid mina andaktsböcker; men jag återkommer till dem snart, manad av en ropande röst från urtid: ”Kom ihåg att du haver varit en träl i Egypten och Herren din Gud haver dig därifrån löst.” Då tystnar min opposition och jag känner mig som en otacksam feg lymmel om jag skulle förneka min Räddare inför människor. (August Strindberg ”Ensam” s 38)


ca 1900 - ca 1875

I sin gränslösa lycka knäppte (Zinaida Fjodorovna) händerna och förklarade att allting var så härligt och underbart, och hon försäkrade högtidligt, att hennes kärlek var evig och oföränderlig, och dessa försäkringar och hennes naiva, nästan barnsliga övertygelse att hon också var älskad gjorde henne fem år yngre. Hon jollrade och pladddrade och skrattade åt sig själv. "Det finns ingenting så härligt som friheten!" sade hon för att säga någonting riktigt betydelsefullt och meningsfyllt. (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 22)

Peter Michajlytj Ivasjin var på mycket dåligt humör. Hans syster (Nina), en ung flicka, hade rymt till Vlasitj, en gift man. För att på något sätt bli kvitt sin dystra, sorgsna sinnesstämning som varken lämnade honom hemma eller utomhus, kallade han till sin hjälp sin rättfärdighetskänsla, sina hederliga goda åsikter - han hade ju alltid hållit på den fria kärleken - men det hjälpte inte och varje gång kom han mot sin vilja till samma slutsats som den dumma amman, d.v.s. att systern begått en dålig handling och att Vlasitj hade stulit hans syster. ... Han red genom sin egen skog och över oplöjda fält och föreställde sig hur Zina för att rättfärdiga sin handling skulle börja tala om kvinnans rättigheter, om personlig frihet och att det inte är någon skillnad mellan kyrklig och borgerlig vigsel. På kvinnors vis skulle hon disputera om saker som hon inte förstod. Och antagligen skulle hon till sist säga: "Och vad rör det dig? Vad har du för rätt att blanda dig i det här?" ... Jag skall bevisa för dem, att de har orätt! uppmuntrade han sig själv. De kommer att säga, att detta är den fria kärleken, personlighetens frihet, men frihet är ju att behärska sig, att inte underordna sig lidelserna. Vad de gör är sedeslöshet, inte frihet!" (Anton Tjechov "Grannarna" s 134,139)

När jag i slutet av (18)80-talet kom att bosätta mig i Danmark, så frågade man mig: Vad söker ni här? - Jag svarade: Jag skall någonstans vara, då jag icke kan vara hemma, och här i Danmark har jag dock meningsvänner, utan vilka man icke kan leva. - Ja, jag hade verkligen sådana, och som i likhet mig ledo och sleto för att de "förkunnat de fångar förlossning". Men människorna där voro lika förslavade som där hemma; de ville icke vara fria, de orkade icke tänka själva, de fruktade förändringar, som kunde störa deras ro, rubba deras ekonomi, beröva dem makten åtminstone som arbetsgivare, husbönder, lärare och föräldrar. (August Strindberg "Minnen från Danmark" s 188; Politiken 1912-01-22 och Afton-Tidningen 1912-01-25)

Må vi då få en sådan teater, där man kan rysa åt det rysligaste, le åt det löjliga, leka med leksaker; där man kan få se allt, och icke såras om man får se vad som hittills varit dolt bakom teologiska och estetiska förlåter, även om gamla konvenanslagar skola brytas, må vi få en fri teater, där man har frihet till allt, utom att sakna talang och vara hycklare eller dumbom! Och skulle vi inte få någon, så få vi väl leva ändå! (August Strindberg "Om Modernt Drama och Modern Teater" s 332-333; Ny Jord, mars 1889)

Det här hände för sex, sju år sedan (år 1889?). ... på godsägare Bjelokurovs egendom. ... "Man måste befria människorna från det tunga, fysiska arbetet", sade jag. "Man måste lindra deras möda, ge dem andrum, så att de inte måste tillbringa hela sitt liv vid ugnen, baljan eller ute på åkern utan också få tid att tänka på sin själ och på Gud, så att de i större utsträckning skall få visa sina andliga egenskaper. Varje människas kallelse till andlig verksamhet består i ett beständigt sökande efter sanningen och livets mening. Låt dem slippa det grova djuriska arbetet, låt dem känna sig fria och då skall ni få se vilket hån dessa böcker och dessa ömkliga apotek i själva verket är. När människan väl en gång inser sin verkliga kallelse så kan hon endast finna tillfredsställelse i religion, vetenskap, konst men inte i dessa småsaker." "Befria dem från arbetet?" upprepade Lida skrattande. "Men är det väl möjligt?" "Ja. Tag på er en del av deras arbete. Om vi alla utan undantag, städernas och landsbygdens invånare, samtyckte till att sinsemellan fördela det arbete, som utföres av mänskligheten i sin helhet för att tillfredsställa behoven, så skulle det kanske på var och en av oss komma på sin höjd två, tre timmars arbete per dag. Tänk er att vi alla, rika och fattiga, bara arbetar i tre timmar om dagen, den övriga tiden har vi ledigt. Tänk er att vi, för att bli ännu mer oberoende av vår kropp och behöva arbeta mindre uppfann maskiner som ersatte arbetet, att vi försökte inskränka våra behov till ett minimum. Vi skall härda oss själva och våra barn så att vi ine skall frukta hunger och köld, så att vi inte beständigt skall behöva oroas för barnens hälsa liksom Anna, Mavra och Pelageja gör. Föreställ er att vi inte tog medicin, att vi inte underhöll apotek, tobaksfabriker, brännvinsbrännerier. Hur mycket ledig tid skulle vi till sist inte få? Vi skulle alla gemensamt ägna denna tid åt vetenskap och konst. Liksom bönderna i ett byalag ibland reparerar en väg gemensamt så skulle vi alla gemensamt, liksom ett byalag, söka sanningen och livets mening och - det är jag övertygad om - sanningen skulle mycket snart bli uppenbarad, människan skulle frigöra sig från sin ständiga, plågsamma, tryckande skräck för döden, ja också från döden själv. ... Det är inte läskunnighet vi behöver utan frihet att på alla områden hävda våra andliga förmögenheter. Det är inte skolor vi behöver utan universitet." "Ni förnekar ju också läkarvetenskapen." "Ja. Den skulle endast vara nödvändig för att studera sjukdomarna som ett naturfenomen, men inte för att bota dem. Om man skall bota något så är det inte sjukdomarna utan deras orsaker. Avlägsna den förnämsta orsaken, det fysiska arbetet, och sedan skall det inte finnas några sjukdomar." (Anton Tjechov "Huset med entresolvåningen" s 231,245-246)

"Vänta lite, ni får återkomma med ert vittnesmål," säger fredsdomaren (till uppsyningsmannen), "men låt nu Prisjibejev fortsätta. Fortsätt, Prisjibejev!" "Skall ske!" säger underofficeren med skrovlig röst. "Ni, Ers höghet, behagar säga att det inte är min sak att hålla efter folk ... Det är riktigt ... Men om det råder oordning? Får man månne tillåta att folk bär sig oförskämt åt? Var någonstans i lagen står det att man skall ge folk frihet? Jag kan inte tillåta det. Om inte jag skingrar dem och ställer dem inför rätta, vem skall då göra det? Ingen i hela byn vet vad som är verklig ordning utom jag. ... Jag är ingen bonde utan underofficer, pensionerad rustmästare. ... Jag har alltid kunnat hålla ordning. ... Om man inte slår en dumbom så har man en synd på sitt samvete." "Låt mig säga en sak!" (sade fredsdomaren), "någon måste vara ordningens övervakare. För detta ändamål finns fjärdingsman, uppsyningsman, poliskommissarie ... " "Fjärdingsman har inte uppsikt över allt, ja, fjärdingsman kan inte det jag kan." (Anton Tjechov "Prisjibejev" s 244-247)

"Ni ska då jämt hålla på och mucka gräl också!" sa kontrabasen (till flöjten) och vecklade ner sin långa lekamen i den korta bädden. "Vilken typ! God natt. Släck lampan!", (fortsatte kontrabasen). "Jag vill läsa lite till ...", (sade flöjten). "Ni vill läsa, men jag vill sova." "Och jag anser, att man inte bör göra intrång på varandras frihet ..." "Gör inte intrång på min frihet då ... Släck!" Flöjten släckte lampan men kunde inte på länge somna för avsky och den känsla av maktlöshet som den alltid erfar, som stöter på ett ohyvlat råskinn. (Anton Tjechov "Kontrabas och flöjt" s 197-198)

Detta var en tro, hwars äkthet ännu icke war bepröfwad, hos mången snarare en yttre historisk tro, ett dödt Messiasbegrepp, än en lefwande tro, rotfäst i hjertegrunden. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s170)


ca 1875 - ca 1800

Dessa såkallade troende judar äro en bild av sådana själar, hwilka wid andliga wäckelser komma med, komma till ett slags tro, erkänna och bekänna Kristus, men hwilkas tro icke är annat än en öfwertygelse i förståndet, medan hjertat är obrutet. De hålla med evangelium, men blott sålänge detta evangelium icke går dem sjelfwa in på lifwet. Kommer det deremot in på lifwet på dem och börjar fråga efter, huruwida de äro frigjorda, då ställa de sig fiendtliga deremot. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 386 i kommentar till Joh 8:31-45)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilsson indelar sitt samhälles medlemmar i två klasser: de fria och de ofria. Till den senare höra straffångarne och det uppväxande släktet. För detta senare har vår världsomstöpare uppgjort sin egen uppfostingsplan, af hvilken synes framgå, att ett kommunistiskt samhälles ungdom tarfvar mycket sträng tukt. Först genomgås en småbarnsskola, så en förberedande skola, därefter en yrkesskola, i hvilken sistnämnda de blifvande kuggarne i Nils Nilssons samhälls-maskineri slutfilas. Nils Nilsson lägger mycken vikt på att hos svennen och ungmön inskärpa blind lydnad. "Äfven en till sin grund obegripen förmansbefallning måste eleven läras att åtlyda", säger han, och han rosar en sträng militärisk uppfostran som särdeles lämplig ej blott för krigets ändamål, utan ock för det hvardagliga medborgerliga lifvets. Enär "arbetets organisation" kräfver en viss yrkeskunskap af hvarje människa, men lärjungen enligt Nils Nilsson är oförmögen att utransaka sina egna böjelser och allting måste rättas efter kretsens tarf, går det icke för sig, att lärjungen själf eller hans föräldrar få välja hans framtida yrke, utan tillkommer detta kretshöfdingen. När ynglingen till sist genomgått denna lärokurs, förklaras han fri. Men Nils Nilsson skiljer uttryckligen mellan fri och myndig. Myndig blir icke ynglingen af det skäl, att alla medborgare i Nils Nilssons samhälle äro omyndiga. "Ty", säger han, "kretsen, som sörjer för individen, bestyrer ock förvaltningen af hans egendom, om och när så behöfves." Med individens egendom menar Nils Nilsson endast lösöre-egendom, som han kan ha skaffat sig genom öfverskottsarbete på fritimmar. All fast egendom tillhör kretsarne, som äro rikets ende kapitalister, arbetsgifvare och arbetsordnare och de ende, som ha rätt att taga arf efter individerna. För öfrigt är all arfsrätt och testamentsrätt upphäfd. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,357-358; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Vi svenskar, som i nationalitetens namn fördömt Preussens skamliga våldshandlingar mot Danmark, skulle vi vara de rätte männen att med jubel skåda anblicken af en förblödd och döende nationalitet mitt i Europas hjärta, en nationalitet, till hvilken vi stå i nära blodsfrändskap, från hvilken vi emottagit reformationens ljus och så många andra oskattbara fördelar, af hvilken Sveriges namn högt aktas och som med aldrig slocknande tacksamhet ihågkommer, att Gustav II Adolfs svärd räddat dess frihet, och att Sverige ej heller saknades i ledet af de makter som på Grossbeerens, Dennewitz' och Leipzigs slätter befriade Tyskland från den förste Napoleons ok? Är det i rättvisans och nationalitetens namn vi kunna gilla Frankrikes föga dolda afsikt att vilja bemäktiga sig Rhengränsen och Belgien? Är det i den framtida fredens och kulturutvecklingens (intresse) vi kunna önska, att dessa länder skola dela Polens lott och blifva orsaken till nytändt nationalhat och ett aldrig upphörande krigstillstånd uti Europa? Känna vi då icke af protesterna från de själfständige männen i Frankrikes lagstiftande församling, af protesterna från den själfständiga delen af franska pressen, att Frankrike själf, det verkliga, det ädla Frankrike, som med otålighet och suckan bär Napoleonismens bojor, har med harm och avsky afböjt all medansvarighet i detta krig, väl vetande, att kejsardömets vapen, då de riktas mot Tyskland, egentligen syfta mot hjärtat af Frankrikes egen frihet? (Viktor Rydberg "Med anledning af kriget" s 326-327; Göteborgs Handelstidning 18 juli 1870)

Det gäller att icke begära det orimliga af fria statsformers och goda lagars inflytande på de enskilda medborgarnes karakter. Till sina anlag förblir människonaturen alltid sig lik. Äregirighet, fåfänga, högmod, egennytta, njutningslystnad skola finnas, så länge det finnes människor. . . . Ingen må vänta, att den bästa statsform skall kunna döda själfva fröen till de onda begärelserna i människosjälen. Dessa skola alltid finnas, och själfva den frihet, som det godas utveckling fordrar, omöjliggör hvarje tanke på att icke äfven de skola under alla förhållanden få tillfälle att spela sin roll. Vi måste en gång för alla frigöra oss från de barnsliga föreställningar, att en statsform, hvilken som helst, skall förvandla jordelifvet till en ljuv idyll. Det fanns kort före franska revolutionen svärmare som drömde så. Men sådana drömmar äro för friheten farliga, ty de medföra illusioner, som, gäckade, lätt slå öfver till modlöshet, tvifvel eller frihetsfientlighet. Till slut må vi icke förgäta, att om lyten upptäckas inom fria samhällen, så ligger det just i dessas natur att genom offentligheten belysa felen för att få dem rättade, medan däremot envåldsmakten skyr att blotta sin skröplighet och hellre låter korruptionen rasa i sina inälfvor än anlitar läkaren, då den vet, att enda medlet däremot är just - friheten. (Viktor Rydberg "Frihet och korruption" s 305-307; Göteborgs Handelstidning 2 juli 1869)

Som socialist måste (Belinskij) först och främst bekämpa kristendomen; han visste att revolutionens första fas var ateism. Han måste krossa religionen, den moraliska grundvalen för det samhälle han förnekade. Han tog radikalt avstånd från familj, enskilt ägande och personligt moraliskt ansvar. (Det skall dock påpekas att han i likhet med Herzen var en god äkta make och far.) Det är inget tvivel om att han insåg att han genom att förneka det personliga moraliska ansvaret också förnekade den personliga friheten. Men med hela sin varelse trodde han (betydligt blindare än Herzen, som av allt att döma greps av tvivel mot slutet) att socialismen inte skulle avskaffa den personliga friheten utan tvärtom återupprätta den på ett aldrig tidigare skådat sätt - men på nya, diamanthårda grundvalar. Ett problem var dock Kristi strålglänsande personlighet som det var svårare att bekämpa. I egenskap av socialist måste han ta avstånd från Kristi lära och beteckna dess människokärlek som falsk och okunnig, utdömd av den moderna vetenskapen och de ekonomiska teorierna. Likafullt återstod gudamänniskans bländande gestalt, moraliska ouppnåelighet och underbara, undergörande skönhet. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 18; Vissario Belinskij, som grundade den sociologiska litteraturkritiken, levde 1811-1848; Alexandr Herzen, som särskilt bekämpade livegenskapen, levde1812-1870)

"Frihet och jämlikhet", sa vicomten föraktfullt, som om han till slut bestämt sig för att på allvar visa denne yngling hur dumt det var som han sade, "det är bara stora ord som redan för länge sedan har komprometterats. Vem tycker inte om frihet och jämlikhet? Redan vår Frälsare förkunnade frihet och jämlikhet. Men har människorna (nu år 1805) blivit lyckligare efter revolutionen? Tvärtom. Vi ville ha frihet, men (Napoleon) Bonaparte utplånar den." (Leo Tolstoj "Krig och fred" s 40; ursprungsversionen)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Kärleken till friheten är en av människohjärtats farligaste lidelser, och det är med denna lidelse som med alla andra: den bedrar dem som följa den, och i stället för att leda till den sanna friheten leder den till det hårdaste och nesligaste slaveri. Eller vad kallar du det som sker i världen? Vad måste du inte utstå för att behålla de människors aktning som du själv föraktar? Vad kostar det dig inte att behärska dina passioner, när de vilja föra för långt, att tillfredsställa dem som du ger vika för, att dölja din smärta och bevara skenet i brydsamma och besvärliga situationer? Är då detta den frihet du älskar så högt och har så svårt att uppoffra för Gud? Var är den? Visa mig den! Jag ser överallt endast nesligt, ovärdigt slaveri och en ömklig nödvändighet att förställa sig. Man vägrar att giva sig åt Gud, som endast vill äga oss för att frälsa oss, och överlämnar sig i stället åt världen, som endast vill äga oss för att tyrannisera oss och bringa oss i fördärvet. Man inbillar sig att man endast gör vad man vill i världen, ty man finner välbehag i lidelserna, som äro våra drivfjädrar. Men räknar man då med de förfärliga anfallen av avsky och dödlig leda, med de missräkningar som äro oskiljaktiga från nöjeslivet, och med de förödmjukelser man måste smälta, hur hög ställning man än må inneha? Utåt är allt leende, men i det inre är allt fullt av bekymmer och oro. Man tror sig vara fri, när man inte längre är beroende av någon annan än sig själv. Vilket dåraktigt misstag! Finns det någon ställning, där man inte är beroende av lika många härskare som de personer äro, med vilka man står i något slags förbindelse? Finns det någon, där man inte är ännu mer beroende av andras nycker än av sina egna? Hela umgängeslivet är blott en börda på grund av konvenansens tvång och nödvändigheten att behaga andra. Våra lidelser äro för övrigt värre än de grymmaste tyranner. Om man följer dem blott till hälften, så måste man ständigt kämpa med dem och får inte ett ögonblick andas ut. De sönderslita hjärtat och trampa under fötterna både hederns och förnuftets lagar, och aldrig säga de: det är nog. Om man helt och hållet överlämnar sig åt dem, vart för då denna vilda ström? Jag ryser vid blotta tanken. O Gud, bevara mig från detta olycksbringande slaveri, som den mänskliga fräckheten inte blyges för att kalla frihet! Blott i dig är man fri. Din sanning skall göra oss fria och låta oss erfara, att då vi äro dina tjänare, så äro vi härskare. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 132-133)

Frankrikes historia företer det märkliga exemplet huru ett land springer över ett såsom nödvändigt ansett led i utvecklingens gång och tar ut ett större steg med ens i det den hoppar över reformationen, och från katolsk religion övergår till fullständig frigörelse. . . . Rabelais, Montaigne, Charron, Descartes, Pascal, Bayle heta Frankrikes reformatorer, och dessa äro så långt framför en begränsad Luther, och en trångsinnad Calvin, att de icke nöja sig att utbyta några orimligheter i religionen med nya, utan gå så djupt i saken att de icke stanna vid dikterandet av nya lärosatser utan underkasta själva den religiösa känslan, och tankeförmågan sådana undersökningar att de därmed pånyttföda vetenskaperna och filosofien. Skulle man vilja samla allt detta fördelade tankearbete kring ett enda namn utan att vilja förringa värdet av de andras, så blir det kring Descartes', vilken man skulle sätta såsom Voltaires andlige anherre, upphovsman och begynnare. (August Strindberg "Voltaire" s 302)

Medeltidsstäderna (i Europa) äro (under tiden mellan karolingerna och korstågen) ännu i sin första ungdom. . . . Städernas uppåtsträfvande bildar ett af momenten i den strid mellan politiska makter och samhällsstånd, som genomgår århundradena och slutligen spränger feodalbyggnaden. Städerna företräda här friheten och framtiden. Men man må blott icke tro, att de gjorde det medvetet eller höjde banér, representerande ädlare idéer än de feodala. . . . Städerna ville frihet för sig själfva, ej för andra, som voro ofria, och när de blefvo herrar öfver landtkommuner, voro de fullt ut så stränga och hårda i sina fordringar på de lifegne som någonsin feodaladeln. . . . Frihetens idé i vår tids mening hade ännu inga stridsmän, i hvarje fall ingen krigshär att förfoga öfver. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 333-334; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

"Alexander", sade Karmides till sin unge kammarslav, "jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det." Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar, till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? . . . "Herre", frågade Alexander med försagd röst, "har du sålt mig till Baruk?" "Huru kan du komma med ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?" . . . Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. . . . "Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära?" vågade Alexander tillägga i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte. . . . "Omständigheterna bjuda, att vi måsteskiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! . . . Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes fader (Krysanteus') bokskrivare. . . . Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. . . . Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 5-8)

Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till Krysanteus: "... Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast skonande deras barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. ... (Kristianerna) är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. ... Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening?" - Så talade Julianus. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 69-70)

Om religionsfriheten uttalade (kyrkoläraren) Tertullianus tankar af helt annan och djupare art än de i öfrigt så fördragsamme romarne hyste. Rättigheten att göra proselyter var i hans ögon en rättighet, som hvarje religion och således äfven kristendomen ägde, och förutan hvilken ingen religion kan sägas hafva frihet. Men, tillägger han, den som ej vill omvända sig till oss, har samma naturliga rätt, som vi förbehålla oss själfva, till frihet i religiösa ting. Att söka tvinga en annan till samstämmighet i tron, det är ett brott mot religionen. - I tvenne skrifter har denne kyrkofader på det kraftigaste inskärpt hvarje människas rätt att få öppet bekänna hvad hon i hjärtat tror, denna tro må kalla den högste för Gud eller Zeus eller för himmelen eller hvad annat som helst. De kristne bland hans samtida synes alla hafva varit af samma mening. Men också var kyrkan då ännu den undertryckta, stridande och lidande. Tyvärr glömdes denna grundsats, sedan kyrkan vardt den triumferande, för att först efter århundraden af ofördragsamhet och förföljelser åter komma till sin rätt. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 251-252; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Vi skall nu med några ord känneteckna den stoiska filosofi, som (kejsare) Markus Aurelius hyllade. . . . Människan kan genom en stark och ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. Människorna bestå egentligen endast af två klasser: de visa, det vill egentligen säga de gudsförtröstande och plikttrogna, som allena äro lyckliga och fria, och dårarne, som äro ofria och olyckliga, om än alla andra yttre förmåner äro deras lott. Däremot hafva alla andra skrankor människorna emellan, såsom stånd, folkstam, intet annat att betyda, än allenast det, att de medföra vissa särskilda plikter, som böra uppfyllas, plikter mot fosterland, kommun, släkt o. s. v. Men i grunden äro alla människor lika, så till vida som de äro alla skapade till att vara förnuftiga väsen, om än långt ifrån alla varda det; de äro af lika börd, ty de är alla af gudomligt släkte och hafva Gud till fader; de hafva alla samma bestämmelse och äro ställda under samma lagar. Hela mänskligheten är ett folk, hela världen en stat, hvars styresman är Gud och hvars författning är den eviga världslagen. Ju mer människan underordnar sig Guds lag, dess friare är hon, dess orubbligare är hennes sinnesfrid, dess mindre tänker hon på sig själf, dess gladare uppfyller hon sina plikter mot mänskligheten, fosterlandet och alla sina bröder och systrar. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Egypten var ett kontrasternas land. Det alexandrinska muséet var icke den enda tysta ön, som höjde sig öfver detta haf av stojande verksamhet och vilda lidelser. Vandrade man utefter stadens längdboulevard väster ut till kanobiska stadsporten, behöfde man endast fortsätta ett stycke väg utanför staden mot stranden af mareotiska sjön, för att finna sig försatt likasom i en annan värld, från hvilken jordiskt äflande och jordiska tankar och lustar syntes bannlysta. Här bodde terapeuterna, ett religiöst ordenssällskap, som långt innan ett kristet munkväsen uppkommit hade, som det vill synas, förverkligat idealet af det lif, hvartill det kristna munkväsendet sträfvade. . . . Af de egyptiska myndigheterna hade de till en tid ansetts farliga, emedan de utdömde den sociala institution, hvarpå de antika samhällenas hela ekonomi hvilade, slafveriinstitutionen och lärde att hvarje människa är född till frihet. Med blid undergifvenhet underkastade de sig tortyr och död och imponerade så på sina bödlar, att desse lämnade dem i fred, sedan de i trots af sina revolutionära åsikter, befunnits vara oskadliga människor. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 70-71; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

(Befrielsen) är en befrielse från de systemfel i människans medvetande och samhälle som håller oss fångna, håller oss nere, och hindrar oss från att växa och utvecklas till de sanna människor som vi är tänkta och skapade till att vara. (Jörgen Bok "Jesus Kristus är verklighet"; Jönköpings-Posten den 21 dec 2007)

Författaren Franz Kafka har sagt "Du är fri och det är därför du har kommit vilse." Det ligger väldigt mycket i detta, för är det inte så att om man släpper ett femårigt barn ur sikte på ett stort köpcenter kan man räkna med att man tappar bort varann. ... Vi behöver någon som visar oss rätt som vi vet älskar oss och som vill vårt bästa. Det är detta som Jesus vill vara. (Jan Ånfors "Alla behöver vila den sjunde dagen"; Jönköpings-Posten den 20 maj 2005)

Friheten i Kristus är att man får ett nytt förhållningssätt till livet genom tron på Honom allena. ... (Jesus) citerar (i Luk 4:18) profeten Jesaja: Han har sänt mig till att förkunna frihet för de fattiga. ... I Jesus Kristus hade den gudomliga friheten kommit till (dem som lyssnade på Honom). (Pelle Hörnmark "Gudomlig frihet"; Jönköpings-Posten den 28 augusti 1998)

När jag gör det goda jag vill, när jag vill det jag gör, då är jag ett med mig själv. Då är jag sann, då är jag fri, då är jag JAG. (Margareta Melin "Kärleken en bro" s 94)

Friheten här i Gnosjö smakar fågel för dem som lyckats göra den räntabel och isterband för övriga. ... I Gnosjö blir man ofta upplyst om att frihet är det bästa ting och att man bara har sig själv att satsa på. Men friheten att gno för jämnan är ju inte fågelfri så att det stör, den präglas mer av Luthers anlets svett, och själv-är-bäste-drängmentaliteten är även den högst dubbelbottnad här. Vaenda fabrikör som häftigt slår ifrån sig allt vad kollektiv vill säga, i tro att något rött och fackligt avses, bejakar i praktiken kollektiv med större iver än de flesta sossar, för släkt och vänner, känningar och grannar har här tillsammans vävt ett sinnrikt nätverk av närkontakter och beroenden, en daglig kör av "hör med Nisse" och "försök med Bengt" och "det kan brorsan fixa", en Vilda Västernbussig klangemenskap med samfundsmaffiadrag som tycks ha makt att Jante-socialisera även den obotfärdigaste egoist. (Göran Palm "Sverige - en vintersaga 2" s 200-202; Gnosjö)

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat, utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende, bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat och skall aldrig tala om frihet och oberoende. (Alf Henrikson "Anacka" s 57)

Av alla sånger är sången om frihet den skönaste. Ingen sång är högre än de befriade fångarnas sång. Profeten Jesaja ropar genom århundradena: Han - nämligen Jesus - skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel! ... (Jesus) säger: Sanningen skall göra eder fria. Frihet alltså - inte som en ofullgången dröm, utan som en rättighet. ... Hans Helige Ande leder ut i "Guds barns härliga frihet". (Folke Nordangård "Frihet - dröm eller rättighet"; Jönköpings-Posten den 8 oktober 1976)


ca 1975 - ca 1950

Frihet, jämlikhet, broderskap - ack, det kan svårligen gå! Kräver vi nämligen frihet kan vi ingen jämlikhet få. Kräver vi nämligen jämlikhet så blir våra friheter små. (Alf Henrikson "Underfund"; De gamla parollerna)

Frihet är att få arbeta frivilligt, ofrihet är att inte få arbeta alls, det är klart som korvspad. Arbete värt sitt namn är ett nöje, men nöjet är ett förfärligt arbete icke sällan. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 16; Tankar på tivoli)

Vad är frihet? Det är att bliva och vara det man är bestämd till. ... Vi är bestämda till att leva i gemenskap med Gud! (Folke Holmlund "Den frigörande sanningen"; Jönköpings-Posten den 12 maj 1962)

Den högsta form av frihet är inte att få göra som det onda, själviska människohjärtat vill. En fiolsträng som ligger bredvid instrumentet, den är fri. Meningslös frihet. När strängen är fästad i fiolen och mästaren har fått stämma den, då blir det musik, melodi och harmoni. ... Att vara mer eller mindre än det man är, det är träldom. Att vilja och våga vara det man är, det är stort. Det är frihet. (Sven Johansson "Kristendom och frihet"; kommentar till Luk 14:1-11; Jönköpings-Posten den 23 september 1961)

Sanningen skall göra oss fria, säger (Kristus). Hur kan inte ovisshet, missuppfattningar och vantro binda människor. Oklarhet, mörker, träldom och fruktan hör samman. Tänk på hedendomen.Det må vara den gamla och svarta ell den moderna och vita. Vilken rädsla för gudomen, för makterna. Och vilket trälaktigt liv, därför att man inte förstått Gud och hans vilja. (Gunnar Björkborg "Kristus ger frihet"; kommentar till Joh 8:31-36; Jönköpings-Posten den 11 oktober 1957)

Frågan gäller inte absolutismen som en merit, ett företräde inför Gud, utan som en frukt, en naturlig konsekvens av kärlekens och Andens nya liv. En sådan konsekvens är inte ett tvång, utan frihet, verklig frihet. ... Absolutismen är ett evangeliskt renhetskrav. (Gunnar Björkborg "Absolutismen och dess motivering"; Jönköpings-Posten 1955-04-07)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Det är alltså inte frihet för de få kapitalägarna, som folkpartiet ivrar för, utan vi ivra för att dugande krafter skola ha möjlighet att få den tjänst eller ställning, vartill vederbörandes kapacitet berättigar honom eller henne, en frihet att arbeta sig upp och njuta frukterna av sitt arbete utan att riskera att bli utjämnade av (socialdemokraten) hr Wigforss. (Ragnar Olsson "Frihet- för vem?"; Jönköpings-Posten 1948-08-25)

(annons) "Vill Du känna Dig fri och stark så bygg ditt hem på egen mark" Tomt på Trånghalla lägger grunden till det egna hemmet i lantlig idyll men i stadens omedelbara närhet. Bekväma resor. 10 min. med S. J. elektriska tåg. 10 års amortering. Broschyr med karta sändes på begäran. - Stockhoms Läns Egnahems A.-B. Kontor i Stockholm: Regeringsgatan 4. Tel. 208080. Kontor i Jönköping: Trånghalla Gård. Tel. 4564. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1940" s 112)

Frihet utan ansvar är aldrig till gagn och frihet utan ansvar är ännu fördömligare, när fosterlandets bästa och alla medborgares liv kanske stå på spel. (Märta Leijon "I en kritisk situation"; Jönköpings-Posten 1939-05-03)

Jag bodde faktiskt hemma i mitt föräldrahem (i Jönköping) som yrkeskvinna i 10 år, eller till jag blev 33 år. Det var många fördelar med det. Vi hade en utmärkt marktjänst och tid till mycket annat också. Men friheten, den verkliga friheten, hade vi inte. Men vi fick lära oss att ta hänsyn och umgås med den äldre generationen. När jag i slutet av (1920-talet), när mina föräldrar flyttade tillbaka till Eksjö, fick ett eget hem tillsammans med min syster Viola - ett hem som ännu fungerar bra - kändes det skönt och fritt. Ett hem med öppna fönster och öppna dörrar. En möjlighet att bjuda hem vänner och bekanta. Människor som behövde oss och som vi också behövde. (Mia Rosander "Ung kvinna på 20-talet" s 24)

Friheten förväxlas ofta med själfsvåld och godtycke och för en sådan frihet svärma så många, emedan de - trots allt - hafva en förunderligt stark tro på människonaturens förträfflighet. Man tvifvlar icke på att förnuft och god vilja i tillräcklig grad finnas hos människorna och att dessa alltid skola segra öfver människornas snedsprång. Men detta är helt andra tankar än de som Kristus velat bibringa oss. Eller när har han någonsin eller i något fall räknat på människornas goda hjärtan? (J.A.I. Sundelin "Vägen till upprättelse för ett mot Gud ohörsamt folk"; predikan i Kristinakyrkan, Jönköping 1903-03-08; Jönköpings-Posten 1903-03-09)

Viktor Rydberg ville tro på friheten: "Att i vetenskapen tro på friheten är att tro på det mänskliga förnuftet; att i det politiska och sociala tro på friheten är att tro på en sedlig världsordning; att i det religiösa tro på friheten är tt tro på Gud." (Lars Krumlinde "Viktor Rydbergs lyrik" s 60)

Frihet blev för (Viktor Rydberg) en lösen och en ledstjärna. Han satte in sin kraft för att hävda friheten på det sociala, politiska och kulturella livets områden. ... Den alltmer inflytelserika tidningspress, som den liberala oppositionen i Sverige från och med 1830 byggde upp, intresserade sig inte nämnvärt för den religiösa friheten som sådan. Den stod främmande för det religiösa livet och var mer inriktad på att undergräva kyrkans makt än att förändra dess lära. Ett undantag från denna regel kom Handelstidningen snart att utgöra, sedan Rydberg (år 1855) inträtt som ordinarie medarbetare. Han började tidigt att noga följa med nyutkommen teologisk och religiös litteratur. Han påtalade det bristande intresset för de religiösa spörsmålen hos den liberala pressen. ... För den politiska och sociala friheten fick inte den religiösa tillbakasättas. Det fanns ett inre samband mellan striderna på det politiska och det kyrkliga området. Han framhöll, att "politisk frihet icke kan stå tillsammans med kyrkligt slaveri". ... När Rydberg vände sig mot kyrkans andliga tvång, gjorde han det inte bara för att allmänt hävda frihetens princip utan också för att värna om det religiösa värdet. Som dettas farligaste fiende framstod för honom den härskande riktningen inom den samtida svenska kyrkan. Gång på gång riktade han sig direkt och indirekt mot den högkyrkliga ortodoxin. (Harald Elovson "Rydberg och hans inflytande på tänkesättet" s 98,103)

Gustaf Adolf karakter, med sin tillbörliga folie af den förståndige, diplomatiske (Axel) Oxenstjerna, är i synnerhet poëtiskt tänkt. Visserligen var Gustaf Adolf icke sådan i verkligheten. Han var en mycket stor, följaktligen äfven en aningsrik och profetisk natur, som i mycket var före sin tid; men till nu gängse kosmopolitiska idéer steg han väl svårligen, såsom "förpost" för ett nytt Tidehvarf tänkte han sig knappast. Den tankefrihet han yrkade var ingenting annat än samvetsfrihet, och det är mycket tvetydigt huruvida Protestantismen någonsin visade sig för honom under annan form än den theologiska. Jag beklagar den arme (Erik Gustaf) Geijer när han äflas att ur Registraturer och andra Arkifhandlingar hopstafva hvad dessa alldeles icke visste om. Men i Poësien är en sådan idealisering på sitt rätta ställe och det gläder oss att finna vår egen tids åsigter anticiperade ett par århundraden förut. All poësi är praesens, icke praeteritum. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 178; brev från Östrabo i Växjö den 20 november 1837 till Bernhard von Beskow)

Det är sant, Liberalismen såsom den nu drifves, nemligen som en hökerinäring, en publicistisk prenumerationsjagt, är någonting djupt föraktligt, föraktligare än Servilismen sjelf som åtminstone tjenar de Store, under det denna slags Liberalism tagit städja af mobben, och gör Nationen till mobb. Det är också sant att ingen hederlig man kan stå i led med sådana lustiga Statsförbättrare, sådana personifierade Trivialiteter, sådana rackare-patrioter som Anders Danielsson, Gustaf och Lars Hjerta, Dalman, Crusenstolpe, Petre och hvad allt det obscura packet må heta. Detta har jag också både skrift- och mundteligen, både i vers och prosa nu på en tid varit nödsakad att erkänna; och deraf kommer väl väsendteligen den onåd hvari jag fallit hos dagens pöbelhjeltar. Men derföre tror jag ändå lika fast på de eviga, stora Ideerna om folkens frihet och rätt som tillhöra det Tidehvarf hvars son jag är, och hvilka, om också på mångfaldigt sätt förvillade och nerdragna i smutsen, dock utgöra dess ära. Ack, hjertat är en planet och irrar kring ombytta solar: men det klara förståndet och öfvertygelsen måste vara en fixstjerna. Låt mig åtminstone tro så: det är så litet annars jag kan tro på. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1834" s 288; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1835 till Martina von Schwerin)

Gustaf Adolfs Tyska fälttåg ha visserligen en religiös betydelse, men icke derföre en theologisk. Det var icke för Tron, i kyrkans mening, utan för Trons och Tankens frihet i allmänhet som han föll, för den ledande Idén i Protestantismen, som är en fortgående Evolution, och just derigenom skiljer sig från den afslutade och förstenade Catholicismen. Med ett ord, han stridde för Andens frihet, icke för dess symboliska tvång, icke heller för några mer eller mindre likgiltiga, mer eller mindre omtvistade Skolformler, med hvilka de Skriftlärde i alla tider kastat boll sinsemellan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 321-322; brev från Östrabo i Växjö den 23 december 1832 till Carl Fredrik af Wingård)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Så länge sekulära medborgare är övertygade om att religiösa traditioner och samfund är en slags arkaisk relikt från förmoderna samhällen, kan de bara förstå religionsfriheten som kulturellt naturskydd för utdöende arter.Ur deras synvinkel har religionen inte längre något inre existensberättigande. ... Med ett sekularistiskt synsätt kan vi förutse att religiösa åskådningar kommer att upplösas i den vetenskapliga kritikens ljus och att de religiösa samfunden inte kan hålla stånd mot trycket från en fortskridande kulturell och samhällelig modernisering. (Jürgen Habermas "Religion i offentligheten. Kognitiva förutsättningar för religiösa och sekulära medborgares offentliga förnuftsbruk." s 66)

De personliga pronominas system skapar ett decentraliserat nätverk av symmetriskt omkastningsbara relationer mellan första, andra och tredje person. Om emellertid först de sociala relationer som alter ego etablerar med talaren möjliggör egots självreferentiella relationer, utgör de till sin natur relationerade referensinstanserna beroende variabler i ett övergripande kommunikationssystem. Visserligen kan "jaget" förstås som en social konstruktion, men därmed är det ännu inte någon illusion. I jagmedvetandet reflekteras så att säga den individuella hjärnans anslutning till kulturella program, som endast reproduceras genom samhällelig kommunikation, alltså fördelade mellan talares, addressaters och iakttagares kommunikationsroller. Första, andra och tredje persons ömsesidigt utbytbara roller tjänar också den enskilda organismens inbäddning i det offentliga "skälens rum", där de socialiserade individerna tar ställning till giltighetsanspråk och överlägger som ansvariga upphovsmän, det vill säga kan handla fritt. (Jürgen Habermas "Frihet och determinism" s 105-106)

Den klassiska liberalismen, som i första hand går tillbaka på Locke, använder sig av den moderna rättens medium och begrepp för att tygla den politiska makten och ställa den i ett högre syftes tjänst: det liberala tänkandet kretsar kring målet att skydda den enskilde samhällsmedborgarens frihet, vilken föregår all politik. Kärnan i en liberal författning är garantin om lika individuella friheter för alla. Mot detta svarar Kants "allmänna rättsprincip", enligt vilken "envars handlingsfrihet kan samexistera med allas frihet efter allmänna lagar". Också "folkstyret" blir ett instrument för "lagstyret". Statsmedborgarnas politiska autonomi är inget självändamål utan tjänar uppgiften att garantera alla samhällsmeborgare samma privata autonomi. (Jürgen Habermas "Kulturell likabehandling och den postmoderna liberalismens gränser" s 107)

Jfr ”Jesus sade: ”Varför har ni gått ut på fältet? För att se ett rö, som rör (sig) för vinden, och för att se en (man m)ed mjuka kläder på sig så(som era) kungar och stormän? Dessa är klädda i de mjuka kläderna, och de skall inte vara mäktiga att känna sanningen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 78)

Ingenting har haft större betydelse för pingstväckelsen här i landet än den stora frihet, som varit inom den. (Sten-Gunnar Hedin "Pingst - fria församlingar i samverkan" s 124)

Sanningen skall göra eder fria, sade Kristus. Men ack hur många som gjort sig fria från sanningen! (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 53)

Där fanns skog och åker, byalag och rester av frihet: marken kring huset, en jordlapp, en egen ko. Man gav sig till att flytta dem från Tjernobyl till "Europa" - till byar av västeuropeisk typ. . . . De sitter på marken och väntar på att det skall landa ett flygplan eller komma en buss med humanitär hjälp. Nej, för att kunna glädjas åt att man har lyckats ta sig ut ur helvetet och fått ett hus och "ren" jord måste man först rädda sina barn som redan har Tjernobyl i blodet och generna. Först då blir man fri. (Natalja Arsenjevna Roslova "En monolog om offer och offerpräster" s 227; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj)

Varje sann lärjunge kommer att lära känna sanningen, och detta tal är särskilt förknippat med sanning: sanning nämns sju ganger (två gånger här, v. 40, 44 två gånger, 45, 46). Sanning är nära förknippad med Kristi person (1:17; 14:6), så att kunskap om sanningen naturligt hör ihop med att vara hans lärjunge. ... Jesus fortsätter med att säga att "sanningen" befriar. Detta måste förstås i hela detta evangeliums sammanhang. Innebörden är inte att sanning i filosofisk mening utövar någon befriande funktion, så att en anslutning till Jesu skola åstadkommer en sådan intellektuell insikt att människor befrias från okunnighetens bojor. ... Den sanning som Johannes beskriver är den sanning som är bunden till Jesu person och verk. Det är en frälsande sanning. ... Människor inser inte alltid, inte ens vanligen, att de är i fångenskap. Man tenderar att finna ro i någon omtyckt privilegieposition, nationell, social eller religiös. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 405)


ca 1990 - ca 1980

Jag har läst någonstans att de som jobbar på atomkraftverken ofta kallar reaktorn för kastrullen, samovaren, fotogenköket eller spisplattan. Det är rent högmod: som att laga omelett på solen. Bland dem som arbetade på Tjernobylverket var många från landet. På dagen höll de till vid reaktorn, på kvällen i sina trädgårdar eller hos släktingar i grannbyn där man fortfarande sätter potatis med spade och lägger på gödning med högaffel . . . Deras medvetande alternerade mellan två dimensioner, mellan två epoker - stenåldern och järnåldern. Tänk er en järnväg anlagd av lysande järnvägsingenjörer, tåget rusar fram - men lokförarna är forna kuskar. Det är Rysslands öde att färdas i två kulturer. Mellan atomen och spaden. Teknisk disciplin? För vårt folk är den en del av tvång och bojor. Vårt folk är självsvåldigt och spontant. Vad det alltid har drömt om är självsvåld - inte om frihet. Disciplin är ett straffinstrument för oss. Det är något speciellt med vår okunnighet, som gränsar till orientalisk ignorans . .. Jag är historiker . . . När jag var arton år eller ännu yngre och började läsa ocensurerade texter som gick ur hand i hand och såg vad före detta lägerfångar som Sjalamov och Solzjenitssyn hade skrivit - då fattade jag att hela min barndom hade varit genomsyrad av lägeranda. . . . Fångarna var ju inte en värld för sig i något slags fängelser och läger långt borta. Alltsammans fanns alldeles inpå oss. Eller som Achmatova har skrivit: "Halva landet fängslade och andra halvan fängslades." Det var nog oundvikligt att vårt lägermedvetande skulle kollidera med kulturen, civilisationen och synkrofasotronen . . . Men vi var naturligtvis också fostrade i den speciella sovjetiska hedendomens anda: människan är Härskare och Herre, skapelsens krona, som har rätt att göra vad som helst med världen. (Aleksandr Revalskij "En monolog om att den ryska människan ständigt vill tro på någonting" s 182-183; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Vårt lands läge på andra sidan om de stora politiska oroscentra och vår på neutralitet till varje pris byggande utrikespolitik har länge hos svenska folkets flertal alstrat tron, att vårt försvar icke krävde någon högre grad av beredskap. Ännu vid avgörandet av 1925 års härordning med dess allt för korta utbildningstid kunde i riksdagen öppet uttalas, att detta icke innebure någon fara. ... Så vann småningom "gangsterpolitiken" insteg i Europa, och vi fingo uppleva, hur fria stater såsom Österrike, Tjeckoslovakien och Albanien genom överlägset organiserade och snabbt genomförda överfall berövades sin fullständiga frihet. ... Det totala kriget lämnar ingen, vare sig vid eller bakom fronten, oberörd. Nödvändigheten att i fred noggrant planlägga och förbereda folkets hela liv för krigets krav har i vår tid blivit ofrånkomligt för alla nationer, som vilja fortsätta att kallas fria. ... Mycket (har) brustit i fråga om förberedelser i vårt land. ... Nu (år 1940) är dock ej tid att utkräva ansvar, nu gäller det att försöka taga igen vad som är försummat. Genom sekler har svenska folket förstått att bevara sin frihet, och i nödens stund ha alla kunnat samlas i gemensam kamp härför. Kanske skall det visa sig vara det betydelsefullaste, att vi alla känna ansvar inför frihetsarvet och att vi veta, att vi däri äga omistliga tillgångar att försvara. (Folke Pira "Försvarsberedskapen och dess olika grenar" s 89-90,116)

"Vi börjar med en sanning", (sa Matteo till påven Leo XIV). Vår troshandling, vår underkastelse under Gud, vår trosbekännelse att Jesus är Herren, är en fri handling. Det är den handlingen som ger oss medlemskap i de troendes samfund. Förmågan att göra den handlingen är en gåva. Handlingen är frivillig. ... Ni tror att män och kvinnor vill vara fria, att de vill begagna sin rätt att välja. Den bistra verkligheten är den att det vill de inte. De vill bli styrda, de vill bli tillsagda, de vill ha poliskonstapeln i hörnet och biskopen i sin mitra som förkunnar det Glada Budskapet med pondus och visshet. Det är därför de får diktatorer. Det är därför era föregångare härskade som Jupiters åskviggar! De splittrade världen och Kyrkan, men de vittnade om makt. Risken ni löper är helt annorlunda. Ni räcker folket frälsningens främsta frukt, frihet för Guds barn. För många ... kommer den att smaka som Döda havets frukter: sand och aska i munnen!" (Morris West "Lasarus" s 308)

Alla som har varit i Nicaragua blir förälskade i landet, och det är en förälskelse som övergår i kärlek. Man slutar aldrig att fascineras av de krafter som släpps lösa då ett helt folk återfår sin frihet. (Ritva Jacobsson "Betrakta inte USA som friheten!" s 10; Kristet Forum nr 6 år 1985)

Begrepp som "individualism" och "individens frihet" har vänsterpartierna låtit högern ta hand om - först på senare tid har man upptäckt att individens frihet är själva förutsättningen för hans kollektiva solidaritet, vilket jag trodde var självklart. Ett kollektiv är ju ingenting annat än summan av sina individer. Värnar man inte om individens frihet kan man ännu mindre värna om kollektivets. Men sådant får betraktas som olycksfall i arbetet. En definition av individens frihet är säkert på gång i samtliga partikanslier, liksom av vårt särskilda honnörsord, solidaritet. Som då förslagsvis kommer att definieras som folkets respekt för sina styresmän. (Tage Danielsson "Mordet på solidariteten" s 362-363; En betraktelse över tillståndet i Sverige; tidningen Expressen 3 nov 1984)

Vänsterns framtida möjligheter ligger, menar jag, i förverkligandet av den kollektiva friheten. (Sven-Eric Liedman "En anonym och ofri struktur" s 22)

Guds stora sanning rörde vid mitt hjärta. Han kom som en fågel från vildmark och vidder, de fria vidderna, där han hör hemma. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 18; citat Eva Norberg)


ca 1980 - ca 1970

Är man i SMF (Svenska Missionsförbundet) alltför fastlåst, när det gäller verksamhetsmetoder? Ja, jag tror att det är så. Vi menar oss vara väldigt fria dogmatiskt, vilket vi sannolikt inte är mer än i enstaka fall. Men när det gäller ungdomsarbetets uppläggning har vi varit mer schemalagda än dynamiska, även om en förbättring tycks ha skett på senare tid. På liknande sätt är det med evangelisationsmetoderna. Varför inte söka Guds Andes ledning och fråga: Hur vill Gud att vi ska verka just nu och här i den miljö vi befinner oss? (Gunnar Isakson "Morgondagens SMF" s 264)

Maktstrukturerna av stalinistisk modell fungerar naturligtvis på så sätt, att erkända rättigheter kringskärs, eventuellt även förtrampas. Allmänt proklamerade friheter har sina gränser fastslagna (och det inte mindre allmänt) av "samhällsintresset" som makthavarna i praktiken definierar som det kommunistiska partiets intresse. Med denna tolkning begränsas de medborgerliga friheterna till olika slags uttryck för stöd åt vad maktapparaten proklamerar och utför i partiets namn, eventuellt att man bekräftar makthavarna på deras poster. Konkret och direkt adresserad kritik är i regel bara tillåten nedåt, medan kritik uppåt i regel bara brukar vara allmän. Medborgaren som accepterar och tolererar, eventuellt också deltar i den konformistiska ritualen kring maktens åsikter, direktiv och praktik belönas. I utbyte får han obehindrat utnyttja de sociala, ekonomiska och delvis även kulturella rättigheterna och bereds också ett visst utrymme för sina personliga intressen och passioner - på det konsumtionsorienterade livets nivå. (Jiri Hajek "Strävan efter respekt för de mänskliga rättigheterna som samhällelig framstegsfaktor" s 23-24; april 1978)

Den s.k. moderna människan - en märklig företeelse, som ändrar gestalt vart tionde år - tror sig ha ett närmare och reellare förhållande till tingen och verkligheten än t.ex. medeltidens mystiker eller över huvud kristna personer. I själva verket är den moderna människan slaviskt bunden vid sina varseblivningsmönster, som bokstavligen hamrats in i hennes organism av en trumeld av suggestioner, propaganda i massmedia, undermänsklig litteratur och press. Detta vulgära varseblivningsmönster, som alla socialistiska samhällen medvetet hamrar in i generation efter generation, innebär att allt som når individen utifrån som varseblivningar, händelser, personmöten av den moderna människans förenklade psykiska organisation omformas till mekaniska tvångsföreteelser. "Det blev så ... Ingen ville det ... Man får acceptera vad det blir ... Man har inget ansvar - man är bara en robot, som någon får att snurra ... Frihet finns inte ... Välja kan ingen ... Meningen är just att man skall acceptera lagen och stryka alla illusioner om egenart och ansvar och skuld och frihet ..." För dessa nya människor blir hela det andliga livet obegripligt - detta redan därför att de aldrig möter tystnad. De förmår inte träda in i ett vanligt boningsrums relativa tystnad utan att med skälvande nerver genast koppla på en transistorradio eller en grammofon - de vill ha hjärnan ständigt darrande och förvirrad av nya tonintryck eller av rent skrammel och avstänger sig därför från verkliga upplevelser. ... I ett enstaka ögonblick av tystnad, då blicken vänds mot jaget själv, upptäcker individen sin förkrymta, kvidande själ, grips av namnlös ångest, av fasa och äckel och försöker genast spola bort obehaget med tjut, vrål och larm. Den moderna människan bör betänka, vilket tarvligt varseblivningsmönster hon själv låtit sig utrustas med, innan hon nedlåtande ler åt det mönster som får somliga att uppfatta händelser och skeenden som utslag av en högre, gudomlig vilja. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 208-209; Birgittas hemlighet)

Det yttersta mål som (Jürgen) Habermas uppställer för samhällsvetenskapen vill jag instämma i - alltså emancipation, tolkat som frigörelse från illegitimt ekonomiskt, politiskt och ideologiskt förtryck. Eller enklare och bättre (Max) Horkheimers uttryck: ett samhälle utan utsugning. Detta är för mig ett egenvärde. Och när det gäller teologinsinriktning, val av problem och val av material, är det inte bara ett egenvärde utan det högsta egenvärdet. (Göran Lantz "En diskussion: Om filosofin, Habermas och den kritiska teologin"; Kristet Forum nr 2-3 år 1972; kursiveringen gjord av Lantz)

Det är du själv som väcker dig själv. Okända män sparkar inte upp dörren, snokar igenom dina halvskrivna blad och kommenderar dig att följa med. ... "Man måste veta var man lever." Du lever avundsvärt fri i ett avundsvärt land, du ligger avundsvärt sömnlös med din personliga rethosta, din störda "vardagsförtvivlan", dina "funderingar om dödens oundviklighet". Man vaknar och man väcks. Det är skillnaden. Resten kan vi tala om i morgon. (Werner Aspenström "Under tiden" s 309-310; Man måste veta var man lever; citaten ur Vadezjda Mandelsjtam: Stalins mirakel)

Läste mina fem dagstidningar noggrant och tog därefter en överblick av läget i Sverige i dag: produktionen ökar inom alla samhällsområden: "Industrin producerar vaje dag allt fler arbetslösa. . . . Antalet självmord ökar." Sverige är i dag ett verkligt progressivt land. Jag tror det var Gunnar Sträng som skapade ordet "friställd". Det gamla ordet "arbetslös" kunde ge intryck av att någon hade förlorat sitt jobb. Det nya ger en ljuvlig känsla av frihet och oberoende - det associerar till frigivning av slavar. Vår finansminister är i likhet med Gustav Vasa en språkets mästare. Han har också i debatten i Sverige avskaffat ordet "skattehöjning" och ersatt det med "inkomstförstärkning", en genial språklig nybildning. (Vilhelm Moberg "Mitt livs första dagbok" s 153; oktober 1971)

Naturen i Sverige är för mig i första hand skogen. Den står där oförändrad och väntar mig under alla årstider, under alla skiftande väder. Under vintern ligger vattnen frusna och stängda med dess lock, men skogen förblir lika öppen och tillgänglig. Den lyser vintertid grönare och luktar för mig friskare och färskare än under sommartid. Vistelse i skogen, med arbete eller vandring, har skänkt mig krafter till den hårda, oavbrutna sysslan vid skrivmaskinen, där jag mestadels suttit kedjad som galärslaven vid sin åra: under tunga trötthetstider har skogen varit läkning och hälsobot för den som skriver denna historia. Den är det fortfarande och därför har den ägnats dessa sidor. Och alltifrån barndoms- och ungdomsåren har den för mig varit förbunden med begreppet frihet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 138)

Det har uppstått en akademisk Dackekult. Men den är knappast grundad på djupgående kännedom om de småländska böndernas stora upprorsrörelse. Jag har i manuskript läst ett skådespel om Nils Dacke, skrivet av en ung akademiker. I stycket skildras kronotorparen från Flaka som en modern kommunistledare; den bolivianske frihetshälten Che Guevara är förebilden till styckets huvudperson. Det föreligger också uppenbara paralleller emellan bolivianens och svenskens yttre bana: de var båda ledare för frihetsrörelser, de led båda nederlag, båda offrade sina liv i kampen. Men deras politiska mål var olika. Che Guevara kämpade för ett nytt samhälle, Dacke för ett gammalt. Den bolivianske upprorsledaren kämpade för en frihet åt sitt folk, som det ännu aldrig har ägt, den småländske ville för sitt folk återtaga en urgammal frihet som Gustav Vasa hade berövat det. Och för en kommunist som Che Guevara måste Nild Dacke i sin extrema bondeindividualism framstå som reaktionär. De båda männen förenas av sin okuvliga frihetsanda, men målen för uppror förändras under tidernas gång och med samhällenas förändring. 1500-talets svenska bonderesning kan lätt missuppfattas, när den ges paralleller med 1900-talets politiska ideologier; det är fråga om olika tolkningar av begreppet frihet. Men som en spontan befrielserörelse och kamp för elementära mänskliga rättigheter är Dackefejden fortfarande ett i nutidsvärlden aktuellt uppror, en tidlös revolution. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 333)

I ett brev till Atterbom den 13 september 1837 skriver C. J. L. Almqvist: "Du vet att jag är en förklarad vän av bondfolk." Almqvist hade själv prövat bondens tillvao och sannolikt kände han på sin tid bättre än någon annan inom den bildade klassen allmogens levnadsvillkor, även om han idealiserade dem i sina berättelser. . . . Almqvist överskattade den politiska frihet, som svensk allmoge åtnjutit. Men medeltidens feodalsystem medförde allmänt livegenskap för bönderna i europeiska länder, däribland ett land i Skandinavien: Danmark. Almqvist hade dock kunnat se "sakens märkvärdighet" hos ett folk som han inte nämner: schweizarna. Endast i tre länder på Europas fastland - England intar här en särställning - Sverige, Norge och Schweiz, har folkmenigheten undgått det verkliga feodala förtrycket. Som en väsentlig orsak härtill ser jag naturens beskaffenhet i de tre länderna. År 1291 grundade urkantonerna Schwyz, Uri och Unter-Walden Edsförbundet och därmed den schweiziska bonderepublik, som inte kunde betvingas av de habsburgska furstarnas ryttarhärar. Redan under tidig medeltid blåste frihetens friska vindar över alplandet. Det lilla riket var omgivet av starka, militärt överlägsna makter, som gång efter annan försökte erövra det, men folket försvarade sig framgångsrikt bakom de ypperliga värn som de höga bergen utgjorde och bevarade sin frihet. Det förefaller som ett stort underverk att den lilla bonderepubliken kunde uppstå mitt ibland medeltidens rovlystna furstestater och att den sedan oavbrutet bestått under nära 700 år. Norge har sina fjäll och i de djupa dalarna emellan dem hade bönderna sina boplatser, där de var oåtkomliga för intränglingar: det fanns inga vägar, där landsknektar till häst kunde komma fram. Landet saknade inhemsk adel och hade ett fåtaligt danskt frälse, varjämte det låg mycket avlägset, långt från självhärskarens huvudstad, Köpenhamn; norrmännen kunde inte effektivt övervakas av sin danska överhet. Och Sverige var ett land, vidsträckt och ödsligt, där skogen gjorde människorna samma tjänst som de schweiziska alperna och norska fjällen. Denb "märkvärdighet" som Almqvist framhåller omfattar sålunda den schweiziske alpbonden, den norske fjällbonden och den svenske skogsbonden. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 121-123)


ca 1970 - ca 1960

1968 var ett uppbrott framåt. Det som hägrade var det nya, fria, solidariska samhälle, som skulle komma efter revolutionen. Man hoppades så mycket, hoppades på den mänskliga socialismen. . . . Det var Cuba man hoppades på, Vietnam och Kina. Någonstans måste det lyckas, någonstans måste de goda tankarna från den unge Marx - alltid den unge Marx! - förverkligas, ta gestalt i konkret verklighet. Någonstans måste revolutionen leda till frihet och inte till förtryck. . . . 1968 års historia är berättelsen om det ständig gäckade hoppet. . . . Utvecklingen blev alltid densamma . . . kollektivisering, militarisering, slavläger och diktatur. (Christian Braw "1968" s 250; Svensk Tidskrift 1988)

Demokratiska fri- och rättigheter för alla stod inte högt i kurs i 68-rörelsen. De betraktades nog rätt allmänt som borgerliga dimridåer för att dölja den verkliga demokrati- och maktfrågan - ägandet av produktionsmedlen. I värsta fall kombinerades denna uppfattning med tron att proletariatets diktatur var det högsta uttrycket för demokrati. . . . Till råga på allt fanns det mitt under brinnande kulturrevolution i Kina romantiska idéer om att detta var det sanna förverkligandet av demokratin. (Anders Westerberg "Studentpräst och aktivist")

