Tillbaka till kapitellistan

4:1-4 Som/då Jesus så fick kunskap, att fariseerna hörde att/: ”Jesus gör/vinner och döper mer/flera lärjungar än Johannes” – och ändå döpte under alla förhållanden inte Jesus själv (hela tiden) emellertid/utan Hans lärjungar – ’lät ... vara’/lämnade Han Judeen och gick åter bort in i Galileen. Men (hela tiden) måste Han komma igenom, genom Samarien.

Ord för ord: 4:1 (18 ord i den grekiska texten) Som så hade/fick-kunskap-om '-en Jesus'/Jesus att hörde '-na fariseer'/fariseerna att Jesus mer lärjungar gör och döper än Johannes 4:2 (9 ord i den grekiska texten) och-ändÅ-under-alla-förhållanden Jesus han/själv inte döpte emellertid '-na lärjungar'/lärjungarna hans 4:3 (9 ord i den grekiska texten) lät-vara '-en Judea'/Judeen och (han)-kom/gick-bort åter in-i '-en Galile'/Galileen 4:4 (7 ord i den grekiska texten) 'Det-var-(hela-tiden)-nödvändigt men honom'/'Men han-måste-(hela-tiden)' komma-igenom genom '-en Samaria'/Samarien.

1883: Då nu Herren förnam, att fariséerna hade hört, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte flera än Johannes – ehuru Jesus själf icke döpte utan hans lärjungar – lämnade han Judéen och begaf sig åter till Galiléen. Men han måste gå genom Samarien.

1541(1703): Då nu Herren förnam, att Phariseerna hade hört, att Jesus gjorde flera Lärjungar, och döpte, än Johannes; (Ändock Jesus döpte icke sjelf, utan hans Lärjungar;) Öfwergaf han Judeen, och drog åter in i Galileen. Så måste han gå genom Samarien.

LT 1974: När Herren fick veta, att farisérna hade hört, att större skaror kom till honom än till Johannes för att döpas och bli lärjungar – (Jesus döpte dem inte själv utan lärjungarna gjorde det) – lämnade han Judeen och återvände till Galileen. På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ut ur Kadesh i riktning mot Edoms kung skickade Mose bort budbärare som sade: "Detta är vad din broder Israel säger: 'Du har inblick i varje möda som har funnit/drabbat oss. ... Då (Herren) hade skickat bort en budbärare, ledde Han oss ut, ut ur Egypten. Och nu är vi i Kadesh, en stad ut ur/av en del av dina gränsområden. Vi skall 'komma vid sidan av'/passera genom ’din jord’/’ditt land’. Vi skall inte komma igenom, genom åkerfält, inte heller genom vingårdar, inte heller skall vi dricka ut ur ’ditt hål’/’din brunn’.'" ... Och Edom ville inte ge/låta Israel 'komma vid sidan av'/passera genom hans gränsområden. Och Israel ’lutade sig ut’/’böjde av’ från honom. (4 Mos 20:14,16b-17a,21, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “Edom skall vara arvslott (till Israel).” (4 Mos 24:18a, Grekiska GT)

… (Den utländske kungen) gick bort och flydde ut ur Judeen. (Tobit 1:18a, S)

(Alexander) kom igenom ända till jordens toppar. (1 Mack 1:3a)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Den som alltigenom/’från början till slut’ förstår den Högstes lag) skall komma igenom i främmande nationers jord/land, ty han har prövat goda och dåliga ting i människor.” (Syr 39:4b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Josef) fruktade att gå bort (till Judeen), men då han hade getts en sak/upplysning enligt en dröm, trädde han tillbaka in i Galileens delar. (Matt 2:22b)

(Johannes Döparen sade:) “Jag döper er faktiskt ‘in i’/’med syfte på’ sinnesändring men Den som kommer bakom mig ... skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11)

Då (Jesus) åter hade ’låtit ... vara’/lämnat (Petrus, Jakob och Johannes), då Han hade gått bort, bad Han. (Matt 26:44a)

Jesus säger till (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria): ”Frukta ej! Dra er tillbaka och kom/gå bort med ett budskap till * (א*) bröderna, för att de må gå bort in i Galileen, och där skall de skåda Mig.” (Matt 28:10)

Då (Jesus) hade 'låtit ... vara'/lämnat (fariseerna) (och) åter stigit i (båten), gick/for Han bort 'in i på'/till den andra sidan. (Mark 8:13)

Det blev/hände tillsammans/’i samband’ med fullbordandet dagarna av (Jesu) upptagande, och/att Han själv ’satte fast’/riktade sitt (א,*א,A) ansikte (för) att gå in i Jerusalem. Och Han skickade bort budbärare före Sitt ansikte. Och då de hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för Honom. (Luk 9:51-52)

Jesus döpte/doppade sig inte före frukosten/måltiden. (Luk 11:38b)

Det blev/hände 'i det gå'/'då (Jesus) gick' ’in i’/till Jerusalem, (att) Han (hela tiden) kom igenom, genom Samariens och Galileens mitt. (Luk 17:11)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut.” (Apg 1:8)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): “Ändra era sinnen och låt er, var och en av er, döpas på/’för ... skull’ Jesu Kristi namn ’in i’/’med syfte på’ era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred).” (Apg 2:38a)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)

... Samarien hade tagit (och tog) emot Guds utsaga. ... Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. Ty ännu ’var den (hela tiden) inte heller fallande (och havande fallit)’/’föll den inte (och hade inte fallit)’ uppå dem, inte på någon, men/utan, då de endast var (och hade varit) döpta, ’började ... under’/’var ... redo’ de (hela tiden) ’in i’/’med syfte på’ Herren Jesu namn. (Apg 8:14a,15-16)

Och ändå lät (Gud) inte Sig själv vara utan vittne (i) att göra gott ... (Apg 14:17a)

(Paulus och Barnabas och några andra) kom (hela tiden) igenom både Fenikien och Samarien och beskrev nationernas intillvändande ut/’fullt ut’. (Apg 15:3a)

(Paulus och Timoteus) kom igenom ... då de hade hindrats av den Helige Ande att samtala utsagan i Asien. (Apg 16:6)

Paulus talade: “Johannes döpte (med) ett sinnesändringens dop och sade till folket ’för att’/att de måtte tro ’in i’/’med syfte på’ Den som kommer efter honom, det här är ’in i’/’med syfte på’ Jesus.” Då (lärjungarna i Efesos) hade hört, döptes de i Herren Jesu namn. Och då Paulus hade satt/lagt händer/’sina händer’ på dem, kom den helige Ande emot dem. (Apg 19:4-6a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Johannes var vittne och sade att/: "Jag har betraktat (och betraktar), då Anden som en duva steg ned ut ur himlen, och Den stannade emot Honom. Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:32-33)

(Johannes' lärjungar) kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ” Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. Och de kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:26)

Hembygdens predikan:

Jesus går understundom ganska egendomliga vägar. Han kom ju från Judeen och var på väg till Galileen, och det fanns nu två olika slags vägar att välja på, dels en som gick genom den så kallade Jordansänkan och dels vägen genom Samarien. Och det vanliga var ju, att judarna aldrig gick genom Samarien på grund av osämja och gammalt groll som låg hindrande ivägen. Men Jesus var inte den som lät sig hindras av mänskliga tvister och ordstrider, utan han gick den ovanliga vägen genom Samarien och öppnade därmed frälsningens port på vid gavel för Samariterna, ty också de var lika berättigade till det nya livets andliga välsignelser. ...

Inför Jesus är alla människor lika mycket värda, ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla, och evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, och de orden säger oss klart och tydligt att här betyder det ingenting vilket folkslag man än tillhör, ty Jesus är hela världens Frälsare. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera:

På vägen till Galileen måste (Jesus) ta vägen genom Samarien. Det måste som det handlar om är det gudomliga tvånget. Det ingick i Jesu uppdrag att också verka i Samarien. Han kom där till känd gammaltestamentlig mark. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 83)

Uttrycket ”han måste” … har i Johannes vid olika tillfällen en djupare mening av ett uppdrag enligt Guds plan. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 102)

Verbet ’afêken’ har en betydelse av 'att lämna åt sig själv, att överge'. Med 'judarnas' reaktion i minne lämnar Jesus Jerusalem och Judeen, 'sitt eget hem'. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 127)

Omkring 250 människor kom till tro under ... mötesserien (i Vårgårda Missionskyrka 1951). ... Men detta var inte enbart en väckelse till tro och omvändelse. Det var också en dopväckelse. Berthil Paulson och Erik Holmberg drog åt samma håll också på den punkten. I sina serier tog de upp dopet – med all respekt för Svenska Missionsförbundets öppenhet i frågan. I Vårgårda fick dopförkunnelsen ett överväldigande gensvar. En kväll under våroffensiven döpte de två evangelisterna 66 personer. ... Efter sommarveckorna i tält döptes ytterligare bortåt ett tjugotal personer i en sjö. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 111-112)

Predikotur för (Jönköpings missionsförenings predikant) K. Rydberg. Röret(s missionshus i Hofslätt söndagen) den 4 november kl 5 e.m., Norrahammar den 5 kl. 7 e.m., Taberg den 6 kl. 7 e.m., Månsarp den 7 kl. 11 f.m., Ekeryd s.d. (= samma dag) kl. 5 e.m., Boarp den 8 kl. 11 f.m., Uddebo s.d. kl. 5 e.m., Pålskog den 9 kl. 11 f.m., Åker s.d. kl. 5 e.m., Galtås den 10 kl. 11 f.m. ... Ingelstad den 17 kl. 11 f.m., Åby s.d. kl. 5 e.m. (Jönköpings-Posten 1906-10-30 "Predikotur för K. Rydberg")

Hvarföre döpte icke Jesus själf? Just derföre att han var Herren, och att han såsom sådan förbehöll sig döpelsen med Ande. Genom att öfverlämna vattendopet åt apostlarne gjorde han denna handling oberoende af sin personliga närvaro och lemnade sålunda en borgen för dess bibehållelse i kyrkan efter sin bortgång. (F. Godet "Kommentar till Johannes-evangeliet - Första delen" s 276-277; författaren född år 1812 i Neuchatel väster om Bern i västra Schweiz)

Pelagius var en brittisk munk, som i början på 400-talet kom till Rom. ... Han hävdade att människan ägde fri vilja att välja mellan gott och ont, liksom Adam före syndafallet. Att Adam valde det onda skadade bara honom själv. Arvsynden ansåg Pelagius som motsägelse, då synd förutsätter en fri vilja. Det var genom Guds nåd som människan fått fri vilja och som Kristus hade uppenbarat Guds lagar och genom sitt föredöme visat att människan kunde leva ett syndfritt liv. Genom dopet fick hon syndernas förlåtelse, men sen måste hon i lydnad mot Gud visa, att hon förtjänade det eviga livets belöning, ansåg Pelagius. (De kristna s 203; David F. Wright: Donatister och pelagianer; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England; Pelagius född cirka år 360 i Britannien eller Irland)

Fastän västra Palestina indelas i landskapen Judeen, Samarien och Galileen inte bara i Nya Testamentet utan i 1 Mack. 10:30 och i Josefus' skrifter, bortser rabbinerna, vars tankar var formade av judaismens iakttagelser, från denna indelning. För dem bestod Palestina endast av Judeen, Pereen och Galileen. Samarien visar sig bara som en remsa, ’kuteernas’ land, som går emellan Judeen och Galileen. Inte desto mindre betraktades det inte som hednaland utan som uttalat rent. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" p 398; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Israel, som inte tilläts att komma igenom, genom det närbesläktade Edom, nu – i Jesu person – måste komma igenom, genom det närbesläktade Samarien (jfr 4 Mos 24:18).

Jesus döpte inte i vatten nedifrån, från jorden. Han är Den som döper i Helig Ande uppifrån, från himlen. Människor döper i vatten. Gud döper i Helig Ande.

Paulus sade: "Kristus skickade inte bort mig (för) att döpa emellertid/utan (för) att komma med ett gott litet budskap." (1 Kor 1:17a)

Grekiska ord:

aperchomai (gå bort; ”bokstavligt”: komma bort) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:18(S); Matt 2:22; 26:44; Mark 8:13; Joh 4:3 – Tobit 10:13(14); Judit 2:22; 7:32; 8:16; 1 Mack 6:57; 7:20; 9:36; 11:61; 2 Mack 14:34; Syr 14:19; Jeremias brev v 57. Matt 4:24; 5:30; 8:18-19,21,32-33; 9:7; 10:5; 13:25,28,46; 14:15-16,25; 16:4,21; 18:30; 19:22; 20:4(5); 21:29-30; 22:5,22; 25:10,18,25,46; 26:36,42; 27:5,60; 28:10; Mark 1:20,35,42; 3:13; 5:17,20,24; 6:27(28),32,36-37,46; 7:24,30; 9:43; 10:22; 11:4; 12:12; 14:10,12,39; Luk 1:23,38; 2:15; 5:13-14,25; 7:24; 8:31,37,39; 9:57,59-60; 10:30; 17:23; 19:32; 22:4,13; 23:33; 24:12,24; Joh 4:8,28; 5:15; 6:1,22,66,68; 9:7,11; 10:40; 11:28,46,54; 12:19,36; 16:7; 18:6; 20:10. Apg 4:15; 5:26; 9:17; 10:7; 16:39; 23:32; Rom 15:28; Gal 1:17; Jak 1:24; Judas v 7; Upp 9:12; 10:9; 12:17; 16:2; 18:14; 21:1,4.

afiêmi (låta vara) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:44; Mark 8:13; Joh 4:3; Apg 14:17 - Tobit 10:5,7(8); 11:2; 14:6; Judit 6:13; 1 Mack 1:48; 10:28,30,32-33,42; 13:16,19,39; 15:5,8; Salomos Vishet 10:14; Syr 2:11; 6:27; 27:19; 28:2. Matt 3:15; 4:11,20,22; 5:24,40; 6:12,14-15; 7:4; 8:15,22; 9:2,5-6; 12:31-32; 13:30,36; 15:14; 18:12,21,27,32,35; 19:14,27,29; 22:22,25; 23:13,23,38; 24:2,40-41; 26:56; 27:49-50; Mark 1:18,20,31,34; 2:5,7,9-10; 3:28; 4:12,36; 5:19,37; 7:8,12,27; 10:14,28-29; 11:6,16,25; 12:12,19-20,22; 13:2,34; 14:6,50; 15:36-37; Luk 4:39; 5:11,20-21,23-24; 6:42; 7:47-49; 8:51; 9:60; 10:30; 11:4,42(P45,א*); Luk 12:10,39; 13:8,35; 17:3-4,34; 18:16,28-29; 19:44; 21:6; 23:34; Joh 4:3,28; 4:52; 8:29; 10:12; 11:44,48; 12:7; 14:18,27; 16:28,32; 18:8; 20:23. Apg 5:38; 8:22; Rom 1:27; 4:7; 1 Kor 7:11-13; Hebr 2:8; 6:1; Jak 5:15; 1 Joh 1:9; 2:12; Upp 2:4,20; 11:9.

dierchomai (komma igenom) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:3; Syr 39:4; Luk 17:11; Joh 4:4; Apg 8:4; 15:3; 16:6 – Ester 6:11; Tobit 1:21; 5:10; Judit 6:6; 13:10; 16:9; 1 Mack 3:8; 11:62; 12:10; Matt 12:43; Mark 4:35; 10:25; Luk 2:15,35; 4:30; 5:15; 8:22; 9:6; 11:24; 19:1,4; Joh 4:15. Apg 8:40; 9:32,38; 10:38; 11:19; 12:10; 13:6,14; 14:24; 15:41; 17:23; 18:23,27; 19:1,21; 20:2,25; Rom 5:12; 1 Kor 10:1; 16:5; 2 Kor 1:16; Hebr 4:14.

Ioudaia (Judeen) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:18; Matt 2:22; Joh 4:3 – 2 Mack 1:1, Bel och Draken v 33(Theod). Matt 2:1,5; 3:1,5; 4:25; 19:1; 24:16; Mark 3:7; 10:1; 13:14; Luk 1:5,26(א*); Luk 1:65; 2:4; 3:1; 4:44; 5:17; 6:17; 7:17; 21:21; 23:5; Joh 4:47,54; 7:1,3; 11:7. Apg 1:8; 2:9; 8:1; 9:31; 10:37; 11:1,29; 12:19; 15:1; 21:10; 26:20; 28:21; Rom 15:31; 2 Kor 1:16; Gal 1:22; 1 Thess 2:14.

kaitoige (och ändå under alla förhållanden) Joh 4:2. Den här partikeln förekommer inte i resten av Bibeln. Vi har emellertid ordet “kaitoi” (och ändå) i 4 Mack 2:6; 5:18; 7:13 och i Apg 14:17. Dessutom har vi uttrycket ”kai ge” (och under alla förhållanden) i Apg 2:18 och 17:27.

pleiôn (mer/fler) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 4:1 – Jeremias brev v 18; Matt 5:20; 6:25; 12:41-42; 20:10; 21:36; 26:53; Mark 12:43; Luk 3:13 (pleon); 7:42-43; 9:13; 11:31-32,53; 12:23; 21:3; Joh 4:41; 7:31; 15:2; 21:15 (pleon). Apg 2:40; 4:17,22; 13:31; 15:28 (pleon); 18:20; 19:32; 20:9; 21:10; 23:13,21; 24:4,11,17; 25:14; 27:12,20; 28:23; 1 Kor 9:19; 10:5; 15:6; 2 Kor 2:6; 4:15; 9:2; Fil 1:14; 2 Tim 2:16; 3:9; Hebr 3:3; 7:23; 11:4; Upp 2:19.

Samareia (Samarien) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 17:11; Joh 4:4; Apg 1:8; 8:14 – Tobit 14:4; Judit 1:9; 4:4; 1 Mack 3:10; 10:38; 2 Mack 15:1. Joh 4:7; Apg 8:1,5,9; 9:31; 15:3.

Ytterligare studier:

5 Mos 2:26-27; Dom 11:16-20; 1 Kung 16:24,28; 2 Kung 17:24-26; Hes 16:46; 1 Mack 5:48; Matt 4:12; Mark 1:14; Luk 4:14,43; 17:11; Joh 1:43; 2:1; 3:22; 4:43,54; 7:1,9; 1 Kor 1:13-15.

J.E. Botha "Reader 'entrapment' as literary device in John 4:1-42"; Neotestamentica 24.1 (1990): 37-48.

John Broadus "True Spiritual Worship: John 4:1-42"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 24-33.

Patrick L. Dickerson "The Sources of the Account of the Mission to Samaria in Acts 8:5-25"; (Tidskriften) Novum testamentum 39.3 (1997): 210-234.

David S. Dockery "Reading John 4:1-45: Some Diverse Hermeneutical Perspectives"; Criswell Theological Review 3.1 (1988): 127-140.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-08; 2010-10-14; 2013-10-24; avslutande version 2017-11-02; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:5-6a ... * (א*) som sägs/kallas Sykar, ’granne av’/’alldeles intill’ det lilla område, som Jakob gav till sin son Josef. Men där var/låg (hela tiden) Jakobs källa.

Ord för ord: 4:5 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) sägandes Sykar granne (av)-det lilla-område som gav Jakob (till)-'-en Josef'/Josef '-en son'/sonen hans. 4:6a (6 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men där källa '-ens Jakobs'/Jakobs.

1883: Så kom han till en stad i Samarien, som heter Sykar, nära den landtgård, hvilken Jakob gaf åt sin son Josef. Och där var Jakobs brunn.

1541(1703): Och när han kom till en stad i Samarien, som kallas Sichar, vid en bolstad, som Jacob gaf sinom son Joseph; Och der war Jacobs brunn.

LT 1974: (När han vid tolvtiden på dagen) närmade sig Sykars samhälle, kom han till Jakobs brunn, som ligger på den mark, som Jakob gav sin son Josef.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob kom in i Salim, en stad av/i Sikem ... Och han skaffade den portion/del av åkerfältet, var/där han där ’fick ... att stå’/’satte upp’ sitt tält, från sidan av Hamor, Sikems fader. ... (1 Mos 33:18a,19, Grekiska GT)

(Israel sade till Josef:) "Jag ger dig Sikem, som lyfts/tagits ut (som en del) över/’mer än’ dina bröder, (en del som) jag tog ut ur amoreers hand i/med min dolk och en båge." (1 Mos 48:22, Grekiska GT)

Israel kom in i Ailim, och där var (hela tiden) tolv vattenkällor och sjuttio dadelpalmsstammar, men/och där kastade de upp en skyddsvall till sidan av, till sidan av vattnen. (2 Mos 15:27, Grekiska GT)

(Prästen) skall föra (brännoffret) till mitt emot Herren och utsona (kvinnan som fött fram ett barn) och göra henne ren från sin blodskälla. (3 Mos 12:7a, Grekiska GT)

(I det ödelagda området vid en brunn) sjöng Israel den här sången med anledning av brunnen: "Börja/flöda ut ur den, (du) brunn! Ledare grävde den. Nationers kungar högg ut den." (4 Mos 21:17-18a, Grekiska GT)

(Israels söner) ledde/förde upp Josefs skelettben/ben ut ur Egypten, och de grävde ner (dem) i Sikem i den portion/del av åkerfältet som Jakob hade förvärvat från sidan av amoreerna, de som bor i Sikem, (för) hundra lamm. Och han gav den till Josef i en portion/del. (Josua 24:32, Grekiska GT)

Noa, Abraham, Isak och Jakob, våra fäder … tog kvinnor ut ur sina bröder, och de välsignades i sina barn, och deras säd skall ärva jord. (Tobit 4:12b, BA)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) kommer i sällskap med (Sina lärjungar) in i ett litet område som sägs/kallas Getsemane. (Matt 26:36a)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

Då (budbärarna) hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för (Jesus). (Luk 9:52b)

(Jesus sade till en lagklok:) ”Vilken av de här tre (prästen, leviten och samariten) tycks dig ha blivit (och bli) en granne/nästa av/till den som hade ’fallit i, in i’/’råkat ut för’ rånarna?” (Luk 10:36)

Då (Josef) hade skickat ut (budbärare), kallade han (samman) sällskapet, sin fader Jakob och varje/hela släkten. (Apg 7:14a)

Exegeter, evangelister med flera:

Hembygden

ca 2000 - ca 1925

Klara källor besjöng antikens poeter: Arethusa, Bandusia, Kastalia, Hippokrene - namnen sviktar av rytm och meter, sångbara, avloppsfria. Aldrig hör jag att nordiska skaldemunnar - är detta ett verk av slumpen? - sjunger så vackert om våra källsprång och brunnar, icke ens Brunkebergspumpen. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 257; Källor)

En flygbild du (= Taberg) ger av vår småländska värld, av barrskog och leende äng, av glittrande vatten, som styra sin färd mot Vätterns och Bolmens basäng. När Lagan och Nissan mot Kattegatt gå, Tabergsån till Östersjön drar. Så för oss vår längtan långt bort i det blå, men källan dock hembygden var. (Martin Lindström "Taberg" s 3; dikt tillägnad Tabergs Bergslags Hembygdsförening 7 augusti 1948)

Svartökärr är det numera (år 1939) brukliga namnet på en sedan lång tid tillbaka odlad del av ett torvmarkskomplex i Barnarps socken, Jönköpings län. Större delen därav tillhör Norrahammars bruk och innehaves på arrende av den strax intill belägna Flahults försöksgård. . . . Torvmarken har haft en ganska invecklad utvecklingshistoria. Den har delvis uppkommit genom igenväxning, delvis genom försumpning, och därtill i sin utveckling rönt så stort inflytande av källor, att den i väsentiga delar kan betraktas som en "källmosse". . . . Av speciellt intresse äro de järnhaltiga sediment, som rikligt uppträda i olika delar av kärret. Tre olika sådana jordarter finnas där, nämligen vivianit (fosfat), siderit (karbonat) och järnockra. . . . I Svartökärr torde sideriten med all sannolikhet vara en primär bildning, uppkommen genom direkt utfällning av ferrokarbonat ur järnhaltigt källvatten. (Karl Lundblad "Svartökärr och Flahults försöksgård" s 64-65)

En del källor, bundna vid olika lerlager, förekomma litet varstädes (i Jönköping). Dessa källor, vars flöden äro mer eller mindre rikliga, tjänstgöra som brunnar, där vattenledningsvatten ej finnas att tillgå. Av källorna äro tvenne kända som hälsokällor, Västerbrunn, söder om Munksjö, och Österbrunn, öster om Rocksjön. Den förra, som förr kallades Lindedahls hälsobrunn, var känd redan under början av 1700-talet och framspringer i en liten sandbacke. Den avger c:a 360 kannor eller 940 liter järnhaltigt vatten om dygnet. Den senare, förr kallad Mariedahls hälsobrunn, liksom den förra belägen på sluttningen av en backe med omväxlande sand-och lerlager, är av mycket gammalt datum, men brukad som hälsokälla först 1763. Den ursprungliga "Västerbrunn" förstördes vid utschaktningen för Ulricehamns(järnvägs)banan, men Österbrunn existerar fortfarande (år 1936), nu inmurad, med sitt goda och jämna flöde av c:a 600 liter per dygn av klart, föga järnhalatigt vatten. Detta har dock ej, såvitt känt, särskilt hälsobringande egenskaper. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 14-15)

Tabergsån, vars källa befinner sig nära Nissans på höjdområdet nordost om Bondstorp, avvattnar ett område av 90 kvkm. Dess största tillflöde är Kråkeboån inom ett nederbördsområde av 61 kvkm, avvattnande Lovsjön och Barnarpssjön. Ehuru medelvattenmängden i den förstnämnda numera (år 1936) ej utgör mer än 1,1 kubikmeter per sekund vid Hovslätt och i Kråkeboån 0,6 kubikmeter per sekund vid Hellstorps kvarn invid stadsgränsen i söder, ha båda utfört ett betydande erosionsarbete. Myrmarker (mader) förekomma i Tabergsådalen på den ena eller andra sidan av strömfåran, som är begränsad av en vall, vilken vid "flod" liksom maderna översvämmas. . . . Vid Hovslätt utnyttjas vattenkraften dels genom ett vattenhjul vid Norrefors fabrik i ett 4-meters fall, dels till drift av 2 vattenturbiner på sammanlagt 75 hkr i ett 5-meters fall vid Hovslätts kvarn och såg. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 14-15)

(annons) JMW - Vatten ur egen brunn. Gör Eder oberoende av handpumpning! Rådgör med Skandinaviens största specialfabrik för pumpar och Eder vattenfråga blir löst billigt och ändamålsenligt. JÖNKÖPINGS MEKANISKA WERKSTAD AKTIEBOLAG, JÖNKÖPING. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 110)

Källan vid Västerbrunn är ett annat arbetsproblem för (Mäster Gudmunds Gilles) kulturhistoriska nämnd. Denna önskar ej samma lösning som en av stadens högre tjänstemän, nämligen att källan skall fyllas igen och en tavla uppsättas: här fanns en gång i tiden den gamla surbrunnen. Nämnden har tänkt sig en lösning i stil med Ladugårdskällan i Linköping. En liten paviljong, hägnande den porlande källan, med en stentavla, som i korta ordalag minner om Västerbrunns glansdagar. Stadsarkitekten med kommittékamrater kommer säkerligen med en lösning under följande arbetsår. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1931" s 72-73)

Förre inspektören vid Jönköpings Vattenverk, C.A. Johansson, ... hade på uppdrag av kommittén för "Hovslätts vattenledning" utfört mätningar 5 december 1924 och 17 januari 1925 av vattentillgången från källan vid Hålan "Davids källa". Vattenmängden hade uppmätts till 49 liter/minut vid båda tillfällena. Han ansåg vattenmängden tillräcklig för en folkmängd av cirka 1000 personer. Han bedömde också att källområdet skulle kunna försörja en större folkmängd. Höjdskillnaden mellan källområdet och samhället hade uppmätts til 32 meter. ... I backarna söder om Hulufors anlades föreningens vattentäckt, "Davids källa". ...Vid årsmötet 1926 överlämnade styrelsen "hela anläggningen i sitt färdiga skick". ... Huvudledningen d=4 tum (10 cm) sträckte sig då från sydligaste Hulufors till Nygårds Trädgårdsmästeri vid Bårarpsvägen. ... På fastigheten Hålan vid "Davids källa" hade (vattenlednings)föreningen grävt ett antal brunnar dit öppna dräneringsdiken ledde vatten. Där sedimenterades en del sand och andra föreningar innan vattnet leddes in i en 70 kbm stor betongcistern där ytterligare en del oönskat material avskildes. En rest transporterades dock vidare och avsatte sig i ledningarna. Det förorsakade behov av rengöring av bassängen och renspolning av ledningarna ett par gånger om året. Arbetet utfördes av styrelseledamöterna. De (från Norrahammars Bruk) övertagna distributionsledningarna låg för grunt och var mer eller mindre igenslammade. Tydligen hade även föreningens egna ledningar också lagts för grunt, ty den kalla vintern 1929 frös ledningsnätet, varför de delar som frusit lades om på sommaren. Därefter klarade sig nätet från frysning till krigsvintrarna i början av 1940-talet då samhällsborna under långa tider fick hämta sitt vatten från korsningen Sandserydsvägen - Norrahammarsvägen. ... I slutet av 40-talet förekom extra mycket svallis i Tabergsån. Det föranledde förorening av vattnet som behövde kokas före konsumtion. ... Årsmötet 1953 verkar ha varit i uppror. Man ifrågasatte om det fanns läckor, om man inte kunde gräva flera brunnar eller om ledningarna var spolade. Styrelsen kunde inte lämna någon förklaring men upplyste att man inte vågat spola de senaste åren p.g.a. vattenbristen. Man hyste åsikten att föreningen borde satsa på sammankoppling med stadens nät. ... (Under senare delen av 1950-talet) hade Norrahammars köping byggt Hovslättsskolan och Hökhults hage hade börjat byggas upp. Gator, samt vatten- och avloppsledningar hade anlagts och ett nytt vattenverk hade byggts vid Åsafors. (Ragnar Tillander "Hovslätts Vattenledningsförening - en viktig kugge i samhällets utveckling" s 6-13)

ca 1925 - ca 1900

Ungdomsmöte hölls i Skillingaryds soldathem sistlidna söndag. ... Lärarinnan fröken Jakobsson från Ljungafors deklamerade på ett förtjänstfullt sätt (Carl David af) Wirséns stämningsfulla dikt "Vid Sikars brunn". (Jönköpings-Posten 1914-05-05 "Dikten 'Vid Sikars brunn'")

Backstugan Konungsberget 1859-1911. Peter Magnus Petersson (bodde) i den sydligaste av de bägge (back)stugorna på Konungsberget. . . . Strax intill Magnus stuga rann en källa upp. Den är nu (år 1994) utdikad. Kvar är ett vattenförande dike. "Här rinner Lagan upp", brukade Magnus säga. (Lennart Gustavsson "Torp och backstugor på Tahe-Målön" s 116-117)

En musikkonsert var i söndags anordnad i Götafors missionshus af musikföreningen Göta därstädes. Behållningen skulle oafkortadt tillfalla en f.d. munksjöarbetare, som en lång tid legat sjuk samt ämnar instundande sommar besöka en brunns- och badanstalt för att om möjligt återvinna hälsa och krafter. ... Missionshuset var till trängsel fylldt och en hop folk måste stanna utanför. (Jönköpings-Posten 1908-05-04 "Besök vid brunns- och badanstalt för krafters återvinnande")

På gränsen mellan Angerdshestra och Bondstorps socknar å hemmanet Maritabos ägor finnes en källa (som har sitt läge i en liten kulle och) som länge blifvit förbisedd men som kanske, om den blifver rätt använd, har förutsättningar att blifva en af de bästa hälsokällor i vårt land. . . . Det kristallklara vatten, som väller fram i källan, har en mycket stark järnhaltig smak. Och att vattnet är hälsobringande framgår däraf, att befolkningen i orten sedan i fjol med mycket godt resultat druckit däraf. En annan källa finnes å Tubbebo ägor, omkring 20 minuters väg från den förra. Denna sistnämnda källa har, skrifver en meddelare till Jönköpings-Posten, sedan långt tillbaka i tiden varit beryktad för sitt underbara gikt- och reumatismbotande vatten. Vår meddelare förordar en kemisk undersökning av de båda källornas vatten samt att af den förra skall kunna åstadkommas en god brunns- och af den senare en lika god badinrättning. (Jönköpings-Posten 1901-07-22 "Källor på gränsen mellan Angerdshestra och Bondstorps socknar")

Ljungarums arbetsförening höll missionsmöte vid Vesterbrunn sistlidne måndag, och inbringade densamma 156 kr. 40 öre. (Jönköpings-Posten 1900-06-29 "Missionsmöte vid Vesterbrunn")

I (Jönköpings) närhet hafva funnits två hälsobrunnar, tidtals ganska mycket besökta. Mahredals- eller Österbrunn låg bredvid vägen uppåt Jära blott ett litet stycke från Östra kapellet. . . . Den andra, upptäckt omkring 1730, är den bekanta Vesterbrunn vid Södra ändan af Munksjön. Han kallades för Lindalsbrunnen, till minne, enligt P. Wieselgren, af landshöfdingen Lindhjelm. Som bekant, besökes han ännu i dag. (Jönköpings-Posten 1900-06-11 "Jönköpings två hälsobrunnar")

ca 1900 - ca 1850

Fortsatte man så vägen åt väster (från backsluttningen vid Tallahov), följande Munksjön, kom man omedelbart till det på höjden liggande Västerbrunn, som med sina gamla anor och sitt vackra läge med härlig utsikt över staden var en vederkvickande tilflyktsort för hela (Jönköpings) befolkning, hög som låg. Byggnaden, som var jämförelsevis oansenlig, utgjordes av tvenne rum och kök och en mindre veranda på nedre botten. Det ena rummet, som var större, användes huvudsakligast till serveringslokal vi olika tillställningar, tråkig väderlek samt under vintern. På gaveln en trappa upp fanns ett bostadsrum. All servering skedde sommartiden ute i parken dels i stora syrénbersåer, dels på gångarna och yttersta höjden åt Munksjön å massiva träbord med bänkar samt kanske lika mycket i gröngräset eller varhelst en plats fanns ledig. Försäljningen bestod uteslutande av kaffe, läskedrycker, saft och vatten samt de av småbarnen så åtrådda, stora sirapspepparkakorna (som kostade) ett öre styck och polkagrisar. På morgnarna mellan 6 och 7 pågick brunnsdrickningen vid en strax intill byggnaden åt norr belägen med skrank, pelare och tak av trä försedd brunn. På lördagar och framför allt söndagseftermiddagar, då tillströmningen var som störst, kunde Västerbrunn besökas av cirka 5.000 stadsbor av den dåvarande befolkningen (på 1890-talet) på cirka 20.000 innevånare. För de många besökarna var vid sådana tillfällen, även utom Västerbrunns område utefter vägarna på ömse sidor, ja, snart sagt överallt, där människor strök förbi, anbragta läskedrycks-, pepparkaks- och karamellstånd, som mera påminde om en marknad. På höjden åt öster samlades sedan mot aftonen alla människorna för att dels deltaga i, dels åse dansen, som gick av stapeln på den under många år filade, någorlunda kompakta, men icke förty rikligt dammavsöndrande marken, som gjorde de dansande jämväl de i närheten stående till formliga dammstoder. Musiken utfördes av en eller två vanligen alternerande fiolspelare, som uppbar frivillig avgift. Från denna "dansbana" härstammar den då så populära "Ljungarumspolskan". Förbindelserna dit var, utom de förut nämnda spängerna för östbon, Barnarpsvägen för västbon samt ångslupen Olga, förd av "gubben Zetterberg", som således trafikerade Vindbron - Västerbrunn, eventuellt anlöpande Limugnen och Sandbergs villa. Båten, som var liten och rymde cirka 50 passagerare, kunde givetvis vid sådana rusningstillfällen ej befordra dessa människomassor, varför de flesta sökte sig dit landsvägen, och en del rodde. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 16-17)

Mellan Udden och N.a Skog (någon halvmil väster om Byarums kyrka) finns en källa, som heter Kinnakällan. Då jag i min barndom bodde på Udden, gick jag förbi den många gånger. Den låg vid kyrkvägen, c:a 150 meter från den s.k. kyrkstenen, en upprest sten, som brukade vara rastställe för kyrkbesökare från Horsarp, Åbo och Gölåsen m.fl. platser. Källan har samband med äldre tiders gårdfarihandel. Den har fått sitt namn efter de västgötaknallar, som brukade besöka socknen. Här rastade de efter milslånga färder på steniga och krokiga vägar. Dessa knallar kom från Sjuhäradsbygden, vars befolkning förr i tiden fick idka gårdfarihandel, något som ej var tillåtet för andra bönder. De knallar som besökte denna bygd var från Kinds härad i södra Västergötland. Denna trakt var centrum för tillverkning av hemvävda tyger. Storbönderna i socknen var även affärsmän och skickade ut knallar åt skilda håll. Varje vår och höst brukade dessa komma på besök till vår socken, och de var i allmänhet mycket välkomna, då de höll bra varor och jämförelsevis låga priser. ... Vi kan tänka oss tillbaka i tiden och se hur det gick till när en knalle kom på besök. Det är septemberdag på 1870-talet. Utearbetet är i full gång på N:a Skog hos arrendatorn Gustav Andersson. Plötsligt får gårdens folk se knallen komma med sin häst och kärra. ... "Nu får du övernatta här som vanligt när du gjort din runda i bygden", (sa Gustav). ... På kvällen samlas grannarna på N:a Skog för att få höra nyheter av en så vittberest person som kinnaknallen. ... När glöden (i den öppna brasan i storstugan) falnar, fortsätter han med att berätta om lyktgubbar, gastar, älvor och troll. ... När skomakare Träff från Udden (på hemvägen) går förbi Kinna källa, är det inte utan att han hajar till. Är det inte en lyktgubbe som hoppar fram mellan enarna strax bakom källan? Han känner sig inte riktigt väl till mods, förrän han är inom hemmets lås och bom. (Stig Persson "Kinna källa" s 29-30)

Tron på förekomsten av övernaturliga krafter i sjöar och vattendrag har varit vida utbredd bland de germanska folken, hos vilka de livgivande, aldrig sinande källflödena blev föremål för en dyrkan, som på vissa håll har levt kvar långt in på vårt århundrade (1900-talet). Det var ju i första hand hälsobringande egenskaper, som man tillskrev dessa heliga källor, och människor med olika krämpor vandrade gärna långa och mödosamma vägar för att till den läkande kraften i källan offra inte bara mynt, vilket det säkerligen var dåligt beställt med, utan även knappar, nålar, ärter, glasbitar - till den medicinska verkan det nu hava kunde. De flesta offerkällor ansågs vara speciellt fyllda av undergörande kraft under vissa dagar av året. Vid midsommartiden t ex ansågs källans ande särskilt generös med sina nådegåvor, och då gick skogarnas folk man ur huse för att bekläda kultplatsen med blommor och blad. I södra vätterbygden finns några få offerkällor, som - trots att de var i bruk för inte alltför länge sedan - nu kanske är tämligen okända för de flesta. I Sandseryd, strax intill den nedlagda Ulricehamnsjärnvägen, där denna löper ut ur skogen mot Dumme Mosse, ligger BRITAS KÄLLA. Källan är omkring 1,5 m i diameter och omkring 1 m djup. ... Ännu för hundra år sedan (omkring 1870) var den lilla källan mäkta populär bland socknens åldringar, som naturligt nog ville tillvarataga alla möjligheter att återvinna förlorad hälsa. Källan föll dock alltmer i glömska, tills den på nytt upptäcktes i början av 1930-talet. Den utgrävdes då av några rallare, som arbetade vid järnvägsbygget, och befanns därvid innehålla en stor mängd mynt, de flesta från 1600- och 1700-talen, och dessutom knappar och andra metallföremål. Fyndet anmäldes till fornminnesföreningen i Jönköping, som såg till att föremålen kom vidare till Riksantikvarieämbetet. (Sven Björn "Britas källa" s 10)

Jönköpings Arbetareförenings medlemmar företaga en utfärd till Westerbrunn Söndagen den 12 September, kl. 2 e.m. Samlingen sker i högre Elementarlärowerkets hus och böra deltagare i utfärden, jemte erläggande af en afgift af 50 öre, anmäla sig i föreningens läsrum i Sahlströmska gården nästa Söndag eller Onsdag emellan kl. 5-7 e.m. De som det wilja, kunna utan afgift, medtaga sina fruntimmer. Förwaltnings - Kommittéen. (Jönköpings-Posten 1869-09-04 "Arbetareförening företager utfärd till Westerbrunn")

Thorsdagen den 1 juni (1865) öppnas (för säsongen) Westerbrunn (wid Munksjöns sydöstra strand) för brunnsdrickning. . . . Brunnspredikan hölls wid Westerbrunn i Thorsdags morgon af fång.pred. Ekström. Kollekten, som war annonserad för ett wälgörande ändamål, blef nära 18 Rdr; och har denna summa blifwit fördelad mellan twänne medellösa brunnspatienter. (Jönköpings-Posten 1865-05-27 och 1865-07-08 "Westerbrunn wid Munksjön")

Mineralvattenberedning med brunnsinrättning infördes (på apoteket Lejonet i Jönköping) 1863. Det året var det 33 personer, som "drack brunn" på apoteket. (Lisa Bysell "Apoteket Lejonet" s 54)

Deltagarne uti Lannaskeda Brunnsbolag behagade sammanträda till ordinarie bolagsstämma i Jönköping uti Fru Gyllenskepps gård på marknadsdagen den 13 Januari 1860, kl. 12 på dagen. Direktionen. (Jönköpingsbladet 1860-01-03 "Lannaskede Brunnsbolag")

ca 1850 - ca 1845

Brunnsdrickning wid Mariedahls eller Österbrunn (i Jönköping) börjas den 26 i denna månad. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Brunnsdrickning wid Mariedahls eller Österbrunn)

Förliden Söndag woro icke mindre än twenne folknöjen här (i Jönköping) arrangerade. Ett wid Westerbrunn, dit ångfartyget Östergötland, förhyrdt af Skrifwaren Larsson, gjorde turer; och ett på stadens wedtorg, der en voltigör uppfört sin högst provisionella teater. Wid Westerbrunn utgjorde samlingen troligen 4 a 500 personer. "Swanwinges elev" saknade ej heller sin publik. (Jönköpingsbladet 1846-06-09 "400-500 personer samlade wid Westerbrunn")

Enligt med Herr Befälhafwaren å Ångfartyget Östergötland träffad öfwerenskommelse, kommer samma ångfartyg att nästa Söndag, den 7 dennes, om wäderleken det tillåter, göra lustturer till Westerbrunn och åter. Biljetter a 8 sk. banko för både fram- och återfart finnas att tillgå hos undertecknad till Söndagen kl. 12 middagen, derefter å Simsällskapets lokal wid Munksjön. Jönköping den 1 Juni 1846. G. Larsson. (Jönköpingsbladet 1846-06-02 "Lustturer med ångfartyg till Westerbrunn")

Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad begagnas i år (1846), såsom wanligt, ifrån den 26 Juni till den 1 Augusti. Mineralwattnet, hwars hufwudbeståndsdel är jern i förening med wanliga salter, har wisat sig särdeles werksamt och wälgörande mot: Rheumatism, Gikt, Hamorrhojder, habituel Kräkning och Diarrhé, Magkramp, Masksjukdom, Leunorrhé, och Amaenorrhé, Bleksot, Nervsvaghet, Hudsjukdomar, m. m. Badgyttjan som innehåller wattnets mineraliska beståndsdelar är fin och len för känseln, samt i allo förtjent af det loford den, i anseende till sin werkan, så allmänt eger. De sjukdomar, mot hwilka den gjort utmärkt nytta, äro: Gikt, Rheumatism, Skofler, Bleksot, nervösa åkommor, allmän Swaghet, Lamhet, Sjuklighet i ledgångarna, kontrakturer, m. m. - Dess werkan accelereras äfwen af en till bad och dusch anwänd, starkt jernhaltig mineralkälla, belägen wid badhuset. Utom Gyttjebad erhålles Dusch- , Kar- , Hepatiska bad jemte Ångbad mot 16 sk. Enkla wattenbad betalas med 12 sk. Brunnsafgiften är för ståndspersoner 2 Rdr och för barn hälften. - De förmögnare af allmogen betala en afgift af 1:8, samt de mindre bemedlade 1 Rdr. Hyra för rum med goda sängkläder i större byggnaden, der salong och matsal äro belägna, per wecka 3:16, i mellanbyggningen 2:32, samt i 3:dje byggningen 2:16. - Begagnas egna sängkläder, afdrages 1 Rdr pr wecka. - Lakan, handdukar och badlinne torde respektive brunnsgäster sjelfwa medtaga. Matpriset wid första bordet, hwarest serveras 4 rätter god mat wid middagarna, samt 3:ne wid aftnarna, är utom bränwin och strösocker 40 sk., wid andra bordet 32 sk. - Särskilda mål eller dagar afdragas ej. - För mat till betjeningen betalas 16 sk. om dagen. Stallrum för 2:ne hästar 32 sk. - Wagnsrum 16 sk. per wecka. - Hö, halm och hafre äro att tillgå, mot i orten gångbart pris. - Plats på wursten 12 sk. för hwarje promenad. - Apoteks - , post - och tidningsafgift, tillsammans 32 sk. - Priserna äro i banko. På stället finnes ett nybyggt lasarett, hwarest emottagas cirka 30 fattiga, mot en afgift af 2 Rdr, jemte presterskapets intyg om socknens bidrag till deras underhåll. - Ett lika antal fattiga åtnjuta wanliga fria bad. Läkarewården bestrides af Bataljonsläkaren, Medecinae Doktorn och Kirurgie Magistern P. Danielsson. Reqvisitioner af rum m. m. adresseras till vice Häradshöfdingen Axel Rydbeck på Jönköping och Lundholmen. Jönköping den 24 April 1846. Brunns-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad särdeles werksamt mot flera olika sjukdomar")

Mot wanlig afgift upplåtes äfwen i år Westerbrunn till de helsosökande. Anteckningslista finnes på stället. G. A. Fagerberg. (Jönköpingsbladet 1845-06-14 "Anteckningslista på Westerbrunn")

Om (Dumme) måsse och dess föreslagna odling, se . . . (Jönköp. Hush. Sällsk. Handl. III, sid.10), där en översikt gives över Jönköpings läns flodsystem. Den del av översikten, som berör tabergsbygden må därför anföras: " . . . J. E. Lagergren skrifwer: 'Äfwen träffas i Smålands Gamla Beskrifning olika och missledande uppgifter om samma sak, t. ex. om upprinnelsen af Laga och Nissa åar. Således säges att den förra upprinner både ur Dummemosse, sjön Eckern och från en mosse på Tahe ägor i Månsarps s:n, ehuru dess egentliga ursprung är ifrån Suttersjön på Granarps ägor i Barnarps s:n, 1/2 mil öster från Taberg. Går sedan i Tahe-sjön och widare i Eckern och till Hörle och Wernamo. '" (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 38-39)

Sedan Jönköpingsborna under vintern skaffat sig diverse mag- och tarminfektioner genom att som dricksvatten använda vattnet i Vättern och det starkt förorenade Munksjövattnet, sökte man under sommaren bot härför genom att "dricka brunn". Det skedde vid Västerbrunn och Österbrunn (som stundom kallades Mariedals hälsobrunn, belägen vid Ryhov). Här utvecklades också ett livligt nöjesliv och här var stadsmusiken flitigt i elden, vid ett tillfälle vid Österbrunn t. o. m. så livligt att det innebar stadsmusikkårens ändalykt. Härom berättar onkel Adam i sina "Barndomsminnen" i Jönköpingsbladet den 21/6 1845. Vid en danstillställning i brunnssalongen hade man lagt bräder över den mitt i salongen belägna brunnen. Här stod nu musiken och spelade dansmusik av alla krafter. Då brast plötsligt bräderna under orkestern. Gubben Ros med basfiolen hann ej rädda sig utan föll i brunnen. Han blev snart uppdragen men basfiolen blev fullständigt förstörd. . . . Skola vi gissa på att (onkel Adam) var ungefär 10 år gammal då, så kan händelsen dateras till omkring 1814. Basfiolen hittades åtskilliga år senare av skrivaren G. Larsson sprucken och gisten ute på Maden. Larsson, som var en påhittig figur, ordnade nu med en procession genom staden ut till Österbrunn. Basfiolen blomsterpryddes och bars på en bår följd av Ros ännu levande elever, så den nuvarande stadsmusiken och ett stort antal personer. I närvaro av 1500 personer upphängdes basfiolen på sin "vilospik" i brunnssalongen "till ett talande minne för evärderliga tider". Detta var söndagen den 13/7 1845. Därmed är Jönköpings stadsmusik för alltid försvunnen - i varje fall ur hävderna. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 14-16)

ca 1845 - ca 1840

Hvad skall du göra i Strömstad? Jag har alltid blifvit sämre efter Saltsjöbad. . . . . . . Bäste Brinkman! Att du på så länge ej hört af mig måste du uteslutande anse som en följd af min dåliga helsa. Hvem har också kunn(a)t vara frisk under en vinter och vår som den förflutna. Lyckligtvis har jag dock varit temligen plågfri; men mitt venstra knä är så godt som förvissnadt och benet vill ej gerna lemna jorden då jag skall gå. Förmodligen blir jag en gång fullt halt så att jag måste nyttja krycka. Även min venstra axel är svag, men det kan vara rheumatism och bekymrar mig föga. Deremot oroar mig knät; ty något vederstyggligare än att halta vet jag ej. Äfven tungan är upprorisk och sladdrar när jag vill tala. Hvad som oroar mig (är) att allt detta ej blifvit bättre med sommaren. Saltsjöbad ämnar jag ej vidare försöka då de ännu mer drifva blodet åt hufvudet, hvarföre de också ej gagnat mig. Nu vill jag försöka att bada i sött vatten vid Evedal 1/2 mil från Vexiö, der gyttjan mycket berömmes mot rheumatiska åkommor. Just i dag skulle jag börja, quod felix faustumque sit! . . . . . . Alltsedan slagattacken har i synnerhet väenstra knät varit litet invalid och vill ej följa med sin kamrat, hvarför jag linkar och går illa. Jag har försökt baden och gyttjan på Evedal, men utan någon förbättring. Det ser ut som detta mellantillsånd mellan full helsa och full sjukdom skulle vara mig ämnadt för lifstiden. Ske Guds vilje! Till helsan är jag ännu ingalunda återställd, får väl ej heller hoppas att någonsin bli det fullkomligt. Jag går ännu illa och talar sämre. Emedlertid bör jag dock tacka Gud att vara nästan alldeles plågfri; men aptit och sömn äro svaga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 289,295-296,297,310; brev från Östrabo i Växjö den 16 april 1844 till Carl Wilhelm Böttiger, den 29 juni 1844 till Carl Gustaf von Brinkman, den 10 augusti 1844 till Hedvig Amalia Tersmeden och den 5 november till Jöns Jacob Berzelius)

Brunnsdrickningen wid Wester Brunn (i Jönköping) börjar nästa onsdag. (Jönköpingsbladet 1844-06-08 "Brunnsdrickning wid Wester Brunn")

Lannaskede helsobrunn, med sina wälkända Gyttjebad, öppnas till begagnande den 28 Juni innewarande år, och fortfar omkring 6 weckor, under samma Läkarewård som förra året. En utförlig beskrifning och uppgift om priserna finnes att tillgå i N:o 78 af så wäl Aftonbladet som Swenska Biet. Reqvisitioner af rum m. m. adresseras till Öfwerste-Löjtnanten och Riddaren Carl Reuterswärd på Jönköping och Björnskog före medlet af Maj månad; men efter denna tid till vice Häradshöfdingen Axel Rydbeck på Jönköping och Lundholmen. Jönköping den 12 April 1844. Brunns-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1844-04-13 "Lannaskeda helsobrunns wälkända Gyttjebad")

Huruvida jag i sommar kan bli så återställd att det är mig möjligt att besöka något bad, kan vara osäkert. Marstrand valde jag säkerligen icke; ty om äfven kroppens helsa der kunde återställas, så ginge själens förlorad. Något fulare och mer melankoliskt ställe känner jag icke i Sverge. Särö skall var lika salt, men angenämare. Dessutom är det närmare Götheborg, der min själs helsa bor. Men troligtvis kan jag icke komma så långt utan får nöja mig med mitt eget osaltade badhus. . . . Vid hvad tid ämnar du flytta ut till Bokedal? Helsa det sköna stället ifrån mig. Huru lycklig hade jag ej der kunnat vara! Och har jag icke varit det? Man skall vara nöjd med något, fast man icke får allt, helst vid mina år. "Det bästa får ej menskan, men det Goda är också godt. Gå hän och lef för det." (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 227-228; brev från Östrabo i Växjö den 20 april 1843 till Hilda Wijk)

Hvad badet i Uddewalla angår så har jag ingen ting deremot, men till första Termin blir det mig omöjligt att komma. Dels är Juli månad bäst för badkur, dels ville jag också, som flere tillstyrkt mig, dricka Kissinger vatten som jag får från Tyskland. Hvad rum angår så torde de väl bli svåra att få i Gustafsberg, men man kan bo i staden. Förut måste vi väl dock till Rämen, och min brunskur kan ej vara slut förr än vid Midsommar. Att beställa rum till första Termninen låter alltså ej göra sig. . . . . . . Jag har fått höra att helt nära till Gustafsberg finnas flere små landtställen, Emaus, Albano som hyras ut, och der man är fullkomligt i fred för det tråkiga Badsällskapet. Bed Bågenholm försöka om han kan få hyra ett sådant, hvilket är bättre än både staden och Gustafsberg och äfven lär vara mindre dyrt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 39,42; brev från Ystad den 30 april 1841 samt ytterligare ett brev, troligen avsänt i maj 1841, båda breven till Anna Tegnér)

Om fjorton dar (nu år 1840) reser jag väl med mina Fruntimmer till Uddewalla eller Gustafsberg för att bada, kanske äfven för att dricka artificielt vatten. . . . . . . När jag kommer till Jönköping kan jag icke bestämma. Det beror derpå när jag kan få rum i Uddewalla der jag i år vill bada, kanske äfven dricka artificielt vatten. Sedan jag kom hem har jag haft ett anfall af hvad doktorerna ansågo för nerfslag, hvilket jag dock ej tror, utan snarare anser som Rheumatism, hvilket förlamat nästan hela högra sidan på din tjenare och väl kan förtjena en tvättning. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 288,289; brev från Östrabo i Växjö den 10 juli 1840 till Bernhard von Beskow och samma dag till Vendela Hebbe)

ca 1840 - ca 1835

Götheborgsresan måste jag väl i allt fall slå ur hågen för i år. Jag får bada så mycket flitigare hemma (i Vexiö). Det är åtminstone så godt som baden här i Stockholm, dem jag tar ibland (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 90; brev från Stockholm den 14 juni 1839 till Anna Tegnér)

Under mitt vistande i Götheborg drack jag äfven brunn, neml. Egervatten. Huruvida det gör mig frisk vet jag ej; men obeskrifligt sömnig och dåsig gjorde det mig. I allmänhet ligger det något förödmjukande i hela denna föreställning att blott och bart lefva för det animala, helst då man ej har någon bestämd sjuklighet. Svenskarnas raseri efter brunsvatten förefaller mig derföre dubbelt föraktligt; dock bör jag erkänna att det hos de fleste ej är vattnet, utan den equivalent, umgänget och dansen som föranleder de mesta brunnsresor. Jag tycker dock man kunde samlas för att dansa och squallra utan vatten. Deremot äro bad både naturliga, angenäma och helsosamma, med undantag naturligtvis af Malmö och Ramlösa, der vattnet är lika odugligt till ut- som invärtes bruk. Besinna det och bada i Götheborg nästa år. Jag har redan erbjudit min tjest som vaktmästare. Bad och resor tror jag har gjort mig godt, nemligen den fysiska delen af mig; och till kroppen har jag mått och mår fullkomligen väl. Tyvärr kan jag inte säga det samma om lynne och hjerta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 279-280; brev från Östrabo i Växjö den 5 oktober 1838 till Martina von Schwerin)

Första natten låg jag i Ljungby, sedan vi ätit middag på Ryssby. Andra i Halmstad och tredje i Warberg, der jag tog ett bad, lemnade LGustaf quar, och kom hit (till Götheborg) Måndagsafton d. 16. Dagen derpå började jag dricka Eger, och har badtimma kl. 10. Således kan jag ej dricka Kaffé förr än kl. 11, och äter middag kl. 3-4. Hittills har jag likväl endast en gång ätit hemma. Af Brunsdrickningen befinner jag mig temligen sömnig och illamående, men man säger mig att sådant är nyttigt. Aptiten är svag, och ägg vid frukosten har jag aflagt. Jag tar endast kaffe och en skorpa, men har ändå ingen matlust vid middagen. Så var det äfven i Carlsbad (för fem år sedan), och vattnet, som gör alla andra hungriga, gör mig öfvermätt. Brunnssällskapet är vida mindre än i fjol, och för det mesta ointressanta figurer. Från en bekant kan jag helsa dig, neml. Fru Komitz, Ulla Dalman, men sig mycket olik till utseendet. . . . De fleste främmande här äro Wermlänningar. Deremot är det i Warberg för det mesta Smålänningar och Skåningar. . . . . . . Mat är här för godt pris; ty frukost får jag hemma, det vill säga Kaffe, middagarna är jag vanligtvis bortbjuden, och quällarna äter jag icke. Min badtimma har jag nu ändrat till kl. 8 e. m. hvarefter jag går och lägger (mig), men är också vaken kl. 3 alla dagar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 247; brev från Göteborg den 21 och 26 juli 1838 till Anna Tegnér)

Förlåt ännu en fråga. Der nämndes i fjol att Badinrättningen i Halmstad skulle utvidgas, till någon likhet med den Götheborgska. Har det blifvit något deraf? Det är vigtigt att veta för en viss badgäst som kanske i sommar ämnar att resa i rena afsigter (de vill säga, i afsigt att bli ren) till något Bad på vestra kusten. Han behöfver tvätta både sot och skodam utaf sig. Blif icke ond öfver min frågvishet; men sedan vår afbrända stad icke så snart lär kunna hoppas - en försköning, är det billigt att man söker det sköna - derutanför. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 223; brev från Östrabo i Växjö den 12 april 1838 till Amelie Virgin)

Arrangementer för bad och brunsdrickning (ty jag måste dricka vatten) ha upptagit tiden. . . . Jag har ej kunnat få någon annan badtimme än kl 6 på morgon och börjar således drickningen kl. 7. Man säger att det icke går an; men jag är envis och vill försöka. Väl kunde jag få bada kl. 1 eller kl. 5; men derigenom vore äfven möjligheten afskuren att någon gång få resa på landet, och den ville jag, af ett och annat skäl ännu ha öppen. . . . . . . Jag har ett par dagar varit sjuk och måst hålla mig inne för Influenzan, som det här kallas, men som annars heter snufva och bröstvärk. Troligtvis har jag ådragit mig den genom mina bad i svinottan, klockan 6, hvarför jag äfven nu ändrat min Badtimma till klockan 1. Kanske fick jag den äfven på en resa i onsdags till Lerje, der Brunnssällskapet åt (en dålig) middag på värdshuset, i drag och kyla. . . . . . . Större delen af förmiddagen går åt till promenader, drickning och badning. Och från middagarna kommer man sällan före 5 el. 6 och då går posten. . . . Till Uddewalla kan jag ej komma förr än d. 1 Augusti; ty jag måste dricka månaden ut här. . . . . . . Jag reser härifrån d. 3 Augusti, nästa thorsdag, directe till Vexiö. Jag har då legat här en månad, badat och druckit artificielt mineralvatten, med den lyckliga följd att jag är föga sämre än när jag kom hit, hvilket också är allt hvad man kan begära. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 148,149,150-151; brev från Göteborg den 5 juli 1837 till Hilda Wijk, den 8 juli och 19 juli 1837 till Disa Tegnér och den 30 juli 1837 till Nils Lidén)

(Göthilda) har varit illa sjuk i fyra månader efter sin sista barnsäng, och är ännu ej på långt när återställd. Hon reser med Man och ett af barnen till Uddewalla för att bada. Jag reser också i morgon dit, men först till Götheborg. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 145; brev från Östrabo i Växjö till Carl August Hagberg)

Välkommen tillbaka från de döda. Måtte det nya året fullborda återställandet, till glädje för Stift, slägtingar och vänner. Det är min hjertliga, min innerliga önskan. En resa till Böhmiska Baden anser jag icke blott nyttig, utan äfven nödvändig. För dylika invertes åkommor, i mjelte eller lefver äro de ändå det bästa. Kostnaden är en bagatell, och får i allt fall ej komma i fråga. Sedan jag, för 3 1/2 år sedan var i Carlsbad har jag blott en enda gång (strax efter återkomsten) haft någon allvarsam känning af min lefversjuka; ty att det gnager alltjemt som ett ondt samvete, får man ej räkna. Biskopar måste vänja sig vid ett sådant gnagande. Var nu endast försigtig till dess resan kan företagas och tag Helena med. Det ökar kostnaden med några hundra Rdr, men hennes sällskap, rådighet, ömhet kunna ej betalas med penningar. Jag tror äfven det skulle göra henne godt att bada i Töplitz. Synd och skada att ej få vara med och se på - ehuru synden kunde bli större än skadan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 93; brev från Östrabo i Växjö den 23 januari 1837 till Vilhelm Faxe)

Af vattnet finner jag mig nu något bättre, sedan jag hittat på att rida ut hvarje morgon ett par timmar. Vanligtvis rider jag då till Bergsnäs, der jag i dag tog dem på sängen. Till middag har jag varit der en gång eller två denna vicka. . . . Vid månadens slut har jag druckit mina tre vickor; men sedan måste jag fortsätta åtminstone 14 dagar med Spa, så att jag ej kan fara ut i Stiftet förr än omkring medlet af Augusti. . . . . . . Ehuru jag icke just har något särskilt att säga dig, så skrifver jag ändå för att tacka för ditt bref och visa att jag lefver och mår väl, så vida brunsdrickningen tillåter. Men här är nu en odräglig hetta, några och tretti grader i skuggan, som jemte vattnet ännu mer för- och nerstämmer lifsandarna. Från Bergsnäs kan jag mycket helsa dig. Jag rider vanligtvis dit hvar morgon klockan 7 och är der till 10, hvarefter jag dricker kaffe och badar. . . . Ofta äter jag äfven middag der ute. . . . . . . Jag dricker nu som i fjol Marienbader Creutzbrunn, samt derefer Spavatten, men alldeles Solo, och det stöter något på Onani. Vidare badar jag dagligen med en hel kappa salt i vattnet, låter borsta och gnida mig röd öfver spina dorsi och andra törniga ställen, alldeles som du. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 326-328,330; brev från Östrabo i Växjö den 19 juli 1835 till Anna Tegnér, den 20 juli 1835 till Christopher Tegnér och den 23 juli 1835 till Christian Ehrenfried von Weigel)

Jag sträfvar nu med mitt brunsdrickande, som gör mig vida mer tung och sömnig än i fjol, ehuru jag dricker mindre. Det är vanligtvis slut klockan 7, hvarefter jag vandrar vidt och bredt omkring på ägorna. Det är ett temligen tråkigt solospel. Läsa eller skrifva är mig omöjligt, ty då somnar jag genast. Efter kaffet rider jag vanligtvis en timma. . . . . . . Jag (har) på en manna hand börjat min brunnsdrickning, och går derigenom i ett mellantillstånd af sofva och vaka, åtminstone hela förmiddagen. . . . . . . Min brunnsdrickning på en manna hand är obehagligare än jag förmodat. Jag sätter annars intet värde på sällskap, och har aldrig känt något behof deraf, så länge nemligen mitt hufvud är klart, och jag kan läsa eller skrifva eller tänka. Men det är just detta som brunnsdrickningen förtar, och försätter mig i ett mellantillstånd mellan vaka och sofva. Jag erfar mera än annars, i synnerhet på förmiddagarna, hvad det vill säga att vara trög, dåsig, dum och flegmatisk. Det är mig som om jag vore Kung och sute på en af Europas troner. Detta onda tror jag att sällskap öfvervinner, och det är också det enda hvartill det duger. Emedlertid måste jag uthärda härmed till månadens slut, hvarefter jag endast dricker några glas SpaVatten om dagen. Så godt jag kan fördrifver emedlertid den sömniga förmiddagen, går omkring på ägorna, rider till Bergsnäs eller badar. Ty jag har nu byggt mig ett eget Badhus häruppe hvilket jag anser nyttigare än både Brunsdrickning och Apothek. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 322,324-325; brev från Östrabo i Växjö den 12 juli 1835 till Anna Tegnér, den 12 juli 1835 till Disa Tegnér samt den 13 juli 1835 till Christopher Tegnér)

Vattnet höres ännu icke af, och om det ej kommer snart fruktar jag det blir för sent att börja någon drickning hvarvid också förlusten ej torde vara stor, med undantag af den jag gör på inköpspriset. . . . . . . (Jag) har ämnat dricka artificelt vatten, som dock obegripligtvis ännu ej är kommet från Stockholm. Jag får dervid intet sällskap, hvarigenom jag åtminstone undviker dåligt. I Augusti reser jag på förrättningar i Stiftet. . . . . . . I går (den 9 juli) erhöll jag ändteligen det länge väntade vattnet som den 4 sistledne ankom till Carlshamn. Min Brunskur har väl härigenom blifvit fördröjd, men det är bättre sent än aldrig. Betalningen följer härjemte med 35 rdr Bko. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 314; brev från Östrabo i Växjö den 28 juni 1835 till Anna Tegnér, den 29 juni 1835 till Christopher Tegnér samt den 10 juli 1835 till okänd adressat, som möjligen kan vara professer A.F. Flodman, intendent vid Medevi brunn)

ca 1835 - ca 1830

Min brunnsdrickning (här i Stockholm) började i Tisdags med Marienbader, och gör väl efter vanligheten föga annan nytta än den att tvinga mig till ett slags diet. . . . Jag är visserligen bortbjuden alla dagar i nästa vicka, men har ursäktat mig med min Brunskur på de fleste. . . . (Kungens) bjudningar undanbad jag mig så höfligt jag kunde, åtminstonen så länge jag är brunsgäst. . . . Till Poppius har jag varit bjuden ett par gånger, men ej kunnat komma: skall dock dit söndag ottadagar(!). De bo på landet vid Ulriksdal. Frun dricker brunn med mig i KungsTrädgården. Likaså Nelly Hemberg och Mams. Gram, samt ett par hundra andra. . . . . . . Af brunskuren finner jag mig ej sämre, och det är allt hvad man deraf kan begära. Med denna månad slutar jag drickningen. . . . . . . Af brunskuren der jag dricker till och med 8 glas, finner jag mig hvarken väl eller illa och det är det högsta man kan begära af dylik galenskap, hvari omständigheterna alltjemt invickla mig. Med Dieten går det svagt nog, då jag alltjemt är bortbjuden. Lyckligtvis betyder det föga, då man dricker ett så oskyldigt vatten som Marienbader. . . . . . . I dag har jag slutat min Brunskur efter 4 fulla vickor: tänker att hädanefter drick ett par glas Spavatten om mornarna någon tid, men hemma. . . . . . . Sedan jag nu slutat den egentliga brunnsdrickningen dricker jag nu Seltervatten hemma, och skall sedan på samma sätt dricka Spa, enligt Doktorernas tillstyrkan, men endast ett par glas om dagen. Jag hoppas ej mycket af hela denna vattenkur, ehuru jag ändå anser den för bättre än Carlsbad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 192-195,204,208; brev från Stockholm den 4 juli 1834 till Anna Tegnér, den 8 juli 1834 till Christopher Tegnér samt den 11 juli, den 29 juli och den 1 augusti 1834 till Anna Tegnér)

Min hustru känner du af gammalt, och hon är sig alldeles lik. Sedan hon vid Ronneby brunn druckit bort sin Benekemask har hon haft en temligen god helsa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 123; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

Det gifves i Tyskland två slags Charlatanerier, nemligen till lands och vatten; och till det sistnämnde är jag ganska benägen att räkna Carlsbad med dess underkurer. . . . En verkan af Carlsbad är otvifvelaktig, nemligen dess förmåga att nedstämma både själ och kropp, den sistnämnde äfven i sina mest vitala ledamöter, hvarföre Damerna här göra ganska dåliga affärer. . . . Solen var icke bland Brunnsgästerna, men väl allehanda jordiska vädersolar, en mängd Tyska och Ryska dussinFurstar och Furstinnor; men det gick mig med dem som det förmodligen går Eftervärlden: jag vet knappast deras namn. Dertillmed plågades jag äfven af vittra käringar, med sin kallbräckta Enthusiasm och tandlösa komplimenter. . . . Hvad min resa angår så fruktar jag att den för min helsa icke har de åsyftade följderna. Hittills åtminstone har jag deraf försport föga eller ingen förbättring. Men jag har med denna Brunskur åtminstone försökt hvad som försökas kan, och öfverlemnar lltså med mera lugn utgången i högre händer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 9397; brev från Östrabo i Växjö den 15 september 1833 till Bernhard von Beskow samt brev den 22 september 1833 till Isaac Kullberg)

(I) Carlsbad äro nu omkring 2000 dårhushjon från alla Europas länder församlade, och hvilkas galenskap består deri att de tro på det plumpa charlataneriet som här drifves med ljumt vatten. Jag ångrar dock icke min resa, ty när man en gång gjort den galenskapen ifrån sig, så hafva Doctorerna ingenting vidare att säga. Den stränga dieten och den ständiga rörelsen torde äfven verka fördelaktigt, men denna verkan hade äfven kunnat äga rum utan vattnet, hvilket jag anser för fullkomligen likgiltigt, åtminstone för mig. Dock - detta skall framtiden visa. . . . . . . Här är vädret, redan i 3 vickor, afskyvärdt med oupphörligt regn och köld alldeles som hos oss i fjol sommar. . . . Gudskelof att det nu snart är slut och att jag med morgondagen får ta afsked af charlataneriet i vatten, helst vi ändå ha öfvernog deraf till lands. Kommer jag lyckligt öfver Österrikiska gränsen så skall jag icke förgäta att skaka stoftet af mina fötter, ehuru det väl mest blir dy. För intet pris i verlden ville jag göra om dessa 5 odrägliga vickor som äro mer än förlorade i min lefnad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 83,86; brev från Carlsbad den 21 och den 30 juli 1833 till Anna Tegnér)

Nästa vicka skall jag börja att bada (utöfver att dricka). . . . Hvarje morgon stiger jag opp klockan 4, börjar drickningen klockan 5 och slutar den omkring 7. Sedan är det 3 timmars traf till klockan 10 då jag dricker Caffé, som dock de mesta taga en timma tidigare. Jag äter middag klockan 2, likaledes en timma sednare än de andra, men har hittills ej kunnat få någon matlust och kommer alltså icke i någon frestelse att bryta dieten. Eftermiddagen strykes åter omkring och jag är så sysslolös som om jag vore en Svensk General. En enda gång har jag varit på spektaklet. Det är en kringstrykande trupp från Wien, men som icke ger annat än narrspel, egenteligen beräknade för pöbeln, det vill säga Tyskarna, och dessutom nyttjar en egen rotvälska som är svår att förstå. Om aftonen dricker jag hvarken Thé eller äter något. På detta sätt kryper den ena dagen fram efter den andra. . . . Var lugn i afseende på mig ty jag hoppas att allt går väl och att brunnens beprisade verkan kommer efteråt, efter den ej vill visa sig här. Härmed trösta sig åtminstone de fleste, och låta derigenom narra sig att år efter år göran resan om; men jag är icke så lättrogen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 79-81; brev från Carlsbad den 10 juli 1833 till Anna Tegnér)

Den 27 Junii kom jag hit (till Carlsbad) och började dagen derpå min brunskur. (Doctor) Kreysig i Dresden sade mig att han ej trodde det jag hade nu mera några större Gallstenar, men väl att jag torde ha disposition för njursten. I begge fallen ansåg han Carlsbad nyttigt. Hittills har likväl vattnet ej bekommit mig väl. Det jagar mig blodet åt hufvudet, jag känner på förmiddagarna ständig yrsel, och benen svullna. Min härvarande Läkare, Mitterbach, säger likväl att detta ej är ovanligt och blir bättre med tiden. Under 5 vickor lär jag icke komma härifrån, hvaremot jag slipper Töplitz, då jag skall bada här. Om allt går väl reser jag alltså härifrån i första dagarna af Augusti, går öfver Leipzig och Halle till Berlin der jag kring medlet af månaden hoppas inträffa. . . . I öfrigt är Brunskuren högst tråkig, då man hvarken får läsa eller skrifva eller ens sitta i ro, utan alltjemt måste vandra omkring som Jerusalems Skomakare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 77-78; brev från Carlsbad den 5 juli 1833 till Johan Fredrik af Lundblad)

Vattnet (här i Carlsbad) verkar obehagligt på mig, till tyngd, mattighet, förstoppning och bristande matlust: dock lär detta vara vanligt i början, och man tröstar mig med att det skall bli bättre. Carlsbad har en märkvärdig men vacker och romantisk belägenhet. Den lilla staden ligger som i en tratt inklämd mellan två höga, ända till toppen skogbevuxna berg, ungefär som Lesjöfors, men vida trängre. En mängd vackra och pittoreska promenader finnas här bland klipporna s(om) äro snarlika dem i Hagaparken, men vida högre och brantare. Hettan är odräglig i den trånga dalen från kl. 10 f.m. ända till klockan 5 e.m. . . . Härvarande Svenskar äro temligen tråkiga, du känner dem alla, men man har intet annat sällskap att välja på. Ty hvad Tyskarna angår, som äro omkring 2000, så är bland dem intet enda bekant namn, med hvilket jag skulle vilja göra connoisance. I öfrigt Ryssar och Polska Judar som ej heller interessera mig. . . . Dessutom ha vi . . . (allehanda) Kungligt pack, hvaraf jag ej tagit någon notis. . . . Jag kan äta brunnsmiddag för 32 - 40 sk., utom bränvin som ej får tagas, och vin hvaraf jag dricker ett glas i vatten. Det är Ungerskt vin och kostar obetydligt. Thé är förbjudet, men jag dricker i stället Caffé för en bagatell här i huset. . . . Så komma Brunsafgifter, Läkarn och en mängd tiggerier till, under tusen former, helst i den musikaliska. . . . Hvad hufvudsaken angår, neml. inflytandet på min helsa, så är det omöjligt att ännu säga något derom. Ondt bör väl kuren åtminstone ej göra, och man har dermed försökt hvad som mot min sjukdom kan försökas. Men både dyr och ledsam är den, helst då jag i allmänhet ej är road af resor eller nya bekantskaper eller det Tyska umgänget. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 74-75; brev från Carlsbad den 29 juni 1833 till Anna Tegnér)

I fall jag kan skaffa pengar, hvilket ännu är osäkert, så reser jag verkeligen i sommar till Carlsbad. Jag behöfver detta dels för min helsa, dels äfven för att få någon förströelse. Jag lefver här (i Vexiö) mycket isoleradt, har undandragit mig allt umgänge och går aldrig ut, om icke någon gång för att ta frisk luft. Detta är visserligen godt och väl, man hinner på detta sätt att lära och göra något, och förlusten af det umgänge som här kan bjudas är ingalunda kännbar, hvarför jag äfven fast beslutat i i Vexiö aldrig lefva annorlunda. Men någon förströelse behöfver menskan då och då för att skingra de mörka tankarna, och rensa bort möglet från det stagnerande sinnet. I fall jag kommer att resa begär jag permission på 3 månader och går från Ystad de första dagarna af Juni. Ressällskap önskade jag gerna för att minska både omkostnaden och ledsnan af resan. Både President(en vid Göta hofrätt i Jönköping Samuel Abraham) Leijonhufvud och Amiral (Johan Gustaf) Lagerbjelke i Carlskrona tala om att fara med; men när allt kommer omkring gissar jag att de få förfall. Med den sistnämde är jag dessutom föga bekant. Hvad kan egenteligen hindra dig och din Fru att göra en sådan tour, som i jemförelse med edra andra färder blott är en småsak? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 35-36; brev från Östrabo i Växjö den 14 mars 1833 till Bernhard von Beskow)

Af Medikamenter föreskrifves föga, men i synnerhet sträng diet och rörelse i fria luften. Såsom verksammast påyrkas likväl en resa till Carsbad i Böhmen, hvars vatten berömmes mot alla sjukdomar i underlifvet. En sådan resa, som borde företagas i Maj, är likväl med vår nuvarande kurs ganska dyr, och jag kunde ej göra den under 1000 - 1100 rdr Bco. Detta är en stor summa för mig, resan i Tyskland är särskilt obehaglig för mig som ej tål folket, och nyttan åtminstone osäker. . . . . . . Hela Sommaren och större delen af hösten (1832) har jag varit sjuk af en åkomma i lefvern som öfvergått till Gallsten. Med ett sådant ondt är man aldrig säker för recidif, och Läkarne tillstyrka mig att besöka Carlsbad. Det är en både lång och dyr resa, helst med nuvarande kurs som väl ej heller lär falla till sommarn, så vida Judarna, både i omskärelsen och i förhuden, kunna upprätthålla den. Resultatet är dessutom ganska tvetydigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 9-10,15-16; brev från Östrabo i Växjö den 6 januari 1833 till Nils Lidén och den 20 januari 1833 till Samuel Johan Hedborn)

Läkarne tala mycket om nyttan af en resa till Carlsbad, dit de vanligtvis förpassa alla dem de ej kunna kurera, för att bli af med dem. Nyttan är väl tvetydig, men kostnaden deremot säker, och öfverstiger vida mina tillgångar. Jag unnar dessutom de absoluta Tyskarna ej någon förtjenst, och föredrager att dö i mitt eget land, helst det kan ske för bättre köp. . . . . . . Jag tänker . . . allvarsamt på en resa till Carlsbad i Maj (1833). . . . Om vi voro flere kunde väl kostnaden ej bli betydligt större än att bevista Tvättstugorna i Strömstad eller Varberg, och sedermera stryka omkring på inhemska landsvägar. . . . . . . Läkarne tillstyrka mig att begagna Böhmiska baden; men det är en både lång och dyr resa och jag anser för bättre att dö i mitt eget land, der det åtmninstone sker för bättre pris. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 280-281, 317-318,329; brev från Östrabo i Växjö den 12 augusti 1832 till Carl Fredrik af Wingård, den 13 december 1832 till Bernhard von Beskow samt den 31 december 1832 till Hans Christian Andersen)

ca 1830 - ca 1825

Hvad brunnsdrickning angår så vet jag icke hvad jag skall säga. Är den nödvändig så förstås af sig sjelf att den ej får försummas. Men då jag anser alla brunnar för lika goda tycker jag Evedal såsom närmast bör ha företrädet. Men härom måste du tala med Hillers som förstår saken. Det måtte väl i alla fall vara tid att uppgöra den affären, då ingen brunnsdrickning börjar förrän efter Midsommar. Lannaskede anses annars för starkt vatten; men det är ett alltför fult och otrefligt ställe. . . . . . . Anna har haft känning af sin gamla mask och har nu beslutat att dricka Ronneby. . . . . . . Gud gifve nu bara att brunnen måtte bekomma dig (Anna) och flickorna väl; ty att betala för att ha ledsamt och bli sjuk till är alltför svårt. . . . . . . Det är icke bra att vattnet bekommer dig så illa. Jag tycker du bör ställa Doctorn tillrätta derför som bjuder på vatten och ej en gång kan hålla det godt. Annars sägs det vara goda tecken att man mår illa af brundskur i början. Men låt mig veta om du blir af med någon mask. . . . . . . Jag har talt med Hillers i afseende på din maskkur och han är äfven af den tanka att du kan och bör undergå den här hemma, och i detta fall bör du ta med dig salt pyrmonter, eller, om detta ej finnes, vanligt pyrmontervatten för att dricka under vägen. Trenne vickors drickning tror han äfven vara nog, då vattnet är så starkt och masken redan börjat att visa sig. Står du emedlertid ut med att dricka ännu några dagar, neml. till fredagen den 25 (juli) så kunde du vara hemma den 26 då nedanet går in, hvarpå du den 27 här kunde genomgå maskkuren. . . . Hvad månskiftet angår så betyder det väl ingen ting i afseende på en mask som blifvit så öfverflödigt tracterad med Ronneby skedvatten. Men kan du hålla ut på ofvannämde sätt, så att du äfven får nedanet till hjelp, så vore detta kanske ej så illa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 61,65,67-69; brev från Stockholm den 9 maj 1828 till Anna Tegnér; brev från Växjö den 2 juni 1828 till Gustaf Myhrman; brev från Östrabo i Växjö den 4, den 7 och den 15 juli 1828 till Anna Tegnér)

För min del mår jag bra. Jag vet icke om jag nämt för dig att jag hvarje morgon dricker Marienbader, ett slags lösande vatten, hvaraf jag finner mig väl. Härmed har jag fortfarit snart en månad. (Carl Adolph) Agardh och många andra göra det samma. Vattnet är artificielt och göres här i Stockholm. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 30; brev från Stockholm den 7 mars 1828 till Anna Tegnér)

(Grefve Hans Wachtmeister med maka på Johannishus) tänka på en resa till Stockholm för att dricka Carlsbad, men jag sade Grefvinnan uppriktigt att det vore bättre tänka på att resa till Tyskland der vattnen äro genuina och fruktsamma. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827; brev från Tufvan vid Växjö den 21 april 1827 till Carl Gustaf von Brinkman)

Om Grefvinnan ville vara rätt god kunde hon väl äfven på Forsmark någon enda gång tänka på den stackars Badgästen, som ingalunda blifvit ren i Warberg, på den stackars Uppfostraren, som ännu har sin egen uppfostran för det mesta ogjord. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 125; brev från Stockholm den 2 oktober 1826 till Therese af Ugglas)

Jag är alltsedan jag kom från det olycksaliga Warberg sjuk af fortfarande catarrhalfeber och bröstverk som börjar allvarsamt inquietera mig. . . . . . . I går träffade jag här (i Jönköping) en Bergmästar Scheele från Philipstad som sade mig att Bengt nu är fullkomligt frisk, ehuru han hållit på att dricka sig förderfvad af Philipstads brunn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 116,122; brev från Tufvan vid Växjö den 11 augusti 1826 till Carl Adolph Agardh samt brev från Jönköping den 7 september 1826 till Anna Tegnér)

Trakten häromkring (Baden i Varberg) är den rysligaste jag sett, det är Svea Rikes sanddosa. Så långt ögat kan se, icke ett träd, icke en buske, och helst under denna långvariga torkan knappast en grön fläck. Warbergs bad äro verkligen att förlikna med Moses som gjorde sina under i öcknen. Men det lära vara med fula ställen som med fula Fruntimmer: de äro nyttiga för helsan. . . . . . . Af Baden märker jag ingen synnerlig verkan; men man bör vara nöjd om man ej kommer sämre från en sådan resa än man var förut. . . . . . . Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men deraf fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning. Men likafullt kan jag icke berömma mig af att må bättre än förr, utan snarare sämre. Den säkra verkan jag hittills erfarit af badningen är den att jag blifvit ren, utanpå nemligen. Dernäst bör jag äfven genom den ständiga borstningen i badkaret kunna undvika den förebråelse man stundom gjort mig att vara något "oborstad". Deremot känner jag mig matt, i stället för stärkt som förhoppningen var; men man hänvisar mig här, liksom i Theologien, till framtiden, den rätta välsignelsen kommer efteråt. . . . Kroppen blir som en svamp, och det är nästan omöjligt att akta sig för förkylning: för närvarande laborerar jag redan med den tredje på denna korta tid. Lägg nu till allt detta den omständighet att Warberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och saltvatten och skrifsand. . . . Badgästerna svarade i början rätt väl emot stället: en förtorkad ödemark inom dem, som utom: obehagliga Damer och obetydliga Karlar. . . . Nu är det mycket bättre sedan Gref Ugglas och Mathilda kommo. . . . I öfrigt är stackars Mathildas ansigte mycket förblommadt; men röst och växt och väsende äro ännu som förr. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 106,108-110; brev från Varberg den 11 juli 1826 till Helena Faxe, brev från Varberg den 16 juli 1826 till Anders Gustaf Ahlstrand samt brev från Varberg den 19 juli 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

Hit till Warberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra öfver att jag af baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag äfven på morgnarna salt pyrmonter och till öfverflöd rider jag äfven mellan vattnen. Badgäster äro här ännu få: men Gyllenkrook väntas och Grefve Ugglas med Fru. Den senares bekantskap har jag gjort i Stockholm och Frih(errinnan) känner henne förmodligen äfven. För närvarande äro quinnobänkarna illa besatta: en lam Fröken Trafvenfelt från Stockholm, en galen Fru Scott från Götheborg, och från samma ställe en Fru Lack som väl icke heter Lyte, men gerna kunde förtjena namnet; och några andra dylika. Mellan badgästerna är för öfrigt ingen communication, utom i saltsjöväg, och jag är rätt glad att jag slipper den vedermöda som Societeterna gjorde oss alla i Ramlösa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 102; brev från Warberg den 4 juli 1826 till Martina von Schwerin)

Till Jönköping hinner jag icke resa förr än längre fram på somaren. I Juli månad har man tillstyrkt mig att begagna Baden i Warberg: men jag vet ej hur jag gör. Fru (Amalia von) Helvig och (Johan Fredrik af) Lundblad vilja nödvändigt ha mig till Dobran: men det är dels för långt, dels är det inget salt i det tyska - vattnet. . . . . . . Doctorerna tillstyrka mig att i sommar begagna Warbergs saltbad, der jag också, om jag möjligtvis kan för Embetsgöromål, vill tillbringa Julii månad. . . . . . . Julii ämnar jag tillbringa i Warberg för att tvätta mig ren. . . . Bad är nerfstärkande och behöfvas således i allmänhet för Biskopar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 73,75,81; brev från Lund den 21 maj 1826 till Carl Gustaf von Brinkman, brev från Tufvan vid Växjö den 25 maj 1826 till Bernhard von Beskow samt brev från Tufvan vid Växjö den 29 maj 1826 till Vilhelm Faxe)

Baron Åkerhjelm har skrifvit mig till och erbjudit mig att jemte sin Fru dricka Porla i sommar. Äfven Excell. Wachtmeister har haft den godheten att invitera mig på Carsbadervatten af hans egen fabrik på Årup. (Frih(errinnan) ser alltså att jag ej saknar förnäma Läkare. Men det är ledsamt att jag ej kan emottaga deras välmenta anbud. Också är jag öfvertygad att för en så obotlig patient som mig ingen annan brunn hjelper än den gamla, nattliga "Lethe" hvars källor flyta djupare än både Porla och Carlsbad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 39; brev från Lund den 19 februari 1826 till Martina von Schwerin)

Att du skulle få ledsamt vid brunn kunde jag sagt dig förut; men deri lär just sjelfva kuren ligga. Då (menniskan) i allt fall är dömd att ha ledsamt, kan det vara likgiltigt om domen verkställs hemma eller borta. Det är icke allom gifvet att förena begge delarna, som jag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 272; brev från Lund den 25 juli 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

Min helsa är ingalunda god. Yrsel och lomhördhet plåga mig ännu alltjemnt. Jag dricker här (i Lund) ett slags brunn af Geilnauer- och Selzervatten: men Geijer ville ej höra talas om någon annan brunskur för sin räkning än den röda eller den gula, hvarför jag till en del måst afbryta mina vattenaktiga betraktelser. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 268-269; brev från Lund den 8 juli 1825 till Anders Gustaf Ahlstrand)

ca 1825 och tiden dessförinnan

Trakten (kring Lönsås i Bottnaryd) vimlade på 1820-talet af sjuklingar. Det förekom att folk sålde allt hvad de hade för att besöka (den hälsobringande) källan. Vatten hämtades långa vägar och på Växjö torg såldes Lönsåsvatten för 67 öre kannan. Sedan prof. Berzelius undersökt vattnet, afstannade besöken något men fortforo till 1877. (Jönköpings-Posten 1908-11-16 "Lönsås källa")

1801 omnämns att man vid Västerbrunns hälsokälla söder om Munksjön (i Jönköping) kunde erhålla kalla bad mot en avgift av 4 till 8 skilling per person och bad till baderskan. Mot slutet av 1830-talet bestod denna inrättning av ett badhus med två badrum, där bad när som helst sommartid kunde intagas mot förhandsbeställning. Vid mitten av seklet erbjöds också gyttjebad och västerbrunnsleran levererades även till stadens övriga badhus. Vissa av de bad som serverades var sannolikt tempererade, men några hygieniska motiv förelåg inte: det var vattnets medicinska krafter man åstundade, därtill ofta ordinerade och övervakade av ortens läkare. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 53)

För att vårda sin hälsa besökte (medicus Anders) Wåhlin (i Jönköping) under tre somrar, åren 1773-75, den av överste F. Silfverhelm arrenderade Medevi hälsobrunn (ägare var greve C.R. von Fersen) och han förestod under samma tid brunnen. Eftersom han återkom som brunnsintendent 1784-87 kan han ha varit den som initierade att ett nytt badhus blev uppfört 1784/85. Han fanns vid kemisten Torbern Bergmans dödsbädd när denne avled vid brunnen sommaren 1784. I sin poesibok berättar Wåhlin i 41 verser om Medevi och de förnämare gästerna - ett femtiotal, bland andra kemisten Jöns Jacob Berzelius - vid slutet av sommaren 1773. Medevi var hattarnas sommarvistelse, medan de kungavänliga mössorna sökte sig till Loka. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 8-9)

Brunnen (vid Solviks villa på Rosenlund i Jönköping) är placerad sydvåst om villan och består av ett brunnskar och en överdel av järnsmide. Den är huggen i skilda delar. Över brunnskaret finns en ställning för vevhjulet av järnsmide. Denna är utformad som en båge, krönt med en sköld och med en dekoration i smide. Skölden är nu (år 1975) stulen. Den var av mässing, och motivet bestod av ett vilande lejon med en stav i gapet. Bredvid lejonet låg ett äpple med ett kors. På dess övre del fanns en öppen krona, i vilken var instuckna två bladkvistar. Under denna fanns en stjärna. Det är icke klarlagt, vilken innebörd motivet skall ha haft. Sköldens baksida var ej dekorerad. Skölden omgavs av smidesdekorationer, vilka stilmässigt kan dateras till 1700-talets förra hälft. Troligen daterar sig hela brunnen från denna tid. Under skölden hänger själva vevhjulet. När brunnen var i funktion, togs vatten upp med ett ämbar, som fästes i en kedja eller ett rep, som drogs genom vevhjulet. På Solvik har brunnen endast varit en trädgårdsdekoration. (Bo E. Karlson "Solviks villaegendom på Rosenlund" s 76)

Omkring 1710 etablerades Lindahls hälsobrunn (vid Munksjön i Jönköping), senare känd under namnet Västerbrunn. (Medicus Anders) Wåhlin skulle själv 1763 bidraga till ännu en surbrunns inrättande, nämligen Mahredalen eller den så kallade Österbrunn. Han upptäckte även Nävelsjö hälsobrunn och blev dess förste intendent. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 8)

I december år 2003 gav jag ut en bok kallad Västgöta lagsagas gränser, vilken bland annat beskriver gränsmärkena mellan sjöarna Fegen och Vättern. Listan på dessa gränsmarkeringar tillkom omkring 1325 och ingår i den så kallade Vidhemsprästens anteckningar. . . . 26 Nizaer quild (Nissans källa) är lättolkat. Det vilar något mystiskt över denna källa. Nissan är omtalad i de isländska sagorna och rinner en bit från källan norrut innan den vänder söderut där riksväg 26 Nissastigen kommer ut på riksväg 40. Såväl Mo härad som Göta hovrätt (i Jönköping) har tre strömmar i sina sigill. Det syftar troligen på Nissan och de helt norrinnande Dumme å och Tidan, som rinner upp inte långt från varandra. Kanske har detta område i äldre tider betraktats som heligt, "vattnens moder", därför att norrinnande vatten ansågs ha särskilt renande och helande kraft. (L O Magnusson "Västgöta lagsagas gränser" s 107; BG Ask-kommentar: En fjärde ström som har sin källa i detta område är Lagan)

"Nationerna"

ca 2000 - ca 1900

En källa är något av en helig plats och förtjänar att vårdas och även användas. ... På en del gårdar finns det flera källor. Det beror på att källorna före kylskåpens tid också användes för att hålla mjölk, kött och andra livsmedel kalla under sommaren. I min mors födelsehem, den lilla gården Kotten i byn Hummeltan i södra Värmland, fanns tre källor. Den ena var en mycket förnämlig kallkälla som aldrig någonsin sinade, och som sköttes med minutiös noggrannhet. ... Den andra källan låg i en svacka på betesmarken. Den kallades "smörkällan" och användes enbart för kylning. Över öppningen låg flera käppar. Krukor och flaskor sänktes ner i vattnet och bands fast vid käpparna med ett lagom långt snöre. Vattenståndet var mycket stabilt även under heta somrar. Den tredje källan var egentligen bara ett stort hål som grävts i marken nära lagården. Den kallades "kokällan" och var till bara för att ge kreaturen vatten. Där samlades mest ytvatten och vattenståndet varierade med årstiden och hur mycket nederbörd som fallit den sista tiden. Den användes också för att spå vintervädret: "Det blir ingen ordentlig vinter med kyla och snö förrän kokällan är full." Det brukade alltid stämma. Källor kan man ha till mycket! (Jan Danielson "Bondeboken" s 210-211)

Jakobs brunn ligger bara 250 fot (= ca 75 m) från Sikem. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 169; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

Samariterna kallades (av judarna) för fänad och avskum; man förvägrade dem rätten att kallas ett folk. Namnet Sikem förvrängdes till ”Sykar”, som betydde superi. Ett ordspråk, som allmänt citerades, sade att en brödbit skänkt av en samarit var orenare än kött av svin. Det säger tillräckligt. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 39)

(annons) Götarps brunn öppen den 12 juni - 28 aug., belägen i det Småländska höglandet, 200 meter öfver hafvet, 6 1/2 km från Gnosjö station på Borås-Alvestabanan. Härlig natur med skog och sjö. Ren och hög barrluft. Billiga omkostnader. Begär prospekt. Kamrer J.A. Åhlén, Åsenhöga. (Jönköpings-Posten 1911-04-07 "Ren och hög barrluft vid Götarps brunn")

Svenska missionsförbundet står i särskild tacksamhetsskuld till Djursätra (hälsobrunn), emedan våra missionärer under många år här alltid fått fria bad och fri läkarevård, något som alltfort står dem öppet. (P. Waldenström "Bref från Djursätra"; brefvet daterat 1907-06-27; Jönköpings-Posten 1907-06-27)

Badanstalten (i Tranås) är öppen och i verksamhet hela året om, och resultaten af behandlingen lära vara mycket goda. Det tror jag ock. Vatten och luft äro härliga hälsomedel. ... Det är godt att man har sådana ställen som Djursätra, Skagersbrunn och Tranås. Men af alla dessa är endast Tranåsanstalten öppen hela året, de andra bara om sommaren. Må Gud välsigna dem alla. (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; Jönköpings-Posten 1906-08-20)

ca 1900 - ca 1820

Sichar el. Sychar, det urgamla Sichem, (låg) inom Ephraims stam i en utmärkt skön, ehuru smal bergsdäld emellan det torra och kala berget Ebal i norr och det fruktbara berget Gerisim i söder. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 155)

Överste Dodin får besök av läkaren, som först sätter skräck i honom med långa tillkrånglade fraser och sedan råder honom att genomgå en kurbehandling. Till att börja med vill inte översten lyssna på det örat, men läkaren skrämmer nästan livet ur honom och till slut ger han efter. De kommande dagarna släpar han fötterna efter sig under hostningar och stönanden, och det är knappt hustrun får en ledig stund över för att packa koffertarna. Han är inte bara uppskrämd utan även förbryllad: "Tänk att man kan vara sjuk utan att själv ha minsta aning om det!" I Bagnères tar paret Dodin in på det hotell som ligger närmast källorna. Det är en stor inrättning där kurgästerna fördelas som boskap i en ladugård. Paret Dodin betalar ett hutlöst pris för ett alldeles för litet rum, som nästan helt upptas av deras koffertar. Vid det gemensamma middagsbordet sitter gästerna så trångt att de knappt kan röra på armarna. Och det värsta är att man inte kan ta två steg i korridoren utan att möta utpumpade kurgäster som hasar sig fram som vålnader. Det är svårt att föreställa sig något tristare än detta hotell, som är både värdshus och sjukhus. Men paret Dodin finner sig i sin lott. Hälsan går före allt. Den första tiden för de en bedrövlig tillvaro. Översten tar kuren på fullaste allvar, han badar två gånger om dagen och sveper i sig flera glas mineralvatten före maten under livliga grimaser, eftersom han aldrig har kunnat tåla vatten. Därför är han på dåligt humör hela dagarna. Han kan aldrig koppla av, och eftersom behandlingen förbjuder honom att promenera mer än två kilometer sitter han mest vid fönstret på sitt rum och kastar ilskna blickar på badinrättningens tak, som breder ut sig framför honom. (Emile Zola "Parisare på sommarnöje" s 111-112; oktober 1877)

Mösseberg Vattenkur-Anstalt (i Falköping) . . . öppnas till allmänt begagnande den 1:sta Juli detta år. . . . Möblerade rum med sängkläder (utom linne) finnes för 1:sta klassens Kurgäster att tillgå . . . till priser från 4 till 6 rdr rmt i veckan. Dessa gäster äga äfwen tillgång till Societetssalongen (1:35 i veckan), hwarest finnes Piano och tidningar. För 2:dra och 3:dje klassens kurgäster finnes särskilda snygga logementer uppförda, med kök i hvarje våning, hvarest logis (utom sängkläder) erhålles för 70 öre till 2 rdr i veckan. . . . God och vällagad Mat kommer att serveras i tvenne stora och vackra matsalar . . . till pris som icke får öfwerstiga 1 rdr 75 öre för första bordet och 1 rdr (till) 1:25 för andra. . . . I Brunns-salongen komma dagliga morgon- och aftonböner, äfwensom Söndagligen fullständig Gudstjenst, att förrättas af en särskild härtill antagen Prestman. (Jönköpings-Posten 1867-04-24 "Mössebergs Vattenkur-Anstalt")

"(Denne ryske godsägare) var tydligen en av dessa ryska lättingar och parasiter, som brukade tillbringa sin lediga tid i utlandet, sommaren på en brunnsort, vintern i Château des Fleurs i Paris, där de under sin livstid kvarlämnade enorma penningsummor. Man kan väl anta att under livegenskapens tid av de avgifter som de livegna sammanlagt erlade till sina herrrar åtminstone en tredjedel hamnade i fickorna på innehavaren av Château des Fleurs", (läste Kolja ur tidningen). (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 329-330; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)

Jag har nyligen haft bref från Fru Hedvig. Hon berättar deri allehanda litterairt men af föga interesse. Dertill med bjuder hon mig rätt vänskapsfullt och enträget till sig till Wiesbaden, en brunn vid Coblenz i trakten af Rhen, der hon ämnar tillbringa sommarn, och föreslår mig att resa med Fru Silverstolpe, som jag vill påminna mig ha sett i Upsala, utan att likväl fästa någon uppmärksamhet vid henne. "Ich freue mich, säger hon, dass eine Frau Ihnen Ramlösa letzen Sommer angenehm machte. Es hängt nur von Ihnen ab zu versuchen ob es Deutschen Frauen auch gelingen mögte Ihnen die hiesige Rheingegend erträglich zu machen." De Tyska Fruarna i all ära: men det är en Svensk som skämt bort mig. Jag bör dock vara tacksam mot Fru H-s välmening, och roligt vore det visserligen att en gång få se de sköna Rhentrakterna: men dertill äro utsigterna svaga för närvarande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1853" s 360; brev från Lund den 8 juni 1823 till Marina von Schwerin)

En Brunspredikantsyssla vid Sabbatsberg har jag sett annoncerad ledig, men den är väl borttingad? Känner du något derom så låt mig veta. Gossen är oklanderlig till kunskaper och uppförande och har dessutom den yttre politur som är nödig för den så kallade stora verlden. Jag har oändliga förbindelser till hans far, dem jag dock ser mig ur stånd att godtgöra i fall ej mina vänner vilja understödja mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 342; brev från Lund den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Efter min brunnsdrickning, som kostade öfver 200 rdr Bco befinner jag mig som förut. Jag bör emellertid tacka Gud så länge min helsa ej är sämre. Lefver jag till nästa år, så hoppas jag med alla de mina att få göra en resa upp åt landet. Kan jag få permission, så ville jag för ett år etablera mig, t. ex. i Philipstad. Jag behöfver att dricka icke brunn, utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig full af den Skånska dimman. Jag behöfver dessutom ledighet för att iordningsställa mina rim, i fall de skola samlas, som väl ändå en gång måste ske. . . . . . . Du kan ha skäl att vara missnöjd med mig, i afseende på min långvariga tystnad, så mycket mera som jag har att tacka dig både för bref och den artiga presenten till mina flickor. Men till mitt urskuldande får jag anföra att jag bekom begge under min brunskur, då alla affärer, till och med correspondansen, måste hvila: och efter min hemkomst, för tre vickor sen, har jag nästan hvarje postdag varit ute på några små excursioner häromkring emedan det hör till dieten att skaffa sig så mycken rörelse man kan efter brunsdrickningen. Jag hade annars ämnat att i sommar resa till Wermland för att helsa på min gamla Mor: men dels var årstiden för sen, dels var cassan för svag. Ramlösa kostade mig omkring 200 rdr Bco, och hvad nytta jag deraf kan hafva är osäkert. Tills dato har jag icke märkt någon förändring, men tackar Gud så länge icke min helsa är sämre. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 278,280; brev från Lund den 24 augusti 1822 till Jacob Adlerbeth samt samma dag till Johan Fredrik af Lundblad)

Jag är nu, som du ser, bland de vattendrinkande (i Ramlösa), och kan icke säga att jag deraf befinner mig hvarken väl eller illa. "Vatten gör det visserligen icke" är en sanning hvarom jag länge varit öfvertygad, och som hvarje dag mer och mer bekräftar sig. Baden, hvaraf möjligtvis något skulle kunna vara att vänta, har jag ännu icke fått börja. I öfrigt är Ramlösa som du lätt kan föreställa dig, för mig i högsta grad tråkigt. Läsa får man icke och kan ej heller: och hvad våra Grefvar och Grefvinnor angår, hvarpå här är ingen brist, så interessera de mig föga. Dertillmed är här allting dyrt. Baron Platen, som äger stället och gerna vill vinna derpå liknar Invånarne i Mercurius, hvilkas år består endast af 2ne månader, ty de 10 andra månaderna ger Ramlösa intet: det är således efter en riktig calcul som han tar 6 ggr så mycket för allt, som det är värdt. Men 3 vickor, som ännu återstå af min brunstid, gå väl förbi, och jag har då uppfyllt allan rättfärdighet: men det kan jag lofva dig, att om jag lefver till nästa år, jag icke så lätt skall låta narra mig till någon brunsdrickning. . . . Fru Helvig, som öfversätter Frithiof(s saga), allt som den utkommer, och som jag tycker, rätt lyckligt, har erbjudit mig fri resa till Töplitz: men af vatten ha vi nog i Sverige och man behöfver icke resa så långt för den härligheten. . . . Om Du är snäll, som Du bör, så kunde ett (bref) från dig träffa mig i Ramlösa, der jag blir till månadens slut. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 271-274; brev från Ramlösa den 7 juli 1822 till Carl Peter Hagberg)

Tack, Hedersbror, för ditt bref, jemte det bifogade Receptet af (Christopher) Carlander. Jag har nyttjat några gånger af det föreskrifna pulvret, men det laxerade mig så starkt att jag nödgades afstå dermed. Jag har också icke, sedan jag sist skref dig till haft någon betydlig känning af sjukdomen, och börjar hoppas att den väl torde gå bort. Ramlösa skall jag emedlertid dricka i sommar; men hvad resor angår, så måste de inställas af brist på skjutspengar. Jag trafvar emedlertid så godt jag kan på våra smutsiga gator, men har dock ännu icke kommit så långt i dagdrrifvareKonsten som Cederschöld, som liknar de gamle deruti att hela hans lif är offenteligt, och förflyter på torget och gatorna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 233-234; brev från Lund den 11 april 1822 till Carl Peter Hagberg)

Min helsa är Gudilof nu temmeligen. Jag måste i sommar dricka brunn, och torde äfven resa sedermera, som dock måste uraktlåtas af brist på Skjutspengar. Jag har mycket funderat på att begära permission för ett år och emedlertid sätta mig ner med de mina i Wermland, hvilket jag tror vore bättre än alla brunskurer: men ett sådant förslag möter många svårigheter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 233; brev från Lund den 7 april 1822 till Jacob Adlerbeth)

Till sommarn lär jag bli nödsakad att dricka brunn, ehuru det är både dyrt och ledsamt att vara i Ramlösa. . . . . . . Jag har ännu allt som oftast känningar af min förra sjukdom. Doctorerna säga väl att det endast är Rheumatisme: så mycket sämre för dem som ej kunna afhjelpa en så vanlig åkomma. De tala om att Ramlösa skall hjelpa mig: men jag har Ramlösa för intet annat förtroende än det som ja grundar derpå att hon är - opromoverad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 229,230; brev från Lund den 7 mars 1822 till Carl Gustaf von Brinkman samt den 17 mars 1822 till Martina von Schwerin)

ca 1820 - ca 1800

(Johan Olof) Wallin dricker nu Sätra brunn strax här bredvid. . . . . . . Jag tänker Billows komma ner (till Lund), kanske äfwen (Frans Michael) Franzéns till Ramlösa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 105,127; brev från Sala Grufva den 12 juli 1819 till Carl Adolph Agardh samt brev från Lund i april 1820 till Johan Fredrik af Lundblad)

Dröj icke för länge (med att komma hit till Lund), utan kom så att vi kunna få se Ramlösas herrlighet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 56; brev från Lund den 21 juni 1818 till Gustaf Billow)

Jag har Gudskelof nu på en tid haft ovanligt god helsa, hvilket jag tillskriver Pyrmontervattnet; ty Dieten har ej varit att skryta med. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 315; brev från Lund den 22 september 1816 till Johan Fredrik af Lundblad)

Resan (hit till Lund) gick långsamt, och krasslig var jag alltjemt. Det blir väl ej bättre än att jag i sommar får dricka vatten, ehuru stark Hydrofobie jag alltid haft. . . . . . . Från Stockholm vet jag ingen ting nytt, utom det att Engelhart nu äfven predikat för Prinsessan och dessutom också på Sabbatsbergs Brun, troligtvis för att ännu mera försvåra Brunsdieten. . . . . . . Härifrån ingen ting nytt af betydenhet. Vi tröska på den gamla Slendrian; men till de hedersamma undantagen hör att jag dricker Pyrmontervatten och håller diet. Så långt trodde jag väl aldrig att det skulle komma med mig. . . . . . . Sedan jag i medlet af Junii kom hem från Stockholm har jag . . . druckit Pyrmontervatten och hållit diet för min dåliga maga, som deraf likväl ej blifvit synnerligen bättre. . . . I Skåne är här nu för tiden ganska lysande. Prins Oscar är redan i Ramlösa och Kronprinsen väntas om åtta dagar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 302,304,305,309; brev från Lund den 9 och 20 juni 1816 till Gustaf Billow, den 4 juli 1816 till Carl Peter Hagberg samt den 26 juli 1816 till Nils Lidén)

Jag mår bra - dricker ganska ordentligt och håller god diet, hvarpå jag tar Majorn till vittne. Vattnet tycker jag är förträffligt. Jag dricker som de andra 8 glas. I går badade jag, hvilket smakade så bra, att jag ofta tänker göra om det. I morgon gå vi från (Skoga) brunn till Uddeholm, dit vi är budna till middag. (Erik Gustaf Geijer "Brev midsommarafton 1814 till fästmön Anna-Lisa" s 128-129; kommentar: Brunnsorten Skoga låg inte långt från Uddeholm. Man lade mera an på invärtes behandling genom vattendrickning och diet än på vattnets utvärtes användning. De s.k. kallvattenkurerna kom först senare. - Gästerna vid Skoga var strängt hållna, eftersom de på själva midsommaraftonen måste gå tidigt till sängs. Detta stämde med redan av Linné gjorda rekommendationer. I en under hans presidium år 1761 försvarad avhandling om levnadsordningen vid en surbrunn heter det: "Sedan födan digererats och genom chylusvägarna införts i blodmassan samt derefter ytterligare preparerats genom kroppsrörelsen, förvandlar sömnen den till kroppens tjänst." Därför borde de som anlitat surbrunnen gå till vila kl. 9 på kvällen och stiga upp kl. 4 om morgonen, "så att de efter en knapp timmes tid äro färdiga att dricka vattnet". Man borde också föra noggrann diet och undvika "affekter". - Vattnet ansågs i högsta grad verka renande på blodet samt mildra "det skarpa i vätskorna". Här går igen något av den humoralpatologiska uppfattning som alltsedan antiken i efterhand olika dräkt behärskat läkarnas tänkande ända inemot sekelskiftet 1900.)

Det säges, att i år blir mycket brunnsgäster vid Gillberga brunn. Hindrich kunde väl behöfva att dricka den. Jag träffade honom igår. Han har nu hopp om att få resa ner. Hade det blifvit honom nekat, hade jag på eget bevåg gått till guvernören och föreställt honom hur nödvändigt det är att låta gossen en liten tid andas frisk luft på landet. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1813-05-27 till fästmön Anna-Lisa" s 102-103; kommentar: Gillberga "surbrunn" låg helt nära Odenstad, båda i Gillberga socken. Henrik Lilljebjörn, då kadett på Karlberg, kom antagligen dit. I varje fall har han senare berättat att brunnen upptäckts på 1700-talet av hans och Anna-Lisas farfar, som där i förening med en läkare Daniel Rudberg anlade en "hälsoanstalt". De var inte ensamma härom. Linné har skrivit att efter Urban Hjärnes försök på området "var ingen som ej ville bli uppfinnare av någon brunn. Alla medici i Sverige, både unga och gamla, blevo liksom kärlekssjuka av lystnad att upptaga sådana hälsovatten." Vid 1700-talets mitt fanns det i riket - det hade med Finland större omfattning än nu - ca 300 mer eller mindre erkända brunnar. Ännu i Henrik Lilljebjörns ungdom var i Gillberga salong upphängda en mängd kryckor, "såsom rörande minnen av tacksamma patienter" som botats av det underbara vattnet. - Geijer skulle själv - såsom senare omtalas - gå igenom en brunnskur vid Skoga i Värmland.)

Anna som fått recidiv är ännu sängliggande. . . . Doctorerna råda till brunskur. Min tanka är att vatten aldrig hjelper; men skall det så wara, så får man väl försöka. (Esaias Tegnér "Esias Tegnérs brev I 1793-1817" s 200; brev från Lund den 23 maj 1811)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Låt, stolta ocean, din källas strida flod Sig av sin' vågors ras och yra ej förhäva! Ställ in din fria flykt, ditt fräcka övermod. Som lärt med starka fall de stilla älvar kväva. Här rinner en kristall i sakta sus och dån, Som ej av något guld ell' dyra pärlor kväller; Men dock i rikedom dig skiljes vida från, Ty idel hälsa ur dess dolda djup uppväller. Flyt ädla källa fram: flyt med dubbelt mått: Håll ej din ymnnighet, ditt rika lån tillbaka; Utvidga överallt ett tusenhanda gott: Låt i din sötma oss Guds godhets sötma smaka. Ack, måtte sig ditt lov, som oceanens lopp, I världen vitt och brett till tusen grenar dela: Dig söke folk och män från fjärran länder opp, Och ingen sot må ges, den du ej hinner hela! (Jacob Frese "Över Fläckebo surbrunns vatten" s 20; 1720-talet?)

Källbesök kunde (kyrkan) ej göra slut på, men källorna blevo S:t Olofskällor, Mariakällor o.s.v. eller mera allmänt korskällor efter det kors, som man nu (under 1600-talet) uppsatte i närheten av källan. Utanför Uppsala låg en dylik källa (förmodligen offerkällan vid Sala backe), och om den skriver den franske resenären (Jaques Louis de Bourgrenet) De la Tocnay 1802 (i översättning): "En fjärdedels mil från Uppsala finnes en åt Treenigheten helgad källa, till vilken bönderna samlas i skaror i juni månad. Bönderna gå då runt omkring källan, dricka ur den och bedja böner. De kasta sig emellertid varken på knä eller gå barfota, så som jag har sett på Island." (Gunnar Granberg "Kyrkan och folktron" s 122)

En folklig dyrkan av varjehanda naturväsen fortsatte medeltiden igenom. Det gäller särskilt källkulten, där kyrkan efterhand gjorde försök att förena den med kristendomen. I en del fall hävdades att källorna varit dopkällor när missionärerna kristnat bygden, i andra att de haft anknytning till något helgon. Till de förra hör de talrika Sigfridskällorna runt om i Småland, till de senare källor i Nässjö och Uppgränna, där särskilda helgonkapell blev uppförda. Märkligast av alla småländska offerkällor är dock de s.k. Barnabrunnarna i Ödetofta i Tolgs socken. Ända fram till 1800-talets mitt har de varit föremål för en intensiv kult. Den var koncentrerad till midsommar, då källornas kraft ansågs kulminera. Sjuka barn och sjuka kroppsdelar doppades i vattnet, mynt och andra värdeföremål offrades i källorna. I början av 1900-talet, när folktron hade mist sitt grepp över människorna, upptogs nästan 6.000 mynt och en mängd föremål från deras botten. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 38-40)

Det mest kända exemplet på källkult från Småland kommer från ... Barnabrunnarna vid Ödetofta i Tolgs socken. De äldsta uppgifterna om barnabrunnarna är från 1600-talet, men fynd av medeltida mynt i källorna indikerar att seden går tillbaka till katolsk tid. Källorna var ursprungligen tre till antalet men redan i slutet av 1600-talet anges två som nästan igenvuxna. Traditionen berättar att människor från hela södra Sverige och Gotland kom till barnabrunnarna med sina sjuka barn vid midsommartid. Barnen doppades i den ena källan, gavs sedan vatten att dricka från den andra och sedan tvättades kläderna i den tredje. Kläderna hängdes på tork i de omgivande träden. Om barnet försågs med nya kläder efter badet lämnades något eller några plagg kvar på platsen som offer. Besökaren skulle dessutom offra mynt eller andra värdeföremål i källorna. Efter denna ritual "genom Guds nåd bekommer barnen merendels sin hälsa åter". ... En kvinna berättar att hon så sent som på 1870-talet följt med en äldre kvinna till källorna för att doppa en sjuk pojke. Trots kyrkans kamp kom källkulten att överleva under många hundra år. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 61)

På många ställen i vårt land finnas gamla offerkällor, som ansågos och kanske ännu (år 1939) anses äga förmåga att bota olika krämpor. Till dem vallfärdade man vissa nätter, såsom trefaldighetsnatten samt vid nytändning och framför allt natten före det helgons dag, efter vilken källan bar sitt namn. ... Under särskilda ceremonier drack man ur källan eller badade den sjuka kroppsdelen i det hälsobringande vattnet och offrade i källan mynt eller andra metallföremål. Efter reformationen förkastade och motaretade prästerskapet källkulten såsom hedendom eller, vad värre var påviskt kätteri, och detta med sådan framgång, att menige man smög sig dit, ungefär som våra dagars societetsdamer till spågummor. Läkarne insågo emellertid, att brunnsvattnet ägde hälsobringande egenskaper, och på 1600-talet var det mycket vanligt, att förmögna personer reste utomlands för att vid brunnar på kontinenten - Aachen, Spaa, Schwalbach etc. - söka återvinna sin hälsa, som förstörts av dryckjom, frosseri, fältlivets mödor eller helt enkelt de kalla bostäderna. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 361-362)

(Bildtext) Uggleviks källa, belägen på Djurgården i Stockholm, var en så kallad trefaldighetskälla, där folk (under medeltiden) samlades på trefaldighetsaftonen (första lördagen efter pingst). Besöken kunde utvecklas till "ett bullersamt folknöje". I andra delar av Sverige besöktes källor på midsommarafton. Den folkliga källkulten som då utövades sedan lång tid tillbaka bekämpades av prästerna som vidskepelse. Källorna kunde också bli hälsobrunnar och därmed träda i nyttans tjänst. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 132)

Egna kommentarer och funderingar:

Namnet Sykar kan möjligen betyda "berusning". Denna plats är okänd i ifrågavarande område i Samarien. Kanske har vi i namnet Sykar en kombination av den första stavelsen i det grekiska Sykem (= Sikem) och den sista stavelsen i det nutida Askar, som ligger nära Sikem. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 3:22-24.

Det grekiska ordet för “granne” är “plêsios”. Vi skulle kunna säga att Sykar är en granne/nästa till Jakobs/Josefs lilla område. Jfr den barmhärtige samarien (Luk 10:36-37).

Jakobs(Israels)/Josefs anknytning till Samarien - och inte till judarna i Judeen - inses än mer, om vi påminner oss att staden Samaria var det norra kungariket Israels huvudstad från 882 f Kr till Israels förstörelse 722 f Kr. Angående Efraims upprättelse (Sikem låg inom Efraims stams område), se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:53-54.

Targumerna säger att brunnen i Beer grävdes av Abraham, Isak och Jakob.

Jakobs brunn i Samarien är en förebild (typ) till Jesu källa med levande, andligt vatten (Joh 4:10). Och Josef, som i Johannes evangelium ibland är en förebild (typ) till aposteln Johannes, har en nära anknytning till denna plats.

Grekiska ord:

Iakôb (Jakob) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 4:12(BA); Matt 1:16; Joh 4:5-6; Apg 7:14 – Judit 8:26; 1 Mack 1:28; 3:7,45; 5:2; 2 Mack 1:2; Syr 23:12; 24:8,23; 36:10(13); 44:23; 45:5,17; 46:14; 47:22; 48:10; 49:10; Baruk 2:34; 3:37; 4:2; Manasses bön v 1,8. Matt 1:2,15; 8:11; 22:32; Mark 12:26; Luk 1:33; 3:34; 13:28; 20:37; Joh 4:12; Apg 3:13; 7:8,12,15,32,46; Rom 9:13; 11:26; Hebr 11:9,20-21.

pêgê (källa) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 5:29; Joh 4:6 – Ester 1:1i(A9); 10:3c(F3); Judit 6:11; 7:3,7,12,17; 12:7; Salomos Vishet 11:6; Syr 21:13; Baruk 3:12; De tre männens lovsång v 55; Joh 4:14; Jak 3:11; 2 Petr 2:17; Upp 7:17; 8:10; 14:7; 16:4; 21:6.

plêsios (granne) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:36; Joh 4:5 – Ester 9:19; Tobit 2:8; Judit 3:9; 7:18; 2 Mack 6:11; Syr 5:12; 6:17; 9:14; 10:6; 16:28; 17:14; 18:13; 19:14,17; 22:23; 25:1,18; 27:18; 28:2,7; 29:1-2,14,20; 31:15,31; 34:22(26); Jeremias brev v 43; Susanna v 61(Theod); Matt 5:43; 19:19; 22:39; Mark 12:31,33; Luk 10:27,29; Apg 7:27; Rom 13:9-10; 15:2; Gal 5:14; Ef 4:25; Jak 2:8; 4:12.

Sychar (Sykar) Joh 4:5. Jfr Sychem (Sikem) i 1 Mos 33:19; 48:22; Josua 24:31 och Apg 7:16.

chôrion (litet område) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:36; Joh 4:5 – 2 Mack 11:5; 12:21; Mark 14:32; Apg 1:18-19; 4:34; 5:3,8; 28:7.

Ytterligare studier:

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

George Ernest Wright "The Samaritans at Shechem"; Harvard Theological Review 55 (1962): 357-368.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-08; 2010-10-15; 2013-10-25; avslutande version 2017-11-16; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:6b-7 Så Jesus, som har (och har haft) besvär, ‘ut ur’/’till följd av’ resvägen, satt ‘på det här sättet’/så (hela tiden) stilla på källan. Det var (hela tiden) som en sjätte stund/timme. En viss (א,* א) kvinna ’ut ur’/från Samarien kommer (för) att ösa upp vatten. Jesus säger till henne: ”Ge Mig att dricka.”

Ord för ord: 4:6b (16 ord i den grekiska texten) '-en så Jesus'/'så Jesus' havande-(och-havande-haft)-besvär 'ut-ur'/'till följd av' '-en resväg'/resvägen satt-(hela-tiden)-stilla på-det-här-sättet på '-n källa'/källan. (en)-stund var-(hela-tiden) som (en)-sjätte. 4:7 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) kommer (en)-viss kvinna ut-ur '-en Samaria'/Samarien (att)-ösa-upp vatten. säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: ge mig (att)-dricka.

1883: Emedan nu Jesus var trött af vandringen, satte han sig så ned vid brunnen. Det var vid sjette timmen. Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. Jesus sade till henne: Gif mig att dricka.

1541(1703): och efter det Jesus war trötter af wägen, satte han sig så ned wid brunnen; och det war wid sjette timman. Då kom en qwinna af Samarien, till att hemta vatten. Sade Jesus till henne: Gif mig dricka;

LT 1974: När han vid tolvtiden på dagen (närmade sig Sykars samhälle, kom han till Jakobs brunn, som ligger på den mark, som Jakob gav sin son Josef). Jesus var ansträngd av sin långa vandring i den varma solen och satte sig trött vid brunnen. Efter en stund kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten, och Jesus bad henne att få något att dricka.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till sin pojke/slav:) "Du skall gå in i ’min jord’/’mitt land’, där jag blev/föddes, och in i min stam, och du skall ta en kvinna åt min son Isak därifrån." ... (Slaven) förde kamelerna till vila utanför staden till sidan av vattenbrunnen. ... Rebecka gick ut ... och hade vattenkrukan uppå sina skuldror. ... Då hon hade stigit ned emot källan, uppfyllde/fyllde hon vattenkrukan och steg upp. Pojken/slaven sprang emot (henne) ’in i’/till ett möte tillsammans med henne och talade: "Låt mig dricka små-/lite vatten ut ur din vattenkruka." (1 Mos 24:4,11a,15b,16b-17, Grekiska GT)

Jakob gick in i uppstickandes/Österns jord/land. ... Och han skådar, och skåda, en brunn i/på slätten, men/och där var (hela tiden) tre små fårhjordar som var förda till vila uppå den. ... Jakob talade (till herdarna): "Det är ännu mycket/full dag." ... Då han ännu samtalade (med) dem ’kom ... och/också (hela tiden)’/’höll och/också ... på att komma’ Rakel, Labans dotter, i sällskap med sin faders får. (1 Mos 29:1b-2a,7a,9a, Grekiska GT)

Då Mose hade kommit in i Midjans jord/land, satte han sig ner uppå brunnen. Men åt Midjans präst var/fanns (hela tiden) sju döttrar till att vara herdar år deras fars får ... . Då de hade blivit/kommit till sidan av (brunnen), öste de (’hela tiden’/’gång på gång’) upp (vatten). (2 Mos 2:15b-16a, Grekiska GT)

(… Israel sade till Mose:) “Ge oss vatten, för att vi må dricka.” ... (Herren sade till Mose:) ”Jag står (och har stått) före dig där uppå klippan.” (2 Mos 17:2a,6a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) skall dricka ut ur en ström i/vid vägen. På grund av det här skall Han höja (Sitt) huvud.” (Ps 110:7, Grekiska GT)

(Israels söner) hade (hela tiden) inte vatten (nog) att dricka … eftersom de/man (hela tiden) gav dem att dricka i ett mått. (Judit 7:21b, jfr också Judit 7:22)

(Salomo sade till Herren:) “Skicka ut (visheten) ut ur heliga himlar och sänd henne från Din härlighetsglans' tron, för att då hon är tillsammans (med mig) vid sidan av mig, hon må ha besvär, och jag må få kunskap om vad som är välbehagligt vid sidan av Dig.” (Salomos Vishet 9:10)

(Salomo sade till Herren:) “Ditt folk måtte/skulle faktiskt prövas (under) en otrolig resväg.” (Salomos Vishet 19:5a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till folkskarorna:) "’Enligt dag’/’dag för dag’ satt Jag (’hela tiden’/’gång på gång’) stilla i helgedomen och lärde/undervisade ..." (Matt 26:55b)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må ge er en bägare vatten att dricka i Mitt (א*) namn, eftersom ni är av Kristus, amen säger Jag er att/: 'Han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.'” (Mark 9:41)

Fariseerna och * (א,*א) de skriftlärda knotade (hela tiden) i riktning mot (Jesu) lärjungar och sade: "På grund av vad äter och dricker ni i sällskap med tulluppbördsmännen och missare (av Guds mål)?" (Luk 5:30)

En viss samarit, som gick på vägen, kom enligt/nedåt (den halvdöda människan). Och då han hade skådat (människan), veknade han i sina inre ädla delar. (Luk 10:33)

Då han hade tagit näring/mat var (Saulus) stabil/stark i (sig). (Apg 9:19a)

Då de (P74, א,* א, A; de = Cornelius’ män) gick ’sin väg’/’på vägen’ och närmade sig staden, steg Petrus upp emot/på byggnaden runt omkring en sjätte stund/timme (för) att bedja. (Apg 10:9b)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Eftersom judarna ofta liknade Lagen vid en brunn eller källa, kunde de se en överförd mening i "hämta upp", nämligen "förvärva kunskap, lära sig". (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 129)

(Jag) for på smalspårig bana till Håkantorp, der jag fick vänta 2 timmar på en bondstation och erhöll lus; fortsatte till Lidköping åkte skjuts Kinnekulle, der hotellet var stängdt; gick fots från Råbäck till Jössäter rätt öfver Kullen med tom mage. Åkte pinnkärra på bräda till en gästgifvargård der jag åt; och låg på tre stolar i fyra timmar tills tåget gick till Skara. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 114; brev 24 okt 1890 till Fredrik Vult von Steijern)

Alltsedan mitt första besök i Ems för tre år sedan (år 1873) har en sak intresserat mig. De två mest utnyttjade källorna i Ems är Krähnchen och Kesselbrunnen. Över källorna har man byggt ett hus, och de avskiljs från besökarna genom en balustrad. Bakom balustraden står några flickor, tre vid varje brunn - vänliga, unga och prydligt klädda. Man räcker dem sitt glas och de fyller genast på. Under de två timmar morgonkuren pågår kommer tusentals patienter till dessa balustrader; varje patient tömmer flera glas - två, tre, fyra - allt enligt ordination; samma sak under kvällskuren. Var och en av de tre flickorna hanterar alltså under dessa två timmar kolossalt många glas. Och det sker inte bara i största ordning, lugnt och metodiskt, utan hets och utan väntetider - det mest häpnadsväckande är att flickorna tycks ha ett nästan övernaturligt minne. En enda gång, omedelbart efter ankomsten, säger man till dem: "Det här är mitt glas, jag behöver så och så mycket Krähnchen och så och så mycket mjölk" - och sedan gör hon aldrig minsta fel under hela den månad kuren varar. Dessutom känner hon igen en till utseendet och urskiljer en i mängden. Alla står tätt tillsammans, på flera led, och räcker fram sina glas; flickan tar emot fem, sex glas, fyller på alla samtidigt på ungefär en kvarts minut, och utan att spilla och slå sönder ger hon var och en rätt glas. Hon räcker själv fram glaset och vet exakt vilket glas som tillhör vem, hon minns hur mycket vatten och hur mycket mjölk var och en skall ha och hur många glas man har ordinerats. Misstag inträffar aldrig. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 119; juli-augusti 1876; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)

Inom tre dagar hade de alla installerat sig i sin nya bostad (i Bath), varefter mr Pickwick med största iver började dricka brunn. Han gjorde det systematiskt. Han drack ett glas före frukost och promenerade sedan uppför en kulle. Efter frukost drack han ännu ett glas och promenerade nerför en kulle, och efter varje glas förklarade mr Pickwick högtidligt och med eftertryck att han kände sig mycket bättre, till stor förtjusning för hans goda vänner som inte hade märkt att det var något fel med honom tidigare heller. Stora brunnssalongen är ett rymligt rum, prytt med korintiska kolonner, en musikläktare och ett golvur, en staty av Nash och en inskription med förgyllda bokstäver som alla brunnsgäster bör uppmärksamma, ty den innehåller en vädjan till dem om bidrag till något välgörande ändamål som förtjänar stöd. Dessutom finns där en stor disk med en marmorskål, varur brunnsgästerna öser vatten, och ett antal gulaktiga dricksglas att dricka det ur, och det är en mycket uppbygglig och angenäm syn att skåda med vilket allvar och med vilken ståndaktighet de sväljer det. Det finns bad nära till hands, vari en del av gästerna lögar sig, och en musikkår spelar efteråt för att lyckönska de övriga till att de gjorde det. Det finns en annan brunnssalong också, dit ofärdiga damer och herrar forslas i en sådan häpnadsväckande blandning av rullstolar och lätta vagnar att varje oförvägen person som går in där med normalt antal tår löper risk att komma ut utan dem. Det finns även en tredje salong, dit de mer stillsamma gästerna går, ty det är mindre stoj och oväsen där än i de två andra. Folk promenerar omkring med kryckor och utan kryckor, med käpp och utan, och det pratas och skrattas och skvallras. Varje morgon möttes de regelbundna brunnsdrickarna, bland dem mr Pickwick, i brunnssalongen, drack sitt glas brunnsvatten och tog sin hälsobringande promenad. Under eftermiddagens spatsertur i salongen träffades de alla, lord Mutanhed och välborne mr Crushton, änkenåden lady Snuphanuph, överstinnan Wugsby och alla de andra storheterna plus morgonens brunnsdrickare. Därefter gick man ut eller åkte iväg eller rullades i rullstol eller bars i bärstol, och så träffades man igen. Därefter drog sig herrarna tillbaka till läsrunmmen och träffade där spridda delar av sällskapet. Därefter gick var och en till sitt. Om det var en teaterföreställning på kvällen, träffades man kanske på teatern. Om det var danskväll, träffades man kanske i salongerna, och om det inte var någotdera, träffades man dagen därpå. Allt gick med andra ord sin jämna gång i all gemytlighet, även om det kanske var en aning enformigt i längden. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 123-124; sista åren av 1820-talet)

Jag vet ej om det är gäckande andar som svävar kring denna nejd eller om det är mitt hjärtas varma himmelska syner som gör allt omkring mig sÅ paradisiskt. Där finns strax intill samhället en brunn, en brunn som trollbundit mig som den trollband Meluisene och hennes systrar. - Du gÅr utför en liten sluttning och ser framför dig ett valv varunder ungefär tjugo trappsteg leder ned till det klaraste källvatten som sipprar fram ur marmorklippan. Den lilla muren som bildar infattningen, de höga träden som skuggar platsen, den svala luften pÅ stället - allt detta har över sig nÅgot sÅ tilldragande och pÅ samma gÅng dystert. Det gÅr ej en dag utan att jag tillbringar en stund där. DÅ kommer stadens döttrar för att hämta vatten, en den enklaste men nödvändigaste syssla, som fordom själva kungadöttrarna förrättade. Medan jag sitter där, framstÅr den patriarkaliska idén sÅ levande för mig, hur fäderna fordom gjorde bekantskap vid brunnen och friade, och hur välvilliga andar svävade över brunnar och källsprÅng. Den som ej kan känna och meduppleva detta, han mÅtte aldrig efter en tung sommardagsvandring ha vederkvickt sig vid en sval källas rand. (Johann Wolfgang von Goethe "Den unge Werthers lidanden" s 7-8; boken skriven vÅren 1774, hänvisning till dagboksanteckning den 12 maj 1771)

(Jakob) gjorde allting för den yngre (systerns) skull, hon som hade de vackra ögonen, Rakel, som förebildade kyrkan, för vilken Kristus tåligt höll ut. (Irenaeus, The Ante-Nicene Father Vol I, s 493; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "En av väckelsens viktigaste förutsättningar är kroppslig trötthet. Nära nog inga väckelsemöten hålls under dagtid. Det är på kvällarna när människorna kommer från arbetet utomhus och i ladugårdarna de är som mest mottagliga. ... I grunden är ... den samlade upplevelsen ingen, jagets befrielse är allt." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,136-137)

Besök Hotell Ådalen! Ådalsvägen 28. Huskvarna. Telefon 410. Propra rum! God, vällagad mat! Moderata priser. Emottager abonnenter för längre och kortare tid. Beställningar för större och mindre festligheter emottagas. OBS! Lämplig anhalt för turister och resande. (Smålands Folkblad 1930-01-03 "Lämplig anhalt för turister och resande")

Om vi (i Hovslätt) inte går mer än bortåt 50 år tillbaka i tiden - t ex till 1920-talet - finner vi att det dagliga livet i många stycken var annorlunda än i dag. ... Före vattenledningens tid fanns det en brunn med en pump på så gott som varje gård, och vattnet måste bäras in till köket i stora kopparhinkar. (Stina Hagstrand "Om seder och bruk för längesen" s 55)

Norrahammars villasamhälle har i dagarna fått sin vattenledning färdig. Källan är belägen i Flahultsbacken, och ledningen är 1,400 meter lång. Vatten har inletts i alla brukets och de flesta privata hus samt i järnvägsstationen. Kloakledningar ha också anlagts, en del till ån och en del till den s.k. Flahultsbäcken. Anläggningskostnaderna belöpa sig till nära 8,000 kronor, som skall amorteras på 25 år. (Jönköpings-Posten 1910-12-12 "Vattenledning färdig i Norrahammars villasamhälle")

Det har länge varit af stort behof för (Norrahammars) samhälle i dess helhet att få vattenledning, förut hafva enskilda husägare och Egnahemsföreningen ägt sådan, nu har frågan funnit sin lösning på så sätt, att det i måndags kväll bildades en vattenledningsförening utan personlig ansvarighet. ... Det område, som först får del af vattenledningen, blir villaområdet från brukskontoret till skolhusen. Bruket har välvilligt upplåtit kostnadsfri mark för all framtid på höjden öster om bruket på Flahults område, där riklig vattentillgång finnes. Dessutom utlånar bruket nödigt kapital till föreningen. Vattenafgiften kommer att beräknas efter bostadslägenheternas storlek. Arbetet kommer att påbörjas omedelbart och beräknas kosta cirka 7,000 kr. (Jönköpings-Posten 1910-07-13 "Vattenledningsförening bildad i Norrahammar")

Källor och brunnar sina i höst ut med en snabbhet, som bådar verkliga svårigheter till vintern, därest ej ymnig nederbörd snart inträffar. Även de små skvaltkvarna och andra vattenverk med begränsad vattentillgång börja lida känning af den ringa nederbörden. (Jönköpings-Posten 1908-10-22 "Sinande källor och brunnar")

Vattenfrågan har i det allt mer utvidgade stationssamhället (Smålands Taberg) en längre tid varit en brännande fråga. Stora summor har nedlagts vid gräfningar af flera djupa brunnar men utan resultat. I dagarne har på initiativ af disponent O. Lindholm därstädes inköpts ett väster om samhället mycket högt beläget jordområde med flera vattenrika källor, hvarifrån godt drickesvatten kommer att ledas genom järnrör. Då dessa äro nu beställda och plan för vattenledningen uppgjord, dröjer det ej länge, förrän den kinkiga vattenfrågan blifvit löst på ett mycket tilltalande sätt. Kostnadsförslaget är beräknadt till 4,000 kr. (Jönköpings-Posten 1905-09-28 "Vattenledning vid Smålands Taberg")

ca 1900 - ca 1850

Som synes hade pojkarna (på Rörets gård i Hovslätt i slutet av 1800-talet) många roliga och vådliga lekar att förströ sig med, men det kom också på deras lott att hämta vatten till hushållet i Tabergsån, som var den enda vattentillgången vid den här tiden. Stigen ner till ån var brant och på vintern kunde den bli mycket hal. Det vanliga sättet var att sätta sig på mollskinnsbyxorna och åka ner. När man gick upp fick man klänga sig fast i albuskarna och med all möda försöka komma upp. Ibland misslyckades det och vattnet tippade på stigen, som då blev ännu halare. När det skulle vara särskilt gott kaffevatten hämtades det i Kallbäcken. Där var det fint vatten. (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 31)

Gästgivaregården i Stigamo var dagens slutmål. Där skulle vi få några timmars vila, innan vi på nytt spände (enbetsoxen) Ludde för åkdonet, och styrde kosan mot det lilla torpet långt där borta i skogarna. Vi kom till gästgivaregården sent på kvällen. Den verkade fullbelagd. Sängar var det inte tal om. Så'n komfort var det ingen som räknade med. Fick man tak över huv'et var det bra, och kunde man så på golvet hitta en ledig plats att häva sig på bland helt främmande karlar, var man fullt belåten. Luften var inte helt frisk. Lukten och doften av blöta kläder, fotsvett och utdunstningar från alla långtifrån söndagsklädda forkarlar, slog emot en, när man kom in i storstugan.Tröttheten tog dock snart överhand och i sömnen gled man snart bort från lukt och dagens mödor. ... Det hände mycket vid Stigamo gästgivargård, som låg intill den stora landsvägen, då som nu tidens stora pulsåder med resenärer och vägfarande av alla slag. ... Trots trängseln på golvet ... fick vi dock några timmars sömn hos den hygglige gästgivarn i Stigamo, som inte tog något betalt för nattlägret, låt vara att "bädden" var hård. Det var tider det, menade Kalle med all rätt. (Martin Ader "Så var det 1888" s 98-99)

En vägfarande hade (på Stigamo gästgivaregård) rätt till fritt logi för sig själv och sin häst över natten, såvida han låg på golvet i storstugan. Där fick man komma och gå som man ville. Storstugan hölls öppen dygnet runt. På 1870- och 1880-talen var två släktingar till mig gästgivare samtidigt i Stigamo. De hette Gustaf Johannesson och Sven Jonsson. ... När en resande fordrade skjuts skulle drängen vara på sin plats både dag och natt. Själva dagsarbetet började vid 5-tiden på morgnarna och fortsatte till senan kväll. Nattron var icke alltid den bästa. Drängen och pigan hade nämligen sina sovplatser i storstugan bland fårabönderna. Drängen låg strax innanför ytterdörren och pigan till höger om den öppna spisen. Bönderna drog titt och tätt in med sina höpåsar, som de använde för att vila på natten. (Einar E. Rommedahl "Stigamo gästgivaregård" s 31-33)

Namnet "Brunnsgatan" har sin härledning av en brunn, som förr låg i själva gatan, något väster om skärningspunkten med Kyrkogatan. Brunnen har funnits i mannaminne. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 48-49)

I min tidigaste barndom (omkring år 1860) var ej vatten inlett i gården, utan det hämtades ifrån "Storsjön" (d.v.s. Vättern), ungefär där statsjärnvägens vaktstuga nu (år 1931) ligger. Det var köksans och yngsta lärpojkens göra, varvid stora sån hängdes på ett ok, som de buro på axlarna. Dricksvattnet hämtades i en stor kopparkanna från en brunn på förstaden, efter vilken Brunnsgatan fått sitt namn. . . . Vad betydde ej Ljungarumsskogen för den tidens Jönköpingsbor. Det var den lunga, med vilken fabriksstadens invånare sögo till sig luft och vederkvickelse. . . . Där var om söndagarna hus så att säga i varje buske, allrahelst då "Olga" gjorde sina turer på Munksjön. Då upplevde även Westerbrunn en renässans. Mina på "Brunnen" kredensade hälsobägare, allt under det hon som motgift sålde Olinders stora pepparkakor till 1 öre stycket. Vad återstår nu av all denna härlighet? Vad vet jag, men nog borde något ha gjorts, för att denna oskattbara skog måtte fått undslippa förödelsens styggelse. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 45-48)

Allt vatten som användes i hemmen (i Jönköping åren 1856-1864), således även dricksvattnet, bars av pigorna ... från Vättern och från samma bryggor där de stora bykarna klappades och sköljdes och dit orenligheten från bakgårdarna och från de sjöbodar, som tillhörde varje hus å Vättersidan, fick flyta ned. Ty - "vart skulle det annars ta vägen?" Vätterns väldiga vattenmängd i förening med dess sandbotten och källnatur förminskade härvidlag till viss, om ock ringa grad både fara och obehag. Långt värre var att vattnet från Munksjön, oftast kallad Lillsjön, användes till allsköns bruk, till och med här och där till dricksvatten i de närliggande husen. Vid Lill-eller Smedjegatan lågo nämligen garverier, snusfabriker, slakterier och smedjor, för att icke tala om viktualie- och kryddbodarna, och allt vad man från dessa gårdar ville bli av med vräktes ner i Munksjöns dyvatten och blandningen användes sedermera, som sagt, till husbehov. Dricksvattnet togs i regeln från Vättern, men det var både ytterst mödosamt och mången gång farligt att ösa upp vattnet i såarna med den långskaftade byttan medan nordanstormen brusade och vattnet sköljde över fötterna och isade ned de smala bryggorna, som sträckte sig ut i sjön. Att sedan streta tvärgatan uppför, tvärsöver Storgatan, in på gården och uppför kökstrappan, var icke heller något latmansgöra. Sån vilade på ett ok mellan flickornas axlar. En trätallrik eller ett träkors lades visserligen ovanpå vattnet, för att i någon mån hindra det att skvalpa över och väta ner de bärande, men uppför trappan kunde det näppeligen undvikas att en eller annan iskall skvätt flödade ner på den sistgåendes kläder och in under halsklädet. Det föll alls ingen tjänstflicka in att mucka över detta hårda arbete. Och befanns vattnet knappt i kökssån och ville man spara sig en smula, hade man ju vid södra gatlängan Kanalen så nära till hands. Hur ofta såg jag ej kökspigorna komma löpande ner till denna kanals stillastående vatten, för att där rensa fisk och rotsaker eller för att skölja upp ett par kökshanddukar eller köksförkläden, i samma kanal där kattungar och råttor dränktes och nattkärlen, täckta med förklädet, tömdes i den arla morgonstunden av bakgårdarnas madamer. ... (1864) beslöts emellertid att vatten skulle ledas ned från de stora höjderna i väster och 1866 blev ledningen färdig. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 70-71)

Skånska landsvägen som senare skulle kallas riksettan och nu (1979) heter E 4 hade (i mitten av 1800-talet) ungefär samma sträckning som nu. Detsamma kan sägas om häradsvägen mot Åker - idag Artillerigatan, Källeliden och Åkersvägen - med dess vinkelräta böj söderut strax väster om läkarstationen. ... Skillingaryd låg i äldre tider i socknens periferi. Sockenkyrkan låg sedan tidig medeltid i Tofteryd. Den allra äldsta landsvägen låg öster om Lagan. En medeltida vägsträckning var från Mölna öster om Vaggeryd till Bohult och vidare söderut mot Hesslehultshöjden, använd redan av munkarna från Nydala i deras kontakter med underliggande hemman i norra delen av Östbo. Under Erik XIV förordnades 1561 att ett värdshus eller "taverna" skulle ligga vid Hultsgärde. I 1599 års skattelängd noteras att gästgivaren bor vid "en stor landsväg". Ännu 1719 omtalas skjutsrättare i grannbyn Linneryd. ... Med övningsfältets successiva utbyggnad (under 1700-talet) följde en gradvis förskjutning av genomresorna till nuvarande genomfartsleden (1979). Gästgiveriet i Hultsgärde försvann och ersattes av ett vid Skillingaryd. ... I takt med den ökande biltrafiken byggdes flera nya häradsvägar runt Skillingaryd under (1900-talets) mellankrigstid. De talrika grindar som tidigare funnits längs vägarna försvann för att underlätta den allt snabbare trafiken. Ännu på 1910-talet fanns för vägfararen mellan Skillingaryd och Värnamo 6 grindar att passera. Mellan Skillingaryd och Jönköping fanns det 7 grindar. En strax norr om Skillingaryd är känd som Rullaledet. Landsvägens underlag var lös sand och sommartid växte blommor och gräs i mitten. Om grus var det ännu inte tal. Det kom under mellankrigstiden. Först 1949 fick landsvägen som då kallades Riksettan asfalt. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 60-66)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Utom Wester tull i Jönköping sträckte sig då en allmänning, som kallades bymarkerna. Der betade stadens kor, och dit gingo dess pigor hvarje qväll för att mjölka. Jag glömmer aldrig den verkligen vackra anblicken av en hop flickor, som buro sina byttor på hufvudet; de finpolerade messings- och kopparbanden glittrar i aftonsolens brand, och från när och fjärran hördes de glada sångerna, som gåfvo takt åt marschen. (Jönköping 700 år s 57; Ur Onkel Adams portfölj Efterlämnade Skrifter i urval af C A Wetterbergh, 1889 i anslutning till bild av Jönköpings mjölkflickor 17 september 1831)

I övre våningen (av gästgivarbyggnaden i Svenarum) voro gästrummen belägna. Enligt en 1600-talsföreskrift skulle finnas "våning för hederligt folk och en för gement sällskap". Mest var det handelsresande som övernattade. ... Vid marknaderna i Vrigstad var beläggningen särskilt stor, då det såg ut som en marknad även i Svenarum. På gårdsplanen och utmed vägkanterna stodo kreaturen bundna, medan bönderna trängdes om förtäringen i storstugan. Kaffe med dopp fick man för 15 öre, och ett kvarter hembryggt dricka betalades med 2 öre. ... I gästgivaregården var också handelsbod inredd liksom poststation sedan 1870. (Siv Granmo "Något om det svenska gästgiveriet och Svenarums gästgivargård" s 157-158)

1690 års karta tar upp fem gästgivaregårdar från Jönköping räknat och till Östbo härads gräns mot Sunnerbo: Odensjö, Byarum, Klevshult, Värnamo och Tånnö. Vissa ändringar har skett i 1615 års beslut om gästgivaregårdar i häradet. Krängshult hade på 1660-talet bytts ut mot Byarum och Nöbbeleds gästgivargård hade ännu tidigare flyttats till Värnamo. ... (1687 tillsattes Erik Dahlberg som landshövding i Jönköpings län och denne lät) utan kungens hörande inrätta gästgiveri i Skillingaryd. ... Barnarp blev (1695) gästgiveri (i stället för Odensjö) och fortfor med detta så länge gästgiveriväsendet fungerade. (Enar Skillius "Stigar och vägar i Lagadalen" s 29,33,35)

Stigamo - det namnet har en särskild klang i Byarums sockens hävder. Där möttes de urgamla stigarna från Växjö och Nydala samt Lagastigen. Än idag (1966) ser man var den gamla ridstigen har gått fram vid Rasavadet, strax intill den plats, där runstenen i Eckersholm är belägen. De vägfarande tog nattlogi i gårdarna utmed vägen. Gick det ej frivilligt blev det våldgästning. För att reda bot på detta ofog beslutade Kungl. Maj:t den 27 juli 1407, då Erik XIII av Pommern var kung, att ett gästgiveri skulle inrättas i S:a Stigamo, "där de resande kunde få mat och kvarter mot måttlig och bestämd ersättning". Så småningom infördes skjutsinstitutionen. Detta skedde genom 1664 års "Krögar och Gästgifwar Ordning". Gästgivaren blev då ansvarig för skjutsningen mellan gästgivaregårdarna. Då en ny väg anlades på Karl XI:s tid 1676, ökades resandeströmmen. Gästgivaren blev överhopad med arbete, och det fanns ingen möjlighet för honom att ensam hinna med alla skjutsarna. Därför infördes systemet med hållskjutsar. Det innebar att bönderna i närheten av gästgivaregården skulle biträda med skjutsningen. Detta beslut förtydligades sednare i 1734 års gästgivareordning. Bönderna inom skjutslaget skulle infinna sig på gästgivaregården enligt en uppgjord plan och där invänta beställning. Anmälde sig ingen resande inom 24 timmar fick bonden återvända hem. För denna väntetid fick han ingen betalning. Då trafiken var stor förbi Stigamo hände det emellertid ofta, att skjutsarna ej räckte till. Andra bönder måste då snabbt rycka in med reservskjutsar. En man från gården - hållkarlen - fick då springa till närliggande byar och buda. ... Utom gästgivar- och bondskjutsar förekom herrgårds- och prästskjutsar samt krono- och kungsskjutsar. Särskilt under 1800-talets första hälft förekom de sistnämnda mycket ofta. Både Karl XIV Johan och drottning Eugenia Desideria gjorde täta resor söderut. De for naturligtvis i egen vagn med egna kuskar. Men hästarna måste bönderna släppa till. Detta gjorde de mycket motvilligt, då kungens vagn var oerhört tung och måste vara förspänd med tre eller fyra par hästar. Till råga på allt hade kungen alltid stort följe med sig. Kuskarna pressade hästarna till det yttersta, och det hände ofta att de sprängkördes och måste stickas ned. Någon ersättning för förlusten betalades aldrig. (Einar E. Rommedahl "Stigamo gästgivaregård" s 30-31)

Vattenkällan (vid Götafors vattenfall i Vaggeryd) är märklig, då den med största sannolikhet tillkommit i samband med kvarnbygget, och det skedde under medeltiden. ... Smedbyns och gårdens invånare tog sitt dricksvatten i denna källa ända in på 1920-talet. Till källan vandrade man varje dag med sina ämbar av trä eller hinkar av koppar för att hämta källvatten. Likaså fylldes stora vattensåar, vilka bars hem på en stång, axlad av två personer. Källan höll rent och klart vatten, vilket inte försämrades av att en och annan frö (groda) hade sitt tillhåll där. En liten rännil ledde från källflödet ner mot ån. Vid dess rand blommade försommarens kabbeleka och "ängabullar" för att lite längre fram på sommaren bytas mot bäckkrasse och förgätmigej. Hit har alltså generation efter generation vandrat årets alla dagar för att få källflödets friska vatten. Från denna källa har också de svettiga och sotiga smederna (vid Götafors järnverk) druckit vederkvickande vatten i mer än 200 år. En märklig gemensam samlingspunkt för smedbyns folk, för släkten, som levat under helt andra förhållanden än vi i våra dagar. (Wåge Tolf "Det handlar om människor och gamla hus" s 48-49)

Mitt på torget (som låg vid Store gatan något kvarter väster om det vid Munksjön liggande Franciskanerklostret) fanns en stor dricksvattenbrunn. Resten av det vatten som behövdes i stan bars med ok från Vättern och Munksjön. Och varje morgon kom en man med vatten i ämbar på en kärra. Han drog kärran varsamt för att inte skvimpa och ropade VA-TT-EN. Det lät som lurstöten från en svan eller trana. Brunnen på torget var vid, men inte djup. Dess väl inpassade stenar rengjordes varje vår från smuts, avlagringar och mossa. En groda höll till på stenarna när hon inte simmade omkring mitt i brunnsögat. Så länge hon var vid liv ansågs vattnet friskt. Grodan kallades för Brunnsfrun och fördes efter ett års tjänst tillbaka till ett sumphål vid Junebäckens utflöde i Vättern. Samtidigt fångades en ersättare som prästen i Sankt Nicolai läste böner över och bestänkte med vigvatten. ... Torget och brunnen sågs med stolthet av folket i Jönköping. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 17-18)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1800

Till Jesu sanna mänsklighet hör att han blev "trött efter vandringen" (Joh 4:6). Då muskler och nerver varit i hög aktivitet en tid, får alla levande varelser - människor såväl som djur - mjölksyremotstånd i kroppen. Trötthet är ett fysiologiskt faktum som Skaparen lagt ner i skapelsen som en varningssignal och ett skydd mot överansträngning och död. (Fredrik Brosché "Utbränd för Guds skull?" s 18)

(Indien: Bihar sydost om New Delhi, Solapur sydost om Mumbai/Bombay) Den torka som drabbat delar av Indien under de tre senaste åren är mycket svår. ... I de områden där torkan är som svårast svälter människorna - i värsta fall svälter ihjäl. ... Livet är hårt för dessa våra medmänniskor. Kvinnorna går upp tidigt på morgonen för att hämta vatten i stora mässingskrukor rymmande ca femton liter. Ofta kan de på platser jag väl känner till få gå upp till sex, sju kilometer efter vatten. När de måste bära detta så långt två gånger om dagen är det inte alls underligt att de blir mycket sparsamma med denna vara. De dricker lite, de tvättar sig sparsamt, de använder så lite vatten som möjligt till klädtvätt o.s.v. I de värst drabbade områdena förekommer det att man får köra vattnet 16 till 25 km på oxkärror till byarna. Tidningarna omnämner att man börjat köra vatten på järnvägen i stora tankvagnar till de drabbade områdena i Bihar. Undertecknad har haft förmånen att förestå den av Svenska Kyrkans Mission bedrivna brunnsborrningen i Sydindien sedan början av år 1965. Det är en stor glädje för mig att konstatera att Svenska Missionsförbundet nu beslutat att börja med borrningar och brunnsgrävning i Sholapurdistriktet. Det är ett mycket torrt område i mellersta Indien med kroniska vattensvårigheter. (Bengt Taranger "Mission och brunnsborrning i Indien" s 184-185; artikel i tidningen Ansgarius, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Johannes var ensam om källan nu för tiden (på 1930-talet i Södra Sandsjö socken) utom någon gång vid långvarig torka då han fick sällskap, men det hände att han intogs av funderingar på egen brunn. Men funderingarna hade svårt att bli verklighet, inget blev gjort och åren rann iväg. Han var ännu nöjd med källan, han var van vid den och tyckte inte det var så långt till den. Vägen till vattentaget kände han lika väl som sin egen byxelomme, det var dessutom så hemvant och lätt att bara nappa till sig ett par spannar och slå in på den lilla dreveln, då det tarvades vatten till hushållet och ladugården. Ibland, vid stort vattenbehov, då han ofta gick till källan, kröp trötthetens mask i armar och axlar, som ett smygande tyngande gift och då letade tankarna väg till egen brunn på nära håll. Etthundrasextiofyra steg till ladugården och ännu fler till mangårdshuset var onödigt mycket: Det kunde vara lagom med ett trettiotal i stället! Av ett fåtal steg hann man inte bli trött, det skulle gå mycket fortare med vattenbärningen på denna korta sträcka. Men mer än tankar måste till innan brunnen fanns i verkligheten och så hade han ju den goda Litakällan inom räckhåll. Alltid tillreds med sin goda dryck och vatten till alla behov. Johannes visste dessutom att var det långt till vattenstället så hushållade man bättre med dropparna, de som hade brunnen utanför knuten hade svårare att spara. (Verner Ohlin "Där jordenes ström upprinner" s 197)

(Hustrun) skulle gå till kallkällan efter vatten. Knottmyggen stod som en sky kring henne. Dimman kom vältrande över myrlandet så fort solen dragit i väg över åsarna i nordväst. Man visste inte vad dimman var, bara att den steg ur tjärnar och krondiken och myrhål och var dagens rök. Den var full av andar och figurer, som man kunde se, om man hade de rätta ögonen. Kvinnan gick över ängen till dricksvattenkällan. Hinkarna i oket skramlade för varje steg. ... Mannen sitter vid köksfönstret och tänker kanske: Jag borde gått efter vatten. ... Och han ser henne böja sig över källan och ta upp den första hinken, sedan den andra. Okets kättingar skramlar, han hör dem, men hinkarna är tysta. Nu har hon rest sig igen och står där med hinkarna i oket. Hon vänder sig mot stugan och går några steg. Över ängen. (Eyvind Johnson "Nu var det 1914" s 64)

(Jesus sade till kvinnan:) ”Gif mig dricka, och låt mig i din själs saliggörelse släcka min törst.” (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 45)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Genom dalens stilla famn denna källa tyst sig bryter. Bortskymd hennes bölja flyter obemärkt och utan namn. ... Men då vid dess lugna flod vandrarn trött av möda dignar, glad han hennes skatt välsignar för sitt vederkvickta mod. ... Måtte himlen höra mig: må dess fadersgodhet giva att mitt liv en bild må bliva, lugna källa, utav dig! ... Vare ärelystnans lott att i höga lovtal blänka - min att likar bistånd skänka, leva glömd och göra gott! (Anna Maria Lenngren "Källan")

Ett inslag i produktionen (på Huseby) var vid (mitten av 1600-talet) en verklig kapitalvara med imponerande livslängd - "järnkakelugnarna". ... (Produktionen) startade av allt att döma 1637, snart i samverkan med det nyanlagda bruket i Ålshult. ... Motiven som dekorerade ugnarna var under den första tiden huvudsakligen bibliska. Ett omtyckt motiv var nattvardsscenen, ett annat Adam och Eva i paradiset eller Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 127)

En "Ordning för Krögare och Gästgifvare tillkom 1622. Sverige var på väg att bli en stormakt i Europa, och nu ställdes större krav på såväl resor som utskänkning än tidigare. Krogar och lägerplatser på 2 mils avstånd från varandra krävdes. År 1649 avskaffades alla slags fria skjutsfärder och gästningar, och kravet skärptes 1766, då man fordrade dagboks förande, som jämte skjutslista skulle uppvisas för kronobetjänt. ... 1742 upprättades en vägkarta över samtliga gästgivargårdar i landet. Utländska färdemän kunde ibland framföra klagomål över gästning och skjuts, men 1800-talets värdshus betygsattes som snygga och förplägnaden riklig. (Albert Granmo "Historik över gångna tiders gästgiveri och skjutsstationer" s 103)

Vid riksdagen i Arboga 1561 åtog sig allmogen en ny pålaga som under namn av tavernapenningar skulle utgå för att betala resekostnaderna för dem som for genom landet i kronans ärenden. I gengäld skulle kronan se till att alla former av olaga gästning hos allmogen försvann. ... Till följd av riksdagsbeslutet utfärdade Erik XIV den 31 augusti 1561 en förordning om "taverner och gesthus". I denna föreskrevs att sådana tavernor och gästhus skulle inrättas vid de stora stråkvägarna i landet. Vidare beskrevs en gästgivares skyldigheter, som bestod i att tillhandahålla husrum, mat och gott öl till den vägfarande samt hästar för den fortsatta resan. ... I Småland fick vägarna ... från Jönköping mot Växjö och Eksjö snart gästgivare och skjutshållare i tillräcklig mängd. Glesare blev det längs landsvägarna i Lagans och Nissans dalgångar. ... Man eftersträvade knappast att göra möjliga infallsvägar från Skåne och Halland särskilt lättframkomliga. Först efter freden i Roskilde uppstod ett verkligt svenskt intresse av att skapa goda vägar också längs Lagan och Nissan. Emellertid inrättades trots allt några stycken tavernor eller gästgivaregårdar längs vägen upp genom lagadalen: Markaryd, Röckla, Horn och Åby i Sunnerbo ochh Nöbbele, Linneryd och Övraboda (nutidens Gärahov) i Östbo. ... Utländska gäster hade särskilda skäl att söka sig till prästgårdarna; dessa var i stort sett de enda ställen där de kunde göra sig förstådda. Flertalet av 1500-talets präster hade studerat vid tyska universitet och kunde sålunda göra sig förstådda på tyska. De resande som inte kunde detta språk hade som oftast möjlighet att kommunicera på den tidens europeiska universalspråk latinet. Prästgårdarnas funktion som gästhus för vägfarande vilade på traditioner med rötter djupt nere i medeltiden. Katolska kyrkan var bl a den tidens stora researrangör genom att den uppmuntrade till pilgrimsfärder till heliga platser i olika delar av kristenheten. ... Gästningen hos prästerna upphörde inte för att gästgiverier till följd av Gustav Adolfs påbud 1615 började inrättas mer allmänt. Prästgårdarna favoriserades alltjämt av ståndspersoner med gelikar långt in på 1600-talet, även om det inrättades särskilda rum för "hederligt folk" på gästgivaregårdarna. (Enar Skillius "Stigar och vägar i Lagadalen" s 11-12,16,18)

Det svenska gästgiveriet i kombination med skjutsstationer är av tidigt ursprung. Redan år 1279 gav Magnus Ladulås förordning om gästning genom sin Alsnöstadga. Riksens stormän fordrade natthärbärge till och från herremötena, och de kungliga sändebuden ställde samma krav för sina förrättningar genom de då befintliga häradsbygderna. Klostergårdarnas "själahus" var föregångare till gästgiverierna, men dessa tillhåll för ursprungligen vandrande pilgrimer blev även för resande lagstadgade nämnda år men var ett intrång i de fridsamma katolska själarnas hus. (Albert Granmo "Historik över gångna tiders gästgiveri och skjutsstationer" s 102)

Under medeltiden fanns inget kommunalt vattenförsörjningssystem i Lund. Att skaffa vatten var en angelägenhet för de enskilda stadsgårdarna, och privata brunnar grävdes i mängd. Bara i ett hörn av nuvarande (år 2004) kvarteret Gyllenkrok har omkring femtio brunnar dokumenterats, de flesta från tiden fram till 1250. Brunnarna var antingen oskodda eller klädda med trä. Mängden tyder på att brunnarna brukades under en eller ett par mansåldrar innan de ersattes av nya. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 257)

Genom årtusenden har Sverige genomkorsats av vägar. Först var det stigar och hålvägar för gående och ridande. Sedan kom vägar som också kunde bära vagnar av olika slag. Kungsvägar, härvägar men också byvägar bildade ett alltmer förgrenat nätverk. I takt med att Sverige under 1600-talet fick bättre infrastruktur och allt större intressen i det kontinentala Europa ökade betydelsen av ett effektivt vägnät. Statsmaktens tjänstemän, handelsmän, postbönder, soldater och andra resenärer var i behov av att kunna förflytta sig så smidigt som möjligt. Gästgiverier inrättades, milstolpar restes, kartor gavs ut. Gästgiverierna fick i uppdrag att ordna skjuts åt resenärerna till nästa övernattningsställe som oftast låg på cirka två mils avstånd. 1649 antogs en gästgiveriförordning som reglerade resandet och en skatt kallad skjutfärdspenningen infördes. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 220)

Hur såg då det Småland ut som blir synligt i den historiska tidens gryning? Skogen var tät och breda lättframkomliga vägar saknades. Den som ville resa mellan två platser var hänvisad till smala stigar som slingrade sig mellan träden. Inga skrivna vägbeskrivningar eller vägmärken fanns utan den resande fick orientera sig bäst han eller hon kunde med hjälp av olika landmärken, exempelvis naturformationer och vadställen. Lukter och ljud kunde berätta för resenären att han närmade sig bebodda trakter. Ibland öppnade sig den täta skogen för att lämna plats åt gårdar eller byar, omgivna av små åkrar och betesmark. Här betade kor, får och getter som via inhägnade fägator tog sig mellan fähus och utfodringsplatser. Runt omkring människornas boningar fanns skogen ständigt närvarande. Skrämmande med sina vilda djur men samtidigt nödvändig för människornas uppehälle. ... Att resa var besvärligt. Till häst kunde man kanske färdas ett par mil under ett dygn medan dagsmarscherna blev betydligt kortare om man valde att förflytta sig till fots. De vägar som fanns var ofta belägna på höjdryggar och längs åar. Vädret var viktigt för framkomligheten och ett kraftigt regn förvandlade snart de smala vägarna och stigarna till lervälling. ... Längs vägarna och vid de bebyggda områdena kunde den resande ibland stöta på runstenar som berättade om människor som vandrat i landskapet före honom. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 44)

Gudarnes heligaste och förnämsta ställe är vid Asken Yggdrasil, det största och yppersta av alla träd. Dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och räcka upp öfver himmelen. Tre rötter uppehålla trädet, och de genomgå afgrund, himmel och jord. Den ena nemligen af Yggdrasils, det stora Verldsträdets, rötter sträcker sig öfver Nifelhem, der i brunnen Hvergelmer ormen Nidhögg gnager roten nedan till. Den andra går till Hrimthursarne, och derunder är Mimers brunn, hvari visdom och förstånd äro dolda, ty Mimer heter han, som brunnen eger, och han är full af visdom, emedan han dricker ur brunnen med Gjallarhornet. En gång kom Allfader dit och begärde en dryck, men fick den icke förr, än han satte sitt ena öga i pant; derföre är Oden enögd, och "Mimer mjöd dricker Hvar morgon Ur Valfaders pant. Förstån I än eller hvad?" (Völuspa). Till Asar och menniskor sträcker sig Verldsträdets tredje rot, och derunder är Urds heliga brunn. Vid denna hafva Gudarne sitt domställe. De rida dit hvarje dag öfver Bäfröst, (bron som Gudarne byggde från jorden till himmelen). (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 168-169; Nordiska Gudasagan)

Juturnas källa, Roms viktigaste naturliga källa, troddes var hemvist för nymfen Juturna. Vattnet ansågs mycket hälsobringande. Källans nuvarande utformning (år 1979) med en bassäng i quasireticulat och en statyplint är troligen från slutet av 100-talet f.Kr. (Det antika Rom" s 40)

Att avrunda med:

(Det) berättas om Jesus att han var trött av vandringen och därför rastade vid en brunn. Man kan sannerligen bli trött av vandringen, av själva livslunken. Alla de växlande moment en vanlig dag innehåller. Mycket är kopplat till ansvar. Att passa tider. Att vara en god trafikant. Att göra ett bra arbete, vara en god make/maka och inte bli alldeles underkänd som förälder. Förutom att vi är världsmedborgare med allt vad det innebär, skall vi helst hinna med att njuta något lite av livet, känna att vi faktiskt är här. Det är inte svårt att bli trött. Vägsträckorna då vi njuter ett pastoralt landskap med gröna ängar och fågelsång är lätt räknade. Från alla håll bombarderas våra sinnen. Det är så mycket vi borde tycka något om, känna inför och helst göra något åt. I dessa yttersta av tider finns en speciell form av stress som brukar kallas upplevelsestress. Det är mycket vi tycker att vi borde vara med om. Lusten är inte alltid så särdeles stor men vi vill känna att vi hänger med. Jag tänker med värme på en liten flicka som när hon var fem år, med sitt dagis besökte Bert Karlssons Sommarland. Hon var helt hänförd av dagens stora upplevelse. Vad hade hon sett? Jo, en livs levande snigel med ett eget hus på ryggen. Det var hennes berättelse. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 12-13)

Sångarna:

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång. (BG Hallqvist: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 617:1; jfr Psalmer och Sånger 724:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Som fader Abrahams pojke/slav bad en kvinna om vatten, så gör också Faderns Son. Och som den halvdöde mannen fick hjälp av en viss samarit, så väntar sig också den uttröttade Jesus hjälp av en viss samarit.

