Tillbaka till kapitellistan

Femte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-3 | 5-9a |9b-13 | 14 | 15-18 | 19-21 | 22-24 | 25-27 | 28-29 | 30-32 | 33-35 | 36 | 37 | 38-40 | 41-44 | 45-47 |


5:1-3(4) Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Men i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem är det en (א*) damm, förknippad med får, vilket (א*)på hebreiska sägs/kallas (א*) Betsata och som har fem pelargångar. I de här låg (det) (hela tiden) ner en mängd av svaga, blinda, lama och uttorkade.

Ord för ord: 5:1 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Efter de-här-(tingen) var-(hela-tiden) '-en högtid'/högtiden '-nas judars'/judarnas och steg-upp '-en Jesus'/Jesus in-i Jerosolyma/'(ett vanärat) Jerusalem'. 5:2 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Är men i '-na Jerosolymor'/'(ett vanärat) Jerusalem' förknippad-med-får (en)-damm det(? jfr "to" i den grekiska texten Sinaiticus prima manus)/vilket sägandes Betsata fem pelargångar havande. 5:3 (9 ord i den grekiska texten) i de-här låg-ner-(hela-tiden) (en)-mängd (av)-de 'varande-svaga'/svaga, blinda, lama, (och)-uttorkade. 5:4 (ingen text i Sinaiticus)


1883: Därefter var en judarnes högtid, och Jesus for upp till Jerusalem. Men vid fårporten i Jerusalem ligger en damm, som på ebreiska äfven heter Betesda, med fem pelargångar. I dessa låg en stor mängd sjuka, blinda, halta, förtvinade, som väntade på att vattnet skulle röras. Ty en ängel steg tidtals ned i dammen, sedan det blifvit upprördt, han blef helbrägda, med hvilken sjukdom han än var behäftad.

1541(1703): Derefter war en Judarnas högtid; och Jesus for upp till Jerusalem. Men i Jerusalem är en dam, wid fårahuset, som het på Ebreisko Bethesda, och hade fem skjul; Deruti lågo en stor hop sjuke, blinde, halte och borttwinade, och bidde efter att wattnet skulle röras. Ty en Ängel steg ned i dammen på en wiss tid, och rörde wattnet; den der nu först steg ned i wattnet, sedan det war rördt, han blef helbregda, ehwad sjukdom han hade.

LT 1974: Efteröt ötervände Jesus till Jerusalem för att delta i en av de religiösa högtiderna. Inne i staden, nära Förporten, fanns Betesdadammen, som omgavs av fem täckta terrasser eller pelargöngar. Grupper av sjuka människor – lama, blinda eller med förlamade kroppsdelar – låg på terrasserna (och väntade på att vattnet skulle röras om. En Herrens ängel kom nämligen nu och då och rörde upp vattnet, och den som sedan steg ned i det blev helbrägdagjord).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Och) då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. (1 Mos 29:10b, Grekiska GT)

(Mose) frälste/hjälpte (de sju döttrarna) och öste upp åt och gav deras får att dricka. (2 Mos 2:17b, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “ … En lam eller blind människa (skall inte ’föra till’/’bära fram’ Guds gåvor till Honom). (3 Mos 21:18, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot Mose och sade: “Samtala med Israels söner och tala i riktning mot dem: ‘Herrens högtider ... de här är Mina högtider.’” (3 Mos 23:1-2, Grekiska GT)

Salomo gjorde … pelargångar fyrfaldiga/’i fyrkant’. (1 Kung 6:33, Grekiska GT)

(De) byggde den port (som är) förknippad med får. (Neh 3:1a, Grekiska GT)

(Sallum byggde) dammuren av ... Siloams små fårskinn (vid platsen för) kungens (får)klippning och ända till stegarna/trapporna som stiger/leder ner från en Davids stad. (Neh 3:15b, Grekiska GT, S)

(David sade:) “Herren är en herde för mig, och ingenting var för mig i behov. ... Han ’livnärde mig ut’/’uppfostrade mig’ uppå ett vatten av vila.” (Ps 23:1,2b, Grekiska GT)

(Judarnas fiender) lyfte/gick bort från Jerusalem och kastade in/upp (en skyddsvall) vid sidan av (platsen) i Betsait. … (Deras befälhavare lät döda många) in/ner i den stora brunnen. (1 Mack 7:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

Och skåda, en människa som har en uttorkad hand. (Matt 12:10a)

Många folkskaror kom till (Jesus) och hade i sällskap med sig själva lama, blinda, vanskapta, stumma och många andra. (Matt 15:30a)

Simons svärmor låg (hela tiden) ner, då hon hade feber. (Mark 1:30a)

Den förlamade låg (hela tiden) ner (på en madrass). (Mark 2:4b)

Då (Jesus) hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara, och Han veknade i Sina inre ädla delar emot dem, eftersom de (hela tiden) var * (א*) (som om) de ej hade en herde. (Mark 6:34a)

(Jesus och Hans föräldrar) stigande/steg upp till (Jerusalem) enligt högtidens sed. (Luk 2:42b)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

Då (Jesus) hade stigit ned (från berget) i sällskap med (de tolv), stod Han uppå en jämn plats. Och (där var) en mycken/månghövdad folkskara av Hans lärjungar och en mycken/månghövdad ’folkmassa av folket’/folkmassa. (Luk 6:17a)

Det fanns och/också en inskrift på/vid (Jesus) (med) bokstäver (på) grekiska, (på) latin, (på) hebreiska (א*): ”Den här (är) judarnas kung.” (Luk 23:38)

(De troende?, apostlarna?) var allesammans (’hela tiden’/’gång på gång’) samfällt i Salomos pelargång. (Apg 5:12b)

Mängden av (folk från) alla städerna runt Jerusalem kom (hela tiden) tillsammans med (de troende) och förde/’bar med sig’ svaga. (Apg 5:16a)

(I Lydda) fann Petrus a viss människa (vid) namn Aineas, som ’ut ur’/sedan åtta år legat ner uppå en madrass, (en människa) som (hela tiden) var (och hade varit) ’löst upp från sidan’/förlamad. Och Petrus talade till honom: “Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och bred/sträck ut dig själv.” Och genast stod han upp. (Apg 9:33-34)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och sade till (kvinnan som kommit till Jakobs brunn för att ösa upp vatten): “'Varje den'/’var och en’ som dricker ut ur det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 4:13-14a)


Hembygdens predikan:

Betesda damm – platsen omkring vilken vi ville samla våra tankar denna stund – såg ju ut att vid ett flyktigt besök vara en plats fylld av ro och vila. Vattnet glittrade mellan pelarraderna och allt verkade så tilltalande och inbjudande. En till synes idyllisk semesterort med vila och rekreation. Men kom man bara lite närmare, så visade det sig snart att verkligheten var helt annorlunda. Ty vår text säger oss att det var en plats där det låg många sjuka, blinda, halta och förtvinade människor. Och det var alltså dit som nu Jesus styrde sina steg, emedan han kände medlidande med dess hjälplöshetens och nödens barn och emedan det ingick i hans stora och heliga kallelse att uppsöka och frälsa det som var till synes förlorat.

Men säger du, vad har då denna text att säga oss som denna stund ha samlats till en stund av gemenskap i nådens år 1955. Vi lever ju alla i ett välordnat land, där vi har våra idylliska städer och samhällen, där människor lever och bor under, tycker vi, relativt goda omständigheter. Varför skall vi då liksom röra upp sinnena genom att tala om lidande och nöd. Kan vi inte tala om något annat? Kära vänner, låt oss inte glömma att allting hur vackert och välordnat det än må vara har ändå en baksida, vilken vid ett närmare påseende oftast ter sig helt annorlunda än vi hade tänkt oss.

I Betesda var många sjuka läste vi. O du min käre lyssnare, vad vi egentligen vet lite om all den nöd som råder bakom tidens maskering. Ty bakom alla välputsade ytor som möter oss här i livet och inom alla de många till synes glada och sorglösa människor runt omkring oss finns ofta en myckenhet av nöd som kanske visserligen inte syns så mycket utåt men den finns där ändå. Och mitt ibland oss i det pulserande livets mångahanda finnas än i dag människor som kämpar en till synes hopplös kamp mot lidande och nöd av olika slag. Och är det inte så att hela vår värld vid ett närmare betraktande är ett enda stort Betesda över vilket kan skrivas: ”Många sjuka och förtvinade människor.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"Betsata" kan vara en förvrängning av "Beseta", som Josefus berättar för oss var namnet på det område i staden där dammen låg, eller kan det komma från (det hebreiska ord som betyder) olivhus. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 266)

Navnet (Betsatha) betyr ”nybyen”. (Anfin Skaaheim "Johannesevangeliet" s 126)

Runt omkring var det fullt med sådana som trodde de skulle bli helbrägda av sörjan i källan, och med fattiga stackare som levde på avfall vid avstjälpningsplatserna. Men i morgon skulle ingen gå och leta där mer. De låg och vred sig i sömnen, men det var inte synd om någon mer. Kanske skulle vattnet bli renat genom att en ängel blåste på det? Och de skulle verkligen bli botade när de steg ner i det? Till och med de spetälska skulle kanske bli botade? Men skulle de få stiga ner i källan? Skulle de verkligen det? Ja, man visste inte säkert hur det skulle bli ... Nej, man visste egentligen inte mycket ... Kanske skulle ingenting ske med källan och ingen ens tänka på den. Kanske skulle änglaskarorna sväva genom hela Ge-Hinnomdalen och över hela jorden och sopa bort all sjukdom och sorg och alla olyckor med sina vingar! (Pär Lagerkvist "Barabbas" s 31-32)

Många, många människor måste genom tiderna ha kommit dit (till dammen) ensamma och låtit sina tankar falla ner i vattnet, ställt någon fråga till det, som man själv gjorde den här sommarkvällen. Kanske var det orsaken till dragningskraften - att dess vatten gömde så många fantasier, beklaganden, förtroenden, varken tryckta eller utsagda, men i flytande form, som lagrades ovanpå varandra, halvt upplösta. En fisk kunde simma rakt igenom dem; de kunde skäras itu av ett vassblad; och månen kunde sudda ut dem med sin stora, vita handflata. Dammens förtrollning kom sig av alla tankar som deponerats där av människor som gått bort, och deras tankar vandrade nu, befriade från kropparna, in och ut, vänligt och meddelsamt i den gemensamma dammen. (Virginia Woolf "Dammens dragningskraft" s 246)

På ett flertal platser utmed den del av riksväg nr 1 som går i närheten av Vättern möter i våra dagar (år 1953) resenären den vackra synen av olika nationers flaggor smällande för vinden. Så var det också under de sista decennierna av 1800-talet och i början av detta århundrade, åtminstone på en plats, nämligen vid Sanna. Här mellan de två industriorterna Jönköping och Huskvarna låg en hel liten främlingskoloni, mellan de bördiga fälten och Vättervattnet, den berömde sjukgymnasten direktör Henrik Kellgrens "kontinentala" sanatorium. Hit kom patienter, många med berömda namn, och storheter från så gott som hela världen i avsikt att bli botade för olika krämpor (bland besökarna märktes drottning Sophia, den österrikiska prinsessan Bentheim Steinfurth, målarna Zorn och Wahlberg, den engelske Punchtecknaren Reginald Cleaver, afrikaresanden Henry Stanley samt inte minst den engelske författaren Mark Twain). På den tiden var nämligen Sanna en plats, vars rykte gick långt utom landets gränser, och dit sjuklingar ur alla samhällsklasser från hela Sverige vallfärdade för att återfå hälsa och krafter. (Gunnar Dinnetz "Kellgren på Sanna, helbrägdagöraren och människovännen" s 21-22,26-27)

(Marie) befann sig nu där i en tredje klassens kupé af det "hvita tåget", de svårt sjukas tåg, det sorgligaste af alla de fjorton tåg, som den dagen afgingo till Lourdes, det tåg, hvari man, utom fem hundra friska pilgrimer, inpackat nära tre hundra sjuka stackare, kraftlösa och vridande sig i plågor och hvilka för full maskin forslades från den ena ändan af Frankrike till den andra. . . . Hela vagnen, fem afdelningar (med) tio platser i hvar, utgjorde för öfrigt blott ett enda rum, liksom en rörlig, gemensam sal, som man kunde öfverse med ett ögonkast. Med sina nakna, gula träväggar och sitt hvitmålade tak var den en riktig sjuksal, där det rådde en oordning, ett huller om buller som i en improviserad ambulans. . . . (Pierre) tänkte på de andra tågen, som afgingo från Paris den dagen, det grå och det blå tåget, som hade gått ut före det hvita, och det gröna, det gula, det skära, det orangefärgade, som kommo efter. Och han tänkte på andra tåg, dem som samma dag gingo ut från Orléans, Mans, Poitiers, Bordeaux, Marseille, Carcassonne. Frankrike genomskars samtidigt i alla riktningar af dylika tåg, hvilka alla styrde kurs dit bort till den heliga grottan och förde trettio tusen sjuka och pilgrimer till den heliga jungfruns fötter. Och han tänkte på, att denna människomassa även de andra dagarna på året strömmade dit ner, att ingen vecka förgick utan att Lourdes såg ett pilgrimståg anlända, att det icke allenast var Frankrike som satte sig i rörelse, utan hela Europa, hela världen, att det vissa särskildt religiösa år varit 300,000, ja, ända till 500,000 pilgrimer och sjuka. Pierre tyckte sig höra dem, dessa rasslande tåg som kommo från alla håll och alla styrde kurs till samma klipphåla upplyst af vaxljus. Allas dånande brus var blandadt med jämmerskrik och psalmsång. Det var rullande sjukhus för hopplösa åkommor, det mänskliga lidandets hetsjakt efter bot, en människoflod, som vältrade fram i ett vildt begär efter tröst, under allt svårare anfall, som hotade med en gräslig och af strapatserna påskyndad död. De rullade framåt i oändlighet, forslande mänsklighetens elände, och målet var den gudomliga illusionen, som är de sjukas hälsa och de bedröfvades tröst. . . . Då man klockan half elfva lämnade stationen Saint-Pierre-des-Corps, gaf syster Hyacinthe tecken, och man läste den tredje rosenkransen, de fem saliga underverken, Kristi uppståndelse, Kristi himmelsfärd, den Helige andes utgjutande, madonnans himmelsfärd och madonnans kröning. Sedan sjöng man Bernadettes psalm, en ändlös klagosång i sextio verser, hvari änglahälsningen oupphörligt återkommer som refräng, en långsam, ihärdig vaggning, som slutligen får makt med hela ens varelse och söfver in en i en extatisk sömn, en ljuflig väntan på miraklet. (Emile Zola "Lourdes" s 4,21-22)

Älst af dessa ordnar, hvilkas medlemmar förenade munken och riddaren i en person, är Johanniterorden. Den är årsbarn med det första korståget och kommen ur den yttersta blomman af det ridderskap, som deltog i detta tåg. Samma år som Jerusalem eröfrades af korsfararne (1099) åtog sig en ung provençalsk riddare Gerhard vården om vissa barmhärtighetsanstalter, som sedan 45 år tillbaka funnits där i staden och där grundats af en rik borgare i den italienska handelsstaden Amalfi, Pantaleon Mauro. . . . Det verk de barmhärtige samariterna i den helige Johannes' hospital i Jerusalem utöfvade vardt bekant öfver hela Europa, och de, som där åtnjutit välgörenheten talade vanligen med sådan kärlek och tacksamhet därom och hade att förtälja så underbara erfarenheter om den oerhörda vidden af denna kristliga frikostighet och om den omsorg den visade i alla enskildheter, att Johannitorden stod inför medeltidens Europa som ett föremål för allmän vördnad och beundran. . . . En af de samtida skriftställarne, Johan af Würzburg, som själf sett hospitalet i Jerusalem, säger därom några få, enkelt berättande ord: "Söder om den heliga grafvens kyrka och bredvid henne är en vacker kyrka, till den helige Johannes döparens ära uppförd. Med henne är ett hospital förenadt, i hvars olika härbärgen en stor mängd nödlidande män och kvinnor upptagas och med stora omkostnader vårdas och näras. När jag var där, uppgick de sjukes antal till två tusen. Allmosor utdelas äfven utanför dessa härbärgen i hemmen och på gatorna . . . " Sedan gick en saga, att den store sultan Saladin, för att öfvertyga sig om sanningen af ryktena om Johannitordens storartade verksamhet och människovänliga uppförande mot sina skyddslingar, hade förklädd smugit sig in i staden Akkon och å därvarande Johannithospital anmält sig som sjuk, samt återkommit intagen af beundran öfver det förstånd och den öfverflödande godhet, hvarmed de sjuke där behandlades. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 256-257,264-265; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

När läkaren förklarat, att hans insikter och hans konsts hjälpmedel ej mer förmådde något, så fanns ännu hopp kvar, hoppet om hjälp från ofvan genom divinationen. Det fanns i det romerska riket Eskulaptempel, som på samma gång voro divinations- och sjukvårdsanstalter, och till hvilka de hälsosökande i sådant fall ännu kunde vända sig. . . . Man känner namnen på närmare ett hundratal sådana tempel. . . . Förebilden för dem alla var Eskulaptemplet i Epidaurus (i närheten af Athens hamnstad Piraeus), hvarifrån de öfriga, äfven Eskulaptemplet på Tiberön i Rom, kunna anses som kolonier. . . . Gemensamt för dem alla var, att de skulle hafva en så afskild och hälsosam belägenhet som möjligt. . . . (Hufvudtemplet i Epidaurus) har flere försalar. I den främsta står statyer av det, Sömnen och Drömmen. . . . I templets cella är Eskulaps kolossalbild i guld och elfenben. . . . Bakom templet är den plats, som är invigd åt sömnen och de hälsobringande drömmarne. . . . Dagligen har den sjuke, om ej annorlunda förordnats, att dricka ett visst antal gånger ur en källa, dagligen också att bada under tempeltjänares uppsikt. För öfrigt upptages en del af hans dag med heliga förrättningar. Han skall infinna sig till andaktstunder, vid hvilka en präst förestafvar böner till gudarne; han skall åhöra hymner, sjungna af vackra gosseröster till instrumentalmusik och han skall deltaga i öfliga offerförrättningar. Slutligen är kvällen inne, då den hjälpsökande föres till Eskulaptemplet och till divinationsplatsen. . . . Ingen människa fick vara i närheten. Mörkret, tystnaden och ensamheten skulle underlätta uppenbarelsens undfående. . . . (Misslyckade tempelkurer) skrefvos af allmänheten på den sjukes egen räkning, på hans otro, hans ovärdighet att undfå läkedomens nåd eller på nödvändigheten att hvarje människa måste en gång dö. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 7-15; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Med musikanter från Norrahammars Musikkår, vackra tal och blågula band var det officiell invigning av Norrahammars nya vårdcentral. Vivos gamla affärslokaler har påbyggts och omvandlats till ljusa ändamålsenliga lokaler för vårdcentral, distriktsläkare, barnavårds-, distriktssköterske- och mödravårdscentral samt folktandvård. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 157; 1996-06-11)

Det var länge sedan man kunde läsa eller höra något om "Flahultarns", Sven Ingemarssons, salva. Men nu har receptet hittats i en byrålåda och salva börjat produceras. Så alla som tror på den kan inhandla den igen. Den ansågs ju ha unik förmåga att läka sår och eksem. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 155; 1996-01-11)

I den södra delen av Kåperyd (i Taberg), strax intill järnvägen, ligger den vackra, mot söder brant lutande ängen "Dammsliden" (möjligen den i storskiftesbeskrivningen omtalade "Dambohlet"). Denna äng slogs sist 1949. . . . Sitt namn, "Dammsliden", har den fått av den stora regleringsdammen som under 1700-talet upptog större delen av "Kilarna", och vars västra dammfäste ännu syns. De stora slåttermaderna "Kilarna" var således i äldre tid helt lagda under vatten. Man kan därför väl förstå att de avlagringar som stannade på dammens botten var väl ägnade att uppbygga en av byns säkraste foderkällor. (Hans Lustig "Studier över ängsbrukets omfattning i Tabergs bergslag vid storskiftet samt ängarnas nuvarande vegetation" s 24-25)

Norrahammars-Månsarps allmänna sjukkassa efterträder den 1 januari (1955) de förutvarande erkända sjukkassorna i Norrahammars och Månsarps kommuner. Efter första verksamhetsåret med den allmänna sjukförsäkringen hade kassan 31 dec. 1955 ett medlemsantal av 5937, vilka siffror innebär att 72,7 (procent) av områdets 8162 invånare var sjukförsäkrade. ("Tabergs Bergslag VII" s 92)


ca 1950 - ca 1915

(annons) Som familjefader har Du ekonomiskt ansvar! Ordna därför redan i dag Din sjuk- och begravningshjälpsförsäkring! Den ger Dig och Din familj stora fördelar och skänker trygghet för framtiden. - Sök medlemskap redan i dag! Jönköpings stads erkända sjukkassa. Kontor: Brunnsgatan 17. Tel. 2116, 3971. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1948" s 104)

Uppe vid Kallbäcken, vid Häradsvägen mitt emot Huluäng, låg en grå vattenkvarn med hjulränna och en liten damm. Här inne härskade mjölnaren ... "Erik i Hula". ... (Hulans kvarn revs i mitten av 1940-talet och vid samma tid anlades Åsaforsvägen på fördämningsvallen.) (Lennart Andersson "Min mentala karta! - Minnen från min barndom i Hovslätt" s 46)

Än i dag (år 1949) leva hundratals människor, som kunna berätta om komministern C. S. Ekblads (1868-1927) i Nykyrka (Mullsjö) läkekunnighet. Herdaminnet säger om honom: "Med sin förtroendeingivande personlighet, sin människokännedom och sin ovanliga förmåga att omedelbart sätta sig in i andras läge - den kom ur ett varmt hjärta - vidare med sin skarpa blick för både fysiska och andliga defekter blev han ej blott en god själasörjare utan ock en eftersökt nervläkare. Med framgång behandlade han även andra sjukdomar. (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 379)

Barnarps-Sandseryds erkända sjukkassa anställde från 1 juli (1942) helt avlönad expeditör, Evald Andersson från Norrahammar. Expeditionen flyttades från Folkets Hus till fastigheten Husmodern. - Kassan är sammanslagen av flera äldre kassor. Vid 10-årsjubiléet 1944 ändrades namnet till Norrahammars erkända sjukkassa. Medlemsantalet var då 2,695. ("Tabergs Bergslag V" s 124)

Fast stationerad läkare i Norrahammars samhälle kom till stånd i juli (1941), då d:r Herbert Carlsson från Oskarshamn öppnat praktik på platsen, där han också är bosatt. Därmed förverkligas ett gammalt önskemål från befolkningen, som ofta fått vidkännas svåra olägenheter genom att i många år - förutom platsens sjuksyster - endast läkare från Jönköping funnits tillgänglig blott vissa timmar i veckan. ("Tabergs Bergslag" s 102)

Masugnsdammen har alltjämt (år 1938) kvar sitt gamla namn. Ursprungligen bestod den av några smärre gölar och på typografiska kartan kallas den fortfarande Gölerna. Genom dammbyggnaden har dess vattenyta höjts, så att den numera sammanhänger med den söder om liggande Vederydssjön och sålunda bildar en enda sjö om 4 km. i längd. Största bredden är dock endast en halv km. Stränderna äro i norr branta, skogsklädda och ödsliga, men förete i söder, mellan Vederyds och Skjutebo gårdar, en mera leende anblick. Sjön genomflytes i hela sin längd av Tabergsån, som i sitt översta lopp kallas Vederydsån. Vid sjöns mellersta, smala parti, träffas flera fasta fornlämningar, väl bevarade. Flera domareringar, en treuddsgrav m. m. finnas. Såväl treuddsgraven som domareringarna äro tyvärr i regel numera försänkta under vattenytan. Endast vid lågvatten äro de fullt synliga. De visa emellertid på, att redan under fjärran tider var denna undangömda trakt befolkad. För några år sedan verkställde Norrahammars Bruk en grundlig ombyggnad av Masugnsdammens fördämning. Vid detta tillfälle infälldes i murverket en minnestavla av tackjärn, varpå läses: "MASUGNSDAMMEN. Ursprungligen uppförd i början av 1600-talet för Månsarps södra masugn och Renstorps masugn. Den senare flyttades 1838 till Taberg, den förra drevs till 1885, då sista blåsningen gjordes. Här har även legat 'Södre Hammaren'. Dammen har flera gånger påbyggts och användes nu som regleringsdamm för kraftstationerna i Tabergsdalen. Under 1930 avsevärt utbyggd i enlighet med Söderbygdens vattendomstols utslag den 30/11 1921, av Norrahammars Bruk." (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - I. Månsarps södra hyttelag" s 69)

Junebäcken rinner genom vattenledningsdammen (vid stadsgränsen i väster) i en sprick- och erosionsdal i branten, varefter den oväntat avviker mot norr och utrinner i Vättern, parallellt med förkastningsbranten och Munksjöns västra strand. Endast en obetydlig höjning på ett par meter i terrängen är orsaken till denna ändring av riktningen, som annars skulle gjort bäcken till ett tillflöde till Tabergsån. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 17)

Mitt inne bland bebyggelsen vid Rörets gård i Hovslätt döljer sig en oansenlig kraftstation från första världskrigets dagar. Den pittoreska anläggningen som är nedlagd sedan 1965 har utnyttjat ett vattenfall med endast några få meters fallhöjd i den obetydliga Kallbäcken, ett biflöde till Tabergsån. Kallbäcken som har sina källor i mossmarkerna väster om Smålands Taberg har ett nederbördsområde av knappt 15 (kvadratkilometer). Detta till trots har bäcken givit kraft till inte mindre än fyra små elverk. Det bäst bevarade av dessa är det nedersta vid Rörets gård. ... Anläggningen uppfördes 1918 av det längre upp i samma vattendrag belägna Ängsfors Snickerifabrikers AB. Kraften var avsedd för belysning och motordrift i fabrikerna. Senare kom också belysningskraft att distribueras till ett närbeläget egnahemsområde vid Rörets Gärde. Vid Rörets gård dämdes fallet upp av en betongdamm varefter drivvattnet fördes i en 25 meter lång trätub till maskinhuset och en Francisturbin. ... Epilog: Den damm, "Rörets damm", som försörjde kraftstationen med ett jämt vattenflöde och vars dammfäste byggdes i samband med att kraftstationen togs i bruk 1918, brast efter en lång period av regn i augusti 1984. Plötsligt gav den gamla betongen vika och ett jättestort hål bröts upp i muren. Dammen tömdes på vatten under någon minut och förorsakade naturligtvis stor förödelse. ... Som genom ett under kom ingen människa till direkt skada vid olyckan. Dammen återställdes aldrig utan resterna av dammfästet transporterades bort och området återställdes i ungefär samma skick som före 1918. (Bengt Spade "Rörets kraftstation - ett byggnadsminne" s 72-78; epilogen, som liksom Spades redogörelse ingår i boken "Hovslätt 100 år 1894-1994", är skriven av annan ej namngiven författare)

Gökotta anordnar norra kristl. ungdomsföreningen (i Norrahammar) söndagen den 3 juni kl. half 7 f.m. (Vid vattenbassängen.) Kaffe med socker serveras, bröd medtages. Predikan av sergeant Jönsson (från Frälsningsarmén). Samma dag kl. 4 e.m. möte på samma plats, samme talare. Saft serveras, bröd medtages. ... Inträffar regn hållas mötena i (ungdomsföreningens) lokal. (Jönköpings-Posten 1917-06-01 "Servering och predikan vid Norrahammars vattenbassäng")

Under 1916 anlades vid (Ängsfors Snickerifabrik) i Hofslätt den s k Nyréns damm för att söka eliminera de många växlingarna i vattentillrinningen, som orsakades av driften vid Hålans kvarn. ... För att få ökad kraft tillförsel ... uppfördes (1918) Rörets kvarn och kraftstation. (Erland Engdahl- Ernst Gotmark "Ängsfors Snickerifabrikers Aktiebolag" s 66-67)

Det var något särskilt med den här källan. Vedel minns aldrig att den helt frusit till. Den brukade lysa som ett mörkt öga i drivorna under de långa snövintrarna. Dess vatten stod aldrig riktigt still. Det rördes som vågorna i Betesda damm. Den starka ådran kvällde natt och dag, vinter och sommar. (Folke Nordangård "Torpet vid källan" s 10)


ca 1915 - ca 1910

Till vederbörandes kännedom och efterrättelse meddelas, att Skillingaryds sjukhjälpsförening har uppbördsmöte lördagen den 7 dennes (= augusti) kl. 5-8 e.m. Alla medlemmar välkomna. Skillingaryd den 5 augusti 1915. Kassören. (Jönköpings-Posten 1915-08-06 "Skillingaryds sjukhjälpsförenings uppbördsmöte")

I Smålands Taberg har d:r J.J. Trollén från Jönköping öppnat mottagning af sjuka. Lokal för ändamålet är förhyrd i lägenheten Stensholm, strax invid järnvägsstationen. Mottagning äger rum hvarje tisdags afton mellan kl. 4 och 9. Förra tisdagen skedde första mottagningen. Trots den ringa kännedom allmänheten ännu har om den nya anordningen infunno sig redan då sjuklingar för erhållande af hjälp. Befolkningen i såväl Smålands Tabergs stationssamhälle som däromkring liggande bygder torde observera fördelen af denna anordning. (Jönköpings-Posten 1912-01-20 "D:r Trollén öppnar mottagning i Smålands Taberg")

Edv. Jahnke, Legt. Fältskär. 9 Brunnsgatan 9, Jönköping. Massagebehandling, Tanduttagning, samt behandling av alla slags Sår. Beställningar av alla slags hårarbeten, hårflätor, strängar m. m. Hår uppköpes till högsta pris. 1:sta kl. Rak (och) Frisersalong. (Smålands Folkblad 1912-01-04 "Fältskär behandlar alla slags sår")

Skillingaryd. Mottagning för civila sjuka på sjukhuset vid infanterilägret kl. 10-11 f.m. och 3-4 e.m. ... C. Wingren Tj-f. bat.-läkare. (Jönköpings-Posten 1911-07-27 "Bataljonsläkare tar emot civila sjuka")

Hemmet Fridhem i Vaggeryd, den nyinrättade vårdanstalten för obildbara sinneslöa barn, är nu sedan någon tid i verksamhet. Densamma besöktes och afsynades den 25 sistl. maj af öfverinspektören för sinnessjukvården i riket, d:r Alfr. Petrén, som därvid uttalade sig mycket berömmande. Till läkare vid anstalten har medicinalstyrelsen förordnat e. provinsialläkaren i Nässjö, d:r P. Frehland, förut läkare vid en dylik anstalt i Flisby. Anstalten äges och förestås af fröken Ellen Källsén, som förut haft en mindre dylik i Tenhult och varit sköterska vid Ebenezer vid Jönköping. Den är inrymd i f.d. fabrikör Johanssons magnifika villa, belägen på fri och öppen plats vid stora landsvägen 5 minuters väg nordväst om Vaggeryds station vid en avloppså till Hjortsjön och omgifven af barrdoftande skog på alla sidor. Villan, som är uppförd två våningar och en frontespisvåning, har 4 stora verandor och balkonger samt inrymmer 11 rum och kök. I alla rummen, källare, garderober etc. är inledt elektriskt ljus. Äfven vattenledning är anordnad från en å vinden belägen större reservoir, dit vattnet uppumpas från gårdsbrunnen. Villan är omgifven af ett större jordområde, af hvilket en del är uppodladt till trädgård, en annan del bibehållen i sitt naturliga skick, och särdeles lämpad till lekplats för barnen. Ett större uthus inrymmer hönshus, svinhus, bak- och tvättstuga samt vedbodar m.m. Kloakledningen från villan utmynnar i den förbiflytande ån. Vården om de mer eller mindre hjälplösa skyddslingarna handhafves af fröken Källsén själf och 3:ne sköterskor. K. m:t har medgifvit anstalten rätt att till vård emottaga tills vidare högst 22 skyddslingar och att komma i åtnjutande af ett årligt statsbidrag å kr. 250 pr. individ. För tillfället är de vårdades antal blott 9, men ansökningar om inträde inströmma flitigt, så att alla platser torde före årets slut vara upptagna. (Jönköpings-Posten 1911-06-21 "Vårdanstalten Fridhem i Vaggeryd")

Under de närmaste åren (efter 1909 års storstrejk) inträffade händelser, som helt ändrade livet både för mig och hela vår familj. Påskafton fick far sin högra hand krossad i en kuggväxel. Det var en fruktansvärd händelse, närmaste läkare fanns i Jönköping. Far ville då att vi skulle fara till "Flahultarn", som bodde en halvmil från oss. Denne var en s. k. klok gubbe, en botare som under många år med framgång skött traktens alla olycksfall såsom benbrott, hugg och krossår, samt blodförgiftningar etc. Jag spände för vår snabbaste häst och körde till Flahult. När Gubben fick se fars hand sade han att vi måste till en kirurg, som tar bort oljeskadade delar och benbitar, sådant fick inte han göra. Vi hade då inget annat val än att fara hem igen, jag bytte häst och körde till Jönköping. Som tur var hade min gamle lärare Gustaf Edström med familj kommit till oss för att fira påsk. Edström följde med till staden och stödde Far som var svimfärdig av blodförlust och smärta. Vi kom in till staden ungefär vid midnatt och lyckades väcka en kirurg, som opererade det som var kvar av fars hand. Läkaren vi besökte hade privatpraktik som var stängd nattetid, och det tog därför tid innan han skaffat hjälp och kunde börja sitt arbete. Men även om man tyckte väntan var lång så fanns inte möjlighet till snabbare hjälp. När så operationen var klar fick vi fara 1 1/2 mil och var hemma igen på morgonen. . . . Trots alla problem, besvärligheter och pålagor lyckades vi klara det hela någorlunda hyfsat. Men det svåraste av allt hände när Far inte blev frisk utan bara sämre och sämre och slutligen avled den 10 maj 1916. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 133-134)

En kommitté för spridning af 1:stamajblomman har i dagarna bildats i Skillingaryd. ... Kommittén ... har redan utlämnat 2,000 1:stamajblommor till olika personer i samhället ... och ytterligare 1,000 äro rekvirerade. ... Som bekant afser försäljningen af 1:stamajblomman att skaffa medel för bekämpande af tuberkulos, och då vid intagningen å sanatorium ansökning från ort, där insamling af medel genom dessa blommor skett, har företräde, bör ortsintresset härmed göra sig gällande. Min vän, genom att låta 1:stamajblomman pryda ditt rockslag bidrager du till bekämpandet af vår största fiende lungsoten, under hvilkens tyranni så mången af vårt släkte suckar: därför köp 1:stamajblomman. (Jönköpings-Posten 1911-04-09 "Blomma till lungsotens bekämpande")

Skillingaryds ungdomsförening höll den 28 jan. sitt årsmöte. ... Två sjukbesökare utsågos och sex spridare af Sanningsvittnet, af hvilken tidning föreningen prenumererat på några exemplar. (Jönköpings-Posten 1910-02-04 "Sjukbesökare i Skillingaryds ungdomsförening")


ca 1910 - ca 1907

Doktor H. Hjorton. Apoteksbyggningen, Huskvarna. Mottagningstider: hvardagar kl. 9-11 f.m., sön- och helgdagar kl. 9-10 f.m. Behandlar äfven mindre kirurgiska fall. Sjukresor till landet. (Jönköpings-Posten 1908-07-11 "Doktor Hjorton gör sjukresor till landet")

Hofslätts sjuk- och begrafningskassa höll i måndags sitt årsmöte. ... Förslag väcktes om att göra något mot den alltmer tilltagande cigarettrökningen bland samhällets ungdom. Efter liflig diskussion tillsattes en kommitté bestående af byggm(ästare) J. Andersson, E. Hagstrand och Karl Hansson med uppdrag att förmå samtlige handlande att upphöra med försäljning af cigarretter. Skulle vederbörande ej tillmötesgå härmed, har kommittén att vidta andra åtgärder, som anses behöfliga. (Jönköpings-Posten 1908-02-21 "Motarbetad cigarettrökning")

Rekvisitioner genom medicinlådan från Apoteket Kronan i Jönköping emottagas och utlämnas å telefonstationen i Waggeryd. (Jönköpings-Posten 1908-02-19 "Medicinlåda på Waggeryds telefonstation")

År 1907 byggdes ett större badhus för arbetarne vid (Norrahammars) bruk, äfven inrymmande badinrättning för allmänheten. Den förstnämnda afdelningen är inredd med ett större antal tvättställ och duschar med varmt och kallt vatten jämte skåp för förvaring af kläder, så att arbetarna efter slutad arbetsdag kunna tvätta sig, duscha och ömsa kläder före hemgåendet. Badinrättningen är inrättad för varmbad och badstu samt har en synnerligen rymlig bassäng. ... Bolaget har äfven låtit uppföra en särskild sjukstuga för att användas i händelse af utbrytande epidemi. Den tjänar dessutom som mottagningsrum för bruksläkaren. I densamma har äfven en i bolagets tjänst anställd sjuksköterska sin bostad. Arbetarna åtnjuta fri läkarevård och fri medicin. (Jönköpings-Posten 1916-08-05 "Badinrättning och sjukstuga i Norrahammar")

Många norrahammarsbor minns syster Sigrid. Hon var sjuksköterska och bodde i den s.k. sjukstugan intill ån, där vägen svänger upp mot Örnaberget. Byggnaden uppfördes år 1907 och var centralpunkt för hälsovården i samhället fram till andra världskriget, då läkarmottagningen flyttades till renoverade lokaler i den gamla brukshandeln på nuvarande bruksområdet. Spånbergarna var medvetna om sjukvårdens betydelse, och flera stycken sköterskor fanns under årens lopp. I slutet av den spånbergska eran gick det till på det sättet, att den som var sjuk gick ner till sköterskan eller sände bud på henne. Om hon ansåg, att åkomman krävde läkare, så noterade hon detta. Dr Vestlin åkte tåg ut till Norrahammar kl. 15 på fredag e.m. Bruket hyrde häst och kusk, som körde läkaren runt till patienterna i samhället. På kvällen hade han mottagning i sjukstugan. Vanligen tog Vestlin kvällståget hem till Jönköping, men om patienterna var för många, kunde det hända, att han nödgades åka hästskjuts hem. Den här sjukvården med läkare och sköterska var gratis. Om samhällets folk hade behov av enklare medicin, huvudvärkspulver e. dyl. var det bara att gå till sjukstugan och hämta. Det var kostnadsfritt. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 25)

Badhus och epidemisjukhus har under den gångna sommaren uppförts i Norrahammar. Badhuset, som ännu ej är inredt, är beläget utmed landsvägen midt för gjuteriet. Jämte modern anordning för badning kommer detta äfven att inrymma 600 torkrum eller garderober, i hvilka arbetarne kunna ombyta kläder och till torkning inhänga sådana plagg, som af svett eller annan orsak under dagen blifvit våta. Badhuset byggdes af bruksbolaget, som därmed fyller ett bland Norrahmmars arbetare länge närdt önskemål. Dessa ha länge funderat på att själfva uppföra ett badhus, men af ekonomiska skäl ha de nödgats afstå därifrån. Epidemisjukhuset är uppfördt omkring en kilometer söder om järnvägsstationen utmed vägen till Taberg. Det innehåller tvänne sjuksalar och bostad för sjuksköterska. För närvarande användes detta som lokal för den under hösten i Norrahammar pågående skolkökskursen. (Jönköpings-Posten 1907-10-07 "Badhus och epidemisjukhus i Norrahammar")


ca 1907 - ca 1905

Torsdagen den 21 juni kl. 10 f.m. vaccinationsmöte i Skillingaryds skolhus och kl 2 e.m. i Tofteryds sockenstuga samt kl. 6 e.m. i Hults skolhus. Allmän inställelse af ovaccinerade barn önskas. (Jönköpings-Posten 1906-06-18 "Vaccinationsmöte")

Arbetarne vid Norrahammars bruk hade i lördags kväll sammanträde för att öfverlägga om hvad som möjligen vore att göra för att förmå sjuksköterskan fröken Molin, som sagt upp sig för flyttning, att stanna. Efter en stunds diskussion beslöts, att samtliga arbetare skola å cirkulerande listor tillkännagifva, om de vilja medelst en årlig afgift af 75 öre pr man bilda en tillökning af fröken Molins ordinarie lön från bruket, och hoppas de att härigenom kunna förebygga hennes afflyttning. (Jönköpings-Posten 1906-01-29 "Försök att förebygga sjuksköterskas afflyttning")För ungefär ett år sedan bildades i Mullsjö dess 1:a hundramannaförening, hvars syfte är att vid inträffade sjukdoms- eller dödsfall kunna lämna sina medlemmar penningundestöd och särskildt i förra fallet har föreningen under den korta tid densamma existerat kunnat glädja sig åt att lämna en rätt afsevärd hjälp. (Jönköpings-Posten 1906-01-25 "Mullsjös 1:a hundramannaförening")

Åt de unga (i Norrahammar) har beredts ett synnerligen värdefullt nöje genom den skridskobana som uppstådt midt i samhället därigenom, att Norrahammars bruk medelst ett stort präktigt dammfäste dämt upp vattnet. Ungdomarna har också rätt flitigt begagnat sig af den. (Jönköpings-Posten 1906-01-09 "Värdefullt dammfäste i Norrahammar")

Sedan (Vaggeryds hundramanna)förening år 1900 bildades har ännu ej något dödsfall inträffat inom föreningen, hvilket man med skäl kan säga är något enastående. (Jönköpings-Posten 1905-12-04 "Ännu inget dödsfall inom hundramannaföreningen")

I oktober (1905) anländer en ambulansvagn för sjuktransporter till Jönköping. Den är en gåva från drottning Sofias förening för sjukvård. "synnerligen praktiskt inredd", skriver (Smålands Allehanda) 2.10. "Den innehåller en golffast säng med mjuka fjädrar samt en sjukbår så anordnad att den såsom andra säng kan placeras ofvanpå den förstnämnda och dessutom tvänne säten, hvadan bekvämt 3 och i värsta fall 5 personer på en gång kunna transporteras i vagnen." Priset är 50 öre/medhjälpare och 2 kr för hästarna om brandkåren har hästar inne. Om man behöver hyra in hästar kostar det ytterligare 2 kr. "Önskligt vore, om man kunde få klarhet, och ett bestämt pris, som gälle i alla fall", anser (Smålands Folkblad) 27.12. Första gången den kommer till användning är den 27 oktober, då en sjuk person forslas från Östra stationen till lasarettet. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 41-55)

Till läkare har Waggeryds hundramannaförening för ytterligare ett år antagit dr. J. Trollén från Jönköping, hvilken kommer att som förut besöka Waggeryd en gång i veckan. (Jönköpings-Posten 1905-03-13 "Samme läkare ytterligare ett år")

Hofslätts sjuk- och begrafningskassa håller sitt årsmöte i Rörets missionshus nästa lördag kl. 7 e.m. då de vanliga ärendena förekomma. Nya medlemmar vinna inträde. ... ... Under året ha 9 nya medlemmar ingått och 13 sjukdomsfall ha inträffat, hvarför utbetalats kr. 175:50. I begrafningshjälp ha utbetalats 91 kr. Inkomsterna ha varit kr. 513:01 och utgifterna kr. 222:75, således en behållning till nästa år af kr. 290:26. ... 4 nya medlemmar ingingo i kassan. Medlemsantalet utgör nu 44. Till sjukbesökare utsågos för 1:sta distriktet hrr P.J. Magnusson och A. Hedin, 2:dra dito hrr Klas Johansson och C. Bergkvist, 3:dje dito hrr Klas Andersson och Herman Svensson. (Jönköpings-Posten 1905-02-15 och 1905-02-21 "Hofslätts sjuk- och begrafningskassas årsmöte")

Lördagen den 18 febr. kl. 6 e.m. (Skillingaryds) sjukhjälpsförenings månadsmöte å vanligt ställe. (Jönköpings-Posten 1905-02-15 "Skillingaryds sjukhjälpsförenings månadsmöte")

Vaggeryds hundramannaförening höll sitt månadsmöte den 3 dennes (= februari). ... Föreningens medlemsantal utgjorde den 1 jan. 1904 67 medlemmar och har under året inskrifvits 22 samt utgått ur föreningen 8, och utgör medlemmarnas antal vid årets slut 81. (Jönköpings-Posten 1905-02-15 "81 medlemmar i Vaggeryds hundramannaförening")


ca 1905 - ca 1900

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Från Södra Strandgatan gjorde den lilla ångaren "Gustaf" dagliga turer över Munksjön till södra stranden. Där fanns i Ljungarumsskogen en sorts ligghall, ett litet sanatorium för tuberkulospatienter, som i den friska luften där, skulle försöka få bättring, kanske i väntan på plats på ett riktigt sanatorium. Mat för dagen medfördes. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,8)

Till förmån för en familj i Skillingaryd, som genom såväl mannens som hustruns iråkade svåra sjukdom blifvit urståndsatt att genom eget arbete försörja sig eller söka läkarehjälp, har en annan för den ifrågavarande nöden ömmande person föranstaltat om insamling af kontanta bidrag. Resultatet af insamlingen hittills är, att från vid pass 150 gifvare har influtit ett belopp af 107 kr. 70 löre, som öfverlämnats till familjen. ... Genom den sålunda erhållna hjälpen blef behofvet fylldt för tillfället, hvarjämte det ock blef möjligt att tillkalla läkare, som föreskref om hustruns intagning å lasarett, där hon nu vistas. (Jönköpings-Posten 1904-11-28 "Insamling till af svår sjukdom drabbad familj")

Dr H. Hjorton. Fotograf Appelblads gård - Huskvarna - Mottagningstid kl. 9-11 f.m. Resor till landet. (Jönköpings-Posten 1903-09-30 "Dr Hjorton har mottagning på fotograf Appelblads gård")

Difteri, lyckligtvis af lindrigaste slag, har i ett par veckor gästat Norrahammars samhälle. Ungefär ett dussin fall af den med rätta så fruktade sjukdomen hafva förekommit, som dock alla varit af så godartad beskaffenhet, att inte dödsfall inträffat och de sjuka blott ett par dagar behöft hålla sig i sängen. Af försiktighet har skolundervisningen varit inställd en vecka, hvilken åtgärd torde i förening med det sällsynt vackra vädret ha åstadkommit, att intet nytt sjukdomsfall förekommit på öfver en veckas tid. Sedan skollokalerna genomgått en grundlig desinfektion, återupptages arbetet därstädes i dag. (Jönköpings-Posten 1903-09-28 "Difteri af lindrigaste slag")

Drick Helsa! Köp alltid af Apotekare Holsts Maltos Cannabis, som är en förbättrad uppfinning af Lektor Waldenströms bekant(a) Hampfröextrakt. Detta är det kraftigaste medel mot Lung- och Magsjukdomar, afmagring, kraftlöshet, blåskatarr, bleksot m.fl. svaghetstillstånd. Pris 1 kr. pr burk. Sändes ej mindre än 2 burkar och endast då 50 öre i frakt åtföljer ordern. Vid parti (minst 12 b.) hög rabatt. Adress: Kem. Tekn. Fabriken, Östersund. Försäljes i Missionsbokhandeln, Jönköping. (Jönköpings-Posten 1902-10-25 "Apotekare Holsts Maltos Cannabis mot svaghetstillstånd säljes i Missionsbokhandeln")

En två-årig kurs för sjuksköterskeelever börjar den 24 nästkommande oktober vid länslasarettet i Jönköping. Sökande, som skall tillhöra Jönköpings läns landstingsområde, skall vara minst 20 och högst 30 år gammal samt ogift eller änka, bör senast den 7 juli personligen till lasarettsläkaren, ingifva sin till lasarettsdirektionen ställda, egenhändigt skrifna ansökan med bifogande af präst- och läkarebetyg, intyg af kommunalordförande, pastor eller annan trovärdig person angående hennes föregående sysselsättning och uppförande samt skriftlig förbindelse att ställa sig gällande reglemente till efterrättelse. Jönköping den 20 juni 1902. På uppdrag: Gunnar Säve, Lasarättssyssloman. (Jönköpings-Posten 1902-06-20 "Två-årig kurs för sjuksköterskeelever")

Difteri af elakartadt slag har utbrutit i Vaggeryd hos fabriksarbetaren Axel Petersson, hvarest hustrun och en sexårig gosse för närvarande äro angripna af sjukdomen. Makarnes minsta barn om två år afled förliden torsdag. Doktorerna Ajander och Boman från Värnamo ha i dessa dagar besökt sjukstället. (Jönköpings-Posten 1902-05-31 "Doktorer från Värnamo söker bota difteri af elakartadt slag")

Helsostjernan styrker, föryngrar och förlänger lifvet. ... Volta-korset med 2 elementer och den stora stjärnan helbrägdagöra Mag- och underlifssjukdomar, Njur- och urinblåsesjukdomar, återgifva matsmältningsorganen kraft och styrka. ... Ett enastående, verksamt medel till att fördrifva Nervsvaghet samt Gikt i alla kroppens delar ... af utomordentlig betydelse för personer, som lida af Impotens ... och svaghet (isynnerhet följder af onani). ... Det mest nedbrutna sundhetstillstånd kan åter upprättas genom att ständigt bära Volta-korset med 2 Elementer och den stora Stjärnan. ... Volta-korset med den stora stjärnan fås endast å nedanstående auktoriserade försäljningsställen (för) 3 kr och Volta-korset med 2 elementer och stjärna, som är 10 gånger så verkande och helbregdagörande (för) 4 kr. 50 öre. I Jönköping hos Herr A. Hofström, Östra Storg. 1 (Stora hotellet). Hvarje kors skall på saken vara påtryckt "Kejserligt kungl. patent" och uppfinnarens namn, annars är det falskt. ... ... (Tidningens kommentartvå dagar senare: "Bland humbugannonser, hvilka ännu erhålla plats äfven i den anspråksfullare pressen, men icke är fullt så oskyldiga som voltakorsaffären, vilja vi särskildt varna för den grupp, som utlofvar att bota nervsvaghet samt återställa styrka och mandom." (Jönköping-Posten 1902-02-05 och 1902-02-07 "Helsobringande kors med påtryckt 'Kejserligt kungl. patent'")

Vaggeryds träförädlingsfabrik har i dagarna fulländat uppförandet af ett större tidsenligt varmbadhus. Baden hafva dessa dagar tagit sin början, och hafva anordningarne utfallit till hvars och ens fulla belåtenhet. Länge har en badinrättning utgjort ett önskemål för samhället. (Jönköpings-Posten 1901-12-08 "Varmbadhus i Vaggeryd")

Skillingaryds sjukhjälpsförening, som bildades sistgångne vinter, har nu 39 medlemmar. Föreningens syfte är att vid sjukdomsfall lämna sjukhjälp och vid dödsfall begrafningshjälp. I förra fallet uttaxeras på hvarje medlem 10 öre i veckan och vid dödsfall 50 öre. Sjukhjälp har, sedan föreningen bildades, utgått till tvenne medlemmar, det sista med 11 kr. 40 öre. I samma mån medlemsantalet stiger, ökas sjukhjälpen till högst 10 kr. i veckan. Begrafningshjälp utbetalas med högst 50 kr. Fördelen af en dylik förening ligger i öppen dag och bör mana hvar och en isynnerhet bland mindre bemedlade att i eget intresse ansluta sig till Skillingaryds sjukhjälpsförening. Inga afbränningar för förvaltningskostnader förekomma. (Jönköpings-Posten 1901-10-07 "39 medlemmar i Skillingaryds sjukhjälpsförening")

Vaggeryds hundramannaförening hade den 2 dennes sitt ordinarie sammanträde. . . . Bestämdes att hyra godtemplarnes lokal för sammanträdens hållande. För att genast kunna utbetala dödsfallshjälp, sedan en medlem aflidit, bestämdes att under närmaste tiden sammanskjuta ett dylikt belopp för att hafva pängar i beredskap. Vid sammanträdet inskrefvos fem nya medlemmar och anmäldes för inträde två, hvadan föreningen nu räknar 38 medlemmar. (Jönköpings-Posten 1900-11-07 "Hundramannaförening sammanträder i godtemplarlokal")

Vaggeryds hundramannaförening har sina möten första Fredagen i hvarje månad i Vaggeryds missionshus kl. 8 e.m. Nya medlemmar mellan 18 och 50 år vinna inträde. (Jönköpings-Posten 1900-03-21 "Nya medlemmar mellan 18 och 50 år vinner inträde i hundramannaförening")


ca 1900 - ca 1875

Augusta (Svensson på bergslagshemmet Bråten i Tabergs bergslag) använde (ett) plåster som hon fått av (sin syster Hedvig som var anställd som jungfru hos en apotekare i Stockholm). (Augusta) bad systern sända mer. Fler och fler hörde av sig för att bli hjälpta. Plåstret kallades i trakten för Bråtaplåster och hade ett gott rykte. Det hade förmåga att dra ur var och var verksamt mot infektioner. Det hjälpte mot blodförgiftning, bölder, varbildning. . . . Plåstret kom i form av små bruna stänger liknande lackstänger. Man skulle klippa av en bit, värma den och breda ut på en linnebit. Tyget skulle helst vara gammalt och slitet så att det var mjukt och följsamt. Då fäste plåstret på linnet och allt var mer hanterbart. De hjälpsökande kom naturligtvis merendels från den närmaste trakten, Norrahammar, Taberg, Barnarp, men det kom också folk från socknarna lite längre bort. Angerdshestra till exempel, och de hade lydigt med sig gamla vältvättade linnelappar. Ibland skrev man från mer avlägsna orter, Smålandsstenar eller liknande. Då smorde Augusta plåster på en lagom stor linnebit, kanske 20-30 cm i fyrkant, som hon gjorde ett paket av och skickade på posten. . . . Bråten blev bekant för sitt plåster någon gång i slutet av 1800-talet. Augusta höll på så länge hon orkade. Hon dog 1917. Sedan tog svärdottern Hanna vid. Verksamheten pågick framåt mitten av 1940-talet. Förmodligen upphörde apoteket i Stockholm med sin tillverkning vid den tiden. (Lennart Gustavsson "Bråtaplåstret" s 107)

Äfwen nu firades denna kristenhetens stora högtid (på Wilhelmsro anstalt för barn med epilepsi) i ro och barnaglädje, skyddad som man war liksom af osynliga wäsenden för den omgifwande stora sjukligheten. Rikt smyckade julgranar, många julpaketer, andliga tal och sånger wederkwickte tjänstepersonalen och de barn, som kunde deltaga i högtidens firande. För några är det ej möjligt, för andra endast halft medwetet, men alla njuta af wärmen och glansen, under det andra uppfatta något om Jesu födelse, när de höra läsas och sjungas därom. En särskild glädje för stiftarinnan (Ebba Ramsay) beredes genom de många gåfwor och bref från äldre barn, uppfostrade på Wilhelmsro, hwilka wittna om innerlig kärlek till den gamla wännen och det kära hemmet. De kommo dit såsom obotliga eller krymplingar; icke få försörja sig nu på andra orter. En liten guldsked från Chicago med emaljeradt skaft skickar en, några stora fotografier från utställningen en annan. De flesta förena sig i att betrakta Wilhelmsro som sitt hem. Äfwen från några föräldrar till barnen komma små minnesgåfwor rätt ofta till julen, rörande i sin enkelhet och uttryckande deras uppskattning af det goda barnen åtnjuta. De utgöra ock stiftarinnans största belöning jämte de årliga sympatiska brefven från liknande anstalter i främmande länder. (Jönköpings-Posten 1895-01-02 "Hem för obotliga och krymplingar")

Byarum. . . . Till distriktsläkaren har anslagits 100 kr årligt i fem år med willkor att denne på bestämd dag en gång i weckan anträffas i Skillingaryd för emottagande af sjukbesök. Att läkaren härwid wid hämtning beräknar reseersättning från Skillingaryd antogs af stämman för gifwet. (Jönköpings-Posten 1891-01-02 "Distriktsläkare i Skillingaryd en bestämd dag hwarje wecka")

"Carl Haverman, Kirurgisk instrumentmakare och liktornsoperatör", stod det på en skylt vid Rosenbergsgatan (i min barndom på öster i Jönköping). Folk hade grova skor på den tiden och passformen var kanske ej alltid den bästa, varför liktornarna hade högkonjunktur. Men Haverman hade skarpa knivar, och skötte om operationen. Till sist blev han dock förbjuden att idka sin näring, vad liktornarna beträffar, av vad orsak känner ej författaren. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 25-26)

Till Sanna (mellan Jönköping och Huskvarna) kom Henrik Kellgren redan 1880 och köpte in gården Stora Sanna. Sex år senare återvände han med några assistenter och upprättade ett sommarsanatorium. Kellgren var en officer som tagit examen som gymnastikdirektör vid Gymnastiska Centralinstitutet i Stockholm 1865. Ett par år senare började han behandla patienter i Gotha, en tysk stad som ligger naturskönt i Thüringer Wald. Han utvecklade en egen massage- och behandlingsmetod "för nervbehandling bestående hufvudsakligen af friktioner och vibrationer i förening med . . . aktiva och passiva rörelser". . . . Henrik Kellgren var född 1837 i Alingsås, men hade 1905 sin bas i London med filialer runt om i Europa. Institut hade startats i Norderny 1877, i Baden-Baden 1883 och i Paris 1884. Nu var tiden mogen för lantlivet utanför Jönköping. På 20 år har Kellgren byggt upp en välrenommerad SPA-anläggning vid Vätterstranden norr om gården Stora Sanna. Han kallar den "Institutet för Manuell Behandling, Sanna". Kring sekelskiftet bor Kellgren med sin familj här stora delar av året. . . . "Med all rätt ansågs han som en underdoktor. Hans patienter tillhörde de förmögna kretsarna - de hade råd att resa med honom till Sverige för att fortsätta behandlingen." (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 41-42)

Zachaugården i hörnet av Brunns- och Barnarpsgatan (i Jönköping) rives nu (år 1954). Snett emot denna låg (i mitten av 1880-talet) Möllera-gården, i vars länga mot Brunnsgatan en klok gumma, tillhörande den berömda naturläkaresläkten i Flahult (i Norrahammar) tillagade sina salvor och hälsodrycker. Vördnaden för namnet minskades ingalunda av de laboratoriedunster, som trängde ut genom brygghusfönstret. Spritbolaget inköpte fastigheten, och till det nya Helmershus . . . flyttades allt, som ingick i verksamheten på förstaden, (krogen) Tummen (intill Järnvägstorget), utminuteringen på V. Storgatan i nuv. Skånska bankens hus, Lundbergs hotell och Fördärvet, Barnarpsg. 17, varför det nu kan . . . sjungas: "Alla de flyktande skuggor ha slutit sig samman till en". ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 98; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(foto) Västra Storgatan 35 (Jönköping). Uppfört 1883. Byggnaden tjänstgjorde fram till åren 1919 som epidemisjukhus. Därefter som småskoleseminarium och mellan åren 1935-1969 som stadsbibliotek. (Gunvor Eriksson "Jönköpings stadsbibliotek 1916-1976" s 76)

En företagsanknuten sjuk- och begravningskassa bildades (vid Norrahammars Bruk) 1882, och medlemskap var obligatoriskt för arbetare, som uppnått 18 års ålder. I början av seklet lämnade kassan begravningshjälp med kr 40 och sjukersättning med kr 1 per dag från femte sjukdagen. En inträdesavgift om kr 4 och en årsavgift om kr 6 utgick och gav arbetarna rätt till fri läkarvård för sig och familjen och fri medicin för egen del. Om man frågar gamla norrahammarsbor, nämns inget om några avgifter, utan sjukvård och medicin anges alltid som gratis. Förmodligen har den lilla avgiften till kassan glömts bort och allt uppfattats som helt fritt. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 25)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Om hygien och sjukvård i staden för sjuttio år sedan bör man (nu år 1948) ej fälla något hårt omdöme. Säkert hade de dock sina förespråkare. Länslasarettet var en stor, ganska ny, fritt liggande tegelbyggnad vid södra gränsen av förstadsbebyggelsen. Från ett enda besök därinom har jag kvar bilden av rymlighet och snygghet. Lasarettsläkaren, doktor Carl Bokström, bodde i en liten vacker stenvilla strax intill. Han var synnerligen aktad både som läkare och borgare. Det var troligen 1881 det nya epidemisjukhuset, en nätt tegelbyggnade, uppfördes ej långt från Talavid. Dess läkare var andre stadsläkaren och regementsläkaren doktor E. Zetterberg. Vår skolläkare var provincialmedicus H. O. Caspersson. Förste stadsläkare var den originelle Gustaf Engstrand, som var mycket populär. Regementsläkare Mobeck var mest känd som skildrare av sina många resor inom och utom Europa. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,87-88)

Nästan mitt emot Talavid låg i junebäcksdalen stadens övergivna, egendomliga gamla sjukhusbyggnad, i dagligt tal kallad "gamla lazaretten". Några meter längre fram uppfördes i rött tegel och i envåningshöjd ett epidemisjukhus. . . . Stadens andra apotek, Kronan, låg som fjärde hus i norra husraden vid V. Storgatan, från öster räknat. Jag antar det var från dettas laboratorium "Enkan Carlsons ekta tallbarrolja" fördes ut i marknaden. (En tidigare innehavare av apoteksrättigheterna lär ha hetat Carlson.) Tillsatt badvattnet hölls den för att vara gott läkemedel mot reumatism och mycket brukad. (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 90,92)


ca 1875 - ca 1850

När Vilhelm Spånberg 1874 började uppföra det som skulle bli Norrahammars Bruk, låg anläggningen samlad kring bruksdammen och vattenhjulet för direktdrift av maskinerna. Åns fallhöjd genom Norrahammar är drygt 60 meter. Men den jämna lutningen gör, att det är ont om ordentliga fall. Utvinnandet av vattenkraften krävde därför dyrbara och komplicerade arbeten, som lämnade spår i form av dammar och kanaler. Bruksdammen t.ex. förbands med ån av en 165 m lång tilloppskanal. Från dammen ledde en vattenränna ca 200 m till vattenhjulet och därifrån fördes vattnet vidare i en 300 m lång avloppskanal. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 21)

1870 skedde stora förändringar med Sjöhults Norrgård. Från att i många hundra år ha lytt under adelsmän och järnbruk blev den en vanlig, fastän ovanligt stor, bondgård. Köparen hette Anders Magnus Andersson. Han var född 1830 i Norra Skog i Byarums socken under Bratteborgs fideikomiss och hade varit rättare på Ya i Fryele. Han kallades i fortsättningen alltid för rättaren. . . . Rättaren var kobotare. Medicinen lämnades ut i kvartersflaskor och kallades satser alldeles som hos Simon Jansson i Sörgården. Rättaren hade i sin ägo veterinärmedicinsk litteratur av Billman. Böckerna var förmodligen översättningar från tyska. De innehöll inte bara beskrivningar av sjukdomar utan också recept på hur de skulle botas. Simon fick böckerna efter rättaren De utgjorde en av grunderna till Simons framgångar som kobotare. . . . Kobotaren i Sjöhult(s Sörgård) var verksam omkring andra världskriget. De flesta bönder i närliggande socknar hade öärende till Simon Jansson, som var berömd för sina framgångar på kreaturmedicinens område. . . . En säregen del av hans verksamhet var att han använde huggormsgift som bedövningsmedel. Det rinner en liten bäck nedanför södra delen av byn. Där trivdes huggormarna och där fångades de in för att få lämna ifrån sig sitt gift. Somliga fick också lämna ifrån sig skinnet, eftersom Simon ibland flådde dem. Platsen kallades ormgropen. (Lennart Gustavsson "Sjöhults och Porteshults byar" s 115-117)

I lägenheten på nedre botten (av gården vid norra sidan av Storgatan i Jönköping vid torget åt öster till) bodde under 1800-talets senare hälft två gamla systrar, mamsellerna Tjäder. (Hovrättsrådet) Wilhelm Björkmans näst yngste son, nu (år 1954) 87-årige rådman Karl Björkman erinrar sig ännu livligt från sin barndom den ena av dessa. Hon var född år 1800 och kunde varken läsa eller skriva men hade ett utomordentligt minne, var s. k. klok gumma och söktes mycket av sjuka, då hon ansågs vara i besittning av en hel del undergörande recept. Hon avled först på 1890-talet. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 56-57)

Badinrättningen å Stora Limugnen (i Jönköping) är öppen hwarje Onsdag och Lördag, hwarjemte bad äfwen andra dagar erhållas då derom tillsäges på Skogsullsfabriken. (Jönköpings-Posten 1868-02-01 "Badinrättning öppen hwarje Onsdag och Lördag")

Lasaretts-Läkaren Doktor C. Bokström (i Jönköping) emottager sjukbesök kl. 8-10 f.m. samt kl. 4-5 e.m,. i öfverste C. Muncks gård Förstaden N:o 21, nedra botten. (Jönköpings-Posten 1868-01-18 "Lasaretts-Läkare emottager sjukbesök i öfverstes gård")

Till Åsen(s gård) hör de gamla Åsendammarna, som är anlagda i Junebäckens ravin. Det var Jönköpings gamla vattenverks dammanläggningar. De byggdes på 1860-talet (färdiga i november 1865), då Jönköping fick sin centrala vattenledning. Anläggningen är omgiven av en naturpark med barrskog och blandskog. Stora reservoaren kallad Luttadammen efter en man, som hette Lutter och förestod anläggningen, är ännu intakt och har en hög stödmur av huggen sten. Nedanför denna damm ligger flera dammar, som helt nyligen har återställts. Hela området kallas idag (år 1991) Vattenledningsparken. Invigningen skedde den 11 maj 1985. (Inga Johansson "Liten historik över Åsens egendom" s 13)

Strypsjuka har nyligen förekommit inom Månsarps socken, der inom ett hushåll, med en mellantid af 6 dagar, 2 barn insjuknat och dött inom 24 timmar. (Jönköpings-Posten 1865-03-11 "Strypsjuka till döds i Månsarp")

Patenterade hydroelektriska giktkedjor, från 4 till 10 rdr rmt stycket, särdeles ändamålsenliga för gikt, rheumatism, hjertklappning, blodkongestioner åt hufwudet, tandwärk, frossa och flera slags ögonsjukdomar, m.m. . . . Finnes att tillgå hos Garfwerifabrikör Agrell fr. kl. 9 f.m. till kl. 4 e.m. . . . Mitt vistande härstädes blir endast en kort tid. H.E. Arentzon. (Jönköpings-Posten 1865-01-28 "Patenterade hydroelektriska giktkedjor")

Aldrig, säger aldrig, luftades ett sjukrum om sjukdomen än varade i veckotal - dag och natt var där halvmörkt, och för att ej "oroa" den sjuke inskränktes städningen till den minsta möjliga. Ingen som kunde få "dö i fred" i sitt hem, hurudant detta än var, kunde förmås att uppsöka ett av dåtidens sjukhus (tiden 1856-1864). Lasarettet i Jönköping var inrymt i en från medeltiden stammande stenbyggnad borta vid Talavid. De sjukdomar som de sjuke ej själv medförde dit, fick han gott tillfälle att förvärva där. Hygien var ju ännu icke känt ens till namnet och Johan III:s gamla slott aldrig avsett till sjukhus. ... Vid farsoter inom (fars, doktor Sven Erik Sköldbergs) distrikt nedåt landsbygden brukade han stämma möte med de sjuka och dessas anförvanter på viss dag och plats, exempelvis i sockenstugan. Många voro de hjälpsökande, ont om tid hade han, kort i tal och svar var han, och så kom det sig att han såsom generell förordning för samtliga rödsotspatienter förklarade, att de skulle "koka risvatten och dricka detta varmt". Vid sin återkomst till samma socken en tid därefter prisade alla med en mun den utmärkta verkan av "risvattnet". Och så billigt sen, tillade de förtjusta. Men som doktorn ej sagt vad för ris de skulle bryta, hade de tagit litet av varje: talle, björke och lite svettdrivande pors och skvattram, förstås! Badat i tallstruntavatten hade de nog gjort då och då, när "gekta" ansatte dem, men nu begrep de att det var lika bra att dricka vattnet! Risgryn hade dessa fattiga ödemarksbor aldrig sett, än mindre smakat. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 133-134)


ca 1850 - ca 1800

Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad begagnas i år (1846), såsom wanligt, ifrån den 26 Juni till den 1 Augusti. Mineralwattnet, hwars hufwudbeståndsdel är jern i förening med wanliga salter, har wisat sig särdeles werksamt och wälgörande mot: Rheumatism, Gikt, Hamorrhojder, habituel Kräkning och Diarrhé, Magkramp, Masksjukdom, Leunorrhé, och Amaenorrhé, Bleksot, Nervsvaghet, Hudsjukdomar, m. m. Badgyttjan som innehåller wattnets mineraliska beståndsdelar är fin och len för känseln, samt i allo förtjent af det loford den, i anseende till sin werkan, så allmänt eger. De sjukdomar, mot hwilka den gjort utmärkt nytta, äro: Gikt, Rheumatism, Skofler, Bleksot, nervösa åkommor, allmän Swaghet, Lamhet, Sjuklighet i ledgångarna, kontrakturer, m. m. - Dess werkan accelereras äfwen af en till bad och dusch anwänd, starkt jernhaltig mineralkälla, belägen wid badhuset. Utom Gyttjebad erhålles Dusch- , Kar- , Hepatiska bad jemte Ångbad mot 16 sk. Enkla wattenbad betalas med 12 sk. Brunnsafgiften är för ståndspersoner 2 Rdr och för barn hälften. - De förmögnare af allmogen betala en afgift af 1:8, samt de mindre bemedlade 1 Rdr. Hyra för rum med goda sängkläder i större byggnaden, der salong och matsal äro belägna, per wecka 3:16, i mellanbyggningen 2:32, samt i 3:dje byggningen 2:16. - Begagnas egna sängkläder, afdrages 1 Rdr pr wecka. - Lakan, handdukar och badlinne torde respektive brunnsgäster sjelfwa medtaga. Matpriset wid första bordet, hwarest serveras 4 rätter god mat wid middagarna, samt 3:ne wid aftnarna, är utom bränwin och strösocker 40 sk., wid andra bordet 32 sk. - Särskilda mål eller dagar afdragas ej. - För mat till betjeningen betalas 16 sk. om dagen. Stallrum för 2:ne hästar 32 sk. - Wagnsrum 16 sk. per wecka. - Hö, halm och hafre äro att tillgå, mot i orten gångbart pris. - Plats på wursten 12 sk. för hwarje promenad. - Apoteks - , post - och tidningsafgift, tillsammans 32 sk. - Priserna äro i banko. På stället finnes ett nybyggt lasarett, hwarest emottagas cirka 30 fattiga, mot en afgift af 2 Rdr, jemte presterskapets intyg om socknens bidrag till deras underhåll. - Ett lika antal fattiga åtnjuta wanliga fria bad. Läkarewården bestrides af Bataljonsläkaren, Medecinae Doktorn och Kirurgie Magistern P. Danielsson. Reqvisitioner af rum m. m. adresseras till vice Häradshöfdingen Axel Rydbeck på Jönköping och Lundholmen. Jönköping den 24 April 1846. Brunns-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad särdeles werksamt mot flera olika sjukdomar")

Statistiska uppgifter rörande Jönköpings Län. . . . År 1842 wårdades på Länets Lasarett 58 med predikosjuka behäftade personer, och deras underhåll med frakt kostade kurhuskassan 195 Rdr 38 sk. 1 r. banko. (Jönköpingsbladet 1845-02-08 "Wård af 58 med predikosjuka behäftade personer under år 1842 i Jönköpings län")

I anseende till det owanligt stora antal af veneriska patienter, som under sednare hälften af år 1844 blifwit till läkarewård å Länets kurhus anmälte, och på derom af Lasaretts-Direktionen gjord framställning, warda socknenämnderna å landet på detta sätt uppmanade att hafwa en noggrann uppmärksamhet fästad å sjukdomsfall af ofwannämnde art, och att genast, då anledning förekommer misstänka sådane, föranstalta att patienten, inställes till besigtning af närmast boende Provincial- eller Stadsläkare, på det att ej allenast smittans spridande må i tid förekommas, utan ock de mera kostsamma allmänna läkarebesigtningarne kunna undwikas. Jönköpings Landskansli den 30 Januari 1845. C. G. Bergenstråhle. C. D. Brorström. (Jönköpingsbladet 1845-02-04 "Besigtning av veneriska patienter")

I stadens Boklådor: . . . Om Chorean (predikosjukan) i Jönköpings län. Anteckningar af S. E. Sköldberg, Provincialläkare, 16 sk. (Jönköpingsbladet 1844-03-09 "Om predikosjukan")

Jönköping är ju inte minst något av en vattenstad. ... Vattnet var det goda och det onda i stadens liv. ... Dricksvattnet tog man ur Vättern och det bars hem till gårdarna av pigorna, avloppsvattnet hälldes i kanalerna eller i Lillsjön - av kanske samma pigor. De stora koleraepidemierna 1834, 1853 och 1866, rödsot, dysenteri och tyfus, vilka ständigt härjade, ansågs ha sin grund i fukten och dimman, i det förorenade dricksvattnet och de primitiva avloppsledningarna. ... När järnvägen skar av Vättern från staden skar den också av en viktig del av vattenförsörjningen och det blev anledningen till att Jönköping fick en av de första hygieniska vattenledningarna i landet. År 1865 kunde en ledning öppnas och det hade anlagts stora dammar uppe på kullarna vid Åsens herrgård och därigenom fick man ett naturligt tryck. Något vattentorn behövde aldrig byggas i Jönköping. Denna enda åtgärd, att anlägga en vattenledning, fick stor betydelse för hälsotillståndet och Jönköping, av många betraktad som landets hälsovådligaste stad, kunde visa att dödligheten sjönk betydligt och att kolera och rödsot försvann. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 56)

Längst till höger (på teckningen av staden Jönköping sedd från Dunkehalla) i förgrunden ses det av Erik Dahlberg byggda Slottskapellet. . . . Närmaste hus i förgrunden (till vänster om Slottskapellet) var länslasarettet. . . . Nästa hus, med högt tak, vände fasaden åt lasarettets vidsträckta gård. . . . Byggnaderna där bredvid voro ett magasin och en mangelbod. . . . Vidare kommer landsvägen, som förer ner till Junebäck. Huset å andra sidan vägen var kolerasjukhus under epidemien 1834. Det minns jag icke själv, men hörde det omtalas. (Viktor Rydberg "Brev till Gustaf Nyblaeus" s 63-66; brev skrivet som svar på brev från Nyblaeus år 1890)

Under den svåra koleraepidemin 1834 inrättas på Liljeholmen (i Jönköping) ett sjukhus, då de redan befintliga voro otillräckliga. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 17)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Vid sjukdomar begagnades ock allehanda trollerier och underkurer. Sålunda, ifall någon blifvit häftigt förkyld eller, som det hette, hade fått "trollskott", smältes bly vid elden och slogs över den sjuke i kallt vatten. Den form blyet dervid antog i vattnet var alldeles lik trollets skepnad, och då blott denna skepnad blef känd, hade det onda icke längre makt med den juke. Ja, jag skulle kunna omtala tjogtals medel af dylik art som användes både som preservativ mot ondt och såsom hjelp när något ondt skulle aflägsnas. Serdeles rik var vidskepelsen på utvägar för att hindra onda makter att komma åt kreaturen. Att tidigt på våren få fatt i en orm och nedgräfva honom under allehanda signerier i ladugården, var ett ofelbart medel mot otyget. Äfven vid barnsjukdomar tog man flitigt sin tillflygt till kloka gummor, som "läste" öfver barnen eller föreskrefvo än den ena, än den andra underkuren. Odöpta barn blefvo bortbytta mot trollens barn, såvida ej en mängd försigtighetsmått vidtogos. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,92)

(Östra) Kanalen benämndes förr "smala hamnen", medan den betydliga bassäng och utvidgning därav, som numera (år 1932) motsvaras av Östra torget, kallades "breda hamnen". Detta torg tillkom genom utfyllnad så sent som 1830, dock ännu ej till hela dess bredd mot norr, och benämndes en lång tid Nya torget till skillnad från Gamla torget, sedermera kallat Hovrättstorget. Det senare förlorade sin karaktär av torg, när spårvägen 1907 anlades och erhöll då sina nuvarande planteringar. I min barndom samt ända till kanalens ombyggnad åren 1881-1888 hade den nämligen ännu en rätt betydande utsvällning just vid Nya torget, och denna bassäng kallades i dagligt tal Fyrkanten. Vintertiden var isen på detta vattenområde en omtyckt plats för ungdomens skridskoåkning, kanske mindre beroende på fritt val än på Fyrkantens centrala läge samt därpå, att föräldrarna icke ville släppa de små ut på sjöarnas isar. . . . Vilken fröjd var det ej, som redan förut antytts, vintertiden på kanalens is, särskilt den breda Fyrkantens! . . . Där var ett myller av ungdomar, som löpte på kapp, hoppade och konståkte. Det, som beredde det allra största nöjet, var nog i alla fall, när man efter den första starka köldnatten, medan isen ännu var knappt halvtumstjock och gick i vågor under den gående, fick tillfälle att öva sig i den ädla och omtyckta sporten att genom frivilliga rovor åstadkomma stora grytor i isens yta. (Josef Lundin "Östra Hamnkanalen i Jönköping" s 22-23,26)

För (år) 1825 finner man (i lagfartsprotokollen för Jönköping) under den 28 februari "Upbud å tomten N:o 40 vid Slottsgatan på Svenska Maden, med någon del af närgränsande gräshage, för Gymnastique Bolaget", vilken tomt just är den på vilken det gymnastikhus uppfördes, som gjorde tjänst på 1860-talet. . . . (Överlåtelse av gymnastikinrättningen till staten gjordes år 1828.) . . . Även sedan löjtnant (Christian Ulrik) Canterström blivit gymnastiklärare, fortsatte den frivilliga gymnastiken för äldre och yngre i staden vid sidan av skolgymnastiken. Detta framgår exempelvis av en kungörelse, som publicerades i stadens tidning i februari 1833, och i vilken det hette: "De som behaga deltaga i Gymnastiska öfningar eller äro i behof av ändamålsenlig så kallad Sjukgymnastik, kunna, så wäl äldre som yngre personer, dermed betjänas:" . . . Att det icke var frågan om någon tillfällighet synes med all tydlighet av en ny kungörelse längre fram på vårterminen samma år. Häri meddelar Canterström bl. a. att han enligt överenskommelse gav sjukgymnastik antingen på gymnastiklokalerna eller hemma hos patienterna samt att de som ville vara med om friskgymnastiken borde anmäla sig hos honom i gymnastikhuset. (Albert Wiberg "Gymnastikens uppkomst i Jönköping" s 83-84,94,105)

Klockare Holmquist skulle för vaccinering få "för hvarje barn, som vaccineras av de förmögnare 1 kappe råg, af mindre förmögne en kappe korn och af de minst förmögne eller fattige en kappe hafre, antingen in natura eller efter det årets markegångspris, då skyddskoppympningen blifvit förrättad. Dessutom uppbär han af kongl majt årligen anordnade vaccinationskollekten såsom vedergällning för skyddskoppympning." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 73-74; protokoll 8 juli 1818)

Kungörelse om vaccinationsföreståndare upplästes. Församlingen ansåg, att klockaren Sven Söderström, som ensam förrättat vaccinationen i båda församlingarna, kunde fortsätta därmed, tills den ordinarie klockaren ankom den 1 maj nästa år. Redan i kungörelsen av den 19 juni 1805 stadgades, att klockare skall vid ansökningen bilägga intyg av provincialmedikus om kunskap och färdighet i vaccination. Till en början var denna frivillig. Genom kungl. kungörelsen den 14 juli1810 blev vaccinationen obligatorisk. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 64; protokoll 4 november 1810)


ca 1800 - ca 1750

19 mars 1797 sammanträdde (Barnarps) församling för att åter behandla frågan om länslasarettet. (D:r) Wåhlin (vid Jönköpings lasarett) hade i skrivelser erinrat om nödvändigheten av att understödja lasarettets verksamhet och utvidgning. D:r Wåhlin påtalade framför allt den bland allmogen grasserande veneriska smittan, "som snarligen hotar hvarje hus". Han tillskrev främst tjänstefolket skuld härtill, samt att man på grund av fördomar behöll de sjuka hemma i stället för att sända dem till kurbehandling. På sommaren, under bärgningstiden, hade man sjuke hemma för att se efter hus och barn, då lasarettets salar stodo till stor del tomma. På vintern kommo de i stället "skåcketals" in för vård, så att luften i sjuksalarna var helt förskämd. Wåhlin fann därför nödigt att utöka lasarettsbyggnaden med 5-6 salar samt att anställa en kirurg. . . . Månsarps-borna hade ej intresse av gemenskap med Barnarp i denna sak och då lät man dem vara för sig själva hädanefter i lasarettsfrågor. . . . Det meddelades, att hela summan av pastoratets andel i lasarettsunderhållet uppgick till 2 Rd. 26 skill. årligen. Man beslöt nu att lägga Barnarps del av detta belopp på så sätt, att varje "communicant" som icke är alldeles utfattig eller "allmosehjon" skulle lägga årligen (visst belopp). Medlen skulle uppbäras av sexmännen, men försiktigtvis bestämdes rätt att förskottera ur fattigkassan. Det gick vanligen inte så lätt att indriva allt. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 71-72)

Med sina församlingsbor synes prästerskapet vanligen stått i gott förhållande i Barnarps socken. Kyrkoherden var i nästan alla avseenden församlingens ledare, själasörjare och lärare. I kyrkan mötte alla upp på helgdagarna, dessutom träffade han sockenborna i hemmen på t.ex. "sockenbud", d. v. s. sjukbesök för att meddela religionens tröst och nattvarden åt sjuka och döende. Om ej kyrkoherden på grund av sin undervisning i Jönköpings skola hade tillfälle, så ålåg detta uppdrag komministern i Månsarp (kaplanen). År 1779 yrkade församlingsborna på, att kyrkoherden själv skulle göra sockenbuden, enär de ansågo det besvärligare att härför anlita komminstern. Kyrkoh. Colliander svarade, att denne hade lön även för detta uppdrag. Själv skulle han dock villfara sockenmännens begäran när han vore hemma från skolan och påstod, att han kunde flytta in till staden, om han så ville. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 40)

Biträdd av lasarettsfältskären F.P. Halbmeyer jr arbetade (Jönköpings medicus Anders) Wåhlin vid (stadens nybyggda) lasarett i två decennier. . . . När fransosen (syfilis) började härja särskilt starkt just hösten 1777 och utrymmet i det nya lasarettet inte förslog inrättades på förslag av Wåhlin och med stöd av landshövdingen en "kommunal" sjukkammare i ett privathus på Svenska Maden, som var i funktion ännu 1782, när Wåhlin begärde en hyresförlängning, och kanske ända till 1793, då Wåhlin utverkade att lasarettet försågs med en övervåning, vilket fördubblade antalet bäddar till 16 (även slottsgarnisonen hade ett "kompanisjukhus"). Vid hans död (1797) fanns också en "skola öppen för i (läkar)vetnskapen lärgirige, medellöse ynglingar". (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 6-7)

Vad (Jönköpings) län angår, så byggdes vårt första lasarett år 1777, och enär Kungl. Maj:t förordnat, att lasaretten skulle inrättas vid de redan befintliga hospitalen kom vårt första lasarett att uppföras invid det gamla (Johan III:s) hospital och i förening därmed. Orsaken till att lasarett kommo att uppföras vid denna tid var, att de veneriska sjukdomarna då härjade oerhört i landet, och att statsmakterna måste vidtaga kraftiga åtgärder för deras förekommande. En del av utrymmet inom hospitalet apterades till sjukhus åt de veneriskt sjuka. Det omtalas således, att 2 rum i hospitalets stora träbyggnad anordnades till sjukrum. Mittemot hospitalet på andra sidan om Västra Storgatan (då Spetalsgatan) reddes en tomt för Serafimergillet, varå uppfördes en ny byggnad för de sjuka. Denna byggnad uppfördes först i en våning men påbyggdes senare med ytterligare en våning. Det var denna byggnad, som kallades lasarettet och sedermera gamla lasarettet. Det är således felaktigt att kalla hospitalet för gamla lasarettet. Denna gamla 1777 tillkomna byggnad finnes ännu (år 1938) kvar i staden, ehuru på annan plats. Den inköptes år 1851 av staden och användes av staden till kolerahus, kopphus och senare till epidemisjukhus. Av staden såldes huset längre fram, sedan ett nytt epidemisjukhus byggts å nuvarande bibliotekstomten (strax öster om Johan III:s hospital), till en privatperson, som flyttade huset till Sjögården vid Östra Strandgatan, där det ännu står kvar, minnande om att en gång hava varit det gamla lasarettet i staden. (Arnold Lindman "Johan III:s hospital - Jönköpings äldsta byggnad" s 42-43)

(Jönköpings) magistrat blev en kanal för (medicus Anders) Wåhlin när han bekämpade och informerade om den grasserande syfilisen 1777. De 24 äldste beslöt "vid strängt ansvar därå" att varje husvärd som hos någon i sitt hushåll märkte sådana tecken som enligt doktor Wåhlin åtföljde denna sjukdom, nämligen "elaka sår, revormslika utslag, värk uti armar och ben eller annan svår värk, som om nätterna eller under kvällen blir värre, halssjuk och heshet eller någon annan olägenhet på hemliga ställen", skulle "slikt genast hos läkaren angiva och besiktiga låta". (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 13)

Behovet av ett lasarett (i Jönköping) växte under 1700-talet, inte minst emedan "fransosen", det vill säga syfilis, sedan början av seklet skördat mängder av liv, barns såväl som vuxnas. . . . För att vinna allmänhetens förståelse tryckte (stadens medicus Anders) Wåhlin 1776 på egen bekostnad sin "Tankar om Jönköpings läns Lazaretts inrättande till Landsortens, Rikets och Läkarevetenskapens framgena nytta", som han delade ut gratis, vilket blev fallet med flera av hans uppsatser. Innan lasarettsbyggnaden kunde avsynas hösten 1977 - ett envåningshus om 30 x 16 alnar på andra sidan landsvägen mitt emot hospitalet - inrättades det i januari samma år provisoriskt i några rum i hospitalet vid Junebäcken. Lasarettet var sedan verksamt vid Talavid till 1875. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 6)

Hösten 1775 hade (Barnarps) församling fått brev om att länslasarett skulle upprättas i Jönköping och efter stor tvekan gick man med på att offra ett öre Silvermynt av varje mantalsskriven, men "Härskaper" 16 öre Silvermynt pr helgård för lasarettet. Kyrkovärden Petter Andersson i Pershult och bergsmannen Jonas Danielsson i Målen fick i uppdrag att överlägga med övriga socknar, dock med sträng tillsägelse att ej överskrida det anslagna beloppet. 1784 blev församlingen anmodad att teckna "rundeliga" bidrag till lasarettet, som var i fara att nedläggas på grund av bristande inkomster. . . . Nu ville man ha anslaget fördubblat. . . . Men detta vägrade socknemännen att gå in på. Året därpå lovade dock församlingen efter "bewekeliga" föreställningar av pastor att gå med på det förhöjda anslaget. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 70)

De få utbildade läkarna på 1700-talet hade en mycket stor arbetsbörda, och kunde naturligtvis inte bistå alla sjuka. 1765 rapporterade till exempel (medicus Anders) Wåhlin (i Jönköping) att över 2 000 personer i länet (bl a i Byarum, Tofteryd, Bondstorp, Hagshult, Bredaryd, Forsheda) drabbats av "dragsjuka" (en äldre benämning på en form av epidemisk hjärnhinneinflammation). Han hade själv rest - endera i sin gamla gula, täckta vagn eller i den gråmålade kaleschen (han hade även två slädar) - till en del orter och till andra hade han skickat medicin, men en del människor hade måst sätta livet till. Han tackade Collegium Medicum för medicinen och berömde apotekare Grapengiesser, som förskotterat den. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 12)

Mottagare till många av (medicus Anders Wåhlins i Jönköping) brev var Collegium Medici president. Abraham Bäck, god vän med (Carl von) Linné och initiativtagare till Serafimerlasarettet i Stockholm. Om sina ekonomiska villkor skrev han 1760 till denne att "vad min inkomst angår, så är den så god och ställd på fötter, att jag ej vägrar evem det vore att söka kredit här i orten, vilket sker utan min skada. Min lön är, som bekant är 200 dlr smt (daler silvermynt). Härtill har kungl. hovrätten höggunstigt behagat lägga 300 dlr smt samfällt. Särskilda ackorder med 26 hus i staden utgöra 650 dlr smt, ackorder nära staden 333 dlr smt. Av brunnen (den 1710 etablerade Lindahls hälsobrunn, senare känd under namnet Västerbrunn) årligen 150 smt. Således är min säkra inkomst 1 633 dlr smt årligen". Bäck fick även i ett brev våren 1768 veta att "Jag for hit med god hälsa och har nu förlorat henne" och Wåhlins poesialbum utökades samma år med dikten "Vid uppkomsten ut ur en ganska svår sjukdom". (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 8)

Det är onekeligt, at nästan hvar ort har sina egna Endemiska sjukdomar, hvar til så väl ortens belägenhet, som Invånarenas lefnads-sätt, det mästa bidraga. At Fross-Febrar äro Jönköpings Stad i synnerhet tilgifne, samt där svårare at bota och at förekomma Recidiv, än på någon annan af mig försökt ort, har jag nu i 4 år, men besynnerligen åren 1757 och 1758, då en elack Tertian-Feber allmänt grasserade, fått förnimma. At så wäl Njur-sten, som Blåse-sten, Gikt, Podager och Obstructiones Viscerum, mer här, än i andra orter, ansätta Folket, och at på vissa tracter i Staden Invånarne äro mer disponerade för Lungsot och smittosamma sjukdomar, har jag ofta blifvit varse. Orsakerna tyckas böra igensökas uti följande omständigheter. . . . Flere i Staden hafva gjort denna anmärkning, då (Vettern)vattnet varit som klarast, och pålagt mig at uplösa, om icke en ännu finare sand, än den som faller til bottnen, kan innehållas i vattnet, hvilken, emedan han ej märkes med ögonen eller lätteligen skiljer sig ifrån vattnet, med Chylo ingår i blodet, omsider stadnar uti njurarna, blåsan och Visceribus, samt med viscido combinerad, lägger grund til en del af de sjukdomar, hvaraf Invånarne äro så mycket plågade. Stadens belägenhet på en låg, sumpig och för alla oväder blottställd plats; den olägenheten, at inga goda Källare kunna uptagas, för hvilken orsak man måste hela sommaren nöja sig med surt dricka och förskämda Viner; Invånarnes myckna salta och rökta mat; deras stilla-sittande, med mera; äro, utom ärftelig disposition, stora orsaker nog til dessa sjukdomar. (Anders M. Wåhlin "Anmärkningar om Endemiska Sjukdomar i Staden Jönköping, och om deras orsaker" s 7,10; Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar för år 1760)

Anders Magnus Wåhlin var en fattig prästson från Östergötland, som fick studera medicin i Uppsala, där han bevistade Carl von Linnés föreläsningar. . . . Våren 1756 var han resklar för att komplettera Linnés Lapplands-resa 1732, men utsågs då av Collegium Medicinum att vikariera för provinsialläkare Lars Klase i Jönköping, som blivit medicus för en örlogsexpedition. Påföljande vår antog han så erbjudandet att efterträda Klase - detta i konkurrens med tjänster i Kristianstad och Lund. Avgörandet var kanske att han erhöll en avlönad tjänst som hovrättsmedicus. Senare skulle han två gånger ha möjlighet att bli stadsphysicus i Stockholm, men avstod från detta. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 5)


ca 1750 och tiden dessförinnan

Ordnad hjälp till de sjuka var naturligtvis okänd, det fick överlåtas åt den allmänna barmhärtigheten i dessa avlägsna tider. Ett offer i kyrkan kunde ofta bli till avgörande nytta för både sjuka och fattiga. Kyrkoherde Petrus Colliander (1741-45) gjorde vid stämma (i Barnarp) 23 maj 1742 förfrågan, om sockenmännen ville inrätta en sjukstuga i socknen. Men det ville de ej, utan svarade, att de ville "framdeles betänka" saken. Men denna fråga återkom aldrig, det fick gå på det gamla viset. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 70)

Jönköpings läns centrallasarett - läkartjänstutveckling: År 1667 Göta hovrätt - 1 läkare av tysk härkomst; år 1681 Collegium medicum (nuvarande år 1989 socialstyrelsen) placerar 3 tjänster i landet, varav 1 tjänst i Jönköping (= provinsialläkare för Småland och Östergötland); år 1777 1 sjukhusläkare (A M Wåhlin); år 1926 3 sjukhusläkare; år 1977 183 läkartjänster. (Per Richardson "Länssjukvårdens historia under två sekler" s 34)

Den byggnad, varom vi nu här skola tala (och som tillkom år 1570 under Johan III:s regering), har i dagligt tal flera olika namn; den kallas ömsom Johan III:s hospital, vilket namn nog är det riktigaste, ömsom Talavids värdshus eller härbärge, och ömsom Gamla lasarettet; ja man skulle även kunna kalla den "Jönköpings Helgeandshus", ty dess tidigaste uppgift har varit att tillgodose de ändamål, som avsågos med våra medeltida Helgeandshus. Med Helgeandshus förstods nämligen då ett hem, där vård bereddes gamla, orkeslösa, lytta och förlamade samt fattiga sjuka, men även vägfarande kunde där få husrum. En särskild grupp sjuka, de spetälska, fingo dock ej vistas i Helgeandshusen; de kunde erhålla vård å de s. k. hospitalen. Man uppehöll således då en skillnad mellan hospital och Helgeandshus, men efter reformationen tyckes denna skillnad ha försvunnit, och de båda ordens betydelse sammanfaller. Det är emellertid att märka, att med hospital i gamla tider icke menades detsamma som nu (år 1938); det var således icke något sinnessjukhus eller dårhus utan ett hem för lama, lytta, orkeslösa, ålderstigna och fattiga sjuka, alltså på en gång både sjukhus och fattighus. . . . I början av år 1570 är Konung Johan III i Jönköping, och genom ett Kungl. Brev av den 3 januari 1570 upplåter han till staden en ny tomt, kallad Själagårdstomten, för uppförande där av ett nytt hospital i stället för det år 1568 förstörda. Själagårdstomten kallades det område norr om Gamla Västra kyrkogården eller, såsom det då hette, Slottskyrkogården, varå nuvarande stadsbiblioteket och Johan III:s hospital äro belägna. Det donerade området angives i Kungl. Brevet vara 53 alnar långt och 50 alnar brett och har således antagligen ej omfattat hela Själagårdstomten, eftersom den nuvarande bibliotekstomten även har tillhört Själagårdstomten. . . . Den upplåtna tomten . . . har av brevet att döma tidigare tillhört kyrkan men förmodligen indragits till Kronan vid Gustaf Vasas reduktion. I ett Kungl. Brev en kort tid efteråt, utgivet i Stäkeberg 20/1 1570, gör Johan III åter veterligt, att "han tager och asnammar de fattiga, sjuka och förlamade personer uti Jönköpings hospital med de plägefolk (tjänstefolk), gods och ägodelar, både rörligt och orörligt, intet undantagandes, vad det helst vara kan, som det med rätta tillhör, i sitt Konungsliga hägn, värn, frid och försvar". Hospitalet erhåller dessutom lantgårdar till sitt bruk. Det innehar således Lalleryd i Järstorps socken, Munkaskog i Habo socken samt 2 hemman Ryd i Ljungarums socken. . . . 1820-talet kan . . . sägas bilda vändpunkten i det gamla hospitalets historia. Då överflyttades från hospitalet därvarande sinnessjuka till Vadstena, och mera utrymme erhölls för de kroppsligt sjuka. . . . Inom hospitalets forna byggnader bedrevs därefter (efter 1826) under ett 50-tal år länets sjukvårdsverksamhet, men uppenbart var att lokalerna , som förut hyst kranka och arma m. fl. inte lämpade sig för verklig sjukvård. (Arnold Lindman "Johan III:s hospital - Jönköpings äldsta byggnad" s 35-38,43-44)

I Jönköping fanns (under medeltiden) flera institutioner som kunde ta sig an nödlidande. En av dessa var stadens kloster. Här fanns med all säkerhet läkekunniga franciskanermunkar som behärskade bruket av åderlåtning, läkeväxter och örtdekokter som borde ha kommit allmänheten till godo. . . . (Den borgerliga välgörhetsinstitutionen helgeandshus') uppgift var att ta emot emot nödlidande som inte kunde klara sig själva, men också besuttna åldringar, vilka mot betalning erhöll kost, logi och omvårdnad resten av livet. Dessutom kunde man köpa sig en gravplats om man så önskade. Genom skriftligt källmaterial vet vi att år 1445 donerades pengar till uppförande av ett helgeandshus i Jönköping och år 1466 kan beläggas att byggnaden var uppförd. Gustav Vasa överförde 1529 administrationen av helgeandshuset på klostret. Bakgrunden var att kungen önskade ta klostrets byggnader i anspråk för en ny befästningsanläggning och mot slutet av 1540-talet stod troligen klosterbyggnaderna utrymda. Sannolikt kan det ha medfört en tillbakagång för stadens sociala omvårdnad då två institutioner blev en. Det sista belägget för Helgeandshuset i Jönköping är från tänkeboken 1543 då tolv öre av arrendet för ängen Lilla Klosterbolet uttryckligen skall gå till "them fattige i helgans husiit till oppehelle". Hospital (spetal) kan beläggas i Jönköping från och med 1547. . . . Detta hospital kan vara detsamma som Helgeandshuset. Hospitalet blev bränt 1568 i samband med Nordiska sjuårskriget och Johan III befallde 1570 att ett nytt hospital skulle byggas på Själagårdstomten. . . . I staden fanns också flera senmedeltida kapell, bland annat ett helgat åt S:t Örjan (Göran/Georg), vilket enligt de historiska källorna var beläget på Sanden utanför stadsporten i öster. Till kapellet har möjligen ett hospital varit knutet, då hospitalen ofta helgades åt S:t Örjan. Placeringen utanför staden antyder att det kan ha hört samman med ett spetälskehospital, där smittsamt sjuka och spetälska vårdades. . . . I det senmedeltida Jönköping inrättades under slutet av 1420-talet på förslag av rådet och menigheten ett Själakor/kapell i bykyrkan. . . . I Själakapellet lästes mot ersättning själamässor för de kristnas själar. En annan uppgift var att dela ut allmosor till stadens fattiga. . . . Förutom de inrättningar som sörjde för vård av sjuka fanns magin och folktron samt enskilda läkekunniga, så kallade kloka gubbar och gummor och inte minst jordemodern som hade en viktig uppgift att fylla genom att bistå vid förlossningar. I Jönköpings tänkebok finns inga belägg för yrken som läkare eller apotekare. Däremot finns två bårdskärare omnämnda. Bårdskäraren var barberare (bard = skägg), men kunde också vara läkekunnig och utsågs även till stadsfältskär. Hos denne kunde man, utöver rakning och klippning, få sår och skador omsedda, till exempel stukningar och benbrott. Dessutom kunde han utföra åderlåtning samt dra ut tänder.Särskilt amputationer var bårdskäraren känd för att kunna utföra. När nöden var stor och utsikterna om bot och bättring syntes små fanns även möjligheten att vallfärda till en plats med undergörande kraft till exempel en helig källa eller plats med reliker. En vallfartsort var Svartbrödraklostret i Stockholm, i vars kyrka fanns en undergörande altarbild föreställande Kristi nedtagande från korset. Av bevarade mirakelberättelser från 1400-talet framgår att dit vallfärdade också Jönköpingsbor som i sjukdomsnöd och genom löfte om offergåvor synes ha blivit botade från sina krämpor. (Linnéa Varenius "Hur livet sätter sina spår - om liv och hälsa bland Jönköpingsborna under medeltiden" s 4-5)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I nästan ett decennium har (nu år 2002) över 1000 gäster rehabiliterats efter cancersjukdomar vid Mösseberg i Falköping och under samma tid har lika många rehabiliterats för smärta och stress i Saxnäs. En utvärdering, avseende cancerrehabilitering, visar att cancerpatienter som genomgått en två veckors rehabiliteringsvistelse vid Mösseberg uppvisar ett påtagligt förbättrat hälsoläge tre månader efter hemkomsten. Detta gäller såväl allmän livstillfredsställelse som upplevd psykisk och fysisk hälsa. (Bengt Pettersson "Mössebergkoncernen vill praktisera kristen helhetssyn i vården" s 131)

Historiens bataljmålare har i sina beskrivningar förbigått deras lott som blev liggande kvar på valplatsen efter stridens slut; därom är föga nedtecknat på hävdens blad. Men vi står här framför ett lidande av ofattbara mått. Då jag försöker föreställa mig all den smärta som människor under krig har genomlidit på jorden under årtusendena, förmörkas för ögonen solens sken, gräset grönskar inte längre, blommorna doftar inte mer och fåglarnas sång blir jämmerskrin. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 366-367)

"Kom över och hjälp oss!" Det var bönen från TEAM (The Evangelical Alliance Mission), som kom till Svenska Alliansmissionen, SAM 1968. Det var sjuksköterskor, som behövdes. Utmaningen passade två missionärskandidater på väg till Indien, dit vägen inte öppnats. Så började SAM sitt missionsarbete i Pakistan. Snart var uppmärksamheten riktad på människorna de mötte på det lilla sjukhuset med 50 bäddar för folk från Himalayas bergsbygder. Det var allt annat än prydliga sängrader med rena patienter mellan vita lakan. Svartmuskiga män, från ingenmansland i norr, någon med bössan under sängen, låg där för vård av sin skottskada eller någon sjukdom. Undernärda kvinnor kom också, så sjuka att man aldrig sett maken till det. Ofta var kvinnorna själva skygga, men hade kavata män som kunde skrämma livet ur en liten sköterska. På mottagningen flockades kvinnor och män i väntrummen. O, vilken nöd man mötte! Dagligen kom ett par tre hundra patienter och allt detta sköttes av ett par, tre läkare och tre, fyra sjuksköterskor med hjälp av några nationella medhjälpare; en oerhörd underbemanning! Det blev många dagar på operation, mottagning och avdelningar. (Ulla Lindell "Hälsovård och sjukvård" s 83)

Källan (i Lourdes) ... fick namn om sig att kunna helbrägdagöra halta och lytta och återge synen åt blinda. ... Det är gripande att se alla dessa bårar med sjuka från många länder. ... Man ber, faller på knä och ropar medan köer av väntande människor på sjukbårar och i rullstolar bidar den stund då de ska få del av, som de tror, vattnets läkande kraft. (Hilding Fagerberg "Sommar i Portugal" s 37; citat Harriet Fagerberg)


ca 1950 - ca 1900

Anders Frostenson, vår egen tids store psalmdiktare, skrev en gång följande i en dikt om Jesus: "Din jordelevnads trånga gräns blev sprängd isär. /Varje land en del av ditt Galileen är". Tydligast väver Anna Maria Hoke in en liknande vision i Lau, Gotlands största landsortskyrka uppförd av cistercienser med byggnadsdelar från 1200- och 1300-talen. "Kyrkan är", skrev Gunilla Petri, "mäktig och sträng, ett hisnande rum med stolar i stället för kyrkbänkar, Nordens största triumfkrucifix och ett rikt bemålat och snidat altarskåp från 1400-talet." På långsidan finns fem portar, av folklig tradition benämnda "klockarporten", "konfirmationsporten", "brudporten", "församlingsporten" och "likporten". Anna Maria vävde in dessa i mattan och gav sitt verk, fullbordat 1949, namn efter dem: "Kyrkans fem portar leder till livets krona". Hennes egen kommentar långt efteråt: "I Lau lät jag vardagen, varje människas liv, bli en del av mattan. Jag tror ingen har vävt in sparris och brödkakor i en kyrkmatta tidigare." (Gunnar Hillerdal "Anna Maria Hoke - textilkonstnär med nya visioner för kyrkans rum" s 155)

I en dalgång tio minuters väg eller så från prästgården sprang en källa upp. Den hade funnits där sedan urminnes tider och en gång enligt sägnen varit offerkälla. Vad den då nämndes visste ingen längre. Trefaldighetskällan, som den numera kallades, hade säkerligen varit dess namn sedan medeltiden. Då och långt fram igenom hade den ansetts äga läkekraft. När Märta Stigman under tidiga mornar satt vid dess rand och såg en virvel av fin sand röras upp av den beständigt framporlande vattenådern, sysslade hennes tankar ofta med de många till kropp och sinne lytta, de många av plågor förtvinade och förtärda, som under gångna århundraden sökt hälso- och själabot i dess klara och bittra vatten. Hon kände sig besläktad med dem alla, men mest med dem som sökt läkedom för själens vånda. De korta stunder hon tillbringade i den svala skuggan vid källan, där guldpudra och ormbärsört växte i klungor i det höga gräset, var hennes egna, de enda hon egentligen kunde kalla så. Ingen visste om dem, hon smög sig dit, medan huset ännu sov. Försommaren var bäst, med fågeljubel i alla toppar, men hon kom också under andra tider, även ibland om vintern, så hon måste trampa upp sin stig genom snön. Den underjordiska kraften var så stark, att den trotsade kölden och bevarade vattnet ständigt fritt och levande. Hon höll före att mycket av det människor kallar under hade fått ske här vid källan. Hon visste med sig att hon inte kunnat uthärda det liv som hade blivit hennes, om hon inte fått komma dit och på ett hemlighetsfullt sätt bli delaktig av samma kraft som kom källan att flöda. (Jeanna Oterdahl "Bukett i november" s 205-206; Trefaldighetskällan)

I dag är det bara två vägar (för Aron) att välja på. En går ut över isen och bort mot död och tystnad. En går dit ner till gården, till förödmjukelse, som kanske kunna riva bort något av vämjelsen och ångesten. Isen är småknottrig efter ett snöblandat regn som sedan frusit på. Den vägen är lätt att komma fram. Om en dryg halvtimme kan det vara över. ... Två vägar. Det är bara att välja. Han måste bestämma sig. ... Det finns bara två vägar. ... Två vägar, tänkte han, och han kände hur gråten grep om strupen. Det var något fel med hans liv. Där borta på Längtevik var det inte heller som det skulle va. Något var sjukt i hela miljön. Han hade själv orsakat det. Han hade ljugit och krånglat sig till dessa människors välvilja och sympati. Nu plågade det honom alltsammans. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 276)

Kroppningahuvuden äro mäktigast och bäst av alla de rätter som kunna förekomma vid mänskliga måltider. Det är torskhuvuden fyllda med torsklever, rågmjöl och vetemjöl, hälften av båda slagen, ägg och gräslök. En präst från Fårön som en gång kommit i land på Gotska Sandön för att predika för folket blev efter gudstjänsten bjuden på denna gudomliga mat, ty han hade talat till öbornas hjärtan och rört deras själar liksom fordom ängeln vid Betesda. Han åt 18 kroppningahuvuden och sköljde sedan efter med två tallrikar slätvälling. (Albert Engström "Gotska Sandön" s 180)

Bland annat som de hade (i San-li-fan i Kina) funnos även varma källor. ... Kineserna är ett dådlöst folk, som ej vet att taga vara på vad som finns. Tänk om detta ställe skulle ligga i Sverige, så hade vi långt före detta haft en kuranstalt förlagd till de varma källorna och varför icke ett Betesda vid denna ort? (Nils Kullgren "Från färder i Mittens rike" s 197-198; brev från Hwangchow den 7 dec. 1923; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Längst inne i min psyke har dykt upp en sak som jag vill måla innan jag dör: En kvarndamm långt inne i en smålandsskog. Gamla trän ligga och ruttna i dess bruna vatten och min barndoms sentimentala näckrosor blomma där. Kräftor finns där också, om jag vill fånga dem. ... Det är den sentimentalaste och mest lyriska tjärn jag sett. Den har för längesedan upphört att fungera som kvarndamm, ty de stockar, som äro kvar, ligga bruna eller vackert grönluddiga och tala om medeltiden. Smala, i skuggan födda och uppväxta björkar kransa dess älskade stränder, och mäktiga berg med granar och tallar spegla sig där nere. Dammens gamla stockar verkar helt paleontologiska, och väldiga kräftor gå in i mystiska hålor. Rudor med aerugo nobilis och en aning om guld gå stora och feta under näckrosblad och bland Batrachium, och när en gammal ärevördig gädda svänger med sin väldiga stjärt, går en stillsam och brunfet dyning över tjärnen bara som en påminnelse om att där finns liv. Jag känner mig besläktad med denna damm. Kanske borde mitt skelett ligga där en gång med guldbrun gyttja i ögonhålorna och långa slanka sjögräs mellan revbenen och en äldre ål som tuggade på det sista av det som en gång var mitt vackra omhölje. Och Dytiscus latissimus, svart och oljigt pampig, skulle lysa till med sina gula ryggsköldsblixtar, då och då i mitt gamla avlagda bäckenförhållande. (Albert Engström "Frontförändring" s 21-22; aerugo nobilis = ädelärg; batrachium = möjor; Dytiscus latissimus = bred gulbrämad dykare, en slags skalbagge)

Marsmånaden 1917 började i en nöd, förtvivlan, hopplöshet och smärta utan namn och gräns. Jag förstår ej i denna stund, hur det var möjligt för en människovarelse att oavlåtligt sjunka i denna oändlighet av hopplös, förlamande smärta. – Tänk att det till slut ingen botten finns på förtvivlans hav! ... Dag följde på dag, och varje morgon jag vaknade, var själens och medvetandets första fråga: men vad är det – vad är det – det är något förfärligt – ja visst, ja visst – det är ju detta. Och där sutto i samma ögonblick runtom min säng alla förflutna dagars döda gärningar – alla samvetskval – alla minnen av förnedring och förtvivlan och förvillelse – lust och lusts förgängelse: hundra och tusen och tiotusen stirrande ögon. Och varje blick i vart öga sade ett och detsamma: Hör du – du – du – du – du –minns du mig – va? Och min lilla svaga tröst och tillflyktsort för tanken var medvetandet om att i min chiffonjé låg dock ett gift nog starkt att snabbt och så gott som smärtfritt kunna förflytta mig ut ur denna ohyggliga tillvaro. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 311-312; Kontakt)

I sina kåserier under valstriden hade Valter svängt humorns gissel över borgarna. Han trodde att han hade gjort nytta. Han gick och log förnöjt vid minnet av en liten notis, som han hade i gårdagsnumret. Ortens mäktigaste högerpamp var major Hökfeldt på Holmäng, storgodsägare med många fattiga statare under sig. Han trugade på dem högerns valsedlar och skjutsade dem till vallokalerna i sin förnämliga landå. De gamla värkbrutna statarna på Holmäng hade även på valdagen i år fått göra sin lusttur i sin herres mjuka åkdon. Vilket rapporterats till Demokraten, som därom i går hade innehållit en notis: ”Välvilja mot de gamla. Major Malcolm Hökfeldt på Holmäng beredde vid andrakammarvalet i söndags en del äldre, klena och sjukliga personer bland sin underlydande fri skjuts till vallokalen i orten. Major Hökfeldt har även tidigare med jämna mellanrum givit vackra prov på sin varmhjärtade omsorg om de gamla på sin egendom. Endast tre år har förflutit sedan de förra gången bereddes skjuts i godsets landå: Detta skedde nämligen vid förra riksdagsmannavalet år 1917.” (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 603-604; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

I sängen låg Sigfrid utsträckt på rygg, stilla. Sedan hakan stannat såg jag inte längre några rörelser hos honom. ... Rakt över min säng såg jag fortfarande tavlan som föreställde Jesus i röda kläder och med vita fötter. Han hade en gyllene gloria kring pannan, och armar och eländiga människor kravlade på marken vid hans fötter. krymplingar med kryckor under armarna sträckte vanskapta händer mot Frälsaren. Den förlamade mannen låg kvar på sin bår, hans händer var utmärglade och förtvinade, han orkade inte lyfta dem mot Jesus, han tyade inte lyfta ett finger. Men Frälsaren var fortfarande vänd mot de hjälplösa människorna, han sträckte ut sina armar med de röda mantelflikarna och höll dem välsignande över deras huvuden: Jesus botar sjuka. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 32-33)

Alldeles vid sidan af staden Bielefeld ligga pastor Bodelschwings anstalter som med ett namn kallas Bethel. ... Alla de särskilda anstalterna bära särskilda namn, merendels bibliska såsom Nazaret, Betlehem o.s.v. Tvätteriet heter Betabara. ... Jag hade väntat att i Bethel finna en väldig inre mission i vår mening med utbildande af predikanter, men sådan förekommer icke alls, utan med dess inre mission menas sjukvård, räddningshem, diakon- och diakonissanstalter o.d. som Sv. missionsförbundet icke arbetar med. (P. Waldenström "Resebref från Hamburg"; bref daterat 1908-04-05; Jönköpings-Posten 1908-04-07)

I Eslöf besökte jag naturligtvis den vidt bekante salubrindoktorn Håkansson. Det gjorde jag både af intresse och af skyldighet, det senare därför att han under många år skänkt och fortfarande skänker till alla våra missionsstationer allt det salubrin, som de behöfva. Han har också lofvat att till missionsförbundets hvilohem i Rättvik gratis lämna all behöflig salubrin. ... Af synnerligt intresse för mig var en mycket varm tacksamhetsskrifvelse, som han hade fått af våra missionärer i Kina, hvilka prisade den nytta, som de i sjukvården hade haft af hans salubrin. (P. Waldenström "Bref från Örebro"; brefvet daterat 1906-11-16; Jönköpings-Posten 1906-11-19)

Småland i Amerika är också skrikkärrornas och stockhyddornas folk. Det är också dr J. C. Litzelle från Eksjö, klok gubbe och lergöksfabrikant, som inbillade folk, att han även tillverkat hästögon åt Texas' blindfödda hästar. Plåster gjorde han mest, trots att läkardiplomet "brunnit upp i Chicagobranden" (1871). Han påstod också, att Calmare Nyckel landat i Delware ett år tidigare än man allmänt tror. Han hade ju själv släktingar, som varit med ombord. Deras brev, som han läst, hade tyvärr också brunnit upp. Han tryckte en karta med beskrivning över människans vandring mot evigheten. Troget gick han i kyrkan fastän han var stendöv. "Doktor Litzelles bänk" stod det på namnplåten, där han satt, den glade smålänningen, som gjorde konkurs och ville bota president Mc Kinley, när denne blivit skjuten (år 1901), med sitt plåster. Den gången slog hans läkekonst slint eller också lade man det inte på benet, såsom receptet föreskrev. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 607-608)

Lektor P.P. Waldenström är sedan den 24 nov. sängliggande sjuk. (Jönköpings-Posten 1900-11-28 "Lektor Waldenström sängliggande sjuk sedan några dagar tillbaka")


ca 1900 - ca 1600

Efter Wetters död blev lektorn i Strängnäs Karl Henning domprost i Växjö. Han kom hit 1894. . . . I hågkomst bör (bl. a.) bringas den omsorg domprost Henning ägnade åt sina församlingar, särskilt åt de fattiga och sjuka. Hans välgörenhet var stor; tyvärr blev han ibland skamligt bedragen, men detta kunde ej hindra honom i utövandet av människokärlekens gärningar. Vid sjukbesök åtföljdes han ofta av sin älskliga maka, född grevinna Hamilton. Utan att tveka trädde dessa två över tröskeln till de fattigaste och mest vanvårdade hem. En gång var jag själv vittne till deras sjukbesök. De tog plats vid den sjukas bädd, domprosten talade förmaningens och tröstens ord och domprostinnan sjöng med sin milda, vackra stämma psalmen "Se det goda land på andra strand". Det lilla rummet, som sparsamt upplystes av en fotogenlampa, det enkla bohaget, kvinnan vars oro småningom vek för inre frid och glädje, innerligheten i prästmannens röst, den gripande sången, minnet av allt detta utgör en av min barndoms mest egenartade och på samma gång vackraste upplevelser. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 259)

Det är en brännande het sommardag i Nordindien. Den torra luften flammar af hetta, och de glödande solstrålarne upphetta jordytan så, att det knappast står till att gå på densamma. Hela naturen tyckes vara utdöd, eller hvilar den i sin middagssömn. Icke en vindfläkt förmärkes, och utan att röra sig stå de höga palmerna med sammanfällda blad. Hvarje lefvande väsen är flyktadt in i skuggan och har sökt skydd mot de brännande solstrålarne. ... På det öppna galleriet i missionssjukhuset i Amritsar sitter en brokig skara af allehanda patienter och vänta ängsligt på ljudet af den klocka, som kallar dem in för rådplägning med doktorn, hos hvilken de skola betjänas - lekamligt eller andligt - i en värme av trettio grader. Alla möjliga lidanden, af hvilka människosläktet är hemsökt, trädde mig i denna skara till mötes, och en suck uppsteg från mitt hjärta, i det jag stod inför en hel värld lekamligt och andligt elände, i hvilket dessa stackare äro nedsjunkna. För i dag skall jag omtala endast en enda af alla dessa. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 155; nr 20 den 17 maj 1894)

Någon månad sommaren 1891 vistades (prästen Karl) Palmberg i Mösseberg. Han hade legat sjuk i influensa och led av sviterna efter denna sjukdom. Av sin läkare blev han rådd att resa till denna kurort. Han for dit och trivdes väl där. ... En biskop och flera präster voro visserligen där samtidigt som han, men han synes ha sympatiserat med dessa och deltagit flitigt i de bibelsamtal och bönemöten, som höllos. ... Den 3 juli 1891 skriver Palmberg till sin mor bl.a. följande: " ... Min sjukdom var ytterst svår med frossa och kraftig feber i nästan åtta dagar. Vid pingsttiden blev jag bättre och lovade mig ut på en del möten. Men just som jag skulle resa till stockholmsmötet, sjuknade jag igen och måste vända hem. Det var ett nytt anfall av influensa. Den medförde en obeskrivlig oro och ångest med plågor i hela kroppen. Jag måste skriva återbud till alla mötena och resa hit till Mösseberg för att få bada och om möjligt bli kvitt influensans följder i kroppen. Jag har nu varit här i fjorton dagar, och visst är det bättre, men jag är långt ifrån frisk. Dock blir jag det väl så småningom. Mösseberg ligger nära Falköping, sex mil norr om Jönköping. Här är kalla och varma bad omväxlande. Det är en mycket god badort med omkring 500 badgäster, däribland en biskop, hovpredikant Bring från Stockholm, kyrkoherde Lundén från Göteborg m.fl. Ofta ha vi bönestunder och ljuvligt kring Guds ord. Många äro ock troende, och Guds ord har framgång. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 269-270)

Från mitten av 1800-talet växte nya brunnsorter upp som "svampar ur jorden". Vattnet var självfallet det bästa botemedlet och i samband med havsbadandet, som också blev en realitet under 1800-talet, ville man kombinera de stärkande baden med havsluftens "godhet" och upplevelsen av natursceneriet. ... Redan 1880 fanns i Ulricehamn en kallvattenkuranstalt i den då nyanlagda Stureparken med "härlig utsikt öfver Åsunden", som det heter i en samtida beskrivning. Riktig fart på Ulricehamn som kur- och sanatorieort blev det först 1885, då Aktiebolaget Ulricehamns Sanatorium bildades. (Per Rickheden "Ej i trafik - Ulricehamns Elektriska Spårvägsaktiebolag 1909-1920" s 7)

Under den varmt kristlige föreståndaren (August Klingspor) fick livet och verksamheten (vid dövstumsinstitutet i Hjorted) en allvarlig kristlig prägel. Som medlärare verkade länge den sedan som predikant vid gamla Betesda i Stockholm kände Johan Elfström. ... Verksamheten fortgick till synnerlig välsignelse. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 56; år 1865-66; Palmbergs egna anteckningar)

Till sin präst eller prästfru ha sockenborna (i Skara stift) mången gång vänt sig för att få hjälp vid sjukdomsfall. I prästens boksamling fanns nästan alltid någon läkarebok, i mitten av (1800-talet) vanligen medicinalrådet A. T. Wistrands "Sundhets- och sjukdomslära", och ett husapotek hade han, både för sin egen familjs och sina sockenbors behov. Herdaminnet lämnar åtskilliga exempel på präster, som haft gott anseende och blivit mycket anlitade som läkare. Det heter t. ex. om Gustaf Moberg, som 1813-1861 var komminister i Hössna: "Mest är han ihågkommen såsom en av församlingsbor och andra mycket eftersökt läkare. De första åren av sin tjänstetid var han föreståndare för sockenapoteket såsom kunnig i 'pastoralmedicin' och kom härigenom att öva läkarepraktik. Sockenapoteken upphävdes 1823, men M. fortsatte med tillhandahållande av husmedicin, som han till stor del tillverkade själv av insamlade örter." (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 379)