En ung reporter i Storbritannien kom nyligen till mig för att meddela att han had ordnat en intervju med Tariq Ali, den 24-årige oxbridgepakistanaren som mer än någon annan har varit ansvarig för studentoroligheter i ett annars ganska sömnigt Storbritannien. "Vad", sade reportern, "skulle du vilja att jag frågade honom?" Jag sade: "Fråga honom vad han är för, vad han anser vara en idealisk värld." Alis svar var: "Jag tror en del på den kubanska modellen. Det är det enda land som gått framåt utmed linjerna för ett frihetsivrande marxistiskt samhälle och inte som Sovjetunionen har degenererat till en byråkratisk hierarki." Jag undrar om Tariq Ali någonsin har varit i eller arbetat i Kuba och sett det fullkomliga förnekandet av frihet där och den överväldigande byråkratiska oreda som praktiskt taget paralyserar den ön. Jag betvivlar det. Jag undrar också om Dany Cohn-Bendit kan minnas den franska fjärde republiken, om Röde Rudi Dutschke är medveten om hur hårt det atlantiska samhällets fria nationer kämpade för att bevara Västtyskland och ett fritt Berlin som geografiska delar där han skulle kunna fortsätta sina demonstrationer utan att sändas till Sibirien. (Thomas A. Dozier "If Spring Is Stormy, What of the Summer?" s 3)

Mänskan (som jag upplever mig själv och omvärlden) har gjort sig fri, fruktansvärt, svindlande fri. Religionen och konsten hålls vid liv av sentimentala skäl, som en konventionell hövlighet mot det förflutna, en välvillig omsorg om fritidens allt nervösare medborgare. ... Jag känner mig som en långtidsfånge som plötsligt har tumlat ut i det brakande, tjutande, frustande livet. (Ingmar Bergman "Ormskinnet" s 11-12; betraktelse skriven till utdelningen av Erasmuspriset i Amsterdam 1965)

Jag tror att vi föddes fria - fria genom att vi genom vår viljas beslut kan ställa oss självständiga i förhållande till arv och miljö; detta kan inte påverka den som bestämmer sig för att vara fri från det. Vi är med andra ord fria från varje determinering. (Pearl S. Buck "I believe" s 24-25; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 218)Jag tror att vi föddes fria - fria genom att vi genom vår viljas beslut kan ställa oss självständiga i förhållande till arv och miljö; detta kan inte påverka den som bestämmer sig för att vara fri från det. Vi är med andra ord fria från varje determinering. (Pearl S. Buck "I believe" s 24-25; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 218)

När jag säger att jag vill vara mig själv menar jag i likhet med existentialisterna att jag vill ha frihet att vara mig själv. Detta innebär att jag vill vara fri från inre såväl som yttre bundenhet, så att jag kan utföra helt oväntade handlingar. Det betyder inte ett slumpmässigt handlande som inte kan förutsägas. Jag strävar efter ett annat slags frihet, som tillåter mig att vara annorlunda i förhållande till övriga människor. Jag vill följa en egen väg som bär min prägel och inte går i sicksack, en som folk kan känna igen och säga "så karaktäristiskt!" (Jacob Bronowski "The Identity of Man" s 14-15; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 13; Jacob Bronowski född år 1908 i Lodz sydväst om Warszawa i Polen)

Långt mellan solens nedgång och midnattens brutna färg Hukade vi oss i porten, när åskan började dåna När eldsklangernas majestät slog skuggor i ljuden Som om frihetens klockspel sköt sina blixtar Blixtrar för krigarna vars styrka inte är att slåss. Blixtrar för flyktingarna på den skyddslösa flyktens väg Och för var och varenda hjälplös soldat i natten Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. . . . Genom det vilt rispande haglets mystiskt galna hamrande, skallade himlen sina poem till ett naket under Så att kyrkklockornas toner suddades ut i en bris Och kvar fanns blixtarnas klang och åskans dån Åskan för dom milda, åskan för dom vänliga Åskdån för väktarna och beskyddarna av vår själ Av poeten och konstnären långt bortom sin rätta tid Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. (Bob Dylan "Frihetens Klockspel" s 7-9)

Den fundamentala förutsättningen för ett fritt partiväsen och därmed för ett fritt statsskick är organisationsfrihet, församlingsfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet. (Nils Andrén "Svensk statskunskap" s 26; Demokratin inom de politiska partierna)

Konstitutionen 1961 erkände religionsfrihetsprincipen i Turkiet, som beskrevs som "en nationell, demokratisk, sekulär och social stat". Religiösa kulter och ceremonier tilläts under förutsättning att de inte bröt mot gällande lag eller störde allmän ordning. För den turkiske muslimen har det knappast någon betydelse att staten officiellt är religionslös. Islam har ett lika fast grepp om befolkningen (nu år 2003) som förut och av befolkningen är 99 (procent) muslimer. . . . Islam utövar ett betydande informellt inflytande också på politiken. Staten är inte helt konsekvent i sin religionslöshet utan underhåller moskéerna och betalar de 30.000 imamerna löner. Stora moskén i Ankara är en av de största i Mellanöstern. I skolorna har religionsundervisningen återinförts och i Ankara har en statlig teologisk fakultet grundats. Högre seminarier har byggts och koranundervisningen har intensifierats. På detta sätt har den islamiska gemenskapen blivit en väsentlig del av den turkiska nationalismen. . . . En betydande utvandring, särskilt från östra Turkiet, har avsevärt minskat de kristnas antal i Turkiet. I den europeiska delen av landet är förhållandet annorlunda. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 240-241)

I alla sådana frågor, där välfärdsstaten svävar på målet, måste framstegsarbetet sätta sin lit till upplysningen. ... Jag inser fullt klart att detta recept inte är något annat än den urgamla liberala tron att "sanningen skall göra oss fria". Det finns goda skäl att hoppas, tycker jag, därför att välfärdsstaten överallt har bevarat sin tro på uppfostran och nu ägnar allmer möda - och allmänna medel - åt bildningsnivåns höjande. (Gunnar Myrdal "Planhushållning i välfärdsstaten" s 108)


ca 1960 - ca 1950

Det finns fortfarande viss frihet kvar i världen. Det är sant att många unga människor inte tyycks sätta värde på den. Men en del av oss tror fortfarande (år 1958), att utan frihet kan inte människor bli fullt mänskliga och att friheten därför är det dyrbaraste av allt . . . Kanske de krafter som nu hotar friheten är alltför starka för att kunna motstås i längden. (Aldous Huxley "Brave New World Revisited" s 164; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 14; Aldous Huxley född år 1894 i Godalming sydväst om Guildford i sydöstra England)

Den frihet vi berömmer oss av liknar alltför ofta frihet från ansvar och frihet från de levande normer som alltid lett individer och mänsklighet framåt. Det räcker inte enbart med rörelse. Det måste bli rättning emot ett auktoritativt mål. (Einar Genitz "Auktoritet-tvång-frihet"; Jönköpings-Posten den 24 augusti 1956)

När rektor slutligen skramlade med sin stora nyckelknippa gick gossarna in i aulan (till morgonbön) i fastställd ordning. Nu var prat förbjudet. Upptäckt prat renderade anmärkning. Efter psalmsången kom predikan. För det mesta handlade predikan om invecklade religiösa moralfrågor ... totalt intresselöst för gossarna. Då kunde gossarna ägna sig åt diskret läxläsning (Erik gjorde alltid läxor på det viset). Eller kunde gossarna ... läsa texterna runt aulans höga friser där de förgyllda latinska versalerna förkunnade: SANNINGEN SKALL GÖRA EDER FRIA ... DET GÄLLER ATT SÅ EN ÄDEL SÄD PÅ VANDRINGEN GENOM VÄRLDEN ... FRAMFÖR ALLT BEVARA DITT HJÄRTA TY DÄRIFRÅN UTGÅR LIVET (Jan Guillou "Ondskan" s 17; 1956)

(Förändringen i konstruktion med "tro") kan knappast vara en tillfällighet ... Att bara sätta tro till Jesu ord är inte nog; människor måste förbli i Hans ord. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 344)

Det är en artikel i (Svenska Dagbladet) av rektor Alf Ahlberg som föranleder dessa reflektioner. Han talar där om den nya ungdom, som inte längre är bärare av den revolutionära anda, som alltid förr var beredd att diskutera, att söka och att vara självständig. Han har några förklarande ord att säga om den omformade ungdomen i diktaturländerna: "Det allra kusligaste med de totalitära rörelserna är att de, om de blir tillräckligt långvariga, formar ett släkte, som inte ens längtar efter frihet." ... Redan som barn blir de utsatta för en systematisk press, som omformar psyket i den riktning, som passar regimen och den ideologiska tron. (Einar Genitz "Kan människan formas?"; Jönköpings-Posten 1953-01-31)

Det finns, tycker jag, när jag står här eller när jag vandrar dessa försommarveckor på Köpenhamns gator, ingenting som jag - djupast - tycker är bättre än Norden. Det kan klicka ifråga om rättvisan. Vi har ännu för lite frihet, varför skall vi förneka det? Men friheten finns och den kan utvidgas om inte hela världen - ja, om inte hela världen? Skrytsamhet och isolationism finns. I Sverige möter man ibland stor självbelåtenhet och den kan yttra sig så här: att här sitter vi och har det så bra, skulle kunna ha det så bra om vi kunde slippa politik och sådant. Om vi kunde hålla oss utanför. Mot det svarar andra röster: Vi tillhör Europa. Går det åt pipan med Europa, så är det också slut med oss. Men vi kan diskutera öppet. Vi kan säga åt våra styrande vad vi tänker om dem och deras arbete. Vi kan påstå att en del av världen för närvarande (i juli 1952) är ett folkfängelse. Vi kan säga att vi inte önskar tillhöra den delen av världen. Även de som gärna vill ha oss in i folkfängelset får yttra sig. . . . Vi önskar dem inte de fängelser de önskar oss, och det gör vi rätt i. Djupt i jorden gräver mullvadarna (som ibland inte har reda på att de är mullvadar) sina gångar och försöker vidga dem till rymliga tunnlar under vår relativa frihet och trygghet. Den vägen skall Djingis Khans ryttare komma, förridarna eller huvudtruppen, drömmer någon eller några om. . . . Här är dag, här är verklighet. Ännu finns det sommar. Ännu finns Norden. Och ett Europa existerar ju - med sina fel och sin frihet. (Eyvind Johnson "Om Rundetaarn och annat" s 310-311; tidningen Vi 1952-07-04)

En sak i ert brev gjorde mig så tankfull. Ni talar om den befrielse som väntar Er när skolans portar slår igen bakom Er för sista gången. Just i dessa dagar för tio år sedan gick jag själv och väntade på detta befrielsens under. Nu har tillräckligt lång tid gått sedan dess för att jag skall våga fråga mig: Var var du friast - i skolan eller i "livet"? Det är klart att jag på den tiden ofta, för att inte säga så gott som alltid, tyckte att skolan var ett fängelse, att lärarna var fångvaktare och läxor och skrivningar ett straffarbete. Men jag har sedan dess fått lära mig att tänkespråket Man lär för livet och inte för skolan, har en kuslig baksida. Det är nämligen inte i första hand de bokliga kunskaperna, som livet kräver redovisning för, utan den kunskap om ofrihetens former som skolan präntar i oss: Examenshetsen, rädslan för att komma för sent, fruktan för underbetyg, skräcken för att misslyckas. Det tycks dessvärre vara så att livets former för slaveri kopierar skolans, bara med den skillnaden att de förra är så mycket hårdare och skoningslösare mot eleverna. Vad är t.ex. ett underbetyg mot en uppsägning? Vad är en skolklocka mot en stämpelklocka? Vad är en ordningsman mot en tidsstudieman? Eller en misslyckad skrivning mot en underkänd doktorsdisputation? Och slutligen vi var beroende av föräldrars vilja och lärares tvång; dock ägde vi trygghet. Nu är vi slavar under nödvändigheten att tjäna pengar, att slå oss fram, att bli något. Och det beroendet är tio resor värre. Det finns människor som är tvungna att räkna småpengar till och med när de sover. Det finns familjer som bostadsnöden håller fångna i ett rum och kök. Ja, det finns människor som finner fängelset friare än samhället och sjukhuset friskare än den hårdnande livskampens slagfält. Ni tycker kanske, att detta är både långt och pessimistiskt. Men jag måste säga Er det av den anledningen, att det angår Er mer än de flesta. Och det angår Er så mycket, därför att Ni just nu upplever ett ögonblick, då ni anar vad frihet är. Därför vill jag enträget be Er: Misstro den frihet som livet bjuder Er, ty den är ringa. Men behåll den känsla av frihet Ni känner nu, och som kommer att bli Ert viktigaste skolminne, så länge Ni förmår, ty den känslan är det värdefullaste Ni äger. Om den är tillräckligt stark kommer den att hjälpa Er mer än alla rådgivare i livets och hjärtats frågor; liksom den hjälpt mig i de stunder, när livet legat utsträckt framför mig som en öken. . . . Prestationen är inte det viktigaste utan Er egen utveckling till en rak och fin människa. Många kommer att säga Er, att detta är ett asocialt råd, men Ni skall då kunna svara: När samhällets former blir hårda och livsförnekande är det viktigare att vara asocial än omänsklig. (Stig Dagerman "Brev" s 305-307; brev till Britt-Marie Tidbeck våren 1952)

Jag är kär i dig och skall så förbli, du är min frihet. . . . . . . Det är dock en ofattbar lycka att få leva sitt liv med en människa, som oavbrutet ökar ens frihet och får alla ens möjligheter att blomma. (Stig Dagerman "Brev" s 285,300; brev till Anita Björk sommaren 1951 samt brev från Stockholm till Tarjei Vesaas 1952-01-06)

Personligen har jag deklarerat att jag tagit ett absolut avstånd från allt samarbete med folkpartiet. Jag skulle anse mig vara trolös den församling och den väckelse jag tjänar om jag så icke gjorde efter all den förföljelse som detta parti och dess organ åsamkat dem. Men om grupper av pingstvänner någonstädes anser sig gagna Guds sak och sin verksamhet med att kanske tillfälligt samarbeta med sitt gamla parti bör de känna sig fria därtill. Detta hör nämligen samman med vår fria ställning i partipolitiskt hänseende. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 331; ledare i tidningen Dagen den 7 augusti 1950)

Romanen som leker mig i hågen har jag dessbättre namn på. Den ska nog heta "En hund begraven" och om allt går vägen bli en politisk och social satir, bland annat över ämnet Sovjet, satelliterna, välfärdsstaten och den stackars människan och hennes hopsmältande frihet; friheten är hunden, den skall vara grön och det hela utgår från det antagandet att alla gröna hundar en vacker dag förbjuds i Sverige av nationella osäkerhetskommissionen. Få se hur det går, spännande är det i varje fall, åtminstone för mig. (Stig Dagerman "Brev" s 242; brev från Hahnenkamm i Tyrolen till Stina och Folke Fridell 1950-07-12)


ca 1950 - ca 1940

Här är annars rätt jävligt, inte bara ur rent klimatisk synpunkt. Uppriktigt sagt, så längtar jag för varje dag alltmer efter Amerika och Kalifornien. . . . Nu märker jag bättre än någonsin hur mycket mindre individens rörelsefrihet är här hemma än i USA. Här är snart varje steg man tar ordentligt inrutat och i förväg av myndigheterna avmätt . . . Det märks att friheten här har blivit ytterligare kringskuren under den tid jag varit borta. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 338; brev från Stockholm till Eyvind Johnson 1949-12-17)

Allt som allt - angående förhållandena i Amerika så tror jag (mig) kunna stå för ett påstående som detta: USA har denna dag större frihet och mera bröd att bjuda sina invånare än något annat land på jorden. Anhängare av statssocialismen har inga argument att hämta här. Och bolsjevikernas propagandasådd faller helt på hälleberget. Har träffat minst hundra arbetare här i industristaten Michigan - mest svenska förstås - men bland dem ingen enda kommunist. Arbetarna är inte enfaldiga nog att tro att de skulle få det bättre, om de införde folkdemokratien här. De blir också alldeles perplexa av häpnad när de får höra att vi ännu vid sista valet hade 237,000 kommunister i Sverige. De kan inte begripa hur detta förhåller sig, och jag är rädd att jag inte heller kunnat förklara det för dem. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 305-306; brev från Iron Mountain till Eyvind Johnson 1948-10-09)

Det har ... inom väckelsen måst föras en ständig kamp för att få den bevarad i dess ursprungliga frihet. På alla livets områden pågår kampen för friheten. Ingen förmån har stått mänskligheten mera dyrt än denna. Men för den har människorna visat sig kunna offra vad som helst. Frihet är pingstväckelsens adelsmärke. Må då ingen förundra sig över att det understundom måste stå strid om friheten inom en andlig rörelse som denna. Kampen gäller ju ett värde som aldrig kan överskattas. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 31; ledare i tidningen Dagen den 11 juni 1947)

Jaa - riksdagens beslut i går om en utredning av bokförlagen inbegriper också förslaget om ett statsförlag. Sänder Dig ett par referat, som Du väl inte fått tillfälle att läsa. De talar nog nästan för sig själv. Du ser alltså att det av kommunisterna planerade förslaget skall "garantera diktens frihet". Vänder det sig inte i magen? På Gustaf Johanssons statsförlag får varken Du eller jag ut någon bok, gissar jag. Jaa - det är mycket som sker och som förvånar. Partisupén för 40-talisterna med Erlander som värd - jag vet inte om den ägde rum, medan Du var hemma - var ju t. ex. tragikomisk. Det betänkligaste med de yngsta författarna tycker jag är deras förmåga - och uppenbara uppsåt - att hålla sig väl med de maktägande. Knappt har en ung man debuterat förrän han får supera med stats- och finansministrarna! Kan någon föreställa sig t. ex. Eyvind Johnson och Värnlund och andra i det gänget i motsvarande situation för 20 år sedan? Eller kan någon tänka sig dåvarande statsministern - Temptander eller vad han hette - bjuda "Röda rummets" unge författare på supé 1879? Sådant kan ju absolut inte hända verkligt radikala författare - det är på något sätt emot naturen. . . . Kanske man måste ut och slåss igen. Annars sitter vi väl en dag åter mitt i ofria ordets tid. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 266-267; brev från Söderäng, Grisslehamn till Eyvind Johnson 1947-06-01)

Sista gången Emma kom från sanatoriet skulle hon bara vara stilla, blev det sagt. Helst ingenting göra. Men tvättbaljan hade ju inga egna ben att gå på, Emma var inte femti år den aftonen hon låg framstupa över brunnslocket. Hon trodde hon skulle leva, hon hade köpt sig löständer som kom på posten och som han blev tvungen att lösa ut när han var och tingade kista. (Tage Aurell "Grindstolpe" s 219)

Arbetarrörelsen anser sig kämpa för ökad frihet, då den på olika vägar söker begränsa enskilda kapitalägares makt och ge näringslivet en mera socialistisk karaktär, medan motståndarna till en sådan utveckling tror sig finna sina skarpaste vapen i en hänvisning till det hot just mot friheten, som en utveckling av det ekonomiska livet i socialistisk riktning säges innebära. ... Frihet för vem? För ett fåtal eller för alla? ...Frihet för alla, kommer nog svaret från dem som tar dela av våra dagars diskussion (efter andra världskriget). ... (Men) den enskildes rörelsefrihet kan inte vara obegränsad, om ett samhällsliv överhuvudtaget skall vara möjligt. ... Det avgörande är, vad begränsningarna skall innebära och vem som skall bestämma över dem. ... En brist på frihet vid val av yrke och levnadsbana, som nu har sin grund i ekonomiska förhållanden, behöver inte särskilt understrykas. Hur djupgående förändringar i samhället, som måste bli följden av effektiva åtgärder att i detta fall skapa jämlikhet i frihet, har nog inte tillfullo insetts av alla de borgerliga, som på senaste tiden givit kraven på sådana åtgärder sin välsignelse. ... Medan socialdemokraterna alls inte förnekar, att statens makt både kan användas, har använts och användes till att förtrycka, är de samtidigt övertygade om att detta inte är nödvändigt, utan att statsmakten både har spelat en roll som medel att öka medborgarnas frihet och kan göra det i än högre grad, om dessa befogenheter vidgas, förutsatt att garantier skapas för att dessa befogenheter utövas så som medborgarna önskar. ... Staten behöver inte äga alla offentliga lokaler eller andra utrymmen för religiösa sammankomster för att genom konventikelplakat förbjuda vissa former av religionsutövning. ... Socialdemokratin åsyftar inte någon socialisering, som hindrar religiösa samfund att skaffa sig kyrkor, partier att skaffa sig bygdegårdar eller folkets hus eller tryckerier eller tidningar eller bokförlag osv. ... Inom svensk socialdemokrati finns ingen utpräglad böjelse för att ha den ekonomiska verksamheten bedriven så mycket som möjligt i statssocialistiska former. ... Socialdemokratin vänder sig med skärpa mot den grova förenkling av verkligheten, som framställer varje utökning av den kollektiva sektorn i det ekonomiska livet som en minskning av friheten i samhället, men de individuella olikheterna människorna emellan gör det mycket naturligt, att alla inte passar in sig lika bra i vissa bestämda former av gemensamt arbete. ... Ett samhälle med både friheten och effektiviteten som ledstjärna har anledning att lämna utrymme för olika former av ekonomisk verksamhet i all den utsträckning som detta kan förenas med vad medborgarna samfällt anser vara sina gemensamma intressen. Ännu mer betydelsefullt är det emellertid, att också under stordriftens tekniska betingelser möjlighet beredes för så många enskilda som möjligt att göra sina insatser, pröva nya vägar, ta egna initiativ. ... Socialdemokratin ... anser sig ... ha till uppgift att visa, att det är möjligt att förena strävan efter rättvisa och jämlikhet, planmässighet och effektivitet med kraven på alla de medborgerliga friheter, som de västerländska demokratierna med all rätt betraktar som omistliga. I arbetet för denna socialistiska frihetsstat ser socialdemokratin framtiden och räddningen för vårt eget land och för Europa. (Ernst Wigforss "Personlig frihet och ekonomisk organisation" s 13-30; artikel i nr 9 av tidskriften Tiden 1946)

Vi är väl medvetna om att tidningen (Dagen) från början icke till fullo kan bli, vad vi önskar, men vi har vår linje klar och med Guds hjälp vill vi hålla en fast kurs. Guds ord skall i detta fall vara vår ledstjärna. Och vårt motto är Jesu ord: Sanningen skall göra Eder fria. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 14; ledare i tidningen Dagens första nummer den 1 november 1945)

Min vän, ... förstår du: sanningen allena gör oss fria, sanningen är det enda, som gör en människa fri. Pengar, framgång, ära, hög ställning, allt sådant gör ingen människa verkligt fri. Men sanningen gör en människa fri. ... Befrielse ropar du i denna stund, men befrielsen i Guds värld går genom förkrosselse och bekännelse. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 206; Att tappa bort sanningen)

Sanningen skall göra eder fria. Joh. 8:32. Få av Mästarens ord har blivit så allmänt uppskattade som detta. Den västerländska kulturvärlden räknar det bland sina yppersta andliga klenoder. Icke minst värderas det inom den vetenskapliga världen. Nu kräver sanningen det erkännandet, att vad Jesus har i tankarna, när han uttalar detta ord, är något annat än sanningen i vetenskaplig bemärkelse. Så lyder utsagan i sin helhet: "Om I förbliven i mitt ord, ären I i sanning mina lärjungar, och I skolen förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria." Det är här fråga om sanningen i en särskild mening, den djupaste, livets heligaste hemlighet, kunskapen om Gud. Men hela Mästarens gärning är i så hög grad präglad av kampen mot allt vad lögn och humbug och värdeförfalskning heter, att det säkerligen inte är emot hans ande och mening, om man låter detta ord gälla alla livsområden, gälla aven det sanningssökande som har till föremål den för sinnena förnimbara verklighetens väsen och sammanhang. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 175; vid en vetenskapsmans jordfästning juli 1943)

När Sveriges folk, statt i beredskap att (år 1940) försvara sin nationella självständighet, företager en inventering av de värden, som därmed är förknippade, kommer för det mer än för de flesta andra nationer det fria statsskicket i beaktande. Det kunde kanske synas obefogat att härvid göra några graderingar. Förvisso är Danmark och Norge lika ömtåliga om sin konstitutionella frihet som vi om vår. Skulle någon åtskillnad göras, kunde det närmast synas vara den, att dessa våra naboländer glatt sig över sina grundlagar, som man gläder sig över varje gott nyförvärv, medan vi själva tanklöst njutit konstitutionella friheter, alltför självklara, för att vi skulle anse oss behöva vara tacksamma därför eller ens reflektera däröver. Ser man närmare på saken, blir dock kontinuiteten i vår författningsutveckling just en viktig grund för en högre värdesättning. Danmark och Norge har dock framlevat i runda tal respektive hundranittio och hundrafemtio år under den mest absoluta monarki, som existerat i kristenheten, och i det längsta funnit sig väl tillfreds därmed. När de sedan skaffat sig fria statsskick, har det varit utan någon som helst anknytning till äldre inhemsk konstitutionalism. Sveriges folk åter har aldrig kunnat vara konstitutionell frihet utan. "Dess rätt och sedvana att på ett eller annat sätt deltaga i vården av sina allmänna angelägenheter, i synnerhet i lagstiftningen och beskattningen, är", säger frihetstidens store historiker C.G. Malmström, "lika gammal som dess historia." ... Den konstitutionella friheten har icke blott, vad kanske nu skulle kunna sägas om norrmän och danskar, gått folket i blodet. Den är ett med vårt väsen. ... Livegenskapen vann aldrig insteg i Sverige och bekämpades av dess regering i de baltiska och tyska länder, som kommit under dess herravälde. På Sverige skulle man kunna lämpa Geijers ord om Gustav II Adolf: "så långt hans namn hade gått, var det en hoppets stråle för de förtryckta". (Fredrik Lagerroth "Montesquieu och Sveriges grundlagar" s 104-106)


ca 1940 - ca 1925

I samhällsfrågorna har (filosofen) Hans Larsson varit klart och trofast liberal. Den platonska principen "suum cuique" ("var och en må ha sitt") har varit hans ledstjärna. Men här som annorstädes har han ej nöjt sig med att klargöra principen, utan han har med förkärlek sökt visa hur den skall tillämpas i en konkret fråga. "Individuell frihet" är något som ser ut att radikalt upphäva samhällets ordning, men tänk dig noga in i vad frihet betyder i ett särskilt fall, t.ex. tankefrihet, och du skall finna att det är en bestämd ordning som kräves. I Hans Larssons konvergenstanke har idealismens övertygelse om "förnuftets samstämmighet" fått en ny gestalt. Han betonar ofta, att den icke innebär åsikternas sammanjämkning utan i stället ett krav på fördjupning av varje enskild ståndpunkt, ända därhän, att man blir varse grunden för ett samförstånd. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 21)

Att bondeståndet deltog i riksdagen som i stort sett likaberättigat med de tre "högre" stånden: adel, präster och borgare, vet var och en som läst sin svenska historia. Men att detta är något märkligt, ja, nära nog enastående, är helt visst mindre bekant. Men inte nog därmed. Den svenske bonden har alltid varit fri. Den personliga friheten har väl vid vissa tillfällen hotats även i vårt land, men den har aldrig allvarligt, än mindre varaktigt inskränkts. På en tid, då livegenskap rådde praktiskt taget överallt på Europas kontinent, även i vårt grannland Danmark, var den svenske bonden fri och hade samma rätt som medlemmar av andra stånd att genom egna ombud representeras i riksdagen. Den lokala eller kommunala självstyrelsen, som visserligen levde med ganska svagt liv under 16- och 1700-talen, utdog aldrig fullständigt. I byarna och socknarna rådde bonden sig själv i högst betydande utsträckning. Och väl att märka är, att bondeklassen vid denna tid verkligen betecknar svenska folkets stora massa. (Edvard Thermaenius "Demokratiens genombrott" s 11-12)

(I skolans bönsal) hölls en religiös utläggning och ett välkomsttal av rektorn (Cornelius Sjöwall) vari han betonade, att det nog lät hånfullt med att hälsa oss välkomna, oss som under några härliga sommardagar haft den frihet, det moderna samhället kan bjuda oss. "Själv", yttrade han, "är jag fiende till all slags tvång, men för att ni under mannaåldern ska kunna njuta av en frihet under ansvar bör er frihet under uppväxtåren begränsas." (Stig Dagerman "Brev" s 22; brev 1937-09-09 till Dagermans farmor och farfar Erika och Frans Jansson)

Det var en het sommardag (år 1937?) utanför Lübeck. ... Vi åt middag tillsammans med lägrets ungdomar. ... Mitt för oss på väggen hängde en stor målning av der Führer, martialiskt blickande ned på oss, med handen i midjan. ... Jag förstod (ungdomarnas) tysta mening. Den där stackars svensken är det verkligen synd om! Han är helt bunden av den judiska demokratiens lögner, han kan inte se fritt, han tillhör ett ofritt folk. Han blir inte fri, förrän en nazistisk, arisk ledare befriar svenskarna från deras förtryck. ... Jag hörde den tysta kommentaren, och jag log jag också. Nej, mina herrar. Vem av oss som är livsduglig, vill jag lämna därhän. Men av oss är jag den frie. Ty staten tvingar inte på mig några myter och suggustioner, och ingen makt i världen kan hindra mig att bilda mig en egen mening. (Sven Stolpe "I arbetstjänstlägret"; Jönköpings-Posten 1938-01-19)

För längesedan hade jag konstaterat att sanningen stod lågt i kurs bland människorna. Ville man gå sin egen väg utan kompromisser möttes man ofta av svåra hinder. Sanningen skall göra Eder fria, hade Jesus sagt. Det stämde nog på sätt och vis, men själv blev han korsfäst för att han valde friheten. Och Stefanus hade stenats. Och många goda kättare bränts på bål. Jag hade läst om det där i historieböckerna. Det gjorde mig förtvivlad. Tills jag slutligen resignerade och tvingades acceptera orättvisorna. ... Jag behövde bara säga min uppriktiga mening för att det skulle ta eld. Tydligen gällde det att svänga sig, ljuga sådär lagom och vara diplomatisk. En människa som sade sin mening i alla sammanhang gick mot en alltför tidig död. (Eric S. Alexandersson "Änglarna i Masthugget" s 37; 1930-talets Göteborg)

Gauleiter Hassler uppmanade oss att åka till Nürnberg med honom för att delta i "Reichstag der Freiheit", "frihetens partikongress". "Förtryckets partikongress skulle vara det rätta epitetet". Rainer var allvarligare än vanligt, när vi mötte honom innan de andra kom på kvällen. "Vad är ett epitet för något?" "Det är en karakteriserande benämning, Hans." (Hans von Waldhaus "I orkanens öga" s 23; Marienfeld 1935)

Diktens frihet är veterligen inte hotad, och man skulle inte våga tillråda någon laglig censur mot dess missbruk. Men tydligt är att denna frihet missbrukats på senare tider i Sverige. Agnes von Krusenstjernas senaste böcker, som närmast givit upphov till nuvarande diskussion, bära en avgjort sjuklig och sjukligt depraverad karaktär. ... Det finns ett slags frihetsdyrkan, som ofelbart resa sig upp och förkunna litteraturens oavhängighet, så fort normalt folk vågar någon invändning mot en förkommen eller outvecklad människas värdelösa produkter. Det passar inte att anknyta någon diskussion om diktens frihet till alster, som inte längre höra till litteraturen utan böra bedömas ur psykiatrisk synpunkt. (John Landquist "Ett ord i den pågående litteraturfejden"; Jönköpings-Posten 1935-05-18)

I går kväll, när (Edvin och hon) var tillsammans hos henne, hade de varit inne i ett hett meningsutbyte. Om äktenskapet. De hade nästan grälat ett litet slag, men det blev snart full och öm försoning. Men det var de där orden, som han fällt: 'Du yrkar väl inte på att vi ska gifta oss heller!' De hade retat henne, och hon hade blivit litet häftig i svaret som hon gett honom. Det var väl det, att han haft rätt i sin förmodan. Naturligtvis önskade hon, att de kunde gifta sig. Och det hade sårat henne, att han varken ville eller kunde förstå det. Under sådana förhållanden var hon ju alltför stolt att säga det rent ut till honom. Men hon hade velat, att han skulle känna hennes önskan ändå och ta den på djupaste allvar. ... Och så hade han tillagt: "Kanske du tycker att vi skulle ha barn också ...!" ... (Men) kanske han kände sig förödmjukad i sin vanmakt. Han var snart en medelålders man, men kunde inte försörja någon familj. ... (Och) om de gifte sig, så miste hon sin plats (vid sin skrivmaskin på kontoret) - bolaget behöll endast ogifta kvinnor i sin tjänst - och de kunde inte leva enbart på Edvins inkomst. ... Hur flitiga de är, hon och alla de andra (på kontoret). ... De är oberoende - men de avundas de, som (kvinnor som gifter sig och) blir beroende. ... Hon hade sökt sig (från gården i Småland) till friheten (i Stockholm), men denna frihet hade varit något obestämt för henne. ... Hon är oberoende, men detta oberoende är henne påtvingat. Hon sitter här (på kontoret) av nödvändighet, för utkomstens skull - därför att hon inte har något val. ... Och för att härda ut söker hon få sig själv att tro, att hon sökt detta sitt oberoende. ... Där hemma går far och mor med ett tyst krav på släktens fortsättning. Det hör ju till, att man gifter sig och får barn. (Vilhelm Moberg "Kvinna i staden" s 139-144)

Lenins (1870-1924) tanke var att det han menade med proletariatets diktatur bara skulle vara en övergång. När den socialistiska staten var uppbyggd, när klasskampen hade upphört, och när människorna var befriade från ekonomisk utsugning, skulle alla se sitt eget intresse i att arbeta så effektivt som möjligt för det gemensamma bästa, och de skulle bli lojala mot systemet. ... Hade det socialistiska stadiet väl uppnåtts, kunde man börja införa friheten, och styrelsen från ovan kunde avvecklas till förmån för en nedifrån organiserad demokrati. Det blev därför en stor besvikelse för Lenin under hans sista år, då han såg att utvecklingen gick i riktning mot ständigt starkare centralisering, ständigt mer politisk polis, ständigt mer förtryck mot de sovjetiska delstaterna och en utbyggnad av byråkratin som överträffade tsarregimens. ... I sina efterlämnade anteckningar uttrycker han på ett ställe att han känner sig medskyldig i ett stort brott mot de ryska arbetarna på grund av Stalins och polischefen Dzerzjinskijs våldsamma undertryckande av de nationella minoriteterna. På ett annat ställe varnar han sina efterföljare mot att till kamrat Stalin överlämna så mycket makt som man hade gjort. Inte desto mindre fortsatte samma tendenser efter Lenins död, och Stalin lyckades efter hand oskadliggöra alla både höger- och vänsteravvikande grupper inom kommunistpartiet. Sovjetunionen blev - trots sin formellt demokratiska författning - en diktatur, som kan jämställas med Hitlers diktatur i Tyskland. Denna styrelse krävde blind lydnad inte bara av sina egna undersåtar, utan även av kommunistpartierna utanför Sovjetunionen, som man försökte göra till verktyg för den sovjetiska politiken.Den teoretiska motiveringen för detta var att kommunistpartiet satt inne med den enda objektiva ideologin; alla andra som avvek från denna lära, hade - även om de var löntagare och "proletärer" - en "falsk ideologi". Diskussion med dem var på förhand överflödig. Antingen måste de underkasta sig blint eller också måste de bekämpas. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 392-393)


ca 1925 - ca 1900

Tiggeriet, som är förbjudet i Sverige, är en institution i Ryssland. Det är ett yrke, lika gott och lika tolererat som något annat. Jag vet icke om tiggarna ha bildat någon fackförening med strejker och dylika arrangemanger. Men i varje fall äro de aktade och ärade i landet. De ha med all säkerhet icke åtta timmars arbetsdag, ty de stå över organisation, klasskamp och solidaritet. De äro de enda som verkligen representera friheten i Sovjetryssland. Ty de få göra allt som faller dem in. (Albert Engström "Moskoviter" s 125; resa i Ryssland 1923)

Liberté, Ègalité, Fraternité jämte Trikoloren, Stjärnbaneret och Union Jack gav (national)festen (den 14 juli 1922 i Paris) frihetens tusan så relativa glans. Dessutom har tredje republikens huvudstad, som ju visserligen regeras frpån omgivningen någonstans, fått ett annat bevingat ord. Amourette. Detta fjärde ord i republikens precis ej solblanka vapentallrik passar där alldeles utmärkt. . . . Här uppe i Belleville och Ménilmontant dansade folket med Vinus Rex som spiritus motor. Mer latin kan jag ej men det räcker, antar jag. . . . Något roligt skall en ju ha. Och vinet är inte så dyrt! . . . "Amourette" hänger än och fladdrar över gatorna, utanför krogarna, i ljusreklamer och på pappersmössor som barnen bär än och bar under festen. Det är hypnotiskt detta ord - och ändå är det bara namnet på en likörsort! Den reklamen . . . ! (Eyvind Johnson "Liberté, Ègalité, Fraternité, Amourette" s 91-93)

Jag är inte särskilt angelägen om att mitt hus skall vara förskansat på alla sidor och mina fönster tilltäppta. Jag vill att fläkten från alla länders kulturer skall fritt blåsa genom min boning, men jag vägrar att låta mig bortföras av den. Min religion är ingen fängelsereligion. Den har plats även för Guds minsta skapade varelse. Den är tillsluten för den förmätna högfärden över ras, religion och färg. (Romain Rolland "Mahatma Gandhi" s 85; citat av Gandhi från den 1 juni 1921)

Den unga flickan klappade med båda händerna säckarna på sitt lass: "Vi tror på dä här." "Vad är det?" "Kväve, kali och superfosfat. Dä tror vi på. Dä här ä vår treeniga gudom." Och det var det yttersta allvaret över Betty Eskilsson, där hon stod bredvid sitt lass: I lantmannaskolan hade hon fått lära sig hela gödselkemien. Men hon menade nu inte bara konstgödningen. Den var bara så att säga sammanfattningen av allt, som hon trodde på, allt som skulle befria landsbygdens folk. ... Vetenskap och teknik och maskiner kunde lösa bönderna ur träldomen och låta dem slippa det värsta slitet. ... Här var guden, som skulle befria dem. ... (Knut Toring) sade: "Inte blev alla bönder fria i sina själar bara därför att de fick sina inteckningar inlösta. ... Djupast nere levde en het kapitallängtan, en brinnande räntelängtan. Och det var förbannelsen över jorden." ... (Knut) stod undrande inför bondflickan där, som talade så självsäkert och rättframt och erfaret. ... Hon förbryllade honom. Vad visste hon egentligen om sådant? Hon hade ju någonting kvar av barnets ögon. Det här var inlärt och låg bara i munnen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 298-301; Mannen i byn)

(Valter) skulle fortsätta att sträcka sig mot sanningens kunskap. Kanske var det enfaldigt att tro att han kunde räcka den eller ens nå ett litet stycke på väg. Men ingenting skulle kunna hindra hans strävan. Och det var den enda strävan, som var tillräckligt hög för människolivet, den enda som var värd att ägna levnaden åt. Det var dock en strävan utöver det korta och otillräckliga liv som är kroppens. Kanske rymde den därmed den yttersta sanningen. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 345; Sanningens kunskap; 1915-1918)

Vildfågel är sig lik och dock olik. Friheten är mitt livsbehov nu som alltid, men jag förstår den olika. Förr begärde jag frihet för mig själv, nu frihet från mig själv. Och blott i kärleken finns friheten. Vägen står mig öppen tillbaka till min forna sfär, men jag går den ej, ty jag tycker den bär inåt till trängre regioner. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 53)

(Anders) tänkte inte på någon Gud. Hade inte någon tro. Och inte en tanke på att detta skulle hjälpa honom på något vis, ge honom en inre styrka, vara något slags mening med. - Det betydde ingenting. Vad han bad om - det gjorde heller ingenting. Men det skulle något vara. Och så blev det alltid detta, alltid detsamma. Nej, det betydde ingenting. Det var bara ett tvång, som han själv förstod kom sig av överspändhet. Han var fri. Han hade brutit sig ut. ... Han kände som om han ville slippa ifrån henne. Eller börja tala hädiskt om det hon trodde på, riva ner något för henne. Men de gick tysta (han och hon, frälsningsofficern). ... De skildes. ... Som befriad från något begav han sig på väg hemåt. Så slutade den första ungdomen i bara upplösning, oredlighet, förvirring. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 137-138,152; omkring år 1910)

Allt arbete man gör villigt, är frihet. Det man gör motvilligt är träldom. Friheten sitter icke i det yttre utan invärtes i människan. (P. Waldenström "Resebref från Cöln"; bref daterat 1908-04-02; Jönköpings-Posten 1908-04-06)

De två idéerna (frigörelse och utveckling) äro icke främmande för varandra. Frihet är både mål och medel för utvecklingen. För den borgerliga liberalismen, som vuxit sig allt starkare sedan mitten av 1800-talet och vars politiska makt kulminerade mellan 1905 och 1914, hägrade ett fritt samhälle som mål för alla politiska och sociala reformer. Den uppåtstigande socialismen hade också friheten med i sin från franska revolutionen hämtade devis: "Frihet - jämlikhet - broderskap!" Hand i hand arbetade liberalism och socialism för att frigöra medborgarna från de sista resterna av det feodala och patriarkaliska samhällets institutioner, vilka kändes som stängande murar och olidliga band. Murbräckorna hette näringsfrihet, frihandel, allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet, församlingsfrihet, samvetsfrihet, lärofrihet, religionsfrihet. I första rummet gällde det individens emancipation, friheten "från tvång" och restriktioner, men därefter också frihetens bruk för positiva syften. "Livets och omgivningens omgestaltning genom fritt, gränslöst vidgat och stegrat samarbete är den punkt, i vilken alla vakna människor i vår tid stå eniga", säger Vitalis Norström i en skrift från 1903. Kulturens utveckling, framåtskridandet, kräver varje människas fria insats. Den kiliastiska drömmen om jorden som en blomstrande lustgård hade sålunda avlöst det kristna hoppet om nya himlar och en ny jord. Tendensen att förbättra och fullkomna människans tillstånd i den tillvaro, som är den enda av oss empiriskt kända, övervägde före världskrigets utbrott alla andra tendenser. Evighetstron tedde sig för den utvecklingstroende som ett hinder för framåtskridandet. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 12-13)

Det fanns inte ett dugg till andakt i Kyrkan den söndag, då Kullaboarne skulle rösta på riksdagsman. ... "Vi vella inte ha' nå't prästvälde. Vi ska ha' frihet å reformer å utveckling å rösträtt i riket å frifräsare i riksda'n. Vi rösta på Sven Magnis i Bolet!" skrek Pelle i Bokåsen, vilken gått i folkhögskolan och påstod, att han hade vyer. "Vad som menas med vyer, har varken jag eller nå'n annan i socknen reda på. För vi ä inte så värst studerade." Vid det talet blev emellertid Mårten Magnis alldeles besatt i sin ande. "Frihet!" skrek han. "Här finns attan gånger mer frihet än nöttigt är. Tacka du Gu', Pelle, för att du inte har frihet te' å mörda, råna, stjäla eller bedra folk och leva i månggifte. Men dä' ä naturligtvis den friheten, du å dina stoderade gelikar vell åt. ... Rösta du, som ja' vell, annars säjer ja' här i vettnens närvaro upp min inteckning hos dej, å då får du si, hur du står dej. Frihet! Ja' getter inte höra't. Här i Sverige finns inte mer än en boja, som tröcker oss. Dä' ä' äktenskapets. Å den kan inte varken du eller Sven Magnis eller hela det liberala samlingspartiet kränga av våra nackar. Nå't straff ska vi väl förresten ha för våra verksynder, å nå'n nernäsa behöver mänskan. En ständig framgång och en oblandad glädje ä' henne inte nöggit!" slöt Magnis och drämde käppen i ringmuren, så att han rök av och bitarna skuttade i himmelens höjd. (Ture Sällberg "Kullavalet" s 31,33; omkring år 1900?)


ca 1900 - ca 1800

Friheten att göra vad som faller mig in är ingenting annat än väderflöjelns frihet att rätta sig efter varje vindkast. Jesu frihet däremot kan liknas vid den utsläppta fågelns, när den snabb som pilen sätter kurs på bo och ungar (Psalt. 84:4). … Sanningen om oss själva säger mig, att livet efter egna lustar … är en ohjälplig trälbundenhet i syndavanor. Den frihet Jesus kallar till är friheten att följa min själs allra djupaste längtan, en längtan som väckes ur sin slummer, när Jesus själv står för mig som den Trofaste och Sanne (Upp 19:11). Nu hade väl (dessa judar) på visst sätt mottagit ordet, men deras tro var icke af rätta slaget. Ville de vara (Jesu) lärjungar i sanning, skulle de förblifva i hans ord, så att hans ord vore likasom det element, i hvilket deras inre och yttre lif rörde sig. … Derigenom (att menniskan i hjertat tillegnar sig sanningen) upphäfves hvarje annat herravälde. Detta är sann frihet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 467)

Härliga land! Frihetens stamort på jorden! Hell dig, du drottning i Norden! Fädernesland! Fädernesland! Fädernesland. (Johan Vilhelm Berger "Härliga land" s 17; nr 10 i Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolags sångbok 1942/1950)

"Nej . . . se Schrader!" - ljöd det från tre sidor, då han efter ett par månader efter visade sig i den vanliga, slutna kretsen af "eftermiddagsdominanterna" i logen. "Slagit dig på äregirigheten, Schrader? - Man berättar i departementet, att du arbetar som en ångmaskin, - tar hemarbete och sådant där! . . . Men allvarsamt, - hvarför kommer du inte hit, Schrader? Tiderna är sämre, och här har börjat förekomma dåligt spel." "Arbetet, arbetet, hör du ju!" "Pytt! - Den må arbeta, som bör arbeta; du behöfver det ju ej; och dessutom, akta dig, du kan komma att få ett ämbete utom staden; det vore detsamma som en fisk, som blef flyttad upp i luften!" "Åh, i längden blir man led vid detta lif på kaféerna! Jag har bjudit till att söfva in mig i det; men det går inte längre . . . Det är och förblir dock till sist det bästa med arbete! Ingenting annat än arbete kan tillfredsställa i denna värld, - helt enkelt uppfyllandet af vår naturbestämmelse! Det är vår vidt beprisade mänskliga frihet, mina herrar!" (Jonas Lie "Adam Schrader" s 100-101)

Res upp det svaga, härjade och förtryckta! Bryt ned hvar boja! Bräck alla vrånga murar! Men kom ej vid den eviga lag, som byggt af rätt och sed det heliga ordet frihet! (Zacharias Topelius "Gamla året till det nya" s 7; 3 januari 1867)

Bibelns lära om Kristus (1862). (Viktor) Rydberg utmönstrar i detta för sin tid modernt teologiska arbete såsom obibliska läran om Kristi gudom och treenighetsdogmen och hävdar forskningens frihet även i trosfrågor. (John Berg-Wilhelm Tham "Från Eddan till Ekelöf" s 81)

(Jesus) medgifwer att en gnista hos dem blifwit tänd; men, säger han, I måsten wårda och bewara den. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 119)

Lyckönskningarna voro öfver, och hvardagarna inträdde. Hela skillnaden var, att Bernt gick med klockkedja utanpå västen, men i det inre var det icke så. Han hade vid konfirmationsdagen fäst många luftslott och stora förhoppningar. Den vuxnes fria land skimrade bakom den. När han var konfirmerad, skulle han taga hyra på långtur - se Kalifornien och Kap Horn och negrer och alla främmande folkslag, ända till sådana, som äta ormar, liksom vi äta ål. . . . Bortom konfirmationsdagen låg för hans längtan hela det fria, blå, af seglare, äfventyr och faror uppfyllda hafvet. . . . Han räknade nu blott dagarna, tills hans frihets timma skulle slå. (Jonas Lie "Rutland" s 105; 1840-talet?)

I onsdags var jag befald både till Kronprinsen och Kungen, måste alltså gå till den sistnämde. Han lofvade mig en Nordstjerna åt Oehlenschläger, såsom confirmation på kröningen i Lund. Detta fägnar mig så mycket mer som det förnäma packet, Excellenserna, gronderade öfver den frihet jag tagit mig. Det kunde gå an, hette det, för Tegnér, som gör hvad han vill; men hvar och en annan hade varit olycklig derpå. De arma kraturen! Det är icke genom dem jag blir olycklig, om icke på det sätt att jag stundom måste se och huta åt dem! (Esaias Tegnér "Esaias Tegners brev V 1828-1829" s 232-233; brev den 31 juli 1829 till Anna Tegnér)

Det går en mäktig ande genom våra dagars historia; en ädel gestalt, med svärd vid sidan och örnvingar på den strålande hjälmen. Jag känner honom rätt väl, frihetens höga genius, ty jag är svensk och har växt upp med honom. . . . I sig själv kan denna frihetstanke, i sitt närvarande skick, anses som ett ättelägg av reformationen. All frihet är i sin grund densamma, i tanken eller i staten. Han är präst i den inre världen, han är statsman eller hjälte i den yttre. Varhelst en förnuftig tankefrihet tänkes, finnes därför alltid en dylik borgerlig frihet, om icke i sanktionerade former, likväl alltid i verkligheten. . . . Vad är det, som folken fordra i norr och i söder? De fordra endast vad statens natur självmant kräver, såvida den skall vara en bildningsanstalt för mänskligheten och icke en negerplantage med millioner slavar och en enda herre med sina underfogdar. De fordra att själva få stifta de lagar, de skola lyda, att själva få bestämma de bördor, de skola draga. De fordra ansvar även å de härskandes sida. De fordra yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordningen och landets säkerhet kunna medgiva, emedan den är frihetens andedräkt, emedan var och en, som onödigtvis inskränker den, skär tungan ur statens mun och förråder, att han, lik Orientens tyranner, vill betjänas endast av samma slavar. . . . (Napoleon) föll, därför att han föraktade mänsklighetens strävande; han föll, emedan despotismen är alla dylika själars uniform; han föll, emedan han brottades med tidens ande, som var starkare än han. . . . Långt i väster, bakom havet, där solen går ner för oss, där går hon upp för en lyckligare värld. Dit har Europa redan skickat många av sina bästa förhoppningar, dit skall mänskligheten rädda sina husgudar, liksom Eneas räddade sina ur det fallande Ilium. . . . Lagbunden frihet, under vad gestalt som helst, är vår trosförvant. Den är en född lutheran, liksom vi. (Esaias Tegnér "Tal vid jubelfesten 1817" s 177-181)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Med termen liberalteologi avses en bestämd typ av teologi, som från 1700-talet har varit ett viktigt inslag i det västeuropeiska teologiska tänkandet. Liberalism i allmänhet betecknar en mer omfattande rörelse, som härrör sig från samma period och som betonar frihetsprincipen i politiska, ekonomiska och sociala frågor. På teologins område tog liberalismen form av ett krav på frihet från intellektuella inskränkningar och rätt att ifrågasätta konventionella auktoriteter och deras trovärdighet. . . . Liberalteologerna har inte alltid varit tillräckligt kritiska mot nya hypoteser och ibland alltför alltför lättvindigt förkastat traditionella synpunkter. Samtidigt har dock liberalteologin främjat en intellektuellt vaken inställning och sett till att det teologiska tänkandet inte förlorat kontakten med samtidens kultur. (Stephen Whitefield Sykes "Liberalteologin" s 452,454; författaren född år 1939 i Bristol i sydvästra England, år 1974-85 van Mildert professor i "Divinity" vid universitetet i Durham och 1985-90 Regius professor i "Divinity" vid universitetet i Cambridge)

Rousseaus berömda formulering: "Det kan visa sig nödvändigt att tvinga en människa att bli fri", fick en bitter återklang i de ord som fälldes om franska revolutionen: "O, frihet, vilka brott har inte begåtts i ditt namn!" (Colin Brown "Upplysningen" s 446; författaren född år 19?? i Bradford väster om Leeds och nordost om Manchester i England; Jean-Jaques Rousseau född år 1712 i Genève i sydvästra Schweiz)

Som en av tidens upplysta despoter var (Gustav III) en uttalad anhängare av tryckfrihet, men det skulle visa sig att denna åsikt gällde mer i teorin än i praktiken när den konfronterades med ett ökande politiskt missnöje. 1774 års (tryckfrihets)förordning kom därför att kompletteras med flera författningar som begränsade tryckfriheten. Från 1780 hölls boktryckaren i de flesta fall juridiskt ansvarig och författaren bara vid högmålsbrott, det vill säga vid straffbart tal om grundlagarna, kungen och ständerna. Boktryckaren hade alltså goda skäl att i förväg granska det som skulle tryckas, en "boktryckarcensur" som gjorde att myndigheterna alltid visste vem som skulle ställas till svars. ... Till det som rensades ut efter Gustav III hörde ... hans författningar på tryckfrihetsområdet. I juli 1792 presenterade förmyndarregeringens starke man Gustav Adolf Reuterholm en ny tryckfrihetsförordning, den egendomligaste i den svenska publicitetens historia. Reuterholm sympatiserade än så länge på sitt sätt med upplysningsidéerna och hans snabbt ihopkomna lagtext utmärktes av ett uppskruvat frihetspatos. Allmän skriv- och tryckfrihet skulle råda men "missbruk" beivras ... och ingen annan censur fick äga rum än den teologiska. ... I takt med att opinionen radikaliserades tilltog emellertid regimens rädsla för "jakobinerna". Redan i december 1792 kom en officiell "varning" mot tryckfrihetsbrott. ... På nyåret (1793) landsförvisades den oförfärade författaren Thomas Thorild för broschyren "Om det allmänna förståndets frihet", där det hette att friheten kunne komma att tas med blod och våld. ... Reuterholm hjälpte iväg Thorild till Tyskland med en rundlig reskassa, men tryckfriheten var det slut med. ... Hösten 1795 förbjöds dagstidningen "Extra Posten", där skalden och akademiledamoten Carl Gustaf Leopold medverkade, med svepskälet att en artikel om Luther inte genomgått den teologiska censuren. Reuterholm avpolletterades när Gustav IV Adolf 1796 inledde sin regering, men förhoppningarna om att den unge kungen skulle föra en annan politik kom snart på skam. Tvärtom följde en rad nya tryckfrihetsinskränkningar, den ena mer inkvisitorisk och petig än den andra. En början gjordes i mars 1798 ... (och) tiden fram till 1809 blev de ökända "järnåren" ... en för den politiska debatten och för nyhetsförmedlingen extremt svår period, desto mer orimlig som yttrandefrihet, öppenhet och medbestämmande nu var etablerade begrepp. (Ingemar Oscarsson "Pressen" s 62-67)

I misstagen eder mycket, om I tron, att här sökes annat än frihet och lag. Jag har lofvat att styra ett fritt folk; detta löfte är så mycket heligare, som det var själfkrafdt; och det, som sig nu tilldrager, skall ej föra mig ifrån en föresats, som ej är grundad på nödvändighet, men på öfvertygelse. Långt ifrån att vidröra friheten, är det endast själfsvåldet jag vill afskaffa och det godtycke, med hvilket riket blifvit styrdt, förvandla i en ordentlig och stadgad regering, sådan som Sveriges urgamla lag den stadgar och i mina största företrädares tid Sverige blifvit styrdt. Detta är det enda syftemål jag endast haft i allt som nu företages: att stadga en rätt frihet, som endast kan göra eder, mina kära undersåtar, lyckliga, genom säkerhet under lagen och af lagen i alla edra besittningar, genom frihet i alla lofliga näringar. (Gustaf III "Tal till Rikets Ständer på rikssalen den 21 augusti 1772" s 330-331)

Det betänkligaste felet med merkantilsystemet ansåg (Anders) Chydenius ligga däri, att det lät en del privilegierade samhällsmedlemmar sko sig på andras bekostnad. En sådan samhällsordning uppammade hos somliga klasser övermod och förtryck, medan den hos de andra dödade all idoghet, ja bragte dem till förtvivlan. I den enskildes frihet fann han en ny kompass, såsom han uttrycker sig, bättre att styra efter än den gamla. "Naturen själv visar, att intet annat än frihet och människokärlek äro de rätta byggningsämnen, som giva samhällen styrka och anseende", utropar han. ... Hand i hand med Mössornas verksamhet för näringsfrihetens grundsatser gick ett livligt intresse för införande av tryckfrihet i motsats till Hattarnes systematiska förkvävande av misshagliga åsikter genom censur. Ett vackert minnesmärke som banbrytare på detta område ha 1766 års ständer upprest åt sig i och med tillkomsten av vår första tryckfrihetsförordning. Den avskaffade censuren utom för teologiska skrifter och medgav rätt att i tryck offentliggöra skrifter rörande alla ämnen, blott icke därigenom den rena evangeliska läran eller grundlagarnas principer bestredes, det kungliga husets medlemmar, ämbetsmännen eller andra medborgare smädades eller ärbarhet och kristlig moral sårades. Hela förordningen tillerkändes "samma trygghet, som en orygglig grundlag medförer". Det var ett stort steg framåt mot den personliga frihetens skydd. Före 1766 var England den enda europeiska stat, som hade tryckfrihet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 562-563; De yngre mössornas tid 1765-1769)

Den frihetstida författningen utformades mot bakgrund av kungens maktmissbruk under den karolinska tiden. ... Politikerna var nöjda med författningsarbetet: det svenska riket var det friaste i Europa enligt dem som utformat författningen. En politiker menade till och med att den "av änglar ej synes kunna bättre författas". Också utomlands var den frihetstida författningen beundrad och hyllad. Voltaire kallade Sverige det friaste landet i världen. Rousseau tyckte att författningen var "ett exempel på det perfekta". Grundlagen var garant för allt det man ville bevara och skyddade från allt det man ville undvika. Makt och frihet skulle balanseras mot varandra: ett övermått av frihet gjorde att tryggheten i samhället försvann medan alltför mycket makt ovillkorligen skapade självvåldiga regenter. Författningen förhindrade både kungligt självsvåld och att friheten gick överstyr och samhället blev som uppochnervända världen. Så kunde svenska riksdagsmän gratulera varandra till den bästa av författningar i skålar skrivna till riksdagen 1755: "När lagen är vår far Och frihet vår mor Då lever svenska män I sällhet ganska stor." (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 18,20; Den politiska ortodoxin)

Den nederländske filosofen Spinoza har sagt att den som eftersträvar ära aldrig blir fri och i djupare mening lycklig. Han måste då inrätta sitt liv efter andra människors omdöme: fly det de flyr, eftersträva det de eftersträvar. (Bengt Kummel "Georg Carl von Döbeln - 1758-1820 - Liv och känsla" s 310)

Frihet är det bästa ting, där sökjas kan all världin umkring (för) den frihet kan väl bära. Villt du vara tik själver hull, tu älska frihet mer än gull, ty (med) frihet följer ära. (Biskop Thomas ”Ur Friheten ur Visan om Engelbrekt” s I:11; d. 1443)

Det var en låt vara relativt sent mognande frukt av den kristna människosynen, när det från vikingatiden stammande träldomsinstitutet avskaffades, något som för Västergötlands del med uttryckligt religiös motivering skedde genom den s. k. Skarastadgan, utfärdad i samband med Magnus Erikssons eriksgata år 1335. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 12-14)


Att avrunda med:

Sanningen ville jag länka vid kedjan av kommande år, dem som likt stjärnor syns blänka över en fånges spår. Kunde jag, skulle jag skänka ditt mörker den ömmaste glans, ej vad förälskade tänka men kanske en frälsarkrans. ... ... Du kallar min mun ett smycke med lyster som karneol, där döljer sig i mitt tycke ett dystert fängelsehål. Jag kan inte skönja den skönhet du funnit, som gör dig glad. Du säger, att allt är kärlek – att den du beskrev är jag. ... Hur blev du så bländad idag? (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 92; Den klentrogna)

Det mörknar över dig och skyltarna tänds. Han går med dig i det som kyler och det som bränns. ... Väntsalens bänkar är kalla och rökmolnen slokar trist. Han lovar ingen håglös väntan på något du får till sist. Nere vid rännstenskanten växer tre gröna strån. Så ser hans rike ut som segrar underifrån. Du kan bli medlem genast med förskott på hur det ska bli. Han som går med dig säger: sanningen gör dig fri. Allting är färdigt. Han väntar på att du ska komma hem. Och du ska se ett nytt folk och tänka: nu är jag en av dem. (Rom 10:6-12). (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 109-110)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. En del föll vid vägen och fåglar det tog. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1-2a)

Kom nära, Gud. Kom, himmel. Frige min själ, o Gud. Jesus Kristus möter oss till frihet och till sanning. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 561:5)

Och varje mänska ska leva i frihet och inte längre vara rädd. Och varje mänska ska leva i frihet och inte längre vara rädd. Och till en plog ska svärdet smidas, mänskor ska ej läras strida. Och till en plog ska svärdet smidas, mänskor ska ej läras strida. (LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 706)


Egna kommentarer och funderingar:

Efter Jesu uppståndelse - efter 49 år/dagar - utropades det en frihet för jordens invånare. På den femtionde dagen efter påsk utgöts den Helige Ande över allt kött.