Isak, Jakob och Mose fick hustrur i samband med en vandring och ett besök vid en brunn. Nu skall också Jesus få en brud på ett liknande sätt.

Det grekiska ordet för "resväg" förekommer bara här i evangelierna. Detta ord används i Salomos Vishet (18:3; 19:5) om Israels ”resväg” i öknen.

Angående uttrycket ”som en sjätte stund/timme”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

Paulus sade till de troende i Filippi: "Då (Jesus Kristus) ’började under’/var i Guds utformning, anförde Han inte att vara jämställd (med) Gud (som) ett bortrövande emellertid/utan tömde Sig själv, då Han hade tagit en slavs utformning då Han hade blivit ’i en likhet av’/’en som liknade’ människor." (Fil 2:6-7a)

Grekiska ord:

(h)ektos (sjätte) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:45; Joh 4:6; Apg 10:9 – 2 Mack 7:18; Matt 20:5; Mark 15:33; Luk 1:26,36; 23:44; Joh 19:14; Upp 6:12; 9:13-14; 16:12; 21:20.

kathezomai (sitta stilla) (i NT) Matt 26:55; Joh 4:6 – Luk 2:46; Joh 6:3(P66,א,*א); Joh 11:20; 20:12; Apg 6:15; 20:9.

kopiaô (ha besvär) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 9:10; Joh 4:6; Apg 20:35 – 1 Mack 10:81; Syr 6:19; 16:27; 24:34; 31:3-4; 33:18; 43:30; 51:27. Matt 6:28; 11:28; Luk 5:5; 12:27; Joh 4:38; Rom 16:6,12; 1 Kor 4:12; 15:10; 16:16; Gal 4:11; Ef 4:28; Fil 2:16; Kol 1:29; 1 Thess 5:12; 1 Tim 4:10; 5:17; 2 Tim 2:6; Upp 2:3.

(h)odoiporia (resväg) (i NT + exempel i Apokryfern) Salomos Vishet 19:5; Joh 4:6 – 1 Mack 6:41; Salomos Vishet 13:18; 18:3; 2 Kor 11:26. (Jfr ”hodoiporeô – gå på en väg” i Apg 10:9)

pinô (dricka) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 7:21; Syr 26:12; Luk 5:30; Joh 4:7 – Ester 1:7; 4:16,17x(C28); Tobit 7:10-11,14; 8:20; Judit 12:11,13,17-20; 1 Mack 11:58; 2 Mack 15:39; Syr 9:10; 24:21; 31:27,29; Bel och Draken v 6-7(Theod),24; Matt 6:25,31; 11:18-19; 20:22-23; 24:38,49; 26:27,29,42; 27:34; Mark 10:38-39; 14:23,25; Luk 1:15; 5:33,39; 7:33-34; 10:7; 12:19,29,45; 13:26; 17:8,27-28; 22:18,30; Joh 4:9,12-14; 6:53-54,56; 7:37; 18:11. Apg 9:9; 23:12,21; Rom 14:21; 1 Kor 9:4; 10:4,7,21,31; 11:22,25-29; 15:32; Hebr 6:7; Upp 14:10; 16:6.

Ytterligare studier:

1 Mos 24:13-14; Syr 26:12; Matt 10:5; Mark 6:31; Luk 9:52-56; 10:30-37; Joh 8:48.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-18; 2013-10-27; avslutande version 2017-11-30; slutlig version 2018-05-05)

Statistik november 2017

I november 2017 hade hemsidan www.johnbible.se 1361 unika besökare från 88 länder. Det land som mest besökte hemsidan var Tyskland (1202 sidor). Bland de andra länderna kan nämnas: Kina, Japan, Indien, Singapore, Brailien, Filippinerna, Sydkorea, Indonesien, Malaysia, Turkiet, Sydafrika, Chile, Venezuela, Algeriet, Pakistan, Argentina, Förenade Arabemiraten, Uruguay, Marocko, Vietnam, Bangladesh, Seychellerna, Tunisien, Egypten, Thailand, Ecuador, Bolivia, Kenya, Haiti, Nigeria, Irak, Saudiarabien, Tanzania, Mexiko, Costa Rica, Azerbajdzjan, Kambodja, Kuwait, Maldiverna, Mauritius, Peru, Trinidad och Tobago, Taiwan, Brunei Darussalam, Jordanien, Mongoliet.

Tillbaka till Start

---

4:8 Ty Hans lärjungar hade gått (och gick) bort ’in i’/till staden, för att de måtte/skulle köpa näringar/mat.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): '-na ty lärjungar'/'ty lärjungarna' hans hade-gått-(och-gick)-bort in-i '-en stad'/staden för-att näringar/mat de-måtte-köpa.

1883: Ty Hans lärjungar hade gått till staden för att köpa mat.

1541(1703): Ty hans Lärjungar woro gångne in i staden, till att köpa mat.

LT 1974: Han var ensam, för lärjungarna hade gått till samhället för att köpa mat.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose) skickade bort en delegation ut ur Kedemots ödelagda (område) i riktning mot Sihon, hesboneernas kung, (med) fredliga utsagor som sade: "Jag skall komma till sidan av genom ’din jord’/’ditt land’. ... Du skall ge mig mat tillbaka (för) silvermetall, och jag skall äta, och du skall ge mig tillbaka vatten (för) silvermetall, och jag skall dricka." (5 Mos 2:26-27a,28a, Grekiska GT)

Svälten (var) mäktig/'mycket svår' i Samarien (under profeten Elias tid). (1 Kung 18:2b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej gå bort in i/på nationer(na)s väg och ni må ej komma in i, in i en stad av samariter, men/utan gå hellre i riktning mot de får som är (och har varit) fördärvade av/i ett hus av/’som tillhör’ Israel.” … Ni må ej skaffa guld men/och ej silver men/och ej koppar ’in i’/i era gördlar, … ty arbetaren (är) värdig/värd sin näring/mat”. (Matt 10:5b-6,9,10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ge ni (folkskaran) att äta!" Och de säger till Honom: "Då vi har gått bort, må vi köpa bröd ... ?” (Mark 6:37b)

Och (Jesus) skickade bort budbärare före Sitt ansikte. Och då de hade gått, kom de in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för Honom. (Luk 9:52)

Då han hade tagit näring/mat var (Saulus) stabil/stark i (sig). (Apg 9:19a)

(Barnabas och Paulus sade till folkskarorna:) “Och ändå lät (Gud) inte Sig själv vara utan vittne (i) att göra gott, då Han ger er regn från himlen och lägliga fruktbärande tider och uppfyller era hjärtan med näring och glatt lynne.” (Apg 14:17)

Exegeter, evangelister med flera:

Hembygden:

ca 2000 - ca 1950

Ingen Konsumkris i Tabergsdalen. Även om Tabergsdalens Konsumbutiker märkt konkurrensen från stormarknaderna finns inga planer på nedläggning. Medlemmarna som är drygt 5000 har en återbäring på 2,5 procent och får ta del av COOP:s poängsystem. (Barbro Jern> "Bergslagskrönika 2003-2005" s 154; 2004-11-10)

Tabergsådalens Konsumentförening, en av de lönsammaste i landet, samlade över 400 medlemmar i Norrahammars Folkets Hus för att fira 100 års jubileum. Kooperativa Förbundets VD Roland Svensson talade och gratulerade till både de 100 åren och föreningens framgång vilket resulterade i en återbäring på 4,2 procent. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 155; 1999-04-12)

(annons) Spara kvittot! Återbäring 1988. Tabergsdalens konsumentförening. (Inge Kvarnström "Tabergs Bergslag XV" s 169)

Tabergsdalens Konsumförening beslutade att lägga ner sin affär i Barnarp den sista februari (1987). Affären har haft sviktande kundunderlag de senaste årn. . . . Punktens Livs i Månsarp begärdes i februari (1987) i konkurs och därmed förlorade Månsarp sin enda affär. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 152)

Under sommaren (1982) blev det klart att tre Konsumbutiker i Tabergsdalen läggs ner. Det gäller Servusbutiken på Slätten och butiken vid Grälebo i Norrahammar samt Tabergsbutiken vid Nissanvägen. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 116)

(annons) Konsumpriser = Låga priser. Inte enbart lockpriser. Överskott blir återbäring. Tabergsdalens Konsumentförening. ("Tabergs Bergslag XII" s 127)

Den 20 mars (1976) hade Konsum, Taberg, sitt årsmöte. Då antogs enhälligt styrelsens förslag om samgående med Norrahammars konsumtionsförening. Det gemensamma namnet kommer att bli Tabergsdalens konsumtionsförening. ("Tabergs Bergslag XI" s 110)

Konsum Norrahammar hade sämre lönsamhet 1972. Till följd härav beslöts nedlägga två filialbutiker, Barnarpsvägen i mars och den vid Sjögatan i juni. Något som främst beror på den ökade motortrafiken. Filialbutiken i Hovslätt ersattes med en större, nybyggd butik, som öppnades den 12 april (1973). ("Tabergs Bergslag X" s 99)

I det väldiga snabbköpet är det mig kärt att se vilken mängd av artiklar det finns som jag inte behöver. I mäktiga travar på hyllorna ligger de vilket verkligen ingen har skäl att förfasa sig över. Det är sannolikt utmärkt att leva i överflöd men förmågan att njuta av allt är oss alla betagen. Jag orkar beklagligtvis bara ett enda bröd, en enda kotlett och en enda stångkorv om dagen. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 50; Snabbköpet)

ca 1950 - ca 1925

(annons) Spara - utan att försaka. Köp i konsum Göta Jönköping. (Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1947" s 103)

(annons) Goda varor - God kundtjänst! Specerier Manufakturer Charkuterivaror Skor Porslin Husgeråd Norrahammars Brukshandel Telefon 314. ("Tabergs Bergslag V" s 141)

(annons) Gör Edra inköp och bliv medlem i Konsum Norrahammar. Konsumenternas värn mot oskäliga prisstegringar. ("Tabergs Bergslag V" s 142)

Norrahammars Konsum hade till årsskiftet 1941-42 färdig en ny butik, den tredje i ordningen, belägen på Slätten-området. Den rymmer speceri-, charkuteri- och mjölkbutiker samt två bostäder i övervåningen. Den öppnades 19 december (1942). (Föreningens huvudaffär öppnades i december 1899 och södra filialen i november 1926.) ("Tabergs Bergslag V" s 122)

(annons) Gör Edra inköp och bliv medlem i Konsum Norrahammar. Konsumenternas värn mot oskäliga prisstegringar. ("Tabergs Bergslag IV" s 107)

I kristider - mer än någonsin - är det fördelaktigt att köpa i konsum. Konsum Göta speceri-, charkuteri-, mjölk-, bröd-, manufaktur- och husgerådsbutiker. (Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1941)

(annons) Gör inkomsten drygare . . . hushållens självhjälpsrörelse är den tidsenliga och effektiva formen för varuförmedlingen med ända mål att förbilliga varorna och göra pengarna drygare . . . gör Edra inköp i konsum Göta. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1939" s 103)

Vaggeryds konsumtionsförening hade under år 1937 en försäljning av 192,371:38 kronor, vilket jämfört med föregående år utgjorde en ökning med 47,569:59 kronor. (Smålands Folkblad 1938-01-03 "Ökad försäljning i Vaggeryds konsumtionsförening")

(annons) kom med och skapa samverkan. mycket har gjorts: för 15 år sedan startade vi kooperatörer margarinfabrik och avskaffade kartellens monopolpriser, därefter har vi förvärvat kvarnar - gummifabriker - skofabrik - glödlampsfabrik m. m., mäktiga monopol har brutits - med resultat, att många miljoner har sparats åt svenska hushåll. mer kan göras: genom att allt fler och fler ansluta sig till vår rörelse och därigenom komma med och skapa i samverkan. medlemskap utan köptvång. kooperativa föreningen GÖTA. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1936" s 105)

(annons) Gynna Eder själv! Gör edra inköp, bliv medlem i Norrahammars Handelsförening. Medlemskap erhålles genom att inlämna kassakvitton. ("Tabergs Bergslag II" s 95)

(Molidens diversehandel) ingår i den rad av minnen, som finns kvar från mina barnaår (jag är född 1925) i Moliden. Jag skickades för att handla. Vägen dit var knappt 100 meter lång. Ofta fick man gå in i bostaden vid vägen och säga till att man ville handla. Någon - vanligen Gully (Carlsson) - följde då med. Jag minns också (hennes mor) Matilda Svensson. I affären fanns det som tillhörde den tidens lanthandel, träfofflor i taket, silltunnan i ett hörn, såpa i en annan tunna. Allt gav butiken speciella dofter. Många varor såsom mjöl, socker, gryn mm såldes i lös vikt och varorna vägdes på balansvåg. För ett barn var nog karamellerna det bästa. De förvarades i en större plåtburk på en av hyllorna. Man köpte dem i strutar för 5 eller 10 öre. Med ett enkelt handgrepp formades strutarna av en bit papper, som revs av från den traditionella pappershållaren på disken. Det fanns vanliga karameller och bröstkarameller att välja på. Utanför affären stod fotogentunnan. Ur den tappades fotogenen - en nog så viktig handelsvara. När affären var stängd kunde man köpa "snask" i en automat på affärsväggen. (Mats Fritzell "Molidens diversehandel" s 105)

ca 1925 - ca 1900

Charkuteriaffär. E. G. Litzells Charkuteri-, Konserv- och Delikatessaffär. Kanalgatan 2 Jönköping. Rekommenderas! Goda varor. Reel behandling! Telefoner 997 & 825. (Smålands Folkblad 1925-01-08 "Goda varor i Charkuteri-, Konserv- och Delikatessaffär")

Det var något oerhört, att kvinnor samlades till sammanträden utan karlars närvaro. Den första tiden var de lite rädda och smög sig efter mörkrets inbrott till (Kooperativa föreningen) Enighets lagerlokal, där de hade sina möten. Det gick städat till på (Kvinnogillets) sammanträden. De börjde alltid med att sjunga en psalm, någon läste ett stycke ur Bibeln, och så bad de tillsammans Fader vår. Sammanträdet avslutades med en sång eller en psalm och välsignelsen. Vad som avhandlades i kvinnogillet fick karlarna aldrig veta. En hel del praktiskt arbete hade de att utföra. Handelsboden måste hållas väl iordning. Hyllor och skåp skulle städas, och alla varor som var utställda synligt måste hållas dammfria, sysslor som ingen karl befattades sig med. . . . Krigstidens många svårigheter gjorde att Kvinnogillet fick annat att tänka på än rösträtt. Nu gällde frågan om de många barnrika familjerna i Graneby skulle kunna överleva. Enighets goda vilja sattes på hårda prov. Än hade Kooperativa Förbundets princip om kontantinköp inte kunnat genomföras. Gick det inte att få kredit i Enighet, så var det bara att gå till Tjatter-Nisse (och hans affär). Enighets styrelse enades efter lång diskussion om, att det var bättre om arbetarna hade noggrant antecknade skulder i den egna handelsboden än att de var bundna vid en gammal gubbe, som man misstänkte handlade godtyckligt. Men allteftersom kriget fortsatte, blev det svårare att få fram livsmedel. Ransoneringskort fanns visserligen, men Johan Alfred kunde inte alltid få hem de varor han beställde. Det viskades om att några bönder i socknen i hemlighet sålde smör i länsstaden för fyrtio kronor kilot. Den som hade pengar behövde inga ransoneringskort. (Helmer Furuholm "Daggormens teclen" s 224-225; år 1914 och följande år)

År 1909 startades i Taberg en aftonskola. Den avsåg att vara en repetition av folkskolans läroämnen. . . . Som lärare fungerade skollärarna E. Dahlin i Månsarp och M. Hultman i Taberg. Förutom skolämnena hade man s. k. diskussionsmöten. . . . Så här gick det till på 1:a sammanträdet måndagen den 9 febr. 1909. . . . Kvällens inledare och ämnets upphovsman var Karl Knutsson i Kåperyd. "Vad är orsaken till att cigarettrökning, snus- och tobakstuggning tilltager bland barn och ungdom?" . . . Hr Hultman trodde att snustuggningen avtagit något, rökningen däremot stegrats. Han efterlyste en strängare disciplin i hemmet, samt ett förbud mot att sälja cigarrer och cigaretter till ungdomar under viss ålder. . . . Hr Hagvall upplyste om att kooperativa föreningen i Taberg bojkottat cigarretterna. Hr Carlsson i Månsarp lovade att i fortsättningen aldrig sälja några cigarretter. (Hjalmar Fernström "Något om bildningsarbetet i Tabergsdalen vid seklets början" s 71-73)

Norrahammars kooperativa handelsföretag höll sin årsstämma den 27 mars. Vid årets slut var medlemsantalet 259. ... Med anledning af att föreningen fyller 10 år instundande höst uppdrogs åt styrelsen att anordna en 10-årsfest. ... Under diskussionen gjorde en del talare anmärkning mot de andelsägare, som göra uppköp i brukshandeln, där under de båda senare åren utdelats 7 proc(ent) å köpta varor, och ansågo en del, att denna utdelning sker i reklamsyfte. (Jönköpings-Posten 1909-03-31 "Norrahammars kooperativa handelsföretag ordnar 10-årsfest")

Föredrag om Kooperationen hölls af redaktör M. Sundell å ynglingaföreningens lokal i Norrahammar i onsdags kväll (30 dec. 1908). Mötet var talrikt besökt; dock hade kvinnorna ej behagat infinna sig. Föredraget mottogs med stormande applåder. (Smålands Folkblad 1909-01-02 "Kvinnor behagar ej infinna sig till föredrag om Kooperationen")

Norrahammars handelsförening afhöll sitt årsmöte i församlingshuset i lördas afton. ... Anslutning till Koop(erativa) förbundet från och med 1 april beslöts. (Jönköpings-Posten 1908-03-31 "Norrahammars handelsförening ansluter sig till Kooperativa förbundet")

Vid Norrefors, Hofslätt, öppnar undertecknad Måndagen den 9 November (1903) en välsorterad Speceri- och Diverseaffär och skall jag genom prima varor till mycket låga priser söka tillvinna mig allmänhetens förtroende. Vördsamt F.O. Viberg. (Jönköpings-Posten 1903-11-07 "Speceri- och Diverseaffär vid Norrefors, Hofslätt")

(Jesus) ensam kan gifva din hungrande själ sin näring; och denna näring är just han själf. (S.E. Hagberg "Till hvem skola vi gå?" s 20)

På lördagarna skulle bönderna (i Sandseryd) i regel in till stan och handla, och då hade de ofta med en 4-5 timmerstockar på lasset, som de skulle sälja till tändsticksfabriken. Det fanns dom som klädde sig så fina till de här stadsresorna, att de till och med hade vita stärkkragar. När de fått stockarna inmätta vid fabriken, gick de in på kontoret och fick kontant betalt, och så kunde de gå ut på stan och handla. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 24; början av 1900-talet)

ca 1900 - ca 1875

Det var naturligt, att de arbetare, som intresserade sig för fackliga och politiska frågor, också blev kooperatörer. 1899 bildades Norrahammars Handelsförening. Man hyrde först en enkel byggnad på stationsområdet men kunde redan år 1902 flytta in i en egen butik, där huvudaffären fortfarande (år 1988) finns fastän många gånger omändrad och tillbyggd. Liksom när det gällde fackföreningarna hade kooperationen stora svårigheter att kämpa mot i början. Många av arbetarna föredrog privata butiker och höll före, att varorna var bättre där. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 22)

I tidig otta på lördagsmorgnarna på 1890-talet kommo bönderna till stan (Jönköping) för att torga. De små kärrorna guppade upp och ner vid hästens sävliga lunk. I häcken bakom sätet hade de sina varor instuvade, och en och anna kalv stack upp sitt huvud bland mjölkflaskor och smörbyttor. De, som bodde utmed Vättern, använde ångbåtslägenhet. "Freja" anlöte bryggorna på den östra sidan och "Guldkroken" på den västra. Tidigare rodde många bönder och fiskare till staden. . . . När vintrarna voro så stränga, att vätterisen bar häst och släde, körde många över sjön. De, som kommo landsvägen, "satte in" hos den handlande, där de hade sina affärer. Sådana affärer voro i öster Lindmans, Ölanders, Ludvig Tullgrens och Almén & Busck. De som kommo från söder och väster, hade sina affärer hos Björks eller Herman Engströms. Torgdagarna i Jönköping besöktes i regel blott från de närmaste socknarna, såsom Barnarp, Järstorp, Sandseryd, Ljungarum, Rogberga, Hakarp, Skärstad och Ölmstad samt dessutom Gränna och Visingsö. . . . På torgen hade alltid slaktare och trädgårdsmästare de bästa platserna. Längre ut utåt kanterna hade bönderna sina kärror, och "risagummorna" placerade sig vid en ända av den långa åkdonsraden. Risgummorna sålde hackat granris till spottlådorna och avträdena för 2 öre näven, dessutom torgförde de blommor och löv på våren och sommaren. . . . Redan mellan klockan 5-6 på morgonen började affärerna. Då var det uppköparna, som voro i farten. Garvarna köpte upp hudar och månglarna frukt och trädgårdsprodukter. Senast klockan 6 anlände stadens fruar, och nu utvecklade sig ett livligt affärsliv. Bönderna sålde mjölk, smör, ägg och potatis. Kanske hade de också slaktat en kalv, som de styckade, vägde på betsman och sålde ut. Olika sorters utsäde förekom vissa tider. Bröd såldes av en del hembagerier. En lördag i november kallades "köttlördag". Då kommo bönderna in med hela "fall", som såldes i halvor och parter och saltades för vinterbehov. . . . Så återstod att hämta de beställda varorna i handelsboden, och när den affären var klar, tog handelsmannen ner lådan med bjudcigarrerna, den s. k. "gröna nöden", och med den rykande cigarren i munnen anträddes återfärden mot hemmet. (Gustaf Wikner "Ur anteckningsboken" s 88-90)

När fackföreningsrörelsen började verka under andra hälften av 1800-talet hade man att möta en motpart, som gjorde sitt bästa för att resa upp svårigheter. . . . Vid de stora bruken fanns det ofta en affär, som ägdes av brukspatron, som tog tillbaka en stor del av de anställdas löner - livsmedelspriserna bestämdes av bruket. Fackföreningarna bildade då kooperativ eller Konsum, som det sedan kallades. Det började i liten skala och med ett fåtal varor hemma hos någon i facket. Det blev konkurrens till brukshandeln och Konsum har sedan utvecklats och motverkat monopol. (Gunnar Carlsson "Ur en ombudsmans leverne" s 69)

Brukshandeln var (i slutet av 1880-talet Norrahammars) samhälles enda affär och drevs av (Bruket). A J Lönnblad, som butiksföreståndaren hette, och hans medhjälpare, senare brukskassören A Forsström, lastade avgående gods på förmiddagarna och öppnade affären kl 2 på e. m. Varusortimentet var ytterst enkelt. Av matvaror fanns inte mycket mer än salt fläsk, sill, sirup, kaffe, mjöl, medvurst o. dyl. Kött och charkuterivaror brukade säljas av slaktare Engvall från Jönköping två gånger i månaden, dagen efter avlöningen. Tillfällena att få färska köttvaror var inte så många. Det är förståeligt, om det var åtgång på bitarna. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 20-21)

Jönköpings Tidning var entusiastisk för (arbetar)ringrörelsen och kom att följa dess utveckling i detalj. Lockropet i tidningen den 16 augusti (1883) slog an. I Gamla missionshuset samlades (lördagen den 18 augusti) 500 personer som lyssnade på hur (skolföreståndaren) August Peterson gisslade kroglivet, kritiserade kreditsystemet som medförde varufördyring och försämrad ekonomi. . . . De 500 beslöt att bilda en arbetarnas ring i Jönköping och att den skulle arbeta efter samma mönster som de andra ringarna i landet, på ett viktigt undantag när. . . . Bara kroppsarbetarna skulle få sitta i ringstyrelserna, (men) i Jönköping valdes (löjtnant) Herman Ekelund till ordförande och i den kommitté som tillsattes för att utarbeta stadgar fanns det bara en kroppsarbetare. Under hösten 1883 utvecklade ringen i Jönköping en livlig verksamhet. Det var inte ovanligt att 1.000-2.000 personer mötte upp till mötena i Gamla missionshuset, och Jönköpings Tidning hade otvivelaktigt rätt när den konstaterade att ringen var Jönköpings största arbetarrörelse. . . . Ringstyrelsen kunde snart rapportera att 600 personer hade anslutit sig. . . . Ringen tog kontakt med handlare i staden, men många köpmän stod redan i farstun och knackade dörr med erbjudande om rabatter. . . . Av allt att döma fungerade rabattsystemet ganska bra till en början. Priserna sjönk. Köraren visade upp sitt medlemskort i ringen för ringens handlare som antingen drog av rabatten med en gång eller lämnade en sorts kassakvitton. En medlem - August Rylander - föreslog vid ett möte att ringen skulle ta hem varor och fördela dem bland medlemmarna. Förslaget föll, men det var troligen det första praktiska förslaget i kooperativ riktning som framförts i Jönköping. . . . I Jönköping föll ringen samman som ett korthus. Det blev ingenting av de storstilade planerna på att inrätta ångkök, folkbanken blev en sparkassa, men den kom aldrig att fungera, och ett försök att starta en brödbod på östra stadsdelen blev helt misslyckat. Boden gick omkull i brist på kunder. Det var bara en from förhoppning som Jönköpings Tidning uttalade ett stycke in på nyåret 1884 att Jönköpings arbetarring skulle reorganiseras. (Sive Hallgren "När Jönköpings arbetare bildade ring" s 110-112)

ca 1875 och tiden dessförinnan

Omsättningen i arbetareföreningens handelsbod här i (Jönköping) lärer, under de 8 månader densamma warit öppen, hafwa uppgått till öfwer 50,000 rdr, af hwilket omsättningsbelopp endast en fjerdedel åstadkommits af föreningens egna medlemmar under det andra kunder köpt för tre fjerdelear af hela summan. Föreningsmedlemmarna lära komma i åtnjutande i ren förtjenst af 4(?) procent å de belopp, för hwilka de handlat. (Jönköpings-Posten 1869-01-23 "Ren förtjenst av handelsbod för arbetareförenings medlemmar"; BG Ask-kommentar: Procentsiffran kan ev föregås av ytterligare en siffra. Otydlighet i ursprungstexten omöjliggör att fastställa detta med säkerhet.)

Jönköpings arbetareförenings handelsrörelse har efter 6 månaders förlopp lemnat en nettowinst af omkring 1,000 rdr, men handelns iordningsställande har kräft uppoffringar till nära halfwa detta belopp. Omsättningssumman utgör omkring 36,000 rdr, deraf öfwer 20,000 rdr komma på artiklarne mjöl och socker. (Jönköpings-Posten 1868-11-25 "Mest mjöl och socker i arbetareförenings salubod")

(Jönköpings) Arbetareförenings handelsrörelse har under de först weckorna af sin tillwaro wisat ganska gynnsamma resultater. Handeln har nemligen warit i ständig tillwäxt, så att då under första weckan (butiken öppnades på en Tisdag) försäljningssumman uppgick till 445 rdr, utgjorde den weckan derpå 720 och under sist förflutna weckan 1045 rdr. (Jönköpings-Posten 1868-05-16 "Arbetareföreningens handel i ständig tillwäxt")

Uti (Jönköpings) Arbetareförenings Salubod wid Lillgatan försäljes följande goda waror till billiga Priser: Rödt Holländskt Klöfwerfrö . . . Riga Pyk utsädes Linfrö . . . Gula kokärter . . . Gröna stufärter och Bruna Bönor. Prima Danskt hwetemjöl samt alla andra sorter Mjöl och Gryn. Flera sorter särdeles god Norsk Sill, ny wara. Holländsk sill, samt Blekings Kryddsill i kaggar. Saltad ål från Blekinge. Saltadt Lämkött från Island. Torrsaltad Kabiljo och salt Fläsk. Smör, Ägg och Potatis. Ett-årig Sötmjölksost från Wartofta. Medwurst och andra rökta Matwaror. Svenskt Caviar, beredd af torskrom a 2 rdr pr skålp., Matolja, Soija, Engelsk Pickles, Sardiner, Fransk och Engelsk Senap, Bordsalt, Spritättika samt wanlig Ättika. Tobak och Brasil-Kaffe till olika priser, friska Théer, alla sorters Socker, Sirup, nya Kryddwaror och Specerier, deribland Malen Peppar, Ingefära och Kanel. Sago, Macarony, Bermicelli, Manna- och Risgryn, Mat- och Lådrussin, Korinter, Swiskon, Katrinplommon, Fikon, Krakmandel, Citroner och Apelsiner. Stearin och Talgljus, Såpa i hel-, half- och qwartfjerdingar, gröfre och finare Twåler, flera sorter fina och ordinära Cigarrer, Röktobak, Ljunglöfs, samt andra Snussorter i Kaduser. Blekt och Oblekt samt Färgad Domestik, Madapolam, Shirting, Kaliko och Moleskin; alla dessa wäfnader till fabrikspriser. Urwridningsmaskiner för twättkläder. Dessa sinnrikt inrättade maskiner bespara icke allenast mycket arbete utan äfwen den slitning som kläderna eljest underkastas wid wanlig wridning, säljas a 20 Rdr pr st. Arbetare-Föreningens Handelsrörelse. (Jönköpings-Posten 1868-05-02 "Goda waror till billiga priser uti Arbetareföreningens Handelsrörelse")

Jönköpings Arbetareförening ämnar inom kort öppna en egen handelsbutik för de wanligaste och mest behöfliga konsumtionsartiklarne. För detta ändamål disponerar föreningen redan ett kapital af öfwer 3000 rdr. (Jönköpings-Posten 1867-11-02 "Jönköpings Arbetareförening ämnar öppna egen handelsbutik")

Torgpriser i Jönköping den 7 Febr. (1866). Hwete 24 a 25 Rdr; Råg 16 Rdr; Korn 14 Rdr; Ärter 18 a 20 Rdr; Hafre 8 a 9 Rdr; Potater 4 Rdr; Morötter 5 Rdr; färskt Fläsk 5 Rdr; salt d:o 3:50 öre; Talg 7:25 öre; Lin 8 Rdr; Hö 15 Rdr; Smör 88 öre; Sötmjölks-ost 37 öre; Skummjölks-ost 16 öre; Ull 1:50 öre pr skålp(und = 425,1 gram); Ägg 58 öre pr kull (= 12 st); Gädda 25 öre; Aborre 16 öre; Sik 16 öre; Lake 16 öre; Flundra 20 öre; Kolja och Torsk 8 öre pr skålp.; Hafregryn 54 öre pr kanna (= 2,62 liter). (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "Torgpriser i Jönköping den 7 Februari 1866")

Det fanns inga handlande (då i mitten av 1800-talet) som nu (på 1930-talet), annat än i staden. Då var man tvungen att gå till fots den en och en halv mil långa vägen (till Jönköping) när man fått sin avlöning för att köpa mjöl, gryn, ärter och sirup till kaffet samt laga att om möjligt få tag i en körare, som tog varorna hem till Taberg. Hade man då en sup eller två att bjuda, kanske man kunde få kört varorna ända hem. Det var vanligt, att man hade brännvin med hem från Jönköping. När barnen voro små, reste far ensam hemifrån till staden, men när de blevo större, följde mor med. Det var litet lugnare när hon var med, ty annars kunde det lätt bli för mycket av trallarevatten, när bekanta råkades. De borde ju ej vara för yra i mössan, när de köpte gris och ledde hem den med ett snöre i bakbenet. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 95-96)

I onsdags kom jag riktigt till Jönköping. . . . Dagen derpå till Grenna, sedan jag ätit middag hos Wetterling, der presidenten, många Hofrättsherrar och hela skolan voro samlade. . . . Fredagen for jag genom Linköping der jag åt middag. . . . Söndag vid middagstiden kom jag hit (till Stockholm). . . . Söndags åt jag med Heurlin, i går hos Gustafs. . . . Så snart jag kom skickade jag hela min matkorg, som jag blott en enda gång öppnat (på Svenarum) till Gustaf, på det att han måtte någon (gång) få litet kött. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 73; brev från Stockholm de 14 maj 1839 till Anna Tegnér)

Här i Småland finna vi oss efter omständigheterna. Stället som vi bo på är vackert om sommarn, men kallt om vintern. För Anna är det äfven besvärligt genom afståndet från staden, hvarifrån likväl allt måste köpas, ty vi ha hvarken ladugård eller åkerbruk. Dyrt är här också i år allting: blott mjölk kostar omkring 15 Rdr i månaden. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev Iv 1826-1827" s 183; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur svälten i Samarien på profeten Elias tid kontrasteras mot mat att köpa i den samariska staden.

Grekiska ord:

agorazô (köpa) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 6:37; Joh 4:8 – 1 Mack 12:36; 13:49; Syr 20:12; 37:11; Baruk 1:10; Jeremias brev v 24; Matt 13:44,46; 14:15; 21:12; 25:9-10; 27:7; Mark 6:36; 11:15; 15:46; 16:1; Luk 9:13; 14:18-19; 17:28; 19:45; 22:36; Joh 6:5; 13:29; 1 Kor 6:20; 7:23,30; 2 Petr 2:1; Upp 3:18; 5:9; 13:17; 14:3-4; 18:11.

trofê (näring) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:10; Joh 4:8; Apg 9:19; 14:17 – Judit 12:9; 1 Mack 1:35; 6:57; 13:21; Salomos Vishet 13:12; 16:3,20; 19:21; Syr 41:1; Matt 3:4; 6:25; 24:45; Luk 12:23; Apg 2:46; 9:19; 27:33-34,36,38; Hebr 5:12,14; Jak 2:15.

Ytterligare studier: Joh 4:31.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-19; 2013-10-28; avslutande version 2017-12-06; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:9-10a Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till Honom: ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från sidan av mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” * (א*). Jesus svarade och talade till henne: “Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom.”

Ord för ord: 4:9 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan '-n Samaritiska'/Samaritiskan: hur du (en)-Jude varande från-sidan-av mig (att)-dricka (du)-begär (en)-kvinna (en)-Samaritiska varande 4:10a (24 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-henne: om (du)-'kände-(och-hade-känt)'/kände '-en förmån'/förmånen '-ens guds'/Guds och vem är den sägande (till)-dig: ge mig (att)-dricka du alltefter-omständigheterna begärde honom

1883: Då sade den samaritiska kvinnan till honom: Huru kan du, som är en jude, begära något att dricka af mig, som är en samaritisk kvinna? Ty judarne hafwa intet umgänge med samariterna. Jesus svarade och sade till henne: Förstode du Guds gåfva och hvem den är, som säger till dig: Gif mig att dricka, så skulle du hafva bedt honom

1541(1703): Då sade den Samaritiska qwinnan till honom: Huru bedes du, som äst en Jude, dricka af mig, som är en Samaritisk qwinna? Ty Judarna hafwa ingen handel med de Samariter. Jesus swarade, och sade till henne: Förstode du Guds gåfwo, och ho den är, som säger till dig: Gif mig att dricka; då beddes du af honom,

LT 1974: Kvinnan blev förvånad, att en jude bad en ”föraktad samarit” om något – judarna brukade inte ens tilltala dem – och hon påpekade detta för Jesus. Han svarade: ”Om du bara visste vilken underbar gåva Gud har i beredskap åt dig, och om du anade vem jag är, skulle du be mig ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (Jakob) ännu samtalade (med) (herdarna) ’kom ... och/också (hela tiden)’/’höll och/också ... på att komma’ Rakel, Labans dotter, i sällskap med sin faders får. ... (Och) då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. (1 Mos 29:9a,10b, Grekiska GT)

(Mose) frälste/hjälpte (de sju döttrarna) och öste upp åt dem och gav deras får att dricka. ... (Dottern som blev Moses kvinna) födde fram en son, och Mose 'benämnde på hans namn'/'gav honom namnet' Gersom och sade att/: ”Jag är en utomstående i ett främmande jord/land.” (2 Mos 2:17b,22, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Led/för folket tillsammans, och Jag skall ge dem vatten att dricka.” … Och från brunn in i Manthana/Mattana. (4 Mos 21:16b,18b, Grekiska GT)

Ledarna av/för Israels ätter talade i riktning mot (fienderna i Samarien): "(Det finns) inte (någonting) ’till oss och till’/’mellan oss och’ er (med anledning av) det att bygga ett hus åt vår Gud, eftersom vi själva ... skall bygga ett hus åt Herren, vår Gud. ... (Esra 4:3b, Grekiska GT)

De/man skall samtala (med) (Efraim/Samaria) genom läppars ringaktning, genom ’den andra’/’en annan’ tunga, och säga ... : "Det här är ro för den som är hungrig." (Jes 28:11-12, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I/över två nationer var min själ upprörd, och den tredje är inte en nation: De som sitter på Samariens berg och filisteer och det dåraktiga folket som bor i Sikem." (Syr 50:25-26)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) ”Ni tog som en förmån, ge som en förmån!” (Matt 10:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot Mig tar emot Den som har skickat bort Mig. ... Och den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön." (Matt 10:40,42)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?" (Luk 11:13)

(Petrus sade till judarna:) “Ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande.” (Apg 2:38b)

Petrus talade (vänd) i riktning mot (Simon): ”O, att din silvermetall må vara/komma in i ett fördärv tillsammans med dig, eftersom du upptagit som en lag (att du skulle kunna) förvärva Guds förmån genom/med saker/pengar.” (Apg 8:20)

Petrus yttrade i riktning mot (de som hade kommit tillsammans i Kornelius' bostad): ”Ni har inblick i som/’på vilket sätt’ det är olovligt för en judisk man att fästa sig vid eller komma till (någon) av en annan stam. Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren. (Apg 10:28)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

Hembygdens predikan:

Enligt lagen så var det inte lämpligt, att en ensam man samtalade med en kvinna. Men hos Jesus finns inte någon slags könsdiskriminering, ty ”här är icke Jude eller Grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna, utan alla är ett i Kristus Jesus”. Och frälsningens evangelium är till för alla, oavsett nationalitet eller hudfärg. Och detta säger mig vidare, att även kvinnan har rätt att vittna om sin Frälsare i enlighet med sin inre övertygelse och upplevelse. Och så skyndade hon åstad för att låta andra få del av de' som hon själv hade upplevat, och resultatet blev väckelse. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

När det i samband med Jesu samtal med den samaritiska kvinnan heter ”judarna hava ingen umgängelse med samariterna”, Joh. 4:9, är det djupast måltidsgemenskapen som avses och det chockerande är att Jesus begär att få dricka ur en samaritisk kvinnas kruka. (Lars Hartman ”Liknelser om det förlorade” s 223 i kommentar till Luk 15:1-2)

Inom judendomen är Lagen 'Guds gåva' par excellence. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 233)

När (Theodor = Guds förmån/gåva) kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull; ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modern, och så fick han ont samvete. ... Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. ... På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. (August Strindberg "Giftas I" s 35; Dygdens lön)

Under två månars umgänge med norskar har jag upptäckt att jag icke kan norska alls, oaktadt jag öfversatt norskt! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 279; brev 27 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

I början formade verkligen Gud Adam, inte som om Han hade behov av människan, utan för att Han måtte ha (någon) uppå vilken Han kunde skänka sina förmåner. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478)

Att fortsätta med (hembygden):

Några timmar har runnit bort. Gustav talar om att han är ensam men har hjälp av en hemsamarit. "Det är hon, som har kokat kaffet som vi för en stund sedan drack, och hon grejar allt åt mig." (Karl-Erik Bergh "En intervju (med Gustav Jonsson)" s 121)

När AK-arbetarna kom representerade de på många sätt någonting annorlunda än det som var utmärkande för bygdens levnadsmönster. Några exempel: Plötsligt blandades den genuina småländska dialekten med tjogtals andra. Den lätt norskinfluerade från norra Bohuslän blandades med den karga och ordknappa från bygderna i Norrlands inland. Skånska och halländska dialekter bröts mot dialekter och slangord från Stockholm och Norrköping. På den egentliga landsbygden i Svenarum och Vrigstad röstade befolkningen i stor utsträckning på Bondeförbundet och i viss omfattning på Högern och Frisinnade Folkpartiet. Socialdemokraterna fanns men knappast kommunister. AK-arbetarna var nästan undantagslöst socialdemokrater och kommunister - i särskilt hög grad arbetarna från övre Norrland. Det började dyka upp tidningar på vilka det längst upp på första sidan kunde läsas långa ord som SOCIALDEMOKRATEN. AK-arbetarna frågade i första hand inte var närmaste missionshus var beläget utan spörjde käckt var systembolaget och bio fanns. Om något generellt omdöme skall ges så blir snarast innebörden den att ortsbefolkningen visade prov på stor hjälpsamhet och i vissa fall till och med stor fördragsamhet. Självfallet uppstod olika typer av relationer mellan ortsbefolkningen och AK-arbetarna. Ju närmare ortsborna bodde i baracker och förläggningar desto "ofarligare" upplevdes AK-arbetarna. De ortsbor som kanske i åratal hade arbetare boende i gårdshus och i några fall i den egna bostaden upplevde AK-arbetarna på ett annat sätt än de ortsbor, som bara hörde berättas om "hur förskräckligt det söps och spelades kort". En speciell relation uppstod också mellan AK-arbetarna och de ortsbor som var engagerade som körare. Utan att ingå i laget levde körarna på dagtid ungefär samma liv som arbetarna. Det hände sig att vissa arbetare stannade kvar på arbetsplatsen i flera år. I sådana fall kunde det uppstå livsvarig vänskap mellan enskilda arbetare och ortsbor. Sådant som stölder och skadegörelser förekom i liten omfattning. Slagsmål mellan ortsbor och AK-arbetarna tillhörde ovanligheterna. Ett sådant slagsmål lever vidare i historien och det slutade med att "infödingen" fick ordentligt med stryk, som han för övrigt lär ha varit väl förtjänt av. ... Med tanke på att AK-bygget omsatte något hundratal invandrande arbetare, varav flertalet var i sin bästa giftasålder, blev utdelningen i form av giftermål med traktens flickor synnerligen mager. Sammantaget ledde AK-bygget till halvdussinet bygdeanknutna äktenskap, flickor från Vrigstad inräknade. Den sociala kontrollen var förmodligen en stark åthållande faktor. (Olof Jonsson "AK:s vägbygge genom Svenarum på 1930-talet" s 34-35,44; AK = Statens Arbetslöshetskommission)

"Ahhhhh", sniffar zigenarkvinnan och närmar sig plåten med de doftande kringlorna. "Så fina kakor mor har bakat." Med sina lortspräckliga fingrar klappar hon varje kringla. "Usch", utropar farmor. "Det är ju vårt kaffebröd!" Morfar går fram till kvinnan, ser på henne och sedan på kringlorna. I hans ena mungipa sipprar ett leende fram. "Du kan konsten du ... Bara du klappar på alla kringlorna tror du att dom är dina. Du tror att vi är rädda för din skit, men jag ska säga dej att det är ingen skillnad på dina och mina skitiga nävar. Samma jord, samma luft, samma svett. Fast nock tycker en att du kunde tvätta nyporna emellanåt." ... Zigenerskan stirrar häpet på morfar. Så klappar hon honom på huvudet. "Du är en ärlig man." "Jojomensan", svarar morfar och plockar en näve full från plåten och ger den till kvinnan. Hastigt stoppar hon kringlorna i kjolen och följer vaggande sin man ut genom dörren. "Rätt så ...", säger mormor och dricker sörplande sitt kaffe på fat. Händelsen har manat fram nya kunskaper hos Kofösarn. "Visste ni att Branting, den busktrygge Hjalmar som vaxade sin mustasch med folkets svett och solidaritet, att han var en av dom som var med om att skapa det första rasbiologiska institutet i världen. Det var 1920 och det var i Sverige. Det var då den busktrygge höll Rasisten Herman Lundborg under armarna. Rasisten Lundborg som sa så här: "Ett av goda raselement sammansatt folk skapar åt sig goda samhällsförhållanden. Ett folk av dålig ras förmår ej detta." (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 60-61)

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Måndag kl. 8 e.m. samarit- och kinematografmöte i Klefshults missionshus. Tisdag kl. 8 e.m. dito i Götafors (missionshus). Onsdag kl. 7 e.m. samaritmöte i Lagerhyddan. Torsdag kl. 8.15 e.m. dito i lokalen. Kapten Adolf Larsson leder. (Jönköpings-Posten 1912-04-12 "Samaritmöten")

En godtemplarloge af I.O.G.T. med namnet Samariten bildades under söndagen i Frinnaryd af distriktssekreteraren hr J.G. Rydén från Jönköping, som äfven höll nykterhetsföredrag i därvarande kapell. Nitton medlemmar ingingo i den nya logen. (Jönköpings-Posten 1906-03-22 "Godtemplarlogen Samariten")

Om kolaren Johan August Andersson gick många historier. Han bodde på torpet Dalåsen (i Åker) och ... var begåvad och bibelsprängd och till och med socknens präst kunde ibland bli svarslös när han ordade med honom. ... Hans hustru hette Maria men själv kallade han henne det bibliska namnet Samaria. (Ulla Bellnäs "Min pappa Oskar" s 62-63)

Året 1879. ... Man besåg (marknads)platsen (i Gislaved) och ett sådant rått liv som här fördes kan ej med ord beskrivas. Smålänningar och Hallänningar var i ständig fejd med varandra. I Gislaved var det ett stort glasbruk och omkring en mil därifrån ett järnbruk som heter Nissafors och mellan dessa arbetare rådde ovänskap, blydaggar och knivar brukades, och få voro de som undkom slag och knivhugg. Jag såg här att även kvinnorna var berusade och med i slagsmålen. (Sven Carlsson "Skomakaren som lämnade sin läst och blev Postiljon" s 51-52; citat: Theodor Dalberg)

Det fanns i de båda socknarna en oskriven lag, en månghundraårig, oskriven lag - den nämligen att Nydalaborna ville och skulle ha sina flickor i fred för utsocknes och likadant var det med Svenarumsborna och deras flickor. Det var många unga män, som en eller flera gånger fått erfara hur minst sagt äventyrligt det kunde vara att bryta mot den lagen. ... Nydalabor och Svenarumsbor brukade på hemvägen (från Vrigstads marknad) stanna till ett tag vid Nydala vägskäl för att liksom ta igen sej ett tag. Det var då i synnerhet de yngre männen, som hade ett starkt behov av detta. Så kom de då till vägskälet, men inte hur som helst, inte. Nydalaborna stannade där deras väg började och Svenarumsborna vid sin väg. Det var två strikt skilda läger eller grupper. När de såg varandra, dök minnen av förmenta eller verkliga oförrätter i det förgångna upp i minnet. (Sven Thunander "Historier från Svenarum" s 95-96)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Samaritanerna (samarierna) kallar sig själva "sanningens bevarare" och avgränsar sig därmed från den officiella judendomen. De gör anspråk på att representera den rena judiska tron från tiden före profeterna och den babyloniska fångenskapen. De accepterar endast Moseböckerna som helig skrift och ser Mose som den ende profeten. De förkastar Talmud och förnekar Jerusalems särställning. Till de gamla buden har de lagt ett nytt om berget Gerissim som den heliga platsen framför andra. På 300-talet f Kr uppförde de sitt eget tempel på Gerissim, där deras överstepräst årligen offrar påskalammet. Den avgörande brytningen med juidarna kom då mackabéerkungen Johannes Hyrkanus förstörde detta tempel år 129 f Kr. Samaritanerna har alltid varit hårt ansatta av judarna, som håller dem för avfällingar. De firar sina egna fester enligt en egen kalender, vänder sig mot Gerissim vid sina böner och har särskilt stränga regler för sabbatsfirande, äktenskap och rituella reningar. Numera (år 2003) finns endast c 500 samaritaner kvar, företrädesvis i Nablus och Tel Aviv. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 18-19)

Aldrig brister Jesus i vördnad för kvinnan. Aldrig ser han på henne som traditionen gör. Aldrig behandlar han kvinnan nedvärderande. Aldrig frånkänner han kvinnan hennes andlighet. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 49)

(Den samaritiska kvinnan) förstod att (Jesus) var jude. Men judarna kallade honom samarit, 8:48. (Studiebibeln II:471)

Samarierna stod – trots det förakt de var utsatta för – judarna ganska nära. De betraktade de fem Moseböckerna som helig skrift. De praktiserade omskärelse. Mose ärades som profet. Deras religiösa fester var desamma som judarnas, även om de inte firade dem i Jerusalem utan på sitt eget heliga berg, Gerissim. De hyste eskatologiska förväntningar, som till form och innehåll stod judarnas nära. Samarierna väntade en frälsare, en ”messias”, som de betecknade som Ta'eb, dvs ”den kommande”. Allt detta tyder på att de genom sin religiösa tradition hade möjligheter att förstå budskapet om Kristus. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 180-181 i kommentar till Apg 8:4-8)

Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 74; 1953)

När vår Herre och Skam skulle tävla, då var det ju vår Herre själv som skapade smålänningarna, medan Skam gjorde skåningarna! Och vad gjorde det då att vår Herre först hade skapat det bördiga Skåne, medan Skam hade totat till det magra Småland och därtill hällt ut över dess jord hela säcken av sten? Med stöd av denna historiska sanning om sitt ursprung står smålänningen rak i ryggen, när det haglar speord från grannarna i norr som grannarna i söder, ja, litet varstädes, eftersom tillmälet "du smålänning" brukats som ett okväde i alla landsändar. Summan av ordspråken blir emellertid att de onda och goda tar ut varandra och endast vittna om, att intet landskapslynne givit upphov till så många talesätt som det småländska. Och detta tyder ej endast på ett utpräglat kynne, utan även därpå att detta kynne har egenskaper, som just icke äro vanliga hos de övriga svenskarna och som därför ådragit sig den mer eller mindre ovänliga uppmärksamhet, som ägnas det ovanliga. (Ellen Key "Småland" s 2-3)

Ebba Boström (1844-1902) ... var ekonomiskt oberoende och syster till Erik Gustaf Boström (1842-1907), statsminister i ett par perioder decennierna kring sekelskiftet; filosofen Christofer Jacob Boström var deras farbror. Hon hade, efter en andlig kris, kommit i kontakt med den nyevangeliska väckelsen kring Blasieholmskyrkan och beslutat sig för att ägna sitt liv åt kristen omsorg. ... Utan att inträda i någon baptistförsamling blev hon 1884 troendedöpt i Södra missionshuset i Stockholm. Två år tidigare hade hon flyttat till Uppsala och blivit föreståndarinna för det "räddningshem" som drevs av Upsala sedlighetsförening. ... År 1883 hade hon låtit uppföra ett tjänarinnehem, 1884-86 ett barnhem; den alltmera växande anläggningen kom att kallas Samariterhemmet (Luk. 10:33). (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 182-183)

Svenska Missionsförbundet beslöt redan vid sitt årsmöte 1879 att förverkliga tanken på verksamhet bland svenskar utomlands och att starta en yttre mission. Missionärer sändes också inom landet till Lappland för att verka bland de nomadiserande samerna - med en biblisk liknelse kallade man landskapet för "vårt eget Samarien". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 151)

Striderna mellan judarna och samariterna låg århundraden tillbaka i tiden. Under 700-talet f. Kr. erövrade assyrierna det norra riket vars huvudstad var Samaria. Som erövrare gjorde på den tiden, bortförde de större delen av befolkningen och lät främlingar slå sig ner i landet. ... När (under 400-talet f. Kr.) det södra rikets folk återvände (från fångenskapen i Babylon) och satte igång med att bygga upp (Jerusalem), erbjöd sig dessa folk runt Samaria att hjälpa till. Det förvägrades dem föraktfullt, eftersom de inte längre var rena judar. Från denna tid och framgent fanns det en oläkt brytning och bittert hat mellan judar och samariter. (William Barclay ”The Acts of the Apostles” s 65 i kommentar till Apg 8:5-13)

Sångarna:

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:2)

Hör än en gång hans röst, som i dag Bjuder enhvar med himmelskt behag: Kom och för intet frälsningen tag! Kom, jag vill frälsa dig! O, hvad fröjd, då vi en gång till sist Samlas alla utan synd och brist Hemma hos Herren, frälsaren Krist! Ack, att vi vore där. (GF Root-E Nyström: Sång 126:3; jfr Psalmer och Sånger 221)

Vad heter den källa, där helst du dig lägrar, Du vandringsman trötte, som törstar, o, säg? Var ligger det mål, som så lockande hägrar I fjärran vid slutet av mödosam väg? Förstode du himmelens gåva Och vilken som bjuder dig den, Du skulle den taga och lova Och tacka din himmelske vän. (J Stadling: Psalmisten 1928 nr 198:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Mattana betyder "gåva". Liksom brunnens vatten i öknen associerades med en gåva, så associerar Jesus nu källans vatten i Sykar med en gåva.

För den samaritiska kvinnan är Jesus snarare en jude och en man än Människan. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:27-30.

Angående uttrycket ”begärt/bett Honom”, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

Paulus sade: "’Fröjdbringande (nåd)’/tack till Gud på/’för ... skull’ Hans obeskrivliga förmån." (2 Kor 9:15)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Det är inte möjligt att vara) jude (eller) grek ... manlig och kvinnlig, ty ni är allesammans * (א*) i Kristus Jesus.” (Gal 3:28b)

Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Med) fröjdbringande (nåd) är ni (och har varit) räddade genom tro; och det här inte ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ er, (det är) Guds gåva.” (Ef 2:8)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. (1 Joh 5:14)

Grekiska ord:

aiteô (begära) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 11:13; Joh 4:9-10; 1 Joh 5:14 – Ester 8:12n(E13); Tobit 4:2,19(BA); 1 Mack 15:35; Salomos Vishet 13:19; 19:11; Manasses bön v 13. Matt 5:42; 6:8; 7:7-11; 14:7; 18:19; 20:20,22; 21:22; 27:20,58; Mark 6:22-25; 10:38; 11:24; 15:8,43; Luk 1:63; 6:30; 11:9-12; 12:48; 23:23,25,52; Joh 11:22; 14:13-14; 15:7,16; 16:23-24,26. Apg 3:2,14; 7:46; 9:2; 12:20; 13:21,28; 16:29; 25:3,15; 1 Kor 1:22; Ef 3:13,20; Kol 1:9; Jak 1:5-6; 4:2-3; 1 Petr 3:15;1 Joh 3:22; 5:15-16.

dôrea (förmån) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:10; 2 Kor 9:15; Apg 2:38; 8:20 – 2 Mack 4:30; Salomos Vishet 7:14; 16:25; Apg 10:45; 11:17; Rom 5:15,17; 2 Kor 9:15; Ef 3:7; 4:7; Hebr 6:4.

Samaritis (samaritiska) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:9 – 1 Mack 10:30; 11:28

Ytterligare studier:

2 Kung 17:24; Tobit 4:12(BA); Matt 10:5; Mark 9:41; Luk 9:52-56; 10:30-37; 17:16; Joh 4:29; 8:48; 17:2.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.

W. Harold Mare "Acts 7: Jewish or Samaritan in Character?"; Westminster Theological Journal 34.1 (1971): 1-21.

Winsome Munro "The Pharisee and the Samaritan in John. Polar or Parallell?"; Se Catholic Biblical Quarterly 57.4 (1995): 710-728.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-24; 2013-10-29; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:10b-12 … och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten.” Den där (א*) säger till Honom: ”Herre, och/men Du har inte ett öskärl, och brunnen är djup. Varifrån har Du * (א,* א) det levande vattnet?” Du är (väl) ej större (än) vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ut ur den (såsom) och/både hans söner och hans kreatursbesättningar?”

Ord för ord: 4:10b (6 ord i den grekiska texten) och han-gav alltefter-omständigheterna dig vatten levande 4:11 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom den-där: herre, och-inte öskärl har-(du) och '-en brunn'/brunnen är djup; varifrån har-(du) '-net vatten'/vattnet det levande? 4:12 (26 ord i den grekiska texten) ej du större är (än)-' -n fader'/fadern vår Jakob som gav oss '-en brunn'/brunnen och han ut-ur den drack och '-na söner'/sönerna hans och '-na kreatursbesättningar'/kreatursbesättningarna hans?

1883: ... och han hafva gifvit dig lefande vatten. Kvinnan sade till honom: Herre, du har intet öskärl, och brunnen är djup; hvarifrån har du då det lefvande vattnet? Icke är väl du större än vår fader Jakob, som gaf oss brunnen och själf drack däraf med sina barn och sin boskap?

1541(1703): ... och han gåfwe dig lefwandes watten. Sade qwinnan till honom: Herre, icke hafwer du det du kan tagat med, och brunnen är djuper; hwadan hafwer du då lefwandes watten? Månn du wara mer än wår fader Jacob, som gaf oss brunnen, och drack af honom, med sin barn, och sin boskap?

LT 1974: ... om levande vatten.” ”Men du har ju varken rep eller hink”, sade hon, ”och det här är en mycket djup brunn. Varifrån ska du få detta levande vatten? Skulle du vara större än vår förfader Jakob? Hur kan du erbjuda bättre vatten än detta, som han och hans söner och boskap tyckte så mycket om?”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

Då (Hagar) hade gått bort (från Abraham) leddes/gick hon vilse till det ödelagda (området) ... Och Gud öppnade hennes ögon, och hon skådade en brunn av/med levande vatten. (1 Mos 21:14b,19a, Grekiska GT)

Isak grävde åter de vattenbrunnar som hans fader Abrahams pojkar hade grävt, och filisteerna hade inhägnat dem efter det att Abraham dö/dog. Och han gav dem namn, namn enligt de namn som hans fader hade gett namn. ... Isaks pojkar grävde i ravinen ... och fann där en brunn av/med levande vatten. (1 Mos 26:18-19, Grekiska GT)

(Isaks pojkar/slavar sade om brunnen som de hade grävt:) “Vi fann inte vatten.” (1 Mos 26:32b, Grekiska GT)

Då (Sykem) hade tagit (Jakobs dotter Dina), ’somnade han’/’gick han till sängs’ i sällskap med henne och ’gjorde ... ödmjuk’/förödmjukade henne. … (Och Symeon och Levi, två av Jakobs söner) dödade (Sykem) i/med en dolks mun/egg. (1 Mos 34:2b,26a, Grekiska GT)

(Prästen) skall föra (brännoffret) till mitt emot Herren och utsona (kvinnan som fött fram ett barn) och göra henne ren från sin blodskälla. (3 Mos 12:7a, Grekiska GT)

En man som – alltefter omständigheterna – må ’somna/’gå till sängs’ i sällskap med en kvinna som ’är åsidosatt’/’har sin månadsrening’ och må avslöja/blotta hennes otillbörlighet/nakenhet, han har avslöjat/blottat hennes källa. (3 Mos 20:18a, Grekiska GT)

(I det ödelagda området vid en brunn) sjöng Israel den här sången med anledning av brunnen: "Börja/flöda ut ur den, (du) brunn! Ledare grävde den. Nationers kungar högg ut den." (4 Mos 21:17-18a, Grekiska GT)

(Sofar sade till Job: ”Herren når) djupare än tingen i Hades. ... ” (Job 11:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin son:) “Drick vatten … från dina brunnars källa. … Gör dig glad i sällskap tillsammans med kvinnan ut ur din ungdom.” (Ordsp 5:15b,18b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "En vis (mans) lag (är) en källa av liv." (Ordsp 13:14a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: ”Du är) "en trädgårdars källa, en brunn av/med levande vatten." (Höga Visan 4:15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mitt folk har gjort två onda ting. De har helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats’/sticket), en källa av/med levande vatten och åt sig själva grävt hålor, som har kossats/raserats (och krossas/raseras), (hålor) som inte kommer att förmå att ’hålla tillsammans’/innehålla vatten." (Jer 2:13, Grekiska GT)

(Ledarna sade till Holofernes: “Ta makt över) källan av vatten, som utgår ut ur bergets rot/fot, av det skälet att därifrån hämtar alla de som bor i Baityloua vatten.” (Judit 7:12b-13a)

(Bachides lät döda människor) in i den stora brunnen. (1 Mack 7:19b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Vishet) kommer att ge (den som fruktar Herren) vatten av vishet att dricka.” (Syr 15:3b)

(Visheten sade:) “Jag har vandrat omkring i ett djup av avgrunder.” (Syr 24:5b)

Den Senare Uppenbarelsen:

’Då (Jesus) hade svarat’/’Jesus svarade’ och talade (till förtalaren): ”Det är (och har varit) skrivet: ’Människan skall inte leva på/av bröd ensam/endast emellertid/utan på/av varje ord som går ut genom Guds mun.’” (Matt 4:4)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Skåda, (något) mer (än) Jona (är) här. ... Skåda, (något) mer (än) Salomo (är) här." (Matt 12:41b,42b)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här? … Varifrån (har) Den här (fått) alla dessa ting?" (Matt 13:54b,56b)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38b)

(Barnabas och Paulus sade till männen i Lystra: "Vi kommer) med ett gott litet budskap till er att vända er intill (Gud) från de här fåfängliga tingen emot/till en levande Gud ..." (Apg 14:15b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Tresängsledaren hade smakat på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han visste inte varifrån det är/var - men tjänarna som hade öst (och öste) upp vattnet visste (det). (Joh 2:9)

(Jesus) (kommer så ‘in i’/till en stad av/i Samarien) som sägs/kallas Sykar, ’granne av’/’alldeles intill’ det lilla område, som Jakob gav till sin son Josef. Men där var/låg (hela tiden) Jakobs källa. (Joh 4:5-6a)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

(Kvinnan) har ännu inte förstått; i stället missförstår hon. För henne är Jesus en vanlig man. Hur skulle han kunna få tag på levande vatten, det vill säga friskt, rinnande vatten, utan något att hämta upp det med? (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 84)

Det var en gång en brunn som var full med klart, kallt vatten, men ingen kunde skaffa vatten ur den. Till sist knöt någon samman bitar av rep och snöre och segelgarn och tråd till dess att hinken kunde nå vattnet och hämta upp det. Precis på så sätt satte Juda samman ord som rep, snöre, segelgarn och tråd till dess att de nådde djupet i Josefs hjärta och drog fram barmhärtighetens vederkvickelse (jfr 1 Mos 45:1-15). (Michael E. Williams “Genesis” s 191; Genesis Rabbah 93.4)

Någonting grått och underligt och gammalt var det över huset och över träden och allra mest över brunnen, där vi satt i en ring på brunnskanten. ... Jag hörde att det började viska nere i brunnen. Djupt, djupt där nere började det viska och mumla. Det var en så underlig röst, som inte liknade någon annan röst. Och den viskade sagor. Sagor som inte liknade några andra sagor och som var vackrare än alla sagor i världen. ... "Vad är det här egentligen för en konstig brunn", sa jag till Jiri. "En brunn full av sagor och sånger, det är det enda jag vet", sa Jiri. "En brunn av glömda sagor och sånger, sådana som funnits i världen för länge sedan och som man har glömt för länge sedan. Det är bara Brunnen som viskar om kvällen, som minns dem allihop." ... Vi red över Månljusets bro. ... Jag tänkte på Brunnen som viskar om kvällen och på alla sagorna, som jag hade hört. Det var särskilt en som jag tyckte om. Den började så: Det var en gång en konungason som var ute och red i månskenet. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 66-68)

”Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten”, sade (Gertrud). ”Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset." ... Miss Young talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev liggande på botten av brunnen. ... Han skyndade ... genast efter ett par andra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen. ... Ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. ... Det märkvärdigaste var, att det föreföll, som om allt där nere skulle sova. ... Innan han lät hissa upp sig till jordytan, gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig. ... I samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 333-335)

Tänk om det vore så, att ett folk, för att hålla sig friskt, måste äga någon källa med lefvande vatten, någon Kastalia, hvarur det kan dricka hänförelse, när det törstar efter själens vederkvickelse! Det är en dryck, som nationernas nervsystem kräfver, ja, ända därhän, att till och med hänförelsen för det drömda, opraktiska, aldrig upphinneliga mål har visat sig för folken och deras kultur mer stärkande än ett lif, som lider brist på idealer. Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det och ser sig om efter förebådande tecken, skulle jag föreslå honom att göra det hos sitt lands ungdom. Om lättsinne och laster härja denna ungdom, är det illa, mycket illa. Men lättsinne och laster har mer eller mindre härjat alla tiders och alla länders ungdom. Det är fördenskull inte det allra värsta tecknet. Men om ungdomen har blifvit så realistisk, att den i sitt själslif saknar andra driffjädrar än brödfödans, än "kampens för tillvaron och njutningen"; om den vandrar framåt utan att se i fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då råder jag profeten at sia olyckor. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 151)

Jag gick till en tidningskiosk! Det är ur dessa små brunnshus man hämtar levande vatten och får på en timme veta mer om världen än genom långa resor från hotell till hotell! (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 92; Pegli-Genova mars 1884)

(Klemens) skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset. ... Klemens hörde, hur (fången Teodoros) drack i långa, djupa drag. "Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 215-216)

(Sykar) var den plats där Levi och Simeon, sedan de blivit arga för Dinas skull, utförde den där grymma slakten. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:107)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att ”det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546)

Targumerna säger att brunnen i Beer grävdes av Abraham, Isak och Jakob.

(Jakobs brunn) måste ha gått ner omkring 150 fot. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 404)

Att fortsätta med (hembygden):

Jesus är världens hopp. Han vill i var och en av oss ingjuta sitt liv i oss. (Håkan Karlsson "Ett annat samhällsklimat, är det möjligt?"; Jönköpings-Posten den 26 oktober 2007)

Icke långt från Sydamerikas nordliga kust seglade en gång ett skepp med hissad nödsignal. Ett annat fartyg styrde mot det och sporde, hur det var fatt. "Vi håller på att förgås av brist på vatten!" blev svaret. "Men, människor, ös upp dricksvatten ur havet! Ni befinner er ju i Amasonflodens mynning, och här finns sött vatten milsvitt omkring", ropade man från det andra fartyget. Om varje törstande människosjäl förstode Guds gåva i Kristus och bad honom om livets vatten, som finns så alltillräckligt på allra närmaste håll, skulle livssituationen helt förvandlas. (Eric Hertz "Hälsokällan flödar"; kommentar till Joh 4:5-26; Jönköpings-Posten den 13 januari 1962)

Efter vatten djupborrade man vid Norrahammars sopstation. Först på rekorddjup, 159 meter, fann man utmärkt vatten i tillräckliga mängder. Vid provpumpningen den 4 dec. (1946) fick man 600 timliter, men med bättre pumpanordning har man utsikt att komma upp till 1.000 timliter. Dagsförbrukningen här beräknade man till 14.000 liter. Arbetet utfördes av Torsten Perssons brunnsborrningsfirma i Tenhult och kostade över 10.000 kronor. ("Tabergs Bergslag VI" s 115)

Genom (sitt) lidande hade (kvinnans) hjärta uppmjukats. Likt den som håller på att försmäkta av törst drack hon nu "andelivets vatten" som gavs henne. ... Hon blev alldeles förändrad till sitt sinne. ... Hennes avtärda ansikte riktigt strålade av den Guds frid, som bodde i hennes hjärta. (Ester Svensson "En bärgad själ" s 128-129; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1932)

En händelse står klarare för mitt minne än allt annat. Det var den dagen greven kom med sitt hästekipage, och jag hade den obeskrivliga förmånen att få öppna (grinden) för honom. Den höge herrn höll in sina hästar mitt för grindpojken och ställde den inte obekanta frågan: "Vems pojke är du?" Jag var tio år (1923-24). Jag svarade: "Jag är herr August Anderssons pojke." Inte vet jag vad som for i mig den stunden, men omedvetet var det säkert ett försök att höja standarden en smula. Greven kunde ju, förutom grevetiteln, sätta framför sitt namn: Generalmajor och von och så Rosen. Dessutom var han mångmiljonär. Vad hade jag? Och far. Därför, förmodar jag, satte jag ett herr framför namnet. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 29)

Under en följd af år har större egendomar i Södermanland och Uppland försett sina ladugårdar med kobesättningar från Småland. På senare tid ha äfven till skånska egendomar inköpts småländska kor. Under denna och förliden vecka ha från Västra och Östra härader afsändts flera vagnslaster kor till större egendomar i Skåne. Att de småländska korna äro så begärliga och röna så stor efterfrågan beror på, att de visat sig härdiga och motståndskraftiga mot tuberkulos. Endast fullt reaktionsfria djur uppköpas. (Jönköpings-Posten 1910-09-02 "Småländska kor till Skåne")

Ett problem på alla gårdar var vatten till djuren, då de på vintern hölls bundna i ladugården. På sommaren ordnades alltid med vattenkällor i beteshagarna så djuren själva kunde förse sig. Vintertid var det vanligt att djurens vattenbehov ordnades enligt två metoder. 1. Man bar in vatten direkt till djuren i båsen. 2. Djuren släpptes ett par gånger per dag och fick dricka vid en brunn. Båda metoderna var arbetskrävande, metod 1. Speciellt tung då man kunde få bära 1000-tals liter beroende på antalet djur. Metod 2 var också riskfylld när det var is och snö kunde djuren halka och bryta benen, problemen var samma för alla gårdar med djurbesättningar. För vår del lyckades Far tillverka en pump av trä. Pumpen nedsattes i en brunn och man kunde trycka upp vattnet, i stället för att med hink ösa upp vad man behövde. När man nu enkelt fick upp vattnet från brunnen, ville man få det att rinna direkt till ladugården. Detta ordnades genom en ledning, av raka kärnborrade furustockar som skarvades ihop. Anordningen visade sig fungera utmärkt. Man kunde med pumpens hjälp trycka upp vattnet till en behållare i ladugården. Från den behållaren byggdes ledningar direkt till varje djur som kunde dricka när de var törstiga. Vattenledningen sparade mycken tid och arbete, samt moderniserades senare, då man kunde köpa pump och ledningar av järn. Den nya pumpen placerades inomhus, och man kunde pumpa in vattnet helt skyddad från eventuellt dåligt väder utomhus. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 132-133)

Det hushållsvatten en familj behövde i äldre tider, hämtade man från någon vattenkälla. En källa ordnade man till, där en källåder porlade fram i markytan. Nere vid Strömfallet i Götarp finns en sådan vattenkälla. I den har hushållsvatten hämtats under århundraden. Under slutet av 1890-talet började man använda sig av pumpinrättning för att få vatten. Det gick att ordna en sådan vid varje fastighet. I Götafors, där marken består av sand- och gruslager, var det inte någon större svårighet att driva ner rör till grundvattnet. Man använde sig av galvaniserade 1 1/2 tums rör. Först gick man med slagruta och sökte efter vattenåra, som man sa. Där slagrutemannen fann en lämplig plats, grävde man en grop ungefär 2 meter djup och 1 1/2 meter i diameter. Gropens väggar klädde man med kullersten. I mitten av gropens botten drev man ner vattenröret. Man ordnade en ställning över gropen, som man stod på, då röret drevs ner med en stor träklubba. Röret delades upp i lämpliga delar och skruvades samman med muffar. Rördelen längst ner var försedd med en järnspets, vars övre del var något grövre än röret och de påskruvade muffarna. Spetsens övre kant skulle nämligen trycka undan sand och grus tillräckligt, så att inte rör och muffar "hängde sig fast" i något gruslager. Denna spets var noga fastlödd med tenn vid en rördel ungefär en meter lång. I väggarna på detta rör hade man borrat åtta rader 5 mm stora hål med ett avstånd mellan hålen på så där 10-12 mm. Runt röret med de många hålen svepte man en kraftig silduk av mässing, som noga löddes samman i skarven samt nertill vid spetsen och upptill vid muffen, där det övriga röret skulle fastskruvas. Så skruvade man på rördel efter rördel. Man höll en kraftig plankbit på röret och slog med klubban på denna, när man drev ner röret i marken. Gängorna på röret fick inte skadas. ... När man började ana, att man kommit till vatten, band man en järnmutter i ett snöre och firade ner den inuti röret. Man kände i snöret, när muttern stötte mot spetsen längst ner i röret. När man drog upp snöret kunde man se och känna hur långt detta var fuktigt. På så sätt mätte man sig till, hur långt man behövde driva ner vattenröret i marken för att få tillräckligt med vatten runt om den nedre rördelen. När man var nöjd med vattenståndet i röret, skruvade man på en fläns på röret nere vid botten på gropen. På denna monterade man sedan själva pumpen. Längst ner var kannan; en sug- och lyftpumpordning. Kannan var ungefär 30-40 cm. lång och 10 cm. i diameter. Ett trägolv lades över pumpgropen, och på detta sattes pumpens överdel fast. Så kunde man pumpa upp vatten, som kom stötvis, när man förde pumpstången upp och ner. Omkring 1910 började man med en annan metod för att få dricksvatten. Man använde sig av cementringar, som grävdes ner. ... Runt den översta ringen, som höjde sig över markytan ungefär 50 cm, göt man en cementplatta försedd med två rörstolpar, vari brunnsveven monterades. Medelst en hink fastkedjad i träkaveln på veven, kunde man vinda upp vatten. Över brunnen hade man ett svängbart lock. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 59-62)

(Som barn i slutet av 1800-talet) tyckte vi om att leka lantgård, åtminstone jag och mina kusiner när de kom på besök. Grankottarna var kor, någon riktigt stor kotte tjur och tallkottarna var får och kalvar. Vi försökte bygga små hus som var ladugårdar och satte upp små stängsel med olika hagar, där fick de gå på bete. Allt var så verkligt! (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 33)

Brev i triangelform förekom ofta och voro tillslutna med s.k. munlack. Som utanskrifter förekom vanligen Välaktade, Högaktade, Högädle Herr, Höglärde Herr, Välaktade Jungfrun, Jungfrun. För titeln Fru och Mamsell hade prästgården "monopol", för Fru och Fröken adeln. Med "Madam", som då tangerade fru-titeln, fick tre inom församlingen nöja sig. Bondhustrun tilltalades med "Mor" framför namnet, övriga kvinnor tiltalades med endast dopnamnet. "Herre" framför ett tillnamn förekom aldrig, icke heller "dam". Man sade icke: "Det var en dam", man sade "Det var en fruntimmer". En far, en mor tilltalades med "I". Att säga "Ni" ansågs som ovänligt. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 128-129; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

I rabbinsk litteratur står 'levande vatten' för den Helige Ande, oftare för Lagen. Samma användningar av bilden finner man i Qumran. I CD 6.4 är brunnen (4 Mos 21:18) Lagen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 233)

Jag vågar också tro, att de gamla tegarna, en gång brutna i stenig mark, kunna ge nya skördar och de djupa livskällorna på nytt upplåta sig. I varje fall vilja vi så på en förhoppning och - kanske ännu viktigare - söka upp den djupa källan i skogen. (Elis Malmeström "Fattig men dock rik"; Jönköpings-Posten 1951-10-22)

”Du har intet öskärl”, säger (kvinnan) – allt fort frestas vi att säga till honom, som äger allt, förmår allt och styr allt och en gång skall bli allt i alla: ”Du har intet.” Du har intet läkemedel, som kan bota mig. Du har intet ord, som kan trösta mig. Du har intet öskärl, så stort, att det kan ur nådens hav hämta upp det, som behöves för att rena mig från min synd. O, tyst mitt hjärta! Tig, du hemliga gudsförnekelse! Tvista ej med din Gud! Tig stilla inför honom! Du skulle i stället hava bett honom, så hade du fått förnimma, att han och ingen annan i världen har att giva dig levande vatten till evigt liv. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 121)

Borta vid bordet satt fadern, gamle Magnus, med bibeln uppslagen framför sig; Gud ske lov, han ägde ändå en tröstekälla, fastän öskaret på sista tiden haft svårt för att nå dit ned. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 106; Förlossad, förvärvad och vunnen; A-der = Anna Ölander)

Djupt i min själ en källa stilla drömmer, dess klara flöde fyller mina dagar: där är en ensam nymf som stilla klagar, ett drömmens barn som källan svartsjukt gömmer. ... ... Hon söker källans djup och gömmer rädd i slutna ögon dagens glans av ljus: dovt ljuder hennes gråt i flödets brus, och källan stiger mot sin dunkla brädd. ... Det är som ville hennes tårar tränga mot andra källor, vilkas djup hon saknar: mitt bundna väsen hennes tårar spränga och djupt i själen sångens oro vaknar. (Sven Lidman "Källorna" s 9)

Slå med bönens stav på varje prövning. Du skall än en gång få sjunga denna sång: Spring upp, du brunn! Väl kan det kännas torrt ibland, och själen klagar: ’Min tunga försmäktar av brist på vatten.’ Men om bäcken torkar ut, gå vi från vatten till olja. Då mannat upphör, äta vi av landets säd. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 142; citat ur Emil Gustafsons skrift ” I Guds skola”)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Samariterna ansågo sig härstamma från Jakobs son Josef samt vara afkomlingar af dennes söner Efraim och Manasse. Landskapet Samaria motsvarade ock i det närmaste det område som vid landets delning upptogs av Efraims och vestra Manasses stammar. Dock var samariternas härkomst hufvudsakligen assyrisk. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 424)

"Bröderna" kom ... till Sverige främst på initiativ av en högt respekterad ovanlig svensk med hög praktisk utbildning. Civilingenjören Samuel Hedman hade arbetat i London under mycket hedersamma betingelser. ... Åter i Sverige, närmare bestämt i Göteborg, är han 1876, då åtföljd av en maka han fått i England. ... Han börjar (år 1877) utge en skriftserie med ett namn som gav tydligt bibliska associationer, "Lefwande Watten". Jämför Joh. 4:10, där Jesus erbjuder en samarisk kvinna sådant! ... Den 11 december 1879 utannonseras en ny månatlig uppbyggelseskrift med samma namn "Lefwande Watten". ... (Hedman) avlider den 28 januari 1880, endast 38 år gammal. ... Den nämnda tidskriften utgavs visserligen till och med 1882 men byggde i stor utsträckning på Hedmans efterlämnade anteckningar. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 54,56,58,60)

Den kände svensk-amerikanske predikanten Gust. F. Johnson berättar några minnen, som vi återgiva något förkortade. Han skriver: "Vi måste tala med henne om Jesus! Det låg tvingande tonvikt på 'måste', det hördes väl. Den talande var den välkände, okuvlige själavinnaren Fredrik Franson, och de adresserade voro studeranden J.B.L. och berättaren. Den omtalade var en ung dam, synbarligen från södern (i U.S.A.), som kom gående utför höjden, där staden X:s största sodakälla fanns. ... 'Får jag bjuda fröken på ett glas hälsovatten?' sporde han artigt, i det han räckte henne det sköljda och fyllda glaset. Hon tackade lika artigt: 'Ett glas till?' Det mottogs och tömdes. Åter ett tack. 'Vi mötas alla vid källan', sade han med ett vänligt leende. 'Just så, här mötas vi', svarade damen. 'Får jag fråga, om damen kommer till källan med livets vatten?' Hon såg upp, synbarligen förvånad och sökte tydligen efter ett passande svar på en så ovanlig fråga. 'Om herrn menar - - - jo, jag tillhör kyrkan', svarade hon, 'i södern äro vi mera allmänt religiösa - - -' Nå ja, det var han glad över. Men det tog honom icke många ögonblick att skilja mellan religion och frälsning. Snart tillstod damen med en vinnande uppriktighet, att hon icke kände till någon sådan erfarenhet, som den främlingen menade. 'Skola vi bedja Gud, att han gör saken klar?' Det hade hon ingenting emot. Ville främlingen bedja för henne, så var hon tacksam. ... Vi bjödo den okända damen farväl, och hon tackade den eldige profeten för hans intresse för hennes själs frälsning. 'Stämma vi möte i himlen?' sporde han. 'Där uppe', svarade hon med en klar stämma och med blicken riktad mot skyn." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 84-86; 1870-talet?)

Den 17 februari (1839) var jag tillika med Olsson bjuden på bröllop hos en av pelarne i vår förening, bonden Johannes Nilsson i Arnhult, Slätthögs socken, en gammal, pålitlig, varm kristen, som gifte bort sin fjärde dotter. Detta var ett riktigt nykterhetsbröllop, där man huvudsakligen sökte släcka törsten ur den levande vattukällan. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 299; Wilhelm Rappe 1797-1888)

I afseende på min tillämpade resa till Vermeland har jag allehanda funderingar. Kunde jag resa ensam med min Brorson som i alla fall skall upp så vore kostnaden obetydlig: men skall jag ha hela hushållet med mig, så kan jag ej komma fram under 5-6 hästar och då kostar resan 5-600 rdr Bco. Jag hade tänkt på att fara med egna hästar som nu många resande bruka: men det blir icke godt att ta emot mig om jag komer som Jacob med all min boskap. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 283; brev från Lund den 6 oktober 1822 till Nils Lidén)

Prästen hade (under tidigt 1500-tal) fått en aktad ställning i samhället; inte bara prelater vid domkyrkorna utan även gemena sockenpräster kallades "herr", en titel som de bara delade med riddarna i adelsståndet. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 59)

Uttrycket "allt smör i Småland" går tillbaka på den stora betydelse som boskapen har haft för majoriteten av de småländska bönderna sedan medeltiden. (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 174-175)

Vid medeltidens slut har det i de småländska bygderna funnits drygt 10.000 gårdar och en folkmängd som mycket ungefärligt kan uppskattas till minst 60-70.000. Småland har då med all säkerhet varit det svenska rikets folkrikaste landskap. ... Genom skattelängder från 1500-talet får vi en eftertrycklig bekräftelse på att smålandsbönderna hade en långt större boskapsstock än bönderna i andra svenska landskap. Gårdar med ett par hästar, fyra oxar, ett 20-tal kor och ungdjur, ett tiotal svin och uppemot 60 getter eller får var påfallande vanliga. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 190,194)

De djur vi oftast tänker på när vi talar om boskapsskötsel är förstås nötkreatur: kor, tjurar, oxar, kalvar. Om vi utgår från de få bevarade medeltida inventarieförteckningarna tycks en normal gård i mellersta Sverige omkring år 1300 ha haft två oxar samt tre eller fyra kor. Inte mycket. De utgrävningar som har gjorts av fähus i städer och på landsbygd - fähusen tycks ha varit lika stora i de båda bebyggelsetyperna - ger samma resultat. Den enskilda bondfamiljen var sällan rik på boskap. ... Hushållet förfogade (också) över småkreatur, såsom får, getter och svin, men de är sämre redovisade i dokumenten. ... Ett sätt att komma runt källbristen är att vända sig till den osteologiska vetenskapen och undersöka benfragment. I så fall får vi följande ungefärliga bild av djurfördelningen på den svenska landsbygden under perioden från år 1000 till år 1350: 40 procent nötboskap, 30 procent får och getter, 30 procent svin. ... I norra Västergötland var nötboskapen ännu mer dominerande än i övriga landet, med omkring 60-80 procent av djurbeståndet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 294)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Under byalagens tid bestod modernäringen mera av boskapsskötsel än av åkerbruk. Det gällde framför allt i småbrukarbygderna. Ängen betydde mer än åkern, först i andra hand var bonden åkerman. Gårdarnas odlade areal var liten, men slåttermarken, gärden, mader, myrar, mossar, kärr, var vidlyftig. Höet som skulle föda boskapen under den långa vintern var den livsviktiga skörden. Under sommaren gick djuren på bete på allmänningen, släppta klöv mot klöv, men det stora bekymret var fodret åt dem under vinterhalvåret. Allt gräs som växte på gårdens ägor slogs, torkades och bärgades i lador och ängahus, som uppfördes ute i markerna, och det hemforslades när det blev vinterföre. Därför blev slåttern sommarhalvårets drygaste arbete. En ängs storlek beräknades efter det antal slåtterkarlar som behövdes för att den skulle mejas på en dag. Att gå med lie över uteägorna var ett arbete som gick sakta undan; Marken var stenbunden, buskig och risig. Samman med min far gick jag som pojke på slåtter varje söckendag under juli månad på vårt sextondels mantal småbruk. Vi tog mestadels i stenskärv, där vi inte kunde ta ut svängen med lien, utan måste peta och påta med udden, som fick hugg i eggen av stenarna och ofta måste nyslipas. Men vi hade tid till vårt förfogande: en hel lång månad. Varje grässtrå skulle tagas tillvara till hö; en bonde i byn blev en gång biten i handleden av en orm, när han med händerna skulle slita av gräs, som han inte kom åt med sin lie. Men dagarna omkring Sankt Olof föll de sista ängsstråna. Till Olofsmäss, den 29 i hömånaden, skulle slåttern vara avslutad, och på kvällen efter dess sista dag hölls slåtterölet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,289-290)

Sångarna:

O du, min ädla skatt, du lifsens springekälla, Som dig till egendom mig velat återställa! Ack, blif och var hos mig, så är jag salig visst, Så är min död mitt lif; Hjelp mig, o Jesus Christ! (Liscowius/Petraeus: Psalm 160:3)

O kärlek, som har En sprudlande källa av liv för envar, Du fyller, i kraft av vår Frälsares ord, Välsignelsens kalk på hans heliga bord. Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv Vårt eviga liv. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:6; jfr Psalmer och Sånger 258:6)

Kärlek från vår Gud flödar till oss ut som en källa, djup och ren. Under kamp och strid ger den himmelsk frid, ger den frälsning från allt men. (JNL Schjörring-översättning: Kristen Lovsång 1954 nr 497:1; jfr Psalmer och Sånger 29:1)

Som hjorten på den torra hed, När dagen slocknar, sol går ned, I längtan söker källans stig, Så söker, Gud, mitt hjärta dig. Hur länge ren av törst det brann! Blott du, o Gud, den stilla kan. Skall icke källan snart jag nå Och svalka ur dess sköte få? (J Tegengren: Psalm och Sång 1966 nr 341:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Sykem förnedrade Jakobs dotter Dina genom att dricka vatten i hennes källa. Nu upprättas Jakobs dotter (jfr ”vår fader Jakob”) genom att erbjudas att dricka levande vatten i Sykars/Sykems källa. Och den dödade Sykem upprättas genom att finna sin Frälsare (Joh 4:42).

Grekiska ord:

antlêma (öskärl) Joh 4:11.

bathys (djup) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:11 – Salomos Vishet 16:11; Syr 22:9; Luk 24:1; Apg 20:9; Upp 2:24.

zaô (leva) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 4:4; Joh 4:10-11; Apg 7:38; 14:15 – Ester 4:17h(C10); 6:13; 8:12q(E16); Tobit 3:6,15; 5:3(BA),10,20; 7:5; 8:12,14; 10:4,12; 12:6; 13:2,4; 14:2,10; Judit 2:12; 11:3,7; 12:4,18; 13:16; 1 Mack 1:6; 2:33; 4:35; 8:7; 14:2; 2 Mack 3:31,33,35; 6:20,25-26; 7:9,33; 9:9; 10:36; 15:4. Salomos Vishet 1:13; 4:10; 5:15; 14:28; 15:17; 18:12,23; Syr 7:33; 16:30; 17:27-28; 18:1; 25:7; 33:21; 34:13(14); 37:26; 39:9; 42:23; 44:14; 48:11; Baruk 1:12; Bel och Draken 5-6(Theod),24. Matt 9:18; 16:16; 22:32; 26:63; 27:63; Mark 5:23; 12:27; Luk 2:36; 4:4; 10:28; 15:13,32; 20:38; 24:5,23; Joh 4:50,51,53; 5:25; 6:51,57-58; 7:38; 11:25-26; 14:19. Apg 1:3; 9:41; 10:42; 17:28; 20:12; 22:22; 25:19,24; 26:5; 28:4; 1 Joh 4:9; Upp 1:18; 2:8; 3:1; 4:9-10; 7:2; 10:6; 13:14; 15:7; 16:3(P47,א,*א); Upp 19:20; 20:4.

thremma (kreatursbesättning) Joh 4:12.

frear (brunn) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 7:19; Luk 14:5; Joh 4:11-12 – 2 Mack 1:19; Upp 9:1-2.

Ytterligare studier:

Ps 23:2; 36:8(9); Jes 12:3; Hes 47:9; Sak 14:8; Mark 6:2; Joh 3:5,16; 6:5-6,27,34-35; 7:37; 8:53; 19:34; 1 Kor 10:4; Hebr 6:4; Upp 7:13; 9:1; 16:4; 21:6; 22:1,17.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-26; 2013-11-01; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:13-15 Jesus svarade och talade till henne: “Varje den’/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." Kvinnan säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej mä törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.”

Ord för ord: 4:13 (14 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-henne: 'varje den'/'var-och-en' drickande ut-ur '-et vatten'/vattnet det-här kommer-att-törsta åter 4:14 (32 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) den men drickande ut-ur '-et vatten'/vattnet '(av)-vilket'/som jag skall-ge honom, inte ej skall-törsta in-i '-n tidsålder'/tidsåldern, emellertid '-et vatten'/vattnet som jag skall-ge honom skall-bli i honom (en)-källa (av)-vatten hoppande in-i liv tidsålderslångt 4:15 (18 ord i den grekiska texten) säger i-riktning-mot honom '-n kvinna'/kvinnan: herre, ge mig det-här '-et vatten'/vattnet, för-att ej (jag)-mä-törsta men/och-ej må-komma-igenom hitåt (att)-ösa-upp.

1883: Jesus svarade och sade till henne: Hvar och en som dricker af detta vatten, han varder törstig igen, men hvilken som dricker af det vatten, som jag skall gifva honom, han skall icke törsta igen till evig tid, utan det vatten, som jag skall gifva honom, skall blifva i honom en källa med springande vatten till evigt lif. Kvinnan sade till honom: Herre, gif mig det vattnet, att jag icke må törsta eller behöfva komma hit för att hämta vatten.

1541(1703): Då swarade Jesus och sade till henne: Hwar och en som dricker af detta wattnet, han warder törstig igen; Men hwilken som dricker af det watten, som jag honom gifwer, han skall icke törsta till ewig tid; utan det watten, som jag honom gifwer, skall blifwa i honom en källa med springande watten i ewinnerligt lif. Då sade qwinnan till honom: Herre, gif mig det wattnet, att jag icke törster, eller behöfwer komma hit efter watten.

LT 1974: Jesus svarade, att människor snart blir törstiga igen sedan de druckit detta vatten. ”Men det vatten jag ger dem”, sade han, ”blir en ständig källa inom dem, som alltid flödar med evigt liv.” ”Herre”, sade kvinnan, ”ge mig lite av det vattnet. Sedan behöver jag aldrig vara törstig mer och gå den långa vägen hit ut varje dag.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En källa steg upp ut ur jorden och gav varje/hela jordens ansikte/yta att dricka. Och Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:6-7, Grekiska GT)

En Herrens ande hoppade/’vällde fram’ emot (Simson). (Dom 14:6a, Grekiska GT, B)

En Guds ande hoppade/’vällde fram’ emot (Saul) ... (1 Sam 10:10b, Grekiska GT)

En Herrens ande hoppade/’vällde fram’ emot, emot David ... (1 Sam 16:13b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall ge (människors söner) att dricka strömmen av Din utsökthet. Vid sidan av Dig (är) en källa av liv.” (Ps 36:8b-9a eller 36:9b-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: ”Du är) "en trädgårdars källa, en brunn av/med levande vatten." (Höga Visan 4:15a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Mitt folk) skall inte vara hungrigt, inte heller skall (det) törsta." (Jes 49:10a, Grekiska GT)

(Jeremia sade till Herren:) "Alla de som helt och hållet har lämnat Dig, dra ned skam över dem, (och) då Du står (och har stått) på avstånd (från dem), skriv dem uppå jorden, eftersom de helt och hållet lämnade Herren, en källa av liv, i ('en plats'/sticket)." (Jer 17:13b, Grekiska GT)

(Herren sade om sitt folk:) "Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i deras sinne ..." (Jer 31:33b, Grekiska GT)

(Backides lät döda människor) in i den stora brunnen. (1 Mack 7:19b)

(Salomo sade till Herren: “I stället för en källa av en outtömlig flod, som hade oroats/grumlats av blod, nersölat mordblod … gav du (Ditt folk) ymnigt vatten, som de inte hade vågat hoppas på, då du då/'vid den tiden' genom törsten hade visat, hur Du tuktade de fientliga.” (Salomos Vishet 11:6,7b-8)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vis (människas) kunskap (är) som en översvämning (som) fullgörs, och hans rådslut som en källa av liv.” (Syr 21:13)

(Visheten sade:) "De som äter mig skall ännu vara hungriga och de som dricker mig skall ännu törsta." (Syr 24:21)

(Baruk sade till Israel:) “Du lämnade helt och hållet vishetens källa i ’(en plats)’/sticket.” (Baruk 3:12)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)

Då (Jesus) hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:19)

(Maria sade: “Herren) har tagit ’i stället’/’parti för’ Israel ... helt och hållet som Han samtalade (vänd) i riktning mot våra fäder, till Abraham och hans säd in i (den kommande) tidsåldern.” (Luk 1:54-55)

(Jesus sade:) “Johannes Döparen kommer (och har kommit) och äter ej bröd men/och (א,*א) dricker ej vin.” (Luk 7:33a)

En viss samarit, som gick på vägen, kom enligt/nedåt (den halvdöda människan). Och då han hade skådat (människan), veknade han i sina inre ädla delar. (Luk 10:33)

(Jesus sade till de två lärjungarna:) ”Har ni hitåt något som kan förtäras?” (Luk 24:41b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Hembygdens predikan:

Texten talar till oss om den kamp som oftast försiggår, då det gäller att vinna en själ för Gud. Jesus mötes av det ena hindret efter det andra. Och då Jesus talar om levande vatten som ger liv, når liksom kvinnans tankar inte längre än till vattnet i den brunn som brukade hämta (sitt vatten i). Och när Jesus liksom söker visa hur det är här fråga om större värden än de som röra dagens behov, så synes allt vara lönlöst. Ty denna kvinnas tankegång rör sig bara omkring det här närvarande. Giv mig det vattnet, så att jag slipper gå hit och hämta vatten, eller kan det du har talat om göra det bekvämare för mig, så är det ju bra.

O vänner, utgör inte denna skildring något som är aktuellt den dag som inne är. Ty de allra flesta omkring oss är ju främmande, när det gäller de andliga värdena, och även om de kommer i beröring med sådant som berör den världen, så förstå de det ej. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

”Är du inte törstig?” sade Lejonet. ”Jag håller på att dö av törst”, sade Jill. ”Drick, då”, sade Lejonet. ... ”Jag vågar inte komma och dricka”, sade Jill. ”Då kommer du att dö av törst.” ”Men oj”, sade Jill och tog ännu ett steg närmare. ”Jag måste väl försöka hitta någon annan bäck, då.” ”Det finns ingen annan”, sade Lejonet. (C.S. Lewis ”Det viktigaste” s 19-20; ur ”Lejonet och bäcken”, The Silvery Throne Kapitel 2)

Den som har smakat Visheten kommer att önska ännu mer Vishet. Jesus hävdar till och med ett större anspråk än den gudomliga Visheten. De som godtar honom och hans gåvor blir därefter ständigt tillgodosedda, och deras behov tillfredställs i deras inre. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 234)

(Judarna) delade upp all tid i två tidsåldrar. Det var Den nuvarande tidsåldern, som ytterst sett var ond och dömd till tillintetgörelse, det var Den kommande tidsåldern som skulle var Guds guldålder. Mellan de två låg Herrens dag som skulle vara den nya tidsålderns födslovärkar. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 25)

Kungen tog ämbaret i båda händerna, förde det till munnen, läppjade på innehållet, drack sen i djupa klunkar och lyfte huvudet. Hans ansikte var förändrat. Inte bara hans ögon utan hela hans gestalt tycktes stråla. ”Ja”, sade han, ”det är sött. Det är ett vatten som söker sin like. Det känns nästan som om det skulle ta livet av mig. Men det är i så fall en död jag skulle ha valt – om jag hade vetat om den tidigare.” ”Vad menar du?” frågade Edmund. ”Det är ... det liknar ljus”, sade Caspian. ”Just precis”, sade Ripipip. ”Drickbart ljus. Nu måste vi vara mycket nära Världens ände.” Det blev tyst ett ögonblick, och så lade Lucy sig på knä på däck och drack. ”Det ljuvligaste vatten jag nånsin har druckit”, flämtade hon. ”Men ... starkt. Nu behöver vi inte äta alls.” En efter en drack de andra. Och en lång stund var alla tysta. De kände sig nästan oändligt starka och friska, och snart började de lägga märke till andra fenomen. ... De kunde se rätt in i solen utan att blinka. De tålde att se mer ljus än någonsin förut. Och däcket och seglet och deras egna ansikten och kroppar blev mer och mer strålande, och varenda tamp lyste. (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 179-180)

Hon bodde på släntan vid kanten av ett majsfält nära källan, som rinner med muntra små fall i de gamla trädens högtidliga skugga. Kvinnorna kommo dit för att fylla sina käril, och vandrare brukade sitta där för att vila och prata. Hon arbetade där och drömde var dag vid den risslande bäckens sus. En afton kom främlingen ned från det molnhöljda berget. ... Vi frågade med undran: "Vem är du?" ... Då kvinnorna nästa morgon kommo att hämta vatten vid källan under deodar-träden, funno de dörrarna till hennes hydda öppna, men hennes röst var ej där, och var voro hennes leende ögon? Det tomma ämbaret låg på golvet och lampan i hörnet var slocknad. Ingen visste, vart hän hon flytt i gryningen - och främlingen var borta. I maj sken solen het och snön smälte ned, och vi sutto vid källan och gräto. Vi undrade i vårt sinne: "Finnes någon vår i det land, dit hon farit, och var kan hon fylla sin kruka dessa heta, törstiga dagar?" Och vi frågade varandra med ängslan: "Finnes något land bakom dessa berg, där vi bor?" Det var en sommarnatt. ... Då plötsligt försvunno inför mina ögon bergen, likt förhängen dragna åt sidan. "Åh, det är hon som kommer. Hur har du det, mitt barn? Är du lycklig? Men var kan du bo under denna bara himmel? Och, ack! vår källa är icke här, som kan släcka vår törst." "Här är samma himmel", sade hon, "endast fri från hindrande berg; - detta är samma bäck, som växt ut till en flod, - samma jord, som vidgats ut till en slätt." "Allting är här", suckade jag, "blott icke vi." Hon log vemodigt: "Du är i mitt hjärta." Jag vaknade upp och hörde strömmens sorl och suset i deodar-träden. (Rabindranath Tagore "Örtagårdsmästaren" s 117-118)

”Det förvånar mig”, sade den ene (främlingen), ”att de tre vise inte göra något för brunnen, som visade dem stjärnan. Ska de alldeles glömma en sådan välgärning?” ”Bör inte den här brunnen ständigt finnas”, sade den andre främlingen, ”för att påminna människorna, att lyckan som förloras på stolthetens höjder, låter sig återfinnas i ödmjukhetens djup?” ”Är de hädangångna sämre än de levande?” sade den tredje. ”Dör tacksamheten hos dem, som lever i paradiset?” Men när de sade detta, for torkan upp med ett skri. Hon hade känt igen främlingarna, hon förstod vilka de resande voro. Och hon flydde bort som en rasande för att inte behöva se hur de tre vise männen kallade sina tjänare och ledde fram till brunnen sina kameler, som alla voro lastade med vattensäckar, och fyllde den arma, bortdöende brunnen med vatten, som de hade hämtat från paradiset. (Selma Lagerlöf ”De vise männens brunn” s 24)

"Det förefaller mig", sade (Adolf) tankfull, "som om människornas sinnen hastigt smittats av något osynligt gift och hela världen förvandlats till ett dårhus. Detta är väl en gissning utan grund, men det finnes i vår tidsålder många stinkande pölar, varur ett dylikt gift väl kan utveckla sig." "Jag tror mig fatta, vad ni menar, nådige herre", sade Ingrid. "O, man behöver blott läsa något i de heliga evangelierna och jämföra dessa höga förebilder med oss själva för att se, huru fördärvade, huru föga kristliga vi äro. ... Jag, en åldrig människa, borde dock förelysa de unga med förtröstan på den allgode Guden och i bekymrets stund, då själen smäktar, icke glömma källan med det eviga livets vatten." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 84)

Christus framställes nu för oss såsom en outtömlig brunn, som alltid öfwerflödar af idel godhet och nåd; och för sådan godhet och wälgerning tager Han ingenting annat, än att de fromma, som erkänna denna godhet och nåd, derför tacka, lofwa och älska Honom, men att de andra bespotta Honom; detta är Hans lön. Sålunda kallas ingen christen derföre, att han gör mycket; utan derföre, att han tager och hemtar något af Christus och låter blott gifwa sig. ... Det är wäl sannt, att man bör göra goda gerningar samt hjelpa, råda och gifwa andra; men derföre heter icke någon en christen, icke heller är någon derföre en christen. ... Är detta sannt, såsom det ju är både wisst och sannt, så måste ock deraf följa, att wåra ordnar och secter icke hafwa med det christna namnet någon gemenskap, ej heller göra någon till christen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 259-260 i kommentar till Matt 9:18-26)

(Allmosor) är som en klar och ren ström i ett paradis. ... Bredvid denna källa (är) ... vänskap med Gud. Detta är den källa genom vilken kärlekens planta får sin näring. ... Den får dess grenar att lyfta sig mot höjden. Denna källa är bättre än den i paradiset (1 Mos 2:10); en källa som inte delar sig i fyra utan som når in i själva himlen; denna ger upphov till den flod ”som springer upp till evigt liv” (Joh 4:14). ... Låt inget ofruktbart träd stå bredvid den, så att den förlorar sin kraft. ... Det är bättre att äga en sådan källa än att ha källor som rinner med guld. Bättre än all guldhaltig mark är den själ som bär detta guld. Ty den för oss, inte in i dessa jordiska palats, utan in i de som är därovan. Guldet blir en utsmyckning till Guds kyrka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:147-148)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Det finns många som vill fylla våra inre brunnar med vatten, men det finns bara en som kan ge oss en källa som aldrig sinar. Han som har skapat oss vet hur vi fungerar. (Karl-Erik Nilsson "En källa som aldrig sinar"; Jönköpings-Posten den 12 januari 2007)

Någonstans, dold under livets törnesnår, sjunger en källa. Långa och tunga vägar får vi kanske vandra, innan vi kommer fram. "Först som försmäktande, överkörda människosjälar, som bristen känt, nalkas vi, dignande under vår börda, det som är ande och inåtvänt, får vi ta del av det oerhörda, väntar oss brunnens sakrament." (Johannes Edfelt) Så kan vår brist, vår totala utblottelse, till sist föra oss fram till hemliga källsprång. Men då är jag mig inte längre precis lik. (Gunlög Järhult "Så är det då att vara människa" s 10)

1957 togs det nya vattenverket vid Häggeberg (i Jönköping) i bruk med Vättern som råvattentäkt. Detta nya vattenverk är så dimensionerat, att det skall täcka stadens hela vattenbehov med Eklundshovsverket som reserv. Även grundvattenverken och Åsenverket skall bibehållas som reserv men med lägre grad av beredskap. Med det nya vattenverket vid Häggeberg har man löst stadens vattenfråga för avsevärd tid framåt. (Melker Fredbrant "Vattenledningsparken - Ett restaurerat minnesmärke" s 11)

På grund av reparationsarbete kommer vattnet att vara avstängt 3 timmar tisdagen den 3 jan. med början kl. 22.00. Berörda vattenabonnenter äro alla som bor norr om Mattssons kiosk och å Flahultsområdet. Norrahammars köpings kommunalnämnd. (Smålands Folkblad 1956-01-02 "Vatten avstängt 3 timmar")

Vi skola icke blott frälsas ifrån syndens skuld utan även ifrån dess herravälde. Vi skola omplanteras i en ny jordmån, och där skola vi bära frukt för Guds rike. Om icke förlåtelsen blir inom oss som en källa med springande vatten, så är den gagnlös. (F. Lundahl "Förlåtelsens sinne - kärlekens sinne"; predikan i Stora missionshuset, Jönköping; Jönköpings-Posten 1924-05-02)

Det var en ung man, som en vacker vårdag fick träffa (prästen Karl) Palmberg (i Månsarp) för att tala med honom om själsangelägenheter. De promenerade tillsammans. Det var två saker, som irriterade den nyomvände. Han hade läst en bok av professor Bengt Lidfors, i vilken denne gick till storms mot kristendomen. ... Vidare var det en sak, som oroade samvetet. När den bekymrade talat till slut, sade Palmberg: "Vad Lidfors skriver om kristendomen oroar inte mig, ty jag har upplevat så mycket i förening med min Frälsare, så jag vet att han lever och hjälper, som han lovat i sitt ord. Antag att det vore en vandringsman, som höll på att giva upp på grund av törst och trötthet. Han kom emellertid fram till den klara källan och släckte törsten med dess friska vatten för att sedan vila ut i den svala skuggan. Sedan fortsatte han vandringen och mötte en människa, för vilken han berättade sin erfarenhet vid källan. Denne svarade emellertid, att det hela var en hallucination. I verkligheten finns det ingen törst och inget vatten. Det hela var en synvilla, ett känslornas narrspel. Vandringsmannen skulle taga det helt lugnt och säga: 'Jag kan aldrig tvivla på min törst, ej heller på källans vatten, som släckte den.' Bådadera är verkligheter. Förbliv hos Jesus och lev nära honom, och han skall bliva lika verklig som källan blev det för den törstige." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 282-283; omkring år 1900?)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Tusen oscariska munnar efter vintrarnas punsch och kalas drack vatten vid Sveriges brunnar genom krokiga rör av glas. ... Samfällt begynte de dagen med vatten av hälsosamt slag, och bättre och bättre blev magen av detta för varje dag. ... Sömnen blev bättre om natten och allmäntillståndet vann. Ty även grumligt vatten går utanpå punsch minsann. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 233)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... När rörelsen väl kommit igång, utvecklades den snabbt till en betydande verksamhet. ... När (bostads)huset så småningom (på 1870-talet) var färdigt, byggde Anderson själv en vattenledning från en vattentäkt uppe i backarna. Han borrade längsgående hål i trästockar, som han fogade samman till en ledning, och han fick på så sätt vatten med självtryck t o m till en springbrunn på gården! Det här huset finns f ö kvar i gott skick än idag (1980). (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-92,97)

Ett av Jönköpings historiska minnesmärken är det (nu år 1985) 120-åriga vattenverket med dess vattenreservoar, pumphus och vattendammar i Vattenledningsparken. Före år 1865 försummade Jönköping vattenförsörjningen för stadens innevånare. Dricksvatnet tog man ur Vättern. Det bars hem till gårdarna av kvinnfolken, avloppsvattnet hälldes i kanalerna och Lillesjön (= Munksjön). Sjukdomarna rödsot och tyfus, vilka ständigt härjade, samt de stora koleraepidemierna 1834, 1853 och 1866 ansågs vara orsakade av fukten och dimman, av det förorenade dricksvattnet och av de primitiva avloppsledningarna. När järnvägen Nässjö - Falköping kom till, skar den av Vättern från staden och försvårade vattenhämtningen i sjön. Det blev en av anledningarna till att Jönköping fick ett av de första vattenledningssystemen i vårt land. Det skulle snart visa sig, att stadens innevånarare därigenom blev friskare och i Jönköping, av många betraktade som landets hälsovådligaste stad, kunde man påvisa, att dödligheten därefter sjönk betydligt, och att kolera och rödsot försvann. (Melker Fredbrant "Vattenledningsparken - Ett restaurerat minnesmärke" s 5)

(Lina Sandells sång) "Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig" ... publicerades ... 1859. ... Diktens första verser utgörs av bön om hjälp, dess sista vers ett uttryck för visshet om att den bedjande i Kristus har allt som behövs. Texten är fylld av bilder från bibeln, t ex eldstod och molnstod, och syftningar på Kristus, såsom levande vatten, nådens och sanningens älv, flödande salighetsbrunn och levande källa. (Göran Åberg "Lina Sandell - Folkväckelsens främsta sångare" s 72)

Namnet "Plantagen" bibehåller dock området (på öster i Jönköping) långt fram i tiden. Läget vid vätterstranden är idealiskt för en sommarservering och i början av 1800-talet serveras här Carlsbader- och andra mineralvatten. På 1840-talet innehar apotekare Uggla rörelsen. Ännu 1859 står Plantagen i flor. I Jönköpingsbladet för den 5 juni samma år, läses följande: "På anmodan meddelas att omnibussen i stället för turer till Vesterbrunn, kommer, efter anteckning af minst 10 personer af blifwande brunnssällskap på Östara plantagen, för sällskapets räkning dagligen och på tid som bestämmes, att göra lustresor på 1 - 1 1/2 timmas wäg, hwarhelst sällskapet behagar bestämma, mot afgift af 50 öre person. Dessutom kan, om så önskas, mot särskild afgift, omnibussen eller annan vagn med hästar och pålitlig dräng få hemta de brunnsgäster, som till plantagen ej vilja gå, om anmälan sker hos R. V. Ekeroth." År 1870 biföll stadsfullmäktige kyrkostämmans anhållan, att den s. k. Östra plantagen finge användas till tomt för ett nytt folkskolehus. Därmed försvinner namnet Plantagen ur stadens historia. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 15-16)

Den af oss förutomnämnda Carlsbaderinrättningen utom Öster tull, som redan ett par weckor warit tillgänglig, har derunder dagligen sett antalet besökande tillwäxa, så att den nu är anlitad af omkring 70 brunnsgäster, hwilka alla lära finna sig ganska belåtna med sejouren och hwar i sin mån bidraga till underhållande af den för brunnsdieten nödwändiga muntra sinnesstämningen. (Jönköpingsbladet 1846-06-30 "Munter sinnesstämning wid Carlsbaderinrättning")

Apotekaren härstädes (i Jönköping), Assessor Uggla, har uti sitt wid östra alléen belägna plantage låtit uppföra en Carlsbaderinrättning, som torde täfla med de fleste swenska anläggningar i den wägen; ej i avseende på storleken, men genom den elegans och omsorg hwarmed allting blifwit inrättadt. Sjelfwa huset, som är uppfördt i en lätt och smakfull stil, innehåller en rymlig salong, ett rum för wattenberedningsapparaten och twenna mindre toilettrum. Apparaten, som är förfärdigad efter Berzelii konstruktion af Herr Elde från Stockholm, berömmes af kännare för dess enkelhet och ändamålsenlighet. Denna brunnsinrättning, wid hwilken de flesta brukliga artificiella wattensorter under sommaren serveras, öppnades i går den 12:te, och redan wid första timman infann sig en större mängd wattentörstande medlemmar. Att inrättningen äfwen under fortsättningen skall blifwa talrikt besökt, dertill gifwes mångfaldiga anledningar, ty dels finnes ingen dylik anläggning på flere mils afstånd, dels är denna belägen uti en af de herrligaste trakter i landet, dels beredes wattnet med särdeles noggrannhet och dels fungerar såsom brunnsläkare en ung man, känd för utmärkt skicklighet. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Wattenberedningsapparat efter Berzelii konstruktion")

Att brunnsdrickningen wid härwarande (i Jönköping) Carlsbader inrättning börjas nästa Fredag kl. 6 f. m. och att för promenerande alla dagar blir tillgång på Lemonade Gasenze och Sodawatten, får jag härmed tillkännagifwa. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-06-09 "Lemonade Gasenze och Sodavatten på Carlsbader inrättning")

Alla slags kalla artificiella mineralwatten, såsom: Marienbader Kreutzer Brun och Ferdinands Quelle, Selter, Spaa, Pyrment, Soda m. fl., erhållas på apoteket i Grenna, beredda med största möjliga noggrannhet. Cl. Andrée, Apotekare. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Artificiella mineralwatten beredda med största möjliga noggrannhet")

Brunnsdrickningen wid den förut annonserade Carlsbaderinrättningen härstädes (i Jönköping) börjar den 12 Juni och fortfar till slutet af Juli, då mineralwatten blifwa serverade direkte ur apparaterna. Afgiften för de förra är bestämd till 3 Rdr 16 sk. och för de sednare 2 Rdr 32 sk. banko i weckan. Hr Doktor Pontén har benäget lofwat att med råd och föreskrifter tillhandagå de brunnssökande, och anstalt är fogad om åkning, hwarje morgon och mot billig afgift af dem som deraf wilja sig begagna. För widtagandet af åtskilliga arrangementer anhålles, att de som wilja begagna inrättningen, behagade ju förr dess hellre anteckna sig å en på apoteket tillgänglig lista. Jönköping den 19 Maj 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Åkning till brunnsdrickning hwarje morgon mot billig afgift")

Carlsbaderinrättning öppnas härstädes (i Jönköping) den 12 nästkommande Juni, och fortfar till slutet af Juli, uti min wid östra alléen belägna plantage och i en derstädes under byggnad warande rymlig salong, hwarest alla både warma och kalla mineralwatten, med noggrannhet beredda, blifwa serverade direkte ur apparaterna. De sednare af dessa watten tillhandahålles äfwen på buteljer och expedieras i enlighet med ingående reqvisitioner. De, hwilka hafwa behof af och wilja hedra denna inrättning med sitt förtroende, behagade anteckna sina namn å en på Apoteket tillgänglig lista före terminens början. Jönköping den 26 Mars 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-03-28 "Carlsbaderinrättning med både warma och kalla mineralwatten")Carlsbaderinrättning öppnas härstädes (i Jönköping) den 12 nästkommande Juni, och fortfar till slutet af Juli, uti min wid östra alléen belägna plantage och i en derstädes under byggnad warande rymlig salong, hwarest alla både warma och kalla mineralwatten, med noggrannhet beredda, blifwa serverade direkte ur apparaterna. De sednare af dessa watten tillhandahålles äfwen på buteljer och expedieras i enlighet med ingående reqvisitioner. De, hwilka hafwa behof af och wilja hedra denna inrättning med sitt förtroende, behagade anteckna sina namn å en på Apoteket tillgänglig lista före terminens början. Jönköping den 26 Mars 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-03-28 "Carlsbaderinrättning med både warma och kalla mineralwatten")

Om man granskar en karta över det medeltida vägnätet, lägger man omedelbart märke till i hur hög grad vägarna sammanstråla vid Vätterns södra ände. Det var också här, som den av svearna valde kungen på sin Eriksgata bytte följeslagare. Denna ceremoni ägde rum vid Junebäck, ett litet vattendrag, som för övrigt anses ha givit staden Jönköping dess namn. Bäcken är en källbäck, och den sannolikaste tolkningen är, att namnet betyder den ständiga, aldrig sinande bäcken. Bäckens utlopp är numera (år 1950) igenlagt, men ett nyligen rest monument påminner om kungahyllningarna under medeltiden. (Gottfrid Lidin "Stiftets tre huvudstäder" s 202)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jfr ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Jämför mig och säg mig, vem jag <lik>nar.’ Simon Petrus sade till honom: ’Du liknar ett rättsinnigt sändebud.’ Matteus sade till honom: ’Du liknar en vis filosof.’ Thomas sade till honom: ’Mästare, min mun kan alls inte uthärda, att jag säger, vem du liknar.’ Jesus sade: ’Jag är inte din mästare, för du drack, du blev berusad av denna sprudlande källa som jag mätte ut.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 51; Thomasevangeliet log. 13:2-5; jfr Joh 7:38-39 och 15:14-15)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som dricker ur min mun, skall bli såsom jag. Jag själv skall bli han, och det som är fördolt, skall uppenbaras för honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 108)

Jag har ett ungdomsminne från Norge. Vi besöker några troende systrar. En av dem är gravt dement. Det yttrade sig på sätt som var jobbigt för de som stod nära. När vi skulle be som avslutning av vårt besök slår allt om. En frisk källa ur kvinnans inre flödar fram, evighetsnära och uppfriskande. Det fanns tydligen något oförstört längst inom henne. Styrkta gick vi från besöket. Vem var egentligen frisk av oss? (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 184)

Är det nog och tillfredsställande för en kyrka att vara en katastrofberedskap? Är det ett gott ord om kyrkans ärende att den fortfarande står mitt i byn och finns till när alla andra stöd i livet rycks bort? Är frågan om Gud, och kyrkans ärende, att bara betrakta som det sista halmstrået, det allra sista ordet för en människa när allt annat är tyst? (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 82)

Guld, säger du. Vad är ditt döda guld mot källan med det levande, friska vattnet? (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 49)

Den finkänslige Johannes skildrar mötet mellan livstörsten och det levande vattnet. Med respekt, ömhet, kärlek och vördnad. Allt hos Johannes har andliga dimensioner. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 49)

”Många kristna begriper inte att de kan få källan inmonterad i sitt väsens innersta, utan tror att man skall ha en burk som måste fyllas på hela tiden. Om Gud själv bor i vårt innersta, vem i hela världen skall då fylla på? Och vad skall han fylla på? Han är ju livets ursprung och källa. Därför kan strömmen flyta från vårt väsens innersta utan påfyllning utifrån.” Orden kommer från Frank Mangs, 95-årig förkunnare och en av vår tids stora mystiker. Hans ord påminner oss om det oerhörda att Gud genom sin ande tagit sin boning i vårt innersta. Mötet med Gud är alltså inte begränsat till vissa tider eller platser. Vi bär källan inom oss. När som helst under dagen kan vi dricka ur dess flöden. (Tomas Sjödin ”Anden – livets källa” s 147)

ca 1990 - ca 1950

Inför detta erbjudande reagerar många människor som kvinnan. De förstår det inte. Kan de ha någon praktisk nytta av kristendomen för egen del, så blir de kanske intresserade. Men vad det verkligen är fråga om fattar de inte. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 54)

När det gäller orden ”aion” (evighet) och ”aionios” (evig), anser (E.J.) Ekman (i sin bok ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen”), att dessa ord aldrig betecknar något ändlöst. Ordet ”evighet” kan inte beteckna en tid utan slut – det talas t.ex. om ”tidsåldrarnas begynnelse”, Kol. 1:26, om ”tidernas fullbordan”, Hebr. 9.26, och om ”tidernas ände”, 1 Kor. 10:11. Eonerna, tidsåldrarna, har en början och ett slut. När Guds planer med mänskligheten förverkligats och riket överlämnas åt Gud, då upphör tidsåldrarna, då upphör också Kristus att vara tidsåldrarnas konung – han underlägger sig själv Gud, som då blir allt i alla. (Nils Tägt ”När han kommer” s 251-252)

Det regn som faller över jorden sjunker genom porer och sprickor i mark och sten och tränger allt djupare och djupare ner, ända tills det slutligen når en zon där alla klippgrundens håligheter är fyllda med vatten, en sollös, underjordisk sjö som ligger högre under bergen och lägre under dalarna. Detta grundvatten är alltid i rörelse, ibland så långsamt att det inte förflyttar sig mer än 15 meter om året, ibland jämförelsevis snabbt, så snabbt att det rör sig närmare 150 meter på ett enda dygn. Det rinner fram i aldrig skådade vattendrag, ända tills det här och var når upp till ytan i en källa eller kanske avtappas för att ge en brunn. Men majoriteten av detta vatten söker sig slutligen till åar och floder. Bortsett från det, som rinner ner i åarna direkt som regn eller ytvattenstillflöden, har allt rinnande vatten på vår jords yta tidigare varit grundvatten. (Rachel Carson "Tyst vår" s 52)

Jag hörde för en tid sedan någon säga, att den bästa illustrationen på kristen tro är en syndare på väg till Jesus, en människa i rörelse mot Gud. Det är en definition som passar på kvinnan vid Sykars brunn. (Odd Hagen "Livsförvandlande tro"; Jönköpings-Posten 1962-01-20)

Orkar inte leva en enda dag utan att höra Guds hjärtas slag. ... ... Ingen dryck kan släcka min törst, om inte Gud har stillat den först. ... Räckte mig någon den ljuvaste famn, viskade jag en annans namn. ... Orkar inte leva i människans värld utan en himmel över min färd. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 9; Orkar inte)

Dagens program (i Indien) var redan planerat. Det gällde en predikoresa i distriktet, och den första byn, som skulle besökas, var Bangda. (Fritt översatt betyder namnet gräl). I byn fanns en krog, vilken bar den största skulden till att traktens befolkning betonade uttalet gräl. Krogen var öppen sju dagar i veckan, och ett stort antal män och kvinnor besökte denna flödande "Bacchus-källa". (Åke Almgren "När Gud besökte 'Grälbyn'" s 77; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Tänk om man någonstans i denna dammiga storstads vimmel kunde kliva in i ett hus, ta hissen, trycka på knappen Frihet – och så plötsligt stiga ut i den blånande norrlandsluften och bara andas. Forssorlet slår mot mitt ansikte, daggen sval i gräsbranten, hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga läppar. (Lars Englund ”Stockholmsdröm i juni” s 454)

ca 1950 - ca 1900

Den som dricker av detta vatten, d. v. s. den som tror på Jesus, blir själv en vattenkälla; han får ett liv, som strömmar fram i hans själ och ut till andra. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 206)

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. ... Ur alla marker springer bäckar och källor. Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror dess sakrament. ... Och rymderna svämmar över av heliga floder. Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta av vita extaser. ... Men ingenstans, ingenstans ... ... Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. (Karin Boye ”Ingenstans” s 399; 1935)

Innan man kommer till Pau passerar man Tarbes och Lourdes. I Tarbes är svinmarknad, levande fläsk, skrikande slaktfärdiga djur; här bryter det materiella, det matnyttiga, så starkt in i bilden att landskapets vilda och medeltidskatolska prägel försvinner, utplånas, lämnar rum för renässansen, Rubens, eller för ett litet Chicago i Upton Sinclairs stil. Äntligen går tåget, katolicismen återkommer och kulminerar i Lourdes, på vars branter Bernadette Soubiros samtalade med Jungfru Maria för många år sedan. Jungfru Maria talade om för henne att vattnet i Lourdes var ett gott vatten, ett vatten att jämföra med de bästa utländska märkena; och när Bernadette i sin tur meddelat detta åt sin omgivning och det kommit till prästernas öron stoppades hon in i ett bås, det vill säga, avspärrades från yttervärlden och överlämnades åt änglarna; och under tiden byggdes katedralen, ordnades pilgrimståg och öppnades hotell. Lourdes blev ett blomstrande samhälle, vilket har alla skäl att med tacksamhet tänka tillbaka på stackars lilla heliga Bernadette Soubiros. (Eyvind Johnson "Pau, Bayonne, Biarritz och havet" s 156-157; Ny Tid 1926-04-17)

Juhani: "Bröder, vartåt skall vi gå?" Eero: "Naturligtvis går vi till himlen." Aapo: "Till brunnen, till brunnen! för att rikligt sörpla i oss livets vatten. I lärdomens, kunskapens och visdomens skattgömmor vill vi fördjupa oss." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 45)

Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla lövet som guld i din famn. ... ... Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi? (Bo Bergman ”Melodi” s 27; 1917)

ca 1900 - ca 1800

(Ebba) var lycklig. Det utgjorde för många en gåta, hur hennes lynne kunde vara så jämnt och hur hon alltid kunde förefalla så nöjd och glad, fast det liv hon förde var så dystert och fattigt på glädjeämnen. Men Ebba kände den hemliga orsaken till detta. Hon hade i sitt inre en glädjekälla som aldrig sinade ut, en källa av levande vatten. Hon blev desto lyckligare, ju mer det jordiska livets förmåner blev umbärliga och det evigas oumbärliga för henne. Hon väntade intet mer av detta livet, allt av det tillkommande. (Elisabeth Beskow "Allt eller inget" s 176)

Gottfrid Karlsson, lantbrukare och klok gubbe utanför Enköping, började (ända från seklets första decennium) kvacka med hjälp av sin gamla hälsobrunn, vars välgörande salter varit kända på orten redan under Karl XIV Johans tid. Gottfrid var den första som insåg att den förfallna brunnen med sitt rostiga järnstaket och sina ideligen drunknade mullvadar skulle kunna ge bättre avkastning än den sega Uplandsleran. Han lierade sig med en apotekare i Stockholm, bytte namn från Karlsson till Viby och tog sina bägge söner till medarbetare. Viby Brunn fick snabbt en viss framgång bland Stockholmsfruarna, kanske för att direktör Karlsson-Viby även praktiserade en smula handpåläggning, om det nu var det eller det alkaliska vattnet som gjorde kunderna så rosiga. (Tore Zetterholm "666" s 23)

Jag ville tända hoppets låga Hos den, som modlös dignat ner, Och locka fram hvar god förmåga Och leda den, som själf ej ser. Jag ville ropa: Fäll ej modet, Det växer kraft i ungdomsblodet! Till ädla mål allenast syften, Och högt de hvita fanor lyften! ... Men "vill" och "kan" förenas sällan. Min kraft är matt och svag min röst; Jag vet dock hvar hon ligger, källan, Som skänker visdom, lif och tröst. Vid korsets fot dess bölja svallar, Till den Guds ord oss alla kallar. Dess hälsodryck från lifvets älf Jag till min båtnad pröfvat själf. ... Kom till dess strand, du unga skara, Och njut de fröjder Kristus ger! Låt syndens snöda nöjen fara, I skam och sorg de föra ner. Gudaktighet oss alla hjälper, Men gudlöshet i armod stjälper. Att följa Gud, ej världens tycke, Det är vår lefnads bästa smycke. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 7-8; Förord)

Från studier över poesiens och pedagogikens teknik har (filosofen) Hans Larsson burit hem den övertygelsen, att diktning och vetenskap icke äro oförsonliga motsatser utan att poesien kräver logiken, nämligen den fina, nyanserade logiken, och vetenskapen skulle falla död och tom till marken, om den icke förfogade över bilden som aktualiserar det väsentliga i ett begrepp, om den icke kunde markera hur dess föremål och dess omdömen höra samman med centrum, livets källa. Denna grundtanke, som Hans Larsson varierat och illustrerat med talrika exempel och tillämpningar alltifrån skriften "Intuition" (1892) och "Poesiens logik" (1899), har visat sig fruktbar icke blott för filosofien och dess historia utan också för poetik, stilistik, litteraturpsykologi, litteraturhistoria och pedagogik. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 20-21)

Det land som under 1800-talet utan ringaste tvivel haft den rikaste konstblomstringen och från vilken de flesta nya rörelserna utgått, är Frankrike. För oss svenskar spelar Paris en särskilt stor roll under den epok, vi nu skola behandla, och dit vallfärdade också våra konstnärer från 1870-talets mitt under ett tjugotal för att, som Ernst Josephson uttryckt det, "dricka ur den nya konstens friska källa". (Ragnar Hoppe "Från impressionismen till expressionismen" s 289)

En tid av sjukdom inträffade. Och nu heter det i ett brev: "Hur långa och ensliga ha icke de timmar förefallit, som jag varit instängd på mitt rum! Hur jag saknat min älskade hustru och ljudet av små barnfötter! Men så har jag också förstått, varför Herren gjort de orden så verkliga för mig: 'Den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta'." "Vare sig jag ropat till Herren dag eller natt, har han skyndat till och hugsvalat mitt sörjande hjärta." (Howard Taylor "Hudson Taylor och Kina Inlandsmissionen" s 118; 1870-71)

Hwilken salighet att wi kunna hafwa brunnen inom oss och ej behöfwa att först löpa långt bort för att hemta watten! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 47)

"Hör du, Göran", sade prosten, "du kan rätt visa herr Medenburg genvägen över till Dädemohult. ... Ack, min son! ... Jag tycker icke om dessa tider." "Åh, söta far skall få se, att det till sluts går an att leva även nu. Nåväl, bror Alexander, huru bär världen sig åt med dig? Så, att du vill avlägga ett besök hos häxan på Dädemohult? Hon är bestämt den bästa av alla kärngar, som gjort bön vid Bottnaryds källa, och betraktad som trollpacka, är hon den angenämaste jag vet." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 45-46)

På våren 1822 skrev (Esaias Tegnér) till sin vän Brinkman: "Jag måste först och främst i sommar sköta min hälsa, som väl är yttersta grunden till all poesi." ... Han skulle nu under sommaren dricka brunn i Ramlösa. Men "vattendrinkandet" och sysslolösheten gjorde just inte livet gladare, och han lovade sig själv att ej så lätt låta lura sig till brunnsdrickning igen. Nej hellre skulle han då nästa sommar fara hem till Bergslagen. "Jag behöver att dricka, icke brunn utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig full av den skånska dimman", skriver han. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 358)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Holsby brunn i Alsheda socken har varit i bruk i hälsovårdssyfte sedan år 1770. ... Kyrkoväktaren Eric Ehrnberg i Appelhester ... var en dag (år 1770) i skogen, sysselsatt med något arbete. Så blev han törstig och drack av källans vatten. Plötsligt kände han sig tung i huvudet och somnade. Han förmodade, att källans vatten hade någon särskild egenskap och anstaltade genom prästens försorg en undersökning av vattnet. Det började nu användas av ortsbefolkningen som hälsovatten. År 1772 byggdes ett skjul över källan, och ett primitivt badhus av bräder uppfördes. Vattnet östes direkt ur källan och uppvärmdes i en vanlig kokgryta. ... Måtte Herren så leda, att Holsby brunn i framtiden blir traditionen trogen, så att andligt liv i fortsättningen måtte porla fram till många tusen själars välsignelse. Liksom den naturliga järnkällan under sekler behållit sitt vatten och ständigt givit, alltid flödat för alla kranka, så må ock vara och förbliva andligen. "Här en källa rinner, säll den henne finner. Hon är djup men klar, gömd men uppenbar." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 62-63,84)

Under 1700-talet uppstod hälsobrunnar vid källor med järnhaltigt vatten. Det skulle inte dröja länge förrän varje stad med självaktning anlade en brunn med brunnshus och promenadstigar efter utländskt mönster. Till de äldsta och mest kända i vårt land hör Medevi i Östergötland med sina tolv mineralkällor och Loka i Västmanland. Båda hade på sommaren ett livligt societetsliv, som fick sin glans av kungliga besök. Vid brunnarna fanns också alltid en stor grupp av medellösa, som var i behov av vård. De levde isolerade från brunnsgästerna i övrigt och under rubriken ”Till Fattige” i brunnsdagboken erlade gästerna en avgift efter vars och ens frikostighet. (Bengt-Arne Person "Kavaljersliv, herrgårdsbaler och brunnsdrickning" s 94)

Under årens lopp har det funnits bortåt trehundra hälsobrunnar av skiftande storlek i Sverige. I Östergötland kan förutom Medevi nämnas Himmelstalund i Norrköping med brunnsrörelse från 1708 och lilla Flistads brunn från 1729 nordväst om Linköping. De hälsobringande brunnarna kallades "surbrunnar", eftersom det var "grundsyrligheten" i vattnet som ansågs nyttig. Det är vad vi i dag benämner kolsyra. Exempelvis är Surbrunnsgatan i Stockholm uppkallad efter Norra brunn, öppnad redan 1681. Povel Ramel har illustrerat en brunnsepoks nöjen med mässingsoktett och allt i Sorglösa brunn. Den 25 juli 1678 räknas som födelsedag för Medevi surbrunn - den första hälsobrunn som grundades i Sverige. Medevi ligger vid Vättern sexton kilometer norr om Motala. ... Brunnsmiljön i Medevi är kulturhistoriskt mycket värdefull, så värdefull att den har förklarats som byggnadsminne. ... Åtta till nio byggnader på Medevi tillhör den första grundartiden och återfinns på den äldsta kända kartan från 1707. ... I Medevi har en källa med rödfärgat vatten varit känd sedan åtminstone medeltiden. Många offerkällor har just rödfärgat (järnhaltigt) vatten. Rödfärgen har en symbolisk (livgivande?) betydelse. Exempelvis har man funnit ditlagd rödockra i forntida gravar. (Bengt Häger "Medevi brunn" s 152-153)

År 1677 hände det, att riksrådet Gustav Soop, som ägde Medevi gård i Östergötland, under en resa till Italien fick i Vatikanska arkivet i Rom se ett manuskript av en Vadstenamunk, vari omnämndes en hälsokälla i Östergötland. Det gav honom anledning att till (Urban) Hjärne insända två flaskor vatten från en källa på Medevi. Hjärne undersökte det och fann det strax vara, såsom han säger, "icke något gement eller ofullkomligt vatten utan en rätt martialisk surbrunn av samma innehåll som andra berömda källor". ... Redan sommaren 1682 hade Hjärne hela Sveriges förnäma värld samlad där vid Medevi som i en liten ask. Man inställde sina utländska badresor och stämde i stället möte i Medevi. Och hur stolt var man ej nu över att ha en hälsobrunn i eget land! ... "De förlamade lämnade sina kryckor, de galne kommo till sitt förstånd, de melankoliske och ängslige blevo frimodige och glättoge - in summa: otrolige kurer skedde här." ... Sjutton glas järnvatten dagligen ansåg Hjärne inte vara för mycket. ... Fattigt folk, som ville ha riktigt grundlig valuta för sin vistelse vid brunnen, bälgade i sig "hela stora ämbaren fulla". Men så höllo de också på "både nätter och dagar". Att som nu (1916) ägna en timme om dagen åt bad ansågs den tiden också vara alldeles för litet: 4-5 timmar skulle det vara. Ingen lätt sak var det att hålla ordning på de stora skaror, som samlades vid den undergörande brunnen - det kan man förstå av följande "Kongl. Maj:ts plakat angående Medevi surbrunn", givet den 6 juni 1681. Där heter det: " ... Var och en, som till surbrunnen anländer, skall veta sin skyldighet vara, att var dag, afton och morgon vid böenestunderna till Guds åkallan sig infinna, så framt icke någon svaghet eller något annat lagligit förfall honom därifrån hindrar. ... Så vilje Vi ock den vederstyggelige seden av Guds aldraheligaste namns missbrukande samt gruveliga eder och bannor, som enkannerligen hos en del gement folk förnimmes taga överhanden, på det allvarligaste härmed förbudit hava, så att ingen sig understå må därmed någon förargelse att åstadkomma. ... Efter Gud kräver av människan ett rent hjärta, så framt hon vill hava någon välsignelse av Gudi till sin hälsas och sundhets befrämjelse att förvänta, ty skola ock alle, som till brunnen ankomma, härmed förmante vara sig om ett ärbart och sedigt leverne att vinnlägga, således att de på den orten icke allenast ingen lägenhet söka någon otukt och skörlevnad att verkställa utan ock avhålla sig från ohöviskt snack, tal och åthävor, varav gode seder pläga förkränkas. ... Emedan till kurens och läkedomars fortsättande intet ringa hjälper ett fredsamt leverne och roligt sinne, så vilje vi ock härmed strängeligen förbudit hava allehanda trätor, dueller och slagsmål där å orten. ... Efter Vi icke utan särdeles missnöje förnimma, huruledes den gemene hopen av dem, som till brunnen komma, mycket till dryckenskap och fylleri är benägen, förtörnandes icke allenast svårligen därigenom Gud utan ock fördärvandes själva kuren, deras hälsa till märkelig avsaknad, allt förty vilje Vi sådan skadelig överflödighet härmed allvarligen förbudit hava." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 414-417; Urban Hjärne)

I Borgeby kyrkoböcker finns följande anteckning av prosten Severin Schlyter, som var kyrkoherde där från 1742 ända till 1797: "(Provinsialläkaen) J.J. von Döbeln är den, som bragte Ramlösa källa i anseende. Ty efter slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710 funnos många sjuka. Dessa blevo i byarne vid Hälsingborg inkvarterade; och de, som lågo i Ramlösa, begynte dricka av det vattnet, som löper av ett högt berg. Och som de befunno sig härav väl, bekom von Döbeln befallning att undersöka källan, och efter gjort försök befanns den i sitt mått vara god." ... Uppgiften är så tillvida oriktig, som det synes varit redan efter slaget i Lund 1676, som Ramlösavattnets hälsobringande kraft först blev känd. De stackars feberheta sjuklingar, som efter striden kvarlämnades i dessa trakter, ha ur källan druckit hälsa och styrka. Vilket ju ej hindrar, att det var ramlösavattnets helande inverkan på de av fältsjukan angripna krigarne i Stenbocks armé, som först gjorde källan mera allmänt berömd. ... Under sina resor (i Skåne) hade (von Döbeln) fått uppmärksamheten fäst på den hälsobringande källan, vars vatten "så skönt och klart utur klippan rann och aldrig månde tryta", ej ens i de svåraste torkår, när annorstädes i Skåne "både säd och gräs på marken bortvissnade och alla brunnar och dammar uttorkade". ... "Alltså var det", skriver han (1706), "än ytterligare min ämbetets plikt och skyldighet att kungöra och utsprida det (att källan med största skäl och rätt borde kallas en hälso- och surbrunn), på det en sådan stor skatt och Guds gåva ej längre förgäves måtte bortrinna utan var och en efter sjukdomens beskaffenhet få hjälp och förnöjelse därav." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 76-77; Ramlösa hälsobrunn)

Hela det kristna tideräkningssystemet inramades av en indelning i världsåldrar (lat. aetates mundi). I det kristnade Sverige ansåg man under medeltiden att den första åldern hade inletts med att jorden skapades år 5199 f.Kr. Vid Kristi födelse hade den femte åldern inletts, och den sjätte stod i tur att ta över när Jesus en dag skulle återkomma. Därefter var ytterligare två världsåldrar att vänta innan tiden nådde sin ände. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 72-73)

På (kejsare) Augustus tid fanns det en vida utbredd tro på den gamla tanken att livet på jorden var uppdelat i perioder eller tidsåldrar. Många trodde på spådomar, som förutsade att en ny tidsålder av lycka, fred och välstånd skulle börja. Eftersom tecknen på den fanns överallt omkring dem trodde många faktiskt att denna guldålder redan hade grytt. Till åminnelse av denna nya början och för att ge uttryck åt detta återupplivande av hängivenheten för gudarna organiserade Augustus en mycket ståtlig minneshögtid. Den avhölls i Rom år 17 f Kr och bestod av nio dagar fulla av invecklade ritualer, där kejsaren själv agerade överstepräst. ... Steget var inte långt till att tro att kejsaren själv var en gud. I Egypten och andra delar av Österlandet fanns det en mycket gammal tradition att dyrka kungar som gudar. När dessa länder i östern blev en del av det romerska imperiet var det helt naturligt att folken där tänkte precis likadant om kejsaren. Men i Rom var tanken helt oacceptabel, och Augustus var alltid noga med att inte själv hävda att han var gudomlig. Han kallade sig dock Divi filius –gudason – eftersom han var Julius Caesars adoptivson. (Kerry Usher ”Romersk mytologi” s 117; Hjältar och kejsare)

Då Kronos ännu hade makten, rådde guldåldern. Liksom gudarna levde människorna ett saligt liv utan sorger och mödor. De var fria från krämpor, levde i ständig hälsa. Jorden gav av sig själv sina håvor åt dem, och talrika hjordar betade på ängarna i deras tjänst. Fritt och otvunget umgicks de med gudarna. Efter ett långt och lyckligt liv gick de bort liksom i en smärtfri sömn. Efter detta släkte skapade himlagudarna ett annat sämre, silverålderns släkte. ... Den tredje åldern var kopparåldern. ... När också detta släkte hade gått under, kallade Zevs ett fjärde släkte till liv, som var bättre och rättvisare än det förra. Det var heroernas släkte. ... När de dog, gav Zevs dem en bostad vid yttersta randen av jorden, på de saligas öar, där Kronos härskar. Där för de ett sorglöst och saligt liv. Den femte åldern är järnåldern. Livet är bekymmer och vedermöda utan ända. Ingen bryr sig om sed eller rätt. ... Släktingar och vänner ligger i blodiga strider med varandra. Ingenting annat än bottenlös olycka står människan åter. Detta är den sista tidsåldern, den ålder, där vi ännu lever. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 16)

Den heliga floden Ganges förser inte bara landet med vatten: vattnet självt är symbolen för liv utan slut. Hundratusentals människor samlas dagligen på dess stränder, utför sina rituella tvagningar i dess vatten och dricker av dess livgivande flöde. (Raymond Hammer ”Den eviga läran: Hinduismen” s 170)

Att avrunda med:

Här finns för många usla, grunda brunnar, som strider mot en frisk och god natur, om världens alla milliarder munnar där släcka vill sin törst och anar hur, den tiden ändå ingen lindring unnar, men räddning finns i själens fatabur. Hur skönt att ej behöva andras brunnar men ha en egen brunn att ösa ur, en outgrundlig brunn som tröst förkunnar och skyddar själen mot all okultur. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 10; Brunnar)

När skogens källor tystnat, blir jag stilla. Jag vet ej mer, vad världens oro är. Dess många röster kan mig ej förvilla. Blott av min egen oro störs jag här. Jag står och lyssnar till en evig källa, som ingen ser men som mig tröst beskär. Guds eget hjärtas klara hälsokälla. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 149; Hälsokällan)

För prövningen han satt en gräns och jag som redan är så glad att vara frälst har nu på psyk-amerikanska t.o.m. nått ”funktionell ekvivalens”: ... Man funkade bara på borsten, sörru, man längtade bara efter långejan, sörru, och det var morgon och det vart afton, och man funkade också på sporten, sörru. ... Men sen kom en Uppvägande i min väg. Den Ekvivalente. ... Oh, my equivalent Lord! Yeah, yeah, yeah jeg elsker dig, agapó, agapó, minä rakastan sinua. ... I don't know how to love Him” och Maria M. hon var hur ekivåk som helst, blev frälst. ... Oh, my Lover, he is a Fisherman! ... Han förvandlade min ruttna lust-jakt till sin friska lustgård. (Majken Johansson ”Från Magdala” s 137; 1972)

Sångarna:

Guds källa har vatten tillfyllest, en gåva av strömmande liv, den äger vad alla behöver, det räcker för dig och för mig. ... Guds källa ej någonsin sinar för någon i rum eller tid, dess nåd flödar över i döden, det räcker för dig och för mig. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:1,4)

En vanlig dag gick synderskan till brunnen, drack vattnet ur en evig källas djup. En vanlig dag, då kan det största hända, ty allt blir möjligt när vi tror på Gud. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 541:3)

Har krukan du tömt under färden Och allt, vad du ägt, givit ut? O, kom till ”den ropandes källa”! Den flödar, då andra ta slut. Källa så klar! Vatten du har, Tidernas torka aldrig dig når. O, huru väl: Där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. (I Björkman: Förbundstoner 1911 nr 482:3; jfr Psalmer och Sånger 718:2)

Nåd du ger i överflöd, nåd för all min synd och brist. Utan dig är själen död. Du är liv, o Jesus Krist. Låt det vatten som du ger bli en källa inom mig, att jag aldrig törstar mer men har evigt liv i dig. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 377:5)

Kom igen! Världens usla brunnar sina, Lämna samvetsagg och pina; Evig fröjd ger Gud de sina. Kom igen! ... (AL Skoog: Sång 117:3b)

Jag vet en källa underbar Med vatten friskt och godt. För världen dold men uppenbar För trones öga blott. Kom hit, kom hit, hvarenda en, Som vill från synden blifva ren! Se, källan öppen är och fri! Kom, bada nu däri! (Nils Frykman: Sång 187:1)

Tänk, att alla källor äga I sin Gud och Fader kär Och av hjärtat kunna säga: Nog och övernog det är! O, det är att lycklig vara, Det är sabbatsvila skön; Men det är en försmak bara Av de trognas nådelön. (EM Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 605:4; jfr Psalmer och Sånger 552:2)

Stilla, ljuvlig, underbar, Väller fram en källa klar; Fadershjärtats varma slag Driver ådran dag från dag. Fjärran, dold den källan låg, Men likväl dess friska våg Till de fallna väg sig bröt, Frid i deras hjärtan göt. (P Lundén: Andliga Sånger 1936 nr 36:1)

Lär mig då besinna mitt eviga väl, Upplys du mitt sinne, upplyft du min själ Från levernets oro och sorg och besvär Till dig och till det som evinnerligt är. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:4; jfr Psalmer och Sånger 437:5)

Du, o Gud, är livets källa, Rik och ren och underbar. Ur dess djup de flöden välla, Varav allt sitt ursprung har. Vi ditt lov ur hjärtan unga Jublande nu vilja sjunga. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 535:1; jfr Psalmer och Sånger 672:1)

Stilla min törst med det levande vatten varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het. ... Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Det är min lycka att städs vara funnen, dyraste Jesus, allena i dig. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 249:2,4; jfr Psalmer och Sånger 276:2,4)

Se, frälsningens källa den flödar så fri Och bjuder sin glädje åt alla. Om hatad och trängd du på jorden skall bli, Den källan dock alltid skall svalla. Ja, skulle din väg genom öknarna gå I brännande torka, den flödar ändå. Och världslivets brunnar en gång sina ut, Men fröjden i Herren skall aldrig ta slut. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 4:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Brunnen är en dödens brunn (jfr 1 Mack 7:19), dit kvinnan inte vill gå igen.