Som de kanske enda boksynta personerna i socknen hade (prästen eller prästfrun) ofta rådfrågats vid olika krämpor och sjukdomsfall. Vi ser spår av prästens medicinska kunskaper i kyrkböckerna, där prästerna i enlighet med kraven från det (år 1749) inrättade Tabellverket började ange vilka sjukdomar hans församlingsbor avlidit i. Grasserade smittosamma sjukdomar skulle prästen också rapportera detta till myndigheterna. Vid sockenstämman kunde han rekommendera sina församlingsbor att köpa lämplig litteratur som "Om veneriska sjukdomar" och "Förmaning till brännvinssupare". När frågan om vaccination - egentligen variolisation - mot smittkoppor kom upp på några sockenstämmor i norra Uppland på 1770-talet var bönderna mycket tveksamma till att låta vaccinera sina barn och förklarade "att en sådan grannlaga sjukdom wille de lämna uti den store Gudens hand". ... Det blev inte sällan prästerna eller andra ståndspersoner som fick gå i bräschen för att visa sockenborna att koppympning inte var farligt. Prästfamiljen vaccinerade sina egna barn först innan bönderna vågade följa efter. (Carin Bergström "Lantprästen" s 174-176; Sockenapotek och koppympning)

Om uti en stad icke skulle finnas annat folk än blinde, halte, döfwe, dumbe, spetälske och af allahanda andra krämpor och sjukdomar betagne; så wore der ett elände, som wore obeskrifligt. Nu är hela jorden ett sådant lazarett eller sjukhus i andelig måtto. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 106 i kommentar till Mark 7:31)

Det första offentliga sjukhus för akut sjuka i Sverige torde vara det på 1720-talet vid Uppsala universitet, närmast för undervisningsändamål inrättade, s.k. nosocomium academicum. Sjukhuset måste dock snart nedlägga sin verksamhet och kom först ånyo i gång på 1740-talet under Rosén von Rosensteins ledning. Ett i Stockholm länge förberett sjukhus öppnades äntligen 1752. Detta, som ställts under överinseende av tvenne serafimerriddare och därför benämndes Kungl. Serafimerordenslasarettet ("Serafimerlasarettet"), var avsett att mottaga sjuka från hela landet och att jämväl tjäna som praktisk utbildningsanstalt för läkare. Till dess underhåll hade medgivits upptagande av vissa frivilliga avgifter, såsom sammanskott vid barndop och bröllop, kyrkokollekter m.m. Det visade sig emellertid snart, att svårt sjuka och sängliggande omöjligen kunde transporteras från avlägsna platser till huvudstaden och att ändamålet med Serafimerlasarettet som ett rikssjukhus redan av denna anledning var förfelat. Andra städer började därför snart planera egna sjukhus, och sedan riksdagen 1765 beslutit, att de län, som upprättade sådana, finge åtnjuta samma förmåner som Serafimerlasarettet och sålunda behålla de insamlingar och kollekter, som eljest skulle utgå från länen till detta, började så småningom, efter hand som tillräckliga "fonder" insamlats, mot slutet av 1770 och framför allt under 1780-talet sjukhus inrättas i ett flertal län. (KJ. Otto af Klercker "Den allmänna hälso- och sjukvården" s 168)

Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda. Min Gud! Vi tänker du då icke på mitt bästa? Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt. Ack, finns dock ingen hjälp ell' någon undanflykt? Dock innan skörden blir och bleka kärvar bindas, så hoppas jag, jag lär bland vissna skuggor finnas, men till min själ uti de sälla landen stå, och mina kärvar där med glädje bära få. (Jakob Frese "Vårbetraktelse år 1726" s 154)

Kyrkolagen 1696 gav prästerna direktiv i en del medicinska frågor. ... På 1700-talet formaliserades prästernas roll i en del medicinska spörsmål. Han skulle inte enbart hålla reda på sina församlingsbor utan också se till att det fanns ett sockenapotek. ... Vissa kyrkoherdar hade gott om medicinska böcker i sina bibliotek och gjorde uppenbarligen stora ansträngningar att identifiera sjukdomar och fasställa dödsorsaker, andra var mindre noggranna. ... En studie av prästfruar på 1700-talet lyfter i allmänna termer fram deras betydelse för såväl den direkta vården som vid handhavandet av medicinalväxter, sockenapotek, äldreomsorg, barnafödande och fattigvård. (Marie Clark Nelson "Läkekonst och sjukvård" s 142-143)

År 1677 hände det, att riksrådet Gustav Soop, som ägde Medevi gård i Östergötland, under en resa till Italien fick i Vatikanska arkivet i Rom se ett manuskript av en Vadstenamunk, vari omnämndes en hälsokälla i Östergötland. Det gav honom anledning att till (Urban) Hjärne insända två flaskor vatten från en källa på Medevi. Hjärne undersökte det och fann det strax vara, såsom han säger, "icke något gement eller ofullkomligt vatten utan en rätt martialisk surbrunn av samma innehåll som andra berömda källor". ... Redan sommaren 1682 hade Hjärne hela Sveriges förnäma värld samlad där vid Medevi som i en liten ask. Man inställde sina utländska badresor och stämde i stället möte i Medevi. Och hur stolt var man ej nu över att ha en hälsobrunn i eget land! ... "De förlamade lämnade sina kryckor, de galne kommo till sitt förstånd, de melankoliske och ängslige blevo frimodige och glättoge - in summa: otrolige kurer skedde här." ... Sjutton glas järnvatten dagligen ansåg Hjärne inte vara för mycket. ... Fattigt folk, som ville ha riktigt grundlig valuta för sin vistelse vid brunnen, bälgade i sig "hela stora ämbaren fulla". Men så höllo de också på "både nätter och dagar". Att som nu (1916) ägna en timme om dagen åt bad ansågs den tiden också vara alldeles för litet: 4-5 timmar skulle det vara. Ingen lätt sak var det att hålla ordning på de stora skaror, som samlades vid den undergörande brunnen - det kan man förstå av följande "Kongl. Maj:ts plakat angående Medevi surbrunn", givet den 6 juni 1681. Där heter det: " ... Var och en, som till surbrunnen anländer, skall veta sin skyldighet vara, att var dag, afton och morgon vid böenestunderna till Guds åkallan sig infinna, så framt icke någon svaghet eller något annat lagligit förfall honom därifrån hindrar. ... Så vilje Vi ock den vederstyggelige seden av Guds aldraheligaste namns missbrukande samt gruveliga eder och bannor, som enkannerligen hos en del gement folk förnimmes taga överhanden, på det allvarligaste härmed förbudit hava, så att ingen sig understå må därmed någon förargelse att åstadkomma. ... Efter Gud kräver av människan ett rent hjärta, så framt hon vill hava någon välsignelse av Gudi till sin hälsas och sundhets befrämjelse att förvänta, ty skola ock alle, som till brunnen ankomma, härmed förmante vara sig om ett ärbart och sedigt leverne att vinnlägga, således att de på den orten icke allenast ingen lägenhet söka någon otukt och skörlevnad att verkställa utan ock avhålla sig från ohöviskt snack, tal och åthävor, varav gode seder pläga förkränkas. ... Emedan till kurens och läkedomars fortsättande intet ringa hjälper ett fredsamt leverne och roligt sinne, så vilje vi ock härmed strängeligen förbudit hava allehanda trätor, dueller och slagsmål där å orten. ... Efter Vi icke utan särdeles missnöje förnimma, huruledes den gemene hopen av dem, som till brunnen komma, mycket till dryckenskap och fylleri är benägen, förtörnandes icke allenast svårligen därigenom Gud utan ock fördärvandes själva kuren, deras hälsa till märkelig avsaknad, allt förty vilje Vi sådan skadelig överflödighet härmed allvarligen förbudit hava." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 414-417; Urban Hjärne)

Den gamle Jakob de la Gardie, som samtidigt med (Lennart) Torstensson drack brunn och badade vid de sachiska kurorterna Oschersleben och Salzwedel, berättar i ett brev till Axel Oxenstierna, från sistnämnda plats, dagtecknat den 31 augusti 1646: "Här vid brunnen förnimmer jag de store under- och nådeverken, som den högste Gud här på så månge hundrade döva, dumbe, blinde och lame med flere andre sjuklige personer, som till sin hälsa där igen komma, gjort och bevist haver; och, såsom prästen, som här är, berättar, äro allaredan över de 2,000 människor blivne hulpne. Fältmarskalken herr Lennart Torstensson är dess Gudi ske lov och tämmeligen kommen till någon bättring, så att han härifrån haver kunnat rida 2 mils väg. Och uti Salzwedel, där vi en hel dag stille voro, besökte han mig uti mitt logemente och gick oppför en trappa - allenast han under en arm lät leda sig -, vilket han uti en så lång tid intet göra kunnat." Torstensson hade från Salzwedel fört med sig "en god kvantitet av vatten", som han alltjämt ämnade bruka, och tvivlade icke på att han nu skulle bli fullt återställd. ... Till ämne för sin likpredikan (kom han sedan före sin död att välja) det bibelspråk, som varit han bästa tröst på plågolägret: "Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 382-383; Torstenssons sista fälttåg)

Den första lärostolen i medicin i Sverige inrättades i Uppsala 1595, men ännu 1656 fanns bland de 1 294 studerande endast en medicinare. Linné påpekar från ett besök i Mariestad 1746, att där bodde då ”den endaste provincialmedicus här i landet”. År 1774 fanns i hela riket endast 32 provinsialläkare, alla stationerade i städerna. Vårt första lasarett blev Serafimerlasarettet i Stockholm. Det inrättades 1752 och utrustades med inalles 8 vårdplatser. Flera blev det inte förrän efter ett halv sekel. (Carl-Herman Tillhagen ”Läkarvetenskap och sjukdomar” s 262)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Jag har inte kunnat finna något arbete om den militära sjukvården under medeltiden. Möjligen har ämnet inte kunnat behandlas av det enkla skälet att det ännu inte existerade. En särskild själavård för krigsmakten började upprättas i Sverige under 1500-talet, men en motsvarande organisation för kroppssjukvården under människoslakten omnämnes inte i litteraturen. Inga fältlasarett var inrättade. De sårade överläts till bårdskäraren, fältskärens föregångare, som ursprungligen fullgjorde en barberares uppgift: namnet kommer av tyskans ord för skägg. Bårdskärare tjänstgjorde under Vasatiden vid de kungliga fänikorna; det framgår av Kalmar stads räkenskaper för 1542, som visar att 52 mark hade utbetalats i bårdskärarelön för borgare och borgardrängar, som utanför staden hade fallit i strid mot Dacke. Men vad hände med de sårade inom en folkhär? En sakkunnig inom medicinens historia som jag tillsport anser att de flesta av dem dog förr eller senare. Så torde det ha förhållit sig med dem som överlevde striderna under Dackefejden (1542-43). De ägde till övervägande del rum i ödsliga skogar, där de lemlästade som inte kunde förflytta sig fick ligga kvar i sina plågor och invänta det enda möjliga slutet på dem. I den mån de fick hjälp skedde det med en folklig läkekonst, som knappast gjort några större framsteg sedan slaget vid Stiklastad, om vilket det berättas att de sårade endast behandlades med kokhett vatten. Helande vätskor var eljest människans spott och urin; jag har själv sett personer använda urin på friska sår, där den skulle ha en renande verkan. Vissa örtsafter bringade också läkedom. För övrigt var man hänvisad till magiska hjälpmedel, signerier, besvärjelser och böner. Och medeltidens människor var fatalister ifråga om sjukdomar och död: en människa dog inte av en skada eller ett sår, utan av själva döden. Om hon blev frisk så blev hon det inte som följd av någon behandling: "det var så utsett". . . . Rörande omvårdnaden av de sårade under Dackeupproret finns ingenting i urkunderna. . . . Möjligen tog läkekunniga munkar hand om Dackes män när de låg "lemmalöse" och söndertrasade i sina kroppar efter en strid: munkarna hade fördrivits ur sina kloster och anslöt sig självklart till bondehövdingen som ville återinföra deras kyrka. Sannolikt vårdade sig kyrkans män också om döende krigares själar medelst den sista smörjelsen, bestänkte dem med vigvatten, höll krucifixet framför deras slocknande ögon och satte i deras händer de levande ljus, som skulle lysa dem på vägen till himmelriket. Långt före Röda Korset uppträdde Kristi kors på slagfälten. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 364-366)

I en tid som brukar beskrivas som övergången mellan medeltiden och reformationstiden i Sveriges historia levde Peder Månsson, vadstenamunk och sedermera biskop i Västerås. ... Hade Peder Månsson rätt när han påstod att det inte fanns vare sig läkare eller kirurger i landet, ingen som kunde bota minsta lilla utslag? ... En del samtida i landet verksamma betraktare bekräftar den dystra bilden. I en notis i Stockholms stads tänkebok från 1520 klagar man över att de sjuka låg på gatorna och bodde på kyrkogårdarna. Några år senare motiverade Gustav Vasa sitt beslut om bättre ordning på stadens hospital med att de fattiga och sjuka inte som dittills skulle behöva ligga i portar och rännstenar. (Roger Qvarsell "Sjukdomar och läkekonst" s 370-371)

I slutet av april (år 1436) lämnade Engelbrekt Axvall för att vårda sin hälsa på Örebro slott; han hade fått Närke som förläning. Men det blev ingen vila för den sjuke: riksrådet kallade honom till ett mote i Stockholm, där frågan om en ny uppgörelse med kung Erik skulle behandlas. Självklart kunde rikets hövitsman inte utebli från denna viktiga sammankomst. . . . Han blev buren till båten; han tycks ha behandlats som en krympling. Efter första dagens färd skulle sällskapet övernatta på en holme i sjön Hjälmaren. . . . Då närmade sig en båt med flera män, bland dem Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till herren på det närbelägna slottet Göksholm, Bengt Stensson, lagmannen i Närke. . . . Måns Bengtsson "högg strax till honom med en yxa". . . . Ett nytt yxhugg klyvde hjässan. . . . Traktens bönder förde först folkledarens lik "med tårar" till Mellösa sockens närbelägna kyrka, men det blev sedan, "för större heders skull", flyttat till Stadskyrkan i Örebro. Och efter sin martyrdöd blev Engelbrekt folkhelgon. Vid hans grav i Stadskyrkan lät Gud många under ske, där blev lama och lemmalytta botade. I en notis från 1487 i Stockholms stads tänkebok nämnes en pilgrimsfärd till graven. Frihetsvisan har ett intyg därom: "Mången pilgrim söker sig dit, han varder där sin vånda kvitt, och går hem utan våda." . . . Vad det har blivit av hans ursprungliga grav är ett outrett spörsmål. Sannolikt avlägsnades hans kvarlevor ur templet redan på 1500-talet, då den nya luterska kyrkan försökte utrota allmogens helgondyrkan. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 38-41)

Vart sökte sig de sjuka (under hög- och senmedeltiden)? Varje kloster hade sina sjuksalar eller sin sjukstuga för klosterfolket. Somliga hade också en infirmaria, ett slags sjukhus och ålderdomshem med en läkekunnig "infirmarius", eller en sjukstuga för vägfarande. De viktigaste inrättningarna för de sjukas vård var emellertid hospitalen och helgeandshusen. Nära besläktade med helgeandshusen var själagårdarna. (Äldsta skriftliga belägg för helgeandshus har vi för Smålands del för Växjö år 1318, för Kalmar 1336 och för Jönköping 1445. För hospitalen gäller motsvarande inkl. Öland för Borgholm år 1268, för Anaboda och Kronobäck 1292 samt för Kalmar 1340. För själagårdarna har vi ett äldsta skriftligt belägg för Kalmar år 1474.) Hospitalen bar ofta S:t Görans (Örjans) namn och var avsedda särskilt för människor med smittsamma sjukdomar, exempelvis spetälska, och därför placerade utanför stadsbebyggelsen. De sjuka fick aldrig lämna hospitalets område. Helgeandshusen kunde vara förenade med fattighus, ålderdomshem och barnhus. De låg som regel innanför stadsmurarna. Båda typerna av anläggningar inrymde en kyrka eller ett kapell. Såväl hospitalen som helgeandshusen tillkom och underhölls i hög grad genom donationer, ofta under åberopande av Matt. 25:31-46. Vidare bars ekonomin upp genom avlatsförmåner och vad de intagna själva medförde. Man betalde utifrån ekonomiska förutsättningar, ålder och krav på bekvämlighet. I somliga stift anslogs en del av fattigtiondet till hospitalen. Ett av de äldsta helgeandshusen anlades intill ån öster om domberget i Uppsala 1299-1302 av domprosten Andreas And. Enligt de stadgar han skrev skulle huset vara ett härbärge för nödlidande fattiga. De skulle stå under ledning av två andliga personer och en lekman. I härbärget skulle man ta sig an sådana sjukdomar som människor i allmänhet brukar försvagas av. Natthärbärge skulle inte förvägras någon behövande fattig, hur trångt det än var. De sjuka som intogs skulle bekänna sina synder samt överlämna sina ägodelar till förvaring i huset. Om de sjuka dog där, skulle dessa ägodelar tillfalla helgeandshuset. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 64-65; Sjukdom och fattigdom)

Bårdskärarna brukade inte sina knivar enbart till att skära skägg, de gjorde även kirurgiska ingrepp på sårade: de tog ut kulor och amputerade armar och ben. Men någon nämnvärd smärtlindring kunde de inte ge sina offer; inga verkliga bedövningsmedel är kända förrän mitten av 1800-talet. Vid amputationer under medeltiden var det starka män som höll patienten i armar och ben eller också surrades han fast med rep som ett kreatur på en slaktbänk. Försök till bedövning gjordes: liksom vid djurslakt tilldelades offret ett kraftigt slag i huvudet, så att medvetslöshet inträdde; sedan skulle kirurgen avskära eller avhugga kroppsdelen så snabbt som möjligt, innan sansen återvände. En skicklig bårdskärare kunde amputera en arm eller ett ben på mindre än en minut. När under vintertid sträng köld rådde, företogs amputationerna utomhus: hård kyla nedsätter kroppens känselförmåga. Alkohol användes också som bedövningsmedel. Under Karl XII:s krig hade brännvinet kommit i bruk; när någon av kungens knektar skulle mista någon lem, hällde fältskären brännvin i soldaten innan han började såga av lemmen. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 365-366)


Sångarna:

Gif mig min syn, att jag må se mitt bästa; Slit syndens band: du det förmår allena: Och visa mig det helande Bethesda, Det Siloa, som kan mitt hjerta rena. (JO Wallin: Psalm 175:5)

Än finns det en Betesdadamm Med skjul och pelargångar, Där Herren Jesus vandrar fram Bland världens arma fångar. ... Den hjälp, som Jesus med sig för, Går fram som sol i natten; Hans nådesord helbrägdagör Långt mer än alla vatten. (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 221:2-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Talet fem är i judisk talsymbolik en symbol för det som är svagt och lågt.


Fridens Gud ... (ledde/förde) upp fårens store Herde ut ur döda (kroppar). (Hebr 13:20a)


Grekiska ord:

Bêthzatha (Betsata) 1 Mack 7:19 (Betsait); Joh 5:2.

(H)ebraïsti (på hebreiska) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 5:2 – Syr Prologen; Joh 19:13,17,20; 20:16; Upp 9:11; 16:16. Jfr (H)ebraïkos (hebreisk) i Luk 23:38 och (H)ebraïs (hebreiskt språk) i Apg 21:40; 22:2 och 26:14.

katakeimai (ligga ner) Mark 1:30; 2:4; Joh 5:3; Apg 9:33 – Ordsp 6:9; 23:34; Judit 13:15; Salomos Vishet 17:7; Mark 2:15; 14:3; Luk 5:25,29; 7:36(א*); Luk 7:37; Joh 5:6; Apg 28:8; 1 Kor 8:10.

kolymbêthra (damm) (i NT + exempel i GT) Neh 3:15; Joh 5:2 – 2 Kung 18:17; Neh 3:16; Jes 7:3; 22:9; 36:2; Nahum 2:8; Joh 5:7; 9:7.

xêros (uttorkad) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 12:10; Joh 5:3 – 1 Mack 8:23,32; Salomos Vishet 19:7; Syr 6:3; 39:22; Matt 23:15; Mark 3:3; Luk 6:6,8; 23:31; Hebr 11:29.

plêthos (mängd) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 6:17; Joh 5:3; Apg 5:16 – Judit 2:17-18; 5:3,10; 7:2,18; 15:7; 16:3; 1 Mack 3:19; 5:12; 6:41; 8:15,20; 9:6,63; 10:77; 15:3; 2 Mack 2:24; 4:39; 5:3,26; 9:2; 11:16; 12:27,42; 13:1,10; 14:20,41; 15:21; Salomos Vishet 6:24; 8:15; 11:17; 14:20; 16:1; 18:5; 19:10; Syr 5:6; 7:7; 16:3; Asarjas bön v 19. Mark 3:7-8; Luk 1:10; 2:13; 5:6; 8:37; 19:37; 23:1,27; Joh 21:6. Apg 2:6; 4:32; 5:14; 6:2,5; 14:1,4; 15:12,30; 17:4; 19:9; 21:22(P74,א,*א,A),36; 23:7; 25:24; 28:3; Hebr 11:12; Jak 5:20; 1 Petr 4:8.

probatikos (förknippad med får) Neh 3:1; Joh 5:2 – Neh 3:32; 12:39.

stoa (pelargång) 1 Kung 6:33; Joh 5:2; Apg 5:12 – Hes 40:18; 42:3,5; Joh 10:23; Apg 3:11.

tyflos (blind) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 15:30-31; Joh 5:3 – Jeremias brev v 36; Matt 9:27-28; 11:5; 12:22; 15:14, 20:30; 21:14; 23:16-17,19,24,26; Mark 8:22-23; 10:46,49,51; Luk 4:18; 6:39; 7:21-22; 14:13,21; 18:35; Joh 9:1-2,13,17-20,24-25,32,39-41; 10:21; 11:37; Apg 13:11; Rom 2:19; 2 Petr 1:9; Upp 3:17.

chôlos (lam) (i NT) Matt 15:30-31; Joh 5:3 – Matt 11:5; 18:8; 21:14; Mark 9:45; Luk 7:22; 14:13,21; Apg 3:2; 8:7; 14:8; Hebr 12:13.


Ytterligare studier:

2 Mos 2:16-17; Joh 6:1; 9:7; 10:1-18; 19:13,17,20; 20:16; 21:1; Apg 21:40; 1 Petr 2:25; Upp 1:19; 4:1; 9:11; 15:5; 16:16; 18:1.


Steven M. Bryan "Power in the Pool: the Healing of the Man at Bethesda and Jesus' violation of the Sabbath (Jn 5:1-18)"; Tyndale Bulletin 54.2 (2003): 7-22.

Gordon D. Fee "On the Inauthenticity of John 5:3b-4"; The Evangelical Quarterly 54:4 (Oct.-Dec. 1982): 207-218.

Bruce Grigsby "Washing in the Pool of Siloam - A Thematic Anticipation of the Johannine Cross"; Novum Testamentum 27 (1985): 227-235.

Timothy K. Hui "The Purpose of Israel's Annual Feasts"; Bibliotheca Sacra 147 (1990): 143-154.

Daniel B. Wallace "John 5:2 and the Date of the Fourth Gospel"; Biblica 71 (1990): 177-205.

L.T. Witkamp "The Use of the Traditions in John 5:1-18"; Journal for the Study of the New Testament 25 (1985): 19-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-17; 2010-12-11; 2013-12-04)

Tillbaka till Start

5:5-9a Men det/där var (hela tiden) en viss människa * (א,* א), som hade (varit) i sin svaghet trettio och åtta år. Då Jesus hade skådat den här som låg ner och då Han hade fått kunskap, att han har/hade (varit där) * (א,*א) mycket/lång tid, säger Han till honom: ”Vill du bli frisk?” Den som var svag svarade: ”Herre, jag har inte en människa, för/till att, när – alltefter omständigheterna – vattnet må oroas, hon må kasta/sätta mig in/ner i dammen, i vilken jag kommer/’vill komma’, men (då) stiger en annan ner före mig.” Jesus säger till honom: ”Res dig upp, lyft din madrass och vandra omkring.” * (א*) Människan blev frisk, och han lyfte sin madrass och vandrade (hela tiden) omkring.

Ord för ord: 5:5 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) var-(hela-tiden) men (en)-viss människa trettio och åtta år havande i '-en svaghet'/svagheten sin. 5:6 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) den-här skådande '-en Jesus'/Jesus liggande-ner och havande-fått-kunskap att mycket tid (han)-har, säger-(han) (till)-honom: vill-(du) frisk bli? 5:7 (27 ord i den grekiska texten) svarade honom den varande-svag: herre, (en)-människa inte (jag)-har för-att när-alltefter-omständigheterna må-oroas '-et vatten'/vattnet må-kasta mig in-i '-en damm'/dammen, i vilken men kommer jag, en-annan före mig stiger-ner. 5:8 (11 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: res-(dig)-upp lyft '-en madrass'/madrassen din och vandra-omkring. 5:9a (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) blev frisk '-an människa'/människan och (han)-lyfte '-en madrass'/madrassen sin och vandrade-(hela-tiden)-omkring.


1883: Och där var en man, som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus fick se honom, där han låg, och förnam, att han redan lång tid hade varit sjuk, sade han till honom: Vill du blifva helbrägda? Den sjuke svarade honom: Herre, jag har ingen människa, som kan kasta mig i dammen, när wattnet blifvit upprördt; och just då jag kommer, stiger en annan ned före mig. Jesus sade till honom: Stå upp, tag din säng och gå. Och strax blef mannen helbrägda och tog sin säng och gick.

1541(1703): Så war der en man, som hade warit sjuk i åtta och trettio år. Då Jesus fick se honom der han låg, och förnam att han nu i lång tid hade legat sjuk, sade han till honom: Will du blifwa helbregda? Swarade den sjuke honom: Herre, jag hafwer ingen, som hafwer mig i dammen, när wattnet är rördt; men förr än jag kommer, då är en annar stigen in för mig. Då sade Jesus till honom: Statt upp, tag din säng, och gack. Och straxt blef den mannen helbregda, och tog sin säng, och gick.

LT 1974: En av männen som låg där, hade varit förlamad i trettioåtta år. När Jesus såg honom och fick veta hur länge han hade varit sjuk, frågade han honom: ”Skulle du vilja bli frisk?” ”Det kan jag inte”, sade mannen, ”för jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet är upprört. Medan jag försöker komma dit, är det alltid någon annan som hinner före mig.” Jesus sade till honom: ”Res dig upp, rulla ihop din sovmatta och gå hem!” Omedelbart blev mannen helbrägdagjord. Han rullade ihop mattan och började gå.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Folket ’var (hela tiden) knotande’/’knotade (hela tiden)’ mitt emot Herren (över sina) onda ting. Och Herren hörde (det), och Han var full av lidelse (i) vrede, Och det ’brändes ut’/tändes eld i/bland dem från sidan av Herren och åt ner/upp en viss del (Bibel 2000: utkanten) av (det skyddsvallsomgärdade) lägret. (4 Mos 11:1, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "De dagar som ’gick vid sidan av’/förlöpte från Kadesh-Barnea ända till (den tid i) vilken vi kom till sidan av ravinen Sered (var) trettio och åtta år, ända till (den tid i) vilken ett varje/helt släkte av män, krigare, som/- alltigenom föll döende ut ur (det skyddsvallsomgärdade) lägret, såtillvida som Herren hade svurit/’med ed sagt’ dem." (5 Mos 2:14, Grekiska GT)

(Sallum byggde) dammuren av ... Siloams små fårskinn (vid platsen för) kungens (får)klippning och ända till stegarna/trapporna som stiger/leder ner från en Davids stad. (Neh 3:15b, Grekiska GT, S)

(Naaman) steg ned och döpte/doppade sig sju gånger i Jordan enligt Elisas ord. Och hans kött ’vände sig intill’/’förvandlades till’ en små/liten, en liten småpojkes kött, och han gjordes ren. (2 Kung 5:14, Grekiska GT)

(Kung) Asa var/blev orkeslös (emot) fötterna i det trettionionde året av ’sitt rike’/'sin regering', ända till oerhört/’det yttersta’ var han orkeslös. Och i sin orkeslöshet sökte han inte Herren, emellertid/’men väl’ läkarna. Och Asa fördes till vila i sällskap med sina fäder, och han kom till ett slut i det trettionionde året av ’sitt rike’/’sin regering’. (2 Krön 16:12-13, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Eftersom jag var tyst, gjordes mina skelettben gamla från/’beroende på’ ’det att utropa mig’/’mitt klagande’ hela dagen, eftersom Din hand dag och natt tyngdes emot mig. ... (Då) 'gav ... kunskap om'/insåg jag min miss (av Ditt mål). (Ps 32:3-4a,5a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Havets vatten kommer att oroas (när Herren helt och hållet förstör den bebodda världen).” (Jes 24:14b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Herre, Dina ögon (sökte) in i en tro ... och/men (Ditt folk) ville inte vända sig intill (Dig)." (Jer 5:3, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Tala till Farao:) ‘Du oroade vatten (med) dina fötter. … ’” (Hes 32:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “En människas fot må inte/förvisso ej längre oroa (vattnen, då Egypten krossas). …” (Hes 32:13b, Grekiska GT)

(Tobias) ’hade sin fader och moder kära’/’kysste sin fader och moder’, och (hans fader) talade till honom: ”Gå och var frisk!” (Tobit 5:17b, S)

(Judit sade till Herren:) “… Du är en undsättning, ett bistånd av/för (de) som är svaga.” (Judit 9:11a)

(Judarnas fiender) lyfte/gick bort från Jerusalem och kastade in/upp (en skyddsvall) vid sidan av (platsen) i Betsait. … (Deras befälhavare lät döda många) in/ner i den stora brunnen. (1 Mack 7:19)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Jag kom) in i Egypten i det åttonde och trettionde året uppå/’med avseende på’ kung Euergetes. (Syr Prologen)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus gav) vård för varje sjukdom och varje orkeslöshet i/bland folket. (Matt 4:23b)

(Jesus) gav alla de som 'har dåligt'/'mår illa' vård. På så sätt fullbordades det som hade talats genom profeten Jesaja då han sade: "Han själv tog våra svagheter." (Matt 8:16b-17a)

Folkskaran (förundrade) sig, då de såg ... de lama vandra omkring. (Matt 15:31a)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. Men sedermera kommer och/också ’resten (av)’/’de övriga’ jungfrurna och sade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men ’då han hade svarat’/’han svarade och’ talade: ”Amen, säger jag er: ’Jag känner er inte.’” (Matt 25:10b-12)

Efter en mycken/lång tid kommer de där slavarnas herre och ’lyfter fram’/avlägger en utsaga/räkenskap i sällskap tillsammans med dem. (Matt 25:19)

(Man) kommer och för i riktning mot Jesus en förlamad som lyftes av fyra. ... (Jesus säger till den förlamade:) "Jag säger dig, res dig upp, lyft din madrass och dra dig tillbaka in i ditt hus." Och han reste sig upp, och då han rakt/strax hade lyft madrassen, kom han ut framför alla. (Mark 2:3,11-12a)

Många folkskaror kom (hela tiden) tillsammans (för) att höra och ges/få vård från/’beroende på’ sina svagheter. (Luk 5:15b)

(I/under) många tider hade (en oren ande) rövat (och rövade) (en viss person) tillsammans med (sig). ... Han hade av den lille demonen (’hela tiden’/’gång på gång’) drivits in i de ödelagda (platserna). (Luk 8:29b)

(Jesus sade till den blinde:) “Vad vill du (att) Jag må göra för dig?” (Luk 18:41a)

(Petrus sade till en man som varit lam ut ur sin moders underliv:) "I Jesu Kristi, Nasoreens, namn, * (א,* א, B) vandra omkring!" Men/och då han hade gripit honom (med) den rätta/högra handen, reste han honom upp. Och omedelbart gjordes hans steg och vrister fasta. Och då han hoppade upp, stod han, och vandrade (hela tiden) omkring. ... (Petrus sade till de äldste och folkets ledare:) ”I Jesu Kristi, nazoreens, namn ... står den här (mannen) frisk vid sidan av (er) inför era ögon.” ... Och människan emot vilken det här botandets tecken hade (א,* א, A) blivit (och blev א,* א, A) var (’hela tiden’/-) mer (än) fyrtio år. (Apg 3:6b-8a; 4:10b,22)

(I Lydda) fann Petrus a viss människa (vid) namn Aineas, som ’ut ur’/sedan åtta år legat ner uppå en madrass, (en människa) som (hela tiden) var (och hade varit) ’löst upp från sidan’/förlamad. Och Petrus talade till honom: “Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och bred/sträck ut dig själv.” Och genast stod han upp. (Apg 9:33-34)

Som/omkring en tid av fyrtio år ‘var (Herren) klädd i (folkets) vändningar’/’stod (Herren) ut med (folket)’ i det ödelagda (området). (Apg 13:18)

(Judarna) oroande/oroade folkskarorna. (Apg 17:13b)

(Festus vistades) i/med (judarna) inte mer (än) åtta eller tio dagar. (Apg 25:6a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) hade kunskap om alla (människor) och hade inte (hela tiden) behov, ’för att’/att någon måtte vara vittne med anledning av människan, ty Han hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:24b-25)


Hembygdens predikan:

Den nöd som omtalas i denna text förmå ord knappt beskriva. En man låg sjuk sedan trettioåtta år, således utan hopp om att bliva återställd. ... Arme man, arme man! Allt hopp var ute. Vilken målning är icke detta av ett förlorat och hopplöst andligt tillstånd! Andra hava väl syndat, heter det, men icke så förskräckligt som jag. Eller de hava icke haft den upplysning eller erfarit den nåd som jag, varför deras synd kan ursäktas, men icke min. ... Så, mina älskade, ser det vanligen ut, när Guds härlighet, såsom här i texten, skall uppenbara sig. Det är den förtvivlans natt, som går före den andliga morgonen och dagen. ... Det är det Davids tillstånd, då hans ”ben försmäktade vid hans ständiga klagan”, och då ”Herrrens hand var tung över honom natt och dag, så att hans livssaft förtorkade såsom genom sommarhetta”; men varur detta saliga tillstånd framgick, varom han säger: ”Då förlät du, Gud, mig min synds missgärning.” Liksom magneten drager järnet till sig, så drager en sådan nödställd själ Guds nåd och salighet ned till sig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 395-396, Fjortonde söndagen efter trefaldighet, Joh 5:1-14)

Jesus är den som uppsöker och kallar på den och de som lever allra längst bort på livets skuggsida, och han hjälper alltid sådana som inte kunna hjälpa sig själva. O vänner, hjälplöshet och begränsning är väl något som möter oss såväl folk som enskilda, antingen vi nu vill erkänna det eller ej. Ty ser du ”vår egen kraft ej hjälpa kan, vi vore snart förströdda.” ... Mannen (i vår text) var bunden av ett långt lidande som hindrade honom att leva ett normalt liv tillsammans med andra, och de många åren av bekymmer och oro hade satt sin prägel på honom i det han var besviken och kände sig övergiven av alla. Ja, det heter så gripande om honom, hur han nödgas sammanfatta allt i orden: ”Jag har ingen som hjälper mig.” O vet du, när jag har läst de orden, tycker jag mig liksom höra ett rop därute ifrån själarnas värld runt om i våra bygder: ”Jag har ingen som hjälper mig.” ... Dessa som kanske visserligen inte så ofta kommer till våra kyrkor eller bönehus har vi ändå ansvar för och förpliktelser emot. ... Och låt oss få säga de' så: ”Varje ensam människas dystra klagan blir likt en anklagelse mot oss andra.” Och kanske att det just i vår omgivning och i vår bekantskapskrets, på vår arbetsplats går någon ensam medmänniska med sin nöd, någon som är ensam och besviken just för din och min skull. Och allt verkar ju så hopplöst när man inte har någon som hjälper sig. O, här ställes vi allt till självrannsakan. Mina lyssnare, det är väl inte någon som ligger där bortglömd, som vi, du och jag, skulle kommit ihåg? Och det är väl inte någon som just nu kämpar ensam, vid vars sida vi, du och jag, skulle stått? O, här må vi som bekännande kristna utbedja oss en särskild nåd att verkligen kunna få vara någon kämpande medmänniska till hjälp. Därför du käre medkristne, ingen av oss lever för sig själv, utan det är vårt liv och våra exempel som andra tar intryck utav. ... Visserligen vill ju nutidsmänniskan av i dag synas och mena sig vara någonting. Men kommer man bara varandra riktigt nära, så får man ofta bakom den till synes så hårda ytan möta en själ i djupaste nöd, bidande efter hjälp och ledning. O min bön är inför denna höst och vinter: ”Gud gör mig till en välsignelse för alla dem som kommer i min väg.” Ty det finnes så många som är bundna i band och bojor av olika slag i såväl hem som kamratkrets, ja rent av inom den kristna församlingen. ... Hör du kämpande själ, vem du än är och vad du än må heta. Du kan bli fri, och det är detta som borde vara vårt stora tacksägelseämne just nu. Ty ser du, Jesus är Mästaren till att frigöra från allt det som vill hindra i våra liv och utestänga oss från andliga välsignelser. Och därför heter det: ”Om nu sonen gör eder fria, så bliven i verkligen fria.” ... Och vet, det finns något som är långt svårare än 38 års lidande, och det är en evighet utan Jesus. Ty ”om jag kunde leva utan Jesus, o hur vore det att dö en gång, utan honom i den mörka dalen, utan honom evigheten lång”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Jag frågade en gång en sökande student, om han skulle vilja bli kristen, ifall han fick svar på sina intellektuella invändningar. Han var ärlig nog att svara, att han av helt andra skäl inte ville tro. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 52)

Kanske har talet 38 något sammanhang med Israels dystra ökenvandring. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 366 i kommentar till Joh 5:1-14)

Unga frun grät rätt ner i sin mat på hotellet efter en dag i staden, där hon såg de sjuka som kröp och låg och barn som måste dö för nöds skull. Hon och mannen gick upp på sitt rum, där man stänkt vatten för att binda all smuts. ... Det kom en dröm. Han var på en sjöresa. I det grå vattnet uppstod en rörelse och en röst sa: "Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata." (Tomas Tranströmer "I Nildeltat" s 85)

Emils pappa ... försjönk i funderingar över sin son och hans framtid. "Att han skulle bli ordförande i kommunalnämnden, Emil, det tvivlar jag på", sa han till sist. "Men nog ska det väl ändå kunna bli en någorlunda bra karl av honom. Om han får leva och ha hälsan och om Gud så vill." Emils mamma nickade instämmande. "Ja, ja! Om Gud så vill!" "Och om Emil vill", sa lilla Ida. Emil log ett blitt leende. "Det blir det man får se", sa han. "Det blir det man får se." (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 170)

"Har du feber", frågade Lillebror. "Om! Känn", sa Karlsson och la Lillebrors hand på sin panna. Men Lillebror kunde inte tycka, att Karlsson kändes särskilt varm. "Hur mycket feber har du", frågade han. "Tja, en tretti fyrti grader", sa Karlsson. "Minst!" Lillebror hade nyss haft mässling och visste vad det ville säga att ha feber. Han skakade på huvet. "Jag tror inte, att du är sjuk", sa han. "Å, vad du är skamlig", sa Karlsson och stampade med foten. "Ska jag aldrig få vara sjuk som andra människor?" "Vill du vara sjuk", sa Lillebror häpen. "Det vill väl alla människor", sa Karlsson. "Jag vill ligga i min säng och ha mycke' feber, och du ska fråga, hur jag mår, och jag ska säga, att jag är världens sjukaste, och du ska fråga, om det är nånting jag vill ha, och jag ska säga, att jag är så sjuk så sjuk, så jag vill absolut ingenting ha ... mer än bara en massa tårta och rätt många kakor och fullt med choklad och en hel hoper karameller." (Astrid Lindgren "Lillebror och Karlsson på taket" s 54-56)

”Jag såg upp”, (sade Eustace), ”och fick syn på det sista jag hade väntat mig: ett väldigt lejon som långsamt kom gående mot mig. Och det konstiga var att fast det inte var månsken i går kväll, så var det månsken där lejonet gick. Det kom närmare och närmare. ... Det ledde mig långt långt upp i bergen. Och vart vi än gick, så lyste månskenet över och omkring lejonet. Till sist kom vi upp på en bergstopp som jag aldrig hade sett förr, och där uppe låg en trädgård – med träd och frukter och allt. Och i mitten fanns en källa. Jag förstod att det var en källa, för jag såg vattnet bubbla upp från botten, men den var mycket större än vanliga källor – som en stor rund bassäng med en marmortrappa som ledde ner i vattnet. Och vattnet var det klaraste jag nånsin hade sett, och jag fick för mig att om jag bara steg ner i vattnet och doppade mig så skulle värken lätta.” (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 89-90)

Nu har Du sjunkit så djupt att endast En, den Allsmägtige kan lyfta upp Dig ur afgrunden. ... Du Svarta Svanehvit! Du tog alla mina goda tankar med Dig, bort! Tag nu allt med Dig, allt tag (vårt) barn med! Och gå! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 264; brev 17 april 1908 till Harriet Bosse)

Människan står ... fri gentemot Gud, hon kan välja "Guds vilja", men hon kan också gå en annan väg - på eget ansvar och med allt vad det medför. Väljer hon Guds väg, så gör hon det i kraft av sin egen vilja, och så utför hon också den sedliga gärningen. ... I Talmud ... uttryckes det så: "Allt är i Guds hand utom människans gudsfruktan." Därmed har människans liv lyfts upp över all mytisk bundenhet; inget förutbestämt öde råder över det. Denna tanke har haft sådan styrka i judendomen, att i en senare tids diktning, särskilt i den judiska mystiken, den liknelsen har gjorts att människans vilja och handlande har kosmisk kraft, att världens öde berodde på dem. Den judiska mystiken under medeltiden och följande århundraden grundar sig väsentligen på denna idé. Men redan den talmudiska diktningen, Haggadan, berättar, att på grund av sju släktleds syndfullhet hade Gud övergivit världen, och att han först i sju rättfärdigas tid hade återvänt dit och återtagit sitt hemvist där. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 21-22)

Att (min son) Hans är frisk gläder mig. Röker han ej ännu, så bed honom aldrig börja; jag måste nemligen sluta upp snart för hjertats skull och det är ett sådant lidande att jag önskar jag aldrig börjat. ... Jag har reumatism i hjertat och sitter i sängen. Måste upp och promenera i natt; men utan skräck. Syns vara rent fysiskt denna gången; betyder: bort med tobaken! Men jag kan inte! Och lifvet är mig ej så kärt som ett godt bloss nikos. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 339; brev 12 juli 1898 till dottern Karin Strindberg och brev 13 juli 1898 till Emil Kléen)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Så allt detta underbara, all den glädje jag ofta kände när jag tänkte på, att det vid min sida fanns en annan levande varelse, att jag var tjänare, vaktare, vän och oumbärlig följeslagare åt en annan ung varelse, vacker och rik, men svag, förödmjukad och ensam! Det är till och med angenämt att vara sjuk, när man vet, att det finns människor, som väntar på ens tillfrisknande som på en glad fest. (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 72)

"Han är efterhängsen!" fortfor Ljupunov med en förargad nysning. "Han använder sin egenskap av sjuk människa till att förbittra livet för en." "Låt min sjukdom vara i fred!" skrek Sysojev förargad. "Vad angår den er? Alla pratar om ett och detsamma, sjukdomen, sjukdomen, sjukdomen! - Jag behöver inte ert medlidande. Och varifrån har ni fått idén att jag är sjuk? Jag var sjuk före examen, det är sant, men nu är jag alldeles frisk, jag är bara lite matt." "Ni är frisk, Gud vare lov för det", sade fader Nikolaj, kristendomsläraren, en ung präst, klädd i snobbig mörkbrun prästrock och med revärer på byxorna. "Då bör man vara glad men ni är förargad och så vidare." (Anton Tjechov "Läraren" s 207)

"Elin tror visst, att allting bara beror av en slump," säger faster. "Nej," säger Elin, "nej, det tror jag inte. Men vet Lovisa vad jag tror? Jo, att om man riktigt gärna vill bli något, så blir man det också." Jag är ju inte alls något ledsen över det där, som Aline hade sagt till mig (om att Elin tror att jag inte har någon begåvning för författarskapet), men ändå blir jag så glad över det Elin säger. För kanske att jag kan bli författarinna i alla fall, om det bara beror på viljan och inte på begåvningen. För vilja, det tror jag nog att jag har. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 162; Elin Laurell)

”Seså! Det gäller ett vetenskapligt rön”, sade medicinaren med nybörjarens brinnande iver. ”Jag skulle således vara den ende som vårdar den stackars gamle mannen av ren tillgivenhet”, sade Eugène. ”Om du hade sett mig i morse, skulle du inte yttra dig på det sättet”, svarade Bianchon, som inte blev förolämpad av anmärkningen. ”En läkare, som har praktiserat en tid, ser ingenting annat än sjukdomen, men jag ser fortfarande den sjuke.” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 294)

Vid 31 års ålder, år 1819, utgaf (Artur) Schopenhauer sitt hufvudverk, "Världen som vilja och föreställning", en bok, som, ehuru skrifven med mästarehand och utvecklande en lika storartad som ny och öfverraskande världsåsikt, rönte det ödet att under flere årtionden knappt bli läst af någon annan än af sin författare. Samma öde mötte äfven hans öfriga skrifter, som tid efter annan utkommo. . . Schopenhauer söker bevisa, att viljan är om ej det verkliga, det ursprungliga varandet, så dock den närmaste och tydligaste uppenbarelsen af tingens väsen. Alla kroppar äro ingenting annat än viljor, som uppträda i vår fenomenvärld som synliga och påtagliga föremål; alla kroppsliga rörelser äro ingenting annat än synliga viljekrafter. . . . Allt, som är till i vår värld, består af individuella lefvande viljor; och alla dessa enskilda viljor äro endast i tidens och rummets former splittrade uttryck af en enda allvilja, som utgör det egentliga tinget i sig, den sanna verklighet, som ligger till grund för vår fenomenvärld. . . . Det lif, som genom de individuella viljornas uppkomst uppstår, är en fortsatt kamp dem emellan om rum och tid och materie, hvilken sistnämnda ej är annat än den lägsta yttringen af allviljans ingång i fenomenvärlden. Schopenhauers gud, om man får tala om en sådan, är således en blind medvetslös princip, ett sträfvande utan mål och utan uppfyllelse, som ingår i allt och ger sin karakter åt allt och därför måste vara grunden till en eländig, olycksalig värld. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 115,132-133; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Vi komma härmed till den mycket omhandlade frågan om människans fria vilja. Här skilja sig filosoferna i tvenne stora läger: indeterministernas och deterministernas. Frågan, hvarom det kämpas dem emellan, kan måhända klarast uppställas i följande form: Kan en människa, som är utrustad med vissa bestämda naturanlag, under alldeles bestämda omständigheter och under inverkan af ett bestämdt motiv lika väl vilja något visst, som icke vilja det? Eller är hon under dessa bestämda omständigheter ovillkorligt nödgad att vilja just det, som hon vill? Indeterministerna, som försvara viljans frihet, svara nej. . . . Deterministerna . . . svara ja. . . . (Leibniz är determinist och) förnekar en obetingad valfrihet hos människan. . . . (Men) alla en människas handlingar äro förutbestämda af hennes individualitet (och) icke af något yttre öde. Men huru är då en moralisk frihet möjlig? Den moraliska friheten, svarar Leibniz, är möjlig därigenom, att ur den naturliga viljan kan en moralisk vilja uppstå och utveckla sig, då vissa af våra instinkter utbildas till hvad de djupast, fast på ett omedvetet sätt äro, nämligen sedliga grundsatser. . . . Viljan handlar moraliskt, när hon bestämmes af maximer eller grundsatser, hvilkas yttersta rötter äro moraliska instinkter, människokärlekens och gudsfruktans, filantropiens och religionens instinkter. . . . Den mänskliga frihetens sanna väsen består i en vilja, som öfverensstämmer med förnuftet och städse bestämmes af förnuftiga grundsatser såsom de starkaste bevekelsegrunderna. . . . Endast dåren kan önska sig en frihet, som är obunden af förnuftet. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 101-102,108-109; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

"Mäster Pierre Gringoire", sade (vår skald) till sig själv. ... "Nu ligger det till på det här viset: antingen har de (små rackarungarna) tagit till flykten, och då är den madrass som de måste ha glömt kvar i sin skräck just den inbjudande bädd som du har varit på jakt efter sedan i morse och som den heliga jungfrun sänder i din väg som ett underverk ... eller också har ungarna inte flytt, och i så fall har de satt eld på madrassen, och då blir den just den ypperliga brasa som du behöver för att torka och värma dig vid. I vilketdera fallet som helst, bädd eller madrass, är madrassen en gåva från himlen." (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 117-118; 1480-talets Paris)

Om det heliga landets afstånd och (kors)tågets besvärligheter hade de fleste (korsfarare) ingen aning och ville därom intet höra. Gud skulle föra det nya Israel, vore det också genom oändliga öknar, till det mål han befallt dem vinna. Så trodde man. Den oryggliga tron kan äga en omätlig kraft, och det hade varit en upplyftande, hjärtegripande syn, om dessa skaror bestått af idel fromme, som lyckats att i nöd, försakelser och strider bevara ej blott sin tro på framgången, utan ock den kristliga karakterens renhet och mildhet. De skulle då gått fram, låt vara dagligen glesare genom sjukdomar och umbäranden, men gått fram och hunnit det högsta mål de kunnat ställa för sig: måhända icke den heliga grafvens eröfring, men eröfringen af en ärofull martyrdöd för sitt ideal. Men tyvärr: vårt släkte är så beskaffadt, att det sällan tillåter historiens pensel att måla tilldragelser i folkens lif bestrålade af en helgongloria. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 74-75; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

För att komma in i Ditt rike behövdes varken fartyg eller åkdon, inte ens en sådan liten promenad, som den jag måst ta för att komma ifrån mitt rum hit ner i trädgården. Både för att gå och komma fram behövdes bara en sak: att vilja gå. Men att vilja helt och med all kraft. En skadskjuten vilja, som vacklade hit och dit i strid med sig själv, den mäktade inte något sådant. (Augustinus "Bekännelser" s 158)

Du, Herre, är god och barmhärtig. Du såg hur död jag var, och med Din högra hand tömde Du mitt hjärtas djup på dess innehåll av fördärv. Och hela min befrielse bestod däri att inte vilja vad jag ville, utan vilja vad Du ville. ... Hur ljuvt blev det inte med ens att avstå från all världens ljuvlighet. (Augustinus "Bekännelser" s 167)

(Den svaga människan) visste inte vem det var som frågade honom, inte heller att Han skulle bota honom, men ändå förtäljer han stillsamt alla omständigheterna och frågar inget mer, som om han talade med en läkare och bara önskade att få berätta historien om sina lidanden. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:128)

Säg mig vilken betungande befallning som vi har ålagts? Skaffa dig en hustru (sägs det) och var kysk. Är detta svårt? Hur kan det vara det när många, inte bara kristna utan också hedningar, lever kyskt utan någon hustru? ... Vi åläggs inte något svårt, inget betungande, om vi har viljan. Och om vi inte har viljan, kommer till och med de lättaste ting att visa sig vara betungande för oss. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:432)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

För att nå målet måste man veta vart man vill. (Helena Boberg Oscarsson ”September 2006”)

Tårarna får inte fäste i fiolen Samma fel om och om igen ... Men plötsligt finns den där Den klara tonen ... Och av smärtans salta vatten Finns bara vita spår på kinden ... Tårarna får inte fäste i fiolen (Per-Johan Ask ”Ask-et-ism”; Fiolen)

Till mannen vid Betesdadammen som varit sjuk i 38 år sa (Jesus): "Vill du bli frisk?" ... Jesus visade stor respekt för (hans) integritet samt gjorde (honom) delaktig i läkeprocessen. Så borde vi tänka inom diakonin också. Alla som söker oss vill inte ha den hjälp vi vill ge. Man kan kanske se en viss s.k. sjukdomsvinst det vill säga det blir svårt att bli frisk och fri från problemet för vem ska då trösta mig och hjälpa mig med det jag inte kan sätta ord på? Kanske finns där en andlig och själslig smärta som är svår att uttala. (Helena Ask "Helhetssyn och respekt" s 102)

Där Jesus är det onda brytes, ty han har makten i sin hand. All ångest uti frid förbytes när han har lossat syndens band. ... Där Jesus är vår sjukdom häves, han helar, läker hjärtats sår. Till honom ingen går förgäves, det i vår Bibel tydligt står. ... Så var det när han gick på jorden, vi kanske har det svårt förstå, men ännu ekot hörs från orden: ”Stå upp och tag din säng och gå!” (Erik Herneby s 29; Där Jesus är)

"Vad är du så lessen, så lessen för? Har du glömt att vi varit på månen? Har du undgått att se vilka bilar vi gör, vilken glob vi kan se, vilken hi-fi vi hör, vilket väsen i stereofonen? Du äter och dricker och mår som en prins. Vad trånar och längtar du till?" "Jag gråter av sorg för att ingenting finns som jag kan komma på att jag vill."/Viktor Struut (Alf Henrikson "Tröstarinna" s 221)

Den andliga nöden och ropet från en olycklig värld behöver hela vår uppmärksamhet. (Gunnar Melkstam "Perspektiv på inre missionen" s 11; Svenska Alliansmissionens årsbok 1989)

Liksom på Jesu tid förekommer det idag att människor blir fria från sjukdomar och lidanden genom gudomligt ingripande. Att en bön om hälsa blir besvarad. Men att så sker tycks dock vara undantag - det vanliga är att sådana böner inte blir besvarade, i varje fall inte på det sätt man hoppats. ... Det tron på Jesus ger är inte i första hand ett evigt friskt liv på jorden; i själva verket har ingen fått det. ... Det Gud vill ge oss genom Jesus är ett annat evigt liv, ett liv tillsammans med honom själv i himlen. (Kjell Petersson "Kan Jesus bota sjuka?"; Jönköpings-Posten den 23 januari 1981)

(Det var) en dag för många år sedan ... då jag bl.a. besökte en särskilt god väns familj. ... Pojken (i huset), som var sjuk och hade feber, var väl mellan fem och sju år. ... Han hade under flera år lidit av magont och med jämna mellanrum fått besöka lasarettet. Och nu var det dags igen. Det var något i tarmarna som inte fungerade normalt. Och man var trött på de ständiga sjukhusbesöken. ... Jag greps av stort medlidande. Deras nöd var min. Gripen av tron och vetskapen om Guds allmakt låg jag snart på knä vid de bekymrades sida med mina händer på pojkens huvud. Jag talade med Gud på ett mycket barnsligt sätt, och bad honom att gripa in och hela den lille. ... Efter tre veckor, då jag var hemma en tur och på stan, kom (pojkens far) springande över gatan till mig. Han var rörd till tårar. Han ville bara tacka mig för besöket och tala om vad som skett med pojken. Han var som förvandlad. Han åt och drack och allt fungerade perfekt, men jag tog det hela som en tvivlande Tomas. Det hade ju bara gått tre veckor, så det var väl lite för tidigt att tala om under. Det var bäst att vänta och se. Ett år hade gått sedan bönemötet för den sjuke hölls. Men en dag då jag var i en affär kom den unga modern och pojken också ditin. ... Fastän det var mycket folk i affären började kvinnan-modern att gråta, och med ögon som strålade av tacksamhet och "läppar, som lovade Gud", sa hon: "Det Gud gör, det gör Han riktigt, du Erik." Så vågade jag tro och vittna om att Gud gjort ett påtagligt under. Och naturligtvis lovade jag Herren av allt hjärta för detta, som ju så styrkte mig i tron. Många år har gått, men ibland är jag familjens gäst, och varje gång jag ser pojken fylles mitt hjärta av tacksamhet och tro. Som tack till Gud har den unge pojken gett sitt liv åt Herren och är också verksam med Guds folk. (Erik Sonesson "Ute i Guds ärende" s 58-60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

Jesus verkar ännu i dag. Här är ett utdrag från ett brev daterat den 9/8 1957: "Jag vill till Jesu ära och till min stora glädje omtala att då broder Gustafsson var i vår stad i sommar fick jag den stora nåden att vara med på detta möte och då broder Gustafsson under handpåläggning och bön bad för mig om hjälp för mina sjukdomar blev jag helad. Jag har under 15 år lidit av en mycket svår huvudvärk och hade klent hjärta, som arbetade så svagt att vatten bildats i nästan hela kroppen. Jag fick äta ett 10-tal tabletter om dagen, ja, även om nätterna för att något så när klara mig med mitt arbete samt fick taga 3-4 olika mediciner, bland annat skulle jag alltid taga digitrin, men pris ske Gud, sedan den kvällen har jag inte behövt taga någon medicin varken tabletter eller hjärtmedicin. Jag arbetar hela dagarna riktigt strängt och har inget besvär av mitt hjärta nu. När Jesus griper in gör han det helt och fullt. Ära ske hans underbara namn! (undertecknat) H.K." (Georg Gustafsson "Jesus besegrar sjukdom"; kommentar till Matt 8:1-13; Jönköpings-Posten den 25 januari 1958)

I ett brev från mars 1953 kan man läsa att Svenska Missionsrådet givit doktor (Gunnar) Redell tillsammans med doktor Fredrik Ysander och missionsföreståndare Nils Dahlberg i uppdrag att bearbeta frågan om omhändertagandet av sjuka missionärer i Sverige efter deras tjänstgöring i tropikerna. ... Doktor Redell skriver "Inom missionskretsar har vi ganska länge haft erfarenhet av att missionärer inte sällan komma hem med symtom på eller sviter av diverse tropiska sjukdomar ådragna under tjänsten på fältet." ... Bland profiler av läkare i Jönköping värda att porträttera har Olle Gabinus en naturlig plats. Som första generationens infektionsläkare kom han att uppleva mikrobiologins och infektionssjukvårdens utveckling. ... Infektionssjukdomar som tidigare lett till döden kunde behandlas. (Ann-Margreth Ohlinder-Nielsen "'Hur det började' - tropikmedicinens start i Jönköping" s 29,35)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Nu träda vi in i sjukavdelningen. ... Där borta ligger en ung man. ... Hela kroppen är förlamad. ... "Hur står det till med Er?" "Låt mig förtälja Er mitt livs historia. ... Vid 16 års ålder angreps jag av denna fasansfulla sjukdom. ... Jag kom i förtvivlans mörker. ... Men för ett par år sedan mötte jag Jesus Kristus, och mitt liv förvandlades. Aldrig hade jag kunnat tro, ATT DET FANNS SÅ MYCKET HOS HONOM." (Carl Wilson "Det finnes så mycket hos Jesus" s 63-64; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1935)

Eskil Kylin älskade naturliv och jakt. Under pseudonymen Erik på Moatorpet publicerade han 1934 "Jaktberättelser framför törebrasan". ... Eskil Kylin beskriver sina tankar, när han står på pass: "Tänk där i sta'n i arbetet. Alla människor skola ha besked. Alla skola ha råd, alla skola ha hjälp, och alla vill komma först. Ingen vill komma sist. Så ringa telefonerna i ett. I varje ögonblick måste man vara på helspänn. Ett felaktigt besked, en felaktig order, ett felaktigt råd kan i värsta fall betyda avgörande mellan liv och död." (Sven Nilsson "Eskil Kylin - överläkare vid medicinska kliniken i Jönköping 1926-1945" s 12)

Nog kändes det lite underligt att efter 4 år i en trivsam stad och med trevliga kamrater hamna i som man tyckte "obygden (i byn Ekesås i Svenarum), utan ordnad postgång, ingen telefon och knappt någon farbar väg. ... 1932 hade vägen Svenarum-Vaggeryd blivit färdig. Ekesås hade 3 km urusel väg till denna nya väg. ... Jag samlade bönderna till sammanträde och försökte förmå dem att begära laglig delning av denna vägbit, dock utan resultat. De ville tydligen bo i isoleringen. (Sigfrid Nordqvist "Minnesanteckningar från min första tid som lärare" s 16)

En musikkonsert var i söndags anordnad i Götafors missionshus af musikföreningen Göta därstädes. Behållningen skulle oafkortadt tillfalla en f.d. munksjöarbetare, som en lång tid legat sjuk samt ämnar instundande sommar besöka en brunns- och badanstalt för att om möjligt återvinna hälsa och krafter. ... Missionshuset var till trängsel fylldt och en hop folk måste stanna utanför. (Jönköpings-Posten 1908-05-04 "Besök vid brunns- och badanstalt för krafters återvinnande")

På initiativ av personalen på Ängsfors Snickerifabriker bildades år 1905 HOFSLÄTTS SJUK- OCH BEGRAFNINGSKASSA, vilken verkade ända fram till 1933, då den gick upp i den erkända lokalsjukkassan. ... Sjukvårdsersättning var det nya och värdefulla i den nya lagstiftningen. Ersättningen utgick i form av bidrag till läkarvård och sjukhusvård. Var den sjuke i behov av sjukhusvård, skulle i stället för läkarvårdsersättning utgivas ersättning för den sjukes intagning och vård på sjukvårdsanstalt, varvid kassan helt täckte kostnaden för vård på allmän sal. ... Hovslätt, som vid den tiden delades av tre kommuner, kom att tillhöra två olika lokala kassor, nämligen Jönköpings stads erkända sjukkassa för ljungarumsdelen och Barnarps och Sandseryds erkända sjukkassa för övriga delar av samhället. ... Särskilda sjukbesökare, som utsågs av styrelsen, hade till uppgift att minst en gång i veckan personligen besöka sjukanmälda medlemmar för att förvissa sig om dessas tillstånd = sjukkontroll. En viss tröghet fanns naturligtvis inbyggd i organisationen, vilken främst kom till uttryck i uppbördssystemet, som förutsatte att inkasseraren vid personligt besök hos den försäkrade uppbar avgiften. Bror Andersson och hans hustru Berta innehade detta uppdrag i hela 22 år, från 1933 till 1954, för ett distrikt, som sträckte sig från Lillån (Norra Kettilstorp) i norr till åbron (vid nuvarande Konsumaffären) i söder. ... År 1946 antogs lagen om allmän sjukförsäkring. Det skulle emellertid av olika skäl dröja ända fram till den 1 januari 1955, innan den sattes i kraft. (Ernst Ringvall "Sjukkasserörelsen - en folkrörelse" s 82-86)

En kilometer söder om Målskog ligger underkällan i Lönsås. ... Det finns många skriftliga intyg från dem som blifvit helbregda från alla möjliga sjukdomar som fallandesot, mjeltsjuka och nervös sjuklighet. Andra hafva botats från svindel, darrningar i kroppen och binnikemask. Och uppe i träden hänga kryckor från dem som blifvit af med lamhet och giktvärk. Några af intygen komma från göteborgsbor. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 73-74)

År 1815 fick den 37-åriga bondhustrun Brita Gustafsdotter en uppenbarelse vid en vattenkälla i Lönsås, någon kilometer söder om gården Målskog, väster om Nässjön. ... Vattenkällan skulle varje dag få besök av en ängel, som skulle ge källan kraft till att bota sjukdomar. Många kom att besöka Lönsås för att få hjälp, och en del vittnade om källans hälsobringande kraft. Bland annat uppges det, att sångförfattarinnan Lina Sandell vid ett tillfälle kom dit för att bli stärkt till hälsan. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 7; Bondhustrun Brita Gustafsdotter och underkällan i Lönsås)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Vi skall se vad de syrisk-ortodoxa tänker just kring sjukdomar och prästens förmåga att bota sjukdomar. Till kyrkan (i Istanbul) kommer ett stort antal sjuka personer för att be, tända ett ljus, eller ge allmosor, i förhoppning om att bli friska. Detta sker även om personen nyligen sökt upp en läkare och fått behandling. Ritualen att efter ett läkarbesök gå till kyrkan har stor betydelse för den sjuke. Det är som om den medicinska behandlingen inte är nog utan en religiös komplettering är nödvändig. ... Flertalet av de syrisk-ortodoxa tror på att sjukdomar oavsett orsak kan botas av en präst. Men förutsättningen är att den sjuke själv har tro, eftersom det inte är prästen i sig som botar, utan han gör det genom den gudomliga kraft han har fått. Det är alltså Gud som genom den helige anden hjälper prästen att bota sjukdomar. Även prästerna har samma inställning. Det framgår också att de sociala förhållandena, problem hemma eller ute i samhället, också påverkar hur människor känner sig både psykiskt och fysiskt. Det är också församlingens ansvar att hjälpa de sjuka efter vad de förmår, må det vara ekonomiskt, socialt eller på annat sätt (jfr Apg 2:44-46: " ... De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla ..."). (Önver Cetrez "Syrisk-ortodoxa kyrkan - en religiös och kulturell symbol" s 117-118; Den biologiska verkligheten)

När Mose var i Midjan och vaktade sin svärfar Jetros får, sprang ett av hans små får bort. Mose lämnade resten av hjorden för att springa efter lammet som flydde. Ju snabbare Mose sprang och ju mer han ropade, desto fortare sprang fåret framför honom. Till sist fann fåret en lugn damm på en skuggig plats och stannade för att dricka. När Mose såg detta, sade han: ”Hur dåraktig jag har varit. Du ville bara ha en dryck, och genom att jaga dig gjorde jag bara situationen än värre. Du måste vara trött nu.” Så han lade lammet på sina axlar och bar det tillbaka till hjorden. Då Gud såg Moses medlidande med fåret, sade han: ”Den här är den som jag vill skall leda mitt folk ut ur slaveriet i Egypten.” (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 40; Exodus Rabbah 2.2)

Ett gott stycke efter den vanliga besökstiden en kväll, fick jag besök av en av mina kolleger i predikostolen. Han var förresten präst inom statskyrkan. Men hans egentliga uppgift var inte att predika eller att sköta expeditionsgöromålen, utan han var till för de sjuka. ... Han berättade inte om de sällsamma fall av helbrägdagörelse han varit med om. Och när han sedan började tala med Gud, sade han nästan ingenting om min sjukdom. Han bara bad att Gud skulle hjälpa mig att bli fullkomligt stilla, så att hans heliga och underbara program kunde förverkligas i mitt liv. Det var konstigt. Andra hade nästan pockat på att jag i tro på Gud skulle hoppa upp ur sängen och ge mig ut i predikogärningen igen. Och här kom en man, som i praktiken hade större tro på Guds läkande kraft än många andra, och han sade inte ett ord om att jag borde lämna sjuksängen. Han bara log sitt soliga leende en gång till, innan han gick och sade: "Ta det med ro!" Jag tog det med ro och sov ovanligt lugnt den natten. Nästan morgon vaknade jag i ett hav av ljus och full tacksamhet över att jag i min sjukdom fick vara i Herrens hand. (Frank Mangs "Helbrägdagörelse och andeliv" s 9-10)

”Du vill inte bli frisk”, sade en läkare till sin patient. ”Visst vill jag bli frisk”, svarade denne bestört och förargad. ”Nej”, återtog läkaren, ”du vill inte bli frisk, det ser jag därav att du inte tar den medicin jag ordinerat och inte avstår från den mat jag har förbjudit dig.” Jesu fråga till mannen, som hade varit sjuk i 38 år, var en behövlig fråga. Han måste samla sin vilja för att kunna ta emot hjälp. Detsamma gäller dig och mig, inte minst när det är fråga om själens hälsa. ”Herre, jag har ingen människa”, så börjar, riktigt ordagrant, mannens svar. Stackars den som inte har någon människa. Tacka Gud, om du har en. Troligen var källan av samma slag som de varma källor med vulkanisk botten, som gång efter annan har eruptioner och då ger mineralrikt vatten. Det gällde att ta vara på sådana ögonblick, men mannen hade som sagt ingen människa till hjälp. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 263-264 i kommentar till Joh 5:1-14)

Spärras din väg utav hinder så väldiga och utav berg, som där skyhöga stå, räkna med Gud, ty han gör det omöjliga, han gör vad människor icke förmå. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 53; citat O.C. Eliason)

Det växer fram en bild av den förorättade oskulden: Jag är den stackars personen som fått sitt liv förstört av andra. När det tankespåret spårats upp, blir det omärkligt en förklaring till det mesta av ens besvikelser och motgångar. Och därmed en ursäkt för att inte vilja göra upp med självömkan och ändra sig. Vill du bli frisk? Det är just nyckelfrågan för den sjuke, som upptäckt fördelarna med att vara den som andra tycker synd om och som är urskuldad för det mesta. (Fredrik Brosché "Hälsosamma relationer" s 98)

Specialisterna i Boston hade sagt, att (Stanley Jones) aldrig skulle kunna gå igen och aldrig predika igen. Jag kan livligt erinra mig, hur han frågade mig: ”Jim, vill du hjälpa mig att gå igen?” Nästan utan att tänka på vad jag sade, svarade jag ”Ja”. Först var våra ansträngningar i Sat Tal dystra misslyckanden, och jag drog slutsatsen, att läkarna i Boston nog visste, vad de talat om. ... Mest av allt fann vi, att konsten att gå faktiskt är något som hänger samman med tron. Åter och åter läste vi för honom berättelsen om den lame mannen vid Sköna porten i Jerusalem (Apg 3). Varje gång vi började en gånglektion sade vi till honom: ”I Jesu Kristi, nasaréens namn, gå!” (Apg 3:6) ... Efter en vecka kunde denne man, som förmodats aldrig kunna gå igen, promenera ända upp till 15 meter. Till slut kunde han gå så långt som cirka 800 meter och även gå upp och ned för trappsteg. Dessutom fick jag bevittna, hur denne man, som förmodats aldrig kunna predika igen, nu under en vecka predikade sex gånger. (Stanley Jones "Guds ja" s 122-123)


ca 1975 - ca 1950

Nu när jag vid 70 års ålder ser tillbaka på en lång jordevandring, ser jag vägen kantad av bönhörelser och underbara skickelser. ... Ibland har jag fått vara med om helbrägdagörelser genom bön och andra kraftgärningar. (Sven Danell ”Den 6 december 1903” s 23)

Det finns ... en plats där man inte frigör människor från deras ångestladdade blickar genom prognoser och pillerburkar - Livets Väntrum. I mitt arbete möter jag ofta, nästan dagligen, människor som befinner sig där. Många av dem har varit där mycket länge - eller ta exemplet med mannen som Jesus träffar vid Betesdadammen. ... (Hans många års långa väntan) är oerhört dyrbar tid av det så korta, sköra människolivet. Varken läkarbrist eller långa väntelistor är orsaken till att många människor blir kvar där så länge, och andra tyvärr aldrig kommer därifrån. Nej, orsaken är i stället tveksamheten inför Livets stora fråga, att anträda efterföljelsens väg - helt enkelt tveksamheten inför att svara JA på kallelsen från Livets Herre, Jesus Kristus, då Han kallar dem till frälsning och livsförvandling. Det är precis med dem som med grabben som skall göra sitt livs första trampolinhopp - antingen så hoppar han på en gång, djärvt och utan tillbakablickar, eller också står han kvar och tvekar. (P.A. Waldenvik "I livets väntrum" s 14)

Ibland kommer man i konflikt med sig själv. Så var t.ex. fallet då den sockersjuke pojken i Vaggeryd dog efter det att insulinbehandlingen upphört. Nu fick föräldrarna all skulden men det var pojken själv som trodde att Gud skulle göra honom frisk och som sa att han inte behövde några sprutor mer. Jag var förmodligen den första journalist som kände till fallet. Jag ringde upp min chef och berättade vad jag visste. Vi kom överens om att jag skulle skriva en notis i vanlig ordning. Men så fick jag se Expressens bil vid skolan och kollegor från andra tidningar ringde och frågade vad jag visste om fallet. Jag försökte "ligga lågt" med hänsyn till familjen som jag hade sympatier för. Hade de handlat i oförstånd fick de verkligen lida för det. Att de orkade klara alla skriverier måste bero på deras starka gudstro. Kvällstidningarna var sannerligen "inte nådiga". (Gun Gennemark "Mitt liv med block och penna" s 59-60; 1960-talet)

Jag vill påminna om att vi ha ett missionssjukhus (i Sydafrika) och ett sjukvårdsarbete som dagligen pågår, där ett 100-tal patienter ligger inne på sjukhuset och där en ström av sjuka ständigt passerar för att förbindas eller för att få hjälp mot allehanda krämpor. Vi behöva sannerligen vara inneslutna i missionsvännernas förbön, och vi bedja att alla som har en bönelista vill skriva ner: Sjukhusarbetet i White River. ... Vi ha nu (1960) en kapacitet på 100 sängar och vi glädja oss över att kunna ge våra svarta en förstklassig sjukvård och den kirurgiska verksamheten är rätt så betydande med operationer av buktumörer (ibland av oanad storlek), komplicerade benbrott, bråck, blindtarmar, gallor, strumor. I dag har vi avlägsnat en mycket stor mjälte, som fyllde nästan hela buken på en tolvårig gosse. Vi stå mycket ofta inför situationer, som långt överstiger våra förmågor, men så får vi ock mycket ofta tacka och åter tacka för hjälp. Det är underbart att Herren är med. ... Vi ha med glädje fått se, att många, många, som fått hjälp till kroppen har också öppnat sitt hjärta för Herren Jesus. ... Vår sjukhusevangelist Ngomane har en särskild gåva att komma till tals med patienterna personligt. ... Och vi veta, att om Herren lägger sina välsignande händer över allt detta, så flyter det en mäktig våg av välsignelse från SAM's sjukhus i White River. Missionsvänner, bedjen om det! (Lars Vitus "SAM har ett sjukhus" s 56-60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Vid ett tätltmöte inte långt från White River (i Sydafrika) fördes in en krympling mitt under hans predikan. Det var en krympling som varit sjuk i mer än 15 år. (Nicholas) Bhengu avbröt sin predikan och bad tyst några minuter. Sedan sade han: "I Jesu namn stå upp och gå!" Krymplingen reste sig, och de församlade hörde hur det knakade, när han rätade ut sina lemmar. Missionär Gideon Wikström hade hört talas om detta märkliga under, och då han kände den man som blivit helbrägdagjord, besökte han honom i hans hem och fann honom vid full hälsa. (Lars Vitus "En läkare berättar" s 38)

Det kommer bara an på att börja med sig själv. ... Den avgörande konflikten ... är konflikten mellan tre principer i människans liv och i hennes natur: tankens princip, ordens princip och handlingarnas princip. Ursprunget till alla konflikter mellan mig och mina medmänniskor är att jag inte säger vad jag menar och att jag inte gör det jag säger att jag skall göra. ... Allt hänger på mig själv och viljan till en förändring - jag vill ta mig samman. ... Människan ... måste finna sig själv, inte det självklara egocentriska individuella "jag" utan ett Själv djupt i sig i egenskapen av en i världen levande person. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 50-53; Att börja med sig själv)

Det finns en rätt utbredd uppfattning om att väckelse alltid skall stå i samband med massmöten. ... Bibeln talar tydligt om, att evangelium ofta vinner sina stora segrar genom att en och en vinnes för Gud. ... Det är mycket viktigt, att de troende har denna sak klar. ... Låt tillslutningen till mötena, mottagligheten i olika samhällen och den andliga stämningen växla. Det är inte på dessa periferiska saker en väckelse ytterst beror. För väckelsen betyder de troendes andliga ställning, deras tro till Gud och deras kärlek till människorna mer än allt annat på detta område. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 150-151; ledare i tidningen Dagen den 31 mars 1951)

(William) Freeman är inte den ende, som har s.k. "healing-kampanjer" i Amerika. Det finns en mängd andra. Och det ledsammaste är, att det hela många gånger urartat till en affärsrörelse. På en plats inte så långt ifrån Chicago, hade en omvänd jude sådana möten i ett stort tält. Det var något av det mest bedrövliga jag sett. Hans predikan var illustrativ. Rätt som det var, tog han en för tillfället på plattformen upplagd presenning, lade den på axlarna och gick runt med den i tältet. Det skulle illustrera, hurusom den lame mannen på Jesu befallning tog sin säng och gick. Så bad han för en sjuk kvinna. Men resultatet blev negativt. Hon kunde inte gå. Evangelisten tog ändå ifrån den stackarn hennes kryckor. Jag tyckte synd om henne, ty hon behövde dem så väl. Denne evangelist ger tillsammans med några andra av samma typ ut en tidning, där det finns massor av fotografier på dem och deras familjer i alla möjliga sammanhang. Jag har svårt att tro, att Gud kan välsigna en sådan propaganda. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 287-288; år 1950)


ca 1950 - ca 1925

Under alla tider har en mycket stor del av sjukhuspersonalen bestått av personer, som haft sin uppgift såsom ett kall. Ofta har det varit fina, kristna karaktärer, som i unga år känt behov av att få en verklig uppgift i livet. Mer än en ung flicka har också här funnit sitt livs lycka genom att få en uppgift och få tillfälle att offra sig för en stor och helig sak. Under senare tiders avkristnande har denna synpunkt på sjukvården till stor del försvunnit och nu anlägges i stället de ekonomiska synpunkterna även på denna delikata samhällsuppgift. Följderna kan inte bli andra än dem vi nu ser för våra ögon. Det finns både roligare och mera lönande sysselsättningar än att dag ut och dag in vårda sjuka människor. ... Avkristnandet av sjukvården kan betyda detsamma som ingen sjukvård alls. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 255; ledare i tidningen Dagen den 9 juli 1947)

Nästa dag är verandadörren öppen för predikanten. Men inte dagen därpå igen. Karin har åter mindre feber men hon är väldigt trött - han for lite för våldsamt fram med henne, for lite för våldsamt fram med dem allesamman, satte i gång ett väckelsemöte så det sjöng i väggarna kring den sjuke och kring familjen och kring halvdussinet käringar han släpat med sig. "Det kan aldrig vara bra", säger handlande Haglund och stannar hemma från butiken. Och stänger verandadörrarna. "Du stänger Jesus ute", jämrar sig Betty. Men Haglund är förtvivlad på skarpen nu, han får en mordisk glans i ögonen. Så ger hon med sig. I stället kommer söndagsskollärarn. Han är mildare, han håller inget möte utan sitter stilla vid nerdragna rullgardinen och talar om julfesterna i skolhuset som Karin var med på en gång. Talar såsom bara för sig själv om stearinljusen och vinteräpplena. Både Betty och Karin somnar medan han sitter där. ... Nu är den behagliga tiden har predikanten till text. Så blir hon frälst i dessa sista timmar, detta sista halva dygnet, det är åter böner och sång omkring henne. Jubelsång vad det lider. ... "Lycklig hon Karin", påstår Elvira. Som svept henne. Och gjort henne vacker som en pingstbrud. (Tage Aurell "Pingstbrud" s 223-226)

Kvinnan (som var) i 35-årsåldern och tillhörde kyrkliga ungdomsföreningen (började berätta för mig): För arton år sedan började denna förfärliga sjukdom, som mina händer bär lite spår av. ... Jag gick igenom allehanda kurer, men det blev bara värre. Jag remitterades till ett sjukhus i Stockholm och låg där i över ett år. Så kom jag till Radiumhemmet, Gustav V:s jubileumsklinik, men allt var förgäves. Man lät mig veta att min reumatism var mycket svårartad, men man skulle ändå inte ge upp. ... Jag kom hem och satt i rullstol i åtta år. ... Jag hade varit på den s k ”Kneipen” i Tranås och fått all den underbara behandling som vattenkuranstalten där gav. Jag ville gärna komma till Helsingborg, för specialbehandling. Man ville inte gärna sända mig dit. En läkare sa: ”Men denna anstalt är inte för obotliga.” Det var ju klart besked. Jag kom i alla fall dit och var där i tretton veckor. En dag frågade jag läkaren: ”Tror doktorn att jag i alla fall till slut kan bli så frisk att jag kan gå?” Lätt irriterad svarade han: ”Tror fröken att vi kan skapa nya leder eller knän på er? De är så deformerade att varken operation eller behandling kan återställa dem.” ... För tre år sedan (maj 1940) satt jag ensam i vårt ena rum och läste min bibel. Jag hade haft en rätt svår natt. Jag bad till Gud och sa: ”Herre, skall jag framleva mitt liv på detta sätt?” Då hörde jag en röst som sa så kärleksfullt: ”Du kan få bli frisk, om du vill.” Häpen såg jag mig omkring. Om det var mina öron som hörde eller om rösten talade i mitt inre vet jag inte. Jag svarade som i en dröm: ”Jesus Kristus, jag tror och vill.” Jag lade mina förvärkta händer på rullstolens stöd, men ropade först på mor och sa till henne: ”Mor, du ska ta av mig läderbandagen.” Det gjorde hon motvilligt. Bandagen gick från vristerna upp till ljumsken och det var rätt arbetsamt att snöra på och av dem. När de var borta sa jag: ”Mor, Gud har nyss sagt till mig att jag kan få bli frisk!” Jag steg upp och benen bar mig. Jag blev själv så häpen att jag föll tillbaka i stolen. Där satt jag en stund för att liksom hitta mig själv. Mor gick tyst ut i köket till frukosten. Åter hörde jag rösten: ”Du kan få gå nu, om du vill.” Bävande sa jag: ”Herre, jag tror och vill.” Jag stod upp, utan smärta. Benen bar mig. Jag gick några steg i rummet. Mor kom och var nära att svimma, skyndade mot mig och sade: ”Sätt dig, barn, sätt dig.” ”Sen dess har jag gått”, slutade hon sin berättelse. Samma dag hade hon följt sin mor till speceriaffären. Hon var en tid det allmänna samtalsämnet i staden. Man hade sett henne sitta i rullstol och gå med kryckor. Hon gick till stadsläkaren under vilkens observation hon stått. Hon berättade vad som skett, och han undersökte hennes händer, armar och ben. Efter undersökningen sa han: ”Jag lyckönskar er, men att bedöma detta ligger helt utanför mitt kompetensområde. Mest häpen är jag över era knän. De var ju illa deformerade.” När jag lyssnat sa jag, djupt gripen: ”Jag betvivlar inte ett ögonblick er berättelse, men skulle ni vilja visa mig läderbandagen och kryckorna? Har ni dem kvar, så skulle det vara en god verifikation. ... Efter en stund kom hon bärande på (dem). ... Jag kollade sedan hennes uppgifter – först på lasarettet hemma, så på Reumatikerhemmen i Stockholm, Tranås och Helsingborg. Allt stämde. ... När vi skildes frågade jag: ”Trodde du så starkt på Guds makt att hjälpa?” ”Det vet jag inte”, svarade hon, ”jag vet bara att när jag hörde Guds röst så lydde jag och gick.” (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 117-120; Gustafsson var åren 1949-68 riksdagsledamot)

"Ser du", (sade Hult till Gun), "det är ofta såsom vid dammen i Betesda: när man kommer till den, har någon annan hunnit före." Gun funderade över detta svar. Vad kunde han mena? Inte var han sjuk, som mannen vid Betesda, han såg ut som hälsan själv. Han måste ha menat något annat. Hon sammanställde detta hans sista yttrande med hans första. "Tror du, att någon annan redan fångat Helga?" frågade Gun. Han ryckte till och såg överraskad på henne. Hans första känsla var obehag över att se sig genomskådad. (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 106-107)

Vi böra älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar. (Edith Södergran ”Ingenting” s 343; 1925)


ca 1925 - ca 1900

Olydnaden mot Gud och hans vilja skiljer människorna från varandra och driver dem ut i ensamhetens dystra öken. Den starke lämnar den svagare i hans betryck, och denne förbittras i sitt sinne och fäller de hårdaste domar. Mitt i rikedom och yttre välmåga händer det, att människor drivas ut som i den öde tomheten, därför att de icke aktat Guds vilja och kärlekens bud. Den som endast tänker på sig själv blir snart glömd och förgäten av andra. Och dagar komma, då man, oavsett fattigdom och rikedom, nödgas klaga med mannen vid Betesda damm: Herre, jag har ingen människa. (Joh. 5:7 (äldre övers.). Den känslan är nog tyngre att bära än någon annan. ... I de finaste gemak har jag funnit människor med fyllda kassaskåp och plånböcker, som ändå klagat: jag har ingen människa att anförtro mig åt eller som förstår mig. (J. Nyrén "Guds vilja" s 129-130; Missionsförbundet n:r 8 den 21 februari 1924)

Betaniahemmet i Gävle hörde till stadens mirakler. Där bodde sedan många år predikanten A.A. Åhlén, en man utrustad med helbrägdagörelsens gåvor i nästan samma grad som den store Boltzius. ... Jag har i något fall låtit en röntgenläkare kontrollera den totala förändring som under Åhléns förbön skedde med en man, tidigare svårt sjuk i långt framskriden lungtuberkulos. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 123)

Vid ett tillfälle talade Gud ... till Georg där han stod i sina sysslor på fabriken. ”Du ska åka hem och resa upp Ragnar i Jesu namn”, sade rösten. Georgs bror Ragnar hade då en längre tid varit sjuk i ledgångsreumatism. Han låg nu hemma hos föräldrarna i Karlsfors och hade inte kunnat gå på flera månader eller bruka sina händer, som var så förvärkta att fingrarna hade krökt sig upp mot händernas utsidor. Läkarna hade sagt att det var ingen idé att besvära dem mer med hans fall, för de kunde inte göra mer för att hjälpa honom. Georg fick chefens löfte att vara ledig några timmar och gav sig iväg till Karlsfors. Ragnar låg blek och modlös i sin säng när Georg kom. ”Jesus skall hela dig och resa dig upp, Ragnar”, sa Georg. ”Nej”, svarade Ragnar, ”jag orkar inte leva längre. Bed istället att jag får gå hem till Gud nu.” ”Nej, Ragnar, Gud har sänt mig till dig just nu, och han ska bota dig.” Georg satte sig vid sjuksängen och läste Jesaja 53 om att det var våra krankheter Jesus bar och att vi genom hans sår blir helade. När han böjde sina knän kom Guds kraft över honom så att han började bedja med hög röst. Gång på gång vände han sig till sin bror och ropade: ”Stå upp och var helbrägda i Jesu namn!” ”Nej, jag kan inte”, grät Ragnar. Så fortgick det i timmar. Georg ropade att Jesus sagt att han skulle stå upp. Och Ragnar grät och svarade att det inte gick. Till slut satte han sig i alla fall med en ansträngning upp i sängen. Med möda fick han benen över sängkanten. Fötterna hängde som vanställda klumpar, alltför uppsvällda för att gå ner i ett par skor. Mor Kristina var där och hjälpte till med att klä på honom och dra på honom strumpor. Hela tiden upprepade Georg: ”Jesus säger att du ska bli frisk. han ska resa dig upp.” Ragnar satte ner fötterna i skorna men kom inte längre än till skoskaftet. Men hans mod växte medan Georg prisade Gud för seger, och efter en timma fick han på sig ena skon. Efter ytterligare en timma fick mor Kristina på honom den andra. Nu hade Ragnar skorna på sig och skulle försöka resa sig upp. Han lade sina händer i Georgs för att få stöd, och i samma ögonblick gick den helande kraften genom hans kropp. Svullnaderna försvann, lederna rättades till, fingrarna återtog sin normala form och ställning. Han var fullt frisk! Gissa om det blev jubel och lovprisning i hemmet i Karlsfors. Och medan alla i hemmet tackade Gud för undret fick Georg bära fram ett budskap i tungotal med uttydning. Det var en hälsning till Ragnar att Herren nu gjorde honom frisk och förlängde hans liv till helig tjänst åt Gud. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 167-168)

"Den förlorade tiden," (sade herr Thibault till Jacques), "den återvinner du i ett slag, bara du vill. Vilja! Det är inte alla människor som kan vilja. (För resten har jag inte förrän ganska nyligen kommit att förstå den saken.) Jag kan vilja och du kan också vilja. En Thibault kan vilja. Och därför kan en Thibault företaga allting. Hinna före, gå förbi andra. Göra sig gällande. Det måste ske. Den kraft, som ligger förborgad i en hel släkt, måste äntligen nå målet. Det är i oss, som det thibaultska trädet skall slå ut i full blom: ättlingarnas utveckling och blomstring. Förstår du det?" (Roger Martin du Gard "Uppfostringsanstalten" s 156-157)

På förmiddagen (den 4 juli 1921) reste jag och steg av i Norrköping för att byta tåg. Medan jag väntade, gick jag ut i staden. Under det att jag vandrade omkring kom Guds ande allt mäktigare över mig - våg efter våg av lycka genomströmmade mig, och jag blev allt sällare, under det min ande jublade på okända ord. Jag satte mig på en bänk i Järnvägsparken medan våg efter våg av salighet fyllde mig. En halvfull rallare kom och slog sig ned på samma bänk. Han bad om en slant, och det fick han. Men sedan började jag tala med honom om frälsningens salighet och möjlighet för just honom. Men då sade han: "Ja, du kan väl bli frälst, som är så ung, men jag är gammal, så jag kan inte frälsas." "Hur gammal är min broder då?" frågade jag. "38 år", blev svaret. Jag sade: "Jag fyllde 39 år för ett par dagar sen, och de 39 åren ha i dag blivit begravna med Jesus genom dopet och ligga nu i en sjö i Västergötland, ur vilken de aldrig kunna komma upp." Men när jag fick vittna om detta fylldes mitt hjärta av sällhet utan gräns. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 314; kommentar till Ef 2:1-16)

Marsmånaden 1917 började i en nöd, förtvivlan, hopplöshet och smärta utan namn och gräns. ... Utestängd! Jag tillhörde inte livet längre – jag var ett förspillt liv – ett misslyckat liv – ett förfelat liv. Jag var bara en liten hög sopor, som hade en enda, men intensiv och brinnande längtan – att den store mörke mannen med sopkvasten och skyffeln så fort som möjligt ville komma – det behövdes bara ett litet lätt grepp – en rörelse av handen – och så låg den lilla sophögen på skyffeln – och i nästa ögon blick var den kastad ut på den stora allmänna sophögen. Och allt skulle vara över. Jag sjönk in i mig själv – i tomt, trött, mål- och meningslöst stirrande. – Hur länge jag satt så, vet jag inte, men plötsligt kände jag ett medvetet behov att på något sätt tala med, bedja till Gud. Trevande och stilla sökte sig orden fram över mina läppar – liksom utanför min medvetna vilja: ”Lär mig, Gud, i Dina händer lämna livets små och stora ting, taga sorgen, som Du sänder, som en plogbill, vilken vänder hjärtats hårda åker kring.” Jag log ett litet svagt och bittert och fruset och hopplöst leende för mig själv: ”Men det här är ju vers – och det är sannerligen en rad av månader sedan jag sist satte några versrader på papper.” Ja, jag kunde väl i alla fall skriva ner dem, och jag reste mig långsamt och ganska likgiltigt från länstolsfamnen och förflyttade mig fram till skrivbordet. När jag skrivit ned de fem raderna, försökte jag själv skriva en fortsättning, när jag nu i alla fall satt här vid mitt skrivbord. Det blev med mycket möda och vånda sex rader till. Smörja – hantverk – krystning – sade mig genast mitt konstnärssamvete. Och medvetandet om det lilla misslyckandet var ögonblicket efter ett skyhögt berg av förlamande vanmakt och förtvivlan. Men plötsligt var kraften åter där, och jag skrev med en oanad innerlighet och glöd: ”Lär mig, Gud, att ödmjukt böja knä och hjärta, håg och sinne – låt i viljan innerst inne blott Din vilja sig får röja, att jag ödmjukt följer Dig bort från världens villostig.” När jag nu efteråt tänker över dessa rader, måste jag ju i mitt hjärta häpna över huru denna hemlighetsfulla Ande just lärde mig att med de rätta orden på ett väsentligt sätt bedja om vad jag väsentligast behövde. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 311-317; Kontakt)

Är jag intill döden trött, ganska trött, mycket trött, sjuk och trött och ledsen. Lång var vägen, som jag nött, ingen liten vän jag mött. Jag är trött, ganska trött, sjuk och trött och ledsen. ... Säg, var hålls min lille vän, rare vän, ende vän i den vida världen? Hjärtat har jag hårt i bänn. Kommer, kommer du igen lille vän, rare vän i den vida världen? ... Kom och hjälp mig för Guds skull, för min skull, för din skull, du, som ensam kan det! Världen är av sorger full, allt som glimmar är ej gull. För Guds skull, för min skull, hjälp mig, du som kan det! (Harriet Löwenhielm 1887-1918: Är jag intill döden trött ...” s II:306)

(Min) far (biskopen Herman Lindström i Våxjö) överlevde mor (som dog år 1909) i nåra åtta år. Dessa år fördystrades ock av en svår sjukdom, som han dock lyckligen övervann. Under rörelse talade han ofta under sina sista år om sitt tillfrisknande, som han ansåg som ett under och en bönhörelse. Ända till sin sista levnadsdag bevarade han sin andliga vigör och hade full arbetskraft och arbetsiver. (B. Th. S. Lindström "Biskopshemmet på Östrabo åren 1895-1916" s 86)

Det som var bestämdt skulle ju ske, vare sig man ville eller ej. Mot denna ... tanke reste sig Thure-Gabriels hela viljetro, hans blods öfvertygelse att individen skapar framtiden om han vill, om han verkligen vill. Och Thure-Gabriel ville verkligen. Det fanns för honom endast en plikt, en gärning: att offra sig för fäderneslandets välfärd. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 210)


ca 1900 - ca 1850

Hedvig Posse, missionär inom Svenska Kyrkans Mission, var en av de första pionjärerna för missionssjukvård när hon initierade byggandet av Betania sjukhus i Dundee, Sydafrika, under slutet av 1890-talet. En tidig läkarmissionär var Svenska Missionsförbundets K.S. Walfridson (1866-1893), som dock avled redan efter två års tjänst i Kongo, efterträdd av Georg Palmaer (1882-1965). Fredrik Kugelberg (1870-1963) reste 1905 till Indien för arbete inom Svenska Kyrkans Mission och gjorde där viktiga insatser som ögonläkare. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 348)

"Jag är så rädd att du skall begå något misstag", sade (Börje), satte sig bredvid (Marianne) på schäslongen och grep hennes händer. Om du skall säga nej en gång, så är det bäst att du gör det nu, bäst för oss båda." "Jag kan inte säga nej", svarade hon liksom rädd för sina egna ord. "Om du sade nej nu, skulle jag naturligtvis ändå gifta mig med någon annan; jag tror inte på olycklig kärlek. Men jag är inte alltid så här lugn, och sen - - - längre fram - - - är det inte sagt att jag kan släppa dig lös så lätt som nu. Och att gifta sig, ser du - - - jag menar att du har väl riktigt gjort reda för det - - - nej, jag ville säga, att om du känner den allra minsta lilla motvilja mot mig nu, så skall du inte tro att den ger med sig med tiden, utan att den blir värre och värre. Jag har sett sådant. Och om du inte av fri vilja och eget tycke är villig - - - nej, jag menar känner dig glad åt - ja, du förstår, så tro inte att det finns någonting i världen som skall kunna ersätta det som brister. - Av eget tycke, Marianne! Annars vill jag inte." (Victoria Benedictsson "Fru Marianne" s 26-27)

Det var (Häst-August) som skapat om slagsmåls- och brännvinshålorna i Småland. Han som uppe i den lilla staden där vid Kalmarsund hade ett eget missionshus, som kallades Betesda och från vilket det sades att blinda gick seende, lama friska, fyllehundar nyktra och vilddjuren kastade bort sina knivar och boxhandskar. Han som tömt krogarna och byggt bönhus i stället, han gästade i kväll denna lilla ö långt ute i havsbandet. ... Därnere mitt i rummet satt lille Erik, stackaren, som sedan länge uppehöll sitt eländiga liv i ett hål i den lilla fattigstugan och tiggde sig en bit bröd här och en kopp kaffe där under det han på sin krycka släpade sig från hus till hus. ... (August) sträckte ut högra handen mot Erik. "Kom! kom! ty dig nu (Jesus) kallar, just dig nu han kallar!" Erik reste sig vacklande och tog efter kryckan. "Nej, du ska komma utan krycka!" dånade hans stämma genom bruset och Erik släppte häpen, förvirrad den krycka han redan fattat i. Vacklande stapplade han fram och fattade Augusts utsträckta hand samt sjönk ner, skakande av gråt. "Stå upp, din tro haver frälst dig!" sade predikanten till honom. Och Erik reste sig, gick stadigt tillbaka till sin plats, men utom sig av glädje kunde han inte sätta sig utan provade först att stå på det ena benet och sedan på det andra. Han var frisk och färdig som då han var trettio år och skälvande av sinnesrörelse sjönk han ihop på golvet. ... Lille Erik var och förblev riktigt botad, så att han lämnade kryckan på mötet ... och tordes inte mer titta åt den av fruktan för att bli sjuk igen. ... Men alla ville förstås inte låta sig övertygas. Först var det några av det släktet, som inte trodde Moses och profeterna och alltså inte heller skulle tro om någon av de döda uppstod. ... (Lille Erik) hade aldrig varit något annat än inbillningssjuk! sade de. Han har haft latsjukan! sa andra. ... Så var det Ola. Han yppade intet tvivel om att underverket kunde inträffat. ... (Men) i Mattei tjugufjärde hade Kristus förberett de sina på att falska profeter skulle uppkomma och förföra många. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 254-255,266,316-317; 1880-talets Blekinge)

I Sverige fingo vi först 1884 en fullt modern sjuksköterskeutbildningsanstalt vid Sophiahemmet i Stockholm, 1891 följde Röda Korsets sjuksköterskeskola likaledes i Stockholm och 1901 Södra Sveriges i Lund. Dessa tre äro fortfarande (1939) våra största sjuksköterskeutbildningsanstalter. (KJ. Otto af Klercker "Den allmänna hälso- och sjukvården" s 174)

Ebba Boström (1844-1902) ... var ekonomiskt oberoende och syster till Erik Gustaf Boström (1842-1907), statsminister i ett par perioder decennierna kring sekelskiftet; filosofen Christofer Jacob Boström var deras farbror. Hon hade, efter en andlig kris, kommit i kontakt med den nyevangeliska väckelsen kring Blasieholmskyrkan och beslutat sig för att ägna sitt liv åt kristen omsorg. ... Utan att inträda i någon baptistförsamling blev hon 1884 troendedöpt i Södra missionshuset i Stockholm. Två år tidigare hade hon flyttat till Uppsala och blivit föreståndarinna för det "räddningshem" som drevs av Upsala sedlighetsförening. ... År 1883 hade hon låtit uppföra ett tjänarinnehem, 1884-86 ett barnhem; den alltmera växande anläggningen kom att kallas Samariterhemmet (Luk. 10:33). Boströms egen erfarenhet av helbrägdagörelse ledde till att hon startade ett mindre sjukhus inriktat på sådan verksamhet och på förbön för sjuka. Denna inriktning gjorde att Samariterhemmet uppfattades som kontroversiellt. ... Först sedan helbrägdagörelsetanken övergivits knöts 1896 en läkare till Samariterhemmet och man byggde då ett sjukhem för femtio patienter. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 182-183)

Medan 1878 års katekesutveckling användes som lärobok både i kyrkan och i folkskolan, var det A.E. Norbecks "Lärobok i teologien för elementar-läroverken" (1840) som användes i gymnasiet. Norbeck (1805-1870) var teologie och filosofie doktor samt lektor vid läroverket i Växjö. Hans lärobok, som utkom i tretton upplagor, översattes till finska och var länge dominerande även vid Finlands gymnasier. ... Då det gäller försoningsläran tycks vid ett ytligt betraktande det traditionella objektiva synsättet dominera. Ett sådant begrepp som till exempel "satisfactio vicaria" (ställföreträdande gottgörelse) finns med. Vid närmare granskning visar det sig emellertid att Guds straffande rättfärdighet helt identifieras med Guds viljas motsättning mot människans själviska vilja och hans försök att omvandla densamma. De eviga straffen är enligt Norbeck människors eviga medvetenhet om att den egna viljan står i ett motsatsförhållande till Guds. Det offer som behövs är ett viljans offer - endast genom ett sådant uppnås försoning. Ett sådant offer ger Jesus i människornas ställe och banar på det sättet väg för att människans egen vilja skall kunna förvandlas. ... ... Ett exempel på en katekesutveckling av helt annan typ än 1878 års katekes är pastor primarius Fredrik Fehrs "Undervisning i kristendomen i anslutning till Luthers lilla katekes", 1894. ... Innehållsligt röjer Fehrs lärobok tydlig påverkan från den ritschlska teologin. ... Kristi gudom tolkas närmast som en viljemässig enhet med Fadern. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 330-331)

Kolportörerna (under senare delen av 1800-talet var) ”underbefälet” i väckelsens stora här, dessa hjältar, som gingo till strids för Guds sak, icke aktande hån och begabberi, försmädelse och förakt, motstånd och förföljelse, icke sökande egen ära eller vinning, allenast traktande efter själars frälsning, trälars frigörelse, Guds namns förhärligande. ... ”Begråt dina missgärningar, o människa! – Full nåd, full förlåtelse, full frid genom Kristi blod åt fattiga syndare” – det var grundtemat i kolportörernas förkunnelse. Prästernas ljumma och fadda tal kunde icke längre tillfredsställa själarna. ... ”Kom till Jesus, sådan du är”, sade de. ”Läkaren är till just för den sjuke; man söker inte läkare, sedan man blivit frisk. Kristus dog för oss; hans blod och sår äro din själs enda läkedom. Kom, o kom till Jesus!” Det var icke en viss läroskådning, dessa män förfäktade; icke heller var det ett visst parti, åt vilket de sökte anhängare. Det var åt Kristus och genom honom åt Gud, de med hela sin glödande själs nitälskan sökte vinna människorna. Och deras arbete bar härlig frukt. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 364-365)

Visst var det äkta, levande kristendom ... i (det norrländska läseriet och laestadianismen). Och detsamma måste omdömet bli om ... pietismen (som) vände sig till viljelivet och krävde heliga beslut och lagens gärningar, (om) mysticismen och herrnhutismen (som) vände sig till känslolivet och (som) framför allt sökte saliga känslor, andlig lycka och glädje (samt om) schartauanismen (som) vände sig till förståndet och krävde andlig klarhet. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 152)

Att evangelistverksamheten här i Amerika har kommit i vanrykte, isynnerhet bland de engelsktalande, vet var och en. De mest opassande personer har utsänts, utan erfarenhet och utan just den begåvning, som fordras för det kallet och – vad värre är – utan en rätt sinnesbeskaffenhet. De hava uppträtt som viktiga påvar och med en myndighet och taktlöshet, som hade de haft rättighet att helt godtyckligt hantera sina åhörare huru som helst, emedan de voro evangelister och liksom de icke skulle kunna taga fel i något. Därtill synes mången varit besjälad med kärlek till penningen mer än till själarne, vadan evangelistverksamheten mångenstädes blivit en skandal och dragits i vanrykte. Ännu ömkligare har det blivit, då den s.k. evangelisten gjort så högt anspråk på andlighet och andeuppfyllelse, att Anden har måst bära ansvaret för alla evangelistens dumheter och dårskaper, huru stora de än varit. ... En evangelist skall säga både troende och värld sanningen, säger du. Ja visst. Men är det likgiltigt, h u r u man säger sanningen? ... En evangelist och vilken predikant som hälst m å s t e, om han skall vinna målet, tala och leva så, att han kan vinna och behålla åhörarnas förtroende. Beter han sig så, att han förlorar deras förtroende, kan han intet uträtta, huru mycket han än säger sanningen. ... Vi har mycket att lära ... i synnerhet (av Moody). ... Det var omöjligt att vara i den mannens närvaro eller att höra honom, utan man förnam det blödande hjärtats slag och den kristliga hänsynsfullheten, som drog de hörande ofrivilligt till honom med fullaste förtroende. ... En evangelists första uppgift bör vara att samverka med pastorn på det mest intima sätt, så att åhörarna förstå, att de äro ett i arbetet. ... O Gud, av vilken vikt det är för en evangelist att vara ödmjuk och öm om själarne, en egenskap, som var så utmärkande för Moody. ... Gud, giv oss sanna evangelister! Och Gud, giv oss sanna herdar för våra församlingar, som giva sig ut för hjorden! (Aug. E. Skogsbergh "Minnen och upplevelser" s 271-279)

Brand (till Agnes): Först må du vilja, icke blott vad görligt är i stort som smått. Ej blott där värvet med sig bär ett mått av möda och besvär. Nej, vilja må du, stark och glad igenom alla fasors rad. Det är martyrskap ej att ge på korset andan upp i ve; först det att vilja korsets död. I köttets och i själens nöd att vilja starkt och modigt än, det blott kan bringa frälsningen. (Henrik Ibsen "Brand" s 93-94)

Förrän Esau kommer, har Jacob förstfödslorättens wälsignelse; förrän de fåwitska jungfrurna komma, är dörren för dem tillsluten. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 60)


ca 1850 - ca 1800

(Karl Oskar) böstade på dörren. ... Om någon karl hade sett ut som om han ville stångas, så var det Charlottas skeppare i denna stund. ”Hustru min ligger och bloar ihjäl. Ville be kapten göra nået?” ... Skepparen steg ner ur sin koj och tog på sig oljerocken och sjöstövlarna. ... När de kom ner låg Kristina med slutna ögon. ... Innan (skepparen) gick gav han Karl Oskar sina föreskrifter. ... De blöta handdukarna om huvudet skulle bytas varje timme, så att omslaget höll sig kallt. ... Från Kärragärdesbornas sängbås hördes stundom ett stilla, malande mummel: Det var böner. Det var Danjel som bad. Han vakade således i natt. Inga-Lena låg svårt sjuk, men hon förnekade sin sjukdom och påstod att hon var frisk. Vem kunde begripa sig på dessa åkianer? ... Natten hade gått, och morgonen hade kommit med stillhet. ... Bredvid (Karl Oskar) stod en man i sorg. ... Inga-Lena hade dött utan att för (Danjel) medge att hon var sjuk. Men Karl Oskar hade just känt det som om han hade fått sig hustru för andra gången i livet. Det var en annan man som blev änkling denna morgon på deras fartyg. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 411-422; Mor bloar)

(Fadren i Törnrosakademien sade:) "I det, som är en ren Guds gåva, har ingen någon förtjänst. Och i det är ock ingen utmärkelse; ty vi hava den alla, alla: blott vi vilja. Gud står färdig och bjuder den åt oss samtlige på jorden i varje ögonblick. Han vill, att ingen enda, ej den minsta ibland oss, går förlorad. Så låtom oss då alla gå till Guds fot. Ty huru kan någon vilja låta bliva, att frälsas?" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 507)

Strax efter det Lina (Sandell) fyllt tolv år, gjorde hon en upplevelse, som fick oerhörd betydelse för henne. Hon hade då varit sängliggande i närmare ett och ett halvt års tid. En söndag morgon, när alla de andra, utom en tjänarinna, gått till kyrkan, låg hon och lyssnade till kyrkklockorna. Hon slog så upp sin psalmbok och läste texten för dagen. Den handlade om hur Jesus uppväckte Jairus' dotter. När hon kom till orden: ”Och han hade en dotter vid 12 års ålder, och hon var död”, klack det till inom henne. Hon själv var just tolv år gammal. Varför skulle inte Jesus kunna bota henne, han som uppväckte Jairus' tolvåriga flicka? Så bad hon barnsligt och tillitsfullt, att Jesus skulle ta henne vid handen och säga också till henne: Stå upp! Så viss var hon i sin tro, att hon ringde på tjänarinnan och bad att få sina kläder, för att hon skulle stiga upp. När föräldrarna kom hem, mötte de en glädjestrålande dotter i förstugan, som berättade att Jesus gripit in. (Lina Sandell "Blott en dag" s 98; Lina Sandell: Ett snabbporträtt av Lennart Linder)

Jorden gömt vad fel och brist här var Säll den, på vars lott ej andra falla, Än en godhet, som ej gränsor har Och ett hjärta, som för väl tror alla. Vet du bättre - tacka Gud! Men minns Första dygd att vilja väl vi kalla - Utan den en enda icke finns, Genom den tillräknas de dig alla. (Erik Gustaf Geijer "Vid patron C. Fr. Geijers grav" s 142)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Nej, ödet skall mig ej i mina tankar kvälja: ej annat öde finns än blott i mitt behag! Min vilja kan en väg bland tusen vägar välja, den får hon lov att gå: se, det är ödets lag. När jag den vägen går, så går jag ingen annan. Se, det är öde nog; det kan ej ändras mer. Men om jag vill förut det ödet slå för pannan, så skall det vingla om på slaktarnöts maner. Kort sagt: vad komma skall, kan aldrig öde heta; men det som är förbi, det må väl heta så. Det förra är ett noll, som ingen själ kan veta förrän jag själv det gör; det andra måste stå! (Olof von Dalin ”Tankar om ödet” s I:65-66; 1708-1763)

Några goda vänner kommo (1731?) till Stenbrohult. (Carl von Linnés fader) tager dem med sig i trädgården. ... Under discurrerande säger Fahr: Ja, det sker alltid, det som man har lust för, det har man lycka till. Carl, som alltid var med, när någon gick i Trädgården, tager desse orden ad notam. När Herrskapet var bortrest ... går Carl ... till (Fadren) och frågade, om det ägde grund som ... Fahr sade. När Herrskapet var här. Fahr, som alltid var af gladt sinne och skämtsam, frågade hvad det vore han sagt. Men Carl ville ha positivt svar. Då säger Carl fadrens ord. Fahr svarar, att det aldeles hade sin rigtighet, så vida lustan faller på det som är godt, lade han till. Derpå säger Carl: Ja min Fahr, så bed mig aldrig om att bli prest, ty det har jag slätt ingen lust före. ... Jag vill slå mig till Medicin och Botanik. ... Fahr svarar med tårfulla ögon och bedrövat sinne: Så gifve dig Gud lycka. Jag skall ej tvinga dig till det du ej har lust. (Stig Tornehed "Det började med 'en tysk trädgård' i Pjätteryd" i boken Lars-Olof Larsson: Linné - en småländsk resa; berättelse i efterhand av Carls bror Samuel Linnaeus)

Nu sjunga fåglar gällt på trädens gröna grenar, och vattnets tysta folk slå ut de blanka fenar. Den stela svalan, som i floden haft sin grav, i luftens öppna vidd nu svävar till och av. ... ... Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda. Min Gud, vi tänker du då icke på mitt bästa? Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt. Ack, finns då ingen hjälp ell’ någon undanflykt? ... (Jacob Frese ”Vårbetraktelse år 1726” s I:60-61; 1690-1729)

Ni känna alla till hugenottförföljelserna i Ludvig den fjortondes Frankrike, då för snart tvåhundrafemtio år sedan människor av kött och blod som du och jag behandlades på ett sätt, som aldrig du och jag drömt om att kunna behandlas. ... Det finns en liten stad i Södra Frankrike ej långt från Medelhavet, som heter Aigues-Mortes. ... I utkanten av staden ligger ett stort hundratals år gammalt torn. ... I rummet på nedre botten höllos ett trettiotal franska hugenottkvinnor inspärrade. När de till slut släpptes ut hade den först ditförda - Marie Durant - suttit där i trettioåtta år ... som ett fjortonårigt flickebarn hade hon förts dit - som en femtiotvåårig kvinna kom hon ut. I trettioåtta år hade hon i detta fängelserum kämpat trons goda kamp. ... Men en dag kom en ny provinsguvernör eller landshövding på besök till den lilla staden. ... Ehuru han ej delade deras tro och riskerade sin egen ställning därmed, släppte han av ren barmhärtighet ut dem allesammans. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 74-76)

Hälsan är allt. Allt, allt är allsinte, där intet är hälsan. Kongliga våld, makt, prakt, vett är allsinte mot hälsan. Rikedom, ungdomslust, konst, gunst äre vansklige gåvor, kommande, gångande som en vind, tacknämlige, ljuve, dock ej länger än hälsan är hos; viker hon, fare väl, fröjd! Hälsan allen är i vilko beror vår världslige sällhet. Hälsa till liv och själ give Gud, vår eviga hälsa! (Georg Stiernhielm ”Ur Hälsepris” s I:33; 1598-1672)

Trots beundran för (Martin) Luther fanns det dock punkter, i hvilka (Filip) Melanchton gick sina egna vägar. Han delade icke Luthers determinism, måhända därför att han var en gammal motståndare till stoikernas lära om "nödvändigheten", måhända ock under påverkan af Erasmi stridsskrifter. Det låg honom mycket om hjärtat att häfda det sedliga elementet i omvändelsen, som enligt hans uppfattning har 3 medverkande orsaker: ordet, den helige Ande och människans vilja. Människan kan nämligen vilja eller icke vilja mottaga Guds nåd, och hon har förmåga att närma sig nåden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 258)

Under dyra år kunde det hända, att bönderna kommo och klagade för konung (Gustav Vasa). Men då fingo de det besked, att det ej behagade honom, när de kommo och gnällde, "viljandes tigga och pracka, likasom andre halte, blinde, sjuka och förlamade människor göra pläga". De bure själva skulden, ty de brukade icke sin jord i rätt tid, hölle i stället "gästabud och månge otillbörlige helgedagar" enligt gammal katolsk sedvänja och "förlamade" så hemmanen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 168)

Hur många gånger har inte (den heliga) Birgitta inskärpt att det bara krävs ett enda uppriktigt viljebeslut för att själen skall slå sig fri och kunna återföras till sin skapare. Det är dessa viljeakter utan kompromisser som Birgitta livet igenom begär av sina närmaste, sina barn, sina vänner, sin samtids alla stormän - och av sig själv. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 55-56; Birgitta och hennes djävlar)

För (Johannes Duns) Scotus (1266-1308) är viljan det väsentliga. Enligt Thomas (ab Aquino 1225-1274) är viljan nödvändigt bestämd av det högsta goda eller den högsta lycksaligheten. Därmed vill han icke förneka viljans frihet: vi kunna enligt hans mening välja fritt mellan olika medel att förverkliga det högsta goda. Men det yttersta målet är givet med nödvändighet. Scotus däremot gör gällande, att viljan är absolut fri. Även om vi inse vad det högsta goda är, står det i vår makt att icke vilja det. Ty viljan är suverän, och i förhållande till den intager förståndet en underordnad ställning. Enligt Thomas vill Gud det goda, emedan det i och för sig är gott. Scotus däremot uppställer satsen: det goda är gott emedan Gud vill det och icke tvärtom. (Gunnar Aspelin "Lärobok i filosofiens historia" s 53)

Kyrkans tjänare gjorde en god insats inom medicinsk forskning, huvudsakligen genom sina beskrivningar av epidemier som rasade inom olika delar av det bysantinska väldet. Sålunda beskrev Eusebius den syriska smittkoppsepidemien år 302. Biskop Nemesius i Syrien (3-400-talet) framträdde som medicinsk författare genom sin bok "Människans natur", som anses värdefull speciellt i sina betraktelser över nervsystemets fysiologi. Den kom att spela en stor roll under medeltiden, sedan den översatts av ärkebiskopen i Salerno, Alphanus. Redan år 369 grundade Basilius i Caesarea en stor sjukvårdsinrättning med omfattande uppgifter: man tog där emot fattiga och sjuka, pilgrimer och barnaföderskor. Bland andra sjukhus i det byzantinska riket bör nämnas det märkliga Pantokratos kloster i Konstantinopel, där man år 1163 inrättade en anstalt som kom att drivas efter vad vi skulle kalla moderna principer. Antalet bäddar var inte mer än 50, men det fanns specialavdelningar och även en ambulans. (Alf Sagnér "Livets tjänare - En bok om läkekonstens historia" s 92)

Uranos blev Gaias make, de utgjorde ett mytologiskt härskarpar. Deras barn blev tolv titaner, bland vilka Kronos och hans maka Rea, var de förnämsta. Gaia födde även andra barn, nämligen tre enögda kykloper och tre hundraarmade jättar, hekatonkeirerna, som hade 50 huvuden vardera. Men hon plågades av att ha fött dessa vidunder till världen och rådgjorde med sin yngste son Kronos om saken, vilket hade till följd, att Uranos störtades och Kronos övertog makten. ... Under den hellenistiska tiden blev Kronos även den oändliga tidens gud. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 17,20)


Att avrunda med:

Anna tar fram broschyrer och böcker om Greklands öar. "Har du varit på Hydra förut, Anna?" (frågar Eva). "Nej, men jag har varit på många andra öar i Grekland." "Tror du att de liknar vår ö lite grand? ... Finns det maneter?" Hon skrattar. "Nej, jag tror inte jag har sett en enda. Du kan hoppa och dyka så mycket du vill. Vattnet är så där underbart grönskimrande och väldigt salt, saltare än här." "Vet du hur många dagar det är kvar tills vi åker?" "Inte exakt, lite mer än trettio kanske." "Trettiosju." ... Visst är sommaren på ön fantastisk, men (Anna) längtar efter att det ska glesna på parkeringsplatserna och vid bryggan. ... Hösten får gärna komma. Hon har dessutom en extra sommar att vänta, på Hydra. Åtminstone lär hon kunna lita på att det blir sol. Hur det kommer att se ut i det inre landskapet är en helt öppen fråga. Det händer att hon vaknar under vargtimman med ångest inför Greklandsresan. Inte att något förfärligt ska hända eller uppenbaras, men att allt bara ska sluta med ett jaså. Hon har svårt att ens för sig själv ge några riktigt rationella skäl till varför denna resa måste företas, det är bara en känsla, men den är stark. ... De har tagit ett sista dopp (under vistelsen i Grekland). ... (Anna har av en grekisk präst fått ett stort kors i silver.) Hennes vänstra hand håller korset tätt intill hjärtat. ... Vissheten, den hon nu bär inuti, ska ingen ta ifrån henne, att hon kan älska, att hon är älskad. Hon ... går ner till havet och stänker några droppar på sig, som vigvatten. (Liselotte J Andersson "Arvet" s 194,199-200,247-248)

På sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor, hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor, och feberflammor färgade hans hy. I sträcktåg nyss hans skaror ilat på tvenne dygn, de sista icke vilat, själv var han kommen till Nykarleby. ... "Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, och bland fritänkare är jag visst en; två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Vad ni förordnat har jag därför tagit, har som ett barn här legat och fördragit det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar, men binda de mig här för timmar, dagar, så bryt dem som en man, det är mitt ord. Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, jag måste upp, om jag i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; där avgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufalt värre, men hjälper mig i dag på mina ben!" (Johan Ludvig Runeberg "Döbeln vid Jutas" s 110-111)


Sångarna:

Jag skulle gärna vilja tro, men vem törs göra så? Jag skulle gärna vilja be, men vem kan bönen nå? Jag skulle gärna vilja tro att någon ser den mening jag ej fattar mer. (T Littmarck: Psalmer och Sånger 219:2)

Hvar är den Vän, som öfver allt jag söker? När dagen gryr, min längtan blott sig öker; När dagen flyr, jag än ej honom finner, Fast hjertat brinner. ... O ljusets, fridens, salighetens källa! När skall för mig din rena våg uppvälla? Hvem förer mig till dina friska flöden? Den stilla döden. ... Var tröst, min ande! hoppas, bed, försaka! Dig vännen vinkar: du skall se och smaka, Hur ljuf han är, och sjunka i hans armar, Som sig förbarmar! (JO Wallin: Psalm 481:1,6-7; jfr Psalmer och Sånger 305:1,6-7)

Den store läkaren är här, Den nådefulle Jesus. Han lif och hälsa med sig bär; O gif dig nu åt Jesus! (W Hunter-E Nyström: Sång 175:1; jfr Psalmer och Sånger 600:1)

Han upprättar mer och mer Den som ligger slagen ner, Älskar den som lever from, Spar den onde till sin dom. (J Arrhenius: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 14:8)


Egna kommentarer och funderingar:

I öknen dödades klagande människor i utkanten av det heliga lägret. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur en klagande människa blir frisk i utkanten av den heliga staden Jerusalem. Det tog trettioåtta år innan den siste mannen dog i öknen. I trettioåtta år måste han vänta på sitt straff. Nu måste en svag man vänta i trettioåtta år på att bli frisk. Vanligen sägs det, att Israel vandrade i öknen under 40 år. Jämför Apg 25:6 ”åtta eller tio år” och Apg 13:18 ”omkring fyrtio år”. Se också 2 Krön 16:12-13, där kungen blev orkesläs efter trettioåtta års styre och inte ville söka Herrens hjälp, varför han dog (jfr Joh 5:14).

Talen “trettio” och “åtta” kan också anspela på de dunkla makternas tal resp. talet för en ny god tidsålder. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21 och Upp 17:9b-11.

Dödens plats (1 Mack 7:19) upprättas till en livets plats. Och människor lämnar fårskinnens (= de dödade fårens) damm i Davids gamla stad (Neh 3:15) för att gå ner i en ny stads damm, vars vatten ger liv åt fåren. (Betsata = ny stad).

När Jesus under sitt liv på jorden tog våra svagheter och bar våra sjukdomar fullbordades profetian i Jes 53:4 (Matt 8:16-17). I fråga om våra missar av Guds mål (= synder) fullbordades denna profetia (Jes 53:4-5) på korset (1 Petr 2:24).

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.