Lägg märke till skillnaden mellan det starka uttrycket "tro in i Jesus" (8:30, ackusativ) och det svagare uttrycket "tro (i/på) Jesus" (8:31, dativ). Vi har en liknande skillnad i Uppenbarelseboken (א*) angående de som underordnar sig det lilla vilda djuret. I Upp 13:8 (א*) sägs det att de som har sina namn skrivna i den lilla Baggens bok skall kasta sig ner inför det lilla vilda djuret (dativ). Men i Upp 13:12 sägs det att de som bor på jorden kastar sig ner (vända i riktning mot) det lilla vilda djuret (ackusativ).

Jämför också med 1 Mos 15:6 där det sägs att Abram trodde (i/på) Gud (dativ), något som räknades honom som rättfärdighet. Och både Paulus och Jakob citerar denna vers i dativ. Tydligen är detta svaga "tro (i/på) Herren/Gud" (eller "tro (i/på) Jesus") tillräckligt för att räknas som rättfärdighet inför Gud. Men denna tro löper också en särskild risk att gå förlorad. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:43-44. Bara om de som tror (i/på) Jesus stannar i Hans utsaga och tror in i Honom, är de verkligen Hans lärjungar.


Paulus sade till de troende i Rom: "(Det finns) följaktligen nu ’inget domsutslag ner’/’ingen fällande dom’ för dem (som är) i Kristus Jesus, ty livets andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från missens (av Guds mål) och dödens lag." (Rom 8:1-2)

Paulus sade till de troende i Korint: "Var/där herres/Herrens Ande är, (där är) frihet." (2 Kor 3:17b)

Ut ur oss kom de ut, emellertid/men de var (hela tiden) inte ut ur/av oss, ty om de (hela tiden) var ut ur/av oss, hade (’hade ... haft’/’skulle ... ha’) de – alltefter omständigheterna - stannat i sällskap med oss. (De kom) emellertid (ut), för att det måtte vara gjort synligt, att alla inte är ut ur/av oss. Och ni har smörjelse från den Helige, och ni vet/’har ... lärt er’ alla. Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. (1 Joh 2:19-21)


Grekiska ord:

eleutheroô (göra fri) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 1:27; Joh 8:32 – 2 Mack 2:22; Joh 8:36; Rom 6:18,22; 8:2,21; Gal 5:1.


Ytterligare studier:

2 Mos 34:6; Ps 25:10; Jes 58:6; Luk 4:25; Joh 1:14; 2:2; 5:38; 8:36; 11:45; 15:7,10,14; Apg 11:23; 1 Kor 7:22-23; Gal 5:13; Kol 1:5-6; Jak 1:25; 2:12; 1 Petr 2:16; 2 Joh v 1,9; Upp 3:8; 20:1-2.


B.C. Lategan "The truth that sets man free - John 8:31-36"; Neotestamentica 2.1 (1968): 70-80.

James Swetnam "The Meaning of 'pepisteukotos' in John 8:31"; Biblica 61 (1980): 106-109.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-23; 2011-05-20; 2014-03-31)

Tillbaka till Start

8:33-34 De svarade (vända) i riktning mot Honom: “Vi är en säd av Abraham, och vi har någonsin/’inte någonsin’ varit (och är) slavar åt ingen/någon. Hur (kommer det sig att) Du säger att/: ’Ni skall bli fria.’” Jesus svarade dem: ”Amen, amen säger Jag er att/: ’'Varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är missens (av Guds mål) slav.’”

Ord för ord: 8:33 (16 ord i den grekiska texten) (de)-svarade i-riktning-mot honom: säd (av)-Abraham är-(vi) och (åt)-ingen har-(vi)-varit-(och-är)-slavar någonsin. hur säger du att fria (ni)-skall-bli? 8:34 (18 ord i den grekiska texten) svarade dem '-en Jesus'/Jesus: amen amen säger-(jag) er att varje den görande '-en miss'/missen-(av-Guds-mål) slav är '-ens miss'/missens-(av-Guds-mål)


1883: De svarade honom: Vi äro Abrahams säd och hafwa aldrig varit någons trälar. Huru kan du då säga: I skolen varda fria? Jesus svarade dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Hvar och en, som gör synden, är syndens träl.

1541(1703): De swarade honom: Wi äro Abrahams säd, och hafwe aldrig någors trälar warit; huru säger då du: I skolen warda fri? Swarade dem Jesus: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, att hwar och en, som syndena gör, han är syndens träl.

LT 1974: ”Men vi härstammar från Abraham”, sade de, ”och har aldrig varit slavar åt någon människa på jorden. Vad menar du med ’göra er fria’?” Jesus svarade: ”Ni är slavar under synden varenda en av er.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Kain: "Missens av Mitt mål) bortvändande/tillflykt (är) i riktning mot dig, och/men du skall börja/’vara ledare’ av/över den." (1 Mos 4:7b, Grekiska GT)

(Herren sade till Abram:) "Räkna ihop stjärnorna ... På det här sättet kommer din säd att vara." (1 Mos 15:5b, Grekiska GT)

(Gud sade till Abram:) ”Din säd kommer att vara ... slavar ... men den nation, (hos) vilken de – om alltefter omständigheterna – kommer att vara slavar, skall Jag döma.” (1 Mos 15:13b-14a, Grekiska GT)

(Herrens ängel sade till Abraham:) “Din säd skall ärva de fientligas städer.” (1 Mos 22:17b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose/Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – må förvärva en hebreisk pojke, skall han vara slav åt dig (i) sex år, men (på) det sjunde året skall ha gå bort (som) en fri (människa) (som) en förmån.” (2 Mos 21:2, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Josef försåldes ‘in i’/’med syfte på’ (att vara) slav.” (Ps 105:17b, Grekiska GT)

(Det) fria (Jerusalem) har blivit ’in i’/- en slav. (1 Mack 2:11b)

(Spartanernas kung skrev till judarnas ’store präst’/prästledare: ) ”Det har funnits/påträffats i en skrift med anledning av både spartanerna och judarna, att de är bröder, och att de är ut ur/av Abrahams härkomst.” (1 Mack 12:21)

(Judarna sade till Herren:) “Led/för tillsammans emot/’sökande efter’ vår isärspridda sådd. Gör dem som är slavar i/hos nationerna fria.” (2 Mack 1:27a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “ ... Nationer (skall) välsignas i (Abrahams) säd.” (Syr 44:21a)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Fega (var) de städer, (i) vilka dina barn var slavar.” (Baruk 4:32a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till många av fariseerna och saddukeerna som kom för att döpas:) “Ni må ej tänka (att ni kan) säga i er själva: ’Vi har Abraham (till) far.’ Ty Jag säger er, att Gud förmår resa upp barn till Abraham ut ur/av de här stenarna.” (Matt 3:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ingen förmår vara slav till två herrar, ty eller/antingen kommer han att hata den ene och välkomna den andre, eller kommer han att hålla sig intill en och ‘anse ner’/nedvärdera den andre. Ni förmår inte vara slav till Gud och mammon.” (Matt 6:24)

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” … Jesus yttrade: ”Följaktligen är sönerna under alla förhållanden fria.” (Matt 17:25b,26b)

(Maria sade: “Herren) har tagit ’i stället’/’parti för’ Israel ... helt och hållet som Han samtalade (vänd) i riktning mot våra fäder, till Abraham och hans säd in i (den kommande) tidsåldern.” (Luk 1:54-55)

(Jesus sade: ”Sackaios) är (א*) en Abrahams son.” (Luk 19:9b)

(Gud sade till Abraham:) “I din säd skall alla jordens ätter vara ’välsignade i’/välsignade.” (Apg 3:25b)

Gud samtalade (med Abraham) (P74, א,* א), att hans säd skall vara en utomstående i ’en främmande jord’/’ett främmande land’, och de skall göra den till slav och behandla (den) dåligt (i) fyrahundra år. ”Och den nation, (i) vilken de – om alltefter omständigheterna – må (P33, א,* א, B) vara slavar, skall Jag döma”, talade Gud. (Apg 7:6-7a)


Hembygdens predikan:

Den som är slav eller träl är ju inte längre sig själv utan är helt enkelt en annans tillhörighet eller egendom, och det är ju den sanningen som vår text vill understryka för oss i orden: ”Var och en som gör synd, han är syndens träl.” Men här är jag medveten om att de' finns många som högljutt protesterar och menar som så: ”Vi är väl fria om någon är de'.” Men här är jag liksom färdig att komma med en motfråga – de' beror ju alldeles på om frihet är detsamma som att taga sig friheter, ty är de' de', ja då är vi alla ju lika fria som evangeliets förlorade son var fri i den stund då han med farsarvet på fickan var på väg till det främmande landets härlighet.

Men mina lyssnare, vi kommer inte ifrån utan att detta är en falsk frihet, och få ord har väl så missbrukats tiderna igenom som just ordet frihet, ty synden är sannerligen en hård herre att tjäna under, och det är arbetssamt för många den dag som inne är. Och det är många också här i vårt samhälle och i vår bygd som innerst inne kämpar för att bliva fria. Men det tragiska i sammanhanget är, att de vill inte veta av vad verklig frihet är, ty de vill leva efter sin egen vilja i lustar och begärelser av olika slag. Och kristendomen är för många i vår tid likt ett trångt och mörkt fängelse, som man skall undvika så långt det är möjligt.

Men mina lyssnare, det nuvarande tidsläget visar dock, liksom många andra tider i historien, vart det bär hän, då mänskligheten vänder Gud ryggen och gör människor till sina ledare. I stället för frihet blir det under sådana förhållanden ofrid och bojor av olika slag. ... Och de' ville vi gärna betona i vår gudstjänst just nu att verklig frihet är inte detsamma som att slippa ta ansvar, utan frihet är att kunna ta ansvar – gå in i en uppgift och fullfölja den. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Vår så kallade frihet, att styra båten själv, har lett oss in i en storm och en fångenskap i stället för frihet! Ulf Lundell beskriver det här bra i sin sång "Ett hjärta av sten", "Min frihet var så helig att jag inte kunde se att den blivit en kedja runt min fot ... Om du tror du kan klara allting själv då har du ett hjärta av sten!" Kanske är det ändå så att människans frihet inte ligger hos henne själv utan utanför henne ... Att vår frihet som människor finns hos den Gud som har tänkt och velat vårt liv. (Björn Bergman "Jesu makt att hjälpa"; Jönköpings-Posten den 27 januari 1995)

”Var och en som gör synd, han är syndens slav.” Det är lätt att se, hur sant det är, när det gäller en alkoholist eller narkoman. Men det gäller i lika hög grad om en person är slav under människors meningar eller världsliga beteendemönster eller ”det som alla andra gör” eller ”det som Svenssons har”. Också religiösa människor kan bli trälar under kyrkliga sedvänjor eller fördomar eller konventioner. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 96)

”Nej, nej, nej”, tjöt djuren. ”Det kan inte vara sant. Aslan skulle aldrig sälja oss som slavar till kungen av Calormen!” ”Tig med er! Håll mun!” fräste gorillan. ”Vem har talat om slaveri? Ni ska inte bli slavar. Ni ska få betalt – rikligen betalt. Det vill säga, era löner kommer att skickas till Aslans skattkammare, vapå han kommer att använda dem till allas bästa. ... Med de pengar ni förtjänar kommer vi att kunna göra Narnia till ett land värt att leva i. Apelsiner och bananer kommer att strömma – det kommer att vimla av vägar och stora städer och skolor och kontor och piskor och munkorgar och kapsoner och sadlar och burar och hundgårdar och fängelser och – ja, allt möjligt.” – ”Men vi vill inte ha allt det där”, sade en gammal björn. ”Vi vill vara fria. Och vi vill höra Aslan tala till oss själv.” – ”Börja inte bråka nu”, sade gorillan, ”för det tänker jag inte tolerera. ... Vad vet du om frihet? Du tror att frihet betyder att du får göra vad du vill. Men där hugger du i sten. Det är inte sann frihet. Sann frihet betyder att du gör vad jag säger åt dig att göra.” (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 32-33; Apan i all sin härlighet)

(Dvärgarna) satt tätt tillsammans i en ring med ansiktena mot varandra. De såg sig inte om och tycktes inte märka människorna, förrän Lucy och Tirian var så nära att de kunde röra vid dem. Då lade de huvudena på sned som om de inte såg något men lyssnade spänt och av ljudet försökte gissa sig till vad som hände. ... Alla (dvärgarna) sade: – ... Vi låter inte lura oss så lätt. Dvärgarna för dvärgarna! – Där ser du, barn, sade Aslan. De vill inte låta oss hjälpa dem. De har valt slughet i stället för tro. Deras fängelse finns bara inom dem, och ändå är de fångna där och så rädda för att bli dragna vid näsan att de inte vågar låta sig dragas ut ur fängelset. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 127,130; Dvärgarna vägrar att låta lura sig)

Från 1917 och framåt befann sig både ortodoxa och andra kristna (i Sovjetunionen) i en situation som inte haft någon egentlig motsvarighet under den tidigare kristna historien. Även om romarriket tidvis förföljde de kristna var det på intet sätt en ateistisk stat med syfte att förtrycka religionen som sådan. De ottomanska turkarna var visserligen inte kristna men tillbad ändå en enda Gud, och som vi har sett beviljade de kyrkan ett stort mått av frihet. Men den sovjetiska kommunismen hade genom sina grundprinciper bundit sig för en aggressiv och militant ateism. De kunde inte nöja sig med en neutral skilsmässa mellan kyrka och stat utan sökte på alla sätt, direkta och indirekta, att slå sönder allt organiserat kyrkoliv och utrota all religiös tro. ... Lagstiftningen av år 1918 utestängde kyrkan från allt deltagande i undervisningen och konfiskerade all kyrklig egendom. Kyrkan upphörde att äga några rättigheter, den var helt enkelt inte en rättslig enhet. Den sovjetiska konstitutionens villkor blev gradvis allt strängare. Konstitutionen 1918 tillät "frihet till religiös och antireligiös propaganda ..., men i "Lagen om religiösa föreningar" som antogs 1929 ändrades detta till "frihet till religiös tro och antireligiös propaganda". Skillnaden här är viktig: de kristna beviljades trosfrihet - i varje fall i teorin - men de gavs inte någon frihet till propaganda. Kyrkan sågs enbart som en sammanslutning för utövande av kult. ... Efter 1943 tilläts också kyrkan att upprätthålla några institutioner för utbildning av präster, och inleda en begränsad publiceringsverksamhet. Men utöver detta hade den inte lov att göra praktiskt taget någonting. Biskopar och präster kunde inte ägna sig åt välgörenhet eller socialt arbete. Besök av sjuka belades med stränga restriktioner. Själavård i fängelser, sjukhus och psykiatriska kliniker var omöjlig. Församlingspräster kunde inte organisera någon ungdomsverksamhet eller studiecirklar. De kunde inte bedriva katekesundervisning eller hålla söndagsskola för barn. Den enda undervisning de kunde ge sina församlingsmedlemmar var genom predikningar under gudstjänsterna. ... Prästerna kunde inte bygga upp något församlingsbibliotek, eftersom de enda böcker som var tillåtna att ha i kyrkan var handböcker för gudstjänsten. De hade inga skrifter att dela ut till sitt folk, ingen upplysningslitteratur, inte ens av enklaste slag. Även biblar var verkliga rariteter som man bytte till sig på svarta marknaden till skyhöga priser. Det värsta var att varje medlem av prästerskapet, från biskoparna till den lägste församlingsprästen, behövde tillstånd av staten för att utöva sin tjänst, och utsattes för nära och obarmhärtig övervakning av hemliga polisen. Varje ord som prästen yttrade i sina predikningar antecknades noggrant. Hela dagen observerade vaksamma och fientliga ögon vem som kom till honom i kyrkan för dop och vigslar, för bikt eller privata samtal. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 150-152)

”(Jan i Skrolycke) la sin hand på min arm å fråga mej om jag trodde, att di skulle bli hårda å svåra mot kejsarinna, di, som hade fört borat'na.” ”Di, som hade fört bort mej!” upprepade Klara Gulla med undran i rösten. ... ”Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.” Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. ... Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, alltsedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle. Linnart Björnsson hörde vad hon sa, och det sårade honom. ”Jag vet just inte om Jan var så tokig”, föll han in. ”Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. ”Såg inte min snälla Linnart Björnsson”, svara han då, ”hur di gick vakt omkring'na, när ho for härförbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som ho har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.” Kulla Gulla stannade och vände sig mot honom. ”Nå?” sa hon endast. ”Jag svara'n, att di fienderna hade jag också sett”, genmälde Linnart Björnsson barskt. Klara Gulla skrattade till. ”Men jag ångra strax, att jag hade sagt detta”, fortsatte bonden. ”För nu börja Jan gråta rent förtvivlat. ’Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson’, sa han, ’att jag må kunna frälsa den lilla flicka från allt ont! Det gör detsamma hur det går mä mej, bara ho blir hjälpt.’ ... Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta”, sa Linnart Björnsson. ”Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån sin egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta sej efter ångbåten.” (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 175-176)

Alla vilja ha frihet, men binda sig medelst märkta halsband eller i nödfall med fårmärken i öronen. Därför denna själfsöndring, denna ofrihet i viljan, denna falskhet i sannsträfvet. De folklige gå och tro, att de arbeta för jämlikhet och frihet men upptäcka sig slutligen vara tyranner och chefsämnen som icke kunna lida någon öfver sig, knappast vid sidan, och när de komma till makten, trifvas de så godt däruppe i de gamla formerna att de gå med burr i hatten och brokiga band under kragen: de kallas då af de kvarlåtne för bedragare men äro bara själfbedragare. (August Strindberg ”En blå bok I” s 220; Själfsvek)

Läraren fortfor: Men äfflingarne (= ”apmänniskor”) ha äfven gjort sig en teologi med dogmer, hvilka äro parodier eller variténummer af den kristnes trosläror. ... Deras evangelium ... predikar frihet: frihet att göra ondt, att vara djur, att bedraga, förfalska, förtrycka. (August Strindberg ”En blå bok I” s 259; Deras evangelium; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)


ca 1900 - ca 1850

Lördagen den 1 augusti (1896) fick jag läsa: V. Rydberg: 'Germanisk mytologi' och blef befriad. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 7)

Du rörde vid tjenstehjonsstadgan sist. Jag håller på med en novell om den. Tänk när slafvarne bli fria! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 24; brev 14 jan 1885 till Isidor Kjellberg; "håller på med en novell" torde syfta på novellen Nybyggnad, där problemet om tjänarnas sociala ställning i framtidssamhället berörs; även i Kvarstadsresan behandlas denna fråga.)

Hjertligast tack för Ert deltagande i de sorger och bekymmer öfverklassen beredt mig i min strid för underklassen i vårt gamla Sverge som kallar sig Frihetens stamort på jorden men är ett kungligt Bernadottefideikomiss! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 398; brev 11 dec 1884 till "Frie skandinaver" i Providence, Rhode Island)

Jag vill inte bli stor, jag vill bli nyttig! Och framför allt vara fri och äfven - hvarför icke - ha litet roligt! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 268; brev 19 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

Jag vill icke gå med någon; jag vill vara ond när jag har anledning, jag vill svärma när mitt hjärta begär det, jag vill klättra öfver plank och beträda otillåtna områden när lusten faller på och jag känner mig ungdomlig, jag vill ha musik, jag förbehåller mig att få vandra i naturen, att älska min hustru och mina barn, ha min naiva tro på Gud, jag vill vara fri! ... Institutionerna kunna göra menniskorna dåliga och olyckliga! ... Jag finner samhället vara ett kotteri i stället för något annat; jag finner icke de bästa i spetsen; jag finner institutioner som icke ega annat ändamål än att vara sysslor, och hvarhelst jag ser en institution ser jag ofrihet och olycka! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 357,363; brev den 24 jan 1882 till professorn Carl Rupert och hans hustru författarinnan Helena Nyblom och brev den 31 jan 1882 till Helena Nyblom

Vad är då en starets för någonting? En starets - det är en som tar in din själ, din vilja i sin egen själ och sin egen vilja. När man valt ut en starets, avstår man från sin egen vilja och överlämnar den till honom i fullständig underkastelse, i fullständig självförglömmelse. Denna svåra prövning, denna livets fruktansvärda skola antar den som underkastar sig av egen fri vilja i den förhoppningen att han efter en lång prövotid skall kunna övervinna sig själv, behärska sig själv till den grad, att han till sist genom ett helt liv i lydnad uppnår fullständig frihet, det vill säga frigörelse från sig själv, i hopp om att undgå deras öde som levat hela sitt liv utan att kunna finna sig själva. Denna institution, starets-institutionen, är ingen teoretisk uppfinning, den har sitt ursprung i en österländsk praxis, som vid det här laget (i slutet av 1870-talet) redan är tusen är gammal. Förpliktelserna mot en starets är inte detsamma som den vanliga "lydnad" som alltid funnits i våra ryska kloster. Alla som har underkastat sig en starets, avlägger en evig bikt och det uppstår ett oupplösligt band mellan biktbarnet och biktfadern. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 35)

Religionsfrihetsfrågan är nu lyckligt löst. ... Jag har fått telegram ... från katolikerna i Göteborg. Papismen kommer en dag att missbruka den vunna friheten, derom är jag öfvertygad, men friheten skall göra oss starka mot Rom, derom är jag lika förvissad. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 176,178; brev 20 febr 1870 till S.A. Hedlund)

Skvallret och förtalet löpte utan uppehåll (i straffkolonin) - detta var helvetet, avgrundsmörkret. ... Aldrig ett tecken på skam och ånger! ... Knappast någon enda av fångarna erkände sig innerst inne vara en brottsling. ... Vem skulle ... kunna tro att pengarna, förtjänsten spelar en sekundär roll för somliga smugglare? Så förhåller det sig faktiskt. Smuggleri är för många en passion, ett levnadskall. ... Jag kände en fånge ... (som) kom från gränsområdena i västra Ryssland och åkte fast för smuggling. Naturligtvis stod han inte ut med att gå utan sysslor och satte igång med att smuggla in brännvin. Hur många gånger blev han inte straffad och hur våndades han inte varje gång för spöstraffet! Själva hanteringen gav honom enbart blygsamma inkomster. Det var bara beställaren som gjorde sig förmögen. ... Efter varje bestraffning grät han och bedyrade att han aldrig skulle smuggla mera. Ståndaktigt kunde han hålla ut en hel månad, men till sist gick det inte längre. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 15,22)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Hur skall (dessa blinda stackare) bli fria från Satans järnkedjor, då han satt så starka grimmor på huvudet genom det naturliga förnuftet, att nackens senor skulle gå av om de skulle försöka att vrida sig lös. De går hellre huvudstupa till helvetet, än de skulle medge, att den onde håller i gamle Adams öron, och världen i svansen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 283 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

Innan han mjölkade korna bad Jakob den inledande bönen. När han kom till raden "Du har icke gjort mig till en slav", hejdade han sig. Kunde han uttala dessa ord? Han var Jan Bziks slav. Det var sant att enligt polsk lag inte ens adeln hade rätt att tvinga en jude att bli slav. Men vem lydde lagen här i denna avlägsna by? Och vilket värde hade de otrognas lagar haft även före Chmielnickis massaker? ... Han, Jakob, hade inte varit förutbestämd för martyrskapet. Han hade flytt för mördarna och polska rövare hade släpat iväg med honom upp i bergen och sålt honom som slav till Jan Bzik. ... Klipporna glödde i morgonljuset och helt nära joddlade en koherde, hans röst dröjde vid varje ton, längtande, som om även han varit en fånge som längtade att få bryta sig ut och bli fri. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 14-15; Polen vid 1600-talets mitt)

Den som will tala om Christi förlossning, han låter menniskorna weta, att de äro fångna i synd och blindhet. Men sådant wore ju dessa helgon (som höglärda prester och lagtolkare) förnär sagdt, att de skulle wara syndare och blinda. Derföre kunna de icke lida att höra talas om Christus och Hans förlossning och måste fördömma det såsom en ständlig willfarelse och ett djewulskt kätteri. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 122 i kommentar till Luk 2:33-40)

Att man gör sig inför menniskor from och skön ... dermed hindras ej den inwärtes ondskan och synden, utan man förblifwer alldeles fången i det förra gamla wäsendet, lydig synden och hennes lustar; och hwad en sådan menniska gör, det gör hon ändock ej af hjertat, utan hon wille gerna göra annorlunda, om hon icke måste frukta för wanära och straff. Men här komma wi med en högre predikan, evangelii predikan, som allraförst lärer, huru synden uti oss blifwer dödad och begrafwen genom Christus, så att wi nu få ett godt samwete, som blifwer synden hätskt och strider emot henne, och så komma wi då till en annan lydnad, derutinnan wi, förlossade ifrån synden, tjena Gud och beflita oss att göra, hwad Honom behagar, om ingen fruktan, intet straff och ingen bödel eller domare funnes. ... (Detta) tillwägabringas nemligen icke af menskligt förnuft eller förmåga, utan af den Helige Andes nåd och kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 386 i kommentar till Rom 6:19-23)

Den som icke tror, för honom tjänar eller samverkar intet till det bästa, utan han är själv en träl under allting, och allt länder honom till skada, emedan han gudlöst brukar allt till egen fördel och icke till Guds ära. (Martin Luther ”Om en kristen människas frihet” s 74-75)

Stöld bestraffar förvisso Din lag, Herre, liksom den lag vilken är skriven i människornas instinkt och som inte ens synden utplånar: ty vilken tjuv låter sig med jämnmod bestjälas? Eller låter den rike frivilligt bestjäla sig av den som nöden driver? Men jag både ville stjäla och stal – inte av nöd eller fattigdom utan driven av något slags motvilja mot rättvisan och av ett behov att frossa i det orätta. Ty jag stal sådant som jag hade i överflöd och mycket bättre av. Det var inte vad jag stal utan själva stölden och synden som jag njöt av. (Augustinus "Bekännelser" s 35)

Lagen (drar själen), som av en boja, till att lyda dess bud, så att människan måtte lära sig att tjäna Gud. Men Ordet frigör själen ... så att slaveriets bojor skulle tas bort, vid vilka människan nu hade blivit van, och så att hon skulle följa Gud utan fjättrar. ... Barnen visar större tillit (än tjänarna), såtillvida som frihetens verksamhet är större och härligare än lydnadens som ges i (ett tillstånd av) slaveri. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 477)

Kvaliteten att frambära offer i allmänhet har inte åsidosatts, ty det fanns både frambärande av offer där (hos judarna) och det finns frambärande av offer här (hos de kristna). Det fanns offer där hos folket, och det finns offer också i kyrkan. Men endast slagen har ändrats, såtillvida som offrandet nu görs, inte av slavar, utan av fria människor. Ty Herren är (alltid) en och densamme, men karaktären av det slaviska frambärandet av offer är speciellt (för sig), som också den fria människans är, för att, genom själva frambärandet av offren, frihetens kännetecken må framställas. Ty med Honom finns inget ändamålslöst, inte heller något utan mening eller utan planläggning. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 485-486)

Herren tvättar och gör den människa ren som hade varit fastbunden med synd(en)s (kedja). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 498-499)


Att fortsätta med (hembygden):

"Jag älskar Karlsson", (sade Hedda). "Det är inget snack om det. Men man behöver inte göra allt ihop. Jag tror att det kräver ett förhållande i längden. Jag måste ha min frihet kvar, annars dör jag." Frihet? Jag som just och äntligen fått till det på kärleksfronten vill inget annat än att bli fastlåst. Det skulle inte bekomma mig det minsta. Allt jag vill är att vara nära. Omhuldad. Omhändertagen. Sedd. Älskad. Skulle nog kunna gå med på i stort sett vad som helst för att få vara innesluten i kärleksbolstret. Frihet? Varför då? Lås in mig och släng nyckeln. Älska mig tills döden skiljer oss åt. (Mian Lodalen "Trekant" s 23)

Begreppet frihet är mycket djupare än att bara handla om frihet från förtryck och orättvisor, sådant som människor och strukturer kan tillfoga oss. ... Vanmakt, synd och skam är våra hemligaste fängelser och de fängslar oss mer ju mer vi gömmer undan dem. (Richard Thörn "Vi är inte så fria som vi tror oss vara"; Jönköpings-Posten den 9 december 2005)

Frihetens timme slog när de 240 patienterna från Vaggeryds provisoriska epidemisjukhus (den 20 juni 1962) skrevs ut för isolering i hemmen efter ett informationsmöte i aulan. "Jag kände bara glädje över att få komma ut", sammanfattade Hans-Christer Gennemark. (Kåre Boberg "Tre veckor som skakade Vaggeryd - Ett reportage om salmonellaepidemin i juni 1962" s 49)

På syndens väg erbjudes frihet, men vandrarna på den bindes i hårda band. Mången tog det första glaset som ett tecken på frihet, men fann sig plötsligt bunden i nästan oslitliga bojor. Den unge som "befriar sig" från de kristna normerna ifråga om moral och rättfärdighet får uppleva den skenbara frihetens bedrägeri. (Carl Wilson "Tjuven eller herden"; kommentar till Joh 10:1-10; Jönköpings-Posten den 29 april 1960)

David Alexander ... var den siste av sin familj som bodde på Skogsberg (i Byarum) och han flyttade inte frivilligt därifrån. Han vägrade acceptera sin oförmåga att klara sig själv och han protesterade mot ... socialmyndigheternas ingripanden så länge han levde. (Han) kallades för det mesta Zander. ... Fri ville han vara. Hans sista år på ålderdomshemmet i Vaggeryd blev väl Zanders mest bekymmersfria men han protesterade mot ofriheten i alla sammanhang så länge han levde. Han var 86 år när han 1944 gick ur tiden och en liten sten minner om hans sista vilorum på Byarums kyrkogård. (N. Boberg "Tattarna på Skogsberg" s 65-66)

11 (maj 1899). Helig Thorsdag. ... Ef.m. reste fru Emma och jag till staden och hörde F(redrik) Fransson i Missionshuset, han kom från Tyskland nu. Han är en väldig väckelsepredikant, äfven nu talade han om syndens snärjande växster till väckelse. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 219-220)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Dialogen mellan kvinnan och ormen (under skuggan av kunskapens träd) gällde förbudet om att äta från kunskapens träd. Tanken var att Gud ensam skulle förfoga över detta träd. Kunskap i sig är inte ond men när kunskapen skiljs från Guds kontroll och erövras av någon annan kan den få förödande konsekvenser. Det finns otaliga bevis för detta i den mänskliga historien. Förbudet om att äta från trädet får då en innebörd som djupast sett handlar om människans frivilliga beroende av Gud samtidigt som det är en bekräftelse på hennes frihet och självbestämmande. Ytterst sett handlar därför berättelsen om vad frihet är. Frihet innebär aldrig att leva i ett totalt oberoende utan handlar istället om att leva i ett rätt beroende till någon/något. Människans handlande medförde visserligen ett oberoende till Gud, men ledde istället in i ett nytt beroende, nämligen till ondskan med alla dess konsekvenser. (Leif Carlsson "Prövningens stund"; kommentar till 1 Mos 3:1-6; Jönköpings-Posten den 3 mars 2006)

Jfr “Jesus sade: ’Det är inte möjligt att en människa stiger upp på två hästar och att hon spänner två bågar, och det är inte möjligt för en tjänare att tjäna två herrar, annars kommer han att ära den ene och den andre kommer han att kränka.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 47:1-2)

I slutet av 80-talet och början av 90-talet var vi med om en mycket stark omvälvning i Östeuropa. Kommunismens tid var slut - skulle vi få vara med om att se Europa födas på nytt? När Rumäniens härskare lyftes upp av helikopter och hans djävulska styrelsetid var över så skulle något nytt komma istället, så var det många som önskade. Detta kom att innebära mycket för Rumäniens folk, mycket av frihet, men också att nöden på ett alldeles särskilt sätt blottades. (Allan Wendefors "SAM-hjälp - Lindrar nöd mitt i Europa" s 78)

"Vad sa du? Är du döpt och konfirmerad och gift i kyrkan? Jovisst, utom fjärde gången. Var din morfar präst i Värmland på 1800-talet och har du en biskop från 1700-talet i släkten? Hette han också Abraham? Då kan jag säga dig: Vad hjälper det dig om du haft 100 präster i släkten, om du kan läsa Fader vår baklänges, om ditt hjärta inte har vänt om? Sök upp närmsta NA-grupp - Nutida Avfälling. Skriv in dig på behandlingshem i morgon! Andlig sopsäck är vad du är! Hör du inte att sopbilen är på väg? God jul önskar jag er inte! Jag önskar dig en jul med gnagande samvete. Fast förresten - en god jul önskar jag dig, då du vänder om! Sluta leka kristendom och i stället börja leva den! God jul." Var det någon som tog åt sig? Jag vet en. Han som står i predikstolen. (Carl-Erik Sahlberg "Andliga dönickar!" s 22; evangelietext Matt. 11:2-10; predikan i Storkyrkan och S:t Jacob i Stockholm tredje söndagen i advent 1991)

(Journalisten Borglid:) "Anser ni att ni har ett budskap här o livet?" (Libyens ledare Gadaffi:) "Detta budskap finns i Gröna Bokens nya teori: Det är impulsen till att skapa "Jamahiria", "Massornas välde". Det är appellen till frihetens slutliga seger och till förverkligandet av den slutliga och eviga freden. Det är kallelsen till avskaffandet av regeringar, arméer, ledare, partier och samhällsklasser. Naturligtvis vädjar vi inte om bildandet av en världsregering, som kommunisterna vill ha, eftersom det är en omöjlighet, men att varje nation grundar "Jamahiria" så att alla andra institutioner avskaffas tills bara massornas välde återstår. Dessa "Jamahiria" skall ledas av folken själva genom folkkongresser och folkkommittéer så att maktkampen och utsugningen försvinner samtidigt som förtrycket och krigen. I "Massornas välde" kommer bara folken att finnas kvar. Mellan folken förekommer ingen aggressivitet. Följaktligen kommer den verkliga freden att etableras." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 113-114; Libyen 1976)

Som källor utan vatten och moln som drivs omkring är de som av sin ”frihet” blott vid sig själva binds, och överför till andra sin egen fångenskap, en ödslighet ur händer som tog men aldrig gav. (Margareta Malmgren s 109-110; citat Anders Frostenson)

Vilken är den yttersta makten för kommunisterna, marxisterna? Uppenbarligen de sällsamma lagar som Marx konstruerat och som skulle driva mänsklighetens utveckling framåt. ... Dessa lagar innebär bl.a. att klasskampen under alla förhållanden måste fortsätta, att proletariatet med mord och våld skall likvidera borgarklassen (trots att denna ju bara fyllt sin av lagarna bestämda, oundvikliga roll!). I de fria staterna, där individen har rätt att läsa, tycka och utsäga allt han finner riktigt eller fel, är det svårt att fatta, hur någon frivilligt kan stanna i en kommunistisk stat, där en obetydlig minoritet allsmäktigt bestämmer vad jag skall tycka, tro, mena och göra. Vi kallar inte detta för ett mänskligt liv; att uppfatta t.ex. Nordvietnams kommunistiska kamp för att bringa också Sydvietnam in under en terror, där all frihet lamslås, som en frihetskamp, är för oss antingen bedrägeri eller enfald. Men kommunisterna ser inte saken så. De har sina varseblivningsmönster, som för dem är lika naturliga och bindande som de kristnas. ... Vad vi uppfattar som olidlig terror - nämligen att berövas vår självständighet i meningar, ord och handling - (blir) för dem till ett slags trygghet eller "frihet". ... Det är ... fullkomligt logiskt att marxisterna förföljer kristendomen, trots sitt tal om religionsfrihet. De har fullkomligt rätt - den lära som Jesus Kristus förkroppsligade är totalt oförenlig med den marxistiska synen på den ofria, undermänskliga roboten som fridsam samhällskugge och utvecklingens kulmen. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 212-213; Birgittas hemlighet)

Enligt judisk tradition är inte det första budordet: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig." Vårt första bud lyder så här: "Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset." ... Budet är inte uttalat. Det antyds, vilket betyder att vi måste söka dess mening. Gud har uppenbarar sig för oss som upphovet till dessa budord. Men vad slags Gud förklarar Han att Han är?" Nyckelordet är "frihet". Gud uppenbarar sig som frihetens Gud, och Han befaller Israels barn att leva i frihet, att älska friheten och göra människor fria. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 96)

Jag slog henne blodig, den kvinna som jag som mogen man oåterkalleligen förälskade mig i, den enda kvinna jag under mitt vuxna liv har älskat. ... Kampen emellan oss var avgjord: Hon hade vunnit. Jag hade avslöjat mig som den svage, den underlägsne. ... Från min ställning som hennes make måste jag nu befria mig. Dagen efter den händelsen tog Esther och jag ut vår skilsmässa. Jag trodde att jag hade gjort mig fri. Det dröjde ännu många år innan jag fick vissheten: Friheten kunde endast uppnås inom mig själv. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 212-213)

Naturligtvis finns det sidor av liberalismen, som jag hoppas alltid komma att omhulda: dess hängivenhet i sökandet efter sanningen, dess hävdande av ett öppet och analyserande sinne och dess vägran att överge förnuftets ljus och vägledning. ... Men jag började sätta i fråga den liberala doktrinen om människan. Ju mer jag lade märke till historiens tragedier och människans skamliga böjelse att välja den lägre vägen, desto mer kom jag att förstå syndens avgrund och makt. Min läsning av Reinhold Niebuhrs arbeten gjorde mig medveten om hur sammansatta mänskliga motiv är och om syndens realitet på varje nivå av människans existens. Dessutom kom jag att förstå det invecklade i människans ställning i samhällsgemenskapen och upptäckte den kollektiva ondskans i ögonen fallande verklighet. Jag förstod, att liberalismen hade varit alltför känslosam beträffande den mänskliga naturen, och att det lutade åt falsk idealism. (Martin Luther King jr "Vägen heter ioke-våld" s 161)

Betyder frihet nödvändigtvis formell suveränitet? Det var den frågan de Gaulle ställde till det franska Afrika med sitt författningsförslag av 1958. Kunde, kort sagt, en afrikansk nationalist nöja sig med inre autonomi i ett federalt system med moderlandet som kärna? Touré svarade nej för Guineas del, och två år senare instämde de andra staterna. Frihet betydde följaktligen full suveränitet. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 223)

Socialismen är enligt Marx en helt inomvärldslig livs- och världsåskådning, som skall upphöjas till religion. Marx var ju hundraprocentig ateist och hatade för övrigt alla gudar. Paradiset trodde han dock på, men det placerade han ganska lågt, nämligen nere på jorden, och kallade det "Frihetens rike" (!). (Robert Fur "Marx i närbild"; Jönköpings-Posten den 16 juni 1956)

Om och om igen ställes den svenska allmänheten inför frågan, huruvida det kan vara välbetänkt och riktigt, att ett land som Sverige skall krampaktigt fasthålla vid sin ursprungliga, numera gammalmodiga ståndpunkt att ha endast ett radioföretag i landet. ... En enda radio kan inte fylla behovet på detta område, i ett nutida samhälle med dess mångskiftande intressen. Den högt privilegierade institutionen på Kungsgatan är ett slående exempel därpå. Nu senast har det socialdemokratiska ungdomsförbundet lyst sitt anatema över företaget i fråga. Det har inte skett dem rättvisa i förhållandet till motsvarande organisationer inom andra politiska partier, påstår man. ... (Men) den radioledning är inte född och kommer aldrig att födas, som på ett rättvist sätt genom en ensam radiostation kan tillmötesgå de rättmätiga krav, som numera kan ställas på radion av ett fritt folk i ett fritt land. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 245-246; ledare i tidningen Dagen den 14 september 1953)


ca 1950 - ca 1925

välbetänkt och riktigt, att ett land som Sverige skall krampaktigt fasthålla vid sin ursprungliga, numera gammalmodiga ståndpunkt att ha endast ett radioföretag i landet. ... En enda radio kan inte fylla behovet på detta område, i ett nutida samhälle med dess mångskiftande intressen. Den högt privilegierade institutionen på Kungsgatan är ett slående exempel därpå. Nu senast har det socialdemokratiska ungdomsförbundet lyst sitt anatema över företaget i fråga. Det har inte skett dem rättvisa i förhållandet till motsvarande organisationer inom andra politiska partier, påstår man. ... (Men) den radioledning är inte född och kommer aldrig att födas, som på ett rättvist sätt genom en ensam radiostation kan tillmötesgå de rättmätiga krav, som numera kan ställas på radion av ett fritt folk i ett fritt land. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 245-246; ledare i tidningen Dagen den 14 september 1953)

Jag vet inte vad som är jag, vad som är i mig själv och vad som är andra, i min mun känner jag dressyrens förrädiska smak, i min tanke finns alltid dressyrens metalltråd. ... ... min dyrt betalda frihet inhägnas, avspärras, avskärs, barrikeras, tills jag bara kan ta några få ömkliga steg, fången i dressyren, min egen hund! alltid de andra som lever genom mig, aldrig bara jag! om man slapp denna trängsel någon gång, denna sammanblandning, detta gytter, om man visste vad som vore vad! ... orden bara säger sig själva med min mun, men inte mina ord, utan deras, de andras, de besluter, avgör, handlar, de andra, själv har jag bara tystnad, tvekan, tvivel, jag misstänker ofta att det hela bara är något som de andra inbillar mig, i grunden är kanske allting något annat, något helt annat, men det ska jag aldrig få veta. (Artur Lundkvist ”Jag vet inte vad som är jag” s 262-263; 1949)

Jag läste om en liten pojke, som hade fångat en fågel. Han höll den i handen och sprang hem med den, men på vägen mötte han en herre, som sade: ”Den där fågeln får du släppa!” ”Nej, jag har jagat den en halv dag, så den släpper jag inte.” ”Men du skall få en krona, om du släpper den.” ”Ja, då må det vara hänt!” Så öppnade han handen och släppte fågeln. Men den lille stackarn tordes inte flyga, ty han kände greppet av pojkens fingrar. Så är det med syndarna, de våga inte, ty de känna djävulens grepp. Men du, kära själ, som är här: nu stå fängelsets portar öppna! Vågar du gå ut i frihet? ... Gå ut genom fängelsets portar, medan nåd är, och gör det i kväll! Amen! (Emil Malm "När Gud välsignar" s 26)

Det är som Strindberg i Mäster Olof låter marsken säga: "Man talar om frihet och störtar tusenden i självsvåldets slaveri." Formuleringen är mycket träffande. Självsvåld betyder nämligen just att vara i självets, själviskhetens, självupptagenhetens våld. Man bröstar sig över sin obeskurna frihet. Men man är bunden, fixerad. Man är slav. Nu är det klart, att vi människor kunna vara bundna i vår vilja på olika sätt. Den ene med grova handklovar, d.v.s. i plumpa, råa affekter, i uppenbara irringar. Den andre med fina, osynliga silkessnören liksom Gulliver i lilleputtarnas land. ... Man är "inkrökt i sig själv", som Luther säger, när han beskriver ursynden: man är krokig istället för rak, isolerad istället för att stå i levande gemenskap med medmänniskor. Detta är syndens träldom. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 8-10)

(I) Independent Hall i Philadelphia (hänger) "Liberty Bell", frihetsklockan. ... Med den ringdes friheten in den 4 juli 1774 för de 13 stater, som då lösgjorde sig från England. ... Någon sådan finnes inte i Sverige ... emedan den stora nåden blivit oss given, att vi aldrig varit någons trälar. Därför förstår vi heller inte riktigt vad det är att vara fri. Åter och åter har man stått frågande, inte minst under detta (andra världs)krig, skola vi mista vår frihet och bliva någon stormakts trälar? ... Denna (frihets)klocka talar bildlikt om vår evangeliska frihetsklocka, som sände sina första toner från Golgata, då Smärtornas man gick in under alla trälars skuld och dom och dog rättfärdig för orättfärdiga, sedan segerropet: "Det är fullbordat" ljudit. Många andliga poeter ha strängat sina lyror och sjungit om frihetsklockan på Golgata, däribland Fredrik Engelke: "Hör, hur frihetsklockan ljuder härligt ifrån Golgata! ... Jubelåret frihet giver åt de bundna trälarna." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 386-389)

Montesquieu säger om engelsmännen (Lagarnas anda, Bok XX, Kap 7), att de hade "kommit längst av alla folk på jorden i tre avseenden: fromhet, handel och frihet". Är det möjligen så, att deras kommersiella överlägsenhet och, något som tillhör ett annat sammanhang, deras benägenhet för fria politiska institutioner, har ett samband med detta rekord i fromhet, som Montesquieu tillerkänner dem? (Max Weber "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" s 22; Religionstillhörighet och social skiktning)

Känner du igen bibelordet? De lova dem frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar. ... Friheten blev tvång, och de forna förtryckarnas ris blev till skorpiongissel i de nya befriarnas händer - jämlikheten blev till en ny över- och förtryckarklass - och broderskapet hördes ingen något vidare av. ... Av deras frihet äro vi barn - vi som äro ättlingar av dessa trälar, vilka trodde på trälars löften om frihet ... frihet att göra vad man vill - frihet att bliva vad man vill - frihet att följa sina infall och illusioner - frihet att följa fladdrande irrbloss och drivande skyar. ... Vad var det som bjöds oss att dricka vid alla dessa olika frihetskällor, som så frikostigt ställts till mänsklighetens förfogande? Vad var drycken i dem? Det var frihet utan frihet. Det var källor utan vatten, som ingen törst kunde släcka. Och när man såg upp till ledarne, som fört en dit, vad voro de annat än skyar, som drivits av stormvinden - som drevos av de växlande opinionsvindarnas nyckfulla kast och skiftningar. Det är ej de verkliga härskarnaturerna, som äro nyckfulla, det är trälnaturernas art, och ve det folk, där förgängelsens trälar för frihetens spira av nyck och godtycke, av överdriven hårdhet och feg undfallenhet - allteftersom opinionsvindarna driva dem och åsiktsstormarna jaga dem. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 73-74)


ca 1925 - ca 1900

Kravet på frihet ... är mäktigt i denna tid, kravet på politisk frihet, social frihet, personlig frihet utan några som helst hindrande band och skrankor. Kravet på politisk och social frihet har jag icke anledning att i detta sammanhang ingå på. Men då det gäller det personliga frihetskravet, kan det icke bestridas, att det är Nietzsches "övermänniska" i dess brutalitet, för vilken något i och för sig rätt och orätt, gott och ont i själva verket icke existerar, som står som idealet för växande skaror inom de olika samhällslagren. Självhävdelse utefter hela linjen utan någon hänsyn annat än till sig själv, det är, vad man på personlivets område kallar frihet. Att nu detta följdriktigt måste mynna ut i ett fullständigt kaos eller i övermänniskans tyranni över de svagare, det ser man icke eller vill man icke se. Faktum är, att där ett sådant frihetskrav omfattas, där visar det sitt hemska inflytande i ett mer eller mindre långsamt men säkert utplånande av skillnaden mellan rätt och orätt, gott och ont, så att för det sedliga medvetandet till sist "allt flyter". Vi ha ju ock ibland oss skarpa tänkare, som från sina förutsättningar tro sig hava bevisat, att rätt och orätt, gott och ont endast är konventionella begrepp, som växla efter olika situationer, så att vad under en tid kallats ont och rätt en annan tid icke kallats så, och detta icke blott ifråga om ett och annat periferiskt utan alltigenom, så att något objektivt i och för sig gott och ont icke finnes. ... Det som vår tids människor kalla frihet, självhävdelse i grövre eller finare form, det kallar Jesus ofrihet, träldom. Och vidare: att förbliva i detta tillstånd är förenat med stor risk, ty säger han: "Trälen får icke förbliva i huset för alltid" (Joh. 8:35). Det ligger en allvarlig hotelse däri. Och vad den innebär, betygar han ock, då han säger, att den, som dör i det tillståndet, han dör i sin synd och är utesluten att komma, dit Jesus går. "Dit jag går", säger han, "kunnen I icke komma" (Joh. 8:24). Själviskhet, det är ofrihet; beroende av Gud ... det är frihet. (Ad. Kolmodin "Sanning och frihet" s 346,348; föredrag av prof. Kolmodin på Missionsskolan, Lidingö, den 8 februari 1924; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Stadens trälar dyrkade guden Årsinkomsten och levde i den vanföreställningen, att de måste förtjäna ett visst belopp om året. De dyrkade guden Levnadsstandard och offrade sin hälsa på hans altare. De dyrkade guden Bekvämlighet, den mest omättlige av alla, och överansträngde sig och låg sömnlösa om nätterna till hans ära. De trälade och slet i månader och år för ett bättre bilmärke, en större våning, för en helautomatisk oljeeldning. Det var denna Treeniga Gudom, som kvävde människoanden. Anden fick inte leva sitt liv fritt i världen, så länge den skulle anstränga sig för att skaffa alla offer, som dessa tre gudar krävde. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 54; Grop i mannens bröst)

Så länge (Knut Toring) mindes sin mor, så hade hon gått skuldmedveten och liksom tyngd av en aldrig avkastad börda. Arvsynden, som aldrig kunde avtjänas, och verksynden som blev ny för varje dag som rann upp. Och tavlan hade hon för ögonen: "Hvem kan märka hur ofta han felar?" Far kunde glömma bort syndatyngderna, men inte mor. Och under denna aldrig lättande börda kunde hon icke skratta. Och dock: Det fanns nog ingen himmel efter den tunga dagens slut. Och därför kände han smärta, när han såg sin mors ansikte och tänkte över hennes liv. För detta ansiktes skull önskade han, att det skulle finnas en himmel efter döden. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 306-307; Ynglingen)

Fichtes filosofi börjar med att slå fast friheten - som en transcendetal akt och förutsättning för medvetandet. ... Jaget är blott fritt i det att det handlar; så snart det reflekterar på denna handling, upphör denna att vara fri och över huvud att vara handling och blir produkt. (Hans Larsson "Den intellektuella åskådningen hos Fichte" s 64,66)

Den lilla pärmlösa trasvolymen (Thomas a Kempis Kristi efterföljelse) hade tydligen en gång på 1820-talet varit en praktfull konfirmationspresent. ... (Någon) hade skrivit in en liten minnesvers på en av bokens slutsidor: "Ve dem som fästa sig vid förgängliga ting, ty de skola förgås med dem." (svensk översättning). ... I nästa ögonblick logo de sju passagerarna på lustbåten (på Seine i Paris maj 1908) ... och sade: "Vi bry oss inte om några oförgängliga ting - vi bry oss bara om de förgängliga - de äro så ljuva och mjuka och fulla av saft och sötma och sällhet." ... (Men) inne i (mig) sade en röst, att detta var sanningen och att sanningen om (mig) själv var att (jag) var de förgängliga tingens vanmäktige träl. (Sven Lidman "Resan till domen" s 14-15; Det snurrande baktråget)

"Du talade nyss om dina drömmar", (sade Knut). "Jag har också drömt mina drömmar om Robinsons ö. Men där härskar frihet, Ellen. Kanske du är lycklig i dina barnsliga föreställningar, jag tror det gärna. Men jag är det än mera. Jag är fri från alla dessa snärjande band, som heta Gud, samvete, religiösa fördomar. Jag är en fri konstnär, och mitt lifsideal är ett lif i frihet. Om du kunde dela detta mitt ideal med mig, Ellen!" ... "Jag skall svara dig, Knut, svara dig ärligt. ... I samma stund min själ i begär lyssnar till dina drömsyner, så är det något som hviskar i mig: det är också blott drömmar - dårande, bedrägliga drömmar, som aldrig blifva verklighet. Ja, jag vill säga dig, att ju längre jag följer dig in i det frihetens förtrollade land, som också jag har målat för mig, desto högre ropar inom mig en röst: men själen, själen förtappas ju däri. Ja, jag kan säga: aldrig är jag närmare till att önska mig den tro, som min gamle morfar äger, än när det fria, lockande lif, du ser som idealet, står mest bländande för mig." (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 43-44)

Till Israels andliga företrädesrätt bland folken hörde att vara Abrahams barn och räkna David såsom sin störste konung. Genom Abraham hade det blifvit utsöndradt från den omgifande hedendomen och fått löfte om att blifva en källa till andlig och lekamlig välsignelse för hela världen. . . . Förberedelsen till (Jesu) sändning i världen begynner . . . hos Abraham, som mottagit löftet att blifva en välsignelse för alla folk (1 Mos. 12). Genom att sätta Jesu släkttafla i förbindelse med Abraham har evangelisten visat, att han äger rätt till de åt Israels stamtafla gifna löftena. . . . Han har antydt Jesu andliga samhörighet med hela mänskligheten, då han fört hans släktkedja tillbaka till Abraham, genom hvilken enligt löftet "alla släkten på jorden är välsignade". (Erik Stave "Matteusevangeliet" s 2-3; kommentar till Matt 1:1-17)


ca 1900 - ca 1700

"Nå, vad säger du om mitt arbete?" frågade Kurt. "Jag tycker du borde ändra titeln", (sade Henning). 'Frihet' passar i min tanke inte så bra för innehållet. ... Snarare 'Träldom'. Det kommer sanningen närmare. ... Du påstår, att människan blir fri genom att slita alla band, som pålägges henne av religion, sedlighet och plikt. Samvetet är ingenting annat än den oro en ännu ej frigjord själ känner, då hon börjar resa sig mot inlärda fördomar; det är maran, som pinar den sovande, just när han strävar att vakna. Så snart han fått upp ögonen, skall han le åt sin plåga, som flytt med nattens drömmar, likt dimman för morgonsolen. Ditt verk är snillrikt; man märker, att varje rad är inspirerad, men inte av Gud utan av hans motståndare. Dramats huvudperson är storslagen i sitt sataniska trots. ... Du gör inte synden låg och simpel utan storslagen och upphöjd och framställer syndaren som en frihetshjälte, och just därigenom kommer din bok att utöva det skadligaste inflytande. Det var dock i blindhet du gav ditt verk namnet 'Frihet'. Man blir inte fri genom att slita alla band och blott göra, vad sinnet lyster. Om människan (låter) sin från Gud härstammande ande behärska sin övriga varelse ... då råkar hon i det ovärdigaste slaveri under djuriskhet och synd. Så måste det gå med var och en, som handlar enligt tendensen i den bok." "Om något sådant som synd existerar, ja", sade Kurt. "Min bok vill vara en sanningens kämpe, som skall befria människorna från en slavisk träldom under en Gud, som troligtvis inte är till annat än i teologernas dogmer." "Tror du dig därigenom göra människorna en tjänst? Har du sett någon, som verkligen tror på Gud och lever ett liv i honom, vara olycklig därför? ... Om så är, att det inte finns någon Gud och intet liv efter detta - ty det framgår ju också av din bok - så, vad gör det om de, som tror därpå, får tro det till sin död?" "Min bok är inte för dem, som är lyckliga i sin tro, utan för dem, vilkas sinnen tyngs därav liksom av en boja, för dem, som hindras i sin fria vilja av trånga dogmer om dom och straff", genmälde Kurt dystert. "Det är således för dig själv du advocerar, och mot ditt eget samvete du riktar udden. Men, om nu de trånga dogemerna innehåller sanningen och ditt frihetsevangelium är lögn, hur går det då med dem, som lyssnar till dig, och med dig, som förleder dem?" "Mig skrämmer du inte med talet om helvete och straff", utbrast Kurt med blixtrande ögon. "Jag är beredd in i det sista trotsa en hämndlysten Gud. Varje människa med känsla för sitt värde nekar att böja knä för tyrannen. ... Allt (som handlar om Kristus) är myter, dogmer, människofunder." ... Minuterna förrann, brasan blev glöd. ... Plötsligt hörde Henning ett lätt buller bakom sig, och i detsamma flammade den slocknande brasan upp till klar låga. ... "Vad är det, som brinner där?" frågade (Henning), fast han redan visste det. "Mitt manuskript", svarade Kurt med dov röst och for med handen genom håret. (Elisabeth Beskow "Vardagsliv" s 106-109)

Slavjägarna härjade i hela Sudan. ... Den egyptiska regeringen stod maktlös emot dessa slavhandlare, som sutto på sina stationer liksom självständiga härskare. Den mäktigaste bland dem var Zobair Rachama, "Svarta paschan". Han var ursprungligen en elfenbensköpman, som blivit rik på slavhandel och på 1870-talet härskade över 30 stationer. Hans huvudstation var Schekka, beläget ungefär 90 mil sydväst från Kartum. År 1877 intog (engelsmannen Charles) Gordon Schekka, tillfångatog omkring 500 slavhandlare och lade beslag på deras egendom samt befriade nära 300,000 slavar. Gordons kamp mot slavhandeln var mycket svår. Han kunde visserligen, som han själv säger, uppfånga den ena slavkaravanen efter den andra. Svårigheten var icke att undertrycka själva slavhandeln utan att dra försorg om de hjälplösa slavarna. Gordon kunde icke sända dem till deras hem, emedan de ofta förts långt därifrån och själva icke visste, var de hörde hemma. Att ge slavarna friheten var det samma som att prisge dem åt hunger och elände. Slavhandlaren behandlade dem väl, emedan de för honom voro värdefulla. Ensamma voro de värnlösa. Slavar i tusental kunde Gordon icke skaffa föda åt. Därför vägrade slavarna oftast att emottaga friheten. (Illustrerad världshistoria - Sjätte bandet - Nya tiden" s 65-67)

Uti denna djefwulens träldom och slafweri ligger hela werlden; alla menniskor som ingen Anda hafwa beherrskas despotiskt af satan, med stort tyranni; den ene finare, den andre gröfre, men hwar och en måste ändå göra, hwad han will. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 120)

Allting i (Roberts) liv var vrångt och förvänt. ... Om dagarna såg han hur människorna, som färdades genom Spring Creek, rastade över en dag eller en natt och for vidare. ... Hos alla dessa män såg han samma ansikte. Det var ansiktet hos alla dem som han sett i de hundra tusens tåg mot väster: Guldsökarens ansikte. ... De stretade och bemödade sig, de red, de vandrade, de svalt och törstade, de pinade sig, de genomled tusen plågor, de dödade sig själva och andra. De var ute efter rikedom. De levde alla i tron på guldet. De var stora hjältar. De var evangelii återuppståndna martyrer: De var beredda att dö för sin tro. Och varje dag gav de sina liv i kampen för utbredning av rikedomens evangelium över jorden. De ville att alla folk i alla länder skulle göras till deras lärjungar. ... Och ingen av de män han såg fara genom Spring Creek denna sommar visste: Det var vattnet som människan inte kunda vara förutan. ... Du ville bli fri från alla husbönder, och därför begav du dig i väg för att söka guld. Men Du upptäckte redan på färden, att Guldet var den strängaste av alla husbönder. ... Långt innan Du nådde fram till Guldets land ville det kräva Ditt liv. Så skoningslöst är guldet. ... Somliga sjukdomar gör sig ingen brådska, när de skövlar och härjar en människa. ... Alltid trodde Du att Du skulle göra Dig fri, aldrig förmådde Du det. Du var fången och instängd i Ditt ödes rum. Det finns en sanning, och Du känner den: Om fångenskapen i Ödet som förenar de skapade. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 354-356; Fjärde natten – Roberts öra berättar)

(Honnörsbegreppet) "Den akademiska friheten" ... utvecklades vid de tyska universiteten under 1800-talet och ... bestod i professorernas rätt att föreläsa om vad de ville och studenternas att fritt välja vad de ville studera. I en vagare mening har den akademiska friheten förknippats med forskningens frihet, med studenternas frihet från föräldrarnas och skolans disciplin, med rätten för professorer och studenter att kritisera samhället, men också mer konkret med de korporativa privilegier och rättigheter universiteten traditionellt åtnjutit i sin egenskap av skrån. Av detta fanns inte mycket på 1700-talet. Själva uttrycket akademisk frihet var över huvud taget sällsynt; jag har inte hittat det i någon källa från 1700-talet, däremot i ett brev av Olof Rudbeck 1662, där det talas om den akademiska frihet studenterna möter när de kommer till universitetet "från skolornas träldom". (Bo Lindberg "Den lärda kulturen" s 126-127; Den akademiska friheten)