Jag har översatt ”aiôn” med ”tidsålder”, då jag jämfört detta ord med ”aidiotês” i Salomos Vishet 2:23, ett ord som jag tror är bättre att översätta med ”evighet”. Jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 3:14-15. Angående "tidsålderslångt liv", se bibelställen vid Joh 3:14-15.

Paulus sade: "Om – alltefter omständigheterna – din fiende må vara hungrig, ge honom en munsbit, och om – alltefter omständigheterna – han må törsta, ge honom att dricka." (Rom 12:20a)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)

Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)

Grekiska ord:

aiôn (tidsålder) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 21:19; Luk 1:55; Joh 4:14; 1 Joh 2:17 – Ester 4:17p(C21); 9:31(32); 10:3k(F10); Tobit 1:4; 3:11; 6:8,18; 8:5,15,21; 11:14; 12:17; 13:1,4,6(7),11(BA),12-14,16,18; 14:5(BA),7,10,15; Judit 15:10; 16:17; 1 Mack 2:57; 3:7; 4:24; 8:23; 14:41; 2 Mack 14:15,36; Salomos Vishet 3:8; 4:2,19; 5:15; 6:21; 13:9; 14:6,13; 18:4; Syr 1:1,4,15; 2:9; 16:27-28; 17:12; 18:1,10; 24:9; 30:17; 36:17(19); 37:26; 38:34; 39:20; 42:18,21,23; 43:6; 44:2,13,18; 45:7,15,24; 46:19; 47:11,13; 48:25; 49:12; 51:8; Baruk 3:3,32; 4:1; 5:1,4; Asarjas bön v 3; De tre männens lovsång v 29-67; Manasses bön v 13,15. Matt 12:32; 13:22,40,49; 24:3; 28:20; Mark 3:29; 4:19; 10:30; 11:14; Luk 1:33,70; 16:8; 18:30; 20:34-35; Joh 6:51,58; 8:35,51-52; 9:32; 10:28; 11:26; 12:34; 13:8; 14:16. Apg 3:21; 15:18; 2 Joh v 2; Upp 1:6,18; 4:9-10; 5:13; 7:12; 10:6; 11:15; 14:11; 15:3(P47,א*); Upp 15:7; 19:3; 20:10; 22:5.

(h)allomai (hoppa) (i NT) Joh 4:14 – Apg 3:8; 14:10.

dipsaô (törsta) (i NT + exempel i GT) Jes 49:10; Syr 24:21; Matt 5:6; Joh 4:13-15; Rom 12:20 – Ps 42:2(3); 63:1(2); 107:5, Ordsp 25:21; Jes 53:2; 55:1; Judit 8:30; Salomos Vishet 11:4; Syr 26:12; 51:24; Matt 25:35,37,42,44; Joh 6:35; 7:37; 19:28; 1 Kor 4:11; Upp 7:16; 21:6; 22:17.

enthade (hitåt) (i NT) Luk 24:41; Joh 4:15 – (3 Mack 6:25); Joh 4:16; Apg 10:18; 16:28; 17:6; 25:17,24.

mêde (men ej) (i NT) Luk 7:33(א,*א); Joh 4:15 – Matt 6:25; 7:6; 10:9-10,14; 22:29; 23:10; 24:20; Mark 2:2; 6:11; 12:24; 13:15; Luk 12:22; 14:12; 16:26; 17:23; Joh 14:27; Apg 4:18; 21:21. Rom 6:13; 9:11; 14:21; 1 Kor 5:8,11; 10:7-10; 2 Kor 4:2; Ef 4:27; 5:3; Fil 2:3; Kol 2:21; 2 Thess 2:2; 3:10; 1 Tim 1:4; 5:22; 6:17; 2 Tim 1:8; Tit 2:3(א*,A); Hebr 12:5; 1 Petr 3:14; 5:2-3; 1 Joh 2:15; 3:18; Upp 7:3(א,*א).

Ytterligare studier:

Joshua 15:19; Jes 43:20; 44:3; Luk 6:21; Joh 6:27,35; 7:38-39; Upp 7:17; 8:10; 22:1.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-10; 2010-10-28; 2013-11-02; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:16-18 Jesus (א,* א, A) säger till henne: “Dra dig tillbaka, ’höj din röst’/’kalla på’ din man, och kom hitåt.” Kvinnan svarade och talade * (א*, A): ”Jag har inte en man.” Jesus säger till henne: ”Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man, ty fem män hade du, och den som du nu har är inte din man. Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’ (א,* א).”

Ord för ord: 4:16 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-henne Jesus: gå-bort höj-(din)-röst (mot)-'-en man'/mannen din och kom hitåt. 4:17 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade '-an kvinna'/kvinnan och talade: man inte (jag)-har. säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: fint talade-(du) att man inte (du)-har. 4:18 (15 ord i den grekiska texten) fem ty män hade-(du) och nu (den)-som (du)-har inte är din man. det-här sannerligen har-(du)-talat-(och-talar).

1883: Jesus sade till henne: Gå, tillkalla din man och kom hit. Kvinnan svarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till henne: Du sade rätt: jag har ingen man; ty fem män har du haft, och den, du nu har, är icke din man; det har du sagt sant.

1541(1703): Sade Jesus till henne: Gack, kalla din man, och kom hit. Swarade qwinnan, och sade: Jag hafwer ingen man. Sade Jesus till henne: Du sade rätt, jag hafwer ingen man; Ty du hafwer haft fem män, och den du nu hafwer, är icke din man; det sade du sant.

LT 1974: ”Gå och hämta din man”, sade Jesus till henne. ”Men jag är ju gift”, svarade kvinnan. Det stämmer precis”, sade Jesus, ”för du har haft fem män, och du är inte ens gift med den man du bor ihop med nu. (Du kunde inte sagt ett sannare ord.)”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam, Set, Enos, Kenan, Mahalalel och Jered dog. Enok behagade Gud väl. Och hela tiden) fanns han inte (längre), eftersom Gud satte honom (den sjunde från Adam) i sällskap med (Sig själv). (1 Mos 5:24b, Grekiska GT)

Abraham ‘fick ... att stå’/ställde sju lamm av får ensamma/avsides. ... Och Abraham talade (till Abimelek) att/: ”Du skall ta de här sju lammen från sidan av mig, för att de må vara ’in i’/’avsedda för’ ett vittnesbörd för mig, att jag grävde den här brunnen.” (1 Mos 21:28,30, Grekiska GT)

Då Mose hade kommit in i Midjans jord/land, satte han sig ner uppå brunnen. Men åt Midjans präst var/fanns (hela tiden) sju döttrar till att vara herdar år deras fars får ... . Då de hade blivit/kommit till sidan av (brunnen), öste de (’hela tiden’/’gång på gång’) upp (vatten). ... Mose slog sig ned vid sidan av människan, och (prästen) gav ut sin dotter Sippora till Mose (som) kvinna. (2 Mos 2:15b-16a,21, Grekiska GT)

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. ... Och skåda, en människa av Israels söner (kom) och ledde ... en midjanitisk kvinna ... mitt emot Mose ... (Och Pinehas dödade den israeliske mannen och den midjanitiska kvinnan.) ... Och ett namn till den ... midjanitiska kvinnan var Kosbi, dotter av/till Sur, som började/'var ledare' ... av/i Midjan. (4 Mos 25:1b,6a,15, Grekiska GT).

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. Och de dödade Midjans kungar tillsammans med deras sårade män, och/nämligen Evi, Sur, Rekem, Hur och Reba, Midjans fem kungar. (4 Mos 31:7-8a, Grekiska GT)

Mose slog till ... Midjans befälhavare ... Evi och Rekem och Zur och Hur och Reba, ledar till sidan av Sihon och de som bor/bebor jorden/landet. (Josua 13:21b, Grekiska GT)

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab ... Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13a,15, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds berg (är) ett berg av fett, ett berg som styrs (och har styrts) enväldigt, ett berg av fett. För att vad ’tar ni nedifrån’/’kämpar ni mot’, (ni) berg som styrs (och har styrts) enväldigt, (mot) det berg i vilket Gud var tillfreds med att bo och ty/förvisso skall Herren slå upp ett tält (där) ‘in i ett slut’/’intill slutet’.” (Ps 68:15-16 eller 68:16-17, Grekiska GT)

(Sara) hade getts (och gavs) åt sju män, och den onde den lille demonen Asmodeus hade slagit ihjäl dem, innan 'bli dem'/'de hade blivit' i sällskap med henne, helt och hållet precis som det har varit (och är) ’visat från’/anvisat för kvinnor. ... (Men för den åttonde mannen, Tobias,) sprang den lille demonen bort/’sin väg’. ... (Tobit 3:8a; 8:3b, S)

Efter (den femte brodern) ledde/’förde ... med sig’ (fienderna) (hela tiden) den sjätte, och då de stod i begrepp att döda honom, yttrade han: ”Jag må ej ’ledas vilse’/’vara i bryderi’ fåfängt, ty vi lider de här tingen på grund av oss själva, då vi missar (Guds mål) ’in i’/’med syfte på’ ’Guden av oss själva’/’vår egen Gud’.” (2 Mack 7:18)

Fem framstående män uppå hästar (med) betselbett av guld ’anförde från’/’visade fram vägen’ av/för judarna. (2 Mack 10:29b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till sina vänner:) “Visst/förvisso säljs inte fem sparvar (för) två assarier/’små kopparmynt’?” (Luk 12:6a)

(Den rike som inte hade tagit hand om den utblottade mannen) talade: "Jag frågar/ber dig så, fader, att du må sända (Lasaros) ’in i’/till min faders hus, ty jag har fem bröder, så att han allvarligt må vara vittne för dem, för att ej och/också de må komma in i den här plågans plats." (Luk 16:27-28)

(Jesus sade till några av saddukeerna:) "Så de var (hela tiden) sju bröder, och då den förste hade tagit en kvinna, dog han barnlös; och den andre och den tredje tog henne. Men/och på samma sätt lämnade de sju ’och inte’/’inte heller’ ’helt och hållet’/’efter sig’ barn, och de dog. Sedermera dog och/också kvinnan. * (א,* א, A) Så i uppståndelsen, vems kvinna av dem skall (א,* א)hon vara (א,* א)? Ty de sju hade henne (som) kvinna." (Luk 20:29-33)

Några av de skriftlärda talade (till Jesus): “Lärare, Du talade fint.” (Luk 20:39b)

Heder(sbevisningarna)/priset (på de nerbrända/uppbrända böckerna som tillhört människor som praktiserat usla/magiska ting var) ... fem myriader silvermetallstycken/silvermetallmynt. (Apg 19:19b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ser (Johannes Döparen) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)

(Jesus) hade kunskap om alla (människor). (Joh 2:24b)

Hembygdens predikan:

Här får vi på nytt lära av Jesus, hur han inte i första hand gick till de premierade utan till de kasserade. Och Guds ord säger oss ju, att det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka, och det var alltså efter den principen som Jesus arbetade. ... De utstötta och föraktade hade alltid en trofast vän i Jesus Kristus, ty han drog sig inte för att vara tillsammans med både publikaner och skökor, och han inbjöd i kärlek också dessa modfällda, utstötta och förtvivlade människor till Guds rike. Lyssna bara till hans kallelse i orden: ”Kommen till mig i alla som arbeten och ären betungade så skall jag giva eder ro. ... Vilket budskap var inte detta för människor som har misslyckats och kommit vid sidan om, och kanske att någon som just nu lyssnar känner sig trött och nedgången, därför att det av olika anledningar har trasslat till sig för dig. Ty sådant händer alltfort. Men det behöver, Gud vare lov, inte sluta här, utan också vi får praktisera de' som den samaritiska kvinnan gjorde i sin till synes så hopplösa situation, i det hon vände sig till Jesus och talade om precis allt som de' var i hennes liv. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Kvinnan i vår text verkade helt enkelt omöjlig att komma till tals med. Men plötsligt avbryter Jesus sitt samtal om vattnet som ger liv och säger: ”Gå och hämta din man.” Och det liksom träffade, och hon söker slingra sig med än det ena och än det andra. Och när inte detta lyckades, så helt enkelt ändrar hon samtalsämne och börjar tala om något annat. O, också detta är något som vi känner till ifrån samtal med människor, och man ändrar allt fort ämne för samtal då det likasom börjar brännas för dem. Denna kvinna kom dock inte undan och det hela slutade med att Jesus sade till henne: ”Jag är Kristus, Frälsaren.” ... Så uppenbarades alltså för denna brännmärkta kvinna den underbaraste av alla hemligheter, att Jesus Kristus är Frälsaren framför alla andra, Ty ser du ”namnet Jesus bleknar aldrig, täres ej av tidens tand.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

(Den samariska kvinnan) möter Jesus, den sjunde mannen. (Nils Tägt "PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter Advent-Pingst" s 75; kommentar till Joh 4:5-26)

Intressant är att själva ordet ”man” förekommer fem gånger i vv 16-18. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 105) (Jfr “Exegeter, evangelister med flera” Joh 6:8-13)

Sotarn, han kan tas med kvinnfolk så bra! Han kan prata med dem, också med små flickor som Madicken. ... Allt får han höra ... om Alva som nu sitter där inne med tårar i ögonfransarna och inte har fått dansa en enda gång. ... (Sotarn) går sjungande tvärs över dansgolvet rakt fram till (den vitklädda) Alva. ... Madicken vill att de ska dansa i evigheters evighet. ... "Oj, vad jag är kär i den sotarn", säjer Alva. Genast blir Madicken orolig. "Nej, det får du inte. Han är ju gift och har fem barn." "Det vet jag", säjer Alva. "Därför tänker jag bara vara kär i honom ungefär till torsdag. Eller kanske fredag." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 187-191)

Dina brunnar är dina dagböcker, o Israel! Då Abraham grävde i Ber-Seba, fäste han med sju eder sin Herres namn vid platsen där han fann vattnet. (Nelly Sachs "Stjärnförmörkelse" s 133)

Vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor till lycka och upphöjelse? ... Ja, vem var hon, att en högt uppsatt man hade kastat ögonen på henne? Var morgon, då hon vaknade, sade hon till sig själv: ”Är det int ett under? Jo, det är ett under lika stort som något, som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om’et i körkorna.” (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 32)

Efter den tredje (middags)rätten vände sig Lysevitj till Anna Akimovna och sade: " ... Ni, min söta vän, bör inte föra ett overksamt liv, inte leva som alla andra, utan njuta av livet, och en lätt sedeslöshet är livets krydda. Begrav er i blommor med bedövande doft, berusa er med myskdofter, ät haschisch, och framför allt älska, älska och älska ... Först och främst skulle jag i ert ställe ta sju män, efter antalet dagar i veckan, och den förste skulle jag kalla Måndag, den andre Tisdag, den tredje Onsdag osv., för att var och en skulle veta sin dag." Detta samtal gjorde Anna Akimovna upprörd. Hon åt ingenting och drack bara ett glas vin. "Låt nu äntligen mig säga något!" sade hon. "För min personliga del förstår jag inte kärlek utan familj. Jag är ensam, ensam, som månen på himlen, men en måne i 'nedan', och vad ni än säger, är jag övertygad om, jag känner, att detta 'nedan' kan fyllas endast med kärlek i vanlig betydelse. ... Jag ska minsann ta och gifta mig!" (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 75-76)

Mitt aandsliv har i sin uterus mottagit en förfärlig sädesuttömning af Friedrich Nietzche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det var min man! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 112; brev 4 sept 1888 till Edvard Brandes)

Det kommer att vara Guds goda behag att ta ut en kyrka som skall helgas genom gemenskap med Hans Son, precis som den där kvinnan helgades genom umgänget med profeten (Hosea). ... Det som hade gjorts typologiskt (förebildande) genom (Guds) handlingar genom profeten, bevisar aposteln riktigheten av att ha gjorts i sanning genom Kristus i kyrkan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 492)

Att fortsätta med (hembygden):

En kvinnlig teolog (Lena Malmgren) har visat mig andra djup (än traditionella tolkningar) i texten (om Jesus och den samariska kvinnan). Jesu uppmaning "Gå och hämta din man" kan också översättas med "Gå kalla/åkalla din man/Herre och kom hit". Vad Jesus säger kan alltså vara en uppmaning till kvinnan att åkalla sin gud. Hennes svar blir då att medge att hon inte bekänner sig till någon gud. Ytterligare: kvinnan var samarier, alltså av ett annat folkslag och annan religion än judarna. Når då Jesus fortsätter med sitt avslöjande om hennes fem män kan det i konsekvensens namn betyda att hon här fungerar som representant för samarierna. De bestod nämligen av fem olika undergrupper med var sina gudar. Nu däremot har hon ingen gud. (Lars Björksell "Med öppna ögon"; Jönköpings-Posten den 19 januari 2001)

Bokhösten börjar och kvällen förlängs, det elektriska ljuset skänker sitt doftlösa sken, timmarna tickar och går. Låtom oss vandra i dag till bysättningshäktet med Dickens eller med Tjechov bese sorgmodets guvernement. Robinson är på sin ö, den åldrige Skallagrim seglar evigt från Norge sin knarr, Faidon besöker sin vän, solskenet torkar Nausikaas tvätt, och den vackra Rebecka bidar vid brunnen i Ur alltjämt sin blivande man. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 277)

Med presterskapet i Stiftet kommer jag lätteligen till rätta. I Scholan har jag redan uträttat något; men GymnasiiLärarne och Consistoriales äro obevekliga, emedan de anse sig för mina Pairer. Jag har hittills lemnat dem i ro, och endast recognoscerat dem. Men så snart jag kan och får tid gör jag mig till 7de Lectorn, som här saknas. Då måste de öfriga följa med, eller också går ungdomen ifrån dem. Efter min kalkul behöfver jag 5 el. 6 år för att pånyttföda detta förkastade slägte. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 227; brev från Tufvan vid Växjö den 2 april 1827 till Carl Adolph Agardh)

I det gamla bondesamhället valdes betrodda och välaktade män till de ämbeten, som fanns, t.ex. sexmän, nämndemän och herredagsmän. Sexmännen var socknens och kyrkans förtroendemän och som namnet säger sex till antalet. De skulle övervaka tukt och ordning i socknen och vara prästen behjälpliga i olika frågor. Tillsammans med prästen underskrev de mantalshandlingar, tiondelängder o.s.v. (Åke Andersson "Herredagsmannen Jon i Bårestorp" s 47)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

En portugisisk fiskebåt, blå, kölvattnet rullar upp Atlanten ett stycke. En blå punkt långt ute, och ändå är jag där - de sex ombord märker inte att vi är sju. (Tomas Tranströmer "Båten - Byn" s 209)

Kristna läsare kan ha lagt märke till kontrasten mellan vilddjurets tal, 666, och Jesu tal, 888 (summan av de grekiska bokstäverna Jesous). I 888 skulle man kunna se den överflödande fullkomligheten, det trefaldiga 7+1. Å andra sidan antyder 666 det trefaldiga misslyckandet att nå fullkomlighet, 7-1. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 226 i kommentar till Upp 13:18)

Ingenstans går det underligare till än i världen. ... Fackmännen misstog sig ofta. ... Såpbubblan sprack på väg till de sju färgernas museum. (Werner Aspenström "Inre" s 261-262; Hack)

Alla har sitt. Du ditt. Ofödd är fågeln som flyger fritt. Äggen var sju. Ekorren tog dem och gav till sin fru, som löskokte fyra och hårdkokte två. (Ett tappade hon.) Dig äter jag rå, sa räven. Alla tar sitt. Jag mitt. Elden tog skogen med räv och med svans. Hans. (Werner Aspenström "Inre" s 289; Alla har sitt)

Sedan första början har många sett en symbolik i de äkta männen. Origenes såg en hänvisning till det faktum att samariterna endast räknade de fem moseböckerna som kanoniska. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 171)

Jag har spelat väldigt mycket pingpong på sistone, så mycket att vi är fem tjejer som har bildat en klubb. Klubben heter "Lilla björn minus två". Ett knäppt namn, men så kommer det sig också av ett missförstånd. Vi ville ha ett alldeles speciellt namn och eftersom vi är fem medlemmar kom vi att tänka på stjärnorna, på Lilla björn. Vi trodde att bilden bestod av fem stjärnor, men där hade vi fel, för precis som Stora björn har den sju stjärnor. Därför "minus två". (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 17; 20 juni 1942)

Jag vred mig på sidan och började läsa ur Tokige Max: "Varför kommer ni hit?" sade Max vänligt. "Är det någon som tvingat er eller är det av egen vilja? Ni vet väl att ni utsätter er för vissa risker när ni besöker detta hus. Det finns spioner som lurar på mig och som gärna vill se mig fängslad, men jag fruktar dem inte. Jag är synsk, har profetians gåva." ... "Jag kommer av egen och fri vilja", sade kvinnan i den svarta schalen och stod kvar vid dörren. ... "Är det säkert att ni inte är rädd för sanning?" sade Max vänligt. "Det är säkert", svarade kvinnan och mötte hans blick. "Kom då hit till mig", sade Max och pekade på en stol. ... Hon satt som en död med gråa, vidöppna ögon. Äntligen släppte Max hennes blick och sade: "Ni är gift med en mycket ond människa. ... Flera gånger har ni tänkt lämna er man. Nåå, stämmer inte detta som jag sagt er." ... Kvinnan i den svarta schalen satt stel och förvånad. Så nickade hon flera gånger och frågade Max om hon kunde få ett glas vatten. ... "Ni måste lämna er man snarast", (sade Max). "Om ni bor tillsammans ännu ett år kommer han att döda er. Dessutom är Hitler hans gud. Men om ni lämnar honom kommer ni att träffa en annan man. Med honom blir ni ganska lycklig, men ni får inga barn." ... Kvinnan i den svarta schalen såg lugnad ut. Hon reste sig och sade: "Jag tackar er. Nu vet jag hur jag skall handla. Vad blir jag skyldig er?" ... "Jag tar det ni ger", sade han. "Skulle ni ha svårt för att betala något så behöver ni inte." (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 111-115)

Den 18 mars (1924) skulle bröllopet stånda. ... Undertecknad hade nöjet att få tjäna som ceremonimästare. ... På givet tecken spelade broder Nyström upp bröllopsmarschen, som gav en god stämning redan från början. Sakta och säkert kom brudparet in och stannade framför det för tillfället anordnade altaret. ... Vår kinesiska pastor Stens tal var fullt av lyckad humor. Bland annat sade han: Vet ej om det kan passa att anföra lite äkta kinesiskt eller österlänskt. Brudgummen heter "An" = frid och bruden heter "Loh" = glädje, det är vår innerliga önskan att deras hem må bli ett fridens och glädjens hem! Men ej blir lyckan så stor, om man skall vara ensam jämt, därför säger vårt kinesiska ordspråk så här: "Mån I få söner fem och flickor två, och så blir Eder lycka fullkomlig!" (Nils Kullgren "Bröllop i Hwangchow 'Bergagård' - Missionärerna Elis Anvill och Greta Nordqvist sammanvigda" s 348-350; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Man inrättade sig i ord, klädsel och väsen på det mest noggranna och hänsynsfulla sätt för människor, som man aldrig skulle lära känna, som inte intresserade sig för en, och för hvilka man inte heller själf hyste ett spår af intresse, som voro totalt likgiltiga. . . . "Me-n, madame den eller den har långa pariserhandskar med sju knappar. Och ens egna har bara fem." "Madame är i verkligheten bara en fransysk hushållerska, som fått plats i Amerika . . . Handskarna äro öfverflödiga. Hon har för tillfället här under resan hoppat ur puppan som en fjäril." (Jonas Lie "När järnridån faller" s 23)

ca 1900 och tiden dessförinnan

För att bli medlem i Stockholms första baptistförsamling skulle man enligt 1868 års stadgar först avlägga sin kristna trosbekännelse inför församlingen. ... Det räckte inte med att allmänt säga sig "tro på Jesus", man skulle också tala om vid vilken tidpunkt man blivit omvänd och "född på nytt" och man skulle visa frimodighet inför sin död och evighet. Därefter företogs allmän omröstning bland medlemmarna. Om minst fem av medlemmarna röstade nej skulle dessa muntligen framföra sina skäl till en särskild kommitté. Kommittén skulle därefter redovisa skälen för hela församlingen varefter man röstade ännu en gång. Om inte sju nej-röster avgivits kunde kandidaten upptas i församlingen genom dopet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 44)

Unge Joukahainen sade: ” ... Sjätte man var jag tillstädes, jag var själv den sjunde hjälten, när till landet grunden lades, då den vida världen byggdes, rymdens stöttestolpar ställdes, himlens höga brovalv lyftes, jag var med när månen gjordes, solen sattes upp att lysa, såg hur Karlavagnen smiddes, fästet blev med stjärnor fullsatt.” (Kalevala s 32; 3:189-250)

(Den shiitiska gruppen) fatimiderna har sitt namn efter Fatima, som var profeten (Muhammeds) dotter och Alis hustru. De kallas också sjusekten eller ismailiter, då de hävdar att Ismail var den rätte sjunde imamen. De upprätthöll det fatimidiska kalifatet i Kairo mellan 974 och 1171, då de besegrades av den sunnitiske Saladin. . . . Druserna hyllar den sjätte fatimidiske kalifen al-Hakim som sin gudomlige grundare. De tror på själavandringen och kallar sig själva "enhetens bekännare". Deras hemliga lära har inslag inte bara från islam utan även från kristen tro, grekisk filosofi och indisk mystik. Det finns (år 2003) omkring en halv miljon druser, av vilka de flesta bor i Syrien och Libanon. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 112,114-115)

Kort efter det att de (sju) arma, olyckliga drottningarna hade kastats i fängelsehålan födde den äldsta av dem sitt barn. Men knappt var det kommet ur sin moders liv förrän det i fängelsets mörker och elände strax gav upp andan. På samma sätt gick det med de fem följande barnen; allt efter som de kom till världen lämnade de den lika hastigt. Så blev det till sist den yngsta drottningens tur att föda. Hon gav liv åt en vacker liten pojke, och nu inträffade det underbara att denne son, den sistfödde prinsen fick behålla livet. . . . Den lille prinsen växte upp till en vacker och duktig pojke. (Folksaga från Indien "Sju drottningars son" s 41; möjligt är att sagan första gången nedskrevs på 1000-talet)

"Sju" har sedan urminnes tider räknats till de heliga talen. Kaldéerna kände för 3000 år sedan till sju planeter: solen, månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, och gåvo med anledning därav sin vecka sju dagar. Judarna räknade med sju skapelsedagar, vilodagen inräknad. Jakob tjänade två gånger sju år för Rakel, Farao drömde om sju feta och sju magra nöt, lövhyddohögtiden varade sju dagar, ett av de viktigaste föremålen i templet var den sjuarmade ljusstaken, sabbatsåret var vart sjunde år och jubelåret inföll efter sju gånger sju sabbatsår - för att endast nämna några av de sammanhang vari sju-talet förekommer i Gamla testamentet. I Nya testamentet har man fäst sig vid att Jesus uttalade sju ord på korset, och att Fader vår innehåller sju böner. Katolska kyrkan räknar med sju sakrament, sju dödssynder och sju dygder. I folksagorna spelar sjutalet en stor roll. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 163)

Egna kommentarer och funderingar:

De midjanitiska kvinnorna hade fem kungar som herrar, som överordnade män. Särskilt kan vi säga detta om Kosbi, vars fader var en av de fem kungarna. Namnet Kosbi betyder "bedragare", vilket kan förklara Jesu yttrande till kvinnan: "Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man ... Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’." Kosbi hade haft fem män. Hennes sjätte man var en israelit, som inte borde ha varit hennes man. Och midjanitiskan Sipporas "sjätte man" Mose var också en israelit. Nu står Jesus där som Han som kan bli hennes sjunde och på samma gång - enligt judisk talsymbolik - fullkomlige man (jämför uttrycket ”begärt/bett Honom” i Joh 4:10a). Han skall ge henne tidsålderslångt liv. Som en motsats står talet sex för det som är har missat Guds mål och är ofullkomligt (jämför uttrycket ”som en sjätte stund/timme” i Joh 4:6). Den sjätte mannen uppmanas av kvinnan att gå till dödens brunn (jfr 2 Mos 2:15-16) för att ersättas av den sjunde mannen, som i själva verket är inte bara en man - en sjunde fullkomlig man - utan Människan och livets källa (och Guds Lamm, jfr 1 Mos 21:28,30; Joh 1:29). Jämför Paulus ord om bokstaven som dödar och Anden, som ger liv, om dödens tjänst och Andens tjänst (2 Kor 3:6-8).

Tobias (namnet betyder "Herren är god") var hans hustrus åttonde man. Och i kontrast till de andra sju männen, som dödades, tilläts Tobias att leva. Som den sjunde mannen kommer också Jesus att dödas för att sedan uppenbara sig i Joh 21:4 som den åttonde efter de sju lärjungar som nämns i Joh 21:2. Vad angår Tobias som en typ till Jesus, jämför till exempel Joh 12:3,5.

David beskrivs som den sjunde sonen i 1 Krön 2 och som den åttonde sonen i 1 Sam 16. På så sätt är David en typ för Jesus, Davids son. Och den sjätte sonen var Osem, ett namn som betyder "vrede", och denne var inte den samaritiska kvinnans sanne man.

Angående männen här i Joh 4:16-18 i kombination med omnämnandet av bergen i de följande två versarna kan vi också jämföra med Ps 68:15-16(16-17), där vi har de grekiska orden “oros” (berg i singularis) fem gånger (nummer 1-4 och 7) och ”orê” (berg i pluralis) en gång (nummer 5-6). Det berg med vilket Gud var tillfreds var nummer 7 (= Jesus, som också är nummer 8). Jämför Upp 17:9b-12.

Se också Egna kommentarer och funderingar (angående verbet ”fullborda”) till Joh 19:33-37. Se vidare Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:43-45.

Grekiska ord:

kalôs (fint) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 20:39; Joh 4:17 – 2 Mack 12:43; Matt 12:12; 15:7; Mark 7:6,9,37; 12:28,32; Luk 6:26-27,48; Joh 8:48; 13:13; 18:23. Apg 10:33; 25:10; 28:25; Rom 11:20; 1 Kor 7:37-38; 14:17; 2 Kor 11:4; Gal 4:17; 5:7; Fil 4:14; 1 Tim 3:4,12-13; 5:17; Hebr 13:18; Jak 2:3,8,19; 2 Petr 1:19; 3 Joh v 6.

pente (fem) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack10:29; Joh 4:18; Luk 12:6; 16:28; Apg 19:19 – Judit 8:9,15; 1 Mack 2:2; 2 Mack 2:23; 11:5; Matt 14:17,19; 16:9; 25:2,15-16,20; Mark 6:38,41; 8:19; Luk 1:24; 9:13,16; 12:52; 14:19; 19:18-19; Joh 5:2; 6:9,13,19; Apg 4:4, 7:14; 20:6; 24:1; 1 Kor 14:19; Upp 9:5,10; 17:10.

Ytterligare studier:

Matt 22:25-28; Mark 12:20-23; Joh 1:48; Upp 13:18; 17:9.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-10; 2010-10-30; 2013-11-04; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:19-22 Kvinnan säger till Honom: “* (א*) Jag tittar på, att Du är en profet. Våra fäder kastade sig ner i/på det här berget, och ni säger, att * (א,* א) det är i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, varest/där man måste kasta sig ner.” Jesus säger till henne: ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). Ni kastar er ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad ni inte känner. Vi kastar oss ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad vi känner, eftersom räddningen är ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ judarna.”

Ord för ord: 4:19 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan: (jag)-tittar-på att (en)-profet är du 4:20 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-na fäder'fäderna våra i/på '-et berg'/berget det-här '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner', och ni säger att i Jerosolymor/'(ett-vanärat)-Jerusalem' är-(det) varest/där 'det-är-nödvändigt'/'man måste' '(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner'. 4:21 (22 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: tro mig, kvinna, att kommer (en)-stund när och-inte i/på '-et berg'/berget det-här och-inte i Jerosolymor/'(ett vanärat)-Jerusalem' (ni)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-er-ner-(inför)' (för-att-hedra)-'-n fader'/fadern. 4:22 (16 ord i den grekiska texten) ni '(kysser-i-riktning-mot)'/'kastar-er-ner' (i-tillbedjan)-(i-riktning-mot)-'(det)-som'/vad inte (ni)-'känner-(och-har-känt)'/känner; vi '(kysser-i-riktning-mot)'/'kastar-oss-ner' (i-tillbedjan)-(i-riktning-mot)-'(det)-som'/vad (vi)-'känner-(och-har-känt)'/känner eftersom '-en räddning'/räddningen 'ut-ur'/'med-utgångspunkt-från' '-na Judar'/Judarna är.

1883: Då sade kvinnan till honom: Herre, jag ser, att du är en profet. Våra fäder hafva tillbedt på detta berg, och I sägen, att i Jerusalem är det ställe, där man bör tillbedja. Jesus sade till henne: Kvinna, tro mig, att en tid kommer, då I hvarken på detta berg eller i Jerusalem skolen tillbedja Fadern. I tillbedjen hvad I icke kännen, men vi tillbedja hvad vi känna, ty frälsningen är från judarne.

1541(1703): Då sade qwinnan till honom: Herre, jag ser, att du äst en Profet. Wåre fäder hafwa tillbedit på detta berget, och I sägen, att i Jerusalem är det rum, der man tillbedja skall. Jesus sade till henne: Qwinna, tro mig; den tid kommer, att hwarken på detta berget, eller i Jerusalem, skolen I tillbedja Fadren. I weten icke hwad I tillbedjen; men wi wete hwad wi tillbedje; ty saligheten är af Judomen.

LT 1974: ”Herre”, sade kvinnan, ”du måste vare en profet. Men säg mig, hur kommer det sig att ni judar påstår, att Jerusalem är den enda plats där man ska fira gudstjänster, medan vi samariter hävdar, att det ska ske här (på berget Gerissim), där våra förfäder firade sina gudstjänster?” Jesus svarade: ”Tiden har kommit när vi inte längre behöver diskutera om vi ska be till Fadern här eller i Jerusalem. ... Men ni samariter vet så lite om honom, för frälsningen kommer till världen genom judarna.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: "Då du har lett) Mitt folk ut ur Egypten ... skall ni tjäna/tillbe i/på det här berget." (2 Mos 3:12b, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du skall ge/lägga välsignelsen emot ett berg Gerissim och förbannelsen emot ett berg Ebal. ... ’In i’/på den plats som Herren vår Gud – alltefter omständigheterna – må utvälja åt oss i en av våra stammar (för) att (med) sitt namn ge ett namn där att kalla på, där skall ni söka ut/efter och komma in i." (5 Mos 11:29b; 12:5, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) ”Du har kunskap om alla ting. Du vet, Herre, att jag inte har gjort det här i oförskämdhet, inte heller i övermod, inte heller i falsk vänskap, att ej kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) den övermodige Haman ... och jag skall inte kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) ingen/någon mer än du, min Herre.” (Ester 4:17d-ea/C5-7a, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds berg (är) ett fett berg, ett berg som styrs (och har styrts) enväldigt, ett fett berg. 'För att vad'/varför ’tar ni nedifrån’/’kämpar ni mot’, (ni) berg som styrs (och har styrts) enväldigt, (mot) det berg vilket Gud var tillfreds med att bo i det och ty/förvisso skall Herren slå upp ett tält (där) ‘in i ett slut’/’intill slutet’.” (Ps 68:15-16 eller 68:16-17, Grekiska GT)

(David sade:) "Stammarna har stigit upp (till Jerusalem), Herrens stammar – ett vittnesbörd för Israel - (för) att ‘bekänna ut’/’frimodigt bekänna’ (med) Herrens namn." (Ps 122:4, Grekiska GT)

Många nationer skall gå och tala: "Kom hit, låt oss stiga upp ’in i’/till Herrens berg ... eftersom lag skall komma ut, ut ur Sion och en Herrens utsaga ut ur Jerusalem." (Mika 4:2, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Alla mina bröder … frambar offer uppå alla Galileens berg.” (Tobit 1:5, S)

(Kungen solkade) templet i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... och (templet) i/på Gerissim. (2 Mack 6:2a)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Precis som Sions utomstående kvinnor nu har skådat (och skådar) er fångenskap, på det här sättet skall de i/med snabbhet skåda er räddning från sidan av Gud.” (Baruk 4:24a)

Kungen … kastade sig ner inför (Bel för att hedra honom). Men Daniel bad (hela tiden) (vänd) i riktning mot Herren. (Bel och Draken v 4b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Judas avlade ... Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:3a,16b)

Då (Jesus) hade ’löst upp från’/upplöst folkskarorna, steg Han upp ’in i’/till berget (för) att bedja enligt/angående (det) egna. Men då det hade blivit kväll, var Han där (hela tiden) ensam. (Matt 14:23)

(Jesus sade till den kananeiska kvinnan:) “O kvinna, din tro (är) stor.” (Matt 15:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har lett/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

Andra sade (hela tiden) att/: ”(Jesus är) en profet, som en av profeterna.” (Mark 6:15b)

(Jesus sade till folket i ett vanärat Jerosolymas/Jerusalems tempel:) "Har det inte varit (och är) skrivet att/: 'Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla nationerna?'" (Mark 11:17a)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus.” (Luk 1:69)

(Fariseen sade till sig själv:) “Om (Jesus) (hela tiden) var en profet, hade Han – alltefter omständigheterna – (hela tiden) haft kunskap om vem och av vilken beskaffenhet den kvinna (är) ’vem som än’/som rör Honom, eftersom hon är en missare (av Guds mål).” (Luk 7:39b)

(Samariterna) tog inte emot (Jesus), eftersom Hans ansikte/person (hela tiden) var gående ’in i’/’med syfte på’ Jerusalem. (Luk 9:53)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Sackaios) att/: "Idag har det blivit/kommit räddning till det här huset, såtillvida som och/också han är (א*) en Abrahams son." (Luk 19:9)

Det blev i det att (Jesus) välsignade (Sina lärjungar, att) Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). Och då de hade kastat sig ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) Honom, återvände de in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:51b-52)

(Petrus sade till israeliterna:) ”Då Gud hade fått (Jesus) att ’stå upp’/uppstå först för er, skickade Han bort Honom då Han välsignade er ’i det att vända’/’till att vända’ tillbaka var och en från era onda ting.” (Apg 3:26)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38b)

(Stefanos sade:) “Den Högste bor inte i ting som är gjorda med händer helt och hållet som profeten säger.” (Apg 7:48)

(Den egyptiske eunucken) hade kommit (och kom) in i Jerusalem (för) att ”kasta sig ner”. (Apg 8:27b)

(Paulus sade till athenarna: “Gud) bor inte i tempel gjorda för hand.” (Apg 17:24b)

Hembygdens predikan:

Där Guds ord får verka, där sker det alltfort något, oavsett om platsen är en stor och praktfull kyrka eller ett litet enkelt bönehus, ja rent av därhemma i stillhet inför en öppnad bibel. Platsen betyder när allt kommer till allt så lite, ty allt beror på om Guds ord får verka genom sin inneboende kraft i Gudagripna människor. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Israels räddning sågs som en förutsättning för världens frälsning. (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 318-319)

KGB:s organisation lever (under 1990-talet) kvar (i Ryssland) mer eller mindre intakt, och många element är fientliga mot religionen. ... Det finns också illvilliga element inom själva (den ortodoxa) kyrkan. Den starkt nationalistiska ortodoxa organisationen Pamjat ("minne"), i vilken flera präster är aktiva, är mer eller mindre öppet antisemitisk. Trots strängt fördömande från ledande biskopar fortsätter antisemitismen att åtnjuta ett ganska stort folkligt stöd. Tyvärr är detta sant också om andra ortodoxa kyrkor än den ryska. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 167-168)

Framtidens stad, är det London, Paris, New York, Moskva eller det s k ”eviga” Rom? Ve den som kallar en jordisk stad evig! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 150 i kommentar till Hebr 13:12-16)

Det som verkligen betyder något är inte ”var” vi tillber utan ”hur” vi tillber. ”Gud är ande”, och därför är han inte bunden till en viss plats eller en viss form för vår tillbedjan. Den tid har nu kommit, när det är möjligt att tillbedja Gud ”i ande” och ”av hjärtat”. Vi kan nu tillbedja Gud ”i sanning”, därför att den enda sanna vägen till Gud nu har uppenbarats för oss. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 45)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. ... Bland de troende skymtar ett eller ett par judiska ansikten. Kanske är de döpta, kanske utomstående. Med försiktiga blickar väntar också de på processionen. Allihop svär vi över judarna, som alltid är i vägen för oss, men om man går på djupet frågar man sig: hurdana ryssar är det egentligen vi har fostrat? Man går på djupet - och baxnar. (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-125)

Jesus var jude. Det är genom att han lidit och dött för oss som vi kan bli frälsta. Därför kan vi säja, att frälsningen kommer från judarna, för Jesus var jude. Men bibeln, som berättar om hur vi ska bli frälsta, kommer också från judarna. Det finns inget folk i världen, som en kristen borde vara så tacksam mot som mot judarna. (A.H. Jahsmann-M.P. Simon "Kring Guds ord i hem och skola" s 109)

Det är människans innersta behov, hennes innersta längtan att här på färden genom världen finna något, inför vilket hon med hela sitt jag kan få falla ned på knä för att tillbedja och offra. Det är detta som lyfter människan över djuret inom henne och som skiljer henne från djuren omkring henne. Ännu har aldrig något djur av fri vilja fallit ned och tillbedit och offrat. Men människan blir innerst inne och djupast inne människa först när hon får falla ned och tillbedja och offra. ... Låt oss ... falla ned på knä och tillbedja Honom som är Undret, Frälsaren och Förlossaren, Förnyaren och Förvandlaren. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 77)

ca 1950 - ca 1925

För en ... vid ett tillfälle uttalad oförskämdhet utlovades jag tio tusen års helvete av min far. Inte fem tusen. Inte hundra tusen. Tio tusen! Hans domar avvägs på en rättvisa när. I vilket fall som helst kommer den hand att huggas av som har hälsat på en jude och ögonen stickas ut på den hustru, som har sett på en annan man än sin make. (Driss Chraibi "En ramadankväll" s 417; Casablanca? under andra världskriget)

Man kan inte ta det nog allvarligt med den fara som hotar det svenska rättsväsendet på en särskild punkt. Jag tänker på antisemitismen, som vill göra ett helt folk rättslöst, ställa det utanför den mänskliga gemenskapen. Lik en smygande pest mjukar den upp motståndet mot den våldets ande som söker att lägga folk efter folk under sig. Ännu mer påtagligt angår oss domen över den moraliska relativismen, den inställning som gör att man tolererar vad som helst, att vad som helst går an. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 160-161; Första böndagen 1943. Djursholms kapell.)

Så har vi alla gemensamt något mörkt och tungt som vi går och bär på. Vi talar inte om det numera - det tjänar inte mycket till. Det är allt det förfärliga som sker. Hatet som växer och växer, folkhat. Världen blir snart så uppfylld av hat, att det inte finns plats för andra känslor. Vad sker just nu ute i världen, i denna stund? På slagfälten i alla väderstreck, i luften och på haven, i koncentrationsläger och i fängelser? Och vad sker med det jagade judafolket? (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 7-8; predikan juldagen 1942 i Djursholms kapell, ämne: Ära vare Gud!)

Under Dora Bruders namn i internatets elevförteckning, på raden "datum och orsak till utskrivning", står det alltså: "14 december 1941. Avvikit från skolan." . . . Denna sista månad på året var den mörkaste, mest kvävande tid som Paris hade upplevt sedan början av ockupationen. Mellan den 8 och den 14 december förordnade tyskarna om utegångsförbud från klockan sex på kvällen som vedergällning för två attentat. Sedan följde massarresteringen av sjuhundra franska judar den 12 december och böterna på en miljard franc som ålades judarna den 15 december. Och på morgonen samma dag: de sjuttio i gisslan som sköts på Mont Valérien. Den 10 december beordrade polisprefekturen alla franska och utländska judar i departementet Seine att inställa sig till "regelbunden kontroll" och visa upp sitt identitetskort med stämpeln "jude" eller "judinna". Varje bostadsbyte måste anmälas på polisstationen inom tjugofyra timmar; hädanefter var de förbjudna att bege sig utanför departementet. Redan den 1 december hade tyskarna beordrat utegångsförbud i artonde arrondissmentet. Ingen fick längre komma in där efter klockan sex på kvällen. Metrostationerna i kvarteret var stängda, bland dem Simplon, där Ernest och Cécile Bruder bodde. Ett bombattentat hade ägt rum på Rue Championnet, alldeles i närheten av deras hotell. . . . Det var först efter massarresteringarna i juli 1942 som de religiösa institutionerna började gömma judiska barn. (Patrick Modiano "Dora Bruder" s 47-49)

Helt nyligen ha stockholmarna erövrat A i uppförande. De ha åtminstone i ett fall handlat så, att man skulle vilja säga till hela landet: gör som de! En bokhandlare i huvudstaden hade nämligen fallit på idén att i sitt skyltfönster sätta upp ett anslag: "Judar och halvjudar äga icke tillträde" (eller ungefär så). Det blev folkstockning utanför, men folkmassan var inte sympatiskt stämd mot den duktige bokhandlaren. Den protesterade mycket eftertryckligt - ja, så eftertryckligt, att butiksinnehavaren åkte in under rubriken förargelseväckande beteende. ... Det kan inte nog kraftigt inskärpas, att judehat är kristendomshat. ... Den ringaste gatutrafikant - den så kallade mannen på gatan - är nu fullt medveten om judehatets konsekvenser. Han har läst skildringar av brinnande synagogor. Han har sett bilder märkta med en särskild stjärna och hänvisade till särskilda kvarter och butiker i länder, som trots allt detta våga påstå, att de äro kulturländer. Han har hört, att de fått tio minuters frist på sig för att ge sig av över gränserna till något annat land. ... Det organiserade judehatet i våra dagar är den största politiska dumhet, som sett dagen sedan de romerska kejsarnas förföljelser av de kristna. ... Och eftersom judarna råka vara mera begåvade än kanske några andra folk och dessutom fått sin intelligens upptränad genom en rad förföljelser, så komma de icke att dra det kortaste strået. Hur i all världen har man någonsin kunnat inbilla sig, att det vore möjligt att utrota det folk, som är jästen i kulturens bröd! Det är lika omöjligt som att ta ned betlehemsstjärnan. ... Misslyckade individers judehat är och förblir misslyckat här i landet. (Harry Blomberg "Hatets horisont"; Jönköpings-Posten 1941-11-01)

För att svalka av alla välvilliga känslor upprepar jag för journalisterna att jag är JUDE. Följaktligen är bara pengar och måttlös lyx av intresse för mig. De tycker att jag tar mig mycket bra ut på fotografi. Jag är färdig att göra hiskliga grimaser och använda orangutangmask. Jag anstränger mig för att likna den typiska jude som arierna gick och beskådade på Berlitzpalatsets zoologiska utställning 1941. Veckotidningarna och skvallerspalterna envisas med att överösa mig med beröm, jag är en charmant och originell ung arvtagare. Jude? Som Jesus Kristus och Einstein, vad är det med det då? . . . Lycéets rektor tog emot på sin expedtion. Han såg ut att tvivla på att sonen till en sådan pajas skulle vara intresserad av att skriva in sig i den klassiska kursen. Hans egen son - herr rektor var stolt över sin sin - hade pluggat latinsk grammatik i ett sträck under alla ledigheter. Jag hade lust att svara rektor att jag dessvärre var jude. Med andra ord, alltid bäst i klassen. Rektor räckte mig en antologi grekiska vältalare och bad mig öppna boken på måfå. Jag fick kommentera ett stycke av Aischines. Jag utförde det med glans. Jag gick till och med så långt att jag översatte texten direkt till latin. Rektor blev förvånad. Var judarnas livliga ingenium och intelligens okända egenskaper för honom? Hade han glömt att vi skänkt Frankrike mycket stora författare: Montaigne, Racine, Saint-Simon, Sartre, Henry Bordeaux, René Bazin, Proust, Louis-Ferdinand Céline och ännu flera? Han skrev in mig i plugget med en gång. (Patrick Modiano "Place de L'Ètoile" s 38-39,50-51)

Under de första månaderna 1941 började en atmosfär av nervös väntan, ängslan och onda aningar att bli tätare och mörkare inne i staden. ... Och när "dansen" i april månad tog nya svep och även nådde Sarajevo, när alltså Tyskland gick till anfall och hastigt och lätt krossade Jugoslavien, och när ustasamakten tog säte i Sarajevo och började vidta de första åtgärderna att förverkliga förintelseplanerna mot serber och judar, blev Mento Papo snarare förvirrad än skräckslagen. Men innan han rätt kunde fatta arten av sin förvirring förvandlades denna plötsligt till skräck. ... En dag flyktade också Agata sin väg. ... Den morgon då Mento på allmän till judarna ställd kallelse gått iväg till polisen för att anmäla sig och registreras som "Jude" samt för att överräcka butikstillståndet och ta emot den gula bindeln med "Salomos sigill" - davidsstjärnan -, samlade hon allt som i huset kunde uppbringas i fråga om pengar, kläder och värdesaker och försvann spårlöst. Att hans katolska kvinna, som själv tillstått att hon hade en bror som var ustasa, på detta sätt försvunnit var, slutligen, för Mento ett tydligt tecken och det dråpslag som han sedermera inte förmådde hämta sig från. ... När han vänder tillbaka till det tomma huset ser han ... att den nya makten ... inte gör någon åtskillnad mellan goda och dåliga judar. ... Mento Papo inväntade (Stjepan Kovic från ustasastaben). ... Synbarligen är det varken så att (Papo) är den där rätte juden sådan (Kovic) föreställt sig eller så att han själv är en sådan ustasa han ville vara. Liten, slarvig lägenhet, torftig och i gatuplanet liksom hans egen i Banja Luka. En ensam "jude", en eländig stackare, i luggsliten och solkig kostym, han vrider sig, blinkar och darrar, sätter i vrångstrupen och stakar sig, och rädslan har jagat allt hans blod till hjärtregionen och därför är han blek och grönaktig som en drunknande. På intet vis liknar han det där som tidningarna skriver om nu och som skildras i karikatyrerna: den rike, välgödde judeparasiten som suger blodet ur godtrogna och strävsamma människor av arisk ras. Varken mage eller guldkedja eller kassaskåp eller vithyllt, välnärd judinna som lever på gåsfett och dignar av smycken, och inte heller några degenererade judeungar. Inte ett spår av den där rike smarte jude han drömt om och som genom sin blotta närvaro skulle ha sporrat och uppmuntrat honom att uppträda som en riktig ustasa, domdera och slå och plundra. Han anstränger sig att minnas allt han redan i sin barndom hört om judarna. Han minns att hans mor berättat att man ... tagit henne som liten tös till kyrkan under påskveckan för att hon tillsammans med de övriga barnen skulle "piska Barabbas", den skändlige jude för vars skull man, efter vad som sägs, korsfäste Jesus, Guds son. Man delade ut viderisknippen åt barnen, som glatt och frenetiskt piskade på kyrkbänkarna så att det ekade i kapellets halvdunkel. ... Han minns när han som barn ... en gång på sabbatsaftonen gått med sin faster genom basarkvarteren. ... Med den övre kroppshalvan vaggade (en jude) lätt, såsom försänkt i bön. - Då förklarade fastern för honom att när judar ska till att stänga affären på sabbatsaftonen, så ber de till Gud på butikströskeln att han under loppet av hela den kommande veckan måtte sända "en enögd kund", en köpare enfaldig och grön, som blir lätt att kollra bort och lura. ... (Kovic) hade de senaste månaderna läst ustasaflygblad som gav judarna skulden till mänsklighetens alla olyckor och eländen, men allt detta är både oklart och obestämt, och övertygande är det endast i den mån man redan är inställd på att hata människor som kallar sig judar och tillfoga dem skada. (Ivo Andric "Buffé 'Titanic'" s 223-224,241-246)

(Den polska flickan) fyller kopparna som står bredvid askkoppen. "Kriget kom nittonhundratettionio. I Warszawa blev mina föräldrar begravda under ruinerna av vårt stora hus, och där stod jag ensam i konservatoriets park med mina pojkminnen, och rektorn släpades bort därför att han var jude. Och jag, jag hade helt enkelt inte längre någon lust att lära mig spela piano. Tyskarna hade på något sätt våldfört sig på oss alla, alla, allihop." Hon dricker kaffe, också han (en tysk soldat) tar en klunk. Hon ler mot honom. (Heinrich Böll "Tåget var punktligt" s 104)

Sanningen är, att judarna äro som alla andra folk äro. Bland dem finnas skurkar och ädlingar, snillen och slöfockar, fromma och gudlösa. ... I de länder, där de fått rättighet att utöva fria yrken, äro de bland de mest idoga småhantverkare och arbetare som kunna tänkas. ... Som kristna ha vi att möta våra judiska medmänniskor med sanningens anda i förbön och evangelisk gärning. Ur detta folk kommo en gång profeten och Denne, kring vilken sig "församla jordens böner, den störste av dess söner". (Einar Genitz "Antisemitiska slagord"; Jönköpings-Posten 1939-08-14)

I en brunmålad S.A.-bil som ställdes till vårt förfogande, susade vi ut på (den tyska) autostradan. ... På vägen utanför en vacker liten stad bromsade jag in. ... Vid ena vägkanten stod ett målat anslag: "Judar beträda stadens område på egen risk." Jag var het av vrede. Jag pekade på anslaget. ... Min vän började berätta. Om hemska ghettojudar, om judiska svindlerier, vida överträffande kreugersvindeln. Om avskyvärda judiska gulascher. Om bedrägliga varuleveranser. Om hur judarna systematiskt besatte post efter post i ett av Tysklands största sjukhus, så att ingen tysk läkare till sist fanns i hela etablissemanget. ... När han hållit på en stund, sade jag: "Ja. Jag tror att det finns judiskt pack. Men jag vet också, att det finns ariskt pack." (Han ryckte till och sände mig en snabb blick från sidan.) "Och vad som än må ha hänt i Tyskland, så kan ingenting försvara er judepolitik. Det förefaller mig vara det smutsigaste i världshistorien efter Golgata! ... Jag visade er ett nummer av Julius Streichers tidning 'Der Stürmer' i går. Det är Tysklands största tidning, den sitter anslagen på berlinuniversitetets anslagstavla, den läggs delvis till grund för undervisningen i edra folkskolor. Och i denna vidriga tidning finner man ständigt text och karikatyrer, som i godtrogna läsare vill inpränta övertygelsen om att judarna i hemlighet ritualmördar kristna barn för att suga i sig deras blod genom långa rör. Jag har flera gånger sett dessa teckningar. Hur kan ni försvara ett sådant svineri?" ... "Ni tror väl inte", (sade min vän), "att vi sätter tro till sådant där?" Jag stirrade på honom: "Ni? Vem är 'vi'?" "Vi, de ledande ..." "Menar ni, att ni i ledningen vet om att allt detta är lögn, men att ni ändå tolererar det?" ... "Hör på!" (sade han). " ... Ingen stor politisk rörelse uppkommer, om man icke ger folk något att hata och något att älska. Nazismen har gett massan en gud att älska - Hitler. Hitler själv och vi som känner honom vet naturligtvis, att han är en människa. Men vi behöver myten i guden Hitler. Vidare behöver massan ett hat. I kärleken till 'der Führer' och i hatet till den judiska undermänniskan har vårt folk enats!" ... Jag försökte behärska mig, men rösten skalv: "Har jag alltså tillåtelse att i skandinavisk press tala om att en nazistisk ung ledare anser medvetna lögner vara fullt tillåtliga medel för att hetsa till ett judehat, som sedan kan politiskt utnyttjas?" Han såg litet förvånad på mig: "Lögner? Säg produktiva myter i stället! Den som inte förstår vad en myt är, kan aldrig fatta nazismen. ... Myten är inte en sanning utan ett medel till verklighetens omformande. Vi är mycket litet intresserade av döda sanningar. Men vi är lidelsefullt intresserade av att förvandla verkligheten." ... (Jag) såg ut över Östersjöns blå yta. "Käre vän", sade jag, "tack för upplysningarna. Jag visste inte förut, att det var så långt mellan Sverige och Tyskland. Vet ni - jag tror aldrig, att vi kommer att förstå varandra." (Sven Stolpe "Samtal om myter"; Jönköpings-Posten 1937-12-11)

Jag har varit mycket älskad i Tyskland, mycket bortskämd där, jag ser högar av brev med varma böner om hjälp. ... Om några dar kommer mina böcker troligen att brännas på torgen. Tyskland är hämndlystet under den nya regimen. De förlåter nog inte, att jag hjälper judarna. ... ... Nog är denna värld märkvärdig. Man kunde ju vänta sig att tyskarna så förödmjukade och plågade, som de varit under många år skulle söka sig hämnd, men vem kunde ana, att det skulle bli judeförföljelser och inte krig mot Frankrike eller Polen, som skulle ge hatet avlopp. Jag undrar om vi skall få leva och se slutet på Hitlerregementet. Det skulle jag dock önska. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 318-319; brev 15 okt 1933 till Ida Bäckmann och brev 26 okt 1933 till Elisabeth Grundtvig)

ca 1925 - ca 1900

Judiska ras, du smärtans kött och blod, judiska ras, du bitterhetens flöde: förmält med hela jordens blev ditt öde, din skog av klagan växte och bestod! ... De lät dig aldrig sköta dina sår, aldrig i skuggan vila och med handen lösgöra mjukt de blodiga förbanden, som lyser mera rött än rosensnår. ... En vaggsång är din klagolåt i dag för världen som har lekt med dina tårar. De fåror jag med sådan kärlek spårar, är skurna som med såg i dina drag. (Gabriela Mistral "Desolacion" s 21-22)

"Allt .. som jag hade sett och hört", (sade Lotta Hedman), "berättade jag för (Sigrun), och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 100; Lotta Hedman)

(Sven) Lidmans bok är rolig. Och jag tror inte att den skulle såra dig. Den gör sådan skillnad på judar och judar. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 371; svar på brev 5 december 1911)

Fru Elkan och jag ha gjort alla resor tillsammans och jag hoppas hon följer mig till Ryssland också, annars får jag annat sällskap. Det är nog bäst att Ni lägger bort antisemitismen för hennes del. Ni vet väl att de gamla göteborgska judesläkterna äro en sorts aristokratie och inte behäftade med de obehagliga judiska egenskaperna. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 101; brev 32 nov 1911 till Ida Bäckmann)

Fyratusen immigranter de senaste fem åren. De slå sig på oloflig handel, säger Stockholmspolisen. ... Äldre judar äro ock förbittrade öfver de yngres tilltag och skulle gärna se att statsmakterna på något sätt ingrep. ... "De äro på väg att nedsudla de mosaiska trosbekännarnes i Sverige med redlighet och gångna generationers arbete förvärfvade goda namn och rykte", yttrade häromdagen en aktningsvärd medlem af Stockholms mosaiska församling. (Jönköpings-Posten 1911-08-29 "Judeinvandringen från Ryssland")

Tack för vänlig nyårshelsning och hopp om samarbete igen, när stunden är kommen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 336; brev 2 jan 1904 till Albert Ranft)

Själfva Jerusalem är en vacker pittoresk otrolig stad, öfvergående i intresse alla andra jordens platser. ... ... Troligen komma folk att tycka bättre om första delen (av boken Jerusalem), som spelade här hemma, men då allt handlar om svenskarna äfven i denna (andra) del, hoppas jag att de skola vara nöjda att få liten reda på Jerusalem. Det är väl dock det underbaraste ställe på hela jorden. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 236,275; brev 31 mars 1901 till Helena Nyblom och brev 4 nov 1902 till Elise Malmros)

(Fil. kandidat) Elis (till sin trolovade Kristina): "Vet du, jag vaknade i natt vid studentsång; man sjöng: 'Ja, jag kommer, hälsen glada vindar ut till landet, ut till fåglarne, att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg, jag vill dem återse. Se dem än som i min barndoms stunder . . .'" (Reser sig, upprörd) "Skall jag återse dem, skall jag komma ifrån denna rysliga stad (Lund), från Ebal, förbannelsens berg och skåda Garizim åter?" (August Strindberg "Påsk" s 10; Garizim = Stockholm med dess skärgård)

Damen: "Kom hit min vän, ty här går vägen! Här är det berget Garizim där man välsignar! - Och där är Ebal, där man bannar! ... Den som följer Herrans bud han bor på Garizim, där än välsignelser fördelas." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 348)

ca 1900 - ca 1895

1899. Augusti 3:e. Köpmanholm och Furusund likna Ebal och Garisim, "Förbannelsens och Välsignelsens berg". (5:e Moseb) På Köpmanholm Ebal med Stentorp, Helsingholm, Skans-sund ligger bönhuset. Här är stenrösen, brända skogar, fult bondland, nakna klippor. Intet hotell, inga nöjen. Här bo verkligen också de olyckliga. På Furusund Garisim, med dess sköna ängder och lunder, bära villorna namn från Italien. ... Här ligger hotellet; här är musiken, nöjena, festerna, ungdomen. ... När man kommer in från hafvet ligger Furusund på höger hand, Köpmanholm på venster. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 94)

1899. April 14:e. ... Dreyfus Ile du Diable kallas nu af judarne för "Frälsarön" Ile du Salut. Dreyfus skall således vara Frälsaren och reqvierar cyankalium. Detta är ju satanism: Antikrist (= Juden) kan väl ej vara Krist. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 86)

De Kristna måste öfvervinna sitt hat mot judarne, men judarne måste då lära högakta Kristus och ej spotta efter honom. Rabbinen (Gottlieb) Klein i Stockholm har nyss utgifvit tre Föreläsningar i Kompromiss-stil deri han böjer sig djupt för Kristus och skrifver i Kristi anda! (Oscar) Benzow, son af den judfromme Dr Benzow, (som ej åt Kräftor emedan det var synd) och förr redaktör af Söndagsnisse, är nyss vorden Docent i Dogmatik, Teol. Fakulteten i Upsala. (August Strindberg "August Strindbergs brev sept 1898-dec 1900" s 119; brev 26 mars 1899 till Leopold Littmansson)

Medan jag mins vill jag be Er om en sak: om Ni hör något ofördelaktigt sägas om Albert Bonnier, så skall Ni ej deltaga i förtalet, ej söka utröna om det är grundadt eller ej, ty denna man har räddat Er en gång, då Ni voro små och i stor nöd. Han skänkte oss då 8,000 Kronor. Och det hade han ej behöft. Har jag ej kunnat vara tacksam, så måste Ni försöka vara det. Ni skola bli bättre än jag! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 87, brev 6 febr 1899 till Greta Strindberg)

Som nästan alla flickor i S. läste (Jekaterina Ivanovna) mycket (men i allmänhet lästes det inte mycket i S., och på biblioteket sade man att om det inte vore för flickorna och de unga judarna så kunde man slå igen). (Anton Tjechov "Ionitj" s 132-133)

Ni öfverskattar mig än då Ni vill ha mig till profet. Jag saknar kallelsen, men har stundom erfarit som en mission att vara predikaren i öknen, hvars mesta ord falla i den torra sanden och som skall sluta med att få sitt hufvud serveradt på ett fat. För öfrigt tycker Ni att mitt föregående lif lämpar sig nu för att evoluera en straffpredikare eller en sedelärare? Jag inte! Må korståget gå öfver verlden, jag skall hjelpa på, men på det lilla området, der jag är hemma, och jag vill se fanorna vecklas ut i fullt solsken innan jag besvärjer någon. ... Låt mig göra korståget först mot mitt gamla sjelf, så skall jag sedan följa fanan - förutsatt att den är hvit. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 294-295; brev 1 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Jag älskar och beundrar Araber, Morer, och sådana Semiter. Judar tror jag icke finnas, och de som kallas så är mest Afrikaner, Malajer, Tartarer och fan vet allt. Några synas mig ha förfäder som ätit menniskokött och nu äta - själar. En antropofagisk (-logisk) utställning af dessa falska Judar borde förekomma på en Judutställning, men ej på en Semit-exposition. Våra äro mest Armenier och Hottentotter, Papuas o.s.v. d.v.s. falska Semiter! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 199; brev 19 maj 1896 till Birger Mörner)

Leende och bugande kom Rothschild emot (Jakov) på vägen. "Jag letar just efter er, farbror!" sade han. "Moisej Iljitj hälsar och ber er komma genast." Jakov var (nu efter begravningen) inte upplagd för det. Han hade lust att gråta. "Låt mig vara!" sade han och gick vidare. "Men hur kan man göra så?" utropade Rothschild oroligt och sprang ifatt honom. "Moisej Iljitj blir stött! Han bad 'genast'!" Jakov tyckte det var vidrigt att Rothschild blev andfådd och blinkade och att han hade så många rödaktiga fräknar. Och det var äckligt att se på hans gröna syrtut med de mörka lapparna och hela hans bräckliga, späda gestalt. "Vad tjatar du för?" skrek Jakov. "Låt mig vara i fred!" Juden blev ond och skrek också han: "Var snäll och skrik inte så, för då låter jag er flyga över staketet!" "Bort ur min åsyn!" vrålade Jakov och rusade mot honom med höjda knytnävar. Man har ingen frid för kräken." Rotschild blev likblek av rädsla, hukade sig ner och viftade med händerna över huvudet som om han ville skydda sig mot slag, sedan rusade han upp och sprang därifrån allt vad han orkade. Medan han sprang hoppade han till ibland och slog ut med armarna och man såg hur det ryckte i hans långa magra rygg. Alla pojkarna gladde sig åt tillfället och rusade efter honom skrikande "Judegubbe, judegubbe!" Hundarna satte också skällande efter. Någon skrattade till och visslade sedan, hundarna skällde högre och mer samstämt ... Sedan måste en hund ha bitit Rotschild, eftersom det hördes ett förtvivlat skrik av smärta. (Anton Tjechov "Dråpet" s 79-80)

ca 1895 - ca 1890

Jag är icke antisemit, ty jag älskar Araber och är gift med en Arabiska; - judar existera ej mer, lika litet som greker Hellener. De som kallas judar nu äro alla möjliga nationer ... Armenier som Seligman: Kasan-Tartarer som Albert Bonnier. ... Efter korstågen vågade inga Österländingar in i Europa utan betäckning af Synagogan och derför kallade de sig Judar, eller antogo judaläran eftersom moskén var förbjuden! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 155,159; brev ca 23 juli 1894 till Leopold Littmansson; enligt Karantänmästarns andra berättelse var Strindbergs andra maka Frida Uhls farmor judinna och Littmansson själv jude)

Lär mina barn att alltid nämna (juden) Albert Bonniers namn med aktning och tacksamhet, att alltid - hvad än de höra andra säga - tala godt om medlemmar af hans familj. Ty Bonnier räddade en gång dessa barns far från undergång och bidrog således att göra deras barndom så ljus som den alltid var - tills fröken David förmörkade den! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 327; brev 12 aug 1891 till Gotthard Strindberg)

Helsning med knäfall för Din Fru. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 344; brev 10 sept 1891 till Robert Thegerström)

Alb(ert) B(onnie)r trycker särskildt så små upplagor af mig, emedan han endast vill jag skall lefva och icke dö för fort. Juden förlåter aldrig Ariern att denne försvarar sig. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 203; brev 10 mars 1891 till Birger Mörner)

Resa (Paris-Stockholm tur och retur). ... Summa 400 kronor (för judinnan som utan framgång bistått Siri von Essen vid Tinget)! ... Jag tror tag mig Fanen att det börjar finnas rättvisa i denna skitna verlden! Tänk 400 Kronor! ... Och så vivre ... och så minst fyra hundra mil jernvägsskakning (tänk den helvetes skakningen och ryggmergens gnidande i ryggpipan!) och så hotellräkningarne! Jag tror ta mig Satan snart igen att det finns en Jehova (Hämnaren) - för judar åtminstone! Ah! Hvar tror Du fröken David önskar mig nu, och hur många grader Celsius hon drömmer om åt mig? ... Om hon rest (från Hotel Kung Karl) utan att betala, så sprid straxt ut det i Staden och till Köpenhamn. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 185-186; brev 18 febr 1891 till Karl Nordström)

Älskarinnor som var 50 eller äldre stötte jag på inte bara hos unga kolonister utan till och med hos vaktare som knappt fyllt 25. ... Katoliker, lutheraner, t.o.m. tatarer och judar bor inte sällan ihop med ryssar. ... Bland de gifta kvinnor som frivilligt följt sina män, påträffar man utom ryskor även tatariskor, judinnor, zigenerskor, polskor och tyskor. Enligt "Reglemente för deporterade" får judar inte följa sina hustrur som dömts till deportation; kvinnorna kan endast ta med sig dibarn och då endast med männens medgivande. ... Syfilitiker som jag råkade träffa gjorde ett beklämmande intryck på mig. Dessa försummade, ingrodda fall visade på en fullständig avsaknad av hygienisk kontroll, som i själva verket kunde vara perfekt på grund av den deporterade befolkningens fåtalighet. I Rykovskoje såg jag en jude med syfilitisk tuberkulos. Han behandlades inte av någon läkare och föll långsamt sönder. Hans familj väntade otåligt på att han skulle dö. Detta hände inom en halvversts avstånd från sjukhuset! (Anton Tjechov "Sachalin" s 165,168,231; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Rykovskoje eller Rykovo (i Tymovskdistriktet) grundades 1878. ... Kolonin liknar inte Aleksandrovsk; det är en liten stad, ett Babylon i miniatyr, som redan har spelhålor och till och med familjebadstugor, vilka sköts av en jude. Detta är en genuin, grådaskig rysk by utan några som helst anspråk på kultur. (Anton Tjechov "Sachalin" s 118-119; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Bland dem som sitter i isoleringscell är det speciellt en som fångar uppmärksamheten. Det är den inte obekanta Sofia Blüfstein - Lilla guldhand, som dömts till tre års straffarbete för rymning från Sibirien. ... Medan hon ännu var fri begicks några brott i Aleksandrovsk: handlaren Nikitin mördades, den judiske kolonisten Jurkovskij bestals på 56 000. Guldhand misstänktes för alla dessa brott. ... Hur det än förhöll sig med den saken - de 56 000 återfanns aldrig och de har gett näring åt de mest skiftande, fantastiska historier. ... Majdanen är en spelhåla, ett Monte Carlo i miniatyr som väcker fångens lidelse för pharao och andra hasardspel. Kring majdan och kort samlas alltid folk som är beredda till grymt och obevekligt ocker. Fängelseockrarna tar uppåt 10 (procent) om dagen, ja t.o.m. i timmen. Panter som inte lösts in under dagens lopp blir ockrarens egendom. Efter avtjänat straff flyttar ockrarna ut bland den fria befolkningen där de ingalunda upphör med sin verksamhet; det är alltså inte förvånande att det finns kolonister som kan bli bestulna på 56 000. ... Genom kolonierna går vintervägen från Aleksandrovsk till Nikolajevsk; på vintern anländer giljaker och jakuter hit och kolonisterna väljer och vrakar med dem utan förmedlare. Här finns inga handelsmän, folk som äger hemliga fängelsekrogar, judar, återförsäljare eller ämbetsmän, som byter sig till luxuösa rävskinn mot sprit och sedan med ett saligt leende visar dem för gäster. (Anton Tjechov "Sachalin" s 59,64,92; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

Så där går Andron med flintbössan på axeln och bär en hare som han har skjutit, och efter honom kommer den gamle skröplige juden Isaitjik och föreslår honom att byta ut haren mot en bit tvål. (Anton Tjechov "Gusiev" s 258)

ca 1890 - ca 1885

På Lycko-Per blef jag, som alltid när man har med judar att göra, skyldig pengar! Skyldig 600 kronor på min recett! Fick 2,400 i stället (för) 24,000! ... ... Lagerbjelke vet att han är jude: jag stod en gång i K. Bibliotekets läsesal och betraktade hans böjda ben. Han fick se mina ögon och såg hvad jag såg; blef rädd för mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 234,237; brev 28 jan 1889 till Axel Strindberg samt brev samma dag till Ola Hansson)

Dörren gnisslade till igen, och på tröskeln uppenbarade sig en kortväxt ung jude, rödhårig, med en näsa som en fågelnäbb och en kal fläck mitt bland det sträva, knollriga håret. På sig hade han en mycket sliten, urvuxen rock med rundade skört och korta ärmar och ett par trikåbyxor, och hela denna kostym gjorde att han själv såg underligt kort och stubbsvansad ut, det var över honom något av en plockad fågel. Detta var Solomon, Mojsej Mojsitj' bror. Tyst, utan att hälsa, bara med ett underligt leende på läpparna kom han fram till trillan. (Anton Tjechov "Stäppen" s 29)

Lebedev (ordförande i landstingsstyrelsen): I hela trakten finns det bara en pojke som det är något med, och han är redan gift (suckar) och har visst kommit ur gängorna ... Babakina (ung änka, godsägarinna): Vem då? Lebedev: Den förträfflige Nikolaj Ivanov. Babakina: Jo, det är en bra karl (gör en grimas), men olycklig! Lebedeva (Lebedevs hustru): Fattas bara, kära du, hur skulle han kunna vara lycklig! (Suckar.) Vad den stackarn har missräknat sig! ... När han gifte sig med sin eländiga judinna så trodde den stackarn att hennes föräldrar skulle ge dom guld och gröna skogar, men det gick precis tvärtom ... Sen hon övergav sin judiska tro har hennes far och mor vägrat träffa henne och förskjutit henne ... Så där har han inte fått en kopek. Nu ångrar han sig, men det är för sent. Sasja (makarna Lebedevs dotter): Mamma, det är inte sant. Babakina (med hetta): Lilla vän, hur kan du säga så? Det vet ju alla. Om det inte hade varit av beräkning, varför skulle han då ha gift sig med en judinna? Som om det skulle vara någon brist på ryska flickor? ... Sasja (reser sig): Att ni bara ids prata så om en människa som inte har gjort er det minsta ont? (Anton Tjechov "Ivanov" s 35-37)

Det år då min berättelse börjar tjänstgjorde jag som föreståndare på en anhalt vid en av våra sydvästra järnvägar. Om jag levde ett glatt och tråkigt liv kan ni förstå då ni hör att det inte fanns en människoboning på tjugo versts omkrets, inte en enda kvinna, inte en enda ordentlig krog, och jag var på den tiden ung, kraftfull, hetlevrad, oförnuftig och dum. Den enda förströelse jag hade, var persontågens fönster och den otäcka vodkan som judarna spädde ut med extrakt av spikklubba. ... Man drack så mycket man kunde få i sig av den vedervärdiga vodkan, man blev dimmig i huvudet och märkte inte hur de långa timmarna och dagarna gick. (Anton Tjechov "Champagne - En landstrykares berättelse" s 157)

Låt nu inte Albert B. skicka bud på dig och tuta sitt skitprat i dina öron. Om du hade en aning om hvilket nät af judar är spunnet kring hela Europa och hur de känna hvarann allesammans, och hvad deras Messiasidé är. Jag har berömt dem - dels dyperad, dels "nödd och tvungen". ... I Tyskland procenta de på jord så att 80 % är i deras händer och inte en fri bonde mer finns. Det är deras rätt efter de ha magt, men vi ha då också rätt att - fly dem, när vi ej rå på dem. Alb. Bs taktik är att suga bloden (pengarne) långsamt och dertill "pina ihjel" mig. Kom ihåg: en jude förlåter aldrig! Han mördar dig ej, men han tar ditt arbete. ... Hans vänskap med de 8,000 (som han efterskänkte mig i febr 1886) bestod i att skydda sig för vidare artiklar från mig i tidningen. ... Juden tror ej på vänskap och tacksamhet, men han begagnar orden: Låt ej narra dig! Gå ej till honom! Och låt honom ej veta något ty han begagnar alla menskor som spion! ... Mitt författeri är utsuget af judar som pressat hjerna och blod ur kroppen. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 163-164; brev 15 febr 1887 till Axel Strindberg)

I egenskap av adjutant hände det sig ofta, att jag for omkring i distriktet. Än for jag för att köpa havre eller hö, än sålde jag kasserade hästar åt judar och polska herremän. ... Jag for julnatten från Czestochowa till byn Szewelka, dit man skickat mig å tjänstens vägnar. ... Våra hästar stötte fram emot midnatt på porten till ett gods, tillhörande, som jag nu erinrar mig, greve Bojadlowski, en rik polack. Polacker och judar, det är för mig alldeles egalt, ungefär som pepparrot efter middagen, men, om jag ska säga sanningen, den polska adeln är ett gästfritt folk, och det finns inte hetare kvinnor än de polska adelsfröknarna. (Anton Tjechov "Det var hon" s 48-49)

Hvad Röda Rummet beträffar vill jag föreslå ... antingen att jag skrifver ett förord eller ... att Ni i öfversättningen (till danska) utelemnar alla utttryck som innebära kitslighet eller ringaktning mot Judarne. Gör som du vill! Bäst det senare. ... Sagan om Patrioterna slutade dumt. Den kunde misstydas såsom döljande mitt "judehat". Om du begagnar den, så bryt af slutet före gadden. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 167; brev den 20 sept 1885 till Edvard Brandes)

Så kom i sista stund Levertin och så fick Sverge en författare. Det gladde mig nu att det var en jude och försonade mig med judarne fullständigt, liksom han har försonat sina bröders reaktionära sträfvanden. Hans angrepp på Gud är en stor bragd och hans firande af köttet, af köttet med hanar och honor är icke mindre. Han förefaller mig vara en fin modern ande. ... Min bästa vän härute är jude, medicine professor i Lausanne, och den som tagit sig för att förlägga mina arbeten ute i Europa är också jude. Jag har upptäckt hemliga underjordiska strömmar ute i verlden och anser det gamla samhället med nationer och styrelser och privilegierade klasser vara undermineradt. Och öfverallt ser jag juden som jordens salt. Det såg jag inte hemma i det ruttna Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 100-101; brev den 12 juni 1885 till Edvard Brandes)

Du är med din bok (novellsamlingen Konflikter) den förste jude Sverige haft. Och det är ju märkvärdigt att det måste vara en jude, fri från 1800 års Kristusvrövel, som skall gå först. Det ligger något så skönt universelt, teluriskt, Europeiskt, osvenskt öfver dessa två berättelser ("Evoi" och "I elfte timmen") att jag känner mig röd åt örontrakten vid tanken på alla de bilder af äkta Uplands-potatis-lera jag bakat till dato. ... Du får erkänna att judarne i Sverige icke varit framstegsmän. Och ha de nu religionsförföljelse, så ha Albert och Adolf Bonnier och Marcus icke motverkat läseriet med att sprida luterska skrifter (antisemitiska allesammans). (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 191-192; brev med not 1 juni 1885 till Oscar Levertin)

Om Aftonbladet skulle skälla på (tidningen) Tiden för judförföljelse, så gif dem den här gadden i nosen: Judarne hafva sjelfva lekt med elden och genom att sprida och sälja antisemit-skrifter (kristliga skrifter) gifvit fart åt reaktionen och statskyrkans judhat. ... Det är ingen skam längre att vara jude, men det bör icke heller vara någon förtjenst! ... Hata dem som reaktionära, icke som judar! Men klipper man till dem, så är det naturligtvis juden som förföljes. Med den taktiken ha de gått långt! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 19-20; brev 13 jan 1885 till Pehr Staaf)

"I den här portföljen finns en fjärdedel av mina tillgångar", (sade judinnan Susanna till löjtnant Grigorjevitj). "Titta vad tjock den är! ... Ja, då så, herr fordringsägare, välkommen med era växlar. Vad det är fånigt med pengar överhuvudtaget! Så betydelselösa och ändå sätter kvinnorna ett sådant värde på dem! Ni ska veta att jag är judinna ända in i ryggmärgen, jag tycker vansinnigt mycket om alla dess Schmular och Janklar (vanliga judiska förnamn i Ryssland), men vad som är så motbjudande för mig i vårt semitiska blod, det är det där förvärvsbegäret. De samlar på hög, men de vet inte varför. Man ska leva och njuta av livet, men de oroar sig för varje kopek de ger ut. ... Jag tycker inte om när pengarna bara blir liggande på kistbottnen. Nej, överhuvudtaget tror jag inte att jag är särskilt lik en judinna. Förråder mig min accent, eller?" "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga." Löjtnanten blev litet förlägen. "Ni talar alldeles rent, men ni skorrar på r-en." ... "Det är ingenting som avslöjar en jude så som accenten", fortsatte Susanna och blickade glatt mot löjtnanten. Hur mycket han än åbäkar sig som en ryss eller fransman, men om du ber honom uttala ordet puss, så säger han bara: pess ... Men jag kan uttala rätt: puss! puss! puss! ... Ni tycker naturligtvis inte om judar ... Jag vill inte disputera med er, vi har många fel och brister, som alla folk. Men kan judarna rå för det? Nej, det är inte judarnas fel, det är de judiska kvinnornas! De är inskränkta, lystna och giriga, saknar all poesi, är tråkiga och ledsamma ... Ni har aldrig levt ihop med en judinna och vet inte hur härligt det är!" Hon riktade ögeonen, utan att blinka, mot löjtnanten, öppnade läppparna och visade sammanbitna tänder. Hela ansiktet, halsen och bröstet började darra med ett spänt och ondskefullt kattliknande uttryck. ... ... Det hade redan börjat skymma när (löjtnantens kusin Krjukov) körde in på gårdsplanen till brännvinsfabriken. Från de öppna fönstren i disponentbostaden hördes skratt och sång. ... Från tamburen tittade han in i salongen. Där fanns ett femtal herrar - idel välbekanta godsägare och tjänstemän. ... Susanna Moisejevna själv kom fladdrande ut i tamburen. ... "Jag är så glad!" log judinnan. ... "Stig in i salongen. Där har ni idel bekanta." ... Deras ansikten var rusiga och upprymda. (Krjukov) sneglade på dem och kunde inte förstå hur dessa hedervärda familjefäder, prövade av sorger och bekymmer kunde förnedra sig till en sådan ynklig och billig glädje! ... I Susannas arbetsrum, bakom skrivbordet satt löjtnant Alexander Grigorjevitj. Han satt i samspråk med en fet och pussig jude, men när han fick se sin kusin blev han alldeles röd i ansiktet och sänkte blicken i ett album. ... Hans ansikte förvreds av ett uttryck av plågad skam. ... "Vad kan jag väl säga till honom? Vad då?" tänkte (Krjukov). "Skulle jag vara domare över honom när jag är här själv?" (Anton Tjechov "I dyn" s 279-281,289-291)

Söndagseftermiddag. Godsägare Kamysjev sitter i matsalen vid ett luxuöst dukat bord och frukosterar. Mitt emot honom sitter en till åren kommen fransman, monsieur Champon, proper och slätrakad. ... "Ni påstår att det inte finns ett finare folk än fransmännen", (sade Kamysjev till Champon). "Dom är så förståndiga och lärda. Civilisation! Och jag går med på att fransmännen är lärda och har fint sätt ... Men ... han har inte samma själ som ryssen. Det är där det fallerar! ... En rysk hjärna - den är uppfinningsrik! Fast naturligtvis låter man ryssen inte få användning för den, och så saknar han förmågan att skryta." ... Monsieur Champon tål inte mer, han brusar upp. ... "Vartenda ord ni säger sargar mig i själen!" "Ni är just en underlig kurre! Om jag skäller på fransmännen, så behöver väl inte ni ta åt er? Det händer ju titt och tätt att man skäller på folk, men inte behöver väl andra bli förbannade för det? Ni är verkligen originell! Ta till exempel Lazar Isakitj, arrendatorn ... Jag mäter honom skäppan full, jag kallar honom för judjäkel och jag vet inte vad. Men inte blir han arg för det!" "Men han är ju en träl! Han gör vad som helst för en kopek." "Nå, nå, nå ... Nu får det vara nog! Kom nu, så går vi och äter. Frid och försoning!" (Anton Tjechov "I främmande land" s 117-123)

ca 1885 - ca 1880

Broder Varburg! ... Håller på att afSveriga (Gbg.) mig så mycket som möjligt. Hör du, du! Jag har skällt på judarne för att de voro för mycket patriotiska och icke tvertom! Det är just herrarnes uppgift att kosmopolitisera, och det har Ni gjort ganska bra, ändå, men den dumma Svensken ser inte att han födt en orm vid sin barm. Patriotism är en snuskig form af egoism. ... G. Brandes har Europeiserat Danmark: det är hans everldeliga förtjenst. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 296; brev 13 aug 1884 till juden och "göteborgaren" Karl Warburg)

Ett exempel på en mycket omväxlande patriot, och som föreföll mig verkligen rolig, såg jag för några år sedan. Hans far var dansk, hans mor livländska. Han själv råkade födas i Sverige, och han blev svensk, svenskare än de flesta. Därpå for han vid omogna år till Amerika och blev amerikan. Senare återvände han till Europa och gifte sig med en belgiska, vars far var fransman och mor tyska. Han blev belgisk medborgare. Men han fick i sitt gifte en svägerska, som var gift med en neapolitanare. Min patriot befann sig i Neapel vid Vegas ditkomst. I egenskap av släkt med Neapel, var han med som neopolitanare och hälsade löjtnant Bove; därpå uppträdde han som svensk och hälsade Nordenskiöld som landsman. Senare befann han sig i Paris och hälsade Nordenskiöld i sin egenskap av fransktalande belgier med fransk svärfar. Denne mångsidige patriot var - jag har gömt det till sist - jude. Det vill säga asiat. Han är den mest behagliga människa att umgås med, utom när han är patriot. Han har något kosmopolitiskt, universellt i sin blick över livet och människorna, utom när han är patriot. Vid vårt sista sammanträffande i Schweiz, där han var bäst på sin plats, emedan han saknar nationalitet, förebrådde han mig, att jag hackat på judarne för att de icke voro patriotiska! Som förhållandet var alldeles tvärtom, och jag just skämtat över de svenska judarnes svenska patriotism, kunde jag ingenting svara på den omotiverade förebråelsen, men jag kunde däremot bedja honom som en vän att icke glömma judarnes stora uppgift, som de, mot sin vilja kanske, genomfört - nämligen att europeisera Europas nationer; det vill säga att spela samma roll som kristendomen på sitt sätt mot sin vilja spelat. Detta har Georg Brandes gjort i Danmark, men det ha icke mina judiska vänner gjort i Sverige - och därför är mitt s.k. "judhat" icke riktat mot judarne såsom judar, det vill säga Kristusförnekare (ty det är jag själv, fastän grundlagen icke är så patriotisk mot mig att den tillstädjer mig den friheten), utan mot judarne som falska patrioter. På detta erhöll jag ett slags svar, som jag icke kunde upptaga till behandling. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 129-130; Chexbres, juni 1884)

(Karl Otto Bonnier) är mera orädd än du (Claes Looström) och litet mer fördomsfri! Han hade t. ex. icke något emot ... antisemit-poem(et "Isaacs julkväll")!! ... Jag behöver väl icke säga (Dig Karl Otto Bonnier) att mina bref till Sverge, icke blifva så personliga som Det Nya Riket eller kunna innehålla något åtalbart eller för Eder nationalitet sårande! ... Broder (Claes Looström)! ... Få se hur länge Moses och jag dra jemt! En mera bevisande illustration till judarnes allmagt kan jag icke prestera, än då jag kastar mig i Abrahams sköte för att rädda mitt lif och min framtid! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 279-284; brev den 19 aug 1883 till Claes Looström, brev den 20 aug 1883 till bokförläggare Karl Otto Bonnier samt brev den 23 aug 1883 till Claes Looström)

Om du har någon möjlig utväg, så låt det komma till (Ludvig) Josephson att jag har ett briljangt stycke färdigt! Han har skrifvit mig till, men icke så ödmjuko som jag fordrar af en jude!, hvilken behöfver mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 83; brev den 2 sept 1882 till Pehr Staaff)

Du skall få alla mina nästa arbeten ... om du betalar Isidor (Bonnier) de 3,000 Kronor jag är bunden vid honom med. ... Jag vill bra gerna komma ur judehänderna, det kan jag ej neka, och hellre se en urinnevånare förtjena en styfver än en Asiat. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 62; brev den 3 aug 1882 till bokförläggare Claes Looström)

Jag anses vara judhatare och har nu i min nya bok (Det nya riket) gjort satir på våra judar. Jag hatar icke judarne men våra servila, ordenshungriga, despotiska, förtryckande judar, hvilka med hela penningens magt, (det har varit dem en lätt sak att afnarra de dumma svenskarne deras pengar) arbeta, på sitt hänsynslösa sätt, med reaktionen mot oss! De äro dina fiender så väl som mina för denna orsaks skull. Upsala Universitet har tre docenter i Svensk Litteratur, till exempel, och alla äro småsinnade, dumma, konservativa judar som sälja Luthers skrifter och Nya Testamentet för att visa sig liberala, men om man vill vara liberal i politik och litteratur, då är det slut! Det är nu en tillfällig olycka för dem att de äro judar, och jag skulle tycka lika litet om dem, om de voro Svenskar! De äro fremlingar och hålla sig fiendtliga som fremlingar mot oss; de äro i sin rätt, välan, jag är i min rätt då jag skyddar mig! Här är således icke frågan om judendomen, icke ens om judarne, utan om våra judar i Sverige! Hvilka uppträda som en korporation med oberättigade intressen. Låt oss hålla ihop och icke skiljas för en detaljfrågas skull. Du är ju icke jude då du offentligt afsvurit judendomen, under det att våra hålla på sin gamla vidskepelse för att väcka intresse, men tro icke ett spår på den! Derför har jag ansett mig kunna tala med dig härom och jag står väl öfver misstankar att vara så bornerad som en intolerant religions- eller en race-hatare. Din bror (Georg) skulle vid detta lag ha varit kallad till professor vid Stockholms Universitet om icke judarnes fruktan varit stor att han skulle blamera korporationen! Förlusten större för oss än för honom! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 54-55; brev den 26 juli 1882 till den danske politikern och författaren Edvard Brandes; de tre docenterna som omtalas är Karl Warburg och Henrik Schück, vilka blev docenter 1876 resp.1882 samt Ernst Meyer, som blev fil. dr. 1882 och docent några år senare)

För Judarnes skull hjelp mig inom loppet af åtta dagar med: att på en lapp skrifva hvad den judeprocess rör som (amanuensen i Kungliga biblioteket) Skoglar Bergström har i sina Kulturminnen i K. B. 1723-27. Är det något ärerörigt som kan gagna judfrågan så skall jag genast låta afskrifva. Gör nu icke mycket besvär; lukta bara i portföljen och skrif tre ord: så här t. ex. Judar stämda för falska vigter; d:o för tidelag, o. s. v. Äfven ett enkelt tvegifte eller en vexelförfalskning är kärkommet! Och det är icke så noga med domen, bara jag får anklagelsen. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 381; brev den 9 mars 1882 till Richard Bergström)

Nikolaj: Hur mycket är jag skyldig dig? Vengerovitj I: Omkring ... Få se ... Tvåhundrafyrtiofem rubel är det visst. Nikolaj: Låna mig pengar, store man! Gör mig den tjänsten så gör jag den en tjänst en annan gång! Var så god, storslagen och modig! Den modigaste av alla judar är den som lånar ut pengar utan kvitto! Var den modigaste juden på jorden! Vengerovitj I: Hm ... av alla judar ... Ständigt om judar och judar ... Jag försäkrar er, mina herrar, att under hela mitt liv har jag aldrig sett en enda ryss som skulle ha lånat ut pengar utan kvitto, och jag försäkrar er att ingenstans tillämpas bruket att låna ut pengar utan kvitto i så stor omfattning som bland den ohederliga judenheten! ... Må Herren beröva mig mitt liv om jag talar osanning! (Suckar.) Det är så mycket mina unga vänner, så mycket som ni skulle kunna lära er av oss judar, i synnerhet av oss gamla judar ... Rysligt mycket ... (Anton Tjechov "Platonov" s 83)

Pamfletten var allt djefligt styf då Du inte hade mer att tillägga! Jag vill dock göra en rättelse. Pag. 8 rad 15 uppifrån står (om Axel Lamm att han genom) husskoj förvärfvat en respektabel förmögenhet; läs: genom fosterfördrifning och husskoj ... ... (fotnot:) Strindberg och Lindström voro liksom flera i deras bekantskapskrets ivriga antisemiter vid denna tid. ... Broschyren ("En judbroschyr") omnämnes av Klas Ryberg i hans artikelserie om sina Strindbergsminnen i Kalmartidningen Barometern december 1897; Ryberg berättar att han omkring 1880 fick se ett manuskript med titeln "Judarne, en pamflett". (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 183-184; brev den 10 sept 1880 till köpman Willehad Lindström; Strindberg hade 1868-69 varit informator hos doktor Axel Lamm)

ca 1880 - ca 1870

Nu några ord om Fjodor Pavlovitj. Under en längre tid hade han vistats på annan ort. Tre eller fyra år efter sin andra hustrus död hade han begett sig till södra Ryssland och till sist hamnat i Odessa, där han sedan bodde i flera år. Där gjorde han först bekantskap med, som han själv uttryckte det, "en massa stora och små judar, judedjävlar och judeyngel", och till sist blev han mottagen inte bara hos judar utan till och med "hos 'riktiga', respektabla judar". Man kan väl anta att det var under den här perioden av sitt liv som han utvecklade sin speciella förmåga att skrapa ihop och driva in pengar. ... Snart började han grunda en mängd nya krogar i distriktet. Man trodde att han hade hundra tusen rubel eller bara obetydligt mindre. Många i staden och ute i distriktet råkade hastigt i skuld till honom, mot betryggande säkerhet förstås. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 29)

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve. ... "Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör (Isaac) ... fräck och obehaglig. Han vågade häromdagen disputera religion med pastorn under ett brädspel, och påstod därvid att kristendomen var uppfunnen av judarne och att alla kristna voro judar. Det är ett fördärv med det där latinet och grekiskan." ... Brev från licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmålaren Sellén, Paris. ... "(Isaac) talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarne luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vi korum kallad inför fronten för att läsa Fader vår, och då han inte kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam." (August Strindberg "Röda rummet" s 290-291,308,311-312)

Alla som haft tillfälle att jämföra påvens och kyrkostatens Roma med Italiens, hava endast en mening därom, att staden under de sistförflutna fyra åren ändrats mycket till sin förmån. Jag undantager naturligtvis de katolske prästerna, för vilka Rom upphörde att vara paradiset, på samma gång som det upphörde att vara okunnighetens och smutsens huvudstad. . . . Går vår resande in i den stadsdel, där nutidens nordmän gärna nedslå sina bopålar: vid Via Felice, Via del Tritone, Capo le Case, Via de due Macelli o.s.v., skall han numer (år 1874) trampa en god stenläggning och breda gångbanor. Korso och Via Condotti äro ej mer de enda gator, som kunna skryta med sådana. Otaliga hus äro uppsnyggade, många åtgärder för renlighetens främjande vidtagna. Själva Ghetto, det gamla judekvarteret, varur en judisk utflyttning och en kristlig invandring efter hand äger rum, har börjat sträcka upp sig och gör icke längre skäl för namnet att vara det ruskigaste tillhållet i Europa. (Viktor Rydberg "Kyrkostatens Rom och Italiens" s 243,247)

Det är ingen förtjenst hos (Georg) Brandes att han är jude - utan det är bara flax för oss att det var en jude som råkade bli Brandes. Och vi rå inte för att vi ej kunna se så klart eller friskt som de. Och jag tar hellre några passiarer om judeförträfflighet hvilka jag hoppar öfver, än en mängd Christendomsgrummel hos Atterbom o Malmström, hvilka stå som lösöre emot Brandes. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 103-104; brev maj 1872 till nationskamraten vid Upsala Stockholms nation Eugène Fahlstedt)

Ezriel hade trott att avfällingar skulle undvika allt tal om judar, men Wallenberg diskuterade judar vid bordet och senare i salongen. Han var tydligen väl informerad i judiska frågor. Västeuropeiska judar, sade han, hade anpassat sig efter sedvänjorna i de länder där de bodde, men polska judar hade förblivit en stam asiater. När en västeuropeisk jude dog testamenterade han pengar till allmännyttiga ändamål - Auerbachs hem för föräldralösa barn i Berlin, Frankels israeliska seminarium i Breslau, Oppenheimers och Magnus Levys donationer - de stora summorna skänkta av judarna i England och Förenta Staterna, institutionerna byggda för föräldralösa barn, för fattiga barn, fonder till yrkesskolor, sjukhus och rabbinseminarier! Men vad har judarna i Warszawa? Ett nerslitet sjukhus och ett bedrövligt soppkök. Vad chassiderna beträffade så fanns det ingen som helst anledning att tala om dem. De var vilda beduiner. Och hur betedde sig den framstegsvänlige juden i Polen? Han levde för sig själv. Han kände inget som helst ansvar för samhället. Hans döttrar lärde sig pladdra lite franska och klinka på piano. Wallenberg nämnde som kontrast Adolf Kremer, en sefardisk jude från Amerika som hade tagit posten som generalkonsul i Rumänien för att kunna hjälpa de rumänska judarna. Han talade om de judiska finansmännen som hade bojkottat Rumänien på grund av dess judeförföljelser, om den franske Rotschild som hade lånat franska regeringen tvåhundra miljoner franc som hjälp att betala krigsskadeståndet till Preussen och om de båda döttrarna till den engelske Rotschild, Anna och Flora, som hade sammanställt en historia om det judiska folket. Fanns det något jämförbart med dessa exempel bland judarna i Polen? Ezriel märkte att när Wallenberg diskuterade den judiska frågan blev han lika upphetsad som om han själv fortfarande vore jude. ... Hans svarta ögon flammade av vrede och fylldes sedan av den judiska oro för mänskligheten som inget heligt vatten kunde skölja bort. ... "Det finns alltid en minoritet som man hackar på, i synnerhet en minoritet med sociala ambitioner. Det var en tid då jag trodde att om judarna lade av sig sina kaaftaner och lärde sig tala modesmålet så skulle allting bli bra. Nu ser jag det inte så. För resten av världen är den moderne juden en hänsynslös konkurrent. Under tvåtusen år har judarna samlat en reservoar av färdigheter som inget annat folk äger." (Isaac Basjevis Singer "Jacobys hus" s 190-192)

Hvem har ej hört omtalas Schiras-dalen, den af Asiens och Europas skalder besjungna, där, enligt persernas sägner, våra första föräldrar lustvandrade i oskuld och glädje, och dit österländningens hjärta alltid trånar, när det älskar och vill drömma bort lifvet i "rosens doft, i blomsterlundens gömma"? . . . Denna härliga dal är i närvarande tid ett hem för eländet och fasan. . . . I dalen, där rosorna dofta och granatäpplet glöder, rasar hungersnöden med oblidkelig grymhet. . . . Till råga på olyckan följa pesten och koleran i hungersnödens spår. Det är uppenbarelsebokens hemska målning än en gång förverkligad. Ryttaren med vågskålen i hand följes af ryttaren, hvars namn är döden och hvars följeslagare äro de ur Hades uppbesvurna fasorna. Hvem längtar nu till Schiras? . . . Britiske konsuln i Tabris inberättade till sin regering, att hungersnöden i Persien hemsöker både kristna, muhamedaner och judar, men, säger han, medlemmarne af de bägge förra bekännelserna finna mer eller mindre hjälp hos sina rikare medtroende. Judarne däremot finna ingen hjälp, ty där är ingen rik ibland dem. . . . Londons israeliter med sir Moses (Montefiore) i spetsen sända nu hjälp till de nödlidande, vare sig kristne, judar eller muhamedaner. De ha uttryckligen föreskrifvit: "Räck brödet till den hungrande, utan att fråga hvad han tror! Så vill Gud!" Englands tidningar uttrycka det hopp, att denna af dogmatiken ej begränsade välvilja måtte vinna någon efterföljd bland de kristne. (Viktor Rydberg "Moses Montefiore" s 540-542; Göteborgs Handelstidning 4 januari 1871)

Bekännelsetvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem i historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i religionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem i deras medborgerliga ära, som det är statens ovedersägliga plikt att skydda. Ingen, jag är därom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska bekännelser, som räkna anhängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna dessa våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjäna det allmänna såsom folkrepresentanter, ämbetsmän och lärare. De ifrågavarande lagparagraferna, i sin närvarande lydelse, äro således nu endast lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters och judar att för världsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brottsligt; men det torde icke vara mindre fördömligt, när det begagnas af den svenska kyrkan. (Viktor Rydberg "Bekännelsetvång eller bekännelsefrihet" s 378; riksdagsanförande 16 februari 1870 "Om rätt för bekännare af annan lära än den rena evangeliska att innehafva befattning i statens tjänst och för bekännare af annan lära än kristen protestantisk att vara valbar till riksdagsman")

ca 1870 - ca 1800

"Det är ont om uthålligt folk bland oss", (sade Ganja/Ivolgin till fursten), "även om alla är ockrare och procentare hela bunten, men jag tänker hålla ut i alla fall. . . . (Penningutlånaren) Ptitsyn sov på gatan när han var sjutton år och tjänade sina första kopek genom att gå och sälja pennknivar; nu har han sextio tusen, men han fick lov att gå genom den där morgongymnastiken först! Men jag tänker hoppa över hela den där morgongymnastiken och ta itu med kapitalet direkt; om femton år kommer man att säga: 'Där är Ivolgin, judarnas konung.'" (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 245)

"(Lebedev) höll ett anförande vid ett fredsdomarmöte för fem dagar sedan", (sade den unge mannen till fursten), "och vem tror ni det var han försvarade: ja inte den där gumman som hade bett och bönat honom och som blivit lurad av en skurk till ockrare, som hade lurat av henne femhundra rubel, hela hennes förmögenhet, nej, i stället till den där ockraren, en jude, Zajdler heter han visst, som lovat ge honom femtio rubel . . . " "Femtio rubel om jag vann målet, men bara fem om jag förlorade det", förklarade Lebedev plötsligt. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 245)

Gavrila Ardalionovitj retade sig till exempel på att Ptitsyn inte förstod att bli en Rothschild och inte hade satt sig detta mål före. "Om man nu en gång är ockrare, är det väl lika bra att löpa linan ut och pressa så mycket som möjligt av folk, uppträda som en man, som judarnas konung!" . . . (Ptitsyn) klargjorde för Ganja att han inte gjorde något som var ohederligt och att det inte fanns någon anledning för honom att kalla honom jude; om nu pengar hade ett sådant pris så var det inte hans fel; att han uppträdde och handlade hederligt och egentligen bara var en agent ifråga om "sådana här" affärer och till sist att han tack vare sin hederlighet och noggrannhet i affärer hade skaffat sig ett utmärkt gott anseende i de bästa kretsar och att hans affärer blomstrade. "Någon Rothschild blir jag aldrig, men det har jag heller aldrig eftersträvat", tillade han med ett leende. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 575)

(Saccard) gick in i högra hörnet under träden vid rue de la Banque och genast stötte han på "den lilla börsen", som gör i värdepapper, som icke mera noteras i kurs - "de våta fötterna", som man med ironiskt förakt kallar dessa, som mångla med börsens lumpor och som under bar himmel och i regniga dagars smuts notera aktier i ramlade bolag. I en larmande grupp fanns där ett helt snuskigt judekvarter, feta, skinande anleten, torra rovfågelsprofiler, en storartad samling av typiska näsor, som lutade sig ihop emot varandra, liksom över något rov, under skränande strupljud och liksom färdiga att sluka upp varandra. Just som han gick förbi, märkte han en stor karl, som stod litet avsides och höll på med att mot solen se på en rubin, som han aktsamt höll upp i luften mellan sina tjocka och smutsiga fingrar. . . . Mot judarna hyste han detta gamla rashat, som man finner framförallt i södra Frankrike, och det var honom fysiskt motbjudande, något rent av kroppsligt frånstötande i i blotta tanken på den minsta beröring, den fyllde honom med en häftig motvilja, som var otillgänglig för alla förnuftsskäl och omöjligen kunde övervinnas. . . . Han anklagade hela rasen, denna förbannade ras, som icke mera hade något fädernesland, icke mera någon härskare som lever parasitliv hos andra nationer och låtsar sig erkänna lagarna, men i själva verket lyder blott sin egen gud, stöldens, blodets och vredens gud; och han visade, huru denna ras överallt uppfyller den mission av skoningslös erövring, vilken den har fått av sin gud, genom att slå sig fast hos alla folk, liksom spindeln mitt i sitt nät för att ligga på lur efter rov, suga allas blod, göda sig av andras livskraft. Har man någonsin sett en jude leva av sina händers arbete? Var finns det judiska bönder, judiska kroppsarbetare? Nej, arbete vanärar, deras religion nästan förbjuder det och prisar blott tillgodogörandet av andras arbete. Åh, de skojarna. Det var som om Saccard skulle ha varit så mycket mera ursinnig, som han beundrade judarna, avundades dem deras vidunderliga finansiella begåvning, det medfödda sinnet för siffror, deras naturliga förmåga att lätt och ledigt finna sig till rätta i de mest invecklade transaktioner, deras fina väderkorn och tur, som ger dem framgång i allt vad de företaga sig. De kristna ha inte samma förmåga för tjuvspel, sade han, de komma till sist alltid under isen; men tag en jude, som inte ens begriper sig på bokföring, och kasta honom i någon misstänkt affärs grumliga vatten, så klarar han sig och simmar i land med hela vinsten på ryggen. Detta är rasens begåvning, förklaringen till, att den kunnat fortleva bland de nationaliteter, som stå upp och gå under. Och i sin häftighet förutsade han, att till sist jordens alla folk skulle besegras av judarna, när de hade lagt beslag på all världens rikedom, vilket nog inte skulle dröja länge, eftersom man lät dem fritt få breda ut sitt välde och man redan kunde i Paris se en Gundermann som hade rest sig en tron, vilken både stod säkrare och var mera respekterad än kejsarens. . . . (Saccard) gav luft åt sitt nedärvda hat och utslungade åter sina beskyllningar mot denna ras av schackrare och ockrare, som under århundraden irrat kring bland folken, vilkas blod de suga ut som otäcka parasiter, och som trots lidanden och begabberi långsamt, men säkert erövra världen, tack vare sitt oövervinneliga guld. (Emile Zola "Pengar" s 21,94-95,200; mitten av 1860-talet?)

Med sex hundra miljoner skulle (den ultramontane katoliken Saccard) sopa bort judarna och själv bli guldets konung, världens herre. Vilken dröm! . . . "Åh, denne Gundermann", (sade Saccard), "denne smutsige jude, som segrar, därför att han inte har några begär! Sedan århundraden tillbaka överflyglar och besegrar oss denna ras, trots allt förakt och all försmädelse. Han äger redan en miljard, han skall få två - tio - hundra miljarder, han skall en dag bli jordens behärskare. Under åratal har jag skrikit ut det från taken, ingen tycks höra på mig, man tror, att det bara är en börsmänniskas förargelse, men det är rasens röst, som talar. Ja, judehat, det ligger i mitt blod, ja det genomtränger hela mitt väsen." "Så underligt det är!" sade fru Caroline helt lugnt, hon som var så upplyst och så tolerant. "För mig äro judarna människor liksom alla andra. Och om de ha några särskilda egenskaper, så är det andra, som bibringat dem dessa." Saccard, som inte ens hade hört på henne, fortsatte ännu häftigare: " . . . Varenda katolsk bank som blir alltför mäktig, skall krossas såsom samhällsvådlig, för att judeföljet måtte triumfera och äta upp oss allesammans så fort som möjligt." (Emile Zola "Pengar" s 350,428-429; senare delen av 1860-talet?)

De tre dagestanska tatarerna (på straffkolonin) var bröder (och muslimer). ... Alej, den tredje, var inte mer än tjugotvå år. ... Jag ser tillbaka på mitt möte med honom som något av det bästa som hänt i mitt liv. ... Jag hade en rysk översättning av Nya testamentet, en bok som inte var förbjuden i tukthuset. Utan ABC-bok och med enbart bibeln som hjälp lyckades Alej på ett par veckor lära sig läsa alldeles utmärkt. ... Vid ett tillfälle läste vi Bergspredikan tillsammans. ... Jag frågade honom om han tyckte om det han hade läst. ... Oh ja! svarade han. Jesus var en helig profet. Jesus talade Guds ord. Så vackert! ... (Hans bröder) bekräftade att Jesus varit en Guds profet och att han hade gjort stora underverk; han hade skapat en fågel av jord, blåst på den och med ens hade den flugit bort ... Si stod det skrivet i deras böcker. De berättade detta och var övertygade att de gjorde mig en stor glädje genom att prisa Jesus. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 62-66)

(Filosofen) fick syn på en vagn som man först kunde ha tagit för ett sädesmagasin på hjul. Den var i själva verket så djup som en ugn där man bränner tegel. Det var ett sådant fordon som är vanligt i Krakow och som judarna använder när de far omkring med sina varor till varje stad, där deras näsa vädrar en marknad. . . . Trots den heta julidagen steg alla ur vagnen och gick in i det låga, smutsiga rum där den judiske krogvärden med alla tecken till glädje störtade fram för att ta emot sina gamla vänner. Juden tog fram några fläskkorvar, som han haft under rockskörtet och lade dem på bordet varefter han genast vände sig bort från denna i Talmud förbjudna frukt. (Nikolaj Gogol "Vij" s 150,152)

Både Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj tycker mycket illa om loppor. Därför låter ingendera av dem någon judisk månglare gå förbi utan att köpa åtskilliga burkar med medel mot dessa insekter, naturligtvis först sedan de skällt ut juden ordentligt för att han bekänner sig till den judiska läran. . . . "Det är bra snus som juden gör i Sorotjintsy", (säger Ivan Nikiforovitj). "Jag vet inte vad han lägger i det men det luktar gott, det påminner lite om krusmynta." (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 75,81)

Den magerlagde bonden kom förtretad ut från krogen och på mycket dåligt humör. Krögerskan hade på inga villkor velat ge honom någonting på kredit, nu ville han vänta och se om inte någon annan from adelsman kom och bjöd honom på en snaps. Men det var ju klart att alla adelsmän just i dag hade stannat hemma och som hederliga kristna åt sin julgröt med sitt husfolk. ... Bonden grubblade över sedernas förfall och den judiska krögerskans stenhårda hjärta. ... Den förbannade judekäringen. (Nikolaj Gogol "Julnatten" s 241-243)

ca 1800 - ca 1500

När (Candide och Cacambo) skulle gå in i tronsalen (i Eldorado) frågade Cacambo en av ämbetsmännen hur man skulle bära sig åt när man hälsade hans majestät, om man skulle falla på knä eller kasta sig på magen, om man skulle lägga händerna på huvudet eller placera dem på baken, om man skulle slicka dammet av golvet, kort sagt, vilken ceremoni som var den föreskrivna. "Det är brukligt", svarade ämbetsmannen, "att omfamna konungen och kyssa honom på bägge kinderna." Candide och Cacambo föll därpå hans majestät om halsen och denne mottog dem med den största upptänkliga älskvärdhet samt inbjöd dem i artiga vändningar att delta i supén. (F. Voltaire "Candide" s 73)

La Flèche: "För att ej behöva göra sig några samvetsförebråelser är borgmästaren redo lämna pengarna till 5 1/2 procent." Cléante: Till 5 1/2 procent. Kors, det var hyggligt. Det kan man inte klaga på. La Flèche: Det är sant. (Läser vidare) "Men som bemälte borgenär icke har hela summan, som det rör sig om, till hands och som han för att tillmötesgå gäldenären är nödsakad själv låna av en annan till en räntefot av 20 procent måste förutbemälde gäldenär betala denna ränta utan förfång för den förstnämnda räntan, i anseende till att bemälte borgenär ikläder sig denna förbindelse för att tillmötesgå gäldenären." Cléante: Kors i alla mina dar! En sån jude! En sån blodsugare! Det blir över 25 procent. . . . Jag önskar honom och hans tillmötesgående så långt pepparn växer, den skurken. Aldrig förr har jag hört talas om en sån ockerränta. Är han inte nöjd med sin fördömda ränta, utan ska han till på köpet tvinga mig att för 3.000 hålla till godo med hans gamla skräp? Jag får inte 600 för alltihop, men ändock måste jag bita i det sura äpplet, ty han kan tvinga mig till vad som helst, och han har kniven på strupen på mig. (Molière "Den girige" s 36-38)

Trots upproren så förblev Polens handel i judarnas händer. De gjorde till och med affärer i kyrkliga tillbehör trots att detta var förbjudet i lagen. Judiska affärsmän for till Preussen, Böhmen, Österrike och Italien och importerade därifrån siden, sammet, vin, kaffe, kryddor, juveler, vapen och exporterade salt, olja, lin, smör, ägg, råg, vete, korn, honung och hudar. Varken adeln eller bönderna visste någonting om affärer. De polska hantverkarna fortsatte att skydda sig själva genom alla slags privilegier, men trots detta så ställde sig deras produkter dyrare än judarnas och var ofta underlägsna i utförandet. Nästan varje herrgård hade judiska hantverkare och fastän konungen hade förbjudit judarna att bli apotekare så hade inte människorna förtroende för några andra. Man skickade efter judiska läkare, ofta från utlandet. Prästerna, särskilt jesuiterna, pratade från sina predikstolar mot de otrognas mediciner, skickade omkring pamfletter i ämnet och uppvaktade sejmen och guvernörerna för att få dem att diskvalificera judarna för de medicinska yrkena, men så snart en präst blev sjuk så kallade han på en judisk läkare. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 101; 1600-talets mitt)

"Har jag ingenting annat", (sade Sancho), "så har jag åtminstone min ärliga tro som jag alltid har trott, på Gud Fader och allt som vår heliga (katolska) kyrka predikar, och så klart är jag en svuren fiende till alla judar." ... "Käre Sancho", (sade Don Quijote), " ... när vi dräper jättar måste vi samtidigt slå ner vårt högmod, och avunden måste vi slå ner med högsinthet och ett gott hjärta." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 498,500)

Med 1600-talets utgång . . . finnas judarne utan land spridda i alla länder, enligt deras egen uppgift med mission att utbreda och uppehålla tron på den ende sanne Guden, men de skulle även sprida österländsk vetenskap och filosofi, samt därbredvid uppträda som mästare i handelsvetenskap och penningväsende. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 35-36)

Författare från 1600-talet . . . ansågo (Zigenarna) för judar, vilka sedan de undan de kristnas förföljelser länge dolt sig i jordkulor och ödemarker, plötsligt åter visade sig under skyddet av ett nytt folknamn. Men det hedniska lag- och sedeslösa liv, Zigenarna förde, som gjorde dem till en pest för länderna, ådrog dem snart om möjligt grymmare förföljelser, än dem, som övergått judarna. De europeiska regeringarna bemödade sig systematiskt att utrota dem. . . . Ännu på 1700-talet fanns en tysk furste, som anställde klappjakt efter de mörka landstrykarna, och hans jägare, i sin herres åsyn, genomstungo deras kvinnor med jaktspjutet och krossade deras barns huvuden med kolvslag. . . . Mänskligast eller rättare sagt minst omänskligt syns de hava blivit behandlade i Sverige. åtminstone försökte våra regeringar vid åtskilliga tillfällen att i godo förmå dem till en bofast levnadsordning. Genom sådana bemödanden uppstodo, som man vet, städerna Gränna och Vimmerby m. fl.; i det hela misslyckades dock försöken. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 64-65; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

"Det finns och har funnits så många olika sätt att dyrka vår herre på, i anseende till de yttre åthävorna", (sade pastorn). "De österländska folken hava den oseden att kasta sig framstupa, de katolska folken falla på knä och bli stående. En av de viktigaste förbättringar i kyrkoväsendet, som lutherska reformationen införde, var ovillkorligen bänknyckeln. När prästen står för altaret och agerar Gud, så ser han genast var han har fåren och var han har getterna, och Gud själv har ju gjort skillnad på folk och fä, så därom är ingenting vidlyftigt att orda. Det är själva uppfinningen att man kan sitta och dyrka som är det stora." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 323-324; novellen "Nya vapen" från 1883; beskriver förhållanden under senare delen av 1500-talet)

Fordomdags hade Gud bundit tillbedjandet wid wissa rum, såsom wi läsa hos Daniel, att när han wille bedja, så wände han sitt ansigte emot Jerusalem och templet, kap. 6:10. Men nu säger Christus, Joh 4:21-23, att man framdeles skall tillbedja hwarken på detta berget eller i Jerusalem utan i Andan och sanningen. Ty emedan evangelium nu är utspridt i hela werlden, skall man tillbedja öfwerallt, hwarest Guds ord predikas och tro finnes. Ty om någonstädes evangelium predikas och man med hjertats tro hänger fast derwid, så förtjenar det wäl, att du bugar dig och betygar detsamma all ära, emedan Gud sjelf bor deruti. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 150 i kommentar till Matt 2:1-12)

Stephanus hade sagt allt sådant, som skedde utan tron, wara till ingen nytta, och att man icke må mena sig tjena Gud med kyrkors byggande och gerningar, der man icke har tron på Jesus Christus; men att denna tro ensamt gjorde menniskorna fromma och byggde Guds tempel, det er, troende hjertan. ... När tron wore till finnandes, då kunde man både hafwa och icke hafwa tempel och i sanning hålla lagen. (Christus) wille allenast bortskaffa den falska tillförsigten till geningar och tempel. ... Men wilja wi säga och påstå detsamma, som Stephanus, så måste wi ock wåga detsamma, som han har wågat. Ty dermed skulle påfwens bullor, massorna af hans aflatsbref, hans kyrkolag och så många predikningar om kyrkor, altare, stiftelser, kloster, kalkar, klockor, taflor, waxljus och kläder alldeles blifwa om intet. Detta skulle då förtryta påfwens helighet och hans medhållare, och det icke utan skäl. Ty derigenom skulle deras buk, kök, källare och timliga goda lida afbräck, samt deras lättja, wällust och ljufwa lefwerne förwandlas i arbete, fattigdom och olust. De skulle då nödgas studera och bedja, eller såsom annat folk, försörja sig sjelfwa. ... (Nu) will man bygga alla wrår fulla med kyrkor och kloster, utan att alls betänka, hwarföre kyrkor byggas. Ty för ingen annan orsak skull böra kyrkor byggas, än endast att de christna må der komma tillsammans till att bedja, höra predikan och undfå sacramentet. ... Nu will hwarje menniska i hela werlden inrätta ett eget kapell eller altare eller åtminstone en messa, uti ingen annan afsigt, än att han tänker derigenom blifwa salig och köpa sig himmelen. ... Det wore bättre att man utrotade alla kyrkor och stiftelser i werlden, ja, brände dem till pulwer; wore wäl ock mindre synd, om någon af öfwerdåd toge sig sådant före, än att en enda själ förföres och förderfwas med sådan willfarelse. Ty Gud har icke gifwit något bud om kyrkor, utan allenast om själarne, hwilka äro Hans rätta och egentliga kyrkor. ... (De påfwiska) bygga, i stället för den förstörda, rätta kyrkan, sten- och träkyrkor. Och här göra de samwetena så trånga, att den, som allenast med en knif litet hackar på samma träd och sten, han har oskärat hela kyrkan. Då måste man göra sig kostnad och möda, att åter låta inviga henne. ... De hafwa förstört de rätta kyrkorna, och få stort samwete öfwer deras egna kyrkors odugliga gyckelwerk. ... (Det) wore godt, om man en gång i hela werlden wände upp och ned på alla kyrkor, och predikade, bad, döpte och gjorde alla christliga förrättningar i wanliga hus eller under bar himmel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 75-77 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

Huru hafwa icke wåra fäder och äfwen många ibland oss från alla werldens länder lupit flera hundra mil till Jerusalem för att besöka den heliga grafwen, till Compostella för att se Jakobs och till Rom för att se Petri och Pauli hufwuden; hwarwid några hafwa warit barfota, andra i full krigsrustning (att förtiga alla andra dåraktiga wallfärder), likasom wore de alldeles galna. Wi buro med oss dit hela högar af penningar samt tackade Gud och woro glada, om wi dermed kunde tillhandla oss påfwens lögnaktiga aflat och blifwa wärdiga att kyssa, ja, att blott se de dödas ben, som föregåfwos wara heliga och ännu mycket mer den allraheligaste helighetens, påfwens, fötter. Sådant will werlden åter hafwa, och hon skall ej heller få det, som är bättre. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 512 i kommentar till Fil 1:3-11)

ca 1500 - ca 1000

O, gudlöse Judar! Det är ingalunda såsom I förebären, ty I ären i allt brottslige! I ären de hufvudsaklige mördarne af Guds son! I hafven ingen ursäkt, fast I söken med mycken slughet dölja detta svåra brott. (Thomas a Kempis "Betraktelser öfver Kristi lif" s 126)

"Det pågår saker, som ännu ingen född och kristen sett motstycke till", (sade den satte, axelbrede femtiårige kosacken till sina landsmän). ... "Tiden har blivit sån, att nu inte ens det helgade kyrkorummet skall få tillhöra oss. ... För nu har judarna tagit det på arrende. Om inte juden först får sitt, så går gudstjänsten en förbi. ... Och en får inte heller fira den heliga påskhögtiden, ifall inte den hunden till jude har märkt den heliga pashan (en slags påskkaka) med sina smutsiga fingrar. ... Det sägs, att judekvinnorna börjat sy sig kjolar av våra prästskrudar. Det är sånt som sker i Ukraina, mina herrar!" ... "I galgen med hela judehopen!" ekade det ur folkmassan, "så dom slutar sy kjolar åt sina fruntimmer av våra prästskrudar! Så dom inte mer kan sätta några märken på den heliga pashan! Låt oss dränka den ohyran i Dnjepr!" Så fort dessa ord utslungats av någon i hopen, flög de likt blixtar från huvud till huvud, och hela folkskaran störtade mot förstaden i akt och mening att slita alla judarna där i stycken. ... Man högg tag i judarna och slängde ut dem över vattnet. Från alla håll genljöd det av ömkliga skrik, men de hårda zaporogerna bara skrattade, när de såg judarnas ben i tofflor och strumpor sprattla genom luften. ... När Taras Bulba for igenom förstaden, observerade han, att den där juden Jankel redan hunnit slå upp ett slags tält och sålde flinta, förladdningar, krut och varjehanda krigsförnödenheter, som man kunde behöva ute i fält, och dessutom semlor och bröd. ... "Jag ber herrn hålla tyst och inte föra det vidare till någon", (sade juden), "men jag har också min fora med bland kosackfororna. Den innehåller alla möjliga förnödenheter, som en kosack har behov av, och på vägen skall jag tillhandahålla varjehanda proviant så billigt, som aldrig i tiden en jude sålt något. Det är vid Gud sant och visst!" Taras Bulba ryckte på axlarna, häpen över denna företagsamhet, detta judiska folkdrag, och red vidare med kolonnen. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 204,206-207,210; skildrad tid: 1400-talet)

"Det ljuger du, din fan till Judas!" skrek Taras (till juden Jankel), alldeles utom sig. "Det ljuger du, din hund! Du har till och med korsfäst Kristus, gudsförskjutna människa! Jag slår ihjäl dig, din satan! Bort härifrån, annars är du dödens i denna stund!" Och med dessa ord grep Taras efter sin sabel. Den vettskrämde juden lade benen på ryggen och avdunstade så hastigt hans spinkiga ben kunde bära honom. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 245; skildrad tid: 1400-talet)

"Slingerbultar är just inte min starka sida," (sade Bulba till juden Jankel). "Men såna är nu ni judar som skapta till. Själva fan drar ni vid näsan; alla möjliga knep kan ni; det var därför jag kom till dig. Och i Warszawa skulle jag förstås inte heller ha hunnit nån vart ensam." ... (Jankel) svängde så in på en mörk, trång gata, som brukade kallas Lortgränd, men också Judegatan, därför att det i själva verket var här som alla judar i hela Warszawa höll till. ... Emellanåt tittade ett riktigt näpet judinneansikte, smyckat med mörknade glaspärlor, ut ur något av de förfallna fönstren. ... I ett fönster skymtade det fram en rödbrusig jude med hela ansiktet så fyllt av fräknar, att han påminde om ett sparvägg; på sin rotvälska började han strax pladdra med Jankel. ... Taras granskade helt flyktigt (Mardohaj) denne Salomo, vars like man aldrig i världen kunde ha sett, och kände sig strax en smula hoppfullare. Den där mannens utseende kunde verkligen inge ett visst förtroende: hans överläpp var rent gräslig; otvivelaktigt hade den fått en sådan avsevärd tjocklek genom påbrå i sidoled. Skägget hos vår Salomo bestod av femton fattiga strån, vilka därtill alla satt på vänstra sidan av huvudet. I ansiktet hade vår Salomo ett så stort antal märken efter slag, som hans bedrifter inbringat honom, att han säkerligen för länge sen tappat räkningen på dem och vant sig vid att betrakta dem som födelsemärken. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 290,292,295; skildrad tid: 1400-talet)

Oswald återkom och viskade till sin herre: "Det är en jude, som kallar sig Isak från York. Passar det sig, att jag för in honom i salen?" "Låt Gurth göra det i ditt ställe, Oswald", sade Wamba med sin vanliga påflugenhet. Svinaherden är rätte mannen att ta emot juden." "Heliga Maria!" utropade abboten, korsande sig. En otrogen jude tillåts att visa sig här." "En judehund", utbrast tempelherren, "skall få nalkas en den heliga gravens försvarare!" "Vid min själ", sade Wamba, "ser det inte ut som om tempelherrarna mera älskade judarnas arvedel än deras sällskap." "Lugn, mina ärade gäster", sade Cedric, "min gästfrihet får inte inskränkas av era tycken. Har himmelen under flera år än en lekman kan räkna ut haft fördrag med hela denna nation av hårdnackade otrogna, så kan vi väl på några få timmar uthärda en enda judes närvaro. Men jag tvingar ingen att tala eller äta med honom. Låt honom få ett bord och en bit för sig själv - så vida inte", tillade han småleende, "dessa turbanklädda främlingar vill ta upp honom i sitt sällskap." "Herr franklin", svarade tempelherren, "mina saracenska slavar är goda muselmän och skyr fullt ut så mycket som någon kristen att ha gemenskap med en jude." "Nå, sannerligen", sade Wamba, "jag kan finna, att Mohammeds och Termagaunts dyrkare är så synnerligen mycket för mer än Guds fordom utkorade folk." "Han skall sitta hos dig, Wamba", sade Cedric. "Narren och skälmen passar väl tillsammans." " Narren", sade Wamba, i det han höjde benet av en skinka,"skall nog veta att hålla skälmen från livet på sig." "Tyst", sade Cedric, "här kommer han." Införd utan krus och inträdande med fruktan och tvekan samt många ödmjuka bugningar närmade sig en lång, mager gubbe, som dock genom vanan att gå lutad förlorat mycket av sin verkliga längd, och gick till nedre ändan av bordet. Hans skarpa och regelbundna ansiktsdrag, romerska näsa och genomträngande, svarta ögon, den höga fårade pannan och hans långa, gråa hår och skägg skulle kunnat anses för vackra, om de inte hade varit utmärkande drag för en stam, som under detta råa tidevarv var lika avskydd av den lättrogna och fördomsfulla hopen som förföljd av den snikna och rovlystna adeln, och som - kanske just genom detta hat och dessa förföljelser - antagit en nationalkaraktär, vari, mildast sagt, fanns mycket lågt och motbjudande. ... (Judens) huvud betäcktes av en hög, fyrkantig gul mössa av egendomlig form, som blivit hans nation föreskriven för att skilja den från de kristna och som han mycket ödmjukt tog av sig vid dörren. Denna person mottogs i Cedric angelsaxarens sal på ett sådant sätt att det skulle kunnat tillfredsställa den hätskaste fiende till Israels släkt. Cedric själv nickade kallt vid judens upprepade bugningar och tecknade åt honom att ta plats vid den nedre ändan av bordet, där likväl ingen tycktes vilja bereda rum för honom. ... Abbotens folk korsade sig med from fasa, och själva de hedniska saracenerna snodde med förtrytelse sina mustascher och lade handen på sina dolkar, liksom beredda att utan tvekan befria sig från den befarade besmittelsen av hans närhet. ... "Otrogne hund", sade tempelriddaren till juden, då han kom förbi i trängseln, "ämnar du dig till torneringen?" "Jag har för avsikt att bege mig dit", svarade Isak med en ödmjuk bugning, "om det behagar ers högvördighet." "För att gnaga våra ädlingar inpå bara benen med ockerräntor och fresta våra kvinnor och barn med grannlåt och leksaker - jag kan svära på att du har fullt med pengar i din judepåse." "Inte en silverpenny, inte det minsta mynt, så hjälpe mig Abrahams Gud!" sade juden. "Jag far dit för att söka hjälp av några vänner från mitt eget folk för att kunna betala mina stora skatter. Jag är en utfattig stackare - till och med rocken jag bär har jag lånat av Ruben i Tadcaster." Tempelriddaren svarade med ett hånfullt leende: "Du falske lögnare!" ... Juden verkade fullständigt nedbruten och lyfte inte upp huvudet förrän tempelriddaren (gått vidare och) kommit ända bort till dörren. (Walter Scott "Ivanhoe" s 43-52; 1100-talets England; boken utgiven på engelska år 1819)

Sedan Palestina blifvit deladt mellan en mängd länsherrar, frågade sig hvar och en af dem, om icke det område han fått till län kunde i brist på lönande jordbruk förskaffa honom inkomster som vallfartsort. Det var icke hvar och en af dessa herrar, som fått ett Betlehem, ett Emaus, ett Nazaret, ett Hebron i förläning, men alla ville locka pilgrimsskaror till sig, för att draga inkomst af dem. Hade en länsherre icke någon helig ort på sitt område, så gällde det att skaffa sig en sådan genom fabricerande af falska traditioner, hvilkas sanning måste bestyrkas genom falska underverk. Och sådana traditioner skapades, sådana underverk åstadkommos. Nu kan visserligen, såsom en sorglig psykologisk erfarenhet lärer oss, det fromma bedrägeriet, när det afser ideala mål, gå hand i hand med den fromma tron; men denna senare räcker icke, utan att taga djupaste skada, ett finger åt det bedrägeri, som har sitt motiv i vinstbegäret. Väl icke alla, men en stor del af de traditioner, som från korstågets tid och intill denna dag bragt förvirring i Palestinas topografi genom att till oriktiga ställen förlägga ortnamn och tilldragelser ur evangelierna och ur den älsta kyrkans historia, härflyta ur medvetet bedrägeri och hafva varit beräknade på att rikta ställenas feodala innehafvare på den godtrogna fromhetens bekostnad. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 233-234; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

De brokiga korsfarareskaror, som om våren 1096, bröto upp från Frankrike och tågade in i Tyskland, innan ännu den välordnade och beväpnade feodala hären samlat sig, bestodo af fem härar under olika anförare. . . . En här, som skall hafva räknat icke mindre än 140,000 man och till stor del bestod af engelsmän och flandrare, hade till anförare . . . vicomten Vilhelm af Melun och en grefve Enriko af Leiningen, som af samtida författare skildras som en grym och samvetslös rofriddare. Under deras banér hade det västra Europas värsta afskum samlat sig, och redan de första dagarne af den härens marsch betecknades med mördande och plundrande. De öppnade sitt korståg genast; muhammedanerna voro ännu fjärran, men det fanns andra Kristi förnekare på nära håll, nämligen judarne, och man började med att slakta och plundra dem. I Speier, Worms, Trier och Maintz anställdes de ohyggligaste blodbad på judiska befolkningen i trots af därvarande biskopar, som förgäfves försökte beskydda dem; och hvarhelst sedan Vilhelm af Melun och Enriko af Leiningen framtågade, betecknades deras väg af blodbad på den judiska befolkningen. Deras föredöme följdes af de hopar, som anfördes af prästerna Volkmar och Gottschalk. . . . Ryktet om de härjningar, under hvilka Volkmar tågat genom Böhmen och Gottschalk genom en del af Tyskland, hade hunnit före dem och beredde dem af ungrarne ett dem värdigt emottagande. Volkmar hade i Böhmen funnit Prag utan besättning, emedan den böhmiske hertigen tågat i fält mot polackerne, och Volkmar begagnade tillfället för att öfverfalla, misshandla och plundra Prags judiska befolkning. Knappt kommen inom ungerska gränsen, angreps hans här och sprängdes så fullständigt af ungerska stridskrafter, att endast några strödda hopar kommo tillbaka. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 84-87; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Under nionde och tionde århundradena, då våld och laglöshet voro allmänt rådande, och vägarne till Rom gjordes osäkra genom saracenska röfvareskaror och italienska banditer, sökte man tillmötesgå behofvet af vallfärder genom att på närmare håll inrätta helgedomar, som kunde varda medelpunkter för pilgrimsresor. Behofvet af sådana var starkare och allmännare i samma mån den föreställning utbildade sig, att vallfärder voro ett botgöringsverk och ett medel till syndernas förlåtelse, och biskoparne i provinserna hade särskilda skäl att inrätta sådana provinsiella och nationella andaktsställen och förorda vallfärder till dem, emedan pilgrimsresorna till Rom medförde både sedliga olägenheter och skadade deras, biskoparnes, egen maktställning. En enda af dessa kyrkofurstar, nämligen biskop Claudius af Turin (biskop 817-827), uppträdde som principiel motståndare till pilgrimsfärder öfver hufvud, ej därför att han icke förstod att uppskatta den religiösa fantasiens dragningskraft till ställen och föremål, som stodo i samband med Jesu och den urkristnakyrkans historia, utan därför att enligt hans åsikt vallfärderna bidrogo till att ytliggöra kristendomen och söka dess betydelse i sedligt likgiltiga verk, samt att främja helgondyrkan, bildtjänst och reliktjänst, hvari biskop Claudius såg hednisk vidskepelse. Öfrige biskopar uppmuntrade pilgimsfärder till andaktsorter, belägna inom deras egna stift, men sågo mer eller mindre ogärna vallfärerna till Rom, emedan personer, som vid biskopliga domstolar dömts till strängare kyrkobot, vallfärdade till Rom, för att af påfvarne mottaga en vanligen med lätthet utverkad mildring af straffet eller fullständig absolution för sina synder. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 46-47; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

(I min förra föreläsning) har jag försökt skildra den nyuppväckta religiositet och den asketiska sinnesstämning, som utmärkte elfte århundradet och förberedde korstågen. Jag kommer nu till en särskild yttring af denna sinnesstämning, nämligen vallfärderna, pilgrimstågen till det heliga landet, hvilka just i samma århundrade uppnådde sin höjdpunkt och med skäl kunna betraktas som en inledning eller förberedelsestadium till korstågen. . . . Redan i 4:e århundradet af vår tideräkning var det icke sällspordt, att de skildringar evangelierna meddela af Jesu lefnad ingåfvo deras läsare eller åhörare längtan att se de orter, där han verkat, och trampa den mark, som berörts af hans fötter, och vid hvilken så många minnen af honom och hans lärjungar och af det gamla testamentets profeter voro fästade. Allt sedan kejsar Konstantins tid omtalas sådana färder. Man trodde sig veta, hvar Kristus blifvit graflagd; och kejsar Konstantin och hans moder Helena hade låtit öfverhvälfva stället med en praktfull pelarhall och på stället bygga en rikt smyckad kyrka, Kristi uppståndelsekyrka. . . . Under kristendomens första årtusen voro emellertid pilgrimsfärderna till det aflägsna Palestina jämförelsevis icke många eller omfattande. Det fanns heliga och minnesrika ställen, som voro vida närmare belägna och lättare att hinna, framför dem alla Rom, det kristna västerlandets andlige hufvudstad, inom hvars murar de förnämste apostlarne Petrus och Paulus voro jordade, och hvars katakomber, efter hvad man trodde, förvarade tusentals martyrers ben. I Rom förvarades de porträtt, som evangelisten Lukas troddes ha målat af Jesus och jungfru Maria, och den heliga Veronikas svettduk, på hvilken enligt legenden frälsaren intryckte sina anletsdrag, när hon räckte den till honom under hans vandring till Golgata. I Rom förvarades aposteln Petrus' kedjor, som ansågos äga en sådan kraft, att man med hvarje spån, som filats från dem, kunde förrätta underverk. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 44-46; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

(Vid de religiösa festerna) saknades icke den högtidliga mässan, och då sålunda religiös fest med mässa på det närmaste förenades i folkets begrepp med marknad, fick själfva marknaden ofta namnet mässa. Tätt intill kyrkorna, ja tillochmed inne i kyrkorna utbredde man sina varor. Biskoparne och abbotarna hade sin vinst häraf, och tilläto det fördenskull. Medan gudstjänst förrättades i kyrkans kor, kunde således köpare och säljare samlas och köpslå kring varuborden, som fått plats i kyrkans skepp, och söndagen var den vanliga marknadsdagen. Det är gifvet, att många fromma sinnen stöttes häraf och tänkte på evangeliets ord, att bönehuset blifvit gjordt till en röfvarekula, och i själfva verket sökte Karl den store, som reformerade på alla områden, också afskaffa detta missbruk. Men förgäfves, ty vederbörandes vinstbegär var till regeln starkare än deras fromhet. Det fanns tillochmed trakter, där lagen stadgade, att marknaderna ovillkorligt skulle hållas på söndagen. I England, där sabbatshvilan nu (år 1887) så strängt iakttages, gick ofoget längst och hade lagens understöd, så att om en stad ville förlägga en marknad till en annan dag än söndagen, fick den det icke utan konungens särskilda tillstånd. Missbruket har varat genom århundraden; i Preussen t. ex. upphäfdes söndagsmarknaderna först i femtonde århundradet. Där det afskaffades var det nästan öfverallt lördagen som kom i söndagens ställe. Detta af två orsaker: den ena var, att de fleste marknadsresande anlände om lördagen till staden, för att tidigt följande lördag vara i kyrkan; den andra var den, att man ville utestänga de förhatade judarne från konkurrens med de kristne schackrarne. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 285-286; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

I sammanhang med (skildringen af) kejsarkröningen (af Henrik III år 1046) må några ord nämnas om påfveinvigningen. . . . Efter förrättad bön (i det påfliga palatset Lateranen), begaf man sig i festprocession till St Peterskyrkan i Vatikanen. Främst red en subdiakon, bärande på en hög stång med det påfliga korset. Därefter kom den påflige stathästen, höljd i ett purpurtäcke, men utan ryttare, och efter honom tolf banérbärare med skarlakansbanér, två andra, som buro änglabilder på lansar, därefter staden Roms ämbetsmän, därefter det lägre romerska prästerskapet och det påfliga hofvet, därefter abboter, biskopar, kardinaler och påfven själf, ridande på en hvit passgångare, hvars tyglar ofta höllos af konungar. Stadens och den omgifvande traktens adel, klädd i sina praktdräkter, afslutade processionen. Gatorna voro prydda med äreportar. När tåget passerade förbi den judiska synagogan, var en judisk deputation skyldig att där öfverräcka till påfven ett exemplar af de mosaiska böckerna. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 363-364; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

ca 1000 och tiden dessförinnan

En annan milstolpe i historien är året 1.000 e. Kr. Den kristnade mänskligheten hade också en förkänsla av att nytt och stort skulle ske, ty hela århundradet förut väntade man på världens undergång och det tusenåriga rikets ankomst (kiliasmen). Fruktan ökades ju närmare man nalkades den utsatta dagen. Människorna gåvo bort sina ägodelar, verksamheten upphörde, bot och böner tillgrepos. . . . Judarne, trivas under araberna (Moses var en tid beduin hos sin svärfar araben Jetro), blomstra i Palestina, men minskas i Babylonien. Förföljas i Bysans; frodas i Frankrike, funnos åtminstone i Böhmen och Sachsen, Schwaben, Franken och Wien. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 21-22)

De till kristendomen omvända germanfolken hade (i tionde århundradet) ännu i minnet hedniska sånger som förkunnade, att när det moraliska onda nått sin höjdpunkt, skall Ragnarök, världsförstörelsen, inträffa. Man tyckte sig i tidens händelser och tillstånd igenkänna de tecken, som enligt dessa hednasånger skulle bebåda världens undergång. Från den gamla dikten Völuspå, som i sin till oss komna form förskrifver sig just till detta århundrade, niohundratalet, erinra sig mina åhörare hvilka dessa tecken voro. Ett af järtecknen var, att från den aflägsna östern skulle öfver det germaniska Europa störta sig med härjningar och mord ohyggliga skaror, härstammande från den gamla Angerboda i Järnaskogen och den onde Loke, ulfvar i människoskepnad, fränder till ulfven Fenrer. . . . Därtill kom, att kristendomens profetior syntes öfverensstämma med hedendomens. Stödjande sig på Uppenbarelseboken förkunnade präster och munkar, att världen skulle förgås år 1000; munken Druthmar i klostret Corbie hade tillochmed daton till den 25 mars nämda år. Omkring år 920 började dessa förkunnelser. . . . (Man) sökte på förhand blidka världsdomaren dels med donationer till kyrkorna och klostren, dels med att tortera och slå ihjäl judar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 255-258; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Den 20 September 622 anlände (Muhammed och hans svärfader Abu Bekr) till Koba, en by utanför Yathrib, som allt sedan blifvit kallad Medina. . . . Muhammed slöt med Medinaterna ett förbund . . . (som) förpliktade alla troende att skydda och hjälpa hvarandra mot de icke-troende; bland desse senare fingo judarne en undantagsställning så till vida, att de troende icke borde hjälpa någon som angrep dem. . . . Från början hade Muhammed visat judarne vänlighet, dels därför att de trodde på en enda Gud, dels förmodligen i det hopp, att de skulle erkänna honom som Guds profet och antaga hans lära. Från början hade äfven judarne å sin sida ådagalagt sympati för islamiterna. . . . (Men) när meckanerna med samlade krafter och förstärkta af förbundsvänner, framryckte mot Medina, hade de i de midinatiske judarne hemliga bundsförvanter. . . . Den hållning, som judarne (då kom att iakttaga), hade (efter deras nederlag) långt räckande följder och gjorde den i början ofta öfverstigna gränslinien mellan judendomen och islamismen nästan oöfverstiglig. . . . En sårad arabhöfding bland (Muhammeds) anhängare . . . dömde (de besegrade) judiske männen till döden och deras kvinnor till slafveri. På grund af denna dom blefvo 700 judar nedhuggne på torget i Medina. . . . Minnet af den hämd, som Muhammed sålunda tog på de medinatiske judarne, har förevigats genom ställen i Koranen, som hänsyfta på densamma, och den drog en blodig gränslinie för all framtid mellan de båda semitiska folken, araber och israeliter, och mellan deras i vissa hufvudpunkter och religiösa sedvänjor så nära besläktade troskretsar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 376-377,382-385; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Hippodromen utöfvade en obeskriflig tjuskraft på Konstantinopels innevånare. Deras intressen voro delade mellan de teologiska frågorna och de täflande cirkusfraktionerna. De som voro anhängare af de gröne betraktade anhängarne af de blå som fiender och vice versa. . . . Sedan (Teodora) blifvit kejsarinna, lönade hon de blå med den mest partiska tillgifvenhet och visade de gröne ett uppriktigt och oförställdt hat. Detta föranledde år 532 det ohyggliga s. k. Nikaupproret, som nära nog kostat Justinianus tronen. . . . Då kejsaren befallde (de upproriske gröne) att tiga och kallade supplikanterna judar, samariter och manikeer, skymford hämtade ur de teologiska stridernas ordbok - och när han på förnyade böner svarade med hotelser miste de gröne tålamodet och kallade honom åsna, mördare och menedig tyrann. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 261-262; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

I Sydarabien voro på 300-talet judarne så många och inflyteserika, att det lyckades omintetgöra ett försök, som kejsar Konstantius gjorde att medels utsända missionärer omvända den arabiska kustbefolkningen till kristendomen. . . . Arabien var då och länge det enda land, där israeliterna betraktades af infödingarna som likar och där de kände sig som vore de i sitt eget hem. De åtnjöto där i alla afseenden samma frihet som araberna själfva. . . . Än i dag (år 1887) dröja det israelitiska folkets egna häfdatecknare med förkärlek vid judarnes vistelse och öden i Arabien. . . . (Muhammeds) intåg i Medina ägde rum på den judiska försoningsdagen. . . . Med de judiska stammarne i Medina slöt Muhammed ett formligt förbund, och han förordnade, att bekännarne af hans profetkall skulle vid sina böner rikta ansiktet i riktning mot Jerusalem. . . . Småningom öfvergick de medinatiske judarnes beundran för Muhammed till kallsinnighet och fientlighet. De harmades öfver att han åt kamelkött och menade, att om Muhammed vore en profet, skulle han hafva uppträdt i Palestina, ty endast där uppenbarade sig Gud för sina utvalde. . . . Muhammed försökte till en början att vedergälla ondt med godt. . . . Detta kunde fortgå till en tid, men hans anhängare tröttnade vid dessa anfall, som de icke fingo besvara, och uppmanade Muhammed att göra ställningen mellan de troende och judarne klar. Muhammed afskaffade då den fasta, som han infört på israelternas försoningsdag, och förordnade, att de troende skulle vid sina böner rikta ansiktet mot Mecka, ej mot Jerusalem. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 387-391; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Hur “kände inte” samariterna vad de tillbad? Eftersom de tänkte att Gud var lokal och partisk ... (och) i det avseendet inte (hade) någon högre åsikt om Honom än om sina avgudar. ... Judarna, å andra sidan ... visste att Han var världens Gud. ... Ser du hur Han lovordar det gamla förbundet och visar att det är välsignelsernas rot, och att Han alltigenom inte står emot lagen, emedan Han låter alla tings grundval komma från judarna? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:115-116)

(Juden Baruk) avfärdade ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär. . . . (Baruk) överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot krånglande kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsägaren var jude. . . . "Jag vet", sade Petros, "att du står redo att vidtaga stränga åtgärder för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen (Karmides). . . . Medgivas måste även, att Karmides är den, som minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i en fordringsägares ordbok." "Det står icke i min åtminstone", genmälde Baruk. "Ordet barmhärtighet står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker." . . . (Baruk) lovade (till sist) Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 28-38)

Grekernas ariska blod kände en viss ras-antipati mot de israelitiska semiterna; men ej heller denna antipati skulle ensamt för sig haft stor betydelse, om ej därtill kommit näringsafunden mellan de grekiske köpmännen och yrkesidkarne mot deras judiske kolleger. Denna antagonism förde tid efter annan till förskräckliga utbrott, såsom i Caligulas regeringstid och år 66 under Neros. Den dåvarande egyptiske vicekonungen Tiberius Alexander, jude till börden, men romersk renegat, som offrade åt Jupiter och spelade romare i alla stycken, lät de två legioner, som stodo till hans förfogande, gripa in i kampen mot hans förre trosförvanter och måste ytterligare använda 5,000 på genommarsch stadda romerska soldater emot dem, innan han lyckades återställa ordningen i (Alexandria). 50,000 judar skola hafva omkommit i detta blodbad. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 68-69; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

De fleste romerske judarne bodde i kvarteren på högra Tiberstranden. De kvarteren voro den tidens Ghetto och torde icke hafva varit mycket renligare än det påfliga Roms judiska kvarter. Osnygghet var en allmän beskyllning mot sönerna af Palestina, och de lefde till största delen också i mycket knappa villkor. Icke så få ibland dem måste tjäna sitt bröd som schackrare eller bedja därom som tiggare eller tillnarra sig det såsom spåmän och utöfvare af magiska konster. Bland de mångfaldiga, delvis orimliga och förhatliga, beskyllningar, som riktades mot dem, förekom dock, såvidt man vet, aldrig beskyllningen, att de skulle hafva varit fege, ty mångfaldiga gånger hade de ådagalagt dödsföraktande hjältemod och voro icke obenägne att gripa till svärdet, om de trodde det lända till Jehovah och deras folk och deras tro till ära; ej heller anklagade man dem för att sky kroppsansträngande arbete, ty när helst en judisk man lyckades förvärfva en egen tufva, odlade han den i sitt anletes svett. . . . Men ehuru man inte kunde anklaga dem för feghet eller lättja, så hade man fullt upp af anklagelser mot dem ändock. Härden för dessa anklagelser var egentligen Egypten. Egypterna, de af romarne djupast föraktade, voro den antika tidens argaste antisemiter och från Egypten kom under tidernas lopp en hel mängd på grekiska språket författade skrifter, som utbredde de falskaste föreställningar om israeliterna och delvis lyckades vinna gehör äfven hos bildade romare. Så ville den utmärkte romerske häfvdatecknaren Tacitus veta, att judarne framför allt ålade sina proselyter att förakta gudarne, att förneka fäderneslandet, att ringakta föräldrar, barn och syskon. Och skalden Juvenalis trodde, att Moses' lag ålade judarne att icke visa någon, som gått vilse, den rätta vägen, om han ej vore jude, och att ej visa en icke-jude till en källa eller räcka honom en dryck vatten, äfven om han försmäktade af törst. Den ohyggligaste beskyllningen mot dem - att de nämligen årligen i all hemlighet förrättade ett människo-offer - var redan då utspridd. Ryktets upphofsman var en egyptier vid namn Apio, som ville veta att de palestinensiske judarne årligen bortsnappade en ung grek, gödde honom med läckerbitar, offrade honom i en skog, åto hans inälfvor och under måltiden svuro grekerna evig fiendskap. Det bör tilläggas, att denna beskyllning ej vann ringaste tilltro hos de romerska myndigheterna, och att beskyllningen för människooffer riktades äfven mot de kristne. Hade således judarne då, som alltid, många fiender, så saknade de ej heller vänner. Vanligen voro deras kommuner ganska fattiga; men så långt de förmådde, hjälpte de hvarandra ömsesidigt, och att de hade ibland sig många, hvilka äfven mot icke-judar handlade som den barmhärtige samariten, är otvifvelaktigt. Man beundrade den stränga lydnad de visade sin lag, ehuru det utanför Palestina ej fanns någon myndighet med laga befogenhet att upprätthålla den. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 78-80; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Den religiösa separationen (mellan judar och samariter) blev slutgiltig när samariterna byggde ett rivaliserande tempel på berget Gerissim. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 396)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1940

”Frälsningen kommer från judarna”. ... När Gud en gång utvalde Israel var det hans avsikt att genom sin gärning med detta folk låta hela världen få del av frälsningen. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 89)

Mästarens missionsbefallning gäller i varje tid. Dess ord manar till rörelse och expansion, "Gå ut i hela världen ..." Var det riktigt att bygga missionshus där landsbygden var tätort förr, då måste det vara lika riktigt gå till tätorten med Guds verk i dag. Det innebär att många församlingsnamn försvinner och lokaler rives eller omdisponeras för andra ändamål. Och det tjänar inget till att sörja över denna strukturförändring av verksamheten. Vi dyrkar inte föremål här på jorden och institutioner i denna världen. (Torgny Svensson "I takt med tiden" s 84-86; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

En resepredikant i Svenska Alliansmissionen får besöka omkring tre hundra predikoplatser varje år. Detta säger också, att evangeliet om Jesus Kristus får frambäras på lika många platser och i de mest skiftande lokaler. Resepredikanten får icke blott tala i det lilla trevliga missionshuset eller i den mera ståtliga missionskyrkan utan även, såsom på gammalt läsarvis, i hemmet, där köket, hallen eller salen förvandlas till kyrka. ... Godtemplarlokaler, kommunalhus och skolor får även ibland tjänstgöra som predikolokal. Budbäraren fäster sig inte så mycket vid rummet eller platsen. Det viktigaste för honom är, att frambära det glada budskapet till tröst, hjälp och frälsning för dyrköpta människosjälar. (John Storm "I evangelii tjänst" s 34-35; Svenska Alliansmissionens Missionskalender för 1955)

Man säger om Chicago, att svenskarna har byggt staden, judarna äger den och katolikerna kontrollerar den. ... Och det finns nog knappast någon folkgrupp i Amerika som byggt så många kyrkor som svenskarna har gjort. (Hilding Fagerberg "Något om svenskarna i Amerika" s 51-52; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1951)

Under krigsåren 1940-1945 var ett militärläger förlagt till den plats i Barnarp som kom att kallas Kronheden. . . . Lägret låg väster om dåvarande landsvägen mot Mobro, Granarp, Månsarp. Det låg alldeles söder om prästgårdsgärdet. . . . I samband med fredsslutet hade Kronhedslägret blivit överflödigt som militärförläggning. Som ett resultat av Röda Korsets räddningsaktioner, ledda av Folke Bernadotte, kom sommaren 1945 omkring 150 judiska kvinnor, nästan alla från Ungern, till det tomma Kronheden. Flyktingarna kom från det tyska Belsen-Bergen lägret. De här kvinnorna var vid ankomsten till Kronheden i bedrövlig kondition, misshandlade och utsvultna. Ett av de praktiska arrangemang som vidtogs var att inhägna området med nätstaket. Ett annat var att avdela en vafktstyrka för att freda området och skydda de nya gästerna från alltför enträgen uppvaktning. (Lars Ahlberg "Kronheden" s 50-53)

I juni 1945 fick jag av en god vän en liten skrift benämnd "Israels Väktare". Den lilla skriften var mycket intressant. Judafolket har alltid haft mitt intresse. Och det är väl helt naturligt, att en predikant är intresserad av detta folk, som givit oss Bibeln och Frälsaren. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 13; Längtan till Bibelns land)

Israels folk är fortfarande i stöpsleven med en väldig intensitet. ... Möjligen skall det gamla egendomsfolket återfå sin jordiska arvslott genom det som nu sker och drivas dit genom förföljelsernas brännande eldsdop. Säkert är att aktualiteten av dagens judeproblem innebär, att Gud just i dessa omstörtningens tider tänker på sitt förbund med sitt gamla Israel. (Enock H. Skooglund "Gud tänker på sitt förbund" s 11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Judeförföljelsen, som Hitler satt i scen över en stor del av världen, är ondskans klimax i tiden. Av allt det fruktansvärda, som sker. synes mig denna planmässiga utrotning utan nåd och förskoning av oskyldiga judiska mödrar och barn mest fruktansvärt. Här firar ondskan sina värsta triumfer och man frågar endast: hur är det möjligt, att detta verkligen kan ske i vår tid? Hur länge skall det kunna pågå, innan världssamvetet riktigt vaknar, innan Gud i himmelen ingriper. (Berhard J:son Ernestam "Mörkret faller stort och tungt"; Jönköpings-Posten 1943-06-28)

Arma folk! Det kan inte ursäktas. Här funnes inga förmildrande omständigheter. Judarna handlade icke av okunnighet utan med berått mod och mot bättre vetande. Jesus betygar: "De hava ingen ursäkt för sin synd." Ett sådant folk kunde givetvis inte heller annat än mogna för dom och hemsökelse. Och Guds hand har i sekler vilat tung över Israel. (B. Edwin Persson "Ingen ursäkt för synden"; kommentar till Joh 15:22; Jönköpings-Posten 1943-02-26; BG Ask-kommentar: Frågan är om aposteln Johannes i första hand talar om judarna som de som räknas till hela Israels folk eller som - i ett återställelseperspektiv - enbart de som hör till Juda stam.)

