Tillbaka till kapitellistan

Sjätte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-4 | 5-7 | 8-13 | 14-15 | 16-21 | 22-24 | 25-29 | 30-33 | 34-36 | 37-40 | 41-44 | 45-51a | 51b-59 | 60-65 | 66-69 | 70-71 |


6:1-4 Efter de här tingen gick Jesus bort på andra sidan av Tiberias' Galileens hav. Men en mycken/månghövdad folkskara följde Honom (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. Men Jesus kom upp ’in i’/på berget och * (א*) satt (hela tiden) stilla (P66, א,* א) i sällskap med Sina lärjungar. Men påskalammet/påsken, judarnas högtid, var (’hela tiden’/-) nära.

Ord för ord: 6:1 (12 ord i den grekiska texten) Efter de-här-(tingen) gick-bort '-en Jesus'/Jesus på-andra-sidan '-ets hav'/havets '-ens Galile'/Galileens '-s Tiberias'/Tiberias. 6:2 (14 ord i den grekiska texten) följde-(hela-tiden) men honom (en)-folkskara mycken/månghövdad, eftersom (de)-(hela-tiden)-skådade '-nen tecken'/tecknen vilka/som (han)-(hela-tiden)-gjorde uppå/-'med-avseende-på' de 'varande-svaga'/svaga. 6:3 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) kom-upp men in-i '-et berg'/berget Jesus och satt-(hela-tiden)-stilla i-sällskap-med '-na lärjungar'/lärjungarna hans. 6:4 (9 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men nära '-et påskalamm'/påskalammet, '-en högtid'/högtiden '-nas Judars'/Judarnas.


1883: Därefter for Jesus öfver det Galileiska hafvet vid Tiberias. Och mycket folk följde honom, emedan de sågo de tecken, hvilka han gjorde med de sjuka. Och Jesus gick upp på berget och satte sig där med sina lärjungar. Och påsken, judarnes högtid, var nära.

1541(1703): Derefter for Jesus öfwer det Galileiska hafwet, som är wid staden Tiberias. Och mycke folk följde honom, derföre att de sågo hans tecken, som han gjorde med dem som sjuke woro. Och gick Jesus på ett berg, och satte sig der med sina Lärjungar. Och då tillstundade Påska, Judarnas högtid.

LT 1974: Efter detta for Jesus över Galileiska sjön, som också kallas Tiberias sjö. Och en stor människoskara – många av dem pilgrimer på väg till det årliga påskfirandet i Jerusalem – följde honom vart han än gick för att se honom bota de sjuka. När Jesus gick upp bland bergen och satte sig ned med sina lärjungar ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. ... Och de åt och (hela tiden) drack de. (2 Mos 24:9-10a,11b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”De här högtiderna för Herren (är) kallade heliga … I första månaden uppåt/omkring en mitt av kvällarna i/på fjortonde dagen av månaden (är) påskalamm/påsk för Herren. (3 Mos 23:4a,5, Grekiska GT)

(Profetens söner) visar den väg i/på vilken gudsmänniskan, den som hade kommit ut ur Juda, hade kommit upp. (1 Kung 13:12b, Grekiska GT)

(Herren sade: ”De kvarvarande av Israel), en mycken/månghövdad folkskara, ... skall vända bort/tillbaka här/hit.” (Jer 31:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

Skåda, Herren går ut, ut ur Sin plats, och Han skall stiga ned och stiga emot, emot jordens höjder. (Mika 1:3, Grekiska GT)

(Judit sade till Herren:) “… Du är en undsättning, ett bistånd av/för (de) som är svaga.” (Judit 9:11a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus skådade folkskarorna, steg Han upp ’in i’/på berget. Och då Han hade satt sig ner, kom Hans lärjungar till Honom. (Matt 5:1)

(Jesus sade till de tolv:) “Ge de som är svaga vård.” (Matt 10:8a)

Jesus trädde tillbaka … i en båt …, och då folkskarorna hade hört (Honom), följde de Honom till fötter/fots (א,* א) från städerna. Och då de hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara och Han veknade i sina inre ädla delar ’på dem’/’för deras skull’, och Han gav (de av) dem vård (som) icke ’(var) kraftfulla’/’hade styrkekraft’. (Matt 14:13b-14)

Jesus kom till sidan av Galileens hav, och då Han hade stigit upp ’in i’/till berget, satt Han (hela tiden) där. (Matt 15:29b)

(Jesu) föräldrar gick (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/varje år ’in i’/till Jerusalem (vid) påskalammets/påskens högtid. (Luk 2:41)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

Då (Jesus) hade stigit ned (från berget) i sällskap med (de tolv), stod Han uppå en jämn plats. Och (där var) en mycken/månghövdad folkskara av Hans lärjungar och en mycken/månghövdad ’folkmassa av folket’/folkmassa. (Luk 6:17a)

Men de osyrade tingens högtid, den som sägs/kallas påskalamm/påsk, närmade sig (hela tiden). (Luk 22:1)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)

Jesus, som har (och har haft) besvär, ‘ut ur’/’till följd av’ resvägen, satt ‘på det här sättet’/så (hela tiden) stilla på källan. Det var (hela tiden) som en sjätte stund/timme. (Joh 4:6b)

Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 5:1)


Hembygdens predikan:

Från Hermons snöhöljda hjässa och Libanons källrika dalar skyndar Jordanfloden, ofta utför brant efter brant, ned till och in i sjön Gennesaret. Därifrån flödar hon åter, först mellan höga berg och sedan genom en vidsträckt dal, ”Jordandalen”, ned till Döda havet. Men vilken besynnerlig motsats! Gennesaret, denna härliga insjö, utmärker sig genom sin skönhet, sin klara vattenspegel, sina i synnerhet i vårens början blomstrande stränder samt även genom sin fiskrikedom. ... Sjön Gennesaret mottager men giver också. Därigenom gagnas han själv och blir till välsignelse för hela omgivningen. Sjöns vatten förbliver sunt genom det friska strömloppet. Därför blomstra stränderna, fiskstimmen trivas i djupet, och luftens vingade skaror fröjdas och prisa traktens behag med sin sång. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 240-241; Gennesaret och Döda havet eller ”Gud älskar en glad givare”)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1900

Tabergs innandöme kan nu (i juli 1992) beses av allmänheten. Redan (Carl von) Linné fascinerades på 1700-talet av berget, och nu har några entusiaster, efter att berget har slumrat i malpåse, gjort det möjligt att gå och krypa i de gamla gruvgångarna och låta sig överväldigas av gruvsalens mäktighet. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 129)

Bergets dag firades söndagen 18 aug. (1985). Man började med högmässa på bergets topp med biskop Sven Lindegård. Vid kyrkkaffet berättade docent Ingemar Hjort om bergets historia. I hembygdsgården var det också aktiviteter. Landsantikvarie Klas Börjesson medverkade som talare. En tipspromenad samlade 123 deltagare. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 146)

Tiberias var en nygrundad stad, byggd på 20-talet och uppkallad efter kejsar Tiberius. Den fick med tiden allt större betydelse och kom att ge namn åt sjön. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 71)

Jesus blir bokstavligen överlupen, man tränger sig på honom från alla sidor ... Till det yttre kunde det te sig som en stor framgång, men det lyser igenom att det var möjligheten att bli frisk som drog många till Jesus, snarare än hans budskap om Guds rike. Att han botade sjuka var ju endast en del av hans budskap, ett tecken på att Gud besökte sitt folk och att en ny tid höll på att bryta in. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 27 i kommentar till Mark 3:7-12)

Tiberias var (på Jesu tid) en gravplats, och judarna gick därför en omväg, när de skulle den vägen fram. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 71)

Evangelierna kan ha förenklat flera platser till en, som - såsom "berget" - var tänkt som ett kristet Sinai. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 232)

Vackrast av sjöar i världen är Genesarets sjö. Den speglar Saligheternas berg och Förklaringens Tabor, människofiskarnas nät på stranden nära Kapernaum och de sluttande fälten som mognar till fyra skördar om året sedan såningsmannen gått ut till att så - och när natten faller, mjuk som sammet och ljum över höjder och dalar, tänds Galiléens stjärnor i vattnets blanka skål. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 11; Genesaret)

(Johannes) nämner påsken främst därför att ... några av detta kapitels handlingar och ord har betydelse med tanke på nattvarden, och nattvarden ... måste förstås i den judiska påskens sammanhang. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 274)

Lägerveckan vid de vackra Frykensjöarna led mot sitt slut. Vi var samlade i lägerkyrkan till kamratlig samvaro. ... När skymningen fallit på, samlades vi kring en sprakande lägereld. Vi började som så ofta vid läger med några körer, och sedan fick vi lyssna till det ena gripande vittnesbördet efter det andra av lägerkamrater. De skildrade hur de mött oöverstigliga hinder, men med vår Frälsares hjälp hade dessa blivit övervunna. Vi fick känna Guds närvaro där vid lägerbålet, som så många gånger förr. "Han går omkring, gör väl och hjälper alla, han lättar bördor, läker varje sår", ljöd (sången) över den närbelägna sjön. (Torgil Danielsson "Ett lägerminne från Fryken" s 46)

Genom förstäderna nådde (Jacques och Daniel) äntligen sin utstakade väg som likt ett skärt kritstreck följde kustens slingringar. En lätt havsbris kom dem till mötes och lämnade efter sig en försmak av sälta. De marscherade taktfast i det virvlande ljusa dammolnet, solen stekte på deras axlar. Havets närhet berusade dem. De lämnade vägen och sprungo i riktning mot vattnet ropande: T h a l a s s a, T h a l a s s a! De sträckte redan fram händerna som om de velat doppa dem i de blå vågorna. (Roger Martin du Gard "Den grå skrivboken" s 117-118)

Vi kommer in på hur transporten av sjuka människor till länslasarettet gick till (i början av 1900-talet). Gustav (Jonsson, född 1892) talar om hur dessa människor, som inte hade råd att åka dit, fick bäras på bår långa sträckor genom stadens gator upp till lasarettet. De, som utförde denna bårbärning, var gamla vaktmästarna Persson och Norén med hjälp av någon lasarettsanställd gårdskarl, ett inte alltför trevligt och lättsamt arbete. Jag har också sett hur sjuka människor kommit med tåg och ifrån H.N.J:s station burits upp på nyss nämnda sätt till lasarettet. "Jag minns även", säger han, "då den svarta täckta droskan, som var placerad på epidemisjukhuset och som drogs av en häst, kom körande med sjuka patienter. Bönderna kom körande med folk, som skulle inläggas på sjukhuset. I deras fjädervagnar, vilka fyllts med halm, hade de sjuka bäddats ner på bästa sätt. På senare tid gav sig gamle Ivar Engkvist ensam ut flera mil för att hämta sjuka. Många gånger fick ett kvinnfolk ta ett tag i de andra skalmarna på båren och hjälpa till med att få in denna och patienten i ambulansen. På vintern fick han ensam skotta sig fram till dem, som skulle in till lasarettet nattetid. Detta är tider som ingen vill ha tillbaka. Många tror idag (år 1984) inte på att sådant har förekommit vid transport till sjukhus." Jag talar om hur jag som ambulanschaufför i början av min tjänstgöring körde sjuka och i olycksfall skadade personer till lasarettet. Hur man ibland i god fart slank igenom det trånga portvalv, som då var enda inkörsporten till kirurgiska mottagningen, då man hade bråttom. (Karl-Erik Bergh "En intervju (med Gustav Jonsson)" s 120; H.N.J. = Halmstad-Nässjö Järnväg)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Sjön (Gennesaret) är ganska liten. När den i nya testamentet kallas för haf, så får man icke taga detta ord i samma mening, som vi bruka det. Gennesaret är ett haf endast för den, som icke sett någon annan sjö. Dess största längd är icke mer än 20 kilometer eller ungefär två svenska mil, dess högsta bredd vid Magdala är endast 9 kilometer. Sjön bildas af Jordan, som löper tvärs igenom den samma från norr till söder. Djupet är mycket olika, i allmänhet 50 - 70 meter. Dess största djup har man funnit i norra delen, der det uppgår till 250 meter. Vattenståndet vexlar högst obetydligt efter årstiden, sällan mer än en meter. Gennesaret omgifves på alla sidor af berg. De äro vid pass 300 meter höga och nå styckevis ända fram till stranden. Annars ligger mellan bergen och sjön en strandremsa, som ibland är ganska bred, på östra sidan en till två kilometer och på den nordvestra (landet Gennesaret) ända till tre och en half. . . . Vattnet är klart och ganska godt att dricka. Sjön är också ännu i dag (hösten 1894) såsom på frälsarens tid mycket fiskrik. Stora stim visa sig stundom med ryggfenan öfver vattenytan, så tätt packade som sillstimmen i hamnarne på Skandinaviens vestkust. Vid sådana tillfällen är det ingen svårighet att innesluta så mycken fisk, att näten gå sönder (Luk. 5). Här och der ser man äfven vildänder simma. Jorden omkring Gennesaret var i gamla tider mycket fruktbärande. Den judiske skriftställaren Josephus, som lefde vid Kristi tid, skrifver om landet Gennesaret, som låg på sjöns vestra sida norr om Magdala: "Vid Gennesarets sjö ligger ett landskap med samma namn, som utmärker sig genom sin fruktbarhet. Temperaturen är sådan, att alla slags frukter trivas der. Valnötsträdet, som helst växer på kalla ställen, finnes här i mängd, likaså palmen, som vill hafva stark värme, samt fikon- och olivträden, som fordra en tempererad luft. Detta landskap bär icke allenast alla slags frukter, utan det bär dem också länge. Man kan der få de präktigaste vindrufvor och fikon i 10 månader af året och andra frukter hela året igenom. Detta landskap sträcker sig längs efter sjön, 30 stadier (= 5 kilometer) i längd och 20 stadier (= 3 1/2 kilometer) i bredd. Nu är denna en gång så välsignade kuststräcka nästan hel och hållen en öde hed, der ingenting växer utom törne och tistel och andra med dem jemförliga buskar. Vid frälsarens tid lågo på sjöns vestra strand icke mindre än åtta städer: Tarikea, Hammat, Tiberias, Dalmanuta, Magdala, Betsaida, Kapernaum, Korazin. Af dem finnes nu icke egentligen mer än en kvar, nämligen Tiberias. På det ställe, der Magdala stod, ligger en liten by, som hör till de uslaste i Palestina. Tarikeia är också en mycket eländig plats. (P. Waldenström "Till Österland" s 280-282)

Första persontåget från Vaggeryd anlände hit (till Jönköping) i går morse vid 7-tiden (den 12 mars 1894). För att bereda missionsvänner från Vaggeryd och andra orter utmed järnvägslinjen tillfälle att besöka missionsmötet i Jönköping hade nämligen Vaggerydsbanans entreprenör gratis anordnat ett extratåg. Efter att ha avlämnat passagerarna återvände tåget till Norrahammar och intog därstädes en ny last av missionsmötesbesökare. ... Festmiddag vid invigningen av Jönköping-Vaggerydsbanan den 19 nov. 1894. Smörgåsbord, äkta sköldpaddssoppa, kokt hälleflundra med holländsk sås, lammsadel med legymer, färserade kronärtskocksbottnar, stekt fasan med sallad, perfait, blandad frukt. (Byarums Hembygdsförening Årsskrift 1980; notiser från Smålands Allehanda)

I söndags war det mesta folk någon minnes i Hagshult, alla fingo ej rum utan reste hem: Pastor (Karl) Palmberg, som hade haft begrafning, kunde ej komma in i kyrkan, utan ett fönster uttogs och så kom han genom fönsteröppningen in. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1876-03-30" s 28)

Mycket folk följde (Jesus), men såsom det plägar ske, mer af förwetenhet och nyfikenhet än af sann troshunger och widhänglighet wid honom, endast derföre att de sågo hans tecken, som han gjorde med dem som sjuke woro. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 75)

Det vördnadsbjudande Taberg På afstånd svept i molnets färg Vi småningom bestiga, En tusenårig jätte lik På minnen och på skatter rik, Hvars hvalv till allvar viga. (Lina Sandell "Ett besök på Taberg 4 sept. 1848" s 3)

Vår lärare ... Jesus Kristus ... korsfästes ... under kejsar Tiberius tid. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 166)

Jupiter tillbads ej endast som himmelens, regnets och åskans gud, utan som skickelsens herre, de historiska händelsernas länkare och de enskilda människornas vän och välgörare. Votivtaflor, tillägnade honom, hafva anträffats öfver allt inom romarväldets gränser; och psykologiskt intressant är, att det är i synnerhet på bergshöjder och fjällkammar, som eftervärlden funnit dessa minnesmärken. Så länge den hedniske romaren befann sig nere i dalen eller på slätten, på hemmets mark eller i de nejder, som hyste hans barndomsminnen, då vända sig gärna hans böner och tacksägelser till de närmaste lokalgudomligheterna, till skyddsgenien för källan, som skänkte honom sin kyliga och friska dryck, till dryaden, som hviskade i den närmaste helige lundens skugga; då bekransade han de altaren, som voro resta åt de underordnade makter, som sågo till hans hem, gaf trevnad åt hans boskap och växtlighet åt hans trädgård, vingård och åker. Men då hans väg förde upp öfver Apenninernas kam eller genom Alpernas bergspass, då var det som om han med hvarje steg uppåt hade lämnat något af sin polyteism bakom sig. Då han stod med en omätlig synkrets omkring sig och med den människovimlande jorden under sig, kände han sig den högste Gud närmare och gaf mången gång denna känsla uttryck i böner och löften. Ensamt på stora St Bernhard har man funnit mer än trettio votivtaflor, som romerske soldater och andre resande helgat Jupiter den allgode, Jupiter den allsmäktige. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 43-44; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

När (staden) Tiberias växte upp vid Gennesarets strand blev (den) till större delen befolkad av greker, dess mer som Herodes Antipas hade begått missgreppet att låta dess gränser innesluta en gammal kyrkogård, något som för judarna var en hindrande orenhet. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 40)

Vid (denna) tid var (Tiberias) en lysande men i huvudsak hednisk stad, vars storslagna byggnader kontrasterade mot de mer enkla bostäder som var vanliga i landet. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 37)


Egna kommentarer och funderingar:

Som Mose lämnade Egypten, gick genom Röda Havet och gick upp till berget Sinai, så lämnade Jesus (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem (jämför Upp 11:8), for över Tiberias Hav och gick upp till berget.


Grekiska ord:

anerchomai (komma upp) 1 Kung 13:12; Joh 6:3 – Gal 1:17-18.

thalassa (hav) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 15:29; Joh 6:1 – Judit 1:12; 2:24; 1 Mack 6:29; 8:23,32; 14:5,34; 15:1,11,14; 2 Mack 9:8; Salomos Vishet 5:22; 14:3; 19:12; Syr 1:2; 18:10; 24:6,29,31; 29:17; 40:11; 43:24; 44:21; 50:3; Baruk 3:30; Asarjas bön v 13; De tre männens lovsång v 54; Manasses bön v 3,9. Matt 4:15,18; 8:24,26-27,32; 13:1,47; 14:24(א,*א); Matt 14:25-26; 17:27; 18:6; 21:21; 23:15; Mark 1:16; 2:13; 3:7; 4:1,39,41; 5:1,13,21; 6:47-49; 7:31; 9:42; 11:23; Luk 17:2,6; 21:25; Joh 6:16-19,22,25; 21:1,7. Apg 4:24; 7:36; 10:6,32; 14:15; 17:14; 27:30,38,40; 28:4; Rom 9:27; 1 Kor 10:1-2; 2 Kor 11:26; Hebr 11:12,29; Jak 1:6; Judas v 13; Upp 4:6; 5:13; 7:1-3; 8:8-9; 10:2,5-6,8; 12:12,18; 13:1; 14:7; 15:2, 16:3; 18:17,19,21; 20:8,13; 21:1.

Tiberias (Tiberias) Joh 6:1 – Joh 6:23; 21:1.


Ytterligare studier:

2 Mos 12:18; 4 Mos 28:16; 5 Mos 16:1; Matt 15:30; Mark 1:45; 5:21,24; 6:32-34; 8:1; 9:14; 12:37; Luk 5:29; 6:18; 7:11; 8:4; 9:10-11,37; 13:17; Joh 2:13; 6:5,14,15,23; 11:55; 12:9,12; 21:1; Upp 1:19; 4:1; 7:9; 15:5; 18:1; 19:1,6.


Timothy K. Hui "The Purpose of Israel's Annual Feasts"; Bibliotheca Sacra 147 (1990): 143-154.

E.D. Johnson "The Johannine Version of the Feeding of the Five Thousand - An Independent Tradition?"; New Testament Studies 8 (1962): 151-154.

A.R.C. Leaney "1 Peter and the Passover: An Interpretation"; New Testament Studies 10 (1963-1964): 238-251.

Dieter Mitternacht "Knowledge-making in John 6: A Narrative-Psychological Reading"; Svensk Exegetisk Årsbok 72 (2007).

John Painter "Tradition and Interpretation in John 6"; New Testament Studies 35 (1989): 421-450.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-05; 2011-01-30; 2014-01-09)

Tillbaka till Start

6:5-7 Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat), vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. Filippos svarar så * (א*): ”Bröd av/för tvåhundra denarer är inte nog för dem, för att var och en må ta något kort/lite.”

Ord för ord: 6:5 (23 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Havande-lyft-emot så '-en ögon'/ögonen '-en Jesus'/Jesus och havande-betraktat att (en)-folkskara mycken/månghövdad kommer i-riktning-mot honom säger-(han) i-riktning-mot Filippos: varifrån må-(vi)-köpa bröd(stycken) för-att må-äta de-här? 6:6 (11 ord i den grekiska texten) det-här men sade-(han)-(hela-tiden) prövande honom; han-(själv) ty 'visste-(och-hade-vetat)'/visste vad (han)-(hela-tiden)-stod-i-begrepp (att)-göra. 6:7 (15 ord i den grekiska texten) svarar så '-en Filippos'/Filippos: (av)-tvåhundra (av)-denarer bröd(stycken) inte är-nog (för)-dem för-att var-och-en kort något må-ta.


1883: Då nu Jesus upplyfte sina ögon och såg, att mycket folk kom till honom, sade han till Filippus: Hvarifrån skola vi köpa bröd, att dessa må äta? Men detta sade han för att försöka honom, ty själf visste han, hvad han ämnade göra. Filippus svarade honom: Bröd för två hundra penningar äro icke nog för dem, så att hvar och en af dem kan få ett litet stycke.

1541(1703): Då lyfte Jesus upp sin ögon, och såg att mycket folk kom till honom, och sade till Philippum: Hwar få wi köpa bröd, att desse må äta? Det sade han, till att försöka honom; ty han wisste wäl hwad han wille göra. Swarade honom Philippus: För tuhundrade penningar bröd wore dem icke nog, till att hwar finge ett litet stycke.

Lt 1974: ... fick han därför snart se massor av människor, som kom uppför berget för att söka efter honom. Han vände sig till Filippus och sade: ”Filippus, var kan vi köpa bröd för att ge alla dessa människor mat?” Han prövade Filippus, eftersom han själv redan visste vad han skulle göra. Filippus svarade: ”Det skulle kosta en förmögenhet att ens försöka göra det.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

… Gud prövade Abraham. (1 Mos 22:1a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Varifrån (är det) för mig att ge slaktkött åt varje/hela det här folket, eftersom de gråter ’på mig’/’för min skull’ och säger: ’Ge oss slaktkött för att vi må äta!’ Jag kommer inte ensam att förmå att föra/bära det här folket, eftersom det här ordet är tyngre/'alltför tungt' för mig." (4 Mos 11:13-14, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Skall varje havets läckerbit ledas/föras tillsammans för (det knotande folket), och skall det vara nog för dem?" (4 Mos 11:22b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har lett dig i det ödelagda (området dessa fyrtio år), på så sätt (att) Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och alltigenom ha kunskap om tingen i ditt hjärta, om du måtte vakta hans bud eller inte." (5 Mos 8:2b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "I det ödelagda (området) (gav Herren) dig manna som munsbitar, vilket dina fäder inte kände till, för att Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och/men göra dig väl uppå/’med avseende på’ dina sista dagar. (5 Mos 8:16, Grekiska GT)

(Efraims söner) satte Gud på prov i sina hjärtan till det att begära mat i sina själar/begärelser, och de ’samtalade ned’/anklagade Gud och talade: "Ej skall (väl) Gud kunna göra ett bord redo i det ödelagda (området)?" (Ps 78:18-19, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "I riktning mot Dig har jag lyft mina ögon, (till Dig) som bor i himlen." (Ps 123:1, Grekiska GT)

(Jesaja sade till Israel:) ”Lyft dina ögon ’(i) en ring’/’runt omkring’ och skåda dina barn som har letts (och leds) tillsammans.” (Jes 60:4a, Grekiska GT)

(Judit sade:) "’Till sidan av’/förutom alla de här tingen må vi vara tacksamma mot Herren; vår Gud, Som prövar oss alltefter som och/också våra fäder." (Judit 8:25)

Abraham fanns/befanns trofast i en prövning. (1 Mack 2:52a)

(Filippos skulle) ’livnära ut’/uppfostra (kungens son) av/till det att vara kung. (1 Mack 6:15b)

(Salomo sade:) “Gud prövade (de rättfärdiga) och fann ’dem värdiga av Honom själv’/’att de var Honom värdiga’.” (Salomos Vishet 3:5b)

(Salomo sade:) “När (rättfärdiga) prövades … fick de kunskap, hur gudlösa (hela tiden) plågades, då de dömdes i sällskap med vrede, ty de här faktiskt som en fader, då han lägger på minnet, har utsatt för prov, men de där som en sträng kung, då han ’skipar rätt helt och hållet’/'avkunnar dom', då han har 'sökt ut'/anklagat (någon).” (Salomos Vishet 11:9-10)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Barn, om du må komma till att vara slav åt Herren, gör din själ redo ’in i’/’med syfte på’ en prövning.” (Syr 2:1)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om förvärva/'du skaffar' en vän, förvärva/skaffa honom i en prövning.” (Syr 6:7a; jfr Joh 15:13-15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I (de) första ting(en) kommer (visheten) att gå i sällskap med (den som tror på henne) på ett isärvänt/förvänt sätt. Hon kommer att leda/föra fruktan och feghet emot honom och plåga honom i sin uppfostran, ända till dess att han inte må tro i/på sin själ, och hon kommer att pröva honom i sina grundlagar. (Syr 4:17)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En brännugn sätter ett kärl av en krukmakare på prov och ett test av en människa (är) i hans ’räknande alltigenom’/övervägande.” (Syr 27:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då den som prövar hade kommit till/fram, talade han till (Jesus): ”Om Du är en Guds son, tala för att de här stenarna må bli bröd.” (Matt 4:3)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här? … Varifrån (har) Den här (fått) alla dessa ting?" (Matt 13:54b,56b)

Då Jesus hade kallat * (א,*א) lärjungarna till Sig, talade Han: “Jag vill inte ’lösa upp ... från’/’skicka iväg’ (människorna) fastande.” ... Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många brö till oss, så att (de/det kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” (Matt 15:32b-33)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

De dåraktiga (jungfrurna) talade till de förståndiga: “Ge oss ut ur/av er olivolja, eftersom våra facklor släcks/slocknar.” Men de förståndiga svarade och sade: ”De må ej någonsin ’inte (א,* א, A) vara’/vara nog för oss och er.” (Matt 25:8-9a)

(Människan gav till) var och en enligt/efter den egna förmågan. ... (Matt 25:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ge ni (folkskaran) att äta!" Och de säger till Honom: "Då vi har gått bort, må vi köpa bröd av/för tvåhundra denarer och/’så att’ vi må (א,* א) ge dem att äta?" (Mark 6:37b)

Då Jesus hade lyft emot/upp Sina ögon ‘in i’/’i riktning mot’ Sina lärjungar, sade Han ('hela tiden'/'gång på gång') ... (Luk 6:20a)

(Apostlarna) ’gav isär’/fördelade till var och en, såtillvida som någon – alltefter omständigheterna – (hela tiden) hade behov. (Apg 4:35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ville (Jesus) komma ut in i Galileen, och Han finner Filippos. Och Jesus säger till honom: "Följ mig!" (Joh 1:43)

Tresängsledaren hade smakat på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han visste inte varifrån det är/var - men tjänarna som hade öst (och öste) upp vattnet visste (det). (Joh 2:9)

En mycken/månghövdad folkskara följde (Jesus) (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. (Joh 6:2)


Hembygdens predikan: Vår text berör två mycket betydelsefulla sidor i ett människoliv. Nämligen behov och tillgång. Folkskarorna därute växer ju alltmer, och behovet av bröd ökar ju längre tiden lider. Men trakten är ju öde, avstånden till bebodda trakter äro stora och tillgångarna som finns, ja de är så små.Och lärjungarna som ser och upplever allt detta gripes av oro inför de alltmer växande behoven.

Frågan om livets behov är ju lika gammal som mänskligt liv och synes bliva allt mer brännande för var dag som går. O tänk vad det i olika sammanhang har talats och skrivits just om vårt folks behov, och svaren på vad vårt folk behöver är lika många som de skiftande behoven. Och allt de' som berör vårt liv har varit under ständig debatt gång efter annan med nya krav på bättre förhållanden och bättre människor o.s.v. Och nog måste vi väl erkänna att förbättrade levnadsförhållanden har inträtt ibland oss. Ty mera och bättre bröd förtjänas med lättare arbete och kortare arbetstid. Och nog har vetenskapen i olika avseenden berikat vårt lands kultur och gjort vår tillvaro bekvämare och livet rikare. ...

Men de' ville vi säga varandra på nytt i vår Gudstjänst i dag: ”Ingen enda av oss kan finna verklig mättnad, förrän vår irrande och hungrande ande vilar hos Gud. Och behovet av ett livsförnyande bröd är sannerligen skriande stort i vår arma värld idag. Och Jesus ser och känner till de behov som föreligger och även hans lärjungar ser det. Ty det var ju lärjungarna som enligt vårt text först talade med Jesus angående folkskarornas hunger. Mina lyssnare, det finns Gud vare lov också idag en lärjungaskara som ser den hunger som till slut kommer att ödelägga människors liv om de inte få bröd.

Tillhör vi, du och jag, dessa som har ärende till Jesus angående medmänniskors andliga nödläge? Och bär månne vår själ de förlorades nöd idag? ... Och nog är vi överens om att ”det mörknar alltmera i tiden och skymningen faller på, snart frälsningens dag är förliden och nåd finns ej mer att få”. Och vi läser så allvarligt i en annan av denna dags textord hos profeten Amos: ”Se, dagar skola komma, säger herren, Herren, då jag skall sända hunger över lander, icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten utan efter att höra Herrens ord. Då skall man driva omkring från hav till hav och från norr till öster och färdas hit och dit för att söka efter Herrens ord, men man skall icke finna det.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Så brasade (Björnstjerne) Björnson och jag ihop. Ovett och oqvädingsord. ... Bed honom vara tyst nu. Han har pröfvat mig som vän, som fiende skall han frukta mig. Jag anfaller icke, men jag försvarar mig, och det gör jag bra! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 387,389; brev 2 dec 1884 till Jonas Lie)

Hwad wore det för en frestelse, om wi icke blefwe öfwergifna och lemnade allena? Men just då är det nöd på färde, när wi icke weta oss någon utwäg, när wi icke hafwa så mycket som ett halföre, icke en tråd, icke ett wedträ, weta oss icke heller någon hjelp hos andra, utan äro alldeles rådlösa. Detta heter att warda förd i öknen och lemnad allena. ... Men den som har pungen, källaren och boden full, han är ännu icke förd i öknen, icke heller lemnad allena, och känner derföre ingen frestelse. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 217 i kommentar till Matt 4:1-11)

Ehuru (Christus) redan tänkt och beslutat, hwad Han will göra, frågar Han (lärjungarna) dock till råds, på det att de må se, huru Han sörjer för dem, och hwad råd de sjelwe kunna gifwa i denna sak. Der märker man då, huru menniskor kunna råda, när de skola wara Guds och Christi rådgifware. Här stå de alla såsom den spelman, som har stämt hela dansen; de fara fram i sin menskliga klokhet och börja göra öfwerslag med sina styfrar. Det finnes här icke mindre än fyratusen män och wäl så många qwinnor och barn; hwarifrån skall man få nog att gifwa dem att äta, isynnerhet här i öknen, om de icke wilja äta hö och gräs? ... Naturen och förnuftet har alltid detta med sig: när brist och nöd inbryter, och hon borde förtrösta på Gud samt af Honom wänta råd och hjelp, så utbrister hon med sin blindhet snart i den hädiska utlåelsen: åh, det är omöjligt, det är fåfängt! o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 114 i kommentar till Matt 8:1-9)

Wi weta och äro förwissade, att (Gud) icke gör (det Han låter öfwergå oss) för att förderfwa och i grund förstöra oss, utan endast för att pröfwa, om wi tro på Honom och sätta wår förtröstan och lit till Honom eller till något annat. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 204 i kommentar till Luk 7:11-17)

Vad betyder ”att pröva honom”? … Vi kan upptäcka det från det Gamla (Testamentet). Ty där sägs det också: ”Och det hände sig efter detta att Gud frestade (prövade) Abraham.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:151-152)


Att fortsätta med (hembygden):

Det eviga livet är inte en belöning för att vi klarat godkänt på x antal prov, utan det är en gåva från Gud. Proven har bara hjälpt oss att inse våra brister och hjälpt oss att hålla fast i kärlek och tro på Gud och vår Frälsare Jesus Kristus. (Stig Andersson "Prov av våra liv"; Jönköpings-Posten den 23 februari 2007)

Gud kan mycket väl tillåta att prövningar kommer i vår väg för att de fostrar och leder oss. De får oss att stanna till: De gör att vi "lyfter blicken", att vi inser att kroppen är mer än kläderna och livet mer än maten vi äter. (Conny Engkvist "Prövningar vi möta få ..."; Jönköpings-Posten den 23 februari 1996)

Lärorikt är att se, hur olika lärjungen Filippus och Jesus bedömde läget. Det står om lärjungen, att han inte visste, vad han skulle göra. Men om Jesus står det: "Själv visste han, vad han skulle göra." Vilken enorm skillnad! Här bevisar Jesus sin gudom. (Jack-Tommy Ardenfors "Situationernas Herre"; Jönköpings-Posten den 7 mars 1970)

Sommaren 1932 beslöt Logen (519 Nordstjärnan) att för en summa av 450 kr överlåta (Godtemplar)ön (i Vaggeryd) med inventarier till Vaggeryds Missionsförsamling. ... Serveringen vid Missionsparken var före frysanläggningarnas tid ett besvärligt kapitel. Den sköttes av olika grupper och försiggick vanligen både onsdag-, lördag- och söndagskvällar. Väderleken var som alltid svår att bedöma, liksom publiktillströmningen. När det inte gick efter beräkningarna måste i första hand den tjänstgörande serveringsgruppen köpa det överblivna brödet, som i de flesta fall var levererat av Nilssons Hembageri. Därför kunde man i somliga familjer få äta wienerbröd flera dagar framåt. Andra gånger slog pendeln åt andra hållet och brödet tog slut tidigt under kvällen. Då måste någon fara iväg till ett konditori för att skaffa mer. På den tiden serverades också bakelser och allt bars ut på brickor till gästerna, vilket gjorde arbetet mera komplicerat. Under krigsåren var det också stora problem att få ihop ransoneringskuponger till kaffe, socker och bröd. (Anna-Lisa Hermansson "Historia kring Missionsparken" s 16-17)

Jordbrukarne i Sandseryds socken kallas härmed till allmänt möte i sockenstugan i Sandseryd måndagen den 4:e februari 1918 klockan 11 f.m. i och för dryftande af vissa ytterst viktiga frågor för tryggande af livsmedelstillförseln inom socknen. Så många som möjligt ombedes att infinna sig. Norrahammar den 25 jan. 1918. För Sandseryds sockens lifsmedelsnämnd: Erik Hedenblad. (Jönköpings-Posten 1918-02-01 "Livsmedelstillförseln i Sandseryd under världskriget")

Det torde varit på sommaren 1907, sölunda efter sammanslagningen av ynglinga- och jungfruföreningarna, som vi hade kretsmöte i Taberg, då båda salarna i missionshuset blevo överfulla redan under det enskilda mötet. Vi hade beräknat smörgåsmiddag till cirka 300 personer, men antalet mötesbesökare översteg 500. Vi sökte skaffa bröd och smör i affärer och närliggande hem utan att kunna mätta alla. Minnet stannar dock särskilt vid Herrens verk ibland oss. Rättfärdighetsfrågan var icke främmande för våra samtal, men inte mindre framhölls välsignelsen av gemenskap med Gud och huru vi i Kristus ha allt, som hör till (Herrens verk?) och frälsning. Vi, som tillhörde styrelsen, hade nog bönekamp för mötena, men vi fingo känna att Guds Ande var med och hjälpte oss. (Jacob Blomdahl "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna av SAU" s 5-6)

Ett av de 311 företagen inom Gnosjö kommun är AB Petterssons Järnförädling, Hillerstorp. ... Pettersson i firmanamnet står för en av bygdens driftigaste industrimän, verksam under en hel rad decennier som fabrikör och företagsgrundare på flera platser, nu (år 1968) sedan några år avliden. Folk i trakten kallade honom "Spika-Pettersson", och därmed är också hans främsta produkt angiven. Det märkligaste med hans spiktillverkning var förmodligen att han började använda järntråd som råvara. Till att börja med mötte han en trög marknad bland ortsbefolkningen, när han sökte truga på dem sin trådspik. Att de skulle kunna "slå i en trådände" hade de svårt att föreställa sig; det skulle vara riktig spik, dvs smidd sådan. När Pettersson en gång bjöd ut sin trådspik åt en bonde som skulle bygga en lagård, möttes han av ett ultimatum. "Kan du slå i spiken i en ekplanka utan att den kröker sig, så ska jag köpa!" Den unge fabikören - det var i seklets början - gick hem och experimenterade i lugn och ro. Om han doppade spiken i olja gick det lättare. Han tog risken och avlade provet inför den misstrogne bonden. Därmed var isen bruten. Man började köpa "Spika-Peterssons" trådändar. (Josef Rydén "Järntråden som förvandlade bondbygden" s 102-103)

Under Krimkriget stoppades tillförseln av brödsäd från Ryssland till det övriga Europa och priserna på säden steg 1854-55. ... Till städernas torghandel kom ingen brödsäd och ingen potatis, och det som fanns att köpa kostade dubbelt mot normalt. ... Den 25 september 1855 samlades arbetare utanför stadens störste spannmålshandlare S. Lindman och med sig hade man en stupstock och en nyslipad bila som skulle understryka allvaret i kravet på att spannmålen skulle säljas på torget. ... Dagen därpå framställde arbetarna klart sina krav till den tillförordnade borgmästaren A.G. Rudling. ... Oroligheterna fortsatte och spannmålshandlarna uppsöktes på nytt. ... Rutor slås sönder i Lindmans hus, men när militären rycker in i staden under natten är det lugnt. Alla har gått hem. ... Straffen blev hårda, 46 dömdes, därav sex till åtta års straffarbete. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 52-53)

Jag utbeder mig som ett vänskapsprof att du (i ditt brev) tilltalar mig med hjertats Pronomen, med det förtroliga du, ty det finns intet Fruntimer som jag har ett sådant förtroende till som dig, jag vet ej sjelf hvarföre. Och sedan utbeder jag mig att du ej visar mina bref för någon; ty fast de ej innehålla något ondt, så kunde de dock komma att innehålla mycket som ej är för andra ögon än de vackraste. Lofva mig detta. . . . . . . Tusende tacksägelser jemväl för brefvet. Det var väl icke alldeles så som jag hade önskat mig det, och det Tegneriska pronomen i synnerhet vill ej rätt behaga mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII s 343,351; brev från Östrabo i Växjö den 17 september och den 29 oktober 1835 till Hilda Wijk)

Ja, välsignad vare han, som kommer i Herrans namn! Men vem och vad är det, som kommer i Herrans namn? Visserligen är här endast och egentligen fråga om honom, i vilken alla jordens släkter skulle välsignade varda. Men det är ju även dessutom mången annan, det är mycket annat, som möter oss i vår levnad, vilket med rätta kan sägas komma i Herrans namn. . . . När allt går eder väl i livet . . . Välsignat vare då glädjens dag, ty han kommer i Herrans namn, han kommer för att påminna er om den vördnad, den lydnad, den tacksamhet, I ären skyldiga det godas givare. Men om åter allt går er emot . . . Välsignad vare då även sorgens dag, ty också han kommer i Herrans namn, han kommer för att pröva, för att styrka, för att luttra er till tålamod och undergivenhet under Herrens tuktan. Och när prövningen en gång slutar, och det tröta huvudet dignar, och döden, den sista, den vänliga befriaren, nalkas: Välsignad vare han, den stilla ängeln, den tysta saliggöraren, ty sannerligen, även han kommer i Herrans namn och förer oss alla från sorg och vedermöda in i vår Faders glädje. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Virestad den 15 aug. 1830" s 10-12)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Prövning har att göra med hållfastheten i olika sammanhang. Juridiskt prövar man om det finns en bevisning som är stark nog att väcka åtal på. Man går igenom och skärskådar olika alternativ för att upptäcka om det finns luckor eller svagheter i bevisningen. Man kan också bli prövad inför vissa uppdrag. De som ställer upp som familjehem för utsatta barn och ungdomar blir ofta prövade innan de blir godtagna som stödfamiljer. Man vill gå igenom familjen för att se om de klarar den utmaning det innebär att stötta ett barn eller en tonåring som har det svårt. Prövning säger alltså att det är något som sätter hållfastheten på prov. Man söker efter svaga punkter eller rena fel. Därför är alla prövningar tveeggade. Å ena sidan kan de få oss att förstå att vår tro verkligen bär, men å andra sidan kan de blotta smärtsamma svagheter hos oss eller helt enkelt driva vår uthållighet till bristningsgränsen, och ibland längre. De prövningar som Gud utsätter oss för påminner om positiv kritik. De tydliggör svagheter hos oss men enbart i syfte att hjälpa oss att bli bättre. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 156 i kommentar till 1Petr 1:6-9)

Filippus var lika realistisk, praktisk och fantasilös som alltid. Ett hastigt överslag visade, att det skulle behövas mer än sex månaders lön för att köpa tillräckligt med mat åt alla dessa människor! – En denar var standardlönen för en arbetare. – Men det var inte bara en ekonomisk affär. Jag undrar ibland, hur ofta Jesu Kristi kyrka av samma skäl har försummat att räkna med Kristi makt. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 64)

En dag i Hongkong, då jag är på väg till f.d. flyktinglägret Rennie's Mill, träffar jag en ung kvinna bittert gråtande. ... Familjen måste flytta. Kåken de bor i, vill den person ha tillbaka, som hyrt ut den till dem. ... (Jag) talar med Mr. Ho på Presbyterianska missionen, om de inte hade någon plats i några hus, som de bygger för flyktingarna. En dag när jag höll på att arbeta på Industrien med paket, som skulle sändas ut, kom det bud, att Mr. Ho ville tala med mig. Tänk Er min glädje, när han säger: "Vi har en lägenhet kvar i våra hus, och vi har beslutat oss för att ge den till kvinnan, du bad för." Han tillade: "Det är 40 stycken, som lagt in ansökan om den, men hon får den." Ett problem löst för en människa i nöd, men de 40 då? De var också behövande. Ofta tycker vi, att vårt arbete är som en droppe i havet, och vi frågar som lärjungarna fordom: "Vad förslår det för så många?" Men i all vår begränsning och med de resurser vi har vill vi hålla på och hjälpa. Framför allt annat vill vi i Hongkong och Macao predika evangelium och söka vinna kineserna för Honom, som kan förvandla nödens hemvist till en hoppets boning. (Rut Johansson "Hongkong - nödens utpost" s 39-40; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Inne i pappans (predikantens) arbetsrum stöter pojken till kommoden som brukar stö tätt intill pappans säng. Dörren glider sakta upp och pojken skymtar en mörkröd tygpöse bakom porslinspottan. Han lägger sig pö knä och plockar fram pösen som han alltför väl känner igen. Det är pappans kollektpöse och den är hopsnörd med ett knytband. Hur har den röda pösen hamnat här i kommoden, sö slarvigt slängd bakom pottan? Är det pappan, som vill pröva sin son? Pojken vögar inte öppna pösen, men han kan känna sedlarna och mynten mellan sina händer. Och Guds och pappans ögon i nacken, de som ser allt. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 28)

Jehovas vittnen var alltså den enda kategori fångar i koncentrationslägret (i Auschwitz) som bara behövde underteckna en försäkran för att få sin frihet. Men majoriteten gjorde inte det. För många trodde i likhet med Else Abt att Auschwitz var ett prov: "Jag hade läst historien om Abraham i Bibeln. Och han beordrades att offra sin son. ... (Jehova) ville ... sätta Abrahams tro på prov. Och jag trodde att samma sak nu hände mig." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 206)

Prosten betraktade forskande (Karl Oskar) ... : ”Jag har hört talas om dina planer. Men varför vill du utflytta, Karl Oskar?” ”Jag kom i skulder å betröcktheter. Jag kan inte förkovra mej hemmave.” ”Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring? ... Du har väl dock en nödtorftig spis åt ditt hushåll? Med en nödtorftig spis bör människan vara nöjd.” (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 196; En bonde bockar för sista gången)

I dag ger jag min afskedsmiddag här i staden. Jag har länge protesterat häremot, men min hustru försäkrar att så är vanligt och att man skulle få förmycket att säga i fall jag undandroge mig en sådan vänskapspligt. Derföre har jag blåst ihop så mycket vänskap som mitt ringa hus kan rymma. All vänskap luktar stek här i staden: hon skärs i skifvor och bjudes omkring på tallrikar: ju fler rätter ju större vänskapsprof: tillgifvenheten talar intet annat språk än kokboken. Alla som jag i några och tjugu år ätit med och bjudit snus, måste i dag äta och snusa med mig. De fleste af dem har jag aldrig kunnat tåla: lika godt, middagen är den rätta försoningens hemlighet. Det är dock ingalunda slutet, det är endast början till den rätta jämmern: ty under de två månader jag ännu har att dväljas i Lund vet jag att tacksamheten och saknaden bryter ut i skinkor och pastejer nästan dagligen. Gud gifve blott min mage står ut med alla dessa ömhetsbetygelser! I forna dar, och så länge det roade mig att dricka, var ändå ett sådant lif drägligt: men nu vet jag icke hur det skall gå. Men se - derkommer redan den första, det vill säga den hungrigaste vännen, och styrer kosan rakt till vänskapens tempel - till smörbordet. . . . Ehuru jag icke kan lemna Lund förr än i dagarna före Pingst, ha dock afskedskalasen börjat och fortgå alltjemt. Gud gifve denna pröfningstid vore väl öfver. Jag är redan ledsen vid början. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 47-48,50,58; brev från Lund den 12 mars 1826 till Carl Gustaf von Brinkman samt brev från Lund den 7 april 1826 till Anders Gustaf Ahlstrand)

Olof Wallquist, biskop i Växjö (1787-1800), ... insåg att klockaren måste vara otillräcklig som ensam barnalärare i större församlingar, och yrkade på "sockenpedagogers" anställande. Prästerna borde förrätta prövningen av sådana. Stundom prövade han dem själv. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 52)


Sångarna:

Mycket folk kring Jesus var. Hela dan de stannat kvar. Stora gåvor, himmelsk makt Gud i Jesu händer lagt. Många tusen – skaffa fram bröd åt all, den som kan! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 384:1,2a)

Misströstande sörj ej för lifvet: Nog får du ditt dagliga bröd. Det är dig af Skaparen gifvet, Han ser ditt behof och din nöd. Han kan sina tjenare pröfva, Men aldrig skall han dem beröfva Sitt bistånd, sitt huldrika stöd. (H Spegel-JO Wallin: Psalm 298:3; jfr Psalmer och Sånger 243:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Filippos i ett återställelseperspektiv, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:43-44.

Angående ”Filippos”, se också Upp 6:2a (”hippos”).


Paulus sade till de troende i Korint: “Pröva er själva om ni är i tron! Utsätt er själva för ett prov!” (2 Kor 13:5a)


Grekiska ord:

arkeô (vara nog) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:7 – 2 Mack 5:15; Salomos Vishet 14:22; Matt 25:9; Luk 3:14; Joh 14:8; 2 Kor 12:9; 1 Tim 6:8; Hebr 13:5; 3 Joh v 10.

artos (bröd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 4:3; 15:33; Mark 6:37; Joh 6:5,7 – Tobit 1:10-11,17; 2:5; 4:16-17(BA); 8:19; Judit 10:5; 1 Mack 4:51; 2 Mack 1:8; 10:3; Salomos Vishet 16:20; Syr 10:27; 12:5; 14:10; 15:3; 20:16(17); 23:17; 29:21; 33:25; 34:21(25); 41:19(20); 45:20; Bel och Draken v 33. Matt 4:4; 6:11; 7:9; 12:4; 14:17,19; 15:2,26,34,36; 16:5,7-12; 26:26; Mark 2:26; 3:20; 6:8,38,41,52; 7:2,5,27; 8:4-6,14,16-17,19,20(א,*א); 14:22; Luk 4:3-4; 6:4; 7:33; 9:3,13,16; 11:3,5,11(א*.א,A); 14:1,15; 15:17; 22:19; 24:30,35; Joh 6:9,11,13,23,26,31-35,41,48,50-51,58; 13:18; 21:9,13. Apg 2:42,46; 20:7,11; 27:35; 1 Kor 10:16-17; 11:23,26-28; 2 Kor 9.10; 2 Thess 3:8,12; Hebr 9:2.

brachys (kort) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:7 – 2 Mack 5:17; 7:33,36; 13:11; Salomos Vishet 16:27; Luk 22:58; Apg 5:34; 27:28; Hebr 2:7,9; 13:22.

dênarion (denar) Mark 6:37; Joh 6:7 – Matt 18:28; 20:2,9-10,13; 22:19; Mark 12:15; 14:5; Luk 7:41; 10:35; 20:24; Joh 12:5; Upp 6:6.

diakosioi (tvåhundra) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 6:37; Joh 6:7 – 2 Mack 3:11; 12:4; Joh 21:8; Apg 23:23; 27:37; Upp 11:3; 12:6; 14:20(א*).

(h)ekastos (var och en) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 25:15; Joh 6:7; Apg 4:35 – Ester 2:11; 3:4; Tobit 1:7; Judit 7:5; 1 Mack 14:12; Syr 16:14; Baruk 2:8; Matt 16:27; 18:35; 26:22; Mark 13:34; Luk 2:3; 4:40; 6:44; 13:15; 16:5; Joh (7:53); 16:32; 19:23. Apg 2:3,6,8,38; 3:26; 11:29; 17:27; 20:31; 21:19,26; Upp 2:23; 4:8(א,*א); Upp 5:8; 6:11; 20:13; 21:21; 22:2,12.

peirazô (pröva) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 8:25; Salomos Vishet 3:5; 11:9; Syr 4:17; Matt 4:3; Joh 6:6; 2 Kor 13:5 – Tobit 12:13(14); Judit 8:12,26; 1 Mack 12:10; 2 Mack 11:19; Salomos Vishet 1:2; 2:17,24; 19:5; Syr 13:11; 18:23; 34:10; 37:27; 39:4. Matt 4:1; 16:1; 19:3; 22:18,35; Mark 1:13; 8:11; 10:2; 12:15; Luk 4:2; 11:16; Joh 8:6. Apg 5:9; 9:26; 16:7; 24:6; 1 Kor 7:5; 10:13; Gal 6:1; 1 Thess 3:5; Hebr 2:18; 3:9; 4:15; 11:17,37(א,*א); Jak 1:13-14; Upp 2:2,10; 3:10.


Ytterligare studier:

Ps 81:7(8); Matt 14:15-16; 20:29; Mark 3:20; 6:2,34-36; 8:1-4; Luk 9:12-13; Joh 4:35; 6:68; 1 Joh 4:1; Upp 2:2; 3:10; 5:6; 7:9,13-14.


David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

E.D. Johnson "The Johannine Version of the Feeding of the Five Thousand - An Independent Tradition?"; New Testament Studies 8 (1962): 151-154.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad 2009-03-05; 2011-02-01; 2014-01-13)

Tillbaka till Start

6:8-13 En ut ur/av Hans lärjungar, Andreas, Simon Petrus' broder, säger till Honom: ”Det är en liten småpojke här, som har fem bröd av korn och två små läckerbitar. Emellertid, de här, vad är det ’in i’/för så många?” Jesus talade: ”Gör/låt människorna ‘falla upp’/’lägga sig tillbaka’.” Men det var (hela tiden) mycket gräs på platsen. Männen ‘föll så upp’/’lade sig så tillbaka’, antalet (var) som/omkring tre (א*) tusen. Jesus tog så bröden och ’var tacksam’/tackade och gav (א,* א) till dem som låg upp/’till bords’, likaså och/också ut ur/av de små läckerbitarna så mycket som de (hela tiden) ville.

Men/och som/då de var ’uppfyllda med (bröden)’/mätta, säger Han till Sina lärjungar: ”Led/för tillsammans de brutna styckena som har ’varit utöver’/’blivit över’, för att ej något må fördärvas.” Och de ledde/förde så tillsammans och fyllde tolv stora korgar av/med brutna stycken ut ur/av de fem bröden av korn vilka var (א,* א, A) utöver’/’blivit över’ för dem som hade ’ätit ner (och åt ner)’/’ätit (och åt)’.

Ord för ord: 6:8 (12 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom en ut-ur '-as lärjungars'/lärjungarna hans, Andreas '-n broder'/brodern (av)-Simon (av)-Petrus 6:9 (17 ord i den grekiska texten) är (en)-liten-småpojke här som har fem bröd av-korn och två små-läckerbitar; emellertid de-här vad är in-i så-många? 6:10 (22 ord i den grekiska texten) talade '-en Jesus'/Jesus: gör '-na människor'/människorna falla-upp. var-(hela-tiden) men gräs mycket i den plats. föll-upp så '-en män'/männen '-et antal'/antalet som tre-tusen. 6:11 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) tog så '-en bröd' '-en Jesus'/Jesus och 'var-tacksam'/tackade och gav (till)-de liggande-upp likaså och ut-ur de små-läckerbitarna så-mycket-som (de)-(hela-tiden)-ville. 6:12 (15 ord i den grekiska texten) som men (de)-uppfylldes-med, säger-(han) (till)-'-na lärjungar'/lärjungarna hans: led-tillsammans de havande-varit-utöver brutna-styckena, för-att ej något må-fördärvas. 6:13 (17 ord i den grekiska texten) (de)-ledde-tillsammans så och fyllde tolv stora-korgar (av)-brutna-stycken ut-ur de fem bröd (av)-de av-korn vilka 'var-utöver' (för)-dem havande-ätit-(och-ätande)-ner.


1883: Då sade till honom en af hans lärjungar, Andreas, broder till Simon Petrus: Här är en pilt, som har fem kornbröd och två fiskar, men hvad förslår detta för så många? Men Jesus sade: Låten folket sätta sig ned. Och mycket gräs var på det stället. Då satte sig männen ned till ett antal af vid pass fem tusen. Och Jesus tog bröden, tackade och delade ut åt dem som sutto, likaledes ock af fiskarna, så mycket de ville.

Och när de voro mätta, sade han till sina lärjungar: Samlen tillhopade de öfverblifna styckena, att icke något må förfaras. Då samlade de dem tillhopa och fyllde tolf korgar med stycken, som hade blifvit öfver af de fem kornbröden efter dem som hade ätit.

1541(1703): Då sade till honom en af hans Lärjungar, Andreas, Simon Petri broder: Här är en pilt, som hafwer fem bjuggbröd, och twå fiskar; men hwad förslår det ibland så många? Sade Jesus: Låter folket sätta sig. Och på det rummet war mycket gräs. Då satte sig ned wid femtusend män. Och Jesus tog bröden, tackade, och fick Lärjungomen, och Lärjungarna skifte ibland dem som såto; sammaledes ock af fiskarna, så mycket han wille.

Då de woro mätte, sade han till sina Lärjungar: Hemter tillhopa stycken, som öfwerblifne äro, att de icke förfaras. Så hemte de tillhopa, och uppfyllde tolf korgar med styckom, som öfwer woro af fem bjuggbröd, efter dem som ätit hade.

LT 1974: Då lade sig Andreas, Simon Petrus' yngre bror, i samtalet. ”Det finns en ung pojke här med fem kornbröd och ett par fiskar. Men vad förslår det åt en sådan massa människor?” ”Bed alla sitta ned”, befallde Jesus. Och allesammans satte sig ned på grässluttningen – enbart männen var omkring fem tusen. Sedan tog Jesus bröden och tackade Gud och delade ut dem till folket. Efteråt gjorde han likadant med fiskarna. Och alla åt och blev mätta. ”Samla nu ihop resterna”, bad Jesus sina lärjungar, ”så att inget förstörs.” Och det blev tolv korgar fulla med rester.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud skickade ut (Adam), ut ur utsökthetens ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis (för) att arbeta/bearbeta jorden. (1 Mos 3:23a, Grekiska GT)

(Herrens budbärare sade till Abraham med anledning av sonen Isak:) “Du må ej kasta/lägga din hand emot, emot den lille småpojken.” (1 Mos 22:12a, Grekiska GT)

Isak sådde i den där jorden, och han fann i den där tidsperioden (att åkrarna) gav hundrafalt korn. (1 Mos 26:12, Grekiska GT)

Farao talade (vänd) i riktning mot Josef: “Tala till dina bröder: ‘Gör det här: Fyll/utrusta era resor och gå bort in i Kanaans jord/land.” (1 Mos 45:17, Grekiska GT)

(Jakob sade: “Judas är) ett ungt djur av ett lejon. … “ (1 Mos 49:9b, Grekiska GT)

Såtillvida som (egyptierna) (hela tiden) gjorde (Israels söners avkomlingar) ödmjuka, så ’mycket mer’/’många fler’ blev de (hela tiden). (2 Mos 1:12a, Grekiska GT)

... Kornet slogs. ... Inget ljusgrönt lämnades inte/- bakom/kvar i/på träna/träden och/eller i/på slättens ’varje ört’/’alla örter’ i Egyptens ’varje jord’/’alla marker’. (2 Mos 9:31a; 10:15b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels söner:) "Det här (är) det bröd som Herren har gett er att äta. Det här (är) det ord som Herren har samordnat/befallt: 'Led/för tillsammans från (mannat).'" (2 Mos 16:15b-16a, Grekiska GT)

Folket satte sig ner (för) att äta och dricka och steg upp (för) att skoja/leka. ... Vid den tid då Mose närmade sig (det skyddsvallsomgärdade) lägret ... var/blev han vred (med) lidelse. ... Och i/på den där dagen föll det ’in i’/omkring tre tusen män ut ur/av folket. (2 Mos 32:6b,19a,28b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose/Israel:) “Du skall mala sönder de brutna styckena (av offret av finaste vetemjöl). (3 Mos 2:6a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Skall varje havets läckerbit ledas/föras tillsammans för (det knotande folket), och skall det vara nog för dem?" ... Och en ande kom ut från sidan av Herren, och den forslade över en vaktelmoder från havet. ... Slaktköttsstyckena var (hela tiden) ännu i/mellan (Israels) tänder, 'innan eller'/'innan det skulle' utlämna/försvinna, och Herren var full av lidelse ’in i’/’med syfte på’ folket, och Herren slog till folket (med) ett oerhört stort slag. (4 Mos 11:22b,31a,33, Grekiska GT)

(Mose sade till krigsbefälet:) "Och döda nu varje/alla (i Midjan som är) ’förknippade med det manliga’/'av mankön'." (4 Mos 31:17a, Grekiska)

Han blev Jeshuruns konung, när folkets hövdingar samlades, alla Israels stammar. (5 Mos 33:5, Bibel 2000)

Det kommer att vara en ledare i den som välkomnas (och har välkomnats), då folks ledare har letts/förts tillsammans, Israels stammar tillsammans. (5 Mos 33:5, Grekiska GT)

Boas talade till sin lille småpojke som stod (och hade stått) emot/intill, emot/intill dem som skördade (kornet): "Vems unga kvinna (= Rut) (är) den här?" (Rut 2:5, Grekiska GT)

En man ... förde förstlingar/förstlingsbröd i riktning mot gudsmänniskan (= Elisa), tjugo bröd av korn. ... Och (profeten) talade (till mannen): "Ge folket och låt dem äta." Och/men hans ’samhällelige tjänare’/tjänare talade: "Vad/hur må han ge det här inför etthundra mäns ögon?" Och/men (profeten) talade: "Ge folket och låt dem äta, eftersom detta är vad Herren säger: 'De skall äta och lämna ’helt och hållet’/kvar." Och de åt och lämnade ’helt och hållet’/kvar enligt Herrens ord. (2 Kung 4:42-44, Grekiska GT)

Gehasi (var) Elisas lille småpojke. (2 Kung 5:20a, Grekiska GT)

Ungtjurarna som helgats (var) sex hundra, får tre tusen. (2 Krön 29:33, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren är en herde för mig, och ingenting var för mig i behov. In i en plats av ung grönska, där slog Han upp ett tält åt mig.” (Ps 23:1-2a, Grekiska GT)

(David sade:) “Smaka och skåda att Herren (är) fördelaktig.” (Ps 34:8a eller 34:9a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting.” (Jes 55:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall uppfyllas av Mina goda ting.” (Jer 31:14b, Grekiska GT)

De (i Jerusalem) som åt utsöktheterna ’gjordes osedda’/vanställdes i ’vägarna ut’/uttågen. (Klag 4:5a, Grekiska GT)

(Herren sade om de falska profetissorna: ”De) vanhelgade (hela tiden) Mig i riktning mot Mitt folk vad beträffar en kärve korn och vad beträffar brutna stycken av bröd.” (Hes 13:19a, Grekiska GT)

(Herren skall säga till Sitt folk:) “Skåda, Jag skickar bort till er brödsäden och vinet och olivoljan. Och ni skall uppfyllas/mättas med dem, och Jag skall ’inte inte’/inte längre ge er ’in i’/till en förebråelse i/bland nationerna.” (Joel 2:19b, Grekiska GT)

(Tobit said:) “Jag gav (hela tiden) Mina bröd till de som var hungriga.” (Tobit 1:17a)

(Tobit) ‘föll upp’/’lade sig tillbaka’ (för) att äta frukost. Och bordet sattes vid sidan av (honom), och det sattes vid sidan av (honom) mer/flera små läckerbitar. (Tobit 2:1b-2a, S)

(Tobit sade till sin son:) “Ge ut ur/av ditt bröd till de som är hungriga.” (Tobit 4:16a)

Den lille småpojken (Tobias) ’fick makt över’/grep den (stora) fisken och förde upp den emot jorden/land. (Tobit 6:3b eller 4b, S)

(Judit sade:) "’Till sidan av’/förutom alla de här tingen må vi vara tacksamma mot Herren; vår Gud, Som prövar oss alltefter som och/också våra fäder." (Judit 8:25)

Simon delade tre tusen män i portioner/avdelningar (för) att gå in i Galileen. ... Och ut ur/av nationerna föll ’in i’/omkring tre tusen män. ... (1 Mack 5:20a,22b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring, och Du erbjöd dem redo/färdigt bröd från en himmel utan besvär.” (Salomos Vishet 16:20a)

(Salomo sade:) “Ut ur ett rött hav (var det) en ‘obehindrad väg’/’väg utan hinder’ och ut ur en våldsam bölja ’varande klädd’/kläddes en slätt i en ung/frisk grönska. ... (Och israeliterna) begärde (med) begärelse ’maträtter av utsökthet’/'utsökta maträtter'." (Salomos Vishet 19:7b,11b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Visheten) skall (den som fruktar Herren) en munsbit bröd av förstånd.” (Syr 15:3a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) uppfyllde (människorna) med ett förstånds insikt.” (Syr 17:7a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “ … Elisa uppfylldes av/med (Elias') ande.” (Syr 48:12a)

Gud uppväckte en ganska ung liten småpojkes helige ande, (en pojke) ’i vilken’/vid namn Daniel. (Susanna v 45b, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet." (Matt 3:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilken är ut ur/av er, en människa, som (om) hans son kommer att begära ett bröd, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en sten(, eller hur)? Eller och/också kommer att begära en fisk, (då) kommer han ej att 'ge på'/räcka honom en orm(, eller hur)? (Matt 7:9-10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’.” (Matt 13:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (omkring 13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken den var helt syrad.” (Matt 13:33b, jfr Upp 6:6 där tre mått mjöl är kornmjöl)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ’ut ur’/av varje härkomst.” (Matt 13:47)

(Lärjungarna) säger till (Jesus): “Vi har här ‘om ej’/endast fem bröd och två fiskar.” (Matt 14:17)

De lyfte det som ’var utöver’/blivit över’ av de brutna styckena , tolv stora korgar fyllda med (det). (Matt 14:20)

Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många bröd till oss, så att (de kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” (Matt 15:33)

Jesus tog de sju bröden och fiskarna, och då Han hade ‘varit tacksam’/tackat, styckade/’bröt Han (bröden) i bitar’ och gav (hela tiden) till lärjungarna, men/och lärjungarna till folkskarorna. ... De som åt var (hela tiden) som om (א,*א) fyra tusen män, ’åtskilt från’/förutom kvinnor och små pojkar och flickor. (Matt 15:36,38)

Båten fylldes allaredan (med vatten). (Mark 4:37b)

(Jesus) 'ordnade på'/beordrade (lärjungarna) att ’luta upp’/’lägga ner’ (א ,*א, B*) alla ’dryckeslag dryckeslag’/’i dryckeslag’ på det ljusgröna gräset. Och de ‘föll upp’/’lade sig tillbaka’ ’trädgårdssängar trädgårdssängar’/’i trädgårdssängar’ enligt/om hundra och enligt/om femtio. Och då Han hade tagit de fem bröden och de två fiskarna (och) då Han hade sett/tittat upp in i himlen, välsignade Han och ’styckade ned’/’bröt itu’ bröden och gav * (א ,*א, B*) till lärjungarna för att de måtte sätta (det) vid sidan av dem. Och Han delade de två fiskarna i portioner (med) alla. Och alla åt och utfodrades/bespisades. Och de lyfte fullbordandenas tolv stora korgar av (brutna) stycken (א,* א) och från fiskarna. Och de som hade ätit var (’hela tiden’/-) femtusen män. (Mark 6:39-44)

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)

Varande/- hungriga har (Gud) uppfyllt/mättat av/med goda ting. (Luk 1:53a)

Bestörtning hade omslutit (Simon Petrus) och alla de (som var) tillsammans med honom på/’för ... skull” fiskfångsten, den (א,* א, A) som de hade ’tagit tillsammans’/’samlat ihop’. ... (Jesus sade till Simon Petrus:) ”Från nuet skall du ’vara fångande’/fånga människor levande.” (Luk 5:9,10b)

(Jesus sade till folkskarorna:) ”De som ’börjar under’/’är de främsta’ i ’härlig beklädnad’/’praktfulla kläder’ och utsökthet är i de furstliga palatsen.” (Luk 7:25b)

Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:23)

(Judas var) av de tolvs antal. (Luk 22:3b)

(Petrus uppmanade judarna:) ”Låt er räddas från det här slingrande släktet.” De som faktiskt så hade tagit emot hans utsaga från (honom) döptes, och i/på den där dagen sattes/lades till ’som om’/ omkring tre tusen själar/personer. Men/och de ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:40b-42)

(Stefanos sade till sina bröder och fäder: “Israeliterna) gjorde en ungtjur ... ledde/förde upp ett offer till avguden och gjorde sig (hela tiden) glada i sina händers gärningar.” (Apg 7:41)

En herres hand var (hela tiden) i sällskap med (dem som kom med det goda lilla budskapet om Herren Jesus), både/och ett mycket/stort antal (av dem) som hade trott/’kommit till tro’ vände sig intill, emot/till Herren. (Apg 11:21)

(Församlingarna) av utkallade ... ‘var utöver’/växte (i) antalet ’enligt en dag’/’dag för dag’. (Apg 16:5)

... Då (Paulus) hade tagit ett bröd, ’var han tacksam till’/’tackade han’ Gud inför allas ögon, och då han hade styckat/’brutit ... i bitar’ (brödet), började han äta. (Apg 27:35)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (tjänarna): "Fyll vattenkrukorna (av/'som innehöller') vatten." Och de fyllde dem ända till upp/brädden. (Joh 2:7)

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv." (Joh 4:36a)


Hembygdens predikan:

I bestämmelserna om jubelåret uppenbarade sig en synnerlig nåd mot Guds Israel. Det var en utjämning och bättring av nästan alla sociala förhållanden. Alla trälar frigåvos vid jubelårets början, alla skulder efterskänktes, och all egendom, vare sig såld eller pantsatt, återgick till den ursprunglige ägaren eller dennes laglige arvinge. Själva jorden njöt ett eller egentligen två års oavbruten vila, oberörd av spade, hacka och plog. Härav uteblev visserligen skörden i hela tre år. Det fyrtionionde året var nämligen det vanliga sabbats- eller helgåret, då intet fick sås eller skördas. Det femtionde var just fri- eller jubelåret, då intet heller såddes eller skördades. Och då intet såddes i det femtionde året, var naturligtvis intet heller att skörda i det femtioförsta. Ingen hungersnöd var dock att frukta. Gud ingrep, i det han lät jorden i det fyrtioåttonde året giva så rik gröda, att den räckte för även de följande tre åren. Såsom det uttryckligen heter i förordningen om jubelåret (3 Mosb. 25 kap.): Jag skall bjuda min välsignelse komma över eder under det fyrtioåttonde (bokstavligt: sjätte) året, så att det giver gröda för de tre åren. Och ännu när I i det femtioförsta (bokstavligt: nionde) året sån, skolen I hava den gamla grödan att äta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 6, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)

Vid ett av våra universitet lär följande hava hänt. En professor hade utarbetat ett vetenskapligt verk, som skulle bliva hans livs stora ära och berömmelse. Under hans tillfälliga frånvaro kom hans lilla dotter in i rummet och tyckte, att pappershögen på bordet skulle göra sig utmärkt på elden i den stora spisen. Så bar hon dit luntan och såg med förtjusning de fladdrande lågorna. Inkommen i rummet, lär fadern hava råkat nära vansinnets gräns av ångest. Det var förbi med den väntade berömmelsen. Denna bild är ju ytterst träffande. Barnet och fadern befunno sig, i fråga om förståndsutveckling, i var sin olika värld. Hans vetenskapliga beräkningar funnos icke till för barnet. Det såg papper, bara papper. Men huru orimligt vore det att påstå, att dessa beräkningar icke funnos till, därför att barnet icke förstod dem! Så med oss och undret som här skedde med bröden. Vi förstå det icke, emedan det verkades av lagar, tillhörande en högre värld, Guds värld. Men att förneka det, därför att vi icke förstå det, vore lika orimligt som att förneka de vetenskapliga utredningarnas förefintlighet, därför att barnet icke förstod dem. Detta blir så mycket tydligare, som Guds vetande ju måste vara oändligt mer över vårt vetande, än faderns var över barnets. Skulle vi då våga förneka, att Gud förmår göra något det vi icke förstå? Bort det. Utan liksom barnet hade bort fostras till att vörda och icke förgripa sig på vad det icke förstod, så böra vi vakta oss för att förneka ting och tilldragelser, som vi se, men vilkas upphov, grund och verkande krafter vi ännu icke fatta. Jordelivets barnaålder skall dock en gång bytas i himmelrikets mannaålder. Då skola vi även förstå. Saliga vi, om vi då befinnas här hava trott. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 153, Midfastosöndagen, Joh 6:1-15)

Den värld i vilken vi lever och rör oss är sannerligen en hård husbonde som gång på gång ger oss stenar istället för bröd och ormar istället för fisk. Och därför är det vårt stora, skriande behov att få våra ögon öppnade för den livets tillgång vi äga i Gud. Det var ju detta som var Jesu ärende till de tusenhövdade skarorna där borta i Galileens ökentrakter, och det är detta som är hans ärende till oss idag. ...Tyvärr måste vi nog erkänna att det går något av en vanmaktens ande genom våra led. Saltet har till stor del förlorat sin sälta, och ljuset är satt under skäppan istället för på ljusstaken. Och vi som Guds folk är sannerligen inte den eld och den molnstod som lyser släktet på dess vandring mot evigheten. Men här ville vi dock säga varandra, vi som Guds folk är dock inte blott kallade att se de stora behoven som föreligger utan även att med den nåd som Gud ger söka fylla dem. Och det är till oss Jesus på nytt säger enligt Matt 14:16: ”Given i dem att äta.” Ja men, säger någon, våra tillgångar äro ju så små, och så sitter vi där och räknar och räknar och kommer fram till de': ”Vad förslår det för så många?” Och har vi egentligen något varmed vi kunna möta den utveckling i tiden som så skrämmande möter oss. O, här är det många som svarar: ”Nej, de' har vi inte. De' är hopplöst så som det ser ut just nu, och vår samtid hastar mot en säker undergång.” Andra åter nöjer sig med att klaga över tidens elände och söker i Gudstjänster och samlingar sin egen uppbyggelse och mättnad, och Jesu ord ”given i dem att äta” ha likasom aldrig berört dem personligen. Men mitt i allt detta så finns det, Gud vare lov, en skara här och där som ser behoven och handlar därefter. Och det är dessa som gång efter annan går till Jesus och lägger fram både behoven och sina små resurser och tillgångar inför honom som har all makt i Himmel och på jord, ty de vet att där Jesus är öppnas alltfort nya vägar och skapas alltfort nya möjligheter. Och de vet om, att när de små tillgångarna lägges i Jesu händer så blir de stora och tillräckliga, ty det finns ingen gräns för vad Jesus kan göra med det som han verkligen får hand om. Och med trons och bönens nyckel öppnas alltfort Guds förrådshus åt behovets barn. Jesus tackar ju Gud för gossens fisk och bröd och beder Fadern välsigna det, och de hungrande bliva mätta. ... De' är en sorglig sanning i vår tid, att det är alltför många händer som slitas om brödet och för få som knäppes omkring de' med bön om välsignelse. ... Ty när Filippus' räknekonst kom till korta, och när Andreas' ökning av kapitalet inte heller räckte till, ja då löste sig hela det stora problemet i ett enda nu mellan Jesu välsignande händer. ... Mina kära lyssnare, bönen har alltfort varit en stormakt att räkna med, när det gäller Gudsrikets angelägenheter. Låt oss aldrig glömma de' i vårt arbete för medmänniskors bästa. Ty det är just bön som har öppnat möjligheter, där mänskligt sett allt har varit hopplöst. Låt oss därför som enskilda och församling räkna med Guds välsignelse över den mötesserie vi stå färdiga att börja, även om behoven synes oss skriande stora och våra tillgångar små, och vet, Jesus har alltid varit och är alltfort livets största tillgång, ja han är livet. ... När han så en dag kallar oss hem till vårt eviga hem hos Gud, ja då skola vi se de verkliga överskotten och allt de' som är tillvarataget för vår räkning. Ty då stå borden åter dukade och då skall Jesus säga sitt ”låten folket sätta sig ned”, ”och de skola då icke mer hungra och icke mer törsta. Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara deras Herde och leda dem fram till livets vattenkällor, och Gud skall avtorka alla tårar från deras ögon.” ... Under väntetiden härnere, låt oss gå till Jesus med våra medmänniskors andliga nödläge, ställa de' vi har till hans förfogande, ta emot ur hans hand så att vi själva kan leva rikt och förmedla välsignelser till andra: ”Ty många sjuka och besvikna väntar efter hjälp och råd. Herre, lär mig efterlikna dig och vittna om din nåd. Gör mig villig dela nöden, när du kallar mig att gå, för att ge i tunga öden, Solsken i det vardagsgrå.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I samband med påsken frambars det första av kornskörden (3 Mos 23:10-14; 5 Mos 16:9). (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 36)

Intressant är att ordet ”bröd” i Joh 6:1-13 används fem gånger och ”fisk” två gånger. Jfr ovan not till Joh 4:18. … Tolvtalet (i samband med ”korgar”) finns i det första synoptiska bespisningsundret, däremot sjutalet i det andra. Båda talen uppfattas i judendomen som uttryck för fullkomlighet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 147-148)

"Lovis skickade mej med bröd", sa Lill-Klippen. Han öppnade sin skinnpåse och fick fram fem stora runda brödkakor. Då skrek Ronja om igen: "Birk, har du sett? Bröd! Vi har fått bröd!" Hon grep ett bröd och höll upp det, hon drog in doften, och tårarna kom henne i ögonen. "Lovis bröd! Jag hade glömt att det fanns nånting så härligt." Och hon bröt stora bitar och stoppade i munnen. ... Ronja tuggade, brödsmaken kändes som en salighet i hennes mun, och den fick henne att längta efter Lovis. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 178-179)

Kornbröd var billig mat. Fiskarna var däremot sovel. Ordet som används betecknar sådan fisk som var torkad eller saltad. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 73)

Kófinos (var) en stor, kraftig korg av flätade vidjor, som bönderna brukade använda. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 126)

Madicken och Lisabet har aldrig varit på någon bal. ... De gläder sej lika mycket som Alva. ... Pappa beställer nånting som heter delikatess-supé, och när den kommer på bordet, ljusnar Alva. Hon har suttit där och sett dyster ut, men det går inte att vara dyster, när man har ett sånt bord framför sej. Med hummer och rökt lax och rökt ål och kall kyckling och sardiner och alla sorters ost och sallader och aladåber och omeletter och små, små köttbullar. Alva tycker om mat. Madicken tycker om hummer, hon äter bara hummer. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 175,179-180)

I (sjukhus)parken (i Tasjkent) växte yviga ekar, som skuggade späda japanska akacior. En åttakantig fontän slungade sina fina, friska, silverne strålar upp mot tädkronorna. Jag älskade de frodiga gräsmattorna, vars existens jag nästan glömt (i /arbets/lägren slets gräset upp med en ihärdighet som om det var en fiende, och på min förvisningsort fanns inget gräs alls). Att få lägga sig raklång i det och fridsamt andas in gräsets doft och de solvarma dunsterna var ren lycksalighet. (Alexander Solsjenitsyn "Högra handen" s 103; 1950-talet?)

Alla, som kommo till missionsauktionen, undfägnades med både kaffe och middag på Boarp. Uppe vid den vita byggningen kom Erik kånkande på en stor korg. ... Inga lyfte lätt på servietten, som låg överst. Därunder låg härliga, mjuka semlor, sådana, som Ann-Kari brukade sälja. ... Man följdes åt in i lilla salen. Där stod matbordet dukat med inlagd sill och kokta ägg under den granna porslinshönan. Telma kom just in med köttbullar och omelett. ... Kaffeserveringen hade börjat upp på björkkullen, när patron kom gående med kyrkoherde Friberg. ... Många slogo sig ned i gröngräset. Det fanns små lämpliga förhöjningar vid kanten av ängen. Där gick det bra att sitta. Man kunde breda ut näsduken på gräset, om klädningen var ömtålig. ... Drängarna kommo nu med flera bänkar. Många av de äldre ville ej sitta i gräset. ... Kyrkoherden steg nu fram. Det blev med ens så stilla. Ansiktena fingo förväntansfulla uttryck, och blickarna vändes mot prästen. "Vi börja vår andaktsstund med att sjunga missionspsalmen: "Din spira, Jesus, sträckes ut, så långt som dagen hinner ...", sade kyrkoherden. ... Såsom utgångspunkt (för sin predikan) hade han valt ordet i Matt. 9:2: "Och han sände dem till att predika Guds rike!" och tillade, sedan han läst det korta ordet: "Så låtom oss då tala om Guds stora missionsbefallning till oss!" ... Många av mororna letade fram sina näsdukar och gjorde ej någon hemlighet av att de voro rörda av kyrkoherdens predikan. De nickade tvärtom menande till varandra och snöto sig ljudligt. Nu var tiden inne för själva auktionen av de alster, som flitiga händer förfärdigat under årets lopp och i kärlek till missionens heliga sak framburit såsom gåvor. Korgarnas innehåll togs upp. På borden breddes ut förkläden, handdukar, örngott, för att nu inte tala om härliga, varma strumpor och vantar. Allahanda fina dukar med blomklasar i vackra färger, hålsöm och broderier fingo också där sin plats. ... Det fanns ... mindre bullar för ett pris av tjugofem öre. De voro lagom till småtultorna. De andra kostade femtio öre. ... Det blev ett myller av människor, när auktionen var slut och folket troppade av mot boningshuset. ... Sedan kyrkoherden läst till maten, läto alla sig väl smaka. Rader av människor strömmade fram mot borden. Jättefat med köttbullar, korv och annan smörgåsmat bars in. Brödfaten byttes i ett. Det tog ju lång tid att servera så mycket folk. Men högtid och glädje var det. Alla kände sig som en enda stor familj. ... "Vilken härlig stek", sade en av fruarna. "Och tänk till så många! ... Nyponsoppan var blank och mäktig med den simmande grädden. Det var kalas hela dagen för många. ... Lång var ... ostkakornas rad, när omsider turen kom till denna märkliga rätt. Med belåten min avsmakade man i vederbörlig ordning de blänkande kopparbunkarnas innehåll. Det var i en tid, då den härliga rätten kunde vara mjuk och läcker genom riklig tillsats av ägg och grädde vid tillagningen. Ja, den kunde vara, så att den smälte i munnen. Även manfolken, som också de voro mycket kruserliga, innan de gingo till bords, läto sig väl smaka. Det syntes på de rågade faten, över vilka de logo belåtet, att de av hjärtat uppskattade denna småländska nationalrätt. (Margit Assarsson "Livet blommar" s 158-168)

Moses fråga (under ökenvandringen) varifrån kött skall komma för att mätta så mycket folk och Guds undergärning erinra om Jesu bespisning av de fyra tusen och av de fem tusen och om lärjungarnas tvivelsfrågor. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 230)

Nu blev det till sist ändå ett roligt och bra kalas i Katthult. Emils mamma letade upp en liten snutt korv som Emil inte hade orkat med. Den fick fru Petrell till sin stora fröjd. Och alla de andra, som blev utan korv, de behövde ändå inte gå hungriga från kalaset. Där fanns ju revbensspjäll och kalvrullader och köttbullar och inlagd sill och sillsallad och stuvningar och puddingar och inkokt ål så mycket de orkade äta. Och till sist fick de den härligaste ostkaka med jordgubbssylt och vispad grädde. "Det ä det goeste som finns", sa Emil på renaste småländska. Och om du någon gång har ätit sådan ostkaka som de hade i Katthult, då vet du att där sa han ett sant ord, Emil! Så kom kvällen, och det skymde så vackert över Katthult och över hela Lönneberga och hela Småland. (Astrid Lindgren "Emil i Lönneberga" s 81-82)

Man skrev 1914. ... Om mor tillät, skulle (far) ta äldste sonen, den åttaårige, med sig på en kyrkvandring till annexets kyrka. ... "Det blir som far vill", sa hon. Och så började hon reda till kornbrödet och steka fiskarna. ... Stigningen upp mot Sörskog tog åtskilligt med kraft. ... Och när man nått åsens krön, var det dags att vila. ... "Här ser du nästan hela moderförsamlingen, min pojke", sa far. ... Så tog man fram matsäcken, mors bröd och mors fiskar. Och när man ätit av det oförglömliga, reste man sig, vände näsorna mot annexförsamlingen och fortsatte vandringen. (Verner Malmsten "Vandring till Bondstorp" s 94-95)


ca 1900 - ca 1800

Förutom middagen, som bestod av kålsoppa, grisstek, gås med äpplen m.m., lagade man i köket vid de stora helgerna en så kallad fransk middag eller kockmiddag, vid tillfälle, om någon av gästerna i ovanvåningen önskade stanna kvar och äta. När man började slamra med porslin i salen, visade Lysevitj en märkbar upphetsning; han gnuggade händerna, skruvade på axlarna, knep ihop ögonen och berättade med känsla om vilka middagar man förr i världen brukade bjuda på, och vilken underbar fiskrätt av lake som kocken här kunde laga - det var inte en fiskrätt, det var en dröm! Han avsmakade på förhand middagen, åt den redan i tankarna och njöt. När Anna Akimovna tog hans arm och förde honom in i salen, och han äntligen druckit ett glas vodka och stoppat en bit lax i munnen, började han riktigt spinna av belåtenhet. Han tuggade högt och motbjudande, gav ifrån sig några slags ljud ur näsan, och ögonen blev simmiga och lystna. Smörgåsbordet var storartat. Där fanns bland annat vit svamp i sur grädde och sauce provencale av stekta ostron och kräftstjärtar, starkt kryddad med starka pickles. Själva middagen bestod av utsökta festrätter, och vinerna var utmärkta. Misjenka passade förtjust upp vid bordet. När han satte någon ny rätt på bordet och lyfte locket av den glänsande kastrullen eller hällde i vin, så gjorde han det med värdigheten hos en trolleriprofessor, och när advokaten såg på hans ansikte och sätt att gå, som påminde om den första figuren i kadrilj, tänkte han flera gånger: "Vilken idiot!" (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 74-75)

Skaffa mig reda på om denna matordning som nu hållits i mitt hus sedan ett år kan och bör gå till 200 Kronor i månaden. Herrn, Frun, Pigan, 3 barn å 8, 7, 4 år. Morgon: kaffe och bröd. Herrn smör, och ett ägg när årstiden tillåter. Middag kl I: En rätt. Ärter och fläsk / Pepparrotskött / Kabeljau / Köttbullar / Salt fläsk med bruna bönor / Kål med frikadeller / Surstek / Lefver. / Qväll kl 7: Te med smörgås och uppvärmdt qvarblifven mat. / En låda af ostkanter rifna någongång. / Ett ägg åt den minsta någon gång. / Gröt eller välling åt barnen. / Dryck: öl à 8 öre. Svagdricka åt barnen. 4 buteljer bränvin i månaden à 50 öre. 2 buteljer, eller 3, kognak. Herrn och frun en liten kopp kaffe om qvällen. Obs: Icke fremmande på ett halft år. Ingen! Mer än två gummor till en middag och en qväll. Kan man lefva billigare? ! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 56; brev 31 mars 1888 till Axel Strindberg)

Den krets, som tillvarons stora gåta beskrifver, har hittills icke kunnat och skall antagligen aldrig kunna kvadreras af den mänskliga forskningen. Denna cirkelns kvadratur, torde, likasom geometriens cirkels, vara ett problem, som tillåter endast en approximativ lösning, en tillnärmelse i det oändliga, men som aldrig når sitt mål. Huru långt forskningen fortskrider, skall det dock alltid finnas fält, som hon ej kan uppnå, än mindre med sina mått uppmäta, grönskande paradisiska fält med själshugnande vattensprång, till hvilka endast tron på det öfversinnliga kan leda den trängtande anden. Men förståndets bemödanden att kvadrera äro dock af högsta vikt. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 141; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

(Gervaise) hade sagt farväl till alla läckerheter, hon hade sjunkit så djupt att hon satte i sig allt vad hon kom över. . . . Det gick så långt att hon på morgonen då hon var utsvulten strök omkring med hundarna utanför dörren till affärerna, innan gatsoparna kommo. Och på det sättet kom hon ibland över riktig herrskapsmat, ruttna meloner, härsken makrill, kotletter som hon synade invid benet av fruktan för maskar. (Emile Zola "Krogen" s 505-506)

Bland de kristianer, som på Appiska vägen vandrat Paulus till mötes för att välkomna och trösta honom, var en man vid namn Martialis. . . . När (Jesus) underbart spisade en hungrande skara i öknen, var det han, som kringbar brödkorgen och fiskarne. Det var han, som tjänade vid bordet, då Jesus höll den sista måltiden med sina lärjungar. Han var den yngste, men måhända främst räknade inom den lärjungakrans, som omgav Jesus och apostlarne och kallas "de sjuttio". Martialis hade tidigt fattat den föresats att förkunna kristendomen i världens huvudstad. (Viktor Rydberg "Paulus i Rom" s 25-26)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt, med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges Lag". . . . Man har påstått, att Nils Nilsson icke vill familjelif. . . . Nils Nilsson vill visst familjelif och därtill ett så storvulet, att man vid första tanken därpå är färdig att baxnas. Nils Nilsson kan icke finna sig uti, att en så god sak som hemmet skall omgärdas af så trånga råmärken som nu, då det vanligtvis endast utgöres af far, mor och barnen - i goda hus dessutom af tjänarne, där sådane finnes. Nej, intet knussel. En familj, säger vår författare - och denna utsaga är nyckelstenen i hela hans samhällsbyggnad - skall utgöras af åtskilliga tusen människor. Dock högst fem tusen, tillägger han med den måtta, som en vis man iakttager, äfven när han slår på stort. Under Nils Nilssons trollspö är det nämligen socknen, församlingen, kretsen, kommunen eller hvad namn man vill gifva dessa mindre samnader af ett lands inbyggare, som skola bilda hvar för sig en familj. Hela Sverige skall indelas i sådana familjekretsar. Hvar och en af dessa får sig en viss jordrymd att bygga på ocha att odla. I midten uppföres det trefna hemmet: en nätt bostad, ägnad att rymma 3000 till 5000 familjemedlemmar. Sedan Sverige gifvit föredömet, skola andra länder naturligtvis skynda att likna det, och snart torde hela jorden vara öfversållad af sådana hus. Nils Nilsson synes vara därom ofvertygad. Hvilken leende tafla, som här aftäckes för våra ögon! Trött efter dagens utegöromål, återvänder du till hemmet. Du längtar till dess stilla fröjder. Du vill hälsas och famntagas af de dina. Och här får du ditt lystmäte i fullt mått. Minst tre tusen par armar räckas dig till möte, och du inbjudes njuta din vila vid härden i den lugna kretsen af tre tusen dyra fränder. . . . När du kommer hem, har styrelsen dukat ditt bord. Är soppan för svag eller köttet för segt, så klagar du hos "nämnden", ty i ditt hem finnes också en nämnd, hvars uppgift är att bilda en viss motvikt mot den annars allsvåldiga regeringen. Är du klok, så skaffar du dig själf säte och stämma i den nämnden. . . . Skulle mot all mänsklig uträkning någon tvist uppstå mellan ett par af dina tre tusen närmaste, eller skulle barnskaran bullra för mycket, medan du i gungstolen njuter din middagslur, så öppnar du endast din mun och kallar på förvaltningen. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353-356; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Missionsbönerna på Herrestad synes ha samlat allt större deltagarskaror under 1850-talet. Mathilda Foy var närvarande vid en missionsbön 1855: "Då hade de vuxit så att de ej längre kunde rymmas inomhus. Talarstolen var förflyttad till förstukvisten, och hela gården var full av folk. Bänkarna förslogo ej, utan liksom i Johannes' beskrivning av undret med de fem bröden och de två fiskarna, fick folket här sätta sig där det var 'mycket gräs'. ... Det var en talvla av stor skönhet, men huvuddraget i tavlan var dock att den var helgad genom Hans närvaro, som i Skriften kallas 'ett blomster i Saron', 'en lilja i dalen'." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 100; Gudstjänst- och andaktsliv på Herrestad)

Strax invid staden (Jönköping) fanns en förfallen fästning, då kanske den ståtligaste ruinen inom Sveriges landamären. . . . (Pojken) begav sig dit (för att läsa sina nyss inköpta litterära alster) och slog sig ned i gorgen mellan den skans, som på pojkspråket hette "Höge kulle", och ett hörn av bastionen Gustavus Adolphus. Det var en välsignad växtlighet den försommaren (år 1839). Gräset stod högt; vart man lät blicken fara, utefter däldsträckorna mellan murar och vallar eller uppåt ravelin-sluttningarna , skimrade det i grönskan av solsickor och solögon, blåklockor, prästkragar och tjärblomster. . . . "Slyngel!" ljöd en vred röst. . . . "Vet du icke, att det blivit förbjudet att gå här och trampa ned mitt gräs, landshövingens gräs? Går du icke i kyrkan, du lille rackare? Har du icke hört förordningen från predikstolen, sakramentskade okynnesfä? . . . Visste du ej, att denna mark är fridlyst till höskörden?" . . . (Han) pekade uppåt bastionen Gustavus Adolphus. "Där uppe är det icke förbjudet att trampa ned gräset. Det stället är undantaget från förbudet, och man kan ha lika roligt där som här. Gå dit och läs dina visor och sagor!" (Viktor Rydberg "Pojkarne" s 122-128)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Den helige mannens utvalde togo vitt linne, hade bort ifrån sig allt söcknigt och gingo till badstugan att två sig till sabbat och stå med ren lekamen inför sin rebbe. Och Israels döttrar bakade vitt bröd och tillredde kött och fisk och bakverk av mångahanda slag att förljuva den sabbat, då en sådan var gäst. ... I den stunden stod reb Uriel höljd i bönemantel, krönt med böneremmar, och hans ansikte strålade av hans bön. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 12; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

De twå fiskarna äro patriarkernas och profeternas föredöme och wittnesbörd, som också äro i korgen. ... De tolf korgarna med stycken, som öfwer woro, äro alla de skrifter och böcker, som apostlarna och evangelisterna hafwa lemnat efter sig. Derföre äro ock korgarna tolf, såsom apostlarna, hwilkas böcker intet annat äro, än öfwerlefwor af gamla testamentets innehåll och tillägg till detsamma. Så måste ock bröden wara fem, emedan Mose böcker äro fem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 84-85)

Jag tror inte att (Andreas) talade utan avsikt, utan som den som hade hört om profeternas under och hur Elisa gjorde ett tecken med kornbröden. ... Ser du hur stort avståndet är mellan tjänarna och Mästaren? De som har nåd med mått utförde sina under i enlighet därmed, men Gud, som handlar med fri gudamakt, gjorde allt överflödande. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:152-153)

I öknen lät (Guds Ord) en rik vattenström flöda fram ur klippan, och klippan var han själv (2 Mos 17; 1 Kor 10:4). Och han har skänkt tolv källor, det är de tolv apostlarnas lära. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 44)

Jag meddelar här några tänkespråk ur stoiske författares skrifter. . . . (Markus Aurelius) ansåg det orätt af en välgörare att fordra tacksamhet, lika orätt som af den, som åtnjutit välgärningen, att vara otacksam. Man skall icke fordra tacksamheten som lön, utan betrakta henne, när man får henne, som en god Guds gåfva, för hvilken man själf har att vara tacksam. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 169-170; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Ofta förekommande, och ibland egendomliga, är de rabbinska råd om vilken slags fisk man skall äta vid olika tider och under vilka omständigheter den skall anrättas. ... Dessa rabbiner är i sanning verkliga kännare i fråga om denna delikatess ... de ger råd när de har sin säsong, skiljer en särskild smak i samma slags fisk beroende på om den är fångad i olika vatten, och de berättar för oss hur vi skall tillaga dem på det mest smakfulla sättet. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 473)

(Johannes använder) ett särskilt ord för “fisk”, opsarion, som egentligen betyder vad som äts tillsammans med bröd, och avser speciellt den lilla och vanligen torkade eller inlagda fisk som äts med bröd, liksom våra ”sardiner” eller rysk ”kaviar”, Hollands och Tysklands inlagda sillar eller en särskild sorts liten torkad fisk som äts med ben i norra Skottland. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 682)

Det kan knappast betvivlas ... att de ord som Jesus talade, antingen på arameiska, grekiska eller hebreiska var de så välkända: ”Välsignad är Du, Jehova/Herren vår Gud, världens kung, som låter bröd komma fram ur jorden.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 684)

De där ‘korgarna’, ... som var gjorda av vide eller pil, var i allmänt bruk men ansågs vara av det torftigaste slaget. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 684)

Välsignelsen (bland judarna) uttalades över brödet, och denna tänktes innefatta resten av all mat som följde, som kött, fisk eller grönsaker – kort sagt allt som utgjorde middagen, men inte efterrätten. På liknande sätt innefattade den välsignelse som uttalades över vinet alla andra slags drycker. Annars skulle det ha varit nödvändigt att uttala en särskild välsignelse över varje särskild del som åts eller dracks. Den som försummade de föreskrivna välsignelserna betraktades som om han hade ätit det som var invigt för Gud, emedan det var skrivet: ”Jorden är Herrens och fullheten därpå.” ... Så strängt var detta, att det ansågs vara en plikt att uttala en välsignelse över en klunk vatten, om man var törstig (Ber. vi.8). ... Fisk var en älsklingsrätt som aldrig saknades vid en sabbatsmåltid. ... Gräshoppor – stekta i mjöl eller honung eller konserverade – krävde, enligt Talmud, ingen välsignelse, emedan detta djur verkligen hörde till landets förbannelser. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 206,209)

Det hade tagit (Odysseus) fyra dagar att bygga flotten. På den femte dagen sände den sköna Kalypso bort honom från ön efter att ha badat honom och försett honom med ljuvligt doftande kläder. Färdkosten hade hon heller inte glömt: en säck med vin, en större säck med färskvatten och i en lädersäck fanns mängder av läckraste sovel. (Homeros "Odysseus" s 109; Odysseus' flotte)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Bergtemplet åter en plats för andakt i ett arrangemang som fått namnet Bergfast. Det är Svenska kyrkans unga i Månsarp som är arrangörer för deltagarnas, 160 tjejer och killar från hela Växjö stift, mitterminsmöte där vandring över Kåperyds ängar till Bergtemplet ingår. I den nturliga amfiteatern som under (19)30--40-talet var platsen för de omtalade Bergtempelmlötena ska det hållas andakt. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 154; 2004-10-18)

Mose ... blev kvar på Sinai berg i 40 dagar och Israels folk hängav sig under tiden till avgudadyrkan. Det resulterade i att omkring 3000 män dödades genom Herrens vrede. Den pingsthögtid vi firar grundar sig på den upplevelse man gjorde när den Helige Ande utgöts på Pingstdagen. Det blev ett annorlunda resultat. 3000 personer blev frälsta och döpta på den dagen. (Helge Örebäck "Hänryckningens tid"; Jönköpings-Posten den 29 maj 1998)

Som alla andra 100-åringar blev också (Norrahammars Bruk) hyllat. Ledningen för Parca Norrahammar AB hade valt den 2 juni 1977 som firardag. Det visade sig att dagen var utomordentligt väl vald med tanke på de begivenheter som ägde rum i Brukshotellets park. Dagen gynnades nämligen av ett strålande sommarväder, som varade dagen ut. . . . Jubileumsdagen började med att landshövding Sven af Geijerstam invigde jubileumsutställningen. Sedan följde lunch för 150 inbjudna gäster, kunder, leverantörer, myndigheter m. fl. Gratulationer framfördes och flera minnesgåvor överlämnades. På eftermiddagen kunde Vd Kurt Palmstam hälsa de anställda med familjer, samt pensionärer, välkomna till en festlig kväll. Ett glädjande stort antal hade hörsammat inbjudan, och drygt 600 personer plus ett oräknat antal barn kom upp till det sommarfagra brukshotellet. Där bjöds på kall buffé samt kaffe. Pålitliga underhållare var Norrahammars Musikkår, samt Norrahammars Folkdansgille, som mötes av stort bifall i den härliga sommarkvällen. Supén och kaffet kunde festdeltagarna inta endera inne i Brukshotellet eller i tält som rests på gräsmattan. . . . Även fredagen den tredje juni blev en festdag. Då bjöds på lunch för anställda som p g. a. skiftarbete eller av andra orsaker inte kunde vara med på torsdagen. Brukets jubileum firades också på samtliga platser där (Parca Norrahammar AB) har anläggningar eller kontor, såväl inom landet, som i utlandet. Så fick då 100-åringen (Norrahammars Bruk) den minnesvärda, festliga och roliga dag, som den så väl har förtjänat. Dagen fick också bli en kraftsamling inför de kommande dagarna och åren. (Hjalmar Fernström "Norrahammars Bruk 100 år" s 100-101)

En glädjens och tacksamhetens fest (på Grönelund i Skillingaryd år 1949) för cirka 300 personer. . . . Tipspromenad och midsommarlekar stod på programmet, och ingen hade någon tanke på artister eller fortsatta fester. Nettot på 140:- gladde oss, men framför allt att frisksportungdomarna i Skillingaryd fått ett eget litet torp och en tomt på hela 1000 (!) kvadratmeter. . . . Festpubliken på 5-6000 personer skall (nu i mitten på 1990-talet) känna sig varmt välkomna redan vid parkeringen för den delen. . . . Det skall finnas kaffe med hembakat bröd för ett par tusen personer, och festligt dukade bord både ute och inne. Festanordningarna skall vara många och omväxlande, och vinsterna i tombolorna skall vara rikligt tilltagna och av kvalité. Då allt kaffebröd bakas och skänks av intresserade, och tombolavinsterna i stort är skänkta av företag och enskilda, så blir förstås festnettot i regel mycket bra. (Rune Storck "Tackfest 1949 för 300 personer har blivit folkfest för 5-6000" s 32-33)

Betrakta dessa maskrosgula gärden och se vad livets kraft är stark och skön! En vingad skara lätta maskrosfrön skall flyga ut i morgon över världen. ... Till Edens lustgård skall de ställa färden, där gräsets matta lyser alltför grön. Förvisad rotar under bittert stön den gamle Adam efter livets värden. ... Han gräver dolskt i jorden efter rötter. En maskros har fått fäste vid hans fötter, och mörk i hågen ger han dem en spark. ... Där ligger den i alla fall och skiner. Den bryr sig inte om hans mulna miner. Den fröar lugnt och vänligt på hans mark./Linaria Fröjd (Alf Henrikson "Tittut" s 187; Livets kraft)

Adam och Eva i paradis, de hade det lugnt och skönt. Vädret var vackert på alla vis och gräset var ständigt grönt. Äpplen och päron och mangofrukt och bananer av alla slag spred sin behagliga smak och lukt bland buskarna varje dag. ... /Embla Ask (Alf Henrikson "Paradis" s 259)

"Skynda dig (mamma)", hetsar Getrud, ... "kaffet blir ju kallt och sen smakar det beskt. Allihop väntar på dej. Och vi är utsvultna så bullarna räcker säkert inte." Mamma grimaserar som om hon fått bekräftelse på en ond aning. "Det kan jag förstå. När det gäller det ginungagapet så förslår ingenting. Det är som att kasta in en fläsksvål i en vargflock." "I det här huset får man aldrig äta sig mätt", ropar Getrud. Med en ängsligt forskande blick på mamma tillägger hon: "Mer än när det kommer hantverkare och annat främmande. Då bullas det upp!" (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 81)

Så kommer den ändå - den stilla och goda vännen. Han sätter ner sin börda av tusen underbara ting vid min port och så säger han: "Jag är Höst och jag kommer med det som är ditt." ... Astrakaner och Åkerö. Greve Moltke och Grännapäron. ... Hallonen hänger stora och blöta i sina snår. ... Att leva i höstens månader är kanske det rikaste livet. Det fruktsamma livet och det tryggaste. ... Allt hänger där blott för att mogna. Inte suga längre, dricka och ta emot, bara hänga där och bli röda lingonklasar, blåa plommon, gyllene äppelklot. ... Vem kommer med elden som löser förpuppat solsken, befriar inkapslad energi? Vem slungar vår döda materia ur sågspånsvilan ut i elementens flammande jubel ...? Jag vet det - därför är du min vän, du höst med dina fyllda korgar. (Folke Nordangård "Vagabond" s 107-113)

Barnbespisningen i skolorna hade premiär i Norrahammar 28 november (1955). ("Tabergs Bergslag VII" s 94)

Detta är en berättelse om hur vi firade jul i vårt barndomshem, i Smedjebo i Byarums socken, under 1950-talet. ... Det skulle bakas matbröd så det räckte hela helgen men det skulle naturligtvis också bakas många sorters småkakor eller "fina kakor" som vi förr alltid kallade dem. Särskilt den dagen då pepparkakorna bakades kändes det verkligen att nu är julen i antågande. Självfallet ville vi barn gärna vara mor behjälpliga med baket men troligen var vi nog mest i vägen. Det blev dessutom inte så många pepparkakor, för vår del, eftersom degen var väldigt god. Andra kakor som hörde julen till var julstjärnor av smördeg, judebröd, halvmånar och brysselkex. ... Efter middagen (på julafton) kom den långa väntan fram till eftermiddagskaffet då alla julens goda kakor dukades fram i husets finrum, salen. Dagen till ära serverades "köpetårta" som det naturligtvis skulle vara när det var extra högtidligt. ... Efter kvällsmjölkningen åts julaftonens kvällsvard som bestod av risgrynsgröt med ost och skinksmörgås. ... Efter juldagarnas lugn och ro började julkalasen bland grannar och släktingar. ... När alla gästerna anlänt, hälsat på varandra och satt sig, oftast damer och herrar var för sig, serverades kaffe med kakor. Tio till femton sorter var inget ovanligt. Efter kaffet brukade vi barn gå upp på andra våningen för att leka. ... När det gått några timmar var det dags för tårta, i regel gräddtårta och moccatårta, ostkaka med sylt och grädde, blandad frukt. Till detta serverades läskedryck. ... När vi barn blivit lite äldre var vi inte alltid med på kalasen men mor brukade ofta ha med en servett hem fylld med kakor. Det var inte ovanligt att far och mor var på kalas var och varannan kväll mellan jul och trettondedagen. En högtid som hörde julen till var söndagsskolans julfest i missionshuset i Boarp. Här fick vi vara med och sjunga alla de vackra julsångerna. En psalm som vi särskilt minns var "Fröjdas vart sinne julen är inne". Sången ackompanjerades med tramporgel. Innan festen slutade fick alla barnen godispåsar och jultidningar. För oss var julen den stora glädjens tid. Ofta var marken snötäckt i god tid till jul så lovdagarna från skolan kunde användas till skid- och kälkåkning. (Lisbeth Jarl-Andersson-Sven Jarl "Vår barndoms jul" s 3-8)


ca 1950 - ca 1920

Det var i slutet av 1940-talet. Vi var bjudna till Svea och Karl Vallin på Norra Järnboda (i Hagshults socken). ... Det skulle bli ett enkelt kafferep med järnbodaborna. ... Därför hade vi innan promenaden upp till Norra (Järnboda) ätit middag som vanligt. ... Men, men - inne i huset var nästan hela socknen församlad. ... Vi kände ju inte så många, men efteråt förstod vi att där var bybor från Timmerhult, Gunnarshyltan, Myrebo, Jönshult, Dammen och Brobygget. ... Vilket kaffebord! Jag tror att jag aldrig sett så mycket bröd och kakor. Det var ju ett "enkelt" kafferep! Bullar, vetelängder och kransar. Småkakor minst sju sorter. Små kakor! De här var minst tre gånger större än Stockholms dito. Så var det syltkakor, katalaner och mjuka kakor både sockerkaka och pepparkaka. Svea gick efter och pekade på varje sort som vi försökte hoppa över. Vilket lass det blev. ... Vi gjorde det bästa och njöt av de goda bröden och kakorna. Nog blev vi mätta. Övermåttan mätta. Jag mådde nästan illa. Men vad gör man inte för att verkligen visa att man tycker om förplägnaden. Så följde påtår. ... Då såg vi det. De övriga hade det mesta kvar på sina fat! Men vi hade tomt. Allt hade vi ätit upp. Inte att undra på att de hade tid att prata. Vi hade ju munnen full med kakor. - Då kom Svea och bjöd åter till bordet. Där var framdukat ostkaka med allt som därtill hör. Två sorter sylt att välja emellan, och helst smaka på båda. Självklart. Svea hade ju själv syltat. Hallon och jordgubbar, kompott på äpplen och päron och till detta en stor slev med vispgrädde. Ostkakan lades för oss av Svea. Här gick det inte att försöka ta en liten bit. Nej ett rejält stycke av mitten på kakan. ... Att man kan bli så mätt. ... Då kom GRÄDDTÅRTAN, jag tyckte den var större än Egyptens pyramider. Man försågs med kniv och gaffel. Hurra! Nu kunde jag ändå ta mej en liten, liten bit. Men Svea ville inte snåla. Nej, en stor bit lades för mig. Jag fick nog dubbelt så mycket som de andra. ... Tänk om man fått njuta av allt detta goda i lugn och ro och i lagom portioner. ... Hur kalaset slutade? Det hade jag inte en aning om då. Vad jag kommer ihåg var hur otroligt mätta vi var och att det var väldigt svårt att ta sig hem. Jo, ett kommer jag ihåg. Det delades ut påsar (till kakorna). Till alla utom oss! Vi hade ju tvingat i oss alltsammans. (Renée Göth "Kaffebordet i Järnboda" s 91-92)

Söndagsskolan i Hagafors hade nyårsafton en julfest. Söndagsskolans ledare inledde densamma, varefter programmet till stor del utfördes av barnen, som medverkade med sång, uppläsning och dialoger. Folkskollärare S. Nordqvist höll en lekrion med barnen. Barnen trakterades med gotter och jultidningar. (Smålands Folkblad 1939-01-02 "Julfest där barn medverkar och trakteras med gotter och jultidningar")

1934 inredde jag min första verkstad (i Götafors). ... Jag började tillverka potatiskorgar på lediga stunder i ett före detta svinhus. ... Till sist fick jag ... fram en grepkorg i järntråd. Min första order fick jag från Carl Landins Järnaffär i Jönköping som köpte tolv grepkorgar för 90 öre stycket. ... (Efter andra världskriget) hade jag lyckan att få en storkund, firma Ragnar Svenssons Vagnfabrik i Vinslöv som köpte 15.000 korgar om året. ... Hela 40-talet ut tillverkade vi potatiskorgar och plockade in folk efter hand. Allt exporterades till det stora potatisdistriktet i Skåne. Först när potatisplockningsmaskinerna kom minskade efterfrågan. De krävde nämligen lådor istället för korgar. (Olof Svensson "Historien om ABOS" s 101-105)

Söndagsskolfest hölls nyårsdagen i Tabor i Vaggeryd under ledning av pastor Lundin. Barnen utförde en del av programmet. Till barnen utdelades "gotter" samt julböcker. Söndagsskolfest hölls i Götafors nyårsafton. Bibellektion med barnen hölls av handlanden A. Karlsson, Skillingaryd, samt predikan av evangelist Hilding Fagerberg. Dessutom utfördes solo- och körsång. Konfekt och och jultidningar utdelades. (Smålands Folkblad 1933-01-02 "Söndagsskolfester vid nyår")

Jönköpiings kristliga socialdemokratiska grupp hade i lördags (den 2 jan. 1932) anordnadt familjefest för medlemmar med anhöriga å Mäster Gudmunds källare. Vid festen förekom förutom solosång och melodram, som utfördes på ett mycket förtjänstfullt sätt, även ett intressant föredrag av banvakt Edv. Gustavsson, Bogla, om julfirandet. För barnen hade en del särskilda anordningar vidtagits, såsom dans kring granen, jultomtar som delade ut påsar med gotter och julsaga. Ett par utav barnen skötte själva om uppläsningarna. Den i allo lyckade festen var talrikt besökt av medlemmarna. (Smålands Folkblad 1932-01-05 "Kristlig socialdemokratisk grupp ordnar familjefest med föredrag, tomtar och gotter")

Den tanken föddes år 1930 att sammansluta de olika föreningarna i kretsen till en förening, som skulle kallas Tabergs-kretsens sång- och musikförening. Under hösten samma år fattades beslut härom. .... Sångarskaran blev mycket stor, ibland kunde det vara upp till 160 deltagare. Det är ljusa minnen från denna tid. Guds Ande kändes särskilt förnimbart nära på våra sångarmöten. Vi brukade samlas kl. 11 fm. Då samlades alla sångarna. Så övades det i flera timmar. Efter övningen serverades mjölk till medhavda smörgåsar. Tiden närmast före det offentliga mötet användes till bön. I flera mindre grupper samlades vi ute i skogen, där mötet förbereddes med bön. Det var många som under dessa möten lämnade sig åt Herren. Till missionens verk i hem- och hednaland ha kretssångarna samlat in betydande summor. (Einar Svensson "Minnen och intryck" s 47)

I fyra år, från 1928 till 1932, var jag anställd hos A.H. Svenssons (Speceri- och lanthandel på Smedjegatan i Jönköping). Först två år som springpojke och sedan två år som biträde. . . . Det var hårda tider (då i början av 30-talet). Stor arbetslöshet var det även då. Det var väldigt besvärligt. Det var ju bara dagens nödtorft, som (kunderna) kunde köpa. Det var ju inga delikatesser. Till jul kanske de kostade på sig en burk Rex ansjovis eller en burk Kung Gustafs sardiner eller en liten burk kaviar. . . . Pengar hade stadens arbetare ont om. Bönderna hade tillgång till pengar på ett annat sätt, men de var snåla och sparsamma. De ville inte spendera. De köpte min själ inga delikatesser de heller. (Stig Bjällmark "Bakom disken - Som springpojke och bodbiträde i två speceriaffärer i Jönköping 1928-1935" s 106-107)

I början av sommaren var det (under 1920-talet) söndagsskolfest. Barn och föräldrar samlades med flaggor i händerna nere vid Apollovägens början vid gamla riksettan, nuvarande (år 1985) genomfarten i Vättersnäs. I täten gick frälsningsarméns hornmusikkår och feststämningen var stor. Sedan tågade alla genom den vackra björkallén, som fanns vid nuvarande Södra Apollovägen, upp till ängen norr om järnvägslinjen Jönköping-Nässjö. Här förekom tal och lekar, sång och musik, men även servering av kaffe m.m. . . . Under julen anordnades varje år familjefest. Inget arbete sparades för att göra dessa fester till riktiga högtidsstunder. Bänkar bars ut eller flyttades om för att bereda plats för bord och stolar och glädjen var stor bland unga och gamla, när pastor Olsson från Huskvarna stämde upp "Fröjdas vart sinne, julen är inne". (Erik Holmberg "En sannapojke berättar - 1. Min barndoms Sanna" s 77-78)

Denna speciella morgon som jag nu tänker på ska vi inte stanna i stan. Vi skall nämligen på bondkalas. Vi är bjudna till "Anton i Pershult" en av kunderna i min fars speceriaffär. Han är landstingsman och har en gård i Barnarp, som ligger någon mil utanför (Jönköping). . . . (Så) är (vår hästskjuts) framme vid den stora vita gården som ligger inbäddad i lummig grönska. På trappan står Anton och hans fru Lina och hälsar välkommen och vi måste strax stiga in i salen till det väntade kaffebordet. . . . Vi lämnar fram tårtor vi haft med oss från stan, köpta på Östbergs konditori förstås. Alla "sta-boar" ska ha tårta med sig "land-boarna" har ostkakor, som de själva gjort. Så dricks då kaffet sedan vi hälsat på de andra gästerna, de flesta är från gårdarna omkring. Det är endast vi och en familj "skräddare Johanssons" som är från stan. Vi får minst 10 sorters kakor, både bulle och veteskiva och sedan ett par sorters tårtor. Det smakar bra efter "resan". . . . Så förstås längtade man till det stora körsbärsträdet där ute, där vi (barn) sedan tillbringade den mesta tiden. . . . Så efter några timmar bjöds det till middag. Inne i salen var uppdukat ett stort smörgåsbord, med alla de sorter, sill och Janssons frestelser, omeletter och köttbullar, små prinskorvar, flera sorters ost m m. Så ställde alla upp sig i en ring kring bordet och brödet bjöds omkring. Var och en tog en brödskiva i handen och sen, efter en del krusande förstås, gick man fram, tog en assiett och lastade på. Det bjöds sedan till flera "omtagningar" och smörgåsbordet "betades" grundligt av innan steken kom in. Kalvstek, sås, potatis, grönsaker, gurka och gelé, inget saknades, men då var man redan så mätt att det inte gick ner så mycket. Så efterrätten: Ostkaka förstås inte en utan flera, man måste smaka på allas tillverkningar annars kanske vederbörande blev stött. Efter denna brakmiddag behövde väl alla röra på sig. Gubbarna tog en runda kring ägorna och vi barn lekte på gårdsplanen eller tittade på djuren. Men kalaset är inte slut än. Mot kvällskvisten dukas kaffet fram än en gång med alla de sorter och tårtor. Då får man nästan avstå, annars mår inte magen bra. Mätta och belåtna anträder vi så färden hem i aftonskymningen. (Greta Tunlid "Ett bondkalas" s 82-83; omkring år 1920?)


ca 1920 - ca 1915

(Gökotta) anordnas af Norrahammars och Hofslätts ungdomsföreningar i Åsa äng söndagen den 2 juni (1918) kl. 6 fm. Sång af båda körerna tillsammans. Föredrag, uppläsning, servering af kaffe. Obs! Socker och bröd medtages. Kollekt. Allmänheten hälsas välkommen. Inträffar regnväder hålles mötet i Norrahammars missionshus. (Jönköpings-Posten 1918-05-29 "Morgonutflykt")

Rörets missionsförenings (i Hofslätt) söndagsskola hade sin sommarfest sistliden söndags eftermiddag kl. 5. Högt uppe å den vackra kullen i Rörets äng samlades den talrika barnskaran samt ganska många äldre. Föreståndaren för söndagsskolan disponent Nyrén hälsade alla välkomna och nedkallade Guds välsignelse öfver festen. Efter servering af saft och skriftutdelning bland barnen, samtalade f. folkskolläraren K. Andrén från Jönköping med dem samt afslutade med bön. (Jönköpings-Posten 1917-06-21 "Välsignad sommarfest med saft och skrifter")

Lördagen den 3 mars (1917) höll Norrahammars missions- och ungdomsförening välkomstfest för predikanten Aug. Palmér från Högsby, hvilken den 1 mars hade tillträdt befattning härstädes som predikant och församlingsföreståndare. I festen, som var anordnad med tesupé, deltogo 200 personer och blefvo alla trots "brödbristen" rikligen mättade. (Jönköpings-Posten 1917-03-07 "Välkomstfest för predikant i Norrahammars missionshus")

Söndagsskolfest hölls i söndags i Byarums missionshus. ... Till barnen serverades kaffe gratis samt till de äldre mot afgift. (Jönköpings-Posten 1916-08-29 "Fest med gratis kaffe till barn")

Söndagsskolbarnen från Tofteryds östra skoldistrikt börja gemensamt sin söndagsskola i Ekhults missionshus söndagen den 21 maj (1916) kl. 3 e.m. Barnen bjudas på kaffe, äldre mot vanlig afgift. Tal af läraren Komstedt och Josef Erickson. Sång och musik. Ungdomsföreningen. (Jönköpings-Posten 1916-05-15 "Söndagsskolstart med kaffebjudning för barn")

Jag minns min barndoms jular. De var verkligen något att vänta på. Jag var 12 år (år 1915) och gick i sista klass i skolan. Det var bekymmer med nya kläder till jul, så jag anmäldes till "Jultomtarna", en förening som gav fattiga barn kläder, skor och strumpor - alla kläder likadana! Men vad gjorde det, när man fick så mycket nytt. När alla fått sina kläder, fick vi tåga genom stan till Högre allmänna läroverkets gymnastiksal, där granar var tända och allt var festligt och ljust, musik spelades och tomtar sprang omkring. Våra föräldrar fick också vara med, och vi dansade kring granen och hade roligt. Innan vi gick därifrån, fick vi var sin påse med brödkakor och vetebullar samt lite frukt och godis. Det fick föräldrarna ta hand om, medan barnen fick gå till Stora Hotellets matsal. Vilken upplevelse! Där var långbord dukade och vi fick sätta oss till bords för att äta bruna bönor och köttbullar samt litet frukt och godis. Det fick föräldrarna ta hand om, medan barnen fick gå till Stora Hotellets matsal. Vilken upplevelse! Där var långbord dukade och vi fick sätta oss till bords för att äta bruna bönor och köttbullar samt risgrynsgröt och mjöl och smörgås. Och det bästa av allt: vi fick dricka så mycket sockerdricka vi ville! (Aina Johansson "Jag minns . . . " s 100)

I juni (1915) samlades (G-kören i Jönköping) som vanligt till en liten utflykt och for till Simsholmen (vid Munksjöns östra sida), som då låg på rena landet. Där åt man medhavd matsäck i det gröna och sjöng av hjärtans lust. Dit anlände ett telegram av följande lydelse: "Till Simsholmen vi gärna sam, men kunde aldrig komma fram! Vårt domarkall tog all vår tid! Hälsning från Lindell och Fried". De var nämligen prisdomare på en tävling i Stadsparken och hade därför inte kunnat följa med. (Märtha Hallander "Om Knut Gislén och G-kören - Några tidsbilder från 1800-talets slut och 1900-talets början" s 40)


ca 1915 - ca 1910

Kaffefest i det gröna var i söndags anordnad af Skilingaryds kristliga ungdomsförening i det vackert belägna och för ändamålet passande platsen s.k. Sundbergs-hult. Kyrkoherde K.O. Eriksson började mötet med en god predikan om Guds kärlek. Därefter vidtog kaffedrickningen, då biljetter såldes till närmare 500 personer. Soldathemsföreståndaren V. Johansson afslöt med en kort betraktelse den i allo lyckade festen. Kollekt upptogs till soldatmissionen och uppgick till 55 kronor. (Jönköpings-Posten 1914-07-01 "En i allo lyckad fest i det gröna för närmare 500 personer")

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Söndag kl. 6 f.m. Gökotta på Trollberget vid Sundbergs hult. Kaffe serveras. Samling på torget kl. 5.30 f.m. (Jönköpings-Posten 1912-06-05 "Gökotta på Trollberget vid Sundbergs hult")

Skillingaryds kr(istliga) ungdomsförening. Söndagen den 2 juni kl. 6 f.m. gökotta å Grytås ägor, "Gamla trädgården". - Vittnesbörd af flera bröder. Sång och musik. Kaffe serveras. Alla välkomna. ... ... Omkring 200 ungdomar hade i den tidiga morgonen begifvit sig ut i Guds fria natur för att tillsammans med kören på fria vingar lofva skaparen för hans godhet och nåd. ... Sedan (kaffe intagits) hölls bönemöte med flera vittnesbörd omväxlande med sång och musik. (Jönköpings-Posten 1912-05-31 och 1912-06-04 "Gökotta i Gamla trädgården i Grytås")