Jakob sade till de troende: ”Är någon i/bland er svag, låt honom kalla till (sig) de äldste av/i (församlingen) av utkallade och låt dem, då/sedan de har besmort honom, be emot/över honom (med) olivolja i Herrens namn, och trons ’högtidliga löfte’/försäkran skall rädda/bevara den som är utmattad, och Herren skall resa honom upp. (Jak 5:14-15a)


Grekiska ord:

astheneia (svaghet) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:5; Matt 8:17; Luk 5:15; Joh 5:5 – 2 Mack 9:21; Luk 8:2; 13:11-12; Joh 11:4; Apg 28:9; Rom 6:19; 8:26; 1 Kor 2:3; 15:43; 2 Kor 11:30; 12:5,9-10; 13:4; Gal 4:13; 1 Tim 5:23; Hebr 4:15; 5:2; 7:28; 11:34.

krabattos (madrass) Mark 2:11-12; Joh 5:8-9; Apg 9:33 – Mark 2:4,9; 6:55; Joh 5:10-11; Apg 5:15.

oktô (åtta) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:5; Apg 9:33; 25:6 – 1 Mack 4:56,59; 2 Mack 2:12; Luk 2:21; 9:28; 13:16; Joh 20:26; 1 Petr 3:20.

tarassô (oroa) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:7; Apg 17:13 – Ester 3:15; 4:4; 5:2b(D16); 7:6; Tobit 12:16; Judit 4:2; 7:4; 14:7,19; 1 Mack 3:5; Salomos Vishet 16:6; Syr 30:7; 51:21. Matt 2:3; 14:26; Mark 6:50; Luk 1:12; 24:38; Joh 11:33; 12:27; 13:21; 14:1,27. Apg 15:24; 17:8; Gal 1:7; 5:10; 1 Petr 3:14.

triakonta (trettio) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:5 – Ester 4:11; Judit 7:20; 15:11; 1 Mack 6:30; Matt 13:8,23; 26:15; 27:3,5(א,*א); Matt 27:9; Mark 4:8,20; Luk 3:23; Joh 6:19; Gal 3:17.

(h)ygiês (frisk) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 15:31; Joh 5:6,9; Apg 4:10 – Syr 30:14; Matt 12:13; Mark 5:34; Joh 5:11,14-15; 7:23; Tit 2:8.

chronos (tid/tidrymd) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:13; Matt 25:19; Luk 8:29; Joh 5:6; Apg 13:18 - Ester 2:15; 3:13g(B7); 8:12x(E24); 9:28; Tobit 2:11; 14:4-5; 1 Mack 15:8; 2 Mack 1:22; 4:23; 6:1; 10:3; 12:15,39; 14:3,38; Salomos Vishet 2:4; 7:2,18; 8:8; 12:20; 14:16; Syr 29:5; 43:6; Baruk 3:32; 4:35; Jeremias brev 2. Matt 2:7,16; Mark 2:19; 9:21; Luk 1:57; 4:5; 8:27; 18:4; 20:9; 23:8; Joh 7:33; 12:35; 13:33(א,*א); Joh 14:9. Apg 1:6-7,21; 3:21; 7:17,23; 8:11; 14:3,28; 15:33; 17:30; 18:20,23; 19:22; 20:18; 27:9; Rom 7:1; 16:25; 1 Kor 7:39; 16:7; Gal 4:1,4; 1 Thess 5:1; 2 Tim 1:9; Tit 1:2; Hebr 4:7; 5:12; 11:32; 1 Petr 1:17,20; 4:2-3; Judas v 18; Upp 2:21; 6:11; 10:6; 20:3.


Ytterligare studier:

Matt 9:2-7; Mark 5:41-42; 10:51; Luk 5:18-25; 7:13-15; 13:13; Joh 1:47-48; 1 Kor 10:5, Judas v 5.


Steven M. Bryan "Power in the Pool: the Healing of the Man at Bethesda and Jesus' violation of the Sabbath (Jn 5:1-18)"; Tyndale Bulletin 54.2 (2003): 7-22.

G. Forkman "Människans förändring - ett tema i Johannesevangeliet"; Svensk Exegetisk Årsskrift 51 (1986): 57-64.

John Wilkinson "A Study of Healing in the Gospel according to John"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 442- .

L.T. Witkamp "The Use of the Traditions in John 5:1-18"; Journal for the Study of the New Testament 25 (1985): 19-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-18; 2010-12-17; 2013-12-09)

Tillbaka till Start

5:9b-13 Men det var (’hela tiden’/-) sabbat i/på den där dagen. Judarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) till den som hade getts/fått (och gavs/fick) vård: ”Det är sabbat, och det är inte tillåtet för dig att lyfta din madrass.” Men han svarade dem: ”Den som gjorde mig frisk, Den där talade till mig: ’Lyft din madrass och vandra omkring.’” De frågade honom: ”Vem är Människan som talade till dig: ’Lyft och vandra omkring.’” Men den som hade botats visste inte vem det är/var, ty Jesus hade nickat (א*), då det var en folkskara i/på platsen.

Ord för ord: 5:9b (7 ord i den grekiska texten) Var-(hela-tiden) men sabbat i den-där '-en dag'/dagen. 5:10 (16 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så '-na judar'/judarna (till)-den havande-getts-(och-givandes)-vård: sabbat är-(det), och inte det-är-tillåtet (för)-dig (att)-lyfta '-en madrass'/madrassen din. 5:11 (17 ord i den grekiska texten) den/han men svarade dem: den havande-gjort mig frisk den-där (till)-mig talade: lyft '-en madrass'/madrassen din och vandra-omkring. 5:12 (12 ord i den grekiska texten) (de)-frågade honom: vem är '-n människa'/människan den talande (till)-dig: lyft och vandra-omkring? 5:13 (16 ord i den grekiska texten) den/han men havande-botats inte 'visste-(och-hade-vetat)'/visste vem (det)-är '-en ty Jesus'/'ty Jesus' nickade/'hade-nickat' (en)-folkskaras varande i '-en plats'/platsen.


1883: Men det var sabbat på den dagen. Då sade judarne till den, som hade blifvit botad: Det är sabbat, dig är icke lofligt att bära sängen. Han svarade dem: Den som gjorde mig helbrägda, han sade till mig: tag din säng och gå. Då frågade de honom: Hvem är den mannen, som sade till dig: tag din säng och gå? Men den botade visste icke, hvem han var, ty Jesus hade dragit sig undan, emedan mycket folk var på det stället.

1541(1703): och det war på en Sabbathsdag. Då sade Judarna till honom, som war worden helbregda: Det är Sabbath; dig är icke lofligit bära sängena. Swarade han dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: Tag din säng, och gack. Då sporde de honom: Ho är den mannen, som dig sade: Tag din säng, och gack? Men han, som helbregda war worden, wisste icke ho han war; ty Jesus war undanwiken, efter mycket folk war i det rummet.

LT 1974: Men det var på sabbaten som detta skedde. Därför gjorde de judiska ledarna invändningar. De sade till mannen som blivit botad: ”Du får inte arbeta på sabbaten. Det är förbjudet att bära den där sovmattan!” ”Han som botade mig sade till mig att göra det”, svarade han. ”Vem sade något sådant?” frågade de. Mannen visste det inte, och Jesus hade försvunnit i folkskaran.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade Israel:) "Kom ihåg sabbaternas dag, att helga den. ... Du skall inte göra varje/någon gärning i/på den." (2 Mos 20:8,10a, Grekiska GT)

Israels söner ... fann en man som samlade ihop trän/träbitar (på) sabbaternas dag. ... Och Herren samtalade i riktning mot Mose och sade: "Låt ta död på människan (med) död." (4 Mos 15:32b,35a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”De som hatade mig som (om det var) en förmån och som alltigenom/’hela tiden’ nickade/blinkade med ögon.” (Ps 35:19b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Precis som ett vattens otålighet/framfart, på det här sättet (är) en kungs hjärta i Guds hand. Var - om alltefter omständigheterna och (om) Han vill - (kungen) må nicka, där (var det) Han (som) lutade/böjde det. (Ordsp 21:1, Grekiska GT)

På detta sätt säger Herren: "Vakta era själar, och lyft ej bärbara ting i/på sabbaternas dag och gå ej ut (i/genom) Jerusalems portar." (Jer 17:21, Grekiska GT)

Det skall inte vara tillåtet för ingen/någon av folket och/eller prästerna att icke uppta någon av de här (bestämmelserna). (1 Mack 14:44a)

(Salomo sade till Herren:) “Örter … gav inte (Dina söner) vård/hjälp … Din utsaga ... botade emellertid alla. (Salomos Vishet 16:12)

(Jesus, Syraks son, sade:) “ … ’En (församling) av utkallade’/’ett församlande’ av en folkskara (’hyser ... djup respekt’/’tar sig ... i akt’ mitt hjärta för).” (Syr 26:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus gav) vård för varje sjukdom och varje orkeslöshet i/bland folket. (Matt 4:23b)

(Folket i synagogan) utfrågade (Jesus) och sade om/: “Är det tillåtet på sabbaterna/sabbaten att ge vård?”, (detta) för att de måtte anklaga Honom. Men Han talade till dem: ”Vilken människa ’skall vara’/finns ’ut ur’/av er, som ’skall ha’/har ett får, och om – alltefter omständigheterna – det här må falla i ’in i’/- en grop på sabbaterna/sabbaten, (som) visst/förvisso inte, då hon har (א,*א) ’fått makt (över)’/gripit (det), kommer att resa upp det (א,*א)? Hur stor/mycket skillnad gör så en människa (jämfört med) ett får? ’Så att’/därför är det tillåtet att göra (vad som är) fint (på) sabbaterna/sabbaten.” (Matt 12:10b-12)

Skilt från en liknelse samtalade Jesus ingenting (med folkskarorna). (Matt 13:34b)

Jesus trädde tillbaka … i en båt …, och då folkskarorna hade hört (Honom), följde de Honom till fötter/fots (א,* א) från städerna. Och då de hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara och Han veknade i sina inre ädla delar ’på dem’/’för deras skull’, och Han gav (de av) dem vård (som) icke ’(var) kraftfulla’/’hade styrkekraft’. (Matt 14:13b-14)

(Jesus) gav vård åt många som hade (det) dåligt. (Mark 1:34a)

(Folket i synagogan) ’höll ... vid sidan av’/iakttog (hela tiden) (Jesus), om Han ger (א,*א) (mannen med den uttorkade handen) vård i/på (א,*א) sabbaterna, (för) att de måtte anklaga Honom. Och Han säger till människan, som har den uttorkade handen: ”Res dig upp in i/till mitten (av synagogan)!” Och Han säger till dem: ”Är det (på) sabbaterna tillåtet att göra gott eller att göra (det som är) dåligt, att rädda en själ eller att döda?” (Mark 3:2-4a)

… De skriftlärda och fariseerna (sade vid mötet mellan Jesus och den förlamade): ”Vem är Den här som samtalar/uttalar hädelser?” (Luk 5:21a)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

Befälhavaren ... hade nickat åt (Paulus) att säga/tala. (Apg 24:10a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Lätt att glömma bort är att den veckorytm vi är vana vid idag saknades i det antika samhället generellt. Veckorytmen med en vilodag, sabbaten, är en judisk sed. ... Sabbaten var inget betungande, snarare en glädjedag. För att man inte skulle negligera sabbatens helighet var det inte tillåtet att utföra vardagsarbete under denna dag. Olika judiska grupper hade under första århundradet (och har det än idag) olika uppfattningar om vad som skall anses vara ”arbete”. Exempel på sysslor som de flesta var överens om inte borde utföras på sabbaten var att göra upp eld, bära bördor och göra resor. ... Mest stränga i sin tolkning av sabbatsbudet var förmodligen esséerna, vilka inte tillät vare sig diskussion om arbete, eller hjälp till nödställda djur under sabbaten. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 110)

Om en sabbat infaller under en högtid, ges sabbatsföreskrifterna företräde, eftersom sabbaten är heligare än högtiderna. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 18, jfr Joh 5:1)

Sabbatsbudet har inte "förvandlats" till ett söndagsbud. ... Man ska komma ihåg, att det skulle dröja 500 år, innan man för första gången stöter på den tanken hos en skriftställare, att söndagen kunde ha något med det GT-liga sabbatsbudet att göra. Att den kristna kyrkan valt söndagen som gudstjänstdag redan tidigt (men endast inom den hednakristna kyrkan), på grund av att det var Herrens uppståndelsedag, var inte för att hålla sabbatsbudet, utan det är tvärtom ett uttryck för att man visste sig vara fri från det. Vem, vilken apostel eller kyrkoledare, skulle eljest ha vågat hitta på denna nymodighet utan ett ord av Jesus att stödja sig på? ... (Luther lät) förklaringen till tredje budet lyda: "Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke förakta predikan och Guds ord, utan hålla det heligt, gärna höra och lära det." Detta är det enda, som Luther i sin lilla katekes säger om sabbatsbudet! Inte ett ord om söndagen, framför allt inte något om hur mycket eller litet man får arbeta på söndagen. De välkända orden om att på söndagen får endast sådant arbete utföras, "som inte utan våda kan uppskjutas", hör hemma i katekesutvecklingen och har inte sagts av Luther, som i sin stora katekes kort och gott förklarar, att "med hänsyn till den yttre vilan är detta bud givet allenast åt judarna" (Svenska kyrkans bekännelseskrifter, sid 401). ... Att konstatera, att söndagen inte är befalld i Guds Ord är viktigt, därför att det är farligt att börja förkunna som Guds bud, det som inte är det. Men så snart man erkänt det, kan man gott säga, att det bör vara en naturlig sak för en kristen att på söndagen lyssna till Guds Ord. Någon dag, som för det stora flertalet passar bättre till det, har vi inte. Hur det kan bli i framtiden vet Gud allena. Att beredvilligt riva ner söndagens karaktär av gudstjänstdag kan inte med några argument försvaras. Låt oss däremot för all del sluta de eviga diskussionerna om vad man får eller inte får göra på en söndag. ... Sedan Konstantin år 321 genom ett dekret gjort söndagen till vilodag - utan någon hänvisning till sabbatsbudet - så började kyrkan så småningom, för att få en biblisk motivering till söndagsvilan hänvisa till sabbatsbudet. (Torsten Nilsson "10 bud eller inga" s 152-155)

Men, invänder någon, trots allt finns det väl inte särskilt många likheter med de livegna. Skillnaderna är fler. Ja, det kan vi hålla med om: Skillnaderna är fler. Men häpnadsväckande nog talar alla skillnader till livegenskapens fördel. Samtliga skillnader är till Gulagarkipelagens nackdel. De livegna arbetade endast från gryning till skymning. Fångarna började och slutade sitt arbete i mörker (det var f ö inte alltid det slutade då). För de livegna var söndagen helig; fridagar var samtliga tolv stora kyrkhelger plus alla kyrkdagar; och hur många helgondagar fanns det inte (då gick de finklädda). Fångarna däremot vågade aldrig riktigt tro på att den följande söndagen skulle bli en fridag. Officiella ledighetsdagar var en okänd företeelse. ... Förstamaj- och sjundenovemberhelgerna var fyllda av fler visitations- och regimstrapatser än någon annan dag.(År efter år satt vissa fångar i straffcell just dessa dagar.) För de livegna var jul och påsk verkliga helger; kroppsvisitering efter arbetet, på morgonen och på natten ("Ställ er vid sängarna!") var något de öer huvud taget inte kände till! ... Nej, det är omöjligt att jämföra sovjetiska fångar med godsägarnas livegna. Deras situation var utan tvivel betydligt lugnare och mänskligare. ... Silikatingenjören Matronina ... tillhör de orubbligt lojala. ... Hon tjänar partiet, oavsett om det är som fri eller som lägerfånge. ... I lägret knyter hon en röd - endast röd - schalett om huvudet fast hon redan är över de fyrtio. ... Igår, en lördag, spreds ryktet att vi inte skulle få någon fridag i dag (vilket vi inte heller fick). Automatflickorna omringade henne i en flock och sade indignerat: "Olga Petrovna! Det kan väl inte vara sant, att vi skall arbeta en söndag till! Det är ju tredje söndagen i följd! Fast kriget är slut!" Hon sköt fram sin torra, mörka profil, som varken var kvinnlig eller manlig, men med röd schalett: "Flickor hur i herrans namn skulle vi kunna ta söndagsledigt?! I Moskva står ett bygge utan tegelsten!!! (Dvs: Hon visste naturligtvis inte exakt vilket bygge som fick våra tegelstenar - men för sin inre syn såg hon det som det stora folkbygget - och så kom de där flicksnärtorna och ville syssla med tarvligt tvättande.) (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 144-145,171-172)

(Bildtext) Ett av de vackraste dragen hos det judiska folket är den trohet, varmed de i förskingringen fasthållit vid fädernas gudstro. Egna synagogor ha judarna i vårt land (år 1940) i Stockholm, Malmö, Norrköping och Karlstad och på andra håll samlas de i förhyrda lokaler till gudstjänst. Deras religion omsluter också vardagen och hemmet med meningsfyllda och vackra riter och böner. Här har konstnären åskådliggjort hur "sabbatsljusen välsignas", vid vilken ceremoni denna vackra bön plägade läsas: "Lovad vare du Evige, vår Gud, världens konung! Du som i den heliga lag har instiftat sabbaten, att den för oss må vara en fridens och glädjens dag! Jag hälsar den, när den kommer, såsom jag hälsar en kär gäst, vilken med vänlig uppsyn träder över min tröskel. Jag har smyckat mina rum och tänt ljusen, att det icke må vara dystert och sorgligt omkring mig på den heliga sabbaten. Måtte det även, o Gud, vara glädje och vänlighet omkring mig hos alla dem, vilka jag älskar. För deras välbefinnande, lugn och frid beder jag innerligt till dig. Amen." - Oljemålning av Geskel Saloman, Synagogan, Stockholm. ("Svenska folket genom tiderna 13" s 178)

De närmade sig varandra. Utan ett ord fattade de varandras händer och stod stilla framför dödskallen. Den var helt visst skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro att Gud vårdade sig om dem. (Selma Lagerlöf ”Dödskallen” s 537)

Hela söndagskvällen - efter kyrkkaffet - satt Emil som sagt i snickarboden, och han täljde sin etthundratrettionde trägubbe, innan han plötsligt kom ihåg att det ju var söndag, då fick man inte skära med kniv, det var rena hemska synden. Antagligen fick man inte dra ut tänder och måla någon blå heller. Emil ställde ifrån sig sin trägubbe på hyllan bland de andra. Han satt där på huggkubben, medan skymningen föll utanför snickarbodens fönster, och han tänkte på sina synder. Till sist knäppte han sina händer och bad: "Käre Gud, gör så att jag slutar med mina hyss! Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga." (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 66-67)

Plötsligt började alla skrika högt - vagnarna längst bak i tåget (på väg mot Bilgoraj) hade spårat ur. Det blev en lång väntan medan man fick upp vagnarna på spåret med hjälp av pålar. Den sabbaten måste man be en tacksägelsebön, det var alla överens om. Andra passagerare med mindre tur än vi hade omkommit på denna provisoriska järnväg. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 115-116; Bilgoraj)

På sabbatens morgon låg (Krochmalna)gatan (i Warszawa) vanligen tyst. Alla bodar var stängda med järnreglar och hänglås. De ynglingar som brukade stå och hänga runt torget hade inget att göra eftersom de varken fick röka eller spela kort, och inget fanns att köpa. ... Tjuvlyorna var också stängda. På den tiden vågade inget öppet vanhelga sabbaten. Bland tjuvarna och deras hälare fanns det rent av sådana som gick i synagogan. ... En puckelryggig pojke kom ut ur en källare och frågade mig: "Vill du spela knappspelet?" "Nej, det får man inte göra på sabbaten." "Vill du kasta käpp då?" "Det är förbjudet på sabbaten." "Din fromma mes!" blev hans svar. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 51-52,57; Självmordet)

(1901 Februari) 7:e. ... En skata i trädet på morgonen. Drömde på eftermiddagen att jag ville skjuta skatan, men erinrande det var söndag hejdade jag mig. Men det var ej söndag! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 133)


ca 1900 - ca 1890

(Ingenjör Kutjerov och hans hustru Jelena Ivanovna) köpte ... ett vackert tvåvåningshus med terrass, balkonger, ett torn och en spira på vilken man hissade flaggan om söndagarna. ... Jelena Ivanovna och hennes lilla dotter gick till fots till byn. De var ute och promenerade. Just då var det söndag och på bygatan vandrade bondhustrur och unga flickor i sina brokiga klänningar. (Anton Tjechov "Den nya villan" s 164,171)

På lördagarna gingo (Olga) och Pustovalov i aftonsången och på söndagarna i ottesången, och när de återvände från kyrkan, gingo de hand i hand med ett vekt uttryck i sina ansikten, det luktade parfym om dem och hennes sidenklänning frasade behagligt. När de kommo hem, drucko de te med vetebröd och flera sorters sylt och sedan åto de pirog. (Anton Tjechov "Olga" s 14)

Det var två stationers tågresa från Moskva och sedan fyra, fem värst med häst. Ett trespann mötte Korolev på stationen, kusken hade en påfågelsfjäder i hatten och svarade högt och militäriskt på alla frågor. Det var en lördagskväll, solen höll på att gå ned. Arbetarna kommo gående från fabriken i stora grupper och hälsade vördsamt på Korolevs hästar. Och han var betagen av den vackra kvällen, av lantgårdarna och villorna och björkskogen och den underbara tystnaden, han hade en känsla av att det inte bara var arbetarna som beredde sig att vila denna helgdagsafton, utan även fältet, skogen, solen - han tyckte sig nästan höra dem be aftonbön ... (Följande) morgon då vagnen körde fram (för återfärd), kommo alla ut på trappan för att följa honom. Lisa var söndagen till ära klädd i vitt och hade blommor i håret. ... Lärkorna slogo sina drillar och kyrkklockorna ringde till gudstjänst. (Anton Tjechov "Ett fall ur praktiken" s 225,239)

De arbetade aldrig på söndagarna, utan rakade och tvättade sig om det var fint väder, och sedan sjöng Penn psalmer. Ett par gånger antydde han att han kanske kunde hålla en liten predikan om de inte tog illa upp. Men onkel Salters satte nästan hjärtat i halsgropen av förskräckelse bara han hörde förslaget, och påpekade för honom att han inte var någon predikant och att han inte fick tänka på sådana saker. ... Så de kompromissade och lät honom läsa högt ur en bok som hette "Josephus". Det var en gammal bok i skinnband som luktade fisk från hundra resor, mycket tjock och mycket lik en bibel, men som fylldes av redogörelser från strider och belägringar ... och den lästes nästan från pärm till pärm. (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 103-104)

Detta hände för sex, sju år sedan. ... En söndag i slutet av juni (år 1889?) kom jag till Voltjaninovs vid niotiden på morgonen. Jag strövade omkring i parken så långt bort från huset som möjligt och letade efter stensoppar som det var mycket gott om den sommaren och jag satte märken vid dem för att sedan plocka dem tillsammans med Zjenja. Det blåste en ljum vind. Jag såg hur Zjenja och hennes mor, båda i ljusa söndagsklänningar, kom hem från kyrkan och Zjenja höll i hatten för blåstens skull. Sedan hörde jag hur de drack te på terrassen. För mig, en bekymmerslös människa som sökte en ursäkt för min ständiga sysslolöshet hade dessa söndagsmorgnar på våra ryska gods alltid ett ovanligt stort behag. När den gröna trädgården, ännu fuktig av daggen, glänste i solskenet och såg lycklig ut, när det doftade reseda och oleander kring huset och ungdomen nyss hade återvänt från kyrkan och drack te i trädgården, när alla var så vackert klädda och muntra och man visste att alla dessa friska, mätta, vackra människor inte skulle göra något Guds långa dag, då ville man att hela livet skulle vara sådant. (Anton Tjechov "Huset med entresolvåningen" s 237-238)

Nu uppstår frågan: "Är det möjligt för någon, som icke är jude, att fira sabbaten efter Guds befallning?" Naturligtvis icke. Men om du icke firar den efter den föreskrift, som Gud har givit, så bryter du den ögonblickligen. Detta bevisar, att Gud icke befallt någon utom sitt folk, som blivit förlossat utur Egypten, att hålla den sjunde dagen. Inga andra än de, som varit i Egypten, kunde fira sabbaten till åminnelse av uttåget därur. ... Se vidare Kol. 2:15-17! ... Söndagen är för de kristna en fröjdefull sabbatsdag, ty den talar om ett evigt jubelår, som skall komma. (John Ongman "Sabbaten eller Herrens dag" s 568,576-577; tidningen Baneret den 1 maj 1891)

(Jegor) kunde aldrig sitta sysslolös en enda sekund utan fann alltid någonting att göra. Talade man med honom irrade han hela tiden med blicken för att se om det inte fanns någonting som behövde ordnas till eller lagas. Han sov bara ett par tre timmar om dygnet - han hade inte tid för mer sömn. På söndagarna brukade han stå bredbent och puta med magen i något gathörn. Detta kallades "promenera". (Anton Tjechov "Sachalin" s 70; Tjechov besökte Sachalin 1890)


ca 1890 - ca 1850

"Jag ser, hur folket övergivit arbetet för att höra predikningar ... ", (sade intendenten till Maria). Nu var det färdigt för utbrott. "Var det inte du, som ville ha kyrka härute?" "Jo, om söndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde gå i kyrkan. Men här arbetas numera ingen dag, utan predikas alla." (August Strindberg "I havsbandet" s 136)

Furstinnan försökte likna en fågel då hon hoppade upp i ekipaget och nickade åt alla håll. Hon var glad, uppriktig och varm om hjärtat och själv kände hon att hennes leende var ovanligt vänligt och milt. ... Hon tänkte på att det finns ingen högre njutning än att överallt föra med sig värme, ljus och glädje, att förlåta alla oförrätter och le vänligt mot sina fiender. (Anton Tjechov "Furstinnan" s 132-133)

I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet. "Ska ni åt körka i dag?" frågade Carlsson såsom morgonhälsning. "Nej, vi komma inte så titt i Guds hus", svarte Rundqvist; "för vi ha två romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt arbete." (August Strindberg "Hemsöborna" s 19)

I Madonnans av Odigitriev kyrka, som ligger i byn Verchnije Saprudy, hade man just slutat högmässan. Folk började röra på sig och strömma ut ur kyrkan. Det var bara en enda, som inte rörde på sig, och det var handlanden Andrej Andrejitj, vilken hörde till byns övre skikt och var gammal invånare där. Han stöder armbågen mot den högra korbalustraden och väntar. Hans slätrakade, fettskinande och av tidigare finnar skrovliga ansikte uttrycker vid detta tillfälle tvenne motstridiga känslor: ödmjukhet inför outgrundliga öden, och ett slött högmod utan gräns inför de förbipasserandes arbetsblusar och brokiga huvuddukar. Med anledning av söndagen är han klädd som en snobb. Han bär en överrock av kläde med gula benknappar, blå långbyxor och bastanta galoscher, just det slags väldiga, klumpiga galoscher, som endast präktigt, omdömesgillt och religiöst övertygat folk bär på fötterna. Hans svullna, slöa ögon är fästade på ikonostasen. (Anton Tjechov "Själamässan" s 153)

Hamnens och staden (Peglis) skyddshelgon Santa Rosalia är målad på en husvägg och omgiven av en ram med krokar för lampor och kransar. På en söndagsförmiddag såg jag vid hennes fötter ett stort marknadsbord, omkring vilket en folkhop spelade tärning om de saker köpmannen hade att på detta sätt avyttra. Varje slag kostade några sous och man kunde vinna en spegel, en lampskärm, en kaffekanna, en brosch eller annan småsak. När de tröttnat på rafflet hölls auktion. Detta på söndagsförmiddagen. Mitt på middagen sammna dag mötte jag en överlastad äldre mansperson som raglade fram på stadens förnämsta gata utan att ådraga sig några anmärkningar, andra än mina tysta över att dryckenskapen även kan trivas i Hesperien. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 81; 1884-03-05)

Hos länsmannen infann sig en välklädd ung man och anmälde att hans husbonde, pensionerade gardeskornetten Mark Ivanovitj Klausov, var mördad. ... Ryktet om händelsen hade med blixtens hastighet spritt sig i trakten, och eftersom det var söndag hade folk strömmat till från alla de kringliggande byarna. (Anton Tjechov "Tändstickan" s 44-45)

Med sina smakfulla halsdukar och lackskor på söndagen var (Coupeau) rent av en smula kokett. (Emile Zola "Krogen" s 60)

Lyckligtvis hade Den Allsmäktige, välsignat vare hans namn, skänkt judarna sabbaten. Alla affärer sköts åt sidan då fredagskvällen närmade sig. Med rena underkläder och strumpor, tvättade av Zelda, och det fransade rituella plagget brukade (Calman) och Mayer Joel gå till närmaste vattendrag och bada eller ibland körde Getz dem till de varma baden i Jampo. När Calman kom hem igen välkomnade Scheindel honom med nybakat bröd och ett fat kokta sviskon. Sedan tog han på sig sabbatskaftanen och började läsa ur Höga Visan. Vardagsslitets demoner hade pris ske Gud ingen makt över sabbaten. Zelda och Jochebed läste välsignelsen över de tända ljusen i silver- och mässingsstakarna. Alla flickorna, tvättade, kammade och finklädda var närvarande. (Isaac Basjevis Singer "Jacobys hus" s 56)

Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne var präst och ateist och var road av invändningarne, men även han tröttnade och befallde snart att man skulle svara med läroboken. "Hur många personer i gudomen?" "En!" "Ja, men vad säger Norbeck?" "Han säger tre!" "Nå, så säg det, då!" I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadren ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal. "Varför går du aldrig i kyrkan mer?" frågade han. "Vad ska jag där att göra?" "En god predikan har alltid något gott med sig." "Predika kan jag göra själv." Klippt! Läsarne läto en präst hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 209-210)

(Våra) föräldrar (hemmansägaren Anders Svensson och Maria Håkansdotter på hemmanet Slättaberg i Skede en mil österut från Hvetlanda) voro kyrkligt fromma, iakttagande Guds vilja efter sin uppfattning. Varje söndag gingo de i kyrkan, och måste något av oss barn vara därifrån, kändes det som ett straff. Efter hemkomsten från kyrkan ställde vi barn oss kring ett bord, och far läste något och vi sjöngo en psalm, vanligen en av psalmerna"efter predikan". På aftonen, och ofta annars lästes en predikan, vanligen ur Lars Linderots postilla, någon gång ur Anders Norborgs och längre fram ur Luthers. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 8-9; Palmbergs egna anteckningar)


ca 1850 - ca 1800

Efter en kort vila började miss Skiffins - eftersom den lilla tjänstflickan var frånvarande och som det föreföll varje söndagseftermiddag drog sig tillbaka till skötet av sin familj - att diska tekopparna på ett lättvindigt och amatörmässigt sätt, som inte störde någon av oss. Därpå drog hon åter på sig sina handskar och vi slog oss ned kring brsan och Wemmick sade: "Nå, farsgubben, läs nu litet ur tidningen för oss." (Charles Dickens "Lysande utsikter" s 315; 1840-talet?)

Nu är alla affärer öppna och lärgossarna och butiksägarna är i full gång med att städa och skylta i fönstren. ... Medelålders män, vilkas löner på intet vis har ökat i proportion till deras familjer, vandrar tungt och oseende mot sitt mål: kontoret. De känner varenda människa de möter eller går förbi, ty de har sett dem varenda morgon utom på söndagarna i tjugo års tid; men de byter inte ett ord med någon. Om de råkar passera någon personlig bekant, hälsar de flyktigt och fortsätter, antingen bredvid vederbörande eller framför honom, beroende på hur fort han går. Stanna, ta i hand, eller ta sin väns arm: sådant förefaller de att betrakta såsom inte ingående i löneförmånerna; de har inte rätt att göra något sådant. (Charles Dickens "Gatorna på morgonen" s 52-53)

O vilken gudfruktig man Ivan Ivanovaitj är! Varje söndag tar han på sig den polska rocken och går i kyrkan. När han kommit in, bugar han åt alla håll, och vanligen tar han plats i koret och deltar i sången med sin präktiga bas. När gudstjänsten är slut kan Ivan Ivanovitj inte motstå lusten att gå omkring till alla tiggarna. Han skulle säkerligen inte företa sig något så tråkigt om inte hans medfödda godhet drev honom till det. (Nikolaj Gogol Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 71)

Så grydde morgonen. Hela kyrkan var redan före dagningen fylld av folk. Medelålders kvinnor i vita linneschalar och långa vita klädesrockar korsade sig fromt vid ingången till kyrkan. Adelsfruar i gröna och gula koftor och somliga till och med i mörkblå gammaldags slängkappor med guldgaloner baktill stod framför dem. Flickor som hade en hel bandbutik på huvudet och halsband, kors och dukater om halsen försökte att tränga sig ännu närmare ikonostasen. Men allra längst fram stod adelsmän och enkla bönder med mustascher, luggar, tjurnackar och nyrakade hakor, de allra flesta i kapuschongkappa, under vilken det skymtade en vit, hos somliga en mörkblå långrock. Vart man än såg var alla ansikten fyllda av söndagens frid. Borgmästaren slickade sig om munnen när han föreställde sig hur han skulle bryta fastan med korv, flickorna tänkte på hur de skulle åka skridsko på isen med pojkarna men gummorna viskade fram böner ihärdigare än någonsin. Över hela kyrkan hörde man hur kosacken Sverbyguz oupphörligt lade sig på knä och böjde huvudet mot golvet. Endast Oksana stod liksom frånvarande, hon bad sina böner utan att veta vad hon gjorde. ... Alla bönderna märkte att söndagen inte tycktes vara en riktig söndag, att det hela tiden fattades något. Och till råga på aållt var klockaren hes ... och bräkte med knappt hörbar stämma. ... Det skulle ha låtit ofantligt mycket bättre om även smeden varit där. När man sjöng "Fader vår" eller "Cherubim och serafim" brukade han alltid stiga fram i koret och där utföra samma recitativ som man sjunger i Poltava. (Nikolaj Gogol "Julnatten" s 260-261)

Likasom nöden är den stora mängdens gissel, så är ledsnaden de burgna och rika klassernas. I det borgerliga lifvet, säger (den tyske filosofen Arthur) Schopenhauer spetsigt, representeras ledsnaden af söndagen, sådan denne vanligen tillbringas, medan nöden representeras af veckodagarne. Huru illa det lyckas människorna att genom förströelser bortbesvärja ledsnaden, anser Schopenhauer så kändt, att han ej behöfver skildra det. Hans lärjunge Edvard von Hartmann har emellertid på ett både pikant och träffande sätt målat för oss en tafvla i synnerhet af vårt sällskapslifs vanliga förströelser och visat, huru spöket ledsnaden förstår att göra dessa förströelser till offergåfvor på sitt eget altar. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 137; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Vi har två rum: förmaket där vi sitter om kvällarna, mor, jag och Peggotty ... och salongen där vi sitter om söndagarna; fin men inte lika trevlig. Det känns som om det alltid vilar en sorgsen stämning i det rummet, ty Peggotty har berättat för mig - jag vet inte när men sannolikt för evigheter sedan - om min fars begravning och gästerna med sina svarta kläder. En söndagskväll läser mor för Peggotty och mig där inne om hur Lasarus blev uppväckt från de döda. Och jag blir så rädd att de efteråt måste lyfta upp mig ur sängen och visa mig den tysta kyrkogården utanför sängkammarfönstret, där alla de döda fridfullt vilar i sina gravar under den höga månen. (Charles Dickens "David Copperfield" s 32; 1810-talet)

(Biddy) var föräldralös liksom jag och hade liksom jag "fötts upp för hand". Allra märkligast föreföll hon mig i fråga om sitt yttre, ty hon var alltid okammad, alltid smutsig om händerna och gick alltid med trasiga och nedkippade skor. Denna beskrivning gäller dock blott för vardagarna. På söndagarna gick hon alltid till kyrkan i prydligt och vårdat skick. (Charles Dickens "Lysande utsikter" s 49; sydöstra England under tidigt 1800-tal)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Den svenska) kyrkans (i Paris) siste präst före franska revolutionen var Christian Carl Gambs. Han engagerade sig i att förbättra (församlingens) fattigvård. ... När franska revolutionen bröt ut 1789 och legationens personal flydde från Paris stannade Gambs ensam kvar. ... Genom en väns hjälp lyckades (han) klara sig undan giljotinen. Som ett led i revolutionens strävan att krossa den katolska kyrkans inflytande upphävdes kyrkoårets rytm och söndagen som allmän gudstjänstdag. Regimen hade bestämt en helt annorlunda veckoindelning i tiodagarsveckor, så kallade "decadi". Gambs fortsatte att hålla gudstjänster och utöva själavård i sin församling. Han rättade sig efter nyordningen i landet såtillvida att han höll gudstjänster var tionde dag. (Gunnar Granberg "Den svenska kyrkan utanför landets gränser" s 215-216)

Under söndagen fick (under 1700-talets frihetstid) intet annat än de allra nödvändigaste sysslor förrättas och detta blott under ”gudeliga tankar med böner, lov och tacksägelse”. Ingen fick under gudstjänsttid ”gå till skogs och skjuta eller fara till sjöss och fiska”; allmogens i otaliga uppteckningar omvittnade rädsla för söndagsjakter torde delvis ha sin upprinnelse i dessa kyrkolagens stränga bestämmelser. Ingen fick understå sig att anträda en resa under gudstjänsttid, och ingen fick se gäster hos sig om söndagsmiddagen. Med böter och stockstraff ingrep prästen mot svordomar, fylleri, tobaksrökning vid kyrkorna, kyrkobuller och annat som kunde anses störa vilodagens helgd eller hindra gudstjänsten. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 63)

Man har icke utan skäl sagt, att den gamla biskopsstaden genom Calvins kyrkliga och borgerliga anordningar i högre grad än förut blef en andlig stad. Redan i slutet af 1542 blef Kristi monogram IHS uppsatt vid sidan af Genèves vapen på alla offentliga byggnader och på portarna, till tecken att Kristus blifvit stadens herre. Det var allas plikt att gå i kyrkan tre gånger hvarje söndag, och öfverheten vakade med nästan större ifver öfver kyrkogången än öfver den borgerliga ordeningen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 248-249)

(Vid de religiösa festerna) saknades icke den högtidliga mässan, och då sålunda religiös fest med mässa på det närmaste förenades i folkets begrepp med marknad, fick själfva marknaden ofta namnet mässa. Tätt intill kyrkorna, ja tillochmed inne i kyrkorna utbredde man sina varor. Biskoparne och abbotarna hade sin vinst häraf, och tilläto det fördenskull. Medan gudstjänst förrättades i kyrkans kor, kunde således köpare och säljare samlas och köpslå kring varuborden, som fått plats i kyrkans skepp, och söndagen var den vanliga marknadsdagen. Det är gifvet, att många fromma sinnen stöttes häraf och tänkte på evangeliets ord, att bönehuset blifvit gjordt till en röfvarekula, och i själfva verket sökte Karl den store, som reformerade på alla områden, också afskaffa detta missbruk. Men förgäfves, ty vederbörandes vinstbegär var till regeln starkare än deras fromhet. Det fanns tillochmed trakter, där lagen stadgade, att marknaderna ovillkorligt skulle hållas på söndagen. I England, där sabbatshvilan nu (år 1887) så strängt iakttages, gick ofoget längst och hade lagens understöd, så att om en stad ville förlägga en marknad till en annan dag än söndagen, fick den det icke utan konungens särskilda tillstånd. Missbruket har varat genom århundraden; i Preussen t. ex. upphäfdes söndagsmarknaderna först i femtonde århundradet. Där det afskaffades var det nästan öfverallt lördagen som kom i söndagens ställe. Detta af två orsaker: den ena var, att de fleste marknadsresande anlände om lördagen till staden, för att tidigt följande lördag vara i kyrkan; den andra var den, att man ville utestänga de förhatade judarne från konkurrens med de kristne schackrarne. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 285-286; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(Den medeltida prästens) främsta uppgift var att celebrera sondagens mässa och förrätta de övriga heliga handlingar som den kanoniska rätten föreskrev. . . . Det var kyrkan som först lärde nordbon innebörden av söndag och helg, och det var ävenledes kyrkans representanter som införde nya brukningsmetoder, trädgårdsskötsel och övriga kulturella landvinningar av mera materiellt slag. . . . Det är alldeles uppenbart att de medeltida prästgårdarna i Småland liksom annorstädes i Sverige åstadkommo en kulturgärning av så stora mått, att därmed grunden lades till de följande seklens framåtskridande på olika områden. (Hilding Pleijel "Prästgården som kulturhärd - Gamla växjöstiftet" s 347-348)

En af Krysostomi samtida kallar sabbaten och söndagen "ett skönt tvåspann"; under tiden efter Konstantin hade lördagen nämligen trädt mäktigt fram som helgdag vid sidan af söndagen. Mångenstädes var det förbjudet att fasta om lördagen; slafvarne skulle hvila på denna dag, och gudstjänst hölls med uppläsning af de heliga skrifterna. Helighållandet af sabbaten vid sidan af söndagen visar, att det ännu icke fallit de kristna in att öfverflytta det 3:dje budet på denna. Redan 321 hade dock Konstantin utfärdat en lag, som gjorde "solens ärevördiga dag" till hvilodag för alla domare och handtverkare i städerna; folk på landet skulle däremot hafva rättighet att ostraffadt förrätta sina arbeten på marken och vinbergen, alldenstund vädret har så stor betydelse för deras verksamhet. De följande kejsarne kallade i sin söndagslag dagen med det rätta kristliga namnet: "Herrens dag", men de åtnöjdes med att förbjuda larmande förlustelser och att häfda de kristnas rättighet till oförhidradt deltagande i menighetens församling. Och kyrkans gamla lärare förblandade icke söndag och sabbat. Atanasius sade, att "Herrens dag" firades till minne af början till den nya skapelsen, medan sabbaten skulle hållas till minne af den gamla, och Augustinus, som tog alla de andra buden efter bokstaven, förklarade, att det 3:dje budet måste fattas andligen om andlig hvila. Ännu 538 kallade en synod i Orleans det för den rena judendomen att förbjuda folk att befatta sig med hästar och kor, resa, laga mat och rengöra huset på söndagen. Men knappast 50 år senare blef sabbatshvilan gjord till söndagsplikt både af synoder och enskilda. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 415-416)

Under loppet af 2:dra årh. blef det så småningom bruk bland de kristna att kalla deras samlingsdag "Herrens dag" ... och, när apologeterna en och annan gång i skrifter, bestämda för hedningar , använde namnet "solens (Helios') dag", sökte de att förebygga en missuppfattning. Tertullianus säger sålunda, att de kristna "invigde solens dag till glädje af ett helt annat skäl än soldyrkarne", och Justinus martyr förklarar detta namn på dagen genom att hänvisa till mörkrets fördrifvande vid världsskapelsens början och till Kristi uppståndelse ur grafven. Först under Konstantin blef namnet "solens dag" allmänt brukadt af de kristna. De andra dagarna blefvo vanligtvis af dem betecknade genom räkneord (feria secunda, tertia o.s.v.), och man undvek de hedniska namnen efter planeterna. Dock hade två dagar särskilda namn: fredagen kallades ofta "beredelsens dag" och lördagen "sabbat". Det fanns enskilda judekristna, som fortforo att hålla sabbat antingen jämte söndagen eller utan att fira denna, och under kejsarkyrkans dagar blef äfven lördagen helgdag i flera grekiska och syriska församlingar. Det är troligtvis sabbatsaftonen, hvilken såsom inledning till söndagen så småningom har gjort hela Israels gamla hvilodag till några kristnas helgdag. Men man skall i de tre första århundradenas litteratur förgäfves söka efter ett enda uttalande, som kunnat stödja detta bruk på det tredje budet om söndagens helighållande, som under senare tider blifvit så allmänt. De äldsta kristliga författarne göra tvärt om, hvad de kunna, för att framhålla söndagens egendomlighet i motsats till sabbaten. Ignatius säger, att de, som hafva blifvit delaktiga af det nya hoppet, "icke mera hålla sabbat utan lefva i öfverensstämmelse med Herrens dag; ty på den dagen uppgick lifvet för de kristna genom Kristus och hans död. Författaren till Barnabasbrefvet skrifver: "vi (kristna) fira söndagen såsom en glädjedag, ty på denna dag uppstod Jesus från de döda och uppfor till himmelen efter att hafva uppenbarat sig." Herrens dag utmärktes på flera sätt. På den bådo de kristna stående, och äfven de strängaste asketer underläto att fasta den dagen. Barnabasbrefvet, Ignatius och Hermas förmanade de kristna att söka uppbyggelse tillsamman med församlingen på Herrens dag, och senare ville synoden i Elvira för en tid ur församlingen utesluta de kristna i städerna, som läto 3 söndagar å rad gå förbi, utan att de gingo i kyrkan. Men den form af söndagshvila, som utmärker "den engelska söndagen", finna vi blott ett enda spår af i den tidens litteratur. Det är hos Tertullianus, som säger, att de kristna på Herrens dag "upphöra med arbete för att icke gifva djäfvulen rum". Genom dessa ord har den gamle kyrkoläraren helt säkert blott velat göra de kristna uppmärksamma på, att det dagliga lifvets förrättningar lätt kunde förstöra den andakt som gudstjänsten har till förutsättning. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 220-222; Herrens dag och festerna)

I ett stort romerskt hus hade man vanligen slafvar af två olika kategorier:hemfödde och köpte. . . . De förnäma familjerna i Rom hade (under kejsardömet) husslafvar i tusental, hvilka icke hade andra förrättningar att sköta än dem som hörde till det dagliga lifvet inom hemmets väggar. De aristokratiska och rika husen betraktade det som en oundgänglig lyx att för hvarje särskildt göromål, som inom ett hus kan förefalla, hafva särskilda tjänare, och för att skaffa sysselsättning åt så många händer som möjligt, hade de fördenskull infört en arbetsfördelning af det mest minutiösa slag. . . . Ovanligt var icke . . . att en åtföljande slaf hade i uppdrag att besvara de hälsningar, hvarmed mötande personer visade husbonden sin uppmärksamhet, detta naturligtvis dock endast, om de hälsande voro af lägre rang. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 232-235)

Egypten var ett kontrasternas land. Det alexandrinska muséet var icke den enda tysta ön, som höjde sig öfver detta haf av stojande verksamhet och vilda lidelser. Vandrade man utefter stadens längdboulevard väster ut till kanobiska stadsporten, behöfde man endast fortsätta ett stycke väg utanför staden mot stranden af mareotiska sjön, för att finna sig försatt likasom i en annan värld, från hvilken jordiskt äflande och jordiska tankar och lustar syntes bannlysta. Här bodde terapeuterna, ett religiöst ordenssällskap, som långt innan ett kristet munkväsen uppkommit hade, som det vill synas, förverkligat idealet af det lif, hvartill det kristna munkväsendet sträfvade. Här var ett samhälle, där balsam räcktes åt sårade själar och lugn och hvila erbjödo sig åt de i lidelsernas stormar tröttade. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de kejsartiden - fortsättning" s 70; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Rabbinerna hävdar att (sabbaten) inte var avsedd för hedningarna, och de flesta av dem spårar dess åliggande endast till lagstiftningen på Sinai berg. (Alfred Edersheim “The Temple” s 175)

På den heliga dagen kunde ett läkemedel endast anbringas, då det var fråga om inre organ (från halsen och nedåt), såvida det inte var fara för liv eller risk att förlora ett organ (Jerus. Shabb. 14d). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 182)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Det är söndag och högmässa i kyrkan. Biskopen är där och jag. I min ficka ligger mitt bidrag till kollekten, i mitt huvud alla frågorna. Under psalmsång vandrar håven mellan bänkarna. Jag skiljs från min skrykliga sedel. Men frågorna? Nej, för skrynkliga frågor finns ingen håv. (Britta Linnman "Frågorna" s 107)

Klockans klang i aftonstund, vindens stilla susning i syrenlund, påminner oss om att det är helgdagskväll där vi sitter vid vårt tjäll. Dagens alla sysslor tagit ut sin rätt. Jag känner tröttheten komma. Av arbetet är jag mätt, tacksamhetens tanke kommer smygande över ännu en dag, och det är övertygande fint, att en vilodag snart igen inne är, så att människokroppen slipper sina vardagsbesvär. Helgdagskvällen går in i slott och koja, i båda fallen leker barnen och stoja. Snart låter dom trötthetens snara falla, deras rop hörs ej längre skalla. Av aftonklockans klang dom stannade upp, sökte sej hem till sin grupp, lät helgdagskvällens tysta varma vind smeka ömt deras rosenröda kind. (Ulla-Britt Sundvall "Helgdagskväll"; dikt skriven den 8 november 1988)

Söndagen är den glada dagen, den dag då man med varandra firar Kristus som den uppståndne. (Per-Axel Jonzon "Söndagen - en Guds gåva!"; Jönköpings-Posten den 26 september 1980)

Varje söndag är en glädjens dag ... därför att Kristus uppstod från de döda på söndagens morgon. ... Du är välkommen att fira Tacksägelsedag med din församling. (Arne Olsson "Söndag - tacksägelsedag"; Jönköpings-Posten den 13 oktober 1973)

Söndag och jakten fortsatte, vilket var allvarligt. För på söndagen, Guds och vilans dag, jagar inte den som är frälst. Om Greta förbjudit jakt till vardags var det en sak mellan henne och broder Edvin, men nu stod Herren själv med pekfingret höjt till varning. (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 126-127)

Även i vår tid tror sig en del kunna arbeta hur lång tid som helst utan vila. Därför har man fyllt vilodagen med annat arbete. Det har blivit allt vanligare att man spikar på sommarstugan eller jobbar på sommarstugetomten på vilodagen. Följden har blivit i många fall att fritidssysselsättningen blivit mer ansträngande än arbetet. Här kommer också idrottsutövandet med. ... Därtill har (detta) starkt inkräktat på gudstjänstfirandet. Från kristet håll undrar man om det inte skulle vara möjligt att flytta idrottsutövandet till lördagarna. Då kanske kristna i större utsträckning deltog i idrottsutövandet och fick idrottsmännen tillfälle att också genom söndagens gudstjänster få del av den andliga kost som även de behöver. ... Vad vi mest av allt behöver betona i vår tid, är att söndagen, som sen urkristna tiden firas som vilodag, verkligen får bli till Guds ära. Praktiskt skulle det innebära, att det finge bli familjens dag, då hela familjen följdes åt till någon gudstjänst, och där man i övrigt använde dagen till familjegemenskap och avkoppling. Man skulle då få uppleva den rikedom familjegemenskapen innebär, den vederkvickelse ett rätt firande av vilodagen innebär och den förnyelse det innebär att ta del av Guds budskap förmedlat i våra gudstjänster. (Hilding Aurén "Vårt behov av vilodagen"; Jönköpings-Posten den 9 oktober 1965)

Söndag - det är vilodag och gudstjänstdag. (Gustav Johansson "I evangelii tjänst" s 38; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Mitt i vardagens möda och oro kommer (söndagen) som ett återsken av himmelriket. ... Den vill lära oss att leva evighetens oförgängliga liv mitt i tiden. (Daniel Andersson "Vår söndag"; kommentar till Mark 2:23 - 3:5; Jönköpings-Posten den 22 september 1956)

Getrud tycker att söndagarna är tråkiga. Hon vet inte riktigt vad hon skall göra med dem. De duger inte att ha till någonting. Mer än att sova på. Och invänta måndagen och nästa veckoslut då livet återigen börjar. Stig tycker om söndagarna. För honom är de en drömmande febrig väntan. Väntan på kvällen och tipsresultatet. Sedan tjugo år tillbaka har han med hårdnackad visshet drömt om den stora vinsten. ... "Fy fan, för söndagarna!" utbrister Lasse. "Jävla dag som är efter lördan och före måndan. Man kan inget annat göra än att vänta tills den är slut." Getrud nickar. Lasse ser på henne och gör en inbjudande gest mot farstudörren. ... Getrud tvekar. Hastigt ser hon sig om. Vägen ligger söndagsöde och fri. Hon nickar. De båda slinker hastigt in genom dörren. (Ann-Charlotte Alverfors "Snabelros" s 53-54,59-60)

Söndagen är inte längre någon gudstjänstdag. Begreppet helg håller på att försvinna. Men tänka vi verkligen med allvar på faran i att försumma att göra söndagen till en vilodag? Det är också meningen med den dagen och försummar man vilan, kommer straffet i form av slitna nerver och mycket annat. Man bryter aldrig ostraffat mot de gudomliga buden. (Bertil Bexell "Front mot jäktet"; Jönköpings-Posten 1950-04-04)


ca 1950 - ca 1920

Söndagen hölls i helgd (i Månsarps församling) dock utan att inbegripa regelbundet gudstjänstdeltagande och söndagsarbete ansågs "lika sällsynt som avskytt" långt efter andra världskrigets slut. Det var först under 1900-talets senare decennier som söndagshelgden upphörde mera allmänt. Under 1800-talet var folkfromheten förbunden med särskilda förhållningssätt, bl.a. beträffande klädsel. Under fastan gällde mörk klädsel vid kyrkbesök, särskilt på långfredagen. Även vid nattvardsgång var svarta kläder vanligt, i övrigt sedlig klädsel och sedligt uppträdande i såväl helg som söcken. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 107)

Gruvbolaget i Taberg blev (1941) åtalat för sabbatsbrott. Gruvdisponent Algot Goldkuhl, som givit order om sprängningsarbeten med mera även på sön- och helgdagar, fick böta 20 kronor. I sin försvarsskrivelse hade han travesterat Luthers ord till en vän: "På himlens portar slår gruvans buller kanske starkare än edra böner." . . . "Bombardemangen" från Tabergs gruva måste (vidare) upphöra. Allt oftare har det under året inträffat, att sprängstycken från berget farit över samhället och slagit ned på de mest oberäkneliga ställen. . . . (Gruvledningen) lovade (landshövdingen att) tillkalla en sprängämnesexpert och strikt följa de skyddsanordningar, som han kunde finna erforderliga. ("Tabergs Bergslag IV" s 101-102)

Giv Herren din söndag! Det är Herrens dag, som han givit oss till själens hälsa och vila. ... Vad betyder icke (församlingsgemenskapens välsignelse) att få bedja, sjunga, läsa och lyssna i Herrens heliga gårdar tillsammans med församlingen. ... Bliv en aktiv gudstjänstfirande! Tag del i vad som försiggår - och du skall kunna säga: Herren har givit mig "en ny söndag". Du har funnit skatten igen. (K.A. Forsmark "Medborgarsinne"; Jönköpings-Posten 1937-10-29)

(Mäster Gudmunds) gille (i Jönköping har) numera fått en god ordning på sina söndagsvandringar. Det har länge varit ett mycket ofta och starkt förnimbart behov av att erhålla en särskild funktionär inom styrelsen med uppgift av att organisera och leda vandrarlagets verksamhet, och sedan styrelsen med sig förenat en kompetent och initiativrik kraft för just detta ändamål, kan denna fråga sägas vara tillrättalagd på ett lyckligt sätt. Då och då skymta i de dagliga tidningarna under gillets välkända emblem "blänkare" om planerade fotvandringar i varierande riktningar från stadens centrum, och ganska många äro de, som ställa upp på startlinjen, försedda med smörgåspaket, smorläderskor och gott humör. (Yngve Hamrin "Gilleskrönika 1936" s 92)

Det var 1930 (jag började på Vaggeryds Privata Samskola). ... Jag minns en liten rörande händelse, som har följt mig för livet. Den visar, vilket personligt intresse (rektorn) fru (Ellen) Nyberg hade för sina elever. Det var vid ett samtal om studierna, då fru Nyberg sade: "Stig läser väl inte läxor på söndagarna? Det går säkert lika bra, om Stig läser på vardagarna, så blir det tid att gå på gudstjänsterna på söndagen". Jag undrar, om någon mer rektor har gett någon elev en sådan förmaning! (Stig Abrahamsson "Ellen Nyberg och Vaggeryds Privata Samskola" s 20-21)

Herrens vittnen bodde ofta i mitt hem. ... Som 11-åring fick jag bevittna väckelsens under i min hembygd. ... Vid den tiden tog jag ställning emot Kristus. ... En del bröder var säkerligen inte utrustade med vishetens gåva. Det gick några år och kallelsen till frälsning blev klar för mig, men idrotten fångade mig, särskilt bandy och fotboll. Det syntes ej kunna förenas - frälsning och söndagsidrott. (Lennart Berglund "I evangelii tjänst" s 98; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

(Dunkehallavägen) n:r 35 (i Jönköping) var (omkring 1920) Rydmanska filhuggeriet, där ett 30-tal arbetare var anställda, när det gick som bäst. Denna fastighet övertog sedan Jönköpings Vaddfabrik, där bl. a. fina madrasser tillverkades. (Karl-Erik Bergh "Några minnesanteckningar från Dunkehallavägen" s 26)

Från år 1896 växte en pensionatsrörelse fram i Smålands Taberg. Den omfattade en uppbyggnadsperiod, en storhetstid på 1920- och 1930-talen samt ett borttynande under och efter kriget. Sammanlagt fanns 5 pensionat. . . . Pensionatsgästerna utgjorde tidvis ett påtagligt inslag i gatubilden i det lilla samhället. De kallades av lokalbefolkningen för "pensionatare". De var välsedda, ansågs väldigt fina och var välklöädda, ofta i vita hattar och vita skor. Barnen i samhället lekte "pensionatare", härmade deras manér, försökte promenera lika elegant. Man såg med förvåning på att de danska damerna sysslade med handarbete på söndagarna, och att de rökte stora cigarrer. Kontakten med pensionatsgästerna upplevdes som stimulerande av många tabergsbor, lite av en fläkt från den stora världen. (Hjalmar Fernström-Siv Fernström-Lennart Gustavsson "Hotell och pensionat i Smålands Taberg" s 109,118)


ca 1920 - ca 1910

Far hade en lång arbetsdag i affären (vid Slottsgatan 6 i Jönköping) med kvällsarbete både i speceriaffären och glasmästeriet. Pappa hjälpte aldrig till med något hushållsarbete - han hade väl inte tid med det. Det enda jag minns är att han drog klockorna, d v s vägguren varje söndagsmorgon och då visslade han ofta "Den snöiga nord är vårt fädernesland". Ännu i dag när jag hör denna melodi kan jag känna stämningen av söndagsmorgon. För det var något visst med söndagsmornarna på den tiden. Då fick man ligga litet längre och slapp att gå till skolan. Så åt vi frukost tillsammans och sedan var hela dagen ledig. På eftermiddagarna, om det var sommar, åkte vi kanske upp till Stadsparken och drack kaffe i stugan. När jag var 7 år (år 1917) började jag söndagsskolan i Gamla Missionshuset, som låg i hörnet av Missionsgränd och Odengatan. Jag minns särskilt utflykterna på våren med söndagsskolan. Då åkte vi upp till Rosenlund. Där fanns en stor öppen plats med gräsmatta, och där lekte vi ringlekar. Så fick vi saft och bullar. En gång kommer jag särskilt ihåg, det var under första världskrigets sista år, allt var ransonerat. Det var ju ont om alla livsmedel, så vi fick släppa till litet mjöl var och gå hem till fröken i förväg, så att bullarna kunde bakas. (Greta Tunlid "Något visst med söndagsmorgon" s 81)

Missionsmöte hölls i söndags i Hofslätt. ... Under förmiddagsmötet, just då predikanten läste sin text och ledde i bön tågade en godtemplarloge förbi under klingande spel. Man borde väl kunna vänta så mycket takt och hänsyn hos ledarna, att de under tystnad gick förbi en gudstjänstlokal på söndagsförmiddagen. (Jönköpings-Posten 1916-08-31 "Brist på respekt för gudstjönstlokal på söndagsförmiddag")

Landtbrukskurs, helgdagskurs, med föredrag af den välkände jordbruksaposteln P.J. Rösiö, Hagaberg, samt fröken Rösiö, anordnar Vaggeryds föreläsningsförening söndagen den 2 maj. Kursen börjar kl. 1 e.m. och pågår till ungefär 8-tiden med korta raster mellan de olika föredragen. Herr Rösiö kommer att föreläsa öfver jordbrukets viktigaste ämnen (jämväl med föredrag i andra viktiga ämnen) och fröken Rösiö om trädgårdsskötsel. ... Landtbrukskursen hålles i Nya missionshuset. ... ... Med anledning af denna notis, som vi i dag erhållit med begäran om införande, beder Jönk.-Posten få fråga, huruvida icke någon annan lämplig dag kunde uppletas för kursen än en söndag. Den uppmaning, som anordnarne med ofvanstående vilja rikta till landtmännen "i alla kringliggande orter", att mangrant komma till densamma skall nämligen sannolikt just på grund af detta val af dag bli förfelad. Många, som annars kanske gärna skulle besöka den, skola därigenom känna sig förhindrade deltaga däri - sannolikt flera än de som skulle vara förhindrade en hvardagseftermiddag. En sådan är afsedd för sysslande med jordbruk och "andra viktiga ämnen", hvaremot söndagen, äfven eftermiddagen, är ämnad till andra ännu viktigare föredrag samt hvila till kropp och själ från jordiska bestyr. Och det är farligt att bryta mot den lagen. (Jönköpings-Posten 1915-04-15; "Direktör Rösiö kommer till Vaggeryd")

(annons) Menageriet är anländt till Skillingaryd och är öppet under fredagen från 11 f.m. - 10 e.m., lördag från 7 f.m. - 10 e.m. samt söndag från 2 -10 e.m. Där finnes Lejon, Björnar och fåglar samt ett 60-tal andra djur och tropiska fåglar. Obs! Stor dressyr med de två väldresserade björnarna Bisse och Basse samt de två nubiska lejonen. (Jönköpings-Posten 1914-10-15 "Menageri med bland annat lejon och björnar")

Pred. P. Olsson (höll ett föredrag) om söndagens helgd. ... Den efter föredraget följande diskussionen var ... synnerligen uppbygglig icke allenast genom sitt sakliga innehåll utan ock genom den enhälliga, bibliska ställning, som samtliga talare intogo i frågan. Det hade varit godt, om åtskilliga kristna varit tillstädes, hvilka nu på söndagar anordna scoutläger med stafhopp, diskuskastning, landsvägslöpning på flera tusen meter, eller som göra sig till riddare för att försvara dylikt. Men bland dem hördes ingen af. Kanske fanns ingen heller bland de tysta åhörarne. (P. Waldenström "Svenska missionsförbundets predikantmöte"; bref från Dalarne mellan Ludvika och Smedjebacken daterat 1913-09-29; Jönköpings-Posten 1913-10-01)

Då Danmark, England, Tyskland, Nordamerikas Förenta stater m.fl. anser sig kunna hålla sina nationella val på hvardagar, så borde det väl ej häller vara omöjligt för äfven vårt land. (E. Räf "Sabbatsfrågan", bref från Attarp, Bankeryd, daterat 1913-09-11; Jönköpings-Posten 1913-10-08)

Något av (mammans stolthet) fanns nog också hos yngsta dottern Märta. När hon och Eric Hedenblad var fästfolk (i Norrahammar) (i början av 1910-talet?) mötte de . . . två döttrar till Spånbergs anställda. Flickorna, som var i 15-20-årsåldern hälsade genom att nicka. När de hunnit en bit, ropade Hedenblad dem tillbaka och sade: "Ni skall niga för fröken Spånberg." Flickornas slutsats var, att han blivit instruerad av sin fästmö. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 33)

Våra söndagar utgöra tillsamman den betydelsefullaste sjundedelen af hela, vårt jordelif. ... Människolifvet utan helgdagsro och gudstjänstfirning är som en tröttande vandring utan härberge och rast genom enformig, ofruktbar ödemark. (U.L. Ullman "Vårt folk och kristendomen - Söndagen"; Jönköpings-Posten 1912-05-21)

Mullsjö vårmarknad hölls lördagen den 1 april (1911). Kreaturstillförseln var synnerligen liten, men uppköparnes antal stort. Detta gjorde, att priset på synnerligast oxar var ovanligt högt. Djurägarne hunno icke fram till marknadsplatsen med sina kreatur förrän spekulanter anmälde sig. Uppköpare med mätkedja i hand vandrade tidigt på morgonen ut på vägarna, som ledde till Mullsjö, för att söka upphandla de till marknaden antågande djuren. Orsken till den ringa kreaturstillförseln var att månadsmarknad hölls i Jönköping samma dag, och många hade begifvit sig dit med sina djur. Det är nog mindre lämpligt, att kreatursmarknad hålles samma dag på platser så nära belägna hvarandra. Olämpligt synes det äfven vara att, så som nu var fallet i Mullsjö, hålla marknad på en lördag, enär många djur icke kunde hinna hemforslas samma dag, hvarföre äfven söndagen därtill måste användas. (Jönköpings-Posten 1911-04-03 "Mullsjö vårmarknad 1911")

De första mått som (skräddaren) C.O. Fredriksson tog på en kund i Vaggeryd är daterat den 23 mars 1909. ... I mars 1910 blev C.O. Fredriksson kompnjon med Carl Blomdahl och verksamheten flyttades till Carl Grants hotellbyggnad vid stationen. Blomdahl var adventist, och gick därför hem från arbetet på fredagskvällen. Det skapade problem eftersom de flesta affärer gjordes upp på lördagen. I december 1911 upphörde samarbetet. Blomdahl fortsatte med skrädderirörelse i egen fastighet, medan C.O. Fredriksson ökade ut sin verksamhet med herrekipering. (Erik Fredriksson "C.O. Fredriksson och skräddarna i Vaggeryd" s 85-86)


ca 1910 - ca 1900

Slädparti var i söndags, den 29 mars anordnadt af en del ungdomar från Kvarnaberg med omkringliggande gårdar i Byarums socken. Färden gick från Bäckaskog under det härligaste väder med Skillingaryd som närmaste mål. Dit kom man lagom att dricka "elvakaffe", hvarefter man roade sig på bästa sätt till fram på e.m. då det fortsattes till Vaggeryd, där middag intogs å hotellet. Den angenäma stämningen förhöjdes ytterligare (genom) pianomusik af hr Carl Grant. Till slut bevistade deltagarne en kinematografförevisning i Boarps missionshus. (Jönköpings-Posten 1908-04-01 "En söndag med slädparti i härligaste väder")

Här lämnas en kortfattad redogörelse för sistgångna söndagen å Skillingaryd. Redan vid 6-tiden på morgonen klingade öfver nejden hornmusik från Marielundshöjden väster om samhället, utförd af frälsningsarméns musikkår härstädes. Det var dels sånger ur (tidningen) Stridsropet och dels andra musikstycken, som utfördes, stämmande mottagliga sinnen till Guds lof för inbrytande skön sabbatsdag med vårsol och björklöfsdoft. Kl. 10 f.m. hölls i missionshuset predikan genom tolk af döfstumme hr Person från Nässjö ... (samt af) förre predikanten i Jönköpings Missionsförening, Wennberg, nu bosatt i Hagalund invid Stockholm. ... Kl. half elva hölls den sedvanliga lägergudstjänsten med predikan af regementspastor G.H. Ydström. Utom militären bevistas dessa gudstjänststunder af många civila personer och hållas de numera icke å öppna fältet utan i en af de rymliga lägerhyddorna, däri större stillhet råder och predikanten bättre höres. Klockan 2 e.m. var föredrag å Soldathemmet af kyrkoherde K.O. Eriksson från Tofteryd, hvarvid nya födelsens nödvändighet och förmåner med värme och hänförelse påvisades. Under lägertiden förekommer numera alltid predikan i Soldathemmet vid tvåtiden, och äro dessa uppbyggelsestunder mycket besökta, icke blott af militären utan ock af ortens civila befolkning. Vid tretiden såg man skolbarn och en stor skara äldre såväl militärer som civila samlas å torget. Då ordnades ett tåg och så bar det i väg öfver exercisheden till det väster därom belägna Sundbergs Hult, där den beramade Linnéfesten skulle gå af stapeln. I närheten af en talarestol, placerad på en med smärre björkskog omkransad berghäll, hade regementets musikkår tagit plats och välkomnade det ankommande långa tåget med en sprittande marsch. Sedan den väldiga skaran hunnit placera sig, sjöngs unisont under musikens ledning "Du gamla, du fria", hvarefter folkskollärare Toll enligt uppdrag hälsade festdeltagarna välkomna samt erinrade i ett kort anförande om festens betydelse. Efter ytterligare ett musiknummer höll regementspastor Ydström festtalet, däri talaren på ett uttömmande och intressant sätt skildrade Linnés lif och lifsgärning. Sedan skolbarnen afsjungit "Vårt land" och "Våren är kommen", samt hr Wolf föredragit ett poem och musiken däremellan instuckit korta musiknummer, afslutade kyrkoherde Eriksson denna Linnéfest med en allvarlig och innerlig uppmaning till de församlade att framför allt sätta sitt hopp till Herren, och i så måtto taga den store smålandssonen Linné till föredöme. Den i allo lyckade festen, som gynnades af den härligaste väderlek och hvars antal besökare anslogs till öfver 1,000 personer, var anordnad gemensamt af Skillingaryds föreläsningsförening samt nationalgodtemplarlogen Oscar på platsen jämte Skillingaryds båda skytteföreningar. Från chefen för beväringsrekrytskolan rönte festkommittén stort tillmötesgående dels så, att åt manskapen lämnades ledighet och tillstånd att besöka festen. Äfven många såväl öfver- som underbefälspersoner jämte deras damer syntes bland festdeltagarne. Likasom dagens strålande stjärna vid hennes framträdande i den tidiga morgonväkten med musik och sång hälsats af frälsningsarméns kår, så sände samma kår från samma ställe samma stjärna i skymningsstunden med musik, sång och bön sitt afsked, därvid tacksamt gifvande Gud äran för de lif- och värmealstrande strålar han under dagens lopp i så rikt mått och fritt utstrött. (Jönköpings-Posten 1907-05-29 "En söndag på Skillingaryd")

Arbetarekommunens (i Jönköping) kvartalsmöte afhålles söndagen den 5 instundande januari å Folkets hus, Smedjegatan 28 kl. 11 f. m. Dagordning vid mötet. OBS! Medlemskort måste uppvisas vid ingången. Styrelsen. (Smålands Folkblad 1902-01-03 "Arbetarekommuns kvartalsmöte afhålles en söndagsförmiddag kl. 11")

Kyrke-Mari var en liten gumma (i Sandseryds sockens fattigstuga), som gjorde tändsticksaskar med en rent makalös skicklighet. Hon gick till Junebro tändsticksfabrik nere i Jönköping och hämtade material, träspån och blått papper och klistermjöl. I fattigstugan kokade hon klister, så doften spred sig över hela huset, och allteftersom staplarna av färdiga askar blev större och större, blev utrymmet för henne själv allt mindre. Sen kunde man få se Mari med två hopknutna stora säckar, en på magen och en på ryggen, vandra iväg till Junebro och leverera sina askar. Kanske fick hon 25 öre för tusen askar eller så. Och på vägen hem igen hade hon nytt material med i säckarna. Hon arbetade alltid med sina askar utom på söndagen: då gick hon i kyrkan, fin och prydlig. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 20-21; början av 1900-talet)

En söndag kom jag in i en småländsk kyrka för att öva andakt. Där var fullt av folk, ty småländingarna äro fina, laglydiga och framför allt kyrkosamma människor, särdeles inom Jönköpings län, där statskyrkan har sitt bästa stöd, och där inga villomeningar eller vinkelpredikanter tålas. Kyrkan var alltså proppfull, och när det led emot att evangeliet skulle läsas, frågade jag min sidokamrat i bänkenom, en gammal odalman: "Vilken söndag ä dä' efter sexagesima? Jag har glömt'et, min syndare." "Efter sexagesima, dä' vete hundingen! Men i da' ä' dä' femte söndan efter Värnamo marknad!" genmälte gubben och försjönk därpå ånyo i sina betraktelser. (Ture Sällberg "Värnamo marknad" s 143-144)

Ett icke socialistiskt arbetaremöte (hölls) i går kväll (kl. 8 e.m.) å absoluta nykterhetsföreningens lokal, Smedjegatan 20. . . . Till att mötet ej var så talrikt besökt som önskvärdt hade varit bidrog nog bl. a. den omständigheten, att det hölls på en söndag, då många af de arbetare, för hvilka det var afsedt, vilja vara i sina hem och ej ha lust att vara med om dylika möten. (Jönköpings-Posten 1900-08-13 "Ej talrikt besökt arbetaremöte på söndagskväll")

På söndagarna var det (i början av 1900-talet) kyrkparad på Slätten (i Skillingaryd). Då marscherade kompanierna upp framför högvakten där de bildade en fyrkant med officerarna till häst. Det var en grann syn när solen sken och det blänkte i de blanka uniformsknapparna och musikinstrumenten. Musiken spelade psalmer och regementsprästen predikade. Efter predikan och sista psalmen, som brukade vara Vår Gud är oss en väldig borg, ljöd kommandoropen och kompanierna marscherade till sina förläggningar medan musiken spelade Jönköpings regementes paradmarsch. En gång om året var det vad man kallade storsöndag vid regementet. Då kom fästmör och anhöriga till beväringarna och hälsade på. Då skulle det vara extra festligt med parad och regementsmusik. Då brukade det komma tivolin med sina skjutbanor och ringkastningar o. dyl. (Gunnar Blansch "Skillingaryd när seklet var ungt" s 13)

Besöken i (Barnarps) kyrka, som låg en dryg halvmil bort, blev särskilt under vår- och höstarbete inte var söndag. Både folk och hästar var trötta och behövde vila. Under tiden då arbetet inte var så hårt, och man kunde använda hästarna för kyrkfärden blev besöken flera. Det kändes alltid högtidligt och rofyllt med kyrkan, och det var en fast punkt i tillvaron för alla. Från mina första kyrkobesök minns jag att Far och Mor aldrig satt bredvid varandra i kyrkan. Vid sekelskiftet indelades besökarna i en mans och en kvinnosida. För vår familj betydde det att Far och jag satt på höger sida i kyrkan och Mor och systrarna till vänster. Denna höger- och vänsterregel försvann dock och vi kunde sitta tillsammans var som helst. Ett besök i sockenkyrkan var högtidligt och andaktsfullt och förbereddes noga, särskilt av de äldre. Man skulle läsa dagens texter, se till att vara ren och snygg, samt alltid använda sina bästa kläder. Själva gudstjänsten var enkel, utan solo eller körsång, predikospråket kärvt och rättframt. Som barn förstod jag inte mycket av det som sades och önskade att så snart som möjligt komma ut igen. Men jag var ändå på något oförklarligt sätt gripen av stundens allvar, kyrkorummets många målningar och förgyllda änglar som jag tyckte var så vackra, och för min fantasi framstod som något av himmelens härlighet. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 127)


ca 1900 - ca 1850

På (1890-talet) fanns det (i Jönköping) icke många hantverkare, som arbetade på måndagarna. Måndagen betraktades allmänt som en fridag, "frimåndag" hette det, och det var då vanligt, att man sommartiden samlades från skilda yrken i Ljungarumsskogen för att dricka och spela kort. Brännvinet kostade på den tiden endast 90 öre per liter. . . . På de kvarvarande maderna funnos s. k. kålgårdar med tillhörande små lusthus. Borgarna, som bodde inne i staden, hade här sina sommarnöjen, där de tillbringade kvällar och söndagar. Här hade man även ett tivoli, kägelbana, karusell m. m. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 44,48-49; målaremästarna G. A. Brogren och E. Th. Sandquist berättar)

Fest för söndagsskolebarnen i Husqwarna hölls den 31 sistl. dec. . . . Till barnen utdelades rikliga gåfwor och böcker samt till de barn, som flitigt besökt skolan blomsterkort med bibelspråk. . . . Alwarsamt och kraftigt påmindes ock barnen "af skolläraren hr Dalin) om, att ej i synd och lek förspilla de sabbater, under hwilka nu för en månad sedan söndagsskolan upphörde. (Jönköpings-Posten 1881-01-08 "Att ej i synd och lek förspilla sabbater")

Söndagen som stillhetens och kyrkans dag fanns ej i detta nya samhälle. Kyrkan klagade länge över de många järnvägstågen, som störde andakten och gav anledning till lustfärder och utflykter på söndagen. Söndagen borde enligt gammal hävd firas utan "resors anställande". Resor lände bara "till sabbatens ohelgande, Guds förtörnelse, andras förargelse och syndastraffs upwäckelse". I Nässjö ansåg också pastor så sent som 1890 i en ämbetsberättelse, att "fördenskull borde Kungl. Jernvägsstyrelsen låta trafiken upphöra på söndagarne eller åtminstone betydligt minska densamma". Man trängdes inte längre i kyrkor och vapenhus, utan i stället i butiker, på gator och på järnvägsperronger. Från Jönköping heter det i en ämbetsberättelse 1880, att många föredraga "att genom spatserturer på stadens gator fördriva tiden under den dyrbara nådesdag, då deras själar skulle hafva sin rätta sabbatsvila i Gud". (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 590)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Mången vacker vår- eller höstsöndag vandrade vi upp till (Vattenledningen för att beundra springbrunnen) efter kyrkbesöket, som var obligatoriskt varannan söndag, vill jag minnas. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,82-83)

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. Därefter for hon varje söndag (från Värnamo) till kyrkan i Hagshult för att åhöra pastor Karl Palmbergs predikningar. Denne var en gudabenådad förkunnare. Hagshult ligger två och en halv mil från Värnamo. Jesusmystiken grep henne och hon blev förändrad. Hon besökte sjuka och fattiga och läste Bibeln och Moodys skrifter för dem. Hanna ledde söndagsskola och hade en syförening vars avkastning tillföll fattiga barn. (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45)

Jönköpings Arbetareförening företog sig i Söndags en utfärd utom staden. På sedwanligt sätt skedde detta under dans samt med förfriskningars intagande. Wi kunna för ingen del gilla detta slags förlustelser, hwilka enligt Guds ord måste stämplas såsom flärdfulla sabbathsförbrytelser, och en förening på sådana grunder bygd och som på detta sätt wisar sin tillwaro och werksamhet kan sannolikt icke länge ega bestånd. (Jönköpins-Posten 1867-09-04 "Jönköpings Arbetareförening begår flärdfulla sabbathsförbrytelser")

Biträdesföreningarne uppstå vanligen på det enkla sättet, att i en socken eller, där en sådan är vidsträckt, i en eller flera delar deraf, några Guds barn, ofta i början till ett ganska ringa antal, hvilket dock vanligen snart ökas, komma öfverens att en eller flera gånger i månaden, merändels på Söndagseftermiddagarne, komma tillsamman, då, efter afsjungande af en psalm eller annan andlig sång och nedkallande af Guds välsignelse, någon läser högt utur Bibeln och någon bok af Luther eller annan godkänd evangelisk författare, omvexlande med samtal om det lästa ordet och andlig sång, hvarefter sammankomsten slutas med bön och bidrag insamlas för att genom huvudföreningen eller annorledes användas för Guds rikes bästa. ("Jönköpings Missionsförenings redogörelse 1863" s 105)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Arbetet vid masugnen måste ju pågå i helg och söcken under blåsningstiden. Man ville dock så vitt möjligt undvika söndagsarbeten. 1847 antogs som bonkare Olof Jönsson i Bashult för 24 skill. i dygnet. Han ålades emellertid att "bonka så mycket på söknedagar", att helgdagsarbetet undvikes. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 66)

I dag gifwes "Den häftige Friaren" och "Sufflörens Recett". Detta är Herr Wallins sista spektakel under denna sejour. - Herr Wallin hade ämnat spela både Söndagen och Måndagen, men har blifwit wägrad af Wederbörande lokalauktoritet. Denna wägran är ganska anmärkningswärd, då man känner att spektakler få gifwas under påskweckan, åtminstone de första dagarne i Stockholm, och att sådant ej heller wägrats i någon provinsstad utom Jönköping. Till och med i det katolska Frankrike äro teatrarne öppna alla dagar, utom Långfredagen. I fall wederbörandes wägran skall anses wara ett uttryck af Jönköpingsboarnas opinion om spektaklers inflytande på sedekänslan, så måste man härstädes derom ega kuriösa begrepp. Emellertid är detta tredje gången Hr Wallin måst göra förluster genom wederbörandes stränga nekanden. Twå gånger har han erhållit upprättelse genom Kungl. Maj:ts, på anförde beswär lemnade tillåtelse; men då en sådan rättelse alltid måste komma försent för att kunna motwerka förlusterna, synes en klagan utan ändamål. . . . Det är beklagligt att man just här alltid skall ådagalägga en hårdhet emot skådespelare, som de icke möta på något annat ställe. Man har ännu i friskt minne de intriger, som ett wisst Läsarekotteri härstädes för några år sedan tillställde för den utmärkte skådespelaren Torslow. Skall man förbjuda spektakler under påskweckan, så borde man sannolikt med ännu större skäl förbjuda Polska och Mazurka, men det lider ej twifwel, att dessa bli tolererade äfwen under den heliga weckan, till och med i de fornäma kretsarne. (Jönköpingsbladet 1845-03-15 "Provinsstad utan spektakler under påskweckan")

Varje skoldag vid Jönköpings skola inleddes med bön och bibelläsning i aulan. Undervisningstimmarna var 32 per vecka. . . . Till detta kom obligatoriskt deltagande vid söndagens gudstjänst i Kristine kyrka, där särskilda platser var anvisade eleverna vid Jönköpings skola. Det är minnen av dessa söndagliga gudstjänstbesök, som utgör bakgrund till Viktor Rydbergs mest kända dikt med jönköpingsmotiv, nämligen Träsnittet i psalmboken. Skolpiltarna samlades i skolan och marscherade sedan tillsammans in i kyrkan: "Ur skolan skred, led vid led, barhalsad och rosig en gosseflock." En i denna "gosseflock" från Jönköpings lärdomsskola var alltså under åren 1838-1845 Viktor Rydberg. (Göran Åberg "Viktor Rydberg i Jönköpings lärdomsskola 1838-1845" s 24)

De Tio Budorden för Gifta: ... 3. Gån wackert med hwarann' i Herrans tempel till ömsesidigt och till barns exempel. (Kärleks-Balken eller Gyllene reglor för Gifta Män och Hustrur; "Jönköping 1834. Tryckt hos N.E. Lundström.")

Min gamle vördnadsvärde fader . . . egde en vacker och klangrik röst, hvilken dock mest användes för sjungande af psalmer, hvartill han hvarje lördagsqväll och söndagsmorgon samlade sin familj. . . . Såsom en gudfruktig man läste han hemma ofta i andliga böcker och gick nästan hvar söndag, så vidt han hade helsa till kyrkan; och att han der hörde uppmärksamt på presten, bevisades deraf, att han ofta många år efteråt kunde noga göra reda för ämne med afdelningar samt ingångsspråk m. m. i gamla predikningar som han hört. . . . Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . (Om) söndagarne, sedan vi väl varit i kyrkan på förmiddagen, fingo vi med våra jemnåriga leka så mycket vi orkade. . . . Med afseende på gudsfruktan får nämnas, att folket gick flitigt i kyrkan, att söndagen hölls i helgd, åtminstone af de äldre, och att många af dessa brukade använda en stor del af söndagseftermiddagen till läsning i bibeln och postillor. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 82,87,91)

Emilie Petersen ordnade (alltifrån början av 1830-talet) samlingar på Herrestad på söndagseftermiddagarna utan medverkan av socknens prästerskap men väl av troende präster i omgivningen. ... Dessa samlingar synes enligt Emilie Petersens dagböcker ha fortsatt att vara ett stående inslag i söndagsfirandet på Herrestad vid sidan av all annan uppbyggelseverksamhet. I varje fall tackade aldrig fru Petersen ja till kalas på söndagarna, eftersom hon ville ägna den"ett grundligt sabbatshelgande, då själen så ymnigt emottager Guds inverkan". Hon skrev inte heller gärna brev på söndagen, även om hon betonade att hon "står ej lagbunden om andan faller på". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 35; I ny miljö på Herrestad)

1828 köpte John och Jacob Hamilton Eckersholm för att lägga till de andra bruken (Hörle, Karlsfors, Taberg, Lindstadsfors och Lomsjö). (Eckersholm) blev bostadsort för John medan Jacob slog sig ner i Hörle. . . . Jacob var också riksdagsman och väckte särskild uppmärksamhet genom sin motion om att vissa helgdagar skulle indragas eller flyttas, vilket möttes av kritik från bl. a. Esaias Tegnér. En av de helgdagar greven ville ta bort var långfredagen. Det påstås, att han ville att det skulle arbetas även på söndagarna med uppehåll bara under gudstjänsten. En söndag lär greve Jacob ha åkt till Värnamo på gudstjänst men blivit illa berörd när han kommit hem och hört alla hamrarna gå för fullt. I fortsättningen fick hamrarna stå till kl. 6 e.m. Greven fick också tillstånd att anställa och avlöna en brukspredikant, eftersom avståndet till sockenkyrkan var en mil. Jacob hade tydligen kyrkliga intressen. Han hade också studerat teologi någon termin i Uppsala i sin ungdom. (Lennart Gustavsson "Järnbruken kring Taberg - del 1" s 47)

I våra bygder grundade komminister S.J. Rooth år 1818 en söndagsskola på Visingsö. ... I Jönköping började fröken Aurore Storckenfeldt den första söndagsskolan. Enligt en uppgift lämnad av häradshövding Odencrantz, var det söndagen den 2 maj 1852, som hon började samla barn ("i en änkas trånga kammare") "för att undervisa dem i Herrens ord" ... Även äldre personer kommo så småningom med i "Frökens söndagsskola". Den andliga rörelse, som på 1860-talet uppstod i Jönköping, har till ej ringa del haft sin upprinnelse i Aurore Storckenfeldts söndagsskola. (Olof Thulin "Pionjärerna"; Jönköpings-Posten 1951-09-13)

Det var långtifrån ej utan fara att gå in i (Jönköpings fästnings) valv, vars stenar tycktes hänga lösa eller där taket var överstrött med stalaktiter. Men andra hade varit därinne. Ja, några hade rent av gått bort sig och aldrig kommit ut igen. Så mycket visste man ändå, att i ett valv hängde ett spett med brödkakor, och i ett annat stod en kista med en höna på locket, kistan full av guld och ädla steenar; men ej åtkomlig för någon annan än ett söndagsbarn och på skärtorsdagsnatt, om söndagsbarnet gick dit fastande och tigande, vilka villkor aldrig under min tid sammanträffade. (C.A. Wetterbergh "Jönköping för omkring 60 år sedan" s 45; brev år 1868 till barndomsvännen Per Georg Scheutz)

Sitt långa tal vid en sockenstämma (i Byarum 1805) begärde (kyrkoherden Jonas Johan Lagergren) även skulle bli uppläst från kyrkans predikstol med förhoppningen och välgångsönskningen: "Lyse Byarums församling alltid af lika wackra seder och vördnad för Herrens sabbatsdag, som den äger ett vackert tempel och alltid bevisat sig äga ledamöter, hwilka Gud frucktat." (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 26)

1782 i nov. har (Sandseryds) församling ett besvärligt vårdfall att ta ställning till. Kyrkoväktarens son Peter har sedan några år varit mycket sinnessvag. Nu ställdes församlingen inför den frågan, hur utväg till hans vård skall vinnas. Härtill svarades, "att man får försöka på det högsta och yttersta, att få denne uslingen in uti Jönköpings Hospital". ... Huru skulle nu förfaras om Peter ej kunde antagas till hospitalshjon. Beslöts att varje hel gård då får vårda honom 4 dygn och de mindre gårdarna i proportion efter storleken. Det står var och en fritt att hava honom i fattigstugan eller i sitt eget hus. Ordentlig lista kommer att uppgöras. 1784 i maj förklarar församlingen på förfrågan av assessor Wåhlin, att den ej är obenägen att i framtiden bidraga till häradslasarettet. ... 1797 beslöts att täcka de ökade bidragen till länets lasarett genom offer 20 söndagen efter trinitatis samt sista stora böndagen. Ingen mer tunga drabbar församlingen, om härtill lägges vad som insamlas vid bröllop och barndop. ... 1842 i jan. kungör Landshövding Bergenstråhle, att församlingen kan få ett besök i månaden av provinsialläkare, vilket särskilt skulle lända fattiga och sjuka till hjälp. Härtill svarades, att som avståndet till Jönköping är så ringa, att var och en vid behov utan svårighet kan rådfråga vederbörande läkare, så ansågs läkarens personliga närvaro en gång i månaden härstädes mindre behövligt. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 215-217)

Några bönder i Hyttegården och Sväningstorp fick 1771 en grundlig skrapa för att de en söndag efter gudstjänsten till sent på kvällen hållit på med skördearbete och därmed överträtt sabbaten. Samtidigt förmanades andra att ej draga Herrens straff över sig genom en sådan överdådig förbrytelse. ("Bottnaryd förr och nu" s 18; Ur sockenprotokollen)

Länsman åtalade (Lars Hansson i Bosebygd i Mullsjö) år 1753 för att han kört ett lass järn på böndagen i stället för att bevista en gudstjänst. Lars försvarade sig med att hans herrskap befallt honom att hämta järnet i Byarum i Småland. Han hade gett sig iväg onsdagen före böndagen och beräknat vara hemma påföljande dag. Järnet var emellertid inte färdigt i tid och han kunde inte vända hemåt förrän på söndagen. Men under vägen hade han inte passerat någon kyrka på närmare avstånd än 1/4 mil. Denna förklaring godtog rätten och Lars frikändes från beskyllningen för sabbatsbrott. (Ingvar Sandahl "Inför rätta i gamla tider" s 30)

Strax efter midnatt kommo vi till en liten stad i Småland, Jönköping kallad. Vi lågo där hos borgmästaren och hade den dagen rest hela 11 mil. Den 13 (februari 1586) lågo vi där stilla till middagen, ty det var fastlagssöndag, på vilken innevånarna mycket höllo; och kokas på en gång så mycket kött, skinkor, svinhuvuden, rökt kött, tungor, fläsk occh dyl., som länge håller sig, att efter en månad, ja, väl sex veckor efter framsättes samma kött, liksom det under vägen framsattes för oss sådant kött, som blivit kokt till julen. (Samuel Kiechel "Reseskildring" s 33-34; Samuel Kiechel från Ulm reser i släde från Hälsingborg till Stockholm tillsammans med två köpmän från Lübeck)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Först i samspel med röstens, ansiktets och kroppens uttryck blottas de talade ordens egentliga budskap. Vilka ansiktsuttryck beledsagade talet i Sverige under äldre tider? Och vad kunde förmedlas genom kroppens rörelser? Vi får anta att man då som nu nickat, skakat på huvudet, höjt ögonbrynen och ryckt på axlarna, att ansikten vridits i vrede och harm. Mycket skulle säkert kännas igen, men ändå skulle just kroppsspråket redan på långt håll röja djupa skillnader i värderingar och tänkesätt. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 272)

Det finns ett förbud mot allt arbete, vilket det än må vara, på sabbaten. Denna strikta regel kan bara brytas när hälsa eller liv står på spel. Bland arbeten som inte kan utföras på sabbaten är tändandet av eldar och matlagning, varför varma rätter till helgen bör tillredas i förväg. (Eugeniusz Duda "The Old Synagogue at Cracow's Kazimierz" s 15)

Mönstret för den judiska sabbaten är Guds vila på den sjunde dagen. Guds vila skall också vara människans vila. Under sex dagar skall hon skapa sin tillvaro men på sabbaten får inget arbete utföras. Sabbaten erinrar därför om det paradisiska tillståndet före syndafallet. Samtidigt visar den framåt mot den messianska tiden, då det jordiska paradiset skall återskapas. Sabbaten ger en återblick inte bara på skapelsen utan även på Guds handlande med sitt folk genom dess heliga historia. Samme Gud, som befriade sitt folk ur fångenskapen i Egypten, leder nu folket mot den messianska fullkomningen. Sabbatsdagen är helig och avskild från veckans andra dagar. På sabbaten skall juden avstå från det vanliga, betungande arbetet. I Moseböckerna och den talmudiska traditionen finns detaljerade bestämmelser om vad som får och inte får göras på sabbaten. Grundläggande är förbuden mot att göra upp eld, bära bördor, gå eller färdas längre sträckor, skriva, handla, bedriva hantverk och köpenskap samt utföra tyngre sysslor i hemmet. I praktiken innebär detta att den fromme juden inte får röka, telefonera eller åka bil på sabbatsdagen. När husfadern återvänder efter fredagens aftonbön i synagogan, välsignar han barnen och hälsar sin maka med lovsången till en idog hustru ur Ordspråksboken 31:10-13. Bordet står dukat med de brinnande sabbatsljusen, sabbatsbröden, vinet och sabbatsbägarna. Husfadern inviger sabbaten med helgelsebönen "kiddush" och välsignar vinet och bröden, bryter brödet och delar ut det. Efter måltiden beds en särskild tackbön. Vid synagogans morgongudstjänst på sabbatsdagen läses de bestämda texterna och sabbatsbönen. När de tre första stjärnorna visar sig på himlen tar sabbaten slut. Efter aftonbönen i synagogan tar man avsked av sabbaten med en särskild ceremoni. Denna upprepas i hemmet, varefter "drottning Sabbat" ledsagas ut ur huset. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 33-34)

Jezidierna är en märklig religiös (islamisk) minoritetsgrupp, som finns i gränstrakterna mellan Turkiet, Irak och Syrien. De är kurder och räknar en sufisk mystiker vid namn Adi på 1100-talet som sin profet. De bildar ett teokratiskt samhälle, har egen tideräkning och firar onsdagen som helig dag och lördagen som vilodag. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 115)

Kyrkan (i Fengzhen i Kina i oktober 2001) var fylld till bristningsgränsen och genom alla fönster tittade en skog av ansikten in. ... Församlingen sjöng när vi tågade in. Sedan följde körsång och församlingsföreståndaren hälsade oss varmt välkomna. Vi fick tillfälle att hälsa från kristna i Sverige och sjunga en sång. När vi sjöng kören: ”Herren tar vård om dig ...” på kinesiska stämde alla in. Många kinder blev blanka av tårar och många i gruppen harklade sig. Det var verkligen något himmelskt över detta – att möta helt okända människor, men ändå uppleva den djupaste syskongemenskap. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 134)

Kylskåpet var fortfarande tomt och det fanns inte en affär som sålde livsmedel på Saltön en söndag, men det kunde ju inte Johanna hjälpa. (Viveca Lärn "Midsommarvals" s 57-58)

Det fanns trettionio olika sysslor som var förbjudna på sabbaten, och de flesta av dem hade under-kategorier. Man fick inte ens klippa naglarna, plocka bort ett hår- eller skäggstrå eller ha på sig sandaler med järnpliggar (sandaler som var gjorda i ett stycke var tillåtna, men om det fanns pliggar i dem så kunde det räknas som att bära en börda varje gång man lyfte foten). (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 35)

Tidningsprasslet blandas med ett annat ljud. Det är klockorna i St. Peter's nere vid Themsen som ringer till högmässa. Jag gillar söndagsförmiddagar i London, den loja kravlösheten. (Stefan Andhé "Anlag för vemod" s 29; Från kejsar Augustus utgick ett påbud)

Jag satt å läktaren vid Läspevallen en söndag, när det skulle sparkas boll. ... Nu stiger jublet, båda lagen nalkas i spänstigt fyrsprång å det gröna fält. ... Ja, jubla GISK-supportrar, hänfört över den bästa elva, som kommunen sett! ... För ädla kämpar, tappra GISK-kamrater jag strängar lyran till en sång i dag. Jag prisar vida hellre deras dater än dylika av mera krigiskt slag. Vår gamla dröm om bragder och om ära förvandlas här till fredlig sportkontakt. Här kan det unga släktet hoppfullt lära, vad som behövs för att få proffs-kontrakt! (Ulf Schöldström "Idrottssöndag" s 30-31; dikt av A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad 1997)


ca 1990 - ca 1970

Den viktigaste historiska konsekvensen av evangeliernas berättelser om Jesu läkedomsunder är inte masshelbrägdagörelser och under, den viktigaste konsekvensen är sjukvården. ... Den första början till sjukhus och sjukvård var de kristna klostren. Ja, till och med innan klostren fanns, gick kristna runt och tog hand om pestsmittade som ingen tordes befatta sig med. (Vibeke Olsson "Dagsmejans hopp" s 81)

Är det, även om resurserna är tillräckliga, rätt att låta ett barn (med ryggradsdefekt) genomgå en lång rad svåra operationer och tillbringa lång tid på sjukhus när den sannolika livslängden ändå är kort? Vem avgör det? Om operationen inte skall eller kan utföras eller om föräldrarna inte vill ta hand om barnet, vem skall då ha ansvar för vården? Inför detta problem, liksom vid livets slut, anser kristna inom sjukvården att fullständig, kärleksfull och ömsint vård skall ges, men att spektakulära åtgärder för att förlänga livet inte alltid är kloka. Dock bör patienternas avsked från livet inte påskyndas genom dödshjälp före den tidpunkt Gud bestämt. (Rex Gardner "Medicinsk etik" s 301; författaren född år 1920 i Kenya)

Man kan inte överskatta betydelsen av att Israel genom alla bittra öden höll fast vid sabbaten, vilodagen. I hela romerska kejsartiden var de utsatta för åtlöje till följd av denna – som hedningarna tyckte – löjliga och barbariska seden att låta var sjunde dag vara vilodag, inte bara för egen del, utan för sina slavar, ja t o m för djuren. Och sedan bruket med regelbundet återkommande vilodag via kristendomen hade slagit igenom, sökte man under franska revolutionen att ersätta sjudagarsveckan med dekader, tiodagarsperioder, liksom kommunisterna i Ryssland försökt med femdagarspass. Det tycks inte ha lyckats, och ännu 1970 såg jag på offentliga anslag om öppethållande av institutioner i Leningrad, att lördagen hade kvar sitt judiska namn subbota, sabbat. Sjudagarsveckan tycks vara inbyggd i människans livsrytm. Och kanske inte bara hos människan. Det finns ju en gammal uppgift – som jag inte haft tillfälle att kontrollera – att silkesmasken lever i sjudagarsrytm: sex dagar arbetar den, medan var sjunde dag är ägnad åt fasta och vila. Men sabbaten är ämnad inte till tvång, utan till frihet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 280 i kommentar till Luk 14:1-11)

Dagarna i Tel Aviv var heta. ... "Självfallet borde vi också gå över till sommartid, men det tillåter inte de religiösa partierna i Knesset, parlamentet", (sa Shomo). "Dom menar att bönetiderna inte skulle kunna hållas. Hela sabbaten riskerar då att förskjutas i tid och ingen skulle veta när helgen inleddes. Hur kan man för övrigt förena de krav, som det moderna samhället ställer på den enskilde, med kraven hos den gamla judiska lagen, Halacha? Lösningen ligger i modern teknologi läste jag en dag i Jerusalem Post." I Jerusalem finns ett institut där man försöker slå en bro mellan gamla och nya krav.Teknikerna på institutet tillverkar i samarbete med skriftlärda män olika elektroniska hjälpmedel vilka är tillåtna att användas under sabbaten, till exempel särskilda strömbrytare. Lagen förbjuder en troende jude att slå till en strömbrytare under sabbaten. Orsaken är förbudet att göra upp eld under helgdagen, då man över huvud taget inte får utföra något slags arbete. I modern tid har förbudet i överförd symbolisk mening kommit att gälla också tändandet av ljus, vilket sker när man slåt till strömbrytaren. Det är den direkta handlingen, tillslagandet, som är förbjuden. Nu hade teknikerna konstruerat en strömbrytare som kan skötas indirekt och då kan även de troende få ljus i sina hem utan att bryta mot lagen. En liknande uppfinning är sabbatstelefonen, som får användas på lördagar och under de judiska helgerna, under förutsättning att mottagaren av samtalet också har en liknande apparat. ... Institutets motto är "Lösningar och inga kompromisser". Ett stort antal bud i lagen kan aldrig kompromissas bort. Ingen kemisk eller biologisk lösning kan någonsin göra ett stycke fläsk "kosher" som föda. Och varje lördagsflight med flygbolaget El Al innebar också ett brott mot den gamla lagen. ... Taxin från Tel Aviv stannade på Jaffa Road i Jerusalem. Det var sabbat och gatorna låg alldeles öde. Allt var stängt, affärer, restauranger, kaféer. Måste jag gå över till den arabiska delen av Jerusalem för att få en bit mat? Stanna, sa en ung grabb, solen går ned om några minuter och då bryts sabbaten. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 157-159,163; Israel 1980)

För araberna har inte mattan varit en statussymbol. För dem var mattan en nödvändighet för att hålla kylan borta från marken. När de vandrade från plats till plats var mattan den enda "möbel" de förde med sig. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 10; Ankomst till Tripoli 1976)

Belfast är som en gryta och längst ned i botten ligger ett protestantiskt område som heter Sandy Row. Även soliga dagar - och dom är få i Belfast - är det grått och trist i Sandy Row. ... George och hans hustru Sally bor på Aughran Street, långt in i Sandy Row. ... George klagade inte. Han hade inte klagat sedan den dag han blev frälst för tjugo år sedan. I dag varken drack han öl eller rökte och som god kristen kunde han inte längre tänka sig att ens läsa söndagstidningarna vilket enligt George är att vanhelga sabbaten. Han hade inte öppnat en tidning eller en bok, förutom Bibeln förstås, på en söndag under tjugo år, förklarade han stolt. (Lars-Ola Borglid "De arbetslösas ghetton" s 143-146)

Det har alltid varit ett kännetecken för Nordirland att protestantiska och katolska barn aldrig lär sig spela samma sorts spel och lekar. ... Redan från början (i ett litet samhälle i västra delen av Nordirland, nära gränsen till Eire) lär sig protestantiska barn att spela fotboll, rugby, landhockey och cricket medan katolikerna går in för gaelisk fotboll, som skiljer sig helt från vår fotboll, hurley och camogie. I protestantiska ögon hade dessa sportgrenar alltför stark anknytning till katolsk nationalism och gaelisk kultur för att de skulle kunna delta. Mycket sällan deltog dessutom protestanterna ens som åskådare, delvis beroende på att matcherna spelades på söndagar vilket var att vanära sabbaten men framför allt därför att aktiviteterna var suspekt knutna till den politik som protestanterna avskydde och fruktade. På samma sätt som lagen och åskådarna delades upp längs religiösa linjer, var biografpubliken uppdelad. De få protestantiska tonåringar som vågade gå på en biografföreställning i katolsk regi, kritiserades starkt av föräldrarna. Deras grundläggande rädsla var att pojkarna skulle komma i kontakt med katolska flickor men officiellt vädrade föräldrarna sitt missnöje genom att anklaga katolikerna för sabbatsbrott. (Lars-Ola Borglid "Irlands tragiska väg" s 122)

Veckans stora tillfälle (i Björngårdsvillan i Slottsskogen, Göteborg) är söndagskvällen, då man annonserar Ungdomsträngsel. Och då är det trångt. 300-400 ungdomar är det vanliga. De kvällarna håller man alltid till i övre våningen, medan man vid andra tillfällen kan använda Björngårdssalen i bottenvåningen eller till och med mysrummet nere i källaren. ... Det första TV-programmet från Björngårdsvillan sändes (söndagen) den 20 oktober 1968. Det var en direktsändning uppe ifrån andra våningen i villan. Sedan dess har nu (år 1971) ett tjugotal program gått ut i etern med producenten Rune Rustman, musikern Lennart Sjöholm och Björngårdsvillans Georg Svensson i redaktionen. (Ingemar Ringsvåg "Björngårdsvillan - en trängsel- och trivselplats" s 19-20)

Jag drack en kopp kaffe med mannen jag kallar för Hamlet på ett litet kafé som ligger tvärs över gatan till det svårt eldhärjade polishuset i Szczecin. ... Protestmarschen ... (hade ägt rum) den 16 december 1970. ... Hamlet berättade om sin pjäs som hade haft premiär (nu i januari 1971). ... Hamlet översatte raderna för mig. Det var de där Marcellus frågar sin vapenbroder Horatio under en vakttur på slottet: "Varför måste invånarna plågas av denna stränga och trägna vakt/ varför måste det varje dag gjutas metallkanoner och köpas in krigsförnödenheter utifrån/ varför ett sådant tvångsarbete för skeppsbyggare, vars hårda arbete inte låter skilja mellan söndag och vardag?" (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 91-93; De likgiltigas revolt)

Om ”Guds familj” i Qumran: ”Min fader kännes icke vid mig, och min moder har lämnat mig till dig (Gud), men du är en fader för alla din sannings (söner), och du gläder dig över dem som en moder över sitt barn, och som en vårdare sörjer du i ditt sköte för alla dina skapade verk”. (1 QH IX. 35 f.). (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 65 i kommentar till Mark 3:31-35)


ca 1970 - ca 1960

Man hade i församlingen (i tyskkolonin Pederneiras i Brasilien) ett stort problem som gällde huruvida det är synd att lämna mjölk till mejeriet på söndagen. Man hade nämligen nyss börjat leverera mjölk till det stora mejeriet i Santa Rosa. Transportbilen gick både söndag och vardag. En nödvändig åtgärd, om mjölken inte skulle ta skada. På oss verkade en sådan diskussion underlig. Men vi får naturligtvis ha respekt för andra människors samvetsbetänkligheter. Våra missionärer försöker att avdramatisera en sådan här fråga och söker ge den rätta proportioner. Men det är inte lätt. (Sven Alverlin "Med frågor i marginalen" s 130; besök i Brasilien 1967)

Det märkligaste i Israel är annars religionen, den gamla judiska ortodoxa! Den tvingas även en främling att rätta sig efter - jag menar, när det gäller hans dagliga diet. Att man inte fick äta fläsk hos judarna, det visste jag. Men man fick inte heller dricka mjölk till köttmat. Och det allra besynnerligaste var det med frukostäggen: De skulle vara löskokta sex dagar i veckan, men hårdkokta på den sjunde dagen, d. v. s. lördag. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 280; brev från Ascona till Olle Holmberg 1966-05-14)

Enligt min övertygelse skapade Gud världen på fem dagar och hade sedan långledigt över veckoslutet. Därför hann han inte riktigt med vad han skulle, och världen blev mycket riktigt inte så värst lyckad. ... Det framstår som en orättvisa att förespråkarna för en regim så till stora delar misslyckats med sitt skapelsearbete ska ha ensamrätt att predika i våra statsägda kyrkor på söndagarna. Folk har ju många andra intressen än just kristendom, och det vore inte mer än rätt att olika sammanslutningar, intresseorganisationer och pressure groups i vårt samhälle fick dela upp årets 52 söndagar mellan sig på ett procentuellt kvoterat representativt demokratiskt tillfredsställande sätt. Kyrkorna skulle också säkert bli fullare av folk om högmässan handlade om någonting som verkligen intresserade allmänheten. Detta förslag behöver heller alls inte ha någon menlig inverkan på prästerskapets möjligheter att göra sig hört. Eftersom vi ju har två vilodagar kunde den religiösa högmässan lämpligen flyttas över till lördagarna. För kyrkans män borde detta vara en idealisk lösning. Kyrkornas tomhet under högmässan skulle få den naturliga förklaringen att folk är ute och handlar, och inga andra orsaker till de tomma bänkarna skulle behöva framkrystas. I radio skulle en sändningstid mellan elva och ett på lördag vara utmärkt för kyrkan, eftersom folk kan beräknas ha apparaterna påskruvade i väntan på Sveriges Bilradio. Och för prästerna skulle förslaget innebära fria söndagar; det har ju länge framstått som en social orättvisa att just den yrkeskategori som tror på söndagen som vilodag ska behöva arbeta just då. Innan detta nya system med profana högmässor på söndagarna blir fullt utbyggt fordras givetvis ett utredningsarbete som kan ge statistiskt underlag för olika intresseinriktningars önskemål om högmässotid. ... Det är min förhoppning att statsmakterna anammar detta nya projekt. Chanserna torde vara stora, eftersom regeringen för närvarande (år 1965) tar alla förslag som förefaller lite smått kulturradikala. ... ... (Predikan på "Sexualsöndagen":) " ... Söndagen blev (i min barndom) min godisdag, som det hette. Borde vi inte göra på samma sätt med det sexuella? ... På denna godisdag ska vi då, bildligt talat, få äta hur mycket snask vi vill. Vi får fritt ropa fula ord till varandra, hångla, besöka biografen Hollywood, dansa oanständigt tätt, framställa skamliga förslag till höger och vänster, läsa pornografi i familjekretsen, nypa servitriser i baken, och till och med, förutsatt att båda parter är överens därom, löpa hela linan ut. ... Jag kan (till sist) bara säga er detta: fullständig avhållsamhet från det sexuellas förgängliga karamellstrutar är bäst för människan. Jag vet inte varför, men någonting inom oss säger att det är så, och någonting inom oss kan aldrig ha fel." (Tage Danielsson "Postilla" s 109-110,121-122)

Av det skälet att den aldrig skall återkomma var det en minnesvärd dag. Solen gick upp i öster och ned i väster, överlåtande himlen åt stjärnorna och ett ensligt sittande rymdskepp. Radion talade och sjöng genom det öppna fönstret bakom de oföränderligt röda pelargonerna. En kvinna skördade med saxen några vinbärsklasar och bar in dem i köket. Ute på gårdsplanen stod ännu vid kvällsnyheterna en ung pojke på knä vid sin moped och gladde sig åt tändstiftets gnistor. (Verner Aspenström "Trappan" s 241; Söndagen)

(Riksdags)utskottssammanträdena äger (1963) i regel rum tisdagar, torsdagar och fredagar. När arbetsbelastningen är mycket stor kan även måndagar och i enstaka fall lördagar utnyttjas. Onsdagarna är reserverade för kammarplena. När plena är korta, kan dock en del av dagen utnyttjas för utskottssammanträden. (Nils Andrén "Svensk statskunskap" s 125; Utskottens organisation)

Det är tur att inte kyrkorna lyder under postverket, för då finge de ju inte ha öppet på söndagarna. ... Svenskar finner sig i nästan allt. Förr fick vi brev på söndagarna; så icke nu. Varför? Är postverket religiöst? Nej! Är brevbärarna bakfulla? Nej! Är vädret sämre på söndagarna, så att verket skulle bli förkylt om det bure ut brev? Nej! Vilken är då orsaken? Ledningens totala inkompetens och fantasilöshet! (Tage Danielsson "Bok" s 46,63-64)

Månne ej den dag, som ämnats för vila och själens samling inför Guds Ord, blivit en fruktansvärd själamördandets dag. Då arbetar mörkrets furste för fullt! Han tar sina offer både på danshak och i hemmiljö. Ja, är det ej mordanslag mot församlingens tro och liv, då man inställer söndagsförmiddagens gudstjänst för terränglöpning i skog och mark? Jag har själv sett församlingar i denna farozon! (Oskar Sunnergård "Livsförvandling"; kommentar till Joh 5:1-14; Jönköpings-Posten den 22 september 1962)

I stadsdelen Nyfors i Eskilstuna där vår kyrka är belägen, finns det ca 8.000 människor, men ingen kyrka mer än vår. Många i denna stadsdel har börjat betrakta kyrkan som sin kyrka. En alldeles riktig reflexion gjorde nyligen en journalist: "Er kyrka håller på att bli sockenkyrka för Nyfors." Kyrkklockan har hjälpt oss till många angenäma kontakter. "Gode Gud, förlåt mig, att jag arbetar också på söndagen", sade en samvetsöm borgare, när han hörde vår klocka vid söndagsskoldags. Vid ett inbjudningsmöte steg en av stadens tjänstemän upp och tackade för att vår kyrkklocka skapat andakt i omgivningen. Inte minst har man lyssnat till kyrkklockan kl. 18 på lördagarna. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 151; artikel i Svensk Veckotidning nr 19, 11 maj 1962)

Nu tvättar en lärling ansiktet i saltvatten och solsken. Mitt i hamnen bryter en fisk sabbaten med ett silvrigt språng. Fjällen faller från honom med en klang som av kyrkklockor; stadens gator färgas brandgula av det veckomogna solljuset, balanserande på bogsprötet spelar en ung matros sin farfars sjömanssång på ett skälvande munspel. (Derek Walcott "In a green night" s 23-24; En sjömanssång)

Strömstads Missionsförsamling är nästan helt utdöd. Man har att räkna med omkring fyra medlemmar som kan besöka en gudstjänst, och det var väl denna bistra verklighet som gjorde att vi, söndagsskolans föreståndare och enda lärare och jag, i viss mån slog samman söndagsskolan och gudstjänsten till något som vi kallar "Söndagsandakt". Den börjar med en tjugo minuters gemensam samling för barn och äldre, sedan går barnen till Lillstugan, en 100-årig lågstuga med tre rum speciellt iordningsställda för söndagsskol- och scoutarbetet, och de äldre dröjer kvar i Missionshuset på predikan. För söndagsskolans del innebär det nya mera omväxling, stillhet under andaktsminuterna och aktivitet i Lillstugan. Säkert är det värdefullt att barnen under den korta andaktsstunden i kyrkan får ge uttryck för sin religiösa känsla, och kanske det är få vuxna som lika omedelbart och spontant upplever andakt, det heliga. Att barnen uppskattar denna form av söndagsskola är ju tydligt eftersom den under de tre terminer vi annonserat "Söndagsandakt, gudstjänst och söndagsskola samtidigt" fördubblats till över fyrtio. Bland de nykomna är bl.a. några tidigare söndagsskolbarn, flickor i 14-årsåldern, som kom med sina småsyskon, stannade och blev gruppledare för de mindre i Lillstugan. (Olof Josefsson "'Söndagsandakt' i Strömstad samlar ny gudstjänstpublik" s 133; artikel i Svenska Missionsförbundets tidning Svensk Veckotidning nr 19, 1960; artikeln återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok "Liv och frihet", 1978)


ca 1960 - ca 1950

(Vid Stjärnsbergs internatskola) fanns det två giltiga skäl att utebli från arrest eller straffarbete. För det första hade var och en rätt att på söndagsförmiddagen gå de tre kilometrarna till kyrkan och sitta av högmässan utan att för den skull få avdrag på avtjänad strafftid. Det var mest på vårarna under särskilt vackert väder som gudfruktigheten kunde attrahera fler än två tre stycken arrestanter och straffarbetare. Det andra giltiga förfallet uppstod då någon arrestant uteblev därför att han deltog i hemvärnets övningar. Stjärnsberg hade en alldeles egen avdelning av Södermanlands hemvärnskår som då och då inspekterades av en överste. (Jan Guillou "Ondskan" s 139; senare delen av 1950-talet)

Påskdagen var en strålande solskensdag. Familjerna Trotteville och Ringer gick i kyrkan. ... Förmodligen skulle (Fattys) pappa och mamma och kanske herr Ringer dra sig tillbaka för att ta en tupplur efter kyrkbesöket. (Enid Blyton "Mysteriet med rymmaren" s 25)

Ingenting i (Broderskapsrörelsens) programhäfte (1955) står i strid med (det socialdemokratiska) partiprogammet. ... I samband med önskemålet att införa femdagarsveckan gör Broderskapsrörelsen ... en markering när man skriver: "När denna reform blir en verklighet bör det kunna bli möjligt att nå en uppslutning inte endast från kristna kretsar omkring söndagen som vilodag från vilken en hel del av de ting, som för närvarande fyller söndagarna, kunde kopplas bort. (Harald Lundberg "Broderskapsrörelsen (s) i svensk politik" s 18-19)

Många har frågat mig, om det är sant, att man i Skottland inte får vistas utomhus på söndagen. Nej, det är inte sant. ... Det har nog varit annorlunda en gång för längesen, då var det synd att sy och sticka eller överhuvud göra något överflödigt med sina händer. Ja, det fanns platser, där det var jämförligt med äktenskapsbrott i syndfullhet att exempelvis vissla på en söndag, och det kan ännu hända i vissa trakter, att om en gäst går ifrån sitt hotell och lämnar sin tidning kvar på rummet, där han sovit, så finner han när han kommer tillbaka att tidningen är borttagen och en bibel ditlagd i dess ställe. ... På en söndag är ingenting öppet. ... Fordom kunde man absolut inte gå på teater eller bio på en söndag. En viss uppmjukning av detta har nu införts. På söndagskvällarna har man nu rätt ofta biografföreställningar för välgörande ändamål, och på en söndagskväll är nog bion det enda verkliga nöjet. ... I underhuset hade man 1953 ett lagförslag om uppmjukning av de stränga söndagsbestämmelserna och det gick igenom med 288 röster mot 57, men lagförslaget berörde inte Skottland. Ingen underhusmedlem skulle ha dristat sig att föreslå detta för Skottland, knappast England ville höra talas om det, och en av förslagsställarna fick mottaga många anonyma brev med uttrycklig önskan om, "att en kvarnsten skulle hängas om hans hals och att han skulle sänkas i havets djup". Visst skall man hålla sabbaten i helgd, men det får ju vara med måtta och förstånd. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 76-77; Söndagar, kyrkor och högtider; resa 1963)

Barnen gick in i tältet, och (konstapel) Goon följde efter. "En sån otur att Goon skall vara här", sade Bets med låg röst till Ern. "Tvillingarna är längst bort i den här raden. Gå lugnt förbi. Om det är dem vi söker skall du nicka, annars skall du skaka på huvudet." (Enid Blyton "Mysteriet med den försvunne prinsen" s 93)

Curt har kommit ner och en söndagsmorgon när himlen är klarblå och solen bränner så fort den tagit sig över högalperna mot Grabünden och tagit ett hopp över till Gambarognomassivet, startar vi mot Mergugno. . . . Vid Porbettokapellet har vi apelsinrast. Det är stort som en mindre kyrka, det har en fin pianc innanför stenbarriären. . . . Man reparerar kapellet nu. Det gamla altaret, av breda lärkbräder som kransågades för mer än hundra år sedan, ligger utslängt på planen som en kasserad packlår. Uppåt, i skogen, hör man yxhugg och rop. Man sköter sin vinterved på söndagarna, för på vardagarna har man annat arbete, och Madonnan begriper saken och blir inte arg. . . . En mulåsna knogar stelbent neråt Incella med ett litet hölass. Brunbrända, söndagsglada far går bredvid och röker pipa, två ungar sitter uppe på lasset och vinkar blygt. Söndag. . . . Äntligen är vi uppe vid källan, Cillas och mitt gamla rastställe, och det tog fyra och en halv timme att komma dit i behaglig lunk. Curt påstod genast att det här var världens skönaste plats. . . . Medan vi åt våra smörgåsar och drack smältvattnet som kom ur källan - det sipprade genom ett smalt rör ner i en träho - kände jag också: att detta var världens bästa rastställe, att söndagen här uppe var en fin söndag. (Eyvind Johnson "Söndagsvandring till Mergugno" s 296-300; tidningen Vi 1951-05-25)

Hösten 1950 stod det klart för de kvarvarande missionärerna, att deras dagar i Kina voro räknade och frågan hur det skulle ordnas med Saratsi barnhem blev det brännande spörsmålet. Svaret kom en dag, då några f.d. barnhemsbarn, som nu blivit vuxna och självunderhållande, uppsökte Filip och Math Malmvall och där på knä inför Gud lovade att taga hand om det. Bättre händer att lägga barnhemmets verksamhet i kunde absolut icke erhållas. ... Ingen av oss, som stod på ”Poyangs” däck den 26 febr. 1951, när hon kastade loss från kajen i Tientsin, skall glömma de ögonblicken. På kajen stod barnen, och när vi lade ut, sjöng de: ”Gud tager vård om mig, För var dag Han är mig när, Han tager vård om mig, Gud tager vård om mig”. Sedan dess har inga meddelanden om förhållandena på barnhemmet nått oss. Och det enda vi kunnat göra har varit att bedja, att sångens ord fått bli verklighet för dem: att Gud tagit vård om dem. (Stig Wikström "Saratsi barnhem under senare år" s 28-29)

Mitt hus är bra och modernt och varmt och ligger vackert vid Mississippi, men det ligger längre utanför stan än jag föreställde mig och därför blir många saker obekväma för mig. . . . Och ute på mina resor är det omöjligt att hålla någon diet. På söndagarna förresten kan man knappast få mat alls på småplatserna: Ett par ställen är öppna, och där står det kö och väntar och efter två timmar först kan man få ett bord. Då går man omkring i 2 timmar och väntar - för att slutligen få en uruselt lagad middag. Och på söndagarna kan man inte få ett glas öl ens i millionstaden St. Paul-Minneapolis! Det är kyrkan som har förstört detta underbara land Minnesota. (Vilhem Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 33-34; brev från Minneapolis till Edgar Swenson 1950-10-18)

Far hade lovat mig, att vi alltid skulle göra något tillsammans på söndagarna. Och det gjorde vi också. Vi passade på, när Mor lagade till söndagsmiddagen. Vi gick till Folkets Park, Slottsparken eller Pildammen och när det var riktigt fint väder, åkte vi "Rundan" med båt under Malmös broar. Det var helt underbart! I Slottsparken t ex fanns det härliga gungor och massor av fåglar och det vankades glass, choklad och läsk. . . . På söndagsmorgnarna hände det allt som oftast, att vi fick chokladbitar (!) och apelsinklyftor på sängen, innan vi steg upp. Medan Mor var snäll och gjorde i ordning frukosten, brukade Far berätta om sin barndom. Ibland berättade han också sagor - jag minns speciellt den om häxan "Humla-Humla" - eller så hittade han på gissningslekar. Vad jag älskade dessa söndagsmorgnar! (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 12-13; omkring år 1950 ?)


ca 1950 - ca 1940

Sabbat är veckans sjunde dag. Judarnas sabbat börjar vid fredagens solnedgång. Husmodern tänder två långa ljus, som stå i stakar på matbordet, varpå hon och hennes barn hälsa husfadern med en hebreisk önskan om en god sabbat. Vid måltidens början, då de manliga medlemmarna av hushållet sitta med huvudbonaderna på, företages "kidush" eller helgelse. Husfadern välsignar en skål med vin, läppjar på den och låter den går runt. Bröd skäres i skivor, saltas och bjudes var och en vid bordet. Båda föräldrarna välsigna barnen i tur och ordning, alltefter ålder. Huvudbonaderna tagas av, och den egentliga måltiden begynner. När den är slut sättas huvudbonaderna på igen för slutbönen på hebreiska. Under sabbatsdygnet får intet arbete utföras, och ingen eld tändas, och följaktligen är även rökning förbjuden. När det gäller tolkningen av förbudet mot arbete kunna somliga ortodoxa judar gå så långt som helst i hårklyverier. En lös näsduk i fickan betraktas som en börda och följaktligen som ett sabbatsbrott. Detsamma gäller en överflödig nål. Ingen frukt får plockas från ett träd - om man kan nå den med tänderna är det dock tillåtet att bita av ett stycke. Det är förbjudet att skriva och t.o.m. att teckna sitt namn. Man får ej åka, spela något instrument, bada, bryta något eller slita sönder något. De strängaste ortodoxa kamma sig för den skull icke under sabbaten, ty det skulle kunna hända att något hårstrå därvid sönderslets. Sabbaten slutar på lördagskvällen, "då stjärnorna tändas". Familjen samlas åter kring bordet, husfadern sjunger en hymn, husmodern tänder ett ljus, husfadern välsignar en skål med vin och en dosa kryddor, vilkas doft han inandas, och de andra göra detsamma efter honom. Han läser en ny välsignelse, alla lyfta sina händer och betrakta dem som ett tecken på att de nu åter skola användas i vardagens arbete under sex dagar. Med en slutvälsignelse läppjar husfadern på vinet, fuktar sina ögonlock med några droppar och säger: "Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen" (Psaltaren 19:8). Han häller ut återstoden av vinet på en tallrik, hans hustru räcker honom ljuset, och han släcker lågan i vinet. Sabbaten är slut. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 156-157; bokens första upplaga utgavs 1949)

Utanför Zoostationen i Berlin sitter det på söndagarna en trasig och blind gubbe som spelar psalmer på en liten transportabel orgel. Han sitter barhuvad i kylan och lyssnar sorgmodigt ner mot sin trasiga mössa som ligger på trottoaren, men de tyska mynten har en svag, stum klang och faller sällan i de blindas mössor. Naturligtvis skulle det ändå gå bättre om han inte spelade orgel och framför allt inte spelade psalmer. På vardagseftermiddagarna när berlinarna drar förbi med sina små gnisslande handkärror efter ännu en dag av jakt på potatis eller ved i de mer skonade förorterna har den blinde bytt ut orgeln mot ett positiv, och mynten droppar tätare, men om söndagarna håller han med envis, oekonomisk idealitet fast vid sin gamla gnälliga reseorgel. Om söndagarna kan han inte acceptera sitt positiv. Han har en bit kvar att sjunka. (Stig Dagerman "Konsten att sjunka med öppna ögon" s 53; Expressen 1947-01-12)

För omkring ett år sedan (21-27 januari 1945) gjorde bankföreningens statistiska byrå här i landet en rätt intressant undersökning om svenska folkets betalningsvanor. Vid den undersökningen framgick, att vårt folks speciella bidrag är inte, som många kanske tror, lördagen, utan söndagen. ... Det kan alltså anses fastslaget, att svenska folkets stora biodag är söndagen. Den dagen borde vara något annat. I krigsvansinnets och hemsökelsens tider borde söndagen vara vårt folks bön- och botdag. ... Vårt kristna folk passar inte i söndagarnas biografköer. De bör göra sabbatsdagen till bön- och offerdag i stället för till biodag. Vi behöver i sanning samlas varje söndag och gemensamt bedja om en genomgripande väckelse, då de eviga och andliga tingen på nytt får komma i centrum, för både enskilda och församlingar. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 217-219; ledare i tidningen Dagen den 13 mars 1946)

(1944) sökte (Lewi Pethrus) bland annat upp den gamle folkpartiledaren f.d. statsministern C.G. Ekman för att med honom diskutera möjligheterna att för pingstväckelsen ... utöva ett bestämt inflytande vid de stundande andrakammarvalen. Hans närmaste dröm var nu, att man skulle på lagstiftningens väg åstadkomma förbud för alla sport- och nöjestillställningar på söndagen: Tänk på att du helgar vilodagen! ... Redan på Kölingaredsveckan på försommaren hade han bland annat deklarerat: "Vi äro som kristna för slappa, när det gäller bekämpandet av den moderna nöjesindustrin som ligger i händerna på hänsynslösa profithajar. Hur kunna vi t. ex. tillåta att söndagarna vanhelgas så grovt som nu är fallet? Det är vår moraliska plikt att här göra en insats." (Sven Lidman "Resan till domen" s 134-135; En kort men avgörande räkenskap)

Hela vår livsstil, inklusive vår överbelastning med arbete och våra från ett tidigare skede välkända weekendresor, som ryckte loss människor från allt samband med gudstjänsten, har bidragit mer till att vårt förhållande till Fadern kallnat än alla ideologiska program. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 129; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: 1 Kor 10:13)

Nu väntade vi en söndagsgäst till Block 18 i Auschwitz. Även om jag var glad för Ipis skull, kunde jag inte låta bli att le, eftersom söndagarna i lägret var ett särskilt slags helvete, annorlunda än det världsliga elände vi genomled hela veckan, men likväl ett helvete. Den enda stora fördelen var förstås att vi inte arbetade. På det viset upprätthöll nazisterna sin lutheranska sabbat i denna stängda stad där halva befolkningen var judar. Men det var den enda eftergiften till någon gud som möjligen kunde finnas kvar i någon vrå av deras hjärnor. Alla former av religionsutövning var förbjudna. De som upptäcktes med något sådant blev avrättade. Trots detta var det många modiga präster, främst polacker, som höll hemliga gudstjänster för sina trogna, och de saknade aldrig deltagare. Bortsett från att vi slapp arbeta var söndagarna farliga. Kapos hade inget annat att göra än att leta efter brott mot förordningarna. Likt skadeinsekter gick de igenom varje barack på jakt efter en filt som befann sig en millimeter utanför kanten, några dammkorn, vad som helst som bröt mot de hårda reglerna. Söndagen var i själva verket straffdagen, den dag då obetydliga överträdelser som annars doldes av arbetshetsen blottades. När frånvaron av aktivitet gjorde det jämförelsevis lugnt uppenbarades försyndelser som aldrig möttes av nåd. Det var också en dag för "Kraft durch Freude", Styrka genom glädje, för att låna ett av nazismen slagord. ... Kapos samlade ihop oss till kroppsövningar som de försäkrade skulle vara oss till stor nytta. Den motionen var verkligen ett spektakel med sina knäböjningar och armhävningar i högsta fart. Det var rentav ett skådespel som lockade till sig åskådare från de högsta SS-leden. Med överseende småleenden betraktade de hur de sjuka och svältande, de svaga och döende utförde sin groteska pantomim till kroppskulturens ära. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 133-134)

Söndagen är för oss intet bud. Den är en gåva, men en gåva som förpliktar och pålägger ansvar. Söndag betyder soldag. Den skall föra in solljus i vårt liv genom Jesus Kristus, andelivets sol. - I ett gammalt nordiskt kväde kallas Kristus Harmsol: sorgens sol. Ja, han är solen först och sist för livets svåra och tunga tider, då ovisshet och ångest lägger sig över oss. Vi behöva honom nu allramest. Han vill möta oss veckans alla dagar, men vi behöva den hjälp, som ligger i att en särskild dag avskilts främst för själens angelägenheter och behov. ... Den söndag är förlorad - är bortslarvad, då vi icke vandrat någon stund i Frälsarens sällskap och mött Guds kraft, som utgår från honom. ... Är det för mycket, om vi en dag i veckan ägna någon stund åt omsorgen om vår själ och åt tanken på vår egentliga bestämmelse här i världen? (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 115-116; radiopredikan på en valdag; riksdagsvalet 1942?)

