Tillbaka till kapitellistan

Sjunde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3-5 | 6-9 | 10-12 | 13 | 14-15 | 16-17 | 18 | 19a | 19b | 20-21 | 22-23 | 24 | 25-27 | 28-29 | 30-31 | 32-34 | 35-36 | 37-38 | 39 | 40-42 | 43-44 | 45-46 | 47-49 | 50-51 | 52 |


7:1-2 * (P66, א*) Efter de här tingen vandrade Jesus (hela tiden) omkring i Galileen. Ty (hela tiden) ville Han inte vandra omkring i Judeen, eftersom judarna (hela tiden) sökte döda Honom. Men judarnas högtid, tältuppsättandet/lövhyddohögtiden, var (’hela tiden’/-) nära.

Ord för ord: 7:1 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Efter de-här-(tingen) vandrade-omkring-(hela-tiden) '-en Jesus'/Jesus i '-en Galile'/Galileen; inte ty ville-(han)-(hela-tiden) i '-en Jude'/Judeen vandra-omkring, eftersom sökte-(hela-tiden) honom '-na Judar'/Judarna (att)-döda. 7:2 (9 ord i den grekiska texten) Var-(hela-tiden) men nära '-en högtid'/högtiden '-nas Judars'/Judarnas '-t tältuppsättande'/tältuppsättandet.


1883: Och därefter vandrade Jesus omkring i Galiléen, ty han ville icke vandra omkring i Judéen, emedan judarne sökte att döda honom. Och judarnes högtid, löfhyddohögtiden, var nära.

1541(1703): Derefter wistades Jesus i Galileen; ty han wille icke wistas i Judeen, derföre att Judarna foro efter att dräpa honom. Och war då hardt wid Judarnas löfhyddohögtid.

LT 1974: Efter detta gick Jesus till Galileen och vandrade från samhälle till samhälle för han ville hålla sig borta från Jerusalem, där de judiska ledarna planerade att döda honom. Men snart var det dags för lövhyddofirandet, en av de årliga judiska helgerna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs bröder) gjorde (hela tiden) ont (för) att döda honom. (1 Mos 37:18b, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

Mose sade till Israel: "Tre lägliga tider av en tidsperiod skall 'varje din'/’var och en av dig’ av manligt kön skådas mitt emot Herren, din Gud, i/på den plats som Han – om alltefter omständigheterna – må utvälja: i/vid de osyrade brödens högtid, i/vid ’sjudagarsperiodernas högtid’/veckohögtiden och i/vid tältuppsättandet/lövhyddohögtiden." (5 Mos 16:16a, Grekiska GT)

(Männen) talade till kungen: "Låt dig redan/strax ’ta för dig själv’/’göra dig av med’ den där människan (Jeremia)." (Jer 38:4a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “... många gånger gick jag in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/vid högtiderna.” (Tobit 1:6a, S)

(Fienden) sökte (hela tiden) att döda (den judiske ledaren). (1 Mack 9:32b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och lärjungarna) hade kommit ut därifrån, gick de (hela tiden) vid sidan av genom Galileen. Och (hela tiden) ville Han inte, 'för att'/att någon måtte få kunskap (om det). (Mark 9:30)

Prästledarna och de skriftlärda hörde (vad Jesus sade) och sökte (hela tiden), hur de måtte/’skulle kunna’ fördärva Honom. (Mark 11:18a)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Gör/skaffa vänner åt er själva ut ur orättfärdighetens mammon, för att, när – alltefter omständigheterna – den må utlämna/försvinna, de må ta emot er in i de tidsålderslånga tälten.” (Luk 16:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss. (Joh 1:14a)

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1900

Två dagar efter det Nyåret börjar Tältens högtid (Sukkoth), som högtidlighålls till minne av israeliternas uttåg från Egypten till det utlovade landet. Högtiden varar i sju dagar. Den första dagen (och den andra i diasporan) är en hel helgdag under vilken allt arbete är förbjudet. Andra dagar är halvhelgdagar då arbete tillåts. Den dag som följer tälthögtiden är den åttonde dagens högtidliga sammankomst som följs av "simchat Torah"-helgdagen (hebreiska: Glädjen (vid mottagandet) av Toran). (Eugeniusz Duda "The Old Synagogue at Cracow's Kazimierz" s 17)

Gamla tiders idylliska bersåer har ännu inte helt försvunnit ur sinnevärlden. Man finner dem där man minst anar. Men först: vad är en berså? "Lövsalen eller lusthuset blev den angenäma uppehållsorten under heta sommardagar, och här intog man gärna sina måltider, ej blott hos den rike utan också längre ner på rangskalan. Trädgården var mångenstädes nästan det enda, som beredde skönhet och njutning åt vardagslivet. Genom sin stora andliga betydelse för tidens människor blev trädgårdskonsten mer än någon annan konstform en allmän tillhörighet." Ovanstående citat är utplockat från slutkapitlet till Sten Karlings utmärkta bok "Trädgårdskonstens historia i Sverige". Kapitlet är betitlat "Olov Rudbeck och hortikulturen" och torde ungefärligen spegla senare delen av 1600-talet. Längre fram i tiden sträcker sig inte den för mig tillgängliga utgåvan av Sten Karlings bok. Därför kan jag ej ur densamma utläsa något av den språkliga förändring som bytet av det svenska ordet "lövsal" till det franska berså (berceau) inneburit. Franska språkets starkaste inflytande över svenskan kom ju att utvecklas först på 1700-talet. . . . Den berså som illustrerar artikeln tillhör det pampiga slaget. Den finns faktiskt mitt i centrala Jönköping. Rosenbergsgatan 7 är adressen. (Hans Linnér "Bersån i sinnevärlden och i våra hjärtan" s 48-51)

De två bärande tankarna som utmärker (tabernakelfesten) finns invävda i liturgin under fastan och påsken. Dessa är: 1) tacksägelse till Gud för det jorden ger, för alla ynnestbevis mot hebréerna under uttåget ur Egypten och 2) människans fullständiga beroende av Gud, vilket symboliseras av att bo i bräckliga lövhyddor (suka) eller tält, vilket också symboliserar människans korta tid här på jorden, på färd mot evighetens Förlovade Land. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 125; citat: Fader Lawrence Guillot)

(Tälthögtiden) associerades med israeliternas boende i tält under deras vandringar i öknen efter uttåget. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 306)

Jesus förkunnar Guds rike i det bibliskt ljusa Galileen. ... Jesu väg stupar mot Jerusalem. Jerusalem är den mörka motpolen till Galileen. I Jerusalem är motståndet koncentrerat. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 134 i kommentar till Matt 16:21-23)

Inför (1961 års) vårmarknad på onsdag har . . . Skillingaryds kommunalkontor mottagit beställningar på flera marknadsdiskar än de 80 som kommunen kan tillhandahålla, och detta en vecka innan "högtiden", vilket kommunalkamrer C.O. Sjöberg omtalar för Värnamo Nyheter. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu" s 58)

De periodiskt återkommande kalasen med åtföljande danstillställningar betecknas med (namnet "Malaki") av infödingarna i den del av Franska Kongo, som utgör Madzia och Musana missionsstationers fält. Det är en hävdvunnen sed, att infödingarna för att finna någon omväxling i sitt rätt så enformiga liv samlas till sådana nationalhögtider. Dessa "malaki" återkomma periodiskt för varje by med fyra till tio års mellanrum. ... De svarta ha ej mycken omväxling i sin prosaiska tillvaro, vadan det för visso vore bättre, om vi kunde få våra troende att trycka en kristen prägel på dessa nationalfester än att lämna dem. Försök i den riktningen börjar man göra, i det att de troende i den inviterande byn bygga en lövsal av palmgrenar på en lämplig plats tillräckligt långt från dansbanan. Här äta de en kärleksmåltid. ... Lövhyddan blir sedan de troendes särskilda tillhåll under festligheterna, där de förvisso skola ta tillfället i akt för att sjunga, läsa och bedja, så snart som förbudet för religiös sammankomst, som ej är ledd av en vit, blivit allmänt upphävt. (Carl Palmkvist "Från vårt fält vid Musana - Hur de infödda kristna söka att fylla sin kallelse" s 743-744; brev från Musana den 6 september 1924; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

Frälsningsarmén (Skillingaryd). Torsdag, fredag och lördag kl. 8.15 e.m. denna vecka Löfhyddofest. Försäljningar och servering af kaffe samt konditorivaror i löfgrottor inom och utom lokalen. (Jönköpings-Posten 1916-08-15 "Löfhyddofest i Skillingaryd")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Det var nu (hösten 1894 i Safed) judarnes löfhyddohögtid. Synagogan var alldeles fullpackad med folk. Rummet var litet, och luften derinne obeskrifligt osund. När vi kommo in, höllo de äldre männen på att dansa omkring lagboken. De höllo hvarandra i händerna och utförde några mycket enformiga rörelser i långsam takt. Deras dans beledsagades af musik från trummor och blåsinstrument. Församlingen bestod föröfrigt af både män och kvinnor, gamla och unga, ja, äfven af ganska små barn. De tycktes icke vara mycket med i gudstjensten utan pratade med hvarandra om allt möjligt. En del af männen rökte äfven cigaretter. Det gjorde ett ytterst vemodigt intryck på oss att se detta. . . . Ty något annat än ett vidrigt buller och skrymteri var icke deras gudstjenst. Vi frågade (missionär) Christie, huru länge de kunde hålla på med detta oväsen. Han svarade: "Långt in på natten, och sedan börja de tidigt på morgonen igen." . . . "Dagen derefter gingo vi redan tidigt, kl. 7 på morgonen, till missionären igen. Han följde oss ut i flere synagogor. Gudstjensten var redan i full fart, och det gick mycket bullersamt till. Den ene läste högt här, den andre der. Alla rabblade. Någon andakt kunde man icke spåra. Sina böner mumlade de fram under beständiga vaggningar med kroppen och bugningar. Här och der hördes högljudda snyftningar, men de voro allenast konstgjorda. Någon verklig gråt förekom icke. Ett jemföresevis bättre intryck gjorde gudstjensten i den spanska synagogan, som var den sista, hvilken vi besökte. Det var ett ganska stort och snyggt rum. Der gick det äfven mycket mer ordentligt till. På olika platser i rummet stodo rabbiner och läste vid ett slags altaren. Stundom hörde vi dem snyfta, sannolikt tillgjordt. De voro höljda i stora kåpor. Mitt i rummet var en upphöjd ställning. Der stod en föreläsare med en bokrulle, som innehöll Mose lag. Efter en stund gick han ned från upphöjningen. Alla de, som voro i synagogan, trängde sig då omkring honom för att få kyssa lagen. Det var verkligen ett rörande ögonblick, så att tårar höllo på att komma mig i ögonen. (P. Waldenström "Till Österland" s 270-272)

Löfhyddohögtiden ( = tälthögtiden), som hade sitt namn deraf, att folket under festdagarna flyttade ut ur sina hus och bodde i löfhyddor … var egentligen en skördefest ”vid årets utgång”, när folket ”inbergat sin gröda från marken” (2 Mos 23:16f). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 454)

(De militära) mötena (i Skillingaryd) voro inte långa. Från början 15 till 20 dagar. Sedan ökades det med ett par dagar varje år så att det slutligen blev 30 dagar. Det inföll i regel 2 eller 3 söndagar och så midsommardagen under mötet. På midsommardagen restes "myntträdet" (majstången). Den gjordes av en stor gran, som lades på ett par bänkar och kläddes med gröna kvistar och sedan satte man tvärstänger på den och så bars den av många mannar upp på slätten. Då skulle den officer, som hade det om hand, sitta gränsle och rida på myntträdet och hela musiken gick i täten för tåget till en plats mitt på slätten där den skulle resas. Så invigdes den på midsommaraftonen med musik och dans. På midsommardagen kom det massor med civila i alla åldrar men mest ungdom. När tågen kommo till Skillingaryd så voro de fullastade, både det som kom norrifrån och söderifrån. Då blev det trångmål efter brännvin och öl. Dricksvatten fanns inte närmare än källorna i Hässlehult och därifrån kördes det i tunnor till lägret. Ofta drack man av vattnet i Lagaån. På midsommardagen blev det musik och dans men också bråk och slagsmål här och var. Några dagar efter midsommar var mötet slut. (Karl Alfred Jarl "En skildring från livet på Slätten" s 69; Jarl avled 1947 i en ålder av 79 år)

Det mest betydelsefulla avbrottet (i den militära tjänsten i Skillingaryd) var det årligen återkommande midsommarfirandet. ... Senast dagen före midsommarafton började rengöringen av baracker och tält. Det skurades och fejades. Dagkorpralerna, i regel äldre indelta distinktionskorpraler, motsvarande nutidens (1947) furirer, voro i livlig verksamhet. Dessa präktiga knektar voro särskilt duktiga i att sköta den s.k. inre tjänsten på kompanierna (ordning, snygghet m.m. i och omkring förläggning och mathallen) och nu gällde det, att göra kompaniets lokaler så rena och prydliga, som de enkla förhållandena medgav. Anstalter måste göras för att på midsommarafton få fram ungbjörkar till ingången till barackerna och lövkvistar och blommor för att pryda dess inre. Låg man i tält, så kanske granriset runt tälten behövde utbytas mot färskt sådant. Ja, det var en verklig tävlan mellan kompanierna att vara bäst och hitta på något nytt i dekorationsväg. ... Nu skulle gräsmattorna slås, gångarna kantskäras och krattas. ... Midsommarstången av gran togs fram från sin förvaringsplats under stora förrådet, där den förvarades från år till år, löv beställdes från någon gård för stångens klädsel, vimplar m.m. för densamma ordnades och gropen för stången grävdes på den vanliga platsen på slätten. För att smycka och pryda upp officers- och underofficersmässarna utan och innan anskaffades likaledes unga björkar samt björklöv och blommor till girlander. ... Det kompani, där yngste underlöjtnanten var placerad, fick i uppdrag att kläda midsommarstången och detta tog sin början tidigt på (midsommaraftonens) morgon under denna underlöjtnants och regementsväbelns regi. Men de hade i regel som medhjälpare skaffat sig någon "distare" eller korpral bland de indelta, som varit med föregående år, och på så sätt fanns det garanti för, att allt blev traditionsenligt utfört. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 64-66; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Det är egenteligen menniskorna som äro och bli mig främmande (här i detta "främmande" småländska land): landet är rätt vackert, och dermed har jag, som en älskare af det vackra i allmänhet, snart gjort förtrolig bekantskap. Tufvan (här i Vexiö) i synnerhet ligger rätt väl emellan ett par sjöar, af hvilka den ena i synnerhet är lyrisk, full af vikar och allehanda digressioner, ett litet Pindariskt Ode med klippor och löfskog i marginalen. Jag kan här hela sommarn när som helst fira "Löfhyddones" högtid: ty hvart jag vänder mig stå björk och al, och bok och ek, som ett gladt "närvarande" för mina ögon: på längre afstånd är furuskogen, ett mörkt och allvarsamt "tillkommande". (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 78; brev från Tufvan vid Växjö den 29 maj 1826 till Helena Faxe)

Den 20 September 622 anlände (Muhammed och hans svärfader Abu Bekr) till Koba, en by utanför Yathrib, som allt sedan blifvit kalladt Medina, ett namn, som, i förkortad form, betyder "profetens stad". . . . Det första Muhammed efter sin ankomst till Medina företog sig var att på en obebodd plats uppföra ett tempel, nedantill af sten och högre upp af tegel samt med ett tak af löfverk, för att det skulle påminna om löfhyddorna, hvari Israels barn hade hvilat under tåget genom öknen. Detta tempel blef den första moskéen. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 376-377; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Huvuddragen i (tabernakelhögtiden) synes, utöver uppsättandet av de lövade boningarna (där folket vistades ute i det fria) och frambärandet av offer, ha varit följande. Folket förde med sig lövbuketter som kallades lulabs. ... (Alfred) Edersheim beskriver "lulaben" så här: "lulaven", eller palmkvisten, med myrten- och pilkvistar på vardera sidan av den, bands samman på utsidan av det som var av samma slag, fastän (lövbuketten) inuti också kunde vara fastsatt med guldtråd." ... Rabbi Ismael fastställde fordringarna så här: "Tre myrtenkvistar (är nödvändiga) och två pilkvistar och en palmkvist och en sötcitron" (Sukk. 3:4). ... Det fanns tydligen en meningsskiljaktighet mellan sadduceerna och fariseerna om den rätta tolkningen av 3 Mos 23:40: "På första dagen skall du ta utvald frukt från träden, och palmblad, lövkvistar och popplar ... " Sadduceerna förstod orden på så sätt att de syftade på det material av vilket bodarna till högtiden skulle tillverkas, medan fariseerna ansåg att de betydde att gudstjänstfirarna i själva verket skulle ta med sig kvistar från de nämnda träden då de gick in i templet. Den fariseiska tolkningen var den vanliga bland folket, och följaktligen skulle varje gudstjänstfirare i processionen bära en lulab i höger hand och en sötcitron i vänster. "Lulaben" symboliserade olika skeden i ökenvandringen (något som markerades med olika slags växter), och frukten var frukt av det fina land som Gud hade gett sitt folk. Då vissa psalmer lästes upp ruskade gudstjänstfirarna sina lulaber. Jublet markerades ytterligare med flöjtspel och dans som pågick under större delen av högtiden och genom att föra in nya pilkvistar och arrangera dem runt altaret (Sukk. 4:5). Topparna böjdes så över altaret och bildade ett lövat valv. Uppläsandet av orden "O Herre, rädda oss, O Herre, ge oss framgång" (Ps 118:25) skall troligen förstås som en bön om regn och fruktbringande årstid. På var och en av högtidens sju dagar hämtade en präst vatten från Siloadammen i ett gyllene vinkrus och förde det i procession till templet vid det fröjdefulla ljudet av trumpeten. Där hälldes vattnet i en skål intill altaret varifrån ett rör tog det till altarets fot. Dessa symboliska ceremonier verkade som tacksägelser för Guds välsignelser med att ge vatten i gångna tider. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 372)


Grekiska ord:

skênopêgia (tältuppsättande) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 16:16; Joh 7:2 – 5 Mos 31:10; Sak 14:16,18-19; 1 Mack 10:21; 2 Mack 1:9,18.


Ytterligare studier:

2 Mos 23:16; 3 Mos 23:34; Tobit 14:7; Joh 4:3; 7:11,13,15,19,25,30,35; 8:37,40; 10:39; 11:8,53-54; 18:4,7-8.


Harold W. Attridge "Thematic Developement and Source Elaboration in John 7:1-36"; Catholic Biblical Qarterly 42 (1960): 160-190.

Catherine Cory "Wisdom's Rescue: A New Reading of the Tabernacles Discourse (John 7:1-8:59); Journal of Biblical Literature 116 (1997): 95-116.

Norman Hillyer "First Peter and the Feast of Tabernacles"; Tyndale Bulletin 21 (1970): 39-70.

Timothy K. Hui "The Purpose of Israel's Annual Feasts"; Bibliotheca Sacra 147 (1990): 143-154.

Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-13; 2011-03-21; 2014-03-10)

Tillbaka till Start

7:3-5 Hans bröder talade så (vända) i riktning mot Honom: “Stig över härifrån och dra Dig tillbaka in i Judeen, för/så att och/också Dina lärjungar tittar på * (א*) gärningarna som Du gör. Ty ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Ty inte heller Hans bröder trodde (hela tiden) in i Honom.

Ord för ord: 7:3 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade så '-na bröder'/bröderna hans i-riktning-mot honom: stig-över härifrån och dra-(dig)-tillbaka in-i '-en Jude'/Judeen, för-att och '-na lärjungar'/lärjungarna dina tittar-på '-na gärning'/gärningarna vilka/som du gör. 7:4 (19 ord i den grekiska texten) ingen ty någonting i (det)-gömda gör och/också (han/man)-söker han/man-(själv) i klarspråk vara. om de-här-(tingen) (du)-gör, gör-(dig)-synlig dig-själv (för)-'-en utsmyckning'. 7:5 (8 ord i den grekiska texten) inte-heller ty '-na bröder' hans trodde-(hela-tiden) in-i honom.


1883: Då sade hans bröder till honom: Begif dig härifrån och gå till Judéen, att äfwen dina lärjungar må få se dina gärningar, som du gör. Ty ingen gör något i hemlighet, då han själf söker vara uppenbar. Om du gör sådana gärningar, så uppenbara dig för världen. Ty icke ens hans bröder trodde på honom.

1541(1703): Då sade hans bröder till honom: Gack hädan, och gack in i Judeen, att dine Lärjungar må ock se din werk, som du gör. Ty ingen, som will uppenbar wara, förhandlar något hemliga; om du det gör, så uppenbara det för werldene. Ty hans bröder trodde icke heller på honom.

LT 1974: ... och Jesu bröder uppmuntrade honom att gå till Judeen och delta i festligheterna. ”Gå dit där fler människor kan se dina under”, hånade de. ”Du kan inte bli berömd, om du gömmer dig på det här stället. Om du är så märklig, bevisa det då för världen.” Inte ens hans brödet trodde nämligen på honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs bröder) talade till honom: "Då du är kung, skall du (väl) ej vara kung emot/över oss, eller då du är herre, skall du (då) vara vår herre?" Och de satte/lade till att hata honom ännu/’ännu mer’ vad beträffar hans drömmar och vad beträffar hans ord. (1 Mos 37:8, Grekiska GT)

(En av Moses bröder sade till honom:) "Vem har ’fått ... att stå’/satt dig till ledare och rättskipare/domare uppå/’med avseende på’ oss?" (2 Mos 2:14a, Grekiska GT)

(Mariam, Moses syster, och Aron, Moses bror) talade: "Ej har Herren samtalat (och samtalar) (med) Mose ensam/endast? Har Han visst/verkligen inte och/också samtalat (med) oss?" (4 Mos 12:2a, Grekiska GT)

(David sade:) "Jag blev) en främling för min moders söner." (Ps 69:8b alt. 69:9b, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Vishet) leder/’uttrycker sig’ (i) klarspråk i/på gator.” (Ordsp 1:20b, Grekiska GT)

Hör Herrens ord, de som skälver (på grund av) Hans utsaga: ”Tala/’låt ... tala’ våra bröder, de som hatar oss och avskyr (oss) för att Herrens namn må förhärligas och skådas i deras glada lynne.’ Och/men över de där skall skam dras.” (Jes 66:5, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet är enligt/efter dess namn, och hon är inte synlig för många.” (Syr 6:22)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Herrens) gärningar (är) gömda (i/bland) människor.” (Syr 11:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt er utsaga vara 'Ja, ja', 'Inte, inte'. Men (vad som är) utöver de här tingen är ut ur den onde (eller ’det onda’).” (Matt 5:37)

Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden. Och han ’fick Honom att stå’/’ställde Honom’ emot helgedomens lilla vinge och han säger till Honom: ”Om Du är en Guds son, kasta Dig själv ner, ty det har skrivits (och är skrivet) att/: ’Han skall ålägga/’ge ... befallning’ Sina budbärare med anledning av Dig’ och ’Uppå händer skall de lyfta Dig, (så att) Du ej någonsin må skära Din fot i riktning mot, i riktning mot en sten.’” ... Åter tar förtalaren Honom till sidan av (sig) ’in i’/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ riken och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: ”Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/sjunkit ner, Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." (Matt 4:5-6,8b-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, på så sätt (att) du ej må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna, emellertid/utan (bland/hos) din Fader, Den (som är) i det fördolda.” (Matt 6:17-18a)

(Hela staden) kallade (Jesus) till sidan av (deras stad), på så sätt (att) Han måtte ’stiga över’/’passera till en annan plats’ från/’bort från’ deras gränsområden. (Matt 8:34b)

(Jesu moder och bröder) kom ut (för) att ‘få makt (över)’/gripa Honom, ty de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: "Han har ’stått ut ur Sig själv’/’förlorat förståndet’." (Mark 3:21b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

(Folket i synagogan sade om Jesus:) "Är inte Den här byggnadssnickaren, Marias son och brodern (א,* א) av/till Jakob och Josef (א,* א) och Judas och Simon och är inte Hans systrar här ’i riktning mot’/’jämställda med’ oss?" Och de ’ficks att snava’/’tog anstöt’ i/av Honom. Och Jesus sade ('hela tiden'/'gång på gång') till dem att/: "En profet är inte ’icke hedrad’/’utan heder’, ’om ej’/utom i ’fäderneslandet av sig själv (א*)’/’sitt eget fädernesland’ och i/bland sina släktingar och i sin bostad." (Mark 6:3-4)

Då (Jesus och lärjungarna) hade kommit ut därifrån, gick de (hela tiden) vid sidan av genom Galileen. Och (hela tiden) ville Han inte, 'för att'/att någon måtte få kunskap (om det). (Mark 9:30)

(Förtalaren sade till Jesus:) “Om Du är en Guds son, kasta Dig själv ner härifrån.” (Luk 4:9b)

Josef gjorde sig känd för sina bröder, och hans (P74, א,* א, A) härkomst blev synlig för Farao. (Apg 7:13b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns en sak som radikalt skiljer Jesus från vår mediala mentalitet, hans bekymmerslöshet när det gäller att synas. Vi lever i en kultur där den värsta tortyr som finns är att vara ”osynliggjord”. Därför måste alla som anser sig vara osynliga minoriteter synliggöras. Däremot är det inte viktigt att man har något att komma med. Om man syns blir man känd och det räcker. Jag säger bara: ära vare Jesus för hans fullständiga likgiltighet för att synas. Alldeles innan vårt evangelium (Matt 12:15-21) börjar, men i samma vers, Matteus 12:15, står det – och jag vet inte för vilken gång i ordningen – att Jesus drar sig undan. Ständigt och jämt drar han sig undan. När han drar sig undan låter han oss förstå, att det inte bara handlar om att synas för att man skall finnas. Viktigare än att synas är att vara. Om någon på riktigt är någonting blir hon eller han tilldragande för andra – oavsett medial exponering. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 196)

I vårt mediesamhälle tjänar offentligheten prominenta personer som ett rum för självframställning. Att bli synlig eller känd är det egentliga syftet med offentliga framträdanden. Kändisar betalar priset för den här formen av närvaro i massmedierna med en sammanblandning av sina privata och offentliga liv. (Jürgen Habermas "Offentligt rum och politisk offentlighet - Två tankemotivs rötter i en livshistoria" s 15)

(Jesus) uppenbarar sig aldrig själv i härlighetglans för världen, vare sig under verksamheten eller därefter, eftersom världen som sådan inte förmår att uppfatta honom. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 312)

Huka er grundligt grabbar för en filosofisk dixieland. Kant han tar sin dragbasun och Freud sin klarinett. Nietzsche på trumpet han lirar solo stup i ett. Huka er grundligt grabbar, för här är djupa snubbars band. Nu har dom grälat slut på vårat gäng och enat sig om en refräng; den skrålar vi allt vad vi kan: Du ska göra som Svenssons gör och inte skilja dig från mängden. Du ska tro det som Svenssons tror, om du ska tro nå't alls. För att jämt vara den som stör kan inte löna sig i längden, du ska göra som Svenssons gör, om du gör nå't alls. Stick inte opp, stick hellre ner, stick offside för det lönar sig mer. Du ska göra som Svenssons gör om du gör nå't alls. (Ulf Peder Olrog "Filosofisk dixieland" s 228-229; 1955)

Bröderna räkna icke sig sjelfva till lärjungarna. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 454)

(Bröderna menade:) ”Om du dessa storwerk gör som man hörer om dig här på orten; är du en så wäldig undergörare, så håll dig icke undan i denna landswrå, utan träd upp i stora werlden, i hufwudstaden, så kan du bli en stor herre.” (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 165)

Så jordiskt sinnade, werldsliga och blinda woro (Jesu) slägtingar, att de, liksom satan, wille föra honom i frestelse; han skulle låta se sig, utmärka sig, antingen emedan de gerna welat blifwa honom qwitt, eller emedan de äfwen önskat begagna sig af hans anseende, i fall det skulle blifwa något af hans rike. … De som till naturen och utseendet borde wara wänner, de äro i Guds rike ofta mest söndrade med hwarandra. Så stod ock Frälsaren till sin köttsliga slägt i ett rätt ledsamt förhållande; ty hos den hade han ej något förtroende. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 100)

I Kristiania tilldrog sig för någon tid sedan en händelse, som väckte stort uppseende. Någon hade upptäckt, att lärarinnan i en flickskola, en fru Solås, sökte inplanta romerska lärobegrepp hos sina elever. Nu kunde detta fel förskriva sig från okunnighet i vår lutherska dogmatik, en okunnighet, som är tämligen förlåtlig hos ett fruntimmer, då många gamla kaplaner söndagligen begå svaghetssynder i samma väg; men man upptäckte tillika, att fru Solås i hemlighet hade övergått till den katolska läran. Detta förvärrade saken och minskade icke den ofördelaktiga tanke, protestanterna i allmänhet hysa om romerska propagandans moral. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 18; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Klarhet och ordning var 1700-talets hedersord, man ville bort från all språklig tvetydighet. Skönlitterära författare övergav barockens sinnrika lek med troper och figurer, som nu tycktes bara dunkel och föråldrad, till förmån för klassicismens ideal samtidigt som lexikonförfattare fann dialekternas ordskatt alltför brokig och kaotisk för att tas med i ordböckerna. Bakom denna utveckling skönjs skriftspråklighetens segertåg - skriften erbjöd ju större möjligheter för analytisk precision och distans till vardagen med dess brist på absolut överskådlighet och klarhet. ... Eftersom språklig klarhet har med tanke och förnuft att göra, var filosofer och vetenskapsmän mycket engagerade i språkfrågor. Många av dem drömde om ett logiskt, precist och entydigt språk som skulle få den nakna sanningen att lysa genom språkdräkten. Då inget jordiskt språk dög, försökte de lärde konstruera nya språk. "Abasaba, abosobo, abusubu" låter orden i ett universalspråk som Christopher Polhem försökte skapa. Här är inget lämnat åt slumpen, varje bokstav och stavelse har en fastställd betydelse som gör det möjligt att exakt återge komplicerade abstrakta förhållanden. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 257-258; Christopher Polhem 1661-1751)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesu bröder efter köttet uppmanar Honom att göra som skrymtarna. De vill att Han skall verka på ett sådant sätt att Han kan bli sedd av människor snarare än av den Gud som ser i det gömda (jfr Matt 6:4-6).

Angående ”härifrån”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:18.


Paulus sade till de troende i Rom: "Den som är en jude i det gömda ... (har) ’lovet på’/lovprisningen inte ut ur/av människor emellertid/utan ut ur/av Gud." (Rom 2:29)

Paulus sade till de troende i Galatien: "Det har skrivits (och är skrivet) att Abraham hade två söner, en ut ur den unga flickan/slavinnan och en ut ur den fria (kvinnan). Emellertid har den ut ur den unga flickan/slavinnan faktiskt avlats (och är avlad) enligt/efter kött, men den ut ur den fria (kvinnan) genom ett löfte. ... Emellertid precis som (det var) då (att) den som har avlats (och är avlad) enligt/efter kött förföljde den (som har avlats och är avlad) enligt/efter ande, på det här sättet (är det) och/också nu." (Gal 4:22-23,29)


Grekiska ord:

kryptos (gömd) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 11:4; Matt 6:6; Joh 7:4; Rom 2:29 – 2 Mack 1:16; Salomos Vishet 7:21; Syr 3:22; 4:18; 8:18; Bel och Draken v 21(Theod); Matt 6:4; 10:26; Mark 4:22; Luk 8:17; 12:2; Joh 7:10; 18:20; Rom 2:16; 1 Kor 4.5; 14:25; 2 Kor 4:2; 1 Petr 3:4.

parrêsia (klarspråk) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 7:4 – 1 Mack 4:18; Salomos Vishet 5:1; Syr 25:25; Mark 8:32; Joh 7:13,26; 10:24; 11:14,54; 16:25,29; 18:20; Apg 2:29; 4:13,29,31; 28:31; 2 Kor 3:12; 7:4; Ef 3:12; 6:19; Fil 1:20; Kol 2:15; 1 Tim 3:13; Filemon v 8; Hebr 3:6; 4:16; 10:19,35; 1 Joh 2:28; 3:21; 4:17; 5:14.


Ytterligare studier:

Matt 6:18; 12:16,46-50; 13:55-57; Mark 3:31-35; Luk 4:5-7; 8:19-21; Joh 7:13,26; 11:54; 14:22; Apg 1:14.


Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

W.S. Vorster "The Meaning of "parrêsia" in the Epistle to the Hebrews"; Neotestamentica 5.1 (1971): 51-59.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-13; 2011-03-24; 1014-03-10)

Tillbaka till Start

7:6-9 Jesus * (א*) säger till dem: “Min lägliga tid är ännu inte vid sidan av (Mig), men er lägliga tid är alltid redo/’för handen’. Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ förmår inte hata er, men den hatar Mig, eftersom Jag är vittne med anledning av den, att dess gärningar är onda. Stig ni upp ’in i’/till högtiden. Jag stiger inte upp ’in i’/till den här högtiden, eftersom Min lägliga tid ännu inte har fullbordats (och inte är fullbordad).” * (א,* א) Då Han hade talat de här tingen, stannade Han i Galileen.

Ord för ord: 7:6 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: den lägliga-tid den min ännu-inte är-vid-sidan-av-(mig), den men lägliga-tid den er alltid är redo. 7:7 (20 ord i den grekiska texten) inte förmår '-en utsmyckning'/utsmyckningen hata er, mig men hatar-den, eftersom jag är-vittne med-anledning-av den att '-na gärning'/gärningarna dess onda är. 7:8 (18 ord i den grekiska texten) ni stig-upp in-i '-en högtid'/högtiden; jag inte stiger-upp in-i '-en högtid'/högtiden den-här, eftersom den min lägliga-tid ännu-inte har-varit-(och-är)-fullbordad. 7:9 (7 ord i den grekiska texten Sinaiticus) de-här-(tingen) havande-talat han stannade-(han) i '-en Galile'/Galileen.


1885: Då sade Jesus till dem: Min tid är ännu icke inne, men eder tid är alltid redo. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, ty jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. Gån I upp till denna högtid; jag går ännu icke upp till denna högtid, ty min tid är icke ännu fullbordad. Och då han hade sagt dem detta, blef han kvar i Galiléeen.

1541(1703): Då sade Jesus till dem: Min tid är icke än kommen; men edar tid är alltid redo. Werlden kan icke hata eder; men mig hatar hon; ty jag bär wittne om henne, att hennes werk äro ond. Går I upp till denna högtidsdagen; jag will icke ännu gå upp till denna högtiden; ty min tid är icke ännu fullbordad. Då han hade detta sagt till dem, blef han i Galileen.

LT 1974: Jesus svarade: ”Det är inte rätta tidpunkten för mig att gå nu. Men ni kan gå när som helst och det spelar ingen roll, för världen kan inte hata er.Men den hatar verkligen mig, därför att jag anklagar den för synd och ondska. Gå ni – jag kommer senare, vid den rätta tidpunkten.” Han stannade alltså kvar i Galileen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade (vänd) i riktning mot Noa: ”Varje människas lägliga tid har anlänt mitt emot Mig, eftersom jorden har uppfyllts (av/med) orättfärdighet från dem. Och skåda, Jag förstör dem och jorden helt och hållet. (Men Noa och hans närmaste räddades) (1 Mos 6:13, Grekiska GT)

Jakob talade (vänd) i riktning mot Laban: "Ge tillbaka min kvinna, ty mina dagar är (och har varit) fullbordade, på så sätt att jag må komma ’in i i riktning mot’/’in till’ henne." (1 Mos 29:21, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(David sade: "Mina fiender) har satt/orsakat dåliga ting nedifrån/emot mig i stället för goda ting och hat i stället för mitt välkommen/välkomnande." (Ps 109:5, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." (Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Vår lägliga tid har närmat (och närmar) sig. Våra dagar har fullbordats. Vår lägliga tid är vid sidan av (oss).” (Klag 4:18b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Må Du visa upp den lägliga tiden i det att vara vid sidan av. ... ” (Hab 3:2b, Grekiska GT)

(Simon sade till Israel:) ”Mina bröder har alla fördärvats till ‘fröjdbringande (nåd) av’/'förmån för' Israel, och jag har lämnats ’helt och hållet’/kvar ensam. Och o, att det nu ej må ’bli för’/hända mig, (att) min själ skonas i varje läglig tid av betryck.” (1 Mack 13:4b-5)

(De ogudaktiga säger om den rättfärdige:) "Han blev för oss ’in i’/till en vederläggning av våra tankar. ... Hans tillvaro är olik (jämförd med) de andra." (Salomos Vishet 2:14a,15a)

(Salomo sade: “Visheten har i förväg kunskap om) utsteg/utgångar av lägliga tider och tider/tidrymder.” (Salomos Vishet 8:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om - alltefter omständigheterna – (en människa som gör ont) må finna en läglig tid, kommer han att göra dåligt/illa.” (Syr 19:28b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “’Gör ... vis’/undervisa ej (i en) icke läglig tid.” (Syr 32:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “ ... Onda påfund, varifrån har du vällt in (för) att beslöja det uttorkade i/med svekfullhet.” (Syr 37:3)

(Jesus, Syraks son, sade till sina fromma söner:) “På det här sättet skall ni tala i/med en ’bekännelse ut’/’frimodig bekännelse’ att/: ”Alla Herrens gärningar (är) oerhört fina, och varje befallning kommer att vara/ske i Hans lägliga tid.” (Syr 39:15b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus steg upp ‘in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, tog Han de tolv till sidan av. (Matt 20:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Bli redo, eftersom Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:44b)

(Jesus sade:) "... Den lägliga tiden har fullbordats (och är fullbordad), och Guds rike har närmat (och närmar) sig." (Mark 1:15a)

Några var (hela tiden) vid sidan av (Jesus) i samma lägliga tid och kom med ett budskap från (vittnen?) till Honom med anledning av de galileer, vars blod Pilatus hade blandat 'i sällskap'/tillsammans med deras offer. (Luk 13:1)

(Då Jesus befann sig nära Jerusalem sade Han:) ”Landsmännen (till mannen som var av ädel härkomst) hatade honom (hela tiden) och skickade bort en delegation bakom/efter honom som sade: ’Vi vill inte att den här skall vara kung emot/över oss.” (Luk 19:14)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

(Judarna sade:) “Vi är redo ’av det att ta upp ... för oss själva’/’att göra oss av med’ (Paulus).” (Apg 23:15b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sin moder): "Kvinna, vad (är det som är) ’till Mig och till’/’mellan Mig och’ dig? Min stund har ännu inte anlänt." (Joh 2:4)

Men det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:19-21)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1975

Flera ord finns på grekiska för begreppet ”tid”. För den kronologiska tiden används ”chronos”, för det gyllene tillfället ... ”kairos”. (Bo Frid-Jesper Svartvik "Thomasevangeliet" s 264)

Ordet ”kairos” (läglig tid) betydde ursprungligen rätt mål, korrekt proportion. När ordet skulle beteckna tid, fick det betydelsen rätt tid, lämplig tidpunkt, men det kunde också stå för en tid av speciell karaktär, en årstid, en epok. (Studiebibeln V:537)

Bibeln talar om som "kronos", med dagar och timmar, och som "kairos", tiden som tillfällle, löfte och uppfyllelse. Man får inte överdriva skillnaden mellan dessa två betydelser. Båda är bibliska och hör ihop. Kristus kom vid en bestämd tidpunkt, och han har lovat att återkomma synlig vid en given tid. Men Bibeln har också en rikedom av uttryck för tid som tillfälle och löfte. "Herrens dag" är uppfyllelsens tid. På den yttersta dagen blir skapelsen ny och tiden går upp i evigheten. (Bruce Nicholls "Tiden och evigheten" s 154, författaren född år 1928? i Te Kuiti söder om Auckland på Nordön i Nya Zeeland)

Lampkuporna har samma form som störthjälmar. De hårdbelyser de små borden och bildar en ring av halvmörker kring varje lunchgäst. Quartzuren avsöndrar sekund efter sekund. Det dröjer minst en månad innan lövsångarna återvänder från ekvatorn. Då och då får jag brev från en ingenjör som har beräknat universums ålder till 14 miljarder år. Jag är inte matematiker, jag får väl lita till hans ekvationer. För mig existerar tiden ibland, ibland inte. Fallfrukten hejdar sig på halva vägen mellan gren och gräs och undrar: Var är jag? Samtliga gäster i lokalen, inklusive ägaren som står och klappar den vita pizzadegen, är dels nyanlända, dels odödliga. Lövsångarn befinner sig dels här, dels vid ekvatorn. Finns det en sådan tid? Det finns en sådan tid, en sådan punkt i tiden. (Werner Aspenström "Tidigt en morgon sent på jorden" s 399; En stund på pizzerian)

Jesus lät hälsa att hans ”tid” var nära. Matteus använder det grekiska ord som betyder ”läglig tid”, den rätta tiden, Guds tid.. ... Den lägliga tiden har kommit – men det är den tid som Gud bestämt. (Bo Giertz ”Evangeliet enligt Matteus” s 195 i kommentar till Matt 26:17-29)

Ibland anklagar vi kyrkan ... för att den saknar sinne för det som imponerar och för att den alltid håller sig i minoritet. Guds vägar är inte våra vägar. Vi måste acceptera Jesus på hans egna villkor eller inte acceptera honom alls. Vi måste räkna med att kyrkan skall vara en minoritetsrörelse, som ibland är hatad och förföljd, för likt Jesus lever den i en värld, vars gärningar är onda. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 77)

Det vanligaste begreppet för tid i NT är ”kairós”, som betyder ”en av Gud given och bestämd tidpunkt. ... Kairospunkter ha förekommit i det förgångna, liksom de skola inträffa också i framtiden. Alla dessa kairostider bilda en rak linje, den gudomliga frälsningshistorien.” (Nikolainen). (Nils Tägt "Vi tror på den helige ande" s 23; alt. kan sidhänvisningen avse "När han kommer - En bok om de yttersta tingen")


ca 1975 - ca 1900

Jag ville alltid vara för något, för Vietnams folk, inte gärna mot något. Jag tyckte aldrig om "Palme och Geijer, Nixons lakejer" och sådana slagord. De gjorde att jag kände mig obekväm och osäker. Det var ju det som hade fått mig att lämna "de troende" en gång: detta att de var absolut tvärsäkra och en gång för alla delade in människor och företeelser i onda och goda. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 82; Den röda slipovern)

"Det är så bittert", fortsatte prästen. "När jag ser tillbaka, nu när mitt arbete är slut, kommer det här med Hålen som ett hån för att jag inte räckt till, aldrig har gjort vad jag skulle ha gjort. Jag har varit en usel präst! En brödpräst, och det sa Hålen mej rakt i ansiktet. " ... (Emia) log mot honom. "Ett ska han veta. De flesta vet inte vad dom gör i det dom gör. Det kan hända att en kommit till jorden bara för att göra nåt eller säja ett ord eller två på ett enda ställe i rättan tid." "Nu förstår jag inte riktigt vad Emia menar", sa prästen. Hon sa: "Åjo ... det är klart han gör!" ... Lördagen då Hålen skulle begravas kom många bilar till kyrkbacken i Regnhult. ... Ju närmare begravningsföljet kom kyrkan desto tydligare kändes att nånting skulle hända som inte hänt förut. ... Också (landshövdingen) hejdades av prästen som med hög och av alla hörd röst sa: "För den döde till hans grav och jordfäst honom. Hans gärningar förmenar honom klockor, kyrka och orgelspel!" (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 149-153)

(I Joh 7:8) finns det kanske ett verbalt eko av Mark 1:15. Johannes antyder att den utlovade tiden inte fullbordades i Jesu verksamhet, utan endast i hans död och upphöjelse. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 313)

(Flahultarn - Sven Ingemarsson i Norrahammar) trädde i faderns ställe efter dennes död 1906. Han specialiserade sig till en början på sårbehandling och hans salva, plåster och omslag blev vida berömda. Det som skulle göra honom känd långt utanför landets gränser var emellertid den s k supen, som ansågs bota de flesta infektioner och som endast gavs av honom personligen hemma vid köksbordet i Flahult ... där han satt mitt emot patienten vid bordet. Det fanns också ett litet väntrum och han hade mottagning endast 2 dagar/vecka, och kom man en annan dag fick man återvända hem och komma på rätt tid. (Per Rickardsson "Flahultarn" s 59-60)

Det var på den här punkten i framställningen som Severin gjorde sitt ödesdigra misstag. En predikant måste nämligen slå vakt, inte endast om sitt budskap, sitt kerygma. Han måste även värna sitt kairos. Med andra ord, han måste veta exakt när det är dags att tala och när det är dags att tiga. (Göran Sahlberg "ängeln i skivans mitt" s 86; Hyperbolen)

Du må inte tro, att jag nu överskattar min framgång. Det är ju så att lyckan har gjort en del också - den har givit mig en spark i ändan så att jag kommit fram ett stycke, därmed gottgörande flera års försummelser. Jag kom med pjäsen i det rätta ögonblicket, och de ordinarie eller auktoritativa kritikerna var på premiären. Se, man måste ha hjälp av lyckan också, annars går det aldrig hur man än ligger i, det har jag sannerligen fått erfara. Och detta är ju ändå bara en liten början, jag är ju behandlad blott som ett löfte, och nu gäller det att infria förhoppningarna, så att jag inte dimper ned som en skinnpäls härnäst. Nu hoppas jag att Lyckan måtte knacka på hos Dig också snart. Det är verkligen Din tur härnäst. Det gäller bara att vänta och arbeta, den tron har jag. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 100; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1926-02-07)

Nils tyckte ju det var duktigt att få stå och sköta släggan som en hel karl. Bälgen pustade, järnet blev åter glödhett och mjukt. "Slå nu till!" ropade smeden. Men i detsamma kom en vagn körande på landsvägen. Det var en fin vagn med fint herrskap i. Nils måste titta på dem. ... När han till slut vände sina ögon till järnet, hade det kallnat. Det hjälpte inte alls att slå till med släggan. "Nog dröjer det, innan du blir utlärd smed", sade Karlsson förtretad. "Nu har både tid och kol och krafter gått förlorade. Lär dig det till en annan gång, att man måste smida, medan järnet är varmt!" (Anna Maria Roos "I Önnemo" s 89-90)

Nu har handlingens ögonblick kommit, och när den ingrodda motviljan mot att överhuvudtaget fatta ett verkligt beslut och samvetsförebråelserna och oron för denna handlings moraliska innebörd ansätta Johan, dövar han all tvekan och alla invändningar med den tanken, att vågar han icke nu ett hänsynslöst avgörande, sätter han icke nu allt på ett kort, så kommer aldrig handlingens gyllene ögonblick åter. Då skall han leva vidare på Stensborg i samma maskerade misär, med samma futtiga bekymmer, och liksom far och farfar skall han offra och ödelägga sitt liv för en lögn och framsläpa sina dagar i förgrämd och enslig bitterhet. Nu eller aldrig. - Alltså. - (Sven Lidman "Stensborg" s 107)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Verlden hatade Jesus) icke derför att hans verk voro onda, utan derför att deras verk voro det, och att han vittnade mot dem, derför hatade de honom. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 455)

Werlden kan inte hata eder, ty I ären likstämmige med henne. ”Den ena kråkan hackar ej ögonen ut på den andra.” (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 166)

Jag rättar mig efter min Faders ur och timglas. I kunnen göra efter behag. … Emot Christus och de christna äro de alla ense och blåsa alla uti ett horn. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 100)

(Jost Henrik Kunckel, tysk till börden och född 1672, en typisk preussare av känd typ, hade gift sig med) änkan efter Anders Granatenhjelm till Odensjö och blev sålunda ägare till säteriet och härigenom (Barnarps) sockens mäktigaste man. Här blev han snart illa känd som en bondplågare och bråkmakare. På en (socken)stämma 1723 "Dom Septuagesima" (9 söndagen före påsk) uppträdde han som om han var "jus Patronatus" (tillsättare av den prästerliga tjänsten, vilket han icke var), samt bråkade om att några fattiga fick utdelning av härför hopsamlade medel, vilket bara det visar, vad för person han var. . . . Vid stämma samma år "Doninica 4:ta Adventus" (4 söndagen i advent) föredrogos räkenskaperna och ingen anmärkning förekom mer än av Kunckel, som sade, att han ej förstod sig på detta. Han anklagade pastor och kyrkonämnd för att ha delat ut penningar till de fattiga, sedan sista stämman hölls, vilket dessa nekade till. (Kyrkoherde Gislo) Unnerus undervisade nu kaptenen i frågan "med gott beskied", men det hjälpte inte. Han påpekade, att den nu avlidna, i "lijfztiden älendiga Brita i Låkebo" fått flera gånger av kyrkans medel i stället för av "armbyssorna" (fattigbössorna), varom nu var fråga. Unnerus var visserligen en fattig prästman, men han krusade på intet sätt den "välborne Capitainen", utan då denne fortsatte att bråka om saken, befallde han honom utan vidare att lämna stämman och ej "bry sin järna i otijd". (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 49)

Ännu var det drygt en mil till Lützen. Gustav Adolf sammankallade sina generaler och höll krigsråd. Skulle man följande dag göra anfallet, eller skulle man uppgiva planen? General Kniephausen rådde till det senare. . . . Men hertig Bernhard var av motsatt mening. Han röstade för framryckning och anfall. Konungen sade: Om vi nu icke begagna oss av detta tillfälle, då lägger sig Wallenstein i Leipzig, därifrån vi sedan icke lära kunna utdriva honom. Så varder han därifrån utsändande trupper till att förhärja landet, söker väl ock erövra städer och fästen samt besätta de broar och vad som vid floden Elbe finnas. Och då våra trupper äro vida färre än hans och Wallenstein en mera förträfflig fältherre än gamle Tilly, så tyckes mig föga utsikt vara att en annan gång kunna besegra honom. . . . I krig är det dessutom det gynnande ögonblicket som avgör allt. . . . I morgon tidigt tåga vi vidare. Och till lösen i striden giver jag eder, gode herrar, det samma ordet som ledde oss till en härlig viktoria vid Breitenfeld: Gud med oss. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 121-122; november 1632)

Om någon folkresning i historien kan kallas helt spontan, så är det den svenska av år 1434. Man kan endast förvånas över att den inte utbröt långt tidigare, under Albrekts (av Mecklenburg) tyska välde på 1370- och 1380-talen. Under Albrekts kvartssekel genomgick svenska folket sannolikt sina hårdaste prövningar under medeltiden. . . . Bonderevolterna kvävdes i sin linda. . . . Jag har kommit till den uppfattningen, att upprorens misslyckande huvudsakligen berodde på att bönderna saknade den rätte ledaren: de kunde ännu inte finna sin man. Först år 143 fann de honom: Engelbrekt Engelbrektsson var rätt man, på rätt plats, i rätt ögonblick. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 22-23)

Den farligaste kämpe nyplatonismen under sin litterära strid med kristendomen uppställde emot denne var den ryktbare grekisk-feniciske filosofen Porfyrius, som afled i Rom år 304. . . Endast af strödda flyktiga yttranden hos kyrkofädren känner man numera något om (Porfyrius' verk), och däraf framgår, att han dels utdömde den allegoriska tolkning af Gamla Testamentet, som då var öflig - något hvari vår egen tids teologer gifvit honom rätt - dels försökte en grundlig pröfning af de gammaltestamentliga skrifternas verkliga ålder, dels äfven sökte visa, att de kristnes uppenbarelseurkunder innehålla motsägelser. Hans kritik i detta sistnämda afseende har tillochmed efterlämnat ett par spår i Nya Testamentets text, sådan denna föreligger i den vatikanska handskriften och äfven i vår ännu brukliga bibelöfversättning. För att afväpna en invändning af Porfyrius insköt man nämligen ett ord i Joh. Evang. 7 kap. 8 v., där Jesus säger: "Jag går icke upp till löfhyddohögtiden. " Porfyrius hade till detta ställe anmärkt, att Jesus likväl gick dit, såsom kapitlet strax därefter upplyser, och han ville häri finna ett tecken till vankelmod hos frälsaren. Fördenskull ändrade man texten till: "Jag går ännu icke upp till löfhyddohögtiden." Det behöfver väl knappast tilläggas, att Porfyrius' slutsats om Jesu vankelmod icke följer med nödvändighet af stället, emedan man under gifna förändrade motiv kan vara både berättigad och skyldig att ändra en föresats, utan att fördenskull vara vankelmodig. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 126-130; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att avrunda med:

Jesu liv överskrider det determinerade, det förutsägbara, gång på gång. Han skapar en ny tid i tiden, ”kairos”, Guds välbehagliga tid, inte ”chronos”, den tid som bara går. Därför berättar evangelierna gång på gång om skärningspunkten mellan den ”gamla”, determinerade tiden, tiden som går, och den ”nya” tiden, tiden som kommer, Guds skapande tid, språnget, häpnaden. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 40)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket "Min lägliga tid har ännu inte fullbordats (och är ännu inte fullbordad)" i Joh 7:8 kan i ett återställelseperspektiv ses i ljuset av 1 Mos 6. Som Noa och hans närmaste räddades från en läglig tid, så måste nu Jesus gå in i en läglig tid och dö i deras ställe.


Ni må välkomna varandra, inte helt och hållet som Kain, (som) (hela tiden) var ut ur/av den onde, och han slaktade sin broder. Och till nåd/förmån av/för vad slaktade han honom? Eftersom hans gärningar (hela tiden) var onda men hans broders rättfärdiga. (1 Joh 3:11b-12)


Grekiska ord:

(h)etoimos (redo) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:44; Joh 7:6; Apg 23:15 – Ester 1:1e(A5); 3:14; 8:13; Tobit 5:17(BA); Judit 9:6; 1 Mack 3:28,58; 4:35; 5:39; 7:29; 12:50; 13:37; 2 Mack 7:2; 8:21; 11:9; 14:22; Syr 51:3; Matt 22:4,8; 25:10; Mark 14:15; Luk 12:40; 14:17; 22:33; Apg 23:21; 2 Kor 9:5; 10:6,16; Tit 3:1; 1 Petr 1:5; 3:15.

kairos (läglig tid) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) 1 Mack 13:5; Salomos Vishet 8:8; Syr 19:28; Mark 1:15; Luk 13:1; Joh 7:6,8 – Ester 2:12; 4:14,17r(C23); 8:12s(E20); 10:3h(F8); Tobit 3:17; 14:4; Judit 12:16; 13:5; 16:21; 1 Mack 2:49; 4:54,59-60; 8:25,27; 9:7,10,31,56; 12:10; 15:33-34; 2 Mack 1:5; 4:32; 5:1; 7:20; 9:1,23; 12:30; 14:5,29; 15:37; Salomos Vishet 2:5; 3:7; 4:4; 7:18; Syr 1:23-24; 2:11; 4:23; 5:7; 10:4; 11:19; 18:21,24-26; 19:9; 20:6-7,20; 22:16; 27:12; 31:28; 33:24; 35:24(26); 36:7(10); 37:4; 39:16(16-17),28,31,34; 40:5,7,24; 43:6; 48:10; 51:10,11(12),30; Susanna v 14(Theod); Asarjas bön v 15; Matt 8:29; 11:25; 12:1; 13:30; 14:1; 21:34,41; 24:45; 26:18; Mark 10:30; 11:13; 12:2; 13:33; Luk 1:20; 4:13; 8:13; 12:42,56; 18:30; 19:44; 20:10; 21:8,24,36. Apg 1:7; 3:20; 7:20; 12:1; 13:11; 14:17; 17:26; 19:23; 24:25; Upp 1:3; 11:18; 12:12,14; 22:10.

pareimi/pareinai (vara vid sidan av) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:1; Joh 7:6 – 1 Mack 12:45; 2 Mack 3:9; Salomos Vishet 11:11,21; 12:18; 14:17; Matt 26:50; Joh 11:28; Apg 10:21,33; 12:20; 17:6; 24:19; 1 Kor 5:3; 2 Kor 10:2,11; 11:9; 13:2,10; Gal 4:18,20; Kol 1:6; Hebr 12:11; 13:5; 2 Petr1:9,12; Upp 17:8.


Ytterligare studier:

Joh 7:30; 8:20; 14:17; 15:18-21; 1 Joh 3:13.


Chrys C. Caragounis "Jesus, his Brothers and the Journey to the Feast (John 7:8-10)"; Svensk Exegetisk Årsbok 63 (1998).

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-13; 2011-03-26; 2014-03-14)

Tillbaka till Start

7:10-12 Men som/då Hans bröder steg upp ’in i’/till högtiden, då steg och/också Han själv upp, inte synligt, emellertid/utan * (א,* א) gömd. Judarna sökte Honom så (hela tiden) i/vid högtiden och sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Var är Den där?” Och det var (hela tiden) mycket knot med anledning av Honom i folkskaran (P66,א,*א). De/några sade faktiskt (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han är god.” Andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Inte, emellertid/utan Han leder folkskaran vilse.”

Ord för ord: 7:10 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Som men steg-upp '-na bröder'/bröderna hans in-i '-en högtid'/högtiden, då och han-(själv) steg-upp inte synligt emellertid 'i gömd'/gömd. 7:11 (13 ord i den grekiska texten) '-n så Judar'/'så Judarna' sökte-(hela-tiden) honom i/vid '-en högtid'/högtiden och sade-(hela-tiden): var är den-där? 7:12 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och knot kring/'med anledning av' honom var-(det)-(hela-tiden) mycket i '-na folkskaror'/folkskarorna; de faktiskt sade-(hela-tiden) att god är-(han); andra sade-(hela-tiden): inte, emellertid leder-(han)-vilse '-n folkskara'/folkskaran.


1883: Men sedan hans bröder hade gått upp, då gick äfven han upp till högtiden, icke uppenbarligen utan likasom i hemlighet. Då sökte judarne efter honom under högtiden och sade: Hvar är den där mannen? Och mycket mummel var bland folkhoparna om honom. Somliga sade: Han är god, men andra sade: Nej, utan han förvillar folket.

1541(1703): Men när hans bröder woro uppgångne, då gick han ock upp till högtiden, dock icke uppenbarliga, utan så hemliga. Då sökte Judarna efter honom i högtidene, och sade: Hwar är han? Och mycket mummel war ibland folket om honom; ty somlige sade: Han är god; och somlige sade: Nej; men han förförer folket.

LT 1974: Men sedan hans bröder hade gett sig iväg till högtiden gick han också dit i hemlighet och aktade sig för att bli sedd av folket. De judiska ledarna försökte få tag på honom under festen och frågade om någon hade sett honom. Människorna diskuterade honom mycket sinsemellan. Några sade: ”Han är en underbar man”, medan andra sade: ”Nej, han bedrar allmänheten.”


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet beskrivs som den av bröderna som kommer sist upp till högtiden (Joh 7:2-10) benämns i Uppenbarelseboken "(den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Människan talade till (Josef): "Dina bröder har gått (och går) bort härifrån, ty jag hörde dem säga: 'Låt oss gå ’in i’/till Dotan.'" Då gick Josef helt och hållet bakom/efter sina bröder och fann dem i Dotan. (1 Mos 37:17, Grekiska GT)

(Mose och Aron sade till Israel:) “Tidigt på dagen skall ni skåda Herrens härlighet i det att lyssna/’Han lyssnar’ till ert knot på/mot Gud.” (2 Mos 16:7, Grekiska GT)

(Herren sade: ”Mitt folk) leds alltid vilse (i) hjärtat.” (Ps 95:10b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Så vakta/'var ... på er vakt' nu (mot) hjälplöst/onyttigt knot.” (Salomos Vishet 1:11a)

(Salomo sade:) “Så mycket som är gömt och tydligt/synligt fick jag kunskap om.” (Salomos Vishet 7:21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ge till den gode och du må ej ta ’i stället’/parti för missaren (av Guds mål).” (Syr 12:7)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, på så sätt (att) du ej må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna, emellertid/utan (bland/hos) din Fader, Den (som är) i det fördolda.” (Matt 6:17-18a)

(Jesus sade till fariseerna:) "Den goda människan kastar/för ut de (א,* א) goda tingen ut ur den goda högen/skatten." (Matt 12:35a)

(Lärjungarna) sade (till Jesus): “De/några (säger) faktiskt (att Du är) Johannes Döparen men/och andra (säger) Elia, men de andra (säger) Jeremia eller en av profeterna.” (Matt 16:14)

Prästledarna och fariseerna ’leddes tillsammans’/samlades i riktning mot Pilatus och sade: "Herre, vi kommer ihåg, att Den där, Den som leder vilse, då Han ännu levde, talade: "Efter tre dagar reses Jag upp." (Matt 27:62b-63)

(Jesus förmådde) ej längre komma in i, in i en stad synligt, emellertid/utan var (hela tiden) utanför på/i ödelagda (områden). Och de/man kom (hela tiden) i riktning mot honom från alla (håll). (Mark 1:45b)

(En/någon utfrågade Jesus:) "Gode lärare, vad skall jag göra för att jag må ärva tidsålderslångt liv?" (Mark 10:17b)

(Jesus och Hans föräldrar) stigande/steg upp till (Jerusalem) enligt högtidens sed. (Luk 2:42b)

(Jesus) stannade bakom/kvar i Jerusalem, och Hans föräldrar hade inte kunskap om (det). … (Maria och Josef, som var av Judas' stam) återvände in i Jerusalem och sökte (א*, A) Honom. Och det blev/hände efter tre dagar, (att) de fann Honom i helgedomen. (Luk 2:43b,45b-46a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tänker ni att Jag har blivit/kommit till er sida (för) att ge fred i/på jorden? Absolut inte, säger Jag er, 'emellertid eller'/däremot oenighet/delning. Ty det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:51-53a)

Josef ... en god och rättfärdig man. (Luk 23:50b)

Mängden/folkmassan av/i staden var splittrad; de/några var faktiskt och/nämligen (hela tiden) tillsammans med judarna, men de/några (var) tillsammans med apostlarna. (Apg 14:4)

De/några (av de ledande judarna i Rom) övertygades faktiskt (av) de ting som sades, men de/andra trodde inte (’hela tiden’/alls). (Apg 28:24)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." * (א,*א) Natanael talade till honom: "Förmår det vara något gott ut ur Nasaret?" Filippos säger till honom: ”Kom och skåda!” (Joh 1:45-46)

Judarna knotade så (hela tiden) med anledning av Honom, eftersom Han talade: “Jag är brödet, som har stigit ned ut ur himlen.” (Joh 6:41)

(Jesu bröder sade till Honom:) ”Ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 7:4)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jesus skiljde sig från sina bröder. De gick upp till högtiden, men han gick inte upp med dem. Men sedan de hade gått, gick också han upp. Men han gick inte upp på det sätt de hade föreslagit. Johannes är klar på att andra inte utarbetar mönstret för Jesus. Han är i högsta grad herre över varje situation. ... Markus berättar också för oss att Jesu sista resa till Jerusalem var utan publicitet (Mark 9:30). Vad Johannes säger är att Jesus inte gick upp tillsammans med pilgrimskaravanen. ... Ingenting kunde vara mer offentligt än att resa i ett sådant sällskap. Jesus undvek ett så iögonfallande sätt att resa och gick upp för sig själv. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 355-356)

För länge i världen sedan, då hon, som skriver detta, inte var stort mer än en 3 eller 4 år gammal (1861 eller 1862), fanns det i de stora, djupa skogarna i Värmland en förunderlig fågel, som kunde tala, och inte nog med det: den kunde härma. Den var mycket fruktad, för den hade den vanan, att om någon kom gående på skogsstigen, så ropade fågeln på honom, och alltid just på samma sätt, som den förbigående själv skulle ha gjort. . . . Kan en undra på om folk blev arga på slikt? Det fanns allt dom, som ville skjuta ihjäl fågeln, men det allra märkvärdigaste var, att det fanns dom, som sprang omkring i skogen dag efter dag bara för att få höra honom. Och på den tiden, då jag var 4 år, då hade jag allt bra gärna gjort så med och gått hela dagen i skogen för att få höra Taltrosten - för så hette den - ropa på mig med min egen röst. Men sedan, när jag fick guvernant, så påstod hon, att det inte fanns någon fågel, som hette taltrost och kunde tala, utan att det bara var en saga, som Barn-Maja hade inbillat mig. I verkligheten hette den Taltrast, och det var den, som sjöng så vackert om sommarkvällarna, och det fick jag ju lov att tro på. Men nu för tiden (hösten år 1938) kommer folk och säger, att det i Stockholm finns en ny Taltrost, som kan ropa och härma, så att folk kan få höra och veta hur de talar och väsnas, och det kan inte annat än vara bra för dom. Och märkvärdigt är det, att det har gått honom på samma sätt som den rätta Taltrosten i Värmlandsskogen, att nog är det många, som helst skulle gå ut med bössan på axeln för att skjuta honom, men ändå många fler är det, som har allt sitt nöje av att höra honom och aldrig kan få nog av att lyssna till honom. (Selma Lagerlöf "Saga till den 20-årsjubilerande revyförfattaren Karl Gerhard" s 9-10)

Jag hade besök af Sekreteraren i Science Française som sade mig så: Vetenskapsherrarne diskutera Er; några säga: Ni är galen; andra: galen icke; man kan ej diskutera hans kemi, men man kan begagna den. Allmänna meningen: han har något i buken, den mannen, och vi ska ta ut det. Sekreterarens mening: Ni har gifvit en pisksläng som träffat, och dragarena ha fått fart, så att man arbetar i laboratorierna och väntar stora upptäckter af "sig", hvilka skola göras utan att Ert namn nämnes. Så sade Moniteur Industriel också i fjor våras. Ja, det synes vara mitt öde. Under min hand halflyckas hvart enda experiment, och jag tror Gud ej vill ha mig ur sumpen emedan han vet att jag ej kan bära medgång och ära. ... Hvar äro våra själar om natten? Föra vi dubbellif, så att vi utföra ett lif här om dagen och ett annat om dagen på andra sidan jorden? Inte ett ord om detta eljes blir jag inspärrad af mina slägtingar! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 156-158; brev 10 april 1896 till Torsten Hedlund)

Jesus! Denna ussling! Han var icke ensam, ty det kunde han ej vara, som Johannes Döparen kunde. Han skulle ha sällskap, men hvilket? Icke en enda talang bland alla dessa sluskar; endast Paulus, och han ville icke umgås med Jesus, och Jesus flydde honom. Jesus = Underklass, de obegåfvades vän; de andligen fattiges, idioternas vän. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 156; brev ca 23 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Herr Grünlich kysste konsulinnans hand ... och gick därifrån i sällskap med konsuln ... "En behaglig man!" upprepade den senare när han återvände till sin familj och intog sin plats igen. "Jag tycker han var fånig", tillät sig Tony att anmärka och det med eftertryck. "Tony! Gode Gud! Vilket omdöme!" ropade konsulinnan en smula indignerat. "En så kristlig ung man!" "En så väluppfostrad och världsvan man!" fyllde konsuln i. ... "Han gör sig för viktig!" började Tony igen. "Hela tiden talade han om sig själv. ... Till dig, mamma, och dig, pappa, sade han bara det som ni gärna vill höra, för att ställa sig in hos er!" "Det kan du inte klandra någon för, Tony!" sade konsuln strängt. "Man befinner sig i främmande sällskap, visar sig från sin bästa sida, väljer sina ord och försöker behaga - det är väl klart ..." "Jag tycker han var en god människa", sade Klothilde blitt och släpigt, trots att hon var den enda person som herr Grünlich inte hade brytt sig ett dugg om. Thomas avstod från att komma med något omdöme. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 85-86; omkring år 1840)

Gud ska veta att jag inte skriver detta för att berömma mig själv. Den människa som blickar tillbaka på sitt liv, såsom jag gör här på dessa sidor, skulle sannerligen vara en god människa om hon skulle bli besparad från att påminnas om alla de försummade gåvor, förslösade möjligheter, nyckfulla och orätta känslor som ständigt brottas i hennes bröst, och besegrar henne. Jag tror inte jag äger en enda medfödd gåva som jag inte har missbrukat. Vad jag menar är bara att allt som jag har försökt göra här i livet har jag av hela mitt hjärta försökt att göra väl, att allt som jag har ägnat mig åt har jag ägnat mig åt helt och fullt, och att jag i stort som smått alltid har menat allvar med det jag har gjort. Jag har aldrig varit av den tron att någon som helst medfödd eller förvärvad förmåga skulle kunna klara sig utan redlig flit och strävsamt, hårt arbete, och ändå hoppas kunna uppnå sitt mål. Allt sådant är blott en fåfäng dröm. Ett tursamt anlag och lyckliga tillfälligheter kan bilda de båda sidostyckena på den stege som vissa människor klättrar upp på, men stegpinnarna måste vara av ett material som tål att slita och nötas på, och härvidlag finns det inget som kan ersätta, grundligt, helhjärtat och målmedvetet allvar. Att aldrig bara lägga ena handen vid något som jag kunde satsa hela min person på, och att aldrig se ned på mitt arbete, vad det än må vara - detta finner jag nu (år 1850) har varit mina gyllene levnadsregler. (Charles Dickens "David Copperfield" s 629-63)


Att fortsätta med (hembygden):

Naturligtvis har Elis Sandberg och hans THX medfört mycken debatt och ställningstagande för och emot i första hand här i småländska bygder. Många svåra sjukdomsfall har beskrivits, där THX haft en näst intill undergörande verkan och jag har mött många personer som bestämt hävdat att det är tack vare THX som de fortfarande lever. Placeboeffekten och tron har av motståndarna framhållits som de förnämsta ingredienserna i patientens känsla av förbättring. Men det fanns också något annat. På kliniken rådde en avspänd och trygg stämning och där fanns en känsla av stark gemenskap mellan såväl personal som patienter. Elis Sandberg var också en karismatisk person, som utstrålade en orubblig säkerhet och tro på sitt medel och han hade en alldeles speciell förmåga att ta hand om varje patient på ett personligt sätt, och därmed ingjuta i patienten det förtroende, som är så oerhört viktigt i relationen läkare - patient. Kanhända saknar vi läkare ofta denna förmåga i vår moderna jäktade sjukvård. (Per Rickardsson "Elis Sandberg och hans THX" s 57)

Övningsterrängen (i Skillingaryd) var oftast nuvarande (1947) art.skjutfältet omkring och söder om Spännbergen - Fågelfors. På den tiden var hela fältet tät skog utom en omkring 200 m bred ränna för fältskjutningen i huvudriktning öster-väster mot St. Spännberget. I denna skog funnos utom Malmbrovägen och en väg strax öster om och jämnlöpande med Lagan ett otal vägar, och det var mycket lätt att gå vilse, ty om ej solen var uppe, funnos inga orienteringspunkter och småvägarna var alla lika. Överallt såg man barrskog. Det var ett uttryck: 'ja, han är nog duktig, när det gäller att exercera med sitt kompani på slätten, men släpp ut honom på Spännbergsfällorna få vi se, huru pass duktig han är." (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 47; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Vaggeryds diskussionsklubb höll i torsdags afton sin vinterfest i godtemplarsalen i Vaggeryd, då ortens damer äfven voro inbjudna. Festen öppnades med välkomsttal af distinktionskorpralen S. Nilsson, hvarefter förekom föreläsning. deklamation och sång m.m. samt musik af musikkåren Göta å Munksjö samt kaffeservering. Festen slutade kl. 12 på natten då uppbrott skedde. Flera medlemmar inskrefvos i klubben. (Jönköpings-Posten 1907-01-28 "Vaggeryds diskussionsklubb håller vinterfest i godtemplarsalen")

Jönköpings Diskussionsklubb kallas härmed till sammanträde å Folkets hus, Smedjegatan 28, måndagen den 18 nov. kl. half 9 e. m. Alla intresserade äro välkomna. Enligt uppdrag C. L. Toll. (Smålands Folkblad 1901-11-15 "Jönköpings Diskussionsklubb sammanträder å Folkets hus")

Förswunnen. Sistlidne marknadsdag här i Jönköping den 13 (Oktober 1869) förswann undantagsmannen Anders Johansson från Ekeryd i Byarums församling. Mannen i fråga bewistade marknaden och har sedan ej warit synlig. Den, som ifrågawarande person har sig bekant, torde lemna upplysning genom bref till Gästgifwaren Gustaf Magnusson i Byarum. . . . . . . Undantagsmannen Anders Johansson från Byarum, hwilken förswann sistlidne marknadsdag härstädes, är af wåda omkommen i Munksjön och nu återfunnen. (Jönköpings-Posten 1869-10-20 och 1869-10-30 "Förswunnen undantagsman återfunnen omkommen")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I stedet for at Jesus står fram for folket offentlig for å markere sitt messianske oppdrag, er det folket som leter etter ham. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 166)

Så kom samtalet in på politik, fransk politik, och på (skomakarens) livssyn i allmännelighet. Han var naturligtvis kommunist. Eller närmare den i Frankrike oftare än hos oss förekommande släktingen syndikalist. Rätten till arbete, rätten till en människovärdig existens. Men noga förknippad med skyldigheten, plikten att arbeta, sa han. Och plikten att bli värdig denna nya människas existens. Han var helt gammaltestamentlig på den punkten: Den som inte arbetar skall heller inte äta sig mätt. ... En slags mild diktatur blir nödvändig till en början. Här hos oss i vart fall. Men naturligtvis, som syndikalist vill jag ha min fulla rätt att säga till denna diktatur, säga ut antingen den nu blir royalistisk eller kommunistisk, min egen mening om rätt och galet ... Det viktigaste nu är att få alla kommunister att förstå detta: En riktig kommunist måste i sitt eget liv och var dag vara en god människa och helst bättre än andra goda människor. ... Hjälpa där han kan, göra som sagt sin plikt och lite till där han kan. (Ture Aurell "Skomakaren i Carcassonne" s 337-338)

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottogs han som en hjälte. ... När (Tyko Jonsson och hans son) begav sig hemåt hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg. "Vår son är en god och fin människa", löd Tyko Jonssons glada budskap till familjen, när de trädde in i hemmet. (Tage Danielsson "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" s 103)

En kraftig opinion motsatte sig den nedskärning av kristendomsundervisningen, som (gymnasie)utredningen (i våras) stod i begrepp att föreslå. ... Även om uppslutningen från kristet håll varit mycket solid, har man kunnat urskilja en intern kristen opposition som ställt sig mycket kritisk till namninsamlingen som metod och själva uppropets innehåll. ... Man kan bl.a. se (debatten) som ett uttryck för skilda uppfattningar om vad en konsekvent frikyrklig syn på evangelisationen betyder och vad som är betingat av mer folkkyrkligt betraktelsesätt. En annan intressant och samtidigt allvarlig iakttagelse som man kunnat göra är att Dagens Nyheter och Aftonbladet gett en mycket ensidig bild av opinionen. Vi vet nu att åsiktsyttringarna i dessa tidningar varit underkastade en hårdhänt censur, så att inlägg, som uttryckt sin sympati med namninsamlingen vid några tillfällen refuserats utan någon hållbar anledning. Detta bör allvarligt ha rubbat förtroendet för dessa tidningars informationsgivning i kontroversiella frågor. Aftonbladet har dock tagit priset i fråga om enfaldig och tendentiös opinionsbildning. (Sven Nilsson "Namninsamlingens facit" s 8; Kontakt med Korskyrkan, Stockholm dec 1963)

Jag trodde att måttet nu äntligen var rågat, att högste övervakaren av vårt rättsväsende skulle falla på att han hade ljugit inför riksdagen i en fråga om medborgarnas rättsskydd. Och nu! Ja, Du vet själv hur ställningen är efter den ynkliga interpellationsdebatten: Morgontidningen, A. T. och Ny Tid och hela sossepressen efter dem försvarar det höga statsrådets lögn inför folkrepresentationen! Och Zetterberg ska sitta kvar! Tragedien är fullbordad - det svenska rättssamhällets tragedi! Folkets högste representant kan vilseleda folkets ombud utan att det blir någon påföljd! Bevisen för hans gärning är fullständiga - han har själv indirekt medgett att han vilselett riksdagen, när han nu föranstaltar om en ny undersökning! I en affär som han påstod vara fullt klar år 1953! Och socialdemokratiska partiet ska alltså gå till val med Lögnen på sina fanor! . . . Jag tycker detta är det ohyggligaste av allt ohyggligt som har hänt i Sverige sedan rättsskandalerna började 1950: Nu ska svenska arbetare alltså ge sitt förtroende i val åt hr Zetterberg! Som antingen inte kan läsa innantill eller som är en medveten lögnare och förfalskare av handlingar! Zetterberg är en grotesk karikatyr av de ideal, som jag en gång som medlem av socialdemokratiska partiet var med och kämpade för! Det var alltså målet - det var dit vi skulle! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 137; brev från Stockholm till Ivar Öhman 1956-05-28)

Den tid, som ligger framför, kommer även att ställa stora krav på folkets ledare. Detta gäller inte minst vårt land. Men svenska folket knyter stora förhoppningar till sin konung. Gustaf VI Adolf var väl förberedd för sin stora uppgift. Den rika insikt han äger om flydda tider, den värdefulla kunskap han hunnit förskaffa sig rörande landets ledning och hans höga personliga egenskaper utgör en god grund för det stora förtroendet mellan konungen och hans folk. Konungens valspråk: "Plikten framför allt" säger inte så litet om hans personliga ställning till livet. Den som sätter plikten framför allt annat är en god människa. Majestätets mångåriga absolutism, då det gäller alkoholhaltiga drycker, har även varit och är ett gott vittnesbörd om självständighet och är ett värdigt exempel. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 352; ledare i tidningen Dagen den 10 november 1952)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Rövarhistorierna säljer lösnummer. Det motsvarar kaffekoppen, som skvallerkäringen förr i världen fick för sitt besvär att löpa omkring med förtal. Och de som läser och tar emot förtalet, får plåster på sina egna samveten. Det finns ju andra människor, som är dåliga och inte bara de själva. Skvallerplåstret är särskilt verksamt om man kan svärta ner någon, som har namn om sig att vara en god människa. Då är det ju ingen som är bättre än man själv är, och då mår det egna samvetet särskilt gott. ... De små skvallerkäringar, som i gamla tider med snigelfart spred sina giftiga historier i bygderna, har nu ersatts av stora tidningsdrakar, som utan hänsyn till vad som är sanning eller lögn, inom loppet av några timmar kan spruta sitt gift ut över hela världen. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 290; ledare i tidningen Dagen den 26 februari 1948)

Svenska Morgonbladets redaktion hade anhållit att få adresserna till samtliga pingstpredikanter ute i landet; det var meningen att samtliga predikanter skulle få Svenska Morgonbladet gratis under en månad - eller kanske var det ett kvartal - 1943. Det blev diskussion - man hade olika uppfattningar! Svenska Morgonbladet var motståndare till pingstväckelsen - bröderna ute i landet kunde komma i tvivel eller bli besmittade. Jag framhävde, att vi inte hade någon rätt neka dem dessa adresser, då många av bröderna, som förut voro prenumeranter, på detta sätt skulle göra en ekonomisk vinst - vi hade väl inte bestämmanderätt över brödernas vilja. De fingo väl själva avgöra och bilda sig sin egen uppfattning. Men andra bröder togo upp temat om Morgonbladet som fiende och plötsligt grep (Lewi) Pethrus in i debatten: Vi hade ansvar för bröderna ute i landet - och vi fick inte låta dem vilseledas - Svenska Morgonbladet hade alltid varit fiende till pingstväckelsen och Guds verk. ... Bröderna ute i landet kunde taga skada till sina själar - vi hade ansvar för dem - Svenska Morgonbladet var som ett smygande gift. Tänk om vi i stället hade haft en daglig tidning, som kunde kämpa kampen för detta underbara Guds verk och för en radikal kristendom. Med ganska knapp majoritet avslogs Morgonbladets anhållan. (Sven Lidman "Resan till domen" s 112-113; Jag säger upp min plats)

Du gick ofta in till Emil för att få tröst. ... Emil var gravallvarlig och tungsint och tog inte livets tristesser med en klackspark. ... Det fanns onda ögonblick när du hade det svårt med andningen i all hans präktighet. ... Emil var en bättre människa än du och den sanningen hade du svårt att erkänna. ... Emil är en god människa och olik dej i så mycket att du känner samvetskval. Första gången du märkte detta på riktigt allvar var när ni läste Dostojevskijs Bröderna Karamasov tillsammans. Det var små högtidsstunder och ni kom varandra så nära. Allt slutade illa och det var ditt fel. Emil fyllde sexton år och du gav honom några näsdukar i present. Utanpå paketet hade du lite tanklöst skrivit: "Till min gode vän Aljosja" Emil kände sig förolämpad och det blev tvärstopp i umgänge och ett brått slut på vänskapen. Tydligen var den ryske romanynglingen lite för idealistisk också för Emil. Kanske var det också din innersta mening med födelsedagsadressen. I alla fall så ångrade du dej djupt efteråt, men var för stolt att be om förlåtelse. I stället var det Emil som räckte fram försoningshanden. Och ni blev vänner på nytt samma dag som vuxet folk röstade bort förbudskravet i folkomröstningen. (Folke Fridell "Något skymmer vägarna" s 13-15)

Jag hade tänkt att denna gång berätta åtskilligt om ett besök i Shin-ho. Denna plats ligger en half timmes väg utom norra stadsporten. Den utgör egentligen en förstad till Wuchang. ... (Människorna i Shin-ho) voro ovanligt väl stämda mot oss, och vi hörde ej skällsord gå öfver deras läppar. Så t.ex. hörde vi en person gående efter oss säga: "Dessa äro goda människor. De hafva kommit långt ifrån för att bland oss bygga kapell och predika den nya läran." Att sådant är uppmuntrande att höra, förstår hvar och en, och det är ett bevis för, att Herren går fram segrande. (G. Tonnér "Kinabref från Wuchang"; brefvet daterat 1902-04-28; Jönköpings-Posten 1902-06-13)

Gå (har sin tid) och icke gå har sin tid. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 101)

(Carl Adolph) Agardh reser i början af nästa vicka. Kullberg får bestämdt Stiftet och Hartmansdorff troligtvis portföljen. A. har således intet för sin resa (hit), och så vida jag äfven tillstyrkt den, är jag ledsen häröfver. Men orsaken är den att Kungen ligger i öppet krig både med sin Kronprins och sitt Statsråd som äro de enda på hvilka jag kan verka. Med honom sjelf talar jag aldrig då jag ej är tvungen dertill. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 300; brev från Stockholm den 24 november 1829 till Anna Tegnér)

Ehuru ej autoriserad af dig proponerade jag . . . för Kullberg. Men dervid mötte allehanda oväntade difficulteter. "Du hade, troligtvis af religiösa scrupler, ej ansett dig böra antaga (Calmar) Stift. Detta vore vackert, men kunde och borde ej ändras för ökade löninkomster. De så kallade religiösa af Statsråden vore emot dig, dels som förmodad Fritänkare, dels som ComitéLedamot o. s. v." När jag insisterade på orimligheten af allt detta, kröp ändteligen rätta skälet fram som är intet mindre än det att - Kullberg sjelf vill ha Stiftet med Ljungby. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 230-231; brev från Stockholm den 31 juili 1829 till Carl Adolph Agardh)

Genom Prinsessan (Sophia Albertinas) död få vi åter många ceremonier. Condoleance, Bisättning, Begrafning förestå. Gumman skall ha varit rik. Tullgarn får Kronprinsessan, palatset i staden tillfaller Staten som förmodligen erbjuder det å Prinsen. Ett betydligt Testamente lär unge (Magnus Albert) Stenbock få, som anses för den dödas dotterson. Många obehagliga rykten cirkulera om oenighet och spända förhållanden inom Slottet. Gud gifve att allt måtte gå väl. Det är ett olyckligt land, mitt arma fädernesland! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 173; brev från Stockholm den 20 mars 1829 till Anna Tegnér)

Comitén är för närvarande ganska flitigt tillsammans, alla dagar från 10-2 f.m. På eftermiddagarna ha vi för oss sjelfva en klubb från 6-10 der samma ämnen diskuteras. Discussionerna äro i allmänhet mycket lifliga, och den stora divergencen i åsigter blir med hvarje dag mer och mer synbar. Hittills ha vi endast medhunnit folkscholorna, och nyss börjat på Elementarscholorna. Der möter genast genast frågan om Class- och Ämnesläsning, hvilken egenteligen är hufvudfrågan i hela saken och följakteligen schismen måste begynna. (Carl Adolph) Agardh och jag ha fått oss uppdraget att utarbeta ett Betänkande om ämnesläsningens användbarhet hela uppfostringsverket igenom, hvilket i sanning är en något dryg del af hela Comiténs uppdrag. I öfrigt äro alla discussionerna ännu blott preliminära och inga definitiva beslut fattas vid detta sammanträde, hvilket förmodligen slutas i nästa månad, sedan ämnena förut blifvit fördelade på ledamöterna till utarbetning hemma. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 124; brev från Stockholm den 22 september 1826 till Anders Gustaf Ahlstrand)

(Angående) det s.k. Anjalaförräderiet (1788). För finska historiker som Yrjö Koskinen och Danielson-Kalmari är Göran Sprengtporten en heroisk patriot; för de svensk-nationella är han en bandit. Vad man med säkerhet kan säga är, att Anjalamännen i Finland hade ungefär samma allmänna inställning som Josias Carl Cederhielm; men de voro vidare övertygade om, att deras frihet och trygghet på egna gårdar bättre kunde säkerställas av kejsarinnan Katarina än av Gustav III. De voro separatister, för vilka den svenska stormaktsdrömmen icke hade något som helst emotionellt värde. Man kan icke heller säga, att de hade fel, ty deras ideal realiserades rätt fullständigt för Finlands del under Alexander I, Nikolaus I, Alexander II och Alexander III, under dessa härskare hade de svensk-finländska aristokraterna mycken trevnad, social frihet och ypperliga ekonomiska villkor; sedan stötte som bekant nyvaknad finsk nationalism samman med urgammal rysk, men det är en annan historia. (Knur Hagberg "Missnöjets skiftningar. En ny tid förberedes." s 398)

Ett drag av fruktansvärd grymhet framträdde i äldre tider mångenstädes i kustbefolkningens beteende mot de olyckliga, som lidit skeppsbrott. Det är ej länge sedan man ur kyrkobönerna uteslöt den varma önskan, att Gud måtte "välsigna kusten med vrak". Därifrån och till grymhet mot havets offer är steget visserligen stort, men till grund ligger i bägge fallen uppfattningen av skeppsbrott såsom lika välkommet - för kustbefolkningen - som jaktlycka eller tur i fiske. I samtliga fallen ansågs det vara fråga om ett vällovligt näringsfång. Kunde man därför själv göra något för att öka intäkterna, så intet ont i det, menade man: en villoeld på lämplig plats en mörk höstnatt kunde löna sig bra, att flytta sjömärken eller sätta ut falska sådana "visare", såsom de kallades, kunde också vara en bra affär - för att nu icke tala om de vinstmöjligheter, som kunde uppnås genom att "med stenkistor och annat slikt" grunda upp farlederna. Men ej nog med att kustbefolkningen sålunda på vissa platser lockade sjöfarande i fördärvet; råkade de skeppsbrutna rädda sig i land, blev följden den, att man helst ville ha dem röjda ur vägen. ... Man dräpte och plundrade dem, "förebärandes därvid en gammal vana och plägsed". I anledning av dylika skriande missförhållanden utfärdade regeringen 1697 ett plakat, vari stadgades stränga straff för dem, som sökte vilseleda de sjöfarande. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 46-47; Ve de skeppsbrutna!)

Anklagelsen (att leda folkskaran vilse) bestod bland judarna. I Talmud läser vi "På kvällen till påsken hängdes Jesus upp"; två skäl ges, trolldom och "han förledde Israel till avfall" (Sanh. 43a). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 356)


Sångarna:

Stridiga viljor bryts, söndrar och river ner. Rakt genom allting, ont och gott, Gud, låt din vilja ske. (E Hatch-A Frostenson: Psalmer och Sånger 394:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnet Jakob kan betyda "den som bedrar".

Jesus steg upp "gömd". Jfr Joh 8:59.


Paulus sade till de troende i Filippi: "Gör alla ting åtskilt från knot och ’räknanden alltigenom’/tvekan." (Fil 2:14)


Grekiska ord:

gongysmos (knot) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 1:11; Joh 7:12; Fil 2:14 – Salomos Vishet 1:10; Syr 46:7; Apg 6:1; 1 Petr 4:9.

men (faktiskt) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + ett exempel i Apokryferna) Matt 16:14; Joh 7:12; Apg 14:4; 28:24 – Salomos Vishet 7:30; Matt 3:11; 9:37; 10:13; 13:4,8,23,32; 17:11; 20:23; 21:35; 22:5,8; 23:27-28; 25:15,33; 26:24,41; Mark 4:4; 9:12; 12:5; 14:21,38; Luk 3:16,18; 8:5; 10:2, 11:48; 13:9; 22:22; 23:33,41,56; Joh 10:41; 11:6; 16:9,22; 19:24,32; 20:30. Apg 1:1,5-6,18; 2:41; 3:13,21-22; 4:16; 5:41; 8:4,25; 9:7,31; 11:16,19; 12:5; 13:4,36; 14:3-4; 15:3,30; 16:5; 17:12,17,30,32; 18:14; 19:32,38; 21:39; 22:9; 23:8,18,22,31; 25:4,11; 26:4,9; 27:21,41,44; 28:5,22.

planaô (leda vilse/vilseleda) (i NT + exempel i GT) Ps 95:10; Joh 7:12 – 1 Mos 37:15; 5 Mos 11:28; Job 5:2; Ps 119:176; Ordsp 13:9; Jes 53:6; Tobit 5:14; 10:7; 14:6; 2 Mack 6:25; 7:18; Salomos Vishet 2:21; 5:6; 11:15; 12:24; 13:6; 14:22; 15:4; 17:1; Syr 3:24; 9:7-8; 15:12; 16:23; 29:18; 31:5; 34:7,9,10(11); 51:13; Baruk 4:28; Matt 18:12-13; 22:29; 24:4-5,11,24; Mark 12:24,27; 13:5-6; Luk 21:8; Joh 7:47; 1 Kor 6:9; 15:33; Gal 6:7; 2 Tim 3:13; Tit 3:3; Hebr 3:10; 5:2; 11:38; Jak 1:16; 5:19; 1 Petr 2:25; 2 Petr 2:15; 1 Joh 1:8; 2:26; 3:7; Upp 2:20; 12:9; 13:14; 18:23; 19:20; 20:3,8,10.

tote (då) (i Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i övriga NT) Joh 7:10 – Matt 2:7,16-17; 3:5,13,15; 4:1,5,10-11,17; 5:24; 7:5,23; 8:26; 12:22,29; 13:26,43; 16:21,27; 21:1; 24:10,14,16; 25:31,34,37,41,44-45; 26:16,65; 27:9,16; Mark 3:27; 13:14,21,26-27; Luk 5:35; 6:42; 11:26; 14:21; 16:16; 21:10,20,27; 24:45; Joh 8:28; 11:6,14; 12:16; 13:27; 19:1,16; 20:8. Apg 1:12; 4:8; 17:14; 28:1; 1 Kor 4:5; 13:12; 15:28,54; 16:2; 2 Kor 12:10; Gal 4:8,29; 6:4; Kol 3:4; 1 Thess 5:3; 2 Thess 2:8; Hebr 9:17(א*); Hebr 12:26; 2 Petr 3:6; Upp 11:7(א*).

fanerôs (synligt) Mark 1:45; Joh 7:10 – 2 Mack 3:28; Apg 10:3.


Ytterligare studier:

Matt 10:34-36; Luk 23:2,50; Joh 7:1,40-43; 8:59; 9:12; 10:20-21; 11:56; Apg 19:9.


Chrys C. Caragounis "Jesus, his Brothers and the Journey to the Feast (John 7:8-10)"; Svensk Exegetisk Årsbok 63 (1998).

Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-03-29; 2014-03-15)

Tillbaka till Start

7:13 Inte desto mindre samtalade/pratade ingen (hela tiden) klarspråk med anledning av Honom på grund av fruktan av/för judarna.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): ingen inte-desto-mindre klarspråk samtalade-(hela-tiden) med-anledning-av honom på-grund-av '-n fruktan'/fruktan (av)-'-na Judar'/Judarna.


1883: Dock talade ingen öppet om honom af fruktan för judarne.

1541(1703): Dock talade ingen uppenbarliga om honom, för Judarnas rädslos skull.

LT 1974: Men ingen hade mod att försvara honom offentligt av fruktan för repressalier från de judiska ledarna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose säger till (folket): "Visa tillit, ty vad beträffar det att pröva er har Gud blivit/kommit i riktning mot er till sidan av (er), på så sätt (att) fruktan av/för Honom – alltefter omständigheterna – må bli i er, för att ni ej må missa (Guds mål)." (2 Mos 20:20, Grekiska GT)

Herren sade till Mose: “Gör ... en början'/börja i/på den här dagen ge bävan av/för dig och fruktan av/för dig emot alla nationerna ansikte/närvaro nedanför himlen.” (5 Mos 2:25a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel ....” (1 Kung 8:43b, Grekiska GT)

Herren gav/’lät ... komma’ fruktan av/för (David) emot alla nationerna. (1 Krön 14:17b)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen: (Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Lärjungarna) var (hela tiden) i/på vägen och steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, och Jesus var (hela tiden) ledande/gående före dem. Och de var (hela tiden) bestörta, men/och de som följde fruktade (hela tiden). (Mark 10:32a)

(Petrus och apostlarna sade till prästledaren:) "Man måste lyda Gud hellre än människor." (Apg 5:29b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)


Exegeter, evangelister med flera:

“Phobos”, ‘fruktan’, är den feghet som hindrar en människa från att bära det kristna vittnesbörd som hon borde bära. Detta är en karakteristisk användning i det Fjärde evangeliet. Fruktan för judarna undanhöll människor från att bekänna sin tro på Jesus. (William Barclay ”New Testament Words” s 232)

Jag tror visst att alla människor i stor utsträckning styrs av egoism, men det finns ju inskränkt egoism och mera klyftig egoism. En rik klyftig egoist kan till exempel inse att han borde betala mer i skatt än han gör nu, eftersom han begriper att alla fattiga satar inte i längden kan finna sej i att han ska ha det så extra förspänt. Jämlikhetstanken kommer då att bottna i ren självbevarelsedrift hos den privilegierade. Detta är vad jag skulle vilja kalla upplyst egoism. Det är den som ska få oss att öka u-hjälpen av fruktan för katastrof för oss och våra barn; det är den som ska få oss att betala en ordentlig hacka till miljövård av fruktan för förgiftning; det är den som ska få oss att sluta tjata om marginalskatterna av fruktan för att få på käften av en arbetslös. (Tage Danielsson "En soffliggares dagbok" s 185-186; Tisdag 10 september)

H.G. Wells sade: “Det sorgliga med så många är att deras grannars röst ljuder högre i deras öron än Guds röst.” Kristenhetens verkliga hemlighet ligger i det stora erkännande som en gång gavs John Knox – ”Han fruktade Gud så mycket att han aldrig fruktade någon människa.” (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 41)

Vid bjudningar och kalas talades oftast politik. Alla visste, vem man röstade på etc. Det hörde till de förvånande upptäckterna, när jag kom ut i livet, att det inte ansågs höra till god ton att tala om brännbara ämnen och deklarera sina åsikter öppet och ärligt; man borde helst hålla sig till mera neutrala samtalsämnen. I min barndoms Anderstorp (under 1910-talet) voro samtalsämnena sällan neutrala. Man diskuterade med liv och lust, yngre och äldre. Nu efteråt måste jag beundra det allvar med vilket de äldre togo upp de yngres argumenteringar och bemötte dem, detta även när kommunisterna började sälla sig till skaran. Ofta avbröts diskussionerna av ett skallande skratt. Någon hade sagt något kvickt. Humorn, ibland elak och bitande, har alltid uppskattats i Anderstorp. Inför en verkligt slående kvickhet kände man sig besegrad och tog sitt nederlag med jämnmod, såvitt man inte svarade med något ännu kvickare. Ibland gällde samtalen andliga och religiösa problem, såsom Waldenströms försoningslära eller Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus, och då togs både bibel och katekes fram som motargument. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239)


Egna kommentarer och funderingar:

Folket uppträder inte som ett Guds folk utan som ett utländskt folk, som fruktar judarna mer än Gud. Vi kan kanske också se situationen i ett återställelseperspektiv. Då var det nationerna som fruktade judarna. Nu är det judar som fruktar judar.


(Petrus) ’skickade under’/undvek och skiljde sig genom en gränslinje (från dem som hörde till nationerna) då han fruktade dem som var ut ur/av omskärelsen. (Gal 2:12b)


Grekiska ord:

fobos (fruktan) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 8:17; Joh 7:13 – Ester 1:22; 4:17z(C30); 5:1b(D5),2a(D13); 9:3; Tobit 4:8(BA),21; 5:21(22); Judit 2:28; 14:3; 15:2; 1 Mack 3:6,25; 7:18; 10:8; 2 Mack 12:22; 15:18; Salomos Vishet 17:6,11(12),14(15); 18:17; Syr 1:11-12,18,27-28,30; 2:10; 9:13,16; 10:22; 16:2; 17:4; 19:20; 22:18; 23:19,27; 25:6,11; 27:3; 36:1(2); 40:2,7,26-27; 45:2,23; Baruk 3:7; Jeremias brev v 3-4. Matt 14:26; 28:4,8; Mark 4:41; Luk 1:12,65; 2:9; 5:26; 7:16; 8:37; 21:26; Joh 19:38; 20:19. Apg 2:43; 5:5,11; 9:31; 19:17; Rom 3:18; 8:15; 13:3,7; 1 Kor 2:3; 2 Kor 5:11; 7:1,5,11,15; Ef 5:21; 6:5; Fil 2:12; 1 Tim 5:20; Hebr 2:15; 1 Petr 1:17; 2:18; 3:2,14,16; 1 Joh 4:18; Judas v 23; Upp 11:11,13(א,*א); Upp 18:10,15.


Ytterligare studier: 5 Mos 1:17; 4:10; 5:29; 6:13,24; 10:20; 13:4; 11:25; 31:12-13; Josua 4:24; 1 Sam 12:14,24; 2 Kung 17:39; 2 Krön 6:33; Ordsp 29:25; Luk 12:4-5; Joh 9:22; 12:42; 1 Petr 2:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-03-30; 2014-03-18)

Tillbaka till Start

7:14-15 Men allaredan då det var i mitten av högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. Judarna förundrade sig så (hela tiden) och sade: ”Hur känner Den här till bokstäver, då Han ej har lärt (och lär) sig?”

Ord för ord: 7:14 (12 ord i den grekiska texten) Allaredan men '-ens högtids'/högtidens i-mitten-av steg-upp Jesus in-i '-en helgedom'/helgedomen och lärde. 7:15 (11 ord i den grekiska texten) förundrade-sig-(hela-tiden) så '-na Judar'/Judarna sägande: hur den-här bokstäver 'känner-(och-har-känt)'/känner-(till) ej havande-lärt-(och-lärande)-(sig)?


1883: Men då redan halfva högtiden var förliden, gick Jesus upp i templet och lärde. Och judarne förundrade sig och sade: Huru kan denne förstå skriftlärdom, då han icke är lärd?

1541(1703): Då nu half högtiden war öfwerstånden, gick Jesus upp i templet, och lärde. Och Judarna förundrade sig, och sade: Huru kan denne Skrift, efter han är icke lärd?