Även i Sverige finns det faktiskt människor, som äro beredda till judeförföljelser, blott de hade makt därtill. Blotta tanken är outhärdlig: vad som skett i Norge, skulle kunna ske här också! (E.G.C. Brandt "Rashets"; Jönköpings-Posten 1943-01-19)

Vi behöva icke spilla mycken möda på att bevisa det okristliga i det som nu sker med judarna i världen - och inte bara mot judarna utan också mot flera andra folk, särskilt det polska. Det är inget mindre än ett systematiskt utrotningskrig, som dessa nationer äro utsatta för. Detta är icke bara okristligt utan rent omänskligt, djävulskt. Sådant kan man icke göra utan att man gett sig den onde i våld. Vi uppröras alla i vårt innersta - alla som icke själva blivit förblindade och förhärdade av den onde. Och det värsta är, att detta som nu sker, icke är ett utslag av en tillfällig krigspsykos, utan det sker efter en genomtänkt plan, som framgått ur en medveten åskådning, vars innersta nerv är just herrefolksidealet: ett folk, en nation är av ädlare ras, ädlare blod än de andra och därför kallad att vara herrenation. (Sigfrid Estborn "Härska eller tjäna"; Jönköpings-Posten 1942-12-14)

ca 1940 - ca 1920

Hembygdens kultur stördes inte, förändrades inte - men fick inte vidare njutas. "Tag språket med dig, gång- och sängkläder, fickpengar för resan, tag vår gemensamma kultur med på färden, men far hädan, kom aldrig mer åter, far vart som helst - men här där du fötts och fostrats, där du lärt ditt yrke och utövat det, där du känt dig hemma, arbetat, älskat, glatts och lidit, här får du inte finnas mer, drag hädan människa, ättling av Abraham, försvinn, judehund!" Och som pricken över i:et i världsmännens förvisningsproklamation kom det sista: " ... jude som reser bort från tyskt område och med tysk ångare, skall köpa tur- och returbiljett, ifall han måste återvända!" Vilket dock inte får ske! Omöjligt för en återvändande jude att komma in mer på tyskt område. Bara en sista gest: ge ifrån dig alla pengar! ... Sjutton tusen judar som flyktingar väntas till Shanghai och nära hälften är redan här. (Elis Anvill "Den vite som tiggare bland de gule"; Jönköpings-Posten 1939-06-01)

Vi ha judeproblemet i Tyskland. Vi ha kulturbarbariet i det land, med vilket vi tidigare idkat ett så intimt och värdefullt samarbete på olika områden. Nog trodde man, att judeförföljelserna hörde till den första revolutionsstämningens överdrifter, som snart skulle rättas till. Men någon reträtt har man inte hört av. Förföljelsen har blott fått mer raffinerade uttryck. Juden skall systematiskt svältas ihjäl. Han är rättslös. Han ges inte rätt att existera inom landet och han får inte möjlighet att lämna det utan att samtidigt bli av med allt vad han äger. Men vi ha nästan upphört att oroas av judeproblemet längre. Känslan för de stackars människorna trubbas av mer och mer. Vi resa våra turistresor till Tredje riket, vi läsa utgjutelserna i de tyska tidningarna, vi titta kanske t.o.m. i "Der Stürmer" - skandalbladet, som högsta ledningen frigav för fortsatt verksamhet i skamlöshetens tecken - och det ger oss inte något vidare själsligt obehag. Vi imponeras av de tyska tjänstemännens artighet. Vi tycka, att det är god ordning i landet. Och så sända vi ett resebrev hem till de svenska tidningarna om hur nazismen är en välsignelse för Tyskland. Men offren i fängelser, i koncentrationsläger och i landsflykt glömma vi alldeles bort. Egendomliga glömska! (Bernhard J:son Ernestam "Hålla vi på att bli 'känsloidioter'"; Jönköpings-Posten 1938-02-01)

På Hovrätten (i Jönköping) var det en kanslist Hugo Hulting som skötte om och beställde (bok)bindningarna. ... Hulting hjälpte också forskare runt om i landet som skrev och ville ha olika upplysningar. Inom parentes kan jag väl berätta, att på 1930-talet skickade tyskarna hit män som satt i arkivet och undersökte om folk var judar eller inte. ... Östra Storgatan 91 är mest känt som Dag Hammarskjölds födelsehus. ... I nästa hus bodde under min uppväxttid kapten Engdahl, far till Per Engdahl. ... Det är lite märkligt att tänka sig, att i samma hus där en av Sveriges mest kända fascister föddes och uppfostrades, håller i dag Korskyrkan sina gudstjänster. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 113)

Skulle man tro vad Hitler och Goebbels säga, så höllo de tyska judarna som bekant på att med allehanda sataniska medel platt förgöra Tyskland: det var judarna som satte i gång (första) världskriget, det var judarna som i november 1918 stötte dolken i ryggen på det kämpande tyska folket och därmed förorsakade nederlaget, det var också judarna som konstruerade missfostret Weimarrepubliken. ... För vårt land existerar icke ... någon judefråga av samma slag som den vilken alltjämt dagligdags gör sig påmind på andra håll i världen. ... Denna ställning förpliktar oss svenskar till mycket ... icke minst till att icke med ord och gärning samla bränsle till det folkhatets bad, som flammar på den europeiska kontinenten. (Agne Hamrin "Den moderna antisemitismen"; Jönköpings-Posten 1935-07-05)

Berlin, 2 jan (1934). (T. T.) Riksinrikesministern har, enligt vad Vassiche Zeitung meddelar, anmodat alla myndigheter att se till, att de judiska helgdagarna inte längre anges (i almanackor . . . särskilt gäller detta) de tyska myndigheternas almanackor. (Smålands Folkblad 1934-01-02 "Ej längre judiska helgdagar i tyska almanackor")

I novellen I början av trettitalet har Martin Allwood skildrat skolvardagen vid Jönköpings läroverk vid den tid, då nazismen började uppträda vid skolan och då framför allt judiska ungdomar trakasserades. ... Speciellt inriktade sig (Eriks) förföljelse på en judisk flicka, "inte precis vacker och inte något skolljus heller, men hon läste alltid på sina läxor ordentligt och gjorde så gott hon kunde". Henne trakasserade den unge gymnasisten. "Varje gång den stillsamma judiska flickan fick frågan härmade han henne ganska ljudligt, med ett slags bräkande ljud. Han gjorde det inte så högt att lärarna direkt hörde vad han sa, men tillräckligt högt för att de flesta i klassen skulle vara medvetna om det hela tiden." (Göran Åberg "HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968" s 159)

Det måste säkert antagas, att judarnas överlägsenhet i arbetsförmåga och duglighet framför de folkslag, bland vilka de fingo sin boningsort, är en av orsakerna till icke blott de andras ovilja mot dem utan även till att de andra icke kunnat få bukt med dem. Och ända till i dag (1920) ha dock de europeiska folken måst bekväma sig till att söka hjälp hos de förhatliga judarna, vilka de för övrigt sågo ned på. Judarna äro utan tvivel både i fysiskt och andligt hänseende ett av jordens starkaste folkslag. Men likväl ha vi icke här i den avgörande förklaringen på judafolkets bevarande, så att denna lilla nation aldrig betvingats av det så långt mäktigare Europa. Det är i judarnas religion vi skola söka lösningen på frågan. ... Förföljelsens väg och assimilationen hade det målet gemensamt att utrota judarna. Man ville lösa problemet "Europa och judarna" genom att få judarna att försvinna. Den kristna kyrkan kan icke godkänna denna väg. ... Det är av yttersta vikt att juden hos missionären möter full förståelse för sin nationalitet. Ty det må stå orubbligt fast, att den judiska nationen icke är bestämd att försvinna utan tvärtom i Guds rådslut bestämd att än en gång intaga en central ställning i Guds rikes utveckling. ... Så mycket mera beklagligt är det, när den kristna kyrkan i nutiden icke varit tillräckligt på vakt i rasspörsmålet och således heller icke i den antisemitiska agitationen. Särskilt gäller detta den tyska kyrkan. (Frederik Torm "Semit och europé" s105-106,115,118-120; föredrag i judefrågan vid den Skandinaviska studentmissionskonferensen i Köpenhamn januari 1920; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1926)

ca 1920 - ca 1900

Judafolket är ett mycket larmande folk och släkte. Allt vad de gör sker i allmänhet under buller och gny. Vi lugna och trygga nordbor reagera emot de larmande och lättrörliga österlänningarna. ... Tänk huru skulle de inte larma vid Jesu korsfästelse på Golgata! ... Hör, huru de stoja. (Wilh. Hammar "Fullkomlig frälsning"; föredrag i Jönköping 1919-04-28; Jönköpings-Posten 1919-05-18)

Mången torggubbe (i Jönköping under senare delen av 1910-talet) ville klara av affärerna så fort som möjligt. Ett ölcafé låg nämligen i nära grannskap till (Östra) torget: Gule Knut på Smedjegatan. Innehavarinnan tillämpade benhårda regler vad gällde ordning och reda. Jag tror nog, att ett och annat kilo smör och en och annan kull ägg (en kull = 12 stycken) spenderades på ölcaféet. Nota på det, som skulle handlas hem till familjen, glömdes bort eller bantades. . . . På Smedjegatan fanns Andessons speceriaffär, där många lantbor var kunder. . . . Längre fram på gatan fanns Larsson & Svahns butik, även den med många lantbor som kunder. Klädeshandlarna i Jönköping var i huvudsak judar. De tog till i överkant på priserna, när en bonde kom in för att köpa ett par gråa helgdags-pantalonger. De visste nog, att det blev fråga om prutning. Efter en halvtimmes intensivt köpslående gjordes affären upp - oftast ute på gatan. (Sven Fagerlund "Marknadsminnen på Oxabacken" s 33)

Missionsauktion hade kristliga ungdomsföreningen vid Ohs bruk anordnat i brukets samlingslokal fredagen den 23 d:s (= mars) (1917). ... Före auktionen talade predikanten P.M. Bergman om faran af att likt judafolket förkasta de frälsningstillfällen, som Herren gifver den ena gången efter den andra. (Jönköpings-Posten 1917-03-28 "Judafolkets förkastade frälsningstillfällen")

Efter mycket spring (i Brooklyn) lyckades jag till slut få tillfällighetsarbete - golfskrapning. Principalen visade sig dock vara mera jude än svensk. Jag fick arbeta på ackord, men detta var så tilltaget, att trots ihärdigt skrapande under 10 af dygnets timmar - arbetslönen knappast gick upp till 1 dollars pr dag plus skinnflådda händer och knän. (Erik Valter Jansson "Några anteckningar från en kort tids vistelse i Amerika"; De första intrycken af New York; Jönköpings-Posten 1915-08-11)

Föredrag (i Smålands Taberg) fredagen den 9 nov. kl. half 8 e.m. af judemissionären J. Saphira. Kollekt för Israelsmissionen. (Jönköpings-Posten 1906-11-03 "Judemissionär tar upp kollekt för Israelsmissionen")

Intresset för allmänheten är också stort de här septemberdagarna (år 1905). Gula Sanna (utanför Jönköping) blir nästan en vallfartsort. Många vill se en skymt av drottning (Sofia) som dagligen "promenerar i rullstol" i villans park. . . . "Under hela (sön)dagen (den 24 september) från tidigt på morgonen till sent på kvällen promenerade folk i mängd på landsvägen utanför den villa, drottningen bebor, i förhoppning att få se en skymt af landets moder." (Jönköpings Posten 25.9) (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 43-44)

Kan något godt komma från Ryssland? Så fråga väl de allra flesta såväl i vårt land som i hela det öfriga Europa. Tvångspolitiken i Finland, judeförföljelserna i södra Ryssland ... m.m. kasta en mörk skugga öfver detta land. ... Det är ej min mening ... att försvara dessa åtgärder. ... (Men) den som t.ex. på ort och ställe varit vittne till, hvilken verklig landsplåga judarne äro för ryska befolkningen på vissa orter, han kan lätt inse, huru det okunniga och lågt stående folket återvänder till den uråldriga näfrättens lag. (L.E. Högberg "Sverige-Kaschgar"; Jönköpings-Posten 1904-03-16)

Flera tecken synas tyda på att tiden för judafolkets förskingring närmar sig sitt slut. Och detta kan inte annat än glädja alla, som tro på sanningen af bibelns profetior. Det är särskilt den s.k. Sionistiska rörelsen bland judafolket, som synes allt mer och mer vinna terräng. . . . Planen, hvad judafolkets ägande af landet angår, synes stå i strid med 3 Mos. 25:23. Och underligt är det i sanning, om judarnas ofta med orätt vunna pänningar skulle bli den brygga, på hvilken detta hårdt tuktade folk skall vandra in i löftets land. (A. Ohldén "Ett viktigt tidens tecken eller Judafolkets och Palestinas framtid"; Jönköpings-Posten 1901-06-22)

ca 1900 - ca 1850

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. ... Polisen (i Stockholm) menade ... att Frälsningsarmén ej kunde påräkna religionsfrihetens privilegier, då mötena ej var andaktsövningar. Stockholm gick i täten för den aggressiva inställningen. ... År 1885 fick dock staden en judisk polismästare, som var mera liberal än den tidigare. ... Polismästare Raab hade varit (Hannas) danskavaljer i ungdomen och lade sig inte i verksamheten. ... Ogärna ville hon ha andra kyrkors tjänster, men metodister, baptister och någon gång statskyrkans prästerskap lånade ut sina lokaler. (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45,48)

Wärdaste läsare! Låtom oss denna gång lemna å sido all politik, alla finansiella frågor och alla lagstiftningstwister, för att uteslutande egna wår uppmärksamhet åt den stora kostymbalen i lördags (den 23 februari 1884 i Stora Hotellet i Jönköping). . . . Se här alltså de (tio) taflor (och de till dessa bilder af vice häradshöfdingen T. Rosenquist författade wackra sonetter), hwilka wid tillfället woro uppstälda kring wäggarne i den stora danssalen uti hotellets präktiga festwåning och hwilka med allt det siden, sammet, guld och juveler, som slösats deröfwer, vid skenen från 150 gaslågor, tusenfaldigt återgifwet af de stora ljuskronornas gnistrande kristaller . . . alltid wäckte beundran. . . . Sjette bilden: "Flicka som säljer sitt hår". Hwar taga guld till det medikament, som lindra hos sjuklig moder plågan? - som länge nog begrundat hopplöst frågan, då swaret kom, som ifrån himlen sändt. Och läste uti klumpigt pränt, der schackrar'n kungjort hursom att förmågan han egde att utöfwer fulla rågan en flätas wärde skatta, wore kändt. Och ej hon twekar utan bjuder ut åt kroknäst judes sax en ljuf tribut fast litet wemod wäl i blicken dröjer. Ej är du fattig flicka, wän och huld! Ty icke lockars blott, men hjertats guld du eger - det ditt offer nogsamt röjer. Sjunde bilden: "Hjerta eller guld". 'Blif min, du sköna flicka! Och jag will för din skull mina egodelar stycka, låt mig få njuta af din kärleks lycka och denna rikedom dig hörer till.' Så mannen, pekade på pagen lill med wärf att i den späda famnen trycka ett hyende, som diamanter smycka - men strax bredwid en yngling står helt still. Ej något ord ifrån hans läppar tränger, men blicken spänd wid hennes anlet' hänger och själens oro färgat kinden blek. Skall guldet öfwer hjertat seger winna? O nej! - hon wore ingen ädel qwinna om hon sin första unga kärlek swek. (Bernt Arvidson "Sonetter af Thorsten Rosenquist vid bal på Stora Hotellet" s 49-50,53)

En judes dop. Man är här wisserligen wan att se om söndagsförmiddagarne en betydande mängd personer från staden begifwa sig å wäg både åkande och gående till Sandseryds kyrka för att öfwerwara gudstjensten derstädes, men så mycket folk och så tidigt i rörelse dit som sistlidne söndag hafwa endast de wackraste söndagarne i somras kunnat uppwisa något jemförligt med. Det erbjöds ock då något särskilt lockande enär en till tron på Kristus omwänd jude skulle i nämnda kyrka upptagas till medlem af Kristi församling. Redan kl. 9 på morgonen war kyrkan till trängsel uppfyld af menniskor, så att en fri plats i koret för juden och hans åtta faddrar icke kunde utan möda beredas. Kl. half 10 börjades dopakten med ett kort och djupt tilltalande föredrag af pastor K. Palmberg, för hwilket ämnet war hemtadt ur Ephes. 2 kap. 19 och följande versar och i hwilket, med afseende å denna text, syftades på judens utträdande ur judendomens främlingskap till medborgareskap i de kristnas församling. Efter talets slut skedde dopet efter som i handboken är föreskrifwet. Med lugn, stadig och alwarlig röst gaf juden de honom affordrade swaren och uppläste den apostoliska bekännelsen. På tillfrågan hwilket namn dopkandidaten önskade bära såsom kristen swarade han: Carl Oskar Emanuel Nerell, hwilket sistnämnde namn är en sammansättning af twänne hebreiska ord, som betyda "Guds ljus". Efter dopaktens förrättande, som war af den hjertegripande natur, att såwäl witnena som många andra woro djupt rörda, begingo den döpte jemte sina faddrar och flera af de närvarande den heliga nattwarden, hwarefter högmessogudstjensten begynte. På ett märkbart sätt synes så wäl derunder som isynnerhet under dopakten Guds heliga Ande wara wälsignande tillstädes. (Jönköpings-Posten 1878-01-05 "En judes dop")

Över huvud taget märks under senare delen av 1800-talet i tidningarna en tilltagande, mer eller mindre öppen rasism, mestadels framför i skämtsam ton. I Jönköpings Dagblad kunde sommaren 1874 i ett kåseri om Jönköping av signaturen Jergen Puckel (d v s adjunkten Carl Oscar von Porat, som 1882-1884 var redaktör för Jönköpings Suppleanten) läsas att man i Stora hotellets matsal dagligen möttes av "en hel legion tyskar med eller utan fysiognomiska erinringar om Manasses stam (ehuru de flesta onekligen hava något 'Geschäft')". (Per Ericsson "Bryggerihistoria" s 20)

Emedan judarna hafwa en mera lycklig materiell ställning, en större öfning i att bära moraliska lidanden, och mera innerlig, religiös känsla, så inträffar sjelfmord mindre ofta bland dem. (Jönköpings-Posten 1868-11-11 "Färre sjelfmord bland judarna")

(Judarne) stå der (i historien), enligt Pascals märkwärdiga framställning, såsom ett ständigt och lefwande bewis på bibelns och christendomens sanning; under det bland dem framträda, nu såsom fordom, än de bittraste bland christendomens fiender, än de herrligaste bland christendomens lärjungar. - En riksdagsman frågade för några år sedan en annan: "Gif mig ett owedersägligt bewis på christendomens sanning!" Den andre swarade: "Judarne." Och den förste kände sig owilkorligt träffad af swarets riktighet. (Jönköpings-Posten 1866-06-30 "Judarne bewisar bibelns och christendomens sanning")

1854 hade (i Jönköping häradshövdingen Thor Hartvig) Odencrantz tillsammans med sin maka Janette, f. Gyllenhaal, företagit en utlandsresa och besökt bl. a. Herrnhut. I sina tankar återvände Odencrants ofta dit, och 1877 "vallfärdade" han på nytt till denna för honom så kära plats. (Olof Thulin "Om den nyevangeliska väckelsen" s 180)

ca 1850 - ca 1830

En Gud utom verlden är väl ingalunda tillfredsställande för förståndet, ja orimlig. Men på andra sidan är det också tröstlös(t) och otrefligt att icke ha något annat hem än grafven och förruttnelsen att vänta sig. Om jag derför kryper till korset en gång så sker det derför att detta är ett postulat, en önskan, den naturligvis Gud skall stå färdig att uppfylla, ty derför är han naturligtvis till. Detta är ju uppenbarligen Kants mening. Gud är till, derföre att jag behöfver honom! Men en Gud kan man ju ha, utan att vara Christen. Hvad skulle annars ha tröstat de tusende milljoner som lefvat före Christendomen? Visserligen: men då man är prest och Biskop har ändå saken sina sidor. Men ligger icke det väsendtliga af Kristendomen i all Religion, neml. natur- och förnuftsReligion, med endast en och annan Judisk tillsats? Var det icke dålig smak af Gud att just ta Judarna till sin (!) egendomsfolk? Hade han ändå hållit sig till Judinnorna, som du. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 145; brev från Östrabo i Växjö den 15 augusti 1842 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag kan icke fatta någon annan försoning än den jag åstadkommer sjelf genom förbättring af mitt eget hjerta. En vikarierande tillfyllestgörelse, en proprie borgen hvarigenom jag får tillräkna mig en annans lidande, är dock väl ytterst en Judaism, en reminiscens af syndabocken som inverkat äfven på Christus, ehuru det egenteligen var Paulus, Tysken bland Apostlarne som med sin dialektik utbildade denna theori i hela sin gräslighet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 67; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Man har sagt mig från Vexiö att Fru S-n blifvit sin Greve återigen otrogen och hållit sig, i hans frånvaro, till Gamla Testamentet, eller Juden Jacobsson som i fjol anställde den berömda muffbalen med lotteri på förlegade varor. . . . . . . Gud ske lof att Ni må väl och lyckligt öfverstökat den infama marknaden. Att polisen tillåter Judarna hålla marknad med spel- och horhus sedan marknaden är afblåst är något oerhördt i andra städer. Du tror att de ej pipa fram Muserna, men deri bedrar du dig; ty Melander skrifver mig till just i dag att en stor Judebal skall förestå; och huru vore det möjligt utan möss. Jag gratulerar vederbörande att få sina horn förlängda, ehuru jag tycker de voro tillräckliga förut. Att du icke går på Judebalen tar jag för gifvet; men drag dig också så myckert som möjligt ifrån det andra packet. . . . . . . Juden Jacobsson som spelte så mycket lotteri i Vexiö, har nu slagit sig på ett annat spel, neml. Bankerutt. Det måste göra en och annan Judinna ondt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 203,204,238; brev från Stockholm den 25 februari 1840 till Anders Melander samt den 25 februari och den 14 april 1840 till Anna Tegnér)

Du behöfver icke frukta för några presenter, hvarken sjelf eller åt andra. Här (i Götheborg) finnes ingenting, och hvad som finnes är orimligt dyrt, så länge brunsgäster finnas. Sedan ge Judarna bättre köp. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 155; brev från Göteborg den 29 juli 1837 till Disa Tegnér)

Mecklenburg är i öfrigt ett vackert land. . . . Alla Värdshusvärdar äro Vexeljudar, och ett vanligt nattquarter, med 2 sängar i ett rum, kostar 4 rdr Bco. . . . . . . Jag har måst skicka mitt Kreditif till Berlin för att derifrån hämta pengar, då Juden Bassenge på hvilken det här är ställdt, prejar värre än alla de andra och jag svurit att han på mig ingenting skall förtjena. . . . . . . I Berlin träffade jag äfven Neander, den berömda Kyrkohistorikern. Han är född Jude, till lynnet skygg och dyster, i sällskap dit han sällan går högst förlägen och till sitt yttre ser han ut som en Bondkaplan eller Klockare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 71,130; brev från Berlin den 17 juni 1833 och från Carlsbad den 21 juli 1833 till Anna Tegnér samt brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

Jag har underhandlat med president Leijonhufvud. Så länge han var fattig, frågade han aldrig efter någon depens. Nu har hans Fru, för ganska ringa valuta gjort honom rik, och han har blifvit hushållsaktig som en Jude. . . . Erkebiskop (Carl von Rosensteins) belägenhet gör mig ganska ondt. Det är en skymf för Svenska Kyrkan, redan förut alltför väl representerad i några af sina Biskopar. Gubben sjelf ömkar jag på det högsta! Att vara fattig betyder ingenting. Jag har åtminstone vant mig dervid ända från barndomen, att jag icke hyser någon önskan att bli rik eller ens välmående. Men att vara på ett sådant obestånd, (skulden skall med 100,000 rdr Banco öfverstiga tillgångarna), att tydligen förutse det man måste ligga som en skälm i sin graf, detta är rysligt. Hur han under sådana omständigheter skall kunna föra Klubban i ett RiksStånd förstår jag icke. . . . Jag kan omöjligen förklara mig hans obestånd. Han har alltid varit väl lönt, är barnlös, och ingalunda känd för något öfverflödigt lefnadssätt. Han har dessutom haft mycken extra förplägning genom Hofvets JuraStolae, vigsel- och dop- taffel- och kröningspengar. Enda rimliga förklaringsgrunden måste väl derföre sökas i Gamla Testamentet, neml. hos Judarna. . . . Jag bifogar ett exemplar af Consist(oriets) Betänkande om fattigvården. Det är ingalunda min skuld att det blifvit tryckt, tvertom har jag gjort allt hvad jag kunnat för att förekomma det. Jag skref det så utförligt . . . för att sjelf begagna det vid Prestmötet, der jag i allt fall måste yttra mig om fattigvården. Detta har nu en sniken Bokhandlarespekulation gjort omöjligt för att derpå förtjena några skillingar. . . . Ett försök från samma Jude att äfven få trycka Yttrandet om Kyrkolagen har jag hittills lyckligen afstyrt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 50-52; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård)

Hela Sommaren och större delen af hösten (1832) har jag varit sjuk af en åkomma i lefvern som öfvergått till Gallsten. Med ett sådant ondt är man aldrig säker för recidif, och Läkarne tillstyrka mig att besöka Carlsbad. Det är en både lång och dyr resa, helst med nuvarande kurs som väl ej heller lär falla till sommarn, så vida Judarna, både i omskärelsen och i förhuden, kunna upprätthålla den. Resultatet är dessutom ganska tvetydigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 15-16; brev från Östrabo i Växjö den 20 januari 1833 till Samuel Johan Hedborn)

Jag tänker allvarsamt på en resa till Carlsbad i Maj (1833), och har skrivit till Lundblad för att få en pris courant på resekostnaderna. Det är klart att dessa bli betydliga med 147 rdr kurs hvilket troligtvis inom våren är uppskrufvad till 200, så framt ingen olycka drabbar Judarna och deras Messias. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 317; brev från Östrabo i Växjö den 13 december 1832 till Bernhard von Beskow)

Realisationen kunde onekligen genast gå för sig så snart man endast hade säkerhet att utväxlingen finge börja när fullmäktige tillkämnnagåfvo att de hade den föreskrifna proportionen mellan silfver och sedlar. Men det är just detta man icke vill; ty dels vinna vederbörande på oredan, som alltid ger något att schackra på, dels hoppas man att framdeles kunna realisera efter 96 sk. i fall Handelskonjunkturen skulle bli gynnande. Att man emellertid uppoffrar, ja demoliserar landet för att få vingla litet längre, anses för likgiltigt. Men jag hoppas att vid nästa Riksdag ett mäktigt partie uppkommer som yrkar Realisation efter kurs för dagen, hvilken då genast kan verkställas; och går detta igenom så äro både Judarna och deras Messias narrade, hvilket Gud nådeligen förläne! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 314; brev från Östrabo i Växjö den 9 december 1832 till Gustaf Billow)

Nuvarande Skolordning grundar sig på Grekland och Rom, och en annan grund kan ingen lägga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 246; brev från Östrabo i Växjö den 2 april 1832 till Christopher Tegnér)

ca 1830 och tiden dessförinnan

Värden har nu ökt sin hyra till 80 Rdr Bco i månaden under föregifvande att han blott räknat på en säng, och dessutom ej ville ge Caffé för intet. Jag måste underkasta mig detta för ögonblicket, men nästa månad flyttar jag bestämdt annorstädes, emedan jag ej kan låta en Jude imponera mig. Sedan jag sist skref har jag ätit hos Kungen, Ugglas, Åkerhjelms och i dag hos Ekströms. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 91; brev från Stockholm den 7 november 1828 till Anna Tegnér)

(Professor Bolmeer) anmärker att på ett Decennium ingen kunnat taga CancelliExamen i Lund af det skäl att den Judiske Rabbi eller Mästaren Profess. (Johan) Holmbergsson fordrar äfven så mycken Juridik af Cancelliämnen som af simpla Auskultanter, hvarför också de förstnämde vanligen beger sig till Upsala der man vet att de ämna sig till Excellenser och följaktligen ej tar det så noga med Examen. Hvad nu denna invändning angår så tror jag att CancelliExamen kan få tagas särskilt och oberoende af Mosaiska Lagen, som representeras af Holmbergsson, och en smula dispense i detta afseende skulle väl ej vara synnerligen svår att utverka, vare sig hos Kronprinsen som Canceller eller genom Frih(errinnan) hos någon ännu högre vederbörande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 282; brev från Vexiö den 1 oktober 1827 till Martina von Schwerin)

Vi äro också trängda tillbaka in på sjelfva hufvudfrågan, vigtigare än alla Symboliska: huruvida öfverensstämmer Bibeln sjelf med förnuftet, eller låter dermed förena sig? Är uppenbarelsen något annat än förnuftets supplement, noter till Texten der den kan finnas dunkel? Men der han är klar och utan varianter, få noterna ej motsäga honom: deras motsägelse är "uppror", ej "förbättring". Ty är icke förnuftet också en uppenbarelse, neml. en högre, en fortfarande, en osvikelig; och vid collisioner, måste icke den historiskt-judiska vika? Vore det annorlunda, hvarföre utplånades ej den förstnämde när den sistnämde kom? Eller är förnuftet ett tryckfel i skapelsen och Bibeln en förteckning på Errata Typgraphica? . . . Theologiens väsendtliga problem måste alltså vara: att förena Christendomen med förnuftet, inför Speculationens förlikningsdomstol. Kan detta ej lyckas så är det slut med den förstnämde, först hos de lärde, sedan hos de bildade, slutligen hos folket, och det till trots af Engelska Bibelsällskapet, Theologiska Faculteter och Lutherska - Ordensbiskopar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 231-232; brev från Tufvan vid Växjö den 12 april 1827 till Carl Gustaf von Brinkman)

Det är sant att jag icke svarat Audit. Holm, men detta borde icke förundra honom. . . . Denne Holm är en "lejonunge" af Juda stam som i all sin tid lefvat på skinnande och procenteri och annan advokatyr. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 159-160; brev från Tufvan vid Växjö den 20 december 1826 till Carl Adolph Agardh)

När jag gick till måltid om aftonen (den 26 november 1719 i Jönköping) hörde jag av Hans Exc. (greve Adolph Mörner) huru Mörling sades genom profession av guldmakarkonsten . . . av en jude (erhållit) 4.000 dlr smt. Så finner ock juden sin överman uti skinnande hos en kristen. (Anders Winbom "Supésamtal i Jönköping 1719" s 66)

Ett ... stort och inte minst av nordbor välbesökt vallfartsmål (under medeltiden) var S:t Olofs grav i Nidaros, vars väldiga domkyrka väl kunde mäta sig med de stora gotiska katedralerna nere i Europa. ... Särskilt under 1200-talet och det tidiga 1300-talet ... kan vi räkna med pilgrimsresor även till fjärran resmål som en tämligen vanlig företeelse. Ett tidigt belägg ger Birger jarls bekräftelse, utfärdad omkring 1250, på en gåva till Nydala kloster som Gislo Petersson hade givit inför sin pilgrimsfärd till Jerusalem. Gården Merarp i Tveta härad hade han skänkt Nydala. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 46-48)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

(Jesu svar) innebär att offer och lovsång inte längre kan vara bundna till någon speciell ort. Gudstjänsten lyfts från sin geografiska begränsing. Det finnes inte längre några i specifik mening heliga berg eller heliga tempel. Guds helighet är inte dold bakom någon förlåt. (Torsten Kälvemark ”Kom och bo i oss” s 20)

Matteus porträtterar inte Jesus främst som ytterligare en profet, ytterligare en siare i den långa raden av siare under århundradenas lopp, utan snarare som uppfyllelsen av all profetia. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 160 i kommentar till Matt 1:22)

Trots att David förberedde och Salomo byggde templet, så visste de mycket väl att den Högste inte bodde i något som är byggt av människohand. Stefanos röda tråd genom hela sin predikan är alltså att Gud är en pilgims-Gud. Hans närvaro kan inte begränsas till en viss plats. Han är ständigt på vandring samtidigt som han kallar sitt folk ut på nya äventyr och följer med dem vart de än går. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 322 i kommentar till Apg 6:9-10)

Judendomen har en annan syn på de heliga platserna än muslimer och kristna. Detta hänger samman med att hela landet är heligt för juden. Detta gäller inte för kristna och muslimer, som vördar endast de platser, där märkliga religiösa händelser har inträffat. När juden vördar en särskild plats, t ex västra tempelmuren i Jerusalem, sker det främst med hänsyn till vad denna plats representerar i den judiska historien. Allra heligast är tempelplatsen, som inte får beträdas av judar, eftersom de ovetande kan komma att beträda platsen för Det Allraheligaste i templet, som är förbjuden mark. Juden håller också vissa gravar heliga såsom Davids grav på Sionsberget, Rakels grav vid Betlehem, Josefs grav i Sikem, patriarkgravarna i Hebron och vissa lokala rabbingravar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 176)

För muslimerna är Jerusalem en helig stad. Den har tre namn på arabiska, al-Quds (heligheten), al-Quds ash-Sharifa (den ädla heliga) och Bayt al-muqaddas (det heliga templet). Det första namnet är det vanliga. Heligheten är koncentrerad till tempelplatsen, Haram al-Sharif (den ädla helgedomen). Främst bland de islamiska monumenten står Klippdomen, som byggdes över den klippa från vilken Muhammed företog sin himmelsfärd, och al-Aqsamoskén, som i sitt nuvarande skick stod färdig år 1133. Under vissa omständigheter kan en resa till tempelplatsen i Jerusalem ersätta vallfärden till Mekka. Muslimerna vördar också Davids grav på Sionsberget, patriarkgravarna i Hebron och platser, som helgats åt jungfru Maria. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 177)

Bortsett från en mindre pogrom efter sexdagarskriget 1967, då några judiska affärer och synagogor brändes, har förhållandet mellan araber och judar i Tunisien varit gott. Presidenten framförde enast sitt beklagande till överrabbinen för dessa händelser och de skyldiga fick stränga straff. Sommaren 2002 riktades ett nytt terrorangrepp mot Jerba. Judarna i Tunisien har av gammalt haft sitt centrum i den södra delen av ön Jerba. Där ligger två byar, som kallas det lilla och det stora ghettot. Där bodde ännu vid mitten av 1950-talet omkring 80.000 judar. Den judiska koloniens stora sevärdhet är Ghriba-synagogan i Hara Seghira (det stora ghettot). Den grundlades omkring år 600 f. Kr., alltså vid tiden för den babyloniska fångenskapen. Den nuvarande byggnaden är dock från 1920. Synagogan har sitt namn efter en undergörerska (ghriba), vars mirakel är knutna till platsen. Vid påskfirandet är denna synagoga ett vallfartsmål för judar från hela världen. Numera finns endast några tusental judar kvar. Utflyttningen berodde dock inte på någon lokal antisemitism utan mera på judisk osäkerhet efter pogromen 1967 och det nya Israels dragningskraft. Idag (år 2003) bor ett par tusen judar i Tunisien. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 234)

Innan (japanskan) Fumiko (Ishioka) (senast år 2000) började arbeta med projektet (om Förintelsen) visste hon inte mycket om (vad som skett). Eftersom hon hade vuxit upp i Japan hade hon inte träffat några judar, och hennes föräldrar pratade aldrig om kriget. Gymnasiets historiebok ägnade bara tre rader åt ämnet. "Ända till helt nyligen kände folk i Japan inte ens till begreppet Förintelsen", säger hon. "Vi läste visserligen 'Anne Franks dagbok' i skolan, men vi funderade aldrig över varför hon blev dödad." Ett besök på Holocaust Memorial Museum i Washington och ett möte med människor som överlevt Förintelsen öppnade hennes ögon. "Det som gjorde djupast intryck på mig - ännu mer än deras berättelser - var att de var fulla av hopp och förtröstan. De trodde på livet och kärleken." (Deborah Cowley "Hanas väska" s 104)

Det var ju här (i Älmhult) som (IKEA)-konceptet föddes. ... Det är inte bara nostalgi att Älmhult är vårt Mekka. ... Vi har ett särskilt budskap med vår svenska design. ... Lägg därtill att vi i Småland är ganska kända - för att inte säga ökända - för att vara sparsamma och strävsamma; det är en speciell anda som inte har med inavel att skaffa men med historiska och jordiska omständigheter. Älmhult ska där vara föredömet. Varje företag behöver sina rötter - det är ur det förgångna som vi bygger vår framtid. IKEA-andan emanerar ... ur de lärdomar vi gjorde under pionjäråren i just denna bygd. Både som smålänning och rationell tänkare försvarar jag därför tanken att Älmhult är vårt hjärta, vårt andliga hem. ... Så stärker Älmhult på fler än ett plan sitt grepp om imperiet ju mer globalt det framträder. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 198-199)

Sedan 1997 har jag fått frågan om jag tänker bekänna mig till judendomen. Jag tror inte att det kommer att hända. Jag växte upp och åldrades som kristen, och som jag sagt tidigare är det svårt att lära av sig en tro. Jag går inte i kyrkan lika regelbundet som förr, men jag går faktiskt ibland och nästan alltid vid jul och påsk. Den där första påsken efter att jag fått veta sanningen kände jag mig lite illa till mods när jag besökte domkyrkan. Det är inte lätt att bli äldre och vara osäker om sin religion. Efter att nyheten om min familj kom ut fick jag gång på gång frågan hur jag kände det att vara jude. Jag visste att en del människor, däribland gamla bekanta, tänkte att jag måste ha vetat om min härstamning mycket tidigare och att jag hade försökt förneka den eller dölja den. Det är inte sant. Som vuxen har jag alltid sett mig själv som i första hand amerikan och i andra hand som tjeckoslovak, men för mig liksom för mina föräldrar är identiteten i främsta rummet en fråga om nationalitet och värderingar, inte blod. Jag inser emellertid mycket väl att det där med blodet spelade en roll för Hitler, och just det förhållandet spelar en roll för oss alla, eftersom det var därför som sex miljoner judar dog. (Madeleine Albright "Madam Secretary - Fru utrikesminister" s 288)

ca 1990 - ca 1970

”proskyneô” (kasta sig ner) Det grekiska ordets ursprung går förmodligen tillbaka till en gammal sedvänja, att lägga handen på munnen och med en kyss räcka ut den mot en person av högre rang, särskilt mot en gudomlighet. ... I den grekiska versionen av GT, Septuaginta, används ordet ... om att visa vördnad och respekt för personer i hög ställning, ... men i två tredjedelar av de fall där ”proskyneô” förekommer i Septuaginta rör det sig om tillbedjan av den sanne Guden och Herren eller av falska gudar. (Studiebibeln V:805)

Luis Trenker berättar i en av sina böcker om en gammal bondhustru som med sin son vandrar igenom vad som förr var en bondby men nu är ett industriområde. Den gamla bykyrkan hukar förskrämd mellan traverser och kulvertar, fabriksskorstenar och silotorn. Vad Gud har blivit liten i den moderna världen, säger modern. Men Gud bor i himlen och inte i järnkonstruktionerna, svarar sonen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 209 i kommentar till 1 Tim 1:12-17)

Här vill jag skjuta in en berättelse, som jag fått höra först långt efter kriget. Den nuvarande (år 1979) förestånderskan för Malmö stadsteaters kundtjänst, Marigit Bergquist, deltog (under 1930-talet) i en sällskapsresa till Tyskland. Man var på väg från Berlin till Dresden. Tåget var fullsatt. Men ressällskapet hade platsbiljetter. Ute i korridoren fick Margit se en flicka på ungefär 16 år. Hon led av en förlamning och gick på kryckor. Hon var av judisk börd. Hon påpekade att hon inte hade platsbiljett men Margit hade ju, så det borde inte möta något hinder att hon tog emot erbjudandet. Då kom några SA-män i uniform förbi. De begärde att få se flickans platsbiljett. När hon inte hade någon ingrep Margit. SA-männen klargjorde emellertid i brysk ton, att här var det de som bestämde. De tog flickan och kastade ut henne i korridoren, där hon handlöst föll omkull. Vid nästa station tvingade de Margit att lämna tåget. Nå, hon tog nästa tåg och sällskapet väntade på henne i Dresden. Jag har många gånger funderat på hur en sådan upplevelse skulle ha påverkat min egen inställning till Tyskland. Det är nog ganska säkert, att känslorna blivit andra. . . . Att den här skildrade episoden bara är en obetydlig liten händelse vid sidan av det som förekommit i samband med koncentrationslägren gör den inte betydelselös; den driver oss på sitt enkla sätt att beslutsamt konstater ett Aldrig mera! (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 118-119)

En gång talade jag på en rotaryklubb. Jag satt bredvid en judisk rabbin efter mitt tal, och jag frågade honom: ”Rabbi, var jag alltför kristen för er i dag?” Han sade: ”O, nej. Ju mer kristen ni är, desto bättre behandlar ni judarna!” (Stanley Jones "Guds ja" s 53)

(Den libyske ledaren Gadaffi) talade ofta och gärna om Israel och hans åsikter var glasklara; staten Israel måste försvinna och medlet hette kamp i alla former. "Ingen försoning, ingen fred, ingen barmhärtighet, ingen förståelse, ingen artighet. Det är krigets verkliga mening. Arabernas problem är att de gång på gång bara vill ha ett fjärdedels krig, ett halvt krig eller ett tvåtredjedels krig. Den inställningen måste förkastas, om man vill vinna en fullständig seger i ett krig. Kriget måste fortsätta tills fienden försvunnit. I år, eller nästa, eller nästa. ... Låt oss slåss med full styrka. Låt hela världen explodera, tills vi har uppnått våra rättigheter. Tills vi har uppnått den seger, som vi alla önskar, i det innersta av våra själar." Tanken på revansch hamrades in hos de libyska massorna: Allah är med de ståndaktiga. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 92; Libyen 1976)

Det är anmärkningsvärt hur lite de första kristna var beroende av hus för sin verksamhet. Templet i Jerusalem fungerade närmast som offentlig plats. Där samlades de kristna, och där predikade apostlarna evangelium då tillfälle gavs. Men när de inte fick vara där tystnade inte deras vittnesbörd för det. När apostlarna fängslades hör vi om bönemöten i hemmen. ... Skall vi då riva ner eller sälja våra kyrkor? Nej, varför skulle vi vara så destruktiva eller negativa? Men vi har stort behov av att vara vakna för Andens verk i vår tid. Kyrkbyggnadstänkandet och församlingsorganiseringstänkandet slog igenom redan under andra och tredje århundradet. Och tack gode Gud för all nåd och glädje vi fått i våra kyrkor! Men i dag måste vi vara vakna för att Guds rike aldrig gjort sig beroende av cement och medlemsmatriklar. ... Låt oss inte förakta våra kyrkor. Vi gör det bästa vi kan av dem. Men låt oss samtidigt fröjda oss över att vi kan skönja arbetsmetoder genom vilka även stora folkcentra kan nås av evangelium. Igen skall det hända att hedningarna i en gata blickar in i hemmet där de kristna firar nattvard och prisar Gud, och de skall säga som förr: "Se hur de älskar varandra!" I Hong Kong fungerar det redan så att man predikar evangelium på offentliga platser och för människor till Herren utan att ha någon tanke på att bygga kyrkor åt dem. Och i Kina samlas man i dag (1974) kring Herrens ord i de kristnas hem. Man har inga kyrkor där. (Erik Bernspång "Jesus döper i helig Ande" s 108-109; Den karismatiska väckelsens förlängning)

Varför Jahve utväljer och välsignar Israel sägs inte (i Gen 12:1-9). Men i alla de följande berättelserna om Abraham liksom för övrigt om de andra patriarkerna gör Jahvisten klart, att utkorelsen och välsignelsen inte beror på att patriarkerna och därmed Israel var bättre än alla andra människor, utan har sin grund uteslutande i Jahves fria utkorelsevilja. Men välsignelsen har en större räckvidd. De andra folkens öden är beroende av hur de ställer sig till Abraham (och Israel). Den som välsignar Abraham, skall Gud välsigna, och den som förbannar Abraham skall Gud förbanna. Abraham har i Guds frälsningsplan fått sig tilldelad rollen som frälsningsförmedlare. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 41 i kommentar till 1 Mos 12:1-3)

ca 1970 - ca 1960

Efter revolutionen (i Libyen år 1969) konfiskerades all judisk egendom. De judar, som hade överlevt den svåra pogromen 1945, utvandrade. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 202)

Juden har något visst i sig, som strax kommer till synes, och han har mycket svårt för att assimilera sig. Han för detta "egna" med sig in i kyrkan. Jesu budskap är universellt och evigt gällande. Aposteln Paulus säger, att han - för att vinna människor - vill göra sig till jude för judar och till grek för greker, men detta är bara ett talesätt hos honom. I själva verket har han gått över till den rena sanningssfär, där det varken finns jude eller grek. Liksom matematiken är densamma för hela världen, så förhåller det sig också med den sanna religionen. Det finns bara olikheter i språk och metod, ty man skall inte inbilla sig, att man kan undervisa buskmänniskans barn och skandinaviska barn på samma sätt. Men utifrån det faktum, att Jesus föddes som jude, drar somliga judekristna den slutsatsen, att de står Honom närmare på grund av sin födsel. De har lätt att se ner på andra kristna och svårt för att vara dubroder med dem. Tron på juden Jesus blir för dem till ett slags judisk chauvinism, lika olidlig som alla andra slag av chauvinism. Detta för ofta till konflikter, dolda eller öppna, mellan den missionär, som inte tillhör judafolket, och vissa judekristna. Är en snickare idag närmare Jesus än en skräddare, därför att Jesus var snickare? Är en kristen man närmare Jesus än en kristen kvinna, därför att Jesus var man? Uppenbarligen inte! Därför har inte heller en kristen av judisk börd någonting att berömma sig av inför kristna av icke-judisk härstamning - men detta tror han sig ofta berättigad till. (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 157)

Personligen skulle jag inte kunnat tänka mig att övergå till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Det ritual som där brukas vid dop av en jude, tvingar den omvände att spotta tre gånger och säga: "Jag förnekar, förbannar och spottar på judarna", med andra ord: på hans egna föräldrar, syskon och släkt.! Jag vet tillfällen, då den, som skulle döpas, svimmade under dopceremonin, då han måste uttala dessa ord. En annan kunde inte öppna sin mun. (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 57)

Det är med utgångspunkt från dessa tre fakta, det vill säga (Jesu) föräldrar, hans börd och religiösa uppfostran, som vi måste enas om att Jesus var en jude. De kristna har judarna att tacka för sin oförliknelige ledare och grundare av den kristna tron. Jag tycker att det bara är rättvist att erkänna att det Nya Testamentet alltigenom är en judisk bok, genomsyrad av judisk anda och ideal. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 58,64; "Kristendomens skuld till judendomen - varför inte erkänna den?" predikan av Dr John Haynes i Community Church i New York; Silverman tillägger: "Enligt judendomen var Jesus en stor lärare som predikade grundidéerna i sin judiska tro. ... Han var en rabbin, en jude, påverkad av den messianska glöden, som fanns på hans tid. Han levde som jude och dog som jude.")

I den samaritiska Pentateuken läser vi i 5 Mos 27:4 instruktionen till Josua att sätta upp en helgedom på Gerissim, samariternas heliga berg. Denna läsning är troligen korrekt, ty läsningen "Ebal" i MT kan mycket väl vara en antisamarisk korrektion. Samariterna gjorde också förpliktelsen att tillbe på Gerissim till en del av dekalogen. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 171-172)

Det är tydligt, att antisemitismen lever kvar i Tyskland, även om den har en mindre omfattning. Judarnas ställning i Sovjetunionen synes ha försvårats under de senare åren. I Ryssland finnes f.n. (1962) 3 miljoner judar enligt senaste uppgifter. Deras frihet begränsas på olika områden och de tillåtes inte utvandra. I Polen har judarnas ställning varit särskilt svår. De har där utsatts för öppen förföljelse. Huvuddelen av den judiska befolkningen har lämnat Polen. Även i Ungern har judarna ett utsatt läge. Flera tusen judar har lämnat landet och utvandringen kommer säkert att fortsätta. Omkring 16.500 judiska flyktingar har kommit till Österrike och över 600 till Jugoslavien. Många av de ungerska judarna väntas komma till Israel men flera tusen stannar i Österrike och andra europeiska länder. I Nordafrika har judarna länge haft det svårt och under de senare åren har flera tusen judar rest till Israel. Denna flyktingström från Nordafrika väntas komma att fortsätta. Särskilt i Egypten har judehatet flammat upp och flera tusen judar har tvingats lämna landet. Judarna i Egypten fick lämna sin egendom och sattes i koncentrationsläger. De har blivit föremål för upprörande hård behandling. (Florentinus Hällzon "Tidsålderns avslutning" s 169-170)

O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet att du i djupet av din varelse är internationellt. Men alltför ofta har man med besudlade händer brukat ditt rena namn. Jag känner mitt hemlands godhet. Hur vidrigt då att judehatare djärvts kalla sig stolt "Det ryska folkets förbund"! I mig finns intet som kan glömma detta! Må Internationalen ljuda som en dånande fanfar när jordens siste judehatare lagts i sin grav! I mina ådror finns det inget judiskt blod. Men de som hatar judar hatar mig krampaktigt i sitt hat som vore jag en jude själv. Och därför är jag en äkta ryss! (Jevgenij Jevtusjenko "Babij Jar" s 312-313)

Hakkorskampanjen (i början av år 1961) utlöste den största presstormen mot vår rörelse (Nysvenska Rörelsen). . . . Jag klargjorde, att vi inte var motståndare till det judiska folket. Judarna har samma rätt och samma skyldigheter som andra folk. Ingen kan välja sina föräldrar. Var och en, jude eller grek, skall dömas efter sina gärningar. Att högakta sina föräldrar och följa sina familjetraditioner betraktar vi som något positivt. Jag deklarerade vår sympati för sionismen och hävdade, att hakkorskampanjen kommit till för att skrämma upp det judiska folkets stora massa och därmed göra den till ett villigt redskap i händerna på en grupp judiska toppmän. Jag vädjade till de många att se upp med de fås hänsynslösa spel med den fruktan, som blivit en följd av judeförföljelserna i Tredje riket. Den uppläggningen hade man inte väntat sig. Den tycks ha bidragit till en judisk reträtt. Ty det stod ganska tidigt klart, att hela hakkorskampanjen var en provokation. Vi fick åtskilliga uppgifter om spelet bakom kulisserna av representanter för Banque Worms i Paris. Det fanns en organisation, som kallade sig Union internationale dés réfugiés et des déportés (Flyktingarnas och tvångsarbetarnas internationella union). Dess ledare, Hubert Allain, om jag inte missminner mig då bosatt i Bryssel, stod nära den sionistiska sammanslutningen World Jewish Congress. Denna sammanslutning finansierade presstjänsten The Wiener Library i London, som hade för vana att angripa (oss i) Malmörörelsen i allmänhet och mig i synnerhet. Den leddes av två från Österrike utvandrade judiska journalister. Spåren efter hakkorskampanjens dirigenter ledde direkt till dessa kretsar. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 264-265)

ca 1960 - ca 1953

En vinter kastade några av ungarna på gården snöbollar på vårt fönster och ropade "judar", var de nu hade fått det ordet ifrån. Judar var nästan lika sällsynta i Södertälje som negrer, och jag var nästan lika ovetande som de. Men mamma var vit i ansiktet. (Göran Rosenberg "Det förlorade landet" s 12)

(Nordöstringarnas) närmaste stad är, enligt kyrkoherden i Åtvidaberg Erik Nilsson, Wittenberg, men de reser "gärna även till Augsburg och Schmalkalden", varmed diakonistyrelsens förre direktor vill ha sagt, att nordöstringarna känner sig som rättrogna lutheraner. ... Vena socken intill Hultsfred har alltid varit något av nordöstringarnas verkliga centrum. ... Men framför allt Tjustbygden bär nordöstringsk prägel. Nordöstringarnas stad är, bortsett från Wittenberg, Västervik. ... För nordöstringarnas västliga utbredningsområde ... (från Vimmerby) ända till Eksjö har Per August Ahlbergs verksamhet som präst på 1850- och 1860-talen haft grundläggande betydelse. (Berndt Gustafsson "Nordöstringarna"; Jönköpings-Posten den 26 maj 1956)

Bland folkgrupperna i Marocko är den judiska äldst. De första judarna kom till landet tusen år före araberna och kunde länge leva i frid med både berber och araber. De bodde enligt judisk sed i slutna stadsdelar i städerna. Judarna gjorde betydande insatser i det industriella och ekonomiska livet och beklädde höga poster inom administrationen. Mot slutet av 1800-talet växte spänningen mellan judar och marockaner och några pogromer förekom. Vid 1940-talets början fanns det omkring 300.000 judar i Marocko, men vid självständighetsförklaringen (den 7 april) 1956 emigrerade nästan alla. Nu (år 2003) finns endast 6.000 judar kvar, de flesta i Casablanca. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 214-215)

Daniel Libeskind föddes ... i Polen den 12 maj 1946. ... (Han) hade mycket väl kunnat bli pianist. "Men mina föräldrar vågade inte komma släpandes med ett piano över innergården till hyreshuset ... där vi bodde", säger han. Det rådde fortfarande en otäck antijudisk stämning i Polen efter andra världskriget, och hans föräldrar ville inte dra till sig någon uppmärksamhet. I stället kom Daniels Libeskinds far hem med ett dragspel. (Stanley Meisler "Mästerarkitekten Daniel Libeskind bygger historia" s 76)

Jag tror på goda grunder, att kristendomen enligt Guds mening skall utbildas och formas efter varje folks egenart. Det är farligt, om religionen förlorar den egenarten. En jude skall alltid förbli en jude. När folket kommer tillbaka till Israels land från alla möjliga miljöer bland andra folk, blir den första svåra uppgiften att sammansmälta och omforma dessa olika element tillbaka till den ursprungsform, som folket en gång hade, bibelns folk med bibelns kraft och tro i håg och sinn. (C.G. Hjelm "Svenskt läseri" s 57; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

I den tidiga kyrkan ... fanns det profeter. Deras uppgift kan man se i deras namn. ”Profet” betyder både förutsägare och utsägare. De förutsade framtiden, men än mer utsade de Guds vilja. De hade inget tilldelat område. De var inte knutna till någon särskild församling. De hölls i högsta ära. “De tolv apostlarnas undervisning”, som daterar sig till omkring 100 e. Kr., innehåller kyrkans första tjänsteordningsbok. Ordningen för nattvardens sakrament fastställs, men sedan sägs det att profeterna tillåts att sköta tjänsten som de vill. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 91)

ca 1953 - ca 1950

Vad som inträffat i Palestina de senaste åren och vad som sker där i våra dagar (nu år 1952) utgör en bokstavlig uppfyllelse av en mängd bibliska profetior. Att judafolket i världen fått en egen statsbildning i fädernas land är ett stort tidstecken, ja, säkert det största, som visar, att vi närmar oss hastigt slutskedet av denna tidsåler och att Gudsrikesidén på jorden är nära. . . . Hitler och hans kumpaner föresatte sig judarnas totala utrotning men misslyckades. I sitt ohyggliga judehat lät han på ett våldsamt sätt utplåna fem miljoner judar i Europa. Men hans blodstid fick en ände. . . . Sovjetunionen sökte för några år sedan grunda en judestat inom unionen i östra Ryssland men projektet misslyckades. Andra planer har strandat på papperet. Den engelska regeringen sökte länge hindra en obegränsad inflyttning av judar i Palestina. Det torde ha skett av hänsyn till den arabiska världens inställning i denna fråga. . . . Det var särskilt betydelsefullt, att det så omstridda Negevområdet (Sydlandet) kom att höra till Israel. Därigenom hade den nya staten möjlighet att mottaga alla dessa hundratusenden flyktingar, som strömmar till landet. Här i detta ökenområde i söder pågår kolonisationen i hastigt tempo. Samhälle efter samhälle växer upp och tusentals hektar jord kultiveras. Under mina resor i landet såg jag väldiga sädesfält, långa vattenledningar, stora trädplanteringar och vackra nybyggen här nere i Sydlandet. På tre år har man nyodlat icke mindre än en miljon tunnland. . . . Från Jemen . . . transporterades med flyg 45.000 judar. Ännu större var det antal, som med flyg kom från Irak - det gamla Babel - det utgjorde omkring 70.000. . . . Man arbetar, uppoffrar, kultiverar och bygger. Det är ett under inför världens ögon. Och varje sann kristen och bibelläsare ser med förvåning och glädje, hur gudsordet om och till detta folk går i uppfyllelse i vår tid. (Florentinus Hällzon "Står vi inför nytt världskrig?" s 70-78)

Det är en utbredd och högst felaktig vanföreställning, att alla judar skulle vara rika. ... Flertalet är anspråkslöst småfolk. ... Den man (Ernst Josephson), som blivit kallad Sveriges störste målare, var under en tid av sitt liv så utarmad, att han inte hade råd att köpa sig färg - för att nämna ett av oss närliggande exempel. (Jeanna Oterdahl "Israel"; Jönköpings-Posten 1951-10-24)

Judarna har samma mänskliga rättigheter som andra raser och folkslag. De mänskliga rättigheterna, som ignorerats så hänsynslöst i det förgångna, måste tillerkännas även judarna. Sionismen fick till slut efter de mörka åren se sitt hopp uppfyllt - en judestat i Palestina. I samband med skildringen av judeförföljelserna och de resta hindren för flyktingjudarna att komma in i Palestina vill jag här uppta ett ämne, som ofta berörs av judar både i Isrel och annorstädes. Hur kunde man i kristna länder handla på detta sätt mot detta folk enbart av det skälet att de var judar? Varför skulle antisemitismen vara starkast hos de kristna folken t. ex. i Tyskland, detta land som ju räknas som ett utpräglat kristet land? Och varför tillät icke mandatmakten flyktingarna att komma in i Palestina? Man förstår hur nära det ligger att framställa sådana frågor. Det är lätt att fatta skälen till, att judarna i stort ställer sig oförstående till en kristendom, som tar sig sådana uttryck, som judevärlden fick erfara under de gångna åren. En sådan kristendom vill de ej ha något att göra med. Allt detta är förklarligt. Huvudmängden av dessa judar kan ej skilja på skenkristendom och sanna kristna. De har ej kommit i beröring med något annat än denna officiella döda religionsform, som ger sken av, att Europas folk är kristna folk. Det är djupt tragiskt. De kan inte skilja mellan Jesu Kristi kristendom och statskristendomen, därför att de aldrig lärt känna den förstnämnda. Här har de olika judemissionerna en stor uppgift att fylla. . . . Jag tror, att evangelii representanter och vittnen i Israel genom sitt liv och sin kärlek och vänskap till Abrahams ättlingar, löftets folk, skall kunna vinna goda resultat och få många att förstå att det var hedniskt maktväsen och icke verklig kristendom, som låg till grund för judeförföljelserna i Europas länder. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 20)

Det är en tandläkarfamilj vi hyr av (här i Hahnenkamm i Tyrolen), rejäl och trevlig, men svårt nazistisk förr i världen som det verkar av det kvarlämnade biblioteket med dedikationsex. Av Leni Riefenstahl, böcker med krigssånger och den s.k. konstfilosofi som nazisterna excellerade i sedan de bränt och förföljt die entartete Kunst, dessutom en instruktionsbok för Hitler-Jugend som undervisar tioåringar i konsten att bli goda soldater och judehatare. Det är inte utan att man, alla ruinerna till trots, erfar en mäktig känsla av triumf över att så mycken hybris, råhet och dumhet till sist drabbades av rättvisan så hårt som skedde. Annars har den tiden kommit, åtminstone här nere i Centraleuropa, då ingen längre skäms över att han var nazist. Ryssarna får ursäkta mycket nu för tiden. (Stig Dagerman "Brev" s 242; brev till Stina och Folke Fridell 1950-07-12)

I en lag, "Återfärdslagen", som blivit inskriven i Israels statsrätt och som enhälligt antagits av Knesset, lyder första paragrafen: "Varje jude har rätt att invandra till Israel." Denna lag antogs den 5 juli 1950 på Herzls dödsdag. Efteråt begav sig parlamentets och regeringens medlemmar till Herzls grav, då en låga tändes, som skall brinna som en ständig påminnelse. Hur annorlunda är det icke nu mot förr och hur snart har inte förändringen skett. Nu har judarna en fri stat på fädernas mark. Nu har de eget parlament, en regering och ett vördat statsöverhuvud. En demokratisk styrelse, som i en lag ger rättsligt skydd åt varje medborgare och som i klara och tydliga ordalag tillförsäkrar varje jude i hela världen rätt att invandra till Israel. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 92)

Jag skall minnas vandringen (våren 1950) upp till Sions berg på judarnas sabbat. Där uppe på Sions berg söder om och alldeles intill den gamla muren ligger enligt traditionen Davids grav och denna plats är en helig vallfartsort för judarna. Sedan den gamla staden med dess "klagomur" är avstängd för judarna, utgör Davids grav en ersättning, dit de kan gå för att både gråta och tillbedja. Dess läge är ju nära tempelplatsen. Det var gripande att se skaror av judar i alla åldrar vandra den smala och slingrande stigen upp till Sions berg. . . . Nu stod de här vid Davidsgraven på Sions berg. Och för sina barn vid sin sida kunde de berätta de gamla, gamla orden om Abrahams Moria berg och om kung Davids och kung Salomos rike och heliga stad. De var judar, de var israeliska medborgare, båda delarna så betydelsefulla denna sabbat på denna plats. Även jag var en Abrahams son - i andligt måtto - även jag kände släktskap med den kunglige sångaren i Israel. Också jag hade uppbyggts av hans palmer och messianska utsagor. Men mig hade vederfarits att även lära känna Davidssonen, Kristus, Frälsaren. Jerusalem är också denne konungs heliga stad. Han skall en gång återkomma för att sätta sina fötter på Oljeberget och regera från staden på Sions berg. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 36)

Jag avbröt hemresan från Nasaret omkring en mil väster om Tiberias. Nära vägen uppe på en höjd var ett kollektivt lantbruk påbörjat. . . . De manliga medlemmarna av kollektivet hade förut fått ett par års agrikulturell träning i England. . . . Det var unga män i trettioårsåldern, som sysslade med detta arbete. Brunhyllta av solhettan, muskulösa och härdade av det säkert ofta tunga arbetet var de en ståtlig typ av Israels kolonister av i dag. De berättade om sin hitkomst och det första årets vedermödor och arbete men utan att klaga. De var besjälade av en glad och käck nybyggaranda. Det måste vara fascinerande att skapa något nytt här uppe på Galileens höjder. Kom icke och säg, att judar ej kan med jordbruksarbete. När man varit i Israel och sett dessa många fruktbara jordbrukskolonier får man respekt för alla dessa lantbrukets söner. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 79-80; år 1950)

ca 1950 - ca 1945

På våren 1948 blev planen om delning av Palestina mellan judar och araber åter aktuell. Den sionistiska världsrörelsen var fast besluten att genomföra sina önskemål om den nya judiska staten. De kunde inte tänka sig, att Palestina på nytt skulle komma under någon mandatärmakt, vare sig en stormakt eller en internationell organisation. Under denna tid hade judarna lyckats slå tillbaka de fientliga angreppen i norr, så att slutligen så gott som hela Galiléen var i judarnas händer. . . . Då den arabiska befolkningen fick klart för sig, att judarna både ville och kunde trygga sin ställning och skulle fullfölja de statliga planerna, greps den av panik och rädsla och började i panik fly över gränserna. Omkring 200,000 araber stannade dock kvar. Det var nämligen många araber, som intagit en fredlig hållning under inbördesstriderna och som inte haft något emot samarbetet med judarna. Så kom den minnesvärda dagen för proklamerandet av staten Israel. Detta ägde rum den 14 maj 1948. . . . Araberna gick omedelbart till attack mot den nya judiska skapelsen. . . . Under min resa (år 1950) hörde jag ofta talas om de bittra striderna, om hur små grupper judiska konister höll stånd mot talrika angripare. Ibland nödgades försvararna prisge sin koloni för att till slut efter blodiga strider återtaga den. Icke minst i Jerusalem kämpades förvivlat. . . . Under sommaren 1948 lyckades judarna erövra en landsträcka mellan Tel Aviv och Jerusalem, den s. k. "Jerusalemskorridoren", varigenom judarna i Jerusalem kunde undsättas. . . . Genom FN:s förmedling kom slutligen vapenvila till stånd. . . . Men något verkligt fredsslut har ännu ej ingåtts. . . . Den nya staten är nu (år 1950) erkänd av de flesta länder och är ansluten till Förenta Nationerna. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 24-28)

Som bekant beslutade Förenta Nationerna i november 1947, att Palestina skulle delas mellan judar och araber. De sistnämnda godkände icke delningsbeslutet utan var fast beslutna att omöjliggöra den judiska nationalplanen. Redan i början av december började de första öppna fientligheterna genom en väpnad konflikt mellan Jaffa och Tel Aviv. Den av britterna organiserade transjordansk-arabiska legionen gick till aktion. Och på andra sidan gränsen i norr organiserades en arabisk "befrielsearmé", som i början av 1948 trängde in i Palestina. Redan tidigare hade judarna på grund av ofta förekommande pogromer mot dem nödgats upprätta en försvarsorganisation Hagana. En mindre grupp - Irgun Zwai Leumi - hade genom våldshandlingar sökt framtvinga en vändning till judarnas fördel, ett tvivelaktigt sätt att nå detta mål. Emellertid medförde det begynnande inbördeskriget i Palestina, att många ställde sig tvivlande genetemot delningsbeslutet. Till och med State Dep. I USA var ej längre berett att stödja delningsplanerna. En annan plan, som gick ut på, att FN skulle utöva ett förvaltarskap över Palestina, började diskuteras, understödd av det amerikanska utrikesdepartementet. Judarna fasthöll dock energiskt vid delningsbeslutet och det märkliga inträffade, att president Truman hävdade, att det skulle genomföras. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 23-24)

Lördagen den 29 november 1947 kommer att stå som en stor dag i det judiska folkets historia. FN:s beslut, som då fattades, om upprättandet av en judisk stat på det gamla judiska rikets mark i Palestina, är främst för judarna en tilldragelse av utomordentlig betydelse. ... Det troliga är, att arabernas motstånd kommer att utlösa sig i en del kravaller men knappast i något mohammedanernas heliga krig, som man från vissa håll förutspått. Från kristen synpunkt är det nya judiska rikets upprättande en i högsta grad märklig händelse. De som tror på Bibelns profetior har ofta stannat för dess förutsägelser om att detta rike skall uppstå i vad Bibeln kallar "den yttersta tiden". Man vet av dessa förutsägelser, att Israel skall återbördas till Palestina innan de erkänt Kristus som sin Messias. De kristna som tror på sin Bibel har väntat på att detta i sin tid skall hända. När de nu ser denna märkliga tilldragelse ske inför sina ögon är det för dem ett stort och talande tidstecken och ett nytt mäktigt bevis på den bibliska profetians tillförlitlighet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 340-341; ledare i tidningen Dagen den 1 december 1947)

(För traditionalisten inom judendomen) är utkorelsen (av Israel) tron på att Gud bland alla världens folk utvalt Israel till att motta Hans uppenbarelse, till samlande symbol i det mänskliga frälsningsdramat. Varför just detta folk? Delvis på grund av de gamla patriarkerna, vilkas rättfärdighet var stor nog att vinna denna höga kallelse för deras efterkommande. Delvis också därför att, enligt en rabbinsk teori, endast detta folk var villigt att acceptera den disciplin och de försakelser som åtföljde utkorelsen. Om detta berättar en gammal legend att när Gud skulle uppenbara Toran erbjöd han den i tur och ordning till vart och ett av jordens folk, som alla avvisade den på grund av dess stränga moraliska krav. Endast Israel tog emot den och detta, som en version av berättelsen fortsätter, mindre på grund av hjältemod än av obetänksamhet. ... Enligt modernisten (inom judendomen) betraktade sig alla forntidsfolk som utvalda av sina gudar. ... (Men) inget annat folk från den tiden kom någonsin fram till tanken att det var utvalt inte för sin egen skull utan för att tjäna. ... Kristendomens och islams uppkomst gav ytterligare bekräftelse på judarnas anspråk på Utkorelse, ty båda dessa religioner såg i Israel det ursprungligen utvalda folket som emellertid sedan hade förverkat sin ställning. ... (Den typiske modernisten) påpekar att judarna bokstavligen var de första som valde Gud i den meningen att de vigde sig själva åt Honom. De utgör därför det ursprungliga utvalda folket. De har dessutom konsekvent tagit som sin gemensamma uppgift att göra Hans vilja. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 81,83-84)

Det har ofta hänt mig under mina resor i vårt kristna Sverige, att aktiva kristna med oförställd häpnad ha sagt till mig: "Israelsmission - vad är det för något?" Eller man frågar: "Lönar det sig att bedriva judemission?" Och man har de mest underliga argument mot denna missionsgren, t.ex.: "Judarna tro ju på Gud. De ha ju Gamla Testamentet." Eller: "All annan mission kan jag tro på, men judarna - de äro värre än alla andra!" Och man har strax en berättelse färdig om någon, som har hört av någon annan om en jude, som för många år sedan gjort ett försök att lura en bekants bekant. (Greta Andrén "Israelsmissionens välsignade nödvändighet" s 122-123; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Den tilltalade (vid rättegången i Frankfurt am Main) har sex vittnen på att han är oskyldig; vittnen som bedyrar att de aldrig hört honom yppa nazistiska tänkesätt, vittnen som intygar att han lyssnat på utländsk radio (det har alla åtalade gjort), judiska vittnen som har sett honom uppträda vänligt mot judar (sådana vittnen har alla åtalade; de kostar ett par hundra mark stycket) . . . (Stig Dagerman "Tragikomedi inför domstol" s 88; Expressen 1947-02-11)

ca 1945 - ca 1942

Vi hade hunnit upp på första våningen när min styvmor kom att tänka på att hon hade glömt att lösa in brödkupongerna. Jag blev tvungen att gå tillbaka till bagaren, och jag fick stå i kö en liten stund innan jag kom in i butiken. Först måste jag gå fram till den blonda, högbystade frun - det var hon som klippte av rutan på kupongen - och sedan vidare till bagaren, som vägde upp brödet. Han svarade inte när jag hälsade, eftersom det är allmänt känt här omkring att han inte är förtjust i judar. Det var därför han slängde till mig ett par hekto för lite bröd. Å andra sidan har jag också hört att det är på det viset han får större vinst på matransonerna. Och på något vis förstod jag i det ögonblicket, av den arga blicken och den skickliga handrörelsen, plötsligt det riktiga i hans tankegång, som gör det omöjligt för honom att tycka om judar: om han gjorde det kunde han nämligen få den obehagliga känslan att han lurar dem. Men som det nu är handlar han efter sin övertygelse, och det är sanningen i en idé som styr hans handlingar, vilket å sin sida - det insåg jag - måste vara något helt annat, naturligtvis. ... ... Nu var jag också - förklarade (min far) - "delaktig av det gemensamma judiska ödet", och sedan utvecklade han det närmare och nämnde att det ödet "är en oavbruten förföljelse som har pågått i årtusenden", men som judarna "måste acceptera med jämnmod och osjälviskt tålamod", eftersom det är Gud som har utmätt det åt dem för deras tidigare synders skull, och just därför är det bara från Honom de kan vänta sig nåden också, men till dess väntar Han sig av oss att vi alla ska stå fasta i denna svåra situation, var och en på den plats som Han har utsett åt oss och var och en "efter kraft och förmåga". (Imre Kertész "Mannen utan öde" s 11-12,18-19; Budapest år 1944)

Tyskarna fortsätta sin systematiska utrotning av judarna. Fruktansvärda ting, ja, sådant inför vilket alla ord bli matta, tomma, spinkiga och urblekta, förekomma dagligen. ... Om dessa lika ohyggliga som meningslösa tyska grymheter fäller en tidning omdömet: "Utan motstycke i tusen år, minnesvärda i tusen år - så länge mänsklig kultur existerar." (Arvid Svärd "Dagsläget i judevärlden"; Jönköpings-Posten 1944-04-24)

När tyska pojkar i Hitlerjugend få lära sig sjunga: "Wir wollen kein kristen sein, weil Jesus war sein Judeswein", då står det klart att angreppet mot synagogan är begynnelsen till angreppet också på kyrkan. Myten om judarnas farlighet för den västerländska kulturen är en relikt från medeltidens häxprocesser. I själva verket är det också medeltidens barbari, som återuppstått i nazismen, men utan medeltidens storslagna heroism. Den pekar mer på besatthet än äkthet. (Einar Genitz "Synagogan och kyrkan"; Jönköpings-Posten 1943-12-15)

Det torde ... vara värt att överväga, om icke åtgärder snart bör vidtas mot personer i förtroendeställning, som visa klara tecken på antisemitism. Självfallet går ingen klok människa till en präst, som är så förblindad, så okunnig om sin lära, att han anser, att kristendom och nazism kunna förenas. (Sven Stolpe "Våra antisemiter"; Jönköpings-Posten 1943-06-23)

Det existerar ingen "internationell judendom". Det finns ingen "judisk" ras. Judeförföljelserna äro baserade på lögner och endast lögner. Och detta veta förföljarna mycket väl. Det är Tysklands nazister, som lett vårt århundrades vidriga judekamp - en kamp som i fråga om medel och omfång överträffar alla föregående tiders. (Harry Blomberg "Casparis slutsats"; Jönköpings-Posten 1943-04-17)

Praktiskt taget alla judiska män (i Norge) över 15 år arresterades i slutet av oktober. ... Meddelandet av transporten, som skedde den 26 november och som förmodas gå till polska ghetton, har man T.T.:s oslokorrespondenter att tacka för. ... Den norska kyrkans, de teologiska fakulteternas, frikyrkornas och de religiösa organisationernas harmfyllda protest tolkar det överväldigande flertalet norrmäns känslor. (W(illy) Brandt "Aktionen mot de norska judarna"; Jönköpings-Posten 1942-12-05)

Den händelse som opinionsmässigt ändrade den svenska flyktingpolitiken var deportationen av norska judar till tyskland i november 1942. Omkring hälften av de norska judarna, drygt 900, lyckades fly till Sverige medan över 700 dödades. Den tyska ockupationsmakten inledde en aktion mot danska judar i oktober 1943, men genom förvarning lyckades omkring 7500 av dem fly till Sverige. Köpenhamns biskop Hans Fuglsang-Damgaard sände i januari 1943 ut en offentlig varning mot rashatet och judeförföljelserna, som lästes upp i alla danska kyrkor. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 167)

Vem skulle bara för en femton-tjugo år sedan kunnat tänka sig ens möjligheten av något sådant som en arierparagraf, efter vilken ett så stort folk som det tyska skulle uppdelas för att utrensa de judiska elementen? Tanken skulle ha tett sig alltför fantastisk för att ens tillmätas någon som helst uppmärksamhet. När Hitler första gången lanserade den i sin kampskrift, "Mein Kampf", var det väl ingen som räknade med,a tt tanken skulle realiseras. Och nu se vi denna princip skoningslöst genomförd icke bara i Tyskland utan även Italien, och ett flertal andra länder följa efter i samma fotspår. Och det med en sådan grundlighet, att en person, som i fjärde eller femte led har judiskt blod i sina ådror, icke får användas ens i kyrkokörer eller vaktmästaretjänster i kyrkorna, för att icke tala om anställningar i ämbetsverk eller civila institutioner. ... Detta sker i de länder, där faran för assimilationen var som mest överhängande. ... Här spåra vi historiens Gud i nutidens väldiga kriser. Att alla de folk, som under historiens gång förföljt Guds egendomsfolk, ådraga sig oerhörda domar, det är en annan sak som vi här icke skola gå in på. Ingen har förgripit sig på Guds Israel utan att ha ådragit sig förfärande domar, och kanske är domarna närmare än vi ana. (Johan Hagner "Från Oljebergets horisont" s 15-16; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

Jag har svårt att skriva om vad som hände den 22 september 1942 och under de följande tre veckorna. . . . Jag har djupt i mig inpräntade, knivskarpa och detaljerade bilder av vad jag såg under den första dagen av Förintelsen i (staden) Czestochowas (i sydvästra Polen) judiska ghetto. . . . Det är inte lätt att på några timmar hinna jaga ut 8 000 människor från deras bostäder, hinna sortera upp dem i de 340 som får leva lite till och de 7 000 som skall skickas iväg . . . hinna packa ihop de 7 000 i ett godståg med endast något över 70 boskapsvagnar och på platsen döda tillräckligt många av oss för att statuera exempel, injaga skräck och få oss att lyda. Men å andra sidan, hela Aktionen är utomordentligt väl förberedd. Allt är i förväg planerat efter det att beslutet om Endlösung - den slutliga lösningen av judefrågan - har fattats av landets högsta administrativa ledning, den 20 januari 1942, under konferensen i lyxvillan vid den vackra Wannseesjön utanför Berlin. Där har man diskuterat olika metoder för utrotning av 6 miljoner försvarslösa människor. Allt i enlighet med den i demokratisk ordning valda och tillsatta politiska ledningens klart uttalade intentioner. De för framgången viktiga detaljerna i dessa planer - val av platsr, transportmedel och gifter - kunde sedan utarbetas, beskrivas och praktiskt förberedas inom en vid krets av kunniga och på sina områden erfarna företrädare för olika sektorer av det välorganiserade tyska samhället - företrädare för den medicinska och kemiska forskningen, den kemiska industrin, transportväsendet, förvaltningen, polismakten, byggnadskonsten. Även psykolopgerna kopplas in för att bedöma vilka lögner som skall serveras oss. . . . Den 22 september 1942, dagen för vår Yom Kippur-helg, är en solig, för årstiden ovanligt varm dag. Sent på eftermiddagen ser jag genom våra fönster hur människor utanför ghettot promenerar i solen - unga och äldre, män, kvinnor och barn, vissa håller varandra i handen - som om ingenting viktigt hade hänt. Mot kvällen, vid halvsextiden, ser jag att överkonstapel Schimmel med sina tvångsuttagna judar har hunnit till ulica Wilsona. Jag ser hur de, en del av dem gråtande, på kärror lastar våra döda i dagens Selektion. Jag ser inte det, men jag vet att för de 7 000 som befinner sig i de överfulla, stängda boskapsvagnarna utgör den vackra solen och den ovanliga senhöstvärmen ytterligare en svår påfrestning. (Jerzy Einhorn "Utvald att leva" s 184-191)

Även om lägret (i Terzin i nordvästra delen av Tjeckien) hade spelat en betydelsefull roll i Hitlers plan att utrota alla judar, hade dess uppgift varit dold för världen. Nazipropagandan omnämnde den som en "kurort" där judar kunde sköta sig själva, få medicinsk omvårdnad och "dra sig tillbaka". Somliga lurades till och med att betala för att få komma dit. Detta påstådda "paradis" var emellertid faktiskt ett helvete. Under sommaren 1942 . . . hade antalet interner stigit från omkring 20 000 till nästan 60 000. Männen sov på britsar i tre våningar medan kvinnorna trängdes ihop på halmtäckta golv. Människor svalt. Arbetsföra fångar sysselsattes med att lägga ut räls för en järnvägslinje som skulle göra transporterna till dödslägren längre österut snabbare och effektivare. De sanitära förhållandena var bedrövliga, vilket ledde till en tyfusepidemi. Antalet avlidna per dag steg, och många, inklusive min farfar, dog av den sjukdomen. Under vårt besök fick vi se de ugnar som nazisterna använde för att kremera kropparna av dem som dog till följd av de omänskliga förhållandena. (Madeleine Albright "Madam Secretary - Fru utrikesminister" s 287)

ca 1942 - ca 1940

De profetiska tidstecknen äro tydliga (nu år 1940-42). Gogs välde och förbund i nordöst stärkes. Och det romerska blocket håller på att föras samman. Rom förbereder och avvaktar sin stund. Vilddjuret uppträder snart på världsarenan. Vi synes leva i denna tidsålders avslutningsperioder. . . . Judeförföljelser ha särskilt rasat i Ryssland, Tyskland och Polen och ej minst i vår tid tar sig judehatet i dessa länder frutansvärda former. Dessa länder bli också enligt profetian (i Hes. 38,39) med i Gogs stora block i ändens tid. De skandinaviska folken ha intagit en annan ställning till judarna. Utrymmet tillåter mig ej närmare belysa denna sak. Jag vill blott framhålla i detta sammanhang, att det har välsignelse med sig att bemöta det judiska främlingsfolket väl och ej låta sig ryckas med av antisemitismen. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 77,81-82)

Hur har det gått för judarna i Ryssland, Polen och Tyskland? Deras silver och guld har ej haft stort värde. De ha förlorat sina ägodelar och få uppleva hunger och lidande av alla slag. Här hos Heskiel möta vi också en märklig förutsägelse om, hur judarnas rikedom på silver och guld skulle bli en fara för dem. Hur sant står det icke: "Ty det har varit för dem en stötesten till missgärningar." (Hes:36:)19. Syndapengar med andra ord. Judarna behärska världens finanser och de har i stor utsträckning använt sina rikedomar och sitt inflytande att främja ogudaktigheten. När man läser följande profetord om judarnas förhållande till guldet och silvret, ledas tankarna till det faktum, att de i denna tid (nu 1940-42) i stor utsträckning behärska teater, film och press. Detta är förhållandet i U. S. A. m. fl. länder. Se här den profetiska teckningen: "Dess sköna glans brukade man till högfärd, ja, de gjorde därav sina styggeliga bilder, sina skändliga avgudar." Hes. 7:20. "Styggeliga bilder" och "skändliga avgudar", det är just träffande benämningar på vår tids film och teater och dess "stjärnor" och "idoler". Här finnas tidens stora avgudar. "Den gudomliga" kallas Greta Garbo och "den gudomlige" är också titeln på många av dessa filmidoler. Och dessa styggeliga bilder på film, biografaffischer och kolorerade journaler distribueras över hela världen. Vilken ryslig smörja och orenhet. Ve över allt detta otäcka från film och press! (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 100-101)

Hur judarna behandlats de sista åren i Tyskland är välbekant (nu 1940-42). Nazisternas grymma och hänsynslösa förföljelse av judarna är en av vår tids hemskaste tilldragelser. Vilken fruktansvärd blodsskuld har icke Tyskland och Ryssland ådragit sig genom sin hatfulla antisemitism.Den kommande tiden skall visa hur detta straffar sig. Historien visar hur det gick med Farao, med Assyrien och Babylon, för att nämna gamla exempel, vilka genom sin grymhet gent emot Israel ådrogo sig svår skuld. Den som förbannar dig skall jag förbanna, sade Herren till Abraham. Det gällde ej blott Abraham personligen utan även det folk, vars stamfader han var. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 111-112)

Jag frågar nu (år 1940-42), finnes det några land i världen, där antisemitismen är mer framträdande i vår tid än i Ryssland och Tyskland? Vem har ej läst och hört om judepogromerna i det gamla Ryssland? Hundratusenden judar fingo lida till blods vid dessa pogromer. Så kom bolsjevikrevolutionen, vid vilken gudlösa judar hade ledningen. Man nämner, att ända till 75 procent av de ledande bolsjevikerna voro judar. De sista årens terror och hänsynslösa upprensningar i Sovjetryssland har medfört, att dessa kommunistjudar avrättats eller avsatts. En Trotsky lyckades fly. Förre utrikeskommissarien Litvinoff blev avsatt. Och en antisemitisk våg svepte åter över Ryssland. Den planerade judiska kolonin i Biro Bidjan i Sibirien är ett erkänt fiasko. Judiska flyktingar från Tyskland nekades uppehållstillstånd. Vid omröstningarna i de från Polen erövrade områdena, Västukrajna och västra Vitryssland, nekades judarna rösträtt. Allt detta visar huru judehatet flammat i Sovjetryssland. Och hur det är ställt i Tyskland är allmänt känt. Det fanatiska judehatet har tagit former, som uppskrämt hela världen. I skenet av brinnande synagogor har man sett dessa judehatande nazister, fanatiska antisemiter från regimens högsta spetsar till judeförföljande nazistynglingar, härja bland judarna i Tyskland de sista åren. . . . Profetian säger tydligt, att dessa staters judehat skall flamma intill ändens sista period och vara en huvudanledning till det sista stora kriget. Det är alltså att vänta att judehatet ännu skall brinna i Tyskland och Ryssland och i fortsättningen taga sig ohyggliga yttringar. Det semitiska folket kommer att utstå lidanden och förföljelser som visa att vredesdomen kommer såsom hittills över judarna i all sin stränghet. Det blir en våldsvåg intill slutet, eftersom under den antikristiska vilddjurstiden endast en kvarleva skall bliva frälst. Men är detta ett straff över den avfälliga och gudlösa judendomen, så kommer lika säkert en ohygglig vedergällningens dag för de folk, som syndat genom sitt grymma judehat. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 168-170)

Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch (i Nederländerna) och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis-, landhockey- eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra. Jacque brukar alltid säga till mig: "Jag törs inte göra någonting längre, för jag är rädd att det är förbjudet." (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 16; 20 juni 1942)

Gud är oss oavlåtligt nära. Gud är aldrig långt borta. Det är inte en lång pilgrimsfärd med en massa besvärliga besök i alla möjliga heliga tempel och på alla berömda heliga platser, som du måste göra för att komma till Gud. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 11-12; Dagens nyheter och evighetens)

Vitt omkring i Sverige var Sundsvall beryktat som flaskornas och flickornas stad. Men ... vid sekelskiftet (år 1900) var det också fromhetens stad. Alltsedan 1860-talet har baptismen haft en härd i Medelpad med Sundsvall som centrum. Men Sundsvall var (och är nu 1940) en medelpunkt inte bara för protestantisk, utan också för mosaisk fromhet. Ingalunda är Sundsvall någon av de större bland Juda städer i Sverige. Nåja - det ges ingen stor sådan. Men Göteborg, Stockholm, Norrköping ha ju en mycket talrikare israelitisk befolkning. I betydande utsträckning är den på ett helt annat sätt här införlivad med Sverige. Släktled efter släktled har en del av den tillhört de förnämare - om än endast undagtagsvis sephardiska - kretsarna. I nyssnämnda städer borde vi uppehålla oss, om vi önskade studera hebreerna i deras etniska och religiösa partikularism eller särsituation, samt deras utomordentliga förmåga både att smälta samman med omgivningen och hålla sig oberörd av denna. Där skulle vi kunna iakttaga och lära känna hopars avnationalisering och avjudaisering, enkannerligen genom giftermål med kristna svenskar. Sundsvalls mosaiska trosbekännare vid sekelskiftet - församlingen bildades först 1903 - företedde en homogen typ. De voro så gott som uteslutande invandrade från Östeuropa. De tillhörde den stora ashkenaziska huvudgruppen, "Jiddisch" talade de flesta vid sidan av tyska eller polska eller ryska jämte bruten svenska. Främlingar voro de. Ännu hade de inte hunnit glida in i dubbelnationalitetens tillvaro. Sedermera förmådde de växa sig in i det svenska nationalsamhället. De ha som regel varit angelägna bereda sina barn en utbildning, den där väsentligen stegrat deras kapacitet. Dessa äro fullgoda svenskar. Men de behålla ofta medvetandet om att bilda en särskild folkgrupp. Och detta artmedvetande befinner sig i ömsesidig växelverkan med omgivningens vetande om dem. För trettio, fyrtio år sedan härskade här upp främlingskänsla, beundran och även avund gentemot judarna. Men ingen utmognad antisemitism framträdde, även om t.ex. Sveriges förste israelitiske länsman fick höra varifrån han stammade. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 236)

Holland hade (den 10 maj 1940) invaderats av tyskarna utan krigsförklaring. Vi hade blivit tagna på sängen. ... En mängd lyckade sabotage genomfördes över hela landet. ... På affischer, i tidningarna och via radion fick vi veta att sabotagen var ett verk av judarna och deras vänner. De måste stoppas. Det holländska folket inbjöds att samarbeta för att göra invasionen och den tillfälliga ockupationen till en angenäm händelse. Påverkas inte av den judiska propagandan! Tyskland har bara vänliga avsikter mot Holland! ... Nya regler och förordningar fanns nästan dagligen i tidningarna och radion. De flesta av dem riktade sig till de holländska judarna. Vi måste avstå från en hel del av våra personliga ägodelar, och vår frihet och vårt sociala liv blev i hög grad utsatt för restriktioner. Judarna måste lämna ifrån sig sina cyklar, bilar, radioapparater osv. Inom industrin måste judiska affärsmän lämna sina poster till holländare. Utanför affärerna sattes det upp plakat med texten: Förbjudet för judar. Teatrar, biografer och hotell stängde sina dörrar för oss, därtill tvingade av ockupationsmakten. En våg av antisemitism svepte över Holland. När holländare vägrade lyda order, blev de behandlade som judar. Det fanns inget att göra. Vi måste leva med förföljelsen. Fler förordningar kom. Vi fick inte använda allmänna fortskaffningsmedel. Judiska barn fick inte längre gå i allmänna skolor, utan blev placerade i speciella skolor för judar. ... Rykten om nya lagar riktade mot judarna blev (år 1941) verklighet över en natt. Alla judar tvingades skaffa sig stora gula stjärnor, över en decimeter i diameter, rama in dem med svart och skriva ordet JUDE med stora bokstäver. Dessa stjärnor skulle sys på alla ytterkläder. Ingen jude fick lämna hemmets dörr utan detta märke på bröstfickan. Nu var vi definitivt ställda utanför lagen och lätt igenkända av dem som ville skada oss. Dag efter dag kom, precis som i Tyskland, rapporter om mystiska försvinnanden. Arresteringar hörde till ordningen för dagen. (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 22-23,27)

ca 1940 - ca 1938

(Den) skandinaviske författaren Birgit T H Sparre besökte Tripoli ... på sin bröllopsresa 1939 när Mussolini stod på höjden av sin makt. Präglad av sin tids åsikter besökte hon den gamla staden: "De trånga basargatorna i Medinan vimlar av typer från hela världen. ... Smutsiga judar från Mellahen i solkiga kaftaner och små i nacken neddragna kalotter. ... Bastanta judinnor med svällande former och en svärm skrikande och snoriga ungar omkring sig. ... I soluppgången varje morgon väcktes vi av den brakande kanonsalvan från fortet, när den italienska flaggan gick i topp. Vi upplevde detsamma varje kväll i solnedgången, då flaggan firades ned. ... Om vi sutto på ett kafé, reste sig publiken mangrant med utsträckt arm. Naturligtvis följde vi exemplet." (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 46-47; Drömmen och verkligheten)

Liksom man märker andra hudar, bad Sverige kära Tyskland sätta dit ett "J" vid judar. (Martin Allwood "Bildande konst - Liberal arts" s 98; Svensk utrikeshandel 1939; ord nedskrivna 1973)

London den 31 januari 1939. ... "Judarna i Tyskland lida i dag, icke emedan de varit dåliga tyskar, som nazisterna påstå, utan emdan de varit alltför mycket ivriga att vara tyskar." (Abram Poljak "Israels framtidsväg" s 34)

En lördagseftermiddag syntes en gammal rabbin stå utanför sin synagoga (i Tyskland), hållande den tunga thorarullen på raka armar. När den gamles armar sjönko, fick han ett slag, som påminde honom om hans plikt. På bröstet bar han en stor skylt med påskriften: "Jag är ett judesvin". De drivas ut från sina hem, äga icke tillträde till en park eller rätt att slå sig ned på en soffa och inte ens tillåtelse att köpa mat i en vanlig butik. ... En köpmannafamilj på fem personer begick självmord, sedan den blivit fullständigt utblottad. Detta meddelades genom anslag på firmans skyltfönster med tillägget: "Efterföljansvärt exempel". (Birger Pernow "Judarnas nöd, vårt ansvar"; Jönköpings-Posten 1938-12-07)

De tyska judeförföljelserna kunna inte försvaras ur vanlig moralisk synpunkt och ingen vettig människa försöker heller försvara dem. ... Men djungelns lag går nu sitt segertåg över Europa. (Harry Blomberg "Allmänna nedbusningen"; Jönköpings-Posten 1938-11-25)

Sverige drev länge en mycket restriktiv flyktingpolitik. I januari 1938 inrättades en Utlänningsbyrå inom Socialstyrelsen. När denna vid utgången av samma år gjorde en beräkning av antalet flyktingar i Sverige uppskattades dessa till omkring 2000. Då hade sedan länge judarna förföljts framför allt i Tyskland. När regeringen vid årsskiftet 1938/39 sade ja till Mosaiska Församlingens i Stockholm hjälpkommitté att ta emot ytterligare judiska flyktingar var det denna hjälpkommitté, inte staten, som fick ta ekonomiskt ansvar för omkring 1000 flyktingar, varav c:a 500 barn. Det skulle visa sig vara mycket svårt att skaffa fosterhem till dessa barn, i stark kontrast till insatsen för de finska krigsbarnen. ... Tyskland hade vid början av 1930-talet omkring en halv miljon judar. Av dessa emigrerade c:a 150000 före 1938. Sverige tog endast emot 3000 judiska flyktingar under denna tid. Det fanns i Sverige en överdriven fruktan för immigration: utlänningar skulle ta arbeten från svenskar: 1930-talets arbetslöshet var i färskt minne. Sverige var inte ensamt om denna politik. Men det fanns också inslag av rastänkande och antisemitism. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 166-167)

Hur stark reaktionen mot Hitler än var i (det svenska) folkdjupet - och denna reaktion kom oförblommerat till uttryck särskilt efter judepogromerna hösten 1938 och utplånandet av Tjeckoslovakien våren 1939 - gjorde statsledningen allt för att undvika varje utrikespolitisk orientering, som Tyskland kunde ta till intäkt för att insätta sitt tryck mot Sverige. Man förstod alltför väl, att nazismens Tyskland i sitt krav på "livsrum" var oberäkneligt och hämningslöst. ... Före kriget framskymtade här och var antisemitiska stämningar mot de hitflyktade judarna. Bortsett från några få omstridda fall höllos asylrättens principer i helgd, och särskilt sedan Hitlerregimens barbariska utrotning av judarna börjat bli allmänt känd, blevo barmhärtighetens grundsatser höjda över all diskussion. Kung Gustafs initiativ för räddning av Ungerns förföljda judar bidrog mycket härtill, likaså greve Folke Bernadottes varmhjärtade aktion våren 1945 för att rädda de tyska koncentrationslägrens offer och Raoul Wallenbergs liknande aktion för att hjälpa hotade judar ur Ungern. (Elis Håstad "Sveriges historia under 1900-talet" s 39,56)

Först i och med judepogromerna i Tyskland i samband med kristallnatten i november 1938 gjorde ledande representanter för Svenska kyrkan tydliga offentliga uttalanden. Samtidigt började gemensamma ekumeniska uttalanden göras. De svenska biskoparna utfärdade i december en vädjan om hjälp till judiska flyktingar. Här hävdades bland annat: "Frågan om judafolket har blivit en hela mänsklighetens fråga. Ingen kan längre undandra sig ansvar. De samveten som skakats av oskyldigas nöd få icke ge sig ro förrän fred och fristad beretts det förföljda judafolket. Envar av oss måste vara på sin vakt att han inte smittas av rashatets epidemi och förråder det kristna budet om kärlek till varje lidande nästa." I december samma år gjorde Svenska ekumeniska nämnden ett likartat uttalande. Det var ställt till präster, församlingsföreståndare och predikanter i "Sveriges kristna menigheter": "Vi rikta en vädjan till alla, som i egenskap av präster, församlingsföreståndare eller predikanter äga ansvar för opinionsbildningen i de kretsar, som stå under kristet inflytande, att de måtte på de vägar och med de medel som stå dem till buds envar inom sin krets resa motstånd mot den obarmhärtighetens och orättfärdighetens ande, som tar sig uttryck i den antisemitiska propagandan." Man vädjade också om gåvor till nämndens flyktingkommitté. Samma höst uppvaktade (ärkebiskop Erling) Eidem personligen Socialstyrelsen och utverkade inresetillstånd för ett hundratal kristna "icke-ariska" barn och ett femtiotal icke-kristna ungdomar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 180-181)

Hösten 1938 gjorde direktör Simon Wettermark från Norrköping och jag en sex veckors resa i Mellan-Europa. ... Simon (berättar): " ... Resan Bratislava-Brünn skulle enligt tidtabellen göras på en timma och 29 minuter. Emedan tyskarna avskurit den direkta järnvägslinjen, måste vi emellertid göra en lång omväg som tog en tid av något över sex timmar. ... På tåget var småkupéer med plats för fyra personer i varje. Vi fingo en sådan kupé och till ressällskap judiska flyktingar. ... Där satt en ung fru Z. (som) berättade, att hon sedan åtskilliga år tillbaka levat i ett harmoniskt äktenskap med en arisk gymnasielärare. Omsider kom mannen att få intresse för 'partiet', blev nazist, och därmed följde en avkylning i förhållandet till makan, vilket småningom övergick i motvilja och hat. Nu hade han förklarat för henne, att han som arier ej längre erkände henne som hustru, utan hon hade endast att försvinna från hans hem, vilket ej längre var hennes. Hon var nu på resa till vänner i Mähren, där hon hoppades få något skydd. ... Hon framställde till oss under samtalet en undrande fråga, om ej deras rabbiner månne ha rätt, då de förklara, att den hemsökelse, som just nu övergår Israel, är en Jahves straffdom över hans folk, därför att de övergivit fädernas tro och lära. 'Det har ju gått så långt', sade hon, 'att sådana finnas bland vårt folk, som hylla den hängde nazaréen.' Och nu kommo vi att föra samtalet just om 'den hängde nazaréen'. Var vi fingo orden ifrån, veta vi inte, ty att diskutera med judar är inte lätt. De äro av naturen kritiska och ha skarpa hjärnor. Men Guds Ande gav svar på varje fråga. ... Efter att i början av vårt samtal verkat bitter emot Gud för det hårda öde, som Han låtit drabba sitt utvalda folk - hon hade ju sagt att orsaken till detta öde var just nazaréen och hans anhängare - blev fru Z. under samtalets gång alltmera gripen och intresserad och lyssnade gärna till citat ur såväl Gamla som Nya Testamentet. ... Då vi nalkades Brünn, reste sig fru Z., grep rörd våra händer och förklarade helt frimodigt: 'Nu önskar jag öppet bekänna för eder, att jag tror på Jesus av Nasaret. Han är vår Messias. Det är ju så klart. Jag ser det nu. Annorlunda kan det inte vara. Jesus har öppnat mina ögon.'" ... Efter vår hemkomst erhöll direktör Wettermark brev från fru Z., som nu hade återtagit sitt judiska flicknamn. Breven andades en brinnande iver för Jesus och hans rike. ... Hon är nu ute och förkunnar evangelium om Jesus för sina judiska fränder. (Aron Andersson "Då Herren griper in" s 94-99; Guds ingripande under en järnvägsresa i Tjeckoslovakien; boken utgiven 1944)

Efter Österrikes anslutning till det tyska riket har judeförföljelserna satts i system även där. ... Enligt en av generalfältmarskalk Göring utfärdad förordning skola alla medborgare av semitisk härkomst såväl som icke judar, gifta med semiter, vilka ha en förmögenhet på över 5,000 mark ha till myndigheterna lämnat uppgift därom före den 30 juni i år. Den tyska regeringen äger sedan ... full rätt "att träffa de åtgärder, som äro nödvändiga för att garantera, att den deklarationspliktiga förmögenheten kommer det tyska näringslivet till godo." (Oskar Terning "Ett folk utan hemland"; Jönköpings-Posten 1938-06-09)

ca 1938 - ca 1935

"Och den till det nya fäderneslandet inkomna juden skall lära sig förstå omöjligheten att tillhöra två folk, att vara både jude och svensk." Med dessa rader avslutar Karl Otto Bonnier sina minnen. Och han lägger till med adress till antisemiterna: Att "den nutida, sedan hundra år och mera, svenska juden skulle känna större samhörighet med det folk, från vilket han visserligen härstammar, men till vars religiösa kultformer han ej längre bekänner sig, vars språk för honom är abrakadabra och vars historia ej har mera känslovärde för honom än romares och grekers, är absurt, ovetenskapligt och i strid med verkligheten." Året är 1937 och den anstormande nazismen ses i stora delar av Europa med allt större sympati. Karl Otto älskar sitt fädernesland, men kärleken har inte alltid varit besvarad. Snarare tvärtom har ingen judisk familj i Sverige utsatts för mer antisemitisk smutskastning än Bonniers. Såsom bokförläggare och ägare till tidningar och tidskrifter har de ständigt varit exponerade. Om Sverige inte genom en lycklig slump hade undkommit en tysk ockupation hade familjen Bonnier tveklöst stått på nazisternas dödslista - som judar. Karl Ottos inställning får dock inte tolkas som feghet, som ett försök att genom att bedyra sin svenskhet slippa undan antisemitiska angrepp. Snarare är det så att han innerst inne kände att han aldrig blivit helt accepterad som svensk - utan några inskränkningar. Trycket utifrån innebar att han ständigt måste påvisa sin och familjens svenskhet. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 383)

Fritz Höger fyller femtio år i dagarna, han hör till dem som givit prägel åt det nya Hamburg. Det avviker i många stycken från det gamla. Det är inte längre den fria hanse- och riksstaden; den uråldriga oavhängighet, som den bismarckska riksreformen inte förmådde betvinga, har fått kapitulera för Tredje riket. Det judiska inslaget i Hamburgs handelsvärld tränges snabbt tillbaka, det reses inga statyer över Heinrich Heine och Albert Ballin, man talar inte om dem. Vad den förre angår, må det vara begripligt; men tacksamhetsskulden till Ballin skall man i längden aldrig kunna vägra att erkänna. Man skall inte kunna skriva Hapags historia med förbigående av hans namn, och inte skildra den kapitalistiska expansionens tidsålder i Tyskland. Hans tragedi har fått en ännu mörkare glans genom det som tilldragit sig efter hans död. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 48-49; maj 1937)

I de tyska skolorna fortgår kampen mot Gamla testamentet. Detta är ju en judisk urkund och den ariska tyska ungdomen får ej besmittas därmed. I Thüringen har ett dekret sålunda utfärdats, som förbjuder undervisningen i Gamla testamentet. Vid universiteten pågår en stark decimering av antalet professorer, tillhörande bekännelsekyrkan. (N.P. Ollén "En kyrka under polisuppsikt"; Jönköpings-Posten 1937-03-05)

Så kom det häpnadsväckande - nazismen. De första åren tedde sig Hitler naiv och kufisk men inte osympatisk. ... Men snart klarnade sikten, man upptäckte brutaliteten och kulturlösheten hos de svarta herrarna, och efter morden på Röhm och hans kamrater kunde man inte tveka längre. ... (Hitler) var ett geni, som ställde sig i det rent ondas tjänst. Villigt skall jag dock erkänna att jag helt enkelt saknade förutsättningar att fatta och tro på möjligheten av en så djävulsk sak som det planmässiga utrotandet av hela judendomen i Tyskland - och andra länder. Inte ens när de första rapporterna kom trodde jag. Men med tiden blev också den saken uppenbar. Då försvann trettiotalets framtidsdrömmar om en ny mänsklighet, levande i samarbete och fred. ... Det var som om ett helt nytt kapitel i ondskans historia skrevs mitt framför näsan på oss, där vi satt som naiva och oförberedda åskådare litet utanför Europa och tittade på. Mitt viktigaste intryck är - min egen bristande beredskap, min okunnighet, hur sent jag upptäckte sanningen. (Men under kriget var jag klar - jag skrev under kriget inte mindre än tre böcker mot nazismen och hundratals artiklar i samma anda.) (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 345)

Den tidigare SS-kamraten hade informerat Rainer i förväg om "mycket djuplodande nyheter under partikongressen". Rainer talade med oss om den nya lagen med benämningen "skyddet av det tyska blodet och den tyska äran!" Han hade tidigare förklarat för oss att "blod" och "ariskt" var synonymer i den jämt och ständigt ideologiskt färgade nazistjargongen. Han skulle inte nämna något om "Rassenschande", "vanäran av rasen". Det var inte dags än att tala med oss om utomäktenskapligt könsumgänge. Vi var ännu för unga för att kunna förstå det. "Deutschblütig" är också en av de många överspända ordbildningar, som naziideologerna använder. Det betyder helt enkelt 'av tysk börd'." "Då innebär den nya lagen att ingen tysk får gifta sig med en judinna!" "Alldeles riktigt, Rita!" "Då får en tysk inte heller ha judiska anor, eller hur?" "Även det är sant, Hans!" "När en tysk man är gift med en judinna, då är det fråga om Rassenschande, inte sant?" "Det är något som de bruna basunerar ut ideligen! Alla judar är från och med i år (1935) helt rättslösa! Det betyder att de inte har några rättigheter i Tyskland. Det drabbar alla dem hårt, som de bruna har berövat alla sina pengar. Många av dessa människor har inga släktingar utomlands och kan således inte emigrera." Rainer sa inte ett enda ord om, att han hjälpte dessa människor att fly utomlands till judar som ställde upp för sina fränder. Han riskerade sitt liv varje gång han hjälpte dessa människor att lämna landet. Han anförtrodde inte åt någon i vänkretsen saker och ting som han kunde lösa på egen hand. Om allt skulle slå slint och han skulle råka ut för Gestapos brutala förhörsmetoder med risk för att avslöja namnen på vännerna, återstod ingen annan utväg än en cyankaliumkapsel, som han alltid förde med sig. (Hans von Waldhaus "I orkanens öga" s 23-24; Marienfeld)

Den tyske prosten Rhein, som jag hörde predika i Frälsarekyrkan (i Jerusalem) är icke missionsman, utan kyrkoherde i en församling av tyskar. Nazist eller icke nazist - det var nog frågan bland tyskarna (här). Man glädes över fäderneslandets uppryckning - men känslorna bli blandade, då man kommer in på kyrkans läge under den nya regimen. (Knut B. Westman "Med pilgrimer och missionärer i det heliga landet" s 31; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1935)

ca 1935 - ca 1933

Vissa människor ha kommit fram till den uppfattningen att det judiska inslaget endast är till fördel för vårt land. Det måste också erkännas, att det finns positiva sidor i de svenska judarnas verksamhet. Men samtidigt måste det hållas i minne, att judefrågan icke är ett rasproblem i vanlig mening. Judarna kunna icke jämföras med andra raser eller folk. För det första är de icke någon enhetlig ras. Det är en blandprodukt av orientalisk och främreasiatisk ras. Inslag av nordisk och alpin ras samt av medelhavsras kan man också spåra hos de s. k. västjudarna, medan östjudarna ha östbaltiskt och i någon mån även inreasiatiskt påbrå. Som folk skilja sig judarna från de flesta andra, genom att de sakna eget land. Det kommer därför att bli något rotlöst över juden. När han flyttar från ett land till ett annat, byter han blott hotell på sin eviga resa över världen. . . . Judarna äro en kulturgemenskap, beundransvärd i sin fasthet och inre solidaritet, och genom mångtusenårigt ingifte ha även de båda raser, av vilket det judiska folket byggts upp, smultit samman till en jämförelsevis enhetlig biologisk typ. Det är dessa egenartade förhållanden, som göra judarna till något säreget, som gör judarnas ställning i ett land till ett särskilt problem. . . . Judarna ha varit och förblivit judar, även om vissa enskilda kunnat gå upp i "värdfolket". Man kan endast beklaga det rashat och de raskonflikter, som judarna fört i släptåg, men man bringar icke rashatet ur världen genom att förtiga eller blunda för problemet. Och judarna i våra dagars Europa (nu år 1934) äro ett problem. I Sverige har vi icke samma känning av dem, som tyskarna ha, men förefintligheten av en utbredd antisemitisk stämning kan ingen vaken människa gå förbi. Även för judarna själva bör det vara mest tilltalande, att problemet ställs under öppen debatt. Den tysta agitationen, den saklösa hetsen är betydligt mera betänklig till och med ur deras egen synpunkt. Dessa synpunkter innebära givetvis ingen anslutning för Sveriges vidkommande till den judepolitik, som förts i Tyskland - olikheten i läge har redan påpekats - men de innebär ett konstaterande av en judefrågas existens, var än judar uppehålla sig. . . . Som lojala människor böra judarna betraktas med aktning, och när det judiska folket sjunger sin zionistiska nationalhymn, då blotta vi som svenskar våra huvuden. Vi ha lärt oss att göra det inför varje manifestation av äkta nationalism. Men det är därför ingalunda vår skyldighet att låta detta folk få monopol på vitala områden inom vårt eget näringsliv. Det är vår fulla rätt att protestera, ifall judar bryta mot de seder, som vi hålla högt, ifall judisk affärsmoral icke står i överensstämmelse med vår. . . . Det är nu en gång ett faktum, som man med bästa vilja i världen inte kan komma ifrån, att människor alltid äro mest misstänksamma mot främlingar. För det judiska folkets egen skull borde dess medlemmar respektera denna ståndpunkt. I längden ha judarna intet intresse av att söka erhålla en kontrollrätt över låt oss säga den svenska litteraturen. En dylik monopolställning framkallar endast en harmfylld motaktion, och i öppen kamp mot det anrika Europa har de dock inga möjligheter att i längden hävda sig. Det torde i någon mån framgå av det föregående, att judefrågan icke så mycket är ett rasproblem som en maktfråga. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 318-320)

(Borowiecki) hälsade med ett utstuderat förbindligt leende upp mot en avantsceneloge på en iögonfallande vacker judinna (fru Lucy Zucker) i en svart, dekolleterad sidenklänning, ur vilken bländande vita, underbart formfulländade axlar och en med briljanthalsband smyckad hals framskimrade. Över tinningarna glänste briljanter liksom i kammarna, som höllo samman det rika, svarta håret. I öronen blixtrade briljanter av otrolig storlek, de lyste vid hennes barm i en agraff, som höll ihop urringningen, och flammade från armbanden, som betäckte hennes med svarta handskar försedda armar. ... Då och då kastade hon en blick tillbaka inåt logen på sin man, som satt bakom henne, en gubbe av utpräglad semitisk typ. ... ... Budoaren (i hennes hem) var inredd med sådan lyx, att den till och med i Lodz, där det fanns massor av praktfulla våningar, kunde framkalla hänryckning. ... "Krämarjudar", viskade han föraktfullt, fast nästan avundsjukt och eggad av denna lyx. ... "Å, Josef, är ni här numera?" frågade Borowiecki betjänten, som han förut sett hos andra bekanta. "Jag har fått nog av de andra judarna", viskade betjänten med en ny bugning. ... ... Moritz såg på Borowiecki, som om han misstänkte en list. Han kunde inte förstå, att någon frivilligt delade en förtjänst med någon annan. "Jag är arier och du semit. Det är förklaringen. ... Jag vill göra pengar, men för mig upphör världen inte ens med miljonerna, medan du ser ditt livsmål i att göra pengar. Du älskar guldet för dess egen skull, och förvärvar det hänsynslöst utan att bekymra dig om medlen." ... ... Schaja steg upp och släckte ljuset. Han tyckte om att spara med allt och gick nu fram och tillbaka i det alldeles mörka rummet. Han vandrade rastlöst av och an och ruvade på sitt ständigt gnagande agg - Buchholz. Han hatade honom med hela kraften av sin judiska fanatism, hatade honom som en fabrikant och konkurrent, som han inte kunde överträffa. Alltid och överallt var Buchholz den förste. Och just detta kunde Schaja aldrig förlåta, alldenstund han ansåg sin egen firma som den förnämsta i Lodz. Han var ledaren för denna judiska massa, som omgav honom med avgudande vördnad. ... ... "Det gör mig ont," (sade Bernhard till herr Wysocki), "att du är förälskad i (Mela), en judinna. ... Judinnorna äro bra att flirta med. Men att du skulle ta en judinna till hustru - aldrig. Då är det bättre, att du dränker dig. ... Jag varnade dig bara av ren vänskap. Mellan er finns så stor rasskillnad, att inte ens den galnaste kärlek kan utjämna den. Förstör inte din ras! Gift dig inte med en judinna. Farväl!" ... "Fröken Mela kan glädja sig åt ett alldeles särskilt gott rykte i Lodz", (sade Borowiecki till Wysockis mor). "Hon gäller för att vara en mycket klok flicka. Därtill är hon också mycket rik och mycket vacker. Därför vore ..." "Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna", viskade fru Wysocki. Och det låg djup ringaktning, ja, nästan hat i hennes ord. "Det är sant, att hon är judinna. Men om hon älskar er son och han henne, så är saken väl egentligen klar och alla motsättningar utjämnade." Borowiecki talade hårt och fast. Hennes protest mot förbindelsen retade honom och föreföll honom komisk. "Min son kan möjligtvis vara förälskad i en judinna. Men han får aldrig tänka på att blanda sitt blod med en främmande ras, och därtill med den judiska rasen. ... Ni välja judinnor till mödrar åt era barn, därför att ni inte inse, att dessa kvinnor äro helt främmande för oss, att de inte har någon religion, någon etik, några sociala riktlinjer. De äro kvinnor utan traditioner och ideal. ... Jag kan inte tillåta, att en krämardotter skulle härska här bland alla minnen och levande påminnelser om vår familjs fyrahundraåriga förflutna. Vad skulle de gamla säga om detta?" utropade hon med smärta och visade med en bred gest på den långa raden av familjeporträtt med deras riddargestalter och senatorsprofiler, som antecknade sig i skymningen som gula fläckar mot väggarna. Borowiecki smålog vasst och vidrörde med fingret en gammal rostig rustning, som stod mellan fönstren, samt sade: "Lik! Arkeologin tillhör museerna. Våra dagars liv har inte tid att syssla med vålnader." (Wladyslaw Reymont "Det förlovade landet" s 33,46-47,57,95,133-134,233-24; boken ursprungligen skriven år 1898 men översatt till svenska först år 1934)

(Lewi Pethrus') politiska engagemang hängde tydligt samman med den totalitära utvecklingen i Tyskland och med kommunismen i Sovjetunionen. På ett tidigt stadium tog Pethrus uttryckligen avstånd från utvecklingen i Tyskland. I synnerhet kritiserade han religionspolitiken och judeförföljelserna. Totalitära regimer hotade alltid den andliga friheten. Det nya politiska engagemanget medförde att Lewi Pethrus 1934 lät sig väljas in i kommunalfullmäktige i sin hemkommun Fresta norr om Stockholm, dit han flyttat från Stockholm. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 145)

Antisemitismen i Tyskland ökade (efter 1933). Från de flesta större städer kom rapporter om razzior och liknande obehagligheter. Män i höga ställningar fick reda på att de inte längre var önskvärda. Framstående utövare av konst och vetnskap försvann från det offentliga livet. Många drog sig ut på landsbygden eller försökte göra det. Över hela linjen blev aktioner mot judar allt vanligare. Det var inte ovanligt att höra om familjer som vridit på gaskranarna som en sista utväg. (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 11)

Betelseminariets dåvarande rektor, N J Nordström, blev (i augusti 1934 vid en internationell baptistkongress i Berlin) en uppmärksammad gestalt. ... Som ordförande i en kommission som hade att behandla nationalismen, föredrog han en rapport som var en skarp vidräkning med de nationalistiska tendenserna i tiden. Engelsmannen C E Wilson presenterade en rapport som var lika skarp i sitt avståndstagande från rasismen. Särskilt brännmärkte den förföljelserna mot judarna. Dessa uttaladen, som inte fick publiceras i Tyskland, väckte genklang i utlandet. En sekulariserad frihetsivrare som Torgny Segerstedt i Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning refererade Nordströms rapport i en stort uppslagen artikel och påpekade att baptisterna i en situation där Ryssland vräkt undan kristendomen och Tyskland velat göra kyrkan till statens flinka tjänarinna "hissat det gamla fälttecknet: man måste lyda Gud mer än människor". (David Lagergren "Mission och internationella relationer" s 53)

Den tyska medelklassen ... kunde icke släppa sin tro på Germania invicta, det obesegrade Tyskland. Tillhörde man icke Guds egendomsfolk, landet med en speciell uppgift i världen, landet vars vetenskap, teknik, filosofi, musik var utan motstycke i världen? Landet med 60 millioner människor av ariskt blod det renaste och äldsta? ... (Man) sökte syndabockar att göra ansvariga för sitt läge. ... (Judarna blevo) de syndabockar på vilka otillfredsställdheten med det egna läget kunde avledas. Naturligtvis kunde detta icke ske utan varje ansats till objektiva förutsättningar. Ett obestridligt, objektivt faktum är ju, att judarna i båda de företeelser, som voro föremål för denna medelklass' irrationella förbittring, storkapitalismen och "marxismen" spelat en roll, som är större än den andel de procentuellt ha i befolkningen. ... (I boken) "Die Juden und das Wirtschaftsleben" (anges för 1927) antalet direktörer i de största industriella företagen och det antal av dessa, som var judar. ... Enligt denna beräkning skulle ... av Tysklands 808 största industriledare 108 vara judar; 13,3 procent av en befolkning, som i allt uppgår till omkring en procent! Sannolikt var judarnas roll i den tyska finansvärlden ännu större än i den industriella världen. Likaså är det obestridligt, att judarna spelat en framträdande roll vid utformningen av den proletära socialismens teori och praktik. För Tysklands vidkommande är det tillräckligt att erinra om Marx och Lassalle, Kautsky, Rosa Luxemburg, Bernstein, Klara Zetkin och Hilferding för att ge stöd åt detta påstående. Men varken det ena eller det andra av dessa båda fakta erbjuder likväl annat än en ansatspunkt för den antisemitism, varmed den rotlösa medelklassen sökte kompensera sin av nuets nödläge framkallade mindervärdighetskänsla. Även om judarnas roll i kapitalism och socialism varit vida större än den del av befolkningen de procentuellt utgöra, finns det icke den ringaste logik i att ge dem skulden till Tysklands olycka. Rent logiskt sett skulle ju de icke-judiska elementen själva ge sig ett fruktansvärt underbetyg genom erkännandet, att de låtit sig toppridas av en försvinnande minoritet, vars underlägsenhet de med den största bestämdhet hävda. Saken är den, att det här icke är fråga om ett objektivt faktum utan om en mytologi, som utbroderats på ett sådant. Denna mytologi följer icke logikens utan psykologiens lagar. ... Att judiska elementet varit framträdande i både kapitalism och socialism kan vid första påseendet tyckas överraskande. Den skenbara motsägelsen torde emellertid få sin förklaring däri, att båda företeelserna gynnas av vissa själsegenskaper, som hos judarna - likgiltigt om genom ursprungliga rasanlag eller genom historiskt öde - äro framträdande, framför allt kanske den rationella läggningen. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 24-27; boken utgiven 1934)

Sommaren 1933 gjorde Edith och jag under några månader en längre utrikesresa genom Tyskland, Schweiz och Italien. Tredje riket, som enligt uppgift skulle vara i tusen år, var då i sin tillblivelse, men jag minns från våra upplevelser ett och annat som förebådade stormen. ... Koncentrationslägren hade, som man numera vet, redan vid denna tid öppnat sina portar, men man föredrog att tiga och inte låtsas om det vid risk att eljest själv få göra bekantskap med dem. ... På "Grosses Schauspielhaus" bevistade vi ett drama, "Schlageter". ... Naturligtvis saknade ... inte en scen med kroknästa judar, ivrigt gestikulerande och diskuterande hur de bäst skulle anbringa den beryktade "dolkstöten i ryggen". I en loge satt ingen mindre än propagandaminister Joseph Goebbels själv, dirigerande den applåderande och hånskrattande publiken. Det hela var en vidrig tillställning. Judeförföljelserna var i full gång, även om de ännu inte antagit de groteska och makabra former som senare skulle bli fallet. I Frankfurt besökte vi som ett slags protestdemonstration den judiska kyrkogården. Mina tankar gick till en känd dikt av Levertin. Inga blommor, sten, endast sten. Gravarna låg öde. Medan vi vandrade omkring bland dem, spejade förskrämda ögon ur ett fönster. En gammal kvinna, som tycktes vara platsens enda väktare, misstänkte tydligen oss för nazister, som kommit för att skända gravarna. Till slut kom hon ut med en stor schäferhund. När hon erfor, att vi var svenskar och i vilken avsikt vi kommit ljusnade hon upp och förde oss omkring bland frejdade rabbiners minnesvårdar. När vi skildes stod det tårar i hennes ögon. Men under hela tiden hade hon ängsligt spejat omkring sig och talat lågmält, halvt viskande. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 86-90)

Redan våren 1933 började kritiska kommentarer införas i (den frikyrkliga) tidningen (Svenska Morgonbladet). De talade om skräckvälde och kallade den tyska regeringen för frihetsfientlig och våldsdyrkande. I Svenska Missionsförbundets egen tidning "Missionsförbundet" skrev missionsföreståndaren Axel Andersson om den nya hedendomen i Europa. Missionssekreteraren Jakob Lundahl (1876-1951) kallade judefrågan en skamfläck för den tyska regimen. En principiell kritik av rasfrågan presenterades av Leif Eeg-Olofsson i ett par artiklar om antisemitismens historia. Han fastslog att det inte fanns någon "judisk ras" men väl ett judiskt folk. ... De svenska frikyrkliga kretsarna var alltså vaksamma på vad som hände i Tyskland och informerade om utvecklingen i kritiska artiklar och ledare i samfundspressen. Detta gällde också "Veckoposten", som representerade Svenska Baptistsamfundet. ... Vid frikyrkomötets öppnande 1934 framhöll Axel Andersson som ordförande att det förfärliga som skett i "Ryssland, Tyskland och annorstädes" var att "en dylik envåldsmakt kommit i händerna på syndiga och dödliga människor". Fem år senare talade Andersson om brutaliseringen av de internationella förbindelserna. Frågan om flyktingar togs också upp liksom de konsekvenser rasideologin fått för judarna i Europa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 169-170)

ca 1933 - ca 1930

Jag känner att jag kanske borde återvända ett ögonblick till hans nåds inställning till judiska människor, eftersom jag inser att hela frågan om antisetism har blivit känslig nuförtiden (på 1950-talet). . . . Det fanns många judar i min stab under alla mina år hos hans nåd, och låt mig dessutom säga att de aldrig på något sätt behandlades annorlunda på grund av sin ras. . . . Under en stor del av sommaren nittonhundratrettiotvå förekom (mrs Barnet som var medlem av sir Oswald Mosleys "svartskjorte"-organisation) på Darlington Hall. . . . En eftermiddag (sade hans nåd:) " . . . Vi kan inte ha judar i tjänstestaben här på Darlington Hall. . . . Det är för allas vårt bästa, Stevens. I våra gästers intresse. . . . Vi har väl några anställda här nu? Judar, menar jag. . . . Ni måste förstås avskeda dem." . . . Miss Kenton sade: "Jag tror inte riktigt mina öron, mr Stevens. Ruth och Sarah hade varit i min stab i över sex år nu. Jag litar fullständigt på dem och de litar helt och fullt på mig. De har tjänat det här huset utomordentligt väl. . . . Ni säger alltså att Ruth och Sarah ska avskedas för att de är judinnor? . . . Har det inte slagit er att det helt enkelt är - fel att avskeda Ruth och Sarah av sådana skäl, mr Stevens? Jag kan inte vara med om någonting sådant. Jag kan inte arbeta i ett hus där sådana saker sker. . . . Jag säger det, mr Stevens, om ni avskedar mina flickor i morgon begår ni en synd, en verkligt svår synd och jag kommer inte att fortsätta att arbeta i ett sådant hus." . . . Jag minns att (saken) kom upp en sista gång gott och väl ett år efter de båda jungfrurnas avsked. Det var hans nåd som själv återupplivade saken. . . . "Det gäller den där historien förra året", (sade han). "Med de judiska jungfrurna. . . . Det som skedde var fel och det skulle kännas bra att på något sätt kompensera dem." (Kazuo Ishiguro "Återstoden av dagen" s 157-163)

Det sista stora världskrig, det profetiska ordet förutsäger, synes få en antijudisk prägel. Vilddjursväldet på jorden rustar sig till den stora kampen, som ändar med antikrists krossande genom Sions konung. (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 90)

Nu har det kommit många sommargäster till byn (på ön Rügen). Badstranden vid piren har med alla flaggor och vimplar börjat likna ett medeltida härläger. Varje familj har sin egen enorma strandstol av rotting, och varje stol för ett banér: tyska stadsfanor - Hamburg, Hannover, Dresden, Rostock och Berlin - såväl som nationens, republikens och nazistpartiets färger. Varje stol omges av ett lågt bålverk av sand där inbyggarna har skrivit med tallkottar: Waldesruh. Familie Walter. Stahlhelm. Heil Hitler! Många av sandforten pryds också av hakkors. Häromdagen såg jag en parvel på ungefär fem år, spritt språngande naken, som marscherade alldeles ensam med en hakkorsflagga över axeln och sjöng "Deutschland über alles". Den lille läkaren gottar sig åt denna miljö. Nästan varje morgon infinner han sig vid vårt fort med sitt budskap: "Ni borde verkligen följa med till den andra badstranden", får vi höra. "Det är mycket roligare där. Jag kan presentera er för några trevliga flickor. De unga människorna här är underbara! Som läkare kan jag verkligen uppskatta dem. Häromdagen var jag borta vid Hiddensee. Bara judar! Det är skönt att komma tillbaka hit och få se riktiga nordiska typer!" "Vi kan väl gå till den andra standen", gnatar Otto. "Det är ju så trist här. Det är ju knappt en människa här." "Du kan ju gå dit om du vill", replikerade Peter ilsket, och tillade ironiskt: "Tyvärr skulle jag nog knappast passa in där. Min mormor var kvartsspanjorska." (Christopher Isherwood "Farväl till Berlin" s 89; sommaren 1931)

Genom sekler, ur öknen därbortom länder och hav förnam (juden Simon Zadrak) dessa varningens ord burna av en mäktig stämma, som en gång talat dem till Israels folk på hedarna öster om Jordan med det utlovade landet i sikte. " ... Om du icke hörsammar Herren, din Guds röst ... så skola alla dessa förbannelser komma över dig ..." Zadrak ryste och hans blick lågade, då han tänkte på hur bokstavligt den blivit uppfylld under sekler, den varning som inte blivit aktad. Hans arma folk! Förbannelsen hade kommit över dessa människor, förskingringen hade spritt dem som agnar för vinden att leva som främlingar bland alla folk, hemlösa, darrande för sina liv. ... Då fylldes hans rum av djupa, dämpande toner. Det var klockklang från stadens kyrkor. Mitt på vardagskvällen klockringning? Zadrak stannade undrande. Då mindes han, att det ju var de kristna folkens passionstid. Nu samlades de i sina kyrkor omkring historien om hur Israel korsfäst Jesus från Nasaret. ... (Simon) såg på (sin hustru Rakel), medan hon läste profetian (om hur Herren skall rena sitt folk), och sedan talade han till henne ...: "Förstår du det, min Rakel, att vårt folks många lidanden under gångna sekel intill denna dag är luttringseldens lågor? Vi förgås inte i dem, vi renas blott av dem till en stor framtid. ... Individer av vårt folk har nog kunnat bli hyllade och upphöjda, men såsom folk är vi ännu alltjämt föraktade, där vi inte är rent av förföljda. Till och med här bland detta ridderliga svenska folk, där vi kanske är allra minst föraktade, känns det dock, att det är skillnad på svensk och jude. Man betraktar oss inte som egna; gäster och främlingar är vi, även där vi har det som bäst. Är det inte lidande nog att vara ett folk utan fädernesland? ... (Men) vi är Guds folk trots allt!" sade han. "Själva föraktet har blivit till en skyddsmur omkring oss som folk. Det har hindrat vår uppblandning med andra folk. ... Profetiorna om vår förnedring och upphöjelse skall sjungas in i folkens medvetande - i toner skall våra öden gå fram inför våra föraktare. ... (Jesus) må ha varit en falsk profet eller ej, så kan hans storhet inte förnekas. En föraktad jude var han, och dock har han fått folken på knä inför sig inte blott i ett övergående känslorus, utan i sekler, hans rike varar än och vidgas alltjämt. Jag har svårt att tro på hans falskhet." Det kom sakta och skyggt som en farlig bekännelse. (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 6-7,10-13)

"Jag har firat Chanucah och Jul samtidigt. Jag är en kristen jude, min Rakel", (sade Zadrak till sin hustru). "Det är en omöjlighet, som sådan blir du utstött av judarna, och de kristna upptar dig inte." "Det får inte vara en omöjlighet. Just som judar ska vi samlas kring vår Messias." "'Vi', säger du! Ensam är du om den dubbelställningen!" "Ensam, nej! Kristus själv var och förblev jude och likaså alla hans apostlar. Varför skulle då vi i våra dagar behöva övergå från judendomen, om vi blir kristna? Behöver jag upphöra att vara jude, därför att jag hyllar judarnas Konung?" "Judarnas Konung - en korsfäst bedragare, som av hedningarna på hån fick det tillmälet. Hyllar du honom, då upphör du i sanning att vara jude, ovärdig blir du ditt folk och dina fäder. ... Varför talar du så hädiska ord, varför kallar du honom Judarnas Konung?" undslapp det henne (till sist) med en snyftning. ... Han stod och såg på Rakel, som han höll i sina armar och i henne såg han sitt folk sådant som det varit genom tiderna och ännu var. O, Israel, vad skall det inte en gång bli av dig, då din hårdnackade trohet i förnekelsen blir omvänd till trohet i bekännelsen, när du äntligen får se, vem du stungit har! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 91-92)

Blek var (juden) Zadrak och hans blick tycktes se mot djupare hemligheter än vanligt, när han efter konsertens slut bugade sig för publikens applåder och blomsterhyllning. Det låg nära till hands att finna hans bugning allt för djup, den påminde om krypandet hos en beroende nation. Men när han reste sig långsamt, låg i den rörelsen en seg elasticitet, som påminde om det outrotliga i den av alla förföljda nationen. Alltigenom var han juden, där han stod, och juden var det, som upptog den åt snillet ägnade hyllningen. I den stora konsertsalen var många judar. Zadraks blick sökte dem, men snarare fördunklades än ljusnade, när han såg hur frenetiskt de deltog i hyllningen. Skulle inte deras hyllning ha förbytts i hatfull demonstration, om andan i hans verk träffat folksjälen inom dem? De hyllade honom, juden, för skönheten i hans lov, men förbisåg honom, till vilken lovet uppsteg. Fanns väl här inne en enda, som hört och förstått och träffats? Just då Zadrak gjorde sig den frågan, kom man med en lagerkrans, som sattes på hans huvud. Den var från judarna, som ville bringa honom sin särskilda hyllning. Lagerkransad bugade han under frenetiska applåder, som nu kom starkast från hans eget folk. Men Zadraks blick var inåtvänd, och leendet, varmed han borde ha tackat, uteblev. För sin inre syn såg han ett törnekrönt huvud och hörde andra rop än hyllningens. Ännu ser de inte vem de stungit, och mig blev det inte givet att visa dem det! ... "Du har läst om en Ghettos drömmare, som ville tvinga sitt folk att höra om Kristus och lyckades så långt, att han fick dem på påvens befallning till kyrkan" (sade Zadrak till sin hustru). "De kom alla, men - med tillstoppade öron", fortfor Zadrak. "Vad vill du säga med det? Jag märkte då inga tillstoppade öron bland judarna på din konsert. Ditt eget folk hyllade dig intensivast." "Mig, ja! Men inte sin Messias. Israel förhärdar sig och vill inte höra. Förgäves har jag arbetat och hoppats, inte ens du, som vilar i min famn, värms av elden i mitt hjärta! Tiden är inte inne än, långt avlägsen är Israels dag. Jag hade hoppats få på avstånd åtminstone hälsa gryningen, men natten tycks ha många väkter kvar." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 107-109)

En jude var han till kropp och själ och ande, och instinktivt förstod jag, att det var juden mer än snillet han var kommen för att hälsa i Zadrak. Så var det ock. När hans tur kom att få trycka Zadraks händer, sade han vem han själv var - en messiansk jude, föreståndare för en liten, av kristna och judar förskjuten judeförsamling i Polen. På Jesus av Nasaret som sin Messias tror den lilla församlingen, men överger därför inte sin nationalitet eller sina nationella sedvänjor. För sin Messiastros skull förkastad av judarna och för sin judendoms skull förnekad av de kristna, lever den i trängsel isolerad, men växer av trängseln i höjden och träder i avskildheten blott i närmare gemenskap med sin Messias. ... Zadrak och hans nye vän talade om sin lilla förföljda församling och sitt stora framtidshopp. Kontrasten mellan den lilla kämpaskarans oansenlighet och dess världserövrarhopp slog (Zadraks hustru) Rakel med undran. Men hennes undran var inte spotsk, den var vek, sökande. "Och ni tror på uppfyllelsen av ert hopp, ni tror att judarna såsom judar skall vinnas för Kristus?" frågade hon sin man och den andre. "Det tror vi!" svarade den messianske juden med världsövervinnande trosentusiasm. "Och Israels fullhet skall bli folkens rikedom." "Vi tror det, men vi får inte se det", svarade Zadrak med sin klartänkta tro. ... (Zadraks) gestalt växer för min blick, jag ser hans hjälteskepnad i den stora striden, världserövrarstriden - Israel för Messias och genom Israels fullhet folkens rikedom. Tillkomme ditt rike! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 114-117)

ca 1930 - ca 1925

Paulus har såsom kristen i judendomen sett en falsk religion. (Axel Andersson "Präster och profeter" s 330)

Det största ögonblicket i en kommunists liv är då han för första gången får besked att han skall resa till Moskva. Det kan bara jämföras med vad en katolik upplever, då han anträder sin första pilgrimsresa till Rom, eller en mohammedan, då han registrerar sig för sitt livs pilgrimsfärd till Mecka. Kommunisterna är också medvetna om denna liknelses riktighet. Sinsemellan kallar de Moskva för "Mecka". När komminister i illegalt arbete är inbegripna i samtal, som det finns risk att polisen avlyssnar, använder de ordet "hemma" om Moskva, betecknande nog. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 51; 1920-talet?)

Man kan träffa på judar, som helt tyckas gå upp i det jordiska, som synas leva endast för affärer och spekulationer, som tyckas vara ohjälpliga mamonsträlar och sakna all blick för några högre värden, men kommer man dem närmare, skall man dock finna, i de flesta fall, att det stora arvet från fäderna ej helt förslösats, att något därav ännu ligger där på botten under allt det tyngande stoftet och glimmar. ... När vi få syn på juden, så låtom oss träda fram till honom ej med hat och antisemitism, utan med Jesu Kristi evangelium, och dess budskap om frid och ro åt jäktande, oroliga själar. ... I denna antisemitismens och judehatets tid är det Guds församling som skall visa det folket, att den kan älska, älska Israel, älska judarna för den store judens, Jesu Kristi skull. (Hjalmar Stenberg "Israels längtan" s 53,59,61; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Redan långt före makttillträdet hade nationalsocialismens inflytande börjat göra sig gällande i Sverige. På hösten 1928 hade jag råkat i öppen konflikt med den fascistiska ledningen i Stockholm. . . . (Ett meningsskifte) gällde antisemitismen. Jag opponerade mig mot ett inlägg (i tidskriften Spöknippet), som jag ansåg vara ett uttryck för rent judehat. Judarnas ställning borde regleras rent rättsligt. Allt hat borde undvikas. Från och med den artikeln fick jag en stämpel, som följde mig fram till krigsslutet: "Opålitlig i judefrågan." (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 83)

Den punkt (i det tyska nationalsocialistiska partiprogammet), som gav uttryck åt ... jordprogrammet, blev av illvilliga motståndare tolkad på så sätt, att många jordägare - och säkerligen inte bara godsägare utan även bönder - måste betrakta rörelsen som en fara för sina intressen. Vad som menades med jordräntans avskaffande, förstod man kanske inte, men talet om "konfiskation av jord utan ersättning, för allmännyttiga ändamål" väckte oro, ty det kunde betyda litet av varje. För att lugna de oroliga fann högsta partiledningen år 1928 lämpligt att diktera en förklaring till punkten i fråga. Det bekräftades i förklaringen, att partiet i princip stod på den enskilda äganderättens grund, och det tillades, att den förutsedda konfiskationen endast skulle ha avseende å jord, som förvärvats "på orättmätigt vis" eller som inte nyttjades i enlighet med nationens bästa. Ett ytterligare tillägg gav beskedet, att det närmast var "de judiska tomtspekulationsbolagen" som man haft i tankarna. Godsägarna behövde alltså inte hysa några farhågor, och bönderna än mindre. Det gick att få med judarna på ett hörn, och det förenklade i hög grad saken. Punkten blev i ett slag lättbegriplig, vilket den tidigare inte hade varit. (Gunnar Westin Silverstolpe "Välstånd och fattigdom - Den ekonomiska och sociala omdaningen 1880-1930" s 398; Nationalsocialismen på väg)

Det var första gången jag mötte en av kontinentens intelligenta kulturjudar. (Alfred Kerr) var mycket labil - ömsom frän, ömsom hjärtlig. Han förde genast samtalet in på antisemitismen, en företeelse som jag då (i december 1926) knappast ens ryktesvis hade hört talas om, och berättade - som jag trodde med hysteriska överdrifter - om vilka svårigheter han hade att i vissa kretsar få gälla som tysk, "som landsman till Goethe ... Men jag är landsman till Goethe. Jag är bara kusins kusin med profeten Jesaja och profeten Jesus från Nasareth, jag skäms inte alls över släktskapen, men jag är nu en gång för alltid, förbanne mig, tysk!" (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 181-182)

(Nationalsocialisterna i Tyskland) säger sig kämpa för ett verkligt germanskt Tyskland, ett ariskt och blåögt framtidsrike, i vilket endast icke omskurna och demokrater av dagens mått får sin plats. Huruvida antisemitismen kan hjälpa till att frälsa världen må vara en fråga för sig, men man har stor anledning att misstro den, när det visat sig att de urgermanska hitlergardena till stora delar består av mer eller mindre uppblandade Abrahams söner. Och ävenledes lär inte så lite judiskt kapital ha använts i kampen mot - judarna . . . Att bekämpa judendomen på Färöarna eller Island må ju gå, men leverera drabbningar mot den mitt i Europa och avgå som segrare faller sig nog en smula svårare. Särskilt då i Tyskland, vars kultur på alla områden berikats av judiska vetenskapsmän, tänkare, konstnärer, politiker. (Eyvind Johnson "Den tyska fascismen" s 168; Signalen 1926-08-05)

"Den eviga naturen", utropar (Hitler i sin bok Mein Kampf) patetiskt, "hämmar obevekligt alla brott mot dess lagar. Sålunda tror jag mig gå den allsmäktige skaparens ärende. I det jag bekämpar judarna kämpar jag för Herrens verk." ... Liksom ariern är mänsklighetens Promethevs är juden Lucifer, parasiten, vampyren, skadegöraren, det ondas princip, ökenvinden. "Vore judarna ensamma i denna världen, skulle de i lika hög grad förkvävas i sen egen smuts och ohyra som de i hatfull kamp inbördes skulle utrota och förgöra varandra, så framt icke deras feghet, som kommer till uttryck i den fullständiga bristen på varje offervilja, skulle förvandla kampen till blott teater." ... Man talar om judarnas offervillighet och inbördes hjälp. Men "deras vilja att offra sträcker sig aldrig längre än till den nakna självupphållelsedriften. Deras skenbart stora samhörighetskänsla har sin rot i en primitiv hjordinstinkt, sådan man finner den hos många andra levande väsen i världen. ... Deras offervilja är blott skenbar. ... Judarna äro blott eniga, när en gemensam fara tvingar dem därtill eller när ett gemensamt byte lockar; bortfalla dessa motiv, så träder åter den krassaste egoism in och från ett enigt folk förvandlas judarna i en handvändning till en flock råttor, som blodigt bekämpa varandra. ... Tillvaron driver judarna till lögn, på samma sätt som den tvingar de nordiska folken att ha varma kläder. ... Med personlighetens och rasens förstöring bortfaller det väsentliga hindret för att de mindervärdiga skola kunna komma till herravälde i världen. Och dessa mindervärdiga äro judarna. ... (Genom marxismen) uppstår en rörelse av kroppsarbetare under judisk ledning, skenbart i syfte att förbättra arbetarnas läge men i verkligheten i syfte att förslava och därmed tillintetgöra alla icke-judiska folk." Enligt denna mytologi är som man ser hela världsdramat en fortgående kamp mellan arier och jude. Här strida ljuset och mörkret, Ahura Mazda och Ahriman, Gud och djävulen, och människan har att välja sin plats i kampen: antingen kämpar hon på Hitlers sida för Herrens verk eller ingår hon förbund med marxismens och judendomens illglada lögnandar. Allt ont i världen stammar från de sistnämnda. Det är deras fel, att Tyskland icke intar den plats i världen, som Gud själv bestämt det till. Man skall icke tro, att Tyskland besegrades i öppen kamp. ... "Kejsar Wilhelm II hade som den förste av Tysklands kejsare räckt de marxistiska ledarna handen till försoning utan att ana, att skurkar icke ha någon heder. Medan de ännu höllo den kejserliga handen i sin, trevade den andra efter dolken. Med judar finns det ingen underhandling utan blott ett obevekligt antingen-eller." (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 30-34; citat ur Adolf Hitlers bok Mein Kampf)

ca 1925 - ca 1920

Varför skulle denna dom (Jerusalems förstöring) drabba judarna? Därför, att de icke aktade på den tid, då de voro sökta. ... Har det svenska folket hört Kristi ljuvliga evangelium? Ha svenskarna hört varningens ord? Med sådana frågor hånar jag väl eder. Ty hade judarna hört evangelium och varningens ord och därför voro utan ursäkt - tusen gånger mera då svenska folket. (E. Aug. Skogsbergh "Jesu tårar" s 545; Missionsförbundet n:r 33 den 14 augusti 1924)

Ser man på det judiska folket i våra dagar (1924), så kan det vid ett flyktigt betraktande förefalla, som om det stode lika likgiltigt och främmande för kristendomen som det gjort i århundraden. De stora skaror av judar, som döpas i de stora världsstäderna, bevisa ingenting mot detta, ty de övergå ej till kristendomen av övertygelse, utan av yttre skäl, för att bättre kunna slå sig fram, för att få gifta sig med "kristna" eller för att undgå judehatet, antisemitismen. Men ser man djupare, så märker man att en betydlig förändring försiggått, och att det rör sig därnere på djupet något som håller på att med makt bryta sig fram. Israel har vaknat i nationellt hänseende, sionismen är ett tydligt bevis därpå. Men det har ock vaknat i religiöst avseende. Man har på flera håll tröttnat på talmuds ändlösa diskussioner och hårklyverier och på reformjudendomens rationalism och snusförnuftighet. ... Trots alla lovsånger som uppstämmas till Jesu ära, fattas dock det viktigaste. Man vill ej erkänna honom som Frälsaren, och detta därför att man ej vill erkänna att man behöver en djupgående försoning för synd. Man vill alltid på något sätt frälsa sig själv. (Hjalmar Stenberg "Religiöst uppvaknande bland judarna" s 341; Missionsförbundet n:r 20 den 15 maj 1924)

Till Jerusalem söker sig ..., om någon möjlighet finnes, den gamle ortodoxe juden. Men många av dem måste med brinnande längtan till Jerusalem dö i förskingringen. Huru gärna de än hade velat se solen flammande höja sig över Moabs berg och se den sjunka bakom Juda-bergen i väster, kan dock deras brännande längtan icke tillfredsställas, ty köttgrytorna i förskingringen äro för små. Och de som sitta vid de stora grytorna vilja icke lämna dem. ... Om man genom Davidsporten kommer in i staden och ned i judekvarteret, möter man en mängd judar med stora skinnmössor och långa korkskruvliknande lockar. Många av dem hava kommit från Rysslands, Polens och Rumäniens städer, från Syrien, Persien och Arabien. Överallt har de känt förskingringens tryck och vånda. De hava känt sig föraktade utav alla, men i djupet av sitt hjärta hava de haft det hoppet, att de en gång skola regera världen. ... Den ortodoxe juden sörjer och klagar över sitt folks synd i likhet med Jeremias, men han sörjer icke över sin. Han anser, att alla olyckor, som gå över honom, hava sin orsak i fädernas missgärning. (A. Walder "Vid gråtomuren i Jerusalem" s 85; Missionsförbundet n:r 6 den 7 februari 1924)

Att uppföra bönehus har ... varit en sak av lämplighetsnatur och har icke hört till det grundväsentliga i den fria andliga rörelsen. Det väsentliga har varit det kristna folket. Församlingen är nu det tempel, där Gud bor. Om den har sina andaktsstunder i stugor, vid sjöstränder, uppe på bergen eller i särskilt uppförda lokaler betyder ingen förändring eller skillnad i det väsentliga. Den kristliga friheten må här med fäst anseende på behoven och de yttre omständigheterna göra, vad som i varje fall bäst gagnar Guds sak. ... De många bönehusen i vårt land äro emellertid ett talande vittnesbörd såväl om evangelii framgång som om missionsfolkets brinnande nitälskan och stora offervilja. ... Bönehusen äro heliga rum, tillkomna och avskilda som ljusets fästen i en mörk omgivning. De behöva ej bedja om ursäkt för att de upptaga några jordbitar i landet. De äro vilorum för de trötta, källor till kraft för svaga och kämpande, platser för de heligas församling och gemenskap på jorden, vägvisare till de saligas eviga hem i Guds härlighet. ("Missionsförbundet 1924" s 18; n:r 2 den 10 januari 1924; Våra bönehus i landet)

Det var i helgedomen, som Gud mötte sitt folk och uppenbarade sin härlighet. Ifrån gudstjänstlokalerna i ett land skall Guds härlighet stråla ut över hemmen, över arbetet i verkstad och ämbetsrum, över gata och väg, stråla ut över det dagliga livets gärning. Där vägarna till Guds hus stå öde, är olyckans väg beträdd. Ty endast med Guds ord föres en lugn och lycklig levnad. ... Har omsorgen om Guds ära blivit vår själs behov, skall Gud hava det i åminnelse. Din ädla avsikt skall ej dö med dig. Gud tager hem sina tjänare men fortsätter och fullkomnar sitt verk. Och så skall det ske, att den som sår och den som skördar tillsammans få glädjas. (Johan Hellström "Ord för söndagen - 1 Krön. 28:8-10" s 25; Missionsförbundet den 10 januari 1924)

Jag träffade Krassin (i Moskva), känd även här i Sverige, där han vistats någon tid. Om det porträtt jag gjorde av honom, anmärkte han, att jag gjort honom judisk till utseendet. Jag hann icke ändra hans drag till belåtenhet, men lovade skriva om hans kritik - och nu är det gjort! Men själv tycker jag, att porträttet är likt. För den ryss som introducerade mig refererade jag vårt samtal och han smålog, då jag framhöll som min åsikt, att Ryssland just nu behöver den semitiska rasens energi för att icke störta samman helt och hållet. Krassin är icke jude - en av de få i regeringen, som icke är det - och han framhöll detta. ... Det finns ju också dåliga element bland Rysslands många judar, och jag inbillar mig, att det är dem antisemitismen gäller. Ett utslag av detta är den ganska nyligen företagna deportationen av några tusen affärsmän, som skickats så långt bort från centrum, att de icke i första taget kunna tänka på att återvända, särskilt som de förbjudits att göra affärer. Vad som helst annat, men icke affärer. Hugga ved, odla jord, arbeta i gruvor, men intet geschäft! Bland så många deporterade ha naturligtvis en del oskyldiga fått släpa med och lida för de andras synder. Fallet är egendomligt, men jag anser det icke alls oförklarligt, kanske inte ens oriktigt. Jag vill i det längsta hoppas, att det är en hygienisk åtgärd av regeringen, om den också nog så brutalt gått ut över rasfränder. (Albert Engström "Moskoviter" s 90,95; resa i Ryssland år 1923)

I dag firas minnet av slaget vid Sedan. I dag har allt som heter och hör till tysk reaktion, militarism, nationalfåfänga och folkdumhet rafsats samman och gjort pilgrimsfärden till Nürnberg. Ludendorff skall tala. Hitler skall tala. Till ära spelas gamla krigsmarscher och till uppbyggelse blir det defilé. (Eyvind Johnson "Tyskdagen i Nürnberg: en döende i stor parad" s 129; september 1923)

En kväll (i juni 1922) hade vi varit i Weimar och hört Pfitzners opera Palestrina. Tågen var oupplysta och vi körde hem i svarta natten, rätt trötta. Då började rykten sprida sig, och till sist kom bekräftelsen på en station: Der alte Jude ist tot. Det var (industrimannen och den tyske utrikesministern) Rathenau som mördats - vi ryste inför den vilda glädje som röjdes hos passagerarna, kvinnor såväl som män. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 97)

Det hände sig ... att en jude, som reste genom bygden för att uppköpa fornsaker, gjorde ett besök i Johans "museum". Han fann samlingen värdefull och bjöd rätt vackra summor för en del av sakerna. ... Plötsligt fick juden syn på en liten byrå, en så kallad sekretär, som stod i hörnet av den ena framkammaren. Sekretären såg ut som en låda på fyra raka ben och tog sig ingenting ut i sin grova, entoniga oljefärg. Juden öppnade klaffen och tittade på en stämpel, som var anbragt innanför densamma. "Var ha ni fått den här möbeln ifrån?" sporde han överraskad. "Min farfar lär ha köpt den på en auktion efter en kyrkoherde." "Har den alltid varit målad?" "Nej, jag tror, att farfar lät måla den. Han ville väl, att den skulle se ut som ny, kan jag tro." "Vill ni sälja den, så betalar jag hundra kronor." "Eftersom den har tillhört både far och farfar, vill jag inte sälja den" "Nå, jag ska ge två hundra. Byrån är inte värd mer än femtio, det ser ni ju själv, men den passar i min samling." Johan började spetsa öronen. Varför ville juden betala fyrdubbla värdet? Det låg bestämt någonting under det här. "Jag kan inte sälja den", sade han kort. "Hör på!" fortfor juden ivrigt. Om jag betalar tre hundra kronor, så är det sex gånger mer, än vad byrån är värd. Vill ni?" "Nej, jag ska först fråga mig för i Stockholm." "Det gör ni dumt i, för jag betalar mer än någon i Stockholm", ropade juden, som synbarligen blev rädd för att Johan skulle få veta byråns värde. "Jag ska ge fem hundra - sex hundra - åtta hundra - ja, jag går ända till tusen kronor. Jag har inte med mig den summan, men vi kan ju skriva kontrakt. Jag betalar två hundra kronor i handpengar och resten, när jag hämtar den." "Hm!" mumlade Johan och kände, hur hjärtat började dunka i bröstet. "Ni är väl galen, som inte vill göra en så god affär", skrek juden. "Jag ska ge femton hundra kronor, men detta är mitt sista bud. Tar ni inte det nu, så får ni aldrig er byrå såld." Johan skälvde av sinnesrörelse. Anbudet var förfärligt lockande, men han anade, att juden i alla fall lurade honom. Sannolikt var den oansenliga byrån av någon särskild anledning värd en stor summa penningar, eftersom juden var så angelägen om att få den. Han sprang efter sina bröder, men bad dem på det bevekligaste att inte låta narra sig. Man borde inhämta råd och omdöme av någon sakkunnig person. Till en början stodo också bröderna tappert emot frestelsen att schackra bort sin byrå. Men då juden blev allt enträgnare och slutligen bjöd ända upp till fem tusen kronor, förlorade de alldeles besinningen och ville för allt i världen gå in på handeln. Det blev en hård strid mellan Johan och hans tvenne bröder. Dessa föreställde honom, att man med den summan skulle kunna rädda gården från att säljas. "Betänk, vilket ansvar du ådrager dig", viskade de, "om vi för din envishets skull få gå från gård och grund! Ett sådant anbud få vi säkerligen aldrig mer." Johan kom i verklig ångest. Han ville inte göra sina bröder emot, men han var övertygad om att den kloke juden gjorde sig en oskälig vinst på affären. Till hälften gråtande försäkrade han, att han åtminstone inte släppte till sin andel i byrån, förrän han närmare hört sig för hos dem, som förstodo saken. Den förargade juden fick gå sin väg med oförrättat ärende. ... Någon tid därefter kom en konsthandlare från Stockholm och köpte (sekretären) för en summa av femton tusen kronor. (Alfred Smedberg "Flickan från Pellingeskären" s 102-105; Den gamla sekretären; på bokens baksida Aftonbladets omdöme om Smedbergs böcker: "I August Bondesons anda, med en ljusare och gladare syn på tingen och livet, framställer vår författare sina bilder. Det är präktiga, genomhederliga människor av äkta ärligt svenskt skrot och korn, som vi tycka oss hava känt alltsedan vår barndom.)