Det var söndag, och jag talade om vilodagen, ett främmande begrepp för kineserna, för vilka alla dagar äro lika, frånsett de stora högtiderna, det kinesiska nyåret o.s.v. Jag sökte visa dem vilodagens betydelse i socialt avseende, men framför allt som den dagen, då vi minnas vår Frälsare och hans uppståndelse från de döda och då vi samlas omkring Herrens ord i den kristna församlingens gemenskap. Slutligen såg jag däri en hemmets och familjens högtid, dagen om vilken en liten flicka sade till sin far: "Pappa, är inte söndagen den dag, då vi älska varandra?" (J. Nyrén "Upplevelser i Ordets tjänst" s 54; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1941)

Lille Sven satt i sin mammas knä och hörde henne berätta om himlen och änglarna. Då ville Sven veta om alla i hans familj en gång skulle få komma till himlen. "Ja, det hoppas jag", svarade modern. "Farfar också?" frågade gossen. "Ja, det hoppas jag," svarade modern. "Det tror jag inte", sade Sven, "för han kan ju inte ens på söndagarna låta bli sina affärer." . . . . . . "Vill ni inte låta era gossar komma till söndagsskolan?" frågade en pastor en av sina sabbatsbrytande faörsamlingsmedlemmar. "Om ni själv inte besöker Guds hus och håller Herrens dag helig, så låt åtminstone era barn gå i Guds hus, lära känna och frukta Gud. De skall eljest med all sannolikhet en dag bli en förbannelse för både er och samhället." Maningen och varningen föraktades och - inom en tjugo år voro de båda sönerna fängslade för stöld, och den sabbatsbrytande fadern död på ett arbetshus. (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 60-61,86)

1940 hade 224 församlingar (i Skara stift) söndagsskolor med 467 lärare och 8690 barn. Sedan dess ha söndagsskolornas och deras elevers antal ytterligare ökats. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 118)


ca 1940 - ca 1920

Gästerna börjar finna bröllopet litet oroligt. ... De som är mera nyktra av sig tar Alexis i hand och tackar och går hem. Men de andra ser, att det fortfarande finns oskårade flaskor kvar av bröllopsspriten, och de sätter sig kring bordet igen. Det är ju söndag i morgon - eller i dag. Och det räcker gott, om man kommer hem från bröllopet så tidigt på sabbatsmorgonen, att man slipper möta folket som är på väg till kyrkan. Man skall helst gå ifrån ett gille före gudstjänstdags på sabbaten, det är en gammal god kristen sedvänja i Värends bygder. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 159-160)

I dag låg alla slagna klöveråkrar öde och folktomma. Nej, där på södra sluttningen syntes ett halvfyllt hölass, förspänt med en vit häst. Det var på Eskilssons åker, och Betty, flickan i gården, syntes vara ensam med sin höhäck. "Hon kör hö på söndan, däkan!" sade John Toring. Modern tittade ut genom dörren och bortåt åkrarna. "Dä ä andra bönedan", sade hon och ruskade på huvudet. "Hon kör hö på andra bönedan." "Lasset hinner inte hem, innan regnet kommer", sade Gösta. Nu flammade himlen upp nästan rakt över stugan. En långvarig ljungeld brände i ögonen. ... "Vi skulle läsa nået", sade Hilda Toring manande. Hon gick in igen. ... Inne vid köksbordet satt Knuts mor och läste psalmen "När åskan går". ... Från himlen slungades plötsligt ett skarpslipat blixtens spjut, som bländade hårt och sved i ögonen. ... Från köket hördes modern nämna Frälsarens namn. ... De såg bortåt det ensamma hölasset. ... Där borta hade det hänt någonting. ... Blixten hade träffat hästen, som låg där mellan skaklarna i en stilla skälvning. ... När modern fått veta vad som skett nyss där borta på Eskilssons åker, så sade hon trosvisst: "Dä ä andra bönedan. Hon körde hö på andra bönedan. Gud låter icke gäcka sig." (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 249-254; Mannen i byn)

Det enda kraftuttryck (far) unnade sig var: - Köss mej på månda! ... Att kyssas en fredag eller lördag var som det skulle; söndag rentav högtidligt; tisdag, onsdag, torsdag kunde gå an, men måndag var helt enkelt uteslutet. Måndag var veckans tristaste dag och inte alls lämplig för kyssar och smek. Att kyssas en måndag var således otänkbart; så otänkbart att det till och med orsakat ett kraftuttryck. ... Jag fick inte gå på bio eller teater för mor. Absolut inte på söndagar. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 7,13; 1930-talets Göteborg)

Till frukosten hade (Esping) druckit mjölk, vilket föranlett guvernanten att uttala beskäftiga farhågor för hans hälsotillstånd. Han hade snubbat henne och påpekat att ölandet på söndagsmorgnarna var ett föga kristligt bruk. Det kunde räcka med bier i vardagslag. ... På kvällen lät Esping tända ljus i salongen och äskade musik. ... (Guvernanten) hann ej långt i valsen. Han avbröt bryskt hennes spel. Visste hon inte vad det var för dag, att det var söndag? Psalmer ville han höra. (Fritiof Nilsson Piraten "Bock i örtagård" s 40,54; Första söndagen)

England är - England. Vad skulle det för övrigt annars vara, detta örike och världsrike, så starkt i sin makt, så söndagsskoleaktigt i sitt vardagsallvar? Söndagsskola, det är rätta ordet. När man går i den engelska paviljongen behöver man inte se alltför illa - eller rättare alltför bra - för att upptäcka söndagsskolan i all prakten. Den engelska konsten (i paviljongen) (på världsutsällningen i Paris år 1925) kommer en att tänka på alla vackra bibelspråk man hörde som barn i Björkelunds söndagsskola; och även om man inte blir synnerligen rörd av hågkomsten, och inte heller av den engelska konsten, ligger det dock en oneklig charm i alla dessa söta änglar, som påminner om ens barndom . . . Men det är nog i alla fall en liten skillnad mellan min barndoms Björkelunds och John Bulls söndagsskola. Björkelund är ingen världsmakt, och skulle det ta upp konkurrensen med Old England blev det nog en smula efter, en sak som kan bero på de olika resurserna. Som det nu är har England ett halvt dussin jungfrumariabilder, ett par korsnedtagningar och dylika heliga ting med på sin utställning. På vänstra väggen - från ingången - finns en alldeles ypperlig frescomålning, med religiöst motiv (naturligtvis!) föreställande hur de betungade och trötta kommer till människosonen . . . Det verkar läseri i längden, även om det kan vara mycket vackert. (Eyvind Johnson "Vid nationernas gata" s 147-148; augusti 1925)

På (missions)stationens lilla fridlysta område samlas så småningom en liten högtidsklädd skara för att lyssna till Guds ord och för att sjunga hans lov. För missionären är söndagen egentligen ej någon vilodag. Har han ej hunnit tillägna sig något rikare förråd av språket, förökas ju därigenom hans arbete vid förbedredelserna för dagens möten. ... Är det en "stor söndag" med dop och nattvardsfirande, höjes ju dagens högtidlighet. ... Dagen med dess möten, dess glädje och arbete är till ända och kvällen har brett sitt mörka täcke över trakten. Stimmet på gatan har tystnat, men genom tystnaden tränger det vemodsfyllda ljudet av en klockas dova klämtande från ett närbeläget avgudatempel, eller av en moders klagande rop efter sitt sjuka barns bortförda ande. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Timmer och omålade hus, nog så vanliga på fattiga bondgårdar (i Ottawadalen), var i familjen Grieves fall inte något tecken på fattigdom utan på livsstil. De hade pengar men spenderade dem inte. Det var vad folk sade till min mor. De arbetade hårt och var långt ifrån obildade, men de var mycket gammalmodiga. De hade varken bil eller elektricitet eller telefon eller traktor. En del trodde att det berodde på att de var cameronianer - de var den enda familjen i det skoldistriktet som tillhörde den sekten - men faktum var att deras kyrka (som de själva alltid kallade den Reformerta presbyterianska) varken förbjöd motorer eller elektricitet eller andra sådana uppfinningar, bara kortspel, dans, bio och all verksamhet på söndagarna som inte var religiös eller absolut nödvändig. ... Lärarinnan bodde alltid inackorderad hos familjen Grieves, och min mor var lite ängslig inför utsikten att behöva bo i det där svarta trähuset med dess paralytiska söndagar och fotogenlampor och primitiva inställning. Men vid det laget var hon redan förlovad och ville sy på sin utstyrsel i stället för att vara ute och roa sig, och hon räknade med att kunna resa hem var tredje söndag. (På söndagarna hemma hos Grieves kunde man tända i spisen för att värma sig, inte för att laga mat - man fick inte ens koka upp tevatten - och man fick inte skriva brev eller smälla till en fluga. Men det visade sig att min mor var undantagen från de här reglerna. "Nej, nej", sade Flora Grieves med ett skratt: "Det där gäller inte er. Ni måste göra precis som ni är van." Och efter ett tag hade min mor blivit så god vän med Flora att hon inte ens brydde sig om att åka hem var tredje söndag.) (Alice Munro "Ungdomsvännen" s 9-10)


ca 1920 - ca 1910

Det var en söndag något längre fram på sommaren. ... (Gunvald) var glad över att det var hos Emma hans dotter uppehöll sig. ... Med en viss stolthet visade Mathilda nu fram en halvfärdig strumpa - Emma hade givit henne svart brodergarn och höll på att lära henne mönsterstickning. "Ja, jag vet inte, jag - du tycker väl inte det är synd att hålla på med sådant på sönda'n?" sade Emma en smula ängsligt. "Nej, det tycker jag visst inte", förklarade Gunvald. "Ja, ser du, jag tänker på hur noga mor din var med slikt, jag kommer nog ihåg det." (Sigrid Undset "Visa jungfrur" s 136; Gunvald och Emma)

Då (Isak) inte längre hade Inger att arbeta för, slet och släpade han mer av vana än av verklig lust. ... Det hade blivit grått och ensamt för honom. ... Vad hade han nu för glädje av att sitta om söndagarna i sin dagligstuga, tvättad och i fin, röd skjorta, när han inte längre hade någon att vara fin för! Söndagarna var de längsta av alla dagar, de dömde honom till sysslolöshet och sorgsna tankar, han bara drev omkring på ägorna och såg på allt som skulle ha varit gjort. (Knut Hamsun "Markens gröda" s 66)

Jag ville allenast ställa till K.F.U.M.:arne öfver hela landet, med hänsyn till innevarande sommar, en hjärtlig bön, att de icke måtte använda söndagarna till sporttäflingar. Det är en obeskrivlig förvillelse, när personer, som skulle anse det för en synd att på söndagen hjälpa en bonde med höbärgningen, emedan däri låge ett arbete, icke draga sig för att använda söndagen till ansträngande sportöfningar i stället för den hvila som söndagen är oss gifven till. (P. Waldenström "Ett vänligt ord till K.F.U.M."; Jönköpings-Posten 1917-06-21)

Helgdagarna böra i alla väder anslås till långa, ej för häftiga promenader eller annan jämförlig sysselsättning i det fria, men glöm ej, att luften våldsamt "söker" den ovane och att om han skall ha valuta av sin tröttande dag, måste han på eftermiddagen både vila och sova. (H. Allard "Huru bör den trötte bäst tillbringa sin semester?" s 183)

Innan Maren miste sin syn hade hon lärt Ditte att läsa, och det kom henne nu till godo. De gick aldrig i kyrkan. Helgdagskläderna var inte tillräckligt fina och vägen till kyrkan var lång. Särskilt angelägen att komma dit var Maren inte heller. Hon visste av ett långt livs erfarenhet att det inte alltid går till som prästen predikar. Men på söndagen då folk från fiskelägret kom dragande förbi på väg till kyrkan var de båda fint klädda. Ditte hade blankputsade träskor och rent förkläde, och mormor en mössa med vita band. Så satt Maren med glasögonen på i halmstolen vid bordsändan med den gamla postillan framför sig, och Ditte stod vid hennes sida och läste dagens evangelium. Trots att Maren var blind skulle hon nödvändigtvis ha glasögonen på och den heliga boken framför sig, annars var det inte riktigt. (Martin Andersen Nexø "En barndom" s 80)

Grosshandlaren A.R. Björkman ... gick hem till Östermalm. Egentligen ville han bo på Söderkanten, som han för sin del jemförde med de vackraste punkterna i Konstantinopel. Men han "kunde inte" bo där. Det fattades bara att t.ex. banken eller kunderna finge för sig att hr Björkman var "originell". Att bo på Östermalm, det hade i affärerna ungefär samma lugna fakticitet, som att i U.S.A. regelbundet gå i kyrkan om söndagarna. (Erik Fahlman "Den springande punkten" s 254; tidningen Hvar 8 dag den 16 januari 1916)

På söndagarna klädde (mormor Michalina eller Misia) sig fin för att gå till kyrkan och tog på svarta blusar som knäpptes ända upp till halsen med nålar över kråset. Hon satte på sig en guldkedja med länkar, stora som knappnålshuvuden och medaljongen, som (Tomasz) fick öppna (men den var tom), och den bar hon i en ficka på klänningslivet. (Czeslaw Milosz "Issadalen" s 28; Litauen i ett gränsområde mot Polen)

Vanan att besöka de offentliga gudstjänsterna kan vara en slentrian. Men vanan att blifva borta från dem - är väl det en bättre vana? Har den någonsin tjänat någon människa till väckelse eller omvändelse? Det skulle var mig en glädje, om jag i hvarje tidningsnummer, som utgifves på lördagen med annonser om söndagens gudstjänster, finge läsa ord af ungefär följande lydelse: Försumma icke att i morgon besöka en kyrka eller ett bönehus, där allmän gudstjänst hålles. Se till att äfven dina barn och tjänare få komma med, ifall du har sådana. (P. Waldenström "Religionsfrihet och religionslöshet"; Jönköpings-Posten 1915-07-13)

På söndagarna kom de många kyrkskjutsarna, ofta i långa rader, och då var det tid att följa med far till kyrkan. Varje rote hade sin bänk. I bänk nr 9 satt vi alltid. Det var så högtidligt i kyrkan. Prästen hade en förunderlig förmåga att skapa högtid. Jag brukade knäppa mina händer och be Gud, att jag skulle förstå, vad prästen sade. Det var inte alltid, jag blev bönhörd. Psalmerna sjöngs långsamt, men alla sjöngo med. Barnaögonen gladdes åt den vackra, snidade predikstolen, ett sannskyldigt konstverk av bondekonstnären Morin. Takhimlens änglar och de religiösa symbolerna på predikstolen upphörde aldrig att fängsla och förundra ett frågvist barns sinne. . . . Kyrksamheten var stor i min barndoms Anderstorp (under 1910-talet), nattvardsgångarna stora om ej så ofta förekommande och den kyrkliga seden i stort sett obruten. Vid de stora högtiderna var kyrkan ofta fullsatt. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 240)

Flyg ej som fågeln in i dimman! Mot gråa mörkret flyr vår tid. Som tiggarnunnan skall du stå där i vrån vid kyrkans stora port. Kanhända att jag går förbi dig - en avtärd tiggare som du . . . O, ge mig vingar som keruben att osedd följa dina spår, och låt mig gå förbi och nicka men slippa ånger efteråt . . . Om sommarn började vår kärlek och i september tog den slut. (Nikolaj Kljujev "I september" s 204-205)

Det var Cunardlinjens ångare Ivernia, som jag denna gång valt (för min resa från Boston hem till Sverige). ... Om bord förekomma ett par lekar. ... Men på söndagar får ingen lek förekomma. ... Söndagshelgden hos engelsmännen är utan tvifvel en källa till kroppslig och andlig kraft af stor betydelse för hela nationen. ... Huru skall det gå med den kristna församlingen, om den dag, som är särskildt invigd till gudstjänst, förvandlas till förlustelsedag med lekar och kalas? Vi äro på afvägar. Om man tror, att man med söndagslekar och annat dylikt skall behålla ungdomen åt församlingen, så bedrager man sig. Hvad som sker, det är icke att ungdomen vinnes åt församlingen utan att församlingen släpas ut i världen. (P. Waldenström "Amerikabref - På hemväg"; Jönköpings-Posten 1910-09-12)

I varje fall var söndag en "fridag". Som katoliken i biktstolen hämtade jag mig då absolution för den tilländalupna veckan och ett slags förhandsdito för veckan som skulle komma. Inte så mycket i högmässan, den delade jag med alltför många, det hade blivit ett kyrkbesökarryck i och med den nye bispen. Men ända ner till aftonsången hade inte denna renässans sträckt sig, den var vintern igenom och än mer nu i vårens dar samma trista, fåtaligt besökta, ja nästan sorgliga tillställning den alltid varit. Men där trivdes jag. Trivdes med den magre, slitne, uppbromsade pastor Haak, med de redan halvt dödsblå grevinnorna Stierncrantz likaledes, så här på avstånd - de satt framme i koret. Och med provinsialläkare Alrune bredvid dem, och här nere tre enfaldiga råggula seminarister och resten käringarna från fattiggårn. En av dem var inte precis käring men hon var svagsint. Och orolig hon också, gång på gång tassade hon ut ur bänken och bort till ena ingångsdörrn och tillbaka. ... Och alltjämt skorrade Haak däruppe i predikstolen, fram över plyschen hang hans matta, gulvita hand alldeles orörlig. Här var året runt som en långfredagskväll, och när den unge krullhårige, lintottige pastorsadjunkten predikade så var både hans charm och det lilla han sjöng vid altaret på något vis opassande. (Ture Aurell "Viktor" s 273-274; omkring år 1910?)


ca 1910 - ca 1905

Det var redan middag, och dock hade Ginlio och Annetta ännu ingenting förtjänat, fastän de nästan oupphörligt gått genom gatorna och blott emellanåt vilat sig ett par ögonblick på någon trappa. De hade ätit upp det bröd, de fått med sig, ty blott sådant utgjorde under söckendagarna alltid deras middag. Endast om söndagarna fingo de makaroner, men däråt gladde de sig hela veckan, ty neapolitanaren vet intet bättre än makaroner och föredrager det långt framför kött. (Amanda M. Blankenstein "Ginlio Guttobendrio eller Lydnadens välsignelser" s 21; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1909)

Där det fanns nöd att lindra, där den inre eller yttre missionen behövde hjälp stod alltid firman Diewen et Hensius' namn på listorna, men dessutom tecknade alltid Heinrich Heinsius själv en betydande summa. På sön- och helgdagar gick han till kyrkan både för- och eftermiddagen. "En präktig människa! En förträfflig människa! En klok köpman. En verkligt from man!" Så lydde människornas omdöme om honom. (Felicitas Rose "Den tysta, vida heden" s 30)

Redan kl. half sju f.m. sände den lilla kyrkklockan ut sina toner öfver nejden för att kalla infödingarne till gudstjänst. En half timma senare gafs ännu en påminnelse, och folket samlades i den lilla bambukyrkan för att lyssna till budskapet om världens Frälsare. ... Efter gudstjänsten kom en man och bad missionären att få låna en oxe under vårarbetet, emedan hans egen hade den fula vanan att lägga sig under oket och vägra att stiga upp igen. Mannen blef ej afvisad, men ombedd att vänta med sådana saker till måndagen. ... Efter intagandet af en hastig frukost begaf sig missionären till en utstation. Det var nu brännande varmt, och drypande af svett anlände han på sin häst dit vid middagstiden. Folket var redan samladt och satt utanför i skuggan, rökande den oumbärliga tobaken. ... På hemfärden besökte missionären en by, Korha, för att få reda på en tjänstgosse, som rymt för fjärde gången. ... Senare på kvällen, när missionären med lykta i hand gått omkring och sett efter om tjänare, oxar, hästar, getter och höns voro "all right" och anbefallt sig och arbetet åt Gud, gick han till hvila. (A.P. Franklin "En söndag bland bhilerna" s 135; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 september 1907)

1907 började kontraktsprosten J. Hemberg söndagsskola i Skövde och samtidigt igångsattes en kombination av söndagsskola och barngudstjänst i Dala pastorat av dåvarande kyrkoherden Em. Beskow. Sedan har kyrkliga söndagsskolor vuxit fram överallt i stiftet. 1915 funnos söndagsskolor i ett 30-tal församlingar. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 117-118)

Söndagen, Herrens dag, förtrampas om ej genom groft hvardagsarbete så desto mer genom allehanda lättsinniga tillställningar och förlustelser, hvilka vittna om groft nådeförakt. Medvetandet om Herren Gud och hans heliga lag, om vår gudsbörd och om det förfärligt djupa fördärfvet i vår natur utplånas mer och mer. (J.G. Hazén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 69)

Jag glömmer aldrig de väldiga rostbiffar den engelska kokerskan (vid Frälsningsarméns krigsskola i Chicago vintern 1906) anförtrodde åt mig att rosta färdiga, då hon gick bort på lördagskvällen. Maten för söndagen skulle nämligen göras färdig på lördagen. Man ville inte ohelga sabbaten med en omfattande matlagning. (Enock H. Skooglund "Minnen från mina första år i Amerika" s 14)

Det var kanske inte precis gudstjänsten (i smålandsbyn Loftahammar, som jag växte upp i under några år omkring år 1905), åtminstone inte den ensam, som gav söndagsstämningen åt min pojksjäl - det var så mycket annat. Det var häststrykningen redan på morgonen - stallet kom nämligen på min lott. På söndagsmorgnarna ryktades hästarna särskilt noggrant. De skulle vara glänsande och fina i skinnet för kyrkfärden. Var det sommartid, så måste man tidigt i väg ut på ägorna och hämta dem och snygga till dem kring hovarna, om de gått ned sig i dy som torkat. Så var det söndagsfrukosten, som var godare än i vardagslag, det vankades t.o.m. ägg. Och så den egna rykten: borstningen av söndagskläderna. Vi stodo på stugbroarna i byn och borstade varandra på ryggarna. Det var ett väldigt borstande och nypande i de stela kragarna. Skorna borstades också på bron och sken som solen. På vintern putsades stövlarna. Det hände då och händer aldrig mer, att man klev in i kyrkan i fina, blanka dragspelsstövlar, d.v.s. med runt om vristen veckade skaft. Men söndagen själv var i alla fall byns farfar - han var också morfar åt flera stycken. Han bodde i gården intill och kom ut på bron i sin kyrkklädsel. Då kände man inte igen honom. Svartklädd från topp till tå och med lång, svart rock, om det var aldrig så varmt. Käppen i hand och en mjuk, svart hatt på huvudet, hög och rundkullig som en mjuk storm. Och det märkligaste av allt: peruken, som han slätade omsorgsfullt, innan han satte på sig hatten. Om vardagarna var han kal och blank i huvudet, men på söndagarna hade han tjockt brunt hår. Jag var alltid lika suggererad av den där peruken. Han åkte aldrig med oss, han gick. En timme i förväg startade han, döv för alla anbud att åka. Han var då nära åttio år, men pigg och kry som ett vinterny. (Ivan Oljelund "Söndagsmorgon"; vinterny = nymåne om vintern; Jönköpings-Posten 1945-09-24)


ca 1905 - ca 1900

Hvilodagen blef gjord för människan. Människan behöfver den. Att hvila en dag af sju är lika nödvändigt för människans högsta utveckling som mat eller solljus eller sömn. Man kan arbeta mera och bättre, om man hvilar hvar sjunde dag, än om man släpar oavbrutet. Utan hvilodagen blir arbetet nedsättande för sederna och försvagande för kroppen. Det vore en klok reform, om man inrättade lördagen till en allmän fridag, då alla offentliga ärenden och tjänster vore inställda. Alla ärenden, som för människor i beröring med hvarandra, skulle lätt kunna utföras under femdagar, och likaså fabriksarbete och allmänna värf. Detta skulle lämna en dag åt husliga sysselsättningar, prydnad af hemmet, lagningar o.s.v., och dessutom en dag att hvila. Det skulle skänka en väl behöflig extra dag och tillfälle att utan inkräktning njuta en hvilodag hvarje vecka. Hus och hem skulle på så sätt kunna få tillräcklig eftersyn, och hvilodagen skulle befrias från många af de nedtryckande göromål, som nu nästan kramar allt lif ur den. Hvilodagen borde icke allenast ihågkommas, utan den borde äfven hållas helig. Inflytandet af hvilodagen såsom en helig dag är nästan oberäkneligt välsignelsebringande. Såsom sådan bildar den en oas utmed lifvets stig. (Joseph Alfred Conwell "I lifvets vår" s 280-281)

Gulla bäddade upp och sköt ihop sin soffa samt lade på locket. Sedan tog hon en trasa, doppade den i vatten och gned de små fönsterrutorna rena från flugsmuts. Det var visserligen sabbat, då man inte borde utföra mera arbete än nödvändigt var, men Gud tyckte nog inte illa vara att hon släppte in dagsljus i stugan. Hon sopade också golvet med björkriskvasten, som stod i ett hörn, men det gav sämre resultat, ty golvet var kolsvart av leriga fötters tramp och skulle behöva skuras ordentligt med vatten och sand. Hon funderade några ögonblick över hur pass gruvlig hennes synd kunde tänkas framstå för himmelens herre, om hon i ett fall som detta bröt mot budet om sabbatsvila ... att sitta med händerna i kors mitt i denna smuts och lort kunde då inte kallas för att helga vilodagen, det kände hon sig alldeles säker om. ... "Nu ringer dä i kyrkklockorna, gammelmor", upplyste (Johannis). "Åh jaså då", sade den gamla. Hon knöt hastigt huvudduken tätare om pannan och gick ut på förstubron. Barnen följde henne och likaså Ellen, fastän motvilligt. "Du kan komma med, du ock", sade hon litet snävt till Gulla, "dä ä gudstjänst ..." Tätt sammanpackade på förstubron, som delvis skyddades för regnet av det utskjutande taket, stod de där allesammans och lyddes till kyrkklockorna nerifrån byn. Här från torpet högst uppe på åsen kunde man se över fälten och skogsdungarna och bort mot kyrkan trots att det var så regnigt och disigt i dag. Man såg kyrkan som en liten leksaksbyggnad med små, små hus och gårdar runt omkring. Med knäppta händer och sänkta huvuden stod de där och lyddes till klockklangen, som den svaga, fuktiga vinden bar med sig. Det var torparfolkets gudstjänst, ty de unga hade sällan tid att gå ned till byn för arbetets skull och gammelmor med sina skröpliga ben kom väl inte mer dit ner, förrän hon blev buren i den svarta kistan. "Amen", sade gammelmor då klockorna omsider slutade ringa, och så gick de allesammans in i stugan igen och Ellen fortsatte att gnata och ungarna att kivas. Men Gulla gick tyst och andäktigt. ... Det var jämt knog hela dagen, fastän det var söndag och vilodag. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 19,28-29; början av 1900-talet)

Här (i torparstugan) bodde en gång sex kvinnor, alla friska och starka, prydliga och arbetssamma tillika. Det var i seklets (1900-talets) början och ur en mantalslängd från den tiden får vi genast veta lite mera, i varje fall namn och data. Överst står torparänkan Lisa. Sedan hennes tre döttrar - Anna, Ida och Augusta. Därefter Ester och Eva, den första fosterdotter, den andra en syster till Lisa. ... Arbeta, äta, sova - det var de givna grundpelarna i vardagsrutinen. Men lika självklar var helgdagsfriden, när veckans arbetsdagar var tillända. Lördagskvällen ägnades åt städning, på söndagen gick alla i samlad trupp till kyrkan. Utstyrda i sina bästa kläder drog de stilla och andäktigt fram genom byarna - ett ständigt återkommande inslag, ofta synat och kommenterat av vaksamma iakttagare längs kyrkvägen. Familjen var känd för sin kyrksamhet och för sin religiösa fromhet. De höll egna husandakter och var väl insatta i den bibliska historien, liksom i Luthers katekes, där de tio budorden var och förblev deras sanna rättesnöre. ... De sex kvinnorna, som i livstiden delat ett så litet utrymme fick även efteråt vara varandra nära. Alla fick sina vilorum på Akmundsryds östra kyrkogård, den som ligger så nära intill Mörrumsån, att vattnets lågmälda toner stundom sveper in över kyrkogårdsmuren. (Sture Stamming "Kvinnohuset" s 100,109,111)

"Stackars lilla gosse!" (sade) fru Eustace. "Har han inga anhöriga? Har han talat med dig om sin familj?" "Han har ingen familj, mamma", (sade Brunella); "han var mycket ledsen, emedan han inte skulle ha någon förmyndare mera, ingen som tog vård om honom - men han vet bättre nu." "Vad vet han då?" " ... Han vet, att Jesus skall taga vård om honom - skall han inte det, mamma?" ... Fru Eustace gav intet svar. (Amy Le Feuvre "Brunella" s 95-96; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1900)

Söndagen var en viktig dag för oss. Det var en dag då allting, från kläderna vi bar till skedarna vi använde, var annorlunda. Min söndagsklänning var alltid den jag hade fått i julklapp, så jag hade sällan något val när det gällde att klä sig för att gå till kyrkan. Moster Anna kunde trolla med den där klänningen genom att sätta på färgglada skärp eller band på ett sätt som förbättrade mitt ganska slarviga utseende. ... När vi hade gjort oss färdiga, brukade far gå i täten till St. Bravo, medan vi andra följde efter i en lång rad och försökte att inte skava skorna eller smutsa ner våra söndagskläder. Efter kyrkan var det skönt att få gå hem, och särskilt då när vädret var kallt. St. Bravo var inte uppvärmd och det fanns dagar, då mina tänder skallrade under hela gudstjänsten. ... På söndagseftermiddagarna fick vi ofta besök, då någon kom in på en kopp te och en pratstund. Ibland kunde vi ta en promenad, men vi varken studerade, sydde eller arbetade på Herrens dag. Det enda tillåtna arbetet var att dra upp de klockor som lämnats in (till min far urmakaren) för reparation. Far sade: "Jag måste mjölka mina kor även om det är söndag!" (Corrie ten Boom "I min faders hus" s 63-65; Kring det ovala bordet)

Halvvägs till Bangalay hade en kyrka byggts för folk i det omgivande distriktet att helga sina söndagar i. Och en del gjorde det. Böner lästes och de vaggande psalmerna sjöngs. Man kunde inte så mycket kalla det andakt som snarare ett utslag av anständigt uppförande; åtminstone gällde det flertalet. Amy Parker sökte sig dit av aktning för de finare inslagen i sin uppfostran. Och hon tyckte om att sjunga en sorgesam psalm. Om hon tillät sig något utöver handlingar var det att begrunda sin mans frånvarande axel. Vad tänker Stan på i sina söndagskläder i kyrkan? undrade hon och viftade undan flugorna från ansiktet och en skymt av förtrytelse. Hon kände förtrytelse över en eller annan upplevelse inom honom, som var subtilare än hennes egen längtan, som väckts av de sorgesamma psalmerna. Hennes röst hade en lätt sinnlig klang. Hon hade en flaska parfym som hon skakade om och stänkte litet av på pannan före söndagens kyrkfärd, och den tog udden av doften från det varma taglet och dammet. (Patrick White "Livets träd" s 63-64)

Det har redan många gånger förut under mina resor gjordt mig ondt att iakttaga, det tyskarne så litet fråga efter att få en gudstjänst på söndagen, under det att engelsmännen öfverallt, hvart de komma, fordra och erhålla en gudstjänst på sitt eget språk och efter bruket i sitt hemland. Så mycket mer gladde det mig, att vår hotellägare på Hvita korset hade sörjt för de evangeliska tyskarne. (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 73; berättelsen "För och emot")

(Lisbeth) frågade sig själf: "Måste det då vara på detta sätt? Måste det då alltid vara starkaste tilloppet och rörelsen på söndagen? Måste de festligheter, till hvilka de största massor af människor strömma tillsammans, alltid förläggas på denna ena åt Gud helgade dag?" Hon kunde icke gifva ett bestämdt svar på dessa frågor, men hon hade en ganska afgjord känsla af att det kunde och borde vara annorlunda. Åtminstone hade hennes man redan tidigare sagt henne, att personalen vid de engelska och amerikanska banorna hade det mycket bättre ställdt än tyskarne, emedan i dessa länder icke flera utan färre tåg gå på söndagarna än på hvardagarna. ... Åtskilliga ansedda män ... uppfordrade (nu) till grundande af en förening för återställande af söndagens helgd i anslutning till sträfvanden av liknande art, som framträdt i grannländerna. I synnerhet skulle den föreslagna föreningen fatta i sikte förhållandena beträffande post- och järnvägsbetjänte och försöka, om man icke, genom att inskränka järnvägssamfärdseln på söndagarna till det allra nödvändigaste, skulle kunna bättre än hittills tillgodose deras rätt såsom människor och kristna till regelbunden söndagshvila. ... "Ha, ha", skrattade (hennes man) bittert, "dessa (ansedda) äro just de rätta att åtaga sig och tala för de öfveransträngda järnvägsmännens sak. Hälften af de här undertecknarne äro folk, som knappt låta en enda söndag gå förbi, utan att de sitta på järnvägen och göra en utflykt med barn och blomma. ... Och är icke den fromme A. också med? Honom känner jag väl; han frågar icke efter, om det är en hvardags- eller söndagseftermiddag, när han vill göra en utflykt med sina goda vänner. Innan sådant folk höjer ett skri, att man måste fira söndagen på ett bättre sätt och se till, att banbetjäningen får söndagshvila, böra de först sopa rent för sina egna dörrar och icke hjälpa till att öka vårt söndagsarbete genom att själfva åka på söndagen. Så länge de icke göra detta, vill jag icke gifva ett rundstycke för deras så kallade kristliga kärlek och omsorg för oss. ... På aftonen förliden söndag ... steg en hel förening, herrar och fruar och fröknar och barn, på tåget i U., en hel vagn full, och de sjöngo under resan den ena andliga sången efter den andra; det skall vara en mycket kristlig förening, har man sagt mig. Då först blef jag förbittrad på allvar. Om de ville visa sin kristendom därigenom, att de hölle sig hemma på söndagen, i stället för att hopvis göra utflykter med järnvägen och sjunga andliga sånger, det vore mycket bättre." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 97-100; berättelsen "På lokomotivet")


ca 1900 - ca 1895

"Innan pappa blev sjuk", (sade Dimple), "brukade vi på söndagarna gå i parken, och det var härligt! Och ibland åto vi räkor och vattenkrasse om söndagarna, och en gång gjorde fru Briggs en kaka åt mig - men det var innan vi blevo så mycket fattiga och måste lämna henne." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 14; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Sommaren (1899) då jag tagit studentexamen gjorde jag min första utlandsresa. Kamraten Otto R. hade en morbror, bosatt i Tynemouth vid havet utanför Newcastle, och vi fick följa med en kolångare från Halmstad. ... De flesta dagarna levde vi bad- och uteliv i Tynemouth. ... Vi fick lära oss iakttaga den engelska söndagen. Inte ens ett oskyldigt damspel var tillåtet framme vid ett fönster, där det möjligen kunde falla förbipasserande i ögonen. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 133)

Med vinterns annalkande blef fröken Mansfield så öfverhopad med arbete, att hon och hennes medhjälparinnor, hur flitigt de än höllo på, knappt gingo i land med allt. ... En lördagsafton, då flickorna sutto lutade öfver sitt arbete med bleka, trötta ansikten, ty det var betydligt senare än vanligt, (utbrast fröken Mansfield): "Dessa klädningar måste vara färdiga tills i morgon eftermiddag. Ni får lof att komma hit ett par timmar i morgon för att hjälpa mig att få dem färdiga." Mary såg upp med förvåning, blandad med en viss fruktan. Hon blef alldeles röd; men nästa ögonblick vek färgen ifrån hennes ansikte och kom henne att se ännu blekare ut än förut. Komma i morgon, fröken Mansfield?" upprepade hon frågande, liksom betviflade hon, att hon hade hört rätt. "Ja, i morgon! Uttryckte jag mig icke klart nog?" svarade fröken Mansfield otåligt. "Jag kan icke komma på söndagarna, fröken Mansfield", svarade Mary fast, ehuru hennes röst förrådde en djup inre rörelse, "... därför att jag anser det orätt att arbeta på Herrens dag." ... "Tror ni, jag skulle sätta saken i fråga, om det vore orätt?" inföll sömmerskan förargad. "Men jag förstår naturligtvis inte, hvad som är rätt! Ni är en af dessa fariseer, som låtsa er vara bättre än alla andra. Naturligtvis är det i regel orätt att arbeta på söndagarna. Men det är nu ett undantagsfall, och jag sätter i fråga, att ni skall komma endast ett par timmar på morgonen. Ni hinner mycket väl gå både i kyrkan och på bibelklassen. Hvad ondt skulle det väl ligga häri blott för en enda gång, det skulle jag vilja veta?" "Jag är mycket ledsen, fröken", svarade Mary, "men jag tror inte det vara rätt. ... Jag vill gärna arbeta på extra timmar nästa vecka eller göra allt, hvad jag annars kan för att vara er till nöjes; men jag kan inte sy på söndagen." "Nå, då är saken klar", utbrast fröken Mansfield, alldeles blek av vrede. "Ni kan nu kläda er och gå hem. Men kom ihåg, att jag vill inte se er här igen, om ni inte kommer på andra tankar." ... Djupt nedslagen vandrade ... den stackars flickan ned för trapporna och ut ur huset. (Eglanton Thorne "Den store läkaren" s 37-40)

Lyssna icke till något ord om kärlek af en man, som ... öfverträder budet om Herrans dag. ... Du bör frukta för ett äktenskap, hvaröfver du icke kan nedkalla Guds välsignelse. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 46; Råd till unga kvinnor, som söka sig en man)

Bernhard (hade) övergått till protestantismen. (Den judiske) bankiren förfasade sig. "Tycker ni inte om protestantismen", frågade Kurowski honom. ... "Jag tycker inte om den och skulle aldrig övergå till den läran. Jag är en människa, som behöver och älskar vackra ting. När jag knogar och sliter hela veckan, så vill jag ha frid på schabbes eller på söndagen, då vill jag se en vacker sal med vackra tavlor, vackra skulpturer och vacker arkitektur. Jag har behov av vackra ceremonier och vacker musik. Jag tycker mycket om era katolska ceremonier. Där finns vackra färger, härlig rökelse, klockklang och ljus och sång. Men vad finns det i den protestantiska kyrkan ...? Fyra nakna väggar och en sådan ödslighet, som om hela affären skulle träda i likvidation. sedan kommer pastorn och talar. Vad tror ni han säger? Om helvetet och andra obehagliga saker talar han? Nej, jag tackar. Går jag i kyrkan för att bli upprörd? Jag har nerver, jag är ingen bonde. och dessutom tycker jag om att veta, med vem jag har att göra. Vad är protestantismen för en firma? - Nej, påven, det är en firma det!" (Wladyslaw Reymont "Det förlovade landet" s 262)

Det var söndag på herrgården. ... Bettys tjocka lockar hade fått en extra borstning och hennes lilla slitna blå sammetsklädning var försedd med nya spetsar kring hals och händer. Guy bar en kort blus med hvit krage i stället för den blå ylletröja han begagnade i hvardagslag, och ehuru strumporna på hvardera af de fyra små benen voro stoppade på alla möjliga håll, voro de dock rena och fina och skodonen voro skinande blanka. Matty själf var iförd sin helgdagskostym - en grå ylleklädning jämte en gredelin hjärtvärmare, samt en ytterst väl stärkt mössa och förkläde. Hon hade sitt "söndagsansikte", som barnen kallade det, hvilket skulle betyda att hennes vanliga småleende ansikte var betydligt förlängt och försedt med glasögon på näsan. Thomas hade ifört sig en svart klädeskostym, men en skikande rödgul silkeshalsduk lindrade något allvaret i hans uppträdande. "Berry och jag ska' gå till kyrkan i dag", tillkännagaf plötsligen Guy. ... "De' ä' för långt för oss gamla", sade Thomas betänksamt, "men om di nödvändigt vill, så låt dem försöka, vet jag!" "Men vi vill inte ha vår söndag fördärfvad", inföll Matty. "Ni får inte gå till prästgården på middag efteråt och försumma vår gudstjänst hemma." ... Strax därpå gaf sig det lilla paret på väg till kyrkan, Berry knogande på en stor bönbok och Guy på en sångbok och en Bibel. ... De klefvo i väg kyrkgången fram till sin egen bänk med en viss viktig beskäftighet. Där sutto de mycket tysta och allvarliga med yttersta noggrannhet följande gången af gudstjänsten i sin bönbok, ehuru detta medförde ett oupphörligt vändande af bladen och diverse hemlighetsfulla hviskningar. Så snart sångerna gåfvos ut blef dock deras glädje synbar. Uppklifna på två pallar höjde de sina röster och sjöngo med sådan ifver och kläm, att de kommo hela den öfriga församlingen på skam. ... Det var en enkel och anspråkslös landsförsamling, gudstjänsten var allvarlig och predikningarne i allmänhet korta och enkla. ... Så snart gudstjänsten var slut började de omedelbart sin vandring mot hemmet. ... Sedan middagen var slut vidtog det vanliga bestyret med kökets städning och inbärandet af bänkar och stolar till mötet. Klockan tre hade församlingen anländt. ... Både Matty och Thomas voro allvarliga ehuru enfaldiga kristna, och ungefär för två år sedan hade Thomas erhållit sin husbondes tillåtelse att få hålla en liten gudstjänst i köket på söndagseftermiddagarne. ... Någon gång kom en predikant från den närliggande staden ut, men detta var blott vid högtidliga tillfällen och i allmänhet leddes mötena af Thomas med tillhjälp af gårdssmeden Daniel Cobb. ... Thomas öppnade mötet med en af Sankeys sånger. ... Härpå följde en lång bön, från början till slut afbruten genom åhörarnes instämmande rop af "amen", halleluja", "pris ske Gud", i hvilka Guy och Berry af allt sitt hjärta deltogo. Så ytterligare en sång hvarpå Daniel Cobb stapplande och med pinsam långsamhet, läste ett af de längsta kapitlen som han kunnat uppsöka i Bibeln. Sedan detta skett reste sig Thomas och uppläste med allvarlig skärpa sin text: "Hvem utaf oss skall bo i den förtärande lågan, hvem utaf oss skall bo uti den eviga elden?" Det var en närgående fråga och Thomas med sin oslipade vältalighet och sin allvarliga önskan att framvisa för syndaren hans förfärliga öde målade måhända i sin lifliga inbildning med kraftigare färger än skriftens ord gåfvo förhanden. ... (Senare på kvällen bad Guy:) "Käre Gud, hjälp mig att sörja öfver mina synder, ty jag vill nödvändigt bli frälst och aldrig, aldrig komma till det hemska ställe, som Thomas talade om. Amen." (Amy le Feuvre "Tvillingarne" s 14-26; Söndagen)

(Filip) fann att söndagen i Milton ohelgades alldeles förskräckligt. Butiker av alla slag höllos öppna; lusttåg gingo från den stora staden ända till fyratio mil utåt landet; tvänne teatrar spelade oafbrutet, och trots en lag, som stadgade, att krogarne skulle vara stängda under söndagen, stodo dessa likväl vidöppna och gjorde bättre affärer än på någon annan dag. ... Under sommaren ohelgades sabbaten med bollspel och om hösten och vintern tillbringades aftnarne med kortspel eller att utan något mål ströfva gata upp och gata ned. Så småningom erhöll Filip kännedom om dessa förhållanden; och det dröjde icke länge, innan han fick klart för sig, det Kristus ej skulle vara tyst inför dessa förhållanden. (Charles M. Sheldon "Filip Strongs hjältebragd eller Kristus och det moderna samhället" s 63)

I vår tid höjas allt flere röster för söndagshvila, och man glädes med rätta däröfver. Människan kan icke oafbrutet arbeta, om hon icke skall gå under till kropp, själ och ande. Det tillhör Guds skapelseordning, att människan skall hvila hvar sjunde dag, och denna Guds ordning har sin grund i människans natur, som kräver en sådan hvila och vederkvickelse. Själftaget söndagsarbete är alltid ett osvikligt tecken på mänsklig förvändhet. Unnar icke människan sig någon hvilodag, så visar hon därmed, att hon är en blind slaf under det timliga, en mullvad, som samlar ihop det mesta möjliga och dock ingenting kan medtaga i döden. Hon bevisar vidare sin gudlöshet. Den som öfverträder Guds ordning för att på sjunde dagen få sitt lefvebröd, tager ej Gud med i räkningen. Den Gud, som har förordnat den sjunde dagen till hvilodag, vill så välsigna arbetet under de sex veckodagarne, att brödet ej behöfver fattas under den sjunde, förutsatt att människan beder Gud om hans välsignelse och litar på honom. Den som icke tror detta lefver utan Gud. Men om den ena människan nödgar den andra till söndagsarbete, så är detta en ännu större synd än personligt, frivilligt söndagsarbete. ... Söndagshvilan är helt enkelt en mänsklig rättighet, och därför får och bör hvar och en ansvara därför. ... En människa, som på söndagen hvilat, stärkt sig genom Guds ord och bönen i gemenskapen med sin Gud och frälsare och åter fäst blicken stadigt på sitt himmelska mål, hon går på måndagen med Gud och hans välsignelse åter till sitt arbete. (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 94-95,98)

Min vän, du trodde och tror mig än väl Satan själv. Du bedrar dig , min vän. Jag heter Söndag. Jag är en satyr, som undan yxan och plogen flyr. Mitt hem var Ithakas skogar. Jag hatar yxor och plogar. Jag älskar ligga lat och fri och varje tröttsam tanke i en jättesnarkning dränka. ... På fingrarna räknade människan ut hur många dagar, som utan prut hon slava i veckan kunde från solen tänds till solen släcks. Till träldom döpte hon genast sex. Men se, när hon kom till den sjunde, då vigde hon den till vilodag, ty ånger grep hennes sinne. Den sjunde dagen blev jag; den blev lata antikens minne. Dig synes nejden allvarsam och tröstlöst torftiga tjällen. Var trygg, här dansa idyller fram, när jag nalkas om lördagskvällen! Jag kommer som präst i svart syrtut. Man måste se litet högtidlig ut och skyla sitt ludna skinn. Jag ringer vilans högtid in. Han kastar med ens sin svarta rock. Han ränner upp på ett rullstensblock med ett våldsamt bocklikt språng. - Bing - Bång! - Han svänger klockan i rasande fart. Väl hundra ekon svara klart från sockenkyrkor och byar. Men djupt under västerns skyar står aftonsoln som ett glädjebål. Nu ringa klockorna helgesmål! (Verner von Heidenstam "Tiveden" s 137-138)

Så ingick söndagen - en dag, som skulle blifva af mycken betydelse för Seppeli. Männen stannade kvar i sängen två timmar längre än vanligt: de trodde söndagen var ämnad att låta dem få sofva längre, och tillbringa den öfriga tiden med fåfängligt tal och förströelser. Men Seppeli hade af sin kära moder fått lära, att söndagen var Herrens dag, att han borde särskildt lägga sig vinning om att vara god den dagen, och att han skulle stärka sig för ett gudaktigt lif under den kommande veckan genom att tänka på Gud och himmelska ting samt genom att bedja och läsa i bibeln. Fördenskull hade han gått upp mycket tidigt, medan det ännu var mörkt, och gått ned i ladugården, där han visste, att han skulle träffa Margareta och hennes lykta. ... Seppeli frågade henne, om hon icke ville, att han skulle läsa för henne igen, och som hon sade, att hon ville det, började Seppeli uppläsa berättelsen om korsfästelsen i Johannes 18 och 19 kapitel. Det var två långa kapitel, och han behöfde omkring en half timme för att uppläsa dem på sitt långsamma och uttrycksfulla sätt. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 31; nr 4 den 24 januari 1895)

Jag förundrar mig öfver huru många hundra söndagsskolor det nu (år 1895) finnas i och omkring London. Gå hvart du vill, i staden eller på landet, och du skall finna, att hvarje kyrka och hvarje kapell har sin söndagsskola, med skaror af snygga och glada barn, längtande efter att möta och behaga sina vänliga lärare och lärarinnor. Och likväl fanns där för omkring hundra år tillbaka icke en enda söndagsskola i hela London. Den beryktade Robert Raikes hade upprättat en söndagsskola i Gloucestershire år 1781; men det föll på en fattig skomakares lott att begynna en äfven i Middlesex. John Kemps hydda låg helt nära tegelbruken, och tegelbruksarbetarne bodde rundt omkring honom. Bråkigt och dåligt folk voro de, och det smärtade John mycket, att se deras syndiga lefverne. "Kan ingenting göras för dessa stackars människor?" tänkte han. "Är det något jag kan göra? De fullvuxna äro förhärdade i sina synder, men det är icke fallet med barnen. Det vore förvånande, om jag icke skulle kunna lära dem, att uppföra sig annorlunda." ... Han sjöng två-tre andliga sånger. Och därmed var denna söndagsskola börjad. ... Söndag efter söndag gick under det barnantalet i skolan växte, så att alla rummen togos i anspråk, och snart äfven förstugan. Må hända skall du träffa i himmelen många barn, som genom, hvad de hört i denna skola, anammat Herren Jesus såsom sin frälsare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 14-15; nr 2 den 10 januari 1895)


ca 1895 - ca 1890

Vår gata (Södra Järnvägsgatan) . . . hörde till de minst trafikerade i (Växjö). Men på söndagarna vid klockan 1/2 10 blev där liv och rörelse. Från vår gård och grannarnas, från de många småställena på Backen, från Svensberg, Bäckaslöv och Skärvet, från järnvägens personalbostäder, från husen vid mossen, Elmedal o. s. v. kom grupper av män, kvinnor och barn i mörka helgdagskläder in på Södra Järnvägsgatan. Målet var Domkyrkan. Deras gång var stilla, intet högröstat samtal fördes. De små barnen bars på armen eller leddes vid handen av föräldrarna. Kvinnorna hade svart silkesschalett och ofta, i brist på kappa, en stor ylleschal över axlarna. Då vi hunnit uppför backen nära museet, stötte nya grupper till, det var folket från Skjutshagen, Näset och Vallen. Nu började Annika Krooks lilla klocka ringa "kvarten", och innan de klara, vackra tonerna helt förklingat, var alla framme vid Domkyrkans portal, "där högtidsskarorna mötas". Tysta och allvarliga trädde de in i templet och uppsökte var och en sin särskilda plats. I min barndom rådde ännu i Domkyrkan det gamla systemet med bänkhyror för välbelägna sittplatser. Dyrast - och finast - var stolarna närmast stora gången; att hyra bänkplats vid sidogångarna ställde sig billigare. Som min far hade nedsatt hörsel, ville han sitta nära predikstolen och hade därför hyrt in sig i bänken nr 4 vid södra sidogången. Denna plats kostade tre kronor pr år, vilket belopp utgjorde nära tre dagavlöningar för en arbetare eller enkel hantverkare den tiden. Men hela familjen kunde givetvis inte påräkna plats där, ty det var många "hyresgäster" om en och samma stol. Därför tog far vanligen med bara ett av barnen (som i händelse av trängsel fick sitta i hans knä), de andra följde med mor till "fristolarna" eller var eljest det kunde finnas någon plats. Ibland hände, att mor väntade med sitt besök till aftonsången. Då var det sällan mycket folk, och hon kunde nu ta "vår stol" i besittning. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 258)

Sabbatsdagen är en dyrbar gåfva af Gud, men människorna göra den antingen till en plåga genom allehanda bud och föreskrifter, eller ock till en dag i synd och lättja. I våra dagar ... är faran den, att göra denna dag till en syndadag, då de köttsliga lustarne få större spelrum än annars. Det är sannerligen icke likgiltigt, huru vi använda våra sabbatsdagar. Det är ett tecken på, huru vi stå till Gud, såsom han själf säger: Jag gaf dem ock min sabbat till ett tecken mellan dem och mig. Må vi se till, om vårt görande och låtande på denna dag är föreskrifvet af nödtvång och kristlig kallelse eller ej. Då Herren Jesus helade mannen med den förlamade handen på sabbatsdagen, gjorde han ett kärleksverk. ... Likasom nöden dref lärjungarne att upprycka ax, så dref kärleken Herren Jesus att hela den stackars mannen. Det är godt att se detta. Kan du för nöds skull icke blifva borta från Jesus, så kan han för kärleks skull icke underlåta att hjälpa dig. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 345-346; nr 44 den 1 november 1894)

Under min barndomstid i Färgaryd (jag är född år 1883), där min fader var komminister, voro de motsättningar (mellan den evangeliska och den lagiska riktningen), som i det föregående antytts, fullkomligt försvunna. . . . Det var en vacker yn att om söndagsmorgnarna se männen och kvinnorna stilla och andäktigt styra stegen mot församlingens vita kyrka. Männen voro iklädda svarta eller grå allvarsamma dräkter, och kvinnorna iakttogo i sin klädsel kyrkoårets olika tider. Det var icke ovanligt att räkna femtiotalet kyrkskjutsar. Då kvinnorna skredo ner mot kyrkan, hade man psalmboken inlindad i den vita näsduken, där man gärna hade stuckit in en kvist åbrodd att lukta på, om predikan skulle synas något lång och fara fanns för att man efter den i många fall långa kyrkvägen kunde somna. När prästen från altaret läste texterna, syndabekännelsen och tron, läste många halvhögt med. Och då Jesu namn nämndes från altaret, nego alla kvinnorna, under det att männen i sina stolar bugade sig. Man visade stor vördnad för det heliga. Under predikan kunde det hända, att tio eller femton män stundom kunde vara stående längre eller kortare stunder. Förmodligen gjorde man detta för att bättre kunna följa med. . . . Vilodagen hölls i de flesta hem i en synnerlig helgd. Det skulle aldrig ha fallit någon in att på söndagen gräva i sin trädgård eller ännu mindre att bärga säd. I många hem samlade husfadern gårdens folk för att på söndagens eftermiddag föreläsa en predikan. Lek och stoj ansågs fullkomligt opassande på söndagen. Befolkningens liv var tyst och stilla, och grova brott voro okända. (Gunnar Stenvall "Västbofromhet" s 264-266)

Det är i synnerhet de vackra härliga sommarsöndagsmorgnarna som med sin stämning och frid lämnat outplånliga intryck i själen och ofta kommit mig att längta "från bruset därute i världen" tillbaka till stillheten och helgeron i någon undangömd socken på landet. ... Söndagsmorgon, barnatrons och den oskyldiga fantasiens Eden! Och den vitrappade helgedomen där på minnets strand! Och gravvården med gröna kullar och snövita syrenbuskar, där generationerna vila, psalmsorlet, som svävade ut genom öppna tempelfönster och sammangöts med tonerna av naturens tillbedjan och lov. På söndagsmorgonen voro vi alltid tidigt uppe. Att sova bort söndagen ansåg min moder vara lika orätt som det värsta ohelgande, och mången gång hade hon och jag redan varit ute på en promenad vid insjöstranden, då klockan var åtta och tornklockan ringde ut första maningen att bereda sig till gudstjänst. Under dessa morgonpromenader (ack, saknade klenoder!) brukade mamma peka ut för mig skönheter i naturen, vackra blommor, träd eller scenerier och tala med mig om Honom, genom vars makt och kärlek allt har kommit till och äger bestånd. Då vi kommo hem, vankades kaffe och dopp, och vid niotiden, då klockan i tornet ånyo kallade, gåvo vi oss av till kyrkan. Alltid voro vi tidigt och alltid slogo vi oss ned en stund på en liten bänk vid makarna Elms kullar. Där hade vi också planterat ett träd, som vi gingo upp och vattnade ett par gånger i veckan. Från vår bänk hade vi god utsikt över en lång sträcka av den vita landsvägen, och det var så intressant att se den långa raden av kyrkobesökare, som iklädda sina bästa kläder kommo vandrande och körande. De unga gingo lätt och ledigt, de gamla tungt och släpande, men alla pilgrimerna med kyrka och gravvård till mål. Och de flesta buro blommor som skulle läggas på någons grav. ... Så var klockan halv tio. Det ringde igen, minuterna flögo till en kvart till tio, då prästen kom och skaran bockade och neg och tågade in i kyrkan. Därefter högmässoklämtningen, och orgelns toner började brusa. Mor och jag sutto alltid i en bänk ungefär i mitten av kyrkan, där vi sågo och hörde alldeles förträffligt. Predikan minnes jag inte mycket av, emedan den inte grep mitt innersta intresse vidare. Höjdpunkten i gudstjänsten för mitt sinne var: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot. Hela jorden är full av hans härlighet. Herren är i sitt heliga tempel, hans tron är i himmelen." Dessa ord med det vackra ekot under valven kunde jag aldrig höra mig mätt på. De utgjorde min dyrkan och gudstjänst. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 43-44; 1800-talet)

"Robert", (sade fru Hardy till sin man), "tror du icke, att Gud skall straffa dig för att du håller verkstäderna i gång på söndagen?" "Dumheter Mary!" svarade Hardy. Men likväl låg det en skymt af oro i hans ton. "Arbetet måste fortgå. Det är ett nödvändigt arbete. Järnvägarna äro allmänhetens tjänare; de kunna icke stå stilla på söndagarne." "Nå, när Gud säger till världen, att den icke skall arbeta på söndagen, inbegriper han icke däri järnvägsmännen? Det fjärde budet borde lyda: "Tänk på sabbatsdagen och helga den, med undantag af alla som arbeta för järnvägarna. I hafven ingen söndag." "Mary, jag har icke kommit från en predikan för att få höra på en till. Du är värre än pastor Jones." ... "Mamma", (sade Clara till sin mor Mary), är det icke rätt att människor älska hvarandra?" "Det är icke passande att tala om sådana ting på söndagen", sade (lilla) Bess allvarligt. ... Den yngste gossen, Will, kom ned från öfra våningen ... bärande en af sina böcker i handen. ... "Jag tycker du borde skämmas att studera på söndagskvällarna, Will!" sade lilla Bess förebrående och med värdighet. "Det är inte värre än att kurtisera på söndagskvällarna", invände den oförbätterlige Will. (Charles M. Sheldon "Robert Hardys sju dagar" s 8-9,17,20-21)


ca 1890 - ca 1885

Så var det alltid med modern. Den goda Marta hade mycket att göra och hon menade, att om man inte från bittida på morgonen till sent på kvällen hade något för händer, så var tiden förslösad. ... Morgonen som följde på den kyliga kväll, då Josef och Frideli samlat bränsle, var en klar söndagsmorgon. ... Nu putsade hon fönstren och Frideli hjälpte henne och gned av alla krafter på de dunkla rutorna. I detsamma trädde gamla mor Silvia ut ur sin lilla stuga och började gå nedför den lilla gångstigen. Söndagsmössan satt så prydligt på det vita håret och det vita nystrukna förklädet såg så fint och rent ut över den mörka helgdagskjolen, att det var en fröjd att se. Vid flottkarlens stuga stannade hon och betraktade ett ögonblick deras rastlösa arbete. Därefter sade hon: "Jag önskar er god morgon, mor Marta, om ni har tid att höra därpå. Vet ni väl, att det i dag är Herrens dag? Jag tycker, att ni också en gång kunde tänka därpå och låta arbetet vila en smula." "Visst har jag tid att ta emot er vänliga hälsning, mor Silvia. Tack ska ni ha", fortsatte Marta vänligt. "Men ni skall inte vara så sträng mot mig. Ni vet ju, att man har så fullt upp att göra från morgon till kväll hela veckan igenom, att man inte kan unna sig ett ögonblicks ro, om man bara vill ha det nödvändigaste undanstökat, så att alla få något på kroppen och slippa hungra. Skall jag göra en smula rent, så måste jag ta söndagen till hjälp. Jag skulle just vilja veta, hur jag skulle kunna gå i kyrkan också, när det är två timmars väg dit." "Jag säger heller ingenting om kyrkan. Det är sant, att vi ha svårt att komma dit", instämde mor Silvia, "men ni kunde likväl låta söndagen vara en smula annorlunda än vardagen och bedja den gode Guden om kraft för den kommande veckan och tacka honom därför att han låtit det gå er väl i den gångna. Ni är en duktig kvinna, Marta, men det fattas er likväl något, och därför får ni ingen ro. Det heter: Bed och arbeta. Ni gör endast det senare, om det förra vet ni ingenting, och det kunde ni likväl behöva. Det bringar välsignelse över arbetet och frid och ro på de lediga stunderna." "Jag tänker, att den gode Guden inte skall vara så missbelåten med mig, när jag gör, vad jag kan. Han vet ju, hur svårt jag har det", svarade Marta. "Ja, Marta, så får ni inte ta det, som om bedjandet skulle vara ännu en börda till alla de andra", sade mor Silvia allvarligt. "Det är en välsignelse att vi få bedja till den gode Guden om kraft och tröst i det mödosamma livet och att veta, att där ingen människa kan hjälpa, där vill vår Fader i himlen höra oss och hjälpa oss. Den stund kan ännu komma, då ni får erfara, vad det är för oss att kunna anropa en barmhärtig Gud. Ser ni, Marta, det tyngsta här i livet är inte arbetet, vore det än så strängt. Är man blott frisk och sund, så går nog det. Det finns annat att bära. - Men vad fattas Frideli?" avbröt den gamla sin tankegång, i det hon såg på barnet, som satt lutad mot fönsterposten och tryckte båda händerna mot bröstet. Hennes lilla ansikte var vitt som snö. "Mår du inte bra?" frågade nu modern oroligt. "Jag har aldrig förr sett, att det felats dig något. Man kan förstås inte heller se allting, när man har händerna fulla med arbet. Var gör det ont? Gå bort till småpojkarna och lek litet med dem, så bli de belåtna. Leta upp några stenar eller brokiga blad åt dem." Frideli ville genast gå, men mor Silvia sade: "De sitta ju stilla där borta. Låt barnet få ha en smula söndag, låt henne gå ett stycke med mig. Morgonsolen skall göra henne gott." Modern gav sitt bifall, och Frideli gick tyst fram till mor Silvia. Men denna skakade på huvudet: "Inte så, Frideli, inte så! Gå in och tag på dig söndagskjolen och dina snygga skor, annars komma inga söndagstankar. I vardagsdräkten tar man också med sig vardagstankarna. Gå nu, jag väntar!" Det hade kommit ett glatt skimmer över Fridelis ansikte; hon ville så gärna ha söndag och vara snyggt klädd, men hon stod dock stilla och betraktade frågande modern. "Ja, så ge dig i väg då, när mor Silvia så vill", sade denna, och sedan barnet glatt sprungit sin väg tillade hon: "Det förvånar mig, att ni bryr er om det. På den lilla biten ser väl ingen människa er." "Det gör jag inte för människornas skull", svarade mor Silvia, "men söndagen är en högtidsdag, och till den hör inte all den smuts, som samlat sig under veckans lopp. Och den snygga yttre dräkten återverkar mången gång på den inre. När jag knyter på mig mitt rena förkläde om söndagsmorgonen, så måste jag genast tänka: "Är du nu också lika fläckfri i din själ?" Och det tvingar mig att söka en helgdagsdräkt även för min själ; ser ni, mor Marta, det är en stor välsignelse, som söndagskjolen för med sig." "Hör på, mor Silvia", inföll nu Marta en smula brådskande, "jag har nu en gång inte så mycket tid, att jag kan tänka över allt det där! Ni kan nog ha rätt i mångt och mycket, men ni får besinna, hur mycket som vilar på mig." "Så bevare eder Gud, Marta! Om jag kan hjälpa er i något, så hämta mig; krafter har jag endast ringa, men viljan är god." Och därmed trippade den gamla glatt utför bergsstigen, följd av Frideli, som såg nätt och prydlig ut i sin lilla söndagsklänning, som en nyss utsprungen vårblomma, men en av de allra spädaste, vars blad första vindstöt skulle kunna rycka av. (Johanna Spyri "Vid fjällforsen" s 11,15-19; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken urspungligen utgiven på tyska år 1889)

Även under ferierna måste jag alltid gå i kyrkan en gång i veckan, och vid Harrow (åren 1887-90) var det tre gudstjänster varje söndag, utom morgon- och aftonbön hela veckan. (Winston Churchill "Min ungdom" s 125)

Om söndagarna utvecklade (snörmakare Pehr Anders Lekholm) mera energi. Då gick han i kyrkan två gånger och var iklädd bonjour, svarta byxor, knarrande stövlar med halvlånga skaft, instuckna i byxorna, svart spännhalsduk och hög hatt. ... Den gamle brukade ge (sonsonen Karl) fem öre varje söndag han följde honom i högmässan. Han kunde ännu som medelålders man känna den gamles torra, skrumpna hand med de höga blå ådrorna, som han var rädd att röra vid, slutas om hans egen, medan de promenerade i väg till kyrkan. När detta skedde första gången kunde Karl (som var född i början av 1880-talet) knappast ha varit mer än en fem, sex år. Femöringen fick han, när de skildes åt efter gudstjänsten, ett stycke från farföräldrarnas port. Då stannade den gamle i bulevarden: "Håll min käpp", sade han och såg sig försiktigt omkring. Det var ett spanskt rör med elfenbenskrycka, ett gulnat hundhuvud med smuts i öronen. Så tog han fram sin svarta portmonnä, fiskade upp slanten, såg sig ännu en gång omkring och stack den försiktigt i Karls hand. "Där har du den, men kom ihåg: inte ett ord!" Och det lovade Karl. Han tog av sig mössan utan att säga tack - han hade ju lovat att inte säga ett ord om femöringen - och sprang direkt till sockerbagare Söderbergs på Östra Storgatan, som öppnade på slaget ett om söndagarna. Där köpte han för fem öre "lämningar": småbröd, som gått sönder under förvaringen i glasburkarna på hyllan bakom bakelsedisken. ... En söndag togo emellertid de gemensamma kyrkobesöken en ända med förskräckelse. ... Regnet stod som spön i backen. Den gamle hade bråttom hem. Det var väl fördenskull han fullständigt glömde bort den lilla kyrkoskatt han var skyldig sin sonson. ... När han nu av allt att döma tycktes ämna styra stegen tvärsöver gården för att via köksdörren inträda i sitt hem, ansåg Karl Lekholm det vara minst sagt hög tid att påminna honom om tributen. ... Den gamle ... drog honom tillbaka in i porten, ställde den uppslagna paraplyn ifrån sig, stack handen i byxfickan, fick upp portmonnän och skulle just till Karl överräcka femöringen, då ... Plötsligt öppnades köksfönstret. Farmor, som dold bakom gardinen stått och vispat grädde till söndagseftermiddagens efterrätt och därvid iakttagit deras förehavanden ... skrek: "Lekholm, vad i Herrans namn tar du dig till! Tror du inte jag ser vad du gör! Tror du vi är millionärer?" ... Med denna scen upphörde de gemensamma kyrkobesöken av sig själva. (Gustaf Hellström "Snörmakare Lekholm får en idé" s 18-21)

En kristligt sinnad man inträdde en dag i ett arbetarehem i New-York, och seende en fattig hustru med ett sjukt barn vid sin sida, lät han henne, djupt rörd, förstå, att hon borde hoppas på Gud och sätta sin tröst till honom. "Åh", sade hon, "jag har ingen Gud; jag arbetar från måndagsmorgon till lördagsafton utan rast och utan hvila, men aldrig erfar jag någonting, som hugsvalar min själ; och då söndagen kommer, har jag ingen hatt, så att jag kan gå i kyrkan." (Thomas de Witt Talmage "Kampen för bröd" s 51)

Invånarna (på bakgatan i London) tycktes klara sig riktigt bra. ... De visade stolt upp sitt överflöd i de butiker som stod öppna och inbjudande längs gatan lik en rad av leende gatuförsäljerskor. Till och med på söndagen, då gatan dämpade sina mest pråliga utsmyckningar och låg jämförelsevis tom på trafik, lyste den i kontrast till de mer sjaskiga omgivningarna. (Robert Louis Stevenson "Dr Jekyll och mr Hyde" s 6)

För några år sedan hände det, att den engelske kronprinsen skickade efter en handtverkare, som han ofta använde, och ville nu hafva honom till att förrätta några göromål åt sig på söndagen, emedan han nästa dag skulle göra en resa. Denne hadtverkare var en allvarlig kristen och en som hade stor vördnad för Herrens dag. ... Han vägrade att uträtta prinsens befallningar på Guds heliga dag. Men han lagade så, att han tidigt följande morgon kunde infinna sig i prinsens palats. "Jag skickade efter dig i går", sade prinsen, "hvarför kom du icke?" "Jag ber om öfverseende, ers kungliga höghet, men konungen behöfde min tjest." "Konungen! Jag trodde ej, att min far skickade efter sina handtverksmän om söndagarne." "Förlåt, ers kungliga höghet, jag menar ej konungen, er fader, utan Gud, som är konung öfver alla konungar. Han har sagt mig, att jag icke får arbeta om söndagarne. Och emedan jag är rädd om min själ, vågar jag ej öfverträda hans bud." "Det var rätt", sade prinsen, "jag har ingenting mer att säga. Jag är viss om att en man, som är trogen mot sin Herre i himmelen, äfven är trogen mot sin jordiske herre." (Richard Newton "Bibelns löften" s 52-53)


ca 1885 - ca 1880

När jag var 9 år (1884) flyttade vi till Häradsö, Backstugan Skogslund (Ekelund). Det var roligt. Där var många lekkamrater, men om söndagarna fick vi ej gå ut och leka. Det var syndigt tyckte far. Han var ju 57 år äldre än jag, men min styvmoder var lite yngre. När far gick till kyrkan, det gick åt halva söndagen, då fick vi gå ut men när far kom hem måste vi vara hemma samt läsa postilla samt våra läxor. Långkatekesen den räckte alltid till. (Johan Magnisson "En Klevshultspojke" s 57)

Kl. 1 ef.m. den 1 april (1883) kom vi till det högt prisade landet kallat England eller Alfred den stores land i anledning af den gode välsinnade regenten med namnet Alfred som för 1000 år tillbaka med vishet och omsorg styrde detta folk till ett mera fritt och upplyst folk än andra folk i verlden. ... Sakta gled båten in i Hulls hamn. ... Det Engelska folket håller Sabbaten helig, derföre fingo vi ej fortsätta resan från Hull utan måste hafva båten till qvarter till följande dag men vi erhöll frihet att gå i land hvilket vi med tacksamhet gjorde medan de rengjorde båten. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 35; I staden Hull i väntan på vidare resa till Amerika)

Den dagen som följde var den 31 mars (1883) och var en vacker dag. Vi gingo upp på däck. ... Snart nog började några Wärmländska ungdomar sjunga andeliga sånger och sjunga hans lof som allena är värdig att hafva pris ära och tack. (I förbigående kan jag nämna att ingen är mera lik det Småländska folket än hvad Wärmländingar äro. Gladlätta, lifliga och religiösa med känsla och behag i skick och sätt.) Dessa unga Wermländingar satte sig och sjöng den sköna sången "Sabbatsmorgon huru skön du är" m.fl. sånger till. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 35; Öfver Nordsjön på väg till Amerika)

Hälsningarna i Tyskland äro högst utbredda. ... T.o.m. på hotellen, där man endast har den mest flyktiga bekantskap med hvarandra, iakttog jag, att tyskarne genast med en kort nickning eller bugning helsade på sina grannar. Vi svenskar äro nog en smula blyga och bortkomna i umgänget med hvarandra. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 198-199; resa 1882)

Jag frågade Dr Nahm (på folksanatoriet Ruppertshain), om han icke ens på söndagarna kunde inställa sina mottagningar. Men det kunde han ej fatta. Vore jag i Dr Nahms ställe, skulle jag inskränka mig till mottagning sex dagar i veckan. Jag skulle göra ronden morgon och kväll men på söndagarna alternera med min underläkare i undersökning af de patienter, som behöfde undersökas. Jag tror nästan, att det var just detta ohyggliga hvardagslif på söndagarne på Ruppertshain, som så förskräckte mig. "Pärlan bland dagar", så har en engelsk fabriksarbetares dotter kallat söndagen i en prisbelönt skrift. Det är just läkarens förbannelse, att han ej får hvila på söndagarne. Det är detta, som i förtid sliter ut honom, som med tio år förkortar hans lif, som gör att han så ofta hemfaller åt känslan af bitter afundsjuka mot de lyckliga människor, hvilka hafva rättighet att rå sig själfva. På en anstalt, där privatpraktiken är så godt som ingen, kan och bör söndagshvila reserveras åt läkaren i görligaste mån. Huruvida de tjänstgörande systrarna och öfriga sjukvårdarinnor däraf kunna blifva delaktiga, är ej så lätt att afgöra, men måste anses obetingadt önskvärdt. Med god vilja torde dock någon söndagshvila kunna beredas äfven dem. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 207-208; resa 1882)

Veckan hade nu nått sitt slut, och den efterlängtade hvilodagen bröt in. Då ingen skola hölls på söndagen, så plägade byfolket sofva något litet längre än vanligt. ... För att om söndagen inskränka köksarbetet till det minsta möjliga, fingo alla infödingar, som vistades på stationen, af fru Michelsen en kopp té och ett stycke bröd. Gifver man akt på infödingarne på söndagsmorgonen, så kan man se somliga sysselsatta med att läsa, andra ordna sina söndagskläder för kyrkobesöket. Omkring kl. 9 äro kyrkorna på ön uppfyllda med andaktsfullt lyssnande, som med stor uppmärksamhet deltaga i gudstjänsten, som varar 1 1/2 timme. Efter dess slut begifva de sig i små grupper till de olika husen för att där gemensamt sjunga och bedja. Därefter sysselsätta sig kyrkobesökarne ännu en god tid med att läsa i bibeln. Under det missionärens hustru begifver sig till stationen för att hålla ett slags barngudstjänst, anträder missionären, åtföljd af fem eller sex infödingar, sin predikovandring öfver ön. ... I regeln kommer missionären först efter nattens inbrott åter tillbaka till stationen, sedan han dagen igenom från kl. 9 f.m. åter och åter predikat eller vandrat från by till by. Att söndagen icke för honom är någon hvilodag framgår mer än tydligt af det sagda. Ehuru vid aftonen téet väntar på honom, är han dock alltför trött för att kunna dricka mer än en liten tår. Först sedan han hvilat ut en half timme och fått sig ett varmt bad, känner han sig åter uppfriskad och sätter sig med de sina ned till aftonmåltiden. Under det missionären om söndagen är sysselsatt på sätt som nämndt, företaga likaledes några infödda lärare predikovandringar genom ön, och andra kristna infödingar söka att stödja missionären, så långt de förmå. På missionsstationen själf hålles under loppet af eftermiddagen söndagsskola, och om aftonen har en tongoansk lärare ledt gudstjänsten i kyrkan. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 96-97; sannolikt 1880-talet)

Följande bref från syster Kidd skildrar dn första början af kristlig verksamhet bland kvinnorna i (provinsen) Hu-nan (i Kina). ... "Vi lämnade Wu-ch'ang den 19 februari 1880. ... Vi började genast att söka inrätta oss något så när bekvämt på båten. ... Söndagarne voro goda dagar. Då stannade vi alltid öfver på någon plats, och funno alltid tillfällen till arbete. Efter mogongudstjänsten med vårt eget folk brukade vi gå i land, bröderna Baller och Treuch för att predika på gatorna och fru Mc Carthy och jag för att besöka kvinnorna i deras hem. (Geraldine Guinness-Taylor "Kvinnans arbete för kvinnan i Kina" s 72-73)


ca 1880 - ca 1865

Det var söndag, Schraders tråkigaste dag i hela veckan och dubbelt så tråkig här vid badorten . . . Opassande att företaga sig något, det var inte ens lämpligt att sitta med en rolig bok på förmiddagen. Badhuset stängdt och människorna tröga och utpyntade. Hoppet stod ju till middagsmaten klockan två, som troligen bjöd på något extra; men klockan var endast tio ännu, så det var ett långt lärft att bleka! Den vana, han fått här att stiga upp klockan sex, gjorde en sådan förmiddag rent af oändlig . . . Och så det hundhumör som alltid satte till just på en sådan dag! Detta var Schraders melankoliska betraktelser. Han hade hjälpt upp fröken Baumann i Remmers vagn, då hon och hennes mor skulle fara till kyrkan. Hon hade haft en uttråkad min och en elegant toalett, men såg ut som en prinsessa, då hon satt i vagnen, och Remmer körde på kuskbocken. Efter lång villrådighet bestämde han sig till sist att slå in på en sidoväg, som också förde dit. Han mötte många människor, hvilket ju verkade upplifvande, men alla hade också mera brådtom än han, och vägen var också längre än han hade tänkt . . . Det var en hvitrappad kyrka uppe på en naken höjd och med en stenmur omkring, längs med hvilken det på båda sidor växte nässlor och hallonbuskar. Vid muren stodo bundna hästar, karrioler och giggar, och nedanför på vägen ett par vagnar, med hvilka man icke hade riskerat att åka upp för den branta uppkörsbacken till kyrkogårdsporten. Han stod en stund och betraktade detta landtliga stilleben, som blott afbröts af att hästarna gnäggade eller tuggade hö. . . . Han gick aldrig annars i kyrkan; han hatade ytlig lek med sådana saker, och det officiella hyckleriet bjöd honom emot. Söndag förmiddag mellan elfva och två var just hans bästa arbetstid i departementet; då var det en frid som aldrig annars. . . . Man började komma ut, först några enstaka, som skyndade sig ned till hästarna, så fler och fler, slutligen den täta breda, i kyrkdörren sammanklämda strömmen af bygdens helgdagsklädda män och kvinnor; - att det delvis var en kusttrakt, var lätt att se på de många männen i jackor och sjömansmössor. Massan bredde ut sig på kyrkogården och drog sig ned mot utgångsporten . . . Den som nu kom med guldränder på mössan var häradshöfdingen med damer. De stannade, som om de väntade på någon därinne . . . Ganska riktigt, det var på Remmer och Baumanns, som blefvo bjudna på middag. (Jonas Lie "Adam Schrader" s 69-71)

Att arbeta på söndagar betraktade både jag och mitt värdfolk som sabbatsbrott. Då deltog jag i söndagsskolverksamhet, besökte kyrka eller bönhus på förmiddagen och ofta söndagsskolebarnens hem på eftermiddagen. (Ingrid Böhn-Jullander "Anders Magnus Petterssons minnesanteckningar 1848-1880" s 62; tiden 1874-1877)

När seden att taga barnen med till kyrkans gudstjänster försvagas eller försvinner, få barnen i söndagsskola och barngudstjänst sina egna för dem särskilt lämpade gudstjänster. Den första söndagsskolan med kyrklig karaktär i Skara stift började redan 1873 på Kilagården i V. Gerums församling, där fru Anna von Hosten (född Sparre) samlade godsets barn till söndagliga andaktsstunder, och där hennes dotter fröken Ebba von Hofsten alltjämt (år 1949) har en söndagsskoleklass med för närvarande 18 barn. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 117)

Dagarna gingo och det blef söndag, och söndagen var alltid en mycket arbetsam dag på hotellet. Bortsedt från, att äfven på söndagarna järnvägstågen kommo frustande och skramlande in i staden, vanhelgande dagen, tycktes hela trakten vilja beröfa sig själf söndagshvilan, och nöjeslystna människor kommo i små grupper på tre eller fyra för att få sig en bättre middag. (Pansy "Tre människobarn" s 74-75)

Söndag morgon kom. ... "Åh", sade Tode, drog ett djupt andetag och insöp den vällukt, luften var mättad med, "jag önskar verkligen, att jag kunde gå till kyrkan i dag. Skulle det inte vara härligt att få taga på sig en ren skjorta och gå och höra herr Birge predika igen? ... (Men) nu är det tid att gå till min affär. Jag skall gå till kvällsgudstjänsten, det skall jag." ... Budet: "Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den!" kände han alls icke till. Han visste nog, att butikerna voro stängda om söndagen, men på hotellet hade de alltid haft öppet, och han hade fått den tanken, att det var, emedan det, de sålde, var mat och dryck. Det var samma saker, han sålde, och folk måste äta och dricka på söndagen likaväl som på andra dagar, och då var det naturligtvis hans plikt att sälja. Så lade han dagen till ära en ren duk på sin packlår, ordnade allt så frestande som möjligt och väntade på kunderna. De kommo i riklig mängd, sabbatsdagen visade sig vara en lika arbetsam dag vid packlåren som på Euclid-hotellet. ... Så skyndade han sig af alla krafter för att hinna i tid till pastor Birges kyrka. ... Pastor Birge var mycket bestämd och rättfram i sina yttranden. Mjölkvagnar, isvagnar, slaktarvagnar och hela den långa raden af vagnar, som täfla om att bryta sabbaten, för att inte tala om ångbåtar och järnvägståg, fördömde han skoningslöst, men han gick ännu längre och uttalade sitt misshag öfver de söndagsfriden kränkande konditorierna och restaurangerna och till och med de små barn, som ströfvade gata upp och gata ned om söndagarna för att sälja äpplen, skosnören o.s.v. Tode lyssnade och lät förlägen fingrarna glida genom håret. ... Då gudstjänsten var öfver, gick han tankfull hem. ... "Har du verkligen sålt kaffe hela dagen!" utbrast farmor förvånad. "Vi trodde så säkert, att du hade gått till något möte. ... Kära min gosse, tag inte så illa vid dig", sade den gamla i tröstande ton efter några ögonblicks tystnad. "När du inte visste något därom, så kan naturligtvis ingen tadla dig. Annat vore det, om du hade gått i söndagsskola och fått lära dig det." ... "Hädanefter skall jag ha affären stängd", (sade Tode), "och gå i kyrkan på söndagen, det är ett, som är säkert!" (Pansy "Tre människobarn" s 132-136)

I Hokitika, en stad på västkusten af Nya Zeelands sydliga ö, lyckades (Oskar Michelsen år 1867) vinna anställning såsom handelsbetjänt hos en personligen mycket rättskaffens man som dock föga bekymrade sig om religionen. Hans hustru var däremot en afgjord kristen. Hon var mycket bedröfvad däröfver, att hennes man, liksom de öfriga köpmännen i staden, höll sin bod öppen äfven om söndagarna. Den unge Michelsen såg däri till en början icke något anstötligt; men omsider blef äfven han medveten om sin förpliktelse såsom kristen gentemot det tredje budet, och han bad sin chef om afsked från sin plats. Då denne erfor orsaken, var han genast villig att medgifva, att Michelsen blott sex dagar i veckan skulle arbeta i affären; ja till ett bevis på huru tillfreds han var med honom, höjde han till och med af sig själv hans lön, och kort tid därefter stängde han på söndagen sin bod utan att låta sig det minsta bekomma af sina yrkeskamraters hånande anmärkningar. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 8)

I Moline i Amerika har sistl(idna) wår en skandinavisk nykterhetsförening blifwit bildad. Med bedröfwelse se wi af (veckotidningen) Heml(andet) att swenskarne äfwen i Amerika hängifwa sig åt dryckenskapslasten till den grad att det lärer hända till och med "framstående kyrkomedlemmar" att om söndagarne gå i kyrkan på förmiddagen och på krogen på eftermiddagen. Med anledning af detta sorgliga förhållande yttrar Heml(andet) några allwarliga förmaningsord, påpekande, att dylika personer böra uteslutas ur församlingen. (Jönköpings-Posten 1866-09-29 "Skandinavisk nykterhetsförening bildad i Amerika")

The theological lessons now turned to disputations with the teacher. This one was priest and atheist and interested in the objections, but also he tired and soon ordered that the disciples would answer according to the textbook. "How many persons in the divinity?" "One!" "Yes, but what does Norbeck say?" "He says three!" "Well, say so then!" In the home it was silent. They left him in peace; they understood that he was lost, and it was too late to seize him. One Sunday the father had a try in the old way, but was given tit for tat. "Why do you never go to church more?" he asked. "What shall I do there?" "A good sermon always has something good to give." "To preach I can do myself." Cut! The pietists let a priest have intercession for Johan in Betlehemskyrkan, after they had seen him in a uniform for men shooting with live cartridges. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" p 209-210; translation from the Swedish text: BG Ask)

(George) köpte sig ... ofördröjligen nya kläder och ett par nya stöfvlar, och när söndagen kom, och George i sin nya dräkt stod färdig att följa sin moder till Guds hus, så tyckte hon (fastän hon naturligtvis ej sade det), att hon aldrig sett en vackrare och ståtligare yngling än hennes egen son. "Mamma", sade George på vägen till kyrkan, "hvad jag nu kommer att sätta värde på söndagarne, sedan jag suttit instängd på kontoret hela veckan! Jag kommer att se framåt till dem med stor glädje, icke blott för hvilans skull, utan därför att jag då får tillbringa hela dagen med mamma." "Söndagen är i sanning en välsignad gåfva", svarade fru Weston, "när den användes såsom en hvilodag för själen så väl som för kroppen. Du minnes väl den där lilla versen, som jag lärde dig, när du var en liten gosse, innan du kom i skolan?" "En söndag i Gud Gifver lust till hans bud Och krafter för arbetets dag; Men en söndag i flärd, Uti synder och värld, Medför sorger af mångfaldigt slag." "Ja, mamma, jag minnes den väl, och det är en utmärkt liten vers. Doktor Seaward sade en gång: 'Anslå en falsk begynnelseton, så blir hela sången oharmonisk'; och på samma sätt, om söndagen illa användes, så blir hela veckan vanligen i öfverensstämmelse därmed." (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 26-27)


ca 1865 - ca 1850

Genom samhällets lagstiftning skulle söndagen hållas i helgd. Yrkesarbete var då i princip inte tillåtet. 1864 års strafflag stadgade att "hantverk eller annat arbete, som uppskov tåla kan", liksom försäljning genom "kramlåda eller annan dylik bod" var förbjudet på sön- och helgdagar mellan klockan 6 på morgonen och 21 på kvällen. Om någon bröt mot denna lag under den tid som högmässa pågick i kyrkan på orten ansågs det som en försvårande omständighet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 11)

"Det är en skam", (sade Martin), "en skriande skam, att människan, som var första orsaken till all olycka, skall plåga de arma djuren, som tjäna honom. Se på dessa stackars hästar, som draga de tunga hyrvagnarne. De få icke en gång vila om söndagarne, vilket de dock borde ha rättighet till." (Charlotte Maria Tucker "Min grannes skor" s 62; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken ursprungligen utgiven på engelska 1861)

Från kyrkligt håll betraktades järnvägarna på en gång som ett framsteg och som en fara för söndagshelgden, eftersom extratåg sattes in just på söndagar. Lunds domkapitel skrev 1860 till Kungl. Maj:t om de "bedrövliga följder" som kunde uppkomma av att "en hel tjänstepersonal fortfarande (ständigt) förhindras från att använda vilodagarna för deras heliga ändamål" och att befolkningen "där järnbanor äro anlagda, föranleds att för resor och förlustelser övergiva Guds ords betraktande i församlingens gemenskap och i det stilla hemmet". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 189)

År 1858 fick familjen Danielsson företaga den 12 mil långa flyttningen (från Kulltorp) till det nya hemmet (i Ramnåsa). ... Ingen kunde med mera uppriktigt intresse och tålamod (än mor) lyssna till de hjälpsökande. För det mesta hade hon något godt råd att ge och hade hon ej det så kändes dock hennes varma deltagande lisande och trösterikt. Ett innerligt kärleksband knöts på detta sätt mellan prästfolket och församlingsborna. Det var alltid så roligt gå i mors fotspår ur kyrkan. Sakta gick det, ty hon var alltid omringad af en tät mur nigande, leende bondkvinnor, som alla ville "ta pastorskan i hand". De som ej kunde tränga sig fram fingo en vänlig nick öfver de andras hufvuden, ty pastorskan var längre än de flesta, långsynt och "kännesgod". Ja, hon hade en ovanlig förmåga att lätt känna igen folk, komma ihåg deras namn och hur hvar och en hade det i sitt hem. (Nina Pleijel "I Ramnåsa kaplansgård för femtio år sedan" s 106-107)

Ingen kunde säga om (Tollef Braaten), att han lade händerna i kors eller försummade sin jordiska uppgift för att predika Guds ord för andra. Men, när söndagen kom, då höll han hvilodag, och sådan respekt hade gamle Tollef med sig, att ingen i grannskapet vågade draga fram vagnen och köra in hö en söndagseftermiddag, icke ens om regnet liksom hängde öfver hufvudet. (Bolette Margrethe Gjør "Missionsbarnet" s 1; senare delen av 1850-talet)

En dag fann pastorn (huru den ogudaktige rike mannen var) sysselsatt med byggandet af en stor vacker båt eller segelslup. När han först med några vänliga ord underhållit sig med mannen, yttrade han i afseende på det förevarande arbetet: "Gifve Gud, att denna båt icke bli en sabbatsbrytare!" Med fräckt löje svarade den stolte mannen: "Ni har, utan att vilja det, gjort mig en verklig tjänst. Jag har länge öfverlagt med mig själf, huru jag skulle kalla min båt; nu har ni gifvit mig namnet. En sabbatsbrytare skall han blifva, och så skall han ock heta." ... Söndagen därpå skulle den nya båten invigas eller för första gången användas. ... Med klingande glas, skämt och musik styrde nu (båten) ut på sjön. Men när de voro väl utkomna öfver det mörka djupet, ilade en hvirfvelvind med sin domston genom deras lustiga sånger och omhvälfde i hast farkosten och störtade hela sällskapet i djupet. Deras skri och jämmer ljöd rysligt öfver stränderna, men icke en enda räddades - de utgjorde 16 till 18 själar - och på vågorna flöt flaggan med det betecknande namnet "Sabbatsbrytaren" och återbar till stranden blott den lärdomen: "Gud låter icke gäcka sig." ("Berättelser ur lifvet" s 108-109; berättelserna införda i tidningen Pietisten)

Vänligt bad (sömmerskan Lisen) den främmande sitta ned och frågade, hvad som fört henne hit. "Mitt namn är Maria Berg; mamma hälsar och ber, att ni i morgon ville komma till henne; hon vill lämna er skjortor att laga." "I morgon är söndag; men om måndag morgon vill jag gärna komma till herrskapet", svarade Lisen. "Men mamma tänkte, att ni just på söndagen skulle ha ledigast att komma ifrån." "Nej, goda fröken, veckodagarna använder jag till arbetet och allt, hvad som därmed står i samband, men icke söndagen; den har Gud ju gifvit till människornas särskilda glädje, hvila och vederkvickelse, och jag vill alls icke störa den dagens ro och högtid genom något slags arbete." Maria såg helt frågande på henne, och hon fortfor lifligare: "Är det icke, som om på söndagen fåglarna sjöngo gladare och solen lyste klarare? Utan söndag måste den arma människan försmäkta, såsom blommorna försmäkta, om man beröfvar dem luft och ljus! - Men jag uppehåller fröken - jag blir alltid så varm om hjärtat, när jag tänker på mina kära söndagar och den glädje, de skänka mig", och sömmerskans anletdrag strålade af ett mildt ljus. Maria kände sig såsom fastkedjad. Hvad hon här såg och hörde, var nytt för henne. Väl hade äfven hon firat söndag. På förmiddagen gick hon vanligen i kyrkan; på eftermiddagen gjorde hon en promenad med föräldrarna eller några väninnor, eller fördjupade hon sig i en intressant roman. Någon synnerlig glädje af söndagen hade hon dock aldrig erfarit, tvärt om fann hon ofta just den dagen ganska tråkig. ... (Lisen sade vidare:) "Fröken skulle se de smutsiga barnen (som bo här), när de, väl tvättade och kammade, om söndagarna sitt a här hos mig och med vidöppna munnar lyssna till de heliga berättelserna ur bibeln, hvilka jag berättar för dem." (Minna Blümmer "På olika vägar" s 2-4; början av 1850-talet?)

Ett par ... nybyggare var förbittrade över att pastorn hade kallat dem sabbatsbrytare när de körde in sin säd på en söndag: Ingen människa kunde hysa så överdrivna föreställningar om Guds försyn, att hon lät sin torra gröda stå kvar ute på åkern, när regnmolnen började skocka sig på himmelen. De medgav att pastor Stenius visade ett starkt nit i sin själaskötsel, men självården fick icke överdrivas, så att någon hindrades i sin näring. Och de flesta inom församlingsstyret menade att deras nye pastor visade ett överdrivet nit i det som i sig självt var gott. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 107; Flod eller vattenskål?)

Det hade hänt en uppskakande olycka nere i Carver County: En svensk nybyggare hade varit ute på jakt en söndag, och när han kom hem och skulle rengöra och avtorka sin bössa så fumlade han med vapnet, så att han vådasköt sin 70-åriga svärmoder till döds. För tidningen (Hemlandet) var det inträffade en Guds varning till de inflyttade i vildmarken: De skulle helga vilodagen och aldrig begiva sig ut på jakt på sabbaten. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 264; Medan rikedomen var gömd i huset)


ca 1850 - ca 1800

Adventistsamfundet växte fram ur en gruppering inom amerikansk baptism, där man menade att tidens slut skulle inträffa någon gång 1843-1844, då Kristus skulle komma tillbaka. När ingenting av detta märktes av drev Ellen White (1827-1915) läran att det ändå ägt rum den 22 oktober 1844. Det hade skett på ett osynligt sätt eftersom Jesus ville rena kristendomen från den skändning av sabbaten som skulle ha skett genom söndagsfirandet. Man började kalla sig för sjundedagsadventister (lat. "adventus", ankomst) och hålla lördagen som gudstjänstdag. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 252)

Så länge du kan, och så ofta ej oövervinneliga hinder avhålla dig, kom till Herrens tempel, för att där med hans folk fira din själs sabbat. Visserligen kan den ock, sålunda firad, bliva genom ditt eget förvållande utan all fruktan för själen. Kommer du dit endast för att höra eller se, vad behagar ditt världsliga sinne eller endast för att med kallt blod följa en gammal sedvänja eller måhända i mening att göra Gud någon särdeles tjänst med detta iakttagande av en utvärtes stadga; så går du ock lika otillfreds och oförkovrad därifrån. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet" s 45; Första söndagen efter trettondedagen)

I norra Norrland koncentrerades gudstjänstbesöken för de mera avlägset boende till särskilda kyrkhelger. Mellan dessa samlades man istället till påbjudna, lekmannaledda gudstjänster, byaböner, ute i byarna. Även i landets södra delar kunde de största pastoraten i skogsbygderna ha ett reducerat antal gudstjänster hela vinterhalvåret (efter Tacksägelsedagen fram till Första böndagen eller Långfredagen). Vid biskopsvisitation i sydöstra Västergötland 1842, klagade sockenborna i Finnekumla över att de under den mörkare årstiden, hade gudstjänst endast var tredje söndag, medan det i grannförsamlingen Tvärred firades gudstjänst "tvenne söndagar å rad". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 64)

Båten lade till, och den unga adjunkten steg i land, vördsamt skygg, likasom på en vigd jord. Kapellkyrkan låg blott ett par stenkast upp ifrån båtstället. Men innan han gick dit, fästades hans ögon av en mörk och ruskig stuga nära vattnet, och varur sex, sju eller åtta trasiga barn, nyfikna på hans ankomst, sprungo ut. På söndagen? tänkte han, och likväl så illa klädda? ... "Det är söndag - ja, mina barn! Skall då icke även ni gå i kyrkan?" "Nej", svarade (den äldsta av syskonen, en långhårig gosse, som just berättat att deras far var på sjön och deras mor hade gått i kyrkan). ... "Mor vill icke, att vi skola visa oss för församlingen, ty ser herrn, vi ... om vardagarne gå alla grannarne så här, som vi ... men om söndan vill man icke - " "Ni behöver icke skämmas för Gud, kära barn, huru ni ser ut på kläderna; kom till kyrkan vackert! Gå ni icke i kyrkan, huru skall ni då få höra något Guds ord?" "Å, det går allt", svarade han. "Mor talar om för oss hela predikan, när hon kommer hem." "Har er far varit länge till sjöss?" "Han for ut att fiska för många dar sen! - Han kommer väl hem med det övriga skärfolket åt kvälln i dag." "Fiskar man här på söndagen?" "Jaja män, gör man." (Carl Jonas Love Almqvist "Kapellet" s 79-80)

I "Stockholms Posten" gavs 1815 exempel på sabbatsbrott: "Mitt under gudstjänsten klappas kläder, skuras golv, hyvlas, slamras i vävstolar m.m." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 66)


ca 1800 - ca 1700

"Men mr Knightley", sade Emma som inte hade något emot att låta ämnet falla, "ni ville ju höra om bröllopet, och jag ska gärna berätta, för vi uppförde oss förtjusande allihop. Alla var punktliga, alla hade söndagsminen på - inte en tår och knappast en sorgsen blick att se." (Jane Austen "Emma" s 16; mitten av 1790-talet)

Inför jubileumsfesten (1793 till minne av Uppsala möte 1593) visade regeringen sin omsorg om tukt och ordning genom att utfärda ett plakat angående sabbatens firande. De författningar som gällde firandet av sön- och helgdagar skulle återställas i sin "fulla kraft och verkan". Särskilt betonades att "alla källare, kaffehus, näringsställen och krogar" skulle vara stängda från klockan nitton på lördagen och ett dygn framåt. Den gamla föreskriften om att inga krogar kunde "tålas" vid kyrkorna eller i deras närhet upprepades. En skärpning tillkom vad gällde skådespel: inga skådespel fick framföras på sön- och helgdagar. Gustav III hade gjort undantag för större städer. Allmänheten uppmanades att besöka den offentliga gudstjänsten och "instämma i böner och lovsånger". Så "förbättras sederna mer och mer" och Guds nåd kommer över landet, framhöll plakatet till slut. Detta delades ut till alla deltagarna i sammankomsten i Uppsala, som pågick en hel vecka i mars 1793. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 174)

Vid riksdagen 1786 framförde prästerna klagomål och önskemål för sin verksamhet, och kungen gav dem besked. Prästerna hade klagat över att det spelades teater på sön- och helgdagar, vilket störde den stillhet som borde råda. Kungen gav dem delvis rätt. Undantag gjordes för Stockholm, Göteborg, Norrköping och Åbo. Där - men inte i andra städer - fick teater spelas efter klockan sex på söndagskvällar. Prästerna fick också gehör för att krogarna i kyrkans närhet skulle förbjudas. Dock ville kungen behålla de gamla gästgiverierna som alltid legat i kyrkans närhet. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 164-165)

Beträffande helgfriden föreslogs och genomfördes på sina håll en del drastiska åtgärder. För att förhindra onödigt resande under gudstjänsttid borde städernas tullar vara stängda när gudstjänst pågick och bommar sättas upp på vägarna, särskilt när det fanns en gästgivargård i närheten av kyrkan. Sådana bommar hade satts upp på flera ställen i Östergötland, kunde bondeståndets talman vittna om, och redan 1745 hade biskop Anders Kalsenius sett till att bommar restes vid Romartuna, Irsta och Hed samt vid Sätra brunn. Riksdagen beslöt inte några nya åtgärder utan bekräftade det som tidigare hade stadgats. I ett kungligt brev 1746 inskärptes vikten av att sön- och helgdagarna firades med gudstjänstbesök. I brevet klagades över att kyrkorna under gudstjänsttid "stå nästan tome, resor och andra världsliga sysslor förrättas utan återhåll, och ... att sabbatsdagen oftast till svalg och dryckenskap, dobbel och spel, samt varjehanda andra lasters utövning, skadligen missbrukas". "Laga näpst" skulle drabba den som inte följde givna förordningar. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 112-113)

På aftonen den 30 maj (1732) anlände (Karl von Linné) till Lycksele, där han rönte ett vänligt mottagande av kyrkoherden och hans fru. Följande dag, som var pingstdagen, bevistade han gudstjänsten i kyrkan. ... Den dagen "var ingen lapp vid kyrkan, emedan gäddan lekte som bäst, vilket är deras skörd". Men till böndagen den 7 juni voro de att förvänta dit i stor mängd, emedan de eljes måste böta 10 daler s. m. och dessutom tre söndagar stå kyrkplikt. Ej underligt därför, "att de arma lappar beklagade sig över böndagen om våren: de måste ofta, då ån varken bär eller brister, öfver med största livsfara, ja gå uti vattnet till armarna, ofta halvdöda". ... I Mora (vid en resa till Dalarne 1734) funnos ännu finnar. ... Hava helt åtskilda seder ifrån dalkarlarna, såsom ock kläder. Ibland sederna är ock det, att de hålla lördagen helig och därpå intet arbeta." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 321-322,333)

Bland (allmogen) rådde gamla tänkesätt, som nog kunde överraska; vid en visitation i Skänninge 1731 fick Eric Benzelius veta att folk helst brände brännvin om söndagarna, därför att denna dag ansågs ha mest "välsignelse" med sig. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 76)

På söndagen vilade man och besökte kyrkan där prästen predikade. Detta var normen och i hög grad verklighet i 1700-talets Sverige. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 51)

Stark har omsorgen om sabbatens helgd i alla tider levat på våra fiskeplatser. 1 1726 års hamnordning heter det, att alla fiskare, som icke hava laga förfall, borde "på söndagen och store helgdagar" bevista gudstjänsten i sockenkyrkan. Men om denna var så avlägsen, att man icke kunde samma dag hinna tillbaka till fiskelägret, skulle detta genom landshövdingens försorg erhålla en predikant på platsen mot skälig lön av fiskarne. Försummelse av gudstjänsten var de tre första gångerna belagd med böter, men fjärde gången blev straffet förvisning från hamnen. ... Ingen fick sälja öl under tiden mellan klockan 9 på lördagen eller helgdagsaftonen och följande dags middag. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 558-559; Sveriges krafter växa under Arvid Horns vård)


ca 1700 - ca 1600

Lokalsamhällena hade andra rum (än häradsrätterna) där konflikter luftades och löstes antingen i samförstånd eller med repressiva metoder. Det kunde på landet ske i bystämmor och bygdelag eller mer tillfälliga arbets- och grannskapslag. Viktigast i Sverige-Finland var dock av allt att döma sockenstämman. Där möttes den lokale prästen, eventuella lokala ståndspersoner och allmogen för att gemensamt fatta beslut i de frågor som socknen måste ta ansvar för. På föredragningslistan stod exempelvis att ... motverka supande under gudstjänsten. ... På sockenstämmans bord hamnade sådant som fylleri i kyrkan, sabbatsbrott, bråk och oanständigt uppträdande. Sockenstämmorna fick med andra ord inte ta hand om allvarliga våldsbrott eller grova brott mot moralen såsom hor; sådant hörde till domstolarnas ansvarsområde. Men sockenstämmorna fick hålla reda på ofog i och strax utanför kyrkan, av ungdomar eller fulla personer. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 150; Stormaktstiden)

Den dominerande händelsen under hustavlans tid var - från kyrkolivets synpunkt sett - tillkomsten av 1686 års, till stora delar ännu (år 1950) gällande kyrkolag. . . . Samtidigt med kyrkolagen utfärdades . . . en sträng stadga om "slagsmål, oljud och förargelse uti kyrkorna", där det stadgades livsstraff för slagsmål med värja och dryga böter för träta och kiv i kyrkorna. Året därpå följde en förnyad stadga om eder och sabbatsbrott. Här ålades prästerna att tillse att deras församlingsbor noggrant fullgjorde både kyrkobesök och nattvardsgång. Framför allt skulle prästerskapet hålla ett öga på dem som under någon förevändning stannade hemma och läste sin postilla, "om det märkes" - heter det - "att han gör av sitt postilleläsande ett kyrkoförakt". Det var vidare förbjudet att under gudstjänsttid "gå till skogs och skjuta eller fara till sjöss att fiska". Under sabbatstid fick man icke företaga sig något annat än det som var absolut nödvändigt, såsom t. ex. "matredning i huset, barns och boskaps skötsel". Och dessa sysslor borde då förrättas under "gudeliga tankar" samt med "böner, lov och tacksägelse". Ej heller fick man företaga resor om söndagarna förrän efter gudstjänsttid, och de som "av egenvilja och självsvåld och utan nöd" lämnade kyrkan i otid eller infunno sig där först efter sammanringningen skulle böta. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 98)

Söndagens helgd var något som 1600-talets svenskar på sitt sätt strängt höllo på. Särskilt efter tillkomsten av 1686 års kyrkolag möter man i protokollen ideliga varningar för sabbatsbrott. Ofta tillsattes särskilda tillsyningsmän, de så kallade sexmännen, som skulle kontrollera vilka som kommo til gudstjänsten eller kanske snarast vilka som uteblevo. Det var relativt lätt att hålla uppsikt häröver, då var och en hade sitt bestämda stolrum i kyrkan, där man dessutom var mycket noga om rangordningen. Straffen för försummelser voro i regel höga. Allra värst drabbades sådana, som begingo så svårt sabbatsbrott, att de inte blott uteblevo från gudstjänsten utan även samtidigt togo sig före att sitta hemma och pokulera. Som exempel kan nämnas, att tre falköpingsbor, därav en kvinna, som en söndag från morgon till kväll "druckit och svurit, medan predikan uti kyrkan hölls och efter middagen begynt att slåss", dömdes att plikta fem daler silvermynt vardera eller sitta två söndagar i stocken framför kyrkdörren "sig till blygd för hela församlingen", varjämte karlarna för slagsmålet fingo böta sex marker vardera. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 93-94)

Det var en självklar sak för (1650-talets) svenskar att de om söndagen skulle besöka kyrkan och lyssna till Guds ord, men det var lika självfallet att de sedan utan hämningar ägde rätt att tillbringa sin dag i fest och glädje. ... För att ge verkligt eftertryck åt (1686 års kyrkolags) bestämmelser (om reseförbud under gudstjänsttid) plägade man uppföra bommar tvärs över landsvägen, som låstes under gudstjänsten. I en västgötaförsamlings sockenstämmoprotokoll heter det t.ex. från 1700-talets mitt: "Till att förekomma allt olovligt resande förbi Guds hus under gudstjänsten på helge- och söndagar, resolverades att en behållen bom måste göras vid ändan av Börtegatan. Denne bom skall så snart det har ringt samman varje predikodag igenlåsas, nyckelen av klockaren behållas och ej upplåtas förrän gudstjänsten alldeles är slutad." I en annan församling beslöt man några årtionden senare, att bommen endast skulle vara låst under predikan. Om någon befann sig i brådskande ärende - "såsom då någon efterskickad läkare eller barnmorska där har sin väg fram" - så skulle han även då släppas igenom, men kyrkoväktaren skulle ta reda på den resandes namn och färdemål för att han skulle kunna befordras till laga näpst och ansvar, ifall han farit med osanning." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 202,208)

Sabbatsbrott sonades (enligt 1686 års kyrkolag) med böter, och som sådana förbrytelser räknades att gå till skogs och skjuta eller fara till sjöss att fiska. Källare, öl- och brännvinskrogar stängdes lördagar klockan sju eftermiddag och fick öppnas först fyra söndag afton. Bjudning av gäster eller själv gå bort som gäst så att gudstjänstens besök hindrades, straffbelades, likaledes att anträda resa innan gudstjänst var slutad. (Enok Carlsson "Kyrkotukt och andlig verksamhet" s 112; artikel i boken "Bottnaryd förr och nu)

"Är byn hugenottby?" (sade) den resande liksom för att inhämta underrättelse. "Ja, en riktig pesthärd är den. De äro ena riktiga stackare, dessa religiösa människor! Inga högtidsdagar ha de utom söndagen, och den tillbringa de bara med att höra på predikningar och sjunga psalmer i stället för att muntert svänga om i det gröna och dricka bra med vin, så att fötterna röra sig lättare." (Emma Dixon "Strid och seger - Berättelse från hugenottförföljelserna" s 2; år 1666)

Angående helgdagarnas rätta firande föreskriver 1665 års (kungliga stadga om eder och sabbatsbrott), att sabbaten borde användas "till Guds, den aldrahögstes, tjänande och dyrkande, ärandes, tackandes, vyrdandes och lovandes honom för all Dess beviste nåd och barmhärtighet, så ock honom bedjandes om syndernas förlåtelse samt om hjälp och bistånd uti alle angelägenheter". Därför finge intet arbete bedrivas under gudstjänsttid. Föräldrar, husbönder och lärare borde tillhålla sina underhavande att flitigt deltaga i gudstjänsten samt själva föregå dem med gott exempel. De som undskyllde sig för att de ej besökte gudstjänsten därmed, att de hemma läste "i postillor och andra gudelige böcker", skulle förmanas och varnas av sina präster och, om detta ej hjälpte, inför församlingen eller i värsta fall inför biskop samt konsistorium. Ledde ej heller detta till påföljd, skulle de ställas inför världslig domstol. Men, hette det vidare, sådana "gudlöse människor, som av uppsåteligit förakt aldrig bevista gudstjänsten, blive billigt skattade hos alle för okristne och vederstyggelige". De skulle straffas med "hugg, häktelse, böter, tjänsts förlust" och i svåraste fall med döden. Samma behandlingssätt skulle den röna, som "en långlig tid sig håller ifrån Herrans högvärdige nattvards bruk" och således vanvördade sakramentet. ... "Såsom i några församlingar, helst på landsbygden, är en ovana inrotad, att en part, sedan de äro komne in uti kyrkan, understå sig av kättja och självsvåld så ock utan nöd gå ut igen, förnötandes tiden utom kyrkan antingen med dobbel, svalg, dryckenskap, tobaksrökande, skvallrande eller annan fåfänga, så skall sådant härefter vara förbudet vid 3 markers böter." Den som idkade hantverk på sabbaten, var förfallen till 40 markers böter eller 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Även in i tankarnas värld trängde lagens spejande blick. Ty om ock någon på söndagen måste sysselsätta sig med det, som till hans nödtorft och uppehälle hörde, skulle han dock därunder vara "förbunden att hava gudeliga tankar". "Det skall icke heller", heter det, "tillåtas något skådespel på sön- och store högtidsdagar att framställas av komedianter, linedansare, gycklare och andre sådane personer. Jämväl må ock icke bollhus eller andre sådane orter, där man något tidsfördriv söker, under pågående gudstjänst av någon frekventera, utan skola då för allom tillstängde vara. Ingen bjude gäster eller gånge till gäst om söndagsmiddagen, att därigenom aftonsångspredikan försummas. Alla resor, där icke högviktige skäl därtill oppvisas, skola på sön- eller högtidsdagar förbjudas vid 40 mark, intill aftonsången förrättad är i städerne och på bygden middagstid är förfluten. Och skall både den som reser böta, så ock den som häst utlejer. De, som till sjöss resa med båt, skola desse dagar ej heller resan börja, där icke bevisligen nöd är. Men på resan stadde, böra de, om ske kan, med deras båtar anlända och söka att bevista gudstjänsten, där de den njuta kunna, eller eljest likväl bevisa Gud sin skyldige vyrdnad med sådan gudstjänst, som tillfället tillåter." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 254-256; Envåldshärskaren och kyrkan)

När (Cromwells ambassadör Bulstrode Whitelocke år 1654) träffade ärkebiskop Lenaeus i Uppsala, uttryckte han sorg över att söndagen profanerades i Sverige. Affärerna var öppna, marknader hölls, man köpte och sålde husgeråd och vagnar och utförde sina vanliga arbetsuppgifter - oordning och omåttlighet förekom på öppen gata. Ärkebiskopen framhöll att ingen handel tilläts förrän efter gudstjänstens slut då den kunde tolereras, medan den puritanske Whitelocke betonade att man skulle avstå från sådan verksamhet hela söndagen. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 269)

"Jag gick till mina lektioner med oblandad glädje, till och med före den bestämda tiden, studerade sex timmar på morgonen samt ytterligare sex timmar på aftonen och tog mig ledigt endast på sön- och helgdagar", skriver (drottning Kristina om sin barndom). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 398; Gustav Adolfs och Maria Eleonoras dotter)

Då Walter Raleigh i drottning Elisabets dagar (1606) lade grunden till det nordamerikanska nybygget Virginia sades det uttryckligen, att ändamålet med kolonisationen var "att utbreda den kristna religionen till de folk, som lefde i mörker". Och alla de skaror af invandrare, som under loppet af det 17:de årh. slogo sig ned på Nordamerikas östliga kust, skulle antingen utbreda kristendomen eller tillförsäkra sig själfva ett kristligt samfundslif, som stämde med deras egen uppfattning af Kristi evangelium. Det kyrkosamfund, som bildades i Virginia, skulle vara afbilden af hemlandets statskyrka. Stränga lagar stadgade straff för bespottelser af Guds namn och treenigheten, för förakt för Guds ord, för uteblifvande från gudstjänsten och för brott mot sabbatshelgen; och alla den nya koloniens präster skulle noga följa den anglikanska kyrkans lagar. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 701)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Från 1500-talets senare del ha vi uppteckningar bevarade av en ... resande ämbetsman, nämligen Johan Thomasson Bureus, anställd i det kungliga kansliet och sedermera Sveriges förste riksantikvarie. Det manuskript, i vilket han samlat dessa anteckningar har han själv benämnt "Sumlen". ... I Luleå såg han huru alla bönderna hade sina stugor vid kyrkan på en plats de kalla Berget. Två till fem bönder voro tillsammans om en stuga. Man kom dit var lördag för aftonsångens skull och drog därifrån söndag kväll eller på måndagen. Bureus ger oss här den äldsta skildringen av en norrländsk kyrkstad, sådan den varit i bruk ända till dess i våra dagar (1938) nya vägar och nya transportmedel skapat nya levnadsförhållanden i de glest befolkade norrländska bygderna. (Gösta Berg "Allmogeliv under Vasatiden" s 319-320)

Den elisabethanska engelska kyrkan var kalvinistisk i fråga om läran, men dess kyrkliga ordning och gudstjänst liknade mer de tyska lutherska kyrkornas. "Puritanerna" - "de rena" - var en föraktfull beteckning som man på 1560-talet började använda om de anglikaner som ville att kyrkan skulle anta vissa reformerta (kalvinska) bruk och som eftersträvade högre ideal i fråga om själavård, personlig fromhet och nationell rättrådighet. . . . De ådrog sig ofta löje, därför att de så noggrant iakttog sabbatsfriden och vände sig mot världsliga nöjen och omoraliskt beteende. (James Innel Packer "Puritanerna" s 444; författaren född år 1926 i Gloucester nordost om Bristol i sydvästra England)

Enligt evangelisk uppfattning var det helgdagsbrott att försumma gudstjänsten, inte att arbeta på helgdagen. Enligt romersk-katolsk syn var söndagarna och de stora helgdagarna arbetsfria och den som utförde arbete dessa dagar för sig själv eller andra begick helgdagsbrott även om gudstjänsten inte försummades. Trots den ändrade lagstiftningen utdömdes i Skara stift (som hade romersk-katolsk ledning) i Västergötland under åren 1533-39 i genomsnitt 20 domar om året för helgdagsbrott. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 89)

Proststadgan omarbetades i två omgångar. Först skedde en lätt omarbetning omedelbart i anslutning till Västeråsriksdagen 1527 där beslut fattats om att helgdagsbrott inte som tidigare skulle omfatta allt arbete på helgdag. Avgörande var om man på grund av arbete försummat gudstjänsten. På icke gudstjänsttid var alltså arbete, även under söndagar och helgdagar, accepterat utan påföljd. (Åke Andrén "Den andliga domsrätten under reformationstiden" s 283)

Angående (fisket i Östersjön) funnos utförliga bestämmelser i det "hamneskrå på Svenska Högarne (en samling skär ute i Östersjön nordost från Värmdön) och alla hamnar där fiskeriet brukas", vilket utfärdades år 1450. ... Lördags- och helgdagsaftnar fick man icke ligga för länge ute. "Vilken som torskar om lördagen eller helgedagar och icke kommer i land förrän solen bärgas, då have hamnfogden makt att taga både fisk och snöret till de fattiga, om så icke är, att storm och oväder haver det förhindrat", heter det. ... Mycket angelägen var man att icke begå något helgdagsbrott. Gudstjänst hölls på skäret, och ingen fick undandraga sig att deltaga däri. "Vilken som av försummelse icke kommer till predikan, när det haves för händer, böte 2 öre, andra gången 1/2 mark. Försummar han oftare, sättes i stocken och böte som föreskrivet står", stadgas det. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 570-572)

Både Johan Charlier, Peter från Ailli och Nikolaj från Clémanges voro ... övertygade om, att det redan fanns alltför många fester för lekmän. Peter från Ailli föreslog (vid konciliet) i Konstanz (1414-1418), att arbetet skulle hvila endast söndagen och vid de största festerna men eljest vara tillåtet efter gudstjänsten, och Nikolaj från Clémanges fann i den sysslolöshet, de många festerna framkallade, en hufvudorsak till tidens elände och osedlighet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1000)

På söndagarna och på de större högtidsdagarna (under 1400-talet) firade man på morgonen en sjungen mässa ("högmässa"). Allt firades så högtidligt som resurserna tillät, och kyrkan var fylld av människor. Att gå i söndagsmässan var en plikt för var och en som inte hade nödvändiga förhinder. Oftast var det prästen och klockaren som ensamma fick sköta sången, om inga andra sångare var till hands. Kanske fanns det skolpojkar (päplingar) som påbörjat sin prästutbildning och kom till kyrkan på söndagen för att hjälpa till med sången. Före mässans början gick prästen runt och stänkte vigvatten på församlingen, medan man sjöng "Asperges me, Domine" ("Du bestänker mig, Herre, med isop, så blir jag ren"), ett tecken på rening och en påminnelse om dopet. "Introitus", "Kyrie", "Gloria", "Graduale" och "Alleluia" sjöngs och ibland den hymnliknande sång före evangeliet som kallas sekvens. Under mässans andra del sjöng man en offertorievers, "Sanctus, Agnus dei" och en kommunionvers. Allt sjöngs ur en särskild bok (också kallad "graduale"), avsedd för sångarnas bruk. Boken var ofta stort tilltagen för att så många som möjligt samtidigt skulle kunna läsa texten och notskriften. Församlingen hade inga böcker att följa med i utan fick nöja sig med att stämma in i det man kunde utantill. I övrigt fick var och en följa med i den latinska ritualen så gott man kunde. Det fanns långbänkar av sten för gamla och sjuka och mot medeltidens slut också kyrkbänkar av trä; i övrigt stod man eller knäböjde på golvet. Predikan hölls givetvis alltid på svenska och hade förmodligen ett enkelt kateketiskt innehåll. Det fanns föreskrifter om att prästen i sina predikningar skulle gå igenom "Pater noster", "Ave Maria", trosbekännelsen, huvuddygder och huvudsynder. Han skulle uppmana till bikt och fasta och till givmildhet mot kyrkan. Församlingssång på svenska förekom under slutet av medeltiden. Några synodalakter föreskriver en slutpsalm som man då måste ha kunnat utantill. Oftast omtalad är "Det helga kors som Jesus bar", en psalm som märkligt nog försvann spårlöst under reformationstiden men finns bevarad i en dansk version. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 236)

När sön- och helgdagarna inföll rådde (under medeltiden) förbud mot arbete. I vissa fall kunde förbudet börja gälla redan den föregående dagens eftermiddag. Även om det är svårt att göra exakta beräkningar av antalet arbetsfria helgdagar per år, utöver söndagarna, förefaller en siffra på omkring sextio inte vara orimlig. Att det fanns så många dagar med arbetsförbud som kanske 110 under året var dock inte helt problemfritt för jordbruket. Ärkebiskop Nils Allesson i Uppsala gav därför år 1297 bönderna tillstånd att så, plöja, meja och skörda på vissa helgondagar efter godkännande av församlingsprästen. Stadgan tycks dock inte ha berört övriga helgdagar och var därför inte särskilt generös. Eftersom det rådde arbetsförbud kom i synnerhet de stora helgerna och helgdagarna att bli folkliga festdagar med inslag av en art som inte alltid tilltalade den kyrkliga överheten. Bland annat anordnades marknader på dessa dagar, och det kan noteras att ordet "mässa" också användes i betydelsen marknad. Särskilt betydelsefullt torde firandet av Mickelsmäss på ärkeängeln Mikaels dag den 29 september ha varit. Gutalagen har jämförelsevis detaljerade föreskrifter för vad som fick transporteras på sön- och helgdagar: i stort sett bara färdiga matvaror, som skulle tas med till någon av handelsplatserna för att säljas, däremot inte mjöl eller säd eller andra liknande produkter. I Skånska kyrkorätten preciseras vilka tider som skulle betraktas som helg. Då rådde särskild frid utan att för den skull arbetsförbud gällde hela tiden; viss annan verksamhet fick däremot inte alls förekomma, exempelvis gudsdomar. Sammantaget blev det en stor del av året. Tiden från den 29 juli till den 30 september kallades hösthelgen; julhelgen omfattade tiden från advent till och med den 13 januari. Vidare var det helg från söndagen septuagesima till och med söndagen efter påsk, under pingsten och veckan därefter samt den vecka som innehöll de så kallade gångdagarna, det vill säga måndag, tisdag och onsdag före Kristi himmelsfärds dag och som ägnades åt processioner över fälten, om möjligt med reliker eller beläten för att man skulle försäkra sig om god skörd. Bekanta är processionerna med den så kallade kornguden i Vånga i Västergötland och vandringarna med Erik den heliges relikskrin över fälten mellan (Gamla) Uppsala och Östra Aron (nuvarande Uppsala). (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 112,129)

Det kyrkliga livet i kalmarbygden torde under 1100- och 1200-talen hava organiserats i överensstämmelse med förhållandena i Östergötland. . . . Man kan utgå ifrån, att de kyrkliga förhållandena i huvudsak likna dem som förutsättas av östgötalagen, vilken nedskrevs omkring 1290, men som kodifierar äldre gällande rätt. . . . "Nu är en bondes skyldighet att om söndagen komma till kyrka." Försummelse härav straffades med böter. Religionen betraktades i lagen som något pliktmässigt, som ingen fick undandraga sig. (Folke Petersson "Kalmarbygden intill stiftsbildningen" s 46,48)

Vilodagen var helgad också för gossar som blott arbetade med latin. Och på vilodagen kilade (Eskil och Arn) ut efter morgonens bön och försvann som såpade ekorrar ur synhåll. Magnus och Sigrid var överens om att då låta dem hållas och helst inte upptäcka att de förde sig utan den stillhet och eftertanke som vilodagen nog krävde enligt Guds bud. (Jan Guillou "Vägen till Jerusalem" s 80)

Medan flerstädes i kristenheten vid öfvergången till medeltiden stränga förbud utfärdades mot söndagsarbete, var man i Rom så långt ifrån att vilja öfverflytta det 3:dje budet på söndagen, att det fanns romerska kristna, som fortfarande ville hålla lördagen helig såsom en judisk sabbat. Men under tidernas lopp blef sabbatshvilan öfverflyttad på söndagen, och hos Gregorius af Tours och i många helgonkrönikor läsa vi om stora olycksfall, som skulle hafva varit gudomliga straffdomar för söndagsarbete. I England blef söndagshvilan skyddad med böter och straff, och en missionär sådan som Willibrord ville utjaga enhvar, som gjorde sig skyldig till brott mot söndagshvilan, ur den katolska kyrkan, "liksom om han vore en jude(!)". Tillämpningen af det 3:dje budet till grund för söndagshvilan framträdde i Karl den stores stränga lag om söndagshelgen, där det heter: "I öfverensstämmelse med hvad Herren Gud har befallt i lagen, bestämma vi" o.s.v. Hundra år senare utfärdades äfven i Östern påbud om fullständig hvila på söndagen, och under året 1050 förbjöd en spansk synod kristna att företaga andra resor om söndagen än sådana, som hade till ändamål att besöka kyrkorna, begrafva de döda och se till de sjuka, eller som skedde i konungens ärende eller till följd af arabernas anfall. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 667)


Att avrunda med:

Myran strävar med sitt väldiga strå stigen fram utan att förtröttas, himlavalvet lyfter på hatten. Det är söndag. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 55; Kosmisk aktning)

Nu reste han sig plötsligt, liksom ur slummer väckt, begynte kasta av sig sin slitna vardagsdräkt, tog på sig högtidsklädnad, bespard sen många år, och strök åt båda sidor sitt silvervita hår. Så stod soldaten färdig att ut ur stugan gå, helt vördnadsvärd att skåda i dräkten gul och blå, med mässingsskodda hatten högt över hjässans rand och dödens lugn i minen och vandringsstav i hand. ... Vart ärnade han styra sin vandring denna gång, blev hemmet honom ödsligt, hans plats i vrån för trång? Och denna högtidsklädnad, vi tog han den uppå, var det till Herrens tempel den gamle tänkte gå? Det hördes ingen ringning från denna helgedom, och murens port var sluten och kyrkan stängd och tom. Vad skulle man ock göra uti Guds hus i dag? Den sjuttonde augusti var ingen helgedag. Dock i den gamles tycke hölls gudstjänst denna tid, och hölls den ej i kyrkan, så hölls den näst invid: ty kringom den på höjden, från mon till insjöns strand, stred Finlands kämpaskara just nu för kung och land. Den sjuttonde augusti var sommarvarm och klar, och för den forne krigarn en högtidsdag det var. Han gick rakt fram mot kullen, där Finlands fana höjts, han ville se Gud tjänas av Adlercreutz. (Johan Ludvig Runeberg "Veteranen" s 33-35; Adlercreutz blev våren 1808 generaladjutant. Som sådan vann han krigets första seger vid Siikajoki. Vid sin död 1815 var han general och greve.)