LT 1974: Mitt under festligheterna gick Jesus upp till templet och predikade öppet. De judiska ledarna blev förvånade när de hörde honom. ”Hur kan han veta så mycket när han aldrig har gått i våra skolor?” frågade de.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: "Du skall göra åt Mig) en högtid av en sjudagarsperiod till en början av en ’skörd av veten’/veteskörd och en synagogshögtid/bärgningshögtid, som är i mitten av tidsperioden." (2 Mos 34:22b, Grekiska GT)

Kungen talade till sin lärare att ’bära in i’/föra in "Dagarnas ihågkomstbokstäver" (till) att läsa för honom. (Ester 6:1b, Grekiska GT)

(Herrens sade till Sitt folk:) “Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i Israels mitt och Jag (är) Herren er Gud ... ... och Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/allt kött.” (Joel 2:27a,28a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här?” (Matt 13:54b)

… Efter tre dagar fann (Jesu föräldrar) Honom i helgedomen, där Han satt stilla i lärarnas mitt och hörde dem och frågade ut dem. Men/och alla som hörde Honom ’stod (hela tiden) ut ur sig själva’/’var (hela tiden) utom sig’ på/’för ... skull’ (Hans) förstånd och Hans svar. (Luk 2:46-47)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

Det blev/hände i/på en av de dagar, då (Jesus) lärde/undervisade folket i helgedomen och då Han kom med det goda lilla budskapet , (att) prästledarna och de skriftlärda (på grekiska bokstavligt = de bokstavslärda) stod på/nära tillsammans med de äldste. Och de talade och sade (vända) i riktning mot Honom: “* (א*) I/med vad slags (rättslig) myndighet gör Du de här tingen, eller vem är den som har gett Dig den här (rättsliga) myndigheten?” (Luk 20:1-2)

Då (folkets ledare och de äldste) tittade på ... att (Petrus och Johannes) är/var illitterata/olärda människor och enkla medborgare, förundrade de sig (hela tiden), både/och de fick (hela tiden) ytterligare kunskap, att de (hela tiden) var tillsammans med Jesus. (Apg 4:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Om ni trodde (i/på) Mose, trodde ni – alltefter omständigheterna – (i/på) Mig, ty den där skrev med anledning av Mig. Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?” (Joh 5:46-47)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Lövhyddohögtiden är intimt knuten till templet, som ju i likhet med tabernaklet utgjorde en fortsatt tydlig manifestation av Guds närvaro. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 121)

”Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?” ... Den ”lärdom”, varom här kan vara tal, är naturligen endast skriftlärdom; ty endast en sådan existerade för ”judarna”. ... De häpnade över den förtrogenhet Jesus visade sig äga med de heliga skrifterna. Jesu undervisning vid detta tillfälle hade sålunda varit på ett särskildt sätt präglad av dessa skrifter. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 140)

Sekreteraren i kretsförvaltningen, Grjasnov, och läraren vid distriktets undervisningsanstalt, Lampadkin, var en gång framåt kvällskvisten på hemväg från en namnsdagsfest hos polisuppsyningsmannen Vontjutjkin. ... Bägge var påstrukna och lätt vingliga. "Groths nya grammatika har blivit oss anbefalld", grymtade Lampadkin där han klafsade fram i sina leriga galoscher. "Groth förfäktar den teorin, att genitiv pluralis utav maskulinum skall ändas på '-ovo' och inte på '-avo' ... Försök att begripa det! I går lät jag Perhotkin få sitta kvar för '-ovo' i ordet 'solotovo', och i morgon får jag skämmas ögonen ur mig för honom ... En sådan skam! En sådan skymf!" ... Nästa dag på morgonen satt Grjasnov uppflugen i toppen på en hög poppel och gjorde fast en starholk. Lampadkin stod nedanför trädet och höll en hammare och några snören. Sekreterarens lilla trädgård var fortfarande helt snöhöljd, men från varje liten kvist och från den fuktiga barken på träden doftade det vår. "Groth förfäktar ävenledes den teorin", grymtade pedagogen, "att paraply skulle vara maskulinum och inte neutrum. Hm ... Man skulle alltså skriva en paraply och inte ett paraply ... Nehej - det där kan han allt slicka sig kring mun efter! Förr begär jag mitt avsked än jag sviker min övertygelse beträffande paraply." Och pedagogen öppnade redan mun och höjde värdigt hammaren för att begynna nedgörandet av de lärda akademikerna. (Anton Tjechov "Till Paris!" s 101-104)

Söndagseftermiddag. Godsägare Kamysjev sitter i matsalen vid ett luxuöst dukat bord och frukosterar. Mitt emot honom sitter en till åren kommen fransman, monsieur Champon, proper och slätrakad. ... "Ni påstår att det inte finns ett finare folk än fransmännen", (sade Kamysjev till Champon). "Dom är så förståndiga och lärda. Civilisation! Och jag går med på att fransmännen är lärda och har fint sätt ... Det har dom! En fransman tillåter sig aldrig en knölaktighet, han drar fram stolen åt sin dam innan hon sätter sig på stjärten, han äter inte kräftor utan gaffel, han spottar inte på golvet, men ... han har inte samma själ som ryssen. Det är där det fallerar! Jag kan inte förklara det närmare, men ... hur ska jag uttrycka mig? Fransmannen saknar det där ... vad är det nu det heter, (han knäpper med fingrarna i luften), nåt sånt där ... juridiskt. Jag kommer ihåg, jag läste en gång att ni studerar er till förstånd i böcker, men hos oss är det medfött. Om en ryss skulle få lära sig vetenskaperna ordentligt, så skulle ingen av era professorer kunna mäta sig med honom." "Det är möjligt", medger monsieur Champon motvilligt. "Nej, det är inte möjligt, utan säkert! Det är ingenting att grina åt. Jag säger bara vad som är sant. En rysk hjärna - den är uppfinningsrik! Fast naturligtvis låter man ryssen inte få användning för den, och så saknar han förmågan att skryta." (Anton Tjechov "I främmande land" s 117-120)


Att fortsätta med (hembygden):

Driftledaren fnyser föraktfullt när kontrollanten kommer på tal i samtal med Hansson eller någon annan av fabrikskontorets personal. Kontrollanten som ännu inte stöpts färdigt och pressats in i den pyramidliknande företagshierarkin umgås glatt och barnsligt nära både med pappersarbetare och packerskor. Dessutom är han studerad. Först tekniskt gymnasium och sedan två års utbildning som laborant. Just den formella utbildningen är kanske det som retar driftledaren allra mest. Trots att han befinner sig flera pinnhål över kontrollanten innebär hans ynkliga sex år i folkskolan ett avsevärt handikapp. Inte ens Hermods-kursen i mekanik, som vid vissa tillfällen växer till universitetsstudier i processteknik, är till stor hjälp. Distansen till sin underordnade bakom glasrutan upprätthålls i stället genom tystnad och styv nacke. (Ragnar Järhult "Omslaget" s 208)

Flahultarn (Sven Ingemarsson i Norrahammar) är borta men minnet av hans personlighet och hans verksamhet är fortfarande nästan 50 år efter hans död (1956) starkt levande i våra bygder. ... (Han) hölls för att vara skickligare än de flesta andra (naturläkare) och snarast vanliga läkares like. Smålänningen har också ett alldeles speciellt förhållande till den självlärde och kloke och är gärna mer skeptiskt inställd till akademiernas lärde. Personligheten betyder också väldigt mycket i sådana här sammanhang och Sven Ingemarsson var en gestalt som man såg upp till även om han kunde vara bestämd, ja nästan avvisande. En gammal patient uttryckte sig så här "han var en god man under en kärv yta". (Per Rickardsson "Flahultarn" s 61)

Många av (de första kristna) var olärda. Knappast någon enda av dem var akademiker. Jag vet, att Gud har välsignat många, som haft prästkrage och doktorshatt, men att kunna latin är ingen nödvändig kvalifikation för att vara själavinnare eller för att komma in i himmelen. Apostlarna var olärda män ur folket. ... (Det) fanns många olärda och enkla människor som gjorde en insats i 1800-talets väckelse. I min hembygd fanns en man som gick omkring och predikade. Tittade man noga på honom, kunde man se att han hade barr från skogen på sitt rockslag. En gammal kvinna gick omkring och predikade. När hon gick fram till predikstolen, lämnade hon efter sig spår av jord på kyrkgolvet. Hon kom direkt från åkern till predikstolen. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 15-16)

Anders satt mestadels vid sitt skrivbord och raspade med sin bläckpenna. Han var ortsombud (i Vaggeryd) för Jönköpings-Posten. ... Vid ett tillfälle verkade Anders ganska butter. Vi undrade varför? Anders svarade: "Det har kommit en ong skolelärare till trakten. Han vill också skriva i tidningar, men han är ingen journalist, han är bara skribent." ... Själv blev jag som ung man korsförhörd. Det var den sommaren (vid mitten av 1930-talet?) jag blivit antagen som elev vid folkskoleseminariet i Göteborg. Jag mötte Anders på gatan. Genast frågade han: "Du har kommit in på seminariet du! Det tar väl lång tid och det blir väl dyrt?" Jag svarade: "Min studiegång omfattar 4 år om det går vägen." Anders fortsatte: "Ska det behövas så många år? Själv har jag haft en skolelärare, vars utbildning sträckte sig över 6 veckor. Och han skoleläraren var inte dålig." Jag såg hur det riktigt lyste ur ögonen på Anders, när han säkerligen tänkte så här: "Tänk att jag haft en lärare med endast 6 veckors utbildning och på de kunskaper han gett mig, har jag blivit ortsombud för Jönköpings-Posten." ... Ytterligare några ord i anslutning till mitt möte med Anders. Han undrade: "Lärarens yrke är väl underbart - lite å göra, å bra betalt." Jag förmodar att en och annan av kommuninvånarna känner igen det skrivna. (Sigurd Granevik "Några barndomsminnen" s 95-96)

Fastän olärd kunde (Johannes) Eliasson (i Bissefäll) tränga djupt i ordet. Mången som gått igenom både universitet och missionsskola kan likväl icke jämställas med honom i att kunna behandla en text och gära ordet levande fär sinnena. (Mellan Härån och Rasjän 1988; En märkesman inom den andliga verksamheten i Åkers socken)

Man kan ju tycka, att den omfattande verksamhet, som Rösiö och hans fria skolform utvecklade (vid Hagaberg i Hovslätt) vid sidan av de statsunderstödda eller statskontrollerade lantmannaskolorna, skulle ha omfattats med välvilja och intresse av de skolvårdande myndigheterna. Så var dock icke fallet under de första femton åren (fram till en bit in på 1910-talet) - i stället blev den till ett trätofrö mellan de övriga skolornas förespråkare och Rösiö. Framförallt var det väl den formella utbildning, som Rösiö såsom självlärd saknade, som vållade de hetaste striderna. Dessa stridigheter avblåstes inte förrän en tillräckligt vittnesgill vetenskapsman på lantbrukskemins område stod upp och intygade, att Rösiö i sin undervisning stod fullt på höjden av tidens vetenskapliga bildning. (Erland Engdahl - Lotten Magnusson "Per J Rösiö och Hagaberg" s 67)

Predikanten Karl Peter Toll var här (i Mullsjö) och predikade den 1 juli (1900) och sade då, att det kanske var sista gången för hans del. ... Toll är enarmad och har arbetat som garvare och spiksmed. Liten till växten har han alltid varit. Och säkert är han en af de minst studerade bland jönköpingspredikanterna. ... Så här beskref Carl Boberg honom en gång: ”Och gamle Toll, enarmad, smått begåfvad Men rik på ande, väckelse och nit Hur mången sagdt: Gud vare hjertligt lofvad Att gamle Toll kom med Guds budskap hit.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 119)

Klockan 4 på aftonen den 1 juli (1887) satte (emigranten Viktor Hellqvist från torpet Flugebo i Barnarps socken) för första gången sin fot på Amerikas jord. ... Viktor beskriver svårigheterna (med språket) så här: "Det är ej så gott o språka för di uttala inte bokstäverna så som vi jör. Det finns inte någon bokstav i engelska språket som har samma ljud som i svenska språket. I uttalas som e, a som ä, å så begagnas det mycke sch å tje å tju. Så när man spörjer efter en street som är detsamma som gata så förstår di det ej om man säger det aldri så tydligt. Men om man skrifver ner det på ett papper å visar dem då läser di det helt annorlunda å visar en rett medsamma." (Erland Engdahl "Emigrationen - Viktor Hellqvist" s 80-82)

Enstaka soldater, som erhållit utbildning som underbefäl, innehade visserligen ett ganska ansenligt kunskapsförråd och slogo med användande av detta t.o.m. en eller flera sysslor under sig i sin ort. Men i allmänhet var man synnerligen oförstående för nyare tiders krav. Såväl i knekt- som rusthållarhemmen var det dåligt beskaffat med det bokliga vetandet och flertalet av folket kunde möjligen läsa en smula, men näppeligen skriva sitt namn. Analfabeternas antal var stort och de enda strålar av upplysningens sol, som nådde dem, härledde sig - som någon så träffande har sagt - huvudsakligen från tingssalen och kyrkans predikstol. Även om de läskunniga kan i huvudsak sägas detsamma, då det innehavda biblioteket ej hade några vidare rikhaltiga eller allmänbildande saker att bjuda på. Här och var i bygden fanns visserligen en på väggen uppfästad enkel hylla för böcker, men litteraturen inskränkte sig för det mesta, och vanligen i bästa fall, till den stora familjebibeln, bondepraktikan, Luthers eller Arndts postilla, Sibyllas spådom, svenska psalmboken samt almanackan för året som inne var - sålunda religiösa, praktiska och vidskepliga lärdomar om vartannat. Med den oregelbundet gående postdiligensen följde också en eller annan kooperativt abonnerad tidning till bygden, som vid framkomsten var vördnadsbjudande nog, då den ståtade med flera veckor i ålder. Och när posten på söndagen delades ut efter gudstjänstens slut och en någorlunda läskunnig karl var tillstädes på kyrkbacken, samlades man omkring denne för att andäktigt lyssna till nyheterna utifrån världen, som lästes med högan röst. (K.W. Johansson " "Knektar och Rotebönder - Från rusthållens och soldattorpens tid" s 41)

(Bondstorpsprästen) Gudmund ... tyckte i grund och botten rätt illa om översittarfasonerna hos många bergsmän och hammarsmeder (i Månsarp). De var ofta odrägligt självbelåtna och tog gärna för sig på de svagares bekostnad. Till och med torparna i bergsslagssocknarna lade sig till med herremanslater. Det fick inte se för fattigt ut. Det självsäkra uppträdandet och den välansade ytan dolde ofta en anfrätt och rutten själ. Andligt sett var många av dem rena tomsäckar, som varken brydde sig om att lära sig läsa och skriva eller öva upp tankeförmågan. De klarade sig ju lika bra ändå, tyckte de. För dem var katekesen bara en innehållslös utantilläxa. I Bondstorp däremot var det bra ställt med läskunnigheten, fattigdomen till trots. Av de vuxna var det bara en tre fyra stycken som inte kunde läsa i bok. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens funderingar" s 55; år 1818)

I Svenarums socken var det väl bara herrskapena på Hook och Hubbestad, folk på deras kontor, prästen, möjligen klockaren och kanske ett par till, som kunde läsa (i början av 1800-talet). (Sven Thunander "En historia från Svenarum" s 27)

"Hans ovanliga talang för urmakarkonsten är allmänt känd"; ". . . ett så gynnat genie"; "Särdeles skicklig"; "Han framställde egna åsikter om arbetet, som utmärktes av kunskap och erfarenhet . . .". Det sa man om honom, urmakare Johan Barkman i Jönköping. . . . (Han) presenterar sig bäst själv och det gör han så väl i sin inlaga till Kongl. Maj:ts och Rikets Kommerskollegium den 14 december 1809. . . . Bakgrunden var att han vägrats burskap som urmakare av Jönköpings hall- och manufakturrätt. Hans ansökan därom, som stadens båda urmakare Holmstedt och Rylander fått yttra sig över, hade avslagits eftersom han "inte i Urmakare professionen behörigen lärt och gesällbrev erhållit". . . . Så här skrev den 23-årige Johan Barkman 1809 (till Kommerskollegiet): " . . . Det är sant att jag aldrig varit i lära hos någon urmakare (d v s dräng eller uppassare hos någon), men det är lika visst att jag har denna omständighet att tacka för den grad av skicklighet i konsten som jag redan uppnått, ävensom för hågen att däri förvärva större fullkomlighet. Då jag nu enligt de flera vittnesbörd jag vågar förete verkligen i alla avseenden är i stånd att tävla med våra Skråmässigt tillkomna urmakare - mästare och fabrikörer - (och) då jag t.o.m. är lycklig att verkställa vad dessa ej mäktat åstadkomma i konsten, huru kan man då betaga mig rättigheten att för alltid uppoffra mig däråt? Är det så man tror sig tjäna samhället, eller åsyftar man blott deras enskildas fördel, vilka med eller utan skicklighet redan erhållit den uteslutande mästarvärdigheten?" (Ulla Esping "Mästaren och tornuren - Om urmakare Johan Barkman i Jönköping 1811-1842" s 45-47)

Vid (socken)stämman (i Bottnaryd) 1807 framkom det att vanföre gossen Peter Svensson i Brassviken, född 1790, börjat öva barnaundervisning i socknen. Då det från något håll ifrågasattes om han var tillräckligt kunnig, fick kyrkoadjunkten i uppdrag att pröva hans kompetens som dock befanns "ganska försvarlig", så att ingen behövde frukta att betjäna sig av honom. Peter, som var självlärd, antog senare namnet Brenander. Ända till sin död 1832 kom han att vandra runt i socknen från gård till gård, några veckor på varje ställe, för att undervisa ungdomen. ... Barnaundervisningen sköttes (snart) liksom tidigare av föräldrarna. På biskopens förfrågan (vid en visitation 1839) hur det var med läskunnigheten bland ungdomen nödgades sockenborna tillstå att det i församlingen fortfarande fanns 20-åringar som inte kunde läsa. ("Bottnaryd förr och nu" s 156-157; Barnaundervisning i äldre tid)


Att fortsätta med ('nationerna')

ca 2000 - ca 1900

En chassidisk historia berättar följande: "En enkel man kom en gång till en synagoga. Under större delen av gudstjänsten satt han bara och lyssnade, för han kunde inte särskilt mycket. Han kunde inte ens läsa hebreiska i bönboken. ... Också den enkle mannen ville tala till Gud: ... O Herre ... jag är en enkel man och har glömt vad jag studerat. Jag är inte bra på ord. Men Du, Herre, Du vet hur allting ska göras så jag ska ge Dig Alef Bet och du kan själv skapa Dig en vacker bön av bokstäverna." Sedan deklamerade han: "Alef ... Bet ... Gimel ... Dalet . . . " Och rabbinen som berättade historien tillfogade: "Av alla böner som lästes den dagen, var denna bön den som Gud uppskattade mest." (Seymor Rossel "Judisk bön" s 30-31)

När (August Strindberg, ett av mänsklighetens största snillen) hörde en enkel lekmannapredikant i Mikaelsalen i Stockholm, fick han ljus. Den tro som han i sin ungdom försökte utrota, den försvarade han i sina sista stunder, och han bestämde själv, att (inskriften ”Ave crux spes unica” – Var hälsad kors, mitt enda hopp) skulle stå på hans gravsten. ... Han dog med sina händer sammanknäppta över Nya Testamentet. ... Nobelpristagaren i medicin, vetenskapsmannen och uppfinnaren av det konstgjorda hjärtat, Alexis Carrel, sa en gång: ”Jag tror lika enkelt som en bonde i Bretagne, ja, jag tror ännu enklare, jag tror som hans hustru.” Isac Newton såg en gång ett äpple falla till marken och började fundera över varför det föll nedåt, och så blev han den som upptäckte tyngdlagen. Isac Newton var en kristen. Han sa: ”Med mitt teleskop kan jag se in i oerhörda stjärnevärldar, men på mina knän når jag fram till Guds fadershjärta.”(Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 21-22)

(Johannes) målar den skräckblandade rysning, som judarna förnimmer inför en, som utan att ha passerat igenom den traditionella utbildningen för en lärare dock tar det heliga Guds ord på sina läppar. … Varje lärjunge visste om sin lärare, att denne fått sin undervisning av en annan betrodd lärare och att traditionskedjan till sist slutade hos Mose, som hade fått läran från Gud. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 78 i kommentar till Joh 7:14-18)

Den afrikanske pastorn och författaren Ndabaningi Sithole skriver i sin uppmärksammade bok "Ge oss vårt Afrika" följande: "Innan missionärerna kom till Afrika, fanns det bara fyra av mer än 700 olika språk, som hade egna skrivtecken. De fyra där skriften kunde tas till hjälp var etiopisk amhariska, arabiska, berberisk tamachek och liberiansk vai. De andra språken var helt muntliga, fastän de hade en högt utvecklad grammatik och syntax. Detta betyder att innan den kristna kyrkan kom, var Afrika helt under analfabetismens förbannelse. Afrika är det fortfarande men i mindre grad. Sedan missionärerna kom har stora framsteg gjorts i fråga om skrivkunnighet. Man har beräknat att 10-12 (procent) av den afrikanska befolkningen nu (omkring år 1960) kan läsa och skriva med varierande grad av skicklighet. Afrikanernas läs- och skrivkunnighet är utan tvekan i tillväxt. ... Sedan missionärerna anlände till Afrika, har Bibeln översatts till 33 afrikanska språk, Nya testamentet till 70, och mellan 200 och 300 av dess språk kan nu användas i skrift." (Linné Eriksson "Bland missionärer" s 55)

(Dag) Hammarskjöld vände sig till mig. "Du har alltså studerat franska?" Jag skakade på huvudet. "Inte studerat, det bara kom! Förlåt! Och 'bordeaux' vet jag inte vad det är ..." "'Bordeaux' är något man dricker vid högtidliga tillfällen. Men säg, var har du lärt dig franska då?" "Hemma." "Är dina föräldrar fransmän?" "Nkango talade franska", svarade jag. "Och vem är Nkango?" "Han var från Kongo. Mamma hade honom i maten. Det var när jag var liten. Så tidigt att jag inte visste om han fanns." Han såg en smula undrande ut. "Ja, jag brukar minnas saker som inte har hänt", tillade jag. "På så vis", sa Hammarskjöld. "och den där ... Nkango. Vad gjorde han hos er om jag får fråga?" Pappas försäkran att Nkango verkligen funnits hade fått mig att sätta en större tilltro till mina minnen. "Han lärde sig lite svenska och var predikoassist åt pappa ett slag. De brukade ta vespan. Med mig pratade han alltid franska." "Din pappa är alltså präst?" "Nej, han skulle inte ha råd med tyget", svarade jag. "Det är förresten bara när han viger och begraver folk som han har kaftan. Annars predikar han i kostym." "På så sätt ... Så det gör han. Men franska, det kan du." (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 247-248)

Vad den kristna församlingen av i dag behöver är icke lärda präster och predikanter. Dess skriande behov är andefyllda män. Om de är lärda eller olärda spelar ingen roll, endast de aktar allt för avskräde mot det överträffande i vår Herres Jesu Kristi kunskap. ... (Jesu) skola var sysselsättningen i en snickarverkstad i Nasaret. Då en lärd man som Paulus kom in i de kristna förkunnarnas led, var det inte på grund av den bokliga utbildningen. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 92-93)

(Bets) höll upp en liten vit tygbit - en näsduk, bara ett par, tre centimeter i fyrkant och väldigt tunn. "Bra, Bets!" sa Fatty och tog hela tygstycket. "Titta, det står något broderat runt kanterna. Bokstäverna är så små att de knappast går att läsa." "Det första är i alla fall ett E", sa Pip ivrigt. "Och nästa är U och sen kommer R", fortsatte Fatty upphetsat. "Eur ...", sa Bets förbryllat. "Det kan ju bli Europa." "Men det blir det inte för nästa bokstav är Y", rapporterade Fatty, "och sen ser det ut som ett O ... nej, ett C är det! Nu börjar det gå upp en talgdank för mig! Jaha, det var det jag trodde. Det står ett namn här: Eurycles! ... Han dog för evigheter sen. Han levde en gång i det antika Grekland och han hade en alldeles speciell gåva som brukade sätta myror i huvudet på folk. Han kunde buktala ... (och) var nåt av en pionjär på området." (Enid Blyton "Mysteriet med det konstiga byltet" s 116-117)

Den japanska översättningen av Bibeln ... bär prägeln av en gammal klassisk bok, som är mer eller mindre sluten för den icke klassiskt bildade folkgruppen, vilken naturligtvis utgör den största delen av befolkningen. ... Så får (dessa) den uppfattningen att kristendomen endast är till för lärt folk. ... Nu (har) det tagits steg i riktning mot en ny och enklare översättning. Nya Testamentet lär i det närmaste vara färdigt. Vi hoppas det kommer snart. (Edel Frandell "Intryck från Japan" s 107-108; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1951)

1944 kom (dr Alf Lindén) omedelbart efter sin läkarlegitimation till Värnamo lasarett. ... Utan formell utbildning lärde han sig att operera det mesta inom den allmänna kirurgin. Och efter korta fortbildningsstudier vid olika sjukhus opererade han dessutom inom så vitt skilda verksamheter som märgspikning av frakturer, diskbråcksoperationer och lungtuberkulos. I akuta situationer drog han sig inte för öppen thoraxkirurgi (att operera inne i brösthålan) och neurokirurgiska ingrepp (kirurgisk behandling av skallskador med blödning mellan hjärnan och skallbenet). (Bo Ekström "Värnamo lasarett - minnen från Gunnar Vidfelts tid" s 38)

För skriftlärdomens folk blev Herren Jesus till anstöt. De fattade icke den levande skrift, som Gud skänkt dem i honom. "Varifrån har denne sin lärdom, han som icke fått undervisning?" Han hade icke hos berömda rabbiner inhämtat det rätta och godtagna lärosättet, där erkända lärares utsagor sammanställdes, och där traditionen fördes vidare. ... Här står den döda skriftlärdomen mot honom, som är Guds levande skrift, hans en gång för alla talade ord. ... Här stod i deras mitt den man, till vilken hela folkets heliga historia syftade, han som var alla profetiors fullbordan, alla löftens ja. ... Den som går ut som präst i vår svenska kyrka kommer icke till sitt ämbete utan undervisning. ... Den som kallas till ordets förkunnare, behöver ägna all flit åt studiet av det skrivna ordet, i skriften, i kyrkans historia i andeingivna lärares verk. Ingen kan få för mycket av sådan lärdom, och en präst måste städse förbli en lärande också i böckernas värld, om han skall bli en rätt lärare i församlingen. Den, som för andra skall öppna dörren i i uppenbarelsernas värld måste ständigt vandra djupare in däri. ... Gud give, att gärningen för eder måtte bli en högre skola, där eder lärdom i Guds skrivna ord prövas och fördjupas och bekräftas, då I gån ut i hans tjänst, som är den levande skriften. Det är en förmånsrätt för Guds rätte sändemän, att ordet för dem blir levande. Ställen i skriften, som tidigare varit tillslutna, döda och glanslösa, bli fönster för den eviga världens ljus, då de visa sin makt att döma, upprätta och trösta. ... Så skall i själva gärningen den nåden vederfaras Herrens sändemän, att det skrivna ordet, såväl på bibelns blad som i kyrkans heliga ordningar, göres alltmer levande av honom, som är den levande skriften. (Yngve Brilioth "Den levande skriften" s 5-7; tal vid prästvigning i Växjö domkyrka den 7 januari 1940)

(Kajsa) tänker visst inte stanna här jämt, inte alla tider. För här (i Lidalycke) finns så många obildade och obegåvade människor. Och de som stannade kvar här, de blev bönder och kunde aldrig resa härifrån, kunde aldrig resa ut i världen. De blev som farfar och farmor, som aldrig varit i Stockholm, som aldrig hade fått gå på bio en gång. De var så obildade, att de aldrig hade åkt spårvagn en gång. Och farfar och farmor var ändå snälla människor. Varför straffade Gud dem så hårt? ... Just i dag har Kajsa bestämt vad hon skall bli. Beslutet kom helt plötsligt: Hon skall bli upptäcktsresande i mörkaste Afrika. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 114-115)

I (Victor) Sjöström lärde matadorerna i Hollywood känna en människa som tillvann sig deras oerhörda aktning, och en konstnär, vars mänskliga ansvarskänsla, artistiska finess, djärvhet, originalitet och ödmjukhet inför uppgiften var något alldeles nytt för dem. Som hans bästa film från amerikatiden brukar "Den röda bokstaven" (från år 1926) räknas, den blev även den publikt framgångsrikaste. (Stig Almqvist "Patriarken Sjöström" s 7)

Med hänsyn till den ringa skolunderbyggnad, oftast 2-3 års bristfällig folkskola, som många hade (i Anderstorp under 1910-talet), måste jag beundra dessa människors ofta ganska stora beläsenhet och icke så ringa bildning. Fänrik Ståls sägner kunde många av de äldre utantill, Fritjofs saga hade många läst, och jag kände åtminstone en svenskamerikan, som kunde den delvis utantill på engelska. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Halfva högtiden var förliden) d.v.s. på fjerde dagen i högtiden. … Herrens föredrag hade anknutit sig till det gamla testamentets skrifter, i hvilka han förrådde en insigt, som väckte … förvåning. … Herren hörde likasom hans apostlar (med undantag af Paulus) till de olärda (Apg 4:13). Detta är en vigtig omständighet att lägga märke till gentemot alla försök att härleda Jesu visdom från menskligt vetenskaplig bildning. Dermed är dock icke sagdt, att icke herren i sin barndom möjligen begagnat sig af den vanliga synagogundervisningen (jemför Luk. 2:46). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 456)

Werlden kallar blott det lära och wara lärd, när man handledes och handledts genom de många klasserna i skolorna; om ett annat sätt att lära (Joh 6:45) weta de intet! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 101-102)

Husfadern svarade för att prästgården framträdde som en den bokliga bildningens härd. I de flesta fall hade han väl sin egen studerkammare, där han i lugn och ro kunde studera sina teologiska verk och författa sina predikningar. Bokbeståndet skiftade allt efter råd och fallenhet. En förutvarande universitetsman och gymnasielärare hade nog i de flesta fall ett ganska rikhaltigt bibliotek; den fattige kaplanen nöjde sig däremot - åtminstone i äldre tider - med det allra nödvändigaste i bokväg, såsom en bibel, katekes och psalmbok samt någon postilla. ... Det tillsågs att böckerna inte stod obegagnade på sin hylla. På prästmötena framkallades nämligen i äldre tider de yngre prästerna och underkastades regelrätt förhör i sina teologiska kunskaper. Längre fram inrättades pastoralexamen med disputation, som krävdes för att nå förslag till kyrkoherdetjänst. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 198-199)

Soldattorpens karlar spelar i historien inte bara rollen av män i krig. Indelningsverkets sista sekel kom att i huvudsak få sin prägel av den långa freden. Soldaten i uniform blev en dekoration på rotens kalas men ofta något mera. Ty soldaten rörde sig alltjämt ute i världen mer än de flesta i bygden och kom hem med nya intryck och idéer som han, ibland med framgång, sökte omsätta i praktiken. Soldaten var skriv- och läskunnig i högre grad än omgivningen. Våra första folkundervisare var ofta soldater. (Enar Skillius "Gamla I 12 - Indelta regementets tillkomst" s 60)

Paavo (Paul) Henrik Ruotsalainen (betyder svensk) föddes den 9 juli 1777 på Tölvänniemi gård i Lapinlahti i Nord-Savolaks. Han var en centralgestalt bland Finlands pietister. ... Denne märklige man, som blivit kallad för Finlands störste pietist, blev en gång tillfrågad om i vilken skola han fått sin myckna lärdom. Ruotsalainen svarade: "Den har jag fått i barkbrödets skola." - Han växte upp i en tid som präglades av fattigdom och mycket svåra förhållanden. (Gunnar Fjellestad "Ödemarksprofeten Paavo Ruotsalainen" s 26-27; Svenska Alliansmissionenens missionskalender för 1970)

Sedan John Bunyan blivit omvänd, kände han snart Guds kallelse att predika. Han följde denna kallelse, om ock under bävan. Men då han blott var en fattig kopparslagare och saknade all högre boklig bildning, opponerade sig snart många mot denna hans verksamhet. Man ansåg honom "ej rätteligen kallad" att predika. Att skaror genom hans predikan kommo till tron och blevo nya människor kunde visserligen icke förnekas, men icke förty kastades han år 1660 i fängelse. Då han icke kunde lova att sluta predika, kvarhölls han i detta fängelse i tolv långa år. (David Hedegård "Tankar inför Kristens Resa" s 258-259; Missionsförbundet n:r 15 den 10 april 1924)

Av allt Gustav (II) Adolfs arbete för Sveriges väl var det ingenting, som låg honom så om hjärtat som folkets förädling genom upplysning och bildning. För att i Uppsala skapa en verklig bildningshärd skänkte han till högskolan över 300 hemman, som efter Erik XIV:s och Johan III:s slöseri återstodo av gamle kung Göstas gårdar. Av denna storslagna gåva, de s.k. gustavianska arvegodsen, lever Uppsala universitet än i dag (1915). Genom dem fick högskolan medel till underhåll av ett flertal lärare, till nybyggnader, bibliotek, tryckeri m.m. Från att ha varit blott ett prästseminarium utvidgades högskolan nu med en juridisk och en medicinsk fakultet, fick en professur i historia, en i statskunskap, tre i matematiska ämnen o.s.v. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 256; Vid Uppsala universitet)

När de forna kyrkliga intäkterna ställdes till statens förfogande för att användas i den materiella statsnyttans tjänst, sattes kulturlivet, som blomstrat i den katolska kyrkans hägn, på bar backe. Som alla halvbildade maktmänniskor hade Gustav Vasa mestadels bara misstro och förakt till övers för boklig bildning. De band som fanns mellan upprorsmännen och den katolska kyrkan under Dackefejden och som Gustav Vasa gärna överdrev, gjorde honom knappast mera frikostig och förhindrade även kulturella influenser av mera luthersk-evangeliskt märke. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 110-111)

(Onfim) blev känd i världen 13-14 juli 1956, när arkeologerna grävde fram ett 70-tal näverdokument. ... Efter noggranna beräkningar kan man ... fastställa att de här näverbitarna kastats på marken i Novgorod någon gång mellan 1224 och 1238! Bland fynden finns de teckningar och skrivarmödor som Onfim lämnat efter sig. ... De läs- och skrivövningar som eleverna tragglade med var faktiskt svåra, det kan man förstå än idag. De gick till på följande sätt: Varje bokstav hade ett namn ... Det tog lång tid att lära sig hela alfabetet med denna metod. ... Att barnen överhuvud förstod vad de bokstaverade sig igenom är en gåta. ... Genom den inblick i sitt liv som Onfim erbjudit omvärlden genom skrivövningarna och teckningarna har en helt ny, fantastisk värld öppnats. Ryssland har fått tillgång till sin gamla historia. (Magareta Attius Sohlman "Slaviska världar" s 20-22)

Folkskoleundervisningen följdes för dem som ville specialisera sig i religiösa studier av en sorts högre undervisning. För att bli delaktig av den måste man bege sig till Jerusalem och skriva in sig i de skolor som leddes av berömda skriftlärda. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 88)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”

Ordet "bokstäver" är en mer bokstavlig översättning av ett grekiskt ord som vanligen här översätts med "lärdom", "skrifterna" eller något annat ord (jfr bakgrunden i Matt 5:18). Jämför Upp 1:8, där Jesus säger: "Jag är Alfa och Omega."


Paulus sade till Timoteus: "Du känner från ’ett dibarn’/barndomen kraftfulla bokstäver, de som förmår ge dig vishet in i en räddning genom tron i/på Kristus Jesus.” (2 Tim 3:15)


Grekiska ord:

mesoô (vara i mitten) (i NT; exempel i GT) 2 Mos 34:22; Joh 7:14 – 2 Mos 12:29.


Ytterligare studier:

Matt 8:27; 26:55; Mark 1:22; 6:2; 11:27; Luk 19:47; Joh 1:19; 2:14; 10:23; 7:28; Upp 1:8; 13:3; 14:3; 17:8. Angående "bokstäver": Ester 8:5,10 (Grekiska GT); Apg 26:24; Rom 2:27; 2 Kor 3:6-7; Upp 1:8; 8:1.


Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-03-31; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:16-17 Jesus svarade dem så och talade: “Min lära är inte Min, emellertid/utan Dens som har sänt Mig. Om – alltefter omständigheterna – någon må vilja göra Hans vilja, skall han få kunskap med anledning av läran, huruvida den är ut ur Gud eller Jag samtalar från Mig själv.”

Ord för ord: 7:16 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade så dem Jesus och talade: '-n min lära'/'läran min' inte är min emellertid dens havande-sänt mig. 7:17 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus) om-alltefter-omständigheterna någon må-vilja '-n vilja'/viljan hans göra, skall-(han)-få-kunskap med-anledning-av '-n lära'/läran huruvida ut-ur gud (den)-är eller jag från mig-själv samtalar.


1883: Då svarade Jesus dem och sade: Min lära är icke min utan dens, som har sändt mig. Om någon vill göra hans vilja skall han förstå, om läran är från Gud, eller om jag talar af mig själv.

1541(1703): Swarade dem Jesus, och sade: Min lärdom är icke min, utan hans, som mig sändt hafwer. Hwilken som will lyda hans wilja, han warder förnimmandes, om denna lärdom är af Gudi, eller om jag talar af mig sjelf.

LT 1974: Då talade Jesus om det för dem. ”Jag lär er inte mina egna tankar, utan Guds, som har sänt mig. Om någon av er verkligen beslutar sig för att göra Guds vilja, så kommer han i sanning att förstå, om min undervisning är från Gud eller bara mina egna ord.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(David sade:) "(Herren) skall lära saktmodiga Sina vägar. ... Herrens fasthet (är för) dem som fruktar Honom, och (Han skall) tydliggöra Sitt förbund för dem. (Ps 25:9b,14, Grekiska GT)

(En psalm) ... ‘in i’/’avsedd för’ lära/undervisning. (Ps 60:1b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Inte skall 'varje den'/’var och en’ som säger till Mig: ’Herre, Herre’ komma in i himlarnas rike, emellertid/utan den som gör Min Faders vilja, Den i himlarna.” (Matt 7:21)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder." (Mark 3:35)

(Man) var överväldigade på/av Jesu lära, eftersom Hans utsaga (hela tiden) var i/med (rättslig myndighet). ... Det blev bestörtning emot/över alla (i synagogan), och de samtalade tillsammans med, i riktning mot varandra och sade: ”Vad (betyder) den här utsagan, eftersom Han i/med (rättslig) myndighet och förmåga 'ordnar på'/beordrar de orena andarna, och de kommer ut.” (Luk 4:32b,36)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Prokonsuln ... trodde, då han var 'slagen ut'/överväldigad på/av Herrens lära. (Apg 13:12b)

(Folket i Athen sade till Paulus:) “Förmår/kan vi få kunskap om vilken den här nya läran (är), den som samtalas/diskuteras av dig?” (Apg 17:19b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

(Simon Petrus sade till Jesus:) "Vi har trott (och tror) och har haft (och har) kunskap om att Du är Guds helige." (Joh 6:69)


Hembygdens predikan:

Då den som man lyder är Gud själv, så är det ock han som skapar och förlänar denna förvissning. Hon är sålunda en gåva och ett verk av Gud själv i hjärtat. ... Det är därför icke en självverkad visshet, utan en visshet av Gud. En olärd kan därför äga den så väl som en lärd, en med ringa tankeförmåga utrustad lika väl som en skarp tänkare. Såsom Kristus icke här sätter skarp tankeförmåga utan endast lydnad såsom villkor. Och lyda det han vet, kan den som vet litet, lika väl som den som vet mycket. ... Vill någon gå sin egen väg, vill någon styra och råda sig själv, eller ock leva så i det yttre, att han blott hör, tror och lyder vad den eller den människan sagt, men icke vad Gud sagt, han tänke aldrig på att komma till denna förvissning. Det är icke läror man skall fördjupa sig i, utan ”läran”, nämligen Kristi egen lära om sin fader och om hans vilja med oss. ... Enfödde sonen har uppenbarat, egentligen uttolkat, ”exegetiserat” Gud, säger Johannes. Så tige då alla röster och alla ”viljor”, även min egen, inför min himmelske faders, sådan enfödde sonen uppenbarat den. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 84,87-88, Första söndagen efter trettondedagen, Joh 7:14-18)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1900

"Om någon vill göra dens vilja som har sänt mig, så skall han förstå", säger Jesus. ... Tänk, där har vi hemligheten -att den som försöker följa och leva i Guds vilja och är lyhörd för Guds ord, den människan ser vem Jesus är och det gäller än i dag. (Lars Erik Anderberg "Jesus lät sig inte manipuleras"; Jönköpings-Posten den 14 januari 2005)

Jesus har inte hämtat sin lära ut ur den långa traditionskedjan från Mose till de aktuella lärarna inom judendomen. Men han har heller inte hämtat den från sig själv. Han har den omedelbart från Gud. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 78-79 i kommentar till Joh 7:14-18)

Kristendomen är full av till synes orimliga påståenden. Endast den som bjuder till att lyda Jesu bud, börjar finna mening i dem. … Lydnad heter nyckeln till andligt förstånd, och Herrens fruktan är vishetens begynnelse. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 75 i kommentar till Joh 7:14-18)

Hur är det möjligt att förena kristen tro och vetenskapligt tänkesätt? Det är för många en olycksalig dilemma. Jag vet av egen erfarenhet en väg från tvivel till tro, som är absolut farbar; jag har icke uppfunnit den, men jag har funnit den. Jesus har pekat på den första gången, och han säger: Om någon vill göra Guds vilja, han skall känna, om läran är av Gud eller om jag talar av mig själv (Joh 7:17). Här lovar han oss personlig visshet på erfarenhetens grund. Villkoret är blott ett: om någon vill. Orsaken till dina tvivel ligger varken i ett för starkt eller ett för svagt tänkande, utan däri, att du saknar personliga upplevelser. (O. Hallesby "Från tvivel till tro"; föredrag i Stockholm; Jönköpings-Posten 1922-04-21)

Jesus svarar på (judarnas) undrande fråga, att hans lära icke är hans egen utan av Gud. Han vidgår dock, att hans ord innehåller en lära. (Fredrik Hammarsten "Sådd på Guds åker - Predikningar Första årgången" s 135; kommentar till Joh 7:14-18 Första söndagen efter Trettondagen)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Hvad Joh. Arndt angår, så har jag det att säga, att han varit till stor nytta och välsignelse för Guds församling och skall så alltid blifva. . . . Joh. A. har varit mig till en så oberäknelig välsignelse, att jag ej derföre nog kan tacka Herren. Läs hans Sanna Chr(istendom) flitigt och se, om han ej med Skriften bevisar, hvad han säger. . . . Pröfva på honom, innan Moster förkastar honom. Christus säger i Joh. 7:17, att hvilken som vill etc. (läs det stället!). Likaså säger jag om A.; läs honom och lef derefter, så skall Moster snart finna, om han leder till ogudaktighet eller till Jesum. (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 55-56; brev till Lina Benckert 1859-02-22)

Jag såg mig själv (1839 på Lanna egendom i närheten av Stockholm) såsom en avfälling och skamfläck för Guds folk, vilken snart skulle bliva för alla mina bekanta till bedrövelse och för andra, som tänkte på omvändelse, ett avskräckande exempel. ... I denna belägenhet skrev jag äntligen till en gammal vän, en upplyst och erfaren prost, C. E...s, om mitt tillstånd. ... Denne Herrens tjänare svarade mig på det mest ömma och deltagande sätt. Summan av hans brev var, att jag borde fortfara att läsa den misstänkta gamla bibeln, om ock satan vid varje ord röte: Ho vet, om det är Guds ord? För det andra, att jag borde under bön ännu bida efter Herren och därvid väl vakta mig för att föreskriva honom något utan med viljelös lydaktighet blott följa hans vink. ’Ja, käre broder’, så slutar han, ’jag kan intet säkrare råd giva dig, ty jag vet inte viktigare ord i denna sak av Herren än detta: ”Den som vill lyda min vilja, han varder förnimmande, om denna lärdom är av Gud” och åter: ”Ödmjuken eder under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sin tid”. ... De råd, som (brevet) innehöll, voro visst goda, men mig hjälpte de icke. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 266-267; citat Rosenius)

Mången enfaldig christen är icke i stånd att, med djupsinnigt eftertänkande och insigt i sanningarnas natur och sammanhang, bewisa det, han tror. Han tror allenast Gud på hans ord. Han tror, efter Gud har sagt det, och han har tillika erfarit sanningen sjelf på samma sätt, som Gud i ordet talar. Derföre håller han sig derwid. Och om han hörde de starkaste bewis deremot, som han icke kan wederlägga, så tror han ändå det han, enligt Guds ord, har erfarit. ... (Om en sådan tro) talar Jesus i dessa märkwärdiga orden hos Johannes: Hwilken som will lyda hans wilja, han warder förnimmande, om denna lärdom är af Gudi, eller om jag talar af mig sjelf. ... En sådan tro står fast, när andras tro, som på blotta utwertes skäl och bewis är grundad, swigtar. Och pröfwe sig en hwar, om han har sin öfwertygelse och tro på sådant sätt. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 350 i kommentar till Joh 4:46)

Luther studerade teologi i Erfurt, och universitetet i Erfurt var i början av 1500-talet präglat av en bestämd teologisk riktning, den så kallade via moderna (”den nya vägen”) eller nominalismen. ... Medan Luther sade att människan varken med sin vilja, med sitt förnuft eller med sina handlingar kan prestera något i förhållande till Gud, lade nominalisterna vikt vid att människan själv måste vilja frälsningen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 278; Reformation och konfessionalisering)

Augustinus betonar trons placering då det gäller att förstå den här utsagan (Joh 7:17): "att förstå är trons belöning. Sök därför inte förstå för att tro, utan tro för att du må förstå ... vad betyder 'Om någon vill göra Hans vilja?' Det är detsamma som att tro." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 360)


Sångarna:

Kom nära, Gud. Kom, klarhet. Ge mina frågor svar. Jesus Kristus möter oss till framtid utan dunkel. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 561:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”


Den som kommer till Gud måste tro att Han är och blir en löngivare åt dem som söker ut/efter Honom. (Hebr 11:6b)

Jakob sade till de troende: "Närma er Gud, och Han skall närma Sig er." (Jak 4:8a)

Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)


Grekiska ord:

didachê (lära) Ps 60:1; Luk 4:32; Joh 7:16-17; Apg 13:12; 17:19 – Matt 7:28; 16:12; 22:33; Mark 1:22,27; 4:2; 11:18; 12:38; Joh 18:19; Apg 2:42; 5:28; Rom 6:17; 16:17; 1 Kor 14:6,26; 2 Tim 4:2; Tit 1:9; Hebr 6:2; 13:9; 2 Joh v 9-10; Upp 2:14-15,24.

poteron (huruvida) (i NT + exempel i GT) Joh 7:17 – Job 4:6; 7:12.


Ytterligare studier: Ps 10:4; Ordsp 3:32; 28:5; Dan 12:10; Joh 3:11,34; 6:57; 8:26,28,43-44; 12:49; 14:9-10,24; 20:29; 2 Joh v 9; Upp 11:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-04-01; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:18 Den som samtalar från Sig själv söker den egna härlighetsglansen, men Den som söker härlighetsglansen av Den som har sänt Honom, Den här är sanningsenlig, och det är/finns inte orättfärdighet i Honom.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten): den från sig-själv samtalande '-en härlighet'/härligheten den egna söker; den men sökande '-en härlighetsglans'/härlighetglansen (av)-den havande-sänt honom den-här sanningsenlig är och orättfärdighet i honom inte är.


1883: Den som talar af sig själf, han söker sin egen ära, men den som söker dens ära, som har sändt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet är icke i honom.

1541(1703): Hwilken som talar af sig sjelf, han söker sin egen pris; men den som söker hans pris, som honom hafwer sändt, han är sannfärdig, och orättfärdighet är icke i honom.

LT 1974: Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära, men den som ärar den som sände honom är en god och trovärdig person.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jorden uppfylldes (av/med) orättfärdighet. (1 Mos 6:11b, Grekiska GT)

Det är/finns inte orättfärdighet i (Herren). (Ps 92:15b eller 92:16b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade om fariseerna och de skriftlärda: ”De lär ut) lärosatser, människors påbud.” (Matt 15:9b)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran:) "’Se från’/’akta er för’ de skriftlärda, de som vill gå omkring i dräkter och (få) hälsningar i/på torgen och första/främsta sittplatser i synagogan och (få) första/förnämsta bordssällskap i/vid huvudmåltiderna, de som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning." (Mark 12:38b-40a)

(Husmästaren/husföreståndaren skall säga till dem som är utanför dörren:) “Stå på avstånd från mig, alla orättfärdighetsarbetare.” (Luk 13:27b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Jag söker inte Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig. ... Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. … Hur förmår ni tro, då ni tar härlighetsglans från sidan av varandra och inte söker härlighetsglansen från sidan av den ensamme/ende Guden?” (Joh 5:30b,41,44)


Exegeter, evangelister med flera:

(I Septuaginta) står ”adikia” (orättfärdighet) som motsvarighet till inte mindre än 36 olika ord. (Studiebibeln V:39)

När kyrkan viger människor till helig tjänst, och å Herrens vägnar sänder dem ut i hans ärenden, så må vi väl bedja, att dessa sändemän måtte få den nåden att själva bli ett stycke levande skrift, så att Frälsaren genom deras gärning och umgängelse må bli känd och älskad. Vi bedja, att de måtte få kraft att icke söka sin egen ära, utan allenast hans, som sänt dem, att deras ord må bekräftas genom deras vandel, och att de så må befinnas vara sannfärdiga vittnen. ... Ingen må för sig själv göra anspråk på utomordentliga kallelser, men en var må räkna med deras möjlighet. Något av en levande skrift skulle varje Guds tjänare vara. Herren give Eder den nåden, att icke söka eder egen ära, utan hans ära, som sänder eder, och så befinnas vara sannfärdiga vittnen. Amen. (Yngve Brilioth "Den levande skriften" s 7-9; tal vid prästvigning i Växjö domkyrka den 7 januari 1940)

I stället för att säga: ”lögn är icke i honom”, säger herren: ”orättfärdighet är icke i honom”. Det senare innebär mer än det förra. Lögn har sin grund i en inre orättfärdighet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 457)

För att mitt ord skall gälla något och jag blifva en auktoritet måste jag ha försoning och lugn på ett år eller par! Och hvad skall mitt ord gälla i egen sak? Men jag måste också ha stöd, vänner och hjelpare. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 98; brev 7 april 1884 till Pehr Staaf)

Hur skiftande meningarna (om regeringsreformen 1809) var ... framstår ... vid en granskning av det konstitutionsutkast som ... författades av den blivande ordföranden i konstitutionsutskottet, friherre L.A. Mannerheim. ... Mot enväldets mörka bakgrund framstår frihetstiden för Mannerheim i en jämförelsevis ljus dager, och man kan ej taga fel på hans sympati för denna epok. Trots oförnekliga förtjänster hade dock regeringssättet brister ... bestående i rådets och ständernas "avgörande inflytelser även i de minst betydeliga regeringsärenden". Härvid uppstod en oreda, vilken i förening med ett otyglat partisplit slutligen alstrade "den anarkiska villervalla", som ledde till 1772 års revolution. Mellan den nya despotism, som härur föddes, och det karolinska enväldet ser Mannerheim en tydlig parallell. I båda fallen störtade envåldsmonarkien fäderneslandet i en avgrund av olycka. Gustaf III spelade därvid samma förberedande roll, som hundra år förut Karl XI, endast med den skillnaden, att denne konung dock uppriktigt eftersträvade sitt folks välfärd, under det Gustaf III:s enda traktan gick ut på att öka egen ära och makt. Den korta men hatfyllda karakteristik, som härpå följer av sonen, fullföljer parallellen och koncentreras i omdömet om Gustaf IV Adolfs regering som "karikatyren av konung Karl XII:s tidevarv". (Axel Brusewitz "Regeringsformens förutsättningar - Författningskompromissen" s 83-85)

Den som talar av sig själv, det vill säga, den som talar något särskilt eller skiljt från andra, talar av det skälet att han må upprätta sin egen härlighet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:177)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i deras mitt, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”


Paulus sade till de troende i Rom: "Ej (finns det) orättfärdighet vid sidan av Gud? O, att det ej må bli/hända!" (Rom 9:14b)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: “Vi söker inte) härlighetsglans ut ur/av människor och inte från er och inte från andra.” (1 Thess 2:6)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Om – alltefter omständigheterna – ni må veta, att Han är rättfärdig, har ni och/också kunskap, att 'varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar rättfärdigheten är (och har varit) avlad ut ur/av Honom. (1 Joh 2:29)

Små barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör/praktiserar rättfärdigheten är rättfärdig, helt och hållet som Den där är rättfärdig. (1 Joh 3:7)

Varje orättfärdighet är en miss (av Guds mål), och/men det är/finns en miss (av Guds mål) (som) inte (är) i riktning mot död. (1 Joh 5:17)


Grekiska ord:

adikia (orättfärdighet) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:27; Joh 7:18; Rom 9:14; 1 Joh 1:9 – Tobit 4:5; 12:8,10; 13:5; 14:7,9(10),11; Judit 6:5; 7:24; 1 Mack 9:23; 2 Mack 10:12; Salomos Vishet 1:5; 11:15; Syr 7:3,6; 10:7-8; 14:9; 17:20,26; 20:28; 35:3(5); 40:12; Baruk 3:5,7-8; Manasses bön v 9; Luk 16:8-9; 18:6; Apg 1:18; 8:23; Rom 1:18,29; 2:8; 3:5; 6:13; 1 Kor 13:6; 2 Kor 12:13; 2 Thess 2:10,12; 2 Tim 2:19; Hebr 1:9(א,*א,A); 8:12; Jak 3:6; 2 Petr 2:13,15.


Ytterligare studier: Matt 16:12; Mark 7:7; Joh 3:33; 5:19; 8:26,46,50,54; 12:43.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-04-02; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:19a Har inte Mose gett (och ger) er lagen? Och ingen ut ur/av er gör/håller lagen.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): Inte Mose har-gett-(och-ger) er '-en lag'/lagen? och ingen ut-ur er gör '-en lag'/lagen.


1883: Har icke Moses gifvit eder lagen? Och ingen af eder håller lagen.

1541(1703): Gaf icke Moses eder lagen? Och likwäl gör ingen af eder lagen fullt.

LT 1974: Ingen av er lyder Moses lagar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israels söner:) "Mose ålade oss en lag, en arvedel för Jakobs synagogor." (5 Mos 33:4, Grekiska GT)

(Herren sade till David och Salomo:) "Jag skall inte sätta Israels fot till det att röra sig fram och tillbaka från ’den jord’/’det land’ som Jag gav åt deras fäder, ’vilka som än’/som skall vakta allt så mycket som Jag har ålagt dem enligt varje bud, som Min slav Mose befallde dem. (2 Kung 21:8, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) talade till (några fariseer och skriftlärda): "På grund av vad stiger och/också ni till sidan av Guds bud på grund av er tradition?" (Matt 15:3b)

(Stefanos sade till judarna:) “Ni tog lagen ‘in i’/’avsedd för’ budbärares åtgärder, och/men ni vaktade/höll (den) inte.” (Apg 7:53b)

(Paulus sade till judarna:) "Genom (Jesus) 'kommers med'/förs det ner ett budskap till er (om) ett 'låtande vara'/'lämnande i fred' av missar (av Guds mål) från alla ting, av/från vilka ni inte förmådde rättfärdiggöras i/'med hjälp av' Moses lag." (Apg 13:38b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus (= den Smorde). (Joh 1:17)

(Jesus sade till judarna:) ”Den som anklagar er är Mose, ’in i’/till vilken ni har hoppats (och hoppas) ... Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?” (Joh 5:45b,47)


Exegeter, evangelister med flera:

Nya testamentet porträtterar Jesus Kristus som den store Befriaren och det kristna livet som ett liv i frihet. ... Vad innebär då den kristna friheten? Den börjar med befrielse från den tunga börda det innebär att behöva vinna sin frälsning genom att hålla lagen. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 347 i kommentar till Gal 5:1)

Lagen i judendomen är inte en till hälften bortglömd detalj som stoppats undan i ett hörn. Tvärtom intar den en synnerligen framträdande position. ... (Och) detta trots att mycket av den länge varit av akademiskt intresse. Stora partier har aldrig varit avsedda att tillämpas utanför det Heliga landets gränser. Andra handlar om eller förutsätter ett tempel i Jerusalem som inte funnits på 1900 år. Och ytterligare andra, som t.ex. strafflagen, har blivit undanträngda av lagarna i de länder där judarna bor. ... Lagen finns med i judendomen först och främst för att den finns med i Toran. Denna omständighet är i sig själv tillräcklig för att göra den till ett stående element i traditionen. ... Därtill kommer att judarna även i förskingringen i större eller mindre omfattning fortsatte att ordna sina angelägenheter enligt sin nationella lag. ... Lagen lever också vidare i traditionen av det skälet att studiet av den, liksom varje annan intellektuell sysselsättning, kan vara nöjsamt, vilket många judar i varje generation till sin förtjusning konstaterat. ... Slutligen är lagen ett element i judendomen på grund av det stora judiska intresset för etiska frågor samt den historiska judendomens hävdande att ideal måste omsättas i handling. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 121-122)

Synd är ... en afwikelse ifrån Lagen, en Lagens öfwerträdelse, eller allt det, som sträfwar och strider emot Guds Lag. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 114 i kommentar till Matt 18.23)

Namnet "Farise" utmärkte de allrabästa, ärbaraste, frommaste menniskor, som med allwar beflitade sig att tjena Gud och hålla lagen. Såsom ock Paulus till sin berömmelse omtalar, att han före sin omwändelse jemwäl warit en sådan, Phil 3:5. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 153 i kommentar till Luk 18:9-14)


Paulus sade: "Om du 'benämns på'/'ges namnet' jude och du förs till vila på/'för ... skull' en lag och berömmer dig i Gud och har kunskap om viljan och utsätter de ting som ’för alltigenom’/’är annorlunda’ för prov och som ’ljuders ned’/undervisas ut ur lagen, både/och då du har övertygat (och övertygar) dig själv om att vara en vägvisare av/för blinda, ett ljus av/för de (som är) i mörker, en uppfostrare av tanklösa, en lärare av/för småbarn, då du i lagen har formandet av kunskapen och sanningen. Så den/du som lär den andre, lär du inte dig själv? Den/du som kungör att ej stjäla, stjäl du? Den/du som säger att ej begå äktenskapsbrott, begår du äktenskapsbrott? Den/du som avskyr avgudar, plundrar du helgedomar? Den/du som berömmer dig av en lag, vanhedrar du Gud genom lagens överträdelse?" (Rom 2:17-23)

'Varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar missen (av Guds mål) gör/praktiserar och/också laglösheten, och missen (av Guds mål) är laglösheten. (1 Joh 3:4)


Ytterligare studier: 2 Mos 20:1; 24:3; Matt 15:6; 23:23; Mark 7:8,9,13; Joh 8:17; 10:34; 15:25.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-04-04; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:19b Vad/varför söker ni döda mig?

Ord för ord (4 ord i den grekiska texten): vad mig söker-(ni) döda?


1883: Hvarför söken I att döda mig?

1541(1703): Hwi söken I efter att döda mig?

LT 1974: Varför attackerar ni då mig för att jag bryter dem? Varför tänker ni döda mig för detta?


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs bröder) gjorde (hela tiden) ont (för) att döda honom. (1 Mos 37:18b, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Absalom sade till Joab:) "Om det är/finns orättfärdighet i mig, (låt då kungen) ta död på mig." (2 Sam 14:32b; jfr Joh 7:18)

(Männen) talade till kungen: "Låt dig redan/strax ’ta för dig själv’/’göra dig av med’ den där människan (Jeremia)." (Jer 38:4a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(På sabbaten sade Jesus till mannen med den torkade/uttorkade handen:) "Sträck ut din (א,*א,A) hand." Och han sträckte ut den, och hans hand återställdes. Och då fariseerna hade kommit ut, gjorde/höll (א,*א) de strax ett rådssammanträde i sällskap med herodianerna nedifrån/emot Honom, på vilket sätt de måtte fördärva Honom." (Mark 3:5b-6)

(Paulus sade till kung Agrippa:) "Då (judarna) hade tagit tillsammans/fast mig, då jag var i templet, eftersträvade/sökte de att bära hand på (mig)." (Apg 26:21b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)


Exegeter, evangelister med flera:

Man fördömer wäl dem som öfwerträda wissa lagar för att göra någonting bättre; men de som bryta mot samma lagar, för att göra ondt, dem dömer man icke, t ex de som icke besöka kyrkan för att i stället besöka bordeller och källare m.m., de få ofta gå ostraffade, men de som göra sitt hus till kyrka och der uppbygga sig, de fördömas, förföljas, förkättras, de må besöka den offentliga kyrkan eller inte. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 103)


Ytterligare studier: Matt 12:14; Mark 11:18; Luk 19:47; Joh 5:16; 7:1; 8:37,39-40; 10:39; 11:53.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-14; 2011-04-05; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:20-21 Folkskaran svarade: “Du har en liten demon. Vem söker att döda Dig?” Jesus svarade och talade till dem: ”En gärning har Jag gjort, och alla förundrar ni er.”

Ord för ord: 7:20 (9 ord i den grekiska texten) svarade '-n folkskara'/folkskaran: (en)-demon har-(du); vem dig söker döda? 7:21 (11 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-dem: en gärning gjorde-(jag) och alla förundrar-(ni)-er.


1883: Folket svarade och sade: Du har en ond ande. Hvem söker at döda dig? Jesus svarade och sade till dem: En gärning gjorde jag, och alla förundren I eder.

1541(1703): Swarade folket, och sade: Du hafwer djefwulen; ho söker efter att döda dig? Swarade Jesus, och sade till dem: Jag gjorde ena gerning, och der undren I alle på.

LT 1974: Folket svarade: ”Du är galen! Vem försöker att döda dig?” Jesus svarade: ”Jag arbetade på sabbaten genom att bota en man, och ni blev förvånade.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Varje/’var och en’ som kommer att göra en gärning (på) den sjunde dagen, (med) död skall han tas död på." (2 Mos 31:15b, Grekiska GT)

(Raphael skickades bort) (för) att upplösa/skilja den onde lille demonen från (Sara). ... (Tobit 3:17b, S)

(Tobias sade:) “En liten demon slår ihjäl (de män som getts åt bruden).”(Tobit 6:14b, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kastat ut den lille demonen ... förundrade sig folkskarorna. (Matt 9:33a)

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) "De/man säger: 'Han har en liten demon.'" (Matt 11:18b)

Folkskaran (förundrade) sig, då de såg ... de lama vandra omkring. (Matt 15:31a)

(De skriftlärda sade om Jesus:) ”Han kastar/driver ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." ... Han har en oren ande.” (Mark 3:22b,30b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (den svage): ”Res dig upp, lyft din madrass och vandra omkring.” * (א*) Människan blev frisk, och han lyfte sin madrass och vandrade (hela tiden) omkring. ... Människan gick bort och talade (א,* א) till judarna, att det är/var Jesus som har/hade gjort honom frisk. Och på grund av det här förföljde judarna (hela tiden) Jesus, eftersom Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde de här tingen i/på en sabbat. (Joh 5:8-9a,15-16)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1890

Än en gång sjönk Gao Yang ned i den plågsamma värld av ljus och mörker där fadern och modern hade smådjävlarna att tortera honom. Han kunde känna deras andedräkt och lukt, men så fort han räckte ut handen försvann de tillsammans med mörkret och han fick syn på cellkamraternas oroliga ansikten. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 241)

Hon slumrade en timme och vakade en annan, tills den vördnadsvärde maken återvände hem från kvällens förlustelseställen. För att lugna sitt sinne brukade hon gå omkring i rummen följd av sin tjänarinna med lampan utsträckt framför sig och kasta granskande rädda blickar i hörnen och därefter låsa dörrarna en efter en. Hon började med den första våningen och gick sedan upp i den övre, alltmedan hon reciterade de koransuror hon kunde för att hålla demonerna på avstånd. Till sist retirerade hon in i sitt eget rum, vars dörr hon också låste. Hon kröp ned i sängen, varunder hennes tunga inte upphörde att rabbla förrän sömnen övermannade henne. På grund av den skräck hon kände för natten under sin första tid i detta hus, var hon övertygad om - hon visste mångdubbelt mer om djinnernas värld än om människornas - att hon inte levde ensam i det stora huset och att demonerna omöjligen länge kunde ha undgått att söka sin boning i dessa vidsträckta gamla tomma rum. Kanske de hade tagit sin tilflykt dit redan innan hon själv bars till detta hus, ja, innan hon såg världens ljus. Hur ofta smög sig inte deras viskningar in i hennes öron och hur ofta väcktes hon inte av deras heta andedräkt! Då var den enda utvägen att läsa Fatiha- och Samadiya-surorna eller skynda ut i fönsternischen, genom vars hål hon med sin vilt irrande blick sökte efter fordonens och kaféernas ljus eller lyssnade efter den minsta hostning eller skrattsalva, som kunde komma henne att andas fritt igen. (Nag(u)ib Mahfouz "Ben el-Qasrein" s 68-69)

En dag berättade (min far) en historia hämtad ur en av de heliga skrifterna för oss. ... Historien handlade om en flicka som var besatt av fyra onda andar. Det påstods att man faktiskt kunde se dem krypa omkring i hennes inälvor, blåsa upp hennes buk, vandra från en kroppsdel till en annan och slinka ner i hennes ben. Rabbinen i Graidik hade drivit ut de onda andarna genom att blåsa i vädurshornet under besvärjelser och rökelse från magiska växter. Om någon ifrågasatte dessa saker blev far mycket upphetsad. Han hävdade: "Var då den store rabbinen i Graidik - Gud förbjude - en lögnare? Är alla rabbiner, helgon och vise män bedragare, medan ateisterna ensamma talar sanning? Ve oss alla! Hur kan någon vara så blind?" (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 18; Varför gässen skriade)

Varje periods gudar (äro) uppfattade som demoner av den efterföljande perioden. Olympens, Asalärans gudar äro nu demoner. Och Kristus är på väg att bli, eller är. Kristus i oss är icke hugsvalaren utan straffaren med korset som fordrar att var och en skall korsfästa sitt kött. Kristus är domaren som kastar i helvetet (och inlåter i himmelen). Kristusdyrkarne, Jesu efterföljare i våra dagar jagas av evig oro för Kristus. Äro de mest hatfulla, kärlekslösa, själviska, missnöjda, egenkära som gisslas invärtes av Kristus-demonen, för okända, hemlighållna brott. Människorna äro reinkarnationer, och jordelivet ett purgatorium, eller inferno. Swedenborgs beskrivning på helvetet är komplett likt jordelivet. Demonerna, våra begär, jaga oss mot njutningar, som ernådda, befinnas värdelösa och giva äckel. Sökandet efter sanningen mynnar ut i upptäckter, som av nästa generation avslöjas såsom misstag eller dumheter. Den största njutningen, kvinnan, framkallar synvillor, så att mannen ser en ängel, där djävulen själv är (djävulen lika med = den som älskar det onda, för det ondas skull). Kärleken till barnen belönas med barnens svarta otacksamhet, förakt för föräldrarne, vilket är ett konstant fenomen och hör till straffredskapen. . . . Livets logik, sammantvinnandet av mänskoödena, är så infernaliskt hopkommen att varje handling, indifferent eller god medför rubbningar pinsamma för många. Människorna äro själva demoner och hava till uppgift att pina varandra. (August Strindberg "Gudarnes Återkomst" s 208-209; ofullbordat fragment av manuskript med sannolik tillkomsttid omkring 1907)

(1903 april) 28:e. Natten till 29:e. Harriet (Bosse) kom hem vid 11a-tiden glad, vänlig och medförde goda underrättelser till mig. Hon kysste mig god natt och gick. Klockan 1/2 2 väckte hon mig och utfor i de rysligaste bannor derför att hon trodde jag stod i brottsligt förhållande till Ellen i köket, hvilket är absolut grundlöst, jag svär det! - Stackars Harriet som sökt förgifta mig med svartsjuka! Nu har hon fått demonen öfver sig! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 170)

Augustinus förklarade det vara oförsiktigt att hysa tvivel om tillvaron av demoner. Thomas från Aquino förkunnade, att demonerna kunde frammana stormar och åskslag, samt att dessa andar ägde förmåga att överlämna sin makt i händerna på dödlige. Påven Johannes XXII klagar över sina fienders olovliga knep, i det att de åsamkat honom plågor genom att stinga hans porträttbilder med nålar (förgöring). Luther anser att alla olycksfall, benbrott, eldsvådor och flertalet sjukdomar härleda sig från djävlar, som driva sitt spel. Än mera, Luther uttalar som sin åsikt, att vissa individer hava funnit sitt helvete redan under detta livet. Är det då med vett och vilja jag har döpt min bok med namnet Inferno? Om läsaren drager i tvivelsmål min förmodan och anser den vara alltför pessimistisk, så må han läsa min självbiografi Tjänstekvinnans son och Le Plaidoyer d'un Fou (Paris 1895). Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag. (August Strindberg "Inferno" s 138-139; Epilog)

5 maj 1897. ... Maj ansågs av Romarne som en olycklig månad och ingen gifte sig i den. ... Sista veckorna av april och de 12 första dagarne af maj rådde demonerna. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 25)

Att Demonerna äro lössläppta af den Svarte Kobolten Ibsen, var väl tillstadt som straff för manlighetens och modets aftagande, men att dyrka demonerna? Nej! Ryck då hellre tungan ur min hals, eller lönnmörda mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 376; brev 31 okt 1896 till Torsten Hedlund)

Jag drog mig tillbaka i ensamheten; och sårade dermed många, som satte falska rykten i omlopp, hvilka strax begagnades af alla dem som hade agg till mig. Korteligen: En vacker dag i Juni nyss anlända Syster och Svåger hit, utan att ha annonserat sin ankomst. De sågo något underliga ut i början, men efter sex timmars prat och drick, lyckönskades jag till - att vara klok! Och så reste de. ... Nu är jag resignerad, väntar knektarne och skall taga det som en intressant studie, en pröfning, ett öde, och flyr icke mer, ty flyr jag säger man att jag har förföljelsemani, och tar mig i barmhertighetens namn. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 285-286; brev 22 juli 1896 till Frits Thaulow)

(Ariadna) kunde inte älska så där oförfalskat som jag, ty hon var en kall natur och det satt redan inom henne en liten djävul som dag och natt viskade till henne att hon var förtrollande, gudomlig, och då hon inte hade någon bestämd uppfattning om vad hon egentligen var skapad till, var ingenting naturligare för henne än att föreställa sig en framtid som mycket rik och förnäm, hon drömde om baler, kapplöpningar, livréer, en luxuös våning, en salong, där en hel svärm av grevar, furstar, ambassadörer, berömda målare och skådespelare skulle tillbe henne och hänföras av hennes skönhet och hennes toaletter ... En sådan åtrå efter makt och personliga framgångar gör folk kalla, och Ariadna var kall: både i fråga om mig och om sådant som naturen och musiken. (Anton Tjechov "Ariadna" s 262)


ca 1890 och tiden dessförinnan

(Magistern) förstod nu denna kärlek till smuts och förbrytelser, detta tycke för all slags förruttnelse och denna sympati för orena djur. Sålunda skrev den vise Manu (i sin indiska lagbok ... huru Tschandala, den lägsta indiska kasten skulle behandlas) i syfte att genom förnedring skapa en ras av förnedrade, som borde ligga underst såsom värmande och närande gödsel, för att arias adelstam skulle kunna skjuta upp och sätta blom vart hundrade år ... : "Tschandala, frukten av äktenskapsbrott, blodskam och förbrytelser, må äta endast vitlök och lök med förruttnelsens smak, och ingen må bringa honom spannmål och frukter, eller vatten och eld. Tschandala må icke hämta vatten ut floder, källor eller brunnar, utan endast ur träsk och de pölar, som uppkomma i kreaturens spår. Tschandala må icke tvätta sig, alldenstund vattnet endast må förunnas honom till att släcka sin törst med. Tschandala må aldrig sätta bo; må kläda sig endast i kläder efter lik, nyttja endast söndriga kärl till att äta på, gammalt järnskrot till smycken, och till gudstjänst endast onda andar." Så skrev den vise Manu (i den 10:e boken, vers 51 o. följ.). (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 375-376; novellen "Tschandala" från 1889)

"Säg", avbröt (sakförare Selterskij) översten, "kan ni säga mig vad jag ska göra? Jag har så förfärligt ont i halsen! I morse var det nån liten smådjävel som fick mig iväg till en bekant, och hans barn låg i difteri. Troligen blev jag smittad. Ja, jag känner, att jag har blivit smittad. Jag har fått difteri." (Anton Tjechov "Gästen" s 121)

Vet du att det är ett fruntimmer som infört den förfärliga Kristendomen som statsreligion i Europa? Constantin den Stores hustru! ... ... Det synes vara fruntimmerna och den Satans Kristus som beherrska den öfverciviliserade verlden och bokmarknaden. Som jag är på väg att bli ateist (= verlden styres af fånar alltså är Gud en fåne) kommer jag äfven troligen hädanefter att angripa Gud. ... ... Korset på Panthéon ströks i går! Herrligt! Presterna vrokos och pickardongservisen kastades efter asen! ... (Håller på att öfvergå till Ateismen!) ... ... Nu har Levertin (Konflikter) på ett herrligt sätt predikat Ateismen och förherrligat köttet i kärleken. De två berättelserna I elfte timmen och Evoi äro kolossala. Jag blir allt mer och mer ateist. Fullnarrad af dumma öfverklasslögner har jag gått och trott på dem. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 81-83; brev den 19 maj 1885 till Jonas Lie, brev den 25 maj 1885 till Albert Bonnier samt två brev den 31 maj 1885 resp. den 2 juni 1885 till Verner von Heidenstam; Panthéon, som av Napoleon III 1851 återställts såsom kyrka, blev vid denna tid definitivt gravplats för berömda franska personer)

Jag har fått många anonyma brev i vilka man kallar mig Den Onde, eller uppger, att jag står i tjänst hos honom! Det slutar väl med häxprocess! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 152; Stockholm, oktober 1884)

"Såg du några djävlar hos dem där borta (i det lilla klostret i Obdorsk, Sankt Silvester)?" frågade fader Ferapont (den lille långväga munken). ... "I fjol under heliga pingstveckan var jag uppe hos abboten, men sedan dess har jag inte varit där. Då såg jag hur det satt en på bröstet på en av dem, den gömde sig under kåpan, det var bara de små hornen som tittade fram; på en annan tittade det fram en ur fickan, små kvicka ögon, mig var den rädd för; på en annan hade det slagit sig ner en på magen, mitt på den syndiga buken satt den, och på en annan alldeles på halsen, då hade den klängt sig fast, han gick och bar på den och märkte det inte själv." "Och ni ... kan ni verkligen se dem?" undrade munken. "Jag säger ju att jag ser dem, rakt igenom. När jag skulle gå från abboten fick jag se en - en som gömde sig bakom dörren för mig, en stor och kraftig baddare, halvannan aln eller mer, tjock brun svans, lång, stack ut genom dörrspringan, och vips, dummare är jag inte, klämde jag igen dörren om svanstippen på den. Som den tjöt, piskade och slog och hade sig, och jag gjorde korstecknet, tre gånger till på köpet. Och han dog på fläcken, som en tillplattad spindel. Och han måste ha legat och ruttnat där i hörnet sedan, låg och stank där och de märkte ingenting, kände inte lukten av den. Jag har inte varit där på ett år nu. Det är bara för dig som är främling här som jag berättar det där." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 189)

Tjitjikov hade resonerat som så att det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen. Nu ställde han som sitt mål att komma in vid tullverket och han lyckades också. ... Till och med chefen måste erkänna att Tjitjikov var något av en demon. Han granskade och undesökte allt in i minsta detalj - vagnshjul och axlar, ja till och med öronen på hästarna och det ställe där det aldrig skulle falla författaren in att titta och där för övrigt bara en tulltjänsteman kan tillåta sig att göra en undersökning. ... Det dröjde inte länge förrän Tjitjikov berövat smugglarna deras levebröd. ... Tjitjikov var i alla avseenden rättskaffens och omutlig, ja det var nästan så att det gränsade till det onaturliga. Han behöll inte ens småsakerna han konfiskerade. (Nikolaj Gogol "Döda själar" s 256-258)

Då (Angélique) en morgon letade efter något på en hylla i verkstaden, fann hon där bland broderverktyg, som icke längre begagnades, ett mycket gammalt exemplar af "Gyllne legenden" af Jacobus de Voragine, i fransk öfversättning. Denna öfversättning med tryckåret 1549 hade förmodligen en gång inköpts af någon mässhakbrodör för bildernas skull, som voro fulla af nyttiga upplysningar angående helgonen. . . . Helgonen äro omgifna af djäflar, otaliga onda andar. "De svärma ofta omkring oss såsom flugor och fylla luften utan tal. Luften är lika så full af djäflar och onda andar som solens strålar är full af stoft. Det är såsom en rök." Och den eviga striden begynner. Helgonen segra alltid, och de måste alltjämt förnya sin seger. Ju fler djäflar man förjagar, desto fler kommer det tillbaka. Man räknar 6,666 stycken i kroppen på en enda kvinna, som Fortunatus befriar från dem. De sprattla, de tala och ropa med de besattas röster och sätta deras kroppar i skakning som af en storm. De tränga in i dem genom näsan, öronen, munnen, och de draga ut ur dem med rytande läten efter dagar af förfärlig strid. (Emile Zola "Drömmen" s 19,22)

I djupet av (riddare Erlands) själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker. ... (Han) förbannar hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i sitt djup - ty alldeles förjaga henne förmår han icke. Denna bild är Singoalla. ... Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. ... (Erland kallade) under feberyran ... Sorgbarn stundom son, stundom en liten djävul. ... Då Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn (i klostret) förskräcktes icke litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma värv. Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara fri. Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om morgonen, påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge avgrundsandarne. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 102-104,174-175)

Det är, säger Tomas av Aquino, en trosartikel, att djävlarne kunna åstadkomma vind, storm och eldregn från himmelen. Luftkretsen utgör en tummelplats för kampen mellan änglarne och demonerna; de senare verka outtröttligt till människans skada, likasom de förre till dess gagn. ... Till (kyrkans medel i kamp mot djävulen) höra kyrkklockorna, förutsatt att de undfått ordentlig invigning och dop. De mot höjden uppstigande tempeltornen, kring vilka människornas låga bostäder samla sig, äro, då deras klockor ljuda, att likna vid hönan, som över sina kycklingar utbreder skyddande vingar, ty den vigda malmens toner bortjaga demonerna samt avvända åska och storm. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 52-53; Kyrkans magi)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Ungefär 400 000 människor här i landet lider av depression. Det är dags för upprättelse. Det är dags att slå ett slag för de mjältsjuka. Alla melankoliska, trånandesjuka, antiironiker som slåss med sina demoner så gott som dagligen, som grubblande tar sina långpromenader i det försiktiga regnet, som sitter lutade över tunga böcker i sin iver och längtan att få tillvaron att hänga ihop. Det är dags för alla tungsinta att stå längst fram i ledet, att få svinga svärdet mot alla tjattrande hysterikor, alla trivselfascister, alla förbannade samkväm-människor. Det är dags för Sveriges grubblare att peta sina krokiga fingrar i ögonen på alla ytliga och själaglada strandraggartyper. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 88)

Tuaregerna är ett berberfolk som strövar omkring i öknarna i Mali, Niger, Algeriet och andra länder i norra Afrika. ... Trots att tuaregerna är muslimer döljer kvinnorna aldrig ansiktet, utan i stället är det männen som börjar bära slöja när de är i övre tonåren. "Det är tecknet på att han kan leda en karavan och ta sig en hustru", säger kvinnans make Ibrahim. "Det hör till god ton att täcka över munnen och ansiktsslöjan skyddar oss från djinner, onda andar." (Paul Raffaele "Vägen till Timbuktu" s 41-42)

Också djävulen finns med i Koranen liksom demoner (djinner) som försöker locka människorna till olydnad mot Gud. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 117)

Det finns dagar, dö jag ser (Ingvar Kamprad) som fönge i sitt eget system, besatt av att bygga ut sitt hus och samtidigt innesluten i det. ... "En djävul i mig säger att jag ska hinna med sö mycket ... är aldrig nöjd. Nögot säger att det jag gör just nu möste kunna göras bättre i morgon." ... Han är besatt av priser, han jämför allt, gurkpriset, hotellpriserna, tandkrämspriset ... han läser hustruns specerinotor med fascination. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 352,365)

"En demon är precis som en kriminell", (sade munken Theophanes i det ortodoxa Mar Sabraklostret ett stycke norr om Döda havet). "Båda är dumma i huvudet. Båda är fördömda." ... "Tror du på demoner", frågade jag. "Visst gör jag det. Det står ju om dem i bibeln." "Ibland när vi ber hör vi underliga ljud från demonerna", sade fader Evdokimos och strök sig om skägget. ... "I början trodde jag att det bara var djuren ute i öknen. Men sedan märkte jag att ljuden blev högre när jag bad. Det är demonerna som försöker distrahera oss." "Varje demon har sin egen personlighet", sade Theophanes. "De bor i öknen och kommer in till städerna för att göra människorna till kriminella och till romerska katoliker." "De kan både göra underverk och uttala falska profetior", sade Evdokimos. "De är ännu värre än brottslingar", sade Theophanes. "Men här innanför Mar Sabas murar är vi trygga. ... Den helige Sabas lever här. Han skyddar sitt kloster." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 297-298; 24 oktober 1994)

Enligt biblisk syn är varje form av brist och nöd ett tecken på att det finns onda makter i rörelser och att världen alltså inte är sådan som Gud menade att den skulle vara. (Ingemar Persson "Jesus övervinner ondskan"; Jönköpings-Posten den 1 mars 1991)

Den kände författaren, C.S. Lewis, skrev en gång att man kan göra två tankefel angående demoner. Vi kan avskriva deras inflytande och existens eller vi kan tro på och bli så intresserade av dem att vi upptas av deras existens och inflytande på ett ohälsosam sätt. Båda synsätten är felaktiga och skadliga och båda kan man möta i själavården. (Gary R. Collins-Lars-Göran Sundberg "Själavård - En bok om att ge vägledning utan att själv stå ivägen" s 196)

Demonerna hör ihop med djävulen. Liksom han räknades de en gång till de goda änglarna. Men, som vi läser i Judas brev 6, de "slog inte vakt om sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist". Det ondas närvaro i Guds goda skapelse är och förblir naturligtvis en stötesten. Demonerna är djävulens änglar i världen; de går hans ärenden och motarbetar Guds syften. (Tite Tiénou "Änglar och demoner" s 208-209; författaren född år 1949 i Sanekuy sydost om San och öster om huvudstaden Bamako i södra Mali)

Samtalsämnena vid frukostbordet råkade komma in på fenomenet med förutsägelser, och hon med den skotska kjolen lät en bomb explodera i samtalet, då hon sade: "Jag har alltid kunnat se in i framtiden och förutse vad som skall hända." Jag fick snabbt i mig kaffet och började utfråga henne. "Detta är inte något nytt . . . jag har haft en psykisk förmåga i hela mitt liv - ärvd från min mor och mormor tror jag." Intill denna dag är det svårt för mig att beskriva förändringen i atmosfären. . . . Trots att det var ljusan dag, kunde jag känna en tryckande stämning omkring oss. . . . Vad som inträffade under de följande timmarna var en väckande upplevelse. . . . Jag fick uppleva ett under. Denna kvinna befriades från en ond ande. Inte i Afrika, inte i Amazonas avlägsna trakter, utan i solskenet på ett amerikanskt högskoleområde. (Hal Lindsey "Segern över mörkrets furste" s 11; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 69)

Käre Ingemar! Lyssnade i höstas till Dina föredrag om Bibeln i radio, där Du påvisade alla de underbara motsägelserna i Den heliga skriften, och detta är anledningen till mitt brev i dag. I ett arbete som jag håller på med har jag kommit att något beröra frågan om den kristna kyrkans inställning till sinnessjuka människor, och jag kan inte komma till någon klarhet i hur den har varit genom tiderna: Här föreligger i skrifterna huvudsakligen motsägelser - och därför ropar jag nu på Din sakkunniga hjälp! Det förefaller som om man allmänt ansett de sinnessjuka såsom besatta av onda andar, demoner. Jesus drev ju ut sådana onda andar från människor, på ett ställe i Nya Testamentet - och drev in dem i stackars oskyldiga djur, svin (vilket jag alltid tyckt var mycket grymt av honom!). Men å andra sidan: De kristna tycks samtidigt ha betraktat dårarna såsom heliga - Guds dårar, heter det ju: De skulle alltså vara (på) något sätt berörda av Guds hand och försatta utanför den syndiga världen, utanför allt ont: Ingenting ont kunde i varje fall hända dem mer. Hur kunde de sinnessjuka vara på en gång besatta av onda andar - d. v. s. av Djävulen - och betraktas som Guds heliga dårar? Eller hur var egentligen de kristnas syn på dem? Vad är din sakkunniga uppfattning i denna fråga? Jag minns f. ö. inte nu var uttrycket "Guds dårar" förekommer - knappast i Bibeln väl: Hos någon av de gamla kyrkofäderna? Du vet det säkert! Förlåt att jag besvärar Dig i Bibelfrågor under Din semester! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 290; brev från Söderäng, Grisslehamn till Ingemar Hedenius 1967-06-26; BG Ask-kommentar: Angående "Guds dårar" i Bibeln, jämför Jesus själv Mark 3:21-22 och Paulus 1 Kor 4:10; 2 Kor 11)


ca 1950 - ca 1850

Jag minns en berömd fransk novell från 1700-talet, där det uppträdde en liten demon, som hade förmågan att lyfta på hustaken, så att man kunde få se, huru det såg ut i hemmen i varje hus i hela den staden. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 226)

Det sista kriget (första världskriget) har visat det sataniska i den civilisation som behärskar våra dagars Europa. Alla den offentliga moralens lagar hava i dygdens namn kränkts av de segrande. Ingen lögn har ansetts alltför simpel för att utnyttjas. Det motiv som ligger bakom alla brotten är grovt materialistiskt ... Europa är icke kristet. Det tillbeder Mammon. (Romain Rolland "Mahatma Gandhi" s 33; citat av Gandhi från den 8 september 1920)

"Inte har väl Sverker gjort er något ont?" frågade (Sif), bekymrad och ängsligt undrande över (doktor Bärmans) besynnerliga sätt. Han teg några ögonblick i hopplös kamp, och så kom det skärande bittert: "Jag avundas honom." Sif blev skrämd, som om en ond ande berört henne. Men när hon såg på mannen bredvid sig, såg hon i hans ögon en kvald själ. Han var ej själv den onde anden, han var dess rov. ... Här gick hon ensam bland gravarna med en förtvivlad man, som kvaldes av avundens onde ande. ... Åter kände hon sig berörd av en ond ande, men lika klart som nyss såg hon, att han inte var denne onde ande, utan dess kvalda offer. Hon hade aldrig förr sett en människa i sådan nöd. (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 165-167)

Hvad en last vill säga? . . . Mathias Wiig skakade långsamt på hufvudet. - Det vet bara den, som har ådragit sig den och gjort den till sin herre. Människorna äro obarmhärtiga, förstå det icke, - hur man är besatt af en ond ande, hatar den och fruktar den - ville ge sitt lif för att slippa ut ur hans klor. Men dämonen drager en obevekligt som eld i ens upphetsade blod - slukar allt, hvart mänskligt förhållande - allt - Nej, det är inte litet, att kämpa med en dämon! Därför skall du tycka synd om mig, Ellen, - nästan skrek han, - för jag kämpar! Eller hvar finns barmhärtigheten? Här ligger man värkbruten och ser dem alla gå förbi sig - till och med du, den enda i världen! - Ingen barmhärtig samarit . . . Och om du också kom som förut - jag skulle vinka åt dig att gå . . . Gå ifrån en spetälsk man! Bara säg mig denna sista afton, hvar din fot skall vandra, du kära - så att jag vet, hvar du lefver och andas. Om jag en dag kunde säga: Här står en renad man - en, som du har hjälpt med bara det, att han visste, du fanns till! Kommer du . . . kommer du . . . Hon stod plötsligt bredvid honom, och han fattade hennes arm . . . (Jonas Lie "När järnridån faller" s 73)

Jag kan ej undertrycka min aning att den onde anden S.A. Hedin icke var långt borta. Ty varhelst det gäller att stifta split och ofärd, att uttala hån och ovilja, att söndra de förenade folken, samt kränka fördragets helgd och det gemensamma konungarikets auktoritet och rättigheter - där saknas aldrig denne man. Positivt har han aldrig förmått verka något gott. ... Han är helt och hållet negativ. ... Ingen kan vara mindre bundsförvant av hjärtat med Sveriges lantmannaparti än huvudstadsradikalen Hedin. ... (Men) det fordrades både att grundskattefrågan genomfördes och att Hedins temperament blev allt häftigare och odrägligare, genom dåliga affärer, gallsjuka, samt en inre hemlig samvetsröst om förfelat liv, och förkastlig, ofosterländsk politisk verksamhet, för att brytning omsider skulle inträda, och lantmännen med häpnad finna, att de närt en orm vid sin egen barm. (Oscar II "Mina memoarer I" s 234-235; Den inre politiken 1890-1894)

En lekmannapredikant i Omaha, Nebraska, skrev i januari 1876 till (rektorn för de svenska lutheranernas teologiska skola i U.S.A.) och berättade om Waldenströms stora inflytande bland svenskarna där: hans skrifter vore för anhängarna mer än bibeln. Han tillägger: ”Min övertygelse är, att de äro besatta av den onde anden. Jag var ute i julas och predikade i 6 Co(unties) och allestädes hade den Waldenströmska villfarelsen blivit spridd och anammad. Detta är klara tidstecken att det lider mot slut”. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 134; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905)

Bittida en söndagsmorgon på nyåret kom makarna Olausson oväntat på besök. ... Petrus Olausson (sade): ”Vi äro komna hit i ett viktigt andligt ärende. ... Vi äro komna för att varsko och öppna ögonen på våra kära grannar och medkristna! ... Vänner! ... Denna din vän (Ulrika) är geft till baptistpastorn i Stellwater. ... Vi måste noga avskilja oss från sekteristerna! Därför måste du (Kristina) avskilja dig från denna hustru of baptistprästen i Stellwater!” ... Det stockade sig i halsen på (Kristina) när hon skulle svara: ”Farbror Petrus ...! Vet han ... vet ... han ... att han talar om min bästa vän i Amerika?” ... ”Nu vill jag tala ut med dej, farbror Petrus: Du kommer här och vill skelja gamla vänner åt! Du fordrar att jag ska köra ut den trognaste vän jag har! Och du talar om söndring och tvedräkt! Vem är söndraren? Vem vill anstifta ovänskap? Ingen annan än du själv!” ... Judit Olausson reste sig ... och tog sin man i armen: ”Kvennan är besatt! Hon bara överöser oss mä skällsord. Vi går! ... Sekteristerna har redan snärjt henne i sina garn. Vi går hem!” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 175-182; Öppna icke mer din dörr ...!)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Ännu vid mitten av 1800-talet inneslötos oroliga sinnessjuka i "burar" eller fjättrades i bojor vid åtminstone vissa svenska hospital. Att för äldre tiders demonologiska uppfattning av sinnesjukdomarnas natur tvångsåtgärder skulle framstå som ofrånkomliga gentemot av onda andar besatta dårar är ju ej alltför obegripligt, men även de vid 1800-talets början allmänt inom psykiatrien härskande religiöst-etiskt färgade åsikterna, enligt vilka sinnessjukdom var ett genom synder eller utsvävningar självförvållat ont, voro i hög grad ägnade att låta tvångsåtgärder med natur av stränghet och straff framstå som berättigade. (KJ. Otto af Klercker "Den allmänna hälso- och sjukvården" s 185)

Gud bevare dig för den onda Dämon ett oroligt, retligt och förstämdt lynne som så länge plågat mig, och är den värsta af alla sjukdomar som jag erfarit. . . . Jag har för det mesta dragit mig från allt umgänge. Kloster finnas ej i vårt protestantiska land, hvarföre jag gjort mitt eget hus (vill säga Kronans) till ett sådant. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 12-13)

Hans element är allt det onda. Han störtar fram i rök och moln, han älskar ödesstormars vånda och forsars skum och ekars dån. Bland gula blad från träden fallna hans härskartron orörlig står. På den - i nordanvindar kalla - han sitter mörk och fylld av hån. Hans misstro allt och alla röner och han föraktar kärlek ren, han säger nej till alla böner och iskallt han på blodet ser; han kväver känslor höga, ljusa, med lidelsernas skrik och skratt, och ljuva ingivelsers musa räds för hans blickars svarta natt. (Michail Lermontov "Min demon" s 97)

Om konsten att utdrifva djeflar icke thyvärr! hörde till de förlorade konsterna, så vet jag väl hvar jag skulle vilja använda henne. Ty otvifvelaktigt har en ond Ande farit in i vår kära Academie, "en Ande döf och stum" som vi Lärjungar ej äro i stånd att fördrifva. Således åter ett Statsråd! Men om så ska vara, hvarföre just välja den yngsta, med förbigående af de äldre? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 159; brev från Lund den 21 november 1824 till Carl Gustaf von Brinkman)

Huru (innehavaren av den Filosofiska Lectionen i Linköping magister) Sven Lidman betraktar och behandlar sina lärjungar lämnar ett brevkoncept från dec. 1819 upplysning om. Den för mig okände brevemottagaren är väl antagligen en uppsaliensare i vars vård och omtanke Lidman rekommenderat sina till universitetet avresta lärjungar. "Gode vän: ... Djäknarna i Linköping - äro som överallt - Pojkar. ... Må det vara tillåtet för en politikus att gå krokvägar - den med ynglingar har att göra måste gå raka vägar. ... Dessutom har du ej under din djäknetid sett dylika streck - åtminstone mycket lika? ... Pojkar äro alltid pojkar. Nu till det förfärligt rubricerade målet denna termin. ... Jag var kanske den strängaste och verkligen den, som var orsaken till att de blevo strängt straffade. ... För dig som vän vill jag tala om hela saken: Djäknen har blivit - som hela denna generation - djupt besatt av djävulen, d.v.s. av tidens anda. Vi ha sett nationer och vår nation begåvad av samma ande begå de rysligaste excesser och kränka allt heligt. Undra på att smittan ej heller blir min och vissa äldres utan att den ock angriper ungdomen! Så vill man plötsligt utdriva djävlarna med Belsebub - som i Tyskland! ... Min vän, du ser att de moraliska, kulturella och pedagogiska problemen som farsoterna äro desamma genom tiderna - och att de endast kunna lösas och bekämpas på samma sätt: i sanningens, måttans och den goda viljans tecken. Det har - pris ske Gud - alltid funnits en sådan liten tänkande, kännande och kämpande sanningsskara på vår jord - och vars kamp alltid gått mot den tillfälliga tidsandans upprörda vågskvalp." (Sven Lidman "Blodsarv" s 214-217)

Redan under tidigt 1700-tal var Ingeborg (i Mjärhult i Virestads socken) anlitad som "klok kvinna" av folk vida omkring. Ryktet om hennes läkekonst oroade såväl den kyrkliga som världsliga överheten. 1739 hade hon kallats till förhör i Virestads prästgård av biskop Humble i Växjö. Biskopen anklagade henne för att stå "i något förhållande till den orene anden och av honom läras att bruka oordentliga och ovanliga medel till sitt hantverks bedrivande". Ingeborg genmälde att hon inte brukade andra medel än dem hon lärt av sin moder - plåster och medikamenter framställda av örter och gräs plockade på midsommarafton - men ålades med skärpa att upphöra med sin läkekonst. Kyrkoherden skulle från predikstolen förbjuda alla sockenbor att söka hennes hjälp. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 93)

Det finns många berörelsepunkter mellan andeskådaren Emanuel Svedenborg och hans fromme fader (biskopen Jesper Svedberg), som också kände sig ständigt vara omgiven av onda andar, mot vilka han skyddades av en god ängel vid sin sida. ... I den trevna biskopsgården i Brunsbo kände sig alla stå under "heliga änglars vakt". Hit kommo besatta och tungomålstalande kvinnor för att bli botade, och så fort man i stiftet sporde något satans verk, tillkallade man den gamle bispen, som genom böner, handpåläggning och andra dylika medel utdrev djävulen eller botade de besatta. Det var i en sådan omgivning, som Emanuel Svedenborg växte upp. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 289)

Mot slutet av 1100-talet satte prästerskapet in en offensiv för att nå ut till folket med undervisning i rätt kristendom. ... Man satsade på att låta så många som möjligt ta del av trons viktigaste sanningar, sammanfattade i Fader vår och Ave Maria, eventuellt också den apostoliska trosbekännelsen. Det finns skäl att anta att åtskilliga lärde sig dessa utantill, men att de också kunde uppfattas och brukas på annat sätt än det var vad man tänkt sig. Så till exempel är det omvittnat från 1200-talet att den apostoliska trosbekännelsen, som man ansåg bestod av tolv artiklar, var och en författad av en av de tolv apostlarna, kunde användas som ett besvärjelseformulär för att jaga bort onda andar. ... Sådana folkliga användningar av religiösa formler (särskilt på latin) överlevde i Norden reformationen och förekom ända in på 1800-talet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 235; Lekfolkets kristendom)

En mycket speciell grupp varelser som kyrkan valde att inte inkludera i de egna leden var antikens "daimones", föregångarna till senare tiders "demoner". Det hade under antiken funnits både goda och onda demoner, men efter kristendomens seger blev det snabbt ont om den förra varianten. ... Av medeltidens kristna uppfattades demonerna, ibland refererade till som djävlar (diaboli), som vanligtvis osynliga (deras kroppar ansågs ofta bestå av luft), extremt snabba, mycket ondskefulla, kapabla till övernaturliga stordåd och farligt intelligenta. ... Demoner troddes finnas överallt men deras egentliga domäner, där de trivdes allra bäst, var luftlagren mellan jorden och månen. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 290)

Bland de otaliga kontrakt av alla slag, som parpyrfynden ha skänkt oss, intaga äktenskapskontrakten en stor plats. ... Mycket talrika äro även kontrakt om äktenskapsskillnad. Jag återger från rätt sen dato (år 569 e. Kr) ett dylikt kontrakt, där på ett nästan barnsligt rörande sätt skulden för skismen kastas på "den onda dämonen". "En gång knöto vi två ett äktenskapligt förbund för livet, under de bästa förhoppningar och i tro på, att barn skulle varda oss beskärda, och vi tänkte, att vi under fredlig och lycklig sammanlevnad skulle kunna hålla ihop till livets slut; och nu kunna vi i stället ej förklara, hur det kom sig, att vi mot all förväntan hava lidit under inflytande av en ond och fientlig dämon, som fick makt över oss för att bringa osämja oss emellan. Därför gå vi nu fram till denna skilsmässa, i det vi förklara, att vi nu ej längre ha eller komma att ha någon slags förbindelse med varandra ..." (Claes Lindskog "Vad Egyptens parpyrer berätta" s 168-169)

Sokrates skiljer sig ... från sofisterna genom att vara utpräglat religiös. Han uppfattade sin verksamhet som ett kall från en högre makt, en "daimon", som hindrade honom från att göra sådant som var skadligt för honom och sade honom hur han skulle handla och vilken uppgift han hade i livet. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 29-30)

I Babylonien fanns en rik mytologi. ... I den folkliga religionen trädde de stora gudarna tillbaka för skaror av demoner, som omvärvde människorna och bragte dem död och fördärv. Medlet att avvärja dem var magi och besvärjelser. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 94-95)


Grekiska ord:

daimonion (liten demon) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 3:17; 6:14; Matt 9:33; 11:18; Mark 3:22; Joh 7:20 – Tobit 3:8; 6:8,16; 8:3; Baruk 4:7,35; Matt 7:22; 9:34; 10:8; 12:24,27-28; 17:18; Mark 1:34,39; 3:15; 6:13; 7:26,29-30; 9:38; Luk 4:33,35,41; 7:33; 8:2,27,29-30,33,35,38; 9:1,42,49; 10:17; 11:14-15,18-20; 13:32; Joh 8:48-49,52; 10:20-21. Apg 17:18; 1 Kor 10:20-21; 1 Tim 4:1; Jak 2:19; Upp 9:20; 16:14; 18:2.


Ytterligare studier: Matt 8:27; Joh 5:20; 10:20; Apg 26:24; Upp 13:3; 17:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-15; 2011-04-06; 2014-03-20)

Tillbaka till Start

7:22-23 På grund av det här har Mose gett (och ger) er omskärelsen – inte eftersom den är ut ur/av Mose, emellertid/utan ut ur/av fäderna – och ni omskär en människa * (א*) (i/på) en sabbat. Om en människa i/på en sabbat tar/företar en omskärelse, för att Moses lag ej må upplösas, är ni (då) gallsjuka/argsinta på Mig, eftersom Jag i/på en sabbat har gjort en hel människa frisk?

Ord för ord: 7:22 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) på-grund-av det-här Mose har-gett-(och-ger) er '-n omskärelse'/omskärelsen - inte eftersom ut-ur '-n Mose'/Mose (den)-är emellertid ut-ur '-na fäder'/fäderna - och (i)-sabbat omskär(-ni) (en)-människa. 7:23 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus) om (en)-omskärelse tar (en)-människa i (en)-sabbat för-att ej må-upplösas '-en lag'/lagen den (av)-Mose (på)-mig är-(ni)-gallsjuka eftersom hel (en)-människa frisk (jag)-gjorde i (en)-sabbat?


1883: Fördenskull har Moses gifvit eder omskärelsen – icke så, att hon är från Moses utan från fäderna – och I omskären en människa på sabbaten. Om nu en människa mottager omskärelse på sabbaten, på det att Moses' lag icke må brytas, hvarför vredgens I då på mig, därför att jag gjorde hela människan helbrägda på sabbaten.

1541(1703): Fördenskull gaf Moses eder omskärelsen; icke, att hon är af Mose, utan af fäderna; och likwäl omskären I menniskona om Sabbathen. Tager nu menniskan omskärelsen om Sabbathen, på det att Mose lag icke skall warda bruten; på mig blifwen I misslynte, att jag gjorde hela menniskona helbregda om Sabbathen?

LT 1974: Men ni arbetar också på sabbaten varje gång ni lyder Moses' lag angående omskärelsen (fastän omskärelsetraditionen är äldre än den mosaiska lagen), för om den rätta tiden att omskära barn infaller på sabbaten, så utför ni denna ceremoni, vilket ni ska göra. Varför ska då jag dömas för att en man blev fullständigt frisk på sabbaten?


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) "Det här förbundet skall du hålla alltigenom/’från början till slut’ ... : Varje/’var och en’ av manligt kön av/bland er skall omskäras." (1 Mos 17:10, Grekiska GT)

Abraham omskar Isak (i/på) den åttonde dagen, alltefter som Gud hade ålagt honom. (1 Mos 21:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: "I/på) den åttonde dagen skall förhudens kött (på ett barn av mankön) omskäras." (3 Mos 12:3, Grekiska GT)

(Dåliga ting blir) galla av (egyptisk) huggorm i (en gudlö människas) moderliv/underliv. (Job 20:14b, Grekiska GT)

(Profeten sade om Juda:) "In i’/med en omskärelses röst/ljud fäste/gjorde Herren upp eld emot henne, det stora betrycket emot (henne), hennes grenar blev onyttiga." (Jer 11:16b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "En person) som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike. * (א*) “ (Matt 5:19)

(Fariseerna sade till Jesus:) "Dina lärjungar gör det som inte är tillåtet att göra i/på en sabbat." ... (Jesus sade till dem:) "Har ni inte läst i lagen att prästerna i helgedomen (i/på) sabbaterna vanhelgar sabbaten och är oskyldiga? Men Jag säger er, att (något) större än helgedomen är här. Men om ni hade (och hade haft) kunskap om vad ’det är’/’detta betyder’ 'Jag vill barmhärtighet och inte offer', hade ni inte – alltefter omständigheterna – ’dömt helt och hållet’/’fällt dom mot’ de oskyldiga. Ty Människans Son är en sabbatens herre." (Matt 12:2b,5-8)

(Soldaterna) gav (Jesus) vin att dricka, som var (och hade varit) blandat ’i sällskap’/tillsammans med galla. Och då Han hade smakat, ville Han inte dricka. (Matt 27:34)

(Stefanus sade till dem som satt i Rådet: "Gud) gav (Abraham) ett omskärelses förbund. Och på det här sättet avlade han Isak och omskar honom (i/på) den åttonde dagen." (Apg 7:8a)

(Petrus sade till Simon:) “Jag skådar att du är in i en bitterhets galla.” (Apg 8:23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda (Jesus), eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud. (Joh 5:18)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Trots sabbatens helighet ansåg man allmänt att det fanns saker som gick före sabbatsbudet, och som alltså borde utföras om det var sabbat. Tempelkulten med offer och liturgi pågick under sabbaten och omskärelse av söner kunde äga rum då också, eftersom sådana handlingar ansågs ha större dignitet än sabbatsbudet. Än viktigare var att rädda liv. Om livet hotas måste det kunna försvaras, även under sabbaten. Hjälp och bistånd till människor i nödsituationer skulle utföras. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 110)

Ja, min kära, de bittra frukterna af våra misshälligheter äro nu här. Den stund jag motsett med glädje, då jag kunde lemna Dig mina Dikter, den är förvänd i grämelse. Förra höstens frukter blefvo galläpplen, och när jag ville plocka bort dem, var det för sent (redan tryckt!). (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 190-191; brev 17 okt 1905 till Harriet Bosse)

Vi lär oss från Skriften själv, att Gud gav omskärelsen, inte som rättfärdighetens fullbordare, utan som ett tecken att Abrahams ras måtte fortleva igenkännbar. ... Detsamma säger verkligen profeten Hesekiel vad beträffar sabbaterna: ”Jag gav dem Mina sabbater till att vara ett tecken mellan Mig och dem.” ... Och i 2 Mos säger Gud till Mose: ”Och ni skall iaktta Mina sabbater, ty det skall vara ett tecken mellan Mig och er i era släktled.” Dessa ting gavs då som ett tecken, men tecknen var inte utan symbolvärde, det vill säga, varken betydelselösa eller utan syfte, såtillvida som de gavs av en vis Konstnär, utan omskärelsen efter köttet var en förebild på (omskärelsen) efter Anden. ... Men sabbaterna undervisade att vi skulle fortsätta dag efter dag i Guds tjänst. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 480-481)


Att fortsätta med (hembygden):

"Tyst Franciskus!" ryter Knölen småskrattande, då han ser hur angelägen farfar är att få lätta sitt hjärta. I ömklig ton fortsätter han: "Låt mej först få utgjuta min svarta galla och min vulkanglödgande vrede över detta stationssamhälles in- och utflyttade pastorer. Dom är som öknens gräshoppor. Salvelsefulla linslusar uppfyllda av den heliga mammon. Hit ringer dom och har den stora fräckheten att be mej fotografera deras flyttlass ... Kärringar och tio ungar och Jesusbonad och hela faderullan. Gud skapade länderna, människorna städerna och Djävulen stationssamhällena. Ach, du lieber zeit, när hände det ett mord här sist?" "För femtio år sen", upplyser farfar tjurigt och öppnar ännu en pilsnerflaska. Knölen blåser pustande föraktfullt ut ett stort, ringlande rökmoln. ... "Nu för tiden händer det inte ens minsta lilla dråp i den här gudsförgätna hålan." (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 139-140)

Gardianen (vid Franciskanerklostret i Jönköping) ville snarast träffa (Jödde). ... Glasmålningen i klosterkyrkan satt högt och Jödde måste böja sej långt bakåt för att kunna se den. Då det gjorde ont i hans nacke och rygg la han sej ner på golvet. ... Tunga steg och gardianen Johannes stod och såg ner på Jödde. ... "Du har bett mej komma". sa Jödde. "Jag vill veta om du är jude." "Det vet jag inte." Gardianen fnös. "Är du omskuren?" "Nej." "Vänd dej från altaret och visa mej." Jödde lydde och lossade på kläderna. Gardianen såg efter och började sen gå runt i kyrkan. Var gång han kom förbi altaret korsade han sej. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 38-39)


Att fortsätta med ('nationerna'):

En annan skriftlärd använder samma argument: ”Om omskärelsen som endast berör en enda av människans 248 lemmar åsidosätter sabbaten, hur mycket mera måste inte sabbaten åsidosättas när det gäller hela kroppen?” (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 32; Talmud Joma 85b)

Omskärelsen är inte föreskriven i Koranen, men är enligt sunna obligatoriskt för alla muslimska pojkar. Den utförs i allmänhet före sexårsåldern av specialister, på landsbygden ofta av barberaren. Händelsen är en stor familjehögtid och förläggs till en stor högtid. Kvinnlig omskärelse förekommer men är starkt kritiserad. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 131)

Generellt var det inte ... tillåtet att bota på sabbaten. Regeln var att man kunde få ta emot läkarhjälp på sabbaten bara om det var akut fara för livet. Och då fick det bara ske precis för att hindra någon att dö, inte för att förbättra tillståndet. Föreskrifterna var mycket detaljerade: om man stukade en hand eller fot, fick man inte hälla kallt vatten över den eftersom det kalla vattnet kunde bidra till att bota stukningen. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 35)

"I börjar bli gammal", sade Ellen obarmhärtigt, "I går på di åttio nu, gammelmor. Vid det laget hade mi egen mor sutti på fattighuset i flera år redan ..." "Nä, nä, Ellen lilla", sade gammelmor hjärtängsligt, "tala inte om dä stället, nämn inte fattighuset, dä gör mej så ängslig i sinnet ..." "Åja", sade Ellen, "dä skull väl duga åt er liksom åt andra gamlingar. Va inte mi mor för fin te sitta på fattighuset så är Karlbergs dä inte heller, det ska ja bara säja ..." "Men än gör ja rätt för mej här, Ellen lilla, än behöver du och Karlberg mej till å passe barna, till å spinne linet och sticka strumpor ..." "På fattighuset finge I dä bättre än hos oss, gammelmor ... ja säj dä bara för er egen skull, nu när dä börjar bli höstligt och kallt där oppe på vinn ... Och dåligt blir dä mä födan för oss i vinter, så som regnet sir ut att hålla på." ... Ellen glömde strax samtalet om fattighuset, ty hon menade aldrig ett ögonblick att försöka få gammelmor dit. De var beroende av gammelmor för småbarnens skull, som ju inte kunde lämnas ensamma då. Ellen måste på sina dagsverken på herrgårn och då Johnnis, den äldste av barnen, och Gulla måste i väg till skolan. ... Men det kändes på något sätt gott att få häva ur sig litet av all bitterheten och olusten inombords, ty särskilt på morgnarna kändes tillvaron och dess plikter som en plåga, en gallfrukt, som det äcklade en att sätta tänderna i. Det var som om det lättade litet, om man fick tillfälle att bjuda någon annan att ta för sig av gallfrukten. Och gammelmor, den kraken, var så gruvligt rädd för fattighuset ... (Hon) glömde inte samtalet så fort. ... Fattighusödet svävade över gammelmors huvud likt en svart korp, som inte gick att schasa bort. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 23-25; början av 1900-talet)

Som konfirmationslärare var (domkyrkokomminister J.A.) Lengqvist i högsta grad nitisk men sträng, ibland t. o. m. fruktansvärd. Jag kan tala av egen erfarenhet, ty jag har "läst fram" för honom. Hans häftiga sinne kom honom ej sällan att brusa upp och utösa sin galla över någon elev, som råkat dra på munnen eller viska ett ord till sin granne. Det hände även, att han för dylika små förseelser avskilde den felande från konfirmandkretsen och därvid egenhändigt föste ut honom genom dörren. En isande skräck grep våra unga hjärtan vid sådana tillfällen. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 259)

Att vrede i själen alstrar ett öfverlopp af galla i lefvern var ej mer bekant för den vise Salomo än för all erfarenhet i vår tid. (David Nyvall "Törstig igen!" s 61)

(Muhammedanerna) omskära sina gossebarn såsom judarne. Det sker dock icke förrän de äro 8 - 12 år gamla. (P. Waldenström "Till Österland" s 71)

Jag kan ej undertrycka min aning att den onde anden S.A. Hedin icke var långt borta. Ty varhelst det gäller att stifta split och ofärd, att uttala hån och ovilja, att söndra de förenade folken, samt kränka fördragets helgd och det gemensamma konungarikets auktoritet och rättigheter - där saknas aldrig denne man. Positivt har han aldrig förmått verka något gott. ... Han är helt och hållet negativ. ... Ingen kan vara mindre bundsförvant av hjärtat med Sveriges lantmannaparti än huvudstadsradikalen Hedin. ... (Men) det fordrades både att grundskattefrågan genomfördes och att Hedins temperament blev allt häftigare och odrägligare, genom dåliga affärer, gallsjuka, samt en inre hemlig samvetsröst om förfelat liv, och förkastlig, ofosterländsk politisk verksamhet, för att brytning omsider skulle inträda, och lantmännen med häpnad finna, att de närt en orm vid sin egen barm. (Oscar II "Mina memoarer I" s 234-235; Den inre politiken 1890-1894)

Att omskära var en lekamlig gerning. All den stund omskärelsen skulle ske på åttonde dagen efter barnets födelse, så kom den ju ofta att ske på sabbaten. Judarnas rabbiner lärde ock, att sabbaten måste vika för omskärelsen; och som skäl derför anförde de, att omskärelsen var från fäderna före Moses. … Förhuden betraktades af judarna såsom något orent; genom dess bortskärande vardt en enskild lem på kroppen frisk eller ren gjord; genom den gerning, som Jesus hade gjort med den lame … hade en menniska hel och hållen blifvit frisk. Detta var mer än det förra och måste således kunna göras på sabbaten med lika stor, om ej större rätt än det förra. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 458)

Såsom judarna då hade vrede i gallan, så verkar även denna tids judar ha vrede i gallan, då de börjar anklaga de kristna, att de är folkuppviglare, att de förvillar människor med falsk lära, fördömer andra, men sig själva bekänner de som Guds barn. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 187 i predikan 1851 över 1 Joh 3:12-14)

En särskilt vetgirig ung man var ... bataljonspredikanten Sven Agrell. Han ville gärna till en början se sig om i själva staden Bender (i Turkiet). ... Bland religiösa fester, som Agrell fick se var även en omskärelsefest. Han skildrar, hurusom "några pojkar fördes vårt hus förbi, som skulle omskäras, uti sådan procession: först kommo 16 eller 18 stycken andra pojkar till fots, sjungandes med full hals på landsens sätt och klappandes med händerna, därpå några vuxne manspersoner uti tvenne rader, pojkarnes fränder och grannar, sedan 2 stycken präster, som blåste landsens vanlige kyrkomelodi, efter dem en mycket gammal präst, som klappade på pukor, dem en annan för honom bar på ryggen. Så följde pojkarne själve till häst, mycket väl utstofferade och klädde, 9 stycken, ingen yngre än 5 och ingen äldre än 10 år. Dock kan med dem dröjas, till dess de är 13 år gamla. Så bliva de omförde på gatorna ifrån kl 2 intill aftonen, då dem gives en söt dryck, att de bliva lustige och modige, och så förrättas akten av de därtill kallade präster uti föräldrarnes hus, undertiden (= understundom) var och en hos sina föräldrar, undertiden alla på en ort, att de så mycket dristigare skola kunna utstå smärtan. Emellertid pratas dem ock något behageliget före, som på svedan följa skall, om de den tåligt undergå. Över 13 år kan intet omskärelsen uppskjutas, ty härutinnan taga de Ismaels ålder uti akt, vars efterkommande de vilja vara." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 86,92-93; år 1711; Karl XII driver Turkiet till krig mot Ryssland)

Omskärelsen är ingen exklusiv israelitisk sedvänja. Den fanns också bland egyptierna och hos Israels närmaste grannar Edom, Ammon och Moab, däremot inte hos assyrierna, babylonierna och filisteerna. Angående omskärelsens ursprungliga innebörd är meningarna delade. I GT är den en reningsakt. Förhuden är för Israel inbegreppet av mänsklig orenhet och profeterna använder uttrycken ”oomskurna öron” och ”omskurna hjärtan” som expressiva uttryck för människans bortvändhet från Gud (Jer. 6:10; 9:25. Hes. 44:7; jfr också Apg 7:51). (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 46-47 i kommentar till 1 Mos 17:9-14)

Till initiationsriterna hör hos många afrikanska folk pojkarnas omskärelse. ... I Marocko kan (detta) ingrepp ske mellan andra och tionde levnadsåret; hos andra stammar sker de mellan andra och tionde levnadsåret. I Algeriet omskärs pojkarna i sju-, åttaårsåldern. Hos muslimerna skall omskärelsen ske på sjunde dagen efter födelsen. (Olof Pettersson "Afrikansk religiositet" s 116-117)


Grekiska ord:

peritemnô (omskära) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 7:22; Apg 7:8 – Ester 8:17; 1 Mack 1:60-61; 2:46; 2 Mack 6:10; Luk 1:59; 2:21; Apg 15:1,5; 16:3; 21:21; 1 Kor 7:18; Gal 2:3; 5:2-3; 6:12-13; Kol 2:11.

peritomê (omskärelse) Jer 11:16; Joh 7:22-23; Apg 7:8 – 1 Mos 17:13; 2 Mos 24:25-26; Apg 10:45; 11:2; Rom 2:25-29; 3:1,30; 4:9-12; 15:8; 1 Kor 7:19; Gal 2:7-9,12; 5:6,11; 6.15; Ef 2:11; Fil 3:3,5; Kol 2:11; 3:11; 4:11; Tit 1:10.

cholaô (vara gallsjuk) Joh 7:23 – (3 Mack 3:1) (jfr också “daimonion” i Joh 7:20 och Tobit 6:8,14,16 med “cholê”/galla i Tobit 6:5-7,9).


Ytterligare studier: 1 Mos 7:1; Matt 12:3-4,9-14; Mark 2:23-28; 3:1-5; Luk 6:1-11; 13:10-17; 14:1-6; Joh 5:10; 9:14; 10:35.

J. Duncan M. Derrett "Circumcision and Perfection: A Johannine Equation (John 7:22-23)"; The Evangelical Quarterly 63.3 (July-Sept. 1991): 211-224.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-15; 2011-04-08; 2014-03-21)

Tillbaka till Start

7:24 Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): ej döm enligt anblick, emellertid den rättfärdiga dom/domen döm.


1883: Dömen icke efter utseendet utan dömen den rättvisa domen.

1541(1703): Dömer icke efter ansigtet; utan dömer en rätt dom.