Gökotta hölls i Waggeryd pingstdagen kl. 6 f.m. i en björkdunge i närheten af barnhemmet Fridhem. Predikan hölls af pastor Karlsson från Svenarum och pred. B. Gustafsson. Kaffe serverades mellan föredragen och under serveringen utfördes musik af strängbandet. (Jönköpings-Posten 1912-05-30 "Gökotta i närheten af barnhemmet Fridhem")

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Söndag kl. 6 f.m. "Gökotta" i Linnryd på Linnåsens kulle. Kaffe, sång och hornmusik. (Jönköpings-Posten 1912-05-28 "Gökotta i Linnryd på Linnåsens kulle")

(1911) före jul hade Mari (som bodde i närheten av Lagastigen) bakat vetebullar med socker på. Fina kakor hade hon också i en pylleburk mönstrad med färggranna bilder. Mörkringlor, judebröd, eklöv med socker, spritskransar och pepparkakor med en bit mandel i mitten. Det var julakakorna, och nu skulle de smakas av vid det runda bordet med den välmanglade linneduken. (Wåge Tolf "Eriks julklapp" s 83)

Afskedsfest för militären var i söndags e.m. anordnad i soldathemmet å Skillingaryd. ... I soldathemmets båda skrifrum serverades och dracks kaffe (sedan man lyssnat till tal af stadsfogde Rundbäck och sång af fröken Andrén). Från det väldiga, prydligt dukade kaffebordet i ena salen försågo sig gästerna och slogo sig ned i andra rummet vid där anbragta, blomsterprydda småbord. Men då flere hundra personer på en kort stund skulle smaka på kaffetåren, måste det hela gå raskt undan, hvilket ock skedde, tack vare raska tjänande yngre damer och god anordning. Under kaffedrickningen förekom i stora salen mera sång och musik, hvarjämte beväringsrekryten Florén från Huskvarna deklamerade poemet "Gustaf Baje" af Carl Boberg. Skedde så utdelning af biblar och testamenten. Till ett par afgående fanjunkare samt till några likaledes afgående stamsoldater lämnades helbiblar, hvarjämte 150 testamenten utdelades till beväringsrekryter, som i år utgöra sin sista års värnpliktstjänst. Samtliga böckerna äro skänkta af Svenska bibelsällskapet genom föreningen "Soldaternas vänners" centralstyrelse. Den vällyckade afskedsfesten, som var besökt af 400-500 militärer, afslutades af stadsfogde Rundbäck med erinringar om soldatmissionens framgång samt bön. (Jönköpings-Posten 1910-09-28 "400-500 militärer på kaffefest med blommor, biblar och bön")

Sommarfesten för Skillingaryds söndagsskolbarn hölls i söndags under den mest önskliga väderlek ute i det fria. Försedda med ett 10-tal alldeles nya flaggor, tågade barnen från missionshuset i ordnade led under musik af Frälsningsarméns musikkår till Fåglabäcks kulle. ... I skuggan under de lummiga trädkronorna fingo de små taga plats på den mjuka gräsmattan. ... Kaffe serverades. ... Sommarfesten afslöts med ett kort samtal mellan barnen och folkskoll(ärare) K.G. Toll samt bön och sång. Sin tacksamhet för den minnesvärda stunden, som beretts de små, uttalade dessa genom att till såväl värden som värdinnan, hr. J. Bengtsson med fru, äfvensom alla de öfriga, som medverkat, utbringa ett kraftigt, trefaldigt hurra, hvarefter den festklädda barnskaran under flygande fanor och klingande spel tågade kullen rundt ett par gånger för att därefter skiljas och strax åter börja vänta på nästa fest. (Jönköpings-Posten 1910-07-19 "Fest för barn på mjuk gräsmatta vid Fåglabäcks kulle")

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Vid Kyrkogatan i ett litet hus, nu (år 1985) "Svarta börsen", fanns Ida och Lotten von Porats konditori. Där köpte man fina tårtor och småkakor till familjefesterna. Särskilt gouterade var de utsökta mandelkakorna med röd glasyr, s k "tuppkammar". Porats café var också livligt besökt, särskilt frestande var det för skolpojkarna, som strömmade till under rasterna. Alla var inte så noga med betalningen; det hände, att mogna män många år efteråt greps av samvetskval och sände en penningsumma. . . . Ungefär mitt emellan "Vinnebroa" och Hovrättstorget fanns Östbergs konditori. Det var ett omtyckt nöje att sitta i något av "båsen" där, äta utsökta "tårtor" (bakelser sade man aldrig, det ansågs vara stockholmska och mycket tillgjort). Skolungdomen drack aldrig saft eller kaffe till. Det var nog att en "tårta" kostade 8 eller 10 öre. Vid första världskrigets utbrott höjdes priset till 12 öre. Det var ju nästan oöverkomligt! Allt eftersom det blev svårare för konditoriet att skaffa råvaror, kunde man inte tillverka riktiga "tårtor" längre; sockerkakan hade inbakad sågspån, ovanpå något vitt krisslam, vilket skulle föreställa vispgrädde. . . . Något längre österut fanns Ulfsparregården, nu prästgård. Där var jag ganska ofta, då mamma var släkt med tanterna Julie och Hedvig Ulfsparre. På sommaren drack man saft i trädgården bland fruktträd och rosenkvarter. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,8-9)


ca 1910 - ca 1908

Som ett trevligt och uppskattat inslag i den slitsamma och arbetsfyllda vardagen var umgänget med släkten. Enskilda medlemmar träffades ganska ofta och det var trevligt på sitt sätt. Den verkliga högtiden kom dock när det rustades till kalas, antingen i mitt hem eller hos någon annan släktfamilj, som stod i tur, en viss turordning var vanlig. Alla medlemmar i familjen inbjöds även barnen, och samvaron var glad och otvungen. Vin eller sprit förekom aldrig. Maten var riklig och god, med många rätter såsom ostkaka, sötost, syltade päron med vispgrädde och tårta m. m. delikatesser som aldrig förekom i vardagslag. All servering skedde från gående bord, vilket var ovanligt till vardags, och ökade känslan av fest. Samvaron började alltid med att gästerna bjöds på kaffe med dopp vid ankomsten, och avslutades med liknande förtäring före hemresan. Den för kaffedrickning och middag vanliga tiden hölls alltid. Man samlades kl. 11.00 och fick sitt 11-kaffe, middagen serverades kl. 1.00 och kaffe kl. 5.00 som avslutning på festen. Efter middagen när alla var mätta och glada vidtog den egentliga samvaron. Man samlades, på sommaren gärna utomhus, för glatt samspråk om händelser i bygden, man berättade historier om gamla tider, spökhistorier m.m. Ibland blev det kotterier, gubbar på ett håll, gummor på ett annat, barn och ungdomar på var sitt håll. Vid sådana tillfällen specialiserades samtalen till guppens intresseområden. Det var alltid fritt för var och en att ordna så man trivdes och fick ut det mesta av samvaron. Dessa släktträffar sammanföll alltid med någon helg och återkom regelbundet. Födelsedagar eller andra bemärkelsedagar firades aldrig vad jag kan minnas, med undantag för oss barn. När vi var små bjöds vi alltid på kaffe eller choklad och kakor på födelsedagens morgon, något vi uppskattade och såg fram emot. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 126-127)

Av årets högtider ansågs julen vara den största. . . . När så julafton var inne . . . slutade alla arbeten kl. ett. Efter avslutat arbete samlades man i köket för dopp i grytan, avsmakning av kött, fläsk och korv. Då serverades också julbröd och helgens svagdricka, som var specialbryggt och extra gott. . . . Kl. fem samlades man åter i köket för kaffedrickning och avsmakning av julens kakor och vetebröd. Efter kaffet flyttade alla även tjänstefolket in i vardagsrummet. Där utdelades till alla en papperspåse som alltid innehöll en apelsin, tre sorters nötter samt lite russin. . . . För oss var påsarnas innehåll välkommen lyx med godsaker som endast förekom till jul. Särskilt apelsiner var en spännande nyhet, men var orimligt sura. . . . När kvällssysslorna var avslutade samlades alla återigen i köket och bjöds på lutfisk och risgrynsgröt. Efter maten samlades alla ännu en gång i vardagsrummet, och Far läste julevangeliet, spelade på vår orgel och vi sjöng julpsalmer. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 128-129)

Söndagsskolfest för samtliga söndagsskolbarn inom Månsarps socken var förliden söndag anordnad i Boeryds missionshus. Tal till barnen höllos af folkskoll(ärare) Hultman, Taberg, m.fl. Barnen bjödos på smörgås och mjölk i det fria, där de fingo röra sig en stund. Till sist samlades de åter i missionshuset, där till sist flera vittnesbörd afgåfvos. Ungdomsföreningens sång- och musikkår bidrog med flera sånger. (Jönköpings-Posten 1909-07-16 "Fest med smörgås och mjölk i det fria")

En verkligt treflig tacksägelsefest var af Skillingaryds ungdomsförening anordnad sistlidne söndag. Föreningen ville på detta sätt offentligt visa sin glädje och tacksamhet för det gångna årets välsignelser samt för det goda resultat, hvartill föreningens nyligen hållna missionsförsäljning kommit. ... Den lilla missionssalen tedde sig särdeles inbjudande med sin rika belysning och växtdekoration jämte det af godsaker dignande, prydligt dukade kaffebordet. Af artiga värdar mottogos gästerna och anvisades platser, hvarefter intresset uppehölls under de tre sena kvällstimmarna under rik omväxling af sång, bön, bibelbetraktelse och tal jämte kaffedrickning. ... I olikhet med ungdomliga festsamkväm af annan art förekom vid detta ingen dans, ingen cigarrökning, intet kortspel, intet slipprigt tal, inga sprit- eller ölångor, nej intet af allt detta. Tror då någon att glädjen var bannlyst från samkvämet? Nej, långt därifrån; den strålade ur hvarje ungdomligt ögonpar. Under hemvägen yttrade ock en deltagare: "Det var det bästa kalas jag någonsin varit med om", och ändå hade han förtärt endast en eller två koppar kaffe. Den glädje, som har Guds namn och ära till medelpunkt, är såsom en ljuft doftande ros utan taggar. Kära ungdom, bryt denna ros i tid, och du skall både vara och känna dig lycklig. (Jönköpings-Posten 1909-03-11 "Glad tacksägelsefest till Guds namn och ära")

Frälsningsarmén (i Skillingaryd) har kaffefest Kristi Himmelsfärdsdag i Dalåsen hos Andersson kl. 3 e.m. Ute i det gröna om vädret tillåter det, om regn inträffar blir festen inne, hornmusiken blåser, 25 öres inträde. (Jönköpings-Posten 1908-05-26 "Kaffefest ute i det gröna på Kristi Himmelsfärdsdag")

Skillingaryds ungdomsförening, som på senare tiden synnerligen kraftigt utvecklat sig, hade sistgångne lördag e.m. sin missionsförsäljning för året. ... Ett par väldiga pyramider af enträd voro placerade vid plattformens främre hörn och strax framför densamma voro de till försäljning afsedda, vackra föremålen bestående mest af prydliga arbeten utförda af föreningens kvinnliga medlemmar, utställda, hvarjämte tvänne med lefvande blommor dekorerade bord, dukade till servering af kaffe, tedde sig inbjudande i rik belysning. Högtidsstunden inleddes med bön och kort bibelbetraktelse af godsägaren C.W. Johansson från Helmershus, hvarefter pastor K. Palmberg på sitt anderika sätt behandlade sin text ur Fil. 1 kap. vers 12 och följande. (Jönköpings-Posten 1908-03-04 "Dukade bord till servering af kaffe")

Den sedvanliga barnfesten, som sedan många år anordnats i Skillingaryd på någon af årets första dagar, hölls innevarande år sistl(idna) söndags afton. ... Att börja med var platsens skolsal stor nog för dessa fester, men då den slutligen blef för trång, flyttade man till den rymliga predikolokalen. ... Det är nämligen icke blott barnen från Skillingaryd, hvilka med få undantag tillhöra söndagsskolan därstädes, utan också barnen från Pukarps, Harfalls och Stenvadets söndagsskolor, hvilka samlas till denna fest, tillsammans uppgående till inemot 200 småttingar, jämte vid pass lika många äldre. Den i rikt ljus strålande festprydda stora salen med sina tvänne höga julgranar samt ett framför plattformen med kandelabrar och växter m.m. prydt stort hästskoformigt kaffebord, skön musik och körsång jämte samtal med barnen rörande sig om den stora lifsfrågan, frälsningens hopp, samt slutligen kaffetåren jämte öfriga gåfvor af småskrifter, nya testamenten och (i) påsar utdelade godsaker, allt bidragande till att göra stunden minnesrik och efterlängtad. Utdelningen af nya testamenten, 20 st, har möjliggjorts genom J. Jonassons donation till förmån för söndagsskolorna inom Tofteryds socken, hvarjämte ett af fru Chr. Welander för denna fest skänkt belopp af 15 kr.. användts för inköp af barnskrifter. Utom ett nödigt antal söndagsskollärare väljer missionsföreningen hvarje år äfven en festkommitté. Tack vare dennas intresse för saken, påpasslighet och personlig uppoffring af tid, försiggå dessa fester under en tilltalande god ordning och ledighet beträffande såväl förberedelserna till festen som vid själfva festtillfället med sin servering af kaffe på kort tid jämte utdelning af böcker m.m. till de små. Efter ungefär tre timmars samvaro och sedan predikant Johansson afslutat med bön, troppade småttingarne af, glada i hågen öfver hvad de sett, hört och fått, men ock längtande efter nästa barnfest i Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1908-01-07 "Sedvanlig barnfest i Skillingaryd")


ca 1908 - ca 1905

Mitt barndomshem, Hyddan under (säteriet) Gärahof (i Byarums församling), låg enskilt i storskogen och där levde syskonskaran ett fritt liv bland stora träd i kuperad mark. ... Min vistelse i barndomshemmet sträckte sig över åren 1895-1909. ... Om höstarna brukade vi i drevhuset köra tröskverket med fyra par oxar. Vi hängde på bommen och skrek och sjöng medan det gick runt runt tills rättaren genom ett hål i taket ropade stopp för en paus. När höstarbetena voro avslutade var det höstakalas då alla torparfamiljer, drängar, pigor och gårdens tjänstefolk bjöds upp till Gärahofs stora matsal för traktering. Var och en fick en halv kaka bröd, smör, korv, kött och fläsk, svagdricka eller öl till den som önskade denna dryck. I skymningen hämtade någon av drängarna ett enradigt dragspel från drängstugan och så spelades upp till dans på grusgången nedanför stora byggnaden. Vid dansens slut och (då) skymningen föll samlade gummorna ihop det som ej förtärts i medförda dukar och korgar, allt skulle med hem. Jag var med på ett höstakalas det var hösten 1907. (Gunnar Särnmark "Barndomshemmet" s 17-20)

Söndagsskolfest hölls i söndags i Vaggeryd. Deltagare samlades i missionshuset och pred. R. Sandell inledde festen med en kort betraktelse. Lektion med barnen hölls af missionär N. Göthberg i anslutning till berättelsen om de 5,000 männens bespisande. Från missionshuset tågade barnen med fanor i teten ut till en ö i Lagaån, där festen fortsattes. Förfriskningar intogs, hvarefter festen afslöts med tal af hrr Göthberg och Sandell. I festen deltogo Vaggeryds, Nöthults och Götafors söndagsskolor. (Jönköpings-Posten 1907-08-06 "Söndagsskolfest med lektion i anslutning till berättelsen om de 5,000 männens bespisande")

Höjdpunkten för alla barnen (i Sandseryd) var naturligtvis söndagsskolefesterna. Sommarfesten hölls utomhus i någon skogsbacke i närheten av kyrkan, och då vankades saft och kakor, som vi minsann inte var direkt bortskämda med. Det gjorde heller inte så mycket, om man inte hela tiden satt stilla på sin plats utan rasade lite grann. Julfesten med julgran och gottepåse ordnades i Storskolan. Då var också barnen från Jäbo och Skinnarebo med. Man kände med sig, att det var lite mer högtid och allvar med den festen. 1908 stod missionshuset Tabor klart, och då flyttades söndagsskolan dit i stället. I Tabor hölls f ö många fester och sammankomster med musikanter både från Frälsningsarmén och Immanuelskyrkan. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 19)

(annons) Karl E. Ekengrena Bageri och Konditori (i Skillingaryd) rekommenderas. Beställningar af tårtor och bröd till fester emottagas med tacksamhet och utlofvas ett smakfullt och propert arbete till möjligt billigaste pris. Af mina tårtor framhålles särskildt följande sorter: (för 5 öre styck) polloneer, kricologer, Eifel, glasyrbakelser; (för 6 öre styck) Mazariner, mandelspån; (för 8 öre styck) princessbakelser, prinsar, petitechoux, äppeltårta, apelsintårta, marängtårta, tufvor; (för 10 öre styck) krämtårta. Försäljningslokal: kiosken vid torget. (Jönköpings-Posten 1907-05-25 "Särskildt framhållna tårtor")

Nästa söndag den 26 dennes (= maj) kl. 6 f.m. anordnar (Norrahammars) Ynglingaförening Gökotta i Åsa kulle midt för dammen norr om stationen. Tal af J. Willson, Sjölin och Starbranch. Servering af saft och kaffe. Sång och musik. (Jönköpings-Posten 1907-05-23 "Gökotta med tal, saft och kaffe, sång och musik")

Den gångna julhelgen har (i Skillingaryd) förflutit stilla och lugn. Inga störande uppträden ha förmärkts, icke ens julaftonen, då icke sällan rusiga personer annars bruka uppträda. Men ölkrogen stängdes och det hade sitt märkbara goda inflytande. I gudstjänstlokalerna, såväl kyrkan som bönehusen och frälsningsarméns sal, har mycket folk samlats till uppbyggelse. Den gamla, glada förkunnelsen om frälsningen, dess grund, medel och mål har från talarestolarne framburits i anda och kraft, och det visar sig, att den förkunnelsen, ehuru gammal icke är för gammal. Där frälsningen för förkunnaren själf är en lifssak, där verkar den lifgifvande för dem, som behöfva höra och för dessa skall den aldrig blifva för gammal. Sista söndagen på det gamla året firade barnen i Skillingaryd med omnejd sin julfest i missionshuset. Den med mycket ljus och vackra granar dekorerade stora salen; det inbjudande rika kaffebordet, de kulörta papperspåsarne, innehållande åtskilligt för barnen godt-godt; den stora tillslutningen af närvarande föräldrar och anförvandter, sången, musiken, bibelsamtalen m.m., se där förhållanden, som kommo de omkring 200 barnens ögon att stråla af fröjd. Af J. Johanssons donation till söndagsskolorna inom Tofteryds församling, äro för första gången inköpta nya testamenten att utdelas till de under det gångna året flitigaste barnen i söndagsskolan. (Jönköpings-Posten 1907-01-07 "Fest med kulörta godt-godtpåsar och nya testamenten")

Gökotta anordnar Månsarps ynglingaförening söndagen den 27 maj kl. 5.30 f.m. i ängen ofvanför Vennblads villa. Kaffe serveras mot en afgift af 25 öre. Allmänheten hälsas välkommen. Skulle regnväder inträffa hålles mötet i missionshuset. (Jönköpings-Posten 1906-05-25 "Gökotta i ängen ofvanför Vennblads villa")

Sandseryds ungdomsförening hade en liten af frid och stilla trefnad präglad fest för sina medlemmar i Rörets missionshus sistlidna lördags afton. Efter det föreningens ordförande, skoläraren Johnsson, hälsat de nästan mangrant närvarande medlemmarne i föreningen välkomna, ledt i bön och angifvit det uppgjorda programmet för aftonen, deklamerade förman J. Alb. Nyrén, Ängsfors, ett poem, predikant A. Hultman höll ett kortare föredrag, hvilket han afslöt med ett annat poem, skollärare Hultman i Norrahammar och lärarinnan Ulla Holmberg, Sandseryd, uppläste hvar sin berättelse o.s.v. Emellan de särskilda numren serverades thé och smörgåsar, hvarjämte mycken sång förekom, dels unison, dels duett tillsammans med orgelackompagnement. Alltsammans bidrog att lämna det bästa intryck. (Jönköpings-Posten 1906-03-01 "Liten fest präglad af frid och stilla trefnad")

Söndagsskolfest med barnen från Bårarps och Åsa rotar hålles i Rörets missionshus (Hofslätt) lördagen den 30 dec. kl. 4 e.m. med tal till barnen af Edv. Petersson fr. Jönköping. (Jönköpings-Posten 1905-12-28 "Barn från Bårarps och Åsa rotar på söndagsskolfest i missionshuset")

Söndagsskolfest hålles i Rörets missionshus (Hofslätt) söndagen den 18 aug. kl. 4 e.m. Tal af stadsfogden K.A. Rundbäck. (Jönköpings-Posten 1905-08-10 "Söndagsskolfest med tal af stadsfogde")


ca 1905 - ca 1900

Norrahammars söndagsskola hade sin sommarfest i söndags afton. Barnen, omkring 200 till antalet, samlades vid missionshuset kl. 2, hvarefter de under fladdrande fanor tågade i ordnade led ned till den midtför sandserydsskolan belägna natursköna ängen, där de underhöllos af sång och musik samt bjödos på saft och småbröd. Därefter talade skoll(ärare) M. Hultman och hr J. Vill(son) till barnen. (Jönköpings-Posten 1904-08-01 "Sommarfest på naturskön äng"; BG Ask:kommentar: Sannolikt skall den J. Villman som anges i texten vara J. Villson, men helt säker kan jag inte vara)

Söndagen den 19 juni kl. 6 f.m. gökotta för ungdomsklassen i backen vid (Norrahammars) missionshus. ... Kaffe serveras. Mycket sång och musik. (Jönköpings-Posten 1904-06-17 "Gökotta i backen vid missionshuset")

Gökotta anordnar Norrahammars kristliga Ynglingaförening söndagen den 21 juni kl. 5 f.m. i Ängen ofvanför Sandseryds skola. Kaffe serveras mot en afgift af 25 öre. Mycket sång och musik. Vittnesbörd af flera stycken bröder. Allmänheten välkommen. (Jönköpings-Posten 1903-06-17 "Gökotta i Ängen ofvanför Sandseryds skola")

Söndagen den 22 mars kl. 3 e.m. anordnar Mullsjö missionsförening kaffefest i missionshuset. Predikan af Fr. Engelke och O. Lindqvist. Sång och musik af Mullsjö missionsförening. För dem som ej hafva fribiljetter 25 öres inträde till lilla salen. (Jönköpings-Posten 1903-03-18 "Fribiljetter eller 25 öres inträde till kaffefest")

En angenäm barnfest hade missionsstyrelsen i Vaggeryd anordnadt förliden söndag. Föredrag hölls därvid för de små af folkskolläraren D. Nicander från Tånnö. Barnen, till ett antal af 150, fingo därefter mottaga böcker, hvetebullar och karameller. Sedan utdelningen ägt rum hölls predikningar af förre folkskolläraren J. Bengtsson från Västergötland, nämndemannen J.F. Svensson i Boarp, D. Nicander, predikanten Gust. Thorén från Vara. (Jönköpings-Posten 1902-03-08 "Angenäm barnfest med föredrag för barn afslutas med fyra predikningar")

Söndagsskolfest var förliden söndag anordnad i Svenarum af därvarande ynglingaförening. Sedan barnen strax efter kl. 3 e.m. blifvit uppställda och med sina lärare marscherat in i kyrkan höll landtbrukaren C.W. Johansson från Helmershus ett lifligt och praktiskt bibelsamtal med barnen. Dessa å sin sida voro mycket uppmärksamma och afgåfvo tydliga och direkta svar på till dem ställda frågor, hvilket visar att det ej är fåfängt att missionera bland de små. Därpå talade pastor L. Bergdahl varmt och innerligt med barnen, hvarpå festen i kyrkan afslutades med psalmsång. Härpå ställdes färden ut i det gröna till Prästbo äng, där alla barnen, omkring 250, undfägnades med saft och kakor, hvarpå korta tal åter höllos. Antalet i festen deltagande var, barnen inberäknade, omkring 600 personer. (Jönköpings-Posten 1900-08-01 "Lifligt och praktiskt bibelsamtal med barn följs af färd ut i det gröna")


ca 1900 - ca 1875

Ända till slutet av (18)90-talet var matsedeln (vid regementet i Skillingaryd) mycket lite omväxlande. Till det svarta morgonkaffet serverades en bulle, som till färgen mest liknade nuvarande (1947) rågsiktsbröd samt två sockerbitar. Frukosten bestod varannan dag av sill och gröna ärtor och varannan dag av sill och potatis samt till detta: bröd, en liten fyrkant smör samt en mugg mjölk. Middagen bestod varannan dag av ärter och fläsk och bröd (ibland tillkom en mugg svagdricka) och varannan dag av köttsoppa, s.k. sluring, samt det avkokade köttet med potatis och bröd. På söndagen kunde det ibland vankas kallops och fruktsoppa. Till aftonmåltiden serverades gröt av olika sorter, mjölk och bröd och ibland en smörklick. Brödet utgjordes av den syrliga, mörka, mjuka limpan dels av tjockt hårt bröd, som det behövdes goda tänder för att tugga. Vid sekelskiftet (1899/1900) skedde en mycket kraftig förändring till det bättre med utspisningen. Matsedlarna, som uppgjordes med kaloriberäkning, blevo riktigt omväxlande och befälet ägnade stor uppmärksamhet åt matlagningen, snyggheten vid tillredandet och åt serveringen. Jag kan ej säga årtalet, men skulle tro, att ännu in på (18)80-talet tillagades maten kompanivis i kokkärlen eller kokgrytor i kokgravar och utspisningen skedde "i det gröna". Se'n byggdes de båda kokhusen och mathallarna, dock utan väggar och med lösan sand som golv. Portionen åts på blecktallrikar och i bleckskålar, men mjölken och kaffet dracks i en tjock porslinsmugg. Matbesticket (kniv, gaffel och sked) utdelades till var man vid mötets början och han fick själv rengöra det och det blev nog oftast därefter. I regel stuckos matverktygen ner i sanden utanför mathallen några gånger och så var saken klar. Maten tillagades i kokhusen av dit särskild kommenderad indelta korpraler och med handräckning från kompanierna och dessa besörjde även diskningen av matservisen (utom matbesticket), men så småningom tillhandahölls även matbesticken vid måltiderna på borden med den övriga servisen. I samband med 1901 års härordning skedde mycket förbättringar och förändringar, bl. a. började man anskaffa porslinstallrikar i stället för de gamla av plåt. Det dröjde dock ända till 1908, innan mathallarna försågos med väggar och kaminer för uppvärmning. Detta blev nödvändigt, då inryckningen till beväringsrekrytskolan skedde redan 15 april och regementsmötet slutade först omkring 10 oktober. Samtidigt ombonades baracker och tälthyddor. Ännu på (18)90-talet bestreds handräckningen i tur och ordning mellan kompanierna och det åtgick i regel ett komp. om dagen till vakt och handräckning. Det kallades för "att ha' byxorna", väl uppkommet av att handräckningen alltid skulle vara iklädd linnekläder. Handräckningsdagen var mycket uppskattad av både befäl och trupp. Genom 1901 års härordning uttogos icke vapenföra (militärarbetare) till handräckningstjänst, varigenom de, som utbildades i vapentjänst, befriades från denna, dock fingo de vapenföra fortfarande tjänstgöra som städare och serviser inom komp. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 51-53; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

För söndagsskolans barn hölls i Götafors missionshus nyårsafton fest. Waggeryds musikkår hade wälwilligt infunnit sig och blåste under aftonens lopp flere sångnummer samt förhöjde på så sätt glädjen. En stor, wackert utstyrd julgran gjorde sitt till att muntra upp barnasinnet. Nämndeman J. Swensson från Boarp hälsade samtlige närwarande, yngre som äldre, wälkomna och nedkallade Guds wälsignelse. Skollärare J. A. Johansson i Kulla samtalade därpå med barnen, till hwilkas utdelades konfektpåsar, illustrerade festböcker, bibeltexter för söndagsskolan år 1898 och blomsterkort, de senare skänkta af en person i Amerika, från hwilken under fem års tid dylika julgåfwor anländt. Sedan barnen gifwit sin önskan tillkänna att wilja fortsätta uti söndagsskolan hemförlofwades dessa, men de flesta stannade kvar till mötets slut. För de äldre höll skollärare A. J. Berg från Malmbäck uppbyggelseföredrag hwarpå mötet afslöts af samme talare, som öppnat festen. (Jönköpings-Posten 1898-01-03 "Söndagsskolfest med illustrerade festböcker och blomsterkort")

När beväringen fått ut ... sin utrustning skulle man proviantera för fem dagar framåt. Då fick var och en sig tilldelad: 1 1/3 brödkaka (ankarstock), 1 1/2 salt sill, en liten bit ost, längre tillbaka även 1/2 kvarter brännvin. Sillen virades in i ett papper och åkte ner i mattornistern och därför kallas den för sillanisse än i dag. Matlagningen gick så till att det avdelades "kokare", som fick göra kokgravar i ordning. I dem eldade man och maten kokades i kittlar som hängdes på stänger över kokgravarna. Där gick nu kockarna omkring klädda i blårandiga rockar, som räckte till hälarna och som kallades "grötarockar". De skulle ha tillsyn över kokningen och till varje kokgrav hörde en pluton. När maten var färdig fick manskapet gå ned till kokgraven och hämta sina portioner i sina kokkärl. Sen gick de upp i backen öster om sjukhuset och satt där och spisade. Det var samma mat varje dag under hela mötet. Morgonmålet bestod i 3-4 potatisar. Så var det att plocka fram den salta sillen ur mattornistern, nacka den och skära lite på ankarstocken och så fick man dessutom lite kaffe i kokkärlslocket. Middagsmålet var alltid ärtor och fläsk, vatten fick man dricka ur ån eller köpa sig öl i krogståndet. Kvällsmålet var alltid korngrynsgröt utan mjölk, det fick man köpa sig själv om man ville ha någon. Alla bondpigor från hela trakten bar dit mjölk, som de stod där och sålde för fem öre kvarteret. Några år senare byggdes vattenledning från källorna i Lilla Hässlehult ned till lägret. År 1891 eller 92 ändrades emellertid dessa förhållanden. Då byggdes nämligen två kokhus, ett i söder och ett i norr och emellan dem blev det mathallar. Det norra kokhuset står ännu kvar. Mathallarna bestod av tak med stolpar under; inga väggar och inget golv men med matbord och tavlor att sitta på. Det fanns en massa bjälkar uppe i taket för att hålla ihop det hela och på dessa bjälkar satt det massor av spinkar (gråsparvar), som släppte ner spillning som kryddor i maten. Ja dessa spinkar var till mycket elände. Det hände ofta att de förorenade i vår ärtvälling mitt under det att vi som bäst höll på att sleva den i oss. När vi hade dukat av fick vi vara mycket kvicka att vända på de lösa lämmarna som utgjorde borden, annars blevo de fullständigt nedsmutsade. Några år senare gjorde man brädväggar och cementgolv och sen blev det bra. I kokhusen kokades mycken och god mat och då blev det omväxling. Där kokades både ärter, kål, rotmos, risgrynsvälling, risgrynsgröt, mannagrynsgröt, kalops, russinsoppa samt den goda kronans sluring, som kokades på färskt kött, korngryn, många sorters rotfrukter och persilja och kryddad med peppar. Det var mycket bra och närande. Sådan mat hade vi till 1914 då kriget bröt ut. Då blev det genomuselt. Det vill hänga i ännu. Man använder portions-skillingen till många mindervärdiga saker såsom saftsoppor, lingonkompott o.s.v. Det är icke mat för en krigare. (Karl Alfred Jarl "En skildring från livet på Slätten" s 71-72; Jarl avled 1947 i en ålder av 79 år)

Med vårens och sommarens annalkande började så människorna åter röra på sig, och vid första lägliga tillfälle återknöts bekantskapen med (Jönköpings) omgivningar, som med sin vilda och jungfruliga natur i omedelbar närhet ännu inte vandaliserats av bebyggelsen. Det första besöket gällde givetvis vår så dyrkade Ljungarumsskog, vilken man gjort bekantskap med redan vid de första, stapplande stegen, och där varje stig, varje träd var alltför välbekant och en alltför trogen vän, för att man ej skulle sakna den. "Skogarna" bestod av fyra holmar, omgivna av kärr, vilka var förbundna med varandra genom spänger, visserligen dåligt underhållna. Men vad övervinner inte en pojke, många gånger på skornas och klädernas bekostnad! "Skogarna" hade namn av första, andra, tredje och fjärde skogen, allteftersom man med spängernas hjälp nådde dem. Alla "skogarna" var sommartid kära tillhåll för östra stadsdelens befolkning. Man kom dit på nämnda spänger, som vissa tider vid högvatten på många ställen låg under vatten och för äldre, ovana personer erbjöd vissa svårigheter även under normala förhållanden. Också med båt kunde man komma dit, då på den tiden nästan varje familj förfogade över en sådan, hur skröplig båten många gånger än var. Av de nämnda "skogarna" var den fjärde, som låg på fastlandet och hade störst utsträckning, den mest besökta. Där tillbringade hela familjerna, försedda med matsäckskorgar, vanligen söndagen. Man placerade sig, där man fann omgivningen vacker, tilltalande och oupptagen. Mycket besökta och av alla stadsbor kända var även "Petters på Holmen" och "Simsholmen" strax ovanför, vilka huvudsakligast togs i anspråk vid större kotteritillställningar, såsom sill-, kräft- och sparrissexor, och vad de alla hette, då även en del förströelser, såsom krocketspel, änkelekar och ringkastning förekom. Även hade Simsholmen en mindre försäljning av hemmagjorda pepparkakor och karameller samt kaffeservering. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 14-15)

I Mäster Gudmunds Gilles årsbok för år 1936 var införd en uppsats om brukspatronen Knut Ottonin Ljungquist på Munksjö pappersbruk. I detsamma skildrades bland annat det sällskapsliv, som fördes i det Ljungquistska huset, och författarinnan beklagade att hon ej lyckats uppbringa en Munksjömatsedel såsom illustration till uppsatsen. Vad som ej lyckades 1936 har emellertid lyckats 1937. En uppmärksam och intresserad läsare av årsboken har nämligen uppvaktat årsbokens redaktion med ej mindre än tre matsedlar, två från år 1892 och en från 1900, av vilka (här återges en från år 1892) . . . tryckt på brunt papper, liknande Munksjö omslagspapper. . . . "Menu le 17 Dec. 1892. - Hors d'oeuvres. Potage a la reine. Turbot, sauce hollandaise. Cervelat, farce de veau aux truffes, légumes. Volaille a la jardiniere. Aspic de homard, d'huitres' foie gras. Asperges aux trufl'es. Coq de bois, salade. Pouding, sauce rhum. Glace. Fromage, cakes. Dessert. - Vins. Mumin Cremant. Chateau Yquem. Pauillac 1884. Madeira vieux. Sparkling Moselle. Pontet Canet 1876. Champagne doux et sec. Sherry, Port. Appollinaris. (Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1937)

Ålandshav (inom nuvarande, år 1941, Ryhovs sjukhus' område) var inte bara ett tillhåll för dans. Godtemplare och andra föreningar marscherade dit med flygande fanor och klingande spel, söndagsskolfester och utflykter från folkskolan förlades dit, och på söndagseftermiddagen kanske mor packade en kaffekorg, och man traskade till Ålandshav för att njuta landets behag. Men tiderna förändras. På danskullen växer nu gräset ymnigt, ingen dansar mera kring den gamla linden, och ekdungen är för längesedan en präktig åker. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 37)

Det fanns inte så många riktigt stora hem i Jönköping på den tiden (under de senare årtiondena av 1800-talet), och därför fingo de, som hade mottagningsresurser, ligga i representationen med de verkligt stora notvarpen. Förutom (Knut Ottonin) Ljungquist (på Munksjö pappersbruk) var det väl endast de båda gästfria landshövdingfamiljerna Dickson och Palmstierna, disponent Sjöberg å Bäckalyckan samt det Hayska huset, som voro i denna mening räkna med. Det måste ha varit en festlig anblick att se en stor middag på Munksjö i dess stora matsal, där nio kronor om vardera tjugufyra ljus lyste på siden och plymer, stjärnor och guldsömmade uniformer. Kring de båda parallella långborden sutto då etthundratjugu à etthundrafyrtio gäster. På rad stodo de tjugu uppassarna under befäl av (familjens Ljungquists betjänt) den perfekte Lämke. Högt i sina behandskade händer buro vaktmästarna silverfat med exempelvis fasaner, uppsatta med fjädrar och allt, och bakom var vaktmästare, stod en flicka av husets folk med tillbehören. På ett tecken av Lämke satte de alla igång som skjutna ur en ljudlös kanon. Det hade varit roligt att kunna presentera en Munksjömatsedel, men att hitta en sådan har varit omöjligt, ehuru de ha funnits i gömmorna här och var som rariteter. Jämlikt tidens smak om vad en middag skulle vara, upptog menyn emellertid alltid tio-tolv-fjorton rätter och - hör och häpna! - det var stundom dukat med tretton gnistrande vinglas framför varje kuvert! Champagnen var av bästa slag, och den flödade. Man har svårt att förstå, hur de människor voro beskaffade, som kunde överleva vinter efter vinter med sådana påfrestningar. Hur buro de unga damerna sig åt för att bliva oberörda och liljesmala i sina grymma korsetter? Läppjade de bara på vinerna och gjorde som grevinnans dotter hos Anna Maria Lenngren: "föga av rätterna njöt"? Hur som helst, man unnade sina gäster det bästa och mesta, men trots att så stora krav ställdes på gästens förmåga av måttlighet, visste man att skicka sig så, att inga tydliga bevis på att ha fått för mycket syntes, ty man skulle då ha gjort sig omöjlig i huset, och det ville ingen riskera. Lämke, som under (Ljungquists) riksdagsperioder var med i Stockholm och då ofta lånades ut till kungliga slotet, lärer ha varit enastående i att påpassligt och diskret lotsa en herrgäst, i behov av en stunds vila, in i ett avsides gästrum. (Sigrid Westberg "Knut Ottonin Ljungquist" s 50-53)

Barnfest war Nyårsdagens afton anordnad i Månsarps missionshus, hwarwid sedan pastor K. Palmberg talat om barnuppfostran, flere sånger, beledsagade af fiol och guitarr, afsjöngos, och under det salen upplystes af de i stora julgranar uppsatta i olika färg skimrande ljusen och ett "Ära ware Gud i höjden" strålade i röd färg, utdelades kakor, äpplen och konfekt till barnen, från hwars ansigten strålade glädje och belåtenhet. (Jönköpings-Posten 1890-03 "Barnfest med tal om barnuppfostran")

Varje industrianläggning med självaktning i Jönköping under denna industrialismens Sturm-und-Drang-period hade för sed att bjuda sin personal på utflykt i det gröna. (Jönköpings Nya Tändsticksfabriks disponent B.C.) Carlsson ville inte vara sämre, utan tog med de anställda på extratåg till Tenhult redan den första sommaren (1881). "Östgöta-oktetten" spelade, det dansades och lektes i gröngräset och inspektoren J.A. Kraft, en lokal nykterhetsapostel av stora mått, som tydligen var knuten till fabriken, höll tal. . . . Från Östers fattiga arbetare överlämnade han ett större guldur, som han betecknade som "ett bevis för arbetarnas aktning och tacksamhet för det tillfälle till arbetsförtjänst herr Carlsson genom fabriksanläggningen berett många av stadens fattiga". (Lennart Dahlqvist "Tändsticksäventyret som skakade Öster" s 92-93)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Gotter i allmänhet gick (i Jönköping) under kollektivnamnet "gass". Verbet hette "gassa". På andra sidan gatan, mitt emot skolan, låg en frestelse på lur. Det var fröken Ida von Porats konditori, så vitt jag vet stadens enda vid den tiden. Östbergs slog upp sina portar först i början av 80-talet. Av allt, vad där fanns av godsaaker, skattades "Porats röda" (tårtor) högst. En enda sådan var en ganska mättande portion, men naturligtvis inte nog för alla.Tre herrar i övre sjuan - låt oss skilja dem åt genom den titel, de i framtiden skulle förvärva, översten, patronen och borgmästaren - gick in till Porats för att en gång äta sig riktigt mätta av gass, möjligen också i avsikt att tävla. Patronen kom i mål som god etta med 16 "röda", borgmästaren orkade inte med mer än 12 och jumbo blev översten med 8. Men då skall man veta, att dessa tårtor sköljdes ner med choklad, tjock, så att teskeden nästan kunde stå för sig själv i koppen. Deras aptit förvånade oss mindre, än att de hade så god råd - var tårtbit kostade 8 öre. Översten var verkligen en av de våra, men vi andra Zweigbergk-inackorderingar gjorde oss inte skyldiga till sådant ekonomiskt överdåd. Längre än till några torra fikon eller en fjärdedels chokladkaka från "Gubben Pluralis" i den lilla butiken snett över gatan sträckte sig sällan tillfredsställandet av vår njutningslystnad. "Gubben Pluralis'" rätta namn var Engdal. På skylten ovan dörren till hans diversehandel uppräknades en hel del varor ur lagret, slutande med ett m. m., varav namnet Pluralis. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,83-84)


ca 1875 och tiden dessförinnan

Maten (på lägerplatsen i Skillingaryd) kokades ... i öppna, längsgående kokgropar, vari eld uppgjordes under de på en lång stång i gropar hängande kopparkittlarna i vilka ärtvälling, den tidens obligatoriska middagsmåltid, efter kokkonstens härvidlag synnerligen enkla regler tillreddes. "Kockarna", som vanligen utgjordes av ålderstigna stamsoldater eller särskilt för varje dag beordrat beväringsmanskap, togo nog ibland sin befattning på ett ganska lättvindigt sätt, vilket faktum inte var ägnat att förbättra den ensidigt tillredda matens smak. Det kunde sålunda inträffa, att kockarna ifråga emellanåt funno för gott att med grytslevarna även omröra brasans bränder, stöda sig på desamma i marken eller också vid något obevakat tillfälle med dessa flottiga tillhyggen etablera ett "lustigt slagsmål". Maten serverades naturligtvis ute i fria luften, och en för vällingens inmundigande behövlig blecksked fick beväringen själv, var och en för sig, nödtorftigt hålla blank och ren. Vid inryckningen erhöll nämligen varje man en dylik sked, som han sedermera fick förvara i sin ränsel bäst han gitte under mötestiden. Även en del av provianten utdelades på en gång för flere dagars tid till varje man, varefter manskapet ifråga om dessa födoämnen fick för de olika dagarna själv bestämma ransonen. Detta var särskilt fallet med bröd och sill. En s.k. "ankar"- eller "ankelstock", ett avlångt format, grovt bröd om c:a 30 cm. längd, utdelades sålunda var femte och en stor rå sill var tredje dag. Upplysningen, att dessa matvaror av soldaten själv förvarades, ger måhända läsaren en god föreställning om varför mattornistern (= proviantväska med axelrem) vid våra regementen ännu i dag (1922) med stor förkärlek benämnes - "sillanisse". . (K.W. Johansson "Marknads- och Lägerliv - Anteckningar från en småländsk marknads- och lägerplats" s 48)

Skånska Bageriet (N:o 12 Smedjegatan N:o 12) är dagligen försedt med nybakadt Hwetebröd af wanliga sorter, samt Smörbröd efter dansk metod, Skånska Limpor och Ankarstock, dessa tydligt stämplade med S. B., sötsura Limpor, Sötlefwar och Wörtbröd. Spisbröd och Knäckbröd i godhet jemförligt med Stockholmsbröd, samt diverse sorter finare Kaffe- och Tébröd, hwarförutom emottagas Husbak till Spisbröd och beställningar å allt hwad till yrket hörer. Jönköping den 15 December 1869. Emelie Möller. . . . . . . I Skånska Bageriets Brödbod . . . försäljes, utom förut annonserade brödsorter, jemwäl finare Kaffe- och Thebröd, samt emottages beställningar å Tårtor, Sockerkakor, så wäl med som utan piquering, Maränger, och allt hwad till finare bageriarbeten hörer. Jönköping den 20 December 1869. Emelie Möller (Jönköpings-Posten 1869-12-18 och 1869-12-22 "Skånska Bageriet försäljer finare bageriarbeten")

I måndags middag (den 24 Dec. 1866) hade härw(arande) skyddsföreningen (i Jönköping) en julfest i Missionshuset för småbarnsskolans barn, till hwilka utdelades kakor och klädespersedlar, dessutom hade en okänd gifware skänkt 10 öre till hwarje barn. Det war glädjande att åskåda barnens fröjd öfwer sina med konfekt och kakor belastade julgranar, omkring hwilka de hand i hand marsckerade, sjungande sina glada sånger. Samma dag, kl. 4 e.m., höll stadsmissionen en dylik julfest i samma lokal för alla barnen i stadens söndagsskolor, omkring 500-600. Festen börjades med afsjungande af en psalmvers, sedan betraktades en bibeltext, hwarefter bön och sång följde och till sist utdelades kristl(iga) barnskrifter, kakor och konfekt. (Jönköpings-Posten 1866-12-29 "Julfester för barn i Jönköpings Missionshus")

Den tjugufjärde oktober ... ägde höstflyttningen rum. Därefter följde höstbaket. ... Inte förrän 1861 uppstod i färgar Sahlströms lilla prydliga hus (i Jönköping) ett så kallat ångbageri, som bakade smörbröd, gifflar, tekakor och dylikt, vilka husmödrarna med begärlighet köpte då och då - visserligen skamsna och i all hemlighet. Det kändes nämligen såsom om deras husmoderliga värdighet skulle lida avbräck genom att bröd köptes till hemmet. Allt sorts bröd hembakades sålunda och på spetten i kökstaket hopades de härliga, tjocka hålkakorna av sammalet rågmjöl, bakat med den välsmakande men besvärliga bryggar- eller öljästen. För att finna nåd inför matmoderns ögon måste detta bröd ha vacker ljusbrun färg, vara lätt, utan den allra minsta stålrand och genommört. Det brödet är tyvärr (1926) en utdöd delikatess. Tjänstfolket åt det sådant det var, men för herrskapsfolket lades kakorna i värmugnen och doppades sedan hastigt i vattensån, varvid de porösa kakorna sögo upp vattnet likt en svamp. Naturligtvis bakades färskt grovt bröd titt och ofta, liksom "skrätt", det vill säga av rågsiktsmjöl, samt delikata kärnmjölkslimpor och dylikt. Efter det så kallade köksbrödet kom ordningen till havrekakorna till hästarna. Detta bröd var gulvitt till färgen, så mört att det lätt föll sönder i bitar, fullt av kli eller "sådor", vilka revo i halsen på oss barn, som tyckte det smakade gott. I de fattigaste småländska vildmarkerna var man glad över att ha en havrekaka i stugtaket och litet varstädes i Småland blandades havre i rågmjölet, varigenom brödet ej allenast blev drygare, men även lättare och smakligare. Sista gången, som havrebrödet användes mera allmänt av befolkningen såsom nödbröd, var efter den våta och kalla sommaren 1867, då även långt mindre närande ämnen blandades in i mjölet, exempelvis finhackad havrehalm, vitmossa och bark. Till kreaturen hackades granris, mossa och dylikt. ... Själv minnes jag väl havre- och rågfälten i Jönköpings närmaste omgivning i början av 1860-talet. Det ena lilla dvärgstrået stod och ropade till det andra: "här är jag, var är du?" medan blåklint och prästkragar växte höga och i överflödande mängder och cikorian frodades vid åkerkanterna eller renarna, som man säger där nere. Vad vetet beträffar odlades detta icke alls, kan man säga, i Jönköpings län, varför vetebrödet var en lyxartikel ej allenast bland småfolket, utan även till viss grad i de burgna hemmen. Jag talar här icke om småbröd och dylikt utan om matbrödet och i viss mån även om det dagliga kaffedoppet, som gemenligen bestod av skorpor bakade av rågmjöl, så kallade kryddskorpor, oftast med en liten tillsats av vete. ... På hösten bakades likaledes vinterförrådet av rågskorpor tillsatta med väl renat och skirat isterflott och kryddor, vilka sedermera förvarades i en stor tina i yttre skafferiet. I det inre hade herrskapets kryddskorpor, hälften vete, hälften råg, sin plats, medan husmodern själv hade hand om de rena veteskorporna - båda sorterna innehöllo oblandat smör. På våra aftonvardssmörgåsar fingo vi barn sällan annat än brun sirap. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 137-139; Jönköping 1856-1864)

I Timmele, ett par mil väster om Bjurbäck, nådde kvinnopredikandet sin kulmen 1842. ... Säkert fanns det besökare också från trakterna omkring Bjurbäck och Mullsjö vid den stora samling i Timmele den 10 juli 1842, då över 3000 från ”när och fjärran” mötte upp för att lyssna till några av roparna. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 11; Pigpredikanterna)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Mina föräldrars vilkor voro under hela min uppväxttid mycket små. . . . Vi voro icke vana vid öfverflöd eller läckerheter. Tvertom var kosten mycket tarflig, ehuru i allmänhet tillräcklig för att fylla magen. Mest föddes vi med potatis och lingonmos eller sill samt rena hafrebrödet. Men ännu erinrar jag mig dessa rätter såsom riktiga läckerheter, emedan arbetet och hungern gaf den mest strykande aptit. . . . Vid kalas slog man deremot nästan alltid på stort. Gästernas stora förningar, bestående i stora kakor af sigtadt rågbröd samt ostkaka, sötost, bakelser eller annat hjelpte dock mycket till välfägnaden. Vid dessa tillfällen begagnades nästan aldrig vin, utom kanske en boutelj s. k. malaga. Deremot vankades dricka och bränvin i öfverflöd. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 82-83,91)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. . . . (På julafton efter den stora tvagningen i köket) tändes julljusen och i spiseln den mindre julbrasan, hvarunder vi samlades i ring kring den sprakande brasan för att med far sjunga några julpsalmer och läsa juldagens texter. När detta var gjort och sedan vi undfägnats med julöl och annat godt, samtalade vanligen far med oss under en mycket högtidlig stämning om åtskilligt som han hört eller läst, mest angående julen, andeverlden och dylikt. Derpå gick man vanligen fram till julbordet, hvarest på hvit duk ett stort fat med kött, fläsk och korf stod rågadt och den väldige julosten låg och sken mellan de tända tjocka julljusen och våra grenljus - julklappar visste vi ej om - ; och nu gälde det att skära osten och föröfrigt taga till bästa efter behag. Vid detta tillfälle gick ock det stora tennstopet med det skummande julölet från mun till mun. Derpå tillreddes sjelva qvällsvarden med sin lutfisk och hvite gröt samt det sigtade rågbrödet, och härunder brann den stora julbrasan, hvars sist qvarstående bränder uppmärksamt betraktades, emedan man af dem kunde se, huruvida något dödsfall inom familjen under året skulle inträffa. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87-88)

På kvällen den 27/7 (1692) kom kung (Carl XI) till Jönköping. . . . Sedan mönstringen (av Jönköpings regemente) vid 4-tiden på (fredag em. den 29/7) var avslutad, återstod ännu ett par arbetstimmar före aftonmåltiden, och landshövdingen (Erik Dahlberg) passade på att göra föredragning om sina viktigaste ärenden. . . . De båda första punkterna gällde fastställande av brandordningen och ytterligare medel till rådstugans uppbyggande. . . . Sedan samtliga ärenden föredragits och kungen expedierat några skrivelser, intog han aftonmåltid hos Landshöfdingen på Jönköpings slott. Menyn var följande: 1) gröt af rijsgryn; 2) Kalfsoppa med lemoner; 3) fylda Gurekor; 4) Stek af något willt; 5) Salater på faat och tallrikar; 6) lefwer kaka; 7) Krämtårta; 8) Stockfisk Makreel Flundror medh gröna ärter; 9) Små pasteijer; 10) Jord Erdschåcker; 11) Torra Fiske Tungor." Det hela nedsköljdes med några kannor öl, ett par tumlare rhenvin och några glas franskt vin. (Axel Mollstadius "Jönköpings första brandordning" s 55-56)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Att Jesus gör ett tecken som påminner om gudsmannen Mose, som gav folket i öknen att äta, missade väl ingen som var med. (Dag Sandahl "Alla vi barn i söndagsskolan" s 32)

De första kristna kallades pisciculi. Det betyder småfiskar eller fiskyngel. Så fick fisken tillsammans med brödet vara symbolen för den heliga måltiden. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 255)

Det manna som Gud försåg Israels barn med hade inte en smak som var speciell för (just mannat). Det antog vilken smak som helst som den som åt mest längtade efter. Om man ville ha kyckling, smakade det som en fin, fet höna. Om man ville ha dessert, kunde mannat smaka som honung eller fikonmarmelad. Kanske detta ”himlabröd” var den första, bästa allsidiga maten. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 70; Exodus Rabbah 25.3)

Vissa rabbiner säger att endast de som har ätit manna, dvs. de som har ätit sig mätta, kan i sanning studera Toran. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 71; Plaut s 504)

(Gunlög Järhults) bibeltolkningar var enkla och jordnära. Intressant är att läsa hur hon tolkar bespisningsundret Fem bröd och två fiskar i "Guds tystnad. En bok för fromma och ofromma". Det är en predikan på Midfastosöndagen med texten från Joh. 6:9. "Vår pastor tyckte det här var en lämplig predikotext för mig. Jag kände det inte så. Mycken undran och tvivel härjade inombords. Jag kan inte förklara det här, lika litet som vinundret i Kana. Jag får lyfta på hatten som Luther - men inte gå förbi." "Vi har så ynkligt litet. Vad förslår det åt så många." "Ge dem något att äta." "Samla ihop överblivna stycken, så att inget förfars." Och så blir Gunlög Järhult så där småländskt praktisk och rejäl. Hon menar att här kan alla vara med och se till att maten räcker för alla. Hon för in ett globalt perspektiv för att sedan rikta strålkastaren på den egna hushållningen med följande råd, ty, skriver hon: "Vi kvinnor kan vara med, för familjeekonomin beror i hög grad på vår uppfinningsrikedom, vårt moraliska mod, vår befrielse från prestige: Var återhållsam när det gäller kostnader för kläder och bilar och bostäder. Var ekonomisk och ansvarsmedveten i dina inköp och ditt sätt att laga och ta vara på mat. Släng inte rester. Kom ihåg 'Tolv korgar fulla'. Lär dina barn tacksamhet och villighet att dela med sig. Lär folk att vi kan ha trevligt utan 7 sorters kakor." (Ingrid Ydén Sandgren "Mot morgondagens värld - Gunlög Järhult förkunnelse och liv" s 168-169)

Scriver (1629-1693) berättar om en bonde, som for till byns kvarn för att mala ett lass säd och till sin häpnad märkte att det malda mjölet inte gick i säckarna som han haft spannmålen i. Han blev tvungen att i en gård låna ett örngott att ta det överskjutande mjölet i. Innan han hunnit anträda hemresan, träffade han en änka, som var helt utan bröd åt sig och sina barn. Hennes böner hade blivit hörda: hon fick örngottet med dess innehåll. ... Corrie ten Boom berättar i ”Gömstället” hur den lilla flaska vitaminer som hon för sin sjuka systers skull hade med sig när båda togs in i dödslägret, räckte så länge systern levde, något som stred mot naturlagarna. I ett etiopiskt fängelse, där kristna satt fångna, räckte nyligen tre bullar till att mätta över 150 fångar. Gud gör under i alla tider, vår egen icke utesluten. Där man ber och delar med sig, där välsignar Jesus över alla gränser. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 112-113 i kommentar till Joh 6:1-15)

Bespisningsundret pekar typologiskt på Kristi person. Brödet är inte endast hans gåva till de hungriga, det är ett tecken på att han själv är gåvan som ges till dem som hungrar och törstar efter rättfärdighet. (Studiebibeln II:589)

Mrs Mhlongo var en av de trofasta medlemmarna i vår församling (i Syd-Afrika). Förutom på söndagsmötena och kvinnomötena hade vi träffats ute i det fria, då jag förband hennes fars sår. Jag körde så långt bilen gick och hon mötte med en oxkärra. Sen fick gröngräset vara mottagningen. ... Hon lyfte upp sina ögon till bergen och visste varifrån hjälpen kom. (Ingrid Byrmo "Kvinnor som jag mött i Syd-Afrika" s 91-92; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Andreas förslag är halvhjärtat, och han kände sig troligen litet löjlig, när han framställde det: ”Här är en gosse som har fem kornbröd och två fiskar, men hur långt räcker det för så många?” Men det är så karakteristiskt, att Jesus visar sin makt att fylla de mångas behov med hjälp av den lilla matsäck som pojken villigt gav till Jesus. Små ting, små gåvor kan i Jesu händer bli en källa till hjälp för andra. Dessutom gör Jesus aldrig något ”nätt och jämnt”. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 64)


ca 1975 - ca 1950

När (Mikael) närmade sig den gamla ångbåtsbryggan nedanför villan satt någon på pollaren och metade. ... Det var Erik Fritzell, för ovanlighetens skull prästklädd men utan kavaj, bara i den bakvända västen. ... "Jag har fått en härlig lunch", ropade Erik och sprang fram och tog törn med honom. "Nu tänkte jag bespisa fem tusen män." Han pekade på tre magra abborrar som gispade halvdöda i solskenet. (Tore Zetterholm "666" s 93)

Det är livat i lumpen, jag är inte trumpen, för mamma brukar skicka te mig paket. . . . Krigarlivet är nätt-opp det bästa jag vet. . . . Jag har ost och tomater, tvenne undulater, fyra kilo smör och lite körsbärslikör, och några sågspånskaminer, höns och apelsiner. Titta ska ni se vad lilla mor skickat me'. I mitt lilla skåp där haver jag grisafötter, ägg och kokosnötter. I mitt lilla skåp där haver jag ävenledes lite glasmästarsill. Här finns det pilsner till maten, skinka till spenaten, fyra små kaniner och en kalvfrikassé, mariekex och bananer, päron och tulpaner. Och Skåneakvavit har lilla mor skickat hit. (Owe Törnqvist "Mammas paket" s 111)

Konstnären plockade upp den ena läckerheten efter den andra ur korgen. Han ville prompt att Hammarskjöld skulle granska och sniffa på varje rätt. Sedan ställde han ner dem en efter en på lastluckan: kyckling, köttbullar, sill, fyllda ägg, rökt och inlagd fisk, kalla fläskharar, gåsleverpastej. Rätterna täckte nästan hela duken. Höjdpunkten var en kilostor burk rysk kaviar som, dagen till ära, skulle ätas matskedsvis. ... Med många krumbukter och utvikningar gjorde sig (konstnären) till talesman för alla människor. Han hoppades att Hammarskjöld skulle lyckas med allt han företog sig. "Skål, Dag! Gratulerar på födelsedagen!" Jag hurrade och tänkte på Vedermödan. Under måltiden var det meningen att vi skulle utbringa var sin skål. Alla skulle ha med världsfreden att göra. Hammarskjöld själv utbringade generöst en dubbelskål för både ryssar och amerikaner. Konstnärens hustru skålade för kineserna. När jag inte kunde komma mig för att skåla, föreslog konstnären i mitt ställe att vi skulle skåla för de amerikanska piloterna. De som satt fängslade i Kina. ... När Hammarskjöld reste till Kina hade många hoppats att han skulle ha de amerikanska flygarna med sig tillbaka. Till stor besvikelse var de fortfarande kvar. Jag mindes Svenssons och pappas samtal - att Hammarskjöld kanske skulle kunna pressa tillbaka det onda, åtminstone med några dagar. Om han nu inte var Antikrist förstås. Men det var knappast troligt. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 225-227)

Då Jesus ute i den öde trakten fick lägga sina välsignande händer på de fem bröden och de två fiskarna skedde ett under. Den stora skaran blev mättad och likväl fylldes ”tolv korgar med stycken, som av de fem kornbröden hade blivit över efter dem som hade ätit”. Om vi lämnar våra resurser i Jesu händer, hur små eller stora vi själva än tycker dem vara, skall dessa visa sig tillräckliga. Det finns inte någon gräns för vad församlingens Herre kan göra genom en enda människa, bara han får! (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 52; predikan över Apg 1:6-8 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1959)

Middagen som fru Penruthlan hade dukat upp åt (Fem-gänget), var verkligen god. Det stod en stor rökt skinka på bordet - den var lika skär som Tims tunga. En stor skål med sallad, som såg jättegod ut. "Sallad, tomater, lök, rädisor, kryddkrasse, rårivna moröätter", räknade Dick upp. "Och så en massa kokta ägg." Det stod en stor karott med färsk potatis på bordet också. Potatisarna var guldgula av smält smör och överströdda med klippt persilja. Och så fanns det en flaska hemlagad salladssås. "Vilken ost!" utbrast Dick hungrigt. "Och titta på fruktkakan! Och sockerkaka med . . . Får vi äta alltihop?" "Visst", svarade den fylliga damen och log åt Dick. "Där är en körsbärstårta också. Den är gjord på våra egna körsbär, jag vet väl hur hungriga ungar kan vara." (Enid Blyton "Fem reser till havet" s 17-18)

Det svåra kom då lagen om kommunsammanslagning (1952) trädde i funktion. Det hjälpte inte att folket i socknen hade byggt både skolhus och kyrka när lagens majestät sagt sitt ord. Folket hade kämpat för sin skola så länge det var möjligt. Kållerstads skola var den första på landsbygden i Småland där det infördes skolbarnsbespisning för att barnen skulle trivas där. De stora socknarna i samhörigheten började inte sin skolbespisning innan de hade inkorporerat Kållerstads skola med den stora enheten. (Märta Leijon "Skolan i Kållerstad" s 126)


ca 1950 - ca 1925

Sommartid hålles understundom (i Skara stift) friluftsgudstjänster, ibland efter högmässoritual eller förkortat högmässoritual, ibland enbart som predikogudstjänster. Dessa gudstjänster bruka var flitigt besökta. De föra evangeliet ut i fager svensk sommarbygd och utgöra en sentida motsvarighet till friluftspredikningar, som Mästaren själv höll för lyssnande skaror på bergen eller från någon båt vid stranden. Ibland hållas friluftsgudstjänsterna inom vårt stift på sådana platser, där någon kyrka har legat. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 403-404)

Hemliga Sjuan var något som Peter och Janet hade hittat på. ... På eftermiddagen gick de båda barnen och Micko bort till den gamla redskapsboden. ... Peter såg sig omkring. "Det känns riktigt skönt här. Vi ställer fram lådor att sitta på. ... Och så frågar vi mamma om vi kan få litet saft eller nånting, och kex. Vi ska ha ett riktigt fint sammanträde!" De drog fram några trälådor. ... "Det är bara fem lådor som man kan sitta på", sade Peter. "Någon får sitta på golvet." "Nej då, det står två jättestora blomkrukor i vrån där borta", sade Janet. Dem drar vi fram och vänder uppochner på, så de blir fina att sitta på." Med de fem lådorna och de två blomkrukorna blev det alltså sittplatser åt alla. (Enid Blyton "Hemliga Sjuan" s 8,13-14)

Hjalmar Gullberg har skrivit en diktsamling som just bär titeln Fem kornbröd och två fiskar. Den är skriven (1942) under kriget, i förtvivlans tecken. ”Nu sinar jordens brunnar och folket lider nöd. Vem mättar våra munnar, vem ger oss bröd? ... Vem fyller våra magar, om skörden ej förslår? Oss hotar fastedagar och missväxtår. ... Vi tänder altarljusen och minns en biblisk strand: där räcker han åt tusen bröd ur sin hand. ... Fem kornbröd han välsignar, två fiskar bär han fram. Han lyfter dem som dignar i svält och skam. ... Fem tusen blev mätta – det ljöd ett jubelskri. Må du som tack för detta vår konung bli! ... Han gav dem kraft i märgen. De ville bli hans hov. Men han gick upp i bergen, när folket sov. ... Han som vår själ förfriskar bor ej på jorden kvar. Fem kornbröd och två fiskar är allt vi har.” (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 47-48)

Tankarna vandrar osökt till barndomens fimbulvintrar på (19)40-talet. ... Kriget innebar ju en bristtid för många människor. ... När vi åt, välsignade Mor först brödet och övrig mat och dryck och nämnde om dem som föga hade att förtära. Vi lärde oss också tidigt att be en enkel bordsbön, så här: "I Jesu namn till bords vi gå. Välsigna Gud den mat vi få. Och hägna med din milda hand i nåd vårt hem och fosterland. Amen." Vi tackade också med bön för maten. "Tack gode Gud för maten. Amen." Vid särskilt högtidliga tillfällen lästes följande tack för maten: "För mat och dryck du skänkt oss här, dig vare pris o, Herre kär. Oss alla av det brödet giv som skänker världen evigt liv. Amen." Det kändes naturligt att så göra. Även i skolan bads "bordsbön", fastän vi saknade bord och lagad mat, men tacksamhet hade vi all anledning att känna, vi med goda hem. (Arne Wirdenäs "Vardagskost och sötostdagar" s 154-158)

Jag satt mitt i Australien och njöt. Tills jag hörde mitt namn ropas och såg käppen vifta. Magistern såg arg ut. "Sitter du och sover?" fräste han. "Nä", svarade jag skrämt. "Jag frågade om du kunde nämna fem spanska städer." ... Jag växlade över från Australien till Spanien. Det gick bra. Geografi var ett av mina starkaste ämnen. Först kristendom och historia, sedan geografi. Jag rabblade: "Madrid, Barcelona, Sevilla, Valencia, Bilbao, Granada, Malaga ..." "Stopp, det räcker gott", avbröt magistern och verkade nöjd. Det gick ett sus genom salen. Magistern log och började angripa nästa elev. Jag hade gett honom två städer på köpet. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 135; 1930-talets Göteborg)

När Jesus gjorde de oerhörda bespisningsundren, gjorde Han ej, som man kan få se trollkarlen göra ... när han plockar fram färska ägg ur en tom svart hatt. Nej, lärjungarna fingo bära till Jesus allt, vad de hade. Det var sannerligen mycket litet - i ena fallet fem bröd och två fiskar - men de lämnade fram alltsammans, och Han tog det och såg upp till himmelen och välsignade det. Det är vårt arbete och vårt offer, som Jesus välsignar, när Han gör sina underverk. Det är inget trolleri. Men när människor börja tro och leva i den tron, att man kan trolla pengar, och när sig kallande kristna fordra, att Jesus skall göra underverk genom att välsigna deras synder och försummelser, deras lögner och deras lättja, då blir det katastrofer i stater och samhällen, i banker och bolag, i kyrkor och församlingar, i familjerna och hos den enskilde. (Sven Lidman "Människan och tidsandan" s 196-197)

Lundgren bodde ensam och mycket fattig i en stuga på sluttningen av Kinnekulle. När kommunalordföranden och fattigvårdens ordförande (det hette så på 1920-talet) en kväll ville besöka honom, tittade de först in genom fönstret för att förvissa sig om att den gamle inte hade gått till sängs. De fick då se honom stå vid ett bord utan duk, med endast några gamla hårda brödkanter framlagda, och tacka Fadern i himmelen länge, länge, för att han hade bröd också denna kväll. Vad ska behöva ske med oss svenskar för att vi på nytt ska lära oss tacka? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 263 i kommentar till Luk 17:11-19)


ca 1925 - ca 1900

De periodiskt återkommande kalasen med åtföljande danstillställningar betecknas med (namnet "Malaki") av infödingarna i den del av Franska Kongo, som utgör Madzia och Musana missionsstationers fält. Det är en hävdvunnen sed, att infödingarna för att finna någon omväxling i sitt rätt så enformiga liv samlas till sådana nationalhögtider. Dessa "malaki" återkomma periodiskt för varje by med fyra till tio års mellanrum. ... De svarta ha ej mycken omväxling i sin prosaiska tillvaro, vadan det för visso vore bättre, om vi kunde få våra troende att trycka en kristen prägel på dessa nationalfester än att lämna dem. Försök i den riktningen börjar man göra, i det att de troende i den inviterande byn bygga en lövsal av palmgrenar på en lämplig plats tillräckligt långt från dansbanan. Här äta de en kärleksmåltid. ... Lövhyddan blir sedan de troendes särskilda tillhåll under festligheterna, där de förvisso skola ta tillfället i akt för att sjunga, läsa och bedja, så snart som förbudet för religiös sammankomst, som ej är ledd av en vit, blivit allmänt upphävt. Häromdagen hände det ovanliga, att vi vita blevo bjudna till en sådan måltid. Inbjudningen kom från de troende i Souni-byn. ... Vi infunno oss precis kl. nio f.m. enligt inviteringen och fingo se, hur den högtidsfirande skaran kom i byalag med, i många fall, franska flaggan i täten. Instinktmässigt skildes människorna åt vid framkomsten. De troende stannade i eller i närheten av lövhyddan, under det att de övriga fortsatte till den med trikoloren dekorerade dansbanan. ... Den akademiska kvarten räknade ungefär 120 minuter, varefter vi fingo sätta oss till bords. Måltiden bestod av fläsk och kassavalimpor. Dessutom hade man placerat en butelj honungsdricka på de vitas bord. Vi hade även "kaffe med dopp" med oss för att därmed fröjda såväl oss som våra svarta vänner. Efter måltiden hade vi en andaktsstund med bön, sång och predikan, varvid jag läste om Jesu bespisningsunder och gjorde därav några tillämpningar samt tackade å de vitas vägnar för inbjudningen och överlämnade, förutom förning, 30 frs till gala-kommitténs främste man, Magompi. (Carl Palmkvist "Från vårt fält vid Musana - Hur de infödda kristna söka att fylla sin kallelse" s 743-744; brev från Musana den 6 september 1924; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

Varen då välkomna I alla, som kommit från olika trakter av vårt kära fosterland. Mån I alla bliva delaktiga av de rika välsignelser, som Herren har att giva, och mån I taga med Eder hem till församlingarna av de tolv korgarna uppmuntran till fortsatt arbete för världens frälsning. (Sven Bengtsson "Hälsningstal vid generalförsamlingens öppnande" s 393; Missionsförbundet n:r 24 den 12 juni 1924)

Det är då både sorgligt och obegripligt och kan endast tydas som ett tecken på att Domen är nära, att människor, som blivit ordentligt kristnade och undervisade i katekesen och i behörig tid begått Herrans heliga nattvard, kunna avfalla från den enda sanna och rätta läran (den lutherska nämligen) och med den fördömlige Nilsson påstå, att det var med tvenne valfiskar Jesus bespisade de fem tusen männen. Vi ha ju i skriften klara och tydliga bevis på att det var med två "fiskar" det härliga undret skedde, och ändå fördristar sig denne olärde skomakare och hans eländiga anhang att mästra Ordet och predika de onaturliga valfiskarna och resa sig upp mot den rena lutherska läran och förklena vår käre herdes ljuvliga förkunnelse och sluta sig samman till en egen hjord i ett eget fårahus nämligen skomakare Nilssons bästa rum till vänster i förstugan. När sådant sker, då måtte det sannerligen vara på världens sista tid, och Djävulen har såsom en ilsken tjur slitit sitt bindsle och regerar på vägarna och står Guds barn efter livet. (Erik Palm "Äreminnen" s 126-127; "minnen från Bolmatrakten")

(Lauri) tittade nedåt, och såg på en mossig tuva invid lägerelden ett bröd och ett stycke stekt kött. Då kände han häftiga hungerkval i sin mage, steg ned från stenen, satte sig vid den gassande elden och grabbade tag i köttet och brödet. Han blottade dock sitt huvud, knäppte händerna i kors och välsignade maten, snabbt nickande med sitt lurviga hår och tog i tu med sin smakliga aftonmåltid. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 238)

Eero: "Fråga du (klockaren) på vilket vis fem män och två fiskar mättades med femtusen bröd." Juhani: "Håll käft, du Loppis djävul, Kylmänojas sladdrande bjära! Jag skall lära dig! Jag skulle fråga och förklara en sak, som inte ens ärkebiskopen begriper. Men nog vet jag vad jag frågar; och där har vi gubben." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 358)

Saken var den att min farfar (alt. morfar) i Minnesota alltid hade beskrivit Sverige för mig som ett paradis. . . . Äpplen i Amerika smakade som ingenting jämfört med de saftiga äpplena i Småland, jordgubbarna i Sverige smakade mycket bättre än våra amerikanska, och gäddan i Långasjö var så fantastisk att det var skamligt att jämföra dem med fisken i Minnesota. Jag lyssnade på farfars beskrivningar och som barn tänkte jag på dem en hel del, och jag sa till mig själv: "En dag . . . en dag . . . skall jag resa till Sverige . . . jag skall smaka äpplena och jordgubbarna i paradiset och den goda fisk som kan fångas i Långasjö och som är bättre än någon annan fisk." . . . Jag hade väntat mig att allting i Sverige skulle vara stort och storslaget efter farfars beskrivningar. Det visade sig inte vara så. De små röda stugorna längs vägen var pittoreska men imponerade inte. Träden var små i jämförelse med de jätteträd som jag hade sett på olika platser i Amerika, lokomotiven var mycket mindre än våra amerikanska lok, samma sak med spårvagnarna. Men allting var rent och fint och det fanns blomsterrabatter omkring järnvägsstationerna. En liten järnvägsstation i Amerika på den tiden såg ut som en sophög i jämförelse med en svensk - där låg tröskad säd högavis och där fanns inga blommor. Byarna i Sverige var inte så annorlunda jämfört med små samhällen i Amerika, men allting var renare och snyggare, och det fanns blommor överallt. Vad de större städerna beträffar var de också rena och nysopade som om de just hade gjorts i ordning för att ta emot en framstående gäst. (Amandus Johnson "En svenskamerikan besöker sitt fosterland år 1906" s 258-259)

Egentligen var det förunderligt, det, som hände på Kullatorpet. Varje vecka kom det sändningar från herrgården, det kom mjöl och potatis, det kom salt sill och strömming i kaggar, hela stycken med fläsk och smör och ost och enrisrökt stångkorv. ... På kort tid blev de tomma förråden på torpet så fyllda, som de aldrig förut varit, och barnens tunna, glåmiga kinder svällde ut och blev runda och äppelröda. Varje dag vankades det sovel till middagspotatisen, som förut ätits med bara litet salt eller i bästa fall med lingonmos, och Johannis fick smörgås med pålägg med sig som skolkost i stället för det svarta brödstycke, han varit van vid. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla håller sitt löfte" s 87; början av 1900-talet)

Där (Alexander) satt kunde han se in i den grönskimrande salongen. Gröna väggar, mattor, möbler, gardiner, där växte också flera palmer i gröna urnor. (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 21; 1900-talets början)


ca 1900 - ca 1850

Allt proppade (Emma Wigelstjerna) i sina skåp och byrålådor under årets lopp för att kunna breda ut dem för beundrande blickar den 14 juni - och vad som ej åts upp eller stoppades i pirater och ridikuler, det samlades lika omsorgsfullt som någonsin överlevorna efter de femtusen männens bespisning - och gömdes till nästa födelsedag. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 79-80)

Tante Emma såg oavlåtligt till, att (min morfar) självfallet fick de bästa bitarna av allt och att han i sin blinda iver ej kom att maka dem bort från tallriken. Det var det feta och de fetaste bitarna på det läckra lamm man anrättat som dillkött - och vilken underbar sås till det dillköttet. Det vet jag som fick äta mina läckerbitar med mycket potatis till, som krossades i denna ljuvliga sås. Det var bröstet på höns och kyckling eller ett särskilt välarbetat unghönsben - det var fårkotletter och fläskkotletter och kalvkotletter vilkas ben skulle omsorgsfullt och vällustigt avgnagas - det var märgen i söndagsstekens märgpipor som skulle avnjutas. ... Ack, morfars med vinaigre och lagerbärsblad inlagda stekta strömming, jag känner än i dag dess försmältande smak i min då alltid hungriga mun! Men tante Emma såg stilla och värdigt och försiktigt till att jag fick både smör och strömming på min brödskiva - eller kokt tunga eller vad det nu var för läckerheter - samtidigt som hon med omsorgsfull vaksamhet såg till och kontrollerade att morfar (med sin dåliga syn) alltid fick allt vad han behövde, och att de goda styckena också kommo från tallriken och till munnen. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 86-87; Jätten Gluff-Gluff)

Där skurarna falla ymnigast, där är gräset grönast. Jag förmodar, att Irlands dimmor och töcken göra det till ”Smaragdön”. Och där du ser bekymrens täta dimmor och sorgens töcken lägra sig, finner du även ”smaragdgröna” hjärtan, fyllda av Guds kärlek och Hans hugsvalelses härliga grönska. – C. H. Spurgeon (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 368)

(Kyrkoherde) Alm gjorde för sig själv den anmärkningen att hans värd (prosten Pettersson) i dag lagt an på mat på ett sätt som aldrig förekom under prostinnans livstid, om än det inte då heller kunde påstås att man gick hungrig från bordet. ... Brödet var utomordentligt, såsom rågsiktebrödet kan bli, när det är taget av gårdens bästa råg och hemmasiktat nere vid bykvarnen samt har lyckats i baket. På smörassietten låg det ett gudomligt, nykärnat smör och på ett fat bredde sig den hemgjorda pressyltans skivor, ljusa och feta, med en känning av kryddpeppar, som steg upp mot hans känsliga näsborrar ... leverkorven utångade en härlig doft av färsk, nykokt lever ... revbensspjällstyckena låg där heta, knapriga och aptitretande på sitt fat ... de små runda kroppkakorna hade klyvts och stekts och bjöd ut sina läckra halvor; på den från deras blottade feta innanmäte utgående aromen av kanel, kardemumma och peppar kändes det att de var kokta i ett av kroppkakornas hemländer; där fanns inkokt ål och rökt ål och stekt ål och à la daube på gås, som lockade den hungrige resenären, i konkurrens med många alster från prästboställets trädgård, gurka, lök, rödbetor och äppelmos, inlagd sill ute från skären och en knappt rörd, rund skinande ost av husets egen tillverkning. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 171; 1880-talets Blekinge)

Pastor John Birge började att läsa texten. Det som förelästes var den underbara gamla berättelsen om människohopen, som var utan mat i öknen; om gossen med de fem bröden och två fiskarna och om de två korgarna med öfverblifna stycken - en berättelse, som hvarje söndagsskolbarn är fullt förtrogen med, men som Tode aldrig hade hört förut, och därför syntes den honom som en nöjsam och rolig saga. ... Diakon Fanning framställde följande spörsmål: "Tror ni inte, pastor Birge, att denna lilla berättelse bland annat skall lära oss, att Gud kan taga äfven det allra minsta och svagaste i sin tjänst och göra stora ting därmed?" "Jo, jag tror, att vi kunna lära denna dyrbara sanning af den, och när jag står bedröfvad och modfälld öfver, att jag ingenting har att mätta folket med, då har denna berättelse alltid gifvit mig nytt mod och nya krafter. Gud behöfver icke ens våra fem kornbröd, men han nedlåter sig till att begagna dem, för att vi må kunna känna oss såsom hans medarbetare." ... Så hade diakon Toles något att säga: "Jag brukar stundom tänka, att Andreas, Petri broder, uttrycker våra känslor rätt, då han säger: 'Här är en pilt, som har fem kornbröd och två fiskar, men hvad föreslår detta för så många?' Andreas var modfälld och bekymrad, ehuru han stod ansikte mot ansikte med Jesus. Han kunde inte tänka sig, att Herren skulle kunna uträtta något med en sådan liten smula, och det är just, hvad jag känner den ena gången efter den andra: Herre, här äro vi, en handfull svaga människor, och väl hafva vi något af lifvets bröd i våra hjärtan, men hvad föreslår detta för så många?" "Likväl mättade Herren de fem tusen, trots alla Andreas tvifvel", inföll pastorn; "våga vi då icke hoppas och bedja, att han må vara lika nådig emot oss!" (Pansy "Tre människobarn" s 60-63)

Fogden (får syn på Brand och pekar uppåt): En till! Välkommen! Har ni hört om hungersnöden? ... Vi tar emot vad helst ni ger. Förrådet minskas, som ni ser. I denna armodsöken räcka fem fiskar ej till måltid mer. Brand: Om i en avguds namn du gav femtusen, blev ej gagn därav. Fogden: Jag bad om bröd och ej om ord. Ord bli till sten vid hungerns bord. (Henrik Ibsen "Brand" s 40)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Danjel Andreasson knäppte händerna: ”Gud bespisar oss för förste gång på skeppet!” Det var mångahanda slag av födoämnen, som Herren Gud nu genom styrmannen utdelade: skeppsbröd och skeppsskorpor, salt fläsk, salt kött, smör, risgryn, korngryn, gula ärter, salt sill, mjöl, socker, sirap, senap, salt och peppar. Utvandrarna trängdes kring den öppna luckan, de kom med krukor och bunkar och hämtare av alla slag för att ta emot provianten. Det var ont om kärl, somliga svepte in sillarna, ärterna och fläsket i handdukar och förkläden, andra kom med bara händerna. Styrman upprepade: Kom ihåg att ni hushållar, gott folk! (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 271; 40 steg på längden och 8 på bredden)

En typisk botpietistisk rörelse utbröt i Konga härad i Småland 1784-87, med bonden Åke Svensson i Östergöl av Älmeboda socken som ledare. ... Det var en rigorös fromhet, som ej ens tillät ätandet av ett äpple utan att det genom bön välsignats. ... Det som för åkianerna betydde allt var omvändelsen och nådaståndet, på äkta pietistiskt sätt. Myndigheterna ingrep emellertid, och genom att ledarna fördes till Danvikens dårhus kvävdes rörelsen, för att dock få en fortsättning på 1840-talet. (Berndt Gustafsson ”Svenskt Kyrkoliv” s 161-162)

En enda missnöjd och förbittrad man gör ingen revolution, inte heller 10 eller 30. Vid överfallet på fogdegården Voxtorp omkring den 20 juni 1542) ledde Nils Dacke en liten skara på 30 man. Endast någon vecka senare anförde han 1 000. Då hade han dragit in i Värend och höll ting vid Inglinge hög, tingsstället där folklandets allmoge samlats sedan urminnes tider. Efter ytterligare ett par veckor fortsatte han till Värends huvudstad Växjö, och då följdes han av 3 000 man. Hans ursprungliga grupp av gerillamän hade på mindre än en månad fördubblats hundra gånger och förvandlats till en hel här av bofasta bönder. Folkupprorets kärnområde var Möre, Konga och Uppvidinge, där bönderna på budkavlens kallelse gick man ur huse. En samtida källa påstår att Dacke "på en enda natt" reste allmogen i tre härad. Och den stora uppslutningen skedde under den för bönderna brådaste tiden på året, under slåttern och höbargningen, som var årets angelägnaste arbeten i boskapsskötselns land. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 346-347)

Man tillät sig ett och annat vanvördigt skämt med "de helige männen", såsom i den lilla skrift från 1400-talet, vilken bär överskriften: "Haer sighs aff abotum allum skaemptan myklae", vilket betyder: "Här sägs om alla abboter mycken skämtan" eller, för att riktigare uttrycka den uppsluppet vanvördiga andemeningen: "Nu ska vi skoja väldigt med alla abboter". Så här lyder innehållet: "Då herr abboten gångar i klostret in, ser han sina munkar väl klädda. ... Herr abboten är väl klädder. ... Omsider kommer det därhän, att mat sättes fram. Men ingen tunga förmår uppräkna de rätter, som in komma för herr abboten. Men herr abboten äter icke det som fyrfota är; han äter gås och höns och änder och allsköns fåglar; han äter ock fiskar: gädda och lax och braxen och åtta fiskar sjudna och sexton stekta och nio anrättade i peppar. Sedan äter han tio fiskar och än tio sinom tio fiskar. Fläsk må han ej äta, förty det är fyrfota. Då låter han koka det i panna, till dess all must är ur det. Sedan låter han slå spadet, på ett fat och smakar därav, och sedan sätter han det till sin mun och dricker ur det i långa drag, förty det var gott fett spad. Aldrig må herr abboten äta det urkokta fläsket - förty det är smaklöst. Därpå sättes in ägg för abboten. Då äter herr abboten fem ägg stekta och fem ägg kokta och fem anrättade i gryta och fem i panna och fem kokta i kål och fem glödhoppade. Sedan äter herr abboten ytterligare fem ägg och fem sinom fem ägg. Förbjudet är honom mer att äta. Lovat är honom att dricka.Därför bäras två stora stånkor för herr abboten. ... Så dricker herr abboten sju gånger sjuttio. Sedan går abboten från bordet och säger: "Miserere mei, deus!" och tackar Gudi, att han är väl mätter och väl drucken. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 49-51)

(Nattvardsbrödet) hade i äldre tid bestått av syrat (jäst) bröd, men ... i västern övergick man omkring år 1000 till att bruka det slags tunna, osyrade kakor som vi på svenska brukar kalla oblater (av lat ”oblata”, framburna offergåvor). ... Detta ogillades starkt i Bysans och framhölls vid schismen 1054 som ett exempel på västkyrkans förfall. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 158-159)

Den förnämsta källan till vår kunskap om epikureismen är den av den romerske diktaren LUCRETIUS CARUS (d. 55 f.Kr.) författade stora lärodikten "Om tingens natur". ... Som exempel på livets sunda glädjeämnen nämner Lucretius " ... att slå sig ned på en grönskande gräsplan och med en enkel men närande kost sig behagligt förpläga, särskilt i leende vår och den tiden av året som ymnigt låta i skogar och marker de grönskande örterna blomma." (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 69,80)

Omkring år 600 f.Kr. sjönk temperaturen i Sverige av någon anledning våldsamt, så att de föregående århundradenas människovänliga klimat under loppet av ett par generationers livstid förvandlade sig till ett outhärdligt väder, döpt till Fimbulvintern av sin sentida upptäckare, den berömde botanisten Rutger Sernander. ... Av de frukter och sädesslag som bronstidens aristokrater hade odlat på sina domäner överlevde endast kornet. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 14)

Under bronsåldern (1800-500 f. Kr.) fick troligen jordbruket en ökad betydelse medan jaktens och fiskets roll minskade. ... Vete och korn var de vanligaste sädesslagen men också havre och hirs odlades. ... Från perioden 100 f. Kr. till 200 e. Kr. finner vi de första spåren av brödtillverkning i landet. Det rör sig om små bakugnar och förkolnade rester av bröd bakat på kornmjöl eller ett mjöl gjort på en blandning av korn, ärtor och havre. Det äldsta skriftliga belägget för bröd i Skandinavien finns på en runsten från Östfold, några mil från Bohusläns gräns mot Norge. Här nämns den döde hövdingen Woduride som "brödtryggaren". ... På Vikbolandet i Östergötland har en liten kornbulle hittats, sannolikt gjord för att kokas i likhet med våra dagars kroppkakor. Den vanligaste maträtten från och med jordbrukets införande (omkring 4200 f. Kr.) och fram till och med slutet av 1800-talet var emellertid kams, en blandning av växtrester och animaliskt fett eller blod som formades till bullar och kokades. (Olle Larsson "Det förhistoriska Småland" s 29,35)


Sångarna:

Välsigna, Herre, vad du ger. Din nåd är stor. Ditt bröd är ett. Och när det delas räcker det åt alla. ... Tack, Herre, för vad du oss ger. Och låt oss en gång vara med vid alla släktens måltid i ditt rike. (A Frostensson: Psalmer och Sånger 296:1-2)

Kornbröd fem och fiskar två får han av en pojke då. Stora gåvor, himmelsk makt Gud i Jesu händer lagt. Trodde han att det förslog? Ja, för Jesus var det nog. ... Jesus tackar Gud och ber. Allesammans slår sig ner. ... Det finns plats för allihop. Himlen tak och marken bord. ... Alla får i överflöd mat av pojkens fisk och bröd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 384:3,4a,5a,6a,7a)

Se, en gåvoflod går fram, och Guds kärlek är dess namn. Han som gett dig allt nu ber: Var med, var med och ge. Det finns nöd och överflöd, det finns svält och det finns bröd. Vill du se Guds vilja ske, var med, var med och ge. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 476:1,4)

Giv oss än en nådestund, o Jesus, När vi samlas i ditt dyra namn! Gör oss stilla, stilla för din Ande, Drag oss alla till din öppna famn! Duka än, som fordomtid i öknen För ditt Israel, ditt rika bord! Giv åt var och en, vad han behöver, Av det dyra livets ord! (L Sandell-Berg: Sång 536:1 i Svenska Missionsförbundets sångbok 1920; jfr Psalmer och Sånger 438:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur kornet, gräset, de tre tusen männen och pojkarna i Midjan upprättas. Vad angår Andreas upprättelse, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:40-41a. Mannen Adam, som drevs bort från Herren ut ur ”utsökthetens” trädgård, får nu i Andreas' person komma Herren Jesus nära och äta läckerbitar.

Det grekiska ordet (paidarion) för "liten småpojke" i Joh 6:9 är unikt för NT. Sannolikt har vi en anspelning till den lille småpojken Isak som sådde och fann korn (1 Mos 22:12; 26:12). En anspelning är också möjlig till den lille småpojken Tobias, som förde upp en fisk emot land (Tobit 6:3 eller 6:4).

Ibland har grekiskan i Johannes ett annat ord för "fisk" än det ord vi möter i synoptikerna. I Joh 21:1-15 finner vi båda dessa ord. Jag menar att detta visar att Johannes vill skilja de båda orden från varandra. Ordet här i Joh 6 är en dimunitiv form av ”opson”, ett ord som vi har i 4 Mos 22:11. Jag väljer att översätta det med "läckerbit", vilket är en helt möjlig betydelse av ordet, när det används om mat som äts tillsammans med bröd. I ett återställelseperspektiv ser vi hur de läckerbitar som orsakade död i öknen nu ger mättnad. Jämför också med andra anspelningar till 4 Mos 11 i Joh 6 (4 Mos 11:13 - Joh 6:5; 4 Mos 11:20,33 - Joh 6:56-57).

Jämför vidare med Joh 2:6-10, där vi inte bara ser den stora kvantiteten av Jesu dryck utan kanske framför allt den höga kvaliteten. Det var ett fint vin. Här i Joh 6 har vi nu läckerbitar. Och om vi associerar kornbröden i Johannes med dem som ges till Elisa, vet vi att dessa bröd var förstlingsbröd, dvs av högsta kvalitet.

Enligt judisk talsymbolik står talet fem för vad som är otillräckligt och ofullständigt. Tillsammans med talet ett står det för vad som är ofullkomligt, tillsammans med talet två för vad som är fullkomligt och gudomligt. I de fem kornbröden och de två små läckerbitarna ges vi ett tecken som avslöjar vem Jesus är. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.


Paulus sade till de troende i Korint: "I den natt i vilken (Jesus) (hela tiden) ’gavs till sidan av’/överlämnades, tog han ett bröd och då han hade ’varit tacksam’/tackat, ’styckade Han (det)’/’bröt Han (det) i bitar’." (1 Kor 11:23b-24a)


Grekiska ord:

anakeimai (ligga upp/ligga till bords) Joh 6:11 – Tobit 9:6; Matt 9:10; 22:10-11; 26:7,20; Mark 14:18; Luk 22:27; Joh 12:2; 13:23,28.

anapiptô (‘falla upp’/’lägga sig tillbaka’) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 2:1; Mark 6:40; Joh 6:10 – Tobit 7:9; Judit 12:16; Syr 25:18; 32:2; Matt 15:35; Mark 8:6; Luk 11:37; 14:10; 17:7; 22:14; Joh 13:12; 21:20.

arithmos (antal) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 22:3; Joh 6:10; Apg 11:21; 16:5 – Ester 9:11; Tobit 9:3; Judit 2:20; 5:10; 2 Mack 2:24; 8:16; Salomos Vishet 4:8; Syr 37:25; 41:13; 42:7; 51:28; Manasses bön v 9. Apg 4:4; 5:36; 6:7; Rom 9:27; Upp 5:11; 7:4; 9:16; 13:17-18; 15:2; 20:8.

bibrôskô (förtära) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:13 – Jeremias brev v 71; Bel och Draken v 11(12).

dôdeka (tolv) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 14:20; Mark 6:43; Luk 22:3, Joh 6:13 – 1 Mack 1:7; Syr 49:10. Matt 9:20; 10:1-2,5; 11:1; 19:28; 20:17; 26:14,20,47,53; Mark 3:14,16; 4:10; 5:25,42; 6:7; 8:19; 9:35; 10:32; 11:11; 14:10,17,20,43; Luk 2:42; 6:13; 8:1,42-43; 9:1,12,17; 18:31; 22:30,47; Joh 6:67,70-71; 11:9; 20:24. Apg 6:2; 7:8; 19:7; 24:11; 1 Kor 15:5; Jak 1:1; Upp 7:5-8; 12:1; 21:12,14,16,21; 22:2.

empimplêmi (uppfylla med) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 17:7; 48:12; Luk 1:53; Joh 6:12 – Syr 16:29; Baruk 3:32; Luk 6:25; Rom 15:24.

eucharisteô (vara tacksam) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 8:25; Matt 15:36; Joh 6:11; Apg 27:35 – 2 Mack 1:11; 12:31; Salomos Vishet 18:2; Matt 26:27; Mark 8:6; 14:23; Luk 17:16; 18:11; 22:17,19; Joh 6:23; 11:41. Apg 28:15; Rom 1:8,21; 7:25(א*,A); 14:6; 16:4; 1 Kor 1:4,14; 10:30; 11:24; 14:17-18; 2 Kor 1:11; Ef 1:16; 5:20; Fil 1:3; Kol 1:3,12; 3:17; 1 Thess 1:2; 2:13; 5:18; 2 Thess 1:3; 2:13; Filemon v 4; Upp 11:17.

klasma (brutet stycke) (i NT + ett exempel i GT) 3 Mos 2:6; Matt 14:20; Mark 6:43; Joh 6:12-13 – Matt 15:37; Mark 8:8; 19-20; Luk 9:17.

kofinos (stor korg) Matt 14:20; Mark 6:43; Joh 6:13 – Dom 6:19(B); Ps 81:6(7); Matt 16:9; Mark 8:19; Luk 9:17.

krithinos (av korn) (I NT + exempel i GT) 2 Kung 4:42; Joh 6:9 – 4 Mos 5:15; Dom 7:13; Joh 6:13.

opsarion (läckerbit) Tobit 2:2, Joh 6:9,11 – Joh 21:9-10,13.

paidarion (liten småpojke) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 6:4(5); Joh 6:9 – Tobit 6:3; 6:6(7); 1 Mack 2:46; 13:17-18; 16:16; Bel och Draken v 14(Theod).

perisseuô (vara utöver) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 4:16; Matt 13:12; 14:20; Joh 6:12-13; Apg 16:5 – 1 Mack 3:30; Syr 10:27; 19:24; Matt 5:20; 15:37; 25:29; Mark 12:44; Luk 9:17; 12:15; 15:17; 21:4; Rom 3:7; 5:15; 15:13; 1 Kor 8:8; 14:12; 15:58; 2 Kor 1:5; 3:9; 4:15; 8:2,7; 9:8,12; Ef 1:8; Fil 1:9,26; 4:12,18; Kol 2:7; 1 Thess 3:12; 4:1,10.

tosoutos (så mycket/många) (i NT + ett exempel i GT) 2 Mos 1:12; Matt 15:33; Joh 6:9 – Matt 8:10; Luk 7:9; 15:29; Joh 12:37; 14:9; 21:11. Apg 5:8; 1 Kor 14:10; Gal 3:4; Hebr 1:4; 4:7; 7:22; 10:25; 12:1; Upp 18:7,17.

trischilioi (tre tusen) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:10(א*); Apg 2:41 – 1 Mack 4:6,15; 5:20,22; 7:40; 9:5; 10:77; 11:44,74; 12:47; 2 Mack 4:40; 12:33.

(h)ôde (här) (i NT + ett exempel i GT) Matt 14:17; Joh 6:9 – 1 Mos 15:14; Matt 8:29; 12:6,41-42; 14:8,18; 16:28; 17:4,17; 20:6; 22:12; 24:23; 26:38,53(א*); Matt 28:6; Mark 6:3; 8:4; 9:1,5; 11:3; 13:2,21; 14:32,34; 16:6; Luk 4:23; 9:12,33,41; 11:31-32; 14:21; 15:17; 16:25; 17:21,23; 19:27; 21:6(א,*א,B); 23:5; 24:6; Joh 6:25; 11:21,32; 20:27. Apg 9:14,21; 1 Kor 4:2; Kol 4:9; Hebr 7:8; 13:14; Jak 2:3; Upp 4:1; 11:12; 13:10,18; 14:12; 17:9.


Ytterligare studier:

1 Mos 3:23-24; 37:30; 1 Sam 9:13; 2 Kung 4:38,41; 2 Krön 31:10; Jer 31:25; Matt 14:17-21; 15:34-38; 16:9-10; 22:10; Mark 8:5-9,19-20; 14:22; Luk 3:17; 9:13-17; 11:5-6; 13:20-21; Joh 1:40; 6:23,39; 10:28; 11:50,52; 17:12; 18:9; 21:9-13; Upp 6:6; 8:5,7; 10:10; 17:3.


Peter E. Cousins "The Feeding of the Five Thousand"; The Evangelical Quarterly 39.3 (July-Sept. 1967): 152-154.

David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

E.D. Johnson "The Johannine Version of the Feeding of the Five Thousand - An Independent Tradition?"; New Testament Studies 8 (1962): 151-154.

L. Smolar-M. Aberbach "The Golden Calf Episode in Postbiblical Literature"; Hebrew Union College Annual 39 (1968): 91-116.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-05; 2011-02-07; 2014-01-21)

Tillbaka till Start

6:14-15 Då människorna så hade skådat tecknet, som Han hade gjort, sade de (hela tiden) att/: “Den här är sannerligen profeten som kommer/’skall komma’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’!” Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget.

Ord för ord: 6:14 (19 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) '-na så människor'/'så människorna' havande-skådat vilket/som (han)-gjorde tecken sade-(de)-(hela-tiden) att den-här är sannerligen '-en profet'/profeten den in-i den utsmyckning kommande. 6:15 (19 ord i den grekiska texten) Jesus så havande-kunskap att (de)-står-i-begrepp (att)-komma och röva-bort honom och visa-upp (en)-kung, flyr-(han) åter in-i '-et berg'/berget, han-(själv) ensam.


1883: När nu människorna hade sett det tecken, som Jesus hade gjort, sade de: Denne är för visso den profet, som skulle komma i världen. När då Jesus förnam, att de ämnade komma och taga honom med våld för att göra honom till konung, drog han sig åter undan till berget, han själf allena.

1541(1703): När nu de menniskorna sågo, att Jesus hade gjort tecknet, sade de: Wisserliga är denne den Propheten, som komma skall i werldena. När då Jesus förnam, att de wille komma och taga honom, och göra honom till Konung, gick han åter afsides bort uppå berget, han sjelf allena.

LT 1974: När folket fattade, vilket stort under som inträffat, ropade de: ”Han måste vara profeten, som vi väntar på!” Jesus såg att de var beredda att föra honom med sig med våld och göra honom till kung, och därför drog han sig undan i ensamhet högre upp i bergen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Sodoms) män använde (hela tiden) oerhört (mycket) våld ’till sidan av’/mot mannen Lot. ... (En av budbärarna som var bortskickad av Herren sade till Lot:) ”Rädda dig ’in i’/till berget ... ” Men Lot talade i riktning mot dem: ” ... Rädda min själ ... (så att) de dåliga tingen ej må ‘ta ner’/inta mig, och jag må dö. Skåda, den här staden (är) nära att fly ner till ... den är små-/liten ... och min själ skall leva.” (1 Mos 19:9b,17b,18a,20, Grekiska GT)

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Folket sade till Aron:) ”Stå upp och gör oss gudar som skall gå före oss. Ty Mose, den här människan, som ledde/förde oss ut, ut ur Egypten, vet vi inte vad som har blivit (och blir) (med) honom.” (2 Mos 32:1b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) "Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:18, Grekiska GT)

Han blev Jeshuruns konung, när folkets hövdingar samlades, alla Israels stammar. (5 Mos 33:5, Bibel 2000)

Det kommer att vara en ledare i den som välkomnas (och har välkomnats), då folks ledare har letts/förts tillsammans, Israels stammar tillsammans. (5 Mos 33:5, Grekiska GT)

Träna/träslagen gick (för) att smörja en kung åt sig själva, och de talade till olivträdet: ”Var kung uppå/över oss!” (Dom 9:8, A, Grekiska GT)

(Israel) önskade (hela tiden) inte höra Samuel, och de talade till honom: "Absolut inte, ... det skall vara en kung emot/över oss, och vi skall vara, och/också vi, enligt/som alla nationerna, och vår kung skall skipa rätt (över) oss och komma ut framför oss och kriga/föra vårt krig. (1 Sam 8:19-20, Grekiska GT)

(David sade:) "Herre, min Gud, på Dig har jag hoppats. Rädda mig 'ut ur'/från alla som förföljer mig och fräls mig, (så att) de ej någonsin må som ett lejon röva bort min själ." (Ps 7:1-2a eller 2-3a, Grekiska GT)

Skåda, Herren går ut, ut ur Sin plats, och Han skall stiga ned och stiga emot, emot jordens höjder. (Mika 1:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)

Två (av kungens söner) flydde ‘in i’/till Ararats berg och och (en av hans andra söner) var kung efter honom. ... (Tobit 1:21b, S)

(Prästen Mattatias) och hans söner flydde (från Jerusalem) ‘in i’/till bergen. (1 Mack 2:28a)

Judas talade (med) de män (som var) i sällskap med honom: “Frukta ej (fiendernas) mängd och ni må ej vara fega (inför) deras stormning. Kom ihåg våra fäder, som/då de räddades i ett rött hav, när Farao förföljde dem i/med förmåga/makt.” (1 Mack 4:8-9)

Judarna och deras präster har varit tillfreds med att Simon (skall) vara deras befälhavare och prästledare in i (den kommande) tidsåldern ända till (dess att) en trofast profet (skall) stå upp. (1 Mack 14:41b)

(Antiochos sade:) ” ... Jag har visat (och visar) upp (min) son ... (som) en kung.” (2 Mack 9:25a)

(Salomo sade:) “En uppfostrans helige ande kommer att fly svek.” (Salomos Vishet 1:5a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I/med (Moses) utsagor fick (Herren) tecken att helt och hållet upphöra, och Han förhärligade honom.” (Syr 45:3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." Då säger Jesus till honom: "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud, och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:8b-10)

(Jesus sade:) "Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:12)

Då (Jesus) hade ’löst upp från’/upplöst folkskarorna, steg Han upp ’in i’/till berget (för) att bedja enligt/angående (det) egna. Men då det hade blivit kväll, var Han där (hela tiden) ensam. (Matt 14:23)

Folkskarorna sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Det här är profeten Jesus, Den (som är) från Nasaret av/i Galileen." (Matt 21:11)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) ”Låt dem (som är) i Judeen fly ’in i’/till bergen. (Mark 13:14b)

… Herren ’visade ... upp’/utsåg och/också (א,* א, A) sjuttio andra. (Luk 10:1a)

En viss (person) ut ur folkskaran talade till (Jesus): ”Lärare, tala till min bror att dela arvedelen i portioner/delar i sällskap med mig.” Men Han talade till honom: ”Människa, vem har ’satt ner’/satt Mig till domare eller delare/skiftesman emot/över er?” (Luk 12:13-14)

I/med den här utsagan (av en Israels son) flydde Mose. (Apg 7:29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ‘tagit ner’/intagit det. (Joh 1:5)

(Prästerna och leviterna frågade Johannes Döparen:) "Är du profeten?" Och han svarade: ”Inte/nej.” (Joh 1:21b)

Jesus hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25b)

Kvinnan säger till (Jesus): “* (א*) Jag tittar på, att Du är en profet.” (Joh 4:19)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Mose var faktiskt bokstavligen den man som avstod från ett kungarike för att lyda Guds kallelse att vara ledare för sitt folk ... Enligt Josefus var Mose ett så vackert barn att när han bars gatan fram i sin sköterskas armar, så stannade folk för att titta på honom. ... En dag tog faraos dotter honom till sin far och bad honom göra Mose till sin efterträdare på Egyptens tron. Farao samtyckte. Då, fortsätter berättelsen, tog farao sin krona och satte den på skämt på barnet Moses huvud, men barnet slet av den och kastade den på marken. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 58 i kommentar till Apg 7:17-36)

Njuchin: Av någon anledning börjar jag tänka tillbaka på min ungdom, och av någon anledning längtar jag efter att fly bort, åh, om ni (mina åhörare) visste hur jag längtar! (Hänfört.) Att fly bort, att kasta allt och fly utan att se sig om ... vart då? Vart som helst ... bara fly från detta usla, tarvliga, eländiga liv som har gjort mig till en gammal sorglig pajas, en gammal sorglig idiot, fly från denna dumma, småsinta, elaka, elaka elaka snåljåpa, från min hustru som har plågat mig i trettiotre år, fly från musiklektionerna, köket, hennes pengar, från allt detta strunt och alla dessa tarvligheter ... och stanna upp någonstans långt borta på en äng och stå blick stilla som ett träd eller en fågelskrämma, under den bara himlen, och hela natten betrakta den tysta, klara månens gång, och glömma, glömma ... Åh, hur jag skulle vilja glömma allt! ... Hur jag skulle vilja slita av mig den här äckliga gamla fracken som jag gifte mig i för trettio år sedan ... (sliter av sig fracken.) som jag har på mig varenda gång jag ska hålla föredrag för välgörande ändamål." (Anton Tjechov "Om tobakens skadlighet" s 130)

Nu sitter jag i Vaxholm, dit jag flytt, ensam, ifrån stad, ångvagn, ringklockor, telefon och sällskapslif. Undra då ej att jag icke strax vill vända om, helst jag flyktat från andra bjudningar. ... ... Ensamheten svalkade skönt och jag känner att viljan slagit sig i stelkramp, att jag ej återvänder till Stockholm, aldra minst till hemmet der jag lidit mer än beskrifvas kan. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 16,18; brev 21 mars 1890 till Johan Oscar Strindberg samt brev 23 mars 1890 till Gustaf af Geijerstam; "ångvagn", jämför med att Strindbergs bostad i det gamla jägmästarbostället Jakobsberg låg vid Hornskroken, ändpunkten för den ångkraftsdrivna spårvägslinje som öppnats på söder 1887)

Mina ryska vänner (nihilister) i Génève hade den nya uppfattningen att "den som tog straffet, han erkände sin brottslighet". Alla som kunnat hade flytt: Luther flydde till Wartburg, Hugo till Jersey, Vera till Génève o. s. v. De martyrer som bränts voro sådana som blifvit knipna. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 371; brev 1 nov 1884 till tidningen Östgötens redaktör Isidor Kjellberg)

Telegrammen hagla! Det stående motivet är: man skall anse dig feg! - Feg eller modig? Vad rör det mig! Konfiskationen, en våldshandling från överklassen, gör Sverige dubbelt främmande för mig! Gick ner till ryssen (i bokhandeln) igen! - "Feg!" sa' han och skrattade. "Är ni så gammaldags att ni tänker göra martyr? Det tror ingen människa på. För resten, alla martyrer ha flytt som ha kunnat. Det är bara de som knepos man har hängt och bränt. Luther kilade till Wartburg, Hugo till Jersey. Alla stora hjältar ha flytt för övermakten: Napoleon schappade från Waterloo och Karl XII från Pultava! Är man så romantisk i Sverige än, så att man fordrar att en människa skall komma och sticka huvudet i snaran, så snart en lymmel behagar locka på en? Varför finns asylrätten i Schweiz? Med alla stormakternas medgivande? Jo, därför att det erkännes en högre rätt än politiskt våld! Stanna ni och var lugn!" Jag stannade, men var icke lugn, ty min son var sjuk. Telegram hagla ännu i denna stund! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 138-139; Genève, oktober 1884)

Madame de Staël önskade rädda Louis Lambert undan både kejsaren och Kyrkan, för att han skulle kunna nå den upphöjda bestämmelse, som enligt henne väntade honom; hon betraktade honom redan som en ny Moses, som hon räddat från drunkningsdöden. (Honoré de Balzac "Louis Lambert" s 128; omkring år f1810)

Jag stannar över natt i Bergstoppens tempel, lyfter min hand och rör vid stjärnorna, vågar inte tala med hög röst av fruktan att störa gudarna i himlen. (Li Po "Bergtoppens tempel" s 84; Li Po 701-762)

Som Mose utförde tecken och under, så gjorde också Jesus. Och det är inget tvivel om att tecknens likhet bevisar att Han är den profet om vilken han sade att Han skulle komma, ’likt sig själv’. (Klemens' igenkännanden, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 92)


Att fortsätta med (hembygden):

Efter brödundret ville folk göra Jesus till konung, men Jesus skulle inte bli Kung i något jordiskt rike utan han är Kung i Guds rike, för alla folk och länder i alla tider som vill ha honom till Kung. Har han fått bli din kung? (Jan-Åke Karlsson "Jesus vårt föredöme"; Jönköpings-Posten den 11 mars 1994)

(Prästen Karl) Palmberg älskade att få vara ensam med Gud. Denna stillhet medförde en tvåfaldig välsignelse - texten upplät sina dolda källsprång för predikanten, och denne kom i kontakt med den eviga världen. Det sistnämnda var inte minst det viktiga. Palmberg ville gå ensam till kyrkan och gudstjänstlokalen och avböjde absolut allt sällskap. Från ensamheten med Gud ville han utan att bli störd eller splittrad gå direkt upp på predikstolen och tala till människorna. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 345)

Sjuk och utmattad anlände (prästen Karl) Palmberg (från Tyskland) till Jönköping den 12 oktober 1882. Någon av hans vänner hade skaffat honom ett gott hem hos makarna Wettermark i Torp, strax utanför staden. Här fick han röna den varmaste kärlek och förståelse. ... Till en god vän skrev han ett brev, som andas tacksamhet och harmoni. Det är dagtecknat den 26 november 1882 och lyder: " ... Över vintermånaderna stannar jag nog kvar här. De åstunda att få behålla mig, ty de känna som om Gud sagt dem det. ... Jag har svårt att sitta stilla länge. Jag måste vara mycket ute och skall just nu ut i min hage igen. Där är lika stilla och fridfullt som hos eder. Området ligger ett litet stycke utanför staden mot Dunkehallahöjden. Där uppe bland bokarna har jag mina stilla, ensamma promenader och bönestunder med Jesus. " (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 223-225; BG Ask-kommentar: "Torp" torde vara vad som senare har kommit att kallas "Torpa")

Längst i söder från staden (Jönköping) begränsas synkretsen av det vördnadsbjudande Taberg, vars dunkla hjässa krönes av himlabågen. När bergskonungen rynkar ögonbrynen och moln samlar sig på hans härskarpanna, så vet man redan i den några fjärdingsväg bort belägna staden, att oväder och nederbörd förestå, huru klar luften än må vara i de övriga väderstrecken; men då den väldige, med ljusnad uppsyn, skådar ned på sina i stoftet krälande undersåter: tornspiror och skogstoppar, som drista höja endast förstulna och vördnadsfulla blickar upp till majestätet och dess tronhimmel av stjärnbeströdd azur, då motser man, mitt under störtskurarna, snart vackert väder. Tabergsgubben är hjälten i alla ortens sagor, det outtömliga ämnet för barnens förvåning och inbillningar. O! ... "Då jag var liten. Då såg jag månen över kullen tåga, och tänkte: stod jag nu på kullen där, så kunde jag med lätthet se och fråga vem som den gubben uti månen är ..." Må läsaren ursäkta, att vi fört honom ända ned i den lilla staden. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 128-129; år 1766)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Pappa (Jerzy) fortsatte: " ... Det paradoxala med karriären är att vi egentligen bara kan lyckas till fullo när vi arbetar med det som är genuint viktigt i våra liv. Psykiatern Viktor Frankl, som var fånge i Auschwitz i tre år, har sagt så här: 'Du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet - just i det långa loppet - kommer till dig just för att du glömt tänka på den.' Talmud säger något liknande: 'Den som löper efter storhet får se storheten fly undan; den som flyr storheten får se den löpa efter sig.' Jag kan bara säga att båda har helt rätt." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 56-57; andra samtalet - människans uppgift)

Jfr ”E(n m)a(n sa)de till (Jesus): ’Säg till mina bröder, att de skall dela min faders saker med mig. Han sade till honom: ’O människa, vem har gjort mig till bodelningsman?’ Han vände sig till sina lärjungar. Han sade till dem: ’Inte är väl jag bodelningsman?’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 72)

Då Mose en gång hade blivit en del av faraos hushåll, säger rabbinerna, så blev kungen alldeles förtjust i den unge hebreen och spelade spel med honom och omhuldade honom. Ibland tog Mose av faraos krona från hans huvud och satte den på sitt eget. Då Egyptens trollkarlar såg detta, sade de till farao, att det var ett ’mycket dåligt tecken’, att det betydde att Mose en dag skulle göra uppror och försöka styra Egypten. (Michael E. Williams “Exodus” p 39; Exodus Rabbah 1.26)

Nu ville (Israels folk) ha en kung som kunde skipa rätt åt dem och anföra dem i deras krig. ... Det värsta var kanske inte att de ville ha en kung. ... Nej, det värsta var de tankar som låg bakom deras krav att få en kung. Vi vill vara som andra folk, sade de, och det var det som var det mest beklagansvärda. Det var just detta, att Israel inte var som andra folk, som hade varit deras ära och företräde. De var Guds utvalda folk - på alla sätt stod de i en särställning. ... Vi måste ha det som alla andra har det, sägs det. Världens umgängesformer, världens tänkesätt, världens vishet och måttstock - allt detta får ofta en alltför framträdande plats i den troendes liv och verksamhet. Vi måste se upp. Detta kan lätt leda till att vi förkastar Herrens själv. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 141-142; kommentar till 1 Sam 8:20)

Jesus drog sig ofta upp till bergen för att vara ensam i bön. ... Ett praktiskt exempel: Uppe i de norska fjällen, i Ottadalen, nära Jotunheimen, ligger Sandom retreatcenter. Här har man skapat en avskild miljö för stillhet, bön, Jesusmeditation och tillbedjan. I en sådan miljö kan den som har svårt för att slappna av hemma, få hjälp och vägledning. Erfarenheten visar att retreatgästerna bär med sig en levande stillhet tillbaka till vardagen. (Edin Lövås "Meditation i Andens kraft" s 82)

Jesus behövde inte göras till konung av (folket). Han var född till konung. Han ville inte ta emot kungadömet ur deras hand. Denna världens ”vilddjurs-riken” och härskare kan nog föras till makten med hjälp av de vindar som blåser över det upprörda havet (Dan 7:2 och 25), men Människosonens konungsliga makt gives honom av Gud (Dan 7:13,14). Då Saul blev Israels konung, var det på grund av att ett upproriskt folk krävde en konung. Skulle Jesus ha mottagit kungavärdigheten av denna upphetsade folkhop och blivit det slags konung som folket önskade, skulle hans tron inte heller ha haft någon fastare grundval. (J Bellet) (Studiebibeln II:591-592)

Detta häpnadsväckande under såg (människorna) som ett tecken på att Jesus var den länge väntade Messias eller Konungen. Men ännu förstod de inte vilken slags konung han var, och därför drog Jesus sig undan i tysthet. Men de började förstå, att man inte sagt tillräckligt om Jesus, om man bara säger, att han var en god människa. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 65)

(Harriet) tände en lampa och på ett bord fick jag se sprutor, pytsar, bomullstussar, tablettaskar och andra pundarverktyg. Jag nyktrade till på stubben. Det var glasskärvor i filmjölken i stället för Kalas-Puffar. ... Behövde plötsligt inte alls den där bruden, rusade nerför trapporna och sprang som i panik hem till stugan på Vita Bergen. (Ulf Lundell "Jack" s 125; början av 1970-talet)

Hela piren och området in mot land ända upp på Kåsebergaåsen vimlade av folk. De flesta var kvinnor. När vi kom närmare hörde vi att de sjöng. Det var som att alla människor i hela trakten på en och samma gång fått för sig att bryta mot regeln att behandla Hammarskjöld som vem som helst. ... Hammarskjöld hade mulnat betänkligt. Det var inte så här han tänkt sig födelsedagen. Han hade verkligen velat bli lämnad i fred. ... Alla därinne på land gjorde sitt bästa för att överrösta varandra med hurrarop medan en barnkör från Ystad sjöng för full hals. ... "För Guds skull, låt oss bara komma härifrån så fort som möjligt", väste Hammarskjöld irriterat och kastade en skygg blick på skocken av kvinnor som trängde honom från alla håll. Hurraropen hade nu övergått i ett mångbottnat tjut. ... Men inte för ett ögonblick tappade Hammarskjöld fattningen. ... Med släpande stänkskydd fick han bilen att krypa uppför Kåsebergaåsen medan den flaggviftande allmänheten gjorde sitt yttersta för att hylla generalsekreteraren. ... Vi hann precis innanför dörrarna till Rytterskulle när vi hörde förföljarna köra upp framför huset. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 234-235,239,242,244)


ca 1950 - ca 1850

Det har spekulerats mycket kring skälen till (Lewi) Pethrus Amerikaresa (1940), särskilt som den blev så kort. Pethrus tog tre års tjänstledighet från Stockholm, men intrycket var att han lämnade för gott. Det var också hans egen syn på saken. ... Först 1953 gav Pethrus sin förklaring: han hade gått i landsflykt. Och den han flydde ifrån var ingen annan än Sven Lidman. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 161)

Jag såg i trettiotalets början, att Dag (Hammarskjöld) själv var hårt pressad, att han - trots all framgång och all effektivitet - var inne på en farlig väg, ett slags eskapism. Han flydde - in i arbetets topp-prestationer, in i alpvärlden, in i den ensamma meditationen, in i den subtila poesin. Hans eget liv blev bara frostigare. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 284)

Över havet, genom Tyskland upp till de Schweiziska bergen styrdes färden. Där skulle Göran vinna hälsa eller dö. I en by på en alpsluttning fick de två soliga rum med balkong, från vilken de kunde se ut över den härligaste trakt, en vid, befolkad fjälldal, omgiven av höga alper, vilkas vita toppar stack upp över molnen. "Du skall gå mycket i de här bergen och bli stark och frisk", sade Göran första kvällen, då han ett ögonblick stod på balkongen i Mariannes sällskap. ... De blev vintern över uppe bland bergen, och när våren kom, förklarades Göran fullt frisk, och de kunde bestämma hemresan. (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 60-61,64)

Alla hastade till dörren och sågo genom skymningen omkring tolf soldater, klädda i röda rockar, vara ganska nära. Tiden för öfverläggning var kort. Den öfverhängande faran manade dem att ögonblickligen fly, och herden ropade: "Låtom oss fly till bärgen. De våga ej att följa oss där, och om de skulle göra det, måste de lämna sina hästar efter sig, och vi kunna lätt undkomma dem till fots." (R.H. Moncrieff "Den unge Andreas' hämnd eller En skotsk martyrs son" s 38-39)

Huru skall nu en ung man känna igen de falska sociala reformatorerna? Först därpå, att många af dem söka att på allehanda sätt utrota tron hos vårt folk i stället för att uppehålla och återupprätta den. De uppföra sig såsom människor, som vilja göra allt utan Gud, utan Kristus, medan just gudlösheten är orsaken till vårt elände. Sådana människor måste man fly och stå dem emot; ty de gräfva grafvar åt vårt folk. ... Min käre unge vän! Vi lefva i en allvarlig och farlig tid. Om du ser andra unge män, som upphäfva sig såsom sociala förkämpar och dock själfva äro helt och hållet oomvända, så erfar en hälsosam förskräckelse och gå du den motsatta vägen! Begynn med den kristliga socialismens grundfråga, din egen omvändelse till Kristus, mänsklighetens store reformator! (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 136-137)

Tre veckor stannade (Fredrik Franson) i Norge. Det mesta av denna tid (omkring år 1890) använde han till bön och bibelstudium. Han företog långa fjällvandringar. Uppe på ett högt berg, dit Franson ofta drog sig undan, utbredde sig en ståtlig tavla för blicken. ... När han sista gången varit på berget, skrev han: "Och då de upplyfte sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena." En jordisk lyckodröm hade slocknat, men den ledde till en klarare blick på det eviga. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 96-97)

I vilken avsikt ville folket göra Jesus till konung? Utan tvivel i den avsikten att han skulle föda dem gratis. Det sorglösa folket gillar sådana som föder dem gratis. Ty det sorglösa folket nöjer sig inte därmed, att Gud har skapat födoämnen, såsom spannmål, djur, fisk, fåglar och annan slags näring, varigenom människan genom arbete och möda får sin nödtorft. Om Gud däremot kastade stekta mesar i munnen på dem och födde dem utan besvär, då först skulle Gud vara en god Gud. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 113 i kommentar till 1 Sam 8:5 Midfastosöndagen 1854)


ca 1850 och tiden dessförinnan

När folket wille göra Jesus till en jordisk Konung, så gick Jesus bort ifrån dem. Liksom det jordiska förrådet, hwilket kom från Jesu undergörande hand, upwäckte hos folkhopen den tanken, att wilja uphöja Jesus till en jordisk konungavärdighet, likså sätter mängden än i dag sådant wärde på jordisk förmögenhet, att en wälmående menniska alltid af hopen anses att wara bättre än någon af sina likar. En sann christen får likwäl sorgfälligt undwika den jordiska ära, som kunde tillflyta honom från denna källa; ty der kan wara för honom frestelse nog i sjelfva den jordiska wälmågan, att den icke skall ökas genom den jordiska äran. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 210)

Genom freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträddes den östra delen av det svenska riket till Ryssland. ... Enbart i Stockholm beräknades antalet flyktingar från Finland i april 1811 till 646 män, vartill kom ett okänt antal kvinnor och barn. ... En annan grupp var de så kallade skogsfinnarna i Finnskogarna i Värmland, Dalarna och södra Norrland. År 1823 fanns det tusentals finsktalande fördelade över ett stort område längs gränsen mot Norge. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 12-13)

Det är märkeligt, huru Gud ibland Israel hade förordnat, att de omtalta fristäderna skulle ligga på höga berg, så att de kunde synas långt ifrån; att wägen, som förde dit, skulle icke allenast hållas jemn och beqwämlig, så att flyktige utan hinder kunna komma fort; utan ock att wägwisare eller taflor woro uppsatte wid alla wägskilnader, som utwisade hwilken wäg, som gick till fristaden, på det att den förföljde brottslige icke behöfde fara wilse, eller genom frågande efter wägen måtte blifwa uppehållen. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 77 i predikan 1797 över Ordsp 18:10)

(Bildtext) En samtida tysk bildframställning av Gustav II Adolf som protestantismens riddare och räddare. Svärdet räckes honom från himlen - till vänster predikar en präst för det landstigande folket - och överskriften jämför honom med Moses, som ingrep till israeliternas räddning i en stund, då bördorna fördubblats. Om protestanternas betryck vill bildfälten nedtill med bl.a. tortyrscenen till höger ge en föreställning. Bibelcitaten äro alla ur Gamla testamentet eller Uppenbarelseboken. - Kopparstick. Kungliga biblioteket. ("Svenska folket genom tiderna 4" s 65)

(Bildtext) En samtida tysk bildframställning av Gustav II Adolf som protestantismens riddare och räddare. Svärdet räckes honom från himlen - till vänster predikar en präst för det landstigande folket - och överskriften jämför honom med Moses, som ingrep till israeliternas räddning i en stund, då bördorna fördubblats. Om protestanternas betryck vill bildfälten nedtill med bl.a. tortyrscenen till höger ge en föreställning. Bibelcitaten äro alla ur Gamla testamentet eller Uppenbarelseboken. - Kopparstick. Kungliga biblioteket. ("Svenska folket genom tiderna 4" s 65)

1621 firades ett jubileum i alla landets kyrkor för att fira Gustav Vasas frihetskamp och reformationen. Då skulle predikanterna jämföra honom med den Moses som förlossade israeliterna ur den egyptiska fångenskapen. ... Med Gustav III förhåller det sig likadant. ... I sina tal hävdade Gustav III ständigt att han sökt följa Gustav Vasa i spåren för att "befria" Sverige. Han skrev till och med en opera om honom, så att samtid och eftervärld skulle se likheterna mellan honom själv och Sveriges heroiske landsfader. (Kurt Johannesson "Med historien som vapen" s 84-85)

Bibliska förebilder har präglat (Gustav Vasas) symboler. På kröningssvärdet lät han gravera Moses som ledde Israels folk ut ur Egypten under Faraos förtryck som en förebild för sig själv som konung. Detta gäller också myntpräglingen. Endast bibelcitat används här som valspråk. ... När Gustav 1536 flyttade över sitt stöd från reformkatolikerna till reformatorerna försågs den nya halvmarken med valspråket "Si deus pro nobis, quis contra nos" (Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss). ... Ibland var Gustavs mynt försedda med en bön till och en bild av Kristus i stället för valspråk. Detta gäller också riksdalern 1549, då den svenska evangeliska kyrkan stabiliserats. Bönen lyder "Salvator mundi, adjuva nos" (Världens frälsare, hjälp oss). (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 106-107)

Namnet Josua (Jesus) var en typ. ... Han förde in folket i de utlovade landet, som Jesus (gör) in i himlen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:489)

Kort efter sitt dop blef Cyprianus presbyter och redan 248 biskop i Kartago. Ett år efter hans val utbröt den deciska förföljelsen, och Kartagos hedningar ropade: "Cyprianus för lejonen!" Af hänsyn till församlingens bästa fann den nyvalde biskopen det emellertid rättast att genom flykten undandraga sig förföljelsen, men från sitt gömställe sände han bref och penninggåvor till de kristna i Kartago. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 149; Herdar och lärare)

Mose ... var den förste av profeterna. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 173)


Sångarna:

Då skall jag trygg, i råd och dåd, Till dig, o Fader! fly, Och än förnimma, att din nåd Är hvarje morgon ny. (JO Wallin: Psalm 420:4; jfr Psalmer och Sånger 176:4)

Att i bön få tala med sin Fader Upp till bergen sökte han en stig; Han, som skapat stjärnors myriader, Hade ej en bönevrå för sig. Och när folket sig kring honom trängde Dagen om och ingen ro han fann, Månne han sin dörr om kvällen stängde? Nej, en egen dörr ej hade han. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 290:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Kanske har vi en dubbel mening av vem som är kung i 5 Mos 33:5. Folket tror att det är Mose, medan det i stället är Herren själv.