Sverige fick sitt rasbiologiska institut 1921 - ett av de första i Europa. Det var allmänt accepterat som en vetenskaplig institution av alla delar i samhället, inte minst av politikerna. Riksdagsmotionen som låg till grund för dess tillkomst undertecknades av ledarna för samtliga partier, från högerns Arvid Lindman till socialdemokraternas Hjalmar Branting. Antisemitism fanns i alla partier, liksom hos både LO och arbetsgivarna. När institutets föreståndare hävdade att induistrialiseringen - som hade åtskilliga judiska intressenter - "resulterade i rasförsämring", gav den industrifientliga bonderörelsen ett särskilt entusiastiskt stöd åt dessa idéer. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 389)

Nu gingo (Jonas Truttmanns) tankar ut till människorna i allmänhet. Han såg framför sig den sista marknadsdagen, då han hade hört hur två judar knuffat på varandra, pekat på honom och viskat: "Där står den där halte Truttmann, den räven. Skall man handla med honom, får man passa upp, annars blir man både klådd och flådd." Halte Truttmann! Det var just det. Vid första anblicken togo honom alla bara för en halv människa, trodde att hans förstånd måste vara lika skralt som hans kropp, och han måste så gott som ständigt kämpa för sitt anseende, visa människorna att han inte även andligt var en spillra. ... Vad han skulle haft lust att för den jude som sagt det där ordet om den halte räven, förtiga att kon som han sålt till honom hade en hemlig skavank och på så sätt skada honom! Ett besynnerligt hämndbegär brände i hans inre. (Ernst Zahn "Sjögården" s 118-119)

Jag kommer ihåg en gång jag (åkte) tåg. Det var det första året jag var med i pingstväckelsen. ... Plötsligt kom en herre och satte sig mittemot mig och började samtala med mig nästan med detsamma. "Vet herrn, jag var i Uppsala i förmiddag, och jag gick in i domkyrkan, och där var en underbar stillhet och frid. Jag satt där, tror jag, en halv timme, och när jag måste gå, blev jag riktigt ledsen, för jag saknade verkligen denna underbara stillhet och frid, som fanns därinne. Det är verkligen något underbart med Uppsala domkyrka. Jag riktigt saknar den." En stor glädje snuddade i samma ögonblick vid mitt hjärta, och jag svarade mannen: "Ja, det kan jag förstå. Och det finns ju heller inte någon människa, som är i de förmögenhetsomständigheterna, att hon kan resa Sverige runt och ha en kopia av Uppsala domkyrka med sig. Det är därför oerhört viktigt att få tag i en stillhet och frid, som inte bara är knuten till en viss kyrka eller lokal, utan som man har med sig i hjärtat, så att när man kommer ut ur kyrkan och lokalen, har man friden och stillheten kvar i hjärtat." (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 102-104; Ja, en människa förstår icke sin väg)

Jag fick just nyss höra talas om en skandal, som skulle ha tilldragit sig sent i går kväll nere i restaurangen. Arkitekt Ishøj jämte några andra unga herrar sutto där vid några dryckesvaror och hade nog blivit litet upplivade, då d:r Levin händelsevis passerade lokalen. Arkitekten lär då ha höjt sitt fulla glas och ropat till honom: "Skål, judefläsk!" Levins svar refereras olika. Han lär för resten ha uppträtt ganska värdigt. Naturligtvis är herr Ishøjs uppträdande i hög grad tadelvärt, men han ursäktas något av den andres sätt. Själva utropet förklaras av det självbehagliga sätt, varpå d:r Levin vid varje tillfälle exponerat sin avhållsamhet, i det han t.ex. ständigt, när det vid bordet serveras vin, hållit sin hand över glaset och med en medlidsam blick betraktat oss andra, som utan skrupler låtit druvan oss väl smaka. Ett sådant överdrivet pedanteri måste naturligtvis särskilt irritera ett ungt brushuvud som arkitekten, vilken har ett varmblodigt och lidelsefullt temperament, är en renässans-människa. (Henrik Pontoppidan "Magister Glob" s 39)

ca 1920 - ca 1910

Hindenburgs telegram den 3 okt. (1918): "Högsta arméledningen står fast vid sin den 29 sept. ställda fordran på ögonblickligt fredsanbud. ... Läget bjuder att avbryta striden, för att det tyska folket och dess allierade skola besparas gagnlösa offer. Varje förlorad dag kostar tusentals tappra soldater livet." ... Som man ser förekommer i Hindenburgs konfidentiella meddelande icke ett ord om "dolkstöten i ryggen" men väl om den militärtekniska omöjligheten att "mänskligt att döma" hålla ut längre. ... Enligt (Hitlers) fria fantasier stod den tyska armén inför en omedelbar och överväldigande seger, då judar och marxister plötsligen satte in med sin underminerande propaganda och slutligen en handfull "orientaler" satte igång revolutionen. Legenden om dolkstöten är ett världshistoriskt exempel på hur en myt skapas. I nationalsocialismens historia möter man, som vi skola se, en ganska rikhaltig och vacker exempelsamling. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 19-20; boken utgiven 1934)

(Konstnären Marc) Chagall stödde 1917 års ryska revolution. Han uppskattade att den nya regimen gav judar fullt medborgarskap och att de inte längre behövde gå omkring med pass i fickan för att kunna röra sig utanför det område där de bodde. Han utsågs till konstkommissarie i Vitebsk, grundade en konstskola där och tog dit modernistiska konstnärer som lärare. Men det stod snart klart att revolutionärerna föredrog abstrakt konst och socialistisk realism. Chagall var missnöjd med sitt liv i Sovjetunionen och lämnade landet år 1922. Han begav sig först till Berlin och ett och ett halvt år senare till Paris, där han bosatte sig tillsammans (sin fru) Bella och deras sexåriga dotter Ida. Chagall oroades allt mer av nazisternas judeförföljelser, och år 1938 gjorde han ett kraftfullt politiskt ställningstagande när han målade "Vit korsfästelse". Han var då 51 år gammal och som mest produktiv. Han målade den korsfäste Jesus med en judisk bönesjal som ländkläde, som en symbol för alla judars lidande. År 1941 gick Chagall och hans fru ombord på ett fartyg mot New York. (Joseph A. Harriss "Marc Chagall - Med en ängel i huvudet" s 87-88)

Med skämtpressen som opinionsbildare skapas nu den stereotypa bilden av den omanlige juden med stor krokig näsa, köttiga läppar, korta ben - eller långa - och platta fötter. Den skall så småningom övertas av de tyska nazisternas mest vulgärantisemitiska organ Der Stürmer. Med ett sådant utseende har judarna inget i naturen att göra, som det heter i en bok skriven av en språkvetare och utgiven av Norstedts 1917: "Juden är stadsbo med liv och själ och vantrivs på landet . . . För friluftsliv och naturstudium har han sällan något intresse." (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 393-394)

"Jag för min del lutar åt tyskarna", (säger Johansson). "När dom vinner (kriget) slipper man mer bråk sen. Då är ä klart. Färdit." ... "Ja, fy fan va dom hittar på", svarar Larsson. "Frimurare och socialistdjävlar och mord och fanstyg. Och juddjävlar ska ju va mä. Mä frimureriet." ... "Va judarna beträffar", (säger Johansson), "så var bå Moses och Kristus, amen, av dä folket." "Men dä var inte samma sort ändå", säger Larsson. "Dom har blive förändrade till socialister och frimurare." De tänkte på ordet en stund. "Jag har bara känt en enda som var född jude", säger Johansson. "Dä va Stein inni samhälle, han som var halt och sålde kläder. Och han var ingen frimurare." "Men han var socialist, den fan", säger Larsson. "Han delade ut bla." "Men han kunde stämma blo", säger Johansson och suger på tänderna. "Dä va i alla fall dom som ställde till mä krige", säger Larsson. "Och nu kan dom djävlarna ha sitt krig om dom triffs mä't." (Eyvind Johnson "Här har du ditt liv!" s 168-169; år 1915)

År 1911 angriper en pastor Gasslander i en recension i . . . Svenska Morgonbladet "Albert Bonniers små författarkladdar, som i väsentlig grad ha sin förläggares tryckande inflytande över bokhandlarna att tacka för att deras lika tråkiga som smutsiga alster få någon åtgång". Den ständigt förekommande dolda antisemitismen bryr sig Karl Otto (Bonnier) inte om, men här är hans författare angripna. . . . När Karl Otto svarar kommer det underliggande motivet fram. Gasslander avslutar sin replik på följande sätt: "innan er sol går ned skall ni kanhända ändå få röna, ni, som endast förlitar er på penningens makt, att det finns livsmakter här i världen, starkare än gud Mammon, först och sist edra fromma fäders Gud Herren Jehovah". Givetvis kommer andra reaktionärer till pastorns hjälp, som en överste som i en insändare frågar: "Är månne en israelitisk bokförläggare förmer än en svensk pastor?" (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 419-420)

(Så) hörs Wilhelm Donners mor: "Jag älskar judar - finns det något som judar - så släktkära - så goda mot sina fattiga - så hederliga - så snälla och lätta att komma överens med." ... Nu talar (Elin Herner): "Ja, jag älskar judarna, jag gråter när jag läser i tidningarna hur de våra jagas och förföljas. När jag hör ett ont ord om en av de våra eller vår ras, blir jag het om kinderna, jag knyter mina händer, jag önskar att jag finge fylla en Judiths mission. ... Jag bryr mig inte om Paris eller teatrar - jag bryr mig om mitt folk." ... "Älska judar", säger Otto Herner, "jag tål dem inte, jag kan i grund och botten inte med dem." ... "Kära Otto", (säger Henrik Silfverståål), "din antisemitism visar du endast när du är tillsammans med dina släktingar eller när någon rasfrände har varit dig överlägsen ute i affärsvärlden. Du har din ras och dina rasegenskaper att tacka för din ställning. ... Det finns för resten så många species av den antisemitiska sjukan. Det finns en antisemitism som endast är ett instinktivt rasmedvetande ... känslan, som gör att japanerna tycka att européerna lukta illa och de vita tycka att de svarta stinka. Det sitter i skinnet och hårbottnarna och har mest betydelse för dem som endast leva med skinnet och hårbottnarna. ... Så finns det en antisemitism, som är föraktlig och bör bekämpas, pöbelsjukan, de misslyckades hat till dem som ha lyckats: en uppdiktad raskönsla, en omedveten eller medveten begreppsförljugning. Har du misslyckats i ett mellanhavande med en fransman eller tysk, så hatar du inte franska eller tyska nationen för det, men har du blivit besegrad av en jude blir du antisemit. ... Det finns också ett slags psykologisk antisemitism, som träget annoterar alla små smutsiga människolaster - fåfänga, narraktighet, trolöshet, grymhet etc. - så snart de kommit till uttryck hos en jude - och sedan kallar dessa pöbelegenskaper typiskt judiska, då de äro typiska för all mänsklig underklass." (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 178-182; Bröllopet i Kana)

"När nerverna stå på ända, blir själva paradiset ett helvete, om man måste vara stilla där", (sade Dunkert). "Känner ni det så?" (sade Monica). "Allt som oftast. Jag kan ej länge vara stilla, förrän vandringslusten griper mig. Jag känner mig som en ättling av Jerusalems skomakare." "Ni överdriver. Hur skulle ni ha kunnat bli den konstnär ni är, om ni blott drivit kring världen? Man arbetar väl ej under dylikt kringvandrande." "Inte direkt, men man samlar intryck, man mottager stämningar, vilka sedan under lugnare tider bli arbetets inspiration. Jerusalems skomakare upplever mycket, känner världen bättre än de flesta. ... Han tilltalar mig, han går för mig som personifikationen av den inre rastlöshetens vandringslust och vandringstvång. Han tycks mig lik människosläktet, framåt, runt, runt, utan mål och utan ro." "Utan mål och utan ro. Ja, så känns livet, så länge man nekar Människosonen en viloplats i sin själ", sade hon tankfullt. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 128-129; "Jerusalems skomakare" eller "den vandrande juden",

Av pur ledsnad köpte Tichon Ilitj ett litet häfte: "Isak och Sara, en samling moderna dialoger, vitsar och berättelser om våra schackerjudars äventyr." Han grep ofta efter den, där han satt på sin plats i vagnen. Men så snart han börjat läsa: "Det är pekant för var och en, meine herren, att vi jodar ticka ferfärligt micke om geschäft ...", så ropade någon på honom. Och Tichon Ilitj tog ögonen från boken och svarade, men det var med sammanbitna tänder och med yttersta motvilja. ... Oroligheterna tilltogo. Så snart det blev fråga om jorden, vaknade harmen inom honom. "Det är judarna, som ställer till med alltsammans. Judarna och de där långhåriga studenterna." ... ... Kuzma ville ... skriva om torgets seder och bruk. ... Där hade de ... en gång ställt till med följande upptåg: förbi butiksdörren gick varje dag skräddare Vitebskijs son hem från biblioteket, en sextonårig mager jude med blekt, blåaktigt ansikte, stora öron och brillor; under vägen läste han alltid ihärdigt med boken tätt intill ögonen, och en dag lade de upp en hög stenskärvor på trottoaren, så att juden - "den där lärde herrn" - halkade omkull så bra, att han slog knä, armbågar och tänder i blod. (Ivan Bunin "Byn" s 30,39,102)

Man beräknar, att en fjärdedel af New Yorks befolkning består af judar. Ett ordspråk säger: "New York anlades af holländarne, styres af irländare och ägs af judar." (P. Waldenström "Amerikabref från New York"; bref daterat 1910-08-15; Jönköpings-Posten 1910-08-26)

ca 1910 - ca 1900

Prag. Vilken intressant stad! ... I judekvarteret skulle jag inte vilja bo? Vilka fasliga fysionomier! Eva var förtjust och sade, att skulle hon skriva en brottsmålsroman någon gång, skulle hon slå sig ned där för en tid. Hon tyckte, det var värre än Whitechapel i London, och det vill jag hoppas - för Whitechapels skull! (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 237; Ulla Breses dagbok)

(Ett) tidens tecken är rörelsen bland Guds gamla egendomsfolk. Mycket sker i världen för deras skull och icke minst de händelser, som (nu år 1906) pågå i Ryssland. "Jag skall sända getingar efter dem", har Herren sagt, och sådana tyckas nu judarnes fiender i Ryssland vara. Det arma folket stinges gång på gång. Olycklig blir den nation, som stinger hans folk. De äro Herren kära för fädernas skull och deras framtid blir ljus. Nu pågår det gny bland de döda benen, som Hesekiel beskriver (37 kap.). Men under detta gny skola benen samlas och då de samlats skall "anda och lif komma uti dem". Innan dess få vi nog vänta förgäfves på judarnes omvändelse. De skola bli omvända när de "se honom" och då begråta honom såsom man sörjer sin förstfödde son. Pauli omvändelse var härpå liksom en förebild. Det fordras ris för att piska närmare 4,000,000 judar från Ryssland till Palestina. Men tecknen tyda på att det börjar lida dithän. Och de skola samlas till sitt land, så säger Herren. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 82-83)

Har Israel så i nationellt afseende undergått en väsentlig förändring, är också å andra sidan dess ställning till Jesus, hans evangelium och vittnen (nu år 1906) en väsentligt annan än för blott femton-tjugo år sedan. Många talande exempel därpå kunde anföras. Men för utrymmets skull vill jag blott framhålla följande sakförhållande: det hat emot Jesus, som förut genomdränkt massor utaf judar, särskildt i östra Europa, där talmudismen rådt, har äfven, om det ännu spåras här och där, i betydande grad förminskats; nya testamentet, spridt i hundratusentals exemplar, är kändt bland stora skaror af Israels barn och studeras med ifver af icke få; missionärerna bland judarne hafva det jämförelsevis lätt att samla judar till evangeliska möten, å hvilka de öfverhufvud taget iakttaga en verkligt vördnadsfull tystnad och uppmärksamhet; allt flera judar tro på Jesus såsom Messias, äfven om icke så få för sin utkomsts skull icke våga att framträda öppet såsom hans bekännare ... Då och då höjas inom judendomens eget läger kraftiga röster, hvilka berömma Kristus och hans evangelium såsom Israels hopp. ... Då Israels inre och yttre upprättelse såsom folk otvetydigt i skriften ställes i innerligaste förbindelse med Jesu återkomst, pekar den stora förändring, som i nationellt och religiöst afseende försiggår bland judarna ... omisskänneligt framåt mot denna tidsålders fulländning. (T. Lindhagen "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 47-48)

Den svenska samtidens stora litterära auktoritet Oscar Levertin i Svenska Dagbladet hade den första och andra mars 1905 för alltid skrivit in mitt namn i sin svenska litteraturhistoria - tillsammans med Bo Bergman, Ossiannilsson, Gustaf Ullman, Anders Österling och den av mig djupt beundrade Ekelund. ... Jag kan ännu se hela scenen framför mig. Det ännu ej avdukade frukostbordet på vilket min mor beredvilligt brett ut Svenska Dagbladet för min moster (Helnys) ögon. Lilla mamma står förväntansfullt intresserad medan moster låtsas hastigt ögna igenom det. Det går alldeles för fort för att hon skulle ha hunnit med ens en tredjedel av spaltinnehållet, när hon föraktfullt kastar undan tidningstrasan: "Den där Levertin är ju jude, så det är ju ingenting att lita på." Och så blängde hon så föraktfullt hon kunde - och hon kunde blänga - på både mig och tidningsbladet och undrade om Olga hade sett, att det var en så billig realisation hos Dom och Dom, på Den och Den gatan. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 74)

(Judarne) hafva en alldeles särskild afdelning af fartyget för sig, emedan de i allmänhet äro så smutsiga och osnygga, att skandinaver icke kunna bo tillsammans med dem. ... Judarne (eller rättare en del af dem) hålla gudstjänst hvarje morgon i en salong. Därvid rabbla de hebreiska böner med en fart som är otrolig. Sina tänkeskrifter binda de därvid på sin panna och sin vänstra arm. Många af dem förstå icke ett ord af hvad de rabbla upp. Jag har varit nere hos dem några gånger med min hebreiska psaltare, som jag har med mig. Det intresserade dem mycket att jag förstod hebreiska, och de förde strax talet in på sådana ställen som: Du är min son, i dag har jag födt dig och: Hyllen sonen. Då de fingo höra, att jag varit i Jerusalem, blefvo de mycket ifriga att fråga mig om allehanda därifrån. Stackars folk! (P. Waldenström "Bref från Newyork"; brefvet daterat 1904-07-23; Jönköpings-Posten 1904-08-05)

Min första gärning (i Berlin) var att söka upp förre hofpredikanten A. Stöcker, som ock är ledamot af tyska riksdagen. Han har under några år varit en högst betydande kraft i Tysklands politiska lif. Jag hörde honom första gången är 1881 i Halle. Han stod då på höjdpunkten af sitt inflytande. Hans kamp gällde det öfverallt i Tyskland öfverhandtagande judeväldet. Han var den s.k. antisemitiska rörelsens upphovsman. Hos den gamle kejsar Wilhelm, hvars hofpredikant han var, åtnjöt han stort förtroende. För den unge kejsar Wilhelm passade han icke och fick därför sitt afsked. Han var kanske mer frimodig att säga kejsaren sanning, än som behagade kejsaren. ... När jag sistlidne vår träffade Stöcker i Berlin, så frågade jag honom, om han ej ville komma till Sverige för att hålla några socialpolitiska föredrag. Jo, det gjorde han mer än gärna. ... Man må hafva hvad tankar som hälst om hans åsikter, så måste det dock för personer af alla riktningar blifva mycket intressant att i Stockholm höra den erfarne, energiske politikern och predikanten samt den framstående talaren. (P. Waldenström "Bref från Leipzig"; brefvet daterat 1903-11-27; Jönköpings-Posten 1903-12-02)

Den konservativa eller liberala judendomen uppstod vid 1900-talets början som en protest mot reformjudendomens radikala brott med judisk tradition. De konservativa judarna slår vakt om de positiva elementen i traditionen och betonar judendomens universalism. Genom nytolkningar vill de göra judisk undervisning relevant för den unga generationen. I USA har de konservativa judarna reformerat gudstjänsten och givit kvinnorna en likaberättigad plats i synagogan med rätt att bli rabbiner. De konservativa judarna intar en centerposition och kritiserar reformisterna för deras likgiltighet för Torahn och ortodoxerna för deras tveksamhet att erkänna den israeliska staten. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 17-18)

Efter de åtta årens förlopp dog fader Haller, byns rikaste bonde. Hans egendom höll öfver två hundra tunnland jord, men han hade så många barn, att ingen af dem kunde öfvertaga fadrens gård, hvarför de beslöto att sälja den. Tvenne judar från Magdeburg köpte den. Den ene gaf penningarne, den andre sitt namn. De började med att stycka den stora egendomen i tjugufem lotter, som skulle säljas till de högstbjudande. Hela Wipperfurt kom ur det vanliga hjulspåret under den tiden. Judarne bodde i värdshuset och folk strömmade ut och in hela dagen; sockenbor och folk från andra håll kommo massvis. Beständigt var det något på färde i värdshuset; till och med folk, som knappt satt sin fot i huset förr, kommo in. Om aftnarne anordnades vanligen spelparti. De båda judarne voro alltid de ifrigaste att få detta i gång. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 33-34)

Är det sant, hvad folk säger, att du icke skulle kunna hålla dig uppe utan din före detta mågs penningar?" (sade Tanner till Ritter). "Ja, det är sant. Min kredit är rubbad, mina äldre kreditorer ha blifvit rädda, ett antal växlar på höga belopp ha presenterats och äro förfallna om några dagar, och jag har inga kontanta pengar till mitt förfogande." "Men hvarifrån har då pratet från början kommit?" "Jag vet icke, men jag har skäl förmoda, att det utgått från judiska spekulanter, som redan länge haft ett godt öga till mitt hus. Det står vid den förnämsta gatan, där många hus så småningom öfvergått i deras händer, och nu skulle de också vilja komma åt mitt, såsom det synes." "Vare därmed hur som helst, käre vän, hvad är beloppet af de förfallna växlarna?" Ritter nämnde summan. "Godt, jag skaffar dig pengarna inom tre dagar. Hvad jag förfogar öfver i värdepapper, är i lika goda händer hos dig som annanstädes." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 50; berättelsen "För och emot")

En af (de församlade) sprang upp på en stol och ropade: " ... Bland prästerna är den ene som den andre, de äro hycklare allesamman. Den ene hycklar mer, den andre mindre, men blodsugare från topp till tå äro de alla." ... Den, som talade på detta sätt, bar en afgjordt judisk prägel, och äfven hans tal förrådde, att han tillhörde Israels folk. Han hade förstått att svinga sig upp till ett visst anseende inom (arbetar)föreningen, ehuru han icke var någon arbetare i vanlig mening utan dref ett slags agenturaffär i den lilla staden, med hvilken han dessutom förenade allehanda andra "affärer", som icke rätt väl tålde dagsljuset. ... Nu steg en annan åter upp på en stol. ... "Kamrater, tron icke på juden! ... Icke alla präster äro blodsugare. ... Om någon af er kommer i nöd ... så frågar jag: Hvart går han då? går han till juden? Nej, han går till sin pastor. Vill han däremot bli lurad och skinnad in på bara benen - då går han till juden. Därför bör juden låta bli att hacka på prästerna. Vi behöfva för öfrigt inte några judar här." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 126-128; berättelsen "Kött och ande")

På 1870-talet hade ... en svensk organisation för mission bland judar startats. Verksamheten var inriktad på evangelisation bland framför allt flyktingar i Sverige. År 1900 bildades Svenska Jerusalemsföreningen. Initiativtagare var biskopen i Visby, K.H. Gez. von Schéele, och dess förste ordförande blev tidstypiskt nog en av det offentliga livets toppar, riksmarskalken Fredrik von Essen (1831-1921). ... Man skrev in i stadgarna att (föreningen) skulle verka "förnämligast genom uppfostrings- och välgörenhetsansatser ... för att åt Kristus vinna det Heliga landets befolkning". Föreningen skulle alltså i sin verksamhet inrikta sig på såväl judar som muslimer. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 252-253)

Gudstjänsten består ej i att gå i kyrkan och missionshuset utan i praktisk utövning av Herrens bud. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 149; citat ur Emil Gustafsons småskrift ”Vishetens väg”)

ca 1900 - ca 1890

Se, jordens judar komma med sina penningpåsar! De nya släkten blomma inunder trygga åsar; och älskog går i drömmar vid dina lunders strömmar, ej synd, ej sorg han vet. Och jordens skalder nalkas, då sommardagen svalkas, och sångens offer brinna för jordens härskarinna, gudinnan Barmhärtighet. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins visor och andra dikter" s 186; Barmhärtighetens tempel)

Vi gå då att betrakta, hvad Gud gjort och gör bland judarna (och äfven bland hedningarna) under den nära tioåriga tidsperiod, som förflutit från år 1897. ... Ibland judarna kan man spåra tre särskilda rörelser, hvilka alla mer och mer utveckla sig: först en alltmer och mer fruktbärande evangelisk verksamhet ibland dem, dels ledd af andra troende, men dels ock, särskildt i Amerika, ledd af troende judar själfva. Målet med denna rörelse är naturligtvis att få några frälsta äfven bland judarne, som i likhet med oss skola upptagas i skyn vid Herrens tillkommelse. Vidare en rörelse, som utbildar ett folk ibland judarne, hvilka stå frälsningen mycket nära, men hvilkas skola föranledas att taga det sista afgörande steget på Kristi sida först sedan de upplefvat, att Guds barn (och däribland många af deras egna landsmän) försvunnit från jorden (vid Guds församlings upptagande i skyn), hvarefter de skola upptaga vår mantel och bli våra efterträdare i ämbetet att förkunna evangelium (nämligen under vedermödans tid). Slutligen den nationella sionsrörelsen, som tilltager i makt och inflytande med hvarje ny kongress, beredande judarne på att taga fatt i regeringstömmarne öfver Palestina, då turkarne måste lämna desamma. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 99-100)

Det finns en man, som under flere år har satt hela Berlin i rörelse, som delat människorna i två partier, för och mot sig, som mer än de flesta gått genom ondt rykte och godt rykte; det är hofpredikantern Adolf Stöcker. ... Med kraft uppträdde ... Stöcker mot judendomens inflytande i Berlin. Judarne vill han intet ondt - det är hans fiender, som falskeligen beskylla honom därför - ; men han har motsatt sig judarnes sträfvan att utbyta den gamla tyska anden hos folket mot en judisk. Judarne i Berlin äro 115,000, katolikerna äro 300,000, resten protestanter (1,400,000); men faktiskt behärska judarne de flesta tidningarna, behärska börsen, blifva läkare och advokater i allt vidsträcktare grad. Stöcker har på ett fogligt sätt sagt judarne sanningen, och dessa å sin sida hafva i sina tidningar sökt alldeles nedgöra honom. Stöcker anhöll 1889 om afsked från hofpredikantbefattningen och fick denna sin begäran uppfylld. Han har stött sig med kejsar Wilhelm II, ty en natur sådan som Stöcker passar ej till hofman i Berlin. Så har han fått en massa fiender. Men under allt detta har han arbetat ofantligt i den inre missionen. ... Som predikant är Stöcker väldig. Vid vissa tillfällen predikar han om reformationen och om det tyska fäderneslandet. ... Stöcker är omkring 62 år gammal. Han är nu rik, sedan han i sitt giftermål fått 160,000 mark. En storslagen, kraftfull ande, är han mycket kyrklig. Han motsätter sig, hvad som kan "entkirklichen", "entchristlichen" och "entsittlichen" den tyska nationen. Det anser han, att judarne och socialisterna göra. Här ser du mannens porträtt! Se på hans mun, på de fast hopknipta läpparne! Se på hans ögon, och du skall förstå, äfven om du aldrig har studerat fysiognomik, att denne man ger sig ej i första taget, och när han inser, att en sak är rätt, kan man aldrig rubba honom. Han är skapad till en ledare. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 33-38; boken utgiven 1897)

Torsken stiger varje nyår in i den stora Västfjorden och leker. ... Lofotens fiskevaer äro då som myllrande myrstackar. Hundraden av köpefartyg komma och gå. ... Allsköns parasitfolk strömmar till. Den ene har manufakturer och brännvin. Den andre är en äcklig klockjude. Den tredje förevisar en dansande usling till björn, en raggig, vansläktad djävul. (Pelle Molin "Ådalens poesi" s 158-160; Lofotens målare)

Jag blev en tid som gymnasist intresserad lyssnare av (den alkoholiserade hovrättsnotariens) lärdomar. ... Sin förmögenhet - om han nu verkligen haft någon - sade han sig ha förlorat i den store bokförläggaren Fr. U. Beijers konkurs. Men om denne talade han alltid med beundran och tillgivenhet, medan han skyllde katastrofen på "judarna", vilka han ansåg vara orsaken till de flesta ekonomiska olyckorna såväl i Sverige som i Frankrike och England. Så länge de preussiska junkrarna praktiserade inskriptionerna på grindarna till sina parker "Tillträde för hundar och judar förbjudet" skulle i alla fall Tyskland klara sig. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 215)

Ett är klart: konservativ eller reaktionär var (Anton Tjechov) inte. Han höll länge fast vid sin konservative vän Suvorin, trots alla förebråelser från radikala vänner; men när Suvorins tidning blev uttalat judefientlig under Dreyfusaffären bröt Tjechov med honom. (Anton Tjechov "Damen med hunden - Duellen" s 7; översättaren Staffan Skotts förord)

Det var nu (hösten 1894 i Safed) judarnes löfhyddohögtid. Synagogan var alldeles fullpackad med folk. Rummet var litet, och luften derinne obeskrifligt osund. När vi kommo in, höllo de äldre männen på att dansa omkring lagboken. De höllo hvarandra i händerna och utförde några mycket enformiga rörelser i långsam takt. Deras dans beledsagades af musik från trummor och blåsinstrument. Församlingen bestod föröfrigt af både män och kvinnor, gamla och unga, ja, äfven af ganska små barn. De tycktes icke vara mycket med i gudstjensten utan pratade med hvarandra om allt möjligt. En del af männen rökte äfven cigaretter. Det gjorde ett ytterst vemodigt intryck på oss att se detta. Vi kunde icke undgå att tänka på profetens ord: "Detta folk nalkas mig med sin mun och hedrar mig med sina läppar, men deras hjerta är långt ifrån mig, men fåfängt dyrka de mig, lärande sådan lära, som är menniskors bud." Aldrig har jag så som här förstått Herrens ord till Israel genom profeten: "Haf bort dina sångers buller!" (Amos 5:23). Ty något annat än ett vidrigt buller och skrymteri var icke deras gudstjenst. Vi frågade (missionär) Christie, huru länge de kunde hålla på med detta oväsen. Han svarade: "Långt in på natten, och sedan börja de tidigt på morgonen igen." . . . "Dagen derefter gingo vi redan tidigt, kl. 7 på morgonen, till missionären igen. Han följde oss ut i flere synagogor. Gudstjensten var redan i full fart, och det gick mycket bullersamt till. Den ene läste högt här, den andre der. Alla rabblade. Någon andakt kunde man icke spåra. Sina böner mumlade de fram under beständiga vaggningar med kroppen och bugningar. Här och der hördes högljudda snyftningar, men de voro allenast konstgjorda. Någon verklig gråt förekom icke. Ett jemföresevis bättre intryck gjorde gudstjensten i den spanska synagogan, som var den sista, hvilken vi besökte. Det var ett ganska stort och snyggt rum. Der gick det äfven mycket mer ordentligt till. På olika platser i rummet stodo rabbiner och läste vid ett slags altaren. Stundom hörde vi dem snyfta, sannolikt tillgjordt. De voro höljda i stora kåpor. Mitt i rummet var en upphöjd ställning. Der stod en föreläsare med en bokrulle, som innehöll Mose lag. Efter en stund gick han ned från upphöjningen. Alla de, som voro i synagogan, trängde sig då omkring honom för att få kyssa lagen. Det var verkligen ett rörande ögonblick, så att tårar höllo på att komma mig i ögonen. I judarnes Talmud står det om detta kyssande: "Många äro de, som trängas om att kyssa lagboken, men få äro de, som nitälska om att hålla hennes bud." O, när skall detta arma, förblindade folk blifva kvitt det täckelse, som nu, enligt apostelns ord, hvilar öfver deras hjertans ögon, så att de icke kunna se, att den Messias, hvilken de vänta, om hvars ankomst de bedja, allaredan är kommen. . . . En judisk öfver-rabbin sade mig en gång: "Det må verkligen anses såsom ett under, att det finnes en jude, som kan gå rak. Så plågadt och nedtryckt har detta folk under århundraden varit." Och det är sannt. Men de vilja icke förstå, att det är en Guds dom, som hvilar öfver dem, och skall förblifva, till dess de omvända sig och hylla honom, som deras fäder genom hedningars händer gripit, korsfäst och dödat. Och det är deras olycka. (P. Waldenström "Till Österland" s 270-273)

Safed betraktades och betraktas ännu (år 1894) såsom en af judarnes fyra heliga städer. De andra tre äro Jerusalem, Hebron och Tiberias. Orsaken dertill förklaras af dem sålunda: Efter Jerusalems förstöring flydde många judar till Safed, der de fingo lof att lefva i fred. Man ansåg det derför såsom ett andra Jerusalem. (P. Waldenström "Till Österland" s 266-267)

Det var nu den 9 okt. (1894), alltså icke mer än en månad, sedan jag lemnade hemmet. Och redan satt jag under Libanons cedrar. Min fantasi jagade genom årtusenden tillbaka till den tid, då i cederskogarna på Libanon arbetade tio tusen träarbetare, sjuttio tusen bärare och åttio tusen stenhuggare för att hugga och tillreda trävirke och sten till byggande af ett tempel åt Gud i Jerusalem (1 Kon. 5:13 följ.). Hur mycket annorlunda var det icke då än nu! Då lefde Israel och rörde sig och hade sin varelse i hoppet om den utlofvade Messias. Messias kom. Han kom till sett eget, hans egne togo icke emot honom. De korsfäste honom. Deras synders mått var fullt, och ned öfver Israel sänkte sig Guds dom, som ännu hvilar öfver det arma folket. Hvilken lärdom, hvilken varning, hvilket bevis på orubbligheten af Guds ord! (P. Waldenström "Till Österland" s 194)

Vid bönen förändrar muhammedanen ofta ställning. Stundom reser han sig, stundom står han på knä, stundom ligger han på sitt ansigte. Han vänder dervid ansigtet alltid åt Mekka. I hvarje moské finns alltid "bönenischer", framför hvilka bönerna ske. Dessa nischer äro nämligen belägna så, att den som vänder sig mot dem, vänder sig åt Mekka till. (P. Waldenström "Till Österland" s 72)

I Berlin verkar vid sidan af den officiella folkkyrkan en evangelisk stadsmission under ledning af den vidt bekante presten och hovpredikanten Stöcker. . . . Han har med en sällsynt oförskräckthet angripit det utsugningssystem, som rikedomens innehafvare utöfvat mot de af dem beroende arbetareskarorna, hvilka de betraktat och behandlat endast och allenast såsom verktyg för sig att alltjämt öka sina rikedomar. Detta har bragt honom i ett riktigt krig mot judarne, i hvilkas händer större delen af Tysklands rikedomar äro samlade, och som icke försumma något tillfälle att med penningens allmakt slå under sig frukten af tyska folkets arbete. . . . Onsdags morgon den 19:e sept. (1894) . . . stoppade tåget (i Turkiet) vid en station, som heter Tjataldja. . . . Bland sällskapet voro två mycket gamla judinnor, som särskildt fängslade min uppmärksamhet. Den ena af dem var 83 år. Jag gjorde mig underrättad om dem. De voro på väg till Jerusalem för att få dö och begrafvas i Josafats dal, der enligt deras tro Messias skall, när han kommer, samla Guds folk och hålla dom öfver hedningarna. Det var riktigt rörande att se dem. Ack det arma Israel, som icke vet, att Messias redan är kommen! Huru mycket annorlunda skulle icke verldshistorien hafva utvecklat sig, om Israel i tron hade mottagit honom, när han kom! Men alla hans förmaningar, hans varningsrop, hans böner och tårar förmådde icke att böja det halsstyfva folket. Den bekante teologen Godet säger härom: "Israels otro har vändt upp och ned på historiens normala gång." . . . Stödda på (sin Koran) se (muhammedanerna) ned på de kristna ungefär med samma ögon och känslor, som de kristna se ned på judarne. . . . Saloniki är näst Konstantinopel den största staden i Turkiet. Den anses egas 100 - 150 tusen inbyggare. Af dem äro 50 - 60 tusen judar. Dessa härstamma från de israeliter, som i slutet af 15:de århundradet blevo fördrifna från Spanien. En del af dem hafva gått öfver till muhammedanismen men åtnjuta intet anseende bland turkarne, som ganska väl se, att de endast i det yttre - och det för lekamlig vinnings skull - slutit sig till muhammedanismen, medan de i anseende till tänke- och lefnadssätt förblifvit judar. Judarne i Saloniki idka icke blott handel utan alla möjliga handtverk. Så äro t.ex. roddarne och bärarne nästan uteslutande judar. (P Waldenström "Till Österland" s 23-24,46,74,96)

Då man nu började bygga igen bredvid det nya huset och den unge mästaren betalade allting kontant, då först blef undran i byn riktigt stor. ... "Han har nog råkat i händerna på en schackerjude", förklarade gamle Friedel, "och det är just rätt åt honom, den sturske pojken." "Åh, nå nå, granne", sade värden på Hvita Hjorten, "stursk kan väl ändå ingen kalla Fritz. Han gör ännu i dag det simplaste arbete, och ännu hjälpa de sig fram med skolmästarns maskätna möbler. Icke tror jag heller, att den där främmande herrn (som besökte honom) var en schackerjude, därtill såg han alldeles för fin ut, och så gaf han min pojke en blank silfverslant, som han ej fick så mycket som tack för en gång: det gör ingen schackerjude." (Ernst Evers "Berättelser för folket - Tredje bandet" s 42-43; Hemma)

Den allt större toleransen för och accepterandet av judarna ersattes under 1800-talets sista decennier av den "vetenskapligt bevisade" antisemitismen. Trots den liberala lagstiftningen fick nu allmänheten dagligen veta att judar var en sämre sorts människor, ett "hot mot den svenska folkstammen", att de var giriga kapitalister, att de tog för sig på andras bekostnad etc. Det blev under decennierna kring sekelskiftet "självklart att betrakta judarna som en 'ras' med vissa bestämda egenskaper, vilka särskilde dem från andra 'raser', att anse att det fanns en särskild svensk identitet som inte omfattade judarna, och antisemitismens orsaker stod att finna hos judarna själva, att judarna utgjorde ett problem". (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 390)

ca 1890 - ca 1880

Om du tilltalar den bleke juden, som trasigt klädd och med en hårlock vid vardera tinningen sitter hopkrupen vid klagoplatsens mur, skall han först icke svara dig. Har han slutat sin bön, skall han i stället helt långsamt hämta ett glöd från närmsta koja för att tyst tända sin stora vattenpipa. Frågar du, om det icke finns något heligt utom det förflutna, skall han slutligen svara: "Jo framtiden! Zion skall återuppbyggas!" Du kan invända, att det också finns ett tredje som är heligt och kanske heligast, nämligen det närvarande. Du kan räcka honom alla mynt du har i din ficka. Utan tvivel skall han höja sin arm för att mottaga dem, men om du dröjer, om du icke genast låter dem falla i hans hand, skall han snart låta den sjunka och själv återfalla i sin trumpna tankspriddhet. Till och med penningen har bland Jerusalems judar förlorat något av sin dragningskraft. De äro alla fattiga. De äro samhällets paria. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 85-86; Ett stelnat land)

(I diligensen från Elberfeld) sutto redan tre personer, som voro sinnade att blifva våra reskamrater till Olpe, det ville således säga ända till slutmålet för vår diligensfärd. Det var hästmånglare af judiska nationen och ingalunda af den behagligaste sorten, hvilka för öfrigt äro ganska tunnsådda. De voro ytterst inställsamma och förtroliga mot vår mor, som visserligen kostymerat sig så för den nattliga resan, att hon på långt när icke gjorde något förnämt intryck. Derföre tilläto sig också Israels söner att fortsätta att röka sina pipor i diligensen. Vår mor undanbad sig detta i bestämd men vänlig ton, åberopande sig på sin rätt som diligenspassagerare. Detta oaktadt hade det likväl blifvit ett uppträde af, om hon icke strax kommit på en bättre tanke. Hon erbjöd sig nemligen att uthärda rökandet, om de (hästmånglarne) ville å sin sida stilla och utan hädelse höra på, hvad hon skulle berätta dem om Herren Jesus, Israels sannskyldige Messias. Öfverenskommelsen godkändes och hölls äfven af judarne. Så sutto vi då i rök och mörker, men judarne fingo höra evangelium och kommo således i ljuset. Vår mor förstod att berätta på ett oförlikneligt sätt. Naturligtvis lopp allt ut i den spetsen, att det var rent af vansinnigt att nu efter Guds uppenbarelse i Jesus vänta ännu en annan Messias. ... Visserligen upplefde vi ingen omvändelse den natten. Ännu ser jag, huru judarne vid soluppgången iakttogo sina religiösa ceremonier och frammumlade sina böner. Men i alla hädelser skrattade de icke åt vår mor; de vredgades icke heller på henne: de tackade henne djupt rörda, då vi togo afsked af hvarandra i Olpe. Men sina pipor hade de långt förut låtit blifva kalla. ... Kanske är detta också det bästa sättet att verkligen lösa den fruktansvärda judefrågan, nemligen att man låter dem röka och bolma efter lust och behag, men i vandel, handling och tal målar dem för ögonen den ljuflige Herren Kristus, tills de blygas öfver sitt bolmande. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 77-79)

(Fredrik) Franson synes icke ha blivit besviken på Rom på samma sätt som Luther. "Här är jag på helig mark", skriver han, "helig därför, att genom bibeln kärvordna Herrens vittnen vistats och verkat här." ... Franson besökte (en tid någon gång under åren 1886-1887) flitigt de heliga platserna. Med sig hade han bibeln och anteckningsboken. Upplevelsen i Paulus' fängelse blev oförgätlig. "Här på detta rum hade han kanske skrivit sina för oss så kära brev." ... Besöket i katakomberna lämnade outplånliga intryck. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 57)

I sitt mest berömda verk, "Also sprach Zarathustra" (1883-85), hävdar (Friedrich) Nietzsche (1844-1900) gång på gång att "Gud är död". ... Vissa tankegångar hos Nietzshe åberopades i förgrovad form till försvar för fascismen och nazismen, och nazisterna byggde upp en hel Nietzsche-myt, trots att Nietzsche var skarp motståndare till antisemitismen. Han hävdade tvärtom att de duktiga judarna inte fick hindras i utövandet av sin duglighet och företagsamhet, och dessutom var han en svuren fiende till all totalitär statsmakt och till kollektivism i alla former. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 350-351)

Ett par yngre damer kommo upp under supén för att förena sig med oss, innan vi tågade till Hotel de Ville (i Brüssel). Jag erfor sedermera, att det var judinnor, fastän deras ansikten ej skvallrade därom. ... Jag förde vid armen en af judinnorna, som var lika bildad i vissa stycken som okunnig i andra. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 244; resa 1882)

ca 1880 - ca 1850

Hos farbror Abraham fanns det ingen julgran, ty han var änkling och hade inga barn utan bodde ensam med en gammal hushållerska. Farbror Abraham var doktor och hade många gånger kurerat Martin och Maria för mässling och scharlakansfeber och ont i bröstet. Han hade svart skägg och en lång, krokig näsa; ty han var jude. Han hade också en papegoja, som kunde svära på franska, och en svart katt. ... Då Martin och Maria denna nyårsdag (år 1876?) kommo för att önska farbror Abraham ett gott nytt år, satt han ensam med en flaska vin på bordet och spelade schack med sig själv. ... (Han) var mycket vänlig; men han sade inte mycket. ... Martin och Maria sutto tysta och sågo på varandra och kände sig beklämda. Ty de hade mer än en gång hört föräldrarna säga, att farbror Abraham inte var någon lycklig människa, och att han aldrig var riktigt glad. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 34-35)

De tidigt invandrade svenska judar som fortfarande utövade sin religion försvenskade den judiska gudstjänsten så att alla associationer till den ortodoxa, östjudiska togs bort. År 1870 invigdes en ny synagoga, skapad av en av Sveriges främsta arkitekter, F.W. Scholander, och placerad vid Berzelii park i Stockholms nya förnäma centrum. Synagogan blev "en högborgerlig judisk manifestation", som Bo Grandien har uttryckt det, och motsvarade behoven av en assimilerad judisk gudstjänst. Ännu viktigare var att den blev en handfast symbol för att om det nu fanns judar i Sverige som hade behov av sin religion, så skulle den likna den svenska statsreligionen. Nu införde man både orgelläktare, predikstol och konfirmation - allt okänt i den ortodoxa judendomen. Man kallade religionen "mosaisk" för att undvika det pejorativa "judisk", kallade synagogan "tempel" och krävde att rabbinen skulle vara klädd "som de kristna prästerna". (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 387-388)

Judarna i Wilna, nemligen de fattiga, hafwa att beklaga en smärtsam förlust. Judiska köpmannen Judel Apatow, af hwilken 300 fattiga familjer dagligen fingo köpa bröd för hälften af det gångbara priser. I hans butik war brödförsäljningen så inrättad, att twå tredjedelar af judiska och en tredjedel af christna fattiga kunde tillgodogöra sig denna wälgörenhet. En folkmängd af 20,000 personer hade infunnit sig wid hans jordfästning. (Jönköpings-Posten 1868-08-12 "Fattiga får köpa bröd i judisk butik för halfva priset")

Nästa stora resa startade Fredrika Bremer försommaren 1856. Denna gång var det främst hennes religiösa intresse som drev henne ut. Hon begav sig till Schweiz för att studera den fria vaudensiska kyrkan och se om den kunde vara, som det sagts, ”framtidens” kyrka, men fann att ”min fria kyrka, min framtidskyrka är det inte”. Vidare gick färden till Piemonte, till valdensernas brödraförsamling, men inte heller här fann hon vad hon sökte. ... I Rom sökte hon en tids ”retraite” i ett kloster och lät utsätta sig för ett regelrätt omvändelseförsök men kom ut därifrån mer ”protestant” än någonsin. ... I Det heliga landet vistades hon flera månader och besökte alla de bibliska platserna. Hennes övervägande känsla inför dessa var dock: ”Han är icke här, Han är uppstånden!” (Ebba Grenholm "Fredrika Bremer som resenär" s 289)

(Pastor Jackson) predikade under bar himmel, i stockhus och hölador, i vedskjul och riskojor, i timmerhyddor och jägarkojor, i alla slags kulor och skylen, han predikade om dagen och han predikade om natten, han predikade varje timme på dygnet, hela söcknan igenom predikade han – bara om söndagarna fick han predika hemma i sin kyrka. Men så skulle en ärlig präst predika efter ordet som stod skrivet i Apostlagärningarna: Han som var herre över himmel och jord. Han bodde icke allenast uti de tempel som var med händer uppbyggde. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 472; Härhemma i Amerika – där borta i Sverige)

Profeternas förutsägelser utgjorde ju den hufvudsakliga beståndsdelen af det gamla testamentets evangelium; Samariterne, som blott behöllo Mose lag, beröfwade sig sålunda de rikaste strålarna af det ljus som Gud i löftets och i wäntans tid lät falla öfwer den stora framtid som förestod menskligheten i Jesu Christi person, och saligheten war fördenskull icke mer af Samariterna utan af Judarne. (Johan Henrik Thomander "Predikningar öfwer alla årets Sön- och Högtidsdagars Evangelier. Sednare delen." s 2 i kommentar till Joh 4:20-23)

Vid 1800-talets mitt ville många judar i Tyskland och USA reformera judendomen och ge ett radikalt judiskt svar på den moderna utvecklingen. De bröt med många judiska traditioner och avvisade den strängt ortodoxa tolkningen av Torah och Talmud. De lät det inhemska språket ersätta hebreiska som gudstjänstspråk och avskaffade seder, som gjorde ett alltför orientaliskt intryck. Reformjudarna ser profeternas etiska undervisning som Israels särskilda gåva till den övriga världen. De ville förändra gudstjänsten på många punkter och var heller inte främmande för att låta söndagen bli sabbatsdag. Numera (år 2003) är det mest i gudstjänstens utformning, som reformjudendomen skiljer sig från andra judiska grupper. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 17)

ca 1850 - ca 1800

Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse över Tabergs Bergsslag, varuti de åkande nu gjorde sitt inträde ... (och) varuti det härliga, höga Taberg låg och utbredde sig med en så stor gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät människorna bryta malm ur sina sidor till och med ovan jord. Göran blev allt mera upprymd och stolt ju skönare Alexander yttrade sig över Taberg, detta det norra Smålands ära, denna fe, som, lyftande sin panna över södra Vätterstranden, synes stå och språka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga, om sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. ... När Alexander allt mera svärmiskt tillkännagav sin önskan att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det ryktbara furuträds plats, i vars bark Gustaf II Adolf inristat sitt namn, dricka vatten ur källan på bergets topp, och därifrån beskåda alla utsikter, varom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 83-84)

(Albert Bonnier) verkade i samfundet "Israelitiska Intressen", som bildades 1841. Dess mål var att verka för judarnas totala emancipation i det svenska samhället. Men han var inte nöjd med emancipation, dvs. att judarna skulle få alla medborgerliga rättigheter, han vill även verka för assimilation: "Den verkliga emancipationen bör gå inifrån utåt, vi måste börja med att lägga oss vinn om att förbättra oss sjelva, så vår moraliska som vår sociala person, dernäst blanda oss bland de Christne, utan skuggrädsla välja vår umgängeskrets helst bland de bättre och mest bildade ibland dem, och, då vi finna någon värdig, söka vinna och bevara hans vänskap, hans aktning. - Hvarje sådant vänskapsförbund är en större, en vigtigare eröfring än om det skulle lyckas intaga hela Canaans land." (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 395)

I stallet stodo fyra hästar, på hvilka man aldrig såg ett svettigt hår. Kolsvarta skulle de alltid vara dessa fyra hästar, och detta infall kostade (Mikael Altenborn) mycket penningar. En gång hade det ock förskaffat hästhandlaren Semmel en duktig kok stryk. Denne, som till börden var jude, hade en ståtlig brun häst, hvilken han färgade svart och erbjöd Mikael att köpa. Under det de ute på gården stodo och köpslagade om det präktiga djuret, strök Mikael dess sidor med sin tunga,svettiga hand. Till sin förundran märkte han, att handen blef allt svartare och svartare för hvarje strykning, och slutligen förstod han, att juden ville draga honom vid näsan. Men nu blef det annat af. Innan den bedräglige säljaren hann ana oråd, ryckte Mikael till sig en piska, som stod vid vägen, och med orden: "Vänta, jude, jag skall lära dig att bedraga folk", började han så kraftigt bearbeta både färgaren och den färgade, att de snart dansade om hvarandra. Derpå öppnade han grinden och jagade ut först hästen och sedan juden, smälde så igen grinden, och gick sin väg utan att bry sig om, antingen juden fick fatt i sin häst eller ej. Semmel anförde inga klagomål, såsom man väl kan förstå. Från den tiden blef det ett ordspråk i byn, när någon kom ut genom en dörr litet fortare än vanligt, att säga: "Han kom ut som Semmel med den färgade hästen." ... I kyrkan gick (Mikael) flitigt. Hans bänk midt för predikstolen var riktigt blanksliten. - En fåordig man var Mikael, men det han sade var sant. Derföre plägade folk säga om honom: "Mikael skräder icke orden, men han är en bra karl." (Friedrich Ahlfeld "Undantagsmannen eller Huset med det svarta skiffertaket" s 3-4; början av 1840-talet?)

Så går det med oss, när ... (livets) värde sålunda mätes blott efter vad det inbringar för de timliga behovens fordran, fyllnad och ostörda förnöjande. Detta är den urartade judiska åsikten av livet, vilken inom kristenheten fortfar att göra sig gällande och ofta övergår till en verklig hedendom - det är ett sådant överskattande av sinnevärldens behag, att det andliga går under i en avgudisk naturdyrkan och det eviga försvinner i en vällustig njutning av ögonblicket. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 21; Andra söndagen i advent)

Fientligheten mot judarna var betydande i stora delar av samhället. I riksdagen var både bonde- och prästeståndet negativa, och bland folket fanns starka antijudiska känslor. Även skråväsendet motarbetade dem. . . . Under inflytande av de liberala rörelser som spreds i Europa, med julirevolutionen 1830 som höjdpunkt, upphävdes judereglementet till slut 1838. Detta beslut kritiserades våldsamt i stora delar av pressen och utlöste ett pöbelupplopp mot judiska affärer och bostäder. I samband med den allmänna liberaliseringen blev dock judarnas ställning allt starkare. När skråväsendet togs bort 1846 blev judarna alltmer likställda med de andra svenska medborgarna. Några förbud blev dock kvar. Det var fortfarande inte tillåtet att bosätta sig utanför de största städerna, judar fick inte väljas till politiska uppdrag, inte ingå blandäktenskap etc. År 1870 beslutade riksdagen slutgiltigt att ge de svenska judarna fullständiga meborgerliga rättigheter. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 386)

Det är visserligen godt och hälsosamt att Ministrarnas misstag och svagheter upptäckas, men det är dock orimligt att tillägga dem skulden för allt det onda som finnes i landet. Det väsendtligaste, det för ögonblicket mest tryckande deraf, penningförlägenheten, är ju dock uppenbarligen en följd af de Judiska åtgärder som Ständerna sjelfva togo vid 1817 års ProcentareRiksdag, den skamligaste och sniknaste som Svenska Historien känner. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 340; brev från Lund den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Det har alltid förekommit mig som Poësien ej vore annat än ett väl organiseradt sinnes helsa, en lek föranledd af öfverflödande intellectuella lifskrafter, ett fröjdesprång utöfver hvardaglighetens gränser: men en poësi som begynner med Kikhosta slutar gerna med hectik och feberrodnad på kinderna. Spartanerna bortkastade de barn som voro födda allt för sjukliga: jag tror vi gjorde ej så orätt om vi på samma sätt behandlade de poëtiska foster som komma till verlden med för svagt bröst och för blek hy. Står icke dessutom hela vår Litteratur full med Tårekrukor som drypa i månskenet och införskrifvas stundeligen nya från Tyskland? Hvad särskilt angår (Stagnelius' Tragedi) Martyrerna så vill jag icke neka den poëtiska förtjensten af en och annan scen deruti: men jag bör dock tillägga att om Christendomen vore sådan, som den der föreställes, en bra karl lätt kunde frestas att afsäga sig den, och bli antingen Jude, som 1817 års Ständer, eller Turk, som den heliga Alliansen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 294; brev från Lund den 1 december 1822 till Carl Gustaf af Leopold)

Tiderna torde väl också ändra sig, helst vi allmänt hoppas att Riksens Ständer, som så sällan göra något godt, vid nästa Riksdag gripa sig an och göra - idel pengar. På detta sätt behagade Herr Baron finna att jag har hopp att krassla mig fram, utan att behöfva falla i händerna på Bokhandlare och andra judiska Litteraturspeculanter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 243-244; brev från Lund den 25 april 1822 till Wilhelm Carpelan)

Capitalisterna ha en allt för mäktig man i spitsen för sig, och så länge det fortfar kommer landet ej ur procentarehänder; och Riksens Ständer våga ingen ting säga för "Judarnas rädslo skull". (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 235; brev från Lund den 11 april 1822 till Carl Peter Hagberg)

(Jakob Otto) Natt och Dag (ger i mitten av 1810-talet) ut sin broschyr om arméreformen i tysk översättning och förser den med ett företal, som är mycket hätskt mot Karl Johan. ... Han kallar sin konung helt enkelt för "en räv" och slutar med en uppmaning till sina landsmän att resa sig mot denne "sluge och fåfänge franzos". ... Natt och Dag blev, ehuru frånvarande, dömd att såsom högförrädare mista sitt liv, ära och gods och förklarad fredlös över allt Sveriges rike. ... Hans vägar förde honom till Amerika, men ingen trevnad fann han där heller. Han tyckte, att folket "var surmulet och räknade allt likt judarne efter guld och silver. Jag överdriver ej", skriver han (i ett brev), "då jag försäkrar att vad vi kalla ädelmod, oegennytta, redlighet, uppriktighet här anses för prov på ett svagt huvud." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 141-142; En svärmisk patriot, som blev högförrädare)

ca 1800 - ca 1700

(Adolf Fredrik Muncks) bana ledde uppåt med svindlande fart. Han blev friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och serafimerriddare - det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords än en hovstallmästarbegåvning - ty det var den enda, Munck var i besittning av. ... Två år efter mottagandet av det blå bandet måste han (år 1792) avvika ur landet som sedelförfalskare. ... Munck anlitade som utprånglare av de falska sedlarna den bekante juden Aron Isak, vilken förut gjort stora förluster dels på juveler, som han sålt till Munck utan att få betalning för, dels på leveranser till svenska armén under ryska kriget. Aron var en hederlig man och visste icke om att sedlarna voro falska. Han fick emellertid utstå mycket obehag, innan han blev frikänd. Han levde ända till 1817, då han dog vid 86 års ålder som en högt aktad gammal patriark. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 132-133; Den kungliga familjen)

Från Mecklenburg, där Sverige intill 1803 hade en stödjepunkt i Wismar, kom grosshandlarfamiljen Wahrendorff samt en stor del av de mosaiska trosbekännare, som efter utfärdandet av 1782 års judereglemente sökte sig till Sverige. Till att börja med stannade judarna i blygsamma ställningar, bl.a. som kattuntryckare. Hovjuveleraren och bankiren Michael Benedicks, invandrad 1793, var den första mosaiske trosbekännare, som vann någon mera framskjuten ställning i svenskt affärsliv. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 21)

Förwirring i hwar lem! alt tävlar i en hast, hwem först må i ditt kors slå första spiken fast. De med en widrig mine hvarandras axlar fatta, Och wid hwart blodigt stygn, sig huka ner och skratta. Et hufwud ristas här, och där af ilska matt, En gulblek Jude dör och själas med et skratt, Än en utmärglad hals, och än en skrynklig panna, Och än den skönsta mun hörs ryta och förbanna. Hwad lantsar och gewär? Hwad uplopp, storm och wåld? Ja, för en droppa blod Krigskneckten ger sin sold, Det minsta Jude barn wid modrens bröst på armen Framjollrar harm och mord och ögat röjer harmen. (Carl Michael Bellman "Zions högtid" s 11-12; betraktelse över evangelium Annandag Jul, Matt 23:34)

Judereglementet (1782) andas en viss misstro mot dem från myndigheternas sida. Så stadgas t.ex. hur de skall straffas om de förfalskar rikets mynt. Sin religion fick de sköta själva. Den ansågs inte locka svenska lutheraner. Judarna betraktades som affärsmän och hantverkare. Den förmögenhet de medförde och den yrkesskicklighet de ansågs ha skulle komma Sverige tillgodo. Men de utgjorde en sluten värld, väl avgränsade från det svenska samhället. När skråtvånget upphörde 1846 blev deras näringsfrihet lika stor som svenskarna och 1854 fick de bosätta sig i alla städer. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 147)

Man kan räkna som en av (den gustavianska) tidens största andliga landvinningar, att den religiösa fördragsamhetens idé verkligen nu var på frammarsch. Med de rena förföljelserna var det fr.o.m. Gustav III:s tid slut, och det var också Gustav III, som genomförde religionsfrihet för inflyttade främlingar av alla trosbekännelser, också den mosaiska. ... Värdet av reformen i fråga förringas ej av att den också i hög grad förestavades av ekonomiska skäl: genom införandet av religionsfrihet ville man locka kapitalstarka utlänningar, ej minst judar, att bosätta sig i Sverige. Detta synsätt på frågan anlades utom av Gustav III själv, t.ex. av den, som vid sidan av konungen framför allt har äran av denna reforms genomförande i Sverige, Anders Chydenius, den framsynte finske prästen och fysiokraten. (Beth Hennings "Det gustavianska enväldet. Gammalsvensk anda och europeisk kultur." s 42)

1781 års stadga om religionsfrihet (innebar att) inflyttade utlänningar av annan religon och deras avkomlingar hädanefter ägde rätt att i Sverige bygga sina egna kyrkor, hålla gudstjänst och enskilda lärare för sina barns undervisning samt för övrigt åtnjuta alla medborgerliga fri- och rättigheter undantagandes tillträde till statens ämbeten samt riksdagsmannarätt. Ej heller fingo de hålla offentliga processioner ... eller överhuvudtaget driva någon som helst propaganda för sin religion. ... Även till judarne sträckte den nya lagen om religionsfrihet sina verkningar. Karl XI hade varit sträng mot Guds forna egendomsfolk och landsförvisat alla judar "såsom Kristi namns och församlings försmädare", så framt de ej ville göra Hans Maj:t den glädjen att låta döpa sig. Men under frihetstiden med dess starka ekonomiska intressen hade den affärsbegåvade israelitiska rasen funnit en gynnsammare jordmån i Sverige. År 1746 hade rika portugisiska judar fått tillstånd att bosätta sig i riket samt där njuta medborgerliga rättigheter. Dessa skickade då hit två utsände, av vilka särskilt den ene skildras som "en belevad man, av gott anseende, så att man har svårt att taga honom för en jude". Gustav III ville också gärna ha hit rika judar och mottog sådana, som visade sig äga minst 2,000 rdr specie. ... Senare erhöllo judarne samma rättigheter som andra främmande trosbekännare. Synagoga och begravningsplats fingo de dock ej ha på andra ställen än i Stockholm, Göteborg och Norrköping, "varest de under en bättre police kunna vara under en vaksammare tillsyn". På dessa platser fingo de ock idka lovlig handel, "dock icke genom kringlöpande i husen och på gatorne". Matvaror och vin fingo de ej sälja till andra än trosförvanter. Ej heller kunde de förvärva mästarbrev och öppna egna verkstäder i sådana hantverk, som hörde till skråna. Men ville de arbeta för daglön hos en kristen hantverksmästare, stod det dem fritt. De judar, som ägnade sig åt grosshandel, fingo bo och driva sin rörelse var som helst i staden. Men de andra israeliterna skulle bo inom en viss del av staden "till bekvämlighet för judarne i deras religions övning och isynnerhet på det de måge så i anseende till deras näringar och handel som enskilte hushållning kunna räcka varannan hjälpsam hand" - hette det så vackert. Däremot blev det ingenting av med en del andra tvångsbestämmelser, som Stockholms magistrat föreslagit, såsom särskild form och färg å judarnes klädedräkt samt avskild boningsort i särskilda judekvarter. Angående judarnes äktenskap stadgades: "Judarne måge här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter men ej med några andra. Ingen av de nu i riket varande eller hädanefter inkommande judar skall äga frihet att i dess tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte, varemot de av egen och andra nationer måge hysa och underhålla så mycken betjäning de behaga." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 83-87; Gustav III som samhällsförbättrare)

Den förste juden i Sverige, Aaron Isaac, kom till landet 1774 genom en personlig inbjudan från Gustav III. Hans mor Lovisa Ulrika hade under ett besök hos sin bror Fredrik den store kommit i kontakt med en judisk köpman och föreslog att judar skulle få bosätta sig i Sverige. Gustav III var positiv liksom framförallt hans finansminister Johan Liljencrantz. . . . Hur negativt Sverige såg på invandring av judar innan dess framgår av det märkliga dekret från myndigheterna som mötte Aaron Isaac: "Om en jude kommer hit sjöledes och hans skepp lidit haveri och behöver reparation, så skall det repareras före alla andra, på det juden snart må komma ut ur riket; om en jude råkar komma hit och bli sjuk, må man genast sända efter en skicklig läkare, på det att han snart må komma ut ur riket." Men nu välkomnades Aaron Isaac av aristokratin och överklassen. Bland annat var han sten- och sigillskärare, ett yrke som inte hade någon utövare i Sverige. Han fick omedelbart en beställning på sigill av den förste ämbetsman han mötte, överståthållaren Carl Sparre. . . . Att Aaron Isaacs tjänster behövdes framgår också av att myntdirektören von Engeström när han beställde ett vapen av Isaac föreslog att denne också skulle ägna sig åt handel med silvermynt. Det resulterade i den märkliga besällningen av en leverans av 11 miljoner riksdaler specie att levereras under tre års tid. Något som Aaron Isaac punktligt effektuerade. Aaron Isaac, som visste sitt värde, krävde för att stanna att få inkalla minst tio vuxna män som behövdes för att avhålla gudstjänst. Även detta beviljades och därmed hade de första judarna blivit bofasta i Sverige. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 384-385)

I (Henrik Gabriel) Porthan, prästson från det nordligaste Tavastland, får Åbo akademi en lärargestalt, som bringar den i jämnhöjd med rikets övriga akademier. ... I början av sin bana (1760-talet?) stod Porthan under inflytande av tron på finnarnas släktskap med israeliterna, men han bröt snart med den. De finsk-ugriska folkens folkens frändskap blev genom Porthan en fastslagen sanning i Finland. (Eric Anthoni "Den svenska kulturen i Finland" s 383-385)

I Göteborg utrustades och sändes år 1731 ut ett skepp, "Fortuna", till den sydamerikanska nordkusten. Här kom man vid floden Barima i förbindelse med en hövding, som förklarade sig vilja träda i handelsförbindelser med Sverige och välkomnade dess skepp. Men några flera sådana skulle aldrig komma. Företaget hade egentligen börjat med en bluff och slutade som fars. En baron Thiesenhausen hade nämligen erbjudit Fredrik I en plan att göra hans rike "för alla tider till det mest blomstrande i världen. Historien lär", menade denne välgörare, "att flera furstar, som förkastade Columbus' råd, gåvo Spanien tillfälle att profitera därav. Här är nu fråga om en lika viktig men mycket säkrare affär, emedan Columbus reste på en lös förhoppning men min vän talar av erfarenhet och sakkunskap." För att ernå denna blomstring förbehöll sig emellertid baronen bl.a. en årlig royalty av bara c:a 290,000 francs! Nå, han avspisades med 600 daler i - kopparmynt, och därmed var man färdig med honom. Men den i hans projekt åsyftade "vännen", med vilken han samarbetade och som visade sig vara jude, Simon Abraham vid namn, var envisare men också oändligt anspråkslösare och ville för att få affären till stånd nöja sig med endast 500 riksdaler om året. Denne skulle dock så att säga likvidera sig själv, vilket skedde på följande sätt. När "Fortuna" kom hem, visade sig förläggarne ohågade för några vidare företag till Barima. Över detta blev Abrahams i Amsterdam bosatte agent Salomon otålig och beslöt resa till Göteborg för att ordna upp det hela. Abraham passade då på att möta sin medhjälpare i Hälsingborg, lurade till sig dennes pass och anmälde honom därpå för polisen, vilken häktade mannen. På detta lustiga sätt försvinna både judarna och "kolonien" ur vår kolonialhistoria. En koloni skulle vi emellertid få (1784) nämligen ön S:t Barthélemy i Västindien, och den stannade i vår ägo nästan hundra år. Men att den blev svensk, var ju ett resultat av konung Gustav III:s egna åtaganden. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "En ny glansperiod inom sjöväsendet" s 356-357; artikeln ingår i bokverket Svenska folket genom tiderna, band 7 utgivet 1938)

(Generalmajor Lagercronas) företag skulle följas av ett olycksöde, som torde vara enastående inom den svenska krigshistorien. Då Karl XII med avantgardet av huvudarmén (år 1708) kommer fram till gränsen mot Severien, finner han icke ett spår av Lagercronas detachement. Det otroliga har inträffat: generalen har tagit fel på vägen, böjt av för långt åt vänster och därför aldrig kommit fram varken till Mglin eller till Potjep utan till Starodub. I stället för att se till, att han fick pålitliga vägvisare, hade Lagercrona till den uppgiften tagit några alldeles okunniga judar; och då de bedyrade, att de icke alls kände till vägen, envisades han att med hugg och slag söka tvinga dem att visa honom den. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 618; Från ryska gränsen till Pultava)

Den 27 augusti 1704 stormar (Karl XII) (staden) Lembergs fästningsverk. ... På en kvarts timme var fästningen tagen. ... Armén blev inkvarterad utanför staden. Nu påbjöds bland annat: "Ingen tage något av sin värd, vid livsstraff." Även stadens talrika judar tog Karl XII i sitt hägn. Om dem heter det i en senare regementsorder: "Judarna hanteras väl; och skall man intet bry (= besvära) eller bedraga dem." ... (Och) i svenska armén (berättas det) voro alla slags nationaliteter representerade, "både italienare, spanjorer, engeländare och judar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 532-533,558; Kriget i Polen)

ca 1700 - ca 1500

Enligt grundsatsen "Sverige åt svenskarne" drev Karl XI en hel del utländska affärsmän ur riket, först och främst judarne, som nu behandlades föga gästvänligare än zigenare och tattare. Den 3 december 1685 erhöll Stockholms överståthållare en kunglig skrivelse med klagomål över att en del judar uppehöllo sig i huvudstaden, där de sades "understå sig att föröva deras judiska religion". Och som ännu flere förväntades dit med hustrur och barn, hade man att befara "förargelse", i det att "ett och annat missbruk kunde insmyga sig uti Vår rätta evangeliska religion" genom påverkan av dessa "Kristi namns och församlings försmädare". Av omtanke och kungligt nit för "vår rena obesmittade lära", påbjöd Hans Maj:t nu, vid högsta straff, att inga judar skulle få vistas i riket efter en tid av fjorton dagar. Måhända hade vederbörande i minnet den religionsprocess, som på Gustav Adolfs tid fördes i Linköping och slutade med att tre "judaister", d.v.s. kristna, som visade böjelse för den judiska läran, dömdes till döden år 1619. När den av Karl XI utsatta fristen av fjorton dagar utlupit, befanns det emellertid, att några judar ännu uppehöllo sig i Stockholm, varför överståthållaren fick ny påstötning att tillsäga dem "att de ofördröjligen skulle packa sig utur landet". Åtskilliga av Israels barn hade dock i god tid räddat sig undan faran, såsom man kan se av en anteckning i Karl XI:s almanacka för år 1681 så lydande: "Den 29 september, som var om torsdagen, blevo 12 judar och judinnor döpte i Tyske kyrkan." Sådana omvändelser ägde även senare rum och firades då med storartade högtidligheter. I Karls dagbok läses därom (t ex) följande: "1695 den 20 oktober, som var om söndagen, blev en jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. Hennes kungl. Maj:t änkedrottningen, Kungl. Maj:t och deras Kungl. Högheter prinsen och prinsessorna voro ock med uti predikan och voro faddrar med samt alle kungl. råden med deras grevinnor, såväl som en hop kavaljerer och fruntimmer och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav tyska församlingen voro även faddrar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 240-241; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

I Frankrike blevo 100,000 judar utdrivna. Från 1683 till 1723 voro de förbjudna vistas i franska kolonier. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 111)

Bruket att vallfärda till kyrkor och andra heliga platser förbjöds i Sverige i samband med 1500-talets lutherska reformation. Trots detta förekom det under 1600-, 1700- och till och med 1800-talen att människor gav sig av på långa resor för att besöka särskilda kyrkor och kapell för att offra pengar. Kanske var det så att de vallfärder som under katolsk tid varit en viktig del av den officiella kristendomen genom förbudet vid riksdagen i Västerås 1544 i stället blivit en del av folkfromheten. ... Faktum är att den småländska offerkyrkoseden sådan som den uppträder med början under 1600-talet uppvisar stora likheter med de medeltida vallfärderna. Från när och fjärran begav sig människor till speciella kyrkor för att skänka gåvor för att uttrycka tacksamhet eller för att få hjälp, beskydd, återvinna hälsan eller få komma tillbaka från kriget. I Småland fanns inte mindre än tretton offerkyrkor. Av dessa låg tio i Växjö stift, medan de andra var belägna inom det gamla Linköpingsstiftet. Vad hade då dessa kyrkor gemensamt förutom det faktum att de kommit att fungera som offerkyrkor? Vi kan konstatera att alla offerkyrkor med undantag av Femsjö och Uppgränna ligger i annexförsamlingar. Några kyrkor, Femsjö, Sandvik och Lemnhult, ligger i utkanten av häraderna. Även de andra kyrkorna ligger utanför häradernas centrum. Det faktum att offerkyrkorna ofta var belägna i annexförsamlingar gjorde att de hade en befolkningsmässigt och därmed också ekonomiskt svagare grund att stå på. Det finns således en viss koppling mellan lågt invånarantal och offerkyrka. Gåvorna till dessa kyrkor gjorde det möjligt för de små församlingarna att hålla kyrkorna i gott skick och dessutom i några fall, exempelvis Härlöv, bygga nya kyrkor. ... Den småländska offerkyrkoseden blommar upp under den andra hälften av 1600-talet. Under 1660- och 70-talen kan man iaktta en stor ökning av antalet gåvor till kyrkorna. Man skulle kunna förklara sedens uppblomstrande under 1600-talet som en folklig reaktion på den lutherska ortodoxins krav på renlärighet. Det folkliga behovet av en annan religiositet gjorde att den medeltida vallfartsseden nu blomstrade upp utan att benämnas vallfärd. Nya kyrkor blev vallfärdsmål. Från mitten av 1600-talet och fram till början av 1720-talet intog överheten en förhållandevis positiv attityd till offerkyrkoseden och ingen kritik riktades i samband med prästmöten och visitationer. ... (Men) vid mitten av 1740-talet utgick cirkulärbrev från domkapitlet till kyrkoherdarna i stiftet i vilka de uppmanades bekämpa seden med offerkyrkor. Man hävdade att denna var ett brott mot de tre första av Guds bud. Under den senare delen av 1700-talet började seden att avta. Men fortfarande långt in på 1800-talet offrades det i de småländska offerkyrkorna. Först på 1860-talet uppges seden ha upphört i Härlöv. I Sandvik offrades det fram till omkring 1870 medan 1880-talet uppges som det decennium då seden upphörde i Kållerstad. Här ser vi ett exempel på hur svårt det är och hur lång tid det tar att förändra folkliga traditioner och tankemönster. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 146-149)

Genom Westminster-synoden (1645) blef presbyterianismen härskande i de tre (bittiska) rikena, och dess herravälde varade till restaurationen (1660), dock ingalunda obestritt. ... Presbyterianismen hade ständigt farliga motståndare i ... independenterna, som ville upplösa bandet mellan stat och kyrka och bilda små samfund, hvilka blott voro förbundna genom brödrakärlek. ... Independetismen genomsyrade mer och mer hela hären, och i rytteriöfversten Oliver Cromwell gjorde den sin största eröfring. Cromwell ... hade haft en tid, då han "älskade mörkret och hatadeljuset". Men efter en hastig omvändelse blef "förbundet med Kristus" allt för honom. ... Med independentismen följde här såsom i Nya världen demokratiska tankar om allmän rösträtt och allas tillträde till alla beställningar och ämbeten, och medan presbyterianerna kallade tanken om tolerans "djävulens mästerstycke", var Cromwell till en viss grad fördragsam. ... Men Cromwells fördragsamhet sträckte sig dock icke till de irländska katolikerna, de skotska presbyterianerna och den engelska statskyrkans män och i själfva verket icke heller till kväkarne. Däremot läto han och hans vänner, som med förkärlek läste gamla testamentet, judarne få tillträde till England. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 597-598)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... Predikanten tillämpar på Sverige profeten Hoseas straffdom över Samarien med följande ord: "Sverige lät förleda sig av den fördömde Luther och hemföll åt samma förbannelse som Samarien. Om det icke vänder sig från de luterska avgudakalvarna till det rätta Jerusalem utan vill fasthålla vid samma avfällighet, som den svenske konungen Gustav I inlett det i, skall det förgås." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Innan det svenska prästerskapet skred till ärkebiskopsval vid riksdagen i Stockholm i juni 1574, hade det ... fått taga ställning till tio punkter rörande "the ceremonier, som udi mässone hålles och brukes skole". ... Vad som mest utmärker dessa reformförslag, är Johan III:s strävan att göra gudstjänsten värdigare och högtidligare. Konungen, som öppnade riksdagen med ett tal, var emellertid beredd på kritik och inskärpte, att han inte ville införa någon annan lära. Rykten därom "är jude lögn". (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 57-58)

Något litet (af hvad Martin Luther talade) vill jag uppteckna för mina barn. "I påfvedömet gjorde man vallfarter till de heligas grafvar - till Rom, Jerusalem, S:t Jago - för att försona sina synder. Men nu kunna vi i tron göra rätta vallfarter, som verkligen behaga Gud. När vi flitigt läsa profeterna, psalmerna och evangelierna, vallfärda vi till Gud, ej genom de heligas städer utan i våra tankar och hjärtan, och besöka det rätta förlofvade landet och det eviga lifvets paradis." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 515; Elses berättelse mars 1546)

(Martin) Luthers lif var intill det sista uppfylldt af strid. ... Hans sista skrifter (i mitten av 1540-talet) voro stridsskrifter, icke uppbyggelseskrifter. ... Samtidigt (som hande angrep påfvedömet) vände han sina vapen mot judarne. Förut hade han uttalat sin harm öfver, att man behandlade dem som hundar och icke såsom människor, och sitt hopp om, att de kunde föras till Kristus. Så småningom hade han dock med grämelse upptäckt, att Israel var förhärdadt, och denna förhärdelse blef i hans ögon synd mot den helige Ande. Han harmades öfver bespottelserna i judarnes böcker, och nu satte han också tro till de medeltida berättelserna om, att de förgiftade brunnarna, stulo barn och drucko kristnas blod. Därför rådde han till att uppbränna deras synagogor och skolor och nedrifva deras hus, taga och tvinga dem till att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Om detta icke vore nog för att skrämma dem, borde de utjagas från länderna. Han hyste icke längre förhoppning om deras omvändelse men väntade, att på sin höjd en och annan skulle skilja sig från den stora hopen och taga sin tillflykt till kyrkans ark. Denna förändring i Luthers åskådning beträffande Israels folk fick en stor och sorglig betydelse för behandlingen av judarne i de protestantiska länderna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 202)

Reformatorerna ville helst förbjuda pilgrimsfärderna; sådant lade inte något ytterligare till frågan om den eviga saligheten, menade de, utan hindrade i stället koncentrationen på det enda nödvändiga. Pilgrimsfärderna förbjöds också 1544. Laurentius Petri flyttade korset vid Svinnegarns källa i Uppland - för att komma till rätta med detta pilgrimsmål - till ärkebiskopsgården i Uppsala. Bönderna i Alunda dömdes till dryga böter för att de lade ut ett kors på kyrkogården och kröp till det. Båda åtgärderna visar att medeltida kult levde vidare i form av folklig sedvänja, som det inte var lätt att stävja. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 297)

Renässanspåvarna satsade som aldrig förr på byggenskap och konstnärlig verksamhet som kostade oerhörda summor. Under Julius II lades grundstenen till den nya Peterskyrkan i Rom som blev kristenhetens största byggnadsprojekt. För att kunna finansiera detta gigantiska bygge utfärdade påven en särskild penningavlat som blev den direkta anledningen till att Martin Luther författade sina teser mot avlaten 1517. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 188-189)

1515 blef (Martin Luther) vald till distriktsvikarie för Meissens och Thüringens 10 augustinkloster. ... Så småningom ... förhöll han sig kritiskt med hänsyn till många helgonlegender och vallfärderna, som enligt hans mening rubbade förhållandet till ifrågavarandes egen kyrka. ... "Man kan vallfärda, om man vill, men man bör veta, att man skulle tjäna Gud bättre hemma i sin kallelse." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 50-52; Luthers utveckling till reformator)

ca 1500 - ca 1250

I Spanien blevo judarna utsatta för svåra förföljelser och samtliga utdrivna år 1492 av Ferdinand och Isabella. Spanien var intill dess ett stormaktsvälde men från denna tid gick det utför med Spaniens maktställning. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 111)

När den moriska eran närmade sig slutet, försämrades också judarnas ställning (i Spanien). När morerna fördrevs, rönte 200.000 judar samma öde. Dessa s k sefardiska judar spreds mot Nordafrika och Orienten. De judar, som stannade kvar, blev inkvisitionens offer. Sedan slutet av 1300-talet hade judar och morisker (= morer som övergått till kristendomen) tvingats över till den kristna tron. Inkvisitionens uppgift var att granska uppriktigheten i dessa omvändelser. Mellan 1483 och 1498 lär 9.000 judar och morisker ha blivit brända på bål. Dessa hårdhänta metoder ledde till att en ny grupp uppstod bland judarna. Det var de s k marranerna, som formellt lät sig omvändas men som i hemlighet bevarade sin judiska tro och gifte sig inbördes. Så sent som på 1920-talet framträdde ett antal marraner som judiska trosbekännare. Nu (år 2003) räknar man med att det finns omkring 20.000 marraner och 15.000 judar i Spanien. De senare fick en synagoga i Madrid 1968. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 220)

På 1530-talet skrev Olavus Petri ... "En Swensk Cröneka". ... Framför sig hade Olavus Petri medeltidens rimkrönikor och lagar liksom den latinska historia som Ericus Olai hade skrivit på 1460-talet, "Chronica regni Gothorum". Där förklarade den lärde kanikern i Uppsala att Gud insatt en andlig och en världslig makt att styra människorna; kyrkan var lika överlägsen staten som solen överglänste månen på himlavalvet. Gud hade också genom historien utvalt heliga berg som säten både för tempel och fursteboningar, som Jerusalem och Rom. När svenskarna till sist kristnades byggde de sin förnämsta kyrka på det heliga berg i Uppsala där avgudatemplet fordom låg. ... Olavus Petri avfärdade denna bild av den svenska historien med både sträng och hånfull kritik. (Kurt Johannesson "Med historien som vapen" s 66)

(Medeltidens kyrkliga) fester befrämjade ... vallfartslusten; de rika aflatsskatterna, blödande hostier, såsom det i Wilsnack så kallade korsundret (d.v.s. bilder af korset, hvilka, såsom man trodde, genom ett under voro framkallade på tygstycken), gråtande madonnor och konstens alster satte folkskarorna i rörelse. Hvarje år den 1 aug. strömmade stora skaror af italienare till Assisi för att få del af Portiunculakyrkans aflat, och Sixtus IV (påfve 1471-1484) var så nådig att bestämma, att fransiskanerna hvarje 1 augusti kunde erhålla Portiuncula-aflat i alla fransiskankyrkor. När Johan van Eycks berömda altartafla i Gent på de stora högtidsdagarna öppnade sina flygeldörrar, voro vägarna till Gent uppfyllda af vandrare, som ville se den sköna framställningen af det gamla och nya testamentets heliga i tillbedjan inför Gudslammet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1001)

Judar kunde redan under medeltiden bosätta sig på andra sidan Östersjön, i nuvarande Litauen och Polen, men det skulle dröja ytterligare några århundraden innan de fick tillåtelse att slå sig ner i Sverige. Föreställningarna och fördomarna om judar var utbredda bland medeltidens människor. Den svårutrotliga antisemitismen fick fotfäste långt innan judarna själva slog sig ner i landet; i Uppsala domkyrkas koromgång finns en judesugga, en på medeltiden spridd judefientlig symbol som vittnar om de strömningar som var i omlopp. (Ingvar Svanberg "Främlingar i medeltidens Sverige" s 398)

Reliker av helgon och andra reliker var målet för de medeltida vallfarterna. Att människor vallfärdade till heliga platser var en del av den kyrkliga traditionen ända sedan de första århundradena av kyrkans historia, och pilgrmsfärder blev ett allt viktigare inslag i tro och fromhetsliv under medeltiden. ... Vallfarterna var ... inte bara en religiös företeelse utan också ett nöje, en form av turism som inte saknade inslag av festande, dryckenskap, tjuveri och slagsmål. För dem som hade råd att betala behövde emellertid inte den personliga ansträngningen för vare sig botgöring eller vallfart bli särskilt stor eftersom man kunde skaffa sig ställföreträdare. Ett ovanligt drastiskt exempel på det är att den danska unionsdrottningen Margareta I i sitt testamente år 1411 förordnade om att ställföreträdande pilgrimer för hennes räkning skulle företa hundratrettio vallfarter till fyrtiofyra namngivna platser runtom i Europa och i Palestina. Hon betalde för detta 2 000 libyska mark till abbotarna vid cisterciensklostren Esrom och Sorø. Liksom i detta fall tycks de flesta som åtog sig sådana uppdrag ha varit präster och munkar. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 141-143)

Välkända pilgrimsmål i Norden var S:t Olavs grav i Trondheim, S:t Knuds skrin i Odense, den helige Hjälparen i Kliplev (på södra Jylland), Åbo domkyrka med reliker av S:t Henrik och den salige Hemming, Helga Lösen i Stockholm och birgittinernas kloster i Vadstena. Men ytterligare många kyrkor var kända vallfartsmål, somliga på grund av nådabilder, "undergörande bilder", blödande eller svettande krucifix etc., företeelser som naturligt nog lockade till sig pilgrimer. ... Också för dem som måste stanna hemmavid fanns möjligheter till vallfärd, om än i liten skala. En sådan kunde företagas i den egna kyrkan, exempelvis i anslutningtill framställningen av Jesu lidandes historia. Den kunde också ske genom vandringar under bön på kyrkogården och runt kyrkobyggnaden, ja också genom brukandet av trojaborgar - labyrinter - under kristet förtecken. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltiden" s 88)

Judarna anklagades för att ligga bakom (digerdöden): enligt vedertagen uppfattning försökte de att utrota de kristna genom att förgifta brunnar och andra vattentäkter. Ja, även liturgiska föremål sades förgiftas så att präster insjuknade och dog efter att ha firat mässa. Ryktena togs för sanna. I hela Europa brändes judar och deras egendom beslagtogs. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 63-64)

ca 1250 - ca 1000

Till och med till judarne utsträckte sig Bernhards (af Clairvaux 1090-1153) beskydd. Jag säger "till och med", ty Bernhard är nästan den ende bland de store männen på denna tid, som icke ville veta af judarnes undertryckande. Under korstågens århundraden voro de nästan fogelfria. På många ställen slagtades de hoptals och på skymfligaste sätt. Det var ofta det vilda hatet mot dessa "ockrare och blodsugare", som framkallade så blodiga uppträden; ofta var det lystnaden efter deras skatter, ofta också vansinnig, religiös fanatism, i det man ville hämnas på dem såsom "Kristus-mördare". Bernhard grep mer än en gång in för dem med hela tyngden af sin personlighet och prisades af dem såsom deras skyddsengel, ty hans röst gälde för de flesta såsom Guds röst. Han påpekar mycket förståndigt att der det icke finnes några judar, drifva andra ockrare, som kalla sig kristna, lika uselt spel. Men hufvudsakliga vigten lägger han derpå, att de kristnas seger skall vara andlig och att judarne blifva förda till sanningens ljus genom trogna förböner och troget arbete på deras själar. Han påpekar att enligt det apostoliska ordet hela Israel skall varda saligt, sedan "hedningarnes fullhet" ingått i Guds rike. Bernhard drager deraf den slutsatsen att det således icke kan vara Guds vilja att plundra och nedgöra judarne utan att omvända dem. Jag har (nu på 1880-talet) framhållit denna Bernhards "judevänlighet" emedan den kunde vara en allvarlig erinran till vissa kretsar af vårt (tyska) folk. ... Det fromma (korstågs)verket befläckades isynnerhet på tysk botten af en gräslig blodsutgjutelse. Och det var judarnes blod, som utgöts såsom vatten. En fanatisk vältalig folkledare, en munk Radulph, predikade nemligen med glödande nit längs hela Rhenstranden, att det var ett Gud behagligt verk att i tusental nedgöra och i alla händelser utplundra dessa kristusmördare och folkförderfvare. Ingen makt var stark nog att stäfja denna ohyggliga framfart, förrän Bernhard kom. ... Judarne prisade honom såsom en Jehovas engel och Israels räddare. (Otto Funcke "Bernhard af Clairvaux" s 173,188)

Från 1000-talet fick Rom en allt större betydelse som ideologiskt och administrativt centrum för en gemensam västlig kyrkoinstitution. Påven framstod också allt tydligare som institutionens högsta andliga ledare. Sakta men säkert försköts tyngdpunkten från Petrus och och hans grav till påven och hans ämbete. På 1300-talet var det alltså möjligt att påvemakten under två generationer utövades från Avignon i södra Frankrike, långt borta från Petrus grav – något som hade varit helt otänkbart på 800-talet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 178; Prästerskap och gudstjänst)

På den Pyreneiska halvön möttes under medeltiden tre stora religioner, kristendomen, judendomen och islam. Medan judarna överallt eljest i Europa ständigt var utsatta för förföljelser intog de, så länge kampen mellan morer och kristna pågick, en särställning i Spanien. De utgjorde tungan på vågskålen och det låg därför i båda parters intresse att gynna dem. Därför kunde i Spanien en rik och blomstrande judisk kultur uppstå som först efter de kristnas seger ödelades. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 120)

De första kyrkor, som byggdes i vårt land, voro små och enkla. I dystert halvmörker låg det lilla templets inre. ... De äldsta svenska kyrkorna voro av trä. Senare uppfördes efter utländskt mönster stenkyrkor, vilka utom sitt egentliga syfte fingo den viktiga uppgiften att tjäna som försvarsverk. ... De små, gluggliknande fönstren och de järnbeslagna dörrarna av tjocka ekplankor vittnade också om att Guds hus var ett starkt fäste. Dess fastaste del var dock tornet med sina tjocka murar och sin trånga branta trappa, som det icke var lätt för en fiende att tränga uppför. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 300-303)

1020 bannlystes alla judar från England. I flera århundraden fingo de erfara förföljelse i detta land. Under senare århundraden har dock ställningen helt omändrats. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 111)

ca 1000 - ca 500

Med den arabiska erövringen av staden år 698 utplånades Karthago och därmed den nordafrikanska kyrkan. Islamiseringen av Tunisien genomfördes snabbt och effektivt. Som sin huvudstad byggde araberna upp Kairouan, Afrikas första arabiska islamiska stad. Där byggdes Stora Moskén, den äldsta i Afrika, som bl a har tvpå porfyrpelare från Hagia Sophia-kyrkan i Konstantinopel. . . . Den tunisiska befolkningen består (år 2003) till 99 (procent) av sunnitiska muslimer med Kairouan som det stora pilgrimsmålet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 232,234)

En vigtig gerning för att vinna saligheten är (i islam) att åtminstone en gång under sin lifstid företaga pilgrimsfärd till Mekka i Arabien, som är muhammedanernas heligaste ort. Der finnes nämligen deras förnämsta helgedom Kaba. Det är en liten, högst tarflig byggnad af gråaktig sten, 5 1/2 meter lång, 4 meter bred och 12 meter hög. Enligt muhammedanernas tro byggdes Kaba ursprungligen af änglar vid verldens skapelse efter bilden af det himmelska tabernaklet samt fördes af dem ned till jorden lodrätt under det himmelska. Vid syndafloden upptogs Kaba till himmelen men byggdes sedan upp igen af Abraham och Ismael. (P. Waldenström "Till Österland" s 70-71)

Sin första tid i Medina levde Muhammed nära judarna i staden. När dessa avvisade hans profetiska anspråk, drevs han allt klarare markera sin egen tro mot judendom och kristendom. Den församling, som han skapade, bröt igenom de gamla stamkulturerna och skapade en ny religiös-social gemenskap. Han hade förrättat sina böner i riktning mot Jerusalem men vände sig nu i stället mot sin hemstad Mekka. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 109)

Den västgotiska erövringen blev förödande för judarna i Spanien. De fråntogs alla medborgerliga rättigheter och i början av 600-talet lär hundratals judar ha tvångsdöpts. För judarna kom därför muslimernas invasion (i början av 700-talet) som en befrielse. Genom den islamiska toleransen frigjordes judarna till betydelsefulla kulturella insatser. De verkade som översättare och förmedlade arabisk filosofi och kultur till västerlandet. Den judiska kulturen fick en blomstringstid och dess centrum flyttades på 900-talet från Babylon till Spanien. Betydande judiska diktare och filosofer trädde fram och ett centrum för talmudstudier uppfördes i Cordova. I samhället nådde judarna höga värdigheter och gjorde sig bemärkta inom lärda yrken, inte minst som framstående läkare. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 219-220)

Redan i kejsar Teodosius II:s tid (401-450) hade judarne blifvit utestängda från alla ämbeten och borgerliga värf, och, då Teodosius II:s lagar mot judarne gingo öfver i Justiniani lagbok, fingo de betydelse äfven utanför det romerska riket. I det merovingiska riket åtnjöto enskilda judar konungarnes förtroende, men i allmänhet blefvo de föraktade, därför att de icke ville blifva kristna, och föremål för afund, alldenstund de samlade sig rikedom. Det var dem förbjudet att visa sig på gatorna från skärtorsdagen till påskdagen, och stundom uppställde man för dem valet mellan dop eller utvandring. Både i Spanien och Frankrike utfärdades stränga lagar mot Israels barn; kristna fingo hvarken sitta till bords med dem eller använda judiska läkare. Agobard af Lyon (ärkebiskop 817-840) var en medeltida antisemit och skref 5 böcker mot judarne, men israeliterna blefvo den gången gynnade vid hofvet. För de flesta af den tidens kristna framstodo de dock såsom opålitliga människor; i långfredags-liturgien bads för "de trolösa judarne", och i 11:te årh. afskydde man Israels barn som pestsjuka. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 697)

Efter hand dämpades (romarnas) förföljelse (av judarna). Under kejsar Caracalla vid början av 200-talet kunde även judar bli romerska medborgare. Med kristendomen som statsreligion under kejsar Konstantin blev judarna på nytt en förtryckt minoritet. Även framstående kyrkofäder såg det judiska folkets förnedring som ett vittnesbörd om Kristi seger. År 438 uteslöt Theodosius II judarna från alla statliga ämbeten och på 600-talet förbjöd kejsar Heraklius den judiska religionen i riket. I Spanien var västgoternas tryck mot judarna skoningslöst. De flesta tvångsdöptes eller drevs i landsflykt. För de spanska judarna kom den arabiska erövringen därför som en befrielse. Muslimerna respekterade judarna som ett "Skriftens folk" och gav dem möjlighet att göra stora insatser för morisk kultur i Spanien och Nordafrika. Därigenom stimulerades den judiska invandringen och på 900-talet hade den judiska kulturens tyngdpunkt flyttats från Eufratområdet till Spanien. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13-14)

År 590 blef abboten för klostret på den Caeliska kullen, Gregorius, med sällsynt enstämmighet mellan senaten, prästerskapet och folket vald till biskop i Rom. ... Judarne sträfvade han att vinna genom gifmildhet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 497,500; Gregorius den store)

ca 500 och tiden dessförinnan

Öfver hela (Spanien) lågo spridda en mängd kloster, som med sina skolor och boksamlingar blefvo medelpunkter för kulturen, och från dem utgick tillika en rätt kraftig mission bland de många judar, som bodde på halfön. Dessa, som hade blifvit rika genom handel och ocker, njöto under lång tid goda villkor, men i 7:de årh. fick Spanien furstar, som ville "upprycka judendomens pest med roten", och spanska koncilier uppfordrade upprepade gånger konungarne att visa sin kristlighet genom att förfölja Israel. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 464-465)

År 391 förbjöd kejsar Theodosius definitivt all offerkult. Snart blev alla tempel stängda, rivna eller ombyggda. Kristendomen var nu statens religion och stod ensam på slagfältet. ... En kyrkoorganisation ... tog (världen) i besittning genom att omorganisera den – med indelning i biskopsstift, professionella kyrkoämbeten, heliga platser med kyrkobyggnader förbundna med martyrgravar och reliker. Också Jerusalem blev nu en helig stad och ett pilgrimsmål, och heliga tider, en liturgisk kalender skapades, byggd på Jesu liv och på vördnad för helgonen. ... Vid samma tid uppstod det antivärldsliga strömningar – särskilt representerade av de första munkarna, allvarligt troende som lämnade civilisationen och hängav sig åt ett heligt liv i ödemarken, till en början i Egypten och Syrien. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 106-107; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

(Spanjoren) Prudentius (född omkring 348) sjöng ... om "helgonaskan i Rom, som icke kan mätas", och man började tidigt att företaga resor till S:t Peters stad för att hålla andakt vid martyrgrafvarna där. Rom och alla andra martyrbegrafningsplatser trädde dock i skuggan för det Heliga landet, till hvilket vallfärderna gingo, sedan Konstantins moder Helena såsom en 70-årig kvinna (omkr. 328) hade öppnat pilgrimernas långa rad. Hieronymi fromma väninnor sände från Betlehem en syster i Rom ett bref, som andades hänförelse öfver de stora skaror pilgrimer, som ansågo, att de icke hade uppnått någon höjd af gudsfruktan i dygd, förrän de hade varit på de heliga orter, där evangelii ljus tändes. Men Hieronymus själf betraktade denna sak mycket nyktert. "Himmelriket", skref han, "är lika öppet, antingen man är i Jerusalem eller i Britannien". Gregorius af Nyssa (ca 335-395) var till och med så litet uppbyggd af, hvad han såg i det Heliga landet, att han skref en bok mot vallfärderna dit, och han sade, att man kunde möta hvarje slags sedlig orenhet på de heliga orterna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 428-429)

Efter den nytestamentliga epoken blev de kristna snart nog alltmer fientligt inställda till judarna. Biskop Mileto av Sardis började med att anklaga judarna för gudsmord. Tertullianus och andra angrep judarna som Kristi fiender. När kristendomen genom ediktet i Milano blev officiellt erkänd (313) växte problemen för judarna. Augustinus utvecklade en teologi som uteslöt judarna från Guds folk, och Johannes Chrysostomos och andra ägnade sig åt häftig polemik mot dem. Kyrkans förföljelse av judarna är ett sorgligt faktum, som dagens kristna (år 1982) aldrig kan bortse ifrån. Korstågen, inkvisitionen och nazismens förintelseläger är ytterlighetsexempel ur judisk synpunkt. Vad reformatorerna Luther och Calvin sade om judarna kan också beskrivas som skamligt. (Martin Goldsmith "Judar och kristna" s 322; författaren född år 19?? i England)

Efter Jerusalems och Masadas fall på 70-talet hårdnade romarnas attityd (mot judarna). År 113 slog kejsar Trajanus med stor våldsamhet ner ett judiskt uppror. Efterträdaren Hadrianus fortsatte förföljelserna och förbjöd såväl omskärelsen som läsandet av den judiska trosbekännelsen (shema). Detta ledde till ett nytt uppror under folkledaren Bar Kochba år 132-135. Då skärptes romarnas hållning ytterligare. Jerusalem förvandlades till ett romerskt Aelia Capitolina och stängdes för judarna. Ett Jupitertempel byggdes på tempelplatsen och landets namn ändrades till Palestina, "filistéernas land". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13)

"Det var du - du, som varje dag umgicks i vårt hem, du, som hade att tacka (min man) för all din lärdom och alla dina kunskaper, det var du, den falskaste av vänner, som blev hans mördare, ty att angiva honom för översteprästen (för att han hade blivit kristen) var detsamma som att överantvarda honom åt döden. ... Jag ser brottet skrivet på din panna och läser det i dina nedslagna ögon!" (sade judinnan Rachel). Juden hade raglat baklänges vid denna beskyllning. ... Han drog sig tillbaka till dörren steg för steg, men Rachel följde efter honom och ropade: "Gå! Lämna mitt hus, aldrig vill jag se dig mera, din giftiga reptil, som min make älskade nästan som en bror!" ... Hon pekade på dörren, och juden raglade ut, ned för trappan och ut på gatan. ... ... (Kejsar Titus) lade sin arm kring Josephs axel och vände sig därpå till Decius med orden: "Du kan tacka din unge stallbroder för ditt liv." "Aldrig kommer jag att tacka en jude", ropade Decius, "därtill föraktar jag honom för djupt!" ... ... I kejsarens palats hos Domitianus talade man ... om dagens tilldragelser. Genom en slav hade juden Gabriel kallats till palatset och stod nu ödmjuk och skälvande inför den stränge kejsarsonen och dennes myndling. "Du har drivit gyckel med oss, hund till jude", väste Domitianus, och hans ögon sköta blixtar. ... Du, jude, kan gå, vi reda oss dig förutan. Raska på! Gå din väg!" "Och min lön, herre?" "Aj, aj, nu känner jag igen juden! Du fordrar lön, fastän du intet uträttade." "Jag vedervågade mitt liv, herre!" "Ditt usla liv", hånade Domitianus. "Se där!" och han kastade några sestertier på golvet. "Gå nu!" Gabriel tog upp pengarna och bugade sig djupt, men det var en elak och hotande blick, med vilken han betraktade kejsarsonen och hans myndling, då han lämnade rummet. ... ... Vid hemkomsten höll han (spjutet) i handen, undersökte det noga och övade sig i att hantera det. Döda någon ville han väl icke, åtminstone hade han icke en sådan avsikt klar för sig, men han ämnade tillfoga Decius ett sår, som skulle plåga honom kanske hela livet och bliva ett kval för Domitianus, som ju hyste en förvånande kärlek till gossen. Redan länge hade alla dessa onda lidelser legat slumrande i judens bröst, nu hade de genom motgången och hånet, som drabbat honom, vuxit till en förfärlig höjd. Ja, egentligen ända sedan den stund då han i Jerusalem förrått sin gynnare, den unge juden, var det liksom om hans goda ängel övergivit honom. Hans fanatism, tillät honom icke att se synden i detta förräderi, han trodde sig tvärtom med detsamma hava bevisat judarnas Gud, Jehova, en tjänst. (Adolphine Fogtmann "På underbara vägar" s 18,45,48-49,75-76; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; Rom 70-talet e.Kr.)

Vad var Rom för alla dessa män och kvinnor? Vad var kejsaren? De hade inga tempel, de hade endast Kristus, som uppfyllde land och hav, himmel och jord med sitt underbara budskap. (Henryk Sienkiewicz "Quo Vadis" s 114)

I Apg. 18:2 läsa vi om att kejsar Klaudius påbjöd att alla judar skulle lämna Rom. Akvilla och Priskilla voro bland dessa fördrifna judar. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 110-111)

Från Alexander den stores tid gick den judiska utvandringen västerut. I Mindre Asien, i de grekiska hamnstäderna, i Rom och Spanien men även norr om Alperna skapades judiska kolonier. Likaså längs den nordafrikanska kusten fram till nuvarande Libyen. I Egypten fanns då en miljon judar. En fjärdedel av dessa bodde i Alexandria, där de utgjorde en tredjedel av befolkningen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13)

Att avrunda med:

Den som gått över bergen kommer aldrig tillbaka, han har sett Landet i höjden och vill bo där, för evigt. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 250; Lösen)

I småskolan fascinerade mej kristendomsundervisningen; särskilt starkt intryck gjorde det på mej då Jesus blev förnekad av Petrus. Jag såg händelsen i bilder som jag minns än i dag, och jag tog det mycket allvarligt och tyckte att frågan riktades till mej själv. Skulle jag ha förnekat Jesus? Nej! Och det måste gälla än i dag. Jag ville aldrig förneka Jesus. Så blev det ändå så en dag, att jag egentligen förnekade Honom, då jag placerade Jesus som en av profeterna och knappt den främste bland dem, när jag vilseförd praktiserade transcendental meditation. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 149-150)

När Justinus Martyr tillfrågades hwarest de Christna kommo tillsammans till andakt, bekände han: ”Menar du att wi alla församlas på ett ställe? Alldeles icke. De Christnas Gud låter icke inskränka sig på något wisst ställe, utan, emedan Han är osynlig, så uppfyller Han himmel och jord, samt blifwer öfwer allt af de trogna tillbeden och efter sin herrlighet beprisad.” ... Wisst är, att de första Christna i de första twå hundradena och flera år icke hade några byggda kyrkor. De kommo då tillsammans här och der i husen. ... Hemliga sammankomster skedde ock sedan, då man wäl hade offentliga hus nog dertill. ... Så t. ex. när Chrysostomus fördrefs och många derföre afsöndrade sig ifrån de offentliga församlingarna, höllo dessa Påska i ett badhus, och ändtligen på många andra ställen, eller under bara himmelen. ... Men i synnerhet plägade de första Christna komma tillsammans på kyrkogårdarna och wid sina afsomnade bröders och systrars grafställen, hwilka kallades ”areae” eller platser. ... Widare kommo de mest tillsammans under bar himmel. Dionysius berättar: ”... Oss syntes hwar och en ort, som war bestämd till marter, wara läglig nog, att der hålla wåra sammankomster, med stor fröjd, det måtte nu wara ett öde fält eller nesligt ställe, ett skepp på sjön eller offentligt gästhus, eller ock ett grufligt fängelse.” ... Att de första Christna plägade sammankomma i fängelser skall man icke undra, då man wet, att fängelset merändels war deras herberge. ... Då de Christna ändtligen byggde särskildta kyrkor, woro dessa helt enkla och släta, blott som wanliga hus; men desto häftigare brann andaktens eld i de Christnas hjertan, som då ej förströddes af de utwärtes tingens prakt och mångfald. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt i Nådens Rike” 1843 s 93-94)

Sångarna:

Du, som i himlens höjd all världens öde vänder, Du bor ej i det hus, som byggs av mänskohänder. En väckt och krossad själ, som nådens tröst begär I Jesu Kristi namn, ditt rätta tempel är. (S Ödman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 630:2)

Innan jag ropat om nåd, är han redo att svara. Saligt det är i hans heliga tempel att vara. Han i sitt ord Mättar sin hungrande hjord, Leder till källan den klara. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 498:4; jfr Psalmer och Sånger 168:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Gunnel Katharina Wahlström skriver i sin bok Katharinaklostret vid Mose berg (s 21): ”Vår tids muslimer ... utgör en stor del av alla de turister som dagligen besöker (klostret i Sinai) och klättrar upp till bergstoppen. För judar, däremot, tycks inte berget och dess placering i geografin vara intressant, men väl budskapet. ... Många Sinaibesökare tycker sig uppleva den intressanta paradoxen, att kristna vårdar minnet av Gamla testamentets judiska historia.”

För kvinnan var "detta berg" berget Gerissim. Vi ser här en konflikt mellan samariterna och judarna; samariterna som bara godtog Moses lag (Pentateuken) som Guds Ord och judarna som också godtog "Profeterna". Lagen gav berget Gerissim en framträdande plats, medan Profeterna framhöll Sion i Jerusalem. Angående ”berg”, jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

I Johannes' skrifter, enligt Sinaiticus, måste vi göra en skillnad i översättningen av det grekiska ordet ”proskyneô”, beroende på om detta följs av dativ eller ackusativ. Vid dativ kan översättningen vara ”kasta sig ner inför någon (för att hedra denne)” och vid ackusativ det starkare ”kasta sig ner (vända) i riktning mot någon (i tillbedjan)”.

Paulus sade till de troende i Rom: "Av (israelerna är) fäderna och ut ur (dem) är Kristus enligt/efter köttet." (Rom 9:5a)

Grekiska ord:

oros (berg) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:5; Matt 14:23; Joh 4:20-21 – Tobit 5:6,10; Judit 1:15; 2:21; 4:5; 5:1; 6:4,12-13; 7:4,10,12-13; 10:10; 13:10; 14:11; 16:3,15; 1 Mack 2:28; 4:5,18-19,38; 6:39-40; 9:15,38,40; 10:70; 11:37,68; 2 Mack 2:4; 5:27; 9:8,28; 10:6; Salomos Vishet 9:8; Syr 16:19; 24:13; 43:4,16,21; Baruk 5:7; Jeremias brev 38,61(62); De tre männens lovsång v 52. Matt 4:8; 5:1,14; 8:1; 15:29; 17:1,9,20; 21:1,21; 24:3,16; 26:30; 28:16; Mark 3:13; 5:5,11; 6:46; 9:2,9; 11:23; 13:3,14; 14:26; Luk 3:5; 4:29; 6:12; 8:32; 9:28,37; 19:29,37; 21:21,37; 22:39; 23:30; Joh 6:3,15; (8:1). Apg 1:12; 7:30; 1 Kor 13:2; Gal 4:24-25; Hebr 8.5; 11:38; 12:20,22; 2 Petr 1:18; Upp 6:14-16; 8:8; 14:1; 16:20; 17:9; 21:10.

proskyneô (kasta sig ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17d-e(C5,7); Bel och Draken v 4; Luk 24:52; Joh 4:20-22; Apg 8:27 - Ester 3:2,5; 8:12l(E11); Tobit 5:14; Judit 5:8; 6:18; 8:18; 10:8(9),23; 13:17; 14:7; 16:18; 1 Mack 4:55; Syr 50:17; Jeremias brev v 5; Bel och Draken v 24-25. Matt 2:2,8,11; 4:9-10; 8:2; 9:18; 14:33; 15:25; 18:26; 20:20; 28:9,17; Mark 5:6; 15:19; Luk 4:7-8; Joh 4:23-24; 12:20. Apg 7:43; 10:25; 24:11; 1 Kor 14:25; Hebr 1:6; 11:21; Upp 3:9; 4:10; 5:14; 7:11; 9:20; 11:1,16; 13:4,8,12,15; 14:7,9,11; 15:4; 16:2; 19:4,10,20; 20:4; 22:8-9.

sôtêria (räddning) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:24; Luk 1:69; 19:9; Joh 4:22 – Ester 4:17d(C6); 8:12u(E23); Tobit 5:17; 6:18; 8:4-5,17; Judit 8:17; 11:3; 1 Mack 3:6; 4:25; 5:62; 2 Mack 3:29,32; 7:25; 11:6; 12:25; 13:3; 14:3; Salomos Vishet 5:2; 6:24; 16:6; 18:7; Baruk 4:22,29. Luk 1:71,77. Apg 4:12; 7:25; 13:26,47; 16:17; 27:34; Rom 1:16; 10:1,10; 11:11; 13:11; 2 Kor 1:6; 6:2; 7:10; Ef 1:13; Fil 1:19,28; 2:12; 1 Thess 5:8-9; 2 Thess 2:13; 2 Tim 2:10; 3:15; Hebr 1:14; 2:3,10; 5:9; 6:9; 9:28; 11:7; 1 Petr 1:5,9-10; 2:2; 2 Petr 3:15; Judas v 3; Upp 7:10; 12:10; 19:1.

Ytterligare studier:

1 Mos 33:20; 2 Mos 19:1-3; 5 Mos 12:11; 16:16; 18:15-18; 27:12; Josua 8:33; 1 Kung 9:3; 2 Kung 17:28-41; 2 Krön 6:6; 7:12; Ps 76:1-2(2-3); 122; Jes 2:3; Mal 1:11; Matt 21:11,13,46; Luk 7:16; 19:46; 24:19,47; Joh 1;21; 5:25,28; 6:14; 7:40; 9:17; 16:2,32; Apg 7:7; 17:23; Rom 3:1-2; 9:4; 11:17-18; 1 Kor 14:24-25; 2 Tim 2:8; Upp 5:5; 7:11; 11:1; 13:8; 17:10; 21:22.

Robert J. Bull "An Archaeological Context for Understanding John 4:20"; Biblical Archaeologist (1975): 54-59.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

Bengt Holmberg "Judisk 'contra' kristen identitet i urkyrkan?"; Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 49-67.

Thomas D. Lea "Who Killed the Lord? A Defense Against the Charge of Anti-Semitism in John's Gospel"; Criswell Theological Review 7 (1994): 103-123.

J.C. McCullough "Anti-Semitism in Hebrews: A Formal Analysis and Theological Conclusions"; Trinity Journal 13.1 (1992): 21-59.

Stephen Motyer "The Fourth Gospel - an Appeal to Jews"; Tyndale Bulletin 45.1 (1994): 201-205.

J. Munck "Judekristendomen efter apostlarnas dagar"; Svensk Exegetisk Årsbok 25 (1960): 78-96.

J.C. O'Neill "The Jews in the Fourth Gospel"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 58-74.

James B. Sweeney "Stephen's speech (Acts 7:2-53): Is it as 'Anti-Temple' as is Frequently Alleged?"; Trinity Journal 23.2 (2002): 185-210.

John Christopher Thomas "The Fourth Gospel and Rabbinic Judaism"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 82 (1991): 159-182.

Kevin J. Vanhoozer "Worship att the Well. From Dogmatics to Doxology (and Back Again)." Trinity Journal 23.1 (2002): 3-16.

Jon A. Weatherly "The Jews in Luke-Acts"; Tyndale Bulletin 40.1 (1989): 107-117.

S. Wilson "Anti-Judaism in the Fourth Gospel?"; Irish Biblical Studies 1.1 (1979): 28-50.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-11; 2010-11-05; 2013-11-07; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:23-24 En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.

Ord för ord: 4:23 (26 ord i den grekiska texten) emellertid kommer (en)-stund och nu är-(den), när de sanna (tillkyssarna)/nerkastarna skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' (för-att-hedra)-'-n fader'/fadern i ande och sanning. och/också ty '-n fader'/fadern av-sådant-slag söker dem-(som)-(i-tillbedjan) '(kyssande-i-riktning-mot)'/'kastande-sig-ner' (i-riktning-mot)-honom. 4:24 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) ande '-en gud'/Gud och de 'kyssande-i-riktning-mot'/'kastande-sig-ner'i ande sannings måste '(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner'.

1883: Men en tid kommer och är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i anda och sanning, ty Fadern söker ock sådana tillbedjare. Gud är en Ande, och de, som tillbedja honom, böra tillbedja i anda och sanning.

1541(1703): Men den tid kommer, och är nu allaredo, att rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Andanom och sanningen; ty Fadren will ock sådana hafwa, som honom tillbedja skola. Gud är en Ande; och de honom tillbedja, skola tillbedja honom i Andanom och i sanningen.

LT 1974: ... för det är inte var vi ber som är det viktiga, utan hur vi ber: Är vår tillbedjan andlig och verklig? För Gud är Ande, och vi måste ha hans hjälp på det rätta sättet. Det är en sådan tillbedjan Fadern vill ha.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Vilken stor nation (finns) som med den är en gud som närmar sig dem som Herren vår Gud (är) i alla som – om alltefter omständigheterna – må ’kalla på’/anropa Honom?" (5 Mos 4:7, Grekiska GT)

(David sade:) "Herren är nära alla de som ’kallar på’/anropar Honom, alla de som ’kallar på’/anropar Honom i sanning." (Ps 145:18, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Himlen (är) min tron men/och jorden en Mina fötters fotapall. Vilket hus skall ni bygga åt Mig? Eller var (finns) Min stillhets plats? ... Emot ’en viss’/denne skall Jag emellertid se emot eller emot den (som är) ödmjuk och stillsam och (den som) skälver (på grund av) Mina utsagor." (Jes 66:1,2b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni tog emot Mina utsagor och Mina lagenliga ting, så många som Jag i ande ålägger Mina slavar Mina profeter.” (Sak 1:6a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna: “Något) större än helgedomen är här.” (Matt 12:6b)

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) "Skåda Min Pojke, som jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom." (Matt 12:18)

(Jesus) sade till (fariseerna): “Hur (kommer det sig att) David så i ande kallar (Kristus) ‘Herre’?” (Matt 22:43a)

Då några hade stått upp, vittnade de (hela tiden) falskt nedifrån/emot (Jesus) sägande/'och sade' att/: "Vi hörde Honom säga: "Jag skall lösa ner/upp det här templet, det som är gjort för hand, och genom/under tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort för hand." (Mark 14:57-58)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. (Luk 15:20a)

(Jesus sade:) “Låt de små pojkarna och flickorna vara att komma i riktning mot Mig och hindra dem ej, ty av (människor) av sådant slag är Guds rike.” (Luk 18:16)

(Stefanos sade:) “Den Högste bor inte i ting som är gjorda med händer helt och hållet som profeten säger.” (Apg 7:48)

(Paulus sade till kungen:) “Jag har - alltefter omständigheterna - en bön till Gud ... (att) alla de som hör mig ... bli/blir av sådant slag av vilket slag och/också jag är, förutom de här banden.” (Apg 26:29)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Nikodemos): ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår hon inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:5)

Hembygdens predikan: Det enda vi kan göra och det enda vi har att göra i dagens andliga krisläge är att tillbedja och nalkas Gud med ett öppet och botfärdigt sinne. O, kanske att vi behöver bedja om att på ett nytt sätt kunna höra Guds ord i förkunnelsen och i bibelstudiet. Och vi behöver även bedja om en ny värdesättning av vardagens gärning, och se den såsom den plats där vi skall tjäna Gud. Och jag har en stark känsla av att olika kyrkor och samfund behöver på nytt upptäcka varandra och tillsammans gå in i en gemensam tillbedjan.

I 1500-talets reformation ställdes på ett särskilt sätt den andra trosartikeln i blickfältet – nämligen vad Gud i Kristus har gjort med och för oss alla. Reformationsdagens text 1969 ger oss anledning att begrunda om inte just den tredje trosartikelns ord om Anden behöver ställas fram i ljuset i vår tid. Ty de' måste vi nog erkänna att vår kristendom alltför ofta håller på att bliva andelös – något av ett människoverk där mänskliga tankar, åsikter och ceremonier får göra sig gällande. Men vad vi behöver idag, mina lyssnare, det är att bedja och ge rum för Andens nyskapande kraft både i vårt eget och i vår församlings liv. ”Ty icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande, säger Herren.” ... Gud give att levande kristendom vore en verklighet i mitt liv och hos oss alla, ty här är det alltså fråga om att inte bara figurera som en kristen utan att verkligen fungera. Men för att detta skall få ske hos oss, så måste vi för de' första ha en levande Gudsbild därinombords i vårt hjärta.

Vår text säger oss att Gud är en ande, d.v.s. ett osynligt men personligt väsen, och han är ock den levande Guden. Mina vänner, det är detta som har fröjdat mitt hjärta så många gånger i en tid där man söker förklara, att Gud är död. Mina vänner, Gud är inte död. Jesus säger ju själv i ett annat sammanhang: ”Min Fader verkar ännu alltjämt, så verkar och jag. Visserligen kanske vi måste säga varandra, att han är den osynlige Guden, ty han är inte ett ting bland andra ting som vi kan lokalisera, se här är han eller se där är han. Ty ingen enda av oss har sett Gud. Men han har uppenbarat sig i Kristus Jesus och så kan vi instämma med bibelordet: ”Vi tillbedja vad vi känna.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Församlingen är gemenskap med Gud och därför Guds tempel. Detta kommer lätt i skymundan när vi lägger stor vikt vid de byggnader som vi samlas i för att fira gudstjänst och bedriva verksamhet. Dessa byggnader kallas för ”Guds hus” och ibland till och med för tempel. Det riskerar att begränsa Guds närvaro och verk till ett rum. Kyrkan är till och med så förknippad med byggnader att det är svårt att tänka sig att den kan existera utan en särskild kyrkobyggnad. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 246 i kommentar till Upp 21:1-22:5)

(Pappa Jerzy sade:) "En religion innehåller sanningar och osanningar. ... Alla religioner är fulla av mänskligt skapade fel och missuppfattningar. Tyvärr tar alltför många också samtidigt avstånd från det andliga. Detta beror på den olyckliga missuppfattningen att religiositet och andlighet är samma sak. Att vara religiös innebär att man följer religionens påbud, seder och traditioner och har en trosuppfattning som stämmer överens med den som en specifik religion företräder. Andlighet beskriver ett tillstånd - ett förhållningssätt till det stora okända. Andlighet är det som människan bär i sitt hjärta. Man kan vara religiös och samtidigt andlig, men man kan också vara religiös och oandlig. Sen finns det människor som är andliga, men inte religiösa. Detta har blivit ett problem i vårt samhälle. Människor tar avstånd från religionen, men samtidigt tar de i onödan avstånd från sin andliga sida - de förnekar att känslor kan ha sin grund i något bortom vårt förnuft. Detta är olyckligt eftersom andlighet och sökandet efter det gudomliga är ett grundläggande mänskligt behov - ett behov som vi föds med. Man kan säga att vi föds till andlighet, men att den västerländska kulturen hämmar vår förmåga att uppleva denna livsviktiga känsla. Människor blir vilsna i tillvaron och olyckliga, men de förstår inte varför. Ibland kan dessa känslor till och med kanaliseras på ett destruktivt sätt. Nazismen är ett exempel på detta. Västvärldens människor upplever sig i dag inte ha tid och kraft för det andliga. Religionen har anpassat sig till det. Vi erbjuds enkla paketlösningar för att förstå det outgrundliga." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 106-107)

Evangeliets gudsdyrkan i anda och sanning har med principiell klarhet framställt den nya helighetens oberoende av allt utvärtes väsende. Helighet består i att hjärtat helt och odelat tillhör Gud. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 142)

I 2 Krön. 7:14, i Ps. 37:4, 72:12 och på många andra ställen läsa vi om, huru Gud hör deras böner, som bedja i sanning, såsom vi böra bedja i ödmjukhet och i ande och i sanning (se också Joh. 4:23). (Beki Yelemia Kibangu "Bönen" s 558; Kibangus hemort: Kingoyi, Kongo; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augusti 1924)

Den positiva sidan i Jagamohans ateism bestod i att göra gott mot andra. ... En dag fick (brodern) Harimohans husfolk till sin överraskning se att man gjorde förberedelser till en stor fest på den sida av huset där Jagamohan bodde. Samtliga kockar och uppassare var muselmaner. ... Harimohan gjorde sin bror allvarliga förebråelser. Denne svarade: "Jag har aldrig gjort några invändningar, när du har framburit offer till avgudarna. Varför ska du då förebrå mig, när jag offrar mat till mina gudar?" "Till dina gudar?" utropade Harimohan. "Ja, mina gudar! svarade brodern. "Har du plötsligt blivit teist?" skämtade Harimohan. "Nej", svarade Jagamohan. "Teisterna tillber en gud som är osynlig. Ni avgudadyrkare tillber gudar som är stumma och döva. De gudar jag tillber kan man både se och höra på samma gång, och det är omöjligt att inte tro på dem" "Vill du säga", skrek Harimohan, "att dessa läderhandlare verkligen är dina gudar?" "Javisst", svarade Jagamohan. "Du ska få se deras förunderliga makt, så snart jag satt fram mat åt dem. De slukar allt för gott, vilket jag inte tror dina gudar om att göra. Jag gläder mig av hjärtat att få se mina gudar göra så gudomliga under. Och om du inte är själsligt blind, bör också ditt hjärta glädja sig." Purander sökte upp sin farbror (Jagmohan) och svor en högtidlig på att han var beredd att tillgripa desperata åtgärder för att hindra skandalen. Jagmohan retades med honom: "Dumbom, försök du bara att bära hand på mina gudar, och du kommer genast att upptäcka hur mäktiga de är! Jag behöver inte göra mig besvär att försvara dem." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 17-19; Farbrodern)

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Det sades mycket gott vid Kléens grav om honom, och det är nog så rätt, ty det andra myllades ner med kroppen, och är väl i denna stund förvandlat. Ofta föreföll det mig som om han, likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin hydda, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen. Jag förstår det, och jag, som var närvarande vid den stora skilsmässan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kroppslös somnade in - eller vaknade opp, vilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru självständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiella substratet var nästan förtärt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg där ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida: Det var Andersens saga De vises sten, vilken fanns av den blinda flickan. Ja, lapis philosophorum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga livet - det var något annat! (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93-94; oktober 1906)

Du har tvifvelsutan rätt i att sista raden (i legenden Ljuslågan "Ty hvad som verkats af det ljuset, som under mörka tider utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas") förrycker idén, men det kom på mig då på slutet en sådan omedelbar känsla af tacksamhet mot Kristus. Jag såg honom verkande genom tiderna endast därigenom att han varit trogen mot sitt kall. Han har fordrat anda och sanning, där alla andra religioner fordrat bara död form. Det har återverkat på din judendom och på min Gudfaderstro. Ingen af oss äro kristna, men hvem kan utplåna honom ur sitt lif, men logiskt är det icke utan en känslosak. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 236; svar på brev 8 juni 1904)

Då jag nu upptager underhandlingar med Personne rörande "Kronbruden" måste jag ha ditt bestämda svar om Du vill taga rolen eller ej. Ty ber jag få rolen åt Dig - det har jag redan gjort! - och Du ratar den, ja, då har Du förnedrat mig, och det ville Du ju icke, emedan "det var synd!" ... (Om du ratar rolen,) hvar blir då Ditt och Mitt drömda samlif i anda och sanning? Det uteblir! Och hvad återstår oss? Äktenskapet; der jag är hofmästaren som besörjer ditt bord; under det alla andra besörja din själs kraft! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 62-63; brev 8 april 1901 till Harriet Bosse)

ca 1900 - ca 1600

Enligt Descartes' och hans skolas åsikter finnes egentligen endast en substans, d. v. s. ett själfständigt, i och för sig själf bestående väsen, nämligen Gud; dock kan man äfven tala om tänkandet och om utsträckningen som om två substanser eller självständiga väsen, emedan allt i universum uppbäres af dem, medan de själfva för sitt bestånd förutsätta endast Gud. Universum består således af två principer eller företer sig med tvenne grundegenskaper: tänkandet, som är en odelbar substans, och materien, som är en utsträckt och ingenting annat än en utsträckt substans. Människan består af en förening af båda dessa substanser, som hafva icke den ringaste likhet eller frändskap med hvarandra, och frågan är då, huru det är möjligt att tänka sig föreningen uti människan af en tänkande substans, som förnimmer men ej har utsträckning, och en materiell substans, som har utsträckning men ej förnimmer. Detta är frågan om sambandet mellan själ och kropp, och här föreligger då en stor svårighet. Hvarje inverkan förutsätter nämligen att de, som inverka på havarandra, måste vara för hvarandra tillgängliga, hafva någon likhet, stå i en gemensam sfär. . . . (Men) all omedelbar växelverkan emellan (kropp och själ) är otänkbar. Och likväl består människan af själ och kropp; likväl finna vi eller tycka vi oss finna, att själen hvarje ögonblick af vårt lif inverkar på kroppen, likasom kroppen på själen. . . . Huru förklarade nu Descartes' skola detta? . . . Den omedelbart verkande orsaken är ingen annan än Gud själf. . . . Det finnes ingen växelverkan, men väl en fullständig öfverensstämmelse mellan själ och kropp, och denna öfverensstämmelse är en rad af underverk, förrättade af Gud. . . . Tydligt är emellertid, att denna förklaring är i filosofisk mening ingen förklaring, utan ett tillkännagifvande i andra ord, att saken är obegriplig. . . . (Till sist) återstå då endast två möjligheter: denna tvåfald af substanser måste förkastas, och man måste säga antingen: det finns blott en substans, och det är materien, eller ock: det finns blott en substans, och det är anden. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 1-7; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Den idealistiska filosofien, som lärer, att allt substantiellt i världen är ande och att människoanden är odödlig och evig - den idealistiska filosofien har för öfrigt icke det ringaste emot, utan skulle tvärtom lyckönska sig därtill, om fysiologien i en framtid vore i stånd att finna kemiska och fysiska förlopp i hjärnan, som löpte parallellt med hvarje känsla, hvarje begär, hvarje viljeakt, hvarje hågkomst, hvarje föreställning och hvarje tanke som aflösa hvarandra i själen. Ty den idealistiska filosofien antager, att allt hvad vi förnimma, är i grunden något andligt, och att det andliga, så vidt det uppenbarar sig för våra sinnen, måste uppenbara sig som materiella fenomen, som föremål och tilldragelser i tidens och rummets former. Den idealistiska filosofiens läror och människans idealer och öfversinnliga förhoppningar ha således intet att frukta af naturvetenskapens upptäckter, när dessa rätt uppfattas och förstås. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 96; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

"Just det!" (sade Lebedev). "Lagen om självförstörelse och lagen om självbevarelse är jämnstarka hos människorna! Djävulen håller sitt grepp om mänskligheten intill tidens ände. Ni skrattar? Tror ni inte på djävulen? Tvivel på djävulens existens är en fransk idé, en lättsinnig idé. Ni vet väl vem djävulen är? Ni känner väl namnet på honom? Utan att ens veta hans namn skrattar ni åt hans yttre uppenbarelse, på samma sätt som Voltaire, hans hovar, svans och horn, som ni själva hittat på: ty den onde är en stor och mäktig ande, men utan de hovar och horn som ni försett honom med." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 465-466)

Tron på tillvaron af en annan värld än grusets - en andevärld, som innerligt, fastän osynligt är förenad med den synliga - är dock ännu icke slocknad och skall, som man bör hoppas, aldrig slockna. Huru än vetenskapsmännen tvifla - vetenskapens yttersta mål ligger dock inom denna öfversinnliga värld; dit går dess väg om än i många slingringar, genom många djupa dalar. De lärde till hvilka Goethe en gång talade ungefär så här: "Därpå jag känner er, I lärde herrar: Hvad I ej trefvat på - finns blott för narrar; Hvad I ej räknat - är för er ej sant; Hvad I ej myntat - syns er blott en slant; Hvad I ej fattat - är för er en ren dikt; Hvad I ej vägt - för er har ingen vikt", och hvilka herrar sedan Goethes tid ej ändrat skaplynne, torde dock vara fördragsamme nog att medgifva möjligheten af en andevärlds tillvaro och rapport till människovärlden, blott man icke vill inregistrera uppenbarelserna från denna andevärld bland vetenskapliga fakta, ty dit höra de ännu icke. (Viktor Rydberg "Med anledning af 'Sång från andra sidan grafven'" s 62-63; Göteborgs Handelstidning 27 mars 1858)

Ingen auktoritet kan numera göra (mänskligheten) lycklig, hvilken ej förmår förmedla förnuftets och den andliga frihetens fordringar med det religiösa behofvets. Det är efter en sådan auktoritet mänskligheten sträfvar, och hon skall under tiden med förakt tillbakaskjuta de afgudar, för hvilka medeltidssvärmeriet, obskurantismen och den hierarkiska maktlystnaden uppmana henne att ännu en gång knäfalla. Det skall icke lyckas krypto-katolikerna att med en nyinförd ståtlig ritual besticka samvetena, att med klockspel tysta förnuftets röst och med vaxljus och rökelse blända förnuftets öga. (Viktor Rydberg "En blick på det kyrkliga området" s 86; Göteborgs Handelstidning den 6 juni 1857)

”Människor”, säger (Gösta Berling) ... högtidligt, "jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk. Pyramiderna tynger jorden, Babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de gråa borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer har byggt, vad är det, som inte har fallit eller ska falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud, och lägg er ner att bygga drömmarnas ljusa slott! Vad ska anden med tempel av sten och ler? Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!” Därmed gick han skrattande till vila. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 163; Unga grevinnan)

Den som inte i djupet av sitt hjärta önskar det han beder om, han beder falskt. Om han också använder hela dagar till att läsa böner, meditera eller väcka fromma känslor till liv, så beder han ändå inte i sanning, om han inte önskar det som han beder om. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 6-7; Om bön och andaktsövningar)

ca 1600 och tiden dessförinnan

Gud är en ande med alla de högsta fullkomligheter. (Martin Luther "Luthers Lilla Katekes" s 31)

Att bygga kyrkor och hålla messor har allraförst uppkommit af den orsaken, att de christna måtte få der komma tillsammans för att förrätta den sanna gudstjensten; men nu har denna tjenst alldeles förswunnit och tystnat. Derefter och allthitintills hafwa wi hängt upp oss på stiftande, byggande, sjungande, ringande, lysande, påklädande, rökande och hwad allt mer, som är en förberedelse till gudstjenst, så att wi slutligen hafwa aktat dessa beredelser för att wara den rätta gudstjensten och icke hafwa wetat af någon annan. Dermed hafwa wi då handlat lika klokt som den, hwilken will bygga ett hus och förslösar all sin förmögenhet på ställningarna och sedan under hela sin lefnad aldrig kommer så långt att han lägger en enda sten på den andra; säg mig, hwar skall denne slutligen bo, när ställningarna borttagas? ... (Gud) will blott blifwa älskad och prisad af oss. ... Så torde Han wäl ock nu till dem, som göra stiftelser, röka, sjunga, klinga och bränna ljus, säga: menen I, att Jag är blind och döf, eller att Jag icke har något herberge? Älska och lofwa Mig, skolen I, men i dess ställe röken I åt Mig och ringen med klockor. ... Med ett ord, återkommandet inbegriper uti sig dessa twenne stycken: icke fästa sig wid Guds gåfwor, utan endast wid Honom sjelf, som gifwer dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 189-190 i kommentar till Luk 17:11-19)

Det heter ett rätt tillbedjande, när man tillbeder i Anda och sanning, såsom Christus säger, Joh 4:23, det är, när du med hela hjertat ropar inför Gud och säger: Du är min Gud och nådige Herre. Det är att tillbedja i sanning, när en människa så förödmjukar sig, bugar sig inför Gud och säger: Du är min Gud och nådige Fader; Du måste hjelpa mig och göra mig from. Det inwärtes bugandet gör tron, det utwärtes gör hon ock, eller gör hon det stundom icke, emedan hon wet, att Gud ser på hjertat och tron, icke på det utwärtes bugandet, 1 Sam16:7. Båda delarna kunna wäl förenas, såsom sig bör; men utan det inwärtes bugandet är det utwärtes bugandet ett intet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 150 i kommentar till Matt 2:1-12)

Som ett afslutadt system, stödjande sig på urkunder, som ansågos urgamla och gjorde anspråk på helighet, framträdde i Europa kabbalan först på 1200-talet och höll sig då och sedermera länge uteslutande inom de judiska kretsarne. De kristne teologerna visste endast ryktesvis om hennes tillvaro. Hon kom i rätt tid, för att skänka tröst och uppbyggelse åt en mängd israeliter, som stodo försagda mellan å ena sidan den af filosofen Maimonides' skrifter representerade kallt förståndiga, begreppsmässiga rationalismen och å andra sidan en vidskeplig, bokstafsklibbande judisk ortodoxi, som (stödde sig) på ordalydelsen af ställen i Gamla testamentet och på ortodoxa utläggningar af detsamma. . . . Med afseende på tolkningen af det Gamla testamentet hade Maimonides förklarat, att det gifves ett vetande, som är oberoende af tron, och att när detta vetande är fullkomligt visst, så måste bibelns bokstafsmening, om den ej låter förena sig med detta vetande, omtydas i enlighet därmed. . . . Mot honom reste sig nu en mängd rabbiner, som klagade, att han sålt den heliga skrift åt sin hedniske mästare Aristoteles och ville undanrycka dem grunden för deras tro. . . . De troende hade således att välja mellan en rationalism, som omformade bibelordet efter sin egen smak, och ett slags materialism, som syntes afskyvärd för finkänsligare sinnen med riktning mot en andlig uppfattning af Gud. Då kom kabbalan och räddade å ena sidan bibelns bokstaf, å andra sidan den andliga uppfattningen. Hon gaf åt båda sidorna mer än de någonsin väntat. Bokstafven, sade hon, är af ännu större vikt än någonsin de bokstafklibbande materialisterna själfva anat; ty det finnes icke en prick och icke ett streck i den heliga skrift, som icke har betydelse och gömmer på hemligheter, hvarför också icke ett iota af lagen kan bortstrykas, utan att ett gudomligt mysterium förnärmas. Men dessa mysterier äro af andlig natur och omfatta en uppenbarelse så öfversinnlig, så rent andlig, att rationalismen icke mäktar lyfta sig till deras eteriska höjder, där tänkandet visserligen får sin fulla rätt, men vid sidan af den fromma tron och den åskådande fantasien. Man må för den skull icke undra öfver att kabbalan vann anhängare särskildt bland de mest bildade af rabbinerna, som sedan dess voro delade mellan Maimonides' uppfattning och hennes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 558-560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då iväg. . . . På afstånd sågo de ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Kyrkan är enligt Luther varken bunden till bestämda platser eller bestämda personer: ” ... Varje plats kan duga åt en kristen, och ingen plats är nödvändig för en kristen. Vem som helst kan vara hans herde, och det är inte nödvändigt att det är en bestämd person. För här är det Andens frihet som råder, den som gör att allt blir oväsentligt och inte något nödvändigt av sådant som har med kroppsliga och jordiska ting att göra.” Påvedömet hade enligt Luther försökt att binda kyrkan till en bestämd plats (Rom) och till en bestämd person som ledare (påven som Kristi ställföreträdare och Petrus efterföljare). På detta sätt hade de kristna blivit lurade och hade förts på avvägar. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 283-284, citat från Luthers skrift mot Ambrosius Catharinus, 1521)

Biskopen (i Turin på 800-talet) Claudius, till börden spanjor, ansåg, att enligt den sanna kristna läran finnes ingen annan medlare mellan Gud och människor än Jesus Kristus; att således dyrkandet af helgon och martyrer och det väsen, som i alla kyrkor och kloster drefs med undergörande reliker, voro afvikelser från den äkta kristendomen och inneburo ett affall från denna religions rent andliga väsen. . . . Det anseende dessa (reliker) åtnjöto, de vallfärder, som till dem anställdes, de inkomster, som genom vallfärderna tillflöto dem, och de städer, där de funnos, berodde väsentligen på deras rikedom på ryktbara undergörande reliker. . . . Han rensade sitt stifts kyrkor från helgonbilder och från korsen, emedan hvad han ansåg för afgudadyrkan och vidskepelse bedrefs äfven med denna kristendomssymbol. . . . Han bestred, att romerske biskopen hade i sin egenskap af aposteln Petrus' efterträdare på Roms biskopsstol någon särskild makt att binda eller lösa, emedan denna makt är af andlig natur och icke fängslad vid någon bestämd lokal. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 119-120; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Jag visste inte att Gud är en ande, inte en kroppslig varelse med bredd och längd och tillvaro som materia. Ty materian är i sina beståndsdelar mindre än i sin helhet, och om den är oändlig är den mindre i varje särskild, i ett visst rum begränsad del än i hela sin oändlighet, och den är inte ett överallt och allestädes helt allt som Han är det, som är Gud och Ande. (Augustinus "Bekännelser" s 50)

Från och med Diocletianus (kejsare 284-305) rådde vid (det romerska) hofvet ett ceremoniel, som gjorde det omöjligt för andra än hofvets egna och de allra högsta rangklassernas medlemmar att personligen närma sig kejsaren. . . . Den hvars rang medgaf, att han kunde frambära något viktigt, till hans ämbete eller verksamhet hörande ärende inför kejsaren, måste enligt orientaliskt bruk nedfalla och tillbedja. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 180-181; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Om människoanden lärde nyplatonikerna, att han som utflöde ur det gudomliga väsendet är immateriel och odödlig. Förbindelsen mellan den immateriella själen och den materiella kroppen tänkte man sig förmedlad genom en osynlig eterisk lekamen, en himmelsk lekamen, oförgänglig liksom människoanden själf - en föreställning, som påminner om, men likväl icke får förblandas med den uppståndelsens och härlighetens lekamen, hvarom Nya Testamentet talar. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 119; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Först längre fram i det tredje århundradet upprättade de kristne särskilda kyrkliga byggnader. Af "pulpitum" (det upphöjda sätet för uppläsandet af stycken ur den heliga skrift och för hållande af föredrag) vardt då så småningom ett upphöjdt skrank med trappa och kateder; af det enkla bordet (för utdelandet af nattvarden) vardt ett altar, ett namn, som var för den älsta församlingen främmande och syntes mer påminna om det judiska och hedniskas offerväsendet än om den evangeliska offeridéen. Och det var icke utan, att många af de tänkande kristne fruktade farliga följder af särskilda kyrkobyggnaders inrättande. Människan, sade de, har en naturlig böjelse för att fästa sig vid det sinnliga i stället för det andliga, vid tecknet och symbolen i stället för idéen, som tecknet eller symbolen skola uttrycka. Hvem vet, fortforo de, om icke den tid kan komma, då de kristne förgätande mästarens ord om en tillbedjan i ande och sanning och hans löfte om sin närvaro öfver allt där man åkallar hans namn, skola betrakta kyrkobyggnaderna som särskildt heliga ställen, företrädesvis eller uteslutande berättigade till äran att omgärda de kristnes gudstjänst? - Denna farhåga synes hafva tidigt nog gått i fullbordan. Redan kyrkofadern Clemens af Alexandria behöfde påminna sina åhörare därom, att det icke är kyrkobyggnaden af liflösa stenar, utan de utvaldes församling, det af lefvande stenar uppbyggda templet, som är den egentliga kyrkan. En annan kyrkolärare, Tertullianus, behöfde redan inskärpa, att Paulus icke handlade mot Herrens bud, då han på skeppsdäcket bröt och välsignade brödet inför allas ögon, samt att apostlarne, då de voro i bojor, förvandlade själfva det ohyggliga fängelset genom böner och lofsånger till Herrens hus. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 209-210; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Att fortsätta med (hembygden):

Bed ... nu: Herre, ge mig av livets vatten. Använd gärna Lina Sandells ord: "Stilla min törst med det levande vatten, varav världen ej det ringaste vet." Blir det en hjärtebön, föds du på nytt av Guds helige Ande, och sedan kan du oberoende av var du befinner dig bedja "i Ande och sanning" och på så sätt äga en daglig kontakt med din Gud och Frälsare. (Zeth Arvidsson "Stilla min törst ..."; Jönköpings-Posten den 16 januari 1971)

Mänsklighetens framtid blir inte så svår. Vi skall leva på alg och petroleum undergivet. Därmed kan det ju göra detsamma hur det går. Vårt enda, vårt dagliga hopp blir det andliga livet. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 260; Tröst)

Det må förlåtas en stackars protestant, att han sätter mera tilltro till diplomatiska förhandlingar än till s.k. uppenbarelser av helgon, pilgrimsfärder till s.k. heliga platser eller nattmässor vid stora mäns grifter. Och ändå tror han på bönens makt, men bara då den bedes i Jesu namn och i Jesu sinne. (Tage Ståhlberg "Goa och portugisen"; Jönköpings-Posten 1954-08-14)

Den Gode Herden gick sökande fram i Edra bygder. Han fann, vad Han sökte. I skogarnas djup bland fallande träd, utefter malmfororna på vägen, på åkrar och gårdar, i kyrkor och hem. Han fann dem - och vann dem. Och deras verksamma händer byggde hemvist för trosgemenskap och arbete. Det var stora och heliga tillgångar, som föllo i Edra händer, Ni som kallades att vårda altarelden. Ni ska minnas det i denna stund, och Ni ska med knäppta händer och böjda knän tacka Gud för det! (G. A:son Annby "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 18)

Vill vi vara kristna i anda och sanning, måste vi räkna med den verkligheten, att vi förr eller senare ha att göra bekantskap med korset. Korsets innebörd är smälek. Och ingen kan rätt tjäna Kristus i denna värld som icke är beredd att mottaga ett kors ur dess händer. Den kristendom som är utan kors är den falska andligheten. (K. Abramsson "Människor som Jesus lyckönskar"; predikan över Matt 5:1-12 i Tabergs missionshus allhelgonahelgen 1931; Jönköpings-Posten 1931-11-28)

Jönköpings regementes soldathem ... har i dag på middagen med en anslående högtidlighet för sitt ändamål invigt. ... Biskop (Lindström) förklarade hemmet invigt med önskan om att Gud och hans ande måtte få bo därinne. ... "Fader vår" och "Herrens välsignelse" följde på det mäktiga talet. (Jönköpings-Posten 1916-05-19 "Önskan om Guds andes boende i Jönköpings soldathem")

Missionsgudstjänst hölls i Vaggeryd förliden söndag då fem af Franssons missionärselever från skilda orter uppträdde och förkunnade ordets sanningar i andans och kraftens bevisning. Tvenne flickor presterade sång och musik på cittra och guitarr. Föredragen började kl. 10 och slutade vid 2-tiden. På eftermiddagen framburos varma vittnesbörd af samme elever i Götafors missionshus med början kl. 3 där mötet afslutades vid 8-tiden. Oaktadt det svåra yrvädret och myckna snön hade likväl mycket folk samlats å båda ställena. (Jönköpings-Posten 1900-02-21 "Ordets sanningar förkunnas i andans och kraftens bevisning")

Alla Biskoparna hafva varit i stor Deputation hos Gubben (Mathias) Rosenblad (som afgick som justitiestatsminister den 6 februari) och lyckönskat honom till det lugn dit han nu kommit. Han har aldrig varit min Man, med sin helighet; men skall man buga sig för någon så skall det vara för den nedgående solen. Der äro nogsamt de som bocka sig för den uppgående, mig förutan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 194-195; brev från Stockholm den 11 februari 1840 till Anna Tegnér)

De fleste af den lilla wänkretsen (i Jönköping) samlades (år 1837) uti en byggnad i en trädgård, utgörande samma tomt, på hwilken ungefär tjugofyra år derefter Jönköpings äldre missionshus blef uppfördt, och anropade under tårar Herren, att han måtte förbarma sig öfwer staden och låta sitt heliga ord der i anda och sanning förkunnas, till sitt namns ära och till många dyrt köpta själars ewiga frälsning. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 15)