Nu (år 1839) utfärdar (Carl Jonas Love Almquist) en ljungande krigsförklaring mot läran om att människan äger en fri vilja. ... Han yttrar en gång i ett brev: "O broder, det jag vill och det jag måste är absolut detsamma." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 270)

Soldaterna vid (Göta)kanalbygget blev satta i tvångsarbete i strid med vad lag och förordning medgav och avsåg. Roteböndernas protester och det samlade bondeståndets protester hjälpte inte. Alltför mäktiga intressen stödde denna rovdrift på människor. Jönköpings regemente var på grund av regementsområdets relativa närhet till Göta kanal ett av de mest utnyttjade regementena. ... Två tredjedelar av regementets nummerstyrka blev utkommenderad 1815, och det var en mycket hög andel. Allt som allt skall Jönköpings regemente under perioden 1815-1865 ha haft 6.100 man utkommenderade. Det sistnämnda året upphörde kommenderingarna. (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 78)

Hoppet om (svensk) seger (mot Ryssland) ... blev gäckat. Då sjöng (Esaias Tegnér) ut sin sorg i sången "Svea", med vilken han tävlade i Svenska akademien år 1811. I verser, flammande av ungdomlig harm och genomdallrade av en ädel själs smärta, talar han straffande ord till det folk, som ändå är honom så kärt: " ... O blygd! Är detta er, är detta göters stam, fåfänglig, glitterströdd, småsinnad, avundsam, med sina små begär, med sina halva dygder och Söderns yppighet i fattigdomens bygder? Var är din forna kraft, ditt forna allvar? Var det hjältenamn, o folk, som trötta ryktet bar? och nitet, som gav gods, gav liv för statens heder, och ärans gudadröm och fädrens rena seder? Du leker utan blygd på deras helga stoft och jollrar flärdens ord och fångar blommans doft. ... Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre. Var slav av sitt begär har en tyrann till herre." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 327-328)

Ur (dikten Manhem skriven år 1811 av Erik Gustav Geijer) äro hämtade de ofta citerade orden: "En slav är den, som usla lustar jaga, om kedjan aldrig skramlat kring hans fot." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 304)

(Vår svenskfödde vägvisare på ön Java) axlade sig och sade: "Man äger (i Sverige) ingen frihet." Här däremot kunde han månatligen draga sin lön, driva liten handel apart, underhålla mätresser m.m. Jag fann således hos honom, vad man finner hos alla svenska landlöpare: de blanda begreppen om frihet och självsvåld tillsammans; hembygden får bära skulden för det, som deras egen lättja eller liderlighet är vållande till. De skryta om välmåga på främmande ställen, där de vistas, medan deras svultna käkar vittna om hunger och elände. Hundradetals av dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande sin utländska frihet, som i själva verket består endast däruti, att de kunna som kavaljerer förstöra om söndagen, vad de förtjänt under veckan. (Jakob Wallenberg "Min son på galejan" s 284)

Aldrig hade så giftiga smädeskrifter flugit kring land och rike som de, i vilka man nu (på 1730-talet) tog heder och ära av (Arvid) Horn och hans medhjälpare. Man beskyllde dem bland annat för att ha mottagit än ryska, än engelska mutor. Sanningen om Horns politik var helt enkelt den, att han icke ville kasta landet i krig. ... De krigslystna kallade fredsvännerna för "Nattmössor". Själva togo de sig namnet "Hattar". Hatten var nämligen av ålder frihetens sinnebild. Så uppstodo partinamnen Hattar och Mössor, som kommo att hålla i sig till frihetstidens slut. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 622; Arvid Horn får ett nytt parti emot sig)


ca 1700 - ca 1500

Starkast märktes (under Karl XI:s envälde) skillnaden mellan förr och nu i Livland och Estland, där bönderna äntligen befriades från livegenskapens bojor, i och med det att de kommo direkt under svenska kronan. Karl XI beslöt nämligen vid tiden för reduktionens början att upphäva denna kvarleva av medeltida barbari från Tyska ordens tid. Och på en lantdag för Livland år 1681 hemställde han till adeln att på sina gods följa kronans exempel, "ty livegenskapen", yttrade Karl, "strävar emot den kristliga kärleken, hindrar ömsesidigt förtroende mellan herrar och underlydande samt förtager all lust till inflyttningar i landet." ... (Bönderna) skulle anses och behandlas "icke såsom livegne eller slavar utan såsom svenske bönder". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 199; Bistra tider för storfolk)

Fredsåren voro få under 1600-talet. Då utskrivning påbjöds, stod vanligen ofred för dörren. ... Den en gång utskrivne släpptes aldrig, så länge han kunde föra vapen. Han kunde hemförlovas mellan fälttågen, men då budkavlen kom, var han självskriven att draga ut på nytt. (Torsten Holm "Krig och kultur" s 231-232)

Åt bondeklassen räddades genom (Karl XI:s) reduktion dess hotade personliga frihet, den viktigaste förutsättningen för att den under kommande århundraden skulle kunna göra sin insats i vårt lands historia. Aldrig mer vågade en adelsman öppet förfäkta Per Brahe d.y:s påstående, att bönderna i första hand voro adelns, i andra hand kronans undersåtar. (Gösta Lindeberg "De pfalziska konungarna i ledningen av landets utveckling" s 29)

I bekymmersamma tider hade varken Gustav Adolf eller förmyndarregeringen annan utväg att skaffa pengar än att sälja av kronans gods till frälsemän, s.k. frälseköp. ... All den jord, som innehades av frälsemän, var mer eller mindre skattefri. ... I krigstid ... och vid en del andra utomordentliga tillfällen behövdes extra skatter, dagsverken och körslor, utskrivning m.m. I alla dessa extra pålagor deltog frälsejorden endast med hälften mot allmogens jord. Och den gård eller by, där adelsmannen själv bodde, den s.k. sätesgården eller säteriet, var helt befriad även från dessa utskylder. Men ej nog härmed. Ungefär samma friheter gällde även inom en mils avstånd från sätesgården, den s.k. frihetsmilen. Det betänkligaste var, när samma person anlade flera säterier, för sina barn eller under annan förevändning. Det kunde hända, att ett skjul eller stall fick föreställa sätesgården och blev medelpunkt för en ny frihetsmil. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 430-431; Sociala strider)

Luther säger: ”Synden har endast två ställen där den kan vara: antingen är den hos dig och ligger dig på halsen eller är den hos Kristus, Guds Lamm. Om synden nu vilar på dina skuldror, så är du förlorad, men om den vilar på Kristus, så är du fri och bliver salig. Välj nu vilketdera du vill.” (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 21)

år 1525 skakades det tyska riket av våldsamma bondeuppror. Hundratusentals bönder reste sig mot överheten med krav på bättre villkor och stora förändringar av det bestående samhället. ... Det blev en plötsligt uppenbarad evangelisk sanning att den kristna människan var född fri, att hon på "den gudomliga rättens" grund kunde kräva ett avskaffande av alla band och pålagor som pressade och förtryckte. En på bibeln baserad idealstat var det hägrande slutmål som bar upp de mest visionära av upprorsledarna i Tyskland. Men när bondekrigen bröt ut och kulminerade fick de upproriska massorna kämpa helt utan Luthers stöd. ... Hans frihet gällde enbart det religiösa, det andliga livet, inte det världsliga. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 23)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Det är ... en öppen och svårbedömd fråga hur omfattande träldomen har varit i Sverige vid medeltidens början. Så mycket är emellertid klart att åtminstone stormännen förfogade över talrika trälar, medan det är ovisst i vad mån det också varit vanligt bland mera ordinära bönder. En intressant fråga är onekligen varifrån trälarna kom. Vi vet att det har förekommit s.k. gävträlar, ursprungligen fria människor som av fattigdom eller andra orsaker har givit sig till trälar för att komma i åtnjutande av sin ägares kost och beskydd. Trälar har också förvärvats i samband med krigståg; tillfångatagna män och kvinnor skonades till livet, släpades hem och förvandlades till trälar. ... Det dröjde ända fram till 1335 innan kung Magnus genom den s.k. Skarastadgan avskaffade träldomen i Sverige. Det uttryckes närmast på det sättet att ingen som hädanefter föds får vara träl "ty liksom Gud hade frälst de fria från hedendomen hade han också frälst dem". Det innebar samtidigt att den då levande generationen trälar skulle bli den sista. Det har emellertid också visat sig att denna kungliga proklamation mera får ses som en bekräftelse på en i stort sett redan genomförd avveckling av träldomen. Det bevarade materialet av landskapslagar visar på en mycket intressant utveckling efter 1200-talets början, som har inneburit klara tendenser till en förbättring av trälarnas rättigheter. Klyftan mellan dem och de fria har minskat. Dessutom visar ett rätt stort bevarat urkundsmaterial, främst i form av stormäns testamenten, på en pågående frigivning av trälar under 1200-talet fram till 1300-talets första decennium, varefter frigivningarna lyser med sin frånvaro. ... Utan tvekan har det kristna budskapet givit ett starkt argument för frigivning av trälar. ... (Men det är också sant att) för en storman, förfogande över stora arealer mark som kunde bli föremål för kolonisation och nyodling, har trälbunden arbetskraft erbjudit betydande svårigheter. Det var betydligt smidigare att i stället använda sig av fri arbetskraft som kunde ta sig an bruket av en lämplig jordbruksenhet. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 83-86)

Sinne för mensklighet och en för dessa tider oväntad upphöjdhet i tänkesätt framlysa icke sällan i våra fornfäders handlingar. Derigenom förmildrades många trälars lott, så att, ehuru den skandinaviska nordbon nedsåg på dessa varelser med ett stolt förakt,svarande mot det höga värde, han satte friheten, var dock trälens öde i norden drägligare än i många andra länder. Derföre äfven i fornsagorna drag ofta förekomma af trälars ädla tillgifvenhet för sina husbönder,och mången träl återfick friheten såsom en gåfva för visad trohet och duglighet eller ådagalagdt mod. Husbonden eller den, som med husbondens goda villja trälen frilöste, medtog honom då till tinget, lyste honom i manhelgd, upptog honom i sin ätt, hvilket kallades att ättleda honom, och iklädde sig dermed ansvaret för hans förhållande till samhället. Sedan kunde den frigifne söka och svara för sig och i eden stånda. Men han stod dock ännu under uppsigt eller ett visst beroende af sin förra husbonde, och i det fall han mot denne skickade sig otacksamt eller vanvördig, blef han till straff derför åter träl. Äfven den frigivnes son, om han på lika sätt förbröt sig mot sin faders fordna herre eller dennes son, måste till försoning derför ännu en gång betala den af hans fader erlagda lösesumman. Man trodde icke, att den kunde blifva en god medborgare, som icke förstod att vara fri och med anständighet skicka sig i det husliga förhållandet. De frigifna utgjorde en underordnad klass af fria män. Äfvergången från träldom till frihet borde efter de gamles tanka ske småningom; derföre den frigifnes barn voro bättre ansedda och mera aktade än fadern. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 604-605)

Krigsfångenskapen ... var den första, den allmännaste och ymnigaste källan till trälar i norden. Den andra var den, att barn, som af dessa trälar föddes, förblefvo i sina föräldrars villkor och hörde till trälarnas klass (de barn nemligen, hvilkas både fader och moder var af trälslägt. Hos andra nationer åter gälde vanligen dels den regeln, att barnet följde den sämre handen ... , så att, om endera af föräldrarna hörde till trälarnas klass, räknades äfven barnet till de trälborna, dels, såsom i Norrige och Danmark, den grundsats, att barnet följde modrens stånd, så att den var fri, hvars moder hörde till de frias ätt, om än fadern var träl, den åter ofri, hvars moder var trälinna, om än fadern var aldrig så ädelboren. Våra Landskapslagar deremot utmärka sig härutinnan från andra nationers genom det milda stadgandet, att barnet följde den bättre sidan ... , så att den var fri, hvars antingen fader eller moder hörde till de fria, ty man trodde ej blott, att moderlifvet adlade och frigjorde, men äfven, att en friboren man, som med en trälinna aflat barn, på detsamma öfverflyttade sin frihet; dock måste han högtidligen vid tinget erkänna samma barn för sitt, att ingen tvist i framtiden måtte uppstå om dess friborna egenskap, och dessutom, om trälinnan icke var hans egen, utan tillhörde en annan, ålåg det honom att ersätta hennes husbonde så väl den förlust, denne kunde hafva lidit genom trälinnans mindre duglighet till arbete under sitt hafvande tillstånd, som äfven omkostnaden för barnets uppfödelse, så länge det förblef i samma husbondes hus, der det blifvit födt.... Men dessa fria, som på någondera af föräldrarnas sida ledde sig från träl-ätt, hade på långt när icke samma anseende som de, hvilka både på fäderne och möderne voro friborna.) (De) hemfödda trälar, som från barndomen blifvit inöfvade i de förefallande gårdssysslor och tillvande att förrätta dem med noggrannhet och trohet, hade framför de öfriga ett stort företräde och kallades Fostre, såsom uppfödda och fostrade i husbondens hus. Äfven fria män förflyttades någon gång till trälars klass, när de antingen öfversamkade sig större skulder, än de förmådde godtgöra, eller de begingo vanärande brott, som röjde ett lågt och vanslägtadt sinne, sådant man kunde vänta att finna hos trälar, men icke hos friborna män, i hvilket fall man fann det billigt, att de nedstöttes i samma stånd, hvartill deras handlingssätt hörde; tjufvar derföre blefo den bestulnes trälar, så framt de icke förmådde försona honom med böter och gälda hans skada, och den gäldbrutna, som på annat sätt icke kunde göra rätt för sig, blef träl hos sin fordringsegare, till dess han genom arbete eller sina fränders bistånd afbördat sin gäld. Hård nöd och fattigdom vid missvextår, orklöshet och oduglighet att på annat sätt skaffa sig lifvets uppehälle, någon gång äfven hatet till anhöriga, drefvo en och annan att sälja sin frihet och gifva sig till egendom åt en husbonde, för att erhålla skydd och bröd eller för att undandraga arfvingarna godset, genom det man öfverförde arfvet till den, i hvars våld man gaf sig, ty husbonden hade rättighet till allt trälens gods. Sådana kallades Giäfthrälar, såsom de der frivilligt gifvit sig sjelfva i träldomen. Dessa hörde till den mest föraktade klassen af trälar, emedan de gamle förutsatte ett i grunden lågt och vanslägtadt sinne eller den högsta grad af dådlöshet hos den, som på detta sätt kunde frivilligt afkläda sig egenskapen af friboren man och sälja sin dyrbaraste egendom, friheten, derföre ock dråpet på en gäfträl kunde försonas med tre marker penningar, då andra trälars dråp böttes med tre till fyra och hemfödda trälars med åtta vägna eller karlgilda marker (vill säga marker lödigt silver). (Af Ästg. L. ses äfven, att 3 marker penningar svarade mot 1 1/2 karlgilda eller vägna marker. En gäfträl värderades således till 24 lod silfver, en annan träl till 48 och hemfödda trälar till 128.) Till skilnad från andra tjenstehjon buro trälarna namn af annödughs-hjon såsom de, hvilkas lott af alla var den uslaste. De brukades, hvar efter sin kroppsstyrka, duglighet och skicklighet, till förrättande af alla göromål vid gården, på fältet och i skogen; dem pålades vanligen de tyngsta och svåraste arbeten och sådana, hvilka andra ansågo förnedrande: de vallade boskapen, höggo bränsle, brände kol och beredde salt ... förrättade de inom huset och vid ladugården förefallande sysslor; att mala och baka nämnas i fornsagorna såsom ett dem i synnerhet tillkommande arbete. De skickligaste och bäst artade bland trälarna, i synnerhet af de hemfödda, sattes till fogdar öfver de öfriga, till föreståndare för afvelsgårdar och någon gång äfven till hälftenbrukare; sådana buro namn af bryti, såsom de der utdelade arbete och föda åt de öfriga; Konungs-bryti kallades derföre de, som förestodo Konungens gårdar, ty trälar togos icke sällan eller ursprungligen till dessa och andra sådana tjenster, hvarföre desamma länge af de fria försmåddes, åtminstone af sådana, som på sin friborenhet och sin ära satte något värde. Mot bryti svarade deghia (deja), den af trälinnorna, som hade tillsynen öfver de öfriga eller förestod det inre husbestyret på en gård. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 594-597)

I Islams lära är . . . Muhammed Guds profet och sändebud. Före honom hafva funnits många profeter, ända till 124 tusen. De störste bland dem äro Adam, Noak, Abraham, Moses och Jesus. Isynnerhet är Abraham en för muhammedanerna helig person, emedan araberna härstamma från Ismael, Abrahams son med Hagar. Huru Abraham lärde sig inse det falska i sina landsmäns stjerndyrkan, derom berättar Koran: "När natten hade inbrutit, fick Abraham se en stjerna och utropade: Detta är min herre. Men då stjernan gick ned, sade han: Jag älskar icke de nedgående." På samma sätt utbrast han, när han såg månen och solen gå upp och gå ned. Och så "vände han sig till den, som skapat himlarne och jorden", och ville icke "dyrka andra väsenden jemte honom" (Sura 6: 76 följ.). (P. Waldenström "Till Österland" s 68)

Säg inte till mig: “Jag bedriver inte otukt”, ty på vilket sätt är det bättre för dig, om du är girig om du än inte bedriver otukt? Det betyder inget för den sparv som har fångats i snaran att den inte hålls fast i varje del utan endast i foten. Den är i alla fall en förlorad fågel. I snaran är den, och det hjälper den inte att den har sina vingar fria, så länge som foten hålls fast. Just så är du fångad, inte av otukt utan av kärlek till pengar. Men du är inte desto mindre fångad, och det avgörande är inte hur du är fångad utan att du är fångad. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:187)

Kristus - som önskade fördjupa deras tro så att den inte bara skulle vara ytlig – gräver i deras själar med mera slående ord. Ty det var de troendes lott att tåla också tillrättavisningar, men de blev omedelbart vreda. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:193)

Då med kejsartidens början krigen och därmed slavimporten upphörde, blev bristen på arbetskraft för jordbruket trängande. Ett långvarigt nödläge inträdde. Godsägarna övergick till att i stor utsträckning använda fria arbetare, s.k. koloner, som arrenderade en jordbit för eget bruk och stod till tjänst med dagsverken. Då jordbruket lönade sig dåligt, kom kolonerna på efterkälken med arrendet och blev alltmer beroende av godsägaren; arrendet utbyttes mot dagsverksskyldighet. ... Om jord lades öde, måste (kolonerna) ändå betala skatt för den. Kolonernas läge blev så svårt, att de i stor utsträckning rymde. För att förebygga detta berövades de på 300-talet sin flyttningsfrihet. Ehuru fria män, var de bundna vid torvan och skulle stanna på det gods, där de var födda, och odla dess jord. Så uppstod livegenskapen. Skydd mot statens krav och ämbetsmännens godtycke kunde småbrukaren endast få hos de mäktiga godsägarna. De fria brukare, som fanns kvar, föredrog skyddet framför en tvivelaktig frihet och anslöt sig till ett storgods. Dessa förhållanden ledde till att riket mot kejsartidens slut upplöstes i storgods, vilka på grund av penninghushållningens försvagande blev allt mer självförsörjande. Rikets enhet lossnade och feodalsamhället förbereddes. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 268-269)

De stoiska filosoferna förfäktade, att en slaf kan var fri och en fri man i verkligheten slaf. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 16; De sedliga och sociala förhållandena på Kristi tid)


Att avrunda med:

Tingen kan skänka oss glädje men också tynga vår själ, vi låter oss bindas av skenet. Själen blir tidens träl. I en värld, som hotas av tårar, det löftet glimmar skönt: Det enda vi får behålla är den kärlek vi engång rönt. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 252; Det enda)

Synden är oss ett olidligt och dödande element, såsom luften och det torra landet är för fisken. Sådant menar Johannes, då han säger: Hwar och en, som är född af Gud, han gör icke synd – d. är. syndar han, så är det icke hans göra, utan hans lida (Rom. 7:16-24), ty Hans (Guds) säd blifwer i honom; han kan icke synda, ty han är född af Gud (1 Joh. 3:9). (Rosenius ”Pietisten november 1852” s 165-173)


Sångarna:

All syndens makt besegrar han. Den fångne gör han fri. På korset han vår frälsning vann. Han led och dog för mig. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 44:4)

Led mig med din starka hand, lös mig ifrån syndens band, låt mig leva i ditt land, Jesus, Herre Jesus. (A Erikson: Psalmer och Sånger 605:5)

Nu skall ej synden mera I träldom hålla mig: Gud! du skall mig regera, Ty jag tillhörer dig. Min synd jag ångerfull Har inför dig begråtit; Och du har allt förlåtit, För Jesu Christi skull. (JO Wallin: Psalm 209:1)

Ja, säg, min själ, är du förnöjd, Säg, har du smakat andens fröjd; Är du förlöst ur syndens garn, Ett fritt, ett lefvande Guds barn? (L Sandell-Berg-C Boberg: Sång 100:4; jfr Psalmer och Sånger 526)

Det är min Konugs bud Till varje mänskosjäl: Vänd om igen till Gud, Förbliv ej syndens träl! Kom med din synd och skam, Kom till Guds rena Lamm! Det är min Konungs ärende. Ett budskap glatt jag eder bär, Som alltid fröjdar änglars här: ”Försonen eder nu!” Det är min Konungs bud. ”Försonen eder nu med Gud!” (ET Cassel: Segertoner 1960 nr 33:2)

Djupt i mitt hjärta bor glädjen. Jesus från synd gjort mig fri. O, vilken underbar frälsning. O, vilken ljuv harmoni. Varföre sjunger jag sången, Sången om Jesus så kär? Han är min Frälsare dyre. Frälst utav nåd jag är. ... Endast en glimt av hans godhet Och jag behöver ej mer. Endast en blick uppå Jesus, Allt jag förklarat då ser. Varföre sjunger ... (AA Ketchum-I Lindestad: Segertoner 1960 nr 530:1-2)

Det är en som har dött i stället för mig, Fastän skyldig jag friheten fick. Mina synder i kärlek han tog uppå sig, När till korset han blödande gick. Mina synder han bar, Mitt skuldoffer var, När till korset han blödande gick. Med sin ångest, sin död Han mig löst ur all nöd; Fastän skyldig jag friheten fick. (CE Breck-CG Lundin: Psalm och Sång 1966 nr 160:1; jfr Psalmer och Sånger 507:1)


Egna kommentarer och funderingar:

De som är judar tillhör ett av Gud utvalt folk. De som är i Jesus Kristus tillhör en av Gud utvald mänsklighet. Att tillhöra ett av Gud utvalt folk är stort. Att tillhöra en av Gud utvald mänsklighet är större. Tillsammans ger människor från alla nationer en bättre bild av Gud jämfört med den bild av Gud som en enda nations människor kan uppenbara. Guds yttersta frälsningsmål är att förena människor av alla slags folk i Kristus. Mot denna bakgrund kan det ses som om man har missat målet (och att man därmed är "syndens slav") om man nöjer sig med att markera en nationstillhörighet (om än utvald) gentemot den Kristus som drar människor ut ur alla nationer till sig. Ordet "slav" kan uppfattas som hårt (jfr Joh 6:60), men den som inte är Guds slav är slav till någon annan (jfr Matt 6:24; Joh 8:44).

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Paulus sade till de troende i Rom: “Ni är slavar åt den ni hörsammar, antingen miss (av Guds mål) in i död eller hörsamhet in i rättfärdighet. ... När ni (hela tiden) var missens (av Guds mål) slavar, var ni (hela tiden) fria åt rättfärdigheten. ... Men nu, nu då ni har gjorts fria från missen (av Guds mål), men då ni har gjorts till slavar åt Gud, har/bär ni er frukt’ in i helighet, men/och slutet (är) ett tidsålderslångt liv. ... Gott som jag vill, gör jag inte, emellertid/utan jag praktiserar det här dåliga som jag inte vill. ... Jag arbetar/gör det inte längre helt och hållet emellertid/utan missen (av Guds mål) som har sin bostad i mig. ... (Med) köttet (är jag slav) åt lagen av miss (av Guds mål). ... Men de som är i kött förmår inte behaga Gud. Men ni är inte i kött emellertid/utan i ande.” (Rom 6:16b,20,22; 7:19,20b,25b; 8:8-9a)

Paulus sade till de troende i Galatien: "De (som är) ut ur/av tro, de här är Abrahams söner." (Gal 3:7b)

(Petrus sade: “De falska profeterna) lovar frihet, då de själva (är) slavar, börjande/styrda under förstörelsen/förgängelsen. Ty (i) vilket någon är (och har varit) besegrad, (i) det här har han gjorts (och görs han) till en slav.” (2 Petr 2:19)

'Varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar missen (av Guds mål) gör/praktiserar och/också laglösheten, och missen (av Guds mål) är laglösheten. (1 Joh 3:4)

’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8b)


Grekiska ord:

Abraam (Abraham) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 12:21; Matt 3:9; Luk 1:55; 19:9; Joh 8:33; Apg 3:25 – Ester 4:17f(C8),17y(C29); Tobit 4:12(BA); 14:7; Judit 8:26; 1 Mack 2:52; 2 Mack 1:2; Syr 44:19,22; Baruk 2:34; Asarjas bön v 12; Manasses bön v 1,8; Matt 1:1-2,17; 8:11; 22:32; Mark 12:26; Luk 1:73; 3:8,34; 13:16,28; 16:22-25,29-30; 20:37; Joh 8:37,39-40,52-53,56-58; Apg 3:13; 7:2,16-17,32; 13:26; Rom 4:1-3,9,12-13,16; 9:7; 11:1; 2 Kor 11:22; Gal 3:6-9,14,16,18,29; 4:22; Hebr 2:16; 6:13; 7:1-2,4-6,9; 11:8,17; Jas 2:21,23; 1 Petr 3:6.

douleuvô (vara slav) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 1:27; Baruk 4:32; Matt 6:24; Joh 8:33; Apg 7:7 – Tobit 4:14; 14:8-9; Judit 11:1,7; 16:14; 1 Mack 6:23; Salomos Vishet 14:21; Syr 2:1; 3:7; 25:8; Baruk 1:12; Luk 15:29; 16:13; Apg 20:19; Rom 6:6; 7:6,25; 9:12; 12:11; 14:18; 16:18; Gal 4:8-9,25; 5:13; Ef 6:7; Fil 2:22; Kol 3:24; 1 Thess 1:9; 1 Tim 6:2; Tit 3:3.

eleutheros (fri) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 21:2; 1 Mack 2:11; Matt 17:26; Joh 8:33 – 5 Mos 21:14; Judit 16:23; Syr 10:25; Joh 8:36; Rom 6:20; 7:3; 1 Kor 7:21-22,39; 9:1,19; 12:13; Gal 3:28; 4:22-23,26,30-31; Ef 6:8; Kol 3:11; 1 Petr 2:16; Upp 6:15; 13:16; 19:18.


Ytterligare studier:

1 Mos 12:2; 17:16; Matt 8:12; Mark 2:17; Luk 13:29; 16:13; Joh 9:40-41; Rom 6:18-19; 1 Joh 1:6; 3:9.


B.C. Lategan "The truth that sets man free - John 8:31-36"; Neotestamentica 2.1 (1968): 70-80.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-23; 2011-05-23; 2014-04-01)

Tillbaka till Start

8:35-36 Men slaven stannar inte i bostaden in i (den kommande) tidsåldern *(א,*א). Om så – alltefter omständigheterna – Sonen må göra er fria, kommer ni förvisso att vara fria.

Ord för ord: 8:35 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-en men slav'/'men slaven' inte stannar i '-en bostad'/bostaden in-i '-n tidsålder'/tidsåldern. 8:36 (9 ord i den grekiska texten) om-alltefter-omständigheterna så '-en son'/sonen er må-göra-fria, förvisso fria kommer-(ni)-att-vara.


1883: Men trälen förblifver icke i huset evinnerligen; Sonen förblifver evinnerligen. Därför, om Sonen gör eder fria, så blifven I verkligen fria.

1541(1703): Men trälen blifwer icke i huset ewinnerliga; sonen blifwer evinnerliga. Om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga fri.

LT 1974: Och slavar har inga rättigheter, men Sonen har alla rättigheter som finns. Om därför Sonen gör er fria, så är ni verkligen fria.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Sara hade skådat Hagars, egyptiskans/’den egyptiska kvinnans’ son, som hon hade blivit/fött åt Abraham, skojande/leka i sällskap med sin son Isak, talade hon och/nämligen till Abraham: "Kasta/driv ut den här unga flickan/slavinnan och hennes son, ty den här unga flickans/slavinnans son skall inte ärva ’i sällskap’/tillsammans med min son Isak." (1 Mos 21:9-10, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till dem som följde honom:) “Många skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och ‘fås att lägga sig ned’/’luta sig tillbaka’ i sällskap med Abraham och Isak och Jakob in himlarnas rike, men Rikets söner skall komma (א*) ut in i det yttre mörkret.” (Matt 8:11-12a)

(Jesu moder och bröder) kom ut (för) att ‘få makt (över)’/gripa Honom, ty de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han har ’stått ut ur Sig själv’/’förlorat förståndet’.”... (De skriftlärda sade:) "Han kastar/driver ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." ... (Jesus sade:) Om en bostad – alltefter omständigheterna - må delas ’i portioner emot’/’i strid med’ sig själv, kommer den där bostaden inte att förmå stå/bestå.” (Mark 3:21,22b,25)

(Vingårdens herre) skall komma och fördärva jordbrukarna och skall ge vingården till andra. (Mark 12:9b)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till de judar som hade trott – och trodde – på Honom:) "Sanningen skall göra er fria." (Joh 8:32b)


Hembygdens predikan:

Huru är det med din frihet i andlig mening? Märk, icke frihet i läror och uppfattningar, utan frihet i fråga om segerkraften emot synden. Är du icke fastmer lik en fånge, som möter tvång och hinder vart han än vänder sig? Eller förmår du verkligen segra över varje uppkommande syndafrestelse? Rör sig icke i stället i ditt inre en klagan lik apostelns – om du annars är så ärlig, att du tillåter den röra sig - : Det goda, som jag vill, det gör jag icke, men det onda, som jag icke vill, det gör jag? Sådant är ju fångenskap! ... Trälar i synden skola förlossas genom frälsningens predikan under hela nya testamentets tid, liksom trälarne i lekamlig mening frigåvos under jubelåret. Detta böra vi, mina älskade, noga gömma i vårt minne och djupt i vårt hjärta, så att vi, då vi predika evangelium och bedja om omvändelser, icke göra det såsom något ovisst. Så sant ett andligt friår ingått med Kristus, skola människor förlossas ur sina synder genom evangelium. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 9-11, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)

Vi gläds över att det alltfort är möjligt att få uppleva verkligheten av den kör som vi ibland brukar sjunga: ”Jesus bryter varje boja – Jesus bryter varje boja och han gör mig fri.” Och det är ju just den sanningen som vår text ytterligare vill understryka för oss i orden: ”Om nu sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.” Ty vad ingen annan kan eller förmår, det både kan och vill han som är vägen, sanningen och livet. ... Här, mina vänner, har vi alltså den kristna friheten personifierad i Jesus Kristus, denna frihet som ger oss tillträde till Gud. ... Att vara fri genom Jesus Kristus innebär att leva i en daglig syndaförlåtelse, och såsom fisken är fri endast i havets vågor och fågeln endast i den vida rymden, så är människan, vi, du och ja', fria endast och allenast i en levande förbindelse och gemenskap med livets Gud. Och det är denna frihet i Kristus Jesus som är ett Guds erbjudande åt oss i dag. Och därmed är vi på nytt färdiga att gå till val. Det har varit många olika slags val och folkomröstningar utöver land och folk, då man har sökt ordna så bra som möjligt när det gäller framtiden. Och många olika tips har givits hur man skall välja och vem man skall välja på o.s.v. Mina vänner, då det gäller Guds rike, så är det alltid valtid för oss människor, och det enda förnuftiga tips som kan ges när det gäller detta val är: ”Välj nu, välj Jesus och välj för livet, ty en bättre vän kan du aldrig få.” ... En förändring kan, Gud vare lov, ske just nu, ty ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt, synd och skam, skänker sin kraft och frid. Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår, själ som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får. Därför öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium. Himmelriket är nära.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Nya testamentet porträtterar Jesus Kristus som den store Befriaren och det kristna livet som ett liv i frihet. ... Vad innebär då den kristna friheten? Den börjar med befrielse från den tunga börda det innebär att behöva vinna sin frälsning genom att hålla lagen. Den inbegriper frihet från skuld och från ett dåligt samvete, den outsägliga glädje som kommer av förlåtelsen och godkännandet från Gud och gemenskapen med honom, jämte hela erfarenheten av nåd utan prestationer. Den kristna friheten innebär dock inte frihet från all begränsning och återhållsamhet. För det första är det inte frihet att ge efter för vår syndiga, självupptagna natur. ... Vi får alltså inte använda vår frihet i Kristus som en ursäkt för att släppa egot fritt. ... För det andra får den kristna friheten inte brukas för att utnyttja andra människor. Nej, vi ska ”tjäna varandra i kärlek” (Gal 5:1:13). I detta finns en mäktig paradox. Långt ifrån att vara fria att strunta i, försumma och utnyttja våra medmänniskor, befaller Guds ord oss att älska och tjäna dem. Ur en synvinkel är därför den kristna friheten ett slags slaveri – inte slaveri under vår själviska natur, utan i förhållande till vår medmänniska. ... För det tredje innebär inte den kristna friheten ... frihet att strunta i Guds undervisning utan leva upp till den. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 347 i kommentar till Gal 5:1)

Hos korintierna existerar en tydlig tendens att vidga den kristna frihetens område. Den tendensen kan nu sluta med att deras väsentliga intressen förlägges till frihetssfärens utnyttjande. För Paulus är detta ett kapitalt missförstånd av kristen tro. En lärjunge är verkligen fri – men fri till tjänst i intensiv mening. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 121 i kommentar till 1 Kor 9:24-27)

Att vara bunden vid Kristus, förenad med Kristus genom Anden, är att vara verkligt fri. Så länge en människa står främmande för Kristus är hon i verkligheten syndens träl ”Ni lydde härskaren över luftens rike, den ande som nu är verksam i de människor, vilka vägrar att lyda Gud”, Ef. 2:2. ... Att styras och behärskas i sitt innersta av (Guds) kärlek, utgjuten genom Anden i vårt hjärta (Rom. 5.5), är att i sanning vara fri. (David Hedegård ”Glädjens brev” s 20)

O dag, vid vilkens bittergrå och trötta gryning du ingen aning hade om vad den skulle giva dig, innan dess natt nått sitt slut - o timme, som kom ödestung bland alla de andra tunga och trötta timmarna, men som gömde en minut av omätligt värde och obegränsad vidd och möjlighet, där var sekund var till bristning laddad av brinnande himmelsk eld - då mörkret över ditt liv brann ned och murarna kring din fängelsecell sprängdes sönder och järnkedjorna föllo av dig och försvunno till en plats - du vet icke var - där du aldrig mera skall återse dem. Och en röst ropade: "Uppåt!" och ljuset lyfte dig uppåt - upp ur ditt fängelse - bort från det förflutnas bojor och band. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 32-33)

Vilken är då denna vinst (för vårt liv), som för oss är eftersträvansvärd? Jag kallar den andlig frihet; frihet inför meningarna – de modernaste stå i tyranniskhet de gamla och förlegade ej efter – frihet inför människorna, frihet inför oss själva. Men frihet förutsätter befrielse. Befria oss kan endast en makt, som är starkare än vi. I evangeliet möter oss en, som vi måste lyda, som har makt att förlåta, som i varje stund förmår avtvinga oss den bekännelsen: Du är min Herre. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 267)

Det är långt till Jul! Jag ger inga manuskriptlöften, ty då har Ni rättighet att plåga mig ett helt år! och jag blir träl åt Er. "I ären dyrt köpte, varer ingens trälar!" Att vara med och predika nykterhet, då jag bara är halfnykter, bjuder emot! För öfrigt, jag litar hvarken på furstar eller på underklass, de äro menniskors barn och kunna intet hjelpa. Jag litar bara på En! Den Ende, som i 60 år icke öfvergifvit mig, trots min fräckhet och frågvishet! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 april 1908" s 149; brev 6 jan 1908 till Johan Lindström Saxon; Saxon hade i brev 3/1 1908 bett Strindberg om ett bidrag till Godtemplarordens jultidning Vid julbrasan: "Ni kan ej tro, vad det skulle göra gott i vida kretsar, att Ni räckte denna hand åt det bästa vi ha inom de djupa lagren.")

Endast i lifvet med Gud gifves tankefrihet, frihet från orena impulser, matnyttiga och äregiriga intressen, från begäret att stå väl med hopen. Det är den frie tänkaren, i motsats mot fritänkaren, som lämnat sitt spår och släppt luftledning, så att han krossas i nästa gathörn och icke mer brukas i samtrafiken. (August Strindberg ”En blå bok I” s 225; Den befriade tänkaren)


ca 1900 - ca 1600

Jag (doktor Watson) hade varken släkt eller vänner i England och var därmed fri som fågeln - eller åtminstone så fri man tillåts vara med en inkomst på elva shilling och sex pence om dagen. (Arthur Conan Doyle "En studie i rött" s 10; Sherlock Holmes)

(Franska) revolutionen, som hade verkat för att befria alla människor på jorden, försökte nu med alla medel begränsa denna frihet, genom att förvägra den enskilde rätten att följa sin tro och sina traditioner. Själv är jag långtifrån from och jag är medveten om de brott som har begåtts av ett prästerskap i adelns och andra privilegierades tjänst, men jag kan inte godta den sorg och skam som min mor, min syster Pauline eller Marie Anne upplevde, när de inte vågade gå förbi en kyrka, av rädsla för att bli gripna av en skurk som kallade sig patriot. Hade inte ... bretagnarnas önskemål (bemötts) med följande ord: federalismen och vidskepelsen talar bretonska. Artikel 7 i lagen från den 30 vendémiaire år II stipulerade att undervisningen bör ske uteslutande på franska i alla delar av republiken. (J.M.G. Le Clézio "Allt är vind" s 136; sommaren 1794)

Alla menniskor älska frihet, men få weta, hwaruti den sanna friheten består. De oomwände skulle hålla det för den största lycka, om hwarken gudomlig eller werldslig lag wore, att de utan fruktan för straff fritt och obehindradt måtte kunna göra allt hwad köttet behagade. Emellertid förstå de icke, att ett sådant lefwerne, i stället för att wara frihet, är den nesligaste träldom under synden och lasten, samt att dermed förr eller senare följer samwetsqwal och ångest. Ej heller förstå de i sin blindhet, hwad Guds barns frihet medför för en stor lycksalighet, och huru ljufligt Christi ok är. De föreställa sig, att Herrens tjenst är ett odrägligt ok, hwilket missförstånd kommer deraf, att de icke förnimma något af den gudomliga kärleken; ty om de det gjorde, skulle de märka att kärleken gör allt, äfwen det swåraste, gerna och willigt, af tacksamhetens twång. ... Den som will lära känna en werkligen fri menniska, han må betrakta en sann christen. I stället för att frukta för andra menniskor fruktar han för Gud allena och det med ett barnsligt förtroende, sådant man hyser till en älsklig fader. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 291 i kommentar till Joh 8: 34-36)

När Don Quijote var ute på det fria fältet igen, säker och trygg för Altisidoras kärleksförklaringar, kände han att han äntligen var i sitt rätta element och färdig att återuppta sitt riddarliv. Han vände sig till Sancho och sade: "Friheten, Sancho, är en av himlens dyraste gåvor till människan. Med den kan alla skatter som jorden och haven gömmer inte mäta sig. För friheten liksom för äran både kan och bör man riskera livet, men fångenskapen är det värsta elände som kan drabba en människa. Jag säger det, Sancho, för du såg ju själv vilken gästfrihet och vilket överdåd vi bjöds i slottet som vi lämnar bakom oss. ... Lycklig den som himlen beskär hans dagliga bröd utan att han behöver tacka någon annan än himlen för det!" (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 809)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Gud frågar inte efter (om du går till presten med dina synders uppräknande) eller intet, så framt det icke sker af hjertans håg eller lust. Derföre, om du gör det ogerna, så är det bättre, att du låter blifwa. Ty till Gud kan ingen annan komma, än den, som kommer med lust och af fri wilja, och derföre kan icke heller någon twinga dig dit. ... Så är det nu mycket bättre, att man blifwer borta från skrift och Herrans nattward, än att man ogerna går dertill; ty på det sättet blifwa ändå människornas samweten icke marterade. ... (Men) det är ett ädelt och trösteligt werk, när twå komma tillsammans, och den ene meddelar den andre råd, hjelp och tröst, och det allt går broderligt och kärleksfullt till: den ene upptäcker sina sår, den andre helar dem. Fördenskull wille jag icke för all werldens gods umbära skriftermålet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 238-240 i kommentar till 1 Kor 11:23-29)

Man har ju predikat så: gif här till kyrkor, löp der i kloster, stifta så och så många messor o.s.w. så blifwa dina synder dig förlåtna. Och sedan man i biktstolen twingat wåra samweten, hafwa wi gjort allt, hwad man ålagt oss och gifwit mer, än man befallt oss. Och hwad skulle wäl de arma menniskorna taga sig till? De woro glada, om de så kunde blifwa hulpna. Derföre hafwa de lupit åstad och marterat sig för att aflägga synden, och det har likwäl icke hjelpt; ty deras samwete förblef twiflande såsom tillförene och wisste icke, huru det hade sin sak hos Gud; eller ock förblef det säkert, hwilket war ännu wärre, och råkade in uti en sådan förmätenhet, att det trodde, det Gud skulle fästa afseende på gerningarna. ... Derföre kommer nu herren och förbarmar sig öfwer detta elände ... och gifwer tjänaren lös. Härmed föremålas oss nu, hwad som är evangelium ... (som) kommer och säger: icke så, icke så, min kära wän, det hjelper till ingenting, att du marterar och ängslar dig, så att du blifwer galen; dina gerningar göra intet till saken, utan Guds barmhertighet gör alltsammans, i det Han warkunnar Sig öfwer ditt elände och ser, att du ligger i en så djup ångest och wältrar dig i gyttjan, utan att likwäl kunna hjelpa dig derur. Han ser, att du icke kan betala, och derföre efterskänker Han dig alltsammans. ... Den som tror, han skall icke blott befrias ifrån sin skuld, utan ock ifrån straffet derför. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 248 i kommentar till Matt 18:23-35)

Paulus omskär Timotheus för Judarnas skull, säger Lucas. Men Titus wille han icke låta omskära derföre, att de yrkade derpå och icke wille lemna omskärelsen fri. Han will hafwa makt att göra båda delarne, den ene eller andre till tjenst, men till intetdera låta twinga sig för gerningen skull i sig sjelf, likasom måste det så wara. För att nu komma till wår tid, så när påfwen befaller, att man skall bikta sig, undfå sacramentet, fasta, äta fisk och pålägger andra sådana bud, påstående, att man måste göra det af lydnad till kyrkan, så må man frimodigt trampa det under fötterna just derföre, att han har påbjudit sådant, så att friheten måtte blifwa oförkränkt. Men om han icke påbjöde det, så borde man honom till wiljes hålla det med dem, som hålla det, och twärtom låta det med dem, som låta det. ... Ty att med sådan frihet hålla något, det skadar hwarken tron eller evangelium. Men att af twång eller lydnad hålla något, det tillintetgör tron och evangelium. ... Likaså än widare: när den werldsliga öfwerheten påbjuder sina lagar och fordrar sin skatt, så bör man friwilligt tjena dem, änskönt de bruka twång derwid. Ty här är ingen fara för friheten eller tron, emedan de icke säga, att det är för saligheten nödwändigt att hålla deras lagar, utan endast för timligt herrawälde, beskydd och ordning skull. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 46 i kommentar till Phil 4:4-7)

Barnet har ett medwetande och tänker, att det skall såsom arfwinge få stanna wid egendomen. Tjenaren tänker, att han måste dock på sistone bort och wäntar sig intet arf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 88)

För tron är den ena dagen sådan som den andra, så ock all mat lika, alla ställen, personer, kläder och alla weldsliga ting lika; ty sådant allt hwarken hindrar eller hjelper till rättfärdiggörelse och helgelse, såsom dock Cain och helgonen mena. Derföre aktar tron icke dessa werldens elementer, utan allenast de ewiga nådehåfwornas fullhet. På samma sätt, fastän hon i timlig och utwärtes måtto werkar, så wet hon dock icke af något werldsligt, ty hon gör allting fritt. Det gör henne alldeles detsamma, huru person, rum, tid, mat och klädnad äro beskaffade o.s.w. Hon utwäljer sig icke något särskilt; hwad henne förekommer, det ombesörjer hon; hwad som far sin kos, låter hon fara; och har sålunda hennes werldsliga umgängelse alldeles icke något namn eller någon åtskilnad. Men Cain – han måste hafwa namn och någon åtskilnad. Han äter icke kött, han bär intet swart (syftar på Gråbröderna), han beder icke i huset, han håller en wiss dag. Den ene är bunden wid detta, den andre wid någonting annat, och ändock är alltsammans timliga och werldsliga ting, som förgås. Derföre äro de allesamman trälar under denna werldens elementer, och likwäl kalla de sådant heliga ordnar, goda seder och rätta wägar till saligheten. Derom (talar) apostelen (i) Col. 2:20-23. ... (Det andliga ståndets) wäsende är idel denna werldens elementer, bundet wid kläder, personer, rum, mat, käril, tid och åthäfwor ... Sådant lysande sken sliter långt flera ifrån tron, än de grofwa uppenbara synderna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 94 i kommentar till Gal 4:1-7)

Den christeliga friheten är en helt och hållet andelig sak, som den köttsligt sinnade menniskan icke kan fatta; ja, äfwen de, som hafwa Andens förstling och kunna ganska ordrikt tala om friheten, hafwa ganska swårt att fasthålla den i hjertat. För förnuftet tycks saken wara af ringa wigt, hwarföre den ock försummas, derest icke Guds Ande får göra den wigtig och betydande. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 231 i kommentar till Gal 4:22-31)

Det är en stor själens frihet, då man af det werldsliga ingen ting begär. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 46)

Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse, men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av "kyrkans och bekännelsens enhet", ty han levde och verkade med välsignelse i Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som kallas reformationen - förpostfäktningen till den stundande stora striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 368)

Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till Krysanteus: "... Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast skonande deras barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: 'Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. ... (Kristianerna) är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. ... Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening?'" - Så talade Julianus. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 69-70)

Hela min befrielse bestod däri, att icke vilja vad jag ville, men vilja, vad Gud ville. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 57; Min själs väg till Gud - Tal till kristna studenter vid Stockholms högskola 18 maj 1950; citat Augustinus)

(Guds Ord) löste fängelsets bojor. ... Han helgade vår födelse och förintade döden när han löste just de bojor som vi var bundna med. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Bristen på frihet i våra liv sitter för de flesta av oss inte i att vi har den ena eller andra kroppsliga sjukdomen. Bristen på frihet sitter nog snarare i våra hjärnor. Inte bara så enkelt att vi fått för oss en del saker, utan kanske framförallt att vi är en del av just denna kultur, i just detta samhälle under just denna tid. ... Att få vara fria och välja (är) att mer och mer bli lika Kristus. (Martin Valman "Hur man blir fri att välja"; Jönköpings-Posten den 24 augusti 2007)

Genom Jesu liv, död och uppståndelse utfördes den största befrielseinsats som någonsin gjorts på denna jord. ... Friheten i Kristus är den enda egentliga frihet som existerar. (Erik Nilsson "Frihet som Kristus ger"; Jönköpings-Posten den 11 augusti 1989)

Att vara slav under Gud är att vara verkligt fri. (P O Svensson "Slav eller fri?"; Jönköpings-Posten den 15 mars 1985)

Den som har Kristus som det enda viktiga i sitt liv, den är en verkligt fri människa. Den människan är i den lyckliga belägenheten, att inte ens döden skall skilja henne från Kristus. (Jan-Erik Eriksson "Sanningen ger frihet"; Jönköpings-Posten den 15 september 1978)

Jesus har sagt, att den som gör synd, han är syndens träl. Man blir inte lycklig i träldom. Men du kan bli fri. Vi är alla friköpta fast inte alla är frigjorda. Men du som är friköpt, du kan också bli frigjord. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 45-46)

En kristen människa blir genom tron på Kristus fri från fördärvets makter och fri till rättfärdighetens och kärlekens tjänst. (Anders Blomquist "Den kristna friheten": Jönköpings-Posten den 19 september 1970)

(Jesus) har fängelsets nycklar vid sitt bälte. ... Den verkliga friheten är att vara "bunden fast vid Jesus" och att vara i harmoni med Gud och hans vilja. (Sven Svensson "Kallad till frihet"; Kommentar till Joh 8:31-36; Jönköpings-Posten den 5 oktober 1963)

Sann kristen tro ... är på djupet verklig frihet, som dock är bundenhet vid Kristus. "Jag är fri som en fågel, men dock fånge och träl. Jag äger ej något, men någon har min själ." (Bertil Nordenstig "Tvångströja eller sann frihet?"; citat: Sven Lidman; Jönköpings-Posten 1953-11-03)

När en människa blir verkligt frälst ... blir ställningen till de jordiska tingen vad den skall vara. I stället för att vara träl, blir hon fri. Hon vet, att hennes liv består inte av mat och kläder och många ägodelar. ... Hennes livsmål blir att genom liv och gärning främja dens verk, som har kallat henne till sitt himmelska rike. (Ivar Johansson "Förvaltarskap"; Jönköpings-Posten 1952-08-09)

Vandringen i skrifternas ljus och dess vägar visade sig leda från fängelse till frihet och barnaskapets glädje ... Endast den i synden nödställde söker sig fram till Jesus Kristus. Allena Han kan skänka frihet och friheten i Kristus, den är gudsbarnens privilegium. (Harry Olsson "Från fängelse till barnaskapets frihet"; kommentar till Gal 3:22-26; Jönköpings-Posten 1950-05-05)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Gunnar) låg på knä och var fri. "Res dej", sa predikanten. "Du ä välsignad, broder." Och han reste sej. ... "Du ä frälst, broder, broder", ropade en röst. "Du hör te Herran." Tårarna föll nu ner över hans mun och haka, vem grät? Han själv. Och när han upptäckte sej själv gråtande kände han tårefloden välla fram, svindeln lossnade och krampen - han höjde huvudet gråtande och ropande utan ord. Jesu Guds sons blod ä utgjutet, hörde han ropet. Du ä friad i Lammets blo, Gunnar. Du ä fri. Ja, snyftade han. Ja, Jesus och kände nu hur rummet vidgades, nu var världen utan slut och utan fruktan. Ja, ja ä fri. Tack Jesus! (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 135-136)

(Johan) Grell undrade om de unge hade någon känning av syndanöden innan de blev omvända. ... Han mindes sin egen våldsamma strid, hur han mitt i natten sprungit genom skogen upp till Aron i Brynet för att bli löst. Onda andar var efter honom den natten, de jagade honom och han sprang som för livet. Men så blev han äntligen löst. I Arons vedskjul. Grell kunde nämna år, dag och timme. Men vad visste de unge om sådant? Böjde sig och grät en skvätt. Ingenting mer. Sedan var de omvända. De hade lämnat sig, sa de. Men till vem? Frågan tumlade emot den gamle. Den som aldrig hade varit riktigt olycklig, kunde inte heller få smaka lyckan. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 207)

Industrialismen aflar trusterna, de djäfvulska bolagen med ett fåtal miljonkungar, som tillvälla sig äganderätt öfver folkets materiella lifskällor och villkor. Sålunda suckar äfven Amerikas fria folk under tyranni. Fria! Industrialismen gifver ingen frihet, om också hvarje arbetare finge lämna hundra röstsedlar. Det finns en farligare ofrihet än den politiska, och det är den som binder själen, det är penningemakten, den, som klafbinder armen i stället för att den skulle sätta allas muskler i frihet att fritt rikta sina ansträngningar. Under industrialismens ok äro människorna endast rent juridiskt fria. De äro i verkligheten ofria, oryggligen beroende af sugande kugghjul, i stället för af jordens oändlighetskraft, utan trygghet för tak öfver hufvudet eller uppehälle, prisgifna åt alla faror, åt svält och skyddslöshet vid första allvarliga rubbning inom fabrikationsaffären. O, arme, hören I icke fridssuset därute från lundarna? Mäkten I icke förstå, att dessa äro oss gifna som arbetets lustgårdar och vingårdar? Visst viljen I komma här ut och skaka af er den smuts, man kastat öfver eder, byta ut den försakelse af lif, fullt och skönt lif, man tvingat på er, känna morgondaggens förlossande pärlor öfver edra torra läppar, arbeta under solens signande smek, dricka och drömma, fria och höga som gudar! Så rusen då opp i stormande led under det skallande ropet: Hem bland blommor! Stuga och jord! (Per Jönson Rösiö "Revolt" s 44)

Många hafwa det för första gången kunnat tacka Gud för sina synders förlåtelse. O hwilka saliga minnen, då man tänker tillbaka på denna såningstid (under mitten af 1800-talet). Gud drog fram genom landet. Han lade till sina fötter många arma syndare, som en gång i himmelen skola lofsjunga Guds dyra Lamm, som kom i werlden att frälsa syndare. Predikan om den korsfäste Kristus bar en härlig frukt. Evangelium om Jesus war en förlossningspredikan, som frigjorde många syndaträlar ur deras swåra fångenskap och försatte dem in i den frihet som är i Kristus Jesus. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. II)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1980

Den paradoxala spänning som efterföljelsen innebär skänker den kristna människan hennes frihet. Den som tillhör Guds rike är hemma vart hon än kommer, och hon är främling var hon än bor. Ty Guds rike uppfyller jorden, men det riket är inte av denna världen. Därför kan Paulus vittna: ”jag har ingenting men äger allt”. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 374 i kommentar till Apg 22)

Bo Brander: Att bli frälst är att bli fri. På svenska går det tillbaka på ett ord som betyder ”frihalsa”, att ta av järnet som klämmer runt halsen på en slav. Det är en ganska bra bild, för det finns många halsjärn som nästan stryper oss. Jesus säger i Johannesevangeliets (åttonde) kapitel: ”om Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria” – det är att bli frälst. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 211)

Kärleken begränsar friheten. Vårt samvete, fostrat i Guds ord, ger oss stor handlingsfrihet. Men det betyder inte att vi kan utöva vår frihet på andra människors bekostnad. Kunskap ger frihet, men kärleken sätter gränser för den. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 363 i kommentar till 1 Kor 8:1)

Den kristnes frihet är total, säger Paulus i 1 Kor 6:12, men det är en frihet som inte innebär att jag får göra vad jag vill utifrån min gamla människas värderingar utan att jag får göra vad Gud vill. Jag har nu blivit Guds slav. Nu står jag till hans förfogande, totalt och i alla avseenden. Han har ju köpt mig. Han har också köpt mig fri från att frukta människor, från att följa allmänna opinionen, från att låta mig bestämmas av vad min familj, mina grannar, arbetskamrater eller kamratgäng anser. ... I dagens förkunnelse ligger trycket mer på vad vi skall göra, givetvis tillsammans med Gud i Guds kraft med Kristus som föredöme. Detta tema finns självklart med i Nya testamentets undervisning men som en konsekvens av Guds handlande utanför och för oss. Dagens aktivistiska predikan försätter åhörarna i kramp och resignation. Jag har en känsla av att många kristna befinner sig ”under lagen”, som man sade på fädernas språk, d v s kristendomen upplevs som ett tungt ok ovanpå alla andra krav som samhället, jobbet och familjen ställer. Färre och färre får uppleva evangeliets befrielse och förlösande kraft. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 150,221)

Jag kunde sluta tjata på Gud om förlåtelse. Den saken hade Jesus Kristus ordnat för min räkning en gång för alla för nästan 2 000 år sedan på Golgata. När den insikten tog språnget från min hjärna – för den teoretiska kunskapen om detta hade jag – till mitt hjärta smälte stenblocket jag burit i mitt bröst de senaste veckorna samman. Ångesten rann av mig. Befrielsens stund var inne. Jag var lättad, förlöst och outsägligt lycklig.. I det ögonblicket, i S:t Clara kyrka den 24 augusti 1999 vid halvtolvtiden på förmiddagen, började mitt liv som kristen. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 41)

”Friheten innebär inte frihet från betingelser utan frihet att inta en bestämd hållning gentemot betingelserna”, skriver Viktor Frankl. (Eva Magnusson ”Livets kretslopp” s 198)

Jag gick där och passade spakar och hjul som en slö och fördummad träl och glömde mitt namn och att förr jag ägt en egen levande själ. ... Och jag gick som en dagakarl den kväll, då han gick förbi, då levde jag fattig och fången, nu lever jag fattig och fri. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 34; citat Bengt E. Nyström)

Är det väl rätt, att förlossade trälar hålla sig själva i träldomen kvar? Nej, må vi hellre som frigjorda själar lova i frihet vår nådige Far! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 42; citat av M.B. Malmstedt)

Vår frihet är i Kristus som för oss alla dött. I hans försoningsgärning en värld är återlöst. Den som hans röst vill följa är inte bunden mer, kan gå dit han oss sänder och ge som han oss ger. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 110; citat Anders Frostenson)

Uttrycket ”Guds rike” ... måste uppfattas som ett samlingsuttryck för den verklighet, då Guds planer och mål i och med den mänskliga historien fullbordas. En sådan fullbordan förutsätter herravälde och dom över varje form av uppror och motstånd men syftar främst till befrielse, upprättelse och frälsning. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 7)


ca 1980 - ca 1970

En av mina vänner kommenterade en annan vän så här: ”Hon ser ut som om hon hade svalt en elektrisk lampa – hon har sådan utstrålning.” När läkare frågade henne: ”Är ni allergisk mot något?” svarade hon: ”Ja, jag är allergisk mot synd.” Ett tänkvärt uttalande och mycket sant.” (Stanley Jones "Guds ja" s 40)

förut bunden men gjord fri, betedde du dig fortfarande som bunden, då dina lemmar stelnat i den långa ofriheten ... dina händer blev kvar på ryggen och dina fingertoppar nådde aldrig en annans ansikte, inte heller lärde du känna groparna på din egen kropp – detta är en fråga om att ta emot, att först ta emot sig själv som en gåva från den som har skapat ... och så få liv i stelnade lemmar (LisBeth Wedin ”... såsom dig själv” s 146-147)

Som Jesu sanning gör ”verkligen fri” (Joh. 8:36), så verkar Anden sann frihet. I detta fall innebär det: frihet från förvända krav på förkunnelse och anpassning till människomeningar. Men på samma gång: frihet till att ta hänsyn till den gudomliga treenighetens förklaring av Ordet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 356 i kommentar till 2 Kor 3:4-8,17-18)

(Brevet till galaterna) har helt riktigt beskrivits som det kristna frihetsbrevet, och så länge som dess undervisning beaktas kommer det aldrig att hända att kristenheten blir förslavad i någon slags träldom. ... Ändå måste en distinktion göras mellan frihet och ett utsvävande liv. Om kärlek råder så kommer aldrig den förra att degenerera in i det senare. (Donald Guthrie "Galatians" p 46,50)

I (min bön) satte jag in mina särskilda synder. Jag sjöng segerverser: ”I Jesu namn är segern, vi lovprisar det högt i dag, han kan slita varje syndens kedja, som fjättrar oss!” ... ”Jag tror på blodets kraft och gläds, det nya mänskor skapar städs, jag prisar blodet som gör fri från alla synders tyranni.” Och faktiskt fick jag då uppleva, hur under årens lopp Herren gjorde mig fri från allehanda bindningar enligt sitt ord: ”Om Sonen gör er fria, blir ni verkligen fria” (Joh 8:36). Jag upplevde, att detta inte är ett tomt ord utan att efter en sådan troskamp befrielse från kedjorna faktiskt kommer. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 18)

du kvinna – boll i abortdebattens nävar, inte är det väl det det gäller – egentligen abort eller inte, rätt att bestämma eller inte om barnet du väntar? ... problemet ett annat – egentligen söker en frihet ett värde, ett egenvärde, kvinnans, en möjlighet till exploatering av dig själv, av alla dina tänkbara möjligheter, ”fullkomlig” frihet överallt, att komma och gå som du vill? ... frihet från ansvar, inte är det väl det du vill? (LisBeth Wedin "Tanke-sträck" s 11; frihet?)