Angående "profeten", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:21b. Angående Jesus/Josua som en förebild till Jesus, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:28.


(Jesus) har ansetts värdig mer härlighetsglans ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Mose. ... Och Mose var faktiskt trofast som vårdare/tjänare i hela (Guds) hus ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd av/om de ting som skulle samtalas (i framtiden). (Hebr 3:3a,5)


Grekiska ord:

anadeiknymi (visa upp) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 9:25; Luk 10:1, Joh 6:15 – 2 Mack 2:8; 9:14,23; 10:11; 14:12; Apg 1:24.

(h)arpazô (rycka till sig) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 11:12; Joh 6:15 – Tobit 1:20; Judit 16:9; Salomos Vishet 4:11; Baruk 4:26; Matt 13:19; Joh 10:12,28-29; Apg 8:39; 23:10; 2 Kor 12:2,4; 1 Thess 4:17; Judas v 23; Upp 12:5.

feugô (fly) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:21; 1 Mack 2:28; Salomos Vishet 1:5; Mark 13:14; Joh 6:15; Apg 7:29 – Tobit 1:18; 6:17(18); Judit 5:8; 14:3; 15:2; 1 Mack 1:18,38; 2:44; 3:11,24; 4:5,14,22; 5:9,34,43; 6:4; 7:32,44; 9:10,18,33,40; 10:12,43,49,64,73,82-83; 11:16,55,70,72-73; 15:11,37; 16:8,10; 2 Mack 5:8; 8:24; 11:11-12; Salomos Vishet 10:6; 16:15; Syr 21:2; Jeremias brev v 54; Matt 2:13; 3:7; 8:33; 10:23; 23:33; 24:16; 26:56; Mark 5:14; 14:50,52; 16:8; Luk 3:7; 8:34; 21:21; Joh 10:5,12. Apg 27:30; 1 Kor 6:18; 10:14; 1 Tim 6:11; 2 Tim 2:22; Hebr 11:34; Jak 4:7; Upp 9:6; 12:6; 16:20; 20:11.


Ytterligare studier: 1 Mos 14:10; 27:42-43; 31:21; 5 Mos 18:15; Matt 3:11; 11:3; 14:13; 15:29; Mark 6:31,45-46; Luk 4:5-8; 6:12; 7:16,19; 24:19; Joh 6:3,39; 7:40; 9:17; 11;27; 12:13; 15:20; 18:36-38; Apg 3:22; 7:37; Upp 11:15,17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-05; 2011-02-10; 2014-01-25)

Tillbaka till Start

6:16-21 Men som/då det blev kväll, steg Hans lärjungar ner emot havet, och då de stigit i, in i en båt, kom/for de (’hela tiden’/-) på/till den andra sidan havet ’in i’/till Kafarnaum. Men dunklet tog ner dem (א,*א), och Jesus hade ännu inte kommit (och kom inte) i riktning mot dem. Både/vidare uppväcktes (hela tiden) havet av/’på grund av’ (d)en stora/starka vind som blåste. Då de så drev (och hade drivit) som/omkring tjugofem eller trettio stadier, tittar de på Jesus som vandrar omkring uppå havet och blir/kommer nära båten. Och de fruktade. Men Han säger till dem: ”Jag är. Frukta ej.” De ville så (hela tiden) ta Honom in i båten, och genast blev/for båten emot (א*) ’den jord in i vilken’/’det land till vilket’ de (’hela tiden’/’gång på gång’) drog sig tillbaka.

Ord för ord: 6:16 (11 ord i den grekiska texten) Som men kväll (det)-blev steg-ner '-na lärjungar'/lärjungarna hans emot '-et hav'/havet 6:17 (21 ord i den grekiska texten) och havande-stigit-i in-i (en)-båt kom-(de)-(hela-tiden) på-(den)-andra-sidan (av)-'-et hav'/havet in-i Kafarnaum. tog-ner men dem '-et dunkel'/dunklet och ännu-inte hade-kommit-(och-kom) Jesus i-riktning-mot dem. 6:18 (7 ord i den grekiska texten) '-et både hav'/'vidare havet' vind stor blåsande uppväcktes-(hela-tiden) 6:19 (22 ord i den grekiska texten) drivande-(och-havande-drivit) så som stadier tjugo fem eller trettio tittar-(de)-på '-en Jesus'/Jesus vandrande-omkring uppå '-et hav'/havet och nära '-en båt'/båten blivande, och (de)-fruktade. 6:20 (8 ord i den grekiska texten) den/han men säger (till)-dem: jag (jag)-är; ej frukta. 6:21 (18 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) (de)-ville-(hela-tiden) så ta honom in-i '-en båt'/båten, och genast '-en båt'/båten blev emot den jord in-i vilken (de)-(hela-tiden)-drog-sig-tillbaka.


1883: Men när det hade blifvit afton, gingo hans lärjungar ned till hafvet och stego i båten och foro öfver hafvet till Kapernaum. Och det hade redan blifvit mörkt, och Jesus hade icke kommit till dem. Och hafvet upprördes af ett starkt stormväder. När de nu hade farit vid pass tjugufem eller trettio stadier, fingo de se Jesus gå på hafvet och nalkas båten, och de vordo förfärade. Men han sade till dem: Det är jag; varen icke förfärade. Då ville de taga honom upp i båten, och strax var båten vid det land, dit de foro.

1541(1703): Och när aftonen kom, gingo hans Lärjungar ned till hafwet; Och stego till skepps, och foro öfwer hafwet till Capernaum; och det war redo mörkt wordet, och Jesus war icke till dem kommen. Då blåste ett stort wäder, och wågen begynte gå. När de nu rott hade wid fem och tjugu eller trettio stadier, fingo de se Jesum gå på hafwet, och nalkas skeppet; och de wordo förfärade. Då sade han till dem: Det är jag, rädens icke. Och de wille hafwa tagit honom in i skeppet; och i det samma war skeppet wid landet, som de foro till.

LT 1974: På kvällen gick hans lärjungar ner till stranden för att vänta på honom. Men när mörkret föll och Jesus ännu inte hade kommit tillbaka, steg de i en båt och for ut på sjön i riktning mot Kapernaum. Men ganska snart kom en storm över dem där de rodde fram, och sjögången blev häftig. De var omkring en halv mil från land, när de plötsligt såg Jesus komma gående mot båten. De blev förfärligt rädda, men han ropade till dem och bad dem att inte vara oroliga. Då lät de honom komma upp i båten, och i samma ögonblick var båten framme vid den plats som de skulle till.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Efter de här orden blev/kom ett Herrens ord (vänt) i riktning mot Abram i en syn. (Herren) sade: ”Frukta ej, Abram!” (1 Mos 15:1a, Grekiska GT)

(Lot sade till budbärarna:) “Jag kommer inte att förmå räddas alltigenom ‘in i’/till berget, (så att) de dåliga tingen ej må ‘ta ner’/inta mig och jag må dö.” (1 Mos 19:19b, Grekiska GT)

Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. (2 Mos 14:21b-22a, Grekiska GT)

(Elia) finner Elisa ... i/med nötkreatur/oxar – tolv par av nötkreatur/oxar inför hans ögon ... och (Elia) kom emot, emot honom och slängde sin fårskinnspäls emot, emot honom. Och (Elisa) lämnade oxarna helt och hållet. (1 Kung 19:19b-20a, Grekiska GT)

(Gud) som vandrar omkring som emot marker, uppå hav. (Job 9:8b, Grekiska GT)

(David sade:) ”Herrens röst (var) uppå vattnen, härlighetsglansens Gud har dundrat, Herren uppå många vatten.” (Ps 29:3, Grekiska GT)

(Profetens sade: ”Gud,) Din väg (var) i havet, Dina stigar i många vatten, och av Dina fotsteg skall (man) inte ha kunskap.” (Ps 77:19 alt 77:20, Grekiska GT)

(Profeten sade till Damaskus och Israel:) "Ve/ack, en mängd av många nationer! Som ett hav som svallar i vågor på det här sättet kommer ni att oroas. ... Många nationer (är) som mycket vatten.” (Jes 17:12a,13a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Havets vatten kommer att oroas (när Herren helt och hållet förstör den bebodda världen).” (Jes 24:14b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min. Och om du – alltefter omständigheterna – må stiga genom, genom vatten, är Jag i sällskap med dig.” (Jes 43:1b-2a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Tala till Farao:) ‘Du oroade vatten (med) dina fötter. … ’” (Hes 32:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “En människas fot må inte/förvisso ej längre oroa (vattnen, då Egypten krossas). …” (Hes 32:13b, Grekiska GT)

Grenarna av (det träd som var Babylons stolte kung var till) längden som/omkring trettio stadier. (Dan 4:9a eller 4:12a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Uppå min sovplats (i sömnen om natten) tittade jag (hela tiden) på, och skåda, himlens fyra vindar föll i, in i det stora havet.” (Dan 7:2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten. (Dan 12:7a, Grekiska GT)

Herren uppväckte en vind in i havet. Och det blev en stor bölja i/på havet, och båten var i fara att krossas. ... Och (’männen av ett skepp’/sjömännen) tog Jona och kastade ut honom in/ut i havet. Och havet ’stod ut ur’/’upphörde med’ ’sina bränningar’/’sitt raseri’. (Jona 1:4,15, Grekiska GT)

Men som/då det blev kväll skyndade sig (Holofernes') slavar att ’lösa upp upp’/lossa/’ge sig iväg’. ... Judit lämnades ensam bakom/kvar. (Judit 13:1a,2a)

Då Tryfon hade stigit i, in i en båt, flydde han ’in i’/till Ortosia (Grekiska: Orthôsia). (1 Mack 15:37; jfr Orthôsia med “orthos” = ”upprätt, rak” och med “eutheôs” = ”genast, rak” i Joh 6:21)

Från/’beroende på’ (sitt) övermod antog (Antiokos) faktiskt, att han (kunde) fara till sjöss (emot/över) jorden och gå (på) pelagen/’öppna havet’. ... (2 Mack 5:21b)

Just nu tänkande/tänkte (Antiokos, att han kunde) 'ordna uppå'/beordra havets vågor. (2 Mack 9:8a)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

(Visheten förde det fromma folket) genom ett rött hav och ledde dem genom, genom många vatten, men hon översvämmade deras fiender och ut ur en avgrunds djup lät hon dem koka upp. (Salomos Vishet 10:18-19)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade till Herren:) “En konstnär, vishet, beredde (båten) helt och hållet, men Ditt ’förstånd i förväg’/förutseende, Fader, styr (den), eftersom Du och/också har gett en väg i ett hav och i vågor en skyddad stig, då Du visade att Du förmår rädda ut ur varje/allt. ... På grund av det här ... räddades (människor) alltigenom som (på) en flotte som hade kommit igenom böljor.” (Salomos Vishet 14:2b-4a,5b)

(Denna) förvisso oförmögna/maktlösa natt och ut ur skrymslen av ett oförmöget/maktlöst Hades ... drevs förebuden/vidundren av vålnader ... och en oväntad fruktan 'hälldes uppå'/drabbade (dem). (Salomos Vishet 17:13-14 eller 17:14-15)

(Salomo sade:) “Ut ur ett rött hav (var det) en ‘obehindrad väg’/’väg utan hinder’ och ut ur en våldsam bölja ’varande klädd’/kläddes en slätt i en ung/frisk grönska.” (Salomos Vishet 19:7b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Det är/finns vindar, som (Herren) har skapat (och skapar) ‘in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa.” (Syr 39:28a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt/lägg er hals under, inunder ett ok (av vishet), och låt er själ därtill ta emot uppfostran/undervisning. Det är nära att finna henne.” (Syr 51:26)

(Manasse sade till Herren: “Du) havande/hade fjättrat havet (med) Din befallnings utsaga.” (Manasses bön v 3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då det hade blivit kväll, förde (man) till (Jesus) många som var besatta av demoner, och Han kastade ut andarna (med) en utsaga. (Matt 8:16a)

Då Jesus hade skådat folkskaror (א*) runt omkring sig, uppmanade Han att gå bort ’in i på’/till den andra sidan. (Matt 8:18).

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus) manade lärjungarna att stiga i, in i båten och leda/gå före honom ’in i på’/till den andra sidan ända till (den tid i) vilken Han måtte ha ’löst upp från’/upplöst folkskarorna. ... Men då det hade blivit kväll, var Han där (hela tiden) ensam. Men båten (med lärjungarna) var (hela tiden) (א,* א) allaredan (i) havets mitt (א,* א) och plågades av vågorna, ty vinden var/låg (hela tiden) mitt emot. Men (i den) fjärde nattvakten kom (Jesus) i riktning mot dem och vandrade omkring emot havet. Men då * (א*) de hade skådat Honom, då Han vandrade omkring uppå havet, oroades de och sade att/: ”Det är en vålnad!” Och de utropade/ropade från/’beroende på’ fruktan. Men rakt/strax samtalade Han (med) dem och sade: “Visa tillit. Jag är. Frukta ej.” (Matt 14:22b,23b-27)

Då Jesus genast hade sträckt ut handen, tog Han uppå/’tag i’ (Petrus). (Matt 14:31a)

(Prästledarna) ‘fick ... att stå’/avsatte trettio silvermetaller/silverstycken till (Judas). (Matt 26:15b)

Då (Jesus) hade uppväckts/vaknat, ’hedrade ... på’/klandrade Han vinden och talade till havet: “Var stilla, sätt på munkaveln (och låt den vara påsatt)!” Och vinden tröttnade/mojnade, och det blev ett stort lugn. (Mark 4:39)

Och då det hade blivit kväll var båten (hela tiden) i havets mitt, och (Jesus) själv (var) ensam uppå jorden/land. Och då Han hade skådat, att (Hans lärjungar) plågades i drivandet/’vid årorna’, ty det var (hela tiden) en vind mitt emot dem, kommer Han i riktning mot dem runt omkring den fjärde nattvakten vandrande omkring uppå havet, och Han ville (hela tiden) komma till sidan av dem. Men då de hade skådat Honom uppå havet, då Han vandrade omkring, tänkte de att/: ”Det är en vålnad!”, och de utropade/skrek upp/till, ty alla skådade Honom, och de var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” Och Han steg upp i riktning mot dem in i båten, och vinden tröttnade/mojnade. (Mark 6:47-51a)

(En ut ur/av folkskaran sade till Jesus:) “Varest/där * (א*) (anden) må ta/bryta ner (min son), bryter han ’i stycken’/samman * (א,* א) och tuggar fradga.” (Mark 9:18a)

(I/under) många tider hade (en oren ande) rövat (och rövade) (en viss person) tillsammans med (sig). ... Han hade av den lille demonen (’hela tiden’/’gång på gång’) drivits in i de ödelagda (platserna). (Luk 8:29b)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton (12+6) år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

Då (de elva och de andra lärjungarna) hade fruktat (א,* א) och blivit förskräckta, tänkte de (hela tiden), att titta/’de tittade’ på en ande. (Luk 24:37)

Som/då (Paulus) hade skådat synen, sökte vi genast komma ut in i Makedonien, då vi drog (den) slutsatsen att/: "Gud har kallat (och kallar) oss att komma med ett gott litet budskap till dem." (Apg 16:10)

Då vi hade kommit före/fram emot/inpå båten, leddes/fördes vi upp emot Assos, då vi stod i begrepp att därifrån ta upp Paulus. Ty då han på det här sättet hade ordnat (och ordnade) (det) alltigenom/’från början till slut’, ’var stående’/stod han själv (hela tiden) i begrepp att gå till fots. (Apg 20:13)

(Paulus sade till folket på båten:) “Den här natten ... (sade) en Guds budbärare (till mig): ’Frukta ej!’” (Apg 27:23-24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ‘tagit ner’/intagit det. (Joh 1:5)


Hembygdens predikan:

Jesus upprepade samma ord, varmed ängeln tilltalat (kvinnorna): Rädens icke. Bävan för Gud och det eviga är bofast hos oss för syndens skull. Frukta icke är en himmelsk röst ned i syndens och nödens mörka hem. Den har i bibeln ofta uttalats till bävande hjärtan. Så hette det ... till lärjungarne, då Jesus kom till dem, gående på havet: ”Rädens icke, det är jag.” ... Så till Johannes på ön Patmos: ”Frukta icke; jag är den förste och den siste.” Så slutligen till församlingsängeln i Smyrna: ”Frukta icke för det du kommer att lida.” Det hör till vår himmelske faders ömma omsorg om de sina att icke blott bevara dem för alla faror, utan även befria dem från fruktan för hotande sådana. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 228-229, Annandag påsk, Matt 28:9-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Jesus hade sagt till (Paulus) i Jerusalem: ”Var inte rädd. Som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom” (Apg 23.11). Ändå tycktes den ena händelsen efter den andra motarbeta detta mål. Han blev arresterad och fängslad, hotad med lönnmord, var nära att drunkna i Medelhavet, blev nästan dödad av soldater och biten av en orm. Och bakom alla dessa händelser (symboliserade av det stormiga havet) låg demoniska krafter som ville hindra Paulus att nå sin av Gud planerade och utlovade destination. Men istället hindrade Gud djävulens planer. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 344 i kommentar till Apg 15:24)

"Vi vet inte längre hur (guds)namnet (JHVH) ska uttalas eftersom vokalerna saknas i texten", (sa pappa Jerzy). "Vid tiden för templen var namnet känt, men gudsnamnet fick bara utsägas av översteprästen. ... Enligt traditionen fick den som ägde kunskap om gudsnamnet ... stora krafter, kunde utföra mirakel och till och med skapa nya världar. Det sägs bland annat att Moses använde gudsnamnet när han delade Sävhavets vatten." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 29; första samtalet - ödmjukhet)

Man har velat bortförklara att Jesus gick på vattnet genom att hänvisa till en missuppfattning av den preposition som översatts med ”på”, v 19. … Denna rationalistiska bortförklaring är emellertid otillfredsställande. Hela jesustraditionen utgår ifrån att Jesus är herre över naturen och då är det inte mer uppseendeväckande om han går på vattnet än om han stillar stormen. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 165)

Nu måste var och en kämpa för sej, slåss för livet mot de obarmhärtiga strömmarna som med all makt ville ha dem till Glupafallet. De kunde se lugnvattnet inne vid stranden. Nära men ändå alltför långt borta. Glupafallet vinner till sist, tänkte Ronja. Hon orkade inte mer. Nu ville hon ge upp, bara sjunka, låta sej föras dit strömmarna tog henne och försvinna i Glupafallet. Men framför sej hade hon Birk. Han vände på huvudet och såg på henne. Gång på gång vände han sej om efter henne, och då försökte hon igen. Försökte och försökte. Tills hon inte kunde mera. Men då var hon inne i lugnvatten, och Birk drog henne med sej mot stranden. ... Inte förrän solen var på väg ner kom de hem till Björngrottan. Och där, på hällen utanför, satt Lovis och väntade. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 190)

Det finns många nog GT ställen, särskilt bland dem som handlar om Exodus, ... för att göra det troligt att (Johannes) avsåg att undret skulle återspegla den allmänna symbolik med att gå över havet vid tiden för Exodus samt Jahves privilegium att få göra en stig på eller i vattnen. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 255-256)

Stormen sätter sin mun till huset och blåser för att få ton. Jag sover oroligt, vänder mig, läser blundande stormens text. ... Natten är stilla över vårt golv (där alla förklingade steg vilar som sjunkna löv i en damm) men därute är natten vild! Över världen går en mer allvarlig storm. Den sätter sin mun till vår själ och blåser för att få ton. Vi räds att stormen blåser oss tomma. (Tomas Tranströmer "En vinternatt" s 92-93)

Så vilda de var, alla vågorna i Döda sjön! Aldrig har jag sett vildare vågor. De kastade sig över oss, rev i oss, slet i oss och slungade oss vidare mot nya rasande vågor. Det var inte lönt att försöka ro. Vi höll i årorna både Jum-Jum och jag. Vi höll i dem så hårt vi kunde. Men där kom en fräsande våg och slet ifrån oss den ena, där kom en skummande våg och knäckte den andra, och där kom många fräsande, skummande, svallande vågor och reste sig skyhögt omkring oss och omkring vår båt som var bräcklig och liten precis som vi. "Nu har vi inga åror", sa Jum-Jum. "Och snart har vi ingen båt. När vågorna slungar den mot (den onde) riddar Katos klippor, så går den sönder." ... Vi skulle dö vid riddar Katos fötter, det var vad vågorna ville. ... Vildare och vildare blev vågorna. ... Men då hände det något underligt. Just när vi trodde, att vi skulle dö, la vågorna sig ner och blev stilla. Alldeles stilla blev de. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 134-135)

”Jag gör vad som helst bara jag slipper ifrån den här rysliga båten”, (sade) Eustace. ”Rysliga?” sade Drinian. ”Vad menar du?” ”I ett civiliserat land som det jag kommer ifrån”, sade Eustace, ”är fartygen så stora att man inte ens märker att man är till sjöss på dem.” ”I så fall kan man ju lika gärna stanna i land”, sade Caspian. ”Låt sätta livbåten i sjön, Drinian.” (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 35-36)


ca 1950 och tiden dessförinnan

"Vad ska vi göra i dag, Pippi", frågade Annika. ... "Tja, spela krocket kanske", sa Pippi. ... "Eller också kunde vi kila ner till ån och öva oss att gå på vattnet." "Inte kan man gå på vattnet", sa Tommy. "Jo, det är visst ingen omöjlighet", sa Pippi. "På Cuba träffade jag en gång en finsnickare som ..." Hästen började galoppera, och de små barna, som trängdes omkring honom, kunde inte höra fortsättningen. (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump går ombord" s 151)

Leviternas tjänsteålder varar enligt Num. 4:3,23,30-47 från trettionde till femtionde levnadsåret, enligt Num. 8:24ff. från tjugufemte till femtionde året. Olikheten mellan dessa båda uppgifter beror antingen på att begynnelseåldern var olika för olika tjänsteuppgifter, eller också skall den förklaras så, att -eftersom den generation som dragit ut från Egypten måste dö – dödligheten var förhållandevis stor. För att kunna fylla de sålunda uppkomna luckorna visade det sig då nödvändigt med en lägre begynnelseålder. En annan möjlighet är, att Num. 4 bestämmer från och med vilken tid och till och med vilken tid som leviterna ”måste” göra tjänst. Num. 8 däremot säger från vilken tid de ”fingo” göra tjänst och ”kunde” inkallas till tjänstgöring. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 225)

(Dans rop) förvandlades till ett gällt dubbelskrik av fasa, för upp ur vattnet kom ... liket av den fransman som hade begravts två dagar tidigare! Kroken hade fastnat i höger armhåla på honom. ... Armarna var bundna intill sidorna, och ... och han hade inget ansikte kvar. ... "Han har kommit för att hämta tillbaka (kniven som jag tog från honom", sade Dan till Harvey). ... "Det finns så mycket i dimman som man inte ser i klart väder - spöklika ljud och gengångare och liknande. Jag känner mig faktiskt lättad över att han kom som han gjorde i stället för att komma gående på vattnet. Han kunde ha gjort det också ... kommit gående på vattnet." (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 151-153)

Solen hade icke lyst på tre långa veckor i den lilla byn Gersau vid Vierwaldstättersjön, icke lyst sedan i början av oktober, då föhn gick. Efter solnedgången blev det kav lugnt och jag sov halva natten tills jag väcktes av kyrkklockans ringande och ett buller som kunde upplösas i: stormens eget susande när den kastade sig över alperna på södra sjöstranden, pressades ihop i sjöns kittel, trängdes in i gränderna i vår by, röck i skyltar, skakade fönsterluckor, ruskade på takpannor, yrde i träkronor och buskruskor. Sjöns vågor dunkade mot hamnfästena, fräste över skoningarne och plaskade mot båtar. Sanden piskade mot fönsterrutor, löven dansade i virvlar, spjällen röcko och huset skakade. När jag tittade ut lyste det i kyrkan och klockan ringde alltjämt, för att väcka dem som icke vaknat redan, ty föhn anses vara farlig som en jordbävning, både därför att den kan själv riva ner hus, och vad värre är störta ner klippstycken från bergen och vi bo just vid roten av ett som visserligen bara är femton hundra meter, men vars toppar och åsar bära en lös ballast av klippblock särdeles lämpade till stenkastning i större skala. Efter tre timmars buller är faran över, och följande morgon meddelar byns krönika att ett stenblock i Schwyz rusat mitt igenom ett bondhus och borttagit högra flygeln utan vådlig påföljd för dem som bodde i den vänstra. (August Strindberg "Upp till Solen" s 334)

Stormen bröt ut på dagen 18 maj, när Nautilus låg på vattnet i höjd med Long Island, några sjömil från passagen till New York. ... Orkanen rasade fram en hastighet av fyrtiofem meter i sekunden. ... Det är vid en sådan styrka som den vräker omkull hus, som den slår in taktegel i dörrarna, som den bryter sönder järngrindar, som den förflyttar åttiopundkanoner. Men mitt i stormbyarna bekräftade Nautilus den lärde ingenjörens ord: "Ett välkonstruerat skrov trotsar alltid havet." ... Jag granskade uppmärksamt de uppjagade vågorna. De var upp till femton meter höga och etthundrafemtio till etthundrasjuttiofem meter långa och fortplantade sig med en hastighet av femton meter i sekunden. ... Det var sådana vågor, som under stormen 23 december 1864 slog omkull en del av den japanska staden Yeddo, rörde sig med en fart av sjuhundra kilometer i timmen och samma dag bröts mot Amerikas kuster. ... Nautilus fortsatte att sänka sig. ... Man måste söka vila i havets inre så långt ner som på femtio meters djup. Men där, vilket lugn, vilken tystnad, vilken fridfull omgivning! Vem hade kunnat tro att en fruktansvärd orkan just då rasade över detta hav? (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 416-419)

Här på Ljungskile har din vän Rydberg ganska trefligt. Jag är alltemellanåt ute och seglar mellan öarne och stiger i land än på den ena och än på den andra. Vid ett tillfälle blåste det så bra, att Mufti, så sjöhund han är, blef orolig och började gnälla, då vattnet slog in i båten. Äfven skepparen tyckte, att kastbyarne blefvo för svåra, så att han lade till i lä af en holme och tog in alla refven i seglen. På samma gång kom ett störtregn, så att vi blefvo genomvåta. Men derefter klarnade himmelen upp, och blåsten öfvergick till en lätt vind, så att vi behöfde ett par timmar för att kryssa oss hem. I morgon skall jag segla till en ö i grannskapet, som heter Stillingsön. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 33; brev 1 aug 1866 till S.A. Hedlund)

Har ni funnit något annat namn i vilket ni blir saliga? Har ni funnit någon annan frälsare i himlen, på jorden eller under jorden, som kan hjälpa er från syndens, dödens och djävulens våld, när det börjar rinna från alla Belials bäckar, och alla djupets vågor börjar stiga upp, och då avgrundens hav börjar brusa och djupets brunn börjar sjuda? Har ni då funnit något annat namn än detta Jesu namn? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 311 i predikan 1859 över Apg 4:12)

En ståtlig och härlig sjö är (Löven). Många äro de fartyg och timmerflottar, som färdas där, sent får den tid att gå i vintervila, sällan förrän efter jul. Ofta är den också i vresigt lynne, den kan skumma vit av vrede och vräka omkull segelbåtar, men den kan också ligga i drömmande lugn och avspegla himlen. ... Slätten klagar över att den har liten plats och dålig utsikt. ”Du är dum”, svara bergen, "du skulle bara känna hur det blåser här nere vid sjön." ... Det händer nog på sina ställen, att bergen maka sig åt sidan och låta slätten komma fram och titta på sjön. Men när den får se sjön i sin vrede, när den fräser och spottar som en vildkatt ... då ger den snart bergen rätt och drar sig undan i sitt trånga fängelse igen. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 25-27; Landskapet)

Ur diset i det gråa fjärran gör sig annalkande stormen påmint, tvingar fåglar flyga nära vattnet, tvingar mänskors tryckta hjärtan nedåt. Och den kommer. För dess hårda vrede revar skepparn då förståndigt seglen, med snäckskalet, fyllt av ängslan, leker vind och vågor. Och på stranden, fjärran bort, står vän och kära bävande på fasta marken: Varför stannade han inte hemma! Ack, vild storm! Förd bort, så långt från lyckan! Skall den gode så, nu, gå till botten? Ack, han borde . . . ack, han kunde! Gudar! Dock, han står där manligt kvar vid rodret, med hans farkost leker vind och vågor, vind och vågor icke med hans hjärta. Härskarn skådar i det grymma djupet, tror, i skeppsbrott eller helbrägda, på sina gudar. (Johann Wolfgang von Goethe "Sjöresa" s 14)

Skeppet betecknar christenheten, hafwet werlden och wädret djefwulen. ... Hafwet och wädret lemnade andra skepp i fred, men detta skepp måste lida nöd, emedan Christus är der. Så kan wäl werlden lida allehanda predikan, men ej Christi. Detta kommer deraf, att när Han kommer, och hwarhelst Han är, predikar Han så, som den der allena will hafwa rätt, och straffar allt annat. ... Christus är i skeppet, derföre stormar hafwet och wädret, och wågorna falla uppå och wilja fördränka oss; men låt det bullra; det är dock säkert, att wädret och wågen äro Honom lydiga. Förföljelsen warar ej längre och widare, än Han will. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 190-191 i kommentar till Matt 8:23-27)

Folkskolan var bunden till synagogan. ... Senare bestämdes det att om antalet elever överskred tjugufem, skulle man kalla en särskild lärare. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 87)

Den grekiska stadien, = 164 m., ansågs i forntiden motsvara 125 steg, vilka följaktligen voro ganska ansenliga, eller över 1 m. vartdera. (Xenofon "Cyrus' härfärd och de 10000's återtåg" not s 15; jfr uppgiften i NT 1981: 1 stadie = 100 famnar = ca 190 m)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Storm på sjön är obehagligt. Men låt oss ge Jesus plats i båten. Skulle sedan rytande vindar blåsa upp, kommer han inte att överge vår skuta. (Gunnar Stacke "Lugn i stormen"; Jönköpings-Posten den 28 januari 2000)

”Var inte rädd”, så står det uti Ordet, och vi behöver det på livets älv. Vårt liv förvandlat blir, om vi blott tror det, ty bakom löftet står ju Herren själv. ... Det är så mycket rädslan innesluter, vår dag, vår framtid, dödens verklighet. Men över allt sin nåd vår Fader gjuter, och det förtar vår rädsla, svår och het. ... På många ställen vi i Ordet finner att rädsla, fruktan vi ej hysa må. Med kärleken till Herren den försvinner, ty kärlek, rädsla ej tillsammans gå. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 107; Var inte rädd)

Genom det svåra (lärjungarna) varit med om hade de fått en ännu större Jesus. Han hade aldrig lovat dem bara solskenstimmar. Däremot att ta dem med över till andra sidan och att under resan vara med dem. Det löftet höll han. Här möter vi den varaktiga tryggheten. (Jan Carlsson "Tillsammans med Jesus"; kommentar till Matt 8:23-27; Jönköpings-Posten den 1 februari 1985)

Kyrkan - och de kristna samfunden - vill vara skeppet som seglar genom världens stormar. Seglen symboliserar den kristna tron. Jesus Kristus är styrman, besättningen är de döpta och troende. Drivkraften är den Helige Anden, kompassen är Guds Ord i Bibeln. Ankaret symboliserar hoppet, ankarkättingen bönen och ankargrunden är Guds trofasthet. (Lars-Göran Mohlin "Jesus vill stilla Din oro"; Jönköpings-Posten den 22 januari 1982)

Den där januaridagen 1931 . . . rytande av ursinne vräkte Vättern skräckinjagande vågor mot järnvägsstationens perrong . . . Hur åskådligt ser jag inte nu (år 1979, i nära ett halvsekels perspektiv, Poseidon komma stormande fram från Visingsö. Jag ser honom, vild och galen, piska sitt apokalyptiska fyrspann. Fålarna frustade, deras mular stänkte sitt skum omkring sig . . . Ännu i maj månad kunde detta arktiska innanhav som var min barndoms och ungdoms Vättern, ligga frusen, dess orimliga böljor fjättrade av ett ispansar, grått som Döden. Det var en hemsk syn. Det var kanske just den som, rent av i högre grad än de stormiga vredesutbrotten, kom mig att hata Sjön. Oåtkomlig, avvisande, fientlig låg Vättern där, ett dystert bårtäcke lik. Det fanns ingenting man kunde företa sig med denna ohyggliga sjö, den bara låg där tom, livlös, och i djup förtvivlan lät man blicken svepa över detta Intet." (Agne Hamrin "I fascismens Europa" s 38)

Vilken tröst är icke detta i livets olika skiften! Har jag Gud med mig, har jag intet att frukta! Ser det ock mörkt och bekymmersamt ut: han finner en utväg. ... När det ser som allra mörkast ut, bereder Gud sina allra största överraskningar, som vida övergår allt, vad vi kunna ana eller tänka. (Philip Assarsson "Den sanne Emmanuel"; kommentar till Matt 1:18-24; Jönköpings-Posten den 24 december 1959)

Mannen hade rysliga plågor. ... Efter bönestunden (vid hans sjukläger) ville han höra ett Guds ord. ... "Läs för mig om när Jesus gick på vattnet och när han stillade stormen." Det skriftstället hade jag aldrig förr läst vid någon dödsbädd. ... Det kändes som hela sjukrummet hade uppfyllts av Herrens härlighet. (Arthur Eriksson "Det glömmer jag aldrig" s 35-36; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)


ca 1950 - ca 1900

Det var (Människosonen), som nalkades dig, då du kände dig ensam och övergiven, skuldbelastad och ovärdig. Kanske mötte du Honom vid gudstjänsten, då budskapet grep ditt hjärta med sällsam kraft och du längtade efter renhet, förlossning och frid. Eller kanske fördes du så nära dödens mörka hav, att du hörde bränningarnas dån och stormens brus. Då kände du dig som en flyttfågel, som måste spänna vingen till flykt över de mörka, ändlösa djupen, men du saknade en hand att gripa om, ett hjärta att vila vid och ett ljus att vägleda dig med. Då kände du, att du behövde Jesus. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 231-232 i kommentar till Matt 25:31-46)

Vi gingo in i (Svenaarums) kyrka och grepos genast av en egendomlig fridfull stämning och hemkänsla, som inte minst berodde på att ... Jonas Danér just denna söndag höll predikan. Här talade alla de gamla minnesmärkena på kyrkans väggar till mig på ett personligt sätt. Nu strålade också den underbara altartavlan, Per Hörbergs mästerverk, Kristus stillar stormen, med intensivare glöd, och jag kände, hurusom den hade ett bud även till mig. Det var inte blott de underbara kontrasteffekterna mellan ljus och mörker och den rent konstnärliga sidan av verket som fängslade mig, utan än mera den mäktiga symboliken, det rika löftet till en hetsad, dåraktig och skräckfylld värld. Jag är tacksam för denna söndag! (Olof Andrén "Min samhörighet med Svenarum" s 168-169; 1930-talet?)

Linas tavla. "Dä ä levandes", brukade hon säja när nån kom. Och hon lyfte varsamt ner Jesus och hans stormstillande på Genesarets sjö; de förskrämda lärjungarna - höll oljetrycket ett stycke ifrån sej och kisade emot det. ... Tavlan hängde bredvid kakelugnen i kammaren och var det första hon fäste blicken vid när hon vaknade. Fönsterljus föll in över den, somliga dar lyste färgerna, andra dar tycktes en svagt skimrande skymning omge mästaren och hans gärning. Hon bad till tavlan och dess herre; skulle inte den som stillat storm och vågor kunna få liv i ett oljetryck, en gång kanske sluta att se ut över sjön och sänka sin näpsande hand, vända sej om och se. Kanske ge detta tecken som var att han fanns och alltid skulle finnas och låta också henne finnas i evigheternas evighet. Därför var hans gestalt att hålla ögonen fästa vid när hon bad eller läste i hans bok. ... Måtte Herren stå opp ... och näpsa mäniskovågorna med sin hand, orons böljegång så som han gjort på Genesarets sjö och gjorde på sitt eget utskickade oljetryck. "Kom te oss. Fräls alla te di frid och salihet", ropade hon. "Fräls oss frå timlia dön. Herre, kom!" Men han hörde inte, ingen rörelse kunde förmärkas hos honom där han stod i båten. Hans tid var ännu inte kommen. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 140-142)

De långa raka stränderna inverka på sjön (Vätterns) natur. Vågornas kraft brytes icke av uddar och skär, innan de nå stranden, och det kan som bekant i denna stora sjö gå höga vågor. Hela strandlinjen på en sträcka av 10-11 mils längd på vardera sidan är vid storm en enda oavbruten bränning. Det är icke så märkvärdigt, att man längs hela denna kust saknar sådana vass- och sävruggar, som pryda andra insjöars stränder. (Sven Ekman "Ett och annat om Vätterns historia" s 14)

Året (1929) inleddes med en orkanartad storm. Så här poetiskt beskrivs den av signaturen Rm i Jönköpings-Posten den 16 januari: "Igår kom stormen. Den började så sakta och varligt med mjuka snöflingor, som ljudlöst dalade och lade sig till ro på den hårdfrusna marken. Men annat blev det av. Frampå aftonen började Aeolus blåsa i sin bälg och ställde till en roliger dans. Han öppnade porten på vid gavel, och ut foro hans ätteläggar med fladdrande hår. Snart tog Nordan hand om valsen, sög in så mycket luft han rådde med i sina jättelungor och satte så igång med att pusta ut all luften. Det blev en storm som heter duga. De yngre generationerna i Jönköping lära väl inte minnas maken till storm. Frågan är om man inte skall kall(a) den orkan. Åtminstone orkanartad storm. Vättern vredgades under Nordans vilda famntag, han ilsknade till. Visade tänderna och spottade och fräste. Grann var han i alla fall, den stolta sjön, i sin våldsamma vrede. Grå här och var, gulbrun på andra ställen. Och gråvita kammar, som reste sig i vanmäktig ilska, rullade samman sig, kuvade för ett ögonblick och baksluga, och äntrade så åter upp mot den låga himlen, som tung av vind och snö såg ut att vilja ramla ner och kväva den vreda Vättern under sin tyngd . . . Och vid stranden var skådespelet grandiost. Dovt tjutande kastade sig de väldiga vågorna mot vågbrytaren, fyren och järnvägsvallen, smulades sönder och svepte som ett fint och vasst skum vidare, obarmhärtigt piskande de djärva som vågade sig ut för att se på den gisslade jätten i hans varulvshumör . . . Han var skön i sin vrede, den stolta Vättern, skön och farlig och inte god att tas med. Gud nåde den vettvilling som utmanar honom idag . . . " Trafiken lamslogs, fjorton godsvagnar frös fast på stationsområdet, bussar körde fast i snödrivorna och telefonledningarna bröts av. På kvällen den 15 januari nådde vindstyrkan 19 sekundmeter. (Elvy Nilbratt "Året 1929 - en kavalkad om Jönköping för 50 år sedan" s 5-6)

Ibland glömde jag tid och rum och försiktighet. Som en gång på östsidan av Visingsö. Det var hård blåst - om jag måst lämna årorna för att bärga en harr kunde situationen blivit kritisk. Omsider kom jag roende i motblåsten tillbaka till bryggan där jag lånat båten. Där stod min far och väntade, med fruktan och vrede. (Olov Hartman "Klartecken" s 21; någon gång 1920-23)

Far, mor, syster och jag var på kort besök i Vättersnäs en vinter någon gång i mitten av 1910-talet. . . . Till bryggan (i slutet av nuvarande Ansgarigatan) kom vi. Det var tunn is på Vättern. Den höll oss nätt och jämnt, men vi tyckte det var kul att springa på isen och känna, hur den gungade under våra fötter. Men! Snart kom en stor karl gående mot oss, inte på bryggan, nej på isen. När han kom närmare oss ropade han: "Hör ni små pojkar! Ni skall inte leka på isen. Den kan bris - - -." Det var också vad den gjorde. Den brast, men inte under oss utan under missionär Franklin, som sett oss från vårt hem, ett hus intill sjön öster om gatan till bryggan. Vattnet nådde Franklin till höfterna, då han utan att säga ett ord började vada tillbaka till stranden. När jag i mogen ålder tänkt på denna händelse, har jag erinrat mig prästen, som sade till sin församling: "Ni skall leva som jag lär, och inte som jag gör." (Nils Nordström "Ett vinterminne från Vättersnäs" s 63)

En händelse, som särskilt fäst sig i minnet, är skutan Huldas grundstötning och förlisning utanför Östra folkskolan (i Jönköping). Den 19 maj 1906 rådde en stark, nordlig storm, mot vilken skutan ej kunde hålla stånd. Redlös drev den mot land och blev vrak. Ingen människa omkom, enligt vad jag kan minnas. (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 75-78)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Petter Lamberg var gesällen, som gjorde vad som föll honom in. Många historier om honom cirkulerade bland snickarna. . . . En gång var mäster och Lamberg ute och badade. Mäster stod långt ute i sjön och trampade vatten, medan Lamberg stod obeslutsam på stranden. "Bottnar mäster där?" frågade Lamberg. "Ja visst", sa' mäster och trampade vidare. "Bottnar mäster, så bottnar väl jag", sa' Lamberg, tog ett språng och försvann i djupet. Sen dess har Petter Lamberg ej hörts av. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 62; snickaremästare F. A. Haugwitz, 90 år, berättar år 1951)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Den yttre hamnen (i Jönköping) med molo och fyrtorn var trång och besvärlig. När nordanvinden låg på som värst, måste både järnvägsbron och svängbron öppnas för omedelbar insegling, redan när segelskutan passerade hamnmynningen, då i själva hamnen ej utrymme fanns att lova och sacka. När vågorna slog över vågbrytaren, så att man kände stänket på Norra Strandgatan, kunde man säkrast träffa sina vänner i hamnens omedelbara närhet. Där samlades både gymnasister- och småpojkar, de förra njutande av den rasande Vätterns storartade skådespel, de senare av att bli grundligt blöta vid försöken att springa undan de stora vågorna, alla antagligen i hoppet att få bevittna ett fartygs besvärliga insegling. Vi kände oss synnerligen tillfredsställda den gång, en seglare på natten missat inloppet och fanns grundstött på sidan om hamnen, ehuru vi inte fått se själva tilldragelsen. Ingen man hade förolyckats, så glädjen att få se ett skeppsvrak var ogrumlad. Fantasien kretsade omkring Robinson Crusoe och västkustens illa beryktade Paternosterskär. Vättern var vår undersjö. Länge trodde vi på den gamla sagan om underjordisk kommunikation mellan den och Bodensjön i Schweiz. I båda sjöarna finner man samma klara vatten och lika plötsligt påkommande dyningar i full stiltje. Ja, det fanns ock de, som visste berätta om båtar som försvunnit i den ena och flutit upp i den andra sjön. Vad gjordes av oss av mera vittne behov. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,78-79)

I Måndags eftermiddag wid 2-tiden syntes å Wettern midt för Djupadalen twenne båtar, hwilka wid westra landet intagit stenlast och woro nu på wäg till staden, men genom den något rådande starka sydliga stormen intog båtarne watten och gick ögonblickligen ned i djupet med arbetskarlarne Brun och Bergqwist. (Jönköpings-Posten 1868-05-09 "Drunknade")

I går afton omkring kl. 3 utbröt en så förfärlig storm åtföljd af regn, att Wetterns brusande wågor spolade öfwer jernwägsbanken. En skuta med namnet "Wåghalsen", lastad med tegel, hade just under stormens största wåldsamhet inlupit i hamnen, men ej hunnit passera windbron, förrän stormen dref henne så, att hon törnade mot banken med den påföljd att hon gick i wrak. Besättningen, som utgjordes af 2 man, blef räddad. Flera småbåtar skola ock hafwa blifwit sönderslagna eller skadade. (Jönköpings-Posten 1867-09-25 "Skuta går i wrak i Jönköpings hamn")

De vintrar då Vättern behagade lägga sig - alltid under storm! - hade skolungdomen gudomligt roligt på isen. Sällan lämpade den sig för skridskoåkning, även därför att den brukade bryta upp helt plötsligt, men när den "bankade" sig, bildade den de härligaste bastioner och löpgravar, där regelrätta bataljer kunde utkämpas kamraterna emellan eller i sluten tropp mot gesäller och lärpojkar. Ja, då var Vättern älskad, men eljest kände vi barn och säkerligen "de stora" likaså, snarare skräck och ovilja mot denna för främlingen så tjusande sjö. Även höst och vår bragte stormarna en isande kyla in genom tvärgatorna och rakt in i rummen. På högsommaren var ju "Sjön" vacker att se på, gubevars! synnerligast uppe från Dunkehallabackar - gemenligen endast kallade: backarna - men var alltjämt alldeles för kall och källaktigt hård för att med behag användas till lek, ras och långa simturer. Aldrig såg man dåförtiden (tiden 1856-1864) ett segel eller en roddbåt på dess ändlösa vattenspegel, ty sjön var ju så oberäknelig och nyckfull. I ett nu kunde stora vågor välla fram utan att man märkte någon blåst. Bottenlös ansågs den även vara samt stå i förbindelse med Bodensjön. Den var helt enkelt trolsk. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 156)

Emellan Vettern och kyrkogårdsmuren (vid Kristine kyrka i Jönköping) eller ännu mer de mot sjön de närmast åt väster befintliga uthusen var en så smal strandremsa, att böljorna vid nordanstorm slogo ett stycke upp på dessa hus. Det gällde då att passa på när en våg drog sig tillbaka och då kunna oblött springa förbi ett sådant hus eller flera och uppnå ett ställe, där stranden var bredare. Detta lyckades ofta ej bättre , än att man fick en rejäl dusch, men måste ändock, när skoltimmen slog, rusa in i skolan (Jönköpings Trivialskola) och tillbringa ett par timmar, sittande stilla med de våta kläderna på i en temperatur, som under den kallare årstiden var ganska låg. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 21; 1830-talet)

Jönköping är byggd utmed södra ändan av sjön Wettern. Staden har en hamn, som nu (år 1830) var uppfylld af stora båtar, hvilka voro däckade, samt tacklade för resor på större haf. Wettern har trettio lieues i längd och sex till åtta i bredd; men de seglande anfallas der ofta af våldsamma stormar, förorsakade af de höga berg, som på alla sidor omgifva denna sjö; vindarna som med häftighet nedrusa från höjderna till vattenytan, fara öfver densamma med hastigare och förfärligare ilar än på öppna hafvet, hvarigenom det oberedda fartyget i ögonblicket kantrar; en olyckshändelse, hvilken, tyvärr, alltför ofta inträffar. Wettern erbjuder dessutom åtskilliga naturmärkvärdigheter: ofta då himlen är klar och lugn, höjer och sänker sig vattenmassan med en förvånande hastighet, underjordiska stormilar uppkasta vågorna med våldsamhet, och på samma gång förorsaka de häftiga strömdrag, hvilkas riktning i hvarje ögonblick förändras, samt öka seglarens fara; midt i sjelva vintern, då sjöns yta är betäckt med is, lossas densamma af de underjordiska vindarna med ett dån, som utbreder förskräckelse bland de fredliga invånarna på dess stränder, ty detta hemska buller är vanligtvis förebud till någon olycksfull katastrof. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 7-8)

Stojet och ropet äro svaghetens kännetecken. Den rätta kraftens ande brådskar ej fram med buller och bång, utan han går tryggt och stilla i känslan av sin överlägsenhet. Se på Göras medelhav, på er sjö härutanför (Kristine kyrka i Jönköping): i årtusenden har han brusat och brusar ännu, men hans bölja är ännu lika ofruktbar som fordom, och ingenting annat än skum åstadkommer han med allt sitt buller och oro. Men på de lugna stränderna omkring honom, där växer gräset, där mognar kornet, och själva bergen spänna upp sina solskärmar emot middagshettan; ty djupa men stilla krafter verka tyst i jordens innersta, och genom dem näras männsikor och djur, och den trötte vandraren finner skugga och vederkvickelse. Vare dig detta en bild av det mänskliga verkningssättet även i ditt kall. Med våldsam, med bullrande, med ovislig iver vinnes sällan annat än förargelse; men den saktmodige når målet småningom, när han endast fattar det skarpt och aldrig förlorar det ur sikte. !" (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Jönköping, den 3 juni 1827" s 134-135; kyrkoherden i fråga var Johan Wetterling)

Den skotske resenären W.R. Wilson besökte Skandinavien 1824, och två år senare utkom hans reseskildring i London. ... I augusti 1824 reste Wilson från Barnarp söderut: "Vi bytte hästar i Byarum." ... När Wilson summerar dagsetappen mellan Barnarp och Värnamo kan han bjuda sin engelska läsare på ett exotiskt äventyr: "Mörker och melankoli präglade dagens resa, som var mycket ledsam och tråkig, eftersom landskapet ständigt var det samma, och intet fanns för ögat och sinnet att glädjas åt. Icke desto mindre medger jag, att en resa genom dessa vidsträckta gallerier, om de så kan kallas, med gamla, höga träd inger en högtidlig och majestätisk känsla, och människan befinner sig vara en jämförelsevis liten varelse. Landskapets anslående storhet blandas med en känsla av skräck, när vindens tjutande hörs mellan träden, tunga moln jagar fram på himlen och mörkret sänker sig och förvarnar om annalkande storm. Fåglarna söker sig till skydd och resenären möter inte en enda mänsklig varelse som kan ge tröst på den ensliga stigen. ... Skogen tycks tjuta under den hårda vindens attacker, och enorma träd med kullslagna stammar och spretande grenar i spöklika formationer blockerar nästan hela vägen. Sett på avstånd var det som en trupp fallna soldater på slagfältet. Några träd hade ryckts upp med rötterna, andra hade brutits av på mitten ... Vi undkom från skogens tjocka mörker med samma känsla som en fånge som befrias ur sin fängelsehåla." (Rolf Fredriksson "Genom Vaggeryd - genom århundraden" s 51-52)

24 juli till 5 augusti 1814 gjorde (botanisten) Johan (Forsander i Packebo i Hagshult) en resa till norra delen av länet. Färden företogs omväxlande till fots och till häst. ...(Han skrifver: "Medan jag (i Svenarum) väntade på häst, besåg jag kyrkan som är en korskyrka täckt med tegel. Inuti var trädvirket svartmåladt med gula ränder, hvilka på predikstol och altare voro förgylde. Altartavlan målad af Hörberg, stor och skön. Föreställde Jesus, som stillar hafvet. Förskräckelsen synes målad i alla ansikten, utom i 2:e boskapskreatur, hvilka äfven finnas i skeppet." (Lennart Fag "Botanisten i Packebo" s 81-82)

Man har hunnit till västra valvet (i Jönköping). Kulan av sten i muren skall erinra om någon märklig forntida händelse, och man tror att den tyder på Dackefejderna. Vagnen rullar över en vindbrygga; förstaden är genomfaren och man befinner sig på den långa huvudgatan. På norra sidan om staden utsträcker den majestätiska Vättern sin ofantliga spegel, vars ram utgöres i öster av Smålands skogbeväxta bergshöjder, vilka löpa tillsammans med Östergötlands, och i väster av den intagande Västgötakusten åt Guldkroken och Hjo. I bakgrunden svävar, som en blå strimma vid synkretsens slut, Visingsö, vars hägring, när någon storm är att förvänta, reser sig högt över vattenytan och tätt omslutes av himlabågen, ja, stundom till och med företer en vit, skimrande korall, vilken, sedd på nära håll, består i fornlämningarna efter öns gamla slott. Vätterns mot solstrålarna glindrande kristall, i detta ögonblick kanske så jämn, som ytan av glaset, i vilken läsaren söker uppfånga dem, för att antända sin respipa, så genomskinlig, blå och klar, att varje liten sten på den blanka sandbotten, varje fisk, svängande sig på djupet, kan skönjas från vattenbrynet; - denna kungligt nyckfulla sjö blir inom kort stund försatt i vresigt lynne, att den vräker grågula vågor, höga som hustaken, kastar dess vita skum högre än kyrktornet, samt med havets buller och dess vilda skick sköljer stranden ända upp till boningshusens bakgårdar, och brottas med kyrkmuren. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 128; år 1766)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Tjugofyra profeter talade i Israel och alla talade de i dig.’ Han sade till dem: ’Ni har lämnat den Levande, som är inför er, och har talat om de döda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69; Thomasevangeliet log. 52; Svartvik s 207: Enligt skriften ”Profeternas liv” var antalet gammaltestamentliga profeter tjugotre. ... Den tjugofjärde profeten skulle därför möjligen kunna vara Johannes döparen. I alla de tre synoptiska evangelierna får Johannes detta epitet. Att profeterna skulle vara tjugofyra till antalet är dock ingen etablerad tradition.)

Bricken: Det tar på krafterna att vara rädd. Man hinner inte göra några goda gärningar. Rädslan är kanske mitt livsverk. Tänk om den är det enda jag lämnar efter mig! Tänk om den går i arv? En stor rädsla kan inte dö bara för att jag gör det. Tvärtom släpps den ju fri när den inte har min kropp att hålla sig till längre. ... Så mycket skräck som jag har samlat på mig - det är klart att den inte kan förintas tillsammans med mig! Den är ju mycket starkare än jag! Herregud! Då finns det ju spöken. Vera: Jag är sömnlös. Natten har inga fönster. ... Bricken: Jag är helt enkelt en sångerska som seglar sin lilla båt om natten. ... Vera: Var inte rädd. Bricken: Var inte rädd. Ser jag konstig ut? Är jag förändrad? ... Tyst! Jag tyckte precis att jag hörde någon stiga av en buss! ... Vera: Det var säkert bara någon som kastade en slängkyss till oss från Karlavagnen. (Kristina Lugn "Nattorienterare" s 30-32,41,60-61)

Någon står med sänkt huvud vid kajens vatten, målar bilder från framtiden och viskar sådana förlegade saker som att det är en chans på två tusen år att någon är mäktig att gå på vatten. (Marcus Birro "Hon mjölkar sitt tigerhjärta åt hanarna . . . " s 12)

Vi gick genom klostergången (i Dayr-al-Zaferan). Där satt en ... munk, en mycket äldre man, med den typiska syrisk-ortodoxa svarta hättan broderad med tretton vita kors representerande Jesus och hans apostlar. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 99; 18 augusti 1994)

Sven-Olof vet vad (Majken) menar. Serien om "Den hemliga skyddsängeln", som ska handla om några barn som ska utföra ett stordåd och håller på att sugas ner i de farliga virvlarna i forsen. Då visar det sig att en av dem, den stora flickan, är en förklädd skyddsängel, som har i uppdrag att rädda dem. ... "Jag vet", (säger Majken), "det kan va så att nån vill rädda dom arga och vilda smederna som spökar i masugnsgrottan. Dom är olyckliga och farliga för dom är inlåsta där av någon Ond Makt. Och den enda som kan rädda dom är ett litet barn. Och så föds det ett litet barn nånstans här på Bruket och det är han som ska rädda dom." ... Majken känner fasan när hon tänker tillbaka på ögonblicket när vattnet kom dånande. Att de räddades! ... allt det som hände där ute på dammen finns kvar som tydliga bilder inom henne. Vattnet som drog sig tillbaka, de solbelysta monen, stillheten ... ögonblicket av LYCKA. (Margareta Strömstedt "Majken och Skyddsängeln" s 482-484)

Det är inte underligt att Bibelns människor känner fruktan och bävan, när de står inför Gud. Det är lika naturligt som att en modern människa känner fruktan inför en vätebombsexplosion. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 34)

Du vid vars kärleksglöd framgick ur natt och nöd skapelse ny, du som gav blinda ljus, löste ur fångahus, stillade stormens brus, låt dagen gry! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 29; citat A.M. Posse)

Gå med Gud, han dig bevarar, gå med Gud! Bed, att han dig städs må följa genom motgång, storm och bölja! Gå med Gud, ja, gå med Gud! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 118; citat Anna Ölander)

Därute faller mörkret på – låt i ditt ljus oss bo. Kring jorden orons böljor slå – skänk oss din himmels ro. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 147; citat Torsten Bohlin)

Jesus behövde inte göras till konung av (folket). Han var född till konung. Han ville inte ta emot kungadömet ur deras hand. Denna världens ”vilddjurs-riken” och härskare kan nog föras till makten med hjälp av de vindar som blåser över det upprörda havet (Dan 7:2 och 25), men Människosonens konungsliga makt gives honom av Gud (Dan 7:13,14). (J Bellet) (Studiebibeln II:591-592)

Fastän (Jesu lärjungar) är vana sjömän, börjar de frukta det värsta. Plötsligt uppenbarar sig Jesus. Han går på vattnet. Han är inte bara skördens Herre utan också Herre över vindar och vågor. Många judar uppfattade vattnet som tillhåll för de onda andarna. Jesu gudomlighet försäkrar oss om att han är Herre och Härskare över allt som kan nämnas. ... Lärjungarna var skickliga fiskare! Jesus kommer ofta också till oss när vi misslyckas, där vi har vår starka sida, och säger: ”Det är jag! Var icke förskräckt!” Många männsikor är missmodiga, därför att de känner att de har så liten tro, särskilt i tider av misslyckande och fruktan. Men Nya testamentet uppmuntrar oss med att det inte kommer an på hur stor tro vi har utan vem vi tror på. Min tro kan vara så liten som ett senapskorn, men om den är koncentrerad på Jesus Kristus och innebär en växande förståelse av vem han är, så skall den bli levande och stark. En kristen tror, att allt är under Jesu Kristi kontroll. Därför är han inte rädd. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 65-66)


ca 1975 - ca 1950

Var inte rädd för de tongivande. Följ tonen som tonar för dig. Var inte rädd. Låt dig inte skrämmas av tornspirornas tuppar och kors. Sitter högt men flyger inte. Grip halmstrået som finns inom räckhåll, det räcker för dig. Var inte rädd. Vänta dig ingenting bättre av ditt bättre vetande. Livbojar av sand flyter inte. Rätta dig inte efter de felfritt skrivande. En man skrev till Poul Bjerre och bad om en "hubnotisk sömn". Punktera dig själv. Var inte rädd. Var inte rädd för stillheten. Böj dig inte för dem som stormar mot stillheten. Var inte rädd för suset i den inre skogen, för halvtonerna, kvartstonerna, bortdöendet, som kan vara en begynnelse ... Den inre skenbilden är inte lögnaktigare än den yttre vrångbilden. Inblick hjälper inte mot allt. Grisen blir inte renare, gåsen inte klokare, åsnan inte fogligare, men haren blir mindre harig när den korsar det öppna fältet. Försök! Var inte rädd. (Werner Aspenström "Inre" s 267-269; Hypnos för människoharar)

Solen steg röd som en kopparbunke över horisonten och jag visste vad fiskare brukar säga: Morgonhimmel röd bådar sjömannens död. Jag var skräckslagen och mumlade de där ödesdigra orden gång på gång för mig själv. Jag minns hur jag bad till Gud: Detta fick inte bli slutet. Fast besluten att betvinga den sista sjösjukan satte jag genast i gång med det tunga arbetet och började hala in släpankaret. Precis när jag lyckats stuva ner det under båtens trägolv kom en fruktansvärd brottsjö in över båten. Det var som en vägg av svartgrön marmor med vitt skum yrande längs kanterna. Den slungade mig bort från båten, tog mig och bar mig bort och in i en kraftrörelse som jag aldrig tidigare upplevt i mitt liv. Det var den Guds hand som missionspredikanterna i Mellösa brukade tala om. Men här var det ingen Gud, det var havet som riktade all sin vrede mot just mig. Huvudet fylldes av dånande musik som av en uppjagad symfoniorkester på väg mot sitt avslutande crescendo. Jag greps av panik. Inte nu. Inte så här. Inte ensam. Jag lyckades kämpa mig upp till vattenytan, eller jag vet inte, det kanske var handen som nu förde mig uppåt i stället för neråt, jag var nog helt maktlös mitt i den där brusande, dånande musiken. Jag tänkte bara en sak: tillbaka till båten, jag måste tillbaka till båten. Och uppe vid ytan såg jag hur den drev på vågorna femton meter bort. Den låg fortfarande rätt och hade inte slagit runt. Jag vet inte hur det gick till men jag lyckades simma fram till båten, som om havet för några minuter hämtade andan och gav mig chansen, och jag lyckades med mina sista krafter häva mig ombord. (Per Wirtén "The Crazy Swede" s 22-23; Anders Svedlund på Indiska Oceanen)

Den stora jordbävningen i Lissabon 1755 följdes av ett än starkare jordskalv i Europas själ, när den snillrike Voltaire utlade texten och gjorde klart, att i en värld där sådant sker är det nonsens att tala om en barmhärtig Gud. År 1961 kom Artur Lundkvist ut med sin stora dikt ”Agadir”. Han hade varit i Agadir under jordbävningen och upplevt den på samma sätt: ”Nej, Gud fanns där ingenstans, i tomheten störtade vi, i tomrum som stod färdiga att bli våra gravar, inte ett spår av bärande vingar, inte heller av uppåtstigande lågor, bara mörkret som väntat i evighet utan att veta om sin väntan.” Men så kommer det i en tvär vändning: ”Just som jag störtade ner i mörkret kände jag att Gud fanns, det grep mig som bävan och jubel: Gud gav sin närvaro tillkänna, visade sin makt över världen, visade att mot Gud finns ingen hjälp utom Gud ...” Ja, det har hänt och händer, att man tvärs igenom en helvetesorkester kan höra en känd röst: Varen vid gott mod. Det är jag. Varen icke förskräckta. Medan arkebuseringplutonernas kulsprutor ännu smattrade i Riga under bolsjevikernas skräckvälde 1918, jordfästes i stillhet en ung präst, en brinnande ande, som nyss fått plikta med livet för sin tro. Texten var dessa Jesu ord. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 69 i kommentar till Matt 14:22-33)

Så började vår navigation i syfte att hålla oss mitt i sjön. En lång, fasans natt, som aldrig ville ta slut, kämpade vi mot elementernas raseri; jag med öskaret, Per med böner, Anton med rorkulten. Jag tror att Per gjorde största nyttan. "O, Herre Jesus, du som kunde gå på vattnet, lär oss ock att gå och göra sammaledes", bad han. (Fritiof Nilsson Piraten "Kapten Anton" s 159-160)

Med ens bröt så ett verkligt tropikoväder lös. Först hördes ett ensamt mullrande som av en gammaldags kanon, sekunden efter smattrade och dånade det som under en häftig spärreld. Från skogen hördes ett infernaliskt oväsen medan orkanen rev och slet i de jättelika träden, så att flera av dem rycktes upp med rötterna och kastades i floden, vars vatten piskades till vitt skum. Åskan mullrade utan uppehåll och himlen såg ut som ett enda nät av lysande blixtar, som grenade ut sig åt alla håll. Då och då var en sekunds uppehåll mellan knallarna och ett ogenomträngligt mörker sänkte sig över skogen. Så tog ovädret i med förnyad styrka. Blixtarna var ej gula som hos oss, nej de glänste i alla möjliga färger från gult till violett. Ännu var ovädret inte framme över klippan, så de två männen skyndade sig att klättra ner så fort som möjligt. De hade nätt opch jämt hunnit in i grottan förrän det brakade löst med fördubblad styrka. Det var så att klippan skakade. Regnet öste ned, forsande i armstjocka strålar, så att var gång blixtarna lyste upp grottans ingång, glänste det som ett galler av glasstänger därutanför. De lyste i alla regnbågens färger. Bäcken blev till ett sannskyldigt vattenfall som brusade ned i en upprörd flod och floden steg över sina bräddar och översvämmade sandremsan. Stormen vred och ruskade om i trädens kronor och det knakade till som kanonskott var gång en hundraårig stam knäcktes av och föll ned i den strida strömmen. Detta Ragnarök varade väl en halv timme, sen drog ovädret raskt vidare. (James Morris "Jukans återkomst" s 17-18)


ca 1950 - ca 1925

Lös din fallskärm. Planet bär dig ej mer. Kasta dig handlöst ut i det mörka djupa. Fråga ej var till sist din fot får landa. – Giv dig åt fallandets frid och frukta icke. (Bertil Malmberg ”Lös din fallskärm” s 377; 1947)

I gudsfruktan finns (enligt judendomen) en trefaldig rädsla; den rädsla som leran på krukmakarens drejskiva kanske känner för de groteska former och de förfärliga öden som den kan gå till mötes; lagöverträdarens rädsla för domaren; rädslan hos ingenjören som vet att undergången väntar honom och hans arbete om han avviker så mycket som en hårsmån från sin vetenskaps principer. Det finns inom alla samfund individer som blir olyckliga när man för Gudsfruktan på tal. De är sentimentalister, önsketänkare eller fega stackare, som antingen är okunniga om tingens ordning eller alltför räddhågade för att se den i ansiktet. Ingen som ser verkligheten såsom den är, bitter och ljuv, häftig och mild, skräckinjagande och tröstande, ifrågasätter för ett ögonblick att Gud passar lika bra som föremål för skräck som för kärlek. Likväl säger traditionen att av de två bör kärleken vara den starkare. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 61)

Kaomi den 26 dec 1946. Kära mor och ni därhemma! ... Vår djärve kamrat Eric Thoong ... blev den 12 maj i år dödsskjuten här utanför Kaomi. ... "De röda" rev ner den gamla kremelerade stadsmuren och förstörde de fina äreportarna när de kom. Missionsstationen hemsöktes också men missionärsbostaden lämnade de orörd. När nu regeringstrupperna återkom bombarderades staden. Hundratals kineser sökte skydd på missionsstationen. Fastän åtta granater föll ner inom området dödades ingen människa där. Vi kan se fem djupa kraterhål i trädgården, en vedbod är spräng, en hörnsten i kyrkan rubbades och en blindgångare sitter inkilad i kyrktaket. Martin (Jansson) berättar vilket djupt intryck Guds beskydd gjorde bland kineserna. Det är en förfärlig syn av krigets förbannelse som möter oss i staden. Folk gräver i ruinerna efter sina anhöriga och ägodelar. På torget bevakas några bundna fångar av soldater. Strider pågår fortfarande uppe i bergen. Tidigt igår morgon väcktes jag av skolelevers julsånger och fackelljus. I julottan var kyrkan överfull och folk trängdes utanför den öppna porten och de söndriga fönstren. Alla såg den blänkande granaten i taket men det var stilla andakt då julevangeliet lästes av pastor Lee. Med Martin som tolk försökte jag tolka ängelns julbudskap: "Varen icke förskräckta." (Sigurd Engberg "Brev från Kina" s 58)

Jag hade talat på några möten i Göteborg pingsten 1941 och farit ut till en broder i Aspenäs för att vila ut ett par dagar. Jag sitter i den varma vårsolen under en ek på krönet av en vacker blommande ängsbacke. ... Plötsligt händer det något - något alldeles oförutsett och oväntat. ... Jag vet plötsligt inte vem jag är - jag upplever mig själv som ett kaos - ett stormpiskat böljande hav, där varje våg är den andras motsats och fiende. ... Så djup - så absolut - är denna min nya upplevelse av vad jag innerst inne är, att jag under förmiddagens lopp bereder mig på att skriva återbud till några församlingar, som jag lovat besöka under den närmaste tiden. ... Det går nästan ett år innan författaren inom mig söker taga hand om min upplevelse av den värkande tomheten. ... "Gengångarfäder kämpande Er strid i mig, som hjälplös sett Er alla handla, jag räddad blev, när Jesu frid fick själva hjärterummets scen förvandla." (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 11-13; Eko och skugga)

"Det är underligt att de präster, som förr i världen å ämbetets vägnar besökte (Gotska) Sandön, i allmänhet voro livrädda på sjön, så snart det började dra aldrig så litet", sade fyrmästaren. Åtminstone begrep fyrbiträdet Pettersson icke orsaken. Han sade: "Dä faen mä prästerna, som inte gör annat än läser å ber, att di tror faen ska ta dom så snart di kommer på sjön. Som för exempel när jag seglade hem sist, så kom dä en liten fruntimmersbris från sydosten å han började skrika å sa: 'Hur ska dä gå? Hur ska dä gå? Kan Pettersson klara dä här? Jag litar absolut på Pettersson.' Å ja litar på Vår Herre - dä skillnad dä, sa ja. Dä kommer en långt mä. Sitt i båt, kyrkherrn! - för han började göra kast som en gammal gråsäl." (Albert Engström "Gotska Sandön" s 196-197)


ca 1925 - ca 1900

Gud är trofast. Hans kraft förändras inte och hans hjärtelag är alltid detsamma. Det är den enda fasta punkt vi äga, även då årsskiftets svallvågor gå fram över känslans hav - men i denna ha vi en orubblig klippa, där vi kunna vara trygga. ... Då frestelserna jaga dig, tag då din tillflykt till honom. Hos honom skall du finna den trygga borg, du behöver mot fiendens anlopp. I hans gemenskap kan du aldrig besegras. Mot fastheten i denna borg kan fienden intet uträtta. Där är du i trygghet, huru svag du än är. ... Vi sjunga med sångaren: "När andra berg i natt försvinna Och släckt är andra höjders ljus, Guds folk en evig fröjd skall finna På Herrens berg, i Herrens hus. - Kom låt oss bygga hyddor där, Där evig frid och trygghet är." (J. Nyrén "Missionsförbundet 1924" s 2-3; nr 1 den 3 jan 1924)

De skotska sjöarna ... likna till vatten och lynne Vättern: en plötslig stormby kan komma utan föregående varningar och på några ögonblick sänka ett fartyg. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 80; kommentar till Jes 8:17-22; Luk 22:40-46)

Första biten hade (Matts) medvind och då gick det lätt att ro, men när han kom ut på fjärden och vände om udden, märkte han, att vinden artade sig att bli stygg nog. ... Ute på fjärdarna blåste det hårt och ett och annat snökorn började falla. ... När halva vägen var tillryggalagd snöade det starkt. Med årorna redde han sig nog, fast armarna värkte, värre var det, om snön blev så tät, att han tog miste om vägen. ... Han tordes inte släppa årorna för att knäppa ihop sina händer; men han bad i sitt hjärta och sedan helt högt: "Käre Gud, låt mig komma hem till far med medicinen. Far är sjuk och mor är så ängslig. Käre Gud, hjälp mig, för Jesu skull." ... Nu såg han ej tio fot framför sig. Och oupphörligt måste han se sig om för att ej stöta på stenar, som det fanns gott om i det grundare vattnet nära Uddskäret. Men äntligen hade han kommit förbi den ön, och sedan var djupare vatten. Blåsten tilltog mer och mer, det var styvt arbete för Matts att få fram båten genom de växande vågorna; skulle han kunna hålla ut, skulle han någonsin komma hem med hjälp åt far? Han var alldeles yr i huvudet och visste ej längre åt vad håll han skulle ro; vart han såg, var det bara höga böljor och snön piskade honom i ansiktet. Då skrek han så högt han förmådde. "Herre Gud hjälp mig, för Jesu skull!" och i detsamma skymtade han land och ett par mänskliga gestalter, som rörde sig på stranden. Med nästan domnade armar styrde han båten dit, och nästa ögonblicket hade ett par karlar dragit upp hans båt ett stycke på land. (Anna Ölander "Fiskar-Matts" s 8-10; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1917)

Om kommande dagar säger (Waldenström i boken ”Gud är min tröst”): ”Stundom ser det ock ganska mörkt ut för Guds församling i det hela, så att många med bekymmer se framtiden an och fråga: ’Huru skall det gå till sist?’ Onödiga bekymmer! Församlingens välfärd är Herrens sak. ... Låt du Herren sörja för församlingen och var glad, att du själv får vara en lem i henne och göra honom någon tjänst i henne. Det är dåraktigt att i stormigt väder kasta sig över bord av fruktan, att skutan skall gå i kvav. ... När han som äger skutan och för befälet på henne, även råder över vind och våg, så behöver du icke frukta för skutans öde.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 163; året 1912)

(Karl) började nu ana en möjligen förestående fara och skulle just föreslå, att de borde vända, då den omtalade stormbyn kom. "O", utropade Maria förskräckt, då hon fick syn på de höga vågorna, "vi kommer att drunkna!" Och hon brast i häftig gråt. ... Himlen hade redan blivit alldeles molnbetäckt och tunga skyar jagade varandra. Stormbyar drogo emellanåt fram och stora regndroppar började falla. ... Frågan gällde att nå hemmet snarast möjligt. ... Maria tryckte sig förskrämd intill kusinen. "O, är du icke rädd?" "Nej, ty Gud beskyddar oss! Är det hans vilja, så kommer ingen olycka att hända. ... Jesus har ännu makt att stilla stormen." ... (Marias) ångest var i ständigt stigande. Var gång båten skulle göra slag och med fladdrande segel sköt upp fören högt över vågorna, under det aktern syntes vilja sjunka, svindlade det för hennes ögon och hon fattade krampaktigt tag i kusinen. Plötsligt korsades himlen av en svag blixt. Rudolfs kinder bleknade märkbart. "O, nu börjar det åska!" Han försökte göra sin röst säker. "Jag tror inte det blir någon vidare åska", svarade Karl. "Det brukar mycket sällan förekomma sådan så här på våren." ... Fastän gossarna revat seglen så mycket de kunde, vågade de ej i den tilltagande stormen ha dem uppe längre och efter förenade ansträngningar lyckades de få ned desamma. De togo nu till årorna, men oaktat de rodde av alla krafter, kommo de dock ej något framåt, utan drevos i stället allt längre ut. Det gällde endast att kunna hålla båten upp emot vågorna. Stormen hade nu nått sin höjd och dess hemska tjut fyllde barnen med fasa. Regnet piskade dem omilt i ansiktet och genomblötte deras kläder. En och annan svag blixt syntes och Rudolf darrade för var och en sådan. Barnen blickade i stum förtvivlan på varandra och började uppgiva hoppet om räddning. Karl var den enda som behöll sitt lugn. Visserligen föreföllo de upprörda böljorna med sina vita kammar även honom oändligt hemska, men hans mod uppehölls av det fasta hoppet, att evad han levde eller dog, tillhörde han dock Herren. ... "Ser du där, Tom", utbrast plötsligt Karl och pekade på en liten holme. ... De försökte nu få båten att driva dit och efter många ansträngningar, förenade med verklig livsfara, lyckades de äntligen att få densamma säkert fastgjord vid holmen. ... Den häftiga stormen började att sakta sig samt regnet att minska. Även himlen ljusnade så småningom. (Anna Hellström "Karl" s 33-37; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1906)

Nu svalnade luften hastigt och solen doldes alldeles. Det var stormens sista förebud, och nu kom stormen själf, vild och vred med piskande regn och rytande vågor, med lysande eld i luften och dånande åskknallar. Fartyget slungades som en lekboll mellan de växande vågorna, hvilkas skum än yrde högt uppe i jämnhöjd med masttopparna än fräste långt nere i ett rofgirigt djup. Det var ingen ombord, som ej väntade att i hvilket ögonblick som helst få se döden komma ridande på en ljungande blixt eller en fräsande böljerygg. Men alle man ombord arbetade för lifvet. Ej ett ord växlades, man såg döden stinnt i hvitögat. "Vill du vika!" Det var en kamp, som spände hvarje muskel till sten och gjorde nerverna till järn. Det förflutna och det tillkommande, ja det eviga, allt sammanpressades i nuet som i sin brännpunkt. Gösta och Sten arbetade vid samma pump, de arbetade med en styrka, som om de varit sju. De hade intet klar medvetande om hvarandra och knappast om något annat än den ihärdiga, monotona rörelsen med pumpningen. Det tycktes dem, att detta rytande haf med det blixtrande mörkret öfver sig måste vara de osaligas sjö, dit de slungats och hvarur det gällde att arbeta sig upp. ... Det var mödosamma timmar fulla af dödsfarans spänning. ... Fram emot morgonen klarades Skagen, och man kunde åter länsa för stormen, nu ut i öppna Nordsjön. (Elisabeth Beskow "Gamle prästen i Hornsjö och andra berättelser" s 96-97; På hafvet)

Det vilar över Vättern en storhet i linjerna och ljus öppenhet, som annars sällan möter oss i våra bygder. En enda sommasky framför solen kan plötsligt svartmena hela sjön och komma vågorna att sjuda. Vättern liknar en kvinna, men en häftig och stridslysten, som mitt under sin friska och svala munterhet plötsligt springer upp i vrede. (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 40; sidhänvisning till Inga-Britt Allemark "Vättern i poesi och prosa" i Gudmundsgillets Årsbok 1998)

Hav, du är gruvligt, vilt och okuvligt; vems är den köl som törs rista din barm? Långa kyrkbåtsåror slå dig djupa skåror; Han som sov i skeppet kan trotsa din harm. ... Domen är hållen; ensam behållen färdas här en skara med domaren ombord. Tiderna somna, dessa äro komna ut på evig bölja från fjärran sjunken jord. ... Tag och tackel klappa. Brant som en trappa, stiger du mot höjden, o hav, i pik (= våg) på pik. Klar står en brygga: sjungande och trygga segla Guds trogna till himmelrik. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 281-282; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen “Skeppet”)

Roddersmannen kastade då och då en betänksam, pröfvande blick ut öfver det vida, oroliga elementet, där korta, tillspetsade vågor med hvita hufvor kommo hastande utifrån öppna sjön. Båten började gunga starkt och var svår att hålla i rätt kurs, medan vinden låg på från sidan. Plötsligt slog en väderil som en osynlig, men oemotståndlig andemakt, tjutande, hvinande, ilsket öfver det upprörda vattnet, och vågorna reste sig i vildt raseri, tumlande och fräsande, öfver hvarandra, hvarunder männen i båten fingo den ena kallduschen efter den andra öfver sig. Båten tog in vatten, och två af männen måste ifrigt ösa ur för att hålla den flott, och de två andra byttes om vid årorna. Farkosten hoppade som ett nötskal och sjön gick med en sådan våldsamhet, att alla fyra, hvars lif i andra hand berodde på den lilla halfruttna, vattenfyllda farkosten, sågo, att faran var öfverhängande. Alla voro de starka, modiga män, tränade i kampen mot motvindar på lifvets haf, men här sågo de, att deras mod och styrka skulle betyda lika litet i striden mot vind och våg som en leksaksspruta mot en eldsvåda. Men det de kunde, det gjorde de. De ropade till honom, som råder öfver elementen, och bådo, att han skulle stilla storm och vågor, så att de kunde komma öfver med lifvet. Men ju mer de ropade, desto högre tjöt stormen, och vågorna fräste och sjödo omkring dem, kastande sig upp mot båten likt roflystna vilddjur, så att skummet yrde om dem. Än stod båten på toppen af en jättevåg - än slungades den redlöst ner i det svallande djupet. ... Slutligen kom där en majestätisk våg, hög som ett berg, och lyfte båten högt upp på sin hvitskummiga kam. Långsamt gled den sedan ner utför den sluttande vågen, och i ett nu svängde roddermannen om båten, just som en ny vattenjätte ville taga den i beslag. Den vackra manöfvern lyckades, och de nödställde andades åter. ... Det egendomligaste med denna naturens lek, var dock att i samma stund, de sjöfarande satte sina fötter på fast mark, stillade stormen hastigt af. ... Nu vardt det ett stort lugn, just som när Jesus stillat storm och böljor på Genesarets haf. ... Gud fick visa sin makt så väl i att uppväcka storm som att stilla den, då hans nådesafsikter med de stackars olydiga människobarnen därmed kunde befordras. ... Och de fyra männen ... tackade Gud, att de hade sett tecken till hans närvaro, låt vara under fruktan och bönerop; men han hade låtit dem vara sina medarbetare, och det var stort för dem. ". (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 215-221; Hvarför det blef storm)


ca 1900 - ca 1800

Längre fram på sommaren (om jag minnes rätt, var det i slutet av juli eller i början av augusti 1876) skulle jag till Hjo för att säga farväl. ... Söndagen kom och solen strålade klart. Vi samlades i missionskyrkan på f.m. Men nu förekom en intressant händelse, som jag ej kan förtiga. Liksom folk kom långväga på den enda järnbana, som löpte in till Hjo, så kommo andra med ångare på Vättern. Löjtnant Bratt (på Karlsborgs fästning) hade från Karlsborg anordnat en exkursion med ångare till Hjo för alla som ville följa med. En stor skara troende följde med. Då de kommo ett stycke på vägen, uppstod en hiskelig storm, så att kapten vägrade att fortsätta längre av fruktan för undergång. Men den trosfriske löjtnanten ville annat han. Han helt simpelt befallde kapten att fortsätta och mente, att den Gud, på vilken de förtröstade, var herre över både vind och vågor. Han arrangerade nu ett bönemöte och tvingade även den ogudaktige kaptenen, som var förskräcktare än alla de andra att falla på knä. Där lågo nu de troende och anropade himlens Gud om hjälp. Och vad hände? Jo, när bönemötet var över, begynte stormen lägga sig, så att, då de seglade in i Hjos hamn, var sjön lugn. Nu föllo de alla på knä och även kapten och tackade Gud. Herren var densamme som då han stillade stormen på galileiska havet. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 120-121)

En vacker sommardag tidigt på morgonen den 12 juni 1867 samlades en stor skara vid järnvägsstationen i Forserum, en by i centrala Sverige. Orsaken var den att Daniel Heard med familj skulle åka till Amerika för andra gången och med honom en grupp på omkring hundra unga män och kvinnor, alla med få undantag från femton till trettio år. . . . Snart anlände vi till Jönkoping där ytterligare resande förenade sig med oss. . . . Den fjortonde juni gick vi ombord på ångaren "Hero" som skulle ta oss från Göteborg till Hull i England. . . . Nästa morgon befann vi oss på Nordsjön. Det var kall vind och höga vågor. Med få undantag var alla sjösjuka. Från alla håll hörde man jämmer: "Jag är så sjuk att jag tror att jag skall dö! . . . O, att jag hade stannat hemma i stället för att dö i detta elände" och andra liknande uttryck. Som sagt var, vågorna gick höga, men "Hero" var en duktig liten ångare och tog sig fram trots vågorna. . . . "City of Baltimore" gled ut från Liverpool hamn på eftermiddagen den 20 juni med omkring tusen passagerare och en besättning på etthundratjugofem. . . . Vädret var vackert, havet lugnt och "City of Baltimore" sköt god fart. . . . Lördagen den 29 juni . . . anlände vi till (New York). . . . Lördagen den 6 juli gick vi alla ombord på den ångare som var på väg till Galveston. . . . En svår storm kom att möta oss och vågorna slog mot vår båt med fruktansvärd kraft. Det knakade och brakade, masten och hela skeppet skakade, och ett rop kom från maskinrummet att skeppet hade sprungit läck. I en hast sattes pumputrustningen i gång, men den bestod bara av en gammal träpump som pumpades för hand, ett tungt arbete som fordrade många händer och som fortsatte utan minsta avbrott i två dagar och två nätter. Lyckligtvis fanns det många starka män ombord så att vi kunde skifta plats, annars skulle alla ha gått till botten. Den gamla pumpen sprutade hela tiden ut en vattenstråle, fyra tum i diameter, vilket fordrade tre man vid pumphandtaget. . . . Vårt nästa uppehåll var Key West dit vi ankom den 18 juli. . . . Vi lämnade Galveston och styrde in i Buffalo Bayou strax före solnegången. Det var en vacker månljusnatt. . . . Jag skall aldrig glömma hur härligt det kändes att sätta fötterna på fast mark igen. Det var också första gången på Texasmark. . . . Vid fyratiden på morgonen var vi i Houston. . . . Äntligen klockan elva den 31 juli kom vår grupp fram till John Palm's hus i Brushy, det nuvarande Palm Valley. Vi hade nått vårt mål och många av de svenskar som bodde i närområdet kom för att hälsa oss välkomna. (Johannes Swenson "A journey from Sweden to Texas 90 Years Ago" s 121-126)

Det nygifta paret hade ankommit till fisklägret under en af dessa sommareftermiddagar, hvilkas skönhet är skönast bland haf och klippor. Solens glödande strålar voro gömda bakom en kolossal molnstod, hvilken, tidtals sönderdelad i hvarjehanda gigantiska dimbilder, klart afspeglade sig i gamla Kattegats blågröna vatten. Och så djupt var det lugn, som rådde i hela naturen, att endast de obetydligaste miniatyrvågor sqvalpade mot sandrefvens stenar och tång. Ett haf i sömn är någonting gudomligt. Vi tycka oss i det se bilden af den gudomliga långmodigheten. Dock, långmodigheten tager slut, och åskorna rulla. Så ock hafvets långmodighet. Men då hafvet vaknat, öfverröstar det åskorna; och på samma gång som det i stränghet tuktar sina barn, bestänker det med skummande tårar. Det gråter öfver sina fallna: det suckar och det klagar, men det hejdar sig ej förr än ett allsmäktigt "Varde stilla!" bjuder det att somna på nytt. (Emilie Flygare-Carlén "Ett köpmanshus i skärgården, del I" s 11)

Mitt hopp är, att om (Jesus) för en kort stund lämnade sina lärjungar att ro på denna världens svallande hav, så är jag övertygad därom, att han kommer åter till de bedrövade lärjungarna om natten, då himmel och jord är mörka, när ni är nära på att drunkna i tvivlets böljor, just då kommer Jesus gående på vattnet och stiger i den lilla båten. ... Bli inte rädda, utan tag Jesus i båten. Snart kommer ni till den andra stranden. Snart kommer ni till evighetens sköna strand, som är oändlig. ... När den stora Herrens dag kommer, tar han sina trogna undersåtar in i härlighetens rike, där Kristus regerar nu och i evighet. (Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 117 i kommentar till Joh 6:1-15 Midfastosöndagen 1854)

I skeppsjournalen skrev förste styrman: Storm. Robert: ... Det fromma, fredliga havet började förvandlas. ... Det var natt och ogenomträngligt mörker. ... Människor omkring honom stönade, pustade, svor, spydde, bad till Gud, jämrade sig och grät. ... Natten var mörk och stjärnlös med en lågt svepande molnfäll. ... Briggen Charlotta höll sig ännu kvar på vattnet. ... Ingen kunde göra någonting. ... Skeppet kunde sjunka med dem alla. ... Det fanns ingen annan än Gud att be till. ... Det går dösjö. Dösjö. DÖSJÖ. ... Danjel Andreasson: ... Vad vill du göra mig för illa, du höga, hemska bölja där ute? Herren är större än du! Och du gormande och dånande vind som blåser omkring oss i natt – jag rädes inte för dig: Herren är starkare än du! Och vad kan du göra för ont, du stora, vida, mörka hav som upphäver dig häromkring vårt skepp – Herren är mäktigare än du! ... Gud var honom lika nära här mittpå havet som på fasta landet hemma i Kärragärde. ... På en gång övermannades han: Han föll framstupa ner på golvet, medan han häftigt tömde sig. ... Och nästa morgon fann Danjel Andreasson liggande i sin koj, vridande sig i sjösjukans obarmhärtiga omfamning. ... Han bad sin Gud om tillgift för den största av överträdelser, den grövsta av synder. ... En sjösjuk bad, och den bönen var en av Gud slagen mans. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 329-335,344-345,350; ”Så att wågen slog utöwer skeppet ...”)

Arvid: ” ... När en ligger här och tänker på att skeppet kan segla i sank, så trycker det förstås lite inne i bröstet. Mor min skickade med mig psalmboken, fast hon vet att jag inte kan läsa innantill. Du skall ha Guds ord med dej till Amerika i alla fall, sa hon, du kan läsa de bönerna utantill som jag lärde dig när du var en liten pys. ... Jag försöker läsa så gott jag kommer ihåg, för en är i alla fall ute på vida havet, och skeppet är vingligt och ställer sig på sned ibland, och en kan inte simma. En kan varken nyttja hundsim eller kattsim, och då kan det vara nyttigt med Guds ord: ’... Om jag på hav eller land vistas och befinner mig ... Mottag mig på sistone i den enda säkra hamnen, käre Fader min ...’ ... En stor tur är det att man kan lämna sig till Herren här ute på det vilda, okristnade havet.” (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 291; Ett skepp lastat med drömmar)

(Kristina) var inte längre emot deras utflyttning till Nordamerika. Förut hade hon tyckt att hon skulle vara en ovårdsam mor, om hon vågade sina barns liv på Oceanen. Nu hade hon erfarit att Gud även på fasta land kunde lägga de små i graven när han ville, hur väl hon än omhuldade dem. Hon hade börjat tro, att hon hade sina barn i lika stor trygghet på det stormande havet, om hon överlämnade dem i den Högstes beslut. ... Makarna var överens. De skulle söka sig en skeppslägenhet till våren nästa år. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 137; Om en veteåker och ett fat korngrynsgröt)

Oavsett hur hårt väder det skulle vara, oavsett hur stora vågor som skulle gå över farkosten, och fast de skulle ha synliga faror framför sig, fruktar (världens barn) ändå inte för skeppsbrott, utan de breder ut alla köttets begärelsers och lustars segel. Men då världens hårda vind blåser på dem, går deras farkost med bra fart i de brinnande begärens och lustarnas vågor mot avgrunden. De försöker aldrig ro mot vinden, utan vart världens vind än vänder sig, så vänder de fören dit, om det också skulle blåsa från helvetets grotta. Men Jesu lärjungar vågar inte segla så modigt på världens svallande hav. Särskilt då de ser hur världsbarnens farkoster på båda sidor går sönder och sjunker i vågorna och slutligen sjunker i avgrunden med sin last. Därför måste Frälsarens lärjungar ro mot vinden, för de har sällan mycket medvind i denna världen. Och fast deras färd är långsam, då de alltid måste ro i motvind, skulle det ändå vara möjligt att de till slut i gryningen skulle komma över Röda havet, om det skulle vara en svagare vind. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 437 i predikan 1849 över Matt 8:23-27)

"Käre Herre Gud", sade (Björn), "jag är en stackars liten gosse, min hand är svag, och jag förmår intet emot det mäktiga havet. Men du, Herre Gud, är stark och stor. Du är mycket mäktigare än havets vågor, stormen lyder dina befallningar, natten och döden kunna intet ont göra mig, om du förbjuder dem det. Jag förtröstar på dig, min Gud. Du har alltid varit god emot mig, och du skall visst aldrig övergiva mig. Så bevara mig nu på det mörka havet; låt dina änglar gå på de stora vattnen och befalla vågorna att icke göra mig illa. Jag vill vara ditt barn, min Gud, och sova uti din famn. Tack, tack! God natt, käre Gud! God natt, mörka hav och ljusa stjärnor i himmelen! God natt, mamma!" . . . Och den lille Skogsbjörn somnade sött på jullens botten mitt på det öppna havet. Det var nu mörkt, och ingen kunde se, att långt borta vid den yttersta randen av havsbrynet, höjde sig en mjuk och ljusgrön strand över de skummande vågorna. Det var Fjäderholmarna. Där satt på det sammetslena gräset den gamle Nukku Matti, som svenskarna kalla John Blund och danskarna Ole Luköje. Han spejade ut över havets ödsliga rymder och blev varse den lilla jullen, där Skogsbjörn drev som en lekboll för vindarna. Han utkastade sina linor, så fina som spindeltråd, drog jullen till Fjäderholmarna och införde Björn till rosenbäddarna i sina silverblänkande salar. (Zacharias Topelius "Skogsbjörn" s 65-66)

Du lilla wåg, Hvarthän? Hwi far du och höjer med trots i himmelssky wild och wred ditt skummiga hufvud? . . . Nu solen frambröt; Winden lade trött sina wingar. Då tänkte jag på människjowerk och tyranners öde. (Erik Gustaf Geijer "Maj-betraktelser" s 56-57; dikt i Iduns fjärde häfte, som kom ut 1813 - jämför brev 1809-08-07 till fästmön Anna-Lisa; "människjowerk och tyranners öde", jämför Napoleon)

Jag såg nu blott Vinga båk . . . för öfvigt blott himmel och haf. . . . Vinden var nu stark och vågen så hög, att från dess topp det lilla fartyget verkeligen stupade som utföre en brant backe, vid hvars fot vattnet frusade opp lika högt med framstammen. Likväl - så snart man ej drifs (?) af fruktan eller livsfara och är nog lugn att kunna se och känna - förefaller vågens makt oss på denna oändeliga rymnd som en liten sjelfsvåldig ostyrighet och man skulle väl kunna tilltala honom: lilla våg, förgäfves reser du yrande och stolt ditt skummiga hufvud och hwälfver med brådstört fart, du når ej till det blå hvalfvet som du vill hota, och innan du hinner horizontens rand, som evigt flyr, är sedan länge din styrka bruten och af ditt fraggande lopp finns intet spår på hafvet. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1809-08-07 till fästmön Anna-Lisa" s 55-56)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Efter att under en månads tid ha rest Gottland runt, stego (Karl von Linné) och hans följeslagare ombord på ett fartyg i Visby hamn. Det var den 25 juli (1741). "Med livsfara", berättar han, "kommo vi utur hamnen för en brännande sjö. Vännerna och Visby försvunno. Karlsöarna stego fram, nordanvädret begynte pipa. Vågorna blevo rasande, fartyget kastades emellan de brusande böljor, Gottland försvann, kamraterna blevo sjösjuke, tacklen begynte springa, förtvivlan intog våra hjärtan, och vi befallde vår sak i Guds händer. Sjöfolket sprungo upp i masten, sågo på en gång Gottland och Öland, stora seglet togs ned - focken allena var tillräcklig - Öland kom i allas ögonsikte, stormen saktade sig, fartyget hamnade vid Böda kyrka, och vi prisade Gud, som oss frälst utur faran." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 368; Linnés öländska och gottländska resa)

Om vi har tagit emot Kristus Jesus Herren, så må vi, fastän natten är mörk och vinden kraftig, ändå trösta oss själva med att vi inom kort skall vara vid stranden. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 782)

(Magnus Gabriel De la Gardie) tog farväl av det franska hovet i början av oktober 1646. Men han kom inte iväg. Ingen vet varför. Men det var allmänt bekant att den unge greven var fruktansvärt rädd för skeppstransporter i dåligt väder. Han blev helt enkelt sjösjuk. Och nu var det i oktober med höststormar i antågande. Han sköt upp avresan, dröjde sig kvar, ändrade resplanen, så att den skulle gå till lands, ändrade sig igen. I ett brev till den blivande svågern Karl Gustav skriver han: "Jag skälver, när jag tänker vid denna årstid resa över sjön . . . Att resan måtte lyckligen avgå för dem, som över vattnet fara, hör oss milde Herre Gud!" Stackars Magnus Gabriel. . . . Han kom sjövägen till Amsterdam från Frankrike. Och det hade säkert varit alldeles förskräckligt. Han skriver till fadern att han haft en svår resa i en så "avancerad årstid". I januari 1647 var han tillbaka i Stockholm. (Gunda Magnusson "Magnus Gabriel" s 37)

På sin seglats från Köpenhamn i november 1634 med Stockholm som bestämmelseort fick (den franske legationssekreteraren) Ogier genast i början pröva på en svår storm, som tvang honom att "offra åt Neptunus". Men sedan resenärerna lämnat Kalmar, fingo de det härligaste väder. ... Det vackra vädret varade emellertid inte länge. Mitt i natten utbröt en förfärlig höststorm. Skutan skakade och darrade, som om den varje ögonblick skulle lossna i sina fogningar. Det ven i tackel och tåg, och brottsjöarna slogo högt över däck. "Vid midnattstiden" heter det i fransmannens dagbok, "kom en fruktansvärd by över oss; en väldig våg slog över däcken, och på ett ögonblick fylldes våra kojer av vatten. Denna brottsjö skrämde plötsligt upp alla; vår trumpetare skrek gällt och förtvivlat, att vi alla ginge till botten, och de andra jämrade sig och stönade, åkallade Gud och helgonen och klagade över det olycksöde, som fört dem hit. Vår präst kom ut ur sin koj och begav sig till ambassadören, som han gav absolution. Därefter ägnade han sig tåligt åt oss andra; alla biktade sig, och vi omfamnade varandra samt bådo varandra om förlåtelse för möjliga oförrätter. Det var emellertid icke blott våra synder, som kväljde oss: vi voro förskräckligt sjösjuka och kastade så våldsamt upp, att vi till sist kräktes blod, krälade på däck som fyrfotingar." Ogier avgav ett löfte att vid sin hemkomst låta hålla en mässa till den heliga Genovevas ära, men stormen ville ändå icke bedarra. Då fann man till sist rådligast att länsa tillbaka till Kalmar och därifrån fortsätta resan landvägen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 32-33; Utlänningars intryck av stormaktstidens Sverige och dess folk)

I Magdeburg såg Martin (Luther) ... en tafla, om hvilken han ofta talat med oss. Därå var afbildadt ett stort skepp, som föreställde kyrkan och hvari ej fanns någon lekman, ej ens en kung eller prins. Det var ingen utom påfven med sina kardinaler och biskopar i förstammen, med den Helige Ande sväfvande öfver dem, och vid årorna på båda sidor sutto präster och munkar, och så färdades de till himmelen. Lekmännen simmade i vattnet omkring skeppet. Några af dem höllo på att drunkna; andra halade sig upp i skeppet med tillhjälp af rep, som munkarne, rörda af medlidande och därmed göra öfverloppsgärningar, kastade ut till dem, så att de måtte få följa med de andra till himmelen. Där fanns hvarken påfven eller någon kardinal eller biskop eller präst eller munk i vattnet utan endast lekmän. Det måtte ha varit en bra hemsk tafla och ryslig nog för att skrämma hvar och en till att bli gudfruktig; eller också måtte den ha kommit alla att tänka på, huru fåfängt det är för någon annan än munkar och nunnor att försöka vara gudfruktig. Huru många goda gärningar en lekman än vill göra, skulle det dock ej förmå att hjälpa honom upp ur floden eller ens hindra honom från att drunkna, om han ej hade en god vän bland munkarne, men då kunde en sådan, huru liten förtjänst man än hade, kanske kasta ut ett rep, och så blefve man räddad. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif" s 28-29; Elses historia)

Vi seglade söderut längs kusten. Där råkade vi ut för ett stort och övernaturligt oväder. ... Vi seglade något närmare land. Då såg vi en man på en klippa som sköt ut över havet från bergstupet. ... Mannen kallade på oss och kvad: "Vem är det som rider Rävils hästar på höga vågor och brusande hav? ... Får jag följa med?" Då gick vi in mot land, och stormen bedarrade genast. Sigurd bad gubben komma ombord på skeppet, och det gjorde han. Ovädret lade sig nu helt, och vi fick den bästa medvind. ("Jultåten om Norna-Gäst" s 100-101)

Njord, en Vaner, men bland Asa-gudarne upptagen, råder öfver vindens gång och stillar haf och eld, så att honom är godt att åkalla på sjö och vid fiske. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 172-173; Nordiska Gudasagan)

Det är svårt nog att samordna fruktan för Gud med kärleken till Gud, fruktan för hans rättvisa och hoppet om hans barmhärtiga godhet. ... Man har ett intryck av att det fanns två strömningar samtidigt (inom judendomen): den ena drev själen att närma sig Gud i tillit; den andra injagade i själen en skräckblandad vördnad. ... Även om vissa rabbiner sade att ”kärleken till Gud är mera värd än fruktan för honom”, har man rätt att anta att denna kärlek presenterades mera som ett högsta ideal än som en omedelbar verklighet. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 210)

(Poseidon) gav Orion förmågan att gå på vattnet, och hans äventyr förde honom från den ena ön till den andra. (David Bellingham ”En introduktion till Grekisk mytologi” s 122; Stjärnbilderna)


Att avrunda med:

All resa är så allvarsam, vår död på dörren gläntar. Hur skall vi orka ända fram till stranden, där Han väntar? ... Så frågade en stormig dag den minsta själ i världen. Jag tvivlade – hur kunde jag! Gud är ju med på färden. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 254; Änglamusik)

I natt, när alla sover, tar jag en sista tur genom den ljuvliga trädgården. Jag går till sjön, där du är, och jag tycker jag kommer till framtiden. Jag drömmer att jag har vingar och är så förälskad i dig. Det är en härlig utflykt, och jag känner redan, hur det lättar, fast det är svårt att glädjas, i ensamheten. ... Jag ser dig vid stranden, inte långt från vårt hem. Det är som att vara i himlen. Jag ser hur du kommer, sakta, på stora vingar. Som min dröm. Vad bryr mig bittra plågan. Vad har jag för ljuvt i mitt blod. Slut är ångesten. Slut på fångenskapen. Det är bara detta saliga liv, att jag får sluta ögonen och flyga med dig, min älskade, bort, långt över vackra sjön. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 61-62; Drömd utflykt)

De onda dagarna kommer nog. Dem kan man inte undgå. Ibland förebådas de av stormsignaler, ibland kastar de sig oväntat över en. Men frukta inte. Gud är din tillflykt. Han skall dölja dig, tills stormen har gått över. Du skall inte frysa under världens köld, du skall inte slitas i stycken av bedrövelsens stormar; du skall vila i tryggt förvar hos Gud. Slut dig bara förtröstansfullt till honom. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 63)

De trodde det var en vålnad! Och så var det deras bäste vän! De trodde böljorna skulle bli deras grav. Och så fick stormen bara uppenbara en ny sida av Kristi härlighet. Jesus har ännu den seden att komma till sina lärjungar genom oväder. När vinden ligger emot – när böljorna går höga – när natten är mörk – när allt detta har gjort lärjungarna små och ödmjuka, på samma sätt som ett våldsamt oväder kan visa människorna deras ringhet – då kommer han ännu i dag genom ett under vandrande till de sina på sjön. Till en början är det nästan omöjligt att känna igen honom, och man tror, att allt nu är ute, men så hör man den kända rösten och ser den kära gestalten komma vandrande: Var inte förskräckt, det är jag! Då blir det stilla och tryggt i båten. Även om stormen kanske fortsätter, är fruktan borta. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 322)

Ett par stora fartyg hade skickats högt upp mot nordpolen, för att där taga reda på ländernas gränser mot havet. ... Redan år och dag hade de seglat här uppe bland dimma och is och uthärdat stora besvärligheter; nu hade vintern börjat, solen var nere; under många, många veckor skulle här bli en lång natt; allt runt omkring var ett enda stycke is. ... Men mörkt var det icke, norrskenen flammade röda och blå, det var ett evigt, storartat fyrverkeri. och snön lyste. ... Två sträckte sig redan för att vila; den yngste hade med sig sin bästa, rikaste skatt hemifrån, den som farmodern före avresan gav honom, det var bibeln. ... På hans läger kommo ofta så tröstande i hans tankar de heliga orden: ”Toge jag morgonrodnadens vingar och bleve ytterst i havet, så skulle dock din högra hand hålla mig!” – och under sanningens ord och tro tillslöt han ögonen, och sömnen kom och drömmen kom, andens uppenbarelse i Gud. ... Som en härlig psalmsång klingade det runt omkring, och (en ängel) lät sina vingar lägga sig som en slöja omkring den sovande. ... Bibeln låg under hans huvud, tron och hoppet lågo i hans hjärta. Gud var med, och hemmet var med – ”ytterst i havet!” (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser IV” s 12-13,15; Ytterst i havet)


Sångarna:

Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit. En dag skall du bekänna högt hans namn, hans kärleks frid som ingenting begär. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:3)

Jesus du som älskar mig, du min enda trygghet är. Storm och vågor hotar mig. Inre oro mig förtär. Låt din närhet bli en famn, medan stormen rasar ut. Hjälp mig komma tryggt i hamn och tag mot min själ till slut. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 377:1)

Lita på mig, om du bara tar min hand leder jag dig till en lugn och skyddad strand. Jag finns här hos dig,. Fast vågorna går höga kan du lita,lita, lita på mig. (E Nyberg-Fast: Psalmer och Sånger 567:2)

Se på Jesum, när en fara Hotar dig, och tro på Gud. Se, ibland en rådlös skara, Jesu lugn vid stormens ljud. Tro på honom, som kan näpsa Haf och vindar, eld och flod. Och gack fram med christligt mod. (Franzén: Psalm 127:4)

Ingen sjö så högt kan svalla, Intet djup så grundlöst är, Intet regn så rikt kan falla, Att det minsta likhet bär Med den nåd, som Herren blid Oss bevisar allan tid, Helst då synden vill oss föra I förderf och oss förstöra. (P Gerhardt-P Brask: Psalm 192:6; jfr Psalmer och Sånger 241:4)

Tro ej han löftet bryter, Tro ej han från dig flyr, Då stormen mot dig ryter Och dundret kring dig gnyr: Han går på stormens vingar, Han far på dundrets vagn, Och sjelva skadan tvingar Att tjena dig till gagn. (JO Wallin: Psalm 224:5; jfr Psalmer och Sånger 247:5)

Kring rymden breddes fasa, Och natten föll på böljans stig. Vi hörde vädren rasa, Vi sågo djupen öppna sig. Från denna sköra planka, Som kringdref, lik ett flarn, For hjertats sista tanka Till vänner, makar, barn. Vår sista suck i nöden Till Gud med bäfvan gick; Och hotande kom döden Allt närmare, hvart ögonblick. ... Men Herren tillslöt grafven, Som öppnade sig, djup och vid; Den Herren, som åt hafven Och länderna gifva frid. Till stormen: tyst! han sade, Till böljan: lägg dig ner! Och böljan ner sig lade, Och stormen röt ej mer. I vattnets lugna spegel Nedblickar solen skön: Vi hisse våra segel Och prise den, som hört vår bön. ... Pris dig, som ensam räddar Och kärleksfull det rop förnam, Som, genom molnens bäddar, Till dig ur djupen trängde fram! Till dig vårt lof skall stiga Med glad och tacksam röst. Ack! bjud ock stormen tiga I våra egna bröst; Fräls oss ur syndanöden, I Jesu dyra namn, Och låt i sjelva döden Oss finna der vår säkra hamn. (Psalm 372:1-3)

Trogne vän, som i vår nöd Städs vill räcka hjälp och stöd, Öfver mörker, storm och brus Bred ditt lugna, milda ljus; Och då i den mörka dal Hjärtat trycks af sorg och kval, Hviska mildt: Haf tröst, min vän, Jag dig bär till himmelen! (MM Wells – Erik Nyström: Sång 97:2)

Jag behöfver dig, o Jesus, Till min frälsning och mitt ljus; Jag behöfver dig att tysta Böljornas och stormens brus. Jag behöfver dig, när dagen byts i kväll för alltid här, Och min väg ur tidens dunkel, Hän till evigheten bär. (Carl Boberg: Sång 176:4; jfr Psalmer och Sånger 593:4)

Jesus, du min själatröst, Låt mig ila till ditt bröst Undan böljans vilda svall, Undan stormen, mörk och kall! Dina armar kring mig slut, Till dess stormen rasat ut; För min farkost väl i hamn, Låt mig hvila i din famn! (C Wesley – Erik Nyström: Sång 227:1)

Så reser jag trygg till det härliga land, Fast vågorna skyhöga gå; Fast frälsaren sofver i skeppet ibland, Han är ju i skeppet ändå. (N Frykman: Sång 318:6; jfr Psalmer och Sånger 616:5)

Uti hans dyra namn Vi ha en säker hamn. När stormen kring oss hviner, Han tar oss ömt i famn. (N Frykman: Sång 543:5; jfr Psalmer och Sånger 428:5)

I Gud min själ som svan på havet vilar, Hans är den värld, jag rörs och andas i, Och brusar vågen, förd av stormens ilar, Jag bidar lugn, tills stormen är förbi. ... Och blir det natt och himlens fäste höljes Av mörka åskmoln över hav och land, Av Guds beskydd och omsorg dock jag följes, Jag vilar trygg uti hans allmakts hand. ... Är han min Gud, som skapat jord och himmel Och leder allt, som växlar och är till, Då är jag trygg, trots alla gåtors vimmel, Det blir ändå, som himlens konung vill. ... Vi sörjer jag och går med tunga tankar? Det är ej jag, det är ju Gud, som styr. Uti hans kärlek fäller jag mitt ankar Och bidar lugn den stora dag, som gryr. (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 246:1-4; jfr Psalmer och Sånger 627:1-4)

”Det är jag”, så ljöd i natten Till försagda hjärtan Jesu röst, Där på stormupprörda vatten Dödens fruktan fyllde varje bröst. ... ”Det är jag”, så ännu ljuder Vännens röst i stormen mången gång Och i kärlek tystnad bjuder Åt den vreda vågens hemska sång. (AW Hellström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 325:1-2)

Säll är den själ, som i nöden Tåligt förbidar Guds tid. Ständigt hans öga oss följer, Tron på hans namn giver frid. ”Stilla, tyst!” – så underbar Herrens röst på vågen far, ”Stilla, tyst!” Och stormens ljud Tystnar, somnar på hans bud. (W Sarwe: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 341:2; jfr Psalmer och Sånger 637:2)

Ditt ord, o Jesus, skall bestå, Ditt rike kan ej falla; Hur vilt än otron rasa må Och syndens vågor svalla, Du har ändock för evig tid Uti rättfärdighet och frid Ett härligt rike grundat. ... Visst synes det, o Herre kär, Som skulle det gå under; Visst stormar det än här, än där, Som bävade dess grunder; Men ack, det synes endast så; Ditt rike står och skall bestå, När jord och himmel falla! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 486:1-2; jfr Psalmer och Sånger 413:1-2)

Du är min klippa, brusande böljor Lägga sig stilla ned på ditt bud. Här uti världen stormarna rasa, Du är min klippa, trofaste Gud! Du är min klippa, du är mitt skydd och du är mitt stöd; Du är mitt hopp, och du är min frälsning, Du är min tröst i varje min nöd. (CE Breck-översättning: Psalmisten 1928 nr 353:2; jfr Psalmer och Sånger 619:2)

Jag har hört om Herren Jesus, Hur han gick på stormigt hav, Hur som vind och vågor tystnat på hans bud. Väl han gjorde, hjälpte alla, Tröstade på sorgens dag. Jag är glad, att jag får sjunga: Han är likadan i dag. Han är likadan i dag, Han är likadan i dag. Söker än förlorade, Frälsar arma syndare. Ja, han är likadan i dag. (SZ Kaufman: Andliga sånger 1936 nr 91:1)

Som en mor, så kärleksvarm, Stillar barnet vid sin barm, O, så stillar vågen sig För ett härskarord från dig. Stormen för din vilja flyr. – Jesus kär, min farkost styr! (E Hopper: Andliga sånger 1936 nr 268:2)

Dig vi bedja: låt oss känna, Att den eld, där vi oss bränna, Just din kärleks låga är, Att ock vreda Vindar leda Hem till dig den du har kär. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 305:2; jfr Psalmer och Sånger 233:2)

Kom, du som hjälplös driver fram uppå stormigt hav, Golgata kulle giver, vad intet annat gav. Vila för slitna tankar, läkdom för öppna sår, fäste för själens ankar, kärlek, som allt förmår. (H Schager: Kristen Lovsång 1954 sång 147:3a; jfr Psalmer och Sånger 510:3a)

Förlåt min oro, Giv mig ro. Förlåt min klentro, Giv mig tro. Giv mig, när tvivlet mig förtär, Ditt evigt stora svar: Jag är. (H Blomberg: Psalm och Sång 1966:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Midrash Exodus Rabbah säger, att fastän Röda Havet först delades, när vattnet nådde Guds folk upp till näsan, så visade de stor tro och var vid gott mod, när de gick genom havets mitt. I Johannes hade dunklet tagit ner lärjungarna, och de fruktade. I ett återställelseperspektiv måste nu det modiga Israel, som räddades genom Röda Havet, ödmjukas. Då var det ett modigt folk som räddades. Nu fruktade lärjungarna. Men också de räddades!

I ett återställelseperspektiv kan vi också jämföra slättens friska gräs som en gång följde på den våldsamma böljan (Salomos Vishet 19:7) med det ”uppväckta” havet som följer på markens myckna gräs.

Att dunklet hade tagit ner lärjungarna kan jämföras med Joh 1:5, där det sägs att dunklet inte tog ner ljuset. Samma ord i grekiskan ”katalambanô” används för "ta ner" i de två texterna; i Joh 6:17 har vi detta ord i Sinaiticusversionen. Kampen mellan ljuset och dunklet i Joh 1:5 representeras i dessa versar av de två talen 25 och 30. Talet 25 kan representera gudsfolket i GT och NT (12 + 12; en alternativ möjlighet är att se de 24 som det gamla förbundets 24 profeter inkl. Johannes Döparen) + detta folks Herre, dvs Jesus (jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:6b, 4:4a och 22:20-21), medan talet 30 (24 + det ofullkomliga talet 6) representerar de dunkla makterna (jfr Dan 4:9 eller 4:12; Matt 26:15 samt de sammanlagt 30 ”ve-na” i Matteus', Markus' o Lukas' evangelier). Jesu rike är närmare lärjungarna än vad världens rike är. Jämför också med Luk 13:16 (talet 18 = 12 + det ofullkomliga talet 6) samt Egna kommentarer och funderingar till Joh 5:5-9a.

Vi kan också se talet 30 mot bakgrund av de 30 ve-ropen i Synoptikerna (se Matt 11:21; 18:7; 23:13,15-16,23,25,27,29; 24:19; 26:24; Mark 13:17; 14:21; Luk 6:24-26; 10:13; 11:42-44,46-47,52; 17:1; 21:23; 22:22). Här kan vi jämföra med de 28 “lyckliga-orden” i Synoptikerna. I Johannesevangeliet har vi två ”lyckliga-ord” (Joh 13:17; 20:29). Det är mer än möjligt att se dessa två ord som en komplettering för att få summan 30. Jfr Syr 33:14-15 och 42:24.

Vi kan vidare jämföra med åldern för leviternas inträde i tjänst, som först fastställdes till trettio i 4 Mos 4:3 och sedan till tjugofem år i 4 Mos 8:24-25 (jfr Edersheim “The Temple” s 95 och Möller s 225). Jämför den möjliga anspelningen till leviterna i Joh 21:11.

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.


Paulus sade till de troende i Korint: "Bröder, jag vill inte er/'att ni skall' vara ’icke att ha’/utan kunskap, att alla våra fäder (hela tiden) var inunder molnet och alla kom igenom, genom havet." (1 Kor 10:1)

Det fullkomliga välkomnandet kastar emellertid fruktan utanför, eftersom fruktan har/’har med sig’ en tuktan, men den som fruktar är inte (och har inte varit) gjord fullkomlig i välkomnandet. (1 Joh 4:18)


Grekiska ord:

anemos (vind) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 14:24; Mark 4:39; 6:48,51; Joh 6:18 – Salomos Vishet 4:4; 5:14; Syr 5:9; 22:18; 34:2; Matt 7:25; 8:26-27; 11:7; 14:30,32; 24:31; Mark 4:37,41; 13:27; Luk 7:24; 8:23-25; Apg 27:4,7,14-15; Ef 4:14; Jak 3:4; Judas v 12; Upp 6:13; 7:1.

diegeirô (uppväcka) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 4:39; Joh 6:18 – Ester 1:1l(A11); Judit 1:4; 2 Mack 7:21; 15:10; Luk 8:24; 2 Petr 1:13; 3:1.

eikosi (tjugo) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:19 – Tobit 5:3; 2 Mack 10:35; 13:2; Luk 14:31; Apg 1:15; 27:28; 1 Kor 10:8; Upp 4:4,10; 5:8; 11:16; 19:4.

elaunô (drive) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 17:14(15); Mark 6:48; Luk 8:29; Joh 6:19 – 2 Mack 9:4; Syr 38:25; Jak 3:4; 2 Petr 2:17.

embainô (stiga i) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 15:37; Matt 14:22; Joh 6:17 – 2 Mack 12:3; Matt 8:23; 9:1; 13:2; 15:39; Mark 4:1; 5:18; 6:45; 8:10,13; Luk 5:3; 8:22,37; Joh 21:3.

eutheôs (genast) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 14:31; Joh 6:21; Apg 16:10 – 2 Mack 6:28; Matt 4:20,22; 8:3; 13:5; 20:34; 21:2; 24:29; 25:15(16); 26:49,74; 27:48; Luk 5:13; 12:36,54; 14:5; 17:7; 21:9; Joh 18:27. Apg 9:18,20,34; 12:10; 17:10,14; 21:30; 22:29; Gal 1:16; Jak 1:24; 3 Joh v 14; Upp 4:2.

opsia (kväll) Judit 13:1; Mark 6:47; Joh 6:16 – Matt 8:16; 14:15,23; 20:8; 26:20; 27:57; Mark 1:32; 4:35; 14:17; 15:42; Joh 20:19.

ploion (boat) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 15:37; Matt 14:22; Mark 6:51; Joh 6:17,19,21; Apg 20:13 – 1 Mack 8:26,28; 11:1; 13:29; 15:3,14; Salomos Vishet 14:1; Syr 33:2; Matt 4:21-22; 8:23-24; 9:1; 13:2; 14:13,32-33; 15:39; Mark 1:19-20; 4:1,36-37; 5:2,18,21; 6:32,45,47,51,54; 8:10,14; Luk 5:2-3,7,11; 8:22,37; Joh 6:22-22,24(א*); John 21:3,6. Apg 20:38; 21:2-3,6; 27:2,6,10,15,17,19,22,30-31,37-39,44; 28:11; Jak 3:4; Upp 8:9; 18:19.

stadion (stadion) Dan 4:9(12); Joh 6:19 – 2 Mack 11:5; 12:9-10,16-17,29; Susanna v 37; Luk 24:13; Joh 11:18; 1 Kor 9:24; Upp 14:20; 21:16.

fobeomai (frukta) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 14:27; Mark 6:50; Joh 6:19-20; Apg 23:24; 1 Joh 4:18 – Ester 1:1h(A8); 2:20; 9:2; Tobit 1:19; 2:8; 4:21; 6:15(BA),18; 12:16-17; 14:6; Judit 1:11; 2:28; 4:2; 5:23; 8:8; 10:16; 11:1; 16:11,15-16; 1 Mack 2:62; 3:22; 4:8; 8:12; 9:6; 10:8,76; 12:28,52; 2 Mack 7:29; Salomos Vishet 8:15; 18:25; Syr 1:13-14,16,20; 2:7-9,15-17; 6:16-17; 7:31; 10:19-20,24; 15:1,13,19; 21:6; 25:10; 26:3,23,25; 32:14,16; 33:1; 34:13-15(14-17); Jeremias brev v 14,22,28,64,68; Susanna v 2(Theod),57; Asarjas bön v 18. Matt 1:20; 2:22; 9:8; 10:26,28,31; 14:5,30; 17:6-7; 21:26,46; 25:25; 27:54; 28:5,10; Mark 4:41; 5:15,33,36; 6:20; 9:32; 10:32; 11:18,32; 12:12; 16:8; Luk 1:13,30,50; 2:9-10; 5:10; 8:25,35,50; 9:34,45; 12:4-5,7,32; 18:2,4; 19:21; 20:19; 22:2; 23:40; 24:37(א,*א); Joh 9:22; 12:15; 19:8. Apg 5:26; 9:26; 10:2,22,35; 13:16,26; 16:38; 18:9; 22:29; 23:10; 27:17,29; Rom 11:20; 13:3-4; 2 Kor 11:3; 12:20; Gal 2:12; 4:11; Ef 5:33; Col 3:22; Hebr 4:1; 11:23,27, 13:26, 1 Petr 2:17; 3:6,14; Upp 2:10; 11:18; 14:7; 15.4; 19:5.