I samlingen (här i Kristine kyrka i Jönköping) märker jag även många av er, I domare i Israel, I lagens språkrör, I levande tungor i rättvisans dallrande viktskålar. . . . I ären andans män, emedan I sysselsätter er med ett andligt yrke. Ty andligt är allt, som hänger tillsammans med människans högre natur och påminner om hennes himmelska ursprung. Men vad är högre och mera himmelskt hos människan än känslan av rätt; bodde icke rättvisan hos Gud, innan hon steg ner på jorden? . . . Är icke domsalen även ett tempel, är icke lagskipningen även en gudstjänst? (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Jönköping, den 3 juni 1827" s 139-140; kyrkoherden i fråga var Johan Wetterling)

Jag hoppas att intet Stift i Sverige så väl behöfde en närvarande Biskop som Vexiö, emedan jag hoppas att desorganisationen ingenstädes är så complett som der. Med desorganisation i Stiftet menar jag bristen på intresse för allt slags andeligt hos det andeliga ståndet. Mellan Consistorium och mig är fälttåget redan öppnadt. . . . Det enda dugliga som finnes i Stiftet äro de begge Läroverken, i Vexiö och Jönköping, som ännu gå oklanderligt; en reminiscens från (biskop Olof) Wallquists tider (1787-1800). - I öfrigt äro våra Embeten sådana att vi, äfven med bästa vilja och någon förmåga, ingen ting väsendtligt kunna uträtta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 173; brev från Lund den 26 december 1824 till Carl Fredrik af Wingård)

År 1619 lät (biskop Petrus Jonae) utfärda en kyrkoordning för Växjö stift, som blev normgivande under hela seklet ända tills 1686 års kyrkolag trädde i kraft. Man möter här . . . det småländska kyrkolivet i dess konkreta gestalt, sådant det med alla bristfälligheter tedde sig för stiftsledningen under 1600-talets andra årtionde. . . . Många ville . . . ha barnet döpt hemma. Kyrkoordningen ansåg sig därför böra särskilt motivera dopets förrättande i kyrkan. "Det är höveligt", heter det, "att många är tillstädes och att många bliva påminda om dopets verkande, och eljest de som sådant höra, komma ihåg vad förbund de hava gjort i den heliga Trefaldighet genom Ordet och sakramentens rätta bruk." Därför skulle dopvittnena också falla på knä, när Fader vår lästes efter döpelsen, och på så sätt avlägga tacksägelse både för barnets och sitt eget dop. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 92-93)

Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Med Jesus sammanfaller framtid och nutid på ett märkligt sätt. Det är som om hans närvaro satte tiden ur spel. Templets tid är förbi; nu är Jesu tid. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 85)

Jag trodde på Gud ett tag. Det gick över. Jag älskar fortfarande italienska kyrkor. Men Gud är inte där. Jag vill skriva mig dit där jag slipper känna. Jag vill bli metallisk. Kemisk. Vill förvandla mig till en osårbar drake som just vaknat och ser ut över världen. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 68)

Enligt (Desmond) Tutus världsbild är andlighet för afrikanen en lika naturlig del av livet som det är att andas. (John Allen "Rättvisans rebell - Desmond Tutu - en biografi" s 83)

Kyrkan är ett mikrokosmos. Ett samhälle i samhället. En surdeg vars närvaro påverkar allt levande i tillvaron. Församlingen äger förmågan att genomsyra allt i den här världen. Den andliga världen är inte en övervåning i tillvaron dit de religiöst intresserade kan hänvisas. Människan och världen är framför allt av andlig natur. Allt synligt har sin upprinnelse i det osynliga. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 99-100)

Författaren Lars Ahlin är en märklig skildrare av nådens nedslag i mänsklig misär. En gång gav han uttryck åt en djup insikt om Gud, han sa: Gud är ”den ortlöse”. Han tänkte kanske på religionshistoriens många revirstrider om Guds ”adress” eller på monopoltänkandets marodörer som vill göra Gud till sin egendom. Jag tänker på de som ritar revirtecken så ingen ska undgå insikten var skiljelinjerna går. Därför skär Ahlins trosbekännelse som en kniv genom märg och ben: Gud är den ”ortlöse”. I kristendomens historia har ofta strider pågått om Guds adress. Var är Gud just nu verksam? Vilken kyrka har ”den rätta läran” eller ”det rätta ämbetet”? Vilken församling ”går Guds väg”? Alla dessa strider handlar om Guds adress. Sanningen kryper djupare innanför skinnet: Gud är ”ortlös”. Han är alltid större och bortom. Ingen äger honom. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 207-208)

Jfr ”(Jesu) lärjungar frågade. De sade till honom: ’Vill du, att vi skall fasta, och hur skall vi be och ge allmosor, och vakta på vad för mat?’ Jesus sade: ”Ljug inte, och det ni hatar, gör det inte, ty allt blir avslöjat inför himlen (alt. sanningen; jfr s 101 och Joh 14:6). Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart, och inget beslöjat, som skall förbli utan att det avslöjas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 6)

Jfr ”Jesus sade: ’När ni ser den, som inte fötts av kvinnan, kasta er på era ansikten och dyrka honom. Denne är er Fader.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 15)

Människan är (enligt islam) skapad av Gud och skall vara Guds tjänare (abd, abdullah). Som Guds förvaltare på jorden skall hon följa Guds lag såsom den uppenbarats av Muhammed. På Guds makt och förbarmande skall människan svara med tacksamhet och underkastelse. Dessa begrepp hänger nära samman. Underkastelsen (islam) är uttrycket för tacksamheten och innebär erkännandet av människans totala beroende av Gud. Eftersom underkastelsen gäller livets alla sidor är liv och religion, tro och politik, tanke och gärning oupplösligt förbundna med varandra. Begreppet "otrogen" (kafir) betyder egentligen "otacksam". Rättrogen är den som underkastar sig (muslim) och tror på profetens budskap. Det synliga uttrycket för denna underkastelse är knäfallet med pannan mot marken. . . . Det arabiska ordet för moské betyder "platsen där man nedfaller". Moskén är främst ett gudstjänstrum men där bedrivs också undervisning.(Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 120)

(Kurt Wallander) stannade i Mexico City, tog in på ett pensionat och ägnade dagarna åt att besöka olika kyrkor. Han undvek de stora katedralerna, där fanns inte den Gud han sökte, inte heller i de neonglittrande tabernakel som styrdes av de maktfullkomliga och giriga präster som sålde frälsning på avbetalning och ibland höll utförsäljning och billiga restdagar på Guds ord. Han sökte sig till de små väckelsehusen där kärleken och passionen fanns hos menigheten, där prästerna knappt gick att skilja från dem som lyssnade på deras ord. Det var den här vägen han måste gå, det hade han insett. ... Han vandrade runt bland de små väckelsehusen, deltog i bön och sång, men ... han hittade inga spår efter Gud i Mexico City. Det var som om han ännu inte hade funnit det rätta spåret att följa. (Henning Mankell "Innan frosten" s 183-184)

ca 2000 - ca 1975

Här säger Jesus inte "Gud är en ande bland många", snarare är hans mening "Guds verkliga natur är ande". ... Det finns en dubbeltydighet i samband med "toioutous". Betydelsen skulle kunna vara "Fadern söker sådana till att vara hans tillbedjare" eller "Fadern söker att hans tillbedjare är sådana". De flesta författare väljer den förra betydelsen, men Phillips översätter: "Fadern söker i sanning efter människor som kommer att tillbe Honom på det sättet." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 240)

Det finns en gemenskap som står över alla språkgränser och sociala skillnader, över all begåvning och mänsklig effektivitet. Det finns ett folk som inte är ett dugg bättre än andra, men som om och om igen möts för att bekänna det, och för att hylla en Herre över sina liv: Jesus Kristus! (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 139)

Koranen använder ibland ord om Jesus som för en kristen låter mycket lika de beteckningar han själv brukar använda. Jesus kallas "Guds Ord" och "en ande från Gud". . . . Ruh Allah (Guds ande) är den typiska muslimska beteckningen på Jesus. . . . (Men) att Jesus kallas en ande från Gud gör honom inte unik, menar muslimerna - kommer inte alla andar från Gud? (Michael Nazir-Ali "Muslimernas syn på Jesus" s 106)

(Olika) sätt att nalkas Gud återfinns i hinduismen. I byarna förekommer tempel, bilder och offer. I de stora templen sjungs hymner till de stora gudarna och till dem riktas "bhakti", den troendes hängivna tillbedjan. Tänkaren behöver inget tempel; hans tankar sträcker sig mot Gud i from meditation. Den vise försöker tränga in i den djupa sanningen "tat tvam asi", det är du - din själ är identisk med brahman, den stora verkligheten, den enda. Varje särskild tillvaro är en illusion. När en troende är helt frigjord från illusionen återgår han till identitet med brahman. Detta är förlossning, det högsta målet för människan. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198)

Jag minns ett tillfälle då en kvinna sökte mig för ett samtal. Hon var inne i en mycket djup depression och jag kände ganska snart att jag inte kunde nå in till henne med några ord. I den hjälplösa tystnad som för en stund uppstod mellan oss, vände jag mig omedvetet till Herren. Jag vet själv inte riktigt hur länge jag på detta sätt bad i min ande, men när jag skulle återuppta samtalet, märkte jag att också min syster var i bön. Den relation som vi haft till varandra i början av vårt samtal hade övergått i någonting annat, där vi båda var tillsammans med Herren. Vi förblev i bön länge än och när vi slutligen skildes åt kunde jag tydligt se att det hänt något med henne. Det fanns ett nytt ljus i blicken och en vila i själen. Hon hade vidrört Herren själv och kraft hade gått ut från honom. Jag förstod också att min egen hjälplöshet hade fört mig in i ett beroende till Herren som blev ett stöd för henne att ta emot ett helande genom Anden. Denna erfarenhet lärde mig något som jag tidigare inte sett så klart, nämligen vad det är att söka Herren i "ande och sanning" för en annan människa. Det är på den grunden som vi alla kan betjäna varandra. Det kan ske under så enkla former, som att jag "bara" lyssnar under bön till vad min broder eller seyster bär på sitt hjärta. Hjälpen består inte alltid i att vi försöker reda ut någonting utan däri att jag får vara ett stöd för den andre att lämna problemet vidare till Herren. Det är när vi tillsammans söker Herren, som vi kan ge något till varandra. (Sven Nilsson "Andlig friskvård" s 16)

Att Gud är ande betyder att han är en andemakt, en kraft som är verksam ibland oss och därför kan märkas och uppfattas fast han själv inte kan ses. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 55)

Islam är en hjärnans religion - hur många gånger hörde vi inte den meningen. Allah, den ende, finns innesluten i människans tankar liksom den troende är innesluten i Allah. För den kringvandrande beduinen var Allah ett allestädes närvarande väsen, i vilket den troende är innesluten vid varje tillfälle och på varje plats: ett väsen som inte överger den troende även när hon felat och som kan nås genom de dagliga fem bönerna utan hjälp av präster eller tempelbyggnader. När beduinen var nära sitt slut, överlämnade medresenärerna hans ande till Gud och hans kropp till öknen och reste vidare. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 187-188; I Allahs namn)

ca 1975 - ca 1950

(Martin) Buber ville i Israel mer se en andlig storhet än en politisk och militärisk. För honom var Gud ande och han såg denna ande verksam inte bara inom judendomen utan också i filosofien och i vetenskapen. Buber var Israels vise Gamaliel. När han tog till orda, lyssnade hela den israeliska eliten. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 101)

Som församling är vi inlemmade i ett intressant sammanhang religiöst och historiskt. Men detta får inte vara grunden för vår insats. Vi vill bygga på den urkristna grunden. Vår kyrkobyggnad representerar det förgängliga, men Guds levande församling representerar det oförgängliga.: "I ären Guds husfolk uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning i Anden." Ef. 2:19-22. (Joel Sahlberg "Kända män invigde Immanuelskyrkan för 60 år sedan" s 8; Församlingsblad för Immanuelskyrkan Örebro december 1968)

(Mystisk teologi utgörs av) en kunskap och kärlek som är omöjlig att förklara och ge uttryck för och som riktar sig till Gud eller till en religiös sanning. Denna tas emot i anden som något unikt, utan reflektion eller ansträngning. (David Knowles "What is Mysticism?"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 197)

Per brukade be aftonbön varje kväll och lika säkert som att han böjde knä bredvid en stol, så kom lillasyster till samma stol och böjde knä bredvid honom. När han bad, så bad hon och änglarna måste ha böjt sig mycket djupt för att höra varje ord hon bad, även om hon inte alla gånger bad om rätta saker. (Arthur Maxwell "Solglitter" s 169)

”I Ande” – en tillbedjan från människor som av Anden är födda in i Andens värld. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 86 i kommentar till Joh 4:5-26)

Jesus lärde (kvinnan), att det inte är platsen som är det avgörande. Det viktiga är att tillbedjan sker i anda och sanning. Ett hem där man beder är alltså en lika helig plats som en kyrka. Vi kunna inte undvara vår församlingskyrka, men vi kunna inte heller bosätta oss där. Liksom kyrkan mer och mer måste bli ett hem för oss, måste också vårt hem mer och mer bli en kyrka. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 84 i kommentar till Joh 4:5-26)

För att kunna göra en medborgerlig insats behöver vi alla kunskaper om hur samhället fungerar. ... Börjar man tränga in i ämnet, upptäcker man ... snart, hur intressant det är. Man har inte bara nytta av sina fördjupade kunskaper - de bidrar även till den aktiva samhällsmedborgarens andliga mognad. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 115; Paul Lindblom: Samhället det är vi)

Helige Ande! ... Drag hela vår själ till himmelen, att vi må vila i dig, treenige Gud, såsom vårt högsta goda, att vi må överlämna oss åt dig till ett offer, som är levande, heligt och dig behagligt, och så fira en rätt gudstjänst i Anden och i sanningen. ... O Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader ... Helga och förvandla oss genom din sannings kraft i den helige Ande, på det vi utan trälaktig räddhåga må tjäna dig med frivillig ande och glada leva enligt din vilja. (U.L. Ullman "Bönbok" s 9-10,20-21)

ca 1950 - ca 1925

(Skara stifts) kyrkors inredning och utrustning är ur gudstjänstsynpunkt i allmänhet tillfredsställande. En brist är, att bänkarna i de flesta kyrkor inom stiftet antingen sakna knäfallsbräda eller äro så trånga, att det icke går att knäböja i dem. Enligt kyrkans sed, som är anbefalld i kyrkolagen, skall knäfall ske vid syndabekännelsen, instiftelseorden till nattvarden och bönen Fader vår. Därom heter det: "När syndabekännelsen, instiftelseorden och Fader vår läsas, skola alla falla på knä och således både med hjärta, mun och åthävor tjäna och vörda den store och allsmäktige Guden." Den goda seden att bedja knäböjande, som sedan lång tid tillbaka varit bortlagd och bortglömd, kunde då kanske i någon utsträckning återupplivas. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 395-396)

Judendomen säger om Gud ... att Han är ande, dvs. att Han på en och samma gång är begrundande sinne och verkande kraft, med andra ord att Han är förnuft och avsikt. Det är i detta hänseende som människan, fylld av tanke och vilja, är närmast besläktad med Gud. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 47)

Man kan börja sitt liv som en andefylld predikant och som en verklig gudsman och sluta det som en plattformsapa. ... Man börja som en andlig predikant och sluta som en människa, som inte har något eget andligt liv: en människa som inte lever för Gud utan allenast för publiken. ... Man kan vara på ett bönemöte och man hör människor bedja - inte för att Gud skall höra dem utan för att människorna på bönemötet skola höra dem. ... När jag fick den stora nåden och välsignelsen från Gud att få komma med i denna väckelse och var i Kölingared första gången, slog det mig som ett grundintryck, att de människor, jag råkade här, hade sitt sinne vänt mot det som hör himmelen till. ... Jag har aldrig förrän på senare år förstått vilken oerhörd frestelse och fara det ligger för en människa i att få sitt sinne vänt mot jorden och mot människor: att försöka leva och tala människor till behag. ... När vi inbillade oss vilja vinna själar för Jesus, ville vi i själva verket vinna dem för oss själva. ... Man kan stå och hojta och vara väldigt salig på en plattform i en inbillad salighet. Men vi ha åhörare, som kunna skilja mellan andligt och oandligt, mellan äkta och oäkta. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 22-24)

Som jag sitter där (i Nord-Kina) på kärran fylls hela min varelse av en underbar frid och vila. En obeskrivlig trygghet tar mig i besittning. Gud är min Fader, inte i teorien och till bokstaven, men i ande och sanning. En levande och verklig Fader, en himmelsk Fader. I Hans sällskap är jag fullkomligt trygg. (Ulla Lidman-Frostenson "På resa till Pastor Rättfärdighet" s 91-92; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

"Krilons resa" är inte en bok, som man karaktäriserar med några ord och säger att den är så och så. Den är så rik, att den bländar läsaren med sin rikedom - åtminstone har så skett med mig. Efter slutad läsning sitter man där stum. När jag hunnit sista bladet i natt kände jag något som jag inte har något annat ord för än detta: andakt. Jag slutade en uppbyggelseskrift. Jag gick ut ur ett andens tempel, fylld och glad och andäktig. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 224; brev från Stockholm till Eyvind Johnson 1942-11-20)

Min vän, det är inte bara ... farligt för en kristen att gå på teater, dansbana och biograf. Det kan vara lika farligt också att gå på hotell och konditori - ja, i själva kyrkan kan du förlora ditt hjärtas renhet. Den verkliga faran för den kristne ligger aldrig i yttre lokaler. En levande kristen bör alltid bedja Gud ta bort all längtan i hans hjärta efter tvetydiga lokaler, men han får aldrig glömma, att de tvetydigaste av alla lokaler är hans eget hjärta. Är inte det fyllt av uppståndelsens och livets krafter, så är fallet alltid snubblande nära. (Sven Lidman "Från Coventry till Betlehem" s 136)

Gudstjänstlivet (i Skara stift) har under 1900-talet underkastats stora förändringar i syfte att bättre kunna fylla sin uppgift. Ordningen för detsamma och hela dess gestaltning har i fråga om form, färg och ton bokstavligen liksom figurligt talat förnyats. En präst hörde en gång en lekman, då folket strömmade ut ur kyrkan från en gudstjänst, vid vilken endast predikan förekommit, säga: "Detta var ju ingen gudstjänst, det var bara predikan." Tillbedjansmomentet i gudstjänsten krävde nytt utrymme. Det fick det bl. a. i den rad nya gudstjänstformer, som uppstodo genom det liturgiska och kyrkomusikaliska arbete, som ivrigt bedrevs och bedrives icke minst på tillskyndelse av Kyrkosångens Vänner i Skara stift och av stiftsavdelningen av Allmänna Organist- och Kantorsföreningen. På ett kontraktsmöte under 1900-talets första decennium behandlades bl. a. ämnet: "Bör svenska kyrkan omlägga sin förkunnelse för att densamma bättre skall fylla sin uppgift i denna tiden?" En sådan omläggning har helt enkelt skett. Man läse blott prästmötespredikningarna från 1902 och 1941. De visa, vilken förändring som skett i predikosättet. Formen har förändrats från traditionell stelhet och högtidlighet till enkelhet och folklighet. Framställningen av läroinnehållet i syfte att framför allt återge detta korrekt har fått maka åt sig för strävan att samla sig på det centralt religiösa och själavårdande. Predikan söker att mer bli budskap från Gud till själen än lära om Gud och själen. Därjämte har man också sökt att göra den mer personlig. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 115-116)

Tänkom oss, att vi (nu år 1940) nått en utsiktspunkt så högt belägen, att vi kunde se alla (Sveriges kyrkor) på en gång ... lotsarnas och fyrfolkets kapell ... skånska trappgavelskyrkor ... Gotlands alla kyrkor ... Birgittas Blåkyrka i Vadstena ... Varnhems klosterkyrka ... Vreta kloster ... Leksands kyrka med lökkupolen ... Mäster Olofs kyrka ... (och) höra dem på söndagsmorgonen ringa ut över bygderna till högmässa. Tillsammans utgöra dessa kyrkor Sveriges kyrka, fädernas kyrka. De bilda ett system av kraftpunkter, sammanhållande vårt folk till en andlig enhet. ... På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall ställas på prov. Den representerar ej minnena blott ur vår nations historia, utan framför allt ett omistligt andligt arv. Därjämte, i strid och motsättning mot gamla eller skenbart nya ideologier, vilka med nödvändighet söndra och utfordra till kamp mellan nationer och raser, ett stort framtidsmål, det enda verkligen universella, alla raser, folkslag och tungomål till slut samlande och enande. "Människan utan fruktan" (dvs. den i sekulariseringens mening frigjorde) skall icke komma förbi henne. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 43-44,70; Krook - 1879-1949 - var kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling i Stockholm)

Vem var Gud? När (Kajsa) gick i första förberedande och bara var en liten unge, hade hon läst att snickaren Josef var far till Jesus. Och eftersom Jesus var son till Gud, så måste Gud vara en snickare. åtminstone var han det på den tiden, då han fick Jesus. ... Men mamma hade sagt, att Gud var en ande. En ande var någonting, som man inte kunde se, någonting som for omkring och knackade i bord och stolar och som fanns överallt. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden" s 21)

Just nu är ”frälsningens dag” (2 Kor. 6:2), den sökande nådens ”i dag” (Hebr. 4:7), den fulla frälsningsuppenbarelsens ”timme” (Joh 16:25, ordagrant), stunden för Faderns tillbedjan i ande och sanning (Joh. 4:21-23, ordagrant). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 109)

När jag säger "djävulen", ser du genast en bockhornad och beklövad varelse med röda lågor slående ut ur munnen, och du ler överlägset och rycker på axlarna åt min brist på bildning, verklighetssinne och kritisk skarpsyn. Min vän, varken Jesus eller djävulen hava någonsin sett ut på det viset. Gud är ande, och de, som tillbedja Honom måste tillbedja i ande och sanning. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 42)

Kristendomens samfundsbildande karaktär har visat sig mäktig andliga skapelser av imposanta mått. När den universella medeltidskyrkan stod på sin höjdpunkt, då blommade också ett andeliv, som söker sin motsvarighet. Det var den katolska medeltiden, som gav den kristna kulturen män sådana som Bernhard av Clairvaux, Thomas av Aquino, Fransiscus av Assisi, mäster Ekkehart och Dante för att nu nämna några bland de främsta. . . . Karl IX:s förståelse för sammansmältningen mellan calvinistiskt och lutherskt, Gustav Adolfs varma tolerans mot oliktänkande, Karl XI:s försvar för den statsvetenskapliga forskaren Samuel Pufendorff gent emot de ortodoxa angreppen från Lunds universitets teologiska fakultet, och sist men icke minst Karl XII:s tal om behovet av en ny reformation, som rensade protestantismen från mycken nedärvd medeltida vidskeplighet berätta om statsmän, som känt mera kyrkligt än kyrkan själv. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 339-340)

ca 1925 - ca 1900

Så hände det sig, att timmerkojan i vildmarken förvandlades till ett tempel, där Gud åkallades i anda och sanning. Karlavagnens stjärnor blickade om kvällarna ned genom den vida skorstenen på tretton allvarliga män, som knäböjde vid sina britsar. De klara stjärneögonen tindrade så glatt mot de tåreskymda blickar, som riktades uppåt i stilla bön. Och i himmelen hölls glädjefest, ty en skara förlorade söner klappade åter på det förgätna fadershusets öppna port. (Knut Björk "Ulvtorpabrunnens hemlighet med flera berättelser" s 114; En vildmarksjul)

Knut (Toring) kastade sig framstupa i det daggblöta gräset. Han såg soluppgångens underverk över Lidalycke en blomdoftande morgon, och därför var han tvungen att kasta sig framstupa. Byns själ genomskar honom plötsligt. Han darrade invärtes, han var tvungen att ligga så här framstupa i gräset. Han fick behov av tillbedjan. Han hade förbannat byn, som hållit honom i sitt skoningslösa våld, men denna morgon ville han i andakt tillbe den. Han som för länge sidan slutat be. ... Ynglingen låg i andakt inför byn, och därunder drog en föraning om det kommande genom hans själ. En förnimmelse av att han var delad - delad mellan jordens kraft och det egna liv, som föresvävade honom. Och därur skulle hans öde bli till. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 316-317; Ynglingen)

På sina håll talade man om (första världs)kriget som ett "hälsosamt stålbad" eller något i den vägen. Jag minns ett anförande av Rudolf Kjellén vid en studentafton på akademiska föreningen. Det gick som väntat i hegeliansk anda. Kriget var ett led i den gudomliga världsordningen, ett stort förnuftigt och ödesbestämt skeende. Jag kommer ihåg att han slutade något orakelmässigt med att vi efter att ha genomlevat Faderns och Sonens rike nu stod på tröskeln till Andens, men hur dessa dunkla ord motiverades har fallit ur mitt minne. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 126-127)

Bryssel är en religiös stad. Här finnas omkr(ing) 150 kloster med legio af munkar och nunnor. Jag har i afton (lördag) varit inne i en gammal kyrka, och det rörde mig djupt att se skaror af folk, män och kvinnor, unga och gamla, tyst och stilla strömma in, falla på knä, bedja en stund och sedan lika stilla aflägsna sig. Man må tala hur mycket man vill om katolikernas egenrättfärdighet m.m., men jag kan icke värja mig för den tanken, att hos det katolska folket bor mycken sann fromhet. (P. Waldenström "I Bryssel"; bref från Bryssel daterat 1909-04-17; Jönköpings-Posten 1909-04-20)

Bibeln är hemmets bok, och bör läsas av både föräldrar och barn. Hemmen bör vara tempel, där husfadern är präst och alla familjens medlemmar äro tillbedjare. ... Gudlösa hem utmana fördärvet. Ett gott hem är himmelens spegelbild. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 63)

I en stad vid namn Rio Grande (i Brasilien) predikade (Fredrik Franson) en lördagskväll i början av oktober 1907 i en amerikansk episkopalkyrka. På söndagsförmiddagen förrättade han högmässa i den tyska kyrkan iklädd svart kappa och krage, och på kvällen höll han gudstjänst i en episkopalkyrka skrudad i vit dräkt. Härom skriver han: "I ande och sanning skall man ju tillbedja Fadern. Guds ande och bibelns sanning sökte jag nu som alltid att taga med mig, och sedan betyder det mindre, om man är iklädd prästkåpa eller predika i skjortärmarna." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 192)

"Sven i Dal tillhörde aldrig oss i anda och sanning", (sade Algot), "om en nu ska tala som en präst. Han bara trådde efter pengar och makt. Bror hans hade aldrig en tanke på sådant, han ville bara tjäna andra. Skada bara att vi skulle förlora honom. Vi hade nog haft fackförening här nu, om han stannat hemma, för jag har för mig, att patron hade en viss respekt för Gunnar." (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 137; början av 1900-talet)

ca 1900 - ca 1850

Motsatsen till det äkta tillbedjandet i ande är icke ett sådant tillbedjande som sker i yttre gudstjensthandlingar, utan ett sådant tillbedjande, hvars hela väsen består uti iakttagandet af vissa bestämda yttre handlingar eller ceremonier, tider eller rum. … I samma yttre gudstjensthandlingar kan således både ett äkta och ett falskt tillbedjande ega rum. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 427)

Ingenstädes kunde (Ola) finna något uttryck, som utan förvrängning kunde tolkas så, att man inte skulle få gå och höra på en predikan på andra ställen än i en vitmenad och invigd stenkyrka. Tvärtom stötte han under aftonens lopp på många bibelställen, i vilka det visades hur Kristus och hans apostlar talade på berg, i fiskarbåtar och på många andra ställen utom templets hank och stör. Och Kristus själv hade uttryckligen sagt att tider skulle komma, då man varken i templet eller i Jerusalem eller på det eller det berget skulle tillbedja fadern, utan i andan och sanningen. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 75)

Egentligen fanns det inte mycket att välja på för en liberal i 1870-talets riksdag. . . . (Viktor) Rydberg kände sig alltmera hemma bland bönderna. . . . Lantmannapartiet var inte längre ett parti inom andra kammaren. Det var hela rikets odalmän som uppstått som en samhällsmakt. Det var hos Sveriges allmoge som gammal sed, enkelhet och allvar i liv och livsåskådning, gammal nordisk anda, ja, det rena svenska tungomålet måste sökas. Först när det ursprungligt nordiska åter framträtt i tanke, stämning och handling hade Nordens folk i anda och sanning blivit ett, och de skulle i samfälld och enad kraft försvara sin fria jord. (Olle Gellerman "Viktor Rydberg och S.A. Hedlund" s 13)

Att Gud är en Ande innebär, att Han är ett från all kroppslig inskränkning skiljdt wäsende, ett wäsende med alla de högsta och fullkomligaste egenskaper, sanning, wishet, helighet o.s.v. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 252)

Sanning i allt andligt, sanning också i de kyrkliga formerna var pietismens lösen. Det vore orätt att kalla kyrkorna för Guds hus, ty Nya testamentet visste ej av något annat Guds hus än levande Guds församling och ingen annan Guds prydnad än bättring, tro, kärlek, lydnad och varjehanda kristliga dygder. Kyrkorna borde därför icke betraktas annat än som offentliga samlingsplatser och vore ingalunda bättre än andra hus. Så funnes det ock två slags gudstjänst, en yttre och en inre, och två slags bön, en yttre andelös och en inre i anden. ... Den sanna gudstjänsten verkas av Guds ande, övas egentligen i vår ande enligt Joh. 4:24, utgår av hjärtats grund, Gud till behag och har välsignelse med sig. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 18)

”Kan jag inte hålla gemensam nattvardsgång för alla svenskar häromkring?” undrade den unge pastorn. ”Det skulle stärka den andliga samhörigheten dem emellan.” ”Vi bor så vitt åtskilda”, sade Karl Oskar. ”Och här finns ingen körka”, sade Kristina. Pastorsadjunkt Törner log glatt och ... viftade bort deras invändningar: Han hade i Amerika hållit skriftermål med nattvardsgång i tjocka skogen och på vida slätten, i timmerkojor och kök, i ängshus och fähus och jordkulor, i oxvagnar, på flodbåtar – ett par gånger till och med i en kyrka! Och vad behövde han, ringe Guds tjänare, någon förgylld predikstol, något dyrbart snickrat och målat altare, när kristendomens upphovsman själv predikade från ett naket berg och hans lärjungar i skumma fängelsehålor? Skulle han hålla sig för mer än Jesus? Han såg sig omkring i stockstugan: ”Kan inte detta hem upplåtas för nattvardsgången?” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 83-84; Gäster i eget hus)

(Danjel Andreasson) lade sig på knä vid den stora ekens rot. ... (Han) knäppte samman sina händer över bröstet och gjorde sin tacksägelse: ”Ett främmat lann har ädelmodigt upplåtit sina portar för oss, och vi äro hitkomne för att här fredligt bo och söka vår näring. Men vi skulle var utsläppta som nyfödda lamm att förgås blann hedningsfolken i dessa villsamma landamären, om icke Du, Herre, hade hulpit oss. ... Vi äro samlade i denna körka, som Du själv har byggt och som står här upprest högre i taket än nåen annan körka, för taket är Din himmel, Herre. Här uti Din Skapelse, i Ditt stora tempel, vilja vi lova och prisa Dig så gott vi tyar med våra sjungande tungor! Vill Du vänna Ditt öra till oss och lyss, Herre ...?” (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 228; Hem till en främmande skog)

Kärleken är den enda kraft genom hwilken det goda kan uträttas på jorden. Christi församling är det tempel, der Guds kärlek brinner. ... Kärleken är den rätta tillbedjan, är en tillbedjan i andan och sanningen. (Johan Henrik Thomander "Predikningar öfwer alla årets Sön- och Högtidsdagars Evangelier. Sednare delen." s 11-12 i kommentar till Joh 14:23-31)

När människan börjar bli medveten om Gud kommer hon (enligt sikhernas tro) oundvikligen att se sitt eget liv i ett nytt ljus. ... En sant andlig pilgrimsfärd äger rum i hjärtat och i viljan och är inte en resa till heliga platser utan en förskjutning av tyngdpunkten från självet till Gud. ... Frälsningens väg är alltså att betrakta Gud och inte självet som medelpunkten. (Douglas Davies "Guru-religionen: Sikhernas tro." s 204)

ca 1850 - ca 1800

Den evigt kärleksfulle är visserligen över allt lika närvarande; den oändligt Helige, som bör tillbedjas i anda och sanning, är väl icke mera innesluten i det ena rummet än i ett annat; likväl kännen I Honom här (i Hans tempel) vara närmare eder, emedan I här kännen eder närmare Honom; emedan här så många av de hinder bortfalla, vilka därute i världen så ofta lägga sig emellan Gud och hjärtat. Dessa bekymmer, som nedtrycka själen i stoftet; dessa förströelser, som neka henne att ansa sig; dessa vanor, som göra, att hon aldrig lyfter sig över det vardagliga; detta umgänge, av vilket hon sällan lärer sig annat än egennytta, lättsinne, otro och flärd, allt detta lämna vi kvar i den oroliga världen, när vi med samlade sinnen, med from längtan efter Guds nåd och frid, inträda i Hans tempel. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet" s 46-47; Första söndagen efter trettondedagen)

Vi beskriver Gud när vi säger att Han skiljer sig från sig Själv och är ett objekt för sig Själv; i denna distinktion är Han identisk blott med sig Själv, sann Ande. Idén är därmed förverkligad; medvetandet är ett moment i den Idé som är själva processen Gud. Det andliga medvetandet känner Gud bara i den utsträckning Gud känner sig själv i det. Alltså är Gud Ande, och Han är kyrkans Ande, deras som tillbeder Honom. Detta är den fullkomliga religionen; Idén har objektiverats i sig Själv. Här uppenbaras det vem Gud är. Han är inte längre ett okänt Vara ovan och bortom denna värld; Han har upplyst människor om vem Han är, och detta inte bara i historien utan också i medvetandet. (Georg Friedrich Hegel "The Philosophy of Religion"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 168)

Var god och någon gång vid tillfälle försäkra Hans Majst om nin renlärighet äfven i politiskt hänseende, i fall någon skulle vilja göra den misstänkt. Utom den vördnad jag är skyldig honom som Konung, vet jag äfven att han är en stor Man: och jag har från min barndom haft den svagheten att älska hvad som är stort och ädelt, ehuru jag icke just är böjd för att göra det på knä. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 49-50; brev från Lund den 26 februari 1824 till Anders Carlsson af Kullberg)

Att ogillas af personer som man innerligen värderar och högaktar, det är icke blott förödmjukande; utan bittert. Dock, man får finna sig i allt. En så obetydlig brochure som min Skrift, glömmes i alla fall lätt; och Författaren vinner derpå atminstone den erfarenhet att Skråanden, äfven hos de bättre, är den mäktigaste af alla Andar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 15; brev från Lund den 19 februari 1818 till Jacob Adlerbeth)

(Fransyska Revolutionen) åsyftade väl från sin början ingen ting annat än politisk frihet; och att detta mål , åtminstone till en viss grad, skall uppnås, derpå synas mig alla Tidens tecken tydligen hänvisa. Eller hvad betyder annars de allmänna ropen, från norr till söder, på representativa Statsförfattningar, på ett liberalare förhållande mellan Regent och Undersåte, en mindre skarp gränsskillnad stånden emel(lan), o. s. v. och som nu mera ingenstädes synas vilja stadna vid blotta ropandet? Att despotismen på några ställen under sin gamla form går igen och spökar, kan ej förvilla andra än dem som äfven annars tror på spöken. För min del är jag öfvertygad att hans tid är förbi. Derföre föll också det största och kraftigaste som Nyare Historien och kanske all Historia kan uppvisa. Napoleon föll, icke genom sina eländiga motståndare, utan derföre att Despotism är alla starka själars uniform; derföre att hans ande var rakt motsatt Tidsanden med hvilken han brottades och som var starkare än han. - Men just genom denna yttre, politiska Tendens skiljer sig väl också den Revolution hvari vi lefva från alla nyare och verldsomfattande omhvälfningar, t. ex. Reformationen som till sin innersta rot och grund var religiös och intellectuell, eller med ett ord, andelig. Det är sant, den hade äfven stora politiska följder; men dessa voro ej de egenteligen åsyftade och följaktel(igen) ej heller de väsendtliga. Skulle ej förhållandet nu äfven vara enahanda? Hufvudsaken är det politiska; den inre revolutionen i tänkesätten som måtte ligga till grund för all yttre, är i det hela politisk; den religiösa och vetenskapliga som visat sig, äro mer eller mindre tillfälliga följder och reactionsprocesser, följakteligen utan betydelse och varaktighet. . . . Jag talar neml(igen) om de bildade classerna som ge ton; ty hos de lägre, hos Allmogen har den heliga lampan aldrig slocknat; men klarare och renare kan hon brinna genom oljan som både Du och mången annan gjuter derpå. - Således, på en grundläggande och beståndande politisk förändring i Europa, synas mig Tidens tecken hänvisa; men ingalunda på en vettenskaplig eller religiös. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 339-340; brev från Lund den 1 juni 1817 till Carl Peter Hagberg)

Anden är verkligheten. Den är världens innersta vara, det som till sitt väsen är. Den antar objektiv och bestämd form och går in i ett förhållande till sig själv; den är ett annorlunda tillstånd och den existerar för sig själv. I detta beslut, och i sitt annorlunda tillstånd, är den ett med sig själv, den rymmer sig själv och är fullständig i sig själv. (Georg Friedrich Hegel "Phenomenology of the Mind"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 168)

ca 1800 - ca 1500

(Kväkarna) var motståndare till en religion som organiserades i kyrkor. Kväkarna samlades till möten, lyssnade till den inre rösten och delgav varandra Guds ingivelser. De förkunnade läran om det inre ljuset. (Ledaren George Fox skrev i sin dagbok:) ”Med och genom denna gudomliga kraft och Guds ande och Jesu ljus skulle jag föra människorna bort från deras egna vägar, till Kristus, den nya och levande vägen, och från deras kyrkor, som människor själva hade byggt och församlat, till kyrkan i Gud, det allmänna kyrkosamfund, som är upptecknat i himmelen, och vars huvud är Kristus, samt bort från världens lärare, som är tillsatta av människor, till att lära av Kristus, som är vägen, sanningen och livet ... och bort från all världens gudsdyrkan till att känna Sanningens Ande, som är i vårt inre, och bli ledda av honom, att de må tillbedja Andarnas Fader. ... Jag skulle föra dem bort från världens samfund och böner och mässande, som blott var former utan kraft, att deras samfund måtte vara i den helige Ande och i Guds evige Ande, att de må bedja i den helige Ande och sjunga i Anden med den nåd, som kommer genom Jesus.” (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 254-255)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... "Luther fann på en religion, som tillåter, att klenoder rövas ur kyrkorna, och att biskopar och präster plundras. ... I haven utdrivit munkarne ur klostren, katolska präster och herdar ur kyrkorna. Men den tid kommer - och den har förmodligen redan kommit -, då I skolen falla i stora hopar såsom kärvar på marken, uppslukade av gräslig död. 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som djävulen och hans änglar tillredd är!'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Hämndetankar voro Gustav (II) Adolf fjärran. Trosfrihet var hans ädla mål. Här (i Augsburg våren 1632) lät han sin hovpredikant hålla predikan mot trosförföljelse. Gud ville ha frivillig tillbedjan och ingens samvete borde tvingas, hette det. Från den oförsonliga ståndpunkt, som tog sig i uttryck i Örebro religionsstadga, hade Gustav Adolf nu höjt sig till att erkänna olika människors rätt att tänka och tro, som deras samvete bjöd dem, och till insikt om att ingen frid på jorden kunde vinnas därigenom, att vare sig den ena eller andra bekännelsen fick vara despot över den andra. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 144)

Sådan är människans natur att där hon är viss om att det finns makt att förläna framgång och olycka där kommer hon att tillbedja. (George Gifford "A Discourse of the Subtill Practices of Devilles by Withches and Sorcerers" s 27)

I kyrkoordningen (1571) omnämns kyrkobyggnaden som ett "almenneligh Hws", vilket har givit upphov till tolkningen att kyrkorummet förvärldsligades. Mot detta har dock övertygande anförts att kyrkan under reformationen alltjämt ansågs som helig, men att byggnaden inte var helig i sig själv utan i sin användning som gudstjänstlokal. Att kyrkan benämns som ett allmänt hus understryker att den skulle vara till för alla såsom ett gemensamt rum för heligt bruk. ... I förlängningen kunde ingen plats i sig själv betraktas som mer helig än någon annan, ingen kyrka eller begravningsplats heligare än någon annan. Det heliga lät sig urskiljas på livets alla områden. ... Men i och med att det heliga på detta sätt kom att definieras i det allmänna så kom paradoxalt nog skillnaden mellan heligt och profant att framhävas på nytt, nu i sekulariserande riktning: ingenting var längre heligt i sig. Det heliga krävde människors aktiva deltagande i den andliga gemenskapen och den evangeliska samhällspraktiken för att kunna urskiljas. När ljuständning, privatmässor, avlat och botgöring upphörde ställde evangeliet helt andra krav på den troende individen. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 207-208,217)

Efter Trientkonciliet (1545-1563) ... lanserades Rom med ny kraft som helig plats, som kyrkans centrum, som pilgrimsstad. Protestanterna hade byggt på tanken att ingen plats och ingen person kunde vara helig i sig själv. ... Som motdrag mot denna form av religiös askes blev Rom målmedvetet inrättat som helig plats. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 348; Katolsk och ortodox kristendom)

En uttrycklig följd av den protestantiska kristendomstolkningen är att platser inte längre är religiöst viktiga. Det heliga är inte bundet till rummet. Relikerna har ingen religiös kraft som lämningar efter heliga människor, och därmed har pilgrimsorterna och vallfärderna blivit satta ur spel. Inte heller de kyrkliga ämbetsbärarna har längre någon religiös kraft knuten till sina ämbeten, så att deras residensstäder kan ta del i kraften från deras ämbeten. En präst eller en biskop är inget annat än en ordets förkunnare, och detta är ett mobilt uppdrag som kan utföras var som helst. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 311; Protestantisk kristendom)

Först märkandes är att det man nu kallar gudstjänst, är mesta parten uppkommet av människofunder. Som är med kyrkobyggning, när man bygger kyrka, kloster, kapell och andra sådana hus i den akt och mening att man vill bygga den till Guds hus och tempel, där Gud skall besynnerliga bo uti. Såsom ock de kyrkotider, som sjungas, om kyrkomässa mest lyda. Sådan gudstjänst, som med den byggning sker, är fåfäng, ty Gud haver det intet befallt. Ej bor han heller i något hus som med händer gjort är, som S. Stephanus och Paulus sade. Men bygga kyrkor och kapell för det meniga bästas skull, att den kristliga församlingen skall komma där tillhopa och handla Guds ord, sakramenten och allmänneliga böner, då är det en gärning som går av kärleken och bygges då människor och icke Gudi till godo. Ty honom gör intet hus behov, människorna görs hus behov där de kunna skyla sig för regn och snö etc. (Olaus Petri "Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga som är själens regemente" s 135)

Som teologie studerande måste (Carlos) tillbringa största delen af dagen och äfven en del af natten öfver skolastikernas unkna luntor. ... Sanning var en lyx, som (han) icke ens blifvit lärd att drömma om. Att söka efter sanningen, tänka sant, tala sant, handla sant, något sådant hade aldrig framställts för honom såsom värdt hans sträfvan och uppmärksamhet. Icke det sanna utan det fördelaktigaste uppställdes alltid såsom hans enda syftemål - det fördelaktigaste för kyrkan, det fördelaktigaste för hans familj, det fördelaktigaste för honom själf. ... ... Hos honom själf uppstodo med hvarje dag allt starkare tvifvel, om det ens skulle blifva honom möjligt att erhålla någon anställning i kyrkans tjänst, och han började undra på om han nu borde låta prästviga sig alls. ... För en kort tid (drog) han sig tillbaka till Hieronymiterklostret San Isidoro del Campo, beläget ungefär två mil från Sevilla. ... Till sin förvåning befann han sig här midt ibland en församling, till hjärtat protestantisk nästan till sista man, hvilken, så långt möjligt var, handlade enligt sin öfvertygelse, under det att bröderna på samma gång kvarhöllo (och hur skulle de kunna annorlunda?) sin kyrkas och ordens yttre bruk. ... (Doktor Blanco (hade utsått) de första sanningsfröna. ... Munkarne (hade tidigare icke brytt) sig om något annat än upprabblandet af innehållslösa böner och teatraliska föreställningar. Men ...doktorn sade dem, att allt detta icke skulle gagna dem något, så vida de icke gåfvo sina hjärtan åt Gud och tillbådo honom i anda och sanning. (Deborah Alcock "De spanska bröderna - En berättelse från det sextonde århundradet" s 22-23,106-109)

ca 1500 och tiden dessförinnan

”Fynden” av Mariabilder ... blev vanliga i Västeuropa från 1300-talet och framåt. Någon – vanligen en herde – hade hittat en Mariastaty ute i terrängen, och Maria befallde honom i en uppenbarelse att bygga ett kapell åt henne. När det uppfördes av traktens lekfolk uppstod en omedelbar spänning mellan församlingsprästen och den av honom oberoende kapellstiftelsen, men det löstes oftast genom att kapellet gjordes till en lokal vallfartsort, och då ökade också församlingens anseende. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 234; Lekfolkets kristendom)

Medan (vår mor) låg sjuk föll hon en dag i vanmakt och förlorade för en kort stund allt medvetande. Vi sprang fram till henne, men hon kom fort till sans egen. ... Hon såg vår förtvivlan och tillfogade: ”Här skall ni begrava er mor.” Jag teg och betvingade tårarna, men min bror sade något om att han hellre skulle ha önskat att hon fick dö i fädernebygden än här i främmande land. Hennes ansikte fördystrade vid hans ord och hon gav honom en bestraffande blick för att han hade kunnat komma med sådana tankar. Därpå såg hon på mig och sade: ”Hör hur han pratar!” och till oss båda: ”Denna kropp får ni begrava var som helst – ni skall inte göra er något bekymmer för den – bara en sak ber jag er om: kom ihåg mig vid Herrens altare var ni än är.” ... Jag fröjdades och jag prisade Dig(, osynlige Gud), ty jag hade märkt och mindes vilka bekymmer hon alltid hyst för sin gravplats, som hon skaffat sig och iordningställt för att få ligga vid sidan av sin make. ... Efteråt fick jag höra hur hon en dag i Ostia, medan jag var borta, med moderlig förtrolighet hade samtalat med några av mina vänner om sitt förakt för detta livet och om dödens sällhet. När de hade häpnat över ett sådant mod hos en kvinna – ett mod som Du hade gett henne – och frågat henne om hon inte fasade för att gå bort så fjärran från sin fädernebygd svarade hon: ”Ingenting är fjärran för Gud. Jag behöver ej frukta att Han inte i tidens fullbordan skall finna den plats varifrån Han skall uppväcka mig.” (Augustinus "Bekännelser" s 185-186)

Med Aurelianus (270-275) och Diocletianus (284-305) inträdde dominatet, så kallat, därför att kejsaren benämndes dominus, herre, vilket också tog sig uttryck i det yttre; kejsaren bar diadem och guldstickad dräkt och omgavs av ett invecklat hovceremoniell; den som trädde inför honom, kysste fliken av hans klädnad. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 263)

(Seneca, död 65 e Kr) ville icke, att man skulle visa gudarnes stoder vördnad; han angrep bönerna och offringarna, ja, själfva templen, "ty man skall icke lägga sten på sten för att upptorna höga gudahus; Gud skall hafva en helgedom i vårt bröst". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 6; Den romerska filosofien)

Att avrunda med:

Jag tänker ibland på berättelsen om Peter Pan. Några barn möter sagofiguren i parken Kensington Gardens. Det är kallt och Peter Pan har bara nattdräkt på sig. Barnen frågar: "Fryser du inte?" De får till svar: "Jag vet inte, för jag vet inte vad det är att frysa och ingen har frågat förut." Är det viktigt att veta vad man känner? Jag tror att det är livsviktigt. Det handlar om hälsa till både kropp och själ. Det är avgörande i alla sanna och sunda relationer. Det påverkar vår personlighetsutveckling och det är nyckeln till ett liv med en rik färgpalett. Kan Gud hjälpa oss? Kan bön hjälpa oss? Det är min tro och varför tror jag så? Gud är den som känner det särskilda i vår personlighet. Han vet allt och tål det mesta. Gud söker sanna tillbedjare. (Liselotte J Andersson "Utgjut ditt hjärta som vatten" s 70-71)

En människosyn som börjar bryta igenom bland många idag (år 1980), går ut på att människan inte är tvådelad - i kropp och själ - utan tredelad: kropp, själ och ande. Anden är inte armar och ben och hjärnceller. Den är inte heller detsamma som vårt rastlösa medvetande, "själen": våra känslor, vår vilja och vårt intellekt, där vi hela tiden "ser oss själva i spegeln", bearbetar och sorterar intryck. Nej, den står för "helheten", "vår innersta människa", den plats där vi glömmer att betrakta oss själva och upplever att vi vilar i en mogen, kärleksfull blick som såg oss "innan vi ännu var formade ... innan världens grund var lagd". (Ylva Eggehorn "Befrielse och läkedom" s 7; Förord)

Sångarna:

O Gud! all sannings källa! Jag tror ditt löftes ord. Hvad du har sagt, skall gälla I himmel och på jord: Åkalla mig i nöden, Så får du hjelp af mig; Ja, Herre! intill döden Vill jag åkalla dig. (PO Nyström-JO Wallin: Psalm 260:1; jfr Psalmer och Sånger 209:1)

Helge Ande! hjertats nöje, Bästa skatt och högsta tröst! Du till andakt sjelf mig böje, Då jag helgar dig min röst. Öfwer allt ditt tempel står, Der du heligt offer får; Låt min själ dertill utväljas, Att du må i henne dväljas. (P Gerhardt-H Spegel: Psalm 136:19)

Lär mig bedja om ditt rike, som ej mänskohänder gjort. Fadersnamnet utan like är tillbedjansvärt och stort. Fader vår, Fader vår, Fader vår som i himmelen är. Denna bön uti mitt hjärta, mig, o Herre Jesus, lär. (E Zandelin: Segertoner 1988 nr 479:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Två uttryck som liknar "Gud är ande" har vi i Johannes första brev, "Gud är ljus" (1 Joh 1:5) och "Gud är (ett) välkomnande" (1 Joh 4:8). (Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 172)

Paulus sade till de troende i Rom: " . . . Jag tjänar (Gud) i min ande." (Rom 1:9a)

Paulus sade till de troende i Kortint: "Den som fäster sig vid Herren är en ande (med Honom)." (1 Kor 6:17)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)

Paulus sade till de troende i Filippi: "Vi är ... (de) som tjänar Gud i ande ... och som inte är (och inte har varit) övertygade i kött." (Fil 3:3)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. (1 Joh 3:18)

Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:8)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)

Grekiska ord:

proskynêtês (“nerkastare”) Joh 4:23. Jfr proskyneô i Joh 4:19-22.

toioutos (av sådant slag) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 18:16; Joh 4:23; Apg 26:29 – Syr 49:14; Matt 9:8; 18:5; 19:14; Mark 4:33; 6:2; 7:13; 10:14; 13:19; Luk 9:9; Joh (8:5); 9:16. Apg 16:24; 19:25; 22:22; Rom 1:32; 2:2-3; 16:18; 1 Kor 5:1,5,11; 7:15,28; 11:16; 15:48; 16:16,18; 2 Kor 2:6-7; 3:4,12; 10:11; 11:13; 12:2-3,5; Gal 5:21,23; 6:1; Ef 5:27; Fil 2:29; 2 Thess 3:12; Tit 3:11; Filemon v 9; Hebr 7:26; 8:1; 11:14; 12:3; 13:16; 3 Joh v 8.

Ytterligare studier: 1 Kung 8:27; Joh 1:18; 4:21; 5:25,28; 14:17; 15:26; 16:2,13,32; 20:22; Rom 12:1; 13:11; 2 Kor 3:17-18; Ef 2:18; Upp 1:10; 4:2,10; 5:14; 9:20; 11:1,16; 13:12; 14:9; 19:10; 20:4; 22:6.

John Broadus "True Spiritual Worship: John 4:1-42"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 24-33.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

C. John Collins "John 4:23-24 'In Spirit and Truth': An Idiomatic Proposal"; Presbyterion 21 (1995): 118-121.

S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.

Kevin J. Vanhoozer "Worship att the Well. From Dogmatics to Doxology (and Back Again)." Trinity Journal 23.1 (2002): 3-16.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-11; 2010-11-09; 2013-11-08; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:25-26 Kvinnan säger till Honom: “Jag vet att Messias kommer, Den som sägs/kallas kristus/smord. När Den där – alltefter omständigheterna – må komma, skall Han komma fram med ett budskap till oss (om) alltsammans.” Jesus säger till henne: ”Jag är Den som samtalar (med) dig.”

Ord för ord: 4:25 (17 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan: (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att Messias kommer den sägandes kristus/smord; när-alltefter-omständigheterna må-komma den-där, skall-(han)-komma-fram-med-ett-budskap (till)-oss (om)-alltsammans." 4:26 (9 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: jag (jag)-är den samtalande (med)-dig.

1883: Då sade kvinnan till honom: Jag vet, att Messias, som kallas Kristus, skall komma: när han kommer, skall han förkunna oss allt. Jesus sade till henne: Jag som talar med dig, är densamme.

1541(1703): Då sade qwinnan till honom: Jag wet, att Messias skall komma, som kallas Christus; när han kommer, warder han oss all ting underwisandes. Sade Jesus till henne: Jag är den samme, som talar med dig.

LT 1974: Kvinnan sade: ”Ja, jag vet åtminstone att Messias ska komma – den som de kallar Kristus – och när han kommer ska han förklara alltsammans för oss. Då sade Jesus till henne: ”Det är jag som är Messias.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn till Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

Mose kom fram med ett budskap till Aron (om) alla de Herrens utsagor med vilka Han hade skickat bort (honom). (2 Mos 4:28a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) "Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:18, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, skåda att/: ’Jag är.’” (5 Mos 32:39a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Jag är, Jag är Den som kallar dig till sidan av (Mig)." (Jes 51:12a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till profeten:) “Du, son av en människa, tala till Tyros' ledare: Detta är vad Herren säger: ’ ... Ditt hjärta höjdes/’reste sig’ och du talade: Gud, Jag är ... men du är en människa och inte en gud. Du har gett/gjort ditt hjärta som en guds hjärta.” (Hes 28:2, Grekiska GT)

(Judit sade till Holofernes: “Achior) kom fram med ett budskap (om) alla ting, så många som han ’samtalade ut’/uttalade vid sidan av dig.” (Judit 11:9b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Som) en människa inte skall/kan skåda ett vindkast, (är) mer/’de flesta’ av (Herrens) gärningar i undangömda ting. Vem skall/kan komma fram med ett budskap (om) rättfärdighets gärningar? Eller vem skall/kan ’stanna bakom’/förbida (dem)? Ty förbundet/’Hans sista vilja’ (är) långt bort. (Den som har) ett hjärta som är förminskat ’förstår alltigenom’/överväger de här tingen.” (Syr 16:21-23a)

Den Senare Uppenbarelsen:

Ut ur (Maria, Josefs kvinna) avlades/föddes Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:16b)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Några i vaktstyrkan) kom fram (א,* א) med ett budskap till prästledarna (om) alltsammans som hade blivit/hänt. (Matt 28:11b)

... (Jesu) namn hade blivit synligt. (Mark 6:14a)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)

(Cornelius) 'hade förklarat'/förklarade alltsammans för (dem som var med honom). (Apg 10:8a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Jag ’skickade inte under att ej’/’underlät inte’ att komma fram med ett budskap till er (om) varje Guds rådslut.” (Apg 20:27)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Andreas) säger till (Simon): "Vi har funnit (och finner) Messias", vilket ’är varande översatt’/översätts kristus/smord. (Joh 1:41b)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Jesu sjunde och avslutande replik i samtalet med den samaritiska kvinnan är ett anspråk på att vara Gud. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 85)

Det finns något utanför universum som är evigt, oberoende och själv-existerande och som är orsaken till existensen av vårt betingade universum. Det är vad judisk-kristen gudstro handlar om: Att det finns en Gud som presenterar sig själv som ”JAG ÄR”, en övernaturlig makt som bär sin egen existens inom sig – som inte får liv, utan är liv – och som är orsaken till all annan existens. Det innebär att frågan om varför det finns något går att besvara. Universum finns därför att Gud finns. Universum har blivit till därför att Gud har orsakat det. Allt som nu står i beroende för sin existens, går tillbaka till honom som är tillvarons grund. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 48)

Vad är jag? Ibland för länge sen, kom jag några sekunder helt nära vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är. Men just som jag fick syn på JAG, försvann JAG och ett hål uppstod och genom det föll jag som Alice. (Tomas Tranströmer "Porträtt med kommentarer" s 98)

Vad är lek? Ett meningslöst sysslande med - ingenting alls. Ett underligt "låtsande" sätt att umgås med saker och ting. Man tar dem inte för vad de är, inte egentligen på allvar, man bara "låtsas". Astrologerna leker med stjärnorna, fursten leker med sina byggen, sina kyrkor, korsfästelsescener och kampaniler, Angelica med sina dockor - alla leker, alla låtsas någonting. Bara jag föraktar att låtsas. Bara jag ä r. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 15)

”Jag är densamme”, säger profeten (till kvinnan) oförtäckt. Vad han icke sagt i Judeen, vad han icke kunnat säga där, det uppenbarar han för kvinnan från Sikar. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 119)

"Jag medger existensen av ett evigt liv och har kanske alltid gjort det", (sade Ippolit). "Lät gä för att medvetandet som tänts genom en högre makts vilja sett sig omkring i världen och sagt: 'Jag är!' och lät gä för att denna högre makt plötsligt befallt att det ska förintas, av den eller den anledningen, nägon förklaring ges inte, det bara mäste sä vara, jag medger allt detta, men fortfarande kvarstär den eviga frägan: varför krävs dä dessutom min ödmjuka underkastelse? . . . Och ändä har jag aldrig, hur mycket jag än försökt, kunnat föreställa mig att det inte skulle finnas ett liv efter detta och en försyn. Det mest sannolika är väl att allt detta finns, men att vi ingenting förstär om ett liv efter detta och de lagar som gäller där. Men om nu detta är sä svärt och rentav omöjligt att fatta, hur skulle jag väl dä kunna ställas till svars för att jag inte förmätt fatta det ofattbara." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 513)

De är gudlösa som inte tillber honom som i verklig mening ÄR, nämligen Gud. Därför säger Ordet till Mose: Jag är den jag är (2 Mos 3:14). De är alltså gudlösa som inte tillber honom som ÄR. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 14)

Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Herren (värnar) om sitt heliga namn, som Israel har vanärat bland folken de kommit till (Hes 36:21). Jahve ingriper för sitt namns skull, för att det må bli ärat så som sig bör. Även vi borde värna om Guds namn. Det finns inget större motiv till mission. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 121 i kommentar till Hes 36:22)

Jag talade en timme om Jesus, bara om Jesus. Efter bibelstudiet formades en kö av ungdomar som ville prata med mig om det jag hade sagt. ... Sist i kön stod en tjusig tjej, med ett fylligt, vackert rött hår. ... Hon var rasande. Hon ville veta varför jag hade pratat om ”den där Jesusen” en hel timme och inte med ett ord nämnt att det finns andra frälsargestalter. Först visste jag inte riktigt hur jag skulle gripa mig an saken. Men så fick jag en ingivelse. ... Jag gav henne Bibeln och bad henne läsa ur Johannes evangelium kapitel fyra, om den samariska kvinnan ... (som till sist) konstaterar, att när Messias, alltså Guds Son, kommer, ska han förklara alltsammans. På detta svarar Jesus: ”Det är jag, jag som talar till dig.” Då flickan hade läst så långt, slutade hon plötsligt. ... Hon såg upp och mumlade: ”Det är det märkligaste, det är det konstigaste, det underligaste jag varit med om!” ”Vad är det som är så märkligt, underligt och konstigt?” sa jag till henne. Då hon svarade sjönk hennes röst till en viskning: ”Jag står här och tror på Jesus.” (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 70-72)

I hela NT förekommer det transkriberade ordet ”Messias” endast här och ovan i Joh 1:41. … Evangelisten verkar här ha velat understryka den judiska bakgrunden till kristusbegreppet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 106)

En stötesten ses ligga här. Du kommer ej förbi den. Den ligger här och bara är och upphör ej, som du och jag, med tiden. Den ligger här och bara är, i alltings mitt, i mitt och ditt. Vi kommer ej förbi den. Vad är det för en konstig sten: ett rimmeri, en rimsten bara? Jag minns en dröm, jag vet ett svar, men tänker inte svara. (Werner Aspenström "Ur Det röda molnet" s 506; Gåtan)

Dansören: Jag är den jag är, men jag är inte annat än ett konkret förslag med dess färger. Aldrig en idé. ... Musiken ljuder och böljar som ett saltmättat hav där min kropp rör sig förskräckt och glänsande. ... Det är slutet. Jag har sovit medan jag dansat, eller drömt. Jag är lätt som en ängel som uttalas av några läppar. Med rosen i handen framställer jag mitt liv och det jag erbjuder är guld eller en dolk, eller en död. (Vicente Aleixandre "Den som dansar förverkligar sig" s 93-95)

Samariterna tycks ha väntat en Messias ankomst, fastän det inte verkar som att de använt det ordet. Den Kommande kallades av dem för Taheb, Han som vänder tillbaka eller Han som återställer. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 239)

ca 1950 - ca 1900

(Gud är) "Jag är den jag är", det vill säga: den namnlöse, den för vilket intet ord räcker till. Gud kunde inte och fick inte framställas med "något beläte eller någon bild" (2 Mos 20:4), som drog honom ned i en mänsklig sfär, han var den oåtkomlige, den ogripbare, men därför också en Gud som måste åtlydas, mot vilken all undanflykt var gagnlös. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 14)

Den gamla regimens starkaste stöd och mest lojala anhängare i det kejserliga Tyskland utgjorde de stora grupper, som bruka sammanfattas under det något obestämda begreppet "medelklassen", de småborgerliga elementen. ... De betvivlade icke ett ögonblick att Wilhelm II:s Tyskland representerade den högsta kulturnivå, till vilken den västerländska mänskligheten hittills nått och på vilken all solid kultur vilade. ... De sågo med hänryckning upp till sin kejsare, när hans bil, trumpetande Siegfriedsmotivet ur signalhornet susade fram under Unten den Linden. Och när deras kejsare med en caesarisk gest förklarat: "Det kan blott finnas en härskare i landet och det är jag; den som ställer sig i opposition mot mig, skall jag krossa", så ingåvo hans ord vördnad och fruktan hos denna medelklass. ... Var deras kejsare livligt övertygad om att han var den Högstes speciella verktyg på jorden och stod i ett mera direkt förhållande till honom än andra dödliga, så var detta kejsartrogna folk lika livligt övertygat om att det var Guds egendomsfolk, mänsklighetens kvintessens, som världsåldrarna svettas blod för att frambringa, och det hade i enlighet därmed en olycksalig benägenhet att i Tysklands krav på expansion och hegemoni på världsmarknaden se ett adekvat uttryck för "den moraliska världsordningens" innersta krav. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 13-15; boken skriven 1934)

(Landrus') ögon irrade omkring i kretsen, sökande efter medhåll, men han mötte blott undvikande eller retsamma blickar. . . ."Ja, håna mig ni bara", sade han slutligen, och försök att dra min ärlighet och min goda vilja i tvivelsmål. Det har andra försökt före er, och jag har inte blivit mindre för den skull. Men det ska ni veta att vad ingen av er skulle vara i stånd till, det är jag. Ni kan måhända en gång komma så långt att ni blir skeppare, om ert hjärnkontor kan rymma lärdomen, men jag kan vilket ögonblick som helst köpa mig en skuta. . . . " "Du gode Gud!" sade Martin bestört. Landrus nickade och visade tänderna i skägget. "En vacker dag slår du ihjäl oss allesamman", anmärkte Martin. "Det blir slutet på visan." Landrus skrattade osäkert och vände bort huvudet. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 167; Färöarna i början av 1930-talet)

Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska. (Edith Södergran ”Landet som icke är” s 192; 1925)

(Valter Strängs) önskan sträckte sig efter en stark, suverän och oövervinnelig Gud, som med ömhet och mildhet, oändlig fördragsamhet och en kärlek utan gräns utövade sin allmakt på jorden. Vad man sedan kunde giva denne Gud för namn. Man kunde kalla honom Det Hela. Det lät måhända något trivialt som beteckning för ett Högsta Väsen. Han ville för sin Gud finna ett namn, som var mera högstämt klingande. Men inte något som påminde om kejsare eller konung, om enväldiga monarker och andra självhärskare på denna lidande jord. Han ville hitta ett namn som mera stämde överens med hans idéer om hur mänskligheten skulle leva sitt liv. Det gällde ju en beteckning för något, vari man själv ägde del – man borde ha en känsla av att man själv hade varit med och valt och tillsatt denne Gud, den främste i världarnas styrelse. Universums President – det lät något tungt och ceremoniellt, inte tillräckligt intimt och förtroligt, det var säkert icke det bästa namnet på den främste i stjärnornas presidium, högste chefen för millioner solar. Rymdernas Styresman – det klingade vackrare, fast även det kändes ovant för munnen såsom Gudsnamn betraktat, åtminstone till en början. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 627; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

I gamla förbundet uppenbarar Gud sig under sju olika namn, av vilka vart och ett har sin särskilda innebörd, för att genom dem lägga i dagen Guds många och fullkomliga egenskaper. Dessa namn är Elohim, Jehova, El Schaddaj, El Eljon, Adonai, El Olam och Jehova Sebaoth. (John Ongman "Guds församling" s 132)

(Bärgfrun) tyckte allt om masugnarna, för allt ibland kom hon fram och stal göte ( = gjutet metallblock avsett för vidare bearbetning). En gång var det hon ock hännes gubbe som kom neråt ock skulle försöka stjäla sig en smula göte. Bärgfrun hon gick fram till masugnen ock tog en skopa med göte, men när hon skulle till att smita, mötte hon masmästarn. "Vad heter han?" sa hon. "Jag heter Själv", sa masmästarn. Men då ryckte han skopan ifrån hänne ock snurrade hänne runt ock slängde göten i baken på hänne. Gumman hon brände sig förstås på den varma göten och skrek: "Själv vände mig, och Själv brände mig!" Den lede gubben hade gett sig av litet längre bortåt och ropade tillbaka: "Själv gjorde det, själv ha det." (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 5-7; Månsarpsmål; "Om bärgfrun" berättad av Petter i Månsarps fattighus; omkring år 1900)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Du kan taga allt (för den skuld jag har), sade mor (till handlaren Karl Orsa). Men (min dotter) Eva rör du icke. Då steg han opp och ... tog fioln borti händerna på henne ... och då han stod däri dörren sade han: Tänk dig om en gång till, Tea. För din egen skull och för barnas. ... (Men) Eva klädde på sig och gick ut ... och då hon ... till slut kom tillbaka bar hon fioln under armen. ... I april (artonhundra)sextinie tog jag penningarna som jag hade tjänat den vintern och gick till Karl Orsa och lade opp dem dita bordet hans däri lillkammarn innerom handeln. Han såg oppå dem och verkade som fundersam en stund, sedan sade han: "Vad penningar är det där?" "Jag ska betala av oppå skulden", sade jag. ... "Det är lika mycket som årsarrendet." "Arrendet har Eva redan betalat", sade han. "och krediten ska du icke göra dig bekymmer om." "Du ska taga penningarna", sade jag. "Och skriva in dem däri boken." "Jag tager dem icke", sade han. "Och vad jag skriver däri boken angår icke dig." Och då tänkte jag att jag divlar icke mer med honom, jag kan aldrig komma till klarhet om honom, han går samma väg som ormen oppå hälleberget, han som är som han är, så jag lät penningarna ligga därå bordet och sade ingenting mer och gick därifrån, och det vart icke för honom heller att säga nånting mer. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 79-81,89-91)

Hwad (Jesus) fördolde för de såkallade rätt-trogne … det säger han för en samaritiska, en utländska, en synderska, en för kättersk och irrlärig ansedd qwinna, en föraktilig qwinna. … (Och) uti templet i Jerusalem, i den heliga staden, hade ju warit det mest passande stället, der han hade bordt låta utropa sig såsom Messias. … Men här afsides, utanför en liten stad i landsorten, wid en brunn bekänner och uppenbarar han sig. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 52)

Bort vare det, vare bort, att du Guds varelse rena, det obegripliga ljus och det treeniga ena, tänkte beteckna med ord, och i tal ene ande förklara! Slut dig i tysthet och bön, bön skall dig i tysthet bevara. Var du med honom i råd, då morgonstjärnorna tändes, då det stormande hav vitt ut på rymderna sändes? Vet du, hur vädret skops och hur skyarna vända, när, var, varför och hur beslöt han världenes ända? Här förlore vi oss, här, här bli tankarna fjärran, säga vad Herran han är, det hörer allena till Herran. (Jacob Frese ”Om Gud” s I:61; 1690-1729)

Thomas (av Aquino) gör sträng skillnad mellan de båda begreppen existentia och essentia - en distinktion som återupptagits i den moderna existentialismen. Ett föremåls essentia är summan av alla dess egenskaper; dess existentia är något helt annat. ... Det finns endast ett väsen i tillvaron vars natur det är att existera, nämligen Gud. Thomas anknyter till det märkvärdiga ställe i andra Mosebok (3:14) där Gud på Mose fråga om hans namn svarar "Jag är den jag är". Det betyder, menar han, att endast Gud är det absoluta varat. Hos Gud sammanfaller hans essentia med hans existentia. Detta är också allt vad vi direkt kan utsäga om Gud: "Han är den han är". (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 136)

Utan tvivel existerar alltså något - det största tänkbara - både i förståndet och i verkligheten. Under alla förhållanden existerar alltså detta något på så sätt att det icke kan tänkas icke existera och detta något är större än vad som kan tänkas existera. Om det största tänkbara kunde tänkas icke existera, så vore det icke det största tänkbara, vilket emellertid är orimligt (emedan det vore en motsägelse). På så sätt och i sanning är alltså detta största tänkbara att det icke kan tänkas icke vara - och detta största tänkbara är du, Herre vår Gud. På så sätt i sanning är du alltså, Herre min Gud, att du icke skulle kunna tänkas icke vara till. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 125-126; citat ur skriften Proslogion författad av den förste av de stora skolastikerna Anselm av Canterbury som levde 1033-1109)

Och varifrån kom samariterna att vänta Kristi tillkommelse, då vi förstår att de endast tog emot Mose? (Svar:) Från Moses egna skrifter. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:116)

Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår Guds namn ”Jag är”, jämför de sju "Jag är-namnen" för Jesus: "Jag är livets bröd" (Joh 6:35), "Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus" (Joh 8:12), "Jag är dörren" (Joh 10:7), Jag är den fine herden (Joh 10:11), "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11:25), "Jag är vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6) och "Jag är den sanna vinrankan" (Joh 15:1). Talet sju uttrycker fullständighet och fullkomning (jämför Matt 5:17). I Upp 1:8 har vi det åttonde “Jag är-namnet” för Jesus (i Upp 1:17 förekommer det en nionde gång). Talet åtta talar om början av en ny period olik den föregående. Angående ”Jag är”, se också Joh 8:24,28,58; 9:35-37. Angående motsvarande förekomst av uttrycket "Guds Son", se Egna kommentaret och funderingar till Joh 1:49-50.

Sammanlagt förekommer uttrycket ”Jag är” (egô eimi) 24 gånger i Johannes' evangelium, 23 gånger ur Jesu mun och en gång ur den blindföddes (jfr mina kommentarer och funderingar till Joh 9:8-9). Talet 24 är talet för Guds folk i GT och NT (jfr mina kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21.

Angående Messias, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:20.

Jesus Kristus (är) densamme i går och i dag och in i (de kommande) tidsåldrarna. (Hebr 13:8)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)

Grekiska ord:

anangellô (’komma ... med’ – föra fram ett budskap) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 11:9; Syr 16:22; Matt 28:11(א,* א); Joh 4:25; Apg 20:27; 1 Joh 1:5 – Ester 4:4; Judit 5:3; 10:22; 11:15,19; 14:8; Jeremias brev ”Prologen”; Susanna v 10(Theod); Joh 16:13-14; Apg 14:27; 15:4; 19:18; 20:20; Rom 15:21; 2 Kor 7:7; 1 Petr 1:12.

(h)apas (allesammans/alltsammans) (i NT) Matt 28:11; Joh 4:25; Apg 10:8 – Matt 6:32; 24:39; Mark 1:27; 8:25; 11:32; Luk 3:21; 4:6; 5:26; 7:16(א,*א,A); 8:37; 15:13(א,*א,A); 17:27(א,*א,A); Luk 17:29(P75,א,*A); 19:37,48; 20:6; 23:1. Apg 2:44; 4:31-32; 5:12,16; 11:10; 16:3,28,33(א,*א,B); 25:24; 27:33; Gal 3:28(א,*א,A); Ef 6:13; Jas 3:2; 4:16(א,*א).

Ytterligare studier:

2 Mos 3:6; 20:2; Jes 43:12-13; Joh 9:37; 12:49-50; Upp 1:8; 4:8.

Barry J. Beitzel "Exodus 3:14 And The Divine Name. A Case of Biblical Paronomasia."; Trinity Journal 1.1 (1980): 5-20.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

Joseph B. Flatt "The God Who Is! Exodus 3:14-15"; Reformation and Revival 7.2 (Spring 1998): 103-117.

K.L. McKay "'I am' in John's Gospel"; Expository Times 107 (1996): 302-303.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-12; 2010-11-11; 2013-11-09; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:27-30 Och på/’omedelbart efter’ det här kom Hans lärjungar, och de förundrade sig (hela tiden) över att Han (hela tiden) samtalade i sällskap med en kvinna. Inte desto mindre talade ingen till Honom (א,*א): ”Vad söker Du” eller: ”Vad/varför samtalar Du i sällskap med henne?” Kvinnan lät så sin vattenkruka vara och gick bort in i staden, och hon säger till människorna: ”Kom hit! Skåda en människa som har talat till mig allt vad (א,* א, B) jag har gjort. Ej är väl Den här kristusen/'den smorde'?” De kom så (P66,א,*א) ut, ut ur staden, och de kom (hela tiden) i riktning mot Honom.

Ord för ord: 4:27 (24 ord i den grekiska texten) Och på det-här kom 'na lärjungar'/lärjungarna hans och (de)-förundrade-sig-(hela-tiden) att i-sällskap-med (en)-kvinna (han)-samtalade-(hela-tiden); ingen inte-desto-mindre talade (till)-honom: vad söker-(du) eller vad samtalar-(du) i-sällskap-med henne? 4:28 (16 ord i den grekiska texten) lät-vara så '-n vattenkruka'/vattenkrukan sin '-n kvinna'/kvinnan och gick-bort in-i '-en stad'/staden och (hon)-säger (till)-'-na människor'/människorna: 4:29 (14 ord i den grekiska texten) kom skåda (en)-människa som talade (till)-mig alla-(ting) vilka (jag)-gjorde, väl-ej den-här är den kristus/smorde? 4:30 (9 ord i den grekiska texten) (de)-kom-ut så ut-ur '-en stad'/staden och kom-(hela-tiden) i-riktning-mot honom.

1883: O i detsamma kommo hans lärjungar, och de undrade därpå, att han talade med en kvinna; dock sade ingen: Hvad frågar du, eller hvad talar du med henne? Då lät kvinnan sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: Kommen och sen en man, som har sagt mig allt hvad jag har gjort. Icke är väl han Kristus? Då gingo de ut från staden och kommo till honom.

1541(1703): Och i det samma kommo hans Lärjungar, och undrade derpå, att han talade med qwinnone; dock sade ingen: Hwad fråga du, eller hwad talar du med henne? Då lät qwinnan stå sina kruko, och gick in i staden, och sade till det folket: Kommer, och ser en man, som mig hafwer sagt allt det jag hafwer gjort. Månn han icke wara Christus? Då gingo de af staden, och kommo till honom.

LT 1974: Just då kom lärjungarna tillbaka. De blev förvånade över att se honom tala med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför, eller vad de samtalade om. Då lämnade kvinnan sin vattenkruka vid brunnen och gick tillbaka till staden och sade till alla: ”Kom och träffa en man, som har berättat för mig om allt vad jag har gjort! Jag undrar om inte han är Messias?” Då strömmade folket ut från staden för att träffa honom.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud sade till kvinnan:) "’Ditt bortvändande’/’din tillflykt’ (kommer att vara) i riktning mot din man, och han kommer att vara din herre." (1 Mos 3:16b, Grekiska GT)

Rebecka gick ut ... och hade vattenkrukan uppå sina skuldror. ... Då hon hade stigit ned emot källan, uppfyllde/fyllde hon vattenkrukan och steg upp. (1 Mos 24:15b,16b, Grekiska GT)

Då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. Och han ‘var vän med’/kysste Rakel och ... grät. ... (Och Rakel sprang i väg och) kom/gick bort med ett budskap till sin fader ... . Som/då Laban hörde sin systersons namn Jakob, sprang han 'in i'/till ett möte (med) honom, och då han hade ’tagit honom runt omkring’/’omfamnat honom’, ‘var ... vän med’/kysste han honom och ledde/förde honom in i sitt hus. (1 Mos 29:10b-11,12b-13a, Grekiska GT)

Gud steg upp från (Israel) ut ur den plats var/där Han hade samtalat i sällskap med honom. (1 Mos 35:13, Grekiska GT)

(Elisa sade till fienderna:) “Kom hit bakom mig, och jag skall leda/föra er bort i riktning mot mannen, som ni söker.” Och han förde/ledde dem bort in i Samarien. (2 Kung 6:19b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit (och) hör och jag skall beskriva för alla de som fruktar Gud så mycket som Han har gjort för min själ.” (Ps 66:16, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En kvinnas ondska (är) från en kvinna. En mans ondska (är) mäktigare än en kvinna som gör gott, och en kvinna som drar ner skam över (de sina) ‘in i’/möter förebråelse.” (Syr 42:13b-14)

Den Senare Uppenbarelsen: Då (Simon Petrus och Andreas) hade låtit näten vara, följde de genast (Jesus). ... Då (Jakob och Johannes) hade låtit båten och sin fader vara, följde de genast (Jesus). (Matt 4:20,22)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila ... (ty) Min last är lätt.” (Matt 11:28,30b)

(Alla folkskarorna) sade (hela tiden) (om Jesus): "Ej är väl Den här Davids Son?" (Matt 12:23b)

(Budbäraren sade till kvinnorna: ”Jesus) är inte här, ty Han har rests upp, helt och hållet som Han talade. Kom hit, skåda platsen varest/där Han (hela tiden) låg.” (Matt 28:6)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:50b)

Då en kvinna, som (hela tiden) hade * (P45,א,*א) den lilla dottern (med) en oren ande, hade hört ’med anledning av’/om (Jesus), då hon hade kommit in (א,* א), föll hon (vänd) i riktning mot, i riktning mot Hans fötter. Men kvinnan var (hela tiden) grekiska, en syriskfeniciska (i) härkomsten. Och hon frågade/bad Honom (’hela tiden’/’gång på gång’), ’för att’/att han måtte kasta ut den lille demonen, ut ur hennes dotter. Och Han sade ('hela tiden'/'gång på gång') till henne: ”Låt barnen först vara (till) att utfodras/bespisas, ty det är inte fint att ta barnens bröd och kasta (det) till de små hundarna.” Men hon svarade och säger till Honom: ”Jo (א,*א,B), Herre, och/också de små hundarna nedanför bordet äter från de små pojkarnas och flickornas smulor.” Och Han talade till henne: ”På grund av den här utsagan, dra dig tillbaka. Den lille demonen kommer (och har kommit) ut, ut ur din dotter.” (Mark 7:25b-29)

(Petrus sade till folket:) “Män, israeliter, varför förundrar ni er ’på det här’/’för den här sakens skull’, eller varför stirrar ni på oss, som (om) en egen förmåga eller vördnad har gjort (och gör) att (den lame) vandrar omkring?” (Apg 3:12b)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till (Jesus): ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från sidan av mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” (Joh 4:9)

Hembygdens predikan:

I den omständigheten, att två heliga själar, Simeon och Hanna, en man och en kvinna, voro tillstädes i templet i denna stund, låg tydligen en profetia om Kristi församlings kommande gestaltning. Hos judarna ansågs kvinnan stå mycket långt under mannen. ... Men genom det barn, som nu vilade på Simeons armar och som de båda prisade, skulle kvinnan erhålla full jämbördighet med mannen. Andligen inträdde detta redan i Jesu kötts dagar. Han samlade lärjungar omkring sig, men ock lika hängivna lärjunginnor. I de troendes församlingar är denna jämbördighet genomförd. Även i borgerlig mening kommer den att genomföras. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 51-52, Söndagen efter jul, Luk 2:33-40)

Jag lägger märke till att Jesus intresserar sig för den enskilde och tar sig tid med en enda människa. Och när vi läser vår bibel så finner vi flera olika tillfällen, då Jesus predikade för en enda åhörare och liksom gick in för att söka föra varje enskild lyssnare fram till en personlig omvändelse. ... Nu är det ju ofta så med oss människor att skall vi ha möte, så vill vi ju gärna ha välfyllda lokaler, och kommer det bara några få åhörare, ja då tycker vi att det är misslyckat och kanske rent av inställer det hela. Och ändå kanske det var just de få som kom som Herren då ville tala med och ge en särskild hälsning vid det tillfället. Och här behöver vi på nytt lära av Jesus, ty han såg alltid i första hand till människans inre behov, och för honom var varje enskild människa en evighetsvarelse som måste räddas. ”Ty vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

Begreppet "jämställdhet" innebär inte att alla är likadana, utan att vi är lika mycket värda och har samma rättigheter och skyldigheter. Detta har varit så självklart för mig att jag inte trott att det skulle behöva betonas. Det var först när jag stötte på patrull beträffande tolkningen som jag insåg att många missuppfattade "jämställdhet" till att alla verkligen är likadana - och om inte så måste vi bli likadana (ohyggliga tanke!). Eftersom vi inte kan göra något åt det vi är okunniga om eller vill blunda för, tyckte jag att det var viktigt att berätta om de (för oss) nya rönen. Universitetet hade just startat en ny intern tidning med typografi som en dagstidning och i färgtryck. I eld och lågor skrev jag nu en lång artikel om skillnader mellan könen i hjärna i denna tidning. Artikeln illustrerades med fina färgbilder av hjärnan och nervceller. Reaktionerna var häpnadsväckande! Inom en vecka hade jag fått sex vykort med elakheter och grova skällsord till institutionen. Jag fick brev med råttlortar och hånfulla tillmälen, jag fick egendomliga hotfulla telefonsamtal, "jag var en förrädare mot alla kvinnor!" Det mest egendomliga telefonsamtalet fick jag från en kvinnlig kollega på en annan fakultet. Hon sade: "Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!" Jag blev lite förvånad (vad visste hon om det?) och svarade: "Vad intressant, NN, jag skulle vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?" - Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!!" - "Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som skall värna om sanningen i forskningen!" - "Ja, ja, det kan så tyckas, men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!" Nu insåg jag att jag hade en mission - att berätta om skillnaderna, som gör att kvinnor och män är bättre än varandra på olika saker och därför kompletterar varandra. ... Riktig rättvisa går ju inte att nå utan att vi står på ett fundament av sanning, så långt vi känner den!! (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 12-13; Dahlström känd som professor i histologi och neurologi)

När min man var färdig pastor och började arbeta i församlingen i Gweru lämnade jag mitt arbete och blev pastorsfru. Eftersom vi har fem barn var det också mycket att göra i hemmet. Jag var mycket engagerad inom kyrkan och 1975 blev jag ordförande i Allianskyrkans centrala kvinnokommitté. När barnen började bli stora och en ny bibelskola startade i Gweru såg jag min chans: äntligen kunde jag utbilda mig till pastor. Jag gick på bibelskolan 1990-91. Vad har TACZ (The Alliance Church in Zimbabwe) betytt för mig? Kyrkan har verkligen hjälpt mig på många sätt. Framför allt har den öppnat dörrarna för mig att tjäna Gud på det sätt jag vill - genom att betjäna människor i min omgivning. Jag har inte upplevt att Allianskyrkan begränsat mig för att jag är kvinna, som en del andra kyrkor gör. Jag känner som att Allianskyrkan är en stor familj. Många av dem som är pastorer och ledare idag har jag sett komma till tro och mogna. När Gerd Pettersson kom till Zimbabwe som missionär fick jag möjlighet att göra det som jag längtat efter: att nå ut till kvinnorna i vår kyrka och undervisa dem, se dem ta tag i sina liv och göra något. Jag försöker alltid uppmuntra kvinnor att tro på sig själva och göra något i sitt liv. Jag är mycket tacksam att min man alltid uppmuntrat mig att gå vidare. När han skulle på olika seminarier och andra samlingar bjöd han ofta mig att följa med för att få tillfälle att lära mig saker. Först kände jag mig väldigt bortkommen, men det har hjälpt mig. Jag var faktiskt hemskt blyg när jag var yngre och trots att jag hade mycket idéer vågade jag inte stå upp och tala inför folk. Men min utbildning och andra erfarenheter har hjälpt mig att komma över det. När jag blev invald i Allianskyrkans kommitté för sociala projekt kände jag mig osäker och undrade om jag kunde tillföra något. Samtidigt var jag glad, för jag kände ju att det var rätt och fick även uppmuntran av de andra medlemmarna i kommittén. Det blev som en öppen dörr för mig att få göra det jag verkligen ville, att arbeta med människor. (Tsitsi Chauke-Eva Petersson "Allianskyrkan i Zimbabwe" s 55-56; Tsitsi Chauke berättar år 2000 om sitt liv)

För närvarande (år 2000) går vi igenom 1975 års konstitution för att försäkra oss om att den motsvarar de behov som finns i kyrkan i dag. Vi vill också försäkra oss om att varje lokal församling ska ha ett väl definierat program för männen. Målsättningen med det är att männen ska ta den bibliska ledarrollen i sina familjer, så att dessa kan klara det nya millenniets utmaningar. Skriftenlig undervisning skall ges för att utrusta kyrkans folk för utmaningarna i slutet av de sista dagarna, såväl som i det nya millenniet. Vårt mål är att skörda, att undervisa troende och uppbygga dem. (P.M. Mahlalela "Kyrkan i Swaziland - träd med många grenar" s 53)

Kristendomen hade ursprungligen varit mycket gynnsam för kvinnorna men hade redan på Augustinus tid utvecklat en kvinnofientlig tendens i väst. Hieronymus brev genomsyras av ett kvinnoförakt som ibland ter sig förryckt. Tertullianus för sin del hade brännmärkt kvinnorna som onda fresterskor, ett evigt hot mot mänskligheten. (Karen Armstrong "Historien om Gud" s 145)

Dörren till förlossningssalen öppnades och lampan ovanför den tändes med ett klick. Nedanför den stod en vitklädd läkare, en kvinna med gummihandskar som nådde upp till armbågarna och som var alldeles kladdiga av vad som verkade vara blod. Mannen som traskade runt framför dörren sprang genast fram och frågade oroligt: "Doktorn ... Vad blev det?" "En liten tös", mumlade läkaren. När mannen hörde det vacklade han till, föll baklänges på marken och smällde huvudet i en keramikplatta som tydligen sprack. "Vad håller du på med?" sade läkaren. "Det är andra tider nu (år 1987), pojkar och flickor är lika mycket värda! Var skulle ni män komma ifrån om det inte fanns kvinnor? Skulle ni krypa fram under någon sten?" Mannen satte sig långsamt upp och stirrade framför sig en stund innan han började yla högt. "Zhou Jinhua! Zhou Jinhua! Värdelösa kvinna! Du har tagit livet av mig ..." En kvinna började gråta inne i rummet och Gao Yang gissade att det måste vara Zhou Jinhua. "Varför gråter inte barnet?" undrade han. "Kan hon ha kvävt det?" "Res dig upp!" sade läkaren. "Och hämta din fru och din dotter. Det är många som väntar på att få föda!" Mannen kravlade upp och stapplade mot förlossningssalen. En liten stund senare kom han ut med ett knyte i famnen, stannade till i dörröppningen och frågade läkaren: "Doktorn, känner ni någon som vill ha en dotter? Ni måste hjälpa oss!" "Det kan du glömma", sade läkaren ilsket. "Ta hem henne och föd upp henne du. När hon blir arton år kan du sälja henne för tiotusen." (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 359-360)

Troligen vill evangelisten antyda att kvinnan lämnar vattenkrukan, eftersom hon nu inte längre behöver den. Jesus har visat sig kunna ge henne ett vatten, som ger evigt liv. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 107)

I augusti 1979, sex månader efter det att Shahen störtats, handlade nyheterna från Iran fortfarande om avrättningar. ... Det rapporterades att Ayatollah Khomeini i lag hade förbjudit musik. Och de islamiska reglerna för kvinnor genomdrevs återigen. Kvinnor och män fick inte längre bada samtidigt; revolutionsgardister stod på vakt vid stranden i badorter längs Kaspiska Havet för att avstyra gemensamt badande. (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 25)

ca 1975 - ca 1950

Nu har jag sysslat lite med nordbornas himmelrike Valhall. Det var alltså ett paradis bara för de män som föll i strid! Men större delen av folket dog väl ändå i sotsäng? Nu kan jag inte få klart för mig, om det fanns ett särskilt paradis för dem - eller om de samtliga kom till Asarnas helvete? . . . Fanns det i Asatron två olika himlar? Och fanns det inte något paradis för kvinnor? Av vad jag sett om Asatron så tycks det som om kvinnorna helt var uteslutna från Valhall - frånsett Odens tjänarinnor, sköldmörna eller valkyrior, som skulle plåstra om och servera kämparna i Valhall. Vad anser Du om den saken? Jag söker ju här ett yttersta ursprung till den könsdiskriminering, som ännu till våra dagar helt har genomsyrat det svenska manssamhället. Undrar naturligtvis också, om det betydde evig fördömelse för en man, om han inte stupade i strid? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 315-316; brev från Stockholm till Henrik Sandblad 1969-11-05)

Imperfektformen (av "förundra sig") visar på något mer än en kortvarig överraskning. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 173)

Kvinnliga präster i mängd förkunnade asaläran. Människor, hästar och tuppar blotade de med den äran. De försatte sig själva i trance och framsade kraftord och galder. Jojo, kvinnliga präster var regel hos Oden, Tor och Balder. Trodde du samtiden var radikal och har utfört en ny bedrift? Ack, vi har haft kvinnliga präster förr i Uppsala ärkestift. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 163; Om kvinnliga präster)

Södra Egypten är känt för att styras av stränga traditioner, men alldeles speciellt det här distriktet i närheten av Girga. Där tröttnade folk aldrig på att stolt förkunna att hos dem lämnade en kvinna sitt hem bara två gånger i livet: ena gången för att lämna sin fars hus när hon gifte sig och den andra för att fraktas från sin mans hus till graven. ... Det fanns tre hushåll i byn. ... Kvinnorna i ett hushåll tilläts besöka varandra efter solnedgången, men till de båda andra kunde de bara gå för att utföra sin "plikt", dvs beklaga någons död. Att ta sig utanför byn var ett privilegium som förbehölls de kvinnor som drabbats av någon svår sjukdom, för vilken den lokale läkaren inte räckte till utan det var nödvändigt att fara till Girga för specialistvård. (Ihsan Kamal "Ett eget fängelse" s 109-110)

Lärjungarna blir inte förvånade över att Jesus samtalar med en samarit, utan att han samtalar med en kvinna. (Rudolf Bultmann "The Gospel of John" s 179)

Det är icke enbart judarna, som tackat Gud för att de icke blivit födda till kvinnor. Thales brukade säga, att han var tacksam mot ödet för tre ting: först för att han var född till människa och icke till djur, vidare för att han var född till man och icke till kvinna, för det tredje för att han var född grek och icke barbar. Att vara född kvinna betraktades alltså av både judar och greker som ett oblitt öde. Mannen är enligt Platons Timaios "det bättre släktet". Förfelar mannen sitt liv, återfödes han till kvinna, förfelar kvinnan sitt liv återfödes hon som djur. ... Men det är inte bara judar och greker som anser kvinnan såsom en lägre varelse. De har sällskap av till exempel senare tiders Sören Kirkegaard, som på något sätt synes ha haft komplex inför det svagare könet: Att vara kvinna är någonting så besynnerligt, så sammansatt att det icke kan uttryckas genom något predikat. Att hon i själva verket betyder mindre än mannen är icke hennes olycka, nej, olyckan är att hennes liv för det romantiska medvetandet har blivit så meningslöst, att hon det ena ögonblicket betyder allt och nästa ingenting alls. Om jag vore kvinna skulle jag hellre vara kvinna i orienten, där jag skulle vara slavinna, ty att vara slavinna är dock alltid något i jämförelse med att vara flygande fläng och ingenting alls." (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 24-25; Kvinnan som du gav)

Knappt hade (Abu el-Kerim) avverkat de fyra framåtböjningarna, förrän han smög sig ut ur moskén och begav sig hemåt via en smal gränd. ... Men i detta ögonblick skulle han inte för allt i världen ha kunnat lägga sig att sova. ... Varför var han den ende klarvakne stackaren som inte visste vad han skulle göra av sig? ... Men varför inte återvända hem som alla andra anständiga människor? Han skulle väcka sin fru med en liten knuff, be henne torka av lampglaset och tända lampan, elda upp i spisen, värma ett bröd åt honom och sätta fram grönpepparn, som blivit kvar från lunchen, eller ännu hellre en bit av bakelsen, som hennes mor kommit dit med på morgonen. Och vad underbart om hon därefter kunde göra i ordning en mugg helba (dvs. dryck tillredd av bockhornsklöverns planta) åt honom, medan han satte sig till rätta där som en annan sultan för att laga de tre korgar vars bottnar slitits sönder och tillverka nya handtag, eftersom de gamla fallit av. ... Ingenting av detta skulle någonsin inträffa. Han kände sin fru alltför väl. ... Hon skulle inte vakna om så domedagsängeln blåste i sin basun. Och om hon genom något mirakel kom upp på benen, vad skulle hon då göra? ... Lampan, för att gå rakt på sak, var bara halvfull med olja, och kvinnan behövde alltsammans för att kunna knåda och baka hela nästa natt. ... Sedan så hade barnen säkert blivit hungriga framåt kvällen och ätit upp det sista brödet i korgen tillsammans med pepparn. Och var det alls troligt att någon av morgonens bakelser var kvar för att invänta hans hemkomst i den sena kvällen? Det var bättre att han förlikade sig vid tanken att det varken fanns helba, socker eller någonting överhuvudtaget hemma. Gud ske pris i alla fall. (Yousuf Idris "Det billigaste kvällsnöjet" s 76-82)

Jag betraktade (Zineb) ett ögonblick med drömmande min. Jag vet inte vilken känsla som då drev mig att förklara för henne "hur man bör uppträda mot män". Det väsentliga där var att tiga. ... Jag förstod (hennes man) Farid. Han, vars tystlåtna yttre dolde en instinktiv stolthet, måste ofta känna avsmak inför denna undergivna kvinna. Åt denne så virile man hade man till hustru valt ett veligt blötdjur. ... Stackars Farid! Det var honom jag till sist mest beklagade. "Om han visar dig en svart tråd och du vet att han vill att du ska säga att den är vit, så måste du säga att den är vit" avslutade jag. "Det är enda sättet att leva sams med din man." (Assia Djebar "De otåliga" s 378-379; författarinnan föddes 1936 i Cherchell strax väster om Alger)

ca 1950 - ca 1900

Om kvinnans funktion som hona inte räcker för att definiera henne, om vi dessutom vägrar att förklara henne genom "det evigt kvinnliga" och om vi trots allt medger, om än bara provisoriskt, att det finns kvinnor på jorden, måste vi alltså ställa oss frågan: Vad är en kvinna? ... Om jag vill definiera mig själv är jag tvungen att först av allt tillkännage: "Jag är en kvinna." Denna sanning är den bakgrund mot vilken alla andra påståenden kommer att avteckna sig. ... Könsuppdelningen är i själva verket något biologiskt givet, inte ett stadium i mänsklighetens historia. ... Ingen klyvning av samhället efter kön är möjlig. Det är detta som i grunden karaktäriserar kvinnan: hon är den Andre mitt i en helhet vars båda delar är nödvändiga för varandra. ... Det är inte förrän på 1700-talet som verkligt demokratiska män ser objektivt på frågan. Diderot är en av dem som anstränger sig för att visa att kvinnan är en mänsklig varelse på samma sätt som mannen. Lite senare försvaras hon lidelsefullt av John Stuart Mill. Men dessa filosofer präglas av en mycket ovanlig opartiskhet. (Simone de Beauvoir "Det andra könet" s 25,29,32)

Man brukar tala om svaga kvinnor - det är ett gränslöst osant ord. På många väsentliga områden i tillvaron är den äkta kvinnan oändligt mycket tapprare, trofastare, starkare och tålmodigare än mannen. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 74-76)

Anledning till denna undran låg däri, att det för en jude i allmänhet och då i alldeles särskild grad för en rabbi ansågs otillbörligt att på gatan hälsa på en kvinna, även om det var hans egen hustru. Med vilken ringaktning man betraktade kvinnan framgår därav, att man sade, ”att det vore bättre, att lagens ord bleve brända än överlämnade till kvinnor.” (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 69)

De närmade sig varandra. Utan ett ord fattade de varandras händer och stod stilla framför dödskallen. Den var helt visst skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro att Gud vårdade sig om dem, att han hade medlidande med dem och ville rädda dem. De kände plötsligt att allt annat var utan vikt. Hustrun begärde inte att mannen skulle säga henne att han ångrade sig. Hon hade alldeles glömt att hon inte mer ville leva tillsammans med honom. Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. De hade kunnat vara tusen gånger mer retade mot varandra, de kunde ha haft tusen gånger mer att förebrå varandra, och alltsammans skulle ha varit glömt inför den saliggörande vissheten att Gud hade vårdat sig om dem och velat rädda dem från att komma till att hata varandra. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka som människor kan erfara. (Selma Lagerlöf ”Dödskallen” s 537-538)

Jag tror nog, att det är en annan samhällsklass här på landet (än jordbrukarna), som mycket lider av isolering nämligen prästerna. De ha det nog inte bra ställt, stå liksom i opposition mot alla både de bildade och de religiöst intresserade, som alla äro frikyrkliga. Här behöva vi så förfärligt väl bildade och intresserade präster, men bildade och intresserade personer vilja inte gå in i embetet. Jag har undrat på om inte detta skall bli en kvinlig uppgift snart nog. Tänk vad du skulle ha blivit för en bra präst efter de fordringar, som vi ha häruppe åtminstone. Vi vilja ha präster som ta hand om oss mest lekamligen, men också litet grand andligen. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 145; brev 26 nov 1916 till Elise Malmros)

"Om man ärligt ångrar sin synd godtager Gud ens botgärning." Mor uttryckte sig som en skriftlärd (till den förkrossade kvinnan). Hon kunde bibelns texter rent av bättre än far. Hon var också hemmastadd i svåra böcker som "Hjärtats plikter" och "De rättfärdigas väg" - inte i översättning utan på den ursprungliga hebreiskan. Hon behärskade ett otal lagtexter och kunde hundratals rabbincitat och uppbyggliga liknelser. Hennes ord ägde tyngd. Efter en stund blev det bestämt att de skulle fråga far till råds, men att mor först skulle gå in och förklara saken för honom. ... Fars ord fick kvinnans hjärta att smälta som vax, som det heter. ... I grunden hade (far) sagt precis detsamma till henne som mor redan hade sagt, men på något vis verkade hans ord varmare och intimare. Kvinnan gick sin väg under ett otal välsignelser över oss - far och mor och till och med mig. ... (Far) hade lyft en tung börda från hennes axlar. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 60-64; Hemligheten)

"Batseba ...", ropade någon. "Rabbinens Batseba ..." Fast jag visste att min mor hette så hade jag aldrig hört henne tilltalas med något annat än "hör du - ", vilket var fars sätt att väcka uppmärksamhet eftersom chassidismen förbjöd att en kvinna tilltalades med sitt namn. Såvitt jag visste var Batseba bara ett bibliskt namn som ingen faktiskt använde, och fastän pojkarna i chederskolan ofta nämnde sina mödrar vid namn skämdes jag för att uttala min mors namn eftersom det verkade påminna alltför mycket om kung Davids synd. Här kallade man henne Batseba och "du", och kvinnorna omfamnade och kysste henne. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 114-115; Bilgoraj)

Far såg aldrig på en främmande kvinna eftersom det är förbjudet i den judiska lagen, men mor och vi barn såg genast att någonting hade gjort vår oväntade besökare kraftigt upprörd. "Vad är det?" undrade far och vände samtidigt ryggen till för att inte se på henne. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 19; Varför gässen skriade)

(1908 Juni 13:e) Qvinnan gaf mig ... en stor skenlycka, som dock genast afdustade; och visade arten. De två första lemnade intet minne efter sig, bara en liflig afsky. Hos den sista fanns något från öfre regioner, men blandadt med så mycket ondt och fult! Men jag minnes henne ofta mycket vackert, fastän det mesta var falskt! När barnen voro små, skänkte de mig den renaste glädjen. Men det gick bort snart! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 298)

Det är ju sällsamt att ett faktums tillvaro kan bli föremål för så kallade åsikter. Sålunda har kvinnans ställning i utvecklingskdjan mellan barnet och mannen blivit förnekad på grund av åsikter. Att barnet är en outvecklad människa blir väl oberoende av tycke och smak, trots det att underbarn givas; lika oberoende av åsikter är väl det faktum att kvinnan är en rudimentär man, trots det att undantag givas. (August Strindberg "Idolatri, Gynolatri" s 67; oktober 1903)

Den Okände: "Säg mig du vise man, den gåtan. När helst jag förde en kvinna, min egen, min sköna, tillbedda, när helst jag förde henne under min arm inför mänskors ögon skämdes jag, som för en svaghet! Lös mig den gåtan!" ... Frestaren: "De grekers Eva kallades Pandora, skapt av Zeus på elakhet att plåga männen och behärska dem! --- I bröllopsgåva erhöll hon ett skrin som inslöt alla världens olyckor. Måhända denna Sfinxens gåta löses bättre sedd ifrån Olympen, än ifrån Paradisets lustgård! Fullständigt blir den aldrig löst! Och jag står lika slug som du! Och medan jag begrundar, njuter jag ännu i dag det Skönsta Skapelsen oss givit! - Gå du, gör sammaledes." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 352)

Då en trettioårig erfarenhet på detta område icke givit författaren skäl till något som helst klander, utan tvärtom grundligt övertygat honom om den oskattbara välsignelse kvinnans offentliga uppträdande haft med sig, bör det icke förundra läsaren, om han (nu år 1900) av tacksamhet för hennes arbete ägnar åt Herren Jesus, som icke har anseende till person, detta lilla arbete till försvar för hennes välsignelsebringande mission gent emot dem, som vilja nedtysta henne med att oriktigt tillämpa uttrycket: "Tige edra kvinnor!" (John Ongman "Kvinnans rätt att förkunna evangelium" s 67-68)

ca 1900 - ca 1890

Slog i går käglor med De Wahl, Svennberg och Richard Bergh på Lidingöbro efter ärtmiddag med utsigt åt hafvet. Kreerade åter Folksången "Mandom mod"; hemfärd under stjernorna genom granskogen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 227; brev 10 nov 1899 till Nils Andersson; vid denna tid diskuterades livligt frågan om en svensk folksång. "Du gamla, du fria" hade ännu icke slagit igenom. "Mandom, mod och morske män" hade många anhängare, bl.a. Nils Andersson och Strindberg. I dramat Midsommar förordar Strindberg 1901 dessutom Nyblaeus-Lindblads dalasång "Jag vet ett land".

"Värre än allting annat i världen, vet ni, är dumheten", sa (Sjmuhin till sin gäst). ... "Min Ljubov Osipovna ligger på knä och ber till Gud. Hon ber vareviga kväll, vet ni, och gör sina bugningar. ... Hon är kommen från en fattig familj, popdotter, från det kyrkliga ståndet så att säga. Jag gifte mig med henne när hon var sjutton år (då jag själv var fyrtioåtta år), och de lät mig få henne mest för att de inte hade någon mat, det var nöd och onda dagar och jag hade ju ändå jord, förstår ni, och hus och hem, ja, och så var jag ju i alla fall officer, vet ni, det var smickrande för henne att bli gift med mig. Men första dagen vi var gifta så grät hon, och sedan har hon hållit på och grinat i alla tjugu åren - hon är en riktig lipsill, så att säga. Och jämt och samt sitter hon och tänker, och tänker. Vad tänker hon på, det kan man fråga sig? Vad kan en kvinna tänka på? Ingenting. Jag räknar, det erkänner jag, inte kvinnan som en människa." (Anton Tjechov "'Petjenjegen'" s 209)

Hvarför jag är qvinnohatare. Derför att jag hatar Gaia, det underjordiska, det onda för det onda. Och det qvinnliga hos mig liksom hos andra män hatar jag af samma grunder. Se på dessa representanter af det högsta qvinnokön frambragt, lifräddare, universalprofeter, d.ä.: herrsklystnaden förklädd: De se ju ut som onda andar! skökor! eller äfventyrerskor! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 385; brev 7 nov 1896 till Torsten Hedlund)

Ni känner ej min sista utveckling; Ni vet ej att jag en dag ej mer kunde finna tröst i Jobs bok, ty det gick upp ett ljus för mig att jag ingen Job var; ingen rättfärdig man som skulle pröfvas, utan att jag var en röfvare som råkat på korset emedan hans gerningar förtjenade det, och som skulle straffas. ... Låt mig samla ihop trasorna af min själ och kropp; låt mig göra korståget först mot mitt gamla sjelf, så skall jag sedan följa fanan - förutsatt att den är hvit. Föres den af en Jeanne d'Arc sänd att utskämma männen för deras förfall eller för att väcka deras ambition, det skall ej hindra mig, - men det tror Ni ej. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 304; brev 20 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Dessa mina privatbref till Er har Ni låtit profaneras af okynniga som vilja röra på mitt öde. ... Få se om jag ej kommer att falla äfven denna gång på en qvinnas dumhet! Qvinnorna äro för mig sköna som blommorna, men de äro lika fullt elementaler, endast elementaler och derför onda väsen; och onda väsen äro underlägsna. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 292; brev 31 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Som Buddhist är jag, lik Buddha och hans tre stora lärjungar (Schopenhauer, v. Hartmann och Nietzsche), qvinnohatare, emedan jag hatar jorden derför att den binder min ande, och derför att jag älskar den. Qvinnan är för mig jorden med all dess herrligheter, bandet som binder; och allt ondt af det ondaste jag sett, är qvinnokön. Hindret, hatet, den låga spekulationen, råheten, framför allt det omenskliga hatet mot en ande som vill vexa, lyfta sig. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 99-100; brev 10 nov 1895 till Torsten Hedlund)

"Det är bara på landet som kvinnan inte står mannen efter i någonting", sade Sjamochin. "Där tänker och känner hon på samma sätt som mannen och kämpar som han mot naturen i kulturens namn. Men kvinnan i städerna, borgarkvinnan, den bildade kvinnan har för länge sedan blivit efter mannen och håller på att återgå till sitt elementärtillstånd, hon är redan till hälften ett människodjur och tack vare henne har många av den mänskliga kulturens erövringar gått förlorade igen. Kvinnan försvinner så småningom, och i hennes ställe visar sig den ursprungliga honan. Denna den bildade kvinnans efterblivenhet hotar kulturen med en allvarsam fara. I sin regressiva utveckling strävar hon att dra mannen med sig och hämmar hans framåtskridande. Det råder inte något tvivel om den saken." Jag framkastade att man borde akta sig för att generalisera och döma alla kvinnor efter denna Ariadna. Redan kvinnans strävan efter bildning och likställighet mellan könen, som jag uppfattade som en strävan efter rättvisa, uteslöt varje tanke på en regressiv utveckling. Men Sjamochin hörde knappt på mig, han smålog blott skeptiskt. Det var en lidelsefull, övertygad kvinnohatare jag hade att göra med, det var omöjligt att omvända honom. "Nej, kom inte med det där!" avbröt han. "Så länge kvinnan inte ser i mig en likställd människa, utan hannen, så länge hon hela livet igenom bara lägger an på att behaga mig, det vill med andra ord säga härska över mig - kan det verkligen bli fråga om lika rättigheter? Å, tro dem inte, de är så listiga, så listiga! Vi män arbetar för deras frihet, men de har inte alls någon lust efter den där friheten, de låtsar det bara. De är fruktansvärt listiga!" Jag började redan få nog av diskussionen och hade helst velat sova. Jag vände mig mot väggen. "Just så är det!" hörde jag ännu halvt i sömnen. "Och det är vår uppfostran som är skulden till alltsammans, skall jag säga er. I städerna går hela kvinnans uppfostran ut på att göra henne till ett människodjur, med andra ord lära henne att behaga och besegra hannen." Sjamochin suckade. "Flickorna borde uppfostras och gå i skola med gossarna så att de jämt skulle vara tillsammans. Kvinnan skall uppfostras så, att hon liksom mannen lär sig inse när hon har orätt - nu tror hon sig alltid ha rätt. Inpränta i flickorna, redan medan de ligger i lindan, att mannen inte först och främst är kavaljer och ett blivande parti, utan att han är hennnes nästa, jämbördig med henne i allt. Lär henne att tänka logiskt, att generalisera, och förklara inte för henne att hennes hjärna väger mindre än mannens och att hon därför kan vara likgiltig för vetenskap, konst och alla kulturuppgifter över huvud. En skomakar- eller målarlärling har också en mindre hjärna än en fullvuxen man, men det hindrar inte att han tar del i den allmänna kampen för tillvaron, arbetar och lider. Det vore också på tiden att få ett slut på det där maneret att vädja till fysiologin, till havandeskap och förlossningar. För det först föder kvinnan inte barn varje månad, för det andra är det inte alla kvinnor som får barn, och för det tredje arbetar en normal bondkvinna ute på åkern ännu dagen före förlossningen och tar inte någon skada av det. Vidare borde det vara likställighet i det dagliga livet. Om en herre bjuder en dam en stol eller tar upp hennes näsduk när hon tappar den, så må hon betala med samma mynt. Jag skulle inte alls ha något emot om en flicka ur god familj hjälpte mig på med rocken eller hämtade mig ett glas vatten ... " Sedan hörde jag ingenting mer, jag somnade. (Anton Tjechov "Ariadna" s 281-283)

Fribaptistsamfundet växte fram under 1870-talets förra hälft. År 1892 inledde detta samfund mission i Natal i sydöstra Sydafrika. Denna satsning är närmast unik då de två missionärerna var ogifta kvinnor. De båda pionjärerna var Amy Bull (1861-1957) och Matilda Gustafsson (1867-1931, gift Andersson 1897). Den vanliga ordningen inom såväl svensk som annan europeisk och nordamerikansk mission var annars att de första missionärerna i ett annat land var män. De manliga missionärerna åtföljdes av sina fruar eller gifte sig efter en inledande missionärsperiod. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 342-343)

Jag råkade på ångbåten få betrakta i fem timmar en, Redaktör Möllersvärds dotter, hvars skönhet och behag suggererade mig lusten att lefva. ... (Men) att den lilla mörka qvinnan skulle - antaget jag vann henne - komma att hata den blonda rivalen (dvs fru Strindberg) - det kände jag på mig. ... ... Stor nyhet! Aug S(trindber)g, eller den s.k. Gubben Antinous äfven Jack Uppskäraren, planerar nu sitt andra äktenskap, denna gång med en liten och mörk! Hör och darra! Men tig! Den höje och blonde typus är tack vare Fru ? som gick snedt på kängorna i Lund utrotad, och en ny typus utbildad! Hvad säges, psykolog? (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 270,279-280; brev 24 maj 1891 till Fredrik Vult von Steijern samt brev 29 maj 1891 till Birger Mörner; betckningarna Antinonus och Jack Uppskäraren på sig själv hade Strindberg tydligen använt under sin Lundavistelse i april. Antinous kännetecknades enligt den antika bildframställningen av ett mäktigt hårsvall över sin breda panna. Jack the Ripper var den beryktade massmördaren, som vid denna tid härjade i London och som sprättade upp magarna på sina offer, mestadels lösaktiga kvinnor. Se sid 284)

Hvarför min bok ("I havsbandet") ej kom? Sannolikt derför att den stals på posten, der man numera (sedan dit kommit fruntimmer) både öppnar bref och - stjäl frimärket från brefvet! (Så smått! Karlen stjäl åtminstone pengarne!) (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 132; brev 2 dec 1890 till Birger Mörner)

Livet på platsen har framkallat den särskilda syn på den kvinnliga straffången som sannolikt finns i alla deportationskolonier: antingen är hon en människa, en husmor eller en varelse som står lägre än ett husdjur. "Det är synd att kvinnorna sänds hit från Ryssland på hösten i stället för på våren", sade en tjänsteman till mig. "På vintern har en kvinna ingenting att göra och hon är till ingen nytta för bonden, bara en extra mun att mätta. Just därför tar duktiga bönder dem ogärna på hösten." På det sättet resonerar man om arbetshästar på hösten när man ser att vinterfodret blir dyrt. Man tar inga som helst hänsyn till den deporterade kvinnans människovärde, kvinnlighet och blygsel; man liksom underförstår att allt detta utplånats hos henne medan hon släpats från fängelse till fängelse och deporterats. Åtminstone när man ger henne kroppsstraff besväras man inte av tanken att det kan kännas förnedrande för henne. Men personlighetsförnedringen har dock aldrig gått så långt att man gifter bort henne eller beordrar henne att sammanbo med någon mot hennes vilja. ... Läs- och skrivkunnigheten utgör 29 (procent) av den manliga befolkningen, vuxna och barn medräknade. Bland kvinnliga är läskunnigheten 9 (procent). Dessa återfinns uteslutande bland dem som är i skolåldern. Folkbildningen har ännu inte snuddat vid den vuxna kvinnan, som förvånar en genom sin stora okunnighet. Jag tror att jag ingenstans sett så dumma och ointelligenta kvinnor som just här, i en brottslig och förslavad befolkning. (Anton Tjechov "Sachalin" s 165,186; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Kvinnorna (hos urinvånarna giljakerna) är lika rättslösa vare sig det är en gumma, en mor eller ett dibarn. De behandlas som husdjur, som en sak man kan kasta bort, sälja eller sparka som en hund. Giljakerna smeker sina hundar - men aldrig sina kvinnor. Äktenskapet anses värdelöst, mindre viktigt än t.ex. att supa, och det kringgärdas inte med några religiösa eller vidskepliga ceremonier. Giljaken byter till sig en flicka mot ett spjut, en båt eller en hund; han för henne till sin jurta och lägger sig med henne på björnfällen - det är allt. Månggifte är tillåtet men har inte fått någon större spridning, fast det uppenbarligen finns fler kvinnor än män. Föraktet för kvinnan har antagit sådana proportioner, att han i det fallet inte ens anser slaveri vara anstötligt. ... Den svenske författaren Strindberg, den kände kvinnohataren, som vill att kvinnan endast skall vara slav och tjäna mannens nycker, tänker i själva verket som giljakerna; om han råkade komma till Norra Sachalin skulle de omfamna honom länge. (Anton Tjechov "Sachalin" s 130-131; Tjechov besökte Sachalin 1890)

ca 1890 - ca 1887

Jag har varit själssjuk i fjorton dagar! Jag har plågat dig, Stackars Siri, förlåt mig. Kom bara med barnen! Inser du att jag är en god far för dina barn - bind mig då med litet vänlighet. Och vill du böja mig så var bara qvinna, och jag böjer mig utan förödmjukelse såsom en man vill och skall det för en qvinna. Som menniska är du icke mig öfverlägsen, men som qvinna är du det, ty det finns lyckligtvis två kön som dessbättre äro hvarandra mycket olika. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 321; brev 8 maj 1889 till Siri von Essen)

Kristendomen är för mig ett bakslag i utvecklingen, de smås, de usslas, kastraternas, qvinnornas, barnens och vildarnes religion, derför är den i rak strid mot vår evolution som vill skydda den starke mot den dåliga arten, och qvinnans framträngande nu synes mig vara symptom på slägtets regress och en konsekvens av Kristendomen. ... Till packet räknar jag alla fruntimmer såsom varande lägre existensformer. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 191-192; brev 4 dec 1888 till Georg Brandes samt tillagd not i brev 5 dec 1888 till David Bergström)

Om jag skulle med ord ange min ståndpunkt nu blefve det så: Ateist. Kristus-hatare. Anarkist-optimat. (Frihet för alla, äfven de kloka och starka att göra sig, hvarigenom och om icke de små vore privilegierade verlden skulle regeras af kloka och starka, hvilka skulle öka lusten). ... Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock såsom slida! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 93; brev 25 maj 1888 till Verner von Heidenstam)

Genom sin insats som Frälsningsarméns banbrytare i Sverige blev Hanna Ouchterlony (från Värnamo) också pionjär för kvinnan som offentlig talare i vårt land, liksom hon i sin ställning som kommendör - William Booth utnämnde henne till detta 1887 - blev en av de första svenska kvinnorna utanför kungahuset och utanför hantverksmästaränkornas krets som hade en chefsställning med män som underordnade. Hennes ställning högst upp i Frälsningsarméns svenska hierarki var obestridd. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 138)

I sin dumhet arbeta (ungdomen) för en ny, privilegierad klass: qvinnorna, som skola ha rättighet utan motsvarande skyldigheter. Rösträtt utan krigstjenst, rätt till mannens sysslor utan barnförsörjarskyldighet o.s.v. Det var ju icke frihet för mannen, bara för qvinnan. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 205; brev 27 maj 1887 till Carl Larsson)

Jag har i tre år i utlandet umgåtts och observerat ett hundratal qvinnor av alla nationer och jag har icke förstått annat af deras öfvermodiga, hatfulla uppträdande än att det gäller komma öfver, icke vid sidan. Läs bara deras böcker och pjeser; hvilken hutlöshet i behandlingen af mannen! Och observera huru jag, som endast sagt detsamma om dem, som de om oss, och med större skäl och rätt, huru jag blir behandlad. Men jag kommer att slåss till sista nervstumpen håller ut, och gnager de ihjel mig, så kan ni sedan skrifva en pjes om "den siste mannen". (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 148; brev den 22 jan 1887 till Edvard Brandes)

Vi ska ha bort respekten för qvinnan annars trampar hon ner oss. ... ... Du kan veta att ... hela mitt qvinnohat är teoretiskt, ty jag skulle ej kunna lefva utan qvinnas sällskap. ... Du ska derför inte alls bli ledsen när du läser Fadren, ty den är en dikt. ... Det jag har skrifvit i qvinnofrågan är det skarpaste som är tänkt i Europa i den saken, och jag är alldeles för öfverlägsen att kunna lefva och andas i Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 135,174; brev 3 jan 1887 till Edvard Brandes och brev 25 febr 1887 till Axel Strindberg)

Advokaten Kvasjins svärmor och hans hustru, Nadesjda Filippovna, sutto vid bordet efter middagen, insvepta i regnkappor och schalar. På gummans ansikte stod skrivet, att hon gudilov var mätt, frisk och hade kläder på kropppen , att hon gift bort sin enda dotter med en bra karl och nu kunde lägga patiens med lugnt samvete. Hennes dotter, en liten fyllig blondin på tjugo år med ett milt, blodfattigt ansikte, satt med armbågarna stödda mot bordet och läste i en bok. (Anton Tjechov "Regnvädret" s 145)

ca 1887 - ca 1885

Hela min opposition i qvinnosaken är den: skall hon in i familjeförsörjarens arbetsmarknad, så skall samtidigt han befrias från en stor del af underhållsskyldighet åt hennes barn. För öfrigt skall hon föda barn, det enda hvartill qvinnan behöfs, ty allt det andra kunna vi bättre sjelfva. Hon är alldeles öfverflödig utom som vår saknade lifmoder; men som sådan är hon utmärkt! Är det demokratiskt att skapa ett nytt privilegieradt adelsstånd med rösträtt utan medborgarpligter? Är den ogifta qvinnan nödgad intränga i mannens arbetsmarknad, då hon har sin egen? Den ogifta kan bli piga, amma, hushållerska, lärarinna, musiklärarinna, aktris, dansös, sångerska, hofdam, drottning, kejsarinna, eller i värsta fall hora. Den sista resursen saknar mannen. ... Nej - vi få icke spela med damerna såsom politiska vänner längre. I nödens tid drog (Björnstjerne) Björnson opp dem ehuru han (till mig i Paris) förklarade att han ansåg dem vara lägre djur! Jaja så är det stäldt! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 114-115; brev 3 dec 1886 till Edvard Brandes)

Kvinnornas intellektuella uppfostran var och förblev i Rom försummad, och under all den yttre förfining, (hvarmed) de uppträdde, var deras tankars värld antagligen icke det ringaste mer klar, än kvinnornas var under stenålderns dagar och i troglodyternas tidehvarf. Människosläktet gör icke framsteg, som icke följas af steg tillbaka, när dess ena hälft, och den, af hvilken (dess) första andliga daning mest beror, står stilla och ej kan följa med på en väg, å hvilken båda hälfterna ha att vandra vid hvarandras sida. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 213; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Har du läst Le Matriarcat i Nouvelle Revue 15 Mars i år! Tror du att qvinnorna vilja likställighet? Nehej! Och nu arbetar du och Branting på matriarkatets återinförande. Det är ju bakåt! Mot barbariet igen - efter era åsigter! Du är i kärleksrus ännu, derför ser du icke huru idiotiska fru Agrell, Edgren och Fr. Key äro! Och ha de ett korn ibland så ha de hittat det på våra (på) mannens ... sophögar. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 332; brev 21 maj 1886 till Gustaf af Geijerstam)

I det billigaste rummet i hotell Lissabon gick medicine studeranden Stepan Klotjkov av och an och pluggade ihärdigt. ... Framför fönstret, som vid kanterna var betäckt med isblommor, satt på en pall hans rumskamrat Anjuta, en liten mager brunett på 25 år, mycket blek, med milda, grå ögon. (Anton Tjechov "Anjuta" s 129)

Bland de civila befann sig även stadens systemdirektör, Kirill Petrovitj Sjalikov, en egoistisk och elak herre med stort kortklippt huvud, tunga pussiga kinder och en hy, som vittnade om flitigt umgänge med Bachus. Han stod lutad mot bardisken och följde med blicken sin hustru, Anna Pavlovna, en liten pudrad och snörad brunett med lång näsa och vass haka. (Anton Tjechov "En äkta man" s 84)

Ljov Savitj Turmanov ... är en ganska vardaglig människa och för övrigt den lycklige ägaren till en liten nätt förmögenhet, en ung, vacker hustru och en respektabel måne. (Anton Tjechov "Hämnden" s 104)

Sin vekhjärtenhet och sitt öppna sinnelag till trots föraktade Savka kvinnorna. Han handskades överlägset och vårdslöst med dem och nedlät sig ända därhän att föraktfullt skratta ut deras känslor för hans person. Gud vet förresten om inte rent av detta nedlåtande och föraktfulla sätt att umgås med dem var en av anledningarna till den starka och oemotståndliga trollmakt som han utövade på de lantliga dulcineorna. Han var vacker och välväxt, och hans ögon lyste alltid - till och med när han såg på de föraktade kvinnorna - av en ljus, stilla smeksamhet; men enbart de yttre företrädena kunde inte förklara hans trollmakt. Förutom Savkas tilltalande yttre och säregna sätt att uppträda är det tänkbart att även hans rörande roll som den av alla föraktade odågan och den olycklige, från sin egen stuga till grönsaksodlingarna fördrivne, hade sin makt över kvinnorna. (Anton Tjechov "Agafja" s 175)

"Hör ni", (sade Grigorij Petrovitj Licharjov till fröken Ilovajskaja), "i vårt samhälle är det två attityder mot kvinnan som främst förekommer. En del mäter kvinnoskallar för att bevisa att kvinnan står lägre än mannen, söker påvisa hennes brister för att kunna göra sig löjlig över dem, göra sig viktig i hennes ögon och rättfärdiga sitt djuriska sinnelag. Andra åter försöker av alla krafter höja kvinnan till sin egen nivå, alltså tvinga henne att plugga in trettiofemtusen arter, uttala och skriva samma dumheter som de själva uttalar och skriver ... Jag ska säga er att kvinnan har alltid varit och kommer alltid att förbli mannens slav ... Hon är ett mjukt och fogligt vax, av vilket mannen alltid kan forma allt som han vill ha. ... Ett ädelt, upphöjt slaveri! ... Det är just i detta man finner den djupaste meningen med kvinnans liv! Av den hemska oreda som samlats i mitt huvud under hela den tid jag umgåtts med kvinnor är det inte idéer, inte kloka ord som bevarats som i ett filter i mitt minne, utan det är den här ödmjuka undergivenheten under sitt öde, denna ovanliga barmhärtighet, denna totala förlåtelse ..." (Anton Tjechov "På vägen" s 265)

Några idealistiska gengångare har du naturligtvis qvar. Att angripa Kastrullerna är reaktionärt. Hur skall hustrun räddas från kastrullerna om icke någon annan (pigan = slafvinnan) belastas med dem! Och löjtnanterna sedan! De äro ju de bästa afvelskarlarne! Och derför skola de ha de rika flickorna som kunna lemna existensmedlen åt aflen. Med ateism följer ovilkorlig materialsm. ... ... Äktenskapet är en början, men liten och trång numera! Fordrar Evolution! ... Lifvets mening är att uppehålla lifvet i kampen mot de Kemiska krafterna. Och att upphålla slägtet. Derför är qvinnoemancipationen en stupiditet. Och jag som trodde på den, en gång! Fy fan! Hvad jag skäms! Vi som skrifva böcker nu behöfvas nu, men ej i framtiden. Är det underligt om skrifvandet ej tillfredsställer oss, som är en nödfallsutväg, en onaturlig och vidrig sysselsättning. Den förefaller mig ibland som de der qvinnornas hvilka på bordeller visa sig nakna för betalning. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 192,194; brev 1 juni 1885 och brev 2 juni 1885 till Oscar Levertin)

Gagin nös, nös med känsla och övertygelse, ljudligt och genomträngande och så kraftigt, att sängen skakade och en oroad stålfjäder jämrade sig. Gagins hustru, Marja Michajlovna, en grovlemmad och fyllig liten blondin, skakade också och vaknade. ... Plötsligt skrek hon till. ... En tjuv! - for det som en blixt genom hennes hjärna. ... "Det var nog Pelagejas brandsoldat, som kom på besök", (sade Gagin) ..."Ge dig ögonblickligen ut i köket och befall honom packa sig iväg!" (sade hustrun). ... "Satan ...", knotade Gagin vredgat. "Nå, tänk efter med din mikroskopiska kvinnohjärna, varför ska jag gå dit?" (Anton Tjechov "I mörkret" s 13,16)

ca 1885 - ca 1875

Åter en intervju om Giftas. I dag var det ett "frigjort" fruntimmer, som tagit studentexamen och läste på graden. Hon började med att bedja mig ej anse henne fjollig därför att hon som kvinna besökte mig. - Jag försäkrade, att jag ansåg henne mycket förståndig och modig, som vågade trotsa dumheten. Därpå började hon: - Ni anser kvinnan vara underlägsen mannen? - Nej, min fröken, tvärtom, om så skulle vara. Kvinnan är inte underlägsen mannen, men hon är något olika. Skillnaden mellan man och kvinna, fysiskt taget, kan ni få reda på i en anatomi, om ni inte vet det förut. - Ni anser sålunda kvinnan fysiskt vara underlägsen mannen? - Inte alls. Jag anser honan . . . - (Nu sprang hon upp och sökte dörrlåset!) - Jag ber om ursäkt, min fröken, men om mannen är hane, så är kvinnan hona; det ligger ju inte något sårande i det, i synnerhet som jag (med fysiologerna) anser honan i allmänhet vara en högre "manifestation av vitalitet" (det var ju tillräckligt lärt för att vara städat) än hanen. . . . - Ni vill alltså, att kvinnan bara skall amma och vagga? - Ja, det kan nu inte hjälpas, ty att amma är omöjligt för mannen! Att vagga däremot, det kan mannen gärna hjälpa till med, och det gör han också! - Kvinnan skall sålunda vara till för att föda barn åt mannen? - Nej, åt samhället, åt släktet, åt mänskligheten. - Att föda barn ändå? - Ja visst! Kan ni komma ifrån det? - Jag tänker inte ha några barn! - Då var det synd att inte era föräldrar hade samma tanke! . . . Men ni finner det icke orätt att kvinnan ägnar sig åt att stå i bod eller tvätta kläder eller sitta i spinnfabriker? - Nej, min lilla vän (förlåt uttrycket, men jag är en gammal gift man), inte orätt, ty vi skola alla komma dit, karlarne också, men jag anser det skada nu att så sker, ty därigenom fördärvas mödrar och barn, och vad värre är, den samvetslöse kapitalisten begagnar sig av kvinnan för att nedtrycka arbetslönen. . . . Förakta icke att vagga, ty vi skola en gång vagga allihop, både män och kvinnor, förakta inte att koka och steka, ty vi skola snart få koka och steka allihop, både män och kvinnor, förakta inte att sy och spinna, ty vi skola mycket snart få sy och spinna, män och kvinnor, utan åtskillnad. Då skola vi också, allihop, män och kvinnor, få frihet, frihet att forska och uppfinna, leka med färger och toner, njuta av alla de förmåner naturen givit oss, men samhällets överklass berövat oss! Men till dess: akta er för överklassens "reformer", de spilla bara tid och trassla in härvan. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 153-157; Stockholm, november 1884)

Männen hava förlorat lusten att vara män, och kvinnorna vilja icke längre vara kvinnor! Det är dygdens lön. Det är kulturblomster! Få se när frukterna komma! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 138; Genève, september 1884)

(Angående boken Giftas) tänkte jag kalla (den) Gamla Äktenskap! Peka icke alla novellerna ut på socialismen; på barnens upptagande af samhället - det enda möjliga för qvinnans befrielse. Men nu vill ingen qvinna bli befriad från barnen! Kommer aldrig att vilja det! Du kan icke se att kulturqvinnans skrål för närvande bara är herrsklystnad och estetik - De vilja icke bli arbeterskor, utan ha sysslor, embeten, rang, supa, röka - all skit som vi män skola lägga bort! Ska de ha det? ... Låt inte narra Er! Har Ni ännu träffat någon qvinna som icke är konservativ. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 302-303; brev 21 aug 1884 till Pehr Staaff)

Överallt finner man (hos Björnstjerne Björnson) en man. Hans instrument är icke en tresträngad lyra, utan ett konsertpiano med åtta oktaver och tre pedaler. Än låter han dess toner ljuda i rondon, än i menuetter av naiv enkelhet; än låter han det dåna i sonater con brio ända till furioso; alltid rycker han med sig sin publik, som ännu ej tröttnat på dessa så ofantligt varierande prestationer. Trots sin politiska roll har han alltid förblivit en konstnär, som betjänar sig av tidningen för det, som icke har med poesin att göra. (August Strindberg "Björnstjerne Björnson" s 115-116; Tiden 1884-07-09 och 1884-07-10)

Finns det någon kvinnofråga i Europa? Nej! Men i Sverige? Ja! År det icke kuriöst? Vadan detta? Ha männen behandlat sina hustrur sämre i Norden än annorstädes? Tvärtom! Kvinnofrågan förefaller mig vara något specifikt nordiskt, eller specifikt norskt! Norge är ett land med hård jord. Människorna ha brett ut sig på stora ytor. Vintern har drivit dem in i kvava rum. Och där sitta de två och två, och ruva sina svarta tankar i mörker och ensamhet, och som de ej ha någon förseglad röstsedel kunna de ej få några beslut. Människorna bli i norden mindre associabla. Självet utvecklar sig till en onaturlig storlek, och när nu två sådana där "själv" kedja ihop sig på tu man hand, utan några avledare, då blir hemmet en lejonkula. I södern lever man i byalag, ute på gatan, på krogen, i sällskap, med ett ord ute, och inte i bur, därför blir konflikten mindre där; elektriciteten fördelas och slår inte ner i blixtar. Kedjan är lång och fångarne kunna löpa med den utan att rycka omkull varandra. Associabiliteten är större, ty samlivet har uppfostrat. Icke så i norden, minst i Norge. Läs om de förfärliga kvinnorna i Islands sagor,. Hämndgiriga, härsklystna, demoniskt elaka; pinande sina män med äregirighet, avundsjuka. Ibsen har några praktexemplar i Härmännen. Det är en slags könlösa djävlar i människohamn. . . . I Norge, där amasonväldet står i flor, där äro faktiskt alla gifta sjömän under kvinnliga förmyndare. Under hans bortvaro utbetalar nämligen redaren av hans innehållna lön åt hustrun. Och så går man och gör en "kvinnosaksförening" i Norge! Och till sådant låna sig gamla förståndiga män! Tänk oss den starke, obändige norrmannen under toffeln! Det vidriga i den nordiska kvinnosaken, och som gör att den skall falla, det är att den är upprorisk mot naturen! Åro vi icke födda till bättre än att föda barn?" säga de. "Bättre!" Det finns många som revoltera och avhålla sig från att uppfylla det besväret naturen ålagt dem! Till vad gagn för dem och eftervärlden få vi se! . . . Nu är av naturen så illa inrättat att kvinnan kan bli havande, mannen däremot icke. Därav har kvinnan känt sig förnärmad, "förtryckt", och det större obehag hon lider kallar hon för ett orättvist straff. Tungt att föda barn! Tänk på mannen då, som skall föda både hustru och barn! - Du ser sålunda att jag icke tror på den moderna nordiska kvinnoemancipationens lappverk, som vill bygga på gammal grund. Däremot skall du finna mig bland de främste i äktenskaps-emancipationens leder. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 121-124; Ouchy, april 1884)

Kvinnofrågan synes vara under lösning i Italien, ty alla banvakter äro kvinnor; stora, starkbyggda gestlter med manshattar ovanpå schaletten. Troligen mera ordentliga och nyktra än männen, vilka senare synas börja gå under i kampen med det svagare könet om tillvaron. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 72; Piemonte 1884-03-03)

Vad kvinnan angick, fann (mäster Påvel) dagligen och stundligen, att mannens meddelade skydd bestod i att kvinnan fick skura golv, draga av stövlar, ligga vid isvaken, stå i spiselhettan, bädda upp hans säng, laga hans mat, utföra alla förnedrande och blygsamheten kränkande sysslor, dem var och en vore skyldig uträtta åt sig själv, för att nu icke tala om att hon skulle bära och föda fram deras gemensamma barn. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 119; novellen "Beskyddare" från 1883)

Tror Ni icke som jag att politiken skall bli menskligare och enklare en gång, när qvinnorna vilja befatta sig med den! Nu är den för mig, ja som diktare förstås, lika motbjudande som krogen! Jag träffar aldrig min hustru och de mina der; och all politik skall ju göras på källare, och man får icke ta in den i hemmet! Hvarför? Det är visst till en liten stor del qvinnans fel! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 364; brev den 31 jan 1882 till professorskan och författarinnan Helena Nyblom)

ca 1875 - ca 1800

För 15-20 år sedan (1870-75) hamnade de kvinnliga straffångarna på en bordell strax efter ankomsten till Sachalin. "I södra Sachalin", skrev Vlasov i sin rapport, "inkvarteras kvinnorna i bageribyggnaden då särskilda lokaler saknas ... Befälhavaren över ön, Depreradovitj, beordrade att den kvinnliga avdelningen i fängelset skulle förvandlas till bordell." Det kunde inte bli tal om arbete, eftersom "endast de som förbrutit sig eller inte vunnit männens gunst" fick arbete i köket, de övriga fungerade som "behov" och förföll i dryckenskap. Slutligen blev kvinnorna så demoraliserade att de som i medvetslöshet "sålde sina barn för ett stop brännvin". (Anton Tjechov "Sachalin" s 161-162; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Kvinnans bestämmelse röjer sig (enligt den tyske filosofen Edvard von Hartmann) redan hos den lilla flickan, som täck, näpen, sirlig och manerlig putsar sig, behänger sig med grannlåt, vårdar så ömt sin lilla docka eller lekande deltager i hemmets bestyr. Mannens natur röjer sig redan hos den lille gossen, som, med sönderrifna byxor efter sista klättringen eller slagsmålet, bygger sig i vrån ett hus, leker röfvare eller soldat, rider på hvarje käpp, ser i hvarje staf sabel eller gevär, funderar dess emellan man vet just icke öfver hvad och finner sitt största nöje i kraftprof, som öfva hans muskler. - Hvad könsinstinkten vidkommer har Hartmann däröfver skrifvit ett kapitel, som söker förklara instinktens olika beskaffenhet hos man och kvinna och i bjärta färger målar, huru demoniskt kärleken verkar, huru han ikläder sig alla masker och väcker de skönaste och tommaste illusioner, allt för att människosläktet skall kunna bestå och för att de individer af båda könen må kunna finna hvarandra, soim i sin förening bäst trygga en stark och intelligent afkomma, utan att denna naturdrift fäster ringaste afsikt därvid, om dessa samma individer i öfrigt kunna lefva lyckligt tillsammans. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 166-167; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877; BG Ask-kommentar: Det av Hartmann skrivna kapitlet syftar sannolikt på ett kapitel i hans år 1869 utgivna stora arbete "Philosophie des Unbewussten" eller på svenska "Det omedvetnas filosofi")

Nastasia Filippovna var inte längre omgiven av sin uppvaktning; den respektable medelålders herrn hade försvunnit helt och hållet, och den överförfriskade stod lite vid sidan och skrattade för full hals. Det skulle naturligtvis inte dröja mer än någon minut för polisen att komma, och just nu skulle det ha gått illa för Nastasia Fillippovna, om det inte hade kommit oväntad hjälp till hennes undsättning; fursten, som också hade blivit stående några steg därifrån, hann gripa tag i officerens armar bakifrån. Denne lyckades frigöra en arm och gav honom en kraftig stöt i bröstet; fursten flög tillbaka tre steg och föll ned på en stol. Men Nastasia Filippovna hade redan fått två försvarare. Mitt framför den angripande officeren stod boxaren. . . . "Keller! Före detta löjtnant", presenterade han sig värdigt och kraftfullt. "Om kaptenen önskar handgemäng ställer jag upp på det svaga könets sida; engelsk boxning är min specialitet. Men var inte så het på gröten, herr kapten; jag beklagar den blodiga förolämpningen, men jag tillåter inte att man tar till nävrätten mot kvinnor inför publik." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 437)

Nu torde du säga: är detta sant, att vi alla äre präster och skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskillnad bland människorna och skola kvinnorna äfven vara präster? . . . När du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskillnad och säga: "detta är en man eller kvinna" . . . ty Paulus säger (Gal 3:28) : detta är allt ett och idelt andligt folk. Därför äro de alla präster och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att kvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdåniga, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor 14:34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskillnad uti makt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott kvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man bland dem också uppsätta en kvinna, som predikade. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 213-214; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

När vi ... kommer in i (Östra Ämterviks) kyrka, så sätter vi oss förstås i främsta bänken på läktarn, för där brukar herrskaperna sitta. Vi sitter alltid på vänstra sidan av läktarn. Det går alls inte an att sätta sig till höger, för det är karlsidan. Om det vore alldeles fullsatt på kvinnfolkssidan och gott om rum på andra sidan gången hos karlarna, så ginge det ändå inte an att gå över dit. En får hellre stå hela gudstjänsten. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 115; Kyrkresan)

Gymnastiken är för svenska folket en obekant sak, och kroppsövningarna äga intet anseende. Vi hava sedan Lings tid saknat agitatorer för hans idé, men det är sådana, med hänförelse för sin sak, kraft att besegra fördomar och hinder, samt därtill med pratiskt sinne begåvade agitatorer, män liknande Tyskarnas "Vater Jahn", som erfordras för att uppskaka vår ungdom ur dess vekliga, bekväma och kvinnliga levnadsvanor. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 25; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Vi bevittnade en gudstjänst i katolska kapellet (i Kristiania). Åhörarna voro få, till större delen kvinnor. Också gällde den predikan, som bestods dem, kvinnans förhållande till mannen. Detta förhållande, menade talaren, är den ovillkorliga lydnadens, och han citerade Sirach och andra hedersmänner från Gamla Testamentets dagar för sitt påståendes riktighet. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 20; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

ca 1800 och tiden dessförinnan

(Jerry) vaknade av att fadern kom in. Någonting hade gått på tok för honom, åtminstone drog unge Jerry den slutsatsen därför att mr Cruncher höll sin hustru i öronen och dunkade hennes huvud mot sänggaveln. "Jag sade dig ju, att jag skulle göra det", sade mr Cruncher. "Jerry, Jerry, Jerry!" bönföll hustrun. "Du hindrar affärerna", sade Jerry, "och det får jag och mina kamrater sota för. Du skulle hedra och lyda mig. För fan, varför gör du inte det då?" "Jag försöker vara en god hustru, Jerry", försäkrade den stackars kvinnan gråtande. "Är det att vara en god hustru att hindra sin mans affärer? Är det att lyda honom, när du är olydig i fråga om det viktigaste?" "Du hade inte slagit dig på de där hemska affärerna då, Jerry." "Det är tillräckligt för dig att du är hustru till en hederlig affärsman", svarade mr Cruncher. "En hustru som hedrar och lyder sin man, bör inte intressera sig för hans arbete." Den hederliga affärsmannen sparkade därefter av sig sin stövlar, lade sig raklång på golvet och somnade. Vid frukosten var mr Cruncher på mycket dåligt lynne och vaktade hela tiden på sin hustru, om hon skulle försöka läsa några böner. (Charles Dickens "Två städer" s 105-106; 1780-talet)

Riksrådet beslöt (1712) (på inrådan av änkedrottningens predikant att) snarast möjligt låta uppspana och beslagtaga de anklagades skrifter. Slottsfogden och advokatfiskalen fingo och utförde genast det delikata uppdraget. Det blev husvisitation hos Wolker. Man fann ”en hop pietistböcker” och ett par manuskript: ”Det andeliga prästerskapet” (författat av W.) samt ”Kvinnans rätt att lära i församlingen”, vilket allt beslagtogs. Både Horn och Gyllenstierna funno åtgärden vara väl sträng, men man vågade helt enkelt inte handla annorlunda – för envåldshärskaren. (N. Odenvik "Elias Wolker" s 61)

Vi må här anföra följande af (Luthers) "Utläggning af S:t Petri första epistel": " . . . Nu torde du säga: är detta sant, att vi alla äre präster och skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskillnad bland människorna och skola kvinnorna äfven vara präster? . . . När du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskillnad och säga: "detta är en man eller kvinna" . . . ty Paulus säger (Gal 3:28) : detta är allt ett och idelt andligt folk. Därför äro de alla präster och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att kvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdåniga, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor 14:34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskillnad uti makt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott kvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man bland dem också uppsätta en kvinna, som predikade." (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 211,213-214; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

En liten tro är ock en tro. (Marin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 244 i kommentar till Joh 4:46-53)

"Sedan man på en ort väl börjat bränna häxor," skriver en författare på sextonhundratalet, "uppstodo allt flera, ju flera man brände." Uti åtskilliga kommuner i Tyskland och Frankrike blevo samtliga kvinnliga invånare brända. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 136)

Inte så många kvinnor nämns vid namn i samband med nordens kristnande, men det är uppenbart att de spelade en avgörande roll. Under de danska ockupationerna av England gifte sig många av vikingarna med kristna kvinnor; deras barn fostrades till kristna och förde senare kristendomen till Danmark. Något liknande gäller kristnandet av Island: enligt nya forskningsresultat har en stor del av nybyggarnas hustrur haft skotskt ursprung och bör ha bidragit till kristendomens snabba genomslag där. I många fall tycks kvinnorna ha varit snarare än männen att anta kristendomen. Namngivna kvinnor framträder i traditionen som välgörare: Frideborg, den första kristna kvinna i nuvarande Sverige som vi känner till namnet; S:ta Helena av Skövde och S:ta Magnhild av Fulltofta (Skåne), som båda var kända för sin givmildhet och båda dödades av släktingar. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 149; Kristendomen under tidig medeltid)

De könsroller som idag (1998) diskuteras så intensivt går uppenbarligen mycket långt tillbaka i tiden; under järnåldern var de redan fast etablerade, vilket tydligt framgår både av det arkeologiska materialet och av den fornnordiska litteraturen. Uppgifter att kristendomen i ett initialskede hade särskild framgång bland kvinnorna finns från olika tider och olika områden alltifrån fornkyrkans Makedonien och 500-600-talets Europa till sena tiders Indien, Afrika och Grönland. ... Alla de ovannämnda källorna: det skriftliga materialet och då speciellt (Ansgars efterträdare ärkebiskop Rimberts) "Vita Ansgarii", det arkeologiska materialet och runstenarna talar i samma riktning, nämligen att även skandinaviska kvinnor tidigt intresserade sig för kristendomen. (Anne-Sofie Gräslund "Frideborg och Katla och andra kristna kvinnor" s 185)

Lägg märke till kvinnans iver och vishet. Hon kom för att hämta vatten, och när hon hade råkat på den sanna brunnen, aktade hon därefter den materiella som ringa. Till och med genom detta obetydliga exempel lär vi oss att, då vi lyssnar på andliga angelägenheter, höja oss över detta livets ting och inte framhålla dem. Ty vad apostlarna gjorde, det gjorde, efter sin förmåga, också denna kvinna. När de kallades, lämnade de sina nät, hon lämnar självmant, utan någons befallning, sin vattenkruka och bevingad av fröjd utför hon den tjänst som är evangelisters. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:118)

Flere och flere vore de kristne slafvarne i de hedniska husen. Husbonden kunde icke klaga att hans tjänare blifvit sämre, därför att de blifvit kristianer. Tvärtom: han måste medgifva, att de till regeln blifvit redligare, mer plikttrogne, tåligare. Han visste dock, att de hade sina hemligheter, men dem föraktade han. Dock - de, som icke föraktade dessa hemligheter, utan visste, att husets slafvar smögo bort om kvällen efter dagens förrättade värf, för att vara borta ett par timmar bland sina trosvänner, det var husmodern, döttrarna, husets kvinnor, och de undrade, hvarför desse tjänare, äfven då de vore genomtrötte af dagens släp, dock föredrogo att fira sina mysterier framför att gå till hvila. Nyfikenheten föranledde frågor. . . . Den tillfrågade slafven såg hemlighetsfull ut, men kunde hviska: "följ mig i kväll." . . . Den hedniske mannens hustru och döttrar smögo ut med slafven eller slafvarne; hvad de sett och hört drog dem åter till kristianiernas nattliga sammankomster. . . . En hednisk författare i det tredje århundradet anmärker, att de kristne lärarne voro särskildt skickliga uti att anslå det kvinnliga hjärtats strängar. . . . Betänker man nu hvilken roll familjefadern ditintills alltid innehaft i det romerska hemmet, så må man icke undra, om hedningarne från sin ståndpunkt befarade af kristendomens inflytande ingenting mindre än familjelifvets upplösning. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 247-250; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det var kvinnans uppgift att hämta vatten i källan. Att på gatan se en man som kom med en vattenkruka var en mycket sällsynt syn. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 102)

Att undervisa en kvinna i lagen var förbjudet (för en rabbin), jämf. berättelsen i Bemid. R. 9. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 418)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Kanske finns det också något annat att sätta mot den euforiska tillbedjan av tillväxt och expansion genom att lyfta fram ett begrepp som livskvalitet. Medellivslängden bland Smålands män och kvinnor är en av de högsta i Sverige - för kvinnorna den näst högsta i världen - och ohälsotalet är mycket lågt. (Lennart Johansson "Småland i det nya millenniet" s 321-322)

Simone de Beavoirs "Det andra könet" slutade jag tvärt att läsa då "människan" hade mage att påstå att kvinnor inte kan bli lika framgångsrika som män. Satkärring, tänkte jag då. Vad tänker jag nu efter diverse omläsningar? Att biologi är ett öde? Eller bara helt enkelt så som Torvald Gahlin uttrycker det "det är klart att kvinnor aldrig kan bli lika framgångsrika som män - de har ju inga hustrur som hjälper dem." (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 30)

Norrahammars husmoderförening går i graven. I slutet på förra veckan gick en 76-årig epok ur världen. Den lokala föreningen träffades i församlingshemmet och beslutet togs att lägga ned föreningen. Bakgrunden är för få medlemmar, för lite folk på sammankomsterna och för hög medelålder. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2000-2002" s 149; 2002-05-03)

I början av 1900-talet hade SAM's (Svenska Alliansmissionens) pionjärmission tre huvudsakliga prioriteringar i sitt arbete. Det var kyrkor, skolor och kliniker. ... När pionjären A.P. Franklin hade grundat den första missionsstationen i Mundulwad i Indien, dröjde det inte länge innan han dessutom startade en liten byskola. Detta mönster följdes sedan på nästan varje ny missionsstation. Likadant var det i Kina och på många missionsstationer i Sydafrika och Swaziland. Vad som utmärkte missionens skolor var att man prioriterade utbildning av både pojkar och flickor lika mycket. I Saratsi i Kina, öppnades ett barnhem för utkastade flickor som ingen ville ta hand om. Elisabeth Öberg startade sedan en skola för dessa flickor, och många fick därefter vidareutbildning till lärarinnor, sjuksköterskor, ja t.o.m. till läkare. Flickskolan i Nandurbar, Indien, som grundades åren 1926-27, med anslutande skolhem, var också unik på sin tid. Idag (år 2000) är flickornas utbildning integrerad med pojkarnas, men de har fortfarande kvar sitt eget skolhem, som stöds av svenska faddrar. Även i norra Pakistan, i staden Abbottabad, stöder SAM en skola och ett internat för flickor. I ett land där kvinnan värderas mycket lägre än mannen, och flickors utbildning ofta försummas, är detta en viktig insats och i sig ett starkt vittnesbörd i ett muslimskt sammanhang. (Roland Oscarsson "Utbildning" s 80)

Norrahammars Husmodersförening 70-årsjubilerar. Föreningen bildades på ett initiativ av disponentfrun Märta Hedenblad. Man kan fråga sig husmodersförening? Finns några sådana idag? Ja tydligen. Visserligen är det inga unga husmödrar precis och aktiviteterna har förändrats, men föreningen lever. Och damerna roar sig bäst de kan! (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 155; 1996-03-30)

Första kvinnan invald i Lions Club i Taberg (den 18 december 1991), hon är därmed den första i hela Jönköpingsregionen. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 126)

5 mars (1989) firade Norrahmmars kyrkobröder sitt 50-årsjubileum med högmässa och en kyrklunch i Norrahammars församlingshem. Kyrkobrödrakåren har idag cirka 25 medlemmar vars nuvarande ordförande heter Sven Gustavsson, vilken också förklarade att även kvinnor numera får vara med i kåren. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 140)

(Kvinnan) tycks enligt texten vara den enda vid brunnen. Här brukade annars kvinnor mötas under uträttandet av den dagliga sysslan. ... Det finns onekligen en berikande ensamhet. ... Men det finns också en tärande ensamhet ... (som) man kan uppleva i folkvimlet på "Storgatan" där man nästan springer omkull varandra. ... Ensamheten är i själva verket vårt samhälles gissel. Men det var i denna situation som kvinnan vid Jakobsbrunnen fick göra sitt livs stora upptäckt och upplevelse. Hon fick ett möte med Jesus. Där vid brunnskanten satt Han den store människokännaren. ... Hon som under en lång tid gått med "en tom kruka" ... fann Livets vatten, Guds gåva - Jesus Kristus. ... Vår tids "Jakobsbrunn" behöver inte vara långt borta från Dig. Mitt i din ensamhet eller i det pulserande larmet på livets "Storgata" kan mötet med Jesus äga rum. "Han är inte långt borta från någon enda av oss." (Bengt Westh "En tom kruka"; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1987:4)

Det senaste årtiondets ökande konkurrens på marknaden måste bemötas med aktivt marknadsarbete och vidareutveckling av produkter och kundunderlag. När jag övertog företaget (Bröderna Bergkvist Mekaniska i Skillingaryed) 1987 fanns 35 medarbetare, varav en (!) kvinna. Hon heter May Ryman, och var en av nyckelpersonerna. May skötte med glans ekonomifunktionen, reception och försäljning samt löneutbetlning m.m. (Urban Stacke "Från 45 till 85 anställda på Stacke Hydraulik 1995" s 27)