LT 1974: Tänk igenom det här, och ni kommer att se att jag har rätt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Jag ålade er domarna ... och sade: "Hör alltigenom/’från början till slut’ (på) ... era bröder ... och döm på ett rättfärdigt sätt. ... Du skall inte få/skaffa ytterligare kunskap (på grund av) ett ansikte i en dom, (då) du skall döma enligt/angående den små-/lille och enligt/angående den store." (5 Mos 1:16a,17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: "Domare och tillsyningsmän) skall döma folket (med) en rättfärdig dom." (5 Mos 16:18b, Grekiska GT)

Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel (om Eliab): "Se ej emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. Eftersom/ty Gud kommer inte att skåda som en människa ’ser i’/"fäster blicken på', eftersom en människa kommer att skåda in i ett ansikte, men Gud kommer att skåda in i ett hjärta." (1 Sam 16:7, Grekiska GT)

(Käppen ut ur Isais rot) skall inte döma enligt/efter härlighetsglansen, inte heller överbevisa enligt/efter sättet att samtala, emellertid/utan med ödmjuk dom skall Han döma, och han skall överbevisa jordens ödmjuka. (Jes 11:3b-4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Döm ett rättfärdigt domsutslag och gör/praktisera barmhärtighet och medömkan, var och en ’i riktning mot’/mot sin broder." (Sak 7:9b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”Du må alltigenom vara sysselsatt med utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ i/med fromhet/okränkbarhet och rättfärdighet, och i/med en själs rakhet/rättframhet må Du döma en dom.” (Salomos Vishet 9:3)

(Salomo sade: “Avgudadyrkarna) övertygas (med/av) anblicken, eftersom de ting som ses (är) fina.” (Salomos Vishet 13:7b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Blinde farisé, gör först ren ’det inom’/insidan av koppen och (din) anblick vid sidan av (koppen)(א,* א, B) för att och/också deras (א,* א) 'det utom'/utsida må bli ren.” (Matt 23:26)

(Jesus sade till fariseerna:) “ … Ni kommer till sidan av Guds dom/avskiljande och välkomnande.” (Luk 11:42a)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan, eftersom det (som är) högt i/hos människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon." (Luk 16:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern.” (Joh 5:22-23a)

(Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 5:30)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Apartheidregimen bröt mot mänskliga rättigheter, förtryckte män, kvinnor och barn. De torterade folk och till och med dödade dem för att nå sina mål. Kyrkan var ett organ som kunde ha gått emellan. Dess värre såg jag inte att våra missionärer gav utmaningar, gick emellan eller försökte tränga igenom till den regering som satt på den tiden. Möjligen bad de, som det pekas ut i skriften "Off they went, s. 100. Missionärerna tillbringade sina liv med de svarta i Sydafrika, men hade inga vita vänner. Den vita befolkningen uteslöt dem på grund av deras vänskap med svarta. Det resulterade i att de fick öknamnet "kafferboetis" som betyder "bröder till kaffrerna". Hur som helst så uppskattar vi det svenska bidraget och stödet för det sydafrikanska folkets frihetskamp. Frågor som fortfarande (år 2000) är obesvarade är: "Varför siktade missionärerna bara in sig på de svarta? Varför gick några av missionärsbarnen inte i samma kyrka?" Det må vara hur det vill med det, missionärernas bidrag är oerhört och omätligt och kan inte nedgraderas på något sätt. Den solida grund de har lagt bär fortfarande frukt och kommer fortsätta att göra det tills Herren kommer. (B.M. Ncongwane "Allianskyrkan i Sydafrika" s 47-48)

I Sydafrika har vi genom årtionden haft en stor del av vårt arbete. Framgångarna, rent numerärt, har här varit de största. Just nu (1986) blåser oroliga vindar över landet och man bävar inför tanken på vad som kan komma, om inte försoning kommer till stånd. Det enda sättet för sådan försoning är om apartheidens förespråkare kan övertygas om alla människors lika värde, även om huden har olika nyans. Vår systerkyrka har tydligt fördömt apartheidsystemet. Så har också gjorts av (Svenska Alliansmissionens) missionsstyrelse. Mitt i allt detta är vi satta att, som vår främsta uppgift, förkunna evangelium, det glada budskapet. Att finna rätt väg att göra detta och att stödja vår systerkyrka på bästa sätt är ett stort böneämne. (Allan Eddeland "Att sikta framåt" s 6; Svenska Alliansmissionens årsbok 1986)

Vi tar gärna till starka ord när vi talar om rasförtryck och antisemitism i andra länder. Men hur beter vi oss i vår egen närmaste omgivning? Man blir ledsen när man hör om att människor med annan hudfärg blir utsatta för förakt och motvilja i vårt eget land. Allt detta angår oss som bekänner oss till Jesu Kristi namn. Och det är allvarliga saker. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 514; kommentar till Jes 10:1-2)

Byggrushen i Karachi bars (nu år 1979) delvis upp av penningförsändelser från exporterade arbetare, som fanns överallt, på laglig eller olaglig basis. De fanns inte bara i de muslimska länderna som Arabien, länderna runt Persiska viken, Libyen, utan också i Kanada och Förenta staterna och i många av de europeiska länderna. Verksamheten var organiserad. Liksom revisorer studerade skattelagstiftning, studerade experterna på arbetskraftsexport i Pakistan immigrationslagar i olika länder och spekulerade i hur de bäst skulle kunna placera ut sina styrkor. ... Utomlands kastade sig emigranterna i armarna på medborgarrättsorganisationer. De sökte skydd i lagstiftningen hos det land dit de kommit. De eller deras representanter sa de rätta sakerna om skillnaden mellan fattiga länder och rika, mellan söder och norr. De talade om det brottsliga i rasdiskriminering och om människans brödraskap. De vädjade till idealen hos den främmande civilisation vars förtjänster de förnekade i sitt hemland. I de rättrognas ögon var detta inte motsägelsefullt. Hemma var hemma; hemma var inte borta. Ekumeniska ord som yttrades utomlands ändrade inte den saken. Den muslimska staten var som Gud själv, den var någonting för sig, och den måste oupphörligen renas och försvaras. Som det stod i artikeln i "Tehran Times" om den islamiska vågen: 'Genom att anpassa sig till nutida behov i enlighet med den heliga Koranen och Sunna (det handlande som betraktas som uttryck för rättrogen islam), kan Iran och Pakistan i uppriktigt samarbete och klar målmedvetenhet slå fast sanningen att islam är en total livsform.' (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 128-129)

I sin annons i 'New York Times' i januari 1979 hade Khomeini då han fortfarande befann sig i landsflykt i Frankrike vädjat till 'de kristna i världen'. Det var en annorlunda Khomeini som i augusti på Jerusalem-dagen (den dag Phantom-planen gick till angrepp mot kurderna) i ett anförande sa följande: 'Världens regeringar skall veta att islam inte kan besegras. Islam kommer att gå segrande fram i alla jordens länder, och islam och Koranens lära kommer att styra världen.' Detta kunde inte ha sagts till 'New York Times' läsare, varken det eller följande uttalande som gjordes den sista fredagen i Ramadan ... : ' ... Ni som till varje pris vill ha prostitution och frihet är intellektuella. ... De som vill ha frihet vill ha friheten att välja barer, bordeller, kasinon, opium. Men vi vill att vår ungdom skall skapa en ny epok i historien. Vi vill inte ha intellektuella.' (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 105)

Den svarta ungdomen (i Sydafrika) bär på en djup längtan att av de vita få bli accepterade som deras "bröder och systrar". De ser fram mot en tid, då vit och svart skall kunna leva tillsammans utan att behöva motarbetas i sina strävanden av landets apartheidlagar. De som inte längtar efter en fredlig lösning på problemet är ytterst få. ... Låt oss förena oss i bön med de sydafrikanska kristna, både vita och svarta, och bedja om en fredlig lösning på landets problem. (Jan Gustafsson "Sydafrikas ungdom - en generation vid en korsväg" s 106; Svenska Alliansmissionens kalender för 1977)

Den församling som finns i Xanxeré är en "blandförsamling". ... Alla raser (har) här blandat sig till en folkstam, som av logiska skäl måste vara fri från allt vad rashat heter. Aldrig kan man annorstädes få en så blandad publik som på ett möte i Brasilien. Brasilianarna av i dag (1967) är lika blandade som en påse spelkulor. Enligt tillgänliga statistiska källor består nationen till 60 procent av vita, till 15 procent av negrer och till 25 procent av blandrasiga. Men "vit" är en ytterst tänjbar beteckning; hudfärgen varierar från grädde och alabaster till mörkaste oliv. En man som ser ut som den vitaste vite kan berätta att hans mormor var negress. Två av landets presidenter har varit mulatter. (Linné Eriksson "Novemberkväll i indiandalen" s 23)

Det finns fyra ledande kaster (i Indien): Braminerna - prästerna, Kshatriya - krigare, Vaisya - jordbrukare och Sudra - tjänarekasten. Dessa ha sedan splittrats upp i ungefär 2.400 underkaster. Vid sidan av dessa finnes ungefär 60.000.000 kastlösa, ur samhället utstötta, ovidrörbara, förtryckta, yttre kaster med olika namn. Rörelser ha varit och äro i verksamhet att bryta ned de skrankor, som skilja människorna åt, och där står kristendomen i Indien främst i ledet och med den många andra. Många från dessa kastlösa ha med otrolig energi och under förfärligt motstånd kämpat sig fram till höga poster inom samhället såsom parlamentsledamöter, landshövdingar m.m. ... Genom lagen har kastväsendet avskaffats, (men) det tar generationer att helt utplåna det i medvetandet hos de breda lagren. De senare åren har givit glädjande bevis på hur även de lägre kasterna accepteras mer och mer bland de s.k. högre klassrna. Full jämlikhet och fullt broderskap möter man endast i den kristna gemenskapen. Dit söka sig också många av Indiens befolkning och då isynnerhet från de lägre kasterna och de ovidrörbara. För några år sedan räknade man med att 15.000 personer per månad övergick till kristendomen i Indien, och av dessa voro två tredjedelar från de lägst stående kasterna. ... Evangelisering av de högre kasterna bär frukt som aldrig tidigare. (Simon Johansson "Öppen dörr" s 20,25; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Enligt gängse uppfattning har Afrika ingen historia; före européernas ankomst fanns där bara stamkrig, kannibalism och rå vidskepelse. Men sanningen är något annorlunda. När portugiserna första gången gick i land på Afrikas ostkust, levde afrikaner i städer av sten, och deras gemak var fyllda av kinesiskt porslin och dyrbara indiska textilier. I dag (1963) börjar vi ana att Afrika har en lång historia med gammal kultur. Senare tiders forskare har gendrivit den gängse uppfattningen, att folket var helt efterblivet tills de vita kom. Under de senaste årtiondena har en ny syn på den afrikanska civilisationen långsamt börjat arbeta sig fram. Det sker betecknande nog samtidigt som afrikanerna befriar sig från kolonialismen. Afrikas förflutna är ännu i övervägande grad okänt för oss, men arkeologerna har nu satt spadarna i jorden. Och redan finns så mycket att berätta, att litteraturen om Afrikas kulturarv och den svarta forntiden är i snabb tillväxt. ... Afrikas färd mot en spännande framtid angår oss alla. Säkert kommer denna kontinents framtid att bli av stor betydelse för hela världen. (Linné Eriksson "Framme i Afrika" s 17,19; år 1962)

"Vi ska inte kupa potatis i morron", sa (Gunnar) kort. "Det ska komma nåra och välja ut en unge åt sej." ... Ingenting kunde jämföras med detta, att någon i skaran skulle få ett eget hem. ... Att ha egna föräldrar, det var den högsta lycka barnhemsbarnen kunde tänka sig i livet. ... "Tänk", sa (Rasmus) ivrigt, "tänk om di vill ha mej. Å, jag skulle önska att di ville ha mej." "Äsch, inbilla dej intet", sa Gunnar. "Di tar alltid flickor med lockigt hår." ... "Tror du inte i alla fall att det kan finnas nån, som vill ha en pojke med rakt hår?" "Di vill ha flickor med lockigt hår, har jag ju sagt." (Astrid Lindgren "Rasmus på luffen" s 15-16)

(Rösten sade till Jill:) ”Vad som än kommer att hända, låt ingenting avhålla dig från att följa tecknen! Vidare vill jag förbereda dig på en sak. Här på berget har jag talat i klara och tydliga ordalag till dig – jag kommer inte att göra det så ofta nere i Narnia. Här på berget är luften genomskinlig och din hjärna klar; medan du sjunker ner till Narnia, kommer luften att tjockna. Akta dig noga för att låta den omtöckna och förvilla ditt sinne. Och tecknen som du har lärt dig här kommer inte att te sig som du väntar att de ska te sig, när du träffar på dem där borta. Det är därför det är så viktigt att kunna dem utantill och att inte döma efter skenet. Kom ihåg tecknen.” (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 24)

Den unge läkaren log och spände blicken i Han. " ... Sjukhuschefen har gett order om att vi måste se till att det finns tillräckligt med utrustning för att behandla partimedlemmarna och deras familjer. Tänk på att ni kommer att få stå till svars för det här sen." Professor Han låstsades om om han inte hörde vad den unge läkaren sa och lämnade akutmottagningen med raska steg. ... Det var uppenbart att (den unga flickan med splitterskador) var döende. ... De kunde höra högljudda steg bakom ryggen och en assisterande läkare från specialavdelningen fick huka sig för att kika in i skyddsrummet medan han skrek: "Kamrat Han, det har kommit en mycket allvarligt skadad patient till specialavdelningen. Sjukhuschefen har kommit ut i egen person och läget är mycket kritiskt." "Läget för den har patienten är än mer kritiskt." ... Ursinnig sa sjukhuschefen: "Jag kommer att anmäla dig för det här." ... Ovanför trappen (till källarrummet i fängelset), mot bakgrund av ett rött tyg, hängde två porträtt av Stalin och Kim II Sung - fem gånger naturlig storlek - och båda gav (Han) samma kalla hånleende. (Hwang Sok-Yong "Berättelsen om Han" s 36-39; Korea år 1951)


ca 1950 - ca 1925

(Negersångaren) Paul Robeson (som i år uppträtt i Stockholm) har blivit ett problem för Amerika. Han är i uppror mot den vita rasens behandling av de färgade. Den antipati, som under långa år kokat samman i hans inre, har nu kommit i svallning och det synes som ingenting skulle kunna hindra denna vulkan från ett stort utbrott. ... Han representerar den stora svarta rasen, som, var den än finns, bär på samma behov av att hävda sig som den vite mannen. Afrika vaknar snabbt. Dess invånare vill inte längre vara de vitas slavar. Det hat som där sjuder under ytan mot de vita, väntar endast på sitt tillfälle. Och Paul Robesons ras är släkt med alla de andra färgade raserna på jorden. När de finner varandra i en gemensam kamp mot de vita folken, då kan man tala om att det verkligt stora kriget har kommit. Vad de färgade väntar på är dugliga ledare. Paul Robeson är en allvarlig påminnelse om att även negerrasen kan frambringa män, som leder dem till vad de anser vara sin mänskliga rätt, likställdhet med de vita. Den anda som den amerikanska nationen en gång gav uttryck för i Harriet Beecher-Stowes underbara bok Onkel Toms stuga och som kom till synes i Lincolns politik i kriget mot negerslaveriet, den andan får allt färre representanter i det moderna Amerika. Den gamla inställningen var en kvarleva från pilgrimsfärdernas uppfattning om alla människors likställdhet, så väl inför Gud som i det mänskliga samhället. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 337-338; ledare i tidningen Dagen den 20 september 1949)

I det inre av Afrika kan man få se hur vita behandlar de infödda sämre än sina hundar. De anser att sådan behandling är helt naturlig när det gäller negrer. Som om inte en människa med svart hudfärg kunde tänka och känna lika klart och varmt som en vit. På sina håll i Afrika är dragkampen mellan å ena sidan myndigheterna och de svarta, å andra sidan den vita befolkningen mycket hård. De vita ställer ofta fordringar på sina regeringar rörande de infödda som regeringarna dessbättre inte anser sig kunna gå med på. När man talar med statsmän om denna sak får man i allmänhet höra, att de i första hand önskar förvalta landet till förmån för dess ursprungliga befolkning. Mot denna bakgrund ter det sig ännu mera förvånansvärt att den vita befolkningen i Sydafrika gör så stor skillnad mellan vita och svarta skolbarn, att, när regeringen minskar anslagen för barnbespisning, denna åtgärd helt går ut över de senare. ... Jag minns hur detta deras problem grep mig då jag en gång i det inre av Afrika vid ett enskilt möte för ett hundratal infödda skollärare, hörde en av dem tala om deras förhållande till de vita. Han lyfte med nypan upp ett hudveck på sin vänstra hand och sade: "Detta svarta skinn är emot oss. Men våra kristna bröder, som inte ser till hudfärgen har kommit oss att tro på och förvänta en tid då vårt människovärde skall räknas lika med de vitas och då svarta och vita skall bli likaberättigade." ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 335-336; ledare i tidningen Dagen den 20 maj 1949)

Sovjetunionen, om vi samlade allt det blod som gjutits i din kamp, allt det som du likt en mor skänkte världen för att den döende friheten skulle leva, skulle vi få en ny ocean, stor som ingen annan, djup som ingen annan, levande som alla floder, verksam som de araukanska vulkanernas eld. Sänk din hand i detta hav, människa från alla länder, och lyft den sedan för att i vattnet kväva den som glömde, den som kränkte, den som ljög och den som fläckade, den som förenade sig med hundra små hundar från Västerns sophög för att förolämpa ditt blod, du de frias Moder! ... I tre rum i det gamla Kreml lever en man vid namn Josef Stalin. Sent släcks ljuset i hans rum. Världen och hans fosterland ger honom inte vila. Andra hjältar har givit liv åt ett fosterland, han har dessutom hjälpt till att skapa sitt, att bygga upp det och försvara det. Hans väldiga fosterland är också en del av honom själv och han kan inte vila ty det vilar inte. ... Molotov och Vorosjilov finns där, jag ser dem med de andra, de höga generalerna, de obändiga. Fasta som snöklädda ekskogar. Ingen av dem har palats. ... Ingen av dem har aktier i vapenfabriker, och alla har de aktier i glädjen och i uppbyggandet av det vidsträckta land där gryningen klingar höjd ur dödens natt. De sade "Kamrat" till världen. ... De upphöjde tjänaren. De avskaffade tiggaren. De förintade de grymma. De spred ljus i den väldiga natten. ... Äntligen är jag fri inom människorna. ... Idag den femte februari, i detta år 1949, i Chile, i "Godomar de Chena"", några månader innan jag fyller fyrtiofem år. (Pablo Neruda "Canto General II" s 88-91,259-260)

En aning om vilka möjligheter och frestelser detta ögonblick (då djävulen erbjuder Herren Kristus alla riken på jorden) rymmer har vi sannerligen fått genom detta årtusende, som nu ligger bakom oss. Ty detta årtusende, som nu (1944) lider mot sitt slut, är kyrkans konstantinska tidsålder. ... Nu har vi sett hur denna den stora massans namnkristendom och innehav av kristna dopattester efter 1933 helt enkelt bröt samman, emedan de bara medfört att det offentliga livet företedde en kristen fasad, bakom vilken redan sedan länge en hednisk och ateistisk tidsålders gudar och myter spökade, gudar och myter, som alla bara i tysthet bidade det ögonblick, då de skulle stöta omkull fasaden och öppet proklamera sitt herravälde. Och har de inte också gjort det på ett högst påtagligt och konsekvent sätt? Har vi inte lite var med häpnad bevittnat hur hedendomen och nyhedendomen plötsligt lyfte sitt huvud mitt i vårt namnkristna och fasadkristna folk? Skulle vi ha ansett det möjligt, att mitt i ett folk, vars medlemmar så gott som alla ju ändå var döpta, konfirmerade eller på annat sätt i sin uppfostran stått under kristet inflytande, hundratusentals människor samlades i Sportpalatset i Berlin och i de största samlingslokalerna i alla städer och med jubel hyllade den tyska trosrörelsen eller andra hedniska ideologier? Var det verkligen möjligt, att allt detta förberetts bakom ett "kristet folks" imponerande fasad? Gud har brådstörtat och hundraprocentigt fört sin församling ut ur den konstantinska tidsåldern självklara offentlighet. Han har fråntagit sin kyrka rikena av denna världen och deras härlighet. Han har låtit den drivas tillbaka till sina kyrkomurars ghetton och delvis till katakomberna. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 151-152; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: Matt 4:1-11)

Stille natt, hellige natt! Far har statspolitiet tatt! Inget vet hvor de kjörte ham hen, ingen vet om han kommer igjen. Få på dig klaerne fort! Sa de og förte ham bort. Frid på jord, fryd på jord! Vokt dig barn for din egen bror! Kysser han dig er du kansje solgt "Vinterhjelpen" arbeider koldt. Ulvene ligner får Lönnlig iblandt oss de går. Julefryd, evig fryd! Hör mitraljösenes hakkende lyd! Kom la oss dekke med paradisgrönt alle kadavrene, o, så skjönt Evig är englenes sang også vid Jang Tse Kiang. (Arnulf Överland "Stille natt" s 201; se Astrid Lindgren "Krigsdagböcker" 1943-12-25)

De vitas dumma översitteri - jag talar naturligtvis inte nu om missionärerna, vilkas verksamhet ej har större hinder att övervinna än just detta oblyga uppträdande från andra vitas sida gentemot de gula - tar sig uttryck på alla sätt. När vi från Japan kommit åter till Kina, stannade vi ett par dagar i Tientsin. En dag besökte vi där ett västerländskt konditori. När vi kom ut på gatan igen, såg jag en liten episod, som brände sig in i mitt minne. Det var två unga engelska flickor, 10-, 12-åringar, förmodar jag, som kom åkande i var sin rikscha till det nämnda konditoriet. När de stego ur åkdonen, råkade en klunga små kinesungar komma i deras väg. Med ett oändligt förakt sköto de båda engelska nåderna undan kinesbarnen. Dessa voro tydligen inte bara luft för dem - de voro ohyra eller gatusmuts. Jag tänkte: vilken okristlig ande talar ej ur dessa nedlåtande, föraktliga miner och gester. Vilken skörd måste ej komma av detta utsäde! (N.P. Ollén "Rasmotsättningar och kristen mission" s 45-46; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

När man diskuterar befolkningsfrågan ur rassynpunkt brukar man gärna tala om folkets rasbeskaffenhet, och man gör gällande, att fruktsamhetsminskningen innebär en fara ur rassynpunkt. I den mån man härvidlag verkligen avser rasegenskaper och rasgrupper är emellertid problemet knappast av intresse för vår befolkning. Man brukar påstå, att den nordiska rasen förekommer renast i Sverige. Så till vida kan detta vara riktigt som i vårt land finns exempelvis lägre procent brunögda och högre procent blå- och gråögda än i något annat land. När man talar om den nordiska rasen, tänker man gärna på en ren ras, som karakteriseras som högväxt, långskallig, med långt ansikte, rak näsa, ljust hår, blå eller grå ögon etc. Huruvida en ren sådan ras någonsin existerat, vet man emellertid ej. ... I själva verket är det ytterligt vanligt, att om en person fyller de traditionella fordringarna på en ren nordisk ras, d.v.s. har tillräcklig hög kroppslängd, är tillräckligt långskallig etc., så företer hans syskon, om han har sådana, sällan genomgående dessa fordringar, och man kan naturligtvis inte påstå, att de syskon, som råka ha något för liten kroppslängd eller ha en litet mera rundad huvudform etc. äro av annan ras än de som fylla fordringarna. De ha ju samma härstamning. Svenska folket har emellertid jämfört med andra folk en förhållandevis hög kroppslängd, jämförelsevis ljust hår och är jämförelsevis långskalligt. ... Utrymmet tillåter inte en närmare analys av problemet, och jag vill endast framhålla, att de avgränsningar av ras, de rastyper etc., som man alltjämt uppställer och som särskilt återfinns i populär litteratur, ej bygga på vetenskapligt grundade tankegångar och undersökningar. ... De uttalanden, som ofta med större eller mindre säkerhet göras i arvsbiologiska frågor, bottna ... mera i okunnighet och tro än i vetande, och jag har här bara velat lämna en antydan om hur svårlösta problemen äro. (Gunnar Dahlberg "Befolkningsfrågan i Sverige genom tiderna" s 176-178; artikeln ingår i band 13, utgivet 1940, av bokverket "Svenska folket genom tiderna")

Tänkom oss, att vi (nu år 1940) nått en utsiktspunkt så högt belägen, att vi kunde se alla (Sveriges kyrkor) på en gång ... lotsarnas och fyrfolkets kapell ... skånska trappgavelskyrkor ... Gotlands alla kyrkor ... Birgittas Blåkyrka i Vadstena ... Varnhems klosterkyrka ... Vreta kloster ... Leksands kyrka med lökkupolen ... Mäster Olofs kyrka ... (och) höra dem på söndagsmorgonen ringa ut över bygderna till högmässa. Tillsammans utgöra dessa kyrkor Sveriges kyrka, fädernas kyrka. De bilda ett system av kraftpunkter, sammanhållande vårt folk till en andlig enhet. ... Fascismen reser det forna romerska imperiets stolta fälttecken, nationalsocialismen griper till forngermansk mytologi och gör gällande "ariernas" rasöverhöghet, varur härleds rätten att kuva "lägre raser", varvid i första hand judarna råkat illa ut, bolsjevismen förknippar Peter den stores imperialism och drömmen om slavernas förstaplans-roll i världen med sin konsekventa marxism. Så tillsnickras skilda,men i grunden befryndade ideologier, som inpräglas redan hos barnen. ... Demokratien vräks överbord. Blott i Skandinavien, som ligger i utkanten av Europa och förskonats från (världs)kriget, samt i England och Amerika, som avgått med segern och ha förmånen av insulärt läge, hävdas demokratiska ideal, åtminstone i teorien. ... På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall ställas på prov. Den representerar ej minnena blott ur vår nations historia, utan framför allt ett omistligt andligt arv. Därjämte, i strid och motsättning mot gamla eller skenbart nya ideologier, vilka med nödvändighet söndra och utfordra till kamp mellan nationer och raser, ett stort framtidsmål, det enda verkligen universella, alla raser, folkslag och tungomål till slut samlande och enande. "Människan utan fruktan" (dvs. den i sekulariseringens mening frigjorde) skall icke komma förbi henne. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 43-44,62-63,70; Krook - 1879-1949 - var kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling i Stockholm)

Det var till lands och med kamelkaravaner expeditionen 1927 drog ut genom Mongoliet. ... (Sven) Hedins unga svenska följeslagare fingo lära sig att följa i mästarens fotspår, icke blott när det gällde att utföra arbetsprestationer under svåra omständigheter utan också i fråga om diplomatiska färdigheter. ... Bland svenska forskningsresande på etnografiens fält bör Erland Nordenskiöld främst nämnas. Han genomförde under (1900-talets) tre första decennier flera betydande vetenskapliga färder i Sydamerika. ... Snart kom han att ägna infödingarna sitt uteslutande intresse. Man får emellertid, när det gäller Erland Nordenskiöld, icke förgäta, att han aldrig betraktade indianerna blott som studieobjekt. Han har verkligen intresserat sig för dem som människor. Han har levat med de primitiva som vän och kamrat i deras dagliga liv och på detta sätt vunnit deras förtroende och tillgivenhet. I sina arbeten har han med sorg och indignation skildrat de vitas förtryck av indianerna, de senares pågående undergång och de primitiva kulturernas utplånande. Det är icke blott emedan Nordenskiöld som vetenskapsman skulle vilja se ursprungliga seder, bruk och färdigheter bevarade, som han beklagar de vitas olyckliga inflytande på indianerna, utan också av rent mänskliga skäl. "Ett fordom lyckligt folks kamp mot en starkare ras", så har han sammanfattat sina intryck av förhållandet mellan indianer och vita i nordvästra Bolivia. Och i sin bok, vari resorna skildras, skriver han: "Den är blott en anteckning i den vita rasens långa syndaregister. För den, som en gång kommer att skriva ett arbete om indianska rasens undergång, hoppas jag, att boken kan bliva till någon nytta." (Gustaf Bolinder "Svenska forsknings- och upptäcksfärder - De sista årtiondenas upptäcksfärder från senare delen av 1890-talet till slutet av 1930-talet" s 406-407, 410-411; artikeln ingår i bokverket "Svenska folket genom tiderna" band 10 utgivet 1939)

Tanken att skriva memoarer, som i våra dagar (år 1938) inte ter sig främmande för folk ur någon samhällsklass, hade då (under Vasatiden) vunnit gehör endast hos konungen själv och den allra närmaste kretsen kring honom. Dessutom är den krönika som Peder Swart på konungens uppdrag nedskrev, ett föga personligt dokument. Det är snarare att jämföra med de progarmmatiska förklaringar i självbiografiens form som härskarna i diktaturstaterna även nu för tiden älska att använda i propagandans tjänst. Det enda som kan ge oss någon ledning, när vi vilja teckna bilden av 1500-talets Sverige, blir under dessa förhållanden de iakttagelser som gjorts av folk som rest omkring i landet i det ena eller andra ärendet och som tecknat upp dem i sina reseskildringar. (Gösta Berg "Allmogeliv under Vasatiden" s 316-317)

Hela medeltiden ut först och främst fanns det hemliga fångar här och där i valven under (de svenska) festsalarna. Gustav Vasa och hans söner fängslade och expedierade sina motståndare om icke i hemlighet, så dock utan omständligare rannsakning. Men nog får man säga att från Gustav Adolfs tid ha svenskarna ej varit besvärade av (det franska) cachetsystemet (med godtyckliga häktningsorder). Om vilken av de "stora" nationerna kan detsamma sägas? Här måste dock ett förargligt medgivande göras. Vi får inte glömma adelns "privata fängelser", som det talas om i riksdagsprotokollen från Kristinas tid, eller de övergrepp som herrar av Pechlins typ kunde tillåta sig ännu senare; ofog som väl dock hos oss togo slut före Bastiljens stormande. Och för övrigt - i vilken stor nation hade bönderna under den tiden tillfälle att få fram sina klagomål i ett riksdagsprotokoll. ... Småfurstarna (i Tyska rikets stater), med deras ministrar och hejdukar, tyckas nästan ha varit de värsta. De äro sannskyldiga tyranner. ... När franska revolutionen på en natt gjorde rent bord med privilegierna, kändes det säkert för många friandar som om vi vore långt efter. Det blevo vi också i ett och annat stycke, men det allra mesta av det som då beslöts, och särskilt av det som sen bestod, var ju sådant som vi ett eller annat århundrade innan gjort undan med. ... När man i Frankrike, i Tyskland, i Italien, för att inte tala om Ryssland, haft den medeltida rättsosäkerheten så nära inpå sig, så hänger det efter. Må de stora nationerna ha sina företräden framför oss, men just i rättslig och politisk kultur är det näppeligen vi som skola lära av dem. "De fördraga ingen orätt" lyder ett ord från medeltiden om svenskarna (inklusive skåningarna som det närmast syftar på). Om den känslan icke varit lika stark hos alla nationer, eller om förhållandena här uppe gjort det lättare för den att göra sig gällande, må vara osagt. Säkert är att vi skött undan i god tid med vissa storstädningar. Vi behöver icke göra efter allt vad de stora nationerna göra. Även när det skall reformeras eller revolteras gäller det om oss att vi ej fördraga vilka kurer som helst. Vår historia ger oss rätt att hoppas det. (Hans Larsson "Rättskultur" s 134-138; maj 1933)


ca 1925 - ca 1900

För att så tydligt som möjligt få fram missionens andliga sida är det nödvändigt att erinra om hednavärldens beskaffenhet, att känna den miljö, man har att göra med. I allmänhet råder på detta område en stor okunnighet även bland missionens hängivna vänner. Under det man alltför ringa känner den efterblivenhet och den andliga och sociala nöd, som är rådande, underskattar man ock väsentligt hedningen själv personligen, då man ej känner hans väsen och egenskaper eller har en aning om de känslor och behov, som röra sig i själens djup hos naturfolken. Man jämför dem ofta med de vilda djuren i skogen, som ej ha något annat behov än söka sitt rov för dagen. Missionen bland hedningarna är ett lika dåraktigt som fåfängt arbete, sade en gång en bildad man åt mig. Hedningarna äro ej människor utan ett slags högt stående djur. En sådan uppfattning kan vara förlåtlig för den stora okunnighetens skull, men att okunnigheten i detta stycke får ursäktas, tycker åtminstone inte jag. Man borde veta bättre, åtminstone då man en gång burit studentmössa och absolverat en akademisk examen. Att de mest underliga föreställningar under sådana förhållanden skola finnas bland menige man är ej att förundra sig över. Som missionsfolk böra vi emellertid söka komma till så stor klarhet om de verkliga förhållandena som möjligt. Det skall i väsentlig mån stärka och dugliggöra oss för vår uppgift. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 629-630; Nyrén var vid denna tid Svenska Missionsförbundets missionsföreståndare; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

Ville moskoviterna utföra sina experiment på egen hand och lämna oss i fred som åskådare, skulle vi kunnat följa dem med intresse och kanske funnit ett och annat som även för oss kunde ha värde, fast vi äro en helt annan ras utan deras sadistiska natur. Men de äro jordens mest chauvinistiska folk och vilja tvinga under sig alla andra. ... Under alla omständigheter är det givet, att ett litet folk som vårt svårligen kan leda utlandets andliga liv, utan att det tvärtom är det lilla folket som gång på gång får känning av de kosmopolitiska strömningarna. De utländska impulserna äro det medel genom vilket de stora folken uppsluka de små. Oupphörligt har det visat sig, att de utländska impulserna, efter vilka de små folken äro lika begärliga som negrer efter brännvin, ingalunda bli till hälsa, utan att ett folk bär föryngringens källa inom sig själv i sitt eget skaplynne, sina sägner och minnen och sitt liv i naturen. (Verner von Heidenstam "Tankar och utkast" s 361-362)

(Sven Elversson satt på skjutsvagnen och hörde hur den nygifta unga frun talade med sin man kyrkoherden.) Det föreföll (honom) sällsamt, att då han en stund hade betraktat dessa båda (vackra) människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och tarvlig, nästan ful. ... Hon sade till (sin man), att hon kände sig likaså vilsekommen bland dessa (bohusländska) kullar som i den mörkaste skog. ... Sven Elversson tänkte (på målet för deras färd), på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg bakom kyrkan ... på en skyddad och vindstilla plats. ... "Jag vill berätta dig en dröm", (sade kyrkoherden till sin hustru). ... "Jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot ditt hem i (det norrländska) Stenbroträsk. ... Allting var grått och fult. ... Men så kom jag då äntligen opp på en backe, där jag såg älvbrinken och Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som förvandlat. ... Allting blev vackert. ... Det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från mig. ... Mitt hjärta blev varmt, när jag såg ditt hem." ... "Du menar", (sade den unga frun), "att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos dessa förfärliga kullar. Du ska inte vara orolig för mig. ... Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm." "Se där, se där", tänkte Sven Elversson, "hur lite man kan döma efter första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat ge henne ett vackrare svar?" (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 38-44; Kullarna)

Tag bort den heliga skrifts gudomliga auktoritet eller åtminstone följa den riktning inom "vetenskapen", som förkastar hela Johannes evangelium såsom oäkta samt anser denna dom såsom ett osvikligt resultat af den vetenskapliga forskningen, och var står vi då? ... Hafva vi icke uti den heliga skrift en verklig gudomlig uppenbarelse med gudomlig auktoritet, på hvilken vi kunna säga: "Så talar Gud", då stå vi utan svar på lifvets frågor, då gå vi mot en evighet, om hvilken vi icke veta, huruvida den är mörker eller ljus eller någonting alls. Låt oss behålla vår gamla bibel! ... ... Låt den s.k. vetenskapen segla iväg på sin nya skuta, låt henne hissa alla vimplar och sjunga sitt eget lof. Vi komma efter på den gamla skutan och sjunga den heliga skrifts lof. Hon ser icke så ståtlig ut, men hon är hel i botten. (P. Waldenström "Hafva vi någon verklig uppenbarelse af Gud i den heliga skrift?"; Jönköpings-Posten 1915-03-13 och 1915-03-17)

Det svenska elementet (i Finland) var ganska framstående representerat och jag undrar om vi förhållandevis här i landet äro så vakna och levande och brinnande för allt som intresserar oss, som de voro. Finnarna, de riktiga voro inte så fina, som svenskarna, de voro som norrmän, rikt begåvade i allt konstnärligt, men ännu inte fullt civiliserade. De vänta emellertid av sig själva, att deras ras skall göra härliga insatser i kulturen bara de bli färdiga. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 376; brev som besvarades 13 mars 1912)

Föreläsning hölls i söndags afton i Vaggeryds godtemplarlokal af infödde negermissionären James Yearwood om "de Västindiska öarna, dess folk, seder, bruk och religion samt forna slafhandel". På ett mycket intresseväckande sätt behandlade föreläsaren sitt ämne, hvarunder jämförelser uppdrogos mellan en mängd förhållanden bland invånarne på dessa öar och oss svenskar, hvilka jämförelser icke obetingadt utföllo till vår fördel. Så framträdde i stark belysning genom föreläsningen de i Sverige så vanliga men icke dess mindre fula osederna att svära samt röka, snusa och äta tobak, och då föreläsaren, i hvars hemland tobaken produceras, beskref tobakens behandling, innan den afsändes till Europa för att där förbrukas, så synes det, som om till och med närvarande tobaksvänner skulle för alltid fått afsmak för detta snuskiga bruk. (Jönköpings-Posten 1908-12-22 "Västindiska seder och svenska oseder")

(Ett) svenskt ögonvittne, Erik Hollingworth, har i Svenska Tribunen för den 25 mars 1908 givit en skildring av väckelsen (i Los Angeles med början år 1905/06), som är mycket värdefull och visar , hur underbart den grep omkring sig bland olika lager av människor och vilka härliga frukter, som däri kommo till synes. ... "Många sålde sina ägodelar och gåvo, där det behövdes. Alla, som blevo döpta med den Helige Ande, strävade efter att förhärliga Jesus i ord och gärning. De läste: 'Vad I haven gjort en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mig.' De sökte att se Jesus i varandra. ... Intet anseende till person, fattig och rik, svart och vit, alla älskade de varandra, alla sökte Jesu ära. Pastorn där, enögd, låghalt och svart, såg jag mer än en gång i famnen på lärde och aktade män." (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 170,173)

För min del har jag aldrig kunnat begripa, hvarför de svenska kongregationalisterna (i U.S.A) skola vara skilda från Svenska missionsförbundet. Deras grundsatser äro ju desamma och nog vore det då vida naturligare, att de hörde ihop med detta än med den amerikanska kongregationalistkyrkan. Ja, så synes det mig. Då icke andliga principer skilja dem åt, så tyckes det, som om nationaliteten borde få göra sig gällande. "Men det där begriper du inte", skall till äfventyrs någon säga, och det kan ju hända, att han har rätt. (P. Waldenström "På resor i Amerika"; bref från Willmar Minn. daterat 1904-10-29; Jönköpings-Posten 1904-11-15)

1904 September 3:e. Lifvet är så rysligt fult, vi menniskor så afgrundaktigt onda, att om en författare skulle skildra allt hvad han sett och hört kunde ingen stå ut att läsa det. Det finns saker som jag mins mig ha sett och hört, hos goda, aktningsvärda, omtyckta menniskor, men som jag strukit ut, aldrig förmått mig omtala, och icke vill minnas. Uppfostran och bildning tyckes bara vara masker på djuret, och dygden förställning. Det högsta vi komma till är att dölja uselheten. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 211)


ca 1900 - ca 1890

Startsev undvek alla samtal, han åt bara och spelade vint tillsammans med dem, och när någon familjehögtid firades i ett hem och han blev bjuden till måltiden satte han sig ner och åt tigande medan han stirrade på sin tallrik; och allt som sades var ointressant, orättvist, dumt, han blev irriterad och upprörd men teg, och för att han alltid teg bistert och stirrade på sin tallrik kallades han i staden för "den uppblåsta polacken", fast han aldrig varit polack. (Anton Tjechov "Ionitj" s 139)

Från (kontoret) ledde en smal stentrappa upp till andra våningen där den förnämsta lokalen låg. Det var ett tämligen stort rum men tack vare det ständiga mörkret, det låga taket och trängseln av lådor, balar och brådskande människor gjorde det på den utomstående ett lika oansenligt intryck som de båda rummen på nedre botten. På övre våningen och även på kontoret låg det varor i travar, packar och i packaskar, man kunde inte märka vare sig ordning eller skönhet i deras placering och om det inte här och var genom hål i omslagspapperen tittat fram högröda trådar, en tofs eller ett stycke frans, så hade man inte kunnat förstå vad man handlade med härinne. Och vid anblicken av dessa skrynkliga omslagspapper och sjaskiga askar skulle ingen ha trott att man kunde förtjäna miljoner på sådana småsaker och att dagligen femtio personer var sysselsatta med arbetet i magasinet, kunderna oberäknade. (Anton Tjechov "Tre år" s 42)

Ryssland skulle vara Europas buffertstat mot Kina. . . . Helt visst skall han vid en sammanstötning utan svårighet slå motståndaren omkull. Men segervinnaren är en organism, som förtär sig själf, den besegrade en organism, frisk, eftergifven och spänstig, som icke lider det ringaste af att kullslås. Han faller mjukt och står upp igen. Att slå Kina är som att slå i vattnet. Man har liknat Midtens rike vid en tärning, som, huru den rubbas i sitt läge, återfår sin jämvikt, och står lika säker, på hvilken sida den än må falla. Stycka Kina med svärdet; styckningen varder endast skenbar, så länge den egendomliga kinesiska civilisationen består. De hjärnor, som denna civilisation formar, ha i mycket sin alldeles speciella begreppsvärld och höra på ett alldeles oupphäfligt sätt tillsammans. Kina lider icke af industrialism, ej heller på nämnvärdt sätt af utvandring. . . . Det finns de, som påstå, att missbruket af opiater och därmed jämförliga ämnen arta sig till att varda värre i Europa och Amerika än i Kina. . . . Det kinesiska nervlifvet, om jag får begagna ett sådant uttryck, är ojämföroligt hälsosammare än det europeiska. . . . (Slagordet "striden för tillvaron") har tystat samveten och ursäktat cynisk själfiskhet. Kina har ännu (år 1895) icke tillägnat sig detta slagord. Men det har många andra och bättre fast ej så "naturvetenskapliga". (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 411-412)

Du underbara dunkla klarhet, du himmelska blå, som leende sänker dig till mig och lyfter min själ till svala rymder och helig stillhet! Du ljuva Nirvana, där, badad i renhet, jag andar mig ut i oändligheten, men, samlad igen i en återandning, döpt i trånad sjunker tillbaka i jordens stoft! ... Jag känner mig din frände, himlaborna! Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna. ... Mitt folk har till symbol av sina anor fått himmelsblått i väna barnaögon och himmelsblått i ärekrönta fanor. (Viktor Rydberg "Dikter. Andra samlingen." s 272-273; Himlens blå)

(Gumman) Mertjutkina: "Jag är en svag och hjälplös kvinna ... Till det yttre ser jag kanske stark ut, men om man kunde titta in i mig skulle man se att varenda fiber är trasig! Jag kan knappt stå på benen och jag har ingen aptit. Idag drack jag kaffe och inte ens det smakade." (Anton Tjechov "Jubileet" s 114)

Fem år tidigare hade (Amurdistriktetsgeneralguvernör A.N. Korf) varit på Sachalin. Nu tyckte han att framåtskridandet var betydande och överträffade alla förväntningar. Hans lovtal var oförenligt med kännedomen om sådana företeelser som svält, allmän prostitution bland de deporterade kvinnorna och brutala kroppsstraff, men åhörarna var tvungna att tro på honom - i förhållande till tillståndet för fem år sedan tedde sig nuet nästan som början till en guldålder. ... Varje gång jag ... besökte högmässan i Aleksandrovsk var halva främre delen av kyrkan fylld av tjänstemännen och deras familjer, bakom dem kom en brokig rad av soldatfruar, fruar till fångkonstaplar och fria kvinnor med barn, efter dem följde fångkonstaplar och saldater och längst bort vid väggen satt kolonisterna klädda i sina bästa kläder och straffångar som arbetade som skrivare. Får en kedjefånge med rakat huvud, ett ess - fångmärket - på ryggen och fastsmidd vid en kärra gå i kyrkan om han vill? Jag ställde frågan till en av prästerna. Han svarade: "Jag vet inte." ... I Sachalins historia spelar en människotyp som är en blandning av Derzjimorda i Gogols "Revisorn" och Jago en anmärkningsvärd roll - det är herrar som när de talar med underordnade inte erkänner något annat än knytnävar, spö och kuskskäll men som rör sina överordnade till tårar genom sin intelligens och t.o.m. liberalitet. Men i varje fall finns det inget "Döda huset". Bland intelligentian som styr och arbetar på kanslierna på Sachalin har jag träffat kloka, goda och nobla människor vilkas existens utgör tillräcklig garanti för att en återgång till det gamla inte är möjlig. Numera rullas inga straffångar i tunnor och det går inte att piska en människa till döds eller driva honom till självmord utan att det skulle uppröra hela samhället och alla skulle börja tala om det längs Amur och i hela Sibirien. (Anton Tjechov "Sachalin" s 27,182,196-197; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

En (tjänsteman) ... presenterade sig som stabsofficer vid Orenburgs kosacktrupper. Från första början gav denne officer intryck av att vara en godhjärtad människa och en stor patriot. Han var försynt och godmodigt besinningsfull, men när man diskuterade politik blev han alldeles utom sig. Med äkta patos började han tala om Rysslands storhet, men när han kom in på tyskar och engelsmän, som han aldrig haft någon kontakt med, fylldes hans röst med avsky. det berättas att när han på resan till Sachalin ville köpa en sidenduk åt sin fru i Singapore och man erbjöd honom växla ryska pengar mot dollar skall han ha blivit ytterst förolämpad och sagt: "Det fattas bara att jag skulle växla våra redbara pengar mot etiopiska." Duken blev aldrig köpt. (Anton Tjechov "Sachalin" s 27; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

När uskovoborna med sina familjer samlades kring uppsyningsmannens hus, där vi drack te, och när kvinnorna och barnen som var nyfiknare steg fram, började hopen likna ett zigenarläger. Bland kvinnorna fanns faktiskt några mörkhyade zigenerskor med listiga, tillgjort sorgsna ansikten; nästan alla barnen var zigenare. I Uskovo har några deporterade zigenare slagit sig ned och deras bittra öde delas av deras familjer som följt dem frivilligt. (Anton Tjechov "Sachalin" s 115-116; Tjechov besökte Sachalin 1890)


ca 1890 - ca 1885

Den nya bilden jag nu (år 1888) bär i minnet med mig av Venedig är mig som en palimpsest, där jag skrapat ut barbarisk munkskrift och behåller urtexten på klassisk romarlatin; en vatikanstaty med borttagna fikonlöv; en klädståndstavla under vilken jag hittar en Rafael; en Cremoneserfiol av vilken jag skrapat av fernissan. Och jag sitter ibland i dimmiga höstdagar ute på landet och halvlängtar efter pessimistens idealstad utan vagnsbuller och gatsmuts, utan spårvagnsklockor och gatulokomotiv, där fridens duvor sitta på Stortorget, där man dansar utanför kyrkdörren och inför Yttersta Domen, där man stundligen får en glad påminnelse om den sista färden när man stiger ner i den flytande likvagnen och paddlas ut på det stora vattnet! (August Strindberg "Mitt Venedig" s 301; Svea. Folkkalender för 1889)

Sedan Palestina blifvit deladt mellan en mängd länsherrar, frågade sig hvar och en af dem, om icke det område han fått till län kunde i brist på lönande jordbruk förskaffa honom inkomster som vallfartsort. Det var icke hvar och en af dessa herrar, som fått ett Betlehem, ett Emaus, ett Nazaret, ett Hebron i förläning, men alla ville locka pilgrimsskaror till sig, för att draga inkomst af dem. Hade en länsherre icke någon helig ort på sitt område, så gällde det att skaffa sig en sådan genom fabricerande af falska traditioner, hvilkas sanning måste bestyrkas genom falska underverk. Och sådana traditioner skapades, sådana underverk åstadkommos. Nu kan visserligen, såsom en sorglig psykologisk erfarenhet lärer oss, det fromma bedrägeriet, när det afser ideala mål, gå hand i hand med den fromma tron; men denna senare räcker icke, utan att taga djupaste skada, ett finger åt det bedrägeri, som har sitt motiv i vinstbegäret. Väl icke alla, men en stor del af de traditioner, som från korstågets tid och intill denna dag bragt förvirring i Palestinas topografi genom att till oriktiga ställen förlägga ortnamn och tilldragelser ur evangelierna och ur den älsta kyrkans historia, härflyta ur medvetet bedrägeri och hafva varit beräknade på att rikta ställenas feodala innehafvare på den godtrogna fromhetens bekostnad. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 233-234; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Ansikterna växlade i oavbruten följd där inne i sovrummet (hemma i Povarskaja). Där fanns: Pavel, finnen, stabskaptenen Jarosjevitj ... En gång såg Klimov i dagsljuset till och med sin regementspastor, fader Alexander, som stod framför sängen i full ornat och med mässboken i handen och mumlade någonting med så allvarlig min, som Klimov aldrig hade sett i hans ansikte förut. Löjtnanten erinrade sig, att fader Alexander brukade kalla alla officerare som var katoliker för "polacker", och nu ropade han för att skoja litet med honom: "Lille far, den där polacken Jarosjevitj har dragit till Nordpolen!" Men den glade och skämtsamme fader Alexander skrattade inte, han blev allt allvarligare och gjorde korstecknet över Klimov. (Anton Tjechov "Tyfus" s 159-160)

"En bonde nu för tiden är inte mycket värd", (sade Meliton). "Det är inte något att hemlighålla", (sade herden), "vi blir allt sämre från år till år. Och ska vi nu tänka på herrskapen, så har de blivit ännu svagare än bönderna. En herreman nu för tiden begriper allting och vet sådant som man inte behöver veta, men vad är det för nytta med det? När man ser på honom tycker man synd om'en ... Han är så mager och skraltig som om han vore ungrare eller fransos, han har varken värdighet eller utseende, det är bara till namnet som han är herre. ... Förr i tiden var herrarna halvt om halvt generaler, men numera är de ena riktiga sillmjölkar." (Anton Tjechov "Herdepipan" s 14-15)

Bland de gamla förnäma släkterna i Frankrike, Spanien, Italien och Sydtyskland är procenten af blonda personer än i dag (år 1887) betydligt större än inom de andra klasserna. I nordvästra Tyskland och Skandinavien har däremot skiljaktigheten i hår, ögonfärg och hy aldrig bildat rasmärken, emedan alla klasser där äro af samma germaniska ursprung, och bonden måhända den, hvars blod är mindre blandadt än de andres. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 224-225; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(De östromerska) städernas utseende yppar vid första anblicken, att en ny tid är inne; folket som rör sig på deras torg och gator, röjer samma förvandling ej blott i sina osköna dräkter, utan ock i sin folktyp, hvari slaviska drag blanda sig alltmer med de redan förut degenererade grekiska och romerska ansiktstyperna. Den rasförsämring, som gjort sig märkbar redan i tredje, fjärde och femte århundradena, fortgår under det sjette och sjunde. Männernas ansiktsdrag bli fulare, deras växt, hållning och muskulatur sämre, detta senare dels genom det materiella elände, hvari de lägre klasserna, som ständigt rekrytera de högre, förblifva under den byzantinska perioden, dels genom kroppsöfningarnas förfall och de högre klassernas vekliga lefnadssätt. Själfva ansiktsuttrycket blir ett annat. Det politiska och sociala lifvet inverkar mer än man vanligen föreställer sig på ansiktsuttrycket. Under institutioner, som utveckla eller åtminstone medgifva personlig själfständighet, personligt initiativ och själfaktning, få anletsdragen en bestämdare, frimodigare prägel. Under institutioner, som utveckla öfvermod mot underordnade och kryperi mot öfverordnade, som mana till ett smicker och ögontjäneri, hvilket å sin sida skaffar sig vederlag i hemligt förtalande af hvad som öppet berömmes, stämplas anletsdragen af stel högfärd och låg inställsamhet. Byzantinerna själfve voro medvetna om sitt fysiska förfall och kunde ej heller vara annat, enär de hade rikligt tillfälle att jämföra sig själfve med germanerna. Ännu i Justianus' tid (i sjette århundradet) bevara desse den typ, som Tacitus beskrifvit. Den Justinianska tidens främste historieskrifvare, Prokopius, skildrar dem alldeles så som Tacitus gjorde det ett halft årtusen längre tillbaka i tiden; men Prokopius tillägger, att germanerna utmärka sig äfven genom sitt särdeles vackra utseende. Allt här i världen är relativt. Prokopius har funnit germanerna vackra, emedan han sett dem bredvid sina egna östromerske landsmän. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 285-287; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

(Jag har tidigare omtalat) den pessimism, som rådde under det romerska kejsardömets århundraden. Man var allmänt öfvertygad, att de cesariska århundradena voro en förfallets epok på alla områden. . . . Ett (af flera) förklaringsförsök ligger i den folk- och rasblandning, som städse försiggick inom det stora romerska riket. Men en rasblandning medför lika ofta en försköning av typen som den medför motsatsen. Därvid beror allt på de blandade rasernas egen beskaffenhet. Äro de å ömse sidor af kraftigt, ädelt och vackert slag, blir resultatet godt, såsom till exempel blandningen af kelter och germaner, af italer och germaner; hvaremot blandningen af en fysiskt och andligt högre ras med en lägre stående ger ett sämre och en blandning af två lågt stående raser en än sämre. Däremot kan det elände, som plägar efterfölja epidemier, otvifvelaktigt verka menligt på folktypen, ifall det icke är af en snart öfvergående beskaffenhet. Hufvudorsaken till en folktyps försämring kan enligt min mening endast ligga i försämringen af de fysiska och andliga lefnadsvillkor, hvari hufvudmassan af ett folk befinner sig. . . . Det är icke de högre stående och ett mindre antal individer omfattande klasserna, som utöfva det afgörande inflytandet på folktypen; det afgörande inflytandet, det som under tidernas lopp på ett oemotståndligt sätt gör sig gällande, tillhör den stora kroppsarbetande klassen, ur hvilken städse nytt blod inströmmar i de högre klassernas ådror - ur hvilka dessa ständigt rekryteras och förnyas. Ett folk är, i trots af äfven de skarpaste klassindelningar och de mest högresta skrankor mellan stånden, en enda stor organism, hvars alla lemmar underhållas medels samma blodomloppssystem. En Nemesis drabbar fördenskull hvarje folk, där organismens styrande organer missvårdat de styrda lemmarne af sin egen lekamen. . . . (Det var) en lycka för Rom och för Europa, att ett nytt folk med en annan och icke förslafvad folktyp inträdde på historiens skådeplats och där tog ledningen: germanerna, ett bonde- och stridsmannafolk, ett folk, hvars män och kvinnor, fostrade i skogen, hade genom årtusenden ärft frihetens alla vanor och ovanor, alla dess ädla eggelser och all dess otyglade individualism, ett folk som, när de plöjde, plöjde egna tegar, och när det kämpade, kämpade frivilligt och sina egna strider. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 161,172-173,175-176; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Förbi studenten rullade den gamla godsägarinnan i sin lätta, eleganta landå. Han bugade för henne och log med hela ansiktet. Och strax ertappade han sig med detta leende, som inte alls passade till hans dystra sinnesstämning. Varifrån kom det, då hela hans själ var full av förtrytelse och längtan? Och han tänkte att det antagligen var naturen själv som hade givit människan denna förmåga att bedraga för att även under stunder av svår psykisk ansträngning kunna bevara sitt innerstas hemligheter, liksom rävhonan eller vildanden skyddar sitt bo. Varje familj har sina glädjeämnen och sina sorger, men hur stora de än må vara, är det svårt för en utomstående att se dem, de förblir en hemlighet. (Anton Tjechov "Ett svårt humör" s 41-42)

"(Den där unga damen) älskade mig," fortsatte Kalkas flämtande. ... "Hon kunde älska skådespelaren, men bli hans hustru - aldrig! Jag minns, den dagen spelade jag ... Rollen var gemen, burlesk ... Jag spelade medan mitt hjärta höll på att slitas sönder ... Jag övergav inte teatern, nej, men redan då öppnades mina ögon! Jag förstod att jag var en slav, en leksak för andras sysslolöshet, att det inte finns någon helig konst, att allt är dröm och bedrägeri. Jag förstod publiken! Sedan dess tror jag varken på applåder eller kransar eller hänryckning! Ja, min vän! Man applåderar, köper mitt fotografi för en silverrubel, men inte desto mindre är jag främmande för dem, jag är drägg, nästan en kokott! Av fåfänga vill man vara bekant med mig, men sänker sig inte därhän att ge sin syster eller dotter åt mig till hustru! Jag tror inte på publiken, jag avskyr den, den är mig främmande." (Anton Tjechov "Kalkas" s 112)

(Författaren) Geinim satte på sig glasögonen, höjde ögonbrynen och började läsa med sorgsen röst och precis som om han deklamerade: "Säsongen 1885-86. Z.S. Jersjakov, leverantör av kinesiskt té till utlandet och europeiska och asiatiska Rysslands samtliga städer. Firman grundad 1804. ... Vårt valspråk är tillräckligt bekant. Det kan uttryckas i de få men betydelsefulla orden: samvetsgrannhet, billigt pris och snabb leverans!" "Bra! Mycket bra!" avbröt Jersjakov och gjorde en rörelse på stolen. "Jag hade knappast väntat, att ni skulle avfattat det på det viset. Skickligt gjort! Men det vore ännu bättre, käre vän ... vi måste på ett eller annat sätt försöka att göra det mystiskt, ser ni, hitta på ett trick ... Vi annonserar här, att firman nyss erhållit ett parti färska, nyplockade tésorter av säsongen 1885 ... Nå'nting i den stilen? Och dessutom måste vi påpeka, att vi redan har dessa nyinkomna tésorter å lager sen tre år, men inte desto mindre skulle ha fått dem från Kina för en vecka sen." "Jag förstår ... Publiken märker inte ens motsägelserna. I början av annonsen skriver vi, att tésorterna är nyligen inkomna, men i slutet av densamma säger vi på följande sätt: 'Då jag har ett stort förråd té, importerat enligt förra tulltaxan, kunna vi utan skada för egna intressen sälja dessa sorter efter förra årets priskurant ...' o.s.v. Nå, på nästa sida kommer så priskuranten. Där återkommer firmamärken och ornament ... Därunder med fetstil: 'Priskurant för utsökta, aromatiska Futju, Kiashta- och svarttéer av första vårskörden å lager från nyförvärvade plantager ...' Vidare: 'Vi be att få rikta de verkliga finsmakarna uppmärksamhet på liansintésorterna, av vilka den med den förnämsta och finare smaken användes: "Kinesiska emblemet" eller "Konkurrenternas avund", 3 rub. 50 kop. Av rosentéer rekommendera vi speciellt "Kejsarrosen", 2 rub. och "Kinesiskans ögon", 1 rub. 80 kop. Efter priserna kommer med petitstil om avvägning och paketering och transport av téet. Angående rabatt och premier: 'Flertalet av våra konkurrenter, som önska locka till sig kunder, kastar ut ett lockbete i form av premier. Vi å vår sida protestera mot detta upprörande sätt och erbjuda våra kunder, icke i form av premie, utan gratis, alla de lockbeten, med vilka våra konkurrenter undfägna sina offer. Var och en, som köper hos oss för minst 50 rub., erhåller gratis efter fritt val en av följande saker: en tékanna av Britanniametall, hundra visitkort, plan över staden Moskva, tédosa i form av en naken kinesiska och en bok "Den förvånade fästmannen" eller "Fästmön under tråget", berättelse av Den Skämtsamme Upptågsmakaren.'" Efter att ha slutat läsningen och gjort några förbättringar renskrev Geinim snabbt reklamen och överlämnade den till Jersjakov. Därefter blev det en stunds tystnad ... Båda kände det pinsamt, precis som om de hade gjort något ont. ... Geinim vände sig om för att gå ut, men hejdade sig i dörren, suckade och sade i dyster ton: "Jag bedrar Ryssland! Hela Ryssland! Jag bedrar fäderneslandet för brödbitens skull! Ack!" Och han gick ut. Jersjakov tände en havannacigarr, och i hans rum doftade det ännu starkare av kulturmänniska. (Anton Tjechov "Författaren" s 108-112)


ca 1885 - ca 1875

"Där kommer generalens kock, honom kan vi fråga", (säger polisinspektör Otjumelov) ... "Hallå, Prochor! Kom här ett slag, bror" Se på den här hunden ... Är den er?" "Dumheter! Såna där har vi aldrig haft!" "Nu behövs det inga fler frågor!" säger Otjumelov. "Det är en vanlig byracka! Det är inget att orda om längre ... säger jag att det är en byracka, så är det en byracka - punkt och slut!" "Nej, det är inte vår den", fortsätter Prochor. "Däremot är det generalens brors, han kom hit häromdagen. Vi gillar inte vinthundar ... Men hans bror tycker om dem ..." "Jaså - har hans bror kommit hit? Vladimir Ivanytj?" frågar Otjumelov och hela hans ansikte skiner upp i ett ömt leende. "Tänka sig ... Herre Gud! Jag som inte haft en aning om någonting! Jaså, han är på besök?" "Jajamen ..." "Tänka sig. Herre min skapare ... Har längtat så efter bror sin ... Och jag som ingenting vetat! Då skulle det här alltså vara hans lilla hund då? Det gläder mig verkligen! Ta den! Det här är inte alls någon farlig liten jycke inte ... En pigg liten krabat är det ... Nafsade tag i fingret bara ... Ha-ha-ha ... Varför sitter du där och darrar ..." "Rrr-rr!" "Hon är arg den lilla rackarn ... Vilken liten en då ..." Prochor kallar på hunden och avlägsnar sig med den från vedgården. Folkhopen skrattar åt (den hundbitne guldsmeden) Chrjukin. "Dig skall jag snart göra upp med", säger Otjumelov hotfullt, sveper kappan om sig och fortsätter fram över salutorget. (Anton Tjechov "Kameleonten" s 220)

I stället för att gå ut och gapa på kyrkor och palats (i Turin), gick jag och köpte tidningar, emedan jag ville ha reda på det som icke synes utanpå. Jag fick fatt i Gazetta Piemontese. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 74; Piemonte 1884-03-03)

Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 387; brev den 25 dec 1883 till Albert Bonnier)

Man stod i kö utanför gubben Columbes Krog, som var upplyst som en katedral under en högmässa. Och djäklar anamma, det var nästan som en riktig gudstjänst, för de hedersknyfflarna sjöngo därinne med en min som sångare i en kyrkokör, med uppblåsta kinder och trind mage. Man firade avlöningsdagens helgon, ett mycket älskvärt helgon som skall ha hand om kassan i paradiset. (Emile Zola "Krogen" s 528)

"Vår sinnevärld är endast en värld af företeelser, och om de verkliga tingen känna vi genom våra sinnen intet." Denna sats är urgammal inom filosofien. Den har uttalats redan för flere årtusen tillbaka i tempellunderna vid Ganges af hinduernas vise. Den har ljudit under Akademias popplar vid Athen af den store visdomsmannens Platons läppar. Den möter oss sedan, olika motiverad och stundom med, stundom utan inskränkningar, hos många af den nyare tidens filosofer af mycket olika skolor: hos Leibniz och Berkely, hos Kant och Schopenhauer, hos Herbert och Boström. Ja, . . . äfven den annars på sinnenas vittnesbörd starkt hållande engelsmannen John Locke framhöll, att hvad han kallade tingens sekundära kvaliteter, såsom ljus, värme, doft o. s. v., omöjligen kunde tillkomma tingen i och för sig, utan vore endast fenomener för människan. Denna åsikt är numera (år 1876) icke ensamt filosofernas. Det finns i våra dagar icke en enda tänkande naturforskare, som icke delar den, och det just derför, att den varsammaste och grundligaste naturforskning ställt denna öfver allt tvifvel. Om icke förty den vanliga meningen uppreser sig däremot och envist fasthåller, att det, som vi förnimma, icke är våra förnimmelser, utan att det, som vi förnimma, är de verkliga tingen, och om vidare den vanliga meningen tillskrifver dessa förment verkliga ting de egenskaper, som tillkomma icke dem, utan deras företeelse för oss, deras verkningar eller symboler i oss, så kommer det, säger naturforskaren, till en början däraf, att man vanligen glömmer, att vi hafva ett nervsystem mellan oss och de verkliga tingen, om hvilka vi veta intet mer än hvad detta nervsystem tillför vårt medvetande. Men nervsystemet inför icke de verkliga tingen i själen, utan tillför oss endast sina egna nervretelser, som förorsakats af eterdallringar eller luftdallringar och som, komna till vårt medvetande, där uppenbara sig som lysande eller färgade föremål med vissa gestalter och med vissa orter i rummet eller som toner eller som värme eller som tryck på musklerna eller som smak eller som doft. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 33-34; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

"Vart har pojken tagit vägen? Hör du, Tom!" Den gamla damen sköt ned glasögonen och tittade sig omkring i rummet över dem. Sedan sköt hon upp dem och tittade under dem. Sällan eller aldrig tittade hon genom dem efter någonting så obetydligt som en pojke, ty det var hennes paradglasögon, hennes hjärtas stolthet, endast avsedda för prydnadens och inte för nyttans skull - hon kunde lika gärna ha tittat genom hålen på ett par kakelugnsluckor. (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 5)


ca 1875 - ca 1850

Vid den ifrågavarande festen i måndags väntade jag att komma in bland en mängd af "litteraturens negrer", men församlingen bestod till största delen af framstående män inom olika fack. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 76; brev 12 dec 1866 till Hedlundska familjen)

(Johan) tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än de borgerliga. ... De togo honom som jämlike, än de där hemma, som behandlade honom som en mycket underordnad, underlägsen. Fritz till exempel, som var mjölnarson från landet, mottogs hos kammarherren ... och ingen frågade där efter vad hans far var för en. Men när Fritz var hemma på bal i Johans hem granskades han fram och bak, och det var med stor förnöjelse en släkting kunde meddela att hans pappa bara var för detta mjölnardräng. Johan var bliven aristokrat utan att upphöra sympatisera med underklassen, och som adeln omkring honom (18)65 och straxt efter var ganska liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blev han duperad. Han fattade icke ... att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga ner. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 188-189)

Den 27 oktober 1864 var det dags för (sångerskan Christina Nilsson att i Paris göra) operadebut som Violetta i La Traviata. ... "Jag var den första som sjöng Traviata på franska och det blev mycket bifall. ... Jag umgicks med den bästa socitéten. Många högheter har jag gästat eller välkomnat i mitt hem, men nedlåtande ha de aldrig bemött mig. Hade de gjort det, hade jag gått. Det är människovärdet, som ska avgöra." ... Mäktiga drottning Victoria i England och Franz Joseph i Wien fick rätta sig efter henne och inte efter kunglig befallning. Den forna spelgräbban sitter tillsammans med Amerikas president. Det är hon som får trösta den landsförvisade franske kejsaren och till hans tårar sjunga hans hemlands sånger. Rysslands mäktige tsar får ödmjukt anhålla om hennes porträtt och kvittera det med sitt eget signerade. (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 60-61, 64)

Jämför man slafveriet i kejsartidens Rom med slafveriet i Nordamerikas Sydstater, sådant som detta existerade ända in på 1860-talet, då det slutligen med våld afskaffades genom Nordstaternas seger öfver rebellionen, så måste man gifva den franske författaren Gaston Boissier rätt, då han anser det senare vida hårdare och omänskligare än det förra. Det senare slafveriet var grundadt på hudfärgen och var därmed äfven ett outplånligt brännmärke, satt på en hel människoras. Det rättfärdigades genom ett upprörande missbruk af religionen och vetenskapen. Egennyttan sökte helga det såsom ett förverkligande af Guds förbannelse öfver Ham och hans ättlingar; sökte vetenskapligt försvara det genom en tendentiöst förfalskad etnologi samt bevara det genom stränga förbud mot att lära slafven läsa och skrifva. Hos romarne funnos äfven afrikanske slafvar, men jämte dem slafvar tillhörande alla äfven de mest civiliserade och förfinade nationaliteter. Därför kunde intet rasmärke tillika vara slafmärke, och tyngden af slafvens kedjor lättades genom utsikten till en frihet, hvars alla frukter kunde komma redan hans son till godo. (Viktor Rydberg "Bilder ur den mänskliga odlingens historia" s 224-225; föreläsningar i Göteborg våren 1880)

I Göteborg blev man tidigt på 1860-talet observant på den sociala nöden och att de kyrkliga arbetsformerna måste ändras. De stora kyrkorna räckte inte till för de många kyrkbesökarna och bänkuthyrningssystemet gjorde att de fattiga bokstavligen både var och kände sig utestängda. Domprosten Peter Wieselgren (1800-1877) hade därför börjat hålla regelbundna friluftsgudstjänster på Heden. Med stöd av mecenater ur Göteborgs ledande skikt - familjerna Ahrenberg, Carnegie, Dickson, Ekman och Quensel lade grundplåten - startades en insamling, vilken 1862 som en födelsedagsgåva ställdes till Wieselgrens fria disposition. Johanneskyrkan i Masthugget byggdes och stod klar 1866. Gudstjänsterna där skulle särskilt vända sig till de fattiga. I dess statuter markerades uttryckligen att inga bänkar fick hyras ut - alla platser skulle vara lika. Wieselgren tog ett personligt ansvar för gudstjänstlivet och kyrkan blev centrum för ett kyrkligt inremissionsarbete i Göteborg. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 80)

Folkets i Gudbrandsdalen utseende påminner mer än annorstädes om Taciti skildring av Germanerna. De ljusblå ögon, man skådar här, hava ofta, i synnerhet hos kvinnorna, en trofast och innerlig blick. Storväxta män äro icke sällsynta; men många manliga exemplar förleda även till att tro på en rasens deklinering. Käringarna äro hemskare än annorstädes. Jag undrar icke, om en vidskeplig tid skulle tilltro dem spådomsförmåga. Det ligger i deras vissna drag och djupa ögon något mystiskt och hemlighetsfullt, som förträffligt skulle passa en Vala eller en Alruna. Ynglingarna äro i allmänhet småväxta för sin ålder; adertonåriga äro icke mer utbildade än femtonåriga hos oss. Flickorna hava ofta ljuva och ädla drag. Missbildade exemplar av bägge könen: blinda, halta och puckelryggiga, träffas ofta. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 97-98; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Nu är det min övertygelse, att mängden av de svenska arbetare, som utvandrat till Norge, är ett gott och hederligt folk; men att åtskilligt avskum följt med på köpet, är något, som i fråga om utvandringar hör till regeln och ej till undantagen. Nog av: denna utvandring har inte ökat det svenska namnets anseende på andra sidan Kölen. "Arbetssvensk" är ett av de ord, varmed det nya norska språk, som är i görningen, har riktat sig, och det sätt, varpå det uttalas av norska läppar, smeker ingalunda ett finkänsligt svenskt öra. Betecknande är även att knappt hade någon av de norska lantmän (här i Gudbrandsdalen), med vilka jag inlåtit mig i samtal, erfarit, att jag var Svensk, förrän man gjorde mig bekant med alla sådana drag, som kunde komma mig att blygas på mina utvandrade landsmäns vägnar. Med en minnesstyrka, som vittnade om ett livligt intresse för saken, uppräknade man för mig allt vad de norska tidningarna under några års förlopp möjligen haft att förtälja i denna riktning: här hade en svensk bagaregesäll mördat sin mästare, på ett annat ställe hade en "arbetssvensk" anlagt mordbrand, en tredje hade förövat stöld o. s. v. Alla sådana dåd hade man i färskt minne, och mina värdar syntes tro, att de kryddade gästfriheten, då de berättade dylika historier. Naturen utdelar ojämnt sina håvor: grannlagenhet och finkänslighet tillhöra icke alla nationers karaktärsdrag, och öppenhet är en föga älskvärd dygd, när den blottar ett rått sinnelag och benägenheten att upphöja sin egen ringhet, genom att peka på andras lyten. Svensken har skäl att vara stolt över sitt namn: han tillhör ett folk, som, ringa till mängden, dock förevigat sitt namn på världshistoriens skönaste blad. . . . Jag talte med en Haugianare, som kände en hel hop ur kyrkohistorien, men som icke hade en aning därom, att den lära, han så varmt bekände, blivit skyddad från undergång genom offret av svenskt blod. . . . Jag fann bland de skriftet, som folkbildningens vänner i Norge utgiva, en bok, som skildrade tillståndet i Tibet, Kina och Japan, men ingen, som lämnade någon upplysning om Sveriges öden eller nuvarande förhållanden. Detta är bedrövligt; men ännu bedrövligare och vida oförlåtligare är, att hos massan av vårt folk råder samma okunnighet. Jag tänker härvid på dessa utvandrare, om vilka nyss var frågan. Huru många av dem har väl vetat, att han genom ett ovärdigt uppförande bland främmande människor och i kretsar, som endast döma av vad de ser för ögonen, har icke blott skadat sig själv, utan även skymfat ett namn, som borde vara honom heligt, nämligen namnet Svensk? . . . Måhända hava de flesta knappt vetat, att de äro Svenskar. Ty sådan är folkundervisningen i vårt land. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 88-91; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

(Konsulinnan Buddenbrook i Lübeck) grundade (i mitten av 1850-talet) ... "Jerusalemsaftnarna". ... En gång i veckan satt vid det långt utdragna bordet i matsalen i skenet från lampor och levande ljus ungefär tjugo damer i den åldern då det är dags att se sig om efter en bra plats i himlen, drack te eller bischoff, åt smörgås med fint pålägg och pudding, högläste andliga sånger och avhandlingar och förfärdigade handarbeten som i slutet av året såldes vid en basar, varpå behållningen skickades till Jerusalem för missionsändamål. Den fromma föreningen utgjordes i huvudsak av damer ur konsulinnans umgängeskrets, och senatorskan Langhals, konsulinnan Möllendorpf och gamla konsulinnan Kistenmaker tillhörde den, medan andra gamla damer med mer världslig och profan läggning, såsom madame Köppen, raljerade över sin väninna Bethsy. Även stadens prästfruar samt änkekonsulinnan Buddenbrook, född Stüving, och Sesemi Weichbrodt jämte hennes olärda syster var medlemmar. Men inför Jesus existerar ingen rang och ingen åtskillnad, och därför deltog också fattigare och underligare figurer i Jerusalemsaftnarna, till exempel en liten rynkig gumma, rik på gudsnådlighet och virkmönster, som bodde på Heiligen-Geist-hospital, hette Himmelsbürger och var den sista i sin släkt ... "Den sista himmelsborgaren" kallade hon sig vemodigt och stack samtidigt in strumpstickan under mössan för att klia sig. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 242-243)

Där inne (i rummet, där man förbinder och utför operationer) stå läkarna bleka och allvarliga, och deras armar äro nedsölade med blod ända upp till armbågarna. De äro ivrigt sysselsatta vid en säng, i vilken en sårad ligger. Han är kloroformerad och spärrar upp ögonen, som i en feberdröm; då och då säger han några ord, som merendels äro utan sammanhang och mening, men stundom likväl i hög grad rörande. Läkarna hålla på med att amputera honom, denna förfärliga, men på samma gång välsignelsebringande operation. Den skarpa, krokiga kniven tränger in i det vita, friska köttet; den sårade återfår plötsligt medvetandet, och uppger förfärliga, hjärtslitande skri. Fältskärn kastar den avsågade armen i ett hörn. På en bår i samma rum ligger en annan sårad, som ser på huru man opererar hans kamrat; han vrider sig och pustar, mindre i följd av kroppslig smärta, än därför att han ligger och väntar på att turen snart skall komma till honom. Det är förfärliga skådespel, som skaka både själ och kropp. Detta är kriget - icke såsom man tänker sig det, när prydliga soldater marschera förbi i raka led vid svajande fanor och klingande spel med officerarna ridande i spetsen, utan kriget, sådant det verkligen är, fullt av blodiga gräsligheter, plågor och död. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 15; Sebastopol i december månad 1854)

Ofta höllos (under 1850-talet) bönestunder i hemmen ute i (Skede en mil öster om Hvetlanda). De kallades bibelförklaringar och detta med skäl, ty de använda bibelställena utlades sorgfälligt. ... Dock blevo dessa bibelstunder ofta kanske det minst fruktbärande i verksamheten. Detta berodde på en sed eller hellre osed, som (prästen Per Petersson) icke bröt med, nämligen att de förenades eller rättare sammanblandades med små gästabud. På någorlunda förmögna ställen fanns vanligen en större stuga i ena delen av mangårdsbyggnaden och en mindre i den andra. I den större stugan gavs då middag för åtskilliga s. k. "bättre" personer jämte pastorn, under det att det vanliga "sämre" folket så småningom samlades i den mindre stugan eller annan lokal. Om en stund kom gästabudsfolket hit med pastorn i spetsen och intog de bästa platserna, varefter sammankomsten begynte. Icke underligt om den helige Ande på detta sätt hindrades att fritt verka. För det första fingo många av dessa "bättre", ehuru oomvända, en andlig hallstämpel genom umgänget med pastorn och förblevo alltjämt skrymtare. Detta uppenbarade sig också längre fram. För det andra gjordes - och det just vid församlandet i Jesu namn - den onda åtskillnaden mellan fattiga och rika, som Jakob så skarpt fördömer (Jak. 2:a kap.). En viss stumhet i anden förnams ock ofta vid nu nämnda sammankomster, påfallande vid jämförelsen med huru det plägade vara annars. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 14-15; Palmbergs egna anteckningar)

På Lunds Missionstidning, som begynt utgivas av doktor P. Fjellstedt 1845, var far prenumerant; vanligen även på Bibelvännen. Och sågo vi, då han kom hem,ett nummer sticka upp ur fickan, så blev det jubel i barnskaran. Ofta visade träsnitet på första sidan av missionstidningen en eller flera fristående palmer; en gång under den en neger, som bedjande sträckte sina händer mot himmelen; en annan gång en vit man, talande till en skara infödingar kring sig på marken. Svart var negern, men nog kände vi det lika ömt för honom som för en broder, och livets högsta glädje hade varit att få stå på den vite mannens plats. Åtminstone kände jag det så. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 116-117; Palmbergs egna anteckningar; Palmberg var född 1842)


ca 1850 - ca 1800

I New York finns en byggnad som har en fasad i kulissaktig egyptisk stil, den liknar en förförares palats i en melodramatisk pjäs, men är ett fängelse - och det kallas för Gravkammaren. ... En man med nyckelknippa kommer för att visa oss runt. Han ser trevlig ut och är, på sitt sätt, artig och tillmötesgående. "Är det celler bakom alla de där svarta luckorna?" "Ja." "Är det fullbelagt nu?" "Ja, så gott som, det skulle man nog kunna säga. Ja, utan tvekan är det så." "Cellerna längst ner måste väl vara mycket ohälsosamma?" "Njaa, vi placerar bara färgade fångar där. Det är säkert." (Charles Dickens "Intryck från Amerika" s 170-171; år 1842)

St.-Jérôme hade (i början av 1840-talet) varit hos oss redan ett och ett halvt år. När jag nu (år 1854) objektivt bedömer denna människa, ser jag att han var en bra fransman, men i högsta grad fransman. Han var inte dum, ganska bildad och uppfyllde samvetsgrant sina plikter gentemot oss, men han ägde de för alla hans landsmän utmärkande drag som är så motsatta den ryska karaktären, nämligen lättsinnig egoism, fåfänga, fräckhet och okunnig självsäkerhet. Allt detta tyckte jag mycket illa om. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 210)

För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. ... Det var av stor vikt att skaffa en bra speleman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, gjorde sig nästan mer bekymmer över detta än över något annat. Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för brudtåget. ... Han sände sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ullereds socken. ... (Denne) frågade hur det kom sig, att inte (Jan Öster) skulle spela på bröllopet. ... Till sist gav han ändå ett jakande svar. ... Strax efter att Lars Larsson var anländ (till bröllopet), kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under armen. ... (Han) kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. ... ”Jag har visst inte bjudit honom”, bedyrade Nils Elofsson. ... (Men) det var ingen tid att börja bråka. ... Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kom de inte, utan så blev de stående. Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet. ... ”Det är Jan Öster, som ska börja”, (sade Lars Larsson). Men det föll inte Jan Öster in, att inte den andre, som var så finklädd ... skulle vara förnämligare än han. ... (Nils Elofsson) gick tätt inpå Lars Larsson och viskade: ”... Skynda dig nu att spela! Annars ska jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.” ... (Då) slängde (Lars Larsson) stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprang med en skarp klang. ”Inte ska det sägas om mig, att jag räknar mig förmer än Jan Öster”, sade han. ... Så började (Jan Öster) spela. Den låten. som han grubblat över i tre år, stod nu på en gång klar för honom. ... Och brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig med en sådan fart, att inte en gång Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. (Selma Lagerlöf ”Bröllopsmarschen” s 107-111)

(Gösta Berling) föll på knä vid (Mariannes) huvudgärd, och han tog hennes huvud mellan sina händer och kysste henne, men sedan fann han inga ord. Hjärtat började slå så häftigt, som om det ville spränga bröstet. Kopporna hade gått fram över det fagra ansiktet. Hyn hade blivit grov och ärrig. Aldrig mer skulle det röda blodet skimra fram på kinderna, eller de fina blå ådrorna synas vid tinningen. Ögonen låg matta under svullna ögonlock. Ögonbrynen voro bortfallna, och vitögats emaljgalans var bruten i gult. Allt var förhärjat. ... Men den förste, som såg henne, sedan hon hade mistat sin skönhet, hängav sig inte åt sorg. Outsägliga känslor fyllde hans själ. Ju längre han såg på henne, dess varmare blev det inom honom. Kärleken växte och växte som en flod om våren. ... O, att älska henne, försvara henne, hålla henne skadeslös, skadeslös! ... Han kunde inte tala med Marianne om skilsmässa och försakelse. Han kunde inte lämna henne. ... När han var gången, låg Marianne och tänkte på honom och hans rörelse. ”Det är så gott att vara så älskad”, tänkte hon. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 126-127; Auktionen på Björne)

Det finns ingenting vackrare än Nevskij prospekt, i varje fall inte i Petersburg; där betyder den allt. ... (Men) tro aldrig på Nevskij prospekt! ... Allt är bara ett bedrägeri, en dröm och någonting annat än vad det ser ut. Ni tror kanske att den där herrn, som promenerar där i en utmärkt sydd kostym är förmögen? Så är inte alls fallet - allt vad han äger är just den där kostymen. Ni inbillar er kanske att de där två välmående personerna, som stannat framför en kyrka under byggnad, diskuterar dess stil? Visst inte, de talar om ett par kråkor, som intagit en egendomlig ställning mitt emot varandra däruppe. ... Ni tror kanske att dessa damer ... men damerna skall man minst av allt tro. Titta så litet som möjligt i butiksfönstren: de där utställda småsakerna är helt visst vackra, men det står en doft av hundrarubelssedlar kring dem. Och Gud bevare er för att kasta en blick under damernas hattar! Hur inbjudande än de vackra damernas kappor fladdrar på avstånd skulle jag inte för aldrig det bry mig om att följa efter dem. Håll er för allt i världen på avstånd från lyktorna och gå förbi så fort som möjligt! Ni kan tacka er lycka om ni klarar er undan med en ful oljefläck på er eleganta rock. Men även om man bortser från lyktorna, så är allting fullt av bedrägeri. Nevskij prospekt ljuger alltid och allra mest när natten sänker sig över den som ett tätt moln och låter de vita och ljusgula husväggarna framträda, när hela staden är full av ljus och larm, när myriader av ekipage rullar över broarna, medan förridarna skrikande jagar förbi på sina hästar och själva Satan tänder lyktorna, endast för att låta allt framstå i ett overkligt ljus. (Nikolaj Gogol "Nevskij prospekt" s 160)

Mr Pickwick satte sig och tog tidningen, men istället för att läsa i den tittade han över kanten på den och granskade mr Fogg. Det var en äldre, finnig karl - han såg ut som en vegetarian - i svart rock, mörkmelerade byxor och svarta halvdamasker; en person som tycktes vara en integrerande del av sitt skrivbord och ha lika stor förmåga att tänka och känna som det. (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 303; sista åren av 1820-talet)

Karl (XIV) Johan gav åt den nödlidande utan avseende på om denne var vän eller fiende - det var nog, att han behövde hjälp. ... Ett vackert blad i Karl Johans historia är hans handlingssätt mot den gamle bibliotekarien Gjörwell, denne 80-åring, som efter fyrtio års knog i Kungl. biblioteket hugnats med en pension av 133 rdr 16 sk. riksgälds, vilken tio år därefter hade höjts med något mer än hälften. Det var all den erkänsla, han fått för sitt mödosamma arbete i den svenska kulturhistoriens tjänst, då Karl Johan kom till Sverige. Men när kronprinsen av den gamle bibliotekariens efterträdare fick vetskap härom, sade han genast: "Gå till Gjörwell och hälsa honom från mig och säg, att han från och med detta års början har att av min handkassa uppbära hela bibliotekarielönen som pension, så länge han lever, och säg, att jag önskar göra hans bekantskap!" Då Karl Johan möttes av den invändningen, att den gamle i sina små omständigheter icke kunde kläda sig efter nuvarande bruk för en uppvaktning, svarade prinsen: "Det är med mannen och inte med hans kostym, jag vill göra bekantskap. Han skall komma i sina vanliga kläder." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 159-160; Karl XIV Johan och "allenastyrandet")

I tidningen "Allmänna opinionens organ" gjorde publicisten Adolf Regnér en del reflexioner (angående pöbelns mord på Axel von Fersen i juni 1810), präglade av en cynism, som verkar ohygglig.Genom ryktet om att (kronprins) Karl August blivit förgiftad hade, säger han, "varje redlig svensk med djupaste smärta måst se sin nation påtryckt en för alla tider vanhedrande stämpel. Det var således icke nog, att nationen förlorat en prins, som hon älskade, vid vilken hon fästat hela sitt hopp - hon hade med honom även förlorat sin heder; hon såg sitt namn brännmärkt med en outplånlig skamfläck." ... Någon undersökning om Fersens skuld eller oskuld kunde, säger han med äkta pöbelsofistik, ej komma i fråga från "en folkhop i höjden av dess förbittring. Det var nog, att han allmänt ansågs som brottslig, och ibland hans banemän fanns visst ingen, som tvivlade på att han var det(!). Det är i sanning grymt att föreställa sig, att han blivit till äventyrs oskyldigt uppoffrad. Emellertid lära få kunna övertyga, att så är, innan det blivit bevisat, att alldeles ingen förgiftning ägt rum(!)." - med ett ord: "Den, som opartiskt överväger allt, skall aldrig fördöma folket för dess misstag. ... En laglig bestraffning skulle icke haft samma verkan, ty genom den hade blott lagen yttrat sig, icke folket(!)." ... Armfelt, som i motsats till åtskilliga andra gustavianer tyckte bra om Karl August, ... utbrast vid underrättelsen om Fersenska mordet: "Vilken gränslös skändlighet, vilken barbarisk grymhet! Våra kannibaler i Stockholm gå fullt upp mot de parisiska." ... Han kände det efter detta som en skam att vara svensk. ... Den undersökning, som sattes igång rörande orsakerna till Karl Augusts död, slutade med att domstolen kunde konstatera, att kronprinsen dött en naturlig död, och följaktligen fritog familjen Fersen från alla de nedriga misstankar, som riktats mot dess medlemmar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 85-90; Karl August. Fersenska mordet)


ca 1800 - ca 1600

Bevars, vilket fläng både ute och innan - hos prästens vad stoj och vad stök! Ett bud hade kommit, att nådig grevinnan tänkt göra ett middagsbesök. ... Pastorskan höll råd med sin dotter Lovisa om ordning på dukning och fat: hon ville sitt kokvett vördsamligen visa med ståtlig välfägnad och mat. ... Nu dammades salen och gamla porträtter, stamfädren förnämst däribland: matronor med nattyg och snörda korsetter, och präster med biblar i hand. ... Pastorskan påklädde sin långkoft av siden, herr pastorn sin bästa peruk. Lovisa sin dräkt, som den framfarna tiden var årshelg kom endast i bruk. ... Nu syntes grevinnan och fröken vid hagen - herr pastorn till mötes dem gick med ideligt jänk på kaftanen och kragen i städat och prästerligt skick. ... På trappan, med nigningar täta och djupa, stod prästfrun så gladlynt i soln; och dotter och mor foro ödmjukt framstupa att kyssa den grevliga kjoln. ... I salen de högborna främmande trädde - herr pastorn med bugning och krus beskrev hur man underdån' hjärtligt sig glädde av äran som skedde hans hus. ... Det grevliga herrskapet fördes till bordet - Guds gåvor det feltes ej där. Grevinnan så nedlåten nådigt tog ordet: "Bevars, vad ni gjort er besvär!" ... Pastorskans anrättning hon täcktes beprisa, fann dillköttet läckert och ungt, berömde ostkakan och brydde Lovisa för husets vällärde adjunkt. ... Och fröken, med fingrar som snön att förblinda, en vinge av kycklingen bröt och matade stundom sin sköna Belinda och föga av rätterna njöt. ... De förnäma gäster med blick på varannan bemärkte herr pastorns gestalt med kniven i steken och svetten i pannan och trugning och bugning vid allt. ... Pastorskan tog skålen med smultronen bräddad: allt var så hjärtinnerligt unt. Var tallrik hon bjöd som en ättehög bäddad - allt rikligt, tillräckligt och runt! ... Med klenät och struvor och pontak och skålar på tiden så länge drog ut: det grevliga herrskapet satt som på nålar - Men äntlig tog måltiden slut. ... In kommer nu plantor, solbrända och feta, framförda av mor och av far. Och nådiga frågor vad ungarna heta, och tröga och tölpiga svar. ... Pastorskan, så ärbar med korslagda nävar, kom fram med en stämma så mjäll med tal om Lovisa och sysslor och vävar - och kors, vad den flickan var snäll! ... Lovisa begapade frökens garnering och bjäfset kring kjortel och barm, med spekulation på en dylik stoffering till granngålsmamsellernas harm. ... Nu frambjöd hon kaffe ur kannan, som blänkte i gammal siratlig fason; och över herr greven, som fordom den skänkte, höll pastorn en parentation. ... Om stora bedrifter nu skar han i växten med vältaligt krångel och bråk, och kryste förståndet och späckade texten med skriftenes heliga språk. ... Med anständig suck för den saliga döda grevinnan tog näsduken opp, en artighet sade för prästfolkets möda, bjöd avsked och tog sin salopp. ... Och pastorn nu grevskapet följde till linden - hans sedsamma dotter och fru nu nego vid trappan, vid porten, vid grinden och - stå där och niga ännu. (Anna Maria Lenngren "Grevinnans besök")

Men se nu väl på denna damen i den ovala vackra ramen, som i sin höga barm den där buketten bär - se hitåt - inte på den där - vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa! Se, vilken ädelt buktad näsa! Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär. Men hon var dygden själv och började fräsa och kungen underdånigt snäsa, så att han blev helt flat och sade: "Ack, ma chère, bevars vad hon är fasligt fjär!" - Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna - Nå, ser du inte vem det är? Vad - känns jag inte strax på denna stolta panna?" - "Men kors bevars väl," skrek Susanna och släppte nålar, sax och tråd, "skall detta vara hennes nåd!!!" - "Vad ... skall det vara? Vad ... vad! Slyna, fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna! - Vad harm! ... men det med rätta sker, när man med slika djur i nådigt tal sig ger!" ... Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten, och det är alltihop som lärs av denna dikten. (Anna Maria Lenngren "Porträtterna")

I hovordningen 1778 reglerade kungen hovprästernas ställning. Vid det kungliga hovet skulle det finnas en överhovpredikant, två ordinarie hovpredikanter, två hovpredikanter från livdrabanterna och ett obestämt antal extra hovpredikanter. När kungen deltog i gudstjänsten i Slottskyrkan skulle två präster i mässkrud officiera vid altaret. Särskilt intresse visade kungen för biskoparnas vigning och deras liturgiska plagg. När Johan Wingård 1780 vigdes till biskop - tidens benämning var installation - skedde det i Slottskyrkan i regi av kungen själv. Ett trettiotal präster i mässkrud deltog, Wingård själv med röd gördel och ärkebiskop Menander i kåpa, mitra - i memoarerna kallad mössa - och med biskopsstav. ... Som upplyst monark upphävde (kung Gustav III) 1779 missgärningsbalkens första paragraf om straff för trolldom. Trolldom betraktade kungen som "ett orimligt brott av papistiska inbillningar diktat". Då hade endast femton år gått sedan den sista häxprocessen avslutats. ... Vid dop fick ingen skillnad göras mellan barn födda i och utom äktenskapet. Tidigare hade barn födda utom äktenskapet döpts efter gudstjänsten. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 134)

Åren 1740-1750 voro den amerikanska revivalismens födelsestund. ... "The great awakening" satte djupa märken i Amerikas kyrkliga lif. ... Prästen Samuel Hopkins i Newport (död 1803) blef icke allenast "hopkinsianismens" fader, utan han var tillika den man, som öppnade striden mot negerslafveriet. Den stora väckelsen bidrog mycket till att nedbryta skiljeväggen mellan Jafets och Hams barn, och den uppväckte också en ifver för mänsklig och kristlig upplysning, som kom både de svarta och de hvita till godo. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 704,708)

(Häxtron) spred sig från Lillherrdal i Härjedalen 1668 till Älvdalens socken i Dalarna. ... Myndigheterna kände allvarlig oro. En särskild förbön mot "Satans tyranni" anbefalldes av riksrådet. Den skulle första gången läsas efter predikan Första söndagen i fastan 1670 och sedan vid alla gudstjänster. ... De ordinarie domstolarna ersattes delvis av särskilda kommissioner med stora befogenheter. ... Både rådet, som påbjöd den nämnda offentliga kyrkobönen mot trolldomsväsendet, och de dömande juristerna var fångna i vidskepelsen minst lika mycket som flertalet präster, vilka höll sig till Paulinus Gothus "Ethica". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 178)

Se på denne högt uppsatte ämbetsman! Vem skulle våga betvivla att han leds av rent och osjälviskt förnuft, att han värderar allt efter dess sanna art, oberörd av de ovidkommande biomständigheter som gör intryck på svaga själars fantasiliv - denne man vilkens vördnadsvärda ålderdom skaffat honom ett helt folks respekt. Se, han går till en predikan. Han är besjälad av from trosiver, och hans förut befästade tanke styrks ytterligare i kärlekens glöd. Med exemplarisk gudsfruktan är han beredd att lyssna till Guds ord. Antag nu att predikanten som kommer in av naturen är utrustad med en hes stämma och ett underligt ansikte, att barberaren har rakat honom illa och att han råkar se mindre renlig ut. Han må förkunna hur upphöjda sanningar han vill - jag slår vad om att den gamle senatorn inte kan behålla det sanna allvaret. ... (Våra domares) röda kappor, deras hermeliner som de sveper om sig så att de påminner om lurviga katter, palatsen de sitter och dömer i, de kungliga liljorna - hela denna pompösa apparat är ytterst viktig. Och om läkarna inte hade långa kjolar och tofflor och doktorerna sina fyrkantiga hattar och sina fyra gånger för vida kjolar skulle de aldrig kunna lura världen, vilken inte kan motstå en så auktoritativ stass. Om domarna hade den sanna rättfärdigheten och om läkarna verkligen förstod sig på helbrägdagörelsens konst skulle de inte ha någon användning för sina fyrkantiga hattar. Vetenskapens majestät skulle i och för sig vara vördnadsbjudande nog. Men eftersom de bara förfogar över en skenvetenskap måste de tillgripa dessa instrument som tilltalar fantasin hos dem de har att göra med, och det är därigenom de förvärvar sig respekt. ... Vi kan inte ens se en advokat i kappa och med doktorshatt på huvudet utan att få ett positivt intryck av hans skicklighet. (Blaise Pascal "Tankar" s 95-96)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(Zigenerskan Esmeralda) bekymrade sig i själva verket föga över denna den stackars (fula) puckelryggen (Quasimodos') frivilliga frånvaro. I grund och botten var hon honom tacksam därför. ... Ibland om aftonen hörde hon en röst, som höll sig dold under klocktornets vindtak, sjunga en vemodig och sällsam sång som för att vagga henne till sömns. Verserna var orimmade, sådana som en döv skulle ha kunnat dikta dem: "Se ej till det yttre, flicka, se till hjärtat. En vacker yngling kan ha ett vanskapt hjärta. Månget hjärta kan ej hålla kärlek kvar i sig. Unga flicka, granen är ej skön att se på, Den är ej skön som poppeln är, Men den grönskar genom hela vintern. Ack, vad nyttar det att säga så? Det som ej är skönt bör ej få finnas; Skönhet kan blott älska skönhet, Våren vänder vintern ryggen. ..." En morgon när hon vaknade såg hon i sitt fönster två vaser med blommor. Den ena var en vacker och lysande kristallvas, som emellertid var spräckt. Vattnet hade sipprat ut ur den så att blommorna i den hade vissnat. Den andra vasen var ett vanligt grovt stenkrus, men det hade hållit kvar allt vattnet, så att blommorna i det fortfarande var friska och röda. Det är ej gott att säga om det var med någon medveten avsikt, men Esmeralda tog den vissnade buketten och bar den vid bröstet hela dagen. Den dagen hörde hon ej sången från tornet. ... Hon varken hörde eller såg Quasimodo längre. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Andra delen" s 191-192)

I fråga om förberedelserna inför begravning anges (i Äldre Västgötalagens kyrkobalk) att prästen skulle ha ersättning för gravplats och för den vaka som han skulle hålla över liket under en natt före begravningen. En natts vaka var det normala, men det kunde av olika skäl bli flera. Blev det fler än tre, skulle prästen ersättas för var och en av de följande nätterna. När däremot en stavkarl (tiggare eller fattighjon) avled, fick prästen nöja sig med hans stav och påse. En människas bristande ekonomi fick alltså inte lägga hinder i vägen för en värdig kyrklig begravning. Det är värt att notera att lagarna inleds med generella bejakande av den kristna tron vilka innebär en principiell markering av landskapens anslutning till kyrkan. Västgötarnas lag börjar med orden: "Kristus är först i vår lag. Därnäst vår kristna tro och alla kristna (...)". På Gotland sade man "att vi skall säga nej till hedendomen och säga ja till kristendomen och alla tro på en Gud allsmäktig (...)". (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 150)

Som ett afslutadt system, stödjande sig på urkunder, som ansågos urgamla och gjorde anspråk på helighet, framträdde i Europa kabbalan först på 1200-talet och höll sig då och sedermera länge uteslutande inom de judiska kretsarne. De kristne teologerna visste endast ryktesvis om hennes tillvaro. Hon kom i rätt tid, för att skänka tröst och uppbyggelse åt en mängd israeliter, som stodo försagda mellan å ena sidan den af filosofen Maimonides' skrifter representerade kallt förståndiga, begreppsmässiga rationalismen och å andra sidan en vidskeplig, bokstafsklibbande judisk ortodoxi, som (stödde sig) på ordalydelsen af ställen i Gamla testamentet och på ortodoxa utläggningar af detsamma. . . . Med afseende på tolkningen af det Gamla testamentet hade Maimonides förklarat, att det gifves ett vetande, som är oberoende af tron, och att när detta vetande är fullkomligt visst, så måste bibelns bokstafsmening, om den ej låter förena sig med detta vetande, omtydas i enlighet därmed. . . . Mot honom reste sig nu en mängd rabbiner, som klagade, att han sålt den heliga skrift åt sin hedniske mästare Aristoteles och ville undanrycka dem grunden för deras tro. . . . De troende hade således att välja mellan en rationalism, som omformade bibelordet efter sin egen smak, och ett slags materialism, som syntes afskyvärd för finkänsligare sinnen med riktning mot en andlig uppfattning af Gud. Då kom kabbalan och räddade å ena sidan bibelns bokstaf, å andra sidan den andliga uppfattningen. Hon gaf åt båda sidorna mer än de någonsin väntat. Bokstafven, sade hon, är af ännu större vikt än någonsin de bokstafklibbande materialisterna själfva anat; ty det finnes icke en prick och icke ett streck i den heliga skrift, som icke har betydelse och gömmer på hemligheter, hvarför också icke ett iota af lagen kan bortstrykas, utan att ett gudomligt mysterium förnärmas. Men dessa mysterier äro af andlig natur och omfatta en uppenbarelse så öfversinnlig, så rent andlig, att rationalismen icke mäktar lyfta sig till deras eteriska höjder, där tänkandet visserligen får sin fulla rätt, men vid sidan af den fromma tron och den åskådande fantasien. Man må för den skull icke undra öfver att kabbalan vann anhängare särskildt bland de mest bildade af rabbinerna, som sedan dess voro delade mellan Maimonides' uppfattning och hennes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 558-560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

På fötterna började man mot 1100-talets slut bära snabelskor, ett mod, som enligt några skall hafva blifvit uppfunnet af grefve Fulko af Anjou, enligt andra af konung Henrik II i England, som dog år 1189 och var son af grefve Gottfrid Plantagenet af Anjou. Första uppslaget till snabelskorna fick man från saracenernas tofflor. Snablarne på dessa skor blefvo allt längre och längre; riddareklassen förbehöll sig att bära längre snablar än borgarefolk och bar dem slutligen så långa att snablarne under gåendet måste hållas uppe med guldkedjor. . . . Ögat förvänjes och finner snart behag i äfven i de orimligaste, i början mest anstötliga och människogestalten vanställande modeformer; alnslånga fötter voro för 1200-talets europeer lika sköna, som den kinesiska mandarindamens klöfrika fötter äro det för kineserna än i dag (år 1888). De borgerliga patricierna å sin sida gjorde anspråk på rättigheten att bära längre snabelskor än vanliga borgare. Det ännu brukliga ordspråket "att lefva på stor fot" hade den tiden sin fullständiga motsvarighet i verkligheten. Ju längre fötter eller snabelskor, dess förnämare samhällsställning och dess större anspråk på lefnadssättet. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 463-464; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det fanns numera (i midten af 11-hundratalet), särskildt i Frankrike, en krets af riddersmän och klerker, inom hvilken en ny tidsriktning hade gjort sig gällande, ej minst på grund af den närmare bekantskap man genom det första korståget och de därpå årliga följande pilgrimstågen fått om den österländska kulturen. På 10-hundratalet hade man i det västra Europa på fulla allvaret trott, att de kristna folken, särskildt de romersk-katolska, de, hvilkas kyrka och litteratur nyttjade det latinska språket, voro de enda i världen, som hade någon hyfsning och kultur. Muhammedanerna hade man utmålat för sig som de råaste hedningar, förda bakom ljuset af en fräck och oförskämd bedragares, Muhammeds, plumpa konster. . . . Det praktfulla Konstantinopels härligheter och hvad byzantinerna hade kvar af grekisk kultur i ett fint sätt att vara och lefva och i litterär bildning gjorde intryck på desse västrländske iakttagare och afnödgade dem erkännandet, att de voro barbarer i jämförelse med desse greker. Och till sin förvåning funno de tillika, att samme muhammedaner, om hvilka man då i Europa gjorde sig ungefär samma föreställning som vår allmoge (nu år 1888) om hundturken, voro väluppfostrade människor, som i umgänget iakttogo en öfverlägsen belefvenhet och artighet, som i handel och vandel voro redligare än mängden af kristne, som visade ridderlighet äfven mot fiender, som gingo ståtligt klädda, bodde i vackra hus, ofta inom härliga trädgårdar, som omgåfvo sig med en lyx, hvilken väckte västerländingarnes beundran, som hade stor rikedom på böcker och gärna läste dem, som älskade musik och poesi och lefde ett ojämförligt angenämare och behagligare lif än de västerländske riddarne på sina mörka, fängelselika, tarfligt inredda fästen, och än den västerländska borgareklassen i dess mörka, osunda, illa byggda städer. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 314-315; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

En icke ringa betydelse för korstågens uppkomst spela de föreställningar, som man i västerlandet den tiden hyste om Muhammed och muhammedanismen. Dessa föreställningar voro i högsta mån oriktiga och nedsättande för den arabiske profeten och hans lära. . . . Man har svårt att tro, att medeltidens kristna folk i den tidpunkt jag nu skildrar skulle veta så litet om islamiterna och deras kultur, när man betänker, att kristne och muhammedaner stodo på Pyreneiska halfön, på Sicilien och i Medelhafvets handelsstäder i en lång och intensiv beröring med hvarandra. . . . Kristna skrifter, behandlande muhammedanismen, måste varit mycket sällsynta före korstågen, och det första korstågets häfdatecknare, Guibert de Nogent, som var samtida med detsamma, erkänner, att då han skall behandla Muhammeds historia, har han inga skriftliga källor att tillgå, ej heller ens hört omtalas sådana, utan att hvad han förtäljer beror på hörsagor, som gå från mun till mun. Allteftersom korstågen fortgingo, utkommo emellertid i västerlandet allt flere skrifter i detta ämne. . . . Hvad som förtäljes (i denna litteratur) . . . är i korthet, att Muhammed icke endast var en falsk profet och förförare, utan en gemen bedragare, som med jordiska lockmedel och köttsliga lustar ville draga svaga själar från sanningen. Allmänt utbredd var den föreställning, att islamiterna icke blott ärade Muhammed som sin profet och religionsstiftare, utan också dyrkade honom som en Gud. Allt som oftast kallas Muhammed i korstågslitteraturens skrifter för "hedningarnes gud", som dagligen tillbads. . . . Ja, muhammedanismen, den religion, som med så utomordentlig skärpa framhåller Guds enhet, påstås vara polyteistisk, och det talas om Muhammed och saracenernas andra gudar. . . . För öfrigt skildras Muhammed som en feg stackare, när det gällde vapenskifte. Om hans död vill Guibert de Nogent veta, att han under en promenad störtade medvetslös till jorden och blef uppäten. Det behöfver icke påpekas, att sådana berättelser skulle medverka till en fientlig stämning mot saracenerna och till en önskan, att de måtte omvändas eller utrotas från jorden. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 61-65; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Bredvid (uppriktige) botgörare vandrade i (de medeltida) pilgrimstågen andra, som pådiktat sig fader- eller modermord eller andra brott, för att erhålla det biskopliga fribrefvet, hvilket tillförsäkrade dem föda och härbärge under vallfärder, företagna endast af äfventyrslust. Hundratals skälmar vandrade med pilgrimsstaf från vallfartsort till vallfartsort, i skydd af falskt pass, ofta nakna och smidda i järnbojor, för att ådraga sig människors uppmärksamhet och medlidande. Många låtsade sig vara besatta och sprungo med underliga åtbörder genom städernas gator, gingo in i klostren, kastade sig ned för helgonbilderna och låtsade vid deras åsyn eller vid beröring af reliker återfå förstånd och sans och hälsa. Det var gifvet, att munkarne trodde bedragarne och prisade Gud för det i deras kloster timade underverket, och bedragarne själfve betraktades som benådade människor och vunno ett anseende, som smickrade deras fåfänga och tillskyndade dem förmåner. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 53-55; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1970

"Cogito, ergo sum". Jag tänker, alltså är jag. I dag gäller knappast denna (den franske filosfen) Descartes mest kända sentens. Nej, idag är det snarare: du syns och hörs, alltså finns du. Det gäller att vara där det händer, det gäller att synas, höras och märkas. ... Gud säger: Du är älskad alltså är du. (Pär Sjöstrand "Så vilar himlen mot jorden"; Jönköpings-Posten den 22 april 2005)

Har du sett Pajazzo, den skrattande clownen. Munter är han, narren, en lysande aktör i komediens spel. Men - när ingen ser det, då gråter Pajazzo. Tårarna trillar och clownsminket rinner, när han tappar sin mask, när han föll ur sin roll. Känner du Pajazzo? Kanske är han du, kanske är han jag - den skrattande clownen som grät bakom sin mask. (Yvonne Teiffel "Skratta Pajazzo" s 50)

Strimman på himlen är vacker för ögat, visste jag inte att den utgörs av osande flygfotogen så hade jag kunnat prisa dess skönhet i dag i en dikt; men jag vet ju, jag vet. Och nu frågar jag mig om det kanske är så med det mesta i världen, att tanklöshet krävs eller okunnighet för att tjusas och fröjdas av det vackra vi ser, eller rättare sagt, för att kunna se bort från kloakernas bubbel i havet som blånar, från rådjurets blick vid det festligt dukade bordet, från fädrens kadaver i rosen som lyfter sin daggiga knopp ur trädgårdsmyllan. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 209; En strimma på himlen)

Hurra! var kosackernas stridsrop som ryssarna lärde sig ropa. Det togs upp i Napoleonskrigen av mellersta Europa. Det nyttjades såsom ett samfällt vrål inom kort av oss allihopa. Det skreks fyra gånger för kunglig person och för andra personer två. Dessa regler och distinktioner fann vi lämpligt med tiden att slopa. Vi höjer ett frikostigt fyrfalt hurra för både stora och små. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 8; Hurra)

Den unge medicinaren sa du till gubben i sängen. Han ville vara kamratlig förstås, han kan aldrig bli jämlik nog. Men tänk att den gamle mannen gick miste om själva poängen! Han blev så förödmjukad att han vände sig om och dog. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 41; Språkets nyanser; år 1970)


ca 1970 - ca 1950

Under mina första år (i slutet av 1960-talet) i (Svenska Alliansmissionens) styrelse upplevde jag hur en del ledamöter hölls för lite finare än andra bl.a. beroende på ställning i samhället. Mycket snart skedde emellertid en ändring till ökat kamratskap i arbetsgemenskapen och numera är samhörighetskänslan mycket stark och samarbetet det allra bästa. (Allan Eddeland "Gud gav växten" s 7; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

I den offentliga miljön (i Jönköping) hör ännu (1968) Frälsningsarméns käcka och taktfasta eldgivning liksom överhuvud det kristna mötet hemma. Rådhusparken är packad med folk en sommarkväll, då Filadelfiaförsamlingen där söker nå ut till "de ofrälsta", man uppskattade skarorna till mellan 2 och 3 000, "varav hälften ofrälsta". (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 51-52)

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "Väckelsen här spelar den största roll även för människor som ej avgjort sig. De konfronteras ständigt med den och löper i många fall risken att socialt isoleras. En lanthandlare som inte är 'alliansare', 'missionare' eller pingstvän får inga kunder. När Byggarn med stort sågverk och många snickare, tar på sig ett arbete kommer den frälste uppdragsgivaren och brodern i förtur och får även rabatt. Arbetar han åt en icke samfundsansluten tvingas denne betala dubbelt så högt pris." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,136)

När klockan ringer nästa gång, strömmar alla in i Björksäters (i folkhögskolan i Mullsjö) dagrum och bänkar sig halvcirkelformigt kring den öppna spisen, där en björkvedsbrasa flammar. Det skall bli diskussion, och ämnet har formulerats i musikcirkeln: "Jazz eller klassiskt?" En annan gång kan det gälla nöjesfrågan eller den moderna litteraturen. En av pojkarna har motvilligt åtagit sig att föra den för dagen populära negermusikens talan och kniper en och annan applåd genom den bravur, varmed han kämpar. Men annars tar klassikerna hem spelet med bred marginal. De som inte vågat eller hunnit säga sin oförgripliga mening under den gemensamma diskussionen, tar skadan igen under den följande kafferasten, då sorlet i matsalen blir högljuddare än vanligt. (Bernhard Toftgård "Vi besöker folkhögskolan" s 77-78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Zigenaren är ... mycket fredlig av sig. Han är inte beväpnad och använder aldrig kniv, vilket däremot tattaren inte skäms för. Bråk är mycket sällsyntare bland zigenare än bland tattare. ... Om du är hård och dömer vandringsfolket, så glöm ej, att de varit i avsaknad av de förmåner i en ombonad tillvaro, som varit din lott. Hur skulle vi sett ut, om vi varit utan skolundervisning och kristendomskunskap sedan 1500-talet? Glöm ej, att detta varit zigenarnas lott. ... Den dag som i dag (1956) är har vi ... omkring 650 zigenare i Sverige. Tyvärr är inte alla oblandade. Ett förhållande som en äkta zigenare djupt sörjer över. Sekulariseringen ger sig tillkänna även bland detta folk. Ty höjden av förnedring måste det ju, ur zigenarsynpunkt vara, att gifta sig med en "gorgios" eller ännu värre med en tattare. Detta har i enstaka fall förekommit. ... Så gott som alla zigenare gifter sig. Gamla ungkarlar står knappast att uppbringa i ett zigenarläger och "Nuckebo" är ett okänt begrepp bland zigenarflickorna. ... Ingifte florerar bland de svenska zigenarna. Kusinäktenskap är mycket vanliga. ... Detta syns styrka uppfattningen om att zigenarna ogärna blandar sig med vårt folk. Hellre då gifta sig med en kusin än en "gorgios". ... Men inte blott med svenskar har zigenarna blandat sig utan också med tattare. Det är dock endast några få zigenare som gift sig med dylika. ... Frågan om zigenarna och tattarna kan anses släkt med varandra är en gammal stridsfråga. Somliga forskare påstår helt enkelt att tattarna är zigenaravkomlingar. Detta får dock anses absolut oriktigt. ... Likheterna har uppstått på grund av likartad livsföring och ej i kraft av rasgemenskap. ... Stackars zigenare! När gryr en ljusare dag för dem? ... Här måste staten känna sitt ansvar och zigenarfrågan tas upp till behandling i riksdagen. Då först kan man vänta, att något av större dimensioner göres för de rotlösa zigenarna. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 66-81; Sacra Monte - Zigenarnas stad)

Den som blir avmålad rödnäst och fet eller vassnäst och gråblek med rätta vill vanligtvis ej att hans odödlighet framför allt skall bestå i detta. ... Han önskar att samtid och framtid skall tro att han aldrig sett ut på det sättet och därför ger han sig ingen ro förrän målaren bättrat porträttet. ... I ett styrelserum till evärdlig tid hängs det upp och blir aldrig förfaret. Och konstnären suckar så tungt därvid samt höstar in honoraret. (Alf Henrikson "Glam" s 212)

(Jag) har fått plats framför en tjock negress. Där står planet. En linhårig flygvärdinna tar emot oss. ... I Frankfurt am Main får vi byta plan. ... Besättningen är svarthårig och brunögd. ... Flygvärdinnan är också en brunett och skiljer sig åtskilligt från sin skandinaviska syster på SAS. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 18-19; Flygresan; år 1956)

Som en bitterljuv färdkost bär jag det gamla med mig. Dröjer vi det ännu välbekanta. Gatan genom samhället är rak, sedesamt platt. Den gamla söndagsskolan står fortfarande kvar. Min gudsfruktande barnatro är förlängesedan borta. Ändå undrar jag om den krämsvarte negerpojken finns kvar därinne. Om han fortfarande står stramt uppställd vid dörren. Ler och bockar för varje slant som svettkramande barnahänder stoppar i hans ihåliga mage. (Ann-Charlotte Alverfors "På väg" s 31; Reftele 1950-talet)

De flesta av dem som vittnade (på William Freemans möten i Chicago år 1950) var svarta. De syntes också vara mest lyckliga för att de återfått sin hälsa. Några svarta flickor "dansade i anden", lyckliga över att de nu kunde bruka sina lemmar. Det var mycket vackert att se. Och det vore långt fjärran ifrån mig att döma det hela som osunt. Även David "dansade med all makt inför Herren". Vi behöver litet mera av de svartas spontanitet. Vi som sitter på mötena sura och trumpna och långa i ansiktet som kaffekannor och knappast vågar säga "halleluja", mycket mindre "dansa inför Herren". (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 284-285)


ca 1950 - ca 1930

Pappa och mamma talade romani hemma och vi förstod men var förbjudna att tala det. Vi fick inte lära oss och det var av omsorg om oss som förbudet fanns där. Utanför hemmet skulle vi inte komma till skada var tanken. Men det skedde ju ändå. Barbro var mer förskonad, hon var ljus men de andra syskonen var mörka. Egon till och med väldigt mörk. Birgitta minns hur hon blev trakasserad och hetsad av lärarna i Östra skolan (Liljeholmsskolan i Jönköping) hösten 1948. Att ha bruna ögon var inte något plus. Alla barn med bruna ögon ska resa sig upp, sa min lärarinna, berättar Birgitta. En pojke som inte var tattare och jag reste oss upp. Pojken brydde hon sig inte om, men mig gav hon vansinnigt med stryk. (Elvy Nilbratt "Kravallerna i Jönköping 1948 - 'Mina syskon och jag låg skräckslagna under köksbordet'" s 84; Birgitta Hellström berättar)

Nyligen föddes det ett par små barn i fängelset (i den lilla kuststaden Shepstone i Natal), en som måste ha haft en far med vitt blod i ådrorna, i varje fall i tidigare generation. Ett sorgligt kapitel i Sydafrikas historia! (Sten Abrahamsson "Söndag på missionsstationen"; Jönköpings-Posten 1948-09-21)

Nu är vi alltså på väg till Harlem, världsstadens speciella negerdistrikt. ... Vi trängas bland ett myller av människor av olika hudfärg och nationalitet på de av tusende neonljusskyltar i alla regnbågens färger upplysta gatorna. ... Vi stuva in oss i överfyllda bussar, där negrerna bli talrikare ju närmare Harlem vi komma. Även om man sällan ser en vit tilltala en neger i en buss, är det dock en glädje för en motståndare till rashatet att konstatera, att detta ej tar sig starkare uttryck. I Sydsaterna lär det vara betydligt svårare att vara född neger. ... Lokalen, där kvällens möte hålles, ligger vid en bred, men dåligt upplyst aveny. ... Klädda i fotsida, vita dräkter med små komiska mössor ligga ett femtiotal kvinnor och några män knäböjande på och omkring talarstolen. ... Till vår förvåning märka vi även några vita bland dem, tre kvinnor och två män. En lång, smärt kvinna tar ledningen. Det är en av de vita och hon är klädd, även hon i vitt. Hon tycks ha en säregen makt över denna samling svarta. ... Kanske det i denna samling fanns många ärliga människor. Troligen funnos här människor, som voro verkliga kristna. Vem är jag att jag skulle våga döma! Men kvällen hade ändå för mig blivit en allvarlig påminnelse om faran att söka ersätta den helige Andes kraft och verkan med mänsklig suggestion och ansträngning och att ersätta den rena, kristna glädjen med religiös vällust. (Stig Abrahamsson "Midnattsmöte bland negrerna i Harlem"; Jönköpings-Posten 1948-02-09)

Jag måste ärligt tillstå, att jag under mina 22 dagar i Finland lärde mig älska dessa svenskättlingar, naturligtvis också de finnar, vilka jag kom i beröring med. De är också ett trofast och pålitligt folk, bara man väl lär känna dem. Och det skall i sanningens namn sägas ifrån, att de missförhållanden som ibland råder mellan de båda folkgrupperna ingalunda endast beror på finnar. Nej, det finns nog litet övrigt att önska, när det gäller svenskarnas inställning till finnarna. (Hilding Fagerberg "På andra sidan Bottenhavet" s 175; något eller några år efter andra världskriget)

En svarting slår sakta och högtidligt på en i ett träd upphängd plogbill, för att på detta sätt kalla till gudstjänst; icke boern - den sorgliga rasbalken ligger emellan - utan sitt eget folk, som är bosatt på boerns farm och som fått kännedom om världens Frälsare. ... Boern har alltid haft svårt att förstå, att försoningsblodet på Golgata också rann för de svartas frälsning, och ett drag av obehag flyger över hans öppna, väderbitna ansikte, när man talar därom. ... Kanske har den svarte fått ögonen öppna för vad boern ej sett, att det ligger mer än en religiös, traditionell fromhet i den gamla, oförvitliga bibeln: en dold glädje och kraft, en personlig frälsning. ... Tankfull går boern in i storstugan, där bibeln ligger på bordet. (Gideon Wikström "Något om boerfolkets historia och liv" s 122; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Indelningsmännen ... tror att människor är själlösa djur, rent biologiska varelser invecklade i en kamp mellan folk och raser. En ädlare avkomma måste odlas fram. ... Agnar skall skiljas från vete genom deras sociala ingenjörskonst. ... Indelningsmännen hyste en hemlig önskan att Sverige skulle dras med i kriget på tyskarnas sida. ... De visste ju vad som gällde, att demokrati är en religion för de svaga, för de alldeles för många. De bedrev sitt arbete i det tysta, skickade järnmalm till Hitler från Taberg, massor av järnmalm att göra kanoner och ammunition av. De skinande skärmarna på Hitlers Mercedes var polerad plåt från det hemliga valsverket på bergets västra sida, åt Kåperyd till. Joseph Mengele och Karl Brandt, Hitlers livläkare, hade varit och inspekterat Ryhovs sjukhus för lobotomering, sterilisering och urval. Nu skulle det bli ordning och reda. Vi var ju arier! Vi var födda herrar! De sinnessjuka skulle inte längre få fräta samhällskroppen. ... Egentligen var hela den intellektuella eliten av ungefär samma uppfattning på den tiden. Alla trodde ju på rasläran och frenologin. Alla trodde att det finns nedärvda skillnader mellan människor och att raserna kännetecknas av olika egenskaper. Det stod så i våra läroböcker. Till och med Churchill var rasist. Våra svenska ministrar var rasister, till och med Erlander som skulle bli statsminister. Det var alltså inga stora skillnader utan mest likheter mellan hur tyskar och svenskar tänkte vid den här tiden. Karl Brandt hade samma föredöme som jag: Albert Schweitzer. Han ville rädda mänskligheten. Tyska soldater åkte rälsbuss till fronterna i Finland. Om natten eller sent om aftonen for de förbi på banan mellan Halmstad och Jönköping, genom Ekeryd, Månsarp, Taberg, Norrahammar och Hofslätt. ... På sina ställen steg officerare av och drog fram judar och andra flyktingar ur skrymslena. Budet hade gått om vilka som gömde svinen. (Anders Bylander "Ljusets barn" s 8-13)

Det stod en flicka långt bort i ett hörn vid utkanten av människoskaran. Hon var brun i hyn med mörkt hår. Hennes ögon spelade i det mjuka ansiktet med de vackra dragen. Det var Inga-Lena i Västerlycke. Den byn låg i södra delen av socknen. Folket där borta voro mörkhyade men vackra och kvicka. (Margit Assarsson "Livet går vidare" s 64; Var är ungdomen?)