Ytterligare studier:

1 Mos 21:17; Josua 8:1; 10:8; 11:6; Dom 6:23; 2 Krön 20:15-17; Ps 107:23-30; Jes 7:4; 10:24; 37:6; 41:10,13-14; 43:5; 44:2,8; 51:7; 54:4; Jer 1:8; 10:5; 30:10; 42:11; 46:27-28; 51:46; Klag 3:57; Hes 2:6; Dan 10:12,19; Joel 2:21-22; Haggai 2:5(6); Sak 8:13-15; Matt 8:23-28; 10:26-31; 14:25-34; Mark 4:36-41; 6:50,53; Luk 1:12; 8:22-25; 11:24-26; Joh 6:24,59; 8:12; 11:30; 12:35,46; Upp 5:13; 6:13; 7:1; 10:2,5; 15:2; 18:17; 21:1.


A. Bentzen: "Övergången över havet"; Svensk Exegetisk Årsbok 2 (1937): 93-106.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-06; 2011-02-17; 2014-01-30)

Tillbaka till Start

6:22-24 På den följande dagen skådade folkskaran, som stod (och hade stått) på den andra sidan havet, att en/någon annan liten båt inte (’hela tiden’/-) var där ’om ej’/utom en, den där in i vilken Jesu lärjungar hade stigit i (א*), och att Jesus inte hade kommit in i, in i båten tillsammans med Sina lärjungar, emellertid/utan Hans lärjungar hade ensamma gått/farit bort. Då båtarna – ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ Tiberias – så hade kommit uppå/nära (א,*א), nära den plats, varest/där de/man hade ätit brödet som Herren hade ’varit tacksam’/tackat (för), och då de hade skådat att Jesus (hela tiden) inte var där (א*), inte heller Hans lärjungar, steg de upp in i båten (א*) och kom till Kafarnaum och sökte Jesus.

Ord för ord: 6:22 (45 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) (På)-den följande-dag '-n folkskara'/folkskaran den stående-(och-havande-stått) på-(den)-andra-sidan '-ets havs'/'av havet' skådade att (en)-liten-båt en-annan inte (hela-tiden)-var där 'om ej'/utom en, den-där in-i vilken (hade)-stigit-i '-na lärjungar'/lärjungarna '-ens Jesu'/Jesu och att inte kommit-in-i-tillsammans (med)-'-na lärjungar'/lärjungarna ' sina '-en Jesus'/Jesus in-i '-en båt'/båten emellertid ensamma '-na lärjungar'/lärjungarna hans (hade)-gått-bort. 6:23 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) havande-kommit-uppå/nära så '-na båtar'/båtarna ut-ur Tiberias nära den plats varest (de)-åt '-et bröd'/brödet havande-varit-tacksamma (av)-'-n herre'/herren. 6:24 (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och havande-skådat att inte (de)-(hela-tiden)-var där '-en Jesus'/Jesus inte-heller '-na lärjungar'/lärjungarna hans, steg-(de)-upp in-i '-en båt'/båten och kom in-i Kafarnaum sökande '-en Jesus'/Jesus.


1883: Dagen därpå, eftersom folket, som stod på andra sidan hafwet, hade sett, att där var ingen annan båt än den enda, i hvilken hans lärjungar hade stigit, och att Jesus icke hade följt med sina lärjungar ombord, utan att lärjungarne hade farit bort ensamma – men andra båtar hade kommit från Tiberias nära intill den plats, där de hade ätit brödet, sedan Herren hade sagt tillsägelsen – när nu folket såg, att Jesus icke var där, ej heller hans lärjungar, stego ock de i båtarna och kommo till Kapernaum och sökte Jesus.

1541(1703): Dagen derefter, när folket, som stod på hinsidon hafwet, såg att der war intet annat skepp än det ena, som hans Lärjungar woro uti stegne, och att Jesus war icke instigen med sina Lärjungar i skeppet, utan hans Lärjungar woro bortfarne allena; Men annor skepp kommo af Tiberias, hardt till det rummet, der de hade ätit brödet, genom Herrans tacksägelse; När då folket såg, att Jesus war icke der, ej heller hans Lärjungar, stego de ock i skeppen, och kommo till Capernaum, och sökte Jesum.

LT 1974: Följande morgon började människoskarorna samlas på andra sidan sjön (för att se Jesus). De visste nämligen, att han och lärjungarna hade rest dit tillsammans, men att lärjungarna åkt därifrån i sin båt och lämnat honom kvar. Flera småbåtar från Tiberias fanns i närheten, och när folket såg, att varken Jesus eller lärjungarna var där, steg de i båtarna och for över sjön till Kapernaum för att leta efter honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Egypterna flydde inunder (havets) vatten, och Herren skakade ut/av egypterna (till) havets mitt. Och vattnet vände tillbaka emot (dem) och beslöjade/täckte vagnarna och ryttarna och varje faraos förmåga/styrka som hade gått (och gick) in i, in i havet bakom (Israels folk), och inte ’lämnades ... helt och hållet’/skonades det ut ur/av dem, inte heller/ens en. (2 Mos 14:27b-28, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Simon och de (som var) i sällskap med honom ’förföljde ... helt och hållet’/jagade Honom, och de fann Honom och säger till Honom att/: "Alla söker Dig." (Mark 1:36-37)

(Jesus) talade till Sina lärjungar, för att en liten båt måtte ’vara tålmodig mot’/’ansluta sig till’ Honom på grund av folkskaran, för att de ej måtte betrycka/tränga Honom. (Mark 3:9)

(Lärjungarna) tog (Jesus) till sidan av sig, som/eftersom Han (hela tiden) var i båten. Och andra båtar var (hela tiden) i sällskap med Honom. (Mark 4:36b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det kommer att vara) uppå jorden ängslan av/bland nationer, och (א,* א) i/under bryderi ljud av hav och bränning(ar), då människor slutar andas från/’beroende på’ fruktan och väntan på de ting som kommer uppå (den bebodda) världen. (Luk 21:25b-26a)


Exegeter, evangelister med flera:

Månsarps kristliga ungdomsförening hade en mycket angenäm utflykt i söndags till det en half mil öster om Taberg vackert belägna Sjöhult. Redan vid 9-tiden på morgonen såg man skaror af ungdomar på väg dit, och vid half tolv var den utomordentligt vackra, nyutslagna, utmed den täcka Sjöhultssjön liggande kullen, som välvilligt upplåtits för ungdomens räkning, full af folk. Strax efter framkomsten dracks kaffe i det gröna, hvarefter följde en stunds stillhet kring Guds ord samt bön och sång. Sedan lämnades frihet åt deltagarna i utflykten att efter behag använda några timmar, hvarunder många passade på tillfället att få en roddtur på sjön i de för främlingarnas räkning tillhandahållna båtarna, under det andra togo sig ett svalkande bad eller besågo den härliga naturen vid stranden. Klockan tre samlades man till middagsspisning, hvarvid landtbrukarna i Porteshult och Sjöhult gratis tillhandahöllo 60 liter god mjölk. Klockan fyra var allmänt möte utlyst. Vid detta omväxlade sång med vittnesbörd af flera talare. En talrik människomassa hade infunnit sig till detta möte. Vid 6-tiden vände hvar och en hem till sitt, nöjda och glada fastän trötta efter den härliga utflykten. (Jönköpings-Posten 1908-06-23 "Kaffedrickning i det gröna med stillhet inför Guds ord och bön följs af båtrodd på sjön")


Egna kommentarer och funderingar:

Medan förföljarna i Egypten slogs i havets mitt, så far Jesu "förföljare" över havet utan några problem. Genom detta och genom den senare inbjudan till att ta emot tidsålderslångt liv kan vi i ett återställelseperspektiv se egypterna som upprättade.


Grekiska ord:

eperchomai (komma uppå-på-emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 21:26; Joh 6:23(א,* א) – Judit 9:5; 1 Macc 8:4; 2 Mack 1:7; 9:18; Salomos Vishet 12:27; 19:13; Baruk 4:9; Jeremias brev v 48; Luk 1:35; 11:22; Apg 1:8; 8:24; 13:40; 14:19; Ef 2:7; Jak 5:1.

ploiarion (liten båt) Mark 3:9; Joh 6:22 – Joh 21:8.

syneiserchomai (komma in i tillsammans) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 6:22 – Ester 2:13; 1 Mack 12:48; Syr 39:2; Joh 18:15.


Ytterligare studier:

Joh 6:1-21; Upp 8:9.


Mark Kiley "The Geography of Famine: John 6:22-25"; Révue Biblique 102 (1995): 226-230.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-06; 2011-02-18; 2014-01-30)

Tillbaka till Start

6:25-29 Och då de hade funnit Honom på den andra sidan av havet, talade de till Honom: “Rabbi, när kom (א,* א) Du hit?” Jesus svarade dem och talade: ”Amen, amen, Jag säger er: ’Ni söker Mig inte, eftersom ni skådade tecken, emellertid/utan eftersom ni åt ut ur/av bröden och utfodrades/bespisades. Arbeta ej (för) den förtäring som fördärvas, emellertid/utan (för) * (א,* א) (den förtäring) som stannar ’in i’/till ett tidsålderslångt liv, som Människans Son ger (א,*א) er, ty Den här har Fadern, Gud, förseglat.’” De talade så (vända) i riktning mot Honom: ”Vad må vi göra, för att vi må arbeta (för) Guds gärningar?” Jesus svarade och talade till dem: ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.”

Ord för ord: 6:25 (12 ord i den grekiska texten) och havande-funnit honom på-(den)-andra-sidan (av)-'-et hav'/havet talade-(de) (till)-honom: rabbi, när hit kom-(du)? 6:26 (24 ord i den grekiska texten) Svarade dem '-en Jesus'/Jesus och talade: amen amen säger-(jag) er, (ni)-söker mig inte eftersom (ni)-skådade tecken, emellertid eftersom (ni)-åt ut-ur '-en bröd'/bröden och utfodrades. 6:27 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus) arbeta ej (för)-den förtäring den fördärvandes emellertid den stannande in-i tidsålderslångt liv, vilken/som '-en son'/sonen '-ns människas'/människans ger er; den-här ty '-n fader'/fadern förseglade '-en gud'/Gud. 6:28 (12 ord i den grekiska texten) (de)-talade så i-riktning-mot honom: vad må-(vi)-göra för-att arbeta (för)-'-na gärningar'/gärningarna '-ens guds'/Guds? 6:29 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade Jesus och talade (till)-dem: den-här är den gärning '-ens guds'/Guds, för-att (ni)-må-tro in-i (den)-som skickade-bort den-där.


1883: Och de funno honom på andra sidan hafvet, sade de till honom: Rabbi, när kom du hit? Jesus svarade dem och sade: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I söken mig icke därför, att i hafven sett tecken, utan därför, att I hafven ätit af bröden och blifvit mätta. Verken icke för den mat, som förgås, utan för den mat, som förblifver till evigt lif, hvilken Människosonen skall gifva eder; ty honom har Fadern, Gud, beseglat. Då sade de till honom: Hvad skola vi göra för att verka Guds verk? Jesus svarade och sade till dem: Detta är Guds verk, att I tron på den han har sändt.

1541(1703): Och då de funno honom på hinsidon hafwet, sade de till honom: Rabbi, när komst du hit? Swarade Jesus dem, och sade: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, I söken mig icke fördenskull, att I hafwen sett tecken; utan fördenskull, att I hafwen ätit af brödet, och ären wordne mätte. Werker icke den mat, som förgås, utan den som blifwer till ewinnerligt lif, den menniskones Son eder gifwa skall; ty honom hafwer Gud Fader beseglat. Då sade de till honom: Hwad skole wi göra, att wi werka kunne Guds werk? Swarade Jesus, och sade till dem: Det är Guds werk, att I tron på den han sändt hafwer.

LT 1974: När de kom fram och fann honom där, sade de: ”Herre, hur kom du hit?” Jesus svarade: ”Sanningen är att ni vill vara hos mig därför att jag gav er mat, inte därför att ni tror på mig. Men ni ska inte vara så angelägna om sådana förgängliga saker som mat. Nej, använd er energi till att söka det eviga liv, som jag, Människosonen, kan ge er. För Gud, Fadern, har sänt mig just för detta syfte.” De svarade: ”Vad ska vi göra för att behaga Gud?” Jesus svarade dem: ”Detta är Guds vilja, att ni tror på den, som han har sänt.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Moses svärfar sade till honom:) “Du må alltigenom/’från början till slut’ vara vittne för (folket) om Guds befallningar och om Hans lag och du skall ge dem tecken om de vägar, i/på vilka de skall gå i dem, och om de gärningar, som de skall göra.” (2 Mos 18:20, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta, och Han gav dig mannat som munsbitar, som dina fäder inte visste/’kände till’, för att Han måtte/skulle komma fram med ett budskap till dig, att människan inte ensam/endast skall leva på/’för ... skull’ bröd, emellertid/utan människan skall leva på/’för ... skull’ varje ord som går ut genom Guds mun." (5 Mos 8:3, Grekiska GT)

(Herren sade:) "'För att'/’med syfte på’ vad hedrar ni silvermetall och inte er möda in i mättnad/’det som mättar’? Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting. Ge akt (med) era örsnibbar och följ på Mina vägar. Hör uppå/på Mig, och er själ skall leva i goda ting. Och Jag skall sätta isär/’i ordning’ (med) er ett tidsålderslångt förbund. (Jes 55:2-3a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Emot det förbannade (vare) den som oaktsamt gör Herrens gärningar. (Jer 48:10a, Grekiska GT)

(Människan sjunken/klädd i linne sade till Daniel:) “Utsagorna (har varit) förseglade ända till en läglig måltid/sluttid.” (Dan 12:9b, Grekiska GT, Theod)

De som gör/ger allmosa/allmosor skall utfodras/bespisas av liv. (Tobit 12:9b, Theod

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring, och Du erbjöd dem redo/färdigt bröd från en himmel utan besvär.” (Salomos Vishet 16:20a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ruttnande utelämnar/försvinner varje gärning, och den som arbetar/’sysslar med’ den kommer att fördärvas i sällskap med den.” (Syr 14:19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I varje gärning tro (med) din själ, ty det här är och/nämligen ett hållande av bud.” (Syr 32:23)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) gärning (är) fylld med (Hans) härlighetsglans.” (Syr 42:16b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Bed på det här sättet: 'Fader vår), ge oss vårt bröd för den kommande (dagen)." (Matt 6:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lägg ej på hög åt er högar uppå jorden, varest/där mott och förtäring ’gör osett’/vanställer och varest/där tjuvar gräver sig igenom och stjäl, men/utan lägg på hög åt er högar i en himmel, varest/där ’och inte’/varken mott ’och inte’/eller förtäring ’gör osett’/vanställer och varest/där tjuvar inte gräver sig igenom och (א,* א) stjäl. (Matt 6:19-20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Inte skall 'varje den'/’var och en’ som säger till Mig: ’Herre, Herre’ komma in i himlarnas rike, emellertid/utan den som gör Min Faders vilja, Den i himlarna.” (Matt 7:21)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Jag säger och/också till dig, att du är Petrus (= klippblock), och på den här klippan skall jag bygga min (församling) av utkallade, och Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på) den." (Matt 16:18)

Alla (de fem tusen männen) åt och utfodrades/bespisades. (Mark 6:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Folkskaran) har allaredan förblivit (hos) mig i tre dagar och de har inte (kunskap om) vad de må äta.” (Mark 8:2b)

(En/någon utfrågade Jesus:) "Gode lärare, vad skall jag göra för att jag må ärva tidsålderslångt liv?" (Mark 10:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var så vakna, ty ni vet inte, när bostadens herre kommer.” (Mark 13:35a)

Förtalaren talade till (Jesus): “Om Du är en Guds son, tala till den här stenen för att den må bli bröd.” Och Jesus svarade (vänd) i riktning mot honom: ”Det har skrivits (och är skrivet) att/: ’Människan skall inte ensam/endast leva på/’för ... skull’ bröd.’” (Luk 4:3-4)

Då (Mariam) hade suttit stilla vid sidan av, (vänd) i riktning mot Herrens fötter, hade hon (hela tiden) hört Hans utsaga. Men Marta hade (hela tiden) ryckt/farit runt omkring ’runt omkring’/’med avseende på’ mycket tjänst. Men då hon hade stått på/nära (Him), hade hon talat: ”Herre, bryr Du Dig inte om att min syster helt och hållet har lämnat till mig ensam att göra tjänst? Tala så till henne för att hon istället må ta (den) tillsammans med mig.” Men då Herren hade svarat, hade Han talat till henne: ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:39b-42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Själen är mer än näringen. … Sök ej vad ni må äta och vad ni må dricka." (Luk 12:23a,29a)

Då (Jesus) hade utfrågats av fariseerna, när Guds rike kommer, hade (han) svarat dem och talat: ”Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande till sidan av’/’en iakttagelse’.” (Luk 17:20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Johannes var vittne och sade att/: "Jag har betraktat (och betraktar), då Anden som en duva steg ned ut ur himlen, och Den stannade emot Honom. Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" Och jag har skådat (och skådar) och har varit (och är) vittne, att den här är Guds utvalde (P5,א*). (Joh 1:32-34)

Den som har tagit (Jesu) vittnesbörd har förseglat/’satt sitt sigill på’, att Gud är sanningsenlig. (Joh 3:33)

(Jesus) sade till (Sina lärjungar): "Jag har förtäring att äta som ni inte vet. ... Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:32,34)


Hembygdens predikan:

(Kristus) är det beseglade brödet. ”Honom har fadren, Gud, beseglat”. Besegling av en sak betyder ju att den är prövad, befunnen giltig, sålunda fullkomlig, så långt det kan sägas om jordiska ting. En fabriksfirma t. ex. utlämnar ett fabrikat, vederbörligen avstämplat. Stämpeln eller sigillet säger då, att firman erkänner fabrikatet såsom sitt, och att det är det bästa som hon kunnat åstadkomma. Är det nu en väl känd firma, så tvekar man icke om, att fabrikatet är det bästa av det slaget man kan erhålla. Besegling och tro höra sålunda noga tillsammans även i jordiska ting. ... Den som mottager (Guds) vittnesbörd, han har beseglat att Gud är sannfärdig. Den som på grund av Guds besegling mottager Kristus såsom sitt livsbröd, äter därav och finner det gott, han sätter, så att säga, sitt sigill bredvid Guds. Han gillar och för sin del stadfäster det Gud har gjort och talat. Gud och den människan äro sålunda ense. Gud bestämmer, hon gillar; Gud giver, hon mottager; Gud vill, och hon vill detsamma. Detta är trons innersta väsen och kärna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 172-173, Midfastosöndagen, Joh 6:24-36)

Människorna omkring oss hungrar alltfort, och det går liksom en skälvning av oro och otillfredsställelse genom tiden. Men vad är det då man söker? Svar, man söker alltfort efter bröd. Det vill säga än bättre bostäder, högre lön o.s.v. Och alltför många människor och samhällen i våra dagar har tyvärr inte kommit längre än till detta: ”Ge oss nog att äta och ett ställe dit man kan gå och roa sig, när kvällen kommer.” Och valspråket från Pauli samtid synes uppta allt fler och fler: ”Låt oss äta, dricka och vara glada, ty i morgon skola vi dö.” Men min lyssnare, räcker då detta? Och önskar då inte vårt innersta något mer, ty hur blir det egentligen den dag då vi skall dö? Ja, en sådan fråga hör med i sammanhanget. Ty då önskar nog de allra flesta ett hopp för evigheten och visshet om evig salighet hos Gud. Ty en människas innersta livshunger kan aldrig mättas endast av bröd. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

”Satt sitt sigill” … Särskilt tänker man på den scen, där Döparen ser Anden komma ner från himlen och stanna över Jesus, Joh 1:32. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 151)

Jesus hade mättat hungriga människor ute i ödemarken. ... Detta var något som de satte stort värde på. ... Jesus ville säga dem något som hade betydelse för evigheten. Det var det som var avsikten med undret han gjorde. Men det var de inte intresserade av. Det var mat de ville ha. Budskapet som Jesus ville förmedla till dem genom undret hade de inget intresse av. Det var en sak som de inte såg. De såg inte "tecknet". De fick inte syn på det som undret vittnade om. ... Tecknet som de skulle få upp ögonen för var Jesus. De skulle se på honom och allvarligt börja tänka efter vem han var. Det är det som är hans avsikt med dig också. Har du sett tecknet? (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 128-129; kommentar till Joh 6:26)

När en lokomotivförare är på ingång till en station, talar semaforen ett ”teckenspråk” till honom. Meningen är inte, att han skall stanna och beundra semaforen och begripa dess konstruktion. Han skall förstå dess teckenspråk. Man får inte bli hängande vid det yttre skeendet, utan tecknet skall rikta intresset på Kristi persons hemlighet. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 155 i kommentar till Joh 6:24-36)

Människan är en evighetsvarelse skapat till gemenskap med den andliga och eviga världen, med Gud. Häri ligger hennes höghet. (Gunnar Björkborg "Mer än bröd"; kommentar till Joh 6:24-35; Jönköpings-Posten 1956-03-09)

Nonnos farmor frågade oss, om vi var hungriga, och det var vi. Och då tog hon fram en kaka bröd och skar tjocka skivor av den och gav oss. Det var ett brunt, knaprigt bröd, och det var det godaste bröd, som jag ätit i mitt liv. "Å, vad det smakar gott", sa jag till Nonno. "Vad är det här för slags bröd?" "Jag vet inte, om det är något särskilt slags bröd", sa Nonno. "Brödet som mättar hunger brukar vi kalla det." (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 49)

Det gällde först att trygga brödet åt arbetarna, att befria dem från nöden, att förjaga den fattigdom som sedan urminnes tider varit bofast här i landet. Men sedan fick man inte stanna därvid, ingen fick stanna vid det rent materiella målet, ingen fick försjunka i mättnadens och bukfyllnadens ro. Sedan gällde det att vidmakthålla hungern efter andens bröd och kravet på själens utveckling. Målet var icke att frigöra arbetarklassen till en ny slö, andligen däst och förstockad borgarklass, som åtnöjde sig med ett belåtet avnjutande av den politiska makten. För detta meningslösa ändamål kunde man ju lika gärna behålla den borgarklass som redan fanns. Den fyllde i detta avseende ganska höga anspråk. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 630; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

Peter Wieselgren skriver: ”Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag första gången såg Schartau. ... I det övre rymliga koret av Lunds domkyrka satt den silverlockige läraren, omgiven av doktorer från vetenskapens fyra väderstreck, blandade med uppblomstrande barn och mot graven lutande åldringar. ... Snart började han fråga. ... ”Hur skola vi bedja om det lekamliga goda”? frågade läraren. En liten (tioårig) flicka svarade med säker röst, ehuru på okonstlat språk och med nedslagna ögon: ”Att vi må få, men bara så mycket, att det ej skadar det andliga goda, som vi först måste bedja om.” (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 85; Henrik Schartau – En rätt lärare)

Att Jesu gärningar ... åsyftade att peka över till något högre, för detta hade de ej blick. De hade ”i tecknet blott sett brödet, icke i brödet sett tecknet” (Luther). (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 118)

Moguers själ är brödet. Moguer liknar en brödkaka av vete. Det är vitt inuti, som inkråmet, och förgyllt runt om - o, mörka sol! - som den mjuka skorpan. Vid tolvtiden på dagen, då solen bränner hetast, börjar hela staden dofta och ånga av pinjeved och varmt bröd. Hela staden öppnar munnen. Den är som en stor mun som äter ett stort bröd. Bröd passar till allt: till oljan, till soppan, till osten och druvan, till att ge smak åt kyssen; till vinet, till buljongen, till skinkan, ja till och med till brödet, för att bli bröd med bröd. Även ensamt, som en förhoppning, eller med en bedräglig förhoppning ... Brödförsäljarna anländer i trav på sina hästar, stannar vid varje port som står på glänt, klappar i händerna och skriker: "Brööd, bröööd!" Man hör det på en gång hårda och mjuka ljudet av vetebröden när de faller ned i korgarna, som bara armar håller upp, och när de stöter ihop med bullarna, liksom ljudet av de stora kilobröden, när de stöter ihop med kransarna. Och de fattiga barnen kommer genast och ringer på grindarnas ringklockor eller slamrar med portklapparna och ropar in i husen: "En liiiten smula bröööd! ..." (Juan Ramon Jiménez "Samtal med Silver" s 120; Brödet)


ca 1900 - ca 1800

Från den mest avlägsna forntid hinna oss genljud, som bekräfta den evangeliska utsagan, att människan lever icke allenast av bröd, och det finnes intet skäl för att ej en avlägsen framtid, vårt släktes alla kommande öden skola vittna därom. "Sicut cervus ad fontem aquarum, ita anima ad te, Deus!" (Ps 42:2) (Viktor Rydberg "Ett par ord om skaldekonsten" s 209; förord till Axel Åkerbloms "Dikter" 1890)

I stället för att gå ut och gapa på kyrkor och palats (i Turin), gick jag och köpte tidningar, emedan jag ville ha reda på det som icke synes utanpå. Jag fick fatt i Gazetta Piemontese. . . . (En uppsats handlade) om åkerbruksfrågan, vilken tycks vara på dagordningen i hela Europa. . . . Jag stannade vid åkerbruks- eller bondefrågan, emedan den synes mig vara den som skall lösa alla andra frågor, och särskilt emedan jag ville ha några jämförelser med vår bondefråga. Man har nämligen i Europa äntligen upptäckt att människan icke lever av bara Guds och människors ord, utan huvudsakligen av bröd, och att brist på bröd icke kan ersättas av trä och järn eller bomullsvävnader; lackerade arbeten eller konstindustri; vidare har man insett att bristen på bröd framkallar brott och att brott ger den fattige bröd - och husrum. Av fruktan för de svåra följderna har man sålunda börjat tänka på att uppmuntra åkerbruket. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 74; Piemonte 1884-03-03)

Struve, som synes missnöjd med det avstubbade slutet, stoppade in blyertspennan, drack ur sin toddy och såg förströdd ut. Emellertid ansåg han sig böra tala. – Käre bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall få se huru svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du. (August Strindberg ”Röda rummet” s 16)

Ett slags materialism har funnits i alla tider af det enkla skäl, att människan, fastän hon icke allenast lefver af bröd, dock icke gärna vill undvara detta. En riktig instinkt, nämligen magens, säger henne, att det behöfves, och vi känna ej ens någon professor, hur "andlig" och "litterär" den honom omgifvande atmosfären varit, som icke med nöje emottagit sin lön, äfven om den tillmätts honom i tunnor spannmål. Men när (man) vill påstå, att vår tid är materialismens "par préference", så våga vi motsäga honom, i trots af de många akademiska afhandlingar, som (man) kan åberopa till stöd för sin åsikt. Vi tala här naturligtvis icke om den filosofiska materialismen, den riktning inom det vetenskapliga tänkandets värld som kallas så. Denna riktning är ingalunda karakteristisk för vår tid; den kan följas tillbaka nära nog till mänsklighetens vagga. Herrar Büchner, Vogt, Moleschott, Czolbe, Auguste Comte och hvad allt de heta, vår tids kvasifilosofiska materialister, hafva sina föregångare i herrarne Buddha, Leukippos, Suidas, Demokritos, Epikuros, Hobbes, La Mettrie och andra, och hvad nu denna materialistiska riktning beträffar, har den aldrig blifvit grundligare belyst, aldrig kraftigare tillbakavisad än just i våra dagar (år 1858). "Nyttighetsprincipen", som föregående århundradens sensualister uppställde, vågar ingen i vår tid framställa som den yttersta och högsta. . . . Skulle (man) då verkligen på fullt allvar vilja nedsätta en tid som lossat millioner slafvars och lifegnas bojor, som erkänner folkundervisningen såsom en af statens viktigaste uppgifter, ser folken, i stället för några enskilda, uppträda som konstens vänner och maecenater, firar så många vetenskapliga triumfer, företer så lifliga religiösa väckelser och så många försök att i stat och samhälle realisera rättvisans och broderskapets idéer och som slutligen kan räkna ett helt kalendarium af män, som lidit martyrdöden för hvad de ansett rätt och godt; kan (man) på allvar vilja nedsätta den tid, som med alla sina lyten dock visar så liflig verksamhet i alla det andligas sfärer, lifligare än under någon föregående historisk epok? Vi för vår del vilja icke utbyta den vare sig mot de af tabes dorsalis lidande århundraden, som skådade romerska rikets aftagande och fall, eller mot romantikernas heliga medeltid, då den antika materialismen omklädde sig i kyrkliga former, och, draperad i kristlig fårpäls, proklamerade relik- och bilddyrkan, brödförvandlingsläran och aflaten, eller öfvade sig i jesuitisk kasuistik (den gamla materialistiska klokhetsläran) eller firade sina rysliga orgier i vatikanen. Vi vilja icke ens utbyta den mot det adertonde århundradet, filistrarnes, rouéernas, bespottarnes och kopplarnes gyllene tid. (Viktor Rydberg "Om vår tids påstådda materialism" s 456-458; Göteborgs Handelstidning 9 oktober 1858; mot den vanliga men falska uppfattningen af Comte som materialist och ateist vänder Rydberg sig senare själf med skärpa i en uppsats år 1876 om Positivistisk litteratur; Comte var agnostiker)

(General Löwensköld) hade fått ringen av kungen – det fanns bara en kung för honom -, och ringen hade kommit med på porträttet för att visa, att Bengt Löwensköld var honom trogen. ... Kung Karl var en man, som världen aldrig hade sett make till, och den, som hade levat i hans närhet, hade fått erfara, att det fanns skönare och högre ting att kämpa för än denna världens ära och medgång. ... När general (Löwenskölds) kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. ... Man tyckte nästan, att det var orätt, att den låg där. Den kunde ju ha försålts i främmande land för dyra pengar och skaffat bröd åt mången, som inte hade annat att livnära sig av än halm och bark. ... Ringen låg i tillskruvad kista, i en igenmurad gravkällare, under tunga stenhällar, oåtkomlig för även den djärvaste tjuv, och på det sättet menade man att det måste förbliva till världens sista tid. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 8-9)

Den store brukspatronens släde höll efter en kort resa utanför stora trappan på Ekeby. Betjänten kom ut. ”Var har du husbönderna?” frågade brukspatronen. ”De jagar den stora björnen i Gurlita klätt.” ”Allihop?” ”Allihop, patron. Den, som inte går med för björnens skull, går väl för matsäckens.” Brukspatronen skrattade så, att det genljöd över den tysta gården. Han gav betjänten en speciedaler för svaret. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 128; Auktionen på Björne)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Olaus Petris son) Reginald: "Vi veta icke vad vi skola tro." Magister Olaus: "Inte det? Kännen I icke trons artiklar! Tron dem!" Reginald: "Tron dem! Veten I icke att det är Guds verk att I tron?" Magister Olaus: "Är du en Calvinist?" Reginald: "Inte vet jag vad jag är, men när jag talar med prins Johan, säger han att jag är papist, och när jag råkas med prins Erik, menar han att jag är Zwinglian." Magister Olaus: "Vill du nu resa till Wittenberg och lära dig tron hos doktor Martin Luther?" Reginald: "Jag känner ju hans läror, men jag tror icke på dem!" Magister Olaus: "Såå?" Reginald: "Nej, ty för honom är tron allt och gärningarna intet. Jag har varit en troende, men mina gärningar blevo icke en bit bättre, och jag kände mig slutligen bara som en hycklare!" Magister Olaus: "Är prins Johan katolik?" Reginald: "Han måtte vara det, efter han håller på gärningarna, som äro väl huvudsaken ändå!" Magister Olaus: "Och prins Erik, säger du, är reformert?" Reginald: "För så vitt han tror på nådavalet, ja! Och Göran Persson är visst satanist; och unga Sturen är avgjort anabaptist . . . " Magister Olaus: "Detta var nytt för mig! - Jag trodde söndringens tid var förbi . . . " (August Strindberg "Gustav Vasa" s 165-166)

Evangelium nederslår åt alla sidor den frågan: hwad skall man göra för att blifwa from? Ty bed huru länge du will; gif allmosor, huru länge du will; fasta, huru länge du will; stifta messor och uppbygg kyrkor, huru många du will, du är dock en mördare, du hatar din broder, du kan ej se wänligt på honom, du talar icke wänligt med honom och kan ej upphöra dermed; derföre är din rättfärdighet ett intet och hörer till helwetet. ... Wi hafwa lupit till S:t Jacob, till Aachen, till Rom, till Jerusalem; wi hafwa byggt kyrkor, stiftat messor och derunder alldeles förgätit wår nästa; detta är nu helt förwändt. Herren säger här: gå och gif din nästa det, hwarmed du har welat uppbygga en kyrka åt Mig. Se på din nästa, huru du må tjena honom. Det ligger för Gud ingen makt derpå, om du aldrig åt Honom uppbygger en kyrka, endast du är din nästa gagnelig. Men detta allt underlåter man nuförtiden och gör endast motsatsen. ... Hwad skall jag då göra? Jag hör nu, att jag måste blifwa fördömd. Gör så: fall ned inför Herren Christus, när du känner all denna styggelse, och säg: ack, min Gud! Si, din lag har nu blifwit mig en spegel, uti hwilken jag ser, att jag är en förderfwad och förlorad menniska. O Gud, hjelp mig för Din enfödde Sons skull! Så gifwer dig då Gud genom tron Anden, som omskapar ditt hjerta, så att du sedan kan wara wänlig emot din nästa och tänka: ack se, har min Gud wisat sig sådan emot mig och förlåtit mig mer, än jag någonsin kan förlåta, hwarföre skulle jag då icke förlåta min nästa ett ringa fel? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 104-106 i kommentar till Matt 5:20-26)

Så säger du nu: hwad skall jag då göra? Huru blifwer då min person först god och wälbehaglig (inför Gud)? Härpå swarar evangelium: du måste höra Christus och tro på Honom, alldeles misströsta på dig sjelf och tänka, huru du från att wara en Cain må blifwa en Abel och så offra ditt offer. ... En sådan menniska efterskänker och förlåter nu Gud all synd. ... Derjemte gifwer Han henne sin Helige Ande, som gör personen annorlunda och förwandlar henne till en ny menniska, som sedermera har ett annat förnuft, en annan wilja och är benägen till det goda. ... Se nu på det wanliga sättet och talet ibland menniskorna, huru de säga: ack, jag will ännu blifwa from! Ack ja, wisst måste man wara from o.s.w. Men om man frågar dem: kära wän, huru skall man då skicka sig, att man må blifwa och wara from? – så börja de säga: ack, man måste bedja, fasta, gå i kyrkan, aflåta synden o.s.w. Då löper och den ene till Cartheuserna, en annan i en annan orden; den ene blifwer prest, den andre drager på sig en hårskjorta; en gisslar sig, en annan plågar sig på ett sätt och så åter en annan på ett annat. Si, detta är Cain och Cains gerningar. Ty personerna förblifwa desamma som förut, och der är ingen rättfärdiggörelse, utan endast ett utwärtes omskifte och ombyte af gerningar, kläder, rum och åtbörder, så att de äro riktiga apor, som taga på sig de heligas åtbörder och äro likwäl icke heliga. De tänka inte på tron, utan med sina goda gerningar och genom sin kropps plågande wilja de, efter sitt förmenande löpa till storms mot himmelen. ... De weta icke, hwilken den trånga porten är. Det är tron, som gör menniskan liten, ja, alldeles till intet, så att hon måste misströsta på alla sina gerningar och endast hålla sig fast wid Guds blotta nåd och låta allt annat derwid fara. Men de cainiska helgonen mena, att goda gerningar äro den trånga porten. Derföre blifwa de icke små och misströsta icke på sina gerningar; nej, de samla dem tillhopa i stora säckar och hänga dem omkring sig och wilja så komma igenom. Och de flesta skola också komma igenom, alldeles såsom kamelen med sin stora puckel kan gå igenom nålsögat. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 85-86 i kommentar till Gal 4:1-7)

Om en människa genom sitt arbete skulle ge Kristus mat och ge Honom att dricka och kläda Honom, vem är så oförståndig att hon säger att en sådan arbetar för den mat som fördärvas, när det för detta finns löftet om det rike som skall komma och om de tingen? Denna mat består i evighet. ... Vad är fördelen med denna världens överflöd? I dag finns det och i morgon finns det inte; i dag en lysande blomma, i morgon skingrat stoft; i dag en brinnande eld, i morgon rykande aska. Men andliga ting är inte sådana. De står alltid kvar skinande och blomstrande, och de lyser mer för varje dag. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:159)

Den Helige Ande ... är (det eviga) livets mat. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Att leva med Kristus är att få nya insikter som gör att de andliga värdena blir viktigast och de materiella reduceras i betydelse. (Birgitta Aschan "Apostladagen"; Jönköpings-Posten den 14 juli 1995)

Vårt dagliga bröd, mina kära, heter limpor i överflöd. Det känns bibliskt att bryta och skära vårt alldeles dagliga bröd. Till marken har mången setts dimpa i tider av hungersnöd, men si här finns det sirapslimpa jämte ypperligt estniskt bröd. Det finns schweiziska bullar och tyska till folkhälsans hjälp och stöd förutom vårt vita fransyska gamla välkända knapriga bröd. Låt oss hoppas och tro att av hunger kommer ingen att nedfalla död under det att vi samfällt sjunger denna sång om vårt dagliga bröd. Icke sirapslimpa allena såsom seden tillförene bjöd är vad Sveriges folk månde mena uti dag med vårt dagliga bröd./Johanna Emilia Gjaesing (Alf Henrikson "Tittut" s 162; Lovsång i saluhall)

Människor säger idag: "Låt oss se och vi ska tro." Jesus säger: "Tro och du ska få se." Att utföra Guds verk är alltså inte i första hand vad vi gör, utan vi vi tror på och vem vi tror på. Det är Gud själv som skall utföra sitt verk. (Bengt Freed "Guds bröd som ger liv"; kommentar till Joh 6:24-36; Jönköpings-Posten den 27 mars 1992)

Att göra Guds vilja - det är i första och i sista hand ingenting annat än att vi tar emot Jesus Kristus såsom vårt livs Herre och att vi gör detta utan förbehåll och reservationer. (Harald Buch "Att göra Guds vilja"; Jönköpings-Posten den 15 juli 1967)

Vårt livs "köksbekymmer" blir alla missriktade om vår invärtes människa försummas och om den berövas sin förtursrätt. Marta bedömde således i all sin välmening läget fel. Det var viktigare med stillheten hos Jesus än med bestyren vid mattillredningsplatsen. Den tillrättavisning hon fick bör vara ett riktmärke också för oss. (Karl-Erik Andersson "Angelägnaste omsorgen"; kommentar till Matt 6:24ff och Luk 10:33ff; Jönköpings-Posten den 25 september 1965)

Herren har ju givit oss ett (andligt bröd). "Jag är det levande brödet, som har kommit ned från himmelen. Och om någon äter av det brödet, så skall han leva till evig tid", säger Jesus. Detta är Guds himmelrike. Det "består inte i mat och dryck, utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande". (Erik Sonesson "Icke allenast av bröd" s 92; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Trolöst obördiga Småland! Kärvt förbannade hälleberg! ... I kampen, varken för himmel, helvete, gud eller djävul, utan blott och bart för brödet, blev det grå guldet en hävstång för folket i den magerskrikande gråstensprovinsen. Se det grå guldet! Se järnet! Järnet! Det styggeligt tunga, det svårhanterliga, men ack så mångskiftande i sina otaliga framställningsmöjligheter. (Ann-Charlotte Alverfors "Hjärteblodet" s 146-147)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Det är värre att va rådlös än brödlös. (Karl Knutsson "Ordstäv och uttryck från Tabergs bergslag" s 73)

Förtvivla ej mitt jerta, fast sorgen hårt dig tär, han känner all min saknad af hemmet jag haft kär. Wad jelper det att klaga, ty ingen hör min röst, ty alla bara tycker att mat skall va min tröst. Här sitter jag vid vägen (i Åremma) och ser hur folket går, men ingen enda tänker på mig uti min vrå. De ha så brått att fara på fäster hit och dit, men ingen enda hinner den lilla biten hit. Jag suttit här en fånge i tvänne långa år och saknan kännes bitter för varje år som går. Jag har mig önskat döden, men Gud min trogne vän har mig ej övergivit och skall mig följa än. (Johanna Ask "Förtvivla ej mitt jerta"; soldatänkan från torpet Mersebo i Ljungsarp skriver ned sina tankar vintern 1926)

(Nykterhets Orden Verdandi) bedriver under sommaren 1925 sin verksamhet på Sommarsol. I slutet av augusti riktar signaturen J.A.N-n (= Johan Albert Nyrén, ordförande i missionsförsamlingen) i en två spalter lång insändare (i Jönköpings-Posten) med rubriken "Nykterhetsarbete på avvägar" hård kritik mot N.O.V. och deras sätt att bedriva nykterhetsarbete. Signaturen anser att man inte kan fostra ungdomen till nyktert leverne genom att dansa på nätterna: "Den ungdom som fostras å dylika nöjesplatser som "Sommarsol" i Hovslätt, blir fattig i sin ande. Icke odlas där det sanna och ädla i människan." ... Signaturen V.K. är kritisk till Nyréns sätt att döma föreningen bakom Sommarsol. Även om också V.K. är kritisk till dans som företeelse kan man bara inte lägga ner dansbanan utan att ge ungdomen ett alternativ. I insändarens senare del frågar V.K. med riktning till Nyrén, om inte också det religiösa arbetet, liksom nykterhetsarbetet, har kommit på avvägar: "Tiderna har förändrats, det är sant, men bevekelsegrunden är dock en annan; ty den dag, då religionen blev en makt i samhället och ett levebröd för sina förkunnare, blev kristendomen avpolletterad och Jesus ställd i skymundan." (Per Sandberg "Det var dans bort i vägen ..." s 66-67; BG Ask-kommentar: Kanske kan det vara av intresse att veta att Svenska Missionsförbundet vid denna tid gav ut en illustrerad sommartidning i trefärgstryck för barn med namnet "Sommarsol". 1924 utkom denna tidning för fjärde året. Jfr tidningen Missionsförbundet n:r 23 den 3 juni 1924 s 383,392)

Meddelande från Brödbyrån. Allmänheten meddelas att "korten för diverse varor" E-kupongen skall gälla för inköp av 1/4 kg. korngryn under tiden 13 januari - 9 februari. Detaljhandlare torde till brödbyrån inlämna rekvisition å dessa varor tisdagen den 7 januari. Jönköping den 2 jan. 1919. Brödbyrån. (Smålands Folkblad 1919-01-03 "Meddelande från Brödbyrån")

Människan lever icke allenast av bröd. Min barndoms människor (under 1910-talet) hade ett tungt och hårt arbete. ... Men mitt i all denna tröstlöshet levde en hunger som ingen talade om men alla kände: själens hunger, själen med sina obestämbara föreställningar om en bättre värld än denna, som bara är slit och släp. ... Emigrationen var lika mycket själens hunger som kroppens. Varifrån kommer denna obegripliga längtan? Vore vi bara kött och kemi skulle den aldrig finnas. Det är gott och väl av vi i vår tid (1977) kan mätta magarna. Men själens hunger efter kärlek, efter bilder, musik och poesi och böcker är evig och förnyas ständigt i alla kulturer. Det fanns inte mycket som mättade den hungern i min bandom. De flesta sökte tröst i bibeln, kyrkan och missionshusen. Böcker fanns det just inga. Hela min uppväxttid var en ständig hunger efter litteratur, sagor, poesi och skönhet. (Helmer V. Nyberg "Den dubbla hungern" s 99)

Brödkorten för nästa period, samt smörkort utdelas för Vaggeryds distrikt måndagen den 24 sept. (1917) i missionshusets lilla sal mellan kl. 9-10 f.m. för kv. Utsikten och Lugnet, mellan kl. 10-11 f.m. för kv. Borgen och Hoppet, mellan kl. 11-12 f.m. för kv. Hvilan. mellan kl. 3-5 e.m. i gårdarne inom distriktet. ... Lifsmedelsnämnden. (Jönköpings-Posten 1917-09-21 "Brödkort utdelas i Vaggeryds missionshus' lilla sal")

Brödkortsutdelning förrättades i Vaggeryd förliden vecka. Detta räckte i tre dagar, innan allt blef klappadt och klart och hvar och en fått den del af det dagliga brödet som tillkommer honom. Såväl vederbörande som allmänheten voro ovana vid allt detta, hvadan det blef ett styft göra att ordna detsamma. Ett stort missnöje råder med de småbrödransoner man erhåller och endast ett ringa antal påbrödskort har utfärdats. Dessa ha utdelats till grofarbetarna hufvudsakligen, så långt förrådet räckt. (Jönköpings-Posten 1917-01-23 "Missnöje med brödransoner")

En gång då (jönköpingskolportören Hultman) var ute på resa, kom han till en stuga vid slutet av dagen, sedan han förgäves hade sökt natthärberge i många hus. Efter många böner fick han äntligen löfte att stanna och satte sig där och språkade med familjen, under det den spisade kvällsvard, men Hultman fick bara sitta och se på, hungrig som han var. Äntligen bröt han tystnaden och sade: ”Jag vill tala om, att även jag är så inrättad, att jag äter”. Detta hände i den gamla tiden, då evangelii förkunnare icke hade det så bekvämt som nu. (E. Aug. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 70)

Från år 1896 växte en pensionatsrörelse fram i Smålands Taberg. Den omfattade en uppbyggnadsperiod, en storhetstid på 1920- och 1930-talen samt ett borttynande under och efter kriget. Sammanlagt fanns 5 pensionat. . . . Furuberg drevs i kristlig regim. Det hölls aftonbön varje kväll. Missionshusets strängmusikanter och sångkör hade övningar på pensionatet, en form av underhållning för gästerna. Leverantörer till hushållet var Nordhs slakteriaffär, Smålands Taberg, och Storbys speceriaffär, Jönköping. Oskar på Hustomten levererade mjölk. Ägg hämtades från Haurida, fru (Ester) Johanssons barndomshem. Pensionatet hade hushållsgris. . . . Smålandsgården drevs i kristlig regi. Aftonbön hölls varje kväll, vanligen ledd av Martin Hultman. Det förekom mycket sång och musik. Familjens ungdomar spelade olika instrument och sjöng. Leverantörer av de flesta livsmedlen var affärerna i Smålands Taberg. Mjölk köptes från Änganäs. Grönsaker kom delvis från Possarp, delvis från egna grönsaksland, ägg från egen hönsgård. Allt bröd bakades på pensionatet. Man bryggde enbärsdricka och frös glass. . . . De flesta gästerna (på de fem pensionaten) hade helpension men även tillfälliga matgäster förekom. Ett gott bord var en nödvändighet för pensionatsrörelsens existens. Maten var riklig och serverades vid gående bord. Här följer ett ex. på matordningen. Det gäller med små variationer för samtliga pensionat utom Solbadet: Frukost kl. 09.00, Middag kl. 13.00, Em-kaffe kl. 16.00, Kvällsmat kl. 18.30. För den som inte kunde klara sig utan förmiddags- och kvällskaffe fanns naturligtvis möjlighet att beställa det särskilt. För att hålla livsmedlen fräscha hade varje pensionat en isdös på tomten. Eftersom isdösen tillhör ett förgånget skede, bör det sägas, att det är ett isupplag, där de på vintern sågade isblocken travades i en binge med isolerande sågspån omkring. Isen hämtades efter behov och användes att kyla matvarorna med. Det nyttjades också vid glasstillverkning. (Hjalmar Fernström-Siv Fernström-Lennart Gustavsson "Hotell och pensionat i Smålands Taberg" s 109,113-117)

Enligt meddelande av min mor är jag född å torpet Sörskog under Mässeberg i Åkers församling, Jönköpings län, den 26 november 1866. ... Mina första minnen voro fattigdom och nöd i hemmet. Födan bestod i regel av bröd, bakat av havremjöl, potatis och mjölk. Bröd bakat av rågmjöl fick vi endast en gång om året, nämligen till jularna och då endast till julafton, nyårsafton och trettondagsafton. Bröd av kornmjöl bakade min mor vid särskilt högtidliga tillfällen till kaffebröd. Bröd av vetemjöl bakades aldrig, sådan lyx hade man ej råd med. Kaffe kokades på rostat korn och däri doppades havrebröd. ... Sällan fick vi äta oss mätta, ty havrebrödet måste man spara på trots den lilla näring detta bröd hade. Havren sammaldes, siktning i bandkvarnar förekom icke. Mjölet var därför sådigt, som det kallades, d.v.s. skalen på havren gick icke att mala sönder. Bakningen verkställdes ungefär en gång i kvartalet, jäst till brödet användes sådan man använt att jäsa svagdricka med. Kakorna bakades ungefär lika stora eller något större än hålkakor bakas nu med hål i mitten och ca. 3-4 cm tjocka. Kakorna träddes på trästakar och brödet hängdes upp i taket för torkning och där fick brödet hänga tills sista kakan var uppäten. ... Till jularna hörde även barnens kakhögar, som de fattiga barnen erhöllo av grannarna. Kakorna eller bullarna bakta av sammalet rågmjöl, voro 15-20 cm i diameter och 4-5 cm tjocka. Dagen före julafton var det därför att gå omkring i bygden och få dessa kakor. Man behövde icke be om dem utan så snart man kom in i stugan, räckte de fram bullen och så var det att tacka och gå till nästa stuga. Dessa bullar staplades upp på varandra på julbordet och fick ej ätas upp förrän efter lilla jul eller Kyndelsmässodagen och kallades julhögar. Minnes att jag julen 1873 på detta sätt samlat över 20 st julbullar. ... Så vände jag en dag ryggen mot mitt barndomshem och styrde färden mot den 4 mil avlägsna staden Jönköping, där jag hoppades (att hos min faster) få arbete med att göra tändsticksaskar, som då helt tillverkades för hand. ... Faster tog min förtjänst mot att jag fick stanna hos henne och fick mat och husrum ävensom det nödvändigaste som behövdes till kläder. Maten, som bestod huvudsakligast av kaffe med bröd, rågbröd och vetebröd och jag tyckte detta var kalasmat mot att få ett stycke havrebröd att doppa i kornkaffe utan socker till. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 100-105)

Torkel och Sara tror fullt och fast på skärseldens pina. Skräcken för en lång vistelse i helvetet gör att de länge rannsakat sina samveten. De är beredda att köpa sina själars salighet om bikt och botgöring inte skulle vara tillräckligt. Det är av detta skäl som de två munkarna är kallade till Hultåkra idag. Torkel och Sara Clementsson vill köpa var sin plats i Nydala kloster för att få en trygg ålderdom och böner lästa för sina själar efter döden. Nu skall ett kontrakt upprättas. ... "Vi önskar donera 1/4 mantal Hultåkra till Nydala kloster", säger (Torkel). "Jag framför ett varmt tack å klostrets vägnar", svarar Germund. "I gengäld önskar vi mat och husrum i klostret till döddagar. Och böner lästa för våra själars frälsning efter detta", säger Torkel. "Jag garanterar att abboten kommer att konfirmera den överenskommelsen." (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 28; Ekesiöhovgård)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Man skall inte inbilla sej att man vet något om Guds vilja. Se på historiens alla kungar och presidenter som börjat krig. Ständigt är de övertygade om att Vår Herre är på deras sida. Men jag kan inte få in i mitt huvud att Han skulle gilla att vi med berått mod väljer plågan. Jag har på känn att det är nåt helt annat Han önskar oss: glädje, blondaste glädje åt den stund på jorden som är vår. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 220)

Jfr ”Jesus sade: ’Faderns rike liknar en köpman med en vara som fann en pärla. Den där köpmannen var klok. Han sålde sin vara. Han köpte sig den pärlan bara. Sök själva efter hans oförstörbara förblivande skatt där som mal inte tränger in och äter, inte heller mask förstör.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 76)

Sverige är ett bra land att bo i. Samtidigt vaknar frågor som vi inte är vana vid: Vad gör en människa som får allt hon önskat sig, men upplever att detta inte är nog? ... Vad gör en människa när tomheten överväldigar henne, och hon samtidigt vet att hon borde vara den mest tacksamma människan i världen? ... Det finns en mättnad i välfärden som gör att vi vaknar upp till en brutal insikt om att detta inte är allt som våra liv skulle kunna vara. ... Livet måste vara mer än att skjutsa barn till och från deras olika fritidsaktiviteter, flänga mellan sommarhus och villa och betala räkningar på bestämda tider. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 116-117,121)

Vera: Jag är professor. Jag är bara ute och ser mig om lite grand. Medan jag fortsätter mitt arbete med att rädda modersmålet. Modersmålet - det första målet vi får här i livet, alltså språket. Det är en identitetshandling att forska i varför det håller på att dö. En identitetshandling är inte en lapp som man visar upp på psosten, det är en handling som man utför för att stärka sin identitet. En själavård. Vi behöver riktiga själasörjare. Som sörjer för våra själar, som försörjer dem med livsmedel - och då syftar jag inte på mat. Det finns många ord. (Kristina Lugn "Nattorienterare" s 57)

När man stiger upp tidigt på morgonen tänker man inte på det eviga utan på det dagliga brödet. Men ni vill förmå folk att tänka på det eviga. Det är humanistens typiska misstag. (Natalja Arsenjevna Roslova "En monolog om offer och offerpräster" s 227; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj)

Westcott antyder att "tanken på Kristus som ett godtaget offer" kan vara vad som menas (med "försegla"). Hans motivering är att "I den judiska ritualen undersöktes offerdjuren och fick ett sigill om de var fullkomliga" och han hänvisar till Mishnah, Shek. 1:5. ... Synpunkten är tilltalande, men (Joh 6:27) säger ingenting om att sätta sigill på fullkomliga offerdjur. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 318)

Vi ställer "magarnas bröd" främst och glömmer "själarnas nöd", säger prof Lennart Levi, stressforskare. (Nils Tägt "PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter. Advent-Pingst." s 136)

Min kontakt med skolungdom som besöker riksdagen och som vi får "guida" visar att dagens ungdom på många sätt är mycket olik den ungdom vi mötte för några år sedan. En 18-årig flicka, politiskt organiserad, sa med tårar i ögonen: När skall ni politiker lära oss ungdomar vad som är livets mening? Man är mätt på materiella ting, man får nästan allt vad man önskar sig, men det är inte nog, det kan inte fylla tomrummet i själen. Det räcker inte att ha något att leva av - man måste också ha något att leva för. (Sven Johansson "Den andliga nöden - Ett rop efter väckelse" s 77-78; Svenska alliansmissionens kalender för 1979)


ca 1975 - ca 1950

Det kan inte förnekas att man kan ha det både trevligt och bekvämt i dessa nya områden (i Göteborg). Tag Backa Centrum som ett exempel. Här har en kombination åstadkommits, som lär vara unik för hela landet. I första våningen finns butiker, på taket har uppförts radhus för pensionärer, dit man tar sig upp med hiss. Små trädgårdar finns mellan radhusen. En utmärkt service förekommer för de gamla. Måltider serveras i mindre matsalar. Sällskapsrum finns. Sköterska och läkare står till tjänst. Men människan lever inte bara av bröd. Hur går det med den andliga vården bland dessa människor som kastat loss från sin tidigare samhörighet och nu söker orientera sig för att finna sig till rätta i en alldeles ny omgivning? Frågan är inte oviktig. Det gäller för oss att inte ligga stilla inom våra gamla inhägnader utan söka följa med dit strömmen går för att kunna ge människorna något väsentligt. Annars är det fara värt att tillfällena försummas för att kanske aldrig mera komma åter på samma sätt. (Sigurd Ohlsson "Besök i Backadalens Alliansförsamling" s 90; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Snart ska väl varje öppen bit av hemgården vara planterad med gran. Om farfar levat skulle han svurit svarta eder över dem, som förvandlat sädesåkrar till granskogsmark. Brödet var för honom något heligt, symbolen för allt hederligt arbete och all mänsklig gemenskap. (Sven Edvin Salje "Hem till havet" s 53)

Brödet är symbolen för livets nödtorft, för allt vad människan till sin timliga näring behöver. Det utsägs i bönen Fader Vår: Vårt dagliga bröd giv oss i dag! I bibeln kallas det "livets bröd". . . . Att brödet har uppfattats som grundvillkoret för en människas existens framgår av uttryck som "tjäna sig sitt levebröd", "arbeta för brödfödan", "skaffa sig ett brödstycke". Därför ter det sig naturligt att det har betraktats och vördats som ett heligt ting. Den som visade brödet vanvördnad undslapp inte sitt straff. Bästa exemplet härpå är legenden om flickan som för att skydda sina fina skor trampade på ett medfört bröd, när hon skulle över ett kärr: hon sjönk ner i dyn. Och jag har sett jordbrukare som noggrant undvikit att trampa på avbrutna och nerfallna ax av brödsäd på åkern - ett instinktivt uttryck för rädslan att vanhelga det som heligt är. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 65; BG Ask-kommentar: Jämför Mobergs synsätt med den johanneiska synen på Jesus som livets bröd, Joh 6:35, samt den grekiska grundtexten till uttrycket "vårt dagliga bröd", en text där det snarare talas om det bröd som hör till en kommande dag, d. v. s. tillvaron i det rike som präglas av den Gud som är ande och som tillbeds i ande och sanning, Joh 4:24)

Vilken verkan har nu detta (bark)bröd, som sålunda kunde förekomma dagligen på förfädernas bord, haft på folkets hälsa? Var det under långvarigt bruk skadligt för magen? Kunde det vålla illabefinnande och framkalla sjukdomar? . . . Jag har ställt frågorna till en företrädare för modern medicinsk vetenskap, en praktiserande läkare, en av vårt lands främsta specialister på magens sjukdomar. . . . Han stillade min nyfikenhet som följer: Det skikt av barken som användes vid brödbakning innehåller dels rörsocker, frukt- och druvsocker, dels spårmetaller som är nödvändiga för trädets tillväxt. Dessutom består det av hemicellulosa och något fettsyror samt en viss mängd protein. Av barkhinnans beståndsdelar är det endast cellulosan och ligninet som inte kan smältas och tillgodogöras av människomagar; dessa ämnen saknar helt näringsvärde. Barkmjölets retande effekt på slemhinnorna är dock helt obetydlig. Det finns därför ingen anledning antaga, att det kan ha ogynnsamt påverkat magens funktion, varken hos äldre personer eller hos barn. Detta nödbröd var alltså helt oskadligt för dem som förtärde det. Specialisten på magens sjukdomar sammanfattar: "Barkbrödet var endast till en del att betrakta som bukfylla. Framför allt var det ett närande och mineralrikt tillskott till människornas föda." . . . Brödet från skogens träd fyllde en uppgift som folkets näringskälla. Och då kan man på goda grunder utgå från, att det har räddat en mängd svenskar från svältdöden unde de många nödens år som har övergått detta folk. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 81-82)

Vår kropp kan mättas och näras av brödet, som jorden ger. Men djupt i vårt väsen vi täras av frågan: "Vad fattas oss mer?" Vad fattas när visthusen gömmer mer än vårt dagliga bröd? Vad fattas när lyckan tömmer givmilt sitt överflöd? (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 14; Midfastosöndagen; Livets bröd)

Flertalet vuxna har i vår kultur sina materiella trygghetsbehov någorlunda tillfredsställda, vilket i mindre grad är fallet med den emotionella, känslomässiga aspekten av vår strävan att söka trygghet och säkerhet i världen. Behovet av någon religion eller någon livsfilosofi som organiserar upplevelserna i något som förefaller vara välstrukturerat och meningsfullt kan också i stor utsträckning härledas ur ett trygghetssökande. (Sigvard Rubenowitz "Personaladministration och arbetspsykologi" s 203; Behovspsykologins grunder)

Om litteraturen och dess roll har Harry Martinson, fattigpojken från Blekinge, sjömannen från världshaven, den förste arbetarförfattaren i den ärevördiga Svenska akademien sagt, att dikten "vänder sig till den som söker den. Att den skulle med fjäskande svans uppsöka och tigga om ynnest hos dem som inte alls söker den, det vore dess död, dess upplösning och förnedring ... Må det till slut vara motivering nog att den finns som en blomma som vill blomma?" (Mats Rehnberg "Ungdomen och kulturen" s 144)

Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. ... "Nu närde flesta kyrkorna är stängda och endast politiska föredrag hålles, finns det ingen andlig föda, så många troende svälter i andlig bemärkelse ihjäl. Ingen undrar på att många är förtvivlade. Men ofta gör de det mest effektiva - samlas två och tre under tårar och bön." (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40,42; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Vi ha mättat och beklätt hundratusentals nödlidande i Finland, Norge, Tyskland, Holland och Grekland. Aldrig har man väl skådat en offervilja som denna. Och här hemma bestrida vi med oerhörda utgifter den förnämligaste socialvård, sjukvård och barnavård, pensionering och allt sådant. Ja, Gud vare tack! Men säg, är det drakens program vi följa: Se till, att alla få sina timliga behov fyllda, så bliva människorna goda och allt blir bra. Det där med själens frälsning, förlossning från synd och nyskapelse till liv i Gud är faktiskt inte av nöden. Det klaras alltsammans på den materiella linjen med en smula psykologisk finess därtill. Eller är det Jesu väg vi följa: Tillägnelsen av livets bröd från himmelen, som skänker oss nådens och gudslivets gåva med den kristliga kärlek, som driver oss att duka för 5.000 eller 500.000 och för fler ändå när så tarvas. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 93-94 i predikan över Upp 12:1-6)

Vi synas faktiskt bli allt mer beroende av samhället, dess åtgärder och stöd. Tänk bara på allsköns lagbestämmelser, bidrag, subventioner, pensioner och dylikt i oändlighet. Staten begynner bli allt för oss. Men Jesus? Behöver du inte honom? Knappast numera. Jag har levebröd och läkarevård och ålderdomsstöd utan honom. Och samvetsfrid? Eller sover samvetet? Men när det vaknar? Hjälper då levebrödet och det andra? Nej. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 100 i predikan över Matt 21:3)


ca 1950 - ca 1900

Ni vet att (arbetarrörelsen) har vuxit upp ur historiska förhållanden, som alltjämt äger bestånd, och att den tror sig ha utsikter att öka i styrka, ända tills samhällsförhållandena under rörelsens egen inverkan blivit så förändrade, att den gjort sig själv överflödig, och nya problem bestämmer över grupperingen av medborgarna i tävlande åsiktsriktningar. ... Vilken förändring i de enskildas liv? Mera bröd, tryggare bröd, avskaffande av fattigdomen har alltid varit en del av svaret. Och sedan kritikerna sagt, att detta är ett självklart mål för alla partier och inte kan skilja den socialdemokratiska arbetarrörelsen från andra, har de ofta tillagt, att människan lever inte allenast av bröd och att andra rörelser måste finnas för att erinra därom, när arbetarrörelsen glömmer det. Det är ett misstag att arbetarrörelsen glömmer det. ... Lärde vi klasshat? Ingalunda. Vi lärde motsatsen. Vi lärde, att de enskilda får sina idéer om rätt och orätt ur den miljö, där de växer upp, att vi därför inte ska förvåna oss över motsättningarna. ... Har då hatet ingen plats i kampen för ett bättre samhälle? Jo, men inte hat till personer ... (utan) hat mot orättfärdigheten. (Ernst Wigforss "Gemenskap" s 32-36; tal vid Socialdemokratiska ungdomsförbundets jubileumsläger i Malmö, 6 juli 1947)

Tankarna vandrar osökt till barndomens fimbulvintrar på (19)40-talet. ... Kriget innebar ju en bristtid för många människor. ... När vi åt, välsignade Mor först brödet och övrig mat och dryck och nämnde om dem som föga hade att förtära. Vi lärde oss också tidigt att be en enkel bordsbön, så här: "I Jesu namn till bords vi gå. Välsigna Gud den mat vi få. Och hägna med din milda hand i nåd vårt hem och fosterland. Amen." Vi tackade också med bön för maten. "Tack gode Gud för maten. Amen." Vid särskilt högtidliga tillfällen lästes följande tack för maten: "För mat och dryck du skänkt oss här, dig vare pris o, Herre kär. Oss alla av det brödet giv som skänker världen evigt liv. Amen." Det kändes naturligt att så göra. Även i skolan bads "bordsbön", fastän vi saknade bord och lagad mat, men tacksamhet hade vi all anledning att känna, vi med goda hem. (Arne Wirdenäs "Vardagskost och sötostdagar" s 154-158)

"Det betyder ingenting med armen", (sade Aron till sin bror Kjell), "det betyder ingenting, att den hänger där död. Jag har allt vad jag behöver, och stoppa i mig mat kan jag göra med den andra. Men det är nånting annat, nånting som du kanske inte förstår." ... Ett ögonblick var det tyst, så sa Kjell: "Aron, det blir väl så då (som du önskar)." Aron vände sig bort. Då han vred huvudet, följde hela överkroppen stel med. Stolen skrubbades lätt mot golvet. Han gick ut. Då hans steg inte längre hördes därute på den höga trappan, sa (hans fru) Sonja: "Det var räddningen både för honom och mej, detta att ni tog emot (hans erbjudande). Han är fri nu. Han är en annan än förr. Och det betyder ingenting, detta med hans men, bara han själv känner trivsel." (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 295-296)

Barratt uppfattar omvändelsen som ett verk av den fria viljan. ... Omvändelsen är den fria viljans avgörelse för Kristus. Tron är en viljesak. Människan har själv förmåga att tro. ... Eftersom människan har förmåga att tro, har Gud fordran på henne, att hon skall tro. (C.G. Hjelm "T.B. Barratt - pingstväckelsens apostel" s 66)

Så lyfter dimman, den korta stunden är förbi, och de gå vidare. Först då märker Sandro, när solen lyser på hans lilla bukett i Ainas hand, att det är vita blommor han givit henne, blommor med fyra små vita kronblad och något svart i midten. ... Han ångrar att han givit henne dessa svarta och vita blommor, men på samma gång förstår han, att det ej var han utan ödet, som satte dem i hans hand för att ge henne till ett tecken. Månne hon förstår tecknet? ... Vemod fyller hans sinne. Varför hade där ej växt blå förgätmigej i stället för blott svarta och vita blommor på den plats, där dimman omslutit dem? ... Det var den sista dagen de målade tillsammans. (Elisabeth Beskow "Vid midnattssol" s 87-88)

Bekymrens haf vår skuta plöjer här Och kämpar hårdt mot stormarne och strömmen. Men på den färden - huru dyr och kär Är hvilostunden med den ljusa drömmen! ... Sin förlåt då åt sidan dimman drar, Och ursprungsvärldens kuster börja glöda, Och tanken lyfter vingarne och far Med glädje bort från lifvets slit och möda. ... Då känna vi, det finns en annan värld Och annat bröd, än det oss jorden skänker. En himmelsk kraft till fortsatt pilgrimsfärd Sig tyst och hemlig i vårt hjärta sänker. (Carl Boberg "Aftonskyar" s 6; Tillägnan)


ca 1900 - ca 1850

Stöcker är en framstående predikant, en af Tysklands förnämste. . . . Alltid har det . . . stått klart för honom, att det enda räddningsmedlet undan revolution och undergång är kristendomen - icke en kristendom som i katedern sysslar med lärda disputationer eller på predikstolen öfvar sig i andlig vältalighet, utan en kristendom som går ut i lifvet och der omsätter Kristi evangelium i ett sinnelag och gerningar, som likna hans, som "gick omkring, gjorde väl och hjelpte alla". Äfven på detta område gäller, hvad Kristus säger: Menniskan lefver icke allenast af bröd. Men hon lefver än mindre af sten. (P. Waldenström "Till Österland" s 23-25)

Att verka denna mat (som icke förgås) är att vinnlägga sig derom, att sträfva derefter. Detta sker derigenom, att man i tron kommer till Jesus. … Det eviga lifvet är det lif, som de saliga skola lefva i Guds rike, när det kommer. Af detta lif hafva de redan här genom tron blifvit delaktiga. … I tron på honom ligger grunden och roten till den andliga omskapning, som utgör vilkoret för att vinna det eviga lifvet. … Att tron här framställes såsom ett verk, som Gud fordrar af menniskan visar, att det icke beror på någon Guds förutbestämmelse utan på menniskans eget förhållande, om hon skall vinna det eviga lifvet eller icke. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 445-446)

"La Grenouillère" är ett av den tidiga impresionismens nyckelverk. På sommaren 1869 arbetade (Auguste) Renoir och hans kamrat Monet sida vid sida på den plats där den populära danspaviljongen la Grenouillère var belägen vid Seine-stranden strax utanför Paris. De var båda unga, fattiga och hade svårt att vinna erkännande. "Vi äter inte varje dag", skrev Renoir, "men trots det är jag lycklig, eftersom Monet är ett gott sällskap när det gäller måleri." (Pontus Grate "Auguste Renoir" s 131)

Jag tror inte att jag kan lämna denna plats förrän döden tar bort mig. Vi lever bättre än folket i Sverige, och vi saknar inte andlig föda. När jag jämför förhållandena här med de i Sverige, så är vi lyckliga. Vi har gott bröd och vetemjöl och så mycket kött och fläsk som vi kan önska till varje måltid. Vi har allt smör, ägg och mjölk som vi behöver. I somras sålde jag tjugo dussin ägg varannan vecka. . . . Vi har överflöd på olika slags äpplen. Vi har faktiskt allt som behövs för bekvämlighet och lycka, så att när jag jämför Sverige med det här landet, så har jag ingen önskan att vända tillbaka. Men, å andra sidan, när jag tänker på Sveriges hälsosamma klimat och hur trevligt det skulle vara för oss att vara tillsammans, erkänner jag att jag är lite otillfredsställd, särskilt sedan Gustaf gick bort. (Mary Stephenson "Letter from New Sweden, Iowa to relatives in Småland" s 120; brev daterat 1865-06-15)

I sina minnen från barndomshemmet i en småländsk komministergård berättar (en prästfru) i detalj, huru det tillgick (vid ett tiondemöte i Värend). "... Först reste bönderna med sina tiondelass till kyrkoherden i prästgården, där de trakterades med kaffe, sedan till klockarns, där det bjöds en sup. Sist kommo de till Kronogården (= komministergården), där det först bjöds på smörgåsbord: väldiga brödskivor, smör, ost och stärkelsepannkaka, bastanta trekanter att 'hålla i näven'. Sedan bordsattes de och trakterades med många mustiga rätter såsom fläsk och bruna bönor, kålsoppa och risgrynskaka. Efter middagen, som pastorn avslutade med bön och psalmsång, fingo bönderna gå ner i den finskurade och granrisbeströdda drängstugan, där en stor brasa flammade i den öppna spisen, kaffebordet var dukat och pastorns tobaksskrin och många långpipor voro placerade. Här fingo de nu dricka kaffe och sedan i tur och ordning dra bloss ur långpiporna och så diskutera för dem viktiga, intressanta frågor. Far, som själv både snusat och rökat, hade dock tidigt lagt bort dessa vanor och uthärdade ej länge i den till en molnstod förvandlade drängstugan. Han drog sig snart tillbaka till sin kammare, där alltid någon eller några av gubbarna sökte upp honom för att tala om allvarligare ting än stutar och 'gåraköp'." (Hilding Pleijel "Svensk lutherdom" s 113-114)

En gammal hemmansägare (i Väckelsång i södra Småland), född så tidigt som år 1856, (berättar): "I min barndom hölls husförhören i hemmen. Men snart blev det sed att de skulle äga rum i skolhusen. ... Förhöret började kl. 10. ... Efter förhöret blev det kalas. En gång sade Fovelin (en senfödd Per Nyman-lärjunge, som tjänstgjorde i pastoratet på 1880-talet) på ett läsmöte, när de förhörda gingo opp på vinden för att äta: 'Jag har utlyst ett läsmöte och inte ett ätemöte.' (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 124-125; Husförhör och läsmöten)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Det viktigaste och mest kända nödbrödsämnet är naturligtvis barken. Barkbröd har förr varit så allmänt förekommande, att det knappast kunde räknas till surrogaten; det har hört till den ordinarie spisen, som njutits även under goda år. "En del av gemene man", säger en bygdeskildrare, "äro så vana vid barkbröd, att ehuruväl de kunna hava förmögenhet till att bruka ren säd till sitt bröd, vill de likväl det intet, utan blanda jämväl i goda år barkbröd däribland, på det att de icke skola varda alldeles ovana därvid, när den dyra tiden händer att komma." Barkmjölet användes vanligen som mjölutdrygningsmedel, men i nödfall fick det brukas enbart. Det finnes omnämnt redan från vikingatid, och om den norske kung Sverre heter det, att han på en resa i Sverige fick nöja sig med barkbröd, emedan det i de ödemarker han reste igenom icke fanns något annat att äta. Barken hämtades såväl av lövträd som av barrträd men framför allt av tallen. Lövträdsbarken utnyttjades mest i södra Sverige. En Smålandsskildrare återger ett yttrande av en torpare, som efter missväxtåret 1826 varit åt skogen och skalat bokbark: "Jag tycker, att det är mera kraft i barkbrödet än i hackelsebrödet, men barkbrödet är så svårt att få ned." ... Barken skördades om våren. Av idel barkmjöl var det svårt att baka bröd, emedan degen icke höll ihop. Att barkbrödet i och för sig knappast var någon värdig människoföda, framgår av en annan författares skildring - "det är", heter det, "en usel föda, varmed de knappt kunna uppehålla livet och varav de alltid, när de någon tid därav levat, få en uppblåst kropp, blek eller svartblå hy, stora och hårda magar, förstoppning och till slut vattensot." (Albin Widén "Goda år och nödår" s 254-256)

Det är svårt för ett modernt tankesätt att förstå att nästan ända till slutet av 1700-talet måste matproblemet i Europa mötas utan potatis. ... När den gamla franska regeringen skulle handskas med knapphet på mat, vilket det ständigt var, så gjorde den alltid sina beräkningar - och med nödvändighet - uttryckta i säd. I folkets mathållning kom det i södern in frukt av olivträdet och på det centrala höglandet frukt av kastanjeträdet och överallt olika slags baljfrukter och grönsaker, men det är knappast en överdrift att säga att den typiske bonden levde av bröd allena. (J.H. Clapman "Economic Development of France and Germany 1815-1914" s 22)

Om menigheten stundom haft tankarna på annat håll under predikan blev den desto mera uppmärksam när kungörelserna upplästes från predikstolen. Då passerade stora och små händelser förbi, såväl ute från stora världen genom myndigheternas påbud som från socknens dagliga id genom allehanda tillkännagivanden - alldeles såsom i våra dagars Aktuellt i TV. Redan på 1700-talet besvärade sig prästerskapet över dessa "mångfaldige mer eller mindre betydelige kungörelser", såsom "påminnelse om en och samma auktionsmedels betalande" eller tillkännagivande att "några kreatur av nötboskap, får eller andra slag äro bortkomna". Ju längre tiden led och ju mer den prästerliga gärningen koncentrerades kring det religiöst centrala, desto obehagligare förnam prästerna det att fungera som ett slags högtalande nyhetsförmedlare. För kyrkomenigheten var det emellertid alltid en spännande upplevelse att lyssna till dagens krönika från socknens predikstol. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 212)

Sedermera hade (Sten Asgerson) vistats några år i Finland, tills han för 14 år sedan (på 1580-talet) köpte och uppodlade en liten egendom, som nätt och jämt gav honom och hans familj det dagliga brödet. Men fastän bärgningen alltså var tarvlig, var hemmet alltid fullt av glädje och lycka, ty både Sten och (hans hustru) Benta hade lärt sig, att människan lever icke endast av bröd utan av varje ord, som utgår ur Guds mun. (Adolphine Fogtmann "Från Gustav Adolfs barndom" s 14; Barnbiblioteket Gullvivan 1922)

Homeros kallar brödet för "männens märg". Ett gammalt bysantinskt ordspråk lyder: "Den som har bröd kan ha mångahanda bekymmer, den brödlöse har endast ett, men det är stort." Och det överensstämmer med ett svenskt talesätt: "Olyckelig framför andra är den brödlöse." (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 65)

I och med att människan lärde sig odla sädesslagen blev hon brödätare. Vilken lång och mödosam historia ligger icke mellan den dag, då den första människan krossade ett vildax i sina händer för att svälja kornen fram till exempelvis våra dagars (år 1940) fina, vita, doftande franska bröd! Hur kom sig mänskligheten för att baka det första brödet? Den första beredningen av spannmålen har sannolikt endast bestått däri, att man lagt sädeskornen i blöt i en bergsskreva. ... Naturen har utrustat människorna med tänder och tuggapparat för födans mekaniska sönderdelning. Den primitiva människan lärde sig mycket snart att inleda denna mekaniska sönderdelning genom krossning av sädeskornen. Därmed har kvarnindustrin sin första upprinnelse. Utrustningen var primitiv. Den bestod av en urholkad sten, i vilken säden krossades med en annan sten. ... Man hällde vatten på gröpen. ... Hällde man tillräckligt mycket gröpe i vattnet och lät blandningen koka tillräckligt länge, så blev det gröt. ... Mycket tidigt lärde sig ... den primitiva människan att upphetta degen på glödande stenar eller i het aska. Därmed föddes den första brödkakan. ... Så småningom lärde sig ... människan att tillverka det jästa brödet. Det låg ju nära till hands, eftersom i varje deg, om den får ligga, utveckla sig jästsvampar, som sönderdela och lyfta degen, varvid brödet blir luckrare och porösare, vilket medför att det blir lättillgängligare för matsmältningssafterna. ... I tider av knapphet bakades alltid med agnarna i brödet. Detta s.k. dråsebröd var det förnämsta av alla s.k. nödbröd. ... Det viktigaste och mest kända av alla brödersättningsmedel är emellertid bark från lövträden, men i synnerhet från tall. Barkmjölet användes väl vanligast som utdrygningsmedel, men i värsta fall nöjde man sig med rent barkbröd. Tallbark finnes tillblandat redan ifrån vikingatiden funna bröd.Den utgör sedan en så gott som ständig ingrediens i den svenska folkkosten ända fram till de värsta hungeråren kring mitten av (1800-talet), åtminstone i alla tider av dålig årsväxt. (Sven Ingvar "Den svenska folkkosten genom tiderna" s 304-306)


Sångarna:

Fordom sökte jag, o Herre, Blott välsignelsen, ej dig, Sökte endast dina gåvor; Nu du själv är allt för mig. ... Fordom levde jag på känslor, Nu jag lever av ditt ord. Förr jag sökte himlen hinna, Nu jag himmel har på jord. ... Förr jag sökte vinna hälsa, Nu han själv min hälsa är. Fordom önskade jag kraften, Nu han själv bor i mig här. (Simpson-E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 299:1-2,6)


Egna kommentarer och funderingar:

Observera den möjliga anspelningen i Joh 6:29 (Jesus = den här gärningen) till Matt 16:18 (Jesus = den här klippan).

Vad angår "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.

Vad angår "Människans Son", se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:51b.


(Paulus sade till de troende i Rom:) ”Det är inte en lags hörare (som är) rättfärdiga vid sidan av Gud, emellertid/utan en lags görare kommer att rättfärdiggöras.” (Rom 2:13)

Paulus sade till de troende i Korint: "(Gud) är Den som har förseglat oss och gett oss Andens pant i våra hjärtan." (2 Kor 1:22)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”Arbeta ’helt och hållet’/helhjärtat (i riktning mot) er egen räddning i sällskap med fruktan och bävan.” (Fil 2:12b)

Mina små barn, de här tingen skriver jag till er för att ni ej må missa (Guds mål). Och om – alltefter omständigheterna – någon må missa (Guds mål), har vi En som är kallad till sidan av, i riktning mot Fadern, Jesus Kristus, (En som är) rättfärdig. (1 Joh 2:1)

Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)


Grekiska ord:

póte (när) (i NT) Mark 13:35; Luk 17:20; Joh 6:25 – Matt 17:17; 24:3; 25:37-39,44; Mark 9:19; 13:4,33; Luk 9:41; 12:36; 21:7; Joh 10:24; Upp 6:10.

chortadsô (utfodra/bespisa) (i NT + exempel i GT) Tobit 12:9; Mark 6:42; Joh 6:26 – Ps 17:15; 104:13; 132:15; Matt 5:6; 14:20; 15:33,37; Mark 7:27; 8:4,8; Luk 6:21; 9:17; 15:16; 16:21; Fil 4:12; Jak 2:16; Upp 19:21.


Ytterligare studier:

Matt 3:17; 4:3-4; 6:25; 17:5; 23:7-8; 25:46; Mark 1:11; 5:21; 6:54; 9:7; Luk 3:22; 4:42; 9:35; 11:3; Joh 1:51; 3:15-17; 4:14; 5:37; 6:2,14,30,40,47,53-54,58,62; 8:18; 10:28,36; 11:26; 16:9; 17:2-3,21-23; 20:30-31; Rom 4:5; 1 Kor 6:13; Ef 1:13; 4:30; Kol 2:22; 1 Thess 1:3; Jak 2:22; 2 Petr 1:17; 1 Joh 3:23, 2 Joh v 8; Upp 2:19,26; 5:1; 6:2; 7:2-8; 9:4; 20:3.


L.M. Dewailly "Vilket bröd avses i Fader vår?"; Svensk Exegetisk Årsbok 45 (1980): 77-89.

David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

Donald Guthrie "The Importance of Signs in the Fourth Gospel"; Vox Evangelica 5 (1967): 72-83.

Mark Kiley "The Geography of Famine: John 6:22-25"; Révue Biblique 102 (1995): 226-230.

Andreas J. Köstenberger "Jesus as Rabbi in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 8 (1998): 97-128.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-06; 2011-02-22; 2014-02-01)

Tillbaka till Start

6:30-33 De talade så till Honom: “Vilket tecken gör Du så, för att vi må skåda och må tro (på) Dig? Vad arbetar/utför Du? Våra fäder åt mannat i det ödelagda (området), helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet): ’Han har gett (och ger) (א,* א) dem bröd ut ur himlen att äta.’” Jesus talade så till dem: ”Amen, amen, säger Jag er: ’Mose har inte gett (och ger) er brödet ut ur himlen, emellertid/utan Min Fader ger er det sanna brödet ut ur himlen. Ty brödet, det (א,*א) (som är) av Gud, är det som stiger ner ut ur himlen och som ger liv åt utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.’”

Ord för ord: 6:30 (15 ord i den grekiska texten) (De)-talade så (till)-honom: vilket så gör du tecken, för-att (vi)-må-skåda och må-tro dig? vad arbetar-(du)? 6:31 (19 ord i den grekiska texten) '-na fäder'/fäderna våra '-t manna'/mannat åt i det ödelagda, helt-och-hållet-som (det)-är havande-varit-(och-varande)-skrivet: bröd ut-ur '-n himmel'/himlen har-(han)-gett-(och-ger) dem (att)-äta. 6:32 (31 ord i den grekiska texten) talade så (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: amen amen säger-(jag) er: inte Mose har-gett-(och-ger) er '-et bröd'/brödet ut-ur '-n himmel'/himlen, emellertid '-n fader'/fadern min ger er '-et bröd'/brödet ut-ur '-n himmel'/himlen det sanna. 6:33 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-et ty bröd'/'ty brödet' det-(som) '-ens guds'/Guds är det stigande-ner ut-ur '-n himmel'/himlen och liv givande '-en utsmyckning'/utsmyckningen.


1883: Då sade de till honom: Hvad tecken gör då du, att vi må se det och tro dig? Hvad verkar du? Våra fäder åto mannat i öknen, såsom det är skrifvet: ”Han gaf dem bröd från himmeln till att äta”. Då sade Jesus till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Icke har Moses gifvit eder brödet från himmeln, men min Fader gifver eder det sanna brödet från himmeln. Ty det är Guds bröd, som nedkommer från himmeln och gifver världen lif.

1541(1703): Då sade de till honom: Hwad tecken gör du då, att wi se kunne, och tro dig? Hwad werkar du? Wåre fäder åto Manna i öknene, som skrifwet är: Han gaf dem bröd af himmelen till att äta. Då sade Jesus till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, icke gaf Mose eder det brödet af himmelen; men min Fader gifwer eder det rätta brödet af himmelen. Ty det är Guds bröd, som nedkommer af himmelen, och gifwer werldene lif.

LT 1974: De svarade: ”Du måste visa oss fler under, om du vill att vi ska tro att du är Messias. Ge oss bröd gratis varje dag, som våra förfäder fick, när de vandrade genom öknen. Som Skriften säger: ’Moses gav dem bröd från himlen.’” Jesus svarade: ” Det var inte Moses som gav det till dem. Min Far gjorde det, och nu erbjuder han er det sanna brödet från himlen. Det sanna brödet är en person – den som är sänd av Gud från himlen, och han ger liv åt världen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: "Skåda, Jag skall låta bröd regna ut ur himlen åt er. Och folket skall gå ut och samla ihop ’dagen in i’/’dag för’ dag. På så sätt skall Jag pröva dem, om de kommer att gå/vandra (i) Min lag eller inte. Och det skall vara den sjätte dagen, och de skall göra redo vad de – om alltefter omständigheterna – må föra in i (sina bostäder), och det skall vara dubbelt vad de – om alltefter omständigheterna – må ha lett/fört tillsammans ’enligt dag in i’/’dag efter’ dag." (2 Mos 16:4-5, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Det här (är) det bröd som Herren har gett er att äta." (2 Mos 16:15b, Grekiska GT)

Israels söner åt ’manet’/mannat (i) fyrtio år. (2 Mos 16:35a, Grekiska GT)

(Moses svärfar sade till honom:) “Du må alltigenom vara vittne för (folket) om Guds befallningar och om Hans lag och ge dem tecken om de vägar, i/på vilka de skall gå i/på dem, och om de gärningar, som de skall göra.” (2 Mos 18:20, Grekiska GT)

(Gud) gav (Sitt folk) väta, manna att äta, och Han gav dem en himmels bröd. (Ps 78:24, Grekiska GT)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring, och Du erbjöd dem redo/färdigt bröd från en himmel utan besvär.” (Salomos Vishet 16:20a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Bed ni så på det här sättet: '... Ge oss i dag vårt bröd för den kommande (dagen).'" (Matt 6:9a,11)

Fariseerna kom ut och började 'söka tillsammans'/diskutera med (Jesus) och sökte från sidan av Honom ett tecken från himlen, då de prövade Honom. (Mark 8:11)

(Prästledarna och de skriftlärda sade till Jesus:) “… Stig nu ner från korset, för att vi må skåda och tro!” (Mark 15:32a)

(Falska vittnen sade till judarna:) “Vi har hört (Stefanos) sägande/säga, att Jesus, den här Nasoreen, ... skall byta/förändra de seder som Mose gav vid sidan av oss.“ (Apg 6:14)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).(Apg 7:38b)

(Stefanos sade till judarna i rådet:) “Gud vände sig (om) och gav (israeliterna) till sidan av till att tjäna himlens armé helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet).” (Apg 7:42a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna sade till (Jesus): "Vilket tecken visar Du oss, eftersom Du gör de här tingen?" (Joh 2:18)

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

(Samariterna sade till kvinnan:) ”Vi känner till, att Den här sannerligen är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare.” (Joh 4:42b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Anskaffandet av mannat ansågs vara det största av Mose under. ... Tempusrättelsen (från "har gett" till "ger") grundas på en annorlunda hebreisk vokalisering, där konsonanterna ntn snarare läses som "noten" än "natan". (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 262)

Mormor Hannah var nyfiken i förtid på hur far skulle försörja sin familj då hans åtta försörjda år var till ända, men farmor Temerl hävdade med lätt hjärta att Gud skulle sörja för dem som han alltid hade gjort. Hade han kanske inte givit manna åt judarna i öknen? "Det där var länge sedan", svarade Hannah torrt. "Gud förändras inte," sade Temerl. "Vi förtjänar inte längre några underverk", invände Hannah. "Varför inte det?" svarade Temerl. "Vi kan väl vara precis lika goda och fromma som våra förfäder." Det var ungefär så de pratade. När Temerl väl hade förvissat sig om att hennes sons framtid låg i rätta händer gick hon hem belåten. ... (Men) Hannahs ensamhetskänsla växte. Hon var övertygad om att hennes yngsta dotter skulle dö utfattig. (Isaac Bashevis Singer "Pö vör gata" s 50; Släktträdet)

Jag undrar om ej tiden vore inne att jag gjorde ett mirakel, för folkets skull. Fotografi i färg t.ex. Eller Jod-synthes! ... ... Jo tiden är inne för att göra miraklet - för folket. ... Att göra silke af en vätska, utan silkesmaskar. Att omvandla linnetråd i silke. Att omvandla bomulls- och linneväfnader i siden (För Alingsås!). Att vid en Anilinfabrik utfå Jod som biprodukt. Detsamma direkt vid ett gasverk. Att fixera anilinfärger. ... ... Nu vill jag göra undret, att folket må tro på - mig - Och så kan jag inte göra undret! Men Ni skall göra det, ty Ni har handen! Och om Ni då säger: det har Strindberg lärt mig. Så skall jag svara: Gudi äran som lärt mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 140,151-153,156-157; brev 16 mars 1896, 28 mars 1896 samt 10 april 1896, alla till Torsten Hedlund)

Djefwulen stiger fram och angriper Christus med sådan buksorg och misströstan om Guds godhet, sägande: ”Är du Guds Son, så säg, att dessa stena warda bröd.” Såsom wille han säga: ja, förtrösta nu på Gud och låt bli att baka; jo, wänta så länge, tills en stekt kyckling flyger dig i munnen; låt nu höra, att du har en Gud, som sörjer för dig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 217 i kommentar till Matt 4:1-11)

Den Helige Ande ... är (det eviga) livets mat. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521)

Mannat, som var änglamat, som (som man föreställde sig) droppade från det övre ljuset, “daggen från ovan” ... förväntade man att Messias åter skulle föra med sig från himlen. Ty allt som den förste befriaren Mose hade gjort, det skulle också den andre – Messias – göra. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 30)


Att fortsätta med (hembygden):

Kanske lyste knapphetens stjärna tjurigt över ditt hem, kanske minns du hunger och nödbröd och tårar som föll på dem. Men längst ska du minnas det andra: tryggheten utan slut, mor som läste ur Boken och delade brödet ut. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 91; Jag torkar i smyg ett par tårar)

Med hänsyn till den andliga spisen vore nog soldaterna och rotebönderna lika spelta, men i fråga om den lekamliga kosten hade synbarligen soldaten de sämsta korten på hand. Kött och fläsk fick knektfamiljen alldeles sakna under vissa perioder av året, men till julhelgen uppföddes alltid en hos någon av rusthållarna på vårsidan hämtad spädgris, som i fortsättningen nära nog kunde räknas som en medlem av torpfamiljen, då den levde och residerade vägg om vägg med denna och under solvarma dagar fick fritt promenera omkring på gårdsplanen samt i övrigt blev avhållen och omhuldad av alla på bästa sätt. Såväl den fyrbente nasse som torpets övriga, tvåfotade innebyggare erhöllo en ansenlig del av sitt uppehälle ur den i närheten av stugan belägna kålgården och ett i anseende till torpets knappa åkerareal ganska rundligt tilltaget potatisland. All på torpet växande säd av olika slag, såväl råg som havre och korn, utgjorde var för sig eller också tillsammans viktiga beståndsdelar i det dagliga brödet, och var det lång väg till närmaste kvarnverk, föredrog man att förmala säden på en "hemkvarn", som drogs för hand. Havre utgjorde lejonparten i det bakade brödet, men därigenom att havren grovmaldes blev brödet synnerligen torrt och skört, vilken sistnämnda olägenhet icke förminskades därigenom att kakorna vanligen fingo hänga ett halvår att torka och hårdna i "Brödgällen", som var uppfäst i stugans tak. Smällde man för hårt i dörrarna rämnade kakorna i taket och när torparbarnen med sina bastanta, näverbottnade skodon togo sig en ordentlig gammaldags slängpolska på golvet kunde det t.o.m. inträffa att brödbitarna formligen regnade ned över dem liksom mannat över Israels barn i öknen. (K.W. Johansson "Knektar och Rotebönder - Från rusthållens och soldattorpens tid" s 42)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”(Jesu) lärjungar frågade. De sade till honom: ’Vill du, att vi skall fasta, och hur skall vi be och ge allmosor, och vakta på vad för mat?’ Jesus sade: ”Ljug inte, och det ni hatar, gör det inte, ty allt blir avslöjat inför himlen (alt. sanningen; jfr s 101 och Joh 14:6). Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart, och inget beslöjat, som skall förbli utan att det avslöjas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 6)

Markus levde i sin värld, sin ombonade, fromma, kyrksamma värld, där människorna trodde på Jesus. Ibland önskade han att han skulle kunna spränga gränserna och låta människorna från hans egen fromma värld och den andra världen blanda sig en smula med varann. Han behövde lära känna de andligt utsocknes problem, deras svårigheter, kamp och strid. Nu underhöll han mest de fromma i församlingen och stoppade i dem himmelsk manna, så att de kunde storkna av välmåga. Och de fromma menade att det skulle vara så. Men han hade svårt att få detta att gå ihop med den syn han en gång sett, då Herren kallade honom till helig tjänst. (Wiktor Norin "Porträttet" s 81)

Ett ämbar fyllt med ökenmanna förvarades enligt Hebr. 9:4 i arkens innandöme, otillgängligt för människors blickar eller beröring. … Jesus och hans ord är ett manna som är fördolt för var och en som ej menar sig behöva syndernas förlåtelse. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 176 i kommentar till Joh 6:24-36)

(Det grekiska ordet för "tro" i vers 30) konstrueras inte längre (som i vers 29) med ”eis” utan med dativ; det vill säga, judarna funderar inte på något mer än att godta det riktiga i Jesu ord. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 288)

Det var naturligt nog (i rabbinsk judendom) att tänka på Lagen som Mose bröd, och från detta är det ett enkelt steg till mannat. Detta Moses bröd efterträds av det verkliga brödet från himlen. (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 83)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Moses) lade grunden till det israelitiska folkets och dess religions historia. Han gav dem båda en inre enhet, han fastslog tjänandet av Herren, den ende Guden, och ingen annan som folkets stora livsuppgift. Genom att helga denna uppgift, genom kravet att israeliterna skulle vara ett "heligt" folk, dvs. obrottsligt leva enligt av Gud givna sedliga grundsatser, räddade han folket från att efter bosättningen i Kanaan bli kanaanéer. Andra profeter framträdde efter honom, som också förkunnade uppenbarelsen, på sitt personliga sätt, men han var den förste, det är han och hans gärning som står vid Israels begynnelse. Man kan väl säga att Moses gav judendomen dess livskraft, dess karaktär långt utöver kult och riter. Men det var inte ett avslutat verk han lämnade efter sig. Det måste klargöras och utvecklas för att få sin fasta om också icke slutgiltiga form. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 13-14)

I det s. k. ”Nasaréerevangeliet” ... har brödbönen i Fader vår följande lydelse: ”Vårt bröd för i morgon giv oss i dag.” Många anser, att detta är textens verkliga mening. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 247)

Varje demagogi, som trollar fram paradis på jorden, har utsikt att lyckas, när den riktar sig till svältande massor. Och Hitler förstod denna konst. Med sin Mosesstav skulle han få klippan att forsa av levande vatten och manna att regna i ödeland. ... Dessa massor ... skåda allaredan med hänförda ögon det materialistiska lyckoland, det Messiasrike på jorden, som för alltid skall flyta av mjölk och honung. Det är så förbluffande, att förnuftiga människor kunna finna så mycket nytt och egendomligt i denna stämning. Stämningen är nämligen inte alls ny. En mycket äldre politisk hymn målar den precis lika bra: "Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är, ty internationalen åt alla lycka bär." (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 54-55; boken utgiven 1934)

(Mannaboken) gavs först ut i engelskt original i New York 1907 och därefter 1910 i tyska och svenska upplagor. Titeln är "Daglig himmelsk manna", en almanacka med skriftställen och förklaringar, ett stycke för varje dag. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 181)

"Gullegull, söte vän, hjärtebarn", jollrade Gulla och gick bort till vaggan för att lillungen skulle få smaka sin beskärda del av herrgårdskringlan, "här ska du få nått gott på tungan, må du tro, rena mannat från himmelen, jaadå ..." (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla håller sitt löfte" s 15; början av 1900-talet)

(Guds bröd) icke blott ”uppehåller”, utan det ”gifver” evigt lif. Utan detta bröd är verlden död. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 447)

Jag hade alltså beklagligtvis ej orätt då jag till följe af ditt brev misstänkte att du var sjuk. Gud ske lof att det ej var något värre än frossan som aldrig är farlig. Men som du ej kan taga China skickar jag härhos Chinasalt som hvarje menniska kan taga och som är vida kraftigare och ofelbart hjelper. Det är ingen ting annat än China, renad från allt det träaktiga och således alldeles oskadlig. Jag är osäker på om sådana finnas på Wexiö Apothek, och i allt fall tänker jag de äro säkrare härifrån än från Apiarus. En regime för intagningen medföljer; men det förstås af sig sjelf att du ingen ting företager innan Läkaren derom är rådfrågad och gifver sitt samtycke. Var nu snäll och ät flitigt af denna Manna, så blir du snart frisk. . . . Tag flitigt Chinasalt, gå icke ut i förtid, blif snart frisk och öka ej med bekymmer hemifrån dem jag nogsamt har här förut. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 199-200; brev från Stockholm den 28 april 1829 till Anna Tegnér)

Hit till Warberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra öfver att jag af baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag äfven på morgnarna salt pyrmonter och till öfverflöd rider jag äfven mellan vattnen. . . . Jag får finna mig i min ödemark, der hela Naturen är en bild af döden med sitt "sandfyllda" timglas i sanden. Men tänk någon gång på Profeten i öcknen och föd hans själ med litet "skrifteligt" himlamanna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 102-103; brev från Warberg den 4 juli 1826 till Martina von Schwerin)

Det är väl veterligt, skrev Gustav Vasa till upplänningarna i december 1539, "hurulunda vi uti vår regementstid hos eder alla och detta vårt fädernerike icke annorlunda än den helge Moses hos Israels barn kristeligen och väl handlat hava". Gamle kung Kristierns tid var svår, säger han vidare. ... Genom (Gustav Vasas) arbete var nu allt annorlunda, "alla berg, dalar, åkrar och ängar stå nu överallt lustige och väl tillflydde". Trots detta, heter det i brevet, äro hans undersåtar "otacksamme och förstoppade" och underskatta hans verk och vilja ej förstå det; men det är han som har förtjänsten av alla framsteg, och undersåtarna äro skyldiga honom allt. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 152)


Sångarna:

Gud, ditt folk är vandringsfolket. Själv du mitt ibland oss går. Du oss leder, du oss stärker, när vår väg blir lång och svår. Bröd från himlen, bröd från himlen ur din fadershand vi får, ur din fadershand vi får. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:1)

O du himlens rika manna, klippa brusten ock för mig, jord och himmel hosianna sjunger fröjdfullt inför dig. Halleluja, halleluja, halleluja! Du vårt bröd i all vår brist. (GH Bourne-M von Bonsdorff: Psalmer och Sånger 429:5)

Sann lifsens frukt det träd oss bär, Der offrad din lekamen är, Din blod utgjuten rosenröd: Vi lefve nu af himmelskt bröd. (Petri: Psalm 104:2)

Sälle de, som städs dig lofva Redan här i jordens dal Och i själva ödemarken Finna källor utan tal! Himlabröd dem vederkvicker, Och från kraft till kraft de gå, Tills de stå för Gud i Sion Och hans under skåda få. (HF Lyte-E Nyström: Sång 528:3)

Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer: Sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder, Syndares jord Dukar han liksom ett bord, Manna av himmelen sänder. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 498:2; jfr Psalmer och Sånger 168:2)

abr />

Egna kommentarer och funderingar:

Det hopsamlade brödet på den sjätte dagen var tillräckligt också för den kommande sabbatsdagen. Så är också Jesu bröd tillräckligt för morgondagen, den himmelska, eviga sabbatsdagen.

Folkskaran ville skåda och sedan tro, men Jesus kallar människor att tro och sedan skåda (jfr Joh 11:40).

Vad angår "amen, amen", se Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Paulus sade till de troende i Korint: "Alla (våra fäder) åt * (א*) andlig mat." (1 Kor 10:3)


Grekiska ord:

manna (manna) (i NT) Joh 6:31 – Joh 6:49; Hebr 9:4; Upp 2:17.


Ytterligare studier:

2 Mos 16:21; 4 Mos 11:7-8; Josua 5:12; Neh 9:15,20; Ps 105:40; Ordsp 9:5; Amos 8:11; Matt 12:38; 16:1,4; Luk 11:3,16,29; Joh 2:23; 6:2,14,26,36,41,49-51,58; 11:40; 12:14; 20:30-31; 1 Kor 1:22; 10:3; Upp 2:17.


Glenn Balfour "The Jewishness of John's Use of the Scriptures in John 6:31 and 7:37-38"; Tyndale Bulletin 46:2 (1995): 357-380.

Paul W. Ferris "Manna narrative of Exodus 16:1-10"; Journal of the Evangelical Theological Society 18.3 (Summer 1975): 191-199.

David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

Donald Guthrie "The Importance of Signs in the Fourth Gospel"; Vox Evangelica 5 (1967): 72-83.

Maarten J.J. Menken "The Provence and Meaning of the Old Testament Quotation in John 6:31"; Novum Testamentum 30 (1988): 39-56.

Richard D. Patterson-Michael Travers "Contours of the Exodus Motif in Jesus' Earthly Ministry"; Westminster Theological Journal 66.1 (Spring 2004): 25-47.

John W. Pryor "The Johannine Son of Man and the descent-ascent motif"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.3 (Sept. 1991): 341-351.

R. Smith "Exodus Typology in the Fourth Gospel"; Journal of Biblical Literature 81 (1962): 329-342.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-07; 2011-02-24; 2014-02-03)

Tillbaka till Start

6:34-36 De talade så (vända) i riktning mot Honom: “Herre, ge oss alltid det här brödet.” Jesus talade så (א,*א) till dem: “Jag är livets bröd. Den som kommer i riktning mot Mig må inte/förvisso ej vara hungrig, och den som tror in i Mig skall inte/förvisso ej någonsin törsta. Jag talade emellertid till er, eftersom ni och/nämligen har skådat (och skådar) * (א,*א,A) och inte tror.”

Ord för ord: 6:34 (11 ord i den grekiska texten) (de)-talade så i-riktning-mot honom: herre, alltid ge oss '-et bröd'/brödet' det-här. 6:35 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus) talade så (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: jag (jag)-är '-et bröd'/brödet '-ets livs'/livets; den kommande i-riktning-mot mig inte/förvisso ej må-vara-hungrig, och den troende in-i mig inte/förvisso ej skall-törsta någonsin. 6:36 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Emellertid talade-(jag) (till)-er, eftersom och (ni)-har-skådat-(och-skådar) och inte tror.


1883: Då sade de till honom: Herre, gif oss alltid detta bröd. Och Jesus sade till dem: Jag är lifvets bröd. Den som kommer till mig, han skall icke hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig törsta. Men jag har sagt eder, att I hafven sett mig och tron dock icke.

1541(1703): Då sade de till honom: Herre, gif oss alltid detta brödet. Sade Jesus till dem: Jag är lifsens bröd; hwilken som kommer till mig, han skall icke hungra; och hwilken som tror på mig, han skall aldrig törsta. Men jag hafwer sagt eder, att I hafwen ock sett mig; och tron dock icke.

LT 1974: ”Herre”, sade de, ”ge oss det brödet varje dag!” Jesus svarade: ”Jag är livets bröd. Ingen som kommer till mig ska någonsin bli hungrig igen. Den som tror på mig behöver aldrig bli törstig. Men problemet är, som jag har sagt till er tidigare, att ni inte har trott fastän ni sett mig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta, och Han gav dig mannat som munsbitar, som dina fäder inte visste/’kände till’, för att Han måtte/skulle komma fram med ett budskap till dig, att människan inte ensam/endast skall leva på/’för ... skull’ bröd, emellertid/utan människan skall leva på/’för ... skull’ varje ord som går ut genom Guds mun." (5 Mos 8:3, Grekiska GT)

Herren sade: "Mitt folk) skall inte vara hungrigt, inte heller skall (det) törsta." (Jes 49:10a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vis (människas) kunskap (är) som en översvämning (som) fullgörs, och hans rådslut som en källa av liv.” (Syr 21:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "På grund av det här samtalar Jag (med folket) i liknelser, eftersom då de ser, ser de inte och då de hör, hör de inte; inte heller uppfattar de." (Matt 13:13)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “De rättfärdiga skall säga till Människans Son:) ‘När skådade vi Dig, då Du var hungrig, och vi livnärde/’gav ... att äta’ Dig, eller då Du törstade, och vi gav Dig att dricka?’ ... (Kungen sade till dem:) ”Så mycket som ni har gjort emot en av de minsta av ’de här’/dessa Mina bröder, har ni gjort Mig.” (Matt 25:37b,40b)

Varande/- hungriga har (Gud) uppfyllt/mättat av/med goda ting. (Luk 1:53a)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom ... (och den här människan talade till sina slavar): "För/’för fram’ den gödda ungtjuren, offra och då vi har ätit, må vi göra oss glada." (Luk 15:20a,23)

(Fadern) sade till (sin äldste son): ”Barn, du är alltid i sällskap med mig, och alla mina ting det är dina ting.” (Luk 15:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan säger (vänd) i riktning mot (Jesus): ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej må törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.” (Joh 4:15)

(Jesus sade till judarna:) ”Min Fader arbetar ända till just nu, och Jag arbetar.” (Joh 5:17b)

(Folkskaran sade till Jesus): “Vilket tecken gör Du så, för att vi må skåda och må tro (på) Dig?” (Joh 6:30a)


Hembygdens predikan:

Kristus är just bröd, icke blott säd. ... Då sädeskornen, fulla och glänsande, föras in i bingen, är allt blott glädje och lust; de veta ännu icke av något lidande. Så kom Jesus ned från himmelen, himmelskt härlig. Sådan ville ock lärjungarne och övriga, som trodde på honom och älskade honom, behålla honom. De voro lika oförståndiga barn, som tycka, att kvarnstenarne äro de fördärvligaste som finnes för de fina, rena sädeskornen. Herre, skona dig, detta vederfares dig icke, ropar Petrus, det stora barnet. Men att skona sädeskornen voro vår död, vi som leva av bröd. Likaså hade det varit alla syndares död, att Gud skonat sin son för korset. Därför ar det icke evangeliets innersta märg och kärna att blott förkunna, huru Gud givit oss en frälsare, utan huru han givit ut honom i döden för oss. Såsom han själv säger: Om vetekornet icke faller i jorden och dör, så förbliver det allena; men om det dör, så bär det mycken frukt. Och jag giver mitt liv för fåren. Därför, såsom sädeskornen krossas i kvarnen, så blev Kristi heliga kropp söndersargad, söndersliten och sönderspikad genom gisslandet, hudflängningen och sist korsfästelsen. Men nu blev han ock ett bröd, som giver världen liv. Därför, lika visst som han är det av Gud åt oss bestämda och beseglade brödet, som nedkommit från himmelen, så är han ock det av Gud genom lidande och död åt oss beredda brödet, som giver evigt liv. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 173-174, Midfastosöndagen, Joh 6:24-36)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Att äta (Livets bröd) betyder inte att vara hungrig, äta och vara hungrig igen. ... Om en människa verkligen har en livgivande kontakt med Jesus, upphör hon aldrig att vara beroende av honom, men den första kontakten behöver inte upprepas. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 291,293)

Nonnos farmor gav mig den röda manteln och Jum-Jum den blå. Och hon gav Nonno en kaka av brödet som mättar hunger och en kruka vatten från källan som släcker törst, och så vandrade vi tillbaka över kullarna samma väg som vi hade kommit. ... Vi (slog) läger för natten och ... tände en eld, en stor, varm, härlig eld. Och vi satt omkring den och åt av brödet som mättar hunger och drack av vattnet från källan som släcker törst. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 53)


Att fortsätta med (hembygden):

Här (i Joh 6:35) uttrycks Guds omsorg om oss. Han som är Skaparen är också Uppehållaren och Livgivaren och Livet har segrat över döden. Därför är Allhelgonatiden också tacksamhetens tid, när vi får tacka Gud för livet, livet här och nu och livet i evigheten! (Ann-Christine Borg "Vi minns våra nära och kära"; Jönköpings-Posten 2007-11-02)

Johannes beskriver brödet som en bild av Kristus. ... Jesus vill att vi oavsett vilken ekonomisk situation vi har skall söka livets bröd först. (Pernilla Ericson "Det himmelska brödet"; kommentar till Joh 6:29,35; Jönköpings-Posten den 16 mars 2007)

Inte minst i vårt eget land är skaror av unga människor såväl som vuxet folk andligen undernärda. ... Och landets konung har i något sammanhang yttrat, att "vi människor behöver inte bara ha något att leva av utan något att leva för". ... På sina håll kan man ... spåra en medveten strävan att beröva människorna "livets bröd". Ateistiska propagandister tränger fram i olika sammanhang. Det är också angeläget observera försöken att till skada för ungdomen beskära kristendomsundervisningen i skolorna. ... Vi behöver inte mera stämning, riter och ceremonier i vår gudstjänst. Genom att uppleva Jesus Kristus som en nära verklighet blir han livets bröd för oss. (Uno Olofsson "Livets bröd"; kommentar till Joh 6:1-15; Jönköpings-Posten den 11 mars 1961)

Ungdomsbjudning hade Sandhems ungdomsförening föranstaltat i Tyskahems missionshus trettondedagen. "Värdskapet" hade att glädja sig åt en stor skara gäster, som tacksamt hade hörsammat inbjudningen, öfver 200. Missionselev Fridström från Jönköping undfägnade gästerna först med "lifvets bröd", Guds ord. Hr Fridström syntes ha en särskild förmåga att med allt tal kunna fängsla ungdomen. - Därpå dukades de stora kaffeborden och inmundigades kaffet med det rikliga doppet under den mest animerade feststämning, som det plägar heta vid fester af annat slag, där pokalen brukar vara den som skapat feststämningen. ... Vid ungdomsbjudningen ifråga förekom sång och musik af ungdomsföreningens musiksällskap, trakterande såväl orgel som fiol och guitarr. (Jönköpings-Posten 1909-01-11 "Ungdomar undfägnas med lifvets bröd i Tyskahems missionshus")

Missionsmöte hölls i Pålskog midsommardagen, då mycket folk var samladt. Mötet öppnades af J.P. Johansson, Pålskog, med uppläsandet af Zef. 3:14-18, sedan talade J.F. Svensson, Boarp, Luk. 1:57-79; N.P. Petersson, Voxtorp, 1 Kor. 4:1-10, Joh:s Eliasson, Bissefäll, Apg 17:26-31, kyrkoherde Beckström, Åker, Joh. 6:53-55, Svensson Joh. 6:35, hvarefter skollärare Andrén afslutade med Apg. 10:43 och bön. Åkers sångkör med musik medverkade. (Jönköpings-Posten 1902-06-27 "Missionsmöte med många som läser eller talar öfver olika bibeltexter")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Genom att mäta hur snabbt kroppen tar upp glykos ur maten har man rangordnat livsmedel enligt ett så kallat glykemiskt index (GI). En flottyrmunk med glasyr, som innehåller stora mängder enkla kolhydrater i form av vitt mjöl och socker, omvandlas snabbt till glukos och har följaktligen ett högt GI-värde. En tallrik havregrynsgröt, som kräver mer matsmältningsarbete för att omvandlas till glukos, har ett mycket lägre värde, vilket kan motsvara en mindre mängd lagrat fett. Man har en benägenhet att bli hungrigare efter att ha ätit mat med högt GI-värde än mat med lågt GI-värde, säger David S Ludwig, chef för viktminskningsprogrammet vid Children's Hospital i Boston och ledande forskare på området glykemiskt index. ... "När jag slutade äta godis och annat med högt GI-värde försvann hungerkänslorna nästan helt", säger (den 47-årige datorkonsulten Garry Bryan från Greenville i Sydcarolina). (Alice Lesch Kelly "Hungrig hela tiden?" s 39-41)

Vi söker Guds bröd, och ber som lärjungarna: ”ge oss alltid det brödet”. Ge oss dagliga portioner, mata oss med ständiga välsignelser, släck vår törst med nya smaker ... Och Jesus svarar: ”Jag är livets bröd.” Ingen annan måltid än den ständiga samvaron med honom, inget annat bröd än han själv, ingen annan mättnad än hans närvaro. Varför leta smulor under bordet? (Magnus Malm ”Under mandelträdet” s 20)

Tro är att komma till Jesus. Det ser vi klart och tydligt i Bibeln. Jesus säger: "Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta." (Joh 6:35) Att tro är att komma till Jesus, överlämna all sin synd och sina sorger till honom och ta emot honom som frälsare. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 163; kommentar till Matt 15:28)

Se parallellismen här. Att komma till Kristus och att tro på Kristus är samma sak. (Studiebibeln II:35)

Judarna väntade att mannaundret skulle upprepas i de sista tiderna. ... Jesus är det sanna brödet från himlen som mannaundret endast är en förebild av. (Studiebibeln II:656-657)

Att ”tro på Jesus” är detsamma som att ”komma till Jesus”. Att tro är inte att acceptera vissa teoretiska satser utan att komma i förbindelse och livsgemenskap med Kristus själv som den levande Herre han är. Och det blir möjligt just genom att gå till honom, hurdan man nu än råkar vara. Det är de sjuka som behöver komma till läkaren. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 77)

Jesu ord betyder att människor aldrig skall vara hungriga eller törsta efter något annat än Jesu egen uppenbarelse. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 269)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Endast vinden skall snyftande viska i hemlösa natten vår strävans meningslösa epitaf: Vi tillbad inte genom konsten. Vi tillbad konsten. Vi älskade inte med våra känslor. Vi älskade våra känslor. Vi visste om livets hunger men ingenting om livets bröd. Vi var inte läkarna. Vi var sjukdomen. (Arnold Ljungdal ”På tröskeln här till en ny morgon” s 196; f. 1901))

(Den som kommer till Jesus) skall till sin inre menniska blifva fullkomligt tillfredsstäld. … Han skall finna en ständigt fortfarande tillfredsställelse. (Waldenström ”Nya Testamentet” s 447)

("Herre, ge oss alltid det brödet!") Detta sade de, owisse hwad han mente men dock ännu alltid tänkande på ett lekamligt närande bröd, sådant som det manna, som deras fäder åto i öknen; och de mente wäl, att en sådan läckerhet icke kunde fattas wid det gästabud, hwarmed Judarne wäntade att deras Messias wid sin ankomst skulle dagligen undfägna Abrahams barn. (Melin ”Nya Testamentet” s 163)

Tro och komma är ett och detsamma. ”Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta.” Det sista uttrycket förklarar det första. ... Jesus säger uttryckligen, att han inte vill kasta bort den, som kommer till honom, även om han kommer bävande och långsamt, i svaghet och tvivel. Griper han om Kristus såsom sitt räddningsankare, då är han räddad. (Pontoppidan s 52-53)

Aldrig komma så många till Valhall, att icke alla få tillräckligt fläsk af den galt, som Sährimner heter; han kokas hvar dag, och är dock åter hel om aftonen. Kocken heter Andhrimner, kitteln Eldhrimner: "Andhrimner lägger I Eldhrimner Sährimner att kokas, Det bästa fläsk: Men få det veta, Hvad Einheriar äta." (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 176; Nordiska Gudasagan; citat ur Grimnismal)


Sångarna:

Du som med livets bröd går genom tid och rum, giv oss för varje dag, Kristus, det brödet. (O Hartman: Psalmer och Sånger 74:3)

Jag är livets bröd. Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra. Jag är livets bröd. Jag är levande vatten. Den som tror på mig skall aldrig törsta. Jag är levande vatten. (A Gerdmar: Psalmer och Sånger 780)

Själv som ett livets bröd Kom du hit ner. Din helga sannings ord Mig frälsning ger. Kraft av dess helga kraft Åter mig giv. Bryt livets bröd för mig Till evigt liv. (MA Lathbury-J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 492:2; jfr Psalmer och Sånger 412:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "Jag är" se Joh 4:25-26 med Egna kommentarer och funderingar.


Grekiska ord:

pantote (alltid) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 11:21; Luk 15:31; Joh 6:34 –Salomos Vishet 19:18; Matt 26:11; Mark 14:7; Luk 18:1; Joh 7:6; 8:29; 11:42; 12:8; 18:20; Rom 1:10; 1 Kor 1:4; 15:58; 2 Kor 2:14; 4:10; 5:6; 9:8; Gal 4:18; Ef 5:20; Fil 1:4,20; 2:12; 4:4; Kol 1:3; 4:6,12; 1 Thess 1:2; 2:16; 3:6; 4:17; 5:15-16; 2 Thess 1:3,11; 2:13; 2 Tim 3:7; Filemon v 4; Hebr 7:25.

peinaô (vara hungrig) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 5:6; Luk 1:53; Joh 6:35 – Tobit 1:17; 4:16(BA); 1 Mack 13:49; Syr 4:2; 16:27; 24:21; Baruk 2:18; Matt 4:2; 12:1,3; 21:18; 25:35,37,42,44; Mark 2:25; 11:12; Luk 4:2; 6:3,21,25; Rom 12:20; 1 Kor 4:11; 11:21,34; Fil 4:12; Upp 7:16.


Ytterligare studier:

2 Mos 3:6,14; 20:2; Jes 55:1-3; Matt 6:11; Luk 11:3; Joh 4:14; 6:26,29,48-51,58; 7:37; 11:40; 14:17; 15:24; 20:30-31.


David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-07; 2011-02-25; 2014-02-04)

Tillbaka till Start

6:37-40 Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*), eftersom Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) för att varje (nation?) som Han har gett (och ger) Mig, (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen. Ty det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen.

Ord för ord: 6:37 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) varje-(nation?) som ger mig '-n fader'/fadern i-riktning-mot mig skall-anlända, och den kommande i-riktning-mot mig inte/förvisso ej (jag)-må-kasta-ut. 6:38 (18 ord i den grekiska texten) eftersom (jag)-har-stigit-(och-stiger)-ned ut-ur '-n himmel'/himlen inte för-att (jag)-måtte-göra '-n vilja'/viljan den min emellertid '-n vilja'/viljan dens havande-sänt mig 6:39 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) för-att varje-(nation?) som (han)-har-gett-(och-ger) mig ej (jag)-må-fördärva ut-ur den, emellertid (jag)-må-få-att-stå-upp den i den sista dag. 6:40 (29 ord i den grekiska texten) det-här ty är '-n vilja'/viljan '-ns fader'/faderns min, för-att varje den tittande-på '-en son'/sonen och troende in-i honom må-ha liv tidsålderslångt, och skall-få-att-stå-upp honom jag(-själv) i den sista dag.


1883: Allt hvad min Fader gifver mig, det kommer till mig, och den, som kommer till mig, skall jag sannerligen icke kasta ut. Ty jag har kommit ned från himmeln, icke för att Jag måtte göra vilja, utan dens vilja, som har sändt mig. Och detta är dens vilja, som har sändt mig, att jag icke skall förlora något af allt det han har gifvit mig, utan att jag skall uppväcka det på den yttersta dagen. Ty detta är dens vilja, som har sändt mig, att hvar och en, som ser Sonen och tror på honom, skall hafva evigt lif, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.