Sångarna:

O Jesus kär, låt städs min själ Sitt lif i dig blott ha; Låt icke ve, ej heller väl Mig från dig, Herre dra! Jag är en liten gren i dig, För storm mig skydda då! O, sköt och vårda äfven mig, Att jag må hemmet nå! Mitt hem, mitt hem, mitt hem! Jag längtar hem. Mitt hem, mitt hem, mitt hem! Jag längtar hem. (EJ Ekman: Sång 518:3)

O Jesus kär, tag vård om mig, Mig liv och kraft beskär, Att jag förbliver städs i dig Och Andens frukter bär! (Psalmisten 1928 nr 294:5)

Var ej bekymrad, vad än må ske, Gud tager vård om dig; Blott till hans trofasta kärlek se, Gud tager vård om dig! Gud tager vård om dig! Gud tager vård om dig. Stund efter stund, Står hans förbund, Han tager vård om dig, Gud tager vård om dig. ... Om någon börda här trycker dig, Gud tager vård om dig; Hota än faror uppå din stig, Gud tager vård om dig, Gud tager vård etc. ... Allt du behöver han skänker fritt – Gud tager vård om dig – Allt genom Kristus av nåd är ditt – Gud tager vård om dig. Gud tager vård etc ... Vad än må komma uti din väg, Gud tager vård om dig; Öppet och barnsligt allt honom säg, Gud tager vård om dig. Gud tager vård etc. (CS Martin: Psalmisten 1928 nr 331:1-4)

När av vänner jag glömmes, Han vård om mig tar. När av synden jag dömes, Han vård om mig tar. När i ångest jag går Och knappt bedja förmår, En finnes, som vård om mig tar. Han vård om mig tar, Han vård om mig tar, Båd' glädje och smärta fördelar. Han min svaghet förstår, Och han rörs av min tår. Han helar så ömt varje sår. (IP Lowry: Segertoner 1960 nr 511:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Den svage hade på sabbatsdagen legat ner vid dammen, som var förknippad med får. Han var liksom ett får utan herde. Om nu ett får skulle ha dragits upp på sabbaten, skulle då inte också en människa dras upp, en människa som var liksom ett får (Mark 6:34) som länge hade väntat på att bli botad.

Som en lydig kung under Guds vilja nickade Jesus åt den svage (jfr Ordsp 21:1). Eftersom det stod en folkskara där, nickade Han i stället för att tala, ty med folkskarorna samtalade Han bara i liknelser (Matt 13:34).


Paulus sade till de troende i Korint: ”Alla ting är tillåtna, alla ting för emellertid inte tillsammans. Alla ting är tillåtna, alla ting bygger/’bygger ... ett hus’ emellertid inte.” (1 Kor 10:23)


Grekiska ord:

exesti(n) (det är tillåtet) (i NT + exempel i GT) 1 Mack 14:44; Matt 12:10,12; Mark 3:4; Joh 5:10; 1 Kor 10:23 – Esra 4:14; Ester 8:12g(E7); Matt 12:2,4; 14:4; 19:3; 20:15; 22:17; 27:6; Mark 2:24,26; 6:18; 10:2; 12:14; Luk 6:2,4,9; 14:3; 20:22; Joh 18:31. Apg 2:29; 16:21; 21:37; 22:25; 1 Kor 6:12; 2 Kor 12:4.

therapeuô (ge/få vård) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:12; Matt 4:23; 12:10; 14:14; Mark 1:34; 3:2; Joh 5:10 – Ester 1:1b(A2),q(A16); 2:19; 6:10; Tobit 1:7; 12:3; Judit 11:17; Syr 18:19; 38:7; Jeremias brev v 38; Matt 4:24; 8:7,16; 9:35; 10:1,8; 12:15,22; 15:30; 17:16,18; 19:2; 21:14; Mark 3:10; 6:5,13; Luk 4:23,40; 5:15; 6:7,18; 7:21; 8:2,43; 9:1,6; 10:9; 13:14; 14:3; Apg 4:14; 5:16; 8:7; 17:25; 28:9; Upp 13:3,12.

neuô (nicka) Joh 5:13; Apg 24:10 – Ordsp 4:25; 21:1; Joh 13:24.

ochlos (folkskara) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 26:5; Matt 13:34; 14:13-14; Joh 5:13 – Judit 7:18; 1 Mack 1:17,20,29; 2 Mack 4:40; 11:6; 14:23,45; Jeremias brev v 5. Matt 4:25; 5:1; 7:28; 8:1,18; 9:8,23,25,33,36; 11:7; 12:23,46; 13:2,36; 14:5,15,19,22-23; 15:10,30-33,35-36,39; 17:14; 19:2; 20:29,31; 21:8-9,11,26,46; 22:33; 23:1; 26:47,55; 27:15,20,24; Mark 2:4,13; 3:9,20,32; 4:1,36; 5:21,24,27,30-31; 6:34,45; 7:14,17,33; 8:1-2,6,34; 9:14-15,17,25; 10:1,46; 11:18,32; 12:12,37,41; 14:43; 15:8,11,15; Luk 3:7,10; 4:42; 5:1,3,15,19,29; 6:17,19; 7:9,11-12,24; 8:4,19,40,42,45; 9:11-12,16,18,37-38; 11:14,27,29; 12:1,13,54; 13:14,17; 14:25; 18:36; 19:3,39; 22:6,47; 23:4,48; Joh 6:2,5,22,24; 7:12,20,31-32,40,43,49; 11:42; 12:9,12,17-18,29,34. Apg 1:15; 6:7; 8:6; 11:24,26; 13:45; 14:11,13-14,18-19; 16:22; 17:8,13; 19:26,33,35; 21:27,34-35; 24:12,18; Upp 7:9; 17:15; 19:1,6.

sabbaton (sabbat) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 12:10-12; Mark 3:2,4; Joh 5:9-10 – Judit 8:6; 10:2; 1 Mack 1:39,43,45; 2:32,34,38,41; 6:49; 9:34,43; 10:34; 2 Mack 5:25; 8:26-28; 12:38; 15:3; Matt 12:1-2,5,8; 24:20; 28:1; Mark 1:21; 2:23-24,27-28; 6:2; 16:1-2; Luk 4:16,31; 6:1,5-7,9; 13:10,14-16; 14:1,3,5; 18:12; 23:54,56; 24:1; Joh 5:16,18; 7:22-23; 9:14,16; 19:31; 20:1,19. Apg 1:12; 13:14,27,42,44; 15:21; 16:13, 17:2; 18:4; 20:7; 1 Kor 16:2; Kol 2:16.

topos (plats) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 14:13; Joh 5:13 – Judit 3:3, 1 Mack 1:25; 3:35,46; 4:43,46; 6:57,62; 8:4; 9:45; 10:13,40,73; 12:2,4; 14:48; 15:29-30; 2 Mack 1:14,19,29,33; 2:7,18; 3:2,12,18,38-39; 4:33,38; 5:16-17,19-20; 6:2; 8:6,17,31; 9:17; 10:7,14,19,34; 12:2,18; 13:4,18,23; 14:22; 15:34; Salomos Vishet 12:10,20; Syr 12:12; 19:17; 36:12(15); 46:12; 49:10; Baruk 2:24; Asarjas bön v 15. Matt 12:43; 14:15,35; 24:7,15; 26:52; 27:33; 28:6; Mark 1:35,45; 6:11,31-32,35; 13:8; 15:22; 16:6; Luk 2:7; 4:17,37,42; 6:17; 9:10(א,*א,A),12; 10:1; 11:1,24; 14:9-10,22; 16:28; 19:5; 21:11; 22:40; 23:33. Joh 6:10,23; 11:6,30,48; 14:2-3; 18:2; 19:13,17,20,41; 20:7. Apg 1:25; 4:31; 6:13-14; 7:7,33,49; 12:17; 16:3; 21:28; 25:16; 27:2,8,29,41; 28:7; Rom 9:26; 12:19; 15:23; 1 Kor 1:2; 14:16; 2 Kor 2:14; Ef 4:27; 1 Thess 1:8; 1 Tim 2:8; Hebr 8:7; 11:8; 12:17; 2 Petr 1:19; Upp 2:5; 6:14; 12:6,8,14; 16:16; 18:17; 20:11.


Ytterligare studier:

5 Mos 5:12-14; Neh 13:15,19; Jer 17:22-27; Matt 12:1-14; Mark 1:37-38,44; 2:26; 3:1-6; 7:36; 8:23,26; Luk 4:43; 6:1-11; 13:10-17; 14:1-6; Joh 6:15; 7:23,46; 9:14,16.


Steven M. Bryan "Power in the Pool: the Healing of the Man at Bethesda and Jesus' violation of the Sabbath (Jn 5:1-18)"; Tyndale Bulletin 54.2 (2003): 7-22.

H.R. Cole "The Sabbath and the Alien"; Andrews University Seminary Studies 38.2 (2000): 223-229.

Theophile James Meek "The Sabbath in the Old Testament: its origin and development"; Journal of Biblical Literature 33.3 (1914): 201-212.

David T. Williams "The Sabbath: Mark of Distinction"; Themelios 14.3 (April 1989): 96-101.

L.T. Witkamp "The Use of the Traditions in John 5:1-18"; Journal for the Study of the New Testament 25 (1985): 19-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-18; 2010-12-19; 2013-12-13)

Tillbaka till Start

5:14 Efter de här tingen finner Jesus honom i helgedomen, och Han talade till honom: ”Skåda, du har blivit (och blir) frisk. Missa ej (Guds mål) längre, för att det ej må bli något sämre för dig.”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Efter de-här-(tingen) finner honom '-en Jesus'/Jesus i '-en helgedom'/helgedomen och (han)-talade (till)-honom: skåda frisk (du)-har-blivit-(och-blir), ej-längre missa, för-att ej sämre något (för)-dig (det)-må-bli.


1883: Därefter fann Jesus honom i templet och sade till honom: Se, du har blifvit helbrägda; synda icke härefter, att dig icke må vederfaras något värre.

1541(1703): Derefter fann Jesus honom i templet, och sade till honom: Si, du äst worden helbregda; synda icke härefter, att dig icke wederfars något wärre.

LT 1974: Men efteråt mötte Jesus honom i templet och sade till honom: ”Nu är du frisk. Synda inte som du gjorde tidigare, för då kommer något ännu värre att hända dig.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Från den dag då ni kom ut, ut ur Egypten, ända till dess att ni kom in i den här platsen, har ni, då ni icke lydde, ’avslutat alltigenom’/framhärdat (i så många ting)i riktning mot Herren. Och i/vid Horeb förargade ni Herren, och Herren var full av lidelse ’på er’/’för er skull’ (till) att tillintetgöra er fullständigt." (5 Mos 9:7b-8, Grekiska GT)

(Esra sade till Gud:) "Efter varje ting som kommit emot oss i våra onda göranden och i vårt stora fel, eftersom (denna skara) inte är som vår Gud, eftersom Du har gjort våra laglösheter lätta och Du har gett oss räddning, eftersom vi har vänt oss intill att strö isär Dina bud och befrynda oss med markernas folk, ej må Du förarga/’vara vred’ i/bland oss ända till en avslutning, (till) det att ej vara en kvarleva och att räddas alltigenom?" (Esra 9:13-14, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Rättvisan av/'med utgångspunkt från' dem som missar (Guds mål) ‘kommer ... ut emot’/förföljer alltid de orättfärdigas överträdelse.” (Salomos Vishet 14:31b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kom i alla dina utsagor ihåg dina sista ting, och du kommer inte att missa (Guds mål) in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 7:36)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Barn, har du missat (Guds mål), må du ’ej ej’/ej längre lägga till (något)! … Fly från miss (av Guds mål) som från en orms ansikte!” (Syr 21:1a,2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade skådat tron av/hos (människorna som förde/bar den förlamade), talade (Han) till (honom): ”(Mitt) barn, visa tillit. Dina missar (av Guds mål) ’låts vara’/’är lämnade i fred’. (Matt 9:2b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om din broder – alltefter omständigheterna – må missa (Guds mål) * (א,* א ,B), dra dig tillbaka och överbevisa honom mellantid/mellan dig och honom ensam/endast. Om han – alltefter omständigheterna – må höra dig, har du vunnit din broder.” (Matt 18:15)

Då (kvinnan som hade varit i ett blodflöde under tolv år) hade lidit många ting av många läkare och hade förbrukat alla tingen från sidan av sig själv och ej hade hjälpts någonting emellertid/utan hade hellre/snarare kommit in i det/ett sämre (tillstånd). (Mark 5:26)

(Maria och Josef, som var av Judas' stam) återvände in i Jerusalem och sökte (א,*A) Honom. … Efter tre dagar fann de Honom i helgedomen. (Luk 2:45b-46a)

(Jesus sade till några som var där:) "Om – alltefter/’med hänsyn till’ omständigheterna – ni ej må ändra sinne, kommer ni alla att fördärvas (likt de galileer vilkas blod Pilatus hade blandat ’i sällskap’/tillsammans med deras offer). ... (och) på samma sätt fördärvas som (de arton emot vilka tornet i Siloam föll)." (Luk 13:3b,5b)

... (Jesus sade till de spetälska:) ”Då ni har gått visa på/upp er själva för prästerna.” (Luk 17:14a)

(Mannen som hade varit lam) kom in i, in i helgedomen och vandrade omkring och hoppade och lovade/prisade Gud. (Apg 3:8b)


Hembygdens predikan:

Vid detta (den lames) helande förekommer något, vilket, så vitt jag minnes, icke förekom vid något annat sådant, nämligen att Jesus uttryckligen visade, att lidandet här hade sin grund i mannens synd. Ehuru det var huvudsaken för både honom och dem som buro honom, att han måtte bliva återställd till kroppen, så vände Jesus sig först till hans samvete genom att tillsäga honom syndernas förlåtelse: Var vid gott mod, mitt barn (så grundtexten); dina synder förlåtas. Jesus visste sålunda, att det var medvetna synder som plågade honom och att det var förlåtelse för dessa han främst av allt behövde. Detta är sålunda en i viss mån säregen helbrägdagörelse. Verkan av henne på de närvarande blev även mycket stor. ... Tre ting finna vi här: bättring eller sinnesändring hos mannen; tro hos honom och dem som buro honom; samt makt hos Kristus att förlåta synder. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 402, Nittonde söndagen efter trefaldighet, Matt 9:1-8)

O vet min vän, den Jesus en gång har hjälpt den tar han också vård om i fortsättningen. Ofta hör man ju i våra möten och gudstjänster: ”Ja, se jag kan inte bliva bevarad.” Min vän, Guds ord borgar för detta, och vår text visar oss att när denne man hade blivit botad, så lämnade inte Jesus honom, utan det heter så välsignat, att de möttes på nytt i helgedomen. Och nu ger Jesus honom ytterligare ett ord som färdkost genom livet: ”Se, du har blivit frisk. Synda icke härefter, på det att icke något värre må vederfaras dig.” Vänner, det är alltså i våra gudstjänster och möten som Jesus vill ytterligare möta med oss och hjälpa oss att vandra vidare i hans sällskap. Låt oss därför slå vakt om vårt gudstjänstliv, ty det är just där som vi får mottaga utrustning för osedda dagar. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

Jesus riktar påminnelsen (om att inte mer synda) till den botade mannen; Johannes riktar den till sina läsare. Här ligger även en inbjudan att ändra livsinriktning, att tro. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet." s 99)

Liksom det grekiska verbet ”hamartanô” betyder att missa målet, har också det (motsvarande) hebreiska verbet ”hrata” grundbetydelsen att missa ett mål, ta fel på vägen, därav göra felsteg, förgå sig, synda. Verbet används på flera ställen i GT i profan mening, t.ex. i Dom. 20:16: ”Alla dessa kunde med slungstenen träffa på håret, utan att ’missa’”. (Studiebibeln V:91)

Jfr ett (senare) rabbinskt uttalande: ”En sjuk reser sig inte från sin sjukdom förrän man förlåtit honom alla hans synder” (följt av hänvisning till Ps. 103:3 (b Ned. 41 a). (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 50 i kommentar till Mark 2:1-12)

Jag tycker alltid, att jag gör något orätt, då jag ligger sjuk. I den gamla tiden betraktades visst alltid sjukdom som synd. I Bibeln säger Jesus alltid till de sjuka: "Dina synder förlåtas dig." Och mer behövs inte för att den lame skall bli gående och den blinde seende. Jag har alltid undrat över detta. Vill du verkligen bilda en liten Oxfordförening med mig, men bara med mig och bedja om Jesu nåd för mig mellan 6 och 7 på morgonen? Då skall jag ha mina tankar hos dig. Jag tror mycket på förböner. ... ... Jag kan bara lova (att) i stillhet bedja Gud om kraft att göra något dugligt: "Vishet, O Herre, giv oss av höjden." ... ... Jag har hela mitt liv bett Gud om råd och hjälp i svåra fall. Och nu tyckte jag mig höra hans röst. Kanske var det självbedrägeri, men det vill jag inte tro. Allt hittills har han då skyddat mig, så att jag inte har blivit förkyld eller smittad. ... Jag avskyr att vara sjuk och vanmäktig. Jag vill skriva, skapa. Denna lust är stark. ... ... Jag bad till Gud, att han skulle förlåta mig mina synder, mot honom och mot alla människor, framför allt mot dig, som jag gjort så olycklig förra natten. Nej, jag bad inte om någon särskild nåd för dig, jag bad bara om förlåtelse för mig, fattig, syndig människa. Och jag tyckte det var en så enfaldig och tarvlig bön, för vem var jag att jag skulle be Gud förlåta just mig. Jag ville, att jag hade kunnat bedja om fred och om att hela världen skulle slippa krigets elände, men jag förmådde blott bedja, "Förlåt mig mina synder", om och om igen. Och under detta hade jag visst ingen tanke på, att detta kunde hjälpa mitt sjuka hjärta. Jag hade velat bedja mycket vackrare, mera rörande med större ödmjukhet. Men dock, kan du förstå detta, så blev jag hjälpt. Den svåra smärtan i hjärtat försvann. Det var inte detta jag hade bett om, jag hade bara bett om förlåtelse för mina synder. Men under denna bön försvann den kroppsliga smärtan. Jag blev så förvånad och så glad och så tacksam. Det var bönen, som hjälpte mig, och det är du, kära, lilla Röpecka, som har lärt mig bedja. Du måste ha någon del i detta. Det är därav jag vet du lever. Idag måtte du ha sänt starka förböner till Gud för din Svalört, som håller av dig väldigt mycket. Tack. ... ... Måtte Gud skydda oss! Mig har Han gett mycket mer gott, än jag förtjänat. Måtte Han hålla sin hand beskärmande över dig, som spritt så mycket lycka omkring dig. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 349,353,355,359-360,366; brev 19 juni 1938, 30 okt 1938, 13 nov 1938, 27 aug 1939 och 20 dec 1939 till Ida Bäckmann; Ida Bäckmann brukade kalla Selma Lagerlöf för Svalört på grund av hennes, som hon tyckte, svala temperament)

I Coonoor hade vi en ovanligt välsignad tid i fröken Orlehars hem för missionärer. ... Många af Guds barn blefvo ... verkligt döpta med den Helige Ande och eld. Samma tecken följde som på pingstdagen. ... För min del led jag (Anders) tyvärr af feber nästan hela tiden och fick därför icke den välsignelse jag längtade efter. Dock förde mig Herren närmare sig. (Elisabet och Anders Franklin "Bref från Mandulwar, daterat den 1 juli 1908"; Mandulwar i Taloda, Kliandesh, Indien)

När Jesus säger sitt: jag vill, bliv ren! så är man i samma stund ren som han - hur ofattligt det än är. Och när han säger till mig sitt: gå och synda icke härefter! så kan jag det, annars skulle han inte säga det till mig. Om jag med den tillförsikten går mot det omöjliga, så blir det möjligt - tron försätter berg. (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 226-227)

"Det fanns en ofärdig gosse på vår gata som brukade göra grimaser åt mig", (sade gossen Mac till flickan Dimple). ... En dag sprang han efter mig på sina kryckor. ... Jag stannade och sade honom att han var en elak gosse och att Gud skulle straffa honom med något ännu värre än ofärdiga ben, om han inte tog sig i akt." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 61; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Sådana namn som (publikaners och syndares wän) måste (Christus) uppbära af de heliga menniskorna ... allenast derföre, att Han lät sådana syndare komma till Sig och icke stötte dem ifrån Sig eller föraktade dem. Ty enligt de fariseiska helgonens förmenande borde Han i dess ställe hafwa gjort såsom de, nemligen gått i en grå rock, sett surmulen ut, afsöndrat Sig från den gemena hopen och, hwarhelst Han såge slika publikaner och syndare, hållit för näsan och wändt bort ögonen, på det Han icke måtte besmittas af dem. ... (Christus) wisar här, att Han will rent af wara omästrad och alldeles obunden af deras föreskrifter ... när de komma med lagar och wilja mästra Honom. Då är all wänskap slut, då stötes och studsar allt tillbaka, likasom hade man slagit emot ett smedjestäd. ... Han will wara obunden och är likasom en enhörning, om hwilken det säges, att man icke kan fånga honom lefwande, man må hetsa och jaga honom, huru man will; han låter wäl sticka, skjuta och döda sig men icke fånga sig. Så gör ock Christus. Om man will binda och snärja Honom med lagar, så fördrager han det icke, utan sliter sig derigenom, såsom genom ett dwergsnät, och gifwer dem derjemte en god lexa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 69-70 i kommentar till Luk 15:1-10)

Synden förlåtes aldrig, på det man skall fortfara att synda, utan på det att man skall upphöra dermed; annars borde det snarare heta syndernas tillåtelse och icke syndernas förlåtelse. ... Den som will wara en christen, han befatte sig ej mycket med sådana dåraktiga tankar: jag är fri från lagen, derföre får jag göra, hwad mig lyster; utan han drifwe ett motsatt spel och säge, att han, just derföre att han är en christen, fruktar och waktar sig för synden, på det han icke må falla ifrån sin frihet, åter råka in uti den förra fångenskapen under synden samt komma under lagen och Guds wrede. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 389 i kommentar till Rom 8:12-17)

Bestraffningarna här är till varning, där till hämnd. ”Vad då”, säger någon, ”så alla sjukdomar utgår från synd?” Inte alls, men de flesta av dem, och några utgår från olika slags lösaktigt leverne, då frosseri, omåttlighet och lättja frambringar sådana kval. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:131-132)


Sångarna:

Säg mig det åter och åter, Huru han gick på vår jord Frestad, föraktad och ringa, Talande kärlekens ord! Synderna mina dem bar han, Smärtorna tog han på sig, Redo att hela och hjälpa, Redo att uppoffra sig. Låt mig få höra om Jesus, Skriv i mitt hjärta vart ord, Sjung för mig sången så dyrbar, Skönaste här på vår jord! (FJ Crosby-van Alstyne-K Larsson: Psalmisten 1928 nr 169:2; jfr Psalmer och Sånger 46:2)

Alla har brått, ingen har tid, alla har sitt att göra. Vem bryr sig om att jag är rädd? Ingen har tid att höra. ... Gud har ju tid. Evighet, ja, tid till att lyssna stilla. Han gör mig glad när jag är rädd, när jag har gjort mig illa. ... Hör du mig, Gud? Fast jag var stygg, din vill jag ändå vara. Håll mig i hand! Allt blir så lätt om du är med mig bara. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 255:1-3)

Hur god är Gud, som lofvat sjelv dig hjelpa Mot satans list, som vill dig nederstjelpa. Fly synden blott, fly den, som dödligt gift; Håll dig vid Gud och vid hans helga Skrift. ... Gif noga akt, att lampan icke slocknar Och syndens moln ej öfver själen tjocknar; Och, faller du, så statt straxt upp igen Och fly till Gud, som till din bästa vän. (Lucidor-Spegel: Psalm 465:13-14)

Syndare, skynda, Frälsningen tag! Varföre synda Ännu en dag, Då du kan bliva Synderna kvitt? Gud vill dig giva Frälsningen fritt. (J Grytzell-W Skoglund: Andliga sånger 1936 nr 195:2)

Jesus från Nasaret går här fram Än som i gången tid, Löser ur vanmakt, ur synd och skam, Skänker sin kraft och frid: Himmelriket är nära. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 48:1; jfr Psalmer och Sånger 39:1)


Ty då vi har missat (Guds mål) frivilligt efter det att taga/'vi tagit' den ytterligare kunskapen om sanningen, är/finns det inte längre kvar ett offer med anledning av missar (av Guds mål), men/utan en viss fruktansvärd väntan på dom och en eld som (med) iver står i begrepp att äta/förtära de fientligt (inställda). (Hebr 10:26-27)

Om – alltefter omständigheterna – någon må skåda sin broder ’missa (Guds mål)/göra en miss (av Guds mål), ej i riktning mot död, skall han begära och han skall ge liv till honom, till dem som ej missar (Guds mål) i riktning mot död. Det är/finns en miss (av Guds mål) i riktning mot död. Jag säger/talar inte med anledning av den där missen (av Guds mål), för/så att ni må fråga/be (för den). Varje orättfärdighet är en miss (av Guds mål), och/men det är/finns en miss (av Guds mål) (som) inte (är) i riktning mot död. (1 Joh 5:16-17)


Grekiska ord:

(h)amartanô /missa (Guds mål)/ (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 7:36; Salomos Vishet 14:31; Matt 18:15, Joh 5:14; Hebr 10:26; 1 Joh 5.16 – Ester 4:17n(C17); Tobit 4:5; Judit 5:20; 11:10; 2 Mack 7:18; 10:4; Salomos Vishet 11:16; 12:2,11; 15:2,13; Syr 7:7; 10:29; 15:20; 19:4,16,28; 20:21; 24:22; 27:1; 38:15; 42:1; Baruk 1:13,17; 2:5,12,33; 3:2,4,7; Jeremias brev v 12(13); Susanna v 23; Asarjas bön v 6; Manasses bön v 8,12. Matt 18:21; 27:4; Luk 15:18,21; 17:3-4; Joh 8:11; 9:2-3; Apg 25:8; Rom 2:12; 3:23; 5:12,14,16; 6:15; 1 Kor 6:18; 7:28,36; 8:12; 15:34; Ef 4:26; 1 Tim 5:20; Tit 3:11; Hebr 3:17; 1 Petr 2:20; 2 Petr 2:4; 1 Joh 1:10; 2:1; 3:6,8-9; 5:18.

mêketi (ej längre): Se Joh 4:35-36.

cheirôn (sämre) Matt 12:45; Mark 5:26; Joh 5:14 – 1 Sam 17:43; Salomos Vishet 15:18; 17:6; Matt 9:16; 27:64; Mark 2:21; Luk 11:26; 1 Tim 5:8; 2 Tim 3:13; Hebr 10:29; 2 Petr 2:20.


Ytterligare studier: Matt 5:14-15; 9:5; Mark 2:5,9-10; Luk 5:20,23; 11:24-25; Joh 5:29; 8:11; Hebr 6:4-6; 2 Petr 2:21-22; Upp 2:22.

Steven M. Bryan "Power in the Pool: the Healing of the Man at Bethesda and Jesus' violation of the Sabbath (Jn 5:1-18)"; Tyndale Bulletin 54.2 (2003): 7-22.

John Christopher Thomas "'Stop Sinning Lest Something Worse Come Upon You.' The Man at the Pool in John 5."; Journal for the Study of the New Testament 59 (1995): 3.20.

L.T. Witkamp "The Use of the Traditions in John 5:1-18"; Journal for the Study of the New Testament 25 (1985): 19-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-19; 2010-12-22; 2013-12-16)

Tillbaka till Start

5:15-18 Människan gick bort och talade (א,* א) till judarna, att det är/var Jesus som har/hade gjort honom frisk. Och på grund av det här förföljde judarna (hela tiden) Jesus, eftersom Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde de här tingen i/på en sabbat. Men * (P75, א,* א, B) Han svarade dem: ”Min Fader arbetar ända till just nu, och Jag arbetar. På grund av det här * (א,* א) sökte judarna (hela tiden) hellre/’ännu mer’ att döda Honom, eftersom Han inte endast (hela tiden) löste upp sabbaten, ’emellertid och’/’utan också’ (hela tiden) sade/kallade Gud en egen Fader och gjorde Sig själv jämställd (med) Gud.

Ord för ord: 5:15 (14 ord i den grekiska texten) gick-bort '-n människa'/människan och talade (till)-'-na Judar'/Judarna att Jesus är den havande-gjort honom frisk. 5:16 (13 ord i den grekiska texten) och på-grund-av det-här förföljde-(hela-tiden) '-na Judar'/Judarna '-en Jesus'/Jesus, eftersom de-här-(tingen) (han)-gjorde-(hela-tiden) i (en)-sabbat. 5:17 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Den/han men svarade dem: '-n fader'/fadern min ända-till just-nu arbetar och-jag arbetar. 5:18 (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus) på-grund-av det-här hellre sökte-(hela-tiden) honom '-na Judar'/Judarna (att)-döda, eftersom inte endast (han)-löste-upp-(hela-tiden) '-en sabbat'/sabbaten, emellertid och fader egen sade-(hela-tiden) '-en gud'/Gud jämställd sig-själv görande (med)-'-en gud'/Gud.


1883: Då gick mannen bort och omtalade för judarne, att det var Jesus, som hade gjort honom helbrägda. Och därför förföljde judarne Jesus och sökte att döda honom, emedan han gjorde detta på en sabbat. Men Jesus svarade dem: Min Fader verkar intill nu; jag verkar ock. Därför sökte då judarne ännu mer att döda honom, emedan han ej allenast bröt sabbaten utan äfven kallade Gud sin Fader, görande sig själf lik Gud.

1541(1703): Då gick den mannen bort, och sade Judomen, att Jesus war den som honom hade helbregda gjort; Och derföre förföljde Judarna Jesum, och sökte efter att döda honom, efter han detta gjorde på Sabbathen. Då swarade Jesus dem: Min Fader werkar intill nu; och jag werkar ock. Derföre sökte Judarna ändå mer efter att döda honom; ty han ej allenast bröt Sabbathen, utan ock sade Gud wara sin Fader, görande sig sjelf lik med Gud.

LT 1974: Sedan gick mannen till de judiska ledarna och talade om för dem, att det var Jesus som hade botat honom. Därför började de anklaga Jesus för att vara sabbatsbrytare. Men Jesus svarade: ”Min Far gör hela tiden gott och jag följer hans exempel.” Då blev de judiska ledarna ännu mer ivriga att döda honom, för förutom att överträda sabbatslagarna hade han talat om Gud som sin Far, och på det sättet gjort sig lik Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den helig, eftersom i/på den ’fick ... helt och hållet att upphöra’/vilade Han från alla sina gärningar som Gud hade börjat att göra. (1 Mos 2:3, Grekiska GT)

(Ormen talade till kvinnan:) "Gud har vetat, att den dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från (träet av det att veta/'ha kunskap om'), skall era ögon öppnas alltigenom, och ni skall vara som gudar, som har kunskap om fint och ont." Och kvinnan skådade att träet (av det att veta/'ha kunskap om') (är) fint ’in i’/’med syfte på’ förtäring och att (det är) behagligt att skåda för ögonen och att det är en läglig stund av det att förstå helt och hållet, och då hon hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. (1 Mos 3:5-6; Grekiska GT)

(Jakob sade till Laban:) ”Vilken (är) min missgärning, eftersom du har jagat bakom/efter mig?” (1 Mos 31:36b, Grekiska GT)

(Josefs bröder) talade till honom: “Då du är kung, skall du (väl) ej vara kung emot/över oss?” ... Och de gjorde (hela tiden) ont (för) att döda honom. (1 Mos 37:8a,18b, Grekiska GT)

... Farao sökte (hela tiden) ’ta upp ... för sig själv’/’göra sig av med’ Mose. Men Mose trädde tillbaka från faraos ansikte. (2 Mos 2:15a; Grekiska GT)

(I Refidim) törstade folket (i/efter) vatten, och folket knotade där i riktning mot Mose och sade: ”’För att vad det här’/'varför ... för det här' fick du oss att gå upp ut ur Egypten?" ... Men/och Mose ropade i riktning mot Herren: "Vad skall jag göra (med) det här folket? Ännu en små-/liten (stund) och de kommer att kasta ner sten (emot) mig." (2 Mos 17:3a,4, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Ni skall vakta/hålla sabbaten, eftersom den är (gjord) helig av Herren för er. Den som vanhelgar den skall tas död på (med) död. Varje/’var och en’ som kommer att göra en gärning i/på den, den ’själen’ skall fullständigt tillintetgöras ut ur mitt(en) av sitt folk." (2 Mos 31:14, Grekiska GT)

(Eunuckerna) sökte (hela tiden) att döda kungen ... (Ester 2:21b, Grekiska GT)

(Herren sade: "Min slav David) skall ’kalla emot’/anropa Mig: ' Du är min Fader, min Gud.'" (Ps 89:26a alt. 89:27a, Grekiska GT)

”... Vem har ni liknat Mig vid ... ?” talade den Helige. (Jes 40:25, Grekiska GT)

(Männen) talade till kungen: "Låt dig redan/strax ’ta för dig själv’/’göra dig av med’ den där människan (Jeremia)." (Jer 38:4a, Grekiska GT)

(Fienden) sökte (hela tiden) att döda (den judiske ledaren). (1 Mack 9:32b)

(Antiokos sade: “Det är) rättfärdigt att underordna sig Gud och, då man är dödlig, ej anse sig jämställd (med Honom).” (2 Mack 9:12b)

(De ogudaktiga säger om den rättfärdige:) "Han skrävlar (om) Gud (som om Han var) en fader." (Salomos Vishet 2:16b)

(Salomo sade till Herren:) "I sällskap med Dig (är) visheten som känner Dina gärningar och som är vid sidan av (Dig) när Du gör utsmyckningen/'den utsmyckade världen'." (Salomos Vishet 9:9a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herrens gärningar må inte/förvisso ej föras till en avslutning. ... ” (Syr 38:8 eller 38:8a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har skapat (och skapar) goda ting åt de goda från en början. På det här sättet (också) dåliga ting åt missarna (av Hans mål).” (Syr 39:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som har varit (och är) förföljda vad beträffar rättfärdighet, eftersom himlarnas rike är deras.” (Matt 5:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "En person) som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike. * (א*) “ (Matt 5:19)

(Jesus sade:) "Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:12)

(Jesus) talade till (folket i synagogan): ”Vilken människa ’skall vara’/finns ’ut ur’/av er, som ’skall ha’/har ett får, och om – alltefter omständigheterna – det här må falla i ’in i’/- en grop på sabbaterna/sabbaten, (som) visst/förvisso inte, då hon har (א,*א) ’fått makt (över)’/gripit (det), kommer att resa upp det (א,*א)? Hur stor/mycket skillnad gör så en människa (jämfört med) ett får? ’Så att’/därför är det tillåtet att göra (vad som är) fint (på) sabbaterna/sabbaten.” Då säger Han till människan (med den uttorkade handen): "Sträck ut din hand." Och han sträckte ut den, och den återställdes frisk * (א,*א). Men då fariseerna hade kommit ut, tog/ordnade de ett rådssammanträde nedifrån/emot Honom, på vilket sätt de måtte fördärva Honom. (Matt 12:11-14)

(De som först hade hyrts/lejts med lön sade:) ”De här sista har gjort en stund/timme, och du har gjort dem jämställda (med) oss, de som burit dagens tyngd och hettan.” (Matt 20:12)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

(Jesus) sade (till Gud): "Min Fader, ..." (Matt 26:39b)

Då (den botade) hade kommit ut, började han kungöra (vad Jesus hade gjort med honom). (Mark 1:45a)

(Jesus) säger till (folket i synagogan): ”Är det (på) sabbaterna tillåtet att göra gott eller att göra (det som är) dåligt, att rädda en själ eller att döda?” (Mark 3:4a)

Prästledarna och de skriftlärda sökte (hela tiden) (efter) hur, då de hade fått makt över (Jesus) i/med svek, (hur) de måtte döda (Honom). (Mark 14:1b)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) Hans moder talade i riktning mot Honom: “ ... Skåda, då/medan Din fader och jag orsakas/känner smärta, söker (א*) vi dig.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:48b-49)

Synagogsledaren, som var irriterad, eftersom Jesus hade gett vård (på) sabbaten, sade till folkskaran att/: "Det är/finns sex dagar i/på vilka man måste arbeta." (Luk 13:14a)

(Petrus sade till folkets ledare och de äldste:) “I/’med hjälp av’ (Jesus) står den här (mannen) frisk vid sidan av (er) inför era ögon.” (Apg 4:10b)

(Stefanos sade till judarna:) “Vilken av profeterna förföljde inte era fäder? Och de dödade ...” (Apg 7.52a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

Så många som tog (Jesus) ... avlades ... ut ur Gud. (Joh 1:12-13)


Hembygdens predikan:

Gud är inte den overksamme Guden som däruppe ifrån sin himmel i upphöjt Majestät ointresserat blickar ned på jorden med dess olika inbyggar, utan han har engagerat sig i sin skapelse in i dess minsta detalj, där han liksom bär varje litet människoöde i sin hand. ...

Det är genom ordet som Gud tiderna igenom har mött och alltfort möter människor till syndakännedom, till frälsningsupplevelse och till delaktighet av det eviga livets gåva. ...

(Vidare) verkar Gud genom sin ande och genom den kristna församlingen. Ty församlingen är inte nån slags mänsklig skapelse eller organisation, utan den är grundad och instiftad av Gud själv och tillväxer och utvecklas endast och allenast genom Guds omskapande och förvandlande kraft. ... Gud låter sig alltfort vårda om dem som förtrösta på honom, antingen det nu är söndag eller vardag i såväl glädje som sorg. ”Ty Kristus lever, där han går blommar evighetens vår, jublande förnimma vi undrens tid är ej förbi.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

När vi i trosbekännelsen bekräftar vår tro på ”Gud Fader allsmäktig” syftar detta lika mycket på hans allmakt som på hans kontroll över det han har skapat. Han håller samman sitt skaparverk. Han är allestädes närvarande i sin skapelse och uppehåller, blåser liv i och skapar ordning i allt. Han håller allt som lever och andas i sin hand. Han får solen att lysa och regnet att falla. Han föder fåglarna och klär blomstren. Det är poesi men likväl sant. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 14 i kommentar till 1 Mos 1:1)

Med försynen menas att Gud uppehåller och styr världen: han har en gång skapat allt och uppehåller varje ögonblick allt. Han låter allt samverka till det bästa för dem som älskar honom, också det onda, som han inte själv vill, men tillåter. (Anders Piltz ”Katolsk tro” s 10)

Gud uppehåller den värld han skapat genom att ständigt skapa den på nytt. Vi kan tänka oss Gud som källan, och världen som floden, som strömmar fram ur källan. Floden finns inte till oberoende av källan. I samma ögonblick som källan slutar flöda, i samma ögonblick finns inte floden heller. I samma ögonblick Gud slutar att nyskapa världen, i samma ögonblick finns den inte till. Därför är det så, att just det, som händer nu och varje dag i naturen, det är Guds skapelse. Att stjärnorna går på himmelen, att nya stjärnor ständigt bildas, att solen lyser, att gräset växer, att jag en gång föddes, att jag i dag lever och andas, att jag själv har eller kanske skall få egna barn, allt detta är exempel på Guds ständiga skapelse. ... (Astronomerna) försöker kika in i Guds skapelseverkstad. Gud själv ser de inte (skomakaren finns inte att beskåda i skon!) - han låter sig inte ses i något teleskop (Joh 1:18, 1 Tim 6.16) - men vad han ser, det är hans verkstad, dvs vad han gör: man kan ana en rastlöst skapande, osynlig hand, som bygger upp världar och sätter dem i en fantastisk dans. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 35,39-40)

Judendomen säger om Gud, att Han är Skaparen av allting genom tiderna. Hans skapelse skall ej ses som en isolerad episod i det förflutna, ett utkastande av det kosmiska klotet att rulla vart det vill. Tvärtom fortsätter Han att uppbära och besjäla universum, Han skapar nya ting och pånyttföder de gamla, alldeles som det står skrivet i bönboken: ”Han förnyar i sin godhet, varje dag utan uppehåll, skapelseverket.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 47)

I lördags (1895-09-28) ... dog Pasteur, som inte trodde att skapelsen pågår, utan gjordes på sex dagar att den sjunde dermed upphöra! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 73; brev 29 sept 1895 till Anders Eliasson)

Lyktbäraren var (mäster Gudmunds) far, som av sin far ärvt bruket att varje kväll, innan han gick till sängs, tillse att allt i gården var på sin plats. Om stormen tjöt från Vättern och regnet föll i störtskurar, eller om månen lyste över en snöbetäckt gårdplan – sällan eller aldrig uteblev lyktskenet, som i gossens fantasi vart ett tillbehör till hans aftonbön och ett jordiskt tecken av en himmelsk faders vaksamhet över sin värld och sina barn. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 72; Mäster Gudmunds kvällpatrull)

Guds vilja (enligt Calvin) ... är aktiv, i arbete, verksam: "Försynen är inte något genom vilket Gud från himlen passivt iakttar vad som sker på jorden utan det genom vilket han så att säga håller sin hand på rodret och leder alla händelser." Därför omfattar den såväl handling som seende. Gud är inte overksam utan aktiv. Han inte bara tittar på utan är verksam. ... Också hans aktivitet med avseende på hela processen av kosmiska händelser är fortgående. ... Det är typiskt för Calvins teologi att Gud utövar en särskild försyn med avseende på personer, särskilt då troende. (Marijn de Kroon "The honour of God and human salvation; Calvin's theology according to his Institutes" s 6)

(Christus) botar den wattusiktige på sabbaten, som det dock i gamla testamentet war strängeligen befaldt att hålla. Hwad göra nu fariseerna? De stå der och wakta på Herran samt se efter, hwad Han will göra. Sjelfwa skulle de icke hafwa hjelpt den wattusiktige, om de än kunnat göra det med ett skedblad win. Men Christus griper här in i lagen, så att det knakar derefter, hjelper utan omswep den arme wattusiktige mannen och wisar dem äfwen den klarar orsaken, hwarföre Han så gör, sägande: det är wäl befaldt att hålla sabbaten; men der kärleken så kräfwer, måste lagen wika. ... Ett annat exempel: en hustru, som går hafwande, har kanske, såsom så mången toka före henne, lofwat att icke äta kött om onsdagen. Hon är derföre måhända i stor fara för sin lifsfrukt, ja, och för sitt eget lif. Då komma de dårarna, biktfäderna, och säga: kära dotter, det står i skriften, att hwad man lofwat, det måste man hålla; detta är ett Guds bud, du måste sannerligen lyda det. Så är nu den enfaldiga qwinnan straxt fången och snärd i sitt samwete, så att hon går åstad och håller sitt löfte samt skadar dermed både sig och sin lifsfrukt. Der hafwa nu begge parterna orätt, både de, som så lära, och äfwen qwinnan, i det hon icke aktar kärleken mer än löftet, och dock gör hon dermed Gud hwarken någon tjenst eller något behagligt, ja, hon förtörnar Honom fastmer med sitt löftesförhållande. Derföre skulle man säga till henne: si, du bär ju en lifsfrukt, den måste du se tillgodo, och låta det der narrwerket fara, att icke någon stor olycka må inträffa, ty alla lagar äro inneslutna i kärleken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 214-215 i kommentar till Luk 14:1-11)

(Gud) har icke så skapat werlden, som en timmerman bygger ett hus och sedan går derifrån, låtande det stå, som det står. Nej, Han stannar derwid och uppehåller allt, såsom Han har gjort allt, annars skulle det hwarken kunna stå eller förblifwa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 306 i kommentar till Rom 11:33-36)

Om någon säger: ”Och hur ”arbetar” då Fadern, som den sjunde dagen upphörde med alla sina arbeten?”, låt honom lära sig det sätt på vilket Han ”arbetar”. Hur arbetar Han då? Han vårdar sig om och håller samman allt som har gjorts. När du därför ser solen gå upp och månen vandra sin bana, sjöarna och källorna och vattendragen och regnen och naturens gång i det sådda och i våra egna kroppar och i de oskäliga varelserna och allt övrigt med hjälp av vilket detta universum utgörs, lär dig då Faderns oupphörliga arbete. ”Ty Han låter sin sol stiga upp över onda och goda och sänder regn över de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Matt 5:45) Och vidare: ”Om Gud så kläder markens gräs, som idag är och i morgon kastas i elden” (Matt 6:30). Och då Han talar om fåglarna säger Han: ”Er himmelske Fader föder dem.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:133)

Om söndagens helighållande skriver Justinus Martyren: "I stad såväl som på landsbygd komma alla tillsammans på söndagen för att läsa profeternas och apostlarnas skrifter." Annars lärde man, att de kristna strängt taet skulle "hålla sabbat" alla dagar. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna?" s 101)


Att fortsätta med (hembygden)::

Det är inte bara, vad som syns, som är verkligheten om människorna. (Förkunnaren) behöver komma dem nära, så nära, att han hör deras innersta. Och då gäller det att vara lyhörd, så att inte de "trasiga" vandrarna ska behöva gå vidare mot olyckan! Och, så hör han orden: Min Fader verkar alltjämt ... ! Kristus lever. Och i själarna sker undret, att Gud arbetar, även där vi inte ser det. (Bengt Carlsson "Min Fader verkar alltjämt ..." s 49; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Stationskarlen A. S. Sunesson har anlagt trädgårdar på olika håll i landet men sedan förflyttats, och anläggningarna ha därefter förfallit. Så kom han till Bankeryd, och där fick han ro att fullt utveckla de möjligheter, han hade att avvinna sitt småländska jordområde. . . . Lustigt är det med hybridiseringen, slutar herr Sunesson. Här är Skaparen fortfarande i full verksamhet och skänker nyheter. Av dylika hybrider kan särskilt framhållas en rotäkta Verbascum phoenicum x olympicum med brunviolett blomma. Och Saxifraga hypnoides har uppstått i otaliga nya hybrider i mossan på berghällen. (Hjalmar Bjurulf "Märkliga trädgårdar i Jönköpingstrakten II" s 37,44)

Jag sattes i den lilla skola, som drevs av Vaggeryds sjundedagsadventister. Eleverna var sannerligen inte många, kanske tio stycken, och de undervisades av en fröken Jacobsson i en villa. Jag minns inte vad vi lärde oss, men stämningen kom jag väl ihåg: den var lagom personlig. Vidare minns jag att vi alla tyckte mycket om vår lärarinna. Något eget tyckte jag förvisso var, att vi var lediga på lördagarna. Själv fick jag dessutom lov på söndagarna, då sjundeadventisterna tycktes få arbeta mer än alla andra! (Johannes Hedberg "Åren i Vaggeryd 1920-1923" s 51)

Under (kantor C.G.) Lagerqvists organisttid på 1860-talet bildades på hans initiativ en (Svenarums)avdelning av (Vestra härads Skarpskytteförening, bildad i Vrigstad 1861). ... Det torde vara först mot slutet av 1860-talet som man sammanslöt sej till denna lokala form av övning till fosterlandets försvar. ... Det har berättats hur (Lagerqvist) med "hög stämma och stränghet i blick" kommenderade gevär för fot, gevär för axel, gevär i språng och gevär i liggställning. ... Övningarna var förlagda till en "fälla" med måltavlor på helgdagsaftnar, dock aldrig under gudstjänsttid. En kyrklig respekt för söndagen som Ordets dag var allmänt utbredd då, och man ville stå sej väl med kyrkorådet och dess tjänare, och till dessa hörde ju "orgelnisten" Lagerqvist. (Albert Granmo "Västra Njudungs skarpskytteförening" s 76-77)


Att fortsätta med ('nationerna')::

ca 2000 - ca 1950

När vi studerar Joh 5:1-14 bör det ske i ljuset av vers 17: Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag. Även denna sabbat var Gud verksam. Fadern är ständigt verksam med att uppehålla hela skapelsen, även på sabbaten. Utan honom skulle vi inte kunna dra ett andetag. Han uppehåller hela universum från det minsta till det största. Han är ständigt verksam, ger liv, uppehåller liv och gör gott mot alla. Jesus Kristus är ett med Fadern i samma väsen. Kristus utför också ett och samma verk som Fadern, han ger liv, uppehåller, botar och gör gott mot alla. (Stefan Hedkvist "Johannes 5:1-14 - renlärighet och lyhördhet för människor i nöd" s 108)

Varför kunde observanta judar i den gamla skolan vara med i gymnastiken på lördagen men inte på välskrivning? Jo, därför att det är själva skaparakten som är förbjuden, om det så bara rör sig om att alstra en elektrisk gnista eller skapa en bokstav. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 23)

(Gud) vakar ständigt över sin skapelse (enligt muslimsk tro), ger den liv och fortsatt existens. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 119)

Nu är det söndagskväll i ännu ljum augusti och redan det har en mening: i IKEA skiljer en god kostnadseffektiv ledare inte på helg och vardag. Man "vinner" tid genom att köra igång ("bibelskolan") redan på söndagskvällen. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 195-196)

Jesus undervisade inte att Gud är allas Fader. Judarna skulle ha accepterat det. Hans krav betydde att Gud var hans Fader i en speciell mening. Han hävdade att han hade de i samma natur som Fadern. Detta innefattade likhet. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 274-275)

Skapelsen är ingenting som ägde rum en gång i begynnelsen och därmed var avslutad. ... Gud har omsorg om himlens fåglar och ängens liljor och därför naturligtvis ännu mycket mer om människors barn (Matt 6:25ff). (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 123)

Motsättningen mellan "big-bang" och "pågående skapelse" finns inte bara på naturvetenskapens område. Den går igen i kristet tänkande om skapelsen. En del teologer anser att Gud främst är "immanent", arbetar inom sin skapelse. Andra betraktar honom mycket mer som "transcendent", han finns utanför och bortom men ingriper i sin skapelse. Den första gruppen uppfattar Gud, skaparen, som ständigt skapande; de skiljer inte klart mellan Guds roll som skaparen och som upprätthållaren. Den andra gruppen menar att Gud skapade universum genom en enda skapelseakt och att han sedan med sin försyn uppehåller allt. Dessa olika uppfattningar om Guds överhöghet bottnar . . . i olika föreställningar om Guds karaktär. Traditionell kristendom har alltid varit noga med att hålla ihop följande föreställningar: "skapelse av intet" hör ihop med Guds skapelseakt, och "pågående skapelse" hör ihop med Guds försyn. Det är två skilda föreställningskretsar som inte får smälta ihop. . . . Försynen är Guds omsorg om allt som finns. Dess vidd och djup är omätliga. (James Houston "I begynnelsen" s 213,215; författaren född år 1922 i Edinburgh i Skottland)

Processteologin är till sitt ursprung nära knuten till den framstående matematikern och filosofen A.N. Whitehead. Den framträder som en modern nyformulering av den kristna tron och har sitt upphov i vad Whitehead och andra betraktade som två misslyckanden: kristendomens misslyckande att visa hur Gud verkar i ett universum statt i utveckling och expansion, och vetenskapens misslyckande att upptäcka en avsikt i universum samtidigt som den medger en avsikt i människors handlande. Processteologin utgår från fyra antaganden: att universum inte är statiskt utan utvecklas; att en avsikt är märkbar i skapelsen; att skönhet och ordning, fulhet och oordning, ande och materia hör ihop; och att Gud är aktivt engagerad i skapelsen och personligt berörd av händelserna. (George Carey "Processteologin" s 456; författaren född år 1935 i London, England; Alfred North Whitehead född år 1861 i Ramsgate öster om London i sydöstra England)

Insikten om att allt till sist beror på den Herre och Gud, som verkar ännu alltjämt (Joh 5:17) befriar oss från misströstan och missmodighet och vill skänka oss frimodighet och tillförsikt inför de väntande uppgifterna i den missionerande församlingens tjänst. (Olof Sundby "Tradition och förnyelse" s 54)

Om ”Guds familj” i Qumran: ”Min fader kännes icke vid mig, och min moder har lämnat mig till dig (Gud), men du är en fader för alla din sannings (söner), och du gläder dig över dem som en moder över sitt barn, och som en vårdare sörjer du i ditt sköte för alla dina skapade verk”. (1 QH IX. 35 f.). (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 65 i kommentar till Mark 3:31-35)

"Naturen sover aldrig", sade (doktor Gillies). "Livsprocessen står aldrig stilla. Skapelsen är inte avslutad. I Bibeln står det att Gud skapade människan den sjätte dagen och sedan vilade, men de där dagarna var allesammans flera miljoner år långa. Vilodagen måste ha varit kort. Människan är inte ett slut utan en början. Vi lever i början av den andra veckan. Vi är den åttonde dagens barn." (Thornton Wilder "Den åttonde dagen" s 21)

(Den rabbinska teologin förstod) det problem som dolde sig häri: Gud vilar – Gud verkar. Man löste det så, att Gud vilar från sitt skapelseverk, men han vitaliserar och förnyar sin skapelse alltjämt, och dessutom skall han en gång slutligt döma. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 108 i kommentar till Joh 5:17)


ca 1950 - ca 1900

Pojken Knut (Toring) och flickan Kajsa går under de skinande stjärnorna, och de håller varandra hårt i handen, som om de behövde varandra väl. Kajsa tror att Gud ligger och sover om nätterna, men Knut säger: "Gud får aldrig sova. För hur skulle det gå med människorna och världen, om Gud somnade? Gud är alldeles tvungen att vara vaken. Han kan luta sitt trötta huvud mot någon molntapp, men han är tvungen att vara vaken." Kajsa säger: "Gud sover i alla fall. Ibland så sover han." (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 290-291; Mannen i byn)

Nu när människorna gjort sig av med en Gud som lägger sig i – en mästertrollkarl – måste de välja mellan den absoluta slumpens herravälde eller en levande, i allting inneboende, evigt verksam Gud. (Tim Dowley "De kristna" s 538; Charles Kingsley beskriver inverkan av Darwins teorier)

För judarna var Gud den levande Guden. Övertygelsen om Guds fortfarande verksamhet framkallade ock i rabbinskolorna en fråga som denna: ”Varför håller Gud icke sabbaten?” Det svar som därpå gavs var följande: ”Kan icke en man vandra genom sitt eget hus på sabbaten? Guds hus är hela riket därovan och hela riket härnere.” (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 89)

Darwin har ju gjort ett försök att mekaniskt förklara även organismernas ändamålsenlighet, nämligen genom anpassning och urval, just vad Kant ansåg omöjligt. ... Nu är det obestridligt att Darwin till en viss grad givit denna mekaniska förklaring av ändamålsenligheten; icke naturligtvis förklaring på hur en organism först kan uppkomma och variera, men väl på, hur det ändamålsenliga kan bevaras och förkovras, utan att någon avsikt behöver läggas in varken hos någon utanför stående ordnare eller i naturen själv; tack vare trycket av den naturens lag, att om en organisk form icke förändras i förmånlig riktning, så försvinner den. (Hans Larsson "Antinomifilosofien" s 42)

Sylvia Moor hade fått en ny tanke. Den föreföll henne upplyftande och kastade liksom ett nytt ljus över livet. Hon hade fått uppslaget till den i Leilas infall att kalla henne en av Michelangelos ofullbordade titaner, och den hade tagit bestämdare form den där kvällen, då Monica Grants ansikte framstått för henne som ett den gudomlige Mästarens konstverk. Hon leddes till en ny syn på mänskligheten och Gud, hon började betrakta den förra som det material, varav Gud formar sin avbild. I skapelsehistorien står att han fullbordade skapelsen på den sjätte dagen, men det står därför ej, att han fullbordade mänskligheten. Formar han ej ännu alltjämt detta jordens stoft, och kan han sägas ha fullbordat sitt verk förrän hela mänskligheten står fulländad som hans levande avbild? Vad var paradisets människopar i sin omedvetna oskuld mot vad den fullbordade mänskligheten en gång skall bli efter allt lidande och all kamp? Sylvia hade ofta tänkt, hur ont det skulle göra i marmorblocket, om det kunde känna, när hammaren slår och mejseln skär så att flisorna ryka och dess otympliga skapnad förvandlas till en gestalt av skönhet och harmoni. Ej under då att mänskligheten måste lida under den stora mästarhandens omdanande arbete! Sylvia tyckte sig skönja en mening i lidandet. Den nya tanken föreföll henne så stor och härlig - hon ville gå helt upp i den och villigt lida sin andel av det stora lidandet, som frambringar Guds härliga verk. Ty var ej också hon en del av Guds material? Kunde hon ej få tro att också av henne, det oformliga marmorblocket, något kunde göras? Var denna nya tanke, som gjorde henne lyckligare än hittills något gjort, det första medvetandet om, att hon höll på att danas? Hon blev ivrig och längtade efter att få känna den store Mästarens hammare hugga bort kantigheterna och hans mejsel skära linjerna rena. Det får gärna göra ont, blott också jag får danas till något, får bli ett den store Mästarens levande, odödliga konstverk som Monica, Sorolainen och Febes pastor, tänkte Sylvia. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 106-108)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I samband med min resa i Vindelälvens dalgång sistlidne oktober besökte jag under en dag den plats nära gränsen mellan Lycksele och Norsjö socknar, Kullmyrliden, där vid medio av föregående decennium en smärre naturkatastrof säges ha inträffat. ... Rasbranten äger en längd av cirka 300 alnar, de rasade jordmassorna ... synas i betydande utsträckning hava uppslukats av den under branten belägna myren. ... Ortens befolkning synes ej ha gjort några iakttagelser av betydelse; sprickbildningar, sättningar etc., vilka kunde sättas i förbindelse med det inträffade, kunna de ej erinra sig, de tyckas endast mena att Guds skapelse och omdaning av världen oavbrutet fortgår, skapelsen är (för dem) utan slut. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 5-6; bilaga till sekreterarens årsrapport till Västerbottens läns Hushållningssällskap 1882)

Fadren werkar aldrig utan Sonen, som är det ewiga Ordet. Genom Sonen har han frambragt werlden ur dess intet. Och det på sabbatsdagen gjorda kärlekswerket war ett tecken af detta alltid fortfarande, endrägtiga Fadrens och Sonens samwerkande. (P. Fjellstedt "Biblia" s 255)

Nu slog mig den tanken, att jorden törhända är Vår Herres patiencebord. Efter slutat dagsverk ägnar han en timma - och hans timmar äro årtusenden - åt denna förströelse. Tanken hugnade mig, ty den gav åt vårt släkte en betydligare roll än det eljest i sin ringhet kunnat pretendera. Hur ofta ser man icke, att en stor man, på vars skuldror viktiga och tunga värv vila, ägnar en rent förunderlig uppmärksamhet och omtanke åt något läggspel, patience eller dylikt? Så ock Skaparen. Törhända finner han vår jord minst lika tänkansvärd som det stora verket, ty här vid vår jord utfinner han regler och kombinationer för det stora. (Hjalmar Bergman "Herr von Hancken" s 19)

Det var ... sällan den lantlige kyrkoherden framträdde som författare av lärda verk på 1600-talet, men han bar likväl med sig sin lärdom från skola och universitet. Det fanns emellertid en grupp svenska prästmän, som utmärkte sig för en större litterär produktion, nämligen biskoparna. Det kanske intressantaste exemplet på deras lärda utövning lämnar Haquin Spegel med sin mäktiga skapelsedikt "Guds verk och vila" från 1685. (Gunnar Eriksson "Den lärda kulturen" s 114)

Självständigt i vår tids mening är inte "Gudz Verk och Hvila", Spegels mest kända poetiska arbete i denna anda (att ge kristligt innehåll åt en diktning i stor stil). Uppslaget går tillbaka på fransmannen Du Bartas' epos om skapelseveckan, och utförandet står därjämte i beroende av en dansk bearbetning. För 1600-talet förringade detta dock inte diktverkets anseende. ... "Gudz Verk och Hvila" utkom utan författarnamn. Huvudsyftet var att genom en utförlig skildring av skapelseverket uppväcka "een tacksamhet för Gudz välgerningar, een förundran öfver hans macht, een kärleek til hans godhet". (Eskil Källquist "En gryningstid för diktningen" s 150)

1585 utfärdade ärkebiskop Andreas Laurentii Björnram en visitationsstadga, där han föreskrev, att ... sådana som arbetade på en helgdag under gudstjänsttid skulle uteslutas ur församlingen. (Lars-Arne Norborg "Jönköping under medeltid och äldre Vasatid" s 379)

Gud är världens Skapare. Men sedan han en gång skapade den, förblir han dess absolute herre, intresserar sig för den, ingriper i den i varje ögonblick, och överlämnar inte något av sin makt åt naturlagarnas blinda spel, än mindre åt slumpen ... ’Sedan det mänskliga sinnet,’ skrev Calvin, ’en gång har insett Guds inneboende kraft i Skapelsen, stannar det där ... men tron måste i sanning gå längre, den måste känna igen honom som den ständige styresmannen och väktaren, såsom den har lärt känna honom vara Skaparen, och att han inte bara driver världens maskineri och alla dess delar i en universell rörelse, utan uppehåller, när och vårdar varje skapad varelse, till och med de små fåglarna.’ ... Calvin skrev 1559: (Gud) är som en kapten på ett skepp, som en som håller rodret för att klara varje händelse.’ ... Där icke troende endast kan se ett spel av naturkrafter eller slumpens verkan, där kommer den troende att märka Guds hand. (F. Wendel "Calvin" s 177-179; Calvins teologiska lära)

Måndagen den 8 september (1522) löpte (Magallanes' skepp) "Victoria" in i Sevillas hamn. ... (Sjöfararna) hade begått en svår synd, som de måste ha förlåtelse för: de hade firat alla söndagar och kyrkliga helgdagar felaktigt - fastän Pigafetta hade fört sin dagbok med största noggrannhet, var Europa en dag före dem med sin tideräkning. Säkerligen måste Gud vara mycket vred på dem, då han hade strukit en hel dag ur deras liv! Men det venetianska sändebudet Contarni, som befann sig vid Karl V:s hov, kunde lugna dem, sedan han upptäckt att man vinner en dag, då man far runt jorden åt öster - d.v.s. motsols - och förlorar en dag då man far åt andra hållet. (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 126-127)


Egna kommentarer och funderingar:

Gud verkar fortfarande genom att ge människor den Helige Ande (Joh 1:12-13,33; 3:3; 7:37-39).

Jesus "löste upp sabbaten" men höll fast vid andra bud (jfr Matt 19:18-19; Mark 10:19-20; Luk 18:20). Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:34-35.


Paulus sade till de troende i Kolossai: "I Honom (som är den förstfödde i all skapelse) skapades alla tingen i himlarna och uppå jorden, de ting som är möjliga att skåda och de ting som är omöjliga att skåda ... alla tingen har skapats (och skapas) genom Honom och ’in i’/’med syfte på’ Honom. (Kol 1:16)

Till vilken av budbärarna har (Gud) en gång talat: " ... Jag skall för Honom vara ’in i’/till en Fader, och Han skall vara för Mig ’in i’/till en Son?" (Hebr 1:5)


Grekiska ord:

apokteinô (döda) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 2:21; 1 Mack 9:32; Matt 16:21; Mark 3:4; 14:1; Joh 5:18; Apg 7:52 – Ester 9:6,15; Tobit 1:18,21; 6:14; 14:10-11; 1 Mack 2:9,25; 3:11; 5:28,35; 7:4,16; 9:40,61,69; 11:10,47; 12:48; 13:23,31; 16:16,21-22; 2 Mack 10:22; Salomos Vishet 16:9; 18:5; Syr 47:4; Susanna v 53,62(Theod); Bel och Draken v 22,25(26)(Theod),28,29(Theod). Matt 14:5; 16:21; 17:23; 21:35,38-39; 22:6; 23:34,37; 24:9; 26:4; Mark 6:19; 8:31; 9:31; 10:34; 12:7-8; 14:1; Luk 9:22; 11:47-49; 12:4-5; 13:4,31,34; 18:33; 20:14-15; Joh 7:1,19-20,25; 8:22,37,40; 11:53; 12:10; 16:2, 18:31. Apg 3:15; 21:31; 23:12,14; 27:42; Rom 7:11; 11:3; Ef 2:16; 1 Thess 2:15; Upp 2:13,23; 6:8; 9:5,15,18,20; 11:5,7,13; 13:10,15; 19:21.

diôkô (förfölja) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 5:10; Joh 5:16; Apg 7:52 – 1 Mack 2:47; 3:24; 4:9,15-16; 5:22,60; 9:15; 10:49; 11:73; 12:51; 15:11,39; 2 Mack 2:21; 5:8; Salomos Vishet 2:4; 5:14; 11:20; 16:16; 19:2-3; Syr 11:10; 31:5; 34:2; Matt 5:11-12,44; 10:23; 23:34; Luk 11:49; 17:23; 21:12; Joh 15:20. Apg 9:4-5; 22:4,7-8; 26:11,14-15; Rom 9:30-31; 12:13-14; 14:19; 1 Kor 4:12; 14:1; 15:9; 2 Kor 4:9; Gal 1:13,23; 4:29; 5:11; 6:12; Fil 3:6,12,14; 1 Thess 5:15; 1 Tim 6:11; 2 Tim 2:22; 3:12; Hebr 12:14; 1 Petr 3:11.

isos (jämställd) (i NT + exempel i GT) Matt 20:12; Joh 5:18 – 2 Mos 26:24; Job 11:12; 30:19; 2 Mack 9:15; Salomos Vishet 7:3; Matt 20:12; Mark 14:56,59; Luk 6:34; Apg 11:17; Fil 2:6; Upp 21:16.

monos/monon (ensam/endast) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:21; Joh 5:18 – Ester 3:13e(B5); 4:13,17l(C14),17t(C25); 8:12d(E4); Tobit 1:6(BA); 8:6; Judit 3:8; 12:10; 1 Mack 12:36; 13:4; 2 Mack1:24-25; 7:37; Salomos Vishet 10:1; 19:15; Syr 18:2; 24:5,34; 45:25; Baruk 4:16; Susanna v 14(Theod),36(Theod); Asarjas bön v 22. Matt 4:4,10; 5:47; 8:8; 10:42; 12:4; 14:23,36; 17:8; 18:15; 21:19; 24:36; Mark 4:10; 5:36; 6:8,47; 9:2,8; Luk 4:4,8; 5:21; 6:4; 8:50; 9:18,36; 10:40; 24:18; Joh 5:44; 6:15,22; 8:(9),16,29; 11:52; 12:9,24; 13:9; 16:32; 17:3,20. Apg 8:16; 11:19; 18:25; 19:26-27; 21:13; 26:29; 27:10; Rom 1:32; 3:29; 4:12,16,23; 5:3,11; 8:23; 9:10,24; 11:3; 13:5; 16:4,27; 1 Kor 7:39; 9:6; 14:36; 15:19. 2 Kor 7:7; 8:10,19,21; 9:12; Gal 1:23; 2:10; 3:2; 4:18; 5:13; 6:4,12; Ef 1:21; Fil 1:27,29; 2:12,27; 4:15; Kol 4:11; 1 Thess 1:5,8; 2:8; 3:1; 2 Thess 2:7; 1 Tim 1:17; 5:13; 6:15-16; 2 Tim 2:20; 4:8,11; Hebr 9:7,10; 12:26; Jak 1:22; 2:24; 1 Pet 2:18; 1 Joh 2:2; 5:6; 2 Joh v 1; Judas v 4,25; Upp 15:4.


Ytterligare studier:

1 Mos 2:2; Josua 8:16-17; 2 Sam 7:14; 1 Krön 22:10; Ester 6:2; Ps 2:7; Pred 5:1(2); Jes 14:14; Hes 28:2,9; Matt 9:2-3; 12:5-6,8; 26:65; Mark 2:7,27-28; 14:36; Luk 6:5; 13:15; Joh 1:19; 6:35; 7:21,25,29-30; 9:4,14,16; 10:30,33,36; 14:10,28; 19:7,34; Rom 8:32; 2 Thess 2:4; 2 Joh v 3; Upp 1:4,6.


Steven M. Bryan "Power in the Pool: the Healing of the Man at Bethesda and Jesus' violation of the Sabbath (Jn 5:1-18)"; Tyndale Bulletin 54.2 (2003): 7-22.

Craig S. Keener "Is Subordination Within the Trinity Really Heresy? A Study of John 5:18 in Context"; Trinity Journal 20.1 (1999): 39-51.

James F. McGrath "A Rebellious Son? Hugo Odeberg and the Interpretation of John 5:18"; New Testament Studies 44 (1998): 470-473.

J.C. O'Neill "Making Himself Equal With God (John 5:17-18). The Alleged Challenge to Jewish Monotheism in the Fourth Gospel."; Irish Biblical Studies 17 (1995): 50-61.

L.T. Witkamp "The Use of the Traditions in John 5:1-18"; Journal for the Study of the New Testament 25 (1985): 19-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-02; 2010-12-27; 2013-12-20)

Tillbaka till Start

5:19-21 Jesus svarade så och sade (hela tiden) till dem: “Amen, amen, Jag säger er: Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, ’ingenting någonting’/ingenting (som) Han – * (א,*א,B) alltefter omständigheterna – ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där – alltefter omständigheterna – må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså. Ty Fadern är vän med Sonen, och Han visar Honom alla ting som Han själv gör. Och större gärningar än de här skall Han visa Honom, för/så att ni förundrar (א,* א) er. Ty precis som Fadern reser upp de döda (kropparna) och gör dem levande, på det här sättet gör och/också Sonen levande dem som Han vill.”

Ord för ord: 5:19 (37 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Svarade så '-en Jesus'/Jesus och sade-(hela-tiden) (till)-dem: amen amen säger-(jag) er, inte förmår '-en son'/sonen göra från sig-själv ingenting alltefter-omständigheterna ej någonting (han)-må-se '-n fader'/fadern görande; vilka ty alltefter-omständigheterna den-där må-göra, de-här och '-en son'/sonen gör likaså. 5:20 (22 ord i den grekiska texten) '-n ty fader'/'ty fadern' är-vän-med '-en son'/sonen och alla-(ting) visar-(han) honom vilka han-(själv) gör, och större (än)-de-här skall-(han)-visa honom gärningar, för-att ni förundrar-er. 5:21 (16 ord i den grekiska texten) precis-som ty '-n fader'/fadern reser-upp de döda-(kropparna) och gör-(dem)-levande, på-det-här-sättet och '-en son'/sonen vilka (han)-vill gör-levande.


1883: Då svarade Jesus och sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig själf, utan hvad han ser Fadern göra; ty allt hvad han gör, det gör likaledes Sonen. Ty Fadern älskar Sonen och visar honom allt hvad han själf gör, och han skall visa honom större verk än dessa, på det att I mån förundra eder. Ty såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem lefvande, så gör ock Sonen lefvande hvilka han vill.

1541(1703): Då swarade Jesus, och sade till dem: Sannerliga, sannerliga säger jag eder, Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan det han ser Fadren göra; ty allt det han gör, det gör ock Sonen. Ty Fadren älskar Sonen, och wisar honom allt det han gör; och warder än wisandes honom större werk än dessa äro, att I skolen undra derpå. Ty såsom Fadren uppwäcker de döda, och gör dem lefwande; så gör ock Sonen lefwande hwem han will.

LT 1974: Jesus svarade: ”Sonen kan inte göra något av sig själv. Han gör bara vad han ser Fadern göra – och på samma sätt. För Fadern älskar Sonen och talar om för honom allt vad han gör. Och Sonen kommer att göra mycket större under än denne mans helbrägdagörelse. Han kommer till och med att uppväcka vem han vill från de döda, på samma sätt som Fadern gör.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall döda, och jag skall göra levande. Jag skall slå till, och jag skall bota. Och det är/finns inte (en) som ’tar ut för sig själv’/befriar ut ur mina händer." (5 Mos 32:39b, Grekiska GT)

(Hanna sade:) “Herren tar död på och frambringar levande varelser. Han leder ner in i Hades och Han leder upp. Herren gör utblottad och Han gör rik. Han gör ödmjuk och Han upphöjer.” (1 Sam 2:6-7, Grekiska GT)

(Israels kung sade:) “Ej (är) jag Gud (till) att ta död på eller att göra levande? ...” (2 Kung 5:7b, Grekiska GT)

(Leviterna sade till Herren:) “Du gör alla ting levande. …” (Neh 9:6b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "Precis som ett vattens otålighet/framfart, på det här sättet (är) en kungs hjärta i Guds hand. Var - om alltefter omständigheterna och (om) Han vill - (kungen) må nicka, där (var det) Han (som) lutade/böjde det. (Ordsp 21:1, Grekiska GT)

(Hosea sade:) "Låt oss gå och vända oss intill, i riktning mot Herren vår Gud. Ty Han har ’rövat bort’/skövlat (och ’rövar bort’/skövlar) (oss), och Han skall bota oss. Han skall slå till, och Han skall bota ett öppet sår åt oss. Efter två dagar skall Han göra oss friska. Vi må stå upp i/på den tredje dagen, och vi må leva inför Hans ögon.” (Hos 6:1-2, Grekiska GT)

Tobias svarade och talade till (Tobit): ”Fader, jag skall göra alla ting, så många som du har ålagt (och ålägger) mig.” (Tobit 5:1, BA)

(Tobias) ’hade sin fader och moder kära’/’kysste sin fader och moder’, och (hans fader) talade till honom: ”Gå och var frisk!” (Tobit 5:17b, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I motsats till det dåliga (står) det goda, och i motsats till döden livet. På det här sättet (står) en vördnadsvärd i motsats till en missare (av Guds mål). Och se på det här sättet i, in i alla den Högstes gärningar, två (och) två, en helt och hållet mitt emot 'den ena'/'en annan'.” (Syr 33:14-15)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”På/efter (Elisas) slut (var) hans gärningar förunderliga.” (Syr 48:14b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna som sade (om Jesus): "Den här är Min välkomnade Son, i/med vilken Jag har varit tillfreds." (Matt 3:17)

(Jesus sade till de tolv:) “Ge de som är svaga vård. Res upp döda (kroppar).” (Matt 10:8a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Ett scharlakansrött senapskorn) är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön, men när det – alltefter omständigheterna – må öka/växa, är det större än köksväxterna och blir ett träd.” (Matt 13:32a)

Alla grät (hela tiden) och ’skar sig’/sörjde (hela tiden) (synagogsledarens dotter). Men (Jesus) talade: "Gråt ej, ty hon har inte dött, emellertid/utan hon sover." Och de ’skrattade ner’/gapskrattade (hela tiden) (åt) Honom, då de visste att hon hade dött. Men då Han ’fått makt över’/gripit hennes hand, höjde Han Sin röst och sade: "Flickan, res dig upp!" Och hennes ande vände sig intill (henne). (Luk 8:52-55a)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

(Den äldre sonen sade till sin fader:) ”Skåda, i så många år ’är jag’/’har jag varit’ din slav, och jag har inte heller någonsin kommit vid sidan av ditt bud. …” (Luk 15:29a)

Det blev/kom med en gång ut ur himlen ett ljud precis som (ett ljud) som förs/frambringas (av) en våldsam/kraftig andedräkt/vindpust. (Apg 2:2a)

(Paulus sade till kungen:) “Varför döms/anses det trolöst/otroligt ‘vid sidan av’/bland er, om Gud reser upp döda (kroppar)?” (Apg 26:8)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

Den kunglige säger (vänd) i riktning mot (Jesus): “Herre, stig ner, innan min lille pojke dör.” Jesus säger till honom: ”Gå! Din son lever!” (Joh 4:49-50a)


Hembygdens predikan:

Att sonen gör levande vilka han vill, har ofta blivit missförstått. Liksom skulle han godtyckligt välja somliga att göras levande och låta andra förbliva i sina synder. Så är det icke. Meningen är, att han icke låter påtvinga sig någons vilja eller befallning, utan handlar fritt och otvunget. Detta kan han enär han i allt utför sin faders vilja, vilken allena är lag. Därför lärde han oss bedja: Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Den förste i den oändliga rad av himmelska och jordiska varelser, som göra Guds vilja, är sonen själv. Såsom det heter i Ebreerbrevet: ”Se, jag kommer, i boken är skrivet om mig, för att göra din vilja, o Gud.” Från denna vilja viker han icke. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 447, Sextonde söndagen efter trefaldighet, Joh 5:19-21)


Exegeter, evangelister med flera:

Detta avsnitt i Johannesevangeliet är en direkt fortsättning på det förra. Med utgångspunkt i Jesu ord ”Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag”, 5:17, följer en längre predikan av Jesus där han talar om sig och Fadern. ... Talet – eller predikan – karakteriseras till formen av upprepningar och domstolsterminologi. Upprepningarna speglar rabbinsk talekonst; i en muntlig kultur betyder upprepningarna mycket för möjligheten att minnas. Domstolsterminologin visar att det handlar om en försvarssituation; det sammanhang Johannes återberättar är ett där Jesus möter sina motståndare. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 105 i kommentar till Joh 5:19-47)

Det finns många teologiska poänger med treenigheten men här vill jag peka på en speciell: Gud är i sig själv gemenskap. ... Hos Gud kommer gemenskapen först. Gud är social. ... Vi är inte skapade till att vara ensamma. Vi är skapade för gemenskap. I den kristna teologin har vi sagt att Sonen utgår från Fadern. "Född men inte skapad" står det i den nicenska trosbekännelsen och med de orden säger vi att Sonen ständigt tar emot sitt liv från Fadern. Fadern är källan som Sonen kommer ur och eftersom Fadern "föder" är det av sitt eget liv som Fadern ger till Sonen. ... Man kan höra detta hos Jesus när han säger: "Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra. Vad Fadern gör, det gör också Sonen." Samtidigt som Sonen tar emot sitt liv av Fadern ger han det tillbaka till Fadern. Det är som ett evigt gudomligt kretslopp. (Niklas Piensoho "Att finna fotfäste" s 112-114)

Jfr ”Jesus sade: Den, som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt(et).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 2)

Det språk som Jesus använder är alltigenom rabbinskt. Han börjar med en mycket stark försäkran om handlingens samhörighet med Fadern. Det är helt enkelt inte så att han inte handlar oberoende av Fadern, han kan inte handla oberoende av Fadern. Han kan bara göra de ting han ser Fadern göra. ... Fadern (han och ingen annan) uppväcker människor från de döda och ger dem liv. Detta är Gamla Testamentets undervisning (5 Mos 32:39; 1 Sam 2:6; 2 Kung 5:7). ... Denna tanke godtogs överallt inom judendomen. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 277-279)

Jesus grundar sin likvärdighet med Fadern på följande sju likheter mellan Fadern och Sonen: 1. Likhet i gärningar 5:19 ... 2. Likhet i kunskap 5:20 ... 3. Likhet i makt att uppväcka döda 5:21 ... 4. Likhet i rättsskipning 5:22 ... 5. Likhet i ära 5:23 ... 6. Likhet i att giva evigt liv 5:24 ... 7. Likhet i gudomlig existens i sig själv 5:26. (Studiebibeln II:639)

Kontexten till 5:20ff visar att de "större" gärningarna är att ge liv och att uttala dom. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 67)

Herren uttalar här (i vers 21) och i de följande verserna, hvad för större verk han menat. … Lefvandegörandet har sin grund endast i faderns och sonens vilja men har till förutsättning menniskans tro. Gud vill icke gifva lif åt dem, som icke tro på Kristus, emedan han icke vill eller kan vilja något, som är i strid med de eviga lagar, som han har satt för tillvarelsen. Dessa lagar äro nämligen ett uttryck af hans eget väsen, och Gud kan inte vilja något i strid mot sitt väsen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 435-436)

Skapade warelser, som affallit och skiljt sig från gemenskapen med Fadren, de kunna göra något af sig sjelwa, i det de wilja wara något för sig sjelfwa. Men Sonen kan, i kraft av sin enhet med Fadren, intet göra af sig sjelf, utan allt hwad Han gör, werkar Han i gemenskap med Fadren. ... Detta ställe wisar oss så wäl Sonens ewiga gudomswäsende och ewiga ettwarande med Fadern som ock Hans personliga åtskillnad från Fadren. (P. Fjellstedt "Biblia" s 255-256)

När i Gud är en Fader, så måste ock der wara en Son, så måste ock der wara gemenskap. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 63)


Sångarna:

Nu tacker Gud, allt folk! med hjertans fröjd och gamman, För stora ting, dem han gör med oss allesamman: Den från vårt moderslif, af nåd och stor miskund, Så mycket godt oss gjort och än gör hvarje stund. (M Rinkart-J Svedberg: Psalm 272:1; jfr Psalmer och Sånger 5:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de större gärningarna”, se också Exegeter, evangelister med flera och Egna kommentarer och funderingar till Joh 14:12-14.


Paulus sade till de troende i Rom: "Om Dens ande som har rest upp Jesus ut ur döda (kroppar) har sin bostad/boning i er, då skall Den som har rest upp Kristus Jesus ut ur döda (kroppar) och/också göra era dödliga kroppar levande genom Dens Ande som har sin bostad/boning ’i i’/i er." (Rom 8:11)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)


Grekiska ord:

zôopoieô (göra levande) (i NT) Joh 5:21; Rom 8:11; 1 Kor 15:45 – Joh 6:63; Rom 4:17; 1 Kor 15:22,36; 2 Kor 3:6; Gal 3:21; 1 Tim 6:13(א,*א); I Petr 3:18.

(h)omoiôs (likaså) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:19 – Ester 1:18; Salomos Vishet 6:7; 15:7; Matt 22:26; 26:35; 27:41; Mark 4:16(א,*א,A); 15:31; Luk 3:11; 5:10,33; 6:31; 10:37; 13:3; 16:25; 17:28; Joh 6:11; 21:13; Rom 1:27; 1 Kor 7:3-4,22; Hebr 9:21; Jak 2:25; 1 Petr 3:1,7; 5:5; Judas v 8; Upp 2:15; 8:12.

fileô (vara vän med) (i NT + Apokryferna) Tobit 5:17; Joh 5:20 – Ester 4:17d(C6); 10:3; Tobit 10:12(BA); Salomos Vishet 8:2; Matt 6:5; 10:37; 23:6; 26:48; Mark 14:44; Luk 20:46; 22:47; Joh 11:3,36; 12:25; 15:19; 16:27; 20:2; 21:15-17; 1 Kor 16:22; Tit 3:15; Upp 3:19; 22:15.

(h)ôsper (precis som) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:21; Apg 2:2 –Salomos Vishet 19:17; Baruk 4:24,28,33. Matt 6:2,7; 12:40; 13:40; 18:17; 20:28; 24:27,37; 25:14,32; Luk 17:24; 18:11. Apg 3:17; 11:15; Rom 5:12,19,21; 1 Kor 8:5; 10:7; 11:12; 15:22; 16:1; 2 Kor 8:7; Gal 4:29; 1 Thess 5:3; Hebr 4:10; 7:27; 9:25; Jak 2:26; Upp 10:3.


Ytterligare studier:

1 Kung 17:22; 2 Kung 4:34-35; Hes 37:13; Tobit 13:2; Salomos Vishet 16:13; Matt 11.27; Mark 1:11; Luk 3:22; Joh 1:4; 3:11,35; 5:25-26,28-30; 6:46; 7:18,21; 8:28,38; 10:17; 11:25,43-44,51; 12:49; 14:10,12; 15:4,9; 16:13; 17:23; 18:34; Rom 6:4; 2 Kor 3:5; Ef 2:5; Fil 3:21; 1 Thess 4:16; Upp 1:1; 4:1; 13:5; 17:6-7.


Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Aida Besançon Spencer "Father-Ruler: The Meaning of the Metaphor 'Father' for God in the Bible"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.3 (Sept. 1996): 433-442.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-02; 2010-12-30; 2013-12-21)

Tillbaka till Start

5:22-24 Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) Den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet.

Ord för ord: 5:22 (13 ord i den grekiska texten) inte-heller ty '-n fader'/fadern dömer ingen, emellertid '-en dom'/domen varje har-(han)-gett-(och-ger) '-en son'/sonen 5:23 (21 ord i den grekiska texten) för-att alla må-hedra '-en son'/sonen helt-och-hållet-som (de)-må-hedra '-n fader'/fadern. den ej hedrande '-en son'/sonen inte hedrar '-n fader'/fadern den havande-sänt honom. 5:24 (31 ord i den grekiska texten) Amen amen säger-(jag) er att den '-n utsaga'/utsagan min hörande och troende (i/på)-den havande-sänt mig har liv tidsålderslångt och in-i (en)-dom inte kommer, emellertid har-stigit-(och-stiger)-över ut-ur '-en död'/döden in-i '-et liv'/livet.


1883: Ty icke heller dömer Fadren någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen, på det att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadern. Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadern, som har sändt honom. Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mitt tal och tror den, som har sändt mig, han har evigt lif och kommer icke i dom utan har öfvergått från döden till lifvet.

1541(1703): Ty icke dömer heller Fadren någon; utan hafwer all dom gifwit Sonenom; På det alle skola hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Hwilken som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som honom sändt hafwer. Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Hwilken som hörer mitt tal, och tror honom, som mig sändt hafwer, han hafwer ewinnerligt lif, och kommer icke i domen; utan är gången ifrå döden till lifwet. (v 24 fetstil fom ”Hwilken som hörer” tom ”hafwer ewinnerligt lif”).

LT 1974: Och Fadern överlämnar all dom över synden åt Sonen, för att alla ska ära Sonen, på samma sätt som de ärar Fadern. Men om ni vägrar att ära Guds Son, som han har sänt till er, ärar ni inte heller Fadern. Jag säger bestämt, att den som lyssnar till mitt budskap och tror på Gud som sände mig, har evigt liv och kommer aldrig att dömas för sina synder, utan har övergått från döden till livet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "... Du må inte/förvisso ej ’skicka under’/undvika en människas ansikte, eftersom domen är Guds." (5 Mos 1:17a, Grekiska GT)

(Käppen ut ur Isais rot) skall inte döma enligt/efter härlighetsglansen, inte heller överbevisa enligt/efter sättet att samtala, emellertid/utan med ödmjuk dom skall Han döma, och han skall överbevisa jordens ödmjuka. (Jes 11:3b-4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “För Mig skall varje knä kröka sig, och varje tunga skall 'bekänna ut'/erkänna Gud.” (Jes 45:23b, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du i Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. ... Och till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:10b,14, Grekiska GT, Theod)

De som inte ’tog för sig före’/föredrog att stiga över emot de grekiska sederna (skulle) slaktas helt och hållet. (2 Mack 6:9)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren ensam kommer att rättfärdigas/'förklaras som rättfärdig'.” (Syr 18:2)

“Välsigna ... Herren … eftersom ... Han räddade er ut ur döds hand.” (De tre männens lovsång v 65a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Vad som talats genom profeten Jesaja måtte fullbordas, då han sade:) "Det folk som satt i mörker skådade ett stort ljus. Och för dem som satt i döds område och skugga, för dem ’stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Varje/’var och en’, vem som än hör ’de här’/dessa Mina utsagor, och gör dem, kommer att liknas (vid) en förståndig man, ’vem som än’/som byggde sin bostad emot klippan." (Matt 7:24)

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern." (Matt 11:27a)

Gud ålade och sade (א*): ”Hedra fadern.” (Matt 15:4a)

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett scharlakansrött senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Döm ej, och ni må inte/förvisso ej dömas." (Luk 6:37a)

(Jesus sade:) "Den som icke upptar/’tar emot’ Mig, upptar/’tar ... emot’ inte Den som har skickat bort Mig." (Luk 10:16b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Då (Gud) hade löst upp dödens födslovåndor, lät Han (Jesus) stå upp. (Apg 2:24a)

Petrus sade: "(Jesus) är den som med gränser är utmärkt av Gud (som) en domare av levande och av döda (kroppar)." (Apg 10:42b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. Ty Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. Den som tror in i Honom döms inte. * (א,* א, B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen. (Joh 3:16-18)


Hembygdens predikan:

Aposteln betygar, att Kristus är allas herre, och att allt är skapat genom honom och till honom. I detta ”allt” måste ju vi människor, såsom de förnämsta varelserna, vara inbegripna. Såsom det ock uttryckligen säges, att alla knän skola böja sig i hans namn. Allas möte en gång med honom är sålunda lika visst som att natt följer på dag. Det ena måste ske, det andra måste ock ske, ty det är bestämt så i själva skapelsen. Att möta Kristus eller icke möta honom ligger sålunda icke i någon människas fria val. Däremot ligger tidpunkten när det skall ske, om i tiden till frälsning eller efter tiden till förtappelse, i vårt val. Såsom Jesus själv sade: Icke dömer fadren någon, utan all dom har han givit åt sonen; nämligen så väl frälsningsdomen i tiden för den som kommer till honom och tror på honom som fördömelsedomen efter tiden för dem som motstått och föraktat honom. Därför måste alla uppstå ur sina gravar, somliga, såsom det uttryckligen säges, till livets uppståndelse och somliga till domens uppståndelse. Vilket det skall bliva, beror på, huruvida de mött honom i tiden eller undandragit sig det mötet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 233, Annandag påsk, Matt 28:9-15)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Domaren och Frälsaren är en och samma person. ... Vi får aldrig framställa Fadern som Domaren och Sonen som Frälsaren. Det är en och samme Gud som genom Jesus Kristus räddar oss från sin egen dom. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 57 i kommentar till 2 Mos 12:23)

De som inte kommer in i dom skall inte heller komma in i dom på den sista dagen. ... Utsagan pekar på deras bestående trygghet. Att ha evigt liv är att vara trygg under hela evigheten. ... Bultmann framhåller att "Jesu ord inte är lärosatser utan en inbjudan och en kallelse till beslut" (Theology of the New Testament II). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 280)

Hela den religiösa världen kämpar med gärningar, andliga övningar och prestationer som den tror att den kan möta Gud med. Det är att stå under lagen. Men den vägen leder inte fram, för i all vår strävan är vi ändå syndare inför Gud. Vi står under Guds dom. I den ställningen står varje människa så länge hon är under lagen. Men de som inte är under lagen, de är lyckliga människor. De har kommit i en helt annan ställning inför Gud. De har blivit Guds barn - de får lov att leva under barnets villkor. ... Du skall inte dömas efter Guds stränga lag, så som de skall dömas som står under lagen (Joh 5:24). (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 14-15; kommentar till Gal 4:4-5)

Hos religiöst sökande människor möter man ofta frågan: Varför just kristendomen? Varför inte lika gärna buddhismen, teosofien eller islam? Vad är kristendomen mer än en provinsiell och tidsbegränsad företeelse i religionernas mångskiftande och fascinerande värld? Bakom sådana frågor ligger medvetet eller omedvetet det obrutna jagets önskan att stå inför Gud med fri panna och högburet huvud i stället för att böja sig i stoftet i bot och bekännelse. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 532-533 i kommentar till Joh 5:22-29)

När Gud i tidens begynnelse skapade himmel och jord, skedde det genom Kristus (Joh 1:1-3). ... När Gud i tidens fullbordan återlöste det fallna släktet, skedde det genom Kristus (2 Kor 5:19). ... När Gud vid tidens ände skall döma över levande och döda, sker det genom Kristus (Joh 5:22). (Knut Svensson ”En för alla” s 17)

Hvad jag måste göra, det är att begagna satiren, när jag kommer att lägga mitt petroleum under Paris! Jag föraktar satiren, men jag måste begagna den! Jag anser att jag först af allt måste göra mig hörd! Och Parisaren hör inte på predikan! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884"; brev 1 juni 1884 till Jonas Lie)

“Den som inte hedrar Sonen hedrar inte Fadern.” Ty där det finns två kungar, om en förolämpas så förolämpas också den andre, och särskilt då den som förolämpas är en son. Han förolämpas till och med om en av hans soldater behandlas illa, inte på samma sätt som i det här fallet, utan som om det vore en annan person, medan det här är som om det gällde honom själv. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:138)


Att fortsätta med (hembygden):

Jag önskar att vi verkligen kunde ta till oss orden (i Joh 5:24) och vila i detta att den som lyssnar till Jesu ord, tror på honom och hans Far som har sänt honom, den behöver inte vara rädd för domen. Den behöver aldrig höra orden "Gå bort ifrån mig". Istället kan vi glädjas över att det eviga livet är vårt. (Evert Bjärkhed "Domens dag - en glädjedag?!"; Jönköpings-Posten den 23 november 2007)

Låt oss lyssna med öppna hjärtan till vad Jesus har att säga oss. "Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv." Han har evigt liv. Han har det. Halleluja. Att ta emot hans ord är att ta emot honom själv, och i den stunden har vi vad han sagt oss. Den människan faller inte under Domen utan har övergått från döden till livet. Redan här i tiden fick hon evigt liv. (Håkan Sunnliden "Vad sker sista dagen?"; Jönköpings-Posten den 18 november 1983)

I Jesu egna ord från Johannes 5(:e kapitel) finner vi en skara som inte kommer under någon dom. Ja, Han säger uttryckligen, att den som hör, tror och tar emot ordet han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet. ... Genom detta fullbordade verk på Golgata kors vill Herren säga oss: "Låt domen gå över ditt eget liv, möt och upplev Honom som din frälsare och du kommer att få höra orden: 'Gå in i din Herres glädje!'" (Inge Bengtsson "Från död till liv"; Jönköpings-Posten den 22 november 1974)

Hemligheten till ett rikt liv heter Jesus Kristus. ... I Honom har vi en trygghet som ej vet om någon dom, ty Han kom för att göra oss fria. Livets Andes lag har i Kristus gjort mig fri ifrån syndens och dödens lag. Rom 8:2. (Björn Wiedel "Efter sådd kommer skörd"; kommentar till Matt 11:20-24; Jönköpings-Posten den 13 augusti 1966)

Jag kunde inte somna. Jag bad i timmar om kraft att ta detta steg (in i det nya livet). ... Till sist grep jag efter den enda möjlighet som återstod. Jag skulle lägga mitt liv i Guds hand, på morgonen berätta för min mor att jag på natten bett till Gud och lagt mitt liv i Guds hand, jag skulle be henne att be för mig. Jag bad av hela mitt hjärta och kände hur någon från andra sidan döden fattade min hand och tryckte den. Min bön var hörd. Jag befann mig innanför. Jag somnade men vaknade på morgonen med en viss ängslan. Hur skulle jag uttrycka mig? Vad skulle min mor säga? Jag fumlade kanske något med orden, men hon förstod genast vad som hänt mig, omfamnade mig och jublade, nästan skrattade av glädje. När vi bett, genomfors jag av en lycka, som kändes rent kroppslig. Det var som en ström av glädje och visshet. Det var en harmoni, som gjorde allting i mig och allting omkring mig ljust och lätt. Jag kände mig nästan viktlös, inte yr men klar och renad. Detta betraktar jag som min omvändelse. Den pågick från kvällen över natten till morgonen, då genombrottet skedde, och ljuset från Kristus strömmade in. ... Jag hade övergått från döden till livet. (Berndt Gustafsson ”En ström av glädje och visshet” s 55-56)

Evangelii vagn stannar här i kväll. Jag vet inte, om det är den sista vagnen. Men en gång går den sista vagnen, och då är det sista tillfället att komma med. Se till, att du kommer med, innan det är för sent! Se till, att du kommer med den rätta vagnen, ty det är endast en linje som för hem, och det är blodslinjen. Men om du kommer på blodslinjen, så blir du härligt frälst och kommer till himlen. När jag var i Jönköping och vittnade om Gud första gången, bodde jag på väster och skulle till Huskvarna och vittna i ett möte. Jag skulle ta spårvagnen, men jag visste inte, vilken jag skulle ta. Den som varit i Jönköping vet, att det finns två linjer, den ena är grön, och den andra röd. jag gick in i en grön vagn och satte mig. Men jag var rädd för att jag kommit fel, så jag frågade en herre: ”Den här vagnen går väl mot Huskvarna?” ”Nej, min herre, ni har tagit fel, den här linjen går till hospitalet.” Men när han såg, att jag hajade till, fortsatte han: ”Men det är inte farligt, ty när ni kommer till undergången, så begär bara övergång till den röda linjen, som går till Huskvarna.” Du kan tro, att det predikade för mig: ”När ni kommer till undergången, så begär övergång till den röda linjen!” Är du på den gröna linjen, som går till förtappelsen, så begär övergång, och du kommer på den röda, du kommer över från död till liv! (Emil Malm "När Gud välsignar" s 72-73; undergången i Jönköping = järnvägsundergången)

(Odencrants') brevväxling var mycket vidsträckt. (Här ett utdrag:) "Jag håller på att vid husandakten om morgnarna gå igenom Uppenbarelseboken ... om den sista tidens tecken och tillståndet efter döden. Särskilt i denna tid är det ljuvligt att läsa om vad Herren Jesus betyder i himmelen och huru han där är föremålet för alla de saligas hyllning och tillbedjan, han, som håller i sin hand boken med de sju inseglen, framtidens bok, han, vilken alla skola hedra, såsom de hedra Fadern. Han skall föra sin kyrka genom alla faror och strider till den härliga fulländning som han lovat henne." (K.A. Rundbäck "Thor Hartvig Odencrants" s 20-21; O. dog 1886; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)


Att fortsätta med ('nationerna'):

I Johannesevangeliet 5:22 säger Jesus: ”Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen”. Det är ett evangelium på Domsöndagen. Förstår man innebörden i de orden är det inte svårt att stämma in i Lasse Lucidors ord: ”Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer”. (Bo Brander i Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus" s 247)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vilken dag skall de dödas vila komma, och vilken dag den nya världen?’ Han sade till dem: ’Denna (vilan), som ni väntar på, har kommit, men ni känner den inte.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69; Thomasevangeliet log. 51)

Jfr ”Jesus sade: ’Den som lärde känna världen fann ett lik, och den, som fann ett lik, honom är världen inte värdig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 56)

Det är viktigt att man läser Bibeln noga, så att man verkligen förstår betydelsen av det man läser. Det är lätt att läsa fel. Och vi har en motståndare - Satan - som också kan citera Bibeln. Men han citerar oftast fel. ... (Ta) till exempel Upp 14:13: "Saliga de döda." Satan vill att vi skall läsa på det sättet. Då blir innebörden att alla döda är saliga, och det vill många människor gärna tro. Men det står ju inte så. Hela meningen lyder: "Skriv: saliga de döda som härefter dör i Herren." Det är de som dör i Herren som är saliga. Inga andra. ... Det är de som tillhör Jesus och lever i honom och med honom som inte faller under domen, utan har övergått från döden till livet (Joh 5:24). Alla andra är redan dömda. ... Det berättas om nybyggarna på den amerikanska prärien att de ibland drabbades av gräsbränder under torra somrar. Då kunde de se ett väldigt eldhav närma sig, och allt levande liv flydde undan lågorna som förtärde allt som kom i deras väg. Då fanns det bara en enda sak att göra. När branden började synas vid horisonten, måste nybyggarna så fort som möjligt plöja upp en remsa runt sina hus så att elden inte kunde få något fäste där. Och så måste de elda upp allt torrt gräs inne på området kring husen, medan de hade platsen under kontroll. När elden sedan nådde fram, var de trygga. Det brann runt omkring dem på alla sidor, men där de var fanns det ingenting som elden kunde få fatt i. Vår trygga plats är hos Kristus. Guds dom drabbade en gång honom, när han blev vår ställföreträdare. Den som tillhör honom skall inte bli dömd. (Carl Fr.Wislöff "Bröd för dagen" s 260-261; kommentar till Rom 8:1-2)

Här talas det om att höra och tro. Det betyder att lyssna och sedan lyda det ord man hört, Rom. 10:17. Att komma till Gud med sin synd är att låta domen gå över sitt liv. (Studiebibeln II:497)

Jesu ord är något aktivt, som nästan har ett självständigt liv, och som dömer, ger liv och rensar. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 261)

För så vitt den kristne redan här i livet kan i tron omfatta sin Frälsare och bliva genom honom uttagen från syndens och dödens herravälde, så är han redan nu i den eviga staden, om än dess fulla härlighet är fördold för hans jordiska ögon. (Yngve Brilioth "Den himmelska staden" s 100; tal vid invigning av den nya delen av S. Möckleby kyrkogård den 15 september 1939)

Denna vers (5:22) strider mot hvarje lära, som gör sonen till en skärm eller ett skydd för syndare emot faderns dom. Det är så långt ifrån, att någon sådan skyddande verksamhet skulle tilläggas sonen, att han tvärtom är den, som utför och skall utföra faderns dom i alla dess delar. Der fadern gör lefvande, der gör sonen lefvande; der fadern dömer, der dömer sonen. Både det ena och det andra är i dess helhet af fadern gifvet åt sonen. Ty fadern och sonen äro ett. Skulle sonen icke döma utan skydda, der fadern dömer, så vore denna enhet upphäfd. … Märk …: samma vilja, samma verk, samma sätt, samma heder! Ett uttryck af detta kan läsas i Upp 5:12-14, der samma dyrkan tillegnas sonen, som i Upp 7:10-12 tillegnas fadern. … Icke blotta hörandet frälsar utan hörandet i förening med tron. … Det lif, som här genom tron är verkadt i (den troende), är icke till arten utan endast till graden skildt från lifvet i det tillkommande messiasriket. … De troende undgå domen icke på det sätt, att Jesus skyddar dem emot faderns dom, utan derigenom, att de redan ega det eviga lifvet i honom samt således icke vidare höra till dem, som domen angår. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 436)

Bland läkare i Uppsala stod ingen så högt denna tid (senare delen av 1860-talet) som docenten, sedermera professorn Johan Anton Waldenström, yngre broder till lektor P. Waldenström. ... Som bekant dog han redan 1879, 40 år gammal. Det var vid hans jordfästning i Uppsala domkyrka lektor Waldenström höll det gripande griftetalet inför professorerna, studenterna och en väldig människoskara över Jesu ord i Joh. 5:e kap.: "Den som hör mitt tal och tror den som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke i dom utan har övergått från döden till livet." (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 92-93; Palmbergs egna anteckningar)

Då du ser ordet "sannerligen, sannerligen" i skriften, kan du weta, att det kommer någonting mycket wigtigt efteråt. - "Sannerligen, sannerligen säger jag eder: hwilken som hör mitt tal och tror Honom, som mig sändt hafwer, han har ewinnerligt lif och kommer icke i domen, utan är gången ifrån döden till lifwet." Tack och lof, jag skall icke komma i domen för mina synder! Det är ingen owiss sak: Gud har afgjort den. Kristus blef dömd för mig och död i mitt ställe, och jag går fri.Den som tror, har, har ewinnerligt lif. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 40; kommentar till 1 Kor 15:1)

Alle skola, antingen friwilligt, så att de genom tron undfly wredens dom, eller twunget och till sin förskräckelse, hedra eller ära sonen såsom deras domare. Phil. 2:9-11. ... Och kommer icke i domen, nemligen i den öfwer otron hwilande domen. Denna dom är upphäfd genom Sonen för den, som tror Sonen och derigenom Fadren. (P. Fjellstedt "Biblia" s 256)

Du, Herre, är god och barmhärtig. Du såg hur död jag var, och med Din högra hand tömde Du mitt hjärtas djup på dess innehåll av fördärv. Och hela min befrielse bestod däri att inte vilja vad jag ville, utan vilja vad Du ville. ... Hur ljuvt blev det inte med ens att avstå från all världens ljuvlighet. (Augustinus "Bekännelser" s 167)


Sångarna:

Redan är du den du en gång skall bli: dömd och benådad, död och uppstånden, älskad och ett med honom som gjort dig fri. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 87:4)

Men, fast sargadt och förkrossadt, O mitt hjerta! fatta tröst; Jesus hafver mig förlossat, Jesus har mig återlöst. Han för mig har lagen fyllt, Lidit ock hvad jag förskyllt, När hans oskuld mig betäcker, Domarns blick mig ej förskräcker. (Lucidor: Psalm 467:10)

O Golgata, härliga, ljuvliga plats! Du frälsning och nåd mig berett. Där domen gick över mig själv och mitt liv, Och jag blev med domaren ett. Ett med min Gud – han är min, jag är Hans, Härlig förlossning på Golgata vanns: Domaren syndarens dom på sig tog, Medlaren själv för mig dog. (Andliga sånger 1936 nr 55:1)

En boning han bereder Åt mig i Faderns hus, Han dag från dag mig leder Och skänker livets ljus. Den han ur domen tagit Skall ej i döden dö, Den han från synden tvagit Blir vitare än snö. (P Gerhardt-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 323:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Gud skickade inte Sin Son för att döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ utan för att rädda den. Men en dag skall Han döma den med rättfärdighet (Apg 17:31).


Paulus sade till de troende i Rom: "(Det finns) följaktligen nu ’inget domsutslag ner’/’ingen fällande dom’ för dem (som är) i Kristus Jesus." (Rom 8:1)

Paulus sade till de troende i Filippi: ”I Jesu namn må varje knä kröka sig … och varje tunga må ’bekänna ut’/erkänna att Jesus Kristus (är) Herre in i en Guds Faders härlighetsglans.” (Fil 2:10a,11)

'Varje den'/’var och en’ som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har och/också Fadern. (1 Joh 2:23)

Vi vet, att vi har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet, eftersom vi välkomnar våra (א,*א) bröder. Den som ej välkomnar stannar i döden. (1 Joh 3:14)

Den som har Sonen har livet. Den som ej har Guds Son har inte livet. De här tingen har jag skrivit till er, för att ni må veta, att ni har ett tidsålderslångt liv, till de som tror in i Guds Sons namn. (1 Joh 5:12-13)


Grekiska ord:

thanatos (död) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) De tre männens lovsång v 65; Matt 4:16; Joh 5:24; Apg 2:24; 1 Joh 3:14 – Ester 4:8; 4:17i(C11),17k(C12); Tobit 3:4; 4:2,10(BA); 6:13; 12:9; 14:10; Judit 7:27; 11:11; 12:14; 14:5; 1 Mack 5:2; 2 Mack 4:47; 6:19,30-31; 7:29; 13:8; Salomos Vishet 1:12-13; 2:20,24; 12:20; 16:13; 18:12,16,20; 19:5; Syr 4:28; 11:14; 14:12; 15:17; 22:11; 23:12; 26:5; 27:29; 28:6,21; 30:17; 33:14; 37:2,18; 38:18; 39:29; 40:9; 41:1-3; 51:6,9; Jeremias brev v 35; Susanna v 22. Matt 10:21; 15:4; 16:28; 20:18; 26:38; 26:66; Mark 7:10; 9:1; 10:33; 13:12; 14:34; 14:64; Luk 1:79; 2:26; 9:27; 22:33; 23:15,22; 24:20; Joh 8:51-52; 11:4,13; 12:33; 18:32; 21:19. Apg 13:28; 22:4; 23:29; 25:11,25; 26:31; 28:18; 1 Joh 5:16-17. Upp 1:18; 2:10-11,23; 6:8; 9:6; 12:11; 13:3,12; 18:8; 20:6,13-14; 21:4,8.

metabainô (stiga över) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:9; Matt 17:20; Joh 5:24; 1 Joh 3:14 – 2 Mack 6:1; Salomos Vishet 7:27; Matt 8:34; 11:1; 12:9; 15:29; Luk 10:7; Joh 7:3; 13:1; Apg 18:7.

timaô (honour) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 15:4; Joh 5:23 – Ester 8:12c(E2); 9:3; Tobit 4:3; 10:12(BA); 2 Mack 3:2,12; 13:23; Salomos Vishet 6:21; 14:17,20; Syr 3:3,5,8; 26:26; 38:1; Matt 15:6,8; 19:19; 27:9; Mark 7:6,10; 10:19; Luk 18:20; Joh 8:49; 12:26; Apg 28:10; Ef 6:2; 1 Tim 5:3; 1 Petr 2:17.


Ytterligare studier:

Jes 9:6-7; Mika 5:1-4; Matt 10:40; 25:46; 28:18; Mark 12:27; Luk 6:47-49; Joh 3:36; 5:27,30; 6:40,47,68; 8:15; 9:39; 10:10,28; 11:25-26; 12:44,47-48; 14:10; 15:23; 17:2; 20:31; Apg 17:31; Rom 3:26; 8:34; 10:17; Ef 2:6; 1 Joh 3:2; 5:11; Upp 3:8,20; 4:9,11; 5:12-13; 7:12; 14:7; 18:20.


Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Chuck Lowe "'There is No Condemnation' (Romans 8:1): But Why Not?" Journal of the Evangelical Theological Society 42.2 (June 1999): 231-250.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-02; 2011-01-04; 2013-12-23)

Tillbaka till Start

5:25-27 Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א)höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva. Ty * (א*) som Fadern har liv i Sig själv, på det här sättet har Han gett och/också Sonen att ha liv i Sig själv. Och Han har gett Honom (rättslig) myndighet att göra/hålla dom, eftersom Han är en människas son.

Ord för ord: 5:25 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) amen amen säger-(jag) (till)-er att kommer (en)-stund när de döda-(kropparna) må-höra '-en röst'/rösten '-ens sons'/sonens '-ens guds'/Guds och havande-hört skall-(de)-leva. 5:26 (17 ord i den grekiska texten) som ty '-n fader'/fadern har liv i sig-själv, på-det-här-sättet och '-en son'/sonen gav liv (att)-ha i sig-själv. 5:27 (10 ord i den grekiska texten) och (rättslig)-myndighet gav-(han) honom dom (att)-göra, eftersom son (en)-människas (han)-är.