Runt bandybanan nere vid Jordbron stod redan ett hundratal människor och försökte trampa sig varma i väntan på att matchen skulle börja. På ena sidan klumpade HIF:s supportrar ihop sig och mitt emot trängdes Jönköping södras hejaklack; fastän att det fanns gott om plats. Hardy gick och ställde sig en bit från några äldre grabbar borta vid huskvarnamålet. Han hade ingen egen favoritklubb, men det var trots allt roligare att se jönköpingslaget daska in det lilla röda nystanet i nättaket. Han hann aldrig skydda sig, såg bara en hastig skugga i ögonvrån, innan det blixtrade till i huvudet. Snöbollen var hårt kramad, därtill doppad i smältvatten för att ge bättre effekt. När han kravlade sig upp ur issörjan såg han grabbarna borta vid målet stå och flabba. Örat sved och brände, men den fysiska smärtan var som en mild fläkt jämfört med den förnedringens eld som rasade i bröstet. Varje gång någon gav sig på honom, och det var ganska ofta tyckte han, kände han sig utlämnad. Han kunde aldrig förstå varför just han utsågs till offer. Först tänkte han ge igen, men så insåg han sitt underläge och drog i stället bort mot långsidan. Han vek ned öronlapparna och låtsades inte se åt grabbarna, vilkas uppmärksamhet nu var riktad mot ett helt annat håll. ... (Efter matchen) började folk droppa av, i klungor drog de bort mot Jordbron: mot staden, mot värmen i de nybyggda HSB-husen på söder. Hardy dröjde sig kvar en stund vid banan, som trodde han att matchen hade något mer att ge efter det att både domare, spelare och publik gett sig av. Skymningen sänkte sig hastigt över det flacka landskapet och från Vättern drog en isande kall vind. Han beslöt sig för att dra hemåt. (Ragnar Järhult "Andreas och Emilia - En tattarroman" s 245-246; Hardy, en pojk stämplad som tattare i 1940-talets Jönköping)

Eftersom (Syd-Afrika) är i de vitas ägo, ha vi att besöka dessa herrar, som verkligen oftast verka mycket myndiga och respektingivande, då någon missionär uppenbarar sig, och ofrivilligt minnes man på det ordspråk, som de vita raserna karakterisera oss missionärer med uti orden: "Vita myror och missionärer äro Syd-Afrikas landsplågor." Ej sällan verkar den nedlåtande blicken, man mötes av, som en kalldusch på ett känsligt sinne. För några år sedan voro vi ett par missionärer ute för att söka få hyra en liten jordbit stor nog att på densamma bygga en mindre samlingslokal. ... Ett högljutt "nej" (från mr Steenkamp) klingade genom rummet. ... "Jag har funnit, att detta folk ej är moget för evangelium. De kunna ha bibeln i höger hand och stjäla med vänster." ... (Frun frågade) om vi ej funnit de svarta mycket tjuvaktiga. Härpå svarade vi nekande, ty denna erfarenhet hade vi ej gjort. - Vi uttryckte vår sorg över att höra, att s.k. kristna människor hade utfört dessa otillbörliga saker, som vi nu fått del utav. Mannen svarade då, att det helt visst ej var våra kristna, som handlade så. ... (Vi sade då:) "Ni, boer, äro ju en kristen nation. ... Så äro också vi svenskar. Men säg, i Er nation finnes väl ingen som stjäl?" ... "Visst är det så!" (svarade mr Steenkamp). "Tyvärr är det så i vår svenska nation också," kom det lugnt från vår sida. "Men hur vågar ni då säga, att de svarta ej äro mogna för evangelium?" ... Vårt samtal var slut. Vi hade sagt varandra sanningen, men fast han var ägare till flera hundra tunnland jord, ville han ej avstå några få meter för Guds och missionens räkning. - Ett besök hos en granne ... utföll bättre. ... "När Gud upplåter, kan ingen tillsluta, och när Han tillsluter, kan ingen upplåta." (Ester Aronsson "Vägröjningsarbete" s 98-101; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1940)

Det som förvånade många vid hembesöken var, att jag var präst. Jag hade ett medfött rörelsebehov, gick gärna på händer och hoppade över stättor och grindar i stället för att sedesamt öppna dem. Att sådant väckte mer uppmärksamhet än det förtjänade, påmindes jag stillsamt om på en promenad med farbror prosten (Johan Alfred Bredin). Som alla stora läromästare tog han konkreta exempel ur dagliga livet. En söndagseftermiddag passerade vi kyrkväktare Reinhold Nilssons klöveråker vid stora vägen. Där stod en folksamling i beundran inför en munter fölunge på grönbete. "Å, så söt han är!" ropades det i korus. Då fick jag en stöt i sidan av prostens promenadkäpp: "Ser du 'märren' där borta, som arbetat och dragit tunga lass i många år! Hon ägnas inte ett ögonkast, men fölungen, som ingenting uträttat i världen, den väcker allmän beundran!" Så fick jag en stilla stöt av käppen igen: "Så är det i människovärlden också!" Sen gick vi vidare i begrundan av min roll som fölunge på grönbetet i Byarums församling. (Johannes Madestam "Mina första prästår i Byarum" s 9-10; åren 1936-1938)

Midsommaraftonen firades på (kyrkovärden) Johan Svenssons gård. Lokalavdelningen av S.L.U. (Sv. Landsbygdens Ungdomsförbund) klädde midsommarstången. På flaggprydd talarstol höll jag högtidstalet. Sen blev det allsång och servering - och ett obegripligt stillestånd. Äntligen fick jag förklaringen av kyrkovärden: "De undrar om inte prästen ska gå hem snart, så ungdomen kan få lite roligt?" De ville leka ringlekar kring midsommarstången. I ett avseende blev de lurade. Prästen stannade kvar och hade hjärtligt roligt till midnatt. Sen höll han aftonbön med ungdomen i stora ringar kring stången. Underbart tonade sången i den ljumma sommarnatten: "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel ..." Före midsommardagens högmässa satte samma ungdomar björkkvistar i bänkarna och förvandlade kyrkan till en grönskande sommarsal. (Johannes Madestam "Mina första prästår i Byarum" s 7; år 1936)


ca 1930 - ca 1920

Carl Simon Werner tillträdde rektoratet (vid Jönköpings läroverk år) 1928. Han kallades inte för intet "Sympatiske Simon", "faderlig" och "stillsamt vänlig". . . . Han höll dock strängt på skolans ordningsregler, vilket kan exemplifieras med nedanstående. Min studentkamrat Nils Källoff från den tredje av studentklasserna 1931, L III:3, berättade vid ett studentjubileum att han en gång av "Lille-Vaktis" blev nedkallad till rektorsexpeditionen. Rektor Werner: "Det har sagts mig att Källoff utan rektors tillstånd var på teatern häromkvällen. Stämmer det? - Ja. - Det har också sagts att Källoff var i sällskap med en dam, och med samma dam var Källoff på restaurang och dansade långt in på natten, allt utan rektors tillstånd. Stämmer det? - Ja. - Förstår inte Källoff att detta medför nedsatt sedebetyg? - Jo, men det var min mor." Det bör tilläggas att Källoffs mor såg mycket ungdomlig ut och att elever hade rätt att gå på teater etc. i målsmans, förälders, sällskap. (Hans Jacobsson "Skolpojksminnen från 1920-talets Jönköping" s 78-79)

Karl Kilbom var ibland kommunist och ibland socialdemokrat. En gång skulle Kilbom och jag ha sällskap till Karlstad. Vi hade nu fått fria förstaklassbiljetter och begagnade oss av dessa. Stationen innan Karlstad steg Kilbom av och gick över till en andraklasskupé för att möta de sina. Då kunde jag inte neka mej nöjet att gå fram till Kilbom och säga: "Hör du, du glömde en bok i förstaklassvagnen." Sedan hörde jag Kilbom på ett torgmöte. Då var han stor i orden och då skulle borgarna halshuggas. Men då var det någon bland åhörarna som opponerade sig mot vad Kilbom sagt och ropade: "Kilbom har fel." "Nej, det har jag inte", svarade Kilbom. "Jag har detta i portföljen." Efter föredraget smög sig ett par pojkar fram och tittade efter i portföljen. Där fanns en pyjamas och en tandborste. (Torgil von Seth "Minnen från riksdagen" s 8; tal i Vaggeryds kyrksal den 1 april 1982)

Där står frikyrkopastor Jewrells monument under gravkullens hängande pil med små änglar och palmblad och blomornament i förvirrad och hopgrötad stil. Men jag tycker det liknar den gamle Jewrell med sin blomrankas snirklade väv: på ytan en fåraherde, vänlig och snäll, men därunder en fullslipad räv. ... Han stod mörkögd och svart i sitt heliga hus och talte med bibeln i hand om gyllene gator och änglavingssus i de saliges saliga land. Dit kommo de döde, vars hjärtans granit fått bli Andens predikokapell - och kanhända en del av hans får kommit dit, men inte den gamle Jewrell. ... Han, som tagit upp offer till negermission vid missionshusets talareskrank, han gick bort som en karl på en kvarts million uti Östsverges Lantbrukarbank. Och om inte han levde av Andens bröd utan åt av det jordiska blott, så förgätes det snart, ty om en, som är död, är ingenting annat än gott. (Alf Henrikson "Tjuvgods" s 49-50; Jewrell)

"Herden" (Joh. Thoursie, hammarsmed vid Hörle bruk) .. hörde till de gamla ärevördiga vallonerna ... De flydde från sitt land och sina hem i Belgien och Holland, på det grymmaste förföljda av den spanske monarken Filip II för sin evangeliska tro. ... Det säges om dessa valloner, att de äro världens bästa folkras, en blandning av de ädlaste stammar historien känner, nämligen kelter, germaner och romaner. (Anders Hultman "Helig eld" s 265-266; BG Ask-kommentar: Hur uppfattades de folk som missionärerna sändes till utifrån föreställningar om mer eller mindre ädla folk?)

Det var myllrande liv på kaféet. Dit samlades släktets ungdom och hopp att prata om idrottsrekord vid sin kopp och smaka på kaffet och teet. ... Men borta vid flygeln i rumshörnets vrå satt mannen, som skötte musiken. Hans smidiga fingrar bankade på och ackompanjerade skriken om fotboll och forwards och center. Och tonerna ljödo i dur och moll, men tankarna voro på annat håll hos honom vid flygelns tangenter. ... Hans fingrar hamrade fram hans musik, som snickaren hamrar på spiken, men själv var han bara musikmekanik, och borta var själn i musiken. Han tittade tankspritt på folket i saln och såg över golvet och borden, han lyddes förstrött till vart skrik i lokaln men tänkte väl knappast på orden. Han glömde sitt nothäftesblad på dess ställ och hela revykulturen, han mindes ej mer, var han satt i kväll, han drömde vid klaviaturen. Nu spelade handen med klang ur hans själ små lyriska Griegmelodier. Där levde hans ande med i hans spel i mästarens harmonier. Han glömde, varför den betalt, hans publik, och drömde med gråten i halsen. Då väcktes han opp ur sin dröm av ett skrik: "Ah, spela Kväsarevalsen!" ... Och mannen vid flygeln väcktes med våld ur sina drömmar vid skriket. Han mindes, han spelade här för sin sold långt bort ifrån skönhetsriket. Han rycktes ner ur sin fantasi i skönhetens strålande länder, och spelade slut på sin Griegmelodi mekaniskt med smidiga händer. Han slog ett dundrande bryskt ackord och började Kväsarevalsen, och folket pratade om rekord och sjöng melodien i halsen. ... Jag satt i ett hörn av kaféet och hörde pianots valsmelodi och skräniga röster, som gapade i, och rörde med skeden i teet. Jag såg över flygelns polerade trä på honom, som skötte musiken. Han satt där och bankade, trött och disträ, förstrött för kafépubliken. För fem kronor kvällen köper publiken hans dundrande Kväsarevals; den vekare, vackrare, bättre musiken betalar den inte alls. (Alf Henrikson "Jazz" s 27-29; Födkroken)

Det viktigaste skälet varför människor söka undfly Gud är ... att de vilja göra sin egen vilja och icke Guds. De tala och känna kristligt, de gör stora gärningar i Kristi namn. Deras fromhet är förvillande lik verklig fromhet. Blott ett fattas dem - viljan är icke omvänd. Innerst undvika de Gud, ty de frukta för hans vilja. (Isak Krook "Kristna som undfly Gud"; installationspredikan i Gränna kyrka åttonde söndagen efter Trefaldighet 1925; Jönköpings-Posten 1925-10-08)

Missionsvännerna ha rätt att fordra, att missionerandet fortbliver vid sin ursprungliga uppgift. Att församlingar bildas och att evangelium fortplantas allt vidare av dem. När missionen genom Guds omskapande kraft drager fram, så bevisar den ovedersägligen sin stora betydelse för folken och ett lands väl. Därigenom var det ock som Frankrikes president så lovordande sade om missionen i de franska kolonierna: "Där de svenska missionärerna lägga grunden, där kunna vi med trygghet bygga." Ja, tänk vilken nåd att få missionera och att Gud så innerligt gärna tillförser oss med allt, "guld, silver och ädla stenar", som någonsin behöves för huset, som nu bygges till en "Guds boning i anden"! (Emil Johnson "Missionens ursprungliga uppgift" s 550; artikel i Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 9 oktober 1924)

Vi fick i vår klass en stor och lång flicka som suttit kvar 2 år och var ganska svagbegåvad. Vi satt 2 i varje bänk, men ingen ville sitta bredvid henne, så att hon satt ensam. När någon av pojkarna gjort något riktigt dumt hände det att magistern som straff lät honom sitta en timma bredvid henne. Det verkade inte bekomma henne något vidare, men pojken satt hela timman med nedslagna ögon, röd i ansiktet. Nu hör det till saken att flickan var fosterbarn hos en statarfamilj på Gärahov, i annat fall hade nog magistern inte vågat göra så. Lärarna hade ibland något eller några hatobjekt i klassen, som ofta fick stryk antingen de hade någon skuld eller inte. Detta var så vanligt att ingen tänkte på att det var tokigt, och jag måste erkänna att jag inte förrän jag blivit vuxen och tiderna förändrats riktigt förstått, vilka kränkningar flickan från Gärahov och många andra var utsatta för. Några som också ansågs vara naturliga mobbningsoffer var de utvecklingsstörda nere på Fridhem. Visserligen visade de sig aldrig ute i samhället på den tiden men de hade utanför Fridhem en stor rastgård med högt stängsel omkring där de fick hålla till. På långrasterna i Västra skolan hände det ibland att några pojkar stack iväg ner till Fridhem för att "reta idioterna" som de kallade dem. Jag antar att detta försiggick med personalens goda minne eftersom jag aldrig hörde talas om att de blivit bortmotade. Det dröjde flera årtionden innan patienterna där visade sig i samhället, och då förfasade sig en del äldre människor över detta. De som hade ett utvecklingsstört barn hemma brukade vara mycket noga med att de skulle synas så lite som möjligt. Det påstods till och med i min barndom, att det var farligt för gravida kvinnor att se dem, deras barn kunde bli likadant. Det förekom säkert att också andra barn mobbades, men ofta var de då lite annorlunda eller kanske bara fattigare klädda än flertalet. ... De självägande böndernas nedärvda förakt för egendomslösa satt hårt. ... Om en av deras döttrar gifte sig med en fabriksarbetare blev det stor skandal. En fabrikör eller affärsägare kunde gå an om han hade pengar, men ingen gick upp mot en storbonde. Flickor från torp och småställen var däremot lyckliga över att bli samhällsfruar och slippa det tunga arbetet på landet. (Anna-Lena Hermansson "Hög och låg i 1920-talets Vaggeryd" s 36-37)


ca 1920 - ca 1910

Imponerande är den vidsynthet, som alltid utmärkt missionen och dess målsmän. Aldrig något anseende till person eller nation. Den stora tanken om nationernas förbund står dock frågan inför raserna. Men det gör icke missionen. Och dess förkämpar flyr icke för ulven, vilken skepnad han är uppenbarar sig uti. Missionen är dock den mest storslagna rörelse, som mänskligheten skådat. Och den skall gå framåt. (A.M. Karlstedt "Den gode herden"; kommentar till Joh 10:11-16; Jönköpings-Posten 1919-06-13)

Hemkomna från dopvattnet samlades vi för att gemnsamt med de nydöpta fira Herrens nattvard. ... Syskon, hjälpen oss att bedja för våra svarta systrar och bröder, att de må bli bevarade. ... På söndag e.m. hade vi hvita bibelsamtal och på kvällen samkväm, det senare efter särskildt program, hvilket omväxlade med föredrag, solosång, kaffe m.m. Jag tror vi vid dylika tillfällen glömde, att vi voro i främmande land, ty allt var så svenskt med undantag af de fina palmgrenar, med hvilka rummet var dekoreradt. ... Från Kinkonge följde jag med hr Hede hit till Londe, dels för att hvila, dels för att hjälpa syskonen här något. (Judit Bengtsson "Något från Kongo", brev från Londe, Matadi adresserat den 12 juli 1918; Jönköpings-Posten 1918-09-19)

I pressen har man på senaste tiden läst på grund af rättegång vid Östbo häradsrätt: Den socialdemokratiska ungdomsklubbens dansbana! Kan härmed meddela, att socialdemokratiska ungdomsklubben icke är ägare till dansbanan eller har med den att göra, hvilket härmed rättas. (Jönköpings-Posten 1917-03-23 "Dansbanan i Vaggeryd"; signatur K. J:son E.)

Ett stort zigenarsällskap har under de senaste dagarna haft sina bopålar nedslagna i Skillingaryds samhälle, där det lockat mångas uppmärksamhet till sig, men också vållat obehag genom sitt påflugna tiggeri, och sin oförmåga att kunna skilja mellan mitt och ditt. Saknaden blef därför nog icke så stor, då det i måndags förmiddag, fem skjutsar starkt, bröt upp mot söder. (Jönköpings-Posten 1916-06-06 "Zigenares oförmåga")

Ett zigenarband ankom i torsdags middag till Vaggeryd, dels å hästskjuts, dels å järnväg, samt slog sig ned midt för järnvägsstationen, där det ämnade tälta, men blef af stationsbefälhafvaren tillsagt att aflägsna sig innan kvällen, hvilket det äfven fast motvilligt gjorde, så att befolkningen denna gång slapp dessa snyltgäster. Under uppehållet här beskådades de af mycket folk som med intresse togo deras primitiva lefnadsförhållanden i betraktande. (Jönköpings-Posten 1916-06-06 "Primitiva zigenare beskådas och betraktas")

Den 21 augusti har sedan decennier tillbaka varit en festdag på Ryfors (utanför Mullsjö samhälle). ... (I år) utdelades kungl. sällskapet Pro Patrias belöningsmedalj till ett antal berättigade bland brukets underlydande. ... Större medaljen tilldelades mästersmeden ... befallningsmannen ... parkföreståndaren ... ladugårdsförmannen ... packmästaren ... befallningsmannen ... befallningsmannen ... . Mindre medaljen öfverlämnades till arbetaren ... f.d. korpralen ... arbetaren ... torparen ... torparen ... torparen ... husföreståndarinnan ... hemmansägaren ... . Medaljörernas tack tolkades af förvaltaren G.A. Broman som särskildt pointerade det goda förhållande som är rådande mellan husbönder och tjänare och huru detta nu ytterligare manifesterats genom denna medaljutdelning. (Jönköpings-Posten 1915-08-23 "En högtidsdag vid Ryfors - Pro Patrias medalj öfverlämnas till 15 veteraner")

För något litet sedan var jag i Jönköping, den stad där jag alltid känt mig trifvas så bra, och där jag gjort besök oftare än i någon annan alltsedan början af 1860-talet. ... När jag var i Jönköping tog jag det nya läroverkshuset i betraktande. Det är ju en väldig koloss, där man efter vanligheten i onödan - för att hofvera - kastat bort mycket pänningar. Där såg jag äfven väggmålningar. ... De målade personerna föreställde lärare och lärjungar, och de hade alla gräsgrönt hår, hvilket väl skulle afbilda ungdomens vår. I fall icke meningen var att drifva med både lärare och lärjungar såsom "gröna". Ett kommande århundrades konstkritik klarar väl upp den saken. Den skall ha någonting att göra den också. (P. Waldenström "Ett besök i Jönköpings nya läroverkshus - Dess 'konstverk'"; bref daterat Sundsvall 1914-09-19; Jönköpings-Posten 1914-09-24)

Ett större zigenarband, räknande ett femtiotal personer anlände till Vaggeryd i torsdags. En del af bandets medlemmar kommo landsväg, andra å järnvägen. De ämnade slå läger å torget men blefvo afvisade och drogo då norr ut och slogo läger i skogen å Järahofs ägor. Här tyckte de sig emellertid vara för långt från samhället och trifdes därför icke. På fredagen aftågade de till andra platser. Affärden hälsades med tillfredsställelse. (Jönköpings-Posten 1914-08-18 "Affärd hälsad med tillfredsställelse")

Missionsföredrag hölls i lördags kväll i kristliga ungdomsföreningens lokal i Vaggeryd af (Helgelseförbundets) missionär C. Lundin, som i 8 år verkat bland zulukaffrerna i Afrika. Detta folk, som (hör till de mest ociviliserade i världen och) som står på ytterst låg nivå, t.o.m. sedt från hednisk synpunkt, är svårt att komma åt med evangelium, hvadan det är ganska tålamodsprövande att verka bland dem. Vaggeryds kristliga ungdomsförening har bidragit med underhåll till hr Lundin, för hvilket han uttalade sitt varma tack. (Jönköpings-Posten 1913-04-21 "Tålamodsprövande mission bland lågt stående folk"; BG Ask-kommentar: Lundin underhölls också af missionsvännerna i Skillingaryd)

Violinkonsert hölls i Vaggeryd i söndags kväll af zigenarhöfdingen Ago Caroli samt föredrag om violinens uppkomst och zigenarnes lif. Fiolen är tillverkad år 1636 och skulle representera ett värde af kr. 12,000! Enligt braskande affischer skulle hr Caroli vara andre Olle Bull. Han kunde å musikinstrument framkalla djur- och fågelstämmor, fågelsång m.m. (Jönköpings-Posten 1912-02-20 "Zigenarhöfding håller konsert och föredrag i Vaggeryd")

Ute i bygderna diskuterades frågan (om var skolhuset skulle ligga). ... Mor var i kyrkan en gång en söndag och hon blev då inbjuden på kaffe av Anna Andrén. De var goda vänner sen den tid då mor var lärarinna i Åker. Anna förmanade henne att inte hjälpa Ulrik (Johansson i Mörkebo) i skolfrågan. Hon som bekände sig som kristen borde inte samarbeta med en så ogudaktig som Ulrik. Då kunde hon förlora sitt anseende för hela sitt återstående liv. Men mor förklarade att hon tänkte hålla med den hon ansåg hade rätt. Sen fick det gå med hennes anseende hur det kunde. Hon blev inte inbjuden till Andréns fler gånger. (Anders Andersson "En skolstrid i Åker för 70 år sedan" s 113)

Ett parti zigenare anlände den 13 d:s (= januari) till Vaggeryd och slog, trots samhällets protester, ned sina bopålar alldeles invid järnvägsstationen å en obebyggd tomt, tillhörig urmakare Svensson, Skillingaryd. Tack vare honom blifver Vaggeryd, som annars är ett lugnt och stilla samhälle, rätt ofta besökt af tvetydigt främmande såsom taskspelare, karusell-, skjutbane- och zigenaresällskap, hvilka säkerligen annars finge resa förbi i brist på förståelse från samhällets sida. Ty det påstås, att ingen som bor i detta, är villig upplåta plats för dylika konstnärer. (Jönköpings-Posten 1910-01-15 "Tvetydiga främmande i Vaggeryds samhälle")


ca 1910 - ca 1900

Nya boningshus måste byggas. De som finnas, ha aldrig varit ämnade för europeer att bo uti. ... I (sitt) arbete glömde så missionären sig själf, att när oxar etc. voro inköpta, icke ett öre fanns kvar för att bygga bostad åt honom själf. Tillsammans med sin fru bodde han en lång tid i en ömklig gräshydda och utstod många lidanden, som endast den kan rätt förstå, som delat samma lott. ... Mycket af detta lidande kunde ha undvikits, om missionärerna här haft lämplig bostad. ... Kära vänner! Jag kan ej uthärda att se stationen i ett sådant tillstånd. ... I stället för att byn är till vanära för missionen och dess Herre, måste den blifva ett ljus, som visar hedningarne hvad kristendomen förmår uträtta. I hednabyn intill den kristna finns en skola, men de kristna barnen springa omkring likt vilda apor i skogen. ... Vi behöfva genast 10,000 kr. för att få kolonien i ordning. Låt ej summan afskräcka dig! Den samlas lätt, om Gud får lägga hedningarnas nöd på våra hjärtan. Om 10,000 personer gifva en kr. hvardera, äro vi genast vid målet. (A.P. Franklin "Egnahemsfrågan i Indien" s 142; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 15 juli och den 15 september 1909; breven daterade den 12 resp. 25 maj 1909 och avsända från Gadway resp. Dhanora)

Vaggeryds samhälle har denna vinter varit hemsökt af zigenare, förstoringsagenter samt af personer som förevisa lefvande bilder, luffare m.fl. Så inkom häromdagen en förtennare, som lyckats erhålla arbete i samhället, till en handlare och bad om ett lån å kr. 1:50 i det han satte som säkerhet en kopparkastrull, som han erhållit till förtenning. Handlanden var naturligtvis ej villig att mottaga denna som säkerhet när förtennaren ej var rättmätig ägare af densamma. För denna vägran blef luffaren så förbittrad, att han utbrast i otidigheter samt yttrade att han skulle taga ut pängar han hade innestående å sparbanksbok och ej bry sig om att försöka låna då de voro så misstrogna. (Jönköpings-Posten 1908-03-04 "Hemsökt samhälle")

Konungaparets guldbröllop firades i går å Jönköpings regementes lägerplats (i Skillingaryd). ... Regementspastor Ydström höll följande tal: " ... Vi hafva i vår konung (Oscar), han som bär det ståtliga namnet, världens mest upplyste, bildade regent, ägt den ädle furste, som med aldrig sviktande nit efter måttet af de höga gåfvor, som blifvit honom gifna, rastlöst arbetat för det, som i lifvets senhöst, blef hans klart uttalade valspråk: "Sveriges väl". (Jönköpings-Posten 1907-06-08 "Världens mest upplyste regent"; BG Ask-kommentar: Kanske ligger det något i citatets innehåll, men detta har ändå tagits med som kontrast till vad som några dagar tidigare skrivits om italienare som ovälkomna parasiter; se citat "Vaggeryds samhälle hemsökes ...")

Vaggeryds samhälle hemsökes nästan dagligen af italienare, hvilka utföra den mest öronpinande musk på positiv, dragspel m.m. Dessa parasiter öfversvämma likt Egyptens gräshoppor allt mera i landet samt åtföljes af minderåriga som gå i husen och tigga. Önskligt vore, om man kunde bli kvitt sådana snyltgäster. (Jönköpings-Posten 1907-06-05 "Likt Egyptens gräshoppor")

Vid Skillingaryds järnvägsstation har under den gångna sommaren pågått arbete med uppförande af nytt stationshus. ... Från stora ingången kommer man först in i en större vestibul, hvars främre del utgör tredje klassens väntsal. Andra klassens väntsal är förlagd till norra flygeln, hvaremot den södra flygeln upptager ett ljust och rymligt expeditionsrum. Emellan detta och tredje klassen väntsal är bagageutrymmet förlagdt. (Jönköpings-Posten 1906-10-11 "Andra och tredje klassens väntrum")

"(Henrik) Kellgren (på Sanna utanför Jönköping) var absolut fri från allt fjäsk för 'finare' patienter, fast han hade sådana i mängd under sina fingrar både från regerande hus och andra. Han lät en fattig patient åtnjuta alldeles samma vård, delvis på samma gång och i samma lokal som de mest bortskämda, och inte ens när den gamla drottning Sofia var där (hösten 1905), lade han på grund av hennes närvaro bort vare sig sin cigarr eller sina mustiga kraftuttryck. . . . Han fullkomligt dyrkades av sina patienter och få gymnaster . . . ha någonsin . . . ernått en sådan fenomenal framgång som han. Vart man kommer i världen, är hans namn ännu känt", skriver 1924 en av Kellgrens assistenter, Axel Tagesson Möller. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 42)

Drottning (Sofia) har ofta gäster till bords (under sin vistelse 19 sept. - 20 dec. 1905 vid "Institutet för Manuell Behandling, Sanna" mellan Jönköping och Huskvarna). Luncher, tebjudningar och middagar avlöser varandra. Landshövdingeparet kommer flera gånger och statsrådinnan, d.v.s. Agnes Hammarskjöld. Då var det extra pirrigt för de unga kokerskorna hos (Henrik) Kellgren, Amanda Svensson och Anna Lovisa Andersson. Anna är egentligen knektdotter från Värnamo och heter Hill. Men när hon flyttar till Sanna, kallar hon sig Andersson, för det är ett finare namn. Man kan tro, att hon är en rik bonddotter! (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 47)

Alla böra röka Rettigs Silva 12-öres eller Rettigs Roma 10-öres, ty dessa cigarrer äro utmärkta. (Jönköpings-Posten 1905-03-16 "Utmärkta cigarrer för alla")

(Doktor Herman Hjorton) blev legitimerad läkare år 1903. Det var således en synnerligen oerfaren läkare, som satte upp praktik i Huskvarna. ... Doktor Hjorton blev förvånansvärt omtyckt. Det berodde säkerligen på hans enkla sätt och hans tjänstvillighet att komma vid alla tänkbara tider på dygnet. Det finns fortfarande, trots att det förflutit nästan ett sekel, en minnesbild i orten av "doktorn som var som en medmänniska; som var lika mot alla - rik som fattig; ja, var nöden tydlig tog han inte ens betalt utan kunde i stället smussla in en sedel under kudden innan han gick". (Magnus Carlsson "Doktor Hjorton och hans pulver" s 46)

Drick Helsa! Köp alltid af Apotekare Holsts Maltos Cannabis, som är en förbättrad uppfinning af Lektor Waldenströms bekant(a) Hampfröextrakt. Detta är det kraftigaste medel mot Lung- och Magsjukdomar, afmagring, kraftlöshet, blåskatarr, bleksot m.fl. svaghetstillstånd. Pris 1 kr. pr burk. Sändes ej mindre än 2 burkar och endast då 50 öre i frakt åtföljer ordern. Vid parti (minst 12 b.) hög rabatt. Adress: Kem. Tekn. Fabriken, Östersund. Försäljes i Missionsbokhandeln, Jönköping. (Jönköpings-Posten 1902-10-25 "Apotekare Holsts Maltos Cannabis mot svaghetstillstånd säljes i Missionsbokhandeln")

En sinnessvag kvinna (i Skillingaryd) som en längre tid vårdats af enskild person, har i ett obevakat ögonblick den 1 aug. vid middagstiden afvikit från det rum, där hon varit innestängd, utan att man ännu kl. half 8 samma dag - oaktadt genast vidtagna efterspaningar - lyckats finna den försvunna. Då vakterskan kom tillstädes var dörren till det låsta rummet öppen och den sinnessjuka borta. En tröja, som hon hade på sig var utbytt mot bättre kläder, hvadan det synes sannolikt, att den sjuka haft hjälp vid afvikandet, då hon förut måst handteras som ett litet barn. ... ... Återfunnen vardt den i lördagsnumret omnämnda sinnessjuka kvinna, som i fredags aflägsnade sig från sin bostad i Skillingaryd, hvarifrån hon obemärkt smugit sig ut, passerat genom skogen och vadat öfver Lagan samt stannat på den nu obebyggda tomt på skjutfältets område, där hon förr hade haft sitt hem. Lindrigt klädd, våt och genomfrusen hittades den stackars sjuka sent på kvällen af utskickade sökare och räddades sålunda från att tillbringa natten under bar himmel, hvilket säkert hade blifvit hennes död. (Jönköpings-Posten 1902-08-02 och 1902-08-06 "Afviken sinnessvag kvinna återfunnen")

Helsostjernan styrker, föryngrar och förlänger lifvet. ... Volta-korset med 2 elementer och den stora stjärnan helbrägdagöra Mag- och underlifssjukdomar, Njur- och urinblåsesjukdomar, återgifva matsmältningsorganen kraft och styrka. ... Ett enastående, verksamt medel till att fördrifva Nervsvaghet samt Gikt i alla kroppens delar ... af utomordentlig betydelse för personer, som lida af Impotens ... och svaghet (isynnerhet följder af onani). ... Det mest nedbrutna sundhetstillstånd kan åter upprättas genom att ständigt bära Volta-korset med 2 Elementer och den stora Stjärnan. ... Volta-korset med den stora stjärnan fås endast å nedanstående auktoriserade försäljningsställen (för) 3 kr och Volta-korset med 2 elementer och stjärna, som är 10 gånger så verkande och helbregdagörande (för) 4 kr. 50 öre. I Jönköping hos Herr A. Hofström, Östra Storg. 1 (Stora hotellet). Hvarje kors skall på saken vara påtryckt "Kejserligt kungl. patent" och uppfinnarens namn, annars är det falskt. ... ... (Tidningens kommentartvå dagar senare: "Bland humbugannonser, hvilka ännu erhålla plats äfven i den anspråksfullare pressen, men icke är fullt så oskyldiga som voltakorsaffären, vilja vi särskildt varna för den grupp, som utlofvar att bota nervsvaghet samt återställa styrka och mandom." (Jönköping-Posten 1902-02-05 och 1902-02-07 "Helsobringande kors med påtryckt 'Kejserligt kungl. patent'")

Är ni döf? Hvarje sorts döfhet och svårighet att höra kan botas med vår nya uppfinning; endast den som är född döf är obotlig. Öronsusning upphör genast. Beskrif Edert tillstånd. Kostnadsfri undersökning och upplysning. Hvar och en kan mot ringa kostnad i hemmet bota sig sjelf. Internationale Ohrenhelfanstalt 596 ... Chicago, Ill. (Jönköpings-Posten 1902-02-03 "Ny uppfinning botar döfhet")


ca 1900 - ca 1850

Så småningom beslutades ... att anställa en examinerad barnmorska endast för Hagshult, med en lön av 200 kronor per år samt bostad. Detta beslut fattades vid extra kommunalstämma söndagen den 2 juli 1899 efter gudstjänstens slut, vidare beslutades vid samma stämma om ett förlossningsarvode enl. följande taxa. Af ståndspersoner 5 kronor. Af hemmansägare och arrendatorer 2 kronor och 50 öre. Af hantverkare och deras likar 1 krona och 50 öre. Och af torpare 1 krona. (Lennart Olsson "Så berättar Hagshults gamla stämmoprotokoll" s 113)

I berättarnas minne leva ännu kvar en hel del gamla original från denna tid, bl. a. skomakare Isaksson, en mycket liten man, som gick under namnet "Fyll-Isak". "Mamsell på Aspholmen" var också ett original. Hon härstammade från en prästfamilj, och det säges om henne, att hon sällan gick ut, höll sig mest hemma vid spisen. Hon var liten och svart och halt på båda benen. Hon kallades "mamsell", enär hon alltid yttrade: "Jag är mamsell på min ära och ej på mina fjädrar". (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 49-50)

Johan Lind kallad "Smällen" (bodde i en liten stuga som låg mellan Tofteryd och Sjöaryd). ... Han brukade berätta att han en gång, när han varit i Växjö för att sälja skrindor, åkte droska därifrån till Kohults gästgivaregård. Han spelade herrekarl och befallde ut dagboken. När de såg närmare efter så fick de se att han hade skinnbyxor och då begrep gästgivaren vad han var för en. På den tiden gällde ordspråket: Som man är klädd, blir man hädd. Det finns en gammal berättelse om att Cajsa på Berget brukade säga till sin man: "Ska du till Tofteryd, så ska du ha tvinn-tygs-byxorna, men ska du till Åker, "ska du ha skinnbyxorna." (Joel Andersson "Handel och handlare förr i tiden" s 38-39)

På ett flertal platser utmed den del av riksväg nr 1 som går i närheten av Vättern möter i våra dagar (år 1953) resenären den vackra synen av olika nationers flaggor smällande för vinden. Så var det också under de sista decennierna av 1800-talet och i början av detta århundrade, åtminstone på en plats, nämligen vid Sanna. Här mellan de två industriorterna Jönköping och Huskvarna låg en hel liten främlingskoloni, mellan de bördiga fälten och Vättervattnet, den berömde sjukgymnasten direktör Henrik Kellgrens "kontinentala" sanatorium. . . . Patienterna kom från alla samhällsklasser och alla behandlades lika. Kellgren var absolut fri från allt fjäsk för "finare" patienter, fast han hade många sådana under behandling, från regerande hus och andra. (Gunnar Dinnetz "Kellgren på Sanna, helbrägdagöraren och människovännen" s 21-22,26-27)

Nöjestempel saknades helt (i Jönköping vid mitten av 1880-talet), men hasteligen inreddes provisoriskt ett i fältskär Hallbergs nybygge vid Barnarpsgatan, när en grupp människoätande negrer annonserats här visa, inte någon tillredelse av den vanliga husmanskosten, varifrån de fått dispens under turnerandet, men väl de danser, varmed de antingen piggade upp sig före maten eller efteråt tackade för den. I det halvfärdiga rummet, där publiken satt på ohyvlade bräder, lagda över bockar, lufsade den krullhåriga ensemblen omkring med skynken runt höfterna, tog små skutt emellanåt och ula-ulade till en trätrumma, slöa, kanske besvärade av för mycket kläder och totalt svikande förhoppningarna, att någon kvarglömd fyrtumsspik kunde framlocka en förändring i anletsdragen. Den, som visste, vilket många gånger förnämligare rörelseschema några friveckodrängar kunde uppföra på mickelsmässomarknan här, gick ifrån svartingarna, bittert begråtande en lättsinnigt offrad tioöring. Bergmans tomt vid Barnarpsgatan uppläts också vid marknader, men utrymmet där tillät endast ringkastning eller loppcirkus. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 97-98; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(En gång) var (kyrkoherde S.E. Hagberg) kallad att predika vid ett av Jönköpings Missionsförenings kvartalsmöten. Han sade: "Jag var klädd i grå vadmalskläder, så att det fanns intet yttre, som påminde om att jag var präst. Min hustru var också med och satt bland den stora folkskaran. Där fanns många, som då inte kände igen mig. Min hustru hörde dem säga: "Vad är det för en bonde, som predikar?" (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 128)

Virket (till snickareverkstäderna) inköptes på "brädtorget", som låg vid tullhuset, på den plats, där polishuset nu (år 1951) ligger. Dit kommo mohäradsbönderna med sina brädlass på lördagarna. De hade alltid skrytbräder i ytterkanterna för att ge sken av att det var prima vara. Priset var ungefär 75 öre (per kubiikfot). Men försökte bönderna lura snickarna, så var dessa ej sämre. "Alekalle" hade alltid en tumstock med 25 tum, när han handlade virke. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 61; snickaremästare F. A. Haugwitz, 90 år, berättar år 1951)

Mig Nöthult är en plåga men tiden nötar af och nöjet får jag spara tills jag får andra dag. Ja, den som uti Nöthult skall bo behöver ett gott tålamod. Inte får hon vara sömnig och inte får hon vara lat. Och inte får hon vara kinkig på kval men bettja vara uppe och sent krypa åt en vrå. ... Det vore gott det vore till nöta ändå. Ja, den som här skall vara behöfver konst att hafva och snillets gåfvor, ja, ej säga vad man tänker, ty det äj alltid blänker för stora modet bra. ... Ja, den som här skall tjena behöfver tålamod att vad hon än må säga, blott vara tyst och god och säga: "Snälla mamsell att jag så dumt har jort." När hon ej hitter näsduk(?), när hon ej hitter knif, när något är olag, så är det mina fel. ... Och vad som jag skall jöra, det orätt är och dumt ibland, så jör jag inte, då är det också strunt. ... När hon har varit uppe, sin tid som hon så vill, så makar hon åt sängen och ligger der så still, tills jag ur lagårn kommer och disken börja skall då kommer hon åt köket, vill bringa mig på fall. ... Om något är olag, så grälar hon på mig om ej för något annat, att jag ej lägger mig. ... Det är nog svårt att höra "Jag har så brått jag kan" att ställa det i ordning som jag då jöra skall. ... Hon har så elakt lynne, är ständigt ond och tvär men kommer någon främmad, så är det ej så der. Då kan hon vara vänlig och hålla godan min, då är hon bara snäller och innerligt fin tills hon åt köket kommer och mig då träffa kan, då är det samma kitta (= kitslig person?) och inte vän ibland. (Hanna Johansson "Min svåra tjenst"; mamsell = ogift kvinna, här sannolikt en "hus- eller barnjungfru" anställd för att sköta hushållet/barnen på gården; dikten skriven sannolikt omkring år 1880 på gården Nöthult i Byarum; Hanna föddes 1863 i backstugan Translätta i Svenarum; hennes namn som gift var Johanna Ask, BG Asks farmor)

Skrutten satt i köket i Uvabäck och berättade om sina upplevelser. ... (Han) reste vida omkring och höll ögonen öppna och sporde nyheter, där han färdades fram. När den nådige herren och greven Posse på Björnö skulle anamma det heliga sakramentet var det så tillställt, att detta skulle ske före gudstjänst. Greven och hans husfolk kunde naturligtvis inte beblanda sig med gemene man och allt slags utarmat pack. Därför fick menigheten vänta först en timme på det grevliga herrskapets ankomst till kyrkan, och sedan fortsätta att vänta tills kommuniceringen var undanstökad innan gudstjänsten kunde begynna. Sedan fick man skåda något, som kom många redeliga kristna att förfäras. Medan gudstjänsten pågick lät nådige herren i sin med fönster utåt kyrkan försedda kur servera en ordentlig frukost, vilken intogs i hela församlingens åsyn. "Dä ä förmodelit", sade Skrutten, "att den herren under måltiden läskade sej mä ett par supar brännevin." Den gamle lumpsamlaren reste sig fubbligt, gick bort till eldgruvan och spottade. "Tvi för den lede!" sade han. (Harry Sjöman "Jämmerdal" s 20,25; en smålandssocken under nödåret 1868)

Bergsmansyrket hade socialt lyft upp bönderna i Sandseryd liksom i övriga bergslagssocknar, så att de tyckt sig vara litet förmer än andra bönder. De talade om bergsmän, som om ett femte stånd. När de kom med sina malmlass körde de inte gärna ur vägen för någon. Man ser detta även i deras förhållande till högre ståndspersoner. Prästerna voro i regel mycket mjuka i tonen mot adelsfolket på storgårdarna, men bergsmännen tvekade inte ens att stämma in de höga herrarna inför rätta. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 185)

I ett brev till Lina Sandell, daterat 1861, beklagar (häradshövding) Odencrants (i Jönköping) åtskilligt vid skolan. Framför allt påtalar han förhållandet mellan fröken Storckenfeldt och vissa lärarinnor - biträden. "Jag har riktigt lidit av dessa slitningar och den stora svårigheten att tala med fröken St. om dem. Det blir genast slit och krångel, då man nödgas komma med en anmärkning." Fröken Storckenfeldt var en aristokrat, som favoriserade sina adliga elever, ävenså dem, som voro vackra eller från hennes själsfränders hem, har det omvittnats. Men hjärtat var gott, och en äldre dam i Jönköping fällde nyligen spontant yttrandet: "Jag känner tacksamhet, så länge jag lever, både till Gud och mina föräldrar, för att jag fick min fostran i den skolan." (Olof Thulin "Aurore Storckenfeldt" s 191-192; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

I oktober 1856 beslutade sockenstämman om stolsdelning i (Månsarps) nya kyrka. Den skulle gälla i tio år med flyttning framåt vid första advent, varefter en utvärdering skulle göras. Enligt denna stolsdelning hade kyrkvärdarna sin självklara plats i koret. Den första bänken var avsedd för resande, varefter bänk 2 till 21 fördelades bland socknens hemman. De resterande bänkarna, 22 - 28, var platsen för torpare, backstugusittare, begravningsföljen och fattighjon. Första bänken på läktarens karlsida lämnades ut mot betalning, medan platserna framför orgelverket tilldelades klockare, skollärare och organist. Deras "fruntimmer" hade fasta platser på första bänken på kvinnosidan. Resterande sex läktarbänkar var odelade. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 34)


ca 1850 - ca 1800

Maskerad-Bal gifves i Societetshuset härstädes den 13 nästkommande Januari, då societetens och klubbens till ett helt förenade, begge våningar blifva till balgästernas begagnade upplåtne och för tillfället omsorgsfullt eklärerade. Masker för så väl damer som herrar kunna, dagarne före balen, erhållas hos Societetsvaktmästaren. Refraichissements hållas balgästerna tillhanda på stället, äfvensom Direktionen genom anordningens noggranhet hoppas kunna motsvara rättmätiga anspråk i öfrigt. Balen börjas kl. 6 e. m. och slutas kl. 12. Biljetter 32 sk. b:ko (per styck) blifva att tillgå hos Societets-Vaktmästaren dagen före balen. Jönköping den 28 Dec. 1843. (Jönköpingsbladet 1844-01-05 "Masker erhålles till maskeradbal")

Det är dock obeskrifligt nedslående att gå genom lifvet som ett försegladt bref hvarpå aldrig något annat läses än - utanskriften. . . . På den stora maskerad som här (i Vexiö) kallas umgänge, är jag den enda omaskerade. . . . Du klagar öfver dina "Illusioner" och jag fruktar att jag förstår dig. Min älskade Vendela, jag vill säga dig en sak. Det gifves egenteligen blott en Illusion, och den kallas för - menniskohjertat. Vi böra gömma den sorgfälligt, som man gömmer ett lyte. Detta är min erfarenhet af lifvet: men tala icke om den för andra. Farväl. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 172-173; brev från Östrabo i Växjö den 1 november 1837 till Vendela Hebbe)

Jag kan ej bättre sluta dagen än med att tacka dig innerligen och af hjertat för all den gästfrihet, godhet och broderliga vänskap som du visade mig under mitt långvariga vistande i Göteborg. Afståndet mellan Rom och Avignon gjorde väl att vi träffades mera sällan än jag skulle önskat: men det var ändå tillräckligt för att stadga min övertygelse att du är vår verkelige ErkeBiskop. Du må likväl icke bli högfärdig häröfver, utan med Kristelig ödmjukhet besinna att ditt Ångfartyg har endast Kyrka och Skola att bogsera uppför strömmen: mitt måste utomdess föra allehanda speljagter och flöjtskepp i släptåg med sig, och derföre går det också långsammare. . . . Tacka din Mamsell och gumma för allt besvär jag gjorde dem. När flyttar du in från Avignon? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 160-162; brev från Östrabo i Växjö den 12 augusti 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Jag har ett Embete som öfverlefvat sig sjelf och förlorat sin betydelse. Vi äro samtelige Biskopar - in partibus infidelium. Kåpan är utan innanmäte, och mössan likaledes, sutto hon äfven på en lagerkrans. Det är nedslående att se hur ett ärligt nit och äfven någon förmåga ingenting alls uträtta. Dock är väl mycket mitt fel; för det egentleligen presterliga är jag icke född, och det ligger mycken hedendom i mitt väsende. . . . Hvad (Carl Adolph) Agardh angår så ha vi i mer än tretti år varit mycket lierade. Det är utan fråga ett af landets briljantaste hufvuden: skarpsinnigt, fantasirikt, ofta paradoxt. Han är full af idéer, en profan (Erik Gustaf) Geijer. Jag är öfvertygad att han med hela sin själs liflighet kastar sig in i sina nya förhållanden och stormar Biskopshimlen. Men när han finner den tom och öde - ja, då vet ja icke hur det går. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII s 51-52; brev från Östrabo i Växjö den 30 juni 1836 till Knut Lilljebjörn)

Om mig sjelf är ingenting att säga, jag har ej heller tid att utvickla ett så tragiskt ämne. Jag går med en glad masque genom lifvet: men den är målad. Hvad som bor derunder, min själs egentliga anlete, visar jag för ingen, emedan ingen frågar derefter. Träffade jag dig kunde jag kanske meddela mig: men du kunde i allt fall ej hjelpa mig. Deröfre är bäst att fortsätta masqueraden och narras med de hjertlösa narrarna, till dess jag en gång får ro för mitt oroliga hjerta. Jag tänker det dröjer ej länge. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 197; brev från Stockholm den 14 juli 1834 till Carl Peter Hagberg)

Barnarps Södergård med Gästgiveriet ska vara självförsörjande och helst giva ett överskott. Det mesta arbetet, men den största inkomsten, är emellertid skjutsväsendet. Det är Gästgivarens skyldighet att själv hålla det antal hästar som anses behövligt för orten. Dessa får inte tagas i bruk förrän alla hållskjutsar har utnyttjats. Allmoge ska först hålla hållskjuts enligt fastställd turordning, liksom givet klockslag och dag. Ett visst antal hästar ska då vara till hands på Gästgivaregården för att händelsevis en resande vill beställa skjuts. Ersättning utgår med 8 öre silvermynt för varje häst per mil. Det är nio olika resklasser. Ministrar, och rikets herrar ska ha skjuts för sju hästar, men exempelvis tredje klassen, landshövdingar med flera får nöja sig med fem hästar. I den lägsta klassen, borgerskapet, kadetter, landsfiskaler, postmästare, underläkare med flera får inte mer än två hästar användas. ... Kungen anländer en ... dag med åtföljande uppvaktning. Från hela bygden och angränsande socknar får (gästgivaren) Nils därför skaffa hästar. I följet ingår inte mindre än trettiotre personer av vilka de flesta har den rang, att körningen ska ske med ett flertal hästar. Det är en bråd tid för Nils. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 47-48; skildrad tidsperiod 1830-1870)

(Min dräng kan) ej qvarstadna i Småland längre än till omkring Junii el. slutet af Maj. Jag måste således ha mig en Småländsk stalldräng eller kusk (betjent tar jag med mig härifrån). Hufvudsaken är att han är nykter, van att rykta och köra hästar och ej ser alltför bondaktig ut. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 363; brev från Lund den 30 december 1825 till Anders Gustaf Ahlstrand)

När jag går för altaret tar jag Biskopskåpan på: men icke sitter jag till bords i henne. Mina vänner mena väl då de förmana mig till gravitet; men det är sällan jag kan eller vill följa deras råd. Icke vill eller bör jag visa mig annorlunda än jag är, derföre att jag händelsevis fått ett Stift. Man får hålla mig till godo, sådan jag är. Jag kan verkel(igen) icke, vill icke en gång byta om skinn. Vore jag af naturen surmulen och gravitetisk, så skulle jag ej draga i betänkande att, äfven som prest visa mig sådan; men det skedde icke derföre å Embetets vägnar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 340; brev från Lund den 13 november 1825 till Frans Michael Franzén)

Anna Katarina Jacobsdotter ... var född den 10 juni 1812 på Björnarydet, Byarums socken i Mölna skate, som juridiskt hörde till Svenarum. ... Hon använde sig gärna av ordspråk, exempelvis: ... "Döm inte hunden efter håren." Icke några förhastade slutsatser. (Åke Andersson "I en gungstol" s 49-51)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Även utanför kyrkan var (Byarums) församling angelägen om ett gott anseende. ... 1726 begärde församlingen "det motte kyrkjan, som ligger ut med allmänna landsvägen, der många främmande höga herrar förbiresa, blifva med hvit lim öfwestruken, särdeles och som den wästra gafvelen nödwändigt behöfver rappning." Vägen gick vid denna tid väster om kyrkan. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 22)

(Vid sockenstämman i Barnarp 23 juni 1678) framträdde hustru Marit, gift med artilleristen Erland Berg, och visade ett brev, som hennes man skrivit. Enligt detta brev hade Marit beskyllts av Kirstin i Odensjö lillegård för att genom vissa trollkosnter befriat havande kinnor från deras foster. Det var en mycket allvarlig anklagelse vid denna tid, ty det kunde bringa den felande på häxbålet. Kirstin påstod, att man också beskyllt henne för att ha brukat denna konst, som hon skulle ha lärt sig av Marit. Efter diverse förhör fick man fram, att det var (ett) olyckligt fästepar (drängen Jon Svensson vid Hammaren och Johanna Ebbesdotter i Odensjö), främst Johanna, som skulle utspritt saken. Efter att saken "Examinerats" dem emellan länge och väl, visade det sig dock, att ingen ville stå för beskyllningen, som man enades måste ha uppkommit av "missförståndh". När "almogen i gemen" tillfrågades om de visste någon "oähra" med hustru Marit i denna eller andra saker, så nekade alla bestämt därtill. Sockenborna visade en vacker solidaritet mot att världslig domstol skulle ta hand om frågan. Man ville ha saken "dempat och nederlagt som ett sochnasqwaller". De som hade utspritt ryktet, pålades böter, Johanna i Odensjö Thoragård fick lämna 2 kannor vin till kyrkan, Jon en kanna och Kirstin ett stop, om någon sockenbo pratade om saken, så skulle han lägga höga böter. - Hade ej kyrkoherden och församlingen visat en klok besinning i denna vidskepliga häxtid är det möjligt, att det kunde gåt illa för den anklagade, varpå talrika exempel finnes från andra håll. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 48)

1669 ställdes Ingrid Persdotter, hustru till frälseåbon Nils Persson i Kvarnaberg, inför rätta, anklagad ... för trolldom och "kusleri". ... Enligt pigan (Anna Gudmundsdotter) hade Ingrid Persdotter dymmelsonsdagen, d.v.s. i påskveckan, ... även känd för häxerier, mjölkat korna hos sin svärmoder, som då ännu levde och bodde på gården. Ingrid hällde sedan mjölken i ett horn, som hon täckte över med en jordtorva. Denna togs upp norr om huset eller i de onda makternas väderstreck. Efteråt hade hon sedan givit av samma mjölk till sina egna kor. ... Avsikten var att få nytta därav under sommaren så att icke onda människor skulle kunna skada boskapen. Svärmodern hade lärt henne metoden, som i sin tur lärt den av en tiggerska, hörande till det s.k. gångefolket. Ingrid anförde till sitt försvar, hur hon icke handlat i hemlighet men i stor enfald och bara för att pröva, om det kunde bli henne till något gagn. ... Av (kommissarierätten på Jönköpings slott) dömdes hon (1670) bl.a. till böter, som tillföll sockenkyrkan i Byarum. ... Häxprocesserna under 1600-talets senare del synes icke ha nått till denna landsända. ... Vid 1700-talets början var ortodoxien med krav på ren lära och rätt leverne tidevarvets högsta ideologi. Trolldomsmål och religionsbrott bland sockenallmogen är då också få jämfört med föregående århundrade. (Einar Persson "Trolldomsmål och religionsbrott i Byarums socken under 1600-talet" s 24-26)

Den 5 november 1634 instiftades en hovrätt för Götaland i Jönköping och till dess president utsågs Johan Skytte. ... Hovrättsbygget fortskred långsamt, först år 1650 kunde den första sessionen hållas i den nya byggnaden. ... Mål av alldeles säreget slag var de häxprocesser som ägde rum på 1670-talet. Hovrättsledamöterna ifrågasatte inte rimligheten i anklagelserna, och ett stort antal dödsdomar fastställdes; sammanlagt avrättades 28 personer under två års tid. (Jönköping 700 år s 25-27; Tullan Gunér: Göta hovrätt 350 år)

Länsman Johan läser upp anklagelsen. ... "Matilda Petersdotter ... anklagar änkan Britta Arfwidsdotter från Löpaskog ... för att hon genom trolldom skall ha förgjort ... Håkan Giertonsson så att denne mist livet." ... Prästen (säger): " ... En fåkunnig yngling rusade till min prästgård me en orm i högsta hugg för å förgifta me, kanske döda me. Ynglingen va från Löpaskogs by liksom den här tilltalade Britta Arfwidsdotter å dä ä min uttalade mening att hon ville förgöra me. Genom inflytande över en yngling utan förstånd å i en orms gestalt. Gud förbarme sig!" ... "Jag ä oskyldig te förgörning å trolldom!" ropar Britta i ett förtvivlat försök att övertyga. ... Meningarna tycks gå starkt isär hos rätten. Nämndemännen från södra delen av häradet vill gå varligt fram och bötfälla. Men nämndemännen från Byarum och Tofteryd, långt från Rydaholms socken, påpekar att två präster anser trolldom är för handen. Häradshövdingen och lagläsaren är av samma åsikt och efter en stund har rätten enats om domen. ... "Jämlikt 14 Capitlet Högmålsbalken dömes Britta Arfwidsdotter från livet för förgörning av Håkan Giertonsson medelst trolldom." (Arvid Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 148-154; Wåxtorp 1616)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Äntligen blev det fredag. Jag gick till studion efter jobbet och träffade tatueraren Barry, som ville försäkra sig om att jag visste vad jag gav mig in på. Efter att ha försäkrat honom att "ja, jag vill bli märkt för resten av livet", förberedde han sig. Jag satt i en stol med ryggen bar och väntade med skräckblandad förväntan. Bzzzzz, nålens vinande påminde om en berusad humla på självmordsuppdrag. Och den var på väg rakt emot mig! Jag knöt nävarna och förberedde mig på smärta. Känslan påminde om att bli riven av en katt - utan uppehåll! Efter tio minuter domnade huden och 40 minuter senare var tatueringen klar. Jag tillhörde nu den märkta massan. Fem år har gått sedan mitt första äventyr på tatuerad mark och jag har nu fyra tatueringar. En av dem täcker halva ryggen. Men min personlighet är fortfarande densamma. Jag är fortfarande Lisa. Jag förväntar mig inte att alla ska älska tatueringar. Däremot vet jag numera att om man lär sig se förbi någons hudfärg, ansiktspiercing, frisyr och kläder, hittar man oftast en intressant och unik person där bakom. Man måste lära sig att ingenting är som det synes vara. (Lisa Timpany "Skinnet bedrar" s 118-119)

Den största gruppen icke-territoriella församlingar (i Svenska kyrkan) sorterade under krigsmakten, var organiserad efter förband och omfattade militärpersonal och deras familjer. Som en kvarleva av detta finns fortfarande (år 2003) Kungl. Karlskrona Amiralitetsförsamling i Lunds stift, dit flottans personal med familjer, boende var som helst i Karlskrona kommun, kan anmäla sig som medlemmar. ... På liknande sätt var och är alltjämt den icke-territoriella Kungl. Hovförsamlingen organiserad för kungahuset och hovets personal. Den står vid sidan av stiftsorganisationen under ett särskilt hovkonsistorium som leds av överhovpredikanten. Under 1800-talet sorterade dessutom åtta militärförsamlingar under hovkonsistoriet. Kyrkoherdarna i dem hade titeln regementspastor. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 20-21)

Den 17 juli (2002) ... landsteg en särskild antiterroriststyrka på (ön) Lipsos och grep ... Alexandros Giotopoulos. Några veckor senare hade man gripit ytterligare 15 personer. De flesta erkände genast sin koppling till (terroristgruppen) 17 november, men ändrade sig senare och påstod att polisen hade tvingat dem att erkänna. ... För många greker var det mest överraskande inte att det tog så lång tid att få fast 17 november, utan att de flesta av terroristerna inte alls motsvarade myten kring dem. "Folk trodde att de skulle se ut som Rambo, vara supersmarta och ha svans och horn som hin håle. Men de är inget annat än patetiska mördare och tjuvar", säger Alexia Bakoyiannis. Hennes far, som var parlamentsledamot, mördades av 17 november. (Brian Eads "Jakten på röd november" s 121)

Invandrarna är i dag viktiga resurser i församlingarnas verksamheter. ... Men integrationen har gått trögt. Många församlingar med starka invandrarinslag i medlemsleden har inga invandrare i församlingsledning, styrelser, råd etc. Ibland beror det på att församlingarna inte upptäckt resursen, ibland på att invandrarna är försiktiga att ta uppdrag i den svenska byråkratin. ... Den bibliska församlingsförebilden visar på en gemenskap där alla ska få rum, oberoende också av nationalitet. (Claes Waern "PIR - Integration nödvändig för fortsatt framgång i församlingsarbetet" s 168)

Mr Weasley hade lånat en bil från Trolldomsministeriet förra året, han kanske skulle göra samma sak nu? "Jag tror det", sa Harry. Morbror Vernon fnös i mustaschen. I vanliga fall skulle morbror Vernon ha frågat vilket slags bil mr Weasley körde; han hade en tendens att döma andra män efter hur stora och dyra bilar de hade. Men Harry tvivlade på att morbror Vernon skulle fatta sympati för mr Weasley, om han så körde en Ferrari. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och den flammande bägaren" s 51-52; Tillbaka till Kråkboet)

Påsk. Dödsbudets helg. Denna vår (1998) miste vi två profiler. Garbo. Den gudomliga. Hela världen sörjer och hyllar hennes minne. Meken. Ja du, Meken, inte fick du någon tidnings första-sida. Men för oss i Vaggeryd var du nog mer än Garbo. Därför vill jag sammanfatta mina tankar. ... Meken, jag tycker du var vacker. Inte var vi närmare bekanta, men ändå kommer jag att minnas dig så länge jag lever. ... Som den gången för länge sen. Med ett varmt leende tog du min lille son i famnen, lade huvudet på sned och pratade stilla, nästan viskande. Känslorna i mig krockade. Jag kände en värme - glädje - stolthet. Aldrig förr hade någon främmande tittat så varmt på mitt barn, smekt så ömt över hjässan. Leende. ... Men du var full, Meken. Det var WIK-dagen, mycket folk. Jag blev generad. Jag kände, att de andra väntade sig att jag skulle ta avstånd. Inte kunde jag ta avstånd! Inte med det leendet! Inte mot den gamle mannen med mitt barn i famnen! ... Några fina näsor rynkades. ... Meken, hur många barn har du inte klappat på huvudet? Hur många barn har du inte bjudit på glass och karameller? Barnen tyckte om dig. ... Någon tid innan du gick bort gjorde vi en överenskommelse. Ditt handslag var varmt och rejält. Jag kallade dig Wikström. Du kallade mig lilla frun. ... För hur många kvinnor har du inte bugat chevaleriskt? Hur många vaggerydsbor har inte kört sträckan Biografen - Gillet i 10 km/tim. med hänsyn till din vingliga cykelfärd? Vi vågade inte köra om dig med risk för att du skulle falla. ... Nu har du cyklat färdigt. Din trötta kropp får vila. Soffan på torget står där i vårljuset. Du sitter inte där längre. Men bilden och minnet av dig kommer vi alltid att bära med oss. ... Du var vacker, Meken! (Anne Johansson "Meken" s 3-4; WIK = Waggeryds Idrottsklubb)

Han var arton år och hade nyss fått körkort. ... (Med några kompisar i bilen) styrde han (sin pappas) tunga BMW ut på tyska autobahn. ... Efter några kilometer fick de se en polisbil ligga framför dem. ”Kolla där”, utbrast en av killarna. ”De har gjort om en gammal folkvagnsbagge till polisbil. Maxhastigheten på en sån ligger väl runt 120.” ... Han gick ut i den snabbaste filen ... och tryckte gasen i botten. ... (Men) polisbilen låg precis bakom. Och inte nog med det. Polisbilen blinkade åt BMW:n att maka sig åt sidan för att kunna köra om! ... Då de var förbi gjorde poliserna tecken att BMW:n skulle köra in till kanten. ... Killen öppnade dörren. ”Okay”, stammade han. Jag vet att detta kallas vårdslös körning. ... (Men) hur i hela friden går det att få upp en folkvagnsbagge i 230 kilometer i timmen?” ... ”Det är ingen större konst”, skrattade (polismannen). Har man bara monterat in en Porschemotor under huven, så är det mesta möjligt.” Jag vet inte hur det är med dig, men både nu och då kommer jag på mig själv med att bedöma människor efter deras yttre. Många gånger låser jag mig vid de första ytliga intrycken, det kan ta lång tid innan jag upptäcker att det faktiskt fanns betydligt mer under ytan. (Torgny Wirén ”Under ytan” s 106-107; En annorlunda polisbil)


ca 1990 - ca 1980

I augusti 1989 fick alla en chock när Botha gick ut i (den sydafrikanska) televisionen och tillkännagav att han avgick som landets president. Följande dag svor F W de Klerk presidenteden och bekräftade samtidigt sina utfästelser att arbeta för förändringar och reformer. ... De Klerk börjada plocka isär apartheidpusslet. Han öppnade stränderna för alla människor, oberoende av hudfärg och deklarerade att lagen om rasåtskillnad i offentliga lokaler ... skulle avskaffas. Detta var den lag som ända sedan 1953 hade vidmakthållit det som kallades "petty apartheid", med rassegregerade parker, teatrar, restauranger, bussar, bibliotek, toaletter och andra offentliga lokaler. (James Gregory-Bob Graham "Farväl Bafana - Nelson Mandela, min fånge, min vän" s 394,397)

I slutet av maj (1986), någon månad efter haveriet, började vi kontrollera livsmedel från trettiokilometerszonen. . . . Boskap vallades under bevakning inne i zonen. Herdarna kom och for och mjölkerskorna kördes dit enbart till mjölkningen. Mjölkcentralerna uppfyllde sina planer. När vi kontrollerade fann vi att det inte var mjölk utan radioaktivt avfall. En lång tid använde vi torrmjölk och kondenserad mjölk från mejeriet i Rogatjevo som standardexempel på lektionerna. Den såldes i butikerna då . . . När folk läste på etiketterna att mjölken kom från Rogatjevo och vägrade att köpa den dök det plötsligt upp flaskor utan etiketter. Jag tror inte att det berodde på pappersbrist - folk blev vilseledda. Av staten. . . . Lanthandlarna höll öppet och där såldes som vanligt textilvaror och livsmedel i samma lokal: där låg kostymer och klänningar intill korv och margarin. Alltsammans låg öppet, inte ens övertäckt med cellofan. Vi tog med oss en korv och ett ägg därifrån och röntgade dem - det var inte livsmedel utan radioaktivt avfall. (Marat Filippovitj Kochanov "En monolog om stormaktssymboler" s 173; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Mitt i en bokhandels skyltfönster (i Bulawayo), fyllt av marxistpropaganda, fann jag en bibel i modern översättning med upplysningen: "Detta är världens mest spridda bok." Ordet når ut till alla samhällsskikt och man möter inte längre någon svart som avvisar glädjebudet med att "det är de vitas religion". (Thage Drewitz "Väckelsescener i Zimbabwe" s 17; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)

En svart går inte säker på gatorna i östra London efter mörkrets inbrott. I Sydafrika måste familjefäder bo i läger utanför storstäderna för att få arbete. Deras hustrur och barn bor kvar i svarta reservat. I Sydindien säger en fabriksdirektör till en kristen direktörsaspirant: "Arbetarna är som hundar. Om man sparkar dem springer de sin väg. Kastar man till dem ett ben kommer de tillbaka." Rasism är att hävda sin egen grupps identitet genom att trycka ner en annan grupp. . . . En annan form av diskriminering är att inskränka vissa befolkningsgruppers medborgerliga rättigheter. De religiöst troendes rättigheter är beskurna i Sovjetunionen. Om någon har ett ansvarsfullt arbete eller håller på med högre utbildning och befinns vara kristen kommer han eller hon sannolikt att förlora sin ställning och få mycket svårt att få annat än den sämsta sortens arbete. Deras egendom kan bli vandaliserad utan att myndigheterna ingriper. (Chris Sugden "Rasism, rättvisa och medborgarrätt" s 361; författaren född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

Onsdagen den femtonde oktober (1980) knackade en polis i grön uniform på dörren. ... "Ni måste anmäla er hos åklagarämbetet för att hämta er mans ägodelar. Han är död." ... Tyska demokratiska republiken försökte ge sken av att vara ett demokratiskt system. Det fanns allmänna åklagare vars uppgift det var att se till att rättvisa skipades, advokater vars uppgift det var att försvara sina klienter och domare vars uppgift det var att döma. Det fanns, åtminstone på pappret, fler politiska partier än det regerande socialistiska enhetspartiet. .. Men i själva verket var det bara Partiet och dess förlängda arm Stasi som räknades. Det hände ofta att domarna fick instruktioner från Stasi som i sin tur fått dem från Partiet - det kunde vara detaljerade anvisningar om domstolens utslag och längden på straffet. Förbindelserna mellan Partiet, Stasi och rättssystemet började redan från grunden. I samråd med rektorerna rekryterade Stasi lydiga och lojala juridikstudenter. ... En enskild människa hade ingen chans att försvara sig mot staten eftersom alla försvarsadvokater liksom alla domare var en del av den. Miriam vände sig till den allmänne åklagaren som ansvarade för utredningen av Charlies död, major Trost. Trost sa att Charlie hängt sig. ... Miriam frågade vad Charlie hade hängt sig i. Var hängde han? ... Trost sa att han inte visste. "Men ni kom ju dit till cellen. Hur är det möjligt att ni inte vet? Ni måste väl ha sett var han hängde?" "Nej." ... Major Trost tappade fattningen. Han sa att han skulle se till att hon anhölls om hon inte genast försvann därifrån. (Anna Funder "Stasiland" s 46-47)

En kväll (1980) besökte jag ett israeliskt par, som jag hade lärt känna i Sverige. M. var som vanligt mest extrem av dem. Om araberna, sa hon, får Västbanken, skall resten av Israel bli heljudiskt: alla de araber som nu bor innanför 1967 års gränser skall tvingas bort. "För övrigt behöver vi dem inte", fortsatte hon. "Det är en ren myt att vår ekonomi är beroende av arabisk arbetskraft. I själva verket hindras vår ekonomi från att tillgodogöra sig ny modern teknologi därför att araberna inte klarar av att sköta moderna maskiner. Vi tvingas alltför mycket ta hänsyn till deras efterblivenhet. Vore vi själva, skulle vi ersätta arbetskrävande maskiner med högteknologi och då gör det inget, att vi är så få." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 168)


ca 1980 - ca 1970

1979 tog vårt Africa Enterprise-team initiativ till en konferens, SACLA (South African Christian Leadership Assembly). Den samlade 6 000 kristna ledare från olika raser och samfund till Pretoria under tio dagar. Hundratals svarta bodde i vita afrikaners hem och bröt därmed Sydafrikas sociala normer. Ett sant vittnesbörd måste födas ur en kristen gemenskap, där alla gränser överskrids. (Michael Cassidy "Att övebrygga klyftor" s 362; författaren född år 1935 i Johannesburg i Sydafrika)

Majoriteten av (de färgade i Sydafrika) har hittills valt att identifiera sig med de vita, med makthavarna så att säga i hopp om att bli belönade för gott uppträdande. Apartheidsystemet har sett till att den belöningen varit dålig. Deras situation har försämrats i så hög grad att de färgade har börjat ställa sig frågan om de i framtiden inte ska närma sig den andra undertryckta parten, de svarta sydafrikanerna. Frågan är om de färgade är villiga att byta ut dominansen av de vita, som är två gånger flera än de färgade, mot en dominans av landets svarta befolkning, som är sju gånger flera och med vilken man haft mycket liten kontakt i det förgångna. ... En färgad journalist på en dagstidning i Kapstaden ... (sade): Det har sina fördelar ibland att vara en icke-vit journalist. Många av de vita utgår helt enkelt från att jag är så dum att jag inte fattar någonting av vad de talar om. De kan säga häpnadsväckande saker som de inte skulle drömma om att säga till en annan vit. Jag står bredvid dom och det är som om de inte la märke till mig, att jag lyssnar, att jag förstår och samlar ihop fakta. Jag är den osynlige mannen. (Lars-Ola Borglid "Den vite mannens skugga" s 64-65)

Varje dag tar Sepo M tåget in från stadsdelen Soweto till sin arbetsplats i Johannesburg. ... Sepo är svart. ... När Sepo ... anländer till staden, möter han ständiga bevis på den rasåtskillnad som kallas Lilla Apartheid. När han köper cigarretter, måste han alltid vänta tills de vita har handlat färdigt. Det finns visserligen ingen lag som hindrar honom från att hålla sin plats i kön men erfarenheten har lärt honom att ge plats för de vita. (Lars-Ola Borglid "Sepo M" s 69,71)

Är man stjärna i Amerika, så är man det till 100 procent! Och får man sedan en chans att uppträda i Las Vegas, då är det "glitter och glans" på hår, läppar, ögon, kläder och skor som gäller. Men jag kom som jag var, osminkad och en enkel klänning (jag ÄR enkel!) och jag talade varken jobb eller pengar, som man är van vid i detta stora land. Det är ju inte riktigt klokt - det var ju just detta jag ville - få uppträda på en amerikansk scen! Men i Amerika inom artistvärlden bedöms man tyvärr oftast mest efter sitt utseende och sina kläder. Är man "vanlig", tror de inte att man kan något! Men jag är som jag är och har aldrig sålt mig för att få jobb. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 68; 1970-talet)

Herr E., som var med mig (i Östberlin 1972), bar titeln Förste inspelningsledare vid den östtyska televisionen. Hans uppgift var att se till, att mina reportage visade fram så fördelaktiga sidor som möjligt av hans system. Så länge som vi befann oss i huvudstaden, var han både nitisk och grundlig och vi råkade i ständiga gräl, eftersom jag aldrig ha tyckt om att uppträda som propagandist för någon annans system. Så småningom for vi till en liten stad borta vid den polska gränsen och redan första kvällen förändrades herr E:s attityd gentemot mig. Han bjöd på en flaska vin. Snart kröp hans ärende fram. Ville jag växla svart med honom? Av hans moraliserande tjat om överlägsna ideal fanns snart inte mycket kvar, nu ville han bara utnyttja chansen till att sno åt sig lite utländsk valuta. "Herr E.", sa jag, förbannad på hans hyckleri; "herr E:, vet ni vad en rädisa är?" "Jawohl", sa han lite tveksamt, den känner jag till." "Bra. Då vet ni också, att en rädisa är röd utanpå men vit inuti. Sådana som ni, brukar vi kalla för rädisekommunister i mitt land." Det blev inget mer tal om svartväxling mellan oss. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 224-225; Ned genom Europa)

(Edward Giereks) seger (i Polen) bekräftades av partikongressen i december 1971. ... Gierek har försökt komma i närkontakt med befolkningen genom att resa ut till arbetsplatserna och diskutera med arbetarna. Det finns en historia om dessa resor som är ganska betecknande för Giereks sätt att närma sig problemen. Förr, heter det, när (den tidigare partiledaren) Gomulka skulle på industribesök, var det inte så svårt att lista ut vilken fabrik i provinshuvudorten som han skulle besöka. Eftersom Gomulka dessutom alltid gick rätt fram längs huvudgången i fabriken, behövde fabriksledningen bara se till att maskinerna målades och snyggades upp på framsidan. I dag (1972) däremot kan ingen säga hur Gierek tänker springa omkring eller ens vilken fabrik han tänker besöka. Alla industriledare måste vara på alerten och ha hela utrustningen i topptrim. (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 112,117)

(Villmont) började sjunga, i det han ackompanjerade sig själv på ett klaver: "Lovsjungen Herrens nåd och makt, nu spiran, som profeten sagt, är tagen ifrån Juda." ... Det hördes en häftig bultning i golvet under honom. De blev visst störda därnere. ... Villmont sjöng versen till slut. Då bultade det i taket. De blir visst störda däruppe också. ... Dom tyckte visst inte om psalmer här i huset. Inte brukade han slå varnande i tak eller golv när de drog på sin radio för fullt och pinade öron och nerver med sin barbariska negermusik, som tydligen var det högsta de kunde höja sig till. (Johannes Gillby "Tiggarens hymn till ljuset" s 13-14)

Intervjuaren: Vad är det för folk som kommer hit? Rune Typ: Alla möjliga. Mest såna som måste ha en massa åsikter i sitt jobb förstås. ... Men det dyker opp mycket vanligt folk också, ofta kommer det nån käring eller farbror rusande nerifrån Stureplanhållet och säjer med andan i halsen att nu är det nån på Aftonbladet som vill veta vad jag tycker om midimodet till Vi fem på baksidan. ... Jag brukar råda dom att svara så här: "Både ja och nej. Men för damer med träben är kanske maxi att föredra." På så sätt har de inte bränt sina skepp och sagt något de behöver skämmas för. (Tage Danielsson "Typer" s 203; Rune Typ, åsiktskonstnär)


ca 1970 - ca 1965

Det var en kall och regnig vinterdag. Inte många sjuka hade kommit, då jag på morgonen öppnade klinikdörren på Betlehems Missionsstation. Ett par mödrar satt på trappan med sina barn insvepta i stora smutsiga filtar. En av mödrarna var halvvit, och hon kom först in. Hon såg mycket skygg ut, då hon lyfte upp sitt lilla barn ur filten. Och vad fick jag se! Jo, en nästan vit liten pojke, som hade fula sår på benen. Inte lite överraskad frågade jag, var barnet kom ifrån. Modern var mycket fåordig. Hon svarade endast, att den lille grabben var hennes. Han var ett år gammal och hette Jack Thwala. "Men", sade jag, "har du inte en vit far till detta barn?" "Jo", svarade modern, och av hennes minspel förstod jag, att flera frågor var inte önskvärda. ... Länge skulle dock minnet av den lille vite pojken leva kvar hos mig. Under ensamma kvällar kom frågorna. Var fanns den lille pojken? I vilken hydda och i vilken miljö växte han upp? Hurudan skulle hans framtid bli? Han tillhörde ju inte de svarta och inte heller var han helt vit. Varför lämnar en vit man sin son på det sättet ute i vildmarken? Frågorna var många och svårlösta. Inte anade vi då, att den lille pojken skulle komma åter och bli "Missionens lille pojke". ... En gång (sedan han lämnats till oss på missionsstationen) hade han varit ute och lekt med skolbarnen och kom bedrövad in till oss. Barnen hade gett honom ett öknamn, som användes om vita. Denna gången var frågan: "Säg, jag är väl ingen ful vit pojke?" För att vara så diplomatisk som möjligt svarade jag: "Gå ut och säg till dem, att du är min lille vän och Missionens pojke." Så var bekymret borta för den gången. Men hur blir det för (denne pojke som av oss fick namnet) Lennart och hans likar i morgondagens Swaziland? ... Bed, att han får bli en liten själavinnare ibland de halvvita, som så ofta är föraktade av både vita och svarta! Kristus ger en framtid för alla! (Evy Johnsson "Lennart - missionens lille pojke" s 72-76; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Till generalförsamlingen i Uppsala 1968 hade Kyrkornas världsråd inbjhudit Martin Luther King som en av huvudtalarna. Men precis tre månader före mötet sköts King ihjäl på balkongen till sitt hotell. För många svarta blev detta en bekräftelse på att de vitas maktstrukturer aldrig frivilligt skulle gå med på svart jämlikhet. Den amerikanske svarte romanförfattaren James Baldwin ersatte King som talare, och hans tal blev ett svidande angrepp på de vitas förtryck. Den direkta följden av dessa händelser blev Världsrådets program för kamp mot rasism - det mest kontroversiella av dess initiativ. . . . 1971 uttalade sig Världsrådets styrelse i en resolution för ekonomiska sanktioner mot de länder i södra Afrika vilkas styrelsesätt byggde på rasdiskriminering. . . . Apartheid har nu (detta skrivet senast år 1985) fördömts som en irrlära av World Alliance of Reformed Churches - ett hårt slag för de reformerta boerkyrkorna i Sydafrika. (Roger Williamson "Programmet för kamp mot rasism" s 131; författaren sekreterare, Peace and Human Rights, British Council of Churches)

Cirka tre mil utanför Santa Rosa ligger tyskkolonin Pederneiras. ... Livet har en trög och gammalmodig lunk. Den framåtanda och geist som man annars sätter i förbindelse med tyskar saknas till största delen. Det har säkert sin förklaring i att dessa tyskar kommit från Ryssland, Polen och de baltiska staterna. (Sven Alverlin "Med frågor i marginalen" s 129-130)

Rio (de Janeiros) hamnkvarter är allt annat än idyller. ... Hamnstädernas kvarter har sin särskilda profil. Vi kände igen den också i Santos, som numera (1967) torde vara Brasiliens största hamnstad, där all världens båtar nöter sina skrov mot kajkanterna och där snedögda japaner, rödhåriga irländare, blonda norrmän och väloljade araber hör till statisterna på denna sällsamma världsteater. (Linné Eriksson "Särpräglade huvudstäder" s 57)

Brasilianarna är charmerande och omedelbara. Till synes har de ett glatt humör. Men ibland saknas tydligen den företagsamhet som vi är vana vid. Vi kunde inte undgå att fråga oss: Vad skulle det ha blivit av detta land med dess utmärkta tillgångar, om några andra än portugiserna blivit dess härskare? ... Man kan också säga att brasilianarna är livliga och uttrycksfulla. De älskar tydligen att prata. (Sven Alverlin "Land att erövra" s 17; besök i Brasilien 1967)

Min afrikanska syster ... skrattade hejdlöst. ... "(Pojken) säjer, att han vill ha en vit mamma. ... En sådan som finns på (Themba) sjukhus (i White River i Sydafrika)!" ... Vi är framme vid vårt mål. ... (Pojkens) mamma var där, men när pojken fick se henne började han stortjuta. ... Han ville tillbaka till sjukhuset, tillbaka till en vit mor! (Maj-Lis Ekelund "Jag vill ha en vit mor" s 78-79; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

I våra ofta ivriga och valhänta försök att bryta isoleringen exempelvis i förhållande till arbetarrörelsen har vi vänt oss med särskilda inbjudningar och särskilda program just till arbetarrörelsen. ... Det må vara välment. Men underligt vore det, om inte åtgärden verkade motsatsen till vad den avsåg. Låt mig som en "inföding" i svensk arbetarrörelse få säga: Vad är det för märkvärdigt med svenska arbetare? Finns det någon rimlig anledning till att kyrkan skulle betrakta och behandla exempelvis kroppsarbetare annorlunda än arbetare i manschettyrken? Så långt vi har gjort och gör det i svensk frikyrka, så är det sannerligen inte underligt om arbetarna håller sig bort från kyrkan. (Gösta Hedberg "Är kyrkan öppen?" s 127)


ca 1965 - ca 1960

(En gång i Sydafrika) sjönk bilen ned med hjulen, så att den vilade på själva underredet. Vi fick fatt på 4 oxar samt en kedja för att därmed dra upp bilen, men det lyckades ej. Medan vi bad till Gud om hjälp, kom plötsligt sju män på vägen. Och hur de bar sig åt, vet jag fortfarande ej, men bilen kom upp på fast mark och vi kunde fortsätta. De såg ut som vanliga svarta män, men jag minns, att jag tänkte: "Månne inte somliga av Herrens änglar är svarta?" (Lars Vitus "En läkare berättar" s 46-47; Evangelii segerkraft och Guds beskydd)

Visst har det hänt att man sänt ut vissa missionsarbetare med de allra största förhoppningar, men det blev inte alls vad man hade väntat. Men det har också hänt, att sådana missionärer, som missionsledningen antagit och sänt under stor tveksamhet, har blivit de mest ypperliga redskap för missionens verk. Ty även om missionärer gäller: de är inte vad de menar sig vara eller säger sig vara, inte ens vad andra menar att de är, utan de är vad de är innerst inne i sitt hjärta - vad de är inför Gud. (Linné Eriksson "Bland missionärer" s 54)

"Apartheid" betecknar dels en utopi, dels en praktisk politik. Apartheids teoretiker, som skolats i Stellenboschuniversitetets rasforskningsinstitut SABRA, är utopisterna. De utgår från förutsättningen att raserna är bärare av skilda egenskaper och att de därför icke kan leva friktionslöst tillsammans. En historisk tillfällighet har låtit svarta och vita mötas i Sydafrika, men då detta möte endast skapat svårigheter bör de skiljas igen. En hastig skilsmässa är omöjlig, men målet bör vara ett alltigenom vitt Sydafrika och ett alltigenom svart "Bantustan". Skilda från varandra kan raserna sedan utvecklas efter sina egna linjer. Men, och på denna punkt har teoretikerna kommit i konflikt med politikerna, "Bantustan" kan endast förverkligas om de vita betalar vad det kostar. Reservaten måste utvidgas och bindas samman, och européerna måste lära sig att arbeta med musklerna för att kunna fylla afrikanernas platser som tjänare i hemmen och arbetare i jordbruket, gruvorna och industrin. Vad som föresvävar SABRA är följaktligen två av varandra helt oberoende stater. Så småningom bör dock de färgade få sin egen stat, medan indierna såsom "främlingar" bör sändas tillbaka till Asien. ... I själva verket är "apartheid" ogenomförbar. Hela Sydafrikas ekonomi är baserad på de undertryckta rasernas billiga arbetskraft. Utan den skulle Johannesburgs guldgruvor, som är näringslivets ryggrad, tvingas inställa brytningen. ... Utan sina underbetalda lantarbetare skulle farmarna, som är apartheid-politikens främsta tillskyndare och nationalistpartiets stöttepelare, aldrig kunna sälja sina produkter i det fjärran Europa. I praktiken betyder "apartheid" därför ett system där en vit minoritet tillgodogör sig de icke-vita rasernas arbetskraft, men vägrar dem varje delaktighet i samhället. Maktkoncentrationen å ena sidan, rättslösheten å den andra har givit sadistiska element framför allt inom polisen hart när obegränsade möjligheter att anställa trakasserier. Över en miljon afrikaner arresteras årligen för förseelser mot passbestämmelserna. Många av de arresterade "hyrs ut" till farmare, som i några uppmärksammade fall misshandlat sina arbetare till döds. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 213-214; De vitas sista fästen)

Vid altarbordet, smyckat med blommor och levande ljus, börjde Thokozile knä och med knäppta händer och böjt huvud invigdes hon för sitt kall (som bibelkvinna i Sydafrika). När sista strofen av sången: "Hela vägen vill jag följa dig", förklingat, såg jag något av det vackraste och erfor något av det mest gripande man kan få uppleva på Afrikas jord. Allt det man hade hört om rasförtryck, hat och kärlekslöshet blev till intet för en stund. Den engelska frun. som thokozile varit hembiträde hos de dagarna hon ej sydde på fabriken, hade också kommit för att närvara. Nu gick hon fram och lade sin brudbibel med vita äkta skinnpärmar i Thokoziles mörka händer, och under det hon omslöt den, sade hon stilla: "Gud välsigne dig", och med tårfyllda ögon gick hon sedan tillbaka till sin plats. (Naemi Karlsson "Thokozile" s 73-74; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

I många kolonialländer hade de infödda behandlats som slavar och de vita visade ofta sitt förakt för dem. Den bästa jorden lade de beslag på och vad som förvärvades sändes ofta hem. Åter andra sökte förbättra de inföddas levnadsförhållanden, upprätta skolor och bygga lasarett. De fick högre löner, bättre bostäder, men den bestämmande makten låg i de vitas händer. Det nöjde man sig icke med och det helt naturligt. Självständighet till varje pris om det också innebar inbördes strider och fattigdom. "Hellre vårt kaos än Er ordning" yttrade en gång en indier till en utlänning. (Arvid Almquist "Världsreligionernas förnyelse" s 100; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Jag har sedan dess gjort många resor till Israel ... men ingen av dem kan jämföras med resan våren 1962. ... Angörningsporten till Israel hette för vår del Haifa. ... I allt jag såg kunde jag se det jag ville se. ... Det fanns ingenting som inte såg ut att stämma med min uppfattning av hur det borde vara. ... Exempelvis var jag länge övertygad om att anledningen till att israelerna körde som vildar på vägarna, vilket de gjorde redan då, var att landet stod under gudomligt beskydd. I Israel inträffade helt enkelt inga trafikolyckor. Vad annat mirakulöst som där skedde skulle jag tids nog ta reda på, men just den olycksfria trafiken blev en trossats som länge hölls vid liv av omständigheterna. Dels bevittnade jag faktiskt aldrig någon olycka, dels kunde jag av naturliga skäl varken läsa eller lyssna mig till de åtskilliga som faktiskt inträffade. Kanske ville jag inte heller. (Göran Rosenberg "Det förlorade landet" s 20-22)

Många frågor blir aktuella, när man tänker på framtiden (i Sydafrika). Bland andra den viktiga: "Skall arbetet mycket snart eller längre fram överlämnas åt församlingen därute?" En del säger med stor förtröstan ja till den frågan. Andra dröjer. Filosofie kandidaten, som är medlem och verksam i en av våra församlingar, säger nej. Läraren, som är mycket intresserad i den nya tidens rörelse mot frihet från all vit inblandning i de svartas angelägenheter, säger: "Lämna oss inte." Vår trogna evangelistkår är nog med några undantag kanske, rädd för kaos om missionärerna lämnar. Men propagandisterna, som ofta är självgjorda ledare för någon av de helt svarta extatiska rörelserna, säger: "Missionärerna kan lämna nu, vi klarar oss själva." I Svenska Alliansmissionens arbete i Sydafrika råder ganska stor frihet. Missionärerna är inte församlingsföreståndare, utan församlingsärendena skötas av kyrkokommittéer med sin egen ordförande. Det är inte självskrivet, att ens den infödde pastorn eller evangelisten kallas till deras möten. De svarta som arbetar sida vid sida med missionärerna i missionens fältkommitté, är respektabla bröder, som också vill samarbeta med de missionärer som är medlemmar i denna kommitté. Förhållandet är nog det, att missionärerna och de svarta arbetarna behöver varandra, för att med gemensamma strävanden bygga vidare på Kristi kyrka. ... Över Kristi kyrka inom Svenska Alliansmissionens hank och stör strålar framtidens stjärna klar. I bön och förbön får vi gemensamt bära denna kyrka på kärlekens och broderlighetens varma händer. (Johan Karlsson "Varthän du älskade land?" s 20-22; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

(Harry Belafonte) kunde uppträda inför ett fullsatt Carnegie Hall och nästa dag sjunga på ett möte hos beklådnadsarbetarnas fackförening. För Harry var det ingen skillnad. Folk var folk. Han hade ideal och fick en att känna sig som en del av mänskligheten. Det fanns ingen artist som överskred så många gränser som Harry. Han uppskattades av alla, oavsett om de var stålarbetare, gynnare av symfoniorkestrar eller tonårstjejer, till och med barn - alla. Han hade den unika förmågan. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 71-72; år 1961)

Bland (de som i början av 1960-talet) särskilt uppmärksammades (inom pesonlighetsforskningen) var M Rokeach (med sitt opus magnum) "The Open and Closed Mind" (1960). ... Rokeach kallar sin grundläggande personlighetsfaktor "dogmatism". ... Det (o)dogmatiska inslaget i personligheten kommer fr a till uttryck i förhållandet till auktoriteter, d v s alla informationskällor som vi är beroende av för att bygga upp en bild av omvärlden. I den meningen är alla människor beroende aav auktoriteter. Skillnaden mellan den dogmatiske och odogmatiske typen är det sätt på vilket våra auktoriteter används som kommunikationssystem mellan individen och omvärlden. Medan den dogmatiske typen inte ifrågasätter sina auktoriteter, försöker den odogmatiske bedöma informationen så sakligt som möjligt. En utpräglad dogmatisk person prövar inte en från auktoriteten kommande åsikt mot andra, tidigare förvärvade insikter. (Antoon Geels "Religion och personlighet" s 150; Det auktoritära personlighetssyndromet)

Nationalistiska strömningar, rasmotsättningar och en del andra företeelser kräver, menar man, att de församlingar som genom missionsarbetet bildats på de yttre fälten, nu eller så gott som genast blir självstyrande, självunderhållande och självutbredande. Man måste, med andra ord sagt - eller uttryckt på något som i det här fallet kan kallas fackspråk - överlämnas. Ämnet är stort och torde kunna behandlas från lika många utgångspunkter som det finns olika folk och missionsfält. Därför är varje föredragshållare eller artikelförfattare, som tror sig kunna ge ett överallt-gällande utkast för överlämnandet, tiden för detsamma, tempot och sättet, dömd att misslyckas i sitt förmenande att hjälpa. Hänsyn måste nämligen tagas till sådana ting för exempel som respektive folks kulturella bakgrund och dess nuvarande utveckling. Detta kan låta underligt och tolkas som liten tro på den helige Andes förmåga att leda enskilda och folk framåt. Kvar står dock, att för oss så alldagliga ting som till exempel läs- och skrivkunnighet betyder något också i Guds församling. Den som haft församlingsgrupper med stor procent analfabeter vet om svårigheterna i sådana sammanhang. Ingen, som med rätt motiv ägnar sig åt yttre missionens arbete genom aktiv tjänst på fältet, torde dock vara emot att se den infödda församlingen ha ledarskapet om hand. ... När det ... gäller Afrika, och då särskilt Sydafrika och SAM:s fält där, på vilket jag fått förmånen tillbringa en del år, blir frågan, om man där är med sin tid eller missionären envist håller alla tömmarna i sin hand. Ibland är man frestad få den uppfattningen, att den allmänna tron i Sverige går i linje med det sistnämna - missionären bestämmer. Men vid sådana påståenden lägger i regel sydafrikamissionären pannan i djupa veck. Och inför frågan med betoning på det första ordet: "När under det nu för Afrika aktuella 1960-talet skall den svarte, som ligger där och ber om förtroende, få sitt tillfälle?" kanske svaret dröjer en stund. Men inte därför att missionären skulle känna det som att förlora något av sitt eget i och med överlämnandet utan av den enkla anledningen att frågan låter egendomlig, då överlämnandet redan påbörjats. Ja, det har pågått i årtionden och blir därför ingen mekanisk apparat, som sättes att fungera vi ett bestämt datum. ... Under mina afrikaår, då omkring fyra hundra nyomvända döptes inom verksamhetsområdet, tjänade jag själv som dopförrättare vid endast ett tillfälle ... och då fanns det bara en dopkandidat. Alla de övriga döptes av svarta evangelister och församlingsföreståndare. ... I församlingarna praktiserades det "allmänna prästadömet" i mycket större skala än vad fallet är i Sverige. Oavlönade medhjälpare - församlingsmedlemmar - tog nämligen till och med förmiddagsgudstjänster på sitt ansvar. ... När det sedan gäller ledarskapet i större skala på vårt afrikafält måste det poängteras, att den infödda årskonferensen består av omkring trefjärdedels svart majoritet. I fältkommittén är hälften av medlemmarna infödda, och kommittén för ungdoms- eller lägerverksamheten, som valdes för en del år sedan, var från första stund helsvart. (Olle Fast "Överlämna" s 142-147; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Men här sitter jag och drömmer sommardrömmar redan innan våren ens fått fäste i by. Men det är ofta så med oss, backstugornas åbor. Vi har så nära till den gamla blåögda torparglädjen, som kunde samla ett helt getfoder, där storbonden bara såg ljung och örnbräken. (Pälle Näver "Våren" s 209)

Nu skulle Erik på förhör hos rektorn (vid Stjärnsbergs internatskola). På rektorsmaktens stora skrivbord i mörkt blankt trä låg bara ett enda papper. Marjas brev. ... "Jag älskar henne", (sade) Erik kort och såg stint in i de blixtrande glasögonen. ... "När jag kommer härifrån så reser jag raka vägen till Finland. Hon bor borta i Savolaks." ... Efter den följande morgonbönen gick rektor upp i predikstolen och röt åt Erik att ställa sig upp. Sen höll rektor en tio minuter lång straffpredikan som Erik mest uppfattade som rött susande i öronen. En enda formulering etsade sig fast för alltid i hans minne: "DET ANSTÅR INTE STJÄRNSBERGSGOSSAR ATT FRATERNISERA MED ARBETARUNGDOMEN." (Jan Guillou "Ondskan" s 132; år 1960)


ca 1960 - ca 1955

Nog kom jag ihåg upplevelsen för ett år sedan, då mannen blev kristen. Vi hade nyligen kommit till den (missions)stationen då. Det var söndagsmorgon, och ute på gården stod en nästan naken långhårig svart. Han var drucken och hade svårt att framföra sitt ärende. "Jo", kom det stapplande, "mor har dött i natt, och nu vill vi, att Du Lärare skall komma och begrava henne." ... Vi lovade det. ... Men vilken syn vi möttes av! En skara halvklädda hedningar, alla druckna, skränade och skrek. ... Inte visste jag, hur den gamla hade levat och dött, men för de efterlevande vittnade jag om Honom, som kommit för att ge liv och frälsning. ... I den druckna skaran var det dock en som lyssnade. (Det var sonen som besökt mig för att få hjälp med begravningen.) ... I ett nu blev han annorlunda. Inte drack han, inte slogs han, och arbetet skötte han. ... Det var Evangelium som förändrat honom. ... (Händelsen blev) ett vackert vittnesbörd om vad Evangelium förmår uträtta till och med hos en svart i Syd-Afrika. (Martin Byrmo "Evangelium går vidare" s 74-76; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Det var Regementets Dag på Kronobergs hed. ... Än i dag undrar vi över hur det kom sig att vi som ensamma representanter för pressen fick äran deltaga i måltiden, tillsammans med länets och kyrkans högsta ämbetsmän (landshövdingen och biskopen). ... Sedan översten (Carl C:son von Horn) inmundigat en tallrik ärter och bad om påfyllning, höjde han sitt svagdricksglas, talade och sade: "Dagorder; Inga middagstal, men jag ber att få hälsa förre korpralen Thorwald Bergquist och förre löjtnanten i reserven Elis Malmeström välkomna till bords!" ... Jag fattade överstens skämtsamma middagshälsning som en extra krydda till reportern, att fritt användas i arbetet. När vi på måndagsmogonen skulle gotta oss åt vårt omsorgsfulla söndagsarbete, kunde vi till vår förtrytelse och häpnad inte hitta ett enda litet grand av vårt välformade "russin". Den tjänstgörande vikarien på nattredaktionen var obekant med "de inre cirklarna". Han kunde inte förstå vad det var för obetydliga korpraler och reservlöjtnanter, jag ville ägna några extra rader av det trånga spaltutrymmet. Följaktligen hade blåpennan verkat fick vi veta, då vi "i milt förebrående ton" frågade var han gjort av mitt fina "russin"! (Eric Bengtsson "Russinet i kakan" s 65-67; slutet av 1950-talet)

Visst reagerar man, när man stöter på problemet vit och svart. I bilen på den långa färden hade vi en svart broder med oss, men han fick inte göra oss sällskap, när vi under ett uppehåll drack te i restaurangen. Han fick sin Coca-Cola, där han sat kvar i bilen. Men i missionärsbostaden satt han vid samma bord som vi. . . . Mycket kan förvisso sägas till förmån för en moderat och hänsynsfull apartheid-politik. Det är säkert bäst för både vita och svarta, att de bor åtskilda. Och rasblandning genom äktenskap mellan svart och vit är uppenbart en förbannelse. Där kan man vända på det gamla ordet och säga: Vad Gud har åtskilt, det skall människan icke sammanfoga. Vad man reagerar emot och som kristen måste protestera emot är den anda av brutalitet, som ej sällan de vita tillåter sig gentemot de svarta. Varför skall hudfärgen dirigera expeditens beteende, där han är förekommande vänlig mot den vite men brukar hårda ord till den svarte? . . . Missionären bör inte blanda sig i politiken, synes det oss, men han bör i Kristi kärlek göra det bästa möjliga i varje situation. Det gäller ju för honom att bygga upp en ny gemenskap, där hudfärg och kultur inte är avgörande men där vår gemensamme Herre är allt. När därför en nyantagen lag förbjuder vita och svarta att fira gudstjänst tillsammans kunde kyrkorna ej annat göra, än allvarligen protestera mot den som oförenlig med kristna principer. Kommer lagen att tillämpas måste det innebära stora svårigheter för missionsarbetet. (Knut Svensson "Vit och svart i Sydafrika"; Jönköpings-Posten 1957-12-18)

Vi tar en promenad på Stalin-Allee (i Östberlin), den mest magnifika gata vi någonsin skådat. Den är helt nyanlagd och genom de arbeten som pågår förstår vi att den skall fortsätta ända fram till Brandenburger Tor och således taga bort även sista delen av Unter den Linden. Byggnaderna, som är uppförda av något slags vit sten, är 16 till 20 våningar höga samt försedda med alla moderniteter. Byggnadsstilen är typisk rysk. Men man får inte låta sig bedåras av Stalin-Alee vid ett besök i östsektorn. Fasaden har en bakgård. Det gäller att se litet bakom kulisserna också. När man gör det, finner man, att Stalin-Allee är den enda gata, som ryssrna byggt upp och detta mer till den store Stalins ära än för folkets välfärd. På båda sidor om Stalins gata är förödelsen ohygglig. Man kan knappast upptäcka en människovärdig boning. Så ryssarna har räknat fel, om de tror att de ska dupera främlingen med Stalin-Allee. (Hilding Fagerberg "Strövtåg i Hitlers skugga" s 123-124; Berlin bleibt doch Berlin; år 1956)