1541(1703): Allt det min Fader gifwer mig, det kommer till mig; och den till mig kommer, honom kastar jag icke ut. Ty jag är nederkommen af himmelen, icke att jag skall göra min wilja, utan hans wilja, som mig sändt hafwer. Och det är mins Faders wilje, som mig sändt hafwer, att jag intet borttappa skall af allt det han mig gifwit hafwer; utan att jag skall uppväcka det på den yttersta dagen. Detta är nu hans wilje, som mig sändt hafwer, att hwar och en, som ser Sonen, och tror på honom, han skall hafwa ewinnerligt lif; och jag skall uppwäcka honom på yttersta dagen.

LT 1974: Men några ska komma till mig – de som Fadern har gett mig – och jag kommer aldrig, aldrig att visa bort dem. För jag har kommit hit från himlen för att göra Guds vilja, hans som har sänt mig, inte för att få min vilja fram. Och detta är Guds vilja, att jag inte ska förlora en enda av alla dem, som han har gett mig, utan att jag ska uppväcka dem till evigt liv på den yttersta dagen. För det är min Fars vilja, att alla som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv – och jag ska uppväcka dem på den yttersta dagen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

Prästerna kom in i Herrens hus innanför (för) att luttra/rena (det), och de kastade ut varje orenhet som hade funnits/hittats i Herrens hus och (kastade det) in i/på gården av Herrens hus. Och leviterna tog emot (det) (för) att kasta ut (det) utanför in/ner i Kidrons ström. (2 Krön 29:16, Grekiska GT)

(Esra) läste i Guds lags bokrulle ... från den första dagen ända till den sista dagen. (Neh 8:18a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Låt (kungens) namn vara ’varande välsignat’/välsignat in i tidsåldrarna, före solen skall hans namn stanna alltigenom, och i honom skall alla jordens stammar vara välsignade. Alla nationerna skall kalla honom lycklig.” (Ps 72:17, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Alla nationerna så många som Du har gjort skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre." (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag kommer (för) att leda/föra tillsammans alla nationerna och tungorna. Och de skall anlända och skåda Min härlighetsglans.” (Jes 66:18b, Grekiska GT)

(Herrens sade:) “Jag skall få herdar att stå upp för (hela resten av Mitt folk), (herdar) vilka skall vara herdar för dem.” (Jer 23:4a, Grekiska GT)

(Israels söner och Judas' söner) skall anlända och ‘fly ner’/’ta sin tillflykt’ i riktning mot Herren Gud, ty ett tidsålderslångt förbund skall inte vara glömt. (Jer 50:5b, Grekiska GT)

I ett sista (andetag sade en martyr:) ”Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande.” ... (En martyr sade till den kung som var ansvarig för hans tortyr och död:) "Då vi utbyter/’genomgår en förändring’ av människor, väntar vi av Gud på hopp att åter vara uppståndna av Honom. För dig kommer det faktiskt inte att vara en uppståndelse in i liv." (2 Mack 7:9b,14b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Inte skall 'varje den'/’var och en’ som säger till Mig: ’Herre, Herre’ komma in i himlarnas rike, emellertid/utan den som gör Min Faders vilja, Den i himlarna.” (Matt 7:21)

(Jesus sade:) ”Vem som än – alltefter omständigheterna – må göra Min Faders vilja, Den (som är) i himlar, han är Min bror och syster och moder.” (Matt 12:50)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Det är inte er Faders – Den i himlar/himlarna – * (א,* א) vilja ’för att’/att en av de här små (som tror på Mig) må fördärvas. (Matt )18:14b

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. Och alla nationerna skall ledas/föras tillsammans framför Honom. … (Och) de rättfärdiga (skall gå bort) in i ett tidsålderslångt liv.” (Matt 25:31-32a,46b)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: "Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått* (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna." (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Nineves män skall stå upp i domen i sällskap med det här släktet.” (Luk 11:32a)

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni (må) skåda Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike men er (själva) varande ’kastade ut’/utkastade utanför.” Och (man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka i Guds rike." (Luk 13:28b-29)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”’Mer än’/emellertid, ej Min vilja emellertid/utan bli/ske Din." (Luk 22:42b)

(Hela tiden) var * (א*) män boende 'in i'/i Jerusalem, (män) som hyste djup respekt för (Gud) från varje nation av de (som är) inunder himlen. ... (Var och en hörde) det egna språket (talas). ... (Petrus sade:) "Det här är det som har talats (och talas) genom profeten Joel: 'Och det skall vara/ske i de sista dagarna, säger Gud: 'Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/'allt slags' kött.'" (Apg 2:5,8,16-17a)

(Paulus och Barnabas sade:) "På det här sättet har Herren ålagt (och ålägger) oss: 'Jag har satt (och sätter) dig 'in i'/'avsedd för' (att vara) ett ljus av nationer." (Apg 13:47a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Samariterna) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till kvinnan att/: ”Vi tror inte längre på grund av ditt vittnesmål (א*), ty själva har vi hört (och hör) och vi vet, att Den här sannerligen är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare.” (Joh 4:42)

(Jesus sade till judarna:) "Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet." (Joh 5:24)

(Jesus) säger Han till Sina lärjungar: ”Led/för tillsammans de brutna styckena som har ’varit utöver’/’blivit över’, för att ej något må fördärvas.” (Joh 6:12)


Hembygdens predikan:

Kristi uppståndelse är den viktigaste händelse, som timat på vår jord. Om han icke uppstått, så hade det icke givits någon seger över synden, ingen frälsning från döden och intet hopp för evigheten. Ingen händelse har övat ett så omgestaltande inflytande som denna. Det ena folket efter det andra har lagts under Kristi spira. Krig och hjältedåd hava visserligen krossat riken och upprättat andra. Kristus åter övervann döden och stod upp från de döda samt skänker uppståndelse och evigt liv åt var och en som tror på honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 218-219, Påskdagen, Matt 28:1-8)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Att äga en nationalitet är förvisso en gåva av Gud. Alexander Solzjenitsyn sade med rätta i sitt tal när han tog emot Nobelpriset 1970: "Nationer är mänsklighetens rikedom, dess kollektiva personligheter; den allra minsta av dem bär sina egna särskilda färger och bär inom sig en särskild fasett av den gudomliga avsikten." Tyvärr har nationella lojaliteter, i sig själva legitima, tillåtitis ta överhanden i diasporans religiösa liv på bekostnad av den ortodoxa universialiteten, och detta har lett till en smärtsam uppsplittring av kyrkotillhörigheten. I stället för ett enda stift på varje plats, under en biskop, har det nästan överallt i väst vuxit upp en mångfald parallella jurisdiktioner, med flera ortodoxa biskopar sida vid sida i varje större stad. Hur man än kan förklara detta historiskt, strider det helt mot den ortodoxa synen på kyrkan. Den ekumeniske patriarken Dimitrios hade rätt när han på ett besök i USA år 1990 talade om de etniska uppdelningarna i amerikansk ortodoxi som "en verklig skandal". Idag skulle många av oss gärna vilja se en enda lokal kyrka i varje land i väst som omfattar alla ortodoxa i en gemensam organisation. Enskilda församlingar skulle kunna behålla sin etniska karaktär, om de så önskade, men alla skulle erkänna samme lokale kyrkoledare, och alla kyrkoledare i varje land skulle sitta tillsammans i en enda synod. Tyvärr är detta ännu inte mer än ett avlägset hopp. Etniska uppdelningar visar sig svåra att övervinna. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 179-180)

År 1912 hade "African National Congress" bildats i Sydafrika. Efter inspiration från Mahatma Gandhi försökte detta parti mobilisera den svarta majoriteten att utan våld få inflytande och slutligen politisk makt. ... ANC:s ledare, Nelson Mandela, gjorde sin första resa utanför Afrika till Stockholm och Uppsala i mars 1990 efter sin frigivning från 27 år i fängelse. Vid gudstjänsten i Uppsala domkyrka började han sitt tal som en lovprisning av vad missionen betytt: "Vi vet och är rörda över det faktum att de första att slå larm om situationen i Sydafrika var svenska män och kvinnor som tjänat som missionärer hos vårt folk." (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 359-360)

Allianskyrkan i Sydafrika föddes 1974. Alltsedan dess har kyrkan vuxit i styrka. Så långt jag kan komma ihåg finns det (nu år 2000) inte någon plats där en kyrka startats av missionärer, men sedan stängts. På de flesta platser har istället sådana kyrkobyggnader blivit ombyggda och utbyggda och nya kyrkor har vuxit upp som svampar ur jorden ... Fler människor omvänds och så går den stora missionsbefallningen mot sin uppfyllelse. (B.M. Ncongwane "Allianskyrkan i Sydafrika" s 48)

Även om Brasilien är en jämförelsevis ung stat, har den dock sin egen prägel och får mer och mer sin egen kultur. Detta gäller också den kristna församlingen. Det är inte de västerländska missionernas uppgift att medvetet eller omedvetet "västernisera" de kristna, som står under deras inflytande. Missionens uppgift är att i Kristi anda komma med evangelium i förkunnelse och handling. Brasilien är ett framtidsland i mer än ett avseende. Det intresserar mycket att se vad Kristus förmår att göra för Brasiliens folk genom en levande, brasiliansk kristen församling. Den brasilianska församlingens framtid beror därför i högre grad av infödda arbetare, som är gripna av Gud, än av den utländske missionären. Missionen och missionärerna har i all svaghet givit det pundet, deras är uppgiften att förvalta det. Därmed är inte sagt att missionärernas arbete är överflödigt. Tvärtom fick vi (vid vårt besök i landet 1967) den uppfattningen, att de infödda - inte minst pastorer och evangelister - är ytterst angelägna om ett gott samarbete med dessa missionsarbetare. ... Missionsarbetets framtidsperspektiv ter sig ljust, ty vi har ett budskap om frälsning som vi i tro kan gå ut med till våra medmänniskor, även till Sydamerikas folk. (Linné Eriksson "Farväl till kontrasternas land" s 135-136)

Neutrumet (pan) används ibland med syftning på personer, om det inte är individer utan en allmän kvalitet som betonas. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 270, citat från en grekisk grammatik)

Man kan undra, om det inte är så att evangelisten (som mycket väl vet hur man uttrycker "var och en som" i v 40) vill ge en mera kollektiv innebörd här (i versarna 37 och 39). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 270)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Innebörden av neutrumet (”pan” = varje i versarna 37 och 39) är att starkt betona den kollektiva aspekten av Faderns gåva av troende. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 294)

Genom Messias skall ljuset bringas till seger och en tid av rik välsignelse skall bryta in för hela mänskligheten. Såsom Schalom Asch framhåller är det inte i första hand fråga om Israels välde, ”utan Guds välde över hela världen”. ”Alla folk skall komma och taga på sig himmelrikets ok, och en ny ordning skall begynna i världen, Messias' ordning.” (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 12)


ca 1950 - ca 1925

I det inre av Afrika kan man få se hur vita behandlar de infödda sämre än sina hundar. De anser att sådan behandling är helt naturlig när det gäller negrer. Som om inte en människa med svart hudfärg kunde tänka och känna lika klart och varmt som en vit. ... Jag minns hur detta deras problem grep mig då jag en gång i det inre av Afrika vid ett enskilt möte för ett hundratal infödda skollärare, hörde en av dem tala om deras förhållande till de vita. Han lyfte med nypan upp ett hudveck på sin vänstra hand och sade: "Detta svarta skinn är emot oss. Men våra kristna bröder, som inte ser till hudfärgen har kommit oss att tro på och förvänta en tid då vårt människovärde skall räknas lika med de vitas och då svarta och vita skall bli likaberättigade." ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 335-336; ledare i tidningen Dagen den 20 maj 1949)

Vem som helst kan bli jude men ingen är tvungen att bli det för sin frälsning vare sig i denna värld eller i nästa. Traditionen fastslår uttryckligen: ”De rättfärdiga av alla folk skall få sin del i den kommande världen.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 87)

Kan detta verkligen ske? Att alla, allt vad människa heter, alla folkslag och raser bekänner Kristus? Japanerna med sin nationalistiska kejsarkult, hela den asiatiska världen, som håller på att väckas till rasmedvetande och nationellt medvetande och hetsas till främlingsfiendskap och därmed till fiendskap mot kristendomen? Och muhammedanernas tvåhundra millioner med sitt fanatiska Kristus-hat? För övrigt, vad ska vi säga om den kristna världen, som i rasande fart tycks gå bort från Kristus? Vårt eget folk anses väl vara bland de mest kristna folken i världen. Vid en Gallupundersökning nyligen visade det sig, att endast 38 procent ansåg sig religiösa, de övriga, 62 procent, var antingen religiöst likgiltiga eller antireligiösa. Och denna underliga mänsklighet skall en gång böja knä i Jesu namn? Bekänna honom som sin Herre? Hur länge skall det dröja? Och hur skall det gå till? Vilket under skall åstadkomma detta? Är det kanske så, att i denna världsålder bara en bråkdel av den ständigt växande mänskligheten skall komma till tro på Kristus? Och att först när domen har gått över denna värld och en ny värld, en ny mänsklighet kommit till stånd, ordet härom skall fullbordas? ... Detta står fast för kristen tro ... att ingen mer än Jesus Kristus finns i hela världen, som varaktigt kan rädda folken från det stora fördärvet och leda folkvärlden in på livets vägar. ... Över hela jorden är spänt, trots allt, ett nät av gemenskapskretsar, sammanhållna av Kristi kärlek och Guds lydnad. I många kristna kretsar, kristna församlingar och kristna kyrkor, pågår en hård kamp för värden av helt annat slag än de som är förmål för den nuvarande vapenkampen. Det är en vila för hjärtat att få tänka på detta. På samma gång innebär det en uppfordran att söka få vara med i den kretsen, i den församlingen. Vad kan jag högre begära än att få höra till den gemenskapen, få stå under samma uppdrag. Det är just vad det innebär att vara en kristen lärjunge. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 85-89; Palmsöndagen 1943. Aftonsång. Storkyrkan i Stockholm.)

Jämte martyrerna och bekännarna i den nuvarande kristenhetens mitt vet jag intet mer upplyftande eller eggande för ett lärjungehjärta i den närvarande tiden än missionen bland de folk och raser, som har lidit så mycket ont av de vita folkens högmod. Medan de västerländska folken hetsas till hat mot varandra, har vi i alla fall ett stort antal representanter där ute i den stora folkvärlden, som är upptagna av ingenting annat än att bära fram försoningens budskap. Hela världen är indragen i det fördärv, som de vita folken har släppt löst. Det finns här inga gränser. De färgade är som de vita och de vita som de färgade. Vad det betyder från kristen synpunkt sett är framförallt, att hela världen nu blivit ett enda stort fält för den sådd som är kärlekens evangelium, ett enda verksamhetsfält för honom som visste sig vara kommen för att förkunna glädjens budskap för de fattiga, predika frihet för de fångna, syn för de blinda och giva de förtryckta frihet. Hela världen är ett enda stort missionsfält; och att vara Kristi lärjunge är att vara missionär. Ingen skall stå utanför. Ingen får vara passiv. Envar som bekänner Kristi namn skall vara med på något sätt, i Kristi offensiv. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 105; Trettondedagen 1943, S:t Jacobs kyrka)

Älskade i vår Herre Jesus! Vi fråga, huru Ni må? Vi leva väl i Herren. Församlingen, i vilken vi arbeta, lever väl också. Det är dock en sak, som oroar, nämligen tröghetens ande bland de troende. Vi tro det är Antikrists ande. Men även för den saken anförtro vi oss åt Herren. Må Han hjälpa oss, att vi ej på nytt bliva bundna av Satan! Ja, det är gott att vara i Guds hand, ty Satan får ingen plats hos oss, om vi äro i Herrens hand. Jesus sade: "Min frid giver jag eder, icke giver jag eder såsom världen giver!" Ja, älskade syskon, det bringar oss glädje att höra, att Ni ständigt komma ihåg oss svarta i bön. Om vi aldrig få se varandra lekamligen, kunna vi dock se varandra genom Herrens Ande, som är i Eder och oss. Församlingen hälsar och tackar för alla välsignelser vi genom missionärerna få mottaga. Vi hälsa Eder med 2 Kor. 9:8; 1 Joh 3. Leven i Frid! Edra i Herren Lydia och Josefa Ngoza. (Lydia och Josefa Ngoza "Hälsning från evangelist Josefa Ngoza och hans hustru Lydia" s 28; brev från södra Afrika skrivet år 1935 till Tabergskretsen av Svenska Alliansmissionen med anledning av kretsens 35-årsjubileum)

Är det sätt, på vilket den nutida kristna församlingen missionerar, det riktiga? Är det praktiskt? Är det i överensstämmelse med Guds plan? Är det bibliskt? Dessa frågor får man sällan höra framställda, ty de flesta kristna i vår tid komma sig aldrig för att reflektera över en sådan fråga. Det förefaller dem som den solklaraste sak i världen, att de moderna missionsmetodernas riktighet är höjd över alla tvivel. Och huru skulle man eljest kunna driva mission, om man icke finge bedriva den efter de riktlinjer, som nu (år 1934) äro de allmänt gängse? En fråga, som i detta avseende spelar en stor roll, är missionärens ställning till de infödda medarbetarna och de infödda församlingarna. Min bestämda övertygelse är, att om hemförsamlingen finge klarhet över denna fråga och tillsammans med sina missionärer toge en rätt ställning till densamma, skulle därigenom hela missionsarbetet på de yttre fälten kunna omläggas. Och att en sådan omläggning skulle medföra många och stora välsignelser är visst och säkert. Numera är det i allmänhet så, att ett missionssällskap håller på med sitt missionerande på ett fält så gott som i det oändliga. Även sedan missionen är 30-40 år gammal och därutöver fortsätter man att bedriva missionen på samma sätt som från början, i det avseendet att missionärerna äro ensammna ledare för arbetet och att detta till allra största delen underhålles av hemförsamlingen. Så småningom uppstår missnöje bland de infödda med ledningen. I vår tid är den nationalistiska andan mycket verksam bland alla jordens folk. Och svårigheter uppstå ofta på missionsfälten av denna anledning. De infödda komma så småningom på den tanken, att det finnes män inom deras egna led, som gärna kunde bli ledare för verksamheten. Och om icke missionen i detta avseende går dem till mötes, kunna svåra slitningar uppstå. (Lewi Pethrus "Den yttre missionen tarvar omläggning" s 33-34; Evangelisk Tidskrift 1934:2 - februari)

Nu flyta alla världens folk ihop från alla håll med skilda språk och olika kulturer. Snart har det egna folkets odling spelat ut sin roll och blandas in i konstiga mixturer. Väl lever än i dag som förr german och asiat på skilda håll, men deras banor föra till slut tillsammans uti samma jättestora fat, som blandar dem i samma stora röra. ... Snart flyter livet överallt precis på samma vis och överallt bli alla ganska lika. Det dansas trolska negerdanser innerst i Paris, man går pariserklädd vid Tanganjika. Nu knäpper ukulélén mjukt på vart mondänt hotell som fordom under Söderhavets palmer, där nu kanakerna gå in i ett missionskapell och sjunga gamla puritanska psalmer. (Alf Henrikson "Vår tid" s 89-90; Mixture)


ca 1925 - ca 1900

Missionärernas hufvuduppgift är naturligtvis omvändelse- och uppfostringsarbetet bland de folkslag, där de ha sin verksamhet. Flertalet af missionärerna förstå, att detta arbete, om det skall ha något resultat, fordrar en ingående kännedom om de folk, bland hvilka de göra mission. Under vistelsen ute på missionsfälten samla de ingående kunskap om de där boende folkens religiösa föreställningar, seder och bruk. Hemkomna till Sverige ... resa missionärerna omkring och hålla föredrag om resultatet av missionsverksamheten och om det folk, bland hvilka de arbeta. Denna föreläsningsverksamhet är mycket betydande. (Erland Nordenskiöld "Missionärernas insats i det svenska folkbildningsarbetet"; Jönköpings-Posten 1917-06-30)

En eftermiddag (jag befann mig i trädgården med en hacka, där stigen kom fram från stallgården) såg jag upp och fick se (Thomas Sutpen) stå där och titta på mig. Han hade sett mig under tjugo år men nu tittade han på mig; han stod där på stigen och tittade på mig mitt på eftermiddagen. ... När han väl hade ringen på mitt finger, upphörde (han) att titta på mig, (han) bara såg på mig på samma sätt som han hade gjort i tjugo år före den här eftermiddagen. ... Under tre månader hade han sett mig varje dag även om han inte hade tittat på mig. ... Men under de här följande två månaderna såg han mig inte ens. Kanske skälet var det mest uppenbara: han hade för mycket att göra; att han sedan han lyckats förlova sig (förutsatt att det var vad han ville) inte behövde se mig. Och han gjorde det inte; det fastställdes inte ens något datum för bröllopet. Det var nästan som om den där eftermiddagen inte existerade, aldrig hade hänt. (William Faulkner "Absalom, Absalom!" s 142-145)

När Baltiska utställningen i Malmö öppnades den 15 maj (1914) i närvaro av kungaparet, talade Lundabiskopen Gottfrid Billing och sade: "Varje särskild nation har varit uttryck för en särskild Guds tanke. Åt vardera har givits dess särskilda uppgift i Guds världsplan. I samma mån ett folk fyller denna, i samma mån befordras dess egen välfärd och blir det till andra nationers hjälp." Biskopens ord gav ett perfekt uttryck åt den konservativa historiesynen i Sverige. Gud hade en plan och hade gett varje särskild nation en särskild uppgift. Det gällde att upptäcka och förverkliga den. Det var klädsamma ord vid invigningen av en utställning, där så olikartade nationer som kejsar-Tyskland, tsar-Ryssland, Danmark och Sverige deltog. Tanken att länderna kring Östersjön bildade någon form av enhet kan passas in i det nätverk av nationella och romantiska föreställningar som behärskade åtskilliga sinnen i Serige år 1914. (Jan Olof Olsson "1914" s 94)

(1902 November 18:e) ... Fr. (Ellen) Key på visit, utkördes af mig, på goda grunder. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 164)

På basaren i Storckenfeldtska skolans lokal (i Jönköping) om lördag (20 Okt.) vilja vi fästa våra läsares uppmärksamhet. Under en tid af omkring 20 a 30 år har barnen å Fridhem haft sin egen lilla syförening och sin årligen återkommande försäljning för missionen. Med villiga hjärtan och flitiga händer hafva de under årens lopp förfärdigat arbeten, genom hvilkas försäljning rätt mycket pänningar inbragts. Dessa ha, som bekant, under en lång följd af år, användts till underhåll af en infödd evangelist bland bassutofolket i södra Afrika. Våra unga missionsvänners sträfvanden äro värda allt erkännande. Och Herrens rikssak på jorden är så omfattande och viktig, att den tarfvar understöd från alla håll och på allt sätt. Genom att understödja denna försäljning vinnes dessutom det, att de unga vänner, genom hvilkas arbete den kommit till stånd, uppmuntras till fortsatt verksamhet för missionens heliga sak. Och om ej ungdomen blir intresserad för missionen, huru skall det då gå med densamma. Vi äldre skola snart dö och läggas i grafven och framtidens ställningar och förhållanden är det de, som nu äro unga, gifvet att karaktärisera. Och fastän fröken Storckenfeldt, i hvilkens hem basaren äger rum, ej längre är ibland oss, må ju den varma kärlek, hvarmed hon alltid omfattade missionens heliga sak, för oss alla vara en maning att, medan dagen är, göra hvad vi kunna för Guds rike, skrifver till oss en om missionens sak varmt nitälskande meddelare. (Jönköpings-Posten 1900-10-17 "Herrens rikssak på jorden - Missionens heliga sak")

Boerna hafva varit hårdnackade motståndare till hednamissionen bland Sydafrikas svarta, redan i slutet af 1700-talet och sedan, möjligen med undantag för den allra sista tiden. De hafva motstått och hånat hednamissionärerna, frågande dem, om de icke också skulle predika evangelium för hästarne och hornboskapen, det vore lika lönande som för de svarta, zulukaffrer, hottentotter och bushmen. Dessa svarta hafva de betraktat som kreatur mer än människor och ansett sig berättigade att utrota dem och sälja dem som slafvar. (Jönköpings-Posten 1900-03-03 "Svarta ses som kreatur mer än som människor"; signaturen N.H.)


ca 1900 - ca 1800

Kvinnliga läkare, lärare, sjuksköterskor - alla behöfvas. Med ett ord hvar och en, som Gud användt i sin tjänst här hemma, måste blifva till nytta äfven i Kina. Hvilken din särskilda gåfva än må vara, så finnes det användning för den äfven därute. Äger du en eller flera talanger, så kunna de alla komma till nytta i Kina. Må vi aldrig glömma, att vi gå ut själfva för att lära, så väl som för att undervisa; för att mottaga, så väl som för att gifva. I Kina finnes en uråldrig kultur med lika uråldriga filosofiska och religiösa system, till hvilka vi icke skola lägga något. Där finnes en sekelgammal, invecklad civilisation, som det ej hör oss till att söka ersätta med nya idéer från västerlandet. En sak framför alla andra fattas detta land; en välsignelse önska vi bereda det - kunskapen om en frälsare och om en frälsares kärlek. Kristus är dess öfvervägande behof, Kristus själf, verkliggjord för detsamma genom människors lif. Såsom missionärer är alltså vår kallelse den: Att bättre lära känna Kristus, att lefva Kristus, att predika Kristus "Till dess han kommer". (Geraldine Guinness-Taylor "Kvinnans arbete för kvinnan i Kina" s 117-118; boken utgiven 1894)

På tredje dagen gav (skräddaren Merkulov) sig iväg för att få sin betalning (för uniformen). "Har hans välborenhet stigit upp?" viskade han till kalfaktorn i farstun. Efter att ha fått ett nekande svar ställde han sig spikrak mot dörrposten och beredde sig att vänta. "Kasta ut honom! Säg att han får på lördag!" hördes kaptenens hesa stämma efter en ansenlig stund. Detsamma fick han höra på lördagen, både den första och den andra ... En hel månad gick han fram och tillbaka till kaptenen, satt timtals i farstun och mottog i stället för pengar en anmodan att draga åt helvete och komma på lördag. (Anton Tjechov "Kaptensuniformen" s 111)

Svenska kyrkans missionsstyrelse inrättades 1874. Vid den tiden var västgöten Gunnar Wennerberg ecklesiastikminister. Det var förvisso icke betydelselöst, att han gav planen på en kyrkans missionsstyrelse sitt verksamma stöd. Varm missionskärlek talar ur dessa hans ord: "Det är icke nog att kyrkan erkänner sig pliktig genom Mästarens bud att arbeta för hedningarnas omvändelse; hon bör också sträva att komma på den ståndpunkten, att hon kan säga, att Kristi kärlek tvingar henne därtill." Skara stift blev från början representerat i missionsstyrelsen genom den . . . inflytelserike lekmannen F. Ph. Hierta (på Främmestad). (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 412)

Det är en iakttagelse, som ärar människonaturen, att när civilisationen kommer i beröring med barbariet eller det råa naturtillståndet, så är det icke hennes insikter, hennes öfverlägsenhet i krigiska och fredliga konster, som tillvinna henne ett välvilligt emottagande och ett djupare inflytande, utan hennes sedliga kraft, då hon visar en sådan. Barbaren kan lära att frukta hennes handgevär, kanoner och krigstukt; han kan aftvingas några ögonblicks förvåning öfver hennes järnvägar, ångbåtar och telegrafledningar; men mot de förra reser sig snart hans trots och mot de senare hans likgiltighet för medel, som för honom icke äga ändamål. När däremot civilisationen uppenbarar sig i gestalten af en förädlad människa, hos hvilken den högre insikten är förmäld med karaktärens renhet, viljans kraft och hjärtats godhet - då böjer sig barbaren; då anar vilden, att främlingen är en gudomlig makts sändebud, och han bringar denna makt sitt hjärta till offer. (Viktor Rydberg "Outram" s 546; Göteborgs Handelstidning 23 augusti 1871)

The Church Missionary Society har tillställt engelska regeringen ett memorandum, för att begära hennes medverkan till menniskohandelns undertryckande i Östra Afrika. Till Zanzibar, heter det i denna skrifwelse, släpas årligen 30.000 slafwar, och denna handel utöder så småningom befolkningen på ostkusten till den grad, att menniskojägarne nu framtränga långt in i det inre af landet, öfwer sjelfwa Nyassasjön. . . . Sällskapet föreslår . . . att (regeringen) skall stationera ett litet krigsskepp på Nyassasjön, hwilket förhindrar den slafhandel, som idkas på denna, och att förstärka flottan på Afrikas ostkust. (Jönköpings-Posten 1868-05-02 "Missionssällskap söker förhindra slafhandel")

Då (gästgivarmor) går förbi (oss), säger hon liksom för sig själv: "Ja, dä blir allt så kärt te få höre Paulus Andersson från Sandarne." Vi sitter stilla, vi, och bara lyssnar. Gästgivarmor står nu bakom oss och plockar opp ved ur vedlårn. "Gud ske tack och lov för att Paulus Andersson ska hålle bibelförklaring i mitt hus klockan fyra i eftermiddag," säger hon för sig själv, medan hon slamrar med vedträna. "Alle di, som vell stanne å höre på, ä så välkomna," fortsätter hon. "Den som till mig kommer, honom kastar jag icke ut, säjer jag som Jesus. Men den som fruktar människor mera än Gud, den ska gå sin väg." (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 16; Bibelförklaring)

En annan tingens ordning inträdde (i och med utbredandet av Kristi evangelium), i vilken det inre mänsklighetens liv, väckt och vårdat av den gode Anden, utvecklade sig i alla riktningar till ljus och förädling och fullkomlighet. En helig, allmännelig kyrka utbredde över jorden sin vänliga famn och inbjöd till de Kristi trognas osynliga samfund både visa och enfaldiga, höga och låga, rika och arma, när de, i känslan av sin själs högsta behov, vände sig med bön och förtröstan till den ende Frälsaren. Om ock skilda till tungomål och orter, om ock för varandra obekanta, voro de likväl förenade i samma tro, kärlek och hopp. Alla voro de ett i Kristus. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 86; Annandag Jul)


ca 1800 - ca 1500

"Prediker för allt folk, går ut i hednaländer: Är bud, som mången tror nu mer ej oss går an." Så begynner Jesper Svedberg några verser om missionen, som han tillägnade sin brorson Johan Danielsson Svedberg, då denne skulle resa ut "till att predika Kristi evangelium i Västindien". Av stroferna framgår, dels att missionstanken ej ännu var levande i den svenska kristenheten i stort, dels att Svedberg, som 1702 blev biskop i Skara, var en varm missionsvän. Hans missionsintresse var främst inriktat på indianerna och negerslavarna i Amerika. Sverige hade ju under 1600-talet upptagit kolonialmission i denna världsdel. . . . Sedan holländarna 1655 hade erövrat den svenska kolonien i Amerika, blev det andliga tillståndet bland de kvarvarande svenskarna mycket bekymmersamt. Minst av allt kunde från deras sida någon mission bedrivas bland indianerna. Att läget så småningom ändrades till det bättre berodde främst på Jesper Svedberg. Han blev (år 1696) "Eforus över de svenska församlingarna i Amerika", och som sådan gjorde han en av kärlek, kraft och visdom buren insats både för det kyrkliga arbetet bland amerikasvenskarna och för missionen bland indianer och negerslavar. De präster, som Svedberg sände ut till Amerika, lade han denna mission på hjärtat. I deras "prästabrev" skrev Svedberg bl. a.: "Var Gud där någon dörr efter sin gudomliga godhet ibland hedningarna öppna täckes skola de också där Kristus, alla Frälsare och hedningarnas ljus, genom Guds nåd förkunna." Under nära 40 år ledde biskop Svedberg den svenska diaspora- och missionsverksamheten i Amerika. För denna sin verksamhet redogjorde han i skriften "Amerika Illuminata", som utkom 1732. Icke utan skäl fick Svedberg ärenamnet "Amerikas biskop". I stort sett misslyckades den svenska indianmissionen. De svenska prästernas arbete bland negerslavarna kröntes däremot med något större framgång. En av dem, Andreas Hesselius, förrättade 1715 det troligen första negerdopet i världen. Och i ett brev till Jesper Svedberg ett par år senare skrev han: "Min församling förbättras genom åtskilliga hedningars omvändelse." Under alla förhållanden bidrog den svenska missionen bland indianer och negerslavar i Amerika till att levandegöra missionstanken och missionsplikten i den svenska kristenheten. Dessutom framfördes ett förslag om bildande av ett svenskt missionssällskap, som skulle stå stödjande bakom verksamheten i Amerika. Detta förslag utvecklades närmare av en son till Jesper Svedberg i en skrift, tryckt i Skara 1724. Tyvärr blev förslaget ej realiserat. (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 409-410)

I den stora salen å Stockholms slott voro riksens ständer församlade. . . . Så begynte konung (Gustav II Adolf) åter tala. . . . "Efter det jag nu i många farligheter för Sveriges rikes välfärd haver måst utgjuta mitt blod, måste jag ock på sistone låta mitt liv. Därför vill jag före min avresa hava eder samtliga när- och frånvarande Sveriges undersåtar och ständer Gud den allrahögste till själ, liv och all välfärd allernådigst befallda. Eder av riksens råd önskar jag att eder aldrig må tryta goda råd till fäderneslandets trygghet och fred. Eder av ridderskapet önskar jag, att I uti edert manliga och ridderliga uppsåt mågen framhärda, så att I åter utbreden över hela världen våra gamla förfäder göternas berömliga namn." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 54-55; år 1630)

Den protestantiska kyrkan hade i början ingen tanke på yttre mission. Såväl Luther som Kalvin ansåg hedningarnas frälsning betyda arbete bland de folk som redan mottagit evangelium. Melankton hävdar, att missionsbefallningen endast gällde apostlarnas tid. (Arvid Almquist "Kampen om Kina" s 112; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförening missionskalender för 1944)

Att känna Guds wilja, det är icke blott att weta något säga om Gud ... att Han skapat himmel och jord, gifwit lagen o.s.w. ... Der nu detta blifwer erkändt, der måste då, om menniskan skall blifwa hulpen, en annan kännedom taga wid, den kunskapen nemligen, om hwilken Christus, Joh. 6:40, säger: Detta är nu Hans wilja, som Mig sändt hafwer, att hwar och en som ser Sonen och tror på Honom, han skall hafwa ewinnerligt lif. Så ock i Matth. 18:14,: Det är icke eder himmelske Faders wilja, att någon af dessa små (som tro på Mig) skola borttappade warda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 521 i kommentar till Kol 1:3-14)


ca 1500 - ca 1000

Påfvedömet och de kristna korsfararestaterna i Syrien hade välkomnat mongolerna som bundsförvanter mot saracenerna. . . . Förbindelserna mellan mongolerna och det kristna västerlandet öppnades år 1246, då en påflig gesandt efter en lång och farlig resa lyckades uppnå stor-khanens residens Karakorum. Åren 1248-1249 gjorde en annan påflig gesandt samma djärva färd. År 1250 afsände påfven Innocentius III till mongolerna en mission, bestående af fem dominikanermunkar. . . . År 1253 afgick åter en kristen mission till ett centralasiatiskt hof. Till konung Ludvig den helige hade ett rykte kommit från Palestina, att tartarfursten Sartasch var tillgifven kristendomen, och till denne furste afsände då Ludvig en ganska duglig man, den nordfranske munken Vilhelm af Rubrouck, som från Palestina reste norrut genom Mindre Armenien till Svarta hafvet, besökte Krim och Sydryssland, därefter Kaukasus och det mongoliska väldet. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 525-527; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det s. k. fjärde korståget . . . var afsedt att vara ett korståg, men blef i stället ett eröfringståg mot det byzantisnka riket. Konstantinopel föll i korsfararnes händer, det grekiska kejsardömets europeiska provinser utstyckades till län åt västerländska riddare, den ortodoxa kyrkan förklarades i bann, en katolik gjordes till patriark af Konstantinopel, och massor af västerländska präster och munkar invandrade i det s. k. latinska kejsardömet, för att där emottaga biskopsstift, abbotstift och prebenden i de grekiska prästernas ställe. Påfvedömet hade gjort en, som det vill synas, omätlig vinst härigenom, och den romerska kyrkan tycktes bestämd att behärska hela det kristna Europa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 405; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Den 13 April (år 1204) besatte (det fjärde korstågets) korsfarare kvarteren kring Sofiakyrkan (i Konstantinopel), ur hvilken skaror af besegrade tågade mot (de katolska) segervinnarne och bönföllo om nåd. En förskräcklig dag, en af kulturhistoriens olycksdagar, var nu inne. . . . Banérherrarne hade blifvit ense om att förfara skonsamt och ej befläcka sin seger med förstörelse och onödig blodsutgjutelse. Men de hade icke tillräcklig kraft att hålla sina trupper i styr. . . . Katolikernas hat och förakt för den grekiska ortodoxien visade sig särskildt i det sätt, hvarpå de vilda skarorna förforo med kyrkor och kloster. Att man plundrade dem på deras guld, silfver och smycken låg i sakens natur; det kunde katoliker göra äfven med katolska kyrkor. Men man också hånade och besudlade dem och förstörde deras målningar och mosaiker, förvandlade dem till stall och gjorde dem till skådeplatser för vilda orgier, hvarunder altarkärlen fingo tjänstgöra som dryckesskålar och grekiska gudstjänstritualet förlöjligades. Vid kyrkornas plundring var det framför allt relikerna man eftersträfvade; de hären medföljande katolske prästerna satte sig i besittning af helgonskrin och helgonben, för att undanskaffa dem till västerlandet, där, såsom bekant, sådana skatter hade ett oerhördt värde. De olika nationaliteternas skaplynne visade sig också, i det sätt de foro fram. Venetianernas lösen, säger en samtida, var plundring och pengar; fransmännens var håna och skända; tyskarnes var frossa, dricka och förstöra. . . . Den 9 Maj kröntes grefve Balduin (af Flandern) till kejsare och besteg under pomp och ståt Konstantin den stores tron. . . . Så slutade det s. k. fjärde korståget. Dess skapelser blefvo icke varaktiga. År 1261 blef det latinska kejsardömet störtadt, och Konstantinopel såg åter en byzantinsk kejsare inom sina murar. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 397-398,403-404; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Sedan (Rikard Lejonhjärta) ännu en gång i strider kring hamnstaden Joppe och dess gator aflagt sagolika tapperhetsprof, afslutade (han) sitt korståg med ett skymfligt vapenstillestånd. . . . I Oktober 1192 lämnade Rikard Palestina. . . . Så slutade detta (tredje) korståg, vid hvilket det kristna västerlandet fäst så stora förhoppningar och i hvilket det offrat en betydlig del af sin mest stridbara befolkning. Den enda yttre fördel man skördat däraf var att Cypern blifvit eröfradt, ehuru ej från muhammedanerna, utan från de kristne byzantinerna. En moralisk förmån var dock för västerländingarne, att de sett och lärt känna en sådan man som Saladin. . . . En kristen missionär som länge hade vistats bland muhammedanerna talar med största aktning om desse och framställer dem för sina egna trosförvanter som efterliknansvärda exempel på sedligt allvar och ifver i uppfyllandet af religionens bud. Han uppmanar de kristne att vara lika vetgiriga, lika varma i bönen, lika endräktiga i sammanlefnaden, lika rena i sederna och lika vänliga mot främlingar som desse islamiter, hvilkas trosbekännelse han för öfrigt naturligtvis fördömer. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 375-376; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Underrättelsen om karavanplundringen och de kristnes vägran att gifva upprättelse för fördragsbrottet utbredde sig öfver (den ryktbare sultanen) Saladins (af Damaskus) hela rike, och dess muhammedanska befolkningar ropade på krig. Saladin lät då utveckla den gröna fanan, symbolen af det heliga kriget, och entusiastiska krigarskaror hastade från Mesopotamien, Syrien och Egypten att samlas under henne. Nu nalkades afgörandets stund för det kristna väldet i Syrien och Palestina. De kristne insågo det, och aldrig hade korsfararestaterna bevittnat så storartade rustningar, som nu företogos till det väntade angreppets afvärjande. . . . Till samlingsplats bestämdes en källa väster om Tiberias, halfvägs mellan denna stad och kusten. Här sammanströmmade i början af sommaren 1187 betydligare krigareskaror än man annars sett i Palestina, utom under de stora korstågen. . . . Slaget vid Hittin (i Juni 1187) var beynnelsen till ett fortsatt hastigt segerlopp (för Saladin och hans krigareskaror). . . . Den 19 September hade Saladin samlat en belägringshär kring den heliga staden (Jerusalem), och hans belägringsmaskiner voro snart i ordning, sedan staden förkastat de milda kapitulationsvillkor Saladin erbjudit. . . . Den 2 Oktober 1187 öppnades Jerusalems portar, och Saladin, i spetsen för sina trupper, höll ett lysande intåg i den ryktbara staden. . . . Så vidt man vet, utöfades icke en enda personlig våldshandling; åtminstone var det Saladins och hans höfdingars bestämda befallning, att sådant icke fick äga rum. Men korsen och de andra kristna symbolerna nedkastades eller förstördes, klockorna sönderslogos, kyrkorna renades med rosenvatten och invigdes till Allahs tjänst. . . . Men, som nämdt, innevånarne behandlades med mildhet. . . . Muhammedanernas uppförande under dessa händelser lände dem och deras ädle sultan, hvars föredöme de följde, till största heder och innebar tysta, men vägande förebråelser mot de kristnas sätt att behandla ej blott fiender, utan hvarandra inbördes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 338-347; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

År 1145 spred sig i Europa underrättelsen, att kristendomens sak hade i österlandet drabbats af ett svårt slag. En af de fyra korsfararstaterna . . . hade fallit i muhammedanernas händer. . . . Den helige Bernhard, abbot af Clairvaux, kom (till ett möte i Bourges i Frankrike) och medförde från påfven en högstämd skrifvelse till franska nationen, hvari Eugenius besvor den att med sin häfdvunna tapperhet försvara frälsaren mot hans fiender. Skrifvelsen tillkännagaf, att alla som ville taga korset, skulle med sina familjer ställas under apostoliskt beskydd, få syndaförlåtelse, åtnjuta skattefrihet och få tillåtelse att för resepenningars anskaffande förpanta sin jord, utan afseende på förutgångna skuldförskrifvelser. Ett nytt möte sammankallades nu till Vezelay . . . (där Bernhard till påfvens skrifvelse) fogade ett kort till hjärtat trängande tal. . . . För att korstågsifvern år 1146 skulle än mer likna den af år 1095, utbröto äfven nu blodiga judeförföljelser i alla större städer vid Rhenfloden. . . . Bernhard hade (emellertid) i sina tal till massorna vädjat ej blott till religiösa skäl, utan äfven påpekat, huru oklokt det vore att döda judarne, i stället för att beskatta dem till korstågets bästa. . . . Af de ofantliga tyska och franska korsfararehärarne kommo endast spillror till Syrien. . . . Andra korståget slutade (med ett misslyckat försök att taga Damaskus). I Europa gjorde (korstågets) misslyckande det djupaste intryck. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 312,318-320,329-330; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det har redan talats om, hur segt hedendomen höll sig kvar i de svenska bygderna. Ännu 1123 företog den norske konungen Sigurd Jorsalafare (d.v.s. "Jerusalemsfarare") ett korståg till Småland för att "kristna folket, emedan inbyggarna där i landet ej höllo på den kristna tron, ehuru dock några anammat dopet". En forskare har tolkat denna uppgift så, att Småland efter den första missionen återfallit i hedendom, kanske beroende på en invandring av hedniska vikingar från andra sidan Östersjön. (Erik Floderus "Kyrkan och klosterväsendet" s 87)

(Feodalherren) kunde beskatta sin träl så mycket han ville, och fordra af honom hvad arbete han behagade. Han kunde saklöst fängsla och misshandla sina underhafvande, och dödade han en träl, fanns det till regeln ingen, som gjorde sak däraf. Sådan var trälarnes belägenhet, då påfven Urban II på kyrkomötet i Clermont Ferrand (år 1095) . . . förkunnade, att trälen, som tager på sig korset, för att befria Kristi graf, skall, när han fäst korstecknet på sin skuldra, vara en fri man med en fri mans rättigheter. . . . Påfven hänvisade äfven på en rådande öfverbefolkning (i Frankrike), som genom ett korståg kunde minskas eller upphäfvas. Han yttrade nämligen: "Det land, som I bebyggen är på alla sidor instängdt af vatten och berg. Det är blottadt på rikedomar och sammantränger inom sina gränser en alltför talrik befolkning, som har svårt att ur dess ängar och odlade marker hämta sin näring." . . . Sådana voro de sociala faktorer, som samverkade med den religiöst-asketiska och den ridderligt-romantiska stämningen, för att åstadkomma utbrottet af det första korståget. För folket syntes det, som om Gud själf talat, innan Urban tolkade hans röst med mänskliga ord, ty talrika järtecken hade bebådat, att någonting oerhördt förestode. . . . Det religiösa intresset, den varma tron, den upphetsade inbillningskraften, hoppet om räddning ur socialt betryck och ur hungerns elände, vissheten om andlig välsignelse och kyrklig belöning, öfvertygelse om salighet i ett kommande lif samverkade med äfventyrshåg och världsliga beräkningar, för att bringa alla folkets lager i en plötslig rörelse, hvartill man icke förut sett motstycke. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 69-73; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

En alldeles speciel krigisk, för äfventyrliga härfäder benägen stämning hade i det elfte århundradet, vid sidan af sedereformationen och den svärmiska askesen, utbredt sig bland västerlandets feodaladel. De föregående nionde och tionde århundradena hade förlupit under vilda småfejder mellan vasallerna. I det elfte uppkom en ny, icke mindre krigisk, men vida mer storslagen anda inom den europeiska adeln. Hågen var riktad till vidsträckta företag mot aflägsna mål, och fantasien fråssade i föreställningen om sagolika bragder. Nutidens (år 1888) förnämste häfdaforskare äro enige om, att denna ande ursprungligen kom från Skandinavien och de skandinaviska kolonier, som under åtta- och niohundratalens vikingafärder hade blifvit grundlagda utefter det Atlantiska hafvets kuster. . . . Ju djupare forskningen lyckats intränga i förflutna seklers psykologiska kriser och förvandlingar, dess mer benägen har den varit att tillskrifva nordmännen och deras afkomlingar ett afgörande inflytande på anden i den tid, som närmast föregingo korstågen. Jag må här anföra några ord härom af den utmärkte historieskrifvaren von Sybel. " . . . (Skandinavernas) skaror utbreda sig öfver hela Europa . . . och öfver allt bringa de äfventyrsanden, krigsanden, som i kriget ser sitt eget mål. . . . Alla nationer, med hvilka de kommo i beröring funno sig med eller mot sin vilja indragna i deras rastlösa företag, och en äfventyrens ande fyller därefter länderna och hafven från Kiew till Island. I desse nordmäns ifver, i deras utbredning och i deras riktning på personligt hjältelif kan man jämföra dem med kyrkans asketer, för korståget åtminstone förenade sig nordmannahjältar och asketer i närmaste förbund och samverkade på besläktadt sätt." . . . Hvad pilgrimstågen till Jerusalem vidkomma, äro skandinaver och ättlingar af skandinaver redan från början af 11:te århundradet ifriga deltagare i dessa. Deras fantasi och äfventyrslust gjorde vallfärderna dess mer tilldragande, ju längre och farligare de voro. Pilgrimer, komna direkt från Skandinavien, vandrade i dessa sida vid sida med normandiske riddare och klerker, hvilkas förfäder i tredje och fjärde led tillbaka ännu lefde som hedniske höfdingar eller bönder bland Sveriges skogar eller mellan Norges fjäll och vid de danska sunden. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 58-61; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Det var säkert inte genom missionärer och munkar, som våra förfäder först kommo i beröring med kristendomen. Så nära Sveriges västkust, som våra förfäder i denna bygd bodde, så nära vikingaflottornas hamnställen, ha de säkert deltagit i vikingafärderna i väster och i söder. Ryktena om sagolika rikedomar, som kunde vinnas i de då kristnade länderna spredos nog snabbt bland den hastigt tillväxande befolkningen här. En rikedom och ära, som ej stodo att få hemma vid sjöarna och svedjelanden eller genom plundringståg till närbelägna fatiga grannar, hägrade nu för fäderna. När de unga kraftiga männen ombord på vikingaflottorna stego i land i de kristna länderna, sågo de korset på kyrkobyggnaderna: deras första möte med kristendomen. Gudstjänsten i helgedomarna bör väl också ha tilldragit sig deras intresse, men mest torde nog beröringen med de kristna slavarna ha verkat på dem i kristlig anda. Dessa voro kunniga i mångahanda konster och hantverk, som voro främmande för nordborna och som de kunde draga utomordentlig nytta av. Slavarnas vittnesbörd om sin tro, deras livsföring i den hedniska omgivningen, måste ha påverkat deras herrar och under tidernas lopp satt spår i deras seder och tänkesätt och så berett vägen för kristendomen, innan några förkunnare kommit hit. De kristna slavarna torde nog också ha varit de första, som bildat en menighet omkring förkunnarna, kanske snart följda av sina herrar och deras barn. (Oscar Johansson "Minnen från boråsbygden" s 460-462)

De kristnade frankernas visade länge en märklig likgiltighet för att utbreda kristendomen bland sina fränder, de germaniska stammarne på andra sidan Rhen. Initiativet till omvändelsearbetet togs icke af dem, ej heller utgick det från Rom. Det kom från det aflägsna Irland. . . . Från Irland begåfvo sig trosapostlar i skaror till fastlandet. . . . En af de förste och förnämste af desse missionärer var munken Columbanus, som (som i slutet av 500-talet begaf sig från Irland och) predikade kristendomen i sådana delar af Gallien, som förblifvit hedniska, samt i Schwaben, Bajern, Franken och Schweiz. . . . Sin bestämda karakter af en hierarkisk romersk-katolsk verksamhet fick (sedan) det angelsaksiska nitet för kristendomens utbredning först genom den ryktbare Winfred eller, med latiniseradt namn, Bonifatius, vanligen kallad "tyskarnes apostel". . . . Hvad han gjorde var att infoga det (för kristendomen) redan vunna i den romerska hierarkins fasta former. . . . År 718 befann han sig i Rom och emottog då af påfven Gregorius II officielt uppdrag att vara romerska kyrkans missionär i Tyskland samt instruktioner för sitt tillvägagående. . . . Vid Bonifatius död (ca 754) var Tysklands eröfring åt kristendomen till förmån för påfvedömet fullbordad. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 561-576; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Northumbriske konungen Osvald, som svingat sig upp till den mäktigaste härskaren i England befrämjade med mycket ifver kristendomens sak. Han var på sin tid kristendomens, likasom (den merciske konungen) Penda hedendomens, förkämpe. . . . När öns kristna furstar (efter Osvalds död) slutligen förenat sina stridskrafter och anryckte mot (Penda) med den måhända största här England dit intills sett, anförd af 30 konungar, bland hvilka äfven britiske furstar, blef den åttioårige Penda slagen i en blodig drabbning år 655 öster om Leeds och låg själf tillika med sina furstlige ledsagare död på slagfältet. Härmed var hedendomens sak förlorad. Mercierna läto efter hand omvända sig till kristendomen. Östsachsarne, innevånarna i Essex, som i tillgifvenhet för den gamla läran täflat med mercierna, emottogo också missionärer och läto efter hand döpa sig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 555-556; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

De stoiske filosofernas sedligt-religiösa verksamhet var till en början inskränkt till Rom och de större städerna. Men i deras stora plan till hedendomens reformation låg naturligtvis att utbreda denna verksamhet öfver hela den romerska världen och förena den med ett luttrande af själva de religiösa begreppen. Ofta torde man i Roms stoiska kretsar den tiden fått höra de ord, som man återfinner i en stoisk skrift från Neros dagar. "Republiken", heter det i denna skrift, "har fallit.. Den politiska friheten har gått under. Vi äro beröfvade den frie medborgarens rättigheter. Men i förlusten af medborgarens rättigheter ligger en maning till oss att utöfva människans plikter. Må fördenskull denna enda stad Roms murar icke längre vara gränsen för vår utsikt och kring vår verksamhet! Vi skola utsträcka henne till hela världen. Icke Rom, utan världen skall vara vårt fädernesland. Hvilket vidsträckt fält för vår sändning! Huru många folk, som vänta oss, för att ernå sin andliga frigörelse!" Det var under de första lyckliga åren af Neros regeringstid som denna plan till ett världsapostolat fick rot i de romerske stoikernas sinne. . . . Men huru fruktansvärdt dessa förhoppningar skulle gäckas! . . . Ett häftigt omslag inträffade, sedan Burrus aflidit och Seneca blifvit aflägsnad från hofvet. Epikuréerna med Tigellinus i spetsen hade sedan dess fått Nero i sitt våld. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 185-188; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

I nästan alla städer, där det fanns judiska kommuner, fanns det också en mer eller mindre talrik skara proselyter, som helt eller delvis följde den mosaiska lagen. Bland judarne själfve synes olika åsikter rådt om proselytväsendet. Det mest konservativa partiet ibland dem torde snarare haft obenägenhet än benägenhet för att se personer af icke-judisk börd införlifvade i den judiska församlingen, ty en införlifning i judiska församlingen var detsamma som en införlifning i själfva det judiska folket och en utspädning af Abrahams blod. För de konservative var mosaismen en nationalreligion, bestämd att uteslutande tillhöra det folk, åt hvilket den religionens löften syntes vara gifna. Men en mer vidgad uppfattning af Jehovah-lärans världshistoriska bestämmelse hade gripit många af judarnes skriftlärde. Sanningen är till för alla människor, var deras åsikt, och ehuru Gud hade bestämt Abrahams afkomlingar till sitt egendomsfolk, sträcker sig dock hans kärlek och omvårdnad till alla Adams barn, och hans stora, redan af profeterna förkunnade världsplan är att återföra alla de förlorade barnen till fadershuset. Fördenskull, om Israel fått en företrädesrätt, så är denna förenad med plikten att arbeta i denna gudomliga världsplans tjänst och för det stora ändamålet, att alla tungor en gång skola prisa den ende sanne Guds vishet och godhet och alla blickar vända sig med vördnad och tackoffer till det heliga berg, där hans tempel är byggdt. De som hyllade denna åsikt kunde icke vara likgiltige för en omvändelseverksamhet bland hedningarne, och att en sådan bedrefs, därom vittnar såväl den klassiska litteraturen som nya testamentet, där det talas om fariséer, som "fara omkring öfver vatten och land, för att göra en proselyt". (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 80-81; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Judarna väntade sig, att hedningarnas allmänna omvändelse skulle vara en omvändelse till judaismen. (Alfred Edersheim “The Temple” s 280)


Att fortsätta med ("hembygden + 'nationerna'"):

ca 2000 - ca 1975

Det finns fortfarande många folkgrupper som saknar en levande församling, som i sin tur kan föra vittnesbördet vidare i den folkgruppen! Detta gäller t.ex. länder som Turkiet, Pakistan, Tchad, norra Moçambique och även Indien. ... I Turkiet finns bara några tusen kristna på en befolkning på 60 miljoner. I norra Pakistan finns fortfarande ett stort antal onådda folkgrupper. Nord-Indien utgör idag en av världens största missionsutmaningar. (Roland Oscarsson "Det ofullbordade uppdraget" s 7; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2000)

Idag (år 1999) har SAM 36 missionärer i tjänst utomlands. ... Högsta prioritet har arbete bland onådda folk. Det har lett till att en tredjedel av missionärskåren är bibelöversättare och en annan tredjedel är engagerade i pionjärmission i Japan, Pakistan och norra Mellanöstern. Övriga står i nationella kyrkors tjänst som resurspersoner. (Eskil Albertsson "Trohet under 'torrperiod'" s 12; Svenska Alliansmissionens årsbok 1999)

1900-talet har kommit att bli "det stora missionsårhundradet". ... Varje vecka grundas nu 300 nya församlingar i världen. Kyrkan i världen växer i genomsnitt med 90000 per dag. Afrika som år 1900 endast hade 9 procent kristna kommer vid ingången till det nya millenniet ha cirka 45 procent och därmed vara den mest kristna kontinenten. Och i Kina finns idag trots svåra bakslag den snabbast växande kyrkan i världen. (Gunne Oscarsson "Olika sekelskiftesstämningar 1900 och 2000 - vad kan vi lära?" s 17; Svenska Alliansmissionens årsbok 1999)

Fyra lärare vid Månsarpsskolan har fått 60 000 kronor från Svenska Institutet, för att resa till Honduras. Genom projektet Hopp för Honduras barn som drivs av Elisabeth Johansson från pingstkyrkan i Taberg, har skolbarn med familjer gett hjälp til ett hundratal fattiga barn i Honduras under en tio års period. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 146)

Missionshistoriskt brukar man tala om fyra steg i utvecklingen från mission till kyrka. Det första är pionjärstadiet, då missionären leder och gör det mesta av arbetet själv. Senare kommer föräldrastadiet, då den unga kyrkan har ett växande barns förhållande till missionen/missionärerna. Förändringen från detta beroendestadium till att bli partners och få en vuxen-vuxen relaion är smärtsam. I stort sett är den förändringsprocessen historia, även om det fortfarande finns ett begränsat ekonomiskt beroende hos systerkyrkorna i Afrika och Indien. I det fjärde steget tar en helt mogen kyrka över ledarskapet, och där står vi nu (år 1996) i vår relation till majoriteten av systerkyrkorna. ... Vi inser mer och mer att vi står i ett ömsesidigt beroende till varandra. (Tore Gunnarsson-Roland Oscarsson "Samtal om spännande, gemensam framtid" s 14; Svenska Alliansmissionens årsbok 1996)

Under 1900-talet har SAM (Svenska Alliansmissionen) sänt ut ca 400 missionärer. Alla har arbetat i samma anda som pionjärerna. Med en stark kallelse brinnande inom sig har de förmedlat glädjebudet om Jesus Kristus i ord och handling. Och Guds ord har haft framgång. Till jubileumskonferensen väntar vi gäster från systerkyrkor som tillsammans har 10-12 gånger större medlemstal än SAM! (Eskil Albertsson "Väckelse och mission" s 11)

Mission är inte ett ensidigt givande eller tagande. För att en rätt mission ska bedrivas måste den komma till en dialog människor emellan, kulturer emellan. (Elisabeth Hullfors "Hur skall vi missionera?"; Jönköpings-Posten den 1 juli 1977)

Vi har i vår församling sedan ca 15 år, en grupp arameiska vänner som kommit från Turkiet för att bosätta sig här. De fann en tillflykt i Sverige och en andlig gemenskap i vår församling. De lämnade sitt hemland, där de tillhörde en frikyrka, därför att det blev svårt och ohållbart, ja det var t o m förenat med livsfara att leva som kristna i ett muslimskt land. De hade hört att i Sverige kunde man leva i frihet som kristen, och det var med den längtan de kom hit. ... Vi möter dem ofta i våra gudstjänster och de känner sig välkomna och är väl mötta i vår kyrka. De upplever sig som en av oss och vill gärna hjälpa till med vad de kan. ... Förutom gudstjänsterna i Missionskyrkan (i Hovslätt) har våra vänner egna samlingar ett par gånger i veckan där man försöker nå andra invandrare med budskapet om Kristus. Vår församling har också under en kort period gett bidrag till en besökande arameisk evangelist som var med i detta arbete. Vi som kommit i nära kontakt med invandrargruppen har mötts av en otrolig gästfrihet och en enkel öppen gemenskap när vi besökt dem. Framförallt har vi upplevt den andliga gemenskapen. (Sig-Britt Andersson "Missionsvänner från Turkiet" s 35)


ca 1975 - ca 1955

Trettondedag jul är missionens högtid. I en tid då man upptäckt vårt ansvar mot sämre lottade folk, borde missionens uppgift vara självklar. Den ger ju inte endast sjukhus, skolor och annat livets nödtorft utan också budskapet om stjärnans konung. Att följa stjärnan betyder också gåvors överlämnande. Din och min gåva till barnet i krubban - missionens herre. (Herbert Jacobson "De följde en stjärna"; Jönköpings-Posten den 5 januari 1967)

Missionen blir för den kristne inget val, utan en avbetalning på en skuld, en förpliktelse. Ett faktum är att Europa blivit rikt och mäktigt på bekostnad av infödingsfolkens blod, svett och tårar. ... (Missionären och vetenskapsmannen Albert Schweitzer har sagt: "Det goda vi gör dem är ingen välgärning utan en botgärning." (Rolf Malm "Rykande vekar - brinnande lampor"; Jönköpings-Posten den 9 juli 1966)

Mission är Guds angelägenhet. Den är förankrad i Guds hjärta och har sin upprinnelse i hans eviga frälsningsråd. (Eric Hertz "Relationerna mellan den inre och den yttre missionen" s 29; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Inför det nya årtiondet är det SAM:s (Svenska Alliansmissionens) varma önskan, att dörrarna för missionsarbetet i fjärran länder skall hållas öppna. Vi behöver flera dugliga ledare för de unga kyrkorna därute samt större ansvar hos dem för evangelisationsuppgifterna. (Arvid Almquist "Öppna dörrar för missionen - SAM-önskan"; Jönköpings-Posten den 31 december 1959)

Vi befinner oss i en brytningstid, då de infödda kristna kyrkorna måste övertaga ansvaret för såväl de egna församlingarna som evangelii utbredande. De nationella rörelserna kräver att de kristna blir självunderhållare och självstyrande och något västerländskt förmyndareskap tolereras icke. Låt oss bedja om en Andens utgjutelse över de hednakristna, så att de med helig nitälskan kan föra verket vidare. (Arvid Almquist "Världsmissionen"; kommentar till Apg 17:15-18; Jönköpings-Posten den 11 juli 1958)

Visst reagerar man, när man stöter på problemet vit och svart. I bilen på den långa färden hade vi en svart broder med oss, men han fick inte göra oss sällskap, när vi under ett uppehåll drack te i restaurangen. Han fick sin Coca-Cola, där han sat kvar i bilen. Men i missionärsbostaden satt han vid samma bord som vi. . . . Mycket kan förvisso sägas till förmån för en moderat och hänsynsfull apartheid-politik. Det är säkert bäst för både vita och svarta, att de bor åtskilda. Och rasblandning genom äktenskap mellan svart och vit är uppenbart en förbannelse. Där kan man vända på det gamla ordet och säga: Vad Gud har åtskilt, det skall människan icke sammanfoga. Vad man reagerar emot och som kristen måste protestera emot är den anda av brutalitet, som ej sällan de vita tillåter sig gentemot de svarta. Varför skall hudfärgen dirigera expeditens beteende, där han är förekommande vänlig mot den vite men brukar hårda ord till den svarte? . . . Missionären bör inte blanda sig i politiken, synes det oss, men han bör i Kristi kärlek göra det bästa möjliga i varje situation. Det gäller ju för honom att bygga upp en ny gemenskap, där hudfärg och kultur inte är avgörande men där vår gemensamme Herre är allt. När därför en nyantagen lag förbjuder vita och svarta att fira gudstjänst tillsammans kunde kyrkorna ej annat göra, än allvarligen protestera mot den som oförenlig med kristna principer. Kommer lagen att tillämpas måste det innebära stora svårigheter för missionsarbetet. (Knut Svensson "Vit och svart i Sydafrika"; Jönköpings-Posten 1957-12-18)

Åker-(kyrko)herden (Morris Bergling) har under de två sista åren i Jönköping nedlagt ett omfattande arbete för att göra verklighet av en önskan om skapande av ett Jönköpings läns missionsmuseum. Han har verkat som energisk och sakkunnig ordförande. Den yttre hednamissionen skall belysas i detta säregna museum, och sammanfattningen av vad museet syftar till framkommer i de tre punkterna: Visning av hur missionsarbetet uppkommit, vad missionärerna möter på missionsfältet och vad missionen fått utföra. Museet, som man hoppas få inviga den 4 januari 1957, vill kort sagt ge en sammanfattning av tiden från det en missionär kommer ut till de olika uppgifterna på fältet fram till ögonblicket, då de infödda själva är mogna att övertaga huvudparten av missionsarbetet. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 54-55)

Missionär Arne Lindén från Vetlanda med maka Emma, som är född på Bjälkö i Skillingaryd, och två döttrar födda i Peking, gästade i går släktingar i Skillingaryd. . . . I Sverige stannade familjen i fyra år från 1946 till 1950, då Kina var stängt för missionsarbete. Sistnämnda år bar det sedan iväg till Japan. . . . Makarna berättar att Japan med dess 88 miljoner invånare är mycket mottagligt för det kristna budskapet, men att missionärsstyrkan behövde mångdubblas. Kina tyckte makarna Lindén var mera svårarbetat, då en så stor procent av folket ej kunde läsa. . . . Missionärsparet stannar nu (år 1956) i Sverige ett slag, men man längtar tillbaka till Japan och missionärsuppgifterna igen. "Ytligt sett är Sverige paradiset, och vi älskar vårt fosterland", säger makan, "men kallelsen tillbaka till våra japanska vänner är stark, och vi vill återvända dit." (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 56-57)

Vad har vi vita gjort för den övriga mänskligheten? Sänt ut en handfull missionärer, offrat några millioner, smulor av vårt överflöd, medan horder på millioner och åter millioner vita utplundrat de färgade folken, smittat ned dem med de fruktansvärdaste sjukdomar, lärt dem det sämsta vi ägt, tagit deras land, så länge vi kunde, och gjort dem till slavar direkt eller indirekt. Tänk på kolonisationen, på opiekriget, på slavhandeln, på gruvdistrikten i Johannesburg i dag och bli äntligen upprörd i din ande. ... Vi ha en mycket stor skuld, en skuld som aldrig kan betalas. Att det inte totalt är slut med all aktning för oss ha vi väl missionen att tacka för. (Philip Assarsson "Missionsbudskapet"; kommentar till Apg 17:15-18; Jönköpings-Posten 1955-07-09)


ca 1955 - ca 1950

Det är många, som från vårt land gått ut som missionärer. ... Prästsonen David Bexell från Smålands Taberg blev biskop för Tamulkyrkan. ... Bara från Svenarum har under årens lopp ett 30-tal missionärer kommit. Och bakom dem alla står de många missionsvännerna här i länet. (Olof Thulin "Jönköpings län - en missionens högborg"; Jönköpings-Posten 1954-09-11)

Låt oss i våra förböner minnas såväl den muhammedanska världen som Israels folk. (Arvid Almquist "Främre Orienten och missionen"; Jönköpings-Posten 1954-01-29)

Om en del dörrar stängas, kommer nya att öppnas på andra håll. Det gäller att gå in genom de öppna dörrarna. Missionen kommer ej att upphöra, så länge denna ålder varar. ... Änden skall komma när evangelium blivit predikat bland alla folk. (Sigurd Ohlsson "Nya vägar"; Jönköpings-Posten 1950-12-15)

Det har varit en glädje att se, huru medlen (till missionärsunderhållet) hela tiden kommit till kassan. Detta är inte vår förtjänst utan är beroende på att Guds välsignelse särskilt vilat över vår bygd. Jag tror, att här besannas ordet: utan inre mission ingen yttre, men utan yttre mission mindre välsignelse över den inre. (Edvin Andersson "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 23; år 1950; Andersson var kretsledare 1939-49)

Det är något stort och heroiskt i missionens gärning. ... Missionen är världens räddning. (Enock H. Skooglund "I tigerskogen"; Jönköpings-Posten 1950-02-03)

Intet synes mig större för dem som icke äro kallade att bli missionärer, än att understödja missionärernas uppoffrande gärning. (Enock H. Skooglund "Jul på en missionsstation i Indien"; Jönköpings-Posten 1950-01-20)

En mycket väsentlig del av missionens inkomster härleda från missionssyföreningarna eller missionssykretsarna, som de riktigare böra kallas. Ty de äro i regel icke föreningar med stadgar och styrelse, utan helt enkelt fria sammanslutningar av kvinnor i en församling eller ett samhälle, som inrikta sig på att med sina händers arbete tjäna missionens sak. De göra sig icke sken av att vara 'andliga' eller bättre än andra. De vilja blott tjäna. Många, ja flertalet av dem äro hårt arbetande och bundna husmödrar eller yrkeskvinnor, och ändock taga de sig tid för det som vid sidan blivit dem en ofrånkomlig och kär plikt. De samlas regelbundet med sina handarbeen i varandras hem eller i prästgården eller församlingshemmet, där sådant finns, och lyssna med stickor och nålar i gång till högläsning av såväl missionslitteratur som annan värdefull sådan i omväxling med sång. Men vad gör man då med alla dessa hopade arbeten: strumpor, vantar, förkläden, barnkläder, linnesaker, dukar och grytlappar? Vi låter filmregissören Gösta Stevens, som i Rhodesia såg missionen på nära håll, svara: "Ett löjligt tal, som även bokligt bildade gör sig skyldiga till, är att karakterisera missionen som att sticka yllestrumpor till negerbarn. Sanningen är den, att man stickar för att sälja och med de influtna medlen stödja missionen." Ja, så är det. I regel varje år hålles en försäljning av det förfärdigade jämte andra skänkta varor, ofta naturaprodukter. Då komma ock männen med. Och att överbetalning skall ske står för en var klart. Från att tidigare varit blott sparsamt förekommande torde numera i vårt land knappt finnas en enda församling utan en eller flera syföreningar för missionen, flerstädes gynnande även andra kyrkliga ändamål tillika. Deras arbete och betydelse kan icke överskattas. Deras årliga sammanskott täcka närmare 1/3 av missionens hela budget. I detta nu stå syföreningsmedlen från Växjö stift i högsta planet bland stiften och uppgingo 1948 till 153 465 kronor. . . . Men fråga vi till sist: Är då stiftskyrkan alltigenom den givande och missionen allena den mottagande? Förvisso icke. Missionen har blivit ett bärande inslag i kyrkolivet. . . . Människor av skilda klasser och intressen i övrigt ha i den funnit ett gemenskapsintresse, kring vilket de kunnat mötas. Detta har verkat till församlingslivets förkovran och fördjupande och blivit ett incitament, en eggelse till aktivitet och medansvar i hela kyrkogärningen. . . . Den har ökat kunskapsnivån i fråga om andra folk på vår jord med deras seder och förhållanden och framkallat nyttiga jämförelser. Den verkar ock ekumeniskt, vidgar hjärtan till att utöver församlings- och kyrkogränserna famna något av Frälsarens slutmål med sin Kyrka på jorden: "Att de alla må vara ett, för att världen skall tro." (Gunnar Brundin "Stiftskyrkan och missionen" s 540-542)


ca 1950 - ca 1925

I förhållande till den inre missionen är SAM's yttre mission större än hos någon annan missionsorganisation. Men som en följd härav har helt visst Guds välsignelse kommit SAM, dess vänner och understödjare till del. Ty förvisso är den yttre missionen till välsignelse och fromma för missionen i hemlandet. (Eric Hertz "Sambandet mellan den inre och den yttre missionen" s 96; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Missionshögtid med missionärsavskiljning hålles i Jönköping den 3-4 januari. Mötestider: Lördag kl. 8 em. och söndag kl. 11 fm i SARON, Östra Storgatan 93 (NTO-gården). Söndag kl. 4 em i STORA MISSIONSHUSET. Missionär Allan Magnusson avskiljes då för missionen i Kongo. Medverkande: Missionärerna Margit och Allan Magnusson, missionssekr. John Magnusson, Örebro, pastor G. Jern m. fl. samt Saronförsamlingens sångare. Offer upptages för missionärernas utresa. Allmänheten hälsas varmt välkommen. Örebro Missionsförening. Saronförsamlingen. (Smålands Folkblad 1948-01-02 "Missionshögtid med missionärsavskiljning")

Hovslätts kyrksal. Trettondagen kl. 7.30 em. gudstjänst. Kontraktsprosten Ödquist. Kollekt till Kyrkans mission. . . . Missionsgudstjänst i Norrahammars kyrka. Trettondedag jul kl. 6 em. Missionspredikan av kinamissionär Bergqvist. Offer till hednamissionen. (Smålands Folkblad 1947-01-04 "Kollekt och offer till hednamission")

Från salthavet i väster drar vi (tabergsjuniorer) iväg till ett sötvattensläger tillsammans med värnamoiterna - världens bästa lägerkompisar - och skriver: "Ingatorps lägerstad den 26 juni 1943". ... Ur ("Lägerpostens") innehåll ... hämtar jag följande under rubriken: "Vår vackra lägerbygd": " ... Du står nära Vidöstern och ser ut över vattenvidden mot Tånnö kyrka, som lyser så bländande vit i kvällssolen. Vet du, att från Tånnö lilla socken på knappt 300 invånare har inte mindre än tio missionärer gått ut. I dagarna är det jämnt 50 år sedan tånnömissionären A.D. Johansson led martyrdöden i Kina. Vad tänker du om detta, och vad önskar du nu?" (Simon Ottosson "Med penna och skrivmaskin hemma och borta" s 22-23)

Inför det folkförbrödrande arbete, som missionen utför, och med sina paroller om frid och mänsklig välvilja är denna rörelse värd både uppmärksamhet och stöd. (Hjalmar Danielson "De oövervinneliga"; Jönköpings-Posten 1939-11-11)

Hela missionshistorien visar oss att Jesus aldrig uppenbarat sig härligare för sin församling än i dess missionsarbete. (K. Abramsson "Jesu imperialism"; Jönköpings-Posten 1937-07-02)

(Missionens) första uppgift är att förkunna tron på Kristus. Allt annat, kultur, organisation kunna folken lära sig så småningom av egen kraft. Men budskapet om Kristus kan ingen människa komma till av egen kraft. Därtill behövs förkunnare. (Herman Sandegren "Se, allt detta är missionens verk!"; Jönköpings-Posten 1936-03-21)

Missionen ... är den kristna kyrkans församlingsgärning, en botgörelse för alla de otaliga ogärningar, som i civilisationens namn förövats mot de färgade folken. Det är ett försök att betala något av den oerhörda blodsskulden. Det är en ansträngning att skänka de olyckliga något annat från Västerlandet än opium, brännvin, träldom, hugg och slag, förödande krevader och giftgas, att skänka dem Kristus, folkens hopp. (Anders Blomquist "Allvarsord"; Jönköpings-Posten 1936-01-07)

Missionssinne och kristligt sinne är innerst samma sak. ... De tu äro ett. (K. Abramsson "Utkorelsens hemlighet"; kommentar till Rom 9:24-26; Jönköpings-Posten 1935-07-05)

David Bexell tillhörde en gammal ansedd småländsk prästsläkt. I barndomshemmet i Barnarp erhöll han tidiga intryck av det missionsintresse, som fanns hos fadern Josef och ökades vid besök i hemmet av Fjellstedt och Ouchterlony. Det var den senares personliga påverkan, som avgjorde honom för missionen. Efter studier i Lund och Leipzig antogs han 1887 för Indien med verksamhet bl. a. i Combatore och Pudukotah, på sistnämnda plats tillika som inspektor för missionens högre läroverk i furstendömets huvudstad. Vid valet av biskop för Tamulkyrkan efter Ernst Heuman korade dess synod i jan. 1927 Bexell med stor majoritet. Hans gedigna kristna personlighet, vari samvetsgrannhet, bekännaremod och herdesinne voro särskilt framträdande, gjorde honom väl skickad för denna kyrkans högsta post, som han troget vårdade till sin död vid 77 års ålder 1938. . . . Av smålandsmissionärer med församlingsarbete nämna vi ytterligare . . . Åke Andrén med fru Karin från Jönköping. Missionen är icke blott förkunnelse, själavård och filantropi. Den är ock "handens ämbete" enligt Hans föredöme, som förkunnade evangelium och botade sjuka. Sjukvården intar ett viktigt rum på samtliga missionsfält. För det indiska förvärvades 1904 en synnerligen värdefull kraft i med. dr. Fredrik Kugelberg, officersson från Jönköping, som med sin maka, Sophiasystern Eva f. Rogberg, prostdotter från Hakarp, öppnade sjukvårdsarbete därute och anlade ett sjukhus i Tirupattur, som under hans händer växt och utvidgats till ett av de förnämligaste i Sydindien. Själv ögonspecialist har han specialutbildat en hel rad indiska läkare, som nu (år 1950) verka på skilda platser. Vad en dylik institution betyder i ett så av sjukdomar härjat och på vetenskaplig läkarvård vanlottat land är lätt att förstå. - Utbildning av lärarekrafter för skola och kyrka är ävenledes en viktig arbetsgren. Som seminarierektor i Tranquebar verkade fil. kand. Bertil Sjöstrand från Barnarp åren 1920-28, och hans frånfälle följande år var en svår förlust. För prästutbildningen i Tamulkyrkan äger missionen sedan 1933 i teol. dr. Sigfrid Estborn, Gällarydsson och tidigare komminister i Jönköping, en utomordentligt väl kvalificerad kraft. Hans maka Edit f. Elmblad är Jönköpingsbarn. (Gunnar Brundin "Stiftskyrkan och missionen" s 536-538)

Är det inte helt enkelt missionens framtidssyn, som här tecknas (i Upp 7:9-12)? Åtminstone vilja vi missionens vänner, gärna ha den synen framför oss i vårt arbete och söka förverkliga den. ... Säg, mina vänner, skulle vi icke i dag och allt framgent glömma allt som skiljer oss åt, och nu i denna heliga stund göra den saliga överenskommelsen att för framtiden på bästa sätt och efter bästa förmåga, med den stora vitklädda skaran för ögonen, arbeta för missionens sak? Vill icke du vara med om att än ytterligare öka den stora vitklädda skaran? Och vill icke också du en gång vara med där? (Gustaf Norrlin "Den stora, vitklädda skaran inför Guds tron i himmelen"; installationspredikan i Skärstads kyrka 1925-07-12; Jönköpings-Posten 1925-07-30)


ca 1925 - ca 1915

Missionsvännerna ha rätt att fordra, att missionerandet fortbliver vid sin ursprungliga uppgift. Att församlingar bildas och att evangelium fortplantas allt vidare av dem. När missionen genom Guds omskapande kraft drager fram, så bevisar den ovedersägligen sin stora betydelse för folken och ett lands väl. Därigenom var det ock som Frankrikes president så lovordande sade om missionen i de franska kolonierna: "Där de svenska missionärerna lägga grunden, där kunna vi med trygghet bygga." Ja, tänk vilken nåd att få missionera och att Gud så innerligt gärna tillförser oss med allt, "guld, silver och ädla stenar", som någonsin behöves för huset, som nu bygges till en "Guds boning i anden"! (Emil Johnson "Missionens ursprungliga uppgift" s 550; artikel i Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 9 oktober 1924)

(Våra missionshus) måste bli fästningsverk för en anfallande kristendom, ty kristendomen måste vara aggressiv och från dessa fästen i fronten måste vi gå till storms mot Satans borgar, synd och värld. ... Det är evangelium som skall predikas, läran om en kärleksrik och förlåtande fader. (Henrik Berg "Ett drag ur Pauli liv"; missionsföredrag i Elims missionshus, Bankeryd 1920-07-02; Jönköpings-Posten 1920-08-26)

Imponerande är den vidsynthet, som alltid utmärkt missionen och dess målsmän. Aldrig något anseende till person eller nation. Den stora tanken om nationernas förbund står dock frågan inför raserna. Men det gör icke missionen. Och dess förkämpar flyr icke för ulven, vilken skepnad han är uppenbarar sig uti. Missionen är dock den mest storslagna rörelse, som mänskligheten skådat. Och den skall gå framåt. (A.M. Karlstedt "Den gode herden"; kommentar till Joh 10:11-16; Jönköpings-Posten 1919-06-13)

Missionsförsäljning hölls lördagen den 30 nov. (1918) i Götafors missionshus. ... (Försäljningen) inbringade tillsammans med serveringen af kaffe och ostkaka den för platsen storartade summan af omkring 1,400 kr netto. Inom Byarums socken ha förut i höst hållits skördefester och missionsauktioner inom alla öfriga missionsföreningar, hvilka sammanlagt inbringat den stora summan af kr. 11,000, visande en stor offervillighet för missionens sak såväl här hemma som ute i hednavärlden. (Jönköpings-Posten 1918-12-05 "Missionsförsäljning i Götafors missionshus")

I går afton talade åter kongomissionären M. Westling, denna gång i Gamla missionshuset och öfver ämnet "Det nuvarande världskriget ur missionssynpunkt". ... Hvad man har att beklaga är endast den bitterhet, som kommit att råda äfven mellan de krigförande nationernas missionsfolk - en följd av regeringarnas missionspolitik. Det är dock att förmoda, att handen åter skall räckas till försoning mellan missionens vänner i alla land. (Jönköpings-Posten 1918-10-16 "Missionsveckan")

1918 var ett år av stor betydelse i (Tabergs)kretsens historia. Styrelserna för de olika ungdomsföreningarna beslöt vid ett sammanträde i Månsarps missionshus den 14 juli föreslå kretsen att taga ansvaret för underhållet av en missionär. Vid kretsmöte i Bondstorp den 1 september samma år beslutade beslutade kretsen i enlighet med detta förslag, och vid ett möte i Betel, Norrahammar, den 26 januari 1919 antog kretsen enhälligt lärarinnan Ester Wadell, Bondstorp, som sin missionär. Hon utreste till SAM:s fält i Kina följande år. Hennes arbetsdag i "Mittens rike" blev icke lång. Den 5 mars 1922 fick hon ingå i den eviga sabbatsvilan. ... Man fortsatte dock att samla in medel för missionen i såväl Kina som Afrika. Vid ett kretsmöte i Månsarp den 6 april 1924 fattades beslut att antaga och underhålla missionären Ester Aronsson. Fröken Aronsson hade några år tidigare utrest till Sydafrika för missionsarbete på SAM:s fält därstädes. (Eric Hertz "Tabergs- och Bondstorpskretsarna 1900-1950" s 13)

På mångahanda sätt kan tydligen påvisas, hurusom just intresset för den yttre missionen verkat väckande och eggande på ansvarskänslan gent emot hemlandskyrkans egna nödlidande. (Sigfrid Alm "Missionen och hemlandskyrkan"; Jönköpings-Posten 1918-07-13)

Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförening har hållet konferens i Jönköping under lördagen och söndagen. ... Hr Thorell från Svenarum vittnade bl.a. att missionsvännerna i hans hemsocken för några år sedan hade ganska svårt att få ihop medel till underhåll af en (enda) missionär, men sedan de åtagit sig att ekonomiskt sörja för fyra sådana, hade kassan visaat öfverskott. Uppmuntrad av sådana erfarenheter beslöt konferensen att åtaga sig försörjningsplikten för missionären Ester Svensson, syster till förbundets andre missionär Johan Svensson i Kina. Hvarjämte styrelsen fick i uppdrag att hos de olika kretsarna inom förbundet söka utröna, huruvida dessa skulle vilja åtaga sig att hvardera underhålla en missionär. (Jönköpings-Posten 1918-02-04 "Utökat missionärsunderhåll")

Arbetsföreningsauktion och skördefest var af Tabors missionsförsamling i Sandseryd anordnad i Tabors missionshus i går. Kyrkoherde Hagberg predikade på sitt vanliga kraftiga och närgående sätt. Därefter vidtog försäljningen, som gick raskt undan. Landtmannaprodukterna voro, som naturligt var, ej så många som skänktes till försäljning. Sålunda fanns hvarken hvete, råg eller hafre. Landtmännen skänkte i stället kontant från 5 till 50 kr. hvardera. ... Mycket folk var trots det rådande yrvädret samlat, och missionsintresset tycks vara lifligare än vanligt. (Jönköpings-Posten 1917-12-06 "Missionsauktion i Tabors missionshus")

Skillingaryds kristl. ungdomsförening höll sin sedvanliga missionsinsamling med sparbössetömning förliden söndag. Utom platsens ordinarie predikant hade föreningen kallat patron Hedin från Torp, som talade både på för- och eftermiddagen. ... (De insamlade medlen) äro afsedda att användas såsom bidrag till underhåll åt helgelseförbundets missionärer Allan Karlsson i Kina och C.F. Lundin i Zulu. (Jönköpings-Posten 1917-12-05 "Patron Hedin från Torp predikar i Skillingaryd")

50-årsdagen af sin verksamhet firade i söndags i Ölmstads kyrka nordvästra missionsarbetsföreningen därstädes. Festen inleddes med psalmsång, hvarefter f.d. landstingsmannen Aug. Svensson i Ryd höll en mycket intressant redogörelse för föreningens uppkomst och utveckling under de gångna 50 åren. Först ville talaren kasta en blick tillbaka, då Herren Jesus själf gaf oss missionsbudet: "Gån ut i hela världen och prediken evangelium för hela skapelsen" samt framhöll huru Herren genom sina vittnen verkat missionssinne i vårt land ... samt särskildt i Ölmstad genom kyrkoherdarna Svalander och Petersson. (Jönköpings-Posten 1917-07-05 "50-årsjubileum i Ölmstad"; BG Ask-kommentar: Observera hävisningen till Mark 16:15, en bibelvers som saknas i de gamla handskrifterna Sinaiticus och Vaticanus och som med all sannolikhet inte hör till den utsprungliga markustexten)

Missionsföredrag hölls i Vaggeryds gamla missionshus onsdagen den 28 febr.(1917) af kinamissionären Elfrida Isaksson. ... Bl.a. omtalade hon att de kineser som hon varit i beröring med, blefvo glada för att svenskarna ej äro invecklade i kriget; ty då komme missionsverksamheten på retur. (Jönköpings-Posten 1917-03-03 "Kinamissionär i Vaggeryds gamla missionshus")

Kina-afton hölls i Vaggeryds missionshus i söndags kväll. ... Missionären (Karl Nilsson-Nelton) uttalade till sist den önskan, att allt Kinas folk måtte blifva ett kristet folk. Detta är missionens uppgift. (Jönköpings-Posten 1915-09-28 "Missionsuppgift att allt Kinas folk måtte blifva ett kristet folk")


ca 1915 - ca 1910

Det bästa är, att många af de höga i (Kina) ha börjat inse, hvilken viktig faktor kristendomen är i ett folks lif och att rundt omkring i landet man närmar sig missionen. Att få sitta tillsammans med några stadsfullmäktige och berätta för dem, huru vi ha det ordnadt i stat och samhälle, allt som en frukt af kristendomen och på bibelns grund, och att få bevittna, hvilket intryck detta gör är i sanning en njutning. (Hugo Linder "Bref till Jonköpingskretsens kristliga Ungdomsförbund"; brefvet avsänt från Pucheng i Kina i april 1913; Jönköpings-Posten 1913-06-14)

Om missionens studium i församlingslifvet höll ... fil. kand. Axel Andersson föredrag. ... Genom ett trägnare studium af missionen, skall församlingslifvet vinna en rikedom, som det nu mångenstädes saknar. (Jönköpings-Posten 1912-09-17 "Allmänna missionskonferensen i Stockholm 1912-09-11 - 1912-09-15")

Missionsförsäljning hölls den 11 dennes i Bissefall, Åker. Först höll kyrkoherde Bredin en till hjärtat gående predikan. Sedan fortsatte predikant Viktor Johansson med att tala om Kristi får och dessas kännemärke. Därefter vidtog försäljningen som leddes af kyrkoherde Bredin och inbringade 344 kr 75 öre. Pred. V. Johansson afslutade med ett Guds ord och bön. Denna s.k. Ljungbergskretsen i Åker samlas årligen till en sådan missionsförsäljning i någon af gårdarne eller hemmen, då arbeten, förfärdigade af kretsens syförening, som omfattar såväl äldre som yngre, försäljas. De vid försäljningen uppstående medlen pläga vanligen fördelas till flera olika missionsfält, såsom Svenska missionen i Kina, Skand. alliansmissionen, Jönköpings missionsförening, soldatmissionen m.fl. (Jönköpings-Posten 1912-01-16 "Missionsförsäljning i Bissefall")

Missionsauktion och skördefest höll Månsarps missionsförening i lördags afton i missionshuset i Månsarp. ... Efter auktionens slut frambar pastor (K. Palmberg) sitt innerliga tack till missionsvännerna för deras varma, ständigt stigande intresse för den heliga saken. I nära trettio år hade han ledt dessa auktioner, men aldrig hade villigheten gifvit sig tillkänna mera eller auktionen gått så lätt, som nu var fallet. (Jönköpings-Posten 1911-12-01 "Ständigt stigande intresse för missionens heliga sak")

Föreläsning hålles i Vaggeryds goodtemplarsal söndagen den 5 nov. kl 6.30 e.m. Föreläsare: pastor Fritz Wetterholm. Ämne: Missionen som kulturmakt. ... ... Föreläsningen var fåtaligt besökt. (Jönköpings-Posten 1911-11-03 och 1911-11-08 "Missionen som kulturmakt")

I Tofteryds kyrka hålles missionsmöte onsdagen den 6 sept. med början kl. 11 f.m. Predikanterna blifva: kyrkoherde K.O. Eriksson och predikanterna G. Ling, B. Gustafsson, Aug. Nilsson och möjligen R. Sandell. Kollekt för lappmissionen. Alla välkomna. (Jönköpings-Posten 1911-09-01 "Missionsmöte med kollekt för lappmissionen")

Offerdag till förmån för Svenska missionsförbundet hölls i söndags i Vaggeryd. ... Stor offervillighet för missionen finnes i Vaggeryd, enär c:a 2,000 kr. årligen hopsamlas genom auktioner, fester, kollekter o. dyl. (Jönköpings-Posten 1910-08-16 "Stor offervillighet i Vaggeryd för missionen")

Missionsfest har varit anordnad tvenne aftnar i Smålands Tabergs missionshus med anledning af Kaschgarmissionären Högbergs med fru besök därstädes. Fru Högberg är syster till (pastor Palmbergs) fru Hilli Palmberg. ... Särskildt intressant var att höra om läkaremissionens verksamhet, hvilken ofta får vara vägrödjande för evangelium. (Jönköpings-Posten 1910-03-30 "Vägrödjande läkaremission")


ca 1910 - ca 1907

Så småningom bildades i Moliden en frikyrkoförsamling. . . . Församlingen brukade också anordna basarer och missionsauktioner. Vid dessa medverkade komministern i Barnarp och Månsarp, Karl Palmberg, och en lekman som kallades Fiskarn. Båda var uppskattade och välkända som goda talare och Fiskarn även som auktionsutropare. De, som man sade, "drog folk", varför det i allmänhet var fullt hus och god köplust. Av de produkter som såldes, kom en del från syföreningsarbete, andra var skänkta matvaror såsom ostkakor, sötost och tårtor samt potatis och andra rotfrukter. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 127-128)

Till missionsfältet i Kongo, Sydafrika, afreser nästa lördag fröken Ruth Andersson från Porteshult i Månsarps socken för att som missionär verka i Svenska missionsförbundets tjänst, i hvars missionsskola hon under de senare åren utbildats för sitt kall. Vid framkomsten till Kongo mötes hon af sin trolovade, missionär Nykvist, hvarefter de ämna att snart hålla sitt bröllop. ... Förut (har) en manlig missionär (från församlingen) utgått till samma missionsfält, nämligen Gustaf Palmér, som emellertid redan slutat sitt verk och gått in i den eviga hvilan. (Jönköpings-Posten 1909-07-30 "Från Porteshult till Kongo")

Missionsföredrag om Alaska hölls i söndags i Vaggeryd af missionär Karlsson, hvilken vistats därute en lång följd af år. Han skildrade de ömkliga förhållanden som rådde i sedligt och kulturellt hänseende bland dess invånare, som bestå af indianer och eskimåer, innan missionsverksamheten började där, men är nu något så när tillfredsställande. (Jönköpings-Posten 1909-01-19 "Missionen förbättrar Alaskas kultur och sedlighet")

Mullsjö ungdomsförening hade förliden lördag anordnat försäljning å de arbeten, som dess kvinnliga medlemmar förfärdigat. ... De försålda arbetena inbringade 150 kr., hvilka komma att användas för yttre missionen, synnerligen i Kaschgar, där en af denna förenings medlemmar Ellen Rosén verkat i flere år och ännu verkar i missionens tjänst. I missionshusets lilla sal, som var smakfullt dekorerad, var tesupé anordnad. I denna deltogo så många som utrymmet medgaf. Mullsjö sång- och musikförening gjorde sitt bästa för att förhöja feststämningen. Samkvämet afslutades af pastor Ekblad (från Härja) med några hjärtliga ord och bön. För icke fullt en månad sedan var i Mullsjö s.k. skördefest med auktion som inbringade mellan 3- och 400 kr. (Jönköpings-Posten 1907-12-10 "Försäljning till förmån för missionen i Kaschgar")

Från Byarums socken har många missionärer utgått till vad man i dagligt tal kallar yttre missionen. ... Det började i slutet av 1800-talet och har sedan fortgått. ... För 35 år sedan reste (Elisabeth Claesson från smålandssamhället Vaggeryd och från pingstförsamlingen där) ut för första gången och då till Burundi och andra fält, som nu blivit självständiga. ... Just före utresan 1954 besökte hon nyhemkomna missionärerna Anna-Lisa och Sten Abrahamsson, från Betelförsamlingen, Vaggeryd (inom Helgelseförbundet), som efter sju år i Sydafrika kommit åter till hembygden. De reste ut 1947 via Bromma och missionsflyget Ansgar. ... Den äldste av nu (1989) levande missionärerna (är) Martin Byrmo från Ammelund. Han flög till Sydafrika med Ansgar 1945. ... Deras dotter Ann-Britt har under många år arbetat som missionär och sjukvårdslärare i detta land i (en) amerikansk missions tjänst, TEAM, The Evangelical Alliance Mission. ... Under många år har Ingrid Byrmo, syster till Martin Byrmo, Ammelund varit missionär i Sydafrika och Swaziland. ... Hon har haft underhåll inom Vaggerydskretsens församlingar inom Alliansmissionen. ... De första som gick åstad torde vara två eller tre syskon i Göthbergs-familjen vid Hjortabron i Vaggeryd. Augusta Göthberg for till Kina, gifte sig med Axel Myrberg (Helgelseförbundet) från Myresjö och blev Alliansmissionens missionärer i Kina från 1907. Den yngste i syskonskaran Natanael reste också till Kina, men efter en tid och svår tyfus återvände han till Amerika och till ett par bröder där. ... I Gusten Glads smedja arbetade Erik Westmo. Snart lämnade han "städ och slägga" och reste till Indien som missionär i amerikanska Simpson-missionen. Ruth Andersson från Ekeryd for också till Indien i Alliansmissionens tjänst. ... Astrid Andersson ... reste till Kina 1939. ... En annan Vaggerydsbo som for till Kina var Paul Granevik i Svenska Missionsförbundets tjänst. I något över tre år kunde han vara kvar där till mars 1949. ... Vi har också anledning nämna Maria Boberg, också från missionsförsamlingen, som var lärare vid svenska skolan i Japan för en del år sedan, åren 1963-68 och 1970-72. Hon heter nu Maria Björk. Vi har också anledning att nämna Alice Magnusson från Malmbron utanför Vaggeryd. Mångårig missionär i Sydafrika, underhållen av Betelförsamlingen. Gift heter hon Palm och de har nyligen avslutat en lång missionärsgärning vid Betania missionsstation och stora flickhemmet där. ... Bengt "i Uddebo" har rest (till Pakistan) med fru Monika och fyra barn. De får underhåll av Betelförsamlingen och heter Svensson till efternamn och (är) utsända genom Alliansmissionen. ... Vi vill avsluta med att de s.k. "väckelseprästerna" hade sin del i att öppna läsarfolkets ögon och hjärtan för missionsbehovet. (Sten Abrahamsson "En sockenkrönika om missionspionjärerna" s 85-94)

Missionsarbetet är ... det största och mest välsignelserika arbete, som utföres här i tiden. (O. Bång "Ett och annat från missionsfälten"; Jönköpings-Posten 1907-05-30)


ca 1907 - ca 1905

Den enda tanke, som behärskade dessa kolportörer (i Jönköpings missionsförening), var huru skola själar kunna räddas? (August Pohl "Minnen från Jönköpings missionsförening"; Jönköpings-Posten 1906-11-12)

I Munkabo missionshus (i Angerdshestra) blifver samling kring Guds ord söndagen den 11 november kl. 5 e.m., då kollekt upptages för missionens heliga sak. (Jönköpings-Posten 1906-11-06 "Missionens heliga sak")

I Sandhems missionshus hålles missionsauktion onsdagen den 27 juni kl 3 e.m. med predikan af pastor K. Palmberg. Likvid för föregående auktion uppbäres vid samma tillfälle. (Jönköpings-Posten 1906-06-23 "Missionsauktion i Sandhem med predikan af pastor K. Palmberg")

Missionsauktion hölls den 31 mars på e.m. å Eckersholms bruk i därvarande folkskolesal. Först talade kyrkoherde Hagberg från Sandseryd öfver Jesu ord: Mig är gifven all makt o.s.v. Därefter vidtog auktionen å skänkta gåfvor som inbringade 205 kr. 95 öre. Festen afslöts af pred. J.P. Johansson från Sonarp med en kortare betraktelse. (Jönköpings-Posten 1906-04-04 "Missionsauktion å Eckersholms bruks folkskolesal")

Missionsfest hålles i Sandseryds kyrka söndagen den 3 dec. omedelbart efter gudstjänsten. Korta föredrag af apotekare Efr. Sandblom, bankkassör O. Bång, stadsfogde K. Rundbäck och folkskoll(ärare) K.E. Johansson. Koll(ekt) till Skand(inaviska) alliansmissionen upptages. (Jönköpings-Posten 1905-12-01 "Kollekt i Sandseryds kyrka till Skandinaviska alliansmissionen")

Söndagen den 17 dennes (= september) kl. 5 e.m. predikan i (Smålands Tabergs) missionshus af pastor Palmberg. Vid samma tillfälle torde femöresföreningen medlemmar mangrant betala sina årsafgifter för underhåll af en evangelist i Kongo. (Jönköpings-Posten 1905-09-12 "Femöresförening underhåller evangelist i Kongo")

Den nye ägaren till Eckersholms bruk och landtegendom, f. disponenten C. Wennberg i Jönköping, hvilken under sommaren är bosatt å egendomen, hade till i lördags afton inbjudit samtliga underhafvande med hustrur och äldre barn till en fest. Sedan de inbjudna, nära ett 100-tal, vid half 6-tiden hunnit samlas bjöds på kaffe i stora salen i andra våningen. ... Med samspråk, musik och sång samt ett föredrag af missionär C. Nordling om erfarenheten under en 6-årig vistelse i Kina förflöto så ett par timmar, hvarefter en riklig supé serverades vid tre bord i nedra våningen. (Jönköpings-Posten 1905-05-29 "Fest med missionsföredrag på Eckersholm")

En verksam missionsvän, f.d. hemmansägaren Joh Nilsson i Torarp har för några dagar sedan skänkt ett tusen kr. till styrelsen för Svenska missionsförbundet i Stockholm, för att användas till missionens ändamål. Heder åt gifvaren! (Jönköpings-Posten 1905-03-30 "Heder åt gifvare till missionen")

Fredagen den 24 febr. kl. 7 e.m. förevisning (i Mullsjö missionshus) af missionsbilder från Kongo medelst förstklassigt dubbel-scioptikon som åtföljes af föreläsning om förhållandet i Kongo af missionär K.J. Pettersson. Inträde 25 öre som tillfaller Kongomissionen. (Jönköpings-Posten 1905-02-19 "Missionsbilder medelst förstklassiskt dubbel-scioptikon")


ca 1905 - ca 1902

På julaftonen hade vi (missionärer) litet festligt för de svarta. Vi bjödo dem på té och smörgåsar, hvarefter vi sjöngo och talade om julens stora och härliga betydelse, och till sist fingo de ... sina julgåfvor. Det var en skön stund. Senare på kvällen firade vi svenskar julen på äkta svenskt vis, då vi försökte ha det så trefligt och uppbyggligt som möjligt. Efter kvällsvarden och efter julklappsutdelningen sjöngo vi till orgelns toner: "Hell dig, julafton, härliga klara! Du tänder ljus uti hjärta och tjäll", m.fl. julsånger. Sedan vi läst julens evangelium och hemburit tack och lof till vår gode Gud, gick hvar och en till sitt, och tanken dvaldes gärna hemma hos de sina. (G.H. Nykvist "Bref från Kongo"; bref från Londe Matadi daterat 1904-01-16; Jönköpings-Posten 1904-03-05)

Solen sjunker fort mot kvällen, och hvad vi kunna göra för att rädda själar, bör göras nu - nu - just nu. (Joh. Sköld "Bref från Kina"; bref från Swedish Missionary Society, Wuchang, daterat 1903-11-25; Jönköpings-Posten 1904-05-02)

Söndagen den 15 nov. anordnas med anledning af missionsverksamhetens 25-åriga tillvaro (pastor K. Palmberg invigde Mullsjö missionshus 1 dec. 1878) missionsmöte med början kl. 10 f.m. Inledningsföredrag af O. Lindqvist, därefter predikan af C.M. Johansson och missionsföredrag af missionär W. Sjöholm. Fortsättning på e.m. kl. 3 med predikan af C.M. Johansson, ungdomsföredrag af A. Ohldén och afslutning af Fr. Engelke. På e.m. medverkar musikföreningen. Kollekt på för- och eftermiddagen för missionen. Allmänheten hälsas hjärtligt välkommen. Missionsstyrelsen. (Jönköpings-Posten 1903-11-11 "Missionsverksamhetens i Mullsjö 25-åriga tillvaro högtidlighålls med missionsmöte")

Tisdagen den 15 sept. kl. 7 e.m. anordnas (i Månsarp) en afskedsfest för missionärsparet Högberg och Ellen Rosén i templarlokalen. (Jönköpings-Posten 1903-09-14 "Afskedsfest för missionärer")

Missionsmöte blifver i Pålskog midsommardagen med början kl. 10 f.m. Flera predikanter ha lofvat komma. Musik och sång af Åkers sångförening. En hvar hälsas välkommen. (Jönköpings-Posten 1903-06-19 "Missionsmöte på midsommardagen med början kl. 10 f.m.")

Missionsmöte hölls i Pålskog midsommardagen, då mycket folk var samladt. Mötet öppnades af J.P. Johansson, Pålskog, med uppläsandet af Zef. 3:14-18, sedan talade J.F. Svensson, Boarp, Luk. 1:57-79; N.P. Petersson, Voxtorp, 1 Kor. 4:1-10, Joh:s Eliasson, Bissefäll, Apg 17:26-31, kyrkoherde Beckström, Åker, Joh. 6:53-55, Svensson Joh. 6:35, hvarefter skollärare Andrén afslutade med Apg. 10:43 och bön. Åkers sångkör med musik medverkade. (Jönköpings-Posten 1902-06-27 "Missionsmöte med många som läser eller talar öfver olika bibeltexter")

Jungfruföreningen i Skillingaryd hade i går sin första försäljning af arbeten förfärdigade af föreningens medlemmar till förmån för missionen. ... Före försäljningen predikade predikant Vennberg från Huskvarna och efter densamma kyrkoherde O. Karlberg från Hultsjö. I lilla salen severades kaffe, som fann en strykande åtgång till gammal och ung. En äldre missions- och barnavän fick man se utdela kaffebiljetter till flere tiotal småttingar, som belönade gifvaren med strålande ansikten och god aptit. (Jönköpings-Posten 1902-02-28 "Missionsförsäljning omgiven af predikningar")

Fredagen den 7 febr. kl. 8 e.m. predikan i (Norrahammars) missionshus af missionär L.E. Högberg. Kollekt upptages för Svenska missionsförbundet. (Jönköpings-Posten 1902-02-05 "Kollekt vid missionärsbesök till Svenska missionsförbundet")

Sandseryds absoluta nykterhetsförening. Till ordförande är omvald landstingsmannen A. Johansson i Bårarp. Likaså äro omvalda till v. ordf. skomakare O. Sandahl, till sekreterare skollärare J.F. Johnsson i Sandseryd och till kassaförvaltare hemmansägaren C.J. Andersson, Bårarp. Öfriga styrelsemedlemmar äro: nämndemannen S.A. Johansson, Bårarp, skomakarne J. Karlsson i Hofslätt och Axel Åkerman, Strömsholm, samt hemmansägaren Ax. Johansson i Hålan. ... ... Sandseryds missionsförening firade sitt årsmöte i Rörets missionshus (Hofslätt) sistl(idna) söndag den 2 dennes (= februari). ... Af utgifterna må nämnas: resebidrag till predikanter 112:35, till Jönköpings missionsförening 270 kr., dito kinamissionen 209 kr., till Norrahammars predikantbyggnad 100 kr., till inköp åt arbetsföreningarna 179:39. ... Vid företaget styrelseval omvaldes föreningens ordförande, landstingsmannen A. Johansson, Bårarp, v. ordförande skoll. J.F. Johnsson, Sandseryd, kassaförvaltaren skom. O. Sandahl, Bårarp, och styrelseledamoten Alex. Svensson i Åsa. Till föreningens ombud vid Jönköpings missionsförenings årskonferens utsågs skoll. J.F. Johnsson med skom. O. Sandahl som suppleant. Revisorer blefvo nämndemannen S.A. Johansson, Bårarp, och snickaren Joh. Andersson, Ängsfors. (Jönköpings-Posten 1902-02-08 "Sandseryds absoluta nykterhetsförening och Sandseryds missionsförening"; BG Ask-kommentar: Styrelseledamöterna i de båda föreningarna är till stor del desamma, vilket visar på det nära sambandet i bygden mellan engagemang för mission och helnykterhet. I ljuset av detta kan man förstå de inte sällan förekommande mötesannonserna om "evangeliska nykterhetsföredrag".)


ca 1902 - ca 1900

Byarum. Nyårsotta blifver, vill Gud, i Boarps missionshus Nyårsdagen kl. 6 f.m. med predikan af Aug. Modig från Amerika och J.F. Svensson i Boarp. Missionsaskarne komma då att tömmas och de som ej hafva sådana få lämna frivilliga bidrag, hvilket mottages med tacksamhet för missionens räkning. (Jönköpings-Posten 1901-12-30 "Nyårsotta blifver, vill Gud, i Boarps missionshus")

Östra och Västra arbetsföreningarna (i Jönköping) ha till nästa måndag anordnat en försäljning i Stora missionshuset, hvarpå vi hänleda allmänhetens uppmärksamhet. De nämnda föreningarna äro de äldsta missionsföreningarna i staden. Redan i början på 1860-talet var deras verksamhet i flor. Försäljningen på måndag börjar kl. 5 e.m. med föredrag af pastor Karl Palmberg. Inkomsten tillfaller oafkortadt den yttre missionen. (Jönköpings-Posten 1900-11-24 "Missionsauktion i Stora missionshuset för den yttre missionen")

Missionskonferens hålles, v. G., af Skandinaviska alliansmissionen i Stora missionshuset i Jönköping Söndagen den 28 dennes. Kl. 10 f.m. till 1 e.m. missionsföredrag af missionärerna F. Franson, Emil Jacobsson m. fl. Från kl. 3 e.m. konferens med ombud och lokalkassörer å kristliga ynglingaföreningens lokal, Trädgårdsgatan n:r 7. Kl. 1/2 8 e.m. väckelsemöte i Stora missionshuset med föredrag af kyrkoherde Hagberg, missionär Franson m. fl. Kollekt för missionen upptages vid utgångarne i Stora missionshuset. Kommittérade. (Jönköpings-Posten 1900-10-22 "Missionskonferens med kyrkoherde Hagberg och missionär Franson m. fl."; v. G. = vill Gud)

För exakt 100 år sedan (år 1900) sändes (Fredrik) Franson till Jönköping i en för Alliansmissionen (då Jönköpings Missionsförening) mycket kritisk och känslig tid som kännetecknades av beslutsångest och kyrkopolitiska förvecklingar. I ett möte med en grupp ledande män fattades efter Fransons himlastormande bön ett heligt beslut att forma en missionskommitté för yttre mission. Ett beslut som blev förlösande och helt avgörande i förvandlingen av en regional inomkyrklig rörelse till ett levande missionerande väckelsesamfund i den frikyrkliga familjen. (Gunne Oscarsson "Arvet från Franson" s 14)

Fru Sagers på Ryfors begrafning har i dag (lördag) ägt rum i Nykyrke kyrka (Mullsjö). . . . Sedan kistan nedsatts å en katafalk i koret förrättades jordfästningen af pastor Hjort, som därefter höll ett anslående begrafningstal öfver orden: "Den till mig kommer, honom kastar jag sannerligen icke ut", hvilka ord varit den aflidnas sista trösteord. . . . Fru Sager har under sin nära 85-åriga lefnad utöfvat en storartad välgörenhet, och de fattiga hade i henne alltid en deltagande vän. Vid jultiden och äfven vid andra tillfällen utdelade hon frikostiga gåfvor. (Jönköpings-Posten 1900-06-02 "Fru Sagers på Ryfors sista trösteord")

I missionshuset (Norrahammar) hålles föredrag Kristi himmelsfärdsdag kl. 11 f.m. och 5 e.m. af missionär F. Franson samt några missionskandidater. . . . Smålands Taberg. I missionshuset predikar missionär Franson. Fredagen den 1 juni kl. 1/2 8 e.m. (Jönköpings-Posten 1900-05-23 och 1900-05-30 "Missionär Franson i Norrahammar och Smålands Taberg")

De s.k. fransonska missionseleverna, som till ett antal af sex - hvaraf fyra manliga och två kvinnliga - under de senaste veckorna här i (Jönköping) genomgått en kurs i engelska språket under en infödd engelsmans, mr. G. Mey från Bradford, ledning, ha nu slutat denna sin kurs och stå i begrepp att afresa till England, för att efter någon tids vistelse där för vidare utbildning i Skandinaviska alliansmissionens tjänst utgå till sina bestämmelser, Kina och Indien. . . . Man har i dem sett enkla, okonstlade personer, hufvudsakligen tillhörande allmogeklassen, som, uppriktigt hängifna sin sak, velat följa den kallelse de trott sig hafva af missionens herre att gå ut till hedningarna med fridens evangelium. Såsom ett uttryck af det intresse, med hvilket de omfattats, ha i lördags och i går (söndag) ett par afskedssamkväm ägt rum, det ena, i lördags, å ynglingaföreningens lokal, Trädgårdsgatan 7, och det andra, i går, i stora missionshuset. (Jönköpings-Posten 1900-04-02 "Kurs i engelska för fransonska missionselever")

I Rörets missionshus (Hofslätt) kommer, vill Gud, att anordnas en skänkeauktion för yttre missionen påskafton den 14 april kl. 5 e.m. Predikan af kyrkoherde Hagberg m. fl. Gåfvor till försäljningen emottagas med största tacksamhet före auktionens början. (Jönköpings-Posten 1900-03-31 "Skänkeauktion för yttre missionen")

Missionär Fransson skrifver att utsigt nu finnes att få de allra mest trängande behofven på Skandinaviska alliansmissionens olika hednafält så pass tillgodosedda, att inga redan upptagna stationer behöfva bli för någon längre tid obesatta. Han afreser från Sverige till Tyskland torsdagen den 15 febr., och håller sina första möten i Frankfurt vid Oder söndagen den 18 febr. Han anhåller om de troendes brinnande förböner för honom under hans uppehåll i Tyskland. (Jönköpings-Posten 1900-02-10 "Missionär anhåller om de troendes brinnande förböner för honom")


ca 1900 - ca 1850

Missionsauktion hålles i Stigamo (måndagen) den 4 Januari (1897) kl. 11 f. m. Predikan af pastor K. O. Eriksson från Byarum. (Jönköpings-Posten 1897-01-02 "Missionsauktion med predikan måndag kl. 11 f. m.")