Jag reste hem till Vetlanda efter den helgen (i november 1970) som en ny skapelse, men mina föräldrar mottog det hela med förtvivlan och oförståelse. Hade nu inte deras konstnärssjäl till dotter alldeles slagit över? ... (Jag hade) ingen annan förklaring till min glädje och totala omvändelse än ett möte med Jesus, vilket var en alldeles för abstrakt förklaring. Som jag senare läst om i Apostlagärningarna brände och rensade jag ut allt ur mitt gamla liv, som var inspirerat av det i andevärlden som förnekar Guds Son, t.ex.. min hinduiska bibel ”Bhagavadgita”, närbesläktad poesi- och filosofilitteratur och foton på Guru Dev och Maharishi. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 156)


ca 1970 - ca 1950

Herre, prisat vare ditt namn. Herre, du som sänder mig till nya uppgifter, giv mig glädjen i arbetet, behåll mig i den frihet du förvärvat åt mig. Låt mig idag gå ut i din rika värld, fri att söka och finna spåren av ditt rike, fri att glädjas vid den skapelses skönhet och rikedom. Amen. (Gunnar Hillerdal "Minuter med Gud" s 5; Morgonbön)

En kväll (1961) klev en kille som hette Bobby Neuwirth in genom dörren i sällskap med ett par kompisar och orsakade en hel del ståhej. ... Man förstod genast att han hade smak för provokationer och att inget fick inkräkta på hans frihet. Han befann sig i en galen revolt mot någonting. ... Han kunde prata med folk ända tills de kände att all deras intelligens försvunnit. Han skar och högg med sin tunga och kunde få vem som helst att känna sig olustig. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 52-53)

Humlan rasar mot rutan – vill ut, vill ut, vill ut. Kan inte leva utan solguld och vindsalut. ... Kommer ingen och räddar av hunger han snarligt dör, medan blommorna bräddar honungsbord utanför. ... Själen rasar mot muren av stängande sten och cement, längtar att snart bli buren fri mot ett nytt advent. ... Händer i vanmakt sträckta, brinnande böneord – Är den dömd att försmäkta, hopplös, tillintetgjord? ... Humle-själ, bida och vaka, trygg och förtröstansfull, snart får du honung smaka för Guds barmhärtighets skull. ... Kristus öppnar din ruta – flyg ut, flyg ut, flyg ut. Om du bara vill sluta kämpa tar träldomen slut. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 65-66; Humla)

Friheten, säger jag er, är en vind som skärs av en annan vind. Och denna andra vind är rättvisan. De som talar om frihet menar ständigt sin frihet, men inte friheten. Men en frihet på andras bekostnad är orättvis och därför ingen sann frihet. ... ... Friheten består i att växa med sina behov. Och att känna sina verkliga behov är att kräva den rätta friheten. (Artur Lundkvist ”Kort föreläsning om friheten” s 120-121; 1955)

Samtalet (i Kolo i Kongo sommaren 1955) gled in på arbetet i skola och församling. Där hade vi lättare att förstå varandra. Vit och svart har samma behov av trygghet och levande tro, samma behov av frälsning från synd och orättfärdighet, även om yttringarna kan vara olika. Syndens frukter kan se olika ut, men kärnan är densamma. Befrielsen från det ondas makt kan också bara komma från ett håll, från Honom, som besegrat denna makt. Det tidlösa evangeliet är inte heller rasbundet. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 59)

Förr talade man om kvinnans frigörelse och framträngande till likställighet med mannen. Nu (1953) kan man tala om ungdomens frigörelse. Men den yttrar sig i en flykttendens, en falsk frigörelseprocess, bort från familjen, från föräldraauktoriteten, från skoldisciplinen. "Frihet" blev lösenordet. Men en falsk frihet. Den blev lössläppthet, regellöshet, frihet från karaktärsfostrande disciplin, tukt och ordning. Man förväxlade frihet med "friheter". Inte passade det med kristna, etiska normer och principer. Resultatet har blivit, att många unga människor inte vet, vad som är rätt eller orätt, sant eller falskt. Vad är plikt? Ansvar? Samvete? Synd? ... Är kristendomen onödig? ... I en tid när det bildas förbund för religionsfrihet, som mer propagerar för frihet från religion än frihet till religion, är kristendomen nödvändigare än någonsin. (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 10-11,37)

Här stod huset med sina förvirrande verandor, sina skymningssalar, sin djupa sängkammare, sina fönster öppna ut mot alla korsdrag, huset som byggt sig så stort att det letade sig själv under vildvins prakt. ... Allt bränt. ... Även gaveln mot söder som lovade mera, lyckobrun. ... Men sedan jag gått så lång väg hem nyttar mig varken tårar eller tvekan. ...Här vill jag bygga mitt hus, där var stock är mätt efter det jag kan, varken längre eller tyngre än det jag vet, ett enkelt hus efter enkla mått: en liten stuga av sanning. (Solveig von Schoultz ”Huset” s 69-70; 1952)


ca 1950 - ca 1925

Det blev stilla inom Sven, klart och stilla. ... Allt fördes tillbaka till en krampaktig självhävdelse, och nu bar denna konvulsiviska jagiskhet namnet SYND. Hade någon sagt detta till Sven förut, skulle han givetvis svarat med att dra munnen en smula på sned, men han skulle också fått association av något svart och ångestfullt. Men i stället erfor han en oerhörd lättnad. ... Som när ljuset tänds i ett rum där man berättat spökhistorier. ... Det glimmade omkring det han såg. Inte som på ett sentimentalt julkort, utan som det gör i vänners ögon när man ser gott och hjärtligt på varann. Det var vänskap i klarheten. Sanning och vänskap. ... Plötsligt blixtrade en ny klarhet fram för honom: han var fri. ... Han hade blivit skakad, förödmjukad, krossad, men när det stora skredet kom, blottades något som varit överskräpat och övervuxet, ett sanningens urberg som han kunde bygga nytt på. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 207-209)

(Judendomen säger om Gud) att Han är själarnas befriare. Människorna kan förslavas både genom yttre tvång och genom inre blindhet, svaghet och förstockelse. Därför räcker det inte med yttre befrielse, även inre befrielse är nödvändig. Den inre befrielsen som traditionen ser den kan gälla livet efter döden, men i första hand gäller den enligt judisk åskådning denna världen. Den inre befrielsen är människans seger över sina begränsningar, t.ex. okunnigheten eller okänsligheten; den är hennes besegrande av syndfullheten och det onda hon bär inom sig, som högmod, själviskhet, hat, lusta, cynism, det avsiktliga förkastandet av godhet och sanning. Mot dessa och andra förvändheter står Gud som befriare. Redan medvetandet om Honom är en befriande kraft, som hjälper till att frigöra den mänskliga anden från de bojor som håller den tillbaka, från ondska som fördärvar den inifrån. Ännu mäktigare är Han själv, när Han än med obeveklig kraft driver människan framåt, än leder henne varsamt – till och med i lönndom – men alltid och oavlåtligen i riktning mot hennes själs befrielse. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

Hur mycket skulle inte vinnas för det godas seger, om alla kristna bekännare ärligt ville ställa sina samveten under Guds dom, även när det gäller användandet av sprit och tobak. Man kan ju inte tjäna både Gud och Mammon och den som fortsätter att träla under synden har ju inte tagit emot den underbara hela och fulla frihet, som bjudes i Kristus Jesus. Man må orda hur mycket som helst om en "kristens frihet" - den underbaraste friheten av alla är väl att slippa begagna sig av ting, som skada både kropp och själ. (Gottfrid Alenius "Bland kåtornas folk - Minnen och intryck från missionsresor i lappländska fjälltrakter" s 140)

I februari 1945 hörde (Tatiana Nanjeva i koncentrationslägret i södra Polen) hur Röda arméns soldater anlände under stor pompa och höll huvudena högt när de sjöng patriotiska sånger: "Vi kände oss glada och upprymda. Vi trodde att segern var säkrad och att ett normalt liv skulle börja igen. Jag längtade hem till mitt fosterland, till min familj." Då, just när hon fyllts av glädje över befrielsen, närmade sig två Röda armé-officerare henne. En av dem var berusad och skrek: "Så hur har ni levat livet här då? Era horor!" Tatiana kände hur hennes värld rämnade medan han stod vacklande och sträckte sig efter sin pistol. ... För "brottet" att levande ha överlämnat sig i tysk fångenskap dömdes hon till sex år i Gulag och livstids förvisning till Sibirien. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 337)

I Småland ha vi ett samhälle, som heter Smålands Anneberg. För några år sedan var hela samhället beroende av en tändsticksfabrik, och alla, som arbetade där gingo under namnet ”tändsticks-busar”, och det var farligt att komma dit in en lördagkväll, när arbetarna fått ut sin sprit. Till och med polisen tordes inte visa sig på gatan utan gick och gömde sig. Men så kom Jesus från Nasaret dit, och det utbröt en väckelse, och de byggde ett bönehus. Och kom nu dit en lördagkväll! Det är inte farligt, utan det är saligt, och man prisar Gud för den förvandling, som skett. Jag talade för en tid sedan med polisen, och han sade: ”Nu har jag inget att göra.” Nu törs han visa sig på gatan både natt och dag. Ser du, när Jesus kommer till ett samhälle, förvandlar Han, så att polisen blir arbetslös. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 39)

över mer än tre fjärdedelar av gårdarna i Lidalycke låg hypotek(lån)ens tryckande tyngder. Detta var den nya träldomen, som smygande nalkades jordens brukare: Om inte bonden ägde jorden så var han inte längre en fri bonde. Bonden hade nu endast en hjälpare att lita till, en enda frälsare att hoppas på: Sig själv! (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 165)

Jag kan inte ila, säger du. Stegen äro tunga, bördor trycka. Är det syndabördor, som belasta samvetet? Lägg dem ned, där Jesusnamnet vittnar om Frälsaren! Jag såg en vandrare, som dignade under sin börda. Vid dikesrenen, där vägvisaren stod, lade han den ned och fann vederkvickelse. Gör du som han! Lägg ned din syndatyngd för Jesu fötter, och du skall icke behöva ta den på igen och släpa den vidare. Han kastar den i havets djup. Och fri - såsom Guds barn äro fria - skall du kunna hasta åstad. (Adolf Kloo "Vägvisaren" s 59-60; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1935)

Kampen mellan demokrati och diktatur är ... en kamp om den västerländska mänsklighetens vara eller icke-vara. Viktor Rydberg såg förvisso riktigt, när han menade, att världsundergången skulle ringas in den dag frihetssången tystnar i världen. Vi veta icke, om detta skall bli en verklighet, ty alla förutsägelser om framtiden bli allt ovissare. Men vi veta, att det är människan värdigt så länge hon förmår kämpa för andens frihet i världen. Om den kris, som präglar nutidslivet är en skymningskris eller dunklet före gryningen kan ingen förutsäga. Vi veta ingenting om den värld, som skall framgå ur den. Men - såsom det heter i den äldsta av alla ariska skrifter, den indiska Rigveda - "det finns så många morgonrodnader, som ännu icke lyst." (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 132-133; boken utgiven 1934)

Jag fick påstötningar från olika håll om, att vi var alltför toleranta mot dem, som inte var ett med pingstväckelsen. ... Denna fråga kom också upp på bibelstudieveckan i Kölingared på sommaren 1933. ... De frikyrkliga, som tager ställning emot oss ... (har) tagit avstånd från oss. Emellertid, om vi isolerar oss för mycket, så kommer vi att sätta en damm för välsignelsens flöden. Det lurar en fara, som vi får vara på vår vakt emot. ... Denna sak har blivit en livssak för mig. ... Vi har upplevat friheten i Kristus, och vi vill icke komma in i någon ny träldom. ... Det är inte något nytt, som vi önskar införa inom pingstväckelsen, sade jag. Det är endast fråga om att bevaras i den frihet, vartill Kristus har frigjort oss. Denna frihet är så dyrköpt för oss, att vi icke vill lämna bort den för något i världen. Varje församling bör också ha frihet att själv besluta, vem de vill kalla till sina möten, utan att därför bli klandrad av de övriga. ... Det mäktigaste medel till sammanhållning mellan människor är friheten. Detta visade sig inte minst inom pingstväckelsen i början av 30-talet. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 48-52)

Före mig (i kupén) satt där en ung ljushyllt son av Norge. Denne var angelägen att komma till tals med sitt nya sällskap. ”Sandsynligtvis er de en Pastor. Jag maa dog have sett deres Billede i vore Aviser.” ”Ni gissar inte dåligt. Jag är verkligen präst.” ”Praesterne have en overordentlig stor Oppgave sig tillagt. Dog maa jag sie, at jag selv er Fritaenker. Et kultivert Menneske maa tenke frit och selvstaendig.” Och så begynner min vän att ivrigt försäkra, hur nödvändigt det är att tänka och tala i frihet. Då måste man givetvis komma att tro på Gud, hans kärlek och makt. Detta ger tillförsikt och trygghet åt livet. Han var ganska upprörd över människor på bägge sidor om Kölen, som levde utan Gud. Det går aldrig vägen för dem, mente han. Om en stund skildes jag från ”fritänkaren” – och det med ett varmt handslag och ömsesidig förhoppning om snart återseende. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 141)

Jesu konungsmakt är så stark, att den befriar från de mest tyranniska av de små och stora herrar, som för sin räkning lägga beslag på en människa, synden, döden och djävulen, eller kalla det med vad namn du vill, allt det ljus i världen, som är sken och lockande bedrägeri, allt mörker, som skrämmer och förvillar, som fångar och kväver, illviljans och fördärvets lurande, hemska makt, som driver sitt spel. Jesus är, så långt jag kan se, den enda makt i andens värld, som förmått övervinna, icke blott vinna en dräglig kapitulation eller en hjältedöd, utan övervinna synd, död och djävul. Därför växer friheten med underkastelsen under honom. Ty den är en fri underkastelse. Någon annan underkastelse vill Jesus ej veta av. Icke ens en obligerad tacksamhet, som är honom förbunden för allt vad han gjort. ... Det enda han kan använda, det enda han vill av oss, det är kärleken, och den ger han ju oss själv. Kärleken, renad, upplyst, övervunnen, vunnen känner igen vem han är, anföraren som det allena är salighet och frihet att tjäna i liv och död. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 44)

Det finns missionärer ... (som) rest omkring och samlat in pengar, utan att man velat ha sina insamlingar kontrollerade. När då församlingarna ha tagit i med saken och fordrat kontroll över både vad missionären fått in och för vilka ändamål, han använt de insamlade medlen, har man börja tala om träldom och att man var misstrodd m.m. Så har man börjat att resa omkring och inbilla enfaldiga vänner, att den härliga frihet, vi fått, nu skulle vara på upphällningen. ... En sådan frihet som dessa missionärer åstunda, har pingstväckelsens folk aldrig hävdat. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 43-44; artikel av Lewi Pethrus i Evangelii Härold, 11 november 1926)


ca 1925 - ca 1900

Efter det att (den unge samepojken) lämnat sig åt Gud, var det någon som frågade honom: "Har broder någon bibel?" Gustaf-Adolf (Åkerberg) missförstod denna fråga. Han tyckte, att han sade Bror och då ville Gustaf-Adolf upplysa honom om, att han icke hette Bror utan att hans namn var Gustaf-Adolf. Och det blev ett jubel utan like, då han lämnade denna upplysning. Sedan undervisade man honom om, att de kallade varandra för bröder och systrar, när de voro frälsta och tillhörde en Guds församling. Och han blev så glad, när han hörde, att han genom frälsningen fått så många bröder och systrar. Nu hade han funnit det rätta broderskapet, jämlikheten och friheten, som han i flera år hade sökt efter. (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 94-95; 1920-talet?)

Då man betänker hedningens karaktär och det mångtusenåriga slaveriet under dess mörka och hårda välde, förundrar man sig icke över, att hedningen till en början mottager kristendomen med dess allbehärskande makt huvudsakligen som en befrielse i rätt så ytlig mening ur sin träldom. Fruktan för de onda andarna och demonerna behärskar dem, och de lida hårt därav. Evangeliets härliga uppenbarelse av den ende, sanne Guden befriar dem ur denna hemska träldom. ... Denna fångenskap, ur vilken evangelium befriar dem, betrakta de emellertid mera som ett olyckligt öde än en skuld, som djupare berör deras personlighet. På samma sätt är det med begreppet synd. Även den är något allmänt, man råkat komma in i utan att därvid åsamka sig personlig skuld. Följden blir, att många bland de hednakristna väl erkänna synden som en gudsfientlig makt men underskatta den hos sig själva som en personlig skuld inför Gud. ... Då synden blir en börda, ett brott mot den allsmäktige och kärleksrike Guden, då kommer befrielsen även här, och då i dess djupa kristliga mening. Då Sonen får göra oss fria, bliva vi verkligen fria. (J. Nyrén "Guds frälsningskraft" s 478; Missionsförbundet n:r 29 den 17 juli 1924)

I Vargön var frikyrkligheten stark, liksom arbetarrörelsen, men disponenten var mäktig. Under Adolf Kloos första 15 år (från 1922) hette disponenten Samuelson och var en man med starkt kyrkligt intresse och en trogen gudstjänstbesökare. Han gav samhället ett kapell och en brukspredikant. Adolf Kloo uppskattade honom mycket. Ändå blev det motsättningar. En högmässa lyste kyrkoherden på kollekt. Efteråt kom disponenten till sakristian och förklarade att sådant fick icke ske. ”Säg bara till hur mycket kyrkoherden vill ha till de olika ändamålen, så ska kyrkoherden få det. Men av mina fattiga arbetare får ingen kollekt krävas!” För Adolf Kloo stod det klart, att den patriarkaliska inställningen var oförenlig med en kristen människas frihet. (Sten Hallqvist "Vägledaren Adolf Kloo" s 58-59)

”Din begränsning är, att du ser somliga ting ur klassynpunkt”, sade Setterblad beklagande (till Valter Sträng). ”Kanske det är nödvändigt, så länge det finns klasser. Men jag vill ha ett klasslöst samhälle.” ”Och en mänsklighet, som är tillfreds med den materialistiska världsförklaringen?” ”Nej. De yttersta livsfrågorna får var och en lösa som han vill i ett socialistiskt samhälle.” Men Valter tillade med eftertryck: ”Innan man forskade efter ett annat liv borde man göra någonting åt jävulskapet och orättvisorna i detta livet.” Hans förvissning var att denna mörka jord kunde förvandlas till en ljus himlakropp. ”Ett jämlikhetens socialistiska samhälle kunde inte förverkligas utan att man först dödade friheten”, sade redaktör Setterblad milt, efter ett långsamt smuttande på sin kaffekopp.”Det förutsatte nämligen att den överlägsne skulle avstå från att utnyttja sin begåvning för att icke höja sig över den underlägsne. Men ingen människa avstod frivilligt från att begagna sina krafter. Alltså måste tvång tillgripas för jämlikhetens genomförande. Det betydde frihetens död.” Ett typiskt borgerligt argument. Valter hade hört det förr. I verkligheten kämpade man för friheten att få förtrycka. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 537-538; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

(Den ogifte) Valter var fortfarande en gift kvinna trogen. Det problematiska i förbindelsen stod dock allt klarare för honom. Ingrid och han levde i fri kärlek. Men den kärlek som måste döljas för människornas samhälle var inte fri. De som var tvungna att mötas i skymundan var ofria. De som måste söka sig till varandra genom ett förnedrande smygande i hotellkorridorer var bundna. Fria var de människor som inte behövde ta någon hänsyn till andra, utan öppet kunde visa sin förbindelse. De andras kärlek var hemlös och ofri. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 601; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

Samtidigt som man (inom pingströrelsen) kunde uttala sig kraftfullt till förmån för det man menade vara frihet, fanns det begränsningar. Det fick aldrig bli en frihet från ansvar eller en frihet för den enskilde på den gemensamma sammanhållningens bekostnad. (Ulrik Josefsson s 105)

I mars 1916 gick en ny skara Malmöpojkar ut i livet, bortom skolans inhägnade värld. ... I grund och botten intresserade jag mig inte så mycket för frågan hur framtidssamhället skulle se ut. Men jag fängslades av det lilla, jag visste om Karl Marx och hans teorier. För mig var han framför allt avslöjaren av borgarklassens illusioner. ... Ändå tyckte jag inte, att de rödaste tidningarna gav en riktig bild av min samhällsklass. Där skildrades "borgaren" som en girig profitjägare, vars enda intresse var att pressa fram rikedom ur proletärernas arbetskraft. Den typen existerade nog, men jag hade en släkting på nära håll, som omöjligt kunde passa in i ungsocialisternas schema. Min morbror Carl Jöran Bergh var disponent vid manufakturaktiebolaget i Malmö (MAB). Han var otvivelaktigt en överlägsen affärsman, som lärt sig konsten i amerikansk miljö, och företaget gick framåt år efter år under hans ledning. Men inte kunde man påstå, att han levde för att tjäna pengar för pengarnas skull. Han gick upp i sitt företag som en konstnär i sitt verk, gladde sig över dess framgångar och sökte nya vägar, när de gamla metoderna inte räckte till. Han ville prestera ett värdeskapande arbete och gagna den stad, där hans fäder verkat och bott. När han talade på gammalliberalt sätt om den fria företagsamheten, tänkte han inte så mycket på rätten att förvärva profit utan mer på friheten att skapa på eget initiativ. Ibland kunde även en ung samhällsförbättrare fråga sig, om sådana män inte uträttar mycket mer än riddarna av den revolutionära frasen med sina teatergester och sin forsande vältalighet. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 11,18-19)

"Adam", sa Kate, "jag hatar dej. Nu först hatar jag dej. Jag hatar dej, Adam, hör du mej? Jag hatar dej." ... "Jag bryr mej inte om det", sa han. "Inte ett dugg. ... Vet du ... att du var det käraste jag hade i världen? Jo, det är sant! Min kärlek var så stark att du inte kunde ta död på den." ... Så gick han ut och stängde dörren tyst bakom sig. ... På återvägen till ranchen fann Adam att han hade fått ögonen öppna för saker som han inte hade lagt märke till på många år. Han såg de vilda blommorna i det höga gräset; han såg de röda korna avteckna sig mot de gröna sluttningarna. ... När han kom till sin egen jord greps han av ett så intensivt välbehag att han började analysera det. Och plötsligt ropade han högt i takt med hästens hovslag: "Jag är fri, jag är fri, jag behöver inte ängslas mer. Jag är fri, hon är borta, hon finns inte i mej längre. Å, herregud, jag är fri, jag är fri." (John Steinbeck "Öster om Eden" s 316-320)

Inom statskyrkan får man lära och predika allt, vad man vill. Det går icke an i frikyrkan. Inom statskyrkan får man också leva precis som man vill. ... Man får vandra efter köttet, hur man vill. Ingen människa blir utesluten för sådant. Det är statskyrklig frihet. Men den friheten sätter jag inte så mycket värde på. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 41; Waldenström i debatt vid 1909 års kyrkomöte)


ca 1900 - ca 1800

Hvad hade Gud gjort för (sitt folk) i det förflutna? I (psalm 81) hafva vi en öfverblick af hans barmhärtighet emot dem; och han utväljer här vissa händelser i deras historia. Gud begynner med deras träldom i Egypten. Vi se det i sjunde versen: "Jag lyfte bördan från hans skuldra." Detta är ett uttryck, som begagnas för att beskrifva deras träldom. De vore verkliga trälar i landet. Man satte öfver dem uppbördsfogdar, att de skulle plåga dem med svåra dagsverken. De blefvo, såsom vi läsa, befriade från lastkorgen, i hvilken de buro de tunga bördorna; härmed syftas tvifvelsutan på det ok, vid hvilket de med lera och tegel lastade korgarna voro fästa. Vi kunna i våra dagar få se sådana målade på minnesvårdar i Tebe. (Evan H. Hopkins "Guds barmhärtighet" s 15; föredrag och kommentar till Ps 81:14-15 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

Politisk frihet är lika mycket ett oafvisligt behof som tankefrihet och yttrandefrihet och religionsfrihet och har just samma begränsningar och villkor. Ingen sådan frihet är absolut och kan icke vara det. De äro borgerliga arter af frihet och lyda såsom sådana under tyngdlagarna. Absolut frihet är en andlig frihet. Absolut eller i sanning fri är endast den andliga människan, som Kristus gjort fri, och det är en frihet, som trotsar alla bojor, allt förtryck och är lika absolut i Ryssland som i Amerika, lika absolut i fängelset som på tronen. (David Nyvall "Söken Guds rike" s 16)

Stela häckar snörrätt klippta, blomstring vederbörligt stäckt, grönska sammetslen och tuktad, fullt normal och fullt korrekt! ... Stilla plantsöm hela parken ett livré i grönt beskär; mörk som lidelsen, en blodbok sina egna färger bär. ... Mäktigt genom stammen strömmar livssaft dunkelt purpurröd, varje fiber, varje bladnerv mättats av dess djupa glöd. ... I den sträva atmosfären endast avogt skådad gäst, boken mitt i vardagsfärgen slungar flammande protest. ... Kinapaviljongen harmset rister sina klockor små, nickfigurerna på spiseln ville låta yxan gå. ... Men det kan nu icke hjälpas – boken står där likafullt, och i bladens dunkla rodnad viskar kvällen lika hult. ... Skönheten, den arma tärnan, sedan dagens tvång har slut, flyr till dess förtrogna skugga för att ostörd gråta ut; ... och den fria sångens fågel, undan bur och snaror frälst, älskar trädet framför andra, sjunger i dess krona helst. (Carl Snoilsky "Blodboken" s I:461-462; 1841-1903)

Ej var jag sky, ej var jag våg: död som en is fjättrad jag låg. ... Kom så du, sol, gjorde mig fri: våg är jag nu, sky kan jag bli. (A.T. Gellerstedt "Islossning" s I:441; 1836-1914)

"Jag har kallat samman er", (sade Anders Fall), "för att få höra vad Guds ord lär om de kristnas frihet, jag vill veta vad ni tycker - - - om det är lovligt och nyttigt för Jesu lärjungar att fara och höra andra predikanter än den präst, som är ordinerad i socknen, och - - varför det inte skall vara lovligt att höra andra, när denne präst varken har förmåga eller vilja att föda hjorden, utan - - - luktar av den förbannade drycken vid nattvardsbordet. ... Nu ska vi först reda ut det som blivit en tvistefråga, om det är rätt eller inte att man en och annan söndag far in till stan för att höra ett Guds ord av en som Herren gjort levande ... Där en känner att en blir bjuden livets bröd och inte halm och näver för sin fattiga själ. ... När Herren är intet anseende till personen och inte till den ort, där man tillbeder honom i anda och sanning." (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 129-130; 1870-talets Blekinge)

(Den kristnes) frihet är en frihet från syndens herravälde. ... Falla kan wäl en kristen göra, men faller han, så faller han såsom i eld och watten, så att han måste genast upp igen och börja på nytt. Att lefwa i synden – det kan han icke, det wore för honom att göra lifwet till ett helwete, och det icke för fördömelsens skull, som han hade att frukta, utan derföre att hans sinnesart nu är sådan, att han icke kan. Om en fisk hade förstånd och kunde tala och du både honom komma upp på land och lofwade, att ingen skulle slå honom eller göra honom någon skada, så skulle han swara: Jag är icke så beskaffad, att jag kan lefwa på land. Komme jag upp på land, så skulle jag qwäfwas. Sammalunda är det ock för de kristna omöjligt att lefwa i synden. ... Såsom en fisk, om han biter på en krok och blir dragen upp på land, genast sprattlar för att komma i wattnet igen, så blir der ock för en kristen rop och nöd för att komma till Jesus igen, derest någon frestelse öfwerwunnit honom. Syndens wälde i honom är brutet, ty i honom bor nu en ande utan falskhet. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 395 i kommentar till Joh 8:31-45)

Då jag war i Richmond, i en af norra Amerikas fristater, skulle negrerna just hålla ett möte. Det war första dagen af deras frihet. Jag gick till den afrikanska kyrkan och aldrig, hwarken förr eller senare, har jag hört sådana prof på naturlig wältalighet. "Moder", sade en, "gläd dig i dag! Ditt lilla barn har warit bortsåldt för sista gången; dina efterkommande äro för alltid fria. Ära ware Gud i höjden! Unge män, för sista gången har ni hört pådrifwarens piska smälla. Unga qwinnor, för sista gången har ni warit uppstälda på auktionsbordet!" De utbrusto i glädjerop; deras böner hade blifwit hörda, det war deras glada budskap. På samma sätt förkunnar Jesus Kristus frihet för de fångna. Några mottaga densamma; andra kunna knappt tro de glada nyheterna; men de äro icke desto mindre sanna. Kristus har kommit för att förlossa oss från syndens slaveri. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s II:4-5)

Den frisinnade biskopen J.H. Thomander ... biskop 1856 ... ville hava frihet inom kyrkan, fullkomlig frihet för alla sammankomster, åsyftande kristlig uppbyggelse. ... Visst är, att hade Sveriges prästerskap och de lagstiftande myndigheterna haft samma övertygelse, så hade den väldiga separation från svenska kyrkan, som en senare tid fått bevittna, icke behövt äga rum. Man skall icke kunna neka Thomander det visordet, att han med sina pund troget och nitiskt tjänat sin Herre och mer än någon annan svensk biskop under (1800-talet) verkat för det dyrbaraste ett folk äger: religiös frihet. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 251-252)

Trälen, en sådan som t.ex. Ismael, blifwer icke i huset ewinnerligen. Detta gällde den tiden så mycket mer, som en träl kunde säljas eller när som helst drifwas ut ur fadershuset. En son deremot förblef i huset beständigt, såsom den der war friboren och arfwinge. (P. Fjellstedt "Biblia" s 271)

Komminister Säfströms predikan hade lämnat (Oscar Ahnfelt) i det största bekymmer för sin själs frälsning, men det blev Rosenius förunnat att så framställa Guds ord, att det gav den olycklige mannen frälsningsvisshet och frid. Detta skedde påskdagen 1841, då Rosenius predikade ”om Kristi uppståndelses kraft och nytta, först inför Gud, att där framställa oss rättfärdiga och fullkomliga, samt sedan uti oss, att då vi tro detta frigöra oss från syndens makt och herravälde”. Den dagen räknade Ahnflelt alltid själv som sitt andliga livs födelsedag. Den tryckande ofriden hade vikit, skuldbördan hade tagits ifrån honom, och en ny sång var lagd i hans mun, och detta var en lovsång till Gud. Nu följde en tid av mycken glädje. (Oscar Lövgren "Oscar Ahnfelt" s 28)

Frälsaren Christus ... har ock skaffat hjelp emot de syndiga begärelserna, så att de skola kunna bli öfwerwunna. Men om denna hjelpen måste den menniskan bedja, som ser sig behöfwa den. Då kan snart den förra syndaträldomen förbytas i ett saligt frihetstillstånd, ty wår Frälsare säger i Joh. 8:36, ”om Sonen gör eder fri, så ären I rättsliga frie”. Då nyss förut det warit likasom en bedröfwelig nödwändighet, att på hwarje frestelse skulle följa fullbordad gerning, så kan den menniskan, som i frestelsenöden ropat till sin Förlossare, röna af honom den hjelpen, att hon icke allenast slipper att efterfölja synden i dess lustar, utan att hon också slipper att göra synden mer. Den förändrade ställningen i menniskans enskilda och uppenbara lefnad wisar då att ställningen i hennes inre inför Gud också har blifwit annorlunda. Att hon har blifwit qwitt syndatjensten, gifwer tillkänna att hon också blifwit frikänd från syndaskulden. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 241-242)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Frihet betyder (för Rousseau) lydnad för den lag man givit sig själv. Frihet "består mindre i att göra vad man vill än däri att man icke är underkastad andras vilja; den består vidare i att icke underkasta andras vilja under sin egen". (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 147-148; Rousseau och vi)

År 1746 skrev (Hedvig Charlotta Nordenflycht) ett stort patriotiskt epos med namnet "Det frälsta Svea", i vilket hon varnar sina landsmän för avundens last och manar dem till enkelhet och förnöjsamhet. Hon tillägnade dikten åt riksens ständer och lät utdela den bland dem i förhoppning om ekonomisk hjälp i sitt (då) beträngda tillstånd. ... På den riksdagen blev dock ingenting åtgjort. Inom verkligt litterära kretsar hade hennes patriotiska epos för övrigt ingalunda höjt hennes aktier. Det smakade alltför mycket av ett försök att tävla med (Olof) Dalins "Svenska friheten", till vilken "Det frälsta Svea" ej på långt när nådde upp. Men fru Nordenflycht återkom vid 1751-52 års riksdag. ... Men ingen verkan av hennes böneskrift förspordes. Då skaffade hon sig personligen företräde inför prästeståndet och bad dess medlemmar behjärta hennes nöd. ... Resultatet blev, att ständerna beviljade fru Nordenflycht 600 daler i årligt underhåll, antagligen det första "diktargage", någon nordisk riksförsamling utdelat. Skaldinnan tolkade sin tacksamhet mot prästerskapet i en dikt, vari hon lovade, att hennes lager skulle gro "i skygd av Zions palmer". Så kunde "Herdinnan i Norden" utan svårare bekymmer för levebrödet få helt ägna sig åt studier och vitterlek. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 253-255; En storhetstid för vår andliga kultur)

Träd, frihet, fram i oförfalskad’ smycker, träd fram och bryt mitt ok i tusend’ stycker, mitt ok med allt sitt träle-likt besvär, mitt ok, det jag själv-villigt på mig lade, då jag av oförstånd till skuggan sade: du äst mig kär. ... Jag har nu lärt invärtes världen känna; hur fåfängt är allt vad vi efterränna! Hur lyckan själv, hon ställer oss försåt! Giv, Gud, min värld med äran genomvandra! O, mycke fik och släp om allt det andra är intet åt (= har intet att betyda). (Samuel Columbus "En naturlig dödsbetraktelse" s I:48; 1642-1679)

Ja, en fågel uti en bur, vars frihet är berövat, han sjunger väl av sin natur, men hjärtat är bedrövat, när han hörer de fåglar skön, som uti luften sjunga, sig glädja över marken grön efter sin art och tunga. ... Heller vill han på en grön kvist sjunga med hungrog maga en skön lovsång sin herra Krist än mat hos herrar taga; heller vill han i törra trän sova med ro och lisa än där, som sköne sänger är, sig låta av människor spisa. (Lars Wivallius ”Ur Ack Libertas, du ädla ting” s I:34-35; 1605-1669)

(Efter Sokrates död) uppstod de "sokratiska" skolorna, kynismen och hedonismen, som i viss mån kan betraktas som föregångare till stoicismen och epikureismen. En av de många (historiska eller legendariska) anekdoterna om Sokrates berättar att han en gång då han betraktade en utställning av lyxvaror utbrast: "Hur många ting finns det inte som jag icke behöver". Det var detta drag av frihet från behov som kynikerna särskilt fäste sig vid hos "den vise". ... Det torde finnas större likhet mellan kynikerna och hedonisterna än det vid första påseende kan tyckas. För båda framstår friheten och oberoendet som de väsentligaste förutsättningarna för lyckan. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 65-66)


Att avrunda med:

En urspårad människa lyste upp spårvagnen med sitt leende. Så skiiiiiiimrande var aldrig havet, kom det. Och straaanden aldrig ... Tig! röt en medpassagerare, och vagnen slocknade. Men ett barns blick glittrade i mörkret, speglande visans fortsättning: ”...så befriande...” (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 46; Intermezzo i folkhemmet)

Det finns ett hav, som ingen ser, det finns en grav, där ingen dör, det finns en sol, som ej går ner, det finns en strand i varje själ. ... Och om du vill ditt väl förstå och vara fri, när molnen gå, så bygg en värld att leva i – nu gäller det ditt liv, ditt eget liv! ... Det finns en värld, som ej förgår, det finns ett brev, som ingen läst, det finns en vind, som allt förstår, det finns en frihet utan sår. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 244; En sång om frihet)

Min Gud och jag har idkat byteshandel, och Herren, Herren, köpte skrot för guld, - lumpsamlarn Gud, med soligt varma händer, som går med säcken i en kornblå morgon och gör oss fria som en örn är fri. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”; citat K.G. Hildebrand)


Sångarna:

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av, som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 289:2)

O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 716:4)

Vi ha varit dödsens trälar, Vi ha varit mörksens barn; Satan hade våra själar Snärda i förderfvets garn: Nu har Jesus oss förlossat, Ormsens hufvud sönderkrossat. (J Franck-G Ållon: Psalm 112:2; Jfr Psalmer och Sånger 149:3)

Nu kan icke satan mera Någon fånge hålla kvar; Söker han att disputera, Sista ordet Herren har. Allt fullkomnadt, allt fullkomnadt! Jubelåret ingått har. ... Ring då, kära sabbatsklocka, Ring, ring högt till tidens slut! Många trälar du må locka Ifrån mörka kulan ut! (F Engelke: Sång 110:4-5; jfr Psalmer och Sånger 585:5)

Lammet, det är värdigt sången, Lammet, som oss köpt med blod, Som så härligt löste fången, Och som är vår herde god. Din jag är, O Jesus kär, Din med allt vad i mig är! ... Sjungen I Guds frälsta skaror, Till hans pris i högre kor, Som oss löst ur satans snaror, Jesus, som uti oss bor! ... (E Borg: Sång 439:2,4; jfr Psalmer och Sånger 653:2)

Tänk, att ej behöva kvida Utan låta Herren strida För den brud han köpte fri, Och när dagen gryr och skymmer, Skåda tiden hoppfullt an, Vetande, att allt bekymmer Och all omsorg bär ju han. (EM Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 605:3; jfr Psalmer och Sånger 552)

Han mitt hjärtas tillflykt är, Honom jag allt förtror, Och hans kärlek, stor och rik, Nu i mitt hjärta bor. Nåden, fri och hög och djup, Fyller min lösta själ. Trogen vill jag honom bli, Som allt gjort väl. Han frälste mig, han frälste mig: Då allting hopplöst var, Jesus frälste mig. (J Rowe-O Witt: Andliga sånger 1936 nr 342:2)

Men, om något här mig binder med ett än så hårfint band och vill bliva mig till hinder för min gång till livets land, gör mig fri, ja, fri i anden, fri att följa dig med fröjd, fri att älska, fri att tjäna, med din goda vilja nöjd. (L Sandell-Berg: Kristen Lovsång 1954 sång 639:3; jfr Psalmer och Sånger 679:3)

Nu är syndens boja krossad, Jag är fri, jag är fri. Från min skuld jag är förlossad, Jag är fri, löst och fri. Halleluja, Halleluja. Jesus dog för mig! Halleluja, Halleluja. Jag är fri, jag är fri. (E Hoffman: Segertoner 1960 nr 37:1)

Jag är ung och jag är fri Ifrån syndens slaveri Och nu lever jag frigjord och glad, Tänk att jag nu vandra får Ibland dem som hemåt går Till Guds eviga strålande stad. Att vara ung, ja det är stort. Att vara frälst dock större är. Men vara både ung och frälst Det störst av allt i livet är. (J Hedlund: Segertoner 1960 nr 581:1)

Min syn låt bliva mer än drömmar, Låt verklighet nu längtan bli. Giv liv av liv, som ändlöst strömmar, Bräck bojan och gör fången fri. O, jag har mött din blick och tror, Min Frälsare, min vän, min bror. (J Oterdahl: Psalm och Sång 1966 nr 366:4)

Saliga visshet, Jesus är min! Nu i Guds härlighet skådar jag in. Viss om min arvslott tillhör jag Gud, Född av hans Ande, klädd i hans skrud. Jesus jag funnit. Löst från allt tvång Honom jag prisa vill med min sång. (F Crosby-van Alstyne-A Ölander-bearbetning: Psalm och Sång 1966 nr 438:1; jfr Psalmer och Sånger 259:1)

Kom Jesus, kom Immanuel, ur fångenskapen lös var själ. Ge nu åt varje syndens slav den frihet du åt Israel gav. Var glad, var glad! Immanuel ger frihet åt var bunden själ. (Latinsk text-J Mason Neale-A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 423:1)

Förtrycket och oken han bryter itu, I honom har folken sin frihet. Han fyller vår dag med det eviga nu som är och som var och förbliver. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 601:2)

Som en fågel utsläppt ur buren är jag fri, är jag fri. Jag har flyttat från skuggan till ljuset. Jag är fri, jag är fri. Jag vill sjunga ut min glädje i en lovsång till min Gud, som från fruktans och mörkrets välde gjort mig fri, verkligt fri. ... Som en blomma vuxen på ängen är jag fri, är jag fri. I min Skapares omsorg omsluten är jag fri, är jag fri. Jag vill sjunga ut min glädje i en lovsång till min Gud, som igenom Kristi försoning gjort mig fri, verkligt fri. ... Som en våg som rullar mot stranden är jag fri, är jag fri. Som en del av en evig fullhet är jag fri, är jag fri. Jag vill sjunga ut min glädje i en lovsång till min Gud, som har lovat att den som i Sonen blivit fri, han är fri. (C Hultgren: Segertoner 1988 nr 575:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”slaven” och ”fria”, see Joh 8:33-34.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Livets andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från missens (av Guds mål) och dödens lag.” (Rom 8:2)

Paulus sade till de troende i Galatien: "Vad säger skriften? 'Kasta/driv ut den unga flickan/slavinnan och hennes son. Ty den unga flickans/slavinnans son skall inte/förvisso ej ärva ’i sällskap’/tillsammans med den fria (kvinnans) son.' Därför, bröder, är vi inte barn av en ung flicka/slavinna emellertid/utan av den fria (kvinnan). Kristus gjorde oss fria till frihet. Stå så fasta och var/bli ej åter ihållna/fasthållna (med) ett slaveris ok." (Gal 4:30-5:1)

’Varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ur ur/av Gud gör/praktiserar inte miss (av Hans mål), eftersom Hans säd stannar i honom, och han förmår inte missa (Guds mål), eftersom han har avlats (och avlas) ut ur/av Gud. (1 Joh 3:9)


Grekiska ord:

ontôs (förvisso) (i NT + exempel i GT) Luk 23:47; Joh 8:36 – 4 Mos 22:37; Jer 3:23; Salomos Vishet 17:13(14); Luk 24:34; 1 Kor 14:25; Gal 3:21; 1 Tim 5:3,5,16; 6:19; 2 Petr 2:18(א*).


Ytterligare studier:

Ps 32:1-5; Joh 12:34; 17:2; 18:26; Rom 6:18,22; 8:15-17; 1 Kor 7:23; 8:6; 2 Kor 3:17; Gal 4:1-9; 5:1,13; Hebr 3:5-6; Upp 20:1-2.


B.C. Lategan "The truth that sets man free - John 8:31-36"; Neotestamentica 2.1 (1968): 70-80.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-23; 2011-05-26; 2014-04-02)

Tillbaka till Start

8:37-38 Jag vet, att ni är en säd av Abraham. Ni söker emellertid att döda Mig, eftersom Min utsaga inte har rum i er. Jag samtalar vad Jag har skådat (och skådar) vid sidan av Min (א,* א) Fader. Och ni gör så, vad ni har skådat (och skådar) (P66,א*) från sidan av er (א,* א) fader.

Ord för ord: 8:37 (18 ord i den grekiska texten) (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att (en)-säd (av)-Abraham (ni)-är. emellertid söker-(ni) mig (att)-döda, eftersom '-n utsaga'/utsagan den min inte har-rum i er. 8:38 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) 'vilka-(ting)'/vad jag har-skådat-(och-skådar) vid-sidan-av '-n fader'/fadern min samtalar-(jag). och ni så 'vilka-(ting)'/vad (ni)-har-skådat-(och-skådar) från-sidan-av '-n fader'/fadern er gör-(ni).


1883: Jag vet, att I ären Abrahams säd, men I söken att dräpa mig, emedan mitt ord icke har rum i eder. Jag talar det, jag har sett hos min Fader, och I gören ock det, I hafven sett hos eder fader.

1541(1703): Jag wet, att I ären Abrahams säd; men I faren efter att döda mig; ty mitt tal hafwer intet rum i eder. Jag talar det jag hafwer sett när minom Fader; och I gören det I hafwen sett när edar fader.

LT 1974: (Ja, jag inser att ni härstammar från Abraham.) Och ändå försöker en del av er döda mig, därför att mitt budskap inte finner någon plats i era hjärtan. Jag talar om för er vad jag såg när jag var hos min Far. Men ni följer er fars råd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs bröder) gjorde (hela tiden) ont (för) att döda honom. (1 Mos 37:18b, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Job sade:) “Hur skall en dödlig av blod (kunna) vara rättfärdig vid sidan av Herren?” (Job 9:2b, Grekiska GT)

(Männen) talade till kungen: "Låt dig redan/strax ’ta för dig själv’/’göra dig av med’ den där människan (Jeremia)." (Jer 38:4a, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Från) varje/’var och en’ som hör rikets utsaga och ej uppfattar den, kommer den onde och rövar bort det som har såtts (och sås) i hans hjärta. Den här är den som har såtts till sidan av vägen." (Matt 13:19)

(Efter sitt samtal med fariseerna sade Jesus till lärjungarna:) “Inte alla har rum för den här utsagan, emellertid/däremot (de) till vilka den är given (och har getts).” (Matt 19:11b)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) ”Då jordbrukarna hade skådat sonen, talade de i/med sig själva: ’Den här är arvingen. Kom hit! Vi må döda honom och ha/förvärva hans arv.’” ... Och då prästledarna och fariseerna hade hört (detta), fick de kunskap, att Han säger/sade (detta) med anledning av dem. (Matt 21:38,45b)

(Jesus sade: ”Sackaios) är (א*) en Abrahams son.” (Luk 19:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus svarade och sade till Nikodemos:) "Amen, amen säger Jag dig att/: ’Vi samtalar om vad vi vet och är vittnen om vad vi har skådat (och skådar), och ni tar/godtar inte vårt vittnesmål.’" (Joh 3:11)

(Hela tiden) ville (Jesus) inte vandra omkring i Judeen, eftersom judarna (hela tiden) sökte döda Honom. (Joh 7:1b)


Exegeter, evangelister med flera:

(Jesu) ord hade väl på sätt och vis fått ingång i (de judar som till att börja med trodde honom) och gjort, att de blifvit troende för tillfället, men det hade ingen framgång i dem. Derför föllo de åter tillbaka i sin gamla fiendskap. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 468)

Gud gjorde ett testamente, då Han lofwade Abraham, 1 Mos. 22:18, att i hans säd, Christus, skulle allt folk på jorden warda wälsignadt. Detta testamente blef sedan stadfastadt genom Christi död och efter Hans uppståndelse utdeladt genom evangelium, hwilket icke är annat, än en kungörelse och uppenbarelse om detta testamente, hwaruti för all werlden förkunnas, att i Christo, Abrahams säd, är nåd och wälsignelse beskärd och gifwn åt alla menniskor, den hwar och en må undfå, som allenast will sätta tro härtill. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 91 i kommentar till Gal 4:1-7)

När (judarna) vände sig bort till att göra en kalv och i sina sinnen hade gått tillbaka till Egypten och önskade vara slavar i stället för fria män, försattes de för framtiden i ett tillstånd av träldom som passade deras önskan – (ett slaveri) som i sanning inte skar av dem från Gud, utan som underkastade dem träldomens ok. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 479)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet för "ha rum för" (chôreô) är detsamma i Matt 19:11 och Joh 8:37. Detta grekiska ord kan också översättas med "gripa, godta".

Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:31-32 och Joh 8:43-44.


Ytterligare studier: Matt 3:9; 13:4; Luk 3:8; 19:47; Joh 5:18-19; 6:45; 7:19-20,25; 8:39-41,44; Upp 1:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-23; 2011-05-27; 2014-04-02)

Tillbaka till Start

8:39-40 De svarade och talade till Honom: “Vår fader är Abraham.” Jesus säger till dem: ”Om ni är Abrahams barn, gjorde/’hade ... gjort’ ni (hela tiden) Abrahams gärningar. Men nu söker ni döda Mig, en människa som har samtalat (och samtalar) sanningen till er, som Jag hörde från sidan av Gud. Det här gjorde inte Abraham.”

Ord för ord: 8:39 (23 ord i den grekiska texten) (de)-svarade och talade (till)-honom: '-n fader'/fadern vår Abraham är. säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: om barn '-ens Abrahams'/Abrahams (ni)-är, '-na gärningar'/gärningarna '-ens Abrahams'/Abrahams gjorde-(ni)-(hela-tiden). 8:40 (20 ord i den grekiska texten) nu men söker-(ni) mig döda (en)-människa som '-en sanning'/sanningen (till)-er har-samtalat-(och-samtalar) som (jag)-hörde från-sidan-av '-en gud'/Gud. det-här Abraham inte gjorde.


1883: De svarade och sade till honom: Abraham är vår fader. Jesus sade till dem: Voren I Abrahams barn, så gjorden I Abrahams gärningar. Men nu söken I att dräpa mig, en man, som till eder har talat sanningen, hvilken jag har hört af Gud; sådant gjorde icke Abraham.

1541(1703): Swarade de och sade till honom: Abraham är wår fader. Sade Jesus till dem: Woren I Abrahams barn, då gjorden I Abrahams gerningar. Nu faren I efter att döda mig, som är den man den eder hafwer sagt sanningena, hwilka jag hört hafwer af Gudi; det gjorde icke Abraham.

LT 1974: ”Vår far är Abraham”, förklarade de. ”Nej”, svarade Jesus, ”för om han var det, så skulle ni följa hans goda föredöme. Men i stället försöker ni att döda mig på grund av att jag har sagt er sanningen, som jag har hört från Gud. Abraham skulle inte göra så. ”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud skådades för Abraham. … (Abraham) talade (till de tre männen): ”Herre, om jag följaktligen har funnit fröjdbringande (nåd) mitt emot Dig, må Du ej komma till sidan av Din pojke. Låt redan/nu vatten tas/hämtas och låt tvätta era fötter.” (1 Mos 18:1a,3-4a, Grekiska GT)

(Herren sade till Abraham: "Vad beträffar att) du inte har skonat din son, den välkomnade ’på grund av’/’med tanke på’ Mig, skall jag, då Jag välsignar, verkligen, faktiskt i hög grad, välsigna dig ... då du har hörsammat min röst." (1 Mos 22:16b-17a,18b, Grekiska GT)

(Herren sade till Isak:) “Abraham, din far, hörsammade Min röst och vaktade/höll Mina befallningar och Mina bud och Mina grundlagar och Mina lagar.” (1 Mos 26:5, Grekiska GT)

(Israel sade till Josef:) ”Jag må skicka bort dig i riktning mot (dina bröder). Men/och han talade till honom: ”Skåda jag/mig.” … (Men hans bröder sade:) ”Kom nu så hit (och) vi må döda honom.” (1 Mos 37:13b,20a, Grekiska GT)

Mose talade (vänd) i riktning mot folket: “Visa tillit! Stå fasta och skåda räddningen, den från sidan av Gud.” (2 Mos 14:13a, A Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Hör mig, (ni) som förföljer/’jagar efter’ det rättfärdiga och söker Herren. Se i, in i den fasta klippan ... Se i, in i Abraham, er fader.” (Jes 51:1-2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “De här (är) de utsagor som ni skall göra: ”Samtala sanning, var och en i riktning mot sin granne, döm ett fredligt domsutslag i era portar.” (Sak 8:16, Grekiska GT)

Noa, Abraham, Isak och Jakob, våra fäder … tog kvinnor ut ur sina bröder, och de välsignades i sina barn, och deras säd skall ärva jord. (Tobit 4:12b, BA)

(Raaguel sade till Tobias:) ”Jag skall särskilt inunder/’i hemlighet’ visa dig sanningen.” (Tobit 7:10b)

Abraham fanns/befanns trofast i en prövning, och det räknades honom ’in i’/till rättfärdighet. (1 Mack 2:52)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Abraham (var) en mängd nationers store fader, och det fanns inte (någon) lik (honom) i härlighetsglansen.” (Syr 44:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till många av fariseerna och saddukeerna som kom för att döpas:) “Ni må ej tänka (att ni kan) säga i er själva: ’Vi har Abraham (till) far.’ Ty Jag säger er, att Gud förmår resa upp barn till Abraham ut ur/av de här stenarna.” (Matt 3:9)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Sakarias sade: “Herren kommer ihåg) en ed som Han svor i riktning mot Abraham, vår fader.” (Luk 1:73)

(Johannes Döparen sade till folkskarorna:) “Gör/bär så frukter värdiga sinnesändringen och ni må ej börja säga i er själva: ’Vi har en fader, Abraham,’ ty jag säger er, att Gud förmår att ut ur/av de här stenarna resa upp barn åt Abraham.” (Luk 3:8)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham.” (Luk 16:24a)

(Jesus sade: ”Sackaios) är (א*) en Abrahams son.” (Luk 19:9b)

(Stefanos sade till judarna:) “... Härlighetsglansens Gud skådades till/av vår fader Abraham.” (Apg 7:2a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (judarna): ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:29)

(Jesus sade till judarna:) "Jag har många ting att samtala och döma med anledning av er. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig. Och de ting som Jag har hört från sidan av Honom, de här (tingen) samtalar Jag in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 8:26)


Hembygdens predikan:

Det heter, att Kristus är satt till ett tecken, som varder motsagt. Vad menas härmed? Jo, om t. ex. en konung eller konungason ville uppställa sitt vapen i en annans rike, tecknet till ett nytt välde i det riket, så skulle sådant ju röna den starkaste motsägelse. Likaså här. Fariséerna och de skriftlärda jämte andra makthavande höllo det för avgjort, att makten och väldet i Israel tillhörde dem såsom den av Gud inrättade styrelsen. De voro ju Abrahams barn, och åt Abraham och hans efterkommande var riket lovat; även hade de lagen och profeterna. Men nu kom Kristus och sade sig vara sänd av sin fader och deras Gud med anspråk på att vara den rätte Israels konung. Visst måste sådant väcka allas motsägelse! Nej icke allas. Om i det antydda riket funnes en skara olyckliga fångar, som den nye härskaren vore kommen att förlossa, så skulle dessa i stället hälsa honom med glädje. Så funnos i Israel många elända, som längtade och suckade efter förlossaren, Messias, Herrens smorde. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 49, Söndagen efter jul, Luk 2:33-40)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

De ”som gjorde orätt” (Luk 13:27) är inte några få illgärningsmän, som försyndat sig mot elementära moralbud som de flesta människor brukar hålla på. Utan de gjorde orätt när kallelsen till Riket kom. De valde att stanna kvar i det gamla och ville inte bli lärjungar. Då hjälpte det inte att de var barn av Abraham. Liksom det inte hjälper att vara döpt och konfirmerad. ... I Guds rike råder en annan värdeskala än i världen. ... Många av de första kommer sist. Det är inte säkert att de stora namnen i kyrkohistorien eller nutidskyrkan är några stora namn i Guds rike. Där kan hedersplatserna vara vikta för människor, som man aldrig hörde talas om på jorden. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 161 i kommentar till Luk 13:22-30)

Judendomen är ... helt fri från rastänkande. Fastän traditionen älskar att leda Israels härstamning tillbaka till patriarkerna, räknar den inte med släktskap genom blodsband. Var och en som accepterar den judiska tron blir ”barn av vår fader Abraham” och ”son av Israel” med samma värde som alla andra. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 86-87)

Abraham erkänner denne Lazarus för sin och upptager honom i sitt sköt, hwilket han ej hade gjort, så framt han icke hade warit af lika sinnelag och haft behag till Lazari armod och krankhet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 57 i kommentar till Luk 16:19-31)

I Rom. 9 ... bewisar (apostelen) med kraftiga skäl, att icke alla Abrahams söner äro Guds söner. ... (Dessa) äro icke sönerna efter köttet, utan sönerna efter löftet. ... Och med detta bewis tillstoppar han wäldeligen ... munnen på de högfärdiga Judarna, som berömde sig af att wara Abrahams säd och söner. ... Nej. säger, de som wilja wara Abrahams söner, de böra utom den köttsliga födelsen äfwen wara löftets söner och hafwa tron. Och dessa, som hafwa löfte och tro, de äro Abrahams enda sanna söner och följaktligen äfwen Guds. ... Om I icke hafwen någonting annat, än edert lefwernes helighet och kyskhet, att sätta emot Guds wrede och dom, så ären i wisserligen tjensteqwinnans söner, som skola utdrifwas ur himmelriket och fördömmas. ... Och om några af de påfwiske i wåra dagar skola frälsas, så måste de enfaldigt förtrösta på Guds blotta barmhertighet, som är oss i Christo erbjuden, men icke på sina egna goda gerningar och förtjenster. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 216,231 i kommentar till Gal 4:22-31)

Om man säger och gör sanningen, uppwäcker man wrede och fiendskap, såsom jämwäl hedningarna sagt. Och likwäl är icke skulden deras, som säga sanningen, utan deras som icke wilja höra den. Skall man då allsicke predika sanningen, utan genom sådant stillatigande, låta alla menniskor fara till helwetet? Hwem kan eller will låta sådant komma sig till last? Den som är en from christen, hwilken tänker att efter detta lifwet jemwäl ewigt lefwa och att förhjelpa äfwen andra menniskor dertill, han måste ock sannerligen skicka sig som en christen och säga, hwart han ämnar sig, och låta werlden weta, huru hon går den breda wägen till helwetet och den ewiga döden. Gör han detta, så har han förtörnat werlden och fått djefwulen på halsen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 258 i kommentar till 1 Petr 2:21-25)

Om nu Abraham och fäderna icke hafwa kunnat blifwa rättfärdiga genom gerningar, ej heller hafwa blifwit det, så hafwa lika litet deras barn och efterkommande genom lag och gerningar blifwit rättfärdiga, utan detta har icke annorlunda skett, än genom tron och löftet, som wardt gifwet åt Abraham och hans säd, uti hwilken icke blott Judarna utan ock alla hedningar, genom samma tro skulle blifwa wälsignade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 445 i kommentar till Gal 3:15-20)

När våra hjärtan rycks bort från stendyrkan genom tron, ser de Gud och blir barn åt Abraham som blev rättfärdiggjord genom tron. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 72-73)

Det är otvifvelaktigt, att det öfver allt i de grekiska och romerska städerna fanns ett större eller mindre antal verklige proselyter. Man skilde mellan två slag af sådane, de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka hade underkastat sig alla fordringar, för att varda upptagna i judiska församlingens sköte och bekände sig till alla läror och bruk i judendomen, samt portens proselyter, hvilka endast förpliktat sig till de sju så kallade noakidiska buden, bland hvilka det främsta var att afhålla sig från afgudadyrkan. Portens proselyter voro monoteister, och åtskillige bland dem torde hafva delat tron på en kommande stor lärare och konung Messias. Det är antagligt, att många af desse portens proselyter, när de voro bekanta med kristendomen i hans paulinska form, också anslöto sig till Jesu lära, som ju erbjöd dem allt, hvarpå de i den judiska satt värde, utan att pålägga dem den mosaiska lagens ok och de efterexilske stadgarnes än tyngre börda. Om de s. k. rättfärdighetens proselyter, hvilka redan påtagit sig detta ok och denna börda, påstår Justinus martyren, att de i allmänhet uppträdde fientligare än hvad de egentlige judarne gjorde mot kristendomen, hvilket också har sin enkla psykologiska förklaring, ty på de lidanden och de tvång, som desse proselyter underkastat sig för att vinna lika arfsrätt som Abrahams barn, satte den paulinska, i Rom mest spridda formen af kristendom, intet värde alls, om icke såsom bevis på en uppriktig, men missriktad tro. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 85-86; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det skulle leda för långt att räkna upp alla de förmåner som antogs härledas från Abrahams härkomst. Det räcker här med den mest grundläggande principen: ”Hela Israel är kungars barn” och dess tillämpning även på det gemensamma livet, att såsom ”barn till Abraham, Isak och Jakob kunde inte ens Salomos högtidsmåltid vara för god för dem.” (Baba Mets. vii.1) (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 172)


Att fortsätta med:

Det är ingen överdrift att säga att de första tre verserna i Första Moseboken 12 sammanfattar Guds frälsningsplan, nämligen att välsigna världen genom Kristus, han som är Abrahams ättling. Löftet här gavs tillsammans med en tvåfaldig gudomlig kallelse. Å ena sidan skulle Abraham lämna sitt eget land och gå till ett land som Gud skulle visa honom. Å andra sidan skulle han lämna sin släkt och sin fars hus, varefter Gud skulle göra honom till ett stort folk. Gud skulle alltså välsigna honom och göra honom till välsignelse för andra – ja, för alla jordens folk. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 46 i kommentar till 1 Mos 12:1,3)

"Vad sa du? Är du döpt och konfirmerad och gift i kyrkan? Jovisst, utom fjärde gången. Var din morfar präst i Värmland på 1800-talet och har du en biskop från 1700-talet i släkten? Hette han också Abraham? Då kan jag säga dig: Vad hjälper det dig om du haft 100 präster i släkten, om du kan läsa Fader vår baklänges, om ditt hjärta inte har vänt om? Sök upp närmsta NA-grupp - Nutida Avfälling. Skriv in dig på behandlingshem i morgon! Andlig sopsäck är vad du är! Hör du inte att sopbilen är på väg? God jul önskar jag er inte! Jag önskar dig en jul med gnagande samvete. Fast förresten - en god jul önskar jag dig, då du vänder om! Sluta leka kristendom och i stället börja leva den! God jul." Var det någon som tog åt sig? Jag vet en. Han som står i predikstolen. (Carl-Erik Sahlberg "Andliga dönickar!" s 22; evangelietext Matt. 11:2-10; predikan i Storkyrkan och S:t Jacob i Stockholm tredje söndagen i advent 1991)

När jag 1974 var anställd på ett bryggeri hade jag en viss herr S. till chef. Han var skicklig i sitt arbete. . . . Bryggeriets ledning bestod av personer som saknade både fackkunskap och engagemang, däremot inte politiskt inflytande. De körde gladeligen bryggeriet i botten. . . . Detta föranledde slutligen S att som en sista utväg tillställa den överordnade styrelsen ett långt brev i vilket han försökte analysera missförhållandena bryggeriet. . . . Bryggeridirektören, som var medlem i regionens partikommitté, hade inflytelserika vänner som såg till att händelserna utvecklades i rätt riktning. Man betecknade S:s analys som en "smädeskrift" och S stämplades som en politisk säkerhetsrisk. Han kastades ut och placerades i en okvalificerad syssla på ett annat bryggeri. S har gjort sig själv "omöjlig" genom att säga sanningen. Han har övergivit spelreglerna och hamnat i kategorin "andra sortens medborgare" med Kainsmärket för fiende stämplat i pannan. Han kan nu yttra sig när han vill, men ingen kommer att lyssna på honom, definitionsmässigt. Han har blivit en "dissident" i de öst-Böhmiska bryggerierna. (Vaclav Havel "De maktlösas makt" s 122-123; Hradecek oktober 1978)

Att vandra i spåren av Abrahams tro, det är att leva, leva, leva livet, innehållsrikt, meningsfullt, att vandra med Gud. (Majlis Carlsson "Att vandra i spåren av Abrahams tro")

(Rom 9:6f eller något liknande paulinskt argument) kan mycket väl ha varit bekant för Johannes. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 347)

Ett musikaliskt barn hade sett en tavla där Beethoven sitter med huvudet bortvänt och låter fingrarna glida över tangenterna utan att några noter finnas på notstället. Han hör tondikten i sitt huvud. Barnet svarar på egen hand: ”Så som Beethoven hör musiken i huvudet, så var det nog Jesus hörde Guds röst.” (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 49)

En man, som med hela sin eldsjäls iver kastade sig på fornforskningen, var Olof Rudbeck. ... Så tändes som en blixt tanken: Sverige är urhemmet för Jafets ättlingar, vilka inflyttat hit kort efter syndafloden. Vad grekiska författare skrivit om det underbara sagolandet Atlantis syntes honom ord för ord stämma in på gamla Svitjod. .. Så tycktes det honom förunnat att återge Sverige den ära, som så länge varit berövad detta land, vilket nyss förvånat världen med krigiska bragder. Med denna föresats började han på sitt arbete "Atland eller Manhem, dädan Jafets avkomne, de förnämste kejserlige och kungelige släkter ut till hela världen henne att styra utgångne äro". Allt vad han kunde komma över av grekiska, romerska och fornnordiska skrifter rannsakades och behandlades med mycket skarpsinne men ock med en fantasi utan gränser. Triumferande utbrister han, att "all fördold visdom, som de lärde någonsin i hela Europa eller Asien och Egypten hava låtit i ljuset utgå, den hava de allenast bekommit av de yverborne nordiske". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 71-73)


Sångarna:

Inga avstånd mer, ej främlingskap, och tiden genomträngd av Guds ”i dag”, med Abraham är du och jag kamrat. Gud är en av oss vid detta bord. Gud är en av oss vid detta bord. (RJ Stamps-A Frostenson: Psalmer och Sånger 434:2)

Gör såsom Abraham gjorde, Blicka mot himlen opp! Medan du stjärnorna räknar, Växer din tro, ditt hopp. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:2; jfr Psalmer och Sånger 254:2)


Paulus sade till de troende i Rom: "... Inte alla (israeliter är) barn, eftersom de är en Abrahams säd." (Rom 9:7a)

Jakob sade till ‘en troende’/’de troende’: “Du tror att Gud är en. Du gör fint/väl. Och /också de små demonerna tror och bävar. Men vill du ha kunskap, O tomma/fåfängliga människa, att tron åtskild från gärningarna är (en) död (kropp) (א,*א,A)? Var inte Abraham vår fader rättfärdiggjord ’ut ur’/’till följd av’ gärningar, då han hade fört upp sin son Isak emot offeraltaret? Du ser att tron arbetar/verkar (א*,A) tillsammans med hans gärningar, och ’ut ur’/’till följd av’ gärningarna gjordes tron fullkomlig. Och skriften fullbordades, då den säger: ’Men Abraham trodde (i/på) Gud, och det räknades honom ’in i’/till rättfärdighet. Och han kallades en Guds vän.’ Du skådar, att en människa rättfärdiggörs ’ut ur’/’till följd av’ gärningar och inte endast ’ut ur’/’till följd av’ tro.” (Jak 2:19-24)


Ytterligare studier: Ps 15:2; Joh 3:11; 5:18; 7:1,17; 8:33,37; Rom 2:28-29; 4:12; Gal 3:7,14; 1 Joh 3:12; Upp 2:9; 3:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-24; 2011-05-30; 2014-04-02)

Tillbaka till Start

8:41-42 “Ni gör er faders gärningar.” De talade * (א,* א, B) till Honom: ”Vi är inte (och har inte varit) avlade ’ut ur’/’till följd av’ otukt. Vi har en Fader, Gud.” Jesus talade så (א,*א) till dem: ”Om Gud (hela tiden) var er Fader, ’välkomnade ni’/’skulle ni ... välkomna’ – alltefter omständigheterna – Mig (hela tiden), ty Jag har kommit ut, ut ur Gud, och Jag har anlänt. Ty inte heller Jag har kommit (och kommer) från Mig själv, emellertid/utan Den där har skickat bort Mig.”