Spaniens ledare och statschef av idag heter Franco. Han styr landet med diktatorisk myndighet. ... Under min resa i Francos land fick jag det intrycket, att han var mycket omtyckt och högt värderad bland sitt folk. Jag hade också glädjen att få se honom och även lyssna till ett tal, vilket han höll från balkongen på sitt sommarslott i Sevilla. Franco är en folklig herre, som med största intresse tar del av sina undersåtars problem. Om någon plats drabbas av jordbävning eller översvämning, är han den förste på platsen för att trösta, ge råd och hjälpa. ... Spanien av idag är ett kontrasternas land. Författaren Arne Holmström skriver (i boken "Sol och skugga över Spanien" från 1952): "Säg inte att Spanien är fattigt - här finns Europas rikaste män. Säg inte att det är rikt - ingen är fattigare än en spansk tiggare. Säg inte att Spanien är en frihetskvävande diktatur - det finns inga mot en regim mer öppet kritiska kverulanter än spanska cafésittare. Säg inte att Spanien är en frihetens stamort - det finns inget land på denna sidan järnridån, där det är så lätt att hamna inom lås och galler på grund av politiska åsikter. Säg inte att spanjoren är grym - inget folk älskar sina barn och pyntar dem som de. Säg inte att spanjoren är ömsint - inget folk kan visa en sådan känslokyla inför lidande människor och djur, inga har så lätt att vissla ut en misslyckad artist eller en sådan leende snabbhet, när det gäller att vrida nacken av en höna. ... Finns det en egenskap som är Spanien och spanjorerna främmande, så är det likgiltighet och slätstrukenhet. ... Ja, Spanien är landet där allt kan hända. Och där allt händer. Vägen kan taga slut där man minst anar det. Berget kan bli slätt och slätten kan bli berg innan man vet ordet av. Den klibbigt heta dagen blir ofta iskall natt, innan man hunnit dra igen fönsterluckorna. Öknen förvandlas till blommande oas på en vridscen mitt framför näsan på en. Telegrafstationerna är stängda, när de skall vara öppna, barberaren håller öppet när det skulle vara stängt. ... Att resa i Spanien är att uppleva överraskningar. Det är att ständigt bjudas på nya aspekter på tillvaron. Spanien är ett land, som aldrig blir riktigt upptäckt eller kartlagt." (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 15-17; april 1956)

Titta på Ville, titta på Ville, han har BC i "Krille", ha ha, men inte Hektor, men inte Hektor, för hans farsa är rektor, ha ha. (Owe Thörnqvist "Titta titta" s 14; BC i "Krille" = icke godkänd i ämnet Kristendom)

Det började bli intressant med vrakplundraren. Han verkade inte som en förbrytare. Men Ola kunde inte ge efter på något sätt. Det gällde rätt och rättfärdighet bland skären ... "Nu ska du till polisen och få ditt rättmätiga straff, eländiga vrakplundrare." "Du dömer hårt, men du hade kanske också varit vrakplundrare, om du från början hade haft det lika eländigt som jag. Min far tvingade mej in i yrket. Vi måste ha pengar att betala brännvinet med, mat fick vi knappast någon. Jag ville inte, men jag tvingades till det ..." Orden träffade Ola som dolkstötar. Vrakplundraren var kanske, när allt kom till allt, inte sämre än Ola, men han hade det sämre, mycket sämre. Ola ångrade att han dömt honom så hårt. "Men nu kan väl inte din far tvinga dej till det här ruskiga hantverket." "Nej då, far sitter i fängelse nu, men mor och mina syskon svälter. ... Jag fruktar inte galgen, men jag tänker på mor och småsyskonen. De kommer att svälta ihjäl." (Wiktor Norin "Vrakplundraren" s 99-100; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

De infödda (vid Ogowe-floden) plågas av fruktan och vidskepelse och av tabuföreställningar. De flesta patienterna söker dock förtroendefullt hjälp av den vite doktorn. (Eugene Exman "Albert Schweitzers värld" s 29)

En europeisk journalist steg in genom dörren till en restaurang i Tokio, som han tidigare besökt nu och då. Vaktmästaren innanför bugade sig älskvärt leende: "Sorry, japanese only now - beklagar, men nu tar vi endast emot japaner!" Sådant lär höra till ordningen för dagen där. "Vita" blir utestängda från restauranger, biografer, bad etc. ... Visst är det mot gällande lag och förordning. ... (Men) det går en våg av våldsam nationalism över Japan. ... "Endast för vita." "Tillträde förbjudet för svarta och hundar." Känna vi igen formuleringarna? Nu "Endast för japaner." I morgon kanske: "Endast för svarta - vita göre sig ej besvär." Allt går igen. Den lagen är infälld i tillvarons själva struktur. (Arvid Svärd "'Endast för japaner'"; Jönköpings-Posten 1955-10-05)


ca 1955 - ca 1952

"Vart har filten tagit vägen? Det fattas en där borta i evangelisthuset." - Korthuggna och vresiga kom satserna. Inte hade han ens tid att hälsa, som det alltid höves, ej minst en svart att göra allra först. ... "Vi har köpt en annan, en ny istället." "Ni kan inte utan vidare ta en filt och ge åt er kökspojke! Det hör er till att köpa honom en!" - Nu började det koka i missionärens inre. Han höll på att bli arg. Det glödde i bröstet. Ej underligt heller, nyutkommen från Sverige som han var och ej van vid de irriterande svartingarna. Var det inte de två vita, som när det kom till allt, var ansvariga för allt på stationen och nu fick de ej ens röra vid en gammal filttrasa! Den nye missionär, som ej blir het i en situation som denna, är ett helgon. ... (Men) att bli arg på missionsfältet anses bland de svarta som en av de oförlåtliga synderna. (F. Carlsnäs "På vulkanhet mark" s 27-28; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Det var verkligt avskräckande figurer de såg. De var små magra män, som inte hade en tillstymmelse till kläder på kroppen. De var i stället målade med vita streck och snirklar som gav dem ett hemskt utseende. Man kunde tydligt se att deras tänder var avfilade och tillspetsade och det betydde att de var kannibaler. (James Morris "Jukans återkomst" s 37-38)

Liksom alla negrer hade masaimannen utpräglat sinne för dramatik, och därför sparade han den viktigaste delen av historien till sist. (W.E. Johns "Biggles och den svarte rövaren" s 117)

Vad som sista tiden oroat kolonialmakterna i Afrika är utan tvivel Mau-Mau-rörelsen i Kenya. ... Den vite har icke varit grym eller elak, men tänkandet har varit alltför gammalmodigt. Vår värld har utvecklats så snabbt, att vi synas förlorat kontakten med verkligheten. Det gick an för trettio år sedan att ha en patriarkalisk inställning samt understundom behandla de "svarta pojkarna" som barn. Nu är det omöjligt, ty den svarte vill behandlas som jämbördig. Den vite vill inte såra dem, men då han håller sig på avstånd och visar översittarefasoner väcker det hat. Det finns inga rasbarriärer i Kenya, men de svarta kunna icke besöka de bästa hotellen och restaurangerna. ... Det krävs ett underverk för att engelsmännen skall hitta den rätta lösningen. (Arvid Almquist "Mau-Mau och kolonialpolitiken"; Jönköpings-Posten 1953-03-19)

I över tjugo år har vår juniorförening (i Taberg) bekostat underhållet för en negerpojke vid en av missionens skolor i Kongo. Det har varit mycket väl använda pengar, som på detta sätt kommit den kristna missionen till godo. En ung kongoman med sex års skolutbildning betyder i sin hemby ungefär lika mycket som en svensk student i en avlägsen by i Norrland. Blir så vår svarte vän kristen under sin skoltid, kan han bli Guds redskap till hela hemtraktens förvandling i kristen anda. Så här livligt skildrar missionär Rut Pettersson - välbekant för många i tabergsbygden - en liten svartings inträde i de vitas skolor: "Han gör sin entré på missionsstationen, den lille krullhårige negerpojken, och han kommer för att börja skolan. Hela hans utrustning består av det lilla smutsiga tygstycke, som han bär på sig." ... Av läkare och sjukvårdspersonal lider kongofolken en fruktansvärd brist. En inhemsk, kristen sjukvårdare kan betyda bra nära lika mycket som en vit missionär. (Simon Ottosson "Våra skolpojkar i Kongo" s 26-27; år 1952)

Plötsligt tvärstannade Hoppsan och pekade på en svart figur, som kom från andra hållet. "Titta, pojkar, titta en neger!" skrek Hoppsan. "Vi är i Afrika!" "Ja, sannerligen är det inte en neger", sa Kvirre och Frallis. Men det var det inte! Det var en sotare! Men hur ska troll kunna veta det, när de aldrig har sett en sotare förr? Hoppsan störtade fram till sotaren. "Ursäkta, herr neger", sa han, "men är vi i Afrika nu?" Sotaren log, så tänderna blänkte i det svarta ansiktet, och sa: "Naj, naj, smau paugar. Ni ärr i Skaune." "Hurra", skrek Hoppsan och slet av sig luvan. "Jag begriper inte vad han säger. Han talar ett främmande språk. Vi är i Afrika! hurra!" "Naj, naj", sa sotaren. Kvirre och Frallis såg sig omkring. "Men Hoppsan, tycker du inte att det är väl många vita människor här för att vara i Afrika?" sa Kvirre. "Jag säger detsamma", sa Frallis. "Jag tror inte att det är Afrika." ... Sotaren gick sin väg. För när folk inte begriper skånska, så får de se till att lära sig det, innan man kan språka med dem. Där stod Kvirre, Hoppsan och Frallis och såg molokna ut. Men så sken Hoppsan upp igen. "Men det var bra nära, att vi kommit rätt", sa han. "För det var en neger, och jag begrep inte vad han sa!" (Ester Ringnér-Lundgren "Kvirre och Hoppsan far till Afrika" s 103-104; B. Wahlströms bokförlags barnböcker)


ca 1952 - ca 1950

De svarta (i Sydafrika) skola hållas i särskilda reservat. D:r Malans regering uppbäres av nationalistpartiet, för vilket regeringschefen själv är ledare, och det s.k. afrikanerpartiet. ... Denna regerings hänsynslösa framfart i mandatområdet Sydvästafrika har nyligen gett genljud bl.a. i den svenska pressen. Det sydafrikanska nationalistpartiets uppträdande är på intet vis rättfärdigt. Det vittnar heller inte om klokhet. (Ragnar Olsson "Rasfrågan i Sydafrika"; Jönköpings-Posten 1951-07-04)

Har engagerat mig djupt i Kejne-affären och blivit god vän med pastor Kejne. Min åsikt är nu, att han har rätt på alla punkter, ehuru han inte kan bevisa det. Det synes mig utan allt tvivel, att det på några högt uppsatta poster i Sverige sitter män, som i stället borde sitta på Långholmen - så insyltade är de i det kriminellt-homosexuella. Och polisen är i en del fall korrumperad - den har tagit hänsyn till överhetspersonerna! Och de homosexuella har bildat förening i Sverige - nu måste vi andra också organisera oss för att bevaka våra intressen! Går Du med? (Vilhem Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 52; brev från Vanbo Gästhem, Smedjebacken till Edgar Swenson 1951-03-13)

Hade (d:r Malans och hans regerings) lag stiftats och tillämpats på ett långt tidigare stadium, skulle Sydafrika i dag varit befriat från problemet beträffande den sorgliga halvvita rasen. (Gideon Wikström "Vad försiggår i Sydafrika?"; Jönköpings-Posten 1951-03-01)

Vi flög in över Havanna som strålade under oss med massor av ljus. ... Kubanerna gjorde oss lite besvikna. De liknade inte alls de vilda sjörövare och cowboys vi väntat utan verkade som högst vanliga människor. Fast de var inte så ljusa som hemma. Här var nästan varenda en lika svart och ibland svartare än Kasper i huvudet. Ibland såg vi vita linneuniformer som sprang omkring för sig själva. Det berodde på att det var negrer i dem. Kapten Kristensson kom fram till oss, när den siste passageraren lämnat planet. "Ja, grabbar", sa han. "Nu är vi på Kuba. Det var ju dit ni skulle." "Jo", svarade Kasper tyst. (Gunnar Brolund "Resan till Kuba" s 44-45)

Att världsfrånvändhet och asketism i vissa fall kan ha sitt berättigande är ofrånkomligt. Ingen bör se ned på och skratta åt sådant, ty det är ursprungligen en reaktion mot flärd och högmod, inför vilka synder den kristna församlingen ofta reagerar alltför lamt. Denna yttring av gudsfruktan har dock understundom missbrukats. Det finns människor, som tillgriper det yttre skenet för att dölja ett dåligt liv och avvända misstankar från sin egen person. Den som gör detta understryker då den yttre andliga attityden så kraftigt som möjligt. Vi har exempel på en predikant, som varit strängare än alla andra då det var fråga om hår och fjädrar, allt medan han själv levde i de grövsta synder, äktenskapsbrott och annat. Sådant skadar och river upp gränslinjer. Det ligger nära till hands att, när det kommer någon som med riktigt påtaglig iver och salvelse predikar om hårlängd och kläddetaljer fråga: I vilka synder lever han? Men vi får inte, även med sådana exempel för ögonen, ge avkall på en viss fasthet ifråga om gränserna. Återhållsamhet med avseende på den yttre utstyrseln har sin stora betydelse. Man vill se även utanpå en människa att hon är en kristen, och det är lätt att genom en till synes obetydlig detalj skada den sak man älskar. Det är bara på detta område som på alla andra: Ingenting är så farligt som överdrifter. Vi bör kläda oss så att vi inte väcker uppseende åt något håll. Slarv och vårdslöshet är också fördömligt. Tänk på vad den vise Sokrates sade till en av sina lärjungar, vilken länge iakttagit mästarens torftiga dräkt och en dag själv kom med trasiga kläder: Akta dig, så inte högmodet tittar ut genom hålen i din mantel! ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 362; ledare i tidningen Dagen den 16 augusti 1950)

Moody bibelinstitut i Chicago ... är byggt i centrum av staden inte så långt från den plats, där Moodys gamla kyrka stod. Här undervisas tusentals elever varje år. De kommer från olika delar av världen. Hudfärg, ras, nationalitet och språk betyder här ingenting. Alla dessa, många gånger så svåröverkomliga murar, raseras hänsynslöst vid Moodys bibelinstitut. Här är alla ett - förenade i Kristus. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 262-263; Kyrkor och missioner i Chicago; år 1950)

När vi sent på natten gick hem (från mötet), var vi nog litet försiktiga. Det vimlar av svartingar i Harlem. Och alla är inte så snälla, som de som var med på mötet. Överfall och plundringar är inte sällsynta här. Det är rent av fantastiskt, hur många svarta det finns i Amerika. Och när man ser alla dessa tjocka, lata negrer, förstår man litet av det 'svarta problemet' i Amerika. Här i östern har dock negrerna det mycket bra. Här blir de både poliser och läkare. Värre är det i södern, nere i Texas, där det finns särskilda avdelningar i väntsalar och bussar för de färgade. Dock har jag sett under mina resor, att en viss försiktighet iakttas från båda hållen. Finns det en tom plats bredvid en svart, så tar inte gärna en vit den och vice versa. Samtal mellan en vit och en svart ser man högst sällan. ... Just som vi är färdiga att starta från New York City, kommer en liten svart negergumma upp i (Greyhound)bussen. Då jag här anmärker, att hon var svart, kan väl det synas överflödigt. Det är sant, men inte i Amerika. Ty här kan man vara nästan vit och ändå räknas till de svarta. Det är det förunderliga. Alltnog: chauffören pressar på gaspedalen, men negergumman är så upptagen av sin uppgift, att hon synes glömma, att avgångstiden för bussen är inne. Hon delar nämligen ut traktater, den lilla svarta gumman. Även "the driver" måste ha en. Så lämnar hon bussen, glatt vinkande. Chauffören säger: "God bless you." Ingen i bussen skrattar eller finner det märkvärdigt. Här har vi svenskar något att lära. ... Mycket av det bästa i fråga om gudstro och idog arbetsförmåga har vi (annars) gett Amerika. Men jag tror också, att det behövdes litet av detta kärnvirke, när ett så väldigt land som Amerika skulle byggas upp. Och nu är vi glada över deras insats såväl i religiöst som kulturellt avseende. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 243-244,246,251; år 1950)

De upprepade attacker, som under årens lopp gjorts mot pingstväckelsen med avseende på helbrägdagörelsen genom tro, kulminerade under William Freemans besök i vår församling i januari och februari 1950. ... William Freeman är en genuin amerikan och var utpräglat amerikansk i hela sitt framträdande. Varför kunde inte svenska folket tolerera detta hos honom, likaväl som man tål amerikanska aktörer och t. o. m. den amerikanska negermusiken. Så frågade vi, och vi tyckte oss ha anledning därtill. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 225,234)

Vi talade om kungligheter. "Gustav V var som jag sa ibland på besök här", (sade Florence Stephens), "Han hade vid sina besök för vana att företa mycket tidiga promenader. ... När han en dag återvände från en sådan promenad sa han vid morgonkaffet: 'Vart har du gjort av skogen, Florence?' Jag visste inte då vad han menade. Skogen? Den stod väl där den alltid stått. Man kan säga att det var just vid denna tid som mörkret föll över Huseby, under den mycket omskrivna Gutenberg-perioden. En närmare undersökning, påkallad av bl a Gustav V:s yttrande visade att min 'hjälpreda' ibland kallad 'skyddsande' praktiskt taget hade kalhuggit Husebyskogarna på många platser men lämnat kvar skog vid vägarna som kulisser, "Potemkinkulisser", som gav dem som reste genom landskapet på vägarna föreställningen att skog här fanns som förr." (Per-Evert Tingberger "Florence Stephens - En kvinna ensam bland människor" s 153)

De troendes lilla utvalda krets skulle skilja sig tydligt från de andra, de "utomstående" och icke troende, de skulle skilja sig så tydligt att ingen skulle kunna ta miste. Därför måste de hela tiden ge akt på det yttre, det som syntes. Därför upphörde man aldrig att bevaka varandra. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 139)

Den store evangelisten har en stor svart hatt med breda brätten. När vinden tar tag i den och blåser iväg den är det fullt av folk som vill ta upp den och lämna den tillbaka. Den store evangelisten bor aldrig hemma hos någon som de andra evangelisterna och resepredikanterna gör. Han bor på pensionat Solhöjden där det brukar bo fina skånska damer och herrar med keps och golfbyxor. Det är många som blir besvikna för de ville gärna ta emot den mannen som är så berömd över hela Sverige och som har predikat i radio. Det är väldigt sällan egentligen som det kommer stora evangelister. Veckan efteråt kommer det bara en av de vanliga resepredikanterna. Han kommer cyklande mitt på eftermiddagen och ingen har tid att ta emot honom. (Margareta Strömstedt "Julstädningen och döden" s 26)


ca 1950 - ca 1945

"Är det inte förskräckligt att polisen har hittat näsduken som vi broderade Z på", sade Bets. "Och till på köpet vet (konstapel) Goon att hon (Zoe Markham) röker samma slags cigaretter som du strödde ut på verandan." "Alla människor röker (cigarettmärket) Bill", sade Fatty, "så är det då inget bevis." ... "(Zoe) är hemskt söt", sade Larry. ... Fatty tyckte att Zoe var den raraste människa han någonsin träffat. (Enid Blyton "Mysteriet med teaterkatten" s 92,95,101)

Negern (Jim) som satt och sov uppe på däck ... gjorde sannerligen vad han kunde för att fördystra tillvaron för djuren. Han slogs och skällde och sparkade, så länge han kunde hålla sig vaken. Bara att komma undan (just) honom hade alltid framstått såsom något mycket åtråvärt för den gula kamelen. ... Vid upptäckten att kamelen hade försvunnit stod (negern) stilla en stund och bara gapade. Men så blev han rädd och arg på en gång och började slå de andra kamelerna med ett ridspö, precis som om det var deras fel. ... Cirkusdirektören anlände för att inspektera fartyget efter natten. ... "Du har förstås sovit, din svarting", skrek han. ... Ingen missunnade Jim den här lilla avhyvlingen. Alla visste, att han hade gjort sig ganska förtjänt av den. För ingen gillade hans elakhet mot djuren. Dessutom var han en dålig kamrat, som förtalade och ställde sig in om vartannat och sällan ville ge någon av de andra ett handtag. ... Ingen människa i hela stan hade sett skymten av någon gul kamel, så Jim styrde genast utåt landet. Han piskade hästen i ett kör med sitt ridspö, fast denne redan sprang fortare, än han egentligen hade lust med. (John-Lennart Linder "Kamelresan" s 6-7,15,20-21; B. Wahlströms bokförlags barnböcker)

Ingemar Johansson, Sveriges 3:e internationellt ryktbare storboxare, kom inte fram lika uppmärksammad som HP (Harry Persson) och OT (Olle Tandberg). På hösten år 1948 hade jag och Edwin Ahlqvist startat "Sporttidningen" nere i Göteborg. Å dragande kall och ämbetets vägnar infann jag mig ett år senare på Götets JM-boxningar. Friska tag, men i övrigt inte så mycket att göra reportage om - men så kom tungviktsfinalen och där kom Ingemar. Pojken var bara 17 år, jag hade aldrig hört talas om honom men han boxades redan stilrent som en driven tekniker. ... Men han hade i alla fall svårt att slå igenom i Stockholm. Där blev han bortdömd i JM-finalen mot en lång räkel som hette Dragsten. Expertisen i Kongl. Huvudstaden undrade spydigt, vad jag egentligen såg för märkvärdigt hos den där redbergslidaren, som inte begrep att slå utan bara sprang undan. Nå, de fick lära om så småningom. Ingemar hyllade redan från början maximen, att boxning skall vara konst att träffa motståndaren utan att själv träffas och efter det mottot boxas han än idag (år 1956). ... Den 30 september lyckades ... manager Edwin Ahlqvist att få en (EM-)titelmatch till stånd i ... Bologna - Ingemar vann på knock-out i 13:e ronden. (Henry Eidmark "Ingemar går längre än Harry och Olle!" s 16-18)

När man talar med sydafrikaner i Desmond Tutus generation, särskilt med dem som bodde där han själv växte upp, lyfter de fram valet 1948 - då nationalistregeringen tog makten - som ett förebud om pestens utbrott. ... (Den nyvalda regeringen) drev igenom lagar som klassificerade alla sydafrikaner efter etniskt ursprung och förbjöd sexuellt umgänge och äktenskap mellan raserna. På så sätt gjordes ras till samhällets viktigaste byggsten. Regeringen införde strikt segregation mellan fyra olika grupper: vita, indier, färgade (de som hade blandat ursprung) och svarta. De vita, som utgjorde 21 procent av befolkningen, lade beslag på hela makten över landet. Regeringen berövade de färgade deras rösträtt och fyllde först parlamentet och sedan domstolarna med partiska ledamöter. (John Allen "Rättvisans rebell - Desmond Tutu - En biografi)

Vi minns från Londonolympiaden (1948) hur en hel nation upprördes över att en underofficer (Gehnäll Persson) blev underkänd som olympisk deltagare och diskvalificerad. Han var ej officer och därmed ej heller "gentleman". Tyvärr förvanskades begreppen av en stor del av den svenska pressen. Uttrycket "gentleman" hade i detta fall ingenting gemensamt med det svenska gentlemannabegreppet, utan betydde helt enkelt "amatör". De dåvarande amatörreglerna byggde nämligen på det engelska begreppet "gentleman", och som sådan ansågs envar, som utövade sport som hobby, utan det ringaste ekonomiska vederlag. För militärernas vidkommande blev det hela komplicerat. En beriden militär uppbar lön för sin ridning i tjänsten och kunde därför inte anses som tvättäkta amatör. I synnerhet inte underofficerare och underbefäl, som ofta var placerade i sådana specialbefattningar, att de i huvudsak ägnade sig åt ridning. Officerare däremot ansågs allmänt hänvisade till en allsidigare tjänsteutövning, som endast mera sporadiskt tillät ridträning. Alltså kunde en officer betraktas som amatör och "gentleman". Reglerna, som för övrigt var avfattade efter engelska förhållanden, var givetvis helt otidsenliga vid tiden för Londonspelen. Men det hade onekligen varit smakligare om den svenska ridsportledningen inväntat en regeländring, i stället för att begå ett flagrant regelbrott. Nu anmäldes Gehnäll Persson som underofficer och konstituerades till fänrik först efter anmälningstidens utgång. Svenska laget tog guld och de silverplacerade fransmännen protesterade. Som väntat gick protesten igenom och svenskarna fick posta sitt guld med fransk adress. Enligt gällande lagar fullt i sin ordning. Vi kan bara vara tacksamma för att vårt silverlag i fälttävlan, som inrymde underofficeren Svensson, inte rönte samma öde. Där förelåg nämligen ingen protest. ... Amatörbestämmelserna är nu (år 1956) omarbetade i överensstämmelse med andra idrottsgrenars och inrymmer just nu inga specifika problem. Den enda kuriositet som kvarstår är, att herrar och damer tävlar i gemensam klass - en oformlighet som snarast kräver sin ändring, och sannolikt får den. (Arvid Cronenberg "Hästen är en 'idrottsman'" s 48-49)

Sigrid Malmsjö lämnade samhället, där hennes anseende hade blivit ganska tvivelaktigt. Efter några år kom hon tillbaka, desillusionerad och något bedagad. Hon gifte sig med ett biträde i konsumföreningen, en liten kosmetikdoftande pjattfigur, som hon många år tidigare på skämt hade tillåtit uppvakta sig en och annan gång, och som naturligtvis inte betydde något annat för henne än en slutlig möjlighet till en nödtorftig försörjning. Guds kvarnar mala långsamt, men säkert ... (Oscar Johansson "Ett fattas dig" s 136; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Då Indien erhöll sin frihet den 15 augusti 1947, och lagen för det fria Indien skulle skrivas, så valdes en man vid namn B.R. Ambedkar att göra detta. ... Född av kastlösa föräldrar och som en följd därav dömd till ett liv av verklig träldom bröt han igenom kastens järngaller och blev vad han blev, en man till vilken man satte sitt hopp och gav förtroendet att utarbeta lagarna för det nya Indien. ... Denne man nekades som liten pojke att bevista skolan i sin hemby. En man i regeringens tjänst lade sig ut för honom, och han blev då inskriven i skolan som elev, men ävenså fick han sitta ensam ute på verandan, för att inte komma i beröring med pojkarna från kasthemmen, och läraren tog inget som helst intresse i om han lärde sig något eller inte. ... Läraren, som inte ville skriva in honom i skolan i byn, klarade sig själv bara genom sjunde klassen av folkskolan och såg jämte andra lärare med förvåning, hur deras förre elev tog den ena examen efter den andra med högsta betyg. Senare fick han utmärkelser från universitet i Amerika, England och Tyskland. ... Omsider återvände (han) som jurist till Indien. Det mottagande han fick var annorlunda än han väntat sig. ... Med alla sina kunskaper och all sin utbildning räknades han ännu som en ovidrörbar. Här följer vad han berättade därom för Mahadev Desai, Mahatma Gandhis sekreterare: "Kan du tänka dig vilket mottagande jag fick? Jag kunde inte få hyra ett hus eller ens ett rum i Baroda stora stad. Jag sökte överallt men utan resultat. Till slut kom jag till en parsisk 'dharmshala' (en plats där resande få sova över natt) och fick löfte att stanna på villkor, att jag bytte ut mitt namn mot ett vanligt sådant bland parserna. Det gjorde jag, men det dröjde inte länge, förrän parserna fann ut verkliga förhållandet, och en dag kom de med stakar och käppar och hotade mig till livet, om jag inte genast lämnade platsen. Jag erinrade mig en inbjudan från en viss Samuel Joshi, som tidigare vid ett tillfälle inbjudit mig att komma och hälsa på, men fann, att då jag nu sökte en tillflykt hos honom, var han högst ogästvänlig. En god vän till mig, död sedan en tid tillbaka, herr Kudalkar, en bibliotekarie, förklarade sig villig låta mig få härbärge hos honom men förklarade samtidigt, att om jag stannade, skulle allt tjänstefolk han hade omedelbart lämna sin tjänst. Jag insåg, att för mig återstod inget annat än försvinna så fort som möjligt. --- Jag minns, hur jag grät bittra tårar den dagen, då jag vandrade gata upp och gata ned jagad från plats till plats i Baroda, därför att jag räknades som ovidrörbar." (Simon Johansson "Öppen dörr" s 20-24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Elis är ute och vimsar på vägen igen, det är om ett nothäfte. Själva noterna förstår pojken säger han. Men så är det en inledning och den är på tyska. "Det trodde vi aldrig när vi skrev." Han skall inte stanna, han skall vidare. "Det lär ju bo en tysk djävel oppi socknen nu." Dit är han på väg. Men sen blir han ändå stående. "Se här", säger han och börjar bläddra i häftet. "Detta är det pojken vill ha översatt. Han tror det är nånting om stråken." Nervös och ivrig har han gjort en så fast rulle att bladen gång på gång glider honom ut händerna och vecklar sig samman. Det låter han gå ut över tysken: "För den enda gången en behöver de djävlarna. Så kunde de bo lite närmre." Han blir för resten alltmer oviss om han skall fortsätta. Om han blir stort klokare därest han fortsätter. "För om nu tysken ingen svenska kan?" (Tage Aurell "Gamla landsvägen" s 236-237)

Efter tre timmars bussfärd (i Indien) äro vi framme vid resans mål, den svenska skolan på Kodi. När vi kommit fram, stå de svenska linhåriga pojkarna och flickorna på trappan och sjunga: "Jag är så glad, att jag är svensk" och det är svårt att hålla tårarna tillbaka, då vi höra denna sång på älskat modersmål. (Anders Andrén "Med Ansgar till Indien"; Ansgar var namnet på det flygplan som användes i missionsarbetet; Jönköpings-Posten 1946-07-23)

I dessa dagar börjar förberedelserna för luciafirandet, ett evenemang, som utvecklat sig till en i högsta grad missriktad och motbjudande tillställning. ... Varje sunt tänkande människa måste väl erkänna, att det är meningslöst, för att inte säga ytterst farligt, att ställa till denna skönhetstävlan mellan unga flickor. Här skall den, som har ett vackert ansikte och en viss hårfärg, upphöjas och äras och utställas till allmänt beskådande. En flicka kan väl icke ha någon egen berömmelse utav att hon är vacker, lika litet som en annan kan hjälpa, att hon är ful. Ofta är det yttre skenet i detta avseende ett bedrägeri, och det måste det väl var i synnerhet hos dem, som tror sig själva vara så vackra, att de anmäler sig till en skönhetstävlan och låter förevisa sig som ett sådant skönhetens underdjur. Tillställningen är från denna synpunkt nedbrytande för ungdomens uppfattning. Det, som just ingenting betyder, höjes till skyarna, medan det väsentliga fullständigt skjutes åt sidan. Det, som betyder tusen gånger mer än utseendet hos en flicka, är hennes karaktär. Men därom är det ingen fråga. I en stad här i Sverige föll det sig så, att skönhetsdrottningen, som blev korad till Lucia, råkade vara ökänd för sitt dåliga liv. För övrigt kan icke en prima karaktär, så sant hon icke blir lurad därtill, ryckas med av ett gyckelspel sådant som detta. ... Om de kristna, som nu befattar sig med sådant som att fira legendariska helgon, på ett anständigt sätt i kyrkor och hem vill fira detta minne, det må vara deras sak. Men vad har detta karnevalståg, denna människoförgudning och detta supande och dansande på Stockholms guldkrogar med en ren ung kristen martyr att göra? Hyckleriet och vandaliseringen borde väl även i denna tid ha några gränser! ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 365-366; ledare i tidningen Dagen den 1 december 1945)


ca 1945 - ca 1940

(Birger) Forells efterträdare (som präst i Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin) blev Erik Perwe (1905-1944), sjömanspräst från Norrköping. Han utfärdade falska dokument för människor som behövde fly och få en ny identitet. Kyrkans utrymmen användes för att gömma människor. ... Den 29 november 1944 blev det kurirflyg i vilket Perwe var passagerare nedskjutet över Östersjön nära Falsterbo. (Utrikesdepartementet) framställde det som en olycka, trots att man kunnat konstatera skotten i stolarna. Hans hustru Märtha Perwe vittnade om arbetet i församlingarna 1943: "I dagboken läser jag på varje blad om förföljda judar, som behövde bostad, skydd, matkuponger, hjälp åt förföljda och fängslade släktingar. Jag ser dem för mig, märkta med judestjärnan, trötta, förtvivlade. Svenska kyrkan var för dem en tillflykt, ett sista hopp. Det var en trött präst, tyngd av olyckligas öden, som kom upp till sitt hem om kvällarna." (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 183-185)

Två som med liv och lust deltog i lekarna var Tryggve och Elin Tarp. Ingen kunde tro, att den frikyrklige rättaren hos doktor Osbor kunde bli så livad och glad. Men nu såg man det. Och de gamla och halvgamla som inte var med i leken viskade något sinsemellan: Slog Tryggve för Elin? Det såg så ut. Det var annars länge sen hon hölls med karl. ... Men den friska, rödlätta Elin Tarp hörde ingenting av förtalet. Inte heller den storvuxne, tunnhårige Tryggve Linde. Han tycktes bara ha ögon för kvinnan med den vackra kroppen, de friska kinderna och det tjocka, bruna håret. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 205)

Den andre tysken, Gerlach som jag har talat om förut är en liten, korpulent herre, som jag nästan är sängkamrat med. Hans borgerliga yrke är ganska förbluffande: Han är nämligen pater reverendus, präst i katolska församlingen i Uppsala, så nu är man du och broder med en vördnadsvärd fader. Oändligt förbluffande! Ganska underligt verkar det också att se denne pater ströva omkring i terrängen under en ilsken sergeants kommando. För övrigt ser Gerlach minst av allt ut som en präst och ännu mindre som en katolsk präst, men i uniformen ser ju alla jäkliga ut. (Stig Dagerman "Brev" s 42; brev från Västerhaninge till Annemarie Götze 1943-05-21)

Sista kvällen i Ulvanäs ropade far till barnen, strax innan Kurt skulle gå och lägga sig. "Kom, barn, får ni se något vackert! Kom ut på bryggan här!" Barnen sprang ut på bryggan, och då fick de se något lustigt: där nere i det svarta vattnet kilade det små lysande fiskar kors och tvärs. "O, det är guldfiskar," ropade Kurt. "Får vi fiska dem, snälla far." "Nej", det är bara mareld", upplyste Aina. "Kasta några stenar i vattnet, ska du få se på roligt, Kurt!" manade far. Kurt kastade, så det stänkte run omkring. Det blev en liten sky av gnistor. "Sjön brinner", skrek Kurt och blev rädd. "Neej du, den brinner inte alls", förklarade far. "Det är många tusen små, små djur där ner i vattnet om sensommarkvällarna, men de syns bara, så det rör sig omkring dem. Det kallar vi för mareld. Det var vanliga fiskar du såg, fast de lyste som guldfiskar av marelden." "Far, det lyser mareld i gräset med", ropade Kurt på väg upp från bryggan. "Nehej du, för det är lysmaskar", sade Nisse och fångade varligt en liten grönlysande mask i handen. "Se, så vacker den är! Den lyser alldeles av sig själv nu, när det är mörkt. ... Lille Kurt tittade bakåt mot sjön och framåt och åt sidorna för att se på allt, som lyste i mörkret. Till sist tittade han uppåt, och där var det allra vackrast, ty där lyste och strålade alla Guds stjärnor på himlen. (Märta Tamm-Götlind "Kurt reser till Västkusten")

År 1941 skärptes den svenska steriliseringslagen på regeringen Per-Albin Hanssons initiativ och från den tiden kunde inte bara personer som "misstänks överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag" steriliseras. Även personer med "asocialt levnadssätt" kunde bli tvångssteriliserade. Därmed hade man skrivit en så luddig lag att nästan vem som helst, som inte riktigt passade in i folkhemmets norm för "normalt" beteende och levnadssätt, kunde bli steriliserade. Samhället kunde nu skydda sig mot epileptiker, sinnessjuka, "vissa typer av idioter", alkoholister, vagabonder och vaneförbrytare. Dessa personer ansågs speciellt farliga, eftersom de påstods vara extremt sexuellt aktiva. Vid den tiden hade professor (Herman) Lundborg (vid Statens Rasbiologiska Institut år 1936) blivit hedersdoktor i Heidelberg i Tyskland, där Adolf Hitler tog makten 1933 och där läkarna enligt Lundborgs spådom några år tidigare nu kallades "biologiska soldater". (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till framtid" s 672)

En fullständig anslutning till nazismen företrädde professorn i Nya testamentets exegetik vid Lunds universitet, Hugo Odeberg, som omkring 1940 framträdde öppet med sina nazistiska åsikter. Det skedde inom ramen för Riksföreningen Sverige-Tyskland, där Odeberg blev ordförande 1941. Sin uppfattning förmedlade han utåt främst i föreningens tidskrift "Sverige-Tyskland". År 1940 publicerade han personliga reseintryck från Tyskland. Från 1933 hade det skett en andlig och moralisk förändring till det bättre, hävdade han. I Europas folkgemenskap var Tyskland hjärtat. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 174)

I det föregående har ett försök gjorts att skissera den svenska ärftlighetsforskningens och växtförädlingens utveckling och nuvarande verksamhet (år 1940). Huvudvikten har därvid helt naturligt lagts vid växtförädlingen på grund av dess ekonomiska betydelse och allmänna intresse även utanför fackkretsarna. Det bör emellertid påpekas, att växtförädling och ärftlighetsforskning ej äro synonyma begrepp, även om den teoretiska genetiken i Sverige uppvuxit i ett nära samband med dess praktiska tillämpningar på växtförädlingens område. Genetikens lagar gälla också för djur och människor, och även här kunna de praktiskt tillämpas. Vi äga sedan några tiotal år tillbaka ett institut för husdjursförädling i Viad, nära Stockholm, vars föreståndare tillika är professor i ärftlighetslära med husdjursförädling vid Stockholms högskola. Slutligen, men ej minst, finns det ett rasbiologiskt institut i Uppsala, som till väsentlig grad arbetar med människans ärftlighetsförhållanden ur teoretisk och praktisk synpunkt. (Arne Müntzing "Ärftlighetsforskning och växtförädling" s 167-168)


ca 1940 - ca 1935

I Newyork åka negrerna utan vidare i samma bussar som de vita. Redan i Washington är detta ogörligt. Jag har mött s.k. kristna människor, ivriga medlemmar av olika religiösa rörelser, som absolut vägrade att ta emot svarta på sina möten, trots att de erkände, att dessa svarta verkligen blivit "frälsta" - i sådana situationer står ens förstånd stilla. (Sven Stolpe "Svarta och vita"; Jönköpings-Posten 1939-08-30)

Negerinslaget är starkt (i Georgia). Ungefär en tredjedel av statens folk är negrer. ... Negrerna hållas inom strikta linjer, men de synas själva gilla detta. De sitta längst ned i spårvagnen, (det stadgar det för alla synliga anslaget), i offentliga lokaler sitta de för sig o.s.v. Deras kläder och hem vittna ofta om stor torftighet. Men i övrigt äro negrerna pigga och duktiga, och många av dem skaffa sig grundlig bildning och god utveckling. Bland de kristna är förhållandet det mest broderliga, även om gränslinjer synas till ibland till förvåning för oss nordbor. Flera negrer voro uppsatta på kongressens program. (Hjalmar Danielson "Åter från Amerikas västkust"; Jönköpings-Posten 1939-08-11)

Så körde kyrkoherden sin väg. Johan Toring stod på farstubron till sin stuga och såg hans bil sjunka ner och försvinna på andra sidan liden. "Han ä inte högfärdi, denne prästen", sade han. "Nää. Dä kan ingen säja", instämde Ingegärd. "Han ä lika mot alla, dä syns." "Ve bröllopet hos Niklassons drack han kaffe i köket, säjer di." "Nää? Gjorde han?" Nu var det ogillande i Johan Torings röst. Nej, det där skulle han inte ha gjort ändå. Sådant tog bort respekten för en högre makt. En präst var skyldig att upprätthålla aktning för det gudliga. "Men en skickli präst ä han." "Han har en sån röst", sade Ingegärd med en lätt suck. "Den ä liksom orgelns ljud." "Han kan både tala och sjunga Guds ord. Dä ä sant." Knut satt och hörde på fadern och systern och tänkte: Säkert skulle man ha utbyte av att tala med prästen i nästan vilka angelägenheter som helst, som inte på något sätt berörde andliga ting. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 332-333)

Det övervägande antalet av de första svenska utvandrarna voro jordbrukare och grovarbetare, vilkas framtidsdrömmar icke sträckte sig längre än till en egen jordtorva. ... Efter hand ändrade sig naturligtvis allt detta, och svenskarna började att träda in på andra banor. Det kan här icke bliva fråga om mera än att peka på ett par områden, där svenskens naturliga anlag och duktighet särskilt kommit till sin rätt. Svensken har som bekant utpräglat mekaniska anlag, och det är därför naturligt, att antalet skickliga tekniska arbetare, ingenjörer och uppfinnare är procentuellt större bland svenskarna än bland något annat folk. ... (A.A.) Stomberg, som under resor de sista trettio åren haft tillfälle att besöka amerikanska industricentra , har gjort den iakttagelsen (Stombergs bok "Den svenska folkstammen i Amerika" publicerades 1928), "att kommer man bara fram till cheferna, i all synnerhet för de mekaniska avdelningarna, så träffar man också nästan med säkerhet svenskar". ... Även inom vetenskap och konst ha svenskar med framgång varit verksamma i Amerika. ... Carl David Anderson, född av svenska föräldrar, ... fick Nobelpriset i fysik 1936. ... Vad svenskarnas insats inom konsten beträffar kan det erinras om att Amerikas förste konstnär av betydenhet var svensken Gustaf Hesselius (död 1755). ... Ett särskilt kapitel utgör invandrarnas språk. Svenskarna ha i Amerika gjort sig kända för den ovanliga lätthet, varmed de tillägna sig engelska. (Bror Olsson "Emigrationen. Pionjärer i U.S.A." s 221-223; artikeln ingår i bokverket Svenska folket genom tiderna, band 10 utgivet 1939)

Anders (Adolf) Retzius (1796-1860) har ... för alltid ristat sitt namn i vetenskapens historia. Han har genom sina skarpsinniga iakttagelser och genom sin mätningsteknik kunnat indela människoraserna på ett helt nytt sätt efter kraniets form. Två olika grundtyper, de dolkocefala och de brakycefala, har han sålunda urskilt, vilka särskiljas bl.a. på kraniets längd i förhållande till bredden. ... På liknande sätt har han efter ansiktsprofilen indelat människoraserna i två olika typer (ortognatiska och prognatiska). Också på rasforskningens område kommo således epokgörande uppslag från vårt land. (Herved Berlin "En ny glanstid för naturvetenskapen" s 170-171; artikeln ingår i bokverket Svenska folket genom tiderna, band 8 utgivet 1939)

Man sätter i allmänhet Gutenbergs epokgörande (boktryckeri)uppfinning till omkring år 1440. Tyskland bereder sig redan nu (år 1938) att fira detta minne år 1940, ett 500-årsjubileum, till vilket hela den civiliserade världen inbjudes. (Isak Collijn "Det svenska boktryckets historia under medeltiden och vasatiden" s 162)

Det är lika intressant som betydelsefullt att taga del av det budskap allmänkyrkliga världskonferensen i Oxford sände världens kyrkor rörande "Kyrka, folk och stat". ... Att förguda ras, folk eller klass och politiska eller kulturella ideal är avguderi och kan endast leda till ökad splittring och förödelse, säges det i uppropet. ... Även i rasfrågan har uppropet ett ord att säga. Det betonar, att mångfalden av raser och folk ingår i Guds plan att göra det mänskliga livet rikt och skiftande. (Einar Genitz "Kristenhetens röst"; Jönköpings-Posten 1937-08-18)

När vi närmade oss Lübeck, sken solen på nytt över de härliga bokskogarna. . . . I Lübeck stannade vi ett par timmar, parkerade på den hemtrevligt kringbyggda rådhusplatsen och vandrade upp till Klingenberg, där vi hade ärenden att uträtta. Därunder gjorde vi en bekantskap, som det kan vara mödan värt att dröja vid. Det var nämligen en representant för det missnöjda folket i Tredje riket. Man träffar honom så pass sällan, att det vore oförsvarligt att gå honom förbi. Hans borgerliga yrke skall jag av lätt insedda skäl inte röja; men han hörde till hantverksklassen och var ingen ungdom längre. När vi avslutat våra små affärer, frågade jag honom, om han ville visa mig hur jag skulle köra för att komma ut på vägen till Hamburg, och resultatet blev att han erbjöd sig stiga med upp i bilen och lotsa oss ut ur staden. Det visade sig, att just denna dag, den 13 maj (1937), höll man på med den högtidliga invigningen av den nya autostradan mellan Lübeck och Hamburg, i närvaro av riksståthållaren och doktor Todt, som är ledaren för alla det Tredje rikets vägbyggnader. Klockan sju på kvällen, hette det skulle festprogrammet vara avslutat, och vägen skulle överlämnas åt trafiken; ville vi alltså vänta till detta klockslag, skulle vi få nöjet att vara bland de första, som tillryggalade de sextiofem kilometrarna till Hamburg på den nya bilvägen. Denna tanke måste ju hänföra varje bilist, och jag grep den naturligtvis med båda händerna. Till min förvåning var Lotsen - vi kalla honom hädanefter så - mycket litet entusiastisk. Han tyckte, att jag gjorde mycket klokare i att begagna den gamla vanliga chaussén till Hamburg, som enligt hans mening var alldeles tillräckligt bra. Vi läto oss emellertid inte rubba. . . . S. A.-männen blixtrade förbi på motorcyklar, musikkårerna spelade, långa tåg av Hitlerjugend och alla tänkbara slags organisationer vandrade fram i marschtakt med fladdrande fanor, sjungande och muntra, mer eller mindre uniformerade; till och med flickorna hade bruna jackor, i händerna buro de blommor och löv. Det hela gjorde verkligen intryck av en stor folkfest, och vi voro egentligen inte ledsna över att polisen bjöd oss att stå stilla, ty det var underhållande att betrakta. Men Lotsen var av en helt annan mening, han satt vid sidan av mig och muttrade i skägget, och ju längre vi fingo hålla, desto uttaligare och öppenhjärtigare blev han. Han var förargad på hela spektaklet, på de unga gossarna och flickorna, som kommenderades ut för att bilda staffage och som funno sig i det. "Laufen und schreien, schreien und laufen, aldrig något annat. Att de inte tröttna på det!" Lotsen ogillade också trafikavspärrningen - i hans ögon var den alldeles onödig, poliserna kunde mycket väl ge vägen fri, men där stodo de och lyfte händerna och lydde som kadaver. "Alla människor ser glada ut", anmärkte jag; men Lotsen förklarade att det var ett bedrägligt sken. Han var uppenbarligen en konsekvent oppositionsman, dock hade han ett rätt godmodigt och resignerat sätt att uttrycka sitt missnöje. "Hier in Deutschland ist nicht viel los", det var hans sammanfattande omdöme, som kom tillbaka gång på gång. . . . "Hurudan är då stämningen bland folket?" undrade jag. Lotsen försäkrade, att den var dålig. "Arbetarna är förargade över de avgifter, som de får lämna till Volkswohlfart och Winterhilfe; har de till exempel trettio mark i veckolön, så springer avdragen upp till sex mark. . . . Här finns ingen frihet mera", försäkrade Lotsen; man måste "laufen und schreien", om man vill eller inte. Och tänk på allt hyggligt folk, som är i landsflykt eller som får slita ont i koncentrationslägren. Hier is nicht viel los." Det var alltså ett värdeomdöme; men det låg något komiskt, något oefterhärmligt tyskt däri, att ogillandet av de nationalsocialistiska metoderna fick denna språkliga form. Att det står mycket på är i sig självt ett lovord, även enligt Lotsens mening; tadlet får alltså den paradoxala formen, att Tyskland sover ett slags apatisk dödssömn. . . . (Lotsen) föreföll mig vara en hedersman, men hans uppenbara ovilja mot det gloriösa vägbygget tydde på ett utpräglat stationärt sinnelag. . . . Det är den enda spontant framburna opposition som nått mina öron, utanför de intellektuella kretsarna. Om belåtenhet och hoppfullhet, eller försiktighet och rädsla äro de därvid starkast verkande faktorerna är inte så lätt att avgöra. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 20-24)

1936 ... berövades Kapprovinsens svarta medelklass sin sista medborgerliga rättighet, nämligen att delta i de allmänna valen. I gengäld gavs unionens hela svarta befolkning möjlighet att genom indirekta val utse tre (!) vita representanter att tillvarata deras intressen i underhuset. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 179)

Vi kunna alltså konstatera, att Hitler i sina gärningar hittills i stort sett följt programmet i "Mein Kampf" - med sömngångarens säkerhet. Då någon med honom framdrog krigiska uttalanden i denna hans bok, svarade han, att historien finge korrigera boken. Detta är egentligen ett typiskt Hitler-svar; det förefaller vara av lugnande art, men det förpliktar till ingenting. (Ragnar Olsson "Hitler - sömngångaren"; Jönköpings-Posten 1936-04-20)

Den första tiden efter sonens häktning hade (paret Olsson-Hjelm) ännu gått sin vanliga väg till högmässa och aftonsång. De hade tagit plats i den sista bänken, och där hade de suttit, tätt hopkrupna och små, med sina stackars darrande huvud lutade mot varandra. De hade kommit sist av alla, och de hade smugit sig bort tidigare än någon. ... (Men) då de sågo, att deras blotta närvaro var tillräcklig för att störa andakten hos många, begynte de helt enkelt att hålla sig borta från kyrkan. ... (Men efter en tid) betraktade man dem med aktning, mången också med en hemlig skuld, ty pastor Ödmark hade tagit bladet från munnen på predikstolen mot de tanklösa och nyfikna, som hade drivit det gamla paret ur Herrens tempel. ... Den ende, som då och då kastade ett ord efter dem i förbifarten, var skomakar Ebenholz. Han bodde i samma trappa som de, och han var deras ovän. ... Skomakar Ebenholz var baptist, och han intog en framstående ställning bland de frälsta lammen. Kyrka och präster förföljde han med ett outsläckligt hat, och den, som såg den långe, magre mannen, svart som hans eget namn och brinnande i sin blekhet, då han talade i brödrakretsen, kunde icke undgå att fängslas av det fanatiska i hans uppenbarelse; han var en av de förkunnare, vilka skrämma till tro. ... Han hade sagt sig, att (Olsson-Hjelms) skulle betyda en värdefull fångst för ett samfund, som hade behov av ständigt nya förkrosselser och suckar. ... "(Men) det är ingenting för gumman och mig", (sade gubben). ... Det var efter den dagen, som skomakar Ebenholz lade om sitt stridssätt. ... Ofta hörde de bakom sig från något hörn av trappan eller gården hans dova hånskratt, som lät som en ugglas uhu. ... Nu stod en lång, svart karl på krönet av trappan och grinade emot (Åke). Det var skomakar Ebenholz. Han såg hemsk och vild ut, och hans långa tänder blänkte vitt under svarta, nedhängande mustascher. Han var klädd i en blanksliten bonjour, och hans magra, bleka ansikte var bengult. ... Ebenholz grep (Åke i armen. "Jaså, du skall in i mördarkulan nu igen?" frågade han. ... "Det är bäst, att du aktar dig ... för det är ett mördarpack. ... Sonen deras har slagit ihjäl en massa människor. ... Men föräldrarna är inte bättre. Det är en ogudlig och förstockad ras." ... Åke störtade nedför trappan. ... Han hörde bakom sig Ebenholz' dova hånskratt, som lät som en ugglas uhu. (Bertil Malmberg "Åke och hans värld" s 98,102-104,116-118,120; jfr 1978 års text på bokomslaget: "De vuxna i boken är tecknade i varsamma men starkt realistiska drag.")


ca 1935 - ca 1930

Ett steg på vägen mot en renare svensk ras och för att få bort "de dåliga människoexemplaren" togs i Sverige redan 1922, då socialdemokraterna Alfred Petrén och Ernst Wigforss, understödda av liberaler och bondeförbundare, lade fram en lag om tvångssterilisering av förståndshandikappade med hänvisning till de "rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig". ... Lagen kritiserades av bland andra det akademiska, socialdemokratiska äkta paret Alva och Gunnar Myrdal, som i sin bok "Kris i befolkningsfrågan" (1934) menade att lagen inte gick tillräckligt för att få fram vad de kallade "bättre människomaterial" i Sverige. Makarna Myrdal talade sällan om individer eller medborgare utan genomgående om "människomaterial" eller "folkmaterial" eller "befolkningsstocken". Paret Myrdal menade att det föddes för många "lågvärdiga" individer och krävde en "utsovring av höggradigt livsodugliga individer" genom sterilisering. De ville se "ett ganska skoningslöst steriliseringsförfarande" och ville ha "en så sträng lagstiftning som möjligt". Alva Myrdal räknade med att cirka tio procent av befolkningen var "sinnesslö". Alla "icke önskvärda mödrar" måste därför steriliseras om inte frivilligt så med tvång. (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till framtid" s 671-672)

Under Hitlerväldet i Tyskland samt under förbudet mot Finlands Kommunistiska Parti kunde ju de flesta utländska kommunister rubriceras som flyktingar, om polisen anhöll dem eller gjorde förfrågan. ... För hjälp åt flyktingarna bildades en särskild organisation, "Internationella Röda Hjälpen". Den betecknades i den kommunistiska pressen helt öppet såsom "kommunistisk stödorganisation", vilket sedermera ändrades till "sidoorganisation". En massa människor, som inte var kommunister, men som av humanitära skäl ville vara med om att hjälpa flyktingarna, anslöt sig till denna organisation. ... Det var emellerid inte många av medlemmarna i "Internationella Röda Hjälpen", som visste hur den i verkligheten arbetade. Den mottog knappast några andra flyktingar än de som hade legitimationer från respektive illegala kommunistiska partier eller med andra ord, aktiva kommunister som tillhörde partiapparaten i olika länder. Jag minns vid flera tillfällen, då finska och tyska kommunister kom till Sverige och fick beskedet att resa tillbaka till sina länder. "Men vi har fängelsestraff att vänta, om vi kommer tillbaka." "Det kan Ert parti inte anse vara så farligt. Inte ens om Ni är dömda till döden får Ni lämna Ert land utan Ert partis tillstånd, var beskedet från Internationella Röda Hjälpen. ... Om någon flykting infann sig på Internationella Röda Hjälpens kontor vid Slussen och hans namn saknades på dessa listor, blev han avvisad. ... Internationella Röda Hjälpen utnyttjade sin ställning som hjälporganisation genom att distribuera de "erkända" flyktingarna såsom instruktörer och organisatörer till kommunistiska partiorganisationer landet runt. Flera av dem kom till Norrbotten och vistades där i många år. Men de gjorde föga lycka såsom instruktörer hos de norrbottniska kommunisterna. I enstaka fall gjorde man avsteg från principen att bara ta emot legitimerade kommunister. Det var då någon flykting hade kommit på kant med de övriga hjälporganisationerna. Då ingrep Internationella Röda Hjälpen och förklarade att "vi hjälper flyktingar, oberoende av politiskt hemvist". Och givetvis sörjde man för att den andra organisationen blev ordentligt kritiserad. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 151-154)

Jag drog rastlös fram utefter kajerna, letade tomflaskor ... Jag brukade sälja dem i Olssons speceriaffär på Andra Långgatan. Far gillade inte försäljningen. Visserligen drack han några öl i veckan, men det kunde missförstås, när jag radade upp en massa tomflaskor på Olssons disk. Det kunde förstöra fars anseende. Men jag struntade i anseendet och gick till Olssons med alla tomflaskor jag kom över. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 30; 1930-talets Göteborg)

Tack, svenska samhälle. Om Jonas fötts femtio år tidigare och fallit i samhällets vård skulle personalen ha broderat ett I på hans lakan. Efter ett föredrag för tjugofem år sedan kom en gammal kvinna fram till mig och berättade att hon på ledig tid på anstalten fick brodera lakanen med I. Hon grät. I är lika med Idiot. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 211; brev från Martin till Tomas Valborgs morgon 2005)

Gud fäster sig icke vid utseendet, och Han vill i sin gränslösa nåd och barmhärtighet hjälpa dig och mig att icke fastna vid det utvärtes är - icke vid skenet - vid ytan - vid utseendet - vare sig det gäller oss själva eller andra - utan att döma rätta domar och bevisa varandra kärlek och barmhärtighet. En tågresa till Västerås skall jag sent glömma för de många lärdomar den gav mig. ... Mittemot mig vid fönstret sitter en dam - men vilken dam! Detta år har modet med de korta kjolarna och de korta fruntimmersärmarna nått sitt maximum eller, kanske rättare sagt, minimum. Kvinnan mitt emot mig är sommarklädd efter detta program. Hennes lilla korta kjol slutar ovanför knät. Hennes ärmar äro endast som ett smalt band över axlarna. Hennes armar äro nakna och hennes ben iförda köttfärgade cellulosastrumpor. ... Jag hade i den stunden ingen aning om huru djupt oandligt och okristligt jag reagerade i mitt dumma förakt och högdragna avsky. Att jag i allra högsta grad gått långt bort från den Gud, som icke fäster sig vid utseendet, förstod jag alls intet av i det ögonblicket. Jag stod ej ut med den förfärliga köttutställningen framför mig. Jag lyfte dagens nummer av Dagens Nyheter som en skärm för att slippa se, titta eller tänka på människovarelsen framför mig. Just som om ett tidningsnummer skulle vara mindre löjligt och mera läsvärt än ett människoansikte! ... För kläders och hårfrisyrs och kroppsforms skull (hade jag) i min dumhet dömt en människa på grund av utseende och ytterkläder och kropp från både själ och människovärde och salighetshopp. Men Gud fäster sig icke vid utseendet. ... (Men) jag hade dömt en orätt dom och varken bevisat kärlek eller barmhärtighet. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 57-58,62)

Förenta staternas nettoreproduktionstal blev för år 1933 940. Tretton år tidigare stod det i 1,159, detta enligt en beräkning, som visserligen inte kunde bringas att omfatta unionens samtliga stater. Det må understrykas, att det gäller landets vita befolkning. Någon siffra för den färgade befolkningen står tills vidare inte att få. (Gunnar Westin Silverstolpe "Välstånd och fattigdom - Den ekonomiska och sociala omdaningen 1880-1930" s 624; Folköverflöd och födelseminskning)

Ett par skjutsar körde förbi (de båda föräldra- och hemlösa barnen Kitty och John). De åkande tittade nyfiket på dem, där de hand i hand gingo vägen fram. John log med hela sitt ansikte mot dem, och hans ögon formligen strålade av glädje. "Se, en sådan rar liten gosse!" utropade en kvinna till sin man. "Ja, han är rar, men han är allt en liten skojare. Jag förmodar han tillhör det där zigenarbandet, som slagit läger här strax intill." "Men han liknar inte en zigenarunge", svarade hustrun och såg åter på barnen. ... Skjutsen körde (sedan) vidare utan att taga mera notis om dem. ... (Den gamle mannen, som hette Peter,) såg genast, att (de sovande barnen) icke tillhörde det zigenarläger, som var i närheten, och som gjorde hela trakten osäker, ty dess medlemmar hade svårt att "skilja på mitt och ditt". ... Då Kitty (vaknade och) fick se den gamle mannen, blev hon nästan stel av förskräckelse, men så märkte hon, att han inte liknade en zigenare, och då lugnade hon sig och såg upp i den gamles ansikte. ... "Vi funno ingen affär", (sade Kitty), där vi kunde köpa mat, och då vi sökte efter det, råkade vi på zigenarna, och då sprungo vi men hittade inte tillbaka till vägen igen." ... De gingo in i den låga stugan, där kvällsmaten redan var dukad. Allting i det enkla hemmet var propert och snyggt. ... "Du vill alltid höra berättelser, Maj!" (sade frun i huset till den lilla flickan). "Ska vi tala om för barnen, huru vi funno dig bland buskarna, där de otäcka zigenarna lagt dig?" "Nej, tala inte om det", sade Maj, "då påminnes jag igen om, att jag inte är eder riktiga flicka! Kanske jag är en zigenarunge?" Gamle Peter skakade sitt vitlockiga huvud. "Nej, det är du inte. De hade stulit dig, men som du var dödssjuk, hade de lämnat dig uti en buske för att dö." ... "Men togo zigenarna verkligen dig?" sade John och fick tag i Majs hand. ... Peter sade: "Ja, det måste de ha gjort. Hon var inte ett av deras barn, ty därtill var hennes hy för vit och hon var ren och snygg med undantag av en smutsig schal, som de svept omkring henne. ... ... Ett zigenarsällskap kom körande, och Jack betraktade det med fruktan, att möjligen Kitty och John skulle befinna sig i en av vagnarna, men han kunde inte upptäcka dem. ... "Det finns inte en stad på jorden, som kan jämföras med London!" (sade Joe till Jack). "Ja, men det är så lagom trevligt borta i Eastend och Whitechapel", sade Jack nästan litet elakt. "Ja, men det är människorna själva, som skapa ett sådant elände. De hopa ju synd och smuts där, och vad värre är, de trivas att leva uti det. Jag ska säga dig, pojke, att de skulle fördärva själva himmelen, om de komme in där, så smutsiga och syndiga som de äro." (Philip Barnes "Två små vandrare eller Kitty och John" s 55,59-60,64-65,130,132)

I augusti 1781 lämnade över 900 svenskar Dagö i Estland för en strapatsrik vandring ner till områdena vid Dnjeprs nedre lopp. Den 1 maj året därpå nådde 535 av dem sin destination. Därmed hade ett stycke Sverige etablerats på den ukrainska steppen. De skulle tillsammans med många andra hjälpa den ryska kejsarinnan Katarina II att kolonisera det från Turkiet erövrade Nyryska guvernementet i söder. Det skulle dröja 150 år innan nästa stora utvandring ägde rum. Det är (nu år 2004) 75 år sedan nästan 900 svenskbybor anlände till Sverige. De hade fått tillstånd att lämna Sovjetunionen för att återförena sig med sina landsmän. Flera av dem som stannade kom att slå sig ner på Gotland. För många blev inte Sverige det drömland de hade tänkt sig. Hösten 1931 hade 243 personer av dem som kommit återvänt till Ukraina förespeglade om inte guld och gröna skogar så väl jord och djur. Det behöver inte nämnas att de gick dystra tider till mötes. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 9-10)

Den som skriver och underskriver dessa rader håller alltså på att undersöka vad begreppet Wien är för något. Under några dagar har jag i sällskap med en österrikisk författare, som skriver äventyrsromaner, genomströvat staden. Därvid kom jag först underfund med, att "der schlönen blauen Donau" varken är skön eller blå utan smutsig och grön. Den lokalfärg, som jag kunnat upptäcka i sta'n, förefaller annars tämligen äkta. Endast wienerschnitzeln är uppenbart oäkta. En ljuspunkt är Helles Bier och Dunkler är ingen mörk punkt. Wienarna likna mycket svenskarna till det yttre. Innan man hör en person tala kan man stundom omöjligt avgöra, om han är från Wien eller från Jönköpingstrakten. . . . Cafékulturen i Wien står högt. Och det är tur för mig, ty gentemot annan kultur är jag tämligen immun. . . . Särskilt beundransvärd är wienerkyparnas förmåga att gissa en persons nationalitet efter utseendet. Knappt har jag slagit mig ned, förrän de bugande överräcka "Times". (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 134-135; brev från Wien till Eyvind Johnson 1931-04-24)

En av pojkarna i första ringen var djupt tagen av den nya rörelsen i Tyskland. Han kände att Sverige också behövde en grundlig uppryckning. ... Allt eftersom Erik Daléns övertygelse fördjupades att Sverige stod vid branten av en avgrund och endast kunde räddas av en sådan uppryckning som Tysklands insåg han också allt klarare att det inte bara var judarna som utgjorde en fara för den svenska folksjälen. alla utlänningar och blandade individer var ju en potentiell fara för det dyrbaraste i livet, den nordiska rasens renhet. ... Nu insåg han att även jag, som visserligen var född i Sverige och talade svenska lika flytande som han, var en person som borde bevakas och oskadliggöras. Han mumlade föraktfullt mitt namn (Allwood) för sig själv - man kunde ju inte ens uttala det på riktig svenska! Vilket namn förresten, typiskt för det där krämarfolket. ... Erik hämtade tillförsikt när han märkte att jag inte gav igen. Han började ropa "Djävla engelsman!" och flinade. ... Det var ju sant som Erik sa. Jag var inte svensk. Jag var halv engelsk och kvarts finsk och bara kvarts svensk. Han hade rätt. ... Men jag kunde ju inte hjälpa att jag var olika. Jag kunde inte hjälpa att ingen i Jönköping kunde uttala mitt namn. ... Vi strömmade ut från de unkna klassrummen på skolgården. Då hörde jag Erik Daléns röst som sa till några andra: "Kom ska vi klå upp den där djävla engelsmannen!" ... Jag slog hårt med knuten näve rätt i hans ansikte. ... Han försökte en gång till och jag slog tillbaka lika hårt. ... Jag visste att jag var mycket starkare än han för jag visste att jag hade rätt att leva i fred fast min far var engelsman och min mor finlandsvenska och jag inte hade svenskt pass. Jag hade rätt att vara i Sverige fast jag inte hade ett svenskt namn, för alla människor har rätt att vara någonstans, hurdana namn dom än har. Men det var längesen sånt hände i Jönköping. Det var i början på (nittonhundra)trettitalet. (Martin Allwood "I början på trettitalet" s 24-30)


ca 1930 - ca 1925

"Jag hinner nog inte bli tillräckligt bra i benet, medan jag är kvar här, för att lära dig dansa", (sade Malte till Hedvig). "Det får vi vänta med till i höst, då jag kommer tillbaka i jakttiden." "Jag tänker inte lära mig dansa." "Åjo, det tänker du nog eller ändrar tanke, då du får höra, att jag ämnar lära dig", sade han med tillförsikt. Men hon skakade på huvudet till svar. "Vad har du emot dansen? Du kan inte döma om den förrän du prövat?" "Jag har sett på." "Nå? Var det så rysligt?" "Jag förstår inte, att så många kan vara förtjusta i de där negerdanserna", sade hon. "På mig verkade det hela som sammanslingrade ormar, som rörde sig långsamt och vämjeligt. Jag mådde riktig illa av att bara se på." "Var såg du det?" "På ett sådant där kafé, där det dansas och dricks te. Min bror tyckte som Malte, att jag inte skulle döma om vad jag inte sett, och tog mig med till ett sådant där ställe. Men det hade bara den verkan, att jag blev ännu mer besluten än förut att inte dansa." (Elisabeth Beskow "Släktarvet" s 88)

Elofson är måhända inte guds bästa barn. Säkert har han tattarblod; han är mörk, mager, senig, blånäst och har ögon som skela ett par streck. När han är nykter, är han tämligen lugn, men om någon stöter på honom, då han fått några kaffekaskar, bör vederbörande väga sina ord, ty det dröjer inte länge förrän det smäller. Hans tal är förfärligt. Han för ett språk som skulle komma vilken yrkesdjävul som helst att blekna av avund. (Albert Engström "Mormor" s 127)

För mig är Skurugata och Skuruhatt med omnejd begreppet Småland. Från toppen av berget ser jag många kyrkor. Vi nordsmålänningar beräkna ännu naivt nog ett bergs höjd efter antalet kyrkor vi kunna räkna från dess krön. ... Sjöar blänka, ängar lysa ljuvt gröna i solbadet, bergen lyfta vresigt sköna konturer mot himmeln och röda och gråa gårdar fägna sparsamt den ödmjuke betraktarens ögon. Och nu vill jag säga: Folket som bor i dessa gårdar torde vara av det renaste guld en eljest karg geologi kan prestera. Dessa sega, magra arbetare som brottas med sin fattiga jord och segra, segra, är det icke ett folk att hålla av? Denna sega energi, uppburen av en sällan klickande humor, ett slags fatalistiskt skämtlynne, den är en förmögenhet för ett land, mer värd än gruvor med malm i. Runtomkring dessa små gårdar odlas det sakta och stilla, men målmedvetet. Ingen makt i världen, ingen bolschevism eller kommunism kan hindra dessa solbrända män och kvinnor att gå från torvan för att genom mord och stöld söka annan utkomst. De äro av r a s , de äro vår aristokrati och leverera staten det förnämsta människomaterialet. (Albert Engström "Smålandsmystik" s 67-68)

I juli 1868 tog kongressen (i U.S.A) steget fullt ut och vidtog en ny författningsändring, som tillerkände negrerna lika rösträtt med de vita. Detta betydde en fullständig omstörtning av de gamla samhällsförhållandena och var ett oklokt steg, som snart skulle få svåra följder. Sålunda blevo dessa obildade negrer, som ej förstodo att begagna sig av sina nyvunna rättigheter, lätthanterlig valboskap i händerna på politiska lycksökare och äventyrare för att inte säga förbrytare från Norden, som översvämmade de södra staterna och som på grund av sitt obetydliga bagage kallades carpetbaggers (folk med resväskor). Härigenom kommo dessa att utöva ett för södern ödesdigert inflytande. Finanserna förstördes och skatterna uppskruvades för att rikta dessa bovar, som besatte alla ämbeten. Man kan ej undra över att den vita befolkningen i sydstaterna kände en oerhörd harm över att prisgivas åt denna utsugning. För att skydda sig häremot bildades hemliga föreningar såsom den bekanta Ku-klux-clan, som med alla medel, till och med våldsamma, bekämpade negrerna och deras vita bundsförvanter. Slutligen lyckades de vita bland söderns invånare återvinna det politiska herraväldet på 1870-talet genom våld och list. År 1890 tillkom en lag, som gjorde negrernas poilitska likaberättigande illusoriskt, i det att den gjorde rösträtten beroende av läskunnigheten. Sedan slavproblemet bragts ur världen, trädde rasproblemet i dess ställe. Detta förmår ännu i dag (år 1927) att sätta lidelserna i brand i sydstaterna och ännu i dag finnes en oöverstiglig klyfta mellan den vita och den svarta rasen. En vit är sålunda enligt lag förbjuden ingå äktenskap med en svart och de svarta äro utestängda ej endast från de vitas kaféer, teatrar, järnvägs- och spårvagnar utan även från deras kyrkor och sjukhus. Även om man bortser från rasmotsatsen, kunde de vita ofta ha anledning att med förakt se på de svarta. Dessa obildade, ociviliserade människor, som aldrig lärt sig eller behövt lära sig att reda sig på egen hand, förstodo i de flesta fall ej att begagna den nyvunna friheten och försörja sig själva, utan ströko omkring såsom dagdrivare, landstrykare och förbrytare och blevo en verklig landsplåga. Under de senaste årtiondena har emellertid en förändring inträtt härutinnan och det har uppstått en bildad och skötsam medelklass även bland negrerna. ("Illustrerad världshistoria - Femte bandet - Nya tiden" s 376-377)

Vid nästa 'viloperiod' 1926 är (missionär Elisabet öberg) outtröttlig. Från missionshus till missionshus reser hon, i Amerika och i Sverige, och berättar om sina barnhemsflickor. "Fröken Ester Erlandsson, Landeryd (lärarinna) vill underhålla det första barn jag tar emot efter min återkomst. Frök Hanna Hansson, Mörnergat 11, Linköping vill ha ett intelligent barn ... Miss Hilda Börjesson, 4421 N Maplewood ave Chicago vill ha ett barn med gott hjärta ... (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 93-94)

Att just den svenska rasen var ädlare än andra raser påpekades ofta av utländska rasforskare. (Arthur) Engbergs efterträdare som chefredaktör för tidningen Arbetet, Allan Vougt, som även han senare blev både statsråd och landshövding, skrev i en broschyr 1925: "Att den svenska rasen är värdefullare än den negroida har åtskilligt fog för sig - dess insats för världskulturen är obestridligt större - men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina." ... Författaren Bengt Lidforss, ansedd vänsterradikal, vetenskapsman m m, skrev även han i Arbetet: "Vad negern kan tillägna sig av vår europeiska civilisation bildar blott och bart en tunn fernissa kring hans ursprungliga väsen, i sitt inre är och förblir han neger." Lidforss varnade också för det "utländska slödder" som kapitalismen förmodligen måste importera för att få billig arbetskraft till Sverige. Det kraftigaste stödet för rashygienisk forskning och statligt ingripande mot att olämpliga element kom in i den svenska folkstammen kom från socialdemokraterna och bönderna. Även professor (Herman) Lundborg (Vid Statens Rasbiologiska Institut) varnade för industrialismens följder: " ... Det tager århundraden och årtusenden i anspråk att återuppbygga en rasduglig arbetarklass om den gamla tillintetgjorts." Staten måste se till att det inte föds för många barn till "den mänskliga slaggen", det vill säga lågutbildade ... "industriarbetare, judar, zigenare, tattare, sinnessjuka, sinnesslöa, asociala, sexuellt fixerade och kriminella människor. Alla svenska måste se till allmännyttan då de bildar familj", menade Lundborg. Hans forskningar ledde till att över hundratusen svenskar i alla landskap blev vägda och mätta med specialinstrument. Färgen på huvudhår och könshår antecknades, liksom färgen på ögonen. Näsans bredd uppmättes, likaså armar och ben och huvudets omkrets. De fotograferades ur olika vinklar, nakna och påklädda. Så småningom kunde man vetenskapligt belägga hur arm- och benlängden varierade landskapsvis, liksom hårfärgen kunde skifta mellan samhällsklasser och landskap. Tabellerna visade att 86,9 procent av svenskarna hade ljusa ögon och att 62,5 procent hade ljusbrunt hår. Den största andelen långskalliga svenskar hade jordbrukarbakgrund. Förmodligen med sorg i hjärtat kunde forskarna alltså konstatera att den "rena svenska rasen" tenderade att vara ganska uppblandad på de flesta ställen, i synnerhet i vad man trott vara det svenskaste av alla landskap, Dalarna. Vilka slutsatser som kunde dras av det väldiga forskningsmaterialet som samlades är oklart. Förmodligen var det bara arméns uniformsskrädderi som kunde ha direkt praktisk nytta av mätningarna. (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till nutid" s 669-671)

Till Schloss Bieberstein skickade en stor del av den tyska adeln sina söner. ... Det kejserliga inflytandet spriddes utan något större motstånd. Enstaka nazister uppträdde redan bland eleverna, och man såg hakkors på kavajuppslagen. De avlägsnades egenhändigt av rektorn, och därefter bars de på uppslagens insida. Nazisterna hälsade varandra genom att hastigt vika upp uppslagen och visa sina hakkors. ... På (fängelset) Långhomen fick jag läsa vad jag ville. ... Den ende, som inlät sig på en allvarligare politisk diskussion med mig, var den gamle direktören Harling, som en hel förmiddag satt i min cell och försökte få mig att inse att inte allt var guld som glimmade och att mycket av vad vår tids människor trodde på, hade visat sig vara falska värden. Den gamle hedersmannens ord bragte mig till eftertanke. (Björn Hallström "Jag trodde på Hitler" s 9,28; mitten av 1920-talet?)


ca 1925 - ca 1923

Under många år var jag bildlikt talat (Lewi Pethrus') skräddare som tanklöst hjälpte honom att ... låna honom för det yttre uppträdandet lämpliga klädesplagg. Jag såg till, att han var ordentligt klädd vid tidningsoffentliga uppträdanden och uttalanden. Och när jag nu ser honom löpa omkring nästan i bara underkläderna, i tidningarnas spalter och i Dagens ledare, och avge diktatoriska förklaringar utan sanning och sammanhang, undrar jag om ... inte (någon) ... kunde säga åt honom som barnet i sagan om kejsarens nya kläder: "Men du har ju ingenting på dig." (Sven Lidman "Resan till domen" s 47; Fältherre och stabschef)

En god jul och Ett gott nytt år tillönskas alla Svenska Missions-Förbundets medlemmar och vänner i hemlandet och i andra länder, så långt denna hälsning når. Till en gemensam plats ila våra tankar under denna stora högtid, till krubban i Betlehem. Där mötas vi i stilla, helig tillbedjan inför Barnet, som blivit oss fött. Vita och färgade stämma här möte för att gemensamt glädjas över Guds outsägliga gåva åt världen. Julen är den stora enhetshögtiden i kristenheten, då den med sådan överväldigande makt inför alla betygar den sanningen: Frälsningen är i Kristus Jesus och i honom allena. ... I Jesus Kristus ha vi ock fått gemenskap med varandra. Utan honom skulle vi leva främmande för varandra och för de höga uppgifter, som nu så hjärtligt och innerligt förena oss. Därför glädjas vi under högtiden ej blott med varandra utan ock över, att vi äga varandra. Vi räcka varandra handen för att säga ett varmt tack för broderlig gemenskap och kärlek under det år, som snart är tilländalupet. ... Den gemensamma böneveckan möter oss ock, just som vi trätt genom det nya årets portar. ... Låt dina barn och tjänare få tillfälle att vara med och sök att inverka på dina vänner och din omgivning att deltaga i dessa heliga stunder. (J. Nyrén "En god jul och Ett gott nytt år" s 886; Missionsförbundet n:r 52 den 24 december 1924)

Vid middagstiden kastade båten ankar framför Banana. En svärm av negrer kom omkring båten i sina lätta kanoter. De bjödo ut bananer, men passagerarna voro icke livade att köpa. Men det bekymrade dem icke så mycket, ty de syntes vara lika glada och muntra ändå. Ganska många vita kommo ombord för att hälsa på vänner och bekanta. De styrde sina steg till baren för att släcka sin törst. De äro alltid törstiga de vita, när de kommer ombord. Om en stund kom en laddning negrer, som skulle tjänstgöra som lossnings- och lastningsarbetare. Men då man fick se dem, kunde man nästan bliva mörkrädd. En del hade så litet kläder på sig, att de knappt kunde skyla sig. En trasig skjorta var för många det enda klädesplagget. Andra hade blott ett par miserabla benkläder. Många tyckte att de voro fina, då vi hade alldeles motsatt uppfattning. Men det betyder ju icke så mycket, vad andra tycka, då man själv är nöjd och belåten. Efter en halvtimme kom den andra laddningen, och de, som voro med i den, voro i allt lika sina bröder. ... Men på en tunna en liten bit från den stojande skaran satt en ung man med sorgsen min. ... Han, som från sin himmel skådar ned på människors barn, kände den unge mannens sorg. Men han själv kände icke, att i dag firade kristenheten Frälsarens underbara födelse. Om han känt denna stora händelse, hade han icke behövt sitta där med sorgen i sitt hjärta. Och han satt där som en anklagelse för den kristenhet, som låtit nära två tusen år gå utan att hava sänt evangelium till dessa i hedendom försänkta folk. Under det att han satt där med sorgen i sitt hjärta, tändes julgranarna i norden och med glada hjärtan sjöng man: "Fröjdas, vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är." Såsom kristna behöva vi känna mera medlidande med dem, som ännu sitta i mörker. (A. Walder "Ett julminne" s 891-892; Missionsförbundet n:r 52 den 24 december 1924)

Nöden och eländet bland hedningarna bli så mycket mera märkbara, då missionärer och andra från den civiliserade världen intränga bland dem. De kunna icke undgå att se, huru Kristi bekännare ha det bättre och äga högre intelligens än de själva. De börja längta efter bildning, efter fred från de ständiga striderna och fejderna bland dem. Läkareverksamhet och ett gott kristligt hem- och familjeliv äro ock kraftigt medverkande orsaker i yttre avseende till en ny tids och nya förhållandens skapande bland hednafolken. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 703; Missionsförbundet n:r 42 den 16 oktober 1924)

Belgarna verka mycket mera lugna och måttfulla än fransmännen. Man vinnlägger sig i stort sett om större renlighet än i Frankrike, så att man t.ex. ordentligt skurar trottoarerna varje dag. Man tycker kort sagt, att man förflyttats längre norrut, än man i verkligheten gör - det germanska draget tycker man sig märka överallt. (Augustinus Keijer "På besök i Brüssel och Antwerpen" s 561; artikel daterad Paris den 23 juli 1924; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augutsti 1924)

En e.m. avskiljde vi för att särskilt (med dopkandidaterna) tala om församlingens uppgift i världen, och vad de troende hade att iakttaga för att på ett värdigt sätt kunna representera densamma. Särskilt betonades vikten av att kvinnorna mer än hitintills gåvo akt på sin klädsel samt att gamla bruk och sedvänjor, som i och för sig visserligen ej är synd men som dock i mångt och mycket likställer den kristne med hedningen, bortlades. (Josef Ekstam "Då högtid hålles vid Kingoyi" s 151; Missionsförbundet n:r 9 den 28 februari 1924)

Det är ej upptäcksresande, vetenskapsmän, militärer eller handelsmän, som äro den verkliga kulturens föregångsmän ute i hedna världen, utan det är de kristna missionärerna. Det är dessa, som vinna folkets hjärta genom att leva bland det och med det och med ett personligt föredöme visa dem vägen till Gud och lära dem allehanda nyttiga ting även för detta livet. Missionärena uppenbara för de färgade folken de vitas verkliga kraftkälla, uppenbara för dem den levande, ende och sanne Guden och lära dem gudaktighet, som är nyttig både för detta och det tillkommande livet. (J. Nyrén "Missionärernas barn" s 71; Missionsförbundet n:r 5 den 31 januari 1924)

(Anton) Karlgren berättar (år 1924) om hur framstugorna i de mer välbeställda gårdarna (i Gammalsvenskby) kunde se ut: " ... Som en artighet mot besökande ryssar har man i hörnet en hälgonbild; funnes ej någon sådan att korsa sig för vid inträdet i rummet, skulle ryssarna givet anse sina grannar som hedningar, ock det vilja svenskarna på intet sätt riskera." (Jan A:son-Utas "Bebyggelsen på Dagö och i Gammalsvenskby" s 99)

Det var dagarna före jul 1923, som vi, några främlingar från det avlägsna landet i norden beslöto att fara upp på Karmel. ... Vi åkte genom judekvarteret (i Haifa). Överallt på gatorna såg man unga och gamla med rena judiska drag. Barnen voro mycket näpna, då de sprungo och lekte med varandra. Unga, mycket koketta judinnor med mörka blixtrande ögon trippade behagsjukt omkring på gatorna, och unga män, klädda efter den senaste modejournalen, spatserade fram och tillbaka. Judekvarteret ligger snart bakom oss, och vi fara genom den tyska kolonien, som synes så ren och proper. Tyskarna skilja sig i hög grad från den övriga befolkningen. Somliga av dem äro blonda och blåögda. Tyskarna i Palestina äro högt aktade på grund av sin idoghet och renlighet. Den sistnämnda egenskapen är icke så framträdande hos österns folk. (A. Walder "En kväll på Karmel" s 774; Missionsförbundet n:r 46 den 13 november 1924)

1923 ... förbjöds afrikanerna (i Sydafrikanska unionen) att bo i "vita" stadsdelar och hänvisades till "lokationer" utanför städerna. För övrigt hade de heller inte rätt att bo där, med mindre de kunde bevisa att de arbetade för en vit man. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 179)


ca 1923 - ca 1920

Jag ser plötsligt framför mig en gestalt ... en ung studentska, som i tjugutalets begynnelse kommer med i pingstväckelsen från en äkta djupt kristen familj av metodistisk färg, som med djupt ogillande sett henne taga dopet och bli medlem i Stockholms Filadelfiaförsamling. ... Det brinner i hennes själ och hjärta en helig, helig, himmelsk offereld: hon är kallad av Gud att gå ut som missionär till Afrika. ... Hon får en liten tillfällig anställning på vår lilla trånga expedition på Sveavägen, där hon tillsammans med ... syster L. skall läsa första korrektur på pastor Pethrus' kommande bok: "På biblisk mark". ... På (hans) bord ... lägga de belåtet det första resultatet av sitt intensiva arbete. Båda pastorerna äro för tillfället ute, men någon timme senare kommer en rasande, ilsken Pethrus in på flickornas och (f.d. kyrkoherde) broder Söderholms rum. Syster K. - studentskan-missionärskandidaten är borta på någon lektion eller någon annan uppgift. Det blir syster L, som får mottaga den första urladdningen: "Det är säkerligen syster K. som tror, att hon kan skriva svenska för att hon är studentska - duger inte min svenska för er - hur vågar ni rätta på det här sättet i mitt manuskript?" Syster L. förklarar - skrämt och förvånat - att det är hon, som gjort de väsentligaste rättningarna. ... Småningom lungnar sig den rasande själasörjaren och församlingsherden: "Ja, det är mycket fint av syster L. att vilja taga skulden på sig, men jag förstår att det är syster K. som ställt till med det här - hon tror naturligtvis att för hon har lyckats taga studenten så kan hon allt - men jag kan nog också skriva svenska, fastän jag inte råkar vara så bildad att jag går omkring i studentmössa här på Filadelfia." (Sven Lidman "Resan till domen" s 70-71; Demaskering)

En gång hade vi en mycket förnämlig föreläsare, Oscar Montelius. ... Han såg ut som en gammal germanhövding eller vikingagud; jag vet mig fortfarande inte ha hört maken till imposant bas. ... Montelius gjorde intryck av övermänniska. ... Hans efterträdare som (läroverkets) inpektor blev generaldirektör K A Fryxell. Han var en liten, fetlagd och jovialisk man; vi kände ett obeskrivligt obehag, vana som vi var vid Oscar Montelius väldiga bas och majestätiskt framrullande perioder, när han grötigt muttrade sina oförgripliga meningar. Han såg ut som en övergödd sparv. Att han var en alldeles utmärkt man och sannolikt också hade ytterst kloka saker att komma med, brydde vi oss inte om. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 61-62)

Ett steg på vägen mot en renare svensk ras och för att få bort "de dåliga människoexemplaren" togs i Sverige redan 1922, då socialdemokraterna Alfred Petrén och Ernst Wigforss, understödda av liberaler och bondeförbundare, lade fram en lag om tvångssterilisering av förståndshandikappade med hänvisning till de "rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig". Alfred Petrén avslöjade i ett riksdagsanförande att myndigheterna hade planer på att låta avliva förståndshandikappade barn, men att det fanns ett hinder: Dessa "hjälplösa individer", som han sa, hade ofta föräldrar som tyckte om dem. Socialdemokraterna var varken mer eller mindre rasistiska än andra svenskar vid denna tid. Deras drivkraft var att förbättra livet för alla. Människan var, enligt den socialdemokratiska uppfattningen, en lika fysisk och mätbar resurs som allt annat i samhället. Varför skulle inte modern vetenskap och nya rön inom rasbiologin kunna förbättra kvalitén på folket precis som man gör inom kreatursaveln eller växtodlingen? Folkhemmet skulle byggas upp och befolkas av friska och glada människor, och liksom man rensade i rabatterna kring den egna stugan, kunde man ju rensa i folkhemmets rabatter innan ogräset växte upp. (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till framtid" s 671)

Allt (omkring gatuförsäljarna i Berlin) gick så gemytligt till att man, förklarligt nog, fick den uppfattningen att här måste det vara ett den mänskliga glädjens förlovade land, en uppfattning som dock senare åtskilligt korrigerades. Men om man rör sig på ytan, som nog de flesta resenärer gör - då ser man mycket glädje . . . Alla kaféer är överfyllda av skrattande, pratande, gestikulerande människor, man sjunger till de nya favoritmelodierna "Salome" och "Jung-geselle" - det dansas och framför allt - dricks. . . . Som sagt - man roar sig i Berlin! Men ej bara det. Under denna mask av glad tillförsikt ligger all den besvikelsens bitterhet, som vuxit fram ur alla dessa mörka, fasansfulla år. (Eyvind Johnson "Berlin en glädjens stad - och hungerns" s 41-42; resebrev daterat 1921-11-23)

Efter att ha skakat hit och dit i en trång och kvalmig koj ombord på en "steambåt" i en blåsig Östersjö - ha hamnat på Kiel Bahnhof och där efter många om och men krånglat mig till en biljett till Hamburg och lyckligen kommit in i en rymlig kupé och fått plats mitt emot en tjock käring, med ett av nödtid trotsande smörgåspaket . . . - efter allt detta känns det skönt att i all stillhet ta sig en funderare över alla tingen, sådana de är, sådana de synas och sådana de borde vara. Men matronan sladdrar, en herre vid sidan om mig, med mage, gäspar, och ett krossat och erövrat land susar förbi i natten. (Eyvind Johnson "Funderingar på en resa, med hänsyn till ett smörgåspaket" s 33; 1921-11-12)

År 1921 röstade Sveriges riksdag för ett förslag, undertecknat av bland andra Hjalmar Branting, om att införa världens första rasbiologiska forskningsinstitut, Statens Rasbiologiska Institut i Uppsala under ledning av Herman Lundborg, som så småningom blev världens förste professor i rasbiologi. En liberal riksdagsman sa under debatten: "Nationen såsom sådan har både rättighet och skyldighet att skydda sig mot fortplantning av ... släkter och ... individer, som från början är predistinerade för fängelser, dårhus och idiotanstalter." Dagens Nyheter instämde och skrev att "antalet intellektuellt och moraliskt undermåliga individer är oroväckande stort ..." Att det fanns en svensk ras och att den var renare än de flesta andra raser i världen var de flesta svenskar i alla politiska läger övertygade om. Inspirationen till rasideologin kom inte från Nazityskland, för något sådant fanns ännu inte år 1921. Då hade Hitlers parti ännu bara tusen medlemmar. Den socialdemokratiske chefredaktören, sedermera statsrådet och landshövdingen Arthur Engberg, skrev i sin tidning Arbetet den 12 mars 1921: "Vi hava ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper." (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till framtid" s 668-669)

I spetsen för (en uppretad folkhop på Söder i Stockholm under 1790-talet) syntes en liten halt och puckelryggig handlande vid namn Ebel. Lars von Engeström säger om honom: "Sedan världens skapelse har det aldrig funnits en löjligare upprorsledare. Han hade insupit läran om jämlikheten, som predikades i Frankrike i början av revolutionen." Hela folkmassan utgjorde dock ej mer än ett par hundra man, och vid blotta dånet av en annalkande patrull togo de till flykten. ... När den lille vanskaplingen varit inför rätta och skulle föras tillbaka till fängelset, visade han, som Engeström säger, att han "icke ville vara likställd med andra än dem, som voro över honom. När man ville placera en skomakare, som var av samma slag som han, i samma vagn, protesterade han högtidligen mot ett så opassande förslag." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 510; boken utgiven år 1921)

Redaktör Fläderbaum satt med sin tidnings gårdagsnummer utbrett framför sig: ”Jäkla tabbe du gjorde i går! ... Notisen om majoren på Holmäng. ... Meningen var god, men följderna för tidningen blir onda. Den kostar oss tretusen kronor. ... Major Hökfeldt har ringt och återkallat en annonsorder. ... Han förlåter oss aldrig den notisen. ... Notisen kostar oss mer än en medarbetare under ett år. ... Nu ville jag bara säja dej: Du ska vara god och visa mej alla såna här saker i förväg – alla personliga angrepp!” ... Valters röst var höjd och skälvande: ”Men vi vet ju, att Hökfeldt är en knöl! En förtryckare mot sina underlydande!” ... ”Naturligtvis har du alldeles rätt i själva saken. Karlen bör klämmas till. Det är inte fråga om annat. Men du har handlat oklokt i vårt nuvarande läge.” ”Läge och läge! Här gäller det ju rätt eller orätt. ... Här är det ju fråga om Hökfeldt och hans statare.” (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 607-609; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

"Alla måste lära sig, att jag vill vara i fred däruppe hos mig, sy-Lovisa också!" (sade prästfrun Helvig till sin make Ols). "Skulle du ha kört ut henne, om hon varit en född friherrinna?" "En född friherrinna skulle aldrig ha trängt sig på så där." "Men förutsatt att hon gjort det?" "Jag kan inte förutsätta något sådant, så omöjligt är det", förklarade Helvig i kort och förnäm ton. Ols svarade ej. Han satt och såg ned framför sig med en tankfull blick. Det var ej första gången han märkte hos henne ringaktning för de ringa. Det var som om hon ansåge de människor, bland vilka hon numera levde, mindrevärdiga i jämförelse med dem, bland vilka hon förut levat. För honom hade folks yttre förhållanden, sådana som börd och samhällsställning och ägodelar, föga betydelse. Han såg blott till människovärdet hos alla. Det hade alltid fallit sig så naturligt för honom, att han ej förrän nu, till följd av Helvigs olika uppfattning, kommit att reflektera över hur han gjorde. Sant var ju, att han härstammade från de breda folklagren, hon från högadeln. Var det fädrens blod, som talade i deras olika uppfattningar? Hur det än var med det, så kom han i sitt begrundande till den slutsatsen, att hans enkla fäders blod talade ett sundare och mer allmänmänskligt språk än hennes högförnäma fäderneblod. "Akta dig för att förakta!" sade han. Det låg ingen förebråelse i hans ton, det var bara ett råd han gav henne. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 36-37)


ca 1920 - ca 1915

Så snart Abu Assaf såg (mannen) komma in (i den syriska restaurangen i New York), hade han skyndat sig ut i köket och på ett ögonblick gjort i ordning allt den nye gästen beställt. Därefter serverade han det med all respekt och vördnad utan att yttra ett ord, som om hans gäst varit en mäktig person eller rentav av kungligt blod. På så sätt höll han på och bar in fat och bar ut fat, tills gästen ätit färdigt. Denne steg då upp, satte hatten på huvudet, tog käppen i ena handen och tidningen i den andra och gick ut liksom han kommit, med fasta avmätta steg utan att vända sig till höger eller vänster och utan att betala en cent. ... "Första gången han kom till min restaurang", sade Abu Assaf till mej och min vän) var en kväll framåt halvtiotiden. ... När jag så fick fram några hälsningord, slant tungan: 'Välkommen, sheikh Assad.' Han stelnade till, gav mig en förintande blick och utropade: "As'ad Bej, Abu Assaf! As'ad Bej!' ... När han ätit färdigt, sade han: 'Sätt upp det på min räkning, Abu Assaf!" Och så gick han. Sju år har gått sedan dess och fortfarande kommer han (som ju inte alls är någon person med den höga titeln 'bej') varje kväll vid precis samma tid som den gången. Han kommer som ni såg honom i kväll: med en käpp i ena handen och i den andra en tidning, som han låtsas läsa, trots att jag vet att han läser och skriver mycket knaggligt. Sedan äter han och ger sig av utan att betala en cent, medan jag för mig själv säger: 'Hoppas måltiden har gett dig hälsa: pengarna bryr jag mig inte om.' Jag har inte hjärta att fördödmjuka honom. Det skulle vara synd och skam. Han är ju ändå en Da'waq (från samma by som jag i Libanon, den siste sheiken av släkten Da'waq, som under lång tid härskade över vår by). Mer än en gång har jag erbjudit honom pengar, men han vill inte ta emot så mycket som en 'para', den stackarn. Och vår vän utstötte en suck ur hjärtans djup. (Mikhail Nu'ayme "Hans Höghet Bejen" s 173,178-179; para = litet turkiskt mynt)

Hanna blev stående när (hennes blivande man Frans) lämnade köket och såg sig om. Det var inte så vackert som det där hemma, på långa tag. ... Men en sak hade de bättre här än hemma, och det var kopparn. Så mycket och så grann koppar fick man sällan se, och blankskurad var hon också. Hon steg, utan att närmare tänka därpå, upp på en stol för att själv ta ner kitteln hon ville ha. "Kan du inte bida, till dess vi fått kaffe?" frågade gumman misslynt, men Hanna hade redan tagit kitteln och lyft ner den. "Å, Jesus!" utbrast hon. Hennes tonfall väckte gummans uppmärksamhet, där hon stod och vaktade kaffepannan. ... (Hon) såg (Hanna) stå där uppe på stolen liksom förstenad, med kopparkitteln i sina höjda armar. Hon hade upptäckt, att bara den halvan, som stod vänd utåt, var blank, den andra var ärgig, smutsig och trög, som man aldrig rört den med en trasa. Och hon hade upptäckt än mera, att detsamma var förhållandet med vart enda ett av de vackra kopparkärlen, som hon beundrat nyss, när hon stod där nere. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 65-66)

Då Pontus kom fram till Berlin ägde han endast tjugufem mark i fickan. Men trots detta ringa rörelsekapital störtade han sig genast in i storstadsvimlet och hamnade till sist på en liten varité i Osten. Han tillbringade sin kväll vid samma bord som en neger, hvilken var tillräckligt civilicerad att låta bjuda sig på en wienerschnitzel. ... Men huru kunde han ... vara så dum att bjuda en fördömd ostafrikanare på schnitzel? ... Då han nu med sitt enmarksstycke klef in på närmaste billighetsrestaurang, kände han sig egendomligt nog, mindre hungrig än nyfiken på, huru det skulle kännas att äta. (David Linde "Uppfostran" s 619; tidningen Hvar 8 dag den 25 juni 1916)

(Arons) känsloliv hade tyngd men var begränsat. Hela hans personlighet camouflerades av hans änglalika ansikte, och detta hade han inte mer ansvar för än en sebra har för sina ränder. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 406)

Det var ej vidare angenämt att tillbringa 10 timmar i en öfverhettad (järnvägs)kupé med skylten "No smoking", hvilket jag dock måste finna mig i, ty husbonden gillade ej tobaken i någon annan form än matsnus, då jag däremot gärna ville röka. Att få honom att flytta öfver i en rökkupé där det var betydligt luftigare just för att fönstren där voro nedfällda, var omöjligt. (Erik Valter Jansson "Några anteckningar från en kort tids vistelse i Amerika"; Som farmardräng i amerikanska östern; Jönköpings-Posten 1915-08-21)


ca 1915 - ca 1910

1914 dominerade européerna och deras ättlingar på andra kontinenter direkt eller indirekt hela världen. I hjärtat av den europeiska imperialismen, som också kallas kolonialismen, låg den fasta övertygelsen om de färgade folkens underlägsenhet. ... Lägst bland de färgade folken stod negrerna, som tycktes sakna allt som kännetecknar ett civiliserat folk: skrift, arkitektur, historia. Zuluerna i Sydafrika ansågs inte ens ha en religion. Stundom fattade man underlägsenheten som konstitutionell, som en i rasen nedärvd egenskap, stundom som en följd av den historiska utvecklingen. Slutsatsen blev i båda fallen densamma: eftersom framsteget i och för sig var något gott och den europeiska kulturen och civilisationen bevisade att européerna nått längre än andra folk, var det också bevisat att den vita rasen skulle härska över världen. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 153-154)

Den 8 februari (1914) ... beträddes Stockholms gator av ett väldigt tåg, det socialistiska arbetar- och fattigmanståget "på omkring 50 000 människor". Även detta tåg marscherade mot slottet, men fick gå förbi detsamma. Det hade varit gott, om dessa 50 000 hade mottagits där av "landets fader och moder", likaväl som de 30 000 bönderna. Ty vart kommer man i fred och krig utan arbetets söner och döttrar. Det var djupt rörande att se bleka och utmärglade mödrar, med i armod förtärda barn på arm och vid sida, vandra i fattig-tåget förbi mängder av överklasspalats och lyxboningar, där många tusen människor ruttnar bort till kropp och själ i överflöd. Dessa fattiga kvinnor och barn talade sitt tysta och berättigade klagospråk, som visserligen aldrig hörs av ett öra högst upp och som i sinom tid får sitt svar, den heliga hämndens fruktansvärda svar. Hur skulle icke klyftan minskats och sårfebern stillats, om dessa 50 000 inbjudits att tåga till och genom slottet, likaväl som de välbärgade bönderna, och om "landets fader och moder" räckt även fattigdomens trälande skaror sin hand och lyssnat på dem med den alltfamnande solvärme, som alltid bör stråla från majestätets panna. (N.P. Wetterlund "De två vilddjurstågen - och andra texter i världskrigets skugga" s 19; De två vilddjurstågen i Stockholm; Arbetartåget)

Det var en gång en liten råtta, som kilade ut för att se sig om i världen. Efter en stund kom hon hem till sin mor och pep: "Å, mor, det har hänt mig så mycket märkvärdigt. Först fick jag se ett djur, som var så vackert och såg så snällt ut. Det hade en mjuk päls och milda, gröna ögon, det gick tyst och sade "miau" helt stilla och vänligt. Jag tänkte just gå fram och göra bekantskap med det djuret. Men då fick jag se ett annat djur, som såg förskräckligt farligt ut. Det hade två gula ben med sporrar på och en röd kam på huvudet och ett skägg av rött skinn. Och det skrek "kukeliku" med en så stark och vild och gäll röst, så jag blev rädd och sprang hem." "Kära barn", sade råttmor, "det djuret, som du tyckte såg snällt ut, det var katten, som lever av att jaga och äta oss stackars råttor. Men det djuret, som skrek kukeliku, det kallas tupp och gör oss alls intet ont. Så att du ser, mitt barn, att skenet ofta bedrager i denna värld." (Anna Maria Roos "I Önnemo" s 88)

För oss pojkar särskilt, men naturligtvis även för stockholmaren i gemen, blev (olympiaden) en fest utan like. Bland oss strövade de färgstarkaste och mest berömda idrottsmän - vi hade tur att 1912 få ovanligt många idrottsmän med färg. Här kom Amerika med en riktig neger, den vindsnabbe Hovard P. Drew, som överlägset vann sitt 100-metersheat både i första och andra omgången men tyvärr inte ställde upp i finalen."Benskada", sades det, men det viskades om att det inte var något fel på honom. Han hade löpt så storartat i sina båda lopp, att den amerikanska överledningen fruktade att få se en neger som segrare, och det kunde inte gå för sig. Alltså hade han stoppats från vidare deltagande. Ja, sådant fick man höra, men det var givetvis "bara prat". Amerika bidrog med indianer, först och främst den vidunderlige Jim Thorpe, överlägsen segrare i fem- och tiokamp men egentligen specialist på baseball och amercan football, ett av de största allroundfenomenen som funnits, vidare maratonlöparna Tewamina och Sockalexis. Tänk er: riktiga, livslevande indianer för pojkar, som slukade Fenimore Coopers och andra författares indianböcker och drömde om rödskinn, prärier och bufflar. Nu fick man se dem, men fann dem mindre röda än smutsgula. (Sven Lindhagen "Mina 13 olympiader" s 22-23)

Far är socialist och håller Brand. När han läst i den, blir han hatfull och får så onda ord. Då förbannar han överklassen, som förtrycker den fattige och ser ned på den ringe. Men far märker ej, att på sin egen strand gör han detsamma, där gör han sig till överklass och ser ned på det lilla folk, som går klätt i djurhudar och bor i kåtor. I hans ögon äro de ej folk, dessa små urmänniskor, som tyckas ha glömt sig kvar från sagans tider. Han ligger jämt i delo med lapparna och håller styvt på sin rätt alldeles glömsk av deras rätt, glömsk av att denna trakt varit deras sedan urminnes tider och att han är inkräktaren. (Elisabeth Beskow "I vildmarken" s 6)

Mellan Hongkong och Singapore hade vi som medresande en turk, en ung bildad man, ledare för "ungturkarnas" parti. ... Han ville försöka inbilla oss att religionsfrihet a l l t i d rådt i Turkiet och att massakern af armenierna helt och hållet ägde rum på grund af politiska skäl! (August och Augusta Berg "Religionsfriheten i Turkiet"; bref från Indiska Oceanen, ombord S.S. "Malva" daterat 1911-03-01; Jönköpings-Posten 1911-04-01)

Försiktigt smög (gossen) sig in (i kyrkan) ... men nu studsade han, ty det stora rummet var fullt av människor. Många av dem sågo mycket fina ut, men där voro också många som voro enkelt klädda, - en man i hans närhet till och med torftigt. - Men hans kläder voro i alla fall inte trasiga. Och den lille såg ängsligt ned på sin jacka och sina byxor, på vilka det syntes så många hål. ... (En) dam såg vänligt på honom. "Sätt dig på den där avsatsen på bänken, liten!" viskade hon till honom. ... "O, faster", sade då flickan (intill damen), "inte så nära oss! Han är så smutsig och trasig." Och i det hon föraktligt drog upp sin lilla överläpp, drog hon sig tillbaka så långt som möjligt. Gossen hade hört det, och hans bruna ansikte hade blivit mörkrött. Lukas (som hade tagit hand om den föräldralöse gossen) hade alltså haft rätt - kyrkan var blott för förnämt folk. Han vände sig bort och ämnade gå. Då lade sig en hand på hans skuldra. "Stanna du, lilla barn, och sätt dig!" sade den milda rösten åter så vänligt att han ögonblickligen lydde. "Fy, Hilda", viskade sedan damen till den lilla flickan, "skäms då du inte! Du vet, att Guds hus är för alla. Där är höga och låga, fattiga och rika likställda. ... "Är det sant? Är det verkligen sant?" frågade (gossen pastorn efter predikan), " ... att Gud inte blott älskar de förnäma och rika ... utan också de fattiga." ... "Vi behöva inte bry oss om, vad människor säga", (svarade pastorn). "Gud själv säger i sitt heliga ord, att hans kärlek inte dömer efter det yttre: om man är vacker eller ful, rik eller fattig. Han ser till hjärtat." (Amanda M. Blankenstein "Den lille konstberidaren" s 6-12; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; tidigare upplaga 1910)

Den enda vita folkgrupp i Afrika som hade en fullt utbildad diskrimineringsideologi och tillämpade den i praktiken var Sydafrikas boer. I deras fall rörde det sig väl att märka inte om kolonialpolitik. 1800-talets boer hade förlorat förbindelsen med sitt ursprungsland, det betraktade sig som och var ett afrikanskt folk. En sträng reformert tro var ett av deras kännetecken, och i Gamla Testamentets ljus såg de sig själva nästan som Guds egendomsfolk, sina republiker som förlovade länder, över vilkas hedniska befolkning de var satta att härska. Ingen jämlikhet i stat och kyrka var deras paroll. Många av dem styrde sina underlydande med patriarkalisk välvilja, men på villkor av total underkastelse. På boernas område upplöstes de afrikanska stammarna snabbt, och deras medlemmar blev jordbruksarbetare i ytterst ofri ställning under de vita farmarna. Den tid boerrepublikerna bestod i full självständighet varade inte mer än ett halvsekel, men deras infödingspolitik var utexperimenterad i Kapkolonin under dess holländska epok, och sedan Sydafrikanska unionen kommit till (år 1910) dröjde det inte länge förrän boernas inställning till afrikanerna blev den dominerande i den nya staten. (Åke Holmberg "Afrikas delning och de europeiska kolonialväldena" s 139)

Amerika är ett underligt land, ett land fullt af motsatser. Man prisar jämlikheten, men under tiden fick man häromdagen läsa i tidningarna, att domstolen i landets hufvudstad fällt ett utslag, hvarigenom en ung flicka blifvit utesluten från de "hvitas" skolor, därför att man upptäckt, att en af hennes förfäder i många led tillbaka varit neger, så att hon till en etthundratjuguåttondedel hade svart blod i sina ådror. Hennes föräldrar i flera led hade betraktats såsom "helhvita", hon själf var blond och hade blå ögon. Men det hjälpte inte. Sedan den nämnda upptäckten var gjord, så måste hon ut ur de hvitas led. (P. Waldenström "Amerikabref från Chicago"; bref daterat 1910-06-27; Jönköpings-Posten 1910-07-11)


ca 1910 - ca 1905

En av de första dagarna kom en sömmerska, som tant Emely låtit kalla. Det var den bäst ansedda sömmerskan i staden och hon sydde bara åt utvalt folk. Hon var fransyska till börden, men hade redan som spädbarn kommit över till Sverige och visste inte av något annat fosterland, och när tant Emely och andra fina stadens fruar envisades att tala med henne på franska, hade hon ett förfärligt göra att klara konversationen. Men stadens fruar önskade, att deras sömmerska skulle vara fransyska - det lät fint och var som en garanti för att snittet på deras kläder blev à la mode. Från Paris var det ju som all elegans kom. Sömmerskan hette fru Karlsson och var gift med vaktmästaren på Allmänna läroverket för gossar. Men fruarna i staden, som önskade poängtera sin sömmerskas börd, kallade henne rätt och slätt "Madame" och somliga som inte var så räta och släta tillade därefter namnet Karlsson, uttalat med ett lätt nasalljud. Följden av det hela hade blivit, att vanvördigt och illa uppfostrat folk börjat driva spe med finheten och stackars fru Karlsson, gick nu i allmänhetens mun under namnet Madam Kalsong. Madame var en liten kroknäst, kvickögd kvinna, böjd över ryggen av sitt trägna sömnadsarbete och mycket inställsam och smilande i sitt sätt. Men så fort modejournalen slagits upp och tyget skulle klippas, blev hon en diktator, en mycket knixande och smilande diktator visserligen, men en bestämd och orubblig en. (Martha Sandström-Bergström "Kulla-Gulla i skolan" s 59-60)

Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av Smålands styvaste karlar. (Albert Engström "Äventyr och hugskott" s 319; Johannes)

Jag märker mer och mer, att jag närmar mig boerkyrkans hjärta. ... Som exempel på denna kyrkas andliga ställning må nämnas, att tvänne af dess ledande män nyligen företogo en lång resa till en sjuk missionär, endast för att bedja till Gud om hans tillfrisknande. ... En statskyrka likt boernas har jag ej funnit i något annat land. Prästerna äro nästan utan undantag ej blott omvända, utan de flesta af dem (predi)ka af lif och nit för syndares frälsning. De verka mycket träget och ha stort förtroende äfven bland sina fiender. Jag känner mig fullt hemmastadd bland dem. Det förekommer mig, som om jag vore i de skandinaviska missionshusen, när jag uppträder och predikar i deras stora kyrkor. Till och med efter söndagsförmiddagens "högmässogudstjänst" håller jag oftast eftermöten. (Fredrik Franson "Statskyrka och frikyrka"; Jönköpings-Posten 1907-07-11)