Att missionen hade ett stort rum i (komminister Karl Palmbergs i Månsarp) hjärta, därom vittnar ett förord, som han för länge sedan skrev till en bok om kinamissionen, däri det bland annat heter: " ... Huru mången till och med varm missionsvän tänker icke, att folkets fiendskap i Kina mot evangeliet är så bitter och deras hjärtan så tillslutna därför, att det vore bäst draga de nu varande missionsarbetarna därifrån eller åtminstone icke sända flera. I stället visar det sig, att ingen nämnvärd fiendskap mot missionsarbetet hyses av själva folket, utan att de tvärtom längta därefter. Fiendskapen utgår från de styrande, regeringen och mandarinerna, vilka av politiska skäl hata alla västerlänningar, de vare nu missionärer, konsuler, vetenskapsmän, handelsmän eller andra, och driva det okunniga folket till de grymma ogärningar vi höra omtalas såsom man driver en fårhjord till slaktbänken. Att för sådana skäl upphöra med missionsarbetet vore detsamma som om Kristus med oförrättat ärende återvänt till sin himmel och hans första sändebud återgått till sitt fiskaryrke, därför att de dåtida myndigheterna rasade emot honom och dem." (Sven Bengtsson "Karl Palmberg som medlem av Svenska Missionsförbundets styrelse" s 181-182; sannolikt avses den på Halls förlag år 1896 utgivna boken "Kinas blodsdiplomati" till vilken Palmberg skrev förordet)

Jönköpings missionsförenings qwartalsmöte, som hölls förliden tisdag och onsdag, war besökt af en stor folkmängd. Wittnesbörd om Guds dråpliga werk frambars första dagen af predikanterna . . . Aug. Pohl öfwer Joh. 6:37-40. . . . De predikanter som uppträdde andra dagen, woro följande: . . . Sam. Johansson (som talade öfwer Joh. 5:24-29). (Jönköpings-Posten 1876-01-05 "Predikanter talar öfwer texter i bland annat Johannes evangelium")

Då (Jönköpings) Missionsförenings medlemmar Fredagen d. 1 i denna månad (mars år 1867) samlades till firande af årsmötet, war det på dagen sex år sedan Missionsföreningen bildades uti sin nuwarande form, såsom werkande för inre och yttre mission. Förut hade den dock, under benämning af Jönköpings traktatsällskap, med en werksamhet, inskränkt till den inre missionen, egt en tillwaro af åtta år, som Herren låtit wår ringa werksamhet för Hans rike få ega bestånd. . . . De för uppbyggelse afsedda framställningarne under mötet börjades med en betraktelse öfwer Joh. 3:16,17 med särskild tillämpning på missionen, och fortsattes (på Lördagen och Söndagen) för en ofantlig massa människor, hwilka stundom till nästan odräglig trängsel fyllde hwarje wrå af salarne och förstugorna jemte de öfrige rummen på nedra botten uti missionshuset. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 "Årsmöte med nästan odräglig trängsel")

Frågor rörande missionen, att diskuteras wid det allmänna Missionsmötet i Jönköping den 22 och 23 Augusti 1866. 1) Huru och i hwad mån kan Missionswerksamheten, sedd i profetians ljus, anses utgöra ett särskildt tidstecken? 2) Är det icke hwarje kristens plikt att deltaga i werksamheten för Missionen och finnas några inkast mot missionssaken hwilka berättiga en kristen att alldeles undandraga sig ett sådant deltagande? . . . . . . (Jönköpings-Posten 1866-08-21 "Allmänt Missionsmöte i Jönköping 1866"; BG Ask-kommentar: Flera nummer af tidningen följer sedan upp missionsmötet med detaljerad information om de talare och synpunkter som framfördes under mötet)

Missionsbön hölls i Thorsdags afton (den 23 februari) kl. 4-6 i stadskyrkan härstädes (i Jönköping) af doktor Fjellstedt. Kyrkan war till trängsel uppfylld; en mängd allmoge ifrån kringliggande socknar hade infunnit sig för bewistande af högtidligheten. Kollekt insamlades till förmån för diakonianstalten i Stockholm. (Jönköpings-Posten 1865-02-25 "Missionsbön i Jönköpings stadskyrka")

Hos (Collega Scholae K.W.) Almqwist (i Jönköping) hade allt mera mognat den öfwertygelsen, att äfwen den yttre missionen hade en berättigad fordran på de kristnas werksamma deltagande, att den ingalunda borde lemnas å sido, utan, äfwen den, blifwa föremål för en werksamhet, hwilken, såsom ett uttryck af det nywäckta evangeliska lifwet, mera omedelbart satte sig i beröring med föremålet för sin kärlekswerksamhet. Almqwist war nämligen - och det utan twifwel med full rätt - öfwertygad derom, att ju mera direkt en missionsverksamhet både af Herrens hand i tron mottager och i kärleken gifwer hwad den undfår, så att den endast såsom en skaffare, en förwaltare af Guds gåfwor, bereder och förmedlar ett fritt utflöde af kärlekslifwet till medåterlöstas frälsning, desto bättre kan den motswara sin bestämmelse och af Herren wälsignas. Lifwad af denna öfwertygelse lyckades Almqwist att genom sitt inflytande åstadkomma, att Jönköpings Traktatsällskap i början af år 1861 uppgick uti och fortgick genom den då stiftade Jönköpings Förening för inre och yttre mission. ... Wåren 1869 kallades (Almqwist) till Stockholm för att blifwa föreståndare för Ev. Fosterlandsstiftelsens missionsinstitut. ... Hwad beträffar den yttre missionen, har (jönköpingsföreningen) sökt följa den grundsatsen att understödja sådana företag, om hwilka man på grund af redan wunnen erfarenhet kunnat komma till största möjliga wisshet om, att de äro noga i walet af sina redskap och iakttaga en sådan sparsamhet, att de lemnade bidraen äro så dryga som möjligt, hwarjemte då företräde lemnats åt missionssällskap med luthersk bekännelse. Längsta tider har missionsföreningen lemnat understöd åt den från wårt eget land utgångna missionen i Östra Afrika, de evangel. skolorna på Libanon, Gossnerska missionen bland kolerna, Ev. Brödraförsamlingens hednamission, Evangelii predikan uti Italien, widare, sedan Fransk-tyska kriget, den synnerligen wälsignade, men betryckta Franska-protestantiska missionen bland Bassuto-folket i Södra Afrika, Evangelii förkunnande i det papistiska Spanien, slutligen Finska missionen i Afrika, jemte det tillfälliga understöd lemnats åt andra missionsföretag, mestadels enlig gifwarnes eget bestämmande. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 22-23,25-26)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I Skottland växte under 1840-talet fram en frikyrka. Den beskrivs som den "mest glödande, trosfriska och arbetsvilliga" av alla evangeliska trossamfund under mitten av 1800-talet. En stockholmspräst, Hans Jacob Lundborg (1825-1867), hade hört talas om denna rörelse. Inspirerad av 1800-talets väckelserörelser ville han lära känna den skotska frikyrkan på ort och ställe. En förmögen missionsvän bekostade hans resa till Skottland, som företogs hösten 1855. Vid hemkomsten juldagen 1855 reste han omedelbart till Jönköping för att där tillsammans med meningsfränder förbereda den organisation som senare skulle bli Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Efter åtta dagars samtal med vännerna i Jönköping fortsatte han resan till Tidaholm. Där skulle han sammanträffa med Jönköpings traktatsällskaps förste kolportör, Carl Johan Lindberg från Bjurbäck, Hans von Essen på Tidaholm samt Fr. Ph. Hierta på Främmestad. Den senare infann sig dock inte. Här diskuterades framför allt Evangeliska Fosterlandsstiftelsens utformning med utgångspunkt från de erfarenheter H.J. Lundborg gjort i Skottland. Vid detta tillfälle redogjorde Lundborg för en kvinnorörelse som han stiftat bekantskap med i Skottland. de skotska kvinnorna samlades i hemmen och tillverkade olika textila ting, som sedan såldes på auktion. Behållningen skulle användas till att bekosta mission i främmande länder. ... Vid hemkomsten till Bjurbäck samlade Lindberg socknens kvinnor för att inspirera dem att bilda syförening. Bjurbäckskvinnorna var tydligen intresserade. År 1856 bildades en förening under namnet Bjurbäcks arbetsförening, ett namn som användes fram till mitten av 1900-talet. (Inga Gustafsson "Bjurbäcks kyrkliga syförenings historia" s 61)

I Barkeryd nära Nässjö i Småland ... anses den första missionsauktionen ha ägt rum år 1846. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 68)

Pastor Fjellstedt, lärare wid missionsseminariet i Basel och ryktbar ej mindre för sina missionsresor i Afrika och Asien, än för sina widsträckta språkkunskaper och utmärkta predikogåfwor, håller i morgon högmesso- och aftonsångspredikan i Stadskyrkan, samt derefter missions-bön. Han förrättade i går bönen i Stadskyrkan. (Jönköpingsbladet 1843-12-09 "Missionsbön i Jönköpings Stadskyrka")

År 1843 redovisas första missionsmedlen från Lekeryd till (missionen bland lapparna). Och en arbetsförening tillsammans med Barkeryd fanns redan 1845. Den kände missionsmannen Peter Fjellstedt höll missionsföredrag i Lekeryds kyrka den 24 jan. 1844. Första gången man kan spåra något missionsintresse i Skärstad är 1841 då prosten Almquist insamlade missionsmedel, som redovisades samma år i Missionssällskapets tidskrift. (Alb. E. Dalestrand "Benådade bygder" s 10)

(En) missionsförening (hade) bildats i Ödestugu i maj 1840 på initiativ av månsarpsbördige kantorn Andreas Elming. Den samlades ... till missionsbön i varje månad enligt mönster från Liverpool. ... Missionsbönerna i Ödestugu inleddes med psalmsång, varefter lästes en predikan av uppbyggelseförfattaren Anders Nohrborg eller "någon annan god författare". Vidare lästes ur (den 1834 startade) Missions-Tidning (som fr.o.m. 1835 var organ för Svenska-Missionssällskapet, till vilken organisation missionsföreningen i Ödestugu var ansluten). (Efter läsningen av predikan) följde en avslutning med bön. Dessa missionsböner var onekligen av den konventikeltyp som var förbjuden enligt 1726 års konventikelplakat. I missionsföreningen i Månsarp (som bildades 14 febr. 1841 Kåperyd) samlades man också till missionsbön av konventikeltyp varje månad, "såvitt tillfälle därtill gives". Liksom i Ödestugu var den utformad "med ledning av kyrkoherden i Liverpool, Doctor J.H. Steverts givna anvisning och uppmaning". Under år 1841 hölls tio missionsböner. Vid dessa bads för missionens framgång bland "de beklagansvärda hedningarna". Vidare bads för dem som "fått döpelsens nåd men mitt i detta härliga kristendomsljus blundar för dess livgivande strålar och således själva skapar uti sig ett hedniskt mörker". Vid varje sammankomst gjordes insamling till Svenska Missionssällskapet med minst 1 skilling banco per person, sammanlagt under 1841 drygt 5 riksdaler. Av denna summa kan dras den slutsatsen att 15 (till) 20 personer var närvarande vid varje missionsbön. Under 1842 hölls två missionsböner, varefter verksamheten synes ha upphört, eftersom ingen ytterligare anteckning är gjord i föreningens kassabok. ... Också under de kommande åren insamlades medel till missionsändamål, såväl till Svenska Missionssällskapet, t.ex. 1847 och på 1850-talet, som till Lunds Missionssällskap. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett halvt sekel" s 20-21)

Hvarför sade du mig icke att du i går hade Missionsbön (i Götheborg)? Jag hade velat höra den. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 147; brev från Göteborg den 4 juli 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

Växjöstiftets . . . biskop Esaias Tegnér berörde (missionssaken) i sin ämbetsberättelse till 1836 års prästmöte. "Protestantiska Kyrkan", skrev han, "har för närvarande mera än 20 Missionssällskaper, af hvilka 9 endast i St. Britannien. Missionsplatser i alla delar af den hedna eller Mohamedanska verlden äro omkring 350. Missionärernas antal öfverstiger 700 . . . " Efter att erinrat om . . . tvenne missionssällskaps stiftande (i Göteborg och Stockholm), särskilt det Svenska (i Stockholm år 1835), som fått sina stadgar fastställda av Konungen, fortsatte han: "Företaget är ännu i sin linda bland oss, men förtjenar att uppmuntras, och anmäles derför till Presterskapets deltagande. Det är icke troligt att bidragen kunna bli betydliga i ett fattigt land, som dessutom saknar utländska besittningar, och der kanske mången tycker att vi inom egna gränser ha hedendom nog att bekämpa; men äfven den ringa gåfvan till ett ädelt ändamål har ett värde oberoende af beloppet. Jag skulle önskat att Kristendomen aldrig blifvit utbredd genom andra medel än det som härigenom åsyftas, nemligen öfvertygelsen om dess företräde framför alla andra jordens läror." Biskopens maningsord förklingade ej ohörda, i det strödda gåvor inflöto till Sv. Missionssällskapet också från Växjö stift. (Gunnar Brundin "Stiftskyrkan och missionen" s 534)

(Växjö stift: Tolg norr om centrlorten Växjö) (Den förutsagdes) rike omfattar hela den bildade världen. . . . Det är (en lärares) plikt att bekymra sig om Guds rikes tillväxt på jorden, det vill säga om det rättas, det godas, det heligas framsteg i människohjärtat. . . . Strid mot det onda, frid och förbund med det goda: detta vare vår lösen och vårt föreningstecken genom livet. Den som i denna mening verkar vad man kan för rätt, för ljus, för sanning, han verkar i kristendomens anda, han utbreder Guds rike på jorden, varhelst han än må ställas. Ty Guds rike är överallt, där det goda är; ljus och sanning är himlens barn, under vad form de ock må framträda; men den skönaste formen är tvivelsutan den kristliga. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Tolg, den 4 juli 1824" s 111,114,125; kyrkoherden i fråga var Christopher Isac Heurlin, 1847-1860 biskop i Växjö stift)

Med anledning av doktor Lars Vitus' utresa som missionär (i Svenska Alliansmissionen) förra året (1948) vill jag erinra något om den förste kände läkaremissionären, som utgått från Jönköping och troligen från Sverige. Han hette Jacob Planta och verkade liksom Lars Vitus bland de svarta, dock ej i Afrika utan på andra sidan havet. ... Jacob Planta föddes i Jönköping 1721 ... År 1754 slog de första brödramissionärerna sig ner på Jamaica. Det var dit Jacob Planta med hustru avreste i jan. 1759. ... Färden ut tog ... drygt 14 veckor. ... 1779 återvände Jacob Planta till England. (Olof Thulin "Jönköpingssonen, som blev läkaremissionär bland negerslavar på Jamaica" s 54,60,62; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförening missionskalender för 1949)

En av de väckta (i Jönköping under 1700-talet) kan också ha varit Märta Ruda, tullskrivaren i Jönköping Jacob Plantas änka och moder till Petter Jacob Planta, som 1759 blev herrnhutisk läkarmissionär på Jamaica. (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 83)


Att fortsätta med ("'nationerna' + hembygden"):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Joshua Project rapporterar att av totalt 1579 kvarvarande folkgrupper är det endast 238 som inte har någon församling eller organisation som lovat ta ett evangelisationsansvar. 494 grupper har fortfarande inte något församlingsplanterande team och 1097 har ännu inte någon församling på minst 100 medlemmar. 1974 hade ca 50 procent av världens befolkning inte hört evangeliet om Jesus och år 2000 hade denna siffra minskat till cirka 33 procent. (Sune Elofson "Pingströrelsen, den helige Ande och missionen - Att bygga Guds rike tillsammans" s 85)

Varje dag når våra barnprogram i Mellanöstern minst fem miljoner barn. Dessa arbiska sändningar når tittare från Marocko i väster till Saudiarabien i öster! (Arne Winerdal "TV-Inter satsar på att nå barnen!" s 133)

Jesu missionsbefallning (Matt 28:16-20; Mark 16:14-20) gäller alla, även invandrare i Sverige. (Erling Elgeholm "ELD - Europamissionens Litteratur-Depå" s 171)

SAM:s (Svenska Alliansmissionens) missionärer har engagerat sig för att översätta delar av Bibeln till nya språkgrupper. Redan 1927 medverkade t.ex. Enoc Hedberg i Indien till att Nya Testamentet översattes till dehvali, ett av språken bland bhil-folket. Översättning till Valvi-dialekten fullbordades 1929. På 80-talet översattes Markus evangelium till Pauri, ett annat bhil-språk. Sju av SAM:s bibelöversättare arbetar i dag (år 2000) i Papua Nya Guinea. Under 1990-talet har SAM-missionärer påbörjat bibelöversättning och alfabetisering även i Moçambique, Tchad och Pakistan. (Roland Oscarsson "Bibelöversättning och alfabetisering" s 85)

(Allians)kyrkan (i Zimbabwe) blev självständig 1977. Dessförinnan hade den inriktat sig på att starta nya församlingar och evangelisera. Den första gruppen missionärer satsade huvudsakligen på att få församlingarna att växa. Tillsammans med de infödda medarbetarna fick de evangeliets låga att flamma. Helhetsbegreppet kom till fullt uttryck under 80-talet. Församlingen gick då in för att nå ut till hela människan. Det gjordes genom att uppmuntra de troende att använda sig av de möjligheter som sociala projekt innebär. SAM (Svenska Alliansmissionen) tillhandahöll personal och fonder för att utföra projekt som efterfrågades av det Nationella Kyrkorådet. Kyrkan bedriver för närvarande (år 2000) både evangelisation och olika sociala projekt. Kyrkan har nu 30 pastorer, 9 heltidsarbetande projektarbetare, ett utrustat centralt kontor och många församlingar. TACZ (The Alliance Church in Zimbabwe) deltar även i mission i Malawi. Pastorer och evangelister från Zimbabwe besökte Malawi för att förkunna och undervisa församlingarna. TACZ skaffade fram pengar för att hjälpa Malawi att registrera sin kyrka. Verksamheten i Malawi visar nu goda tecken på tillväxt. Vår vision är att starta en församling i varje mindre stad i Zimbabwe och att de kyrkorna skall nå de omgivande samhällena med evangeliet. Vi arbetar också hårt för att bli självunderhållande och lär våra församlingar det. (Charles Josiya "Kort tillbakablick på SAM:s arbete i Zimbabwe" s 57-58)

Roland och Helena Oscarsson, som lämnade Indien 1993, fick avsluta (SAM:s) missionärsepok (i landet). Systerkyrkan (SAM Indien) arbetar vidare och är (idag år 2000) i stort sett självförsörjande. Däremot behövs fortfarande hjälp med underhåll för de ca 1100 barnen på skolhemmen. (Roland Oscarsson "Indien - Nya utmaningar i gammalt missionsland" s 32)

1976 överlämnades all verksamhet och egendom till lokala ledare och de sista SAM-missionärerna lämnade Hongkong och Macau. I Hongkong finns idag (år 2000) sex dynamiska och växande församlingar som har sina rötter i SAM:s arbete. De är engagerade i mission i Kina och på andra håll i Asien. En församling ger regelbundna bidrag till SAM:s internationella missionsarbete. (Eskil Albertsson "Hongkong och Macau - Växande församlingar" s 29; SAM = Svenska Alliansmissionen)


ca 2000 - ca 1990

Trots en stark global ökning av antalet evangeliskt kristna under det senaste århundradet från uppskattningsvis 5 (procent) år 1900 till 11 (procent) år 2000 finns det fortfarande stora "vita fläckar" i ... folkgrupper och områden med mindre än 1 (procent) kristna. (Roland Oscarsson "Mission - är församlingen huvud eller svans?" s 14; Svenska Alliansmissionens årsbok 1999)

Inte hade (Paula) haft någon bästis som andra flickor. ... Och som inte detta problem räckt hade hon träffat den där blekfete pastorn från Örebro. Och som inte det heller räckte hade Gud hoppat in i huvudet på Paula. Vad var det för en gud som fått Paula att skänka mormors briljanter till missionen och tälja visselpipor mitt i Afrika med en besserwisser från Örebro? ... "Paulas urspårning önskar jag vid Gud att jag kunde göra något åt", (sade Emily). "Visserligen gör hon väl en viss praktisk nytta i den där gudsförgätna afrikanska byn, men hur går det med henne själv? Vad händer med min lilla Paula? Afrikanarna blir ju bara fler och fler. Kyrkoherden är ordensbroder till min far och han säger att vi måste vänta ut henne. Det blir vara värre om vi ingriper. Hon är ju snart trettio år. ... Paula hade en utstakad och lovande framtid framför sig när de där dumheterna med missionen kom över henne. Om det ändå varit statskyrkan. Och den där enfaldiga fastmannen. Han kan till och med tala i tungor. Det är beklämmande. Paula kunde fått vem som helst. ... Min pappa hade tänkt att Paula skulle få ta över doktorsvillan när hon bildat familj. Nu vill han inte ens fråga för han är väl ängslig att hon skall dra dit frimicklare som kokar konstig soppa och går i bönehus och skämmer ut oss allihop." ... Blomgrens ögon fylldes av tårar: "Paula. Hon är vuxen. Förlovad. Hon bor i Afrika och frälser afrikaner." "Jaså oj då, missionärer", (sade Fredrik). "Då skall jag försöka låta bli att svära. Jag hade glömt att det brukar vara lite religiöst så här i havsbandet. Jag är en riktig stadsråtta, jag." ... Det knastrade i ledningarna, men när Paula äntligen kom till telefonen lät inte rösten mer avlägsen än om hon suttit i Göteborg. ... "Midsommar är en förljugen hednisk rit," (sade Paula till Emily). Postgirot till missionsstationen sitter på ditt kylskåp men du hinner väl aldrig se dörren när du är hungrig." ... "Se på min Paula." ... Pappas ögonsten!" (sade Emily). "Nu har hon bara en pappa och det är Gud. en frikyrkogud." (Viveca Lärn "Midsommarvals" s 84,93-94,129,137-138,141)

Alla samtal om förändringar måste utgå från den verklighet vi nu står i. Innan offermedel styrs över på nya satsningar måste frågan ställas om det är riktigt att överge den missionsmodell som dominerat vår yttre mission i nära 100 år. Vi har satsat på evangelisation med målet att bilda församlingar som i sin tur skall bli evangeliserande. Detta har resulterat i "systerkyrkor" som i de flesta fall växer snabbare än SAM i Sverige. (Eskil Albertsson "Hur blir SAM:s morgondag?" s 13; Svenska Alliansmissionens årsbok 1994)

I Narsaq har Grönlandsmissionen (år 1994) en liten kyrka, där ett 15-tal troende samlas till möte ett par gånger i veckan. Under de senaste åren har de norska missionärerna Anna och Torbjörn Båtvik verkat i Narsaq. Då de nu rest tillbaka till Norge, sköter grönländarna själva mötesverksamheten i "Missionshuset". Grönlandsmissionen är ett samarbetsnamn under vilket svensk, norsk och dansk mission verkar. Denna sammanslutning driver sju missionshus på följande platser: Aasiaat (Egedesminde), Sisimiut (Holsteinsborg), Manitsoq (Sukkertoppen), Nuuk (Godhåb), Narsaq, Qaqortoq (Julianehåb) och Nanortalik. Det danska missionsförbundet är inte helt anslutet till Grönlandsmissionen men deltar ändå i gemenskapen. I Ilulissat (Jakobshavn) har de ett stort arbete bland utslagna alkoholister och narkomaner. (Eskil Johansson "Grönländska strandhugg" s 22)

Vilken utveckling förväntar vi oss (i Indien) inom det närmaste årtiondet (1990-talet), och vad är viktigt att vi satsar på från SAM's sida? (För det första ett) ökat självunderhåll. Vi hoppas att kyrkan inom de närmaste åren ska kunna underhålla alla sina arbetare utan hjälp från Sverige. Offerviljan har stigit, och dessutom har medlemmarna i stadsförsamlingarna fått det ekonomiskt bättre. Vad vi behöver satsa vidare på är hjälp till utbildning av evangelister och pastorer. (Roland Oscarsson "Konflikter och möjligheter i Indien" s 21; Svenska Alliansmissionens årsbok 1990)


ca 1990 - ca 1980

Under det gångna året (1986) har (Svenska Alliansmissionen) tagits upp som medlemssamfund i International federation of free evangelical churches (IFFEC), en sammanslutning av fria evangeliska kyrkor, som tillsammans har 1257 missionärer i 38 olika länder och med ett medlemsantal i missionsländerna på 350000. Det är inspirerande att veta att vi, fastän små, är en del i stora sammanhang. (Allan Eddeland "Tillsammans i med- och motgång" s 6; Svenska Alliansmissionens årsbok 1987)

Det är karakteristiskt för de ortodoxa att gudstjänsten prioriteras även före missionen. Missionen uppfattas som en inbjudan till hela mänskligheten att delta i kyrkans ständigt pågående tillbedjan av Fadern, Sonen och den heliga Anden. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 48; författaren född år 1922 i Tripunithara väster om Madurai i södra Indien)

(Christian Brethren eller som de också kallas Plymouth)bröderna är som starkast i Tyskland, Schweiz och Nordamerika, och deras missionsverksamhet har fört dem till många länder: De är den näst astörsta gruppen i Argentina och är väl representerade i Indien och Singapore, i Zambia och Zaire och på Nya Zeeland. De har varit mycket aktiva i ej samfundsbundna missionsföretag och i evangelikala organisationer och hjälpverksamheter. (John H.Y. Briggs "Gör dem till lärjungar - döp dem" s 71; författaren född år 1938 i London, England)

Det ligger en paradox i afrikanska kristnas syn på sig själva i relation till kristna från andra kontinenter, särskilt västerländska kristna. Många kristna kyrkor i Afrika har kommit till som resultat av en missionsverksamhet som med rätt eller orätt har förknippats med europeisk kolonialism. En av de bestående följderna av Europas dominans i Afrika är att afrikaner i allmänhet känner sig underlägsna västerlänningarna. Detta förklarar varför Afrikas kristna trots antal och livskraft alltjämt betraktar sig som mottagare av missionsinsatser. Kristendomens tillväxt i Afrika har liksom inte hunnit väcka det självförtroende man kunnat hoppas på. Följaktligen har västerländska kristna alltjämt stort inflytande i Afrika samtidigt som kristendomen går tillbaka i väst och gör snabba framsteg i Afrika. . . . Lösningen är inte att anpassa kristendomen till en traditionell afrikansk kultur: den håller nämligen på att försvinna överallt. I stället gäller det för kristendomen att visa att den kan möta afrikanerna i deras just nu (år 1985) oklara situation. Om den lyckas göra det under den närmaste framtiden kommer den inte längre att uppfattas som en utländsk religion som påtvingas afrikanerna, utan den kommer att kunna fungera som den andliga brännpunkt en kontinent stadd i utveckling behöver. (Tite Tiénou "Afrikas kristna" s 146-147,150; författaren född år 1949 i Sanekuy sydost om San och öster om huvudstaden Bamako i södra Mali)

I Sydkorea anser många kristna (nu år 1985) att landets ekonomiska tillväxt är en Guds gåva som gör det möjligt att vinna Asien för Kristus. Därför blir allt fler missionärer utbildade och sända till andra länder i Asien. . . . Efter 1966 har det skett en påtaglig ökning av antalet kristna (i Indonesien). En rad indonesiska missionssällskap sänder nu missionärer både till andra indonesiska öar och utomlands. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 163-165; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

De första judekristna drog fördel av sin ställning som förvaltare av evangeliet och krävde att hedningarna som en del av sin omvändelse till Kristus skulle anamma den hebreiska kulturen (och omskäras som tecken på sin nya kulturtillhörighet). Men Gud följde inte den regeln, vilket Paulus påpekade, eftersom han gav sin heliga ande till omvända hedningar endast på grund av deras tro. I vår tid (år 1985) har de som fört evangelium över kulturgränser ofta gått emot Guds metod i detta avseende genom att kräva att de omvända skall anamma stora bitar av missionärernas kultur för att gälla som rätta kristna. Denna sed har i regel lett till att budskapet blivit allvarligt förvrängt. Men det är inte alls lätt att veta hur mycket av den mottagande kulturen som kan användas utan att evangeliets innebörd påverkas negativt. . . . Många av de krångligaste problemen kommer av att begreppen i den ena kulturen aldrig svarar exakt mot begrepp i den andra. (Charles H. Kraft "Evangelium och kultur" s 275; författaren född år 1932 i Waterbury sydväst om Hartford och nordost om New York City i nordöstra USA)

Världens svällande storstäder riktar historiens allvarligaste utmaning till kyrkan och till själva evangeliet. De som vinner städerna vinner världen. För kristna missionsarbetare kan det bara betyda en sak: dessa stora befolkningscentra med allt sitt inflytande, sin problematik och sina myllrande miljoner invånare måste bli vårt viktigaste mål. (Roger S. Greenway "Storstadsmission" s 323; författaren född år 1934, professor i missionsvetenskap, Westminster Theological Seminary, Philadelphia, USA)

Den kristna missionsverksamheten aktualiserar den väsentliga frågan om ömsesidighet. Hur kan de olika delarna av Kristi kropp - kyrkan - lära sig att ge och ta emot mänskliga och ekonomiska resurser så att det blir ett verkligt ömsesidigt givande och tagande? Vissa attityder till evangelisation kan spärra vägen till full ömsesidighet. . . . Om kyrkan framför allt är inriktad på att öka sitt medlemsantal minskar kanske omsorgen om församlingens vittnesbörd om Guds rike, det centrala i Jesu gärning. (Andrew Kirk "Ord och handling" s 375; författaren född år 1937 i London, England)

Kanske skall den dagen komma, då den stapplande församlingen i Maharashta inte bara ska stå helt på sina egna ben utan också bli en missionerande församling! Det måste vara målet även för SAM's mission! (Roland Oscarsson "Möjligheter i dagens Indien" s 21; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)


ca 1980 - ca 1975

De hade alla drabbats av missionsfebern: de var villiga att sona vildarnas synder, att tämja dem så som han tänkte tämja denna flod, lyhört, i dess flöde, accepterande dess vindlingar; han hade sett hur andra missionärer mötte döden - gungande i vinden likt den döda kläppen i en sönderslagen klocka, om nu himlen är en klocka - för att ha behandlat vildar som om de vore mänskor, och skrämt dem med sitt prat om himmel och helvete. (Derek Walcott "The star-apple kingdom" s 90; Skonaren Flykten)

Gunnar Hjerne stryker under missionsbefallningens bud och vårt ansvar för våra systerkyrkor som vi varit med om att bygga upp - de behöver för överskådlig tid framåt personellt och ekonomiskt stöd. Han pekar också på det faktum att den yttre missionen mer än något annat sammansvetsat missionsförbundarna. Kanske öppnas snart någon dörr till ett nytt land, tillfogar han och nämner en gammal kallelse till oss att verka bland muslimer i Östturkestan. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 285)

Jag tycker det är riktigt att vi ser oss om efter nya missionsuppdrag i andra delar av världen, om det finns förutsättningar för en sådan insats. Men vi måste hela tiden vara beredda på att ställa frågan om inte tiden är kommen för oss att ta emot missionärer från systersamfund i utlandet, som får hjälpa oss i evangelisationsuppdraget här hemma. Mission är (nu år 1978) inte längre ett uppdrag som utförs från Europa och USA mot Afrika, Asien och Latinamerika utan det gäller mission på alla sex kontinenterna. (Olle Engström "Morgondagens SMF" s 285; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Vi har bundit oss vid avtal med unga systerkyrkor i andra världsdelar, kyrkor som vi fick vara med och föda till liv genom missionen. Samtidigt som vi här rör vid en i högsta grad föränderlig verklighet, så vill vi med glädje stå för vår andel i samarbetet så länge vi tillsammans upplever det motiverat. ... Missionens gärning som tjänst och vittnesbörd skall föras vidare på alla kontinenter och i allt det vi kallar första, andra och tredje världen. Men om Jesus Kristus kommer åter utan att först ge oss en ny missionsepok och en ny väckelse? Må han då komma och måtte vi vara redo! (Gösta Hedberg "Morgondagens SMF" s 270,272; SMF = Svenska Missionsförbundet)

Om vi skall minska våra insatser för yttre mission? Nej. Det skulle säkerligen verka förlamande på församlingarna inom SMF (Svenska Missionsförbundet). Dessa insatser medför inspiration och glädje. Och det är långt ifrån säkert att evangeliseringen i vårt land skulle få ökade resurser i stället. Så länge våra "barn" i andra länder behöver vårt stöd, skall vi ge dem det. (Ansgar Eeg-Olofsson "Morgondagens SMF" s 258)

Missionsförbundet bedriver idag (år 1978) ett mycket mångsidigt missionsarbete i nära samverkan med systerkyrkor i fem länder - Ecuador, Kongo, Zaire, Indien och Japean. Kärnan i verksamheten är alltjämt predikan och församlingsvård, skolundervisning och sjuk- och hälsovård. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 18)

Från att förut ha lämnat nästan allt av initiativ och handlingskraft i missionärernas händer, börjar man nu själva planera för olika aktiviteter. Med frimodighet kan jag säga, att Allianskyrkan i Sydafrika tillhör denna grupp av kyrkor. Visionen av mission har börjat växa. Inte så att man inom en snar framtid kan vänta sig, att kyrkan kommer att sända ut missionärer. Personligen anser jag, att utvecklingen snabbt leds därhän, att kyrkan kan fortsätta arbetet tillsammans med ett reducerat antal missionärer. (Jan Gustafsson "Sydafrikas ungdom - en generation vid en korsväg" s 102-103; Svenska Alliansmissionens kalender för 1977)

Gud tvingar aldrig en människa att bli kristen. Han har gett oss den utomordentliga gåvan att ha en fri vilja. Han respekterar denna gåva. Vi måste komma till honom och tro. Men när vi har kommit, så vet vi, att det var ett Guds verk. Och när vi har kommit till tro, så vet vi, att det är en gåva från Gud. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 70)


ca 1975 - ca 1965

Vi (missionärer) önskade och hoppades att fältet (i Sydafrika) en dag skulle ha sin egen lokala ledning. Ett steg mot det målet var inväljandet av afrikanska församlingsmedlemmar i fältkommittén i början av 1950-talet. Distriktssammanträdena fick oftare afrikanska funktionärer, och den årliga gemensamma konferensen för fältets afrikanska arbetare och missionärerna tog fler och fler och större och större frågor till sitt förhandlingsbord. Och i slutet av 1960-talet var det aktuellt at planera för det stora steget som blivit kallat "överlämnandet". En konstitutionskommitté bestående av tre missionärer och tre afrikanska arbetare valdes att utarbeta förslag till nya stadgar för en självständig Allianskyrka. Och efter väl genomförda förhandlingar i sammanträden och konferenser nåddes målet. I april 1974 blev de omkring 300 församlingarna självständiga under namnet The Alliance Church in South Africa. All ära tillhör Missionens Herre! (Olle Fast "Sydafrika - så växte en stark kyrka fram" s 43)

Enligt (den nya) konstitutionen (i södra Afrika) står missionärerna utan direkt inflytande. De saknar rösträtt i konferensen även om de naturligtvis förväntas deltaga i förhandlingarna. Till styrelsens sammanträden kan de kallas som rådgivare. Det är missionärerna som avsagt sig direkt inflytande för att därigenom påskynda kyrkans självständighet. Å andra sidan har de infödda ledarna och arbetarna antagit konstitutionen under villkor att missionärerna stannar kvar för att hjälpa i allmänhet och leda kyrkans utveckling indirekt. Här kommer vi missionärer att få vår stora uppgift. Vår tid är ännu inte förbi i södra Afrika. Kanske vi ges större tillfällen än tidigare, när vi inte längre blir bundna av organisatoriska uppgifter i samma utsträckning. Som mission stannar vi också kvar. Sjukhuset och missionsskolan kommer alltfort att drivas i missionens regi. Vilka övriga uppgifter blir tillgängliga för oss? Bibelundervisning och predikan på kallelse av församlingar. Litteraturspridning. Instruktörer i söndagsskol- och ungdomsarbete. Många praktiska uppdrag måste vi även i fortsättning räkna med: Att bygga kyrkor och bostäder, utdelning av medel från Sverige framför allt till församlingarna men också i form av stipendier och pensioner. De många skolorna behöver vår insats. (Evert Nilsson "SAM:s systerkyrka i södra Afrika - snart en verklighet" s 104; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Det finns nu inget land i världen dit vittnesbördet om Kristus inte nått i någon form. Nittiofem procent av världens befolkning kan läsa bibeln på sitt eget språk. Via radio når det kristna budskapet till länder som ej välkomnar missionärer. (Eskil Albertsson "En fredlig revolution"; Jönköpings-Posten 1973-06-29)

Den yttre missionen har alltid legat pingstvännerna varmt om hjärtat. Martin Berggren, som varit (Filadelfia)församlingens (i Norrahammar-Smålands Taberg) pastor 1968-1971, antogs hösten 1945 tillsammans med sin hustru som församlingens missionärer. De har arbetat i Tanzania och reser i september 1971 ånyo ut till detta arbetsfält. Bland missionärer som församlingen på olika sätt understött märks ett par unga systrar från Taberg, nämligen Elisabeth Johansson som arbetar i Honduras samt Rode Gällerspång, som nyligen rest ut till Burundi. (Sivert Peterson "Pingstväckelsen i Tabergsdalen" s 193)

Den lilla hälsovårdskliniken (i bostadsområdet Wang Tau Hom i Hongkong) är helt till för att hjälpa kindergartenbarnen och deras familjer. Där undersöks alla barnen en gång varje termin och de får den hjälp de då behöver. Fordras läkarvård kontaktar vi ett baptistiskt sjukhus i närheten. En del har tandproblem. Dessa får kostnadsfri hjälp på Lutherhjälpens tandvårdsklinik. Målsättningen med kindergartenverksamheten är att hjälpa såväl barnen som familjerna de representerar. Barnen vill vi ge en god grund för deras fortsatta skolgång och framför allt en god grund för hela livet genom att de lär känna Kristus. Vad det gäller familjerna är det vår innerliga bön att de skall känna och förstå, att vi har ett kristet intresse i såväl deras materiella som andliga välfärd. (Anita Albertsson "Kindergarten - modell Hongkong" s 22-23; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

I och med att gränskontrollen skärptes för några år sedan, uppstod vissa svårigheter att effektivt övervaka arbetet i Swaziland. I praktiken var missionären utestängd från sitt arbete där, de veckor det tog att få visum ordnat. Härigenom väcktes tanken på att göra Swaziland till ett självständigt missionsdistrikt med en missionärsfamilj boende i landet. Swazierna själva understödde helhjärtat denna tanke. Det är nog inte så svårt att skönja något av en swaziisk nationalistkänsla också i detta. Landet blev självständigt den sjätte september 1968 och kung Sobhuza II, med hög utbildning från engelska skolor, styr nu sitt folk med vishet och swaziisk diplomati. När hans undersåtar kallar sig för "vi swazier" ryms inte så lite av stolthet i de orden. Våra evangelister och medlemmarna i de fyrtionio SAM-församlingarna ville gärna förena sig under ett gemensamt missionscentrum. Så beslöt styrelsen i Sverige att ett missionscentrum skulle uppföras i Swaziland. (Roland Kvist "Ett missionscentrum blir till" s 78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

Kristi kyrka i Kongo har blivit till. Det skedde stora ting på Kongos Protestantiska Råds 49:e årsmöte. Fyrtiofem samfund enades. ... Händelsen ägde rum den 8 mars (1970) kl. 4 på morgonen efter en hel natts överläggningar. Nu gå Jesu ord i Johannes evangelium i uppfyllelse: "För att de skola vara ett ... " (Joh. 17:22-23). ... Varje delsamfund skall behålla sin tro och lära. Likaså skall varje delsamfund välja sina ledare i full frihet och även ha en självständig juridisk status. Delsamfunden skall ha rätt att stå i direkt förbindelse med sina "modersamfund". Men det praktiska resultatet, och det är nog så viktigt, är att kyrkan från och med nu uppträder som en inför staten. (Daniel Luyindu "En kyrka föds" s 206; artikel i Ansgarius 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Det vi kallar världsmissionen är som bekant inte någon gammal företeelse. Det kan vara nyttigt att minnas, att bibeln år 1500 endast var översatt till ett 20-tal språk. År 1800 hade siffran stigit till ett 70-tal. År 1966 var bibeln eller vissa delar därav översatt till 1280 språk och dialekter. Den ojämförligt största delen av jordens befolkning har alltså bibeln översatt till sitt eget språk. Ändå stiger siffran på antalet översättningar varje år. (Paul Wern "Lever vi i den yttersta tiden?" s 20; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

Evangeliet är till för alla, negrer och vita. Missionen är den enda makt som kan uträtta något för att utjämna rasmotsättningarna. Enbart detta talar för missionens världshistoriska betydelse. Där kristendomen vinner insteg höjes folkets sociala och kulturella standard. (Eric Lindberg "Kallad att förkunna evangelium"; Jönköpings-Posten den 1 juli 1967)

Världens barn räknar endast med det ondas makt och resonerar så här: ”Av två onda ting väljer man det minst onda.” Guds barn resonerar så här: ”Jag väljer inte alls bland onda ting. Bland de goda tingen väljer jag de bättre. Då kommer jag fram till det bästa.” Det bästa är att Guds vilja sker och att jag böjer min under hans. Då får min vilja ett värde. Inte annars! (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 80)

Då någon frågade "järnkanslern", furst Bismark, som någon tid levat i Indien, om han trodde det var praktiskt att missionera där, lär han ha svarat: "Vad är er marschorder? Är det inte: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla människor?" Missionsbefallningen är en order, världshistoriens mäktigaste kungabud. Den gamle befälhavaren ansåg det besynnerligt, att en Kristi soldat skulle ifrågasätta visdomen i sin Generals påbud. Även om missionsarbetet på många håll gått in i ett nytt skede med nya möjligheter och nya svårigheter, står dock missionsbefallningen kvar. Vad än den nya missionssituationen kommer att innebära, vad än som måste omprövas i fråga om missionsmetoder,strategi och riktlinjer - den konungsliga ordern har icke förändrats. (Linné Eriksson "Samtal om sagoland och u-land" s 222-223)

Från mitten av 1960-talet har missionsinriktade kristna känt en allt starkare kallelse att söka reda på "aldrig nådda folk": de bland vilka det inte finns något egentligt varaktigt vittnesbörd om evangeliet. . . . Vilka är "aldrig nådda"? En del frågor måste ställas här. Hur stor procent har hört evangeliet? Har man tillgång till Bibeln? Hur stor procent av folket är kristna? Förmedlar de kristna i detta folk evangeliet till sina grannar och underhåller de nya kyrkor? (Miriam Adeney "Nå fram till nya folk" s 321; författaren född år 1945, professor i missionsvetenskap, Regent College, Vancouver, Kanada)


ca 1965 - ca 1963

Samarbetet mellan (Örebro)missionen och den japanska församlingen förlöper (nu 1964) tämligen friktionsfritt. Missionärerna överlämnar allt större ansvar åt församlingarna och medarbetarna. Under samtal med pastorerna framställdes önskemål om att missionen integreras i en kyodan = ett samfund, som bör skapas i en snar framtid. Med erfarenheter från förhållandena på vårt afrikafält hade vi ingen anledning att bromsa upp en sådan strävan utan i samråd med missionärerna utlovade vi att snart återkomma med förslag till ett konkret ställningstagande till självständighetstanken. Själva föreslog de, att missionens egendom såldes till självkostnadspris till de berörda församlingarna och att dessa pengar användes av missionen för pionjärarbete, där det vore lämpligt att uppta sådant. När man konfronteras med missionärerna i deras många arbetsuppgifter på missionsfältet och får tillfälle att på nära håll lära känna deras arbetsförhållanden och arbetsmiljö samt får se vad som skett, blir man djupt gripen och oerhört tacksam för missionens "ambassadörer" i främmande länder. I sådant sammanhang förstår man till fullo vad (den av staten anställde) SIDA-chefen, Ernst Michanek, ville ha sagt, när han i ett uppmärksammat tal yttrade: "Jag tror, att missionen har en mycket betydelsefull uppgift och min syn på den är mycket positiv... Det är väl ingen som helst tvekan om att det bland missionärerna och de lärare och läkare, som är anknutna till missionerna, finns en väldig massa sakkunskap, som redan utnyttjats en del, men som kommer att utnyttjas ännu mera ..." (Yngve Ydreborg "Svensk missions väg till Japan" s 39-40)

Eftersom den kristna missionen tar sikte på att hjälpa hela människan, blir den sociala verksamheten på ett missionsfält mycket omfattande och griper in på flera livsområden, allt eftersom läget kräver det. Vi har redan talat om skolverksamhet och sjukvård, men missionärerna har också tvingats att öppna barnhem och änkehem och har vidare sökt att ordna med yrkesutbildning, t.ex. snickeriskolan i Deoria och den s.k. industriskolan i Chauri Chaura. Med tanke på svårigheterna för de kristna att få arbetsmöjligheter startades i Barhaj 1940 en tillverkning av tvål, oljor, salvor, munvatten o.dyl Den lilla industrien stod under Hanna Henrikssons ledning. Snickeriskolan i Deoria, som grundades av Frank Rehnström, liksom industrien i Barhaj tvingades stänga efter hand. Hushållsskolan i Chauri Chaura - jag vill kalla den så - har också krymt samman och torde snart stänga sin verksamhet. Var och en av dessa verksamhetsgrenar har fyllt en stor uppgift, inte minst hushållsskolan, som gett undervisning i hushållsgöromål, sömnad och broderier samt i barnavård. Skolan har också tjänat som "äktenskapsskola", d.v.s. att de flickor som skulle giftas bort har fått en anpassad fostran för familje- och samhällslivet. Att denna hushållsskola upphör beror på att allt större antal flickor kan komma in i den reguljära skolan, vilket också är nödvändigt i dagens situation. ... Den sociala verksamheten sträcker sig i första hand till den "kristna familjen" men når också ut till menige man i enlighet med de möjligheter som står till bud. ... Men "allmosor" kan inte rädda Indien. ... Man måste komma åt själva roten till fattigdomen och nöden. Roten till det onda ligger bl.a. i hinduismens synd- och gudsbegrepp samt i kastväsendet och f.ö. i den indiska filosofien och i folktron. ... Sociala insatser, t.ex. familjeplaneringen, som bl.a. svensk u-hjälp är engagerad i, är också av viss betydelse för att skapa bättre förhållanden i Indien. (Yngve Ydreborg "Och de gingo ut ..." s 137-139)

Svensk mission har gjort stora insatser i Indien under senare årtionden. Svenska kyrkans mission har (nu 1965) ett stort arbetsfält i Sydindien med Madurai som huvudort. Berömt är här framför allt det svenska sjukhuset i Tirupattur, vilket utgjort centrum för en storartad barmhärtighetsverksamhet bland den indiska befolkningen. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen arbetar i de s.k. centralprovinserna, och Svenska Alliansmissionen verkar i Kandesh bland bhilerna. Svenska Missionsförbundet har upptagit muhammedanmission i Bombay-området och Svenska Baptistsamfundet arbetar i Telugulandet. Mission i Indien bedrivs också (förutom Örebromissionens arbete i Gorakhpur, Deoria och Darjeling) av Metodistkyrkan, Pingströrelsen och KMA (Kvinnliga Missions Arbetare). (Linné Eriksson "Reflexioner i ett missionärsrum" s 148)

(Yngve Ydreborg:) "Den aktuella missionssituationen i Asien (år 1964) är sådan, att man fröjdas med bävan. Dörrarna till ett fruktbärande missionsarbete är f.n. vidöppna. Men de starka politiskt-religiösa rörelserna i Japan, den inskränkta religionsfriheten i Nepal, Indiens ovilja att ge inresetillstånd till nya missionärer, det muhammedanska blockets klart uttalade förakt för den kristna missionen samt det politiskt labila läget i Asien i sin helhet inger tillsammans en viss oro och bidrar till att försvåra en långtidsplanering för missionsarbetet i Asien. Jag anser att missionssituationen är sådan, att vi måste göra allt för att skapa förutsättningar för autonoma församlingar och att på allt sätt stärka ledareutbildningen, d.v.s. att utbilda infödda evangelister och pastorer, som med brinnande hjärtan och med god kunskap kan åta sig ansvaret för evangelisationsarbetet i respektive länder." (Linné Eriksson "Samtal om sagoland och u-land" s 220)

"Vad tänker du om en infödd kyrka - ett inhemskt trossamfund - med indisk ledning", (frågade jag missionär Bengt Jönsson). "Min uppfattning är något måste göras i den riktningen. Första steget togs redan 1954-1955, då the Fellowship of the Free Baptist Churches in North India bildades. Det har böljat litet fram och åter sedan dess, men jag är mycket tacksam för de synpunkter som framförts på denna sak genom er inspektörer och det beslut som nu (1964) fattats på den senaste missionärskonferensen. Jag hoppas på den kommitté som blivit vald att utarbeta ett konstitutionsförslag för en sådan gemenskap. Även om ett sådant förslag torde få formas litet annorlunda än vad som skett i Afrika, så kommer det säkert att lända verket till nytta och framgång och bli ett vittnesbörd om att vi vill leva i takt med utvecklingen i Indien. Missionärernas framtidsutsikter i detta land sammanhänger med den utländska missionens vara eller icke vara, och man kan nog konstatera att tiden för denna mission verkar vara kort. Missionärerna i dagens Indien får inte vara herrar och ledare utan bör samarbeta med de infödda som medhjälpare och rådgivare, och endast under sådana förhållanden har vi några förutsättningar", sade missionär Jönsson till sist under vårt samtal. (Linné Eriksson "Röster från och om Indien" s 164-165)

Den store norske folkväckaren Hans Nielsen Hauge har gett sitt folk en god definition på tro. Att tro, det är, säger han, att komma till Herren med sina synder. Bättre och bibelenligare kan saken inte sägas. … (De som inte ser Sonen), deras ställning till Herren kan åskådliggöras genom en alldaglig liknelse. En ung man fattar kärlek till en ung flicka. Hennes kamrater förvåna sig mycket, ty hon hör inte till de firade skönheterna. Man förargar sig, man pratar, och gång efter annan fälls yttrandet: ”Jag kan inte förstå vad han ser hos henne.” I de orden ligger kanske aningen om att hos den unga flickan finns en förborgad skönhet, som få upptäckt. Den otrogna världen skall alltid förehålla oss, att den icke kan förstå vad vi se hos Jesus. Att komma till tro, det är att upptäcka att Han är den skönaste bland människors barn (Psalt. 45:3), att Han är den Ende som är värd hela vårt hjärtas tillgivenhet och kärlek. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 506 i kommentar till Joh 6:37-40)

Sedan den av konferensen (i Berbérati) antagna överenskommelsen mellan Örebro Missionsförening och den nybildade Baptistunionen undertecknats, höll (presidenten i unionen) Jacques Mamadi ett tal som åhördes med stor uppmärksamhet: " ... Vi vill ha missionärerna kvar bland oss - vi behöver deras hjälp. Vår moderkyrka har lovat att inte överge oss. En moder överger inte sitt barn. Vi har inte fått frihet för att vi ska "köra hem" missionärerna - nej, vi vill ha dem kvar ibland oss. När tiden kommer då vi får eget utbildat folk, då vi kan klara våra olika uppgifter själva, då får missionärerna bereda sig för andra missionsfält, där evangelium ännu ej förkunnats. Vår självständighet har vi inte fått genom strid utan på grund av kärlek. Låt oss som ny kyrka arbeta i gemenskap med moderkyrkan. (Linné Eriksson "Samtal med presidenten för Baptistunionen i Centralafrikanska republiken" s 120-121)


ca 1963 - ca 1960

Konferensen i Ouesso (i Kongo/Brazzaville) fick mycket mindre omfattning än konferensen i Berbérati (i Centralafrikanska republiken). Den började den 31 oktober och avslutades den 2 november 1962. ... Alla frågor kunde avgöras i bästa samförstånd och i en broderlig anda. Det mest brännbara materialet hade ju redan behandlats i en tidigare konferens, som hölls våren 1961. Då antogs nämligen den församlings- och samfundskonstitution, som nu förelåg till granskning. Nu gällde det endast att komplettera och modifiera den. ... Vårkonferensen 1962 hade också antagit förslaget till överlåtelsekontrakt mellan Örebromissionen och Baptistförsamlingarna i Sangha län. Vissa betänkligheter hade framställts. Det rörde sig om några undantag, som missionen föreslagit med hänsyn till överlåtelsen. Församlingarna ville inte veta om några undantag; allt skulle överlämnas, vilket var det verkliga tecknet på full integration, framhöll de. Dessutom ville de bl.a. att Matélé station, som inte haft någon vit arbetskraft på länge, också skulle räknas som stationeringsort för missionärer. I anslutning till församlingarnas önskemål beslutades att överlåta all egendom utan undantag - även missionsbåten "Envoyé" - men att dispositionsrätten till missionärsbostäder med möblemang och elektrisk utrustning samt bilar och missionsbåten skulle förbli missionärernas, så länge de kunde behövas på missionsfältet. Men all egendom skulle inregistreras i det nya samfundets namn. Det beslöts vidare, att överenskommelsen skulle träda i kraft den 1 juli 1963, vilket också skett. Och därmed har Örebromissionens totala egendom övergått i de afrikanska församlingarnas händer. Och som autonoma församlingar arbetar de nu vidare för att vårda det andliga arvet och för att vinna ännu större segrar än förut. ... Konferenserna på Ouesso ledde ... till ett självständigt samfund. Det hade vi inte planerat från början. Alla var vi införstådda med den tanken, att det hade varit bäst, om våra församlingar i Sangha län hade anslutit sig till Den evangeliska kyrkan i Kongo, eftersom våra församlingar utgör en minoritet och kan befaras bli isolerade rent geografiskt. Kommunikationerna är ju så otillfredsställande både mot Berbérati och mot Brazzaville. Med Brazzaville skulle det dock vara lättare att få kontakt. Men det egendomliga inträffade, att församlingarna tills vidare föredrog att bilda eget samfund för att vid en senare tidpunkt pröva om sitt ställningstagande. Men Baptistförsamlingarna i Sangha län har uttalat sig för ett intimst samarbete med Den evangeliska kyrkan. Och vi är till fullo överens med dem om denna broderliga inställning till nämnda kyrka, som är en väckelsekyrka av stora mått. Därifrån kan vårt fält få många goda impulser till ett rikare församlingsliv. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 111-114)

De deltagande (i konferensen i Berbérati i Centralafrikanska republiken) uppdelades i två grupper med olika förmåner. A-gruppen hade både yttrande- och rösträtt, under det att B-gruppen endast hade yttranderätt. Till den senare gruppen hänfördes nyutkomna missionärer, eleverna i pastorsskolan samt missionsledare Linné Eriksson och undertecknad och några andra. B-gruppen gick under namnet "observatörer". Till att börja med ville de afrikanska ombuden, att samtliga missionärer skulle höra till B-gruppen(!). Ville de kanhända själva bestämma om utformningen av missionens "gåvobrev"? Men eftersom det rörde sig om den sista missionärskonferensen enligt gammal vedertagen sed, hade hela missionärskåren medbestämmanderätt. ... Besluten bromsades ... ofta upp av misstänksamhet. Man var rädd att gå med på något som senare skulle visa sig vara mindre lyckligt. Men det fanns också en god portion av samarbetsvilja och ett strålande intresse för debatterna. Det goda omdömet, och det logiska tänkandet kom även till sin rätt i samtalen, och sammanfattningsvis kan man utan överdrift säga, att många av ombuden visade prov på god kännedom om de bibliska sanningarna, ett aktningsvärt omdöme och enskarp psykologisk blick. Det förekom givetvis en del intermezzon både i konferenssessionerna och i andra sammanträden. Men roten till dessa intermezzon låg i ett visst spänningsförhållande, som uppstått mellan afrikaner och missionärer på grund av de förrras nyvaknade nationella medvetande och den nya missionssituation, som för afrikanerna verkade högst oviss och problematisk. Det förefanns samtidigt en stark rädsla för att missionärerna skulle lämna dem ensamma med de stora missionsuppgifterna, ett ansvar som de inte skulle klara av, menade de. Fruktan och ett starkt självmedvetande stred om herraväldet i afrikanernas sinnen, och denna dualism präglade hela debatten. ... Spänningsförhållandet upphörde allt efter som misstankar och motsättningar mellan vitt och svart ebbade ut. Båda parter gjorde allvarliga ansträngningar för att eliminera varje hinder, som kunde ha bidragit till att förhandlingarna misslyckats. ... Gemenskapen mellan konferensdeltagarna helgades och fördjupades dag för dag. Detta faktum förklarar, varför det trots allt gick att nå det uppsatta målet för denna konferens - missionens integrering i de afrikanska församlingarnas nybildade samarbetsorgan, nämligen Baptistunionen i Centralafrikanska republiken. ... Den församlings- och samfundskonstitution, som klubbades igenom, är ganska omfattande. Den har mycket gemensamt med Den evangeliska kyrkans i Kongo antagna konstitution. Men detta är ingen tillfällighet. Arbetet med stadgarna har utförts med detta mål i sikte för att få en så homogen församlingsordning som möjligt i hela det område, där de svenska och norska missionerna arbetar. Av denna anledning fick Den evangeliska kyrkans stadgar bli vägledande för Baptistunionens. Men den senare betonar mera lokalförsamlingens auktoritet. ... Ett utomordentligt gott tecken på att missionärerna alltfort är uppskattade och önskvärda på fältet ligger i det förhållandet att flera av dem invaldes i styrelser och kommittéer samt som stationsföreståndare, med undantag för två stationer, och ledare för de flesta institutionerna. Afrikaner tillsattes som "assistenter" för att de skulle få tillfälle att bättre än tidigare lära sig hur förvaltningen skötes. ... Konferensens höjdpunkt var utan tvivel det tillfälle, när överenskommelsen mellan Örebromissionen och den nybildade Baptist unionen underteckandes av missionsledare Linné Eriksson och missionsföreståndare Jacques Mamadi. Det skedde i en högtid, som hölls den 23 september 1962 på morgonen. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 98-103; Konferens i Berbérati)

Vår inspektionsresa till Afrika hösten 1962 motiverades i första hand av det skälet, att Örebromissionen beslutat ge de infödda kristna församlingarna full självständighet och att till dessa församlingars samarbetsorgan överlämna missionens egendom och arbetsuppgifter samt att utforma ett intimt samarbete med hänsyn till den nya missionssituationen. Missionsstyrelsen önskade att genom sina utsända representanter få närkontakt med det nya och delvis ovissa läget. En sådan kontakt var också möjlig att få genom att deltaga i de betydelsefulla administrativa konferenser, som skulle hållas i Berbérati i Centralafrikanska republiken och i Ouesso i Kongorepubliken/Brazzaville. Den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i Afrika har alltsedan år 1960, som av många afrikakännare kallas "Afrikas år", gått mycket snabbt. Allt flera f.d. kolonier har fått sin automati garanterad, och det nationella medvetandet har blivit en maktfaktor av stora mått. Och i dagens läge har de afrikanska politiska ledarna enats om tesen: "Vi har inte längre behov av några herrar." ... Det ena missionssällskapet efter det andra har funnit det vara Guds behagliga vilja att integrera sin mission i Afrika i de kristna församlingar, som kommit till efter många års troget arbete. Denna integrering har varierat något allt efter varje missionssällskaps teologiska och dogmatiska syn, men alla har haft ett och samma mål i sikte: att skapa självständiga församlingar, kyrkor och samfund och att till dessa församlingar överföra missionssällskapets egendom och alla arbetsuppgifter samt att ställa missionärer och missionsmedel till de nya kyrkornas och samfundens förfogande, så länge det kan anses nödvändigt för att det lovande missionsarbetet inte skall äventyras. Örebromissionens fält har också berörts av dessa händelser, och trots att vårt missionsarbete inte är mer än fyrtio år gammalt, har vi tvingats ta upp debatten om församlingarnas självbestämmanderätt. Underhandlingar har en längre tid pågått med de afrikanska församlingarnas representanter angående en församlings- och samfundskonstitution samt angående ett överlåtelsekontrakt, dels med hänsyn till överlämnandet av missionens egendom, dels med hänsyn till den nya samarbetssituationen. Resultatet av dessa många, långa och delikata förhandlingar utgörs av två dokument, som lades till grund för ytterligare debatt i de konferenser, om vilka redan nämts häovan: "Konstitution för Baptistunionen i västra delen av Centralafrikanska republiken" och "Överenskommelse mellan Baptistunionen i västra delen av Centralafrikanska republiken och Örebromissionen" samt motsvarande dokument för Baptistförsamlingarna i Sangha län i Kongorepubliken/Brazzaville. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 96-97)

Omdaningsarbetet (i Afrika) pågår för fullt, och det nya läget tvingar missionen till omprövning av både metoder och betingelser i övrigt. En sak tycks dock vara viss. Det förändrade världsläget betyder inte död åt missionen, även om missionärens ställning i missionsländer, där verksamheten har utvecklats i den riktning att de infödda själva kunnat överta ansvaret för det andliga arbetet, blir annorlunda än tidigare. Samtal och överläggningar om den aktuella situationen gav vid handen, att det är naturligt att missionärens ställning blir en annan än den var när han kom ut som banbrytare. Missionären kan inte i fortsättningen vara en bestämmande utan i stället en rådgivande person, som står de infödda ledarna och församlingarna till tjänst. ... De afrikanska församlingarna ... vädjar till oss om missionärer, t.o.m. mer intensivt än någonsin. ... Församlingarna i Afrika har blivit självständiga. Men de är alltfort i stor utsträckning beroende av oss och kommer mänskligt sett att förbli så under många år. De behöver både våra missionsmedel och våra missionsarbetare. Situationen just nu är minst lika viktig som under pionjärtiden. ... Att överge arbetet i Afrika skulle vara att svika Kristi kallelse till oss på ett högst allvarligt sätt. ... Tydligen behövs sådana missionärer, som på nya vägar kan hjälpa afrikanen i den nya situationen. Detta innebär givetvis inte att anpassningen i den nya situationen skulle gälla det evangeliska budskapet, det måste framföras oavkortat. (Linné Eriksson "Bland missionärer" s 56-58)

Vårt missionsfält är primitivt. ... Det är även ett känt faktum, att det tropiska fuktiga klimatet, som råder på vårt missionsfält, inte är det bästa. Vissa platser är särskilt påfrestande, t.ex. Matélé, Ouesso och Nola. Och hela fältet hör till de mest infekterade områdena i Ekvatorialafrika. Här uppträder malaria, sömnsjuka, amöbadysenteri, bilharzia, epidemisk gulsot, smittkoppor, gula febern, filaria, spetälska, inälvsmask m.m. Afrikanerna lider svårt av dessa sjukdomar, men även den fåtaliga vita befolkningen. Mest kännbart synes det vara för våra missionärer, vars hälsotillstånd lämnar mycket övrigt att önska. Det har också konstaterats av en känd svensk tropikläkare, att Örebromissionens afrikamissionärers allmänna hälsotillstånd är avsevärt sämre än hos andra missionssällskaps missionärer. Dessa klimatsvårigheter och sjukdomsrisker avspeglas i relativt höga sjukvårdsavgifter till mediciner och transporter och i vissa fall till läkararvoden. (De franska läkarna utför ofta en generös läkarvård utan någon som helst ersättning.) Det blir likaså många sjukdagar per år och långa konvalescenser samt korta arbetsperioder. Och ganska ofta tvingas missionärer att avbryta sin vistelse på fältet för att på läkares ordination söka läkarvård i hemlandet. Under något mer än ett år har fyra missionärer kommit åter för denna orsaks skull. Det är heller inte så få missionärer, som ansett sig böra stanna i hemlandet på grund av försvagad hälsa. Och några missionärer och missionärsbarn har avlidit på missionsfältet till följd av tropiska sjukdomar. (Yngve Ydreborg "Missionsfältet i Kongo/Brazzaville och Centralafrikanska republiken" s 20-21)

Även om nyordningen bidrager till att Afrikas gamla religion är ställd på avskrivning, så är det ännu många afrikaner som dyrkar stamgudar. Nästan 80 miljoner är muselmaner, medan cirka 40 miljoner blivit kristna till följd av missionärernas arbete. Ingen kan förneka kristendomens betydelse för det moderna Afrika. Praktiskt taget alla afrikanska ledare i dag (1963) har lärt sig läsa och skriva i missionsskolor. Under allt - även i en problematisk nydaningstid - finns Gud i Afrika, och han har redskap för sitt arbete vilka är värda respekt och beundran. (Linné Eriksson "Framme i Afrika" s 19)

På tal om Örebro slott så gick även mina tankar till landshövdingen på detta gamla residens, Valter Åman. Han är inte främmande för afrikaresor eller det missionella arbetet. Efter ett besök i Afrika gav han missionen följande vackra vitsord: "Den som med egna ögon sett vad mission verkligen är, ger oförbehållsamt missionen sitt erkännande. Den är bergspredikan i praktik." Det är synnerligen intressant att lägga märke till hur kulturpersonligheter från skiftande livsområden är redo att ge den kristna missionen välvilliga omdömen. Även radiomannen Sven Jerring har på senare tid fått personlig kontakt med missionsarbetet och säger på tal därom: "Vid mina resor och inspelningar blev jag god vän med flera missionärer. Samvaron ändrade väsentligt min syn på missionsarbetet. Att radioprogrammen blev så fylliga berodde bl.a. på att jag snart fann att missionärerna spelade en stor roll i dessa länder. De var förstklassiga människor. Tidigare hade jag haft den uppfattningen - som säkert delas av andra utan närkontakt med mission och missionsarbete - att de omvände folk och inte just gjorde något annat. Nu såg jag att de var medmänniskor, män och kvinnor som hjälpte i andlig och psykisk nöd, skolade barnen och även äldre, som gav läkarhjälp, byggde hus och bekämpade epidemier. Kort sagt, ingrep överallt där deras insats behövdes. Missionärerna var kloka människor med 'båda fötterna på jorden' - praktiska idealister vill jag kalla dem." Han försäkrar, att han lärde känna dem, såg dem i helg och söcken, han bodde på missionsstationerna. (Linné Eriksson "Tankar i luften" s 9; tankar under flygresa mellan Arlanda och Paris 1962)

Ingen som vill ha ett verkligt perspektiv på det moderna Afrikas utveckling kan förbise kristendomens roll. Under 1900-talets förra hälft tenderade Afrika att bli en kristen kontinent. Från år 1912 till år 1962 steg antalet afrikanska kristna från en miljon till fyrtio miljoner. Av dessa tillhör 25 miljoner den katolska kyrkan, 15 miljoner olika evangeliska eller andra icke-romerska kyrkor: en väldig massrörelse in i den kristna kyrkans gemenskap. Det finns länder i Afrika som ganska tydligt präglas av kristendomen. Uganda, där minst en tredjedel är kristna, Nyasaland, södra Kamerun och Togo kan nämnas som exempel. Den kristna skolan förde miljoner i kontakt med civilisation och evangelium. Det kristna sjukhuset predikade den barmhärtige samaritens budskap mera effektivt än någon predikstol. (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 144)

Radiomissionen är ... av stor betydelse i Japan. Våra missionärer har av denna anledning satsat på denna missionsmetod. Missionärerna Maj-Lis och Carl-Åke Carlsson startade 1961 radiomission i Wakayama stad. Programmet har fått namnet "Evangelii Röst". Vid deras hemresa 1963 övertog Britta Hagström ansvaret för verksamheten. ... Församlingen (i Wakayama) finansierar detta arbete, dels med medel från Sverige, dels med egna offer. F.n. har den åtagit sig det största ekonomiska ansvaret. (Yngve Ydreborg "Svensk missions väg till Japan" s 37)

Ett av de märkligaste företeelser bland de icke kristna folken är utan tvivel den förnyelse, som de tre stora religionerna buddism, hinduism och islam upplever. ... Från början var dessa tre religioner missionerande. I deras heliga skrifter kan man skönja missionsbefallning. En av hinduismens stora säger: "Hinduismen skall förkunnas i varje vrå till världens ändar." - Buddha var fullt övertygad om att hans lära och frälsningsväg hade betydelse för hela mänskligheten. Till munkarna gav han följande befallning: "Gå ut I munkar för de mångas väl, de mångas lycka. Prediken den härliga läran, prediken ett heligt liv, fullkomligt och rent." - I den islamska trosbekännelsen finner vi de välbekanta orden: "Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet." Gud gav detta löfte till den utlovade Messias: "Jag skall föra ditt budskap till jordens ändar." (Arvid Almquist "Världsreligionernas förnyelse" s 98-99; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

(Svenska) Missionsförbundets kraftfulla och framgångsrika verksamhet i Afrika fick också känning av de politiska och religiösa frihetsströmningar som för några år sedan började göra sig gällande i denna kontinent. Under hela året 1960 arbetade man intensivt både i Kongo och Sverige på de stadgar, som skulle ligga till grund för samfunden i f.d. Belgiska och Franska Kongo. Året därpå hade man kommit så långt att man övergick från "Mission" till "Kyrka" och valde afrikanska ledare för Den Evangeliska Kyrkan i Manianga-Matadi och Den Evangeliska Kyrkan i Kongorepubliken/Brazzaville. ... Den Evangeliska Kyrkan i Kongo - det är fortfarande fråga om Kongorepubliken/Brazzaville - har en stark andlig och moralisk kraft, genom att den låtit väckelsen leva fritt i kyrkan. Kyrkans andliga och moraliska fasthet har gett den en sådan ställning i samhället, att både katoliker och hedningar visar beundran och respekt för den och dess ledare. Vår kontakt med denna kongokyrka var enbart positiv. Visst stod vi undrande inför extasen, som griper människorna i en helig hänryckning. Men vi kan också förstå pastorn, som tackade Gud både för extasen och den andliga omskakning, som församlingen genomgått. Den väckelse som började för drygt femton år sedan pågår med oförminskad kraft - för att inte säga med ännu starkare kraft. Guds verk går framåt. Folk samlas i skaror. Synder bekänns, människor lämnar ifrån sig undangömda fetischer. Man ber om förlåtelse och man ger förlåtelse. Guds Ande har fått grepp om människorna och förhållandena har helt förändrats. (Linné Eriksson "Kontakt med Kongokyrkan" s 192-194)

Missionssekreterare Arvid Stenström föredrog (i Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1960) ärendet (om en överenskommelse mellan Kongokyrkorna och Svenska Missionsförbundet) samt betonade nödvändigheten av att de infödda i såväl Kongorepubliken som Belgiska Kongo erhåller vårt fulla förtroende att övertaga missionens egendom i Kongo med vissa smärre undantag. Vårt ansvar för Kongoförsamlingarna minskar inte i och med detta, men de infödda får uppleva ett större ansvarstagande. Dispositionsrätt till missionsbostäderna kommer under vissa förhållanden att tillförsäkras Svenska Missionsförbundet. ... Generalkonferensen godkände i princip enhälligt det upprättade förslaget. ... Då ordföranden genom klubbslag bekräftat beslutet, nedbad han Guds välsignelse över Kongos folk och över Kongokyrkornas fortsatta verksamhet. I anledning av beslutet om överlåtelse av Svenska Missionsförbundets egendom i Kongo till Kongokyrkorna framträdde de i konferensen närvarande båda representanterna för Kongo, sekreterare Jessy Nkoba och sem.stud. Miliami Elisabeth tillsammans med sekreterare Arvid Stenström. Denne läste på kikongo Joh. 3:16, ledde i bön samt avslutade med Herrens bön, vilken bads tillsammans med Kongos representanter och alla närvarande kongomissionärer på kikongo, det språk till vilket våra första missionärer översatt Bibeln för att ge Guds ord till Kongos folk och som nu i denna heliga stund bringades tillbaka till moderförsamlingen. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 132)


ca 1960 - ca 1957

(Missionens) framgång i Etiopien ledde till att en självständig kyrka bildades 1959. Den hade 20 000 medlemmar och fick namnet Mekane Yesus-kyrkan, vilket betyder platsen där Jesus bor. ... Etiopien var under 1950- och 60-talen det första u-land som svenska statliga biståndsmyndigheter började stödja. En av de allra första stora u-landssatsningarna blev orten Backo, där EFS-missionärer samarbetade med SIDA och Lutherhjälpen i Sverige. (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 360-361)

Bland en folkmängd (i Japan i slutet av 1950-talet), som överstiger 90 miljoner och som har 320.000 shinto- och buddistpräster med 200.000 tempel och 80 miljoner gudar utplacerade i snart sagt vartenda hem, ser den kristna kyrkan väldigt liten ut. Enligt statistiken uppgår den romersk-katolska kyrkans anhängare till 227.000 och de protestantiska kristna till 400.000. Alltså omfattar den protestantiska kyrkan i landet inte en halv procent av befolkningen. Sedan krigsslutet har Gud tillåtit mycket att hända, som bidragit till en storoffensiv i Japans mission. (Filip Malmvall "Guds väg i Japan" s 24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Hur långt har då den kristna kyrkan (i Indien) kommit i självunderhåll och självstyre? Jag kan endast giva en situationsbild från vårt eget fält i Kandesh. Sedan några år tillbaka har vi en sammanslutning av de kristna församlingarna och denna organisation försöker nu övertaga ansvaret undan för undan, så långt den kan det. ... Lokalförsamlingarna underhåller sina gudstjänstlokaler och missionen betalar icke ut något till deras reparationer. Missionen står ännu ekonomiskt bakom skolorna, men skötseln av dem övergår alltmer till indierna. ... Vårt mål är ... självunderhåll och självstyrelse i våra indiska församlingar, för detta arbetar och beder vi. (Elin V. Anderson "Farväl till Indien" s 25; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)


ca 1957 - ca 1955

Elden som föll vid ett möte (den 9 april 1906) i Los Angeles vid Bonnie Brae Street, har på 50 åt spritt sig till så gott som jordens ändar: nyligen öppnades mission också på Grönland. Förhållandevis har intet samfund gått så starkt framåt under vårt sekel. Pingstvännerna utgör idag nära två procent av protestanterna världen över. (Berndt Gustafsson "Pingströrelsen"; Jönköpings-Posten den 29 december 1956)

Natal, frukträdgårdarnas och blommornas land, är ett storslaget berglandskap. ... Vi hinner fram i god tid före kvällsmötet (annandag jul) och blir mottagna på bästa sätt av vårt svarta värdfolk. ... Nu genljuder bygden av zuluernas sånger. Efter vittnesbörd av missionärerna är flera redo att lämna sig åt Gud. En efter en står de upp, räcker upp sin högra hand och säger: "I dag vill jag utvälja Jesus." (Sten Abrahamsson "Jul i de svartas värld"; Jönköpings-Posten den 27 december 1956)

När biskop(en i Metodistkyrkan) Odd Hagen för några veckor sedan befann sig i Jönköping, just återkommen från ett besök i bl.a. i Nordafrika, yttrade han: "Utvecklingen i Kongo kan bli utslagsgivande för hela Afrika. Från söder kommer den alltmer eldfängda nationalismen, från norr den frammarscherande muhammedanismen och därtill kommer den i sociala missförhållanden lätt groende kommunismen. Alla dessa tre riktningar stråla samman just i Kongo." Odd Hagen tillade: "Om Afrika skall bli kristet, beror på, om den vite mannen blir kristen." (Bertil Nordenstig "Världshistorisk insats"; Jönköpings-Posten den 20 december 1956)

I ett sekel har kristen mission arbetat i (Sydafrika). Den har öppnat dörren på glänt till en vidare och friare värld. Det kommer inte att stå i nationalistregeringens makt att nu stänga dörren för de svarta. (Eric Hägge "Ett varningsord i rasstriden"; Jönköpings-Posten den 26 juni 1956)

Då Sydamerikas nationer för omkring 25 år sedan erhöllo politisk frihet, ingick det i den nya konstitutionen att erkänna romersk katolska kyrkan som statsreligion och förbjuda andra trosriktningar. ... Trots intensivt motstånd trängde protestantiska missionärer in överallt och lyckades vinna fotfäste. De frihetsrörelser, som på 1900-talet i såväl Europa som Amerika krävde full religionsfrihet, vunno seger även i Sydamerika och 22 nationer erkände i lag religionsfriheten. ... Sverige har kraftigt bidragit med en stor skara missionärer tillhörande pingströrelsen och örebromissionen. Deras framgångar, särskilt i Argentina och Brasilien, äro de största, som svensk mission haft i missionsvärlden. (Arvid Almquist "Religionsfrihet i Sydamerika"; Jönköpings-Posten den 20 april 1956)

Det ljusnar vid horisonten. Kanske är det gryningen till en ny dag i de svartas värld, då män skola uppstå ur deras egen krets, vilka föra verket vidare och på ett mera effektivt sätt än någon vit. (Gideon Wikström "Korståg i Afrika"; Jönköpings-Posten 1956-02-14)

Fiskebyn Tranquebar på Sydindiens ostkust är en liten idyll, där man ser fiskarna skjuta ut sina primitiva farkoster genom oceanens kraftiga dyningar. ... Byn har fått en plats i kyrko- och missionshistorien, som icke går att plåna ut. Den 9 juli 1706 landstego nämligen där två tyska missionärer Ziegenbalg och Plütschau, utsända av Fredrik I av Danmark och utbildade vid franckeska skolan i Halle, och därmed tog den protestantiska missionen i Indien sin början. ... 250-årsminnet av Ziegenbalgs landstigning firades den 14 januari i år av tamulkyrkan och de protestantiska missionerna i Indien. (Anders Andrén "En stor dag i Tranquebar"; Jönköpings-Posten 1956-02-04)

Den för infödda medarbetare förra året beslutade årliga konferensen skall utfyllas med ett arbetsutskott, bestående av tre vita och fyra infödda ledamöter. Alla frågor som berör det direkta arbetet bland de infödda skall behandlas vid denna konferens, en förordning som kommer att ge de infödda vidgade rättigheter i administrationen på fältet men också större ansvar och syftar till en successiv överflyttning av arbetsbördan på dem själva. (Gideon Wikström "Eko från missionärskonferensen i Sydafrika januari 1956"; konferensen som pågick några dagar inleddes den 7 januari; Jönköpings-Posten 1956-01-27)

Något av det viktigaste just nu är, att missionärerna ge de infödda kristna allt större ansvar. ... Men invänder någon, de är inte mogna än. Var inte för säker på det. Hur vore det att i stället fråga: äro vi mogna att upptäcka deras mognad? Och äro vi mogna att se hur vi själva håller på att bli övermogna? (Arvid Svärd "Vi och de andra"; Jönköpings-Posten 1955-08-02)

Låt mig ... anföra d:r Åke Holmbergs slutord vid ett föredrag i Holsbybrunn: "När vi fråga vad missionen skall göra åt världens nöd, tror jag ett av de viktigaste svaren är att just i de triviala vardagsproblemen låta himmelrikets krafter bryta igenom, om också bara i en glimt. Så är kyrkan salt och ljus för hela världen, för alla samhällen och mänskliga gemenskaper. Det är när vi leva den kristna församlingens liv och inbjuda varje människa att träda in i de återlöstas gemenskap, som vi föra fram Guds svar på världens nöd." (Arvid Almquist "Världsnöd och världsmission"; Jönköpings-Posten 1955-05-04)

Den numerära ökningen av kristna i Indien har varit avsevärd, dels på grund av massrörelser och dels genom befolkningsökning. Statistiken anger de kristnas antal till 9-10 millioner, varav hälften är protestanter och resten syrisk ortodoxa och romerska katoliker. (Arvid Almquist "Missionens utsikter i Indien"; Jönköpings-Posten 1955-02-25)

Någon berättar: En asiat hälsades vid ett kristet möte i Västern: Vi är glada över att få lyssna till vår färgade broder. Han replikerade: Det fröjdar mig att få tala till mina färglösa bröder. ... Den gång skall (Kongo) var amed när de färgade folken bestämma världens öde, när kanske de färglösa folken ligga utkastade på historiens flyglar nere på utvecklingens andrahandsplan. (Arvid Svärd "Färgade folk och färglösa"; Jönköpings-Posten 1955-01-08)


ca 1955 - ca 1950

Sekreteraren i Indiens nationella kristna råd (INCC) d:r E.C. Bhatty (säger): " ... Folk har blivit mer politiskt medvetna under det senaste året. ... I alla våra förhandlingar med staten skola vi tala om kyrkan, inte om missionen. (Arvid Svärd "Indiens regering och missionen"; Jönköpings-Posten 1954-02-17)

Att ge de underutvecklade folken (västerländsk kultur) utan en levande religion, det är en diskutabel gåva. Kanske ändå att den förlöjligade missionen är den värdefullaste hjälpen till medmänniskorna utanför den värld, som en gång med stolthet kallade sig "den västerländska kulturkretsen". Huruvida kultur, odling, numera är västerlandets signatur, kan diskuteras. (Einar Genitz "Vad ha vi att ge?"; Jönköpings-Posten 1953-11-13)

Vad vi ger åt yttre missionen ger vi faktiskt bort. ... I själva verket är det den infödda församlingen, som skall vara den verklige ägaren till all missionens egendom. På de missionsfält, där man inte går in för detta gör man vad man snart kommer att ångra. Den nationalistiska andan är nu starkare än någonsin i de länder vi missionerar. Om inte vi med det snaraste överlämnar arbetet och egendomen åt respektive länders egna och deras ledning, där detta inte redan är gjort, kommer vår mission och i synnerhet våra missionärer att få lida mycket därför. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 82-83; ledare i tidningen Dagen den 10 oktober 1953)

1951 startade (Svenska Alliansmissionen) arbete i Toyohaashi, Okazaki, Iwata och Toyokawa. 1952 hade antalet missionärer växt till 16. ... På ett tidigt stadium var det klart att församlingar som grundades av SAM på det nya fältet (i Japan) skulle bli självstyrande och självunderhållande. En egen organisation av församlingar, grundade genom SAM:s arbete, var aldrig aktuellt. I Japan fanns många olika små kyrkoorganisationer redan vid den tiden. Så småningom fördes tanken på den Japanska Allianskyrkan, Nippon Domei Kirisuto Kyodan, in i bilden. Den är ett resultat av Evangeliska Alliansmissionens i Amerika, TEAM:s, arbete i Japan och bildad 1928. Denna mission har Fredrik Franson som grundare och är alltså nära släkt med SAM. ... Vid SAM:s i Japan årskonferens i oktober 1952 beslöts att ta ytterligare kontakt med TEAM för att förverkliga detta samarbete. Så småningom bildades en samarbetskommitté mellan SAM i Japan och den Japanska Allianskyrkan. Det var också naturligt och värdefullt att kunna använda sig av den utbildning för blivande pastorer som erbjöds vid Japan Christian College, numera (år 2000) Tokyo Christian University. Efter närmare 50 år av samarbete kan sägas, att det var ett både viktigt och lyckligt steg som togs i denna fråga 1952. (Karl W. Frandell "Japan - 50 år mission" s 24)

Det dröjde till 1951 innan (Arne) Johnsson i sällskap med sin svåger Thorsten Sjösteth gjorde de första undersökningsresorna till indianreservaten i staten Rio Grande do Sul och Santa Catarina. Här fann de mellan fyra och fem tusen indianer, alla fullständigt utan evangelii ljus. Johnsson och hans hustru hade tidigare tänkt att de skulle söka sig längre norrut till de stora indianområdena, men vid mötet med dessa södra Brasiliens indianer var det helt enkelt omöjligt att lämna dem i andligt mörker och okunnighet. Det framkommer under samtalet att det nog finns 160-180 stammar i Brasilien som inte ännu (1967) fått besök av någon missionär. Tydligen finns det också oupptäckta indianstammar. Och en del av dem som kallas kartlagda är endast överflugna med flygplan. Det finns också ett femtiotal stammar som har tillfällig missionärskontakt och andra som har missionärer boende hos sig ibland. Därtill kommer de många indianer som blandar sig med landets befolkning i övrigt. De glömmer sitt ursprungliga språk men röjer sig genom sitt utseende. Johnsson berättar också om att det inte var tillåtet för religiösa arbetare av något slag att bosätta sig inom indianreservaten, och därför kunde de första tiden endast göra tillfälliga besök. ... Vi förstod att indianerna är oerhört misstänksamma mot alla vita. Man måste räkna med år av bekantskap och samvaro, innan denna mur av misstroende bryts ned och förtroendet börjar växa fram. (Linné Eriksson "Novemberkväll i indiandalen" s 26)

Pingstfolket i Sverige har det största antalet missionärer av alla de kristna riktningarna i vårt land. Verksamheten på missionsfälten är för närvarande stadd i en kraftig utveckling. Detta visar inte minst de oerhörda behov, som just nu förefinnes av byggnader för missionens räkning. ... I samråd med sakkunniga på detta område har vi kommit till den övertygelsen, att det överhängande behov, som i berörda avseende nu föreligger, bäst tillgodoses genom en stort upplagd insamling. ... Denna insamling skall säkerligen inte inkräkta på de ordinarie insamlingarna för yttre missionen. Dessa måste ju i första hand få sitt, ty dessa gäller ju missionsarbetets underhåll. Men vi är förvissade om att den offervilja, som så ofta kommer till synes bland pingstvännerna i Sverige, även nu skall frammana extra offergåvor. Ändamålet är så stort och betydelsefullt, att knappast någon av pingstfolket eller dess sympatisörer kan komma undan utan att teckna sitt bidrag. När (tidningen) Dagens förlagslån kunde samla omkring sig ett så enormt intresse, som fallet var, hur mycket mer skall då inte yttre missionen, med sina speciella förutsättningar att mana till ansvar och offer, kunna gripa våra hjärtan, så att vi inom den närmaste tiden kan få det föreliggande behovet fyllt. Vi är förvissade om att denna insamling skall ... lämna efter sig bland våra vänner en ökad offervilja för missionen i såväl hem- som hednaland. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 77-78; ledare i tidningen Dagen den 13 februari 1951)

De kinesiska kristna anmoda missionärerna att för tillfället lämna landet, så att kinesiska kristna icke må anses för reaktionärer och imperialister, ty att ha för mycket att skaffa med vita från västerlandet, är farligt. Senaste meddelanden utifrån ger vid handen, att missionärerna börja lämna landet i ökat tempo. Faran är också, att förvecklingarna utveckla sig till krig, vilket innebär internering av alla missionärer. Därför behövs förbön som aldrig tidigare för den kristna församlingen i Kina. (Arvid Almquist "Kinesisk horisont"; Jönköpings-Posten 1951-01-24)

Missionens ställning i det nya Kina är bekymmersam. Äntligen har man fått klarhet i regeringens inställning till kristen mission. Under våren och sommaren (1950) ha hållits flera konferenser i olika delar av Kina mellan regeringsrepresentanter och kyrkorna. Det är landets stats- och utrikesminister Chow-en-lai, som tagit initiativet och avgör de nya riktlinjerna. ... Han framhöll bland annat, att den kristna kyrkan tjänat imperialismen samt ofta sökt undertrycka revolutionära rörelser. ... Varje kristen som accepterar den västerländska kulturen och individualismen, måste utrotas. Kyrkan måste frigöra sig från dessa idéer och återvinna sin ursprungliga renhet samt vinna folkets respekt. Därför behövs en ny Martin Luther, som kan reformera den kinesiska kyrkan. ... Församlingarna måste bli självunderhållande och självstyrande och några medel från utlandet få icke mottas. Missionärerna få stanna kvar, om de uppför sig väl. ... Några nya missionärer torde icke vara välkomna, såvida de icke äro "nyttiga", t.ex. läkare, lärare, sjuksköterskor, agronomer, ingenjörer m.m. Missionsmedel få utsändas för underhåll av sjukvård och skolor, tills landet stabiliserats. Regeringen kommer att avgöra deras användning. (Arvid Almquist "Revolution och mission"; Jönköpings-Posten 1950-09-27)

På tusen tungomål bekänns i dag, att Kristus är Herre. Världen ler åt "kaffetanterna, som sticka strumpor åt nakna negerbarn". De ha dock sin del i Kristi upphöjelse, att alla skola bekänna att Jesus Kristus är Herre. De gjorde vad de kunde. Vad har du gjort? (Gustav B. Carlsson "Jesus Kristus är Herre"; kommentar till Fil 2:9-11; Jönköpings-Posten 1950-07-07)

Det är av stor vikt, att vi (missionssällskap) alla ordna så, att missionärsarbetet under den nya regimen (i Kina) blir självstyrande, självunderhållande och självutbredande. (Filip Malmvall "I Kina under ny regim"; Jönköpings-Posten 1950-05-26)

Kristet socialt arbete välkomnas mångenstädes (i Kina) av de röda. Teologiska skolan i Fukien har större elevantal den gångna höstterminen än någonsin tidigare. Kommunisterna ville inför ryskan som valfritt ämne, men ingen av studenterna var intresserad. ... I de totalitära staterna, muhammedanska eller kommunistiska, söker man isolera kyrkan från världen, för att den skall tyna eller dö. Men en kyrka kan aldrig isoleras, om dess medlemmar äro levande vittnen i ord och liv. (Arvid Almquist "Det nya Kina"; Jönköpings-Posten 1950-02-24)


ca 1950 - ca 1945

Vi i Svenska alliansmissionen ... äro här i Syd-Afrika för att peka på Honom, som allena kan förvandla ett människohjärta, så att det önskar hålla frid med alla och är villigt att tjäna sina bröder! Här ser vi lösningen på Syd-Afrikas problem och för denna uppgift, offra vi gärna våra egna intressen och äro lyckliga över att bli brukade bland dessa tio millioner svarta i Syd-Afrika. (Lars Vitus "Bland tio millioner svarta i Syd-Afrika"; Jönköpings-Posten 1949-12-20)

(En) livgivande impuls i missionsmotivet visar sig också i (de norska) frikyrkornas förhållanden. Under normala tider och mänskligt sett borde de ha nog med uppgiften att befästa sin ställning i hemlandet. Men så länge de blott sysselsätta sig med det, visar det sig att det brister både vad anslutning och livskraft angår. Så snart de bli missionskyrkor, växer vitaliteten och numerären och en friskare ström går genom det dagliga livet. Missionsapellen har också hörsammats och besvarats med levande iver av frikyrkorna. ... Pingstvännernas missionsbehov är uppseendeväckande, både till följd av omfånget och helt nya former. (Nordisk Missionshistoria s 301; Emil Birkeli: Norges yttre mission)

I Madras-provinsen, där Svenska Kyrkans missionsfält är beläget, har regeringen redan utfärdat den bestämmelsen, att ingen av staten erkänd skola får använda sina lokaler, lärare eller elever som religiös propaganda. Det är givetvis mycket lätt att stämpla varje slag av religiös påverkan eller verksamhet som propaganda. ... I Centralprovinserna, där Evangeliska Fosterlandsstiftelsen arbetar, har regeringen utfärdat en lag, som bestämmer, att ingen omvändelse från en religion till en annan får ske utom inför en magistratsperson, som därvid skall övertyga sig om, att omvändelsen sker av rätta motiv och utan otillbörlig påverkan från någon annan. Detta kan ju låta rimligt nog, men det är lätt att förstå, vilket utomordentligt vapen, som därmed satts i händerna på en ämbetsman, som önska trakassera missionärer, evangelister och nykristna. Brott mot lagen kan straffas med böter eller fängelse upp till sju år. I Bombay-provinsen, där Svenska Missionsförbundet och Svenska Alliansmissionen arbeta, har en lag utfärdats, som bestämmer, att i ett av staten understött sjukhus hälften av staben måste vara icke kristen och sjukhusmateriel och medicin måste anskaffas inom landet och icke utifrån. Detta är ett svårt slag mot den kristna läkarverksamheten. Därtill kommer, att ingen som helst religiös påverkan på patienterna får förekomma. ... Det anförda må vara nog för att visa, hur läget för den kristna missionen i Indien hastigt försämrats. I ett avseende har dock den politiska förändringen medfört en vinst, det är inte längre möjligt att misstänkliggöra missionen som ett medel att befästa en utländsk regerings välde i landet. i det stycket har atmosfären blivit klarare och renare. Men kristendomen står ändå som västerlandets religion och betraktas därför med ovilja. ... (Likväl) är det visst, att inte allt kan utrotas. Detta gäller inte minst på religionens område. Den moderna hinduismen har mottagit de starkaste intryck av kristendomen, isynnerhet vad sociala och humanitära idéer beträffar. Därom vittna sådana namn som Tagore och Gandhi, vilkas personligheter och livsverk, trots deras avoghet mot kristendomen, äro fullkomligt otänkbara utan det kristna inflytandet. (Sigfrid Estborn "Blick på Indien av i dag" s 168-171; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Kristen mission, rätt bedriven, är arbete på att höja även de mest eftersatta, förolämpade och förslavade till fullvärdigt mänskligt liv. Därmed blir den också ett heligt krig mot de sataniska makter, som alltför länge regerat den vita rasen. I innevarande ögonblick är detta krig nödvändigare än någonsin - också i missionärernas egna länder. (Harry Blomberg "Världserövrare"; Jönköpings-Posten 1948-10-01)

Man kan inne i Afrikas djungler påträffa personer som varit sjunkna i den mest råa och mörka hedendom, men som i dag är lyckliga kristna, befriade från de onda makter under vilka de en gång varit slavar. De har inte ord varma nog av tacksamhet mot missionärerna och de som sänt dem. De prisar det verk som lyft dem från deras andliga mörker in i evangelii ljus. ... Det är ... mycket intressant att se hur det även i vår av andlig blindhet kännetecknade tid finns regeringar, som värdesätter mission i detta sammanhang. Regeringen i Belgiska Kongo har helt nyligen beslutat att genomföra sitt stort upplagda skolprogram i samarbete med de olika missionssällskapen. Staten ger kraftig stöd åt skolbyggandet, men den önskar att missionen tar hand om de praktiska angelägenheterna i samband med undervisningen och skolans ledning. ... Våra missionsoffer är en insats av oskattbart värde inte bara för de folk som är föremål för missionsarbetet, utan också för dem som på ett så osjälviskt sätt offrar för andra människors välfärd. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 76-77; ledare i tidningen Dagen den 24 september 1948)

(Pingst)församlingen i Porto Alegre (i Brasilien) var den första församlingen, som skickade ut någon missionär till Uruguay. Det skedde 1948. Denne missionär har sedan följts av flera. (Linné Eriksson "Bland pingstvänner och andra vänner" s 102)

Som ett mäktigt monument över Moodys livsverk står ... Moody Memorial Church i Chikago. ... En sällsam upplevelse var också det stora missionsmötet, då missionärer och ledare från skilda delar av världen talade om behoven, kraven och möjligheterna just nu. På den stora läktaren bakom talarna såg man en brokig samling av nära nog alla hudfärger, en mäktig manifestation av världsmissionen. Under mötet förekommo också vittnesbörd av unga män och kvinnor från Hawaji, Kina, Indien, Afrika m.m. ... Moody lever än. Moodys Gud lever än. (Stig Abrahamsson "Moody lever än"; Jönköpings-Posten 1948-02-14)

Ännu har vi ej glömt vad som hände Juicheng i södra Shansi julafton 1947, då några unga kommunistiska myndighetspersoner kommo till missionsstationen och förde med sig missionär Elna Lenell och den nyvalde pastorn, Yao, samt tre andra arbetare i församlingen till stadens fängelse. "Missionsstationens portar förseglades, skolan förbjöds fortsätta sin verksamhet och allt som fanns på stationen togs och delades ut till allmänheten." Den 29 december fördes de fängslade utanför staden där fröken Lenell och pastor Yao grymt mördades. (C.J. Bergquist "Kinas kristna inför julen"; Jönköpings-Posten 1949-12-20)

Vi fick tillfälle till en pratstund med missionär (Manne) Lundgren, som efter 42 år arbete i Afrika hade åtskilligt att säga om mission-kyrka-väckelse. ... Vi får ... reda på att det var i början av år 1947 vid Ngouedi seminarium den väckelse föddes som alltfort lever så stark i församlingarna i de båda republikerna (Centralafrikanska republiken och Kongorepubliken/Brazzaville). Manne Lundgren säger: "Krigstiden var i andligt avseende en mycket prövande tid för våra församlingar. Syndafall var vanliga, penningkärleken stor och motsättningen mellan vit och svart åstadkom stora svårigheter. Detta tillstånd i församlingen oroade missionärerna i hög grad, och bön om Guds särskilda ingripande blev allt innerligare. Vid upprepade tillfällen under de första månaderna 1947 förekom vid Ngouedi tydliga tecken på en annalkande väckelse, vilken bröt ut med full kraft vid påsktiden. Syndabekännelser under rop och tårar, under extas och skakningar blev en helt vanlig företeelse. Många hade andliga uppenbarelser, och eleverna samlades mycket ofta till bönestunder. Missionärerna blev helt upptagna med att rådgiva och hjälpa, och hela seminariet levde under väckelsens inflytande. ... Med eleverna från seminariet spreds väckelsen till en hel del av våra stationer. Ngouedi, Brazzaville, Musana, Madzia och Indo blev rikt välsignade under denna tid." (Linné Eriksson "Kontakt med Kongokyrkan" s 194-195)

Under tiden 13-24 juli (1946) har en betydelsefull missionskonferens hållits i Belgiska Kongos huvudstad Leopoldville. ... Konferensen omfattade mission och afrikansk kyrka inom Belgiska Kongo och Ruanda-Ulrundi, Kamerun och Franska Ekvatorialafrika samt portugisiska Angola. Det var den första i sitt slag både då det gäller den geografiska omspänningen och likställigheten mellan mission och afrikansk kyrka. ... Vita och svarta umgingos obehindrat med varandra och åto tillsammans. Vi hade samma slags logi. ... Experimentet med en konferens här för vita och svarta var djärvt, men jag tror att det var ett steg framåt. Vi behöva övas i den gemenskap, som dock blir mer och mer nödvändig för missionens framtida väl. (Georg Palmaer "Den väst-centralafrikanska missionskonferensen"; Jönköpings-Posten 1946-08-02)

Med omkring 25 år i Indien bakom sig kom på tisdagen missionär Elna Mimmercranz (läs: Wimmercranz?) med londonplanet till Bromma. Resan från Bombay har tagit nära en månad. Fröken Mimmercranz berättar att svenska kyrkan har/håller 35 missionärer i Sydindien. Arbetet har varit synnerligen fruktbringande och församlingsmedlemmarnas antal har tiodubblats på de senaste tio åren. Svenska missionärer är också väl sedda där ute. Förhållandena har varit mycket svåra de senaste krigsåren. Brist på alla slag av förnödenheter rådde och svåra farsoter härjade. (Smålands Folkblad "Synnerligen fruktbringande missionsarbete i Sydindien")

Medan bilen (en tid efter andra världskrigets slut) susade fram genom palmskogen, tänkte jag på allt vad jag skrivit om Kongo. Jag påminde mig den kväll, då jag skrev kung Alberts dödsruna för Ny Dag och inte försummade att omnämna hans andel i grymheterna i den gamla Kongo-fristaten. Både då och vid många andra tillfällen hade jag tillfogat klyschan: "Det är för att göra infödingarna nöjda och belåtna med den sortens behandling som svenska missionärer reser ut till Kongo." Nu visste jag mer om den svenska missionen, som jag redan besökt på östra sidan av Kongo! Hur kom det sig att jag själv och andra kommunist-journalister överhuvudtaget hade reda på att grymheter förekommit i Kongo? Jo, det var på grund av den svenska missionens pionjärgärning i Kongo. Den svenska baptistmissionären Sjöholm hade bevittnat grymheter på de första gummiplantagerna. Hans kristna rättfärdighetskrav hade upprörts, och han protesterade mot dessa grymheter. Först blev han inspärrad av den gamla Kongo-fristatens myndigheter. Men han lyckades ta sig ut ur Kongo, reste till London och skrev stora artiklar i "Times" om tillståndet i Kongo-fristaten. Det var dessa artiklar av den svenska missionspionjären, som väckte världens samvete och föranledde den internationella kontrollen över Kongo. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 200)

Alltifrån det andra världskrigets slut, när den nationalistiska stormvinden började blåsa på allvar över Afrika, har vi haft känning av spänningen mellan det politiskt-sociala nya Afrika och den kristna verksamheten. Församlingen blev ett tacksamt arbetsfält för den nationalistiska propagandan, eftersom det fanns så många "upplysta" människor i dess led. Och detta utnyttjades på allt sätt i valtider och när det förekom kontroverser mellan administrationen och afrikanerna eller mellan kolonisatörer och afrikaner. Läget blev på grund härav mycket ömtåligt för både församlingar och missionärer. Man tvingades "gå balansgång" mellan å ena sidan koloniala intressen och å andra sidan afrikanernas. Dessa senare fick ju allt större inflytande år från år i administrativt avseende. Men det var naturligtvis inte lätt att förbli helt neutral i det som hände; läget krävde då och då ett ställningstagande för eller emot. Det fanns också en och annan evangelist, som övergick till den politiska propagandan, vilket de koloniala myndigheterna tog som tecken på att missionärernas vistelse i landet var ett hot mot den franska kolonialmaktens försök att (i Centralafrika) hålla de olika territorierna samman i ett block och att samtidigt söka ge det afrikanska folket möjlighet att som franska medborgare i ett "Stor-Frankrike" höja sig så högt som deras kultur, intelligens och arbete tillät. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 146-147; Församlingen och det nya Afrika)


ca 1945 - ca 1940

Till sist gick Eichmann och hans SS-kollegor med på att tillåta ett litet antal ungerska judar gå ombord på ett tåg som man påstod skulle föra dem ut ur Riket. ... Detta skulle vara en "Noaks ark - allt och alla skulle vara representerade: ungdomsorganisationer, illegala flyktingar, ortodoxa, vetenskapsmän, sionister". Men det var på många sätt en märklig "Noaks ark", en där personliga kontakter spelade en roll för att få tillträde. ... Tåget lämnade fullt av flyktingar slutligen Budapest den 30 juni 1944, sedan enorma summor pengar och andra värdesaker överlämnats i resväskor till SS. Vid det laget var Becher, Clages och Eichmann alla inblandade i utpressningen. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutliga lösningen" s 293-195)

Med glädje vi ihågkomma det kära hemmet, där vi gästade nämnda dag. Minnet följer oss till Indien, där vi arbeta bland de arma och vilsekomna. Bed för Indien. Jesus kommer snart. - Hjärtligt tack. (Sylvia och Ragnar Gustafsson "Bed för Indien"; tackord i Signe och Ivar Johanssons i Högryd-Södra Ving gästbok den 11 april 1944)

(Kalle och Olle) trodde säkert, att Afrikas palmskogar inte gingo upp mot björkhagarna därhemma. De var patrioter i ordets bästa mening och sade gång efter annan till fröken Stenberg, att Sverige var det bästa landet på jorden. När dagen grydde, blev de i tillfälle att ta en titt på denna det franska imperiets västligaste utpost i Afrika. Vilken upplevelse för de ljuslätta svenska ynglingarna, att var de gingo möta svarthyade människor. Många fransmän mötte de ju även, likaså åtskilliga mulatter. Fröken Stenbergs hjärta klappade varmare, då hon såg landets söner, ty hon visste, att för detta folks andliga bästa skulle hon viga sitt liv. . . . Det kunde allt starkt sättas ifråga, om man kunde få hjärtat i Afrika, då man var svensk, men kanske det var möjligt! . . . Missionär Erland Eriksson fick nu höra den intressanta berättelsen om pojkarnas flygning till Afrika, och hur de oförmodat mött Ellen i Paris, samt huru Gordon frikostigt ordnat för hennes utresa. Det blev en oförgätlig kväll på missionsstationen, denna barmhärtighetens och kärlekens utpost i det mörka Afrika. (Eric Jansson "Kalle och Olle flyger till Afrika" s 55-57,75)

En fråga som redan nu sysselsätter många missionsledare, gäller de tyska missionsfältens ställning efter kriget. Ingen vet ju något bestämt om utgången, men mycket talar för att vi få räkna med en ganska stor förändring i den tyska världsmissionens framtida läge. Kanske kommer vårt land att just här få sig stora uppgifter anvisade. (Oscar Rundblom "Hur går det med den tyska missionen?"; Jönköpings-Posten 1943-05-24)

Det är anmärkningsvärt, att (Martin S. Allwood) kan skriva en hel bok (boktitel "Indien") om Indiens sociala och kulturella problem utan att med ett ord omnämna den kristna trons och missionens insats i Indien. Dock är det uppenbart, att missionen överallt gått i spetsen, där det gällt att ta upp kampen mot sociala orättvisor och missförhållanden, icke minst i fråga om de kastlösa, eller att bygga sjukhus, skolor, barnhem och fristäder för änkor och andra värnlösa. (Sigfrid Estborn "Blick på Indien"; Jönköpings-Posten 1942-11-21)

På hösten 1942, när bitterheten mot utlänningarna (i Indien) var som starkast, hade jag som medpassagerare under en bussfärd i Khandesh en ung student på väg till ett nytt läsår i en högskola i Poona. Han dolde inte sin harm och ringaktning, när han fick höra, att jag var missionär. När han också fick veta, att jag var från Sverige, undrade han - så långt jag kunde se på fullaste allvar: "Hur mycket betalt får Ni av svenske kungen per döpt indiskt huvud?" Missionsorganisationer och missionärer voro för honom ingenting annat än tarvligt förklädda agenter för västerländsk imperialism och krämarelystnad. ... Vi skildes emellertid som vänner. Jag hade lyckats övertyga honom om ... att det enda vi svenska missionärer ville vinna i Indien var vänner, att vi kommit inte för att vi själva kände oss bättre än andra men för att vi fått lära känna en bättre Frälsare. (Fredrik Franklin "Svensk i Indien" s 91-92; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Missionens ställning i Fjärran Östern bör vara ett böneämne för alla bedjare. Vi måste fortsätta, vi måste offra för saken och icke lämna våra missionärer utan hjälp. Men vi böra bereda oss på de omformningar av missionskartan, som glänta på dörren. Nya tider - men det är nya vägar, hoppas vi. I varje fall lever vår Gud, missionens Gud, och det är ändå Han, som har sista ordet. (Hjalmar Danielson "Missionen i Östern"; Jönköpings-Posten 1942-03-27)

Situationen är allvarlig och ställer alla missionssällskap och missionärer inför överväldigande krav. En av de mest trängande uppgifterna blir att ge de inhemska kyrkorna och de unga kristna där ute möjlighet att själva överta arbetet, om den gamla kristenheten blir ur stånd att fullfölja sin gärning i den utsträckning som skett hitintills. Sveriges ansvar är inte minst. ... Helt säkert kallas Sverige i denna tid till en stor och ansvarsfylld gärning av hjälpande, försonande och utjämnande karaktär. (Nils Dahlberg "Det allmänna missionsläget"; Jönköpings-Posten 1941-01-29)

Ett sällskap missionärer voro på utresa till sina missionsfält i Indien. En dag sutto de och samtalade om huru Guds kallelse kom till dem. Då framkom det, att tjugo av dem, de voro tjugoåtta, hade blivit frälsta i söndagsskolan och redan där känt Guds kallelse att gå ut till hedningarna med evangelii glada budskap. Här se vi betydelsen av att framhålla missionsarbetet i söndagsskolan. (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 62)


ca 1940 - ca 1925

Från alla delar av den stora folkvärlden ljuder macedonieropet med ständigt stegrad kraft och genom allt världens larm höres ännu vår Frälsares maning: "Verka medan dagen varar. Natten kommer, då ingen kan verka." (Erik Folke "Världsläget och missionen"; Jönköpings-Posten 1937-02-02)

Evangeliska fosterlandsstiftelsens missionsföreståndare har ... av Italiens minister i Stockholm på en fråga om hans regerings ställning till den svenska missionen fått det diplomatiska svaret, att all mission i Abessinien kommer att bedrivas i italiensk anda. ... Skola alla (missionärer) utvisas? En sådan eventualitet är alls icke utesluten. Tvärtom är den ganska sannolik, och detta ej minst på grund av den romersk-katolska kyrkans inflytande. Det är ett fastslaget faktum, att det är denna kyrkans påtryckningar på den italienska regeringen som förmått denna att under de senaste årtiondena lägga alla möjliga hinder för våra missionärers arbete i Eritrea, det under Italien lydande område som redan då frånryckts Abessinien. (Karl Fries "Krig och mission"; Jönköpings-Posten 1936-05-22)

Om missionen skall framgå förnyad ur krisen beror på, om församlingen låter sig gripas av missionens Gudsrikes tanke. ... (Missionens) oerhörda betydelse bör sporra menige man att lära känna denna betydelsefulla kulturgärning. Den är uppbyggande och helande i motsats till kolonialpolitikens metod med gasbomber och kusprutor. (Einar Genitz "Missionens ära och kris"; Jönköpings-Posten 1936-02-03)

Sedan (april 1924) har alltså Tabergskretsen (av Svenska Alliansmissionen) med synnerligen stort intresse omfattat sitt ringa sändebud samt den verksamhet å afrikafältet, som sammanfaller med Cana missionsstation. ... Därför att vår missionsstation ligger liksom på gränserna, förskriver sig vårt arbete till Transvaal, Swaziland och Natal. ... Vårt mål är att vinna de unga för Gud också genom skolarbetet. Att fostra fram andligt rotade karaktärer hos ett folk, som just börjat se något av Guds oändliga kärlek, är ingen lätt sak. Samma är förhållandet, då det gäller att offra något för Gud, på det att Hans verk må fortskrida. Frånsett deras fattigdom och deras synnerligen små begrepp om vad ordet mission innebär, försöka de dock göra vad de kunna. Det offer, som förlidet år frambars genom församlingen (med sina 423 nattvardsberättigade medlemmar samt 133 dopkandidater), uppgick till omkring 1,000 kr. Det dröjer alltså ännu, innan församlingarna här ute bliva självunderhållande. Men om Gud får verka i de troendes hjärtan, och Jesus dröjer, kanske självunderhållsmålet kommer att ernås. Under beredelsetiden för detsamma gäller det för oss och för Eder att ej tappa modet och ge upp kampen. En gång skall också detta folk vakna ur sin långa, mörka syndasömn. ... Evangelist (Josefa Ngoza) har haft en hel del svårigheter på sista tiden. Ägaren till farmen, varest han bodde, dog helt hastigt, och som hans affärer voro på obestånd gick farmen under klubban. Evangelisten blev av nye ägaren uppsagd till flyttning. Därigenom förlorade evangelisten sitt lilla hem och missionen det nyuppförda ganska goda kapellet därstädes. Allt måste lämnas enligt lagen. F.n. bor en boerfamilj i vår f.d. samlingslokal. På den plats, dit Ngoza flyttade, har han ännu ej lyckats få tillåtelse att uppföra någon lokal, utan mötena hållas i en provisoriskt uppförd ris- och gräshydda. Men även i denna hydda välsignar Gud sitt Ord till själars frälsning. ... Ej blott ekonomiskt stödjande har Tabergskretsen varit härute. De trogna förebedjarna, som enskilt och offentligt dagligen kommit ihåg oss och det folk, som blivit vårt gemensamma böneämne, det är dessa som ha utfört detta verk för Gud, så att det under årens lopp blivit vad det är. Mycket av detsamma kommer helt säkert en dag att förbrinna. Dock tro vi, ja, vi veta, att "allt vad som göres av kärlek till Jesus, äger sitt värde, skall evigt bestå". (Ester Aronsson "Något om Tabergskretsens yttre mission" s 29-30; år 1935)

Då skyfallet är över, resa sig stråen igen. Kinamissionen har haft en luttringens eld, men helt visst stundar ljusa tider för den missionen. Satan har sållat, och det som smugit sig in i församlingen av oandlighet och världslighet har sållats bort. (August Berg "Jesu testamente"; kommentar till Matt 28:16-20; konferenspredikan vid Svenska alliansmissionens årsmöte 1929-03-09; Jönköpings-Posten 1929-03-21)

(Nathan Söderbloms) engagemang för missionen och missionsteologin antyds av den föreläsning han skulle hållit vid världsmissionskonferensen i Jerusalem 1928. Söderblom blev förhindrad att närvara men hans föredrag, "The Historic Christian Fellowhip", trycktes och ger viss inblick i hans religionsteologi. Kristendomen ensam har universella anspråk, men dessa får inte förväxlas med en export av västerlandets kyrkoformer eller dogmatiska satser utan är en förmedling av den i historien inkarnerade Guden, Jesus Kristus. Redan när Söderblom tillträtt sitt ämbete som ärkebiskop 1914 föreslog han att särskilda biskopar skulle vigas för de kyrkor som tillkommit på Svenska kyrkans missionsfält. Den förste vigdes i Tranquebar för Tamilkyrkan i Indien. Missiologiskt stod detta dels för Söderbloms syn på att mission var kyrkomission och att denna måste ta form som kyrka, dels för att biskopsämbetet skulle ge denna kyrka ekumeniska möjligheter. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 378)

Den ekumeniska rörelse, som från och med 1948 organiserats i Kyrkornas Världsråd, växte fram ur den stora missionskonferensen i Edinburgh 1910. . . . Vid Edinburghkonferensen tog man för givet, inte bara att missionen riktades från väster till öster och från norr till söder, utan också att det hörde till missionens uppgift att förmedla den västerländska civilisationens "välsignelser". Denna ståndpunkt höll inte längre efter det första världskriget. Vid Jerusalemskonferensen (1928), som planerats av Internationella missionsrådet, en rådgivande och samordnande kommitté som bildats 1921, ifrågasattes också de västerländska kyrkornas rätt att ta ledningen för missionen och definiera dess uppgifter. (Andrew Kirk "Debatten om kristen mission" s 398; författaren född år 1937 i London, England)

Elsa Källström är Skara stifts kyrkliga ungdomsförbunds missionär. Hon kom till klarhet om sin kallelse efter ett missionsföredrag på ungdomskursen i Forshem 1927, egendomligt nog under avsjungandet av vår nationalsång "Du gamla, du fria". (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 415)

Havet kokar och du måste ta i med hela din kraft för att komma ut ur din lävik. ... Uppe på vågkammarna sliter stormen i, men där nere hör du den bara gå fram över ditt huvud. Du spänner dina muskler och ror på, och varje gång sjön höjer dig upp på sin rygg, får du en känsla av att ha besegrat den. Om du kunde känna samma känsla, där du sitter på ditt kafé, skulle du vrida upp dina mustascher och se så hög ut, att du skulle bli utkastad. Men här är du ensam med Vår Herre och han kastar minsann inte ut dig. (Albert Engström "Kanot" s 109)

Självständiga afrikanska kyrkor har varit ledstjärnan för evangelisk missionsverksamhet särskilt efter 1920-talet: "självstyrande, självunderhållande, självutbredande kyrkor" var det protestantiska programmet också i Afrika. En viktig faktor var här prästutbildningen, och de teologiska skolorna har särskilt fr.o.m. 1950-talet fått en särställning inom evangelisk mission. Skola och kyrka har fr.o.m. år 1925 varit ett väsentligt tema för missionen i Afrika. ... Ansvaret för sjukvården har intill nyligen så gott som helt åvilat missionen. Albert Schweitzers Lambarene har gjort denna sida av missionens arbete särskilt känd. En nyare utvecklingstendens är utbildningen av afrikanska sköterskor och sjukvårdare; här har missionssjukhusen spelat en väsentlig roll. (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 149-150; boken utgiven 1963)


ca 1925 - ca 1924

År 1924 inrättades en stöd organisation för (pingst)församlingarna: Svenska Fria Missionen (SFM) med A.P. Franklin som missionssekreterare. ... SFM skulle vara ett hjälp- och stödorgan för församlingarnas mission, inte minst i ekonomiska frågor. Organisationen växte under den dynamiske Franklins ledning, började skaffa fastigheter och utvecklas till en överordnad organisation. Den viktiga Kölingaredskonferensen ... rekommenderade Stockholmsförsamlingen att lägga ned SFM. En av de drivande var Sven Lidman. ... SFM lades nu (år 1929) ned, och följande år reste Pethrus till Brasilien och överlämnade där till församlingarna den mission som drivits av Pingströrelsens olika församlingar. Det gällde också all egendom, kyrkor och hela verksamheten. Den fortsatta missionen blev ett ansvar för församlingarna i Brasilien. Denna åtgärd blev mycket uppmärksammad i de kristna samfunden och deras missioner. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 98-99)

Vid den gemensamma middagen (vid Svenska Kyrkans missionsstyrelses femtioårsjubileum i Uppsala) höll universitetets rektor, professor Stavenow, ett tal, vari han gav det mest varma och oförbehållsamma erkännande åt missionens uppgift och gärning. Han yttrade därvid, att missionen är att anse som ett spontant uttryck för den sanna och levande kristendomens väsen. Den kristna kyrkan kan helt enkelt icke annat än bedriva mission, såvitt hon vill vara sin uppgift trogen. I samband med jubileet höll (förste sekreteraren i Internationella Missionsrådet, den över hela världen kände och uppskattade) mr (J.H.) Oldham en föreläsning över ämnet "Kristendomen och rasproblemet", vilket var synnerligen värdefullt. Han utvecklade däri i korta drag de synpunkter, han framställt i sitt nyligen utgivna, mycket uppmärksammade arbete i detta ämne. "Rasproblemet är", sade han, "mänsklighetens allvarligaste spörsmål i närvarande tid. Kan det icke lösas på fredlig väg, kommer utvecklingen att medföra en fruktansvärd uppgörelse mellan raserna med en oerhörd förstörelse. Kristendomen och framför allt den kristna missionen har en uppgift i detta avseende, som icke kan överskattas. Det gäller dock att gå de rätta vägarna och använda de riktiga metoderna. Rasskillnaden bör icke utplånas. Den tillhör Guds plan för mänsklighetens utveckling. Och varje ras med sina särskilda gåvor och förutsättningar har sitt bidrag att giva till hela släktets fullkomning." ... Vad som särskilt utmärkt Svenska Kyrkans Mission i dess verksamhet på missionsfälten under de senare åren, är en strävan att dugliggöra den infödda församlingen till självverksamhet och självstyrelse. (J.E. Lundahl "Intryck från Svenska Kyrkans missionsstyrelses femtioårsjubileum" s 850-851; Missionsförbundet n:r 50 den 11 december 1924)

Det gäller för de missionerande sällskapen att på ett för evangelii framgång vinstgivande sätt söka utnyttja alla de möjligheter, som i och med den infödda församlingens tillväxt stå till buds. I den kinesiska missionstidskriften "The Chinese Recorder" har en missionär, som arbetat 20 år i Norra Kina, skrivit en uppsats, däri han söker besvara frågan, om nya metoder äro behövliga i våra dagars missionsarbete. ... Vad han främst anser vara av nöden, för att arbetet skall ge största möjliga resultat, är att församlingsvården i mycket stor utsträckning finge övertagas av de infödda själva. Säkerligen skall man svara, skriver han, att de icke äro mogna därtill. Jo, de äro mogna, och på de platser, där de ännu icke äro det, skola de bliva det mycket fortare, om de få taga ansvaret i egna händer, än om de alltfort skola stå under ledning av västerländska missionärer, som icke kunna intränga i det kinesiska tanke- och viljelivet på samma sätt som infödda ledare. ... Nu kommer det ena väckelseropet efter det andra i detta avseende utifrån fälten såsom en direkt följd av de infödda församlingarnas tilltagande mognad. Just detta, de infödda församlingarnas mognad, är det mest betydelsefulla och även mest framträdande draget i våra dagars missionsarbetee. Särskilt gäller detta de gamla fälten, Indien, Kina och Japan samt delvis Syd-Afrika. ... Om man jämför läget i dag med vad det var för blott tio år tillbaka, märker man en oerhörd skillnad. Det är icke längre missionen, som allena styr och leder. Den infödda kyrkan vill ock ha ett ord med i laget, och den har förstått att göra sig gällande. De kristna nationalråden, som de sista åren bildats i Kina, Indien och Japan, spela en utomordentligt stor roll i detta avseende. De bestå till huvudsaklig del av den infödda kyrkans förtroendemän. ... Från missionssynpunkt är detta enbart glädjande. (J.E. Lundahl "En missionstid utan like" s 741-742; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

Frälsningen själv är och förblir (missionens) stora ändamål. Faran av att bortglömma detta missionens egentliga syftemål är stor och överhängande överallt. I denna tid har man lärt sig att uppskatta missionen för dess kulturella betydelse. Kolonialmakterna uppskatta dess gärning och där så lämpar sig till och med understödja densamma ekonomiskt. Som exempel må nämnas, att den läkaremission, Svenska Missionsförbundet bedriver i Kongo, gång efter annan erhållit rätt betydande subsidier från statens sida, samtidigt som enskilda missionärer erhållit utmärkelser och erkännande för sitt arbete. Man ser ock, att yttre makt och våld ej kunna lägga en säker grund för ett kultursamhälle, ej ens effektivt underkuva de vilda inbyggarna i vissa trakter. Men den kristna missionen kan förändra sinnena och skapa intresse för och kärlek till ett ordnat och lagbundet samhälle. Med denna uppskattning av missionen från så betydelsefullt håll följer frestelsen att lägga arbetet så kulturellt som möjligt i olika riktningar. Man lägger an på läkaremission, industrimission, skolverksamhet och dylikt, alltsammans rätt och riktigt som medel för att bättre kunna giva evangelium åt folket, men ej som ändamål. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 629; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

För att så tydligt som möjligt få fram missionens andliga sida är det nödvändigt att erinra om hednavärldens beskaffenhet, att känna den miljö, man har att göra med. I allmänhet råder på detta område en stor okunnighet även bland missionens hängivna vänner. Under det man alltför ringa känner den efterblivenhet och den andliga och sociala nöd, som är rådande, underskattar man ock väsentligt hedningen själv personligen, då man ej känner hans väsen och egenskaper eller har en aning om de känslor och behov, som röra sig i själens djup hos naturfolken. Man jämför dem ofta med de vilda djuren i skogen, som ej ha något annat behov än söka sitt rov för dagen. Missionen bland hedningarna är ett lika dåraktigt som fåfängt arbete, sade en gång en bildad man åt mig. Hedningarna äro ej människor utan ett slags högt stående djur. En sådan uppfattning kan vara förlåtlig för den stora okunnighetens skull, men att okunnigheten i detta stycke får ursäktas, tycker åtminstone inte jag. Man borde veta bättre, åtminstone då man en gång burit studentmössa och absolverat en akademisk examen. Att de mest underliga föreställningar under sådana förhållanden skola finnas bland menige man är ej att förundra sig över. Som missionsfolk böra vi emellertid söka komma till så stor klarhet om de verkliga förhållandena som möjligt. Det skall i väsentlig mån stärka och dugliggöra oss för vår uppgift. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 629-630; Nyrén var vid denna tid Svenska Missionsförbundets missionsföreståndare; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

I samma mån de enskildas frälsning vinnes, är det missionens ändamål att upprätta ett bibliskt församlingsliv till de troendes bevarande och införsättande i ett gemensamt arbete för att befästa och utbreda evangelium ytterligare bland sitt folk. Församlingen är nämligen även på hednafälten sanningens pelare och grundfäste i världen. Sant är det ordet, att om evangelium skall kunna givas åt ett helt folk, så måste det i dess största och slutliga utsträckning ske genom dess egna söner. Men det kan endast ske, då enskilda troende förenat sig i en kristen församling och genom dess samfällda arbete och inflytande blivit en makt, en helig makt i samhället och staten. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 631; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

Jag har funnit, att detta folk (i Kongo) kan lära sig lika väl som andra folk. Jag har sett det höjas i sedligt, moraliskt och socialt avseende. Se nu deras klädsel, deras uppförande, deras hus och deras vägar, hör deras kunskap! Det är något annat nu, än det varit. Och gäller det att tro och mottaga Guds ord, så tycker jag att detta folk ingalunda står efter andra folk. ... Jag har lärt att älska detta land och folk. Ja, jag har blivit som en av er. (S.A. Flodén "Från vårt fält i Afrika" s 727; avskedstal den 30 juli 1924 i Londe kyrka; Missionsförbundet n:r 44 den 30 oktober 1924)

Den belgiska protestantiska missionen har tydligen ... statens bevågenhet, ty d:r Anet berättade vid ett tillfälle bl.a., hur staten givit ett större anslag enbart till denna mission (Belgiska Kongomissionen) med förbigående av den katolska. Alltså är förhållandet mellan statsmakterna och missionen ett annat och vida bättre än t.ex. i Frankrike. (Augustinus Keijer "På besök i Brüssel och Antwerpen" s 561; artikel daterad Paris den 23 juli 1924; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augusti 1924)

Det har aldrig gått för sig att bedriva mission vid sidan av något annat syfte. Man har t.ex. kolonisyften. Det har aldrig gått att bedriva mission på samma gång. Kristi evangelii plantering kan icke växa på ett område, där man håller på att gräva efter guld. Så har man också haft andra syften och understundom har man också tagit mission med. Men det har aldrig gått väl. Nej, nej. ... Så kom den stora väckelsen, och synnerligast bland de anglosaxiska folken ... på 1700-talet och i slutet av 1800-talet. Och med denna kom den kristna missionens frigörelse till oss, kom som en makt över de kristna, som hade blivit väckta till tro. (J. Nyrén "Tillkomme ditt rike"; predikan i missionshuset, Huskvarna; Jönköpings-Posten 1924-06-27)

Dels med hänsyn till den ekonomiska situationen i allmänhet och dels även med tanke på den mognad, som de infödda församlingarna på de olika missionsfälten numera nått, har Styrelsen beslutit att föranstalta en utredning av frågan, huruvida det vore möjligt att för framtiden ordna verksamheten på ett sådant sätt, att i första hand arbetet bibehålles vid sin nuvarande omfattning och i andra hand god utveckling i möjligaste mån befordras - allt till kostnader, som äro mindre än dem verksamheten för närvarande betingar. Denna utredning skulle i första hand gälla yttre missionen men skulle även sträcka sig till ett par av inre missionens områden. Vi ha nått en punkt i utvecklingen, där antagandet och utsändandet av missionärer, anläggandet av missionsstationer o.s.v. måste ske efter bestämd plan med hänsyn till den infödda församlingens kommande övertagande av arbetet. En utredning av dessa frågor står ock i fullkomlig överensstämmelse med de tankar, som i denna tid gör sig gällande inom hela världsmissionen. Arbetet vid de äldre missionsstationerna bör ock utom nödig församlingsvård alltmera inrikta sig på den infödda församlingens dugliggörelse till självverksamhet, i första hand evangelistverksamhet, för att densamma så småningom må kunna taga hela verket i egna händer. Missionärerna måste med hänsyn härtill i ännu högre grad än hittills arbeta på utbildandet av infödda medarbetare, deras insättande i arbetet och de infödda kristnas fostran till ansvar för detsamma. På grund härav blir det ock av synnerlig vikt, att de missionärer, som utsändas, äro så väl kvalificerade för sin uppgift som möjligt. ("Missionsförbundet 1924" s 362; n:r 22 den 29 maj 1924; Missionstyrelsens verksamhetsberättelse för 1923)

Doktor Koo, Kinas framstående utrikesminister, förklarar, att Kina står i stor skuld till missionärerna, bl.a. för att de i Kina infört det moderna skolväsendet. Den utbildning, som gives i missionens skolor, erkännes allmänt som den bästa, säger han. Men, yttrar han vidare, som läkare ha missionärerna gjort en icke mindre tjänst. Ej mindre än 400 sjukhus och apotek finnas i Kina och dessa äro även i andligt hänseende ljuspunkter. Missionen har etiskt, moraliskt, religiöst och socialt utomordentlig betydelse. Han förklarade sig hava en hög uppskattning av missionen. ("Missionsförbundet 1924" s 226; n:r 13 den 27 mars 1924)

Missionärens kall är också ledarens, organisatörens. Själv skall han låta sig ledas av Guds Helige Ande, för att därigenom skickliggöras att vara andras ledare. Helt naturligt behöver han då ett sunt och gott förstånd. ... På samma gång som missionären själv arbetar, skall han ha förmåga att sätta andra i arbete och sedan också vaka över att det blir utfört. Detta är av synnerlig stor betydelse. Tycker han, att ett visst arbete icke blir utfört fort nog eller väl nog, så frestas han att göra det själv. Men det är bättre i längden att öva sig i tålamod och låta de infödda göra det sämre och saktare, ty de lära mera av sin erfarenhet än av att se missionären utföra arbetet. De böra få känna, att de ha hans förtroende, känna, att han betraktar dem som sina medarbetare. ... Där (missionären) ser någon möjlighet att utan skada kunna lämna ifrån sig en del (av sitt arbete som ledare), bör han försöka förmå sig själv att göra det. (Martin Westling "Missionärens kall" s 20; Missionsförbundet n:r 2 den 10 januari 1924)


ca 1924 - ca 1920

När (kinesen) Marcus Cheng var i Sverige, sade han ofta: Sverige, Sverige! Här finns mycket skog men lite folk. - Men i Kina kunna vi (missionärer) med ännu större fog säga: Kina! Kina! Ett stort land men så gott som utan vägar. Vägarna, som finnas, äro smala, krokiga, leriga och gropiga, så att de plåga både människor och djur. Kinas vägsystem gör, att om det ock finnes skatter både här och där, så ha de ej vägar att komma dit på. Vi som komma från landet, där människorna äro få till antalet och där skogen är stor, säga: Leve det lilla folket bland de stora skogarna och med de fina vägarna! (Nils Kullgren "Från färder i Mittens rike" s 198; brev från Hwangchow den 7 dec. 1923; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

När vi sträva efter förverkligandet av de heligas samfund, då känna vi utan tvivel, att just missionen är oss given som en gåva och välsignelse inte minst i det avseendet. Hur hjälper den oss icke ifrån begränsningen och ensidigheten och förenar oss i känslan av helig gemenskap. Utav alla de goda gåvor vår himmelske fader givit åt Sveriges folk under de sista årtiondena, är det väl ingenting vi borde tacka för så mycket som att vi fått bliva ett missionerande folk. Kännes det icke som om luften härhemma gärna vill bli en smula kvav och instängd? Men vilka friska fläktar få vi icke då där utifrån, där våra bröder och systrar stå sida vid sida i missionsarbetet och kämpa för samma höga mål. Må vi tacka Gud för allt vad han ger oss genom missionen. Och må vi även vara tacksamma att vi fått denna missionskonferens till vår stad. (Eskil Andrae "De heligas samfund"; föredrag vid kvinnliga missionskonferensen i Jönköping i november 1922; Jönköpings-Posten 1923-01-15; BG Ask-kommentar: Vi kan lägga märke till att missionsuppdraget uppfattas som en gåva till Sveriges folk snarare än till "De heligas samfund".)