1883: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En stund kommer och är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de, som hafva hört henne, skola lefva. Ty såsom Fadern har lif i sig själf, så har han ock gifvit Sonen att hafva lif i sig själf. Och han har ock gifvit honom makt att hålla dom, emedan han är Människosonen.

1541(1703): Sannerliga, sannerliga säger jag eder: Den tid skall komma, och är nu allaredo, att de döde skola höra Guds Sons röst; och de henne höra, de skola lefwa. Ty såsom Fadren hafwer lif i sig sjelfwom, så hafwer han ock gifwit Sonenom hafwa lif i sig sjelfwom; Och hafwer desslikes gifwit honom magt att döma; derföre, att han menniskones Son är.

LT 1974: Och jag försäkrar er att den tid kommer, ja den är faktiskt redan här, när de döda ska höra min röst – Guds Sons röst – och de som lyssnar ska leva. Fadern har liv i sig själv, och han har också gett Sonen liv i sig själv, och rätten att döma mänsklighetens alla synder, därför att han är Människosonen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:7, Grekiska GT)

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. Och de här två arvslotterna kom in i en stund och en läglig tid och in i en domsdag inför Guds ögon och i alla nationerna. (Ester 10:3gb-h/F7b-8, Grekiska GT)

(Job sade till Herren:) “Du har satt/lagt liv och barmhärtighet vid sidan av mig.” (Job 10:12a, Grekiska GT)

(David sade till Herren: "Vad är) en människas son att Du granskar honom? Då han kort/’en kort tid’ hade varit något till sidan av budbärare, krönte Du honom med härlighetsglans och heder. Och Du satte ner honom emot Dina händers gärningar, alla ting underordnade Du nedanför hans fötter.” (Ps 8:4b-6 alt 8:5b-7, Grekiska GT)

(David sade till Herren Gud:) "Vid sidan av Dig (är) en källa av liv." (Ps 36:9a alt 36:10a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Ge akt (med) era örsnibbar och följ på Mina vägar. Hör uppå/på Mig, och er själ skall leva i goda ting.” (Jes 55:3a, Grekiska GT)

(Profeten sade: ”Herren) talade i riktning mot mig: ’Profetera emot de här skelettbenen/benen och tala till dem: Uttorkade skelettben/ben, hör Herrens utsaga: Detta är vad Herren Gud säger till de här skelettbenen/benen: Skåda, Jag för in en ande av liv i er.’” (Hes 37:4-5, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. ... Och till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:10b,14, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. (Matt 25:31)

(Jesus sade till sadduceerna: “Gud) är inte ‘döda (kroppars)’/dödas Gud, emellertid/utan levandes.” (Mark 12:27a)

Jesu utsaga var (hela tiden) i/med (rättslig myndighet). ... Det blev bestörtning emot/över alla (i synagogan), och de samtalade tillsammans med, i riktning mot varandra och sade: ”Vad (betyder) den här utsagan, eftersom Han i/med (rättslig) myndighet och förmåga 'ordnar på'/beordrar de orena andarna, och de kommer ut.” (Luk 4:32b,36)

(Fadern sade till sina slavar:) "Den här min son var (hela tiden) en död (kropp) och/men har ’levt upp’/’återvänt till liv’." (Luk 15:24a)

Då (kvinnorna) lutade ansiktena ‘in i’/till jorden, talade (de två männen) (vända) i riktning mot (dem): ”Vad/varför söker ni Den levande i sällskap med de döda (kropparna)?” (Luk 24:5b)

Petrus sade: "(Jesus) är den som med gränser är utmärkt av Gud (som) en domare av levande och av döda (kroppar)." (Apg 10:42b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א)liv. (Joh 1:4a)

Fadern välkomnar Sonen och har gett (och ger) alla ting i Hans hand. (Joh 3:35)

Jesus säger till (den samaritiska kvinnan): ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). … En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning.” (Joh 4:21,23a)

Jesus sade till (judarna): “Precis som Fadern reser upp de döda (kropparna) och gör dem levande, på det här sättet gör och/också Sonen levande dem som Han vill.” (Joh 5:21)


Exegeter, evangelister med flera:

I dagens kristna kyrkor och förkunnelse bekänns visserligen att Jesus Kristus är ”igenkommande för att döma levande och döda”, men det är näppeligen något som det talas särskilt tydligt om. Ändå hör även denna sida till den bild av Jesus som ges oss i Johannesevangeliet. ... Domen skall vi inte tala om för att ha roligt, utan för att det är nödvändigt. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 109-110)

"Det här jordiska är inte allt, Persson", (sade) prästen. "Det finns något bortom grav och död. Har han tänkt på det, Persson? Det kanske är mer värt än hus och gård." Simon vände sig snabbt. "Va vet pastorn om dä som ä bortom graven, dä har ingen människa sett", sade han och såg illmarig ut. "En stund kommer", sade nu den unge prästen med högtidlig röst, "då alla, som äro i grifterna, skola höra Guds Sons röst. Och de skola gå därutur, de som hava gjort det goda till livets uppståndelse, och de som hava gjort det onda till domens uppståndelse. Det finns ett liv i fröjd och härlighet, där lov och pris ständigt ljuda, där Gud är allt i alla och man får tjäna honom evinnerligen. Är det inte värt att kämpa för ett sådant liv, Persson? Redan här på jorden få vi tjäna och prisa Gud, fast det inte blir så fulltonigt som däruppe." (Margit Assarsson "Livet går vidare" s 85-86; Medlingen)

Det var de dödas dröm om livet: de höllo stilla blickarna och sågo förvirrat spörjande mot länder, vilka lågo så dödstomt öde som ett övergivet och ensamt hus vid något fruset hav. ... Var fanns det ljus som överstrålar döden, var livets brokiga och vilda ström av öden och kärlek, vilken övervann sin grav? ... Där var ett öppet fönster i de dödas slott: de sökte minnas något, som i sand förrunnit, en värme vid en eld, som längesen förbrunnit, och något underbart, som spårlöst gått och kanske aldrig varit. ... De sågo natt och köld och trötta skuggors lek i någon utbränd sol, vars sista stråleld blek mot någon fjärran stjärna farit. ... Det var de dödas dröm om livet, om något underbart, som kanske aldrig varit. (Sven Lidman "Källorna" s 89; De dödas dröm)

Mer än en halv verst gick (Startsev) över fältet. Kyrkogården syntes långt bort som en mörk rand, som en skog eller stor park. En mur av vit sten blev synlig, en port ... I månskenet kunde han läsa på porten "Den stund kommer då ..." Startsev gick in genom grinden och det första han såg var vita kors och gravvårdar på båda sidorna om den breda allén och de svarta skuggorna från dem och popplarna; och överallt såg man det vita och det svarta, och de sömniga träden lutade sina grenar över det vita. Det verkade ljusare här än på fältet; lönnbladen avtecknade sig som tassar mot den gula sanden i alléerna och mot gravstenarna, och inskrifterna på gravvårdarna syntes tydligt. Först var Startsev överraskad av det han såg för första gången i sitt liv och troligen aldrig mer skulle få tillfälle att se: en värld som inte liknade något annat, en värld där månskenet var så fint och mjukt som om dess vagga stod här, en värld där det inte fanns något liv, inte något liv alls, men där man i varje mörk poppel, i varje grav kände närvaron av en hemlighet som utlovade ett stilla, underbart, evigt liv. Från gravstenarna och de vissnade blommorna fläktade förlåtelse, vemod och frid tillsammans med en höstlig doft av löv. Runt om härskade tystnad; från himlen blickade stjärnorna i djup frid och Startsevs fotsteg ljöd så hårda och störande. Först när kyrkklockan började slå och han föreställde sig att han var död och begravd här för alltid tyckte han att någon såg på honom, och han tänkte för ett ögonblick att detta inte var stillhet och frid utan icke-varats dova svårmod, en undertryckt förtvivlan. (Anton Tjechov "Ionitj" s 134)

Då icke det blotta yttre hörandet frälsar, så är tydligt, att herren med ”höra” här menar ”hörsamma”. Frälsaren begagnar alltså ordet ”höra” i denna vers i dubbel betydelse: de döda i allmänhet skola höra och de ibland dem, som hafva hört (d.v.s. hörsammat), de skola lefva. Jemför Matt. 13:13: hörande höra de icke. … Äfven här bör enligt sammanhanget med v 22 ordet ”dom” fattas såsom uttryckande en dom till död. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 437)

Gud har gifwit Christus Lifwet i tiden, så wida han är menniskones Son; och utom all tid, så wida han är Guds Son. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 66)

Här säges om Sonen detsamma, som om Fadren, att han har lif i sig sjelfwom; men skilnaden består deruti, att Fadren har icke fått det af någon annan, att han har lif i sig sjelfwom, men Sonen har fått det af Fadren, att han ock har lif i sig sjelfwom. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 2 i kommentar till Luk 1:26)


Sångarna:

Makten är i Jesu händer, allt är honom underlagt. Dödens udd är bruten, ondskans makt är krossad. Han har vunnit seger. Han har makt. Jesus har makt, han har all makt. Han vunnit seger på Golgata. Jesus har makt, han har all makt. Han vunnit seger på Golgata. (P Karlsson: Psalmer och Sånger 382:1)

Döden gör mig icke häpen, Ändock han syns faselig, Ty han är af Christo dräpen Och kan icke skada mig. Domen fruktar jag ej stort, Fast jag hafver illa gjort, Ty den trösten jag ej glömmer, Att min broder Jesus dömer. (Lucidor: Psalm 467:12)


Paulus sade till de troende i Rom: ”Vad är (Israels) avsidestagande, om ej liv ut ur döda (kroppar)? (Rom 11:15b)

Paulus sade till de troende i Efesos: "Då vi var döda (kroppar) (i) (våra) fall från sidan av (Gud), gjorde Han oss tillsammans levande (i) Kristus ... och reste oss tillsammans upp och lät oss tillsammans sitta ner i Kristus Jesus på de himmelska (platserna)." (Ef 2:5-6)


Ytterligare studier:

Ps 66:9; Matt 8:22; 22:32; Mark 13:26; Luk 15:32; 19:10; 20:38; 21:36; Joh 1:12-13,51; 5:21,28; 6:57,60,63,68: 8:43,47; 9:27,39; 16:2,32; Apg 17:31; Rom 6:4; Gal 2:20; Ef 2:1-4; 5:14; 1 Tim 5:6; Upp 1:13,16,18; 2:7; 3:1,3,10; 11:4,18; 14:7.


Lars Hartman "Att tolka eskatologiska texter"; Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 23-38.

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

O. Linton "Johannesevangeliet och eskatologien"; Svensk Exegetisk Årsbok 22/23 (1957/1958): 98-110.

Chuck Lowe "'There is No Condemnation' (Romans 8:1): But Why Not?" Journal of the Evangelical Theological Society 42.2 (June 1999): 231-250.

Jan G. van der Watt "A new look att John 5:25-9 in the light of the use of the term 'eternal life' in the Gospel according to John"; Neotestamentica 19.1 (1985): 71-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-02; 2011-01-06; 2013-12-25)

Tillbaka till Start

5:28-29 Förundra er ej (över) det här, eftersom det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv, men de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom.

Ord för ord: 5:28 (17 ord i den grekiska texten) ej förundra-(er) (över)-det-här, eftersom (det)-kommer (en)-stund i vilken alla de i '-na minnesgravar'/minnesgravarna må-höra '-en röst'/rösten hans. 5:29 (17 ord i den grekiska texten) och (de)-skall-gå-ut de de goda-(tingen) havande-gjort in-i (en)-uppståndelse (av)-liv, de men de värdelösa-(ting) havande-praktiserat in-i (en)-uppståndelse (av)-dom.


1883: Förundren eder icke öfver detta; ty en stund kommer, då alla, som äro i grifterna, skola höra hans röst. Och de skola gå därutur, de som hafwa gjort det goda, till lifvets uppståndelse, och de som hafva gjort det onda, till domens uppståndelse.

1541(1703): Förundrer eder icke öfwer detta; ty den stund skall komma, i hwilko alle de i grifterna äro, skola höra hans röst. Och de som wäl hafwa gjort, skola framgå till liffens uppståndelse; men de som illa hafwa gjort, till domsens uppståndelse.

LT 1974: Bli inte förvånade. Tiden är verkligen inne när alla de döda ska höra Guds Sons röst och stå upp igen – de som har gjort gott till evigt liv, och de som levt i ondska till dom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) "Det är/finns inte en gud mer än Mig. Jag skall döda, och jag skall göra levande. ..." (5 Mos 32:39b, Grekiska GT)

(Den här sången skall sjungas uppå Judas' jord/land: "Herre,) Dina döda (kroppar) skall stå upp, och de (som är) i minnesgravarna skall resa sig. Och de (som är) i jorden skall göra sig glada." (Jes 26:19a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Skåda, Jag öppnar era gravar och Jag skall leda/föra er upp ut ur era gravar, och Jag skall leda/föra er in i Israels jord/land." (Hes 37:12b, Grekiska GT)

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp, de/några faktiskt ’in i’/till tidsålderslångt liv men de/andra ’in i’/till isärspridd sådd och tidsålderslång skam. (Dan 12:2, Grekiska GT)

Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

(En martyr sade till den kung som var ansvarig för hans tortyr och död:) "Då vi utbyter/’genomgår en förändring’ av människor, väntar vi av Gud på hopp att åter vara uppståndna av Honom. För dig kommer det faktiskt inte att vara en uppståndelse in i liv." (2 Mack 7:14b)

(Den unge mannen sade till kungen:) “Våra bröder, som faktiskt hade ‘fört under’/uthärdat ett outtömligt livs korta vedermöda, har fallit (och faller) inunder Guds förbund. Men du skall 'föra bort'/utstå Guds rättfärdiga dom, övermodets ådömda straff. (2 Mack 7:36)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld och ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet, men agnarna skall Han bränna ner/upp (i) en outsläcklig eld.” (Matt 3:11b,12b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Döm ej, för att ni ej må dömas." (Matt 7:1)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. Och då de kommit ut, ut ur minnesgravarna efter (Jesu) uppresande/uppståndelse, kom de in i, in i den heliga staden, och de gjordes tydliga för många. (Matt 27:52-53)

(Jesus sade till den som hade kallat/inbjudit Honom:) ”Det skall i stället ges tillbaka till dig i/vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:14b)

(En av de dåliga människorna sade:) “Vi (lider) faktiskt rättfärdigt, ty värdigt 'tar vi bort’/’mottar vi’ de ting som vi praktiserade/gjorde. Men Den här har ingenting praktiserat/gjort (som) ’icke är på plats’/’är otillbörligt’. (Luk 23:41)

(Paulus sade: "Jag har) ett hopp i riktning mot (א,* א) Gud ... att det skall vara en uppståndelse av både rättfärdiga och orättfärdiga." (Apg 24:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. Den som tror in i Honom döms inte. * (א,* א, B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen. Men det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:17-21)


Hembygdens predikan:

är det blev afton, sade vingårdsherren till sin förvaltare: Kalla fram arbetarna och giv dem deras lön, begynnande med de sista intill de första. Men varför just dessa först? De hade ju kommit sist och arbetat minst. Jo med denna anordning ville han visa dels sin egen godhet och dels arbetarnas sinnelag. Därför fick rätten nu vika och nåden trädde fram. För att detta skulle ske, måste de ställas främst som förtjänat minst. Därmed var striden väckt och det inför själva vingårdsherren. Ty träd en människas rättighet eller berömmelse för nära, och hon kan icke hålla sin förtrytelse inne, stode hon än inför all kötts Gud och inför en gapande avgrund. Sådan är människan, det stoftet! ... Märk: vingårdsherren anklagades icke för att han gjorde någon orätt, utan blott därför att han gjorde för mycket gott. ... Den tanken, att saligheten skall grunda sig på förtjänst, fann Jesus ofta hos sina lärjungar. Men han nedslog den alltid med största kraft. Så gör han även här. Varje anspråk i fråga om den kommande saligheten blir sålunda avvisat, till och med anspråk, som grundar sig på lydnad för Herrens egen vilja. Sådant visas tydligt i liknelsen. Ty de först komnas längre arbete hade ju skett av lydnad för vingårdsherrens vilja. Men så snart detta blev ett anspråk hos dem, blevo de avvisade. Då gällde blott hans suveräna vilja. ”Må jag icke göra vad jag vill i det som är mitt?” Härmed skedde ock ingen orätt. Ty han gav ingen för litet, utan blott de sist komna för mycket. Men vem rörde det utom honom själv! Såsom han ock tillägger: Ser du med ont öga, att jag är god? Mark: att jag är god. ... (Gud) gör gott, emedan han är god. Solen är här en tydlig bild. Hon lyser och värmer, emedan hon är idel ljus och idel värme. Hon gör det icke därför, att någon på jorden tackar henne därför, nej endast därför att hon är den hon är. ... Må vi då ödmjuka oss och inse vår ovärdighet, att han må kunna handla i nåd och godhet även med oss! Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 110-113, Söndagen septuagesima, Matt 20:1-16)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

I (den judiska) apokalyptiken är det tveksamt om judarna alls skall dömas; när det talas om domsscener är i varje fall intresset koncentrerat på deras hedniska vedersakare. (Per Block "Människosonens dom" s 161 i kommentar till Matt 25:31-46)

Jag har gifvit (Bengt Lidforss) en del idéer till ärofull återuppståndelse, ehuru icke i Sverge, der man bara dör, utan att stå upp igen. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 337; brev 20 dec 1893 till Elis Strömgren)

Den samme, som haft makt att frambringa allting i himmel och på jord af intet samt att gifwa lif och rörelseförmåga åt alla warelser, han må wäl ock hafwa kraft att åter uppwäcka den döda kroppen och förena honom med den själ, som han förut tillhört. Han, som är lifwet och lifwets herre, förmår wäl ock att gifwa lif, der det honom behagar. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 236-237 i kommentar till Joh 11:25-26)

(Gud) will wara de frommas Gud, nemligen deras, som Honom frukta och på Honom förtrösta och (vilka) Han äfwen gifwit stora löften. Deraf följer, att såwäl åt sina christna, som åt den andra hopen, gifwa något annat, än hwad de hafwa här på jorden. Det lär wäl ock wara en af de förnämsta orsaker, hwarföre Han låter de christna på jorden lida, att Han dermed will wisa, det Han har i sinnet att göra något annat med beggedera. Derföre måste nu både de troende christnas lidande och den gudlösa werldens ondska, tyranni, raseri och förföljelse emot de fromma wara ett säkert wittnesbörd om ett tillkommande lif och en slutlig Guds dom, hwarigenom då åt alla menniskor, onda och goda, gifwes en ewig och oupphörlig wedergällning. ... Det kan och skall icke ewigt så wara och förblifwa, som det nu är, att det går werlden wäl, men eder illa; ty Guds rättfärdighet tillåter det icke; utan emedan Han är en rättwis domare, så måste det blifwa något annat, så att de fromma hafwa det ewinnerligen godt, men de onda deremot straffas ewinnerligen. Annars dömde Gud icke rätt, hwilket wore detsamma, som att Han icke wore Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 540-541 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)

Allas Fader är ... hela källan till allt som är gott. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 374)

Kristus Jesus ... (är) deras Räddare som räddas och deras Domare som döms. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 417)

(Gud) upprättade två riken – jag menar den nuvarande tidens och det framtida – och tilldelade tider åt vart och ett, och påbjöd att en domens dag, som han beslutat, skulle emotses då ett avskiljande skall göras av tingen och av själar, så att de gudlösa i sanning skall överlämnas till evig eld för sina synders skull, men de som har levt enligt Guds, Skaparens, vilja skall mottaga eviga gåvor av obeskrivliga välsignelser, efter det att de mottagit en välsignelse för sina goda gärningar, skimrande i det klaraste ljus, och insatts i en evig boning, som förblir i oförgängelse. (Klemens’ igenkännanden, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 84)


Att fortsätta med (hembygden):

Det finns en uppståndelse till liv och en uppståndelse till dom. Det är nu framtiden avgörs. (Anders Blåberg "Förberedd?; Jönköpings-Posten 1990-11-23)

Jönköpings missionsförenings qwartalsmöte, som hölls förliden tisdag och onsdag, war besökt af en stor folkmängd. Wittnesbörd om Guds dråpliga werk frambars första dagen af predikanterna . . . Aug. Pohl öfwer Joh. 6:37-40. . . . De predikanter som uppträdde andra dagen, woro följande: . . . Sam. Johansson (som talade öfwer Joh. 5:24-29). (Jönköpings-Posten 1876-01-05 "Predikanter talar öfwer texter i bland annat Johannes evangelium")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jag ville alltid vara för något, för Vietnams folk, inte gärna mot något. Jag tyckte aldrig om "Palme och Geijer, Nixons lakejer" och sådana slagord. De gjorde att jag kände mig obekväm och osäker. Det var ju det som hade fått mig att lämna "de troende" en gång: detta att de var absolut tvärsäkra och en gång för alla delade in människor och företeelser i onda och goda. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 82; Den röda slipovern)

"Minns ni alla människorna som kom och gick därhemma vid gården?", (sade Kjell Loväng). "Alla är nu skingrade i Arnums kyrkogård. Dom flesta vilar ut i det nordvästra hörnet. Den delen var liksom avskild för småbyarnas fattiga, utbyarnas folk. Den sockenpamp eller präst som en gång sorterade människorna på det sättet, får väl så småningom bereda sej på ett nyp i örat av Vår Herre. Men även Lovängarna ligger där. Det påstås att farfars far en gång lär ha sagt, att han på den yttersta dagen vill resa sej upp mitt bland sina egna daglönare. Han tycks ha känt sej mest hemma bland dom. Dit ska också Elin och jag. Vi har bara mellanlandat här vid havet. Där i hörnet under kastanjerna är det slut med hugskott och snedsprång, gårdsaffärer, onda och goda gärningar av alla slag." (Sven Edvin Salje "Hem till havet" s 86)

På tavlor av Hieronymus Bosch och Pieter Brueghel kan vi studera hur fötalad och baktalad naturen var under medeltiden. På en tavla av Brueghel, föreställande helvetet är en av de bevingade djävlarna utrustad med makaonfjärilens vingar. Fullt konsekvent, ty så hade skolastikens lärde sagt. Naturen var ond. Endast Gud var god och kunde rädda människans själ ur naturens syndaskog av karikatyrer. Långt dessförinnan hade det funnits mystiker som lärt att till och med solen var ond och tillsammans med allt annat synligt skapad av de onda makterna. Själarnas och de gudomliga idéernas värld var däremot osynlig. Det osynliga var gott eller i allmänhet gott. (Harry Martinson "Utsikt från en grästuva" s 159)

Gud ställer fram två stolar, och den ena kallar Han för domens och den andra för nådens. Och så skickar Han ut sina budbärare att bjuda alla människor att möta Gud i Jesus vid en av dessa stolar. Vid domens stol är en tvångsmötesplats. Dit måste varenda en, både levande och döda, från Adam och Eva till den sist födde, för att möta Gud, om de inte ha mött honom vid nådastolen. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 63)

Vid frukostbordet vägs Sovare-Bengts förflutna. Och i den dödes vågskålar faller det inte bara gott utan mänskliga snedsprång och syndaklumpar faller betänkligt tunga i skålen för det onda. Men just då de reser sig från bordet, lägger mor Herrens nåd i skålen för det goda och så tyngs den ned. Ingen gör någon invändning ty var och en känner, att den nåden behöver de allesammans lita till en gång. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 43)

Vi tro icke allenast på de rättfärdigas utan ock på de orättfärdigas uppståndelse. Apg 24:15. Det kommer ej blott en uppståndelse till liv utan även en till dom. Påskens budskap och under vill därför uppväcka självprövning i varje hjärta. I vilkendera skaran skall du stå på den stora dagen? Nu bjuder dig uppståndelsens Herre liv och frid. Skall du mottaga honom och hans gåva? Eller skall du stöta bort honom och fortsätta din väg utan Gud och utan hopp för evigheten? I dag kan du bliva frälst och få del av den seger han vunnit. (J. Nyrén "Han är uppstånden" s 270; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Jag såg ett träd som var större än alla andra och hängde fullt av oåtkomliga kottar; Jag såg en stor kyrka med öppna dörrar och alla som kommo ut voro bleka och starka och färdiga att dö; jag såg en kvinna som leende och sminkad kastade tärning om sin lycka och såg att hon förlorade. En krets var dragen kring dessa ting den ingen överträder. (Edith Södergran "Jag såg ett träd ..." s 41)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Med hans röst menas icke här evangelii predikan utan herrens rop till de döda att stå upp ur grifterna. … Tron på Kristus är roten till den sedliga omskapning, som gör menniskan beqväm att lefva i Guds rike. Och denna omskapning visar sig här i goda verk. … De troende hafva redan här evigt lif (v 24), och de uppstå till lif; de otrogna äro redan dömda (kap 3:18), och de uppstå till dom. Det lif, som de förre hafva, och den dom, som hvilar öfver de senare, skola i uppståndelsen nå sin slutliga fulländning. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 437-438)

(Frälsaren) har gjort kärlet. Han gör det åter till en jordklimp, och jordklimpen skall åter warda ett käril, och detta allt skönare och skönare. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 68)

Konversionen till katolicismen var för (J.H.) Newman inte ett uttryck för personlig smak eller ett subjektivt själsligt behov. Härom yttrade han sig 1844, så att säga på tröskeln till sin konversion: "Ingen kan ha en mer ogynnsam uppfattning om de romerska katolikernas nuvarande tillstånd än jag ..." För Newman gällde det tvärtom att lyda den insedda sanningen mer än den egna smaken. Det är betecknande att Newman vid rangordningen av dygderna satte sanningen före godheten. (Joseph Ratzinger "Kallad till gemenskap" s 137-138)

Under riksdagen 1600 i Linköping hade (biskop) Olaus Martini lett motståndet mot (kung Karls) nya handbok på grund av, som han ansåg, dess kalvinistiska tendenser. Trots detta erkände Karl det ungefär samtidigt hållna valet av Olaus Martini till ärkebiskop. ... Sitt stift skötte Olaus Martini med omsorg. Förutom sina teologiska stridsskrifter mot Karls författarskap utgav han tre predikningar, tre psalmer och den rätt märkliga "Läkarebok". När Karl IX (år 1609) fick budskapet om Olaus Martinis död skrev han i sin almanacka: "Fick jag veta att Mäster Olof ärkebiskop var avsomnad, en from saktmodig man, må Gud uppväcka kroppen till en salig uppståndelse." Ett sådant minnesord vittnade om kungens respekt för en diskussionspartner. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 41)

Rabbi Aqiba (som dog ca 135 e Kr) brukade säga: " ... domen över flodens generation varade i tolv månader; domen över Job varade i tolv månader; Guds dom över Gog och Magog vilken kommer skall vara i tolv månader; och domen över de orättfärdiga i Gehenna skall vara i tolv månader." (jfr C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 163)

Skall vi vara tröga i att göra gott och upphöra med kärlekens utövande? Gud förbjude att något sådant tillvägagångssätt skulle följas av oss! Låt oss snarare med sinnets hela energi och beredvillighet skynda oss att utföra varje god gärning. Ty allas Skapare och Herre fröjdar sig själv över Sina gärningar. Ty genom Sin oändligt stora makt upprättade Han himlarna, och genom Sin ofattbara vishet smyckade Han dem. ... Vi ser hur alla rättfärdiga människor har smyckat sig med goda gärningar, och hur Herren själv, som smyckar sig med Sina gärningar, fröjdade sig. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 13-14)


Sångarna:

O döm oss, Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 289:4)

När du af jordens sand De döda vill uppväcka, O! värdes då din hand Ock till min graf utsträcka. Låt klinga mig din röst Och väck mig glader opp; Förläna evig tröst, Förena själ och kropp. (Heerman/Arrhenius: Psalm 207:8)

När Guds basuner skalla Kring all den vida jord, Skall oss ur graven kalla Vår Herres Kristi ord. Då faller tidens slöja, Då flyr all dunkelhet, Då skall Guds rike röja Sin dolda härlighet. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:2; jfr Psalmer och Sånger 324:2)


Paulus sade till de troende i Rom: "(Gud) skall ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar; till dem som enligt/angående uthållighet av/ i en god gärning söker härlighetsglans och heder och odödlighet faktiskt/'å ena sidan' tidsålderslångt liv, men till dem som 'ut ur'/'till följd av' gräl och som icke lyder sanningen 'övertygas (i)'/lyder orättfärdigheten, men/'å andra sidan' vrede och lidelse." (Rom 2:6-8)

Paulus sade till de troende i Galatien: Den som sår in i köttet av sig själv skörda kommer ut ur köttet att skörda förstörelse, men den som sår in i anden kommer att ut ur anden skörda tidsålderslångt liv. (Gal 6:8)

Grekiska ord:

anastasis (uppståndelse) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:14; Luk 14:14; Joh 5:29; Apg 24:15 – 2 Mack 12:43; Matt 22:23,28,30-31; Mark 12:18,23; Luk 2:34; 20:27,33,35-36; Joh 11:24-25. Apg 1:22; 2:31; 4:2,33; 17:18,32; 23:6,8; 24:21; 26:23; Rom 1:4; 6:5; 1 Kor 15:12-13,21,42; Fil 3:10; 2 Tim 2:18; Hebr 6:2; 11:35; 1 Petr 1:3; 3:21; Upp 20:5-6.

ekporeuomai (gå ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:29 – Tobit 5:18; Judit 7:12; 1 Mack 3:13,45; 15:25; Syr 42:13. Matt 3:5; 4:4; 15:11,18; 20:29; Mark 1:5; 6:11; 7:15,19-21,23; 10:17,46; 11:19; 13:1; Luk 3:7; 4:22,37; Joh 15:26. Apg 9:28; 19:12; 25:4; Ef 4:29; Upp 1:16; 4:5; 9:17-18; 11:5; 16:14; 19:15; 22:1.

mnêmeion (minnesgrav) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:52-53; Joh 5:28 – Salomos Vishet 10:7; Matt 8:28; 23:29; 27:60; 28:8; Mark 5:2; 6:29; 15:46; 16:3,5,8; Luk 11:44,47; 23:55; 24:1(P75;א,*א); Luk 24:2,9,12,22,24; Joh 11:17,31,38; 12:17; 19:41-42; 20:1-2,4,8,11; Apg 13:29.


Ytterligare studier: Dan 7:10-14; Sef 3:15; 2 Mack 12:44; Matt 25:31-46; Joh 4:21; 5:21,24-25; 10:3,16; 11:43; Rom 2:9-10; 14:9; 1 Kor 15:22-23,52; 2 Kor 5:10; 1 Thess 4:16; Hebr 10:27; 3 Joh v 11; Upp 2:23; 3:3; 11:4,18; 14:7; 17:6-7; 20:4,12-13.

W. Robert Cook "Eschatology in John's Gospel"; Criswell Theological Review 3.1 (1988): 79-99.

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Chuck Lowe "'There is No Condemnation' (Romans 8:1): But Why Not?" Journal of the Evangelical Theological Society 42.2 (June 1999): 231-250.

Jan G. van der Watt "A new look att John 5:25-9 in the light of the use of the term 'eternal life' in the Gospel according to John"; Neotestamentica 19.1 (1985): 71-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-02; 2011-01-08; 2013-12-28)

Tillbaka till Start

5:30-32 Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min vilja utan Dens vilja som har sänt Mig. Om Jag - alltefter omständigheterna - är vittne med anledning av Mig själv, är inte Mitt vittnesmål sanningsenligt. Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är ett vittne med anledning av Mig är sanningsenligt.

Ord för ord: 5:30 (30 ord i den grekiska texten) Inte förmår jag göra från (mig)-själv ingenting; helt-och-hållet-som (jag)-hör dömer-(jag), och '-en dom'/domen 'den min'/min rättfärdig är, eftersom inte (jag)-söker '-n vilja'/viljan 'den min'/min emellertid '-n vilja'/viljan dens havande-sänt mig. 5:31 (11 ord i den grekiska texten) Om-alltefter-omständigheterna jag är-vittne med-anledning-av (mig)-själv, '-et vittnesmål'/vittnesmålet mitt inte är sanningsenligt. 5:32 (17 ord i den grekiska texten) en-annan är den varande-vittne med-anledning-av mig, och '(ni)-vet-(och-har-vetat)'/'ni-vet' att sanningsenligt är det vittnesmål (till)-vilket (han)-är-vittne med-anledning-av mig.


1883: Intet kan jag göra af mig själf. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättfärdig, ty jag söker icke min vilja utan dens vilja, som har sändt mig. Om jag vittnar om mig själf, så är mitt vittnesbörd icke sant. En annan är, som vittnar om mig, och jag vet, att det vittnesbörd är sant, som han vittnar om mig.

1541(1703): Intet kan jag göra af mig sjelf. Som jag hörer, så dömer jag, och min dom är rätt; ty jag söker icke min wilja, utan Fadrens wilja, som mig sändt hafwer. Om jag wittnar om mig sjelf, då är mitt wittnesbörd icke sant. En annar är, som wittnar om mig; och jag wet, att det wittnesbörd sant är, som han wittnar om mig.

LT 1974: Men jag dömer ingen utan att rådgöra med Fadern. Jag dömer i enlighet med hans vilja. Och min dom är absolut rättvis och välgrundad, för den överensstämmer inte bara med min egen vilja, utan med Guds. Det är ju han som har sänt mig. När jag påstår något om mig själv, så tror man mig inte, men en Annan, Johannes Döparen, gör också dessa påståenden om mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) "Varifrån (är det) för mig att ge slaktkött åt varje/hela det här folket, eftersom de gråter ’på mig’/’för min skull’ och säger: ’Ge oss slaktkött för att vi må äta!’ Jag kommer inte ensam att förmå att föra/bära det här folket, eftersom det här ordet är tyngre/'alltför tungt' för mig." (4 Mos 11:13-14, Grekiska GT)

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Mose sade:) “Uppå/’med avseende på’ två vittnens mun och tre vittnens mun skall varje ord stå/’stå fast’. (5 Mos 19:15b, Grekiska GT)

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

… Guds rättfärdiga dom kom (och hade kommit) emot, emot (den utländske kungen). (2 Mack 9:18a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) började förebrå de städer där de flesta av Hans förmågas (gärningar) hade blivit/inträffat, eftersom de inte hade ändrat sinne: ” … Om de förmågans (gärningar) som har blivit/inträffat i er hade blivit/inträffat i Tyros och Sidon, hade de – alltefter omständigheterna – för länge sedan ändrat sinne och sitter (א,* א) i säck och aska.” (Matt 11:20,21b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Uppå/’med avseende på’ två eller tre vittnens mun må varje ord stå/’stå fast’." (Matt 18:16b)

(Husmästaren/husföreståndaren sade till de sysslolösa:) “Vilket/vad som – om alltefter omständigheterna – må vara rättfärdigt, skall jag ge er.” (Matt 20:4b)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

(Jesus sade:) "Fader, om Du önskar föra (א,* א, A) den här bägaren till sidan av från Mig (låt det ske) (א,* א, A). ’Mer än’/emellertid, ej Min vilja emellertid/utan bli/ske Din." (Luk 22:42)

Eunucken ‘havande svarat’/'svarade och' talade till Filippos: ”Jag ’är i behov av’/frågar dig, med anledning av vem säger profeten det här? Med anledning av sig själv eller med anledning av ’den andre någon’/’någon annan’?” Men/och Filippos ... kom från den här skriften med ett gott litet budskap till honom (om) Jesus. (Apg 8:34,35b)

(Herren sade till Paulus: “I Jerusalem) kommer de inte att ta emot ditt vittnesmål med anledning av Mig till sidan av (sig).” (Apg 22:18b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:34)

(Jesus sade till judarna:) “Amen, amen, Jag säger er: Sonen förmår inte göra (något) (bort) från Sig själv, ’ingenting någonting’/ingenting (som) Han – * (א,*א,B) alltefter omständigheterna – ej må se Fadern görande/göra, ty de ting Den där – alltefter omständigheterna – må göra, de där tingen gör och/också Sonen likaså.” (Joh 5:19)

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern.” (Joh 5:22-23a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Sonens) dom över alla människor ... är ytterst rättvis och sann. Därför kommer det inte att bli något överklagande av hans domslut, vilket ju inte heller är möjligt, då det redan är högsta rätt. Men ingen kommer att ha behov därav, då alla måste erkänna att domslutet är fullständigt korrekt och i högsta mening sant och rättvist. ... Jesus säger: "Min dom är rättvis, ty jag söker icke min vilja, utan dens vilja som har sänt mig." (Joh 5:30) (Gösta Jern "Rättfärdig och barmhärtig"; kommentar till Matt 25:31-46; Jönköpings-Posten den 25 november 1961)

"En Annan" i Joh 5:32 är Fadern. Angående tanken på Gud som vittne jfr Exodus Rabbah 1.20, där Han är vittne om Abraham. (jfr C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 264)

Hammurabis text (den otydliga jag har) liknar icke Kilskrift ens! Det är väl ett vetenskapligt bofstreck som så många andra från hednasidan. ... Finns någon Kristen Assyriolog i Sverge utom E. Tegnér (den yngre)? I Lund, eller Upsala? Är han hedning, så vittnar han falskt, naturligtvis, och kan icke begagnas. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 april 1908" s 108-109; brev 26 nov 1907 till bokförläggarfirman Björck och Börjesson; i ett svarsbrev föreslår Börjesson professor Zettersten och docent D W Myhrman i Uppsala samt professor K.L. Tallquist i Helsingfors)

Nu har jag talat så mycket om mig sjelf att jag mår illa! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 205; brev den 21 nov 1880 till den danske författaren och politikern Edvard Brandes)

Jag kan icke lämna hovrätten (i Jönköping), vars medlemmar spelade en så dominerande roll i det dåvarande Jönköping (1856-1864), utan att med ett par ord omnämna ... hovrättsrådet Palmgren, egendomlig till utseende och sätt, till ytterlighet pedantisk, men därbredvid en stor humorist. ... (En) gång frågade Palmgren om någon av herrarna på hans avdelning visste huruvida underståthållare K. var återkommen till staden. Men ingen kunde ge klart besked härom, varpå P. sade sig ha mött K., men att detta ju ingalunda kunde kallas fullt bevis, "ty jag är ju endast ett vittne och inte ens det, då jag är part i målet". (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 110-111)

Jfr de rabbinska utsagorna i Ket. 2:9: "Ingen må bli trodd när han vittnar om sig själv. ... Ingen må vittna om sig själv." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 287)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”är vittne ... vittnesmål”, se också Joh 1:6-8.


Paulus sade till de troende i Korint: "Uppå/’med avseende på’ två och/eller tre vittnens mun skall varje ord stå/’stå fast’.” (2 Kor 13:1b)

Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Hans mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)

Om vi tar människornas vittnesmål, är Guds vittnesmål större, eftersom Guds vittnesmål är det här, att Han är (och har varit) ett vittne med anledning av Sin Son. (1 Joh 5:9)


Grekiska ord:

dikaios (rättfärdig) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 9:18; Matt 20:4; Joh 5:30; 1 Joh 1:9 – Ester 1:1f(A6),1h(A8); 4:17n(C18); 8:12p(E15); Tobit 3:2; 4:17(BA); 7:6(7); 9:6; 13:9(10)(BA),13(15); 1 Mack 7:12; 2 Mack 1:24-25; 7:36; 9:12; 10:12; 11:14; 12:6; 13:23; Salomos Vishet 2:10,12,16,18; 3:1,10; 4:7,16; 5:1,15; 10:4-6,10,13,20; 11:14; 12:9,15,19; 16:17,23; 18:7,20; 19:16-17; Syr 7:5; 9:16; 27:8; 35:5-6(8-9),18(22); 44:17; Baruk 2:9; Jeremias brev v 72; Susanna v 3,9,53; Asarjas bön v 4; De tre männens lovsång v 63; Manasses bön v 1,8. Matt 1:19; 5:45; 9:13; 10:41; 13:17,43,49; 23:28-29,35; 25:37,46; 27:19,24(א,*א,A); Mark 2:17; 6:20; Luk 1:6,17; 2:25; 5:32; 12:57; 14:14; 15:7; 18:9; 20:20; 23:47,50; Joh 7:24; 17:25. Apg 3:14; 4:19; 7:52; 10:22; 22:14; 24:15; 1 Joh 1:9; 2:1,29; 3:7,12; Rom 1:17; 2:13; 3:10,26; 5:7,19; 7:12; Gal 3:11; Ef 6:1; Fil 1:7; 4:8; Kol 4:1; 2 Thess 1:5-6; 1 Tim 1:9; 2 Tim 4:8; Tit 1:8; Hebr 10:38; 11:4; Jak 5:6,16; 1 Petr 3:12,18; 4:18; 2 Petr 1:13; 2:7-8; 1 Joh 2:1,29; 3:7,12; Upp 15:3; 16:5,7; 19:2; 22:11.

emautou (mig själv) (i NT) Joh 5:30-31 – Matt 8:9; Luk 7:7-8; Joh 7:17,28; 8:14,18,28,42,54; 10:18; 12:32,49; 14:3,10,21; 17:19; Apg 20:24; 24:10; 26:2,9; Rom 11:4; 1 Kor 4:3-4,6; 7:7; 9:19; 10:33; 2 Kor 2:1; 11:7,9; 12:5; Gal 2:18; Fil 3:13; Filemon v 13.


Ytterligare studier: 4 Mos 35:30; 5 Mos 17:6; Jes 28:6; 42:1; Salomos Vishet 1:6; Matt 6:10; 17:5; 26:39,42; Mark 9:7; 14:36; Luk 9:35; Joh 5:22,37,41,44; 6:38; 8:13-18; 15:26; 21:24; 1 Kor 15:24-28; 1 Tim 5:19; Hebr 6:17-18; 10:7,28; Upp 4:11; 5:3; 11:18; 16:5; 18:20.

J.C. Hindley "Witness in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 319 -.

Urban C. von Wahlde "The Witnesses to Jesus in John 5:31-40 and Belief in the Fourth Gospel"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 385-404.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-03; 2011-01-10; 2013-12-29)

Tillbaka till Start

5:33-35 Ni har skickat (och skickar) bort (människor) i riktning mot Johannes, och han har varit (och är) vittne för sanningen. Men Jag tar inte vittnesmålet från sidan av en människa. Jag säger emellertid de här tingen, för att ni må räddas. Den där var (hela tiden) den lampa som brann och ‘förde till’/gav ljus, men/och ni ville i ‘riktning mot’/’fråga om’ en stund jubla i dess ljus.

Ord för ord: 5:33 (8 ord i den grekiska texten) ni har-skickat-(och-skickar)-bort i-riktning-mot Johannes, och (han)-har-varit-(och-är)-vittne (med/för)-'-en sanning'/sanningen. 5:34 (14 ord i den grekiska texten) jag men inte från-sidan-av (en)-människa '-et vittnesmål'/vittnesmålet tar, emellertid de-här-(tingen) säger-(jag) för-att ni må-räddas. 5:35 (18 ord i den grekiska texten) den-där var-(hela-tiden) '-n lampa'/lampan den brinnande och förande-till-ljus, ni men ville jubla i-riktning-mot (en)-stund i '-et ljus'/ljuset dess.


1883: I hafven sändt till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Men jag tager icke vittnesbördet af en människa, utan detta säger jag, på det att I mån varda frälsta. Denne var det brinnande och skinande ljuset, och I villen för en stund fröjdas i hans sken.

1541(1705): I sänden till Johannes, och han gaf wittnesbörd till sanningen; Men jag tager intet wittnesbörd av mennisko; utan säger detta, på det I skolen warda salige. Han war ett brinnande och skinande ljus; och I willen en tid långt fröjdas i hans ljus.

LT 1974: Ni har hört honom predika, och jag kan försäkra er, att det han säger om mig är sant. Men det sannaste vittne jag har är inte någon människa, även om jag har påmint er om Johannes' vittnesbörd, för att ni ska tro mig och bli frälsta. Johannes lyste klart som en lampa under en tid, och ni hade alla stor glädje av det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Du skall göra (lampställets) sju lampor. Och du skall sätta lamporna emot (det), och de skall ’föra till’/ge ljus ut ur 'det ena ansiktet'/'en och samma plats'." (2 Mos 25:37, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “ ... ’samordna för’/befall Israels söner … att (folket) ’genom varje ting’/ständigt må ha en lampa brinnande.” (2 Mos 27:20, Grekiska GT)

(Davids män sade till Abisaj:) "Du skall inte längre gå ut i sällskap med oss ’in i’/i krig, och du må inte/förvisso ej släcka (David), Israels lampa." (2 Sam 21:17b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Barmhärtighet och sanning skall gå före, före Ditt ansikte.” (Ps 89:14b eller 89:15b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "De fromma (i Sion) skall jubla (med) jubel. Där skall Jag låta ett horn sticka upp ut ur (Sion) åt David. Jag har gjort en lampa redo åt Min smorde." (Ps 132:16b-17, Grekiska GT)

(När templet hade rensats, innan offret skulle frambäras tände prästerna) lamporna uppå lampstället, och de ’förde (hela tiden) till’/'gav (hela tiden)' ljus i templet. (1 Mack 4:50b)

Elia, en profet som en eld, stod upp och hans utsaga brann (hela tiden) som en fackla. (Syr 48:1)

(För avgudarna har prästerna) lampor brinnande, mer/fler än för sig själva, (lampor) vilka ingen förmår skåda. (Jeremias brev v 18)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Inte heller ’brinner (någon) en lampa’/’har (någon) en lampa brinnande’ och sätter den inunder sädesmåttet emellertid/utan emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden.” (Matt 5:15)

Varje/hela det judiska området gick (hela tiden) ut i riktning mot (Johannes Döparen) och alla invånarna i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Mark 1:5a)

(Maria sade:) "Min ande jublade på/’för ... skull’ Gud, min Frälsare." (Luk 1:47)

I den här stunden jublade (Jesus) i den Helige Anden. (Luk 10:21a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes) var inte den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:8)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Lucy kände sig lite rädd men samtidigt också mycket nyfiken och äventyrslysten. Hon kastade en blick över axeln. Mellan de mörka trädstammarna såg hon fortfarande den öppna skåpdörren och uppfångade till och med en skymt av det tomma rimmet som hon hade kommit ifrån. I rummet tycktes de fortfarande vara dagsljus. Jag kan ju alltid gå tillbaks ifall det blir otäckt, tänkte Lucy. Hon började gå kras-kras genom snön mot det där ljuset i skogen. Tio minuter senare var hon framme och såg att det var en lyktstolpe. ... När (barnen) försökte se Aslans ansikte, uppfångade de bara en skymt av en gyllene man och ett par majestätiska allvarliga betvingande ögon, och sen måste de slå ner blicken och kände sig alldeles knäsvaga. ... Där, lysande som guld i solskenet och större än de någonsin hade sett honom förut, stod Aslan och skakade sin man. (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 11,105,131)

"Jag vill aldrig bli stor", sa (Tommy) bestämt. "Inte jag heller", sa Annika. "Nä, det är inget att stå efter", sa Pippi. "Stora människor har aldrig roligt. Dom har bara en hoper tråkigt arbete och fåniga kläder och liktornar och kumminalskatt." "Kommunalskatt, heter det", sa Annika. "Ja, samma smörja är det i alla fall", sa Pippi. "Och så är dom fulla av vidskepelse och galenskaper. Dom tror, att det ska hända en stor olycka, om dom råkar sticka kniven i mun, när dom äter och sånt där." "Inte kan dom leka heller", sa Annika. "Usch, att man ska vara tvungen att bli stor." "Vem har sagt, att man måste bli det", frågade Pippi. "Om jag inte minns fel, så har jag ett par piller nånstans. ... Men dom måste ätas i mörker, och så måste man säga så här: 'Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur." ... Hon följde dem till grinden. ... Pippi satt (sedan) vid bordet med huvudet lutat mot armarna. Med ett drömmande uttryck i ögonen stirrade hon på ett litet ljus, som stod framför henne med fladdrande låga. ... Stjärnorna lyste över Villa Villekullas tak. Där inne fanns Pippi. Hon skulle finnas där alltid. ... Pippi bara stirrade framför sig med drömmande ögon. Så släckte hon ljuset. (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump i Söderhavet" s 158-167)

I solens glans måste lampans förblekna. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 50)

Jag tror att Henrykrachen kom precis för att misskreditera armén hos krigspartiet, tillintetgöra revanchidén och tvinga Frankrike biträda fredskongressen. Jag tror äfven att Dreyfus är skyldig och att Zola ej skall kreeras martyr och krönas som sanningsvittnet. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 5; brev 2 sept 1898 till Emil Kléen; chefen för franska generalstabens informationsavdelning överste Henry begick 1/9 självmord, sedan han tvingats erkänna att han förfalskat dokument som skulle bevisa att Dreyfus var förrädare; Zola befanns sig i landsflykt, sedan han i februari 1898 dömts till fängelse och böter på grund av sina anklagelser mot handläggningen av Dreyfusaffären)

Hör hur (Gösta Berling) ropar till folket! Han befaller, han sätter alla i verksamhet. ”Ljus måste vi ha, ljus framför allt, här förslår inte mjölnarens hornlykta. Se på de där rishögarna, bär upp dem på branten och tänd på dem! Det blir arbete för kvinnor och barn. Fort bara, lägg upp ett stort, flammande risbål och tänd det! Det ska upplysa vårt arbete, det ska synas vida och kalla hit hjälpare. Och låt det aldrig slockna! Bringa halm, bringa ris, låt klara flammor låga mot skyn!” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 219; Livets stigar)

(Den rika arvtagerskan) Portia: Ljuset, vi ser där, brinner i min sal. Så långt den lilla lågans stråle kastas! - likt ädel gärnings ljus i ondskans värld. (Kammarjungfrun) Nerissa: När månen lyste, ljuset ej vi såg. Portia: Så större glans fördunkla plär den mindre: ståthållarn glänser praktfull som en konung, tills kungen kommer själv; - då all hans ståt tar slut liksom en bergbäcks vatten tömmes i havet ut. (William Shakespeare "Köpmannen i Venedig" s 594)


Att fortsätta med (hembygden):

Belysningen (i Hagafors Stolfabrik) var dålig. Man fick klara sig med en liten lampa med en veke så grov som en blyertspenna och fylld med gasolja. Den första fotogenlampan kom någon gång på (18)80-talet. Det var en hänglampa med flat veke och ett buktigt glas och det blev en sådan sensation att folk kom långa vägar för att se den brinna. (Bernt Nygren "Så minns jag Hagafors" s 39; citat: Svante Ståhl)

Interiörerna kunde nog vara omväxlande. Hade man en smula humor, fanns det gott om stoff. Belysningen var inte bländande, i bästa fall en liten fotogenlampa med smal veke. Man fick inte slösa. En snäll farbror yttrade efter slutat kvällsarbete: "Släck racka, ho drar så möa olja!" (Anders Petersson "Till flydda tider går min tanke nog så gärna, där lyser än så mången vänlig stjärna" s 166; minnen som skomakarlärling i Svenarum under 1870-90-talen)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Denna svarta decembermorgon har lampan länge varit tänd. När jag till slut släcker den är gryningen för länge sedan förbi och jag är mitt inne i dagsljuset, i dess nyktra befintlighet och stillsamma utsträckning till varje vrå av rummet. Det är som skulle jag aldrig mer behöva söka efter något, som vore allt varsamt omhändertaget och förvarat och inom räckhåll för mina fingrar att beröra – i denna vanlighet, i detta enda dagsljus. (Carl-Erik af Geijerstam "Dagsljus" s 449; 1991)

Ordet (agalliaomai) är en specifik religiös term och verkar faktiskt att vara konstruerad i samband med Septuaginta-översättningen av gamla testamentet till grekiska. ... Termen finns bara i Septuaginta och NT samt hos de judiska och kristna författare som har övertagit ordet från den Heliga Skrift. Det är därför otvivelaktigt riktigt när det hävdas att (ordet) väsentligen betecknar en religiös glädje. Det är ett uttryck för stark glädje, fröjd och att ”hoppa och ropa av fröjd” (Lenski). (Studiebibeln V:11)

Ljus och mörker. ... Jfr 2 Bar. 18: apropos Adams fall och lagens lampa tänd av Mose: "Den som tände gav av ljuset, men blott få följer honom. Men de många för vilka han tände har tagit av (d.v.s. valt) Adams mörker och inte glatt sig åt lampans sken". (Lars Hartman-René Kieffer-Birger Olsson "Ur Johannesevangeliet" s 236 i Hartmans kommentar till Joh 1:1-18)

Människor som visa oss vägen till Jesus likna de marschaller som ibland stå utplacerade längs kyrkvägen i julnatten. Den som stannar vid facklan får inte fira julotta. Blossen stå där ju för att lysa oss fram till Guds hus. Johannes var den brinnande, skinande lampan. Ingen är hjälpt med att fröjdas i dess ljus. Ingen blir frälst genom att beundra en mästerlig predikan eller genom att glädjas åt sin gamla gudfruktiga mor. Stanna inte vid facklan! Du måste själv fram till Herren Jesus! (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 39-40 i kommentar till Joh 5:31-39)

Han hade nummer 9 på ryggen! Kvällen var hans och ingen annans. Råsundastadions 33.000 åskådare hade rest sig som en man vid domarens slutsignal för att skrika ut sin jublande tillfredsställelse över n:r 9. Nummer 9 var Djurgårdens center, Sven "Tumba" Johansson, ung och sprudlande grabb med landets ledande "målsinne" både sommar och vinter. Snudd på inkarnationen av varje djurgårdares och AIK:ares stora dröm. Den att i matchens sista sekunder säkra segern åt sitt lag i kampen mot "arvfienden". "Tumba" var väl värd "årets jubel" på Råsunda (år 1956). Inte därför att han med sina två perfekta mål hade avgjort den traditionsenligt järnhårda och spänningsmättade fighten, utan också därför att han i hela denna match symboliserade så mycket av vad som brittiska gentlemän för flera hundra år sedan sammanfattade i begreppet "good sport". I varje ögonblick av matchen gjorde han sitt bästa. I varje närkamp tog och gav han med samma balanserade och ärliga sinne. I varje sekund upplevde han matchen i alla dess olika faser - inte bara som en robot eller en del av en lagmaskin, utan som en levande och riktig människa. (Tore Nilsson "Sporten i dag 1956-57" s 4)

Månen skiner över skogen. "När jag blir stor", säger Lill-Olle, "då ska jag klättra upp i den där stora granen och hämta ned månen." Vad ska du sen göra med honom?" undrar mor. "Jo, jag ska ge den åt mor", säger Lill-Olle. "Så får mor en bra lampa till att sätta in på stora bordet om kvällarna." (Anna Maria Roos "Sörgården" s 19; Mån-ljuset)

Jesus var ljuset; Johannes var ringare. Han var lampan, vid hvilken man lyser sig i huset, innan solen går upp. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 439)

”Med lyktan söke wi dagen. En sådan lykta war Johannes”, med ledning av hwars sken menniskorna skulle söka och finna den klara i Jesu uppgångna dagen. ... Men i stället att låta detta ljus leda sig till dess mål, woro de i allmänhet sådane, att de blott en tid långt, eller någon liten tid, wille fröjda eller förlusta sig i dess sken. De handlade derutinnan så, som om allt wore dermed uträttadt, att man på ett sinnligt sätt förnöjde sig åt Guds tjenares utomordentliga gåfwor, utan angelägenhet att lyda Guds tjenares röst. (P. Fjellstedt "Biblia" s 257)

Någon tid (efter frieriet) följde så den nu frivilliga lysningen i fästmöns hemkyrka. I äldre tider tillgick den inte så sakligt och formellt som i våra dagar, då brukade man gärna insvepa tillkännagivandet i ett ordsvall av goda önskningar och gudliga talesätt. Som exempel kan anföras en lysning i en Upplandssocken mot slutet av 1700-talet: "Den allrådande och milda försynen, som drager faderlig försorg för sina kära barns välfärd i andelig och timmelig måtto, när de i sann förtröstan Honom därom åkalla, har även behagat låta se ett fägnande vedermäle därav, i det en kristlig äktenskapsavhandling med moget övervägande avslutad och fastställd är, emellan häradsdomare aktad och välförståndige N.N. samt bonddottern ärliga och dygdesamma N.N. därsammanstädes som härmed för denna hedervärda och kristliga församling 3:e gången varder kunnigt gjort. Vi uppsända våra innerliga förböner till den nådige Guden, det värdigas Han, som det heliga äkta ståndets Herre och instiftare är, även förläna dessa hedervärda kontrahenter till deras lovliga uppsåt allsköns lycka och välsignelse av höjden, för vår dyre Frälsares skull." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 217-218)

Sedan de två strålande ljusen, de frejdade helgonen konung Erik af Sverige och ärkebiskop Henrik i Upsala omkring nådens år 1155 genom Guds ords predikan och – då deras fredsanbud försmåddes – genom sina segerrika vapen underlagt Finland den kristna tron och Sveriges rike, byggt kyrkor och tillsatt präster, förvandlades folket och begynte att framför andra beflita sig om alla handa dygder, i synnerhet frikostighet och gästfrihet, som de på det välvilligaste utöfva gent emot anländande främlingar. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 202; Om krig och sedvänjor hos de hedniska skogsborna och deras grannar)


Egna kommentarer och funderingar:

Johannes hade som nåd (namnet Johannes = nåd) och sanning gått före Herren (jfr Ps 89:14 eller 89:15). Jesus var det tilltagande Ljuset. Johannes blev lampan med det avtagande ljuset. Jfr Joh 3:30.

Angående ”varit vittne (och är vittne) för sanningen”, se också Joh 18:37; 3 Joh v 3. I NT förekommer uttrycket “martyreô tê alêtheia” endast i de johanneiska böckerna.


Petrus sade: "Ni gör fint/väl i att ge akt på (den profetiska utsagan) som till en lampa som ’för till’/ger ljus i/på en förtorkad plats, ända till (den tid i) vilken dagen (א,* א) må stråla igenom och ett ljusförande må ’sticka upp’/’träda fram’ i era hjärtan." (2 Petr 1:19b)


Grekiska ord:

agalliaomai (jubla) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 1:47; 10:21; Joh 5:35 – Tobit 13:9(10)(BA),15(BA); Syr 30:3; Matt 5:12; Joh 8:56; Apg 2:26; 16:34; 1 Petr 1:6,8; 4:13; Upp 19:7.

kaiô (brinna/ha brinnande) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 27:20; Jeremias brev v 18; Matt 5:15; Joh 5:35 – 2 Mos 3:2; 3 Mos 24:2,4; 5 Mos 4:11; 5:23; 9:15; Jes 5:24; 30:33; Dan 3:19-20; Tobit 14:4; 1 Mack 12:29; Syr 23:16(17); 28:22; 40:30; Asarjas bön v 23; De tre männens lovsång v 65; Luk 12:35; 24:32; Joh 15:6; Hebr 12:18; Upp 4:5; 8:8,10; 19:20; 21:8.

lychnos (lampa) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:50; Jeremias brev v 18; Matt 5:15; Joh 5:35; 2 Petr 1:19 – Tobit 8:13; 2 Mack 1:8; 10:3; Syr 26:17; Matt 6:22; Mark 4:21; Luk 8:16; 11:33-34,36; 12:35; 15:8; Upp 18:23; 21:23; 22:5.


Ytterligare studier: Dan 12:3; Matt 11:7-11; 13:5-6,20-21; Joh 1:7,15,19-34; 3:17,26; 11:42; 2 Kor 7:8; Filemon v 15; 1 Joh 5:9; Upp 11:4; 17:12.

J.C. Hindley "Witness in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 319 -.

Urban C. von Wahlde "The Witnesses to Jesus in John 5:31-40 and Belief in the Fourth Gospel"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 385-404.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-03; 2011-01-11; 2013-12-30)

Tillbaka till Start

5:36 Men det vittnesmål Jag har (är) större än Johannes', ty gärningarna som Fadern har gett (och ger) Mig, för att Jag må göra dem fullkomliga, själva de gärningar som Jag gör är vittnen med anledning av Mig, att Fadern har skickat (och skickar) bort Mig.

Ord för ord (32 ord i den grekiska texten): Jag men har '-et vittnesmål'/vittnesmålet större (än)-'-s Johannes'/Johannes; '-na ty gärningar'/'ty gärningarna' vilka/som har-gett-(och-ger) mig '-n fader'/fadern för-att (jag)-må-göra-fullkomliga dem, de-(själva) '-na gärningar'/gärningarna vilka/som (jag)-gör är-vittnen med-anledning-av mig att '-n fader'/fadern mig har-skickat-(och-skickar)-bort.


1883: Men jag har ett vittnesbörd, som är större än Johannes' vittnesbörd; ty de gärningar, som Fadern har gifvit mig, att jag skulle fullborda dem, desamma gärningar, som jag gör, vittna om mig, att Fadern har sändt mig.

1541(1703): Men jag hafwer ett större vittnesbörd än Johannis wittnesbörd; ty de werk, som Fadren hafwer gifvit mig att jag skall fullborda, de samma werk, som jag gör, wittna om mig, att Fadren hafwer sändt mig.

LT 1974: ... men jag har ett större vittne än Johannes. Jag hänvisar till de under jag har gjort. Jag har fått dem av Fadern, och de bevisar att Fadern har sänt mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11, Grekiska GT)

(David sade:) "Lyssna till min bön, Herre ... Jag har kommit ihåg börjans(pluralis)/'begynnelsers' dagar. Jag har ’brytt mig om i’/studerat alla Dina gärningar." (Ps 143:1a,5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes' lärjungar sade till Jesus:) "Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?" Och ’havande svarat Jesus’/’Jesus svarade’ och talade till dem: "Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser. Blinda ser/tittar upp och lama vandrar omkring, spetälska görs helt och hållet rena och stumma/döva hör och döda (kroppar) reses upp och utblottade ges ett gott litet budskap." (Matt 11:3-5)

(Jesus sade till folkskarorna:) "Den som är ’småare’/mindre i himlarnas rike är större än (Johannes Döparen). (Matt 11:11b)

(Petrus sade:) "Män, israeliter, hör de här utsagorna: Jesus, Nasoreen, (är) en man som har visats (och visas) från/bort från Gud ’in i’/till er (med) förmågor och förebud och tecken som Gud gjorde genom Honom i er mitt, helt och hållet som ni själva vet." (Apg 2:22)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Vem är du, som säger detta till oss?’ ’Av vad jag säger er, fattar ni inte, vem jag är, utan ni har blivit såsom judarna, ty de älskar trädet, de hatar dess frukt, och de älskar frukten, de hatar trädet.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 42)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”vittnesmål ... är vittnen”, se också Joh 1:6-8. Angående ”större”, se också Joh 1:49-50.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Apostelns tecken arbetades/utfördes faktiskt helt och hållet i/hos er i/med varje/all uthållighet, både (med) tecken och förebud och förmågor." (2 Kor 12:12)

Om vi tar människornas vittnesmål, är Guds vittnesmål större, eftersom Guds vittnesmål är det här, att Han är (och har varit) ett vittne med anledning av Sin Son. (1 Joh 5:9)


Ytterligare studier: Jes 35:5-6; Matt 3:17; 9:6; 12:28; Joh 1:32-33; 3:17; 4:34; 5:20,32; 9:3; 10:25,38; 14:11; 15:24; 17:4; Gal 4:4.

J.C. Hindley "Witness in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 319 -.

Urban C. von Wahlde "The Witnesses to Jesus in John 5:31-40 and Belief in the Fourth Gospel"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 385-404.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-03; 2011-01-12; 2013-12-31)

Tillbaka till Start

5:37 Och Fadern som har sänt Mig, Den där har varit (och är) vittne med anledning av Mig. Och ni har inte någonsin hört (och hör) Hans röst, och ni har inte skådat (och skådar) Hans gestalt.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): och den havande-sänt mig fader den-där har-varit-(och-är)-vittne med-anledning-av mig. och-inte röst hans någonsin (ni)-har-hört-(och-hör) och-inte gestalt hans har-(ni)-skådat-(och-skådar).


1883: Och Fadern, som har sändt mig, har själf vittnat om mig. I hafven hwarken någonsin hört hans röst eller sett hans skepnad.

1541(1703): Och Fadren, som mig sände, han hafwer wittnat om mig; I hafwen hwarken någon tid hört hans röst, eller sett hans skepelse.

LT 1974: Och Fadern själv har också vittnat om mig, även om han inte visat sig personligen för er, eller talat direkt till er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: "Skåda, Jag skall bli/komma till sidan av (dig) i riktning mot dig i en molnpelare, för att folket må höra mitt samtalande i riktning mot dig och må tro (i/på) dig in i (den kommande) tidsåldern. ... Och Herren skall stiga ned emot berget Sinai mitt emot varje/allt folket." ... Och det blev (hela tiden) röster och ljusstrålar. ... (2 Mos 19:9,11b,16b, Grekiska GT)

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. (2 Mos 24:9-10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du må skåda ’Mina ting bakom’/’Min rygg’. Men Mitt ansikte skall inte skådas för dig." (2 Mos 33:23b, Grekiska GT)

(Herren sade till Aron och Mirjam:) ”Om det – alltefter omständigheterna – må bli en profet (av/ibland) er åt Herren, skall Jag fås/ge kunskap åt honom i en syn. Jag skall samtala (med) Honom i en sömn. Inte på det här sättet (med) den som ’ger Mig vård’/’har omsorg om Mig’, Mose. Han är trofast i hela Mitt hus. Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i 'en gestalt'/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans." (4 Mos 12:6b-8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren samtalade i riktning mot er ut ur eldens mitt. Ni hörde ’en röst’/’ett ljud’ av ord, och ni skådade inte (någon) likhet/bild, ’emellertid eller’/endast ’en röst’/’ett ljud’." (5 Mos 4:12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

’I ... bedja’/’då (Jesus) bad’, blev Hans ansiktes gestalt ’det andra’/’ett annat’. … Och Petrus och de som (hela tiden) var tillsammans med honom … skådade Hans härlighetsglans. (Luk 9:29a,32a)

(När Jesus blev förhärligad i närvaro av Petrus, Johannes och Jakob) blev/kom det en röst ut ur molnet som sade: "Den här är Min Son, Den som är (och har varit) utvald, hör Honom." (Luk 9:35)

Vingårdens herre talade: “Vad skall jag göra? Jag skall sända min välkomnade son. Kanske skall de ’vända sig i sig själva’/’komma att skämmas’ (i riktning mot) ’den här’/denne.” (Luk 20:13)

Männen, de som reste tillsammans med (Saulus) stod förstummade, då de faktiskt hörde rösten men ej 'tittade på'/'kunde se' någon. (Apg 9:7)

Paulus sade: "De som var tillsammans med mig betraktade faktiskt ljuset men hörde inte rösten av Den som samtalade (med) mig." (Apg 22:9)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

(Jesus sade till judarna:) "Det är en Annan som är vittne med anledning av Mig, och ni (א*) vet, att det vittnesmål (till) vilket Han är vittne med anledning av Mig är sanningsenligt." (Joh 5:32)


Exegeter, evangelister med flera:

Midrash Mekilta kommenterar 2 Mos 19:11: "Det undervisar att (folket) vid det tillfället såg vad Jesaja och Hesekiel aldrig såg." Det verkar alltså ha funnits en folklig tradition om att höra och se Gud vid Sinai berg, och Johannes framställer Jesus som den som argumenterar mot detta. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 225)

De som inte tror på Jesus hör inte Guds röst (jfr 12:29), inte heller har de sett honom (1:18); men den som verkligen har sett Jesus som Guds Son har också sett hans Fader (14:9); så möter den troende Guds Ord också i Jesus själv. Faderns vittnesbörd är alltså inte omedelbart tillgängligt och möjligt att värdera; iakttagaren kan inte sitta till doms över det och sedan avgöra om han vill tro på Jesus eller ej. Han måste tro på Jesus först och sedan kommer han att ta emot det direkta vittnesbördet från Gud. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 267)

Faderms egentliga vittnesbörd om (Jesus) var det som skett dels omedelbart genom röster och yttre uppenbarelser, dels medelbart genom hans ord i gamla testamentets heliga skrifter. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 440)

(Fadren hafwer wittnat om Christus) genom Moses och Propheterne i Psalmerna och i hela Gamla Testamentets förebilder och isynnerhet wid Jordan, der han högljutt ropade från himlen och förklarade honom såsom sin Son. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 71)

"Du - Joakims son och min!" (sade Gammeln), "kom i din faders armar, så skall jag i detta ögonblick erkänna dig för äkta. ... Högt jublande skall jag inför skogen utropa, att du - du är min äkta son! min älskade, min rent äkta ättling! och jag skall öppet säga detsamma inför alla människor dit vi anlända." - Med dessa ord, som den anlände snarare skrek under den vildaste fröjd , än uttalade som en människa, sprang han i sin sons armar, omslöt honom ursinnigt och kysste honom. Sonens ansikte såg jag stråla härvid; han omfamnade sin far tillbaka, han utsträckte en hand mot skyarne, och jag tror han svor. Han var icke blek längre. Hans ögon blossade som fadrens. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 337)


Paulus sade till Timoteus: "(Gud) ensam har ’icke dödlighet’/odödlighet (och) har sin bostad i ett otillgängligt ljus, som ingen av människor har skådat (och) inte heller förmår att skåda." (1 Tim 6:16a)

Ingen har någonsin betraktat (och betraktar) Gud. Om vi – alltefter omständigheterna – må välkomna varandra, stannar Gud i oss, och Hans välkomnande har gjorts (och görs) fullkomligt i oss. (1 Joh 4:12)

Om vi tar människornas vittnesmål, är Guds vittnesmål större, eftersom Guds vittnesmål är det här, att Han är (och har varit) ett vittne med anledning av Sin Son. Den som tror in i Guds Son har vittnesmålet i sig själv. Den som ej tror (i/på) Gud har gjort (och gör) Honom (till) en lögnare, eftersom han inte har trott (och inte tror) in i vittnesmålet, som * (א,*א) är (och har varit) ett vittne med anledning av Hans Son. (1 Joh 5:9-10)


Grekiska ord:

eidos (gestalt) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 9:29; Joh 5:37 – Salomos Vishet 15:5; Syr 23:16; 25:2; 43:1; Luk 3:22; 2 Kor 5:7; 1 Thess 5:22.


Ytterligare studier: 1 Mos 32:24-30; 2 Mos 33:11,20; 5 Mos 4:15; 5:23-27; Matt 3:17; Mark 1:11; 9:7; Luk 3:22; Joh 6:27,46; 8:18; 12:28-29; Rom 1:9; Kol 1:15; 1 Thess 2:5,10; 2 Petr 1:17-18; Upp 1:8.

J.C. Hindley "Witness in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 319 -.

Urban C. von Wahlde "The Witnesses to Jesus in John 5:31-40 and Belief in the Fourth Gospel"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 385-404.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-03; 2011-01-14; 2014-01-01)

Tillbaka till Start

5:38-40 Och ni har inte Hans utsaga stannande/kvar i er, eftersom Den där som Han har skickat bort, (i/på) Den här tror ni inte. Forska i skrifterna, eftersom ni tänker, (att) ni i dem har tidsålderslångt liv. Och de där är de som är vittnen med anledning av Mig. Och/men ni vill inte komma i riktning mot Mig, för att ni må ha liv.

Ord för ord: 5:38 (17 ord i den grekiska texten): och '-n utsaga'/utsagan hans inte har-(ni) i er stannande, eftersom (den)-som skickade-bort den-där, den-här ni inte tror. 5:39 (18 ord i den grekiska texten) forska-i '-na skrifter'/skrifterna, eftersom ni tänker i dem liv tidsålderslångt ha; och de-där är de-(som) vara-vittnen med-anledning-av mig. 5:40 (9 ord i den grekiska texten) och inte vill-(ni) komma i-riktning-mot mig för-att liv (ni)-må-ha


1883: Och hans ord hafven I icke förblifvande i eder, ty den han har sändt, honom tron I icke. I rannsaken skrifterna, emedan I menen eder hafva evigt lif i dem, och dessa äro de, som vittna om mig. Och I viljen icke komma till mig, att I mån hafva lif.

1541(1703): Och hans ord hafwen I icke blifwandes i eder; ty I tron icke honom, som han sändt hafwer. Ransaker Skrifterna; ty I menen eder hafwa ewinnerligt lif i dem; och de äro de som wittna om mig. Och I wiljen icke komma till mig, att I måtten få lif.

LT 1974: Men ni lyssnar inte till honom, för ni vägrar att tro på mig – den som är sänd till er med Guds budskap. Ni forskar i Skrifterna, för ni tror att de ger er evigt liv. Och Skrifterna pekar på mig. Ändå vill ni inte komma till mig, så att jag kan ge er evigt liv.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) "I en bokrulles huvudgärd/början har det skrivits (och är det skrivet) med anledning av mig. Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud." (Ps 40:7b-8a alt 40:8b-9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Ni önskade inte höra." (Jes 30:15b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mitt folk hade inte kunskap om Herrens domsutslag. Hur (kan) ni tala att/: 'Vi är visa och Herrens lag är i sällskap med oss'? ’In i’/’med syfte på’ fåfängt/’det fåfänga’ har den blivit ett falskt rep/rättesnöre för skriftlärda." (Jer 8:7b-8, Grekiska GT)

(Judit sade till stadens äldste:) ”Forska i och få/skaffa ytterligare kunskap om (Herrens) förstånd. … ” (Judit 8:14b)

(Israel) spred/bredde ut lagens bokrulle, 'med anledning av vilka'/'för att få den vägledning' som nationerna utforskar (hos) sina avgudars likheter/bilder. (1 Mack 3:48)

(Salomo sade:) “Fåfängliga alla människor ... (som) ut ur/av skådandet av goda ting inte ’var stabila’/förmådde känna Den som är och då de gav akt på gärningarna inte fick ytterligare kunskap om Konstnären. ... De forskar alltigenom/’hela tiden’ (Greek: diereunaô) i (Guds) gärningar och övertygas (med/av) anblicken, eftersom de ting som ses (är) fina.” (Salomos Vishet 13:1,7)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Den som söker/’söker sig till’ en lag kommer att vara uppfylld i/av den, och den som hycklar kommer att ‘fås att snava’/snava i den.” (Syr 32:15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som alltigenom/’från början till slut’ förstår i/- en högstes lag skall söka ut/efter vishet av alla ’av början (plur)’/’som levde under tider av en början’. ... Han skall hålla samman namns/namnkunniga mäns beskrivningar och tillsammans med (andra) komma in i (vridanden och) vändanden av liknelser. Han skall söka ut/efter undangömda ting av/i ordspråk och i liknelsers gåtor skall han ’vända tillbaka’/’fördjupa sig’. (Syr 38:34b-39:3/39:1b-3)

Det här (är) Guds befallningars bok och lagen (är) den som 'börjar under'/är in i (den kommande) tidsåldern. Alla de som 'får makt över'/'håller fast vid' den (kommer) in i liv, men de som helt och hållet lämnar den skall dö. (Baruk 4:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus talade till Sina lärjungar:) “ ... Varje skriftlärd som har varit/blivit en lärjunge för himlarnas rike är lik en människa, en husmästare/husföreståndare, vem som än kastar/för ut ur sin hög/skatt nya och gamla ting.” (Matt 13:52)

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna: “En kung) skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:3)

(Jesus sade till saddukeerna:) “Ni leds/går vilse, då ni ej känner skrifterna men/och ej Guds förmåga.” (Matt 22:29b)

(Jesus sade:) "Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/’sökande efter’ sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte. (Matt 23:37)

Abraham säger (till den rika människan: "Dina fem bröder) har Mose och profeterna. Låt dem höra dem. ... Om de inte hör Mose och profeterna, kommer de inte heller att övertygas, om – alltefter omständigheterna – någon må stå upp ut ur döda (kroppar)." (Luk 16:29,31)

Då (Jesus) hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för (emmauslärjungarna) vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:27)

(Judarna i Beroia) tog emot utsagan i sällskap med varje/all villighet och 'dömde upp'/undersökte ’enligt en dag’/dagligen skrifterna, om det förhoppningsvis har/'är med' de här tingen på det här sättet. Så många ut ur/av dem trodde/’kom ... till tro’ faktiskt. (Apg 17:11b-12a)

(Apollos var) förmögen/kunnig i skrifterna. ... Kraftigt/’med kraft’ överbevisade han (hela tiden) judarna helt och hållet (och) alltigenom (i) en folkförsamling och visade genom skrifterna på (att) Jesus vara/var kristusen/'den smorde'. (Apg 18:24b,28)

Då Paulus alltigenom/allvarligt hade varit vittne ‘satte ... ut’/förklarade han ('hela tiden'/'gång på gång') Guds rike (för judarnas ledande män) och övertygade både/- dem med anledning av Jesus, både från Moses lag och profeterna, från tidigt på dagen ända till kväll. (Apg 28:23b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." (Joh 1:45)


Hembygdens predikan:

Icke kunde t. ex. Guds löfte till Abraham om en släkt talrik som havets sand eller himmelens stjärnor, avse blott den judiska nationen? ... Att särskilt påskalammet förebildade Kristus, säger aposteln Paulus tydligt. ... Varför skulle den helige anden väcka en så djup längtan och så otaliga suckar i Davids och andra gudfruktiga mäns hjärtan i gamla testamentet efter rättfärdighet och frid, om icke såsom tecken att försoning och en fullkomlig rättfärdighet skulle en gång framhavas? Och varför skulle så detaljerade föreskrifter givas om offren, om icke för att inskärpa det stora offrets givande på Golgata? Varför så noggranna anordningar i tabernaklet och i templet, om icke för att giva en förebild om Guds tempel i nya förbundet, de heligas samfund? ... Icke kunde löftet i paradiset om söndertrampandet av ormens huvud betyda blott detsamma som då någon dödar en vanlig orm på marken? Icke kunde heller löftet till Moses om uppväckandet av en särskild profet, lik honom, den där skulle säga folket all Guds vilja, vara uttömt med framträdandet av Elias, Esaias, Jeremias eller någon av de övriga profeterna? Och nog syftade orden i Davids 103:dje psalm, att Gud förlåter synder och helar alla brister, längre än blott till de tillfälliga uppenbarelser av gudomlig barmhärtighet, som skett i gamla förbundet. Alltid skola ock de försök stranda, som göras, att få utsagorna i Es. 53 kap. och annorstädes om Guds lidande tjänare att avse allenast Israels folk. I fullaste och djupaste mening kan Jesus sålunda säga: I rannsaken skrifterna och dessa äro de som vittna om mig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 32-33, Fjärde söndagen i adventet, Luk 5:31-39)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1910

För att kunna ta emot Jesu budskap och se dess samband med skrifternas vittnesbörd krävs en insikt om att Gamla testamentet faktiskt vittnar om Jesus. Den som inte ser det kan inte heller rätt förstå Jesus och hans anspråk (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 108)

Om kristendomen är sann, har den ingenting att frukta från den ärliga forskningen. Samtidigt som ortodoxin betraktar kyrkan som den auktoritativa tolkaren av Skriften, förbjuder den inte kritiska och historiska studier av Bibeln - även om ortodoxa teologer hitintills inte varit särskilt framstående på detta område. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 204)

Jag har funderat en del i sommar på begreppet lästid. Hur mycket läser vi? Vad läser vi? Hur stor del av vår lästid använder vi till bibelläsning? ... På 1800-talet och en bit in på vårt århundrade kallades de frikyrkliga för läsare. Ordet läsare kanske inte betydde att alla läste mycket i Bibeln utan att alla kristna använde en stor del av sin tid till att studera Bibeln bl.a. genom att ha samlingar då någon läste högt ur Bibeln eller kanske någon postilla. Hur förvaltar vi läsararvet? Har Gud gett präster och pastorer Bibeln och åt oss andra förmånen att varje söndag få lyssna till pastorn? Eller har Gud menat att vi själva skall läsa hans ord? Tänk om han har det. ... Jag hörde en sång när jag var liten som lät så här: "Du läser din tidning ett blad blir ej glömt, Du läser romaner och nöjen och skämt Varför läser du aldrig om Jesus den vännen som ingen är lik?" Det kanske är felciterat men ändå aktuellt. Låt oss få en läsväckelse! Att Bibeln blir läst; Att vi återfår öknamnet läsare! (Rune Staaf "Lästid"; Församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1982:4)

En skriftlärd som blivit (Jesu) lärjunge och tagit emot budskapet om riket ... är lik en man med goda tillgångar, som förstår att använda gammalt och nytt och få det att samverka. Evangelium är ju något nytt, men samtidigt uppfyllelsen av det gamla. Matteus är själv ett gott exempel på hur man i urkristendomen förstod att ta vara på Gamla Testamentet och låta det vittna om Kristus. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 111 i kommentar till Matt 13:52)

I Gamla testamentet möter vi inte bara lag, psalmer och profetior; där möter vi Kristus! Men hur är han där? Vi möter människor som står som typer för Kristus, messianska psalmer och profetior om Kristus. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 179)

Den som förkastar gamla testamentet förkastar också Jesus. Utan gamla testamentet kan Jesus inte tänkas, inte förstås. Ty han ställde alltid sig själv och sin gärning i det innerligaste förhållande till den heliga Skrift, som för honom var gamla testamentets böcker. (Carl Fr. Wislöff "Jag vet på vem jag tror" s 67)

I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. Hon hade bibeln framför sig och penna, bläck och papper och gjorde djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken. ... Lotta var van, att Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa kvällarna. ... Ibland kom till och med prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga tusenårsriket. (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 118-120; Lotta Hedman)

Skall jag nödvändigt in i det också, och nu genast? Jag menar läseriet. Kanske. Det var icke det jag ville tala om med dig. Det är liksom inte mitt. Jag hade så mycket annat som stod mig närmare och som jag måste bärga. Men - det är väl inte en så ren slump, när allt kommer omkring, att jag, det första jag började se mig om, stötte på denne 5:an och hans ljushåriga hustru, som skulle hem till en andaktsstund. Det hör allt med till livet i hemmabyarna - främmande eller ej, dystert eller ej, men det tränger sig fram, och jag kommer icke vidare förrän jag gett mig ro att se också dessa som på kvällarna gingo till sin sammankomst, mörkt folk för oss, kanske inom sig fyllda av ljus. Men icke vårt ljus? Nej. Och vem av oss var då sjuk och vem var frisk? Och vilket är fördom? Två världar och två folk, det är allt vad man kan säga. Två solar och två dagrar, den ena varm och verklig, den andra kall och ödslig. Men vilken var den verkliga, och vilken var den ödsliga? Vår värld för dem och deras för oss. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 34; Prosten åker hem)


ca 1910 - ca 1900

Att jag återsände böckerna, betydde endast att de förföljde mig och började tynga på min rättskänsla! Jag drog ut i öknen när sista stormen skulle gå lös, för att meditera och göra opp gamla bokslut; jag ville äfven klippa kontakterna med de sista sju årens upplefvelser och dessas qvarlemnade intryck. ... Jag tror vi råkas igen, som förr, men icke fullt som förr, dock nästan, i harmlös glädje och samlade kring Beethoven, när stunden är inne. Jag har inga pretentioner som profet eller moralist, och är icke "läsare", fastän jag skrifvit Blå Boken. Jag är glad i hågen att efter tio års kamp nått den barnsliga klarhet med hvilken de högsta problemen skola skådas, och att jag får bygga på brända tomter. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 96-97; brev 1 nov 1907 till konstnären Richard Berg)

Man får vara måttlig i religion liksom i arbete och alkohol, eljes blir man - läsare och fyllerist. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 329; brev 25 dec 1906 till Carl Larsson)

Åre ligger i en grop vid foten af ett lågt berg, som heter Åreskutan och icke är något fjeld. Fjeld finns icke i Sverige, men i Norge. För öfrigt är Åre tråkigt, dyrt, societet - och läseri, med tukthusordningar; och der blir du ihjelpratad. Gå till Norge! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 273; brev 27 juni 1906 till Harriet Bosse och Anne-Marie Strindberg)

Detta att Kristus uppträder är väl att fatta symboliskt: Kristos i Mennesket, och betyder icke att vi skola omfatta murkna lärosatser eller bli "läsare". Jag är Kristen fritänkare, men umgås Kristus som med en Magt, en Kraftkälla, men icke ett mönster, som jag aldrig kan nå under det jag är bunden vid jorde- och samhällslivet. ... Anser sig (din vän) ha en kallelse och är säker, då skall han bestå striden, och han har frid midt i bataljen. "Herren varer stridande för Eder; I skolen stå stilla dervid." (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 55-56; brev 15 aug 1904 till Nils Andersson)

Om teaterpubliken bestode af idel ortodoxa Lutheraner, Läsare, så hade Ni rätt i Er fruktan; men då (för det första) inga läsare gå på teatern och (för det andra) publiken består af "fritänkare" och menskor med sinne för konst, alltså religiöst indifferenta, så är jag öfvertygad Ni har orätt. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 287-288; brev 15 sept 1903 till Emil Schering; i ett brev 10/9 1903 berömmer Schering i översvallande ordalag Näktergalen i Wittenberg men framhåller att dramat var för mäktigt för samtiden, att skildringen av Luther var för djärv och chockerande)

För att visa att (Eleonora i skådespelet Påsk) fört en fridens engel med sig, som hennes mor säger, måste ni hålla henne ljus, blid, och framför allt icke predika eller straffa som våra läsare. Och, märk, när Benjamin frågar om hon är läserska, och hon svarar ja, så är detta endast för att afklippa en närgången fråga, ej för att bekänna. Ty våra läsare kunna icke le - men det kan Eleonora, emedan hon tror på en god Gud som kan förlåta fastän han roar sig att skrämma barn. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 21; brev 8 febr 1901 till Harriet Bosse)

(1900 Mars) 29:e Pastor Flyborg dog. Vid 70 års ålder. Jag har de sista dagarne studerat "läseri", talat om läsare och äfven om Flyborg. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 111)


ca 1900 - ca 1890

Vill Du öfvervinna ditt Kristhat så läs Chateaubriand Le Génie du Christianisme, som är rolig, flott, vacker, såsom Katolicismen i sitt ljusa sätt att se tingen är gent emot protestantismen. (Den strängaste munk blir ändå aldrig "läsare.") Derför behöfver Du ej bli Kristen, endast öfvervinna ditt hat mot Kristus. Jag är icke katolik endast amatör och kan icke binda mig i någon bestämd form. Tror hufvudsakligen på "Kristos i Mennesket." Kristendom såsom Vesterländsk kulturmagt o.s.v. ... Du märkte i ditt föregående bref att Andarne äro snälla mot Dig när Du är snäll. Detta är vishetens begynnelse! God fortsättning! (August Strindberg "August Strindbergs brev sept 1898-dec 1900" s 119-120; brev 26 mars 1899 till Leopold Littmansson)

Leb' wohl und lese den Bibel, da steht Alles, und ich frage ihn jeden Tag zum Rath! (Lev väl och läs Bibeln, där står allt, och jag frågar den till råds varje dag!) (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 363; brev 29 aug 1898 till dottern Karin Strindberg)

Som skeptiker borde Du söka vissheten med ett experiment. Gör några sådana! Inställ till exempel dina religionsförföljelser och se om nattsömnen återkommer, och om nervositeten försvinner. De andra experimenten räknar Du lätt ut sjelf! ... ... Håll nu frid med Magterna och förfölj icke de olycklige som äro under bannet. Det är icke roligt vara läsare! Så får du frid och nattsömn. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 282,287; brev 24 mars 1898 och 1 april 1898 till Waldemar Bülow; BG Ask-kommentar: Första brevcitatet - i varje fall på svenska - om läsare efter den s k Infernokrisen; jämför tidigare citat)

Fritänkares barn, ja de bli allt så snällt kyrkliga, om de duga till något. Jag vet aldrig något som så gett mig lust att bli läsare som att min far blef rent rasande, då han talade om läseri. Tänk efter själf om dina egna imponera på dig. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 86; brev våren 1897)

Jag har icke råkat någon af menniska född som älskat sin fiende, såvida nemligen icke denna fiende varit af motsatt kön, eller då fienden varit slagen till marken och det varit i glädje deröfver man blifvit ädelmodig, och förlåtit. Den dag jag skulle älska mina fiender, skulle jag ju hata mig sjelf. ... Jag har aldrig begärt kärlek af menniskor, endast begärt att få gifva kärlek, och jag har märkt att alla elaka pocka på kärlek, och de som predika kärlek och fordra kärlek göra detta i en så elak ton. Jag har aldrig sett så hatfulla menniskor som "läsarne", hvilka tro att de älska! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 259; brev 11 juli 1896 till Torsten Hedlund)

När jag var yngling var jag ytterst religiös, ideelt anlagd som man kallar det. ... Jag anslöt mig till läsarne som sökte själens helsa och lärde kärleken. Men anslutningen till en grupp, som visades sig vara det elakaste, mest hersklystna, började trycka mig, och när jag gick till botten med saken, tog försteget för de andra i sjelfvets dödande, och de sågo att jag började bli mer helgon än de, hatade de mig. "Ner till oss, men icke så djupt att Du blir öfver oss! Dessa menniskor hade icke kärleken. De voro en grupp af otroligt sjelfviska jag med en förkrossande majoritet och hade alla funnit den enda Sanningen. De måste gå i flock, ty de voro svaga; trodde sannolikt att de älskade medmänniskorna, vande sig tro det, men gjorde det intet - hvem vet hvilka krafter regera i oss? ... Denna herrsklystnad! Teosoferna som ej gått naturvetenskapernas långa mödosamma propylé, de äro inne i templet och veta allt, utan att veta något. Det är rena gamla religionen, tron utan vetande, förnuftets dödande, men icke sjelfvens, ty gruppjagen sättes ju öfver alla andra som icke höra till gruppen. Och det är så likt min ungdoms pietister! ... Ni menar att jag står för ett nytt skede i mitt lif. Jag tror det också, ty jag är orolig som en kräfta när hon ömsar skal - men hvad som nu kommer, anar jag ej. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 206-208; brev 11 aug 1894 till Torsten Hedlund)

För mödan räddes (komminister Karl Palmberg i Månsarp) icke. Flitigt studerade han sin bibel och ivrigt rådfrågade han var och en, som han trodde känna vägen till de bergspetsar och utsprång, som han ännu ej uppnått. Men han var icke nöjd, när han nått målet på de stigar andra trampat. Ännu outforskade områden lockade honom med oemotståndlig makt. Det fanns ännu mera av Guds djupheter och frälsningens rikedomar att lära känna. Den helgade aningen och förnimmelsen ledde honom. Kärleken till Gud och den frälsning han berett oss, var här som alltid drivfjädern att bättre kunna tjäna Guds församling. ... Hade han under sina ivriga forskningar och stilla kontemplationer funnit något, som givit honom ljus och glädje, föraktade han icke att med fantasiens hjälp gripa det och giva det form och gestalt, så att andra kunde få del därav. Stundom förledde detta honom till djärva uttalanden i bilder och liknelser, vilka de mera sansat tänkande ej kunde godkänna och somliga togo anstöt av. Men följde man honom välvilligt på hans höga, av Anden ledda flykt, kände man alltid, att man var på heligt rum. Nya förhoppningar, aningar och förnimmelser väcktes i själen, vilka manade till bön samt ett flitigare rannsakande i de heliga skrifterna. Hans strävan var att upphämta källans klaraste vatten och räcka den törstande, att göra den andliga världens härlighet och rikedom gripbara för tron och förnimbara för den helgade människoanden. Syftet var rent och helgat och därför verkade det helgande på dem, som följde honom. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 122-123)

Fru (Strindberg) bör upplysas om, att redan i vintras då kyrkorådet inblandades, ett förslag var å bane att på grund af föräldrarnes ömsesidiga beskyllningar, barnen skulle tagas från båda, och sättas in hos en läsare! Detta kan hända ännu! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 380; brev 29 nov 1891 till Ellen Key)

Nämndemannen (vid Värmdä tingsrätt, handlanden Alexander Boman från Gatan på Runmarä) färklarade mig, att, oaktadt han är läsare, och således min fiende, han skulle ha motsatt sig barnens äfverlemnande åt Fru Sg. om han ej nädgats lemna tinget den gången färe målets afgärande. Hans mening om Fru Sg. = att hon lider af delirium. Han har sett henne i 2 somrar och vet huru hon ställde ut spioner som skulle vaka äfver barnen när jag promenerade med dem, på det att jag icke "skulle märda dem". Ja, det är mina gamla misstankar att jag varit gift med en galen menniska, som bland 100 andra hade den fixa idén att jag var galen. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 273; brev 15 maj 1891 till Fredrik Vult von Steijern)


ca 1890 - ca 1850

När jag ser motsägelseandan urarta derhän att folk gå och bli läsare derför att AugSg är fritänkare ... så längtar jag utrikes igen. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 374-375; brev 30 sept 1889 till Albert Bonnier)

Två pigor äro anstälda från skärgården som äro rekommenderade: Unga, starka, villiga; halfläserskor men gladlynta; ärbara, så att inga misstankar om att ditt och barnens hem är orenadt behöfver uppstå. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 320; brev 8 maj 1889 till Siri von Essen)

Galton (och Nietzsche) tro att brottslingen är en stark som ej kommit på plats. D(et tror) jag ej! Den starke intelligensen kan böja sig, (v)ara smidig, bära, tåla, vänta! (Jag har böjt mig och skrifvit Hemsöborna i pjes! för Södra Teatern!!!för att få skrifva flera tragedier!) Den starke brottslingen är svag i intelligens, (= dum) stark i emotionerna (= djuret). ... Vi lida derför att vi måste ödelägga millioner hjernceller med Jesus och Carl XII. ... Vi vräkte Jesus som bar vår skuld och vi fingera determinismen = skuldlösheten. Hvilket var det största skälmstycket. Har du märkt att (alla? ") läsare" förete brottslingstypen? T(änk) då hvad Jesus var skön för dem (jemf. Klockarn på Rånö). (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 248-249; brev 19 febr 1889 till Ola Hansson; i novellens "Klockarn på Rånö" av Nietzsche inspirerade slut skildras hur klockaren till sist finner frid och dövar sitt sjuka samvete i tron på Kristus)

Akta Er för att rifva Statskyrkan! Titta på Amerika och England hvad som kom i stället! En ruttnande statskyrka är en välsignelse och när den faller faller hela kakan. ... Protestantismen har hindrat den totala förruttnelsen! Läseriet hindrar! (Fredrik) Fehr ... önskar dissenterlag derför att jag låtit döpa mina barn och supit presten full. ... När vi nu få dissenterlag, så kommer det att anses oliberalt att skälla på olika tänkande! Tänk hvad läsarna ska gona sig sedan! Nej! En god rutten statskyrka ska vi ha! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 140; brev 13 okt 1888 till Knut Wicksell)

Skulle jag, efter som vi ha affärsförbindelser, våga besvära Er om några uppgifter (om Hallands Väderö). ... En sak till: Om man är läsare på Väderön? (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 45-46; brev 21 mars 1888 till Hans Österling)

Min 'hustrus barn' kan inte gå i skola här (i Danmark) för språkets skull, och måste ha läseböcker på Svenska. Vill Du sända mig: 2 ex. af följande läroböcker (de allra minsta) för Småbarnsskolan (icke folkskolan): Räknebok; Allmän Historia; Svensk Historia; Geografi; Berlins Lilla Naturlära; Geometri; Fransk Språklära; Svensk Språklära; allt utan läseri! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 378; brev 20 jan 1888 till Axel Strindberg)

Ovanför (Fjodor Stepanovitjs) säng hängde en bur med en fågel i. Bägge delarna tillhörde värden. ... Fågeln tättade oroligt omkring i buren, hackade med näbben mot vattenbehållaren av bleck och sjöng, än som en stare, än som en gultrast ... "Den där låter en inte få sova!" tänkte Fjodor Stepanovitj. "Fan också!" ... "Varför har du slagit ihjäl en skapad varelse, din själamördare?" hörde han frampå morgonen. Fjodor Stepanovitj öppnade ögonen och såg framför sig värden, en halvfnoskig gubbe, som var läsare. Värdens ansikte darrade av vrede och var betäckt med tårar. "Varför har du, förbannade karl, slagit ihjäl min lilla fågel? Min lilla sångfågel, vad har du haft ihjäl den för, din satans fan? Säg? Vem har du dödat? Vad gjorde du så för? Dina ögon är fräcka, din blodtörstiga hund! Ut ur mitt hus, jag vill inte känna lukten av dig här ens! Ge dig av, på ögonblicket! Nu, strax!" (Anton Tjechov "Tjuven" s 185-186)

I början af Oktober är min roman (Hemsöborna) färdig. ... Hvem skall vilja förlägga? Alb. B. vill skoja åt sig verket. ... Hvem är Alb. Bs värsta förläggarfiende utan att vara läsare? ... ... Kan du fråga Thyrax (Erik Thyselius) hur det var på Rummarö och om folket är sådant att jag kan bo der året om med jagt och jordbruk. Anses vara läsare der! ... ... Ville du göra mig den tjensten ... att höra om på Rummarö hvar jag hos några hyggliga menniskor kunde få bo året om i två rum och kök, med en trädgårdslapp, jagt- och fiskrätt för husbehof, så vore du bra snäll. Skulle menskorna vara läsare, vore mig okärt. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 270-271,277; brev 5 sept 1877 till Pehr Staaff samt brev 18 sept 1887 till Ossian Ekbohrn)

Jag ämnar framlägga en förslagsmening om den reala, den fysikaliska orsaken till de företeelser, som hänföras under tyngdlagen, hvars formella sätt att verka utreddes och en gång för alla matematiskt fastställdes genom Isak Newton. Hvad som härtill ger mig mod, är just det att det endast är en förslagsmening, en hypotes, hvarom nu är fråga, och att hypotesen av gammalt äger rätt till ett vänligt mottagande. Stora vetenskapsmän hafva sagt, att en hypotes, rätt använd, aldrig skadar, men alltid gagnar; att hon gagnar i samma mån, som hon är åskådlig; och att hon gagnar, äfven om hon icke träffat det riktiga, utan endast ett analogon till det riktiga, emedan man då genom analogiens fullföljande kan ledas till nya upptäckter; ja, att äfven en alldeles oriktig hypotes ej är utan värde, emedan forskaren med henne till utgångspunkt måste stöta på företeelser, som motsäga henne och gifva uppslaget till en ny och bättre hypotes. (Viktor Rydberg "En hypotes om de fysikaliska orsakerna till tyngdföreteelserna" s 109; föredrag i Göteborgs Kongl. Vetenskaps- och Vitterhetssamhälle den 22 maj 1876)

(Boken) Hermione är nu recenserad grundligt ransaka nu skrifterna och följ numerordningen på felen - samt observera anmärkningarne. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 39; brev den 28 september 1870 till Strindbergs kusin Johan Oscar Strindberg)

"Vad först flickans föräldrar beträffar", (sade kronolänsman Sjöqvist), "så äro de kända för att vara läsarepack; endast läsare kunna avslå ett så lysande anbud som ditt, (patron) Brackander; de fråga, gubevars, föga efter jordisk lycka och jordiska ägodelar. . . . Vad åter angår flickan själv, så blir hon nog medgörlig, när bara hennes käraste är borta. Hon skall snart glömma (sin trolovade Sven) och med tacksamhet emottaga ett giftermålsanbud, varigenom hon blir ett rikt och förnämt fruntimmer, i stället för en simpel piga." . . . "Johanna vet", (sade Sven till patron), "att jag kan arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds ord, att en hustru skall dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gärna slita ont för min skull, om Gud så vill . . . " "Där sticker "läsaren" fram! Är det icke för löjligt, bror Brackander? Hi, hi, hi!" grymtade Spöqvist. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 63,71)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Min farfar Reb Samuel hade i många år vägrat bli rabbin och i stället ägnat sig åt Kabbalastudier. ... På den tiden var det en kvinnas självklara lott att föda barn, laga mat, sköta hushållet och förtjäna uppehället - medan mannen studerade Toran. I stället för att klaga prisade våra far- och mormödrar sin Gud som låtit dem få makar som var lärda män. På äldre dagar, då farmor inte längre förmådde försörja dem, gick farfar med på att bli rabbin. ... Farmors innerligaste önskan var att hennes barn skulle studera Toran. ... När (äktenskaps)kontraktet (mellan far och mor) skrevs under ... sade far ingenting till de andra trolovade ynglingarna som försökte prata med honom om butiker, hus, klockor, resor och politik. Han var okunnig om allt utom hur man tjänade Gud ... och kunde inte ens skriva ner sin adress med icke-judisk skrift. ... Nör mor mötte sin tilltänkte man blev hon brydd inför denna rödskäggiga människa. Men då hon hörde honom diskutera religiösa spörsmål med hennes far greps hon av både respekt och beundran. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 45-46; Släktträdet)

När Filippus ... träffade Natanael och sade till Honom: "Den, som Moses skrivit om i lagen, och profeterna, hava vi funnit" - så yttrades detta med en fröjd och en visshet, som ej lämnade rum för något vidare bekymmer eller tvivel. Med samma fröjdefulla visshet skola alla, som rannsaka skrifterna, finna huru de vittna om Honom, huru allt vad Gud förut i årtusenden låtit förkunnas om den som komma skulle, till tid och ställe och alla omständigheter så fullbordades, så inträffade, som Han från urminnes dag beslutit i sin eviga vishet och utlovat av outgrundlig nåd. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 69; Juldagen)

Termen "läsare" förekom första gången i ett religionsmål i Västergötland 1761 som beteckning på anhängarna av herrnhutiska väckelserörelser. Småningom började termen användas även i Norrland, och innebörden vidgades till att omfatta alla som skilde sig från sin omgivning genom att flitigt läsa Bibeln och andra uppbyggelseböcker. De läste inom ramarna för en muntlig läskultur, där även den enskilda människan läste högt för sig själv. Själva högläsningen underströk textens budskap och gjorde det samtidigt svårt att dra skarpa gränser mellan individuell och kollektiv läsning. Det speciella var inte att de "läste", utan att de gjorde det "flitigt". Vid sina visitationer inskärpte biskoparna vikten av bibelläsning. Deras iver gällde dock "söndaglig" läsning i hemmet. ... Ännu tydligare blir skillnaden i "sättet" att läsa. Läsarna läste för att begrunda det lästa genom att samtala om och med bibeltexten, dels inom sig själva, dels med andra. De gjorde det lästa till bön, där de erkände sig vara samma slags syndare som människorna i de bibliska berättelserna, och höll fram Guds löften från Bibeln som sitt hopp och sin trygghet. De förstod vad de läste mycket konkret och hade inga svårigheter att identifiera sig med bibliska personer och händelser. I Bibeln fann de mönstret för ett individuellt och antiauktoritärt handlande. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 73)

I (levnadsteckningar efter döda, så kallade) personalier avtecknar sig idealet med den regelbundna och systematiska bibelläsningen: "ty lade hon all flit att lära läsa den Heliga Skrift, på det Hon icke allena med öronen måtte höra, utan och med ögonen se Guds nådelöfte emot de fromma". Det nämns inte sällan att personen ifråga läst igenom Bibeln flera gånger. Maria Ekenberg, född i Åbo där fadern var assessor vid hovrätten, kan nämnas bland dem vars flitiga bibelläsande redovisas. Hon sägs ha hunnit till profeterna vid sin fjärde genomläsning av Bibeln när hon dog 1666, knappt trettio år gammal. Ett annat exempel är Axel Oxenstierna. Att döma av egna kommentarer och anteckningar ägnade sig denne storman i svensk 1600-talspolitik även åt flitig och regelbunden bibelläsning. En handledning med anvisningar för hur man skulle fördela bibelläsningen under veckans dagar för att komma igenom hela Bibeln på ett år gavs ut på 1690-talet, "Biblisk Calender". Här rekommenderas hemmets morgon- och aftonandakter som lämpliga tillfällen för läsning av ett eller ett par kapitel ur Den heliga skrift. (Valborg Lindgärde "Svensk kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 277)

Lagen och profeterna kunna icke rätt predikas och förstås, så framt wi icke se Christus inswept deruti. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 71 i kommentar till Luk 2:1-14)

Hwad hjelper det oss, att wi så rikligen hafwa och höra Skriften, om wi ingen lärdom och ingen nytta hemta deraf? – alldeles som en flicka, som sutte midt ibland blommor, men icke wille plocka några, för att göra en krans. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 86)

I gudomliga ting bör hwarken fader eller moder, än mindre biskop eller någon menniska, utan Guds ord allena lära och leda. ... Wi böra låta exemplet i wårt evangelium (Luk 24:44-47) uppmuntra och lifwa oss, att gerna tala och höra talas om Christus samt umgås med Skriften och Guds ord, om det också icke alltid så lätt förstås eller så gå oss till hjertat, som det borde, helst wi här se, hwad kraft och werkan det har med sig, när man med enfaldigt hjerta umgås dermed. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 174,268)

Wi predika sådana artiklar, som icke stödja sig på menniskors förnuft och förstånd, utan på Skriften; derföre skall man ock ingenstädes söka eller förklara dem utom i Skriften. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 423 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

Mycken frid njuter den, som gerna förblifwer i ensligheten med sin Gud, ofta beder, ofta läser Guds Ord, och med allwar sysselsätter sig med heliga betraktelser. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 63)

(Kristus sände judarna) inte till en läsning bara utan till ett noggrant och eftertänksamt sökande, ty Han sade inte ”Läs Skrifterna” utan ”Sök i Skrifterna”. … Dessa ord (som avser Kristus) låg inte på ytan, inte heller var de framlagda för allmänt beskådande, utan låg mycket djupt gömda som skatter. Den som nu söker efter gömda ting skall aldrig finna föremålet för sitt sökande, såvida han inte söker med omsorg och möda. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:147)

Vi måste gå igenom Skrifterna inte slumpartat eller slarvigt utan med all noggrannhet så att vi inte trasslar in oss. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:207)

När vi lämnar allt annat åt sidan, ägnar oss åt Gud och blir övade i hans vittnesbörd, då vänder vi oss till Herren. Vill du att din son skall lära sig de fria vetenskaperna, det vill säga grammatik och retorik? Låter du honom då inte vara fri från allt annat och ledig? Låter du honom inte lägga allt annat åt sidan för att ägna sig åt detta enda studium? Ser du inte till att det varken saknas lärare, mästare, böcker eller tillgångar, att ingenting fattas honom förrän han har lyckats nå målet för sina planerade studier? Vem av oss vänder sig på samma sätt till att studera den gudomliga lagen, vem av oss ägnar sig så mycket åt den? Vem studerar de gudomliga skrifterna med samma iver och möda som när man studerar de mänskliga? (Origenes "Om Moses strålande ansikte och om slöjan som han satte över det" s 30-31)

Jag lade noggrant märke till de ställen som (villolärarna) förvanskar från Skrifterna med syfte att anpassa dem till sina egna påhitt. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 359)

All fornkristen teologi var judisk, eftersom det språk och de föreställningar den använde huvudsakligen var förankrade i Gamla testamentet. (De kristna s 97; David F. Wright: Vad de första kristna trodde på)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Har då (Svenska Alliansmissionen) ingen tydlig linje? Jo, den djupa "kölen" under hela "seglatsen" har varit den fasta tilltron till Bibelns vittnesbörd. Väckelsen på 1840-talet fick sin näring i intensiva studier av Bibeln. De s. k. Jönköpingspredikanterna var kända för sin fasta och frimodiga tro på det som Gud uppenbarat i sitt ord. När förslag till samgående med Svenska Missionsförbundet från 1905 och framåt framfördes ett antal gånger föll det på att ledare och förkunnare inom SAM var rädda för det man bedömde som liberal teologi inom SMF. SAM:s bibelinstitut - nu Korteboskolan - har givetvis från sin tillkomst 1919 spelat en huvudroll när det gäller att förankra blivande förkunnare i Bibelns huvudsanningar. I början av 1940-talet knöts David Hedegård till Korteboskolan. Han hade då under ett antal år stått i centrum av en bibelsynsdebatt som skakade SMF i grunden. ... De som "satt vid Hedegårds fötter" fick outplånliga intryck. (Förre rektorn på Korteboskolan) Stig Wikström var en av hans lärjungar. Under sina många år som lärare och rektor på skolan höll han den starkt bibeltrogna linjen kraftfullt vid liv. Förtroendet för Bibelns budskap är fortfarande orubbat på Korteboskolan. Detta kan tyckas självklart för den som inte är något insatt i den teologiska världen. Den tragiska sanningen är att en mängd teologer ifrågasätter så gott som allt i Bibeln. ... Alltför få inser vilken avgörande betydelse en teologisk utbildning med respekt för och tro på Bibeln har för blivande pastorer, missionärer och ungdomsledare. Finns inte grundtilliten till en suverän Gud som uppenbarat sin vilja och plan så finns heller ingen frimodig förkunnelse. (Eskil Albertsson "En luthersk-roseniansk-baptistisk-pingstpåverkad Alliansmission" s 9; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Jag händerna knäpper kring Bibeln, ty jag lärt mig älska den. Den visat mig vägen till frälsning, nu är den min bästa vän. ... Den skänker mig kraft i striden, den giver mig ledning och råd, och den inspirerar till strävan att utföra ädla dåd. ... Så vill jag dess budskap följa och vandra uti dess ljus. Min moder den smekte med handen, förr'n hon gick till Faderns hus. ... Sen dess har jag läst den var morgon och kan icke undvara den. Kamrat, studera din Bibel, så blir den ock din vän. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 44; Flickan och Bibeln)

Kunskapen om vad det står skrivet blir till synes allt mindre - ihåligt - och begränsat. En allt "tunnare Bibel" finns med i bagaget hos allt fler. Vi behöver hjälpa varandra återupptäcka var det står skrivet. Förutom att vår kunskap blir större, så får vi uppleva en större trygghet och frimodighet. Dessutom blir upptäckarglädjen vår när vi blir "läsare" på nytt igen. (Arne Petersson "Så står det skrivet ..."; Jönköpings-Posten den 22 februari 1985)

Vad kan då människan själv göra för att bliva delaktig av tron? Jfr hur man i Berea tog emot ordet, rannsakade skrifterna och kom till tro. Apg 17:10-12. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 9)

(Judarna i Berea – Apg 17:11) läste skrifterna noggrant. I dag är det sant att Bibeln läses av många – men studeras av färre. Skall man läsa noggrant och studera Ordet måste man koncentrera sig så att man är engagerad i läsningen för att förstå vad som sägs. Att läsa ytligt bara för att man skall ha läst är inte värt mycket. Bereajudarna forskade således var dag i skrifterna. Guds oerhörda skatter hittas i regel inte av tillfällighetsläsaren. Det skall något av rannsakan, undersökning, ivrigt sökande till för att förstå det underbara. Man måste söka som en guldgrävare söker guldet. Då blir det som Ps. 119:127 säger: ”Därför har jag dina bud kära, MER ÄN GULD, ja mer än fint guld”. ... Henrik Schartau skrev en gång mycket träffande: ”Den som brukar Guds ord får icke likna mannen som kommer till bordet i ett värdshus och där tar för sig av det som smakar honom, under det att han vrakar det andra. Den som brukar Guds ord måste vara lik tiggaren, som står vid dörren och tackar och tar emot”. (Stig Wikström "Tillsammans kring Bibeln" s 22-23)

(Simeon) räknade med Gud. Simeon levde ett öppet liv - öppet för Gud. Därför gick han till de heliga skrifterna. Därför blev han förtrogen med profeterna och deras förkunnelse. ... Också du och jag är kallade att söka såsom Simeon gjorde och att finna vad han fann: Honom som är världens ljus. (Holger Lindkvist "Ljuset i mörkret"; kommentar till Luk 2:25-35; Jönköpings-Posten den 28 januari 1967)

Gammaltestamentliga löftesord och förebilder når sin uppfyllelse och verklighet i Jesus Kristus, i hans person och gärning. Profetian har blivit frälsningshistoria. (Knut Svensson "Det skulle fullbordas"; kommentar till Matt 21:1-9; Jönköpings-Posten den 26 november 1966)

Några kvällars predikningar kom som Bibelns svar på i frågelådan nedlagda spörsmål i andliga ting. Det vore lockande att låta en hel mötesseries predikningar utgöras av skriftenliga svar på både troendes och sökares frågor. Det blev säkert en särskild närkontakt och förnimmelse av samspel mellan talare och lyssnare; ett sådant verkligt aktuellt budskap borde inte behöva "missa adressen". Ty "I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp, som är i eder". (Karl-Göran Zettergren "Evangelisthälsning från Bor" s 10; mötesserie i Bor 6 november - 1 december 1963)

Med den andliga träningen vill (Tabergs) juniorförening ge den unge medlemmen hjälp i brytningstiden, då det sjuder inom honom och han famlar efter fasta livsnormer, söker en mening med tillvaron, en idé att kämpa för. Främst bjuder juniorföreningen honom Guds ord som ljus och lykta på livets stig. Näppeligen har något möte de gångna femtio åren hållits utan bibelläsning, bön och andlig sång. De unga har fått lära sig råka i den heliga boken, att läsa den till vägledning, att studera den till sann kunskap. Bibeln är en källa till verksamt liv i dag, inte bara en krönika över händelser långt i det förflutna. Som bibelstudieledare har främst (missions)församlingens pastorer tjänat: Einar Rimmerfors, Konrad Abramsson, Yngve Löf, Arvid Wickström och nu (1952) Holger Forsberg. (Simon Ottosson "Tabergs Juniorförening - träningsfält för tro och liv" s 10-11)

Förra sommaren (år 1951) hade vi (tabergsjuniorer) ett strålande läger på ungdomsgården Stora Skottek vid sjön Åsunden. ... I lägerprogrammet förekom också andliga övningar, som gällde oss mera personligt. Det var morgonbön, frivilliga bönestunder och inte att förglömma, bibelstudier. En sak är klar: pastor Forsbergs bibelstudier blev mycket uppskattade. Det finns det många bevis för. (Harald Fält "Fullträff i Skottek" s 43)

Med våra studiecirklar (i Svenska Alliansmissionens Ungdomsförbund) vill vi ge kunskap om Bibeln och i Bibeln, vi vill väcka intresse för Bibelns läsning och skapa förutsättningar för bibelsamtal. I detta studium vill vi visa Bibelns plats i en modern tid och den moderna tidens plats i Biblens olika sammanhang. Vi vill ge en sann kunskap och därmed sätta en gräns för ett ytligt betraktande och för allehanda spekulativa utläggningar. (Stig Dominique "Ett kristet studieförbund" s 130-131; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)


ca 1950 - ca 1900

Genom ett centimeterdjupt snitt nåddes härden, och ett gulgrönt, tjockt stinkande var flödade och ögonblickligen lättade det hela. Både (storlaman) och hans folk lyste upp, och nu förstod de alla, att det värsta var över, och att lamans liv var räddat. ... (Storlaman) bjöd oss (missionärer) att alltid komma och hälsa på, då vi kom till trakten, och jag påminde honom om igen om, att han hade Himmelens Gud att tacka för att vi kom, och jag bad honom forska i evangelierna för att lära känna Jesus Kristus och hur Han blivit vår Frälsare. (Joel Eriksson "Välsignelse dold i olyckan" s 34-35; år 1947 i Mongoliet; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Robert Fur . . . var född i Björkö 1887. . . . I hemmet fanns en då nymodig möbel: ett bokskåp med glasdörrar. Där placerades Fjellstedts Bibel, Arndts Paradislustgård, Kristens resa och en från engelska översatt bok Fäll aldrig modet. De båda sistnämnda lade grunden till hans livsåskådning, påstod Robert Fur. . . . Året 1943 blev dramatiskt för (Robert Fur som då var rektor på Jönköpings Kristliga folkhögskola i Jönköping). Rektorn var i början av året sjukskriven i två månader på grund av överansträngning och erhöll på egen begäran för det kommande året befrielse från rektoratet men behöll lärartjänsten. Examensdagens kväll i maj blev ödesdiger. Skolans inspektor, missionsföreståndare Axel Andersson, delgav Robert Fur att styrelsen önskat hans avgång. Man fann honom "alltför originell och konstnärligt betonad och behövde en sakligt orienterad organisation." Chockad och djupt upprörd skrev han omgående sin avskedsansökan. . . . Efter avgången studerade Robert Fur en kort tid i Lund, var lärare vid Alliansmissionens skola i Kortebo men företog framför allt krävande predikoresor, ofta i samband med församlingsveckor. . . . (Robert Fur) kom ur läsarnas skara. Morgon, middag och kväll läste han sin bibel. Han var övertygad om att i den dagliga förbindelsen med Gud "reflekterar samvetet oupphörligt den Eviges ljus och samvetet ger klart utslag och människan hör ovillkorligt dess röst." (Gunnar Fur "Robert Fur och folkhögskoleidén i Jönköping" s 69-77)

Förra året (1941) skedde en omdaning av skolan (i Kortebo) vid missionslärare David Hedegårds tillträde som rektor. Denna omdaning kan sägas innebära, att den i stället för den amerikansk-engelska typen av bibelskola (som vid Moody Bibelinstitut i Chicago) med andra ämnen än direkta bibelämnen vid sidan om bibelinstitutet nu övergått till uteslutande studiet av bibelämnen. ... För sådana som icke kunna komma till skolan som elever kan undervisning ske pr korrespondens genom Evangeliska Skolans Brevskola. (Enock H. Skooglund "Svenska Alliansmissionens skolverksamhet" s 58-59; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

En nutida författare (J:E. Lundahl: Svenska Mogonbladet 1941, N:r 203) har givit följande sanna karakteristik över småländskt fromhetsliv, som är ett arv från fäderna: "Det bestående och uppbyggande i den småländska läsartypen är dess andliga värme. Här är det emellertid icke fråga om några tillfälliga känslosvall, icke ens en stor brasa, som snart brinner ned. Här gäller det något konstant, något bestående, som icke i något avseende har flyktighetens drag över sig. Den som varit med på ett missionsmöte i Stora missionshuset i Jönköping och hört den sammanträngda folkskaran på ett par tusen personer sjunga den gamla läsarsången "Med Gud och hans vänskap, hans ande och ord", han har en aning om vad det småländska läseriet betyder. ... Denna andliga, djupa evighetslåga har sina rötter i Kristi försoning och vad som skedde på Golgata kors. Men på samma gång har den något av landskapslynne i sig. Typen finns egentligen endast i Småland. Men det är ett klenodium, som bör vara dyrbart för hela vårt land och hela vårt kristna folk." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 149)

Den frikyrkliga rörelsen som i min barndom (tiden 1856-1864 i Jönköping) uppträdde i det så kallade läseriets föga tilltalande former, har sedan dess trätt in på helt andra, sundare banor och har dessutom ryckt upp kyrkans män och lärt dem inse faran av att lekmannapredikanterna taga ordet ur deras mun och makten ur deras händer. Redan biskop Thomander varnade sina ämbetsbröder härför på ett prästmöte i Göteborg, och han betecknade då även läseriet såsom "denna i och för sig så förklarliga protest mot prästerskapets sömnaktighet och slentrian". (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 210-211)

Det råder ... en vitt utbredd missuppfattning om vad som menas med "bibelstudium". Detta låter sig lätt nog förklaras därav att det mera lekmannamässiga studiet av bibeln i dess modernare former energiskt propagerats av våra reformerta bröder. Och av deras tillvägagångssätt kan man ibland lätt nog få den föreställningen, att bibelstudium består i ett fyndigt upptäckande och sammanställande av bibelord verbalt analoga men dock lösryckta ur sina respektive sammanhang. Och detta i det eljest vällovliga syftet att få ständigt nya anledningar att betona någon praktisk lärdom samt beledsaga de personliga tillämpningarna med träffande anekdoter. Sådant tillvägagångssätt kan i rent evangelisatoriskt syfte vara fullt berättigat och mycket intresseväckande. Men att kalla det för bibelstudium, det är vilseledande och därför orätt. (Joh. Rinman "Om bibelinstitut" s 25; artikel i Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 8 januari 1925)

(Jönköpings-)Postens ovanskliga förtjänst är den att ända från sitt första framträdande och mig veterligt utan något afbrott har den varit talesman för den s.k. friare, andliga riktningen i vår bygd och i vårt land. Och bland de många smeknamn, hvarmed Posten under de gångna 50 åren i dagligt tal hugnats, har väl "läsare-posten" varit det vanligaste, hans enda titel under den första tiden. Och den titeln har Posten ärligen förtjänt. Jönköpings missionsförening och Jönköpings-Posten voro från början som ett. (Svening Henriks "Jönköpings-Postens banbrytningsår"; Jönköpings-Posten 1916-03-04)

Utgifterna för söndagsskolan finns antecknade i (Ekeryds Missionsförenings protokoll) från 1909. Många minns säkerligen söndagsskolfesten som ett ljust och vackert minne. Granen med levande ljus, utdelandet av karameller och tidningar. Nya Testamenten till de äldsta eleverna utgjorde stora upplevelser för den tidens barn. Lektionen för barnen var lärorik även för de äldre och eftersom barnens bibelkunskap på den tiden var mycket större än nu, var lektionen "tyngre" och mer berikande som bibelstudium än vad som nu är möjligt. Själv minns jag änu lektioner vid Julfesten av t.ex. Gunnar Svensson-Lidåker, Verner Malmsten m.fl. (Frank Byrmo "Ekeryds Missionsförsamling 100 år" s 16)