Ord för ord: 8:41 (19 ord i den grekiska texten) ni gör '-na gärningar'/gärningarna '-ns faders'/faderns er. (de)-talade (till)-honom: vi ut-ur otukt inte är-(och-har-varit)-avlade, en fader har-(vi) '-en gud'/Gud. 8:42 (31 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade så (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: om '-en gud'/Gud fader er var-(hela-tiden) välkomnade-(ni) alltefter-omständigheterna mig, jag ty ut-ur '-en gud'/Gud kom-ut och har-anlänt. inte-heller ty från mig-själv har-(jag)-kommit-(och-kommer), emellertid den-där mig skickade-bort.


1883: I gören eder faders gärningar. Då sade de till honom: Vi äro icke födda genom äktenskapsbrott, vi hafva en enda Fader, nämligen Gud. Då sade Jesus till dem: Vore Gud eder Fader, så älskaden I ju mig, ty från Gud har jag utgått och kommit, och jag har icke kommit af mig själf, utan han har sändt mig.

1541(1703): I gören edars faders gerningar. Då sade de till honom: Wi äre icke oägta födde; wi hafwe en Fader, nämliga Gud. Jesus sade till dem: Wore Gud eder Fader, så älskaden I ju mig, ty af Gudi är jag utgången och kommen; ty jag är icke heller kommen af mig sjelf; men han hafwer mig sändt.

LT 1974: ”Nej, ni lyder er verklige far när ni handlar på det sättet.” De svarade: ”Vi är inte födda utom äktenskapet – vår verklige far är Gud själv.” Jesus sade till dem: ”Om det var på det sättet så skulle ni älska mig, för jag har kommit till er från Gud. Jag är inte här av mig själv, utan på grund av honom som sände mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel sade till Josef:) ”Jag må skicka bort dig i riktning mot (dina bröder). Men/och han talade till honom: ”Skåda jag/mig.” … (Men hans bröder sade:) ”Kom nu så hit (och) vi må döda honom.” (1 Mos 37:13b,20a, Grekiska GT)

(Från folket kom man med ett budskap till Juda:) “Din brud/sonhustru Tamar har varit (och är) (be)given på otukt. Och skåda, hon har (barn) i (sitt) moderliv ’ut ur’/’till följd av’ otukt. ... (1 Mos 38:24b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du skall välkomna Herren, din Gud, ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela din förmåga." (5 Mos 6:5, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Är Herren) inte din Fader (som) har förvärvat dig och gjort dig och skapat dig? (5 Mos 32:6b, Grekiska GT)

(David sade:) "Välkomna Herren, alla (ni) Hans fromma!" (Ps 31:23a eller 31:24a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Laglösa söner, säd av äktenskapsbrytare och en otuktig person … är ni inte barn av fördärv, en laglös säd?” (Jes 57:3b,4b, Grekiska GT)

(Herrens folk sade till Honom:) "Du är vår Fader, eftersom Abraham inte hade kunskap om oss och Israel hade inte ytterligare/mer kunskap oss. Du, Herre, (är) emellertid vår Fader." (Jes 63:16a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) ”Ge akt på dig själv, lille pojke, (var) från/’fjärran från’ all otukt och tag en kvinna först/särskilt från dina fäders säd. ... Noa, Abraham, Isak och Jakob, våra fäder … tog kvinnor ut ur sina bröder, och de välsignades i sina barn, och deras säd skall ärva jord.” (Tobit 4:12, BA)

(Budbäraren sade:) “När jag (hela tiden) var i sällskap med er, var jag (hela tiden) visst inte i sällskap med er (med) min fröjdbringande (nåd), emellertid/utan (med) Guds viljande.” (Tobit 12:18a, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En kvinna som helt och hållet har lämnat mannen ... har i otukt begått äktenskapsbrott.” (Syr 23:22-23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må ’lösa upp’/’skilja sig’ från sin hustru, ej/utom på/’för ... skull’, och må ta en annan till hustru, han förleds till äktenskapsbrott.” (Matt 19:9b)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) "En är er himmelske Fader." (Matt 23:9)

(En av de skriftlärda utfrågade Jesus:) “Av vad slag är ett första bud av alla?” Jesus svarade att/: “Först är ‘Hör, Israel! Herren vår Gud är en Herre. Och du skall välkomna Herren din Gud ut ur/av hela ditt hjärta och ut ur/av hela din själ och ut ur/av hela ditt sinne och ut ur/av hela din stabilitet.’ Ett andra är (א,* א) det här: ’Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.’” (Mark 12:28b-30)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

(Jesus sade till några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) ”Jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Han har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.” (Joh 7:28b-29)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag vet varifrån Jag har kommit och var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka." (Joh 8:14b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Den som känner fadern och modern, skall kallas horungen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 105)

På logen dansade ungdomen, och hade dragit brudfolket med sig. ...(Anders Petter) gick ut på gårdsplanen för att leta efter sina flickor. Gårdsplanen var tom, han tittade genom köksfönstret, där var då Mia, hon hade fått diska hela dan stackarn, som deras lott blir, som sitter med oäkta barn. Men han hade ju själv bett (mor) Katrina att hålla Mia med jämn gärning, så att hon inte kom åt att göra några tosingaforor. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 83-84)

Den som är oäkta född (dvs i otukt) af en gift qvinna, har på visst sätt två fäder, nämligen först den verklige fadern, för det andra moderns man. När frälsaren förnekar, att de äro Abrahams barn, så berömma de sig af ett ännu högre faderskap, nämligen Guds, och detta är ett faderskap, som utesluter hvarje tanke på oäkta börd. Vid denna berömmelse, att Gud är deras fader, se de icke blott derpå, att Gud utkorat Israel till sitt egendomsfolk (Es 63:16, 64:8), utan derpå att deras stamfader Isak var född genom ett särskildt under af Gud. De låta alltså på visst sätt det gälla, som frälsaren antyder, att en annan än Abraham är deras fader, men i sådant fall är det Gud, som är deras fader och härstamningen från honom kan ej vara en oäkta börd. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 468-469)

(Gud) hafwer (Sonen) sändt, såsom Jacob sände sina bröder. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 122)

Inte har Gud så stor ära, som en ärbar bonde, för Gud har inför världen erkänt, att han är fader till den Son, som idag fötts i ett häststall. Men världens dygdiga horor vill inte bekänna detta, ty världsherrarna tror att Marias son är horans avkomma. De säger sig inte veta, varifrån denne man kommit, men de säger åt Frälsaren: ”Vi är inte födda oäkta, utan vi är födda fria. Vi har en fader, nämligen Gud.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 187 i predikan 1849 över Jes 66:9)


Paulus sade till de troende i Korint: "Om någon välkomnar Gud, är han (och har varit) ’fått/vunnen kunskap om’/erkänd * (P46, א*)." (I Kor 8:3)

'Varje den'/’var och en’ som tror att Jesus är kristusen/'den smorde' är (och har varit) avlad ut ur Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar Den som har avlat välkomnar och/också det (barn) som är (och har varit) avlat ut ur Honom. (1 Joh 5:1)


Grekiska ord:

porneia (otukt) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 4:12(BA); Syr 23:23; Matt 19:9; Joh 8:41 – Tobit 8:7; Syr 26:9; 41:17; Matt 5:32; 15:19; Mark 7:21; Apg 15:20,29; 21:25; 1 Kor 5:1; 6:13,18; 7:2; 2 Kor 12:21; Gal 5:19; Ef 5:3; Kol 3:5; 1 Thess 4:3; Upp 2:21; 14:8; 17:2,4; 18:3; 19:2.


Ytterligare studier: 1 Mos 38:24; Ps 40:7(8); Jes 64:8; Hos 2:4; Mal 2:10; Salomos Vishet 3:16; Matt 22:36-38; Luk 10:25-27; Joh 3:17; 8:28,38,44; 13:3; 16:27,28,30: 17:8; Rom 2:17; Fil 3:5; Hebr 1:3; 10:7; 1 Joh 3:12; 5:20; Upp 2:14; 11:11; 17:1-5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-24; 2011-05-31; 2014-04-03)

Tillbaka till Start

8:43-44 På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga. Ni är ut ur/av förtalarens/Judas' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.

Ord för ord: 8:43 (16 ord i den grekiska texten) på-grund-av vad '-et sätt'/sättet-att-samtala det mitt inte har-(ni)-kunskap? eftersom inte (ni)-förmår höra '-n utsaga'/utsagan den min. 8:44 (47 ord i den grekiska texten) ni ut-ur '-n fader'/fadern '-ns förtalares'/förtalarens är och '-na begärelser'/begärelserna '-ns faders'/faderns er vill-(ni) göra. den-där (en)-människodråpare var-(hela-tiden) från (en)-början och i '-en sanning'/sanningen inte står-(och-har-stått), eftersom inte (det)-är sanning i honom. när-alltefter-omständigheterna (han)-må-samtala '-en lögn'/lögnen, ut-ur de egna-(tingen) samtalar-(han), eftersom lögnare (han)-är och '-n fader'/fadern dess.


1883: Hvarför förstån I icke mitt tal? Emedan I icke kunnen höra mitt ord. I ären af den fadern djäfvulen, och eder faders begär viljen I efterkomma; han var en mandråpare från begynnelsen och han står icke i sanningen; ty sanning är icke i honom. När han talar lögnen, talar han af sitt eget, ty han är en lögnare och dess fader.

1541(1703): Hwi kännen I icke mitt tal? Ty I kunnen icke höra mitt tal. I ären af den fadren djefwulen, och edars faders begär wiljen I efterfölja. Han hafwer warit en mandråpare af begynnelsen, och blef icke ståndandes i sanningene; ty sanningen är icke i honom. När han talar lögnena, talar han af sitt eget; ty han är lögnaktig, och dess fader.

LT 1974: Varför kan ni inte förstå vad jag säger? Jo, därför att ni hindras att göra det. Ni är nämligen barn till djävulen, och ni älskar att göra allt det onda som han gör. Han var en mördare från början och hatar sanningen – det finns inte ett dyft sanning i honom. När han ljuger är det fullständigt naturligt, för han är lögnens far.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(”Ni skall inte äta) från frukt av/på träet (av det att veta/'ha kunskap om' på fint och ont), som är i en mitt av ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset”, talade Gud (till mannen och kvinnan). ”Ät inte från det, ’inte heller ej’/’inte heller’ rör det, för att ni ej må dö." Och ormen talade till kvinnan: "Ni kommer inte att dö (i) död!" (1 Mos 3:3-4, Grekiska GT)

(Ester sade:) “Förtalaren (Haman) är inte värdig (att tillhöra) kungens gård/hov.” (Ester 7:4b, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud:) “... Ditt sätt att samtala (är som) frukter i rätt tid.” (Höga Visan 4:3a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)

(Herren sade:) “... Jag kommer att vara ett snabbt vittne emot giftblandarna och emot äktenskapsbryterskorna och emot dem som (i) Mitt namn svär på lögn.” (Mal 3:5a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Med) en förtalares avund kom död in i, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Salomos Vishet 2:24a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Män (som är) lögnare, kommer inte/förvisso ej att komma ihåg (vishet). (Syr 15:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Miss(en)s (av Guds mål) början (är) från en kvinna, och genom henne dör vi alla.” (Syr 25:24)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vad/hur kommer (någon) att tala sanning från en lögn?” (Syr 34:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje vän skall tala: ‘ Jag har och/också varit vän med (dig).’ Emellertid/men ’en vän är en vän’/’många vänner är vänner’ endast (med) namn. ... En väns kamrat njuter i glatt lynne och/men i en läglig tid av betryck kommer han att vara ’från mitt emot’/’en motståndare’.” (Syr 37:1,4)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) "Produkter av små giftormar, hur förmår ni som är onda att samtala goda ting?" (Matt 12:34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Från) varje/’var och en’ som hör rikets utsaga och ej uppfattar den, kommer den onde och rövar bort det som har såtts (och sås) i hans hjärta. Den här är den som har såtts till sidan av vägen. ... Rajgräsen (i åkern, som är den utsmyckade världen) är den ondes söner, men/och fienden, den som hade sått dem, är förtalaren.” (Matt 13:19,38b-39a)

Efter en små-/liten (stund) ... talade de som stod (och hade stått) (där) till Petrus: ”Sannerligen är och/också du en ut ur/av (Jesu lärjungar), ty och/också ditt sätt att samtala ’gör dig tydlig’/’förråder dig’.” (Matt 26:73a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Begärelserna ‘runt omkring’/’i förhållande till’ resten/’de övriga (tingen)’ då de går in i (människan) förkväver de utsagan, och den blir utan frukt. (Mark 4:19b)

(Jesus sade till Petrus:) “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting, emellertid/utan människornas ting.” (Mark 8:33b)

Förtalaren talade till (Jesus): “Jag skall ge Dig den här (rättliga) myndigheten, alltsammans, och deras härlighetsglans, eftersom den har getts (och ges) vid sidan av mig, och – om alltefter omständigheterna – ger jag den till den som jag vill.” (Luk 4:6)

(Paulus sade till siaren:) “O, son av en förtalare, fylld med varje svek och varje hänsynslöshet, en fiende av/till varje/all rättfärdighet.” (Apg 13:10a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

Jesus svarade och talade till (א,*א) (Sina lärjungar): ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” Men Han sade/menade (hela tiden) Simons Judas från Karuot (א*), ty den här, som är(א,*א) en ut ur/av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:70-71)

(Jesus sade till judarna:) "Om någon vill göra Hans vilja, skall Han få kunskap om (Min) lära är av Gud eller om Jag talar av Mig själv." (Joh 7:17b)

(De judar som hade trott – och trodde – på Jesus) svarade Honom: "Vi är en säd av Abraham, och vi har någonsin/’inte någonsin’ varit (och är) slavar åt ingen/någon." ... (Jesus sade till dem:) "Ni söker emellertid att döda Mig, eftersom Min utsaga inte har rum i er. ... Ni gör så, vad ni har skådat (och skådar) (P66,א*) från sidan av er (א,* א) fader." (De sade till Honom:) "Vår fader är Abraham. ... Vi har en Fader, Gud." (Joh 8:33a,37b,38b, 39a,41b)


Hembygdens predikan:

Vad som väcker förvåning är, att Jesus riktade de skarpa orden till judar, som trodde på honom o. s. v. Kan man då, såsom här sker, säga, att troende äro av den ”fadren djävulen”, att de ”vilja efterkomma hans begär”, att de ”vilja döda Jesus”? o. s. v. Ja, visserligen. Det är skillnad på tro och tro. En bild må förtydliga detta för oss. Det är en sjuk, som hört talas om en skicklig läkare och har så stor tro, att han begiver sig till honom och begär att bliva botad. Sjukdomen är t. ex. en svår inre svulst eller bulnad. Den sjuke tänker dock, enligt hävdvunnen uppfattning, på intet annat än plåster och salvor, skonsamt lagda utanpå det sjuka stället. Men läkaren griper hårt i det och förklarar, att salvor och plåster här tjäna till intet; det måste skäras i botten, tills den inre roten, kanske av kräfta, avlägsnas. Nu är det slut med den sjukes förtroende till läkaren; detta i synnerhet om han förut intalats av kvacksalvare, att det onda kan botas på den nämnda lättare vägen. I förlitande därpå och av bävan för smärtan vägrar han att underkasta sig operationen. Märk: han hade tro att komma till läkaren men icke tro att stanna hos honom. ... Han var troende men blir otrogen, och han går bort att dö med och av sitt onda. ... Just så med de judar, som här trodde på Jesus. De hade hört om honom och kommit till honom. Men här insågo de sitt misstag. Vad de ville var – för att tala med bilden – att få salva utanpå det onda. Men sådan fanns icke hos honom utan i stället den skarpa opererande kniven. ... Huru lika ännu i dag! Vilka stora skaror förlita sig icke på, att de tillhöra kyrkan, att de äro döpta samt att de en gång begått den heliga nattvarden, och sålunda icke äro hedningar. Kanske giva de även till arbete för hedningarnes omvändelse. Men låt en andlig livsrörelse uppstå i deras hus eller ort med frågor om omvändelse och ny födelse. ... Såsom då en prästman vid tillträdet av sin befattning, efter ett par söndagars sammanträffande med kyrkovärdarne i sakristian, frågade dem ödmjukt och vänligt, om de visste med sig någon ny födelse. Häpna sågo de först på honom och sedan på varandra, under det vreden begynte giva högre färg åt deras ansikten. Var det rimligt att fråga så! De voro ju socknens bästa och hedervärdaste män, vilka just därför invalts i kyrkorådet och därtill fått förtroendet att såsom kyrkovärdar biträda vid åtskilliga kyrkliga handlingar, såsom frambärandet av de heliga håvorna vid nattvarden o. dyl. De blevo och förblevo från den dagen hans ovänner. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 191-194, Femte söndagen i fastan, Joh 8:31-45)

Det ondas natur är en ständig strävan att fördärva allt, i synnerhet allt som tillhör Kristus. ... Liknelsen (om ogräset) blottar en egenskap i det ondas väsende, nämligen det ondas falskhet och smygvägar. Icke öppet, icke på dagen kom ovännen för att så, utan på natten, då ”folket sov”. Här uppenbarade sig den ondskans hemlighet och de djävulens ränker, för vilka aposteln varnar med så helig iver. Ingen skulle veta, att ogräs var insått bland vetet, förrän detta mognat och det var för sent att avskilja det. ... Såsom djävulen här gick till väga, så gör han ännu i dag. Han strider och segrar med list och lögn. Såsom det heter i Uppenb.-boken, att han bedrager hela världen. Han säger icke, när han frestar någon till synd: detta blir ditt fördärv, utan i stället: det är mycket ljuvligt, men icke farligt; det bereder dig stor vinst, men ingen skada. Lyckas han nu förmå den frestade att även själv tänka så, då är dennes öde beseglat, då har fienden vunnit spelet. Därför är, mina älskade, intet så viktigt i striden mot denne fiende som att bliva omutligt vid sanningen i allt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 100-102, Femte söndagen efter trettondagen, Matt 13:24-30)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Somliga bibeltolkare (t ex David Hedegård) har fäst sig vid att Jesu ord om Djävulen i Joh 8:44 ”att han står utanför sanningen” i grundtexten har perfektform. Det skulle antyda att han en gång ställt sig utanför sanningen och sedan blivit kvar där. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 61)

“Epithymia” är begär. ... Klemens of Alexandria definierade “epithymia” som den ande som 'strävar efter och sträcker sig efter det som skall tillfredsställa den själv'. ”Epithymia” har alltid lusten att begära det som inte borde begäras. (William Barclay ”New Testament Words” s 122)

Dyngherrens söner afguda sina furier och prisa deras laster, så att lastbarhet är dygd, elakhet är karaktär, lögnväsen betyder intelligens, råhet är styrka. (August Strindberg ”En blå bok I” s 115; Furie-kulten som straffande tvångsföreställning)

"Det viktigaste av allt - låt bli att ljuga", (sade staretsen till Fjodor Pavlovitj). ... Det viktigaste är att inte ljuga inför sig själv. Den som ljuger inför sig själv och lyssnar till sin egen lögn kommer fram till att han inte kan urskilja någon sanning hos sig själv eller runtomkring sig och förlorar aktningen både för sig själv och för andra. Och den som inte hyser aktning för någon kan inte längre älska någon och för att sysselsätta och förströ sig, när man inte har kärlek, ger man sig hän åt lustar och grova utsvävningar och förfäas och förråas i sina laster och allt detta på grund av att man ständigt ljuger både för andra människor och för sig själv. Den som ljuger för sig själv känner sig också mera förorättad än andra. Att känna sig förorättad kan ju ibland vara mycket behagligt, inte sant? Och även om jag vet att det inte är någon som har förorättat mig och att det är jag själv som hittat på denna förolämpning och smyckat ut den med lögner och bättrat på den för att göra bilden tydligare, märkt ord och gjort ett berg av en liten ärta, och även om jag själv vet detta, är jag ändå själv den förste att bli förolämpad och blir så förolämpad att det känns behagligt, jag rentav förnimmer förolämpningen med stort välbehag och just härigenom leder det till verklig fiendskap ... Ja, res på er, jag ber er, allt det här är ju också bara förljugna gester." "Välsignade man! Låt mig få kyssa er hand." Fjodor Pavlovitj reste sig hastigt och tryckte en ljudlig kyss på staretsens avtärda hand. ... "Jag har faktiskt i hela mitt liv känt mig så förorättad att det känts behagligt. ... Det är ibland ganska vackert också att bli förolämpad. ... Ljugit har jag, faktiskt hela mitt liv, varje dag och timme. I sanning är jag lögn och lögnens fader, jag blandar alltid ihop texterna, om inte lögnens fader, så åtminstone lögnens son, och det kan väl räcka." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 53-54)Ingen willfarelse blir sanning derigenom, att den blir gammal. Är det ock en teologi, som hyllas af de flesta, ja äfwen af lärda och fromma män, så är hon ändå falsk. Ty hwarken menniskors mängd eller lärdom eller fromhet kan göra en willfarelse till sanning. Nej, sanning är sanning, äfwen om ingen tror henne, och willfarelse är willfarelse, äfwen om alla tro derpå. Öfwer allt, hwad menniskors lärdom eller fromhet heter, står den lefwande Gudens wissa och säkra ord. Det allena är en klippa, som håller. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 31 i kommentar till Joh 12:44-50)

Efter (djefwulens) pipa måsten I dansa, och såsom en hund hoppa öfwer käppen (ty när man syndar, så hoppar man för satan öfwer käppen liksom en dresserad hund). (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 122-123)

Om en sådan lärare (som Johannes Döparen) nu predikade, så skulle verkligen alla sorglösa förargas på honom. Alla världens herrar skulle önska att han skulle dö, och säga: ”Den mannen har djävulen.” Ty alla de, som själva är av fadern djävulen, inbillar sig att sanningens predikant har djävulen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 123 i predikan 1858 över Mark 6:17-28)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Detta bör ... wi weta, det wi icke sitta i en säker lustgård. Käre, kunde djewulen komma till Adam och Eva i paradiset, har han kunnat komma till andra Guds barn, ja, till Christus sjelf, Matth. 4:3, så kan han wäl ock komma till dig. Låtom oss derföre flitigt bedja och åkalla Gud, att wi må kunna waka mot djefwulen, så att han icke förer oss i otro samt allehanda synd och anfäktning. Han har nu (år 1530) på riksdagen i Augsburg haft sådant i sinnet, samt försökt att rycka oss från tron. Hade detta hans anslag lyckats honom, så skulle han dernäst hafwa anställt mord. ... Hans naturliga embete är att förderfwa och till det wärsta förwända allting. ... Allt hwad Gud lärer, bjuder och befaller, det wränger och förtyder han helt och hållet; så gjorde han i paradiset. Då Gud förbjöd Adam och Eva att äta af det förbjudna trädet, kommer han genast och säger: menen I, att Gud har förbjudit det? Korteligen: han gör sanningen till lögn och Gud till en djefwul. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 319,321 i kommentar till Matt 18:1-11)

Det är sannerligen alla partiers sed, att de först komma farande med sina egna ur förnuftet hopsnodda tankar, och om de än taga Skriften för sig, så hafwa de dock redan förut fattat, medfört och uppkokat sina egna funderingar, så att Skriften måste rimma sig dermed och derefter låta tyda och wränga sig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 422 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

Om du berömmer dig af att wara Guds barn och likwäl lefwer i horeri, äktenskapsbrott o.s.w., så har djewulen redan öfwerwunnit dig och ryckt dig ur Guds rike. ... Ligger du i hat och afund emot din nästa, så är du redan djefwulens träl och fånge. Sammanlunda ock i de fina och höga stycken, der man skall stå emot djefwulens stolthet och list, när han bedrager menniskorna med falsk lära och drifwer dem till afguderi, falsk tro, förmätenhet, förtwiflan, hädelse, o.s.w. ... Så till exempel: om jag hafwer tron och är född af Gud, så lär jag icke besmitta mig sjelf med otukt och horeri eller för en annan skämma hans barn eller äkta maka. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 252 i kommentar till 1 Joh 5:4-12)

(Ulrich) von Hutten: Kanske en gullsmedsson från Leipzig kan sälja syndernas förlåtelse för femtio dukater åt hästtjuven från Mansfield? (Avlatskrämaren) Diezel: Det är lögn! Doktor Johannes: Lögnens fader! Vi ha råkats förr! (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 51)

(Enligt egyptiska munklegender i den kristna religion, som dukade under i Egypten, då den arabiske profeten Muhammeds anhängare eröfrade detta land) begaf sig (Satan) själv någon gång ut, för att pröfva sina krafter med munkarne och eremiterne och, om möjligt, besegra dem. Så hände det en dag, att Satan kom till den helige munken Schnudi . . . medan denne satt på en sten utanför den berghåla han valt till sin bostad. Mörkrets furste försäkrade, att ehuru man kallade honom lögnens fader, talade han likväl alltid sanning, och för att bevisa detta, erbjöd han sig att göra ett underverk och med sitt blotta ord klyfva den sten, hvarpå Schnudi satt, i två lika stora delar. Detta lyckades honom likväl icke; han kunde endast aftrubba stenens kanter, hvaremot Schnudi utan svårighet med sitt blotta ord klöf stenen i alldeles lika delar. När vedersakare såg detta, blef han helt förlägen och skyndade bort. . . . Af dylika legender är den kristet-koptiska litteraturen uppfylld. Sådan var den själaspis, hvarmed det egyptiska folkets fantasi mättades af sina helige män. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 443,447-448; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Jag råkade nu också in i en krets av verkligt självgoda och högmodsyra människor, sinnliga och pratsjuka. På deras läppar var djävulens snaror, och som lockbete begagnade de ett slags ordblandning där Ditt och vår Herre Jesu Krist och Hugsvalarens, vår tröstares, den helige Andes namn var försåtligt inmängda. Dessa namn hade de ständigt på sina läppar, men det var bara tungans buller och tomma ljud, ty deras hjärta var tomt på ”sanning”, ett ord som ständigt låg på deras läppar. Och om sanningen hade de mycket att säga mig, fast intet därav fanns hos dem själva. ... O Sanning, Sanning, hur innerligt suckade inte redan då hela min själs innersta efter Dig, medan dessa manikéer ofta och vidlyftigt orerade om Dig – idel fraser och idel böcker! (Augustinus "Bekännelser" s 48)

Jag hade redan lärt mig av Dig (min Gud) att ingenting bör hållas för sant därför att det framförs väl, och ingenting för falskt därför att det framställs ovårdat och klumpigt – men också tvärtom – att ett ohyfsat framställningssätt ej utgör någon garanti för sanningen och att en lysande form ej behöver betyda ett förfalskat innehåll. Utan det är med visdomen och dårskapen som med den nyttiga och skadliga födan: välklingande perioder eller tafatta satser – silverserviser eller lerkärl – det är på innehållet det beror. (Augustinus "Bekännelser" s 84)

Då ”de makter som finns är förordnade av Gud”, står det klart att djävulen ljög när han sade: ”Dessa är överlämnade åt mig, och jag ger dem till vem jag vill.” (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 525)

De som inte tror, och inte lyder Hans vilja, är djävulens söner och änglar, eftersom de gör djävulens gärningar. ... Enligt naturen är de då (Hans) barn, eftersom de har skapats så, men med avseende på deras gärningar är de inte Hans barn. ... Men (om) de skulle omvända sig och komma till ånger och upphöra med det onda, skulle de ha makt att bli Guds söner och att motta det odödlighetens arv som ges genom Honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 525)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Man skördar inte vindruvor av törnen, och man plockar inte fikon från kameltistlar. De ger inte frukt nämligen. En god människa bär fram gott ur sitt förråd. En dålig människa bär fram ont ut ur sitt onda förråd, som är i hennes hjärta, och hon talar ont, ty ut ur hjärtats överflöd bär hon fram ont.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 45)

Lögnen är lätt på foten. Sanningen står på stadiga ben. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 17)

"Från början" skall möjligen syfta på mordet på Abel (jfr 1 Joh 3:12), men troligare på det faktum att det var genom Satan som Adam blev dödlig (Rom 5:12ff; jfr Visheten 2:24). Satan blev sålunda hela den mänskliga rasens mördare. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 411)

”Vad jag säger … höra på mitt ord.” I grt står två liknande uttryck mot varandra, ”lalia” och ”logos”. Det första betecknar här de talade orden, det andra ordens innebörd. ”Höra” används i den semitiska betydelsen av att fatta och lyssna till, lyda. Judarna förstår inte Jesu ord eftersom de inte vill acceptera hans budskap. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 197)

Vi har ännu inte kommit loss ur den av vissa psykoanalytiker inarbetade uppfattningen, att all skuldkänsla är sjuklig. Resultaten ser vi, när personer som begått brott uppträder synbart övertygade om sin skuldlöshet och när alkoholister och narkotikaslavar uttalar sig som om de själva inte hade minsta skuld till sitt elände. Man hjälper inte människor genom att intala dem sådant. Och ända från syndafallet, sådant det beskrivs på ett av Bibelns första blad, och till nutid är det så, att den som undskyller sig också automatiskt skyller på någon annan, såsom man i dag gärna skyller på samhället. Det finns sjuklig skuldkänsla, men det finns också en sund sådan. Och ingen människa med en gnutta självkännedom förnekar att hon bär på skuld. ... Gud lär mig själv praktisera de där orden: ” ... såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” (Sven Danell ”Dagpostilla” s 308 i kommentar till Matt 18:23-35)

... Ja i hans (= Lucifers) kärlek sällsam och fördrömd är en försålig kyla gömd ... och om han hade makt att ge sanningens räddning åt en värld av ve: ... han toge aldrig denna makt i bruk. Endast med salva svetteduk ... bedräglighet besvärjelse musik nalkas han plågan månelik. ... Ack endast på förrädisk mark blomstrar hans lustgård, länkas park vid park ... sugande, underjordiskt skön, mättad med tomhet, tung av sorg och kön.” ... Och Kristus såg till botten av hans nöd, såg skenets trolskhet, verklighetens död ... och såg omutligt domarklart ett drömlikt ödes bråddjup uppenbart. ... Och allt var tystnad. Kristus teg. – Men bröstet hävde sig: det steg och steg ... och tecknat på hans panna där han stod var ordet ”Vakna” som ett kors av blod. ... Men obevekligt stel och kall, med slutna läppar, orört mantelfall: så inför Verklighetens son stod Skymningsrikets hertig och demon. ... Och sakta vek han undan med sin blick, tyst liksom i förakt och gick ... emellan trappans sfinxer ned mot sina lustträdgårdars ljumma fred. ... Dock när till stadens skuggblå port han kom, han vände sig och såg sig om ... och blicken följde trappans väg mot skyn, ivrig att styrka för hans syn ... att skepnaden vid klippans rand lämnat sin plats och vandrat till sitt land. ... En hemlig olust skulle då strykas från pannan, som en rök förgå ... i silvertöcken utan slut. Men Kristus stod på klippan som förut. (Bertil Malmberg ”Kristus uppsöker Lucifer” s 129-130; 1947)

Jag hade aldrig blivit spådd. Mor menade att alla spåkvinnor var Satans barn. Nu satt jag framför ett av dem. Hon var både vacker och ful och såg inte värre ut än många av Guds barn, tänkte jag. Och nu när hon log sådär tyckte jag hon var riktigt vacker. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 10; 1930-talets Göteborg)

Mor sade: "Trösta dej som lögnar! Vill du bli Den farlies barn?" Knut (Toring) hade börjat ljuga till självförsvar, men när det inte hjälpte mot det som gjorde ont, så bad han om förlåtelse. Det var den sista hjälp han visste här i världen. ... Den farliges barn hade det alltid skumt omkring sig där nere under jorden. Han ville inte bli Den farliges barn, han ville vara fars och mors. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 82; Barnet)


ca 1900 och tiden dessförinnan

När judarna hatade sanningen, så att de sökte att dräpa Jesus, då bevisade de sig såsom barn till den store lögnaren och menniskodråparen, djefvulen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 469)

Något, som stod i samband med Laestadii stränga väckelsepredikningar, var det s.k. andliga bannandet. Detta bestod däruti, att var och en, som icke tillhörde laestadianerna, tillsades med tydliga och skarpa ord, att han var ett djävulens barn. Detta bannande användes både mot präster och lekmän, unga och gamla. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 135)

På fariséernas fester ... finns flitiga bedjare, som ropar sin faders namn: ”Abba käre djävul.” Där finns också trogna kortspelare, som troget arbetar till djävulens ära. De har för länge sedan gjort bot och är tvungna att ofta vaka till midnatt och ibland ända till morgonen, så att nådatiden skulle gå fortare. Då de ju för längesedan gjort bot och inte mer behöver ha omsorg om sin egen eller sin nästas själ, så är det inte underligt att de tvingas tänka, på vilket sätt de bäst skulle kunna fördriva nådatiden. Kortspel är ju ett lätt arbete, där dessa djävulens trofasta arbetare på bästa sätt kan fördriva nådatiden, tills djävulen kommer och hämtar dem. ... Jag tror att den onde gubben har så stor kärlek till er, att han själv vill spela med glödande kort tillsammans med er i den eviga boningen. Där får ni för evigt njuta god gemenskap med alla djävlar, på samma sätt som i nådatiden, då ni varit i gott samförstånd med dem. ... (Var) förvissade om, att den onde gubben nog är lika trofast (mot er som ni mot honom), för han har en brinnande kärlek till er. På fariséernas fester finns också spelmän och dansare, som spelar och dansar till djävulens ära. Alla dessa som är nämnda är friska människor, som inte är i behov av någon läkare. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 114-115 i predikan 1856 över Matt 9:12)

Gud har erkänt Sonen som sin, eftersom han genom Davids mun erkänner: ”Du är min Son, idag har jag fött dig.” Redan på juldagen har Gud genom änglarna erkänt Sonen som sin. Även då Guds Son döptes har Gud erkänt sin Son, och många gånger efteråt, som till exempel på förklaringsberget. Men världsherrarna vill inte erkänna de barn som de avlat genom hordom, särskilt om det är en fattig och föraktad moder. Då förnekar de genast sina egna barn, även om barnets moder i nöd hade ropat och sagt vem som var rätt fader till barnet. Men likväl hävdar djävulens trälar att moderns erkännande är lögn. Hur skall de erkänna dessa barn som egna, som de avlat i mörker och hordom? Om de skulle erkänna dessa barn som egna, så skulle de förlora sin ära, då skulle de andra världsherrarna få veta, att de är horor. Världsäran låter dem inte erkänna sådana verk som de gjort i mörkret. Av detta har väl andra horkarlar tagit exempel, eftersom de förnekar sina egna barn, som de avlat i hordom. I den här församlingen finns 67 personer som inte har namn på sin fader, ingen vet vem som är deras rätte fader. Den onde har lärt dem att förneka sina egna barn. Lögnens fader, skall väl en gång erkänna dem som sina barn, vilka här förnekat sina egna barn. ... Men varje sorglös människa har alltid det i sinnet, att om hon inte är Guds barn, är hon inte heller djävulens barn. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 186-187 i predikan 1849 över Jes 66:9)

Vem är deras fader, vars namn inte finns i kyrkböckerna? Deras fader är någon djävuls son, som gått i sin faders skola och i den skolan lärt sig att hora och ljuga, eftesom gamle far själv är en mördare från början och en lögnare och lögnens fader. Därför lär han också sina söner att förgöra sina egna barn och ljuga, att de inte är fader till det oäkta barn eller foster som inte vet namnet på sin fader. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 190 i predikan 1849 över Luk 2:1-20)

I 1790 års fälttåg till lands växlade segrar och nederlag, och liksom förra året vägde krafterna (mellan Sverige och Ryssland) tämligen jämnt. "Alla rättsinniga tacka Gud för svenska vapnens framgång och bedja himmelen bevara den smordes dagar", skriver auditör Ekman efter en svensk seger. "De illasinnade bita sig nu i läpparna, våga ej publikt säga något men hava icke desto mindre hjärtat fullt med djävulskap. Ja, Gud nåde, i sin själ gråta de över den goda ryssens förlust, och harmas över våra vunna fördelar. Så sant Herren lever, har jag icke nyligen varit i samtal med slika Satans barn." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 434; 1790 års ryska krig)

Någon wiss art af lust till Guds ord kan wäl finnas hos dem (som Jesus liknar wid en wäg), nemligen så wida de finna deruti något nytt, nya föreställningssätt, något, som kliar dem i öronen (2 Tim 4:3), något, som förlustar de utwertes sinnen, som kan alltså tjena till ett behagligt tidsfördrif på en liten stund; hwarföre de och prisa den läraren mest, som har artiga och qwicka infall, prydliga och wäl afpassade ord och meningar, behagliga utförsgåfwor, en wältalande tunga, en klingande röst, ett högt ljud och talande händer, och sådant mer, som kan roa dem att se och höra på; men ingen böjelse, lust och begär hafwa de till ordet såsom Guds ord, såsom en spis för en matt och hungrig själ, såsom en lykta och ett ljus att wandra efter, såsom ett medel till omwändelse, ny födelse och helgelse, såsom säd som skall sås djupt i hjertat, för att kunna bära frukt. ... De gå icke till Guds ord i den afsigt och föresats, att de nu genom Guds nåd wilja låta sig uppwäckas och omwändas; ty det, mena de, behöfwes icke. ... De wilja allenast höra och läsa Guds ord, för att göra Gud en tjenst dermed ... eller att wisa dermed ett wackert sken af gudaktighet, eller att följa en gammal wana och allmänt antaget bruk, eller se och höra, hwad som kan sägas och skrifwas om en sak, och om den är wäl eller illa afhandlad, eller något annat. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 236-237 i kommentar till Matt 8:4)

Med vibrerande stämma och djupaste smärta avspeglad i det fagra anletet börjar (Magnus Gabriel De la Gardie) beklaga sig (inför drottning Kristina) över onda människor, som påstode, att Hennes Maj.t till och med skulle ha beskyllt honom för förräderi och aldrig skulle taga honom till nåder igen. Det var som att kasta en gnista i en krutdurk. "Vem har sagt detta?" spörjer drottningen med en blick, flammande av vrede. Det namn, som De la Gardie nu framstammar, är Steinberg, drottningens stallmästare, som nyss förut räddat drottningens liv genom att fiska upp henne ur vattnet - hon hade nämligen råkat falla i, då hon skulle inspektera ett krigsfartyg. Steinberg blev tillkallad. ... (Denne nekar bestämt till beskyllningen.) Då ändrar De la Gardie sitt påstående därhän, att han icke hört det av Steinberg direkt utan i andra hand, och uppger en tysk överste vid namn Schlippenbach som sin sagesman. Översten blir genast kallad av drottningen att inställa sig vid hovet. Saken är ställd på sin spets och De la Gardie utom sig av ängslan. I denna sinnesstämning skriver han två brev till Schlippenbach, i vilka han med hotelser och böner söker förmå översten att inför drottningen yttra sig i överensstämmelse med vad De la Gardie uppgivit. Men Schlippenbach kunde ej annat än bestämt förneka, att han sprungit med dylikt skvaller. ... Den höge riksämbetsmannen står inför sin drottning som simpel lögnare. ... Kristina ändrade aldrig mening om sin forne gunstling. Ännu mot slutet av sitt liv, då hon som åldrande kvinna fick anledning att återkomma till detta ämne, var Magnus De la Gardie för henne ingenting annat än "lögnaren". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden" s 416,418; Kristinas gunstlingar)

Reformatorn Martin Luther älskade ... att hänvisa till sina motståndare som "Judashärmare", på latin "Judas imitatores"; när Luther talade om påven använde han gärna termen "Judas son". (Dick Harrison "Förrädaren, skökan och självmördaren" s 20; Förrädaren)

Tolf äro de gudomlige Asar, gudarne. ... Till Asarne räknades ännu en, den listige Loke, skön och fager till utseendet, men af elakt skaplynne och mycket ostadig. Han, i tidernas början Gudarnes vän, blef sedan deras fiende och deras försmädare, upphofvet till all falskhet, alla Gudars och menniskors vanära. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 171,173-174; Nordiska Gudasagan)


Att avrunda med:

Ormen, lögnaren, mördaren gjorde mörker av ord som en gång skapat ljus. Vi lärde ordet frestelse. Ögonen ser, begäret ropar makt, makt, makt. Jag vill härska, ensam vara Gud. Jag lärde ordet synd. Rädsla och tomhet. Blygsel och skam. Jag gömmer mig för dig. Du gömmer dig för mig. Vi gömmer oss för Gud. Lögn och syndabockar. Helvetet. Vi lärde ordet främlingsskap. (Liselotte Johansson ”I begynnelsen” s 13)


Egna kommentarer och funderingar:

Judarna som tror Jesus har inte fått kunskap om vad Han säger. De är som säden som såddes vid vägen. De förstod inte och snart (Joh 8:45-46) skall Jesus säga om dem, att de inte tror Honom. Den onde har rövat bort vad som såddes i deras hjärtan, och de har inte stannat i Hans utsaga. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:66-69.

Att se Judas som ”förtalaren” kan uppfattas långsökt men borde ändå vara möjligt, eftersom Jesus tidigare har kallat honom ”förtalare” (jfr Joh 6:70-71). Vi kan också observera , att Haman i Ester 7:4 omtalas som “förtalaren” (med bestämd artikel), och att Petrus i Mark 8:33 kallas ”satan” eller ”motståndare”. Jfr också Apg 13:10.

Angående “från en början” (ap´ archê), se också Joh 6:60-65.


Paulus sade till de troende i Rom: "... Missen (av Guds mål) kom in i, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ genom en (enda) människa och döden genom missen (av Guds mål)." (Rom 5:12a)

Paulus sade till de troende i Rom: "K öttets sätt att tänka (är) hatiskt’in i’/’med syfte på’ Gud, ty det underordnar sig inte Guds lag, ty inte heller förmår den.” (Rom 8:7)

Paulus sade till de troende i Efesos: ”Och då/- ni var döda (kroppar) (i) era fall från sidan av (Gud) och missar (av Guds mål), i vilka ni en gång vandrade omkring enligt den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ tidsålder, enligt ledaren av luftens (rättsliga) myndighet, av den ande som nu är verksam i olydnadens söner. (Ef 2:1-2)

Paulus sade till Titus: "Vi var (hela tiden) ... slavar (i) begärelser ... (slavar) som hatade varandra." (Tit 3:3)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Den som säger (sig) vara i ljuset och hatar sin broder är en lögnare (א,* א) och är i dunklet ända till just nu. (1 Joh 2:9)

Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:21-22)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Den som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är ut ur/av förtalaren, eftersom förtalaren missar (Guds mål) från en början. ’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8)

I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. 'Varje den'/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:10)

'Varje den'/’var och en’ som hatar sin broder är en människodråpare, och ni vet, att varje människodråpare inte har ett tidsålderslångt liv som stannar i honomsjälv (א,*א,A). (1 Joh 3:15)

Om – alltefter omständigheterna – någon må tala att/: “Jag välkomnar Gud” och (om) han må hata sin broder, är han en lögnare. Ty den som ej välkomnar sin broder, som han skådar (och har skådat), den förmår inte välkomna Gud, som han inte skådar (och inte har skådat). (1 Joh 4:20)


Grekiska ord:

anthrôpoktonos (människodråpare) Joh 8:44; 1 Joh 3:15.

epithymia (begärelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 4:19; Joh 8:44; Tit 3:3 – Salomos Vishet 4:12; 6:17,20; 16:21; 19:11; Syr 5:2; 6:37; 14:14; 18:30-31; 23:5; 36:(22)24; Susanna v 8(Theod),11(Theod),14(Theod),32,56; Luk 22:15; Rom 1:24; 6:12; 7:7-8; 13:14; Gal 5:16,24; Ef 2:3; 4:22; Fil 1:23; Kol 3:5; 1 Thess 2:17; 4:5; 1 Tim 6:9; 2 Tim 2:22; 3.6; 4:3; Tit 2:12; Jak 1:14-15; 1 Petr 1:14; 2:11; 4:2-3; 2 Petr 1:4; 2:10,18; 3:3; 1 Joh 2:16-17; Judas v 16,18; Upp 18:14.

lalia (sätt att samtala) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:73; Joh 8:43; 1 Joh 2:21 – 2 Mack 5:5; 8:7; Syr 13:11; 19:6; 20:5; 32:4; 42:11.

pseudos (lögn) (i NT + exempel i GT) Syr 34:4; Joh 8:44 – Jer 3:10; 13:25; Judit 5:5; 11:5; Syr 7:12-13; 20:24-26; 34:8; 41:17; 51:2,5; Rom 1:25; Ef 4:25; 2 Thess 2:9,11; 1 Joh 2:27; Upp 14:5; 21:27; 22:15.

pseustês (lögnare) Syr 15:8; Joh 8:44; I Joh 2:9(א,*א); I Joh 2:22; 4:20 – Ps 116:11; Ordsp 19:22; Syr 25:2; Joh 8:55; Rom 3:4; 1 Tim 1:10; Tit 1:12; 1 Joh 1:10; 2:4; 5:10.


Ytterligare studier:

Matt 13:4; 15:10,12; 22:16; 23:15; Mark 4:15; 7:14,18; Luk 8:12; Joh 1:14; 5:25,44; 6:60,70; 9:27; 12:47-48; 17:17,19; 1 Kor 2:14; 2 Kor 11:3; Ef 4:21; 2 Thess 2:12; 1 Petr 5:8; 1 Joh 3:8; Upp 2:7,9; 3:9; 12:9; 14:5; 21:27; 22:15.


Stephen Motyer "The Fourth Gospel - an Appeal to Jews"; Tyndale Bulletin 45.1 (1994): 201-205.

Jerome H. Neyrey "Jesus the Judge: Forensic Process in John 8:21-59"; Biblica 68 (1987): 509-542.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-24; 2011-06-03; 2014-04-03)

Tillbaka till Start

8:45-47 Men eftersom Jag säger sanningen, tror ni Mig inte. Vilken ut ur/av er överbevisar Mig med anledning av miss (av Guds mål)? Om Jag säger sanning, på grund av vad tror ni Mig inte? Den som är ut ur/av Gud hör Guds ord. På grund av det här hör ni inte, eftersom ni inte är ut ur/av Gud.

Ord för ord: 8:45 (9 ord i den grekiska texten) jag men eftersom '-en sanning'/sanningen (jag)-säger, inte tror-(ni) mig. 8:46 (16 ord i den grekiska texten) vem ut-ur er överbevisar mig med-anledning-av miss-(av-Guds-mål)? om sanning (jag)-säger, på-grund-av vad ni inte tror mig? 8:47 (21 ord i den grekiska texten) den varande ut-ur '-en gud'/Gud '-en ord'/orden '-ens guds'/Guds hör. på-grund-av det-här ni inte hör, eftersom ut-ur '-en gud'/Gud inte (ni)-är.


1883: Men emedan jag talar sanningen, tron I mig icke. Hvilken af eder öfverbevisar mig om synd? Om jag talar sanning, hvarför tron I mig icke? Den som är af Gud, han hör Guds ord; därför hören I icke, emedan I icke ären af Gud.

1541(1703): Men efter det jag säger eder sanningena, tron I mig intet. Hwilken af eder straffar mig för synd? Säger jag nu eder sanningena, hwi tron I mig icke? Den der af Gudi är, han hörer Guds ord; derföre hören I icke, att I icke ären af Gudi.

LT 1974: Och när jag säger er sanningen är det därför helt naturligt, att ni inte tror mig. Vem av er kan anklaga mig för en enda synd? (Inte en enda!) Och när jag säger er sanningen, varför tror ni mig inte? Var och en, som har Gud till far, lyssnar med glädje till Guds ord. Eftersom ni inte gör det, bevisar det att ni inte är hans barn.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det är/finns inte orättfärdighet i (Herren). (Ps 92:15b eller 92:16b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ljuda/tala orättfärdiga ting må ‘ingen ej’/ingen samtala, inte ’heller ej’/heller må rättvisan, då den överbevisar, 'gå vid sidan av en väg'/fly (Herrens vishets ande).” (Salomos Vishet 1:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Visheten kommer att lova/prisa sin själ. I ett folks mitt kommer hon att berömma sig.” (Syr 24:1)


Den Senare Uppenbarelsen: (Fariseernas lärjungar tillsammans med herodianerna sade till Jesus:) ”Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg. …” (Matt 22:16b)

(Kvinnan) talade varje/hela sanningen till Jesus. (Mark 5:33b)

Då Herodes, ’den ene av fyra ledare’/tetrarken, överbevisades av (Johannes Döparen) … stängde han ’helt och hållet’/in Johannes i vakt/’fängsligt förvar’. (Luk 3:19a,20b)

(Jesus sade till prästledarna och de skriftlärda:) "Om Jag – alltefter omständigheterna – må tala till er (att Jag är kristusen/'den smorde'), må ni inte/förvisso ej tro.” (Luk 22:67b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Den som samtalar från Sig själv söker den egna härlighetsglansen, men Den som söker härlighetsglansen av Den som har sänt Honom, Den här är sanningsenlig, och det är/finns inte orättfärdighet i Honom." (Joh 7:18)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Just derför att (Jesus) talade sanningen, trodde de icke. Hade han talat lögnen, skulle de hafva trott. Lögnen var alldeles i öfverensstämmelse med deras djefvulska natur; sanningen åter var i strid mot den samma. … Då herren säger, att man måste vara af Gud, för att kunna höra Guds ord och blifva troende, så kan med det ”att vara af Gud” icke menas det samma som att vara född af Gud. Ty för att vara född af Gud måste man vara troende. Sammanhanget är: Den som är af Gud, han hör Guds ord, drages genom detta ord till Kristus, tror på honom och blir född af Gud. Att ”vara af Gud” blir i detta sammanhang motsatsen till det att ”vara af djefvulen”. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 469-470)

Det bör allsicke tålas, att man så umgås med läran, som hwar och en lyster eller honom synes godt och rätt och det will rimma sig med menniskans förstånd och förnuft, eller att man så leker och gycklar med Skriften och Guds ord, att det för menniskornas eller fridens och endrägtens skull måste låta så tyda, wrida, tämja och hopflicka sig, som det möjligen kan tillåta. Ty dermed hade wi ingen wiss och stadig grund, hwarpå samwetena kunde förlita sig. Så bör det icke heller tålas, om tilläfwentyrs någon, som framför andra har synnerligt anseende för helighet och hög anda och förstånd, wore det så en apostel, wille på grund af sina gåfwor och sitt anbefallda embete häfwa sig upp och hafwa makt att lära, hwad honom behagade, och åhörarna skulle wara skyldiga att antaga sådant och förlita sig derpå, att det måste wara rätt, hwad en sådan man lärer. ... Den som will lära eller göra något, han tale och göre det så, att han förut är wiss, att hwad han talar och gör, är sannfärderligen Guds ord och werk och af Gud befaldt, eller ock låte han sin predikan och embete hwila och göre emellertid något annat. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 292-293 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

Jag råkade nu också in i en krets av verkligt självgoda och högmodsyra människor, sinnliga och pratsjuka. På deras läppar var djävulens snaror, och som lockbete begagnade de ett slags ordblandning där Ditt och vår Herre Jesu Krist och Hugsvalarens, vår tröstares, den helige Andes namn var försåtligt inmängda. Dessa namn hade de ständigt på sina läppar, men det var bara tungans buller och tomma ljud, ty deras hjärta var tomt på ”sanning”, ett ord som ständigt låg på deras läppar. Och om sanningen hade de mycket att säga mig, fast intet därav fanns hos dem själva. ... O Sanning, Sanning, hur innerligt suckade inte redan då hela min själs innersta efter Dig, medan dessa manikéer ofta och vidlyftigt orerade om Dig – idel fraser och idel böcker! (Augustinus "Bekännelser" s 48)

Låt oss i allting tro Gud och inte säga emot Honom i någonting, fastän vad som sägs tycks stå i strid med våra tankar och meningar, utan låt Hans ord vara av högre auktoritet än både resonemang och iakttagelse. ... Ty Hans ord kan inte vilseleda, men våra meningar bedras lätt. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:495)


Att fortsätta med:

Jfr ”De sade till (Jes)us: ’Kom, låt oss be idag och fasta.’ Jesus sade: ’Vad är det då för synd, jag gjort, eller i vad har man besegrat mig? Men när brudgumman kommer ut ur brudgemaket, då skall de fasta och be.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 104)

Talar Jesus sanning? På den frågan hänger hela vår kristna tro. När han frågar, vem av hans motståndare som kan överbevisa honom om någon synd, t ex någon lögn, är det själva frågan som förvånar. Vem av oss skulle ha vågat fråga så? Vi var en svensk resegrupp som besökte Rom 1955. I en kyrka fanns i golvet en sten med ett odjurshuvud, dess gap var öppet ner mot källarutrymmets mörker. Guiden talade om att denna gapande mun kallades ”bocca della verità”, sanningens mun. Om någon som aldrig i sitt liv sagt en lögn stack ned sin hand i gapet, skulle han kunna dra den tillbaka. Men hade han någonsin ljugit, skulle stenkäftarna sluta sig om handen och knipa av den. Skämtsamt inbjöd guiden oss att våga försöket. Ingen vågade. ... Tänk att (Jesus) vågade ställa (frågan om vem som kunde överbevisa honom om synd). Det säger mer än många svar. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 85 i kommentar till Joh 8:46-51)

I varje folk och varje stad har Gud några som ha sinne för sanningen (Apg 13:48, 18:10). I varje tid skall Jesu ord väcka genljud i några själar. Han älskar alla. Men när han velat väcka dig och mig till att höra, så är det för de andras skull. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 133 i kommentar till Joh 8:46-51)

Jesus hade ingen synd. Han föddes utan synd, levde utan synd och dog rättfärdig. Han är ”Guds rena Lamm, oskyldig, på korset för oss slaktad.” ... Jesus levde utan synd. Han kom oss så mänskligt nära, att han blev frestad i allting liksom vi. Men han förblev utan synd. Så är han också barmhärtig mot de svaga och kan hjälpa dem som frestas (Hebr 2:17,18). ... Hans ögon flammade aldrig i gudlös vrede. Hans läppar uttalade aldrig ett trolöst ord. Hans hjärta hyste aldrig en oren föreställning. (Knut Svensson ”En för alla” s 48-49)

Fullkomlighet är (enligt judendomen) inte ett mänskligt drag. Det är helt enkelt inte möjligt för människorna att vara helt fria från villfarelse och ondska. Det goda som de söker är oändligt och viker ständigt undan, deras ögon är matta, deras fattningsförmåga begränsad och deras gång stapplande. Hur skall man kunna föreställa sig att ens den starkaste och mest nitiske bland dem inte åtminstone någon gång skulle svikta? Enligt traditionen har fullkomlighet aldrig uppnåtts av någon, inte ens av helgonen eller profeterna. Alla överträdde de och led moraliskt nederlag, helgonen mindre, syndarna mer, men alla i någon mån. Och för att man inte skall tro att en sådan man som Moses, Guds trogne tjänare, undgick människosläktets allmänna felbarhet, förtäljer Toran uttryckligen att han felade, hur han felade och hur han straffades. Vad mera är, judendomen väntar sig inte fullkomlighet av människan. ... Den har alltför höga tankar om Gud för att tro att han kräver fullkomlighet av det kött och blod som han har gjort så svagt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 79-80)

Sanningen om sig sjelf will (den naturliga menniskan) icke weta. Ty eftersom evangelii sanning innehåller en dom öfwer hela werldens wäg, derföre hatar hon den, derföre tror hon den icke. Hon wet, att om evangelium är sanningen, så är hon förlorad, och emedan hon nu älskar sin wäg – derföre hatar hon sanningen och arbetar för att undslippa den, emedan hon annars icke skulle kunna wandra i ro på den wäg, som hon älskar. Derföre förblifwer det wisserligen sannt: just emedan Herren i ordet talar sanningen, just derföre blifwer Han icke trodd i werlden. Men djefwulen som bedrager werlden, han blir trodd, ty han talar sådant, som menniskan älskar. (P. Waldenström ”Högmessotexter I” s 402 i kommentar till Joh 8:31-45)

Guds ord fordrar nya öron, som man får endast i nya födelsen. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 124)

Det finnes ett twäggehanda hörande: ett som sker allena med öronen, ett annat hwarigenom ordet tränger in i hjertat samt der rotar sig och bär frukt. Den som hör Guds ord endast med öronen, utan att det tränger till hjertat, han är att jemföra med en menniska, som talar om honungens eller sockrets sötma, men icke wet huru det smakar. Så länge man icke har någon kärlek till Gud, icke heller någon längtan till det ewiga lifwet, finner man icke något behag uti Guds ord utan hör det blott för syns skull eller af wana eller förwett. Derför får ingen trösta deruppå, att han hör Guds ord då och då, ty man kan höra det på ett sådant sätt, att det icke blifwer till wälsignelse, utan fast mer till answar och dom. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 427 i kommentar till Joh 8:47)

Detta, mina landsmän, är den rena sanningen. I mitt tal förtiger jag ej eller sticker under stolen med det allra minsta. Och dock är jag tämligen säker på, att jag just genom dessa mina yttranden kommer att väcka förargelse. Men detta är i sin tur ett bevis på, att jag talar sanning och att anledningen till mitt dåliga rykte ligger just i vad jag sagt. Och om I forsken efter det vare sig nu eller framdeles, skolen I finna, att det är så. (Platon "Sokrates försvarstal" s 13)


Sångarna:

Sälle äro de, som höra Hvad den evigt Gode lärt; De som älska, de som göra, Hvad den Helige begärt: De som, ledda af hans Anda, Lysta af hans milda ljus, Nalka sig till Fadrens hus. (JO Wallin: Psalm 73:4; jfr Psalmer och Sånger 34:4)

Fast jag aldrig tror det som jag ville, Är dock saken alltid lika sann. Ej i tvekan jag min frid förspille, Efter Jesus aldrig ljuga kan. (L Sandell-Berg: Andliga sånger 1936 nr 425:3; jfr Psalmer och Sånger 250)


Egna kommentarer och funderingar: Liksom den allra förste Adam, den med revbenet i behåll, syndade (missade ... Guds mål) aldrig Jesus.

Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 8:43-44.


Petrus sade: "(Kristus) gjorde inte (någon) miss (av Guds mål), inte heller fanns det svek i Hans mun." (1 Petr 2:22)

Vi (א,*א) vet, att Den där gjordes synlig, för att Han måtte lyfta/’ta bort’ våra (א,*א) missar (av Guds mål), och det är/finns inte (någon) miss (av Guds mål) i Honom. (1 Joh 3:5)


Själva är de ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. På grund av det här samtalar de ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hör dem. (1 Joh 4:5)

Vi vet att vi är ut ur Gud och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ligger i den onde(s våld). (1 Joh 5:19)


Ytterligare studier: Jes 53:9; Joh 1:17; 5:25; 6:64; 8:40,43; 10:26; 16:8; 18:37; 1 Kor 2:14; 2 Kor 5:21; Gal 4:16; Hebr 4:15; 1 Petr 3:18; 1 Joh 3:10; 4:3-4,6; Upp 3:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-24; 2011-06-04; 2014-04-04)

Tillbaka till Start

8:48 Judarna svarade och talade till Honom: “Säger vi inte fint/rätt, att Du är en samarit och har en liten demon?”

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): svarade '-na Judar'/Judarna och talade (till)-honom: inte fint säger vi att Samarit är du och (en)-liten-demon har-(du)?


1883: Då svarade judarne och sade till honom: Säga vi icke med rätta, att du är en samarit, och att du har en ond ande?

1541(1703): Då swarade Judarna, och sade till honom: Säge wi icke rätt, att du äst en Samarit, och hafwer djefwulen?

LT 1974: ”Du din samarit! Utböling! Djävul!” ropade de judiska ledarna ilsket. ”Har vi inte hela tiden sagt, att du är besatt av en ond ande?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ledarna av/för Israels ätter talade i riktning mot (fienderna i Samarien): "(Det finns) inte (någonting) ’till oss och till’/’mellan oss och’ er (med anledning av) det att bygga ett hus åt vår Gud, eftersom vi själva ... skall bygga ett hus åt Herren, vår Gud. ... (Esra 4:3b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De skriftlärda sade om Jesus) att/: “Han har Belsebul” och att/: ”I/med de små demonernas ledare kastar Han ut de små demonerna. ... Han har en oren ande.” (Mark 3:22b,30b)

En viss samarit, som gick på vägen, kom enligt/nedåt (den halvdöda människan). Och då han hade skådat (människan), veknade han i sina inre ädla delar. (Luk 10:33)

De skriftlärda och fariseerna började hålla i/fast (Jesus) förfärligt och förhöra Honom med anledning av flera ting. (Luk 11:53b)

(En av tio) föll/’föll ner’ emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter och var tacksam (mot) Honom. Och han var (hela tiden) en samarit. (Luk 17:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till (Jesus): ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från (sidan av) mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” * (א*). (Joh 4:9)

Folkskaran (sade till Jesus): "Du har en liten demon!" (Joh 7:20a)


Exegeter, evangelister med flera:

Att kalla en jude för en samarit var en skymf, hvarigenom man förklarade honom på det högsta ovärdig att vara medlem af Guds folk. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 470)

Många tänker, då de hör hur förhärdade judarna var, att denna tids människor är mycket bättre än judarna. Men om Frälsaren skulle börja skälla på denna tids skrymtaktiga och munkristna, så som han då skällde på judarna, vem vet hur länge de då skulle tåla honom? Jag är rädd att denna tidens dygdiga och ärbara människor skulle spotta honom rakt i ansiktet, och säga: ”Du är en samarit och du har djävulen. Är denne Guds Son som på det sättet skäller på ärbara människor?” Världens dygdiga människor skulle genast säga: ”Vi har inte levt så dåligt, att han skulle behöva komma för att anklaga och skälla på oss.” Den döda trons bekännare skulle säga: ”Vi är inte så elaka, att Jesus skulle behöva gråta för vår skull, för vi har alltid trott på honom och älskat honom ända sedan barndomen. Judarna var väl så förhärdade, att Frälsaren var tvungen att gråta över deras olycka. Men vi har väl inte levt så dåligt?” Vem vet om ni inte är ännu värre än judarna. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 27 i predikan 1853 över Matt 21:1-9)

Den onde målar sådana bilder inför (hedningarnas) ögon, att de kristna är falska profeter och villoandar, och då börjar den ondes trälar tro, att de ångrande är de andar som logrensaren bränner upp. ... Av denna den ondes falska bild har forna hedningar fått den felaktiga tron, att den rätta kristendomen är av djävulen. Detta har medfört att de tror att hedningarnas lära och tro är sann. Draken förvandlar sig i hedningarnas ögon till ljusets ängel som anklagar Guds barn både dag och natt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 314 i predikan vid 1850-talets början och1859 över Matt 3:12)

"Det okunniga och ondsinta patrasket ... (spred) ut att (drottning Madasima) var (Cardenios) älskarinna", (sade Don Quijote). "De ljuger hundrafalt, säger jag, som tror och påstår något sådant." ... "Somliga måste göra en höna av en fjäder", (sade Sancho till Don Quijote). "Men vem vågar kasta sten i glashus? Hur mycket värre saker sa dom inte om Jesus Kristus!" (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 194)


Ytterligare studier:

Matt 9:34; 10:5,25; 11:18; 12:24; Luk 11:15,18; Joh 1:19; 8:52; 10:20; Apg 8:9-11.


J. Merlmann "John 8:48 in Some Patristic quotations"; Biblica 44 (1963): 206-209.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-24; 2011-06-05; 2014-04-04)

Tillbaka till Start

8:49-50 Jesus svarade: “Jag har inte en liten demon. Jag hedrar emellertid Min Fader, och ni vanhedrar Mig. Men Jag söker inte Min härlighetsglans. Det är/finns Den som söker och dömer.

Ord för ord: 8:49 (15 ord i den grekiska texten) svarade Jesus: jag (en)-liten-demon inte har, emellertid hedrar-(jag) '-n fader'/fadern min, och ni vanhedrar mig. 8:50 (12 ord i den grekiska texten) jag men inte söker '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen min. (det)-är den sökande och dömande.


1883: Jesus svarade: Jag har icke en ond ande, utan jag ärar min Fader, och I vanären mig. Men jag söker icke min ära; en är, som söker den och som dömer.

1541(1703): Jesus swarade: Jag hafwer icke djefwulen; men jag prisar min Fader, och I hafwen försmädat mig. Jag söker icke efter min pris; den är wäl till, som derefter söker, och dömer.

LT 1974: ”Nej”, sade Jesus, ”Jag har ingen ond ande i mig. För jag ärar min Far – och ni vanärar mig. Och fastän jag inte har någon önskan att upphöja mig själv, så vill Gud detta och han dömer (dem som förkastar mig).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Israel:) "Hedra din fader och modern." (2 Mos 20:12a, Grekiska GT)

(Israel) offrade till små demoner och inte till Gud. (5 Mos 32:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras.” (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

(Herrens pojkes) gestalt (var) icke hedrad. (Jes 53:3a, Grekiska GT)

(Herren sade till prästerna:) "En son förhärligar en fader och en slav sin herre. Och om Jag är en fader, var är Min härlighetsglans?" (Mal 1:6a, Grekiska GT)

Folket skådade Simons tro och den härlighetsglans, som han rådgjorde/’föresatte sig’ att ’göra för’/ge sin nation. (1 Mack 14:35a)


Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till några fariseer och skriftlärda som kom från ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) "Hycklare, fint/rätt profeterade Jesaja med anledning av er, då han sade: 'Det här folket hedrar Mig (med) sina läppar, men deras hjärta håller sig på avstånd, långt bort från, från Mig.'" (Matt 15:7-8)

(De skriftlärda sade om Jesus) att/: “Han har Belsebul” och att/: ”I/med de små demonernas ledare kastar Han ut de små demonerna. ... Han har en oren ande.” (Mark 3:22b,30b)

(Jesus sade:) “Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans till Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:18)

Då (jordbrukarna) hade vanhedrat (slaven), skickade de ut (honom) tom/tomhänt. (Luk 20:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Inte heller Fadern dömer ingen/någon. Han har emellertid gett (och ger) all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. ... Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. ... Den som samtalar från Sig själv söker den egna härlighetsglansen, men Den som söker härlighetsglansen av Den som har sänt Honom, Den här är sanningsenlig, och det är/finns inte orättfärdighet i Honom." (Joh 5:22-23,41a; 7:18)


Exegeter, evangelister med flera:

Oegennyttan i allt (Jesu) arbete erkändes till och med av dem som hånade honom i hans dödsstund med orden: Andra har han hjälpt, sig själv kan han icke hjälpa. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 133 i kommentar till Joh 8:46-51)

(Fjärdingsman Mörk) läste papperet flera gånger, när han fick det av landsfiskalen. Innehållet var otroligt för ögonen, och ändå hade Mörk skådat mycket under sin levnad: flickan Betty Eskilsson ville sätta sin far under förmyndare. Hon hade ingivit ansökan om omyndighetsförklaring för sin egen far, en gammal redbar man, en av de äldsta bönderna i trakten. Eskilsson söp mer än han borde ha gjort, och han skaffade sig gärna skulder, men hur många bönder var det som inte söp och satte sig i skuld. Och Eskilsson var dock en redbar karl. Ingenting hos honom tydde på felaktig sinnesbeskaffenhet. Han var tvärtom en trivsam karl i sällskap. ... Ett barn ville ta heder och ära från sin far. ... Eskilsson tog papperet i sina händer. ... Flickans hjärta kunde inte vara så fullt av falskhet. Nej, det var fjärdingsman där, som hade förlett henne att skriva ansökan. ... "Titta! Där sitter han fin, kronans fjärngsman! Där ramlade aset!" ... Mörk grep tag i Eskilssons kavaj. "Va kallade du mej för? ... Dä går på heder å ära." "Du har aldri haft varken heder eller ära." ... "Står du för ärekränkningen?" "Sagt ord ä sagt!" (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 437-438,443,449-450; Ynglingens lampa)

Jag tror inte att jag skulle kunna gråta, om jag förlorade min far eller min mor eller mitt hem, men det går kalla kårar efter ryggen på mig vid blotta tanken att en Silfverstååhl skulle vanäras. ... För första gången i sitt lif såg Thure-Gabriel med avsky, motvilja och förakt på sin far: denna brutala hejdlösa egoism - denna absoluta frånvaro af medkänsla. ... Människan Thure-Gabriel var honom komplett likgiltig. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 277,302-303)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är värd den största härlighetsglans, men judarna vill inte ens ge honom den minsta heder.


Paulus sade till de troende i Korint: "Ni (är) härliga/’berömda’, men vi icke hedrade." (1 Kor 4:10b)

Petrus sade: "(Kristus) gav/anförtrodde (hela tiden) (Sig själv) vid sidan av Den som dömer rättfärdigt." (1 Petr 2:23b)


Grekiska ord: atimazô (vanhedra) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 20:11; Joh 8:49 – Ester 1:18; Syr 8:4,6; 10:23,29; 22:5; 26:26; Jeremias brev v 40; Mark 12:4; Apg 5:41; Rom 1:24; 2:23; Jak 2:6.


Ytterligare studier: Jes 16:5; 29:13; Mark 7:6-7; Joh 5:45; 8:54; 2 Petr 1:17; Upp 4:9,11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-06; 2014-04-04)

Tillbaka till Start

8:51-52 ”Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.” Judarna talade * (P66,א,* א, B) till Honom: ”Nu har vi fått (och får) kunskap, att Du har en liten demon. Abraham dog och profeterna, och Du säger; ’Om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, må Han inte/förvisso ej smaka död(en) in i (den kommande) tidsåldern.’”

Ord för ord: 8:51 (17 ord i den grekiska texten) amen amen säger-(jag) er, om-alltefter-omständigheterna någon '-n min utsaga'/'utsagan min' må-hålla, död inte/förvisso ej skall-(han)-titta-på in-i '-n tidsålder'/tidsåldern. 8:52 (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade (till)-honom '-na Judar'/Judarna: nu har-(vi)-fått-(och-får)-kunskap att (en)-liten-demon (du)-har. Abraham dog och '-na profeter'/profeterna, och du säger: om-alltefter-omständigheterna någon '-n utsaga'/utsagan min må-hålla, inte/förvisso ej må-(han)-smaka död in-i '-n tidsålder'/tidsåldern.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om någon håller mitt ord, skall han icke se döden till evig tid. Judarne sade till honom: Nu förstå vi, att du har en ond ande. Abraham och profeterna dogo, och du säger: Om någon håller mitt ord, skall han icke smaka döden till evig tid.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder, hwilken som gömmer mitt tal, han skall icke se döden till ewig tid. Då sade Judarna till honom: Nu hafwe wi förstått, att du hafwer djefwulen. Abraham är döder, och Propheterna, och du säger: Hwilken som gömmer min ord, han skall icke smaka döden ewinnerliga.

LT 1974: ”Jag säger er så allvarligt jag kan: Ingen som lyder mig ska någonsin dö!” Judarnas ledare sade: ”Nu vet vi att du är besatt av en ond ande. Till och med Abraham och de största profeterna dog, och ändå säger du, att om man lyder dig, så ska man räddas undan döden.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Abraham utelämnat/’gett upp andan’, dog han i en fin hög ålder, en gammal man. (1 Mos 25:8a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Vem är en människa, som kommer att leva och inte skåda död? Skall hon frälsa sin själ ut ur Hades' hand?” (Ps 89:48a eller 89:49a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Era fäder, var är de? Och profeterna, kommer de ej att leva (i hela) tidsåldern? Ni tog ’mer än’/emellertid emot Mina utsagor och Mina lagenliga ting, så många som Jag i ande ålägger Mina slavar Mina profeter.” (Sak 1:5-6a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er att/: ’(Det) är några av dem som står här, ’vilka som än’/vilka inte/förvisso ej må smaka död ända till – alltefter omständigheterna – de må skåda Människans Son, då Han kommer i/med Sitt rike.’” (Matt 16:28)

(De skriftlärda sade om Jesus) att/: “Han har Belsebul” och att/: ”I/med de små demonernas ledare kastar Han ut de små demonerna. ... Han har en oren ande.” (Mark 3:22b,30b)

(Simeon skulle) ej skåda död ’ända till’/förrän (א*) han – alltefter omständigheterna – måtte skåda en herres kristus/smorde. (Luk 2:26b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet." (Joh 5:24)


Hembygdens predikan:

Vad menar (Jesus) med att icke se eller icke smaka döden? Denna den djupaste av alla frågor må vidröras med helig och nykter ande – varsamt såsom då guldsmeden vidrör det allra finaste guldstoftet. Menar Jesus – såsom en och annan antagit – att den troende icke ens skall smaka den lekamliga döden? Troligen icke så. Utan i hans ögon, som skådat evigheten med å ena sidan sin salighet och å den andra sina fasor, var den eviga döden den enda verkliga döden, mot vilken den lekamliga är blott ett genomgångsstadium som kan genomgås än med mindre än med större smärta. Kan han sålunda frälsa från den eviga döden, så är det att verkligt frälsa från död. Hans löfte är sålunda, att när en troende genomgått den lekamliga döden, så har han undkommit döden för evigt. Såsom han lovat på andra ställen: T. ex.: Den som hör mitt tal och tror den, som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke i dom, utan har övergått från döden till livet. Och på ett annat ställe: Detta är det bröd, som nedkommer från himmelen, på det att man må äta därav och icke dö. Och på ett annat ställe: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: den som tror på mig, han har evigt liv. Och i avskedstalet: Jag skall komma tillbaka och taga eder till mig, på det att varest jag är, där skolen ock I vara. En troende går sålunda visserligen genom den lekamliga döden men från den eviga eller verkliga döden. Detta har Bunyan skönt beskrivit i boken En kristens resa. Vid ett trångt pass såg Kristen ett rytande lejon, färdigt att sönderriva honom. Men just då fick han se en hand i molnet, som höll en kedja, bunden om lejonets hals. Och nu ryckte denna hand lejonet tillbaka, och Kristus gick oskadd igenom. Just så sker det, när en Jesu vän genomgått den lekamliga döden. Jesus, som han älskat och trott på, skall vara tillstädes och infria sitt löfte att föra honom ifrån döden. Faderns vilja skall uppfyllas, att ingen skall förgås av alla dem som givits åt honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 159-160, Femte söndagen i fastan, Joh 8:46-59)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”(Thomas) sade: ”Den, som finner uttydningen av dessa ord, skall inte smaka döden.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 1)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Säg oss, hur vårt slut skall bli.’ Jesus sade: ’Har ni då avslöjat början för att söka slutet? Ty på den plats, där början är, där kommer slutet att inträda. Salig den som kommer att ställa sig i början, och han skall känna slutet och han skall inte smaka döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 18; Svartvik s 153-154: Lärjungarnas fråga rör slutet, men Jesus svarar genom att undervisa om början. Den som söker efter begynnelsen finner också slutet, d.v.s. det väsentliga är att människorna söker sig tillbaka till det urtillstånd varifrån de utgått. I log. 85 beskrivs hur Adam visade sig inte vara värdig. Thomasskolans lärjungar ska alltså söka sig till begynnelsen för att överträffa den första människan, och på så sätt undgå att smaka döden.)

Jfr ”Jesus sade: ’Adam uppstod ur en stor kraft och en stor rikedom, och han blev er inte värdig. Ty hade han varit värdig (hade han) inte (smakat) döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 85)

Jfr ”Jesus sade: ’Himlarna och jorden skall ihoprullas inför er. Och den, som lever genom den Levande, skall inte skåda döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 111a)

Om en distinktion är avsedd mellan de två verben ("titta på" och "smaka"), så tillskriver Johannes judarna den outvecklade synen att fysisk odödlighet hävdades, medan sanningen, som de missförstod, var att kristna inte skulle övervinnas av döden. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 351)

"Är det klokt att tala med Allan om döden?" (sade Gissler till Allans farmor). ... Hon smålog: "Inte talade jag om döden", sade hon. "Jag vill minnas, att jag talade om det eviga livet." "Det är väl sak samma," menade han. ... "Det eviga livets gåva ges oss redan här i tiden", (svarade hon). "Och den som tar mot den, förs genom döden utan att ens se döden." ... Hon slog upp bibeln och lät honom själv läsa en vers däri. "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Vilken som håller mitt ord han skall icke se döden till evig tid." (Elisabeth Beskow "Hans moders Gud" s 236-238)

Hvarje skolgosse har frågat hvarför Amerika icke kallas efter Kolumbus, upptäckaren. Jag har också frågat det, och när jag tjänte dyngherren, så fann jag det helt naturligt att den oförtjänte kartritaren Vespucci fick äran. Men när jag fick igen förnuftet (och människorna kallade mig galen!) så läste jag om Kolumbus’ biografi. Och jag fann, att bredvid hans stora förtjänster funnos stora fel. Liksom David försyndade han sig med högmod, girighet, grymhet och falskhet. ... Men Vespucci var icke bara kartritare utan beseglade Syd-Amerika och upptäckte att den nya världen icke var Indien. Han synes ha varit en saktmodig, rättrådig och blygsam man. Kanske han förtjänte den äran honom tillföll. (August Strindberg ”En blå bok I” s 117; Amerigo eller Kolumbus)

Huru går det nu till, att man icke ser eller smakar döden, då Abraham och alla profeter, som twifwelsutan gömde Guds ord, likwäl äro döda, såsom Judarna här säga? Här måste wi gifwa akt på Christi ord. Han gör här en åtskilnad, så att dö är något annat, än att se eller smaka döden. Wi måste wäl alla dö; men en christen smakar eller ser icke döden, det är, han känner honom icke och förskräckes icke så mycket derför, utan går helt sakta och stilla derigenom, likasom somnade han in och dödde icke. ... Att smaka döden kan man wäl alltså kalla dödens kraft och styrka eller bitterhet, ja, det är den ewiga döden och helwetet. Denna åtskilnad gör Guds ord. Och detta gömmer och derwid håller sig en christen i döden; och derföre ser han icke döden, utan han ser lifwet och Christus uti Ordet; derföre känner han icke heller döden. ... (En christens) död är wäl till det yttre lik den ogudaktiges död, men inwärtes är deremellan en sådan åtskilnad, som emellan himmelen och jorden. Ty en christens död är en sömn, och han går derigenom in i lifwet; men den ogudaktige går utur lifwet och känner döden ewinnerligen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 235)

Hwarföre icke smaka? Derföre att själen är inbegripen i hans lefwande ord och full med samma lif och kan alltså icke hafwa någon känning af döden. Ty Ordet är lefwande och kan icke känna döden; så ock själen, som i samma Ord tror och lefwer. Derföre heta Christi ord ”lifwets ord” och äro äfwen lifwets ord; och den som håller sig fast wid dem och tror dem, han måste ock lefwa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 82)

Vi räknar med att inget ont kan göras mot oss, såvida vi inte överbevisas som illgärningsmän eller bevisas vara onda människor; och ni kan döda men inte skada oss. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 163)


Sångarna:

Gud, för dig finns ingen död, ej för den som dig tillhör. Gränslös kärlek, salighet är det liv som du oss ger. (A Pötzsch-A Frostenson: Psalmer och Sånger 308:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Judarna sade att Jesus hade sagt, att var och en som höll Hans utsaga aldrig skulle "smaka" döden. Men i själva verket hade Han sagt att denne inte skulle "titta på" döden. Jesus sade: “Det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen.” I stället för att titta på döden, skall Jesu lärjungar titta på Honom som är Livet (jfr Joh 14:6). Orden i Matt 16:28 kan synas motsäga denna tolkning, men denna vers måste tolkas i sitt eget sammanhang (jfr Matt 17:1-8).

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Då (Jesus) hade krönts (och var krönt) (med) härlighetsglans och heder på grund av dödens lidande, på så sätt måtte Han (med) en Guds fröjdbringande (nåd) smaka död till förmån för varje/’var och en’. (Hebr 2:9b)

Men den som – alltefter omständigheterna – må hålla Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. (1 Joh 2:5)


Ytterligare studier: Ps 119:11; Matt 11:18; Mark 9:1; Luk 9:27; Joh 1:19; 7:20; 8:22,52,55; 10:20; 11:25-26; 14:23; 15:20; 17:6; Apg 2:29; Hebr 11:5; Upp 3:3,8,10; 6:8; 20:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-08; 2014-04-05)

Tillbaka till Start

8:53-54 Ej är Du större än vår fader Abraham, ’vem som än’/som dog? Och profeterna dog. Till vem gör Du Dig själv? Jesus svarade: ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig, om vilken ni säger, att Han är er (א,* א, B*) Gud.”

Ord för ord: 8:53 (17 ord i den grekiska texten) ej du större är (än)-'-n fader'/fadern vår Abraham, 'vem-som-än'/som dog? och '-na profeter'/profeterna dog. (till)-vem dig-själv gör-(du)? 8:54 (26 ord i den grekiska texten) svarade '-en Jesus'/Jesus: om-alltefter-omständigheterna jag förhärligar mig-själv, '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen min ingenting är. är '-n fader'/fadern min den förhärligande mig, (om)-vilken ni säger att gud er (han)-är.


1883: Icke är väl du större än vår fader Abraham, som är död? Äfven profeterna äro döda. Till hvem gör du dig själf? Jesus svarade: Om jag ärar mig själf, så är min ära ingen; min Fader, hvilken I sägen vara eder Gud, är den, som ärar mig.

1541(1703): Äst du mer än wår fader Abraham, som döder är? Propheterna äro ock döde; hwem gör du dig sjelfwan? Jesus swarade: Är det så, att jag prisar mig sjelf, så är min pris intet; min Fader är den som mig prisar, hwilken I sägen wara eder Gud.

LT 1974: ”Du menar alltså, att du är större än fader Abraham som dog? Och större än profeterna som dog? Vem tror du att du är?” Då sade Jesus detta till dem: ”Om jag bara berömmer mig själv, så skulle det inte räknas. Men det är min Far – och ni gör anspråk på honom som er Gud – som säger dessa underbara saker om mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram: "Jag skall) vara din Gud och din säd efter dig." (1 Mos 17:7b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Låt medmänniskan lovprisa dig och ej din mun, en främmande och ej dina läppar.” (Ordsp 27:2, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Visheten) både visade/’pekade ut’ de som hade smädat (den rättfärdige) (som) falska och gav åt honom en tidsålderslång härlighetsglans.” (Salomos Vishet 10:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Abraham (var) en mängd nationers store fader, och det fanns inte (någon) lik (honom) i härlighetsglansen.” (Syr 44:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Skåda, (något) mer (än) Jona (är) här. ... Skåda, (något) mer (än) Salomo (är) här." (Matt 12:41b,42b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er att/: ’(Det) är några av dem som står här, ’vilka som än’/vilka inte/förvisso ej må smaka död ända till – alltefter omständigheterna – de må skåda Människans Son, då Han kommer i/med Sitt rike.’” (Matt 16:28)

(Petrus och Johannes och Jakob) skådade (Jesu) härlighetsglans och de två männen, de som stod tillsammans med Honom. ... Och det blev/kom en röst ut ur molnet som sade: "Den här är Min Son." (Luk 9:32b,35a)

De skriftlärda och fariseerna började hålla i/fast (Jesus) förfärligt och förhöra Honom med anledning av flera ting. (Luk 11:53b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Den samaritiska kvinnan sade till Jesus:) ”Ej är (väl) Du större än vår fader Jakob?” (Joh 4:12a)

Ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39b)

(Jesus sade till judarna): ”Jag söker inte Min härlighetsglans. Det är/finns Den som söker och dömer.” (Joh 8:50)


Exegeter, evangelister med flera:

Enkelhet i vårt uppträdande ger styrka. Enkelhet och ödmjukhet präglar oss när vi umgås med varandra, med våra leverantörer och med våra kunder. Det är inte bara av kostnadsskäl som vi undviker lyxhotellen. Vi behöver inte några skrytbilar, fina titlar eller skräddarsydda uniformer eller andra statusattribut. Vi litar på vår egen kraft och vår egen vilja! Om vi från början frågat experter till råds om man i ett litet samhälle som Älmhult kunde bygga ett företag som IKEA hade vi säkert blivit avrådda. Lika fullt ligger idag en av världens största anläggningar i vår bransch i Älmhult. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 390)

Tänk Er, i förrgår resignerade jag inför Gustaf Adolfs inställande på Svenska Teatern här. Stormen i höstas var för stark. Luther är här mer än Kristus, Lutherdom mer än Kristendom. Protestantism i Sverige har upphört vara tolerans och urartat till ett permanent negerande som slutligen blifvit positiv intolerans. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 50; brev 25 mars 1901 till Emil Schering)

Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär, och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken! Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är. Själv pommeranser jag föga anser. Vad bjuder oss uppriktigt Afrika? Vad visa kan Amerika? Vad Asien? vad allt Europa? Jag trotsar öppet allihopa. Men Skandinavien – det är alladar! Blott Sverge svenska krusbär har. (Jonas Love Almqvist ”Sesemana” XVII:11 s 220; 1793-1866)

De som berömma sig sjelfwa, dem anser och kallar man dårar för werlden, såsom ordspråket säger: eget beröm luktar illa; och Salomo förbjuder sådant, då han säger, Ordsp. 27:2,: Låten en annan lofva dig, och icke din mun; så ock Christus, Joh 8:54,: Är det så, att Jag prisar Mig sjelf, då är mitt pris intet. ... En christen berömmer sig af det, hwaröfwer alla andra blygas, nemligen af korset, och att han mycket lider. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 188-189 i kommentar till 2 Kor 11:19-31; 12:9)

I midrashen över Ps 110:36 (35 i vår A.V.) tillämpas Ps 110 vers 1 'Sitt du vid Min rätta/högra hand' särskilt på Messias, medan Abraham sägs sitta vid den kvarvarande/vänstra handen. (Alfred Edersheim "The life and times of Jesus the Messiah Part II" s 721)


En viss (person) tar inte själv hedern, emellertid/utan (är som en) som är kallad av Gud, helt och hållet precis som och/också Aron. På det här sättet förhärligade och/heller inte Kristus Sig själv. (Hebr 5:4-5a)


Greek words:

(h)ostis (vem som än) (i NT) Matt 16:28; Joh 8:53 – Matt 2:6; 5:25,39,41; 7:15,24,26; 10:32-33; 12:50; 13:12,52; 18:4; 19:12,29; 20:1; 21:33,41; 22:2; 23:12,27; 25:1; 27:55,62; Mark 4:20; 9:1; 12:18; 15:7; Luk 1:20; 2:4,10; 7:37,39; 8:26,43; 9:30; 10:35,42; 12:1,50; 13:8; 14:15,27; 15:7; 22:16; 23:19,55; Joh 9:18. Apg 3:23; 5:16; 7:53; 8:15; 9:35; 10:41,47; 11:20,28; 12:10; 13:31,43; 16:12,16-17; 17:10-11; 21:4; 23:14,21,33; 24:1; 28:18; Rom 1:25,32; 2:15; 6:2; 9:4; 11:4; 16:4,6-7,12; 1 Kor 3:17; 5:1; 2 Kor 8:10; 9.11. Gal 2:4; 4:24,26; 5:4,10,19; Ef 1:23; 3:13; 4:19; 6:2, Fil 1:28; 2:20; 3:7; 4:3, Kol 2:23; 3:5; 4:11; 2 Thess 1:9; 1 Tim 1:4; 3:15; 6:9; 2 Tim 1:5; 2:2,18; Tit 1:11; Hebr 2:3; 8:5-6; 9:2,9; 10:8,11,35; 12:5; 13:7; Jak 2:10; 4:14, 1 Petr 2:11; 2 Petr 2:1, Upp 1:7,12; 2:24; 9:4; 11:8; 12:13; 17:12; 19:2; 20:4.


Ytterligare studier: Matt 17:2; Mark 9:3; Joh 5:18; 8:28,42; 10:33; 12:28; 17:1,4-5; 19:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-09; 2014-04-16)

Tillbaka till Start

8:55-56 Och ni har inte haft (och har inte) kunskap om Honom, men Jag känner Honom. Och om – alltefter omständigheterna – Jag må tala, att Jag inte känner Honom, kommer Jag att vara lik er (P66, א,* א) lögnare. Jag känner Honom emellertid, och Jag håller Hans utsaga. Er fader Abraham jublade, för att han måtte/skulle (få) känna (א,* א, A, B*) Min dag, och han skådade och fröjdade sig.

Ord för ord: 8:55 (26 ord i den grekiska texten) och inte har-(ni)-haft-(och-har)-kunskap-om honom, jag men 'känner-(och-har-känt)'/känner honom. och-om-alltefter-omständigheterna (jag)-må-tala, att inte (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner honom, kommer-(jag)-att-vara lik er lögnare. emellertid (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner honom och '-n utsaga'/utsagan hans håller-(jag). 8:56 (15 ord i den grekiska texten) Abraham '-n fader'/fadern er jublade för-att (han)-måtte-känna '-en dag'/dagen den min, och (han)-skådade och fröjdade-sig.


1883: Och I kännen honom icke, men jag känner honom; och om jag säger, att jag icke känner honom, så blir jag lik eder, en lögnare; men jag känner honom och håller hans ord. Abraham, eder fader, fröjade sig, att han skulle få se min dag; och han såg honom och vardt glad.

1541(1703): Och I kännen honom dock intet; men jag känner honom; och om jag sade, att jag icke kände honom, worde jag en ljugare, lika som I; men jag känner honom, och håller hans tal. Abraham edar fader fröjdades, att han skulle få se min dag; han såg honom, och wardt glad.

LT 1974: Men ni känner honom inte ens. Jag gör det. Om jag sade annorlunda, så skulle jag vara en lika stor lögnare som ni är. Men det är sant – jag känner honom och lyder honom helt och fullt. Er fader Abraham gladde sig åt att se min dag. Han visste att jag skulle komma och gladdes.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens ord blev (vänt) i riktning mot Abram i en syn:) "Din lön skall vara oerhört mycken/stor." (1 Mos 15:1b, Grekiska GT)

(Gud sade till Abraham:) "Jag skall välsigna (Sara) och ge dig ett barn ut ur/av henne." ... Och Abraham föll emot ett/sitt ansikte och skrattade. (1 Mos 17:16a,17a, Grekiska GT)

(Herren) drack ner/upp döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)

(Raguel) talade till sin kvinna Edna: “Den här ynglingen (är) som lik min broder Tobit (det vill säga hans fader).” (Tobit 7:2, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna - människor) må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna." (Matt 5:11b-12a)

(Jesus sade: "Ingen) har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27b)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Amen säger Jag er, att många profeter och rättfärdiga har haft begärelse att skåda (de ting) som ni ser, men skådade inte." (Matt 13:17a)

(Maria sade:) "Min ande jublade på/’för ... skull’ Gud, min Frälsare." (Luk 1:47)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Fröjda er i/på den där dagen och spritt/hoppa (av fröjd), ty skåda, er lön (är) mycken/stor i himlen.” (Luk 6:23a)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham.” (Luk 16:24a)

(Petrus sade till folket:) “Alla profeterna från Samuel ... så många som har samtalat, har och/också kommit ned med ett budskap (om) de här dagarna. Ni är söner av/till profeterna och det förbund som Gud ’satte isär’/’ställde i ordning’ i riktning mot våra (א*) fäder, (Han) som sade i riktning mot Abraham: “I din säd skall alla jordens ätter vara ’välsignade i’/välsignade.” (Apg 3:24-25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade till några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) "Den som sänt Mig är sanningsenlig (P66, א,* א), Honom som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från (sidan av) Honom." (Joh 7:28b-29a)

Jesus (sade till fariseerna): "’Ni känner Mig inte och inte’/’Ni känner varken Mig eller’ Min Fader. Om ni kände Mig, kände ni –alltefter omständigheterna – och/också Min Fader." (Joh 8:19b)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) "Jag vet att ni är en säd av Abraham." (Joh 8:37a)


Exegeter, evangelister med flera:

Isak är i den judiska traditionen skrattets och jublets barn. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 199)

Lägg märke till att Abraham sade: De ha Moses. Hur kunde Abraham veta att Moses hade levat? Det är 500 år mellan dem. Abraham visste alltså att Mose hade levat och att det funnits några på jorden, som kallats profeter. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 72 i kommentar till Luk 16:29)

(Isaks födelse) var den inledande uppfyllelsen av Guds löften till Abraham, den första i en kedja av handlingar som till sist skulle leda till Jesu ankomst. Detta passar fröjdetemat (i Joh 8:56), ty i 1 Mos 17:17 sägs det att Abraham, vid bebådelsen av Isaks födelse, föll till marken och skrattade (av hån, men rabbinerna uppfattade det som fröjd). ... Det finns senare rabbinska traditioner att Abraham såg sina efterkommandes hela historia i en syn. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 360)

Lag och evangelium går hand i hand genom hela Skriften. ... Genom tron på honom som skulle komma, blev de gammaltestamentliga fromma frälsta. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 106-107)

Ack Abraham, tidsåldrarnas klockor, de sol- och mångenomlysta har du ställt på Evighet. (Nelly Sachs "Stjärnförmörkelse" s 123; Abraham)

Wi läsa, att Abraham såg Kristi dag och blef glad. Jag wet icke, när han såg den, men jag föreställer mig, att Gud drog undan tidens förlåt och wisade honom Kristus såsom syndaborttagaren. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 111; kommentar till 3 Mos 17:11)

Herre Jesus! Abraham såg din dag, och wardt glad; David kallade dig i andanom sin Herre. Låt äfwen mig fröjdas öfwer dig; låt mitt hjärta warda fullt af ditt ljus och min mun af ditt pris, ja, all land af din ära! (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 7; bön till Matt 1:1-17)

“Min dag” verkar för mig betyda korsfästelsens dag, som Abraham typologiskt förebådade genom offret av baggen och Isak. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:198)

Profeterna var (Kristi) tjänare och förutsåg Honom genom Anden och väntade på Honom som sin Lärare och väntade Honom som sin Herre och Frälsare, när de sade: “Han skall komma och rädda oss.” (jfr Jes 35:4) (Ignatius, The Ante-Nicene Fathers Vol I s 62)

Emedan Abraham var en profet och i Anden såg Herrens kommande dag och Hans lidandes ordning, genom vilken både han själv och alla som, då de följer hans tros exempel – förtröstan på Gud – skulle räddas, fröjdade han sig storligen. ... Då Abraham, genom ett tillkännagivande, hade fått veta Guds Son skulle vara en människa bland människor, genom vars ankomst hans säd skulle vara som himlens stjärnor, önskade han se den dagen, så att han själv också måtte omfamna Kristus; och då han genom profetians ande såg den, fröjdade han sig. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 62,469)

(Abraham) var inte bara trons profet, utan också fadern till dem som bland hedningarna tror på Jesus Kristus, eftersom hans tro och vår är en och den samma, ty han trodde på framtida ting, som om de redan var utförda, på grund av Guds löfte. Och på liknande sätt gör verkligen också vi, på grund av Guds löfte, skådat genom tron, att arvet (är framlagt åt oss) i (det framtida) riket. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 492)

Ett (av de två partierna i synagogan) trodde att ... Abraham i en syn hade fått se inte bara den här utan den kommande världen – och inte bara alla händelser i den nuvarande tidsåldern utan också de i de messianska tiderna (Ber.R.44, ed. Warsh. s. 81b, raderna 8,7,6 nedifrån).. ... I Targum Jerusalem över 1 Mos 15 tycks det också vara förutsatt att Abraham i en syn såg allt som skulle hända hans barn i framtiden och också Gehenna och dess plågor. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 176)


Sångarna:

Abraham fick se i fjärran all välsignelses fullbordan. Nu är himmelriket nära. Vad är omöjligt för Herren? Intet, intet, intet. (O Hartman: Psalmer och Sånger 532:4)

Länge förrän regnet kommit hördes Noas hammarslag. Bortom främlingskap och träldom Abraham såg Kristi dag. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 723:3)

Han kommer, han, som, fjerran Var sedd af fädrens hopp: Rättfärdighetens förste, Af Davids hus den störste. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:1b)

Vad den fromme Abraham Uti tron så glad förnam, Få vi äga en och var, Som ett rum för Jesus har. ... O, så fröjda dig och sjung, Rik och fattig, gammal, ung! Sjung hans pris med helig fröjd, Att det når till himlens höjd! (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 28:3-4)


Alla de här (inklusive Abraham) dog enligt/under tro ej/utan att ha hemfört (א*) löftena, emellertid/men (de hade) skådat dem fjärran ifrån och hälsat/hyllat (dem). (Hebr 11:13a)

Petrus sade till de troende: "Fröjda er såtillvida som ni har något gemensamt (med) Kristi lidanden, för att ni och/också må vara glada, då ni jublar i/vid avslöjandet av Hans härlighetsglans." (1 Petr 4:13)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)


Grekiska ord:

(h)omoios (lik/liksom) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 7:2; Joh 8:55 – Tobit 8:6; 9:6; Syr 13:15-16; 28:4; 30:4; 48:4; Matt 11:16; 13:31,33,44-45,47,52; 20:1; 22:39; Luk 6:47-49; 7:31-32; 12:36; 13:18-19,21; Joh 9:9; Apg 17:29; Gal 5:21; 1 Joh 3:2; Judas v 7; Upp 1:13,15; 2:18; 4:3,6-7; 9:7,10,19; 11:1; 13:2,4,11; 14:14; 18:18; 21:11,18.


Ytterligare studier:

1 Mos 21:6; Matt 15:9; Luk 10:22,24; 17:22; Joh 8:39,51-52; 12:41; 15:21; Rom 5:19; Fil 1:10; 2:8,16; Hebr 5:8; 1 Petr 1:8; 1 Joh 2:3; Upp 1:10; 19:7.


Jerome H. Neyrey "Jesus the Judge: Forensic Process in John 8:21-59"; Biblica 68 (1987): 509-542.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-13; 2014-04-17)

Tillbaka till Start

8:57 Judarna talade så (vända) i riktning mot (Jesus): ”Du har/når ännu inte femtio år, och Abraham har skådat (och skådar) Dig (P75,א*)?”

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade så '-na Judar'/Judarna i-riktning-mot honom: femtio år ännu-inte har-(du) och Abraham har-skådat-(och-skådar) dig.


1883: Då sade judarne till honom: Femtio år är du icke ännu, och Abraham har du sett?

1541(1703): Då sade Judarna till honom: Femtio år hafwer du icke ännu, och Abraham hafwer du sett!

LT 1974: De judiska ledarna sade: ”Du är inte ens femtio år gammal – och du har sett Abraham?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

De här (är) Abrahams livsdagars år, så många som han levde, 175 år. Och då han hade utelämnat/’gett upp andan’, dog Abraham i en fin hög ålder, en gammal man och fylld med dagar. (1 Mos 25:7-8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Du skall stå upp ’ut ur från’/’på grund av’ ett grått ansikte och hedra en äldstes ansikte." (3 Mos 19:32a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Ni skall räkna femtio dagar ända till ’på (den)’/den följande dag(en) av/efter den sista/sjunde sjudagarsperioden, och ni skall föra ett ungt offer till Herren.” (3 Mos 23:16, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Du skall räkna ihop åt dig själv antalet utav sju vilor, sju år sju gånger, och de skall vara för dig sju sjudagarsperioder av år, fyrtionio år. ... Och ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:8,10, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Tag huvudsaken/summan av Levis söner) från tjugofem år och ovanpå/uppåt och ända till femtio år, varje/’var och en’ som går in i (för) att utföra samhälleliga plikter, (för) att göra alla gärningarna/arbetena i vittnesbördets tält.” (4 Mos 4:3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande.” (Luk 2:30a)

Då Jesus började (Sin verksamhet), var Han (hela tiden) ’som om’/omkring trettio år. (Luk 3:23a)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades ... uppfylldes de alla av helig ande. (Apg 2:1b,4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna talade så (till Jesus): "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" (Joh 2:20)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Kvinnor vars barn är utflugna ur boet kan skapa sig en karriär efter 50! Kvinnors livscykel visar inte samma förlopp som männens livscykel. Medan män över 50 år börjar sacka av inom arbetslivet (det är visat att deras hjärnor då börjar skrumpna) kan kvinnor i den åldern blomma upp och göra strålande och kraftfulla insatser inom samhälle/företag/politik. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 150)

Sovjetunionen, om vi samlade allt det blod som gjutits i din kamp, allt det som du likt en mor skänkte världen för att den döende friheten skulle leva, skulle vi få en ny ocean, stor som ingen annan, djup som ingen annan, levande som alla floder, verksam som de araukanska vulkanernas eld. Sänk din hand i detta hav, människa från alla länder, och lyft den sedan för att i vattnet kväva den som glömde, den som kränkte, den som ljög och den som fläckade, den som förenade sig med hundra små hundar från Västerns sophög för att förolämpa ditt blod, du de frias Moder! ... I tre rum i det gamla Kreml lever en man vid namn Josef Stalin. Sent släcks ljuset i hans rum. Världen och hans fosterland ger honom inte vila. Andra hjältar har givit liv åt ett fosterland, han har dessutom hjälpt till att skapa sitt, att bygga upp det och försvara det. Hans väldiga fosterland är också en del av honom själv och han kan inte vila ty det vilar inte. ... Molotov och Vorosjilov finns där, jag ser dem med de andra, de höga generalerna, de obändiga. Fasta som snöklädda ekskogar. Ingen av dem har palats. ... Ingen av dem har aktier i vapenfabriker, och alla har de aktier i glädjen och i uppbyggandet av det vidsträckta land där gryningen klingar höjd ur dödens natt. De sade "Kamrat" till världen. ... De upphöjde tjänaren. De avskaffade tiggaren. De förintade de grymma. De spred ljus i den väldiga natten. ... Äntligen är jag fri inom människorna. ... Idag den femte februari, i detta år 1949, i Chile, i "Godomar de Chena"", några månader innan jag fyller fyrtiofem år. (Pablo Neruda "Canto General II" s 88-91,259-260)

Johannes befann sig en gång på vandring och kom till en skog. I ett gammalt träd fann han ett fågelbo med sju ägg, hvilka liknade tornsvalans; men denna fågel lägger bara tre ägg, alltså var det icke dennes bo. Enär Johannes var en stor äggkännare, såg han snart att det var härfågelns ägg, och han sade sig: härfågeln måste finnas här i närheten, fastän böckerna säger att han icke finns här i orten. Om en stund hörde han mycket riktigt härfågelns ryktbara opp, opp, opp, och då visste han att den fanns där. Han gömde sig bakom en sten, och snart fick han se den spräckliga fågeln med dess gula kamm. När han efter tre dagar kom hem, berättade han för sin lärare att han sett härfågeln på Siarö. Läraren trodde det icke, utan fordrade bevis, - Bevis? Menar du två vittnen? – Ja! – Väl, jag har två gånger två vittnen och som samstämma: mina två öron hörde honom, och mina två ögon sågo honom. – Må vara, men jag såg honom icke, svarade läraren. Johannes fick namnet storljugaren, därför att han icke kunde bevisa det han sett härfågeln där och där. Men det var lika fullt ett faktum att härfågeln funnits där, ehuruväl det var ett ovanligt fall där i orten. (August Strindberg ”En blå bok I” s 9; Härfågeln på Siarö eller Ett ovanligt fall)

Läraren talade: Luther säger att människan är barn till fyrtio år; jag var barn till femtio, det vill säga oförståndig, inbilsk, troende mig vara oåtkomlig och oansvarig i mina tankar. (August Strindberg ”En blå bok I” s 89; Tankesynder)

Jag lyckönskar Dig till att ha nått 50 år utan att ha förlorat lif och lem, helsa och förstånd på din svåra väg. Önskar Du nu måtte få skörda på din hårdplöjda teg. Tackar Dig för godt sällskap de vägstycken vi vandrat tillsammans! Allt godt, Dig och De Dina! (August Strindberg "August Strindbergs brev XXII 1893-1912 Supplement" s 182; brev 9 juli 1905 till Karl Nordström)

Officern (till karantänmästaren): "Min son, jag har fyllt femtio år, och då förvånas man icke mer!" (August Strindberg "Ett drömspel" s 55)

Kapten (Edgar till Kurt): "En förtjänt man som undertecknad - ja, se på mig - jag har kämpat till femtio år - mot en värld, men jag har slutligen vunnit spelet genom ihållighet, plikttrogenhet, energi och - redbarhet!" (Kaptens hustru) Alice: "Det där skall du låta andra säga!" (August Strindberg "Dödsdansen" s 219)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jo, Du, att jag lyckats hanka mig fram till femtio år, är nog ett mirakel som ofta såg omöjligt ut. Men med vänner som Dig gick det! Tack då, för allt, gammalt och nytt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 75; brev 23 jan 1899 till F.U. Wrangel)

Kära Syster. Har Du något förslag till ändring af ditt läge? Jag bor som student på kammare i Lund och har intet hem erbjuda Dig. Och mitt sällskap är Dig ej heller nyttigt, ty jag är i samma läge som Du! Det är väl vår bestämmelse att förtryckas, och efter att jag kämpat i snart 50 år mot beroende af andra men nu insett, att det är förgäfves, har jag icke haft annat än att finna mig. Det skall väl så vara; och för något doldt ändamål, som sannolikt ej är ondt. Finn Dig i ditt öde! Det är mitt enda råd! Du har ju sett, att ändringar icke hjelpa; och att man icke kan undfly sitt öde! Hvad är det lönt att byta? (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 290-291; brev 12 april 1898 till systern Elisabeth Strindberg som råkat in i en djup depression)

Du år i fortvivlelsen derfor att Du år fyrtiosju år och icke år stor. Men man blir ej djåvligt stor förrån vid 50 år, och båttre ha alla studierna otryckta, att ha gjort utvecklingen invertes, ha samlat, lefvat. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 139-140; brev 17 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Det är ju rätt eget, att jag alltid haft mera respekt för dem som äro yngre än för de äldre. Jag har nemligen kännt att de yngre äro i viss mån öfverlägsna, på den grund att de födas utan de villfarelser i hvilka vi äldre lefvat och att de fått de nya tankarne från början, äro sålunda säkrare - de fortsatte det vi slöto. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 302; brev 21 mars 1886 till Gustaf Steffen, född 1864; Strindberg föddes 1849-01-22)

Var sann! Björnson! Du är falsk som en festtalare. Var sann! I detalj! ... Var omoralisk Björnson, såsom du var i din ungdom, ty den dygd, som kommer efter 50 år, den duger ej att predikas! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 355; brev 14 okt 1884 till Björnstjerne Björnson)

Mirsov kastade bara en flyktig blick på den schblonmässiga inredningen och koncentrerade sin blick på staretsen. Han hade en stark tilltro till sin egen blick - det var en svaghet hos honom, förlåtlig med tanke på att han var femtio år fyllda - en ålder då en intelligent och välbärgad världsman alltid brukar bli mera respektfull mot sig själv, ibland till och med mot sin vilja. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 49)

Vårt förslag går i korthet därpå ut, att Sveriges landtförsvar, som för närvarande (år 1859) omfattar föga öfver 3 procent af befolkningen (omkring 36,000 man indelta och värfvade trupper, samt omkring 80,000 man beväring), skall i sig upptaga inemot 12 procent af befolkningen och därigenom förfoga öfver en styrka af 400,000 man. . . . Svenska hären skulle bestå utaf följande trenne organiskt med hvarandra förenade hufvudafdelningar: Stamtrupperna, de indelta och värfvade regementena, utgörande en styrka af omkring 36,000 man; Beväringen, fem åldersklasser (21-26 år), som när de af beväringskommittéen ändringarne i kassationen vidtagits, komma att utgöra omkring 100,000 man; Landtstormen, utgörande de ur beväringen utträdande åldersklasserna från 26:te till 50:de året, hvilka, sedan de från krigstjänst nödvändigt befriade eller för krigstjänst oduglige, likasom de utfattige och i allmänhet den lösa befolkningen, blifvit frånräknade, kunna anslås till minst 260,000 man. Stamtruppernas, beväringens och landtstormens gemensamma grundval måste vara ett genomgripande system för svenska ungdomens fysiska och militära uppfostran. (Viktor Rydberg "Huru kan Sverige bevara sin själfständighet?" s 263-264; Göteborgs Handelstidning oktober 1859)

"Vad är det ni säger?" utbrast den inflytelserike herrn, "vad vågar ni föra för språk här? Varifrån har ni fått sådana tankar? Vad är det för skamlösa idéer som spritt sig bland ungdomen att den skall sätta sig upp emot sina överordnade?" Den inflytelserike personen hade synbarligen inte lagt märke till att Akakij Akakijevitj redan var över femtio år och att om han ännu kunde räknas till ungdomen så skulle det endast vara i jämförelse med dem som redan fyllt sjuttio år. (Nikolaj Gogol "Kappan" s 79)

Pickwickarna hade inte mer än nätt och jämnt hunnit avsluta sin frukost när kyparen kom in med mr Dowlers visitkort och en anhållan från densamme att få presentera en god vän. Anhållan åtföljdes omedelbart av mr Dowler själv plus omförmälde gode vän. Vännen visade sig vara en charmerande ung man på högst femti vårar, klädd i klarblå frack med blänkande knappar, svarta byxor och välputsade stövlar av tunnast tänkbara skinn. En guldmonokel hängde i ett kort, brett, svart band kring halsen på honom; han höll en guldsnusdosa lätt i vänstra handen, otaliga guldringar glittrade på hans fingrar och en kråsnål med en stor guldinfattad diamant blixtrade på hans skjortbröst. Han hade guldklocka och stora guldberlocker och stödde sig på en elegant ebenholtskäpp med guldkrycka. Hans skjorta var av vitaste och finaste och mest välstärkta linne; hans peruk var den mest välpomaderade, svartaste och bäst krusade man kunde se. Han snusade "prinsens blandning" och parfymerade sig med "bouquet du roi". Han log ständigt samma leende och tänderna var så välvårdade att det även på nära håll var svårt att se vilka som var riktiga och vilka som var löständer. "Mr Pickwick", sa mr Dowler, "får jag lov att föreställa min gode vän Angelo Cyrus Bantam Esquire, ceremonimästare. Mr Bantam, mr Pickwick." (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 112-113; sista åren av 1820-talet)

"Du", - här vände sig mr Wardle till sin syster - "du som har kommit till en ålder när du borde veta bättre, vad menar du med att ränna iväg med en landstrykare och skämma ut din familj och göra dig själv till åtlöje. Ta på dig hatten och kom." ... "Nej, gör inte det för all del", sa Jingle. "Ut härifrån, sir - ni har inget här att skaffa - damen har sin frihet att göra som hon behagar - över tjugoett år!" "Tjugoett!" fnös mr Wardle. "Över fyrtiett skulle jag vilja säga." "Det är jag visst inte", sa den ogifta fastern, vars indignation hade segrat i kampen med lusten att dåna." "Det är du visst det", svarade Wardle, "du är femti så säkert som Amen i kyrkan." Här uppgav den ogifta fastern ett högt skrik och förlorade sansen. ... ... Mr Wellet junior log ett sonligt leende ... och hans vördade fader fortsatte i högtidlig ton: "Vi måste nu skiljas, min gosse. ... Jag har bara ett litet råd att ge dej. Om du lever så länge så du blir oppåt femti och får för dej att du ska gifta dej - sak samma med vem - så är det bästa du kan göra att stänga in dej på ditt rum, om du har någe, och ta gift. Hänga sej är så himla tarvligt, så det ska du inte göra. Nä, ta gift, Samivel, min gosse, ta gift, och efteråt kommer du inte att ångra dej." Och med dessa från hjärtat kommande ord tittade mr Weller sin son i ögonen, vände sig långsamt om och försvann ur hans åsyn. (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 159,353; sista åren av 1820-talet)

Jag antar att det berodde på det vördnadsbjudande i aktningsvärdheten som sådan, men jag kände mig särskilt ung i denne mans närvaro. Hur gammal han själv var kunde jag inte ens gissa - och det talade återigen till hans fördel i samma avseende, ty i sin upphöjda aktningsvärdhet kunde han lika gärna ha varit femtio år som trettio. (Charles Dickens "David Copperfield" s 318; sista åren av 1820-talet)

En eftermiddag strax före jul (år 1823) gick en man på den ödsligaste delen av boulevard de l'Hôpital i Paris. ... Mannen var enkelt klädd men hel och snygg. Han bar en mycket gammal och uppborstad hatt, en trådsliten rock och svarta byxor med knän. Man skulle ha trott att han var en gammal skollärare. När man såg hans vita hår, hans rynkiga panna, hans bleka läppar och hela ansiktet med dess drag av trötthet och livsleda, kunde man vara frestad att uppskatta hans ålder till sextio år. Men hans spänstiga fastän långsamma gång, den kraft han utvecklade i varje rörelse skvallrade om att han var högst femtio år gammal. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 218-219)

Vissa rabbiner anställde (i synagogan) endast egna, särskilda och pålitliga uttolkare, som var över femtio år. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 450)


Att fortsätta med (hembygden):

De som passerat femtio år är inte längre "attraktiva på marknaden" och därför tvingas många byta jobb eller leva på A-kassa resten av livet. Är det livskvalité? Det finns givetvis undantag - de starka, välutbildade och rika. För många av dessa grupper tycks inte finnas några begränsningar. De kommer alltid ner på fötterna med till exempel fallskärmar. (Leif Persson "Ty ingenting är omöjligt för Gud"; fallskärmar = stora avgångsvederlag i samband med att en anställning upphör; Jönköpings-Posten den 15 mars 2002)