Det var 1921 som Örebromissionen fick eget missionsfält i Afrika. Då beviljade nämligen den franske generalguvernören i Brazzaville en ansökan om en koncession i Matélé i f.d. Franska Kongo. Tidigare hade våra missionärer, från år 1914, samarbetat med andra missionssällskap, dels med Kongo-Inlandsmissionen och en amerikansk presbyterianmission i f.d. Belgiska Kongo, dels med Svenska Missionsförbundets mission i Brazzaville. ... Pionjärmissionärerna lät sig inte avskräckas av något hot, vare sig av det mördande klimatet, den oändliga regnskogen, som var full av vilda djur och giftiga ormar och insekter, eller av hotet från fruktade medicinmän, vilka betraktade de vita som "farliga" för stammens säkerhet. Bungilistammen, som det här var fråga om ... plågades svårt av både tropiska och andra sjukdomar. (Yngve Ydreborg "Missionsfältet i Kongo/Brazzaville och Centralafrikanska republiken" s 20-21)

Ingen människa har någonsin sett eller kan någonsin se Gud, men Jesus uppenbarade honom. O, så underbart! Bamfield tänkte tillbaka på den kvällen, när han för första gången läste Johannes' evangelium och de ord han då särskilt fäst sig vid: "Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom, han skall hava evigt liv och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen." Här, i denna atmosfär, syntes det honom ej vara svårt att tro - det var snarare svårt att låta bli. Vad var hemligheten av den stilla ro, som härskade här? Var verkligen en helig Ande nära? (Joseph Hocking "Kors och halvmåne" s 370-371)

(Ur Gustaf Landmérs dagbok:) ”O, Herre, ge mig förmåga att proklamera korsets och blodets evangelium för mitt lands människor! Hur önskar jag inte att jag kunde vara ett instrument i Din hand till frälsning för många. Gud, gör mig till en själavinnare!” ... Under sin tid på Missionsskolan fick Gustaf ett telegram från Amerika med en kallelse att bli pastor i missionsförsamlingen i Cromwell ... Han fick också en kallelse från en missionsförsamling i staten Nebraska, men tackade nej också till den. I det sistnämnda fallet blev han ”erbjuden automobil”. ”Om jag hade svarat ja till någon av kallelserna, hade jag kommit ur Guds plan med mitt liv. Sveriges land och folk för mig! (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 112)

Jesus Kristus har aldrig varit så oumbärlig för någon nation, som han är för Kina i dessa dagar. ... Vad Kina behöver är samma evangelium, som ni haft här i Sverige under så många år. ... Människan är människa överallt i världen, vare sig hon bor i Sverige eller i Kina. Människan utan Gud, utan Kristus, sjunker djupt. Människan med Gud, med Kristus, upplyftas och upplyftas högt. ... Nu är Kinas dörrar vidöppna. (Marcus Cheng "Evangelium - Guds kraft"; föredrag i missionskyrkan i Sala 1920-10-17; Jönköpings-Posten 1921-07-15)


ca 1920 - ca 1915

Det var ... ett gripande ögonblick, då distriktsföreståndare Thomson på Vanneberga-mötet i Skåne (1919) föreslog den stora skaran av 7 à 8,000 människor att sända en hälsning med mig till Amerika och Kina. Då hela skaran svarade sitt ja med uppräckta händer och med att resa sig upp, var det som om mångtusende hjärtan betygade sin kärlek till missionens heliga sak och denna gång i all synnerhet till arbetet bland de myllrande miljonerna i Sinims land. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 13)

Svenska kyrkan är, så vidt jag vet, den enda statskyrka i världen, som bedrifver hednamission. Svenska kyrkan är därigenom den bästa och anderikaste af alla statskyrkor. Detta böra vi tacka Gud för, under det vi vilja bedja honom afhjälpa dess brister. (Carl Spira "Svenskarnas insats i världsmissionen"; Jönköpings-Posten 1918-12-04)

Bälaryds nordöstra syförening hade med vederbörligt tillstånd anordnat missionsförsäljning i Bolerums skolhus den 9:e d:s. Före densamma talade predikanten P.M. Bergman om förhållandet mellan inre och yttre mission. (Jönköpings-Posten 1918-11-14 "Missionsförsäljning i Bolerums skolhus")

Ett gemensamt större möte för kvinnor tillhörande olika missionsorganisationer ... hölls nu den 19-20 maj (1917) i Göteborg. ... Fröken Tora Hellgren, Svenska Kyrkans mission, talade om missionsarbetet i Afrika. Kriget och en del hvitas degenererande inflytande bland zulukaffrerna berördes. Några taflor ur zulukvinnornas lif upprullades, som visade, af hvilken betydelse det är för henne (att) komma till tron på Kristus. (Anna Fridén "Kvinnan och missionen"; Jönköpings-Posten 1917-06-04)

Vi var ett femtiotal konfirmander. ... Jag mognade för Gud. Jag ville bli hans, men jag vågade inte säga det för någon, allra minst för prästen. Själva överlåtelsen skedde en dag hemma i stallet. ... Jag resonerade så här: Antingen är jag Guds barn eller också är jag det inte. Om jag redan är född på nytt, ja, då vill jag bara tacka Gud och tro på hans kärlek. Skulle jag ännu inte vara Guds barn på allvar, så ville jag bli det nu. Jag böjde mina knän i en tom spilta och gjorde upp kontraktet med Gud. ... Så minns jag att jag åberopade bibelordet: ”Den till mig kommer kastar jag sannerligen inte ut.” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 18-19)


ca 1915 - ca 1910

Krigets låga rasar i Europa. Äfven vårt land beröres kännbart däraf. ... Missionen måste upprätthållas. ... Det gäller här besinna, att missionen icke är "en fri sak", som en kristen kan efter behag göra eller låta, utan att den är en plikt. Vi äro gäldenärer, säger Paulus, och att betala en skuld är icke en fri sak utan en ofrånkomlig plikt. (P. Waldenström "Kriget och missionen"; Jönköpings-Posten 1914-08-05)

Jag måste säga, att Sverige har heder af dess söner och döttrar, som utöfva missionsverksamhet i Kina. De äro aktade och afhållna. ... De gå sin väg fram, icke underkufvade, utan genom att eftersträfva befolkningens förtroende, vänskap och framför allt högaktning. Jag älskar dessa trons apostlar. De framstå för mig såsom präktiga människor, lefvande som de lära och uppoffrande allt för det som de satt som sitt mål. ... Det ligger icke så litet af den anda hos dem, som på sin tid ledde det evangeliska Sveriges trupper i trettioåriga kriget till segrar, som med stora bokstäfver blefva antecknade i världshistorien. ... Det är en gärning att ha kraftigt bidragit till utbredande af trons ljus och civilisation bland en fjärdedel af jordens befolkning. (G.O. Wallenberg "De svenska missionärerna i Kina"; Wallenberg var svensk minister i Kina; Jönköpings-Posten 1914-05-27)

Vi hava i missionen en ganska märklig termometer, om jag så må säga. Att människor äro glada och sjunga och skina i ansiktet, vad det ser bra ut. Men Guds rike består icke i sång och ord, utan i ande, kraft och gärning, och därför hava vi en god mätare i det att missionsmedlen för varje år växa och växa igen. (P. Waldenström "Han bar våra sjukdomar"; Jönköpings-Posten 1923-09-07)

Våra dagliga tidningar äro ... i allmänhet - om jag undantager Svenska Morgonbladet och Jönköpings-Posten - fullkomligt likgiltiga för missionens arbete, dess strider, dess motgångar, dess segrar. Ja, äfven många som äro troende eller berömma sig af att vara troende, läsa sällan någonting om missionen. Jag vågar påstå, att det finns troende hus, i hvilka man icke håller sig med någon missionstidning alls. (P. Waldenström "Lekmannamissionsrörelsen"; Jönköpings-Posten 1912-09-11)

Du kan aldrig tänka för högt om missionen, ty allmaktens Gud är dess upphof. ... Det är oss till välsignelse om vi hafva den rätta kärleken till och nitälskan för hedningarna, så att vi af sann kärlek göra något för deras bästa. (O. Carling "Hednamissionen"; Jönköpings-Posten 1912-07-11)

Det är icke många personer, som ha tänkt sig in i den betydelse som svensk mission kan hafva för svensk industri. ... Ensamt Svenska Missionsförbundet betalade under 1911 för papper i rundt tal 45,000 kr, för bok-, tidnings- och accidenstryck 40,000 kr, för bokbinderiarbeten 20,000 kr. ... Det vore icke ur vägen, om Sveriges industri- och affärsmän något reflekterade på dessa summor och på något sätt visade, att de det gjort. (P. Waldenström "Svensk mission och svensk industri"; Jönköpings-Posten 1912-09-06)

En svensk, Johan Åsblom, hade emigrerat till Brasilien 1885. ... (Han) skrev till pastor John Ongman och beskrev det andliga mörker som rådde i Brasilien. Detta brev torde ha kommit John Ongman och den nybildade Örebro Missionsförening tillhanda i slutet av år 1892. ... I bibelskolan i Örebro i mars månad 1893 deltog Adolf Larsson från Östersund. Han anmälde att han ville gå in i denna uppgift, och redan samma år reste han till Brasilien för att komma sina landsmän till hjälp. Han blev dock under resan smittad av gula febern och dog efter kort tid på epidemisjukhuset i staden Sao Paulo. Detta var ett hårt slag för pastor Ongman och den lilla missionsföreningen, och inte minst för Johan Åsblom. Men nitton år efter denna tragiska händelse, den 4 maj 1912, reste Erik Jansson till Brasilien, och vid middagstiden den 8 juni ångade "Petropolis" in i Santos välbelägna hamn. Två år senare kom Janssons trolovade Anna Malm, likaså från Gagnef, och den 26 juni 1914 stod deras bröllop i Guarany. ... Den lilla församling som bildades i Guarany den 6 september 1914 av tre-fyra personer finns inte längre kvar, men i stället finns det (nu 1968) drygt 60-talet församlingar med närmare 10.000 medlemmar spridda över flera av Brasiliens delstater. (Linné Eriksson "Det började i Guarany" s 42-44)

Under den första turen denna dag från Englands bank till norra London hörde den unge konduktören en röst ... som sade till honom: "Det är ditt fel, icke Guds, att du icke kan bli frälst. Du vill icke tro." ... Sedan han hört rösten och helt uppgivit sig själv, bemäktigades han ögonblickligen av en känsla av utomordentlig frid. Det var som om havet efter en häftig orkan plötsligt övergått till en insjös spegelklara lugn, som om en mörk höstdag med regn och hagelskurar på ett ögonblick förvandlats till en vacker sommardag. Och mitt i denna stora frid hördes en röst, icke utifrån, icke från någon annan varelse, utan inifrån, från hans eget hjärta, som uttalade dessa ord: "Den som kommer till mig, honom vill jag icke kasta ut." Han säger, att dessa ord upprepades gång på gång och stodo levande för honom. Under det att det underjordiska tåget frustade och skakade och mörkret omgav honom, kunde hans hjärna liksom icke rymma mer än denna tanke. De icke blott upprepades i takt med tågets buller, de liksom utplånade alla andra ljud. Medan han stod på tågets plattform mellan de två vagnarna, instängd mellan två grindar, hörde han dessa ord sjunga och spela i sin hjärna med ett ständigt återkommande ljud, som dock aldrig blev enformigt, utan endast uttryckte glädje, en underbar, frigjord glädje. (Harold Begbie "Spillror" s 60-63)

Jag kan icke underlåta att erinra om samtidens märkligaste missionsfält, Korea. Det var först 1884, som kristendomen här började förkunnas. Och nu finns det i "Morgonlugnets land" 200,000 kristna anhängare. Och de äro inga "brödkristna" dessa koreaner. Tvärtom. De utmärka sig för en offervillighet som är storartad. De äro icke blott villiga att bära utgifterna för sin egen kyrka och skola, utan de bedrifva t.o.m. redan en omfattande missionsverksamhet bland sina landsmän. Man häpnar öfver denna enastående framgång som söker sin likhet i kristendomens historia, apostlatiden icke undantagen. ... Det är Gudsordet som så genomgripande och mäktigt håller på att omskapa våra dagars Korea. ... Missionen har lärt oss och lär oss att älska och använda vår bibel. ... Splittringen måste vika för enhet och samverkan, partisinnet ge plats för broderlig samverkan. ... Så mötas missionärer och infödda kristna tillhörande de mest olika riktningar inom den protestantiska kristenheten för att uppbygga hvarandra på deras allra heligaste tro. ... Äfven (i vårt eget land) skönja vi missionens enande betydelse. (Enok Hedberg "Den yttre missionens återverkan på den missionerande församlingen och kristendomen i stort"; Jönköpings-Posten 1910-09-06 och 1910-09-08)

År 1910 blev ett märkesår för världsmissionen. Då samlades 1200 delegater i Edinburgh, Skottland, till den konferens som skulle bilda Internationella Missionsrådet (IMR) och lägga de strategiska planerna för att "göra världen kristen i detta århundrade". Ett uttalat mål var att grunda självstyrande, självutbredande och självfinansierande kyrkor. ... Svenska missionsorganisationer skulle bli det Internationella Missionsrådet (med säte i London) troget hela tiden. För det fortsatta arbetet bildades en kommitté som 1922 konstituerades som Svenska Missionsrådet (SMR); man lyckades inkludera de flesta etablerade missionsorganisationerna i Sverige. Ledande var Svenska Kyrkans Mission (SKM), Svenska Missionsförbundet och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, men Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige hörde också dit. År 1946 gick Pingströrelsen med som full medlem. ... År 1961 uppgick Internationella Missionsrådet i Kyrkornas Världsråd. (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 358,364)

Pastorn tog sin bibel från bordet och lät (Monica) läsa det ena beviset efter det andra. ... "I min Faders hus äro många boningar. Tron på Gud och tron på mig." "Den till mig kommer, kastar jag sannerligen icke ut." Nog hade Monica läst i bibeln förr och hört citat ur den, men i denna stund, då hon kommit till ordet i sin yttersta nöd, låg en makt i det, som hon aldrig förr känt, det låg där något av Skaparens: Varde! Monica läste dessa ord och andra, och alla levde de. Det var så ofattligt stort men på samma gång så underbart enkelt. Alla hennes frågor hade också förenklats och samlats i en enda: Får jag verkligen komma sådan jag är? (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 56-57)


ca 1910 - ca 1907

För eder därhemma i de kristna länderna, är det svårt att få en föreställning om, huru okunniga de stackars kineskvinnorna äro. De flesta hafva aldrig hört talas om Gud, och namnet Jesus är för dem alldeles främmande. När vi börja tala till dem om Gud och hans kärlek, tro de, att vi kommit för att tala till dem om någon ny afgud, hvarför vi få försöka att så enkelt som möjligt kungöra för dem evanglii sanningar. Ofta får vi upprepa samma ord flera gånger innan de fatta dess innehåll. Endast ett fåtal kunna läsa och att tänka sig något utom det, som de själfva dagligen se och upplefva, är för dem alldeles främmande. Stackars dessa arma hednasystrar! Huru tungt ligger inte ansvaret på oss, som äro bättre lottade, att söka skingra mörkret. - Måtte Herren hjälpta oss att göra vår plikt. (Elizabeth Nilsson "En missionsresa i Kina"; bref från Shasi daterat 1909-06-17; Jönköpings-Posten 1909-07-15)

Missionen får också ha glädjen att hjälpa folket i lekamligt afseende och förbättra landet. Sålunda har jag af regeringen (här i Indien) fått anslag till vägbyggnader, som nu pågå. Postverket har äfven varit vänligt och lyssnat till missionärernas önskan, så att vi snart få post hvarannan dag. Regeringen har gifvit löfte om att bygga sjukhus i en ej alltför aflägsen framtid. Här utöfas redan en ganska betydlig läkareverksamhet, som säkerligen öppnar vägen till mångas hjärtan. (A.P. Franklin "Bref från Mandulwar, daterat den 17 februari 1909"; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 april 1909)

Örebromissionens första missionsfält blev Indien. Missionär C.E. Sjögren från Söderköping avskildes som missionär för nämnda fält i Filadelfiakyrkans konferens i september 1908 och utreste samma månad via England till Indien. Men ÖM:s förste missionär i Indien fick en mycket kort arbetsperiod - han dog den 17 oktober 1910 närmare 33 år gammal - och fältfrågan hade inte kunnat lösas. Missionstanken levde vidare. Samma höst som Sjögren avled anlände två missionärer, nämligen Helga Modigh - som senare blev fru Hammarsten - och Lydia Magnusson, som tidigare tjänstgjort en period på Alliansmissionens fält i Cooch Behar. Det föll på deras lott att fortsätta undersökningarna angående eget fält. Och så begynte de i staden Barhaj inom Gorakhpur distrikt, där ingen annan mission hade förkunnat evangelium. (Linné Eriksson "De båda 'Sveorna'" s 6)

På vägen hem besökte vi Madras, Mukti och Akmednagar. I Mukti har Gud gjort stora under och fortsätter ännu därmed. Här finnes 1400 änkor och unga kvinnor, alla kristna, och många af dem fyllda med Guds Ande. Jag var med på ett bönemöte, där ropen stego upp till Gud likt bruset af många vatten. ... I Akmednagar ser man hvad missionen kan göra på alla områden. Där finnas flera skolor, i hvilka hundratals unga män och kvinnor utbildas. Industriella inrättningar, där undervisning af olika slag meddelas. Snickeri-, järn-, mässings- och koppararbeten m.m. Af en missionär har här en utmärkt väfstol förfärdigats, med hvilken en man kan väfva ända till 100 meter tyg om dagen. Denna väfstol är ett mästerverk, som tagit flera pris på olika utställningar. Läkaemission med sitt välsignelserika inflytande utöfvas ock af flera doktorer. Arbetet ute i byarna står ej heller efter. Här och hvar finnas kristna församlingar och skolor. En (enda) missionär har vanligen mellan 20 och 30 skolor att öfverse. Flera byar fråga efter lärare, men missionen har inga att gifva. Ja, så arbetar sig evangelium fram bland Indiens millioner. Här och hvar falla syndare till Jesu fötter. Låt oss bedja honom om stora skaror! Bedja om skurar af himmelsk nåd! (Elisabeth och Anders Franklin "Besök i Madras, Mukti och Akmednagar"; brev från Mandulwar, Indien, daterat den 1 juli 1908; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 september 1908)

En debatt om missionen anordnade Andra kammaren på lördagen. ... När hr Andersson i Nöbbelöf hörde att det var fråga om en statens sanktion af missionen, blef ... han mäkta betänksam och yrkade på det bestämdaste afslag på propositionen, likaså hr Persson i Stallerhult. Ett flertal af kammarens frikyrkliga ledamöter drogo ut till missionens försvar. Det skedde emellertid förgäfves. Med 111 röster mot 98 biföll kammaren utskottets hemställan. (Jönköpings-Posten 1908-05-25 "Nej till statlig sanktion af missionen")

Kineserna sitta ännu omslutna af buddhismens, taoismens och konfusianismens skrufstäd. Men de hålla på att lossna. (Hugo Linder "Bref från Tungchaufu"; brefvet sänt via Tungkwau, Shensi och daterat 1907-12-26; Jönköpings-Posten 1908-02-04)

Den hänsynslösa exploateringens tid närmade sig sitt slut. Omsvängningen kommer under 1900-talets första decennium. Den epok som nu börjar skulle kunna kallas patriarkalismens. Tidigare hade man betraktat naturtillgångarna som det väsentliga, nu började man intressera sig för afrikanen, förutan vars hjälp inte heller naturtillgångarna kunde exploateras. ... Radikalast blev förändringen i de tyska kolonierna. ... Missionärer och läkare förklarades vara lika viktiga som järnvägar och maskiner. Under sina sista år i Afrika uträttade tyskarna mer för skolväsendet och sjukvården än någon annan kolonialmakt. (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 163-164)

Jag märker mer och mer, att jag närmar mig boerkyrkans hjärta. ... Som exempel på denna kyrkas andliga ställning må nämnas, att tvänne af dess ledande män nyligen företogo en lång resa till en sjuk missionär, endast för att bedja till Gud om hans tillfrisknande. ... En statskyrka likt boernas har jag ej funnit i något annat land. Prästerna äro nästan utan undantag ej blott omvända, utan de flesta af dem (predi)ka af lif och nit för syndares frälsning. De verka mycket träget och ha stort förtroende äfven bland sina fiender. Jag känner mig fullt hemmastadd bland dem. Det förekommer mig, som om jag vore i de skandinaviska missionshusen, när jag uppträder och predikar i deras stora kyrkor. Till och med efter söndagsförmiddagens "högmässogudstjänst" håller jag oftast eftermöten. (Fredrik Franson "Statskyrka och frikyrka"; Jönköpings-Posten 1907-07-11)

Från Beyrut reste (Fredrik) Franson (omkring år 1907) till Sydafrika. ... I staden Johannesburg, Transvaal, uppehöll sig Franson rätt länge. En söndag predikade han för kineser på förmiddagen, för kaffrer på eftermiddagen och för vita på kvällen. ... (Vid ett annat tillfälle utbrister Fransson:) "Hur ett enda Guds barn kan vara likgiltigt för missionens heliga sak är obegripligt." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 187,193)

Svenska missionsförbundet står i särskild tacksamhetsskuld till Djursätra (hälsobrunn), emedan våra missionärer under många år här alltid fått fria bad och fri läkarevård, något som alltfort står dem öppet. (P. Waldenström "Bref från Djursätra"; brefvet daterat 1907-06-27; Jönköpings-Posten 1907-06-27)

Under (ett af) samtalen (vid Svenska missionsförbundets årsmöte) framhölls vikten af att de kristna hemmen blefve verkliga missionshem och barnen fostrade för missionen. ... Våra församlingar böra bli verkliga missionsförsamlingar, som lämna större rum åt missionsintresset. ... Godt vore, om predikanterna hade för vana att t.ex. en gång i månaden hålla ett missionsföredrag, innehållande ett sammandrag af missionstidningarnas meddelanden. (Jönköpings-Posten 1907-06-18 "Svenska missionsförbundets årsmöte")

Det är missionen som de kristna länderna har att tacka därför, att de en gång blifvit kristna. Det är missionen, somden lärda världen har att tacka för all den kunskap den har om naturfolken. Det är missionen, som gifvit naturfolken bokstafsskrift och deras första litteratur och som spridt humanitet bland de vildaste folk och kannibaler. (P. Waldenström "På hemväg från Shanghai"; bref från Medelhafvet daterat 1907-06-01; Jönköpings-Posten 1907-06-06)

En marknadsdag, då mycket landtfolk var i staden, smögo boxarna sig in med en vanlig marknadspåse hängande på en påk öfver axeln. I påsarna hade de yxhammare, och "påsarna" voro tillhuggna till skaft. Som en stormil kastade de sig öfver våra (missions)stationer och ett par af statens ämbetsverk. ... Tröttnen icke att bedja äfven för oss. (Hugo Linder "Ett boxareöfverfall i Kina"; bref från Tungchow daterat 1907-02-11; Jönköpings-Posten 1907-04-25; brevet, som kan rekommendras att läsas i sin helhet, ger en utförlig och detaljerad beskrivning av händelseförloppet med intressanta uppgifter om hur överfallet påverkade myndigheters och närboendes inställning till missionsarbetet)


ca 1907 - ca 1905

Ett indianskt paradis finnes på en plats i Förenta staterna, där ett 100-tal familjer lefva i den mest ostörda frid och endräkt. Alla invånarne äro indianer, bland hvilka icke finnes en enda fattig och som sätta sin högsta stolthet i att ha ett utmärkt skolväsende. På lediga stunder förnöjer man sig nästan uteslutande med musik. Lättingar, fullbultar, tjufvar och andra brottslingar finnas helt enkelt icke utan endast lyckliga, flitiga människor. Den idylliska platsen, (som) heter Metlakatlah, ligger högt uppe i Alaska. ... För 50 år sedan voro de här boende indianerna grymma och fruktade, men blefvo omvända och civiliserade af en gammal präst pater Duncan, som förmådde dem att grunda det lilla samhället och slå sig till ro där. (Jönköpings-Posten 1906-11-24 "Ett paradis i Alaska")

I Eslöf besökte jag naturligtvis den vidt bekante salubrindoktorn Håkansson. Det gjorde jag både af intresse och af skyldighet, det senare därför att han under många år skänkt och fortfarande skänker till alla våra missionsstationer allt det salubrin, som de behöfva. Han har också lofvat att till missionsförbundets hvilohem i Rättvik gratis lämna all behöflig salubrin. ... Af synnerligt intresse för mig var en mycket varm tacksamhetsskrifvelse, som han hade fått af våra missionärer i Kina, hvilka prisade den nytta, som de i sjukvården hade haft af hans salubrin. (P. Waldenström "Bref från Örebro"; brefvet daterat 1906-11-16; Jönköpings-Posten 1906-11-19)

(Kyrkoherden) vände sig även i sitt tal till de unga. "Tänk på din skapare i din ungdom", sade han. "Detta är en uppmaning till eder, I unga, att lämna edra hjärtan åt Jesus, innan ännu åldern strött sitt silver i edra lockar och innan I haven offrat edra bästa krafter i satans tjänst. ... Döden skördar ej endast åldringar, nej, mannen med lien skonar varken barnet eller den unga. Du vet således ej, om du skall överleva morgondagen, nej, icke ens denna afton. Om det därför finnes någon här, på vilkens hjärta Guds ande nu klappar, så beder jag dig, o själ, att komma just nu, just som du är, i din faders öppna famn, han skall sannerligen ej kasta dig ut!" (Anna Hellström "Karl" s 44; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1906)

Tiden att missionera är kort härefter (nu år 1906). Natten, då ingen kan verka, kommer snart. Låtom oss då verka, medan det heter i dag. Må Gud genom sin ande göra oss allt mera fria från det, som står hindrande i vägen. Må han helga och skickliggöra oss till allt godt verk. ... Tände han nitälskans eld i vår själ, att vi icke må känna oss tillfreds med mindre, än att vi få se själar frälsta. (Wilh. Sjöholm "Hvad varslar tiden och hvad stundar - Några slutord" s 124-125)

Herren har icke sagt, att folken skola bliva omvända eller kristnade. Han säger endast (i Matt 24:14), att evangelium skall blifva predikadt i hela världen, innan tidsålderns slut. ... Det finnes nu blott få länder, dit intet evangelii ord inträngt. På mycket kort tid kan detta Herrens ord vinna sin uppfyllelse. (C.J.A. Kihlstedt "Väktare, hvad lider natten?" s 79-80)

Lektor Waldenström ämnar att nästa höst företaga en resa till Kina för att inspektera Svenska Missionsförbundets missionsstationer. I hans sällskap skall medfölja en sekreterare, som ledigt talar engelska och franska. (Jönköpings-Posten 1906-02-15 "Inspektion af missionsstationer i Kina")

Fyra af de föräldralösa barnen (i San-Shui), är jag ledsen att säga, hafva lämnat oss, på grund af att deras släktingar blifvit inbillade att vi skulle tag dem till Pin-chow, samt sedan till utlandet. Jag tog fotografi af fem af de föräldralösa barnen, hvilket visar, hurudana de voro då de kommo, samt sedan efter det de blifvit rentvättade och påklädda litet ordentliga kläder. Jag skall sända dessa kort till de syskon och vänner, som visat största intresset för Kinas frälsning. ... Det är skönt att se, huru kineserna nu längta efter europeisk och amerikansk kunskap. (Philip och Lizzel Nelson "Bref från Pin-chow, Shensi, Kina"; brefvet daterat 1905-12-29; Jönköpings-Posten 1906-04-07)

Kingoyi (i belgiska Kongo) ligger alldeles vid gränsen till franska Kongo längst upp i norr i spetsen af en kil som där sticker upp. ... Folkets karaktär, religion, seder och lefnadsförhållanden hafva ännu ej undergått någon märkbar förändring. Visserligen äro de godmodiga som alla negrer, men de äro äfven rätt hårda och oböjliga. ... Folkets afguderi är mycket utprägladt. Tron på afgudarne och vidskepelsen är mycket stor. Nästan alla äldre män äro afgudapräster. De hålla orubbligt fast vid giftgifvandet trots stränga förbud af staten. Ibland begrafves äfven lefvande. (K.E. Laman "Kongobref"; bref från Mukimbunge daterat 1905-08-18; Jönköpings-Posten 1905-10-13)


ca 1905 - ca 1900

"Det är en sak till", sade (den gamle) efter några minuter, "min begrafning skall bli utan ståt. På min graf skall resas ett enkelt kors, gärna af trä, och på det skall stå först dessa Jesu ord: 'Detta är min Faders vilja, att hvar och en, som ser Sonen och tror på honom, skall hafva evinnerligt lif, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.' ... och därunder ... skall stå: 'På detta löfte hvilar här en gammal syndare, som ser Sonen och fått sina synders förlåtelse för hans blods skull.'" (Elisabeth Beskow "Gamle prästen i Hornsjö och andra berättelser" s 74-75; Gamle prästen i Hornsjö)

Antingen skall man (som missionär) afsäga sig all vanlig bekvämlighet och sina från barndomen inärfda vanor och bo, kläda sig och lefva som de infödda, eller ock måste man så att säga kompromissa med förhållandena därigenom att man behåller hvad man kan af sina egna lefnadsvanor. Vi följa den senare principen och tro, att den är den rätta. ... En kinesisk mandarin sade en gång till en missionär: "Ni bör lefva så, som ni från barndomen är van att göra. Vi kineser från södern kunna ej lefva som de göra i norra Kina, och soldaterna därifrån få i södra Kina samma mat och behandling, som de i hemorten äro vana vid." (L.E. Högberg "Sverige-Kaschgar"; Jönköpings-Posten 1904-03-16)

För många år sedan bodde jag en längre tid i ett mycket älskligt hem. Familjen var stor, ty där fanns icke mindre än tio barn, men familjelyckan var även stor, emedan alla i hemmet voro på Herren troende. Husfadern hade i många år varit föreståndare för den lilla församlingen på platsen, och han ägde ett för missionen varmt klappande hjärta. Så blev han sjuk och fick under lång tid lida av svåra plågor, men under allt var han stilla och undergiven. Då han kände, att uppbrottstimmen var inne, samlade han sina barn omkring sin bädd och tog avsked av dem alla. Sedan han överlämnat dem åt honom, som är faderlösas försvarare, och stämt möte med de sina i himlen, såg han på dem och sade med en sista ansträngning: "Tänk på missionen!" Det var den gamle gudsmannens yttersta vilja och testamente. I många år hade han själv varit en missionens vän och understödjare. Nu, då hans verk på jorden var slutat, ville han icke se missionskedjan avbruten, utan överlämnade åt sina barn att föra den heliga saken framåt. Ett i sanning skönt testamente.Huru gott vore det icke, om det funnes många fäder och mödrar, som så in i det sista brunne av kärlek till missionen. Vilket stort och rikt arv skulle icke då komma många söner och döttrar till del. (O.W. Genander "Några bilder från Guds åkerfält" s 51)

Tvenne manliga missionärer (har) helt nyligen mördats i Central-Kina. Alldeles oväntad som denna händelse var ock föröfvad i en trakt, där man minst anat att dylika hemska utbrott från hedningarnas sida skulle förekomma har den väckt stor uppståndelse och mycket förstämning i vida kretsar. ... Det säges, att då koleran rasade starkt i staden Chen Chou af provinsen Hunan, där de mördade missionärerna verkade, så spriddes samtidigt ryktet, att missionärerna hade sina vissa utskickade personer, som kastade gift i brunnarna, och att den svåraste pesten härledde sig däraf. ... Det har varit en svår sommar i mer än ett afseende för de stackars kineserna. Gud hemsöker dem allvarligt. Må det bli dem klart, att han vill dem väl. (Joh. Sköld "Bref från Kina"; brefvet daterat 1902-09-20; Jönköpings-Posten 1902-11-21)

Svenska alliansmissionen för yttre mission hade bildats 1902. Den hade som uppgift att uppmuntra församlingar, föreningar och enskilda "att utsända och underhålla evangeliska missionärer på olika yttre missionsfält". Enligt sina stadgar fick den aldrig "utveckla sig till någon församlingsorganisation i hemlandet med karaktär av en ny sekt eller samfund". (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 105)

När ett träd är fullt med blommor, så är det mycket vackert. Men det kan icke stanna där. Blommorna måste utveckla sig till frukt. Det blir väl i början endast kart, och den som nu ser trädet, tänker kanske med saknad på "den förra tiden", då trädet bar de vackra och välluktande blommorna. Men kartarna förblifva icke kartar. Somliga falla af, men andra utvecklas vidare till mogna frukter. Ja ja, så där går det äfven i missionen. (P. Waldenström "Bref från Luleå"; brefvet daterat 1902-07-05)

Mitt hjärtas bön och längtan är nu att blifva till största möjliga välsignelse för dessa arma kineser, till hvilka Gud sändt mig. Syskon, låt oss ej förtröttas. Gud förmår allt, många af Kinas millioner skola en dag stå bärgade inför den hvita tronen. Huru stort att då hafva varit med om att "draga ett strå till stacken". Tack för edra varma förböner, fortfaren att bedja. Gud hörer bön. (Augusta Göthberg "Kinabref från Hankow"; brefvet daterat 1902-03-29; Jönköpings-Posten 1902-07-23)

De engelska kolonierna äro utan minsta tvifvel de mest blomstrande. ... Ganska bevisande är det, att, om man träffar en inföding från franska, tyska, portugisiska eller belgiska Kongo (kongostaten), så förbannar han vid alla sina gudar sin öfverhet och ser i guvernementet sin störste fiende. Träffar man en inföding från någon af de talrika engelska kolonierna, lyfter han sitt hufvud högt, pekar sig själf på bröstet och säger: "I am an english subject." Det är: Jag är en engelsk undersåte. Och han är stolt öfver att vara det. (Wilh. Sjöholm "Bref från den engelske ångaren Sobo"; brefvet daterat 1902-03-11; Jönköpings-Posten 1902-05-05; brevets datering är något otydlig i fråga om dagdateringen)

Sedan nyår har min hustrus hälsa icke varit den allra bästa. ... Matadi är ansedd för att vara den varmaste och sjukligaste platsen i hela Kongo. Järnvägen och statens tjänstemän stanna sällan mer än två år i sänder, många bara ett år. (Wilh. Sjöholm "Kongobref från Londe, Matadi"; brefvet daterat 1902-02-24; Jönköpings-Posten 1902-04-28)

År 1900 var Chang med i den hopen (i Kina), som ropade: "Bort med de kristna!" Boxarna misslyckades att hindra Jesu lärjungar förkunna evangelium för Kinas millioner. Efter en tid kom det åter missionärer till Suiyuan. De började på nytt peka på Guds Lamm, som borttager världens synder. Chang kom inom hörhåll för detta budskap. Han förstod med Guds hjälp, att detta var sanning, men kunde det gälla för honom, som varit en bland boxarna? Ja, Herren Jesus hade dött även för hans synder. Han bekände sin synd och fick erfara sanningen av löftet: "Den som kommer till mig, honom skall jag sannerligen icke kasta ut." ... Bokförsäljare Chang är efter en lång, trogen tjänst hemma hos den Herre, som förvandlade boxaren till en förkunnare. (Hilma Ljungqvist "Minnen från Kina" s 33-34; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Furstar och daglönare, lärda och okunniga, gråhårsfolk och barn, ärbara människor och ångerfulla brottslingar, folk av hvarje färg och tungomål -de komma till Jesus med sina oändligt skiftande behof och säga: "allas ögon lita till dig". Och till hvar enda en säger Jesus: "den som kommer till mig skall jag sannerligen icke kasta ut". (Efr. Sandblom "Jesus, den alltillräcklige" s 56)

Vid början av (1900-talet) bröt missionsintresset på allvar igenom i Västsverige. Så skedde ock i Skara stift. Detta genombrott hade icke kunnat ske utan den förnyelse av församlingslivet över huvud i stiftet, som blivit en frukt av 1800-talets djupgående väckelserörelser. Men västgötarna fick också 1905 i Hjalmar Danell en biskop, som kunde tända missionskärlekens eld i stiftet. Biskop Danell hade i unga år gripits av kärlek till missionens gärningar. Kärleken tog sig uttryck i ett ingående studium av missionshistorien och missionsproblemen. Som docent i Uppsala blev Danell sekreterare i missionsstyrelsen och redaktör för Missionstidningen. År 1898 blev dåvarande professorn Hjalmar Danell ledamot i missionsstyrelsen, vilket uppdrag han kom att inneha i icke mindre än fyra decennier. . . . Två gånger företog biskop Danell på missionsstyrelsens uppdrag visitationsresor till missionsfälten, 1904 till både Afrika och Indien och 1921 till Indien. Under den senare resan invigde han den lutherska tamulkyrkans förste biskop Ernst Heuman. Med aldrig slappnande iver talade biskop Danell mission vid de många visitationer och vid andra besök i sitt stifts församlingar. . . . Det danellska hemmet på Brunsbo var, såsom någon har sagt, "en missionens högborg".Dit kommo gärna hemmavarande missionärer på besök. . . . Under Hjalmar Danells episkopat blev hednamissionen allt mer i Skara stift en verklig församlingsangelägenhet, vari en mycket stor del av befolkningen fann det vara en plikt och en glädje att på olika sätt taga del. Det skapades i stiftet en missionens "tross", som målmedvetet inriktat sig på att förse kyrkans mission med dagligt bröd. (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 412-413)

Frälsningsarmén hade också en egen så kallad fjällmission bland samer. Den hade påbörjats vid sekelskiftet 1900 och tog de första decennierna av århundradet fastare fomer. Verksamheten koncentrerades till Jämtland, Härjedalen och Västerbotten och leddes av kapten Ernst Lander. Betydelsefullt blev också att denna mission fick en same som ledare, major Andreas Wilks och dennes hustru Syrene Wilks. ... (Andreas Wilks) hade en ledande position bland samer och var vid samernas första landsmöte 1918 talman. Han och hans hustru verkade som huvudansvariga för missionen från 1923. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 105)


ca 1900 - ca 1890

Missionärerna gjorde även kulturella insatser. De fotograferade, målade och nedtecknade inhemsk musik. Missionsstationen blev ofta centrum också för jordbrukarverksamhet och sjukvårdsinsatser. Redan runt sekelskiftet 1900 kan man se konturer till det som sedan skulle bli tre klassiska delar inom mission: evangelisation, undervisning och sjukvård. ... De svenska missionsrörelsernas insatser är också intressanta därför att de kom från ett land som saknade kolonialpolitiska intressen. Svenska missionärer intog ofta en mellanposition mellan inhemsk befolkning och kolonialöverhet. Det finns exempel på att missionärer kritiserat grymheter mot lokalbefolkning från kolonialmaktens sida; missioner hamnade ofta i konflikt med kolonialledningen. Kristen mission initierade i många fall arbete som idag skulle ses som klassiska biståndsprojekt i Tredje världen och detta stod inte alltid i överensstämmelse med vad kolonialmakter med ekonomiska intressen önskade. ... Mission innebar kulturmöte och kulturkonflikt. Svenska missionärer kom i konflikt med afrikaner i till exempel Natal och Zululand om frågor som exempelvis polygami och "brudköp". Missionärerna ville se kristet ingångna monogama äktenskap. Mötet mellan kristna missionärer och inhemsk befolkning ledde också till motsättningar om kultuttryck såsom bruket av afrikanska trummor. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 349)

I slutet av 1800-talet företrädde exempelvis Helgelseförbundet under sin första tid i Sydafrika en missionsmetod med kringvandrande missionärer medan Svenska Kyrkans Mission redan från sitt grundande förespråkade en stationär missionsstrategi. Den förstnämnda metoden innebar att missionärerna framför allt skulle vandra eller resa omkring och predika om Kristus för så många som möjligt före hans återkomst. Ett intensivt förkunnande i olika sammanhang var ett utmärkande drag. Att bygga missionsstationer var inte en prioriterad uppgift. Den stationära missionsmetoden, som de flesta missioner omfattade, såg däremot missionsstationen som ett nödvändigt redskap i arbetet. Efter en inledande pionjärfas blev byggandet av missionsstationer i själva verket den genomgående missionsmetoden, men oftast i kombination med evangelisationsresor i omkringliggande trakter. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 347)

År 1899 var för Det norske Missionsförbund ett särskilt märkesår. Konferensen fattade nämligen då beslut om att upptaga missionsarbete i såväl Kina som Afrika. Till Kina sändes tvenne missionsarbetare. På anvisning av Kina Inlandsmissionen, till vilken Det norske Missionsförbund är associerat, fingo dessa slå sig ned i provinsen Shensi. ... I Afrika övertogs en redan påbörjad mission i Natal. (O. Terning "Norska Missionsförbundet 40 år" s 548; Missionsförbundet n:r 33 den 14 augusti 1924)

Den sjuka famlade med handen efter Ebbas och fattade den. ... "Jag skall möta Gud, och jag är inte färdig att möta honom. Han är helig och hatar synd. Det är för sent att komma, först när man skall dö. Det är inte mer än rätt, om han stöter bort mig nu!" Ebba kände det största medlidande. Hon måste finna ord för att fördriva denna ångest, men varifrån? Ett språk föll henne i minnet - hon hade lärt in det någon gång under nattvardsläsningen. Utan att tänka på annat än den döendes ångest upprepade hon det: "Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut.?" ... "Vem säger det där?" frågade den sjuka. "Jesus Kristus", svarade Ebba. ... "Om jag vågade tro, att det gäller mig", klagade den sjuka. Andra synder tror jag Gud kan förlåta, men inte det, att man har föraktat honom i hela livet och bara fegt flyr till honom av fruktan, när döden kommer!" "Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar oss från all synd", svarade Ebba. (Elisabeth Beskow "Allt eller inget" s 42-44)

Omgifna af all naturens härlighet och rikedom sitta de stackars hedningarne dock i mörker och dödens skugga. Huru väl om evangelii ljus får framtränga till dem och där lysa så, att det icke endast lyser dem, utan kastar strålar omkring sig. Må vi i våra böner aldrig förgäta den dyra missionen. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 310; nr 39 den 26 september 1895)

För missionen: Insamling till böcker, som handla om Jesus, huru god han är, till barn i Kina från skolbarn i Sandsjö 1:92. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 416; nr 52 A den 27 december 1894)

Efter några stegs vandring (i Rom) stanna vi åter. Framför oss ligger - också vid Piazza di Spagna - en byggnad, som i den katolska missionens historia spelat och ännu spelar en mycket framstående roll. Intet kyrkosamfund har bedrifvit en mission, som ens på långt håll kan jemföras med den katolska kyrkans. På 1500-talet bildades i Rom en mängd s.k. kollegier för utbredande af den katolska tron. Dessa fingo år 1622 en förenande medelpunkt i stiftelsen Congregatio de propaganda fide, d. v. s. sällskapet för trons utbredande. Stiftaren var påfven Gregorius XV. Det är inför denna anstalts kolossala hus vi nu stå. Här utbildas hela skaror af missionärer, som sedan gå ut till alla verldens kanter. Här upptagas omvända hednaynglingar, som missionärerna sända hem för att utbildas till missionärer hvar och en för det folk, han tillhör. Propagandan ledes af en styrelse, bestående af påfven, 18 kardinaler samt några andra högre kyrkliga embetsmän. Med anstalten är förenad ett stort tryckeri, som utsänder en otalig massa katolska missionsskrifter på olika språk. Från propagandan var det de första missionärerna gingo ut till Kongo, der Svenska Missionsförbundet nu har en så rikt välsignad mission. Historien om deras lidanden och deras sjelfuppoffrande hängifvenhet är synnerligen rörande och lärorik. De dukade under för klimatet, hvarefter missionen förföll. (P. Waldenström "Till Österland" s 768; december 1894)

Från Jaffa är en landsväg anlagd till Jerusalem och en till Sikem. Vid den senare ligga tvenne tyska kolonier. . . . Genom sin gudsfruktan och redbarhet, sin flit och sin skicklighet i att odla jorden hafva de gifvit landets inbyggare exempel, hvilkas välgörande verkningar sträcka sig vida omkring. Ja, man kän väl räkna dem såsom frön till en ny kultur i det heliga landet, en kultur, som kanske engång skall förvandla Palestina till ett land, som flyter af mjölk och honung, såsom det i forntiden gjort. (P. Waldenström "Till Österland" s 559; hösten 1894)

Här (i Ramalla) fingo vi höra alldeles detsamma, som vi hade hört på alla andra ställen: missionen bland judar är nästan fåfäng, bland muhammedaner likaså. Emellertid beklagade (den tyske missionären i den engelska missionens tjänst), att engelska kristna, som underhålla verksamheten, äro så angelägna att i hvarje redogörelse från missionärerna få höra berättas om några frukter af deras verksamhet. "Deri ligger en mycket svår frestelse", sade han, "ty", och dervid drog han på målet, så att jag tillade: "då vill sanningen icke gerna komma fram, sådan som den är." Han rodnade. Många gånger, när jag läst engelska missionsberättelser, har jag också skakat på hufvudet och undrat, huru det kunde hänga ihop med sanningen i dem. Må Gud förlåta mig, om jag dömer orätt, men nog tror jag, att man får upptaga dessa berättelser med stor varsamhet. Det ligger i engelsmannens lynne en benägenhet att se saker genom förstoringsglas och att, när de tala om missionens frukter, råka i hänförelse samt begagna uttryck, som vida öfverskrida verkligheten, samt siffertal, som icke precis äro riktiga. De mena icke något illa dermed. De tro, att de upphöja Gud, och hoppas att genom dessa berättelser kunna upplifva missionsvännerna till större intresse och riktigare uppoffringar för missionens heliga ändamål. Men inte är det riktigt rätt. (P. Waldenström "Till Österland" s 383-386; hösten 1894)

(Josef Bexell) vigde själv alla sina barn utom den yngste sonen, vilkens bröllop stod i Indien, där han alltjämt (1925) ägnar sina krafter åt missionen. Sitt första intresse härför hade min broder fått i hemmet, ty missionen låg min fader varmt om hjärtat, och han verkade mycket därför. Det var en stor glädje för föräldrarna, när sonen kom hem från Indien på besök och stannade något år. I hemmet mottog min fader även besök av missionärer och andra, som arbetade därför. Varje år anordnade min fader missionshögtider, och det, som nu är allmän sed i Växjö stift, blev tidigt i Långaryd praxis, nämligen att en årlig försäljning hölls till förmån för hednamissionen i samband därmed. (Bernhard Bexell "Josef och Maria Bexells hem" s 228-229)

År 1890 utsände (Svenska kyrkans missionsstyrelse) den första kvinnliga missionären till (arbete bland tamilerna i södra) Indien, småskollärarinnan Ester Peterson (1866-1960) från Ölmstad nära Gränna, en systerdotter till Lina Sandell. Hon skulle stanna i Indien i över fyrtio år. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 148)


ca 1890 - ca 1875

De svenska baptisternas yttre mission började 1889, då Sällskapet Svenska baptistmissionen grundades för verksamhet utom landet. Syftet var "Kristi rikes utbredande bland såväl namnkristna som hedniska folk". Dessförinnan hade man redan från 1850-talets slut genom insamlingar stött både missionssällskapet i Basel och den nordamerikanska baptistmissionen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 152)

Särskilt kära vore besöken av ämbetsbröder och missionärer. Min fader (prästen Johan Aulén i Mortorp, dit han valdes som kyrkoherde 1888) var ytterst angelägen, att hans församling skulle få lära känna kyrkans missionärer och goda präster från andra håll. Missionen låg honom varmt om hjärtat. Den glömde han aldrig i aftonbönerna eller vid konfirmandernas undervisning. Två missionärer hjälptes fram av honom, och han offrade mycket tid på deras undervisning. (Gertrud Aulén "Johan och Maria Auléns hem" s 71)

När (uppsalastudenten Erik) Folke deltog i en missionskonferens i London kungjordes att en person anmält sig villig att skänka halva sin årsinkomst till någon som ville åka till Kina som missionär. Folke såg det som ett tecken på sin kallelse och for ensam i väg 1887. ... I maj samma år bildade kretsen kring Florakyrkan i Stockholm en stödorganisation för hans arbete, som senare fick namnet "Svenska missionen i Kina". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 152-153)

En framstående och inflytelserik Guds ords tjenare låg på sin dödsbädd. Till en troende prest som besökte honom, sade han: "I trots af allt hvad jag skrifvit och predikat under min fyratioåriga ämbetstid, är det nu blott en sak, som gifver mig någon tröst, och det är detta löfte: Den till mig kommer, honom kastar jag icke ut. Tror du, att jag kan våga att dö på det löftet?" "Ja, om du hade tusen lif att våga", sade hans vän, "så skulle du kunna låta dem allesamman bero af detta enda löfte." (Richard Newton "Bibelns löften" s 7-8)

Ända sedan 1854 hade (kyrkliga studenter) samlats om lördagarna till andliga möten, bön och bibelläsning. Föreningen hade inga stadgar och ingen medlemsförteckning. ... Lördagsföreningens medlemmar blev alltmer övertygade om att missionen var en så stor sak att den fordrade en egen studentorganisation. ... År 1884 bildades "Studentmissionsföreningen i Upsala". Man ... framhöll att föreningens syfte var att stimulera missionsintresset "mer teoretiskt än praktiskt, emedan studentens uppgift är övervägande teoretisk". ... När studentmissionsföreningen 1888 började utge en egen tidskrift, Meddelanden, utsågs den 22-årige fil. kand. Nathan Söderblom (1866-1931; sedermera ärkebiskop), som dess förste redaktör. ... Söderblom var med vid KFUM's världskonferens i Amsterdam 1891, där tanken på ett kristet studentvärldsförbund tog form. Det förverkligades vid ett möte i Vadstena 1895. Då bildades Kristliga studentvärldsförbundet med svensken Karl Fries (1861-1943; sedermera svensk KFUM-chef) som ordförande. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 154-156)

Då Stanley på våren 1878 landsteg i Marseille, mötte honom där två ombud från konung Leopold II av Belgien, vilken ville vinna Stanley för att exploatera de nyupptäckta, rika landområdena, innan någon annan makt hunnit ingripa. Redan 1876 hade konung Leopold II, som var en stor affärsman och klart insåg Kongo-områdets ekonomiska värde, bildat Internationella afrikanska associationen. År 1878 skapades av honom "Kommitteen för utforskande av övre Kongo". Syftet var icke enbart att utforska landet och göra Kongo-negrerna delaktiga av den europeiska kulturens välsignelser i form av hedna-missionärer och läkare. Det gällde att draga nytta av de rika naturtillgångarna och att öppna arbetsfält för affärsmän av mer eller mindre människovänligt slag samt att grunda nya stater eller att förmå negerhövdingarna att ställa sig under den belgiske konungens beskydd. Stanley trädde verkligen i spetsen för företaget, företog nya resor, grundade stater och slöt fördrag med olika hövdingar. År 1882 fick den Internationella Kongoassociationen, såsom kommitteen nu kallades, sina höghetsrättigheter över Kongo-området erkända av de europeiska makterna och Förenta staterna. ... Kongo-staten lämnade icke den stora ekonomiska vinst, som man hade beräknat. Elfenben, guld och koppar samt olika produkter från palmodlingarna ha varit de förnämsta exportartiklarna. Främst kommer dock gummi-exporten (kautschuk). För att denna skulle lämna någon avkastning, måste emellertid infödingarna tvingas till mycket hårt arbete under stundom omänsklig grymhet mot de arma negrerna. Kongo-konferensen (1884-85) hade visserligen avlyst slavhandeln inom området, men slaveriet fortfor ehuru under annan form. Negrernas grymma behandling framkallade från Europa år efter år våldsamma protester. ("Illustrerad världshistoria - Sjätte bandet - Nya tiden" s 60-62; boken utgiven 1927)

Det står: "Den till mig kommer, honom will jag alls icke utkasta." ... Det kom en gång till ett af wåra möten en wilsekommen och utswäfwande yngling, hwilken höll på att rusa fram till sitt förderf. ... Jag upprepade denna vers för honom. ... Han sade till sig sjelf: "jag will hålla fast derwid, gå huru det will, och är det icke en rigtig öfwersättning, så skall jag säga Gud, när jag kommer inför Hans domstol, att jag icke wisste att den war origtig, emedan jag icke har läst ett enda ord grekiska eller latin." (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s II:111)


ca 1875 - ca 1865

Svenska kyrkans missionsstyrelse inrättades 1874. Vid den tiden var västgöten Gunnar Wennerberg ecklesiastikminister. Det var förvisso icker betydelselöst, att han gav planen på en kyrkans missionsstyrelse sitt verksamma stöd. Varm missionskärlek talar ur dessa hans ord: "Det är icke nog att kyrkan erkänner sig pliktig genom Mästarens bud att arbeta för hedningarnas omvändelse; hon bör också sträva att komma på den ståndpunkten, att hon kan säga, att Kristi kärlek tvingar henne därtill." Skara stift blev från början representerat i missionsstyrelsen genom den . . . inflytelserike lekmannen F. Ph. Hierta (på Främmestad). (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 412)

När kyrkomötet 1873 beslöt att den tredje allmänna böndagen skulle bli en hela kyrkans missionsdag var detta ett närmast genialt drag. De allmänna böndagarna hade en lång historia; de var väl förankrade i folklivet och samlade fler kyrkobesökare än vanligt. ... Missionstanken skulle inte längre vara begränsad till en liten grupp entusiaster och medlemmar i missionsföreningar. ... På ett närmast unikt sätt ålades därmed Sveriges präster inom ramen för sin vanliga prästerliga verksamhet att utifrån de stadfästa bibeltexterna på Tredje böndagen alltid ta upp missionstemat i sina predikningar. Redan genom påföljande års böndagsplakat var nyordningen genomförd. Tredje böndagen kom att kallas Missionsdagen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 145)

En episod från (Fosterlandsstiftelsens års)möte (i juni) 1869 må bevaras från glömskan: "sedelregnet" vid en av sammankomsterna i Betlehemskyrkan (i Stockholm). Karl Johan Lindberg (från Bjurbäck i Västergötland), Rosenius' efterträdare som predikant i denna kyrka och reseombud i Stiftelsens tjänst, skildrade i glödande färger missionärernas lidanden och berörde särskilt morden på Stiftelsens först utsända vittnen. Tänk - yttrade han ungefär - om vi ägde en missionsbåt, som underhölle förbindelse mellan oss och missionärerna, huru deras övergivenhetskänsla skulle lindras, ävensom vårt ansvar minskas av att lämna dem ensamma därute! Så tog han upp en tiokronorssedel och sade: Låt oss redan nu giva vad vi kunna som förstlingsgåva till en missionsbåt! Detta tände eld i skaran. Och nu begynte sedlar av villiga händer bäras fram i nedre salen. Men missionsvänner med mest villiga hjärtan måste ha tagit plats på läktarna, ty däruppifrån föll nu ett riktigt regn av sedlar under folkets jubel. Inom några ögonblick lågo 800 kr. hos honom. Sedan insamlades 1,000 kr. i Blasieholmskyrkan och 600 kr. på Johannelund för samma sak. Det var ju ringa för ett sådant ändamål men hoppet såg redan båten med evangelii budbärare plöja haven. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 103-104; Palmbergs egna anteckningar)

Efter missionspredikan i Hernösand sistl. Fredag skulle förrättas inwigning till predikoembetet af twå missionselever, som denna höst skola gå ut till Afrika, samt en kateket, som kommer att anställas som prestman i Lappmarken. (Jönköpings-Posten 1866-10-27 "Mission i Afrika och Lappmarken")

Hwad är ändamålet med missionen eller rättare församlingens werksamhet? Jag tror icke många skola bestrida det, om jag påstår, att hufwudändamålet dermed är att betyga evangelium om Guds nåd för hela skapelsen för att kalla dem och för att fullkomna Guds utkorade. . . . Wi skola söka winna hwarje familj åt Christus, och hwarje själ i familjen kungörande för alla menniskor att Christus Jesus kommit i werlden att frälsa syndare. (C.H. Spurgeon "Missionstal wid Skottska frikyrkans årsmöte 1866-05-29"; Jönköpings-Posten 1867-06-05)

Redan år 1865 påbörjade i Hvetlanda en syförening sin verksamhet. Vid sin upprinnelse förestods denna af den Herrens sak hängifna kristinnan fru Amalia Borell, som troget ledde detta slags verksamhet till sin död i januari 1868. Men syföreningen är icke död; hon lefver ännu (år 1899) och är i gång. Under det att de för saken intresserade kvinnorna, gifta och ogifta alltjämt i hemmet ha ett missionsarbete liggande att taga fram på lediga stunder, så samlas de därjämte den första onsdagen i hvarje månad till gemensamt arbete och rådplägning om denna angelägenhet. Oftast äro några manliga missionsvänner också med för att uppbygga och intressera genom bön, sång, läsning af missionslitteratur m.m. Till en början inköptes råvaran eller materielerna till missionsarbetena för medel ur missionskassan. Men detta fann man allt för dyrt; minst fjärdedelen af de insamlade medlen krympte på det sättet ihop. Numera får hvarje arbetare själf anskaffa material till sitt arbete eller också i fall, då detta ej låter sig göra, tages för sådana ändamål ur en sparbössa, som följer på dess vandring ur hus i hus och i hvilken vid slutet af hvarje sammankomst lägges någon liten skärf efter råd och lägenhet. Denna kärleksverksamhet har varit och är alltjämt en aldrig sinande grufva, ur hvilken mycket silfver och guld till befrämjande af Guds rike upphämtats. De under ett års lopp förfärdigade och samlade arbetena jämte det som dessutom skänkes af industriens alster och jordens frukt vändas nämligen i reda penningar genom att vanligen i början af december månad försäljas på s.k. missionsauktion.Dessa tillställningar räknas för högtidsdagar och tillika för meteorologiska observationsdagar på den kristliga kärlekens värmegrad, vindstyrka och nederbördsmängd. Här är nu en kärlekens täflan att få göra något för Herrens sak. Nu kunna också de, som ej haft tillfälle att arbeta eller eljest skänka någon sak, taga skadan igen genom att köpa så mycket mer. De sista åren har försäljningssumman kunnat gå upp till fem, sex hundra kronor och därutöfver, och detta är då behålning för missionen utan afbränningar. ("Några blad ur Hvetlanda Missionsförenings Historia 1859-1899" s 23-24)

För (Waldemar) Rudin var syftet med kristen mission att grunda en "kyrka", inte nya "föreningar". Missionsverksamheten måste därför ha en organisk förbindelse med en redan existerande kyrka och inte bara med en förening eller ett sällskap. På samma sätt som han ville knyta kolportörerna nära den officiella kyrkoorganisationen ville han nu att EFS:s yttre mission skulle ske i nära anslutning till de kyrkliga ordningarna. Inspirerad av hur det var i Herrmansburg-missionen menade han att EFS-missionärer borde vara prästvigda. På så sätt kom missionen "i lagligt och ordnat sammanhang". Efter framställan från Rudin beslöt Kungl. Maj:t 1866 att elever från EFS:s missionsinstitut efter fyra eller fem års studier fick prästvigas i Svenska kyrkan för verksamhet på missionsfältet. ... Redan innan Kungl. Maj:ts medgivande kommit sände EFS (år 1865) ut sin första missionär: Lars Johan Lange (1836-1911; sedermera kyrkoherde i Pjätteryd i Växjö stift) från Långaryd i sydvästra Småland ... med uppgift att få kontakt med Galla-folket i södra Abessinien. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 69-72; samtidigt med Lange utsändes också Per Eric Kjellberg till Galla-folket)

Socknen (Hjorted, 3 mil söder om Västervik) har varit vida känd; till del emedan den så länge hade den nitiske och varmhjärtade Jakob Östberg till kyrkoherde). ... Alla voro övertygade om, huru uppriktigt han åstundade allas frälsning. Förtroende väcktes ock därav, att han, olikt prästerna den tiden, nitälskade och verkade för missionen. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 55,58; år 1865-66; Palmbergs egna anteckningar)

Den fjärde perioden (i missionshistorien) är det "stora århundrade" då olika missionssällskap började verka överallt i världen. Samfunden bildade missionssällskap liknande (William) Careys (stiftande av det baptistiska sällskapet för hednamission år 1792), det fanns samkyrkliga sällskap, till exempel China Inland Mission, grundad av Hudson Taylor 1865. (F. Peter Cotterell "Världsmissionen" s 451; författaren född år 1930; William Carey född år 1761 i Paulerspury sydost om Birmingham och nordväst om London i England; Hudson Taylor född år 1832 i Barnsley norr om Sheffield i England)


ca 1865 - ca 1860

Herre Jesus, wi kasta oss ned för dina fötter, ty för dig skola en gång alla knä sig böja, deras som i himmelen, på jorden och under jorden äro, och alla tungor skola bekänna att du är Herren, Gud Fader till ära. ... Uppwäck oss till ett brinnande missionsnit för din ära och ditt rikes utbredande i werlden. ("Smålands Missionstidning" s 38; n:r 3 maj 1862; inledande bön)

År 1858 fick (präst)familjen Danielsson företaga den 12 mil långa flyttningen (från Kulltorp) till det nya hemmet (i Ramnåsa). ... Ett af mina Ramnåsaminnen är den stora gula sparbössan af trä, som hängde på väggen i fars rum. Far var en varm vän till hednamissionen och jag minns, huru vi om söndagsmorgnarna, när vi kommo in till honom och hälsade god morgon och kysste på hand, till vår förtjusning kunde få lägga ner en peng i den gula missionsbössan. På denna stod präntadt med fars vackra handstil: "Din Fader, som i löndom ser, skall vedergälla dig det uppenbarligen". (Nina Pleijel "I Ramnåsa kaplansgård för femtio år sedan" s 106,112-113)

När EFS 1861 beslöt att upptaga yttre mission, var detta först och främst ett uttryck för de andliga krafter, som väckelsen frigjort. Det var en eld tänd i människors hjärtan. Men ett nationellt motiv spelade också in. Inte för intet var namnet Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Svenska missionärer i utländska missionssällskaps tjänst fanns det, och åtskilliga av dem hade sitt underhåll från Sverige, men något eget svenskt missionsfält fanns inte. Efter långa överläggningar och mycken bön beslöt man att söka nå gallafolket inom det nuvarande (1962) Etiopiens gränser. 1866 landsteg också de första missionärerna i Massaua vid Röda havets kust. Galla kunde man på grund av oroliga och krigiska förhållanden dock inte på många år nå utan tog i stället under väntetiden upp arbete i det till Etiopien gränsande Eritrea och i Indiens centralprovinser. (Sven Lodin "Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen" s 32-33)

Den engelske missionsledaren Henry Venn formulerade redan på 1850-talet målsättningen för mission: att grunda självstyrande, självutbredande och självfinansierande kyrkor. Målsättningen självstyrande kyrkor var inte alltid enkel för svensk mission. ... Det har inte för någon part varit en smärtfri process att gå från svensk mission till inhemsk kyrka. ... Målsättningen självutbredande kyrkor var däremot inget problem. ... Målsättningen självfinansierande var på flera sätt svårast. Den ekonomiska ojämlikheten mellan svensk mission och församlingar i Tredje världen var påtaglig från början. De svenska missionärernas ekonomiska dominans medförde stor makt över beslut och verksamhet. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 351-352)

Commodore Perry fick på uppdrag av sitt land Amerika till stånd ett handelsfördrag med Japan. Det var 1853. Så öppnades landet återigen för utlänningar. ... De tre första (amerikanska missionärerna) kom till Japan år 1859. Och från det årtalet kan vi alltså räkna, att protestantisk mission bedrivits där. När något år senare japanska regeringen upprättade högskolor, fick samtliga dessa tre missionärer anställning vid dessa statens skolor. En av dem blev till och med föreståndare för kejserliga universitetet i Tokyo. ... Den första protestantiska församlingen, bestående av elva japaner, bildades i mars 1872. ... Under 1873 blev missionärerna officiellt tillåtna att starta skolor, utge traktater och så vidare. (Karl Frandell "Japan och kristendomen" s 86; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Motionen vid 1856 års riksdag av Johan Henrik Thomander ... gick ut på yrkandet, att svenska kyrkan borde "sätta sig i verksamhet" och uppta även yttre mission på programmet. ... Rikets samtliga domkapitel tillstyrkte - med ett undantag: Växjö. Ett par reservanter förelågo dock här: av biskopen Isak Herrlin, och av prosten A. Melander. Den senare synes ha varit en helhjärtad anhängare av missionstanken, biskopen en bromsare, låt vara med vissa suddiga ansatser att något vilja. Egentlig hednamission kunde stiftschefen dock icke tänka sig för "det fattiga Sveriges" vidkommande, lika litet som domkapitlets majoritet i övrigt. Men biskopen tycks ha haft en viss klockarkärlek till amerikafararna. Emigrantmission var sålunda hans paroll. (Yngve Hamrin "Med vida gränser"; kommentar till komminister Olof Thulins avhandling: Växjö stift i missionsperspektiv; Jönköpings-Posten 1953-10-17)

O, Herre Jesus, befria alla otrons fångar och trösta ångrande och bedrövade själar. Fyll deras hjärtan med den Helige Ande och låt deras tunga brista ut i tacksägelse. Rena spetälska, och bota benen på de stackars haltande, så att de skall kunna gå längs den smala vägen. Låt ditt evangelium bli predikat ända till världens ände för de fattiga och hör de bedrövades och de av tvivel betrycktas suckan. Fader vår som är i himlarna. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 115 i predikan 1856 över Matt 9:12)


ca 1850 - ca 1800

Nog är väl vi något bättre än svarta hedningar, som inte har någon kunskap om kristendomens uppbyggnad. Vi inbillar oss i alla fall att vi är bättre än hedningar, att det skulle beredas en bättre plats och bättre mat åt oss i himmelriket, än åt turkar och hedningar. Men vi hör i dagens evangelium, att många kommer från öster och väster, för att sitta med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket, men rikets barn kastas ut i mörkret där utanför. Vi tror alltså att vi är bättre än turkar (och) hedningar och att vi skulle ha större rätt att stiga in i himmelriket än tattare. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 422 i predikan 1849 över Matt 8:5-13)

Den 19 mars 1847 anlände den förste svenske missionären, Theodor Hamberg, till Kina. Genom Peter Fjellstedts förmedling sändes han till Baselmissionens skola och anställdes av denna mission som missionär i Kina. (Arvid Almquist "Svensk missionsinsats" s 84; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Peter Fjellstedt, den store banbrytaren för hednamissionen i Sverige, besökte även Skara stift och tände genom sin personlighet och sin förkunnelse kärlek till missionen bland västgötarna. Så höll han missionspredikan i Skara domkyrka den 26 november 1843. Det missionsoffer, han då erhöll, uppgick till 72 rd., en icke föraktlig summa efter dåtida penningvärde. Fjellstedt företog sedan många predikoresor i olika delar av vårt stift. Stora åhörarskaror samlade han omkring sig. Med intresse och gripenhet lyssnade de till det budskap, han frambar. Vid sina besök i Västergötland var Fjellstedt ofta gäst hos friherre F. Ph. Hierta på Främmestad. Denne adelsman, som var högt aktad för sin fromhet och mycket inflytelserik i landskapet, måste ha utgjort ett synnerligen värdefullt stöd för Fjellstedt när det gällde att väcka missionsintresse bland västgötarna. Däremot blev det icke något verkligt samarbete mellan Fjellstedt och de kyrkliga väckelsemännen i stiftet. Dessa ansågo honom icke vara klart kyrklig och ogillade hans dragning till den väckelsefromhet, den s. k. nyevangelismen, vars främste representant var C. O. Rosenius och den därifrån utgångna lekmannaverksamheten. Denna fromhetsriktning gjorde sig också gällande i Svenska Missionssällskapet, som bildats i Stockholm på alliansgrund 1835. Därför ställde sig de kyrkliga väckelsemännen i Skara stift under senare hälften av 1800-talet i regel ganska reserverade till missionen. Detta gällde även den nitälskande och i många stycken så vidhjärtade kyrkoherden C. G. Sandzén i Främmestad. (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 410-411)

På trettondedagen 1835 ... bildades Svenska Missionssällskapet. Den förde vidare linjen från Evangeliska sällskapet (bildat 1808). ... Bland (Missionssällskapets) styrelseledamöter fanns biskoparna af Wingård och Wallin, metodisterna Samuel Owen och ... George Scott. Sällskapets bildande innebar att ledande svenska kyrkomän aktivt erkände missionstanken, samtidigt som den ute i landet drevs främst genom den av Scott präglade "Missions-Tidning". Den 27 februari stadfästes sällskapet av Kungl. Maj:t. ... Biskop af Wingård (i Göteborg) höll den 4 maj 1835 missionsbön i Engelska kapellet. (Peter) Fjellstedt skulle senare kalla honom "missionsverkets fader och centrum i vårt fädernesland". Inte minst sedan Wingård som ärkebiskop blivit mer konfessionalistisk, var hans stöd till missionssällskapet av stort värde. ... När (missionsbönerna) ifrågasattes av schartaulärjungarna (särskilt vid prästmötet 1846), var det dels därför att insamlandet av pengar uppfattades som huvudsyftet med dessa gudstjänster, dels därför att de berättelser som lästes upp inte alltid överensstämde med sanningen. När kollekten dessutom stödde konfessionellt blandad missionsverksamhet och verksamheten var organiserad som ett andligt sällskap, hjälpte det inte att ledningen var kyrklig. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 115,117)

Redan en månad efter sin ankomst till Sverige 1830 hade (George) Scott börjat hålla missionsbön i Engelska kapellet i Stockholm första måndagen varje månad (BG Ask-kommentar: Jämför med Emilia Petersens offentliga missionsböner på Herrestad den första måndagen varje månad från och med januari 1838). I sina missionsföredrag uppehöll han sig främst vid "The Wesleyan Methodist Missionary Society" och dess arbete. 1834 började han tala om nödvändigheten av ett svenskt missionssällskap. ... Sommaren 1834 började "Missions-Tidning" att ges ut. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 115)

I varje fall från 1819 hade man börjat intressera sig för en tredje mission bredvid brödraförsamlingens och den engelska. Det var den 1815 grundade Baselmissionen som växte fram ur württembergpietismen. För dess roll i svenskt missionsliv blev det av stor betydelse att Peter Fjellstedt år 1828 togs in som elev i Baselseminariet. Vid ett besök i Göteborg i januari 1829 gjorde han ett starkt intryck och den 15 februari 1829 bildades på Brödrasocietetens sal den första missionsorganisationen i Sverige, "Swenska Missions-Sällskapet i Götheborg". Den organiserades som en herrnhutisk missionskonventikel i tre grupper för kvinnor, män respektive barn. Sällskapet ägnade sig främst åt att sprida kunskap om missionen. ... När Fjellstedt i februari 1829 kom till Stockholm, satte C.Fr. Häggman honom i förbindelse med personer som Mathias Rosenblad och kyrkoherden i Klara, F.M. Franzén. Fjellstedts avsikt var att bilda ett hjälpmissionssällskap, som inte skickade ut och underhöll missionärer, utan understödde, "likt dem som numera existera i Europas flesta stora städer". Efter hans avresa koncentrerades intresset kring Lappland. Den traditionella inställningen till mission var att varje rike skulle ta ansvar för sina folkgrupper. Det pekade i Sveriges fall framför allt på mission bland samerna. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 114-115)

Den förste protestantiske missionären till spanska Amerika var James (Diego) Thomson. Han var utsänd av Brittiska och utländska bibelsällskapet och kom till Argentina 1818. Han ville framför allt sprida kunskap om Bibeln. Detta gjorde han genom att grunda Lancaster-skolor och använda Bibeln som läsebok. Han besökte minst nio av de nyligen grundade spansktalande republikerna i Latinamerika och organiserade centra för bibeldistribution i de viktigare städerna. (C. René Padilla "Latinamerikas kristna" s 220; författaren född år 1932 i Quito i Ecuador)

I sitt berömda tal vid (Svenska) bibelsällskapets årshögtid 1816 lyfte (Johan Olof) Wallin fram hednamissionen: "Vilden, som knappt anat sitt människovärde, tackar Gud med kristna läppar för frälsningens lära, nådens tröst och odödlighetens hopp." Här förenas upplysningens uppskattning av människans värde med ny förståelse för en biblisk kristendom. Vid reformationsfesten 1817 uttryckte (Erik Gustaf) Geijer sina "djärvaste förhoppningar" med anledning av missionens landvinningar i andra världsdelar. (Frans Michael) Franzén och andra skrev missionspsalmer. ... Vid prästmötet i Göteborg 1822 talade biskop Carl Fredrik af Wingård om missionssaken i positiva ordalag som saknade motsvarighet inom det dåtida episkopatet. Liksom senare i prästeståndet 1829 utgick han från sambandet mellan bibelspridning och mission och betonade värdet av den engelska insatsen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 113-114)

På de båda (skotska missionärerna John Paterson och Ebenezer Hendersons) initiativ stiftades 1808 "Evangeliska sällskapet". ... Sällskapet fick starkt understöd från det 1804 bildade "British and Foreign Bible Society" i England. ... Under sju år, fram till Svenska Bibelsällskapets bildande 1815, hade Evangeliska sällskapet tryckt 35 600 Nya testamenten, 12 500 Gamla testamenten, 10 000 apokryfer samt 1 100 exemplar av Psaltaren. ... Genom bibelsällskapets bildande begränsades Evangeliska sällskapets uppgift till att verka för folkväckelse och yttre mission, främst genom traktatspridning. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 107-112)

I varje fall från trettondedagen 1800, troligen redan tidigare, firade Brödraförsamlingen i Stockholm årlig missionsfest. I Göteborg arbetade Brödraförsamlingens föreståndare, Efraim Stare, för missionen. ... Även här hölls missionsfester på trettondedagen, från 1821 offentligt. ... År 1798 hade Londonmissionssällskapet med en högtidlig adress riktat sig till "alla kristendomsbröder, så präster som lekmän, uti konungariket Sverige". Det gällde att skicka ut missionärer "utan avseende på sekteriska skiljaktigheter, och därmed om möjligt befordra en blott biblisk kristendom". Uppropet riktade sig i första hand till Samfundet Pro Fide et Christianismo och fick ett välvilligt mottagande, men inga direkta följder. Däremot växte missionsintresset inom det 1808 grundade Evangeliska sällskapet och de under det följande decenniet tillkomna bibelsällskapen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 113)


ca 1800 - ca 1600

Det är ett märkligt faktum att metodisterna började skicka missionärer till andra delar av jorden långt innan de största protestantiska missionssällskapen bildades i Storbritannien och Nordamerika. En nyckelgestalt i den metodistiska missionsverksamhetens början var Thomas Coke (1747-1814), utbildad i Oxford. Coke satte igång metodistiskt arbete i Västindien och Sierra Leone och dog på resa till Indien. Andra metodister utgick från Storbritannien och Nordamerika för att arbeta i Afrika och Australien, på Nya Zeeland och Stillahavsöarna, i Mexiko, Latinamerika, Kina, Filippinerna, Sydostasien och på flera andra håll. (Howard A. Snyder "'Min församling är världen'" s 74; författaren född år 1940 i Santo Domingo i södra Dominikanska Republiken; Thomas Coke född år 1747 i Brecon nordost om Swansea i Wales)

Den 27 mars 1771 grundades Samfundet Pro Fide et Christianismo. Det var en celeber skara högre präster och ämbestmän som samlade sina krafter för att motarbeta det man uppfattade som "kristendomens förfall" och "sedernas fördärv". ... Årtiondena kring sekelskiftet 1800 framträdde Pro Fide som den viktigaste aktören på den nationella folkundervisningsscenen. Sällskapet publicerade läroböcker, initierade skolverksamhet samt bidrog till uppbyggnaden av sockenbibliotek. ... Sällskapet kan betraktas som en halvofficiell organisation, som ... genomförde det som man ansåg tiden kräva men som staten inte var kapabel att genomföra. ... Sedan tidigt 1700-tal hade den anglikanska missionsorganisationen SPG, "The Society for the Propagation of the Gospel in Foreign Parts" (1701) haft ett visst samarbete med den svenska kyrkan. ... Också andra brittiska sällskap fanns med som inspirationskällor och förebilder till Pro Fides namn, organisation och verksamhet. I likhet med sina utländska systerorganisationer ville Pro Fide utveckla missionsverksamhet, både inom den egna kyrkan och utomlands. Förutom penninginsamlingar till förmån för den svenske Indienmissionären Johan Zacharias Kiernander inskränkte sig det världsvida missionsintresset i huvudsak till publicering av missionsskildringar. På denna punkt hade Pro Fide tagit intryck av den pietistiska Hallemissionen, som publicerade redogörelser för sin verksamhet i indiska Tranquebar. ... Det blev emellertid främst den svenska samemissionen som Pro Fide kom att intressera sig för under sällskapets första år. ... Huvuddelen av (sällskapets) medlemmar återfanns i det svenska riket, men i likhet med andra sällskap valde Pro Fide också in utrikes ledamöter. Bland de senare märktes metodisten John Wesley och ledaren för de tyska Hallelutheranerna i amerika, Henry Melchior Mühlenberg. Fram till år 1800 hade drygt 400 män vunnit medlemskap i Pro Fide, till övervägande delen representanter för det högre prästerskapet. (Daniel Lindmark "Samfundet Pro Fide et Christianismo och den kyrkliga folkundervisningen" s 221-223)

Den protestantiska missionen (i Indien) började år 1706, då de av den danske kungen Fredrik IV utsända tyska missionärerna ... landsteg i Tranquebar, som på den tiden var dansk koloni. Sedan dess har ett stort antal missionssällskap tillhörande de evangeliska kristna varit verksamma i Indien. ... (William) Carey var banbrytare för den evangeliska missionen i Indien, och han brukar kallas världsmissionens fader. Det var han ... som 1792 höll sitt tal över ämnet "Vänta stora ting från Gud, våga stora ting för Gud" och med brinnande hjärta framhöll de kristnas missionsplikt. ... Hans namn är särskilt förbundet med Serampore, strax norr om Calcutta vid stranden av Hooghly. ... Få västerlänningar har gjort mera för Indien än Carey. Genom bibelöversättning och grundläggande språkforskningar har han gjort en viktig insats. (Linné Eriksson "Reflexioner i ett missionärsrum" s 146-148)

Pietisternas religiösa energi visade sig också i återupplifvandet af det kristliga hoppet; däraf härledde sig deras sinne för missionen. (Filip Jakob) Spener, som själf tidigt hade kommit att tänka öfver de yttersta tingen, hoppades på judarnes omvändelse (Rom. 11:25 o.f.) och det romerska Babels fall (Joh. Upp. 18), och förväntan på det tusenåriga riket framträdde ånyo genom honom. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 660)

Med (den svenska) kolonialmissionen (i Amerika) är förknippat namnet på en man, som härstammade från Skara stift, prästsonen från Bottnaryd Johan Printz. Denne blev kolonien "Nya Sveriges" förste guvernör. I den svenska regeringens instruktion för honom, utfärdad 1642, ålades han att sörja för mission bland indianerna. Printz visade stort intresse när det gällde att efterfölja denna sida av instruktionen. Intimt samarbetade han i detta stycke med sin präst Johan Campanius. Printz sökte få ett par indianer att resa hem till Sverige för att de genom besök här skulle vinnas för kristendomen och så kunna, när de återvänt till Amerika, bli missionärer bland sitt eget folk. Planen misslyckades dock på grund av motstånd och hot från indianernas sida. Att Printz ingalunda nått fram till en evangelisk syn på missionen framgår tydligt av hans förslag, att man borde slå ihjäl största delen av indianerna och så med tvång döpa återstoden. Lyckligtvis kom icke detta hans förslag att genomföras. (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 409)

De första protestantiska missionsförsöken gjordes från reformert sida. Holland fråntog under 17 årh. portugiserna stora besittningar i Indien (Moluckerna, Ceylon, Formosa, Java o.s.v.) och det ostindiska kompaniet fick sig från början ålagdt att drifva missionsverksamhet bland de infödda; koloniprästerna blefvo tillika missionärer. Det mycket stora antalet af döpta uppkom till en stor del genom tvång och yttre omvändelsepraxis, men dock blef här uträttadt ett icke ringa arbete. Och holländaren Hugo Grotius skref med muhammedaner och hedningar för ögonen den första vetenskapliga apologien för kristendomen (De veritate religionis Cristianae). De sedan 1620 utvandrade engelska nybyggarne i Nordamerika kommo till att börja med i ett vänligt förhållande till indianerna. Men då stridigheter där uppstodo, sågo puritanerna i rödskinnen de kanaaniter, som skulle utrotas. Dock skedde också ett utmärkt arbete för evangelisk förkunnelse bland dem genom den utvandrande prästen John Eliot (död 1690) "indianernas apostel", den protestantiska hednamissionens första stora namn. Även före Eliots arbete förekommer ett, som utgick från en svensk koloni i Delaware (Nya Sverige), i synnerhet genom prästen Johan Holm (Campanius), som verkade där från 1642 och öfversatte Luthers lilla katekes på indianska. Men efter några års förlopp vände Holm tillbaka till Sverige. (Valdemar Ammundsen "Den protestantiska hednamissionens begynnelse" s 731)


ca 1600 - ca 1500

På 1580-talet började kalla vindar blåsa (i Japan). Härföraren och hövdingen Hideyoshi beslutade sig plötsligt för att driva alla missionärer ur landet. Nu började en fruktansvärd tid. De kristnas egendom beslagtogs. Kyrkor och skolor förstördes. Flera hundra missionärer och japanska kristna stuvades ombord på skepp som boskapshjordar och deporterades. Det finns en japansk martyrhistoria från den tiden som är skakande. Tortyrmetoderna var många och grymma. De kristna stektes levande, sågades sönder med bambusågar, halshöggs, korsfästes, begravdes levande eller kastades i glödande kratrar och heta källor. Föräldrar korsfästes. Medan de led och väntade på sin förlossning, kunde de få bevittna hur deras barn slaktades vid deras fötter. Bland de första martyrerna var 20 japaner och sex missionärer, som korsfästes utanför Nagasaki. Först amputerades deras näsor och öron, och sedan fick de gå omkring i flera städer såsom skådespel. Utanför staden, dit de slutligen fördes, korsfästes de. Nu (1965) står där en kyrka rest till deras minne i Nagasaki. Många hundra brändes på bål. Över hela landet flöt de kristnas blod. Mellan åren 1614 och 1653 avrättades över 280.000 kristna för sin tros skull. Fastän de visste att det skulle kosta dem livet, kom ändå nya missionärer till Japan. Efter ett bondeuppror med grymma massavrättningar av både kristna och andra stängde Japan sina dörrar till yttervärlden under drygt 200 år. Men kristendomen i Japan dog inte med martyrerna. En kristen historieskrivare säger: "Man försökte stoppa floden, men källan fanns kvar." (Linné Eriksson "Reflexioner i ett missionärsrum" s 145-146)

Den dörr, som under medeltiden hade öppnats för missionen i Kina, var för länge sedan tillsluten, och kineserna hyste ett suveränt förakt för alla främlingar. År 1595 lyckades dock den italienske jesuiten, Matteus Ricci, som arbetade i den indiska missionen, att komma in i staden Nanking. Ricci var en skicklig matematiker och astronom, och generalguvernören i Nanking tog den lärde utländingen med till Peking, för att han skulle förbättra den kinesiska kalendern. Efter en kort tids förlopp måste Ricci emellertid vända tillbaka till Nanking. Men han kunde icke släppa hoppet att få arbeta i Peking, och 1601 kom han åter till hufvudstaden. Han uppväckte kejsarens nyfikenhet genom att sända honom oljemålningar, ur och astronomiska instrument, och 1605 förskaffade han sig ett hus i Peking. I detta inrättade han ett litet novisiat för jesuiter, och genom landkartor och åtskilliga filosofiska och matematiska skrifter på kinesiska väckte han stor uppmärksamhet och banade väg för missionen. Då Ricci dog 1610, voro på många ställen i Kina kyrkor uppförda, och en jesuitisk matematiker, Adam Schall från Köln, fortsatte något senare hans arbete. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 459-460)

Ett bestämdt häfdande af en missionsplikt för kyrkan med dess ämbete, däremot icke för den enskilde kristne, framställdes 1590 af Hadrianus Soravia, en holländare, som en tid var professor i Leyden, senare Dean of Westminster. Inom den lutherska ortodoxien skärptes afvisandet af kyrkans missionsplikt med blind doktrinarism. ... Utom de äldre förkunnelserna för hela världen genom Adam och Noah hade nämligen också apostlarne med sin predikan nått ut öfver hela jorden, hvilket man stödde på Rom. 10:18 och Kol. 1:23. Man påstod, att mångenstädes funnos rester af gamla apostoliska församlingar. ... Man ansåg enskildheter i indiska och amerikanska religioner såsom en efterklang af kristliga föreställningar. Men till och med om man hos ett folk icke kunde påvisa något spår af kristendom, skulle man dock icke kasta pärlor för svin genom att tillbjuda det evangelium, som det en gång förkastat. En farlig missionsgärning bland vilda folk var direkt att fresta Gud; på sin höjd kunde det blifva tal om, att kristna regenter kunde under sitt beskydd låta förkunna evangelium för hedningar i sina kolonier. Här allenast kunde man också ernå den legitima kallelse, som var nödvändig, för att missionen icke skulle blifva svärmisk och ofördragsam. Befallningen att predika i hela världen gällde nämligen blott apostlarne och hörde tillsamman med en utomordentlig utrustning (ofelbarhet och makt att göra underverk); eljest skall hvarje man förblifva i sin kallelse, hvarje präst i sin socken. (Valdemar Ammundsen "Den protestantiska hednamissionens begynnelse" s 730-731)

Ingen sörjde mera öfver de spanska nybyggarnes laster (i den nya världen) än prästen Bartolomeus de las Casas, som efter att hafva verkat på åtskilliga platser i nya världen förvärfvade sig i Spanien titeln "protector universal de todos los Indios" och rättighet att vaka öfver allt, som rörde indianernas frihet och deras lekamliga och andliga väl. Las Casa, som på S:t Domingo lät upptaga sig i dominikanordern, gjorde också många resor till Mellanamerikas fastland, och öfverallt förstod han att tillvinna sig de inföddas tillgifvenhet. Förgäfves tillbjöd Karl V honom det rika biskopsdömet i Peru; han valde en fattig mexikansk biskopsstol i stället och verkade till sin död (1566) under stor omsorg för indianernas väl. Man har med orätt gifvit Las Casa skulden för slafhandeln; långt före hans tid hade man börjat hämta negrer från Afrika, för att de skulle utföra det arbete, som de svaga indianerna icke hade krafter till. Efter midten af det 16:de årh. öppnade jesuiterna också en mission i Brasilien, som portugiserna hade besatt, och i början af det 17:de årh. grundade Loyolas lärjungar i Paraguay en patriarkalisk stat. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 460-461)

Till Kampuchea kom jesuiter och dominikaner 1555 och protestantiska missionärer 1922. Många katoliker dog i massakern efter kuppen 1970, och 1975 utvisades alla utlänningar. Till Vietnam kom franciskaner 1580, och den katolska församlingen växte snabbt. . . . Det finns ingen offentlig statistik för antalet kristna nu (år 1985), men rykten har läckt ut om hjältemodiga vittnesbörd för Jesus Kristus trots svår förföljelse i båda dessa länder. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 167-168; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

För striden mot reformationen glömde (jesuiten) Loyolas lärjungar icke sin ordens egentliga ändamål: hednamissionen, och ute på missionsfälten visade de ett mod och en uthållighet som måste aftvinga alla beundran. I Goa på Malabarkusten hade portugiserna 1534 upprättat ett ärkebiskopsdöme för platsens romerska katoliker. Med inkvisitionens och jesuiternas hjälp sökte ärkebiskopen af Goa i slutet af det 16:de årh. att leda de nestorianska tomaskristna i union med Rom, och det lyckades med de flesta. Också en stor del af de persiska nestorianerna anslöt sig till påfven. Dessa "kaldeiska kristna" lyda under en patriark af Babylon, som bor i Mossul. Med den portugisiska regeringens understöd landade Loyolas ungdomsvän, Francisco Xavier 1542 i Goa såsom påflig legat för Indien. Han och de två jesuiter, som följde med honom, började först med ett väckande arbete i Goa; därefter gjorde de missionsresor till paraverna på Italiens sydspets, till det nuvarande Madras och Mysore, till Ceylon, Travankor, Malakka och flera andra platser. ... Men blott bland parias vunno de jesuitiska missionärerna under den första tiden insteg, hvarför Kristus en tid kom att framstå för de högre kasterna såsom parias' gud. ... År 1547 reste Xavier till Japan med tre japaner, som han hade döpt i Goa. Många sökte att hålla honom tillbaka från den i mer än ett hänseende farliga färden, men han sade: "Hvad skall jag kunna svara Gud, när han visar mig Japan och förebrår mig, att det är min skuld, att dessa otrogna icke hafva blifvit upplysta genom evangelium?" Också i Japan lyckades det honom att omvända många. ... Under loppet af en människoålder uppfördes där 200 kyrkor, och under denna tid skola omkr. 150,000 japaner, bland dem flera adelsmän och ett par kejserliga prinsar, hafva anslutit sig till kristendomen. ... Men det skydd, de kristna hade funnit hos shogunen ... upphörde snart, och 1597 blefvo 6 fransiskaner, 17 japanska fransiskaner-tertiarier i alla åldrar och 3 jesuiter korsfästa i Nagasaki. Trots åtskilliga förbud och förföljelser utbredde kristendomen sig dock under den följande tiden, till dess det 1640 blef satt en gräns för all mission. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 457-459)

Alla och var och en besynnerliga som denna min skrivelse läsande eller hörandes varda, önskar jag Olaus Petri, Stockholms råds secretarius, nåd och frid av Gudi, vår Fader och Herren Jesu Kristo. Vi kunna aldrig (kristlige läsare) till fullo tacka, prisa och lova Guds stora nåd och barmhärtighet han med oss gjort haver, i det han i dessa farliga och yttersta dagarna haver låtit uppkomma igen sin helga ord som i en lång tid (kristenheten till allra största skada och fördärv) föraktat och nederlagt varit haver, av vilket våra själar skulle hava liv, föda och uppehälle. Vilka sina helga ord Gud nu så rikliga utgå låter, att deras ljud och klingan höres över hela världen. (Olaus Petri "Svar på ett okristligt sändebrev" s 27)

Jesuitorden härstammar från Spanien, hvars ridderskap till följd af morerstriderna längst bevarade den kyrkliga karaktären. Dess stiftare var don Inigo (Ignacio) Recalde de Loyola, son af en baskisk adelsman, som hörde till Spaniens förnämsta grander. Han föddes troligen den 31 jul 1493 på familjens stamslott i provinsen Guipuzcoa. ... År 1528 reste Ignatius - så kallade han sig nu - till Paris ... (där) han samlade omkring sig en skara, som han meddelade sina tankar och invigde i sina planer. Till denna krets hörde en savoyardisk herdegosse, Pierre Favre (Faber), som blott ägde ringa intelligens men var "lydig som en hund"; Francisco Xavier, en ättling af en av Navarras berömdaste släkter; kastilianern Salmeron, en mästare i vältalighet, och Lainez, en yngling med en åldrings förstånd, samt portugisern Rodrigues, en orolig och fåfänglig ande, som förorsakade Ignatius många svårigheter. Med de här omnämnda och några andra gick Ignatius på Maria himmelsfärdsdag 1534 upp till Montmartre, där han och hela skaran högtidligen lofvade att verka för sina medmänniskors väl i Palestina, eller, ifall detta icke vore möjligt, underkasta sig påfven. ... Då det till följd af krigen mellan venezianerna och turkarne för tillfället icke kunde blifva tal om att öfversegla till Palestina, utsände Ignatius sina lärjungar, två och två, för att de under ett år skulle vandra omkring på de italienska städernas gator och tala Guds ord till dem, som sällan kommo i kyrkan. Han ålade dem att mera verka genom andens och ögonens glöd ån genom tröttande tal och konstnärliga ord. Så snart (år 1535) gått till ända, framställde Ignatius sig för Paul III, för att Kristi ståthållare skulle anvisa "Jesu kompani", såsom Ignatius och hans vänner kallade sig, dess verkningskrets, då det fortfarande var dem omöjligt att begifva sig till Palestina. ... Då anhållan kom från Portugal om missionärer, sände Ignatius Francisco Xavier och Rodrigues åstad. Därigenom kom jesuitismen tidigt in på hednamissionen. År 1540 utfärdade Paul III omsider efter långa öfverläggningar stadfästelsebullan för "Jesu sällskap". ... Ignatius blef ordens general. ... Han förmanade sina lärjungar att icke genast tala om andliga ting med personer, som uteslutande äro sysselsatta med det jordiska; det skulle vara såsom "att fiska utan agn". Allt skall börjas och utföras efter klok beräkning af alla omständigheter; "mycken klokhet med ringa helighet är bättre än ringa klokhet med mycken helighet". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 393-397)

Bortsett från de små försök under Gustaf Vasa bland lapparne drefs icke protestantisk hednamission under reformationstiden. Och man kände det icke såsom en brist. Medeltidens svärds- och munkmission, som betraktades såsom en förtjänstfull gärning, verkade närmast afskräckande. Man hade händerna så fulla, att man icke hade syn för det aflägsna. ... Tillika ansåg man, att Herrens missionsbefallning icke gällde kyrkan i nutiden. Luther tänker sig väl, att kristna rent tillfälligtvis kan vittna för hedningar, t.ex. såsom krigsfångar bland turkarne. Men blott apostlarne hade en allmän missionskallelse. ... Luther ansåg, om än icke alldeles konsekvent, att evangeliets tillbjudande redan hade skett till alla folk; normalt skall det därför icke upprepas. ... De andra refomatorerna stå ungefär såsom han; dock tilldela Melanchton och Calvin en kristlig öfverhet den plikten att utbreda evangelium bland otrogna undersåtar. (Valdemar Ammundsen "Den protestantiska hednamissionens begynnelse" s 728-729)


ca 1500 - ca 1000

Ett år efter Columbus' upptäckt av Amerika" (1492) skickade Ferdinand och Isabella av Spanien såväl civila representanter som präster och soldater med uppgift att erövra länder och folk åt Kristus och åt kungen. Den kyrka och den stat som hade satt i gång korstågen kunde sålunda från början påtvinga det latinamerikanska samhället sina strukturer. . . . Tusentals indianer blev massdöpta och införlivades i kyrkan och som arbetskraft i européernas ekonomiska system. Längre fram, under kolonialtiden, ägnade sig jesuiterna särskilt åt skolväsendet och grundade "reduktioner" (indianbyar organiserade som andliga kommuniteter med jesuitfäderna i pyramidens topp) i ett försök att utveckla en kristen civilisation. Numera är man emelleritd allmänt överens om att slutresultatet av denna spanska och portugisiska mission blev en "folkreligion" - en sorts blandning av kristendom och hedniska sedvänjor. I dag (år 1985) medger katolska forskare att kolonialtidens missionsverksamhet inte åstadkom någon varaktig andlig förvandling. Latinamerika är, som David Auletta säger, "en kontinent med folk som har blivit döpta men inte evangeliserade". Den behöver alltså evangeliseras på nytt. (C. René Padilla "Latinamerikas kristna" s 219-220; författaren född år 1932 i Quito i Ecuador)

Hvarje söndag skulle det (i Birgittas "den helige Frälsarens orden") predikas kort och enfaldigt på modersmålet, och med predikningarna skulle förenas själavård, fattigförplägning bland allmogen och mission bland hedningarne. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 992)

(Den heliga) Birgittas historiesyn låter henne varsna ej blott individerna, utan hon skådar ut över folken, till vilka Gud skickar sina sändebud. Hennes tankar på Rom, på Neapel, på Cypern såväl som på Sverige röja hennes blick också för folkens själar. "O, Cyperns folk, jag älskade dig som min ende son. Jag bar dig även länge i mitt hjärta." ... Sista gången Kristus talar till Birgitta ropar han: "O, mitt Rom, o, mitt Rom." Och mer än en gång ha vi sett hur "Guds brud bad för Sverige". (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 167)

Vid början af 14:de årh. var så godt som hela Europa, betraktadt till sitt yttre, kristnadt; blott i Litauen och den norligaste delen af Nord-Europa kunde man ännu vid denna tid träffa stammar, som höllo fast vid sin hedendom. Men i Spanien vajade halfmånen ända till 1492 öfver trakter, som fordom hade ägt kristna furstar. Under första hälften af 14:de årh. gjorde Böhmens och Ungerns härskare med anslutning af mera aflägset boende det ena korståget efter det andra mot litauerna. De käcka hedningarne försvarade sig tappert, och trots ett stort nederlag 1349 var Litauens kraft ingalunda bruten. Så småningom vunno grekiska missionärer emellertid insteg i landet, och till och med enskilda medlemmar af furstesläkten läto döpa sig med den grekiska kyrkans dop. För att med prinsessan Hedvigs hand vinna den polska kronan lät storfursten Jagjello döpa sig i Krakov med det romerska dopet, och många af hans män följde hans exempel. ... Året efter sin kröning drog Jagjello, hvilken såsom Polens konung kallade sig Vladislav II, till Litauen, och genom löfte om att gifva hvar och en, som ville låta döpa sig, en hvit ylleklädnad, lockade han många till dopet. ... Därmed var också Litauen till utseendet "kristnadt", men ännu i 16:de årh. hade den gamla hedniska ormdyrkan så mycken makt, att den ännu en gång fick politisk betydelse där. Äfven bland de svenska lapparne bedrefs i 14:de årh. mission, men denna stams lefnadssätt och spridda uppehållsplatser lade stora hinder i vägen för evangelii utbredning. Då ärkebiskop Hemming i Uppsala 1345 visiterade i Torneå, döpte han 20 lappar och kareler samt invigde en kyrka. Senare tog drottning Margareta sig an lapparnes omvändelse, och 1389 sände hon i förening med ärkebiskop Mogens i Lund ett bref till dem med förmaningar att öfvergifva afgudarne, och Erik af Pommern sände en missionär till dem. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1004-1006)

1294 kom franciskaner till Kina som missionärer; 1907 fanns där över 1 000 protestantiska missionärer. Alla missionärer utvisades 1949, och kvar fanns 3 251 347 döpta kristna. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 167; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

I Kurland, Livland och Estland möttes under 12:te årh. danska och tyska missionärer. År 1202 upprättade biskop Albert af Riga svärdsbrödernas orden, och med deras hjälp eröfrade han Kurland och Livland. Äfven här voro cistercienserna verksamma. ... En stor del af (denna) mission ... var svärdmission, och vi höra föga om församlingslif eller kristliga personligheter bland de med vapenmakt kristnade folken. Men vid sidan af svärdmissionen gick dock äfven i mission med predikan och kärleksgärningar; den utfördes af cistercienserna och i synnerhet af tiggarmunkarne. Dessa gingo dels mot öster till mongolernas kaner i mellersta Asien och Kina, dels mot söder till Afrika. De flesta af mendikant-missionärerna hade blott ringa lycka vid sin verksamhet. Franciskanern Johannes från Monte Corvino, som 1320 dog såsom ärkebiskop i Peking, bildar ett undantag; han skall hafva fört 6,000 af de den tiden i Kina härskande mongolerna till dopet. Men då den infödda dynastien Ming tog makten från den mongoliska kanen, blef den i Kina för kristendomen öppnade dörren tillsluten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 908)

När det gäller kristendomens ingång hos västgötarna var givetvis Olof Skötkonungs dop i Husaby källa år 1008 en avgörande händelse. Men ingenting tyder på att yttre maktmedel kommo till användning vid befolkningens kristnande. Uppenbart synes vara, att missionsverket i Västergötland var iscensatt med helt andra personliga resurser och med en annan målmedvetenhet än vad 200 år tidigare var fallet vid Ansgars färd till Birka. Men tillika är det tydligt, att förutsättningarna för den nya läran här voro vida gynnsammare än bland svearna på Ansgars tid. Sannolikt har detta sin förklaring dels i de livliga förbindelser med kristna länder, som torde ha utmärkt folket västerut, dels i att man i Västergötland saknade en verklig motsvarighet till den hedniska centralhelgedomen i Uppsala. Alltnog blev Västergötland det tidigast kristnade landskapet i det dåvarande Sverige. Sannolikt redan år 1014 har en av de främmande missionärerna, Turgot, insatts som biskop i Västergötland med sin domkyrka förlagd till "göternas stora stad", Skara. Därigenom har biskopsstolen i Skara äldre anor än t. o. m. Lunds, som inrättades år 1060. Skara biskopslängd är också den omfångsrikaste bland de tretton stiftens series episcoporum, så att den som skriver detta är den 68:de i raden av dem som fört krumstaven över S:t Sigfrids åldriga missionsmark. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 11-12)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Ansgars andra expedition till Birka bör ha ägt rum någon gång mellan år 849 och 854. ... Rimbert hänvisar ... till att Ansgar skulle ha haft en vision, då "profeten" förklarat för honom i vilket frälsningshistoriskt perspektiv resan var insatt. Hos profeten Jesaja ... talas det nämligen om "ett ljus för hednafolken" och om frälsning för hedningar "ända till jordens yttersta gräns". Dessa ord tillämpades nu på Ansgar, som framhålls som den som förde frälsningsverket till en geografisk fullbordan. "Hela landet" beskrivs som bestående av öar, och det heter uttryckligen att "världens ände ligger i norr i svearnas (Sueonum) land. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 49)

Den tidigaste organiserade missionen mot göta- och svealandskapen ägde rum i Birka. Det skedde vid Ansgars första vistelse där under ett och ett halvt år, antagligen från och med år 830. ... Initiativet till Ansgars första missionsresa hade egentligen tagits i Birka. Därifrån skickades sändebud från svearna till kejsar Ludvig den fromme. Deras budskap var att det fanns många som önskade övergå till kristendomen bland deras folk. Kungen i Birka hade enligt dem en positiv inställning till att kristna präster skulle komma att vistas bland hans undersåtar. ... Missionen framställs som framgångsrik i ett initialskede. För det första tog kungen välvilligt emot missionärerna. Samtidigt får man intrycket att han inte var helt på det klara med vilka de utsända var och varför de hade kommit. Det är därför svårt att hävda att expeditionen kommit på just kung Björns uttryckliga uppdrag. Enligt (Ansgars efterträdare som ärkebiskop av Hamburg-Bremen) Rimbert hade kungen inte möjlighet att själv fatta beslut om missionärernas verksamhet i Birka. I stället underhandlade han med sina undersåtar, varefter missionärerna fick tillstånd att vistas i Birka och predika. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 43-45)

Ett slags storbönder voro de utan tvivel, de gamla nordiska vikingarna. Bondehövdingar med sina handgångna män. Och dessa voro de som tidigast kommo i beröring med Guds kyrka där borta på främmande kust. Förvåning över de prydda och strålande helgedomarna och över gudstjänstens rika ceremonier var den första och behärskande känslan. Men därunder arbetade sig fram en förnimmelse av höga och vördnadsvärda ting. I bondesysslor här hemma gingo nog ock flertalet av de trälar, man fört med sig bland bytet från strandhuggen. I bondens timmerkoja ristade den kristne slaven korsets tecken över sin tarvliga sovplats. Där böjde han knä i bön och undfick kraft att hålla ut i främlingslandet och vedermödan. Den kristne trälen från Söderns nejder blev i Norden ett vittne för Vite Krist och hans kyrka. Ingen skall tro, att vittnesbördet anammades utan vidare. Motstånd restes, förakt och maktspråk användes i kampen mot detta nya, som ju måste förringa och nedsätta den hedniska tron. Men ändå: gav inte Frej den åstundade äringen, kunde bonden pröva på med trälens gud - ett trevande, stundom trotsigt försök, men ett försök som ofta slog väl ut. I fråga om jakt och fiske gjordes samma rön. Och slavens gudom vart omsider en realitet att räkna med. . . . Offer kräver han ej; han kan inte mutas. Men för intet skänker han skörd på tegarna och välsignelse bland husdjuren. Vädret råder han över. Ja, folken har han i sina händer. Frid gjuter han i oroliga hjärtan, som söka honom. Detta var annat än offersnikna asagudar, söndrade inbördes och ofta vanmäktiga. Men ett kräver den sanne Guden: de sinas håg och tilit med ärlig lydnad för hans vilja och bud. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 385)

En smålänning som rest längre än någon annan av dem som vi möter på runstenarna är Sven från Erikstad. Stenen berättar att han dog österut hos grekerna. Vad vi ser här är belägg för långväga kontakter mellan Småland och andra delar av världen. Troligen spelade dessa kontakter en mycket viktig roll för det religionsskifte som ägde rum i övergången mellan yngre järnålder och medeltid. I forskningen ser man runstensresandet som ett uttryck för kristen sed. Mycket få runstenar är utpräglat hedniska. Forskarna menar att runstensresandet kom att bli en ersättning för de stora gravmonumenten och de rika gravgåvorna som försvann med kristendomens införande. Att låta resa en runsten blev ett nytt sätt för samhällets elit att markera status på och kom samtidigt att bli en manifestation av den nya trostillhörigheten. I Småland har runstenarna ett mycket stort kristet inslag. Inte mindre än två tredjedelar av de kända runstenarna är korsmärkta. Andra kristna uttryck är olika typer av böner. ... Det är på runstenarna som vi också för första gången möter gudstro som en dygd och det fungerar som viktiga källor till Sveriges och Smålands kristnande. ... Runstenarna berättar för oss att det fanns kristna människor vid den tid då stenarna restes, alltså under 1000-talet. ... Kristnandet var en långsam process som pågick i flera hundra år. Enligt en äldre uppfattning tog Sveriges kristnande sin början i och med missionären Ansgars första besök på Birka 829-830. I modern forskning har missionens roll i religionsskiftet tonats ner betydligt och i stället lägger man tonvikten på andra typer av kontakter med kristen kultur nere på kontinenten. I och med denna förskjutning av fokus har också tidpunkten för kristnandeprocessens början tidigarelagts. Numera urskiljer man tre olika faser på vägen mellan de första nordbornas möte med kristen kultur och etablerandet av kristendomen som majoritetens religion och skapandet av ett kristet kungadöme. Under första fasen, ofta kallad infiltrationsfasen eller den individuella fasen (cirka 400-800), kom enskilda svenskar i kontakt med kristen kultur genom handelsförbindelser eller krigståg. Genom arkeologiskt material vet vi att kontakter mellan det hedniska Norden och det kristna Europa förekom. Troligen hände det att en del skandinaver tilltalades av den nya religionen och därför lät döpa sig. På detta sätt förde de med sig kristendomen hem. Det innebar att det fanns kristna människor i Sverige innan de första missionärerna anlände. Missionsfasen (cirka 800 till sent 1000-tal) inleds med Ansgars besök på Birka år 829. Detta är den första kända missionen mot svenskt område. Missionärerna kom huvudsakligen från våra dagars Tyskland och de brittiska öarna. ... Det är under denna fas som vi förmodligen möter de första kollektiva övergångarna till kristendomen. Men sannolikt fortsatte de individuella övergångarna under vikingatiden då många, inte minst smålänningar, besökte både England och andra kristna områden. Den sista delen av kristnandeprocessen brukar betecknas som etableringsfasen (cirka 1100-1250). ... Av tradition brukar kristnandeprocessens slutpunkt sättas vid den påvlige legaten Vilhelm av Sabinas besök i Skänninge då den kanoniska rätten, den romersk-katolska kyrkans rättsordning, infördes i landet. Sverige var nu definitivt en del av det kristna Europa. Hur ser det då ut om vi tillämpar ovanstående resonemang på det småländska området? Det mesta tyder på att smålänningarnas första möte med kristendomen skedde genom hemvändande handelsmän och krigare. Kanske hände det att enskilda smålänningar anammade den nya läran utomlands eller hade med sig kristna människor hem för att använda dem som trälar på sina gårdar. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 48-51)

Vår förre biskop (i Växjö), Jan Arvid Hellström, hann just före sin bortgång (julen 1994) färdigställa boken Vägar till Sveriges kristnande. Den kom ut i våras (1997) och ger hans bild av kristningsprocessen. Som tidigare professor i Uppsala hade han initierat ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kristnandet. . . . Beträffande Ansgar säger Jan Arvid Hellström, att hans insatser synes vara våldsamt överdrivna. Uppdraget i Birka var att som präst betjäna de redan kristna utlänningarna på handelsplatsen. För oss sentida måste det ändock vara intressant, att Ansgar kan ha varit här i vår socken. . . . Våra gamla skolkunskaper om bl.a. kristningsprocessen får revideras åtskilligt. Senaste årens forskning om folkvandringstid (400-550), vendeltid (550-800), vikingatid (800-1050) och medeltid (1050-1521) har i hög grad medfört en ny syn på hur Sveriges kristnande tillgått. Hellström talar om tre nivåer: Individuellt, kollektivt och rättsligt. Han anvisar tre vägar: Vikingar, handelsfärder och vandringsbiskopar. Vikingarna for i österled på ryska floder ända ner till Miklagård (Konstantinopel), i söderled på tyska och franska floder och i västerled till de brittiska öarna. De mötte kristna och därmed kristendomen. Många tog den till sig och med sig hem. Mängder av runstenar vittnar om detta. Handelsfärder och handelsplatser som t.ex. Birka var inkörsportar för kristen tro, som där och i andra städer fått tidiga fästen. Hellström talar om stadsmission. Missionärer kan också ha medverkat till kristnandet. Det var ärkestiften i Tyskland (Hamburg/Bremen) och framför allt i England (York, Canterbury) och på Irland, som sände ut s.k. vandringsbiskopar. Dessa verkade hos kungarna. Om nivåerna säger biskop Jan Arvid, att den första - denindividuella - börjar tidigt, redan under folkvandringstid på 400- och 500-talen. Redan då byggs kristna öar upp i "ett hav av hedendom". Den andra - kollektiva nivån - tycks också ha börjat tidigt. En arkeolog, som noggrant studerat gravskicket på en ort i centrala Västergötland finner, att gravskicket just där blir kristet under 600- och 700-talen. Brandgravar ersätts där med jordebegravningar i öst-västlig riktning. Den sista nivån, när kristen kult, rätt och sed ersätter den hedniska, äger i Götaland rum under 1000-talets första hälft. I Svealand, och delvis i Småland, antagligen upp emot 100 år senare. Man har tidigare antagit, att det var strider mellan anhängare av den gamla och den nya religionen. Jan Arvid Hellström ser kristnandet som ett fredligt, långsamt skeende, utdraget över århundraden. Hedniska och kristna riter går in i varandra. Den hedniska treenigheen Oden-Tor-Frö kan rentav ha den kristna som förebild. De olika väsendena, som tillbads, fick en slags motsvarighet i helgonen. Det nya var begreppen synd och nåd. Med kristnandet följde ganska snart frigivning av trälar. Kristnandet har nog inte inneburit så mycket trosskifte eller omvändelse, utan gradvis förändringar i kult, begravningsskick, sedvänjor och mentalitet, menar min sagesman. I realiteten har kristnandet av de svenska landen sin förankring hos kungar, stormän, bönder och sjöfarare. . . . De första "byggherrarna" var stormän eller vikingar, som varit utrikes och blivit kristna. Kanske - men det är bara en tanke - var vår sockens namngivare, vikingatidens Barne (Barnes torp = Barnarp) den förste kyrkobyggaren här! Landet (i vårt fall Tveta) ansågs kristet, när kungen (det bör väl ha varit östgötakungen) döpts och när landstinget (Tveta) beslutat om religionsskiftet. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 3-5)

Den östsyriska (eller assyriska kyrkan) stod vid 400-talets början under patriarken av Antiokia men förklarade sig självständig 424. Kyrkans ledare var då biskop Ibas, som hade efterträtt Efraim och Rabbula. Den drev mission i väster och vid slutet av 600-talet fanns en östsyrisk metropolit i Damaskus. Ännu mer betydande var expansionen österut, som gjorde den östsyriska kyrkan till den i särklass största av samtidens kristna kyrkor. Man nådde ända till Kina och Japan i öster och till Sumatra i sydost. Omkring år 1200 sträckte sig denna kyrka från Medelhavet i väster till Kina i öster. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 227)

Den etiopiska ortodoxa kyrkan grundades på 300-talet, då Frumentius och Edesius förkunnade evangeliet i kungariket Axum. Frumentius begav sig till Egypten, där Athanasius gjorde honom till biskop av Etiopien. Från den tiden fram till 1950 har munkar skickats från den koptiska kyrkan i Egypten för att bli ledare (abuna) för den etiopiska kyrkan. Efter 1950 har abunan utnämnts inom den etiopiska ortodoxa kyrkan. (Roger Cowley "De historiska kyrkorna i Afrika" s 155; författaren präst, docent, Oak Hill college, Southgate, London, England)


Sångarna:

Ja, vår Gud Sänder bud Ut i alla länder: Hvem som helst Kan bli frälst, Blott han hemåt vänder. (Nils Frykman: Sång 118:7; jfr Psalmer och Sånger 598:5)

Haf tack, att du ej förebrår, Att jag så usel är! Haf tack, att du mig ej försmår, Men alltid har mig kär! Ja, tack, att du ej kastar ut, Den du fått reda på! Och tack, att aldrig det tar slut, På fröjden som vi få! (L Linderoth-bearbetning: Sång 190:3)

Så långt, som hafvets bölja går, Så vidt sig solen tänder, Hvarhelst ett mänskohjärta slår, Till alla folk och länder Skall ordets ljud Med fridens bud Om Jesu rike föras, Hans hosianna höras. ... Som nu hans ära strålar re'n Kring Jafets berg och lunder, Sems hyddor skola se hans sken, Hams land skall se hans under. All jordens rund Af hans förbund Skall varda helt omsluten, Af nåden öfvergjuten. (CW Skarstedt: Sång 593:1-2; jfr Psalmer och Sånger 478:1)

Herre, låt ditt rike komma Dit, det icke kommit än! Öppna väg, där väg ej varit, Och giv trogna såningsmän! Samla hednavärldens skaror Under korsets fridsbaner, Vi förbida dig, o Herre, Du är Gud och ingen mer! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 607:5)

Hör Jesu stämma, hör, nu han kallar: ”Den till mig kommer, jag ej kastar ut”. Ej någon ömmare vän du kan finna, Han vill dig giva sin himmel till slut. Kom, kom i dag! Kom, kom just nu! Jesus dig väntar och kallar dig nu. Kom, kom i dag! Kom, kom just nu! Han dig ej kastar ut. (CF Israelsson: Andliga sånger 1936 nr 197:1)

Guds Ande, du allena Vårt släkte fria kan, Från självisk lust oss rena Och lösa hatets bann. Blott du kan folken lära Med skilda tungors ljud Ett enigt lov hembära Åt allas Far och Gud. ! (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 139:5; jfr Psalmer och Sånger 162:5)

Pris vare dig som jordens bana Igenom öde rymder sträckt Och som av jordens folk vill dana En enda helig mänskosläkt. (J Ellerton-JA Eklund-N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 449:4; jfr Psalmer och Sånger 191:4)

Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är. Inför dig kan jag ingenting dölja, du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn, får jag komma ändå, och jag vet det är så: Under allt är jag älskad av dig. (C Hultgren: Segertoner 1988 nr 474:1)


Egna kommentarer och funderingar:

För den tanke som ligger bakom Joh 6:37 hänvisar Barrett (s 294) till Matt 8:12 eller liknande ställen. Detta ställe (Matt 8:11-12 eller bättre Luk 13:28-29, jfr uttrycken "skall anlända" - hêxousin - och "kasta ut") handlar om alla de som kommer från nationerna, vilka - till skillnad mot rikets söner - inte skall kastas ut. Jag delar Barretts åsikt och föreslår dessutom att detta ställe också skulle kunna förklara användningen av ”pan” (= varje) i Joh 6:37,39. Jämför också med Upp 21:3, där det sägs att människorna skall vara Guds folk (folk i pluralis!).

När det grekiska ordet (hêkô) för "anlända" i Joh 6:37 annars används i Bibeln om människors kommande till Gud, avser detta ett kollektiv eller en representant för ett kollektiv (Israel: Jer 50:5; nationerna: 1 Kung 8:41-43; Ps 86:9; Upp 15:4). Denna kollektiva användning av ”hêkô” tillsammans med anspelningen till Luk 13:28-29 kan vara skäl nog för att översätta neutrumet ”pan” med "varje nation" (ethnos - det grekiska ordet för "nation" - är neutrum). Jämför Joh 17:2.

Vad angår "tidsålderslångt liv" se Joh 3:14-15 med Egna kommentarer och funderingar.

Vad angår "den yttersta dagen" se Joh 5:28-29.


(Kristus) har talat (och talar) (till Sin Fader): "Skåda, jag har anlänt (för) att göra Din vilja." (Hebr 10:9a)

Den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17b)

Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)


Grekiska ord:

anistêmi (få att stå upp/stå upp/uppstå) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:9,14; Luk 11:32; Joh 6:39-40 – Tobit 8:5; 11:10; 12:13,21; Judit 10:2; 12:5; 1 Mack 2:1; 3:1; 9:31; 13:14; 14:41; 2 Mack 12:44; 14:33; Syr 31:20; 47:1; 48:1; Baruk 5:5; Jeremias brev v 52; Susanna v 19(Theod),34,61(Theod); Bel och Draken v 39(Theod). Matt 9:9; 12:41; 17:9(א,*א); Matt 22:24; 26:62; Mark 1:35; 2:14; 3:26; 5:42; 7:24; 8:31; 9:9-10,27,31; 10:1,34; 12:23,25; 14:57,60; Luk 1:39; 4:16,29,38-39; 5:25,28; 6:8; 9:8,19; 10:25; 11:7-8; 15:18,20; 16:30(א,*א); Luk 16:31; 17:19; 18:33; 22:45-46; 23:1; 24:7,12,33,46; Joh 6:44,54; 11:23-24,31; 20:9. Apg 1:15; 2:24,32; 3:22,26; 5:6,17,34,36-37; 6:9; 7:18,37; 8:26-27; 9:6,11,18,34,39-41; 10:13,20,23,26,41; 11:7,28; 12:7; 13:16,32(33),34; 14:10,20; 15:7; 17:3,31; 20:30; 22:10,16; 23:9; 26:16,30. Rom 15:12; 1 Kor 10:7; Ef 5:14; 1 Thess 4:14,16; Hebr 7:11,15.

eschatos (sist) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:9; Joh 6:39-40; Apg 2:17 – 1 Mack 4:15; 2 Mack 3:31; 7:41; Salomos Vishet 2:16; 3:17; Syr 1:13; 2:3; 3:26; 6:28; 7:36; 12:12; 13:7; 14:7; 21:10; 24:28; 28:6; 30:1,10; 33:16; 38:20; 48:24; Matt 5:26; 12:45; 19:30; 20:8,12,14,16; 27:64; Mark 9:35; 10:31; 12:6,22; Luk 11:26; 12:59; 13:30; 14:9-10; Joh 6:44,54; 7:37; 11:24; 12:48. Apg 1:8; 13:47; 1 Kor 4:9; 15:8,26,45,52; 2 Tim 3:1; Hebr 1:2; Jak 5:3; 1 Petr 1:5,20; 2 Petr 2:20; 3:3; 1 Joh 2:18; Judas v 18; Upp 1:17; 2:8,19; 15:1; 21:9; 22:13.


Ytterligare studier:

Matt 6:10; 8:11-12; 11:28; 26:39,42; Mark 14:36; Luk 14:14; Joh 3:13,15-17; 5:29-30; 6:27,29,65; 10:28-29; 12:20-21,32,45; 14:19; 17:2,6-9,12,24; 18:9; 1 Kor 6:14; 1 Thess 4:16-17; Upp 11:7; 15:4; 20:5-6; 21:24.


Per Beskow "Mission, Trade and Emigration in the Second Century"; Svensk Exegetisk Årsbok 35 (1970): 104-114.

Anton Fridrichsen "Missionstanken i Fjärde evangeliet"; Svensk Exegetisk Årsbok 2 (1937): 137-148.

David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

Birger Olsson "Mission a la Lukas, Johannes och Petrus"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 180-191.

John W. Pryor "The Johannine Son of Man and the descent-ascent motif"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.3 (Sept. 1991): 341-351.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-07; 2011-02-28; 2014-02-08)

Tillbaka till Start

6:41-44 Judarna knotade så (hela tiden) med anledning av Honom, eftersom Han talade: “Jag är brödet, som har stigit ned ut ur himlen.” Och de sade (hela tiden): ”Är inte det här Jesus, Josefs son, vars fader * (א*) vi känner? Hur (kommer det sig, att) den här (א,*א,A) säger så (P66,א,*א,A): ’Jag (א,*א) har stigit (och stiger) ned ut ur himlen’?” Jesus svarade så (א,*א) och talade till dem: ”Knota ej i sällskap med varandra. Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – ej Fadern, som har sänt Mig, må dra honom. Och Jag skall få honom att stå upp * (P66c,75,א,*א) den sista dagen.”

Ord för ord: 6:41 (17 ord i den grekiska texten) Knotade-(hela-tiden) så '-na Judar'/Judarna med-anledning-av honom eftersom (han)-talade: jag (jag)-är det bröd det havande-stigit-ned ut-ur '-n himmel'/himlen. 6:42 (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och (de)-sade-(hela-tiden): inte den/det-här är Jesus '-en son'/sonen Josefs, vars vi känner '-n fader'/fadern; hur så säger den-här: jag ut-ur '-n himmel'/himlen har-stigit-(och-stiger)-ned? 6:43 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade så Jesus och talade (till)-dem: ej knota i-sällskap-med varandra. 6:44 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus) ingen förmår komma i-riktning-mot mig om-alltefter-omständigheterna ej '-n fader'/fadern den havande-sänt mig må-dra honom, och-jag skall-få-att-stå-upp honom den sista dagen.


1883: Då knorrade judarne öfver honom, därför att han sade: Jag är det bröd, som har kommit ned från himmeln, och de sade: Är denne icke Jesus, Josefs son, hvilkens fader och moder vi känna: Huru kan han då säga: Jag har kommit ned från himmeln? Då svarade Jesus och sade till dem: Knorren icke eder emellan. Ingen kan komma till mig, utan att Fadern, som har sändt mig, drager honom, och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen.

1541(1703): Då knorrade Judarna deröfwer, att han sade: Jag är det brödet, som nederkommet är af himmelen; Och sade: Är icke denne Jesus, Josephs son, hwilkens fader och moder wi känne? Huru säger han då: Jag är nederkommen af himmelen? Då swarade Jesus och sade till dem: Knorrer icke emellan eder. Ingen kan komma till mig, utan Fadren, som mig sändt hafwer, drager honom; och jag skall uppwäcka honom på yttersta dagen.