Som tonåring hörde jag 1946 på (Svenska Alliansmissionens) årskonferens hur för första gången en kvinna föreslogs till ledamot av styrelsen. Det kom att dröja till 1971 innan Karin Klint som första kvinna föreslogs till ledamot av (SAM's missions)styrelse. Sedan dess har det blivit flera, om än männen ännu leder i stort antal. (Allan Eddeland "Gud gav växten" s 8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Vid Tabergs Bergslags Hembygdsförenings årsmöte i mars (1983) invaldes för första gången i föreningens historia två kvinnor som suppleanter i styrelsen. "Pionjärerna" heter Vega Aasa och Ingrid Johansson. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 118)

ca 1975 - ca 1950

I slutet av 60-talet fanns det 24 barn på vår gata (Solängsvägen i Hökhults hage i Hovslätt), och de flesta mammor var s.k. "lyxhustrur" hemma hos barnen. (Åke Fälth "'Nybyggare' i Hökhults hage 1964" s 122)

"Vi vann inom folkpartiet, centern och högern en oväntat stor framgång (vid kommunalvalet i Skillingaryd år 1966)", säger en glad Bertil Hamlin, folkpartiet, vice ordförande i kommunalnämnden. " . . . Det gäller att föra en väl avvägd ekonomisk politik med köpingens bästa för ögonen. Till sist gläder vi oss mycket över att vi får sju mandat i fullmäktige, och att även en duglig kvinnlig ledamot nu kommer in i fullmäktige." (Rune Storck "Förstagångsväljarna svek oss anser fullmäktigeordföranden" s 87)

Polisen i Sovjet synes ha ett gott grepp över såväl trafiken som folket. Folket, och i synnerhet ungdomen, är väldisciplinerade. Man ser sällan några slöa typer som står och hänger i gathörnen, och dumma, flabbiga flickor av sådan typ, som man finner i våra stationssamhällen, finns inte. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 129; Drag ur Sovjets vardagsliv; maj 1958)

(Svenska Alliansmissionens) styrelse bestod av 18 personer. Fram till 1955 var det uteslutande män i styrelsen. ... Liksom inom till exempel Helgelseförbundet och Frälsningsarmén tilläts kvinnor förkunna offentligt, om än SAM var något splittrat i denna fråga. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 106-107)

Kvinnorna har varit mer villiga än männen att offra sin tid och sina krafter, ja, sin livsinsats för att nå till så många människor som möjligt. (Enock H. Skooglund "Kvinnor i själavinnaretjänst" s 37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Det var när kung Gustav VI Adolf gjorde sin Eriksgata här (i Jönköping) den 13 september 1954. Kungen hade låtit meddela att han ville komma till den nya byggnaden för flickskolan, som ännu inte var helt färdig. Kungen ville höra en lektion i svenska eller historia på låg- eller mellanstadiet. . . . Jag hade valt en text. Den fick klassen prata över. Det var ett brev. Vi skulle snart skriva vår första uppsats. Därför tyckte jag den texten var lämplig som förberedelse. Kungen frågade: "Vad ska det här föreställa för någonting?" "Jo, förberedelse till en uppsats, Ers Majestät", sa jag. "På Ers Majestäts tid förberedde man nog inte uppsatserna utan man bara fick skriva. Men nu gör vi förberedelser för uppsatser, och det är det jag tänker göra nu." . . . Så gav jag (eleverna) en fråga: "Hörni, är det en pojke eller en flicka som skrivit det här brevet?" Det blev en ivrig diskussion mellan ungarna, om det var en pojke eller en flicka. "Jo, fröken, det är en pojke." "Varför det då?" frågade jag. "Jo", sa en elev, och det var nog Lena Thulin, tror jag. "Joo, för han är så kinkig. Pojkar är så piriga ibland. En flicka skulle aldrig ha sagt så eller så." Och det var rätt svar. Det var en pojke, som skrivit det brevet. Eleverna drog fram olika saker, och alla kom fram till att det var en pojke som skrivit brevet. Senare vid Kungalunchen, som visst var på Alphyddan, lär detta samtal ha fortsatt: Är pojkar mer känsliga, piriga t.ex. hos sin tandläkare. Det fortsatte Kungen och uppvaktningen att diskutera där, fick jag höra senare. (Mia Rosander "Kungabesök i klassrummet" s 46-48)

1954 då tog Annie (Karlsson) körkort, det köptes en Opel och Annie berättar om vådliga resor mellan Bondstorp och Taberg i snö, då det förhoppningsvis fanns två hjulspår att ta sikte på. Hon hade kommit överens med sin man att om hon inte kom hem i någorlunda rimlig tid skulle han ta en taxi och söka efter henne. Det var ju inte så vanligt att kvinnor körde bil på den tiden och särskilt inte handlade bil. Annie berättar att när bilen skulle bytas kom hon överens med sin man om vad de skulle ge emellan på en ny bil och så åkte hon till staden, gick in på bilfirman och tittade runt men det kom ingen försäljare fram till henne. Hon fick gå och säga till att hon ville köpa en bil varvid bilförsäljaren frågade var hennes man var. När hon talade om att han inte var med rev han sig i huvudet och funderade nog på hur han skulle bete sig när en kvinna ville köpa bil. Slutligen fick hon i alla fall sin bil men det gick inte helt problemfritt. Vid nästa bilbyte gick det lättare för då var det vanligare att även kvinnor köpte bil. (Barbro Jern "Sömmerska, ett utdöende yrke" s 58)

(Gunvor Eriksson) tillträdde sin första tjänst på Stadsbiblioteket (vid Västra Storgatan 35) i Jönköping den 2 maj 1953. . . . "En stentrappa ledde upp till ingången, där en tung ekport fanns, sedan var det två glasdörrar och vindfång. I korridoren innanför gick doktor Trolle och väntade, minns Gunvor Eriksson. Han titulerades doktor. Herluf af Trolle var egentligen fil lic och hade bland femton sökande utsetts till centralbibliotekarie. . . . Det hölls strikt på formerna tydligen. Att säga du utan vidare gick inte an. "Med min chef af Trolle blev jag aldrig du. Eftersom det var damen som borde föreslå titelbortläggning, föll det ju egentligen på min lott, men af Trolle var ju äldre och dessutom chef. Så hände alltså inget i den vägen. När det däremot kom en manlig semestervikarie, blev han du med chefen efter någon dag", konstaterar Gunvor Eriksson. (Agne Ydrefelt "Stadsbiblioteket 75 år. Gunvor Eriksson - tidigare bibliotekschef - minns." s 70-71)

Jönköpings stads Varmbadhus. . . . Torsdagen den 4 januari 1951 badar herrarna i den nya delen och damerna i den gamla delen av badhuset. (Smålands Folkblad 1951-01-03 "Herrar i ny och damer i gammal del av badhuset")

ca 1950 - ca 1920

På hösten 1945 hölls i Stockholm ett större kyrkligt kvinnomöte, vari bl. a. deltogo doktor Gurli Thulin, Jönköping och läroverksadjunkt Märta Schultz, Kalmar. Därunder väcktes hos dem genom doktor Margit Sahlin tanken på att ett särskilt organ borde bildas inom stiftet för främjande av kyrklig verksamhet bland olika kategorier av kvinnor. I skrivelse till stiftsrådet framlade de förslag om bildande av ett kvinnoråd för Växjö stift. Skrivelsen föredrogs vid ett sammanträde med stiftsrådet den 20 november 1945, varvid stiftsrådet uttalade sina sympatier för förslaget och uppdrog åt sin ordförande biskop Brilioth att tillkalla en kvinnokommitté med uppdrag att närmare överväga de ifrågasatta organisationsåtgärderna. I april 1946 förelåg från den tillkallade kommittén ett förslag om bildande av ett kvinnorråd för Växjö stift. Enligt det bifogade stadgeförslaget skulle kvinnorådet utgöra en representation för de kyrkliga kvinnorna i stiftet, närmast avseende dem, som finnas i syföreningar och andra kyrkliga sammanslutningar. Dess främsta uppgift skulle vara att inom stiftets kvinnovärld på olika sätt söka främja kristen och kyrklig livssyn. Stiftsrådet biföll förslaget, fastställde stadgar och utsåg ledamöter i Växjö stifts kvinnoråd den 10 december 1946. Kvinnorådet, vars ordförande blev biskopinnan Brita Briliot, har redan visat sig fylla en betydelsefull uppgift i det kyrkliga arbetet inom stiftet. . . . Vid ett stiftsmöte i Jönköping 1942 föreslog en av stiftsrådets ledamöter i motion, att en kvinnlig resesekreterare skulle anställas i stiftsrådets tjänst. I anledning därav uppdrog stiftsmötet åt stiftsrådet att vid lämplig tidpunkt söka realisera det framlagda förslaget. Från den 1 januari 1948 har också en kvinnlig resesekreteraretjänst kunnat inrättas. Till förste ordinarie innehavare av tjänsten förordnade stiftsrådet lärarinnan Bodil Österlind-Ekberg. Särskilt för den nya den kyrkliga verksamheten bland kvinnlig ungdom har den nya resesekreteraren (nu år 1950) blivit av stort värde. (David Estborn "Från stiftsrådets verksamhet" s 526-527)

Under krigsåren skedde ett trendbrott beträffande könsrollsstrukturen, på många tidigare mansdominerande arbetsplatser. Många och långa inkallelser till beredskapstjänst för män medförde att unga kvinnor fick ta deras platser istället framför allt i tillverkningsindustrin. Effekten av detta blev mestadels positiv och den förebådade den stora förändringen av den svenska arbetsmarknaden som skulle komma. Men initialt kunde det uppstå pikanta problem. Fabriksläkaren för Tenhultsfabriken (som tillverkade ammunition) visade sig inte kunna hantera kvinnlig personal och det framfördes klagomål genom facket. "Patienter som blir undersökta ska ej behöva förklara om hon är gift, förlovad eller svara på andra närgångna personliga frågor", skrev fackföreningen till arbetsgivaren. Det andades nyfikenhet lång väg alternativt moralväkteri. Från arbetsledningens sida togs frågan upp med läkaren. Detta lilla intermezzo resulterade i att den manliga arbetsstyrkan fick behålla den nyfikne doktorn medan den kvinnliga personalen fick en ny läkare - en kvinna! (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 62)

Det har redan från början varit och skall alltid vara ett av Gudmunds Gilles syften att i sin årsbok åt eftervärlden bevara minnet av de stora män, som på ett mera framträdande sätt ökat vår kännedom om naturen och de kulturella förhållandena eller realiserat för samhället betydelsefulla idéer inom den stad (Jönköping) och bygd som är vår. Så har redan förut kortare uppsatser ägnats den osjälviske, intresserade arkeologen, grundaren av fornminnesmuseet civiling. A. Friberg, den framsynte skaparen av Jönköpings stadspark, postm. J. A. Olsson och den framstående amatörbotanisten vid Mosskulturföreningen R. Tolf. Till raden av förtjänta män sällar sig nu (år 1937) helt naturligt bilden av den framstående läraren och naturforskaren Carl Oscar v. Porat (död 1927). (Carl Allgén "C. O. v. Porat - En småländsk naturforskare" s 70-71)

Kvinnornas antal i (Jönköpings) nämnder och beredningar (under 1920-talet) var också lågt, förutom i fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna, där det stipulerades att minst en av ledamöterna skulle vara kvinna. Kvinnor fanns oftast inte med i de centrala nämnderna eller i drätselkammaren. Att kvinnor skulle beredas plats i tekniska nämnder ansågs ännu på 1930-talet som ett utslag av skämtlynne. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 43)

Kvinnorna ha alltid spelat en stor roll i den kristna församlingens liv och gärning. När jag tänker på Taberg, minns jag särskilt några, som nu (1941) äro hemgångna, och på vilka Pauli ord om den stilla andens oförgängliga väsende äger sin tillämpning. Dit hör fru Selma Blomdahl, värdinnan på Bergsgården, sprudlande av andlig vitalitet och verksamhetslust, gudfruktig och glad, med öppen famn mot alla och outtröttlig, inte minst i sin gästvänskap. Där stannar tanken också vid Ida Håkansson, den lilla arbetsmyran med det stora missionssinnet. Hon var noga räknat ingenting annat än en svensk fabriksarbeterska, om man mäter med människomått, och inte heller det är någon ringa uppgift. Men med Ida Håkansson var det något annat. Hon hade egna kyrkfönster i Syd-Afrika, hon hade fosterbarn i Kongo och en stor del av hennes inkomst gick direkt till olika missionsuppgifter i Sverige, Asien eller Afrika. Hon var stor, ty hon älskade mycket. (Einar Rimmerfors "Tre år i Smålands Taberg" s 105)

Ett exempel på kvinnosynen är ett mycket tydligt sådant. Jönköpings stadsfullmäktige utsåg 1925 en barnavårdsnämnd i staden med sju ordinarie ledamöter, varav endast en kvinna, Ester Larsson. Det var vid den här tiden stipulerat att minst en kvinna skulle väljas in i barnavårdsnämnden. Två av sex suppleanter var kvinnor. Nämnden sysslade med ett traditionellt kvinnligt område, men ändå dominerade männen stort. Till och med i det sammanhanget utgjorde kvinnornas könstillhörighet ett hinder. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 61)

Kvinnliga elever antogs första gången vid Jönköpings högre allmänna läroverk hösten 1924. Bakgrunden härtill var en kunglig kungörelse av den 5 juli 1923, vari gavs rätt för kvinnliga lärjungar att på vissa villkor vinna inträde på läroverk. De villkor, som gällde, var om plats skulle finnas utan inrättande av nya klassavdelningar, att manlig elev skulle ha företräde, att staden skulle bestrida tillkommande kostnader. ... De kvinnliga eleverna fick tentera före intagningen och dessa prov var mycket grundliga. Mottagandet var blandat. När rektor Lené kom in till sin första lektion med kvinnliga elever utropade han: ”Här behöver luftas.” Någon av flickorna använde väl lite parfym eller puder. Också många andra lärare var tvekande och fick därvid medhåll hos en del gossar, som betraktade flickorna som ”inkräktare” och beklagade sig över att flickorna ”störde deras lugna arbetsrytm och att just deras klass skulle drabbas av flickor”. I andra klasser åter och av andra lärare och manliga elever var mottagandet mera positiv. ... ”Gamle Eckstein, som sades ha varit mycket ängslig över att behöva tjänstgöra, när flickor kom, fick i den enda grekiskläsande kvinnliga eleven göra bekantskap med en artig, hänsynsfull människa, som han å sin sida lärde sig att tycka mycket om.” (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 148-151)

Den 17 oktober 1923 behandlades (i Jönköpings stadsfullmäktige) en intressant motion, som gällde en skolfråga. Detvar ett resultat av samarbete mellan Anna Ljungberg, Elin Neuman och Lizzie Hamrin som hänvisade till en skrivelse från Fredrika Bremerförbundets lokalkrets i Jönköping. Fredrikorna ville ha åtgärder för att kvinnliga lärjungar skulle kunna tas emot vid Högre allmänna läroverkets gymnasiedel samt att stadsfullmäktige skulle bestrida kostnaderna därför från och med höstterminen 1924. Undertecknare av förslaget var bland andra lektorsfruarna Tyra Schartau och Anna Hall. Förslaget upptogs av stadsfullmäktigeledamöterna som egen motion och drätselkammaren fick förslaget på remiss. Beredningen av ärendet blev långdragen. Den 21 maj 1924 återupptogs det och drätselkammaren hade då samrått med kollegiet och rektor Lené, som var emot förslaget. I kollegiet röstade 11 för och 19 emot rektorns negativa ståndpunkt. Fullmäktige beslöt tillskriva Kungl. Maj:t för att man skulle kunna ta emot elever enligt den kungliga kungörelsen från (5) juli 1923, där kvinnliga elever getts rätt att studera vid allmänna läroverk. . . . Svaret på skrivelsen anmäldes till stadsfullmäktige den 10 september 1924. Kungl. Maj:t hade då medgett intagande av flickor. . . . Detta år togs de första flickorna också in på gymnasiet i mån av plats. . . . 1931 fick Jönköpings högre allmänna läroverk samgymnasium. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 56-57)

I Sanna, en vacker pärla vid Vätterns södra strand, hade jag förmånen att få växa upp. . . . En höstdag 1923 började jag i småskolan. . . . Min första lärarinna var ung och sträng. Om någon av oss pojkar i klassen började staka sig och bli osäker, när han skulle läsa upp läxan, sade lärarinnan: "Nu vill jag ha fram någon av mina duktiga flickor". Det fick oss pojkar att känna oss ännu sämre. (Erik Holmberg "En sannapojke berättar - 1. Min barndoms Sanna" s 64,67)

En gång var (pastor Meyer) orolig för att makten skulle förskjutas åt kvinnohållet så långt, att de bara skulle göra konstsilke- och sidenklänningar med urringning och vårhattar av hela skogen på mon. – Vi måste vara på vår vakt, sa han och tittade ut genom Rubbeslätts fönster åt skogen till, det blir en olycka om kvinnokönet tar makten ifrån oss ... Redan på 1700-talet, sa han, tog de spetskragen och plymerna. I början av det här seklet strök både rösträtten och böxera med. Nu vill ho ta prästadömet ... Sen har vi bara rakekniven och snusdosa kvar! (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 20)

De unge ... kom med nya påfunder. Det var ju ingen av dem, som anmärkte på de gamla predikanterna, men de tyckte att litet omväxling kunde inte skada. Litet omväxling skulle kanske gagna Guds rike, sa de. Och så hade de kastat fram, att man borde skicka efter det där unga fruntimret, som hade kommit i tidningen. Nej, sa Grell bestämt första gången de nämnde detta. Han blev stor och bred och myndig inför dem. Nej, dundrade han, det blir ingenting av med den saken. ... Han var djupt upprörd över detta, för han hade aldrig gillat att fruntimren sagt något på Salen. Det var inte deras sak att hålla predikningar eller göra bön. ... (De unge) ville skriva efter ett ungt fruntimmer, som reste omkring och klirpade på ett strängaspel och höll bibelförklaringar. ... De unge hade fått lust att skriva efter henne, för i Lomsjö hade inte varit väckelse på många år, sa de. ... Grell hade sagt sitt ord, nu fick Gud säga sitt. ... Gud sa att inför honom fanns ingen åtskillnad på kvinna och man. ... Gud såg inte efter det yttre, han ville alltid se hur det såg ut inuti människan. ... (Men) Grell hade för sig, att det var stor skillnad på kvinna och man, när det gällde att stiga fram inför folket och tolka Skriftens heliga ord. ... Gud log inte längre. Han gick stilla som en sunnanfläkt vid den gamle smedens sida och talade många och visa ord om det eviga livets gåva och nåden i Kristo. ... Det rena hjärtat var huvudsaken, det enda som betydde något. ... Det var svårt för en gammal enrak hammarsmed att böja sin vilja under någon annans. Grell tyckte inte om att fruntimmer steg fram till bordet på Salen. Han var bestämt emot sådant. Fruntimren var svaga käril. Det borde Gud veta. Och det hade heller aldrig skett förut, att ett fruntimmer föreläst på Salen. ... Gud talade underligt i kväll, tyckte han. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 79-83)

Kvinnorna (i den socialdemokratiska kvinnoklubben i Jönköping) skrev 1920 till rörelsens tidning Morgonbris för att protestera mot Hjalmar Branting, som i en tidning hade uttalat sig om att kvinnan inte skulle få rösta i förbudsfrågan (angående nykterhetssaken). 1920 var kvinnorna missnöjda med de kvinnliga stadsfullmäktigeledamöternas placering på de olika listorna. Alla nykterhetsvänliga kandidater utom Elin Neuman var undanpetade. Klubben uttalade senare sin protest mot riksdagens beslut om särskiljande av mäns och kvinnors röster vid förbudsomröstningen 1922. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 53)

ca 1920 - ca 1915

Med den allmänna rösträtten fick också kvinnorna rösträtt, och omedelbart därefter satte partierna (i Vaggeryd) upp några kvinnor på sina listor. 1919 valdes Nelly Svensson till kommunfullmäktige och Anna Pettersson till municipalfullmäktige, men sen skulle det dröja bra många år innan någon kvinna tog plats bland de kommunala fädren. Inte förrän 1946 valdes en kvinna in i kommunfullmäktige, Karin Thalin från Götafors för socialdemokraterna. Den kvinnliga representationen har alltid varit sämre i Byarum än genomsnittet för kommunerna i landet. Av dagens (1986 års) 41 ledamöter i Vaggeryds kommun är 5 kvinnor, det motsvarar 12 procents kvinnorepresentation. I genomsnitt i landet är 30 procent av kommunfullmäktigeledamöterna kvinnor. (Rolf Fredriksson "Småfolk, sparsamhet och samarbete" s 37-38)

1919 Ester Johansson anställs (av Månsarps Missionsförening) som bibelkvinna. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 26)

1918 sker det första demokratiska kommunalvalet och i Jönköping väljs tre kvinnor in i stadsfullmäktige, de första i det sammanhanget. De kommer 1919 in i en församling som består av sammanlagt 45 personer. . . . Ören 1910 och 1911 trädde 40 kvinnor in i stadsfullmäktige runt om i landet, dock inte i Jönköping. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 43)

Norrahammars kvinnliga rösträttsförening hade årsmöte onsdagen den 21 mars (1917). ... Till ordförande omvaldes fru Alma Andersson. ... Föreningen beslöt äfven enhälligt instämma i centralstyrelsens uttalande angående lag om barn utom äktenskapet samt den af 10 kvinnoföreningar inlämnade skrivelsen till K. m:t med anledning av det s.k. nöbbeledsdådet om skydd för ensligt boende kvinnor. (Jönköpings-Posten 1917-03-24 "Norrahammars kvinnliga rösträttsförenings årsmöte")

Waggeryd. I gamla missionshuset predikan nästa fredag af Kl(aes) Elmgren. I Nya missionshuset torsdag kl. 8 e.m. predikan af Betty Karlsson. (Jönköpings-Posten 1917-03-14 "Predikan av man i gammalt och kvinna i nytt missionshus")

De första bollarna jag såg kastades, och kastades bara av flickor. Det var på (nittonhundra)tiotalet, och det skulle aldrig fallit oss pojkar in att stå och kasta dem mot en vägg och bara låta dem studsa tillbaka. Ånej, var man född till skapelsens herre, med både klockekedja och hängslebyxor, så nedlät man sig inte så lågt ... Något så löjligt flickaktigt, som smakade varken blod, blånader eller benbrott, det befattade vi oss inte med. Jag kan inte minnas, att vi ens gav oss tid att titta på hur bra de kastade eller hur söta de egentligen var. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 33)

För att minna kommande släkten om stormän, som fostrats i det karga Småland, har i (Jönköpings stads)park rests en väldig sten av rå granit, den s.k. "Smålandsstenen", i vilken hittills (år 1916) inhuggits namnen på ett 60-tal av Smålands mest framstående söner. Bland dessa lysa namn sådana som Carl von Linné, Elias Fries, Viktor Rydberg, Samuel Ödman, Peter Wieselgren, G.O. Hyltén-Cavallius, m.fl. (Ezaline Boheman "Jönköpings stadspark" s 102)

I ett remissyttrande angående ”kvinnans ställning som lärare” 1915 uttalade sig kollegiet (vid läroverket) i Jönköping negativt härtill. Orsaken var bl a kvinnans ”icke i allo tillfredsställande” möjlighet att upprätthålla ordning. Vidare hävdades, att ”lärarinna icke torde kunna jämställas med manliga lärare” på läroverkets samtliga stadier. Tre lärare ... reserverade sig mot kollegiets yttrande. Dock sade dessa ja endast till kvinnliga adjunkter, ej till kvinnliga lektorer. Vidare ansåg reservanterna, att man bör vara försiktig och ge tillträde för kvinnor endast till en fjärdedel av tjänsterna. Det uttalades också fara ”för det manliga släktets feminisering”. Läroverkslärarnas Riksförbund som helhet uttalade sig också mot kvinnliga lektorer och adjunkter vid läroverken. (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 91)

50 år fyller den 8 d:s (= februari) predikanten i Jönköpings missionsförening P.M. Bergman. ... Hr Bergman är bosatt i Smålands Rydaholm, där han äger hustru och barn. (Jönköpings-Posten 1915-02-10 "Mans hustru och barn")

ca 1915 - ca 1910

Vid årsmötet (1914) blef Rut Hagert utsedd till ordinarie ombud vid Ansgarieföreningens årsmöte tillsammans med Gideon Karlsson och (Claes Ljungqvist). Det är första gången som en qvinna fått ett sådant förtroendeuppdrag i Mullsjö Missionsförening. Det kommer nog också i Bjurbäck med tiden, äfven om man väl ej behöfver hafva det så bråttom med alla nymodigheter. I Bjurbäck borde ju egentligen suppleanten Emelia Sandqvist blifvit ordinarie revisor efter Salomon Isaksson i Högbråten. Men nu vardt det icke så, utan uppdraget gick i stället till Erik Levinsson på Kullen. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 170)

Förra skådespelerskan fru Anna Lewini från Danmark höll i fredags kväll i nya missionshuset i Vaggeryd predikan inför en fulltalig publik. (Jönköpings-Posten 1914-08-25; "Predikan af kvinnlig f.d. skådespelerska")

År 1909 startades i Taberg en aftonskola. Den avsåg att vara en repetition av folkskolans läroämnen. . . . Som lärare fungerade skollärarna E. Dahlin i Månsarp och M. Hultman i Taberg. Förutom skolämnena hade man s. k. diskussionsmöten. . . . (1914 hade ett ämne fått) följande formulering: "Vilka företräden anses kvinnan ha framför mannen eller vilka företräden har mannen framför kvinnan?" Hr Georg Svensson i Månsarp inledde frågan med följande ord: "Då Gud skapat Adam och Adam vistats en tid i lustgården sade Gud, det är inte gott för mannen att vara allena. Jag vill göra honom en hjälp, den sig till honom hålla må." Talaren ansåg att kvinnan skulle vara en hjälp, inget annat. Han påpekade att när kvinnan låtit bedraga sig av ormen, blev följden att hon förlorade sina företräden framför mannen. Hr Svensson citerade också kung Salomo som i ett av sina ordspråk säger, "det män bygger upp det bryter en viss sorts kvinnor ned med sina åthävor". Talaren citerade också Luther som vid ett tillfälle säger, "undvik kvinnor, vin och spel". "Detta", sade hr Svensson, "är en varning." Han ansåg, att kvinnan på alla områden konkurrerar med männen. Talaren ansåg vidare att kvinnans plats är i hemmet, där är fältet för hennes verksamhet. "Redan som barn visar hon anlag och begåvning för hushållsbestyr och dockor. Det är kvinnan som kan göra hemmet ljust, trevligt och rikt på lycka." Hr Stålberg ansåg att kvinnan slår sig fram därför att hon är mera intelligent än mannen. Hr Isaksson framhöll att kvinnan ej har några företräden framför mannen. Hr Magnusson, Norrahammar, ansåg däremot att kvinnan har företräden framför mannen och anförde också några exempel på detta. Hr Hultman ansåg att kvinnan är ädlare än mannen, men att hon är ombytlig. Han ansåg att en god och ädel kvinna kan förädla mannen. Hr Svensson i Kroken sade att kvinnan har mera motståndskraft än mannen. Hr Rundkvist ansåg att kvinnan långt tillbaka i tiden haft vissa företräden, men att hennes företräden nu gått till överdrift. Kvinnan borde inte få rösträtt i politiska sammanhang. Hr Stålberg bemötte hr Rundqvist och ansåg att kvinnan är tvingad att använda politiken för att genomdriva sin sak. Hr Fridén ansåg att kvinnan har företräden i hemmet och att hon där bör ha sin verksamhet och ej annorstädes. Hr Rundqvist yttrade, att kvinnan tar sig rättigheter, de kvinnor som håller sig till hemmet är mest eftersökta. Hr Svensson i Månsarp och hr Hed ansåg att kvinnan har företräden framför mannen. Hr Hultman ansåg att herrarna ej borde berömma sig alltför mycket, kvinnan är en uppmuntran för mannen. Hr I Karlsson påstod att kvinnan ej har några rättigheter. Hr Rundqvist kom tillbaka och ansåg att "kvinnan ej kommer att regera världen, men ruinera den". Hr Magnusson däremot ansåg att kvinnan regerar världen. Hr Josefsson tyckte att vår herre ej borde ha skapat en sämre upplaga av mannen än denne är själv. Man beslutade efter en lång och trevlig diskussion att denna fick utgöra svar på frågan. (Hjalmar Fernström "Något om bildningsarbetet i Tabergsdalen vid seklets början" s 71-74)

Kinamissionärerna herr och fru Öberg höllo missionspredikan i Vaggeryd i torsdags kväll. ... Fru Öberg talade om kvinnans hopplösa ställning i Kina, huru ringa värderade de äro samt huru många små flickbarn kastas ut och dränkas eller förstöras alldeles som man här dödar mindre värdefulla djur. Där Guds ord gått fram har detta förbättrats. Kollekt upptogs för Skandinaviska Alliansmissionen. (Jönköpings-Posten 1912-08-13 "Kvinnor dödas som mindre värdefulla djur")

(Agnes) Lithman arbetade i över 30 år vid arbetsförmedlingen i Jönköping och var sedan 1910 föreståndarinna för den kvinnliga avdelningen. Där förmedlade hon arbeten till bland andra hembiträden, lärarinnor, mjölkerskor och farbriksarbeterskor. I början fick hon själv söka upp kvinnorna för att berätta om vilka möjligheter som arbetsförmedlingen kunde erbjuda, mycket beroende på att det tidigare enbart funnits privata arbetsförmedlingar för kvinnor. Efter att ha tillbringat några veckor ensam på sitt kontor kom hon på idén att gå runt i staden när kvinnorna arbetade i tvättstugorna och berätta om den offentliga arbetsförmedlingen. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 54)

ca 1910 - ca 1905

För eder därhemma i de kristna länderna, är det svårt att få en föreställning om, huru okunniga de stackars kineskvinnorna äro. De flesta hafva aldrig hört talas om Gud, och namnet Jesus är för dem alldeles främmande. När vi börja tala till dem om Gud och hans kärlek, tro de, att vi kommit för att tala till dem om någon ny afgud, hvarför vi få försöka att så enkelt som möjligt kungöra för dem evanglii sanningar. Ofta får vi upprepa samma ord flera gånger innan de fatta dess innehåll. Endast ett fåtal kunna läsa och att tänka sig något utom det, som de själfva dagligen se och upplefva, är för dem alldeles främmande. Stackars dessa arma hednasystrar! Huru tungt ligger inte ansvaret på oss, som äro bättre lottade, att söka skingra mörkret. - Måtte Herren hjälpta oss att göra vår plikt. (Elizabeth Nilsson "En missionsresa i Kina"; bref från Shasi daterat 1909-06-17; Jönköpings-Posten 1909-07-15)

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Å Östra Torget försiggick de stora marknaderna, där allt upptänkligt såldes - utom oxar och kor. . . . På marknaden skulle alltid inhandlas en ballong, lyckobrev och en tygboll i gummisnöre. Gick man med en pojke, skulle han bjuda på något av detta; det andra fick man köpa själv. Flera presenter kunde ju ingen gå iland med! . . . Nu för tiden (år 1985) ser man aldrig barn leka, när de kommit över sandlådeperioden. Då lekte pojkar och flickor mycket tillsammans. Somliga gårdar var utmärkta lekplatser, t ex Klostergatan 29, Sparbankshusets gård med alla källaringångar, Östra Storgatan 33, Sofiakyrkans plan. Det var sista paret ut, påve, hoppa hage, spela kulor, indianer och vita i stadsparken m m. . . . När vår åttonde klass, bara 12 elever, gick ut 1909, var vi de första, som fick den stora värdigheten att ha normalskolekompetens. Då var man färdig för livet. Flickor hade då ej tillträde till gymnasiet, någon enda fortsatte att läsa privat för studentexamen. De flesta stannade i hemmen och väntade på att bli gifta. Somliga skaffade ett yrke: sjuksköterska, lärarinna, gymnastikdirektör, kontorist, postexpeditör t ex, men det var ett fåtal. . . . Nutidens ungdom kan ej fatta den tidens pryda umgängessätt. . . . I närheten av "Undergången" fanns vid Vätterstranden ett kallbadhus, herr- och dambassäng rejält åtskilda. Man träffades naturligtvis ej heller utanför bassängerna. Jag brukade gärna simma ut ganska långt. En dag sam jag runt sandbankarna in i viken mot Huskvarna. När jag kom till Rosendala brygga, tänkte jag gå upp och vila litet. Men det var omöjligt! Två pojkar (!) fanns på bryggan. Jag kunde ju inte visa mig i baddräkt - vilken dock räckte från hals till knän - utan jag fick vända och simma hem igen! (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,10-11,15-16)

Sandseryds sockens valmansförening hade sitt årsmöte sistlidne torsdag i Sandseryds folkskola. ... Frågan om kvinnans politiska rösträtt diskuterades. Alla talarna voro ense om att de ogifta kvinnorna borde ha politisk rösträtt, men några ställde sig tveksamma rörande de gifta, befarande att harmonien i hemmet skulle kunna rubbas vid skilda meningar emellan makarna. Andra åter framhöllo, att rättvisan fordrade, att alla kvinnor finge såväl politisk som kommunal rösträtt i likhet med mannen, alldenstund makans och moderns såväl arbete som plats vore minst lika viktig och lika betungande som mannens. Att kvinnan vore tillbakasatt vore bevis på barbari, att hon blefve fullkomligt jämnställd med mannen bevis på bildning och kultur hos hvarje folk o.s.v. (Jönköpings-Posten 1908-02-08 "Kvinnans politiska rösträtt diskuteras")

Föreläsning torsdagen den 19 December kl. 8 e.m. i (Skillingaryds) godtemplarsal af folkskollärare J.O. Hagstrand, Värnamo. Ämne: "Mormor på Herrestad, Östbo härads märkvärdigaste kvinna." Inträde: Medlemsafgift eller 15 öre. (Jönköpings-Posten 1907-12-14 "Märkvärdig kvinna på Herrestad")

Den första skolkökskursen i Norrahammar afslutades förra tisdagen. Denna kurs, som tillkommit på initiativ af aktiebolaget Norrahammars bruk, hvilket upplåtit lokal sam bekostat inköpet af erforderliga möbler, köksattiralj och servis, har ledts af fröken Lotten Lagerstedt från Göteborg. Den har pågått sex veckor och haft sjutton elever, hvilka samtliga varit flickor mellan fjorton och arton år. Afgiften för hvar och en af dessa har varit en krona i veckan, och ha de då för det priset fått hafrevälling på morgnarna och fullständig middag hvarje dag i skolköket. ... Löjtnant Spånberg frambar till fröken Lagerstedt sitt och samhällets varma tack till fröken Lagerstedt för att hon velat komma till Norrahammar och där införa denna i socialt afseende så värdefulla undervisning. Därefter tackade kyrkoherde Arvidsson Norrahammars bruk, särskildt löjtnant Spånberg, som genom att inrätta och bekosta skolköket gifvit de unga kvinnorna tillfälle att inhämta så värdefull kunskap. Omedelbart härefter hålles ytterligare en skolkökskurs i Norrahammar. ... Ett 20-tal elever äro redan anmälda till denna kurs. (Jönköpings-Posten 1907-11-09 "Sjutton tonårsflickor på skolkökskurs")

Vid Stockaryds skytteförenings täflingar i söndags togos af de till föreningen skänkta medlen 6:te och 7:e prisen af fröknarne Elisabeth Andersson och Ellen Friberg från Stockaryds stationssamhälle, och en af handlanden K. Mallander skänkt silfverpokal eröfrades af fröken Karin Bergman från Stockaryds stationssamhälle. (Jönköpings-Posten 1907-10-18 "Honnör för Stockaryds flickor!")

För bildandet af en kvinnlig rösträttsförening anordnas Offentligt möte i Föreningshuset i Norrahammar Torsdagen den 3 Jan. kl. 1/2 7 e. m. Föredrag af Fröken Adèle Wetterling. Vi uppmana alla samhällets kvinnor att infinna sig vid mötet. För Soc.-Dem. Ungdomsklubben: Styrelsen. (Smålands Folkblad 1907-01-02 "Möte för bildande af kvinnlig rösträttsförening")

Ynglinga- och jungfruföreningarnes medlemmar torde manngrant samlas i Smålands Tabergs missionshus nästa lördag kl. 5 e.m. för fullföljande af beslutet att ombilda föreningarne till ungdomsförening. (Jönköpings-Posten 1906-12-05 "Ynglinga- och jungfruföreningar blir ungdomsförening")

Två evangelister, Hilda Almkvist och Wictoria Ekedahl, var under året 1906 verksamma i Norrahammar. Deras medverkan där hade fått till följd en väckelse, vars verkningar gjorde sig påminda vida omkring. Människor i stora skaror samlades omkring evangelisternas talarstol och många sökte och fann frid med Gud. Månsarpsbygden blev berörd. Människor vallfärdade också härifrån och till mötena i Norrahammar. Att man bland den kristna ungdomen i Taberg tog initiativ till att nämnda evangelister också skulle kallas hit är förståeligt. Nu ville de tillsammans med många av missionsföreningens medlemmar att Tabergs Missionshus skulle öppnas för evangelistsystrarna. Detta var emellertid ingen självklarhet. Det där med kvinnliga förkunnare var ju ännu knappast gångbart. (Vi skall tänka på att detta inträffade långt, långt innan kvinnoprästfrågan ens kommit på tal.) Missionsföreningens ordförande (Karl Palmberg) var givetvis mycket tveksam. Påtryckningarna besvärade honom tydligen märkbart. När det oundvikliga beslutet skulle fattas, uppdrog han åt v. ordföranden Jacob Blomdahl att fungera i sitt ställe. Blomdahl bekänner själv, att han också var mycket oviss om lämpligheten att öppna Missionshuset för kvinnliga förkunnare och att detta förde honom in i en bönekamp i frågan. Innan han gick till sammanträdet, sökte han också stöd hos bröderna Justus Isaksson och G.N. Nykvist. Överläggningen hade till följd att de kvinnliga förkunnarna skulle kallas till ett möte på prov, innan det slutgiltiga beslutet fattades. Blomdahls berättelse är gripande: "Innan styrelsen skildes bildade vi ring och lovade varandra att Gud måtte leda det så, att detta inte skulle dela de kristna i tvenne grupper som skett på andra platser. Löftet, som gavs var framför allt att om väckelse uppstod, styrelsens samtliga medlemmar skulle taga sig an dem, som Gud väckt, för att Guds verk i deras liv måtte fullbordas." Och vad hände? Evangelisterna kom, men de kom för att stanna. Väckelsen kom igång och det blev aldrig fråga om att vidare fatta beslut i frågan. Det dröjde heller inte länge förrän Karl Palmberg skakade av sig alla betänkligheter. Han såg nu evangelisterna som Guds synbara redskap och började på allt sätt stödja dem i deras verk. "Han deltog nu med liv och värme" heter det om honom. Under denna väckelseperiod kom många till tro. Väckelsen kom också att så dominera bygden att många, som inte vågade sig till missionshuset ändå nåddes av Den Helige Anden och lämnade sig åt Gud i hemmen. Ett av resultaten av denna väckelse blev att vägen jämnades för (sammanslagningen av Månsarps friförsamling och Månsarps Missionsförening) samt att också ynglingaföreningen och jungfruföreningen fördes samman i en enda gemenskap. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 20-21; Kvinnopredikan och väckelse)

(December) månad (1905) inleds med Oscarsbalen på Stora Hotellet i Jönköping. Den är "fästligare" än på länge skriver (Smålands Allehandas) journalist, som jag misstänker är en man p g a det torftiga reportaget. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 54)

8/4 1905 framförde (Jönköpings) Musiksällskap vid en konsert på läroverket Spinnvisa och ballad ur operan "den Flygande Holländaren" av Wagner samt N. Gades "Elverskud". Den felande orkestern fick här ersättas med pianoackomp. I Rydberg-Sibelius "Atenarnas sång" sköttes ackompanjemanget av A 6:s musikkår under ledning av fru (Arla) Bagge. Det torde ha varit enda gången A 6:s musikkår haft en kvinnlig dirigent. Konserten gick i repris som "folkkonsert" på arbetarinstitutetsprogram en vecka senare. Detta var det sista större offentliga framträdandet av Jönköpings musiksällskap. Det fortlevde ännu några år men ägnade sig uteslutande åt den intima musiken inom sin egen slutna krets. Anledningen härtill var att fru Bagge nu lämnade staden. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 40-41)

ca 1905 - ca 1900

Vaggeryds ungdomsförbund håller sitt ordinarie månadsmöte uti Byarums missionshus nästa söndag den 15 maj. ... Kl. 1/2 5 e.m. blifver allmänt möte med tal af flera bröder. (Jönköpings-Posten 1904-05-13 "Ungdomsförbunds allmänna möte med tal af flera bröder")

Vaggeryds ungdomsförbund håller, vill Gud. sitt ordinarie månadsmöte i Vaggeryds missionshus nästa söndag den 17 april med enskildt böne- och samtalsmöte kl. 10 f.m. hvartill inbjudes Byarums kristliga jungfruförening för anslutning till förbundet samt i öfrigt alla på Jesus troende ynglingar och jungfrur från hela församlingen. (Jönköpings-Posten 1904-04-15 "Byarums kristliga jungfruförening inbjudes för anslutning till Vaggeryds ungdomsförbund")

Norrahammars missionsförenings årsmöte hölls den 9 dennes (= januari) i missionshuset därstädes. ... Den förutvarande jungfruföreningen på platsen hade ombildats till ungdomsförening och ingått som en afdelning af missionsföreningen. (Jönköpings-Posten 1904-01-11 "Jungfruförening ingår som ungdomsförening i Norrahammars missionsförening")

Vaggeryds ynglingaförening anordnar vill Gud möte i därvarande missionshus söndagen den 3 jan. och börjar med enskildt möte kl. 11 f.m., till hvilket alla på Jesus troende jungfrur från Vaggeryd med omnejd vänligen inbjudas för bildande af ett Vaggeryds Ungdomsförbund. (Jönköpings-Posten 1903-12-23 "Vaggeryds ynglingaförening inbjuder på Jesus troende jungfrur för bildande af Vaggeryds Ungdomsförbund")

Kretsmöte anordnas i Mullsjö söndagen den 22 nov. kl. 11 f.m. för medlemmar tillhörande krets n:r 1 af ynglingaförbundet. Frågor: ... Gagnar det verksamheten bättre om ynglinga- och jungfruföreningar sammanslås till ungdomsföreningar? (Jönköpings-Posten 1903-11-20 "Bättre med ungdomsföreningar?")

Patron (Vilhelm Spånberg i Norrahammar) satt i riksdagens första kammare 1883-92. . . . Efter att ha suttit i andra kammaren 1900-02 förlorade han sin plats i valet 1902. Han var vid denna tid märkt av den sjukdom, som skulle ta hans liv följande år, och kunde inte driva någon kampanj. . . . (Den 13 april 1901) ansåg han (i andra kammaren), att olycksfallsförsäkring åt barn och kvinnor bara borde utgå med 3/4 av det belopp, som manliga arbetare skulle fått. "Ett faktum är, att om qvinnor och barn få lika stor invaliditetsersättning som männen, få de i många fall högre understöd efter olycksfallet än de hade i aflöning. Barn, som hafva kanske 75 öre om dagen skulle, så fort de skadade sig, få en krona dagligen, och om de ådroge sig full invaliditet, skulle de, så unga som de äro, få lika mycket som en man. Detta vore en högst betydande orättvisa gent emot männen. Och hvad qvinnor beträffar, så, ehuru de i några fall förtjena mer än en krona om dagen, arbeta de likväl icke alla dagar, och i följd deraf skulle, om full invaliditet ifrågakomme, lifräntan äfven i detta fall blifva fullt ut lika stor som deras årliga aflöning." Det här var tydligen ingen uppfattning, som stöddes av (Hjalmar) Branting, vilken, sedan han fått ordet, yttrade bl.a. följande: "Det förslag, som herr Spånberg framställt, är bygdt på den fruktansvärda sociala orättvisa, som består i att qvinnornas arbete är nedprutadt så lågt i afseende å betalningen, som för närvarande är fallet. Detta förslag innebär ett ytterligare legaliserande af detta missförhållande och ett resonnement i den stilen, att derför att de hafva så litet betaldt, skola de också, när de förolyckas, få så mycket mindre i ersättning." (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 25-26)

Besöken i (Barnarps) kyrka, som låg en dryg halvmil bort, blev särskilt under vår- och höstarbete inte var söndag. Både folk och hästar var trötta och behövde vila. Under tiden då arbetet inte var så hårt, och man kunde använda hästarna för kyrkfärden blev besöken flera. Det kändes alltid högtidligt och rofyllt med kyrkan, och det var en fast punkt i tillvaron för alla. Från mina första kyrkobesök minns jag att Far och Mor aldrig satt bredvid varandra i kyrkan. Vid sekelskiftet indelades besökarna i en mans och en kvinnosida. För vår familj betydde det att Far och jag satt på höger sida i kyrkan och Mor och systrarna till vänster. Denna höger- och vänsterregel försvann dock och vi kunde sitta tillsammans var som helst. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 127)

ca 1900 - ca 1875

Under sin nya styrelse visade (Musik)sällskapet (i Jönköping) en betydligt ökad aktivitet. Själen i verksamheten blev alltmer fru Arla Bagge född Ossbahr, som småningom kom att helt dominera sällskapet. De två blevo inför allmänheten synonyma begrepp, varför fru Bagge fann sig föranlåten att i Smål. Allehanda den 4/5 1897 påpeka att uppgiften att hon stiftat musiksällskapet var felaktig och att musiksällskapet fanns redan före hennes hitflyttning. Vid en konsert på läroverket den 5/11 1897 framträdde hon första gången som kördirigent. "Det är någonting högst ovanligt att se en dam anföra en kör på omkring 50 personer men fru Bagge hade lett både repetitionerna och nu själva konserten med en verve, en säkerhet och smak, som skulle klätt till och med en kapellmästare ex professo" (Smål. Allehanda). . . . En hedersplats tillkommer henne i stadens musikhistoria. Samtiden visade henne också sin beundran och tacksamhet genom att tilldela henne utmärkelsetecknet Litteris et Artibus, en i detta fall sällsynt väl förtjänad utmärkelse. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 39,41)

Redan på 1890-talet märkte (Adèle) Wetterlind en försämring av de kvinnliga folkskollärarnas villkor till exempel lönemässigt, och hon försökte göra de andra kvinnorna uppmärksamma på detta, bland annat genom att anordna det första Lärarinnemötet i Jönköping den 8 augusti 1892. Hon var själv mötets ordförande, höll efter den inledande morgonbönen ett anförande om kvinnofrågan och deltog dessutom i diskussionerna. Enligt protokollet från mötet framhöll hon "den omoraliska verkan som lönefrågan utöfvade på människornas uppfattning om hvarandra, i det att männen öfverskattade sitt värde, kvinnorna misskände sitt och förföllo till samma passivitet som alltid." (Elisabeth Fransson Malm "Adèle Wetterlind - en yrkeskvinna i det offentliga rummet" s 61-62)

(På öster i Jönköping) mellan (Sundberghs villa) och nästa tomt (österut) var (i min barndom under 1800-talets sista årtionden) en smal gränd ner till Vättern. Genom gränden rullade i tidiga mornar den ena kärran med tvättkläder efter den andra ner till klappbryggan. Men det var djupt och sandigt i den lilla gränden, och gummorna fingo ta i, så mycket de orkade för att få fram de tunga lassen. Någon manlig hjälpare hade de sällan. . . . Östra folkskolan bestod på den tiden blott av lilla huset byggt år 1871 av byggmästare Witting. Både öster och väster om huset voro små, dåligt skötta parkanläggningar. Östra halvan av skolhuset var avsedd för flickor, den västra för pojkar. Skolgården var med en osynlig linje, som utgick från mitten av huset, delad i två hälfter. Det var på rasterna mycket strängt förbud för pojkarna att gå in på flickornas område och vice versa. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 30-31)

Kristliga föreningen för unga qwinnor, som under den förflutna hösten under ledning af åtskilliga damer inom samhället arbetat i det wackra syftet att bereda yngre qwinnor bland arbetsklassen tillfälle att på ett nyttigt och förädlande sätt tillbringa de lediga aftonstunderna, firade den 2 jan. (1889) sin julfest å Wictoriasalen. Ett hundratal af föreningens "medlemmar" och "gäster" hade infunnit sig. . . . Sedan gästerna anländt, samlades föreningens sångkör wid granen och utförde på ett synnerligen tilltalande sätt åstskilliga sånger. (Jönköpings-Posten 1889-01-04 "Kristliga föreningen för unga qwinnor arbetar för unga qwinnor bland arbetsklassen")

Den 8 juli 1888 hölls i Ridhuset vid Fisktorget det första armémötet i (Jönköping). Dessförinnan hade sporadiska möten förekommit i Baptisternas lokal vid Kungsgatan och på gårdsplanen Kapellgatan 11. Chefsekreterare Emanuel Hellberg, sedermera kommendör, stod som ledare och introducerade de kvinnliga officerare, som blev kårens första ledare. Deras namn var kapten Augusta Lindblad, löjtnanterna Augusta Larsson och Alma Jacobsson samt kadett Lager. (Martin Andrén "Frälsningsarmén i Jönköping" s 36)

Den 12 mars 1883 predikade Nelly Hall, född 1848, vid ett möte i Missionshuset (i Mullsjö) tillsammans med Svening Johansson. I räkenskaperna finns hon också noterad den 12 nov samma år samt den 21 april 1884, båda dessa besök tillsammans med predikanten i Västergötlands Missionsförening, AG Andersson från Mariestad. ... Nelly Hall har kallats Sveriges första kvinnliga förkunnare. 1882 hade hon lämnat sin tjänst som språklärare vid Rudbeckska Elementarläroverket i Göteborg för att på heltid ägna sig åt att predika evangeliet och bedja för sjuka. I början av 1883 framträdde Nelly Hall i Jönköping. Flera tusen människor lyssnade till hennes förkunnelse. Hon möttte motstånd, både för att det var oordning på mötena och för vad hon förkunnade. ... I detta läge beslöt Jönköpings Missionsförening att stänga (både) Stora och Gamla Missionshuset för hennes verksamhet. En anledning till detta kan emellertid också ha varit, att styrelsemedlemmarna var negativt inställda till att en kvinna uppträdde som förkunnare. Nelly Hall fick nu i stället predika i Jönköpings Metodistkyrka. Metodisternas tidning Sändebudet beskriver henne som ”en allvarlig och gudfruktig kvinna”. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 58; Predikanterna Nelly Hall och Fredrik Fransson)

S.A. Andrée, den frejdade ballongfararen, uppträdde redan vid 24 års ålder offentligt som författare i kvinnofrågan. ... Framför mig ligger ett urklipp ur "Jönköpings tidning" för den 5 november 1878. ... " ... Nu förhåller det sig så, att I kunnen hvarken koka potatis eller sticka strumpor utan att förut hafva lärt det, men det tyckes, som skötseln af barn - jag tar nu hänsyn endast till kroppen - skulle vara en vida enklare och mycket lätt sak, ty åtminstone har jag aldrig hört, att I derom erhållen den ringaste undervisning, utan, i samråd med en om möjligt ännu okunnigare barnpiga, förmenar man er kunna göra detta åtminstone med hjelp af de råd, som lemnas er af mormödrar, tanter, mostrar, fastrar och hushållerskor m.fl. Hvad blir nu resutatet af detta? Jo, dödsstatistiken upplyser, att 25 af 100 nyfödda barn dö redan de första dagane efter födseln, och innan 3 månader gått, hafva af de återstående 75 ytterligare 10 aflidit. Se der fakta! Edra älsklingar dö, edra förhoppningar jordas, och hvarför?, jo, derför att de blifvit vanvårdade af eder! ... Der en med ben, krokiga af för tidigt gående och med tåspetsarne närmare varandra än hälarne, axlarne sneda, insjunket bröst, släpande gång och skum blick. Tron I kanske att denna vanskaplighet kommer af sig sjelf utan orsak? Nej, jag säger er att denna kommer af den unga kroppens vanvård, af faderns och moderns okunnighet om lifvets och helsans enklaste lagar, det är en följd af deras - isynnerhet moderns - försumlighet. ... Således, I unga flickor, som klagen öfver qvinnans lott: Egnen era bästa krafter åt studiet af den unga kroppens vård. ... Tagen sjelfva initiativet, bryten med det traditionella, öken på er rätt att lyfta hemmet från dess urgamla låga ståndpunkt och utvecklingsgrad, bjuden handen åt vetenskapen, och den och I och naturen skola tillsammans göra kommande slägten friskare, skönare och ädlare, och I skolen, i åskådandet af detta ert verk, finna er ljufva och stolta belöning." (Carl J. Kullenberg "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 57-61; Andrées åsigter i kvinnofrågan)

ca 1875 - ca 1850

I dag på morgonen reste jag till Hjelmseryd. Där har jag varit ett par gånger förr, sista gången på sommaren 1864. Den gången glömmer jag aldrig, ty då fick jag en af de nyttigaste läxor, som Gud någonsin gifvit mig. Den torde också kunna bli nyttig för andra. Jag predikade i kyrkan. Flera kvinnor där hade små barn med sig, hvilka voro oroliga. Jag bad kvinnorna gå ut med barnen. Det gjorde det icke. Då afbröt jag min predikan igen och sade, att om de icke gingo ut med sina barn, så måste jag gå ned från predikstolen. Nu lydde de. Men efteråt sade den sedan så bekante Karl Andersson: "Så där skall du aldrig mer göra, ty kom ihåg, att det är många mödrar, som aldrig skulle få komma ut och höra Guds ord, om de icke finge taga sina små barn med sig." Dessa enkla ord grepo mig djupt och verkade en rent af mirakulös förändring hos mig. Ty från den stunden har jag aldrig en enda gång känt mig störd i mina predikningar af barn eller barnskrik. Det bekommer mig lika litet, som om en af mina åhörare snyter sig. (P. Waldenström "Resebref från 'mörkaste Småland'; bref från Lamhult daterat 1908-12-19; Jönköpings-Posten 1908-12-22)

(Missionshusets) lokal var egentligen delad i två avdelningar. Där var "karasidan", till höger om mittgången, och "fruntimmerssidan", till vänster därom. Det var på sin tid ganska noga med att ingen karl satte sig på fruntimmerssidan eller tvärtom. Och man respekterade de gamla sedvänjorna. (Harry Sjöman "Kolportörer och andra läsare" s 54-55; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1936)

Snickaren Gabriel Larsson på Sjötorp under St. Åsa, som gjorde diverse träarbeten, kunde också (för Sandseryds hyttelags räkning) packa om blåsmaskinen och göra trälager o. d. På 1850-70-talen brukade han göra modeller av trä åt hyttelaget, när gjutgodset skulle tillverkas. . . . Han hade ofta hotat sin tjocka gumma med att han skulle dränka sig i den närbelägna Åsasjön, om hon ej ville låta honom bestämma och råda. Hon hade då blivit rädd och givit efter och Gabriel använde sen flera gånger samma metod med framgång. Men "krukan går - ". Utledsen skrek hon en gång när hon hörde samma visa: "Så gå och dränk dej då, din skråe!" Gabriel blev häpen och ilsk och sprang genast ned mot sjön. Han tänkte nog att hon skulle bli skrämd och vackert be honom komma hem igen. Och mycket riktigt kom hon efter, medan Gabriel verkligen sprang ut ett stycke i sjön, "nu blir ho' allt rädd ändå", tänkte han. Men han blev både häpen och rädd, då käringen i stället för att hjälpa honom i land skuffade ut honom på djupare vatten. Gabriel gav hals, när han fått några kallsupar. "Ja' ska hjälpa dej med dränkandet, så att ja' slipper höra ditt syndia prat mer", hojtade käringen. Men nu föll Gabriel till bönboken och lovade att bli snäll för framtiden. Åtskilligt tillstukad hjälptes han upp igen av gumman och aldrig mer hörde man talas om att han vill dränka sig. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslag historia - II. Sandseryds hyttelag" s 38-39)

Hemkomna från vår utländska resa (våren 1860) flyttade vi ut till "Stugan", vårt lilla idylliska sommarnöje (i Dunkehallar i Jönköping) med utsigt öfver Vettern och staden. . . . Medan jag (nu år 1917-18) är i farten att tala om Skuggan måste jag egna ett kapitel åt ett äkta par som voro nära förbundna med mina minnen från denna tid på det kära lilla stället. Det var Person och hans maka, Madam P. - ty på den tiden fanns ännu Madamer -. De ägde en stuga på krönet af den backe der vägen tar af åt Skuggan och andra lägenheter och hon, Madam P. sålde mjölk åt hela grannhållet. Mjölken flöt ej lifligare ur det ena kärlet i det andra än orden öfver hennes tunga, der hon stod på trappan, stor och stark, utdelande kommandorop, än till sin man, än till de der församlade bönderna, än till ett okynnigt barn, ett barskt varningsord, eller lånade hon sitt öra till någon bekymrad husmoder som begärde ett råd af denna hela nejdens factotum och rådgifvarinna. Hennes röst, något hes och grof hördes öfverallt och hon hann säga 100 ord under det att hennes man sade 10. Det var ändå något fryntligt och godmodigt öfver henne som gjorde att man fäste sig vid hennes person och hyste blint förtroende till hennes råd. . . . Skalf gjorde han nästan jemt den gode mannen (Person), åtminstone på rösten. Han var ytterst långsam och säflig i sina rörelser och i sitt tal, den kompletta motsatsen till sin hustru. . . . (En gång frågade min yngste son Sven som då endast var 2-3 år med stark skorrning): "Harr Gud skapat Persons häst?" Ja, det har han lille Sven, svarade hans mamma mycket tålmodigt, inväntande nästa fråga. Och den kom. "Harr Gud skapat Person sjelf?" Ja visst lille Sven. Helt bestört såg han upp på mig utbristande: "Jaså, det trrodde ja inte." Antingen han nu tyckte att detta var ett fuskverk af den gode Guden eller han annars hade något skäl för sin undran vet jag ej. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 96-99)

Jag kan ej neka till att mitt intresse för mina (piano)lektioner och den uppfriskande känslan af en sjelfförvörvärfad inkomst, om och ej så stor, kom mig att tveka (att antaga frieriet). Jag har alltid haft en stark känsla af oberoende och dessutom hade jag ju sett och hört talas om hur svårt det stundom kan vara för den som skall förestå ett hushåll, att behöfva komma med utsträckt hand och begära hushållspengar samt höra "kors i Jösse namn är det redan slut"! (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 91-92)

I stället för den till Annandag Jul annonserade, då inställda Danssoiré, anställes å härvarande Societetslokal (i Jönköping) Trettonde dagen 1859 den 3:dje af de subskriberade Dans-Soiréerna, hvartill Societetens medlemmar ega att utan afgift medtaga sina barn. Särskilta biljetter à 75 öre för Dam och 1 Rdr rmt för Kavaljer finnas att tillgå vid ingången. - Soiréen börjas klockan half 7 och slutas klockan half 11 eftermiddagen. Direktionen. (Jönköpingsbladet 1859-01-04 "Afgift: 75 öre för Dam och 1 Rdr rmt för Kavaljer")

Några utdrag ur kapitlet Det gamla Jönköping får till sist belysa, att den fritt tänkande och upproriska unga Thecla Sköldberg på gamla dar kunde minnas sin uppväxttid med både överseende och nostalgi: " . . . icke ens trevåningshus existerade i den trevna lilla staden. De allra flesta husen hade på 1850-talet enkla eller dubbelsidiga fritrappor, som sköto ut ett gott stycke på gatan. Trafikhinder var ett dött begrepp i dessa lyckliga dagar. Överst på trappan fanns i allmänhet plats för en bänk eller stol på vilken stadens borgare - aldrig fruarna! - brukade sitta och titta efter bekanta som gingo förbi. . . . Och varje familj hade sin reflexionsspegel, och vid var och en av dessa satt en snäll och vetgirig tant i färd med att övervaka stadens invånare, allt under det hon sydde eller stickade. De snälla tanterna! Ja, de voro nog alla snälla, men de ville ha ordning på sin gata, och på sitt speciella vis, naturligtvis! Allra strängast observerades vilka unga flickor som voro ute och 'rantade' på gatorna." (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 41)

Trots att (Lina Sandells) fader insåg hennes begåvning och var stolt över hennes litterära talanger, kunde han inte frigöra sig från den tidens syn på kvinnan och var litet bekymrad över att dottern kanske försummade sina husliga plikter, när hon hellre ville sitta inne hos honom och hjälpa honom med hans skrivarbete än att sitta vid spinnrocken. En dagboksanteckning från 1850 ger Linas egen syn på sin läggning: ”Jag får ofta höra, att det inte är riktigt att använda så mycken tid och omsorg till mitt eget nöje, då det inte blir till nytta för någon. Men får man inte tro, att Gud, den allsmäktige, den kärleksfulle, som ger sina barn olika gåvor, har heliga avsikter med det. Frågan blir den, om det är riktigt att motarbeta och kväva dessa böjelser, dessa inre begär, som ligga så djupt i själens vinklar och vrår.” (Lina Sandell "Blott en dag" s 99; Lina Sandell: Ett snabbporträtt av Lennart Linder)

ca 1850 - ca 1845

Aurore Storckenfeldt (född 1816, kom från västgötabygd till Jönköping) i början på 1840-talet. Varmhjärtad och med en ovanlig håg för skolarbete begynte hon den 3 februari 1847 läsa med några kvinnliga elever, hvilkas undervisning hon åtagit sig. Från denna dag kan man säga, att Storckenfeldtska skolan daterar sin uppkomst. Snart flyttade hon, tagande skolan med sig, först till Åhgrenska och sedan till Lindmanska gården vid Kanalgatan. Några egentliga flickskolor visste man då ej om. Det var därför ett stort behof fröken S. gick att möta, då hon inrättade en vanlig lärdomsskola för flickor, och ej minst medverkade till skolans uppkomst det ädla syftet hos stiftarinnan att bereda fattiga föräldrars döttrar förmånen att få mot en ringa uppoffring erhålla sådana bokliga kunskaper, som dittills icke kunnat förvärfvas på annan väg än den dyra genom guvernanter. . . . För Jönköpingsborna är det bekant, att fröken S. vid sidan af sin skolverksamhet med mindre vanligt nit och uppoffring varit verksam för missionens sak, både hvad den inre och yttre missionen samt söndagsskolan beträffar. . . . Den (nu år 1900) aflidnas väninna författarinnan Lina Sandell (skref följande dikt) till det 50-årsjubileum, som Storckenfeldtska skolan firade 1897: När vi första gången trädde Inom skolans dörr - hur huldt Drog hon oss ej genast till sig. Värmande och kärleksfullt! Och när se'n vid morgonbönen Hon oss tydde Herrens ord, O, hur blef ej mångenstädes Fläkten af Guds Ande spord! Må de lifvets frön, som såddes uti unga hjärtan då, Mogna till de gyllne kärfvar Hon med glädje bära må När hon inför skördens Herre Djupt i stoftet böjer sig, Jublande: "Se jag och barnen, Som en gång, du gaf åt mig!" (Jönköpings-Posten 1900-07-21 "Aurore Storckenfeldt, flickskollärare och missionsvän")

I Thorsdags eftermiddag (den 21 Maj) kl. half 6 anlände det nybyggda propellerångfartyget "Jönköping" hit (till Jönköping) och helsades wid ankomsten af en talrik skara åskådare. . . . Det gjorde i går e. m. en proftur ut åt Wettern, till deltagande hwari omkring 150 personer af stadens manliga befolkning woro inbjudna. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Propellerångfartyget Jönköping gör proftur med omkring 150 personer av Jönköpings manliga befolkning")

Bortkommet. Den som wid högmässogudstjenstens slut, sistl. Juldag (1845), i härwarande stadskyrka (i Jönköping), ur fruntimmersbänken N:o 45, borttog en swart bomullsparaply, märkt å käppen på 3:ne ställen med I. G. H., torde densamma återställa till Societetwaktmästaren. (Undertecknat) Högberg. (Jönköpingsbladet 1846-01-10 "Fruntimmersbänken N:o 45 i Jönköpings stadskyrka")

I Sverige togs ett första steg till kvinnornas frigörelse med en lag 1845 om lika arvsrätt för bror och syster och året därpå fingo kvinnorna rätt att inneha yrken och driva handel på vissa villkor. Även fick kvinnor i slutet av 1850-talet rätt till högre utbildning, bl. a. till folkskollärarinnor. ... Sedan Hedvig Fredrika avlidit 1816 ingick Gabriel Sager (på Krängsbergs gård i Byarum) nytt äktenskap 1823 med Johanna Bergenholtz (1798-1862), prästdotter från Bondstorp. ... I detta andra äktenskap föddes fem barn, varav Sofie var det andra i ordningen, född 1825. ... Efter Sagers död (1834) ... blev Sofie tagen som fosterbarn av en släkting, prosten Rising och hans hustru i Ljungby. ... (1848) beslöt (hon) sig att fara till Stockholm. ... Genom sin energi och oräddhet blev hon en verklig föregångerska för kvinnoemancipationen i vårt land. Bland hennes skrifter, förutom "Sagerska målet", kan nämnas "Emanciperade fantasier på vers och prosa" 1850, "Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets avslöjade genealogi" 1852, en slags självbiografi, m. fl. Hon skrev också kampsånger och artiklar, där hon förde fram kvinnans krav på rätten till utbildning, ty det var just detta - brist på utbildning - som gjorde det svårt för Sofie att hävda sig. ... Och hon nöjde sig inte med att agitera i Stockholm, utan hon for även till Göteborg och Malmö och därifrån till Danmark. ... 1859 gav hon sig iväg (till Amerika). ... En del av hennes föredrag kom även ut i tryck (där), bl. a. "Womans' destiny and Man's duty". ... Hennes flammande protester, ja, ilska över hur hennes medsystrar behandlades och hennes kamp för att få kvinnans ställning förbättrad var ärlig, om den ock tog sådana former, som då icke ansågos passande. (Sverker Carlson "Sofie Sager - en kvinnosakskämpe från Byarum" s 41-47)

ca 1845 - ca 1840

Spectakler. I öfvermorgon Måndag den 9:de d:s uppföres för första gången: Doktor Wespe, eller Qvinnans Emancipation. Komedi i 5 akter, af Roderich Benedix. Öfvwersättning från Tyskan. Derefter gifves, äfven för första gången: Mannen och Älskaren, Komedi i 1 akt. Öfversättning från Fransyskan. Biljetterna försäljas Spektakeldagarne i H:r Wikströms logis hos Garfvaren Wettermark vid Smedjegatan, 1 tr. upp, från kl. 10 f. m. till kl. 4 eft. m., samt derefter uti Theaterns Biljettförsäljningskontor i Theaterhuset. Representationerna börjas kl 1/2 till 7 eft. m. Endast 8 (-) 10 Representationer komma att gifvas under nuvarande sejour (i Jönköping). P. J. Deland. (Jönköpingsbladet 1844-12-07 "Qvinnans Emancipation uppföres för första gången")

Om din Platonisme vilja vi ej tala. Fruntimer åtminstone tycka ej om den. Men hvad skola de stackrarne göra? Det gläder mig att du är nöjd med Emma. I fordna dar och då jag ännu dugde till något, höll jag mycket af henne. Nu är hon 40 år som hos quinnan svarar mot 60 hos Mannen. Då kan Platon bli dräglig på ömse sidor. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 249; brev från Östrabo i Växjö den 14 juli 1843 till Christoffer Isaac Heurlin)

Heraldiken värderar jag uppriktigt och afundas det fredliga sinnelag som den förutsätter. Det är af all poesi den som ligger quinnan närmast. Hvad fel Mannen kan finna hos en quinna säger han ej gerna så länge hon ej är honom likgiltig. Detta hoppas jag aldrig inträffar så att jag blir förskonad från Recensionsväsendet hvilket jag i allmänhet ej älskar. Men skrif mig till så ofta du har tid. Dina bref gjuta alltid en lindrande olja i mitt upprörda, stormiga sinne. En quinna har gjort mig till misanthrop, en quinna kunde möjligen bota mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 69; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Hur skall jag skrifva? . . . Tyskan har sitt Sie som utan all ohöflighet kan nyttjas så väl till den dummaste Excellens, som till den snillrikaste författare, man eller quinna; ty snillet har, liksom Englarna, intet Kön. . . . . . . (Låt oss) återvända till det gamla naturliga Du. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 43-44; brev från Uddevalla och Gustafsberg den 5 juli 1841 till Fredrika Bremer)

För (år) 1825 finner man (i lagfartsprotokollen för Jönköping) under den 28 februari "Upbud å tomten N:o 40 vid Slottsgatan på Svenska Maden, med någon del af närgränsande gräshage, för Gymnastique Bolaget", vilken tomt just är den på vilken det gymnastikhus uppfördes, som gjorde tjänst på 1860-talet. . . . (Överlåtelse av gymnastikinrättningen till staten gjordes år 1828.) . . . Här skall till sist erinras om det faktum, att även (gymnastikläraren J.M.) Rosengren fortsatte den frivilliga gymnastiken vid sidan av skolgymnastiken, och icke nog härmed. Han utvidgade verksamheten ytterligare utöver föregångarnas exempel, i det han också upptog kvinnogymnastik på programmet. . . . Denna (kvinnogymnastik) torde ha börjat vårterminen 1841. . . . Såsom pionjärarbete torde . . . verksamheten på kvinnogymnastikens område kunna betecknas. Visserligen hade dylik gymnastik förekommit tidigare på andra håll, men trots detta var det en betydande insats, som gjordes, då man också i Jönköping bröt mot fördomarna och började med kvinnogymnastik. Jönköping har på detta område visat en märklig initiativförmåga och stor känslighet för vad som rörde sig i tiden. Till en del berodde detta säkerligen på att staden ägde, vad flertalet landsortsstäder saknade, nämligen en hovrätt, kring vilken det kulturfrämjande samhällsskiktet, som här var både rikt och inflytelserikt, grupperade sig. (Albert Wiberg "Gymnastikens uppkomst i Jönköping" s 83-84,108-113)

Var äro . . . de där originalerna, som dagligen (i början av 1840-talet) sågs trafikera (Jönköpings) gator? . . . En häradshövding Sack, som ständigt bar en knappnål i uppslaget på sin rock, tappade den någon gång och ringde då på sin städerska, som kom in, tog nålen med sig ut i köket, där den diskades och bar sedan in den på en tallrik till sin herre igen. (Ingrid Böhn-Jullander "Clara Hasselberg-Pauli berättar om sitt liv" s 14)

1840 anordnades ett stort nykterhetsmöte i Jönköping. (Komministerfrun) Pauline (Westdahl) och hennes make var de drivande krafterna bakom det hela. Som talare kallades bland andra (engelsmannen) George Scott. ... Med stor sannolikhet bodde Scott hemma hos Westdahls under dessa dagar. Pauline hade svårt att dölja sin glädje över Scotts och de andra männens besök. Hon upplevde det underbara i att få vara en del i en välsignad kristen gemenskap. Många av vännerna runt omkring stod emellertid frågande inför hur den språkkunniga och högt bildade Pauline betedde sig. Gick det an för en lutheran och kvinna att så oreserverat umgås med en metodistisk pastor? ... Många ondgjorde sig över att hon som kvinna så ledigt och hänfört samtalade med den ene efter den andre av dessa högt ansedda män. ... För den lokala enhetens skull valde nu Pauline att på ett tydligare sätt underordna sig sin man och präst i den lutherska kyrkan. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 8-9; Ekumenen Pauline i Jönköping och lutheranen Emilia på Herrestad)

Till all annan olycka har nu äfven den politiska smådjefvulen farit in i Fruntimerna, ehuru trångbodd han der måste vara. Hvart man kommer hör man äfven vackra munnar tala idel Riksdag, och i detta afseende åtminstone är mycket sammanhang mellan Damer och Stånd. För öfrigt bruka Fruntimerna nu mycket styfkjortlar, som kallas för Gardes-vestre; dock tros allmänt nu för tiden att Garderna ej äro att lita på, hvilket naturligtvis lemnas derhän. För min del ser jag få andra än Hilda Wijk och Elise Åkerhjelm, som ej nyttja styfkjolar, och ändå äro temligen garderade. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 200-201; brev från Stockholm den 20 februari 1840 till Hedvig Amalia Tersmeden)

Hvad som förstör verlden och vårt land i synnerhet, är - icke Rabulismen, utan den feghet hvarmed man underkastar sig den och lyssnar till dylika bravader. Det är denna käringaktighet som öfverallt upplöser det menskliga samhället. Svea land kommer att bestå icke som förr af hattar och mössor, utan af byxor och kjortlar. Hvad kunna vi som föreställa byxorna uträtta mot den stora styrande pluraliteten som darra i sina kjortlar? Tro mig, det är just denna vacklande och bestämda käringaktighet, så hos de styrande som styrda, som gifvit mig min afsmak och förakt för det hundfölje som nu kallas för menniskoslägtet och gjort mig till misantrop. Hvad djefvulen skall jag med mina byxor om jag ej har annat än en Käringf-a att gömma i dem; och en sådan är ju uppenbarligen allt lyssnande till den trashank som kallas Opinion, den jag föraktade så länge den var för mig, och icke aktar mer derföre att den nu är emot mig. . . . Det är dock onekligt att mannens vilja är menniskans högsta kraft. . . . Det är (karlarnas) feghet i synnerhet de högt och högst uppsattas som förstör landet. Egenteligen har de ju ingenting att frukta för; ty massan, ehuru stark den är, betyder ingenting blott man ej fruktar henne. En hund blir farlig först då man springer för honom, eller aktar på hans gläfs. Lyssnar man ej dertill, så är det förbi med hans hot. Detta inse Rabulisterna ganska väl, och det är derföre genom Terrorism, beräknad på vederbörandes räddhåga, som de väsendtligast verka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 206; brev från Stockholm den 28 februari 1840 till Disa Tegnér)

ca 1840 - ca 1830

Quinnan sjelf är vanligtvis Tidens verksammaste medarbeterska - till glömska. Otrohet, coquetteri, nycker - huru mångfaldig är icke Fruntimernas Arsenal. Icke heller Karlarna sakna sin. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 169; brev från Östrabo i Växjö den 31 december 1839 till Vendela Hebbe)

Behandla pojkarna som du bör, söta Hilda, fast men mildt. Der ligger Gudilof i pojkens bröst alltid en fond af vildhet och trots; ty mannen får ej vara som quinnan; men han vinner alltid på att från barndomen tempereras af quinnans mildhet. Lär dem att återspegla så mycket som möjligt är af modrens rena och milda själ. En bättre föresyn kunna de aldrig få. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 270; brev från Östrabo i Växjö den 14 september 1838 till Hilda Wijk)

Mörner sade mig, men först i går, att Ers Nåd önskar sig ett exemplar af PrestmötesHandlingarna. De kunna föga interessera Fruntimer, men jag bifogar dem likväl. Huru gerna skulle jag ej sjelf vara i deras ställe! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 200; brev från Östrabo i Växjö den 25 februari 1838 till Amelie Virgin)

Det är en olycklig egenhet hos mig att jag, för umgänget, alltid föredragit den bildade quinnan. Jag har lefvat och vill dö, om icke i de Skönas, dock i det Skönas tjenst. Blir frågan om ett ömmare förhållande så har jag väl just icke de högsta tankar om deras beständighet, kanske ej heller om min egen; men oberoende häraf så ligger det dock ett nerfspel, en rörlighet i fantasi och tanke hos quinnan som jag ofta saknar hos mannen. Quinnan bär i allmänhet en resonansbotten i sitt bröst, och är full af naturpoesi; och det drar mig till henne. Men finner jag i dess ställe endast ihålig fåfänga, ytligt koketteri, kanske äfven list och ränker, då känner jag mig dubbelt bedragen och förstämd. Jag hatar det triviala hos Mannen, men ännu mera hos quinnan, ty hon är icke född dertill. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 172-173; brev från Östrabo i Växjö den 1 november 1837 till Vendela Hebbe)

Det har kostat på mig att gå ifrån (att rösta på Anders) Grafström (vid valet till Svenska Akademien): men på dina ord att (Frans Michael) Franzén ger sig till tåls för denna gång, har jag gjort det, och endast på dem. Du måste säga Franzén det. Annars vet du att jag aldrig bryter något löfte, om icke - mot Fruntimer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 138; brev från Östrabo i Växjö den 16 juni 1837 till Bernhard von Beskow)

Helsa äfven Poppiska familjen, men först och sist Frun. Det är en af de få quinnor som äro för goda för oss rå jordsöner, idel himmelsluft, blomdoft, lustgaz. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 85; brev från Östrabo i Växjö den 29 december 1836 till Jöns Jakob Berzelius)

Fruntimer känna bäst Fruntimer och vi Karlar få ej veta mer om dem än de sjelva vilja. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 316; brev från Östrabo i Växjö den 29 juni 1835 till Werner von Schwerin)

D. 1. Julii. Jag afbidade posten från Grefswald för att se om jag med den ej skulle ha bref, hvilket också inträffade. Tack af hjertat för brefvet af d. 20 Junii hvaraf jag finner att du då mådde väl och hoppas att du nu kommit välbehållen till Vexiö, ehuru jag ej har stort förtroende för de beställda Kuskarna, helst i Småland der de mest köra i kjortel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs bref VII 1833-1836" s 77; brev från Carlsbad den 29 juni 1833 till Anna Tegnér)

Hvad vårt religiösa samtal angår, så var min afsigt dermed ingalunda att väcka några tifvelsmål eller skrupler, snarare att aflägsna dem. Fruntimmer i allmänhet böra bibehålla sina fäders tro. De ha i sin känsla, i sin medfödda Talang för Religion, den bästa och säkraste ledstjerna. Vi stackars karlar deremot äro fördömda till tvifvel och forskning, medelpunkten af vårt väsen ligger i hufvudet, men Fruntimernas i hjertat, och den medelpunkten böra de icke förrycka. Hvad Böcker angår så har jag väl många i Theologi och Religion, men alla Vetenskapliga och icke så populära att Fruntimer kunna eller böra studera dem. Af religiös läsning vet jag ingen bättre och lämpligare för oss alla än Nya Testamentet, synnerligast Evangelisterna, och främst bland dessa Johannes; och i allmänhet anser jag den Religion man lefver vida bättre än den man bekänner och studerar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 57; brev från Östrabo i Växjö den 1 maj 1833 till Hedvig Amalia Tersmeden)

ca 1830 - ca 1800

På dina ord har jag slagit ur hågen (att söka biskopsämbetet i) Carlstad, ehuru från flere håll solliciterad att emottaga det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 208; brev från Stockholm den 12 maj 1829 till hustrun Anna Tegnér)

Med Stockenbergs och Sofi Myhrmans giftermål ser det brokigt ut. Fästmannen gör allt hvad en bra karl kan för att slippa undan; men Sofi är hållfast och vill ej ge pardon. Ett annat Fruntimer skulle tio gånger ha gett honom korgen efter ett sådant bemötande; men när man är 40 år blir brudgummen dyr, liksom is vid midsommar. Att giftermålet om det blir utaf ruinerar både honom och henne det inser han sjelf, och det har både jag och alla hennes slägtingar sagt henne; men hennes ömma känslor tillåta henne ej att akta derpå, om också stupstocken stode bredvid brudsängen. Det gifves en lag mot quinnors våldtagning, men olyckligtvis ingen mot karlars. Vämjeligare och löjligare på en gång än en dylik giftsjuka hos ett annars förnuftig fruntimmer, känner jag icke i verlden. Gud må veta hur detta skall slutas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 73; brev den 21 juli 1828 från Östrabo i Växjö till Johan Myhrman)

Mitt umgängeslif (i Wexiö) är visserligen fattigt och enformigt. Frih(errinnan) kan icke göra sig begrepp om det barbari som i detta afseende råder här i orten. Baronessan Wrede har inrättat en så kallad Societet som sammanträder en gång i vickan. . . . Betraktar man gästerna så äro de här liksom i kyrkan indelade på två bänkar, neml. karl- och fruntimmerssidan, utan all slags communication med hvarandra. Damerna sticka strumpor, och Herrarna, som ej få spela kort, gäspa munnen ur led. Detta är conversationsnöjet. Jag gissar att här, som annorstädes, Herrar och Damer träffas om natten: men om dagen sker det aldrig oftare än vid bordet, som knappast är afdukadt innan man beger sig till Wiran och gascar bort hela sitt lif. Om en karl talar med ett fruntimer öfver 2 eller 3 minuter så väcker det genast uppseende; och härigenom äro äfven Damerna gaucha och förlägna som Lagårdspigor. Jag har i all min dar lefvat gerna med Fruntimmer: ty äfven de obetydligaste ha dock ett mer eller mindre förstämdt strängaspel i sin själ, som alltid ger någon klang när det endast rätt anslås: hvaremot karlarnas hackbräde vanligtvis emotstår alla försök till harmoni. Men här gör man sig intet begrepp om att en karl väl kunde vilja närma sig ett (Fru)ntimer blott och bart för umgängesnöje och utan all specula(tion) på - sängen. Denna föreställning har från Herrarna öfvergått till Fruntimerna som anse all, äfven den vanligaste uppmärksamhet, som en kärleksförklaring. Här är en svartögd, liflig, 28årig Fru, med någon, ehuru visserligen ytlig och ofullständig, bildning: henne har jag utmärkt framför de öfriga, ser henne så ofta jag är i staden - vanligtvis en gång i vickan - och har vid hennes Thebord tillbragt några drägliga aftnar. Genast gör mig hennes Man - en bonde med Tromansfullmakt - den äran att vara svartsjuk, stadens squallerpack försäkra att jag är dödligt kär, hon tror det kanske sjelf: men hon bedrar sig, stackars Fru; jag fastnar nu mera icke så lätt för sådant. I detta afseende var Lund, ehuru också en småstad, ojemförligt öfver Wexiö der annars flere, som skulle anses tillhöra de högre stånden, lefva - det vill säga, sticka strumpor och spela kort, göra och få barn, och tala Fransyska och Småländska om hvartannat. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 215-216; brev från Tufvan vid Växjö den 16 mars 1827 till Martina von Schwerin; "gask" = spelbud i kortspelet Vira)

Christopher är nu hemma under mellanterminen. Han har i höst skrifvit pro Gradu och dervid fått Laudatur. . . . Lars Gustaf går i Scholan och har blifvit alldeles förändrad, ty han läser nu flitigt, har god fattningsförmåga och de bästa loford om sig. Jag håller honom äfven under mellanterminerna inne, på det han ej må försumma sin tid. Flickorna äro fullvuxna, spela temligen calver, sy och brodera; men med hushållet och läsningen går det smått. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 184; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)

Grefvinnan Mörners "Englaskap" lemnas derhän: i orten anses hon i allmänhet för högdragen och aristocratisk. Äfven mig har hon synts antaga en nedlåtande min som jag ej kan annat än finna litet löjlig. Dertillmed föga interessant, väl också litet trivial, hvilket ursäktas vid 30, men icke så lätt vid 50 år. En quinna måste vara ett af de tre: vacker eller from eller talentfull, åtminstone quick och liflig: jag har hos henne ej märkt till någotdera. Men också bör jag erkänna att jag föga har observerat henne. Det är möjligt att det ligger någon mandelkärna under det något kärfva skalet: men Gud vet om det lönar mödan att bita sönder tänderna derpå. Skulle de framdeles börja klia alltför starkt, så skall jag kanske göra ett försök. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 112-113; brev från Varberg den 19 juli 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag för min del tror att mannen, åtminstone i sådana simpla saker som ett Embete, kan hvad han vill; ty i viljan ligger mannens värde, liksom quinnans i känslan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 312; brev från Lund den 28 september 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag tror mig icke vara den förolämpande; och i sådant fall gör jag aldrig första steget till försoning; det är en hederssak för mannen, och deröfver kan icke ens (Friherrinnan) Schwerin döma - emedan hon ej är man, utan till äfventyrs något bättre. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 270; brev från Lund den 14 juli 1825 till Martina von Schwerin)

Jag begriper verkligen icke med hvad slags Fruntimmer du lefvat. Efter min erfarenhet åtminstone kan en man aldrig var blott "vän" med ett Fruntimer så vida hon ej är allt för ful eller allt för gammal. Qvinnan vill alltid behaga . . . väcka begär som hon känner sjelf och önskar tillfredsställda. Annars vore ju hela könsskillnaden som upprätthåller verlden en fortgående "Naturlögn". Att kärleken innehåller något oändligen mera och ljufvare än blott sinlig njutning nekar ingen förnuftig menniska: men jag åtminstone har aldrig känt ett Fruntimer som utan hemlig eller uppenbar harm, renoncerat på den sistnämnde. Det gifves mycken kärlek "utanför", men ingen "utan" säng, liksom ett kungarike, huru sköna dess provincer äro, dock alltid måste ha en "hufvudstad". Denna "classiska" åsigt af saken, detta sträfvande till slutlig "realism", är efter min erfarenhet, ej "fauniskt", utan "quinligt". I den mån man ej kan realisera den, utan faller ner till Munktidens kyska äktenskap, i samma mån är man stängd icke blott för kärlekens nöjen, utan äfven från nöjet af fruntimrens umgänge; ty att i detta afseende gäcka en quinnans billiga fordringar bör vara mot en ärlig mans ambition. Tyvärr befinner jag mig redan på vägen att öfvergå till den "snöpta" Församlingen der du tyckes tro att saligheten vinnes: men så länge jag ännu kan, håller jag fast vid mina "fäders" tro, helst som de, den förutan, ej blifvit mina "fäder". . . . Du bör icke på något sätt compromettera Fru Helvig, hvars välvilja och öppenhet jag alltid värderar. - Det samma gäller om mig sjelf, i afseende på detta och många andra bref. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 247-248; brev från Lund den 1 maj 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Det är besynnerligt att största divergencen i våra omdömen lär träffa just det "största" och det "minsta" i menskligheten, neml. Napoleon och - Fruntimmer: i allt vad som ligger deremellan tror jag vi lätteligen kunna förlikas. . . . Beträffande fruntimren så är jag så till vida ense med dig att jag gerna begagnar dem som ett slags "umgängesmachiner", som spelur hvilka låta rätt artigt när de blir vederbörligen "uppdragna". Sjelfva uppdragningsprocessen försummar jag ej heller så ofta krafter och tillfälle tillåta. Men ett obeskrifligt förakt har jag för hela detta "klufna" släkte. Barnet leker med dockor och mannen med quinnor, så länge han orkar nemligen. "Det gifves ingen som godt gör, nej icke till en", ingen som ej uppoffrar den bästa och utmärktaste man för en Fändrik eller en - Lösfändrik, deras kärlek är ingen ting annat än en "erection", och deras vänskap en snöpt kärlek. Visserligen ha de allehanda "instinctartade" dygder: dock är deras trohet icke på långt när så sublim som pudelns, eller deras ömhet så ärlig som dufvornas. Med en hustru kan och bör man lefva väl, och jag gör det verkeligen med min: men också är det "moderliga" och "husliga" förhållandet det enda der quinnan visar något värde. I allt annat är caracterslöshet hennes caracter. Jag har älskat många Fruntimmer, men kan icke påminna mig att ha "aktat" ett enda. Den gamla classiska åsigten af quinnan och kärleken kan jag aldrig skilja mig ifrån, om icke då och då i Poësie. Omändrade Samhällsförhållanden ha gifvit Fruntimren en högre bildning, och förbättrat "varans" appretur, utan att likväl förändra dess halt och inre värde. Med allt detta är jag ingen ting mindre än Fruntimmershatare, och så länge jag kan bevisar jag det de facto, känner också rätt väl att kärleken är den ljufvaste af all jordisk känsla, men tillika att han här i dödligheten är en sådan sjelfmördare att han måste döden dö så fort - han ej suckar förgäfves. . . . Helsa dina quinfolk, men förråd för ingen del mina kätterksa tänkesätt för dem. Annars hände det att jag förlorade nåden innan jag fick begagna den, som alltid är det första och angelägnaste. Sedan må det gå huru Gud vill. - Min hustru ber helsa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 229-230,232; brev från Lund den 7 april 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Ditt förhållande till Fru A. är obehagligt. Hat bör du ej hysa till ett Fruntimmer. Litet harm är det högsta man bör kosta på dem. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 219; brev från Lund den 28 mars 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

(Hoof) synes ej ha motsatt sig, att lekmännen uppträdde som lärare. Han hade t. o. m. under vissa förhållanden ej något emot att kvinnan predikade. Därom säger han: ”Prästerna skola omvända folket, men i nödfall brukar Gud andra därtill och även kvinnokönet, som av Skriften kan bevisas.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 61; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

ca 1800 och tiden dessförinnan

24 augusti 1655 hölls stämma då kyrkoherden (Arvidus Petri Rosbeckius, kyrkoherde i Barnarp 1653-1663)) fann, att under hans tid följande förbättringar skett med kyrkan. . . . 3. Ny läktare byggd under "qvinfolkabänken". (Tydligen vid långhusets norra vägg och borttagen ett trettiotal år senare, då kyrkan ändrades till korskyrka.) (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 42)

Det är överraskande att finna, att även flickor tydligen hade möjlighet att studera vid Visingsborgs skola. I princip tillämpades alltså samskoleidén här redan på 1600-talet, medan den i statliga skolor erkändes och tillämpades först i och med 1904 års skolreform! Den första flickan, Ursula Agricola, inskrevs redan 1644 (sedan skolan startat 1636). Enligt en anteckning skall hon ha varit född i Strassburg och småningom blivit prästfru i Vittaryd. Följande år (1645) inskrevs Maria Palmgren, dotter till Gränna-kyrkoherden. Hon blev så småningom gift med Per Brahes kamrer Petrus Johannisson (Hansson) Wickenberg, även han Visingsborgselev. En tredje elev var Clara Aurora Liljenroth, syster till skolans siste filosofie lektor och ovanligt begåvad, gift med brukspatron i Lessebo Andreas Eneström, och död 1836. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 16)

(Sara och Torkel) tycks vara tillfreds med huset (nära den höga klostermuren i öster och munken) svarar vänligt på deras frågor. Han förklarar för (dem) att endast mannen får beträda klosterkyrkan och vissa andra utrymmen i klostret enligt ordensregeln. Det finns ett litet stenhus i anslutning till klostermuren till vilket även kvinnor i bygden omkring klostret har tillträde. ... Maria och Per (kommer för att) besöka föräldrarna (Sara och Torkel) och inbjuder (munken) Germund att följa med för en pratstund. ... (Maria) kan fortfarande inte säga riktigt vad, men hon söker gärna hans sällskap. Ordensregeln förbjuder dock Germund att på tu man hand samtala med en kvinna. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 72,99)

Första kända försöken att skriftligt dokumentera kyrkobyggnaden i Banarp gjordes 1977 på mitt initiativ av en studiecirkel. . . . Dåvarande landsantikvarien i länet, Gunnar Lindqvist, gav oss kyrkohistoriska och kyrkoarkitektoniska kunskaper genom att berätta i kyrkan. Han framvörde bedömningen - eller indiciebevisningen - att kyrkans äldsta delar är från slutet av 1100-talet eller senast från tiden kring år 1200. Troligen ersatte den då uppförda stenkyrkan en enklare kyrka av trä. En sådan kan ha funnits här i 100-150 år före stenkyrkan. . . . (Sten)kyrkans huvudingång var i söder, nära den västra väggen. . . . Troligen fanns från början också en ingång för kvinnorna på kyrkans norrsida, mitt emot den södra ingången. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 5-6)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Aposteln Paulus framställs ofta som en obotlig kvinnohatare. Men de som tror det har inte tänkt igenom innebörden av Efesierbrevet 5:21-33. För här, många århundraden före sin tid, har vi en suverän kristen undervisning som dagens människor är i akut behov av att få del av. ... Kravet på att hustrun ska underordna sig sin man är ett partikulärt exempel på en generell kristen förpliktelse. För uppmaningen ”ni kvinnor, underordna er” (v. 22) följer omedelbart på uppmaningen att vi ska underordna oss varandra (v. 21). ... Underordnandet ... är en universell kristen plikt, åskådliggjord av Herren Jesus själv. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 374 i kommentar till Ef 5:22,25)

Än finns det alldeles för många rester av det gamla förtrycket kvar. Men visst har det också blivit en förbättring under de senaste decennierna. Nu (år 2007) är kvinnor fotbollsspelare, biskopar, boxare, VD-ar, bilmekaniker, domare, poliser, officerare, med mera, och det har feministkampen åstadkommit! Detta är något att vara oerhört tacksam över, att så gott som alla yrken och inriktningar nu ligger öppna för kvinnor. (Men vi har fel mål om vi tror att alla yrken kan besättas med en 50/50 könsfördelning, även 70/30 kan vara orealistisk, enligt Anna Dreber, NEO nr 3, 2006. Vi har olika läggningar och intressen!). Nu gäller det att tillämpa den nya synen på likställighet och ta vara på - i hem och arbetsliv -den utvecklingspotential och intelligens som kvinnor besitter, men som inte de flesta män är begåvade med! ... Om denna kunskap kunde spridas i samhället redan till unga individer, att vi i princip är olika i hjärnan, kvinnor och män, skulle sannolikt antalet skilsmässor minska drastiskt. Kvinnan skulle förstå att mannen inte vill henne illa eller struntar i henne bara för att han inte kan resonera om sina känslor och om relationer på samma sätt som hon kan. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 15,113-114)

Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96)

Jfr ”Jesus sade: ’(Fade)rns rike liknar en kvinna, som bär en kr(uka) fylld med mjöl, medan hon går (en) lång sträcka. Kru(kan)s öra gick sönder. Mjölet tömdes ut bakom henne (p)å vägen. Hon visste det inte. Hon hade inte märkt tråkigheten. När hon kom hem, satte hon ner krukan. Hon fann den tom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 97)

Synen på kvinnan är en kontroversiell punkt inom islam. Den traditionella rätten gör skillnad mellan mannens och kvinnans rättigheter och plikter. Sura 2 (i Koranen) konstaterar att mannen har rang över kvinnan. Mannen är familjens överhuvud och religiöse ledare. Barnen räknas till hans släkt, inte till moderns. En man kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna men kvinnan kan inte gifta sig med en icke-muslim. Endast mannen har ovillkorlig rätt till skilsmässa. Han kan ha upp till fyra hustrur, om han kan behandla dem rättvist. Kvinnan har rösträtt och full äganderätt till sin egendom, sin arbetsinkomst och den morgongåva hon fick vid bröllopet. Även som gift behåller hon sitt namn och sin släktanknytning. Hennes närmaste är fadern och bröderna, inte maken. Denne är förpliktad att försörja sin familj. Äktenskapsbrott kan medföra dödsstraff och utomäktenskapligt umgänge ger spöstraff. Andra inskränkningar i kvinnans rätt är t ex att en syster endast ärver hälften mot sin bror och att det krävs två kvinnors vittnesmål för att balansera en mans. Anständigheten kräver att det skall vara åtskillnad mellan kvinnor och män i det sociala livet och att kvinnorna skall täcka håret, armarna och benen. Numera hävdas ofta att sådana föreskrifter är en vantolkning av Koranen. I många länder finns en strävan mot kvinnans legala jämställdhet med mannen. I Tunisien och Turkiet är de gamla reglerna om månggifte och skilsmässa förbjudna. Kvinnans slöja är numera sällsynt i Egypten, Syrien, Algeriet och Tunisien. I Turkiet är den förbjuden, i Marocko brukas den allmänt. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 120-121)

Det finns (i Algeriet) en egenartad muslimsk sekt, som kallas mozabiter och har c 120.000 medlemmar. De finns i oasområdet Mzab och företräder en ålderdomlig "pietistisk" tolkning av islam. De betraktar sig själva som de sanna muslimerna, har sina egna moskéer och är kända för sin höga uppskattning av kvinnan. Deras heliga stad är Beni Isguen, som kallas "kvinnornas stad". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 141)

I David Yonggi Chos stora församling i Seoul, som kallas Full Gospel Central Church, har kvinnorna fått en särskild plats som t.ex. hemgruppsledare. Yonggi Cho var här något av en pionjär i koreanskt kyrkoliv, där männens dominerande roll var närmast total. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 16)

Det fanns en grupp rabbiner som kallades för ”de blödande” rabbinerna, som hade bestämt sig för att aldrig se på en kvinna. De ansåg att det var det bästa sättet att besegra lusten. Om de råkade skymta en kvinna i ögonvrån, blundade de tills hon var utom synhåll. Det gjorde att de gång på gång gick rakt in i stolpar och husväggar, därav namnet ”blödande” rabbiner. Jag hittar inte på det här. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 51)

Kvinnan lät sin vattenkruka stå. Det var en medveten handling. Ett beslut, en punkt, en gräns. Att låta vara, att lämna kvar. ... Hon lät det förflutna stå kvar och gick in i framtiden. Hon valde det viktiga framför det som var brådskande. Hon lämnade vardagsgörat för att missionera i Sykar. Hon måste berätta för sin omgivning om brunnsmötet. ... För kvinnan vid Sykars brunn blev budskapet det enda viktiga. Det som inte kunde vänta längre. Den inre källan måste prioriteras. ... Brunnsvattnet kunde vänta men inte det porlande vattnet. Det som porlar inom henne är viktigare än brunnsvatten. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 52,54)

Språkforskare och kommunikationsforskare har på senare år studerat skillnader i mäns och kvinnors sätt att prata och uttrycka sig på arbetsplatser och under sammanträden men också hemma i familjen. De har funnit stora skillnader. Dessa gäller givetvis inte i alla fall. Men jämför man stora grupper män och kvinnor finns det uppenbara skillnader. När män pratar är det ofta för att meddela fakta. De har något som de tycker är viktigt att meddela. ... Kvinnor pratar inte främst för att meddela fakta utan minst lika mycket, kanske mer för att de vill ha närhet, kontakt och gemenskap. Ett behov som män inte i samma utsträckning visar att de har. ... Män talar sällan om vad de känner. Något som kvinnor gör i större utsträckning. ... Män har ofta svårare än kvinnor inte bara att tala om känslor utan också att visa känslor. I synnerhet mjukhet, ömhet, osäkerhet och ängslan. Undersökningar visar att män som grupp betraktat har svårare att lyssna än kvinnor. De är mer upptagna av vad de själva tänker, tycker och säger och avbryter därför oftare andra än kvinnor gör. ... När det är konflikter i ett äktenskap är det inte ovanligt att mannen tiger. Många tycker att det blir bara värre om man pratar om problemen. ... Det finns också vissa biologiska skillnader som tidigare inte uppmärksammats så mycket. Redan vid tre års ålder har flickor ett betydligt större ordförråd än pojkar. ... Redan tidigt tycks flickor vara mer relationsinriktade än pojkar. ... I stället för att se skillnaderna som ett problem kanske vi också kan försöka se det som ett spännande och fascinerande äventyr att (i ett äktenskap) få dela sitt liv med en person som inte alltid pratar och reagera exakt som vi själva gör? (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 70-75; Män och kvinnor - så olika är vi)

När Anders Björck, som tillhörde (partiledare Gösta) Bohmans fanclub, ska tala om honom inleder han med: "Han höll ju folk i en herrans tukt och förmaning. Många var rädda för honom." Framför allt retade han ofta damer. I en radiodiskussion under slutet av Bohmans tid i riksdagen, han stannade till 1991, hade riksdagens yngste ledamot, dåvarande vänsterpartisten Ylva Johansson, ställts mot den äldste - Bohman. Det skulle läsas ur ett riksdagsprotokoll och nestorn inledde med att menande fråga riksdagsrookien Johansson: Ni kan väl läsa . . . (Mats Bergstrand "Framför lyckta dörrar - En bok om Anders Björck" s 79

ca 1990 - ca 1980

Vi bodde i skogen. I tält. Två mil från (den havererade) reaktorn (i Tjernobyl). . . . Vi grävde upp avskrädesgropar och köksträdgårdar. Kvinnorna i byarna gjorde korstecknet när de tittade på. Vi hade handskar, munskydd och maskeringsdräkter. . . . En hos oss var feg, han var rädd för att krypa ut ur tältet, han sov i sin gummidräkt. Han uteslöts ur partiet för feghet. Han skrek: "Jag vill leva!" Allt var en enda röra. . . . Jag träffade på kvinnor som kommit dit frivilligt till varje pris. De hade rest dit trots att de ratats, trots att man hade förklarat för dem att det var chaufförer, mekaniker och brandmän som behövdes. Allt var en röra . . . Tusentals frivilliga. (Arkadij Filin "En monolog av ett vittne som hade tandvärk när han såg Kristus falla omkull och börjat ropa" s 104,106; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

I Latinamerika har pingströrelsen verkat för en förbättring av de lägsta klassernas sociala ställning. . . . Den har också förbättrat kvinnans ställning. I ett så mansdominerat samhälle som Latinamerika är detta en stor prestation. Kvinnliga predikanter, pastorer och missionärer förekommer ofta. Patagonien i Argentina, ett område med hårt klimat och svåra livsförhållanden, har evangeliserats i sin helhet - främst av kvinnor ur pingströrelsen. (J. Norberto Saracco "Pingströrelsen i Latinamerika" s 230-231; författaren arbetar vid Emmanuel Centre för utbildning av kristna ledare, Buenos Aires i Argentina)

Jesus själv anpassade sig inte till den traditionella mansrollen. Han visade ömhet, han grät, han uppträdde som tjänare i stället för att njuta av en patriarkalisk kulturs manliga privilegier. (Letha Dawson Scanzoni "Är män och kvinnor jämlika?" s 352; författaren född år 1935 i Pittsburgh väster om New York City i USA)

Balansen i relationerna mellan män och kvinnor rubbas av mannens dominans över "det täcka könet". Kvinnor anses underlägsna och mindre värda. Deras roll är enbart att tjäna mannens syften. Kvinnor utnyttjas sexuellt. I stället för att tillsammans med mannen få sexuell tillfredsställelse i äktenskapet behandlas de som sexobjekt, enbart avsedda för att bereda mannen njutning. . . . Kvinnor utnyttjas socialt. . . . De murar som skulle bevara masnnens renhet blir fängelser som berövar henne friheten. Hon får bara delta i samhällslivet på av männen fastställde villkor. Kvinnor utnyttjas ekonomiskt. . . . Kvinnors ställning är mycket ofta ett hinder för hennes tillgång till "utbildning, arbete, innehav av jordegendom, bankkredit, affärstillfällen och till och med (enligt dödlighetsstatistiken i vissa länder) närande föda och annat som krävs för att överleva". . . . I Indien har kristna tagit initiativ till utbildning av kvinnor, bland annat till läkare och sjuksköterskor. Religiösa ordnar och modern mission har berett ogifta kvinnor stora möjligheter till tjänst ofta i områden dit inga män velat fara. Sjuttiotvå procent av världens missionärer är i dag (år 1982) kvinnor, och en del kyrkor prästviger nu kvinnor. Kyrkan håller så småningom på att inse att guds rike kräver äkta ömsesidighet mellan män och kvinnor för att de skall utvecklas till hela människor. (Vinay Samuel-Chris Sugden "En fördärvad skapelse" s 258-259)

Inom Örebromissionen och särskilt Pingströrelsen blev ... frågan om kvinnan som församlingsföreståndare och äldste föremål för en het bibelteologisk debatt. Den ömtåligaste punkten gällde kvinnans roll som förvaltare av dop och nattvard. Wasti Feldt-Johansson blev 1980 Pingströrelsens första kvinnliga församlingsföreståndare och 1982 fick hon som första kvinnliga pingstpastor vigselbehörighet. (Torsten Bergsten "Kvinnor som förkunnare inom svensk frikyrklighet" s 214)

ca 1980 - ca 1970

Alla iranska myter, legender, religioner inleds med idén om mannens ledarställning över kvinnan, heter det i "Den maskulina historien". Tron på mannens överlägsenhet har varit det dominerande temat i landets hela historia, som uteslutande är dess kungars historia, shahernas. Den siste av dem, Mohammed Reza Pahlavi, förklarade sin inställning till kvinnan i en intervju med den italienska journalisten Oriana Fallaci: "Jag skulle inte vara ärlig om jag medgav, att jag har påverkats av en enda av dessa kvinnor. Ingen har påverkat mig, ingen. Ännu mindre en kvinna. Kvinnor är viktiga i en mans liv bara om de är vackra och charmiga och behåller sin kvinnlighet ... Den här saken med feminism till exempel. Vad är det feministerna vill? Vad vill de? Ni pratar om jämställdhet. Asch! jag vill inte vara fräck, men ... Ni är likvärdiga inför lagen men, ursäkta mig om jag säger det, inte när det gäller duglighet ... Ni har aldrig skapat en Michelangelo eller en Bach. Ni har aldrig ens skapat en bra kökschef. Ni har inte skapat någonting stort, inte någonting." Ayatollah Khomeini har också bestämda uppfattningar om kvinnan. "En kvinna, som ännu inte nått en ålder av nio år, eller en kvinna i klimakteriet, får gifta om sig omedelbart efter skilsmässan, utan att behöva vänta de hundra dagar, som annars är stipuulerade. ... Om en man, efter att ha gift sig med en flicka som inte har uppnått sin pubertet, bemäktigar sig henne sexuellt före hennes nionde födelsedag och därigenom utsätter henne för en chock, har (han) ingen rätt att upprepa en sådan akt med henne. ... En kvinna, som önskar fortsätta sina studier i avsikt att kunna försörja sig själv genom hederligt arbete, och som har en manlig lärare, får fortsätta om hon döljer sitt ansikte och inte har någon kontakt med män. Om detta är oundvikligt och således underminerar religiösa och moraliska lärosatser, måste hon ge upp sina studier. ... Det är förbjudet för en man att se på en kvinnas kropp, om hon inte är hans fru, helt oavsett vilka förevändningar som uppges. Det är på samma sätt förbjudet för en kvinna att se på en mans kropp, om han inte är hennes make." ... Det är tillåtet att se på en judisk eller kristen kvinnas ansikte och händer, om detta sker utan njutningsfull avsikt och om man inte är rädd för att utsättas för frestelser." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 206-207; Iran 1979)

Jesus ger kvinnan en annan ställning än hon hade bland judarna. Han talar om att en man kan begå äktenskapsbrott ”mot” sin hustru och alltså kränka hennes rätt. Så tänkte inte judarna. För dem var äktenskapsbrott något som kvinnan begick om hon var otrogen mot sin man. Vidare talar Jesus om att en kvinna skiljer sig. Det kunde hon knappast bland judarna. Men Jesus ser på man och kvinna som jämställda parter. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” i kommentar till Mark 10:2-12)

Hela kosmos, världsalltet, uppfattas som en bild av det duala (tvåfaldiga) samhället och det duala, det av de dubbla principerna styrda samhället, som en bild av kosmos. Här har kyrkan tagit i arv från icke-kristna trosföreställningar en rad seder och värderingar. Kvinnosidan i kyrkan har sålunda sedan gammalt varit den vänstra, som samtidigt också varit den norra genom kyrkornas orientering i väderstrecken öst - väst. Norr, det var det olycksbringande väderstrecket, det var de onda makternas hemvist. Man läste evangeliet från den norra sidan av altaret, eftersom "Guds ord är till värn för människorna mot djävulen, som kännetecknar det norra väderstrecket". ... Alltjämt (1978) träffar man på denna sed att prästen läser evangelietexten från norra sidan, dvs byter sida efter att ha läst episteltexten från den södra sidan av altaret. I en "Beskrifning öfver Jemshögs socken i Blekinge" talar prosten J J Öller om "södra eller Manfolks-sidan". Elin Wägner nämner i sin "Väckarklocka" också exempel på att man i en och annan smålandskyrka även tillämpat begreppen lägre - högre, i det man placerat kvinnosidans bänkrader ett trappsteg lägre. ... Från Kristdala i Småland omtalas att de kvinnliga faddrarna icke fick ha "sin rening eller något därav på sina kläder, ty då blev barnet skinnlöst där-nerom-sej". En sageskvinna kan berätta att det många gånger hände att faddrar kom med det budet att de inte kunde vara med vid dopet av denna anledning. Man måste onekligen fundera över vad det har inneburit för generation efter generation kvinnor att få uppleva att en naturlig kroppsfunktion rentav gjorde dem orena på heligt rum. Att detta spelat en roll i relationen kvinnan - kyrkan torde vara ställt utom allt tvivel. Blod och orenhet hör också samman med kvinnans inträde i ett nytt skede av sitt liv genom vigseln. På tröskeln till detta är hon i särskild grad maktbegåvad och därför mäktig och farlig. ... (Man kan) peka på det gamla bruket av kyrktagning efter bröllop. Dagen efter bröllopet eller på närmast följande sön- eller helgdag skulle den nyblivna hustrun införas i kyrkan. Det tillgick så, att den nygifta hustrun stod i vapenhuset (observera ej inne i kyrkan!), varpå prästen läste en bön, tog henne vid handen och ledde henne in i kyrkan där hon på altaret lade ner en gåva av ost och bröd. Omtalade i bl a Smålandslagens och Östgötalagens kyrkobalk tycks seden på sina håll ha fortlevt ännu omkring år 1800. Kyrkotagningen efter bröllopet går tillbaka på magiska föreställningar om nödvändigheten att "oskadliggöra" kvinnan efter deflorationen som omgivits av en rad religionshistoriskt intressanta föreställningar, ceremonier och myter. (Eva Åsbrink "Skapad till Guds avbild - Ideal och kvinnosyn i den kristna kyrkan" s 9-11; Den eviga tvåfalden; defloration = sprängning av mödomshinnan)

Det är ett faktum att de flickor och kvinnor som omnämns och hänvisas till i Nya Testamentet, med mycket få undantag, stod på Herrens sida. ... Kvinnorna hedrade honom och gjorde tjänst för att tillgodose hans och hans lärjungars behov. (William Hendriksen "The Gospel of Luke" s 420)

"Tror du inte", (sade jag till Marlena), "att allt det här ändå har att göra med överpopulationen, att han däruppe, skäggige gubben, gör sina drag. Kanske kvinnans frigörelse är hans mest geniala drag." (Ulf Lundell "Jack" s 404; år 1975)

(Lewi Pethrus i brev den 22/5 1971 till Ann-Mari Behrman:) "Vi har alltid givit kvinnan fritt utrymme att verka ibland oss. Våra predikande systrar har gjort ett utomordentligt arbete. Ingen har hindrat dem att komma fram till inflytande. Om någon skulle vilja kalla en syster till föreståndare skulle ingen säga något därom. Men det måste komma från en sådan församling." ... Ann-Mari Behrman (f 1926) uteslöts 1953 från pingstförsamlingen i Uppsala efter att ha motsatt sig bruket att ha långt hår och bära huvudbonad. Hon har därefter levt församlingslös. . . . Pethrus uttalade sig mycket sällan offentligt i frågan om kvinnliga ledare inom pingströrelsen. I ett brev år 1930 till en R. Löfgren i Hässleholm kommenterade han dock en ung, kvinnlig evangelist som nyligen gift sig: "Det kan väl knappast vara möjligt, att en person är kallad som evangelist, då hon förlovat sig vid 17 års ålder, ty som gift kan hon väl ej fortsätta som evangelist." (Joel Halldorf "Lewis brev" s 319-323)

Eftersom kyrkan givit sitt goda åt folket i Kållerstad så har människorna tagit hand om kyrkan, som sedan blev skola i många år. ... Det bästa har varit att det funnits en enastående känsla av samhörighet i denna lilla församling. Förhållandet till andra kommuner har under alla tider varit gott. Rättsväsendet har fungerat utan störningar. När kommunen hade allmänna val samlades alla partier, män och kvinnor, och ställde upp en gemensam lista. Utan prut fick kvinnorna sina kandidater på den politiska listan utan att kräva det. De hade nyss haft en studiecirkel i kommunalkunskap. Det hade inte männen haft. När de visade upp den gemensamma listan motiverade männen den med att säga att de måste ha kvinnorna med i listan därför att de ofta visste mer om kommunala ärenden än männen. Det har alltid varit ett gott förhållande mellan kvinnor och män i kommunala angelägenheter i min hemförsamling. Nu finns inte längre Kållerstads kommun, som kommun sett, men mänskligt sett har man samarbete mellan unga och gamla och mellan kvinnor och män i denna lilla församling. ... I de friskt fortlevande gamla vikingarnas blod finns det inte bara smålänningar utan också de unga män och kvinnor som kom från utlandet under vikingatiden med klara ögon och friskt mod. (Märta Leijon "Skolan i Kållerstad" s 126-128)

Katarina av Siena (1347-1380) tillhörde Dominikanorden. ... (Hon) kanoniserades 1461, och 1970 blev hon utnämnd till den katolska kyrkans första kvinnliga doctor ecclésiæ (kyrkolärare). (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 228; Munkar, nunnor och mendikanter)

ca 1970 - ca 1960

Könsskillnader finns belagda för så gott som samtliga kroppsliga variabler: kroppsbyggnad, anatomi, fysiologi och biokemisk sammansättning. Eftersom beteendet i viss utsträckning styrs av dess egenskaper hos organismen är det sannolikt så att vissa av de skillnader mellan könen, som vi kan konstatera ifråga om beteenden, åtminstone i viss utsträckning är resultatet av skillnader i den kroppsliga utrustningen. Så är t ex vårt emotionella tillstånd beroende av det endokrina systemets funktioner och det är rimligt att tolka könsskillnader ifråga om emotionella reaktioner åtminstone i viss utsträckning som uttryck för arvsmässigt bestämda skillnader i organismens sätt att fungera. Samtidigt måste vi konstatera att de könsskillnader som vi iakttar nästan alltid går i riktning mot det som värderas som socialt tillfredsställande och riktigt och som förstärkes av uppfostran. Vad vi vet om hur miljön påverkar beteendets utformning ger oss anledning anta att de könsskillnader vi kan belägga åtminstone i viss utsträckning är kulturellt och miljömässigt bestämda. Både ifråga om begåvning och andra personlighetsvariabler är könsskillnader belagda. Män presterar t ex genomsnittligt bättre resultat än kvinnor i uppgifter som kräver snabbhet och koordination av kroppsrörelser, spatial, teknisk eller matematisk förmåga, medan kvinnor gör genomsnittligt bättre resultat på uppgifter som kräver verbal förmåga, perceptuell snabbhet och noggrannhet och minne. Också ifråga om intressen och attityder redovisas könsskillnader. För dessa gäller nästan alltid att de återspeglar de värderingar som råder i de kulturer där studierna har gjorts. (David Magnusson "Människors olikheter" s 185-186; medansvariga författare: Mats Björkman och Ingvar Lundberg)

Bland det som på oss västerlänningar verkar ovanligt (i Brasilien) är förhållandet mellan man och kvinna. Det synes vara en viss spänning mellan könen, på det sättet att det verkar omöjligt att umgås som enbart kamrater, goda vänner och likar. Det anses inte under några förhållanden lämpligt att en man och en kvinna som inte är gifta med varann är ensamma tillsammans. Då anser man att bara en sak kan hända. Vi har ju den synen att män och kvinnor har många andra gemensamma intressen och kan ha annat i tankarna än kärlek och sex. Men på grund av detta synsätt måste missionären vara på sin vakt. Om t.ex. en missionärsbroder behöver skjutsa en annan kvinna än sin fru, måste det alltid finnas en tredje part med i bilen. Denna försiktighet är det väl på sätt och vis inget fel på. I vårt land går det sannerligen för långt åt andra hållet. Men det verkar inte normalt och är inget bevis på frihet och seger med denna rädsla i alla situationer. Det är risk för en brunstig atmosfär, när den breda massan ständigt har sådana här saker i tankarna. Bibeln talar om människor, vars ögon är fulla av otuktigt begär. Jag har aldrig tidigare sett så mycket av sådant. Karlar med hungriga blickar. Jag ryser än när jag minns elden i ögonen på en karl, som med blicken formligen slukade en kvinna som han mötte på gatan. Sexbesattheten, detta djävulens gissel över nutidsmänniskorna, ser ut att finnas också i Brasilien, fast på ett annat sätt än här i Sverige. Här syndar man öppet och utan att blygas. Där bär man skenet av en viss anständighet, men karlarna ifrån de breda lagren söker sig till bordellerna. Man kan med rätta säga att ingen har som Jesus givit kvinnorna ett verkligt värde. I Brasilien hålls kvinnan nere. Hon skall vara sin man underdånig. Han är husets herre och chef. Det finns ett ganska inrotat motstånd mot kvinnor i talarstolen. Det gäller både offentliga möten och ledningen av söndagsskolorna. Detta bereder vissa svårigheter för våra kvinnliga missionärer. Deras arbetsmöjligheter är i viss mån beskurna. Flera av dem gör insatser motsvarande en församlingssyster. De ansvarar ofta för socialt arbete. En del leder kvinnoarbete. ... Vi har deltagit i ett ingående samtal, då bland annat de här frågorna behandlades. Glädjande nog kunde vi konstatera, att det säkert kommer att finnas arbete för systrarna i fortsättningen. En utveckling åt rätt håll är på färde. ... Men vi bör vara medvetna om kvinnans ställning i Brasilien, så att vi kan vara med om att överbrygga och skapa villkor för kvinnliga missionärer som bär på en gudomlig kallelse att arbeta i Brasilien. Kanske vi på allvar skall bedja om att Gud kallar också bröder till våra missionsfält i motsvarande grad som han kallar systrar. Eller skulle det vara rättare att säga, att Gud gör de bröder som han kallar villiga att gå. ... Förmiddagsmötet (i tyskkolonin Pederneiras) var en fest. Kyrkan, som rymmer 400 personer, var fullsatt. Man kom till fots, efter häst och i ett par fall per bil. Inne i lokalen finns en herr- och en damsida. (Sven Alverlin "Med frågor i marginalen" s 126-128,130)

(Missionär) Ulla (Josefsson i Assis i Brasilein) är en duktig tolk. Hon behärskar språket utomordentligt. Hon arbetar med i söndagsskolan, en systragrupp, som tillverkar små handarbeten och säljer dem till förmån för kyrkbygget i Assis samt deltager med vittnesbörd, särskilt på utposterna. Hon tycker om bibelstudium - men det går inte för en kvinna att lära och undervisa i detta land. (Linné Eriksson "Samtal med några medarbetare" s 69)

Den afrikanska kvinnan har alltfort en underordnad ställning och är "ansedd som en handelsvara, ett egendomsföremål, som alltid fått se sin person och värdighet hånas av sin livskamrat", skriver "Terre Africaine" (som utges i Bangui). Tidningen tillägger, att "kvinnan blivit den äkta mannens egendom i samma utsträckning som allt det övriga i hemmet (hyddan) och att han har en oinskränkt makt över såväl henne som hennes ägodelar". Nu höjs röster för att den afrikanska kvinnan skall betraktas som jämnställd med mannen och att hon skall myndighetsförklaras. Och man måste hålla med om att Afrikas verkliga frigörelse är helt beroende av den afrikanska kvinnans befrielse från det nuvarande "slaveriet". De afrikanska kvinnorna har själva vaknat till besinning, och här och var bildas föreningar för kvinnans frigörelse och höjande. Men ännu återstår att bekämpa många fördomar och vaneföreställningar, innan den verkliga befrielsen kommer alla till del. Men man får vara tacksam för det steg som tagits. Nationen är på rätt väg. De troende afrikanerna har en oerhört stor uppgift att fylla här genom sitt kristna föredöme. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 149-150; Församlingen och det nya Afrika)

Hell eder, torpare och dagsverkskarlar, som bröt en mark, hur stenig den än var. . . . Ert torp låg tryggt, av skog det var omhägnat. En timrad stuga, omkring hemmets härd, er hustru och en barnakull tillika, det var er boplats och det var er värld. . . . Hell eder odalmän i gamla tider! I skogens torp ni levde strävsamt liv. Men dock ni levde där så lugnt och stilla och fjärran ifrån mänskors strid och kiv. De barn ni fostrat, folket från er stuga är äreminne, som helt visst kan duga. (Florentinus Hällzon "Torpare" s 80-81)

Eftersläpningen i fråga om de afrikanska kvinnornas emancipation diskuterades livligt (vid konferensen i Berbérati i Centralafrikanska republiken september 1962). Väldiga faror hotar den kristna församlingen, om inte bot kan rådas mot detta förhålande mycket snart. De "evoluerade" unga männen har stor svårighet att finna lämpliga (bildade) flickor bland de protestantiska ungdomarna, som de kan gifta sig med. Då söker de sig till den katolska missionen, som länge haft medel nog att satsa på kvinnornas höjande. Så förlorar den evangeliska missionen undan för undan många dugande män. Konferensen i Berbérati såg allvaret i detta läge och rekommenderade flick- och kvinnoklasser, där de kunde få en anpassa undervisning, samt en husmodersskola i Carnot o.s.v. För detta sistnämnda ändamål har en ansökan om ett ekonomiskt bidrag inlämnats till Nämnden för internationellt bistånd (NIB), och i dagarna har det kommit ett mycket gynnsamt svar. Hela den begärda summan av 235.000 kronor har beviljats, och arbetet kan nu sättas i gång när som helst. Det är att hoppas, att nämnda skola skall få tjäna till hemmets och samhällets höjande och till den evangeliska missionens stabilisering. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 103)

(1961) fick jag en inbjudan . . . till den första stora korporativa kongressen i Lissabon. . . . En episod från (en) middag (vid denna kongress) bör räddas ur glömskan, även om den saknar allt samband med politik och korporatism. När vi var framme vid kaffet och konjaken, haffades jag av ministerns fru och placerades vid ett bord tillsammans med diverse damer. När de hörde att jag förgäves sökt slå i mig lite potugisiska, innan jag for hemifrån, greps de av energi och satte i gång en effektiv lektion. De hade ett utmärkt pedagogiskt grepp. Hade de fått fortsätta, skulle jag ha fått i mig början av språket. Men då kom deras män. När de hörde, vad som pågick, gav de upp ett gapskratt. Sedan fortsatte de på franska. Undra på att jag sedan tänkte: "Ner med högt uppsatta personer, men leve deras fruar!" (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 275-276)

(Du har ju hittills visat Dig som den modigaste av Sveriges teaterchefer. Överhuvud är det min erfarenhet att kvinnor besitter moraliskt mod i högre grad än män - särskilt är detta mitt intryck efter min bekantskap med fyra kvinnor, som jag själv är far till - oppkäftiga allesammans!) . . . . . . Apropå oppkäftiga fruntimmer, så har Du kanske sett en del av rabaldret som en viss kvinna Eva Moberg vållat i Sverige med en artikel i en bok om "kvinnans villkorliga frigivning". "Gud bevara oss för Moberg!" skrev Expressen i en rubrik. Men denne Moberg var för en gångs skull inte jag - det var lillan, min yngsta, Eva alltså! Jag har ju länge varit Sveriges arge gamle man! Nu blir visst min yngsta dotter Sveriges arga kvinna: Hon har föresatt sig att störta manssamhället. Hennes uppsats finns i en bok som heter "Unga liberaler" om Du vill läsa den: Du har ju själv räknats som "en av Sveriges mest vredgade kvinnor", om jag minns rätt! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 202,205; brev till Karin Kavli från Ascona 1961-02-22 samt från Taormina 1961-03-14)

ca 1960 - ca 1955

I januari 1958 föreslog Ragnar Edenman (1914-98), som blivit ecklesiastikminister i den socialdemokratiska regering som efterträtt koalitionsregeringen, riksdagen en ny lag som öppnade prästämbetet. ... För ministern var detta inte en inomkyrklig fråga så länge Svenska kyrkan var en statskyrka. Samma behörighetskrav måste gälla alla statliga tjänster. ... I mars månad antog riksdagen Edenmans proposition i ärendet. ... Nu skulle ett extrainkallat kyrkomöte ta ställning. Detta samlades hösten 1958. ... Kyrkomötet hade vetorätt i kyrkolagsfrågor. Vid ett nej från kyrkomötet kunde staten inte på egen hand genomdriva lagen. Det förutsatte att riksdagen genom en grundlagsändring upphävde kyrkomötets vetorätt i kyrkolagsfrågor. ... Den långa debatten slutade med att kyrkomötet med 69 röster mot 29 godkände regeringens förslag om kvinnors tillträde till prästämbetet. Det var tveklöst så att riksdag och regering drivit fram beslutet. Men samtidigt var det kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta representation, som till slut fattat sitt eget beslut i frågan och sagt ja. Palmsöndagen den 10 april 1960 prästvigdes samtidigt, men i olika stift, de första kvinnorna. ... Margit Sahlin prästvigdes av (ärkebiskop Gunnar Hultgren) i kapellet på Katharinastiftelsen i Österskär, norr om Stockholm, Stockholmsbiskopen Helge Ljungberg prästvigde Elisabeth Djurle för Stockholms stift och Ruben Josefson prästvigde Ingrid Persson för Härnösands stift. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 211-213)

"Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras!" vrålade (Läroverkets) rektor. ... Det hela gick ut på att (Erik) skulle tvingas lämna skolan samma dag med C i uppförande och att rektor personligen skulle varna sina kolleger på andra läroverk i staden så att ingen annan skola skulle utsättas för samma moraliska förstörelse som Läroverket. ... Han började gå mot utgången. Men så ändrade han sig och gick upp till klassrummet. Där var kristendomslektion och det blev alldeles tyst när han kom in. Utan ett ord gick han fram till sin bänk, slängde ner skolböckerna i sin bag och krängde av sig sidenjackan med drakmönstret på ryggen. Han hängde jackan över sin stol. Det var fortfarande alldeles tyst i rummet. Sen gick han utan att vända sig om och utan att ta med jackan. "Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras" malde det inom honom på väg ner genom korridoren med de höga vita fönstren och det gråa slitna marmorgolvet. (Jan Guillou "Ondskan" s 50-51; senare delen av 1950-talet)

Det är alldeles klart att kristna under det sista århundradet, mer fritt än hinduer och muhammedaner, har undervisat kvinnor. Den enda orsaken är den uppenbara att den kristna synen på kvinnan helt klart står i motsättning till hinduismens och islams. ... Den ohyggliga tanken att kvinnan först och främst är en könsvarelse har varit allmänt förekommande i alla delar av världen. Men var än Jesu Kristi ande har tillåtits verka, var än Hans undervisning har mötts på ett hederligt sätt och där Hans liv och ord lojalt har accepterats, har kvinnans befrielse och erkännandet av hennes mänskliga och andliga rättigheter följt. ... Hinduerna påstår bestämt, utan undantag, att sedvänjan att isolera sina kvinnor aldrig var känd före den muhammedanska invasionen. De säger att den blev nödvändigt som ett sätt att skydda sina hustrur och döttrar när de for utomlands. Om de hade ett behagligt utseende, stod de närhelst de visade sig offentligt i fara, och därför lånades sedvänjan från muhammedanerna själva, att antingen stänga inne sina hustrur och döttrar i hemmet eller att hålla dem tätt beslöjade när de for utomlands. (Frank B. Rehnstrom "An outline of Missionary Enterprise in India, Nepal & Pakistan" p 167-168,173)

Kristus har som ingen annan höjt kvinnan till jämlikhet med mannen. (Lewi Pethrus "En såningsman gick ut" s 102)

(Tunisien) är visserligen islamskt och islam sätter sin prägel på folklivet men den tunisiska statsledningen har närmast västerländska ideal som ledstjärnor för politiken. Den islamiska fundamentalismens inflytande är starkt begränsat. Om politisk strävan kommer i konflikt med islamiska traditioner, får de senare vika. . . . Mest märkbara är dessa moderna tendenser i fråga om kvinnans ställning. Genast efter självständigheten (den 20 mars 1956) utfärdades en lag om jämställdhet mellan könen och år 1960 förbjöds månggifte. Också slöjan är i princip avskaffad bland kvinnorna men inte förbjuden. Ingen kvinna får utöva sin rösträtt beslöjad. Dödsstraffet för äktenskapsbrott har avskaffats. Straffet är detsamma för kvinnor och män. Äktenskapet är fortfarande enligt gammal sed främst en affär mellan familjerna. Endast i undantagsfall kan en tunisisk kvinna fritt och självständigt välja make. Kvinnans begränsade arvsrätt och lydnadsplikt mot mannen har inte längre något stöd i gällande lag. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 233; boken utgiven år 2003)

Om det är någon som personifierar hur kvinnornas ställning och inflytande förändrats inom Svenska Baptistsamfundet under 1900-talets senare hälft, så är det Birgit Karlsson (född 1935). Som sextonåring blev hon evangelist - den enda förkunnaruppgift som redan från sekelskiftet stått öppen för kvinnor. Hon tillhörde den första gruppen kvinnor som 1955 antogs på Betelseminariet. Tack vare sin breda erfarenhet från de flesta av Baptistsamfundets verksamhetsområden valdes hon 1984 till samfundets missionsföreståndare, en tjänst som hon innehade i elva år och som gav henne en plattform för banbrytande internationella och ekumeniska insatser. ... När Sveriges Kristna Råd bildats i december 1992 blev Birgit Karlsson dess första ordförande. 1985 hade hon valts in i Baptisternas Världsallians (BWA) exekutivkommitté och 1993-95 var hon ordförande i Europeiska Baptistfederationen, EBF. ... Ett av medlemssamfunden i EBF, det rumänska, meddelade (dock) att det inte kunde acceptera Birgit som ordförande, inte därför att hon var kvinna men därför att hon var kvinna och pastor. ... Uppgörelsen kom ett år senare, i samband med BWA:s rådsmöte i Uppsala sommaren 1994. Då bad bröderna från Rumänien om förlåtelse och inbjöd Birgit Karlsson att predika vid deras årskonferens, vilket hon också gjorde. Inom Svenska Baptistsamfundet har kvinnor i dag (1998) lika stora möjligheter som män att använda sina gåvor, anser Birgit Karlsson. Det är kompetensen som avgör. (Ragni Lantz "Kvinnor träder fram" s 119-121)

ca 1955 - ca 1950

Den afrikanska kvinnans låga ställning är något av det allra mörkaste på den svarta bild, det hedniska Afrika uppvisar. Det är ett stort problem, hur hennes ställning skall höjas. De olika kolonialregimerna har inte på allvar sökt lösa detta problem. Här har den evangeliska missionen gett ett vackert exempel på vad den vill och kan i denna fråga. Missionen gör intet undantag på män och kvinnor. Kvinnans människovärde kommer till sin rätt. De kvinnor, som kommer under missionens inflytande, befrias från fäderneärvt slaveri och blir delaktiga av samma nåd som männen i andligt avseende och samma människovärde rent lekamligt. Det är något självklart i civiliserade länder med kristen syn på kvinnan men något uppseendeväckande och ett oerhört framsteg i Centralafrika. I detta som i många andra stycken visar sig den evangeliska missionen röja mark för kultur och civilisation, där hedendomen härskat i årtusenden. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 64; år 1952)

(I närheten av Shangugu öster om Kivusjön i Ruanda) såg vi grupper av unga kvinnor och män på väg till någon festlighet med sina stora krus bananöl. Dessa långa batutsikvinnor, som på sedvanligt sätt bar krukorna på huvudet, var rakryggade och vackra, iklädda sina färgglada och brokiga kläder. Kvinnorna i denna (härskar)stam har en aktad ställning i motsats till kvinnorna i andra stammar i Kongo och Tanganyika. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 30; år 1951)

1951 uttalade en kommitté som letts av biskop Torsten Bohlin att den inte funnit några teologiska hinder för att ge kvinnan behörighet till prästämbetet. Tjugofyra akademiska bibelforskare, alla utom en, protesterade. Den vetenskapliga forskningen visade, sade de, att det nytestamentliga prästämbetet är manligt och inte kan förändras utan att man upphäver den av Kristus lagda grunden. Andra teologer, bland dem den högkyrklige Krister Stendahl samt de lågkyrkliga Gustaf Wingren och Ruben Josefson, hävdade däremot att det här gällde en praktisk ordningsfråga, som kyrkan fritt kunde bestämma om. Vid 1957 års kyrkomöte förelåg en kunglig skrivelse med förslag att ge kvinnan behörighet till prästämbetet. Kyrkomötet bad om betänketid. Majoriteten ville emellertid inte ansluta sig till tanken att kvinnliga präster skulle vara i princip omöjliga att acceptera. Lagförslaget fick då gå till riksdagen och blev där antaget, varefter Kungl. Maj:t förordnade om nytt kyrkomöte 1958. Detta antog lagen med stor majoritet. Att märka är att ingen av dem, som 1957 hade motsatt sig förslaget, ändrade ståndpunkt. (Carl Gustaf Boëthius "Religionen i 1900-talets Sverige" s 66)

Den statliga utredningen hade ... 1950 föreslagit att kvinnor skulle kunna inneha prästtjänster. I denna situation ingrep de nytestamentliga universitetsforskarna. I ett gemnsamt uttalande , som kom att gå under beteckningen "Exegetdeklarationen 1951" och som publicerades i "Svensk Kyrkotidning" och "Vår Kyrka", förklarade de: "Undertecknade, professorer och docenter i Nya testamentets exegetik vid rikets båda universitet, förklarar härmed såsom vår bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga Skrift. Både Jesu apostlaval och Paulus' ord om kvinnans ställning i församlingen äga principiell innebörd och äro oberoende av tidsbetingade förhållanden och åsikter. Det aktuella förslaget om att kvinnor skola få tillträde till prästämbetet i den svenska kyrkan måste därför sägas stöta på allvarliga exegetiska hinder." Initiativtagare till och utformare av detta utlåtande var docenten i religionshistoria Åke V. Ström (1909-1994). Det var undertecknat av professorerna Anton Fridrichsen och Hugo Odeberg samt docenterna Bo Reicke, Harald Riesenfelt, Ernst Percy, Henrik Ljungman och Evald Lövestam. Deklarationen väckte stor uppmärksamhet och debatt. ... Fackteologerna vid de statliga teologiska fakulteterna företrädde alltså en helt annan mening än den statliga utredningen. (Ingmar Brohed "Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 209-210)

Det är en hederssak för en kristen församling, att den man, den kallat att tjäna i evangelium, har vad han behöver för sitt uppehälle. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 48; ledare i tidningen Dagen den 17 mars 1951)

Jag har flera gånger skrivit hem till min hustru och bett henne skaffa någon hushjälp, men tydligen har hon inte gjort det. Vi har ju haft hembiträde ända tills för något år sedan, vår familj är ju ganska stor. Men nu har min hustru fått för sig att hon ska sköta hushållet ensam, hon är trött på anställt folk. Men det klarar hon ju inte, det har jag förklarat för henne. Hon behövde åtminstone ha någon hjälp med de tyngre göromålen. Nu har jag skrivit för tredje gången till henne att hon ska anställa någon, får se om det hjälper. Men kvinnor är ju så envisa, när de får något i skallen. Hushållsarbetet är ju (i) Sverige det stora problemet liksom i Amerika, när det är en större familj. (Vilhem Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 35; brev från Minneapolis till Edgar Swenson 1950-10-18)

Vid tiden för (kvinnans) månatliga "rening" fick hon inte ens beträda "hedningarnas förgård". (Margit Sahlin "Man och kvinna i Kristi kyrka" s 15)

År 1950 beslöt Svenska Missionsförbundets generalkonferens att kvinnor skulle få bli pastorer. Samma år utsågs Signe Eriksson, Alster, och Ingrid Pettersson, Särna, till pastorer, men ordinerades inte. Enligt Metodistkyrkans ordning ordinerades som den första kvinnan i denna kyrka Majken Hellgren 1955 till diakon och 1957 till äldste. Det blev möjligt sedan den internationella Metodistkyrkan ändrat sina ordinationsregler. Efter utbildning vid Betelseminariet avskildes 1958 för första gången två kvinnor till tjänst som pastorer i Svenska Baptistsamfundet, nämligen Ulla Bardh och Ulla-Cajsa Axelsson. (Torsten Bergsten "Kvinnor som förkunnare inom svensk frikyrklighet" s 214)

ca 1950 - ca 1940

Naturen uppe i Kilimandjaros fjällvärld är underbar. ... Vilket arbete att bära allting dit upp! I synnerhet måste det vara ytterst påkostande för kvinnorna att bära upp vattnet från bottnen av dalen. Här kan ju inte männen för sitt anseendes skull själva bära en börda, lika litet som de skulle kunna hjälpa en kvinna med den, om hon så dignar under sin börda. (Johan Hagner "Armodets folk i ett naturens paradis" s 97-98; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Vilken märklig lekmannarörelse är inte pingstväckelsen. Den är buren av män ur folkets djupa led. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 49; ledare i tidningen Dagen den 11 december 1948)

Även de främsta bland ledare har inte så stort inflytande, ty de överskuggas av de övernaturliga och gudomliga ting, som har denna framträdande plats. För vår del tror vi, att vilken som helst av den svenska pingstväckelsens män, som skulle svika sin uppgift, ändå inte under nuvarande förhållanden skulle kunna åstadkomma en varaktig splittring inom denna märkliga gudomliga väckelse. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 31; ledare i tidningen Dagen den 3 april 1948)

En högrest, stolt bramin kommer till järnvägsstationen. Han skrider, svängande en silverkryckad käpp, oberörd av trängseln på perrongen fram mot avgående tåget. Bakom honom kommer hans äkta hälvt, ledande en dotter och på höften bärande en stor, tjock pojke, medan hon i handen håller den oundgängliga vattenbehållaren av mässing. I hennes spår följer så gamla farmor, en knotig liten gumma, som med håret avrakat och klädd i den vita änkedräkten dignar under bördan av hela familjens bagage: en tung bleckkoffert, som hon bär på huvudet och stora knyten under var arm. Väl inkomna i tåget utbreder sig familjen på en av sofforna, under det gamla, tröttkörda farmor får sitta på golvet bland knytena. Men det var inte mycket bättre förr i världen. Då hon en gång var mor i huset, har hon med vördnad stått upp, så fort hennes man inträtt i huset. Kom en främmande man på besök, har hon aldrig visat sig, om ej hennes man varit närvarande och kallat på henne. Ej ens mågar eller sin svärfader har hon någonsin fått tilltala. Denna den indiska kvinnans underdånighet har blivit henne medfödd, och den har skapat mindervärdeskänslor. Vad Manus lag för århundraden sedan stadfäste om hennes förtryck och förnedring har burit bittra frukter. De flesta bildade hinduer med framtidssyn erkänna numera detta missförhållande med beklagande och söka bot därför genom reformsträvanden och propaganda i tal och skrift. De inse, att en sådan livsföring ej kan skänka lyckliga hem och att kvinnans frigörelse innebär stora vinster både socialt och ideellt. (Ruth Bexell "Gammalt och nytt från Indien" s 76-78; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Stiftskvinnorådet är det yngsta av (Skara) stifts frivilliga arbetsorgan. Det tillkom 1947 och består för närvarande (år 1949) av fem ledamöter, vilka utses av stiftsrådet, som också utser ordförande. Stiftskvinnorådet vill vara en samlingspunkt för det kvinnorarbete, som redan bedrives inom kyrkan, och det vill på olika sätt söka utvidga möjligheten för en kristen kvinnoinsats, t. ex. genom att skapa en rätt opinionsbildning i uppfostrings., bostads- och sexualfrågor m. m. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 435)

Väckelsens folk står alltså i dag vid skiljevägen. Det gäller för oss och envar att efter självrannsakan skilja oss från allt som är handikap för vår andliga hälsa. Detta är korsets väg för kött och blod, men det är den enda väg, som för till målet. Andlig hälsa, liv och över nog. Här gäller det att vara män, att vara starka. Ursäkter och klemighet endast gör saken värre. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 44; ledare i tidningen Dagen den 13 december 1946)

Nog finns det människor, som tycka om att saker bli uppenbarade och vilja vara med om uppenbarelsens och avslöjandets njutningsfulla ögonblick. Det är så sant, vad Augustinus sade, att människorna älska att höra sanningen om andra, men aldrig om sig själva. Men det oerhörda, betydelsefulla, livsavgörande och livsförklarande i Jesu Kristi uppenbarelse är, att Han kommit för att uppenbara alla hjärtans tankar, hemligheter och rådslag. Vi få alla inför Jesus säga med den samaritiska kvinnan: "Kommen och sen den man, som har sagt mig allt vad jag har gjort! Månne icke Han är Messias?" ... Det finns - Gud hjälpe oss alla - fullt upp med människor, som gärna ville hjälpa till med att uppenbara sanningen för andra. Det blir en hel serie: Det är fel - det är fel - det är orätt - så får du inte göra - så kan du inte göra! (Sven Lidman "Uppenbarat" s 15,24)

Kvinnans behov av kroppskultur och rekreation har såväl inom Sverige som inom övriga länder utvecklat sig till ett verkligt kvinnligt idrottsliv. Endast en del idrotter lämpa sig emellertid för kvinnan. ... För kvinnans del får idrotten varken vara alltför fysiskt påfrestande eller tvinga till för stora psykiska påfrestningar. Den finner sin bästa utveckling i sådana grenar, där skicklighet, smidighet och elegans spela framträdande roll. Men även inom de för henne lämpade idrotterna är kvinnan nästan alltid i stark minoritet, och hennes prestationer kunna endast undantagsvis mäta sig med männens. Ett undantag finner man i simningen, i vilken krävande idrott kvinnan genom kroppslig lämplighet gör i förhållande till sin styrka förvånansvärda insatser. Den svenska kvinnliga idrotten har till sin heder utvecklats just i de för kvinnan bäst lämpade grenarna och i dessa ej gått till överdrifter vare sig i tävlings- eller träningshänseende. Rent resultatmässigt sett står den svenska kvinnliga idrotten därför i många grenar jämförelsevis lägre än den manliga och står likaledes tillbaka för den kvinnliga idrotten i andra länder. Däremot torde utbredningen av och förståelsen för denna idrotts betydelse i vårt land vara större än i de flesta andra länder. Den svenska kvinnan utmärker sig också ofta för hög fysisk kultur och för en friskhet och sundhet, som endast kan nås genom fysiska insatser och friluftsliv. Särskilt inom detta område - friluftslivets - är också i Sverige det kvinnliga intresset så starkt, att det t.o.m. överglänser mannens. Det har visat sig, att de kvinnliga besökarna vid friluftsgårdar, vandrarstugor, sommarhem m.m. äro i majoritet. I friluftsliv av alla slag har kvinnan tydligen funnit den form av fysisk fostran och rekreation, som bäst motsvarar hennes förutsättningar. (J.G. Oxenstierna "Idrott och friluftsliv" s 395-396)

ca 1940 - ca 1930

Självverksamhet i förening med gemensamhetsarbete framträder kanske mest typiskt i den nu (år 1940) moderna dramatiseringen, som har gamla anor i vårt lands pedagogiska historia. ... Motiv och yttre apparat få naturligtvis rätta sig efter yttre omständigheter samt elevernas utveckling, intressen och kön. Pojkar och flickor äro mycket olika i sin dramatiska läggning. De förra ha sin starka sida i det humoristiska och heroiska, flickorna i det känslobetonade och högtidliga. Undantag från denna regel möta ej sällan. (Arvid Gierow "Modern uppfostran och undervisning" s 283-285)

Älgen, räven, haren, tjädern, orren och timret ... trummades in i skallen på en ända till leda. Skogsbären och det andra överlät man åt kvinnorna och barnen. Jägarskryt och förakt för kvinnor är alltid en och samma sak. För män passade det allenast att tala om älg och tjäder eller annat på vars nacke man kunde sätta foten. Bärplockare föraktades öppet eller antydningsvis. Ibland "vådasköts" de. (Harry Martinson "Det enkla och det svåra" s 153; Tjädern)

Utanför (de små lerkojorna) sitta kvinnorna vid slända och vävstol, alldeles som drottningarna och prinsessorna i de homeriska tiderna, och förfärdiga de vackra spetsar och handarbeten, för vilka Sicilien med rätta är berömt. Den lättja, för vilken Syditaliens folk så ofta klandras, förefaller åtminstone knappast rättvisligen kunna tilläggas kvinnorna. Medan männen sjåa nere vid stranden och göra försök att uppfiska främlingar för att avlocka dem så många slantar som möjligt, arbeta kvinnorna som slavar utanför husen. I förtid åldrade, brända av solens glöd, fårade och böjda av slit och släp tyckas dessa kvinnor gamla vid 25 eller 30 års ålder. Som unga flickor, mörkhyade och med blixtrande ögon, likna de kaktusblommor, som blomma blott en dag. De ha ingenting av den frihet, som anses utmärka västerlandets kvinnor, ty här äro vi redan vid Orientens port och antikens moralbegrepp synas ännu hänga i detta folk, som bebor en mark, där snart sagt varje sten minner om antiken. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 150-151)

Liksom i kyrkomötet var (i domkapitlen) samtliga ledamöter män. De första kvinnliga ledamöterna i kyrkomötet invaldes först 1938: Ester Lutteman och Gunni Hermelin. Den första kvinnliga domkapitelsledamoten, Anna Wohlfahrt, utsågs av regeringen 1955 för Västerås domkapitel. ... Anmärkningsvärt tidigt utsågs också kvinnor till ledamöter (i stiftsråden). Det skedde första gången i Luleå stift 1915, då två av de fyra lekmannaledamöterna i stiftsrådet var kvinnor, fru Hilma Markstedt från Skellefteå och fröken Siri Holm från Luleå. År 1919 valdes till Strängnäs stiftsråd en kvinnlig ledamot, grevinnan Louise Wachtmeister. I flertalet stadgar för stiftsmöte och stiftsråd slogs tidigt uttryckligen fast att valbarhet till stiftsmöte och stiftsråd gällde såväl kvinnor som män. I de synodalt uppbyggda kyrkliga organen kunde jämställdhetsaspekten slå igenom mycket tidigare än i de kyrkliga statsreglerade organen. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 43,51)

Ada Eriksson har alltid varit en handlingskraftig och initiativrik kvinna. En Debora-typ. Med sitt imponerande utseende, sin djupa röst och sitt klara intellekt skulle hon ha blivit en framstående riksdagskvinna, om hon ägnat sig åt politik. ... "Stockholms Fria Baptistförsamling" (bildades) den 12 juni 1938. ... Protokollet fördes (då) av syster Ada. Hon fick en tid fungera som både sekreterare och kassör. Kollektboxarna fick till att börja med lånas från Immanuelskyrkan. ... Styrmansgatan 21, där syster Ada och hennes två vänner och trogna medhjälpare i sjukhem och församling, Gerd och Rut Segerström bodde, blev en fast punkt och ett missionscentrum för den nya församlingen. ... Man är färdig att utbrista: "O, dessa kvinnor! Vad vore Guds rike i dag, om inte dessa gudagripna kvinnor funnits, som historien igenom satsar sin kraft och sina brinnande hjärtan!" (Mauritz Gagnerud "Styrmansgatan 21" s 6-7; Kontakt med Korskyrkan, Stockholm dec 1963)

På torsdag kl. 7 utkämpas det stora slaget inom författareföreningen i Viktoriasalen. Vi är en mansstark grupp yngre förf., som framför advokaten Hemming-Sjöberg som kandidat till ordförandeposten. Som Du väl har sett, så är diktaturen nu införd i vår förening. Styrelsen struntar i våra beslut och fattar egna. Det gäller för oss att avskudda oss diktatorerna och återställa den lagliga ordningen i föreningen. Och vi måste ha en karl i spetsen för den. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 163; brev från Skuru, Ektorp till Jan Fridegård 1936-03-07; fotnot: pPå Författarföreningens årsmöte den 12 mars 1936 avsattes styrelsen och ordföranden Marika Stiernstedt efter ett stormigt möte. Konflikten gällde styrelsens i VM:s och andras ögon odemokratiska hantering av frågan om biblioteksersättning till författarna. Axel Hemming-Sjöberg valdes till ny ordförande och Vilhelm Moberg till vice ordförande.)