Från Beyrut reste (Fredrik) Franson (omkring år 1907) till Sydafrika. ... I staden Johannesburg, Transvaal, uppehöll sig Franson rätt länge. En söndag predikade han för kineser på förmiddagen, för kaffrer på eftermiddagen och för vita på kvällen. ... (Vid ett annat tillfälle utbrister Fransson:) "Hur ett enda Guds barn kan vara likgiltigt för missionens heliga sak är obegripligt." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 187,193)

(Vid valet i Norge angående frågan om upplösning af unionen med Sverige) var allt ordnadt så, att det var hart när omöjligt att stoppa ned ett nej. Alldenstund endast jasedlar voro tryckta, måste nämligen den, som icke ville nöja sig med en dylik, själf skrifva sitt votum. Han utsattes därvid ej blott att röjas genom sin stil, utan framför allt af det papper han använde. ... Tid efter annan hördes (vid vallokalen) ur hopen sådana rop som: "hvarje norsk man visar sin mening! Upp med sedlarna!" Därpå räcktes alla sedlar till väders, så att hvar och en kunde se, att valmännen endast buro "rena färger". ... (Hur) det kunde finnas någon enda, som kunde och vågade få fram ett nej vid valbordet, är märkligt nog. (Jönköpings-Posten 1905-08-18 "Hur det gick till vid folkomröstningen")


ca 1905 - ca 1900

Ute i staden rustade man nu för den stora höstvintermarknaden och på stora torget rådde en febril verksamhet. Stånd och salubodar uppfördes, knallarna från Västgötabygderna kom knegande med stora packar av tyg och vävnader på ryggen, och på vägen som förde förbi tant Emelys hus kom till synes ändlösa karavaner av råmande boskap, som skulle saluföras på marknaden. ... En bit ut mot Ugglemon, där mycket militär alltid passerade, hade zigenare rest upp sina tält och spådde i händerna för en blank tioöring, och på andra sidan vägen hade deras arga konkurrenter tattarna rest sina och spådde i kort och kaffesump för bara fem öre,vilket gav käringarna tillfälle att hålla trätan igång dagen i ända. Tattarna hade också skjutbana, där flickor i röda kjolar log förföriskt medan de laddade gevären. De fick mest folk, tattarna, och manskap på permission trängdes omkring skjutbanan fast de i vardagslag var utleda på allt vad vapenbruk hette. Ty det var så att tattarflickorna var tillgängligare och mindre noga i sättet än de unga zigenerskorna, som visserligen var ljuva att se, men som helt pryda slog ned ögonen och försvann in till sin feta mamma i tältet, så fort en karl kom nära. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla i skolan" s 103-104)

På ett tåg på Nässjö-Oskarshamn-banan sitter en gubbe, vilken med all säkerhet var med år (artonhundra)åttiåtta ren och var ren gammal då. Konduktören kommer in och vill se biljetterna. Gubben letar ivrigt i alla fickor utan att hitta sin. "Tacka för det, när ni har den i munnen," skrattar konduktören. "Visst attan", säger gubben. "Vasegodå, vasego!" Biljetten klippes och konduktören vandrar vidare. "Farbror är bestämt för gammal att vara ute och åka ensam på tåg," säger en medresande i beskyddande ton. "Nä för håken, dä ä inte farlit", skrockar gubben. "Men se det va en returbiljett som var tre dar för gammal så jag måste togga bort datum först ..." (Folke Rösiö "Det glada Småland" s 217)

Vid den middag, som landshöfdingen i Kronobergs län Ch. E. von Oelreich gaf för länets landsting höll landshöfdingen ett tal, hvari han omnämnde, att han ända från barndomen hört omtalas "det fattiga Småland". Vid den närmare kännedom, han gjort om denna provins, hade han emellertid funnit, att detta uttryck ej motsvarade verkligheten. I ett afseende vore Smålands befolkning t.o.m. rikare än andra orters, nämligen i fråga om medkänsla och offervillighet vid andras nöd. Till bevis härpå omnämnde hr landshöfdingen, att endast från Kronobergs län hade till de nödlidande i Norrland gifvits kontant 25,000 kr. och naturaprodukter af skilda slag till ett värde af öfver 26,000 kr. (Jönköpings-Posten 1903-09-25 "Det fattiga Småland")

Amerikas indianer äro, hvad de under århundraden ha varit, på det hela taget en vild folkstam. De sakna själfaktning, ambition och förmåga att sätta värde på civilisationen. De ä ro känslolösa, hämdlystna och fyllda med ett omåttligt begär efter brännvin. Den nästan uteslutande orsaken till deras egendomliga och synbarligen hopplösa ställning är tobaken. Bruket af den har varit deras framstående last. (Joseph Alfred Conwell "I lifvets vår" s 218-219)

Representationsreformen hade ... genomförts just innan den stora industrialiseringen började, och snart stodo hundratusenden och åter hundratusenden arbetare utanför aktiv medborgarrätt. Och medan representationsreformens fader, Louis De Geer d.ä., såg garantien för samhällets stabila utveckling ligga i att rösträtten förbehölls de besuttna och dem som åthjöto en viss inkomst, förfäktade rösträttsvännerna en annan idé, Erik Gustaf Geijers personlighetsprincip, enligt vilken människornas (röst-)värde ej kunde mätas efter kapital eller inkomst. Det var denna åskådning som Verner von Heidenstam gav uttryck, när han under rösträttsfejden i sin Medborgarsång (1902) skrev att det var en "fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar". (Elis Håstad "Sveriges historia under 1900-talet" s 68; Sverige blir demokratiskt)

För icke längesedan besökte jag en stad, hvars skolrådsordförande var en fritänkare, hvilket jag naturligtvis anser som en olycka och skamfläck för samhället. Men då en ung man inställde sig som sökande till en ledigblifven lärareplats, drog upp sin näsduk ur fickan, hvarvid några spelkort följde med och föllo på golfvet, utbrast den gudsförnekande ordföranden: "Jag anser, att vi ej behöfva fortsätta sammanträdet; ett förslag att upplösa detsamma är på sin plats." "Huruså?" frågade den unge mannen förvånad. "Önsken I ej taga del af mina betyg?" "Nej", sade ordföranden och pekade på spelkorten, "de där äro tillfyllest. Vi önska ej få en lärare att undervisa våra barn, som medför sådana saker i sin ficka." Detta har jag velat säga till nämnde skolrådsordförandes beröm. (M.B. Williams "Sådd och skörd - Ett ord om de modärna sällskapsnöjena" s 24-25; Spelbordet)

Jag var i Boone i Iowa ... (i) Missionskyrkan ... och åhörarskaran, som fyllde densamma bestod till största delen af gamla svenska bönder. ... Det var en gripande syn att här så långt borta från fäderneslandet skåda ut öfver denna samling af reela svenska bondansikten. Den oblandade svenska bondtypen är ... en naturlig adelstyp. Dessa grofva breda drag, som tala om kraft och beslutsamhet på samma gång som om lugn eftertänksamhet, är verkligen en ståtlig syn. Och dessa händer sedan som man efter predikan får taga uti, då de komma den ene efter den andre för att "tjäcka hand med broder Waldenström" - hvilket arbete tala de inte om, och hvilken kraft är icke samlad i dem! (P. Waldenström "Resebref från Pittsburg"; brefvet daterat 1901-12-16; Jönköpings-Posten 1902-01-10)

"Hon ser bra ut!" ... Huru fångar ej ett fagert yttre blickar från alla håll till sig. Det är med stort välbehag - fast ofta obetänksamt nog - den betraktande fäller detta omdöme: "hvad hon ser bra ut!" för så vidt afunden ej tystar munnen. .. Ledsamt nog synes en hel del unga kvinnor icke fatta, att det gifves någon djupare, ädlare mening med deras tillvaro än just denna - att se bra ut och behaga. (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 177-178; "Hon ser bra ut")

Kristen mission var förmedlare av mer än budskapet om Jesus. Svenska missionärer önskade ofta både kristna och civilisera de människor de arbetade bland. Att civilisera innebar bland annat att försöka införa västerländska, eller mer specifikt svenska, levnadsvanor för hur man skulle bygga hus, klä sig och möblera sitt hem etc. Det kristna evangeliet kunde helt enkelt inte alltid skiljas från missionärernas egna värderingar och kultur. Svensk mission var i detta sammanhang en del av sin tid, där den västerländska missionen tillsammans med kolonialmyndigheterna ofta ville "utveckla" den inhemska befolkningen efter eget mönster. I dåtida missionsmaterial möter man dock olika syn på människor och kultur i Afrika respektive Indien och Kina. I synen på Afrika dominerade tankegångar som att folken var "primitiva", "naturfolk", "lågt stående" och "mörka hedningar". Kina ansågs vara det land som stod högst bland missionsländerna och uttryck som "kulturellt högtstående" möter man frekvent om Kina och i något mindre omfattning också om Indien. ... För missionerna som verkade i Indien blev kastfrågan ett stort problem. Meningsskiljaktigheter uppstod mellan olika missionsorganisationer och missionärer. Frågan var om kasttillhörighet skulle tillåtas påverka församlings- och gudstjänstliv. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 349)


ca 1900 - ca 1895

Det finns knappt något, som så mycket kan hindra den äktenskapliga lyckan som sjuklighet. Hvad kan du vänta, att följden skall blifva, om du gifter dig med en kvinna, som har lungsotssymptomer eller besväras af en ihållande hosta. ... Var förvissad om, att du förr eller senare har att ... se ditt hus i oordning. ... Vi anse det moraliskt orätt, att en person, som lider antingen af lungsot eller hjärtsjukdom eller anlag till vansinne, ingår äktenskap och såmedelst öfverför dylika sjukdomar på efterkommande. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 38,47)

Ställd inför fotografens blinda och otillförlitliga kamera kunde (Emma Wigelstjerna) med rätt glädja sig åt sin egen bild på det till julen tagna kabinettsfotografiet, där lilla Emma satt värdig och förnäm i siden och spetsmössa och med tung guldkedja kring halsen och i händerna doktor C.D. af Wirséns "Från Betlehem till Golgata". Men skenet bedrager både oss och fotograferna, och vi få alla vänta på att bliva avslöjade och genomskådade, tills vi ställas inför Honom, vilkens öga ser allt och inför vilken ingen av oss längtar att träda fram, om han har den allra minsta kännedom om sitt eget väsen och minne av sina egna gärningar. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 32)

En följdverkan av helande som det talas mycket litet om, är helandet av relationer mellan svarta och vita som pingstväckelsen förde med sig. (Vinson Synan skriver i sin bok "The Holiness-Pentecostal Movement in the United States":) "Detta slående fenomen med gemenskap over rasgränserna uppträdde under Amerikas mest rasistiska period åren 1890-1920. I en tid då Darwins utvecklingslära tillämpades på alla samhällsområden och man allmänt ansåg att vita var överlägsna svarta, firade vita och svarta pingstvänner gudstjänst tillsammans i verklig jämlikhet. Detta utmärkande exempel på gemenskap över rasgränserna blir ännu mer slående, när man betänker att de som hade denna gemenskap var grupper som traditionellt varit de största antagonisterna - nämligen fattiga vita och fattiga svarta." (Francis MacNutt "Helande för hela människan" s 13)

"Det skall du få se, Filip", utropade (hans hustru), "att när den där vaktmästaren (som tjänat församlingen i tio år och som alltid skött sina åligganden) vid kommande nattvardsgång önskar att bli döpt och förena sig med Calvaryförsamlingen, skall denna icke tillåta det." "Hvarför icke?" frågade Filip förvånad. "Därför att han är neger", svarade (hon). ... "Tror du, Sara, att församlingen skall vägra att taga emot honom, därför att han är neger? Det vore icke kristligt." "Det finnes andra saker, som äro kristliga, hvilka Kristi församling på jorden, icke gör", svarade hans hustru nästan bittert. "och hvad Calvaryförsamlingen än må göra eller icke göra, så är det säkert, att hon icke skall gå in på att mottaga en svart person såsom medlem." "Men det är så få negrer i Milton, att de icke ha någon egen kyrka. Jag kan icke råda honom att förena sig med sitt eget folk. Calvaryförsamlingen måste mottaga honom!" Filip talade med den lugna bestämdhet, som alltid utmärkte honom, när han fattat ett beslut. ... "Skulle (Kristus) göra någon åtskillnad på personer? Om mannen är en kristen, samt omvänd samt önskar att bli döpt och förenad med Kristi kropp på jorden, skulle då Kristus, om han vore pastor, vägra att mottaga honom?" "Det finnes en god del rasfördomar bland folket. Om du påyrkar saken, Filip, så är jag säker på att den skall möta mycket motstånd." ... Röstningen (i församlingen) skedde med slutna sedlar. ... Tolf röster voro emot (vaktmästaren) och tjugusex för honom; och Filip förklarade, det han i enlighet med församlingens konstitution i vederbörlig ordning blivit invald. ... Efter mötets slut kom (vaktmästaren) till (Filip) och sade, att han icke ville förena sig med församlingen, eftersom en del icke voro med därom. (Charles M. Sheldon "Filip Strongs hjältebragd eller Kristus och det moderna samhället" s 142-151; boken skriven 1898)

(Bildtext) Mellan engelska kanalen och franska bukten ligger en halfö Bretagne. På denna ö bo nästan oblande kelter af hvilket folk vår bild visar oss en man och en kvinna ridande på en häst. Hvilka välformade anletsdrag och behagliga, kraftfulla gestalter! ("Lilla Svenska Barntidningen" s 131; nr 17 den 25 april 1895)

En underlig syn överraskade mig. Zigenare, män, kvinnor och barn voro lägrade i gräset framför mig. ... Jag hade icke förstånd om att vara rädd, och närmade mig nyfiket den brokiga skaran. ... Plötsligen kastade sig en man, det var höfdingen, öfver mig och släpade mig in i zigenarvagnen. Hvad hjälpte det att jag grät och skrek och tiggde och bad, att få komma tillbaka till min pappa och mamma? Hastigt blev hästen spänd för vagnen ... och nu skyndade zigenarne med sitt rof genom skogen till den närbelägna riksgränsen, sedan höfdingen dock först sändt en snabbfotad gosse ned till tjärnet, som de väl kände till, i det ärendet, att slunga ut min hatt i vattnet. ... En svår tid följde. Jag måste lära allehanda konststycken. ... Tillsammans med de öfriga barnen blef jag utsänd att tigga och stjäla. ... Tigga kunde jag, men stjäla icke. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 120,127; nr 15 den 11 april och nr 16 den 18 april 1895)


ca 1895 - ca 1890

(Bildtext) På det hela taget, så möter man t.ex. bland folket där (i Tyskland) långt fler ruskiga skepnader än hos oss (i Sverige), ja, frågan är, om vi någonsin på järnvägsresa bli i tillfälle att skåda så ruskiga figurer, som man får se i Tyskland. Orsakerna torde ligga, om icke uteslutande, så helt visst till större delen uti de andliga väckelser, hvaraf vårt land under så många år varit besökt. "Synd och smuts höra tillhopa", säger någon och om icke alltid, så är det dock ofta fallet. En ren själ vill ej bo i en smutsig kropp eller ett osnyggt hus. Här inne (i bondstugan i det inre af Tyskland) stå korna tjudrade i sina bås och hönsen anställa promenader på golfvet. Det ser då icke hemtrefligt ut. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 398-399; nr 50 den 13 december 1894)

Tjänaren kom tillbaka och meddelade, att gossen icke kunde återfinnas. Genast blef folk utskickadt för att leta efter honom ... men allt var förgäfves. Man nödgades tro, att gossen hade drunknat i en eller annan damm, eller att han blifvit bortstulen af zigeunare, som icke ville lämna honom tillbaka af fruktan för straff. ... Långt därefter fann sig (fru Montagu) föranlåten, att hålla en fest i sin bostad i byn i anledning af en systers bröllopp och for därför in till London för att göra förberedelse därtill; men midt under detta blef hela huset på en gång oroadt genom rop om eldsvåda. En liten sotarpojke blef uppskickad, men röken nästan kväfde honom, så att han föll ned i spisen. Fru Montagu kom själf dit för att bada hans tinning och hals, men plötsligt ropade hon: O. Edvard, och föll medvetslös ned på golfvet. Hon kom emellertid snart åter till sans, tog den svarte gossen i sina armar, tryckte honom till sitt bröst och ropade: "Det är min käre Edvard! Det är min förlorade gosse!" Hon hade känt igen honom på ett märke på hans hals. Då sotarmästaren blef tillfrågad hvarifrån han hade fått barnet, meddelade han, att han för omkring ett år sedan köpt det af en ziguenarkvinna, som sade att det var hennes egen son. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 198; nr 25 den 21 juni 1894; Den bortstulne gossen)

(Jesus) känner människornas hemligheter och låter sig ej förvillas af ett yttre sken. "Han skall döma de arme med rättvisa och med rätt skipa lag åt de lidande på jorden." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 185-186; nr 24 den 14 juni 1894)

Det är icke alltid man (i Holland) får en så frisk och skön vinter som i norden, och därför hafva de nordiska landen också att uppvisa de förnämsta eller snabbaste skridskolöparne. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 27; nr 4 den 25 januari 1894)

Hvem var den mest belefvade, gossen eller italienaren? Hvem visade det kristliga sinnet, (gossen) som handlade rått och simpelt, eller (italienaren) hvilken vedergällde ondt med godt? Dessa frågor äro lätt besvarade. Om någon innan detta tilldrog sig, hade sagt gossen att hans uppförande var sämre än en posiitvspelares, skulle han troligen känt sig förolämpad. Dock visade nyss omtalade händelse, att detta var en sanning. Han var mindre belefvad än en fattig man hvilken han betraktade som obetydligt bättre än en tiggare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 352; nr 44 den 2 november 1893; artikelrubrik: Den elake William)

Vår bild föreställer en sjöman vid hamnen i Oporto. Portugiserna likna mycket spanjorerna. De hafva svart hår och mörka ögon. Hyn är mörklagd, men tänderna mycket hvita, efter som de icke begagna tobak. Den katolska läran behärskar folket och den tyckes draga ned dem i både okunnighet och smuts. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 94; nr 12 den 23 mars 1893; artikelrubrik: Portugiser)

Plötsligen flög en tanke, skarp och medveten, genom (doktor Adlers) själ. Skulle det vara möjligt, att den där lilla ofärdiga flickan föreställde sig ... tänkte ... drömde om några slags ömmare känslor? ... Men denna tanke släppte honom genast, och ett flyktigt, medlidsamt leende gled öfver hans drag. Ty äfven hos honom, den skarpsinnige läkaren, som trodde sig känna människonaturen, satt inrotad en omedveten föreställning om att kvinnor, sådana som Marta, äro undantagsvarelser, att erotik och kryckor ej gå ihop, att då man har en vanskapad kropp äger man ej rättighet att drömma om kärlekens lycka. För denna föreställning gaf han tanklöst vika och bortjagade därmed de skrupler, som började att röra sig inom honom. ... Hans sista tanke innan han somnade var: "jag önskade att de där underbara ögonen icke sutte i ett sådant blekt härjadt ansikte, att de icke tillhörde en liten, ofärdig flicka, som går på kryckor". (Mathilda Roos "Önskekransen" s 65-66; bok nr 126 i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)


ca 1890 - ca 1870

Varför skulle en arbetare om det nu rörde sig om torpare eller statare ha sin givna plats i skymundan i kyrkan om de någon gång kunde ta sig dit? Och om det hände att de rent av satt och slöade till av trötthet så var kyrkostötaren genast tillreds med sin påk och gav dem ett slag, medan storherrarna kunde få sitta i fred och snarka mässan igenom. Var månne inte alla lika inför vår Herre? I begynnelsen var nog menat så, men det hela måste ha gått snett. Nej, efter rang skulle det vara, antingen det var en jordafärd eller något annat. Om någon statare eller torpare dog blev änkan och barnen bortkörda från sin bostad, trots allt slit de hade haft med att få tegarna odlingsbara. och det berörde inte de fina herrarna ett dugg om de utvräkta fick sova under bar himmel. En gödselvagn som de sörjande själv fick skura och göra ren ansågs fin nog att forsla liket i till kyrkogården; ej heller fick den döde vila i en förnäm ekekista, utan en grovtimrad furukista, vilken snart skulle ruttna upp, fick duga. Inte heller var prästens flöde av vackra ord så många till den fattiga befolkningen, utan han ville ha det undanstökat så fort som möjligt. Kanske han till och med var rädd för smitta. Lungsoten var farlig och det var mest det arbetande folket som dog av den. Fattigmanskyrkogården låg ofta för sig själv. Det såg ut som om själva jorden också skilde sig i kraft och värde. De rika lades i mylla, medan de fattiga stoppades ner i något som liknade flygsand. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 221-222; Skåne, 1880-talet)

Kanske deras förfäder voro torpare eller statfolk i det gamla Europa, och aldrig haft utsigt att kunna reda sig utan i knappa omständigheter. Jag tänkte, skulle allt detta folk vilja återvända till Europa. Nej och åter Nej. Amerika är för dem förmer. Aktning och respekt gives dem mera här. I Europa äro gamla adelsslägter och militärer och ståndspersoner ansedda för en kast högre menniskor, men här äro alla icke lika goda men ansedda för hvad de äro och den som sköter sig blir aktad som en god medborgare. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 61; 1883)

Då jag året förut haft rätt så ensamt och ledsamt under julen, som jag då firade i Lund, så mottog jag tacksamt det erbjudande jag i början af december 1878 fick att såsom predikobiträde under några veckor vistas hos kyrkoherde G. Lindeman i Hulterstad på sydöstra Öland. ... Ännu i dag (1925) blir mitt hjärta varmt, när jag tänker på, med hvilket förtroende de fattiga, såväl som de äldre, kommo till prästgården vid julutdelningen. Alla visste, att de voro väntade och välkomna. Allt var i ordning till deras mottagande redan en vecka före jul. Man hade bakat grofbröd på en tunna rågmjöl och så siktbröd och högar af hvetekakor. Ljusen, stöpta af gårdens talg, lågo eller hängde färdiga åt dem. Och så skulle de alla dricka kaffe i köket, och man måste naturligtvis då ut och hälsa på åtminstone en del af dem och prata med dem och blifva omklappad af dem. Ja, det var ett verkligt nöje, ty här möttes hjärta af hjärta, äfven om många af dem hade ett nog så klent hufvud. Aldrig har jag annorstädes sett så många beskedliga och "lustiga" idioter och dårar som här. Jag minns dem ännu: alla "Nissarna" (Östgöta-Nisse, Slagerstad-Nisse och Peter-Nisse) och "fjädermoster", som gick omkring och plockade gåsfjäder på vägarna (min hustru sofver ännu på en kudde af den fjädern) och sjöng en psalmvers på en ton hvarje gång hon kom och som bredde snus på smörgåsen, när hon lyckades få tag i en dosa. Något fattighus fanns inte i socknen, utan sådana fattiga, som inte kunde reda sig själfva, voro utackorderade. Men jag kan inte minnas, att någon af dem behandlades illa. Det var väl därför de voro så godmodiga. (A.H. Nordstrandh "Prästhuset i Hulterstad" s 89,96-98)

Så litet beaktades (det gamla, stadigvarande kyrkoskiktet) av Waldenström och de frikyrkliga kretsarna, att de med förkärlek kallade sig "de kristna", med allt vad detta inneslöt beträffande dem, som icke följde med dem, utan höllo fast vid den s.k. statskyrkan. (Edvard Rohde "Kyrkans utveckling och de religiösa rörelserna" s 50)

I en andra klassens järnvägskupé satt (för många år sedan, 1870-talet?) för att resa ifrån Stockholm norrut en mycket högelegant dam, som var synnerligen elegant klädd. Innan tåget gick, steg det in i samma kupé en dam, som såg mycket enkel ut. Den högförnäma damen tycktes känna sig litet generad. Hon trodde uppenbarligen, att den nyinträdande var af en klass vida under hennes egen. Emellertid började hon efter en liten stund ett samtal: "Hvad heter lilla vännen?" "Jag heter Sundberg." "Är lilla vännen gift?" "Ja." "Hvad är lilla vännens man?" "Han är ärkebiskop." Det blef tablå. Händelsen är verkligen värd att behållas i minnet. Den innehåller en mycket god läxa för vår moderna kvinnovärld. (P. Waldenström "Ärkebiskopinnan Sundberg"; Jönköpings-Posten 1917-02-01)

Visby som sommarbadort, sitt umgänge och sig själv skildrar (min mormor 1 juli 1871) i följande (brev)rader: "Här är omkring 800 badgäster, men de flesta Läsare av tredje klassen. Första och andra klassens Läsare uppehålla sig vid Mösseberg. ... De icke Läsare har bildat sig ett kotteri eller bolag, som sammanträffar dagligen. Detta består av 90 personer, allt jämngott folk å förståndets vägnar och allmän enighet härskar hos dem. De musicera, dansa och leka, och lida brist på eleganta ungkarlar." (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 66)

Det var den 6 januari 1871 som jag anlände till Sansibar, den stora ön utanför Afrikas östkust. ... Vilken tokig föreställning jag gjort mig om Sansibar! Jag hade tänkt mig, att den skulle vara ungefär som en sandbank som stack upp ur havet, en härd för kolera, malaria och en mängd andra obehagligheter, och med en grym, despotisk arab som härskade över en skara apliknande infödingar. Men allting är i allmänhet bättre än man föreställer sig. Det Sansibar, som nu steg fram emot oss ur morgondimmorna, var en verklig skapelsens pärla. ... Infödingarnas små smäckra fartyg, dhower, gled ut och in i bukten med svällande segel och höga, vackert utsirade akterstammar. Längst in i bukten lyste huvudstaden med sitt myller av platta, vitrappade hus. På de smala, krokiga gatorna vandrade barfota negrer sjungande fram med bördor på huvudet eller satt som vaktare på sina herrars trappstenar. Ständigt sjöng de sina enkla melodier, och ständigt grinade deras svarta ansikten av barnslig glädje. Om de var slavar eller fria tycktes inte inverka på deras medfödda glättighet. Framför de otaliga bodarna hukade bleka, sluga indier, ärkeskälmar, ouppnådda i konsten att lura av folk deras pengar. De är födda till köpmän, och pengarna strömmar ner i deras fickor, lika naturligt som vatten utför en brant. Här skred de högväxta, vitklädda araberna, som med sin byggnadskonst och sin religion satt sin prägel på staden. Det är något särskilt med dessa arabiska köpmän, som man måste beundra. De flesta av dem har genomkorsat Afrikas inre med sina karavaner, och alla de otaliga faror och svårigheter som därvid mött dem, har givit deras hållning och hela deras uppträdande en säkerhet och en lugn självtillit, som ovillkorligen imponerar. ... Jag har redan sagt, att de indiska köpmännen är skojare och skälmar. Soor Hadji Palloo var bara tjugo år, men han var redan en prydnad för sitt släkte, den fullkomliga toppunkten av bedrägeri och fräckhet! Hederlighet var ett okänt begrepp för honom och att tala sanning visste han inte vad det var. Hans rastlösa fingrar sökte ständigt efter något att stjäla, hans irrande ögon spanade ständigt efter rov, hela hans tid och alla hans tankar var upptagna av att hitta på nya sätt att bedra. Femton gånger om dagen blev han tagen på bar gärning utan att så mycket som rodna, han bara ryckte på axlarna, och hotelser, böner eller löften var lika bortkastade på honom. (Henry M. Stanley "Hur jag fann Livingstone" s 9-11,20)


ca 1870 - ca 1850

"Låt oss nu öfvergå till vår nästa kategori, utseendets bedrägeri", sade Claudia, när hon hade lagt för af steken åt sig och sin vän. ... "Utseendets bedrägeri förefaller mig vara utbredd såsom en spindelväf öfver hela den s. k. civiliserade världen. Det tyckes vara en tyst öfverenskommelse, att aldrig någonting får synas vara, hvad det i verkligheten är. Oädla metaller bearbetas och förgyllas, så att de se ut som guld, pressadt papper får passera för linne, målad furu får tjänstgöra som rosenträ, bomull blandas i silke, cikoria i kaffe. Man kan knappast köpa en enda sak, som är hvad den gifves ut för att vara. Jag är rädd, att i de flesta af våra butiker är konung Falskhet, envåldshärskare. ... Och om vi öfvergå från saker till personer. ... En viss dam till exempel måste behålla sitt ekipage, fastän slaktarens räkning ännu är obetald. Hvilken tjänstflicka nöjer sig med att på söndagen synas vara hvad hon är, en tjänstflicka! I kyrkan åtminstone vill hon uppträda såsom fin dam, och det är dock en plats, där man mer än någon annorstädes bör lägga stolthet och bedrägeri å sido." (Charlotte Maria Tucker "Claudia" s 28-29)

Antalet af negrer i staden New York war för 17 år sedan 16,000, men är nu endast 10,000. Bland dem äro 20 prester och ett lika antal doktorer och apotekare, 2 notarii publici, 2 rika köpmän, 1 lagfaren, 50 skollärare, 2 professorer, 25 musikanter, 20 skomakare, 30 skräddare, 500 kuskar, 95 kontorsvaktmästare, 2,300 kypare, 400 sjukwakterskor, 20 spåkäringar; 2 tidningar utgifwas af negrer, en synes blifwa en beryktad poet; 13 ega en förmögenhet af öfwer 40,000 dollar. Der äro 7 skolor för färgade, och 32 blandade äktenskap. (Jönköpings-Posten 1867-09-04 "New Yorks negrer")

Ryck masken från det falska! Aftvätta sminket från lögnens rosiga kind! Smält glitterguldet från flärdens anlete! Sanning är lifvets rot: världsträdet suger sin must ur Mimers källa. (Zacharias Topelius "Gamla året till det nya" s 7; 3 januari 1867)

Det var inte så lätt för Ida att med detsamma fatta och begripa, att Rasken inte längre var en vanlig indelt soldat, utan skulle kallas korpral. Det var inte så mycket titeln, som hon fäste sig vid ... men när hon hörde, att Rasken gick uppe på slätten och befallde över Klangen och de andra knektarna, så förstod hon, att han blivit något för mer än han förut varit. Han stod över kamraterna i tjänsten. Och han skulle vara förmer också här hemma; han skulle aktas mera och hållas bättre än förr. Han skulle få samma ställning som korpral Hell haft - Ida visste nog, att man måste krusa lite för honom. Och Raskens högre ställning var ju även hennes på sätt och vis, för hon var inte längre gift med en soldat, utan med en korpral. ... Hon måste le för sig själv, när hon kom ihåg historien om Hells Johanna. ... Hon lärde sina barn, att de inte skulle besvara några frågor om henne, om man inte kallade henne "korpralskan". ... Och Hell själv höll mycket på hustruns värdighet, inte blott på sin egen. När någon talade om eller frågade efter hans Johanna, så brukade han svara: "Johanna? Jaså - körpralskan, menar ni?" Det blev ett ordstäv till sist: "Korpralskan menar ni? sa Hell om sin Johanna!" hette det. För folk var nu alltid så svåra till att märka ord ... (Vilhelm Moberg "Raskens" s 269-271)

Karl XV var av födsel och ohejdad vana en konservativ, instinktivt och romantiskt konservativ man, all sin enkla och drastiska folklighet till trots. Hans enda direktiv rörande representationsfrågan, då han första gången anmodade (Louis) De Geer att bli justitiestatsminister (vilket han utnämndes till år 1858), uttryckte han i orden "inga allmänna val". Med andra ord, Karl XV ville inte vara med om en representationsrefom, som upphävde ståndsindelningen och lät adelsmän, präster, borgare och bönder och därtill folk "utanför stånd" gå fram och lägga sina röster i samma valurna och sedan sitta i samma kammare. Men stick i stäv mot denna kungliga vilja satte De Geer sin egen uppfattning, som han just vid denna tid vunnit, och som hos honom stadgat sig till en bestämd övertygelse om vad som borde göras och en lika bestämd föresats, att det skulle göras. ... Från en hel rad städer reste (1865) valda ombud, ofta orternas mest inflytelserika män, verkliga "pampar", upp till Stockholm. ... Den allmänna och upplysta opinionen önskade ett avgörande just nu. Kung Karl personligen fick härigenom otvivelaktigt en allvarlig tankeställare, och utan tvivel har han de sista dagarna före avgörandet sökt verka för reformen bland sin omgivning. Härigenom läto sig åtskilliga inflytelserika hovmän, militärer och höga ämbetsmän omvända - och de drogo andra med sig. ... Hotfulla rykten om upplopp i Stockholm voro också i svang, och otänkbart är icke, att även detta förhållande kan ha utövat något inflytande. (Edvard Thermaenius "Demokratiens genombrott" s 17,24)

För (boerna) var afrikanerna arbetskraft - i bästa fall. "Ingen jämlikhet skall råda mellan vit och svart i kyrka eller stat", hette det kategoriskt i Sydafrikanska republikens första författning av 1856. Sedan dess hade attityden snarast skärpts. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 167)

Det rastlösa övertagandet av högre-ståndskrav på bostaden ledde (under 1800-talet) i många fall till svåra missgrepp inom den borgerliga stadsarkitekturen, speciellt då man av ett vanligt hyreshus krävde en prägel av aristokratpalats, eller då man inomhus i varje våning ordnade en svit av representationsrum, som ingalunda alltid motsvarade de verkliga behoven; åtskilliga opraktiska och slentrianmässiga planlösningar sågo dagen, innan arkitekterna lärde sig den enkla sanningen, att ett borgarhus ej får vara ett slott i miniatyr, eller att en landskyrka icke bör se ut som en katedral i lilleputtformat. (Folke Holmér "Stilbrytningar i byggnadskonsten" s 308)

Amerikanarna är från barndomen, och genom själva sin uppfostran,vana talare; de uttrycker sig mycket väl, med eftertryck, och ofta med den där praktiska klarheten som hör samman med den engelska karaktären. Att en stor del av humbug, charlataneri och ogrundat nonsense blandas i är utan tvivel sant, men detta upptäcks och avslöjas mycket snabbt här, ty var och en har rätten och för det mesta också önskan att kritisera och peka ut var än han funnit dårskap och dumhet hos någon annan. Det är inte som europeisk humbug, charlataneri och ogrundat nonsens, som ofta är så djupt rotade att man inte är medveten om dem, och som hålls så heliga av själva lagarna, att de inte kan röras. Katolikerna här klagar också bittert, inte bara över alla själar som redan är förlorade och fördömda (det vill säga, alla människor förutom dem själva), men till och med är det så att många av katolikerna själva inte längre önskar underordna sig påven så ovillkorligt eller låta biskoparna här behandla församlingarna som de vill. Det kommer snart, som ser det ut, att vara en strid på liv och död mellan jesuiterna och republikanerna. Att allt detta måste förefalla som en obeskrivlig förvirring för dem som bara ser tingen på ytan eller för vilka de är alltför obekanta och nya, är naturligt. (Carl Jonas Love Almquist "Letter 1854-07-08 from Philadelphia to wife and daughter" s 74-75; översättning från den engelska översättningen: BG Ask)

Innan Karl Oskar gick över tröskeln till pastor Jacksons hus vände han sig till Jonas Petter för att rådgöra med honom: Skulle de sätta tro till den här underlige, barhuvade karlen? ... Vem visste vad den här stugan kunde vara för näste? ... ”Vi behöver int’ va orolia. Han ä prästen i staden”, sade Robert aktningsfullt. ”Präst? Han? Nää! Han ljuer!” Karl Oskars misstro emot deras hjälpare ökades: Denne man, som gick barhuvud utomhus och var så simpelt klädd, denne man i en lortig skjorta och illa slitna byxor – han skulle vara präst? Om denne karl var präst, så dög han själv lika gott till att stå i en predikstol. ... Han viskade ... till Kristina: ”De skulle bara inte glömma att den hjälpsammaste människan kunde vara den trolösaste.” ... (Nästa dag) satt Karl Oskar snopen och skämdes för sina misstankar emot honom i går, och alla förundrade sig över den man som de gästade, den ädelmodige amerikanen, när de nu såg honom gå här i sitt hus. Här gick en präst och gjorde fruntimmerssysslor åt dem, en man av prästerskapet, som var kallad och invigd till det heliga predikoämbetet, gick här och bäddade och diskade och skurade och tvättade och torkade åt dem som den simplaste piga! Det var dem obegripligt. De kunde inte tänka sig mannen i det stora hushållsförklädet stående i kappa och krage i predikstolen, de kunde inte föreställa sig att den som här skurade kokkärl också kunde stå för altaret om söndagen och utdela nattvarden: Varför skulle den nedlåta sig till att rengöra grytor som var präst och kunde predika? (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 207-210; Will no one help me?)


ca 1850 - ca 1800

Har du läst juldagens evangelium? Jag tror, att du läst det; hur skulle du annars veta vad julen är? Julen är icke klapparna, julen är icke den ljusprydda granen, julen är icke lutfisk, gröt och tårta, julen är icke ens friheten från alla bekymmer med läxan, julen är icke ens de många ljusen och den sköna psalmen i kyrkan, julen är något mycket, mycket mer, och detta står att läsa i juldagens evangelium. (Zacharias Topelius "Julbocken" s 109)

Män och kvinnor satt inte tillsammans i kyrkan. Kyrkans längdriktning var så gott som alltid öst-västlig. Männen satt i kyrkans södra bänkkvarter och kvinnorna i det norra. Var man satt under gudstjänsten var alltså tydligt bestämt, och ibland fanns det till och med lås på bänkdörrarna. Varje familj hade då egen nyckel till den bänk som disponerades. I församlingarna fördes en särskild förteckning, en bänklängd, som år från år reglerade sittplatsernas fördelning. På en del håll roterade man varje år, på så sätt att alla flyttade ett steg bakåt. Den som ett år suttit längst ned fick då den främsta platsen och alla kunde på så sätt någon gång få sitta långt fram i kyrkan. På andra håll kunde bänkplatserna lottas ut varje år eller fördelningen vara fast. I Norrland var det vanligt att folk fick sin fasta bänkplats i kyrkan efter ålder, varigenom man undgick social klassificering. Med bänkindelningssystemet eftersträvades alltså att på olika sätt uppnå social rättvisa mellan byar och gårdar. Oftast var de främsta bänkraderna fasta platser för så kallade ståndspersoner, det vill säga adelsmän, godsägare, officerare och andra, och från mitten av 1800-talet också reserverade för högt uppsatta befattningshavare, knutna till kommunalstämman. Detta kan vara en anledning till att många långt in i sen tid inte kunnat tänka sig att sätta sig i kyrkans främsta bänkar. De som inte hade egna bänkrum, de obesuttna, fortsatte - som alla människor gjort under medeltiden - att delta i gudstjänsten stående. De kunde också ta plats i de "fria" bänkarna, som byggts längst ner i kyrkan eller i bänkar utmed kyrkans långväggar. Till denna grupp hörde vanligen lönarbetare, soldater och en del tjänstefolk. I Stockholm, med sin snabbt ökande befolkning, kunde de privata bänkarna vara reserverade fram till ingångspsalmen; därefter fick vem som helst sätta sig där det fanns lediga platser. När bänkdelningen allmänt började avskaffas under 1800-talets senare hälft - tidigast i Eksjö redan 1845 - och alla kyrkbänkar blev "fria" fortsatte människor att sätta sig i de bänkar de var vana och dela sig mellan kvinnor och män. För att markera nyordningen skaffade många kyrkor nya, öppna bänkar utan numrerade dörrar. Den nedärvda traditionen levde emellertid kvar långt fram i tiden i det obrutna bondesamhällets bygder. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 14-15)

År 1843 företogs delning av (Pjätteryds) kyrkas bänknummer, för att alla skulle vara lika i kyrkan. Tidigare hade nämligen kvarteren framför tvärgången i mitten förbehållits de bättre lottade, medan torpare och backstugusittare haft sin plats längst ned. Räknat från midsommar det året skulle ombyte av bänkar i fortsättningen ske två gånger årligen, midsommardagen och nyårsdagen. Varje by eller rote fick sin bestämda plats vid delningen, och det var inte lönt, att någon försökte sätta sig häremot. De tre sista bänkarna voro inte med i delningen utan förbehållna socknens fattighjon. Den, som satte sig i annan bänk än han eller hon tillhörde, blev utan vidare utträngd, om det blev trångt om utrymmet, och även om så ej var fallet, sågs inkräktaren med oblida ögon. Kyrkobesökare från andra socknar vågade i allmänhet inte sätta sig långt fram i kyrkan. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 46; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Wiegand: "Så ä de ju begrafningen också. De ä Nentwichväfvarn som har dött." Welzel: "Han har gått å dragits länge. Som ett spöke har han sett ut sen år å dag." Wiegand: "Du kan inte tro, Welzel, en sån liten eländig kista ja fick göra åt 'en. En sån oskapligt liten låda har ja aldrig förr i mitt lif varit mä om å limmat ihop. Men så va de också ett lik, som knappast vägde sina nitti skålpund." Den resande (tuggar): "Jag kan bara inte förstå ... Så fort man öppnar en tidning, så får man läsa de rysligaste historier om nöden bland väfvarne och man får den föreställningen, att nästan alla människor här skulle vara närapå uthungrade. Men så får man se en sån här begrafning som när jag för några minuter sen kom in i byn. Det var mässingsmusik, skollärare, skolbarn, prästen och en hel hop människor dessutom. Herre Gud, det var ju som om kejsaren af Kina skulle begrafvas. Ja, när folket kan betala det, så ..." ... Wiegand: "Herrn har talat märkligt öfver begrafningen här. Men frun kan betyga, att detta här ändå bara är en af de mindre likbegängelserna." Den resande: "Ja, men då måste man fråga sig själf ... Det måste ju kosta barbariskt med pengar. Hvar får folket då sina pengar ifrån?" Wiegand: "Om herrn ä så gemen å ursäktar att ja säjer 'et, så ä de ett sånt oförstånd hos di fattige befolkningsklasserna här. Mä förlöf sagdt, så gör di sej såna öfverdrifna åskådelser anbelangandes sin skyldiga vördning å sina pliktiga skyldigheter gent emot i andanom saligt afsomnade. Å, om de nu rent ut råkar te vara föräldrar som dör, då blir det sån vidskepelse af, då skrapar deras närmaste efterkommande å arfvingar ihop de bästa di har, å om inte barnen kan få ihop de nödiga, så lånar di af närmaste folk som kan äga nånting. På de vise sätter di sej i skuld opp öfver öronen; di kommer i skuld te hans högvärdighet pastorn, te klockarn å annat folk di kan ha nånting å göra mä. Å så blir de för mat och dryck å annan nödtorft. Nej, nej, nog kan ja berömma mej af respektiv barnavördnad, men inte kan ja tycka att sorgehuset ska tryckas af detsamma genom förpliktelser som kan räcka hela lifvet igenom." Den resande: "Men att inte pastorn förmanar sina församlingsbor för sådant!" Wiegand: "Ursäkta mej, goa herrn, men här får ja lof å rekommendera att hvar liten socken har sitt Guds hus och sin högvördige själaherde te underhålla. Å på en så här stor begrafningsfest så har prästerskapet sina sköna sportler. Ju talrikare likbegängelserna bli besökta, desto rikligare flyter begåfningen in. Den som känner våra arbetande förhållanden, kan också mä sin fulla bestämdhet påstå, att prästerna bara mä motsträfvighet går in på stilla begrafningar." (Gerhart Hauptmann "Väfvarne - Skådespel från 1840-talet" s 44-46; boken skildrar händelser i Kaschbach i Eulengebirge samt i Peterswaldau och Langenbielau vid foten af Eulengebirge)

Det fanns ... präster på närmare håll (från Skede sett än prästen Petter Lorens Sellergren i Hälleberga), som gripits av väckelsen och vilkas förkunnelse likt en hammare sönderslog berg. En sådan eldsprofet var den kraftfulle K.M. Svensson, som en kort tid tjänstgjorde i Näsby. Bengt Nylander var komminister i sistnämnda socken i 20 år. Denne var en väckelsepredikant av stora mått. Skaror från vidsträckta områden vallfärdade dit för att lyssna till hans skakande förkunnelse. Myndigheterna började ana oråd. I juni 1842 ingåvo tre länsmän i östra delen av Jönköpings län en märklig anmälan till Konungens befallningshavande, återgiven i Jönköpings Tidning i juli 1842: "Dagen före sön- och högtidsdagar", så förmälde dessa lagens väktare, "anträffas vanligen s.k. läsare av båda könen i flockar av 20 till 100-tals personer kommande från Kalmar län, vilka på kronobetjäningens tilltal under suckande och ödmjukt uttal säga sig vara sökare för andligt bästa samt därför ämnade höra komminister Nylanders i Näsby predikningar. De medföra många knyten och saker, vilka dels köras, dels bäras av tvenne personer på en stång. Deras utseende är lömskt och misstänkt. Den anständigare allmogen här i trakten anser dem för sedeslösa lättingar och klagar, att utom alla ofog under deras färder från och till Näsby såväl hö som sädesnekar saknas å några närbelägna ängar och åkrar." Samhällsordning och moral stod i fara, sjukdom kunde spridas, grova brottslingar undansticka sig i sällskapet. Länsmännen undrade därför, om icke riktigare vore att avfordra söndagsvandrarna prästbevis och pass och, om de saknade sådana, behandla dem efter lösdrivarlagen. Det uppgavs, att folket mest var från Mörlunda, Vena, Målilla, Järeda och Virserums socknar. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 16-18)

Emilie Högqvist, som under 1830-talet och fram till mitten av följande decennium är den utan jämförelse mest bemärkta och beundrade kvinnliga kraften på den svenska scenen, kom från en enkel familj, som dock hade vissa förbindelser med aristokratien; hennes far var nämligen hovmästare hos greve Carl De Geer, det dåtida Sveriges rikaste man, vilkens hus vid Västra Trädgårdsgatan var en medelpunkt i Stockholms eleganta sällskapsliv. ... Tiden var ju i det yttre strängt moralisk, men parallellt med denna strikta moralitet i det officiella gick en ytterligt fri livsföring i det privata. ... Emilie Högqvist kom tidigt in i den värld, där man roar sig. Hur hon betraktades utifrån, kan man inhämta av boktryckaren Edvard Daniel Sjöbergs bok "Stockholms hemligheter", där hon skildras under benämningen Donna Elvira. ... Mycket beundrad var hon i roller, som gåvo henne tillfälle att uppträda i herrkostym. (Oscar Wieselgren "Teater och skådespelarkonst under 1800-talet" s 394-396)

Ett antal folkliga historier, den ena dummare än den andra, har muntligen varit i svang om (Carl Michael) Bellman under några generationer. Skalden brukar där framställas som en ivrig lustigkurre som roar Gustaf III med varjehanda plumpa upptåg och ekivåka repliker. En apokryfisk anekdot som till skillnad från dessa låter sannolik handlar om Bellmans fru, som sjuttioårig var med på Djurgården när Bellmans byst avtäcktes där 1829. Till drottning Desideria som i nåder sade några vänliga ord om hennes man yttrade hon nämligen: "Salig människan var ganska lessam när han var hemma." (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 890)

Jag glömde be dig aflemna å mina vägnar ett exemplar (af min bok "Frithiofs saga") till KronPrinsen, hvarvid Du säger honom - hvad du behagar å mina vägnar. Men laga att bandet är vackert, ty det är det enda han ser på. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 253; brev från Lund den 12 maj 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Sista gången en beräkning (rörande den svenska befolkningens fördelning på olika stånd) gjordes var år 1855. Vid den tiden utgjorde de tre högre stånden, adel, präster och borgare jämte "ståndspersoner", tillsammans 188 000 personer. Bondeståndet omfattade 2 378 000 personer och den stora samlingsrubriken "alla andra" (frånsett 1900 "utländingar och israeliter") 1 071 000. Principerna för fördelningen av befolkningen på olika stånd var delvis rätt kuriösa. År 1810 bestämdes det att "ibland adel, prästeståndet, borgare och ståndspersoner räknas endast föräldrar och barn, släktingar och jämlikar, ibland ståndspersoner även herrskapens bättre betjäning, men uppassare och lakejer föras till titeln "Alla andra" , till vilken dessutom höra: Soldater, båtsmän, kyrko-, sluss-, bro-, färje- och dykeribetjäning, bergs- och fabriksfolk, timmermän, sjömän, lotsar, fyrbåksvaktare, gesäller, lärgossar, vaktbetjäning vid stater och corpser m. fl. arbetare och tjänstefolk i städerna, hantverkare på landet m. fl., kringvandrande lappar, fattige och fångar. Till bondeklassen räknas både husbönder och tjänare, eller alla, som lägga hand vid åkerbruket, även rättare, arbetsdrängar och pigor på landet hos herrskap och ståndspersoner." Några större förändringar hade inte sedan gjorts i dessa bestämmelser. ... Den grundläggande synpunkten var tydligen närmast den att de högre stånden skulle avgränsas ganska skarpt från den övriga befolkningen. Bondeklassen däremot fick innefatta icke bara de egentliga bönderna utan också vissa delar av det agrara proletariatet. År 1855 representerade gruppen "alla andra" cirka 25 (procent) av befolkningen på landsbygden. Men i städerna var siffran mycket högre, omkring 70 (procent). De industriella yrkena var starkt representerade inom denna grupp. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 20-21; Stånd och klasser)

Strax framför sig fick (Miss Smith och miss Bickerton) se ett zigenarband som hade slagit läger på en gräsplätt vid sidan av vägen. En barnunge som hade stått på utkik kom fram för att tigga, och miss Bickerton, som var mycket lättskrämd, gav till ett gällt skri, sprang iväg uppför branten vid sidan av vägen och ropade åt Harriet att följa efter. . . . (Men) vid första försöket att springa uppför branten fick hon på nytt ett så häftigt krampanfall att hon blev alldeles hjälplös och måste skräckslagen stanna där hon var. Hur zigenarna skulle ha uppträtt om de unga damerna hade varit modigare av sig är ovisst, men detta inbjöd ju direkt till attack och det dröjde inte länge förrän Harriet från alla håll ansattes av ungar anförda av en fet kvinna och en storvuxen pojke, alla skriande och pockande, i åthävor fast kanske inte direkt i ord. Harriet, som blev allt mera förskräckt tog fram sin börs, gav dem en shilling och bad dem att inte begära mera eller göra henne något illa. Långsamt och med möda satte hon sig i rörelse, men hennes förskräckelse och hennes börs var alltför stora frestelser och skaran följde efter henne, eller snarare svärmade omkring henne, och begärde mer. I denna situation hade Frank Churchill träffat på dem, Harriet skräckslagen och vädjande och zigenarna högljudda och oförskämda. Av en lycklig slump hade hans avfärd från Highbury fördröjts så att han hann till hennes undsättning just i detta kritiska ögonblick. . . . Zigenarna inväntade inte rättvisans ingripande utan försvann i stor hast. (Jane Austen "Emma" s 403-407)

Mannerheim, avsättaren av en kung, kallade i början av juni 1809, bondeståndet för ett av löpare förvillat rått samfund. Från Västergötland skrev A.L. Hamilton, lantjunkare och yngre själsfrände till Mannerheim, den 12 juni 1809 föraktfullt skämtsamt till sin bror G.W. Hamilton, att efter vad man där hör "så lärer dett vara på vägen att bonde ståndett vill omskapa åss till derass likar, vilket är nästan inpertinent af de hundarna, men vi är menniskor alla sade Rabenius om hundrackorna". (Jöran Wibling "Striden kring privilegierna och representationen 1809-1810" s 177)

Protokollen från sockenstämmorna äro ofta ganska omständliga. Har någon ståndsperson varit närvarande, omnämnes detta särskilt. Så heter det i ingressen till 1808 års Valborgsmässostämma: "År 1808 den 15 Maj blef allmän Walborgsmesse Sockenstämma hållen, sedan 14 dagar förut pålysning därom skett, med Byarums Församlings förnäme och Resp. Ledamöter, och i närvaro af Wälborne Herrarne Assessoren Cederstam samt Ryttmästaren Renstjerna, företeende jämväl Herr Inspectoren Sager Fullmagt från Högvälborne Herr Grefven på Brattebo att å dess vägnar tala och svara." (Allan Wickström "Om sockenstämma och sockenstuga" s 8)


ca 1800 - ca 1750

Det är fullkomligt upprörande att i (Adolf Ludvig Hamiltons) "anekdoter" läsa, hur han tolkar konungens sinnesstyrka under de sista dagarnas sjukdom blott som prov på Gustav (III:s) "underliga förställningskonst". ... Så långt gick misstron mot Gustav på sina håll, att även andra talade om en av konungen tillställd teatereffekt. Danske ministern skyndade sig att skriva till sitt hov, att han för sin del trodde hela attentatshistorien vara endast en av konungen själv arrangerad effektfull scen utan någon verklighet bakom. Därhän hade ett helt liv i förställning verkat, att man misstänkte honom för att spela teater t.o.m. på dödsbädden. Redan i unga år hade han måst lära sig att ge akt på varje ord, varje minspel för att ej inge misstankar hos de fanatiska partimännen omkring honom. Förställning och hyckleri hade till den grad blivit en vana, att han ofta använde dem utan något som helst nödtvång, liksom blott för dess egen skull. Redan i barndomen lär hans mor ha sagt till honom: "Gustav, du äst falsker!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 474-475; Kungamordet)

(Gustav IV Adolf) skulle (den 22 februari 1792) examineras inför representanter från ständerna. ... Doktor Flodin började förhöret med kristendomskunskap. Under en rätt lång stund gick han igenom "salighetens grund" och "salighetens ordning". Han bombarderade sin elev med frågor om Guds lag, och en av dem löd: "Kunna icke födsel, ära och rikedom frikalla människor ifrån lydnad för denna lagen?" Gustav Adolf svarade: "Nej, alldeles icke, ty i Guds ögon är ingen åtskillnad emellan människor." (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 179-180)

I fråga om det granna skådespelet vid (Gustav III:s) hov var hans värdesättning av de agerande ofta mer än lovligt ytlig. En hög börd gav åt en nybakad fänrik företrädesrättighet framför rikets högsta ämbetsmän. Vid stora fester kunde man få se högvälborna unga subalternofficerare sitta och spisa vid Hans Maj:ts eget bord, medan konungens finansminister Liljencrants, vice amiral Tersmeden och andra framstående "uppkomlingar" ej voro fina nog därtill utan blevo placerade vid överkammarherrens bord. Skjöldebrand berättar i sina memoarer, hur han vid Gustav III:s hov fick slita en hund för att han, som blott var son till en nyadlad konsul, förlovat sig med den högvälborna fröken von Höpken. Hans fästmö befalldes till den kungliga taffeln, men han själv fick avlägsna sig, så snart supén började. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 103; Vid tjusarkonungens hov)

Prästeståndet hade länge framföt klagmål över (att husprästerna blivit för många). Villkoren för att få kalla egen präst kunde, enligt vad som föreskrevs 1784, antingen vara att vederbörande adelsman för ålder och sjuklighet inte kunde bevista den allmänna gudstjänsten, eller att sätesgården låg alltför långt ifrån kyrkan, eller "att de för sin uppbyggelse åstunda i sina hus att enskild gudstjänst hålla". Det sista villkoret innebar faktiskt en befrielse från konventikelplakatets föreskrifter. Det banade vägen för herrgårdspietismen i ett senare skede. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 164)

I ett protokoll från 1784 om stoldelning i (Blädinge) kyrka läser vi att herrskapen på Oby och Lästa fick rätt att utnyttja fem stolar i koret, medan tretton numrerade stolar fördelades på olika hemman och "de tre nedersta onumrerade stolarne, på bägge sidorna, inom stora Kyrkjodörren, skulle, utan lottning, vara till Soldater, Torpare och Inhyses-Folk". Liknande dokument kan man säkert hitta i Skatelöv. De hörde tiden till. Inhyses-Folk fick helt visst inte tränga sig fram i koret. Man trodde gärna att det fanns en särskild avbalkning för dem i himlen också. (Karl Vennberg "Värend bakom tredje ståndpunkt" s 186)

Nyåret 1776 utförde kung (Gustav III) själv under loppet av fjorton dagar icke mindre än fem stora tragediroller på inalles c:a 2,500 alexandriner och därtill huvudroller i flera komedier, ett bevis bland annat på hans enastående goda minne. Man gjorde honom emellertid föreställningar om det olämpliga i att han som kung visade sig i teaterkostym på scenen, och han upphörde också från 1776 därmed. (Agne Beijer "Teaterlynnet" s 246)

(Carl Peter) Thunberg var inte svårövertalad när han erbjöds anställning som skeppskirurg i Holländska kompaniet. Sjöresan till Kapstaden tog tre och en halv månad, en tredjedel av besättningen hann dö under seglatsen, och officerarna ombord inklusive Thunberg råkade ut för blyförgiftning, när skeppskocken tagit blyvitt i stället för mjöl i pannkakssmeten. I april 1772 ankrade skeppet i Table Bay. (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 26-27)

"Våra tiggande spektakel ifrån fabrikerne torde förtjäna någon särskild uppmärksamhet hos herrar vederbörande", anser en skribent i tidningen "Stockholms Oordentligheter" 1770-71, "de äro dels liderlige, dels verklige uslingar, men varför skall det tillåtas, att icke allenast de utan ock deras små barn, dem de draga med sig på armarna och vilket i elakt väder tycks vara emot mänskligheten, så fritt få stryka ikring våra gator. De kännas på uniformen, och deras öde äger någon likhet med negrernes slaviska uselhet." (Axel Strindberg "Medaljens frånsida - mörkare bilder ur samhällslivet" s 281)

I ett brev 1768 angående skolväsendet anmodade Kungl Maj:t domkapitlen och landshövdingarna att engagera sig för folkundervisningen. Som en lämplig åtgärd rekommenderades den ordningen att ungdomen före sin första nattvardsgång inför hela församlingen fick "göra besked" om sina kunskaper i den kristna tron. ... Ett särskilt problem utgjorde barn från de högre stånden. Både adelsståndet och de bildade sökte dra sig undan den offentliga gudstjänstens ceremonier. Ofta föranledde detta inte några åtgärder. Men för det lokala prästerskapet var det ett problem när kyrkogång och offentligt förhör betraktades som en angelägenhet endast för allmogen. Helst ville prästerna därför ha en stadga som gjorde det offentliga förhöret obligatoriskt för alla i församlingen. ... Hela frågan om konfirmationsakten fick (år 1779) tillsvidare falla. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 121)


ca 1750 - ca 1700

En talrik och växande grupp var backstugusittarna, i Skåne kallade gatehusmän, i södra Norrland utanvidsfolk. Mest manstark var denna kategori i Skåne. Backstugusittarna ägde eller disponerade mot erläggande av vissa avgifter små, icke skattlagda stugor eller kojor, som stod på ofri grund och inte var försedda med någon egentlig åkerjord. Backstugorna och gatehusen brukade, särskilt vid skiftena, bilda egna bebyggelsegrupper vid bygatan eller på byns utmarker. Ibland fick backstugusittarna, liksom andra obesuttna, tillgång till bondejord i form av s.k. hälftenbruk, varvid de som lön för sin möda erhöll halva avkastningen av den brukade jorden. De brukade odla potatis i rätt stor skala och höll sig för det mesta med kreatur, särskilt grisar. Backstugusittarnas antal torde vid 1700-talets mitt ha legat mellan 10 000 och 20 000; statistiken gör inte någon klar skillnad mellan dem och "inhyseshjonen". 1850 redovisas 46 000 "arbetsföra" och 7 000 "vanföra" backstugusittare; siffrorna är att betrakta som högst ungefärliga. En del av backstugusittarna var unga f.d. drängar och pigor, som ville undandraga sig årstjänsten och husbondeväldet. Andra var f.d. småbrukare, torpare, tjänstehjon och soldater, som försökte vinna en dräglig bärgning under ålderdomen. Den geografiska rörligheten var ganska stor. Backstugusittarnas förnämsta inkomstkälla var deras arbetskraft, men under goda potatisår visade de sig stundom ovilliga att taga arbete, vilket blev föremål för mycket klander. Av myndighetspersonerna och den besuttna allmogen föraktades de på grund av sin ostadighet, och det fanns knappast något moralisk lyte, som inte tillvitades dem. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 82; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Ett stort bekymmer vållade den likgiltighet för religion och kyrklig sed som särskilt kunde märkas i Stockholm och därifrån började spridas ut i landet. Svårigheterna låg inte hos allmogen utan hos ståndspersoner, skrev dåvarande Lundabiskopen Henric Benzelius. Dessa ville ha dop och kyrktagning i hemmet och nattvarden i sakristian. De många huspredikanterna vållade stor irritation. I Stockholm hölls huspredikningar i inte mindre än 40 hus varje söndag. Mellan 1740 och 1748 prästvigdes 147 personer på kallelse till huspredikant. De flesta av dem fanns i Linköpings och Strängnäs stift. Av dem som prästvigts 1740 fanns endast 65 kvar som huspredikanter år 1748, och alla hade inte fått ordinarie tjänst. Huspredikanterna var således inte endast ett problem genom att de delade församlingen, de utgjorde också ett socialt problem inom prästerskapet. Husprästerna anklagades även för att föregå med dåligt exempel då de höll sina predikningar som "världsliga orationer". Prästeståndet utarbetade ett konkret förslag till åtgärder, men vågade inte skicka det vidare till de andra stånden. Ständernas gemensamma beslut gick dock prästerna till mötes då det brännmärkte "förmätna samtal om Guds ord, självrådigt dömande om den kristna lärans huvudstycken samt uppenbart förakt för nådemedlen och den offentliga gudstjänsten". Fortsättningen vittnar om att riksdagen kände sitt ansvar och insåg betydelsen för staten av enhet i religionen. Ytterst skulle likgiltighet i religiösa ting nämligen leda till "vanvördnad för rikets lagar och åsidosättande av både ed och samhällsplikt". Samhällets undergång hotade. Guds straff skulle drabba land och folk. Därtill underströks prästernas ansvar och skyldigheter. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 112)

I Petersburg) hade svenske ministern (i början av 1740-talet) trätt i förbindelse med Peter I:s dotter Elisabet, som efter allt att döma hade de största utsikterna att vinna kronan. De s.k. gammalryssarne, vilka hatade hennes faders nymodiga påfund, sågo i henne den, som skulle återge Ryssland den gamla goda tiden. Det lägre folket och soldaterna älskade henne och kallade henne för "mor lilla", ty hon söp som de och var i alla sina utsvävningar så äkta demokratisk, att hon ej tycktes ha något som helst "anseende till personen". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 12-13; Hattarne ställa till krig)

Släkten Benzelius satte sin prägel på det kyrkliga och offentliga livet i Sverige under hela 1700-talet. Under ett helt sekel får man leta för att hitta en lucka då det inte fanns en person med namnet Benzelius som biskop och stiftschef. Vid riksdagen 1742-43 kunde således tre bröder Benzelius, som alla var biskopar, träffas. ... Släktens inflytande blev således stort inom den kyrkliga och akademiska världen, men inte bara där. Under de många och långa riksdagarna under frihetstiden utövade Benzelierna ett stort inflytande inom prästeståndet. ... Inflytandet förstärktes genom det starka personliga nätverk som de byggde upp. Detta nätverk var baserat på förbindelser med lärda män i Europa, vänskap med ledande adelsmän i Sverige och många underlydande prästers och tacksamma studenters tillgivenhet. ... (Bondsonen) Erik Benzelius d.ä. (född 1632 i Bensbyn i Gammelstads församling) anslöt sig helt till den karolinska tidens handlingskraftiga och lydaktiga tjänstemannaideal. Han avvek inte en tumsbredd från ortodoxins raka väg. ... Han såg ... till att sönerna fick den bästa tänkbara utbildning och de bästa kontakter med lärarna vid Uppsala universitet samt de adliga ungdomar som studerade där. ... I den benzelianska familjen gifte man sig ståndsmässigt. Eric Benzelius d.y. gifte sig med den 17-åriga Anna Svedberg, dotter till Jesper Svedberg, som kort därefter utnämndes till biskop i Skara. Det mycket unga paret övertog - strax efter branden i Uppsala 1702 - faderns fastighet vid Stora torget ned mot Fyrisån. ... De präster som var Benzeliusbröderna tillgivna röstade likadant som dessa i prästeståndet då avgörande partifrågor stod på spel. Detta gällde i synnerhet då landets mäktigaste man, kanslipresident Arvid Horn, avlägsnades 1738. ... Benzelius avled (år 1743) i biskopsgården i Linköping - som han själv fått byggd med hjälp av vännen Carl Gustaf Tessin som arkitekt - några dagar efter hemkomsten från den besvärliga riksdagen 1742-43. För griftetalet hade han valt Lukas 10:20: "att vara inskriven i Livets bok". Som viloplats hade han valt högkoret i Linköpings domkyrka. Där stod nämligen både stiftsbibliotekets och hans egna böcker uppställda. Kärleken till böckerna följde honom från barndomen till graven. (Björn Ryman "Släkten Benzelius" s 264-271)

Grundvalen för adelns ställning var 1723 års adelsprivilegier. Dessa medförde formellt sett en begränsning av ståndets gamla ensamrätt till de högre civila och militära ämbetena. Ytterligare inskränkningar gjordes 1789, och 1809 upphävdes alla ståndsföreträden. ... Blott de allra högsta (ämbetsmanna)posterna (justitie- och utrikesstatsministrarna) samt en del hovcharger besattes i praktiken genomgående med adelsmän. Ända till 1916 hade adeln emellertid kvar en liten rest av sitt gamla forum privilegiatum: i fråga om vissa ärenden (mot slutet blott testamentsmål o.d.) skulle en adelsmans sak prövas direkt inför hovrätt. ... De ståndspersoner, som inte tillhörde något av de fyra riksstånden, brukar kallas ofrälse ståndspersoner, en något oegentlig men praktisk term som började användas vid slutet av 1700-talet. Till denna kategori hörde ofrälse civilämbetsmän, officerare, underofficerare, brukspatroner, possessionater, läkare, lärare, advokater, inspektörer, bokhållare m.fl. Avgränsningen nedåt mot "betjänte" (tullmän, lotsar m.fl.) och storbönder var skäligen oklar. Ståndspersonen bar under 1700-talet ofta peruk och var klädd i rock av kläde, medan bonden långt fram i tiden nöjde sig med vadmalströja. Ståndspersonen kallades "herr", hans maka titulerades "fru", ej "mor" eller "hustru"; den ogifta dottern var intill 1866 "mamsell", ej "fröken" som adelsdamen, ej heller "jungfru" eller "piga" som unga kvinnor ur de lägre samhällsklasserna. De ofrälse ståndspersonerna inneslöt omkring 2 (procent) av folket såväl 1750 som 1850. Gruppen växte alltså inte snabbare än totalbefolkningen men erövrade mycken terräng från adeln och prästeståndet. Vid 1800-talets mitt innehade ofrälse ståndspersoner en rad ledande positioner inom civil- och militärförvaltning, jordbruk, bergsbruk och kulturliv. Icke minst betydande var de ofrälse brukspatronerna, som vid sidan av sina ganska talrika adliga yrkesbröder spelade en rätt framskjuten roll som bärare av en materiellt och ideellt ganska solid högreståndskultur, litterärt förevigad i bl.a. bruksägarsonen E.G. Geijers Minnen (1834). Även bruksinspektorerna var ofta både förmögna och ansedda. Trots sin heterogenitet och svaga sammanhållning utgjorde de ofrälse ståndspersonerna sprängstoffet inom samhället. Uppluckringen av ståndsgränserna medförde under 1700-talet en viss känsla av gemenskap mellan olika mellangrupper, oavsett ståndsetikett. Vid 1700-talets mitt dök termen "medelstånd" upp, stundom använd blott om de ofrälse ståndspersonerna men ibland nyttjad i vidare bemärkelse. Senare segrade termen "medelklass", belagd första gången 1792. Det blev ett slagord i 1800-talets politiska debatt, framför allt från liberal sida. Dess konkreta innebörd uppfattades olika, men de ofrälse ståndspersonerna och det handlande borgerskapet räknades alltid dit. En del av lågadeln, större delen av prästerskapet och de mera väsituerade hantverkarna kan också anses som medelklassgrupper. I stället för ståndsschemat framträdde en ny social gruppering: aristokratien, medelklassen, bondeklassen och proletariatet. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 68,74-75; Det förindustriella samhället 1720-1850)

Karl XII tålde aldrig någon mannamån inom sin armé. ... "Gammal adel och ung adel gör ingenting i själva godheten av en karl. Vi have många regementsofficerare vid armén, som icke äro adelsmän och ändock brav folk. När en gemen ryttare är brav, kan det vara lika, om han är adelsman eller intet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 526-527; Kriget i Polen)

Allt eftersom de pietistiska prästerna föllo för den frestelsen att blott vilja sysselsätta sig med de väckta, som följde dem i allt, kastade de öfver bord mycket af prästämbetets gamla inflytande i församlingarna. Och äfven deras benägenhet att i synnerhet umgås med de högborna medlemmarne af sin ecclesiola gjorde dem främmande för största delen af sina församlingsbor. Då och då kunde väl adeln och de lägre stånden utan anseende till person sitta tillsamman i de gudliga församlingarna, men ofta gjorde rangordningen äfven där sig gällande på ett stötande sätt. De pietistiska prästerna kunde gå långt i eftergifvenhet för de stora icke allenast beträffande skriftermål i hemmen, särskilda dophandlingar och separata nattvardsgångar utan till och med beträffande ändringar i utdelningsformen vid nattvarden. Spener uttalade därför sitt ogillande af, att det fanns några af hans prästvänner, som till folk i allmänhet sade: "Nehmet hin!" men till ståndspersoner: "Sie nehmen hin und essen" eller "Er (sie) nehme hin und esse!" (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 671)


ca 1700 - ca 1650

Vid Härnösand brändes på en gång tretton häxor, och inom Torsångers pastorat i Ångermanland halshöggos och brändes under tre dagar år 1675 icke mindre än sjuttioen personer. (Albert Nilsson "Övertro och häxprocesser" s 166)

Sextonhundratalets stenhuggarkonst bär ett omisskännligt drag av nyrik skrytsamhet, och det är inte utan, att beställarna på ett mera gulaschartat än direkt konstförståndigt sätt betraktade och värderade de olika mästarnas alster. Det gällde framför allt att synas utåt - portalens imponerande utsmyckning och gravmonumentets storlek och dyrbarhet skulle först och främst bära vittne om ägarens förnäma börd, anseende och rikedom. (Göran Axel-Nilsson "Monumental stenhuggarkonst (II)" s 369-370)

Hennes Majestät kröning försiggick förliden Söndag den 20 (okt 1650). ... Kröningstågets längd sträckte sig från Jakobsdal ända fram till det kungliga slottet. Ändock medföljde intet manfolk eller kvinnfolk av rikets trasige, utsvultne och utarmade allmoge i kröningståget. ... Trenne dagar i rad om aftonen har prästeståndet kallats till kröningsmåltid på slottet. På ståndets bord bjöds två anrättningar mat med trettiosex rätter i varje anrättning. Svalkedryckerna var mestadels spanska och renska viner, och drack var och en så mycket honom lyste och behagade. Den som icke ville dricka godvilligt blev icke tvingad. Allenast skålarna för Hennes Majestät och Arffursten måste varje gång drickas i botten. För adeln framsattes anrättningarna på silvertallrik, och för präster och borgerskap på tenntallrik. För bönderne har traktering skett på Gillesstugan påträ tallrik. ... Större härlighet har aldrig uppvisats i Sverige än under denne kröningshögtid. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 281-285; Pastor Tiderus i Väckelsång skriver brev till herr Petrus Magni)

(På 1600-talet) ålades lapparna att vid kyrkhelger, kyrkovisitationer och rannsakningar vid tinget infinna sig med sitt gamla kultredskap trumman. ... De lappar som tredskades och höll fast vid sin gamla tro och sökte gömma undan sin trumma dömdes till stränga straff, böter eller spö vid tingstuvägg och även dödsstraff. Sålunda verkställdes en avrättning i Arjeplog 1693, då en nåid med sin trumma fick bestiga bålet. (Ernst Manker "Lapparna under tre sekler" s 119)

Unga adliga svenskar gjorde bildningsresor i Europa, men de lärda kom också till Sverige. ... Konstnärer som David Klöker Ehrenstrahl förde inte bara kontinental målarteknik till Sverige utan också ett internationellt bildspråk, med målningar som "Negrer med papegojor och markattor" (målad 1670) och "Fåfäng möda". Den senare målades på begäran av drottning Ulrika Eleonora som önskade en avbildning av ett moriskt barn och titeln understryker det omöjliga i att tvätta bort barnets svarta färg. (Gunlög Fur "Invandrare och samer" s 354)

Av Ulrika Eleonora hade Ehrenstrahl fått i uppdrag att måla av ett negerbarn, som fötts i Sverige - en kuriositet så god som någon -, men då negerbarnet ensamt skulle ha givit en föga tilltalande tavla, hade han omgivit detsamma med sex små vita barn, i färd med att försöka tvätta det vitt; och på en sten bredvid kunde man läsa: Vanus labor - Fåfäng möda. (Karl Erik Steneberg "Målarkonsten och dess inspirationskällor" s 341; Stenebergs artikel ingår i bokverket "Svenska folket genom tiderna" vars femte del utgavs 1939)

Trolldomsprocesserna i Småland kulminerade av allt att döma under decennierna kring 1600. Antalet fällda och avrättade var dock lågt. ... Landskapet blev oberört av den stora häxepidemin i Mellansverige senare under 1600-talet. En uppgift ... om en trollkona från Tjust, Botilla Andersdotter, som skulle ha bränts i Gamleby 1665, är helt felaktig. Det straff som Botilla efter en långvarig process dömdes till av hovrätten 1666 var enbart att slita ris och stå skrift. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 88)

Under karolinsk tid bröt trolldomsraseriet ut i vårt land. ... När häxväsendet flammade upp i den karolinska tidens Sverige skedde det inom två skilda områden ... Det började i Älvdalen i norra Dalarna 1668. Året därpå var Satan lös i Bohuslän, där han härjade under flera år, fick oväder att rasa och mjölkbyttor att dansa. De bohusländska häxerierna gick emellertid sina egna vägar, och det var Dalarna som blev den egentliga smittohärden i vårt land. Därifrån spred sig trolldomsraseriet till närgränsande landskap. ... Hösten 1675 hade smittan nått Stockholm. ... I eländets spår följde rättvisans nitiska hantlangare. ... Den vanliga juridiken räckte inte till. I stället förordnades särskilda trolldomskommissioner av jurister, präster och lekmän, vilka reste runt i bygderna, avhörde vittnesmål och fastställde domar. ... Offren, de anklagade, var mest äldre kvinnor, försvarslösa inför de onda tungornas sladder. Själva grundmöstret var detsamma som ute i Europa: häxorna hade slutit förbund med Djävulen, om nätterna drog de skocktals till Blåkulla för att i osmakliga orgier fira sabbat. Men de svenska häxerierna hade också sin särprägel. Barnen spelade en långt större roll hos oss, både i de djävulska fantasierna och de efterföljande processerna. ... Flera av de anklagade bekände självmant, de som nekade fälldes på de ”förda” barnens uppgifter. Därmed hade man övergivit svensk lag, enligt vilken barns vittnesmål inte gällde. ... Hur många häxor som inalles avrättades i Sverige under de sju-åtta år epidemin grasserade kan inte säkert avgöras, men antalet torde stiga till omkring 300. (Sten Lindroth "De stora häxprocesserna" s 162-164)

Trolldomsraseriet i Dalarne tycks ha börjat i Älvdalen, där på våren 1668 tal började gå om "en jänta", som övade trolldom. ... (Flickan bekände) "mycket ynkeligen, så att håren resas på huvudet", att hon varit i Blåkulla och dit fört med sig många både från hemsocknen och från Härjedalen, "ja, jämväl ock små lindebarn". Detta var dock endast början. "Den förskräckeliga trolldomshandelen" grep snart omkring sig. Det hjälpte icke, att kronobetjäningen slog den ena efter den andra av "trollpacket" i bojor och handklovar och satte dem i "sockenkistan (= sockenhäktet)" under "stark vakt". Fogden över Österdalarne berättar till landshövding Duwall, att "likväl fara de bort till Blåkulla på kyrkoherdens kor, fördärva länsmans och annat gott folks boskap; och ingen vet, när de fara bort, eller när de komma igen, utan de sätta getter, sopekvaster och annat, vad de vilja, i sitt ställe i deras hamn (= i trollpackans mänskliga skepnad)." ... (Särskilt svårt) var det att komma till rätta med de kvinnor, som man ej förmådde tvinga att bekänna, fastän emot en av dem kunde anföras så övertygande bevis, som att hon "synes märkt av Satan i vänstra lilla fingret", och att en annan kvinna tydligt sett henne i Blåkulla "ibland 6 stycken andra pigor, vilken hon dock aldrig här på jorden utan allenast i Blåkulla förr sett hade". Flera av dem hade blivit sedda i Blåkulla av sina egna barn. Och fastän månget litet barn sökte att "mäkta klart och tydligt" överbevisa sin moder därom, "med gråtandes tårar bedjandes modern för Jesu namns skull, att hon skulle nu bekänna sig", så visade sig dessa kvinnor som så onaturliga mödrar, att de enständigt nekade. Ja, så upprörande drag av "phariseisk skenhelighet" kunde rättvisans nitiska tjänare råka på! (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 352,357-358; Det stora trolldomsraseriets tid)

Tron på den makt, som låg hos hemliga medel, hos slagruta och amulett och i de vises sten, som kunde förvandla alla metaller till guld, var (under Ludvig XIV:s tidsålder) utbredd ända upp i de högsta kretsarne. Starkare än någonsin lefde nu – hos protestanter som hos katoliker – tron på häxor och trollkarlar. Fruktansvärdare än någonsin rasade nu domare, i full öfverensstämmelse med den allmänna meningen, mot olyckliga gamla kvinnor; på otaliga bål brändes till aska människor, som angifvits hafva stått i förbund med satan. Välmenande människovänner togo till orda häremot, men förgäfves. Sjukdomar och olyckshändelser af allehanda slag tillskref man trollkarlar och häsor, och upphofsmän till stölder sökte man få reda på genom alla slags spådomskonster, till och med präst och klockare lånade härvid en hjälpsam hand. Inalles blefvo i Trier brända 7,000 häxor, 600 genom en enda biskop i Bamberg, 800 under ett år i stiftet Würzburg. ... I det lilla norditalienska distriktet Como bestegs bålet inom ett år af 1,000 trollkarlar och häxor – 1% af befolkningen! ... I Sverige blefvo ensamt i Ångermanland inom två månader 71 kvinnor afrättade för trolldom. ... ”Under Karl II:s regering”, säger lord Campbell, ”skulle en domare, som vid utöfningen af sitt ämbete uttalade sitt tvivel på häxor, blifvit förklarad saker till ateism och bristande aktning för lagen.” Offrens antal blef likväl i England med dess friare rättegångsväsende jämförelsevis ringa. Så mycket förskräckligare rasade förföljelsen i det af fanatiska calvinister behärskade Skottland, där ännu inemot (år) 1700 regelbundet flere dussin häxor brändes. Den sista afrättningen av en häxa egde rum 1722. ... De skrifter, som den store Thomasius 1701 och 1702 utgaf mot magi och häxprocesser, hade lyckligtvis en djup och varaktig inverkan. Inom få årtionden upphörde den förskräckligaste och mest fördärfliga farsot, som någonsin – moraliskt och fysiskt – härjat vår världsdel. (M. Philippson ”Ludvig XIV:s tidsålder” s 235-236)


ca 1650 - ca 1600

Icke blott rätt och rättsåskådning omstöptes. I ordets egentligaste bemärkelse nyskapades under den svenska tiden undervisningsväsendet. Johan Skyttes omdöme, när han 1630 tillträdde sin generalguvernörspost i Livland, att "rena barbariet" rådde i de provinser han fått sig anförtrodda, säger utan omsvep hur där verkligen var. Den sjuttioåriga krigsperioden hade fullständigt förstört den tunna kulturfernissa, som provinserna en gång ägt. Endast i de stora städerna, Riga och Reval, fanns ännu ett tynande kulturliv. Bönderna voro på många orter hedningar, som icke mycket höjde sig över den ociviliserade vilden, och de olika ridderskapen hade ett stadgat anseende för råhet och brutalitet. (Ragnar Liljedahl "Vår östbaltiska kulturexpansion" s 389)

Det finns ... fall där domstolens oväld är tveksam och där dråparen straffades med döden på mycket svaga grunder. Det gäller exempelvis, när åttingstinget i Ryssby dömde den fattige bonden Jöns i Staffansboda till döden för dråpet på en man, vars välbärgade bondesläkt länge legat i fejd med Jöns. Han ansågs i oträngt mål ha skjutit ihjäl sin antagonist, trots att vittnesmålen som uteslutande kom från Jöns fiender ganska entydigt ger prov på motsatsen. Jöns i Staffansboda hade tidigare flera gånger anklagats för olaga jakt och dessa anklagelser låg även bakom den osämja som utlöste dråpet. ... (Ett liknande fall har vi) från 1629, då Konga häradsrätt dömde knektänkan Karin Torkelsdotter i Trällebo till döden för dråpet på en bonde i samma by. Domen motiverades med att Karin vållat missämjan "med vällust och ond affection". Hon hade stuckit ner bonden efter ett långvarigt bråk om kreatursbete, där bonden enligt vittnesmålen tveklöst hade handlat provokativt och även misshandlat Karin. Men det fanns ingen som ville föra hennes talan i högre instans och Svea hovrätt fastställde dödsdomen, som verkställdes genom halshuggning på galgbacken i Ryd. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 51-52)

År 1614 utfärdade Gustav Adolf en sträng skrivelse till landshövdingarne i de trakter, där en hop tattare "drev sitt skälmeri", och ålade vederbörande att råda bot på det onda genom att slå männen i järn och hålla dem till arbete vid kronans slott eller annorstädes samt skaffa deras hustrur och barn sysselsättning på bondgårdarna. År 1637 förelade myndigheterna alla "sikeiner (= zigenare) och tattare" en viss dag, före vilken de måste ha rymt landet. De som därefter stannade kvar skulle utan vidare bli hängda - ett påbud, som naturligtvis aldrig kunde efterlevas. Att så ej skett framgår därav, att Kungl Maj:t fem år senare i en "Ordning och stadga om tiggare, landstrykare och lättingar" klagar över att "ziguener och tattare stryka omkring uti provincierne och jämte allehanda ogudaktighet, som av dem begås med deras spådomar, lögn och tjuveri, tillfoga Våre undersåtare ett stort besvär". Kronobetjäningen fick nu befallning att "låta gripa dem vid huvudet", och om någon bland dem befunnes skyldig till "tjuveri eller annan otillbörlig akt och missgärning", så ägde landshövdingen makt att utan vidare rannsakning och dom straffa honom till livet. De andra skulle han "köra utur sitt län och hövdingedöme" och samtidigt meddela sig med landshövdingen i det län, dit tattarne togo sin tillflykt, så att även denne kunde förfara på samma sätt och vandringsfolket sålunda drivas ur riket. ... En som visade mycket omtanke om de förföljda och föraktade zigenarne var Per Brahe. I förhoppning att kunna utveckla deras anlag för hantverk tillät han "den vandrande mannen" att slå sig ned i hans stad Grenna. Men detta förslag att göra dem bofasta misslyckades naturligtvis. De trivdes bättre med att "fara omkring uti ostadighet". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 43-44)

Adelns sedvana att hålla egna huspräster kom i konflikt med biskopens och domkapitlets uppsikt över prästerna i sitt stift. Problemet med dessa adelns kaplaner, eller huspräster eller hovpredikanter som de också kallades, var att de lyckats frigöra sig från biskopens överseende. ... Det var vanligt att adelsmän som hade huspräster, som förrättade dagliga morgon- och aftonandakter på deras gårdar, slutade att överhuvud taget besöka sockenkyrkan. Husprästerna fick till uppgift att hålla söndagens gudstjänst på gården liksom också att förrätta dop och nattvard, det vill säga förvalta sakramenten. Medlemmarna i den adliga familjen uteblev ofta från biskopens eller prostens visitationer och struntade i församlingsprästens disciplinära åtgärder mot dem. Denna självtagna frikallelse utsträckte de också till att gälla sina underlydande. Snart tog sig också krigsbefälet samma rättigheter. Prästerskapet klagade bittert över att adelsfolk inte ville infinna sig till gudstjänsterna i sockenkyrkan. ... Här finns de första spåren till den söndring mellan adeln och prästerskapet som sedan blev så typisk för tiden då adeln vägrade att se sig som en del av lokalförsamlingen. ... Vid riksdagen i Örebro i januari 1614 krävde prästerskapet bland annat att såväl högre som lägre ståndspersoner skulle infinna sig vid biskopsvisitationer för att på så sätt visa sin solidaritet med biskopen. Dessa klagomål upprepades oförtrutet och på 1640-talet framfördes de fortfarande: Ridderskap och adel som bodde i riket skulle, då det hölls gudstjänst, med barn och husfolk infinna sig "uti Guds hus och Herrans tempel, och därsammastädes gudeligen androm till exempel göra sina böner och gudstjänst, enkannerligen därsammastädes låta döpa sina barn, begå Herrans nattvard, låta förrätta brudvigsel och kyrkogång efter barn, uti församlingens närvaro och åsyn, på det att all härtill förövad oordning må därigenom avhjälpas". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 91-92)


ca 1600 - ca 1500

Mycken papistisk villfarelse fanns kvar och mycken okristlig styggelse. För att göra slut på det där och upprätta kyrkotukten drog ärkebiskop Abraham Angermannus till våren (1596) ut på en visitationsresa. ... Ärkebiskopen hade fullmakt av hertig Karl att med biträde av stiftens biskopar, landskapens lagmän och ståthållare samt militärbefälet inventera och beivra synden i landet. ... Några stycken häxor påträffades i bygderna. ... En fanns i Böda på Öland och hade sagt att det skulle gå illa för en man i Grankulla, varpå han fick ont i bröstet och lite varstans; för detta slet hon ris och skickades till världslig domstol, men hon bekände ingenting. Två andra häxor fanns på Visingsö; de var systrar och hette Anna och Gunnel. Den sistnämnda hade trollat sjukdom på folk, och en gång när man skulle brygga öl på Visingsö vägrade pannan att komma i kokning tills någon kom på att ge Gunnel en halv tunna spannmål, vilket omedelbart hjälpte. Vad Anna förmådde omtalas inte i protokollet, men båda systrarna hade kastats i sjön och befunnits flyta varför de fängslades. Anna hade försökt skära halsen av sig i fängelset, men såret läktes, vilket ansågs misstänkt. Hon ville inte bekänna något häxeri fast hon fick slita ris. Systern Gunnel däremot erkände att hon kunde ta bort fisken i sjön och nyttan från boskapen, och hon hade också trollat olycka på kyrkoherdens kalvar och barn. Domen över henne hänsköts till den världsliga överheten. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 366,368-369)

Ett stort antal personer avrättades på grund av anklagelser för trolldom. Ensamt i Småland dömdes under åren 154-1560 ej mindre än 14 personer till bålet av denna orsak, men härmed äro vi inne på de egentliga häxprocessernas förebud. (Gunnar Granberg "Kyrkan och folktron" s 140)

Huvuddelen av dem som anklagades för trolldom var kvinnor men undantag fanns. Den förste person i Småland som vi känner till som anklagats för trolldom var Per Persson i Kalmar. Han anklagades för signeri, trolldom och vidskepelse och avrättades 1552. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 146)

På 15- och 1600-talen kunde ju knappast tillredas ett läkemedel, som var något bevänt med, utan hemlighetsfulla hokus pokus i maskopi med andemakter, som nog kunde vara goda hjälpare, men som kunde bli farliga att råka ut för, om någon illasinnad trollkunnig kvinna ville bruka dem att förgöra sina fiender med. Så blev varje kvinna, som ansågs kunna lövja - det var namnet på att tillverka hemlighetsfulla läkemedel - också misstänkt för att kunna förgöra, och det behövdes ej mycket, för att tacksamheten för hennes helande salvor vände sig i hat, ty på botten av båda dessa känslor låg en namnlös fruktan. Utbröt farsot bland människor eller djur - vem hade anstiftat den, om icke sådana gemena trollpackor. Blev det missväxt, kom vattenflod eller bröt vådeld ut - det var häxeri, bara häxeri. Några resande hade råkat vilse i en skogstrakt: det var naturligtvis den gamla kvinna, vilken de mötte, just när de lämnade staden, som förhäxat vägen för dem. På bålet med henne! När åskväder bröt ut med hagelskurar, som förstörde grödan i en trakt, vem rådde väl för det, om inte den gamla käringen, som just då var ute på marken? Därför, bränn henne. Och gumman, som gick förbi bröllopsgården, hon bar då alldeles säkert skulden för att en av gästerna just då fick ont i magen. Inget förbarmande med henne! Att korna sinat berodde på att någon trollpacka sänt sin mjölkhare till ladugården att tjuvmjölka djuren. ... När en som blev anklagad för trolldom, visade sig ängslig inför rätta, betraktades det som bevis på att hon hade dåligt samvete. Uppträdde hon däremot frimodigt, så var det djävulen som förhärdat och förstockat den synderskan. Brukade en misstänkt kvinna vara vid gott humör, så var det bara glädje över att hon hade den ondes hjälp att lita till. Om hon däremot var en tungsint natur, var det ett tecken till sorg över, att hon genom förbund med satan förspillt sin eviga salighet. ... Och gamla och unga vällustingar ha mer än en gång fått en vacker kvinna i sitt våld genom hotelser att ange henne som häxa, därest hon icke ville prisge sig åt deras lustar. ... Som en smitta spred sig tron på häxeri till alla länder och skall ha kostat flere millioner människoliv. Ända sedan våra lanskapslagars tid var trolldom belagd med dödsstraff. Trollkarlar skulle steglas och trollkonor brännas. Även i 1734 års lag stadgas dödsstraff för bevislig trolldom, varmed annan person skadats till kropp eller egendom. "Får någon död därav", heter det, "då skall man steglas och kona halshuggas och å båle brännas." Det var lag ända till 1864, då vår nu (1916) gällande strafflag tillkom med följande straff för trolldom: "Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa, straffes med böter eller fängelse i högst ett år." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 329-330,347-348; Det stora trolldomsraseriets tid)

(Martin) Luthers lif var intill det sista uppfylldt af strid. ... Hans sista skrifter (i mitten av 1540-talet) voro stridsskrifter, icke uppbyggelseskrifter. ... Samtidigt (som hande angrep påfvedömet) vände han sina vapen mot judarne. Förut hade han uttalat sin harm öfver, att man behandlade dem som hundar och icke såsom människor, och sitt hopp om, att de kunde föras till Kristus. Så småningom hade han dock med grämelse upptäckt, att Israel var förhärdadt, och denna förhärdelse blef i hans ögon synd mot den helige Ande. Han harmades öfver bespottelserna i judarnes böcker, och nu satte han också tro till de medeltida berättelserna om, att de förgiftade brunnarna, stulo barn och drucko kristnas blod. Därför rådde han till att uppbränna deras synagogor och skolor och nedrifva deras hus, taga och tvinga dem till att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Om detta icke vore nog för att skrämma dem, borde de utjagas från länderna. Han hyste icke längre förhoppning om deras omvändelse men väntade, att på sin höjd en och annan skulle skilja sig från den stora hopen och taga sin tillflykt till kyrkans ark. Denna förändring i Luthers åskådning beträffande Israels folk fick en stor och sorglig betydelse för behandlingen av judarne i de protestantiska länderna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 202)

Martin Luther berättar i sina Bordssamtal om hur en 12-årig "bortbyting", dvs. idiot, visades upp för honom och han då föreslog att barnet skulle dödas. Hans motivering var ... att han helt och hållet ansåg, att sådana bortbytingar blott voro ett stycke kött, en massa carnis, där det inte finns någon själ däri. (Clarence Blomquist "Livet, döden och läkaren - Om medicinsk dödshjälp" s 12)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Själva företeelsen – häxorna och häxbegreppet – importerades i färdigt skick (till Sverige) från utlandet. ... Kyrkan, den katolska till att börja med, hade bara en sak att göra. Genom sin förvända vilja och sina gärningar var häxorna att uppfatta som kättare, därmed var deras öde beseglat och domarna kunde avkunnas. Den fasansfulla skriften från 1487 Malleus maleficarum, Häxhammaren, gav sakkunniga upplysningar om häxornas ogärningar och hur man juridiskt skulle förfara med dem. ... Offren tvangs att bekänna och avrättades i tusental. (Sten Lindroth "De stora häxprocesserna" s 162)

Mot slutet af medeltiden började häxväsendet tilldraga sig kyrkans särskilda uppmärksamhet. Förut hade hon i det hela sökt motarbeta och straffa tron på trolldom, förbund med mörkrets makter o.d. såsom hednisk vidskepelse. Men kättarförföljelserna väckte de grymma instinkterna, och dessutom, visade icke kätterierna, att djäfvulen kunde taga människor i besittning? - Snart ingick tron på häxor i kyrkans lära. Dominikanerna, stödjande sig på Tomas af Aquino, voro dess ifriga förfäktare, franciskanerna bekämpade den. Häxprocesserna ville emellertid icke riktigt komma i gång, förrän Innocentius VIII i (en) bulla uppmanade till nit i detta stycke och för Tyskland tillsatte tvenne inkvisitorer, som särskildt skulle rannsaka häxor. Dessa båda utarbetade till ledning för sig och kolleger den beryktade "Malleus maleficarum" (Häxhammaren), som innehåller en fullständig och systematisk redogörelse för häxväsendet i dess många olika yttringar: blåkullefärder, valpurgisorgier, förhäxningar, kärleksdrycker, försvärjelser åt satan m.m. dylikt, ofta af den ruskigaste beskaffenhet. Den har utgått i många upplagor och erhållit påfvens sanktion. Från den tiden begynner i Europas alla länder en oöfverskådlig rad häxprocesser, som sträcker sig långt utöfver reformationen, ja, ända bortemot franska revolutionen (ännu så sent som 1877 brändes 5 häxor i Mexiko), och som beräknas ha kostat minst 300,000 personer, till största delen äldre kvinnor, lifvet. I protestantiska länder voro de lika vanliga som i katolska. Äfven i Sverige, särskildt på Karl XI:s tid, voro häxprocesser med ty åtföljande pinliga förhör och afrättningar icke sällsynta. Dalarne var häxornas egentliga hemvist, och där förekom en häxprocess med tortyr ännu 1757-63. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 568)

(Påfven) Innocentius VIII (död 1492) sålde öppet kyrkans ämbeten, och han ... satte häxförföljelserna i system genom att utfärda en bulla mot häxeri och trolldom. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 988)

Under medeltiden förklarade och försvarade man olikheten i de mänskliga villkoren genom att betrakta prästerskapet och adeln såsom Sems och Jafets, alla ofria såsom Hams släkt. ... I Tyskland var det vanligt att göra narr af den "ouppfostrade" och "dumme" bonden, som af många betraktades såsom slafvarne i den hedniska forntiden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 17-18)

Katedralen (i staden Sion i Schweiz är) från omkring 1060 ... (och) äger världens äldsta orgel (1390). ... Från (Sions) stadsmur återstår på nordsidan Hundtornet, där 200 häxor och trollkarlar dödades 1428. (Svante Löfgren "Schweiz inifrån" s 164)

De privilegierade grupperna i det medeltida samhället var adeln, prästerna och borgerskapet. Dessa grupper hävdade sina privilegier under hela medeltiden. ... Frälset - de män som stod nära kungen - var privilegierat genom att de inte betalde någon skatt. I stället bidrog det till rikets försvar. Kungen hade också skapat en särskild privilegierad rättsordning för sina hovmän i de så kallade borg- och gårdsrätterna. Prästerskapets privilegium bestod i att det hade en egen domsrätt, "privilegium fori". Klerkerna skulle inte ställas inför världslig rätt utan dömas av sina egna överordnade enligt den kanoniska rätten. Borgerskapet var privilegierat så tillvida att städerna ägde egen jurisdiktion, skild från landet i övrigt. ... Ju viktigare staden var, desto starkare privilegier lyckades den förvärva. ... Till skillnad från landslagen var stadslagen en kunglig "Stadga och Lagbok", som inte krävde någon stadfästelse. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 185-186)

För diskussionen om de romanska stenkyrkornas ålder och ställning är tornen speciellt intressanta. Tornet ingick inte i kyrkorummets sakrala funktioner och som upphängningsplats för klockorna kunde det ersättas av den enklare och lika funktionella klockstapeln. Många kyrkor förblev tornlösa medan andra under senare delen av medeltiden fick ett tillbyggt torn för klockorna och för förvaring. Domkyrkornas västpartier med torn och en gallerivåning, som efter kontinentalt mönster var avsedd för den världslige härskaren, påverkade också utformningen av de kyrkor på landsbygden som uppfördes av eller under särskilt beskydd av kungen eller den härskande stormannaklassen. De resliga och mycket olika tornen från tidig medeltid ger därför en signal om att dessa kyrkor bör ha haft en funktion av privat natur eller någon annan särställning, till exempel som huvudkyrkor i ett visst område. Tornen blev i dessa sammanhang symboler för både makt och beskydd. I den övre tornvåningen har i flera fall påträffats spår av anordningar för någon form av herrskapsgalleri, från vilket kyrkans byggherre och patronus med familj kunde följa mässan utan att behöva ingå bland kyrkobesökarna i övrigt. Arkeologiska undersökningar har avslöjat ytterligare en anmärkningsvärd funktion för dessa tidiga torn. Påträffade gravar under golvet visar att tornen också i vissa fall har varit tänkta som ett slags mausoleum över kyrkans byggherre. ... (Bildtext) Örberga kyrka i Östergötland tillhör landets mycket tidiga stenkyrkor. En dendrokronologisk analys av trämaterialet i tornet visar att virket tagits från träd som fällts vinten 1116-1117. ... Örberga kyrka är uppförd som en privat stormannakyrka, och under (tornets) golv har man vid en arkeologisk undersökning funnit en centralt placerad gravplats för kyrkans patronus och hans familj. (Marian Ullén "Kyrkobygge i trä och sten" s 206-207)


Jakob sade: "Mina bröder, ’ha ej’/’håll ej fast vid’ tron av vår Herre, Jesus Kristus, härlighetsglansens (Herre) i/’med hjälp av’ taganden/’att ta’ hänsyn till (människors) ansikten." (Jak 2:1)


Grekiska ord:

opsis (anblick) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 13:7; Joh 7:24 – Tobit 14:2(BA); 2 Mack 3:16; Salomos Vishet 11:19; 15:5; 17:6; Joh 11:44; Upp 1:16.


Ytterligare studier: 3 Mos 19:15; Ordsp 24:23; Joh 8:15: Jak 2:4; Upp 16:5; 18:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2008-12-10; 2009-03-15; 2011-04-09; 2014-03-22)

Tillbaka till Start

7:25-27 Några ut ur/av invånarna i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem sade så (’hela tiden’/’gång på gång’): “Är Den här inte Den som de söker döda? Och skåda, Han samtalar (i) klarspråk, och de säger ingenting till Honom. Ledarna har (väl) sannerligen ej någonsin fått kunskap om, att Den här är kristusen/'den smorde'? Vi vet emellertid, varifrån Den här är. * (א,* א) När – alltefter omständigheterna – kristusen/'den smorde' må komma, har ingen kunskap om, varifrån Han är.”

Ord för ord: 7:25 (12 ord i den grekiska texten) Sade-(hela-tiden) så några ut-ur '-na invånare'/invånarna-i-(ett-vanärat)-Jerosolyma/Jerusalem: inte den-här är den-(som) (de)-söker döda? 7:26 (18 ord i den grekiska texten) och skåda (i)-klarspråk samtalar-(han) och ingenting (till)-honom (de)-säger. ej-någonsin sannerligen fick-kunskap-om '-na ledare'/ledarna att den-här är '-en kristus'/'den smorde'. 7:27 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) emellertid den-här vet-(vi) varifrån (han)-är; '-en kristus'/'den smorde' när-alltefter-omständigheterna må-komma ingen har-kunskap-om varifrån (han)-är.

Nestle-Aland: "Novum Testamentum Graece" anger ett tillägg i 7:27 efter "kristusen". Jag uppfattar det som att tillägget (Joh 7:31b) avser Sinaiticus prima manus men är osäker på om tillägget också innebär en ersättning av 7:27b. Tills vidare översätter jag därför Joh 7:27b efter ordet "kristusen" enligt Novum Testamentum Graece.


1883: Då sade några av folket i Jerusalem: Är icke denne den, hvilken de söka att döda? Och se, han talar fritt, och de säga intet till honom. Icke kunna väl rådsherrarne för visso veta, att denne är Kristus? Dock, vi veta hvarifrån denne är, men när Kristus kommer, vet ingen hvarifrån han är.

1541(1703): Då sade någre af Jerusalem: Är icke denne den de fara efter att döda? Och si, han talar fritt, och de tala intet till honom. Weta nu wåre öfwerste förwisso, att han är wisst Christus? Dock wi wete hwadan denne är; men när Christus kommer, wet ingen hwadan han är.

LT 1974: En del av människorna, som bodde i Jerusalem, sade till varandra: ”Är det inte den här mannen som de försöker döda? Men här står han och predikar offentligt, och de säger inget till honom. Kan det vara så att våra ledare äntligen har insett, att han verkligen är Messias? Men hur kan han vara det? För vi vet var den här mannen föddes. När Kristus kommer, så kommer han bara att visa sig, och ingen ska veta varifrån han kommer.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Manoas hustru sade:) “Jag frågade inte varifrån (gudsmänniskan) är, och han kom inte bort med ett budskap (om) sitt namn till mig.” (Dom 13:6b, Grekiska GT, B)

(Job sade:) "Varifrån fanns/erhölls visheten? ... Den är gömd (från/för) varje människa och från/för himlens flygande varelser." (Job 28:20a,21b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag har inte samtalat (och samtalar inte) i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Jag talade inte till Jakobs säd: 'Sök fåfängligt.' Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Med folket) ’fullbordas ... uppåt’/slutfullbordas Jesajas profetia, den som säger: ’Ni skall höra (genom) en hörsägen och ni må inte/förvisso ej uppfatta, ... ty ... (med) sina (א,* א) öron har de hört (med) tyngd/plåga ... (så att) de ej någonsin ... må höra (med) öronen.” (Matt 13:14a,15a)

Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många bröd till oss, så att (de kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” (Matt 15:33)

(Jesus sade till folkskarorna:) "’Enligt dag’/’dag för dag’ satt Jag (’hela tiden’/’gång på gång’) stilla i helgedomen och lärde/undervisade ..." (Matt 26:55b)

Varje/hela det judiska området gick (hela tiden) ut i riktning mot (Johannes Döparen) och alla invånarna i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Mark 1:5a)

(Jesus sade:) “David själv säger/kallar (den smorde) ’Herre’, och varifrån är hans son?” Och en (א,*א) mycken/månghövdad folkskara hörde (Jesus) med fröjd. (Mark 12:37)

Då folket väntade på och alla i sina hjärtan ‘räknade alltigenom’/övervägde med anledning av Johannes, (om) han ej någonsin måtte/’skulle kunna’ vara kristusen/'den smorde', svarade Johannes och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:15-16a)

(Ledarna sade om Jesus:) “Är Den här Guds kristus/smorde, den utvalde?” (Luk 23:35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judarna) sade (hela tiden): "Är inte denne Jesus, Josefs son, vars fader * (א*) vi känner?" Hur kan Han så * (P66,א,*א,A) säga: 'Jag (א,*א) har stigit (och stiger) ned från himlen'?" (Joh 6:42)

(Jesu bröder sade till Honom:) ”Ingen gör någonting i det gömda. Man söker och/också själv vara/’uttrycka sig’ i klarspråk. Om Du gör de här tingen, gör Dig (då) själv synlig för utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 7:4)


Exegeter, evangelister med flera:

(Joh 7:27) står för en trossats som är väl omvittnad i judiska källor - tron att Messias redan har kommit (och kommer) in i världen, men är dold på någon okänd plats intill den dag som är fastställd av Gud för Hans framträdande. ... I den dramatiska situation som Johannes har författat, argumenterar judarna att Jesus inte kan vara Messias, därför att, så långt från att komma från något okänt och hemlighetsfullt håll, han är en man av välkänt och föga lovande ursprung, en galilee. ... (Men Jesus) kommer inte från Rom eller från norr eller från någon okänd, fördold plats utan direkt från Gud Själv." (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 89)

De låta det komma an på deras omdöme och förlita sig således på andra. Då äro de werkligen bedragna, ty de öfwerste antaga honom aldrig, eller högst sällan, sådan han är. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 104)


Paulus sade till de troende i Korint: "Ingen av den här tidsålderns ledare har (och har haft) kunskap om (Guds vishet). Ty om de hade haft kunskap, hade de – alltefter omständigheterna - inte korsfäst härlighetsglansens Herre." ... Själva 'havande stått' (א,* א) /'har vi stått' tillsammans (i) synliggörandet av sanningen i riktning mot människors varje/hela gemensamma kunskap inför Guds ögon. (1 Kor 2:8; 2 Kor 4:2b)


Grekiska ord:

(H)ierosolymitês /invånare i (ett vanärat) Jerosolyma/ Mark 1:5; Joh 7:25 – Syr 50:27; (4 Mack 4:22; 18:5)

mêpote (ej någonsin) (i NT + exempel i GT) Matt 13:15; Luk 3:15; Joh 7:26 – 1 Mos 3:22; 38:23; Dom 3:24; Esra 4:22; Job 1:5; Ps 91:12; Höga Visan 1:7; Jes 6:10; Tobit 10:2; Syr 11:33; 19:13-14; Matt 4:6; 5:25; 7:6; 13:29; 15:32; 25:9; 27:64; Mark 4:12; 14:2; Luk 4:11; 12:58; 14:8,12,29; 21:34; Apg 5:39; 28:27; 2 Tim 2:25; Hebr 2:1; 3:12; 4:1.


Ytterligare studier:

Ps 110:4; Baruk 3:15; Matt 13:55; Mark 6:3; Luk 4:22; 23:13; Joh 3:1; 5:18,41; 7:19,41-42; 9:29; 18:20; Hebr 7:3; Upp 7:13.


Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-16; 2011-04-11; 2014-03-22)

Tillbaka till Start

7:28-29 Jesus utropade/’ropade ... högt’ så i helgedomen, då Han lärde/undervisade och sade: ”Ni och/både känner Mig och vet varifrån Jag är? Och/men jag har inte kommit (och kommer) från Mig själv. Den som har sänt Mig är emellertid sanningsenlig (P66,א,*א), Den som ni inte känner. Men (P66,א,*א) Jag känner Honom, eftersom Jag är från sidan av Honom, och Den där har skickat (och skickar) (P66,א,*א) bort Mig.”

Ord för ord: 7:28 (31 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) utropade så '-en Jesus'/Jesus i '-en helgedom'/helgedomen lärande och sägande: och-mig (ni)-'känner-(och-har-känt)'/känner och (ni)-'vet-(och-har-vetat)'/vet varifrån (jag)-är; och från mig-själv inte (jag)-har-kommit-(och-kommer), emellertid är sanningsenlig den havande-sänt mig, (den)-som ni inte 'känner-(och-har-känt)'/känner. 7:29 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus) jag men 'känner-(och-har-känt)'/känner honom, eftersom från-sidan-av honom (jag)-är och-den-där mig har-skickat-(och-skickar)-bort.


1883: Då ropade Jesus, under det att han lärde i templet, och sade: I både kännen mig och veten, hvarifrån jag är; och af mig själf har jag icke kommit, utan den, som har sändt mig, är den sanne, och honom kännen I icke. Men jag känner honom, ty jag är från honom, och han har sändt mig.

1541(1703): Då ropade Jesus i templet, lärde och sade: Ja, I kännen mig, och I weten hwadan jag är; och jag är icke kommen af mig sjelf, utan den mig sändt hafwer, han är sannfärdig, den I icke kännen. Men jag känner honom; ty jag är af honom, och han sände mig.

LT 1974: I en predikan i templet utropade därför Jesus: ”Ja, ni känner mig och vet var jag föddes och växte upp, men jag representerar någon ni inte känner, och han är sanningen. Jag känner honom därför att jag har varit tillsammans med honom, och han har sänt mig till er.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose, Israels ledare:) "Jag skall skicka dig bort i riktning mot farao, Egyptens kung, och du skall leda/föra ut Mitt folk, Israels söner, ut ur Egyptens jord/land." (2 Mos 3:10b, Grekiska GT)

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Eli söner) kännande/kände inte Herren. (1 Sam 2:12b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lyckligt det folk som har kunskap om ett stridsrop. Herre, de kommer att gå i Ditt ansiktes ljus.” (Ps 89:15 eller 89:16, Grekiska GT)

(Visheten sade: "När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig." (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ” ... Mitt folk kände Mig inte.” (Jer 4:22a, Grekiska GT)

(Judas) kallade dem som var tillsammans med honom till sidan av ... att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

Då Jesus åter hade utropat/ropat (med) stor/hög röst, ‘lät ... vara’/’lämnade Han anden. Och skåda, templets förhänge splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:50-51a)

Jesus kom från Galileens Nasaret och döptes av Johannes in/ner i Jordan. (Mark 1:9b)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Inte (så) att någon har skådat (och skådar) Fadern, ’om ej’/utom Den som är från sidan av Fadern (א,*א); Den här har skådat (och skådar) Gud (א*). (Joh 6:46)


Exegeter, evangelister med flera:

Hvad vill Du mig? Du är ju fri nu, och har frid och lycka, som Du saknade vid min sida. Har Du icke sett att jag var orsaken till din ofrid? Tag fatt glädjen nu som jag förnekade Dig, men låt mig ha min sorg ren. Följ ditt öde som Du anser dig kunna styra, men rör icke vid mitt öde som en annan styr! den Du icke känner! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 284; brev 25 aug 1903 till Harriet Bosse)

(Werlden) will weta allt och inbillar sig lätt, att hon wet det ena och det andra, då hon egentligen wet ingenting. Menniskorna, isynnerhet de lärde, tillstå hellre, att de äro onda än att de äro okunniga. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 104)


Egna kommentarer och funderingar:

Den enda gång när det sägs i synoptikerna (א,*א) att Jesus utropade/’ropade högt’ (”krazô”) är i samband med Hans död (Matt 27:50). Då brast templets förhänge som skilde det allraheligaste från resten av templet, det vill säga, det som var i hemlighet visades nu öppet. När ”krazô” används i Johannes om vad Jesus säger (Joh 7:28,37), betyder detta att någonting som är i "det allraheligaste" nu uppenbaras. Jesus är skickad bort av Gud (Joh 7:28-29) för att ge Anden till dem som tror ’in i’ Honom (Joh 7:37-38).