LT 1974: Då började judarna kritisera honom sinsemellan, därför att han påstod sig vara brödet från himlen. ”Vad nu då?” utropade de. ”Vad menar han, han är ju bara Jesus, Josefs son, vars mor och far vi känner. Vad är det här för prat, att han kommit ner från himlen?” Men Jesus svarade: ”Var inte så upprörda för att jag sade det, för ingen kommer till mig, om inte Fadern som sände mig drar honom till mig, och på den yttersta dagen ska jag föra alla sådana tillbaka till livet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ormen var (hela tiden) förståndigast av alla de små vilda djuren uppå jorden, vilka Herren Gud hade gjort. Och ormen talade till kvinnan: ”’Vad att’/varför talade Gud: ’Du må inte/förvisso ej äta från varje/alla trä/träslag i ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset?’” (1 Mos 3:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand och leda dem ut, ut ur ’den där jorden’/’det där landet’, och leda dem in i, in i en/ett gott och ’mycket jord’/’stort land’.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

Varje/hela Israels söners synagoga knotade alltigenom/’hela tiden’ emot Mose och Aron, och Israels söner talade i riktning mot dem: "(Det hade varit) fördelaktigt, (att) vi hade dött i jord/landet Egypten då Herren hade slagit oss, när vi – alltefter omständigheterna – satt ner uppå/’med avseende på’ kittlarna av/med slaktkött och (hela tiden) åt bröd ’in i mättnad’/’så att vi var mätta’, eftersom ni har lett/fört oss ut in i det här ödelagda (området) (för) att döda varje/hela den här synagogan i/med svält." ... Och Mose talade: "Ert knot är inte nedifrån/emot oss, 'emellertid eller'/utan nedifrån/emot Gud." (2 Mos 16:2-3,8b, Grekiska GT)

(I Refidim) törstade folket (i/efter) vatten, och folket knotade där i riktning mot Mose och sade: ”’För att vad det här'’/'varför ... för det här' fick du oss att gå upp ut ur Egypten?" (2 Mos 17:3a, Grekiska GT)

(Israels) folk var ’små i själen’/klenmodiga i/på vägen. Och folket samtalade ned/emot i riktning mot Gud och nedifrån/emot Mose och sade: "’För att vad’/varför har ni lett/fört oss ut, ut ur Egypten (för) att döda oss i det ödelagda (området)? Eftersom det inte är/finns bröd, inte heller vatten, men/så har vår själ varit upprörd i/över det alltigenom tomma/intetsägande brödet." Och Herren skickade bort de ’tagande död på’/dödsbringande ormarna in i folket, och de bet (hela tiden) folket, och mycket folk av Israels söner dog. (4 Mos 21:4b-6, Grekiska GT)

(David sade:) ”... Alla mina fiender viskade (hela tiden) nedifrån/emot mig.” (Ps 41:7a eller 41:8a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade om Salomo: "Unga kvinnor) drog dig. Låt oss springa bakom dig in i din doft av smörjelseoljor.” (Höga Visan 1:4a, Grekiska GT)

Herren skådades fjärran ifrån för/av (Sitt folk Israel) (och Han sade): "Jag har välkomnat dig till ett tidsålderslångt välkommen. På grund av det här har jag dragit dig in i medkänsla." (Jer 31:3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Ut ur (Maria, Josefs kvinna) avlades/föddes Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:16b)

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern." (Matt 11:27a)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) Hans moder talade i riktning mot Honom: “ ... Skåda, då/medan Din fader och jag orsakas/känner smärta, söker (א*) vi dig.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:48b-49)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. Och de sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Är visst/förvisso inte Den här Josefs son?" (Luk 4:22)

Fariseerna och * (א,*א) de skriftlärda knotade (hela tiden) i riktning mot (Jesu) lärjungar och sade: "På grund av vad äter och dricker ni i sällskap med tulluppbördsmännen och missare (av Guds mål)?" (Luk 5:30)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

De trodde, så många som (hela tiden) var (och hade varit) ’ordnade in’/inordnade i ett tidsålderslångt liv. (Apg 13:48b)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom att stå upp ut ur döda (kroppar).” (Apg 17:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." (Joh 1:45)


Hembygdens predikan:

Valarna äro, som man vet, vidunderligt stora djur, flytande omkring ute i de vida haven. Att fånga dem som fisk med rev och krok lyckas icke. I stället för att dragas upp och in i båten, kasta de med lätthet omkull både båt och folk. ... Fångstskeppet lägger sig stilla, så snart valar äro i sikte, och en eller flera båtar med modiga män i utsättes. Dessa ro så nära som möjligt intill den val de vilja fånga och kasta med stor kraft en lång, spetsig, med hullingar försedd järnstång, kallad harpun, i djurets kropp, där hon dyker in mer eller mindre djupt. Valen blir vred men vet råd. Han dyker ned mot botten för att bli kvitt harpunen. Men denna sitter fast och följer med, och männen i båten låta en lång lina, fäst i harpunen, löpa ut. ... När männen i båten äntligen draga in på linan, kommer valen upp mot ytan, med bukfenorna i vädret, död eller nära döende. ... Här är en bild av Guds kallelse till en syndare eller av det för tiden och evigheten avgörande stynget, eller vändpunkten i en människas liv, eller gången, icke såsom för valen från livet till döden, utan från döden till livet. ... När Sebedei söner sutto vid sitt fiske (och) när Natanael stod under fikonträdet ... då gled den välsignade harpunen, andens kallelse, bjudningen till lammets bröllop, sakta ned och in i deras hjärtan. ... Någon gång händer väl, att man rusar djupare ned i synden, någon gång ända till botten för att bli stynget fritt. Nu står Gud där likt valfångarna och väntar och låter sitt tålamods och kärleks lina så att säga följa med ända ned i djupet. Men snart ser han tiden inne att draga upp den stackars syndaren. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 32-33; Harpunen eller ”Sök icke fly undan Gud”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Jesu dragningskraft på korset gäller alla, men det förutsätts att människan skall acceptera den och tro på honom. Jfr Joh 5.25ff. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 154)

Samma (grekiska) ord (för "knota") förekommer i den grekiska GT-berättelsen om Israels knotande vid uttåget ur Egypten (2 Mos 16:2,7,8). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 270)

Det synes, som hade man mångenstädes i vårt folk kommit till den punkt, där denna ökenkänsla, (torkan i livet), har börjat vakna. Hägringarna ha förbleknat, drömmen om jordiska lyckoriken, som människan i egen kraft borde kunna erövra. Vattenkällorna ha sinat, som grävts av mänsklig konst, eller deras vatten har förgiftats. Samtidigt har horisonten vidgats, och man har sett den oändliga öknens hopplöshet utbreda sig, så långt ögat når. Lägg örat till vårt folks bröst. Hör dess röst i toner och sång. Vad hör du djupast annat än klagan över världens tröstlöst villsamma ödemark? Och dock är detta ett löftesrikt tecken. Ty om ökenkänslan vaknar, då vaknar ock törsten efter levande vatten. Då har Guds Ande börjat sitt verk. (Yngve Brilioth "Den efterlängtade tacksägelsen" s 68-69; tal vid återinvigning av Mönsterås kyrka den 10 december 1939)

Att Faderns dragande skulle vara oemotståndligt är här icke sagt, utan blott att Faderns dragande är förutsättning för ett kommande. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 122)

Gud måste lägga första stenen och göra början hos dig, på det du må söka och bedja Honom. Han är redan der, när du begynner att söka. ... Derföre är alla skolors och klosters lära bedrägeri, emedan de lära, att man skall begynna, bedja, göra goda gerningar, testamentera, gifwa, sjunga, blifwa andlig och derigenom söka Guds nåd. ... Då du låter ditt eget werk falla och misströstar på dig sjelf ... då tager du det första steget, anammar genom tron din Konung, hänger dig fast wid Honom, anropar Hans nåd och har all din tröst endast i Hans ömma, wänliga hjertelag. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 8-9 i kommentar till Matt 21:1-9 och Rom 10:14-15)

”Om en människa kommer till (Jesus)”, säger någon, ”vilket behov finns det av att draga?” Men orden tar inte bort vår fria vilja utan visar att vi i hög grad behöver hjälp. Och Han förutsätter inte att det är en ovillig som kommer utan en som tycker om mycket bistånd. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:164)

Vilket arbete en människa än gör med knot, så skär han bort och förlorar sin belöning. ... Det är därför inte möjligt att ”tjäna” Honom ”godtagbart” utan en känsla av tacksamhet för allting, både för våra prövningar och dess lättnader. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:514)


Att fortsätta med (hembygden):

Knorrhanen kallas med rätta för knot emedan han knotar och knorrar. Vad knotar han över, vad knorrar han mot? Jo, han knotar med skäl på vårt skräp och vårt skrot som vi vräker i sjön och som utgör ett hot mot exempelvis havsabborrar./Fridulf Skäldervik (Alf Henrikson "Tittut" s 247; Knoten)

För många av Jesu samtida var (Jesus) timmermannens son från Nasaret och intet annat. Andra ställde honom vid sidan av profeterna. Enligt kristen tro kan Jesus inte ställas i raden bland de stora. Han står framför alla och är över alla. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 30)

Det är alltid högtidsstunder, ja, stunder av gripenhet och egen förkrosselse, när man får krypa ned på knä vid en syndares sida, och därefter hungrar mitt hjärta alltfort. All ära skall Herren ha, ty det är hans verk från början och till slut. Och är det inte hans verk utan människoverk, då är det odugligt såsom frälsningsverk. (Olle Carlsson "I evangelii tjänst" s 53-54; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Herren Kristus grep (en gång) med all makt din själ och gjorde dig (Bertil Johanson) på en gång livegen och fri, i det att du fick delav barnaskapet hos Gud genom Jesu Kristi evangelium och för vår Jesu Kristi, din frälsares skull. Han drog dig, du lät dig dragas - dragas allt närmare honom, och så kom då det ögonblick, då du icke kunde annat än giva dig åt din Herre såsom hans tjänare i en särskild mening, nämligen som evangelii predikare och själarnas vårdare i vår älskade svenska kyrka. (Hjalmar Danell "Tal vid kyrkoherdeinstallation i Bottnaryds kyrka fjärde böndagen 1928"; Jönköpings-Posten 1928-10-26)

Kretsmöte med Norrahammars, Sandseryds, Barnarps och Månsarps ynglingaföreningar blifver i Norrahammars missionshus nästa söndag den 28 september. ... Efter predikans slut enskildt möte med föreningarna för att diskutera en inlämnad fråga så lydande: "Hvad kunna ynglingaföreningarna göra för att söka draga den oomvända ungdomen från deras råa nöjen till ädlare förströelser?" (Jönköpings-Posten 1902-09-22 "Draga oomvänd ungdom till ädel förströelse")

Alltsammans är ett verk av Gud och med Gud som slutmål. ... Hvad som däremot såsom ett oeftergifligt villkor kommer med i beräkningen är vår tro och vår lydnad. (Karl Palmberg "Kristus dödens motgift" s 12)

(I ett brev, dagtecknat Gnosjö den 12 februari 1875, skriver prästen Nils Sandblad, född 1850, till en "ung ämbetsbroder och sympatisör"): " ... Jag blev i söndags riktigt glad när jag vid altaret läste de orden: 'Jag tror på den helige Ande.' Ty vad är det då för nöd. Vi skola ej omvända människorna. Men det blev mig alldeles visst, att Gud skall vinna dem, och att han i det fördolda drager syndare till sin Son. Hålle han oss blott nere! Ty änskönt jag dagligen och synnerligast söndagligen ser min stora oduglighet, vill jag likväl högmodas." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 124)

Första gången jag medvetet förnam den himmelske Faderns dragande till Sonen var på ett husförhör, då jag var 9 eller 10 år. Som vanligt fingo vi läsa "innantill" en och en och sedan ställa oss i en halvring framför pastorn för att höras "utantill". Jag fick då läsa Jesu ord (i Upp 3:20) till församlingsängeln i Laodicea. ... Kärleksfullt men med sin vanliga genomträngande blick frågade pastorn mig nu: "Har du, min lille gosse, öppnat ditt hjärtas dörr för Jesus ännu?" I stället för att svara brast jag i gråt och skyndade ur ringen bort till min far för att få gråta ut. ... Mitt bekymmer varade en tid men dog så småningom bort, utan att det blev en hel avgörelse för Kristus. Därmed dröjde det tills jag var 13 år. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 19-20; Palmbergs egna anteckningar; Palmberg var född den 1 dec 1842)

"Varför", (tänker prästen Simon i Barnarp), "inte tala till församlingen om: 'Vem bär skulden att människor inte tror?' ... Jag börjar med texten ur Joh 6, 44-51", tänker han. ... "(Människan) vill icke erkänna, 'Vems skulden är?'. Hon vill skylla på Gud, icke på sig själv, eller hon skyller på andra, på släkter, på sina fiender o.s.v. ... Det heter i texten: Jesus sade: 'Ingen kan komma till mig, utan Fadern som sänt mig, drager honom.' ... Målet för Guds verk i människan är visserligen att föra henne till ett fritt kommande till Gud. Men detta låter sig icke göras i första hand, ty människan är motvillig och oärlig och tillika vanmäktig. ... Han förskräcker henne och talar till henne, fastän hon gärna vill tillsluta sitt öra för honom. Men hennes innersta vilja kan han dock härvid icke betvinga. Denna måste han 'övertala' och locka till sig. Därför säges han och 'bedja' människan att låta försona sig med Gud. ... Men vad är då att tro? ... Framför allt och i igentligaste mening är det att tro, när själen kommer till Kristus för att omfatta honom såsom av Gud given, när han kommer till kännedom om honom, till vila i honom, till liv och kraft i honom. ... (Tron) är överlämnandet av själ och kropp åt Gud i Kristus. Om det förhåller sig på detta sätt med Faderns dragande, 'Vems är då skulden', att människan icke varder dragen, icke tror? Människans otro kan alltså icke komma an därpå att Gud icke drager henne. Hans väsen, Hans ord, vår erfarenhet, vittnar därom. Nej, skulden ligger däri, att människan icke låter sig dragas. Det ligger en obeskrivlig okänslighet och slöhet utbredd över menligheten gent emot Faderns dragande. ... Vi ha ende Sonen mitt ibland oss, vilken skuld, om vi icke låta oss dragas av honom, till honom. Ja, många äro lika litet i stånd att kunna fatta Jesu ord, som (de som) knorrade, då han talade om sig såsom livets bröd eller de lärjungar, som därvid gingo bort från honom. 'Men vems är skulden?' Icke hans, som alltid drager och drager alla på alla möjliga sätt. Nej, skulden är deras som icke låter sig dragas." ... Simon slår igen sin bibel, där han hämtat sina liknelser, lägger ifrån sig pennan och försjunker återigen i tankar på morgondagens högmässa, allt medan ljuset blir starkare och starkare, när solen går upp i öster. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 177-183; skildrad tidsperiod 1830-1870)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Den som känner fadern och modern, skall kallas horungen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 105)

Såsom yttersta förutsättning för hela Jesu verk står Gud, som ”verkar allt i alla”. (Besinna, vilket djup och vilken koncentration, som ligger i dessa få ord!) ... Gud sammanhåller ”allt” och ”alla”. ... I nådegåvornas funktion lever hela frälsningshistorien med som förutsättning och verkning. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 431-432 i kommentar till 1 Kor 12:4-11)

Johannes bekräftar ingenstans någon tro på Jesu jungfrufödelse, men det är sannolikt att han kände till och godtog lärosatsen (se 1:13) och att han här (6:42) ironiskt anspelar på den. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 295)

Nina kunde inte tänka sig något mer främmande för hennes far än hårt kroppsarbete. Hennes far, som älskade att diskutera och intellektualisera. Hennes far, vars största nöje var att sitta på sin dotters sängkant och ge henne matematiska gåtor. Hennes far som var en liten korpulent man som helst befann sig bakom ett skrivbord mellan nio och fem. Han bar nu tegelstenar. Men han gjorde det utan att knota. Han gjorde vad de bad honom att göra. Han gjorde vad alla bad honom att göra. För det var inte längre Artur som bestämde i den här familjen. Det var inte Artur som hade de överlevnadstalanger som krävdes (i gettot i Warszawa). Och det visste han. (Lena Einhorn "Ninas resa - En överlevnadsberättelse" s 94)

(Alfred Gustafsson i brev till Lewi Pethrus:) Du utkastade beskyllningen mot min hustru, att hon var upphovet och orsaken till allt klander, som fanns i församlingen, och Du aldrig hört min hustru säga ett gott ord om församlingen utan bara klandrat. Du sade ock, att under årens lopp, en hel del kommit in i församlingen, som icke voro verkliga pingstvänner, och som voro fulla av kritik och klandersjuka. ... Huru kan du tala om, att Du för (min fru) Esthers skull ämnade att lämna arbete i Filadelfia, då Du i stället på det bestämdaste förklarat, att Du vigt ditt liv att ur Filadelfia (i Stockholm) utrota den ande, som hon och med liktänkande äga. ... (Lewi Pethrus i brev till Alfred Gustafsson:) Att Du helt och hållet fritar Din hustru från hennes klander m.m. i förhållande till församlingen, kan jag ej förstå. ... Hennes yttrande på söndagsmorgonen om att bönedagen var ett resultat av två års böner från hennes sida och att den sorgdräkt, hon burit i ett par års tid, haft andlig betydelse, hon hade burit den för församlingen, allt detta kom mig att känna igen, vad som förut varit. Hon hade också yttrat efter att sykommittéen beslutat föreslå oss, att alla offentliga möten skulle inställas på bönedagen, att, om icke de offentliga mötena inställdes, skulle hon i varje fall för sin del icke besöka dem. Tänk, om en sådan ande får råda, att man i möten uttalar sådant. ... Du vet själv, huru många gånger vi sörjde tillsammans och ledo för denna klandrets ande, som ville tränga sig in, och det var mot denna jag reagerade. Jag trodde verkligen icke, att Du skulle taga Din hustrus parti i denna sak. ... Du vände Dig emot mitt ståndpunktstagande angående klandersjukan. ... Jag har mer än en gång frågat mig inför Gud, om jag tagit miste, då jag vände mig mot klandersjukan, men det har aldrig blivit klart för mig, att detta var fel. ... Din hustru ... menar, att den klandrets och knotets ande, som gång på gång talat genom henne, är den ande som bör behärska församlingen. ... Hennes kritik har ju även riktat sig mot hela väckelsen. Och jag har trott mig gå Guds ärenden. ... Det hela utgör en kamp i Andens värld ... (som går) ut på att ödelägga Guds härliga verk. ... Du har blivit vilseledd på ett eller annat sätt, och Din enda räddning är: att komma ur denna Din nya position. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 128-136; brev från pastor Alfred Gustafsson till Lewi Pethrus 16 augusti 1929 resp. brev från Lewi Pethrus till Alfred Gustafsson den 4 september 1929)

Vill du bliva lycklig i tiden och salig i evigheten, så kan det ske tack vare dessa (Guds) eviga frälsningsarmar. Det är icke hopplöst. Tvärtom är det ljus och förhoppningsfullt, ty Fadern drager och Sonen tager emot, och ingen kastar han ut. (O. Carling "Guds osynliga armar"; kommentar till Joh 6:37; Jönköpings-Posten 1927-08-12)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Se där, det är vår vers till nästa söndag", (sade Dora till Tode). "Hela klassen lär sig den utantill, och så talar någon öfver den." En plötslig rysning gick igenom Tode, då han stafvade sig igenom orden, som stodo på kortet: "Herrens ögon äro öfverallt, de speja på onda och goda." Han visste mycket litet om detta allseende öga, men det var, som om han plötsligt såg det framför sig, detta Guds öga, som ser allt. ... Tode gick sin väg. Hur eländig var han icke till mods. De lysande lyktorna på den halfmörka gatan syntes honom som idel ögon, som såg in i hans hjärtas mörkaste vrår, ja, till och med väggarna i hans mörka sofrum, då han hade kommit hem, tycktes honom se ned på honom med samma förskräckliga, forskande öga. ... Tode visste icke, hvarför han hade denna nya, förskräckliga känsla; han visste icke, att den älskande, barmhärtige Frälsaren hade sitt kärleksfulla öga fästadt på honom och kallade honom; han visste icke, att han var under Andens dragning, han visste blott det enda, att han var rädd och ensam och mycket eländig. ... (Han) sade högt: "O, Jesus, fräls mig!" ... Efter hand som han stod där, försvann något af den rädsla, som hade plågat honom, och om en liten stund kom han lugnt fram ur sin vrå, blåste ut ljuset och gick till sängs, på intet sätt tanklös i fråga om det stora allseende ögat, men på ett eller annat sätt förunderligt lugnad. ... Det stora allvarliga ögat fyllde honom nu icke mera med fruktan, och i det han ännu en gång upprepade sin lilla korta bön, som han icke ens visste var en bön, föll han i sömn. (Pansy "Tre människobarn" s 69-74)

Jag hånade svärmarne och disputerade med dem. ... Jag påstod mig vilja skrifva en bok, som skulle innehålla gensägelser mot bibeln. ... Det var förunderligt, att jag kunde få tiden att räcka till, då jag dessutom hade mina göromål såsom minister att sköta, men under loppet af ett år utförde jag emellertid denna otrons och hatets gärning utan att ana, att den barmhärtige Guden under allt detta mitt forskande och tänkande redan börjat sitt verk i mig. Det var Faderns dragande till Sonen. (Ernst Schrill "Från Rysslands stepper" s 3-4)

Gud har uppenbart erkänt inför världen, att jungfru Marias barn, som föddes i ett häststall, är hans Son, fast människorna inbillar sig att det är Josefs son. Men världens dygdiga horor, hade inte alls velat erkänna detta barn som sitt eget, som fötts i häststallet, och vars moder var så fattig och föraktad, att ingen upplät husrum åt henne. Inte skulle någon ärbar bonde velat erkänna, att han är fader till detta barn, som föddes på ett så uselt ställe, men Gud erkände den fattiga och föraktade jungfruns son som sin egen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 187 i predikan 1849 över Jes 66:9)

Genom den synergistiska striden (1555-1567) ryckte ofreden (Filip) Melanchton ännu närmare in på lifvet. Han hade ... afvisat (Martin) Luthers religiösa determinism och häfdade människans förmåga att närma sig nåden. För att göra det klart, att omvändelsen är en etisk, icke en magisk tilldragelse, hade han påstått, att Gud inte behandlar människan som en sten utan drager henne, så att den mänskliga viljan medverkar. Striden om synergismen utbröt dock först, när Viktorin Strigel i ett samtal med Flacius (1560) kom att säga: "Människan är medverkande vid omvändelsen", medan Flacius själf häfdade, att omvändelsen endast beror af Gud, och att det är så långt ifrån, att den mänskliga viljan medverkar, att den till och med "strider däremot med raseri och fradga". För att så grundligt som möjligt utesluta den mänskliga viljans medverkan vid omvändelsen påstod Flacius till och med, att arfsynden har blivit substantiell hos den fallna människan, så att människan genom en fasansfull förvandling från Guds afbild har blifvit djävulens sanna afbild. Detta påstående ansågo dock Flacii vänner otillbörligt, och man tillämpade kättarenamnet manikeer på denna höfding för gnesiolutheranerna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 264)

Förhållandet mellan Gud och hans skapelse förstördes av synden men återupprättades av Kristus. Denna frälsning är helt och hållet Guds verk, förklarade Calvin. Ingen kan av egen kraft återvända till Gud. En kristen får allt som en gåva, förmedlad genom Guds ord som ett resultat av Guds nåd och Guds val. Människans bestämmelse är ett mysterium, dolt i Guds vilja. Men för den som upplevt den visshet som den heliga Anden ger är glädjen över frälsningen ingen tom fras. (Gabriel Mützenberg "Calvin och de schweiziska reformatorerna" s 442; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

Tomas, som 1344 (biskop) Bos efterträdare (i Växjö) är . . . en av de mest fängslande gestalterna i den medeltida biskopslängden. . . . Han hade dragits inom (den heliga) Birgittas trollkrets, och detta syntes för honom liksom för flera av hans samtida ha betytt något av en omvändelse till en djupare och andligare livssyn. Han slöt sig år 1365 en tid till den grupp, som följde henne på hennes pilgrimsfärder i Italien. Från denna har en till Tomas ställd uppenbarelse bevarats. Den talar om biskopens andliga halvhet och inledes med bönen: "O Herre, jag vet, att ingen går in i himmelriket, utan att Gud fader drager honom. Därför, o mildaste fader, drag denne kranke biskopen, O du, Guds son, hjälp till att draga honom. Och du, Helige ande, uppfyll denne kalle och utslitne biskopen med din kärlek!" Det talas i fortsättningen om att han står tvekande mellan de två vägarna, världens väg, som ger glädje till en början, men slutar med sorg, och den trånga vägen, som leder till salighet. "Han oroas av rädsla för det eviga straffet och åstundar att erhålla himmelrikets glädje. Men det synes honom hårt att helt och hållet gå den vägen, som leder till fullkomlig glädje." (Yngve Brilioth "Det medeltida värendsstiftet" s 24)

Mästarne inom samma skrå voro förenade till ett gille för inbördes bistånd och kallades "bröder". ... Gillet var även en religiös förening med sitt skyddshelgon: timmermännens var Josef, Marias man, nyckelsmedernas Petrus med himmelrikets nycklar, tunnbindarnes Noak, som man menade ha snickrat tunnor för sin berömda vinodling, o.s.v. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 471)

Enligt Islam är allting, som sker, med nödvändighet af Gud förutbestämdt, äfven en menniskas salighet eller fördömelse. Ingen kan genom sitt åtgörande ändra eller rubba Guds rådslut. Menniskans pligt är att endast undergifvet foga sig deri. Då emellertid i denna lära ligger en motsägelse mot det, som Islam innehåller om betydelsen af goda gerningar, så har det vållat häftiga teologiska strider med deraf följande sektbildningar. (P. Waldenström "Till Österland" s 69)

Gudslängtan hörde till biskop Gregorius favoritämnen. Ju mer vi anar Gud, tänkte denne 300-tals man, desto mer längtar vi efter honom. Ju mer längtan efter Gud växer i oss, desto fastare förankras vi i honom. Längtan efter Gud ger oss ett speciellt seende och en speciell blick för det gudomliga. Med Gregorius ord: "Det är genom vår djupa längtan som vi blir varse Kristus." Gregorius förklarade också att gudslängtan inte är något vi åstadkommer själva. Längtan är Guds invit och kärleksförklaring, den finns där för att Gud sett oss, blivit förälskad och vill få oss att vända oss till honom. (Kristin Zeiler "Gudslängtan har sin tid" s 40)


Sångarna:

Jag är din, o Gud, du mitt hjärta drog Med din kärlek underbar; Men ännu din nåd jag ej smakat nog, Än hos dig finns mycket kvar. O, så drag mig närmare till dig, Till ditt kors, o Herre kär; O, så drag mig, drag mig närmare till dig, Tills jag helt din egen är! (FJ Crosby: Sång 248:1; jfr Psalmer och Sånger 647:1)

Pris ske Gud! Han min frälsning berett. Pris ske Gud! Han mig dragit till sig; Och förvissning han även mig gett, Att det finnes en himmel för mig. Ja, o ja! Det finns himmel och frälsning för mig. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 86:4)


Egna kommentarer och funderingar:

I öknen dödade Herren det knotande folket som bad om bröd. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur det knotande folket som ber om bröd inbjuds att äta brödet till tidsålderslångt liv (Joh 6:51). Detta är ett andligt bröd som ges av Jesus, som snarare är Guds Son än Josefs son.

Fadern drar en människa genom att, med Andens och brudens hjälp, säga ”Kom” till henne. Och den som blivit kallad må säga: ”Kom”. Jämför med Upp 22:17. I ett återställelseperspektiv kan vi se hur ormens ”dragande” till olydnad och otro (1 Mos 3:1) har ersatts med Faderns dragande till lydnad och tro.

Angående "den sista dagen", se Joh 5:28-29.


Paulus sade till de troende i Korint: "Vi må (א,* א) ej knota helt och hållet precis (som) några av (Israels folk) knotade (i det ödelagda området) och fördärvades av Förstöraren." (1 Kor 10:10)


Grekiska ord:

gongyzô (knota) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 5:30; Joh 6:41,43; 1 Kor 10:10 – Judit 5:22; Syr 10:25; Matt 20:11; Joh 6:61; 7:32.

(h)elkô (dra) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 6:44 – 1 Mack 10:82; Salomos Vishet 19:4; Joh 18:10; 21:6,11; Apg 16:19; 21:30; Jak 2:6. Se också (h)elkyô Joh 12:32-33.


Ytterligare studier:

2 Mos 16:7; 17:3; 4 Mos 11:1; 14:2,27,36; Hos 11:4; Matt 13:55; Mark 6:3; Luk 3:23; 15:2; 19:7; Joh 1:19; 6:33,37-40,51-52,58,62,65; 7:27-28; Upp 20:5-6; 22:17.


David Gibson "Eating is Believing? On Midrash and the Mixing of Metaphors in John 6"; Themelios 27.2 (2002): 5-15.

Tom Gorringe "Numbers 13-14"; Expository Times 117 (2006): 182-184.

John W. Pryor "The Johannine Son of Man and the descent-ascent motif"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.3 (Sept. 1991): 341-351.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-08; 2011-03-01; 2014-02-12)

Tillbaka till Start

6:45-51a Det är (och) har varit (och är) skrivet i profeterna: “Och alla skall vara lärda av Gud.” 'Varje den'/’var och en’ som har hört från sidan av Fadern och har lärt sig kommer i riktning mot Mig. Inte (så) att någon har skådat (och skådar) Fadern ’om ej’/utom Den som är från sidan av Fadern (א,*א); Den här har skådat (och skådar) Gud (א*). Amen, amen, Jag säger er, den som tror har tidsålderslångt liv. Jag är livets bröd. Era fäder åt mannat i det ödelagda (området), och de dog. Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern.

Ord för ord: 6:45 (21 ord i den grekiska texten) (det)-är havande-varit-(och-varande)-skrivet i '-na profeter'/profeterna: och skall-vara alla lärda (av)-gud. varje den havande-hört från-sidan-av '-n fader'/fadern och havande-lärt-sig kommer i-riktning-mot mig. 6:46 (17 ord i den grekiska texten) inte att '-n fader'/fadern har-skådat-(och-skådar) någon om ej den varande från-sidan-av '-n fader'/fadern, den-här har-skådat-(och-skådar) '-en gud'/Gud. 6:47 (9 ord i den grekiska texten) amen amen säger-(jag) er, den troende har liv tidsålderslångt. 6:48 (6 ord i den grekiska texten) Jag (jag)-är '-et bröd'/brödet '-ets livs'/livets. 6:49 (11 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) '-na fäder'/fäderna era åt '-t manna'/mannat i det ödelagda-(omrödet) och (de)-dog. 6:50 (17 ord i den grekiska texten) den-här är det bröd det ut-ur '-n himmel'/himlen stigande-ned, för-att (en)-viss ut-ur det må-äta och ej må-dö. 6:51a (22 ord i den grekiska texten) jag (jag)-är 'det bröd det levande'/'det levande brödet' det-(som) ut-ur '-n himmel'/himlen havande-stigit-ned; om-alltefter-omständigheterna någon må-äta ut-ur '-et mitt bröd'/'mitt bröd' skall-(han)-leva in-i '-n tidsålder'/tidsåldern.

1883: Det är skrifvet i profeterna: ”Och de skola alla varda lärda af Gud”. Därför hvar och en som har hört af Fadern och lärt, han kommer till mig. Icke så, att någon har sett Fadern utan den, som är af Gud; han har sett Fadern. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tror på mig, han har evigt lif. Jag är lifvets bröd. Edra fäder åto mannat i öknen och dogo. Detta är det bröd, som nedkommer från himmeln, på det att man må äta däraf och icke dö. Jag är det lefvande brödet, som har kommit ned från himmeln. Om någon äter af detta bröd, skall han lefva evinnerligen.

1541(1703): Det är skrifwet i Propheterna: De skola alle warda lärde af Gudi. Hwar och en, som det nu hört hafwer af Fadren, och lärt det, han kommer till mig. Icke så, att någor hafwer sett Fadren; utan den, som är af Gudi, han hafwer sett Fadren. Sannerliga, sannerliga säger jag eder, hwilken som tror på mig, han hafwer ewinnerligt lif. Jag är lifsens bröd. Edre fäder åto Manna i öknene, och äro blefne döde. Detta är det brödet, som nederkommer af himmelen, på det den deraf äter, skall icke dö. Jag är det lefwandes bröd, som nederkommer af himmelen; hwilken som äter af detta brödet, han skall lefwa ewinnerliga;

LT 1974: Det står ju skrivet i Skriften: ’De ska alla bli undervisade av Gud.’ Dessa, som Fadern talar till, och som lär sig sanningen från honom, de dras till mig. (Men inte på det sättet att någon ser Fadern direkt, för bara jag har sett honom.) Jag säger er detta allvarligt – den som tror på mig har redan evigt liv! Ja, jag är livets bröd. Det fanns inget verkligt liv i det bröd som kom ner från himlen, och som gavs åt era förfäder i öknen, för de dog allesammans. Men det finns faktiskt ett bröd från himlen, som ger evigt liv åt alla som äter det. Och jag är detta levande bröd, som har kommit ner från himlen. Den som äter det brödet kommer att leva i evighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade: “Adam må ej) sträcka ut handen och ta av livets trä, och äta, och/’så att’ han skall leva in i (den kommande) tidsåldern.” (1 Mos 3:22b, Grekiska GT)

Mose sade till (Israels söner): "(Mannat) är det bröd som Herren har gett er att äta." (2 Mos 16:15b, Grekiska GT)

(Nehemja sade:) ”Den här gärningen (med templet) blev ’att göras’/gjort fullkomligt från sidan av vår Gud.” (Neh 6:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) ”Och alla dina söner (skall vara) lärda av Gud." (Jes 54:13a, Grekiska GT)

Herren yttrar: "Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i (Mitt folks) sinne ... Och var och en må inte/förvisso ej lära sin landsman och var och en sin broder och säga: 'Få/skaffa kunskap om Herren', eftersom alla skall känna Mig, från en små-/liten av dem och ända till en stor av dem, eftersom Jag skall vara sonande mot deras orättfärdigheter, och Jag må inte/förvisso ej längre komma ihåg deras missar (av Mitt mål). (Jer 31:33b-34, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Jag skall ge Min Ande i er, och Jag skall göra (så), för att ni må gå/vandra i Mina grundlagar, och Mina domsutslag må ni vakta/iaktta och göra." (Hes 36:27, Grekiska GT)

(Judas) kallade dem som var tillsammans med honom till sidan av ... att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)

(Salomo sade till Herren:) “Frukternas ursprung livnär inte en människa, emellertid/utan Ditt ord håller alltigenom (kvar) de som tror (på) Dig.” (Salomos Vishet 16:26b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje/all vishet (är) från sidan av Herren, och i sällskap med Honom är den in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 1:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus) talade (till Sina lärjungar:) "Till er har det getts (och ges) att få kunskap om Guds rikes mysterier." (Luk 8:10a)

(Jesus sade till de tolv:) ”Alla de ting som har varit (och är) skrivna genom profeterna (om) Människans Son skall avslutas.” (Luk 18:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

(Jesus sade till Nikodemos:) "Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet och (א,*א) Anden." (Joh 3:8)

Den som tror på Sonen har tidsålderslångt liv. (Joh 3:36a)

Jesus talade så (א,*א) till (folkskaran): “Jag är livets bröd.” (Joh 6:35a)


Hembygdens predikan:

Här kommer frågan: ”Hur skall då vi jäktade nutidsmänniskor verkligen kunna lyssna till Guds röst i tiden?” Ja, här, mina vänner, liksom ställes vi inför något av livets allra svåraste konst, ty de' innebär ju att de många intressena utåt liksom måste klippas av, och vi måste helt enkelt vända vår själs blickar från denna världens marknadstorg uppåt och hemåt mot de skatter som evigt förbliver. Med andra ord, den utåtvände måste bliva inåtvänd, ty då först har vi funnit den lyssnandes ställning inför Gud. Ty det vet vi ju av erfarenhet, att lyssnar man inte så kan man ju inte heller lära sig någonting. Och tyvärr är det alltför många som klagar över att de ingenting får av predikan – helt enkelt därför att de aldrig lyssnar till vad som säges, ty allt berör dem så ytligt, och det går liksom in genom det ena örat och ut genom det andra. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det är inte tillräckligt att känna läran. Vi måste känna honom som är läran. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 10)

Lärda kommentarer kan vara en hjälp, men utan Anden är de dock till ingen nytta. Eftesom ordet är ingivet av Anden, kan det inte förstås annat än i Anden. Kyrkoläraren Cassianus (död 448) säger: ”Den som rätt vill förstå den Heliga Skrift, måste ingalunda först se sig om efter kommentarer, utan fastmer allvarsamt och ödmjukt utbedja sig förlåtelse för och rening från sina synder – då ska hans ögon bli öppnade.” (Sven Danell ”Dagpostilla” s 18 i kommentar till 2 Petr 1:19-21)

(Guds) kärlek vill i oss skapa en andlig urskillningsförmåga, så att vi får en omedelbar och klar förnimmelse av vad som behagar Gud och vad som inte behagar honom. Blott på så sätt kan vi finna den rätta vägen genom vardagslivets många svårigheter och frestelser. Kyrkofadern Augustinus talar en gång om ”den inre läraren”, som på ett inre men klart förnimbart sätt leder människan på Guds väg. Hans undervisning i oss fortsätter, om vi låter oss dagligen förnyas i anden. (David Hedegård ”Glädjens brev” s 29)

Nu lägger Gud själv lagen inne i människans centrum. Om man skulle uttrycka saken modernt: Gud lägger sin vilja i nerver, i muskler, i blodbanor och hormonell struktur, i vilja och handling. Lagen – gudsviljan – blir ett med människans innersta väsen och hemlighet. Vi vet, att detta skeende fullbordades i Jesus Kristus. Han levde in gudsviljan i kött och blod – i hela sitt väsens djupaste mänsklighet. När hans Ande utgöts över lärjungarna, stormade gudsviljan in i hjärta och bröst. Därom talar ock Hebr. 8:8f. ... Man läser aldrig in frälsningsinsikt. Gud gör sig känd genom de ingripanden, som når vårt hjärta till frälsning. Man föddes in i den nya gudskunskapen. Undervisningen har sitt område, sin kompetens, och där skall den hedras och prisas. Men den skapar inte i och för sig född gudskunskap. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 178-179 i kommentar till Jer 31:31-34)

Far slog sig ner och beskrev anarkisternas planer för mig. Alla skulle få arbeta och ha inkomster. ... (Folk) har inte tid att studera skrifterna, men med fyra timmars arbetsdag skulle alla bli lärda. I Talmud läser vi om sådana visa män som skomakaren rabbi Jochanan och smeden rabbi Josua. ... "Vad skall jag bli, far?" "Du skall också bli skomakare. Vi skall arbeta tillsammans. Och efter arbetet skall vi sitta och studera." ... Dagarna gick emellertid utan att vi hörde något mera om anarkismen. ... Någon i vår Radziminer-schtibl hade tydligen förklarat för honom att hela denna filosofi var oförenlig med judendomen. Han ville inte längre diskutera den. När jag frågade svarade han: "Var en jude, så kommer Messias." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 236-237)

(1900 Juli) 15:e Söndag. Läste i Bibeln: II Chron. 20:20: "Tror uppå Herran Eder Gud så varden i trygga; och tror hans profeter, så sker Eder lycka." (II Chron.) 26:5: "Och han sökte Gud ... Och så länge han sökte Herren, lät Gud honom väl gå." Detta är summan av all visdom, som lifvet lärt mig. Om de som "förföljas" af motgångar ville göra experimentet. Hela denna visdom lärde jag dock som barn: "Den Gud älskar, (den som älskar Gud) lyckan får!" Hvartill all lärdom sedan? Jemför: Apostl.Gern. 26:24: "Festus sade: 'Du är förryckt Paulus: Den myckna lärdomen gör dig förryckt.'" (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 118)


ca 1900 - ca 1800

Söndagseftermiddag. Godsägare Kamysjev sitter i matsalen vid ett luxuöst dukat bord och frukosterar. Mitt emot honom sitter en till åren kommen fransman, monsieur Champon, proper och slätrakad. ... "Ni påstår att det inte finns ett finare folk än fransmännen", (sade Kamysjev till Champon). "Dom är så förståndiga och lärda. Civilisation! Och jag går med på att fransmännen är lärda och har fint sätt ... Det har dom! En fransman tillåter sig aldrig en knölaktighet, han drar fram stolen åt sin dam innan hon sätter sig på stjärten, han äter inte kräftor utan gaffel, han spottar inte på golvet, men ... han har inte samma själ som ryssen. Det är där det fallerar! Jag kan inte förklara det närmare, men ... hur ska jag uttrycka mig? Fransmannen saknar det där ... vad är det nu det heter, (han knäpper med fingrarna i luften), nåt sånt där ... juridiskt. Jag kommer ihåg, jag läste en gång att ni studerar er till förstånd i böcker, men hos oss är det medfött. Om en ryss skulle få lära sig vetenskaperna ordentligt, så skulle ingen av era professorer kunna mäta sig med honom." "Det är möjligt", medger monsieur Champon motvilligt. "Nej, det är inte möjligt, utan säkert! Det är ingenting att grina åt. Jag säger bara vad som är sant. En rysk hjärna - den är uppfinningsrik! Fast naturligtvis låter man ryssen inte få användning för den, och så saknar han förmågan att skryta." (Anton Tjechov "I främmande land" s 117-120)

De sutto efter avdukat aftonbord, fadren med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus. "Vad är det du läser?" frågade han. "Filosofi!" Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien. "Vad är filosofi för slag, egentligen?" "Läran om tänkat!" "Hm! Ska man behöva lära sig tänka! Får jag se på det där!" Han sköt upp glasögonen och läste. "Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behövde han bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingerna, så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt!" Och därmed var filosofien avskedad. ... För att hålla (Johan) igen i växten uppsköts ... konfirmationen. Han läste teologi i skolan och kunde evangelierna på grekiska, men han var inte mogen för konfirmationsexamen! ... (Och) Johan blev såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen "Naturvetenskapens vänner", och såsom den enda ur sin klass var detta en stor ära. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 122-124; 1860-talet)

(Johan) talade om för (modren) ur böckerna om naturen och historien och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behövde höja sig eller verkligen fruktade världens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra människan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det där talet, men modren förstod att rikta det till honom personligen. ... Det var något osunt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Varför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jämförelsen med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modren hämtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som varken prästen i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 84-85; 1860-talet)

Så småningom fann vi (i straffkolonin) på ett bra sätt att förvara våra pengar i full säkerhet. De överlämnades till en gubbe bland de gammaltroende som innan han hamnade hos oss bodde i Starodubjes utmarker vid Vetkaön. ... Det var till denne gamle man som nästan alla fångarna efterhand började lämna sina pengar till förvaring. I strafflägret var nästan alla tjuvar, men av någon anledning blev alla plötsligt ense om att den gamle helt enkelt inte kunde stjäla. De visste att han gömde pengarna på något ställe, men det var så väl dolt att ingen kunde hitta det. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 40-41)

Sveriges historia är för de flesta Sveriges barn en förseglad bok. . . . Det fanns en tid, då bonden varken kunde läsa eller skriva; men några sagor om fädernas bedrifter, några gåtor och tänkespråk visste han dock under de långa vinterkvällarna meddela sina barn. . . . Nu får han lära att läsa, och denna kunskap användes till att i honom inplugga Svebilii långkatekes. Sällan hinner han mer än att nödtorfteligen kunna rabbla henne utantill. Denna undervisning är av ensidigt dogmatisk natur och av negativt religiös - ty frukten, den enda frukten härav blir vanligen likgiltighet, stundom förakt för religionen. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 91; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. ... Av årsredogörelserna för Kärda arbetsförening fr.o.m. 1854 framgår tydligt det nära sambandet mellan arbetsföreningen och kolportörsverksamheten. ... Den först anställde kolportören, fr.o.m. nyåret 1854, var ... skolmästaren Per August Hultman. ... Han fick vid sin sida som kolportör liesmeden Sven Falk. Denne omnämnes första gången i bevarat källmaterial i (Emilie Petersens) brev (till makarna Rappe den 20 januari) 1854: "Vi fann i honom ett stort Guds redskap, en sann evangelist, med förmåga att klart föra ordet och införa oss i ordet. Han bevisades vara Kristi brev ... skrivet ... med levandes Guds ande." Smeden Falk anställdes direkt av fru Petersen som "kolportör för fattigföreningen" att predika sön- och helgdagar samt eventuella fridagar. Sven Falk synes ha varit Emilie Petersens favorit och anmäldes som "kolportörslärling" till Peter Fjellstedts planerade predikantskola. Han blev, i likhet med Sven Mattsson, nekad intagning, vilket Emilie Petersen senare accepterade, "då Falk så väl som Mattsson hava gått i den helige Andes skola och äro under hans ledning". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad, och hennes nätverk" s 65,75-76; Kärda församlings arbetsförening)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Det nya tänkesättet (i pietismen) kommer till uttryck i kunskapsläran. För Spener är erfarenheten grunden till all visshet, både på naturens och uppenbarelsens plan. Därför är den frommes personliga erfarenhet den teologiska kunskapens visshetsgrund. Endast den pånyttfödde kan vara en rätt teolog och äga verklig insikt i den uppenbarade sanningen. Spener skiljer mellan ett köttsligt och ett andligt vetande. Med det förra avser han den döda kunskap, som kan ernås även av den opånyttfödde. (BengtHägglund "Teologins historia" s 304)

"Margit", sade (mäster Gudmund), "det förmäles, att detta hus blivit byggt av hedniske förfäder. Var äro de nu? I sin livstid hade de aldrig hört talas om Herren Jesus. Skulle de för denna ofrivilliga okunnighet blivit dömda till kval, som räcka i evighet? Bort det, Margit! Det har funnits hedningar, som, då de icke i utvärtes måtto hade lagen, likväl gjorde vad lagen bjöd, emedan Gud - märk väl: Gud själv - hade skrivit sin lag i deras hjärtan och samveten. ... Prisad vare Gud, som i sin stränghet är rättvis, barmhärtig och av stor mildhet." (Viktor Rydberg "Vapensmeden" s 79-80; Mäster Gudmunds kvällpatrull)

Wår Herre Gud sjelf ... har en gång tillredt ett gästabud efter sitt härliga majestät och ära och en sådan nattward, som heter stor och härlig, ej allenast i anseende till wärden, som är Gud sjelf, så att det wore en härlig måltid, äfwen om Han endast hade bestått dem en ärtsoppa eller torrt bröd; utan ock i anseende till rätterna, som jemwäl äro öfwer all måtto stora och kosteliga, nemligen det heliga evangelium, ja, Christus wår Herre sjelf. ... Denna måltid kallas alltså med skäl en stor och härlig måltid i anseende till sina rätter, hwilka äro så kosteligt och rikligt tillreda, att ingen tunga kan uttala och intet hjerta nogsamt begripa det. Ty här är en ewig spis och en ewig dryck, hwaraf en menniska aldrig mer hungrar eller törstar, utan blifwer derigenom för ewigt mätt, drucken och glad. ... Ty att tro på Herren Jesus Christus, det heter här att äta och dricka, hwaraf menniskorna blifwa så mätta, feta och starka, att de äro ewinnerligen glada. ... Det är en så stor och kraftig spis, som warar ewinnerligen och gifwer ewinnerligt lif. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 61 i kommentar till Luk 14:16-24)

Sedan kejsar Justinianus år 529 upphäft universitetet i Athen och därmed grusat det sista fäste, som den antika bildningen och det af dogmatiken obundna tänkandet ännu ägde, funnos endast kyrkliga bildningsanstalter för ungdomen att tillgå. . . . För fattigmansbarnens undervisning sörjde munkarne väsentligen så, att de förevisade dem i bilder och målningar de bibliska tilldragelserna eller helgonens gärningar och lät förevisandet åtföljas af förklaringar, tillämpade på dagens tvistefrågor. Och så hade man kyrkorna . . . där folket stundom fick höra ädla sanningar . . . men oftare fick lyssna till teologiska föredrag, ingifna af en lidelsefull fanatism, som ryckte massorna med sig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 268; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Munken Cassianus, som efter Roms erövring av västgoterna 410 grundade kloster i västerlandet, berättar om en munk som var så olärd att han inte ens kunde läsa, att han uppsöktes av de lärdaste bibeltolkare på sin tid, därför att han hade ett så härligt nådeljus till att förstå Skriften. Som församlingspräst har jag ofta kunnat märka något liknande hos personer utan högre bildning. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 263 i kommentar till Luk 17:11-19)

Vår kallelse sker genom förnyelse i Anden och inte genom den gamla bokstaven, såsom Jeremias profeterade: ” ... Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras hjärtan ... Ingen skall behöva undervisa sin landsman, ingen sin bror och säga: Lär känna Herren. Alla skall veta vem jag är. ... (Jer 31:31ff) ... Vi behöver inte lagen som övervakare (Gal 3:21). Vi talar med Fadern och står ansikte mot ansikte med honom sedan vi blivit barn i ondskan (1 Kor 14:20) men stärkta i all rättfärdighet och dygd. Lagen behöver inte längre säga: ”Du skall inte göra hor” till den som inte alls fått något begär efter en annans hustru, eller: ”Du skall inte dräpa” till den som skaffat undan all vrede och fiendskap inom sig, eller ”Du skall inte ha begärelse till din nästas hus eller hans oxe eller hans åsna” till dem som inte alls har bekymmer för jordiska ting utan samlar ett förråd av himmelska frukter, och inte heller ”öga för öga och tand för tand” till den som inte räknar någon människa som fiende men alla som sin nästa och därför inte kan räcka ut handen till hämnd (Matt 5:27,21,38). Inte kan den lagen kräva tionde av den som har skänkt Gud allt vad han äger och övergett fader och moder och hela sin släkt för att följa Guds Ord (Matt 19.29). Och det finns inte någon befallning att hålla en vilodag fri för den som ständigt tjänar Gud i hans tempel, som är människans (= Jesu?) kropp, och alltid övar rättfärdighet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 71,74-75)

De som utan bokstäver har trott denna tro är barbarer så vitt avser vårt språk, men vad avser lära, levnadsvanor och livsutveckling är de, på grund av tron, i sanning mycket visa. Och de behagar verkligen Gud, då de ordnar sitt umgänge med all rättfärdighet, kyskhet och vishet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 417)

Moses själv säger till folket i Femte Mosebok: “Herren din Gud utformade ett förbund på Horeb. Herren utformade inte det här förbundet med era fäder, utan för er.” Varför utformade Herren då inte förbundet för fäderna? Eftersom ”lagen inte var upprättad för rättfärdiga människor”, utan de rättfärdiga fäderna hade Dekalogen (Tio Guds bud) skriven i sina hjärtan och själar, det vill säga, de älskade Gud som hade gjort dem och tillfogade inte sin nästa någon oförrätt. Det fanns därför ingen anledning att de skulle förmanas av förbudsbefallningar, eftersom de hade lagens rättfärdighet i sig själva. ... Herrens ankomst ... skulle följa på den lag som gavs av Mose. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 481,490)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

(1995) års konfirmander i Norrahammar har varit tillsammans på läger på Stiftsgården Tallnäs. Istället för det sedvanliga förhöret, som de hade klarat av på Tallnäs, har de valt att uppföra ett drama i kyrkan. (Erica André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 152)

"Vad skall vi ha religionskunskap för? Vi skall väl inte bli präster!" Orden är sagda av en elev i religionskunskapsämnet. (Stig-Arne Tengmer "Tonåringen och livsfrågorna" s 14; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

Är människan icke lärd av Gud, så kallar hon allt fromt och gudeligt tal för Guds ord, något som det sannfärdeligen icke är. ... Sanningen om en predikan är, att den är aldrig bra eller dålig, utan antingen är den Guds ord, d.v.s. leder själen rätt på sanningens väg, eller är den icke Guds ord, och kan då vara litet av varje. (Sigfrid Allgulin "Den heliga konsten att lyssna till Guds ord"; kommentar till Joh 8:46a; Jönköpings-Posten 1950-02-10)

Om småländska och öländska barn sålunda äro väl förtrogna med söndagsskolan, så veta ännu fler, vad det vill säga "att gå och läsa för prästen". Ty konfirmationen torde alltjämt (år 1950) vara den form för kyrkans samvaro med de unga, som når längst ut och kanske också djupast in. Deltagandet i konfirmationsundervisningen är väl icke hundraprocentigt, men man vågar nog säga, att i flertalet av (Växjö) stifts landsförsamlingar delta så gott som alla församlingens barn. Detta är glädjande - och ansvarsfullt. Under några snart flydda lektionstimmar får prästen tillfälle lära känna och handleda socknens ungdom. Då knytas band, som visat sig ovanligt starka, säkert beroende på att man fått samlas kring väsentliga ting. Ty vilken lärobok man än använder - och härvidlag skiftar det mycket - blir det den kristna trons grunder, kring vilka undervisningen kretsar. Naturligtvis får man under detta arbete göra många mindre glädjande erfarenheter bl. a. av tanklöshet och ungdomligt lättsinne inför livets allvarsfrågor. Visst kunde man också önskat mycket annorlunda, men trots detta glädes man ofta hjärtligen under arbetet bland konfirmanderna. De unga mogna påtagligen under arbetets fortgång, och konfirmationen blir som regel en ljus och vacker högtidsstund, då alla vårens och hoppets löften lysa kring unga människor, samlade i kyrkans kor. Och de unga tyckas med de bästa föresatser och med djupt allvar gå till sin första nattvardsgång. (Gustaf Pontén "Nutida kyrkoliv i stift och församling" s 502)


ca 1950 - ca 1900

Vid (bibelkursens) början, hade ett trettiotal deltagare infunnit sig från byarna ute i (Nandubars) distrikt (i Indien). ... En elev, som inte precis var något "ljushuvud", inflikade nästan alltid följande i sin bön: "Käre Jesus, du ser, att det går så dåligt för mig, jag kan ju jämt ingenting, hjälp mig du, så att jag kan svara på lärarnas frågor." (Nath. Gustafsson "Byledarekursen" s 111-112; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Mitt minne säger att när jag konfirmerades 1936 så gällde det att kunna katekesen utantill, och med anledning av att det var ont om tid så hade jag katekesen uppställd framför mej på spolmaskinen (vid Smålands Bandfabrik i Skillingaryd) och pluggade de många svårbegripliga orden utantill. (Rolf Lemke "Smålands bandfabrik byggdes på uppröjd 'stubbafälla' 1934" s 10)

Axel Abrahamsson och Karl Fransson var våra lärare, som tog emot oss kl. 10.00 (i söndagsskolan i Betel i Vaggeryd). När det gått en tid kom de på att ändra tiden till kl. 14.00. Det mottogs inte med någon större glädje. När vi började satt vi på första bänken, andäktiga och lugnt hörde på, men när det närmade sig slutet hade vi "skruvat" ner oss till den sista bänken för att ha nära till utgången. Det blev första gången i livet som vi fick erfara vad stress var. Fotbollen började i regel kl. 14.00, varför det blev att springa upp till planen för att åtminstone få se andra halvlek. (Torsten Nygren "Barndomens 30-tal" s 15-16)

Erik Boberg var just på väg hem genom Lundagårds park. Det var hans tredje termin i Lund. Studierna hade gått honom väl i händer. Han hade avlagt sin teologisk-filosofiska examen och arbetade nu på gamla testamentets exegetik. ... De stora träden påminde honom alltid om parken på Boarp (hemma i Småland). (Margit Assarsson "Livet blommar" s 237)

Erfarenheten har visat, att de bästa gåvorna icke äro de (evangelister), som själva tränga sig fram utan de, som måste dragas fram. Dels för att få fram lämpliga personer, dels för att kunna lära känna och i någon mån pröva dem samt om möjligt meddela dem ökad insikt i de frälsande sanningarna, föreslog därför ledaren (för evangelistverksamheten), att en så kallad evangelistkurs borde anordnas, till vilken unga, gudfruktiga män, som kände sig manade att ägna sig åt evangelisk verksamhet, borde inbjudas. En sådan kurs kom också till stånd i februari 1913, och hava sådana kurser sedan hållits varje år med undantag av 1917, då kristiden lade hinder i vägen. Dessa kurser, vid vilka undervisning meddelats i svenska språket, homiletik, kyrko- och missionshistoria samt bibelkunskap, hava varit särdeles anderika och rikt givande både för förstånd och hjärta. (P.M. Bergman "Nya skott på den inre missionens träd" s 103; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

I Jan. 1911 började också vår konfirmationsundervisning. Den hölls i den då nybyggda men numera (på 1980-talet) rivna sockenstugan vid Barnarps kyrka. Vi samlades en dag i varje vecka ända fram till konfirmationen i juni månad. Det var omkring 60 deltagare. De flesta kom från Norrahammar, som då tillhörde Barnarps församling. . . . (Konfirmationen) pågick till juni månad. Själva konfirmationen uppdelades på två dagar. Första dagen var helt ägnad (åt) muntliga förhör, då vi inför församlingen fick redogöra för våra kunskaper i kristendom, främst vad vi lärt av katekesen, psalmverser etc. Andra dagen var lite lugnare. Vi hade inga förhör och behövde endast lyssna på prästen, och så fick vi mottaga vår första nattvard. Därmed var det hela över. . . . I och med att konfirmationen var avklarad, ansågs pojkarna ha lämnat barnstadiet och blivit vuxna. Hur det var för flickorna är jag inte säker på, men troligen fick de hållas under uppsikt lite längre. Pojkarna bytte pojkårens kortbyxor mot långbyxor och till finkostymen fick de bära krage och manschetter som vuxna män. Man fick ett större förtroende och eget ansvar för liv och uppförande. För egen del kommer jag ihåg, när Far sade att jag inte behövde, som förut, be om lov om jag ville gå ut någon kväll, utan fick gå på eget ansvar. Men han sa också: "Kom ihåg att uppföra dig så att vi inte behöver skämmas för dig." Själv tyckte jag att det var ett stort förtroende, som förpliktigade. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 119-120)

På hösten 1903 började jag läsa. . . . Mor frågade kyrkoherde Sjöstrand, om jag fick läsa. "Vi är så många hemma, att de får lov att ge sig ut", sade mor. "Ja, skicka hit henne", sade prästen, "så får vi se vad hon kan." Det gick lika bra för mig som för de andra barnen. . . . Jag konfirmerades pingsten 1904 och fick psalmbok och handskar av min bror Tor. Vi var 75 stycken läsebarn. Det fanns ingen präst i Månsarp, utan alla barnen från Norrahammar fick gå i Barnarp. Många var 16 år. Jag var bland de yngsta. Ett par till var i min ålder. Norrahammarsborna dansade och spelade munspel i kyrkan, innan prästen kom. Så skulle vi lära oss fram till pingsten 1904. (Agnes Linder "Minnesanteckningar" s 89)

Det fanns vanligtvis tre-fyra byskolor i (Byarums) socken (i början av 1900-talet). ... Första lektionstimmen inleddes med en psalm och därefter följde kristendomsundervisning ur bibeln och katekes för de äldre klasserna. ... Efter avslutad skolgång var tiden kommen för konfirmationsundervisningen. Den inleddes med att socknens alla barn i en viss ålder samlades i sockenstugan för att läsa för prästen. Konfirmationen räknades som en milstolpe i livet. Husförhör var en traditionsrik sammankomst. Socknens byar var indelade i en eller flera rotar. Hemmen i varje rote fick i tur och ordning ställa upp som värdfolk när socknens präst kom med samtliga rotemedlemmar för förhör om bibeln och katekesen samt familjeärenden. Denna tradition har nu (1992) åter blivit aktuell i några av våra socknar. Vid husförhören bjöd värdfolket på kaffe och mat. Dagen efter var det vanligtvis storkalas för släkt och vänner och då anlitades ofta en kokerska och kanske även annan kökspersonal. På den tid vi här talar om var det vanligt att släkt och grannar kom med förning såsom ostkaka, sötost, tårta, kakor eller vetekrans. Ja, ibland blev det nästan för mycket av det goda. Fanns det ungdomar i hemmet ordnades det fest också för deras vänner. (Brita Johansson "Seder och bruk i hemmet i början på seklet" s 60-61)

Textutredning för söndagsskolans lärare och lärarinnor hålles i morgon Torsdag kl. 8 e.m. å den vanliga lokalen (i Jönköping) af folkskollärare J. Lönner. (Jönköpings-Posten 1900-04-18 "Folkskollärare utreder bibeltexter för lärare och lärarinnor")

Textutredning för söndagsskolans lärare och lärarinnor hålles i morgon Torsdag kl. 8 e.m. å den vanliga lokalen (i Jönköping) af stadsfogden K.A. Rundbäck. (Jönköpings-Posten 1900-03-21 "Stadsfogde utreder bibeltexter för lärare och lärarinnor")


ca 1900 - ca 1850

(Idas moder sade till henne:) "Att följa Jesus, det är, att hafva ett hjärta, som älskar Jesus, och ett sinne att göra hans vilja och vara där han är. Ett sådant sinne ger Jesus sina barn och därför är det en sällhet i tiden att få följa Jesus." (Svening Johansson "Ida och hennes moder" s 144; Lilla Svenska Barntidningen den 2 maj 1894)

En av de faktorer som rätt väsentligt medverkade till att skilja Jönköpings Missionsförenings och Svenska Missionsförbundets vägar var utan tvivel den, att (Missionsföreningens ordförande Karl) Palmberg icke ville rekrytera predikantkåren från Missionsförbundets missionsskola utan höll hårt på att föreningen skulle anställa folkvittnen med originalitet och begåvning men utan skolbildning. ... Under (sin tid som ordförande 1886-1911) avvisade Palmberg konsekvent tanken på att inom Jönköpings Missionsförening anställa predikanter, som utbildats vid Missionsförbundets missionsskola. (Manne Zettergren-Em. Sandmark "Benådade bygder" s 19-20,41)

(Evangelisten) Kristina Petersson tog sin gitarr, ställde sig nedanför talarstolen och sjöng en gripande sång (om himlens härlighet). ... Något av förklaring låg över den enkla omkring 25-åriga kvinnan, ja, en hänförelse, som verkade hänförande. Det skedde något i min inre värld, åtminstone en viss omvärdering av värdena. Det var i varje fall första gången jag kände avundsjuka inför läsarnas lycka. ... På hemvägen kom jag i sällskap med en annan av mina kamrater, en viss August. Denne hade enligt min mening burit sig mycket dumt åt, i det han på ett övermodigt sätt disputerat med läsarna om rätt lära o.s.v. Under det vi nu gingo tillsammans, blev jag talför, tog läsarnas parti, och jag vill lova, att jag plockade fjädrarna av honom. Jag sade bl.a.: ”Vad begripa sådana som du och jag i andliga ting? Vi äro riktiga ”dummerjönsar” gentemot dessa ”till himmelriket lärda”. Han vart rent av förvånad över min nya inställning till läseriet, och jag för min del erfor i min själ något av Luthers ande. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 80-81; om en predikande kvinna i Anderstorps goodtemplarhus 1890)

Så gick tiden tills jag skulle läsa för prästen, som det hette, d.v.s. konfirmationsundervisning år 1877. ... Denna undervisning började på hösten och avslutades i juni följande år. En gång i veckan fick jag gå den 1 1/2 mil långa vägen till Åkers prästgård för att undervisas i kristendom. ... Pingstdagen 1880 stodo vi på gången, som det heter. Till denna högtid var det bruk att barnen skulle ha nya kläder och skor. Men det fanns inte någon möjlighet för mig att få nya kläder utan en byskräddare åtog sig att vända styvfars gamla kläder och sy om dessa till mig. Nya skor var dock omöjligt att skaffa mig och som mina skor voro alldeles utslitna var det inte annat val än att ännu en gång låna min mors skor till denna högtid. Jag var den sämst klädda i hela den barnaskaran ca. 50 st, och det var bittert att för detta bli uttittad av dem. De hade inte bättre förstånd förstås, men aldrig varken förr eller senare har jag känt det så bittert att vara fattig som då. Men bitterheten mildrades något då vi stodo i gången och förhördes, då var det jag som kunde svara på varenda fråga som de andra högfärdsblåsorna icke kunde svara på. Högt och tydligt svarade jag och då jag efter gudstjänsten ensam stod ute på kyrkbacken med de andra ungarna i klungor ett stycke från mig fick se prästen i sällskap med ett par kyrkvärdar styra rätt på mig och prästen tog mig i hand och sade bland annat att han var säker på att det skulle gå mig bra i livet och lyckönskade härtill och då han och kyrkvärdarna tagit min hand och sagt mig farväl då kände jag mig stolt och lycklig, ty prästen hade talat högt så det hördes över hela kyrkbacken. Till ingen av de andra barnen talade prästen, som sedan blev kontraktsprost. Hans namn var Danielsson. ... De sista åren jag var hemma började läseriet florera i den trakten och smittade nästan alla. Var man kom och vem man träffade var det bara ett evinnerligt pustande och stönande och aldrig hörde man annat än Käre Jesus, Käre Jesus samt gråt och jämmer. Så ung jag än var äcklade mig läseriet till den grad, att jag inte kunde höra på dem utan flydde från både dem och deras s.k. bönemöten och ansågs därför av alla läsare för en för evigt förlorad son. Mor och styvfar hade också anslutit sig till detta heliga sällskap. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 105-107)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Adjunkten Jonas Hallenberg var trevlig, skämt- och pratsam, från lärjungesynpunkt ofarlig under latin- och modersmålstimmarna. Men bevare oss väl, så han for fram under kristendomslektionerna. Då var han för oss den hemskaste buse, röt och slog i katedern. Att ord för ord återge inte bara den vanliga storkatekesens svar med tillhörande bibelspråk utan ock delar av Schartaus var ett ofrånkomligt krav, så ock att inte stappla på målet, då det gällde Norbecks för oss obegripliga dogmatik. Under de timmarna darrade vi av skräck för den lille magre mannen, vanligen kallad Putte. Allra förfärligast var han vid konfirmationsundervisningen, som pågick ett par eftermiddagstimmar i veckan under hela vårterminen - fasansfulla stunder. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,63)

(A.W. Wigardt, riksdagsman för Östbo härad) ansåg att husförhören hade överlevt sig själva. " ... af dem återstå numera föga mer än anteckningarne i och för mantalsskrifningen ... Vill man tillerkänna husförhören någon religiös betydelse och på den grunden behålla dem, så få jag erinra, att det står hvarje församlingsbo fritt att begära och presterskapet fritt att hålla religiösa föredrag i vederbörandes hem." Riksdagen var av annan mening, och bötesstraff för uteblivande från husförhör blev kvar. (7 maj 1873) Wigardt var inte heller någon vän av katekesen: "Hvar och en som sjelf har barn eller vill påminna sig sin egen barndom må väl vara ense derom att den lagstadgade katekesutanläsningen som den nu bedrifves är mer välmenande än välsignelsebringande, och att den icke hos barnet växker något allvarligt begär till sann kristendom, men väl motvilja för den öfverdrivna och allt för tröttande utanläsningen ... " (2 mars 1881) (Rolf Fredriksson "En riksdagsman och hans bygd" s 58)

I Harkeryd gick ja först i skola för "Claes Vandring", roteskolmästaren, som vandrade socknen kring och lärde småbarna bokstaveringskonst. Det var en bra gubbe att lära. ... I den egentliga småskolen undervisade Carolina Fagerberg och i storskolen Lindblom. Vi var många barn och hann väl inte proppa i oss så mycken lärdom som ungarna nu, men katekesa och bibliskan kunde vi ordagrant från pärm till pärm. 1876 fick ja ut examen och läste fram året därpå för Yman, som nyss var kommen som präst te Svenarum. En sträng en men gudfruktig i sitt leverne, omtyckt av församlingsborna. Och så var det han som satte igång en söndagsskola och hjälpte te i den. Vi var 28 pojkar och 23 flecker som det året beredde oss te skrift. ... Ve förhöret i kyrka, som varade i över två timmar, hölls vi förhörda på gamla katekesen som sen togs bort. Skriftemålet började redan klocka 9 och allt var över först vid 4-tiden på aftonen. Både far och mor följde sin pöjk te Herrans bord. Mor kom i vitt förklä och hade silkesschalett med frans. Alla karlar hade hög hatt och skörtarock. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 8; intervju med A.G. Blomqvist, byskomakare i backstugan Andersberg i Svenarum, född 1863 på Skomakarbygget)

Jag fick sluta skolan redan 10-årig (år 1867). Sen gick jag i repetitionsskola var lördag, tills jag var femton år, då jag konfirmerades för pastor Fägerström i Granarp (i Taberg). Mina båda äldre systrar läste för den stränge pastor Bexell. Han var mycket fordrande och det var de, som fick hålla på att läsa sig fram i två år. Mina föräldrar voro goda vänner med prästherrskapet, och jag fick en bibel av dem, då de flyttade från Granarp. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 98)

Då jag blickar tillbaka på mina barndomsminnen (på 1860- och 1870-talen), träda de, som är förknippade med mamsellerna (Amelie och Eva) Johanssons skola (på Ö. Storgatan 54 i Jönköping mitt emot Kristinakyrkan), mycket starkt fram. . . . I kristendom användes Luthers lilla katekes med den gamla förklaringen samt Barths' Bibliska Historia med i texten intryckta små bilder. Läxan gavs utan vidare förberedelse "därifrån och dit" och upphördes utan ingående förklaringar, men mamsellernas egen varma, friska religiositet gav dock åt detta ämne mycken behållning under den rena minneskunskapen. (Sigrid Rosell "Mamsellerna Johansson, deras hem och skola" s 58,62-63)

I Östra Stadskyrkan (i Jönköping): katekesförhör (kl. 8 f.m.) med Tyska och Swenska maderna. (Jönköpings-Posten 1867-03-23 "Katekesförhör kl. 8 f.m.")

Från "läsmötenas" klassiska bygd är skildringarna många. Här skall anföras en beskrivning från 1860-talets Småland. ... "Förhöret började med bön och psalmsång. Sedan framkallades barn och ungdom från varje gård särskilt och ställde sig i en halvcirkel vid bordet, där prästen och klockaren sutto på var sin sida om bordet. Först läste var och en innantill i bibeln en eller ett par verser för klockaren, som även var folkskollärare, och därpå började ett grundligt förhör både i Luthers lilla katekes och i 'långkatekesen', som den Lindblomska förklaringen av folket kallades. Så fortgick förhöret, till dess hela roten var genomgången. Sedan vidtog det s.k. 'efterförhöret', då prästen antingen tog något bibelspråk eller något särskilt huvudstycke i katekesen som text och kastade ut frågor, som fingo besvaras av vem som helst, men mest talade han själv. Det hela avslutades med bön och sång." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 118-119; Husförhör och läsmöten)

De huvudsakligaste läroämnena (i den ambulerande folkskolan) voro kristendom, räkning, välskrivning, geografi och historia. ... I kristendom fingo barnen stycken ur Lindbloms katekes att inlära. Mellan långbänkarna gick läraren och hörde upp läxan. Här gällde för lärjungen att raskt kunna rabbla upp sitt pensum. Några förklaringar förekommo icke. Hur skulle väl sådana kunna medhinnas? ... Gymnastik förekom icke i vanlig mening, men vapenövning med trägevär och marscher på skolgården, formeringar i led, laddningstempo m.m. Om detta berodde på känslan av det då dansk-tyska kriget eller på närliggande exercished eller på stadgar kan ej avgöras. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 118,120; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)


ca 1850 - ca 1835

Landshövdingens förhoppningar om vårbrukets lugnande inverkan (på roparrörelsen) visar sig inte hålla streck. Visserligen avtar rörelsen i Hjelmseryd och Vrigstad, men sprider sig i stället till Värnamo och socknarna däromkring, liksom upp emot Jönköping. ... Nu utlyses ett möte med den tredskande allmogen till den 2 juni 1842 i Hagshults kyrka. ... (Aftonbladet) skildrar, med stor ironi, hur landshövding Bergenstråhle gör sitt intåg i kyrkan, följd av landssekreteraren och andra ämbetsmän, samt traktens prästerskap. Han håller ett skarpt förmaningstal. De felande underrättas om att de "alldeles icke hava den Heliga Anda". Om de blir tillfrågade i andliga ting bör de svara: "Jag är en vanlig människa, och kan i denna saken ingenting veta", och så hänvisa till prästerskapet. Gudaktighetsövningar får man ägna sig åt på sin kammare. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 93)

I kristendom vet jag icke, att jag i hela skolan (under min skoltid 1841-1845 vid Jönköpings lärdomsskola vid Kristinakyrkan) fick en enda grundfråga. Men ve den som icke kunde ordagrannt svara på katekesens frågor. Såsom bevis på huru rigoröst man härvid gick till väga, får jag nämna, att jag i första klassen af (läraren) Rosengren (vårterminen 1842) blef flyttad öfverst, hvarvid jag hoppade förbi 9 kamrater, blott derföre att jag på frågan: Hvad befaller Gud i andra budet? svarade: "att hafva en helig vördnad för Guds namn etc., under det de 9 kamraterna svarade: "att vi skola hafva en helig vördnad för Guds namn etc. De två tillagda orden "vi skola" voro sålunda tillräckliga att nedflytta 9 beskedliga gossr, oaktat meningen i deras svar genom dessa ords begagnande var lika tydlig och riktig, som då dessa ord ej begagnades. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 43)

Vid sockenstämma (i Åkers församling) den 22 maj 1840 androg ordföranden behovet av att upphjälpa barnundervisningen inom socknen. ... Ordföranden vid stämman uppläste en förteckning på de barn emellan 12 och 15 år som lämpligen behöver undervisning i innanläsning och kristendomskunskap. ... Klockaren måste använda all flit, för att öva barnen i innanläsning samt därjämte med Katekes lärande utantill, så mycket tiden möjligen kan medgiva men minst 8 timmar om dagen bör undervisningen bedrivas. ... Socknen hade vid året 1860 fyra fast anställda lärarinnor, undervisningen av dessa skedde under 4 terminer om året med 6 veckor per termin, man undervisade då ute i byarna i privata hem. De första tio åren av 1900-talet byggdes fem småskolehus i socknen, Nässja, Basseberg, Ålaryd, Ljungafors och Häradsköp. Valingsberg hade då även blivit folkskola, alla med en lärare på varje plats. (Sven Carlsson "Åkers sockens skolor och deras historia" s 82-86)

Jag tycker vi böra tacka Gud om de (Theologiska Fakulteterna) hjelpa oss att hyfla den grofvaste okunnigheten af våra prestkandidater. Det blir ändå alltid nog quar för oss, och för min del åtminstone har jag aldrig märkt någon Ämnessven som vetat för mycket i Theologien, men väl för litet. Isynnerhet är de som komma från Upsala alldeles oerhördt rå, just i det theologiska. Deremot har du rätt deri att Consistorierna böra emanciperas från Fakulteterna, och det ligger i sakens natur att den som examinerar sednare derigenom utöfvar en slags kontroll öfver dem som examinerat förut. Jag tror lika litet som du att en prest behöfver vara en vetenskaplig Theolog, i Doktoralmening; men derföre tänker jag vi icke ännu på länge behöfva frukta. Deremot är det alldeles nödvändigt att något mer göres för presternas humanistiska (bildning) hvarförutan den isoleradt theologiska blir utan all grund och sväfvar i luften. . . . Hade vi Preussiska Gymnasier så vore det rättast att der fullända humaniora; men dertill fordrades längre tid, flere lärare, högre anslag än vi troligtvis någonsin kunna påräkna. Som det nu är kan det verkeligen icke vara om ej Ståndet skall sjunka ner till Länsmännen och under Fändrickarna i opinionen. . . . Hvad är det du gjort för folkläsningen, den jag ej är synnerlig vän af, utanför Katekesen, som ej kan undvikas, ehuru absurd den är? Store Gud, hvilken eländig role att spela är icke nu för tiden Biskopsrolen! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 106-107,109; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1837 till Carl Adolph Agardh)

(Carl Adolph) Agardhs bok (om Prestbildningen) som innehåller många lysande, men outförbara Ideer, har verkat på många kapitelsledamöter och föranledt flere debatter. Att förlägga prestbildningen ensamt vid Gymnasierna är under närvarande omständigheter ogörligt; och att fråntaga Theologiska Fakulteterna, som dock representera det högsta af Vetenskapen i landet, all befattning med presterskapets bildning, är orimligt. Deremot är deras Veto betänkligt och kan anses subordinera Domkapitlen mer än tillbörligt under Akademierna, ty det ligger i sakens natur att hvarje sednare Examinator anses kontrollera den föregående, och i detta afseende måste betrakta sig som en högre Instans. Största bekymret är dock den bristande humanistiska bildningen hos det yngre presterskapet, och hvarförutan ingen grundelig theologisk kunskap är tänkbar. Derföre ämna vi föreslå att efter en viss prescriptionstid filosofiska Graden fordrades icke för att blifva prest, som ej låter göra sig, utan förlägges såsom ett nödvändigt villkor framför pastoralförhöret, hvarigenom vi hoppas att få flere graduerade än pastorer i Stiftet. För närvarande ha vi icke mera än 3 Adjunkter i hela Stiftet som äro Magistrar, och i fall så fortfar få vi snart ingen. Att förekomma detta anser jag alldeles oundvikligen nödvändigt, om Ståndets litterära anseende skall återställas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 98; brev från Östrabo i Växjö den 29 januari 1837 till August von Hartmansdorff)

Allt hvad du skrifver om (den August von) Hartmansdorffska frågvisheten är klokt och rätt. Ditt förslag kom dock för sent för att af mig kunna begagnas. . . . Tabeller öfver ElementarLäroverken, Folkskolan och - icke Religionsvården (som var omöjligt) utan Religionsundervisningen, (såsom) Nattvardsberedelse, Communionförhör, Katekesförhör, Husförhör. . . . Jag hoppas det blir ingen ting af alltsammans, utom Makulatur för Arkivet, som jag tycker nu snart skulle vara fullt. . . . Derföre att Justitieministern kan, taliter qualiter, uppgöra en Statistisk Tabell öfver landets synder, nemligen de lagförda, så följer ju ingalunda att Religion och bildning kunna inpressas inom ett dylikt gallerverk. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 28-29; brev från Östrabo i Växjö den 3 april 1836 till Carl Fredrik af Wingård)


ca 1850 - ca 1800

En gång skulle jag väl också se Tyskland, hvilket jag väl, och med rätta, ofta gör narr af, men som dock äfven jag erkänner för Europas lärostol, ehuru visserligen trädvirket har en mängd osmakliga utskärningar och löjliga sirater. Med allt detta är det dock Luthers , Göethes och Fredrik den Endes land. . . . . . . Jag har lärt att, åtminstone i förbigående, känna en betydlig del av Tyskland, som med all sin nebulism och galenskap dock onekligen är och länge varit Europas lärostol; och Preussen i synnerhet representerar utan all fråga den civiliserade verldens Intelligens. Jag har haft tillfälle lära känna flere af dess betydligaste Läroverk, så väl Universiteter som Skolor, och kan icke neka att de, nemligen i den ensidiga riktning hvari de utbildas, äro förträffliga. Skada endast att de arma pojkarna samt och synnerligen äro förläsna, att all ungdoms- och lefnadslust är bortträngd, all gnista till ett sjelfständigt och originelt lif förqväfd från barndomen, och den arma Tysken, genom sin uppfostran fördömd att vara alla andra, aldrig får tid att vara sig sjelf, med ett ord att hela Nationen, åtminstone i sina Representanter, Embetsmännen, uppfostras till lärda Repertoirer och hela Staten småningom öfvergår till en Skolmästareanstalt. Det var dock interessant att på närmare håll få betrakta allt detta, och stiga ner i Kratern hvarur den lärda lavan alltjemt uppstiger med rök och dimma. Många fördomar som jag förut hyste har jag uppgifvit, eller kanske rättare utbytt mot nya, och hoppas alltså att bibehålla mitt Inventarium oförminskadt, ehuru med något förändrade Artiklar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 50; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård samt den 15 september 1833 till Bernhard von Beskow)

På flere ställen (inom Vexiö stift) äro redan sångskolor inrättade på söndagseftermiddagarna för ungdomen, och jag skall bemöda mig att få sådana hvar det låter sig göra, hvilket väsentligen beror på Pastor. I allmänhet har allmogen här både gehör och röst och jag har under mina visitationsresor funnit, att man öfverhuvud sjunger vida bättre än man läser. Klockarne äro också i sin sak vanligtvis bättre än preserskapet i sin. Jag vet ej om något kan byggas härpå; men därom är jag öfvertygad, att om sången ej hjelper oss åter till religion, icke sker det genom katekes och dogmatik och symboliska böcker, icke en gång genom Bibeln, så naken och obegriplig som man nu älskar att utprångla den ibland allmogen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 199; brev från Östrabo i Växjö den 20 oktober 1831 till Johan Dillner)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Barnen (i Barnarp) uppfostrades till vördnad för Guds ord och det heliga, ehuru deras kunskap om kristendomen ansågs tillräcklig, om de blott kunde katekesen utantill. Detta var dock icke endast folkets utan äfven presternas åsigt. Kunde nemligen ett nattvardsbarn hjelpligt katekesen utantill, fick det nattvardslof, äfen om det ej kunde svara på en enda grundfråga. Utan att kunna katekesen någorlunda väl utantill blef man deremot ohjelpligen kuggad. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,91-92)

Subscriptionslistorna lära innehålla blott få namn, då i allmänhet våra prester ej för något frukta så mycket som för studier. Jag gör visserligen i min mån hvad jag kan för att motarbeta en sådan förstockelse. Till en början har det lyckats mig att i alla härader inrätta LäsSällskaper der åtminstone de förnämsta på Svenska utkommande Böcker circulera till läsning. Jag har dessutom anoncerat att jag hädanefter, under mina resor i Stiftet ämnar anställa så kallade Häradsmöten årligen, och dervid examinera det yngre prästerskapet, helst prestmöten nu för tiden dels anställas sällan, dels alldeles icke svara mot något litterärt ändamål. Men i detta, liksom i allt annat som på något sätt kunde leda till förändring af det gamla och vedertagna, motarbetas jag både enskilt och uppenbart af det traditionella partiet hvilket öfverallt är det herrskande, trifves bäst i de en gång inlärde former, och har håglöshet och okunnighet till sitt FideiCommiss. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 181; brev från Tufvan vid Växjö den 19 januari 1827 till Jöran Jakob Thomaeus)

Den mycket omtalta (Carl Magnus) Ekborn kom i förrgår (till Vexiö). . . . Jag har ej sett annat af Ekborn än hvad som stått i Stockholms-Posten. Det förråder mycken technisk lätthet, men har icke just några originella, framstående drag som man vanligtvis plär vänta hos en blott och bart Naturpoët. . . . Det är bekant att man icke studerar sig till poësie, allraminst i Vexiö. Har naturen bestämt ynglingen till poët, så finner han sin väg af sig sjelf. I detta afseende måste jag från början afsäga mig allt ansvar: mitt Ephorat sträcker sig icke så vida. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 84; brev från Tufvan vid Växjö den 5 juni 1826 till Carl Gustaf af Leopold)

UppfostringsCommitens betänkande rörande folkundervisningen är nu nerkommet. . . . Det svåraste att yttra sig öfver blir Religionsundervisningen. Härvarande Cons(istorium i Vexiö?, Lund?) ämnar tillstyrka att icke blott Luthers Cateches utan äfven hela den långa förklaringen skall läsas utantill i hvarje folkschola, till och med de ambulatoriska. Visserligen är det nödvändigt att de hufvudsakliga Dogmerna äfven i barndomen, då de ej kunna fattas med förståndet, inpreglas åtminstone i minnet: men olyckan är det att det eviga memorerandet häraf merendels föranleder till en oöfvervinnerlig tanklöshet. Vid det som man alltför mechaniskt vant sig att uppfatta i barndomen, har man sedan svårt att äfven vid mognare år fästa något begrepp. Dessutom är Religionen en angelägenhet icke blott för begreppet utan äfven och ännu mer för känslan. Visserligen slumrar i barnets hjerta en reminiscens af himlen, en religiös känsla som bör väckas och underhållas: men kan man vänta sig detta af en Scholmästare som alltjemt appelerar till riset, är utanläsningen af Lindbloms Cateches ett helsosamt medel dertill, nemligen för 8-9 åriga barn? Ingen kunskap fordrar så uteslutande mundtelig undervisning som Religionskunskapen, både för sitt dogmatiska och sitt aesthetiska element. Vore det därföre icke bäst om man i barnscholorna inskränkte sig i allmänhet till Luthers lilla Cateches, med den nödtorftiga mundteliga förklaring som en Scholmästare kan ge, och öfverlemnade den fullständigare åt Presterskapet då det skall bereda ungdomen till sin första nattvardsgång? Men härvid möter då den svårighet att om utanläsning af större catechesen först då skulle begynna, detta upptoge allt för mycket en tid som ej egentligen borde användas till memorering, utan till förklaring af Lindblomska förklaringen, och framför allt till att inblåsa en lefvande ande i näsan på de döda dogmatiska formerna. Med ett ord, saken har sina svårigheter huru man också fattar henne: men hon är för vigtig för att lemnas obestämd och bestämmas af gammal slentrian. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 349-351; brev från Lund den 27 november 1825 till Carl Gustaf Brinkman)

Så länge presten ej är den lärdaste i sin församling, så länge han är främmande för något som ingår i den allmänna bildningen, blir han sjelf och med honom den lära han förkunnar öfversedd och föraktad. Hvaraf kommer det annars att de så kallade bildade classerna så gerna roa sig på prestens bekostnad, ja på Religionens egen, om icke deraf att de känna sin öfverlägsenhet öfver honom i dagens, låt vara ytliga men dock oumbärliga odling? Med den ultraistiska Christendom som nu börjat komma på modet, med uppkokningen af Dogmer som hvarken förekomma i Bibeln eller i förnuftet, afhjelpes icke det onda; men väl kunde det, åtminstone till någon del afhjelpas derigenom att presterna ställdes på den plats, i afseende på tidens kunskaper, som de fordom innehaft. Ett christeligt sinne, utan all lärdom, är tillräckligt för åhöraren, men ingalunda för hans lärare. Derföre är mig ingenting vidrigare än en okunnig prest; det är som en blind målare eller en halt dansmästare. Att nu, så vidt möjligt är, afhjelpa okunnigheten inom Ståndet, detta är det mest trängande behofvet för dagen, härpå måste Biskopen väsentligen arbeta. Derföre borde ingen komma i fråga till Biskop som ej har eller kan skaffa sig ett litterairt namn, och har någon energie för att göra sitt eget exempel gällande inom Ståndet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 335-336; brev från Lund den 13 november 1825 till Frans Michael Franzén)

Emilie Petersens religiösa utveckling tog under de första åren på Herrestad (omkring år 1815) ytterligare ett steg mot "andlig klarhet". ... Traditionen talar ... om kontakten "på något avstånd från Herrestad" med "ett par fruntimmer vilka togo salighetssaken på allvar. Hon for genast dit och besökte dem, fick vänliga råd och upplysningar och reste hem med Nohrborgs postilla i knät. Hon började genast dess läsning och erfor därav mycken välsignelse på sitt hjärta." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 33; I ny miljö på Herrestad)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Nattvardsgång (i Byarums kyrka) förekom 1754 var tredje söndag med undantag den tid, som kristendomsförhör förekom höst och vår. ... Barnens kunnighet i kristendom kontrollerades under flera förhör, innan deras första nattvardsgång. Samtidigt granskades deras läskunnighet, som även efterfrågades 1777. År 1779 stadgades, "at de barn, som kommit till åren och ej åtlydde trogna förmaningar, att sig öfva så innom som utom bok, utan framhärdat i sin okunnighet, skal efter nu gjordt beslut, sittja i stocken utan ringaste invändning". ... 1757 var den tjugoårige drängen Daniel Jonasson i Duveled borta både från husförhör och nattvardsgång. För detta ådömdes han en timmas stockstraff följande söndag utanför den stora kyrkodörren. ... Drängen Jonas i Boda ådömdes 1780 stockstraff (för att ha försummat husförhör). (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 21-22)

Prästerna (i Barnarp) var nog icke särdeles nöjda med att ha gästgivaregården i kyrkans omedelbara grannskap. I min barndom berättades, att prästen i gamla tider med hård kyrkodisciplin brukade ha lång predikstolspsalm, så att han hann att gå på krogen och köra in bönder och drängar i kyrkan. I senare tider, då en ordentlig prästgård byggts, var det ofta en viss spänning mellan prästgården och gästgivaregården. (Olof Sjöstrand "Barnarps gästgivaregård - Tidsbilder enl. Tveta härads domböcker 1675-1725" s 77)

Det verkligt stora och ytterst märkliga uppsvinget i det västsvenska kyrkomåleriet kom med inrättandet av Göteborgs stads Konst- och Målareämbete år 1702. . . . Inom göteborgsmålarnas vidsträckta område urskiljes snart lokala grupper av ganska väsentligt skiftande art, beroende på att de konstnärliga traditionerna härflyta från olika källor. . . . (En) tredje grupp har en annan härstamning (än de båda andra från Läckö). Jönköping är dess spridningscentrum och det står i nära förbindelse med det småländska kyrkomåleriet. Dess dekorationer syfta gärna till att skapa väldiga bildcyklar med utpräglat teologiskt-didaktiskt innehåll; det har en mera rent religiös prägel än Läcköskolan, där det dekorativa draget överväger och det profana ursprunget är klart uttalat. Jönköpingsskolans målningar äro också mörkare i tonen med gult, mörkrött och mörkgrönt framstigande ur brun och svartnad fernissa som på karolinska oljemålningar. I allt detta äro dessa målningar en avglans av det stora religiösa och allegoriska måleri, vars centralgestalt var den kunglige hovmålaren David Klöcker von Ehrenstrahl. Den mångsidigt verksamme småländske kyrkomålaren och konterfejaren Edvard Orm, bosatt i Jönköping, vilken enligt traditionen var lärjunge till Ehrenstrahl, har här spelat en icke obetydlig roll. Man vet med säkerhet att han i sin tur var lärare till Johan Kinneus i Jönköping, vilken deltagit i den väldiga dekoreringen av Habo kyrka 1741-45 och som 1748 målade Brandstorps kyrka. Till en äldre fas av samma riktning höra målningarna i Bottnaryd inom (Skara) stifts smålandsdel, enligt en nyligen framförd mening utförda av göteborgsmålaren Anders Falck 1695. Inga andra målningar av hans hand ha emellertid bevarats, varför saken är svår att få bekräftad. (Bengt Söderberg "Medeltida kyrkokonst med särskild hänsyn till arkitekturen" s 160-162)

Vid Jönköpings skola fanns i slutet på 1600-talet en märklig man: rektor Petrus Beeth. Han tillträdde år 1696 tjänsten som kyrkoherde i Villstad i Västbo härad. Han sökte redan från början få till stånd en mera omfattande undervisning i sin församling. Han påminde i sina predikningar ofta om kyrkolagens föreskrift att ungdomen var skyldig "lära sig läsa i bok" och att det ålåg föräldrar att öva sina barn. Vid täta hembesök och vid husförhören, kontrollerade han läskunnigheten och resultatet av denna energiske prästmans skolarbete visade sig redan år 1700 då biskopen i Växjö vid visitation i Villstad fann anledning påpeka, att "de alle befunnos vara mycket beröml. och väl undervijste och inlärde i sina christendomsstycken". Vid visitation år 1715 i samma församling förekom efter gudstjänstens slut ett grundligt "catechisimförhör, under vilket åhörarna visade sig vara väl anförde". Det heter i protokollet: "De yngre kunde färdigt läsa sina christendombsstycken och cum explicatione Lutherii. Jämväl Athanasii Symbolum, Huustaflan och Konung Davidz boot-psalmer". Det förhöret bestyrkte att även äldre församlingsmedlemmar visade "grundeligt förstånd" i det som frågades. Kyrkoherde Beeth blev inför hela församlingen med synnerligt beröm "ihugkommen" för sitt skolarbete. Genom hans försorg tillkom år 1715 ett beslut i Villstad som torde höra till det märkligaste i svensk skolhistoria. Detta innebar nämligen ingenting mindre än att socknen antog en skolordning och beslutade om tillsättande av lärare och inköp av läroböcker. Den för tidsepoken ovanliga överenskommelsen lyder in extenso: "Att barnen lära läsa i book och kiöpen åt them de ny tryckte Bootpsalmerne och Symb.Athansij, Swen i Lunnagård kan informera barnen i Fållinge fierding, Anders i Högsberg i Återåsa, 4:ding, Erland i Maa i Wilstad, 4:ding I Isbärga Fierding läsa (hustru) Älsas barn i Öst. af boken wäl." Tre sockenfjärdingar fick då var sin läsemäster, i den sista fjärdingen fick hustru Älsas barn uppdraget att själva läsa. Troligen fanns i denna fjärding ingen vuxen läskunnig. Betydligt mindre intresse för kunskapens spridande visade man i Burseryds socken. Där säger ett protokoll från biskopsvisitationen i slutet på 1700-talet att "en del af ungdomen i synnerhet i innanläsning war nog så svag". Där togs klockarens skyldighet att mot ersättning läsa med barnen sällan i anspråk "ehuru de voro därtill villiga och skickeliga". (Anna Lorentz "När kunskapens träd slog rot i Småland" s 147-149)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

"Glöm inte", (sade pappa Jerzy), "att med ett kärleksfullt förhållningssätt så kommer den inre godheten och etiken av sig själva. Vi får det så att säga på köpet." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 155)

Jfr ”Jesus sade: ’Denna himmel skall förgås, och den, som är över den, skall förgås, och de döda lever inte, och de levande skall inte dö. Dagarna ni åt det döda, gjorde ni det levande.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 11:1-3a)

Det senaste initiativet vad gäller öppet, frivilligt församlingsarbete (i Månsarps församling) är s.k. Alpha-grupper. den första startade hösten 2000, då ett antal personer samlades till samtal om livet och den kristna tron. En Alpha-kväll inleds med måltid. Därefter vidtar ett föredrag om fasställt ämne, följt av samtal omkring detta i grupper. Alpha står för: "Alla är välkomna; alla som är intresserade av att veta mer om den kristna tron; alla åldrar är välkomna. Lära med ett leende; det är möjligt att lära sig om kristen tro och samtidigt ha roligt. Prestationsfri gemenskap och pasta; kurskvällen börjar vi med att vi äter god mat tillsammans; en möjlighet att under trivsamma former träffa människor och få nya vänner. Hjälpa varandra; i den lilla gruppen har vi möjlighet att hjälpa varandra med att finna svar på livets frågor. Allt får frågas; ingen fråga är för enkel eller för utmanande." (Månsarps kyrkoblad 2/2000) (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 120)

Det liv de (troende) har relativiserar den fysiska döden. Se Joh 11:25f. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 155)

(De ortodoxa) står under ständig press att göra likadant som katolikerna och protestanterna. Ibland ger de efter för trycket och sviker sin egen tradition. . . . Det är också med västerländska förebilder som de ortodoxa har grundat teologiska seminarier för prästutbildning sedan (nu år 1985) ungefär 200 år. De har ofta efterliknat väst i undervisnings- och utbildningsmetodik, i schema och läroplaner och i fråga om examensprov för prästkandidater. De har i dag minst ett dussin goda teologiska utbildningsinstitut i världen. Bland dem kan nämnas de teologiska fakulteterna vid de grekiska universiteten i Athen och Thessalonike, de teologiska akademierna i Bukarest och Sibiu i Rumänien, i Leningrad och Moskva (Zagorsk) i Sovjetunionen, S:t Vladimirs i Scarsdale, New York, och det grekiska seminariet i Brookline, Massachusetts, S:t Sergius akademi i Paris och det ortodoxa teologiska seminariet i Kottayam, Kerala, Indien. Dessa och andra seminarier har bidragit till att det ortodoxa prästerskapet nu är bättre utbildat än under närmast föregående århundraden. Men prästerna i den ortodoxa kyrkan saknar ännu i stor utsträckning intellektuella förutsättningar att bearbeta de moraliska och sociala problem som människor ställs inför. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 51; författaren född år 1922 i Tripunithara väster om Madurai i södra Indien)

Ingen erkänd teolog har ännu (år 1985) efter tre generationer framträtt ur pingströrelsen. De romersk-katolska karismatikerna kunde däremot med sin djupa akademiska tradition inom ett decennium producera gedigen karismatisk teologi. Ett av de större pingstsamfunden betonar två gånger i sina stadgar: "Inget bestämt mått av utbildning skall någonsin krävas av pastorskandidaterna." Rörelsen präglas varken av lärdom eller traditionell teologisk utbildning men desto mer av evangeliserande och missionerande insatser. (Russell P. Spittler "Barn av tjugonde århundradet" s 78-79; författaren professor i Nya testamentet, dekanus för Academic Systems vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angeles i USA)

Regeringen tillsatte 1979 en kyrkomöteskommitté som 1981 presenterade utredningen "Reformerat kyrkomöte". En nyhet av principiell vikt var att det nu var kyrkomötet som skulle utöva läromyndigheten i kyrkan. ... Biskoparna var inte självskrivna ledamöter. De hade närvaroplikt och yttranderätt men inte rösträtt. Ärkebiskopen var inte föreskriven ordförande; ordföranden skulle väljas av Kyrkomötet. Detta innebar att kyrkomötet såsom beslutsförsamling, trots sin nya läromyndighet, saknade formell representation för kyrkans läroämbete såsom sådant, med dess religiöst motiverade förpliktelse till kyrkoläran. För att garantera biskops- och prästämbetets särskilda ansvar för lärofrågor föreslogs en läronämnd, bestående av samtliga biskopar jämte sju av kyrkomötet valda ledamöter. Kyrkomötet beslöt 1982 enligt regeringens förslag, och reformen trädde i kraft den 1 januari 1983. Det gamla kyrkomötet, som ersatt prästeståndet i ståndsriksdagen, hade därmed upphört. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 277)

Allt vad Herren har befallt ska förkunnas för folken, inte bara vad som passar oss, inte bara vad vi finner tidsenligt, inte bara vad folkmajoriteter tycker vara acceptabelt. Allt – utan undantag och utan kompromisser. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 184 i kommentar till Matt 28:18-20)

En svensk läkare, som många år arbetat i Etiopien, säger sig ha frapperats av den levnadsvisdom han mött hos många analfabeter. Akademisk stupiditet bidrar till att bibringa oss, att visdom inte fås ur böcker. När aposteln nämner visdomen först bland Andens gåvor, vet han vad han talar om. Kunskapen, som nämnes därnäst, vinnes visserligen ur en bok, böckernas bok, men också den endast med Anden som undervisare och tolk. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 307 i kommentar till 1 Kor 12:4-11)

"När världen födes på nytt" heter den studieplan som församlingen använder sig av i vinter. ... Det är ett stort ämne, och det borde kunna bli så brännande att ingen kan vara hemma från dessa studiekvällar. Men vi är så upptagna och stressade i vardagslivet ... att vi inte hinner med en studiekväll. ... Det skulle vara värdefullt med mer yngre inslag i studiecirklarna. Och skulle någon grupp ungdomar vilja vara ensamma - man kan ha förståelse för sådant också - så vore det nog bra att verkligen ta upp ett bibliskt ämne till kontinuerliga studier och ha med någon som åtminstone kunde ge något av sakkunnig ledning. Ungdomarna behöver sådant här också som ett värdefullt komplement till allt annat. (Ingemar Ringsvåg "Det gav en tanke ..." s 10; Församlingsblad för Immanuelskyrkan Örebro december 1968)

Dopundervisningen var ... den första skolformen (i Örebromissionens missionsarbete i Centralafrika). En nyomvänd hedning, ung eller gammal, hade ju inte det minsta begrepp om vad Bibeln lär, och på grund av detta förhållande växte dopskolan fram. Dopkandidaterna måste få lära sig förstå det kristna gudsbegreppet, försoningens hemlighet, syndens verklighet och det kristna lärjungaskapets förpliktelser och förmåner m.m. Kursen är tvåårig, ibland kortare och ibland längre beroende på deltagarnas andliga utveckling. Tillsammans med Bibeln användes en lärobok (katekes) och undervisningen ges på folkets eget språk. Det är meningen, att eleverna skall "nöta" in de grundläggande sanningarna och samtidigt tillämpa dem i det praktiska livet. Och det är just livsföringen som blir det avgörande provet vid uttagning av dem som skall döpas för att få församlingsgemenskap. Dopundervisningen är mycket intressant och även tacksam, men på samma gång krävande. Missionärerna har i mycket stor utsträckning handhaft denna undervisning, men nu däremot är det i huvudsak de inföddas angelägenhet. Dopskolorna har f.n. mer än 8.000 elever, som förbereds för dop och församlingsgemenskap. (Yngve Ydreborg "Gamla och nya arbetsmetoder i missionsarbetet" s 64)


ca 1950 - ca 1925

Förutom juldagens ottesång finns det ännu en gudstjänst, som i många kyrkor samlar en fulltalig menighet. Det är högmässan på den söndag, då de nykonfirmerade första gången deltaga i firandet av den heliga nattvarden. Konfirmationen hålles aftonen förut, alltså en lördags- eller helgdagsafton. Dessa båda gudstjänster äro stora folkliga högtider. Konfirmationen har en stark ställning i folkmedvetandet. Det råder en säregen högtidsstämning, när barnen "läsa fram" i en lövprydd och blomstersmyckad landsbygdskyrka under våren eller försommaren. Under lästiden, som i (Skara) stift vanligen räcker från oktober till påsk-pingsttiden eller ibland närmare midsommar, med uppehåll under julen samt på landsbygden under de sex veckor på det nya året, då fortsättningsskolan pågår, hinna barnen samlas trettiofem till femtio gånger. Denna tid är den vanliga inom stiftet. Med två undervisningstimmar varje gång få konfirmanderna alltså i regel sjuttio till etthundra timmars undervisning. De få då icke blott undervisning i vår kristna tro utan föras också in i kyrkans gudstjänstliv genom de andaktsstunder, som inleda och avsluta lektionerna. De få också deltaga i högmässorna. Det är dock icke alltid lätt att få konfirmanderna att regelbundet besöka gudstjänsterna. Konfirmationen firas numera i regel efter det nyare formuläret med endast en fråga, understundom enligt det äldre formuläret med flera frågor, i någon församling enligt det nya formuläret utan fråga. Som en nyhet vid konfirmationen liksom vid högmässan dagen därefter kan nämnas konfirmandernas procession genom kyrkan. Denna nyhet synes hava rätt allmänt accepterats utan motstånd av de eljest ifråga om ceremonier ganska konservativa kyrkomenigheterna. Nekas kan icke, att konfirmandprocessionen förlänar akten en viss solennitet. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 401-402)

Dessa kända kyrkomän och dessa män med höga lärdomsgrader, som nu skjutes fram för att tala å kristendomens vägnar, är inte de rätta representanterna för den verkliga kristendomen i vårt land. Kristendomen lever på ett helt annat djup hos vårt folk än det dessa män representerar. Än i dag finner man kristendomens bästa företrädare bland de erfarna, och lärdomsgrader betyder här mindre än intet. ... Vi har dem bland de enkla män och kvinnor, som är "lärda av Gud". ... Det är människor med övertygelse, som den kristna församlingen av i dag främst behöver. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 47; ledare i tidningen Dagen den 20 maj 1947)

(Adolf Kloo) tänkte och talade i praktiska exempel, skarpsynt iakttagna och dråpligt berättade. På gott och ont hade han en stor förmåga att förenkla komplicerade frågeställningar. Med ett skenbart naivt omdöme brukade han träffa huvudet på spiken. Hammaren var smidd i (1800-talets) bondevärld. Trots att han vid ganska mogen ålder hade tagit filosofisk och teologisk grad med de högsta betyg, hyste Adolf nog innerst inne alltid ett litet löje för akademiker och deras sätt att fungera. Ja, ja, och nej, nej, skulle det vara. Fotnoterna däremot kunde kvitta. (Hans D. Stern "Husfadern Adolf Kloo" s 42)

Guds ord kom med kraft till min själ. ... Förvissningen var ögonblicklig, själen genomströmmades av en överjordisk glädje och frid. Den glädjen kunde inte döljas eller stängas inne, den måste få utlopp. Jag började springa av fröjd. De som var omkring mig och som likt Nikodemus inte upplevt nya födelsens under kunde inte fatta eller förstå den glädje som nästan ville spränga mitt inre. Därför kom en läkare som skulle undersöka mitt tillstånd. Mycket försynt och vänligt frågade doktorn: ”Tänker ni mycket på Guds ord?” ”Ja”, svarade jag, ”det gör jag.” ”Men det är mycket där som vi inte förstår”, sa den vänlige läkaren. ”Ja, men nu förstår jag det.” ”Det är bra då”, var hans kommentar, då han tog farväl och gick. Under av under, tänk att han frälste en syndare som mig. Här står alla lärda hjälplösa. (Samuel Sollerman "Ida Andersson - en glädjens budbärarinna" s 107; Ida Anderssons personliga vittnesbörd)

Efter Franklinstriden utgav (Lewi) Pethrus 1929 en en skrift med titeln "Predikanten och hans utbildning". Den kom för lång tid att bli riktningsledandande för synen på utbildning inom Pingströrelsen. Som alltid sökte sig Pethrus till "den apostoliska mönsterbilden" och menade att saken egentligen rörde själva församlingssynen, som måste vara biblisk. Han fann då att predikantskolorna med deras ibland intellektualiserande och dogmatiserande inriktning kunde utgöra en fara för den andliga utvecklingen. Evangelisternas och predikanternas andliga status måste värnas. Från denna utgångspunkt kritiserade han andra samfunds predikantutbildningar och teologiska seminarier. Någon formell predikantutbildning behövdes inte. Några predikantskolor fanns inte under apostlatiden och i urkyrkan, och Jesu samvaro med lärjungarna var ingen teologisk utbildning som innefattade profana ämnen. Lärjungarnas uppdrag var att vittna. En annan risk med predikantskolor var att det skulle bildas en likartad predikantkår. Friheten skulle försvinna. Den fria uppenbarelsen måste värnas; religionen fick inte intellektualiseras genom utbildning och vetenskap. Evangelisternas och predikanternas utbildning inskränktes därför åter till bibelskolornas korta bibelkurser, oftast några veckor. Dessa kompletterades sedan årligen och fortlöpande med en särskild bibelstudievecka för predikanter vid Kölingared/Nyhemsveckan, Lapplandsveckan i Husbondliden och predikantveckan i Stockholm. Men utbildningsbehovet för missionärer kvarstod. Dessa kunde efter konflikten inte med förtroende sändas till Fria Bibelinstitutet (i Stockholm). Filadelfiaförsamlingen i Stockholm beslöt därför 1930 att starta språkkurser för blivande missionärer. ... Språkkurserna kom sedan att utvidgas ... (med) undervisning i ämnen utöver själva språken. År 1942 tog Pingströrelsen ytterligare ett principiellt viktigt beslut genom inrättandet av en egen folkhögskola, Kaggeholm på Ekerö i Stockholm. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 101)

Biskopsmotionen 1929 blev utgångspunkten för en uppslutning kring "den religiöst motiverade folkkyrkan". ... Motionen var fjorton sidor lång. ... Skolans religionsundervisning var en viktig sak för Svenska kyrkan, och därför behandlades den rätt utförligt i biskopsmotionen. Om man utgick från kyrkans folkomspännande karaktär var skolans kristendomsundervisning central. Om denna inte fungerade, sett ur kyrkans perspektiv, fick kyrkan själv ta hand om sina medlemmars kristendomsundervisning. Samtidigt kunde man argumentera för att det var ett samhällsintresse att alla svenska barn fick en god kristendomskunskap. ... Man underströk att alla barn skulle få kristendomsundervisning i skolan. Undervisningen fick inte stå i strid med Svenska kyrkans tro och skulle vara möjlig att kombinera med kyrkans egen undervisning. Lärarna skulle i sin utbildning ges en grundlig kunskap om Svenska kyrkans lära, och för framtiden skulle det råda samverkan mellan kyrka och skola i kristendomsundervisningen. ... Sin programmatiska slagkraft fick förslagen av att det var biskoparna som gemensamt utarbetat dem och att kyrkomötet ställde sig bakom dem. ... Regeringen svarade dock till större delen med tystnad. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 38-40)

När jag på 1920-talet kom in i Uppsala KFUM, levde där ännu minnet av en snickare Renström, som hade dött årtionden tidigare. Ingen annan medlem hade efterlämnat ett så starkt och förblivande intryck. De kristliga studentförbunden fanns inte på Renströms tid, och det var många studenter i KFUM. De tillhörde olika fakulteter och var mer eller mindre lärda var inom sitt fack. Men det bestående eftermälet efter Renström var att han var en man, lärd av Gud. Därför sökte sig särskilt studenter till honom med sina tankesvårigheter. Han kunde inte alltid följa deras resonemang, men han hade ändå alltid tröst att ge. Varför? Därför att han var lärd av Gud. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 179-180 i kommentar till Joh 6:44-47)


ca 1925 - ca 1900

Så firade vi pingst även i Hwangchow (i Kina) på missionsstationen. Hedningen har ingen pingst. I år som vanligt hade vi från flickskolan de som förberetts till dopet. ... För mig var det särskilt glädjande, ty jag hade i år förmånen att få undervisa dem i dopklassen. ... Och jag tog det som en uppmuntran från Gud, att en gång få undervisa sådana som kunde läsa och som visste de första grunderna i den kristna läran, och som man kunde få leda litet djupare in i den kristna tron och troslivet. Hur annorlunda var ej detta, att få ange ett bibelställe, som de själva kunde slå upp och anteckna, mot vad man annars får göra med de okunniga (vuxna) kvinnorna. Till ex. man frågar dem: Vilket är det viktigaste för en människa att veta? Svar: Det viktigaste för en människa är att veta vårt ursprung. Vem är då vårt ursprung? etc. Dessa frågor med sina svar upprepas ända till tio gånger, om det ens förslår, och eftersägas av kvinnorna. Och nästa dags lektion kanske svaret på frågan, man gör, blir en blick på de andra och ett "bortglömt" och så är det att börja på nytt. (Paulina Kullgren "En pingsthögtid i Hwangchow" s 597; Missionsförbundet n:r 36 den 4 september 1924)

En byresa i den store Mästarens tjänst i så gott sällskap, som jag hade den 2-14 november (1923), är ej gott att få. Mitt sällskap var min goda hustru ... samt den gode och vänsälle fil.kand. Josua Sommarström jämte vår trogna bibelkvinna Wuang Fe-be. ... Vårt mål för dagen var Shangpahå, en av våra utstationer omkring 4 1/2 svenska mil från Hwang-chow. ... Klockan sex på e.m. voro vi framme och funno genast, att vi voro väntade. ... En av de första frågorna, vi fingo, var denna: Hur länge få vi ha eder här? I tre dagar, svarade vi. Det sågs på deras min, att dagarna voro för få. De sade: Hur skolen I hinna med allt detta på tre dagar? Här är flera kvinnor, som väntat på fruns undervisning både länge och väl. Själv hade evangelisten anskaffat en person, som skulle se efter barnen, på det att hans fru skulle få lite mera undervisning i läran. Andra hade kommit från byarna. De hade lämnat hus och hemsysslor för att få höra, ty ingen av dessa kvinnor kunde läsa. ... Min hustru och bibelkvinnan turade om att undervisa dem, och vi hade att öka på våra dagar till en hel vecka. De kommo i god tid från byarna på sina små fötter; alla ville de lära så mycket som möjligt, på det att de måtte kunna svara rätt och redigt på frågorna inför församlingen i kyrkan. De skulle nu upptagas till katekumener. Deras stora dag kom, och för pastorns frågor fruktade de ej lite, vadan en av dem sade: Tänk om frun kunde få fråga oss i lärans stycken och pastorn endast upptaga oss som sökare! - Och som min hustru till stor del lärt dem, vad de kunde, måtte hon väl få gå dem till viljes i denna sak. Det blev ett stort förhör i de sanningar, som beröra frälsningens väg. ... Innan förhöret tog sin början, hade alla förklarat för min hustru, att de trodde på Gud och älskade Jesus. Om vi nu, sade de, svara fel ändå i kyrkan, så mena vi rätt i alla fall i hjärtat. ... Förhöret gick över förväntan bra och alla sågo belåtna ut. (Nils Kullgren "Från färder i Mittens rike" s 167-168; Missionsförbundet n:r 10 den 6 mars 1924)

Den första förutsättningen (för en sund bibeltolkning) är att man måste vara född på nytt. Utan nyfödelse kan ingen ingå i Guds rike (Joh. 3:3-5). Huru många bibeltolkare gives det icke, vilka äro främmande för andligt liv! Men sådana äro andligen blinda, och när en blind leder en blind, falla de båda i gropen (Matt. 15:14). ... Vidare är det av betydelse att vara hemmastadd såväl i Gamla som Nya testamentets grundspråk. Visserligen kan man genom att jämföra olika översättningar komma sanningen så nära, att man knappast behöver fara vilse i någon lärofråga, men man vinner naturligtvis ett klarare ljus i vissa uttryck, om man är hemmastadd i originalspråken. (John Ongman "Förutsättningarna för en sund bibeltolkning" s 403,411)

1919 års läroplan för folkskolan innebar en radikal förändring. Bibeln - inte katekesen - blev lärobok i kristendomskunskap. Läroplanen föreskrev att Bergspredikan skulle användas i folkskolan som sammanfattning av kristen tros- och livsåskådning. (Lennart Tegborg "Samverkan och växelverkan. Kristendomsundervisning i kyrka och skola." s 351)

Aapo: "Gunås, det är ju på det viset, att vi inte känner A:et ens, abc-bokens första bokstav, och ändå är läskunnigheten en oundviklig förpliktelse för den kristna medborgaren. Men man kan tvinga oss till det med lagens makt, kyrkolagens makt. Och ni vet, vilken kronans maskin som väntar på oss och önskar rycka oss in i sina kuggar, om vi inte lydigt lär oss att läsa. Det är ju fotstocken, som väntar oss, den svarta fotstocken, som, dystert gapande med sina runda hål, ligger och vräker sig där i kyrkans förstuga som en svart galt. Just med denna helvetets hovtång har vår prost hotat oss, och han verkställer sin hotelse, om han ser att vi ej dagligen flitigt övar oss, det är visst och sant." Juhani: "Omöjligt att lära sig läsa." ... Aapo: "Låt oss gripa verket an, låt oss skaffa oss abc-böcker från Tavastehus och bege oss till klockarn i skola, såsom vår prosts befallning lyder. Vi må göra det, innan man för oss med kronans skjuts." ... ... Simeoni: "Jag säger som så, att vi inte duger till läskarlar, och därför må vi säga farväl till allt stök på den punkten. Men vårt leverne må ändå vara oförvitligt och städat; för vi kan leva som kristna mänskor också utan läskunskap, blott vi har tron." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 31-32,60)

När (John) Ongman 1915 hade vägrat ungdomar från Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att genomgå hans Bibelskola i Örebro inrättade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm samma år en bibelskola. Liknande bibelskolor startades i Luleå, Malmö, Rusksele och Örnsköldsvik inom en tioårsperiod. ... Genomgången bibelskola blev förutsättningen för dem som skulle antas till tjänst i de fria församlingarna. ... År 1930 hade över 5000 elever genomgått Bibelskolan i Stockholm. Hälften av dem blev evangelister. Utbildningen var mycket kort, några veckor, och helt inriktad på bibelstudier. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 97)

Bibelskolan behöfves lika väl som söndagsskolan. (P. Waldenström "På resa - I Malmö"; Jönköpings-Posten 1914-06-26)

I samma ögonblick som du börjar äta, d.v.s. mottaga Jesus, får du evigt lif äfven om du skulle vara än aldrig så utfattig och eländig. Ty Jesus är lifvets bröd. Han blir det icke, då du börjar ätandet, ty han är detta redan långt förut. Tveka därför icke, utan tag, ät och lef! Jesus är ett stort och välsignadt bröd. Det räcker för nådebarnen under hela hemresan. ... Guds helige Ande ... vill ... göra dig mycket rädd för att ... ha din andliga näring från något annat än från Jesus! (G. Willén "Lifvets bröd" s 24; kommentar till Joh 6:48)


ca 1900 - ca 1875

Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det kyrkliga undervisningsprogrammet utsatt för krav på kraftig omvärdering. Barnundervisningen liksom den dagliga andakten hade till stora delar övertagits av skolan. ... I den mån de unga (efter konfirmation och nattvardsgång) inte deltog i kommande kommunionförhör eller uppföljande katekesförhör bröts snart kontakten mellan kyrkoherden och den yngre generationen. När lysningsförhöret avvecklades och formaliserades gick man miste om ytterligare en mötesplats mellan ungdom, hem och kyrka. Husförhören flyttades till allmänna lokaler och förlorade då mycket av sin sociala funktion. ... Husförhören var inte längre en årlig mötesplats för församlingen. Från 1888 var det inte längre straffbart att utebli. En bekräftelse av detta var 1894 års kungliga förordning om kyrkböcker: Husförhörslängden skulle ersättas av Församlingsboken. Namnbytet bekräftade att husförhören förlorat sin betydelse för främjandet av folkets kristna kunskap och den allmänna folkbildningen. ... Katekesundervisning med färdiga frågor och svar uppfattades av många lärare som förlegad. Kring sekelskiftet 1900 var även kyrklig undervisningsmetodik på väg att förändras från frågemetod till dialog - detta var en avspegling av samhällsutvecklingen. Formen för kyrkans undervisning måste förändras - men målsättningen förblev "att veta och förstå". (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 337-339)

(Kristendoms)förhören hade länge en religiös och en samhällelig funktion. ... andligt och världsligt skulle gemensamt borga för ett tryggt och säkert samhälle. "Flyttningsförhör" skulle hållas med varje flyttande, "Soldatförhör" hölls med indelta soldater som bodde i församlingen. ... Om domaren misstänkte att det fanns risk för mened kunde häradsrätten hänvisa den tilltalade till kyrkoherden i hemförsamlingen för "edgångsförhör" och ytterligare undervisning. Därefter skulle kyrkoherden avge intyg till häradsrätten. "Lysningsförhör" skulle prästen hålla med dem som ville gifta sig. Innan han utfärdade lysning till äktenskap skulle han dels undersöka att det inte fanns några juridiska hinder, dels att de blivande makarna hade tillräckliga kunskaper i den kristna tron. De skulle kunna ta ansvar för husandakten och ge sina barn och sitt tjänstefolk en grundläggande kristendomsundervisning. Prästen agerade i dessa olika förhör under det dubbla ansvar som han hade ålagts vid sin prästvigning. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 336-337)

Under senare delen av 1800-talet ersattes predikoförhör och katekesförhör ofta av bibelförklaringar, det vill säga särskilda predikogudstjänster då viktiga texter ur Bibeln utlades. De flesta präster höll dessa bibelförklaringar i kyrkorna, andra försökte förlägga dem till enskilda hem, till exempel i samband med bröllop eller begravningar. Man kunde även vara i någon av de skolor som byggts i församlingarnas olika delar. Detta antyder att en ny tid var på väg när det gällde utformningen av förkunnelse och undervisning i den svenska kyrkan. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 334)

Genomgånget nattvards- och konfirmationsförhör innebar inte att ungdomarna kunde lämna alla tankar på katekesen bakom sig. Prästerna skulle komma att hålla fortsatta förhör med dem som konfirmerats. I Fleninge församling (i Lunds stift) kunde detta meddelas på följande sätt: "Församlingen erinras att stanna kvar efter gudstjänstens slut i dag då,enligt pålysningen sistl. söndag, all den ungdom, som detta år första gång begått H. Hel. Nattvard, skall ytterligare höras i deras kristendoms stycken och vidare uppmuntras till förkovran i desamma; ävensom förra årets nattvardsbarn, jämte ungdomens föräldrar och anhörige, såväl som den övriga församlingens ledamöter uppmuntras att vara närvarande vid detta tillfälle, för att av deras svar, bekännelser och yttrade beslut, för sig själva inhämta den nytta och uppbyggelse, som åsyftas och hämtas bör." ... Förhör av tidigare konfirmander förekom då prosten eller biskopen besökte, visiterade, församlingarna för att kontrollera hur präster och församlingsbor skötte sin församling och sin egen trosutveckling. Förutom de senaste årens nattvardsbarn förhördes då också hela den övriga församlingen. Många präster var engagerade i förhören som kunde vara borttåt tre timmar. Efterhand fick förhören med de äldre mera karaktär av samtal. Utvecklingen av förhören gick i riktning mot att hjälpa människor att förstå - inte att kontrollera utantillkunskap. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 337; citatet från Fleninge församling är hämtat från tiden 1820-90)

Föregående vinter hade Ingrid gått och läst för prästen och var också väl insatt i bibelns alla frågor och svar. Jakobs tolv söner kunde hon räkna upp som ett rinnande vatten. De tio budorden och dess "Vad är det?", trosartiklarna, ja, hela lilla katekesen kunde hon rabbla upp flytande. Och väl var det. Hade hon inte kunnat katekesen hade prästen heller inte släppt henne igenom. Då hade hon fått gå som en syndare livet igenom. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 236-237; Skåne, 1880-talet)

Husförhören var verkliga förhör och resultatet dokumenterades i församlingens befolkningslängd, Husförhörslängden. ... De som deltog fick som mest fyra betyg: i innanläsning, i katekes, i förklaring och i begrepp. ... Kunskaper i Luthers Lilla katekes borgade för att man inhämtat grundläggande kunskaper i den kristna tron. Betyg i "förklaring" gavs på kunskaper som man inhämtat i Luthers Lilla katekes och "Långkatekesen" (1878). Betyget i "begrepp" var ett mått på hur den som svarat visat att han eller hon på ett självständigt sätt reflekterat över och bildat sig en uppfattning om vad kristen tro betyder i det dagliga livet. Långt ifrån alla fick detta senare betyg. Från och med 1880-talet övergick prästerna till att ge betyg bara i innanläsning och i begrepp. En förklaring till detta kan vara att skolan svarade för katekesundervisningen. Det kan också bero på att husförhöret förändrats och utvecklats i riktning mot utläggning och dialog. Generellt kan man påstå att deltagandet i husförhöret var högt vid början av 1800-talet, lägre vid 1800-talets mitt, men fortfarande på en acceptabel nivå. Efterhand under 1800-talet blev deltagarna i husförhöret färre och antalet sjönk drastiskt från 18