(Karl Palmbergs) predikningar äro ej ... af vanligt slag. Utgångna som de äro från ett grundligt studium af de heliga skrifterna, kan man alltid vara säker om att af honom få höra de eviga sanningarna framställas på ett om djup insikt och klar blick vittnande sätt på samma gång de äro burna af en kraftig ande och en allvarlig önskan att uträtta någonting genom dem. (Jönköpings-Posten 1902-12-01 "Predikningar af ej vanligt slag utgångna från ett grundligt studium af de heliga skrifterna")


ca 1990 och tiden dessförinnan

De gamle aktade Herrens ord, de forskade i Skriften, de stillade sig och rannsakade, lade ord till ord och omsider löstes mången gåta. De gamle fann vägen till vishetens brunnar. ... Och det var en mening i allt. Ingen kunde ta sig tillrätta. Guds hand styrde i himmelen och på jorden. Han slog den ene och gav den andre bot, han sände små barn till stugorna och tog dem igen i sin tid. Ingen kunde förstå detta, men Skriftens ord var oryggligt. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 42-43)

En av de anställda tryckarna vid (Hallska tryckeriet i Jönköping), Nils Almlöf, "en riktigt hjärtegod vän mot alla resande kollegor efter vad det berättats mig, och som jag även själv ett års tid därefter kunde understryka" kom med ett kollegialt erbjudande: "Ifall herrn inte får kondition här så säg till innan Ni går, så skall jag såsom en liten reshjälp skänka honom en del religiösa småskrifter. Det är något som man kan göra money utav här i Småland, ty nära nog varje bonde är läsare." . . . Jag antog platsen (på Hallska tryckeriet) och sedan (Almqvist, tryckeriets faktor) presenterat mig för den fåtaliga personalen och anvisat den plats jag skull intaga, sade han: "Det är en sak jag vill lägga herrn på hjärtat och som jag höll på att glömma, nämligen: Vi hålla varje morgon klockan 8 bön i sätteriet. Och strax innan ringer jag med en liten bordsklocka." . . . Kroglivet gestaltade sig ungefär lika i vilken landsortstad man kom; gemytliga lag nnära nog vid varje bord vid vilka sång, skratt och diskussioner omväxlade. Då och då foro en och annan av "gubbarna" upp från sina stolar och togo sig en sväng runt borden ackompagnerade av ett "piglock". Och när jag hörde och såg allt detta från min "utsikt" nere vid dörren tänkte jag: Det är nog inte så farligt med läseriet i Jönköping, när ett sådant hallå kan förekomma å krogarna. . . . Dagen därpå infann (jag) mig på sätteriet klockan 7 för att börja "oxa". . . . Jag hade väl satt ett par hakar, då jag hajade till vid ringningen med en liten bjällra. "Aj", tänkte jag, "nu skall väl den av faktorn omtalade morgonbönen gå av stapeln." . . . Sedan alla hörsammat "klämtningen" gick faktorn åter in på kontoret - det var nämligen han som var "ringaren" - men kom strax tillbaka , åtföljd av en äldre man, redaktören för Jönköpings-Posten, (A.E.) Schöldberg. . . . (Sedan vi sjungit en psalm) höll redaktören en liten kort betraktelse och jag minns mycket väl huru hjärtinnerligt han talade om alla de frestelser till det onda som människan, särskilt de unga, var utsatt för, men gav även häntydningar om sättet att kunna motstå dem. Och det föreföll mig så, att han levde själv som han talade. Detta inslag i arbetstiden varade endast en kort stund. Och jag vill även nämna, fast jag trodde motsatsen föregående dag, att allt avlöpte lugnt och stilla, ungefär som i kyrkan. Men jag är även fullt förvissad om, att hade jag icke uppfångat den trofasta och kärleksfulla blicken från predikanten, vilken han då och då lät fara över församlingen, så nog hade jag företagit mig något skämtsamt. Men nu, nu kunde jag det icke. Även Lilla Svea, greven och Lasse såge ganska stukade ut under bönestunden. (Wilhelm Åkerblom "Om hälsingar, sirapspostillor och bix i Jönköping 1880" s 39-42)

Zander i Åsa (i Sandseryd) var en duktig ledare och höll ofta sammankomster. Han blev även kallad att hålla möten i andra socknar. Han var mycket kritisk mot dem som predikade och inte höll sig till den lästa texten. Men sedan han själv en gång (möjligen under senare delen av 1870-talet) läst en bibeltext och därefter började tala om andra ting, så att han helt glömde bort vad som stod i den lästa texten, hade han fördrag med andra. (Alfred Jonasson-Oskar Ängfors "Väckelsens folk" s 53)

En storartad högtidlighet egde i går afton (1867-03-08) rum å härwarande (i Jönköping) tändsticksfabrik, då till derwarande arbetare utdelades sexhundra biblar wackert inbundna med guldsnitt. Gifwaren är en tändsticksfabrikens gamle ständige kund i England en mr. Bryant, hwilken genom denna gåfwa welat gifwa tändsticksfabrikens arbetsgifware och arbetare ett bewis på sin belåtenhet med deras långwariga affärsgemenskap. . . . . . . Festen hade en twåfaldig betydelse, först att utdela de omnämnda biblarne, skänkte af hr William Bryant i London, samme man, som förr gjort sig förtjent af arbetarnes tacksamhet genom att lemna en grundfond till en söndagsskola för fabrikens unga arbetare, samt dessutom lemnat en summa till fabrikens sjukkassa. Helbiblarne woro elegant inbundna med guldsnitt och på det inre af första permen, jemte gifwarens och emottagarens namn, ett tryckt tillkännagifwande af gifwarens uttryckta önskan, att hwar och en emottagare af denna gåfwa måtte dagligen åtminstone läsa ett stycke deri för att med den Heliga Andas wägledning blifwa underwisade till salighet genom tron på Jesum Kristum. (2 Tim. 3:15) För det andra invigdes den nya arbetslokalen. . . . Bland (inbjudna stadens notabiliteter) såg man Presidenten m.m. Darin, Öfwerste Carl Munck, medlemmar af presterskapet, hovrättsstaten, landtstaten och skolstaten samt handlande och mera framstående industriidkare. Högtidstalet hölls af samhällets kyrkoherde, prosten C.G. Modigh. . . . Sedan nämndes med vördnad namnet på den man i det främmande landet, som . . . nu (också) visat sig tänka på (arbetarnas) ewiga wäl . . . med den bok som innehåller det ord som wisst är och lära kan och som wåra själar kan saliga göra. Sist ställdes en allwarlig förmaning till arbetarne att lägga på hjertat gifwarens uttryckta önskan, så att hos hwar och en af dem måtte genom ordets pånyttfödande kraft werkas den bättring som är inför Gud och den tro, som är till wår Herre Jesum Kristum, ty nu kunde ingen undskylla sig med att medlet för lifwets högsta ändamål: ett gudeligt lif, en salig död och en fröjdefull ewighet fattades. Sedan hwarje arbetare erhållit hwar sitt exemplar af den heliga boken, uppstego de församlade och sjöngo psalmversen: "Gif att ditt ord oss lyser så . . ." hwarefter Guds wälsignelse nedkallades öfwer de tillstädeswarande. Af de glada blickar, som framlyste ur emottagarnes ögon kunde den slutsats dragas, att flera af dem erkände att de erhållit den bästa af alla gåfwor. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 och 1867-03-13 "Sexhundra biblar från främmande land")

Hemmansegaren och bergsmannen Anders Eriksson har till Månsarps skolbibliotek skänkt Fryxells Berättelser ur Swenska historien, för att bereda församlingens ungdom tillfälle att erhålla en fullständigare kännedom af wårt fäderneslands häfder. (Jönköpings-Posten 1866-02-17 "Fryxells Berättelser ur Swenska historien i Månsarps skolbibliotek")

Något före mitten av 1850-talet vann läseriet insteg i Sandseryd. Därmed började de religiösa väckelser, som tidvis vid sidan av statskyrkan, tidvis stödda av statskyrkopräster hade ett djupgående inflytande på församlingens andliga liv. Läsarna voro dock här liksom på andra håll illa sedda till en början. Sedan sockenstämmoprotokollet av den 23 februari 1845 justerats, har en mycket intressant anmärkning av följande lydelse tillfogats: "Efter protokollets justering anmälde flera av församlingens ledamöter, att hos bergsman Isac Johansson i Gölghult skockar sig även från andra socknar en stor mängd med människor besvärade av det gängse läseriet, och som detta ofog allt mer och mer tilltagit och synes i hög grad urarta, ty önskade församlingen, att detta förhålande ... ifall det ej i godo kan förekommas, må å vederbörlig ort anmälas." ... (Maria i Kroken) har starka minnen från väckelsens början. "Prosten Westberg (prost 1838-1866) var arg på läsare. Vi hade arbetsföreningsauktioner. Svening Johansson predikade. 'Jaså, den predikanten, den villoläraren', sade prosten. - Byggmästare Pettersons Emma var den, som ledde arbetsföreningen. När prosten for ut mot läseriet från predikstolen, reste Emma Petterson på sig och lyste på auktionen mitt i kyrkan. Svening skulle gärna få predika, mente hon på. Han var ingen villolärare." (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 75)

(Viktor) Rydbergs litterära alstring under 1840-talet visar, att han väl kände till sådana författare som Sue, Dumas, Féval, Scott, Cooper, Bulwer, Byron. . . . Den viktigaste litterära betydelsen för Rydberg av den närmare bekantskapen med sönerna till de (tidigare) nämnda framstående männen inom hovrättssocieteten torde ha varit den, att han genom dem fick tillgång till bolagsbiblioteket, vilket som vi sett startats och i huvudsak uppburits av hovrättens män. I bolagsbiblioteket fanns nu all den litteratur, som intresserade samtiden. I 1841 års katalog upptogs hela den långa raden av rövarromaner med Vulpius' Rinaldo Rinaldino i spetsen, där fanns ett tjugutal av Scotts arbeten, där fanns arbeten av Bulwer, Schiller, Sand, Ingeman, Hugo och Sue. Där fanns svenska originalarbeten av sådana som Almqvist, Geijer, Fryxell, Sparre och Samuel Ödman för att nu nämna några av de många. Men där fanns icke bara det lättare utländska godset företrätt. Där fanns exempelvis Münch's Grekernas frihetskrig, Beckers Verldshistoria och Goldsmiths Grekiska historien. . . . I biblioteket fanns dessutom sådana arbeten som Wendts Den sköna konstens huvudepoker, en "De bildande konsternas historia (nr 409) samt Stridsberg Mythologiskt lexikon. Enligt 1855 års katalog fanns då bl. a. 23 arbeten av Sue, 24 arbeten av Dumas, 6 av Féval, 34 av Walter Scott, 14 av Cooper, 24 av Bulwer och 2 arbeten av Byron. Mig synes som om den enda tillfredsställande förklaringen till Viktor Rydbergs omfattande beläsenhet i den samtida aktuella litteraturen är att söka i det förhållandet, att han genom sina kamrater ur hovrättssocieteten kom i tillfälle att utnyttja läsesällskapets bibliotek, vilket torde ha varit det enda bibliotek i staden, som kunde erbjuda en verkligt omfattande samling modern litteratur. Kanske har Jönköpings bolagsbibliotek gjort sin märkligaste insats i svensk odling i och med de medelbara litteraturlånen till Viktor Rydberg. (Albert Wiberg "Läsesällskapet och bolagsbiblioteket i Jönköping (I)" s 41-43)

Under 1600-talet fanns i Småland ett väl utvecklat konstnärshov hos de konstälskande herrarna över det Braheska grevskapet. I konstnärskretsarna kring Per Brahe d.y. fanns flera målare, vars kunskaper togs till vara även utanför det Braheska länet och alldeles särskilt efter reduktionen 1680. Samma förhållande gällde även en annan av stormaktstidens konstälskande slottsherrar, nämligen Magnus Gabriel de la Gardie, som på Läckö höll en stor grupp konstnärer verksamma. Det var först efter det ödesdigra året 1680, som de småländska kyrkorna börjar att mera allmänt prydas av omfattande tak- och väggmålningar av en annan karaktär än den degenererade och alltmer provinsiella konsten, fallen efter medeltidens kalkmåleri. De äldsta av dessa stora kyrkodekorationer var de som Hinrich Eyllertz gjorde i Källeryds kyrka på uppdrag av landshövdingen Magnus Durell 1675 och som tysken J. Kunkel (som hörde till det nordtyska konstområdet) utförde i Eksjö kyrka 1687. ... Endast några få år senare på 1690-talet tillkommer en ny sådan dekoration av en smålandskyrka, denna gång i Bottnaryd ett par mil väster om Jönköping. Denna dekoration omspänner hela den röda timmerkyrkans interiör och ger ett praktfullt och överdådigt intryck på besökaren. Visserligen har färegerna delvis mörknat men det är ett verk av en målare, som med stor elegans och ett omfattande register har skildrat en bibeltypologi. Detta betyder en skildring av såväl Gamla som Nya testamentet med scener anordnade parvis, så att det Gamla testamentets berättelser fick sitt värde genom att förebåda en motsvarighet i Nya testamentet. Förebilder till dessa serier av ganska invecklad teologisk karaktär var de många illustrerade bibeleditioner, som utgavs i Europa under 1500- och 1600-talen. Vi vet att denna typ av bildberättelse utfördes för slottskapellet på Läckö av målaren Johan Werner 1654. Denne var Per Brahes hovmålare och utlånades tydligen till Läckö. Werner var bördig från Sachsen och medförde liksom Kunkel tyska stilideal. ... Kyrkoarkivalierna berättar att (Bottnaryds) kyrka dekorerades av en mästare från Bogesund (som Ulricehamn hette före år 1741), vilken hette Anders Falck och som arbetade med målningarna 1692-96. ... Falck var en ovanligt driven målare och det är givet, att när man från att endast haft hela målningssviter i slottskyrkorna även fick sådana i en landsortskyrka som Bottnaryd, så manade detta till efterföljd. Därmed uppstår det omfattande kyrkomåleriet i Västsverige med tyngdpunkt i Bohuslän, Västergötland, Halland och Småland. Medan inflytandet i de tre förstnämnda landskapen huvudsakligen kom genom målarämbetet i Göteborg möttes i Småland impulser från många skilda håll. ... I Jönköping bildades en koloni av målare, vars huvudsakliga uppdrag var dessa stora kyrkodekorationer, men som därutöver även målade konterfej, d.v.s. porträtt av den tidens hovrättsjurister och präster. (Gunnar Lindqvist "Himmel och helvete i Smålands kyrkor" s 285-286,288)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Få arbetsuppgifter är idag så präglade av mångsyssleri som prästens. Ingen förväntas ha så många strängar på sin lyra, så många järn i elden som pastorn. Och ingen är väl längre så enfaldig att han tror att en präst endast kan ägna sig åt bön och bibelläsning? ”Då kan vi själva ägna oss helt åt bön och åt Ordets tjänst!” (Peter Halldorf ”Andens folk” s 100 i kommentar till Apg 6:4)

En uppställning av de identitetsbärande lärorna skulle kunna betraktas som en liten dogmatik. När denna skall sammanställas för den svenska pingströrelsen blir Jesus hela teologins centrum. Jesus betonades som det viktigaste både för lära och liv. Man kunde även säga att ”Jesus är vår trosbekännelse”. Talet om Jesus som trosbekännelse ska inte uppfattas som ett erkännande av trosbekännelser. Jesus var mycket central i det teologiska bygget men det var främst Jesu person och livsgemenskapen med Honom som stod i centrum. Man kunde till och med uppfatta dogmer och läror om Jesus som en motsats till livet med Honom. I valet mellan dessa två, hade livet företräde framför läran. Poängen var inte att avstå från läror utan att aldrig glömma vad som var själva huvudsaken, livsgemenskapen med Jesus själv. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 67)

Lukas berättar genast för oss att folket (i Beroia) var mycket mer vidsynta än thessalonikerna på så vis att de forskade dagligen i skrifterna för att se efter om Paulus talade sanning. En viktig aspekt av de båda vistelserna i Thessalonike och Beroia var att människorna tog Skriften på stort allvar. I Thessalonike, till exempel, resonerade Paulus och förklarade, anförde bevis, förkunnade och övertygade, medan judarna i Beroia forskade noggrant i skrifterna. Som Bengel skrev: ”Ett kännetecken på sann religion är att den tål att granskas.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 333 i kommentar till Apg 16:9)

Karaiterna är judendomens "läsare" (hebr. qara = läsa). De bildar en judisk sekt, som uppstod på 700-talet, och kan jämföras med de kristna pietisterna. Liksom samaritanerna erkänner de endast Moseböckerna men avvisar alla rabbinska tolkningar av deras texter. De har också särskilt stränga regler för äktenskap och sabbatsfirande. Många karaiter utvandrade till Ryssland, Polen, Turkiet och Egypten men de flesta har återvänt till Israel, där det nu (år 2003) finns c 12.000 karaiter. I Litauen och Ukraina lever ännu deras ättlingar. Där kallas de karaimer och talar karaimiska. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 19)

Vart tog Bibeln vägen? Många kristna ledare kan skriva lysande om nattvarden men är tysta om Bibeln! De behöver bryta den tystnaden! ... Vi skulle behöva en renässans för bibelläsningen! ... Våra församlingar och vårt samhälle behöver trovärdiga och frimodiga andliga vägledare. Inte specialister på organisation och de yttre tingen i kyrkans värld. I dag behövs människor som kan gå med ett stycke in i Bibelns livsvärld. ... Det är också viktigt att betona att Bibelns värld öppnas när ett ordentligt kunskapsarbete äger rum. Av respekt för Ordet ska vi arbeta både exegetiskt och hermeneutiskt. Det betyder att ställa analyserande frågor till texten: Vad står det skrivet? Och att söka tillämpa budskapet i vårt tid. Text och tolkare möts. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 89-93)

Förhoppningen (med den här boken Grundtron) är att många tusen pingstvänner skall bli "läsare" i ordets fulla betydelse. Här finns mycket matnyttig läsning som ger klarhet i läran. ... Här finns mycket bra underlag för ... bibelstudier etc. Här finns mycket kunskap och vägledning att ta till sig för den egna andliga utvecklingen. (Staffan Swahn "Förord" s 4; BG Ask-kommentar: Fundera gärna över författarens förhoppning om att man skall läsa denna bok för att få klarhet i läran och sedan - med detta som underlag - studera bibeln. Detta kan jämföras Jesu ord om att "forska i skrifterna" för att få klarhet i (läran om) vem han är. Går författarens tanke om att först läsa "läran" för att sedan gå till bibeln att förena med Jesu ord om att gå till skriftens vittnesbörd för att på så sätt förstå vem Han är? I praktiken blir ju vår förståelse av bibeltexten ett slags samspel mellan läsningen av densamma och den lärotradition vi för med oss in i bibelstudiet. Till sist får vi ändå bestämma oss för vilken text som skall ges förtur. Med andra ord: Skall bibeln studeras utifrån vår tradition eller skall vår tradition "studeras" utifrån bibeltexten?)

Tyvärr har avsaknaden av en egen teologisk utbildning inom vår rörelse bidragit till en brist på välutbildade teologer. En del av dem som bedrivit längre studier i teologi har inte heller funnit en naturlig plats att verka inom sin egen rörelse och ibland tom fjärmat sig från den. Med tillkomsten av Pingstförsamlingarnas Teologiska Seminarium har Pingstskolorna tagit ett viktigt steg för att möta utbildningsbehovet hos blivande förkunnare. Den församlingsbaserade modellen med aktiva pastorer som mentorer för studenterna tar samtidigt tillvara något av det bästa i vår egen tradition. (Carl-Olof Nilsson "Pingstskolorna" s 141)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Tjugofyra profeter talade i Israel och alla talade de i dig.’ Han sade till dem: ’Ni har lämnat den Levande, som är inför er, och har talat om de döda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69; Thomasevangeliet log. 52; Svartvik s 207: Enligt skriften ”Profeternas liv” var antalet gammaltestamentliga profeter tjugotre. ... Den tjugofjärde profeten skulle därför möjligen kunna vara Johannes döparen. I alla de tre synoptiska evangelierna får Johannes detta epitet. Att profeterna skulle vara tjugofyra till antalet är dock ingen etablerad tradition.)

Jag träffade den ortodoxe prästen Yousef Kallas i hans kyrka (i Libanon). Han hade under årens lopp begravt många som dödats. ... Islam växer sig stark. Prästen sa: "På sätt och vis har det lidande vi fått gå igenom lett oss fram till en andlig förnyelse. Bibeln har på nytt kommit i centrum, och vi vet att vi måste arbeta med bibelundervisning. Den kyrka och den församling som inte gör det har ingen framtid." (Anders Alberius "Bibelsällskapets vardag" s 62; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Medan Johannes inte citerar Gamla Testamentet lika ofta som en del andra nytestamentliga författare, är det ändå så som Richard Morgan säger, att "Gamla Testamentet är närvarande vid varje avgörande ögonblick i evangeliet." Det är ett av Johannes stora teman att Gud förverkligar sina syften i Jesus. Varje avgörande ögonblick följer uppfyllelsen av Skriften där dessa syften skildras. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 172)


ca 1990 - ca 1970

Hela den uppenbarelseutveckling som Israels folk känner är en förberedelse för Sonens sändning. ... GT's profetior, löften och förebilder talar om Kristus, och hela det stycke frälsningshistoria som inryms däri, mynnar ut i honom som Guds Messias. Därför hänvisar Jesus till Skrifterna som det stora vittnesbördet om honom själv. (Studiebibeln II:639,643)

Ordet ”dokeô” (tänka/tyckas) används för att beteckna en subjektiv uppfattning eller mening. Ordet betecknar alltså inte en sak som den är, utan sådan den uppfattas vara. ... När ordet används om att tro betyder det inte detsamma som ”pisteuvô”, det nytestamentliga ordet för tillit och förvissning, utan ett antagande, en förmodan. (Studiebibeln V:356)

Judarna – också Jesus – var övertygade, att det ligger mera i bibelordet än den betydelse, som orden kan ha haft i en bestämd historisk situation. Man var nämligen övertygad att Gud talade genom (författarnas) ord och att han nedlagt en outtömlig rikedom i dem, som man kunde hämta fram genom ett uppmärksamt studium. Att ”utforska skrifterna” innebar därför att jämföra ett ställe med andra, att ge akt på de stora sammanhangen i Skriften, och att finna antydningar och hänvisningar till det, som hänt både förut och senare. Man fördjupade sig i textens alla enskildheter, man tog hänsyn både till uttalet, så som man lärt sig det, och till den skrivna texten, som bestod av konsonanter utan vokaler och alltså gav möjlighet till annat uttal och nya betydelser. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 22)

I denna berättelse (Matt 27:3-10) finns ännu ett problem. Matteus vill som på så många andra ställen visa, att det som hände redan fanns förebådat i Skriften. Han anför ett citat från Sakarja (11:12f). Han har utlagt det så som man gjorde på den tiden. I övertygelsen att orden, sådana de stod där, rymde oändliga djup, använde man alla de tolkningsmöjligheter och alla de betydelseskiftningar, som böjningsformer och ordstammar kunde erbjuda. Så har Matteus gjort här (för att visa det skulle man behöva gå in på grundspråken). Men det oförklarliga är, att Matteus säger att han citerar Jeremia, när han i själva verket citerar Sakarja. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 207 i kommentar till Matt 27:3-10)

Vi måste lyda bibeln och komma till Jesus Kristus själv. I honom ensam finns det eviga livet. ... Kristen tro är mer än att rent teoretiskt samtycka till vissa utsagor i bibeln. Den innebär att praktiskt sätta sin tillit till den levande Jesus Kristus, som Skrifterna vittnar om. ... En människa blir aldrig övertygad om hans auktoritet, förrän hon är villig att böja sig för den och ödmjukt komma till Jesus. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 60-62)

I Avesta torde icke de flesta studera den heliga skriften Avesta. Den studeras förmodligen lika bra i Alvesta. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 213; Namn)


ca 1970 - ca 1950

De tre huvudlinjerna i årets (Hönö)konferens var bönen, ordet och väckelsen. ... Ordet fungerade i bibelstudierna, där Gösta Sandberg, frikyrklighetens store "läsareteolog", lade ut texten på sitt oförlikneliga sätt. (Erik Sollerman "Väckelse på Hönökonferensen" s 182; artikel i Svensk Veckotidning Nr 32 1967, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Gud längtar efter att se sitt folk forska i skrifterna, att ta noga reda på alla hans löften. Läs, får du se vad där står! Fall ned på dina knän och pröva Gud! Han håller vad han lovat. Du skall få se, att han gör det. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 120)

Det finns ett så rikt innehåll i bibeln att den är en outtömlig källa. Dess kunskapsförråd är så rikt då det gäller människan och hennes förhållande till Gud och den värld hon lever uti att den som vill forska däri aldrig skall vara utan nytt levande andligt innhåll i sina predikningar. ... En sak är viss: predikanten kan aldrig vara nog vaksam över att hans förkunnelse har ett klart bibliskt innehåll och att hans predikan bygger på sakkunskap och personlig erfarenhet. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 245)

Det är Fadern, han som leder folkens och de enskildas öden, som har fogat det så underligt, att profeterna i Israel århundraden i förväg har lagt drag till drag i den kommande Frälsarens bild, såsom en konstnär fogar sten till sten i ett mosaikarbete. Och lägger man tillsammans allt vad profeterna har talat om Messias, får man en bild som stämmer så väl med evangelisternas bild av Jesus och som så djupt tolkar hans livs och lidandes innebörd, att den vakne läsaren grips av en helig förundran och bävan. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 40 i kommentar till Joh 5:31-39)

Hjelmserydsstiftelsen var ... 1958 platsen för en sammankomst inom Kyrklig Samling kring Bibel och bekännelse i Växjö stift, varvid det så kallade Hjelmserydsmanifestet antogs. Ett stort antal präster och lekmän inom stiftet anslöt sig till detta och tog därmed avstånd från kyrkomötets beslut om kvinnliga präster. Kyrklig samling, som innefattar ett antal olika grupperingar, såväl högkyrkliga och lågkyrkliga som gammalkyrkliga, hade som ordförande och talesman domprost Danell. Under några år på 1970-talet blev Hjelmseryd under Danells ledning också centrum för stiftelsen Biblicum med bibelforskning och bibelstudium i nära anslutning till luthersk bekännelse på programmet. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 148; Kyrkliga riktningar)

Här i skolan var (Svente - klassens primus och snälle gullgosse) nära nog alltför exemplarisk i mångas ögon. Inte ville han fuska, och aldrig hjälpte han sidokamraterna med en enda förlösande viskning. Det var inte tu tal om att han inte kunde sina saker, och det låg inte heller till för honom att vara okamratlig. Tvärtom. Men det var orätt att fuska, kantänka! Inte ville han blossa, och inte ville han smaka på den halvliter, som Nicke en dag hade knyckt från gubben där hemma och gömt nere på toaletterna, där grabbarna sedan halsade ur den i tur och ordning. Han var en sådan där läsargrabb, som sprang på larviga möten och bad "Gud som haver" om kvällarna - ackurat som en nappunge. Men han var i alla fall en rejäl och bussig kamrat. Han sladdrade aldrig som en del andra, och gällde det kunde man få hjälp av honom både med läxor och annat. (Walter Olsson "Mysteriet i Nya Real" s 7)

Några nöjespappor uttryckte sin åsikt om kristna som tråkiga människor och Bibeln som en i högsta grad torr bok. Här kommer (Gunnar) Dahméns replik: ”Ni har rätt, Bibeln är en torr bok. Den är lika torr som Enskilda bankens årsberättelse, det vill säga för dem som inte har några insättningar i banken. Men har man en insättning i banken, läser man årsberättelsen med stor behållning.” (CG Hjelm "Sådant är livet 3" s 86)

(Ben Gurion) är en jude man lyssnar till. Språket är genomvävt av bibelns tankar och stil. Tillfällen har förekommit, då han citerat hela kapitel ur lagen och profeterna, citat som naturligt och harmoniskt gled in i sammanhanget. Han känner bibeln i botten, forskar i den och tar ständigt fram nya värden i den. Bibeln är hans främsta inspirationskälla. I den och i judisk hitoria hämtar han styrka för sin personlighet och sitt politiska arbete. Han känner för övrigt också Nya testamentet, något som inte är allmänt i Israel, även bland högt bildade människor. Då den amerikanske utrikesministern Foster Dulles för några år sedan gästade honom, dryftade de två statsmännen en ledig stund förhållandet mellan judendom och kristendom. Dulles hävdade, att kristendomen är baserad på tre ting: förlåtelse, barmhärtighet och goda gärningar. Men Ben Gurion hämtade Nya testamentet på grekiska, slog upp däri och visade Dulles att kristendomens kärna är ett enda ord: kärlek. (Poul Borchsenius "Ben Gurion - Det moderna Israels skapare" s 33)

Den äkta svenska läsaren läser sin bibel under rörelse och reser i anden omkring i löftenas land från Dan till Beerseba. Han kommer ibland gråtande över Kidrons dal upp på Oljeberget och ropar vid andra tillfällen som en törstande hjort i Juda öken. (C.G. Hjelm "Svenskt läseri" s 58-61; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Kanske det sena 1900-talet kommer att få uppleva en mer "lågmäld" väckelse, icke i massväckelsens form, men en individernas väckelse, som fördenskull inte är mindre verklig och radikal. Men under alla förhållanden måste "läseriet", bibelstudiet, både föregå och efterfölja ett andligt uppvaknande. (Thorvald Källstad "Kristen kunskap"; Jönköpings-Posten 1950-07-12)


ca 1950 - ca 1920

Det är gränslöst farligt att bara läsa en bok eller några böcker och sedan lägga sig till med åsikter från den eller de böckerna man händelsevis råkat få tag i eller råkat få låna och läsa. Halvbildning är alltid någonting ofruktbart, men den kvasiteologiska halvbildningen är den ohyggligaste av alla. Skall man gå böckernas väg, så skall man läsa tusentals böcker och pröva tusental rakknivsvassa teoretikers skiftande meningar och åsikter om det gudomliga. ... Jag minns ej vilken broder som fällde uttrycket, men han citerade bibelordet att Kristus blev för oss gjord till synd. Förkrossat ropade mitt tacksamma hjärta: Det är på detta jag lever. (Sven Lidman "Resan till domen" s 198-199; predikan vid Kölingaredsveckan juni 1947)

År 1943 stiftade (professorn i Nya testamentets exegetik i Lund) studiesällskapet "Erevna", avsett att "rannsaka" (grek. "erevnan") Bibeln, tagen som verbalinspirerad helig skrift, helt igenom präglad av Jesus Kristus. Huvudtemat var "Kristus och Skriften". Sammankomsterna hölls på lördagarna (sabbaten) och ville efterbilda urkristna synagoggudstjänster med texter, böner och en bibelmeditation med samtal. Utläggningen som kallades "immament studium" vävde djärvt ihop Gamla och Nya testamentet. Den var sakligt uppbygglig men aldrig bibelkritisk. Under Erevnas storhetstid på 1940- och 1950-talet drogs stora skaror studenter till sammankomsterna. Odeberg utövade här ett starkt inflytande vilket nådde vida omkring i kristna kretsar, särskilt i södra Sverige, genom att - de alltid muntliga - meditationerna tecknades ned och trycktes i tidskriften "Erevna" (1944-57) och sedan på nytt i alla slag av samfundspress liksom i flera samlingsvolymer. (Birger Gerhardsson "Hugo Odeberg" s 175)

Från Kristi kors kastas ljuset tillbaka över det Gamla testamentet. Det gäller för oss att läsa vårt Gamla testamente i det ljuset. Då se vi en förunderlig historia - Guds frälsningsplan med en fallen mänsklighet. ... Vi se att Gamla testamentets skrifter vittna om Kristus. "I rannsaken skrifterna", säger Jesus, "därför att I menen eder i dem hava evigt liv, och det är dessa som vittna om mig." (Nils Rodén "Bibeln och den jämförande religionsforskningen"; Jönköpings-Posten 1938-03-14)

Det är skillnad på textkritik och bibelkritik. Den förra söker den ursprungliga texten, den senare gör sig till domare över Guds ord. Det är ett oöverstigligt svalg befäst mellan dem, som söka att med vetenskapliga medel komma den bibliska historien på spåren, och dem, som sätta sina egna mer eller mindre naiva hugskott gent emot bibelns egen framställning. (Aug. E. Lernberg "Sanning och frihet"; Jönköpings-Posten 1937-08-03)

Det var fortfarande klent beställt med nytestamentliga exegeter i Sverige. Man tillsatte därför en internationellt erkänd norsk exeget och grekfilolog, Anton Fridrichsen, som fick professuren (i Uppsala) 1928. ... Han undervisade starkt bibelteologiskt och inskärpte att Messias-Kristus är centrum i Nya testamentet. Han betonade också kyrkans teologiska betydelse, den "hör till själva evangeliet". ... I stället för att som den liberala teologins exegeter försöka utvinna det som från moderna synpunkter verkar mest väsentligt ur Bibeln, hyllade han den religionshistoriska forskningens radikala princip att med historiskt sinne, saklighet och inlevelse försöka arbeta fram vad den undersökta religionen själv uttryckte, i sin samtid. Forskaren skall inte överlägset kritisera och värdera den utifrån nutida västerländska värderingar utan endast visa vad dokumenten vill säga. Fridrichsen kallade programmet "realistisk utläggning". (Birger Gerhardsson "Uppsalaexegetiken" s 394)

Även när det gäller Gud och de eviga tingen, är det människans heder och heliga plikt att till det yttersta, så långt hon orkar, använda tankens klarhet och skärpa, dess genomträngande allvar och dess bästa regel. Den andliga lättjan vill annorlunda. Den vill i religionen röra sig med ett känslosamt och godtyckligt hur som helst eller med ett bekvämt eftersägande. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 35)

Från gammalpietismen ha vi "gammalläsarna" och från herrnhutismen ha vi "nyläsarna". ... Den danska Indre mission, Danmarkes "hellige" har liksom våra missionsvänner "läsarna" mycket släktskap med den engelska metodismen. (Anders Hultman "Helig eld" s 25,40)

Den som icke vill vara din vän därför att du icke i allt har samma öertygelse som han, den vännen skall du icke bry dig om. ... Jag begär icke att alla skola tro som jag, men jag begär att vi skola forska i skrifterna för att få veta sanningen. Man skall kunna diskutera så att det blixtrar om ögonen, men ändå kunna vara vänner. I gamla, snälla gubbar, som icke kunna diskutera med varandra utan att I bliven osams, hören, I behöven bestämt erhålla en andra välsignelse. (Gustav F. Johnson "Josef från Arimatea II"; predikan hållen i Edgewater, Chicago, kommentar till Matt 27:57-60; Mark 15:42-46; Luk 23:50-54; Joh 19:28-42; Jönköpings-Posten 1927-09-07)

England är - England. Vad skulle det för övrigt annars vara, detta örike och världsrike, så starkt i sin makt, så söndagsskoleaktigt i sitt vardagsallvar? Söndagsskola, det är rätta ordet. När man går i den engelska paviljongen behöver man inte se alltför illa - eller rättare alltför bra - för att upptäcka söndagsskolan i all prakten. Den engelska konsten (i paviljongen) (på världsutsällningen i Paris år 1925) kommer en att tänka på alla vackra bibelspråk man hörde som barn i Björkelunds söndagsskola; och även om man inte blir synnerligen rörd av hågkomsten, och inte heller av den engelska konsten, ligger det dock en oneklig charm i alla dessa söta änglar, som påminner om ens barndom . . . Men det är nog i alla fall en liten skillnad mellan min barndoms Björkelunds och John Bulls söndagsskola. Björkelund är ingen världsmakt, och skulle det ta upp konkurrensen med Old England blev det nog en smula efter, en sak som kan bero på de olika resurserna. Som det nu är har England ett halvt dussin jungfrumariabilder, ett par korsnedtagningar och dylika heliga ting med på sin utställning. På vänstra väggen - från ingången - finns en alldeles ypperlig frescomålning, med religiöst motiv (naturligtvis!) föreställande hur de betungade och trötta kommer till människosonen . . . Det verkar läseri i längden, även om det kan vara mycket vackert. (Eyvind Johnson "Vid nationernas gata" s 147-148; augusti 1925)

På (missions)stationens lilla fridlysta område samlas så småningom en liten högtidsklädd skara för att lyssna till Guds ord och för att sjunga hans lov. För missionären är söndagen egentligen ej någon vilodag. Har han ej hunnit tillägna sig något rikare förråd av språket, förökas ju därigenom hans arbete vid förbedredelserna för dagens möten. Om du tittar in i hans studerkammare, skall du där få se, huru lastat hans bord är med uppslagna bäcker. Där är en svensk bibel och en kinesisk bibel. Där är någon svensk, engelsk eller kinesisk kommentar. Och alldeles säkert en stor kinesisk ordbok och kanske en engelsk-kinesisk också. När det ringer i den lilla klockan, samlas alla i kapellet. ... En och annan hedning, som aldrig förr varit i en kristen gudstjänstlokal, har kanske kommit. Han ser sig nyfiket omkring. Är han läskunnig, blir han strax upptagen med att granska en sångbok eller ett testamente. Omsider får han ögonen på de stora tavlorna, som hänga på väggarna, och litet för sig själv tonar han igenom bibelspråken å desamma. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

För att ge evangelister (i Indien) vidare utbildning samt tillfälle till andlig uppbyggelse hölls år 1920 en veckas bibelkurs. År 1925 hölls en liknande kurs på två veckor och 1929 en på tre veckor. Tanken på att öppna en skola för evangelister hade länge varit aktuell. Det var dock först i januari 1930, som tanken blev förverkligad, i det att en skola begynte i Deoria. Föreståndare blev missionär Frank B. Rehnström. Skolan var treårig och upptog följande ämnen: Exegetik, homiletik, systematisk teologi, inledningsvetenskap till Bibeln, biblisk historia, biblisk geografi, kyrkohistoria, äldre historia, indisk historia, filosofi, logik, jämförande religionskunskap, hindi och engelska. Tyvärr existerar inte den skolan längre, vilket är att beklaga, ty den fyllde ett verkligt behov (för Örebromissionens arbete i Indien. (Linné Eriksson "Reflexioner i ett missionärsrum" s 151)


ca 1920 - ca 1910

Vår glädje var till mycket stor del bibelordet. Nya sanningar hade blivit levande för oss, och samtalen om dessa fyllde oss med en gudomlig glädje. ... Det märkliga året 1915, då det hände så mycket i det att så många av pingstväckelsens verksamhetsgrenar bröt fram, hade fyra stycken av oss (predikanter) deltagit i midsommarkonferensen i Haggården på Kinnekulle. ... Vi var bjudna till rättare Erikssons på Rustsäter. Det hemmet var ett sannskyldigt paradis för oss unga predikanter. Där kunde man få vila ut och ha stillhet. ... Sedan fru Eriksson bjudit på frukost, gick vi ut i trädgården, och lade oss i gröngräset och läste Bibeln nästan hela dagen. ... För oss stod det klart, att vi måste vara hemma i Skrifterna, och vi måste få reda på vad de sade i (olika) frågor (som berörde pingstväckelsen). Vi jämförde det ena bibelstället med det andra och samtalade däröver. ... Det finns personer, som får tankar och idéer, som, om de inte vädras ut, kan bli orsak till många svårigheter. Villfarelsen kan gro, rota sig och åstadkomma splittring och förödelse, och mången praxis, som tas upp, kan bli till skada. Det är sådana frågor av olika slag, som kommer upp i bibelstudieveckorna. Där har man krav på att de som yttrar sig skall från Bibeln ha belägg för sina synpunkter. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 107-108,115)

När (Knut Toring) läst igenom Heliga Skrift, fick han sin lön - en hel krona, den första krona han förtjänat. Hilda, som eljest hyste mest bekymmer för sonen, kunde nu inte låta bli att skryta en smula med honom för andra människor: så liten Knut var, så hade han läst bibeln från pärm till pärm. Det var många vuxna, som inte hade orkat med det. Och pojken hade sannerligen läst bibeln på sju veckor; säkert tog det flera månader för en äldre människa, om hon satte sig till. Och pojken hade suttit vid så flitigt, så det såg ut som om han läst Skriften därför att han tyckte om det. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 134; Barnet)

En gång bar Juhani fram till (Simeoni) en dyrbar stadsgåva: en stor, styvpärmad bibel, som vägde nästan ett lispund. Stor var Simeonis glädje och förtjusning; och han slutade aldrig att tacka och prisa sin bror för den goda gärningen. Men från denna stund glömde han nästan helt det lockande brännvinsglaset. Nu sågs han oupphörligt om söndags- och helgdagseftermiddagarna sitta vid sin bibel, fördjupande sig i ordet; och så hamnade han mera sällan än förr i den sinnesförvillande dryckens sällskap. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 401)

När jag skulle flytta till Stockholm hösten 1914 efter (första) världskrigets utbrott, for jag ned på avskedsvisit till den gamle fine och fromme kyrkoherden, som några veckor tidigare hade drabbats av en hjärnblödning. I matsalen satt en man vars like jag aldrig tidigare träffat, endast sett och flinat åt på Albert Engströms Strixteckningar. Redan i tamburen sades det mig, att det var en kolportör från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som skulle taga hand om söndagens gudstjänst. Han var tydligen till besvär för sin omgivning - en besvärlig främling. Tjänarna - det fanns tjänare på den tiden - funno det litet förnedrande att passa upp kolportören. Jag minns hur intensivt jag upplevde atmosfären av ensamhet och utestängdhet kring mannen vid matsalsbordet medan jag långsamt gick genom rummet. Taklampan var tänd. Mannen hade en Bibel framför sig, där han satt vid det runda matsalsbordet. Jag hade aldrig förr i mitt liv sett en sådan Bibel; på de uppslagna sidorna voro versraderna understrukna med röd och blå penna. ... Intensivt och samlat satt (mannen) och läste sin Bibel. När jag suttit en stund hos den sängliggande kyrkoherden och ånyo passerade matsalen på min väg ut, satt mannen alltjämt sluten och samlad kring sin Bibel, medan hans läppar tyst och kanske omedvetet rörde sig. ... Jag minns också hur jag den kvällen ropade till Gud ur hela min varelses innersta djup, att få bli lik den där lycklige kolportören under taklampan vid matsalsbordet, där han satt med sin uppslagna blå- och rödkritade Bibel. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 17-18; Förfor sin förmögenhet)

Om (C.O.) Rosenius genom sin stora människokännedom och skarpa blick sökte rannsaka och leda det underliga människohjärtat ur alla irrspår till sann evangelisk visshet och klarhet, så sökte (P.) Waldenström framställa ordet i en sådan enkel klarhet, att man, såsom ordspråket säger, "kunde taga därpå", och därigenom göra hjärtan vissa i nåden och sanningen. Om Rosenius i sitt framställningssätt sökte genom ordet bringa människan i ett tankearbete för att själf i ljuset af det ord han förkunnade få gudaktighetens hemlighetsfrågor lösta, så kom Waldenström att i sitt framställningssätt liksom med ordets svärd afhugga alla "gordiska knutar", på det att det frågande människorhjärtat måtte få hvila och visshet, därigenom att sanningen framstod i sådan enkel klarhet, att man nödgades erkänna: "så är det och icke annorlunda". (Sam A Johansson "Några ord om läroutvecklingen. Rosenius och Waldenström." s 326)


ca 1910 - ca 1900

O.L. Björk var en av de värdefullaste bekantskaper jag gjorde vid denna tid (omkring 1907). Han var pastor i Stora Mellösa, en av Baptistsamfundets större församlingar. ... Med kunskap i grundspråken forskade han ständigt i Skrifterna. ... Björk var mig under de åren till mycken nytta och välsignelse. Han var i allmänhet min biktfader, och jag kunde tala om för honom, hur jag hade det. ... Han var min verklige vän, som inte drog sig för att säga mig mina fel. ... Han var ... som förkunnare en utpräglad lärare och hade mycket litet av evangelistens utrustning. Men trots detta var han en av de gudfruktigaste och mest helhjärtade och framgångsrika förkunnare, som Svenska Baptistsamfundet någonsin haft. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 123-125)

Författare till (Sällskapets) publikationer är en f.d. klädeshandlare från Pittsburg, Pennsylvania, Charles T. Russell. ... Verksamheten utvecklas som en kombinerad förlags-, studie- och försäljningsorganisation. 1907 har han produktionskontor utom i Brooklyn också i London, Bremen, Köpenhamn, Kristiania, Örebro, Yverdon i Schweiz och Melbourne. Hans troende försäljare kallas i början "russellianer", sedan bibelforskare (i Tyskland "die ernsten Bibelforscher", de allvarliga eller sanna bibelforskarna). Den världsomspännande sammanslutningen heter Watch Tower and Tract Society, senare på svenska Internationella Bibelstudiesällskapet och slutligen Jehovas Vittnen. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 126-127)

(Albaek) drog upp ett bref ur bröstfickan och räckte det till Haller. "Läs det - helst högt!" ... "'Jag har varit sjuk i några dagar - med hög feber, sade de. Men nu är jag frisk - ja, frisk både till själ och kropp.' Ha ha - själ och kropp -läsarestil; hon är väl inte - -?" "Läs vidare", sade Albaek kort. "'Det har nämligen, förutom allt det du redan vet, skett något stort med mig, något, som du inte vet ännu. Men jag ilar att berätta dig det - full af fröjd och dock med bäfvande hjärta!'" "Ja, det är läsarestil - det profeterar inte något godt - nå, om förlåtelse - vidare." ... "'Nu har jag slutit förbund med (Kristus) för tid och evighet. ... Kristus har blifvit mitt lif, min frälsning och min salighet. ... Det är en hemlighet, som icke kan förstås, förrän Herren gifver människan sin egen Ande.'" (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 123-125)

Nu bar det av till Portland Maine, tre timmars väg. Emrich och jag hade under hela färden de lifligaste teologiska diskussioner. Ack, hvad intressant att rannsaka skrifterna, om man än hvarje gång till sin förödmjukelse måste se, huru litet man verkligen vet. Men det visste vi i alla fall, att Gud är kärleken, att Gud sändt Kristus för att frälsa världen, och att hvar och en som tror på honom skall varda frälst. (P. Waldenström "Resebref från Boston"; brevet daterat 1901-10-16; Jönköpings-Posten 1901-10-30)

"Hör du", (sade) Lind (till Janne Bult), "har du sagt, att jag inte duger till något. ... Severin har här anklagat dig för att hava sagt om mig: 'den där läsarfjasken duger då ingenting till annat än läsa bibeln'." "Det har jag inte sagt", inföll Severin fräckt. "Jo, det ser jag på dig, din eländige, bleknosade bakdantare, att du gjort", yttrade Bult och grep honom i armen. ... Från denna domsdag hatade jag Knut Lind av alla krafter, ty med Severins hjälp kom jag till den slutsatsen, att denne och alla "läsare" voro charlataner. ... Jag inkvarterade mig på Sjömanshemmet, där flera av navigationsskolans elever bodde. Där bodde samtidigt en gammal sjöman, som fått namnet "Fröjd i anden", därför att han så mycket talade därom. Det var en vänlig och gladlynt gammal man, och jag slöt mig till honom, ty jag höll mycket av honom. Därför blev jag av mina kamrater misstänkt för "läseri", något, som precis ej blev räknat som ett fel, men ej heller ansågs av kamraterna att vara fullt tillfredsställande. (Carl Fr. Peterson "Skeppsprästen på Canton" s 41-43,101-102; omkring år 1900)

"Guds ord har nya sidor, nya sanningar, ny tröst för hvarje år. Om vi blott i ödmjukhet och bön ransaka skrifterna, finna vi ständigt mer och mer deri", (sade huspresten till trädgårdsmästaren). (Friedrich Ahlfeld "Huspresten Berend Sten" s 9)

Omsider fick (Maria) ... sina ögon öppna för Guds stora nåd i Kristus, och hennes själ blef frälst. Nu lärde hon att i allt böja sig under Guds vilja och kände sig lycklig och glad, oaktadt Anders hånade henne för hennes "läsaregriller". (Selma Lagerström "Tvänne julaftnar" s 2)

Lejoninnan förvandlad till ett lamm. ... Postmästarinnan omvänd! Fru Schack läserska! Nej, nu står världen icke längre ... nu är änden kommen; nu finns det då ingenting mer att förlita sig på ... Detta skakade hela ställningen. Månne det finnes någon, som tror på denna omvändelse? ... Den ondskefulla kvinnan, som, rent utsagdt, tagit lifvet af sin stackars man, och som är skyldig hela världen penningar? Jo, prästen tyckes tro därpå, och Kerstin och famaceuten och doktorns Teres. Det är ett kramande och klappande och blinkande med ögonen, som om det timat någonting riktigt lyckligt ... de äro helt enkelt tokiga allesamman; på annat sätt kan man ej förklara detta. ... Det har nästan blifvit hemskt att bo i X. ... Hade man så visst icke sin verksamhet och utkomst där ... så kunde man, för så vidt man vill behålla sitt förstånd, frestas att ... Ja, så lät det. Allt är upp- och nedvändt. Ingen vet längre, hvad han skall tänka, ... man kan icke lita på någon, ... man blir försiktig med hvad man säger. (V.L. "Pastorn" s 134-135; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

Frågan är om den religiösa och konservativa mentalitet som präglade stora delar av Småland i allmänet innebar att arbetarrörelsens organisering i Småland stötte på hårdare motstånd än i övriga Sverige. Flertalet agitatorer och fackliga pionjärer såg just "läseriet" som ett hinder för facklig och politisk organisering. Både inom frikyrkan och bland de gammalkyrkliga fanns ett starkt motstånd mot den på flera plan antireligiösa socialismen. Socialisterna uppfattades som hädare och Gudsförnekare när de ifrågasatte hustavlans värld och den bibliska världsuppfattningen. För många av inte minst gammalläsarna var kallelsetanken av stor betydelse. Det innebar att man skulle vara nöjd med sin jordiska uppgift, tilldelad av vår Herre, och inte sträva efter materiell framgång och timlig lycka. Skomakare bliv vid din läst, belöning för din strävsamma jordevandring får du i himmelen, för inför vår Herre är vi ändå alla smålänningar. Socialismens lära om radikala samhällsförändringar, höjande av arbetarnas materiella villkor och krav på politiskt inflytande gick stick i stäv med kallelsetankens grundelement. Om vi bortser från den låga industrialiseringsgraden i stora delar av Småland är det därför uppenbart att det också fanns en religiöst färgad mentalitet som försvårade arbetarröreslens genombrott i Småland. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 284)


ca 1900 - ca 1875

Egentligen finns det ingen klassisk religiositet numera. Den som finns är för mycket angelägen, så att säga. Den har ingen vila. Vår tids religiositet är ju läseri. Och jag kan icke annat finna, än att en läsare lätt tar skada till sin person. Nå, det göra vi alla, var på sitt håll, men vi andra veta bättre om det. Det har fallit mest i ögonen, när jag sett religiösa som nästan icke tagit skada. Varför har denne man, vars naturliga saktmod renats nästan till sublimitet - varför har han fått detta lilla grand av saktmod för mycket? Varför fick han icke vara, vad han kunde blivit, en stor människa i det obemärkta? Det måste ligga något i de gamle ortodoxes motstånd mot läseriet. Vet du vad jag tror? Att i ortodoxiens upplösning ha vi samma företeelse som i klassicitetens bristning på det litterära området. Den nya tidens liv är på alla områden ett sökande, en strävan att fullgöra allan rättfärdighet. Vi anstränga oss. Läs någon av de gamle från olika åldrar. Deras kännemärke är, att de icke taga sig vatten över huvudet. De stå med rak rygg och betrakta livet, de bry sig icke om att forska. De förlora icke sin värdighet genom att snoka i varje vrå. De anstränga sig icke. Men det är just vad vi vilja, vad vi måste. De gamle analysera icke nog. De teckna ett liv i rena, klara, enkla linjer. Vi fördärva våra berättelser genom att analysera, genom att intränga i det vi berätta om. Och det underliga är, att detta är nödvändigt. En morallära i våra dagar, en predikan i våra dagar, en novell i våra dagar kan icke behålla den enkla storheten, ty moralisten, om han är skarpsynt, måste modifiera och detaljera, och för novellisten framstå t.ex. motiverna för en handling så komplicerade, att han icke kan skriva enkelt, om han skall skriva sant. (Hans Larsson "Meditationer" s 152-153)

"Jo, de där läsarna äro just ett skönt sällskap", utbrast major Strömdal, då han, röd och varm genom den häftiga gången och sinnesrörelsen, steg in i sin sal. Och de kalla sig "kristna" de, kantänka, alldeles som om de ensamma vore af den sorten och vi andra allihop hedningar. ... Det är den där Löfrot ... min fromme granne, som ansetts af sig själf och många andra som ett helgon, hållit predikningar både hemma och borta och är så gudelig, bevars väl, att han vänder ut hvitögat, om han råkar få höra en svordom, och tycker det vara höjden af ondska och fördärf, om man tar sig en sup eller drar en spader i godt sällskap." (E.S.K. "Teckningar ur lifvet" s 118-119; Hans bibel; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek)

(Boken) Vallfart (utgiven 1888 och med stycken som blivit till så tidigt som 1881) ter sig för mig närmast som en munter inre tvekamp med vissa på fädernet ärvda anlag för tungsinthet, men det gick som så ofta förr för oss författare när vi slåss med oss själva att striden därmed också blev en strid utåt. Kom ihåg, det var en rutten tid, bakslaget efter Karl XV:s glada dagar. Lättsinnet hade surnat, läseriet trängt in i hemmen och fyllt väggar, sänggardiner, skjortpåsar och bokmärken med bibelspråk. (Verner von Heidenstam "Tankar och utkast" s 366)

För de i öppen dager liggande svagheterna hos dessa (läsare)församlingar hafva pastorerna mångfaldiga gånger förbisett deras berättigade fordringar, ja, det kraftiga lifselement, som rörde sig i dem. "Läsarnes" svagheter lärde äfven jag sedermera känna; ja, jag har till och med stundom legat under deras förkastelsedom. Till deras svagheter hörer i första hand deras ensidiga, oftast högst grofva uppfattning af det, som är "verld", och den deraf härflytande stränga domen öfver allt, som de kalla lyx, framför allt öfver "verldsliga nöjen", till hvilka de ofta räkna sjungande af folkvisor, annan verldslig musik, konsertbesök, kägelspel, biljard, jagt och dylikt. I sjelfva verket var och är denna trångbröstade uppfattning mycket plågsam just för mig med mitt vidhjertade, frihetsälskande och för allt skönt öppna sinne. Men det är orätt att utan vidare brännmärka denna trånghjertenhet och detta bittra dömande såsom fariseism. Stundom är det så verkligen; men vanligen härleder sig detta beteende blott från en brist på "bildning" och verldskännedom. Om pastorerna i stället för att strax fara ut mot sekterismen ville ingå i dylika församlingar - men icke såsom "genom födseln sjelfskrifna ordförande och ofelbara påvar" utan såsom bröder och medlemmar, hvilka sätta sig med de andra på samma bänk och i samma rad - så skulle de kunna lära mycket. De skulle derigenom icke skada sitt presterliga embetes anseende, utan mycket gagna det; de skulle då också genom sin närvaro sätta den bästa dammen mot sektbildningen. För min del har jag sedermera gjort mycket glada erfarenheter i detta hänseende. Deremot är det för mig alldeles tydligt och afgjordt, att landskyrkan (här i Tyskland) är förlorad, om "läsarne" småningom trängas ut ur den. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 84-85; författaren var pastor i Bremen)

(Martin) skulle ägna sitt liv åt att söka efter sanningen och att giva människorna vad han fann eller trodde sig finna av den. ... (Doktor Merkel sade): "Även den enklaste bland Stadsgårdens busar består sig till en viss grad med (en liten egenskap): personlighet. ... Till en personlig gud måste man stå i ett personligt förhållande, det vill säga vara läsare. Att vara läsare är förträffligt, om man nyss har kommit ut från Långholmen och behöver rehabiliteras. Eljest är det onödigt. Ni ser vart jag vill hän, mina herrar, att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödigt besvär; att vara alldeles utan är för riskabelt. Därför måste man ha en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasien i rörelse och tar sig bra ut i poesi utan att till gengäld medföra några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av allt bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör. ... (Martin) kände dunkelt, att medan han sökte efter sanningen, skulle han endast finna sanningar. ... Martin kunde icke undgå att finna, att om religionen var sanningen ... då måste han ägna den alla sina krafter och hela sin själ, då måste han bli läsare. Men om den icke var sanningen, då måste han söka sanningen var han kunde finna den, då måste han alltså bli fritänkare. Vad som var däremellan, kristendomen av vana och bruk, sådan den bekändes och troddes av mängden, den var för honom tanklöshet och platthet. ... (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 71,79-80,92; 1880-talets mitt)

Hela denna tid bevistade (Roland) söndagligen gudstjänsten i Sandsea, där han hade sin bostad. Han hyrde samma rum som han delat med Sparling; och där hade han sina få tillhörigheter förvarade och sin bibel, som han studerade om aftnarna och började bättre förstå och mera samvetsgrant efterleva. ... (Roland) kände sin okunnighet såsom en tung börda. Han längtade ofter efter ett "tillfälle" att få lära sig en vacker handstil och aritmetik och främst av allt - en djupare insikt i sin bibel. (Annette Lyster "Gossen som aldrig förlorade ett tillfälle" s 33; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen skriven 1880)

Många av (major Fredrik von Malmborgs) kamrater, som först hånat honom för att han (1877) blivit "läsare" kunde senare vittna om, att de genom honom kommit till tro på sin Frälsare. Till sina kamrater brukade han dela ut biblar. Många år senare blev min farbror ombedd att besöka en av dem, som då låg på sjukhuset. Han hade vid Ränneslätt varit ganska fientlig. När min farbror kom in i hans rum, skrev han på ett papper - han kunde nämligen inte tala - : "Kan du förlåta mig? Jag var en av dina motståndare." Sedan tecknade han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans bibel, och så visade han, vad som stod på första sidan. "Ett minne från vår gemensamma kommendering 1889. Må denna bibel bliva för dig till samma glädje som för mig." (Josef von Malmborg "Den bedjande majoren" s 35-36; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

(Menniskorna) wilja, när de läsa Skriften, icke så mycket weta Guds tankar som fastmer få bekräftelse på sina egna tankar, och det gör dem oåtkomliga för Fadrens uppenbarelse. Wille de blott gå till Guds ord med ett sådant sinne, att de begärde af Gud få weta sanningen, endast sanningen, huru bitter den än månde wara, så skulle de icke behöfwa länge wänta på uppenbarelsens ljus. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 157 i kommentar till Matt 16:13-19)


ca 1875 - ca 1850

O, Herre Jesus! dig hade jag glömt, ja, dig hade jag glömt. - I viljen icke komma till mig, att I måtten få liv - ja, så var det du sade till judarne. Gick jag nånsin verkligen ända fram till dig, så att jag helt lämnade mig till dig, när jag fruktade för döden och längtade efter liv? Nej, det glömde jag. Det är alldeles obegripligt, att jag kunde glömma det; men jag glömde det verkligen. Och nu skäms jag över denna obegripliga glömska mer än över alla mina ogärningar tillsammans; ty, denna glömska var mer orimlig än allt det andra. Ja, det är du, livets förste, skuldens avplanare, syndens övervinnare, rättfärdighetens förvärvare. (Pontus Wikner "Predikningar I 1859-1877"; 16:e söndagen efter Trefaldighet 1874)

Då Tode kom upp på sin kammare, intog han sin favoritställning på sängkanten och försjönk i tankar. Stora ting hade han fått kunskap om sedan tédags, underbara sanningar hade blifvit uppenbarade för honom, och denna världens ondska och elände hade i någon mån begynt gå upp för honom. "I viljen icke komma till mig, att I måtten få lif." Han visste icke, att det fanns en sådan vers i bibeln, men det faktum, den uttalar, hade han klart för sig. (Pansy "Tre människobarn" s 125)

Här och var (i kyrkan) såg man en man och en kvinna hela gudstjänsten bliva stående i sina stolar, kvinnan med vitt huvudkläde, då alla andra begagnade svarta, han bugande och hon nigande var gång Guds namn nämndes i predikan eller sången. De kallades "läsare" och voro tysta, allvarliga och fromma människor. (Herman Ekelund "Smålandsminnen från 1860- och 70-talen"; Jönköpings-Posten 1931-11-13)

Ridån gick upp och "Läsarefamiljen" började uppföras. Planen i denna pjes är följande: Herr Abinadab Sleek och hans hustru äro två skrymtare, hvilka framställas som vanliga exempel på allvarliga kristna. De bo hos sin dotter och måg (herr och fru Charles Torrens), öfver hvilka de utöfa sträng och despotisk makt. ... (Charles Torrens) får besök af en gammal vän, kapten Murphry Maguire, hvilken öfvertalar honom att bortlägga "Läsarefamiljens" skenheliga vanor och med otyglad frihet njuta af världens nöjen. Han går in härpå, men har (till att börja med) ej mod att ändra familjens vanor. ... Den tarfliga pjesen slutar med en tablå, där de yngre medlemmarne af läsarefamiljen ses svänga om i en yrande dans och sålunda börja ett nytt skede af huslig lycka. Genom hela pjesen anföras och förlöjligas skriftställen, religionen utmålas föraktlig, och lasten framställes under namn af snillrikhet, öppenhet och glädje såsom det enda som fordras för huslig lycka. ... George ryste vid tanken på att ... en "läsarefamilj" blott var en annan benämning på en samling usla, okunniga skrymtare. (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 58-59)

En gång när jag (1862) predikade i frikyrkan (i Skotland), råkade jag citera ett ställe i bibeln, hvarvid jag nämde kapitel och vers. Ögonblickligen voro hundratals händer i rörelse; hvar och en tog fram sin bibel, och det blef ett rasslande, som tvingade mig att afbryta, till dess texten var funnen. Detta afbrott var mig mindre behagligt, hvarför jag sedan aktade mig att nämna kapitel och vers. När man sitter för att forska i bibeln, kan det vara godt att anföra och uppslå bibelställena, men när man talar hjerta till hjerta, äro sådana afbrott till hinder; åtminstone tyckte jag så. På det varmaste vill jag förorda en noggrann kännedom af bibelns och de bibliska sanningarnas innehåll, äfven om det stannar blott vid förståndskunskapen. När menniskor, som icke hafva någon kunskap i ordet och icke äro förtrogna med de bibliska exemplen och föreskrifterna, blifva omvända, hafva de ingenting annat än sina egna känslor att hålla sig till. Följaktligen kastas de hit och dit, allt eftersom känslorna skifta. Deremot blifva de, som känna Guds ord, stadfästade och uppbyggda genom det Andens verk, som de hafva erfarit, och de kunna således bekräfta, att Gud är sannfärdig. (William Haslam "Dock icke jag" s 149-150)

Ordet måste rätt rotfästa sig och slå rötter, om det skall bo inwärtes och förblifwa. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 71)

En tidig augustimorgon år 1857 steg landshövding Sköldebrands nye informator Paul Peter Waldenström i land i Kalmar hamn. ... Före Waldenström hade (Johan Peter) Horn under ett och ett halvt år varit informator i landshövdinghuset. ... Landshövdingen ... sammanförde Waldenström (med Horn). ... Allt eftersom tiden led, kände sig Waldenström allt mera dragen till Horn. Hemma hos denne läste de goda predikningar och sjöng Mose och Lambsens visor under ackompanjemang av ett psalmodikon, som f.ö. ännu finnes i behåll. ... Och Waldenström började läsa Arndts Sanna Kristendom och Fjellstedtska missionstidningar. ... Vid en middag en vårsöndag, då både Horn och Waldenström voro närvarande, hade bordsamtalet kommit att röra sig om läseriet i staden. Då hade landshövdingen med fruktansvärt allvar i tonen brutit ut: "Hellre än att vara i umgänge med läsare, vill jag låta min son uppväxa bland det folk, som sitter på cellfängelset." Uttalandet må vara typiskt Sköldebrandskt, men uteslutet är inte, att denne inspirerats till det av Fjellstedts tidning, som trots allt torde ha funnit vägen till landshövdingehemmet. I en uppsats i sagda tidning vid tidpunkten ifråga hade Fjellstedt nämligen återgivit ett uttalande av Filip II i Spanien, att denne skulle bära ved till sin egen sons bål, om denne bleve kättare. (Gerhard Horn "Waldenström och Horn" s 21-26; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Den engelske resanden Charles L. Brace fick 1857 sin uppmärksamhet fäst på att en antiklerikal eller antikyrklig stämning i många fall bidragit till emigrationen. Vid ett samtal med en person i närheten av Karlskrona hade denne vredgat uttalat sig om läsarnas förhållande till emigrationen på följande sätt: "Många hundra från min ort lämna landet. Dårar, de gjorde bättre i att stanna hemma. Sverige behöver varenda en. Men det är de fördömda läsarna. De vända upp och ned på allting, de skapa oro, bryta lagen och måste straffas, och så bege de sig till Amerika och fortsätta sin fördömda verksamhet". (Bror Olsson "Emigrationen. Pionjärer i U.S.A." s 212-213)

Det war en mörk och mulen Novemberdag. ... Det war den 25 Söndagen efter Trinitatis. Allmogen, som gerna hör stränga predikningar, der lagens hammare dånande störtar öfwer dem, liksom fordom Auka-Thors öfwer jättarne, hade talrikt samlat sig för att höra den nykomne predikanten, som war utropad för att wara en af de allwarligaste läsarepresterne. Här och der såg man personer, om hwilka det öfriga kyrkfolket sinsemellan hwiskande sade: "Det der, det är en af läsarna." Det syntes också liksom utanpå dem. Qwinnorna woro mörkt klädda med hwita eller blårutiga hufwudkläden samt utan förkläden, som af läsarne anses såsom en syndens och fåfängans lyrartitel. Wännerne hade mörka halsdukar och wästar. Deras yttre bar prägel af stort allwar. De talade sällan sinsemellan, och man kunde af deras ifriga gång och de få ord, som undsluppo dem, märka, att deras afsigt med kyrkogången war att få höra något uppbyggligt, något, som kunde tillfredsställa det djupa begär, som så ofta under det yttre tryckande arbetet bland allmogen så starkt röjer sig, begäret att få bestämd reda på, hwad lifwet efter döden dock är, och huru man kommer dertill att, då kroppen är död, själen må lefwa ewinnerligen. (Anna Maria Cederschiöld "Läsarne i Småland" s 3-4)

"Är det inte så, flickor", (sade (Johanna), "att vi vanligen hafva så stora förväntningar på nöje, men, då vi dansat oss trötta och komma hem, så känner man det så öde, tomt och ledsamt." "Hvad nu då, Johanna, du är ju redan smittad!" utropade jag förargad. "Att din sjuka syster är älsklig och snäll, det vet jag, men det vore hon nog ändå utan att vara läserska." "Nej, det vore hon inte", förklarade Johanna ifrigt; "vår gamla jungfru har sagt, att förr var Teckla stolt och egensinnig och ville, att allt skulle gå efter hennes hufvud; och första tiden hon blef sjuk kunde ingen sjuksköterska härda ut med henne, ty hon bara knotade och klagade jämt öfver allting. Men sedan kom vår morbror, som är präst i England, och hälsade på oss. Han talade mycket med Teckla, och sedan dess har hon varit alldeles förvandlad." (Minna Blümmer "På olika vägar" s 33-34; början av 1850-talet?)

När rannsakar väl en naturlig människa Skrifterna, fast Jesus sade åt judarna: ”Rannsaka Skrifterna, för de vittnar om mig.” Men en döpt hedning har inte tid att rannsaka Bibeln, för han har annat att göra. På söndagen har han inte alls tid att läsa Guds Ord. Han måste då dricka djävulens skit, och springa i byn, hålla på med kortspel, förnöja sig med horor, eller bedriva brännvinshandel. På så sätt finns det inte alls tid att läsa Guds ord. Annars säger även döpta hedningar: ”Den som alltför mycket läser dessa andliga böcker, blir tokig och en villoande.” Därför tänker han att det är bättre att supa och slåss, svära och festa och bedriva brännvinshandel på söndagen, än att läsa Skriften. När samvetet hos en sådan vaknar, är han utan den nödvändiga bibelkunskapen och vet därför inte genast, var han skall finna Fräsaren. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 351-352 i predikan 1851 över Matt 2:1)


ca 1850 - ca 1800

(Carl Olof Rosenius) bedrev en omfattande själavård. Bland dem som han starkt påverkade var den världsberömda sångerskan Jenny Lind, som 1849 i London lämnade operascenen innan hon ännu fyllt 30 år. Hennes anslutning till läseriet väckte en oerhörd uppmärksamhet och "Söndags-Bladet" karikerade till och med hur den framstående sångerskan efter att ha hört Peter Wieselgren i Ladugårdskyrkan "föll i en så stark konvulsivisk gråt, att hon vid utgåendet från kyrkan måste stödjas på ena sidan av doktor Wieselgren och på den andra av pastor Fjellstedt, varefter på gatan lektor Elmblad slöt sig efter tåget som en andlig betjänt". ... I Stockholm nåddes även hovet av den nyevangeliska förkunnelsen. När man rapporterade för Oscar I att prinsessan Eugénies hovfröken Josefina Hamilton gått till fots för att besöka Betlehemskyrkan när Rosenius predikade, yttrade monarken: "Att fröken Hamilton "går" till Betlehemskyrkan passar inte. Därför ska hon hädanefter "åka" dit. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 155-156)

Varbergsfrun (och köpmanshustrun) Abela Gullbransson skriver år 1816 i ett själavårdsbrev ... : "Vid lediga stunder så skaffa dig hellre nödig kunskap, studera flitigt bibelen, minst 2ne kap(itel), ett i gamla och ett i nya för dagen, ingen kristelig tjänare bör taga sig tjänst med mindre han går in i detta ackord med sitt husbondafolk, om ock hon skulle mista något av sin lön. Och intet husbondafolk bör finnas så hårda och omänskliga som nekar sina tjänare en så billig fordran. Men däremot om tjänaren detta får, så är och tjänarens skyldighet att sedan taga sin skada igen, och vara desto arbetsammare, trognare och flitigare. Och då lovar jag! att en husbonde ej förlorar därmed att hans tjänare får läsa 2ne kap(itel) på dagen." Fyra-fem år senare formulerar Abela Gullbransson den flitiga läsningen som en nödvändig regel: "En ordentlig knäböjande morgon- och aftonbön; tvenne kapitel i Biblen för dagen. Detta kan aldrig någon andelig stridsman försumma, utan att det andeliga livet skall uthungra." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 73)

Uttrycket (”ransaker Skrifterna” i Joh. 5.39) syftar på den noggrannhet och enträgenhet, med hwilken kostbara metaller i jorden upsökas och derifrån upgräfwas; och dermed har Frälsaren Christus welat wisa att en lika flit och samma allwar bör af en människa anwändas wid att läsa Guds ord, och till att eftertänka det som hon i Guds ord läser. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 242)


ca 1800 - ca 1700

För den kyrkliga debatten (på 1790-talet) blev de tidskrifter som (biskoparna) Olof Wallquist i Växjö och J.A. Lindblom i Linköping gav ut av största betydelse. Wallquist såg den kristna trons säkra grund i Bibeln och avvisade bestämt alla försök att pressa in kristendomen i ett system som gjorde våld på det bibliska budskapet. Det var faktiskt samma program som (domprosten) Anders Knös i Skara argumenterade för. För båda gällde det att en teologisk förnyelse främst kom genom en djupare filologisk och historisk bibelforskning. De hade dock olika meningar om hur en sådan skulle se ut. För Wallquist gällde den moderna upplysningsbestämda bibelforskningen medan Knös tolkade forskningen utifrån bibelpietism. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 178-179)

Kyrkoherden, sedermera biskopen Johan Möller, hade som adjunkt hos biskop Serenius lärt sig hur viktigt det var att i skrift försvara kristendomen mot aktuella irrläror. Till dem räknade han swedenborgianismen och gav anonymt ut en kritisk granskning. Swedenborgarna var uppenbart svärmare då de byggde på föregivna egna uppenbarelser. De hade därmed en falsk grund för sin tro. Den rätta läran hade sin grund i Skriften och i bekännelseskrifterna. Den som inte ville bygga på den grunden kunde man inte övertyga. ... Det nya i teologin kunde endast bestå i hur dogmerna bevisades. Nya rön inom bibelvetenskapen hade inte tillfört kyrkan några nya sanningar eller ändrat vad som stod i bekännelseskrifterna. ... Då Möllers skrift rekommenderades av prästerna i cirkuläret från 1789 års riksdag blev den ett uttryck för ett officiellt avståndstagande till swedenborgianismen. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 156-157)

Det är först med pietismen på 1700-talet som termen väckelse vinner burskap i den kyrkliga litteraturen. I vårt land blev det vanligt att om dem som genom väckelsen kommit till andligt genombrott använda beteckningen läsare på grund av den stora betydelse de tillmätte läsandet av Guds ord. Det förtjänar påpekas, att ordet läsare fick sitt första litterära nedslag i Skara domkapitels protokoll. Den som först brukade denna term var domprosten Andreas Knös. Det skedde i samband med en anmälan till konsistorium med anledning av en herrnhutisk väckelse, som uppkommit i Fröjered vid början av 1760-talet. Sedan återkommer beteckningen läsare i ett yttrande av prosten Andreas Victorin med anledning av nyss nämnda andliga rörelse. Läsarna ha sedan utgjort den kyrkliga kärnan i Skara fram till 1800-talets slut. (Arvid Norberg "Väckelse och andlig förnyelsesträvan" s 97)

Namnet läsare förekommer (i Västergötland år 1761) första gången som beteckning för en form av religiositet som kännetecknas av flitigt bibelläsande och enskilda uppbyggelsesammankomster. Läseriet fick sin största betydelse för Norrland, där det skapade en djupt allvarlig fromhet, som yttrade sig i trägna bygudstjänster, där lekmän föreläste ur bibeln och ur predikningar av Luther. Vid ingången till 1800-talet framträdde de s.k. nyläsarna, som envist betonade att rättfärdiggörelsen sker allenast av nåd genom tro och som förkastade 1700-talspietismens gärningslära. Båda riktningarna skulle få en djupt ingripande betydelse för religiositeten i Norrland. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 63)

Den som will finna guld i jorden, han får icke spara flit och möda i att gräfwa derefter; och den som will finna Gud i hans heliga ord, han måste äfwen så med innerlig bön, hjertlig andakt och flitigt ransakande hålla ut, så skall han finna den högsta skatt nämligen Gud sjelf deri, enär Gud gerna låter sig finnas af dem, som med rätt allwar söka honom. Det gudomliga ordet är på en gång den skattkammare, der man finner det högsta goda, och det medel, hwarigenom man finner det. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 34 i kommentar till Joh 5:39)

Trots åtal, rättegångar, böter och landsförvisningar kunde konventikelplakatet dock inte förhindra uppkomsten av lokala väckelserörelser under hela 1700-talet. De leddes ofta av "väckta", "omvända" eller "troende" präster, så kallade "läsar-präster". "Läsare" började man nämligen nu allmänt kalla dem som greps av den nya riktningens krav på ett flitigare bibelstudium, ett frommare levnadssätt och en starkare andlig gemenskap mellan de troende. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 29)

(Pietismens) framgångar uppmanade en motståndsrörelse. (Generalsuperintendenten i Greifswald Johann Friedrich) Mayer stod för det första aktiva motståndet. År 1706 fick han Karl XII att gå med på en lista över skadliga böcker som inte fick spridas. Mayers index upptog både Arndts och Speners skrifter. År 1713 utfärdade rådet ett varningsbrev mot konventiklar och liknande sammankomster. Det hade utarbetats av ärkebiskop Spegel och undertecknats av Ulrika Eleonora och tolv kungliga råd, bland dem Horn och Tessin. . . . Kronan försökte hindra spridningen av pietistisk litteratur dels genom censorsämbetet, dels genom att år 1706 förbjuda alla bokhandlare att "vid straff och konfiskation till görandes" skaffa och sälja böcker som "undergräva vår evangeliska lära och befordra pietisterier". Enfaldiga människor kunde annars förföras och vilseledas av dem. Men pietistisk litteratur strömmade in från Tyskland, särskilt över Hamburg, och spreds genom lån eller avskrifter. Dessutom hade präster och andra lärda män rätt att skaffa förbjudna böcker, efter tillstånd av censor. Den underjordiska spridningen tävlade i omfång med det tillåtna trycket och nådde störst omfattning under 1730-talet. (Gunnar Wettermark "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 393-394)

Tack vare alltjämt (1938) bevarade dokument är det oss möjligt att blicka in i en ... liten pietistisk krets i Stockholm från 1700-talets första år. Det var en från Halle hemkommen student, som där gripits av Franckes förkunnelse och sociala verksamhet och som nu varje onsdags- och fredagskväll samlade några likasinnade vänner till en gemensam andaktsstund. Man sjöng en psalm, läste upp och förklarade ett stycke ur bibeln - varvid man mycket ordentligt tog sin utgångspunkt i grundtexten - samt samtalade sedan över det lästa och sina upplevda religiösa erfarenheter. Det hela avslutades med bön och sång. Det var sålunda här en vanlig "läsare"-sammankomst av det slag, som förekom i tusentals hem längre fram i tiden under den stora folkväckelsen på 1800-talet. (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 76)


ca 1700 - ca 1500

Flera gestalter i Gamla testamentet såg man (i 1695 års psalmbok) som förebilder (grek. typoi) för Kristus. (Bernt Olsson "1695 års psalmbok" s 294)

Även om Johannes Rudbeckius (1581-1646) på grund av sina kyrkopolitiska åsikter aldrig blev ärkebiskop var han genom sin oförvägenhet definitivt en av periodens "stora biskopar". ... Det var ... inom logiken som han gjorde sig mest känd som forskare. För Rudbeckius var logikens främsta uppgift att klargöra och eventuellt vederlägga felaktiga uppfattningar om Bibelns innehåll. ... (1615) blev han engagerad i bibelkommissionen som skulle utarbeta den nya bibelutgåvan. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 94-95)

Laurentius Petri betonar i sin Kyrkoordning 1571 att: ... "predikanten vid olika tillfällen inte skall bruka olika ord eller talesätt, så som några på grund av vilja att pröva nytt brukar göra utan verkan, ja skadligt, utan han skall alltid behålla ett och samma ordval, och för den skull alltid ha i handen boken eller ett bräde, på vilket dessa stycken står skrivna, och läsa därifrån långsamt och måttfullt, så att både ung och gammal så långt möjligt kan ta emot det och var för sig läsa efter." Vad Laurentius Petri gör är att han redovisar en "läspedagogik" som i och för sig inte var specifik för reformationen. Redan på medeltiden hade man använt sig av läsbräden, det vill säga tavlor med budorden, Fader vår, trons artiklar och Ave Maria, för att lära folket texterna. Detta innebar också lästräning. Reformationen effektiviserade läsundervisningen, bland annat med hjälp av den nya boktryckarkonsten, och man drev kravet på läskunnighet och träning i att ta till sig katekestexter och psalmtexter på ett annat sätt än i den katolska traditionen, där man använt sig av den repetitiva metoden. I detta ljus blir inte tanken på att förvandla den svenska kristenheten till ett läsande kyrkfolk lika revolutionerande som om reformatorerna skulle startat processen från noll. I städerna, bland borgerskapet, kan man förutsätta att flera var läskunniga; bland annat detta förklarar att man kunde utge mer omfattande katekeser och psalmböcker redan på 1500-talet. Även på detta område möter man alltså mer av kontinuitet än av dramatisk förändring. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 299)

År 1559 öppnade (Calvin i Genève) en akademi, som med tiden skulle blifva ett universitet. Men till en början fick den blott en teologisk fakultet. ... Personligen verkade Calvin i synnerhet mycket genom sina föreläsningar öfver den heliga skrift, som ofta samlade 1,000 åhörare från alla länder. Såsom exeget utmärker han sig genom religiöst sinne, fördomsfrihet, klarhet och nykterhet, och han förstår att med stor säkerhet framdraga de heliga författarnes hufvudtankar. Hos honom och hans lärjungar bevarade exegesen i det hela en vida större oafhängighet af dogmatiken än hos lutheranerna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 248)

När Martin Luther mejslade fram sin teologiska ståndpunkt så gjorde han det genom att brottas med bibelns texter. Brottningen färgades i hög grad av egna livserfarenheter och den otillfredsställelse han kände inför traditionens svar på frågor om människan och frälsningen. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 185)

I en predikan om Johannes säger (Luther): ”Det finns intet ord i Nya Testamentet, bakom vilket icke står ett gammaltestamentligt ord, där det på förhand förkunnats! Alla Gamla Testamentets ord visa utöver sig själva in i det Nya och på den Ene, i vilken allena de äro sanna”. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 9)


ca 1500 - ca 1000

Under 1400-talet kommer ... tryckta förlagor i form av grafiska blad att förstoras upp av kyrkomålarna. Kyrkornas valv och väggar blir till stora sammanhängande seriemagasin, där inte minst Gamla testamentets brokiga händelseväv utgör en närmast outsinlig källa till nya motiv. Många gånger ingår de gammaltestamentliga scenerna i det textutläggningsschema som ser hela det Gamla testamentet som ett fördolt förebådande av det nya. Detta, det så kallade konkordanssystemet, illustrerades och kommenterades under senmedeltiden i vad som kom att kallas "Biblia Pauperum", de fattigas bibel. Ordet fattig skall här inte tas i pekuniär mening. Böcker var under medeltiden tillgängliga enbart för samhällets övre skikt dels av kostnadsskäl, dels därför att läskunnigheten var låg. Det var den andliga fattigdomen som "Biblia Pauperum" skulle råda bot på. Bildernas förkunnelse på kyrkväggen förklarades och förstärktes i prästernas verbala utläggning. Genom att varje nytestamentlig händelse sågs förebådad inte bara i en utan två gammaltestamentliga kom många ganska marginella figurer ur den gammaltestamentliga rollistan att bli välbekanta. (Inger Ahlstedt-Yrlid "Monumentalmåleriet - Medeltidens massmedium" s 467)

Enligt en påvebulla utfärdad av Honorius II år 1219 skulle varje domkyrka ha en föreläsare i teologi (theologus), helst med magisters grad. I brist på sådan kunde andra för lärarsysslan lämpliga personer bland domkyrkans prelater och kapitularer anställas. Vi måste därför förutsätta att teologiska föreläsningar verkligen förekommit. Förmodligen var de öppna för såväl katedralskolans högsta klass som för "chorales" (de unga män som efter genomgången katedralskola tjänstgjorde i domkyrkans gudstjänster). I Sverige känner vi (under medeltiden) inte till existensen av någon graduerad "theologus". I Lunds domkyrka, liksom i flera andra danska domkyrkor, fanns dock en sådan med predikoskyldighet en eller två gånger i veckan. Man kan också tänka sig att något slags mentorssystem tillämpades. Kanikerna var i vissa fall utbildade vid utländska universitet och var säkert i många fall ivriga att låta andra ta del av sin lärdom. ... Säkerligen användes ... betydande exegetiska standardverk med rötter i universitetskulturen som till exempel Petrus Lombardus sentenser och gängse bibelkommentarer. Till den senare kategorien hör franciskanen Nicolaus av Lyras (c:a 1270-1349) stora postilla, som företrädde den bokstavliga bibeltolkningen vid universitetet i Paris. ... De olika universitetens dragningskraft växlade under loppet av medeltiden. Under andra hälften av 1200-talet fram till mitten av 1300-talet var det Paris som var det mest eftersökta. ... Under sista hälften av 1300-talet och en bit in på följande sekel sökte sig studenterna i stället till Prag. I Prag hörde svenskarna till den saxiska nationen, men eftersom denna nation på grund av stridigheter tvingades att lämna universitetet år 1409, kom de svenska studenterna att därefter söka sig till främst tyska universitet. I en tidigare fas var det Leipzig, Köln och Wien samt i en något senare främst Rostock och Greifswald. Det var inte bara prästkandidater som studerade vid universitet; vi finner där även en betydande andel redan etablerade kyrkliga befattningshavare som till exempel kaniker och prelater. Men de flesta var troligtvis prästkandidater som genom respektive domkapitels försorg utsänts eller beretts plats till en studiemöjlighet utomlands. (Roger Andersson "Undervisning och utbildning" s 224-227)

En själens spegel är förvisso den heliga skrift ... Men den som läser i den heliga skrift utan att förstå den är som en blind som framför ögonen håller en spegel. Han kan icke lära känna hurudan han är. Han hämtar icke ur skriften den lärdom för vars skull den uteslutande är skriven. Han sitter där lika oförmögen att använda sig av skriften som åsnan av lyran. Han liknar en hungrig som har ett bröd framför sig, med vilket han dock icke kan stilla sin hunger. ... Därför är vi icke litet förvånade över att man i klostren till följd av djävulens ingivelse icke bedriver några studier för att med förståndet tränga in i skrifterna utan endast ger anvisningar i sång eller i ordens rätta uttal men inte i att förstå dem. Det är som om fåren skulle ha större gagn av att bräka än av att beta. ... De som numera uppfostras i klosten förblir ... så tanklösa att de nöjer sig med ordens tomma klang utan att bekymra sig om att förstå dem: de önskar inte undervisning för sitt hjärta utan övningar för sin tunga. ... Han som är sanningen säger: "Om någon älskar mig så håller han mina ord". Men vem kan lydigt hålla sin Herres ord eller bud, om han inte förstått dem? Ingen kan vara ivrig i att göra, som ej varit uppmärksam i att höra ... "Den som har öron till att höra han höre" ... (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 114,126-128; ur det åttonde brevet till Heloise "Om vikten av studier och eftertanke vid läsningen av den heliga skrift", brevet skrivet av Pierre Abelard som levde 1079-1142 och som var "den färgstarkaste enskilda personligheten i den tidigare skolastiken)


ca 1000 och tiden dessförinnan

(I Den Heliga Skrift fann jag) det som i sin beynnelse är obetydligt men där det får växa blir överväldigande och fullt av hemligheter. ... Men som jag nu berättar det kände jag det inte då under mina (första) studier i Skriften, ty den syntes mig tarvlig i jämförelse med den ciceronianska ädelheten. Min jäsande inbilskhet föraktade dess enkla form, och min tanke var inte skarp nog att kunna tränga in i dess inre vishet. Det är den som växer med de små – men bland de små ville jag inte vara, utan i mitt pösande övermod tyckte jag mig höra till de stora. (Augustinus "Bekännelser" s 47)

Låt mat och bad och middagar och andra ting i detta liv ha sin tilldelade tid; men låt inte undervisningen av den himmelska filosofin ha någon särskild tid, utan låt varje läglig tid tillhöra den. Ty Paulus säger: ”I läglig tid och i oläglig tid, tillrättavisa, förmana, uppmana” (2 Tim 4:2). Och profeten säger vidare: ”I Hans lag skall han meditera dag och natt” (Ps 1:3). Och Mose befallde judarna att alltid göra detta. Ty detta livets ting, jag menar bad och middagar, även om de är nödvändiga och fast de ständigt upprepas, gör kroppen svag, men undervisningen av själen, ju mer den förlängs, desto starkare gör den den själ som tar emot den. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:65-66)

Det höves oss att utforska allt noggrannt. Ty Skriftens ord är våra andliga vapen. Men om vi inte vet hur vi skall göra dessa vapen dugliga och beväpna våra lärjungar på rätt sätt, behåller de sannerligen sin egentliga makt men kan inte hjälpa dem som tar emot dem. ... (Om vi) inte låter honom sätta skölden framför bröstet utan förvänt binder den om hans ben, skall han då någon fördel av utrustningen? Kommer han inte snarare att lida skada? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:105)

Överallt, mina älskade, har vi behov av tron, tron välsignelsernas moder, frälsningens medicin, och utan denna är det omöjligt att vara förtrogen med någon av de stora lärosatserna. Utan denna är människor lika de som försöker ta sig över det öppna havet utan en båt, vilka en liten bit håller ut genom att simma, och de använder både händer och fötter, men när de har kommit längre fram, dränks de snabbt av vågorna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:115)

Stor är vinsten med de gudomliga Skrifterna och helt tillräcklig är den hjälp som kommer från dem. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:128)

Det står om Kristus också i Moseböckerna. Han omtalas i var och en av Profeterna och i Psalmerna och med ett ord, som Frälsaren själv säger, i alla Skrifterna. Han hänvisar oss till dem alla, när Han säger: ”Sök i Skrifterna.” (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X s 347)

(Kristus) säger tydligt: “Sök i Skrifterna, i vilka ni väntar er (att finna) frälsning, ty de är vittnen om mig”, vilket torde vara betydelsen av ”Sök, och ni skall finna”. (Tertullianus, the Ante-Nicene Fathers Vol III, s 247)

I Alexandria fingo de kristna lärarne en utomordentligt stor betydelse, och ännu en mansålder in i 3:dje årh. utgjorde de ett särskildt stånd, som stod vid sidan av biskoparne, presbytererna och diakonerna. Under den senare hälften af 2:dra årh. bildades där den s.k. kateketskolan, vid hvilken genom fria föredrag och samtal meddelades både män och kvinnor kristlig upplysning. Skolan stod under biskopens uppsyn, och lararne fingo antingen lön ur församlingens kassa, eller också förtjänade de själfva sitt upphälle t.ex. genom afskrifning. Sägnen nämner apologeten Atenagoras såsom den förste läraren i Alexandria, men Pantaenus från Sicilien är den förste, om hvilken vi hafva pålitliga underrättelser. Han hade ursprungligen varit stoiker men blef gripen af kristendomen, och omkr. 180 utlade han i Alexandria bibeln för bildade hedningar och vetgiriga kristna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 182-183; Herdar och lärare)

Bröder, det finns en Gud, om vilken vi får kunskap från de Heliga Skrifterna och från ingen annan källa. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:227)

Om således kyrkofäderna med kraft deltogo i striden mot björnarna, som ville rifva och skingra Herrens hjord, så var dock deras hufvuduppgift att afslöja ulvarna i fårakläder och de falska herdar, som sökte locka fåren till sig. Striderna mot de falska lärarna nödgade till ett djupare inträngande i den sanna läran; därför blir ock kyrkofädernas betydelse för den kristna lärans utveckling vida större än de apostoliska fädernas och apologeternas. För att kunna bemöta de läror, som utgåfvo sig för äkta apostoliska, måste de grundligt studera de heliga skrifterna. Så födes exegetiken (vetenskapen om den Heliga skrifts tolkning). Och åt de sanningar, som därur hämtades, måste de söka giva en passande ordklädnad och uppvisa deras inbördes sammanhang: dogmatiken (af dogm, trossats) uppkommer. ... Från aposteln Johannes leder den mindreasiatiska skolan sitt ursprung. Om dess representanter, som af den äldsta kyrkan höllos högt i ära, känna vi endast obetydligt. Mest bekant är ... Irenaeus, som man kan kalla Johannes' andlige sonson, emedan han var lärjunge till biskop Polykarpos. Denna sin börd äfvensom sitt namn (Eirenaios = den fridsamme) rättfärdigade han genom sin försonliga hållning i de tvister, som på hans tid hotade att söndra kyrkan, t.ex. om påskfirandet. ... Men då det gällde den sanna tron, ville han ej veta av något kompromissande ... och står därför i främsta ledet bland gnosticismens motståndare. Äfven här visar sig dock hans äkta kristliga sinnelag: han bad för dem han bekämpade. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 64)

Titta noga in i Skrifterna som är den Helige Andes sanna uttryck. Lägg märke till att inget av en orättvis eller förfalskad beskaffenhet är skrivet i dem. (Klemens av Rom; The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 17)

Tron att det intensiva studiet av Lagen var vägen till tidsålderslångt liv var ett banalt påpekande i den rabbinska undervisningen. C.H. Dodd "The Interpretation of the Fourth Gospel" (s 82,146) citerar Pirque Aboth VI:7 in Mishnah: "Stor är Lagen, ty den ger åt dem som praktiserar den liv i den här tidsåldern och i den tillkommande tidsåldern."

Vad lärde man sig i skolan? Framför allt toran, eller rättare ingenting annat alls än toran, Guds heliga lag! ... Språk, grammatik, historia och geografi – eller åtminstone de elementära grunderna – studerade man i Bibeln. ”Där finner man den bästa kunskapen och lyckans källa”, säger Flavius Josefus. Han skryter med att han vid fjorton års ålder kunde hela Bibeln. Paulus nämner för sin lärjunge Timoteus att han kände de heliga skrifterna ända sedan barndomen. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 87)


Att avrunda med:

En fisk i ett isblock: Kristus i teologin. Vågar knappt tänka tanken: Vad händer, om isen smälter? (Bo Setterlind ”Inför morgondagen” s 506; 1976)


Sångarna:

“Skrifternas tröst”, o, vad det klingar! Himmelska toner, ljuvlig musik! Tröst i all nöd, - glädje den bringar, Hopp bortom graven, himmel så rik. – ”Skrifternas tröst”, o, vilka flöden! Talet om korset kraften ej mist; Ljus uti natt, Liv uti döden, Manna i öknen utan all brist! ... Strålande sol, eldstod i natten, Skuggrika palmträd skriften ju är. Källa så klar, levande vatten, Kärlekens hav, som seglaren bär. ”Skrifternas tröst” ... Himmelska moln, skurar som giva Törstande ängar fägring och prakt; Strömmar av nåd, ord som förbliva; Talet om Jesu frälsande makt. ”Skrifternas tröst” ... Fruktbara fält, doftande höjder, Blommor, där biet näring kan få, Läkande blad, hållbara fröjder, Klippa, dit vågen aldrig kan nå! ”Skrifternas tröst” ... Sinais röst, domsljud som skallar, Ställande syndar'n brottslig för Gud. ”Skrifternas tröst” milt honom kallar; Allt är fullkomnat, ljuder dess bud. ”Skrifternas tröst” ... (KG Sjölin: Andliga sånger 1936 nr 169:1-5)

I ordet där strålar ljuset så ljuvligt och härligt fram. Det leder till fadershuset, det visar till korsets stam. ... O, följen det ljuset gärna här nere i främlingsland, den enda, den säkra stjärna, som lyser till hemmets strand! (M Lagerfelt: Kristen Lovsång 1954 nr 130:3-4)


Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)


Grekiska ord:

eraunaô (NT)/ereunaô (GT) (forska/forska i) (i NT + exempel i GT) Judit 8:14; Joh 5:39 – 1 Mos 31:33; Joh 7:52; Rom 8:27; 1 Kor 2:10; 1 Petr 1:11; Upp 2:23. Kanske har Johannes bortsett från det grekiska GT med ”e” och använt den hellenistiska formen med ”a” i samband med hänvisningen till det ”begynnande” GT för att anspela på Honom som är Alfat (Upp 1:8). Flera gånger (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:4-5; 19:25-27 och Upp 4:9a) ser vi hur Johannes ersätter olika bokstäver (”eo/i/o”) med ett ”ô”, sannolikt för att anspela på Honom som också är Ô-et.

dokeô (tänka/tyckas) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 5:39 – Ester 1:19; 3:9; 5:4; 8:8; Tobit 3:15; 1 Mack 8:28; 15:20; 2 Mack 1:13; 2:29; 5:6; 7:16; 9:8,10; 14:14; Salomos Vishet 12:27; Susanna v 5(Theod); Bel och Draken v 6(Theod). Matt 3:9; 6:7; 17:25; 18:12; 21:28; 22:17,42; 24:44; 26:53,66; Mark 6:49; 10:42; Luk 1:3; 8:18; 10:36; 12:40,51; 13:2,4; 19:11; 22:24; 24:37; Joh 5:45; 11:13,31,56; 13:29; 16:2; 20:15. Apg 12:9; 15:22,25,28; 17:18; 25:27; 26:9; 27:13; 1 Kor 3:18; 4:9; 7:40; 8:2; 11:16; 12:22-23; 14:37; 2 Kor 10:9; 11:16; 12:19; Gal 2:2,6,9; 6:3; Fil 3:4; Hebr 4:1; 10:29; 12:10-11; Jak 1:26; 4:5.


Ytterligare studier: Jes 8:20; 34:16; Matt 5:17; Luk 13:34; 18:31; 19:41-44; 24:45; Joh 1:4; 5:21,26; 7:52; 10:34-35; 15:7; Apg 13:27; 17:2-3; Rom 2:17-21a; 7:10; Gal 3:21-22; 2 Tim 3:15-17; 1 Petr 1:10; 2 Petr 1:19; 1 Joh 5:20; Upp 19:10.

Urban C. von Wahlde "The Witnesses to Jesus in John 5:31-40 and Belief in the Fourth Gospel"; Catholic Biblical Quarterly 43 (1981): 385-404.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-03, 2011-01-17; 2014-01-04)

Tillbaka till Start

5:41-44 Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. Jag har emellertid (och har haft) kunskap om er, att ni inte har Guds välkomnande i er. Jag har kommit (och kommer) i Min Faders namn, och ni tar inte Mig. Om – alltefter omständigheterna – en annan må komma i (sitt) eget namn, kommer ni att ta den där. Hur förmår ni tro, då ni tar härlighetsglans från sidan av varandra och inte söker härlighetsglansen från sidan av den ensamme/ende Guden?

Ord för ord: 5:41 (5 ord i den grekiska texten) Härlighetsglans från-sidan-av människor inte tar-(jag). 5:42 (12 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus prima manus) emellertid har-(jag)-(och-har-haft)-kunskap-om er att inte (ni)-har '-t välkomnande'/välkomnandet '-ens guds'/Guds i '(er)-själva'/er. 5:43 (22 ord i den grekiska texten) jag har-kommit-(och-kommer) i '-et namn'/namnet '-ns faders'/faderns min, och inte tar-(ni) mig; om-alltefter-omständigheterna en-annan må-komma i '-et namn'/namnet det egna, den-där kommer-(ni)-att-ta. 5:44 (18 ord i den grekiska texten) hur förmår ni tro härlighetsglans från-sidan-av varandra tagande, och '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen den från-sidan-av den ensamme/ende gud inte söker?


1883: Jag tager icke pris af människor; men jag känner eder, att I icke hafven Guds kärlek i eder. Jag har kommit i min Faders namn, och I mottagen mig icke; kommer en annan i sitt eget namn, honom skolen i mottaga. Huru kunnen I tro, I som tagen pris af hvarandra och icke söken det pris, som kommer från den, som allena är Gud?

1541(1703): Jag tager ingen pris af menniskor. Men jag känner eder, att I icke hafwen Guds kärlek uti eder. Jag är kommen i mins Faders Namn, och I anammen mig icke; kommer en annar i sitt eget namn, den warden I anammande. Huru kunnen I tro, I som tagen pris hwar af androm; och den pris, som kommer allena af Gudi, söken I intet?

LT 1974: Ert gillande eller ogillande betyder ingenting för mig, för jag vet så väl att ni inte har Guds kärlek inom er. Jag vet det, för jag har kommit till er för att representera min Far, och ni vägrar att välkomna mig, även om ni genast tar emot dem som inte är sända av honom, utan bara representerar sig själva. Inte undra på att ni inte kan tro! För ni ärar gärna varandra, men ni bryr er inte om den ära, som kommer från den ende Guden!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Mose steg ned ’ut ur’/från berget visste han inte att anblicken av hans ansiktes färg var (och hade varit) förhärligat i/av det att 'samtala honom'/'han hade samtalat' (med) (Herren). (2 Mos 34:29b, Grekiska GT)

Saul talade (till Samuel): "Jag har missat (och missar) (Guds mål), emellertid/men förhärliga mig redan/nu inför Israels äldstes ögon och inför mitt folks ögon ... och jag skall kasta mig ner inför Herren, din Gud (för att hedra Honom) ." (1 Sam 15:30, Grekiska GT)

(Hiskia bad:) ”Du, Herre vår Gud, rädda oss ut ur (de assyriska kungarnas) hand, för att jordens alla riken må ha kunskap att Du är den ensamme/ende Guden.” (Jes 37:20, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Vishetens) början (är) ... ett välkomnande av uppfostran. Välkomnande (är) ett hållande av (vishetens) lagar.” (Salomos Vishet 6:17-18a)

(Jesus, Syraks son, sade:) "Lyckliga de som har skådat (Eliah) och de som har somnat (’och är somnade’/sover) i ett välkomnande (א*), ty vi skall och/också leva (i) liv." (Syr 48:11)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Jag skall ge härlighet till Den som ger mig vishet.” (Syr 51:17b)

(Asarja sade till Herren: “Låt våra fiender) få kunskap om att Du ensam är Herren Gud.” (Asarjas bön v 22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge akt på att ej göra/praktisera er rättfärdighet framför människorna ’i riktning mot’/’i fråga om’ att betraktas (bland) dem. … När du så alltefter omständigheterna må göra/ge en allmosa, må du ej låta basunen ljuda framför dig, precis som hycklarna gör i synagogorna och i gränderna, på så sätt (att) de må förhärligas av människorna. … Och när du (א*) alltefter omständigheterna må bedja, skall du (א* ) inte vara som hycklarna, eftersom de ‘är vänner med’/’tycker om’ att stå (och) bedja i synagogorna och i gatornas hörn, på så sätt (att) de må ’föras till ljus’/’lysa fram’ (bland) människorna. … Och när ni alltefter omständigheterna må fasta, bli ej surmulna som hycklarna, ty de ’gör ... osedda’/vanställer sina ansikten, på så sätt att de må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna. Amen, säger Jag er, de håller sig på avstånd (från) sin lön.” (Matt 6:1a,2a,5a,16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då du gör/ger en allmosa låt ej din kvarvarande/vänstra (hand) ha kunskap om vad din rätta/högra (hand) gör, på så sätt (att) din allmosa må vara i det gömda. … När du – alltefter omständigheterna – må be, kom/gå in i, in i ditt förrådshus och, då du har stängt din dörr, bed till din Fader, Den/som (är) i det gömda. … Då du fastar, besmörj ditt huvud och tvätta ditt ansikte, på så sätt (att) du ej må ’föras till ljus’/’lysa fram’ fastande (bland) människorna, emellertid/utan (bland/hos) din Fader, Den (som är) i det fördolda. Och din Fader, Den som ser i det fördolda, skall ge dig tillbaka.” (Matt 6:3-4a,6a,17-18)

(Jesus sade till Petrus:) “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting, emellertid/utan människornas ting.” (Mark 8:33b)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran:) "’Se från’/’akta er för’ de skriftlärda, de som vill gå omkring i dräkter och (få) hälsningar i/på torgen och första/främsta sittplatser i synagogan och (få) första/förnämsta bordssällskap i/vid huvudmåltiderna, de som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning." (Mark 12:38b-40a)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

(Jesus sade till fariseerna:) “ … Ni kommer till sidan av Guds dom/avskiljande och välkomnande. … Ni välkomnar de första/främsta sittplatserna i synagogorna.” (Luk 11:42a,43a)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan, eftersom det (som är) högt i/hos människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon." (Luk 16:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)

Jag tar inte vittnesmålet från sidan av en människa. (Joh 5:34a)


Hembygdens predikan:

Bekänna Jesus, som givit sitt liv för oss och som nu är herre över himmel och jord, kan någon människa blygas därför? Ja, för få ting blygas människor så mycket. Detta gäller även dig och mig. Eller säg, blyges du icke för att bekänna Jesus? Men var fullt ärlig, innan du giver svaret. Ty ärlighet kräver denna text framför allt. Är det icke så, att om i vår släkt skulle finnas t. ex. en biskop eller landshövding eller general eller någon annan uppsatt person, att nu icke säga en furste eller konung, vi då vid varje möjligt tillfälle skulle framhålla detta? Men Jesus, ärans konung – ja det kan vara i kyrkan eller i bönehuset, men annars huru litet tala vi om honom. ... Kött och blod har icke sinne för annat än det ögonen se, öronen höra och förståndet kan fatta. Lägg t. ex. bredvid ett djur, en oxe eller ett får, en knippa hö och ett stycke guld, värt millioner. Ja det väljer höknippet, och kan icke annat, ty det har intet begrepp om guldet. Så även med kött och blod på sitt område. Mat och dryck, penningar och ära, sådant förstår det sig på och sådant väljer det. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 47, Annandag jul, Matt 10:32-39)

Frestelser att vika från sanningen möta vid nästan varje steg vi taga; särskilt möta de, då fråga är om att giva och offra, vare sig för Herrens riksarbete, missionen, eller för Guds allmosehjon, de fattiga. Än heter det: ”jag kan icke giva mer”, eller rent av ”jag har icke mer att giva”, ehuru samvetet, om det finge tala, skulle säga, att det är långt ifrån sanningen. Än åter har en förmögen, att icke säga rik man givit och givit rikligt, ehuru skäl finnas att misstänka, att han icke givit av ren kärlek till Herren eller till sina medmänniskor. Vem vill dock nu ens antyda detta? Nej tvärtom prisas och berömmes han, kanske med antydan om lön i de rättfärdigas uppståndelse, i avsikt att han skall giva ännu rikligare nästa gång. Tänk dock, om vi så vid ett av våra heligaste företag – att giva och offra – ljuga inför Gud och ljuga för oss själva, och för andra och på andra! Huru förskräckligt! Eller om vi genom vårt falska prisande skulle komma andra att skrymta och insövas i självbehag, högmod och säkerhet! Här träffa Kristi ord till judarne: Huru kunnen I tro, I som tagen pris av varandra och icke söken det pris, som kommer från den som allena är Gud. Märk: allena är Gud; sålunda den ende på vilken det beror, om vi skola få evigt erkännande eller icke. Gripande är att förmågan att tro här säges bero av huruvida vi tagit pris av varandra eller icke. Då nu vad Kristus talat aldrig är tomma ord, så är nästan visst, att den obeslutsamhet i det andliga och den brist på förlitande på Gud varav vi alla lida beror på det allmänna – även troendes – sökande och fäktande efter människors erkännande och beröm. Ja, mina älskade, låt oss icke slå detta i vädret. Rannsaka dig noga, särskilt varje gång du giver och offrar. Tänk, om du skulle söka blott människors pris och icke det pris som är från Gud, och därigenom bliva oduglig att kunna tro. Orden äro dock talade av honom, som skådar ned i varje hjärtedjup och som fått makt att döma levande och döda och som aldrig överdriver i sina ord. Den stora kungsvägen in i skrymteri ... är just vanan att söka och taga pris av varandra. Huru förskräcklig är denna fara just i vår tid. Gud, utrannsaka oss! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 468-469, Tjugotredje söndagen efter trefaldighet, Matt 12:41-44)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

De kämpa för plats, för rykte och glans, för ett solo i rösternas kör, och jag anar ej, vad de vänta sig av det som de möda sig för. ... De törsta att få sitt namn och sitt verk av förgängliga tungor nämnt. Det är det obegripliga mål, för vilket de plåga sig jämt. ... Men de akta för ringa vadhelst de nå mot det stora de hoppades på, och under tiden skymmer det tyst och kulnar, där de gå. ... Och jag spörjer: Vad är deras strävan värd, vad skänker den som bot mot regnets fall och ålderns sot och löven vid deras fot? (Bertil Malmberg ”Ambitionerna” s 246; 1889-1958)

Ingalunda är vår jord full av Guds ära. Människorna söka sin egen ära. Världen genljuder av namn som prisas och avundas eller prisas och älskas. Den makt och ära och berömmelse de vunnit äro kanske mycket bräckliga och förgängliga. De äro konungar för en dag. I år äro tidningarna fulla av deras bedrifter. Snart försvinna de, som det tyckes, spårlöst i glömskan. Andra namn leva genom tiderna. Var det sin egen ära de sökte, eller var det Guds ära? (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 15)

"Vi judar ensamma tror på en enda Gud", (sa mor till mig), "alla de andra dyrkar träd, ormar, krokodiler, allt man kan tänka sig ... Syndare är de, varenda en. Samtidigt som de säger: 'Vänd den andra kinden till', så mördar de varandra och fortsätter att synda." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 90; En gossefilosof)

Saken är den, att jag mår bokstafligen illa till min invärtes människa af alla sådana där loftal, och jag beder mina vänner ... att förskona mig därför. Till detta verkliga illamående kommer äfven rädsla. Jag är nämligen rädd, att det kunde komma därhän att jag började tycka om det en gång. Detta skulle hafva till följd, att jag blefve stött, om man på något ställe försummade att ägna mig en vänlig tacksägelse. För resten är det alltid anstötligt, när man tackar en och glömmer en annan, som gjort sin sak lika bra, ja kanske bättre. Däraf kunna rätt stora ledsamheter vållas. Det har därför händt, att jag tvärt afbrutit, ja t.o.m. lagt min hand för munnen på predikanter, som börjat ett sådant där loftal till mig. Jag tror, att dessa lofsånger äro icke blott onyttiga utan direkt skadliga. Ju mindre affär man gör af mig både vid möten, i hvilka jag deltager, och i hem, där jag bor, desto bättre mår jag och desto bättre trifves jag. (P. Waldenström "En brist i vår andliga verksamhet"; bref från Hallsberg daterat 1912-12-17; Jönköpings-Posten 1912-12-18)

Jag är ingen Nebukadnezar, ty jag har gått igenom Inferno, och vet på hvem jag tror, och vet min ringhet. Men jag anar storheten af mitt uppdrag och bäfvar ibland. Man har utställt mig, men jag har icke sett det; man vill fira mig, men jag går icke dit! (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 115; brev 13 sept 1911 till Julius Per Abraham Muhr; Muhr hade i brev (13 september 1911) skrivit till Strindberg: "Jag undrar om en stor Titan, sådan som 'August Strindberg', verkligen kan gifva Gud äran för det väldiga arbetet som han utförer - För några år sedan hyllades flera s.k. 'self-made' businessmen sina sextio och sjuttio års-dagar och alla prisade dem och de prisade sig sjelfva, alldeles som Nebukadnezar förr i verlden, och jag minnes ännu med förundran huru den ene efter den andre gräfdes ned i jorden då knappast ett år förgått. Men en, jag tror den störste och bäste af dem alla, han uttalade högt inför alla de församlade vännerna på banketten att, han hade Gud att tacka för allt hvad han fått uträtta och åtnjuta. Den mannen lefver ännu i dag. Jag håller honom större än de alla andra.")

Akademien, som alltid haft avgjord karaktär av inbördes beundran, valde ju häromåret en sakkunnig och meriterad man. Men valet kasserades, emedan mannen skildrat Gustav III sådan han var. Detta var ju väld, överväld, att tvinga en att beundra det som icke är beundransvärt. Och man märker strax, även på de modigaste, så snart de inträtt i Sv. A., om också i föregiven avsikt att reformera, att där råder en atmosfär av hovluft, som kväver, och fruktan att skriva om någonting driver den nödställde att öva "konsten att säga någonting vackert om ingenting". Hovmän äro visserligen också människor, men i egenskap av tjänare utan kontrasignerad fullmakt äro de i beroende, och den för mycket ödmjuka tjänaren blir lätt servil. Han nöjer sig icke med att öva tjänsten, utan börjar gå ärenden, och väl inne på banan att göra sig behaglig, står han snart inför moraliskt förfall, så att han byter ut sin ärliga övertygelse mot en ny och mindre ärlig - det är uttytt: säljer sig och blir ett akademiskt hjon. Och när dessa moraliskt sjunkna människor dö, lovtalas de av efterträdaren. ... Kring dessa ärelösa män kallas nu nationens ungdom till samling, kring "mänsklighetens fiende" och Sveriges förstörare! Andarna sova, och det är sannerligen ingen lust att leva. Every man his price! Somliga göra det för bara äran, andra för ett litet bröd, men några sätta högre pris på sin penna, så att en taxerar den till 150, en annan går ned till jämna 100 tusen. (August Strindberg "Tal till svenska nationen" s 39-40; Sveriges förstörare; Aftontidningen 1 juni 1910)

August Lindberg. I fall de Wahl fortfar vara sjuk, i fall Nilsson icke hinner ordentligt, så säg vår Chef, att jag gerna väntar. Det gör jag ändock, ty jag är rädd för äran, den åtföljes alltid af vanäran. Men om utmärkelsen är mig likgiltig, temligen, så må jag erkänna att oförtjent prickning verkar nedsättande på sjelfkänslan som behöfs för att lefva. ... ... Herr Karl Börjesson. I stället för att plottra med flera supplement sänder jag Er här slutet på Blå Boken. Mitt ultimatum och mitt testamente! till barnen i Villornas verld, der allt är sken och bländverk - utom Ett och En! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 187-189,233; brev 11 febr 1908 till August Lindberg samt brev 30 mars 1908 till Karl Börjesson)

Det är långt till Jul! Jag ger inga manuskriptlöften, ty då har Ni rättighet att plåga mig ett helt år! och jag blir träl åt Er. "I ären dyrt köpte, varer ingens trälar!" Att vara med och predika nykterhet, då jag bara är halfnykter, bjuder emot! För öfrigt, jag litar hvarken på furstar eller på underklass, de äro menniskors barn och kunna intet hjelpa. Jag litar bara på En! Den Ende, som i 60 år icke öfvergifvit mig, trots min fräckhet och frågvishet! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 april 1908" s 149; brev 6 jan 1908 till Johan Lindström Saxon; Saxon hade i brev 3/1 1908 bett Strindberg om ett bidrag till Godtemplarordens jultidning Vid julbrasan: "Ni kan ej tro, vad det skulle göra gott i vida kretsar, att Ni räckte denna hand åt det bästa vi ha inom de djupa lagren.")


ca 1900 - ca 1800

Gode Branting. ... "Intet program" var min gamla lösen och är än. Samma frihet att vexa som jag unnade andra förbehöll jag mig sjelf. Det är sålunda en ren tillfällighet att jag sträfvar i sällskap med Dig såsom freds- och rösträttsvän, och Du får icke betrakta mig som politisk person. Somliga menniskor ha religiöst behof, andra icke. ... Jag kan icke andas i Ert fysiska vacuum. Alltså: der skiljas vi, och följaktligen i synpunkterna på lif och ting. ... Du föreslå utgående på att förmå riksdagens majoritet ge mig diktargage, så vill jag icke bli majoritets- eller bondepoet, lika litet som jag ville bli hofpoet. ... Tack än en gång, men jag måste afstå! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 73-74; brev 23 jan 1899 till Hjalmar Branting; Branting hade på Strindbergs 50-årsdag sänt ett telegram, som tydligt markerade ett avståndstagande från Strindbergs nya livssyn: "Helsning och handslag med önskan att snart få utvecklingsspiralen öfver åt 80-talets sida igen, från en, som glömt sig kvar vid dina 'utopier'.")