Paulus sade till de troende i Galatien: "När tidens fullbordan kom, skickade Gud ut Sin Son ... för att Han måtte köpa ut dem (som var) inunder lagen." (Gal 4:4a,5a)

Paulus sade till Titus: “(De otroende) bekänner (sig) känna Gud, men (i) gärningarna förnekar de.” (Tit 1:16a)


Ytterligare studier: Jes 1:3; Jer 10:10; Matt 26:55; Luk 10:22; Joh 1:18; 3:17; 6:42; 7:14,37; 8:14,19,26,28,42,55; 9:29; 10:15; 12:44; 14:16; 17:5,7-8,25; Rom 3:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-16; 2011-04-12; 2014-03-22)

Tillbaka till Start

7:30-31 Men (P66,א,*א) de sökte (hela tiden) gripa Honom, och/men ingen kastade/lade handen emot, emot Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit. Men många ut ur/av folkskaran trodde in i Honom och sade (hela tiden): ”När kristus/'den smorde' – alltefter omständigheterna – må komma, ej skall Han göra mer tecken än Den här gör (א*)?”

Ord för ord: 7:30 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) De men sökte-(hela-tiden) honom gripa, och ingen kastade-emot (ej "hela tiden") emot honom '-en hand'/handen, eftersom ännu-inte 'hade-kommit-(och-kom)'/'hade-kommit' '-en stund'/stunden hans. 7:31 (21 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Många men trodde ut-ur '-n folkskara'/folkskaran in-i honom och sade-(hela-tiden): '-en kristus'/'den smorde' när-alltefter-omständigheterna (han)-må-komma ej mer tecken skall-göra '(av)-vilka'/än den-här gör?


1883: Då sökte de att gripa honom; dock bar ingen hand på honom, ty hans stund hade ännu icke kommit. Men många af folket trodde på honom och sade: När Kristus kommer, icke skall han väl göra flera tecken, än denne har gjort?

1541(1703): Då foro de efter att gripa honom; dock kom ingen sina händer wid honom; ty hans tid war icke än då kommen. Men månge af folket trodde på honom, och sade: När Christus kommer, icke warder han mer tecken görandes, än denne gjort hafwer?

LT 1974: Då försökte de judiska ledarna arrestera honom, men ingen hand lades på honom, för Guds tid var ännu inte inne. Många bland skarorna i templet trodde på honom. De sade: ”Vilka under väntar man sig egentligen att Messias ska göra, som den här mannen inte har gjort?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens budbärare sade till Abraham med anledning av sonen Isak:) “Du må ej kasta/lägga din hand emot, emot den lille småpojken.” (1 Mos 22:12a, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:10, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11, Grekiska GT)

Träna/träslagen gick (för) att smörja en kung åt sig själva, och de talade till olivträdet: ”Var kung uppå/över oss!” (Dom 9:8, A, Grekiska GT)

(Kungens lärare) fann bokstäverna, de som hade skrivits med anledning av Mordokaj ... (hur de två männen hade sökt) kasta/lägga händerna på (kungen). (Ester 6:2, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herren) skall frälsa (de som välkomnar Honom) ut ur missares (av Hans mål) hand.” (Ps 97:10b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

(Jesus, Syrak son, sade: “Mot en otuktig person) utverkas rättvisa på en stads gator, och där han inte förmodade (det), kommer han att gripas.” (Syr 23:21)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) kommer i sällskap med (Sina lärjungar) in i ett litet område som sägs/kallas Getsemane (= olivpress). ... Då (Jesus) hade tagit Petrus och Sebedaios' två söner till sidan av, började Han vara sorgsen och orolig. Då säger Han till dem: ”Min själ är ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’, ända till döds.” (Matt 26:36a,37-38a)

(Jesus) talade till Sina lärjungar, för att en liten båt måtte ’vara tålmodig mot’/’ansluta sig till’ Honom på grund av folkskaran, för att de ej måtte betrycka/tränga Honom. (Mark 3:9)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

Prästledarna och de skriftlärda sökte i den här stunden kasta/lägga händerna emot, emot (Jesus), och/men de fruktade folket. (Luk 20:19a)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

(Petrus sade:) "Män, israeliter, hör de här utsagorna: Jesus, Nasoreen, (är) en man som har visats (och visas) från/bort från Gud ’in i’/till er (med) förmågor och förebud och tecken som Gud gjorde genom Honom i er mitt, helt och hållet som ni själva vet." (Apg 2:22)

Då (Petrus) hade gripit (den lame mannen) (med) den rätta/högra handen, reste han honom upp. (Apg 3:7a)

En mycken/månghövdad folkskara av judarna (א*) hörsammade (hela tiden) tron. (Apg 6:7b)

Många ut ur/av (judarna i Beroia) trodde. (Apg 17:12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)

Jesus sade till (Sin) moder: "Kvinna, vad (är det som är) ’till Mig och till’/’mellan Mig och’ dig? Min stund har ännu inte anlänt." ... Jesus * (א*) sade till (Sina bröder): "Min lägliga tid har ännu inte vid sidan av (Mig), men er lägliga tid är alltid redo/’för handen’. (Joh 2:4; 7:6)

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)


Exegeter, evangelister med flera:

På något vis förmår man inte (arrestera Jesus). Det är samma upplevelse som folket i Nasaret fick göra, när Jesus gick sin väg mitt igenom den förbittrade hopen (Luk 4:30). (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 89)

I judiska källor står det inte så mycket om tecken utförda av Messias ... men det antas alltid i allmänna ordalag att Han kommer att vara utrustade med mirakulösa krafter. (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 89-90)

Så länge ej den gudomliga tillåtelsens ögonblick är inne, så förblifwer all ond wilja utan werkan. Werlden wille alltid gerna utrota alla christna, men hon kan icke alltid. Wilja fattas henne ej, utan tillåtelse. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 105)

Så gifwes likwäl alltid några som låta winna sig. Men wanligen är det blott de ringare ibland folket. De lärde, de andlige och adlige wilja merendels förblifwa wid sitt werldsliga anseende och ej inlåta sig i någon förkastad, försmädad och föraktad sak, såsom den äkta christendomen är. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 105)


Grekiska ord:

epiballô (kasta uppå-på-emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 6:2; Luk 20:19; Joh 7:30 – Tobit 3:17; 11:11; 1 Mack 4:2; 2 Mack 12:9,13; 13:15; 15:1; Matt 9:16; 26:50; Mark 4:37; 11:7; 14:46,72; Luk 5:36; 9:62; 15:12; 21:12; Joh 7:44; Apg 4:3; 5:18; 12:1; 21:27; 1 Kor 7:35.

piazô (gripa) Syr 23:21; Joh 7:30; Apg 3:7 – Höga Visan 2:15; Joh 7:32,44; 8:20; 10:39; 11:57; 21:3,10; Apg 12:4; 2 Kor 11:32; Upp 19:20.


Ytterligare studier: Matt 21:46; Mark 11:18; 12:12; Luk 19:47-48; Joh 2:11,18; 3:18-21; 4:48; 5:18; 7:26,32; 8:30,37; 10:39,42; 11:45,57; 12:11,42; 13:1; Upp 2:19; 17:12; 18:10,17,19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-16; 2011-04-13; 2014-03-22)

Tillbaka till Start

7:32-34 Men (P66,א,*א) fariseerna hörde folkskaran knota de här tingen med anledning av Honom, och prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa Honom. Jesus talade så: ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka (vänd) i riktning mot Den som har sänt Mig. Ni skall söka Mig, och ni skall inte finna * (P66,א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma.”

Ord för ord: 7:32 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus) hörde men '-na Fariseer'/Fariseerna '-n folkskara'/folkskaran knotande de-här-(tingen) med-anledning-av honom, och skickade-bort roddare/tjänare '-na prästledare'/prästledarna och '-na Fariseer'/Fariseerna för-att (de)-måtte-gripa honom. 7:33 (16 ord i den grekiska texten) talade så '-en Jesus'/Jesus: ännu (en)-tid små i-sällskap-med er är-(jag) och (jag)-drar-mig-tillbaka i-riktning-mot den havande-sänt mig. 7:34 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (ni)-skall-söka mig och inte skall-finna och varest är jag ni inte förmår komma.


1883: Fariséerna hörde folket mumla sådant om honom, och öfversteprästerna och fariséerna utsände tjänare för att gripa honom. Då sade Jesus: Ännu en liten tid är jag hos eder, och jag går bort till den, som har sändt mig. I skolen söka mig och icke finna mig, och där jag är, dit kunnen I icke komma.

1541(1703): Så hörde de Phariseer, att folket mumlade sådant om honom; och sände Phariseerna och de öfwerste Presterna tjenarena ut, till att gripa honom. Då sade Jesus till dem: Jag är ännu en liten tid när eder; och så går jag bort till honom, som mig sändt hafwer. I skolen söka mig, och intet finna mig; och der jag är, dit kunnen I icke komma.

LT 1974: När farséerna hörde, att folket var i denna sinnesstämning, skickade de tillsammans med översteprästerna ut poliser för att arrestera Jesus. Men Jesus sade till dem: ”(Inte än!) Jag ska vara här lite till. Sedan ska jag återvända till honom, som har sänt mig. Ni ska söka efter mig, men inte finna mig. Och ni kan inte komma dit där jag är.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Varje/hela Israels söners synagoga knotade alltigenom/’hela tiden’ emot Mose och Aron, och Israels söner talade i riktning mot dem: "(Det hade varit) fördelaktigt, (att) vi hade dött i jord/landet Egypten då Herren hade slagit oss, när vi – alltefter omständigheterna – satt ner uppå/’med avseende på’ kittlarna av/med slaktkött och (hela tiden) åt bröd ’in i mättnad’/’så att vi var mätta’, eftersom ni har lett/fört oss ut in i det här ödelagda (området) (för) att döda varje/hela den här synagogan i/med svält." ... Och Mose talade: "Ert knot är inte nedifrån/emot oss, 'emellertid eller'/utan nedifrån/emot Gud." (2 Mos 16:2-3,8b, Grekiska GT)

(I Refidim) ropade Mose i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:4, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mose skall ensam närma sig i riktning mot Herren, men (de äldste) skall inte närma sig. Men/och folket skall inte stiga upp tillsammans med, i sällskap med dem." (2 Mos 24:2, Grekiska GT)

(Alla de ledande prästerna och folket i Jerusalem bemötte) Guds budbärare hånfullt, bemötte Hans utsagor föraktligt och ’skojade i/med’/hånade Hans profeter. (2 Krön 36:16a, Grekiska GT)

(Visheten säger om dem som hatar förnimmelse/kunskap:) "De skall söka mig ... och de skall inte finna. ... Jag välkomnar dem som är vänner med mig, men/och de som söker mig skall finna." (Ordsp 1:28b; 8:17, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) ”En små-/liten tid lämnade Jag dig helt och hållet.” (Jes 54:7a, Grekiska GT)

(När den utländske kungen) sökte (israeliternas döda kroppar), fann han dem inte. (Tobit 1:18b, S)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

De som hade kastat (Asarja och hans kamrater) i (brännugnen), kungens roddare/tjänare, ... (Asarjas bön v 23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Herodes) hade skickat (siarna) till Betlehem, talade han: “Då ni har gått utforska exakt/grundligt med anledning av den lille Pojken. Men/och så snart som ni – alltefter omständigheterna – må ha funnit (kungen), kom/gå (då) bort med ett budskap till mig, på så sätt (att) då jag har kommit och/också jag må kasta mig ner inför Honom (för att hedra Honom). … (Och stjärnan) stod ovanpå (den plats) var/där den lille Pojken (hela tiden) var.” (Matt 2:8,9b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Sök och ni skall finna. Bulta och det skall öppnas för er." (Matt 7:7b)

Då fariseerna hade kommit ut, tog de ett rådssammanträde nedifrån/emot (Jesus), på vilket sätt de måtte fördärva Honom. (Matt 12:14)

Då prästledarna och fariseerna hade hört (Jesu) liknelser, fick de kunskap om att Han säger/talade med anledning av dem. (Matt 21:45)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

(Petrus) satt (hela tiden) i sällskap med roddarna/tjänarna (för) att skåda slutet. (Matt 26:58b)

Efter en små-/liten (stund) ... talade de som stod (och hade stått) (där). (Matt 26:73a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” … Och de gick/for bort i båten ’in i’/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/’för att få vara för sig själva’. (Mark 6:31a,32)

(Jesu föräldrar) sökte (hela tiden) upp/efter (Jesus) i/bland släktingarna och de kända/bekanta. Och då de ej ’hade funnit’/fann (Honom), återvände de till Jerusalem och sökte (א*,A) Honom. … (När de fann Honom i helgedomen, sade Han till dem.) "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:44b-45a,49b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Då (prästledarna och de skriftlärda) hade ’hållit ... vid sidan av’/iakttagit (Jesus), skickade de bort anstiftare som hycklade, att vara/’de ... var’ själva rättfärdiga , för att de måtte/’skulle kunna’ ’ta på’/klandra Hans utsaga, så att de (skulle kunna) ’ge ... till sidan av’/överlämna Honom åt befälhavarens början/ledarskap och (rättsliga) myndighet. (Luk 20:20)

Då roddarna/tjänarna (som var utskickade av prästledaren) hade blivit/kommit till sidan av (fängelset), fann de inte (apostlarna). (Apg 5:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna knotade så (hela tiden) med anledning av Honom, eftersom Han talade: “Jag är brödet, som har stigit ned ut ur himlen.” (Joh 6:41)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Många gånger har ni önskat höra mina ord, dessa, som jag säger till er, och ni har ingen annan att höra dem av. Dagar skall komma då ni söker mig. Ni skall inte finna mig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log. 38)

Själva Översteprästen syntes sällan i Templet, men stundom medan församlingsborna lyssnade till pastor Ankers stämma, kunde de känna hur helgedomens golv darrade under deras fötter, tillkännagivande den mäktiges närvaro. Detta skedde när bankir Solanders stora lyxbil, strålande i gudomlig prakt, stod skälvande utanför Tempelporten, medan Översteprästen själv, iförd en skräckinjagande skrud av i läder infattade glasögon och väldiga djurskinn, väntade på den tjänande brodern i det mörkblå chaufförlivréet med de förgyllda knapparna. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 162-163)

Menniskorna söka (Jesus) … i ting der han ej är att finna, icke i tron, icke i evangelium, icke i hans död och blod. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 106)

(Översteprästen) visades vissa tecken på yttre respekt. När han gick in i templet följdes han av tre personer – en gick på varje sida, den tredje bakom honom. Han kunde, utan att vara utsedd till det, tjänstgöra i alla tempeltjänstens delar. Han hade vissa alldeles särskilda rättigheter, och han innehade ett hus i templet, där han bodde om dagen för att endast om natten dra sig tillbaka till sitt eget hem, som måste vara i Jerusalem. (Alfred Edersheim “The Temple” s 93-94)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket “prästledarna och fariseer(na)” har vi i Matt 21:45; 27:62; Joh 7:32,45; 11:47,57; 18:3. Uttrycken ”prästledarna och de skriftlärda” och ”prästledarna och de äldste” förekommer endast i synoptikerna.

Angående ”ännu en små-/liten tid”, se också Joh 12:35; 13:33; Upp 6:11; 20:3.


Grekiska ord:

archiereus (prästledare) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:45; Joh 7:32 – 1 Mack 10:20,32,38,69; 12:3,6-7; 13:36,42; 14:17,23,27,30,35,41; 15:17,21,24; 16:12,24; 2 Mack 3:1,4,9-10,16,21,32-33; 4:13; 14:3,13; 15:12. Matt 2:4; 16:21; 20:18; 21:15,23; 26:3,14,47,51,57-59,62-63,65; 27:1,3,6,12,20,41,62; 28:11; Mark 2:26; 8:31; 10:33; 11:18,27; 14:1,10,43,47,53-55,60-61,63,66; 15:1,3,10-11,31. Luk 3:2; 9:22; 19:47; 20:1,19; 22:2,4,50,52,54,66; 23:4,10,13; 24:20; Joh 7:45; 11:47,49,51,57; 12:10; 18:3,10,13,15-16,19,22,24,26,35; 19:6,15,21. Apg 4:6,23; 5:17,21,24,27; 7:1; 9:1,14,21; 19:14; 22:5,30; 23:2,4-5,14; 24:1; 25:2,15; 26:10,12; Hebr 2:17; 3:1; 4:14-15; 5:1,5,10; 6:20; 7:26-28; 8:1,3; 9:7,11,25; 13:11.

mikros (små-) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 17:4; Jes 54:7; Matt 26:73; Joh 7:33 – 1 Mos 19:11; 30:30; 47:9; Ester 1:1i(A9); 10:3c(F3); Job 36:2; Ps 73:2; Jes 26:20; Jer 31:34; 51:33; Hes 16:47; Hos 1:4; Judit 13:4,13; 16:16; 1 Mack 5:45; 2 Mack 3:30; 6:25; Salomos Vishet 6:7; Syr 29:23; Baruk 1:4; 2:29; Matt 10:42; 11:11; 13:32; 18:6,10,14; 26:39; Mark 4:31; 9:42; 14:35,70; 15:40; Luk 7:28; 9:48; 12:32; 17:2; 19:3; Joh 12:35; 13:33; 14:19; 16:16-19; Apg 8:10; 26:22; 1 Kor 5:6; 2 Kor 11:1,16; Gal 5:9; Hebr 8:11; 10:37, Jak 3:5; Upp 3:8; 6:11; 11:18; 13:16; 19:5,18; 20:3,12.

(h)ypêretês (roddare) Asarjas bön v 23; Matt 26:58; Joh 7:32; Apg 5:22 – Ordsp 14:35; Jes 32:5; Salomos Vishet 6:4; 16:25; Matt 5:25; Mark 14:54,65; Luk 1:2; 4:20; Joh 7:45-46; 18:3,12,18,22,36; 19:6; Apg 5:26; 13:5; 26:16; 1 Kor 4:1.


Ytterligare studier:

Jer 29:13; 51:33; Salomos Vishet 6:12, Baruk 3:14-15; Mark 14:21; Luk 11:9; 17:22; Joh 7:30,36,46; 8:21; 13:36; 14;12,19,28; 16:5,10,16-19; 20:17; Upp 10:6; 13:10.


Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-17; 2011-04-16; 2014-03-23)

Tillbaka till Start

7:35-36 Judarna talade så 'i riktning mot själva'/sinsemellan: “Var/vart står Den här i begrepp att gå, eftersom vi inte skall finna Honom? Ej står Han (väl) i begrepp att gå in i den isärspridda sådden av/bland grekerna och lära/undervisa grekerna? Vad är/innebär den här utsagan som Han talade: ”Ni skall söka Mig och skall inte finna * (א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma?”

Ord för ord: 7:35 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade så '-na Judar'/Judarna 'i-riktning-mot (sig)-själva'/sinsemellan: var den-här står-i-begrepp (att)-gå, eftersom inte (vi)-skall-finna honom? ej in-i den isärspridda-sådd '-nas grekers'/grekernas står-(han)-i-begrepp (att)-gå och lära '-na greker'/grekerna? 7:36 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus) vad är '-n utsaga'/utsagan den-här som (han)-talade: (ni)-skall-söka mig och inte skall-(ni)-finna, och varest är jag ni inte förmår komma.


1883: Då sade judarne sinsemellan: Hvart ämnar denne gå, eftersom vi icke skola finna honom? Icke ämnar han väl gå till dem, som äro förskingrade bland grekerna, och lära grekerna? Hvad var det för ord, han sade: I skolen söka mig och icke finna mig, och: Där jag är, dit kunnen I icke komma?

1541(1703): Då sade Judarna emellan sig: Hwart will denne gå, att wi skole icke finna honom? Månn han wilja gå ut ibland Hedningarna, som här och der förströdde äro, och lära Hedningarna? Hwad är det för ett tal, som han sade: I skolen söka mig, och intet finna mig? Och, der jag är, dit kunnen I icke komma?

LT 1974: De judiska ledarna blev förbryllade av påståendet. ”Vart planerar han att ta vägen?” frågade de. ”Kanske tänker han lämna landet och bli missionär bland judarna i andra länder, eller ska han kanske rentav gå till hedningarna? Vad menar han med att säga: ’Ni ska söka efter mig och inte finna mig’, och ’ni kan inte komma dit där jag är’?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Du kommer att vara i en isärspridd sådd i alla jordens riken." (5 Mos 28:25b, Grekiska GT)

(Herren) skall lyfta/’lyfta upp’ ett tecken ‘in i’/'avsett för' nationerna och skall leda/föra tillsammans Israels fördärvade och leda/föra tillsammans Judas' isärsådda ut ur jordens fyra vingar/hörn. (Jes 11:12, Grekiska GT)

(Herren sade till Jeremia:) "Jag skall ge/helga (Judah) ’in i’/till en isärspridd sådd (i)i alla jordens riken." (Jer 34:17b, Grekiska GT)

(Judarna sade till Herren:) “Led/för tillsammans emot/’sökande efter’ vår isärspridda sådd. Gör dem som är slavar i/hos nationerna fria.” (2 Mack 1:27a)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som sår den fina säden är Människans Son. Men/och åkerfältet är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, men/och den fina säden, de här är rikets söner.” (Matt 13:37b-38a)

... (Jesus) gick bort in i Tyrus' och Sidons (א,* א, A, B) gränsområden. ... (En kvinna) föll (vänd) i riktning mot, i riktning mot Hans fötter. Men kvinnan var (’hela tiden’/-) en grekiska. (Mark 7:24a,25b,26a)

(Paulus sade till kungen:) ”Om (Kristus är) först ut ur en uppståndelse av döda (kroppar), står Han i begrepp att komma ned med ett budskap (om) ett ljus till både folket och nationerna.” (Apg 26:23b)


Exegeter, evangelister med flera:

Under det första århundradet (e. Kr.) bodde ungefär fem till sex miljoner judar i diasporan, det vill säga, mer eller mindre permanent bosatta utanför Palestina. Diasporan hade börjat åtminstone så tidigt som vid den babyloniska exilens deportationer under 500-talet och hade fyllts på av efterföljande utdrivningar genom successiva erövringar av hemlandet, men ännu mer av frivillig emigration i sökandet av bättre ekonomiska möjligheter än vad Palestinas begränsade utrymme och rikedom kunde erbjuda. Följaktligen fanns det en betydande judisk befolkning i praktiskt taget varje större stad i de länder som gränsade till Medelhavet. Uppskattningar sträcker sig från 10 till 15 procent av en stads totala befolkning – i Alexandrias fall kanske ännu högre. (Wayne A. Meeks "The first urban Christians - The Social World of the Apostle Paul" s 34)

(Den judiska utvandringen) kallades på grekiska förskingringen diaspora. Orsakerna till denna var många och låg långt tillbaka i tiden. Utan att gå tillbaka till Josefs och Moses tid, då man kan tänka sig att vissa israelitiska element hade kunnat stanna kvar på Nilens jord, kan man säga att de oavlåtliga krig som egendomsfolket utsattes för från Salomos död fram till den kristna epokens början i hög grad hade bidragit till att skingra dess söner. De assyriska och babyloniska deporteringarna hade fört många till Mesopotamien, och när Cyrus tillät dem att återvända till Det heliga landet, föredrog säkert många att stanna kvar där de redan hade börjat vänja sig att leva. Tillfälliga orsaker spelade också in. I sjätte århundradet hade t. ex. av okänd anledning en grupp judar ställt sig i faraos tjänst. Andra hade tre århundraden senare tagit värvning i Alexander den stores armé. Ofta var det nederlaget som drev folk att lämna landet, som t. ex. i fråga om Antiokus den stores judiska legosoldater, som romarna tillfångatagit och fört till Italien. Revolutioner och statskupper hade haft samma följder. Slutligen hade en del judar emigrerat av ekonomiska skäl. Många hade slagit sig ned i de stora städerna för att driva affärsverksamhet. ... Strabo, den grekiske geografen som var samtida med Jesus, har ett ord som Flavius Josefus med förtjusning citerar; det heter där att ”det judiska folket var spritt i alla städer och att man inte lätt skulle kunna finna en enda plats på den bebodda jorden som inte blivit en tillflyktsort för detta folk”. ... De två viktigaste centra för de förskingrade judarna var ... Rom och Alexandria. ... Man kan nog räkna med att det (i romarriket) öster om Italien fanns ungefär tjugu judar på hundra invånare. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 41-43)

Grekerna kallar sig själva 'hellener' och sitt land 'Hellas'. De har gjort det i 2500 år, alltsedan 500- eller 600-talet f.Kr. Innan dess tycks de inte ha haft något särskilt namn för sig själva, bara för olika stammar och underavdelningar. ... Vårt eget namn för grekerna, vilket delas av alla andra västliga, europeiska språk, kommer från det latinska 'Graeci'. Vi vet föga eller ingenting om vilka 'graecerna' var, förutom att de inte var någon viktig del av det grekiska folket, så som jonerna hade varit. Antagligen var de bara de första grekisktalande som romarna kom i kontakt med. Deras namn har emellertid blivit kvar hos oss, och fastän det ibland görs försök av purister att få det ersatt med 'hellener', så känns det fortfarande onaturligt att på engelska kalla 'the Greeks' (grekerna) någonting annat än 'Greek' (greker). (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 11)


Paulus sade till de troende i Rom: "(Det goda lilla budskapet) är Guds förmåga in i räddning för varje/’var och en’ som tror, både för en jude först och för en grek." (Rom 1:16b)

(Jakob fröjdade sig över) de tolv stammarna, de (som är) i den isärspridda sådden. (Jak 1:1b)


Grekiska ord:

diaspora (isärspridd sådd) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 28:25; Jer 34:17; 2 Mack 1:27; Joh 7:35; Jak 1:1 – 5 Mos 30:4; Ps 147:2; Jes 49:6; Judit 5:19; 1 Petr 1:1. (Salomos Psalmer 8:28)

(H)ellên/(H)ellênis (grek/grekiska) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 7:26(Hellênis); Joh 7:35; Rom 1:16 – 1 Mack 1:10; 6:2; 8:18; 2 Mack 4:36; 6:8(Hellênis); 11:2; Joh 12:20; Apg 14:1; 16:1,3; 17:4,12(Hellênis); 18:4; 19:10,17; 20:21; 21:28; Rom 1:14; 2:9-10; 3:9; 10:12; 1 Kor 1:22,24; 10:32; 12:13; Gal 2:3; 3:28; Kol 3:11.


Ytterligare studier:

Jes 56:8; Sef 3:10; Joh 7:1,34; 8:21-22; 12:20; 11:52; 13:33; Apg 11:20; 1 Kor 2:14; Upp 9:6.


Benjamin Breckinridge Warfield "The readings '(hellênas)' and '(hellênistas)' Acts XI:20."; Journal of the Society of Biblical Literature and Exegesis 3.2 (Dec. 1883): 113-127.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-17; 2011-04-17; 2014-03-23)

Tillbaka till Start

7:37-38 Men i/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/’ropade ... högt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.”

Ord för ord: 7:37 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) I men den sista dag den stora '-ens högtids'/högtidens stod-(och-hade-stått) '-en Jesus'/Jesus och utropade-(hela-tiden) sägande: om-alltefter-omständigheterna någon må-törsta kom och drick. 7:38 (16 ord i den grekiska texten) den troende in-i mig, helt-och-hållet-som talade '-en skrift'/skriften, floder ut-ur '-et underliv'/underlivet hans skall-flyta (av)-vatten (av)-levande.


1883: Men på den sista, den stora dagen i högtiden stod Jesus och ropade, sägande: Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, af hans lif skola, såsom skriften har sagt, flyta strömmar af lefvande vatten.

1541(1703): Men på yttersta dagen i högtidene, den ock störst war, stod Jesus, och ropade, sägandes: Hwilken som törster, han komme till mig, och dricke. Hwilken som tror på mig, såsom Skriften säger, af hans qwed skola flyta lefwandes wattens strömmar.

LT 1974: På sista dagen, helgens höjdpunkt, ropade Jesus till skarorna: ”Om någon är törstig så kom till mig och drick. För Skriften säger, att strömmar av levande vatten ska flyta fram från det innersta hos de människor som tror på mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En källa steg upp ut ur jorden och gav varje/hela jordens ansikte/yta att dricka. Och Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. . . . Men/och en flod går ut, ut ur Eden (för) att ge 'platsen vid sidan av rädsla"/paradiset att dricka. Därifrån skiljer/delar den sig genom en gränslinje in i fyra början(plur)/begynnelser. (1 Mos 2:6-7,10, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand och leda dem ut, ut ur ’den där jorden’/’det där landet’, och leda dem in i, in i en/ett gott och ’mycket jord’/’stort land’, som flyter (av) mjölk och honung, in i/till kananeernas plats ...". (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Den åttonde dagen (av tälthögtiden) skall 'vara kallad'/kallas helig för er. ... (3 Mos 23:36b, Grekiska GT)

En människa av Israels söner (kom med) ... (en) midjanitisk kvinna ... (Då Pinehas skådade det), steg han upp ut ur, ut ur en mitt av synagogan, och då han tagit en lans i handen, kom han in i (tältet), bakom människan, israeliten, in i brännugnen och borrade från/igenom båda, både människan, israeliten, och kvinnan, genom hennes moderliv. (4 Mos 25:6a,7b-8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du skall göra åt dig själv en tälthögtid (i) sju dagar." (5 Mos 16:13a, Grekiska GT)

Från (judarnas) rop (till Gud) blev/kom liksom om – alltefter omständigheterna – från en små-/liten källa en stor flod (med) mycket vatten. ... Och de ödmjuka höjdes/upphöjdes och åt ner/upp de härliga/praktfulla. (Ester 1:1i,kb/A9,10b)

Småkällan/’den lilla källan’ ... blev en flod och var (hela tiden) ett ljus och en sol och mycket vatten. Ester är floden, som kungen gifte sig med och gjorde till drottning. (Ester 10:3c/F3, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall ge (människors söner) att dricka strömmen av Din utsökthet. Vid sidan av Dig (är) en källa av liv.” (Ps 36:8b-9a eller 36:9b-10a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud, och (att ha) Din lag i mitt underlivs mitt.” (Ps 40:8 eller 40:9, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: "Det finns en) flod, vars stormningar/'snabba lopp' gör Guds stad glad. Den har helgat den Högstes tältboning. Gud är i dess mitt." (Ps 46:4-5a eller 46:5-6a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Människors andedräkt (är) ett Herrens ljus, som forskar i ett underlivs förrådshus.” (Ordsp 20:27, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: ”Du är) "en trädgårdars källa, en brunn av/med levande vatten och ’ett rykande’/’en doft’ från Libanon." (Höga Visan 4:15, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herrens folk:) "Du skall vara som en källa som ej ’lämnade ute’/'lät ... tryta' vatten." (Jes 58:11b, Grekiska GT)

Salomo ledde/firade de åtta dagarna (till minne av helgedomens rening). (2 Mack 2:12b)

(Den unge mannen sade till kungen:) “Våra bröder, som faktiskt hade ‘fört under’/uthärdat ett outtömligt livs korta vedermöda, har fallit (och faller) inunder Guds förbund. Men du skall 'föra bort'/utstå Guds rättfärdiga dom, övermodets ådömda straff.” (2 Mack 7:36)

(När helgedomen renades) ledde/firade (judarna) åtta dagar i sällskap med glatt lynne (som under tälthögtiden). (2 Mack 10:6a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade:) “En otacksams hopp ... skall flyta som ofördelaktigt/otjänligt vatten.” (Salomos Vishet 16:29)

(Jesus, Syraks son, sade: “Vishet) kommer att ge (den som fruktar Herren) vatten av vishet att dricka.” (Syr 15:3b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Som) ett kastvapen som är (och har varit) ’anbringat i’/’fäst vid’ 'ett kötts'/'en kropps' lår, på det här sättet (är) en utsaga i en dåraktig (persons) underliv.” (Syr 19:12)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vis (människas) kunskap (är) som en översvämning (som) fullgörs, och hans rådslut som en källa av liv.” (Syr 21:13)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) välsignelse ’beslöjade på’/övertäckte som en flod och (vad som var) uttorkat var drucket/genomdränkt som (av) en översvämning.” (Syr 39:22)

(Jesus, Syraks son, sade: “Jesus/Josua och Kaleb) leda/ledde (Israel) in i, in i en arvedel, in i ’en jord’/’ett land’ som flöt av mjölk och honung.” (Syr 46:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Mitt underliv oroades av att söka ut/efter (vishet)." (Syr 51:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras." (Matt 5:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vätan steg ned, och floderna kom.” (Matt 7:25a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Förstår ni ännu (א,* א) inte, att varje/allt som går in i, in i munnen har rum in/ner i underlivet och kastas ut ’in i’/på avträdet.” (Matt 15:17)

De/man förde (hela tiden) små pojkar och flickor till (Jesus), för att Han måtte röra dem. Men lärjungarna ’hedrade på’/klandrade dem. Men då Jesus hade skådat (detta), var Han irriterad och talade till dem: ”Låt de små pojkarna och flickorna vara att komma i riktning mot Mig. Hindra dem ej, ty Guds rike är/består (av dem som är) av sådant slag.” (Mark 10:13-14)

(Johannes Döparen) skall ännu/redan (ut ur) (א,*א,A) sin moders underliv uppfyllas av helig ande. (Luk 1:15b)

Dibarnet/’det ofödda barnet’ spratt till i (Elisabets) underliv, och (hon) uppfylldes av helig ande. (Luk 1:41b)

(En kvinna sade till Jesus:) ”Lyckligt (är) det underliv som bar Dig och bröstvårtor som Du diade.” Men (Jesus) talade: ”Så lyckliga (är) faktiskt/’i själva verket’ de som hör Guds utsaga och vaktar/håller (den).” (Luk 11:27b-28)

(En viss samarit) veknade i sina inre ädla delar. (Luk 10:33b)

(Jesus sade till fariseerna:) "Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande vid sidan av/’en iakttagelse’. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/’era gränser’." (Luk 17:20b-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Dra er till minnes Lots kvinna. (Den) som – om alltefter omständigheterna – må söka rädda (א,*א,A) sin själ kommer att fördärva den. Men (den) som – alltefter omständigheterna – må fördärva (den) kommer att frambringa levande varelser/ting.” (Luk 17:32-33)

(Jesus sade till de elva:) "En sinnesändring ’in i’/’avsedd för’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål) att/skall kungöras på/i (Kristi) namn in i alla nationerna, ’som hade börjat’/’med början’ i Jerusalem. Ni är (א,* א) vittnen av/till de här tingen. Och skåda, Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:47-49)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut.” (Apg 1:8)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades ... uppfylldes de alla av helig ande. (Apg 2:1b,4a)

Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora * (א,*א) dag komma/kommer. (Apg 2:20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nikodemos säger (vänd) i riktning mot (Jesus): ”Hur förmår en människa avlas, då hon är en gammal person? Ej förmår hon en andra gång komma in i sin moders underliv och avlas?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår han inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:4-5)

(Jesus sade till den samaritiska kvinnan:) "Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom, och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten. ... 'Varje den'/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." (Joh 4:10,13b-14)


Hembygdens predikan: Om någon törstar, säger (Jesus). Det är, om någon blivit medveten om sin evighetstörst och om omöjligheten att själv släcka den. Naturlig törst är, som vi veta, en obetvinglig förnimmelse av inre torrhet och tomhet. Stegras den, medför det en smärta, som övergår varje annan smärta. Varje blodsdroppe saknar något, varje nerv lider. Kommer icke hjälp, inträder döden ovillkorligen. Och död av törst är förfärligare än död till och med av hunger. Så är medveten evighetstörst en känsla av att något fattas, icke för tiden utan för evigheten. ... Egendomligt nog gives det själar, som mena sig icke få komma till Jesus, emedan de icke hava tillräcklig törst. Liksom vore törsten ett pris, som måste erläggas för att få komma. Men att påstå detta är ju att lägga till något till bjudningen. Och huru vågar du det? Det heter ju icke: den som har så eller så stor törst, han komme. Utan blott: den som törstar, han komme. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 265-266, Fjärde söndagen efter påsk, Joh 7:37-39)

Andens gåva, mina vänner, innehåller liv och den innehåller kraft, just dessa båda saker som på ett alldeles särskilt sätt borde vara aktuella också för oss som nu lyssnar, ty vi upplever ju alltför många kraftlösa möten, och vi arbetar och sliter utan att det egentligen sker nånting. Nu vet vi dock av erfarenhet, att vattenströmmarna ju följer den terräng där de flyter fram, och de flyter lugnt och naturligt men ändå med en väldig utveckling av kraft som människor i olika sammanhang har lärt sig att ta vara på till glädje och välsignelse för andra. Och detta, mina vänner, skulle ha sin motsvarighet på det andliga livets område, ty då strömmar av levande vatten flyta fram, blir det en sådan kraftutlösning i våra liv och i vår verksamhet, att människor än i dag häpnar och förundrar sig. ... Den som kommer till Jesus och tar emot honom som en verklighet i sitt liv blir själv bärare av välsignelser till andra, ty bibeln säger: ”Saliga äro de människor som i dig hava sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. När de vandra genom tåredalen göra de den rik på källor, och höstregnet höljer dem med välsignelser. Ja, de gå från kraft till kraft, så träda de fram inför Gud på Sion.” Det är just sådana där källsprångsmänniskor som vår värld i dag behöver få se och höra, ty det finns alltför många runt omkring oss som i sig själva är så bra, att de behöver inte bliva bättre människor, som har kommit så långt, att de anser sig inte komma längre, och sådana människor förmedlar sannerligen inga välsignelser till andra. Och Bibeln säger om dem, att de äro ”källor utan vatten, skyar som drivas av stormvinden, ty de tala stora ord som är idel fåfänglighet. De lova frihet, fastän de själva äro förgängelsens trälar”. Men annorlunda är det med dessa välsignade människor som i Herren har sin starkhet, de vilkas håg står till hans vägar, ty de dricker ur livskällan Kristus, och där de gå fram spirar och grönskar de' för att så småningom slå ut i full blomning. O Gud give, att vi – du och ja' – kunde få nåd att bliva och vara sådana där källsprångsmänniskor, där vi går vår väg fram. Visserligen är ju de där människorna svaga i sig själva – de' är sant – och de ser inte så mycket ut enligt denna världens synsätt, men de har öppnat sitt innersta för den levande frälsningen – de har gemenskap med en levande Frälsare, de har blivit nya skapelser i Kristus Jesus. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Högtidens sista och största dag ... är den sjunde eller åttonde dagen; båda kan anses vara den största, beroende på hur man ser det. Om det är den sjunde dagen, anknyter det direkt till ceremonin med hämtandet av vatten från Siloadammen. Om det är den åttonde, är det den sabbatsdag som avslutade lövhyddefesten. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 150)

Sju är fullhetens särskilda tal och varje vecka avslutas med den sjunde dagens sabbatsglädje. Den åttonde dagen symboliserar dagen bortom tiden, evighetens dag. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 124)

Anden äger vi som en ström av liv, som kommer till oss i ständigt nya vågor. Därför talas det i Apostlagärningarna om hur enskilda människor fylldes av Anden och utrustades för någon särskild uppgift. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” i kommentar till Apg 4:31-37)

Den åttonde dagen – den sista – förekom ingen vattenösning. Bristen på vatten då ger Jesus anledning att tala om det vatten som ger evigt liv. … Mot det vanliga vattnets för människa och jord vederkvickande verkan svarar alltså Guds frälsningsvälsignelser för den inre människan. Detta sätt att tänka i symboler är hemvant för Guds gamla Israel. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 248 i kommentar till Joh 7:37-39)

(Vattenhämtningen ur Siloakällan) skulle erinra om att Gud under ökenvandringen gav Israel vatten ur klippan (2 Mos 17:6f; 4 Mos 20:2-13). (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 216)

I trädgården ... rann en klar källa. Nonno sänkte ner en träbytta i källan och hämtade upp vatten, och sedan drack vi ur träbyttan. Och det var det svalaste och godaste vatten som jag har druckit i mitt liv. "Å, vad det var gott", sa jag till Nonno. "Vad är det här för slags källa?" "Jag vet inte, om det är något särskilt slags källa", sa Nonno. "Källan som släcker törst, brukar vi kalla den. (Den vita hästen) Miramis var också törstig, och vi gav honom vatten att dricka och lammen och fåren också." (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 49-50)

(Jills) törst blev så outhärdlig att hon tänkte att hon inte skulle bry sig om ifall lejonet åt upp henne, bara hon fick en klunk vatten. ”Om du är törstig får du gärna dricka.” Det var de första ord hon hade hört sedan Eustace skrek åt henne uppe på klippan. En sekund stod hon och tittade åt alla håll och undrade vems rösten var. Så sade rösten igen: ”Om du är törstig, så kom och drick.” ... Rösten lät inte som en människas. Den var djupare, vildare och starkare, ett slags tung, gyllene röst. ... ”Är du inte törstig?” sade lejonet. ”Jag dör av törst”, sade Jill. ”Drick då”, sade lejonet. ... ”Jag törs inte”, sade Jill. ”Då kommer du att dö av törst”, sade lejonet. ”Hjälp!” sade Jill och närmade sig ett steg till. ”Då är det väl ingen annan råd än att jag letar reda på en annan bäck.” ”Det finns ingen annan bäck”, sade lejonet. Det föll inte Jill in att misstro lejonet – ingen som hade sett hans stränga, allvarliga ansikte kunde misstro honom – och plötsligt fattade hon sitt beslut. Det var det hemskaste hon någonsin hade varit med om, men hon gick fram till bäcken, lade sig på knä, kupade händerna och fyllde dem med vatten. Det var det kallaste och mest uppfriskande vatten hon någonsin hade druckit. Man behövde inte dricka mycket, för det släckte törsten genast. Innan hon började dricka hade hon tänkt rusa hals över huvud från lejonet så fort hon hade druckit färdigt. Nu förstod hon att det nog skulle vara det värsta hon kunde göra. (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 20-21)

För den troende juden är Toran ... inte bara upphov till vad han är som jude och troende människa, den är också en levande beståndsdel i honom. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 28)

Den sista dagen (under Lövhyddofesten) Simchat Tora, Torans glädjefest, markerar att Toraläsningens årscykel i synagogan fullbordas och inleds på nytt. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 111-112)

När (den lille gossen) om en stund kom tillbaka, höll han båda händerna utbredda som en skål och förde på så sätt med sig ett par droppar vatten. ”Månne barnet nu har tagit sig det orådet före att springa och hämta vatten åt mig?” tänkte soldaten. ”Det saknar verkligen allt förstånd. Skulle inte en romersk legionär kunna tåla en smula värme? Vad behöver den där pilten springa omkring för att hjälpa dem, som ingen hjälp behöver? Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta ur världen.” ... (Pilten) reste sig på tåspetsarna och sträckte händerna så mycket i höjden som möjligt, för att den storväxte soldaten lättare skulle komma åt vattnet. Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den lille på flykten. Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och solsken med en sådan häftighet strömmade ner över krigsknekten, att han såg röda flammor framför ögonen, och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade, att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde finna någon lindring. Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade, kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda händerna om barnet, lyfte upp det och sög till sig så mycket han kunde av vattnet, som det höll mellan händerna. Det var väl endast ett par droppar han på detta sätt fick på tungan, men mer behövdes inte heller. Så snart han hade smakat vattnet, for en ljuv svalka genom hans kropp, och han kände inte mer, att hjälm och harnesk brände och tyngde. Solstrålarna hade förlorat sin dödande makt. Hans torra läppar blevo åter mjuka, och de röda flammorna dansade inte mer för hans ögon. (Selma Lagerlöf ”Betlehems barn” s 29-31)


ca 1900 - ca 1800

(Looström) säger ... att de reqvirerade böckerna äro anlända. Jag törstar som hjorten gör efter vatten, efter dessa böcker! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 302; brev 30 juni 1891 till Fredrik Vult von Steijern)

Jag har läst (din bok) Livsslaven! Det var mig en kolossal nutidsdigt! Du är ju "Europeisk" författare, vän! Och fullfjedrad socialist! ... Och om du visste hvad jag blef glad som fick hela ditt vattenfall på min qvarn! Naturen! Den evigt föryngrande! Du är ju Rousseauist du som jag! Mera sådant, Jonas Lie! Nu förstår jag hvarför Det Unga Sverige jublade så när Livsslaven kom ut! Du spottar ju samhället midt i ansigtet! Rätt så! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 89; brev omkring 25 mars 1884 till Jonas Lie)

Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land? Smäktar du av törst och dignar hopplös ned i hetan sand? Se, då manar Mosesstaven vatten fram ur klippans häll – därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel! Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår; klippan – vilket himmelskt under! – följer dig, var än du går. Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg! (Viktor Rydberg ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877” s I:425)

Alla naturforskare äro enige därom, att hade vi inga förnimmelser - inga känslor, begär eller tankar, så skulle för oss aldrig finnas någon tid. Vår inre värld är en städse, men med ojämn hast rinnande flod af sådana förnimmelser: af känslor, begär, föreställningar och tankar. Råkar denna flod i stockning, upphöra vi att känna och tänka, såsom t. ex. vid en svimning eller en ytterligt djup sömn, så är också tiden för oss försvunnen. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 56; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

(Golfströmmen) är i själva verket en flod, som flyter fritt mitt i Atlanten och vars vatten inte blandas med havsvattnet i övrigt. Det är en salt flod, saltare än det omgivande havet. Dess medeldjup är ettusen meter och dess medelbredd 60 sjömil. På vissa ställen strömmar den fram med en hastighet av fyra kilometer i timmen. Vattenvolymen är oföränderlig och större än den sammanlagda mängden vatten i världens alla floder tillsammans. ... Efter att ha värmt upp Irlands och Norges kuster går (Golfströmmen) ända upp till Spetsbergen, där dess temperatur sjunker till 4 plusgrader och bildar det öppna polarhavet. ... Denna ström är en väldig kamin, som låter Europas kuster pråla med ständig grönska. ... Genom sitt sammanpressade vatten blir Golfströmmen klart åtskild från det omgivande havet och strömmens varma vatten och oceanens kalla ligger på olika nivåer. Dess vatten ... bryter genom sin indigofärg av från de gröna vatten som omger den. Skiljelinjen mellan dessa är så tydlig, att Nautilus i höjd med Carolineröarna klöv Golfströmmens vatten med sin stäv, medan dess propeller ännu roterade i havet. Denna ström förde med sig en hel värld av levande varelser. (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 409-410)

Vi hava (Jesu) lära och erkänna dess gudomlighet ... men vi hava ej därför Honom själv, den av himmelen komne och ännu kommande, som ej blott visar, men är Vägen, ej blott lärer, men är Sanningen, ej blott kungör, men är Livet. Ty allt detta är Han endast för dem, som Honom i tron anamma, - dem, som känna behovet att Honom söka, erfara trösten att Honom finna, fatta beslutet att Honom följa och smaka saligheten att Honom tillhöra. Deras Frälsare är Han, och för dem allena bliver Hans evangelium en det inre livets källa, som rik och klar flödar i deras hjärtan med nåd och frid och kraft och välsignelse. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 64-65; Juldagen)

Den första fredagen i oktober börjar den stora Broby marknad, som varar i åtta dagar. Det är höstens stora högtid. ... Det är fest i varje gård. ... Gästrummen på herrgårdarna äro fyllda av kära gäster. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 369; Broby marknad)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Tron är icke en så ringa eller lätt sak, som de oförståndiga och oerfarna andar inbilla sig och påfwens plumpa åsnor föregifwa, som mena, att tron är ingenting annat, än att de hafwa hört och weta berättelsen om hwad som skett och låta sig sedan tycka, att de hafwa allt, hwad evangelium säger om Christus. När de en gång hafwa hört eller läst det, då mena de sig straxt hafwa förtstått och trott tillfyllest, så att ingenting widare behöfwes i läran och tron. Men att en sådan tro intet annat är, än en lös och fåfäng tanke, det ser man deraf, att de sjelfwa måste bekänna, att en sådan blott historisk kunskap blifwer liggande alldeles stilla, kall och overksam hos dem, blott som ett tomt skal utan saft och kraft, så att den hwarken gagnar eller hjelper, stärker eller förbättrar; då likwäl Christi uppståndelse både är skedd och blifwer predikad, hörd och känd till den ändan, att hon skall skaffa frukt i oss, uppwäcka och upptända wåra hjertan samt werka i oss nya tankar, nytt förstånd och mod, lif, fröjd, tröst och styrka. Derest detta icke sker, så har du förgäfwes hört berättelsen, och hon är död och gäller icke mera hos dig, än hos Turkar och hedningar, som aldrig wetat deraf eller åtminstone icke trott henne; då må du icke berömma dig af någon tro, om du ock förer ordet på tungan, hör ljudet för öronen och behåller berättelsen såsom en dröm i minnet, hwaraf hjertat ingenting känner och erfar. De påfwiske wisa ju med hela sin lära och lefwerne, att de icke af hjertat tro eller sätta wärde på denna artikel, då de nemligen lära, att man skall söka och finna den kraft och nytta, som Christi uppståndelse borde åstadkomma, utom Christus hos sig sjelf och i sina gerningar och förtjenster, samt fördömma , tadla och förfölja den helsosamma lära, som wisar oss ifrån sådana lögnaktiga funder till Christus och Hans uppståndelses kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 265-266 i kommentar till Luk 24:13-35)

Det är möjligt för oss att visa hur den åttonde dagen ägde en viss hemlighetsfull innebörd, som den sjunde dagen inte ägde. ... Den första dagen efter sabbaten, som var den första av alla dagar, kallas ... den åttonde, enligt antalet av periodens alla dagar, och förblir (ändå) den första. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 206,215)

Han som var Faderns fullkomliga bröd, erbjöd Sig själv för oss som mjölk, (eftersom vi var) som spädbarn. Han gjorde detta när Han framträdde som en människa, så att vi, då vi fick näring som om det var från Hans kötts bröst, och då vi hade, genom ett sådant förlopp av mjölknäring, blivit vana att äta och dricka Guds Ord, (att vi då) också må kunna innefatta i oss själva det odödlighetens Bröd som är Faderns Ande. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att ”det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546)

I gamla tider var (lövhyddefesten) oliv- och druvskördens fest. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 172)

Sju dagar på året kan betecknas som de mest högtidliga, emedan endast i dessa ’inget slavarbete’ skulle göras. ... Dessa är: Den första och sjunde dagen av det ”osyrade brödets högtid”, pingsten, nyårsdagen, försoningsdagen, den första dagen i lövhyddohögtiden och dess åttonde dag. (Alfred Edersheim “The Temple” s 196)

På var och en av de sju (högtids)dagarna gick prästerna i procession ett varv runt altaret och sjöng: ”O utför nu frälsning, Jehova! O Jehova, ge välgång! (Ps. 118:25) Men på den sjunde, ”den där stora dagen i högtiden”, gick de varvet runt altaret sju gånger, under det att de kom ihåg hur Jerikos murar hade fallit under liknande omständigheter, och såg framför sig hur hedendomens murar, genom Guds direkta ingripande, skulle falla inför Jehova och landet ligga öppet för Hans folk att gå in och besätta det. (Alfred Edersheim “The Temple” s 280)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Livets konung säger: "Kom!" "Kom till mig alla ni som arbetar och bär på tunga bördor." "Om någon törstar, kom till mig och drick." Därför är adventstid en tid för gensvar, en tid att få komma. (Roger Svensson "Han kommer mig så nära"; Jönköpings-Posten den 25 november 2005)

En augustikväll fick missionshuset i Björkshult konkurrens av en kringresande tältkyrka. Färdtjänstens minibuss kom lastad med pensionärer som skulle dit. Alla utom Iris och Siri. Siri, den yngre, tog hand om den åldersförvirrade storasystern. "Ska inte ni på tältmöte", sa chauffören när systrarna avvek i motsatt riktning. Siri log vänt. "Vi har vår egen djävul - speldjävulen. Hallelujadjävulen är så tråkig, ropar bu hela tiden, men har inget att komma med." "Lever vi", sa Iris. "Det vet jag inte", svarade systern. "Nu går vi och köper trisslotter." (Ann-Charlotte Alverfors "Barn av samma ögonblick" s 135; Halleluja!)

Kom till den källan, du som sökt förgäves i världens brunnar hugnad för ditt bröst. Att komma – ja, det är just vad som kräves om du av livets vatten skall få tröst. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 71; Främlingen vid brunnen)

En inre källa porlar, den porlar stilla, den rinner upp ur evigheten. ... En inre källa porlar, den porlar stilla, den kommer inte ur mig själv. ... ... Min inre källa porlar, den porlar stilla, den är ett svar på all min längtan. ... Min inre källa porlar, den porlar stilla, den stillar äntligen min törst. (Margareta Melin "Den inre källan - Om Guds närvaro i oss" s 7)

Det eviga inom oss längtar och törstar efter det eviga hos Gud. ... Den rike kornbonden trodde att materiella ting ur hans välfyllda lador kunde släcka själens törst (Luk 12:17-18). ... Människor (blir) bundna vid materien, materialister ända in i själen. Knäböjande vid vad jord och värld har att bjuda på. ... Genom tidens mångahanda hör du rösten som ropar: Kom till mig och drick (Joh 7:37). Den som dricker av det vatten jag ger han skall aldrig någonsin törsta (Joh 4:14). (Josef Carlsson "Min själ längtar efter Dig o Gud"; Församlingsnytt - Betaniaförsamlingen Nyhem mars 1979)

Gud gjorde en ände på dödens vånda. Därför får du chansen att leva och uppleva Livet. Kasta dej i sommarens famn. Hindra ej livets ström att verka i din längtande själ. Det är hög tid att vakna ur vinterdvalan. (Maj-Lis Carlsson "Pingstmeditation"; Jönköpings-Posten den 9 juni 1973)

Ämnet för predikan har vi i Rosenius-sången, som vi började med. Vi sjöng om "Klippan med springkällans våg". Textorden härtill finns både i Gamla och Nya Testamentet. ... Nu några ord om springkällans våg. Utan vatten hade ökenvandrarna blivit dödens säkra byte. Men Israels barn slapp dö av törst i öknen. Detta under lovsjunger psalmisten med följande ord. "Han klöv sönder klippor i öknen och gav dem rikligen att dricka såsom ur väldiga hav. Rinnande bäckar lät han framgå ur klippan och vatten flyta ned såsom strömmar". I Jesajaboken läser vi om detsamma: "De ledo ingen törst, när han förde dem genom ödemarken, ty han lät vatten strömma fram ur klippan åt dem, han klöv sönder klippan och vatten flödade." Tillämpat på Kristus, som är verkligheten bakom den gammaltestamentliga förebilden, betyder springkällans våg Andens levande strömmar. Jesus bjuder de törstande till sig. Han säge: "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke." Han utlovar åt var och en som tror på honom strömmar av levande vatten. Därmed menar han Anden. Springkällans våg är Andens liv och fullhet, resultatet av försoningen i Jesus Kristus. Vi är friköpta för att undfå den utlovade Anden, betygar aposteln. Gud har erlagt högt pris för att vi skulle få Andens gåva. (Knut Svensson "Springkällans våg" s 7-11; predikan vid Svenska Alliansmissionens årskonferens 1970; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Det vatten Jesus Kristus erbjuder är klart som kristall och fritt från nedbrytande bakterier. (John Steiner "Levande vatten"; kommentar till Joh 7:37-39; Jönköpings-Posten den 5 juni 1965)

Handlarn som såg bilströmmen öka för varje dag slog upp sin sommarglada skylt om läskedrycker invid missionshusets anslagstavla. "Nu tar han folks intresse ifrån det andliga", sa någon till pastor Aggesjö. Men han log stilla och svarade: "Livets vatten står sig i konkurrensen ..." Och det märkliga var, att mineralvattenskyltens rop till de törstande färdemännen, aktualiserade predikoverksamheten. Den var som vattenläglarna på åsneryggen i Jerusalem som gav Jesus ett tillfälle att ropa sitt: "Om någon törstar så kom till mig och drick ..." Och så textade pastorn under veckoprogrammet för sommarhemmet en sval och vattenblå extra attraktion: "OBS. Läskedrycksförsäljning!" Och Aggesjö tog backarna från Handlarn och bägge såg med glädje hur sommartörsten detta år inställde sig tidigare än eljest. (Folke Nordangård "Sju systrar" s 22-23)


ca 1950 - ca 1850

Över soffan, där jag låg, hängde ett krucifix. Min trötta blick fångade den Korsfästes gestalt, som den Helige Ande i den stunden gjorde strålande. ... Det var som om en flod av ljus och frid strömmat in i min själ. ... Mitt öga skådade något av Guds härlighet, och jag kände mig buren högt, högt över de mörka djupen. (Eric Axelsson "'Ett ljus, som ej slocknar i döden ...'" s 75-76; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Läsk bjöds någon gång i form av sockerdricka och brusdricka. Ett pulver utrört i vatten. Julmust, svagdricka och enbärsdricka till jul. Drickabilen kom på lördagar. (Siv Sandahl "Glimtar från barndomen" s 33; Vaggeryd 1940-talet)

(annons) Rinnande vatten sparar tid till annat arbete. Har ni därför tillgång till elektrisk ström, så installera i Er villa eller lantgård en helautomatisk JMW hushållspump. På det sättet får Ni vattenledningsfrågan ordnad på samma bekväma sätt som staden. Låg anläggningskostnad, obetydlig strömförbrukning. Enkel, billig, lättskött - idealisk. Fråga oss om pumpar! JMW - JÖNKÖPINGS MEKANISKA VERKSTADS AKTIEBOLAG. Nordeuropas främste tillverkare av pumpar. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1936" s 103)

"Må Herren välsigna den lilla Taborförsamlingen. Må levande strömmar bryta fram genom den så att Andens frukt må växa fram till Guds namns förhärligande." Evangelist Ernst Almqvist i brev till Aron Rydén 14/3 1929. (Josef Rydén "Fliten och fromheten - Historien om en familj och en småindustri i Gnosjöbygden" s 17)

Namnet "Bergtemplet" var klart redan från början. Det hade initiativtagaren (Anders Hultman) själv kommit fram till. . . . Och visst var namnet välfunnet. En sluttning upp mot berget, bevuxen med höga granar och furor. Formad som en naturens egen amfiteater, associerar den till en domkyrkas pelarvalv med rymd och ljus. . . . Söndagen var den största dagen i högtiden och ägnades helt åt mission i uland och med stora insamlingar. Skarorna växte och kulminerade under (19)30-talet. Man kom med cyklar, bilar och bussar, som parkerades på både möjliga och omöjliga platser. . . . Under några år gick det extratåg både från Jönköping och Värnamo. Det skrevs i tidningarna att en sådan söndag samlades upp till 10-12.000 personer. Tabergsborna själva mötte också upp mangrant. Folk man aldrig såg annars, varken i kyrka eller missionshus, fanns med. . . . Så småningom minskade dock tillslutningen. . . . Nya konferenser och stormöten kom till på skilda platser. Om de var inspirerade av Anders Hultmans initiativ från 1925 vet vi inte. Men inte är det osannolikt. (Eric Sjöberg "Bergtempelmötena" s 98-99)

Norrahammars ungdomsförening hade för några dagar sedan en vällyckad basar till förmån för sin verksamhet. Det salubjudna, bestående af dels handarbeten, dels skänkta varor och dels inköpta saker, fick en liflig åtgång. Det, som ej såldes vid borden, auktionerades bort. Af de för tillfället utförda dekorationerna tilldrog sig i synnerhet ett väl framstäldt vinterlandskap, genom och utför hvilket en ishöljd bäck hoppade fram, uppmärksamheten. (Jönköpings-Posten 1905-12-06 "Ishöljd framhoppande bäck")

En missionshögtid som ej många gånger under året återkommer, har det som vanligt varit under den gångna trettondagshelgen i Jönköping, där Jönköpings missionsförenings första kvartalsmöte för året då ägt rum. Från när och fjärran både inom och utom länet ha stora skaror som brukligt strömmat till staden, likt judarne i Palestina vid de stora högtiderna i Jerusalem fordomtima, och de båda missionshusen, där mötet på trettondagens förmiddag, som var den stora dagen i högtiden, pågick, voro alldeles fullproppade med folk, hvarjämte hela flockar vankade af och an utanför desamma såväl som till och från dem. (Jönköpings-Posten 1902-01-07 "Trettondagen som den stora dagen i högtiden")

Första maj firades i Skillingaryd med klingande musik af den numera upplösta goodtemplarlogens Oskar ännu fortvarande musikkår, som i tidiga morgonstunden tågade genom byns gator. . . . Kl. 5 e.m. samlades på torget byns befolkning allmänt. . . . Från torget fortsatte tåget till missionshuset, där kyrkoherde K.O. Eriksson väckande, tröstande och hoppingifvande för hvar och en, som däraf var i behof, med värme och lif predikade öfver text ur Joh. 7:37,38. (Jönköpings-Posten 1901-05-03 "Predikan med värme och lif öfver Joh 7:37-38")

Det var litet svårt att komma ner till (Tabergsån i Hovslätt), men väl nere kunde pojkarna, när de blivit lite äldre låta sin kreativitet blomma. Oskar skriver att hans största glädje har varit vattenbyggnader och det tänkte han skulle bli hans livsuppgift i större skala, men så blev det inte. För att inte göra våld på hans egen skildring av äventyren vid ån låter jag honom även här själv berätta: "Ån var stenig och genom att plocka upp stenen åt en sida gjorde vi en meterbred kanal, som nog var 10-20 meter lång. ... Genom den långa upplagda stenkanalen blev det ett litet fall i nedändan, kanske en halv meter högt. Här placerade vi ett vattenhjul, som vi snickrat ihop i fars verkstad. ... Vi gjorde ock en hammare som slog på en plåt eller panna. ... En natt tystnade hammaren, och ivriga på morgonen att se vad som hänt vårt vattenverk fingo vi till vår stora sorg se att det kommit en vår- eller höstflod - jag minns inte årstiden - och vattenhjulet hade flutit bort och det myckna vattnet stod högt över vår kanalmur i en jämn och strid fors." (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 33; slutet av 1800-talet)

Den sista dagen i högtiden (den 28 augusti 1895) började (kung Oscar II sitt besök i södra vätterbygden) i (Jönköpings) nya kyrka, som bar drottning Sofias namn och till vilken drottningen skänkt nattvardssilver. Prosten Emanuel Sundelin höll ett kort tal och musikdirektör Karl Johansson spelade på orgeln dels ett stycke av Vidar, dels en egen komposition. Den stora kyrkan var helt fylld. (Olof Thulin "Från kungabesöket i augusti 1895" s 42)

Sjuk och utmattad anlände (prästen Karl) Palmberg (från Tyskland) till Jönköping den 12 oktober 1882. Någon av hans vänner hade skaffat honom ett gott hem hos makarna Wettermark i Torp, strax utanför staden. Här fick han röna den varmaste kärlek och förståelse. ... Till en god vän skrev han ett brev, som andas tacksamhet och harmoni. Det är dagtecknat den 26 november 1882 och lyder: " ... Över vintermånaderna stannar jag nog kvar här. De åstunda att få behålla mig, ty de känna som om Gud sagt dem det. Predika kan eller får jag icke men är oförhindrad att skriva, när jag så orkar. Detta är en ljuvlig ersättning för annan verksamhet. Det håller min ande friskare, ty något måste alltid rinna ur källan, om den skall hålla sig frisk." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 223-225; BG Ask-kommentar: "Torp" torde vara vad som senare har kommit att kallas "Torpa".)

(Lina Sandells sång) "Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig" ... publicerades ... 1859. ... Diktens första verser utgörs av bön om hjälp, dess sista vers ett uttryck för visshet om att den bedjande i Kristus har allt som behövs. Texten är fylld av bilder från bibeln, t ex eldstod och molnstod, och syftningar på Kristus, såsom levande vatten, nådens och sanningens älv, flödande salighetsbrunn och levande källa. (Göran Åberg "Lina Sandell - Folkväckelsens främsta sångare" s 72)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Om (Dumme) måsse och dess föreslagna odling, se . . . (Jönköp. Hush. Sällsk. Handl. III, sid.10), där en översikt gives över Jönköpings läns flodsystem. Den del av översikten, som berör tabergsbygden må därför anföras: " . . . J. E. Lagergren skrifwer: 'Äfwen träffas i Smålands Gamla Beskrifning olika och missledande uppgifter om samma sak, t. ex. om upprinnelsen af Laga och Nissa åar. . . . (Angående) Nissa å har (den) sin första och egentliga upprinnelse ur Nissa källa i Nissa kärr på Hackelsbo ägor i Månsarps s:n, 1/2 mil wester från Taberg. Från denna källa leda sig 2:ne sanka "råker" (trakter, prov. danken), en i norr och en i söder. Ur den sednare uppkommer Nissa å, som genast formerar en större bäck. Sedan denna bäck ett litet stycke lupit i söder, wänder den sig åt wester, samt fördelar sig i 2:ne grenar, af hwilka den ena går i wester och den andra i söder. Den westra grenen, som utgör Nissan, ingår på Tubbebo ägor i Angjerdshestra s:n och antar efter 1/8 mils westligt lopp, en norlig riktning, under hwilken den utgör gränsskillnaden mellan Mo och Tweta härader, på en sträcka af ungefär 1/2 mil. Sedermera genomlöper den i samma riktning Hökhults, Gagnaryds och Swinhults ägor i sistn. S:n. Ingår widare i Mulseryds s:n, hwarest den kröker sig något åt wester. Norr om Jära gästgifvaregård i denna s:n, och ungefär 2 mil från dess ursprung, ej långt från Bottnaryds s:ns gräns wänder den sig åt wester och straxt derefter åt söder, genomlöper åter Mulseryds s:n och widare Unnaryd samt Öreryds s:r. - Södra grenen, utgörande Tabergs eller Ljungarums ån, infaller efter 1/8 mils lopp uti 2:ne små sammanhängande sjöar (Twesjön) midt för lilla Ekornahult i Bondstorps s:n, går vidare i samma riktning åt Grälebo, Wederyd, Håknarp och Skjutebo - allt i Byarums s:n, hwarefter den åter infaller i Månsarps s:n, genomlöper Månsarps sjö, går widare åt Taberg och förlorar sig i Lillsjön wid Jönköping. - Den råknen, som från Nissa källa leder åt norr, bildar, så snart hon kommer ur mossen, en bäck, som kringlöper Hackelsbo ägor, går widare mellan Porsarps, Smörwiks, Målskogs och Kåperyds ägor och faller ut i förbemälte Tabergs å ett litet stycke norr om Månsarps kyrka wid norra ändan af Månsarps sjö. - Således uppkomma 3:ne åar ur denna källa, och äro troligen de 3 strömmar, som gifwit anledning till Mo härads sigill och den bekanta sagan om 3:ne åars upprinnelse från en källa, hwilka åar origtigt uppgifwas wara Nissa, Laga och Helga.'" (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 38-40)

Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. ... Av årsredogörelserna för Kärda arbetsförening fr.o.m. 1854 framgår tydligt det nära sambandet mellan arbetsföreningen och kolportörsverksamheten. ... Den först anställde kolportören, fr.o.m. nyåret 1854, var ... skolmästaren Per August Hultman. Redan dessförinnan hade han framträtt som talare på Herrestad, bl.a. vid bibelförklaringar och söndagsaftongudstjänster, "ofta mäktig, alltid högst lärorik". I brev till Rappes på Tagel omnämndes Hultman som "min trogne lärare", en person från vilken "levande vattenkällor strömmade av hans mun". Genom hans förkunnelse, vid ett tillfälle tre och en halv timme lång, blev, skriver Emilie Petersen, "min främlingskänsla en sann hemkänsla, ty jag var bärgad och livnärd i ordet". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad, och hennes nätverk" s 65,75-76; Kärda församlings arbetsförening)

(Arrendatorn) Per Henrik Moberg dog redan 1839 efter en tids sjukdom. ... Strax före dödens utbad (Emilie Petersen) sin välgörares välsignelse och "under det att han lade sina händer på mig, kände jag det eviga livets kärleksströmmar genomfara min varelse." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 154; Dagbok den 10 mars 1839)

Särskilt under hennes första änkeår betydde Jesus-gestalten mycket för fru Petersen, vilket hon senare vittnade om. ... (Hon skriver den 4 januari 1839 till Pauline Westdahl:) "Andra änkeåret uppstod ur död och förmultning Jesu förklaring i ordet. Ur Johannes evangelium syntes mig då Kristus som ljuset och livet och jag njöt törstig, som en sjuk, hälsofloden." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 201; 'Mormor' som människa och kristen)

Det utomordentliga vattenflöde som härstädes (Tofteryd) inträffade måndagen den 18 juli 1831 är en så märkvärdig naturhändelse att en uppsats därom icke bör saknas, bland kyrkans handlingar, för kommande tider. Efter tolv dagars stark hetta, lät åskan lindrigt höra sig den 16 utan regn. Söndagen den 17 regnade det smått nästan hela dagen, men om måndagen störtregnade det kontinuerligt till omkring kl 5 e. m., dock icke häftigare än att man mången gång sett lika starkt regn. .... Som jorden genom den föregående starka solvärmen var mycket hård och torr, kunde den icke så fort emottaga det ymniga regnet, vadan det ganska hastigt uppfyllde alla bäckar och strömmar. Redan kl 3 på måndagseftermiddagen voro alla mindre broar i hela socknen bortflutna eller översvämmade. Alla mader eller lägre ställen stodo under vatten. I den minsta bäck var forsen så stark och våldsam, att det var omöjligt att komma över densamma. Stenar, som 3-4 karlar icke kunde lyfta, bortfördes med strömmen. Broar, gärdesgårdar och allt som var i vägen bortrycktes. Växande träd upprycktes med rötterna. ... Ängar och mador överhöljdes med sten och grus och man såg hålor i jorden till 2-3 alnars djup. ... I Jönköping var full vattunöd. Där regnade det så stark(t) att utestående tomma såar och kar fylldes på 1-2 timmar av regnvattnet. Nästan hela staden låg under vatten och man rodde på torg och gator. På flera ställen däromkring gjorde vattenmassorna stor skada. Detta regn sträckte sig dock ej särdeles vidsträckt. I norr gick det knappast över Gränna och i söder och väster föga utom Värnamo. I västra häradet besökte det de närmast belägna socknarna, men vid Nässjö och Sandsjö visste man icke om något vattenflöde. (Johan Edvard Lagergren "Strödda anteckningar från Tofteryd" s 18-20)

Underlifvet är lifvets resonansbotten. Det är absurdt att hela vårt bättre väsende skall bero af en sådan - kloak. . . . . . . Om den kräfta som tär mig verkeligen börjat i hjertat så har den åtminstone haft nog förstånd att dra sig ifrån detta illegitima och pöbelaktiga ställe ner till det legitima underlifvet, med lefver, lungor, tarmar och andra aristocratiska partier, med ett ord till mensklighetens Riddarhus. Ty hvem vet icke att vårt odödliga väsende beror, liksom Rom fordomdags, af sina - Kloaker. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 29; brev från Lund den 27 januari 1826 till Lars Lemchen samt brev från Lund den 19 februari 1826 till Martina von Schwerin)

Jag erkänner med rörelse den godhet hvarmed Herr Baron intresserar sig för min helsa. Den är svag och ombytlig och det Onda härleder sig möjligtvis från någon oordning i underlifvet, enligt hvad Herr Baron förmodar. Men det väsentliga är dock väl en sinnessjukdom- Täta anfall af hypochondrie och leda vid hela det menskliga lifvet, i synnerhet vid mig sjelf, omvexla som oftast med transitorisk öfvermodig och utsväfvande glädje. Härtill kommer en retlighet i nerfsystemet som förtager nattens hvila och dagens ro: mitt sinne är ochristligt, ty det firar ingen Sabbath. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 20; brev från Lund den 22 januari 1826 till Gustaf Fredrik Åkerhielm)

Ett stycke från östra kapellet (i Jönköping) ligger, vid standen av ena lilla sjön, i en halvcirkel omsluten av Ljungarumsskogens mörkhåriga tallar, landshövdingens sommarboställe, det täcka Ryhov, som på en mindre rik tavla skulle företrädesvis fjättra blicken, men här endast sammansmälter med det helas skönhet. Längst bort i avgrunden löper ett brett, vitt band av silverskir över en mörk klippvägg, och talrika trädflockar med olika skiftningar av grönska av olika slag och storlek, som orma sig i sällsamma grannskap, liksom för att hindra hans fall ... men han faller likväl! Och just detta fall väcker nyfikenhet och undran på avstånd, förtjusning och beundran på stället samt i avbildning på duken av Fahlcrantz' mästarpensel. Det är Huskvarna! Och en medborgarekrona av lummiga ekar, i de leende ängarna ovan vattenfallen, fulländar naturkonungens präktiga skrud. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 126; år 1766)

Sedan urminnes tider har vattnet strömmat genom Lagadalen. I dess vatten har vår hembygds gryningsfolk stakat fram sina ekstockar och fångat fisk med benkrokar, liksom vi ror ut med våra ekor med kastspö. Vattenströmmen knyter oss på något sätt samman med gångna släktled. Vattnets och tidens ström. Den eviga rörelsens ord. Ett poetiskt och allvarets ord, som vi ännu klarare förnimmer innebörden i, om vi under vårflodstider på avstånd lyssna till Strömfallets brusande vattenström. Man tycker sig då liksom Rydbergs Tomte "höra tidens ström". Eller om man så vill: Livets ström med de många frågorna, som olösta strömma vidare till nästa generation. (Wåge Tolf "Götafors kvarters- och gatunamn" s 62-63)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Inte på etthundratjugo år hade Saltön upplevt en så het augusti. Värmen var nästan ofattbar, strax under trettio grader, fast klockan bara var kvart över sju på morgonen. ... Det gick åt ansenliga mänger vatten. En del bar bälten runt midjan med plats för vattenflaskor och andra hade reservoaren i ryggsäcken och en slang fram till munnen. Till slut hade många badgäster gått över från chica köpeflaskor till kranvatten. ... Restaurang Lilla Hunden annonserade om kall soppa: "Gazpacho med gurka, vitlök och tomat" stod det på en skylt utanför. ... Lizette smålog: "Ska vi inte slå oss ner under parasollet hemma på altanen och inleda med ett glas sval champagne?" Philip tryckte hennes arm: "Det är ett erbjudande du inte behöver upprepa." (Viveca Lärn "Värmebölja" s 9-13)

Sukkot är lövhyddohögtiden, som pågår mellan 15 och 21 Tishri. Den är en glad skördefest till minne av Guds omsorg om folket under ökenvandringen. Man bygger lövhyddor enligt bestämda regler och intar sina måltider där. Festens sista dag heter "Simchat Torah" (glädjen över Lagen). Då avslutas den årliga Torahläsningen med att Torahrullarna tas ut ur synagogans heliga ark och bärs runt i en festlig procession. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 30)

Julfirandet (i den ortodoxa kyrkan) kulminerar på Theofania (Epifania, Heliga tre konungars dag) den 6 januari. Tidigare firades Jesu födelse denna dag men numera är den ägnad minnet av Jesu dop. Till minne av att Jesus vid sitt dop "höljde sig i Jordans flöden", firas denna dag den stora vattenvigningsfesten. Vid närmaste flod eller sjöstrand välsignar prästen vattnet genom att sänka ned ett kors. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 70-71)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag trädde in mitt i världen, och jag uppenbarade mig för dem kroppsligen (ordagrant: i kött). Jag fann dem alla druckna. Jag fann ingen ibland dem, som var törstig, och min själ kände smärta för människobarnens skull, eftersom de är blinda i sina hjärtan och inte ser, att de kommit till världen tomma, och de söker gå ut ur världen tomma. Men nu är de druckna. När de skakar av sig sitt vin, då skall de omvända sig.’”(Bo Frid-Jesper Svartvik s 59, Thomasevangeliet log. 28)

Alla som tror på Jesus – det vill säga: har bejakat honom som sin personlige Frälsare och Herre – har ett källflöde i sitt inre. Många kristna skulle behöva upptäcka att det förhåller sig på det sättet. Precis som några av våra goda vänner upptäckte när de började gräva i sin trädgård. Till sin stora förvåning fann de en stenring några decimeter under gräsmattan. På den låg ett lock. När de med förenade krafter lyfte på det fick de se en brunn full med vatten. De hade inte en aning om att den funnits där. Många kristna skulle behöva göra upptäckten: ”Jag har en brunn mitt i min egen trädgård.” En djupförbindelse med Gud – ett källflöde. Ett källflöde som man varje dag kan få släppa sig till för. (Torsten Åhman "Drömmen om församlingen" s 99)

En källa av ljus och av kraft och av ro har inne i mej sina flöden, här levandegör den mitt hopp och min tro att kärleken bär genom livet och döden. Den källan hör säkert den kärleken till som bara Guds egen kan vara, ty hur skulle annars det goda jag vill och sen också gör kunna gå att förklara? Gud hjälp mej att höra Dej säja idag, ty döv är jag inte så sällan: Kom, drick av ett vatten av levande slag, bli ett med den kärlek som flödar ut källan. Bli ett med det ljus och den kraft och den ro som säjer att himlen är nära, att här har den Heliga Ande sitt bo så nära som nånsin ens själ kan begära. (Atle Burman "En källa av ljus" s 38; En källa av ljus)

Tiden tycks nu vara inne för det sekulariserade Europa att beröras av Guds Ande på ett nytt och unikt sätt. ... Anden faller även under stenvalven i gamla historiska kyrkor. ... Avgörande för var väckelsen slår ner verkar vara kombinationen av en djup törst och en vilja att sätta Kristus i centrum. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 43-44)


ca 1990 - ca 1950

På den tid då Algeriet lydde under Frankrike, kom två ökenschejker som turister till Frankrike. Man visade dem många sevärdheter, och mest av allt blev de imponerade av ett vattenfall. De blev stående så länge där, att deras ciceron till sist måste fråga, om man inte skulle gå vidare. Nej vi står här tills det tar slut, svarade de. Att ett sådant vattenfall skulle kunna fortsätta mer än någon timme, kunde de inte föreställa sig. Gud är kärleken. Vilken kraftkälla! Och den sinar aldrig. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 158 i kommentar till 1 Joh 4:10-16)

(Jesus) ropar på människor som törstar, på dem som känner törsten efter liv, verkligt liv. En av dem som har gett uttryck åt den törsten är Fredrika Bremer: ”Mig törstar, Gud, du kärlekskälla klar,/som evigt liv uti ditt sköte har!/Giv mig en droppe! Mina läppar brinna./I världen har jag ingen hjälp att finna. /Dess fadda dryck ej vederkvicker mig. /Jag törstar efter evighet och Dig!” (Sven Danell ”Dagpostilla” s 176 i kommentar till Joh 7:37-39)

"Vattnet är vårt största problem. Om vi inte har löst den frågan inom tio år kommer Libyen att drabbas av en katastrof." Vi hörde de orden många gånger. ... Törstdöden sägs vara kort men plågsam. Bristen på vätska orsakar rubbningar i hjärnans system och människan förvandlas till en lallande idiot under de sista timmarna: en babblande, omänsklig varelse skakande av skräck och panik innan solen gör slut på henne. ... Där vi stod och pratade med varandra var det bara sand så långt vi kunde se. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 109-110; Den sista litern)

Vi behöver inte fyllas av Anden genom våra egna ansträngningar; vad vi behöver göra är att ge honom vårt samtycke till att fylla oss. Initiativet är hans. ... Själva undret i det hela är att ta emot den helige Ande, inte på ett passivt utan på ett aktivt sätt. ... Det är inte en mänsklig manipulering med vår andning, utan ett gudomligt mottagande av Guds själva andedräkt – den andedräkt som andades på kaos, och ut ur det kom kosmos. Varje gång vi säger ja till honom, låter vi kosmos komma ut ur kaos. Synd är kaos, och accepterande av den helige Ande är kosmos. Varhelst Jesus är, är han skapelse. Ja, ut ur intet kommer allt! (Stanley Jones "Guds ja" s 60)

En av mina vänner kommenterade en annan vän så här: ”Hon ser ut som om hon hade svalt en elektrisk lampa – hon har sådan utstrålning.” När läkare frågade henne: ”Är ni allergisk mot något?” svarade hon: ”Ja, jag är allergisk mot synd.” Ett tänkvärt uttalande och mycket sant.” (Stanley Jones "Guds ja" s 40)

Svante (Katt) hade nämnt om ett läkarintyg. Det var tydligen det, som jag hittade. Blå stämpel: KOPIA. Och sedan: "Läkarintyg angående person, för vilken ifrågasättes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare." Det var utfärdat den 20 juli 1966 för Katt, Sven Teodor, född den 5/7 1907. Yrke: diversearbetare. ... Jag läste läkarens utlåtande: "Uppväxt i arbetarhem med 9 syskon. Fader missbrukat sprit. En broder också använt sprit i för stor mängd. ... En längre tid missbrukat sprit. På senare år huvudsakligen i form av öldrickning 5-6 öl per dag. ... Var i fjol på anstalt i 3 mån. men började omedelbart dricka igen när han kom hem. Har ingen insikt och säger sig dricka för att han är törstig." (Evert Adolfsson "Kring en klippa i havet" s 11-12)

Det nya livets under, lyckan att få syndernas förlåtelse och befrias från sin ångest kommer (den som tar emot Kristus) att oavlåtligt rikta blicken på den gestalt från vilken strömmar av levande vatten tränger in i hans liv för att göra hans kalla hjärtas öken fruktbar och låta honom få del av den nya födelsen. (Helmut Thielicke "Jag tror - de kristnas bekännelse" s 22)

Otillfredsställdheten med vad denna jorden bjuder kan driva människan till att söka släcka sin törst … också i brunnar, som väl ej kunna kallas usla men till sist inte hålla vatten. Vänskapens stilla förnöjelse, arbetets glädje, hemlivets lycka, sanningssökandets rena njutning äro väl allesammans goda gåvor, men den dag kommer, då ingen av dessa brunnar längre har någon hugsvalande dryck att ge. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 273 i kommentar till Joh 7:37-39)

Det är med (Jesu) ringhet som med källan i skogen: den står i förbindelse med jordens outtömligt rika förråd av vatten. Så är den outtömligt rik. Den ger i det oändliga. Och likväl är detta bara en svag bild av den rikedom som hör Herren Jesus till. (Elis Malmeström "Julens rika gåva" s 10; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1951)


ca 1950 - ca 1925

Törsten var mycket mer påfrestande för mig än hungern. Den som inte på allvar och upprepade gånger har törstat känner mer sympati för dem som hungrar. Men man behöver bara tänka på hur lång tid det tar innan en människa dör av svält och hur kort tid det däremot tar innan hon törstar ihjäl. Man kan fasta i flera veckor och till och med månader och ändå överleva, däremot törstar man ihjäl på några dagar. Därför är törsten plågsammare än hungern. I Birkenau måste maten, den dagliga soppan, ha varit mycket salt, för jag var alltid törstig där, särskilt under de heta, evighetslånga uppställningarna i den gassande solen. ... De fysiska minnena från Auschwitz är hetta (vid uppställningen), stank (röken över lägret) och framför allt törst. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 131-134)

O, vad det är härligt att få sträcka ut sina sugrötter mot livets bäck och suga Guds liv in i sig. Vet du, jag är så lycklig och salig, så det kan du aldrig tro, när jag tänker på att Guds liv finns i mitt liv. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 52)

När vi rest i tjugofyra timmar var maten slut, men det var inte det vi mest oroade oss för. Allt vatten var också slut, och i den tryckande hettan i vår fullpackade vagn blev törsten tortyr, och det fanns inget hopp om att få mer vatten vid någon station eftersom säkerhetsåtgärderna var så stränga. Vi stannade alltid utanför stationerna och fick nöja oss med att titta på när SS-männen drack ur sina vattenflaskor medan de räknade oss. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 88)

Dispyterna (i deportationsvagnen) hjälpte mig att glömma en del av obekvämligheterna. ... Djupt inom mig förstod jag dock att (de) bara hade ett enda syfte - att dra uppmärksamheten från törsten som höll på att bli riktigt plågsam för en del, och debatterna dog så fort någon muttrade: "När ska vi stanna för att hämta vatten?" Andra saker påminde oss också. När vi åkte över en flod tittade de som stod vid fönstren längtansfullt efter den. Reklampelare för öl - "Drick Seybusch ... Det är nyttigt ... Det är gott!" frestade oss. Efter en stund var vatten det enda vi tänkte på och alla andra problem var som bortblåsta. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 63-64)

Om själva luften är så öm, att du står upp som i en dröm och går med själen överfull för denna stora ömhets skull ... och om en mycket sällsam älv begynner sorla i dig själv och sakta blir en sång i dur, fastän du inte själv vet hur ... då har oändligheten sänt sitt underbara sakrament – trots alla kyrkliga förbud – till dig som inte tror på Gud. (Anna Greta Wide ”Sakrament” s 158; 1942)

Här står jag nu på stranden av denna ödenas livsström. Än en gång vill jag försöka för mig själv fatta och förstå något litet av vad som händer och sker, vad som hände och skedde, medan floden flöt igenom, fyllde och alltjämt fyller min döende varelse med sitt levande vatten. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 7)

Lövhyddohögtiden får sin prägel genom föreskriften att man då skall fröjdas inför Herren (Lev 23:40). Därför motsvarade denna dags innebörd när man senare i den judiska liturgin för lövhyddohögtiden bl. a. läste Jes. 12:3: ”I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor”. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 217-218)

Det är först, när frälsningens stora nyskapande livsström av nåd och försoning genomflödar och fyller hela min varelse, som jag anar och förstår, att frälsningen i Kristus Jesus innebär för en människa som du och jag ej blott att hon blir försonad med Gud, utan även den ofattbara nåden, att hon blir försonad med sitt eget öde. (Sven Lidman "Blodsarv" s 11)

Det tomma rummet där inne i bröstet hade uppstått igen, och det hade vidgats och blivit större ju äldre (Knut Toring) blev. Kanske han saknade någonting oåtkomligt - något ouppnåeligt hos kvinnan, något ouppnåeligt på jorden. Då hade ju Gud gett honom en törst efter någonting, som ingenstädes stod att finna. Det var i så fall grymt gjort av världens upphovsman att inte skapa någon dryck, som släckte denna inre längtan, lika grymt som det skulle ha varit, om Gud hade skapat den rent kroppsliga törsten, men inget vatten att släcka den med, ingenting som svalkade den brännande strupen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 166-167; Grop i mannens bröst)

(Flickorna) frågade (Benbé) om det i hans religion funnes något, som bjuder en ung man att sitta så där dag efter dag. Han genmälte att hans religion var den urgamla kinesiska taoismen eller läran om vägen eller sjuhundrasjuttiosju sätt att göra flickor nyfikna. Enligt denna upphöjda lära skall en ung man, som i sju dar uthärdat vad han uthärdat, på den åttonde dagen rikligen lönas med besök av sju undersköna flickor i behagfulla dräkter och med betagande sätt. Flickorna brast i jubel - ty se! den urgamla kinesiska visdomen hade hållit streck även i våra dagar. Snabbt hämtade de ur bilarna frukter och sötsaker och rökelse samt vissa uppfriskande droger. Dessa blandade de i silverne kärl och välsignade dem genom kraftiga handskakningar, varefter de kredensade drycken med utsökt behag. (Hjalmar Bergman "CLOWNEN JAC" s 29)

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. (Karin Boye "I rörelse" s 267)

Vattenösningsceremonien hade sin historiska förutsättning i den erfarenhet Israel gjort under ökenvandring, då på Moses' ord ur klippan vatten strömmade fram för att släcka Israels törst. ... Klippan som gav vatten i öknen var en profetisk typ, som pekade framåt på Kristus (jfr 1 Kor 10). (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 151)


ca 1925 - ca 1900

De avskilda (missionärerna) lämnade följande minnesord: ... Lydia B. Norup: Jesus sade: "Om någon törstar, så komme han till mig och dricke. Den som tror på mig, av hans innersta skola strömmar av levande vatten flyta fram." Joh. 7:37-38. ("Missionsförbundet 1924" s 431; n:r 26 den 26 juni; Svenska Missionsförbundets konferens och årshögtid)

Vid mitt avsked skrev (Emil Gustafson) i min första predikobibel: ’Herren vet, var oljekrukan står, men han tar inte fram den, förrän bäcken torkat ut.’ De orden blevo så levande för mig, att jag fördes i ett nu från min uttorkade bäck till oljekrukan. När jag sen kom ut på Norregatan (i Malmö), borde jag ha gjort som fordom konung David, tagit fröjdesprång och jublat i min frälsnings Gud. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 162-163; citat Viktor Johansson)

När Gustaf (Landmér) en måndagskväll (1914) kom hem till sitt hyresrum efter ett möte i ynglingaföreningen, fick han vara med om en djup andlig upplevelse. ... ”När jag tackade Gud föll den helige Ande över mig, och jag började välsigna min Gud och Fader ... Det vanliga är ju annars att vi ber Gud välsigna oss. Under det jag prisade Gud, tvåddes hela min inre varelse ren, och all min trötthet försvann. Våg efter våg av kraft och glädje gick igenom mig, och min ande blev storligen uppbyggd. Tid och rum försvann.” ... När Gustaf hade jublat sig igenom många timmar av salig gemenskap med Gud och en ny dag hade börjat gry, var han viss om att han ”som Guds livegne skulle tjäna honom till livets slut”. (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 55-56)

Glöm nu icke Svenska Missionsförbundets Offervecka! Den pågår sedan i söndags den 27 okt. och fortsätter till och med söndagen den 3 november. Den tredje november blir den sista, den stora dagen i högtiden. Kom med, bedjande, offervillig och glad och medverka därtill, att Gud och vår Herre Kristus må få mycken ära och tacksägelse, när veckan är slut. Ja, du kommer naturligtvis. (P. Waldenström "Svenska miissionsförbundets offervecka"; Jönköpings-Posten 1912-11-02)

Emilia Fogelklou föddes år 1878 i Simrishamn. ... Under en period anfrättes hon av svåra själsplågor och leda vid livet. Det var i denna livssituation hon erfor sin stora "verklighetsupplevelse". Om denna genomgripande händelse berättar hon i den självbiografiska boken "Barhuvad" från 1950: "Men så en ljus vårdag - det var den 29 maj 1902 - då hon satt och beredde en lektion bland träden bakom Föreningsgatan 6 (i Göteborg), så inträffade tyst, osynligt, den centrala händelsen i hela hennes liv. Utan syner eller ljud av tal eller mänsklig förmedling upplevde hon i utomordentligt klarvaken medvetenhet det stora, förlösande, inre undret. Det 'tomma skalet' liksom brast. All tyngd och vånda, hela overklighetstillståndet sjönk undan. Hon förnam levande godhet, glädje, ljus som en genomströmmande klar, lyftande, omslutande, otvetydig verklighet, djupt inifrån." Det var Emilia Fogelklous absoluta övertygelse att hennes metafysiska upplevelse var av gudomligt ursprung; i samband med denna händelse kände hon sig omsluten av idel barmhärtighet - hon hade erfarit en kärlek som var "mera än människors". Så genomgripande var denna händelse att hon under mer än ett år behöll den för sig själv. Rädslan var stor att omgivningen skulle avfärda hennes upplevelse som en "subjektiv illusion". I detta läge kom studiet av kyrkans mystiker henne till hjälp. (Inger Hammar "Kvinnor kräver tillträde till det teologiska samtalet - Lydia Wahlström och Emilia Fogelklou" s 370-372)


ca 1900 - ca 1850

På den sista, den stora dagen i högtiden gingo prästerna, åtföljda af det högtidsklädda folket, ned för tempeltrapporna till dammen Siloam, fyllde en kruka med vatten och buro den under stor glädje in på templets förgård samt utgöto där vattnet, så att det stänkte mot stengolfvet. Den sålunda fyllda krukan och det utgjutna vattnet voro sinnebilder af det vatten, som hade följt Israels barn under ökenvandringen. När Herre Jesus såg vattnet, som utgöts, hämtadt från källan Siloam - det betyder "sänd" - och hvilket han sedermera brukade taga såsom en sinnebild af sig själf, tyckes den tanken hafva kommit för honom, att i motsats till krukan, som snart vardt tömd, var han själf Guds ström, som var full af vatten, närd från den gudomliga naturens eviga kullar, utgjuten för att bereda Guds stad glädje. ... Det grekiska ordet är mycket vackert. "Den som tror in till mig" - det grekiska in med ackusativ betyder alltid rörelse emot - det vill säga ... den som sluter sig i innerligare gemenskap till mig, den som tror in till mig. (F.B. Meyer "Icke en bägare, utan strömmar" s 60-61,65; föredrag och kommentar till Joh 7:37 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

För hans gudoms härlighet törstar själen efter Gud. ... O, att vi kunde fatta Guds härlighet! "Min själ törstar efter Gud." ... Hvilken glädje i Gud och af Gud får icke den själ erfara, som kan säga: jag har intet i mig själf, men jag har försäkrat mig om något som är för evigheten, och det är Gud. (J. Elder Cumming "Min själ törstar efter dig" s 25-26; föredrag och kommentar till Ps 63 vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

I en predikan i Nalavi missionshus yttrade (Emil Gustafson) en gång: ”Jag har alltid en stilla undervattenskälla i min själ, som alltid porlar.” (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 180)

Visst var det äkta, levande kristendom ... i (det norrländska läseriet och laestadianismen). Och detsamma måste omdömet bli om ... pietismen (som) vände sig till viljelivet och krävde heliga beslut och lagens gärningar, (om) mysticismen och herrnhutismen (som) vände sig till känslolivet och (som) framför allt sökte saliga känslor, andlig lycka och glädje (samt om) schartauanismen (som) vände sig till förståndet och krävde andlig klarhet. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 152)

(7:37) kan hafva haft sin anledning i de dagliga så kallade libationerna, som under löfhyddohögtiden förekommo vid morgonoffret. De bestodo deri, att en prest med ett gyllene kärl om ungefär 1 ½ liters rymd hvarje morgon (åtminstone de sju egentliga festdagarna men sannolikt äfven den åttonde) hemtade vatten från källan Siloa samt under lofsång och musik hälde det jemte vin i två med hål försedda skålar, som stodo på venstra sidan om altaret. Denna sed skall enligt rabbinerna hafva haft sin grund i Es. 12:3 (”med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor”), hvilka ord sjöngos af folket vid libationen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 460)

Mot eftermiddagen steg två nya passagerare på (tåget) vid en liten smålandsstation, en ung flicka och en man som höll henne i armen. ... Flickan hade stulit en klocka från sin husbonde. ... Nu skulle (fjärdingsmannen) in med henne till Växjö där hon skulle sättas i häkte och lagföras. ... Då Krakow tog upp ett stort stycke spickeskinka och började skära för sig med fällkniven, då vidgades hennes näsborrar för doften med oemotståndlig lystnad. Han bjöd henne en rundlig skiva som hon grep utan att tacka och slukade med svålen varefter hon strax såg efter mera. Han gav henne den ena skivan efter den andra och alla åt hon med samma glupskhet och hade snart förtärt hela skinkstycket. ... (En gumma) tog upp ur sitt knyte en vacker fläskkorv och ett vitt bröd. Flickan tog korven och började äta den men det vita brödet ville hon inte vid. ... Då fjärdingsmannen redan var på perrongen (i Alvesta) stack han in huvudet genom kupédörren och upplyste viskande: "Hon tror hon ska få vatten o bröd fast de straffet e avskaffat för länge sen o ja låter henne va i den tron för de kan ju aldrig skada med förskräckelsen. Men de e därför hon e vild på sovel!" ... I sin iver att trösta flickan fann (gumman) ej så lägliga ord utan ropade: "Stackars tös! Du får varken vatten eller bröd . . . " Det sista man såg av flickan var att hon av alla krafter stretade och drog i fjärdingsmannen för att komma till vattenpumpen vid stationshusets gavel. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 108-111)

Wattenösningens bruk ... bestod deri, att en prest, enligt den tidens sed, i en gyllene kanna hemtade watten från den nära till Jerusalem belägna källan Siloa. Han bar det derpå upp i templets inre förgård. De öfrige presterna motttogo honom med basunaljud, och jemte dem instämde det öfriga folket i en sång, hwars innehåll står i Es. 12:3. Sedan bar presten wattnet upp till altaret, blandade det med winet af dyckesoffret, och båda delarne utgjötos, så att det genom rör nedslöt i bäcken Kidron. Derunder uppstämde Leviterna, under full musik, det stora Hallel eller lofsången i Ps 113-118. Ordspråkswis sade den tidens Judar: ”Den som icke sett glädjen wid wattenösningen, han wet icke hwad glädje är.” (P. Fjellstedt "Biblia" s 267)

Buk plägade Judarne äfwen kalla de wattenförwaringsställen, som de wid högtiden brukade, emedan de woro liksom en ihålig buk. Detta ord begagnar Jesus, och will således säga: De troendes hjertan skola blifwa sådana wattenrum, sådana käril, sådana öskar, att de ej blott för sig äro helt och hållet uppfyllda med den Helige Andes gåfwor, utan ock flöda öfwer och meddela andra. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 107)

Tegnérminnet den här gången avslutades i Växjö med premiär i mars 1997 på Gunnar E. Sandgrens nyskrivna pjäs för Regionteatern Blekinge-Kronoberg, "Eldringen". Den handlar om skalden och biskopen Esaias Tegnérs tid i Växjö. "Han drivs av en ursinnig längtan efter liv, liv, liv - men drömmarna och förhoppningarna grusas ständigt av tvivel och livsleda. Drömmar och plikter, förhoppningar och tvivel, kärlek och sorg korsar hans liv och hans dag." (Stig Tornehed "Tegnérminnet efter 150 år" s 76-77; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Uppifrån bergen kom en bäck som flöt igenom Spring Creek, och den hade det renaste och klaraste vatten som han hade sett i världen. Det var så genomskinligt att det var nästan osynligt; om det inte hade varit i rörelse och givit sorlande ljud ifrån sig, så skulle en förbigående knappast ha märkt det. Bäcken blänkte och lyste ännu när det blev mörkt. Detta märkliga vatten hade liv, ett ljust liv. Och Robert stod om kvällen vid bäckfårans kant och betraktade den farande strömmen. Den var som en rad rörliga ljuslågor som rann bort och ändock stannade kvar. Han kom tillbaka till platsen nästa kväll. Bäcken sorlade och strålade, den fanns kvar, och den skyndade sig bort för att förena sig med större vatten. ... Ingen av de män han såg fara genom Spring Creek denna sommar visste: Det var vattnet som människan inte kunde vara förutan. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 354-355; Fjärde natten – Roberts öra berättar)

Robert och Arvid var vilsegångna i den stora sandöknen. ... Och öknen hade för länge sedan torkat ut munnen, den stramade redan nedåt svalget, den beredde sig till stryptag åt halsen: Törsten. Det fanns endast en ände på plågan, en enda bot, ett enda ord på sex bokstäver på hemlandets språk för vad de sökte. ... De befann sig i ett land av sand; de irrade ensamma omkring i en öde trakt, där marken, kullarna, stenarna, bergen bestod av sand, små yrande, hårda korn. ... Vad var deras ärende härute? ... Vad sökte de efter i ett land, där ingenting fanns? ... Arvid fortsatte att ösa och krafsa i sanden med sina båda händers skopor. ... Men det var icke guld, som han grävde efter. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 280-287; Andra natten – Roberts öra berättar)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Den helige Ande sänkte sig över mig på ett sådant sätt, att det föreföll som om han hade gått både genom kropp och själ. Det kändes som om en elektrisk ström hade gått igenom mig gång på gång. Ja, det tycktes komma våg efter våg av flytande kärlek, ty jag kan inte uttrycka det annorlunda. Det var som Guds egen andedräkt. Den tycktes fläkta mot mig likt ofantliga vingar. Inga ord kan beskriva den underbara kärlek, som utgöts i mitt hjärta. Jag grät högljutt av glädje och kärlek. (Charles Finney "Självbiografi" s 23-24)

Euphrosyne Palm ... utövade på (Esaias Tegnér dragningskraft) genom sin lyckliga förening av glädje och godhet och sin vackra sångröst. ... När fru Palm på hösten 1817 nedkom med sitt första barn, ägnade Tegnér senare på hösten, vid en fest hos Palms, värdfolket en skämtsam skål i versform med anledning av tillökningen i familjekretsen. Först erinrade han i humoristiska ordalag om alla de ledsamheter och allt det spring, som äro mer eller mindre oundvikligt förbundna med dylika "glädjande tilldragelser". Värst av allt var kanske, att den nyvordna modern inte hade en droppe mjölk att ge din lilla. I rättframma ordalag skildras, hur i denna fatala situation den räddande ängeln kom i skepnad av en professorska, som själv hade en liten: "Fru Lindfors kom med sina flöden, en Göta älv av bara di. Då var ändå en tröst i nöden. Nå, gudskelov, det är förbi." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 355-356)

När trons längtan i Skriften liknas vid hunger och törst, har detta en djup orsak. Självbevarelsedriften är naturens starkaste drift. En hungrig är villig att ge bort allt vad han äger och har för att få mat. På samma sätt är denna längtan efter Guds nåd i Kristus den mest drivande kraften i den troendes själ, och inte minst i hans vilja. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 44-45)

När konung Erik (XIV efter sin kröning i Uppsala domkyrka) slutligen "under spelande och diskanterande" åter trädde ut ur kyrkan, var det redan afton. Före Hans Majestät gick nu en man, som hela vägen "ur en silverkittel strödde ut pengar bland allmogen till några tusende marker". ... Öl och ädelt vin strömmade ur konstgjorda brunnar, liknande vattenkonster, genom rör under jorden, vilka ledde från "bondekyrkans torn", där man hade ställt kar, fyllda med vin. Så kunde alla, som ville dricka" få sitt lystmäte. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 255-256)

(Den heliga Birgitta) skulle en gång komma att likna Marias själ vid en springbrunn. Som springbrunnens vattenstrålar, så flödar ock nu ingivelsen i hennes egen själ. Så visst tror hon, att livskällan där innanför är outsinlig, att hon hädanefter kräver att få alla sina företag liksom övergjutna av dess pärldagg. Hon tar ej mera ett steg, om hon icke blir inspirerad. Och hon blir det. (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 58; Utkorelse)

När kung Lindorm hade hört (de båda kungarnas berättelse) sade han att nan nu också hade blivit riktigt förtjust i flickan och förstod att (de) gärna ville ha henne till äkta. Skulle de inte kunna göra ett avtal om vem hon skulle tillhöra? Kung Lindorm hittade på ett sätt som skulle låta henne själv avgöra frågan utan att hon visste om det. Man skulle låta slå rejält med salt i middagsmten, så att flickan blev törstig. Då skulle hon be någon av dem att dricka henne till - och den hon då vände sig till, honom skulle hon tillhöra. . . . När de satt sig till middagsbordet dröjde det inte länge förrän flickan tog till orda: "Jag tycker maten är alldeles för salt, jag är törstig", sade hon och fattade sin vinbägare. "Kung Svana sitter mig när, Kung Trana håller mig kär, men kung Lindorm skall dricka mig till." . . . Kung Lindorm och hans drottning levde i ära och fred i hela sin levnads tid, de var alltid lyckliga och fick många barn. (Folksaga från Danmark "Kung Lindorm" s 25-26; sannolikt införd på 1100-1200-talet med möjligt ursprung i Främre Orienten)

Uppläsandet av orden "O Herre, rädda oss, O Herre, ge oss framgång" (Ps 118:25) skall troligen förstås som en bön om regn och fruktbringande årstid. På var och en av (tabernakel)högtidens sju dagar hämtade en präst vatten från Siloadammen i ett gyllene vinkrus och förde det i procession till templet vid det fröjdefulla ljudet av trumpeten. Där hälldes vattnet i en skål intill altaret varifrån ett rör tog det till altarets fot. Dessa symboliska ceremonier verkade som tacksägelser för Guds välsignelser med att ge vatten i gångna tider. . . . Jerusalem Talmud sammankopplar ceremonierna och Jesaja 12:3 med den Helige Ande. . . . Under de sju dagarna frambars dryckesoffer i templet med vatten som förts från Siloadammen (Sukk. 4:9), men på den åttonde dagen utgöts inget vatten, och detta gör Jesu anspråk än mer slående. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 372)


Att avrunda med:

Jag vet att det fortfarande talas om mig. Flickorna från hemtjänsten ser så medlidsamt på mig, känns det som. De kommer och ser på mig och mitt enkla hem med sina unga, hoppfulla ögon. Jag inser ju att mitt liv ter sig väldigt torftigt. De vet förstås min historia, hemmadottern, hon som aldrig blev gift. "Den skygga." Det är nästan så att jag kan höra deras pigga, självsäkra röster när de pratar ihop sig på lunchen: "Har Sigrid verkligen bott där i åttiofem år? Vad sorgligt ..." Men de vet ingenting, jag säger ingenting, om mitt inre liv. Jag måste säga: Mitt rika inre liv. Mina upplevelser, min tro, mina tankar och känslor är förborgade för andra. Ändå finns så mycket inom mig i överflödande mått. (Christine Falkenland "Den skygga" s 58)

I en öken har jag undrat: Vilket är viktigast, rosor eller vatten? Vatten, tror jag, fast jag älskar rosor. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 23)


Sångarna:

Guds källa har vatten tillfyllest, en gåva av strömmande liv, den äger vad alla behöver, det räcker för dig och för mig. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:1)

Låt kristallklar källan strömma med det vatten som ger liv. Bli vår eldstod under natten, och om dagen molnstod bli. Starka klippa, starka klippa, var vår tillflykt och vår frid. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:2)

Kom, törstige, till källan fram, Drick lif och hälsa hos Guds lamm; Beundra Herrens härlighet. Och sjung hans pris i evighet! (Isaac Watts-Erik Nyström: Sång 15:4)

Dig Jesus kallar nu; O, lyssna i dag till hans röst, Ty endast hos honom finns tröst, Hos honom allena är hvila! (SS: Sång 114:1a)

Jesus, full af kärlek, ropar: Kom till mig, hvar törstig själ! Jag vill lif och frälsning gifva, Allt för dig kan blifva väl; Kom till mig, kom till mig, Lifvets vatten ger jag dig. (Svenning Johansson: Sång 121:1)

Här en källa rinner; Säll den henne finner! Hon är djup men klar, Gömd men uppenbar. ... I dess friska flöden Finnes tröst mot döden, Ty från livet själv Strömmar hennes älv. ... Dyra livets källa, Du skall evigt välla, Evigt lyckosam Skall din flod gå fram! (W Cowper-B Ehrenborg-Posse-E Linderholm: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 230:1,3,6; jfr Psalmer och Sånger 246:1,3,4)

Komme nu åter till strid för Gud Skaran sin Konung till möte, Väpnad och villig, i helig skrud, Samlad, som daggen på ljusets bud Flödar ur morgonens sköte. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 169:8)

Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig. Jag är så kraftlös och svag i mig själv. Låt mig ej gå dit ej du kan gå med mig, Led mig till nådens och sanningens älv. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 249:1; jfr Psalmer och Sånger 276:1)

Jag lever vid källan, det vatten hon ger, det bliver en källa i mig med springande vatten, som flödar alltmer med sällhet och liv uti sig. Jag lever vid källan för varje minut, av nåd är jag lycklig och säll. Planterad vid vatten som ej sinar ut, jag grönskar i levnadens kväll. (E Gustafson: Kristen Lovsång 1954 nr 425:2)

Han ger mera nåd när min börda blir större, när arbetet växer, mer kraft han beter, vid ökade trångmål hans kärlek fördubblas, när prövningar möter, sin frid han mig ger. Hans kärlek är gränslös, hans nåd är oändlig, hans kraft ingen människa utforskat än. Ty av sina väldiga, eviga skatter han giver och giver och giver igen. ... När allt vad vi ägt utav mod synes svika, när kraften är tömd fastän dag ej är slut, när vi har nått botten av tillgångar egna, vår Fader då endast begynt att ge ut. Hans kärlek är gränslös ... ... O Jesus, för dig vill jag öppna mitt hjärta, i tro ta emot av de skatter du ger, och sedan ge ut, ty ju mera jag giver så strömmar välsignelsens flod ännu mer. Hans kärlek är gränslös ... (AJ Flint-I Lindestad: Segertoner 1988 nr 589:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Den stora, sista dagen anknyter till högtidens sjunde dag, eftersom talet sju i judisk talsymbolik, som är viktig i Johannes' evangelium, står för det som är fullkomligt och för det som avslutar, men denna dag anknyter också till den åttonde dagen som närmar sig med en ny tid, Andens tid. Jfr Joh 21:2 där antalet lärjungar kan ses som både sju och åtta och Upp 17:11 där det lilla vilda djuret samtidigt är både den åttonde och en av de sju. Jfr också Joh 7:39 och Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:1-2, 4:16-18, 6:8-13 och 20:1-2.

En vanlig översättning av det grekiska ordet ”koilia” i Joh 7:38 är "innersta" eller "hjärta". En mer bokstavlig och som jag menar bättre översättning är "mage" eller "underliv". I ett återställelseperspektiv upprättas det blodiga moderlivet till döds till att bli ett underliv, ur vilket det rinner floder av levande vatten. Andens väg genom människan beskrivs som floder (Joh 7:38) som går från Jesu mun (Joh 20:22) in i människans mun ("dricka" Joh 7:37; jfr 1 Kor 12:13 "att ges Anden att dricka") och som sedan går ut ur underlivet (Joh 7:38). Andens inflöde i en människa förutsätter att utflödet fungerar. Annars blir det stopp på tillförseln, och Anden kommer att orsakas sorg (Ef. 4:30). Anden är inte en person som människan som individ kan lägga beslag på för egen del. Den är till för att förhärliga Jesus i den ömsesidiga kärleken mellan dem som tror in i Honom. Jfr också Waldenströms kommentar ovan om vinet som hälldes i de två hålförsedda skålarna.

Det grekiska ordet för "flöda" förekommer bara här i NT. I GT används det om "det land som flyter av mjölk och honung".