När någon fyller 50 år är det tillåtet att ta till vilka överdrifter som helst när man i tal och ton skall hylla jubilaren. Men när det gäller Herren är det ofta lite snålblåst. (Cai Lundberg "Trettondedag jul" s 9; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Den som inte är näpen vid tio år, den som inte är kär vid tjugo år, den som inte är matfrisk vid trettio år, den som inte är burgen vid fyrtio år, den som inte är bildad vid femtio år, den som inte är vis vid sextio år, blir aldrig näpen, blir aldrig kär, blir aldrig matfrisk, blir aldrig burgen, blir aldrig bildad, blir aldrig vis. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 246)

Förre grenadieren Johan Hansson-Hed avled 18 oktober (1946) i en ålder av nära nittiotvå år. Han var vid sin bortgång Månsarps äldste manlige medlem. Utgången från ett lantbrukare i Bottnaryd kom han tolvårig i skomakarelära i Angerdshestra. Sex år senare tog han värvning vid grenadiererna i Eksjö, från vilka han vid femtioett års ålder tog avsked med pension. Under intryck av pastor K. Palmbergs förkunnelse blev han i unga år intresserad av nykterhets- och missionsverksamheten, ett intresse som han vårdade intill sin levnads afton. Hed var en aktad representant för de gamla stamanställda soldaterna. ("Tabergs Bergslag VI" s 115; Hed var BG Asks mormorsfar)

År artonhundrafyrtiofem bland vallar av sten och grus, den tjugoförsta september i eftermiddagens ljus, en sjuttonårs yngling kunde man sett, på platsen för detta hus. . . . Tidens flyende flöde, åren mot glömskan bar. Likväl dröjer den döde, bland de levande kvar. . . . Här sitter vi nu till hans minne, ungefär där hans hem har stått. Vi fick lära hans öden i skolan, och veta hans verk har vi fått. Hans ord är än i våra hjärtan, då femtio år har gått. . . . Det skall vara vår glädje att minnas efter alla dessa år, att hans barndom har fått sina bilder, och hans ungdom har fått sina spår, i ofattbart avlägsna dagar här, där denna skola står. (Alf Henrikson "Efter många år" s 14-16; prolog föredragen av författaren den 21 sept. 1945 i Brahesalen i Jönköpings högre allmanna läroverk vid högtid till minne av Viktor Rydbergs död år 1895)

Det var 1918 då kommunalfullmäktigeinstitutionen skulle införas. Dagen för valet skulle fastställas vid kommunalstämma. Vi samlades några arbetare från Hagafors och tågade i samlad trupp till Svenarum. Aug. Stork i Fiskaby satt ordförande vid stämman, och vår arbetsgivare, fabrikör J.W. Thunander, föreslog att fullmäktigevalet skulle förrättas en vardag. Jag minns inte, om jag på förhand var utsedd att föra talan, men i varje fall begärde jag, med hjärtat i halsgropen, ordet och påpekade, att arbetarna ju inte var lediga en vardag och sålunda skulle bli förhindrade att utöva sin rösträtt. Fabrikören invände, att man kunde rösta pr post, men jag råkade ha läst författningen och påpekade, att den möjligheten var begränsad till vissa yrkeskategorier, post- och järnvägsmän, sjömän etc. J.W. Thunander blev arg, men jag gav mig inte och till slut medgav Aug. Stork, att jag nog hade rätt, och så blev valet bestämt till en söndag. Dagen efter stod J.W. Thunander vid en hyvelbänk bredvid min på fabriken och snickade bikupor, då Isak Svahn i Horshaga kom och frågade honom till råds i någon allmän angelägenhet - Thunander var ju bl.a. nämndeman. Jag hörde inte frågan, eller i varje fall kommer jag inte ihåg, vad den gällde, men svaret minns jag: "Ja, du Isak, du skall inte fråga mej längre utan Erik där, det är han som begriper nu för tiden." I dag förstår jag J.W. Thunander mycket väl. Jag var ung då, mycket ung, och det är först då man kommer upp i femtioårsåldern, som man kommer underfund med, hur litet man begriper. (Erik Ståhl "När arbetarrörelsen kom till Svenarum" s 177)

På sin 50-årsdag den 4:e d:s blef fabrikören och handlanden O. Bengtsson föremål för storartade och hjärtliga hyllningar. Redan vid 6-tiden på morgonen uppvaktades jubilaren av sina arbetare, hvilka bringade honom sin hyllning och såsom minne af dagen öfverlämnade ett dyrbart cigarettetui af silfver. ... Af affärsvänner i Jönköping mottog han ett synnerligen vackert och dyrbart rökbord. ... Utom en mängd blommor anlände icke mindre än 88 lyckönskningstelegram från när och fjärran. På kvällen, då hr Bengtsson inbjudit ett 50-tal gäster, höllos en mångfald tal, som bland annat berörde fabrikör Bengtssons 20-åriga framgångsrika verksamhet inom Skillingaryds samhälle. (Jönköpings-Posten 1918-03-06 "Hedrad 50-åring")

Kronojägare Särnmark å Järahof i Byarums socken fyllde den 1 februari 50 år. Med anledning häraf uppvaktades han af några personer från Vaggeryd och Byarum, hvilka till honom öfverlämnade som en minnesgåfva en käpp med krycka af gammalt silfver. Her Särnmark tackade för den oväntade hyllningen. (Jönköpings-Posten 1909-02-03 "50-åring får käpp med krycka af gammalt silfver")

(annons) Kunskap är makt! Nordiska Landtbruksskolan. Adr. Hagaberg pr Jönköping. Nordens mest besökta! Utmärkt inackordering. Billiga omkostnader. Alla förkunskapsgrader. Folkskolekunskap nog. Åldrar 15-50 år. (Jönköpings-Posten 1908-10-01 "Ej över 50 år för att gå på Rösiös landtbruksskola")

Öfverläraren Alfr. Dalin i Huskvarna fyller 50 år i morgon. (Jönköpings-Posten 1905-04-04 "Öfverlärare Dalin 50 år")

Det lofvade talet, sådant det hölls, bifogas och torde vid tillfälle återskickas. Jag bifogar några rim öfver min Svåger och äldsta Ungdomsvän, Myhrman, som du väl icke kände. Dito några från Sv. Akademiens Jubeldag, så framt en femtiåring kan ha någon sådan. . . . Om du brukar att be Gud, så bed Honom äfven för ett förstördt, hypokondriskt, förblödt hjerta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 58; brev från Östrabo i Växjö den 28 juli 1836 till Pauline Cronhielm)

Det svåraste är mitt lynne som är öfver vanligheten retligt, men derjemte förstämdt och nedslaget. Men hvad kan man också vänta sig, då man gått in i de höga latituderna, och passerat lifvets Polarcirkel vid 50 år? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 307; brev från Östrabo i Växjö till Carl Adolph Agardh)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Att bli arbetslös vid femtio plus hade inte varit lätt. Doris hade haft sitt arbete och hemmets skötsel, några större erfarenheter hade hon inte. Något umgänge att räkna med hade hon inte. När hon för första gången efter arbetslösheten skulle skriva in sig på Arbetsförmedlingen hade hon känt sig verkligt ynklig. ... När det var hennes tur, hade handläggaren tittat på henne som om hon kommit fel. Som om hon var någon förvirrad åldring som inte hittade tillbaka till ålderdomshemmet. Handläggaren hade frågat henne om utbildning och livserfarenhet och hon hade ganska snart förstått arr arbetsgivarna knappast skulle slåss om hennes arbetsinsatser. (Karin Brunk Holmqvist "Villa Bonita" s 37-38)

Tidningen Det Bästa: "Du har sagt att livet börjar vid 50. Varför?" Barbra Streisand: "Det skulle ju vara roligt att ha en 25-årings kropp, men det är så trevligt at ha ett bättre omdöme. Man håller inte på och förställer sig längre, man upptäcker sig själv och vem man egentligen är." (Sara Davidson "Möte med Barbra Streisand" s 34)

Den kom inte över en natt, men nästan. För det mesta märker man ju inte själv när man förändras, det brukar gå ganska stilla till, ungefär som när en blomma slår ut. Men den här förändringen kom som en vår som låter naturen explodera, när den går från vinter till midsommar på en vecka. Jag började äntligen, vid tjugofem års ålder, ana och förstå vad det är att vara människa. (Christina Halldorf "Föräldraskap" s 254)

" ... och de gamle ska ha förstånd, för vem skulle annars ha det?" skrev August Strindberg i sin saga "Triumfatorn och narren". När jag ska gå till läkaren ser jag gärna at doktorn inte är alltför ung. Jag vill helst att han ska ha varit med relativt länge i svängen. Han ska ha hunnit se lite mer än vad som står i läroböckerna och ha hunnit utveckla den yrkesmässiga intuition som kommer med åren. En äldre läkare står för omdöme, sans, kunnighet, erfarenhet och trygghet. Men när jag för en tid sedan såg en bild på en äldre man som utvecklat ett avancerat dataprogram blev jag förvånad. Jag trodde att databranschen var bara för män och kvinnor i den yngre medelåldern ... Vågar man slå fast att de äldres förstånd finns, men att yngre och medelålders personer mest pratar om detta fina förstånd och omdöme äldre personer har, men som de inte törs förlita sig på om det verkligen gäller? ... (Men) mitt i vår ungdomskult börjar allt fler söka efter stabilitet, harmoni och ordning. Man vill ha linjerna klara, både framåt och bakåt. Och då finns de äldre där, redo att hjälpa till! (Ewert Mårtensson "Det nya åldrandet - Vägar till en frisk, verksam och trivsam ålderdom" s 45-46)

Så hördes ett ljud. Ett skrapande. Han reste sej och gick fram till fönstret. ... Så anade han en skugga. Ett bylte som rörde sig strax intill huset. ... Så såg han: en kvinna, böjd ur mörkret. 60 år, inte mindre, förmodligen mer. Böjd över en gammal kälke, med träratt. Men på kälken låg en röd plastskiva. ... Och nu såg han: hur kvinnan i sina mörka oformliga kläder försiktigt såg sej omkring, trots att hon visste sej om att vara ensam; hur hon la plastskivan mot snön, såg sej om att vara ensam. ... Först trodde han inte sina ögon. En gammal kvinna som åkte rutschkana mitt i natten. Sen såg han henne komma uppför igen och ytterligare en gång ge sej av. Denna gång tyckte han sej höra henne ropa till av ilande glädje. Ytterligare en gång såg han henne. ... Han undrade vad det var för tid han levde i, när människor måste ta mörkret och natten och kylan till skydd för att vara människor. Att vara 60 år och åka kana. ... Det var natten till den nittonde januari. 1980-talet hade delat sej, böjt av mot framtiden. (Henning Mankell "Sträng kyla, Växjö vintern 1985" s 62-63)

En gång borstade jag en vattendroppe från ett flamländskt stilleben i en konstbok, i tron att den var verklig. Den reflekterade sin värld i kristall, skälvande av tyngd. En sådan glädje i en svettdroppe, i vetskapen om att andra fortsätter! Låt dem skriva: "Vid femtio års ålder förblandade han årstiderna, hans blods vägar sjöng i kör med cikadornas kvitter," liksom då jag luffade ut för att måla vid arton års ålder. (Derek Walcott "Midsummer" s 124)

En presidentkandidat måste enligt författningen vara över 35 år gammal, amerikansk medborgare på grund av födsel och bosatt inom USA sedan minst 14 år. ... Genomsnittsåldern för personer som mellan 1896 och 1956 nominerades till presidentkandidater utgjorde 51,2 år. 1960 var första gången i USA:s historia som bägge partiernas kandidater var under 50 år - Kennedy 43 och Nixon 47. Vicepresidentkandidater är ofta äldre än presidentkandidaterna - såsom också var fallet 1960 - och tre gånger under vårt århundrade (fram till och med 1960) - Wilson-Marshall (1916), Roosevelt-Truman (1944) och Truman-Barkley (1948) - har bägge kandidaterna varit över 60 år. (Björn Ahlander "Maktspelet i USA" s 65-66; Vägen till Vita Huset)

På mitt skrivbord ligger väl i dag mer än 100 obesvarade brev . . . Och jag som alltid svarade på brev - förr . . . Gick till en doktor som sade att jag led av en överansträngnings-nevros. Jag måste sätta ned arbetstakten från snälltågsfart till vanlig persontågsfart! Det har jag sökt göra och nu är jag bättre. Och kan skriva åtminstone ett brev - detta till Dig! Jag minns att Du många gånger varnat mig och sagt: Efter femtio år måste Du ta det lugnare! Jag har bara skrattat åt det där. I stället för att minska har jag på senare år ökat arbetstakten: Så mycket som jag skrivit under åren 1948-49-50 har jag aldrig gjort tidigare. Jag har skyndat på mera efter 50 år . . . Nu ser jag att det inte går: Det går åt helvete, vill säga. Du hade rätt - Du är en vis man, Du är erfaren - om jag hade lytt Dig tidigare hade jag sluppit den här persen! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 56-57; brev från Stockholm till Edgar Swenson 1951-10-31)

För ett par dagar sedan deltog jag i ett jubileum. Vi voro fjorton gamla herrar som hade tagit studenten en majdag för femtio år sedan. Ett halvt sekel - det är en lång tidrymd. Då jag själv fyllde femtio, började jag skrytsamt säga: "En människa vet ingenting om tillvaron förrän hon fyllt femtio år." Det ligger djup och allvarlig livserfarenhet bakom de orden. Jag minns i detta sammanhang en sjuttiårsmiddag jag övervar för en del år sedan. ... För att lyfta oss upp ur det allmänna triviala pratet sade jag: "vi som sitter här vi detta bord, är så gamla att vi kunde bestå oss med att tala om något värdefullt i stället för att prata om likgiltiga ting. Min erfarenhet är att först när man fyllt femtio år har man fått perspektiv på tillvaron". Till vänster om mig vid bordet satt en man som varit missionär i Svenska Missionen i Kina under boxarupproret i början av detta sekel. ... Han sträckte ut handen, han grep min arm och avbröt mig: "Konfucius har sagt att en människa har inget perspektiv på tillvaron förrän hon fyllt femtiotre år." (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 49-50; Min själs väg till Gud - Tal till kristna studenter vid Stockholms högskola 18 maj 1950)


ca 1950 - ca 1950

Så har det varit party ett par gånger i veckan, och när man har trevligt, så blir arbetet lidande. När man har tråkigt däremot, så flyr man till arbetet. Nu har jag t. o. m. varit tvungen att lära mig moderna danser för att grundligt kunna deltaga i sällskapslivet; Man måste alltså fylla 50 år och flytta till Kalifornien för att företaga sig det! Men i det här klimatet orkar man med alla utsvävningar utan att bli trött - baksmällor t. ex. förekommer inte här. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 319-320; brev från Carmel, Calif. till Eyvind Johnson 1949-04-01)

"Vid tjugo år har man löst världsgåtan; vid trettio börjar man fundera på den och vid femtio finner man den olöslig." Dessa kung Magnus ord i Strindbergs "Folkungasagan" komma för mig, när jag sitter här och försöker erinra mig den tid, då man bodde i en vindskupa i Lund och tillbragte halva natten med att i tobaksröken, som kom fotogenlampan att lysa som i ett blekt måndis, med likasinnade vänner dryfta livets högsta frågor. Alltid de högsta - såvida det förstås inte gällde det nära nog lika brinnande problemet att anskaffa pengar. ... Vid tjugo år hade jag ... med Schopenhauers benägna bistånd i det allra närmaste löst världsgåtan. Sen dess har jag nog funderat en smula över den och nu vid femtio är finner jag den olöslig. ... Men om någon av kvinna född skulle ana den stora hemligheten, varför vi födas och dö, svaret på alla livets ångestfyllda frågor - ja, då ville jag gärna tro, att det vore en student, som stode vid ett öppet fönster vid Gyllenkroksallén en vårlig natt och lyssnade till näktergalen från observatoriets trädgård, medan de eviga stjärnorna brinna över Skåneslättens sovande gårdar. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 62,76)

Ers Excellens, (Napoleon och Alexander) voro båda i Er ålder, då de fattade sina livs stora beslut, då de definitivt bröto pakten med maktlystnaden, hatet och hämnden som livsbestämmande makter och då deras ögon riktades mot den gestalt, som pryder alla krucifix i Ert eget hemland. Om ni, Ers Excellens, vid Er femtioårsdag, på höjden av Er bana i yttre avseende, höjde Er till ett liknade beslut, skulle jordens otaliga millioner välsigna Er, världshistoriens mörka kretsgång skulle vara bruten och namnet Tyskland bli ett heligt namn för oss alla. Harry Blomberg (Harry Blomberg "Till Adolf Hitler på 50-årsdagen"; Jönköpings-Posten 1939-04-20)

Inte är (Therese) gammal, men inte ung heller. Det vet hon själv, det behöver ingen tala om för henne. Hon är som en trettioåring, men inte som en tjugoåring längre. På gatan ser ju alla män sig om efter henne. Vad var det försäljaren i möbelaffären sa: "ja, så där omkring de trettio, då gifter sig folk gärna, både damer och herrar." Egentligen har hon alltid tänkt "omkring de fyrtio" - det är ju ingen skam om man är femtiosex. (Elias Canetti "Förbländningen" s 65)

När människan efter ungdomsåldrarna nått in i den mogna medelåldern, skrider hon så småningom upp på livets middagshöjd. Då har hon kommit så pass långt fram och upp i livet, att hon kan överblicka detta och dess vinst- och förlustkonto. Hon ser det då så att säga från en sida, motsatt den, från vilken ungdomen betraktar det. Kvinnan når denna höjd tidigare än mannen: redan i 40-årsåldern, medan mannen kommer dit först ungefär tio är senare. (Carl Dymling "På livets s.k. middagshöjd"; Jönköpings-Posten 1936-01-14)

När de svenska författarna ännu inte firat sin 50-årsdag med stor ståt, äro de för unga, mellan femti och sjutti äro de för gamla, efter sjutti höra de gårdagen till och när de dö, börja de leva upp. (Verner von Heidenstam "Tankar och utkast" s 363)

Jag var för icke länge sedan nere i Småland, i min vilda hembygd. ... Jag orkade icke fram till det fattighus jag skrev om i min ungdom, då minnet ännu icke klickade. Men jag mötte på vägen "Blinda pojken", som väl nu närmar sig de sjuttio. Åtminstone har han redan passerat mannens climacterium, som ju lär vara sextiotre. Han verkade som en etsning av Rembrandt eller någon annan holländare, där han gick fram och kände sig för med sin långa stav. Och jag mötte gamla Fia, som förr skötte om kyrkogårdens gravar men nu blivit så mycket över 90 år, att hon rycker upp blommor, där hon skall sätta ner blommor. Man åldras, och många äro icke de, som bevara alla sina sinnen ända in i en mycket hög ålderdom. Men jag tillhör en sådan släkt och har för avsikt att icke tappa sugen. ... Vid järnvägsstationen gingo flera av de gubbar jag sett i min ungdom. Tar då aldrig ålderdom på smålänningar eller måste man slå ihjäl dem med knölpåkar? I ett torp strax bredvid bor min gamle vän Kalle i Udden, enligt uppgift nu 96 år och fortfarande vid vigör. Nu sitter han om söndagarna och läser sin gamla bibel. Det gjorde han inte förr. Då jagade han - och om man blir lurad av en räv eller en hare, läser man just inte bibelspråk, särskilt då man fått hålla på med dem i djup snö från dagningen till solnedgången. (Albert Engström "Mot aftonglöden" s 165-169)

"Säg allt du tänker", sjöng mitt hjärta, "säg allt du tänker, vem bryr sig, när barnet inte längre kan förledas av din tunga att ta tacksamhet för kärlek, finna sig i dina femtio år? O, låt den vilda vilja den vilde, den unge få den unga!" (William Butler Yeats "Tornet" s 56; Owen Aherne och hans dansare)

Nu skall jag i veckan till Göteborg på premier och nästa vecka går "Kassabrist" 50:e gången I Stockholm - förmodar jag - och då skall jag närvara. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 101; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1926-02-07)

De passade ju så glänsande bra ihop, patron och änkefrun! Hvad gjorde det att de båda hade de grå hårens hederskrona? Att han väl passerat de sextio, och hon väl raskt närmade sig de femtio? Hvarför skulle de vandra ålderdomens fridfulla stigar allena, hvar för sig? När de, arm i arm, skulle bli ett mönsterpar, till lust och fägnad för sig själfva och för andra. (Gustaf Ullman "Kärleksbekännelser" s 351; tidningen "Hvar 8 dag" den 28 februari 1915)

De som äro i sin medelålder tycka, att 75 år är ålderdom. Men för min del känner jag mig alls icke gammal. Snarare kan jag säga, att jag är yngre nu än för 40 år sedan. ... Ehuru jag är 75 år, skulle jag icke ha något emot att lefva ännu i många år. Ty jag älskar lifvet och har ännu aldrig känt någon lust att dö. (P. Waldenström "Tacksägelse"; bref från Gäfle 1913-08-07; Jönköpings-Posten 1913-08-11)

Då pingstväckelsen bröt fram här i Norden, var det pastor T.B. Barratt, som blev dess förste och främste representant, en man på 45 år. Pastor John Ongman, som i Sverige öppnade sin församling och sin bibelskola för väckelsen och därigenom i högsta grad fick bidraga till rörelsens spridning, var åtskilligt äldre än pastor Barratt. Carl Hedeen i Stockholm och O.L. Björk i Stora Mellösa, vilkas ställningstagande hade avgörande betydelse för den nya väckelsen, var män i 40- och 50-årsåldern. Om ingen i de männens ålder och med det andliga inflytande de ägde gripits av och tagit ställning för rörelsen ifråga, hade den på inga villkor fått den omfattning den nu fick. ... Det var nämligen till dem ungdomen såg upp, och till deras maningar och undervisning den lyssnade. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 70; ledare i tidningen Dagen den 24 november 1953)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Att Emma och bokhållaren voro glada vid varandra, det kunde en blind käring se på bössehålls avstånd; men så en dag kommer det ut ett ord att flickan skulle förlovas med den rike handelsmannen i Fåglahult, som visserligen var sina femti år fyllda och hade tre barn i första giftet, men som alla människor sa hade tre tunnor guld, om allt skreves upp och räknades ut. (Alfred Hedenstierna "Hvad konduktören berättade" s 82; När nämndemannens flicka snörde sig för hårt)

Femtio års ålder är den fulländade mannaålderns tid. Se 4 Mos 4:3,39; 8:24. Judarna vilja alltså säga: Du har ännu icke genomlefvat mannaåldern till ände. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 472)

Vid (skeppet) Fames brand miste (Thomas Stamford Raffles, grundläggaren av Englands välde i Bortre Indien) allt vad han ägde. ... När han som en nerbruten man kom hem till England, blev han misskänd och förföljd för de tjänster han hade gjort sitt land och som man ännu inte förstod att uppskatta betydelsen av; han dog förbisedd och fattig, utsliten av överansträngning och sorger, ännu inte 50 år gammal: man vet inte ens platsen för hans grav. Nu betraktar man honom som den geniale administratören och framsynte statsmannen, skaparen av Englands nu så betydelsefulla inflytande på Malacka. Hans staty står i Singapore, på en väldig upphöjd plats vid hamnen. (Johannes V. Jensen "Myter" s 124-125; Olivia Marianne)

"Anställandet av kvinnor i statstjänst innebure ett lika djärvt som misslyckat försök att korrigera vår Herre" ansåg en riksdagsman som i RIKSDAGEN 1863 opponerade sig om en motion att bereda kvinnor tillträde till statstjänst. Motionen var väckt av en modig man inom bondeståndet C.J. Svensén från Kalmar län. På grund av det "förargliga sexualsystemets" inflytande vid olika tidpunkter i en kvinnas liv, borde hon före eventuell anställning ha fyllt 50 år, men han ville ej gå in på detaljer på grund av ämnets ömtåliga och i viss mån slippriga natur. (Torsten Nygren "Första telefonstationen. Morfar 'Växelmakare' VXF." s 28)

Dödlighetsmönstret i Sverige var sådant i det traditionella jordbrukssamhället, att ungefär hälften av de levandefödda dog före 50 års ålder. (Birgitta Odén "Kyrkan och relationen mellan generationerna" s 257)

Hur ofta har du inte som svar på mina upprepade vädjanden om att du ska ge min dotter en detaljerad redogörelse för alla olyckor och äventyr i ditt liv sagt så här: "Nej, min vän, jag kommer inte att gå med på din begäran förrän jag inte längre riskerar att återigen få uppleva något sådant." Säkert är den tiden nu inne. Du fyller idag 55 år. Om en kvinna någonsing kan sägas vara i säkerhet från obehagliga älskares ihärdiga efterhängsenhet och tjurskalliga fäders grymma förföljelse så måste det väl vara vid denna tid i livet. (Jane Austen "Kärlek och vänskap" s 17; brev 1 från Isabel till Laura daterat 13 juni 1790, då Jane Austen var 14 år)

Under 1600-talet tillhörde det ovanligheterna att personer som överlevt fyrtioårsdagen förblivit ogifta. I ett samhälle där äktenskapet sågs som ett individuellt val var giftermålsåldern högre än där det hörde samman med puberteten och var en naturlig del av livet. Förhållandena skiftade mellan olika landsändar och framförallt mellan olika sociala skikt, men det vanliga bland allmogen var att både män och kvinnor gifte sig när de var mellan tjugofem och trettio år, männen något senare än kvinnorna. Inom adeln och prästeståndet kunde kvinnorna vara betydligt yngre, vilket också medförde att åldersskillnaden mellan man och hustru var störst inom dessa stånd. ... De som överlevt fram till sextioårsåldern ansåg vanligen att de gjort sitt och var då beredda på att överlämna jordbruket till en son eller en dotter och måg. De flesta unga män var därför närmare trettio år när de övertog jordbruket och därmed ansågs kunna gifta sig. Om någon blev föräldralös arvtagare vid unga år var det däremot självskrivet att han gifte sig och etablerade ett hushåll så snart som möjligt. ... En präst gifte sig sällan innan han blivit kyrkoherde och fått en egen prästgård med jordbruk att försörja sig på, vilket ofta kunde dröja uppemot trettiofemårsåldern. En kvinna ansågs mogen att gifta sig när hon lärt sig att förestå ett hushåll och fått ihop sin hemgift. Förmögna adelsfröknar, som kunde få hela hemgiften i form av gods och gårdar av föräldrarna och som fått en grundlig utbildning till matmoder, kunde gifta sig redan i slutet av tonåren. Började de närma sig de trettio och ännu var ogifta kunde pressen på dem att snarast gifta sig bli mycket stark. För kvinnorna inom de breda folklagren, vilka endast kunde få en del av hemgiften av föräldrarna, krävdes flera års arbete med att tillverka de hemtextilier och övriga persedlar som ansågs nödvändiga i ett hushåll. Allmogens kvinnor gifte sig därför sällan före tjugofem års ålder. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 375-376)

Medeltidsmänniskorna föreställde sig att livet kunde uppdelas i perioder från födelse till död. ... De sista stegen i livscykeln tecknas som skröplighet och beroende. Vid femtio års ålder inträffade omsvängningen. Detta svarar mot prästernas noteringar i senare kyrkböcker. Femtioåringar betraktas ofta som åldringar. I det medeltida samhället inträdde ålderdomen tidigt för de många arbetande människorna, "laboratores", utslitna av hårt arbete och otillräcklig föda. ... Endast den kyrkliga eliten, "oratores", uppnådde regelbundet högre åldrar. (Birgitta Odén "Åldrandet och de gamlas levnadsvillkor" s 336)

Ett kyrkomöte (hölls) i Skenninge år 1248. Här förbjödos prästerna att taga sig hustru eller sammanbo med kvinna. De präster, som redan voro gifta eller levde i konkubinat med kvinna, måste inom årets slut skilja sig från henne, undantagandes femtioåriga präster och kvinnor som vid vite av stora böter försäkrat biskopen att leva avhållsamt och aldrig sova under samma tak. Ingen omtanke om maka och barn; ingen familjelivets lycka skulle få draga prästens tankar till sig; åt kyrkans tjänst skulle alla hans krafter ägnas. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 316)

Vanligen var man levit från sitt tjugufemte till sitt femtionde år, varefter man drog sig tillbaka; särdeles välförsörjd, sade de onda tungorna. Men deras sociala ställning var lägre. Om de verkligen var gudsmänniskor ... så måste man säga att de var ganska föraktade. Det var vid dödsstraff förbjudet för dem att stiga in i helgedomen eller att vidröra altaret. Vilket bevisar att de inte var någonting så märkvärdigt, dessa avkomlingar av Levi stam. Talmud säger rent av att de präster som hade till uppgift att övervaka förgårdarna och särskilt templets föreståndare och prefekter behandlade leviterna mycket strängt. ”När tempelprefekten gör sin inspektionsrond, följd av fackelbärare, och han då finner en av dessa vakthavande leviter insomnad, ger han honom en ordentlig omgång med sin påk.” (Henry Daniel-Rops s 193-194)

Platon har ... föregripit de nutida strävandena för "adult education", som den stående termen lyder, genom att låta de därtill kvalificerade stå under medvetet fortsatt utbildning ända till femtioårsåldern, en bildning, som givetvis ej utformas endast under studier utan också genom medborgerlig verksamhet. ... Det är dessa, icke längre maktlystna, rustade med den största och grundligaste insikt i statens förvaltning, som skola nödgas att bli styresmän. ... Vid ingångna femtio år böra dessa män och kvinnor - om sådana finnas av denna kaliber - "taga på sig statsbestyrens börda och tjäna staten". ... Det är en aristokratisk styrelse - ett fåvälde av de bästa - som Platon förordar ... en de "invigda" människornas aristokrati, som han genom det luttrande uppfostringssystemet tror sig kunna få fram i dagen, liksom guld prövat i eld. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 49,57; Platons båda stater)


Egna kommentarer och funderingar:

Efter Jesu uppståndelse - efter 49 år/dagar - utropades det frihet för jordens invånare. På den femtionde dagen efter påsk utgöts den Helige Ande över allt kött.

I ett återställelseperspektiv är det också möjligt att vi här har en kontrast mellan å ena sidan judarna, som värderade den gamla människan, och å andra sidan Jesus, som ännu inte var femtio år gammal.

”Abraham har skådat (och skådar) Dig.” Jämför Joh 12:41: ”(Jesaja) skådade (Jesu) härlighetsglans.”

Se också Joh 8:55-56, "Exegeter, evangelister med flera".


Paulus sade till Timoteus: "Låt ej någon ’anse ner’/nedvärdera din ungdom." (1 Tim 4:12a)


Grekiska ord:

pentêkonta (femtio) (i NT) Joh 8:57 – Mark 6:40; Luk 7:41; 9:14; 16:6; Joh 21:11; Apg 13:20.


Ytterligare studier:

1 Mos 24:1; 2 Mos 7:7; 4 Mos 4:23,30,35,39,43,47; 8:25; Joh 12:15,41; 14:18; 20:20; Upp 4:4.


Tjitze Baarda "John 8:57B"; Novum Testamentum 38.4 (1996): 336-343.

M.J. Edwards "Not Yet Fifty Years Old: John 8:57"; New Testament Studies 40 (1994): 449-454.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-13; 2014-04-18)

Tillbaka till Start

8:58 Jesus talade till dem: "Amen, amen säger Jag er, innan Abraham bli/blev, är Jag."

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus): talade (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: amen amen säger-(jag) er, innan Abraham bli jag (jag)-är.


1883: Jesus sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham var född, är jag.

1541(1703): Jesus sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, förr än Abraham war född, är jag.

LT 1974: Jesus svarade: ”Sanningen är, att jag existerade innan Abraham ens var född!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Före/innan bergen avlas/avlades ... och från tidsåldern ända till tidsåldern är Du." (Ps 90:2, Grekiska GT)

(Herren sade till pojke:) "Ni må få kunskap och tro och uppfatta, att Jag är. Framför Mig blev/’blev ... till’ (hela tiden) inte en annan Gud, och det kommer inte att vara (någon) efter Mig." (Jes 43:10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes är vittne med anledning av (Jesus). Och han har utropat (och utropar) och säger: "Den här var (hela tiden) * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste." (Joh 1:15)

(Jesus sade till judarna): ”Jag talade * (P66,א*) till er, att ni skall dö i era missar (av Guds mål). Ty om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24)


Exegeter, evangelister med flera:

Till den liturgiska förnyelsens pionjärer hörde ... Anders Blomquist, under drygt fyra decennier präst i sin hemstad Jönköping. ... (Denne) blev redan 1917 medlem i Sankt Sigfrids brödraskap och senare också Societas Sanctae Birgittae. Bekant är hans yttrande, då man vid ett tillfälle talade om Gunnar Rosendals insatser. "Ja, men förr än fader Gunnar var, är jag." (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 145-146; Kyrkliga riktningar)

Varför sade Jesus inte “Innan Abraham var, var jag” i stället för ”är jag”? Som Fadern använder uttrycket ”Jag är”, så gör också Kristus, ty det betecknar fortlöpande tillvaro oavsett tid. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:199)

Guds Ord själv brukade umgås med de förmosaiska patriarkerna i enlighet med Sin gudomlighet och härlighetsglans. ... Som (Kristus) var Davids son, så var Han också Davids Herre. Och som Han var från Abraham, så existerade Han också före Abraham. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 428-429,576)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Paulus sade till de troende i Kolossai: ”(Kristus) är före alla ting.” (Kol 1:17a)

Den som kommer till Gud måste tro att Han är och blir en löngivare åt dem som söker ut/efter Honom. (Hebr 11:6b)


Ytterligare studier:

Jes 43:12-13; Luk 21:8; Joh 1:1; 4:26; 6:35; 8:12,28; 10:7,11; 11:25; 13:19; 14:6; 15:1; 17:5,24; Upp 1:4,8; 4:8.


Edwin D. Freed "Who or What Was Before Abraham in John 8:58?"; Journal for the Study of the New Testament 17 (1983): 52-59.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-14; 2014-04-18)

Tillbaka till Start

8:59 De lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): (de)-lyfte så stenar för-att (de)-måtte-kasta emot honom. Jesus men gömdes och (han)-kom-ut ut-ur '-en helgedom'/helgedomen.


1883: Då togo de upp stenar för att kasta på honom. Men Jesus gömde sig undan och gick ut ur templet.

1541(1703): Då togo de upp stenar, till att kasta honom. Men Jesus gömde sig undan; och gick ut af templet.

LT 1974: Då plockade de judiska ledarna upp stenar för att döda honom. Men Jesus gick undan dem och lämnade templet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i mitt(en) av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:8b, Grekiska GT)

(Modern) förmådde (hela tiden) inte längre gömma (Mose). (2 Mos 2:3a, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död. Låt varje/hela Israels synagoga kasta sten på honom (med) stenar.” (3 Mos 24:16a, Grekiska GT)

Varje/hela synagogan talade (om) att kasta sten i/med stenar ned på (Mose och Aron), och Herrens härlighetsglans skådades i ett moln uppå vittnesbördets tält i/bland varje/alla Israels söner. (4 Mos 14:10, Grekiska GT)

(Jonatan sade till David:) “Saul söker ta död på dig. ... Du må gömma dig.” (1 Sam 19:2b, Grekiska GT)

David betrycktes/ansattes oerhört, eftersom folket talade (om) att kasta sten på honom. (1 Sam 30:6, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) gömde mig i ett tält i/på en dag av mina dåliga/onda (dagar).” (Ps 27:5a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Alla Dina bud (är) sanning. (De som är vid sidan av lagen) har orättfärdigt ’förföljt ... helt och hållet'/jagat mig. Undsätt mig!” (Ps 119:86, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet som är (och har varit) gömd och en osedd hög/skatt, vilken hjälp (är det) i/med båda?” (Syr 20:30)

(Bels präster) ... hade gjort (och gjorde) en ’väg in’/ingång som var (och hade varit) gömd inunder bordet, och genom den gick de ('hela tiden'/'gång på gång') in i (Bels hus). (Bel och Draken v 12a eller 13a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet.” (Matt 13:44a)

(Jesus sade:) ”Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne!” (Matt 23:37a)

Prästledarna och de skriftlärda hörde (vad Jesus sade) och sökte (hela tiden), hur de måtte/’skulle kunna’ fördärva Honom. (Mark 11:18a)

(Johannes Döparen sade till folkskarorna:) “Gör/bär så frukter värdiga sinnesändringen och ni må ej börja säga i er själva: ’Vi har en fader, Abraham,’ ty jag säger er, att Gud förmår att ut ur/av de här stenarna resa upp barn åt Abraham.” (Luk 3:8)

(Jesus sade: "Guds rike) är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken det var helt syrat.” (Luk 13:21)

(Jesus sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “Nu var (tingen ’i riktning mot’/’i fråga om’ frid) gömd(a) från/för dina ögon.” (Luk 19:42b)

(Jesus) ryckte/drog bort från (Sina lärjungar) ’som om’/omkring ett stenkast. (Luk 22:41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

* (P66, א*) Efter de här tingen vandrade Jesus (hela tiden) omkring i Galileen. Ty (hela tiden) ville Han inte vandra omkring i Judeen, eftersom judarna (hela tiden) sökte döda Honom. (Joh 7:1)

(Jesu bröder sade till Honom:) ”Ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 7:4)

Som/då Hans bröder steg upp ’in i’/till högtiden, då steg och/också Han själv upp, inte synligt, emellertid/utan * (א,* א) gömd. (Joh 7:10)

(Jesus) till (fariseerna): “Jag drar Mig tillbaka, och ni kommer att söka Mig, och/men ni kommer att dö i er miss (av Guds mål). Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår ni inte komma.” (Joh 8:21)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"gömdes". Johannes ger kanske en antydan om att Gud skyddade sin Son. Det handlar inte så mycket om att Jesus genom en större skicklighet dolde sig för (judarna). Snarare var det så att han doldes av en Annan och därför kunde gå ut ur templet. (Leon Morris "The Gospel according to John" p 421)

Jum-Jum och jag ... lekte kurragömma bakom rosenbuskarna (i Landet i Fjärran). Där fanns så många gömställen, så att om det funnes tiondelen så många gömställen i Tegnérlunden och trakten däromkring, så skulle Benka och jag kunna vara glada. Jag menar, att Benka skulle kunna vara glad - själv behöver jag aldrig mer leta efter gömställen i Tegnérlunden, som väl är. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 32)

(Ingmar) stod alltså kvar på graven och väntade. Han lyssnade spänt efter varje ljud, men allt var tyst till en början. ”Inte tror jag ändå, att (gravöppnarna) har sprungit så särdeles långt för en ensam man”, tänkte han. Så började han märka ett sakta rassel bland småstenarna, som voro strödda över de omgivande gravarna. Han tyckte sig se, att mörka gestalter slingrade och kröpo över hällarna, som betäckte marken. ”Nu blir det nog allvar”, tänkte Ingmar och lyfte upp spaden till motvärn. Med ens smattrade en hel skur av stora och små stenar ner över honom, så att han blev helt bedövad. Några karlar kastade sig på samma gång över honom och sökte rycka omkull honom. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 433)

(Guds) hand ... är närvarande i gömda ting och i våra hemliga (tankar). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 487)


Att fortsätta med (hembygden):

Ett rått öfverfall ägde rum i torsdags afton kl. half 10 i Smålands Taberg, i det att stationsskrifvaren Nils Skogström öfverfölls och tilldelades tvenne slag i hufvudet med en sten, så att han strax därefter förlorade medvetandet. ... Det är enligt läkares utsago ovisst, om han kan räddas till lifvet. ... (Stenkastaren hade tagit) upp ett par stenar och kastat mot Skogström med ofvannämnda påföljd. Den ena träffade i bakhufvudet och förstörde hatten samt åstadkom ett djupt sår i hufvudet. Den andra träffade i närheten däraf och tillfogade likaledes den öfverfallne ett djupt sår. (Jönköpings-Posten 1908-04-18 "Öfverfall med stenar")

Hur var ungdomarna, som levde för snart hundra år sedan? Vi vet något om de Bondstorpsbor som på kvällen den 30 april 1889 samlades utanför prästgården. Det hade hållits auktion där på dagen. ... Efter en auktion brukade ungdomarna samlas för att roa sig, de kunde då ställa till med dans i en utrymd stuga eller på en tom loge. . . . Ungdomarna hade varit inne i huset och frågat om de fick anordna dans på logen, vilken på den tiden låg på andra sidan av vägen. Någon inne i prästgården hade bryskt avslagit deras begäran. ... De samlades framför verandan, bankade på dörren och förde oväsen. ... Så blir det stämning till tinget i Norra Unnaryd. ... David Johannesson (i Bonstorp) hördes (i Bonstorps sockenstuga den 7 maj 1889) och uppger, att han den ifrågavarande qvällen varit ute på gården vid stället för upproret bland våldsverkarne, men själv icke deltagit i sprängandet af dörren eller stenkastningen, att han hört sten kastas mot fönstren så att rutor sönderslagits. ... (Vid) tinget i Norra Unnaryd den 17 september 1889 ... berättade åklagaren (att ungdomarna) ... företagit sig att kasta sten på fönstren, hvarvid femton rutor utslagits, alla gardiner och rullgardiner blifvit sönderrifna ... samt en sten träffat medicine Studeranden P.V. Nyström i bröstet och en gått tvärs öfver rummet och slagit en buckla i en tjock kakelugnsdörr af jern ... att de innevarande för att skydda sig mot stenkastningen, hvilken fortgått ända till klockan ett på natten, nödgats släcka ljusen och så medelst dölja hvar de befunnit sig enär stenarna företrädesvis kastats mot fönstren i de rum, som varit upplysta. ... (Vittnet) Klas Hafström (berättade) ... att de största stenarna varit så stora som knytnäfvar. ... Vad jag har funnit i hela denna historien är, den gemenskap, och obrottsliga sammanhållning som funnits hos samtliga av de anklagade. Från det första polisförhöret, till den sista rättegångsdagen, var det ingen av de anklagade, som visade någon svaghet eller svek någon av sina kamrater. ... Alla kronolänsmannens ansträngningar att fälla de anklagade var förgäves. (Göte Sandell "Våldsbragder och uppror i Bondstorp 1889" s 92-100,113)

Nödårsvintern (sannolikt avses 1868-69) blev den värsta i mannaminne. ... Dödgrävarna fingo många förrättningar och själaringningen steg tillsammans med de sörjandes jämmer upp inför allfaderns tron. Gammelfolket rannsakade den heliga Skrift och postillorna. De troende sökte efter råd och ljus. Allting syntes dem så hopplöst och förtvivlat. Det var som om Vår Herre dolt sig för dem. Inte ens när de sutto i kyrkan förnummo de hans närhet. Detta var i sanning en förbannelsens tid. (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 66)

De två gossar, som 1849 på hösten, sändes till Jönköpings skola, voro Enar 12 år gammal, och jag, som var 7 år. Vi bodde i fru Lundells hus bredvid teatern, där en gammal gumma lagade mat åt oss och städade. . . . Med folkskolepojkarna och stadens lärlingar utkämpade vi ofta hårda strider. . . . Såsom vapen i dessa strider begagnade vi våra boll- eller dällträd och funnos ej dessa till hands togo vi till knytnävarna eller ett vedträd. . . . Stenkastning förekom mycket sällan och att kasta en sten bakifrån ansågs så nesligt att både vän och fiende piskade upp den felande. . . . Vi hyste ett djupt förakt för dem, som vi ansåg vara bortklemade veklingar. Vi menade i likhet med Heidenstam: "Det skall fostras hårt, som skall växa till makt." (Thorsten Nordenfelt "Anteckningar från Jönköping 1849-1857" s 31-32)

På våren 1835 revs Tofteryds gamla kyrka i grund och vad vi numera (år 1951) veta om dess interiör härrör till största delen från de anteckningar, som gjorts av prosten och kyrkoherden Jonas Johan Lagergren, vilken hade sin ämbetsverksamhet förlagd till socknen åren 1803-33. Betr. taket veta vi, att det var ett platt trätak, som i själva långhuset medelst ramlist var inrutat i 63 rutor, vilka år 1734 försågs med målningar. . . . Hela taket var hållet i en himmelsblå bottenfärg, men de 63 rutorna erhöllo 1734 särskild dekor. . . . . Ruta 8: Motivet . . . framställer Gud, gömmande en människa i en grotta. (Gun Wilstadius "Takmålningarna i Tofteryds gamla kyrka" s 65,68)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Jesus sade: ’Salig den, som blev till, innan han blev till. Då ni blir lärjungar till mig, och ni hör mina ord, skall dessa stenar tjäna er. Ty ni har fem träd i paradiset, som inte rör sig sommar, vinter, och vilkas löv inte faller av. Den, som kommer att känna dem, skall inte smaka döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 19; Svartvik s 155: Den johanneiska Jesus ger lärjungarna följande löfte, 8:51: ”den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden”. Han säger även, 8:58: ”jag är och jag var innan Abraham blev till.” I nästföljande vers plockar hans motståndare upp stenar för att kasta på honom.)

Det stora offret (i Mekka) utförs på vallfartens tionde dag. Då stenas Satan, som symboliseras av tre fyrkantiga pelare i Mina. Varje pilgrim skall kasta sju stenar på var och en av pelarna. Denna sed bygger på traditionen att Abraham en gång jagade bort frestaren med stenkastning. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 130)

Rabbi Berikah sade i Rabbi Levis namn: ”Den kommande försonaren (Messias) kommer att vara som den förre försonaren Moses. Precis som Moses uppenbarade sig själv och sedan var fördold för dem ... så skall den kommande försonaren bli uppenbarad och sedan fördold för dem.” (Birgitta Yavari ”Min Messias; citat Midrash Ruth)

Det var under de här dagarna i november (1977) över huvud taget obehagligt att vara utlänning i Mogadishu. Flera personer berättade, att de hade tagits för ryssar och fått finna sig i olika former av trakasserier och till och med utsatts för livsfara, när småpojkar börjat kasta sten på dem på gatorna. Nu i december hade den öppna främlingsfientligheten lagt sig. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 287; Somalia 1977)

Jag är uppriven, nere, fullkomligt slut efter två månader i detta ohyggliga land, varje dag jagad av människor som söker rättvisa i det socialdemokratiska folkhemmet, som man en gång var med om att grunda . . . Fy fan . . . ! Skrev till Hugo Lindberg i går och sade att jag hädanefter eftersänder alla rättsrötebrev som kommer till min adress till honom - eftersom han inte tror på rättsrötan . . . Far nu bort för att gömma mig undan - framförallt för att komma undan det svenska julhelvetet - men på nyåret hoppas jag återigen få lämna detta genomruttna rike. Kanske vi träffas innan dess. Hjärtliga hälsningar till Birgit och Dig själv - och önskan om en god jul skadar ju inte någon! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 170; brev från Stockholm till Ivar Öhman 1958-12-13)


ca 1950 - ca 1900

(Judendomen säger om Gud att) redan medvetandet om Honom är en befriande kraft, som hjälper till att frigöra den mänskliga anden från de bojor som håller den tillbaka, från ondska som fördärvar den inifrån. Ännu mäktigare är Han själv, när Han än med obeveklig kraft driver människan framåt, än leder henne varsamt – till och med i lönndom – men alltid och oavlåtligen i riktning mot hennes själs befrielse. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

När Margot och jag satt inne i vårt rum berättade hon att inställelseordern inte gällde far, utan henne själv. Margot är sexton, så unga tjejer vill de alltså skicka iväg (till koncentrationsläger) på egen hand. Som tur var skulle hon inte resa, det hade mor själv sagt, och fars ord när han talade med mig om att gömma oss måste också ha haft med saken att göra. Gömma sig, var skulle vi gömma oss någonstans, här i stan, någonstans på landet, i något hus, i något skjul, när, var, hur . . .? Det var så många frågor som jag inte kunde ställa, men som ändå kom tillbaka om och om igen. (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 27-28)

Någon kastade sten efter (Knut Toring). Någon ur mörkret där bakom. ... Han hann inte tänka längre förrän han ofrivilligt tog ett par steg framåt. Han förnam en plötslig, dov smärta i ryggen. En ny sten hade träffat honom mellan skulderbladen. ... Vem kunde det vara? En främling, som för ro skull slängde ett par stenar efter en vandrare en sen och mörk kväll? Det var inte troligt. Det måste vara någon från byn, någon som han kände. Men han hade ingen ovän i Lidalycke, såvitt han visste. ... Men han kunde ha okända ovänner. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 306-308)

Min vän, i Guds värld finns inga märkvärdiga predikanter, med särskild mänsklig styrka, utan bara bedjande själar och kraft från höjden att frambära Kristi hemlighet. ... Vad hava vi för rättighet att vänta något från människor och sätta vårt hopp till människor. Då går det, som det gick med Paulus i Lystra. Först sätta de upp oss på en piedestal, och vi äro inget annat än en avgud. Så göra de med oss, som negrerna med sina avgudar: när de haft framgång lägga de ner sina gåvor inför dem, när det går galet, piska de sina avgudar för att de icke hjälpt dem. I morgon blir du vräkt ned från piedestalen och kastad på sophögen: Ned med honom! Låt oss stena honom! Han roar oss inte längre! Var och en av oss, som blivit satt på en piedestal av en människa, skall få uppleva den stund då denna människa kindpustar och stenar oss. (Sven Lidman "Betlehemsstjärnan och båglampan" s 247-248)

Vår kärlek vill förtäras, vårt liv vill ensamhet. Välsignad denna morgon, du korta evighet. ... Vi stena det vi älskat, vi hata, vi digna av sår. En gång var evig morgon, en gång var tusen år. (Pär Lagerkvist "Hur doftar ej jorden av evighet" s 72)

Nu var ångesten där, samma förlamande skräck, som gripit (Henrik) vid middagsbordet, sammansnörde åter hans hjärta i en nästan kväljande förnimmelse av ångest och förtvivlan. ... Han andades ut i en lång suck - vad var nu detta - höll han på att bliva galen - Gud - gode Gud! Han sjönk ned i en stol, han ville gömma sig hos den Gud han icke kände, stamma böner som han hade längesen glömt. (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 199-200; Bröllopet i Kana)

Helgelseförbundet var en av de svenska missioner som drabbades (i Kina under det så kallade boxarupproret som kulminerade år 1900). ... Tio av deras missionärer dödades genom stening. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 344)

Missionärerna Emil Jacobson och hans syster Elisabeth ... blev söndagseftermiddagen den 17 juni 1900 överrumplade av en skara Boxare som piskade upp vilda stämningar bland folket i staden Fengzhen (i Kina). Emil hann låsa porten in till missionsstationen, men den slogs sönder av ett regn av stora stenar. En storvuxen man fann Elisabet och Emil och började slå dem med en påk. Emil ryckte tag i Elisabet och de lyckades fly ut på gatan. Där möttes de av stenkastning. Några stenar träffade Elisabet så hårt att hon föll samman. Emil drog upp henne. En pojke från missionens skola rusade fram och höll under hennes andra arm. De räddades av att några poliser dök upp. Blodiga och nedsmetade av jord raglade de in på borgmästarens gård. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina" s 109)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I Yokohama konstituerades 1872 den första kristna församlingen med elva personer under namnet "Kristi kyrka i Japan". ... Kristna församlingar växte fram i Tokyo, Kobe, Osaka och många andra platser. Regeringen hade proklamerat religions- och missionsfrihet, men det var ingalunda lätt för de första kristna. Förföljelse utbröt, och svårast blev det på landsbygden och i de mindre städerna. På flera platser slogs de små träkyrkorna sönder med stenar, och mötena stördes av trummor och annat oväsen. ... Några år därefter, då de kristna återuppbyggde kyrkan, använde de dessa stenar till grunden. På en av de största stenarna högg de in ordet "Förföljelsestenen" och placerade den inne i kyrkan. (Filip Malmvall "Japan, vårt nyaste missionsfält" s 52; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

En söndag skulle jag och bror Carl besöka en av våra troende kamrater, som var sjuk. Vägen gick förbi dansbanan på Elgå bruk, där jag förut hade lett hundratals ungdomar i dans och lekar. Där voro nu mina forna kamrater samlade i hundradetal. Genast begynte Kristi kärlek därinne tvinga mig att stiga fram och vittna för dem, men så kom en annan viskning att vänta tills vi kommo tillbaka. Vi kommo tillbaka, och även nu passade det icke utan vi gingo förbi på väg hem. När vi kommit en halv engelsk mil från banan, kunde mina knän ej bära mig. Jag sade till min bror: ”Vi ha syndat. Vi ha ej lytt Andens maning. Jag kan ej gå längre. Låt oss falla ned och bekänna vår synd och bedja om kraft att gå tillbaka.” Vi gjorde så, och så återvände vi. Men se nu såg det ändå sämre ut. Hade vi stannat första gången, hade det ej sett så illa ut, men se nu såg det ut, som om vi kommo för att sluka dem. Men det kunde ej hjälpas. Nu måste vi dit, och vi kommo dit. De som först varseblevo mig, flydde hals över huvud mellan träden nedåt floden, så att de tumlade utför och över varandra. De, som voro kvar, kröpo ihop som skrämda får. Jag begynte nu tala med dem om den barmhärtighet, som hade vederfarits mig och sökte visa dem till frälsaren. ... De lyssnade, men slutligen omringade de mig och begynte stoja och bliva närgångna. ... När jag lämnade dem, var det ett under att de ej slogo ihjäl mig, ty stenregnet var ymnigt, men Herren höll sin skyddande hand över mig. (E.A. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 20-21; sannolikt början av 1870-talet)

När det gällde prästernas "bristande insikter" verkade (Johan Henrik Thomander) energiskt för att genomföra en konsekvent uppbyggd, obligatorisk teologisk utbildning vid universitetet. Detta var i Sverige en nyhet, införd genom en kunglig förordning 1831. Dittills hade man nöjt sig med undervisningen i latinskolan och examen inför domkapitlet. Vid teologiska fakulteten i Lund gick man med beslutsamhet in för den nya ordningen, och här kämpade Thomander i nära samverkan med Henrik Reuterdahl. Thomander kunde själv vara så krävande att det ledde till revolt bland studenterna; det kunde till och med hända att de kastade sten på hans fönster. Detta fast han annars var synnerligen uppskattad av lundastudenterna, beundrad för sin vältalighet och sin djärvhet och minst lika populär som före honom Esaias Tegnér. (Lars Österlin "'Själv en hel kommitté i en person.' J.H. Thomander och hans program för Svenska kyrkan" s 292)

Genom Fredrikshamns oförsvarliga prisgivande åt förstörelsen hade (general) Lewenhaupt förlorat sista resten av sitt anseende och därmed också förtroendet till sig själv. ... Hela 1742 års "krig" (i Finland mot ryssarne) blev ett ideligt återtåg från den ena starka ställningen till den andra vid blotta underrättelsen om att fienden nalkades. ... Vid Hälsingfors hade svenskarne bort kunna försvara sig. Men nu var hären i upplösningstillstånd. ... I Stockholm gick man och skämdes över arméns beteende, och skammen tängde ned genom alla lager av befokningen. ... Allmänt sades det, att Lewenhaupt hade förlorat förståndet, och att han darrade som ett asplöv vid minsta tal om att fienden var i närheten. ... Då ryktet började förmäla, att han snart skulle komma tillbaka från Finland, var Skeppsbron dagarna i ända fylld av uppretade folkmassor, som vaktade på honom. "Alla fönster mitt emot äro så fulla med folk, så det är faseligt", skriver Karl Gustav Tessins hustru, "och alla pojkar och käringar bära småsten hos sig, som de vilja stena honom med, när han kommer i land." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 29-31; Ryska kriget 1741-1742)

(Martin Luther) var icke rädd för denna världens mäktige, som reste sig upp emot honom, men däremot greps han af rädsla öfver några studentoroligheter (i midten af augusti 1520) i Wittenberg. Då han i en predikan hade sökt att medla mellan borgarne och studenterna, hade dessa senare talat om att stenkasta munken. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66)

Första gången Eskils namn påträffas är i en biografi över den danske kungen Knut den helige, som författats av munken Ailnoth vid början av 1100-talet. Upplysningarna är inte många, men den engelske biskopen Eskil sägs ha kommit till Sverige för att förkunna den kristna tron för hedniska götar och svear men blivit dödad av dem genom stening. Det kan ha skett några decennier innan Ailnot skrev, men dateringen är naturligtvis osäker. ... I traditionen förknippas legendens berättelse med nutidens S:t Eskils källa strax väster om Strängnäs vid vägen mot Eskilstuna. ... I konsten avbildas (Eskil) bärande de stenar som blev hans död, och han finns representerad i synnerhet i de centrala svealandskapen men även i Dalarna och i exempelvis Enångers kyrka i Hälsingland. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 61)


Att avrunda med:

Guds ord talar mycket om att det är någonting som Gud gömmer. Han gömmer för det första sitt barn i sin hydda på den onda dagen. Han gömmer det så att det onda inte skall få förstöra det. Gömt hos honom är det därför tryggt till och med på den onda dagen. För de onda dagarna kommer också. Ingen av oss slipper dem. (H.E. Wislöff "Trygg höst" s 51 i kommentar till Ps 27:5)


Sångarna:

Vi vill släppa våra stenar, räcka fram vår hand till stöd. Kristus kan ge blicken ömhet av sin kärleks överflöd. (L Nordhaug-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 712:2a)

Om Kristus döljes nu för dig, Så är han dock ej borta. Om mörk och enslig är din stig Och glädjens dagar korta, Han är dig när med ljus och tröst, Det vare vår, det vare höst. Din sorg han bär, Ty själens Herde trofast är. (O Arbman: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 115:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Liksom David (Ps 27:5) göms Jesus av Gud. Han är i Sig själv himlarnas rike, gömt i det åkerfält som är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Dessutom är Han surdegen i sädesmåtten och den frid, som är gömd för (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalems ögon.

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra Jesu gömda utkommande ut ur helgedomen med prästernas gömda ingång in i Bels hus (Bel och Draken v 13).


Grekiska ord:

kryptô (gömma) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 12:8; 20:30; Bel och Drakenv 13; Matt 11:25; 13:44; Luk 19:42; Joh 8:59 – Tobit 1:19; 12:7,11; 13:6; 1 Mack 9:38; 2 Mack 1:33; 12:41; Salomos Vishet 18:9; Syr 1:24; 16:17; 17:15,20; 37:10; 39:19; 41:14; 42:20; Susanna v 16(Theod),18(Theod); Matt 5:14; 13:35; 25:18,25; Luk 18:34; Joh 12:36; 19:38; Kol 3:3; 1 Tim 5:25; Hebr 11:23; Upp 2:17; 6:15-16.

lithos (sten) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 3:8; 22:41; Joh 8:59 – Ester 5:1c(D6); Tobit 13:17; Judit 1:2; 6:12; 10:21; 1 Mack 2:36; 4:43,46-47; 5:47; 10:11,73; 13:27; 2 Mack 1:31; 10:3; Salomos Vishet 7:9; 11:4; 13:10; 14:21; 18:24; Syr 21:8,10; 22:1,20; 27:2,25; 29:10; 45:11; 50:9; Jeremias brev v 38; Matt 3:9; 4:3,6; 7:9; 21:42,44; 24:2; 27:60,66; 28:2; Mark 5:5; 12:10; 13:1-2; 15:46; 16:3-4; Luk 4:3,11; 11:11(א,*א,A); 17:2; 19:40,44; 20:17-18; 21:5-6; 24:2; Joh (8:7); 10:31; 11:38-39,41; 20:1. Apg 4:11; 17:29; Rom 9:32-33; 1 Kor 3:12; 2 Kor 3:7; 1 Petr 2:4-8; Upp 4:3; 17:4; 18:12,16,21; 21:11,19.

Ytterligare studier: Ps 31:13(14); Jer 36:26; Matt 12:14; 15:12; 21:38; 26:4; Mark 14:1; Luk 4:29-30; 13:34; 19:47; 22:2; Joh 4:44; 5:18; 7:10,30,44; 8:20,37; 10:31,39; 11:8,53; 12:36; Upp 2:17; 6:15-16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-25; 2011-06-15; 2014-04-19)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!