Skulle Du vilja sända Ibsen ett exemplar af Damaskus och endast säga dessa ord: Strindberg skäms att han som framskjuten Svensk författare icke deltog i hyllningen af Mästaren som han lärt mycket af. Men han var modstulen och trodde icke hans hyllning kunde hedra eller glädja någon menniska på jorden. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 23-24; brev 23 okt 1898 till Gustaf af Geijerstam; Ibsen, som 3/3 1898 fyllt 70 år, företog I april en resa till Stockholm och blev föremål för stora hyllningar; i ett uttalande - återgivet i Malmö-Tidningen 15/4 - förklarade Ibsen att han med intresse läst Strindbergs arbeten och blivit djupt gripen av Inferno)

Hvad hjelper att de berömma hvarandra när ingen läser dem? Ola H berömde ju Kucku Rydberg (hedersledamot af Svenska Förlagsföreningen!) men ingen läser honom i Tyskland! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 57; brev 14 maj 1894 till Adolf Paul; texten syftar på Ola Hanssons essay om Viktor Rydberg i den tyska tidskriften Die Nation 20/5 1893)

Patriotismen, som ju skulle vara, att alla människor kände sig som av en familj, har i dess ställe blivit en kotteri- eller bolagsfråga, så att de som höra till samma kotteri, det vill säga under samma dynasti, hänga ihop, berömma varandra och förkättra alla andra kotterier. Patriotismen har sålunda blivit något inskränkt, dåligt, i stället för att vara något stort och gott. Nu hava enfaldiga män, som anse det större att tillhöra mänskligheten än ett kotteri, börjat arbeta på kotteriernas anslutning till varandra. Men dessa män kallas fosterlandsförrädare, emedan de äro farliga för dynastierna, vilka utge sig vara fosterlanden. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 128-129; Chexbres, juni 1884)

Jag har läst (din bok) Livsslaven! Det var mig en kolossal nutidsdigt! Du är ju "Europeisk" författare, vän! Och fullfjedrad socialist! ... Och om du visste hvad jag blef glad som fick hela ditt vattenfall på min qvarn! Naturen! Den evigt föryngrande! Du är ju Rousseauist du som jag! Mera sådant, Jonas Lie! Nu förstår jag hvarför Det Unga Sverige jublade så när Livsslaven kom ut! Du spottar ju samhället midt i ansigtet! Rätt så! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 89; brev omkring 25 mars 1884 till Jonas Lie)

Om kära pappa (polischefen Sidoretskij) kunnat läsa i ansiktena, så skulle han i sin dotter (Masjas) bleka ansikte märkt en hänförelse, som nästan gick över i lidande. ... "Pappa!" vände hon sig till fadern under sista pausen. "Gå upp på scenen och bed dem alla komma till oss på middag i morgon!" Polischefen gick upp på scenen, berömde där alla för det utmärkta spelet och sade en komplimang till fru Beobachtova: "Ert vackra ansikte inbjuder till att fästas på duk. Oh, varför kan jag inte måla!" Och han skrapade med foten och inbjöd skådespelarna till middag. ... Middagen blev tråkig. (Teaterledaren) Limonadov försäkrade polischefen hela tiden, att han skattade honom högt och att han överhuvudtaget högaktade överheten. ... Limonadov berättade med tårar i ögonen om sitt sammanträffande med förre guvernören, general Kanjotjin. Polischefen hörde på, hade tråkigt och log hjärtegott. ... På kvällen voro polischefen och hans dotter åter på teatern. Efter en vecka dinerade ånyo skådespelarna hos överheten, och från och med den gången började de nästan dagligen komma och hälsa på i polischefens hem, än för att dinera, än för att supera, och Masja knöts allt fastare vid teatern och började besöka den dagligen. Hon hade förälskat sig i tragikern Fenogenov. En vacker morgon, då polischefen hade rest för att ta emot biskopen, rymde hon med Limonadovs teatersällskap, och på resan vigdes hon vid sin älskade. Efter att ha firat bröllop författade skådespelarna ett långt, känslosamt brev och skickade det till polischefen. De författade alla på en gång. "Du måste ge honom nå'ra skäl, nå'ra skäl måste du ge honom!" sade Limonadov, som dikterade för (komikern) Vodolazov. "Blanda in ett par stycken vördsamt ... De där rangmänniskorna tycker om så'nt. Tillägg nå't så'nt ... så att han blir rörd till tårar." (Anton Tjechov "Den tragiske skådespelaren" s 70-72)

(Pjäsen) Herr Bengts hustru mottogs vid premiären med starkt bifall av publiken - bland vilken Strindbergs radikala vänner voro utplacerade som klackörer på olika parkettplatser. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 128; fotnot till brev den 29 nov 1882 till Ludvig Josephson)

Käraste Vän! Stor tack för (Er berättelse) Else! ... Jag ville nu bara i hast säga Er mitt tack! ... Jag njuter, uppmuntras och stödjes då jag ser att det finns dem som våga tänka som jag! Symptomer av en vaknande ungdom ha visat sig och Ni skall se att vi inom icke lång tid stå i spetsen för hvar sin här! Och det går icke utan sympati! Ensam vissnar man! Icke så? (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 324-325; brev den 2 dec 1881 till den norske författaren Alexander Kielland)

Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde inte dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat. – Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som ger ära och makt. – Ära åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de hänsynslösa. – Å, du pratar! Inte är det så farligt heller? – Inte? nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge dig en interiör ifrån ett av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att göra, så blev svaret alltid: Nej! och jag såg heller aldrig någon som gjorde något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som Kollegiet för Brännvinsbränningen, Kansliet för Skatternas påläggande och Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner. Men när jag såg dessa massor av tjänstemän, som krälade på varandra, rann den tanken på mig, att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner, dock måtte ha något att göra. Jag skrev följaktligen in mig i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner. (August Strindberg ”Röda rummet” s 10)

(Den tyske filosofen Edvard von) Hartmann skärskådar en annan stark driffjäder (än hunger och kärlek) för människans handlingar, nämligen känslan för ära, hvarunder han inbegriper mycket olika saker, såsom själfaktning, fåfänga, högmod, äregirighet och härsklystnad. . . . Den stolte känner sig ofta sårad, tillbakasatt, förnärmad, han frågar sig ständigt, om andra har tillräckligt höga tankar om honom, och han måste ofta bära blygsamhetens hycklande mask för att ej bereda sig obehag. . . . Den framgång en ärelysten röner anser han välförtjänt och tycker blott, att den kommit för sent, och den tjänar blott till att skrufva hans anspråk högre. . . . Enhvar vet, säger Hartmann, att ordnar och titlar icke utdelas efter förtjänst, utan i bästa fall efter tjänsteålder eller till dem, som ha inflytelserika släktingar och gynnare, eller i värre fall utdelas till krypare, lismare eller till sådana, som för att tjäna makten tillspillogifvit hedern, och likväl äro människorna lystna efter dylikt. Hartmann finner detta lika obegripligt som det är alldagligt. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 183-185; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Det tycktes nu, som om (greve Dohna) skulle vilja återvinna Guds nåd och människors aktning genom ett gott verk, och så lät han reparera Svartsjö kyrka. Han lät vitstryka hela kyrkan och riva ner takmålningen. Han själv och hans drängar buro bilderna ner i en båt och sänkte dem i Lövens djup. ... Nästa söndag ... satt greve Dohna i en blomsterprydd länstol i koret för att ses och prisas av varje man. Nu skulle han äras, som hade låtit laga de gamla bänkarna, förstört de vanprydande bilderna, låtit sätta in nytt glas i alla trasiga fönster och låtit stryka hela kyrkan med limfärg. ... Men varför tog han då pris för det? ... Det hade varit bättre för honom, om han hade stått där som en arm missdådare, än att han skulle sitta ärad och välsignad framme i koret och ta pris, därför att han hade velat försona sig med Gud. ... När gudstjänsten var slut ... slogos dörrarna upp ... och där kommo ... kavaljererna. Och de gå rätt fram till greven utan att säga ett ord och lyfta upp hans stol på sina axlar och bära honom ut ur kyrkan och sätta ner honom på kyrkbacken. ... ”Vi, Ekeby kavaljerer, har vår tanke för oss. Greve Dohna är inte värd att prisas i Guds hus. Därför bär vi ut honom. Må nu vem som vill frakta honom in igen.” Men han blev inte inburen. Prästens lovtal blev aldrig hållet. Folket strömmade ut ur kyrkan. Där var ingen, som tänkte annat, än att kavaljererna hade handlat rätt. ... Både prästen och församlingen kände, att de själva hade varit på väg att driva större gyckel med den allvetande. Och de stodo skamsna inför de förvildade gamla galningarna. ”När människor tiger, måste stenar tala”, sade de. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 282-285; Lerhelgonen)

Det var (Esaias Tegnérs) lust hela livet igenom att liksom laxen gå mot strömmen. ... När det unga släktet smädade Leopold, hyllade Tegnér den gamle "blinde siaren"; när en ny generation kastade sig över Atterbom, var det Tegnér, som höll sin sköld över den sårade. Vad folk därvidlag tyckte, var honom hjärtans likgiltigt. Popularitetsjakt var för honom något osympatiskt. Prästeståndets klubb besökte han t.ex. aldrig och gjorde ej heller något annat för att vinna ledamöternas bevågenhet. "Jag sökte aldrig någon popularitet - populariteten må söka mig, annars kan den gärna utebliva", säger han. Så mycket som möjligt undvek han ock att "gå i hovtrapporna" - eller "åtminstone går jag där rak", tillade han. Han var och förblev en man för sig. Yttre utmärkelser förstod han också uppskatta till deras rätta värde. När Karl Johan hugnade honom med kommendörstecknet av nordstjärneorden, gjorde han den reflexionen: "Varken samtid eller eftervärld lärer fråga efter, om jag burit en liten eller en stor stjärna. Dessutom kostar denna bagatell mig 300 riksdaler banco, som jag vida bättre kunde använda än på min toalett." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 361-362)

Alla offentliga middagar i London ... är ytterst underhållande tillställningar. Men allra mest underhållande finner vi dock den årliga middagen för något välgörande ändamål. ... (Den av ordföranden) föreslagna skålen dricks med mycket kling och klang och dunkande i bordet, "God save the Queen" sjungs av "de professionella herrarna" och de icke professionella faller in i omkvädet och förlänar nationalsången en verkan som tidningarna med all rätt beskriver som "fullständigt elektrifierad". ... När listan (över gåvor med givarnas namn och penninggåvans storlek) har lästs färdigt, reser sig ordföranden och föreslår en skål för sekreteraren - han känner inte någon mer pliktuppfyllande och hedervärd människa än denne. Sekreteraren tackar och säger sig anse att han inte känner någon mera lysande individ än herr ordföranden - undantagandes äldste styrelsemedlemmen i detta sällskap, vars skål han ber att få utbringa. Den äldste medlemmen tackar tillbaka och meddelar att han inte känner någon person värd mera pris än sekreteraren - undantagandes herr Walker, kassören, vilkens skål han ber att få utbringa. Herr Walker tackar tillbaka och avtackar någon annan lovvärd medlem, blott inför vilken den äldste medlemmen kan anses något lägre - och så går de på med skålande och tackande och prisande. ... Vi har dragit ut på vår middag så länge att vi knappt har tid att lägga till ett eller två försonande ord. Vi kan bara be våra läsare att inte tro att vi - därför att vi har försökt få ut litet förnöjelse av en välgörenhetsmiddag - på minsta vis vill nedvärdera vare sig förträffligheten hos de välgörande sällskap av vilka London överflödar eller det hedervärda uppsåtet hos dem som stöder dem. (Charles Dickens "Offentliga middagar" s 54,59-61)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Det finns grader i vår ovilja mot sanningen. ... Den är oupplösligt förbunden med egenkärleken. ... De som har någon fördel av vår välvilja ... behandlar oss så som vi önskar bli behandlade. Vi hatar sanningen, de döljer den för oss. Vi tycker om smicker, de smickrar oss. Vi älskar att bli bedragna, och människorna bedrar oss. ... Vi är särskilt rädda för att såra dem vilkas gunst är oss nyttig och vilkas ovilja är farlig för oss. ... Detta olyckliga förhållande är nog mest utpräglat och vanligt i de högre kretsarna. Men de bredare lagren går inte heller fria, ty det är alltid en fördel att stå på god fot med omvärlden. (Blaise Pascal "Tankar" s 104-105)

När unge Lorenzo hade läst färdigt reste sig Don Quijote och ropade högt, samtidigt som han tryckte Lorenzos hand: "Milda makter, om inte ni, min begåvade yngling, är den bäste skalden i världen, och förtjänar att bekransas inte bara av Cypern eller Gaeta ... utan av de atenska akademierna, om de hade funnits idag, och givetvis av Paris och Bologna och Salamanca! Må himlen se till att domarna, om de inte vågar ge er första priset, bestraffas av Phoebi pilar och att muserna aldrig mera beträder deras hus! Läs mera för mig, unge herre, en sonett kanske, så att jag kan få ett ännu fylligare intryck av ert beundransvärda snille." Visst är det lustigt att unge Lorenzo (sägs det) lyste upp som en sol när han fick beröm av samme Don Quijote som han var övertygad om var galen? O, du mäktiga smicker, hur skickligt du snärjer och hur långt din kittlande makt kan nå! (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 563-564)

Där det finns domare, borgmästare, furstar eller andra myndighetspersoner, försöker människor undvika att stöta sig med den ene och andre. ... Man hycklar och smickrar för att bli populär eller vinna pengar, framgång och vänskap. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 73; Åttonde budet: Du skall inte vittna falskt mot din nästa)

Yvs ej af menniskopris; blif gerna okänd och för intet aktad. Det är dig saligare att ingå till lifwet, än af menniskor prisad warda. ... Säll den själ, som aldrig söker sin egen ära, aldrig åstundar att hennes egen vilja sker, men älskar och söker Guds ära och wilja i allt. ... Will du wara stor i himmelen, så war liten i werlden. Far ej efter att synas menniskom, ty deras pris är fåfängligt. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 20,28,47)

Å ena sidan försökte jag bli uppmärksammad ända därhän att bli applåderad på teatern, att vinna pris i litterära tävlingar och dylika dagsberömmelsens snabbt vissnade ärekransar, och jag fann en njutning i de underhaltiga skådespelen och tillfredsställandet av en ohejdad sinnlighet. Å andra sidan hade jag behov av att bli kvitt all denna ynkedom och smuts. (Augustinus "Bekännelser" s 58)

Den fåfänge är alltid som personer i en storm, vilka darrar och fruktar och tjänar tusen herrar. Men den som är fri från denna träldom är som människor i hamnar, sådana som njuter en verklig frihet. Inte så med en sådan utan så många bekanta som han har, så många herrar har han, och han måste vara slav åt dem alla. Hur skall vi då bli fria från denna svåra träldom? Det sker genom att vi blir betagna av en annan härlighetsglans, som verkligen är härlighetsglans. Ty liksom med dem som är betagna av personer, att åsynen av den som är skönare, genom att ses, tar dem bort från den förste, så är det med dem som fjäskar för den härlighetsglans som kommer från oss människor. Om härlighetsglansen från himlen lyser på dem, har denna makt att föra dem bort från detta. Låt oss då se på denna och genom att känna beundran för dess skönhet vi må sky det vedervärdiga i den andra och ha förmånen av mycket behag genom att ständigt njuta denna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:477)

Jag meddelar här några tänkespråk ur stoiske författares skrifter. . . . "Den som vill, att hans dygd skall varda känd, han sträfvar icke efter dygd, utan efter loford." "Uppoffra äfven ditt goda rykte, om du därmed kan bevara ditt samvete." "Man bör icke sky människors bifall, men dock hellre sky det än göra det till ändamål." . . . (Markus Aurelius) ansåg det orätt af en välgörare att fordra tacksamhet, lika orätt som af den, som åtnjutit välgärningen, att vara otacksam. Man skall icke fordra tacksamheten som lön, utan betrakta henne, när man får henne, som en god Guds gåfva, för hvilken man själf har att vara tacksam. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 169-170; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1975

Vi kom (till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm) för att lyssna på romanförfattaren Alexander Ahndoril aktuell med boken "Regissören". ... Hur kom det sig att en godartad författare som Ahndoril gett sig till att åka snålskjuts? Att kändisparasitera? Jag hoppades på att få revidera min uppfattning. Men blev besviken. ... Ahndoril talade så gott som uteslutande om sin stora beundran för Ingmar Bergman. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 194)

Svartsjuka är vrede gentemot rivaler, och i det avseendet är Gud svartsjuk. Han vägrar att dela sin ära med någon, eftersom det egentligen inte finns någon att dela den med. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 62 i kommentar till 2 Mos 20:3-5)

En medeltida stenhuggare har gjort de finaste små blad till kapitälen i Exeters katedral. Men han arbetade inte för att bli prisad av människor utan för att själv prisa Guds härlighet. Därför formade han bladen även på insidan, och när han mejslade fram en ekorre, fågel och fjäril gav han dem kropp också inemot pelaren. Jag stack in fingret i ett hål och kunde tydligt förnimma ekorrens andra öra och en flik av en vinge. Den anonyme mästaren hade ägnat samma möda åt det som ingen människa kunde se och därför uppskatta. Han sökte sin lön på annat håll, hos den för vilken insida och utsida är ett. (Per Wästberg "Övergångsställen" s 46; Resa)

”Härlighet” är kanske det begrepp och det område där vi lättast drabbas av förvirring. Mänskligt sett handlar härlighet om status. Vi tänker på skönhet, ära, berömmelse, makt, intelligens, framgång och rikedom. Härligheten söks på slagfält och i styrelserum och upphöjs på tidningsomslag och i tv-shower. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 218)

Vigt äntrar han talarstolen, karriärens trampolin, poserar för det blanka havet en armlängd från Narcissus. I ryggen juryns blickar, porslinsfigurer på en smal hylla nickar bifall för poäng. Galleriet kisar mot solljuset som sjunker i havet, ingen ser när han drunknar i rollen. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 109)

(Betydelsen av agapê/agapaô var i profan grekiska) obestämd och vag. Dess etymologi är ännu oklar. Medan grekiska diktare och tänkare sjöng ”eros” pris i århundraden, var det ingen som i större grad sysselsatte sig med ”agapê”. ... Man har varit inne på den tanken att ”agapê” var en översättningskonstruktion som skapades under översättningen av det hebreiska GT till grekiska i Septuaginta. ... Termen stod i viss mån tom och ledig och kunde fyllas med ett nytt innehåll. (Studiebibeln V:13-14)

Krabborna är vaknast. Springer på tvären hit och dit – brådskande, som vore de fjäskande mänskoslavar. (Axel Liffner ”Stilla” s 502; 1975)

Farmor är mycket nöjd med sina gäster. Därtill är hon stolt över dem. Hon tycker om att ha dem omkring sig. De är alla väl ansedda damer, aktiva inom olika samhällsbevarande föreningar och organisationer. Deras män har "bra" yrken och är väl ansedda. Farmor har som ordspråk att man inte skall umgås med sämre människor än vad man själv är. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 104)


ca 1975 - ca 1950

Paulus sätter sin ära i att ”vara Herren till behag”. Han är ju på väg till Herren och skall sluta hos honom. Då vill han behaga honom. Det är riktpunkten också för hans förkunnelse. Inte behaga människor – men behaga Gud. Att behaga Gud betyder att framställa Jesu evangelium rätt. En sak tillkommer ytterligare. Uppståndelse innebär ock inställelse inför Kristi domstol. Där skall lärjungen möta sina gärningar ”i kroppen”. Därmed är då ansvaret givet. Var och en må vara trogen sin Herre i sin uppgift. Gärningarna skall uppenbaras. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 451 i kommentar till 2 Kor 5:1-10)

Vishetens bok använder (agapê) för Guds kärlek (Wisdom 3:9) och för vishetens kärlek. (William Barclay ”New Testament Words” s 19)

Sedan Avrahams tid har vi judar förstått att det endast finns En Gud. När folken tror på många gudar händer det lätt att de går i krig. När vi ber till en Enda Gud, försöker vi att leva i fred med alla människor. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 21)

På senare tid har vi ju bara haft en till av Din sort: Herbert Tingsten: En man som offrar sin anställning och sin position för sina åsikter. Regeln är ju att journalister gör tvärtom: Offrar sina åsikter för anställningen! Tack för rak rygg! I vår tid är Ditt exempel värdefullare än någonsin. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 337-338; brev från Söderäng, Väddö till Harald Wigforss 1971-08-25)

Det är kännetecknande för den rabbinska litteraturen att berömda rabbiner ges den största aktningen. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 226)

Jag tyckte att Olof skrev en snål recension av Din bok. Har Du slutat i DN (Dagens Nyheter)? Eller vad kunde orsaken vara? DN:s egna medarbetare har ju en självklar förmånsrätt till strålande recensioner. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 271; brev från Ascona till Olle Holmberg 1965-04-21)

Till landet vill han inte återvända, till de sömniga djuren. I stan kan han inte stanna, bland fotograferna som avbildar varann. Bygga sig ett nytt tillhåll av ett nytt material, en igloo av luft? Tanken på det omöjliga slår rot i honom, urholkar honom, tills han själv blir en grotta, en man utan bilder, utan åskådning. (Werner Aspenström "Trappan" s 249-250; Grottan)

Akademien skulle ju ha förlorat sitt offentliga intresse för längesen, om den inte fått hand om utdelningen av Nobelpriset. Apropå det så har jag sett att man gärna utanför Sverige anmärker på att den utdelat detta pris till egna medlemmar (en gång visst dock till någon förf. utanför?) Detta tycker jag gör mindre - jag tycker mera illa om att andra större pris också går till egna medlemmar. I Bonniernämnden var det ju aldrig fråga om att vi skulle ge stipendier åt oss själva . . . Men Akademien kanske betraktar sig som en helt privat sammanslutning, och då är det ju dess ensak, om den i första hand ser som sin uppgift att ekonomiskt understödja sig självt. Dock såg jag någon spydig kommentar någonstans när Ekelöf nyss fick Bellmanspriset för andra gången . . . Ja, detta med akademibelöningar är ingenting som jag har personligt intresse av, som Du väl har fått erfara. Men jag nämner dem som exempel på de uttryck för en akademisk anda, som jag tycker illa om. Nu har jag kanske gjort Dig förbannad igen - man vet aldrig . . . I varje fall så kan Du inte skriva tillbaka och skälla på mig och göra mig arg på Dig. För närvarande är jag nämligen förbannad på så många andra personer och på så mycket annat i Sverige, att jag absolut inte orkar uppbringa några vredeskänslor emot flera - och absolut icke emot en gammal vän som Du! Så vräk ut Din vrede över mig i nästa brev bara, jag lovar att inte ta illa upp! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 228; brev från Ascona till Eyvind Johnson 1962-01-05)

Det flammade och smällde i Johnnys stora öppna spis. Efter middagen satte sig alla i det rustika vardagsrummet med dess träbjälkar och breda slipade planglasfönster som vette mot sjön. Vi satt i en ring och varje sångare skulle sjunga en låt och sedan skicka gitrarren vidare till nästa. Det brukade bli kommentarer som "du har verkligen fångat den där på pricken" eller "ja, du har sannerligen sagt allt i dom där få raderna". Eller något i stil med "det finns mycket historia i den där låten". Eller "du har lagt hela din själ i den där låten". Mestadels uppskattande kommentarer. ... (Chloe var) en riktig huggorm - hon träffade alltid huvudet på spiken. ... New York City imponerade inte alls på henne. "En massa apor i den här stan", brukade hon säga. ... Chloe visste att jag försökte komma någon vart. "Kanske kommer ditt namn en gång spridas som en löpeld över landet", brukade hon säga. "Om du nånsin tjänar några hundra dollar, köp nåt till mig." (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 102-103; år 1961)

Så här på avstånd ter sig Sveriges litterära värld under tiden före jul som en enda stor lekstuga, där alla hyllar och belönar alla. Sett i DN att Du har varit med i svängen i år och bl. a. (varit) på kungamiddag med de andra gamla anarkisterna Harry och Pälle Lager. Är sådant där trevligt? Huvudsaken är ju att Du har nöje av det. Känner emellertid att jag säkert inte skulle ha det: Jag skulle aldrig stå ut . . . (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1963" s 180; brev från Ascona till Eyvind Johnson 1960-01-12)

Broder! Mitt varmaste tack för boken "Skärgård"! - Ur den läser jag ett stycke innan jag somnar varje kväll, såsom man skall göra när det gäller andaktsböcker. Och jag blir andäktig och gripen så snart jag läst några meningar. . . . Du är en fan till att skildra skärgårn! Efter Strindberg har ingen gjort det bättre än Du! Det är ett beröm som man tvekar att komma med till en gammal god vän - vi brukar ju inte gå och hålla fram blommor åt varandra att nosa på - men om rätt ska vara rätt så måste detta sägas! Men sedan är nog sagt! Och gack nu inte och bli högfärdig med anledning av denna bok utan var som Du hitintills varit: En person som man kan umgås med! I det fallet har ju jag som Du vet de allra högsta anspråk! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 75-76; brev från Fort Lauderdale till Sven Barthel 1952-12-17)


ca 1950 - ca 1900

Vid ett ... tillfälle sade Jesus ... till fariséerna: "Hur skullen I kunna tro, I som tagen emot pris av varandra?" Här avslöjar han ärelystnadens djupaste skada och fara. Den är. sade han, ett dödande gift mitt i själens centrum, i gudsförhållandet. Är människornas dom så avgörande för oss, då är vår kristendom antingen självbedrägeri eller fusk. (O. Hallesby "Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid" s 11)

Ännu i går låg marken öde och tom och dödshymner steg ur ravinerna. Nu vid trappan en springkälla: "jag är den oförtjänta morgonen". Genom hennes vattenöglor: alléernas valv av smaragd och genom dem och över oss alla lärkornas portar av luft. ... För vem reser världen sina triumfbågar? Till sin egen ära! Dock låter han oss vandra genom dem, och "givet, skall tagas". (Werner Aspenström "Dikter under träden" s 176; Den första dagen; Sicilien, 1949)

Mitt i mångguderiets vimmel av stjärn- och naturgudar, farliga och fruktade "makter", djurgudar och demoner, stam- och lokalgudar eller de olympiska människogudarna, i fruktbarhetsgudarnas och Baals, Astartes och aserornas värld möter vi den nya revolutionära principen: läran om Den Ende och hans krav. "Den ende Guden": det finns ingen annan; han råder över allt och alla; endast honom skall du tjäna. "Hans krav": det goda och det rätta, som människan är skyldig att utföra. Denna princip kallas ofta "den etiska monoteismen". Därmed vill man uttrycka, att grunden till den är av etisk natur. Det väsentliga är det sedliga, och att förverkliga det är människans uppgift. Och hela livet som enhet lyder under dess bud. Vi skönjer det logiska sambandet: ett enhetligt sedligt liv, en enda uppgift, en enda mänsklighet - en Gud. ... Den gud som uppenbarade sig för Moses på Sinai måste vara den ende, hela mänsklighetens herre. Vad andra folk kallade gudar var endast "avgudar", "verk av människohänder", av trä", "av guld eller silver", "gjutna beläten". "Du Herre är allena Gud". (2 Kon 19:19). (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 15-16)

I bönhuset satt en gammal venjankulla med en enda tand kvar på vardera sidan i munnen. Mellan de två ensamma tänderna långt från varnadra rullade hon skickligt under hela predikan ett tuggummi av grankåda. Ansiktet var fyrkantigt. Schalettsnibbarna viftade som näsvingar i flykt vid vändningarna på tuggkådan. När jag påstod, att gumman var Venjans vackraste kulla, svarade hon fromt: ”Tack ska du ha, men det ska Gud i himlen ha äran för, inte jag inte!” (CG Hjelm "Sådant är livet 1" s 210)

En subskriberad fest för Demokratens redaktionssekreterare anordnades på Stadshotellet. Jubilarens vänner från de stora kampåren kom till Helgestad för att vara med och fira honom. ... Fläderbaum höll det stora hyllningstalet för sin redaktionssekreterare. Han framhöll dennes förtjänster om arbetarrörelsen under en mer än trettioårig bana. ... Kronbergs gamla kamrater talade i tur och ordning ... och Kronbergs hustru, som troget stått vid mannens sida, fick den hyllning hon förtjänat. ... Deltagarna i femtioårsfesten – jubilaren inberäknad – hade tillbringat sammanlagt fjorton år och fyra månader i häkte. Såsom rätt och riktigt var bidrog hedersgästen själv med det längsta avtjänade straffet: Två år och sju månader. ... Hedersgästens yngre kamrat på Demokraten ... såg här de män, som offrat sig för tryckfrihetens och yttrandefrihetens idéer. ... Och han kände det svälla i bröstet. ... Å, vad han önskade det – önskade att han nu kunnat finna de strålande, högstämda orden, de rätta orden, de enda ord som varit dessa kamrater värdiga! Han hade velat försäkra dessa åldrade män som röjt vägen, att han såg upp till dem, vördade dem, dyrkade dem, älskade dem! ... Han hade velat stiga upp och visa dessa gamla inför allt folket och säga: Dessa män skall ni hedra! Dessa män skall ni ära! Dessa män skall ni bekransa! Ni skall bekransa dessa gråa hjässor nu – innan det är för sent! Och han skulle ha velat stiga upp och säga till dem själva: ... Ert föredöme skall lysa över oss i kampen och giva oss kraft! I ert namn fortsätter vi! Och åt er själva önskar vi friden ... friden åt de hederskrönta! Ja, om Gud funnes – om jag visste att Gud funnes, så skulle jag be om hans välsignelse åt er, kamrater! ... Så avsändes ... ett vördnadsfullt hälsningstelegram till Hjalmar Branting. ... Och innan festdeltagarna åtskildes hade Sveriges statsminister telegrafiskt tackat för hälsningen i ett hjärtligt svar. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 612-617; Fria ordets tjänare; 1919-1921)


ca 1900 - ca 1800

(Vi besöka Skansens vårmarknad.) Just där vi stodo, satt vid ett särskilt utvalt och utställt bord en av festens höga beskyddarinnor. ... Jag tränger mig med mina närsynta ögon så nära hennes bord som möjligt, i förhoppning att hon skall fråga mig vad jag heter och jag kunna berätta, att jag är farbror Sams brorson - brorson till den Sam Lidman i vilkens knä hon så ofta satt som liten flicka. ... Allt folket skall plötsligt få se och förstå vilken liten förnäm ädling jag själv är, medan hon ber mig framföra sina hjärtligaste hälsningar till farbror Sam. Men intet av detta händer - den sköna grevinnan sitter behagfullt societetskacklande med några förnäma damer, som säkerligen själva avnjuta sin utvalda ställning som gäster vid hennes bord, medan några förbindligt leende och förnäma herrar skymta i bakgrunden. ... Stående i hennes närhet smälter min moster Helny ned i devot beundran, spänt avlyssnande varje stavelse, som glider över den rika och sköna Stephanie von Platens läppar, för att sedan vid en serie kafferep kunna berätta hur hon hörde vart enda ord som grevinnan sade. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 99-100; 1890-talet)

När jag var i Brooklyn (i Amerika) ... kom en man till mig och frågade, om jag mindes en predikan, som jag en gång för flera år tillbaka hållit i Örebro. ”Ja”, sade jag, ”nog minnes jag den. Jag predikade så bedrövligt uselt den gången, att jag aldrig glömmer den”. Regnigt var det också, och folket var oroligt med sina paraplyer. ”Vid det tillfället blev jag omvänd”, svarade mannen. ... Man bör predika, även när man predikar dåligt. Det händer, att Gud giver mesta frukten, där predikanten får minsta äran. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 96-97; citat Waldenström)

Herren säger icke att de ”söka” utan endast att de ”taga” ära av menniskor. Äregirigheten framträder ofta så fint, att man ser den endast derpå, att menniskan med behag ”mottager” ära af andra och visar den icke ifrån sig. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 441)

(Rasken) kunde tala om, att han för svärdsmedaljen skulle få femton riksdaler extra i pension en gång. Och de skulle väl bli bra att ha? Och så var det roligt att kunna visa folk att han skött sig i tjänsten och var aktad och uppburen av befälet. Och så skulle nog det blänkande silvret ta sig bra ut på uniformen ... eller trodde hon inte det, Ida? Men hon var inte den som bländades av sådana bevis på berömmelse, om de blänkte aldrig så. Och berömmelsen var ju bara världslig. Utropades det inte någonstans i bibeln ett ve över människan, när hon blev prisad och berömd av sina likar! (Vilhelm Moberg "Raskens" s 354)

Indragningsmakten kom till korta först mot det av Lars Hierta 1830 uppsatta "Aftonbladet". ... Tidningen slog ned på bestående missförhållanden: det oefterrättliga representationssystemet, skråväsendet, gunstlingsväldet i statsstyrelsen, "den ene favoriten drar fram den andre", godtycket i rättskipningen, husagan av underlydande i alla åldrar, piskandet av skjutsbönder, polisdragonaderna. Menige man hade fått ett försvar, som dittills saknats. "Aftonbladet" blev "svenska folkets bibel". (Valfrid Spångberg "Tidningspressens kraftiga utveckling" s 118-119)


ca 1800 - ca 1500

Thomas Thorilds kritik skakade det akademiska regeltvångets herravälde och bådade sålunda den nya tiden. ... Thorilds "kritik över kritiker" (1791-92) hör ... till det bästa svensk prosa äger. ... Allting skall dömas efter sin art. ... En högsinnad lust att erkänna och hylla det värdefulla skulle vara all kritiks ledtråd, och samme (Johan Henrik) Kellgren, som Thorild överöst med grovheter, gav han i andra fall sin hänförda beundran. Det ena var lika uppriktigt som det andra. Låt oss - skrev han till en ny motståndare, Leopold - ge ett exempel som sällan är givet. Låt oss slåss glättigt, slåss, le och hedra varandra! ... När (Frans Mikael Franzén) som svensk kyrkoherde och sedan som biskop på äldre dagar nästan förlorat sin poetiska ingivelse men fortsatte att skriva långrandigt tråkiga dikter - berättande eller dramatiserande - nändes kritiken mycket sällan säga sanningen, och hans vän (Esaias) Tegnér, som uppriktigt beundrade honom, har endast de mildaste invändningar med de mest överskattade lovord. Så starkt förblev intrycket av hans snillrika ungdomsdikt. I sitt barnsliga poetiska oskyldighetstillstånd hade han varit en stor lyriker men visste det ej. När han fick veta det, var han det ej längre. (Fredrik Vetterlund "Den litterära bildningen" s 209,217)

O folk! Huru skall man gifva er känslan af er höghet, lära er att begripa er styrka och att ingen är något i detta landet utan I? Denna rösten är den förste medborgarens. Den bör därför vara er dubbelt stark, ljuv och helig. Men dagens lilla lysande ståt har förtjust er! I löpen omkring som fjolliga ynglingar efter ett tomt sken. I sviken hemligen den allmänna troheten för att tillröfva er framför hvarandra en fal gunst. O, är det ej gudomligare att vända sin torfva som en fri, värdig och redlig man än att fara föraktlig i guld och fjädrar, en lysande lakej på den galna lyckans triumfvagn! (Thomas Thorild "Öfver tryckfriheten och samhällets styrka" s 243-244)

(Skarabiskopen Jesper Swedberg) ansåg att prästens ämbetssysslor hade sin kraft av hans uppdrag och kallelse, inte av hans personliga fromhet eller brist på sådan. Samtidigt var (han) vaken för bristerna bland pietisternas ortodoxa meningsmotståndare, och han har skrivit en svidande satir över de antipietistiska prästerna i Stockholm: "En kyrkoherde ifrå landsbygden, som var nog världslig sinnad, den jag väl kände, predikar där i största församlingen Annandag Pingst; och i förmågo av dessa textens ord; Så älskade Gud världena att Han etc. Far gruveliga ut på så kallade Pietister, och fördömer dem till nedersta helvetet, med ganska häftig iver. Han varder av Kyrkoherden buden till gäst om middagen. De sitta under aftonsången och pläga sig in på midnatten, berömmande var andra, vilke pelare de voro i församlingen, och rene trones ivrige försvarare och nitälskande förfäktare emot Pietisterna. Den samme prästen låg sedan om morgonen på gatan, att alle som den dagen gingo i ottesången ... sågo honom där ligga som ett so i orenligheten. Det var icke allenast med orden och predikan, utan ock med gärningarna väldeligen vederlägga Pietisterna." (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 298; 1720-talet?)

Vad (är) världens gunst? En byggning satt på sand. (Lasse Johansson-Lucidor ”O syndig man!” s 61; 1638-1674)

All ära och berömmelse är Guds, och icke människans. Den, som nu gifver och tillskrifver sig själf äran, han begår ett förskräckligt afguderi; ty han ärar sig själf, då han allena skulle ära Gud. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" I:214)

En verklig guldgruva för kännedomen om 1500- och 1600-talens seder och bruk samt vad man då fordrade av en väluppfostrad yngling är ("En gyldene bok" av Erasmus Roterdamus), som under 1500-talets början intog en härskarställning inom den lärda världen. ... På svenska översattes boken år 1620, men redan 1571 års skolordning föreskrev, att det latinska originalet skulle läsas i de svenska skolorna. Vi anföra en del utdrag efter den nämnda översättningen: " ... Uti samtalet att ofta upprepetera hans äretitel, med vilken man talar, är höveligit." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 549-550,560; Svenskt folkliv på 1500-talet)


ca 1500 och tiden dessförinnan

De som har sitt grundfäste och sin styrka i Gud kan inte i något avseende vara högmodiga. Och därför att de tillskriver Gud allt gott de har fått ta emot, frågar de inte efter den ära som människor ber varandra utan önskar bara det pris som kommer från honom som allena är Gud. (De kristna s 591; dessa ord av Thomas a Kempis hade Dag Hammarskjöld skrivit i sin dagbok för den 7 april 1953, sedan han utnämnts till Förenta Nationernas generalsekreterare)

Må det vara min lott både att förolämpas och föraktas för Guds skull hellre än att hedras av alla kungar, ty ingenting, ingenting motsvarar denna härlighetsglans. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:130)

Det kan inte vara så, att den som är en så hänförd slav till denna nuvarande världs härlighetsglans kan erhålla den härlighetsglans som är från Gud. Därför tillrättavisade Han dem och sade: ”Hur kan ni tro som tar emot människors heder och inte söker den heder som kommer från Gud?” Denna lidelse är en slags djup berusning och gör den som underordnas den svår att återställa. Och då den har fått loss dess fångars själar från himmelska ting, naglar den fast dem till jorden och låter dem inte titta upp mot det sanna ljuset utan övertygar dem bara att vältra sig i smutsen och ge dem så mäktiga herrar att de styr dem utan att behöva befalla. Ty den som är sjuk av denna sjukdom gör självmant och utan befallning allt som han tänker är tilltalande för sina herrar. För deras räkning kläder han sig i en dyrbar dräkt och förskönar sitt ansikte och gör sig dessa besvär, inte för sig själv utan för andra. Och han för omkring ett tåg av efterföljare genom marknadsplatsen, så att andra kan berömma honom, och allt som han gör utför han enbart av inställsamhet mot resten av världen. Kan något sinnestillstånd vara bedrövligare än dennes? För att andra skall kunna beundra honom, störtas han alldeles i fördärv. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:14)

Ett mäktigt ting, mäktigt i sanning, är den fåfängliga härlighetsglansens tyranni; den kan förblinda till och med de visas ögon, undantagandes de sansades; ty om mottagandet av gåvor kan påverka detta, hur mycket mer skall då inte denna lidelses starka känsla göra det. Därför sade Jesus till judarna: ”Hur skall ni kunna tro, som tar emot heder av varandra och inte söker den heder som kommer från Gud bara?” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:30)

“Jag tar inte emot heder från människor.” Det vill säga: ”Jag behöver den inte.” ”Min natur”, säger Han, ”är inte av sådant slag så att den behöver den heder som är från människor, ty om solen inte kan ta emot något tillskott från ett ljus (av en lykta), hur mycket mer fjärran är Jag från att behöva den heder som är från människor.” ... Men vem är det som Han här säger skall komma “i sitt eget namn”? Han anspelar här på Antikrist. ... Ty (denne) skall varken säga att han är sänd av Fadern eller att han kommer enligt hans vilja, utan i allting på motsatt sätt, då han likt en tyrann griper efter det som inte tillhör honom, och hävdar att han är den verklige Guden över allting, som Paulus säger: ”Upphöjer sig själv över allting som kallas Gud eller som tillbedes, då han framställer sig som att han är Gud.” (2 Thess 2:4) Detta är att ”komma i sitt eget namn”. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:148)

De olympiska spelen var de största av (de fyra panhellenska spelen). ... Deras livstid - från 776 f.Kr. till 392 e.Kr., varefter de förbjöds som hedniska av den kristne kejsaren Theodosius - sammanföll med den antika grekiska civilisationen. De uppfattades till och med som ett återupplivande av en tidigare hjältesed som hade införts av Herakles. ... Grundtanken med spelen var härlighetsglans - härlighetsglans för en själv och härlighetsglans för ens stad. Så långt som de två kan åtskiljas, så fick man den förra genom seger i de atletiska tävlingarna, särskilt kapplöpning, och den senare genom seger i kappkörning med vagnar. I denna kappkörning fick pengarna tala. Att utrusta en vagn var dyrt, och en hög andel av vinnarna i tävlingen kom från de rika kolonistäderna i södra Italien och Sicilien. ... Härlighetsglansen fanns inte bara i tävlingen, det var också härlighetsglans i omgivningarna. Zeus' helgedom, där spelen hölls, välsignades av naturen - den låg i en väl bevattnad och skogrik dal - och förbättrades genom konst. ... Till sist låg det härlighetsglans i folket som kom. De som kom innefattade de berömda och de förnäma, inte bara idrottsmän och aristokrater utan också konstnärer och filosofer. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 38-39)


Att avrunda med:

Hundra segel över vattnet – som vandrande svärd! Hotet i bilden: en blixtrande skrift. ... Jag ser från minnenas bro, hur de nalkas, ett efter ett ur dimman – i strid med vindarna. ... Det ser ståtligt ut, jag hör deras andetag, men jag tackar ändå Gud, att det är försent. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 10; Armada)

Under en gnistrande kristallkrona stod den unge Strindberg för första gången på en scen. Han läste högt till Griegs musik ett eget vårstycke, medan det snöade utanför, och fasan fyllde honom, när han insåg, att knappast någon kommit för att lyssna. (Han hade tänkt sig publiken månghövdad – som en hydra.) Men glädjen återvände, när han fått veta, att salongens ende lyssnare var Shakespeare, en lyssnare som aldrig somnade och som satt kvar, tills spelet nått sitt slut. Vad sedan hände, är det ingen här som vet, det hör alltjämt till drömmens hemlighet. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 47; Drömd publik)


Sångarna:

Ty ditt kors är all min ära, Och ditt blod min högsta skatt: Ja, jag har mig föresatt, Att jag vill din smälek bära, Lida förr med dig förakt, Än behaga verldens prakt. (Spegel: Psalm 75:17)

Om jag ägde rikedom och kärlek Och bland människor ett ärat namn Men ej något hopp för evigheten Och för redlös farkost ingen hamn, Om jag ägde allt men icke Jesus, Som mig älskat intill korsets död, O, var funnes väl i hela världen Tröst och hjälp i hjärtats bittra nöd? (A Ölander: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 241:2; jfr Psalmer och Sånger 391:2)

Mer tacksamhet giv mig, Mer saktmodigt sinn, Mer nit att söka Din ära, ej min, Mer smärta med Jesus, Mer fröjd av hans tröst, Mer kraft till att lida, Mer frid vid hans bröst. (PP Bliss-L Lundequist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 276:2; jfr Psalmer och Sånger 281:2)

Mänsklig vishet kan ej rädda Från fördärv och dödens stig, Jordisk ära kan ej bädda Graven mjuk och varm åt dig; Men det ord, som evigt bliver, Ordet om vår Herre Krist, Liv i själva döden giver Och ett rum i himlen sist. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 589:4)

Om lyckan dig förer på medgångens ström, Förgät ej, att detta är endast en dröm! Om äran dig höjer på ryktenas våg, Och avunden följer ditt jublande tåg: Förtrösta på Gud! ... När lagrarna vissna och blommorna dö, Och levnadens höst på din hjässa strör snö, Och när du vid porten, den eviga, står, Där alla gå in, men där ut ingen går: Förtrösta på Gud! (J Stadling: Psalmisten 1928 nr 277:2-3)

Giv mig den tro, som skådar dag, Där världens ögon blott se natt, Den tro, som söker Guds behag Och på hans vägar vandrar glatt, Den tro, som offrar världens glans För äran av att vara hans. (W Pearson-E Booth-Hellberg Den Svenska Psalmboken 1937 nr 231)

Ära ske Herren! Ja, Herren allena ske ära. Mäktig att göra långt mer än vi mäkta begära. Härligt och stort Är vad den Evige gjort, Honom vårt offer vi bära. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 511:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Jag har översatt det grekiska ordet ”agapê” med ”välkomnande”, eftersom jag uppfattar att ordet ”erôs” (Ordsp 7:18; 30:16) bättre motsvarar ”kärlek’. Jämför mina kommentarer och funderingar i anslutning till ordet ”agapaô” i Joh 3:16-18.


Paulus sade till de troende i Rom: "Den som är en jude i det gömda ... (har) ’lovet på’/lovprisningen inte ut ur/av människor emellertid/utan ut ur/av Gud." (Rom 2:29)

Paulus sade till Timoteus: "Till tidsåldrarnas kung, en ensam/enda Gud, odödlig (och) omöjlig att skåda, (vare) heder och härlighetsglans in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen." (1 Tim 1:17)

Men den som – alltefter omständigheterna – må hålla Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. (1 Joh 2:5)

’Välkomna ej’ utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, men/och ej tingen i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Om – alltefter omständigheterna – någon må välkomna utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, är Faderns välkomnande inte i honom. (1 Joh 2:15)

Små pojkar (och flickor), det är en sista stund, och helt och hållet som ni har hört att antikrist kommer, har nu och/också många antikrister blivit (och blir), varifrån vi har kunskap, att det är en sista stund. (1 Joh 2:18)

Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:7-8)

Vi har fått (och får) kunskap och vi har trott/’anförtrott oss åt’ (och tror/’anförtror oss åt’) det välkomnande som Gud har i oss. Gud är välkomnande, och den som stannar i välkomnandet stannar i Gud, och Gud stannar i honom. (1 Joh 4:16)


Grekiska ord:

agapê (välkomnande) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 6:17-18; Syr 48:11(א*); Luk 11:42; Joh 5:42; 1 Joh 2:5,15; 4:7-8,16 – Salomos Vishet 3:9; Matt 24:12; Joh 13:35; 15:9-10,13; 17:26. Rom 5:5,8; 8:35,39; 12:9; 13:10; 14:15; 15:30; 1 Kor 4:21; 8:1; 13:1-4,8,13; 14:1; 16:14,24; 2 Kor 2:4,8; 5:14; 6:6; 8:7-8; 8:24; 13:11,13(14); Gal 5:6,13,22; Ef 1:4; 2:4; 3:17(18)-19; 4:2,15-16; 5:2; 6:23; Fil 1:9,16; 2:1-2; Kol 1:4,8,13; 2:2; 3:14; 1 Thess 1:3; 3:6,12; 5:8,13; 2 Thess 1:3; 2:10; 3:5; 1 Tim 1:5,14; 2:15; 4:12; 6:11; 2 Tim 1:7,13; 2:22; 3:10; Tit 2:2; Filemon v 5,7,9. Hebr 6:10; 10:24; 1 Petr 4:8; 5:14; 2 Petr 1:7; 1 Joh 3:1,16-17; 4:9-10,12,17-18; 5:3; 2 Joh v 3,6; 3 Joh v 6; Judas v 2,12,21; Upp 2:4,19.


Ytterligare studier: 2 Kung 19:15,19; Matt 23:5-7; 24:5,24; Mark 13:22; Luk 20:46-47; 21:8; Joh 7:18; 8:50; 10:25; 12:39,43; 17:3; 1 Thess 2:6; Judas v 25; Upp 13:1,3-4,6; 14:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-03-04; 2011-01-24; 2014-01-06)

Tillbaka till Start

5:45-47 Tänk ej att Jag skall anklaga er i riktning mot Fadern. Den som anklagar er är Mose, ’in i’/till vilken ni har hoppats (och hoppas), ty om ni (hela tiden) trodde (i/på) Mose, trodde ni – alltefter omständigheterna – (hela tiden) (i/på) Mig, ty den där skrev med anledning av Mig. Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?

Ord för ord: 5:45 (18 ord i den grekiska texten) Ej tänk att jag skall-anklaga er i-riktning-mot '-n fader'/fadern; är den anklagande er Mose, in-i vilken ni har-hoppats-(och-hoppas). 5:46 (12 ord i den grekiska texten) om ty (ni)-(hela-tiden)-trodde Mose, trodde-(ni)-(hela-tiden) alltefter-omständigheterna mig; med-anledning-av ty mig den-där skrev. 5:47 (12 ord i den grekiska texten) om men '-na den-därs bokstäver'/'den-därs bokstäver' inte (ni)-tror, hur '-en mina ord'/'mina ord' skall-(ni)-tro?


1883: Menen icke, att jag skall anklaga eder hos Fadern. Det finnes en, som anklagar eder, Moses, på hvilken I hoppens. Ty trodden I Moses, så trodden I ock mig, ty om mig har denne skrifvit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro mina ord?

1541(1703): I skolen icke mena, att jag skall anklaga eder för Fadren; det är en som eder anklagar, nämliga Moses, den I hoppens uppå. Haden I trott Mosi, så haden I ock trott mig; ty om mig hafwer han skrifwit. Men tron I icke hans skrifter, huru skolen I då tro min ord?

LT 1974: Ändå är det inte jag som kommer att anklaga er för detta inför Fadern – Moses kommer att göra det! Ja, just Mose, på vars lagar ni bygger ert hopp om himlen. För ni har vägrat att tro Moses. Han skrev om mig, men ni vägrar att tro honom. Därför vägrar ni att tro på mig. Och eftersom ni inte tror vad han skrev, så är det inte att undra på, att ni inte heller tror på mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta, och Han gav dig mannat som munsbitar, som dina fäder inte visste/’kände till’, för att Han måtte/skulle komma fram med ett budskap till dig, att människan inte ensam/endast skall leva på/’för ... skull’ bröd, emellertid/utan människan skall leva på/’för ... skull’ varje ord som går ut genom Guds mun." (5 Mos 8:3, Grekiska GT)

(Mose ålade/gav befallning till leviterna och sade:) "Då ni har tagit den här lagens bokrulle, sätt/lägg den ut ur/från sidor/sidan av Herrens, er Guds, förbundskista/förbundsark, och den skall där vara ’in i’/’avsedd för’ ett vittnesbörd i (Israel)." (5 Mos 31:26, Grekiska GT)

Kungen talade till sin lärare att ’bära in i’/föra in "Dagarnas ihågkomstbokstäver" (till) att läsa för honom. (Ester 6:1b, Grekiska GT)

(David sade:) "I en bokrulles huvudgärd/början har det skrivits (och är det skrivet) med anledning av mig. Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud." (Ps 40:7b-8a alt 40:8b-9a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “ … Jag tror, att alla ting som Gud har talat, det skall föras till en avslutning och vara/'äga rum', och ett ord ut ur utsagorna må inte/förvisso ej falla alltigenom/isär …” (Tobit 14:4, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Tro (på Gud) och Han skall ta ’i stället’/’parti för’ dig. Räta ut dina vägar och hoppas emot Honom.” (Syr 2:6)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) "De skriftlärda och fariseerna har satt sig ner uppå Moses sittplats." (Matt 23:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den trofaste i ett minsta (ting) är trofast och/också i ett mycket/stort (ting).” (Luk 16:10a)

Abraham säger (till den rika människan: "Dina fem bröder) har Mose och profeterna. Låt dem höra dem. ... Om de inte hör Mose och profeterna, kommer de inte heller att övertygas, om – alltefter omständigheterna – någon må stå upp ut ur döda (kroppar)." (Luk 16:29,31)

(Emmauslärjungarna sade:) “Vi hoppas (א,* א), att (Jesus) är Den som står i begrepp att friköpa Israel.” (Luk 24:21a)

(Jesus) öppnade alltigenom (lärjungarnas) förstånd till att uppfatta skrifterna. (Luk 24:45)

(Apollos var) förmögen/kunnig i skrifterna. ... Kraftigt/’med kraft’ överbevisade han (hela tiden) judarna helt och hållet (och) alltigenom (i) en folkförsamling och visade genom skrifterna på (att) Jesus vara/var kristusen/'den smorde'. (Apg 18:24b,28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." (Joh 1:45)

(Jesus sade till judarna:) "Forska i skrifterna, eftersom ni tänker, (att) ni i dem har tidsålderslångt liv. Och de där är de som är vittnen med anledning av Mig.” (Joh 5:39)


Hembygdens predikan:

För att visa, att det var Guds viljas råd som skett, ”begynte (Jesus) med Moses och profeterna och uttydde för dem det som i alla skrifterna rörde honom”. Han gick från bok till bok, framhållande det som rörde så väl hans lidande, död och uppståndelse som hans förhärligande hos sin fader. Vilken bibelutläggning, mina älskade! Men ock vilken salig förmån, att vi nu hava samma böcker bland oss och kunna själva läsa dem. Nu uppgick ljus för lärjungarna och i det ljuset en ny värld, liksom för den vandrare, som under natten även i det skönaste landskap icke sett något, men vid solens uppgång ser en lysande värld med skönhet vid skönhet. Allt detta fanns ju även under mörkret, och ögon hade vandraren även då att se med, men ljus måste komma därtill, som liksom på nytt skapade fram allt. ... (Lärjungarna) hade förut gått liksom med förbundna ögon mitt ibland de saligheter, som Moses och profeterna skådat och förkunnat. Och Jesus, som kallat dem till sig och som de följt – icke hade de anat att han var medelpunkten, herre och konung i den nya värld, som öppnade sig för dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 188-189, Annandag påsk, Luk 24:13-35)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

En del är enbart härligt frälsta. Andra är även ärligt frälsta. En enda bokstav mellan liv och död, mellan trovärdighet och urgröpta fraser. Visst borde man kunna vara både härligt och ärligt frälst? (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 241)

Genom att inte stödja sig på Skriftens yttre bokstav utan på det sätt Skriften har uppfattats och upplevts av kyrkan århundradena igenom, kan ortodoxin erbjuda en medelväg mellan fundamentalistisk bokstavstolkning och ultraliberalernas halv-gnosticism. ... Västern kan, med sin kritiska hållning, med sin exegetiska och patristiska forskning hjälpa de ortodoxa att förstå Skriftens historiska bakgrund på ett nytt sätt och att läsa fäderna med ökad noggrannhet och urskillning. De ortodoxa kan i sin tur väcka västliga kristna till nytt medvetande om traditionens inre mening och hjälpa dem att se på fäderna som en levande verklighet. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 330-331)

I kyrkan måste det vara möjligt att höra vad Gud säger sin mänsklighet och sin församling. Kyrkan står på ett ord och går på ett ord som dels är nedskrivet i Gamla och Nya testamentet, dels är prövat under två årtusendens tradition. Dessa ord är inte hur som helst utbytbara. Dessa ord är inte bara att se som ett hermeneutiskt äventyr. Dessa ord är inmejslade i människors karaktärer, burna över anfäktelser och tvivel och har fostrat generationer in i en tyst kunskap om vad kristen tro egentligen är och hur den tar sig uttryck i en kyrka. ... 1800-talets väckelses intensiva kristendom saknar relevans i den nutida svenska offentligheten. Vi lever i skugga. ... Om människorna då ... läste Bibeln med nyfikna och förunderliga ögon, talar vi om faran i bokstavsträldom och att ingen bok, inte ens Bibeln, kan äga svaret på våra liv. Vi lever sannerligen i den kristna trons skugga. ... Tänk om det inte är orden som det är fel på? I Anonyma Alkoholister är det som att de gamla orden föds på nytt i munnen på människor som använder dem för en egen levande verklighet. Tänk om det är oss det är fel på, och inte orden? ... När tappade vi kontroll för att överlämna oss till en större nåd än den vi kunnat bygga själva? Jag återvänder till frågan: Är Jesus tillgänglig för den som vill hålla honom på respektfullt avstånd? (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 52,64)

Tolkning är inte detsamma som godtycke! För att en tolkning skall vara rimlig, måste den överensstämma både med författarens intention (hans syfte med texten) och med textens faktiska innehåll (de ord och satser som författare valt). ... Vi måste sträva efter att förstå varje text för vad den ger sig ut att vara. Poesi måste förstås som poesi, bilder som bilder, symboler, hyperboler, berättande text, historiska återgivningar och så vidare utifrån vad de är. Men vi är inte fria att koppla loss vår tolkning från de faktiska bokstäver och ord som texten innehåller. ... Vår uppgift är att försöka läsa ut vad författaren en gång lagt in i texten, inte att läsa in det som vi tycker känns bra eller som passar våra personliga uppfattningar. ... Bibeln ska tolkas med Jesus som tolkningsnyckel. Han är Bibelns stjärna och kärna som både Gamla och Nya testamentet djupast sett handlar om. Det finns en röd tråd som löper genom Bibeln och som måste utgöra huvudperspektivet vid vår tolkning av dessa texter. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 186,191-192)

Vetenskapsmannen Albert Einstein talar om att Gud finns i detaljerna. Han säger: ”Varje seriös forskare blir så småningom övertygad om att det finns en kraft i universums lagar, en kraft som är vida överlägsen människan och inför vilken vi med vår blygsamma förmåga ödmjukt måste böja våra huvuden.” ("Lilla boken om kristen tro" s 6)

Jag går nyanländ i den stora staden, på 125:e gatan, i blåsten på de dansande sopornas gata. Jag som älskar att ströva och försvinna i mängden, en bokstav T i den oändliga textmassan. (Tomas Tranströmer "Svar på brev" s 226)

Det dubbla uttrycket är det vanliga i semitisk poesi. Man säger varje sak två gånger med fyndiga och klangfulla variationer. Så läste emellertid inte rabbinerna sina texter. Rabbinerna vägde varje ord på guldvåg för att få ut så mycket som möjligt av texten. Att Matteus gått i den skolan, det visar hela hans evangelium. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 157 i kommentar till Matt 21:5-7)

Annat idrottsliv i Hovslätt pågick i gymnastikhallen, främst vintertid. Här huserade HBTK (Hovslätts bordtennisklubb). Jag var personligen inte inblandad i bordtennisen utan gick och väntade förgäves på snö, men minns ändå den stora upplevelsen att se världsmästarparet Alsér-Johansson på pingisbesök. Inte minst intrycket av perfektion när de plockade bort de millimetertunna pappbitar som en nitisk vaktmästare lagt under varje bordsben för att spara golvet. Millimetern störde världsmästarna och det gick ett sus genom publiken som satt på bänkar runt hela pingishagen när bitarna togs bort. (Ulf Linnman "Från tonåring till man i 1970-talets Hovslätt" s 125)


ca 1975 - ca 1950

”Bokstaven dödar, men Anden gör levande.” För Paulus ligger här löftesorden i Jer. 31:31f som självklar bakgrund. Senare tider har emellertid utnyttjat dessa ord på ett för Paulus fullständigt obegripligt sätt. I skiljandet av ”bokstav” och ”ande” såg t.ex. viss tysk filosofi skillnaden mellan yttre, bindande bud och inre, spontan frihet. I enlighet härmed använde också den liberala teologin Pauli uttryckssätt för att motivera sin obundenhet vid Bibelns faktiska formuleringar. För Paulus betyder ”bokstaven” den GT-liga lagen och ”Anden” NT's frälsningsförkunnelse. När bokstaven-lagen ”dödar”, verkar den, vad Gud vill, och intet förklenande är i och för sig utsagt om den. Å andra sidan är NT Gamla förbundets avslutning och kröning. Men också NT's ärende kläds i bokstäver utan att Andens ärende hindras. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 355 i kommentar till 2 Kor 3:4-8,17-18)

Konjunktiven försvinner ur svenska språket, ty hövligheten är icke på modet, tvärsäkerheten vinner mera terräng, fundersam begrundan är icke i troende tidningsmäns smak, subtila nyanser är knappast vad skolbarnen uppfostras med i sin fritidslektyr. Byråkraterna talar i imperativ, så ock agitatorerna. Ingenjörerna talar i indikativ, så ock ombudsmännen. De som ville att konjunktiven bestode, om möjligt vore, måtte ej vara många. (Alf Henrikson "Underfund" s 124; Konjunktiven)

Lagmännen satt i en svunnen stad vid Tigris med solbränt skinn och tryckte med kil konsonanternas rad i tavlor av lera in. ... Ivrig och allvarligt sinnad nu när vinterlovet är slut i skolan i Huskvarna sitter du och lär dig hur A ser ut. ... Fröken där framme vid tavlan står och lutar uppstrecken rätt, och frukten av mödor ur tusen år lär hon dig ganska lätt. ... Ett erkännsamt ord i sin ljusa sal plägar hon icke ge dem som i Nilens och Eufrats dal skapade ABC. ... Så där hårdhänt du plitar ditt alfabet anar du ingenting om hur döda fenicier och kreter slet innan därhän du kom. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 9-10; Alfabetet)

Alltmera vanligt torde det bli i den rymdtid som nu är här, att bilder av hela jorden kan tas från raketer till månen och solen. Då kan man skåda varenda dag hur litet Sverige är; det syns nätt och jämnt där det ligger i snön en bit från den norra polen. Man kan säga: Vad gör det om livet dör ut på denna lilla plätt, och vad roll kan det spela om de som där bor har det bra eller om de far illa? Då har man nämligen tillägnat sig ett statistiskt betraktelsesätt och lärt sig att klarsynt se allting i stort och bortse från det lilla. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 81; Proportioner)

Nu när jag bakom mig hade tio år av saktmodigt grubbel, visste jag, att den verkliga livskänslan föds i kontakt inte med de stora utan med de små tingen. (Alexander Solsjenitsyn "Högra handen" s 101; 1950-talet?)

Gestalterna satt på sina stenstolar längs salens båda sidor, och mellan raderna låg golvet fritt. Man kunde gå fram och se på alla ansiktena i tur och ordning. – De var trevliga människor, tror jag, sade Digory. Polly nickade. Alla ansiktena de såg var utan tvivel behagliga. Både männen och kvinnorna såg vänliga och kloka ut, och de tycktes tillhöra ett vackert folkslag. Men när barnen hade gått några steg neråt rummet kom de till ansikten, som såg litet annorlunda ut. Det var mycket högtidliga ansikten. Om man någonsin mötte levande människor, som såg sådana ut, måste man vara noga med vad man sade och gjorde, det kände de på sig. (C.S. Lewis ”Min morbror trollkarlen” s 45)

Den som talar i Skriften har ett vitt perspektiv. Varje situation som skildras står i förbindelse med ett stort sammanhang. Det är emellertid nu att märka, att detta stora sammanhang ej står i motsats till det vi kallar småsakerna. Även de får komma till sin rätt. Man skulle annars kunna tänka, att den som har sina tankar riktade på det som är stort ej skulle intressera sig för efemära förhållanden. Skriften rör sig verkligen också i det lilla och har intresse för de s.k. tillfälligheterna. ... (Det) storslagna är anknutet till ... små detaljer, små historiska händelser. Det naturliga är att tänka, att den som har förmåga att alltid leva ”under evighetens aspekt” ... ej har intresse för de små vardagliga tingen. Den som med sin tanke sysslar med universum och solsystemen, han kan ej fästa uppmärksamheten vid bokstaven ”j” i en liten bok. Det vida perspektivet måste fördunkla det närliggande. Så är det emellertid ej hos de bibliska författarna. Det närliggande får just genom det stora perspektivet än skarpare konturer. ... Man har menat, att den som behandlar detaljerna i Skriften, förlorar det hela för enskildheterna. Så behöver det inte alls vara, ty de båda sidorna hör samman. – Samtidigt får man ej tro, att detaljerna är så viktiga, av så världshistorisk betydelse, att man ej vågar röra sig i tillvaron. Förvisso är allt skapat av Gud och inneslutet i honom. (Hugo Odeberg ”Skriftens studium, inspiration och auktoritet" s 142-144)


ca 1950 - ca 1900

Börjar vi då systematiskt efter ämnenas inbördes förhållanden och således först taga skolans centralaste ämne, som är kristendom, så befinnes det att just (lektor) Stocksén rider för det rusthållet. Men till denna ställning hade han nått icke på uppenbarelsens väg, som simpla präster göra, utan helt och hållet genom det rena förnuftets ledning och under anlitande av en magnifik filosofisk skarpsinnighet. Som sitt egentliga lektorsämne betraktade han också filosofien, men med denna vetenskap som nyckel hade han efter hand gjort sig förtrogen med skolteologiens alla vrår, och det var ej en bokstav i den teologiska kursen som han icke lyckats tillägna sig och giva, utöver Norbecks, även filosofiens sanktion. Han hade av den anledningen sina diskussioner med sin adjunkt, en helt ny teolog, som ville tillåta sig knepet att smussla undan en och annan prick i lagen. Varje sådant försök var i Stockséns ögon endast ett tecken på bristande förmåga att anlita tänkandets resurser, vilkas outtömlighet ingav honom en religiös vördnad och en lyckokänsla som gav hela hans person dess prägel och som kunde kallas from, emedan den var fylld av tacksamhet. Det var när han blickade in i detta sinnrika och mysteriösa sammanhang som han en stund kunde få över sin panna detta milda sken, vilket gjorde honom till ett barn färdigt att ingå i himmelriket. (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 85-86; Collegium)

"Känner far Kabbalan?" (frågade jag). "Du talar som ett barn. Kan en människa tömma oceanen? Vartenda ord, varenda bokstav i Toran rymmer tusen sinom tusen gåtor. Inte ens "tsaddikim", de rättrådiga vise männen, har förstått en tusendedel av den. Inte ens vår store lärare Mose förstod den helt." (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 56; Självmordet)

Man kan med allt skäl säga, att Gamla testamentet är ett evangelium i bild. Alla sanningar, som finnas i Nya testamentet äro förebildade i det Gamla. (John Ongman "Blod och eld" s 233)

Nu må tryckas, sedan rättelserna utförts och detta kontrollerats, ty de bruka icke rätta allt. Men i filologi är hvarje bokstaf viktig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 132; brev 25 sept 1911 till Karl Börjesson)

Dessa mystiska former eller hemligskrifter (chiffer) som dölja sig under särskildt Gamla Testamentets profantexter, innehållas i Kabbala, hvars innehåll hufvudsakligen är följande: ”Den Ende Guden sönderdelade alla ting i dubbelheter och motsatser: ... Medelst ordet (lagar) skapade Gud alltet; men ordet, bokstafen äger äfven talvärde i hebreiskan, därför kan äfven sägas att allt skapats med tal eller talförhållanden. (August Strindberg ”En blå bok II” s 566; Rabbinernas bibeltolkning)

Det står nu tryckt Sista Riddaren, fastän jag skref Siste. Sen nu har känsligt språket är, och hör orsaken till Siste! Det heter "Den Sista Riddaren"; men det heter Siste Riddaren! Sen nu på Sista Ridda(ren) Der rimmar obehagligt i-a och i-a.För att undvika det satte jag i-e och i-a. Men går Den framför, så försvinner oljudet! fastän icke fullt. "Siste riddaren" ljuder bättre och medför en mild ålderdomlig (arkaistisk) stämning, som nu är borta! Det kan inte hjelpas, men på affischen blir det Siste! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909"; brev 3 dec 1908 till Karl Börjesson)

Ni förstår ju att jag var nöjd, i går, men berömma är svårare. Och jag söker ju som Ni det fullkomliga; derför rättar jag, äfven småsaker! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 232; brev 28 mars 1908 till August Falck)

Om jag bara egde ett Mongoliskt Alfabet så vore jag hulpen. ... Först: Ett mongoliskt Alfabet! Kanske våra missionärer ega grammatikor jemte bibeln? (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 129-130; brev 5 dec 1907 till bokförläggarfirman Björck och Börjesson)

Jag tror att en gång alla folk skola böja knä i Jesu Kristi namn. ... Men kom med en naiv, glad kristendom, som samlar till fest på söndan. ... Förkorta gudstjänsten, låt lof, tack och tillbedjan bli hufvudsak, predikan, på 20 minuter, bisak, och må predikanten hålla sig till texten, icke göra personliga tillämpningar på journalistsätt. ... Det kommer en dag, då kristen blir en hederstitel ... och den som vågar kalla sig hedning eller ateist skall anses som ett dumhufvud eller en gammalmodig åsna, en konservativ, reaktionär baksträfvare. (August Strindberg ”En blå bok I” s 103; Forntidens religion)

Jag vill gärna som du ha en Gud hvilken ej bara visar sig i de lagar han satt för världen utan också i småsaker. ... Jag har en stark tro på något som styr och som jag ber om hjälp och bistånd. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 152; brev 30 aug 1900)


ca 1900 - ca 1850

Jag skulle nog läsa korrektur om jag kunde; men jag kan icke nystafva, icke ens stafva kvinna med k, hvilket dock anses nödvändigt, och väl är det. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 140; brev 28 maj 1899 till Hugo Geber; i Svenska Akademiens ordlista 1889 hade genomförts vissa förenklingar i stavningen, bl.a. av k-ljudet t.ex. qvinna>kvinna; 1898 hade stavningsfrågan blivit aktuell genom masspetitioner om ytterligare reformer i ljudenlig riktning)

De anmärkningar som finns på öfversättningen (av Inferno) äro ej ditt fel. Om jag fått korrektur hade saken varit hjelpt! ... Min bästa nu lefvande vän har Du gjort till en förlorad son, enfant prodigue, fastän han är ett underbarn, enfant prodige! (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 193-194; brev 3 nov 1897 till Eugène Fahlstedt)

"(Sherlock Holmes) verkar ha förkärlek för otvetydig och exakt kunskap", (sade Stamford till doktor Watson). ... De som studerar planlöst utmärker sig sällan för någon noggrannhet i studierna. Ingen tynger sin hjärna med detaljer om han inte har ett mycket bra skäl för det. (Holmes) okunnighet var lika anmärkningsvärd som hans kunskaper. ... Mest förvånade blev jag (doktor Watson) ... när jag av en tillfällighet insåg att han var okunnig om Kopernikus teorier och solsystemets uppbyggnad. ... "Vad tusan spelar det för roll för mig?" (sade han). ... "Du säger att vi snurrar runt solen. Om vi snurrade runt månen skulle det inte göra den minsta skillnad för mig eller mitt arbete. ... Här i London finns det mängder av statsanställda detektiver och mängder av privatdetektiver. När dessa är villrådiga kommer de till mig och jag lyckas få dem på rätt spår. ... Det finns stora likheter mellan olika missgärningar, och om man på sina fem fingrar känner till alla detaljerna i tusen av dem, vore det konstigt om man inte kunde lösa det tusenförsta." (Arthur Conan Doyle "En studie i rött" s 13,21-22,27)

Kanske lyckas det att göra hjärnan genomskinlig, att in i dess minsta enskildheter följa sammanhanget mellan hjärnmolekylernas rörelser, och vore iakttagaren därtill psykolog, således idkare af fysiologisk psykologi, och i stånd att följa parallelismen mellan de mekaniska förloppen i hjärnan, då skulle han möjligen också en dag kunna säga: denna molekylrörelse motsvarar en viljeakt och denna andra molekylrörelse en tankeakt. Han skulle måhända i hjärnmolekylernas harmoniska eller disharmoniska vibrationer upptäcka motsvarigheter, de förra till riktigt, de andra till oriktigt dragna konklusioner. Detta vore idealet af fysiologiskt vetande. (Viktor Rydberg "Ting och fenomen ur empirisk synpunkt" s 57-58)

Man har i våra dagar av oförståndig demokrati velat upphäva all rang mellan konstverk, för att därmed de många småtalangerna skulle få känna sig i nivå med de större; man har på andra områden än teaterns dikterat majoritetsbeslutet att all konstverk voro lika goda, bara de voro lika väl utförda och man har tillochmed hört uttalas att Bastien-Lepages tråkiga och sentimentala tiggare hade lika värde med Munkacsys Kristus; man har med ett ord velat upphöja det obetydliga till samma rang som det betydliga. Zola, vilken i egenskap av naturalist icke kan försmå det oändligt lilla som ingrediens, har däremot aldrig dyrkat det lilla såsom stort efter kristen uppfattning, utan han har med fullt medvetande om det berättigade i sin kraft hävdat det starkas rätt, sökt det betydelsefulla, och ur den lilla verkligheten urtagit essensen, framvisat den regerande naturlagen, och insatt detaljen i sitt sammanhang, såsom den underordnade maskindelen. (August Strindberg "Om Modernt Drama och Modern Teater" s 321; Ny Jord, mars 1889)

Mitt bemödande har varit att påpeka, huru Guds stora sol afspeglar sig i hvardagslifvets lilla droppe, om man blott låter upp ögonen. Outsägligt rikt är lifvet, om blott först sinnet för det lilla är väckt i oss. Jag menar sinnet för det stora, som uppenbarar sig i det lilla. Den som har fattat detta, förstår då också, hvad den store filosofen, diktaren och skomakaren i Görlitz, Jakob Böhme, har sagt: "Om tid för dig är evighet, och evighet är tid, Du känner dig så trygg och är befriad från all strid." (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 94)

"Nu frågar jag för sista gången, Ivan Matvejitj!" (säger den lärde till sin skrivare). "När ska ni äntligen lägga bort er ovana att dra ut på orden? Det får inte vara mer än fyrtio bokstäver på en rad!" "Ni tror väl inte att jag gör det avsiktligt?" säger Ivan Matvejitj förnärmat. I gengäld är det fler än fyrtio bokstäver på andra rader ... Räkna själv om ni vill. Och tycker ni inte att jag skriver ordentligt så får ni väl dra av det på betalningen då." (Anton Tjechov "Ivan Matvejitj" s 19)

Om arken ej äro tryckta så var god ändra à revoir till au revoir för att ej gifva de halflärda lastarenom rum. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 384; brev 26 nov 1884 till Albert Bonnier)

Om uppsättningens förtjänster har så mycket blivit skrivet och sagt och åt den nitiske regissören har så mycket personligt pris blivit tilldelat, att även nu några anmärkningar på fel, som icke få mana till efterföljd, torde kunna få en anspråkslös plats. Anmärkningarna gälla blott småsaker, men en uppsättning är ju en samling av idel småsaker. . . . Det hela är ju småsaker. (August Strindberg "Några ord om uppsättningen av Goethes 'Faust' på Nya teatern" s 15-16; Nya Dagligt Allehanda 1880-04-21)

(Niels Lyhnes) lärare, herr Bigum, var icke den som kunde hjälpa en själ tillbaka (till tron). ... Han var väl egentligen en kristligt sinnad man ... men han var nu en gång så ofantligt litet upplagd att driva sina elever fram på (den evangelisk-lutherska) kyrktrons bestämt utstakade väg och vid varje steg tillropa dem, att den minsta avvikelse utanför gränspålarna var vandring i lögn och mörker mot själsförtappelse och helvete. Ty den rättrognes lidelsefulla omsorg om punkter och prickar saknade han fullständigt. Han var nämligen religiös på detta litet artistiska, överlägsna vis, som sådana begåvningar tillåta sig att vara det: de äro ... lätt lockade till halvt ofrivilliga omdiktningar och tillämpningar, därför att de, vad det än gäller, först och främst skola ha fram sin personlighet. I vilka rymder de än flyga, vilja de höra suset av sin egen andes vingar. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 53-54)

Stolthet är en förhöjd själfkänsla, hvilande på ett starkt medvetande af inre värde; fåfängan åter en själfkänsla, som vill tillfredsställas genom andras uppskattande af ens verkliga eller inbillade (värde). Fåfängan fäster sig fördenskull företrädesvis vid sådana egenskaper, som falla andra i ögonen, och har vanligen med sig något småaktigt och ytligt. Man kan vara stolt öfver sig själf, sin familj, sitt fosterland, det senare då man känner sin plikt och sitt ansvar genom att tillhöra en ädel släkt, ett historiskt ryktbart högtbegåfvadt folk. Fåfäng är man däremot öfver egna kroppsliga företräden, titlar, förnäma bekantskaper o. s. v. Stoltheten kan försmå andras erkännande; fåfängan giljar efter det, men ställer sig också tillfreds med de blotta yttre tecknen af ett sådant erkännande, utan att just efterfråga, om det verkliga erkännandet finnes till. . . . Den fåfänge söker gärna höga bekantskaper; den stolte heldre undviker dem af fruktan att synas påträngande. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 280-281; föreläsningar i Göteborg september 1878)

Huru skola vi göra med korrekturet? För att underlätta det, har jag i de grekiska ord jag nödgats insätta utelemnat tontecknen, i hopp att du har en korrekturläsare, som icke utelämnar spiritusarne och iota subscripturer. Men än noggrannare är jag, att mina svenska ändelser och slutartiklar tryckas så som jag skrifvit dem. Har jag skrifvit "gode", vill jag ej se "goda". Har jag skrifvit "öfversättningarna", vill jag ej se "öfvers-e". (Viktor Rydbergs brev II " Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 72; brev 22 aug 1873 till Hans Forssell)

Ibland råder det lite förvirring om hur (sångerskan Christina Nilssons) förnamn skall stavas. Med K eller Ch, med ett a eller ett e i slutet. På 1870-talet fick vi en stavningsreform som bjöd att om en person i livet skrivit sitt namn med C eller Ch så blev det efter döden förvandlat till K. ... På en fråga om hur hon ville ha sitt namn stavat svarade hon "Med Christina!" (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 66)


ca 1850 - ca 1600

Det är ett hav av olika tankar som breder ut sig framför en, när man betraktar ett enda ord, även om man bortser från dess funktion, dess verkan och dess olika yttringar. De flesta ord är färgade av den tanke som de ge uttryck åt. Vilket snille har givit dem form? Om det fordras en stor begåvning för att skapa ett ord, hur gammalt är då det mänskliga ordet? Sammanställningen av bokstäver, deras form, det utseende de förlänar ett ord, ger oss, allt efter varje folks särdrag, en tydlig bild av okända varelser, vilkas minne finns bevarat i vårt inre. Vem kan filosofiskt förklara för oss förnimmelsens övergång i tanke, tankens i ord, ordets i des hieroglyfiska uttryck, hieroglyfens i alfabetet, alfabetets i den skrivna vältalighet, vars skönhet består i en serie bilder, som grupperats av vältalaren och vilka utgör ett slags tankens hieroglyfer? Kan icke antikens målade framställningar av mänskliga idéer i zoologisk form ha varit avgörande för de första orientaliska skrivtecknen? Kan de icke genom traditionen ha lämnat vissa spår i våra moderna språk, som ger klangfullt genljud i den hebreiska bibeln och klingar skönt ännu i det gamla Grekland, men som försvagas på sin färd genom civilisationen? Är det denna åldriga anda vi har att tacka för de hemlighetsfulla djup, som följs i varje mänskligt ord. . . . Alla (ord) är präglade av en levande makt, som förlänats dem av själen, och som de återför till själen genom en underbar växelverkan mellan ord och tanke. Genom sin blotta åsyn framkallar orden i vår hjärna de realiteter, vilkas klädedräkt de är. (Honoré de Balzac "Louis Lambert" s 123-124)

Mefistofeles: Välj så en fakultet, min vän! ... Studenten: Teologin tål kanske att försökas? ... Mef.: Håll er till orden bara. Stud.: En tanke bör väl dock i orden vara? Mef.: Nå ja, men sådan ängslan kan man spara: där tanken sviker, står ett ord på vakt. Med ord som vapen slåss man bra, system kan man på orden fota, på ord en tro, så god man kan den ha, och från ett ord kan ingen ta ett jota. (Johann Wolfgang von Goethe "Faust" s 85)

Ett ståtligt uttryck har skalden (Karl Gustav af Leopold) i dikten (Predikaren) givit åt tanken, att för Gud är ingenting ringa, ingenting stort utan allt lika viktigt: "Du hör ej detta bladets ljud, som faller; - men när stormen ryter, då blixtens eld ur molnet ryter, då tror du se och höra - Gud! ... Han världar hör på världar falla, och tusen himlar och än fler av deras krossning återskalla. Då tycker han, som skapt dem alla, sig höra - bladen falla ner." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 172; Det låg ett skimmer över Gustavs dagar)

Motståndet mot pietismen ökade i stället för att minska under 1720-talets sista år. Det berodde på att den framträdde i en mera radikal utformning under inflytande av den tyske alkemisten, läkaren och teologen Johann Conrad Dippel. Denne hade genom Gottfried Arnold lärt känna en individualistisk kristendomstolkning som innebar att alla auktoriteter utom det egna "inre ljuset" och "den inre Kristus" bekämpades. Bibeln kunde inte få den normerande ställning som både ortodoxin och pietismen ville tillmäta den. Om Bibeln upphöjdes till Guds Ord sattes den döda bokstaven framför Kristus, den egentliga vägen till frälsning. Dippel talade föraktfullt om bokstavstrons nya påvedöme och förkastade den klassiska försoningsläran. ... Gud var oföränderlig i sin kärlek och behöver inte försonas. Kristi lidande innebar inte någon försoning med Gud. Människan blev inte rättfärdig genom att räkna sig Kristi rättfärdighet till godo utan genom att följa Kristus och utplåna den gamle Adam. Människan måste förändras och detta kunde endast ske genom en fortgående etisk förvandlingsprocess. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 62)

Klarhet och ordning var 1700-talets hedersord, man ville bort från all språklig tvetydighet. Skönlitterära författare övergav barockens sinnrika lek med troper och figurer, som nu tycktes bara dunkel och föråldrad, till förmån för klassicismens ideal samtidigt som lexikonförfattare fann dialekternas ordskatt alltför brokig och kaotisk för att tas med i ordböckerna. Bakom denna utveckling skönjs skriftspråklighetens segertåg - skriften erbjöd ju större möjligheter för analytisk precision och distans till vardagen med dess brist på absolut överskådlighet och klarhet. ... Eftersom språklig klarhet har med tanke och förnuft att göra, var filosofer och vetenskapsmän mycket engagerade i språkfrågor. Många av dem drömde om ett logiskt, precist och entydigt språk som skulle få den nakna sanningen att lysa genom språkdräkten. Då inget jordiskt språk dög, försökte de lärde konstruera nya språk. "Abasaba, abosobo, abusubu" låter orden i ett universalspråk som Christopher Polhem försökte skapa. Här är inget lämnat åt slumpen, varje bokstav och stavelse har en fastställd betydelse som gör det möjligt att exakt återge komplicerade abstrakta förhållanden. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 257-258; Christopher Polhem 1661-1751)

Då (separatismen) trots (Jakob Filip) Speners varningar 1682 dristigt reste hufvudet, stod han förfärad och vacklande. Han såg, att det var "de bästa själar", som voro utsatta för frestelse från detta håll; och när han med vidlyftiga bevis sökte ådagalägga, att den lutherska kyrkan ingalunda var ett Babel, svarade separatisterna honom, att han dock själf hade sagt, att "det affallna Jerusalem icke var mycket bättre än Babel". Till sin sorg hörde han också separatisterna påstå, att det måste göras skillnad mellan bokstaf och anda i skriften, och att hvarje strid om trons lärdomar var förkastlig. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 645)

(Jakob) undrade om han redan var i händerna på demonerna. För att skydda sig mot dem läste han "Hör o Israel" och tvingade sig sedan att tänka på varje bokstav i ordet Jehova. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 195)

Sagredo: När jag så beaktar vad människorna uppfunnit beträffande intervallen i musiken, genom föreskrifter och regler som gör att de kan handskas med dem, till förunderlig glädje för örat, när kan jag sluta att häpnas? Med vilken hänförelse fyller det en inte att läsa lysande poeters verk, om man tänker på idéerna och deras tolkning? Vad skall vi säga om arkitekturen? Och navigationskonsten? Men högt över alla dessa underbara upptäckter stod dens intellekt som fann hur man skulle kunna meddela sina mest förborgade tankar till vilken annan person som helst, även om denne är mycket långt avlägsen i tid och rum. Att tala med dem som bor i Indien, med dem som ännu inte är födda och inte kommer att födas på tusen eller tio tusen år! Och så lätt! Genom att sätta ihop tjugo små bokstäver på olika sätt på ett papper. Låt detta bli ett insegel på alla underbara mänskliga upptäckter. (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 131-132,533; Giovan Francesco Sagredo 1571-1620 var en lärjunge till Galileo och en nära vän)


ca 1600 - ca 1500

(Kyrkoherde Sven) anförde bibelspråk, som påbjuda barmhärtighet mot djuren; men de voro alla hämtade ur Mose böcker, Ordspråksboken och Syrak, och Lars gjorde invändningar mot deras giltighet för kristna. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 131; Magister Lars)

Drysius och den tyske vaganten hade vid nattens inbrott, en god timme före månens uppgång, börjat sitt arbete på Trollängen. Redan själva inledningen till detta hade varit tröttsam nog. ... Tänk vilka studier och göromål, som måste vara fullbordade, innan man kom till denna inledning! Utantill måste man kunna de långa bönerna, frambesvärjelserna och bortbesvärjelserna, kunna dem så säkert och mitt i avgrundsfaror utsäga dem så, att det icke slår klick på ett enda ord, en enda bokstav i deras latinska, grekiska, hebreiska, arabiska, mesopotamiska abrakadabra; ty demonerna äro riktiga formskärare och i stånd att vid allra minsta fel räcka lång näsa åt de snaror, i vilka Fausts ”trefaldiga helvetestvång” vill snärja dem. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 257-258; Trollängen)

I wåra studier och betraktelser (skola wi) endast (hålla oss) till den heliga skrift, så att Christus allena ... blifwer den rådande och på alla sidor ligger för oss. Aristotelis, påfwens och alla menniskors böcker skall man undwika eller läsa dem så, att man deruti icke söker själarnas förbättring, utan endast en öfning i sådant, som hörer till denna tid och detta lif, på samma sätt som man lärer sig lagfarenhet eller ett handtwerk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 80 i kommentar till Luk 2:15-20)

(Att Mose hafwer skrifwit om Christus) kunde med exempel bewisas, men det blefwe för widlyftigt. ... Här må det wara nog att anföra Mose ord, 5 Mos. 18:15. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 101 i kommentar till Luk 2:33-40)

Alla gamla testamentets berättelser passa så älskligt och skönt in på Christus ... så att det är en stor fröjd att läsa och höra, hurusom de allesamman se på och wisa oss Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 113 i kommentar till Luk 2:33-40)

Guds ord måste man framför allt hafwa och derwid allena hålla sig fast; ty der will Christus bo och icke annorstädes. Det är derföre fåfängt, att du annorstädes söker Honom. Ty huru kan du försäkra mig, att de heliga fäderna äro det, hwaruti Christus måste finnas? ... Hwad kyrkomöten och påfwen eller heliga fäder än må hafwa lärt, så lemnar jag det i sitt wärde; men jag will icke förlita mig derpå. ... Ty det är dem icke nog, att man så till wida af fri wilja håller deras stadgar och beslut; de fordra derjemte, att man skall sätta sin förtröstan och lit dertill och låta detta gälla lika mycket, som om man förtröstar på Christus och den Helige Ande. ... Gud will warna oss för menniskoläror, huru goda de än må wara, på det att man icke må förlita sig derpå, utan hålla sig fast wid det enda rätta wårdtecknet allena, som är Guds ord. Låt sedan allt annat fara. Ware det än så godt och riktigt taladt eller beslutadt, så wilja wi dock icke derpå bygga wårt hjertas tillit. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 165,167 i kommentar till Luk 2:42-52)

Märk nu här, hwilken bok apostelen ålägger de christna att läsa och studera, neml. allenast den heliga skrift. Ty han säger, att hwad wi hafwa att lära, finnes der. Om nu wår lära finnes i Skriften, så är det ju i sin ordning, att wi icke söka den annorstädes: alla christna böra hafwa denna bok i dagligt bruk. Men se, hwad djefwulen genom de påfwiske har åstadkommit. Det har för dem icke warit nog, att de kastat denna bok under bänken och gjort den så sällsynt, att ganska få den heliga skrifts doctores ega, mycket mindre läsa densamma, - utan på det ingen måtte draga den fram, sätta de en fläck på densamma, i det de, Gud till wanära och försmädelse, sagt, att den är mörk, och att man måste följa menniskoutläggningar och icke blotta Skriften. Att så säga, hwad är det annat, än att göra Paulus till lögnare, då han här säger, att den är wår lärobok och de säga, att den är wår förförelsebok och mörk? Hwad borde nu Gud gifwa sådana smädare och Skriftmördare till lön? ... Gif dem i stället Aristoteles ..., gif dem påfwens ändlösa lagar och utläggningar, låt dem sedan blifwa ursinniga, så att de hela sitt lif igenom studera Aristoteles och likwäl ingenting lära och det oaktadt låta ... göra sig till mästare i de fria konsterna och till doktorer i den heliga Skrift. ... Hwarest bland alla böcker finnes Guds ord utom i Skriften? Hwad taga wi oss då före, att wi läsa andra böcker och låta denna ligga? ... Ty (själen) fattar (uti Skriften) Guds ord, lärer derigenom förstå Hans nådiga wilja, hänger fast derwid och blifwer beståndande i lif och död. Men den som icke wet Guds wilja, den måste twifla, ty han wet icke, huru han står till boks hos Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 19-20 i kommentar till Rom 15:4-13)

Innan man kommer till drabbning, blifwer man aldrig warse, hwad för en kraft, som ligger i bokstafwen; men då röner man, att Ordet kan uppehålla emot all willfarelse, synd, död och djefwul. Detta tror icke werlden, och icke heller de, som wilja dömma efter sin egen känsla. ... Modren kastar icke bort sitt barn derföre, att det är swagt och behäftadt med utslag. Swagt är det wäl och kan icke sjelf hjelpa sig; men så länge det förblifwer i modrens famn och sköte, hafwer det ingen nöd; mister det deremot modrens wård, så är det förloradt. Gör ock du på samma sätt, om du will blifwa salig, och se till, att du allenast förblifwer wid Ordet, hwarigenom Gud will bära och uppehålla dig, så att du icke skall förgås. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 420 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

Si, huru (Paulus) återigen berömmer och upphöjer Skriftens och det utwärtes Ordets wittnesbörd, i det att han så flitigt framhåller och upprepar de orden: ”efter Skrifterna”. Och detta gör han wisserligen icke utan orsak, utan först och främst för att stäfja de galna andar, som förakta skriften och all utwärtes predikan, sökande i dess ställe en annan och hemlig uppenbarelse, såsom det nu för tiden allestädes hwimlar af sådana genom djefwulen förwirrade andar, som anse Skriften såsom en död bokstav och prisa endast andan, änskönt de hwarken behålla Ord eller Anda. Men här hör du, huru Paulus anför Skriften såsom sitt starkaste wittnesbörd och wisar, att ingen annan grund duger till wår läras och tros upprätthållande, än det lekamliga eller skriftliga, i bokstäfwer affattade och genom honom eller andra muntligen predikade Ordet. Ty här står tydligen: Skrift, Skrift. ... Om man låter Ordet fara, så måste man straxt alldeles förlora Christus och Anden. Derföre må du icke mycket berömma dig af Anden, om du icke har det uppenbarade Ordet; ty det kan sannerligen icke wara någon god ande, utan den lede djefwulen från helwetet. Den Helige Ande har ju i Ordet affattat och i Skriften uppenbarat sin wishet och sitt råd och all hemlighet, så att ingen kan ursäkta sig eller behöfwa söka och efterforska något annat. Icke heller finns något högre och bättre att lära och inhemta, än det som Skriften lärer om Jesus Christus, Guds Son, wår Frälsare, som för oss är död och uppstånden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 421-422 i kommentar till 1 Kor 15:1-10)

När vi hade orienterat (folket i landet Utopia) om den grekiska litteraturen och vetenskapen var det märkligt att se med vilken iver de försökte lära sig grekiska, så gott det gick genom vår förmedling. (Bland de latinska författarna tycktes de knappast uppskatta några andra än historikerna och poeterna.) ... Man hade ingen svårighet att lära sig bokstävernas utseende, man uttalade orden med lätthet, man lärde sig snabbt utantill och kunde återge stoffet med sådan noggrannhet, att vi tyckte det var rent mirakulöst. Men förklaringen var att de flesta som hade gått in för att lära sig grekiska hade gjort det inte bara på grund av frivilligt intresse utan på senatens order. (Thomas More "Utopia" s 126-127)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Ärkedjäknen betraktade stenkolossen en stund under tystnad och sträckte därefter med en suck ut sin högra hand mot den tryckta boken som låg uppslagen på bordet, medan hans vänstra hand pekade mot Notre-Dame, och han lät en sorgsen blick vandra från boken till kyrkan: "Ack", sade han, "denna skall döda denna. ... Små saker kunna förgöra stora, en tand besegrar en massa. Nilråttan dödar krokodilen, svärdfisken dödar valen, boken kommer att döda byggnaden!" (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 232; 1480-talets Paris)

Hans hade under hela samtalet varit sysselsatt med att såga en graverad trätavla i småbitar. "Det är en ny uppfinning som troligen skall komma att gagna vår sak. Jag säger vår, Nigels, emedan jag tror på dig! - Ser du dessa små träklossar som jag sågat isär; när de ligga så här i en hög om varandra, då äro de icke farligare än en oordnad folkmassa, som kan trampas ner av några tjog ryttare, men ordnar jag dem i leder och ställer dem tillsammans som höra ihop, då bliva de fruktansvärda som en folkehär, och sätter jag så en fanbärare i spetsen med en röd och blå fana, då gå de i striden med mod och lust; och de skola alltid segra om de ha en god anförare. ... Det är bokstäver, av bokstäver bli ord, och orden tala ut tankarne. ... Jag har lärt (denna konst) på ett ställe, där man eljes är njugg på sin visdom; i Gråmunkaklostrets boksal." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 167-168; novellen "På gott och ont" från 1883)

Nicolaus av Lyra (1265-1349) ... gjorde gällande, att en (bibel)texts egentliga mening hade företräde: ”Jag tänker insistera på en bokstavlig tolkning och ibland men sällan foga till korta, mystiska utläggningar.” Lyras bidrag till en ansvarsfull tolkningsmetod med lösgöring från den kyrkliga traditionens järngrepp ledde till ordspråket: ”Om Lyra inte spelat på sin lyra, skulle Luther aldrig ha dansat.” I själva verket stödde sig Luther mycket på denne franske tolkare. Reformatorn Wycliffe (1329-84) hävdade, att ”den bristande kunskapen om Bibeln och orsaken till att inkompetenta personer kunnat förnedra och förvränga den helt berodde på okunnighet om grammatik och logik”. Det var därför som Bibeln låg begravd och obemärkt i århundraden. ("De kristna" s 286; Bruce A Demarest: Att tolka Bibeln)

När det skymde i (Klemens') lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De betydde föga om icke i förening med varandra, men när de miste även denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden borta, som nyss talade utur dem. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 212)

År 382 kom (Hieronymus) till Rom, där biskop Damasus gaf honom i uppdrag att genomse och rätta den gamla latinska bibelöfversättningen. Nya testamentet utkom först, och hans granskning däraf var jämförelsevis god. Men då han genom läsningen af den hebreiska grundtexten, som han hemligen lånade i de romerska synagogorna, hade fått klarhet i Septuagintas många avvikelser, beslöt han att utarbeta en alldeles ny öfversättning af gamla testamentet efter hebreiskan. Detta arbete, som fulländades 404, uppväckte en våldsam rörelse. Hans motståndare kallade honom en tempelrånare och förfalskare; till och med Augustinus uttalade sig emot en ny öfversättning, som icke följde den efter hans mening inspirerade och af apostlarne gillade alexandrinska öfversättningen. Augustinus hade nämligen inom sin närmaste krets upplefvat ohyggliga oroligheter till följd af små ändringar i den gamla bibeln, och han var rädd för, att ett tillbakasättande af Septuagintas auktoritet skulle leda till en splittring mellan den öster- och västerländska kyrkan. Motståndet mot Hieronymi bibelöfversättning räckte dock icke länge, och under namnet Vulgata (den allmänna) blef detta arbete ... medeltidens och katolicismens kyrkobibel, som Trienterkonciliet (1545-63) har likställt med grundtexten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 317; Hieronymus från Stridon)

Som i guldgruvor, att en som är skicklig i vad som rör dem inte skulle uthärda att ens förbise den minsta åder som skulle kunna producera mycket rikedom, så är det i de heliga Skrifterna omöjligt att utan skada gå förbi ett jota eller en prick. Vi måste utforska allt. Ty de är alla uttalade genom den Helige Ande, och ingenting onyttigt är skrivet i dem. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:125)

Origenes: ” ... Vad mig själv beträffar, tror jag att icke ett jota, icke en rad av den gudomliga undervisningen har skrivits utan mening. Vi bör aldrig säga att det finns något anstötligt eller överflödigt i den helige Andes Skrifter, även om dessa kan förefalla dunkla för en del människor. Vi bör vända vårt hjärtas öga till honom, som har påbjudit, att dessa ting skulle skrivas, och bedja honom om den rätta tolkningen av dem. De heliga Skrifterna är ett utflöde av Andens fullhet. Detta innebär att det icke finns något i vare sig lagen, hos profeterna, i evangeliet eller i apostlarnas skildringar, som icke har gudomlig auktoritet bakom sig.” (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 237-238)

Kristus vittnar på klaraste sätt att Moses skrifter är Hans ord. Om då (detta är fallet med tanke) på Mose, så är, utom allt tvivel, de andra profeternas ord också Hans (ord). ... (Herren) lärde inte att han som förde fram det gamla var en, och han som förde fram det nya en annan, utan att de var en och densamme. ... En och samme hushållare frambringade båda förbunden, Guds Ord, vår Herre Jesus Kristus, som talade med både Abraham och Mose och som har upprättat oss på nytt till frihet och som har mångfaldigat den nåd som är från Honom själv. … Guds Son är inplantad överallt i (Moses) skrifter. ... Och det skulle aldrig ta slut att räkna upp (de tillfällen) vid vilka Guds Son visas upp av Mose. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 464, 473)

De som hade för vana att höra Mose och profeterna tog verkligen också beredvilligt emot den förstfödde av de döda och gudslivets furste, Han som genom utbredningen av händer verkligen förstörde Amalek och och levandegjorde människan från ormens sår med hjälp av (den) tro som (utövades) i riktning mot Honom. ... (De som var) av omskärelsen bistods av Skrifterna, som Herren bekräftade och fullbordade, då Han kom så som Han hade tillkännagetts. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)

Om någon läser Skrifterna med uppmärksamhet, skall han i dem finna en redogörelse om Kristus och ett förebådande av den nya kallelsen. Ty Kristus är den skatt som gömdes i åkern, det vill säga, i den här världen (ty ”åkern är världen”); men den skatt som är gömd i Skrifterna är Kristus, emedan Han pekades ut med hjälp av typer (förebilder) och liknelser. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 496)

I rabbinska kommentarer över de messianska tiderna ... var hela det förgångna symboliskt och typologiskt för framtiden – det Gamla Testamentet spegeln, genom vilken man såg de senare dagarnas universella välsignelser. Det är i denna mening som vi skall förstå Talmuds två utsagor: ”Alla profeterna profeterade endast om Messiaa' dagar” (Sanh. 99a) och ”Världen skapades enbart för Messias” (Sanh. 98b). I överensstämmelse med allt detta fann den dåtida synagogan hänvisningar till Messias i många fler ställen i Gamla Testamentet än de verbala förutsägelser, vilka vi vanligen åberopa oss på. Och de senare utgjorde (som i Nya Testamentet) ett förhållandevis litet och sekundärt inslag i föreställningen om den messianska tidsåldern. ... Det kan förefalla som om varje händelse betraktades som profetisk, och varje profetia, vare sig genom fakta eller genom ord (förutsägelse), som ett ljus till att kasta sitt sken över framtiden ... till dess att (Israels) nuvarande natts mörker lystes upp av hundra stjärnbilder som tändes högt uppe på himlen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 162-163)

Hela Gamla Testamentet är fyllt av Kristus. Även där personer inte är det, kan händelser vara typer (förebilder). Om någon i Isak eller i Josef inte lyckas se en personlig typ för Kristus, skulle han inte kunna förneka att offrandet av Isak eller försäljningen av Josef och dennes försorg om sina bröders uppehälle är typiska händelser i vår Herres historia. (Alfred Edersheim “Old Testament” I:XIII)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Under de senaste årtiondena, grovt räknat från 1970 och framåt, har arkeologin bidragit med viktig kunskap om (Jönköpings) växlingsrika förflutna. . . . Det påtagliga resultatet från alla dessa utgrävningar har blivit en unik kunskapsbank om stadens liv, utveckling och kriser. Kunskap som i många fall äger stor giltighet långt utanför Jönköpings gränser. I detta sammanhang spelar fynden en ytterst viktig roll, eftersom konkreta ting skänker betraktaren en direkt relation till det förgångna. Att det enskilda föremålet verkligen kan ha stor betydelse i förståelseprocessen är en sanning som åter igen börjar bli gångbar. . . . Även det som "inte syns" kan bära på viktig information. . . . Vi talar om föremål som är för små för att identifieras med blotta ögat och först framträder i mikroskop.Trots sin diminutiva storlek kan de bidra till tolkningen av den arkeologiska platsen i lika hög grad som de mer iögonfallande lämningarna. . . . Många av fröerna är mindre än en halv millimeter stora och går inte att upptäcka i jorden med blotta ögat. (Jens Heimdahl-Claes Pettersson "De minsta pusselbitarna - Växtrester som historisk källa i kvarteret Diplomaten" s 65-69)

Det finns mycket att fundera över i denna, den yttersta tiden. Allt var inte bättre förr. Förändringar är nödvändiga. Visst måste också språket förändras i takt med den nya tiden. Men vi ska se upp med de krafter som ligger bakom en förändring. En liten avvikelse från kursriktningen kan göra att hela skeppet kommer till fel hamn. (Eva Spångberg "Jag bara undrar" s 30)

Jag läste en biografi över en välkänd konstnär. I inledningen skriver författaren om skapandet av ett konstverk, i detta fall en målning: Han säger: "Minsta penseldrag kan vara ett lyckodrag eller en katastrof." Om detta kan sägas om en konstnär och hans skapande, gäller detsamma vårt liv i stort och smått. Ett till synes litet felsteg kan ibland få katastrofala följder. Men ett rätt val, en riktig impuls som vi följer, ett litet trossteg, kan få de mest välsignade konsekvenser. Det finns inga obetydliga detaljer. (Stig Abrahamsson "En bra början ..."; kommentar till Ps 32:8, dagens bibelord för 18 januari)

Kyrkofader(n Origenes) var en stor exeget; han jämförde ivrigt olika textvarianter för att finna den mest exakta. Varje ord var viktigt för honom, eftersom det har djupare betydelse än den blott bokstavliga. ... Thomas ab Aquino på det skolastiska 1200-talet ... skiljer på sensus litteralis, den bokstavliga meningen, och sensus spiritualis, den andliga. ... Han betonar att grunden för det hela alltid måste vara sensus litteralis, och många bibelställen har ingen annan betydelse än den bokstavliga. Alla för tron nödvändiga bevis vilar ytterst på den, fastslår Thomas ab Aquino. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 502,508-509)

Vem vill tjäna i det lilla? Trohetens värde beror på hur vi handlar i livets ringa ting, i de minsta plikterna och med de minsta gåvorna. ... Endast den kristendom är värd något som fungerar i det lilla. (Lennarth Magnusson "Gud ser bakom fasaden"; Jönköpings-Posten den 17 augusti 1984)

Ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknelig tid. Det kan framkalla glädje till livets slut. Det kan uppväcka obehag livet ut. Ja, det påverkar livet på jorden. Så slarva inte med orden. ... Kring fakta på livets kosor blir osämjan sällan svår. Det är alltid om former och glosor som religionskrigen står. (Alf Henrikson "Dikter" s 42,90)

SAM (Svenska Alliansmissionen) föddes som en väckelserörelse och ett missionssällskap. Hur förvaltar vi vårt arv i dessa avseenden? ... Om frågan ger oss bekymmer, så må vi undersöka vad det var som från början gjorde SAM till väckelserörelse och missionssällskap. Då skall vi mycket snart finna ett väsentligt svar: Det var en nitisk förkunnelse och ett ivrigt studium av Guds ord. ... Den församling till vilken Paulus säger sig endast vilja förkunna Kristus och honom som korsfäst, fick av aposteln själv grundlig undervisning. Förmaning till kristen livsföring, läran om Anden och Andens verk och om uppståndelsen ingick alltsammans i Paulus' predikan. Kristi församlings uppgift även i denna tid är att frambära en sådan förkunnelse och att förmedla sådan kunskap. (Eric Axelsson "Ett solvarv" s 7; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Förändringens vind blåser över södra Afrika. ... Den för hela fältet gemensamma konferensen är omkring 20 år gammal. ... Numera undanstökar vi valen på en kort stund. De flesta vet vilka personer som är lämpliga för de olika posterna. Men det händer fortfarande att en liten detaljfråga tar flera timmars dyrbar tid i anspråk. (Evert Nilsson "SAM:s systerkyrka i södra Afrika - snart en verklighet" s 97; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Ett ord som en människa fäster sig vid kan verka i oberäknelig tid. Det kan framkalla glädje till livets slut, det kan väcka obehag livet ut. Ja, det påverkar livet på jorden. Så slarva inte med orden! (Alf Henrikson "Underfund" s 159; Ord)

En av den gamla kyrkans lärare nämnde vid ett tillfälle att om alla himlar vore min predikstol, alla evigheter min predikotid och alla frälsta skaror mina åhörare, skulle Jesus vara mitt ämne. Vi har ett ämne att sjunga och predika om. Vi behöver inte förkunna oss själva. Varken våra fel eller våra förtjänster. Petrus pingstpredikan är späckad av skriftcitat från Joels bok och psalmerna. Det finns inte ett enda ord om Petrus i den predikan. I tredje kapitlet efter undret vid Sköna Porten fick Petrus en ny anledning att predika. Då sa han: ”Honom som I förnekaden.” Ibland tycker man, att Petrus (borde) sagt ”vi”. Men det glömde han bort. Gud kan så fullständigt förlåta en stackars predikant, att han aldrig behöver resa omkring och predika sina felsteg. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 79)

Gud har inte tagit tillbaka sin lag. De heliga budorden gäller än. Väl slog Moses sönder de båda stentavlorna i sin sorg och harm över folkets avguderi, men på nya stentavlor fick han skriva samma ord. ... Jesus upphävde inte lagen, han fullbordade den. Han älskade Gud över allting och sin nästa såsom sig själv, i vilka två bud hela lagen är sammanfattad. (Knut Svensson ”En för alla” s 61)

Exegetik är bibeltolkning eller bibelförklaring. Under exegetiktimmarna går vi igenom vissa avsnitt i Bibeln vers för vers, ja, ibland t.o.m. ord för ord. En termin kan vi syssla med någon av profetböckerna i Gamla testamentet, en annan termin går vi igenom ett avsnitt i något av evangelierna eller något av de nytestamentliga breven etc. Det tar faktiskt en termin att något så när grundligt gå igenom exempelvis Romarebrevets åtta första kapitel. (Paul Wern "En titt på Missionsskolans schema" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Till dem som tala om betydelselösa detaljer kan man rikta följande frågor: Vilka detaljer är betydelselösa? Kommer en detalj, som i nutiden ter sig betydelselös, att alltid vara det? (Ragnar Olsson "Pedagogiska metoder"; Jönköpings-Posten 1950-04-19)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Många) beropar sig på "anden" i motsats mot "bokstaven". Det är ju märkvärdigt, att det i bibeln skulle finnas någon motsats mellan bokstaven och anden. Bibeln är ju en bok och består följaktligen av bokstäver och ord. Hur skall man veta något om denna boks "anda", om man inte tar dess bokstav på allvar? Om en boks "anda" icke kommer till uttryck i dess ord, vem kan då veta något om dess "anda"? (David Hedegård "'Slaveri under bibeln'"; Jönköpings-Posten 1948-06-25)

Det kan synas underligt, att jag så ofta berättar just sådana små händelser. Saken är dock den att även dylika små ting har jag förvandlat i bön inför Herren. ... Inte minst i småtingen blir Gud stor. Aktar man inte på Gud i det lilla, får man troligen ej se honom i det stora. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 31)

En gästande broder, som skulle predikat (i Filadelfia), har blivit sjuk, men i stället skall en syster vittna. Hon har arbetat i X-köping i två år förut, dessförinnan i Lappland. Nu säger hon att Gud kallar henne tillbaka till Lappland. Så talar hon om Mose, slår upp bibeln, läser några verser här och var, mycket ur Gamla Testamentet och Uppenbarelseboken. (Martin S. Allwood-Inga-Britt Ranemark "Medelby" s 216-217)

När (professor Gunnar) Westin tror, att de som hålla på den s.k. verbalinspirationen mena, att de olika översättningarna äro verbalinspirerade, tar han dock fel. Det är naturligtvis grundtexten det i så fall rör sig om. (Aug. E. Lernberg "Fäderneslandets majestät, kyrka och "sekter"; Jönköpings-Posten 1941-11-10)

I min barndom ägdes huset (utmed Rosengränd, mellan Östra Storgatan och Kanalgatan i Jönköping) av en som hette Uggla. En dag kom det in en plåtslagare på (bokbinderi)verkstaden och ville prata med far: "Jag har varit och jobbat åt den där Oggla. Hur stavar man till det? Stavar man med O eller Å?" Min far fick lära honom att Uggla stavas med U. Även om man inte gör det på jönköpingska. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 144-145)

Så snart mötet var slut drog Barratt Georg avsides och började tala med honom. ”Det är möjligt, Gustafsson, att du kan bli en bra predikant. Men då ska du lyssna på vad jag säger dig.” Och så började han finkänsligt och ömhjärtat påpeka en del brister i Georgs predikan. Georg lyssnade förkrossad. Han kunde inte missta sig på den äldre broderns redliga uppsåt. ... ”Man bör citera bibeln ordagrant när man citerar den och inte bara dra citaten ur minnet så där på en höft.” Jo, Georg visste nog hur han var – inte hade han tid att ta reda på den exakta ordalydelsen när inspirationen flammade. Men det borde han göra, förmanade Barratt. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 184)

Särskilt talade Gud till (Georg) genom Moseböckerna. Han hade ingen teologisk skolning och inte tillgång till särskilt mycket teologisk litteratur. Men Guds ande öppnade Moseböckerna för honom så att han tyckte han såg Jesus var han än läste på dess blad. Dessa predikningar över Moseböckerna där han ständigt visade på förebilderna till Jesu verk och offer bidrog också till att locka människor till hans möten. Sådana predikningar var ingen van att höra. Det var inte fråga om torra utläggningar av religiösa teorier. Det var ett uppenbarelsens ljus som flödade ur dem och som ställde fram Guds frälsningsplan och Jesu försonargärning i ett perspektiv, som få av hans åhörare hade anat. (Ivar Lundgren "Georg - Revolutionären" s 152; predikningar i mitten av 1920-talet)

(Överste Emil Melander) talade (1908 vid I 12 på Skillingaryd) över ämnet: ”Varför jag tror på Bibeln”. Det var ett ämne, som slog an. Från överste Wolffelt och befäl nedigenom till meniga kommo de och fyllde hörsalen till sista plats. Både läs- och skrivrummet voro även fullsatta av åhörare. Han började så: ”Nu skulle jag tala över ämnet: ’Varför jag tror på bibeln’. Först vill jag då säga: Jag tror på Nya testamentet. ... Jag tror också på Gamla testamentet och det därför, att Jesus trodde på det. ... I Gamla testamentet tecknas tydligt ’Smärtornas man’ samt hela hans försonaregärning.” Vidare använde han sig av en dråplig bild. ”Nya testamentet är den sköna, utmejslade och väl huggna bysten, Gamla testamentet är piedestalen, varpå bysten vilar eller står. Ryck undan piedestalen och bysten faller i spillror.” – Och så tillade han: ”Gamla och Nya testamentet höra tillsammans. De äro oskiljaktiga. Alltså tror jag på både Gamla och Nya testamentet, ty båda äro Guds uppenbarelse till människors barn, för att de genom detta ord skola kunna vinna det eviga livet.” (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 245-247)

Hwilken outsäglig wälsignelse att wi sjelfwe ega detta oskattbara evangelium om Kristi blod, som är utgjutet till syndernas förlåtelse och renar oss från all synd! Må wi derföre alla under den korta tid, som står oss åter här på jorden, samfäldt "i wår Guds namn resa banéret upp," (Ps. 20:6) "högt förkunna evangelium om korsets wälsignelser, om frälsningen genom Kristi offer! Detta är hwad wi skola göra, wi, som i detta kors hafwa wårt segertecken och wårt skyddswärn. Kristi kors är wårt rätta banér, wårt fälttecken, omkring hwilket wi äro samlade, och i hwilket allena wi hafwa seger öfwer synd, djefwul och werld. Låta wi detta banér oss fråntagas, då äro wi förlorade; så länge wi behålla det, äro wi oöfwerwinneliga, och rycka oemotståndligt till nya segrar, ty Han, som på korset har lagt grunden till sitt segrande rike, är med oss! Alla troende kunna hjelpa till wid banérets uppresande. ... Tänken på hedningarnes nöd! Ingen enda stråle af evangelii ljus lyser upp deras mörker. Tänken på de förskingrade af Israel och Juda, hjelpen att taga täckelset från deras ögon, att de måtte se Kristus i skrifterna, Kristus, Öfwerstepresten, som utgifwit sig sjelf till deras och allas wåra synders förlåtelse. ... Snart kommer Herren Jesus med hwilan, friden och lönen. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 26-27)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Det fanns en adjunkt i matematik och fysik, Gunnar Säve, vilken var mannen, som på ett år i övre sjätte klassen lärde oss så mycket matematik, att studentexamen kunde klaras på minnet därav. En dugande man även i det praktiska livet var Säve. Arg var han, arg, så att han ibland knappt kunde stamma fram, vad han ville ha sagt. Snobbar kunde han inte lida, lika litet påtagliga lättingar. Kom en sådan fram till svarta tavlan, kunde han ilskna till och omedelbart skicka honom tillbaka med ett: "Gå och sätt dig, jag vill inte se dig!" Sluddrigt tal kunde han inte heller tåla. Sade man, att man drog en linje "s'att", skrek han, "så att, så att", i högsta förargelse. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,64)

En viss nedtoning i striden om skolmästargården (i Jönköping) inträdde, sedan (Petrus) Beth gått med på - eller rättare tivngats - att betala hyra för att bo kvar där. Magistratens rekommendation för honom vid kyrkoherdevalet 1687 efter Lars Mellins död kan också betraktas som ett led i den avspänningspolitik, som man av allt att döma önskade uppnå. Men för Beth var målsättningen densamma som tidigare: att förmå staden att upplåta tjänstebostad för rektorn. . . . Han gick direkt till kungen. . . . Frågan om tjänstebostad åt rektor hänsköts till landshövdingen för att han skulle utrannsaka, "vad staden kan i detta fall hava att förebära". Stadens svar föreligger i ett koncept från 1692. . . . I sakfrågan upprepar man sina gamla argument: ingenting i stadens välfångne privilegier talar för att staden skulle vara förpliktad att upplåta ämbetsgård åt rektor; i gamla urkunder kan man icke påvisa "den ringaste jota" om att gården i fråga skulle vara rektorsgård; den är i stället kyrkans egendom, men har nu blivit stadens "välfångna egendom och laga fång". (Henrik Elmgren "Skolmästaren som blev vräkt ur sin ämbetsgård" s 23-24)

Fullmakt utfärdades af konungen (1687 9/12) ... för Erland Dryselius att vara pastor i Jönköping. ... Dryselius var en framstående och af många högt uppskattad predikant. Han var en studerad och beläst historiker och ej minst inom den bibliska historien. Han begagnade sig af detta vetande i sina predikningar, i hvilka förekomma täta exempel ur och hänvisningar till historien, framför allt gamla testamentets. Hans predikosätt stämde ej öfverens med det enbart dogmatiserande; det har också betecknats såsom ”historiskt” och såsom en yttring af den antidogmatiska riktningen. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Den nya stadens uppväxt under sjuttonde seklets senare del." s 431)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2007 - ca 2006

Ett bruk av Gamla testamentet finns i de mer eller mindre tydliga anspelningar som kan utläsas ur ordval eller på annat sätt i Johannes' framställning. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 332 i kommentar till Joh 19:16b-42)

Det finns en modern anti-helgelsetanke som vänder sig just mot Gamla testamentet och på ett felaktigt sätt nedvärderar det. Denna tanke säger att vi inte ska läsa, predika eller ens bry oss om Gamla testamentet. Det är viktigt att vi inte faller i den typen av fällor. Självklart är det viktigt att vi läser Gamla testamentet. Vi ska läsa det Kristocentriskt, i Nya testamentets ljus. Jesus läste själv skrifterna i Gamla testamentet och Paulus citerar Gamla testamentet sextio gånger bara i Romarbrevet. Församlingen i Apostlagärningarna hämtade sin inspiration från Gamla testamentet som lästes utifrån uppenbarelsen om Jesus som Messias. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 46)

Ju mer jag läser i Bibeln, desto klarare framstår dess budskap, desto fler kopplingar mellan olika bibelställen hittar jag och desto tydligare talar Bibeln in i mitt eget liv. (Elisabeth Sandlund ”Fortsättning följer” s 161)

Den vuxne Jesus beskrivs i evangelierna aldrig gå in i en stor, hellenistiskt präglad stad i Galiléen, såsom Sephoris eller Tiberias, och besöker bara undantagsvis annat än judiska bosättningar i landskapet. Man kan nog dra slutsatsen att Jesus växte upp i en familj som hörde till ”de trogna i landet”, en konservativ landsbygdsbefolkning som tog det noga med lagen och omsorgsfullt bevarade sin judiskhet från att påverkas av den icke-judiska omgivningen. Det ger en del av förklaringen till att Jesus synes ha varit så väl bevandrad i sin traditions heliga skrifter och i samtidens lärda sätt att diskutera deras innehåll och tillämpning. (Bengt Holmberg "Den historiske Jesus" s 158)

För de första kristna var det självklart att en helig text dolde mer än vad som var uppenbart när man först läste den. De judiska rabbinerna gjorde skillnad mellan vad som var skrivet (kitab) och vad som lästes (qere). En distinktion gjordes i judisk tradition även mellan peshat, textens bokstavliga mening, darash, textens tillämpning eller förlängda innebörd, och sod, dess andliga eller mystiska mening. Under kyrkans första århundraden kom ett liknande synsätt att utvecklas i talet om Skriftens flerfaldiga mening. ... Under bokstavens yta väntar ett möte: Kristus döljer sig överallt i Skriften. Ett ansikte får konturer i vad som till en början framstod som obegripliga berättelser. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 137-138)

Göran Skytte: ”Nu vänder du åter på orden. ... Hur vill du själv beteckna det här sättet att förhålla sig till Bibelns allvarsamma ord?” Bo Brander: ”... Det skadar inte att vara lite heligt lekfull när man läser Bibeln.” Skytte: ”Vad menar du med lekfullt?” Brander: ”Mindre grav-likt, mer lättsamt. ... Och leka med orden. Jag leker gärna med den grekiska texten. När vi läser Guds ständiga uppmaning: ’Var inte rädd’, står det direkt översatt från grekiskan: ’ha inga fobier’. Det är vad jag menar med lekfullhet. Orden kommer närmare och blir mer levande. Skytte: ”Det är härligt att du inför detta ord, att leka. Det är jätteroligt att i bibelstudier fritt fantisera kring en text. Men, å andra sidan, man måste också ha kunskap. Leken hänger samman med kunskap. Man kan inte leka med Bibeln om man saknar kunskap.” (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 259-260)

Man kan ... låta bibeltexterna befrukta varandra. Det är bra att ”se i kors” när man läser Bibeln. De olika texterna ger oväntade aha-upplevelser när de kombineras och belyser varandra. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 260; citat Bo Brander)

Guds tankar har faktiskt kommit inom räckhåll för oss, eftersom de har formats i ord. Det mänskliga språket är sålunda ramen för den gudomliga uppenbarelsen. Det är genom vår muns ord som vi förmedlar tankarna inne i vårt huvud till andra. Vi kan inte ens läsa varandras tankar utan måste uttala dem; hur mycket mindre kan vi då läsa Guds tankar om han inte talar till oss? Och Gud har talat; hans ord har kommit ner till oss. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 107 i kommentar till Jes 55:9)

Petrus uppmanar folkskaran att ångra sig och vända om, för att de ska kunna ta emot omvändelsens välsignelser; i synnerhet förlåtelse och nytt liv fram till den dag då Kristus kommer tillbaka för att sammanfatta allt. Dessa Kristus-centrerade löften fanns redan uttalade i Gamla testamentet, och Petrus nämner några av dem. Det är förunderligt hur han behandlar det stora antalet varierande trådar i Gamla testamentets profetior som ett samstämmigt vittnesbörd. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 315 i kommentar till Apg 3:12-13)

Hebréerbrevets författare ... är enormt hemmastadd i Gamla testamentet och dess anknytning till Jesus. Han ägde förmågan att visa att alla förhoppningar i Gamla testamentet fick sin uppfyllelse i Jesus Kristus. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 385)

Varför kunde observanta judar i den gamla skolan vara med i gymnastiken på lördagen men inte på välskrivning? Jo, därför att det är själva skaparakten som är förbjuden, om det så bara rör sig om att alstra en elektrisk gnista eller skapa en bokstav. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 23; jfr nedan Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" ”två bokstäver”)


ca 2006 - ca 2000

Den urkristna församlingens ledare ... arbetade oerhört energiskt med Gamla testamentets texter och sökte visa hur dessa hade fått sin uppfyllelse i Jesus Kristus. Lärjungaskarans predikodebut skedde via Petrus på första pingstdagen. Den predikan, liksom senare Stefanos i Apg 7, består ju av långa skriftcitat från Gamla testamentet. Paulus predikan och undervisningen i Mindre Asiens synagogor följer samma mönster. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 58)

Jag råkar vara en entusiastisk vän av tanken bakom konsumentkooperationen. Kooperativa var det allt länge sedan någon kallade sin mataffär. Konsum, hette den. Om det ändå hade fått förbli så. Vad tråkigt det är med det nya namnet de la sej till med härom året. Coop. Jag läste att bytet kostat 450 miljoner. Jag hoppas innerligt att siffran inte stämmer. Skälet till att de döpte om sej var säkert att det skulle klinga modernt och ballt och liksom mer amerikanskt och vara internationellt gångbart. Och sen gick det som det gick. Det blev så fel. "Coop" på engelska betyder bur, företrädesvis en sån där fasansfull som nu äntligen förbjudits i lag där en höna lider sej igenom sitt korta liv i en grymt trång bostad utan både sandbad och sittpinne. Det är naturligtvis inte speciellt bra om ett livsmedelsföretag heter något som utrikiska människor omedelbart förknippar med djurplågeri, med djur i bur. Ett enkelt bindestreck hade räckt för att undvika katastrofen. Co-op. Då hade man begripit att det är kooperation som åsyftas, inte olagliga hönsburar. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 30-31; Det blev så fel; BG Ask-kommentar: I Amerika används ordet "coop" för att beteckna bur/finka)

Det kristna sättet är att läsa Gamla testamentet som en bok full av löften om Jesus och ”den nåd som ni skulle få”. När du ger dig i kast med Gamla testamentet ska du alltså läsa med Jesus för ögonen. Egentligen är stora delar av Nya testamentet en utläggning av Gamla. Allt som står i det Nya bottnar liksom i Gamla. Därför kan man inte som kristen säga att man inte behöver Gamla testamentet. Det viktiga är att läsa Bibeln på rätt sätt. ... Med tiden kommer du att bli hemma i Gamla testamentet och hitta ett sätt att läsa och förstå. Men kom ihåg: Jesus är (som Martin Luther en gång sade) skriftens stjärna och kärna. Vill du ha djup i din tro och verkligen försöka tränga in i betydelsen av Jesu lidande och död ska du stångas med berättelserna, poesin och profetiorna i Gamla testamentet. Där finns mat för själen. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 81-82)

Det mystiskt spekulativa draget har gamla anor inom judisk teologi. I gamla tider odlades en bokstavsmystik kring det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, eftersom dessa ingick i det ord varmed Gud skapade allt. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 19)

Det minsta ordets stora betydelse illustreras i Efesierbrevet. Efesierbrevet har väldigt många små ”i”, som kan göra dig väldigt välsignad. Genom dem får vi för det första en upphöjd syn på vår position som Guds barn. För det andra placerar de in oss i Guds tid. (Börje Dahlquist "Kan det bli bättre? – om Guds plan för sin församling" s 53)


ca ca 2000 - ca 1990

Han skrev utan skiljetecken men fick nobelpris ändå - Hade jag ej satt komma i provet jag ej kunnat godkänt få. ... Ja skolan i början av seklet var noga med punkter och streck "Var aktsam om pennan och boken" Med "hundöron" nämndes små veck. ... Och stavfel fick inte finnas, men kolon, komma och punkt. Det var ganska noga i skolan den tid då seklet var ungt. ... Men säkert vore det bättre i seklets sista minut, och (läs: om?) skiljetecken människor emellan helt kunde få suddas ut. (Anders Andersson "Med eller utan" s 76; dikten skriven januari 1999; nobelpristagaren som åsyftas är Claude Simon 1985)

(IKEAs möbler) döps fortfarande mestadels svenskt och det är inte tal om att utomlands operera bort cirkeln ovanför å-et eller prickarna över ö-na. Det svenska är exotiskt, köplockande och i princip bestämmer Älmhult över varje enskild produkts utseende. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 199)

Ack nödens nakna dikter präntas aldrig med bläck, de skrivs med blod av okända poeter, men språket är svårläst, och var finner man en tolk bland välfärdsfrälsta analfabeter? (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 62)

Inte ens den minsta lilla detalj i ditt liv är ointressant för Gud. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 32)

Vi är på väg in i en ny tid. Ännu vet ingen vart det i längden bär hän, men några drag är tydliga. ... (Ett är att) språkets relation till verkligheten gått förlorad. Språket förmedlar inte sanningar om någon gemensam, objektiv verklighet, utan är ett kodsystem som används inom en viss gemenskap och får sin betydelse utifrån den. Vi befinner oss i olika språkliga världar, vilka är skilda åt. Språket kan kanske säga något till den som delar mitt universum, eller deltar i mitt språkspel för att tala med Wittgenstein, men inte säga något om världen vi lever i. Språket blir en social konstruktion enbart och upphör att vara bärare av sanning. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 18-19)

Intresset för märkvärdiga ord har ... förenat pappa och mig. Med åren har jag övertagit rollen som uppslagsbok, pappa ringer ofta och frågar om ord som han samlat på sig, ett av de områden där jag under åren kunnat stå till tjänst. Det är från pappas sida ett slags road nyfikenhet: det är inte klokt vad dom kan hitta på, relevant, låter som elefant, jag säger då det, det är inte klokt. Men den axelryckning jag nästan hör i telefonen är sällan avspisande. Där finns en viss uppskattning, som jag också funnit hos de folkrörelseanknutna arbetare jag under åttiotalet studerat. Ett skepp kan inte styras utan ord som är precisa. ... För den som av