Den enda gång när det sägs i synoptikerna (א,*א) att Jesus utropade/’ropade högt’ (”krazô”) är i samband med Hans död (Matt 27:50). Då brast templets förhänge, som skilde det allraheligaste från resten av templet; det vill säga, det som var i hemlighet visades nu öppet. När ”krazô” används i Johannes om vad Jesus säger (Joh 7:28,37), kan detta betyda att någonting som är i "det allraheligaste" nu uppenbaras. Jesus är skickad bort av Gud (Joh 7:28-29) för att ge Anden till dem som tror ’in i’ Honom (Joh 7:37-38).


Paulus sade till de troende i Korint: ”Alla har vi getts en Ande att dricka.” (1 Kor 12:13b)


Grekiska ord:

potamos (flod) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 39:22; Matt 7:25; Joh 7:38 – Ester 1:1i(A9); 10:3c(F3); Tobit 6:1(2); Judit 1:9; 2:8; 1 Mack 5:41; 11:7; Salomos Vishet 5:22; 11:6; 19:10; Syr 4:26; 24:30-31; 40:13; 44:21; 47:14; Baruk 1:4; De tre männens lovsång v 54; Matt 3:6; 7:27; Mark 1:5; Luk 6:48-49; Apg 16:13; 2 Kor 11:26; Upp 8:10; 9:14; 12:15-16; 16:4,12; 22:1-2.

reô (flyta) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:29; Syr 46:8; Joh 7:38 – Baruk 1:20.


Ytterligare studier:

4 Mos 29:35; Neh 8:18; Ps 78:16; Ordsp 18:4; Jes 12:3; 17:13; 43:19-20; 44:3; 48:16; 49:10; 55:1; Jer 2:13; 31:25; 38:12; Hes 47:1,12; Joel 2:27; 3:18; Sak 13:1; 14:8; Syr 1:10; 24:32-34; Matt 11:28; 19:13-14; Luk 1:41; 18:15-16; Joh 6:35; 7:2; 7:28; 19:31,34; 20:22; Upp 7:17; 10:9-10; 16:4; 17:11; 21:6; 22:1,17.


Glenn Balfour "The Jewishness of John's Use of the Scriptures in John 6:31 and 7:37-38"; Tyndale Bulletin 46:2 (1995): 357-380.

G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 2: Corrobating Evidence"; Tyndale Bulletin 56.2 (2005): 63-90.

L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.

Bruce Grigsby "'If Any Man Thirsts . . . '. Observations on the Rabbinic Background of John 7:37-39"; Biblica 67 (1986): 101-108.

Joel Marcus "Rivers of Living Water from Jesus' Belly (John 7:38)"; Journal of Biblical Literature 117 (1998): 328-330.

Maarten J.J. Menken "The Origins of the Old Testament Quotations in John 7:38"; Novum Testamentum 38 (1996): 160-175.

H. Sahlin "Till förståelsen av Joh 7:37-41"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 77-90.

H.Z. Sivan "The Rape of Cozbi (Numbers XXV)"; Vetus Testamentum 51.1 (2001): 69-80.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-17; 2011-04-20; 2014-03-24)

Tillbaka till Start

7:39 Men det här sade Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) med anledning av Anden, av (P66, א,* א) vilken de som tror (א,*א) in i Honom (hela tiden) stod i begrepp att ta. Ty ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): det-här men sade-(han)-(hela-tiden) med-anledning-av '-n ande'/anden, (av)-vilken (hela-tiden)-stod-i-begrepp (att)-ta de troende in-i honom. ännu-inte ty var-(hela-tiden) ande, eftersom Jesus ännu-inte var-förhärligad.


1883: Men detta sade han om Anden, hwilken de, som trodde på honom, skulle undfå, ty den Helige Ande var icke ännu gifven, emedan Jesus ännu icke var förhärligad.

1541(1703): Men det sade han om Andan, hwilken de få skulle, som på honom trodde; ty den Helge Ande war icke än då på färde; ty Jesus war icke ännu förhärligad.

LT 1974: (Han talade om den helige Ande, som skulle ges till alla som trodde på honom. Men Anden hade ännu inte blivit given, eftersom Jesus ännu inte hade återvänt till himlens härlighet.)


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Småkällan/’den lilla källan’ ... blev en flod och var (hela tiden) ett ljus och en sol och mycket vatten. Ester är floden, som kungen gifte sig med och gjorde till drottning. (Ester 10:3c/F3, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) "Jag skall ge vatten i törst till dem som går i (ett land) utan vatten. Jag skall sätta Min Ande emot, emot din säd och Mina välsignelser emot Dina barn.” (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Herrens sade till Sitt folk:) “Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i Israels mitt och Jag (är) Herren er Gud ... ... och Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/allt kött.” (Joel 2:27a,28a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som har förhärligats (och förhärligas) i utblottelse, hur mycket mer (förhärligas han) och/också i rikedom?” (Syr 10:31a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Dibarnet/’det ofödda barnet’ spratt till i (Elisabets) underliv, och (hon) uppfylldes av helig ande. (Luk 1:41b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?" (Luk 11:13)

(Jesus sade till två lärjungar:) ”Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” (Luk 24:26)

(Petrus sade:) “Det skall vara/ske i de sista dagarna, säger Gud: ’Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/’allt slags’ kött.’” (Apg 2:17a)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): "Ändra era sinnen och låt er döpas, var och en av er, på/'för ... skull' Jesu Kristi namn 'in i'/'med syfte på' era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred) och ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande." (Apg 2:38)

(Petrus sade:) “Gud ... förhärligade Sin pojke Jesus.” (Apg 3:13a)

(Petrus och apostlarna sade till prästledaren och Rådet:) "Vi är vittnen av/till de här orden. Och (det är också) den Helige Ande, som Gud gav åt dem som lyder Honom." (Apg 5:32)

... Samarien hade tagit (och tog) emot Guds utsaga. ... Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. Ty ännu ’var den (hela tiden) inte heller fallande (och havande fallit)’/’föll den inte (och hade inte fallit)’ uppå dem, inte på någon, men/utan, då de endast var (och hade varit) döpta, ’började ... under’/’var ... redo’ de (hela tiden) ’in i’/’med syfte på’ Herren Jesu namn. (Apg 8:14a,15-16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog (Jesus), åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

(Johannes var vittne och sade:) "Jag kände inte Jesus (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:33)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

En av förtjänsterna i J.D. Dunns bok ”Baptism in the Holy Spirit” är att han erkänner mottagandet av den helige Ande som det centrala i Nya testamentets definition på vad församlingen är. ”Vad är den utmärkande hallstämpeln på en kristen?” frågar han i slutet av boken och fortsätter: ”Vårt studium har med en viss precision givit oss Nya testamentets svar på denna fråga. Med anmärkningsvärd konsekvens kom svaret: den är en kristen som mottagit den helige Andes gåva genom att överlåta sig till den uppståndne Jesus som Herre och som i följd därav äger liv.” Vi har pingströrelsen att tacka för att uppmärksamheten riktats mot denna avgörande nytestamentliga definition. Det är fullkomligt möjligt att vara döpt och vara troende utan att ha Herrens Ande i sitt liv. ... Andens frukt har man rätt att vänta hos varje kristen. (Michael Green "Jag tror på den helige Ande" s 244-246)

För egen del betvifvlar jag icke verkligheten af den förbindelse emellan den andesfär, hvari vi lefva, och andra andesfärer; men denna förbindelse är, menar jag, en normal, oafbruten och oafbrytlig, och ger sig tillkänna i utvecklingen af våra rättsliga, religiösa och sedliga idéer. Förbindelser af andra slag med ett "Jenseits" torde aldrig kunna falla inom den stränga bevisningens område, ehuru jag för ingen del förnekar deras möjlighet. Jag vågar emellertid antaga, att icke heller de nya profetiska vehikel och uppenbarelseurkunder, som spiritismen gifvit oss i händerna, kunna undvara den kraft, som ensam är i stånd att göra denna möjlighet till verklighet för anden, nämligen trons kraft. (Viktor Rydberg "Några ord om spiritismen" s 474-475; Sanningssökaren 1880)

Vi öfvergå nu till att teckna den bild, som nya förbundets urkunder i spridda drag lämnar oss af det urkristna samfundet. Dess namn i dessa urkunder är "Församlingen" (ekklêsia), samma ord, hvarmed i de hellenistiska fristaterna folket betecknades, när det var samlat att rådslå och besluta om sina angelägenheter. . . . Hvad är församlingen? Hon är det af Jesu Kristi grundade samfund, i hvilket den helige ande är verksam för Guds rikes tillkommelse. Detta är, i korthet, hennes begrepp. . . . Det att släktena trampa det ena det andras graf; det att folken med skilda tungomål, lynnen och seder knappt igenkänna i hvarandra det gemensamt mänskliga; det att de oräkneliga individerna äro lika många medelpunkter för själfviska sträfvanden skymmer icke för aposteln (Paulus) blick deras andliga enhet, den han skådar som ett före tidernas begynnelse bestående system i skapelsens förstfödde, Guds afbild och mänsklighetens urbild. Genom uppenbarelsen av sin urbild skall mänskligheten förnyas. Han, som var hennes preexistentiella enhetsband, skall ock i tiden omsluta henne. De hvarandra frånstötande atomerna skola genom hans kärleks andes dragningskraft efterhand förena sig och visa sin ursprungliga organiskhet. Och det rådslut, som var fördolt för världens vise, är nu uppenbaradt; Guds son har nedträdt i sinnevärlden, han har lefvat, en förebild, och dött, ett offer för sina bröder. Genom sin död har han besegrat döden: hans ande lefver som en ny mystisk lifskraft i släktet, den förenar redan hans utvalde till ett helt. . . . Genom den helige anden, som strömmar i denna lekamen, blifva individens anlag förädlade och förklarade till nådegåfvor (charismata), som verkar till det helas och till hvarje enskild dels bästa. Lefvande i Gud, lefver här enhvar de öfriges lif, gifver hvad han själf har egendomligt och emottager hvad han saknar af de öfrigas egendomligheter. Församlingen är sålunda, enligt Paulus, den organism, i och med hvars uppkomst och tillväxt människoandarnas öfverssinnliga förhållande till Gud och till hvarandra i tiden framträder genom Jesus Kristus och förverkligas genom den af honom meddelade helige anden. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 180-182; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Med tron gifwes den Helige Ande, som werkar i menniskan, att hon sedermera allt framgent står synden emot och dämpar henne. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 243 i kommentar till 1 Kor 5:6-8)


Att fortsätta med (hembygden):

Nu är Kristus förhärligad, och nu är Anden given. Nu går "en ström fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning". - "Och Anden och bruden säga: Kom. Och den som hör det, han säge: Kom. Och den som törstar, han kommer; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet." (Knut Svensson "Klippan var Kristus" s 96; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

I samma stund som en människa tror på Herren Jesus, får hon ock den Helige Ande. Han kallas ju för barnaskapets ande. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 145)

Hav tro till Gud och du skall ej bliva besviken. Om vi ära Gud med vår tro, så ärar han oss med sin hjälp. (P.M. Bergman "Jesus hjälper"; Jönköpings-Posten 1922-10-20)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Tidningen Det Bästa: "Jag läste att det blir ett kyrkbröllop den här gången. Är du religiös i dag (år 2003)?" Jennifer Lopez: Andlig, ja, i högsta grad. Jag gick tolv år i katolsk skola och lärde mig grunderna för vad det innebär att ha en tro. Det är något mycket vackert. Men jag använde inte tron i min vardag förrän jag blev äldre. Man inser att tron är allt man har. Nu för tiden kommunicerar jag med Gud varje dag." (Sara Davidson "Jennifer Lopez: Hetare än hetast" s 46)

Gud är källan där vi släcker vår livstörst. Med Guds hjälp får vi bli källor för andra. Bärare av Andens vatten som ger evigt liv. ... Utsända för varandra att hela och hjälpa. Drycken är Guds. Själv är jag en bägare. Gud låter frikostigt bägaren flöda över. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 49)

Guds Ande är inte begränsad till (den kristna kyrkan). Många predikanter tänker alltför privat och inomkyrkligt, när de talar om Guds Andes verk. ... Den heliga Anden verkar ... i hela Guds värld. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 213)

Det goda som Gud skall göra lämnas inte i allmänna termer. Han skall ge den helige Ande. Lukas är intresserad av Andens verk och här (i Luk 11:13) ser han Andens gåva som människans högsta goda. (Leon Morris "The Gospel according to St. Luke" s 196)

CG Hjelm framhöll nödvändigheten att efter omvändelsen få uppleva den helige Ande på ett särskilt sätt. ”Man må kalla det andedop, andeuppfyllelse eller vad man vill, men jag understryker personligen vikten och värdet av andliga upplevelser och erfarenheter.” (Bengt Kindbom "Människor jag mött" s 93)

När en människa blir fylld med den helige Ande, då börjar hon att tro på Jesus. Då tror hon på Ordet. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 62)

Vatten, särskilt levande vatten, användes ibland som en symbol för den Helige Ande; se ... särskilt Gen R. 70.8, där Lövhyddohögtidens vattenhämtande tolkas som att hämta den Helige Ande. Det är Anden som förmedlar gudomligt liv till människor. ... I dessa verser är vattnet en bild av Anden, inte ett medel genom vilket Anden överförs. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 329)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Sålunda är det klart, att icke blott Jesu död utan även hans uppståndelse och himmelsfärd äro förutsättningar för den helige Andes utgjutande. (David Hedegård ”Hur man blir en verklig kristen” s 13)

Får jag lämna några blommor, ett par rosor i din vård, och du må ej varda ledsen min kära. Ty de rosorna är komna från en konungagård, och det vill svärd till att komma dem så nära. Den ena den är vit och den andra den är röd, men den tredje vill jag helst dej förära. Den blommar inte nu, först när givaren är död, den är underlig den rosen, min kära, men då blommar den rätt länge, min kära. (Nils Ferlin ”Får jag lämna några blommor” s 211-212)

(Nanna) blev även de kyrkliga till förargelse - engång när man sjöng: "O dyraste Jesus, en pingstvind oss giv ... Gjut neder din ande som tager av ditt ... " hade hon förnummit fröjden och saligheten i Guds andes närvaro så starkt, att hon hade börjat jubla som engång den första pingstdagens kristna vid den Helige Andes utgjutelse. Men Nanna Rosén hade blivit utledd och bjuden på ett glas kallt vatten för att lugna sig och svarat med sin trygga och kärva, så sällsamt sakliga och lugna stämma: "Tack, jag har fått av det levande vattnet!" Ni sjunger och beder om Anden, men när man får den, så leder ni ut en!" (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 70)

Frälsningsarmén hade kommit till Vänersborg, och jag gick på något av deras möten. Där talade man om dopet i den Helige Ande. ... Jag studerade Apostlagärningarna och kom underfund med att i samband med vattendopet förekom det vid upprepade tillfällen, att de omvända fick en ny erfarenhet, som gav dem kraft. ... I denna belägenhet styrde jag mina steg till pastorn i den församling, där jag alltid bevistade mötena. ... Jag frågade angående berättelsen rörande de tolv lärjungarna i Efesus, och om icke den välsignelse, de fingo genom handpåläggning, också var för vår tid. ... Han gav mig den vanliga förklaringen, att jag hade fått den Helige Andes gåva i nya födelsen och vid vattendopet. ... Medan jag stod och talade med pastorn, kom min äldre bror och stannade och lyssnade på vårt samtal. ... Så sade han i ganska skarp ton: "Har du inte fått den Helige Ande, så är du väl inte frälst." (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 260-261; Intressekamp)

”På den tid, då Kristus predikade, utlofvade han den helige anden, och derför var den helige anden ännu icke tillstädes” (Luther). Dermed förnekas icke den helige andens verksamhet redan uti det gamla testamentets heliga män (Ps 51:13, 1 Sam 16:13) särskildt i profeterna (Apg 1:16; 28:25, 2 Petr 1:21), men här talas om den helige andens personliga inneboende, hvarigenom de troendes kroppar äro den helige andens tempel (1 Kor 6:19). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 461)

(John Wesley) predikade evangelium i andens kraft. ... Den metodistiska väckelsen räddade England från revolution i likhet med den, som gick över Frankrike 1789. Namnet metodist var egentligen ett öknamn. Man hade sina metoder i arbetet, och därför fick de heta metodister. När en metodist frågade en annan: ”Are you saved?”, (är du frälst) och fick ett jakande svar, kom nästa fråga: ”Have you got the second blessing?” (har du fått den andra välsignelsen). (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 143)

På Sullas tid (i Rom under första delen av det första århundradet före Kristus) övertogs historieskrivningen av litterater, vilka sökte det sensationella och förhärligade de förnäma släkter, av vilka de beskyddades. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 186-187)


Paulus sade till de troende i Korint: ”Alla har vi getts en Ande att dricka.” (1 Kor 12:13b)

Paulus sade till de troende i Galatien: “Endast det här vill jag lära mig från/av er; tog ni Anden ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ en lags gärningar eller ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ en trons hörsägen?” (Gal 3:2)

Paulus sade till de troende i Efesos: "I (Kristus) har och/också ni, då ni har hört sanningens utsaga, det goda lilla budskapet av/om er räddning, och då ni och/också har trott i/på Honom, förseglats (med) löftets Helige Ande.” (Ef 1:13b)

Det här är det löfte (א,*א) (om att avlas ut ur/av Gud som) ni hörde från en början, för att ni må välkomna varandra. (1 Joh 3:11)


Grekiska ord:

doxazô (förhärliga) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 10:31; Joh 7:39; Apg 3:13 – Ester 3:1; 4:17n(C 18),x(C28); 6:6-7,9,11; 10:3; Judit 12:13; 1 Mack 2:18,64; 3:14; 5:63; 10:65,88; 11:42,51; 14:39; 15:9; 2 Mack 4:24; Salomos Vishet 18:8; 19:22; Syr 3:4,20; 7:27,31; 10:23-24,28,30; 24:12; 25:5; 35:7(10); 36:5(7); 38:6; 43:28,30; 44:7; 45:3; 46:2,12; 47:6; 48:4; 49:16; Asarjas bön v 3; De tre männens lovsång v 28. Matt 5:16; 6:2; 9:8; 15:31; Mark 2:12; Luk 2:20; 4:15; 5:25-26; 7:16; 13:13; 17:15; 18:43; 23:47; Joh 8:54; 11:4; 12:16,23,28; 13:31-32; 14:13; 15:8; 16:14; 17:1,4-5,10; 21:19. Apg 4:21; 11:18; 13:48; 21:20; Rom 1:21; 8:30; 11:13; 15:6,9; 1 Kor 6:20; 12:26; 2 Kor 3:10; 9:13; Gal 1:24; 2 Thess 3:1; Hebr 5:5; 1 Petr 1:8; 2:12; 4:11,16; Upp 15:4; 18:7.


Ytterligare studier:

Ordsp 1:23; Jes 48:16; Joh 16:7; 14:16; 20:22; Apg 1:4-5; 2:4,33; 19:2; Rom 8:23; Gal 3:14.


G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 2: Corrobating Evidence"; Tyndale Bulletin 56.2 (2005): 63-90.

L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.

Bruce Grigsby "'If Any Man Thirsts . . . '. Observations on the Rabbinic Background of John 7:37-39"; Biblica 67 (1986): 101-108.

E.A. Russell "The Holy Spirit in the Fourth Gospel. Some Observations."; Irish Biblical Studies 2.2 (1980): 84-94.

Walt Russel "The Holy Spirit's Ministry in the Fourth Gospel"; Grace Theological Journal 8.2 (1987): 227-239.

H. Sahlin "Till förståelsen av Joh 7:37-41"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 77-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-17; 2011-04-22; 2014-03-25)

Tillbaka till Start

7:40-42 Då de/man så hade hört 'de här'/dessa Hans (P66*,א*) utsagor, sade de/man (hela tiden) ut ur folkskaran: ”Den här är sannerligen Profeten.” Andra sade (hela tiden): ”Det här är kristusen/'den smorde'.” Andra (P66*,א,*א) sade (hela tiden): “Kristusen/'den smorde' kommer ty/väl ej ut ur Galileen? Har visst/förvisso (א,* א) inte skriften talat, att kristusen/'den smorde' kommer ut ur Davids säd och från Betlehem, byn varest/där David (hela tiden) var?”

Ord för ord: 7:40 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Ut-ur '-n folkskara'/folkskaran så havande-hört hans (av)-de (av)-utsagor de-här sade-(de)-(hela tiden): den-här är sannerligen '-en profet'/profeten. 7:41 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) andra sade-(hela-tiden): den/det-här är '-en kristus'/'den smorde'; andra sade-(hela-tiden): ej ty ut-ur '-en Galile'/Galileen '-en kristus'/'den smorde' kommer? 7:42 (20 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) visst-inte '-en skrift'/skriften talade att ut-ur '-ens säds'/säden Davids och från Betlehem '-n by'/byn varest var-(hela-tiden) David '-en kristus'/'den smorde' kommer?


1883: Då nu många av folket hörde detta tal, sade de: Denne är förvisso profeten. Andra sade:Denne är Kristus. Men andra sade: Icke kommer väl Kristus från Galiléen? Säger icke skriften, att Kristus kommer af Davids säd och från den lilla staden Betlehem, där David var?

1541(1703): Då nu månge af folket hörde detta talet, sade de: Denne är sannerliga en Prophet. En part sade: Denne är Christus. Men somlige sade: Icke skall Christus komma af Galileen? Säger icke Skriften, att Christus skall komma af Davids säd, och af den staden Bethlehem, der Dawid war?

LT 1974: När folket hörde honom säga detta, menade några av dem: ”Den här mannen måste vara profeten, som skulle komma alldeles före Messias.” Andra sade: ”Han är Messias.” Några sade: Han kan inte vara det! Ska Messias komma från Galileen? Skrifterna säger klart att Mesias ska födas inom Davids släktgren i Betlehem, staden där David föddes.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Herren, din Gud, skall få en profet som/lik mig att stå upp ut ur dina bröder. Hans (ord) skall ni höra. ... (Och Herren sade till Mose:) ”Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:15,18b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin slav David:) "Jag skall få din säd att stå upp efter dig, (en) som kommer att vara ut ur ditt underliv, och Jag skall göra hans rike redo." (2 Sam 7:12b, Grekiska GT)

(Herren sade till Betlehem:) ”Den skall komma ut, ut ur dig åt Mig (till) att vara ’in i’/till en ledare i Israel, och Hans ’vägar ut’/uttåg (är) från en början, ut ur en tidsålders dagar.” (Mika 5:2b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”En säd av dem som har välkomnat (Herren) må Han inte/förvisso ej 'lyfta ut'/'ta bort' ... och (Han gav) åt David en rot ut ur honom.” (Syr 47:22b)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bok av/om Jesu Kristi, Davids sons, ursprung. (Matt 1:1a)

Du Betlehem, Juda land, inte alls är du minst i /bland befälhavarna/furstarna (i) Juda. (Matt 2:6a)

(Alla folkskarorna) sade (hela tiden) (om Jesus): "Ej är väl Den här Davids Son?" (Matt 12:23b)

(Slavarna sade till husmästaren:) “Herre, sådde du visst/förvisso inte fin säd i ditt åkerfält? ...” (Matt 13:27b)

(Lärjungarna) sade (till Jesus): “De/några (säger) faktiskt (att Du är) Johannes Döparen men/och andra (säger) Elia, men de andra (säger) Jeremia eller en av profeterna.” (Matt 16:14)

Josef steg upp från Galileen, ut ur stad(en) Nasaret, in i Judeen, in i Davids stad, ’vilken som än’/som kallas Betlehem, på grund av att 'vara honom'/'han var' ut ur/av Davids hus och ätt. (Luk 2:4)

(Folket i synagogan) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Är visst/förvisso inte Den här Josefs son?" (Luk 4:22b)

Fariseer och laglärare ... (kom) ut ur varje by av/i Galileen och Judeen och Jerusalem ... . (Luk 5:17b)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

En av ’de dåliga människorna’/brottslingarna, som hade hängts upp, hädade (hela tiden) (Jesus) och sade: ”Är visst/förvisso inte Du Kristus? Rädda Dig själv och oss!” (Luk 23:39)

(Paulus sade till folket i synagogan:) "Från (Davids) säd har Gud enligt ett löfte lett/fört en Räddare, Jesus, till Israel." (Apg 13:23)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael talade till (Filippos): "Förmår det vara något gott ut ur Nasaret?" Filippos säger till honom: ”Kom och skåda!" (Joh 1:46)

Då människorna så hade skådat tecknet, som (Jesus) hade gjort, sade de (hela tiden) att/: “Den här är sannerligen profeten som kommer/’skall komma’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’!” (Joh 6:14)

(Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade då om Jesus): "Vi vet emellertid, varifrån Den här är. * (א,* א) När – alltefter omständigheterna – kristusen/'den smorde' må komma, har ingen kunskap om, varifrån Han är.” (Joh 7:27)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jesu födelseplats är (för Johannes) ett obetydligt ämne jämfört med frågan om han är (från ovan eller från nedan) (8.23), om han är eller inte är från Gud. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 330-331)

Skalden mottager uppvaktningar och skyndar att meddela nyheten själv, för att slippa få den i näsan. Nyheten sprids: Svenska akademien har kompletterat sig med ett nyval. På vem? Ja: vem är han? Vad har han gjort? hagla man och man emellan, ty man har ännu icke upphört att förvånas över akademiska val. ... "Vem är han?" Somliga mena, han är Lundensare, andra minnas honom som Uppsaliensare. Slutligen upplyser skalden, att han var promotionskamrat med akademiens beskyddare. ... En tidningsskrivare bifogar den dyrbara uppgiften, att han är släkt med direktörens fru. Då vet man vem han är: en släkting! ... Valet överklagas nästa dag i ett par Stockholmstidningar med vanlig kraft och verkan, men i en annan hälsas det med jubel av hela "Svenska Folket". (August Strindberg "Det nya riket" s 122-123; Så går det till!)

”Det där kopernikanska systemet”, sade herr Sven, ”vill giva mig svindel. Att ha sin sockenkyrka, sitt pastorat och sin kära studerkammare på ett kringvirvlande stoftkorn i ett omätligt universum! Man kan få yrsel för mindre.” ... ”Vad betyder storlek, utsträckning, avstånd inför den, som andligen dömer?” (sade doktor Svante). ... ”Måhända bär denna planet det syndigaste av alla släkten och har fördenskull blivit vald till planeternas Golgata. Vore vår jord den minsta, likasom hon torde varit den ovärdigaste att emottaga världsfrälsaren, så må vi erinra oss, att Jesus föddes icke i det väldiga Rom, icke i det ofantliga Babylon, ej ens i Jerusalem, utan i det obetydliga Betlehem. ... Vänner, jag fruktar icke den kopernikanska hypotesen. De som vilja tro, skola icke av henne hindras att göra det. De, som icke vilja tro, skola med eller utan henne finna skäl för sin otro.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 103-105; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

(Kristus) är av Davids släkt inte endast genom jungfrun, som födde honom, utan också genom att han föddes i Betlehem, Davids stad. ... Människor skall inte söka den som blev född som Guds son bland hedningarna eller på något annat ställe än Betlehem i Judeen, av Abrahams och Davids släkt. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 56-57)

Enligt Meg. 3b räknades byarna omkring ett stad som att de tillhörde denna, medan, å andra sidan, en stad som bland sina invånare inte hade tio Batlanin (personer som ägnade sig åt synagogans gudstjänst och verksamhet) skulle betraktas som en by. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" p 47)


Att fortsätta med (hembygden):

Den som lär sig släktforskning får en intressant och spännande hobby som aldrig tar slut, det kommer ständigt nya gåtor som måste lösas, och intresset för gamla tider och förfädernas villkor växer medan man arbetar. Det är mycket som klarnar för ens uppfattning, uttryck som "din stund på jorden" och "släkten följa släktens gång" får en ny mening och innebörd. Det är som en stor tänkare har sagt: "Livet kan endast levas framåt, men kan bara förstås genom att ses bakåt." (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 46)

Det är i stor utsträckning brödsäd - korn - som odlas i och omkring Betlehem. Betlehem betyder ju brödhus. Boas, som var en frände till Noomi, tog sig an Rut och hon blev hans hustru. Brödhuset Betlehem blev till rik välsignelse för Ruth och hennes svärmoder. Men välsignelsen från Betlehem sträckte sig längre än så. Boas födde Obed; Obed födde Isai och Isai födde David, och av Davids släkt föddes Jesus. ... Därmed blev Betlehem Brödhuset till liv och frälsning för alla som likt herdarna går dit för att se, tro och ta emot det "som har skett, och som Herren har kungjort för oss." (Eric Hertz "Betlehem" s 10,13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Lilla Fiskebäck utanför Göteborg är för mig en mycket kär plats. ... Det berättas att fröken i skolan en gång frågat vad det var som kom ifrån Jönköping. Predikanter, svarade ett av barnen. Det var många Jönköpingspredikanter, som kom till Fiskebäck. Jag blev ett med barnen där. När jag kom med min bil, det var på den tiden en liten sensation, för det fanns inte många bilar i Fiskebäck, stod barnen på berget och ropade: ”Hej Fagerberg, hej Fagerberg, får vi åka med dig?” Och många fick göra den upplevelsen. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen s 60-61)

Över Viktor Rydbergs Maria-gestalt är himmelen blå, när hon sitter inåtvänt leende, drömmande om gossebarnet av Davids ätt, som hon snart skall föda. Men tavlan förblir ej idyll. Molnen stiger upp vid horisonten, perspektiven rullar upp sig och visar hän mot Golgata. "Maria vaknar i rosengård - det blixtrar över Genesaret - och sömmar en linda med blodröd bård åt folkmartyren av Davids ätt." (Gunlög Järhult "Julen i svensk litteratur" s 21; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Predikantbostad beslutade Vaggeryds missionsförening i somras att uppföra. ... Bostaden är byggd strax intill gamla missionshuset å en tomt, som benämnes Betlehem. (Jönköpings-Posten 1916-10-24 "Predikantbostaden Betlehem intill Vaggeryds gamla missionshus")

Vi lärde oss (i småskolan i början av 1910-talet) vem Jesus från Nasaret var. Fick höra om Betlehem, om stjärnan och de vise männen från Österlandet, om Jesu lärjungar, om stormen, som stillas på Genesarets sjö, om sjuka, som botas och barn som välsignas. (Wåge Tolf "När jag gick i Götafors skola" s 25)

Den 15 juni (1891) kl. 5 på morgonen kom vi (från Amerika) till Göteborg. Luften kändes mild och behaglig, liksom den vore lättare, men annars såg det bergigt ut hvartåt man än blickade. Jag kom ihåg hvad en Amerikanare sade till mig, Att "bergen hadde vuxet", sedan han rest till Amerika. Så tyckte jag åkerlapparne syntes mig så små och obetydliga emot hvad jag blifvet van att se. Staden Göteborg var helt obetydlig och ännu mindre Jönköping. Den såg ut som en liten by. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålänning berättar sitt liv" s 75; år 1891)

Ett Venedig i nordan land, En snäcka kastad upp på strand Af Vetterns friska våg, Du liggger här, en liten stad Så pyntad, leende och glad. . . . Och fast du är en ringa stad, Så skall du aktad bli. (Pehr Thomasson "Jönköping" s 13-14)

Bygemenskapen var något mycket väsentligt för våra bondeförfäder. Sedan uråldriga tider hade gårdarna legat tätt sammanträngda längs bygatan, endast soldater, torpare och backstugusittare var utestängda, de fick bo för sej i själva utmarkerna ett stycke från byn. När storskiftet slog sönder denna gemenskap måste det ha känts som en landsförvisning för dem som tvingades flytta ut sina gårdar, om det så endast rörde sej om någon kilometer. Detta hände under 1800-talet, och Taglarp (i Byarums socken) är inget undantag. På den gamla byakartan kan man se hur gårdarna före storskiftets tid låg grupperade utmed bygatan, som gick i en båge runt höjden och ner mot häradsvägen. Högst upp låg Norra Taglarps 6 gårdar, de hade sitt soldattorp på Granön, Södra Taglarps 6 gårdar låg i sluttningen ner mot häradsvägen, deras soldattorp var Floen. När storskiftet splittrade byn flyttades en av Norra Taglarps gårdar till byns gamla kvarnställe vid Telningebäcken, den bäck som på sin tid inte bara utgjorde gräns till grannbyn Bäck, utan också var gräns mellan Östbo och Västra Härad. Denna gård kallades sedan Kvarnafällan. Av södra Taglarps gårdar flyttades de två Västergårdarna endast en liten bit bort från bygatan, men en av Södra Taglarpsgårdarna fick flytta ända till Floen. Taglarps by var under senare delen av 1800-talet antaglien en av Smålands största, inte till arealen men till gårdarnas antal. Det fanns 12 gårdar, 2 soldattorp och 3 backstugor, och innevånarantalet var över 100. Befolkningen var mycket hopsläktad, både inbördes och med Vaggerydsgårdarna. (Anna-Lisa Hermansson "Historia kring Taglarps by" s 4)

Släkten Hökeflycht och Lilljestjelk ... är en släkt av historiskt djup och få släktforskare kan i sin strävan efter sina rötter, nå mycket längre i svunna generationer. En släkt som försvenskad har sitt ursprung från Vadsbo Härad i Västergötland med förgreningar uppemot Vänerns stränder och Värmlands blånande åsar. Till Åker socken och Galtås kom familjen Gustaf Hökeflycht de första åren av 1700-talet, för att här långt från sina egna fäders bygder, stanna resten av sin livstid. Hökeflycht (f. 1670?) brukade inte jorden på Galtås själv, utan vi finner (honom) i skrivna handlingar ofta stadd på resor. ... Svärfadern Bengt Lilljestjelke som är död den 1/4 1706, låter svärsonen och dottern (Maria f. 1669) övertaga det i släkten anrika Galtås efter att de lämnat Säter i Värmland. Gården har makarna inte länge kvar, de säljer den redan 1710 till kyrkoherden i församlingen Johannes Svallander. ... (Makarnas) dotter Catharina Gustafsdotter Hökeflycht ingår äktenskap 1737 11/6 med Anders Arvidsson i Galtås. Makarna bosätter sig på frälsegården Norra Galtås, här föds makarnas tre söner. ... (Son nr 2 var) Johannes Andersson f. 23/3 1740. ... (Denne) gifter sig med Ingeborg Jonasdotter f. 1749 24/6. Johannes övertager bruket av frälsehemmanet i Galtås efter sin (äldre) bror Bengt Andersson. (Johannes och Ingeborg fick sex barn, det yngsta) Catarina Johannesdotter f. 1775 18/6. ... (Catarina) gifter sig med hemmansägaren Johannes Hansson i Bohult Åker socken som är f. 1774 17/2. Han härstammar från Ålaryd Västergård och son till nämndemannen Hans Knutsson. (Catarina och Johannes fick sju barn, det äldsta) Ingeborg Kristina Johannesdotter f. 1801 25/7. . . . Ingeborg Kristina ... gifter sig med Johannes Jaensson Säld, från gården Säldeberget i Stengårdshults socken vilken är född 1794. (Ingeborg Kristina och Johannes fick tio barn) ... (nr 2) Johannes Johansson (f .1823 22/9) gifter sig två gånger och hade i äktenskapen flera barn. Ägde och brukade Säldeberget i flera år, han var under denna tid inspektor på Åsafors järnbruk vid sidan om jordbruket. Han blev året 1865 antagen till predikant i Jönköpings missionsförening, innan hade han sålt gården Säldehagen i början av 1860. Han dog vid 80 års ålder och är begraven på Lekeryds kyrkogård. ... (nr 4) Svening Johansson (f. 1827 1/12) gift med Maria Roman. Antogs 1854 till predikant i Jönköpings traktatsällskap sedermera Jönköpings missionsförening. ... Han var som sin bror Johannes Johansson mycket duktig och väl hörd andlig talare. Båda voro djupt bevandrade i skriften och kan mätas med vilken väl utbildad talare som bär sådant rykte. Svening var i (sann) mening aristokrat, han läste och studerade mycket och hade med andra ord ett gott huvud. (Johannes' och Svenings mormorsfarmorsmor var alltså Maria Lilljestjelke och deras mormorsfarmorsfar Gustaf Hökeflycht.) (Sven Carlsson "Stamfäderna på Frälsehemmanet Galtås" s 15-23)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Med tacksamhet och gripenhet minns jag, hur jag tillsammans med en skara resenärer i Det heliga landet bokstavligt fick höra uppmaningen: Låt oss nu gå till Betlehem! Det var en verkligt stor upplevelse att komma till Davids stad och få se den plats där Jesus föddes. Vad som dock gjorde besöket i Betlehem så värdefullt var min personliga erfarenhet av Jesus som Frälsaren. Inte alla har tillfälle att fara till det geografiska Betlehem, men alla kan vi andligen talat få "gå till Betlehem och se det som där har skett". (Gunnar Lindh "Låt oss nu gå till Betlehem" s 13)

(Min hustrus) moder, Janna Danielsen, var en mycket begåvad kvinna. ... (Hon) var en mycket intelligent kvinna. Ingen teologie professor har större klarhet i trosfrågor, än hon hade. ... Hon var i många år ledamot av Kragerö stadsfullmäktige och sades vara en av de första kvinnor i hela Norge, som valdes till ett sådant uppdrag. August och Janna Danielsens hem i Kragör var ett mönster i sitt slag. ... Sedan man på senare åren sett så mycket förfall och urartning ifråga om de äktenskapliga förhållandena, har jag ofta tänkt på hur oförståndiga människorna är, då det gäller val av livsledsagare. ... Varför undersöker man inte grundligare sin tilltänktas härkomst, hennes eller hans arvsanlag och karaktärsutveckling? Numera händer det väl sällan, att en bonde köper en ko eller en häst, av vilka han ämnar få avkomma, utan att ta reda på deras härstamning. Men hur många är det, som tänker på denna sida av saken, när det blir fråga om äktenskap. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 289-290)

Inte en smula från Simeonis nypa blev över för (hundarna). Men efter att ha spisat smällde han sina händer i kors, sjönk på sina knän ned vid ugnsfoten och tackade, utgjutande brinnande tårar, Herren Davids son, som alltid och av idel nåd hade mättat honom, syndasäcken. ... Han beslöt ... lägga sig till ro för natten. Men än en gång föll han på sina knän, slog sina sotiga klor hårt i kors och, utgjutande brinnande tårar, tackade han Herren, Davids son för all den godhet han åtnjutit och bad honom hålla sin skyddande hand över detta hus under den kommande natten. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 399-400)

Genom David och de messianska löftena till hans hus hade (Israels folk) fått löfte om ett evigt herrdöme öfver alla folk. Till denna välsignelse har nu Jesus rätt, ty i honom utmynnar den davidiska släktlinjen. . . . Jesus är Davids son och har därmed den egenskap, som profetian uppställt såsomn fordran på den kommande messiaskonungen (2 Sam. 7, Jes. 9:11, Jer 23 m. fl.). (Erik Stave "Matteusevangeliet" s 2; kommentar till Matt 1:1-17)

Baptismen fick tidigt på 1860-talet ett fäste (i Örebro län), framför allt i östra Närke. Ett årtionde efteråt blev Örebro en medelpunkt för metodismen i dess amerikansk-episkopala gestalt. Sedermera framträdde i Närke en korsning mellan luthersk pietism samt reformert-metodistisk väckelseiver och hyperandlighet - det är helgelseförbundet. Örebro blev rentav ett Betlehem för den svenska pingströrelsen. Denna omständighet står i nära sammanhang med det faktum, att Örebro likaledes är härden för ett mycket starkt splittringsväsen inom baptistsamfundet. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 214)

Byarna på 1700-talet dominerades ännu av bondgårdar, och samarbetet inom byn var väsentligt för gårdarnas och jordbrukets sätt att fungera. Byarnas storlek varierade. De var stora i Skånes och Västergötlands slättbygder, där de i extremfall kunde omfatta uppemot femtio gårdar, fast tio till tjugo var vanligare. På sydsvenska höglandet, där de uppstått relativt sent genom delning av ensamliggande gårdar, var byarna betydligt mindre och bestod inte sällan av två till fem gårdar. Många ensamgårdar fanns också kvar. Även i de östsvenska slättbygderna var byarna små, men de låg å andra sidan tätt. Byarna blev åter större i Dalarna, Norrland och i stora delar av Finland. Att säga hur en normalsvensk by såg ut låter sig således svårligen göras. De flesta byar innehöll dock knappast fler än ett halvdussin gårdar. Eftersom en gård kunde bestå av uppemot sju fristående byggnader - mangårdsbyggnad, ladugård, stall, hölada samt andra ekonomibyggnader och uthus - kunde antalet hus även i en liten by uppgå till trettio eller fyrtio. (Carl-Johan Gadd "Jordbruket och livet på landet" s 294)

Redan omkring 1700 var teologiska fakulteten i Uppsala delad i två läger, ett traditionellt ortodoxt och ett pietistiskt. De övriga fakulteterna kunde träda fram som försvarare av den rena läran mot teologerna. Även om ortodoxin dominerade vid universitet och gymnasier ända fram till seklets mitt påverkades den av sina motståndare. Visserligen stod den ortodoxa byggnaden orubbad och oantastad kvar, men den byggnaden hade många våningar. Andra sidor i lärosystemet betonades. Man flyttade från en våning till en annan. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 94)

Klarast för eftervärlden står ... bilden av kung (Gustav Vasa) i den gestalt som han med sin krönikör Peder Svarts hjälp och i sitt eget tal vid sin sista riksdag (1560) förde fram den för sina undersåtar. Han framställde sig som Guds underman och liknade sig vid Gamla testamentets David. Den unge hjälten från befrielsekrigets dagar och den patriarkaliske landsfadern var de båda attityder, som han älskade att intaga, och i båda fallen kunde konung David av Juda användas som parallell. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 160)


Sångarna:

Hosianna, Davids son! Välsignad vare han! Välsignad Davids son som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden, hosianna, Davids son! Välsignad, välsignad, välsignad vare han! Välsignad Davids son som kommer i Herrens namn! (Psalmer och Sånger 487)

Född är frälsaren Och förlossaren, Kristus, Herren i Davids stad. Kommen är friden, Himmelska tiden Nu är fullbordad; min själ, var glad. (JCH Holzschuher-översättning: Sång 34:2; jfr Psalmer och Sånger 127:2)


(Paulus, Jesu Kristi slav, sade: "Guds Son hade blivit/kommit) enligt kött ut ur en säd av David." (Rom 1:3b)


Grekiska ord:

Bêthleem (Betlehem) (i NT + exempel i GT) Mika 5:2; Matt 2:6; Luk 2:4; Joh 7:42 – 1 Sam 17:12; 20:6; Matt 2:1,5,8,16; Luk 2:15.

David (David) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 47:22; Matt 1:1; 12:23; Luk 2:4; Joh 7:42; Rom 1:3 – Tobit 1:4; 1 Mack 1:33; 2:31,57; 4:30; 7:32; 14:36; 2 Mack 2:13; Syr 45:25; 47:1-2; 48:15(16),22; 49:4; Matt 1:6,17,20; 9:27; 12:3; 15:22; 20:30-31; 21:9,15; 22:42-43,45; Mark 2:25; 10:47-48; 11:10; 12:35-37; Luk 1:27,32,69; 2:11; 3:31; 6:3; 18:38-39; 20:41-42,44. Apg 1:16; 2:25,29,34; 4:25; 7:45; 13:22,34,36; 15:16; Rom 4:6; 11:9; 2 Tim 2:8; Hebr 4:7; 11:32; Upp 3:7; 5:5; 22:16.

kômê (by) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 5:17; Joh 7:42 – Judit 4:5; 15:7; 1 Mack 7:46; 2 Mack 8:1,6; 14:16; Matt 9:35; 10:11,14(א,* א); Matt 14:15; 21:2; Mark 6:6,36,56; 8:23,26-27; 11:2; Luk 8:1; 9:6,12,56; 10:38; 13:22; 17:12; 19:30; 24:13,28; Joh 11:1,30; Apg 8:25.

ouchi (visst inte) (i NT + exempel i GT) Matt 13:27; Luk 4:22; 23:39; Joh 7:42 (א,*א) – 1 Mos 18:15; 19:2; 40:8; 42:12; Dom 4:6; Matt 5:46-47; 6:25; 10:29; 12:11; 13:56; 18:12; 20:13; Luk 1:60; 6:39; 12:6,51; 13:3,5; 14:28,31; 15:8; 16:30; 17:8,17; 18:30; 22:27; 24:26,32; Joh 9:9; 11:9; 13:10-11; 14:22; Apg 5:4; 7:50. Rom 3:27,29; 8:32; 1 Kor 1:20; 3:3; 5:2,12; 6:1,7; 8:10; 9:1, 10:16,29; 2 Kor 3:8; Gal 2:14; 1 Thess 2:19; Hebr 1:14; 3:17.

sperma (säd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:27; Joh 7:42; Apg 13:23; Rom 1:3 – Ester 9:27; Tobit 1:1; 4:12(BA); 6:18(19); 13:16(17); 1 Mack 5:62; 7:14; 2 Mack 7:17; Salomos Vishet 3:16; 7:2; 14:6; Syr 1:15; 26:20; 41:6; 44:11-13,21; 45:15,21,24-25; 46:9; 47:20,22; Susanna v 56; Asarjas bön v 13; Matt 13:24,32,37-38; 22:24-25; Mark 4:31; 12:19-22; Luk 1:55; 20:28; Joh 8:33,37. Apg 3:25; 7:5-6; Rom 4:13,16,18; 9:7-8,29; 11:1; I Kor 15:38; II Kor 9:10(א,*א); II Kor 11:22; Gal 3:16,19,29; 2 Tim 2:8; Hebr 2:16; 11:11,18; 1 Joh 3:9; Upp 12:17.


Ytterligare studier:

1 Sam 16:1; Ps 89:3(4); 132:11; Jes 11:1; Jer 23:5; Matt 16:13-16; 21:11,46; Mark 8:27-29; Luk 2:15; 7:16; 9:7-9,18-20; Joh 1:20-21,25,46; 3:8; 4:19; 7:28,52; 8:23; Apg 3:22; 7:37; Upp 5:5.


Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.

H. Sahlin "Till förståelsen av Joh 7:37-41"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 77-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-17; 2011-04-25; 2014-03-25)

Tillbaka till Start

7:43-44 Det blev så en splittring i folkskaran på grund av Honom. Men/och några ut ur/av dem ville (hela tiden) gripa Honom, emellertid/men ingen kastade/lade händerna emot, emot Honom.

Ord för ord: 7:43 (8 ord i den grekiska texten) (en)-splittring så blev-(det) i '-n folkskara'/folkskaran på-grund-av honom. 7:44 (14 ord i den grekiska texten) några men ville-(hela-tiden) ut-ur dem gripa honom, emellertid ingen kastade-emot emot honom '-na händer'/händerna.


1883: Då vardt en söndring bland folket för hans skull. Och några af dem ville gripa honom, men ingen bar händer på honom.

1541(1703): Och wardt en twedrägt ibland folket för hans skull. Och somlige af dem wille gripa honom; men ingen kom händer wid honom.

LT 1974: Människorna hade alltså delade meningar om honom. En del ville att han skulle arresteras, men ingen rörde vid honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kora, Datan, Abiram och On) och män av Israels söner stod upp mitt emot Mose. (4 Mos 16:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herren) skall frälsa (de som välkomnar Honom) ut ur missares (av Hans mål) hand.” (Ps 97:10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Ingen kastar/sätter på en okrymt traslapp/tyglapp på ett gammalt klädesplagg, ty den lyfter/’tar bort’ dess fullbordan från klädesplagget, och det blir en sämre/värre splittring/reva.” (Matt 9:16)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tänker ni att Jag har blivit/kommit till er sida (för) att ge fred i/på jorden? Absolut inte, säger Jag er, 'emellertid eller'/däremot oenighet/delning. Ty det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:51-53a)

Prästledarna och de skriftlärda sökte i den här stunden kasta/lägga händerna emot, emot (Jesus), och/men de fruktade folket. (Luk 20:19a)

De/några (av de ledande judarna i Rom) övertygades faktiskt (av) de ting som sades, men de/andra trodde inte (’hela tiden’/alls). (Apg 28:24)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det var (hela tiden) mycket knot med anledning av (Jesus) i folkskaran (P66,א,*א). De/några sade faktiskt (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han är god.” Andra sade (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Inte, emellertid/utan Han leder folkskaran vilse.” (Joh 7:12)

(Några bland folket i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) sökte (hela tiden) gripa (Jesus), och/men ingen kastade/lade handen emot, emot Honom, eftersom Hans stund ännu inte hade kommit. (Joh 7:30)


Hembygdens predikan:

Diskussionens vågor gå alltfort höga om vem Jesus egentligen är, och stridiga meningar omkring hans person uppstår lite varstans. Visserligen är det, Gud vare lov, många i våra bygder som har upplevat honom som en verklighet i sitt eget liv. Men de' finns tyvärr alltför många som ännu vandrar såsom fiender till allt vad kristendom och religion heter och som synes villiga att göra nästan vad som helst när det gäller att söka rödja Jesus ur vägen. Och nog måste vi konstatera att ondskans makter är i oavbruten verksamhet för att befästa sina positioner och söka släcka trons ljus ibland oss. Och nog måste vi medge att svåra nederlag har tillfogats Guds rike än här, än där.

Men vänner, här skyndar vi oss och säger att problemet om vem Jesus är kommer att vara aktuellt för människors barn allt intill den stund då han uppenbaras på Himmelens skyar för att lägga jordens krets under sina fötter. ... ”I Jesu namn skola alla knän böja sig ... för att alla tungor skola bekänna Gud Fadern till ära att Jesus Kristus är Herre.” O vänner, vid de' bönemötet finns det inte längre några ursäkter eller förhinder som äro giltiga, ty då måste vi alla vara med oavsett intresse eller ej. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Någon gång händer det, att Kjell (Loväng) får höra om händelsen där i skogen i höstas. Glömd är den inte. Meningarna är delade. Det finns de som fritar Kjell. Men det finns också sådana som håller före att (brodern) Aron blev överfallen där i skogen. Dessa som ännu misstänker (den oskyldige) Kjell, stöder sina antaganden på bråket (bröderna emellan) som ägde rum inne i auktionsgården. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 243)

Året 1914 förändrade allt. ...Skulle försvarsfrågan lösas "i ett sammanhang" eller först nästa riksdag. ... I verkligheten gällde frågan kungamakt kontra folkmakt, överklassvälde kontra demokrati. Bondetåg och arbetartåg, studentuppvaktning för kungen och demonstrationer rörde upp sinnen i en grad, som inte ens den som var med på den tiden och blev starkt engagerad, kan göra sig någon riktig föreställning om. Luften förgiftades av de mest orimliga beskyllningar och rykten å ömse håll. Det är knappast någon överdrift att säga, att större delen av svenska folket greps av ett slags temporär hysteri, som även spred sig till den lilla fredliga skånska lärdomsstaden. På det matlag jag frekventerade gick stridens vågor heta, så heta att grälen åtminstone i det närmaste urartade till slagsmål. De bästa vänner kunde för en tid bli dödsfiender och upphörde att hälsa på varandra. På krogarna tvangs musiken att ömsevis spela kungssången och "Du gamla, du fria", som (kuriöst nog, kan det tyckas) blev "staaffliberalernas" kampsång. I förra fallet stod de kungatrogna upp som tända ljus, medan staaffliberalerna bemödade sig att iaktta en så nonchalant och föraktfull hållning som möjligt, i senare var förhållandet det omvända. För min del hade jag utan minsta tvekan tagit ställning på vänsterhåll. ... I mitt minne har en liten episod fastnat. ... När studenterna återkom efter kungauppvaktningen ställde de upp sig på Lundagård, uppstämde kungssången och utbragte ett leve för majestätet. Jag står på avstånd och betraktar uppträdet. Möjligt att jag på något sätt demonstrerat mitt ogillande - i varje fall vägrade jag att blotta huvudet. Plötsligt hör jag bakom mig ett vilt tjut av raseri - en ung välklädd dam rusar fram, slår av mig mössan och tilldelar mig ett slag i skallen, varpå hon lika hastigt försvinner. ... För mig personligen medförde mitt ställningstagande min första och enda allvarliga konflikt med min far. ... (När jag kom hem) mötte han mig i dörren under förklaring att jag inte längre hade hemma att göra, eftersom jag inte varit med på kungauppvaktningen. ... Konflikten bilades småningom, men som jag tror inte utan att för lång tid framåt hos mig efterlämna ett trauma. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 123-124)

Myndigheterna kunde nu inte i längden stillatigande avvakta, hur (roparrörelsen) skulle utvecklas. Visserligen ansåg prästerskapets förman, biskop Esaias Tegnér i Växjö, att om endast dylika svärmiska rörelser lämnades i fred, skulle de av sig själva rinna ut i sanden. Men landshövding Bergenstråhle i Jönköping, känd som en hård och korrekt ämbetsman, var inte av samma mening. Han lät genast utfärda kungörelser med förbud mot folksamlingar och annan oordning. Roparrörelsen ansågs vara en sjukdom, som föll under epidemilagen, och detta gjorde att doktor Sköldberg lät ta en del av de fall han ansåg vara de svåraste, till Jönköpings lasarett. ... Sköldberg lät i en tom våning i lasarettet bygga mindre celler, för förvaring av de sjuka, vilket landshövdingen ansåg var att gå för långt emedan han ansåg de sjuka vara "icke av våldsamt, utan snarare av fogligt och milt lynne". Detta vållade en häftig fejd mellan Sköldberg och Bergenstråhle, vilka efter detta inte längre talade med varandra, utan deras meningsutbyten försiggick med Kungl. Sundhetskollegium som förmedlare. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 91)

Jag befann mig för någon tid sedan i ett lärdt sällskap. . . . Samtalet föll på de lärdes tvister. Man genomgick de Cartesianska, Newtoniska, Leibnitziska, Wolfianska, Lessingska och slutligen Basedowska stridighetrna. Frågan uppstod om det lärda kifvets nytta eller skadlighet för den allmänna upplysningen. Som alltid händer, voro tänkesätten delade, och det uppkom ett lärdt krig öfver de lärda krigens nytta, som hotade att ej blifva det minst häftiga däribland. (Carl Gustaf af Leopold "Lärdomshistorien" s 217)

Runt sekelskiftet (till 1700-talet) vann pietismens tankar insteg vid teologiska fakulteten i Uppsala. Daniel Djurberg, som tjänstgjorde som teologie professor 1698-1736, hade under sina utlandsresor blivit bekant med Spener och vunnits både av hans personlighet och program. När han kom tillbaka till Sverige kunde han under sin långa professorstid verka för praktisk fromhet i Speners anda. Den kom till uttryck bland annat i hans intresse för kristen mission bland judar och samer. Djurberg motsatte sig konsekvent de ortodoxas angrepp på pietisterna. Den stora uppskattning som kom honom till del bland pietisterna i Sverige framgår av att han står med på listan över "kristliga vänner i Sverige" som sändes till Francke i början av 1700-talet. Samma uppfattning som Djurberg hade också överhovpredikant Lars Molin, som 1705 efterträdde Svedberg som domprost och förste teologie professor i Uppsala. Molin hade promoverats i Giessen och ansågs vara Hallepietist. I diskussionerna kring pietismen blev det nu universitetets övriga fakulteter som företrädde ortodoxins ståndpunkter. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 184)


Grekiska ord:

schisma (splittring) Matt 9:16; Joh 7:43 – Mark 2:21; Joh 9.16; 10:19; 1 Kor 1:10; 11:18; 12:25.


Ytterligare studier: Matt 10:34-36; 16:14-15; 21:10; Joh 3:20; 7:32; 9:16; 10:19,39; Apg 14:4; 1 Kor 11:18-20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-18; 2011-04-26; 2014-03-25)

Tillbaka till Start

7:45-46 Roddarna/tjänarna kom så i riktning mot prästledarna och fariseerna, och de där säger (P66, א,* א) till dem: ”På grund av vad ledde/’tog ... med’ ni inte Honom?” Roddarna/tjänarna svarade: ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!”

Ord för ord: 7:45 (18 ord i den grekiska texten) Kom så '-na roddare'/roddarna i-riktning-mot '-na prästledare'/prästledarna och Fariseer, och säger (till)-dem de-där: på-grund-av vad inte ledde-(ni) honom? 7:46 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) svarade '-na roddare'/roddarna: inte-heller-någonsin på-det-här-sättet (en)-människa samtalade som den-här samtalar '-n människa'/människan.


1883: Då gingo tjänarne till öfversteprästerna och fariséerna, och dessa sade till dem: Hvarför hafven I icke fört honom hit? Tjänarne svarade; Aldrig har någon människa så talat, som denne man talar.

1541(1703): Då kommo tjenarena till öfwersta Presterna och Phariseerna; och de sade till dem: Hwi hafwen I icke haft honom hit? Tjenarena swarade: Aldrig hafwer någor menniska så talat, som denne mannen.

LT 1974: Tempelpolisen, som hade skickats dit för att arrestera honom, återvände till översteprästerna och fariséerna. ”Varför grep ni honom inte?” frågade de. ”Han talar så underbart”, svarade de. ”Vi har aldrig hört något liknande!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människan) talade till (Jakob): "Vad är ditt namn?" Men/och han talade: "Jakob". Men/och (människan) talade till honom: "Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor." (1 Mos 32:27-28, Grekiska GT)

En människa fann (Josef), då han leddes/gick vilse i/på slätten. Men/och människan frågade honom och sade: "Vad söker Du?" (1 Mos 37:15, Grekiska GT)

(Mose och Aron sade till Farao:) ”Dina bostäder skall uppfyllas (med gräshoppor) ... som inte heller dina fäder någonsin skådade (och hade skådat).” (2 Mos 10:6a, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

Det här (är) välsignelsen, som Mose, en människa av Gud, välsignade Israels söner (med) före sitt slut. (5 Mos 33:1, Grekiska GT)

Saul skickade bort budbärare (för) att ta David. Och de skådade (församlingen) av utkallade av profeterna, och Samuel stod (som anförare) uppå/'med avseende på' dem, och Guds Ande blev/kom emot Sauls budbärare, och de profeterar/profeterade. (1 Sam 19:20, Grekiska GT)

(De äldste sade till folket:) "Då vi tagit uppå/med (Susanna), utfrågar vi (henne): 'Vem (var) människan?'" (Susanna v 40)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (siarna, som Herodes hade beordrat att söka efter den lille Pojken) hade fallit/’sjunkit ner’, kastade de sig ner inför (Jesus). … (Och de krökte/vek) ej upp/tillbaka i riktning mot Herodes. (Matt 2:11b-12a)

Folkskarorna var (hela tiden) ’slagna utav’/överväldigade på/’för ... skull’ (Jesu) lära, ty Han ’var lärande’/lärde dem (hela tiden) som (en) som hade (rättslig) myndighet, och inte som deras skriftlärda. (Matt 7:28b-29)

(Då Jesus hade kastat ut den lille demonen) förundrade sig folkskarorna och sade: ”Inte heller någonsin har det på det här sättet ’förts ... till ljus’/visats (något liknande) i Israel.” (Matt 9:33b)

Då (lärjungarna till fariseerna och herodianerna) hade hört (vad Jesus sade till dem), förundrade de sig. Och då de hade låtit Honom vara, gick de bort. (Matt 22:22)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. Och då de hade förundrat sig på/över Hans svar, var de tysta. (Luk 20:26)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan lät så sin vattenkruka vara och gick bort in i staden, och hon säger till människorna: ”Kom hit! Skåda en människa som har talat till mig allt vad (א,* א, B) jag har gjort. Ej är väl Den här kristusen/'det smorde'?” (Joh 4:28-29)

(Simon Petrus sade till Jesus): ”Du har ord av tidsålderslångt liv.” (Joh 6:68b)

Fariseerna hörde folkskaran knota de här tingen med anledning av Honom, och prästledarna och fariseerna skickade bort roddare/tjänare, för att de måtte gripa Honom. (Joh 7:32)


Hembygdens predikan:

Ser du, min vän, i Jesu närhet blir allt förändrat i ett människoliv, och mycket av det som man tidigare räknat med och ansett som betydelsefullt förlorar i Jesu närhet sitt värde. ... Det är många som genom tiderna sökt oskadliggöra Jesus Kristus och sökt att få honom ur vägen. Men ofta har det blivit motsatsen till vad de väntat. Jag tänker då närmast på Saulus av Tarsus. ...

Och personligen kan jag vittna om hur ”Jesus mig sökte och han mig fann, fastän jag tänkte fly för hans hand, ty jag ville leva i världen en tid och sedan mottaga Guds ljuvliga frid, och först när jag blivit gammal, utsliten grå skulle Jesus resterna få.” Men vad var de' som skedde, jo, ”Jesus såg tanken, sträckte ut sin hand, lyfte min blick emot Himmelens land, då blev jag lycklig som aldrig förut och i mörka världen vill jag ej mera gå ut.” ... Och här må vi ha klart för oss att det är just ordet som har denna väldiga makt att uppenbara Kristus för oss. ...

Och när allt kommer till allt, så är (Jesus) den ofrånkomlige som står där i vår tillkrånglade värld såsom den av Gud bestämda mötesplatsen mellan Gud och människa. ... Och kom ihåg, hur mycket man än diskuterar och söker bortförklara de andliga livsvärdena, så kommer man inte ifrån de' utan att Jesus Kristus är mänsklighetens enda räddning undan kaos. ... Visserligen är de' många som under tiderna ha framträtt såsom frälsare och befriare, men, vänner, det är bara en som är Frälsaren som har makt att förlåta synder och bota sjuka, och aldrig har någon människa talat som den mannen talar. ...

Gud give att ordet denna kväll finge verka vad Gud vill och utföra det vartill han har sänt ut det, så att vi i ordet får se oss själva med vår egen begränsning och hjälplöshet men ock att vi genom ordet får se Guds stora kärlek genom Jesus Kristus. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag har inte kunnat finna någon man som liknar Jesus. Han var stark, envis och frimodig, han vågade kämpa utan vapenmakt, ja utan makt överhuvudtaget. (Marit Paulsen "Jesus - man, mes eller Gud?" s 28)

Johannes använder ofta "anthropos" om Jesus, som i 5:12; 8:40; 9:11,24; 10:33; 11:47,50; 18:14; 19:5. Han kanske önskar betona Jesu verkliga människonatur, att framställa honom som "Människan". (Leon Morris "The Gospel according to John" s 243 i kommentar till Joh 4:29)

Det grekiska ordet för ”människa”, anthropos har av ålder ansetts komma av ano trepon opa, ”en som vänder ansiktet uppåt”. Ryskans tscelovjek, ”människa”, kan upplösas i beståndsdelarna tschelo, ”ansikte”, och vjek, ”evighet” – ”en som har ansiktet vänt mot evigheten”. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 250 i kommentar till 2 Kor 3:4-8,17-18)

Vi brukar tala om "bevingade ord", ord som haft och har stor betydelse och levat kvar genom tiderna som lysande och vägledande stjärnor. Av alla betydelsefulla ord som talats på denna jord är Jesu ord de absolut värdefullaste. Om Jesus sade man: "Ingen talar som han, han talar ju annorlunda än alla andra, han framställer sin lära med makt och myndighet ..." Jesus själv säger: "De ord som jag har talat till er är ande och liv." (Carl-Åke Carlsson "Det avgörande ordet"; Jönköpings-Posten den 30 januari 1971)

Rättstjänarna bryter mot sina herrar, i vars sold de står, och kommer tvärtemot alla order tomhänta tillbaka till sina uppdragsgivare. De bekänner med övertygelse: Ingen har talat som den mannen talar. (Eric Tisell "Vem är Jesus?"; kommentar till Joh 7:40-52; Jönköpings-Posten den 26 oktober 1957)

Jesus Kristus är inte bara en människa. Han är Människan, det högsta som människan är ämnad till. Med rätta säger Geijer: "Frågan om Kristus är den viktigaste av alla. Denna fråga måste var människa för sig framställa och söka lösa, ty den är frågan om henne själv." Det är det högsta mänskliga som korsfästes. ... Vem är han? Den sanna människan, det evigt mänskliga. Men han är mer. Han är människan i vilken Gud har tagit gestalt. ... När jag ser Jesus, vet jag: sådan måste Gud vara. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 35,37; Birkagården 1943)

Mer än en gång har prins (Carl) påpekat, att "den enda väg, som säkert leder till fred och en lyckligare värld, är den som beträdes av en fullkomligare människa, mänskligare, mindre självupptagen, klokare, mera medveten om sin del i ansvaret för världens utveckling". ... Själv kommer prins Carls namn ej endast att (som nu år 1940) vara förbundet med Röda korset, utan också ha sin givna plats i människokärlekens världshistoria, när den en gång skall skrivas. (Ingrid Sundström "Röda korset i Sverige" s 372)

Du finns ej själv, blott livet finns hos dig, är på ett kort besök, en gäst för stunden, som i ditt väsen uppenbarar sig – och bryter upp igen, ej vid dig bunden. ... Du träder ut i hög och solig dag, ditt hjärta jublar – är ej detta jag! Men livet rört vid dig, det strök din panna. Ej mer. – Det går förbi. Det kan ej stanna. ... ... Och dock det fordrar jag skall vörda det, dess tomma skänk av slapp oändlighet. Jag vördar intet av det oss blev givet. Jag vördar människan, föraktar livet. (Pär Lagerkvist ”Du finns ej själv” s II:354)

En av tidernas största vetenskapsmän, Albert Einstein, sade på sin tid: "Jag är jude, men jag är betagen av nasaréens strålande varelse. Ingen människa kan läsa evangeliet utan att känna Jesus närhet. Hans personlighet pulserar i varje ord. Ingen annan skildring är fylld av sådant liv." (Stig Abrahamsson "En bra början ..."; kommentar till Joh 7:46, dagens bibelord för 12 januari)

Bland prästerskapet i Växjö under min barndom fanns ingen, som folket i gemen hellre hörde än domkyrkokomminister J. A. Lengqvist. Redan hans yttre var ståtligt och respektingivande. Han var hög och bred och manligt vacker, och hans stämma, om än något nasal, var utmärkt klar och malmklingande och trängde till varje vrå av kyrkorummet. Då han långsamt och värdigt vandrade upp i predikstolen, såg man från vår plats tydligt hans stränga blick och skarpskurna profil. I ena handen bar han kring fingret det vita handklädet. Stilla började han sin predikan, och i den mån ämnet och uppgiften sedan grep honom, blev han alltmer vältalig. Melodiskt ljöd från hans läppar gammalsvenskans vackra kasusändelser och uttryck ("Herranom", "himlom" o. s. v.). Ofta övergav han konceptet och talade fritt ur hjärtat, stämman dallrade då av inre rörelse och fick bevekande tonfall. Jag minns så väl, hur menigheten gripen och ofta under tårar lyssnade till förkunnelsen. Som predikant ansågs han av många nära nog oöverträffad. Emellertid fanns det åtskilliga bland de högre samhällsklasserna, som inte gillade honom. Man fruktade också för hans i vardagslag skarpa tunga och skoningslösa skämt. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 258-259)

"Om", säger (den romerske filosofen Seneca den yngre) i en af sina skrifter, "åsynen af den fullkomliga människan vore oss förunnad, o huru skön, huru helig, hur strålande af mild höghet skulle vi icke skåda den mannen! Häpnande skulle vi stanna och bedja inför honom i stilla bön. Han skulle upprätta och hjälpa oss. Ärad och dyrkad skulle han af oss varda; men icke med offer, icke med bilder af guld och silfver, utan med ett fromt och rättfärdigt sinnelag." Med tanke på denna idealmänniska yttrar Seneca på annat ställe, att den vise alltid skall löna ondt med godt; att han, fjättrad, misshandlad, ja spikad på korset skall veta att förlåta sina fiender och ödmjukt bringa Gud och mänskligheten offret af sitt lif. På ett tredje ställe säger han, att om också en idealmänniska ännu aldrig funnits, så är det likväl hvarje god stridsmans plikt att hoppas på hans ankomst, på företeelsen i kött och blod af den människa, som är mänsklighetens fullkomliga urbild. Det är ju som om vi i dessa ord hörde från den romerske hedningens läppar en profetia om Kristus! Tillochmed korset saknas ej i taflan som Senecas fantasi målat, ej heller den korsfästes bön om förlåtelse för sina fiender. När Seneca skref detta, hade Jesus af Nasaret redan lidit på korset, och Paulus, hans apostel, hade i Korint redan stått anklagad inför Senecas äldre broder, Gallio, samt blifvit af honom frikänd och lössläppt ur fängelset. Det är svårt att värja sig för den föreställning, att icke Seneca skulle hafva erfarit något af kristianiernas tro, att en idealmänniska verkligen kommit i kött och blod, lidit korsets död och på korset bedt för dem som räckt honom lidandets kalk. Det är svårt att tillbakavisa föreställningen, att icke Seneca kan hafva haft i minnet hvad han härom hört, när han nedskref dessa nu citerade ord. Men å andra sidan är det lika visst, att idéen om en idealmänniska hade sedan århundraden existerat inom den stoiska skolan i gestalten af den fullkomlige vise, samt att de i början sträfva och stolta dragen av denne vise hade efter hand förmildrats och fått uttrycket af en karakter, som är sträng endast mot sig själf och har kärlek till och medlidande för alla andra. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 174-175; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Sångarna:

Du talar ord av helighet, Av salighet och tröst. Så dömer du min själviskhet, Du Herrens egen röst. Ej någon talat såsom du Det ord som hjärtat når. Ej någon så har ljuset fört Till själens mörka vrår. (A Frostenson: Sånger och Psalmer 1951 nr 77:2; jfr Psalmer och Sånger 383:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är inte längre en människa bland människor (Joh 4:28-29). Han är Människan. Jfr Joh 19:5 och Joh 19:33-37.


Paulus sade till Timoteus: "(Det finns) en Gud, och (det finns) en medlare (mellan) Gud och människor, en människa, Kristus Jesus." (1 Tim 2:5)


Grekiska ord: oudepote (inte heller någonsin) (i NT + ett exempel i GT) 2 Mos 10:6; Matt 9:33; Joh 7:46 – Matt 7:23; 21:16,42; 26:33; Mark 2:12,25; Luk 15:29; Apg 10:14; 11:8; 14:8; 1 Kor 13:8; Hebr 10:1,11.


Ytterligare studier:

Matt 22:33; 26:58; Mark 7:37; Luk 2:47; 4:32; Joh 6:63; 10:33; 16:21; 19:5; Rom 5:12-15; 1 Kor 15:21.


A.R.C. Leaney "The Doctrine of Man in 1 Corinthians"; Scottish Journal of Theology 15 (1962): 394 -.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-18; 2011-04-28; 2014-03-25)

Tillbaka till Start

7:47-49 Fariseerna * (א,*א) svarade dem: “Ej/inte har och/också ni letts (och leds) vilse? Ej/inte har någon ut ur/av ledarna trott in i Honom eller ut ur/av fariseerna? Den här folkskaran, den som ej har kunskap om lagen, de är emellertid fördömliga/'värda att fördömas'.”

Ord för ord: 7:47 (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade dem '-na Fariseer'/Fariseerna: ej och ni har-letts-(och-leds)-vilse? 7:48 (12 ord i den grekiska texten) ej någon ut-ur '-na ledare'/ledarna trodde in-i honom eller ut-ur '-na fariseer'/fariseerna? 7:49 (11 ord i den grekiska texten) emellertid '-n folkskara'/folkskaran den-här den ej havande-kunskap-om '-en lag'/lagen fördömliga (de)-är.


1883: Då svarade fariséerna dem: Icke ären wäl äfwen I förvillade? Icke har väl någon af rådsherrarne eller af fariséerna trott på honom? Men detta folk, som icke känner lagen, är förbannadt.

1541(1703): Swarade dem Phariseerna: Ären I icke ock förförde? Icke hafwer någor af öfwersterna eller Phariseerna, trott på honom? Utan detta folket, som icke wet lagen, är förbannadt.

LT 1974: ”Har ni också blivit vilseledda?” hånade fariséerna. ”Finns det en enda av oss judiska ledare eller fariséer som tror att han är Messias?” Den dumma massan gör det, det är klart, men vad vet de om saken? I vilket fall som helst vilar förbannelse över dem.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till folket:) "Emot/'strax intill' (något) förbannat (är) varje människa som inte kommer att stanna i, i alla den här lagens utsagor (för) att göra dem." (5 Mos 27:26a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Då Du har ’hedrat på’/klandrat övermodiga, emot/'strax intill' förbannade (skall) de som lutar sig ut från Dina bud (vara)." (Ps 119:21, Grekiska GT)

(Profeten) talade: ”Utblottade … hade inte kunskap om Herrens väg och Guds dom. Jag skall gå till de mogna och samtala (med) dem, eftersom de själva hade ytterligare kunskap om Herrens väg och Guds dom.” Och skåda, de hade samfällt krossat ett ok och brutit genom/sönder band i stycken/bitar. (Jer 5:4-5, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni belägger myntan och anisen och kumminen med tionde och/men har låtit de tyngre/viktigare tingen av/i lagen vara: domen och barmhärtigheten och tron. * (א,*א) De här tingen var ni (hela tiden) var tvungna att göra och/men ej låta de där tingen vara." (Matt 23:23)

(Jesus) talade den här liknelsen (vänd) i riktning mot några som var (och hade varit) övertygade att de är rättfärdiga på/i sig själva och som föraktar resten/andra. (Luk 18:9)

(Ledarna sade om Jesus:) “Låt Honom rädda Sig själv, om Den här är Guds kristus/smorde, den utvalde?” (Luk 23:35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men det var/fanns (hela tiden) en människa ut ur/av fariseerna. Nikodemos (var) namn(et) åt honom, en av judarnas ledare. (Joh 3:1)

(Några av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade:) ”Ledarna har (väl) sannerligen ej någonsin fått kunskap om, att Den här är kristusen/'den smorde'?” (Joh 7:26b)


Hembygdens predikan:

Rådsherren Nikodemus kom ensam till Jesus och kom om natten. Vilken av det stora rådet ville väl följa med honom! Liksom han säkert icke heller ville hava någon med sig, för att icke bliva röjd och behöva blygas. Ännu i dag komma de lärda och de i samhället ansedda gärna ensamma till Jesus – om de nu alls komma. För ingenting, icke ens för de mest vanärande synder blygas människor så mycket som för att komma till Jesus. I väckelsetider kunna hundratals samla sig till honom, men bland dem i regeln ingen s. k. bildad eller lärd eller i ansedd ämbetsställning, utan endast de ringa i samhället. Såsom Jesus svarade Johannes Döparens sändebud: För de fattiga förkunnas evangelium och såsom fariseerna frågade, hånande: När har någon av de översta trott på honom? Himmelrikets skatt sökes icke gärna av dem som hava jordiska skatter, ej heller Kristi ära av dem som äga jordisk ära. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 333-334, Andra söndagen efter trefaldighet, Luk 9:51-62)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Från Ansgar till Billy Graham, från hedenhös till Hedenius har det stått oro kring Jesus i vårt folk. Andra frågor ha sin tid, men Jesusfrågan kvarstår. … Ett sätt (att slippa oron) är att som prästledarna hålla sig på förnämt avstånd och undvika att själv lyssna, när Jesus talar. Flertalet tongivande kulturpersonligheter tyckas praktisera den metoden. … En annan metod rekommendera de jerusalemiska kulturpersonligheterna åt sina underordnade och annat enkelt folk: de skola ge akt på hur de högtstående och bildade ställa sig till Jesus. … Jenny Lind var en nästan avgudad publikgunstling, tills hon började bekänna Kristus i sin sång – då utsattes hon i vår huvudstadspress för öppet hån. August Strindberg, vår kanske främste författare, åtnjöt goda villkor hos ett av landets förnämsta förlag, så länge han skrev i upprorsstämning mot Kristus, men sedan han blivit omvänd, fick han söka sig en annan förläggare. … (Snart) visar rådsherren Nikodemus öppna sympatier för timmermannen. … Då skyddar man sig genom förakt, genom att insinuera att Nikodemus är en galilé, vilket väl ungefär vill säga bondtölp. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 462-463 i kommentar till Joh 7:40-52)

Jag anser (Tjänsteqvinnans Son) vara den betydelsefullaste bok som är skrifven på länge i Sverge, men, den är skrifven för de bildade och kan ej läsas af under- eller medelklass. Vänder sig derför till de akademiskt bildade, för hvilka jag väl egentligen borde skrifva. Att bli oförstådd af Nisse och Nasse oroar mig inte, och jag kan icke omvända dem. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 354; brev 18 juni 1886 till Albert Bonnier)

(Jag är redo att) företaga resan (genom Sverge) i början av Maj och genom månaden ut. Icke förr, för köldens skull. ... Helst föreläste jag från bladet en verklig föreläsning (genren Likt och Olikt) om Öfverkultur, men landsortspubliken är för dum att förstå det. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 297-298; brev omkring 13 mars 1886 till Claës Looström)

Här (i Upsala) är så förb. tråkigt - staden är alldeles öfverlupen af bönder, positifspelare ute på konstresor, lindansare och annat pack - regnar gör det så att skiten står öfver fötterna då här inga trottoirer finnas. Ingen theater ingen musik inga flickor det är för bedröfligt. (August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893 s 25; brev början av december 1867 till brodern Oscar Strindberg)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1800

Överallt där ljus och speglar blänka sitta män och spela falskt - ... Runt kring borden deras blickar mötas: ”Det är vi som ha de högsta korten. Ingen ser oss. Vår är hela vinsten. Det är vi. Vi känner ju varann!” ... Plötsligt reser sig ur ringen med ett häftigt rop en ensam man: ”Upp med korten här – ni spelar falskt!” ... Men då resa de sig alla upp från borden som en enda man: ... ”Vem är du som trängt dig in i salen? Vem är du som bryter spelets lag? Se på våra fläckfritt vita händer! Se på våra öppna, rena drag! Det är vi. Vi känner ju varann! - ... Vem är han som ej bär högtidskläder? Vem är han som ingen av oss känner? Ned med honom! – Det är han, som spelar falskt!” ... Överallt, med vita bröst som blänka sitta män och spela falskt – (Erik Blomberg ”Falskspelare” s 387; 1924-1944)

S. k. populärkonserter ha lyckligtvis inte odlats av (Jönköpings) orkesterförening. Konserten Annandag Påsk 1932 får väl därför betraktas som ett tillfälligt syndafall, som försvaras av att den gavs till förmån för arbetslösa musikers lotteri. Smålands Folkblad gladde sig åt "att få höra den kända restaurangmusikrepertoaren spelas av stor orkester på ett riktigt sätt". (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 86)

Vad som är fördolt för de visa och kloka, det uppenbarar Gud för de fåkunniga. Medan många lärda män vandra i det djupaste andliga mörker, så är det många av det simpla och enfaldiga folket, vilka känna Jesus, äro lyckliga och glada i honom samt genom honom övervinna synden, döden, djävulen och allt ont. De lärde säga: ”Folket är obildat; när folket varder mer upplyst, så skola sådana där förvillelser upphöra.” Alldeles som fariséerna sade: Detta folket , som icke känner lagen, är förbannat (Joh 7:49). Men under tiden bor Guds hemlighet just bland dessa enfaldiga. ”Lärt folk är ett sällsynt villebråd i Guds rike”, säger Luther. (P. Waldenström ”Smärtornas man” s 50)

De förebrå folket okunnighet, då de likwäl sjelfwa woro orsaken dertill, emedan de ej bättre underwisat dem. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 109)

Om Jesus, Nasaréen, skulle vandra här, skulle alla sorglösa vredgas på honom och säga: ”Denne man är skadlig för församlingen. Vi måste klaga på honom inför landshövdingen, för att han förvillar folket, så att en del blir som tokiga av hans lära, en del breder ut sina kläder på vägen och en del ropar i templet. Ett sådant leverne duger inte alls, utan för bort och korsfäst honom.” Det skulle bli ett sådant liv om Nasaréen skulle vandra och predika här. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 45 i predikan 1858 över Matt 21:1-9)

År 1845 bildades den första s k bildningscirkeln i landet. Det var i Stockholm och på initiativ av fattigläkaren Johan Ellmin, oldgesällen Olof Renhult och dennes kollega Sven Trädgårdh. Syftet med denna cirkel var att "hos medlemmar av hantverks- och fabriksklasserna väcka och underhålla håg och sinne för tanke- och sedebildande sysselsättningar på helgdagsaftnarna - samt att bringa ovannämnda samfunds medlemmar i förädlande beröring med varandra och med bildade personer ur andra samhällsklasser." . . . År 1850 fanns cirkelverksamhet i 32 städer i landet. . . . (Bildningscirkeln i Jönköping med start i början av 1847) antog benämningen Bildningsförening. . . . Under de få år som föreningen verkade, 1847-1850, höll man till i skolans solennitetssal (högtidssal). . . . Vid föreningens startande antogs 39 stycken medlemmar. . . . Den 6 maj 1848 (var antalet) 240 stycken. Efter detta datum synes medlemsantalet ha minskat. . . . Den 5 oktober 1847 skriver (föreningens liberale ordförande) Johan Sandwall att föreningens sammansättning var talrikt besökta av gesäller och andra yngre personer av lika samhällsställning, "men däremot nästan intet av personer tillhörande de s k bildade klasserna." . . . Bildningsföreningen var inte en förening av arbetare, det var en förening för arbetare. I styrelsen satt år 1848 3 fabrikörer, 2 assessorer, 1 vice häradshövding, 1 skolmagister, 1 målare, 1 smed och 1 skomakare. Betecknande nog valdes målaren och smeden til suppleanter och skomakaren till ordningsman. . . . I Jönköping torde föeningen ha upphört mycket därför att den drivande kraften Johan Sandwall lämnade staden. . . . Jönköpings-Bladet ger år (27/1) 1869 sin egen syn på varför intresset minskade för bildningscirklarna och varför dessa upphörde: "Dertill bidrog i väsentlig mån det felet, att de lärda talarna icke tog i betraktande sina åhörares förmåga att fatta hvad de hörde, utan föredrogo att briljera med sin lärdom och blifva förstådda endast af ett fåtal." Det skulle dröja många år innan en s k arbetarförening bildades i staden och det har inte vid forskningar framkommit någon kontinuitet mellan Bildningsföreningen och denna arbetarförening. (Börje Hjorth "Jönköpings bildningsförening" s 9-13)

(Esaias Tegnér) segrade i biskopsvalet (till Växjö stift) och tillträdde sitt ämbete den 30 maj 1824. ... Om stiftets prästerskap hade den nye biskopen inledningsvis föga positivt att säga. ... Inte bara prästerna utan också folket beskrivs i hårda ordalag av biskopen. Svågern Myhrman får i ett brev veta att: "Här hatar jag landet och föraktar folket, ett sniket, trolöst och ärelöst släkte som är för snålt att vara glatt och för fattigt att vara ärligt. Småland är Nordens fattighus med alla de lyten som vanligtvis åtfölja ett ytterligt armod: snikenhet, avundsjuka, förtal, en småsinthet varom du ej kan göra dig begrepp, en falskhet som är sitt eget ändamål. Men också har jag dragit mig så mycket undan som min belägenhet och ställning möjligtvis kunna medgiva; och i det hela kan landet vara gott nog - att dö uti." Kanske skall man inte ta Tegnérs avsky för Småland och smålänningarna på för stort allvar. Mottagarna av breven förväntade sig sarkasmer och lustigheter och eftersom Småland var den värld han levde i är det naturligt att stoffet hämtades därifrån. (Olle Larsson "Mot den nya tiden" s 213-214)

För de liberalt sinnade blev det ... en bjudande nödvändighet att även utåt förklara sin reformståndpunkt (i fråga om 1809 års regeringsform). ... I detta syfte har A.G. Silfverstolpes broschyr, "Hvad synes allmänna opinionen önska? etc. tillkommit. ... Den utger sig för att vara ... en sammanfattning av den svenska allmänhetens meningar och önskemål inför den stundande författningsändringen. ... Silfverstolpes tankegång kan sammanfattas följande: "... En konstitution, den må vara byggd på de bäst uträknade och riktigaste grunder, kan allenast äga kort bestånd om den icke omfattas av en allmän opinion, som berett den och prövar den lycklig i användningen. ... Den upplysta klassen skulle visserligen vara villig att omskapa vår konstitution ända i dess grund. Men den upplysta opinionen måste noga skiljas från den allmänna opinionen, vilken senare envist hänger fast vid de gamla formerna och på sin höjd kan förmås att medgiva "en blandad nyskapning och förbättring". Det blir därför den upplystes plikt att med undanskjutande av egna aldrig så väl grundade meningar verka för vad allmänna opinionen önskar. Vad som nu bör göras sammanfaller med vad som är möjligt att åstadkomma, även om det möjliga ej skulle vara liktydigt med det teoretiskt riktiga." ... Med allt detta döljer Silfverstolpe lika litet som (sin menigsfrände A.G.) Mörner, att han själv är en representant för den upplysta opinionen med fast rotad teoretisk övertygelse om det berättigade i en verkligt radikal omstöpning av det svenska samhället. (Axel Brusewitz "Regeringsformens förutsättningar - Författningskompromissen" s 78-79)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Information, eller propaganda om man så vill, nådde (under frihetstiden) ut till rikets alla hörn och fler och fler tog del i rikspolitiken, antingen i Stockholm eller på hemmaplan. Tack vare denna inblandning i politiken ändrades småningom också inställningen till vad en allmänhet egentligen var. Mot slutet av frihetstiden blev det legitimt att vända sig till allmänheten. Av den kunde man förvänta sig en rättvis dom, och offentlig debatt kom till och med att betraktas som något nyttigt. "Allmänheten" gick ifrån att ha varit något farligt, till att bli till och med högaktat. Motstridiga åsikter och ståndsöverskridande samarbete blev också allt mer accepterat. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 42)

Eftersom Guds vishet ofta utväljer vad människor föraktar, så föraktar vanligen människors dårskap dem som Gud har utvalt. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 785)

I Sverige övertager (David Klöcker) Ehrenstrahls systerson och lärjunge David von Krafft (född i Hamburg 1855) platsen som hovmålare. ... Samtidigt som Sveriges makt ökats har målarnas sociala ställning beskrivit en stigande kurva. ... Vid (1600-talets) början torde de (vid kungahovet och hos adeln anställda) icke ha räknats som mycket förmer än hantverkare, men senare blir deras ställning bättre. Jacob Hoefnagel prydes med Gustav Adolfs medalj. David Beck med Kristinas jämte titeln kammartjänare, Ehrenstrahl med titeln hovintendent samt, liksom von Krafft, med adelskap - detta för att, som Ehrenstrahls sköldebrev säger, "skilja en sådan konstnär från den gemena målarhopen". (Karl Erik Steneberg "Målarkonsten och dess inspirationskällor" s 332-333)

I det rundbrev som (biskop) Olof Laurelius sände ut till församlingarna i (Västerås) stift den 18 juli 1667 kommenterade han de senaste plakaten som Kungl. Maj:t utfärdat och inpräntade vikten av att man försökte leva efter deras påbud. Bland dem var också "1667 års religionsplakat". Hur ogudaktig och lättfärdig Laurelius uppfattar den "vanvördiga hopen" syns lika tydligt i denna skrivelse som i andra uttalanden från honom. Han klagar över att gudstjänstbesök ofta bara består av att "löpa en hel eller halv timme i kyrkan och sedan bege sig till frosseri och dryckenskap". Han framhåller att försäljning av öl och vin är förbjuden under gudstjänsttid. I städerna varade egentligen gudstjänsttiden hela dagen. Där hölls allmänt tre predikningar "så att gudstjänsten varar från morgonen till aftonen". På landsbygden "är alla krogar i närheten av kyrkan liksom all försäljning av öl och brännvin förbjudet på söndagar och andra fest- och helgdagar". (Ingun Montgomery "Sveriges historia - Enhetskyrkans tid" s 136)

Då frälsebrev begynte utdelas (i Finland), fick frälset en varaktigare sammansättning, men länge var gränsen mellan adel och ofrälse flytande. I likhet med Småland ägde Finland under 1500-talet en talrik skara av vildfrälse eller halvfrälse, som ej rätt kunde bevisa sitt adelskap. Frälserannsakningar under Karl IX och Gustav II Adolf sökte bringa reda i saken, men först med riddarhusets instiftande blev den finländska adeln ett klart avgränsat stånd. ... Adelns flertal levde ... ännu omkring 1600 som enkla ryttare eller lägre befallningshavande. Denna adel skilde sig ej stort från de uppstigande ryttar-, länsmans- och fogdesläkterna. Men om dessa kretsar stodo betydligt under högadeln, så skilde de sig dock från de egentliga bönderna. Tillsammans bildade de "de klädeskläddas" grupp, som under klubbekriget hotades av de vadmalsklädda böndernas "gråa hopar". Också i övrigt har deras livsföring delvis skilt sig från böndernas. Även på små sätesgårdar lade man an på en mångfald av bonader. Även här tränger tennet och silvret undan träfat och träskedar. Och då vi höra om den ofrälse men till "adelns jämlikar" hörande ryttaren och lagläsaren Henrik Jesperssons jakthundar, som på 1590-talet slita sönder grannens får, så ha vi en erinran om jakten som den adliga sysselsättningen vid sidan av krigshantverket. (Eric Anthoni "Svenskarna i Finland. Från Claes Christersson Horns tid till Per Brahes." s 346,353)

Mot herrar och mot konung (Sigismunds) anhängare spelade nu (under senare delen av 1590-talet) hertig Karl ut sitt nästan hypnotiska välde över bönderna - "den grå hopen" - inom riksdagen och på andra möten. Hans hänsynslösa och effektiva agitation utmärktes av en blandning av beskt människoförakt och fördomsfritt människobegagnande. Han står fram som en ny Gustav Vasa i sin suggererande makt över sina anhängare, men utan den charm som fadern har behållit inför eftervärlden. ... Hans förhandlingsmetoder under dessa års möten och diskussioner framträder levande i en episod från år 1597, då "Karl Kroknäsa" bemötte en av sina adliga motståndare med orden: "Du vet aldrig vad du bjäbbar, du och de andre som med dig äro." När hans grova skämtlynne firade triumfer, då "log allmogen i salen däröver" och ropade till hans motståndare: "Fick du svar?" (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 176)

Under 1800-talet började man läsa (Gustav Vasas historietecknare) Peder Swart på ännu ett sätt. Nu tyckte man sig se hur Gustav Vasa ägde ett nästan bondskt sinnelag och stått märkligt nära det enkla folket. Den tanken hade varit 1500-talet och Peder Swart helt främmande. För då betraktade överheten och eliten gemene man som en orolig, dåraktig och svårstyrd hop. (Kurt Johannesson "Med historien som vapen" s 85)

Innan året 1541 gått till ända, hade (Calvin) sina "kyrkliga ordonanser" färdiga. Guds ords tjänare skulle hafva en ordentlig utbildning och pröfvas både med hänsyn till lärdom och rättrogenhet. I Tyskland hade han med sorg sett, att många, "som blott hade lärt att prata om evangelium", blefvo präster i den evangeliska kyrkan. I Genève skulle det blifva annorlunda. ... Som politiker var han närmast aristokrat. ... Många klagade öfver, att han "föraktade folket". Han hade den öfvertygelsen, att monarkien lätt kan leda till tyranni, demokratien till anarki. Och om flertalet hade rätt, måste man ju erkänna påfvedömet, ty det hade den stora mängden på sin sida. Mose, som utvalde de 70 äldste bland de mest ansedda i folket, var hans förebild. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 243-245)

Huldrich Zwingli till alla förkunnare av Kristi evangelium. Nåd och frid från Herren. ... Omdöparnas (kättarnas) fräckhet har tillåtits att fortsätta så länge, att de nu hoppas kunna omstörta allting. ... Denna olycksbringande människogrupp har så till den grad ökat på några få år, att den nu förorsakar djup oro i vissa städer. Och detta har icke skett på något annat sätt än genom en oskicklig och gudlös fräckhet. ... Jag frågar: Vad betyder allt detta, om det icke är ett tecken på fräckhet och ogudaktigt självförtroende? Eftersom det finns ett rikt överflöd av dessa – inte människor utan bedrägliga monster, ty varför måste man kalla dem människor, då de icke äga något annat mänskligt än den sanna kroppsformen – beder jag eder att vara på eder vakt och icke låta fienden besegra oss, medan vi sova. Den goda säden, som den himmelske fadern sått ut på sistone på detta fält, måste bevakas. Låt oss döma sunt, så att vi icke ta emot vargar i fårakläder. ... Låt oss arbeta för att det onda, som uppstått, icke kan läggas vår försummelse till last. Ty det är icke få bland oss, som äro besmittade och drivas av varje vindkast och nyhet, precis som den olärda mobben, som omfattar en sak ju snabbare desto okunnigare den är. ... Men när man har trängt in till deras inre, skall man finna en sådan pest, som det är en skam t.o.m. att omnämna. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 143-146; Zwinglys ”inledningsbrev i Elenchus” 31 juli 1527)

I samma grad som de skriftlärdes inflytande ökade i det judiska samhället hade föraktet för ”am haarez” ökat, förstärkt också av den lärdes ringaktning för den okunnige. Talmud definierar ”am haarez” på detta sätt: ”Den som icke äter sitt bröd i ett tillstånd av rituell renhet.” Det var inte av en slump som Galiléen betraktades som det viktigaste centrum för ”am haarez” – det var ju här som rasblandningen hade varit starkast. Kort tid före katastrofen år 70 ... skrev rabbi Jochanan ben Zakkai: ”Galiléen, Galiléen – du har alltid avskytt lagen!” (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 119)


Egna kommentarer och funderingar:

När fariseerna talar om folkskaran, som inte har kunskap om lagen, visar de sin egen okunnighet genom att använda ett ord (eparatos-fördömlig) som inte förekommer i lagen/GT. Jämför Joh 3:9-10,34; 1 Thess 2:13; 1 Petr 4:11; Upp 19:9.


Paulus sade till de troende i Korint: "Var (finns) en vis? Var (finns) en skriftlärd? Var (finns) den här tidålderns debattör? Har visst/förvisso inte Gud gjort utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ vishet dåraktig? ... Ty se/’se på’ er kallelse, bröder, att (det) inte (fanns) många visa enligt/efter kött, inte många förmögna/’med förmåga’, inte många av ädel härkomst." (1 Kor 1:20,26)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)


Grekiska ord:

eparatos (fördömlig) Joh 7:49.


Ytterligare studier:

5 Mos 28:15; Matt 21:32; 23:1-33; 27:63; Joh 7:12; 12:42; 1 Kor 2:8.


Jerome H. Neyrey "The Trials (Forensic) and Tribulations (Honor Challenges) of Jesus: John 7 in Social Science Perspectives"; Biblical Theological Bulletin 26 (1996): 107-124.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-18; 2011-04-30; 2014-03-26)

Tillbaka till Start

7:50-51 Men (P66, א,* א) Nikodemos, * (א*) som var en ut ur/av dem, talade (P66, א,* א) (vänd) i riktning mot dem: ”Ej/inte dömer vår lag människan, om – alltefter omständigheterna – den ej först må höra från sidan av henne och må få kunskap om vad hon gör?

Ord för ord: 7:50 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) talade men Nikodemos i-riktning-mot dem: en varande ut-ur dem: 7:51 (17 ord i den grekiska texten) ej '-en lag'/lagen vår dömer '-n människa'/människan om-alltefter-omständigheterna ej (den)-må-höra först från-sidan-av honom/henne och må-få-kunskap-om vad (han/hon)-gör?


1883: Då sade till dem Nikodemus, som var en af dem, han, som hade kommit till honom om natten: Icke dömer väl vår lag någon människa, med mindre man först förhör henne och får veta hvad hon gör?

1541(1703): Då sade till dem Nicodemus, den som kom till honom om nattene, hwilken war en af dem: Icke dömer wår lag någon menniske, med mindre man först förhörer honom, och får weta hwad han gör.

LT 1974: Då sade Nikodemus (Kommer du ihåg honom? Han var den judiske ledare, som kom i hemlighet för att tala med Jesus.): ”Är det lagligt att förklara en människa skyldig innan det ens har varit rättegång?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Jag ålade er domarna ... och sade: "Hör alltigenom/’från början till slut’ (på) ... era bröder ... och döm på ett rättfärdigt sätt. ... Du skall inte få/skaffa ytterligare kunskap (på grund av) ett ansikte i en dom, (då) du skall döma enligt/angående den små-/lille och enligt/angående den store." (5 Mos 1:16a,17a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Den som svarar en utsaga innan ’att höra’/’han hör’, det är en tanklöshet för honom och en kränkning." (Ordsp 18:13)

(Profeten) talade: ”Utblottade … hade inte kunskap om Herrens väg och Guds dom. Jag skall gå till de mogna och samtala (med) dem, eftersom de själva hade ytterligare kunskap om Herrens väg och Guds dom.” Och skåda, de hade samfällt krossat ett ok och brutit genom/sönder band i stycken/bitar. (Jer 5:4-5, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni belägger myntan och anisen och kumminen med tionde och/men har låtit de tyngre/viktigare tingen av/i lagen vara: domen och barmhärtigheten och tron. * (א,*א) De här tingen var ni (hela tiden) var tvungna att göra och/men ej låta de där tingen vara." (Matt 23:23)

(Atenarna sade om Paulus:) “Några ting som är 'som en främling'/främmande för han (א*) in i, in i våra hörsägner. Vi önskar så få kunskap om vilka de här tingen ’vill vara’/är?” (Apg 17:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nu fanns det en människa bland fariseerna som hette Nikodemos, en av judarnas ledare. (Joh 3:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Den grundsats som det hänvisas till (i Joh 1:51) är fastslagen i Exod. R. 21.3: "Kött och blod dömer en människa, om det hör hennes ord. Om det inte hör, kan det inte fastställa hennes dom." (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 77)

Jag har aldrig ansett mig kallad att vara reformator. Jämte sanningskärlek, moraliskt mod och teoretiska insigter fordras dertill två egenskaper, som jag alldeles saknar, nämligen vältalighet och förmåga af ett outtröttligt praktiskt ingripande. Sjelf vet du bäst, huru jag kom att uppträda på det dogmatiska slagfältet. Jag såg en ädel man, framlidne lektor Ljungberg, stå der utan någon vän vid sin sida, angripen af en skara fanatiker, som ville moraliskt och medborgerligt tillintetgöra honom. Öfvertygad som jag var och är, att det var han, icke hans angripare, som stod på biblisk grund, skref jag då, för att bevisa detta, "Bibelns Lära om Kristus". Då jag gjorde detta, var det för ingen del mitt uppsåt att egna hela mitt lif och hvad jag egde af krafter åt dogmatiska strider. Jag är så långt ifrån att vara en polemisk natur, att jag måste göra våld på mig sjelf, för att förmå mig beträda detta slagfält. ... Jag hoppas, att (de som undrar över min uppfattning) ha beaktat hvad jag yttrat i fjerde upplagan af nämda arbete sid. 527, att den kyrkliga läran om Kristi gudom står enligt min åsigt sanningen närmare än läran, att han är blott menniska, om "menniska" uppfattas i en empirisk mening. Skillnaden mellan den konfessionella uppfattningen och min rör egentligen frågan, huruvida nya testamentets kristologi är eller icke är den ideala sidan af dess antropologi. Båda uppfattningarna hafva ännu i den s.k. apostoliska och helt visst urkristna bekännelsesymbolen en gemensam mark. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 323,329; brev 7 sept 1887 med odaterat tillägg, skrivet omkr. 3 okt samma år)


Ytterligare studier:

2 Mos 23:1; 3 Mos 19:15; 5 Mos 17:4,8; 19:15,18; Matt 23:1-33; Joh 3:2; 19:39; Apg 5:34-39; 23:3; 25:16; Upp 2:6,15.


J.N. Suggit "Nicodemus - the true Jew"; Neotestamentica 14 (1980): 90-110.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-18; 2011-04-30; 2014-03-26)

Tillbaka till Start

7:52 De svarade och talade till honom: “Ej/inte är och/också du ut ur Galileen? Forska och skåda att en profet inte ’reser sig upp’/’träder upp’ ut ur Galileen.”

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): (de)-svarade och talade (till)-honom: ej och du ut-ur '-en Galile'/Galileen är? forska och skåda att (en)-profet ut-ur '-en Galile'/Galileen inte reser-sig-upp.


1883: De svarade och sade till honom: Icke är väl ock du från Galiléen? Rannsaka och se, att från Galiléen har ingen profet uppstått.

1541(1703): Swarade de, och sade till honom: Äst du icke ock en Galilee? Ransaka, och se, att af Galileen är ingen Prophet uppkommen.

LT 1974: De svarade: ”Är du också en usel galilé? Sök i Skrifterna och se själv efter – ingen profet kommer från Galileen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jehu, Israels kung, sade till dem som tillbad Baal:) "Forska och skåda om (det är) Herrens slavar (som är) i sällskap med er, eller att emellertid ’mest ensam’/’blott och bart’ Baals slavar (är här)." ... Och/men Jehu vaktade/iakttog inte att gå i Herrens, Israels Guds lag i/med hela sitt hjärta. (2 Kung 10:23b,31a, Grekiska GT)

(Herren) samtalade i/med hand/handskriften av Sin slav Jona, son av/till profeten Amittaj, den ’ut ur’/från Gat-Hahefer (nära Nasaret i Galileen). (2 Kung 14:25b, Grekiska GT)

(Israel) spred/bredde ut lagens bokrulle, 'med anledning av vilka'/'för att få den vägledning' som nationerna utforskar (hos) sina avgudars likheter/bilder. (1 Mack 3:48)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till några av de skriftlärda och fariseerna: "Nineves män) ändrade sinne ‘in i’/’med syfte på’ Jonas kungörelse. Och se, (något) större (än) Jona (är) här." (Matt 12:41b)

Folkskarorna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Det här är profeten Jesus, Den (som är) från Nasaret av/i Galileen." (Matt 21:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

* (א,*א) Natanael talade till (Filippos): " Förmår det vara något gott ut ur Nasaret?" Filippos säger till honom: ”Kom och skåda!" (Joh 1:46)

(Jesus sade till judarna:) "Forska i skrifterna." (Joh 5:39a)

(Några i folkskaran sade:) “Kristusen/'den smorde' kommer ty/väl ej ut ur Galileen? Har visst/förvisso (א,* א) inte skriften talat, att kristusen/'den smorde' kommer ut ur Davids säd och från Betlehem, byn varest/där David (hela tiden) var?” (Joh 7:41b-42)


Exegeter, evangelister med flera:

I Talmud finns detta uttalande av rabbi Elieser: ”Det finns inte någon stam i Israel från vilken det inte kommit en profet.” (Studiebibeln II:549)

I urkristendomen var man redan från början tvungen att fråga sig om Kristus-händelserna stämde med skrifterna (jfr t.ex. Joh. 7:52. Apg. 17:1-4, 10-12). Och man gjorde som den fromma seden bjöd: "begrundade i sitt hjärta" det man upplevde eller hörde berättas och ”rannsakade skrifterna” för att finna ord som gjorde det möjligt att ”förstå”, ord som ibland innehöll klara direkta utsagor, ibland blott hemlighetsfulla antydningar som endast den vise kunde dra fram ur ”det som sagts”. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 124)

1933 återvände ("Janne på Skomakarebygget" från USA) till hemlandet. ... Efter industrijobb i Göteborg och Jönköping blev så Vaggeryd och Skomakarebygget hans fasta punkt i tillvaron. ... Janne bebodde ... den röda stugan till 1954. Från barndomstiden förde han med sig en djupt religiös livssyn, uppammad av katekesen, bibliska historien, "Lilla Svenska Barntidningen" samt "Sanningsvittnet", en nyevangelisk from publikation, som flitigt lästes i hemmet. Omvittnat är också, att Janne, som regelbundet cyklade till gudstjänsterna i Byarums kyrka, gärna samtalade med präster och predikanter om teologiska spörsmål, och för den delen gärna satte dem på det hala med kvistiga spetsfundigheter. (Lars-Erik Joakimson-Ansgar Skillemar "Kring Skomakarebygget" s 70-71)

När Gustav Adolf såg att leden vacklade, satte han sig i spetsen för Smålands ryttare, red till anfall mot de fientliga linjerna och uppslukades av dimman och stridstumultet. Först när kampen lyktats, återfanns konungens lik. Smålands ryttare ha strövat vida omkring i Europa. De ha kämpat på många slagfält. På regementets fana läsas många namn med klang av bragd och stål. De ha icke blekts under seklernas gång. De glöda ännu som trollrunor. Som trollrunor. Väcker icke ordet tanken på gammal skumögd vidskepelse, då det var föga bevänt med folkbildningen och upplysningen var högst bristfällig? Säkert skulle de småländska bondpojkar, som följde sin herre och konung, stå sig slätt inför våra dagars bildade opinion. Man får förlåta dem. De voro barn av sin tid. De visste inte bättre. De kunde slåss, de kunde stupa för kung och land. Om folkvälde och slikt hade de dunkla begrepp, och den moderne agitatorn med hans svada var i dessa primitiva tider en okänd företeelse. Smålänningarna har ju bättrat sig sedan, om än landsändan alltjämt är en smula efterbliven. En vidsynt och framåtblickande statskonst har beslutat, att det gamla regementet skall försvinna. Vi gå mot fredliga tider, och vårt land traskar i täten. ... De makthavande ha rätt. I denna tid passa icke Smålands ryttare. Redan deras namn är otidsenligt. Det kommer minnen att bubbla upp ur vår historias mörka träsk. Det lockar tankarna på avvägar. Så må ryttarna taga sin fana med dess blodbesudlade namn och rida in i det förflutnas töcken. Bort rida Smålands ryttare. Det förflutnas skuggor jagar förbi. Kvar står ministären Sandler och myser i solskenet. (Torgny Segerstedt "Smålands ryttare" s 278,281-282; Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 16 sept 1925)

Egentligen hade min tro på Vaggeryd som världens medelpunkt tidigt fått sina törnar. Jag hade nämligen kusiner, mycket äldre än jag, i Uppsala, Stockholm och Södertälje. Ibland om somrarna brukade några av dem ta en tur ner till det allra mörkaste Småland för att få en nypa lantluft och hälsa på sina släktingar. De gjorde klart för mig att Vaggeryd i själva verket var en liten bondhåla där det inte hände någonting av värde; att livet inte alls pågick här utan i Södertäljes Folkets Park, på Gröna Lund i Stockholm och i Fyrisbadet i Uppsala, där mina kusiner var överdängare i simhopp. ... Sådan var synen på Småland och landsbygden i övrigt på den tiden. Jag kan gott förstå hur aversionen mot noll-åttor och andra stadsbor kommit till. Samma fenomen kan man se i förhållandet mellan Stockholm och Göteborg, det är en tidigare föraktfull attityd från Stockholmarnas sida som fortfarande (2001) skapar ovilja hos Göteborgs befolkning. Vad det gäller Småland har attityden numera helt förändrats. Ingenting ger väl mer status än ett torp i Småland. (Anna-Lena Hermansson "Hög och låg i 1920-talets Vaggeryd" s 40)

Plötsligt fattar majoren posto framför sin djupt tankfulle vän, sticker tummarna innanför västarmhålan och rätar på sin lilla corpus, medan han utbrister med långt förnöjdare ton: "Hör du Vettersten, vet du hvad? ... Undrar just om icke också vi, du och jag, i vår gröna ungdom spekulerade åtskilligt i samma riktning, till dess en och annan erfarenhet af lifvets allvarssida gjorde oss så lagom stortaliga. Ha ha ha! de kalla sig fritänkare! Om också jag skall skryta med litet bibelkunskap, så tror jag det står, att vår herre själf ler åt dem. Jag vill minnas att det är någonting sådant David skrifver i Marcus evangelium." "Min käre Tonvard, David skrifver ingenting i Marcus evangelium", svarade godsägaren skrattande, "de ord du citerar återfinnas i den andra psalmen." "Nå, lika godt kan det vara, om det står i bibeln eller psalmboken." Godsägaren skrattade ännu hjärtligare. "Det må jag då säga, Tonvard, att teologie doktor blir du inte i brådkastet. Orden stå verkligen i bibeln, men i andra psalmen af Psaltaren. Psalmisten talar där om dem som sätta sig upp emot den evige och säger: 'Han, som bor i himmelen, ler åt dem.'" (John Wahlborg "Hans händers verk" s 31-32)

Lustigt nog säges det om Byarums församling, söder om Jönköping, att ingen kan minnas eller har hört talas om, att från sagda socken utgått någon utmärkt man, eller att någon där född blivit stamfader till en bemärkt släkt. Stackars Byarum! Du är sålunda den minsta av Smålands socknar! ... "Beskelia" och "välvillia" voro även människorna ej allenast i (Jönköping), men i större delen av Jönköpings län, och endast Hjälmseryds sockenbor ha namn om sig att än i dag vara litet "stridiga". På 1830-40-talet kallades de till och med för "hedningar", ett binamn, som säkerligen icke betecknade deras religiösa ståndpunkt, utan snarare att de voro "ena hedningar te å fara fram vilt". Kronobergarna ansågos vara mycket styva i ryggen och med kalmariterna ville vi inte räkna släktskap - de hade för stor benägenhet att dra kniven. Voro nog blandfolk, där de lågo nere vid kusten. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 34; not 1; s 150-151; boken utgiven 1926 och beskriver huvudsakligen förhållanden i Jönköping 1856-1864)


Sångarna:

Lof och pris ske dig, o Jesus, Du försmådde galilé; Du, som bar vår nöd och smälek Och blef vår förlossare! (J Bakewell – Erik Nyström: Sång 87:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus är större än Jona. Han är också större än profeten Mose. Men fariseerna förstod inte att Jesus var Kristus, Guds Son. De kunde inte ens känna igen Honom som en profet. Inte heller förstod de skrifterna (jfr Joh 3:10). De uppträdde som kung Jehu, som inte iakttog att gå i Guds lag (jfr Joh 7:47-50).

På hebreiska betyder namnet Jona “duva”. Jesus är förknippad med Jona, profeten från Galileen, genom sin tjänst i Galileen men kanske också genom Anden, som vid Hans dop kom ner som en duva från himlen och stannade emot Honom. Jfr Joh 1:32. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:43-45. Vad angår profeten Jonas tecken, se Matt 12:39-41, Luk 11:29-32.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-18; 2011-04-30; 2014-03-26)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!