När vi (i Marienfeld år 1935) planerade lägervistelserna, var det många föräldrar, som åter ville anmäla sin pojkar och flickor. ... Rainer rekommenderade oss att ta emot så många flickor som möjligt. Det var viktigt att visa för flickorna att inte bara "det kära hemmet" som de bruna (nazisterna) ordade om så mycket, var det enda livsmålet för en flicka utan att det fanns andra vägar att förverkliga sig. Noviserna skulle kunna tala med flickorna om universitetsstudier och fackutbildningar. "De bruna vill få alla flickor att bli hemmafruar, stå vid spisen och föda barn. Det är målet för deras målmedvetna familjepolitik." (Hans von Waldhaus "I orkanens öga" s 19-20)

(Den östafrikanska) väckelsen spred sig under 1930-talet till Uganda, Kenya och Tanganyika (dagens Tanzania). Väckelsen berörde alla samhällsklasser. Den attraherade barn, ungdomar och kvinnor. Särskilt den afrikanska kvinnan fick i denna varma afrikanska trosatmosfär en helt annan position och värdighet än hon normalt hade i tidens patriarkaliska samhälle. I denna väckelse välkomnades hon att vittna, leda i bön, leda sånger kanske även att predika. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 15)

(Adolf Kloo och jag inbjöd från 1932 och framåt till årliga) stilla dagar (för lekmän i Varnhem) att omfatta många samtal, bibelstudier, andaktsstunder morgon och kväll, sång och nattvardsgudstjänst, och många äro de talare, som under årens lopp hjälpt oss skapa stillhet och frimodig tro. Åtminstone en av ”huvudtalarna” skulle vara kvinna! (Karl D. Ahlner "Dröm och verklighet" s 77)

Gösta säger, att Eskilssons Betty har gått igenom lantmannaskolan. Det är inget dåligt huvud på henne heller, hon gödslar åkern efter böcker, som hon har lärt på skolan, och det har blivit grann gröda efter den gödslingen. Där sitter en flicka i overall och kör slåttermaskinen på Eskilssons klöveråker, och hon tänker anlägga vattenledning och inreda badrum, och hon har gått på lantmannaskolan som om hon vore en yngling. Sådant förekom inte på Knut (Torings) tid i Lidalycke, här är knappast något som är sig likt. ... Betty Eskilsson är en ättling av gångna tiders bondekvinnor. Och här i Värend har ju virdafolket sedan hedenhös ägt sina egna lagar, som gav kvinnorna en högre ställning än de intog i det övriga riket. Sedan uråldrig tid har syster här ärvt lika med broder och hustru haft lika del med mannen i boet. ännu har det inte gått hundra år, sedan kvinnan i det övriga Sverige uppnådde denna jämlikhet. Lagen i virdarnas gamla kungarike var tusen år före sin tid, när den gav kvinnan lika arvs- och giftorätt. Och den värendska bondkvinnans jämställdhet med mannen har genom seklerna skänkt henne självtillitens gåva; hon rådde och bestämde på gårdarna lika med mannen, hatt och huva, man och kvinna, ägde samma rätt. Och denna självtillitens gåva är nedärvd till Betty, som för gårdens skull vill göra sin försupne far omyndig. Hon skall råda på denna gård; det är den klara meningen, som är med henne. ... Hon är en jordens nya kvinna, en ung flicka, framtidens bondkvinna. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 246,455-456; Mannen i byn resp. Ynglingens lampa)

Könsfördelningen inom pingströrelsen (vid 1930 års folkräkning) följde det som gällde för frikyrkligheten i allmänhet, ungefär två kvinnor på varje man. Det var procentuellt fler kvinnor i Baptistsamfundet än i pingströrelsen medan Missionsförbundet hade en jämnare fördelning mellan könen men hela frikyrkan avvek kraftigt från rikssnittet. Slår man samman övervikten av kvinnor och den lägre medelåldern i pingströrelsen är det rimligt att detta får genomslag i fråga om civilstånd. Männen i pingströrelsen är gifta i lägre grad än i de två andra samfunden men i högre grad än i samhället som helhet. Pingströrelsens kvinnor var gifta i något lägre grad än i de övriga samfunden men frikyrkokvinnorna var över lag gifta i lägre grad än rikssnittet. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 397)

ca 1930 - ca 1925

Kvinnorna behöva hållas efter med järnhand. (Albert Engström "Kvinnor" s 54)

Med avseende på kvinnans verksamhet i evangelii tjänst må här måhända tilläggas, att lika rikt som Gud välsignat hennes arbete i evangelii tjänst, då det gällt att vittna om frälsningen i Kristus för syndare och söka vinna dem för Gud, lika bestämt har det visat sig gå illa, om kvinnan, tvärtemot Guds förordning, uppträtt som ledare och lärare i Guds församling. Även i detta fall hava Ordets föreskrifter visat sig böra i allt efterföljas. (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 120)

Den kaschgarska kvinnan är minst av allt en förkroppsligad bild av den suckande, sörjande, trånande "kvinnan bakom slöjan och gallret". Hon är den som styr! Bland de rikaste klasserna finnas helt visst representanter för sagans bleka, lidande haremsdamer, men dessa kunna ej komma i betraktande, då man skall framställa den allmänna typen. Den muhammedanska religionen har påtvingat mannen ett förmyndarskap över hustrun, som mera hör till påklutade, oäkta saker. I verkligheten vet hon att göra sin vilja gällande, och hon förstår, att emellanåt använda nästan infernaliska medel för att nå sitt mål. Men okunnig och vidskeplig är hon mer än mannen, och där är hennes sårbara punkt. Blir hon en gång i det hänseendet likställd med mannen, då blir hon ock lika fri som denne. Detta känna de muhammedanska ledarna på sig, därför akta de sig för att låta sina flickor få för mycket från kunskapens träd. (John Törnquist "Kaschgar- Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 120)

I den statliga förvaltningen och de affärsdrivande verken infördes likalönsprincipen 1925, och kvinnor ha laglig rätt att kvarstanna i tjänst efter giftermål och vid barnsbörd i motsats till vad som ännu (1939) är praxis för kvinnliga anställda i enskild tjänst. Även i undervisningsväsendet tillämpas numera efter riksdagsbeslutet 1937 likalönsprincipen. Tidigare åtnjöto kvinnliga lärare en avsevärt lägre lön än manliga. 1938 fullständigades likalönsprincipens tillämpning efter hela linjen. (Margareta von Konow "Kvinnan och det sociala arbetet" s 332)

Ikonostasen är den vägg, som avdelar högaltaret från kyrkan. Den är försedd med tre dörrar, en i mitten och en på var sida om denna. Genom sidodörrarna går popen under gudstjänsten ut och in. Dörren i mitten är stängd och öppnas endast för kejsaren, när han så vill. Ingen kvinna får träda in bakom Ikonostasen. (Letta Rudnicka Jaroszynska "Ett minnesrikt år - Revolutionstider i Ukraina" s 13)

ca 1925 - ca 1923

Socialt sett kom Pingströrelsens medlemmar främst ur de lägre samhällsklasserna. Detta gällde i synnerhet kvinnorna, som utgjorde en stor grupp inom församlingarna. Pingströrelsen var främst en kvinnorörelse. "Systrarna" utgjorde det dominerande inslaget vid mötena och i verksamheten. Flertalet av dem var unga ensamstående kvinnor med mycket låga inkomster från arbeten inom hem- och vårdyrken: som hembiträde, kokerksa, sömmerska, biträden i affärer eller i sjukvården. Men det var "bröderna" på podiet som bestämde. Och Lewi Pethrus framstod alltmer som den karismatiske ledaren. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 102)

Sant gudfruktiga män med djup andlig känsla och intresse äro ... högst värdefulla gåvor i en kristen församlings styrelse. De utgöra själva kärnan i församlingen och representera den ock utåt genom ett i allo rättfärdigt liv i sina praktiska värv. ... Ofta under min tid som församlingsföreståndare kände jag mig tacksam till Gud för det stöd församlingens ledande män gåvo mig i arbetet. Dessa äro i egentlig mening församlingens pelare. (J. Nyrén "Inför ett nytt arbetsår" s 752; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

En muhammedan, som just läst igenom Johannes' evangelium för första gången, tillfrågades, vad som mest tilltalat honom i evangeliet. Han svarade: "Det underbaraste jag sett, är att Jesus nedlät sig att tala med en kvinna." (Gustaf Ahlbert "Axplock ur min dagbok" s 730; Missionsförbundet n:r 44 den 30 oktober 1924)

(Jag kommer) att tänka på ett omdöme av den belgiske socialdemokratiske ledaren E. Vandervelde, som han (gjorde) efter ett besök bland protestantiska missionärer i Kongo: "Det är män, som de skapa där ute. Det är en utvald skara, som man utformar, och det är denna utvalda skara, som skall föra framåt hela massan av Kongo-folket." Endast missionerna kunna utforma män och sända karaktärer till kolonierna. Det är alltså missionerna, som lägga grunden till den sanna civilisationen och till all sund kolonisationsverksamhet. (H. Anet "Intet livskraftigt träd utan rot" s 491; predikan i Immanuelskyrkan, Stockholm, den 15 juni 1924; Missionsförbundet n:r 30 den 24 juli 1924)

På (missions)stationens lilla fridlysta område samlas så småningom en liten högtidsklädd skara för att lyssna till Guds ord och för att sjunga hans lov. ... När det ringer i den lilla klockan, samlas alla i kapellet. I de främsta bänkarna taga skolbarnen, som också utgöra sångkören, plats. Män och kvinnor sitta skilda åt, männen på den ena sidan och kvinnorna på den andra. Det skulle anses allt för omoraliskt i Kina, om de sutte blandade om varandra. Kvinnorna ha i allmänhet barn med sig, och det gör att stillheten på den kvinnliga sidan ej alltid är, vad man skulle önska, särskilt under den första tiden på en plats. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Den 18 mars (1924) skulle bröllopet stånda. ... Undertecknad hade nöjet att få tjäna som ceremonimästare. ... På givet tecken spelade broder Nyström upp bröllopsmarschen, som gav en god stämning redan från början. Sakta och säkert kom brudparet in och stannade framför det för tillfället anordnade altaret. ... Vår kinesiska pastor Stens tal var fullt av lyckad humor. Bland annat sade han: Vet ej om det kan passa att anföra lite äkta kinesiskt eller österlänskt. Brudgummen heter "An" = frid och bruden heter "Loh" = glädje, det är vår innerliga önskan att deras hem må bli ett fridens och glädjens hem! Men ej blir lyckan så stor, om man skall vara ensam jämt, därför säger vårt kinesiska ordspråk så här: "Mån I få söner fem och flickor två, och så blir Eder lycka fullkomlig!" (Nils Kullgren "Bröllop i Hwangchow 'Bergagård' - Missionärerna Elis Anvill och Greta Nordqvist sammanvigda" s 348-350; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Som bekant är förslag uppe om kvinnligt prästämbete inom statskyrkan, och domkapitlen avgiva därom skilda utlåtanden. Göteborgs domkapitel anser sig, med allt erkännande av det stora värdet och den stora betydelsen av den hjälp kvinnorna kunna lämna till det kyrkliga kärleksarbetet, dock böra på det bestämdaste avstyrka förslaget om ett kvinnligt prästämbete, detta på grund av den Heliga skrifts utsagor och traditionen inom den kristna kyrkan, en tradition, som hos vårt folk slagit så djupa rötter, att ett medgivande för kvinnor att inträda i det prästerliga ämbetet säkerligen skulle hälsas med ett allmänt ogillande. Mot domkapitlets utlåtande ha två ledamöter anmält avvikande mening. Då dessa icke kunna finna några principiella betänkligheter mot förslaget, kunna de icke instämma i motiveringen till domkapitlets yttrande. Då de anse förslaget behäftat av åtskilliga brister i fråga om det praktiska utförandet, ha de emellertid icke funnit skäl att tillstyrka det i dess föreliggande form. ("Missionsförbundet 1924" s 70; n:r 5 den 31 januari 1924)

Kiruna Brödraförsamling har haft stora högtidligheter med anledning av dess mottagande av sin nye predikant, pastor O. Agaton. ... (Denne) avskildes ... för sitt ämbete under bön och händers påläggning av bröderna Nyrén, Friman och Landin. ... Månget öga tårades, när de allvarliga orden riktades till pastor Agaton, som besvarade dem alla med ett manligt och ärligt ja. ("Missionsförbundet 1924" s 28; brev från signaturen -n. i församlingen i Kiruna; n:r 2 den 10 januari 1924)

Här (i San-li-fan i Kina) hade vi möte. Där funnos två bänkar men ingen stol, och min talarestol bestod av några tegelstenar, som förut tjänat skolläraren till pulpet. Vi delade på oss så, att min hustru och bibelkvinnan hade kvinnorna i ett rum, och jag och evangelisten nännen i ett annat. Folket tyckte, att vår sed var oklanderlig, då vi så förstodo att dela på kvinnor och män. (Nils Kullgren "Från färder i Mittens rike" s 198; brev från Hwangchow den 7 dec. 1923; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

ca 1923 - ca 1920

Oberhausen har, liksom det övriga Tyskland, sina minnen från kriget. Sina invalider som bettlar i gathörnen eller spelar positiv eller harmonika på torgen, och dessutom andra "minnen" från kriget, nämligen - de kvinnliga spårvagnskonduktörerna! Ungefär hälften av spårvagnskonduktörerna är kvinnor. De har blivit anställda under kriget, då det var brist på manlig arbetskraft och de har, åtminstone i de flesta fall, fått behålla sina anställningar, då ej några andra getts dem. (Eyvind Johnson "En blixtorientering i gruvstaden Oberhausen" s 65; resebrev 1922-05-06)

(Sven) Lidman var säkerligen litet förvånad över den friska och fria ande, som rådde (under vår bibelstudievecka i Nyhem på sommaren 1921). Alla deltagarna spisade tillsammans. Vid sjön Stråken hade vi två präktiga badställen. På männens badplats gick det livligt till. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 234)

De nu (år 1940) gällande lagreglerna om (äktenskapsrätten) återfinnas i nya giftermålsbalken, som trädde i kraft 1921, men redan några år tidigare hade partiella reformer genomförts. Lagstiftningen har på detta område fått sin prägel av den nyare tidens friare syn, och särskilt har kvinnans emancipation spelat en betydande roll. ... Enligt 1734 års lag hade mannen i äktenskapet betydande befogenheter. ... Mannens s.k. husbondevälde och målsmanskap över hustrun innebar, att han ensam bestämde angående familjens levnadsförhållanden, barnens uppfostran o.d., varjämte han företrädde hustrun utåt. Hustrun kunde icke ens åtaga sig arbete utom hemmet utan mannens uttryckliga samtycke. Mannens husbondevälde och målsmansskap avskaffades, och enligt nya giftermålsbalken är hustrun likställd med mannen. Hon får sålunda själv föra sin talan, t.ex. i en process - skall mannen föra hennes talan, måste han ha hennes fullmakt. Man och hustru skola, som det heter i lagen, "i samråd verka för familjens bästa", och bestämma alltså gemensamt över familjens angelägenheter. ... Dessa genomgripande förändringar av den gamla rätten kunde ej utan vidare tillämpas på sådana äktenskap, som ingåtts före år 1921. Beträffande sådana äldre äktenskap gälla fortfarande i princip de gamla reglerna angående de ekonomiska förhållandena. Man har emellertid dels sökt modifiera dessa regler genom väsentliga undantag, dels genom särskilda övergångsregler öppnat vissa möjligheter för makar i äldre äktenskap att övergå till de nya reglerna. Detta kan t.ex. ske genom äktenskapsförord och boskillnad. (Olof Wellmark "Nya seder - nya lagar" s 78-80)

Hemma vid trossen stod fru Barratt, arbetade med tidningar, böcker och barn, deltog i möten, var teologiskt intresserad, mera än Barratt själv, om vilken man inte kan påstå, att teologin var hans starka sida. En gång efter Barratts död hade jag predikat i Filadelfia i Oslo över en text i Uppenbarelseboken. Fru Laura kom fram och tackade: ”Äntligen har jag fått veta, vilka de 24 äldste är i kapitel 4. Tänk, det förstod aldrig min man, när han levde!” Om jag skulle likna fru Barratt vid någon kvinna, gift med en stor personlighet, skulle det vara Anna Söderblom. ... Om Barratt blev väckelsens förste man, var hans hustru dess första kvinna, fullt likvärdig med mannen. Barratt kunde visa stor uppmärksamhet mot kvinnan och yrka på att hon i predikoämbetet skulle få samma rättigheter som mannen. Häri påminner Barratt och John Ongman om varandra. (C.G. Hjelm ”"T.B. Barratt - pingstväckelsens apostel"” s 87-88)

Det poetiska skimmer, som vilar över äktenskapet och familjelivet i de kristna länderna, märker man ej något av i Kina. ... Det är ej det fria valets och kärlekens utan den mäktiga traditionens makt, som här bestämmer över mänskliga hjärtan och känslor. Det är ett starkt uttryck av kvinnans förnedring i hedendomen. Till och med unga kvinnor från de kristna skolorna tvingas att under tårar och jämmer ingå sådana förbindelser. Gud give, att Kristi evangelium snart måtte skänka frihet åt detta folk! (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 163)

Inkomna i (Pjätteryds) kyrka placerade sig männen till höger och kvinnorna till vänster om mittgången. Man höll synnerligen strängt på denna uppdelning, och ännu för ett tjugofemtal år sedan (vid början av 1920-talet) väckte det uppseende, om män och kvinnor följdes åt i samma "stol". (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 46-47; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Anna-Lisa har också såsom alla andra - snart har jag bara dig kvar - gett mig katten i våld, fast det smärtar mig föga eller intet. Jag skrev till henne för fjorton dagar sedan, men svaret låter vänta på sig. . . . Lögn, falskhet, förställning, sattyg och allt möjligt djävulskt ligger för fruntimmer i allmänhet, och A.L. är inte värd att tala med, tycker jag. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 42; brev till Pälle Segerborg 1920-04-22)

För ung manlighets makt böjer sig kvinnan. Ebba sjunker mot marken, hennes ögon slutes. Hennes huvud ligger på marken, ett vasst strå sticker henne i örat, men hon känner det inte. ... (Knut Toring) närmar sig henne med fullmogen hetta. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 281-282; Ynglingen)

Bonden Henrik ... svor ve och all möjlig förbannelse över att det enda han förmått avla var sju flickor och ingen pojk, således bara "bråte". (Gunnar Adolfsson "Landskap kring Gonnar" s 20; början av 1920-talet?)

(Vår) småskollärinna var uppfylld av skonsamhet. ... Skamvrå var ett av de svåraste straff hon utmätte, ett ännu hårdare var att pojke tvangs sitta ihop med flicka. Alla som drabbats av sådant vet fulla innebörden i orden smälek och förnedring. Jag bestraffades en gång så för att jag ifrågasatt en krigsförhärligande sång som stod i vår läsebok. Också längre fram i levnaden erfor jag att påföljden för ifrågasättanden kan bli kännbar. (Gunnar Adolfsson "Före livets lärosäten" s 11-12; omkring år 1920)

Även under väckelsetider må det jordiska skötas. Men förunderligt är, huru det kan komma åsido och det andliga bli huvudsak. När mitt under skördebrådskan vilostunderna användas att gå och höra Guds ord, när efter en arbetsam dag man knappast ger sig ro att äta för att skynda till sammankomsten, när på verkstaden smederna varje ledig stund passa på att tala med varandra om fridens väg och huru komma in på den, då ser man ännu, huru krukan sättes åsido, för att hjärtat är överfullt eller längtar efter att bliva det. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 122-123)

ca 1920 - ca 1915

Biskopsmötets ställningstagande var klart avvisande (till att låta kvinnor prästvigas). Redan 1919 hade man tillsatt en särskild nämnd för att utreda frågan om kvinnors deltagande i det kyrkliga arbetet. När utredningen var klar ett år senare konstaterades kort att kvinnor som präster inte var efterfrågade av församlingarna och skulle "väcka den djupaste anstöt" bland kyrkfolket. "De kunna och få under inga förhållanden påtvingas dem av våra kyrkliga eller statliga myndigheter." Frågan var därför inte aktuell för kyrkans del. När staten började trycka på i frågan om kvinnor som präster blev detta ett fortsatt argument. Ingen frågade efter dem. De skulle väcka splittring i församlingarna. Staten hade inte rätt att utifrån påtvinga kyrkan dessa tjänster. När kyrkomötet behandlade Biskopsmötets utredning bordlades frågan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 119)

På hösten (1917) trädde en liberal-socialdemokratisk majoritetskoalition till makten. Den genomförde en fullständig demokratisering av det svenska riksdagsskicket. Den 40-gradiga skalan (antalet röster per väljare hade varit maximerat till 40) avskaffades, och kvinnorna gavs lika rösträtt och valbarhet som män. (Nils Andrén "Svensk statskunskap" s 26; Parlamentarism och demokrati)

Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken. (Edith Södergran ”Dagen svalnar ...” s 340; 1916)

(Kvinnans) säregna begåfning gör att hon i många avseenden, t. ex. i sedlig takt, är mannen öfverlägsen. ... Kvinnan är boren undervisare och uppfostrare, icke minst till religiositet och sedlighet, och hennes inträde i prästämbetet skulle därför vara förenat med så stora fördelar för kyrkan, att kyrkan ej under nuvarande omständigheter bör vänta, tills kvinnorna själfva begära rätt att inträda. (Ivar Holm "Böra kvinnorna få bli präster?"; artikel i "Kristendomen och vår tid"; Jönköpings-Posten 1916-12-09)

För Krister, den starke mannen, var (Gerd) en liten vinglös fågel, som han tåligt bäddade om och ägnade en frisk människas en smula hårdhändta vård. Ack, han var ju "rännstensungen", ute i alla väder, och med ständigt nya skepp, när de gamla gingo i kvaf! Visst höll han af henne, men en man älskar för att äga. (Elisabeth Kuylenstierna-Wenster "Hvita syrener" s 751; tidningen "Hvar 8 dag" den 22 augusti 1915)

ca 1915 - ca 1910

Ett halfår innan (första världs)kriget bröt ut, hade de fått en ny maskinskrifverska uppe på hans afdelning i ämbetsverket. En liten, välväxt brunett. ... Hon skötte sin syssla exemplariskt, var förbindlig utan minsta anstrykning af slafveri. ... Han började intressera sig för henne, vädrande ett äventyr. Hon var söt, mycket söt. Det artade sig till en flirt. (Hugo Öberg "Sprängskottet" s 458; tidningen "Hvar 8 dag" den 18 april 1915)

Mitt hem låg nedanför kyrkan (i Anderstorp). Den vemodiga klangen av kyrkans klockor vid klämtningen vid dödsfall gav djupt eko i barnasjälen. När en man var död klämtades först med storklockan, när det var en kvinna med lillklockan. Ofta stod jag och såg på begravningarna. Prästen och klockaren mötte vid grinden, och medan klockorna ringde sjöng kantorn högt och ljudligt: "Jag går mot döden, var jag går." (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 240; 1910-talet)

Den kristna kvinnan är ej skapt för att sitta i ett soffhörn och brodera, rita blommor, öfva läderplastik m.m.d. (= med mera dylikt). Än mindre är hon skapt för att sättas åt sidan. Fram med kvinnan! Fram i söndagsskolan, i vården om fattiga och sjuka o.s.v. (P. Waldenström "En liten tripp igen"; bref från Stockholm daterat 1913-12-11; Jönköpings-Posten 1913-12-13)

"Har du byggt det här, Vera?" sade (pappa). "Vem har hjälpt dig?" "Ingen." "Men du har väl aldrig använt det här förskräckliga verktyget?" frågade han och såg på Lars' stora hammare. "Jo." Pappa såg på sin flickas händer, att det nog var sant. De voro högst bedrövliga att skåda. "Men hur kan du stå här i värmen och arbeta på en sådan sak och slå sönder dina händer så rysligt?" "Jag måste visa gossarna, att jag kunde bygga ett hus jag också - fast jag var bara en flicka." Pappa sade ej mera den gången. ... "Ja, vet du lilla Vera", (sade mamma), den svett och möda, som ditt hus kostat dig, tror jag har sin betydelse för utbildandet av din karaktär. Det är i kamp som krafterna utvecklas." Vera förstod ej alls, vad mamma sade, hon var så glad och lycklig, det var som om de förskräckliga orden: "bara en flicka" för alltid utplånats. Men mamma hade ej slutat än. "Det är inte precis vanligt, att flickor syssla med sådana där ting som att snickra och slöjda. Men jag förstår så gott, att min lilla flicka lärt sig att se och tänka som Torsten och att värdesätta ett arbete på en gosses sätt. Men det är nog något, som går bort med åren. Vad jag ville säga er alla är det, att det ena arbetet är lika stort och värdefullt som det andra. Vad man gör, har ej så stor betydelse som hur man gör det. 'Bättre en duktig skomakare än en dålig general', säger ordspråket. Det ligger en Guds tanke bakom varje människoliv, att bli klar om den tanken och söka att i trohet utföra den, se där, mina barn, vad som är stort!" - - - Sedan den dagen sade aldrig Torsten "bara en flicka", och för Vera gick det mer och mer upp, att det visst ej var så sorgligt att vara en flicka. (Hillis Grane "Bara en flicka" s 20-22; Barnbiblioteket Gullvivan 1922, tidigare upplaga 1912)

Kvinnan kommer att resa sig, och det så det knakar i alla samhällsbyggnader. Sitt förtrampade människovärde kommer hon att erövra. Och så långt hennes strid går ut på det, så långt har hon Gud på sin sida. Och på den sidan stå ock alla män, som äro män. Och då gör det detsamma, var alla "manliga neutra" stå. Säkerligen stå kvinnorna, i stort sett, högre än männen i religiöst och moraliskt hänseende. Och därför är det nödvändigt, att de få sitt jämbördiga människovärde fullt erkänt och genomfört, så att de kunna göra den insats i världsutvecklingen, som tillkommer dem såsom kvinnor. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 796)

(Elin Hennes) har i nybygget en enda bok, och det är bibeln, i den läser hon var söndag. ... Själv läser Sven Dån de röda tidningsbladen, och över hans läppar gå ofta upproriskt tal och stygga ord, men skall han ha en hustru, så får hon ej vara likadan, ty om en hustru skulle sätta sig upp mot sin lagliga myndighet, så bleve det mot mannen först och främst. Själv ser Sven Dån aldrig åt bibeln, men skall han ha en hustru, vill han gärna se den i hennes händer, ty den lär ju, att hustrun skall vara sin man underdånig. Elin Hennes skall bli hans hustru, ty hon kan arbeta och lyda och tåla tyst. (Elisabeth Beskow "I vildmarken" s 10-11)

Att (Helga) skulle tycka synd om Max, hade jag väntat, men jag kan ej säga, hur häpen jag blev, då hon sade mig, att jag var för sträng och fordrade för mycket av honom. Inte kan man begära, att han skall gifta sig med en sådan flicka (som låtit sig utnyttjas av honom utan vara gift med honom). När han nu vill bättra sig och överge henne för att stadga sig och gifta sig med mig, bör jag ta emot honom till upprättelse i stället för att förskjuta honom. Min häpnad över att höra Helga tala så, förstummade mig först alldeles. Jag hade svårt att fatta, att en ren och godhjärtad kvinna som Helga kunde se så underligt skevt. Men så småningom gick det upp ett ljus för mig - det är inte bara mannens fel, att det ges en moral för kvinnor och en annan för män, det är kanske allra mest kvinnans fel och just den ärbara, rena kvinnans. Hur fordrar ej Helga t. ex. av sig själv och sina medsystrar det oförvitligaste leverne, ja, en trohet, som skall räcka livet ut och ej släckas ens av döden. Men av mannen däremot fordrar hon ingenting. Han skall som ung få "så sin vildhavre" som det gamla avskyvärda ordspråket lyder, han skall saklöst få gå och befrynda sig med kvinnor under sitt stånd för att sedan, så snart det faller honom in att "stadga sig", som det heter, lämna denna kvinna - antingen hon nu är i singularis eller pluralis - utan annan gottgörelse än pengar, kvar i dyn, där han antingen funnit henne eller dit han dragit ned henne. Och för honom skall stå till reds en kvinna med oförvitlig vandel, som ädelmodigt skall förlåta honom allt vad han brutit - icke mot henne utan mot den där andra. Och det skall kallas upprättelse! Jag upptändes av nit, och så snart jag övervunnit den första häpenheten, var det slut med min förstummelse, och Helga fick höra min mening. Det förunderliga hände, att jag lyckades få henne över till min synpunkt. Annars bruka som bekant dispyter bara leda till att var och en ytterligare stärks i sin övertygelse. Men Helga är alltför rättsinnig att inte överge en ståndpunkt, då hon ser, att den är skev. Vad kvinnorna behöva väckas till att fordra litet mindre av varandra och mycket mer av mannen! Men sedan Helga nu väl blivit väckt, är hon mig en god hjälp, fast det allt emellanåt märks, hur djupt inrotad den där dubbelmoralsuppfattningen är hos henne. Men naturligtvis kommer den så småningom bort ur henne, ty hos henne, som verkligen ser allt uppifrån och är bottenärlig, måste den ju vara dömd. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 77-78)

När "vetenskapsmän" under historiens gång började att dissekera kroppar, mäta skallens omfång och andra anatomiska detaljer, samt att väga hjärta, lever och hjärna, var det givetvis ett "aha" för dem att upptäcka, att kvinnor i medeltal hade lättare hjärnor än män. De drog den felaktiga och absurda slutsatsen att detta innebar lägre intelligens. Att även kvinnors hjärtan vägde mindre än mäns hjärtan kunde givetvis lätt förklaras med den mindre kroppsstorleken, hjärtat behövde inte pumpa så mycket blod. ... Kvinnor hade dessutom ett mindre skallomfång, vilket gavs stor betydelse. Den tyske vetenskapsmannen Bayerthal uttalade sig år 1911 om att en professor i kirurgi borde allra minst ha en huvudomkrets på 52-53 cm. "Med mindre än 52 cm kan man inte förvänta sig en intellektuell kapacitet av någon större betydelse och med mindre än 50,5 cm kan man inte förvänta sig någon som helst normal intelligens." I ett tillägg meddelar han: "Vi behöver inte fråga hur stor omkrets kvinnliga genier har på huvudet, för de existerar inte!" Som tur har vetenskapen tagit gigantiska kliv framåt - som kvinnor borde vi kunna skaka av oss dessa historiska nedsättande och djupt okunniga uttalanden och se framåt! (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 14)

Det enda jag lefver för är ju ätten och dess ära. Men jag vet ju inte om någon af mina förfäders hustrur behagat taga en stalldräng till sig i sängen och om jag är ättling af en sådan förbindelse. Detta är det hemskaste i tillvaron, att ansvaret för rasens renhet ligger hos det oansvarigaste af alla väsen - kvinnan. Ett felsteg, en nyck af detta driftkomplex och århundradens och otaliga generationers arbete och dröm - grus och spillror. - Jag har haft en ohygglig vinter för denna tankes skull. Århundradens - kanske ett årtusendes arbete, historia och tradition äro anförtrodda en kvinnas sköte. De äro hennes leksaker. Det hemskaste af allt är dock detta, att det inga fantasterier och teorier är, utan en ofrånkomlig verklighet. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 268)

Margaretha von Osman måtte vara en egendomlig kvinna. Ett undantag i gåsflocken. Hon berättade mig i går att hon höll på att läsa logik. Hon led så af att icke kunna tänka systematiskt. Jag betygade henne oöfverlagdt min respekt och vördnad. - Hvad jag söker i kärleken och äktenskapet är en klar, redig och hurtig kamrat - en praktiskt organisationsförmåga. Och inget känslovås! ... Margaretha Osman, tror jag, är en kvinna som skulle kunna föda högvuxna och tänkande män till världen. Man kan tala med henne om allt. Jag hade lånat henne ett häfte taktiska uppgifter - bara på känn - för att profva - och hon förstod dem. ... Jag har sett svensk arbetarstam på nära håll. Fraserna sitter på ytan som all annan lort. De äro män - kanske att ledarna äro käringar. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 240,242,247)

Det var en allmän sed förut i kyrkor och bönehus, att männen sutto på ena sidan och kvinnorna på den andra sidan om gången. Den seden är numera på de flesta ställen bortlagd, men på landet i Småland synes den vara kvar. Männen skulle ha gagn af att den åter infördes, där den är bortlagd. Ty när män och kvinnor sitta blandade om hvarandra, så märker man icke, huru få männen är i jämförelse med kvinnorna, och det borde dock komma till synes till heder och skam för vederbörande och till eggelse för männen att göra bättring. Här (i Gällaryds kyrka och i Bors och Gimmarps bönehus) var det en härlig syn att se karlsidan lika tätt besatt som kvinnosidan. (P. Waldenström "Ute på färd igen"; Jönköpings-Posten 1910-11-22)

ca 1910 - ca 1900

LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt), bildad 1907, organiserade många aktiva kvinnor och via deras samhällskurser kunde kvinnor få kunskaper som behövdes i det offentliga livet. (Både LKPR:s och det 1884 bildade Fredrika Bremerförbundets) medlemmar var i huvudsak borgerliga kvinnor, men bilden är inte enhetlig. De områden som dryftades var förutom rösträtten mycket om kvinnors rätt och möjligheter, samt sociala missförhållanden. På dessa områden utgjorde båda föreningarna starka påtryckningsgrupper gentemot politiska partier och politiska församlingar. I Jönköping hade båda dessa föreningar en livaktig verksamhet. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 47)

Älskade missionsvänner! Nåd och frid föröke sig hos eder! När jag skref mitt förra bref var jag i Antverpen. Nu är jag på min bestämmelseort i Kongo och vill nu berätta något om min resa öfver hafvet. ... Morgonen den 27 aug. voro vi i Teneriffi, en af Kanarieöarne. Där gingo vi i land i en roddbåt. Vid hamnen stodo åsnepojkarne och bjödo ut sina åsnor till ridt, men naturligtvis ville vi gå. Staden heter St. Crus. Och vi gingo för att bese densamma. På gatorna gingo trasiga pojkar, män och kvinnor, som tiggde. Kvinnorna buro sina bördor på hufvudet, men männen satte både sig och sina bördor på åsneryggen. (Elisabeth Fält "Resebref från Nganda"; brefvet daterat 1903-09-29; Jönköpings-Posten 1903-12-19)

Kvinnorna blev trots allt motstånd oumbärliga i arbetet på missionsfältet. De var framgångsrika - engelsmannen Hudson Taylor, grundare av Kina Inland Missionen, ansåg dem t.o.m. vara bättre missonärer än männen. De förändrade bilden av hedendomens Kina och påverkade opinionen hemma. Projekt som Saratsi barnhem - som (1903) startades av en kvinna - fångade hemmapublikens intresse och öppnade penningbörsarna. Drygt tusen flickor sägs ha räddats till livet vi Saratsi barnhem. ... Att vara barnhemsflicka i dåtidens Kina var inget negativt socialt stigmatiserande. Tvärtom - att växa upp på barnhemmet gav en flicka möjligheter som få kvinnor annars hade. De slapp de bundna fötterna, de tvingades inte gifta sig i späda år och de behövde inte leva instängda med en, kanske allt annat än vänlig, svärmor från barndomen. Istället fick de en möjlighet till utbildning och därmed möjlighet till självständigt liv. Många barnhemsflickor blev lärarinnor, bibelkvinnor eller sjuksköterskor. Att vara barnhemsflicka var t.o.m. lite "fint"! (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 96-97)

Vaggeryds kristliga ynglingaförening har v.G. ordinarie månadsmöte i Vaggeryds missionshus söndagen den 17 maj kl. 2 e.m. De jungfrur som önska bilda kristlig jungfruförening inbjudes vänligen till detta möte. Sekreteraren. (Jönköpings-Posten 1903-05-11 "Ynglingaförening inbjuder jungfrur att bilda jungfruförening"; v.G. = vill Gud)

Allt emellanåt ha vi opiumspatienter till afvänjning, f.n. tre, men vi ha inte öppnat någon asyl. Min hustru sköter det arbetet, då jag är ute; de kvinnliga patienterna har hon alltid på sin lott. (L.H. Linder "Ett och annat från Kina"; bref från I-shi i Kina daterat 1903-02-11; Linders adress: Yuncheng, China; Jönköpings-Posten 1903-05-16)

Vilka sällsamt livsdugliga varelser äro ej de verkliga kvinnorna: av en karl, vilken som helst, kunna de skapa en tapper hjälte, ett trofast stöd, en arbetsvillig familjeförsörjare. Men karlen är ju merendels i själva verket ingenting av allt detta: En fjäril - en filur - en feg krake. ... När jag nu tänker på (kontoristen) fröken Marianne, hennes goda kvinnliga humör och impulsiva omedvetna begåvning att berätta om vad som varje dag tilldragit sig i hennes lilla värld, förstår jag nu själv hur litet bevänt det varit med mina förutsättningar för och min inbillade begåvning att bliva en stor naturalistisk romancier. Hade jag varit litterärt mognare, kunnat visare lyssna och samla och sovra det stoff som här (1902-03) bjöds mig, hade jag ju haft ett rikare material till ett verkligt tvärsnitt genom hela den samtida oscariska världen och dess skiftande skikt än det min lilla trånga militära erfarenhet kunnat ge mig. Från kammarherren i höjden till det enkla hantverkar- och arbetarklientelet i djupet - alla invecklade i den oavlåtliga bittra kampen för livets nödtorft och uppehälle. Men jag var ju i själva verket redan fångad i en föreställning att det var enbart den militära världen jag skulle skildra. Hos fröken Marianne sökte jag något helt annat än den faktiska kunskapen om den besynnerliga värld i vilken vi alla leva. Allt vad jag den gången fattade och förstod av henne var att hon var ett vackert och åtråvärt kön. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 262,268)

Ett sorgligt öde synes hemfara den lika sorgligt bekanta familjen Håkansson å Bymarken (i Jönköping). . . . På lördag e.m. hade (fadern i huset) jämte sin hustru gjort ett besök i staden, hvarifrån de, båda lindrigt nyktra, återvände vid 1/2 4-tiden. . . . Håkansson (påträffades senare i hemmet) liggande framstupa på golfvet. . . . Den aflidnes hustru var äfven vid dödstillfället så öfverlastad, att hon ej kunde taga vård om sig själf, än mindre om den man, till hvilkens hjälp och stöd hon en gång gifvit sig. . . . . . . En kvinna uppträdde i lördags kväll så öfverlastad af starka drycker i närheten af teaterhuset (i Jönköping), att hon ramlade i den där förbi flytande kanalen. Bragt på terra firma igen af en patrullerande poliskonstapel, fördes hon i "fyllkärran" till arrestlokalen, där hon fick tillfälle att begrunda sina följder af Evas fall. (Jönköpings-Posten 1900-10-29 "Kvinnan i sin förnedring")

"Jag ämnar ge min flicka en lika god uppfostran som min gosse", (sade fru Eustace till fru Gayworthy). "Jag gillar inte den uppfattningen, att en flickas hjärna skall förbli outvecklad." "Ni hyllar då det moderna systemet att proppa flickornas huvuden fulla med latin och grekiska? I min ungdom var allt så olika." " Jag tror inte, att de böra proppas alls, men en flicka förlorar inte sin kvinnlighet därför att hon blir väl uppfostrad. Kanhända att det i vår tid överdrives en smula; människorna rusa alltid från den ena överdriften till den andra, men det skall snart utjämnas. Jag erkänner männen var överlägsna i allt, utom i kunskapsförmåga. Den har från skapelsens begynnelse blivit lika fördelad mellan de båda könen, tror jag, men omständigheterna ha hittills varit ogynnsamma för kvinnorna." Detta samtal övergick barnens fattningsförmåga, och den vänliga fru Gayworthy lämnade det. (Amy Le Feuvre "Brunella" s 47; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1900)

I missionsmaterial möter man ofta texter om och bilder av "den stackars hedniska kvinnan". Såväl kvinnliga som manliga missionärer skrev om förtryckta kvinnor som saknade rättigheter och möjligheter till ett värdigt liv. Från Indien gavs exempel på änkebränning, missionärerna i Kina beskrev hur kvinnornas fötter bands och kvinnor i Sydafrika framställdes som en handelsvara mellan manliga parter när de skulle gifta sig. Många missionärer menade att kvinnans ställning kunde användas som en värdemätare på hur civiliserat ett samhälle var. Det var endast omvändelse till Kristus som kunde hjälpa kvinnor till ett friare och mer civiliserat liv. Missionärerna önskade att kvinnor i icke-kristna länder skulle bli kristna och därigenom befrias till ett människovärdigare liv. Detta engagemang kunde vara förenat med problem. Missionärerna försökte överföra en västerländsk modell för könsroller, utan större reflexion över att den i sig kunde medföra en ny underordning för kvinnor. Motivet med "den hedniska kvinnan" kunde både legitimera mission i andra länder och mana människor att ge ekonomiska bidrag. ... Det är tydligt att svensk mission kring sekelskiftet 1900 på flera sätt var en kvinnorörelse. Kvinnor utgjorde majoriteten av missionärerna och de gjorde viktiga insatser inom bland annat skola och sjukvård. De arbetade i föreningar av olika slag för att kunna skänka pengar till mission, och kvinnors villkor i andra länder kunde motivera människor att "förmedla Kristus". Kvinnor hade dock sällan förmellt inflytande i de svenska missionernas centrala styrelser. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 346-347)

Detta var ett välsignadt symöte, det tyckte alla. Ingen man var närvarande, därför vågade flera af kvinnorna att bedja högt, innan bibelläsningen tog sin början. En god, hjärtlig ande rådde bland de arbetande systrarne. Gunnel läste ett kapitel i bibeln, Judit med flera sjöngo några kära hemlandssånger, och Nanna föreläste ett par missionsberättelser. Frågan om bildande af en missionsförening blef äfven lifligt diskuterad, och de af kvinnorna, som icke ens vetat, hvad en missionsförening är för något, fingo nu nöjaktiga upplysningar därom. För öfrigt lämnades afgörandet af denna fråga åt männen, som skulle hafva ett sammanträde och öfverlägga om denna sak nere i storstugan samma kväll. (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 113,114; Guldgrufvan)

ca 1900 - ca 1880

"Jag är en gosse", invände (Mac) svagt, "och gossar behöva inte att flickor taga vård om dem." "Jo, men de göra det - alltid", (sade flickan Dimple). "Pappa sade att en man utan en kvinna var mycket illa ute, ty de kunna inte själva laga sina kläder eller koka sin mat; och jag borstade alltid pappas kläder och dammade av hans stövlar och satte en blomma i hans knapphål." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 49; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Undergifvenhet är en sak, som vi uppmana hvarje hustru att flitigt studera. En hustru råder bäst då hon lyder. Någon har sagt: "Mannen håller i tömmarne, men hustrun säger vanligen, på hvilkendera han skall draga." Men det bör anmärkas, att ingen man kan befalla sin hustrus samvete; det är Guds sak. Rörande de ting, som angå Gud och religionen, har icke ens en man rätt att inlägga gensaga. Det har sagt: "En husbonde har ingen rätt att befalla öfver, hvad som är moraliskt orätt eller olagligt. Han har icke lof att tvinga sin följeslagerska genom lifvet att följa honom i syndiga förströelser; ingen rätt att göra invändningar mot fullgörande af religiösa plikter eller fordra att hans maka skall vara ett redskap för hans laster och dårskaper. Samvetet är den enda myndigheten här vid lag. Hvarken fader eller moder eller syster eller broder eller hustru eller barn kan befalla här - Gud endast kan det." ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 91-92; Hustruns särskilda plikter)

Johannes rabbiner lärde, att det var en man ovärdigt att inlåta sig i allvarliga samtal med en qvinna. Så föraktad var qvinnan på den tiden. Det väckte derför lärjungarnas förvåning, att nu se Jesus inbegripen i samtal med en sådan. Märk, huru bundna äfven de ännu voro i gamla fördomar. Och dock voro de sanna lärjungar. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 428)

Sverige besöktes 1890 av den svensk-amerikanske baptistmissionären John Ongman (1844-1931), bördig från Oviken i Jämtland. ... Teologiskt var han bland annat influerad av Moody. Vid ett besök i Örebro baptistförsamling (Betel) blev han så uppskattad att församlingen beslöt att kalla honom till föreståndare. Han flyttade därför tillbaka till Sverige. ... (Ongman) grundade 1891 ett bibelinstitut inom Närkesdistriktet av Svenska baptistsamfundet. Bibelskolan stod öppen för både manliga och kvinnliga elever. ... Genom att även kvinnliga elever sänts ut som evangelister aktualiserades frågan om kvinnliga predikanter vid Baptistmissionens årskonferens, men en sådan nyordning avvisades. Ongman menade att var och en som mottagit "andedopet" hade fått Guds egen fullmakt att förkunna evangelium; däremot accepterade han inte tanken på att kvinnorna skulle bli pastorer eller församlingsföreståndare. Vid ett allmänt predikantmöte i Stockholm 1896 kom frågan om vad som kallades "Ongmans flickor" till avgörande. Mötet var så gott som enhälligt emot nyordningen. När Ongman mötte kritik också i den församling där han var anställd beslöt han 1896 att säga upp sin tjänst. Tillsammans med 92 församlingsmedlemmar bildade han året därpå Baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro, där han blev föreståndare. Den nya församlingen begärde inträde i Närkesdistriktet av Baptistmissionen, där den fick driva sin egen linje. På så sätt blev det möjligt för Ongmans amerikainspirerade väckelselinje att leva vidare. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 251-252)

I solnedgången knäföllo alla Kasans muslimanska äkta män på husens flata tak, prisade Den Ende och ropade: "Jag tackar Gud att ej jag blivit kvinna!" Ensamt den gamle Muchail, som var mer än åttio år och hade ett helt livs erfarenhet, stod raklång med armarna i kors och rynkade ögonbryn och ropade och sjöng högljutt: "Jag kommer mörk från dagens göromål, när jag ser aftonstjärnan brinna som stjärnan på damaskenerstål. Jag sörjer, Gud, att ej jag blivit kvinna! Ej så, som trodde jag och fann en kvinna mera vacker än en man. Han är mot henne, där med djärv statur, han kommer hurtig och till hälften spjuver, som betesfältets eldigt vackra tjur mot kon, som slickar lat sitt juver. ... Ej heller glömmer jag så fort, att Kasans hela stad har mannen gjort. Han knotar ej, fast han är släktets slav. Han plitar långt på natten vid sin lykta, när lusteligt hans kvinnor njuta av sin sorbetglas och kalla sig förtryckta. ... Hans slitna hand har borrat upp den brunn, vars vatten läska dessa kvinnors mun. Till deras hus har mannen släpat stenar. Nå, ske din vilje du som bördan delt! Jag sörjer, Gud ... Förstå mig, hur jag menar. Jag ville vara kvinna för att helt få älska mannen så som han förtjänar." (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 41-42; Muchails aftonbön)

När den s. k. samundervisningen i våra läroverk först började låta tala om sig, var detta något som tilltalade (Waldenström) och dennes praktiska sinne. Frågan var före vid 1886 års riksdag, och då den behandlades, yttrade han: ”Samundervisningen är en idé – det får jag från början erkänna – som mycket tilltalar mig. ... Jag tror, att samundervisning skulle vara hälsosam för gossarne, emedan den skulle mildra deras sinnnen, och jag tror, att den skulle vara nyttig för flickorna, vilka därigenom otvivelaktigt skulle bliva moraliskt stärkta. Men till dessa två synpunkter vill jag även lägga en tredje. Tillvaron av flickor vid de högre läroverken skulle nämligen även verka hälsosamt för lärarne själva. Det är tyvärr icke förhållandet, att alla lärare iakttaga den humanitet i skolan, som de borde. De gamla råa uttrycken: ”åsna”, ”fähund” och sådant mera förekomma ännu allt för ofta. Tillvaron av flickor i skolorna skulle säkert förändra dylika förhållanden högst betydligt, och den nytta de sålunda gjorde lärarna, skulle även indirekt komma gossarna till godo. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 85-86)

Betecknande för åskådningssättet även bland socialdemokratiskt tänkande arbetare var, att man på (artonhudra)åttiotalet nekade kvinnor att tillhöra den i Göteborg bildade socialdemokratiska föreningen. ... Socialdemokratin gick varliga fram. Stämningen bland de manliga arbetarna fordrade det. De voro ej mogna och därför ej heller benägna att erkänna förhandenvaron av några självständiga kvinnoproblem. Skulle kvinnornas läge förbättras, borde det ske som ett led i höjningen av hela arbetarklassens ställning. Det var nämligen icke kvinnan som sådan utan kvinnan i egenskap av billig, lönenedpressande arbetskraft, som intresserade männen. Den ståndpunkten hade också den internationella arbetarkongressen i Paris 1889 intagit. ... Blotta namnet socialist hade nämligen vid denna tid en skorrande klang i stora kvinnokretsar. Det stötte särskilt bort de icke så få kristligt sinnade arbeterskor, för vilka socialismens idéer om alla arbetares befrielse och dess tal om att "den ideella kärleken i ett socialistiskt samhälle skulle bli grunden för alla äktenskapliga förbindelser och att detta slags kärlek först i ett sådant samhälle kan nå allmän giltighet" (Kautskys kommentar till Erfurtprogrammet i Socialismens grundläror s 33) var en antikristlig dårskap, som endast dolde förkunnelsens rätta väsen, familjens upplösning och kvinnogemenskap. ... De äldsta kvinnliga organisationerna av facklig och socialdemokratisk kulör uppstodo i Skåne. Seniorskapet bland dylika organisationer synes tillkomma den, som bildades i Lund 1886. (Hilding Nordström "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 448-450)

På Nybygget bodde i Hannas barndom (på 1880-talet) två gamla makar. De hade en enda ko, och det var förstås hustrun som stod för mjölkningen, och när hon blev alltför krasslig för att ta sig ut till lagården, ledde mannen in kon i köket när den skulle mjölkas. (Josef Rydén "Snutta-Hanna" s 91; Hanna = Johanna Albertina Johansson från Friskatorpet i Kulltorps socken)

Den första kvinnoorganisationen i Sverige var Fredrika Bremerförbundet, som bildades 1884 och samlade kvinnosaksintressenter. Förbundet verkade huvudsakligen för utbildningsfrågor och sociala frågor. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 47)

Sedan den segslitna (kvinno)myndighetsfrågan på Oskar I:s tid behandlats på varje riksdag löstes den 1858 - Fredrika Bremers "Herth" hade utkommit 1856 - på så sätt, att ogift kvinna blev myndig vid tjugofem års ålder på vissa villkor. Och så togs 1884 det sista steget: kvinnan blev myndig vid tjugoett års ålder och på samma villkor som mannen. (Margareta von Konow "Kvinnan och det sociala arbetet" s 317)

Jag följde makarna Ingham till flera av de närmaste byarna (till Lukunga i Kongo). ... Genom fru Ingham kommo vi in på samtalsämnen, som annars skulle ha varit så gott som bannlysta. Bland mycket annat ville de (infödda) veta, om hon kunde koka god mat och om hon fött barn. Det är i deras ögon de viktigaste egenskaperna hos en kvinna. ... Men för att kunna koka ymnigt med god mat, fordras det bördiga fält, och det åligger kvinnan att odla sådana. (K.J. Pettersson "Äventyr i Central-Afrika - Skildringar från Kongomissionens första tid, del II" s 138-139; åren 1882-1885)

I tidningarna skymtade allt för väl fram hur Antikrist höjde sitt huvud allt djärvare. Uppåt landet drev ett fruntimmer, Nelly Hall, omkring och predikade. Kanske om något år skulle man se den skandalen att männen på ön skulle samlas omkring ett fruntimmer, som skulle hålla predikningar? Det syntes nu (Ola) inte vara någon botten eller gräns för de galenskaper man skulle kunna hitta på. ... De yttersta tiderna hade kommit. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 22-23,228; 1880-talets Blekinge)

Eftermiddagens timmar (på folksanatoriet Rupperthain) äro anslagna till olika ändamål. ... Nu är tiden inne för spatsertur. De komma, en stor hop, och sprida sig efter skogsvägen, männen för sig, och kvinnorna för sig. Sammanblandning eller ett närmande af mans- och kvinnoafdelningen är förbjuden. Om någon skulle vara så oförsiktig att inlåta sig på en liten kärlekshandel med brefskrifning o.s.v., något, hvartill lungsiktiga hafva stor benägenhet, så riskerar han, att Dr Nahm utan vidare visar af honom från anstalten. Sådant har förekommit. Jag vågar för min del betvifla lämpligheten af att hafva män och kvinnor under samma tak. Det är visserligen angenämare för läkaren och för systrarna. Men å andra sidan blir deras besvär och ständiga uppmärksamhet dubbelt större. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 205-206; resa 1882)

ca 1880 - ca 1850

Den 22 juni 1878 lämnade "Vega" Karlskronas hamn, och via Göteborg for man sedan till Tromsö, varifrån (A.E. Nordenskiölds) expedition utgick. ... Under den fortsatta färden nåddes så småningom Wrangells land. ... Här iakttog Nordenskiöld ... att tschuktscherna levde i fullkomlig anarki utan något överhuvud och ändå i stor enighet. Kvinnorna var männens jämlikar, ett sällsynt förhållande bland naturfolken, och många gånger måste byteshandeln t.o.m. gå "kjortelvägen", då Vegamännen med extra gåvor måste muta tschuktscherfruarna, för att dessa skulle tillåta sina män att driva byteshandel med främlingarna. (Carl Erik Nordenskjöld "Svenska forsknings- och upptäcktsresor - Nordostpassagen" s 395-397)

Svenska Kyrkans Mission (etablerad 1874), som integrerad kyrkomission, gick under sin tidiga period medvetet in för att missionärskåren skulle bestå av prästvigda män. I tidig missionsstatistik fick missionärsfruar inga självständiga poster. Missionärsfrun ansågs inte som missionär i formell mening. Hon skulle framförallt fullgöra sina plikter som maka, moder och husmoder. Trots detta har missionärsfruarna arbetat med uppgifter inom missionen såväl inom Svenska Kyrkans Mission som inom andra svenska missionsorganisationer. Svenska Kyrkans Missions profil ledde också till att ogifta kvinnors inträde i missionstjänst inte var oproblematiskt. Spörsmålet gällde om kvinnor kunde vara missionärer och vilka uppgifter de skulle kunna utföra inom missionen. Det var angeläget att finna verksamheter för den ogifta kvinnan som inte stred mot Bibelns ord om kvinnans underordning och Paulus ord om att kvinnor skall "tiga vid sammankomsterna" (1 Kor. 14:34). Svenska Kyrkans Mission löste denna problematik genom att benämna kvinnorna missionsarbetare eller lärarinnor - det senare eftersom läraryrket var vanligast bland de första kvinnorna på "missionsfältet". De var inte missionärer. Kvinnorna skulle biträda och hjälpa manliga missionärer, eftersom de sistnämnda ansågs som de egentliga missionärerna. I stället för församlingsbildande verksamhet blev arbete med skola samt internat för barn och ungdomar de huvudsakliga uppgifterna för den första generationen av ogifta kvinnor inom Svenska Kyrkans Mission. I Helgelseförbundet och Fribaptistsamfundet var situationen en annan. Där var både ogifta och gifta kvinnor missionärer. De deltog som predikanter och evangelister på samma sätt som de manliga missionärerna. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 346)

1870 fingo kvinnor rätt att avlägga mogenhetsexamen, 1871 öppnades universitetens portar för dem. ... 1871 blev Betty Pettersson från Visby vår första studentska och sedermera också den första kvinnliga filosofie kandidaten. (Margareta von Konow "Kvinnan och det sociala arbetet" s 329,320)

När alla i roten samlats, var det ganska trångt om utrymmet. Liksom i kyrkan fanns det en manfolkssida och en kvinnfolkssida. Männen sutto till vänster från prästens plats räknat och kvinnorna till höger eller alldeles efter samma ordning som man iakttog i kyrkan. ... Husförhöret inleddes med att man sjöng en morgonpsalm eller annan lämplig psalm. ... Efter sången följde bön, varunder alla liksom under psalmsången voro stående. Sedan följde uppropet, förrättat efter församlingsboken. ... (Förhöret) inleddes med läsning i Bibeln eller Nya testamentet, som gick från man till man. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 335; husförhör i Färgaryds församling i Växjö stift)

Stor oro uppstod i luteranska församlingen; ett tjog medlemmar som hade hört (baptistpredikanten) Nilsson predika gick bort ifrån kyrkan och lät döpa sig till baptister, och andra började vackla i sin luterska tro. Isynnerhet var kvinnorna öppna för den förre sjömannens förkunnelse. Från predikstolen ljöd pastor Stenius' allt strängare varningar: han tillhöll sin hjord att besinna sin eviga välfärd och icke låta sig blända av baptistens irrsken. Han varskodde särskilt sina kvinnliga åhörare: Genom sitt naturliga oförstånd var kvinnan mera lättrörd och ombytlig än mannen och blev lättare rov än han för proselytmakarna. Varje gång en kvinna förfördes av vederdöparna kunde han från himmelen höra änglarnas gråt och från helvetet djävlarnas glädjetjut. Men när han i en predikan gav de gifta manfolken en befallande maning att hålla sina hustrur under strängare uppsikt, så att de inte lockades in på sekteristernas slippriga stigar, blev åtskilliga kvinnor förargade. Hur mycket skulle de tåla från predikstolen? (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 106; Flod eller vattenskål?)

De kristliga qwinnorna kunna wäl icke, på samma sätt som männerna, ingripa i missionswerksamheten, ty deras kallelse är en helt annan och är mera bunden wid det husliga lifwets pligter; men de kunna likwäl i sin mån werksamt bidraga till missionssakens framgång, då de befinnas wara rika på tro och goda gerningar, i förening med ett ödmjukt sinne. Mången gång har qwinnan genom sin innerliga kärlek till Herran Jesum kunnat uträtta mera wälsignelserika ting för Guds rike, än de mest begåfwade män. Mången har spillgifwit hela nardus-smörjelsen på Jesu fötter, så att wällukten deraf har uppfyllt hela huset. Joh. 12:3. Qwinnan har en dyrbar mission inom sitt eget hus, såsom familjemoder eller såsom en medlem af familjen. Hon kan der i det obemärkta öfwa stundliga kärlekswerk, hwilka icke skola sakna sitt pris inför Gud, om de också blifwa förgätna i werlden. 1 Per. 3:1-4. Qwinnan har också en skön werkningskrets ibland sina grannqwinnor, då hon får nåd att uppbygga dem medelst goda exempel och lärorika samtal. Fromma qwinnor kunna äfwen kraftigt bidraga till missionsföreningarnas werksamhet, och på flera ställen hafwa de genom sina kärlekswerk till största delen underhållit de fattiga barnhemmen. Huru detta är möjligt kunna wi inhemta af Apg. 9:36-39. Qwinnorna pläga samlas någon dag i månaden till gemensamma handarbeten för missionens räkning, och dessa deras arbeten inbringa icke obetydliga medel i missionskassan. Då deras arbete helgas med Guds ord och bönen, så blir det icke fåfängt i Herranom. Om wid sådana tillfällen lärorika samtal wexlas, rörande det husliga lifwets pligter, så kan den s.k. arbetsföreningen äfwen blifwa en bildande skola för qwinnan, som annars ofta plägar wara i saknad af den underwisning och uppmuntran, som hon så wäl kunde behöfwa för det glada och trogna uppfyllandet af sitt ofta mödosamma, husliga kall. Om någon derjemte uppläser ur en god skrift några stycken, som äro dertill lämpade efter qwinnans kall och ställning i samhällslifwet, så skulle sådant mycket uppmuntra till utöfning af de husliga och kristliga dygderna, som är qwinnans sanna och högsta prydnad. 1 Tim. 2:10. ("Smålands Missionstidning" s 81-82; n:r 5 augusti och september 1862)

På en enda qwinnas ord kommo de hoptals springande till Christus. … Sjelfkloka menniskor skulle hafwa sagt: Det är en qwinna, och ännu dertill en elak, dålig qwinna som sagt oss sådana saker; hwem kan tro henne? (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 54)

Efter amerikanska tidningars föredöme hade Hemlandet infört ett par artiklar, som var författade av fruntimmer. Manliga läsare hade tagit anstöt av dessa stycken och sänt in upprörda gensagor: Skriverier av kvinnor stred emot den rena bibliska och luterska andan, som hittills hade varit rådande i tidningen. Redaktören svarade att han även i fortsättningen ämnade vara frimodig och, när han så fann för gott, låta trycka stycken och uppsatser av fruntimmer. Han ville därmed något uppmuntra kvinnokönet, som alltmer börjat tillägna sig skrivkonsten. Han påstod att han ändock kunde vara en god luteran. ”Ä dä int rätt?” undrade Kristina. ”Int tror jag dä ä syndigt att lära sej skriva.” Hon trodde att många invandrarkvinnor i Amerika gick liksom hon och var bedrövade över att de inte med egna skrivna ord kunde räcka sin kära i hemlandet. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 265; Medan rikedomen var gömd i huset)

Karl Oskar satt snopen och skämdes för sina misstankar emot honom i går, och alla förundrade sig över den man som de gästade, den ädelmodige amerikanen, när de nu såg honom gå här i sitt hus. Här gick en präst och gjorde fruntimmerssysslor åt dem, en man av prästerskapet, som var kallad och invigd till det heliga predikoämbetet, gick här och bäddade och diskade och skurade och tvättade och torkade åt dem som den simplaste piga! Det var dem obegripligt. De kunde inte tänka sig mannen i det stora hushållsförklädet stående i kappa och krage i predikstolen, de kunde inte föreställa sig att den som här skurade kokkärl också kunde stå för altaret om söndagen och utdela nattvarden: Varför skulle den nedlåta sig till att rengöra grytor som var präst och kunde predika? (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 210; Will no one help me?)

ca 1850 - ca 1800

Män och kvinnor satt inte tillsammans i kyrkan. Kyrkans längdriktning var så gott som alltid öst-västlig. Männen satt i kyrkans södra bänkkvarter och kvinnorna i det norra. ... Seden med mans- och kvinnosida i kyrkorummet går tillbaka till fornkyrkan. Bland annat ansåg man att fridskyssen före kommunionen i mässan (jfr Matt 5.23f.) inte fick utväxlas mellan personer av olika kön, varför män och kvinnor skulle gruppera sig åtskilt. Fridskyssen stiliserades med tiden till en fridshälsning. Bruket med mans- och kvinnosidorna i kyrkan blev fast praxis som bestod genom medeltiden och in i sen tid. Stundom kan det fortfarande leva kvar, till exempel vid tidegärdsgudstjänster med växelläsning mellan män och kvinnor. En relikt av det är också att brud och brudgum vid kyrkbröllop alltjämt går in på det som annars enligt sedvanan är "fel" sida om varandra, och att de hela tiden i kyrkan befinner sig på det som uppfattas som rummets kvinno- resp. manssida. ... När bänkdelningen allmänt började avskaffas under 1800-talets senare hälft - tidigast i Eksjö redan 1845 - och alla kyrkbänkar blev "fria" fortsatte människor att sätta sig i de bänkar de var vana och dela sig mellan kvinnor och män. För att markera nyordningen skaffade många kyrkor nya, öppna bänkar utan numrerade dörrar. Den nedärvda traditionen levde emellertid kvar långt fram i tiden i det obrutna bondesamhällets bygder. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 14-15)

Två stora segrar vunno ((Johan Gabriel) Richerts idéer ... på civillagens område: den ena var genomdrivandet på 1844 års riksdag av att kvinnan skulle äga lika arvsrätt med mannen; den andra var 1858 års riksdags beslut om att ogift kvinna skulle få bli myndig vid 25 år. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 189-190; Den svenska liberalismens lärofader)

Sista aftonen (Peter) Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligt har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, (prästen Carl-Johan) Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 82; brev från Emilie Petersen till Pauline Westdahl den 10 juni 1844)

Nu började en av tvillingarna skrika. Augusta klagade: "Var det inte det jag sa, Lekholm, nu har du väckt ungarna." "Väckt dem. Det är just vad jag ska göra: väcka dem! Mina pojkar ska bli studenter hela högen, hur många du än föder mig till världen. Det är jag man för." (Gustaf Hellström "Snörmakare Lekholm får en idé" s 65; 1850-talets första hälft)

I Italien, där de urkristna traditionerna höllo sig längst, försvann diakonatet först med 1100-talet. I den östliga delen av kyrkan däremot höll det sig kvar till inemot 1300-talet. Därefter försvann det även här och efterträddes av nunnor. I den lutherska kyrkan miste kvinnan rätten till tjänst, då reformationen avskaffade klosterväsendet. Först när Th. Fliedner år 1836 grundlade diakonisshuset Kaiserswerth, som blev moderanstalt för hela den lutherska kyrkans frivilliga kvinnliga kyrkotjänst, fick denna kyrka tillbaka möjligheten att bruka kvinnan i officiell kyrklig tjänst. (Ernst Sandgren "Kvinnlig kyrkotjänst"; Jönköpings-Posten 1938-03-30)

Från Stockholm skrifves, icke blott att Prinsessan befinner sig i andra omständigheter än landet, nemligen "välsignade", utan äfven att Ständernas Deputerade, och ibland dem Biskoparna, skola uppkallas för att stå fadder åt den nya Dynastien, i fall hon ej är - sprucken. Detta komme nu i synnerhet olägligt för mig, emedan det troligtvis inträffade just under min flyttningstid i Maj. Men på andra sidan bör jag ej heller undra öfver att Prinsen och Prinsessan ej tänkt på min flyttning vid det tillfället. . . . . . . Riksdag tror jag icke vi få: men väl torde Deputerade af alla Stånden bli uppkallade i fall det blir en Prins. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 356,359; brev från Lund den 1 september 1825 till Matina von Schwerin samt brev från Lund den 16 december till Anders Gustaf Ahlstrand)

Jag märker nogsamt att Herrarna sammansatt sig för att skämma bort mig och göra mig fåfäng. Det är icke vänskapligt; ty högmod kan var ursäktligt hos mannen, men fåfängan borde vi lemna åt Fruntimren. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 228; brev från Lund den 7 mars 1822 till Carl Gustaf von Brinkman)

Frithiof: På mannens kärlek hvilar qvinnans värde. (Esaias Tegnér "Afskedet")

Till lärda nyheter för dagen hör . . . att Prof. (Jacob) Sönnerberg är instämd för Consist. Minus för att ha våldtagit en Lazarettspatient, som sedermera fått barn. Saken torde väl ha sin riktighet; men att en Doctor ej skulle få hora i fred anser jag stridande mot den allmänna säkerheten, och hoppas derföre kunna åstadkomma Adresser till Sönnerberg, likasom man i England, i ett dylikt fall, gjort till Drottningen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 158; brev från Lund den 26 november 1820 till Carl Peter Hagberg)

Göteborg blev en pionjärstad när det gällde skolor för flickor. År 1815 inrättades Fruntimmersföreningens flickskola och 1830 tillkom en donationsskola, den Kjellbergska flickskolan. Donator var grosshandlare Jonas Kjellberg. Flickskolan i Askersund, inrättad 1812, var också en donationsskola. Till de tidigaste flickskolorna hörde Wallinska skolan i Stockholm, en mönsterskola grundad 1831, namngiven efter dåvarande pastor primarius J.O. Wallin. Skolans målsättning var att likna de statliga läroverken. Alla de nämnda flickskolorna tillkom före folkskolestadgan 1842. Målgruppen var flickor ur borgarståndet. Alla skolorna, utom Fruntimmerföreningens flickskola, hade undervisning i moderna språk. Motivet för flickskolornas tillkomst - tydligt uttryckt i Kjellbergs donation - var att förbättra flickornas möjligheter till undervisning och att ge dem möjlighet att utbilda sig för ett yrke. Under 1800-talets andra hälft tillkom privata flickskolor i de flesta städer. Flickskolorna hade fått en ny roll som ett mellanled mellan folkskola och högre utbildningar. (Lennart Tegborg "Kyrka och skola 1809-1865" s 241)

Det tidiga 1800-talets Sverige uppvisade ett av Europas mest utpräglade manssamhällen. ... Familjerätten placerade både ogifta och gifta kvinnor under förmyndare. ... Endast som änka medgavs kvinna myndighet. ... De offentliga tjänsterna var självfallet stängda för dem, men även nära nog alla handels- och hantverksyrken tillhörde det manliga monopolet. ... Ända in på 1840-talet var många huvudstadskvinnor tvungna att gå till kungs om de önskade baka bröd till avsalu. ... Kvinnans underordnade ställning motiverades främst med ideologiska argument. Viktigast var den religiösa traditionen från Gamla testamentet, Paulus, kyrkofäderna och Luther, pregnant sammanfattad i lutherska katekesens s.k. hustavla, som avsåg att med bibelspråk ge religiös sanktion åt hela den bestående samhällsordningen. Den skildrade kvinnan som en fysiskt, moraliskt och intellektuellt undermålig varelse, vilken endast under mannens fasta ledning kunde göras samhällsnyttig. Hennes av Gud givna bestämmelse var maka-mor-husmorskallet, hennes verksamhetskrets hemmets domäner. Ända in i 1800-talets senare hälft speglade den religiösa litteraturen, andaktsböcker, predikningar, bröllopstryck och gravskrifter hustavlans kvinnobild: den stilla, ödmjuka, underdåniga, hängivet tjänande kvinnan, som i subordination under mannen, i äktenskap och barnafödande såg sin livsuppgift och nära nog enda väg till salighet. (Gunnar Qvist "Kvinnan, hemmet och yrkeslivet" s 284)

ca 1800 - ca 1700

Från olika håll föreslogs (vid kyrkomötet 1793) att formuleringar som talade om mannens välde och överlägsenhet över kvinnan skulle tas bort eller mildras i ritualet för brudvigsel. Mannen skulle inte heller ha företräde när det gällde att förrätta nöddop. Den debatt om jämställdhet mellan könen som inte minst franska revolutionen fört fram satte sålunda också sina spår i förslagen till ändringar i (kyrko)handboken. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 176)

I Sverige startades under 1700-talet på privat initiativ ... en modern skola för flickor i Göteborg, Societetsskolan som grundades 1786 av Evangeliska Brödraförsamlingen och fram till 1799 var den enda flickskolan i landet. I den lärdes ut religion, svenska, franska, tyska, geografi, historia, aritmetik, sömnad och sång. (Jessica Parland-von Essen "Flickors fostran" s 245)

Om tonen i Fredmans epistlar är uppsluppen så är perspektivet lika uppenbart manligt - "supa, dricka och ha sin flicka" det är vad "Sankte Fredman" lär. Bellmans flickor och "nymfer" finns överallt men de talar aldrig med egen röst, de hyllas men respekteras knappast. Eller som en av Bellmandiktningens kommentatorer uttrycker det: "i kvinnan ser Fredman endera ett hinder eller en leksak". Det är, skulle man kunna tillägga inte i första hand Ulla Winblad som hyllas i Fredmans epistlar, utan snarare den sinnliga kvinna som ställer sig till förfogande för manliga begär. (Johan Liliequist "Kärlek, kön och sexualitet" s 164)

Efter ett långt och mycket sakkunnigt föredrag av Ingvar Horgby om herrnhutismen anlände vi på hemvägen (från Jellinge) till Christiansfeld (grundad år 1773) på sydöstra Jylland, där Christian VII:s läkare och minister, Struensee, låtit herrnhutarna bosätta sig på 1700-talet. . . . Kyrkogården, kallad Guds Åker, gjorde ett egendomligt och gripande intryck på oss alla.I mitten en lång allé av lindar. På dess vänstra sida vilar männen och på den högra kvinnorna, alla gravvårdar likadana, små tunna stenplattor med namn, men inga blommor; dödens demokrati. (Eyvor Skantze "Kulturresor i Sverige, Danmark och Tyskland" s 66-67)

Den folkliga idrotten var främst en angelägenhet för unga och starka män. Kvinnor kunde ibland tävla mot män, som i de gotländska vågen. Då tillämpades alltid någon form av handikapp, som skulle missgynna männen och göra tävlingen mer jämn och spännande. Såväl Linné som Nicolovius berättar om tävlingslöpning i Skåne, där en man mötte ett stafettlag av kvinnor. Däremot förekom aldrig tävlingar där alla deltagare var kvinnor. (Mats Hellspong "Idrott och lekar" s 406)

Det finns två grundläggande frågor att beakta när man vill förstå mäns och kvinnors syn på romanen. Det handlar om utbildning och om ekonomi. De högre läroanstalterna var (under 1700-talet) till för män, och många kvinnor hade över huvud taget aldrig besökt någon skola. Männen utbildades till att tjäna samhället. De skolades i en klassisk tradition där retorik, latinkunskaper, aritmetik och geometri fortfarande formade tänkandet, precis som i medeltidens klosterskolor. ... Grundläggande i den klassiska bildningen var latinkunskaper. Latinet var oundgängligt för blivande präster, lärare och ämbetsmän. För att tjäna staten, men framför allt för att tjäna sitt eget levebröd, var latinet en nyckel. Det var ur den bildade klassen, vars söner hade tillbringat en studietid vid akademin, som författare rekryterades. Flickors utbildning var inte på samma vis en samhällsangelägenhet. Deras väg till kunskap var individuell, ofta slumpmässig och i mycket inriktad på att forma behagliga följeslagerskor till männen. Där behövdes ingen drillning i logiskt tänkande och latinska paradigm. ... I högreståndskretsarna gällde det att bibringa döttrarna kunskaper i franska språket. Men latin fick de sällan lära sig, även om det fanns undantag som Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Malmstedt, gift Lenngren. (Margareta Björkman "Romanen - En konfliktfylld historia" s 320)

Till de mest intressanta självbiografierna från 1700-talet hör de herrnhutiska självbiografierna från seklet mitt och framåt. Herrnhutismen kom till Sverige under 1740-talet och kom att avlösa den äldre pietistiska strömningen, och blev en försonande kompromiss mellan ortodoxi och pietism. Herrnhutarna drog i hög grad till sig kvinnor. Det hade i och för sig redan pietismen gjort genom att vara antiauktoritär, antiinstitutionell och antiintellektuell, inriktad på känslan och på den fromma praktiken. Men herrnhutarna var mer radikala än pietisterna vad beträffar tanken på könens jämlikhet inför Gud: de gick så långt att de lät kvinnor predika och dela ut nattvard. År 1758 yttrade rörelsens grundare, den tyske greven Nikolaus von Zinzendorf att också "systrarna har rätt till prästadömet". Hans grundläggande motiv var att blott lika kunde påverka lika. Det kan knappast vara en slump att tre framstående svenska förespråkare för jämlikhet mellan könen från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal - Thomas Thorild, Anna Maria Lenngren och Carl Jonas Love Almqvist - har stått i nära kontakt med herrnhutismen. (Eva Haettner Aurelius "Självbiografier och dagböcker" s 294)

Vid sjön Stråken, en bygd ett par mil nordväst om Växjö förekom ännu (i början av 1100-talet) dyrkan av modergudinnan. ... Där modergudinnan och hennes gudinnor bott vid sjön Stråken anlades med tiden ett par torpställen, som kallades Qvennahemmen. Detta namn förekom till 1730-talet då prästen i kyrkböckerna skrev Qvennahem med S. Det kallades för Svännahemmen. Namnet blev i folkmun så småningom bara Svänan. Varför? Prästens ändring speglar ett mycket komplicerat sammanhang där, enligt ortnamnsforskaren, den inbrytande pietistiska väckelsen upplevdes som villolära i den tidens aktuella ortodoxa kyrka. Bakom sig hade kyrkan häxprocesserna i färskt minne och kanske avståndet till hedendomen inte heller kan ha legat så avlägsen för prästens tankegångar. (Ingvar Parmestål "Modergudinnan Ana även kallad Moder Jord" s 9,15)

Kyrkbacken motsvarade . . . våra dagars (år 1950) föreningslokaler, och den nyhetsförmedling som där förekom var lika uppskattad som våra dagars tidningar. På kyrkbacken samlades man i god tid före gudstjänsten för att språka: karlarna i en grupp och kvinnorna i en annan, de gifta för sig och likaså de ogifta. När klockorna ringde samman, hände det också ofta att några av karlarna blevo stående kvar på kyrkbacken för att ytterligare dryfta veckans händelser eller rent av göra gemnsamma affärer. Först ett stycke in på gudstjänsten kommo de med knarrande steg introppande i kyrkan. Ständigt och jämt möter man klagomål häröver i sockenstämmoprotokollen. "Förmantes", heter det t. ex. i ett stämmoprotokoll från Villstads pastorat år 1726, "åhörarna uti alla tre församlingarna endräkteligen vara tillstädes, då sammanringt är, att de med andakt måge läsa confessionen (= syndabekännelsen), och klockaren eller kyrkoväkten skall vara skyldig att stänga kyrkodörren, så länge den (d. v. s. syndabekännelsen) läses, att de som redan inkomna äro icke måge hindras i sin andakt av de inlöpandes buller." . . . Ofta möter man i protokollen från visitationer och sockenstämmor den bestämmelsen att ingen före välsignelsen fick taga fatt i sin hatt eller mössa och vandra ut ur kyrkan. Detta gällde nog mest ungdomen, ty manfolket stannade nog gärna kvar för att lyssna till kungörelserna från predikstolen. Dessa voro mycket uppskattade. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 110-111)

Det ställdes krav på den som ville verka i det frihetstida politiska livet. Enligt grundlagarna hade män som var representerade i de fyra stånden rätt att delta i politiskt beslutsfattande. Alla män var inte inkluderade, utan de som stod längst ned på samhällsstegen uteslöts. I städerna exkluderades alla som inte hade burskap, på landsbygden alla bönder som odlade jord ägd av frälset liksom alla egendomslösa torpare och tjänstefolk. I undantagsfall kunde även kvinnor bli berättigade att delta i politiken; den möjligheten yppade sig för änkor till män som haft burskap och de änkor som själva var egendomsägare. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 43-44; Patrioten och proselyten; burskap = borgarrättighet i stad)

ca 1700 - ca 1600

(Peter) Rudbeck berättar att det under kung Alles tid skett ett omfattande danskt anfall mot landet. De småländska männen var inte hemma och danskarna föll in i landskapet under svåra härjningar. Då tog en kvinna vid namn Blända initiativet. ... Under Bländas ledning gjorde (de värendska kvinnorna) processen kort med de försvarslösa danskarna (som de lyckats undfägna med mat och dryck så att de berusade hade somnat). ... Eftersom de visat sig vara lika dugliga som männen bestämdes det att kvinnorna i Värend, det värnade landet, skulle ärva lika mycket som männen. ... Bländasägnen skapades av Peter Rudbeck 1691 som ett försvar och ett rättfärdiggörande av arvsrätten och faktum är att legenden fick avsett syfte. Den värendska arvsrätten sanktionerades av Karl XI och mera definitivt av Gustav III 1772. Den kom sedan att användas som ett manande exempel i den debatt som föregick riksdagens beslut 1845 att ge kvinnor samma arvs- och giftorätt som män. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 161)

(Ärkebiskop) Emporagrius (hade) blivit både omstridd och allmänt bekant genom att i en katekes 1669 beteckna hustrun som "mannens förnämsta lösöre" (vilket på den tiden då hustavlan var relevant för synen på samhället egentligen var ett uttryck för omsorg om hustrun). (Ingun Montgomery "Sveriges historia - Enhetskyrkans tid" s 133)

Virila dygder blir av naturliga skäl gärna framträdande vid ett försök att karakterisera stormaktstidens människor. Det är emellertid viktigt att påminna om kvinnans roll, inte minst den som rådde inom det traditionella krigarståndet. Männens frånvaro från hemmet i händelse av krig eller riksdag innebar ökat ansvar för kvinnorna när det gällde hovhållningen och andra aktiviteter på godsen. Man kan erinra om Magnus Gabriel De la Gardies syster Maria Sophia De la Gardie, en verklig storföretagare som på Tyresö styrde och ställde över vapenindustrier, porslinsverkstad och oljeslageri, dessutom manufakturer. Bakom hennes ambitioner har man ytterst spårat en vilja att höja landets ära. (Allan Ellenius "Miljö och mentalitet" s 479)

Under de stora krigens tid lämnade fälttågen många kvinnor ensamma med familjens angelägenheter. Stadin (2004) beskriver hur kvinnor i alla stånd därmed fick tillfälle att överskrida de etablerade rollerna. Utländska betraktare noterade häpet att det var unga flickor som var körkarlar när de reste med skjutsar genom landet. Prästänkor och prästdöttrar satt kvar på männens boställen, medan församlingen letasde efter någon ny prästman som var beredd att konservera huset. Marie Sophie De la Gardie och Arvid Horns svägerska Christina Piper (född Törnflycht) drev stora gods och bruksrörelser. Ämbetsmännens fruar delade åtskilliga av sina mäns sysslor, inte bara i hemmet. Det nyinrättade postverket togs ett par gånger om hand av den avlidne postdirektörens änka. Så småningom förändrades bilden, åtminstone i adelns och ämbetsmännens värld. Professionaliseringen av ämbetena innebar att åtskillnaden mellan hem och arbete blev skarpare. Kvinnan stängdes mer påtagligt in i hemmet, som mannen lämnade på morgonen för att gå till sin arbetsplats. Kvinnans ställning i männens värld blev mer och mer representativ. På så vis miste kvinnorna en del av den makt de haft, även om denna nya roll också skulle öppna möjligheter till inflytande under årtiondena efter Karl XII:s död. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 32)

Ogifta kvinnor var alltid omyndiga, de stod under en mans förmyndarskap och giftomanskap. Var fadern i livet var det han som var hennes giftoman, annars en annan manlig släkting. En kvinna hade ingen laglig rätt att gifta sig utan giftomannens godkännande. Ogifta män var däremot myndiga och hade enligt lagen rätt att gifta sig med vem de ville, däremot fanns ett moraliskt krav även på dem att få faderns godkännande innan de gifte sig. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 381; Stormaktstiden)

På morgonen den 30 november (1653) bröt ambassadören (engelsmannenWhitelock) upp för att landvägen fortsätta färden (från Göteborg) till Uppsala där drottning Kristina då vistades. ... "(Vagnarna) drogos", heter det i dagboken, "av en häst eller också av två oxar eller kor och köres merendels av kvinnfolk." Whitelock gör den iakttagelsen, att kvinnorna med lika stor färdighet som männen köra sin plog eller sin vagn, ro sin båt och utföra allehanda sysslor, som på andra ställen äro männen förbehållna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 35; Utlänningars intryck av stormakttidens Sverige)

I undervisningen av barn, memoreringen och den framväxande lästraditionen intog kvinnorna (under 1600-talet) efter hand en stark ställning. Till kvinnornas roll hörde att undervisa barnen, sina egna och andras. Annorlunda var det med skrivkunnigheten. Den ingick inte i lästraditionen för kyrkan, utan hörde snarare till behoven för olika yrken och hantverk. I protestantismens länder får den kyrkliga lästraditionen en omfattande utbredning. Kvinnornas resultat blir snart lika goda som männens. De deltar - enligt det svenska materialet - mer aktivt i undervisningen av barn. Men i fråga om skrivkunnigheten dominerar länge männen med yrkesmässiga krav på att kunna skriva och räkna. Ett par seklers försök med olika skolor ändrar inte bilden särskilt mycket. Först med den allmänna skolgången under 1800-talets senare hälft blir skriv- och räknekonsten gemensam för alla. (Egil Johansson "Kyrkan och undervisningen" s 258)

1600-talets Sverige var i högsta grad ett hierarkiskt samhälle. Skillnaden mellan människornas olika maktpositioner, men också olika värde, betonades starkt. Detta gällde inte minst hushållet, som ofta jämfördes med samhället i stort. Husfadern beskrevs som överhuvudet, som likt en enväldig kung ensam hade rätt och röst att befalla. Hushållet framställdes som husfaderns eget lilla kungarike, där de övriga hushållsmedlemmarna var hans undersåtar, också de på olika positioner. Grundprincipen var mannens överordning över kvinnan, men civilstånd och ålder var därutöver också viktiga för den enskildes position i hushållet. För både män och kvinnor hörde äktenskapet samman med ett socialt avancemang. ... (Mannen) blev familjeöverhuvud och husbonde med bestämmanderätt över alla andra i hushållet, familjemedlemmar såväl som anställda. Om inte annat gav det honom en lagstadgad makt över hustrun. ... Till husbondens förmyndarskap över hustrun och hushållets övriga medlemmar hörde rätten och skyldigheten att bevaka hennes vandel och uppförande och att tillrättavisa den som inte uppförde sig väl. I uppfostrande syfte hade mannen rätt att aga både hustrun och övriga hushållsmedlemmar. Den litteratur som under 1600-talet berörde dessa frågor betonade att det bästa var att föregå med gott exempel och i andra hand tala hustru och barn tillrätta. När det gällde hustrun rekommenderades männen att göra detta i enrum, så att hon inte förlorade sin auktoritet i förhållande till barn och anställda. Först när ord och övertalning inte hjälpte skulle fysiska tillrättavisningar användas. Särskilt de lutherska teologerna argumenterade kraftigt mot våld i äktenskapet. Den man som brukade otillåtet våld mot sin maka beskrevs ofta som ursinnig, ett uttryck som användes om någon som förlorat vett och sans och betett sig djuriskt. ... Gränsen mellan tillåten aga och kriminell misshandel var preciserad i lagen. Den man som slog sin hustru "blå eller blodig, lam eller lytt", hade gått över gränsen och skulle straffas. Allt våld som efterlämnade spår var alltså otillåtet. ... De studier som finns, visar att det var relativt ovanligt med fällande domar för hustrumisshandel. Även om maken förmanades för sitt övervåld eftersträvade rätten hellre förlikning mellan makarna än dom. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 396-400)

I begravnings- och kröningsritualerna fördes kungamakten över från en innehavare till en annan. Den kungliga kroppen lösgjordes från en naturlig kropp och överfördes till en annan. Kungaämbetet var manligt och förknippat med manliga dygder. När drottning Kristina kröntes 1650 betonades det manliga regentskapet, medan hennes kvinnliga kön framhävdes vid abdikationen fyra år senare. Hon kröntes "de facto" till konung, inte drottning, men ihågkoms vid abdikationen som en moder på tronen. Omöjligheten för Kristina att leva upp till det kungliga krigaridealet ställer hennes ovilja att regera i nytt ljus. Hon lyckades aldrig på grund av att hon var kvinna fullt ut bli det hon borde ha varit, en manlig beskyddare av sina undersåtar. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 60)

Drottning Kristina dansade rollen som Diana i den omtalade "Then fångne Cupido" hösten 1649. I samma balett dansade också kammarfröken Ebba Sparre (Venus) och sannolikt uppträdde "hovfruntimret" som nymfer. Kristina medverkade även i slutbaletten på sin födelsedagsbalett 1652, "Les liberalités des dieux", i sällskap med åtta andra kvinnor och lika många män. ... Som regel var ju annars även de kvinnliga rollerna i hovbaletten förbehållna männen. Detta låg i linje med kvinnornas begränsade plats i officiella sammanhang. Vid hovets officiella musikutövning gavs inget utrymme för kvinnors medverkan utan sopranstämmorna sjöngs av småpojkar och vuxna män som falsettister. Detta gällde länge även i hovbalettens hemland (Frankrike). På Lullys tid under senare hälften av 1600-talet gjorde dock en baletteoretiker som Michel de Pure en distinktion mellan kungens balett som dansades av män och drottningens balett där kvinnor fick medverka i de kvinnliga rollerna. ... (1669) framfördes på Karl XI:s födelsedag "Den stora Genius" till text av Erik Lindschöld ... med både manliga och kvinnliga medverkande. ... Baletten dansades på Tre Kronor och kan sägas förebåda det "kvinnliga genombrottet" på 1680-talet. (Erik Kjellberg "Baletten" s 556-558)

Med sin gemål fick Gustaf (II) Adolf ... inga söner, och det furstliga äktenskap som han så resolut hade bragt till sånd blev inte lyckligt. Med Axel Oxenstierna talade han öppet om sitt "malum domesticum", sin husliga olycka, och alla i rådet visste att han hade bekymmer med sin drottning. Maria Eleonora visade honom en hysterisk kärlek och klagade att han försummade henne för sitt arbete. Deras första barn var en dotter som hette Kristina; hon dog i sitt första år. Tre år senare föddes en ny dotter som fick ärva namnet; hon överlevde, men föräldrarnas glädje över det barnet var blandad med bitter malört. Det var nämligen någonting underligt med henne; när hon föddes tyckte alla de närvarande kvinnorna att det var en kronprins som hade kommit till världen och stort jubel utbröt, men när man tittade närmare på den nyfödda befanns det att det nog närmast var fråga om en flicka. Jublet tvärtystnade, och pfalzgrevinnan bar sorgmodigt den lilla varelsen till sin bror, som dock betvingade sin bestörtning och befallde att man skulle sätta igång med alla de tacksägelser och fröjdebetygelser som är brukliga vid manliga tronarvingars födelse. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 413)

ca 1600 - ca 1500

(John Knox) lät (på 1550-talet) offentliggöra en stridsskrift mot den fanatiskt-påfviskt sinnade drottningen af England, en skrift som skulle skaffa honom ännu mycket hjertelidande och afpressa honom mycket ångestsvett. Dess verldsberömda titel är: "Den första trumpetstöten mot qvinnoregementet." ... Knox "satte trumpeten till munnen" för att visa, att qvinnans herravälde i alla afseenden strider lika mycket mot naturen som mot Guds bud och att en omstörtning af all billighet och rättvisa deraf måste bli följden. ... Knox står härvid - liksom också eljes - mera på gammal- än nytestamentlig grund. Han är ingen gång en stor menniskokännare, men allra minst är han hemmastadd i qvinnohjertats djup. (Otto Funcke "John Knox och Maria Stuart" s 109)

Företrädare för kvinnokönet förekommer i historien huvudsakligen i sin egenskap av konungars gemåler. Men av alla kända källor att döma hade de flesta drottningar på svenska tronen knappast någon lycklig lott i livet. Gustav Vasas första äktenskap var kort och olyckligt: drottningen dog helt ung under omständigheter som gav anledning till ruskiga rykten, och hans tredje gemål var ett tvångsgiftermål med en sextonåring, som han tog från hennes trolovade. Drottning Maria Eleonora, Gustav II Adolfs tyska gemål, hade anlag för hysteri; hon led av sin makes frånvaro och blev svårt nervsjuk. Hon var en krigarkungs hustru, som försummades av sin man och fick betala sitt pris för att hjältekonungen skulle få utföra sin världshistoriska mission. Karl X Gustav ägnade sig ännu mindre än Gustav Adolf åt ett lugnt hemliv. Knappt hade han förmält sig med den 18-åriga Hedvig Eleonora, prinsessa av Holstein-Gottorp, förrän han gav sig ut i kriget i Polen 1656. Men makarna råkades av och till, en son föddes och tronföljden kunde säkras några år före kungens död 1660. Ändamålet med äktenskapet var därmed uppfyllt. Hedvig Eleonora levde därefter som änka i 55 år, till 1715. Ett av hennes huvudintressen uppges ha varit kortspel. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 309)

Kravet på att alla skulle genomgå ett förhör före sin första nattvardsgång fick en genomgripande betydelse långt utanför de direkta religiösa tillämpningarna. För att kunna lära sig texterna och svara för sig i ett förhör måste man vara rimligt läskunnig; kravet på läskunnighet restes därför tidigt av reformatorerna. Detta krav omfattade både flickor och pojkar, kvinnor och män. Detta innebar att man i den kristna gemenskapen ställde jämställdhetskrav som inte ställdes på andra områden i samhället vid denna tid. Både pojkar och flickor skulle i princip lära sig texterna, kunna sin katekes, vanligen Luthers Lilla katekes, och Luthers förklaringar till huvudstyckena samt ha försökt att själva utveckla och förklara för sig hur tron förhöll sig till deras eget liv, för att på det sättet visa att de förstått innebörden i sin kristna tro. Här ställde det reformatoriska undervisningsprogrammet större krav på var och en än det medeltida undervisningsprogrammet, som hade bestått i att man under mässan - efter predikan - upprepade efter prästen de grundläggande trosformuleringarna i trosbekännelsen samt de tio budorden, Fader vår och Ave Maria. Vid visitationer kontrollerade man redan under 1500-talet att ungdomarna undervisats i katekesen. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 298-299)

När Luther talar om kvinnans plats i kök och hemarbete, är det långt ifrån såsom ett ringaktande förvisande från "finare" uppgifter utan som ett uttryck för hans höga värdering av vars och ens särskilda kallelse i jämförelse med andra, föregivet andligare uppgifter. (Margit Sahlin "Man och kvinna i Kristi kyrka" s 84)

ca 1500 - ca 1000

(Kristus till Birgitta:) "I mitt hus skall all ödmjukhet finnas, den som nu är alldeles försmådd. Där skall vara en stark mur mellan männen och kvinnorna, ty fastän jag kan försvara alla och hålla alla utan mur, så vill jag likväl, såsom försiktighetsmått och för djävulens slughets skull, att en mur skall åtskilja båda boningshusen. Den skall vara stark; icke mycket hög utan måttlig. ... Detta hus är klosterlivet, och dess grundval är jag, som skapat allt och genom vilken allt blivit gjort och har bestånd." (Den heliga Birgitta "Himmelska uppenbarelser, första bandet" s 101-102)

Alla tidigare kloster och ordnar hade grundats av män, tänkta primärt för män, medan de kvinnliga ordensgrenarna endast utgjorde mer eller mindre långtgående modifikationer av de manliga mönstren. Birgittas kloster däremot var tänkt primärt för kvinnor. Det konvent av prästerliga bröder och lekbröder som också skulle finnas där, kan betraktas som en assistans till systrakonventet och dess abbedissa (därför är termen "dubbelkloster" mindre lyckad). (Alf Härdelin "Kloster och konvent i senmedeltidens Sverige" s 251)

Mot denna rättssyn (i Birger jarls arvslagar om att dotter ärver hälften mot broder), som ska ses mot bakgrund av det patriarkala bondesamhällets jordpolitik, skall stadsrättens regler ställas, vilka stadgade lika arvs- och giftorätt för man och kvinna. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 183)

Birger Jarl ... införde den danska regeln att syster skulle ärva hälften mot broder, en bestämmelse som ersatte det fornsvenska systemet ... Gånge hatt till och huva ifrån, såsom östgötalagen formulerar saken. ... Lagen om kvinnans arvsrätt utfärdades år 1260 från Jönköping när den unge kung Valdemar firade bröllop i denna stad med den danska prinsessan Sofia. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 112; Birger Jarls fridslagar)

Vissa sysslor (i det vardagliga arbetet på en 1200-talsgård) var könsneutrala, till exempel skördandet med skära, medan andra var strikt könsspecifika: mannen slog hö med lie, medan kvinnan räfsade upp efter honom. Männen vallade kor, medan kvinnorna såg efter gårdens fjäderfän. Man kan generellt säga att kvinnorna under äldre medeltid främst ägnade sig åt sysslor som kunde utföras nära själva gården. Mest självklart könsspecifik var barnpassningen, en strikt kvinnlig arbetsuppgift. Gårdens kvinnor dominerade även på ett självklart vis inomhusarbetet, inte minst textilproduktionen. De bar vatten, tvättade, bakade, lagade mat, skötte ladugården och mjölkade. ... Kvinnor i gemen var ... mer gårdsbundna än männen, med undantag för livsviktiga arbetsmoment till vilka all arbetskraft måste mobiliseras, såsom vid skördetid. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 59)

Den som målar upp bilden av kvinnans sociala förfall under 1000- och 1100-talen önskar i allmänhet förmedla ett specifikt budskap, till exempel framföra kritik mot kristendomen eller patriarkatet i allmänhet. Men argumenten håller inte för vetenskaplig granskning. ... Bilden av den starka förkristna kvinnan är under alla omständigheter en romantisk myt, vars enda länk till verkligheten är de kvinnoskildringar som bevarats i isländska sagor. ... Sagorna utger sig ofta för att skildra 900- och 1000-talen eller en dunkel forntid, men sanningen är att de nedskrevs på 1200- och 1300-talen. Deras samhällsbild avspeglar alltså inte vikingatidens hedniska Island utan snarare den sociala verkligheten i högmedeltidens kristna samhälle. ... Arvsreglerna skilde sig från landsända till landsända. I Värend, Finnveden, Njudung och delar av Blekinge fanns i äldre tid en sedvana som försäkrade kvinnor lika stor arvsrätt som män. ... Såvitt de fåtaliga och bristfälliga dokumenten låter oss ana existerade den syd- och västsmåländska sedvanerätten redan under 1200-talet, åtminstone inom vissa frälsesläkter. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 103-106)

(En kvinna kan enligt 1200-talets Västgötalag) lika litet som en träl vara vittnesgill eller självansvarig (undantag: kvinnans vittnesbörd gäller vid barnafödelse, trälens såsom herde angående boskapen), men det är dock den stora skillnaden, att hon som friboren står innanför ätthägnet och därför har en helt annan ställning. Hon personifierar släktlivet, och den art av kränkningar som i henne skymfa ättens ära, straffas strängt. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 87; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)

Man kan finna flera möjliga anledningar till kristendomens attraktionskraft på kvinnor. Trots de misogyna tankegångar som man ofta finner i teologiska verk så kvarstår det att kvinnorna var likaberättigade inför Gud. Fromma kvinnor hade samma möjlighet att bli frälsta som män. Enligt den hedniska traditionen hade de inte något annat att se fram emot än Helheim och den blåsvarta Hel. I den kanoniska rättens äktenskapslagstiftning är den lika behandlingen av män och kvinnor slående. ... Inte heller i fråga om otrohet gjorde kyrkans lagstiftning någon skillnad mellan män och kvinnor - något som måste betraktas som unikt. ... Kristnandet medförde också större möjligheter för ogifta kvinnor och änkor att leva ett självständigt liv, inte minst genom klosterrörelsen. Klostren var praktiskt taget den enda möjligheten kvinnor hade att vinna makt och inflytande oberoende av familjerelationer. ... Även utanför klostermiljön gav kristendomen ensamstående kvinnor, särskilt änkor, större möjligheter, under förutsättning att de levde ett kyskt och from liv. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 332)

Dubbelklostren (på 1000- och 1100-talen) var en ordning som kom i bruk under påverkan från östkyrkan. Här levde kvinnor och män i samma klosterinstitution och under en och samma ledning – vanligen en abbot men ibland också en abbedissa. De bodde och hade sina måltider i separata delar av klostret men deltog tillsammans i mässa och tideböner i en gemensam kyrka fastän placerade i olika delar av kyrkorummet. Kvinnor och män var inte likställda i dubbelklostren. Dels kunde inte kvinnorna fira mässan, dels var kvinnorna beroende av männen när det gällde kontakten med omvärlden. ... Hos franciskanerna växte det tidigt fram en kvinnlig gren av orden, klarissorna. ... Klarissorna prioriterade den meditativa och kontemplativa sidan av det franciskanska idealet. Förkunnelsen och den öppna hållningen till omvärlden – som annars är ett kännetecken för de manliga mendikantordnarna (tiggarordnarna) – kunde inte realiseras av dem. ... För dominikansystrarna gällde generellt detsamma som för klarissorna: den kvinnliga grenen hade en mer sluten prägel än den manliga. Och hos dominikanerna ... var det ... tydligare än hos franciskanerna att kvinnorna var uteslutna från det som var ordens viktigaste uppgift, predikan till folket. De fick också bara till en begränsad del ta del i den andra huvuduppgiften, studierna. Kvinnans ställning under högmedeltiden var inte sådan att kvinnor kunde röra sig fritt i samhället och ta på sig samma uppgifter som männen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 222; Munkar, nunnor och mendikanter)

ca 1000 och tiden dessförinnan

Vissa forskare har noterat en hög uppskattning av kvinnorna som andliga rådgivare inom den keltiska klosterrörelsen. Under missionstiden på Irland fanns tre slag av ”religiösa” kvinnor aktivt engagerade i kristningsprocessen, nämligen jungfrur, änkor och gifta kvinnor som levde i sexuell avhållsamhet. Omkring år 600 fanns det ”en handfull blomstrande nunnekloster” på Irland. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 12)

Stor är (Andens) gåva, emedan nåden också övergår till det andra könet, inte som förr att den begränsades till bara ett par personer som Debora och Hulda. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:33 i kommentar till Apg 2:17-18)

År 303, under den sista stora kampanjen mot kristendomen, kom borgmästaren i den nordafrikanska staden Cirta (senare Constantine) med soldater till det lokala kristna församlingshuset och konfiskerade allt som fanns av inventarier och lösöre. Bland det som de fann var sexton tunikor för män, åttio för kvinnor, trettioåtta slöjor och fyrtiosju kvinnosandaler. Dessa klädespersedlar hade antagligen donerats av församlingens medlemmar för att delas ut bland de fattiga. Här får vi en kort glimt som ger en bild av könsfördelningen i en kristen församling. Och en sak är rätt tydlig: det fanns många kvinnor. ... Sannolikt utgjorde kvinnorna flertalet i församlingarna. ... I samhället var det för övrigt kvinnounderskott. Man har beräknat att det gick ungefär 100 kvinnor på 131 män i antiken. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 69-72; Einar Thomassen: Från judisk sekt till romersk statskyrka)

Gud har gett kvinnor (liksom män) förmågan att efterleva alla ting som är rättfärdiga och dygdiga; men vi ser att mannens kroppsform har blivit annorlunda än den kvinnliga kroppsformen; ändå vet vi att ingen av dem är rättfärdig eller orättfärdig endast av denna orsak, utan (anses rättfärdig) på grund av fromhet och rättfärdighet. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 206)

Många kvinnor, som stärkts av Guds nåd, har uträttat talrika manliga bragder. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 20)

Ända till de lyckligt och väl var medelålders, gick respektabla kvinnor aldrig ut förutom i sällskap med en kvinnlig tjänare. Tabut var starkt. .... Normala skäl för att gå ut kunde vara att besöka grannar, vänner eller släktingar. ... En medborgares hustru kunde i själva verket endast gå ut för nöjes eller behags skull vid religiösa tillfällen. ... (Religiösa) högtider var talrika under årets gång, men en kvinna behövde inte vänta på en sådan. Hon kunde när som helst känna behov av att besöka en helig grav eller en helgedom. Sostratos, den rike ynglingen i Menanders Dyskolos, klagar över att hans mor ständigt går ut för att offra till en eller annan gud. Vid skådespelets ifrågavarande tillfälle hade hon drömt om guden Pan och hade hyrt en matleverantör till att gå och förbereda en stor pick-nick vid hans helgedom i bergen. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 99-100)

Att slavarna skulle kunna medverka vid statens återställande är (för Platon) ännu en oupphunnen tanke. Men att den andra uteslutna parten, kvinnorna, måste vara med, det är honom lika självklart, som det måste vara hans samtid (och även eftervärld hitintills) obegripligt och utmanande. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 44; Platons båda stater)

Någonstans omkring 5000 f.Kr. anlände till havs de första neolitiska bönder som nådde Italien från andra sidan Adriatiska havet. ... De hyddor som nykomlingarna satte igång att bygga hade stenmursgrunder och slagna jordgolv som var mycket fastare konstruerade än de vandrande jägarnas tillfälliga skydd. En av kvinnornas första uppgifter var att i närområdet hitta lera för att forma lerkärl för husets behov, ett material som var alltför tungt och bräckligt för att kunna användas i de nomadiska jägarlägren. Männens stenyxor hade eggar med en jämnt slipad yta. (David Trump "Central och southern Italy before Rome" s 30)

Att avrunda med:

Min tro började som en oro, en misstanke, en störning. Den fortsatte i en långsamt växande dialog. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 50)

Sångarna:

Kom nära, Gud. Kom, vila. Ge mina händer ro. Jesus Kristus möter oss till framtid utan bördor. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 561:1)

Till möten och brunnar min kruka jag bär. Så många förkunnar var sanningen är. Men ingen mig räcker det svaret som släcker en törst som i tvivlet och frågorna bor. Då bjuder mig Kristus sin dryck. Och jag tror. ... Hans namn vill jag prisa vid stadsmurens port, var mötande visa vad han för mig gjort. Min skuld tog han av mig. Sin frihet han gav mig. Jag beder: O Herre, det vattnet mig giv som blir i mig källan till flödande liv! (E Norberg: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 437:1,3)

Egna kommentarer och funderingar:

I sitt förhållande till Jesus var kvinnan kvinnligt underdånig. Hon kallar honom "Herre". Men efter samtalet uttalar hon för folket i staden åsikten att Jesus möjligen kan vara Messias. Folket tror på hennes tveksamma ord (Jesus är här en människa bland människor snarare än Människan, jfr Joh 7:47-49, men Han är inte desto mindre en människa snarare än en jude, jfr Joh 4:9) och går till Jesus. Och kvinnan har återvunnit sin förlorade auktoritet i förhållande till mannen.

Människan Jesus - både manlig och kvinnlig - samtalar lika naturligt med en man som med en kvinna.

Jämför hur kvinnan lämnar sin vattenkruka för det tidsålderslånga livets vatten med hur Natanael lämnar fikonträdet för vinrankan (Joh 1:48; 15:1). Kvinnans kruka är den sjunde krukan som omnämns av Johannes (jfr Joh 2:6). Kvinnan lämnar den gamla tidens sista vattenkruka och hoppas på en åttonde vattenkruka i en ny tid, Andens tid.

I NT förekommer uttrycket “epi toutô” (på det här) endast här i Joh 4:27 och i Apg 3:12. Observera dessutom förekomsten av orden ”förundrade sig” och ”kvinna” i Joh 4:27 och orden ”män” och ”förundrar ... er” i Apg 3:12.

Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Det är inte möjligt att vara) jude (eller) grek ... manlig och kvinnlig, ty ni är allesammans * (א*) i Kristus Jesus.” (Gal 3:28b)

Grekiska ord:

deute (kom hit; se också deuro Joh 11:43-44) (i NT + exempel i GT) 2 Kung 6:19; Ps 66:16; Matt 11:28; 28:6; Joh 4:29 – 1 Mos 11:3-4; 37:27; Josua 10:4; 2 Kung 6:13; 10:16; 14:8; Ps 34:11(12); 95:6; Jes 1:18; Matt 4:19; 21:38; 22:4; 25:34; Mark 1:17; 6:31; 12:7; Luk 18:22; 20:14(א,*א); Joh 21:12; Upp 19:17.

mentoi (inte desto mindre) (i NT + ett exempel i GT) Joh 4:27 – Ordsp 5:4; Joh 7:13; 12:42; 21:4; 2 Tim 2:19; Jak 2:8; Judas v 8.

mêti (väl ej) (i NT) Matt 12:23; Joh 4:29 – Matt 7:16; 26:22,25; Mark 4:21; 14:19; Luk 6:39; 9:13; Joh 8:22; Apg 10:47; 1 Kor 7:5; 2 Kor 1:17; 12:18; 13:5; Jak 3:11.

Ytterligare studier:

Matt 15:22-28; Joh 16:5,21; Upp 10:8; 17:6-7.

Ann L. Bowman "Women in Ministry: An Exegetical Study of 1 Timothy 2:11-15" Bibliotheca Sacra 154 (1997): 189-204.

Elizabeth Danna "A Note on John 4:29"; Révue Biblique 106 (1999): 219-223.

Andreas J. Köstenberger "Ascertaining Women's God-Ordained Roles: An Interpretation of 1 Timothy 2:15"; Bulletin for Biblical Research 7 (1997): 107-144.

I. Ljung "Tolkning av GT's utsagor om kvinnor"; Svensk Exegetisk Årsbok 49 (1984): 44-57.

Jerome H. Neyrey "What's Wrong With This Picture? John 4, Cultural Stereotypes of Women, and Public Private Space"; Biblical Theological Bulletin 24 (1994): 77-91.

S.J. Nortjé "The role of women in the fourth gospel"; Neotestamentica 20.1 (1986): 21-28.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-12; 2010-11-14; 2013-11-12; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:31-34 ’I mellan’/däremellan frågade/bad lärjungarna Honom (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: “Rabbi, ät!” Men Han talade till dem: ”Jag har en förtäring att äta, som ni inte vet.” Lärjungarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) (vända) i riktning mot varandra: ”Ej har någon fört (något) till Honom att äta?” Jesus säger till dem: ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som har sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.”

Ord för ord: 4:31 (10 ord i den grekiska texten) I '-et mellan'/mellan frågade-(hela tiden) honom '-na lärjungar'/lärjungarna sägande: rabbi, ät. 4:32 (12 ord i den grekiska texten) den men (han)-talade (till)-dem: jag (en)-förtäring har (att)-äta vilken/som ni inte vet-(och-har-vetat)'/vet. 4:33 (11 ord i den grekiska texten) sade-(hela-tiden) så '-na lärjungar'/lärjungarna i-riktning-mot varandra: ej någon förde (till)-honom (att)-äta? 4:34 (19 ord i den grekiska texten) säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: min mat är för-att (jag)-måtte-göra '-n vilja'/viljan dens havandes-sänt mig och måtte-göra-fullkomlig hans '-en gärning'/gärningen.

1883: Men under tiden bådo lärjungarne honom, sägande: Rabbi, ät. Men han sade till dem: Jag har mat att äta, som I icke kännen. Då sade lärjungarne sinsemellan: Icke har väl någon burit mat till honom? Jesus sade till dem: Min mat är att göra dens vilja, som har sändt mig, och fullborda hans verk.

1541(1703): Deremellan bådo Lärjungarna honom, sägande: Rabbi, ät. Sade han till dem: Jag hafwer mat att äta, der I intet af weten. Då sade Lärjungarna emellan sig: Månn någon hafwa burit honom äta? Sade Jesus till dem: Min mat är det, att göra hans wilja, som mig sändt hafwer, och fullbordar hans werk.

LT 1974: Under tiden trugade lärjungarna Jesus att äta. ”Nej”, sade han, ”jag har mat som ni inte känner till.” Lärjungarna frågade varandra: ”Vem har gett honom den maten?” Då förklarade Jesus: ”Min mat är att göra hans vilja, som har sänt mig, och att fullgöra hans uppdrag.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till synagogan/’de församlade’:) "… Ni skall få kunskap om att Herren har skickat bort mig att göra alla de här gärningarna, eftersom (dessa) inte (är) från Mig själv." (4 Mos 16:28, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta, och Han gav dig mannat som munsbitar, som dina fäder inte visste/’kände till’, för att Han måtte/skulle komma fram med ett budskap till dig, att människan inte ensam/endast skall leva på/’för ... skull’ bröd, emellertid/utan människan skall leva på/’för ... skull’ varje ord som går ut genom Guds mun." (5 Mos 8:3, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud, och (att ha) Din lag i mitt underlivs mitt.” (Ps 40:8 eller 40:9, Grekiska GT)

(Gestalten som en människa sade till profeten:) ”Ät vad Jag ger dig.” Och jag skådade, och skåda, en hand som var (och hade varit) utsträckt i riktning mot mig, och i den en huvudgärd/början av en bokrulle.” (Hes 2:8b-9, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

’Då (Jesus) hade svarat’/’Jesus svarade’ och talade (till förtalaren): ”Det är (och har varit) skrivet: ’Människan skall inte leva på/av bröd ensam/endast emellertid/utan på/av varje ord som går ut genom Guds mun.’” (Matt 4:4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(Jesus sade:) ”Vem som än – alltefter omständigheterna – må göra Min Faders vilja, Den (som är) i himlar, han är Min bror och syster och moder.” (Matt 12:50)

(Lärjungarna sade till Jesus:) “’Lös upp från’/upplös så (א,* א) folkskarorna, för att då de har gått bort in i byarna de må köpa mat(varor) till sig själva.” (Matt 14:15b)

Jesus talade (till Jakob och Johannes och deras moder): ”Ni vet inte vad ni begär. Förmår ni dricka den bägare som Jag står i begrepp att dricka?” (Matt 20:22a)

(Lärjungarna) ’räknade alltigenom’/överlade ’(vända) i riktning mot’/med varandra att/: "Vi (א,*א,A) har inte bröd(stycken)." Och då Jesus (א,*A) hade kunskap, säger Han till dem: "Varför ’räknar ... alltigenom’/överlägger ni (om), att ni inte har bröd(stycken)?" (Mark 8:16-17a)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Abba, Fadern, alla ting ’är förmögna för’/’förmås av’ Dig. För den här bägaren från sidan av, från mig. Emellertid/men inte vad Jag vill, emellertid/utan vad Du (vill).” (Mark 14:36)

Jesus sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (folkskarorna): "Låt den som har två tunikor 'ge av dem'/’dela med’ till den som ej har, och låt den som har mat(varor) göra likaså." (Luk 3:11b)

(Jesus sade till några fariseer:) “Skåda, jag kastar ut små demoner, och botanden avslutar Jag fullständigt idag och följande dag, och den tredje (dagen) görs jag fullkomlig.” (Luk 13:32b)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. (Luk 15:20a)

(Abraham sade till den rika människan:) “I alla de här tingen har en stor klyfta varit (och är) satt/lagd fast mellan oss och er, på så sätt (att) de som vill stiga igenom/över ifrån/härifrån i riktning mot er ej må förmå (det), ’men ej’/’ej heller’ må (någon) tränga igenom därifrån i riktning mot oss.” (Luk 16:26)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) lärjungar hade gått (och gick) bort ’in i’/till staden, för att de måtte/skulle köpa näringar/mat. (Joh 4:8)

Exegeter, evangelister med flera:

På många ställen i Johannesevangeliet återkommer det att människor i samtal med Jesus missförstår honom, och att detta leder till fördjupade samtal. I berättelsen om Jesu besök i Samarien finns två tydliga missförstånd: kvinnan missförstår Jesu ord om levande vatten, 4:10f, och lärjungarna missförstår Jesu ord om mat, 4:32f. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 90)

Jfr ”(Jesu) lärjungar frågade. De sade till honom: ’Vill du, att vi skall fasta, och hur skall vi be och ge allmosor, och vakta på vad för mat?’ Jesus sade: ”Ljug inte, och det ni hatar, gör det inte, ty allt blir avslöjat inför himlen (alt. sanningen; jfr s 101 och Joh 14:6). Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart, och inget beslöjat, som skall förbli utan att det avslöjas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 6)

Jfr ”Lärjungarna sade till (Jesus): ”Dina bröder och din moder står utanför.” Han sade till dem: ”De, som här gör min Faders vilja, de är mina bröder och min moder. Det är de, som skall gå in i min Faders rike.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 89)

Frälsningens mål och mening är den fulla försoningen med Gud, så att (människan) "gör Guds vilja till sin". Detta har den judiska mystiken alltid hållit fast vid. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 27)

(Jesus) ensam har ju om sig själv kunnat säga det oerhörda ordet: "Min mat är att göra min Faders vilja, som är i himmelen." Må vi rätt förstå detta ord: Min "mat" är det att göra Faderns vilja. Det är här inte fråga om någon "överflödsrätt", som jag kan tillåta mig, sedan jag tillfredsställt mina elementära behov av föda och i övrigt känner mig trygg, så att jag skulle kunna komplettera min livsföring med en smula religiositet. Nej, det är min mat, det är mitt livs huvudmåltid att göra Guds vilja. Detta betyder att jag, alldeles som jag lever av mitt dagliga bröd, alldeles som mitt hjärta, mina blickar och hela min kropp när jag är hungrig inriktar sig på födan, lever av Faderns vilja, vänder mig till den med varje fiber av mitt hjärta och helt och fullt bejakar den. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 70; tal i Hospitalskyrkan i Stuttgart 1944; predikotext: Matt 7:21)

I det arbete (Knut Toring) höll på med drömde han just därom, att människan en gång skulle tillträda det enda rike som var hennes. Människornas bön om aftonen borde vara denna: Ske vår vilja, vår egen goda vilja! Tillkomme vårt jorderike! Giv oss vår jord! (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 50)

Överträdelsen som skett vid (kunskapens träd) undanröjdes genom lydnaden på trädet. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde kunskapen om det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda. Det är ont att vara olydig mot Gud liksom det är gott att vara lydig mot Gud. ... Genom lydnaden som han genomförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 36)

Egna kommentarer och funderingar:

Att göra Guds vilja var något som fanns i Davids underlivs mitt. Det var liksom mat för honom. Och att göra Sin Faders vilja var också Jesu mat. Denna gärning görs fullkomlig i lärjungarnas enhet (Joh 17:23).

(Kristus) har talat (och talar) (till Sin Fader): "Skåda, jag har anlänt (för) att göra Din vilja." ... I (denna) vilja är vi (och har varit) helgade genom offrandet av Jesu Kristi kropp ’på en gång’/’en gång för alla’." (Hebr 10:9a,10)

Grekiska ord:

allêlôn (varandra) (i NT) Mark 8:16; Joh 4:33 – Matt 24:10; 25:32; Mark 4:41; 9:34,50; 15:31; Luk 2:15; 4:36; 6:11; 7:32; 12:1; 20:14; 23:12; 24:14,17,32; Joh 5:44; 6:43,52; 11:56; 13:14,22,34-35; 15:12,17; 16:17,19; 19:24. Apg 4:15; 7:26; 15:39; 19:38; 21:6; 26:31; 28:4,25; Rom 1:12,27; 2:15; 12:5,10,16; 13:8; 14:13,19; 15:5,7,14; 16:16; 1 Kor 7:5; 11:33; 12:25; 16:20; 2 Kor 13:12; Gal 5:13,15,17,26; 6:2. Ef 4:2,25,32; 5:21; Fil 2:3; Kol 3:9,13; 1 Thess 3:12; 4:9,18; 5:11,15; 2 Thess 1:3; Tit 3:3, Hebr 10:24; Jak 4:11; 5:9,16; 1 Petr 1:22; 4:9; 5:5,14; 1 Joh 1:7; 3:11,23; 4:7,11-12; 2 Joh v 5; Upp 6:4; 11:10.

brôma (mat) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 14:15; Luk 3:11; Joh 4:34 – Judit 11:12; 1 Mack 1:63; 6:53; 9:52; 13:33; 14:10; 2 Mack 12:14; Syr 30:25; 36:18-19(20); 37:30; Bel och Draken v 11,13(14)(Theod); Mark 7:19; Luk 9:13; Rom 14:15,20; 1 Kor 3:2; 6:13; 8:8,13; 10:3; 1 Tim 4:3; Hebr 9:10; 13:9.

brôsis (förtäring) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 4:32 – Salomos Vishet 4:5; Matt 6:19-20; Joh 6:27,55; Rom 14:17; 1 Kor 8:4; 2 Kor 9:10; Kol 2:16; Hebr 12:16.

esthiô (äta) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:31-33 – Ester 4:16,17x(C28); Tobit 1:8,10-11; 2:2,5,13; 7:10-11,14; 8:1,20; 12:19; Judit 11:12; 12:2,11,15,19; 1 Mack 1:62; 2 Mack 6:18; 7:7; Syr 11:19; 20:16(17); 24:21; 30:19; 31:16; 45:21; Baruk 2:3; Bel och Draken v 6(Theod),8,24,27,39. Matt 6:25,31; 9:11; 11:18-19; 12:1,4; 14:16,20-21; 15:2,20,27,32,37-38; 24:49; 25:35,42; 26:17,21,26; Mark 1:6; 2:16,26; 3:20; 5:43; 6:31,36-37,42,44; 7:2-5,28; 8:1-2,8; 11:14; 14:12,14,18,22; Luk 4:2; 5:30,33; 6:1,4; 7:33-34,36; 8:55; 9:13,17; 10:7-8; 12:19,22,29,45; 13:26; 14:1,15; 15:16,23; 17:8,27-28; 22:8,11,15,30; 24:43; Joh 6:5,23,26,31,49-53,58; 18:28. Apg 9:9; 10:13-14; 11:7; 23:12,21; 27:35; Rom 14:2-3,6,20-21,23; 1 Kor 8:7-8,10,13; 9:4,7,13; 10:3,7,18,25,27-28,31; 11:20-22,26-29,33-34; 15:32; 2 Thess 3:8,10,12; Hebr 10:27; 13:10; Jas 5:3; Upp 2:7,14,20; 10:10; 17:16; 19:18.

metaxy (mellan) (i NT) Luk 16:26; Joh 4:31 – Matt 18:15; 23:35; Luk 11:51; Apg 12:6; 13:42; 15:9; Rom 2:15.

teleioô (göra fullkomlig) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:32; Joh 4:34 –Salomos Vishet 4:13; Syr 7:32; 31:10; 50:19; Luk 2:43; Joh 5:36; 17:4,23; Apg 20:24; Fil 3:12; Hebr 2:10; 5:9; 7:19,28; 9:9; 10:1,14; 11:40; 12:23; Jak 2:22; 1 Joh 2:5; 4:12,17-18.

Ytterligare studier:

2 Sam 17:29; Matt 15:11; 16:7-8; 21:28-31; 23:7-8; 26:39,42; Mark 3:35; Luk 4:4; 22:42; Joh 5:30,36; 6:27,38; 9:4; 10:25,32,37-38; 14:10; 17:4; 19:28,30; 2 Kor 5:18; Ef 6:6; 1 Joh 2:17; Upp 3:18; 10:9-10.

Bengt Holmberg "Reciprocitetsnyanser i 'allêlôn'"; Svensk Exegetisk Årsbok 51 (1986): 90-99.

Andreas J. Köstenberger "Jesus as Rabbi in the Fourth Gospel"; Bulletin for Biblical Research 8 (1998): 97-128.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-13; 2010-11-18; 2013-11-13; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:35-36 Säger ni inte att/: ”Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?” Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd. Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.

Ord för ord: 4:35 (28 ord i den grekiska texten) inte ni säger att ännu (en)-tidrymd-av-fyra-månader är och '-en skörd'/skörden kommer? skåda (jag)-säger (till)-er lyft-emot '-en ögon'/ögonen era och betrakta '-a områden'/områdena att vita (de)-är i-riktning-mot skörd. allaredan 4:36 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) den skördande lön tar och leder-tillsammans frukt in-i liv tidsålderslångt, för-att och/både den sående tillsammans må-fröjda-sig och den skördande.

1883: Sägen I icke: Ännu är det fyra månader, tills skördetiden kommer? Se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon och beskåden fälten, huru de redan hvitna till skörd. Och den som skördar, han tager lön och samlar frukt till evigt lif, på det att både den, som sår, och den, som skördar, må tillsammans glädjas.

1541(1703): Sägen I icke, fyra månader äro ännu, skördatimmen kommer? Si, jag säger eder: Lyfter upp edor ögon, och besermarkena; ty hon begynner hwitna till skörd. Och den där uppskär, han tager lön, och församlar frukt till ewinnerligt lif; på det att både den som sår, och den som uppskär, skola tillsammans glädjas.

LT 1974: Tror ni att skördearbetet inte kommer att börja förrän om fyra månader, när sommaren tar slut? Se er omkring. Stora fält mognar runt omkring oss och är färdiga att skördas. Skördearbetarna ska få bra betalt, och de kommer att samla in män och kvinnor i himlens lador. Vilken glädje väntar inte både såningsmännen och skördemännen!

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa byggde ett offeraltare åt Herren ... och förde upp heloffer av frukter emot offeraltaret. Och Herren Gud kände lukten av en doft av vällukt. (1 Mos 8:20-21a, Grekiska GT)

(Jakob sade till Laban:) ”Min rättfärdighet skall höra på mig i/på den följande dagen, eftersom min lön är inför dina ögon. Varje/’var och en’ som – om alltefter omständigheterna – ej är ... alltigenom vit i/bland getterna och svartaktig i/bland baggarna, (om den påträffas) vid sidan av mig, skall den (anses) vara (och ha varit) stulen).” (1 Mos 30:33, Grekiska GT)

(Förste munskänken sade till Josef:) ”I min sömn var (hela tiden) en vinranka mitt emot mig, men i vinrankan (var det) tre bottnar/rötter. Och då det sköt skott/upp, ’förde det upp’/’kom det fram’ skott (och) 'vindruvas druvklasarna'/vindruvsklasarna (var) mogna.” (1 Mos 40:9b-10, Grekiska GT)

(Gräshopporna) beslöjade jordens anblick/yta, och jorden förstördes. Och de åt ner/upp varje ört av/på jorden och varje frukt av/på träna/träden, som lämnats bakom/efter från/undan haglet. (2 Mos 10:15a, Grekiska GT)

Emot det ödelagda (områdets) ansikte/yta (fanns det något) tunt, som om (det var) en liten vit ögonsten/flicka, som om (det var) is uppå jorden. … vitt som en liten ögonstens säd/barn. (2 Mos 16:14,31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Sex år skall du så din jord, och du skall leda/föra tillsammans dess produkter.” (2 Mos 23:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Om ni - alltefter omständigheterna - må säga: 'Vad skall vi äta i det här sjunde (dvs = fyrtionionde) året, om - alltefter omständigheterna - vi ej må så men/och ej leda/föra tillsammans våra frambringanden?' Och jag skall (då) skicka bort min välsignelse till er i det sjätte (dvs = fyrtioåttonde) året, och jag skall göra dess frambringanden 'in i'/'med syfte på' de tre åren. Och/också (när) ni sår det åttonde (dvs = femtionde) året, skall ni och/också äta från de gamla frambringandena." (3 Mos 25:20-22a, Grekiska GT)

Mose skickade bort (de tolv) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet Kanaan, och han talade i riktning mot dem: ”… Skåda jorden/landet, vad det är!” … Vad (är) jorden/landet, om (det är) fett eller ’varande vid sidan av’/magert? Om det är träd i det eller inte? Då ni har ’varit tålmodiga mot’/’anslutit er till’ (det), tag från jordens/landets frukt.” Och dagarna (var) dagar av vår, en vindruvas/vindruveklases förelöpare. (4 Mos 13:17a,18a,20 eller 13:18a,19a,21, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:18, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren: “Det folk som går i mörker) skall göra sig glada inför Dina ögon som de som gör sig glada i mejande/slåttern. ... ” (Jes 9:3b, Grekiska GT)

(I kommande dagar) skall (den bebodda) världen uppfyllas av (Jakobs/Israels) frukt. (Jes 27:6b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jag skall komma fram med ett budskap om nya ting, och före/innan det 'att sticka upp'/'träder fram', tydliggjordes det för er." (Jes 42:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sion:) "Lyft dina ögon (i) en ring, och skåda alla (dina byggare). Skåda, de har letts/förts tillsammans och har kommit i riktning mot dig." (Jes 49:18a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Herren, (är Den som låter) hjärtan (undergå prov) och utsätter njurar för prov, av/'med utgångspunkt från' det att ge åt var och en enligt/efter hans vägar, enligt frukterna av hans strävanden.” (Jer 17:10, Grekiska GT)

"Skåda, dagar kommer”, säger Herren, "och/då tröskningstiden skall lämna insamlandet av frukt ’helt och hållet’/’efter sig’, och vindruvan skall färga blåsvart i utsädet, och bergen skall drypa ’från sötning’/av sötma’, och alla kullarna skall vara sammanvuxna." (Amos 9:13a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) ”Mina ögon gjordes (hela tiden) blinda (med) de vitfärgade tingen (i dem). ... ” (Tobit 2:10b, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Kom i riktning mot (vishet) som den som plöjer och den som sår. Och ’stanna upp’/invänta dess goda frukter, ty i/med dess syssla/arbete kommer du att göra dig lite besvär och snabbt kommer du att äta dess frambringanden/produkter.” (Syr 6:19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I/vid (solens) middagstid torkar den upp ett område/fält.” (Syr 43.3a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “... Ett öga förundrar sig mycket (över) (snöns) vitaste skönhet.” (Syr 43:18a)

Den Senare Uppenbarelsen: (Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet." (Matt 3:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni förmår inte göra ett hårstrå vitt eller svart.” (Matt 5:36b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Skörden (är) faktiskt mycken/månghövdad, men arbetarna (är) få. Sträva så efter ’på så sätt’/att skördens Herre må kasta/föra ut arbetare in i Sin skörd." (Matt 9:37-38; Luk 10:2)

Då (Petrus, Jakob och Johannes) hade lyft emot/upp sina ögon, skådade de ingen ’om ej’/utom Honom, Jesus ensam. (Matt 17:8)

Då den som hade tagit (och tar) den en/enda talenten hade kommit till (sin herre), talade han: "Herre, jag hade kunskap om dig att du är en hård människa, som skördar varest/där du inte sådde och leder/för tillsammans, varifrån du inte skingrade isär." (Matt 25:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lär av liknelsen från fikonträdet: ‘När – alltefter omständigheterna – dess gren allaredan må bli mjuk och må frambringa löven ur ur (den), har ni kunskap att sommaren är nära.’” (Mark 13:28)

(Jesus sade till de sjuttio lärjungarna:) “Stanna i bostaden (ni har kommit in i) och ät och drick tingen från sidan av dem, ty arbetaren (är) värdig/värd sin lön.” (Luk 10:7a)

(Jesus) talade/berättade en liknelse (vänd) i riktning mot (folkskaran) och sade: “En viss rik (människas) område/fält bar god frukt.” (Luk 12:16)

(Då människan hade funnit sitt får), kallar hon tillsammans vännerna och de närboende och säger till dem: ”Fröjda er tillsammans med mig, eftersom jag har funnit mitt får som var (och hade varit) fördärvat/förlorat.” (Luk 15:6b)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades var * (א*) (lärjungarna) (hela tiden) tillsammans emot/vid samma (plats). (Apg 2:1)

Det blev ... en stor förföljelse emot (medlemmarna i församlingen) av utkallade i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. * (א*) Alla, ’mer än’/utom apostlarna, såddes isär enligt/nedåt Judeens och Samariens områden. (Apg 8:1b)

Då Petrus ännu samtalade de här orden, föll den Helige Ande emot, emot alla dem som hörde utsagan. (Apg 10:44)

Varje/hela staden leddes/fördes tillsammans (för) att höra Herrens utsaga. (Apg 13:44b)

(Barnabas och Paulus sade till folkskarorna:) “Och ändå lät (Gud) inte Sig själv vara utan vittne (i) att göra gott, då Han ger er regn från himlen och lägliga fruktbärande tider och uppfyller era hjärtan med näring och glatt lynne.” (Apg 14:17)

Hembygdens predikan:

I bestämmelserna om jubelåret uppenbarade sig en synnerlig nåd mot Guds Israel. Det var en utjämning och bättring av nästan alla sociala förhållanden. Alla trälar frigåvos vid jubelårets början, alla skulder efterskänktes, och all egendom, vare sig såld eller pantsatt, återgick till den ursprunglige ägaren eller dennes laglige arvinge. Själva jorden njöt ett eller egentligen två års oavbruten vila, oberörd av spade, hacka och plog. Härav uteblev visserligen skörden i hela tre år. Det fyrtionionde året var nämligen det vanliga sabbats- eller helgåret, då intet fick sås eller skördas. Det femtionde var just fri- eller jubelåret, då intet heller såddes eller skördades. Och då intet såddes i det femtionde året, var naturligtvis intet heller att skörda i det femtioförsta. Ingen hungersnöd var dock att frukta. Gud ingrep, i det han lät jorden i det fyrtioåttonde året giva så rik gröda, att den räckte för även de följande tre åren. Såsom det uttryckligen heter i förordningen om jubelåret (3 Mosb. 25 kap.): Jag skall bjuda min välsignelse komma över eder under det fyrtioåttonde (bokstavligt: sjätte) året, så att det giver gröda för de tre åren. Och ännu när I i det femtioförsta (bokstavligt: nionde) året sån, skolen I hava den gamla grödan att äta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet - början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 6, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)

Det händer ju allt som oftast i vår verksamhet, att det mänskliga liksom bryts av det gudomliga, och det är något av detta som vår text vill tala med oss om här och nu. Det fanns mycket som talade emot en andlig skördetid just nu. Lärjungarna insåg sin stora begränsning och stod där liksom hjälplösa inför den situation som var rådande. Och här tror jag att vi känner igen oss lite var, ty också vi är medvetna om vår begränsning inför tidens stora behov.

Men tänk att Herren vill dock alltfort använda oss svaga och bristfälliga lärjungar i sin tjänst. Och han vill liksom tala med oss om de stora fält som mognar runt omkring oss och som är färdiga att skördas. Och han vill säga till oss som han sade till de sina i fordom. Jag skickar er att skörda, där ni inte har sått – andra har utfört arbetet och ni får bärga skörden.

Ofta är det fel på såningsmännen – men inte på utsädet – och många gånger misstar vi oss, när det gäller arbetsmetoder och tillvägagångssätt. Men ändå faller det alltid något av utsädet i den goda jorden. ... Gud give att de mognande skördefälten tas till vara och förvandlingens under sker ibland oss. O, vi skall bedja om detta just nu, ty ”tänk vilken underbar nåd av Gud, att vi får vara hans sändebud, att till den döende världen gå för att hans kärleks säde så”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Josefus säger att israeliterna först trodde att mannat var snö. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 71; Plaut s 504)

Den som hjälper och stöder en av mina lärjungar, bara därför att han är en lärjunge, han skall inte ha gjort det för ingenting, säger Jesus. Han skall få sin lön! Det här är något som förvånar många. Hur kan Jesus tala om lön? Den som kämpar sig fram med goda gärningar och menar sig kunna bli frälst på det sättet tar fullständigt fel. Ingen kan köpa sig tillträde till saligheten. Den ges inte som lön för någon mänsklig prestation. Frälsningen är av bara nåd, för Jesu skull (Ef 2:8f). Allt det här är helt riktigt. Frälsningen ges till fattiga syndare som kommer till Jesus som de är. Trots det talar Bibeln också om begreppet "lön". Lönen skall Gud ge till dem som har tjänat honom troget. Om det verk man har åstadkommit består, då skall man få lön (1 Kor 3:14). ... Lönen skall Jesus ge till sina vänner när hans rike kommit till sin fullbordan (Matt 16:27, 2 Tim 4:8). Men också i detta livet kan Gud ge sina vänner lön (Mark 10:30). Vad lönen består i är något som vi får överlåta till Herren själv. Det avgör han. ... Låt oss bara inte glömma den hjälp och det stöd som vi som Jesu vänner kan ge varandra. Jesus glömmer det inte. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 296-297; kommentar till Matt 10:42)

För Jesus var det andliga mer betydelsefullt än det lekamliga, det eviga mer än det timliga. ... Världen är likt ett sädesfält, där säden mognat till skörd. Lantbrukaren säger kanske, att det är fyra månader tills skördetiden kommer. Men Jesus kan säga till lärjungarna, att det redan nu finns många människor som är färdiga att samlas in i hans rike. ... Jesus försäkrar, att om vi arbetar tillsammans med honom, så skall resultatet av en sådan tjänst bli glädjefyllt och förblivande. Den kristne är inte kallad att ”göra gott” i denna värld för att själv bli ärad eller tillfredsställd av det, utan han är kallad att arbeta tillsammans med andra i lydnad för Kristi befallning (v. 37,38). Endast Jesus Kristus kan ge en människa denna syn på tjänsten för det gemensammas bästa. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 48)

Mamma har lovat följa med Lisabet till stan och köpa skolväska och pennskrin öt henne. En sö viktig sak kan man inte vänta med tills i sista minuten. Visserligen ska Lisabet inte börja skolan förrän om fyra mönader. Men hon har varit och blivit inskriven, nog är hon sö gott som skolflicka redan. Och den där skolväskan har hon längtat efter sö länge. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 234)

(Dvärgarna) satt tätt tillsammans i en ring med ansiktena mot varandra. De såg sig inte om och tycktes inte märka människorna, förrän Lucy och Tirian var så nära att de kunde röra vid dem. Då lade de huvudena på sned som om de inte såg något men lyssnade spänt och av ljudet försökte gissa sig till vad som hände. – Pass på! sade en av dem retligt! Se er för! Kliv inte på oss! – Åja! sade Eustace häftigt, vi är väl inte blinda heller. Vi har faktiskt ögon i huvudet. – De måste var fördömt skarpa om ni kan se något här inne, sade samma dvärg (han hette Diggel). – Var då här inne? sade Edmund. – Dumskalle – här inne förstås, sade Diggel. Inne i det här kolmörka, unkna, stinkande lilla stallet. – Är du blind? sade Tirian. – Är vi inte alla blinda i mörker? sade Diggel. – Men det är ju inte mörkt, stackars dumbommar, sade Lucy. Märker ni inte det? Lyft era huvuden och se er omkring! Ser ni inte träden och blommorna? Ser ni inte mig? – Hur i all humbugs namn ska jag kunna se vad som inte finns? Och hur skulle jag kunna se dig lika lite som du kan se mig i det här beckmörkret? (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 127; Dvärgarna vägrar att låta lura sig)

”Kapten”, sade Caspian till Drinian en dag, ”ser du något rätt föröver.” ”Ja, Ers Majestät”, sade Drinian, ”jag ser en stor vithet, som täcker hela horisonten från norr till söder så långt mina ögon når.” ”Det är vad jag ser också”, sade Caspian, ”och jag kan inte förstå vad det är.” ... ”Näckrosor, Ers Majestät!” skrek Rynelf där han stod i fören. ... ”Blommande näckrosor.” ... ”Det kan inte vara riktiga näckrosor – inte vad vi kallar näckrosor”, sade Eustace. Det var det nog inte heller, men de liknade dem mycket. ... Vita fält med insprängda guldstänk utbredde sig runt dem på alla sidor utom akterut, där Gryningens kölvatten drev undan näckrosorna och efterlämnade en gata av vatten, skimrande som mörkgrönt glas. ... Om kvällarna kom vitheten dagsljuset att dröja kvar längre. Näckrosorna tycktes aldrig ta slut. Dag efter dag steg en doft från denna ocean av blommor, en doft som Lucy hade svårt att beskriva – söt ja, men inte sövande eller tung. (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 184-186)

"Det är orättvist", sa Pippi strängt. ... "Det är absolut orättvist!" ... "Vad då för nåt", undrade Tommy. "Om fyra månader är det jul, och då får ni jullov. Men jag, vad får jag? ... Inget jullov, inte det allra minsta jullov. ... Här måste bli en ändring. I morgon börjar jag skolan." Tommy och Annika klappade händerna av förtjusning. "Hurra! Då väntar vi på dig utanför våran port klockan åtta." (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump" s 48-49)

Vi skulle gått kring ljusa fält i dag och glatts åt solen över slagna gärden och tacksamt strövat i den vackra världen då frukten mognar efter livets lag. ... Bland glesa träd med sorglöst välbehag vi skulle ställt den sista sommarfärden och sett det blåa glittret över fjärden från gröna åsar i sydvästens drag. ... Men skuggan faller tyngre i vårt sinne, och mörka tankar mola dovt där inne, och fjärran röster larma högt och gällt. ... I solens sken förströdda gå vi alla och se hur krigets svarta skuggor falla och glida tyst på ljusa skördefält. (Alf Henrikson "Vers" s 54; Skuggorna; dikt skriven den 27 augusti 1939 före krigsutbrottet)

Alla dagar glödde solen över Jones's hacienda, och dess majsfält lyste brända vid den gula Mississippi, och du gick med band om hatten, och din majskniv sken i solen, och den gula Mississippi flöt förbi med oljigt vatten. ... Alla kvällar knäppte banjon och cymbalens blanka brickor, och du sjöng om svarta flickor vid den gula Mississippi, och ur dunklet ljöd skratten och din sorgsna sång till banjon, och den gula Mississippi höljdes av den svarta natten. ... Nu står mörkret över fälten, och den vita månen stiger, men din sorgsna banjo tiger vid den gula Mississippi. Borta blev din själ i natten, som står kvav och tät på fälten, där den gula Mississippi glider trögt med oljigt vatten. (Alf Henrikson "Tjuvgods" s 38-39; Klagosång över Jim - En neger sjunger sorgmodigt under månen)

En folkstat skall stå på fast grund: det är jorden! Den synes karg, ty den fordrar arbete. Men jordbrukarens arbete är sunt och vackert; och fastän han får försaka konstens njutningar, som blott äro surrogat, har han naturens skönhet gratis, och när han äger originalen behöver han icke kopiorna! Hans sommararbete är tungt, men han firar de tyngsta mödorna som fest: slåtterns och skördens, då han även genom behovet av hjälp får utveckla sinnet för samhörighet och lära sig att beroendet medmänniskor emellan är ömsesidigt. Och om vintern vilar han, som redskapen, båtarna, jorden! (August Strindberg "Folkstaten" s 141; Monoplan eller biplan. Folkstat eller hovstat; Aftontidningen 16 september 1910)

Gammalt folk bli barnsliga, och när vi 50- och 60-åringar råkas till fest, så märka vi icke att vi äro gamla. Där är grått och hvitt hår, men vi se det icke, ty det har kommit så småningom; vi älska skämt, och missbruka icke visdomen; vi ha lagt det värsta bakom oss, vi ha sått och brukat, nu fira vi idel skördefester sedan grödan är bärgad. (August Strindberg ”En blå bok II” s 892; Tid och ålder)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Disko bidrog med sin andra sång, till en gammaldags gnisslande melodi, och alla föll in i refrängen. Det här är en vers: "Nu har april månad gått och all snö smält ner Och ut från New Bedford vi snart måste styra Ja, ut från New Bedford vi snart måste gå För vi är de fiskare som aldrig får se vetet gro." Här gnolade fiolen mycket mjukt och helt ensam för ett tag, och sedan: "Vetet på fälten, min älskade kärleks bukett i vinden Vetet på fälten, vi går nu till sjöss Vetet på fälten, jag lämnar dig lagom att så När jag kommer åter ett bröd du har blivit då." (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 81)

I det nutida Europa (år 1895) har det ännu icke kommit så långt, att landsbygden är ur stånd att ersätta den människoförlust de lida genom större dödlighet och mindre fruktsamhet. Men om icke alldeles oberäkneliga omständigheter inträffa, måste det förr eller senare komma dit. Storstäderna, som ju hvarken så eller skörda, förutsätta för sin tillvaro och sitt bestånd fält som besås och skördas. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 404)

(Årstidernas gud) Vasanta (till kungadottern Chitra): "Lyssna nu till mitt råd! När med höstens ankomst blommornas tid är slut, då kommer skördetidens glädje.En tid skall komma, när kroppens övermätta blomster falla och när Arjuna med skall taga emot den bidande fruktbärande sanningen i dig. O barn, gå tillbaka till din yra fest!" (Rabindranath Tagore "Chitra" s 35)

Vid middagen serverades soppa, kyckling, glass och vin. "När brukar den sista snön falla här?" frågade jag. "I maj", svarade (den deporterade kolonisten) L., (en f.d. gardesofficer som tolv år tidigare hade dömts för mord av distriktsdomstolen i Petersburg). "Nej i juni", sade den ibsenlike doktorn. "Jag känner en kolonist vars kaliforniska vete gav 22-faldig skörd", sade L. Åter kom doktorn med en invändning: "Nej, det är fel. Sachalin ger ingenting. Förbannad jord." "Förlåt", sade en av tjänstemännen. "En gång år 1882 gav vetet 40-faldig skörd. Det vet jag alldeles säkert." "Tro det inte", sade doktorn. "De försöker bara lura er." (Anton Tjechov "Sachalin" s 27-28; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

(Juden) Moses skall vara snäll mot de beskedliga (svenska) urinnevånarne, ty de ha varit snälla mot honom, när han kom fattig och mauschlande och fick lov att sätta lien på de åkrar de brutit och besått. (August Strindberg "Det nya riket" s 82; Moses)

Mycket snö hade fallit hela denna vecka från vägar där ovan till gruset där nedan. Den svarta marken blev vit; himlen stod blek; människorna samlades inomhus kring spiselvrån; i staden gick ingen ut eller in. Men om torsdag vann nåden över nöden. Solen sken på jorden och snön begynte smälta. Kvinnor gingo till torget att köpa kött och fisk; från byarna runt staden kommo hästar och vagnar. Och åter flödade livets strömmar, som hade aldrig dess flöde hejdats. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 7; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)

Gert (Bokpräntare): "Vår skörd var ej mogen. Det skall falla mycket snö om höstsäden skall gå, ja, sekler skola förgå innan man får se ens en brodd! De sammansvurna äro gripna, säger man och håller tacksägelser; man misstar sig; här gå sammansvurna runt omkring oss, i de kungliga gemaken, i kyrkorna och på torgen, men de våga ej vad vi vågat, dock skall det komma en gång. Farväl, (mäster) Olof! Du bör leva länge, ty du är ung; jag skall dö med stor förnöjelse; varje ny martyrs namn blir ett nytt fältrop för en ny skara." (August Strindberg "Mäster Olof" s 96-97)

(Esaias) tager ock en liknelse af den fröjd, som är under skördetiden. Ty om hösten är den största glädjen under året. Då uppstår och inbergar man allehanda frukter och årets goda, såsom win, korn, olja, fikon, frukt och dylikt i oräknelig mängd. Isynnerhet är glädjen stor, om allt slagit wäl till; då heter det den rika hösten. Ty då lönar landet menniskorna, som hafwa odlat det, och gifwer sina frukter såsom skatt för hela årets möda. Då sjunger hwar och en och är glad öfwer insamlandet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 56-57 i kommentar till Jes 9:2-7)

I tidernas fullbordan skall (världsbranden) inträffa; men sedan det nuvarande af synder betyngda Midgård tillintetgjorts i flammorna skall ur hafvet uppdyka den jord, hvari de källor flöda, ur hvilka Yggdrasel, världsträdet, hämtar oförgängligt lif; den skall uppstå med evigt gröna ängar, i hvars gräs urtidens, oskuldtidens gyllene tafvelspel skall återfinnas, med åkrar, som osådda skola bära skördar, och med ett dygdigt människosläkte, lefvande under evigt giltiga religiösa stadgar. Detta är i korthet och tecknad med flyktiga drag (en del af) innehållet af germanernas älsta mytiska dikter, grunddragen af deras heliga sägner. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 35-36; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Gud ... gjorde tidens ting för människan, så att den som kommer till mognad i dem må frambringa odödlighetens frukt. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 466)

Arbetet hade sin värdighet (i Israel). När en rabbin skulle kommentera Femte Moseboks ord ”Så må du välja livet” gjorde han det med dessa beundransvärda ord: ”Den Högste har därmed velat säga: välj att arbeta!” Exemplet var högt. Patriarkerna, profeterna och Israels första kungar hade ju alla arbetat. Och rabbinerna intygade att Adam själv redan i paradiset arbetade för sin glädjes skull i en underbar trädgård. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 116)

Odysseus gick med raska steg in mot staden. ... Just som han skulle gå in genom stadsporten visade sig Athena själv för honom, men inte i sin verkliga skepnad. Nej, hon såg ut som en vanlig ung flicka som kom från brunnen med en vattenkruka. ... Athena gick före, och ingen av de skeppsberömda faiakerna lade märke till Odysseus. ... (Så) försvann Athena ... men Odysseus stod kvar och vågade inte träda över palatsets bronströskel; en sådan bländande glans som från sol och måne strålade ut därifrån. ... Utanför gården kring porten sträcker sig en trädgård på fyra tunnland. Den är helt omgiven av stängsel, och den är full med aplar och päronträd och granatträd med glänsande frukter, frodiga olivträd och ljuvliga fikon. Aldrig händer det att frukten slår fel eller tryter vare sig vinter eller sommar, ty året igenom blommar en del och mognar en del under den milda västanvinden. Päron på päron blir saftigt och mört, äpple på äpple, och druva på druva och fikon på fikon fylles med saft och sötma. Där finns också en ymnigt bärande vingård. Och inom den finns en plan och öppen plats där man torkar druvor till russin i solen. Här plockar man druvorna och här pressar man dem redan, och på ett håll finns druvor som ännu inte börjat blåna, medan andra stockar just börjat fälla sina blommor. (Homeros "Odysséen" s 137-140; Odysseus kommer till Alkinoos)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

Kanske är det ... så att vi nu ska lyfta blicken och se med tillförsikt framåt, därför att fälten vitnar till skörd. Kanske har vi en möjlighet, som vi knappt vågat tro på, nu när New Age-vågen sakta tycks ebba ut därför att sökandet där inte gav vad som förväntats. Kanske skall vi nu resa oss ur våra bekväma fåtöljer, ställa oss upp frimodigt och förklara att i Jesus Kristus finns förlåtelse, i Jesus Kristus finns svaren på de eviga livsfrågorna; varifrån kommer jag, varför är jag till och vart är jag på väg. Jag tror faktiskt att möjligheten finns där. (Kjell Larsson "Låt fantasi och resurser samarbeta!" s 19; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Arbetet för Herren är inte förgäves. Guds rikes gränser har utvidgats också under det år som gått. Glädje och välsignelse har skördats där glädjebudet såtts ut. (Gunnar Melkstam "Årsrapport 1982 - Inre missionen" s 52; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)

Äpplet hänger på trädet. Det var första raden av kvädet. Trädet dignar av vikten. Det var andra raden på dikten. Frukten skall ut i kommersen. Det var tredje raden på versen. Ty odlaren skördar den glad. Det var sångens sista rad. (Alf Henrikson "Anacka" s 17)

Jag satt tyst och stilla i tre timmar. I Soweto är dom upproriska. Motståndet är spontant men ändå organiserat. Kan du tänka dej dom unga grabbarna från kåkstaden Soweto sitta i raka rader och skriva snitsiga motioner, begära voteringar och upprätta dagordningar innan dom går till attack? När motstånd blir alltför organiserat, strukturerat, styrt och vävt dör det. Både i Soweto och på avdelning 76:s årsmöten. Det var kallt och svart och dött när jag gick hem från Folkets hus. Hoppas snön kommer tillbaka. (Ragnar Järhult "Omslaget" s 172)

Jesus säger: ”’Se’ hur fälten redan har vitnat till skörd.” Innebörden är: lägg noga märke till hur fälten ser ut! (Studiebibeln V:498)

Trots allt får en Kristi tjänare mottaga något: av Kristus själv får han som nådelön ta emot det eviga livet. Utan att själv vara värd det, utan att kunna peka på prestationer som motiverar lönen. En Kristi tjänare som troget tjänat Kristus får vara med i gemenskapen vid Kristi bord i hans eviga rike. (Hans Almer "Att vara Kristi tjänare"; Jönköpings-Posten den 24 januari 1975)

Arbetet i Sverige har (1971) krönts med välsignelse, och ganska många människor har kommit till tro. I stor utsträckning synes detta vara ett resultat av ett troget såningsarbete i församlingarna. Sådden har spirat och växt för att så småningom mogna till skörd. "Så kan den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig." (Eric Axelsson "Inom ett solvarv" s 11; Svenska Alliansmisisonens missionskalender för 1971)

När jag en dag förra året (1966) tyckte, att jag inte hade gjort något för Herren ända sedan jag kom till Japan, och jag just ställde mig frågan, varför jag är här, kom svaret från Herren till mig. "Du är här för att förhärliga Kristus." ... Det andliga lidande, som dessa våra kära vänner i detta land får utstå, är oerhört. Jag har många gånger förundrat mig över deras tålamod i lidandets heta ugn. - "Vem vill fara över till oss och låta oss höra, för att vi må undfå Livet?" - Lyssna till ropet! Vad är Ditt svar? - Nu är både såningstid och skördetid i detta land. (Ingegerd Johansson "Intryck från mina första år i Japan" s 62,66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

Väl har tjänsten (som predikant) betytt kamp och möda men rika välsignelser har skördats. ... För oss (predikanter) gäller det att så det ädla sädet i förlitande på att Gud ger växten. (Georg Berglund "I evangelii tjänst" s 43; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Jag är viss om att den dag ej är alltför avlägsen, då vad som såtts i Nihalod (i Dhuliadistriktet i Västra Kandesh) skall växa upp och ge många gyllene kärvar. "Lyften upp edra ögon och se, huru fälten vitna till skörd!" (Sigurd Ohlsson "På en indisk utstation" s 89; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Nu (år 1950) har 50 år svunnit hän. I stort sett ha de som voro med från början befordrats till härligheten. Andra ha med villighet och kärlek axlat uppgifterna. Arbetet har vuxit sig större, och arbetsfältet har väl aldrig behövt sånings- och skördemän så väl som nu. Med tacksamhet tänker jag på vad min hembygds ungdomskrets betytt för mig och för många andra samt tillönskar den en välsignelserik framtid med nya segrar för Guds rike i hem- och hednaland. (Carl Wilson "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 20; Wilson var kretsledare 1925-27)

ca 1925 - ca 1900

För att arbetet på ett lantbruk (på 1910-talet skulle kunna utföras) på ett rätt och rationellt sätt var det nödvändigt att behärska många arbeten och sysslor. Det gällde att (t ex) veta hur och när man skulle . . . så säd av olika slag. . . . I vårt fall hade vi en radsåningsmaskin, men den kunde inte användas på små och steniga åkrar eller mossar. Där fick man så för hand som det kallades, och det gällde att sprida jämnt och inte lämna bara fläckar. Det var spännande när sedan säden kom upp, då syntes det om man var en bra eller dålig såningsman. Klöver och timotejfrö sådde vi alltid för hand. Då fick man vara extra uppmärksam. Fröna var så små att de inte syntes på marken, och man fick använda ett speciellt markeringssystem. Dessutom var de så lätta att det krävdes absolut vindstilla. Därför utfördes sådden vanligtvis i själva dagbräckningen då det i allmänhet var lugnt ett par timmar. . . . När allt så var sått och satt, och så småningom färdigväxt, gällde det att bedöma mognaden och rätta tiden för skörd, samt hur torkning och lagning skulle utföras. Lönen för nedlagt arbete och omsorg kom när skörden var avslutad och insamlad i ladorna. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 122)

I Mullsjö missionshus hölls i lördags skördefest för missionens befrämjande. ... Försäljningen gick med lif och lust. Fyra st. sädeskärfvar, som upphängda på främre väggen i missionshuset, vittnade om att skördefest var för handen. Dessa kärfvar; en hvete-, en råg-, en korn- och en hafrekärfve, såldes och återskänktes 50 gånger (och betalades med) 1 kr. pr gång. (Jönköpings-Posten 1910-11-11 "Skördefest med återskänkta sädeskärfvar"; siffran 5 i talet 50 är otydlig i ursprungstexten och kan ev. vara en annan siffra)

Frälsningsarmén (i Skillingaryd) har skörde- och illuminationsfest fredag och lördag den 1 och 2 oktober kl. 7 e.m. i Åkermans backe ofvanför vattenbassängen. Kaffe, frukt och tårtor m.m. Alla välkomna. (Jönköpings-Posten 1909-09-30 "Skörde- och illuminationsfest i Åkermans backe ofvanför vattenbassängen")

Mitt barndomshem, Hyddan under (säteriet) Gärahof (i Byarums församling), låg enskilt i storskogen och där levde syskonskaran ett fritt liv bland stora träd i kuperad mark. ... Min vistelse i barndomshemmet sträckte sig över åren 1895-1909. ... Om höstarna brukade vi i drevhuset köra tröskverket med fyra par oxar. Vi hängde på bommen och skrek och sjöng medan det gick runt runt tills rättaren genom ett hål i taket ropade stopp för en paus. När höstarbetena voro avslutade var det höstakalas då alla torparfamiljer, drängar, pigor och gårdens tjänstefolk bjöds upp till Gärahofs stora matsal för traktering. Var och en fick en halv kaka bröd, smör, korv, kött och fläsk, svagdricka eller öl till den som önskade denna dryck. I skymningen hämtade någon av drängarna ett enradigt dragspel från drängstugan och så spelades upp till dans på grusgången nedanför stora byggnaden. Vid dansens slut och (då) skymningen föll samlade gummorna ihop det som ej förtärts i medförda dukar och korgar, allt skulle med hem. Jag var med på ett höstakalas det var hösten 1907. (Gunnar Särnmark "Barndomshemmet" s 17-20)

Vaggeryds samhälle hemsökes nästan dagligen af italienare, hvilka utföra den mest öronpinande musik på positiv, dragspel m.m. Dessa parasiter öfversvämma likt Egyptens gräshoppor allt mera i landet samt åtföljes af minderåriga som gå i husen och tigga. Önskligt vore, om man kunde bli kvitt sådana snyltgäster. (Jönköpings-Posten 1907-06-05 "Likt Egyptens gräshoppor")

(annons) Svalöfs Utsädesspannmål och Fröer. Ombud i Skillingaryd: Sergeant Alb. Hultin. Obs! Fördel af rekvisition för 1 April. (Jönköpings-Posten 1906-03-19 "Utsädesspannmål och Fröer")

En större lifaktighet på det andliga området har nu en tid försports här i våra bygder. Nästan hvarje kväll under en tre veckors tid ha sammankomster kring Guds ord förekommit, hvilka varit talrikt besökta och fortgått i flera timmar, omväxlande med bön och sång. Talrika skaror af mest ungdom hafva lämnat sig åt Gud, bekännande sina synder. De äldre troende på platsen hafva fått fröjdas med de unga och blifvit påminda om den tid, då de själfva lämnade sig åt Herren. Det synliga redskapet för denna rörelse har varit en ung, Gud hängifven kvinna, Selma Abrahamsson från grannsocknen Byarum.(Jönköpings-Posten 1905-11-22 "Äldre troende i Tofteryds bygder fröjdas med unga troende")

I Hovslätt var åtskilliga med i Sandseryds absoluta nykterhetsförening, som bildats den 14 nov 1891 på tillskyndan av bl a A Johansson och O Sandahl från Bårarp samt kantorn J F Johnsson. ... I början av 1900-talet tillkom i Hovslätt Templarorden Vårblomman. ... Inom Sandserydsföreningen hade 1903 bildats en barnavdelning, som fått namnet Vårblomman. I ett styrelseprotokoll av den 20/12 1904 kan vi emellertid läsa, att "På grund af att templet vid Röret kallar sig Vårblomman beslöts att nykterhetsföreningens barnförenings namn skulle ändras till Vårbrodden". (Gösta Freij "Nykterhetsrörelsen i Hovslätt" s 20-23)

Ålaryds ynglingaförening anordnar morgon- och friluftsmöte ute i det fria söndagen den 3 juli i Bissefell kl. 5 f.m. (obs. kl. 5). Talare blir predikant Vicktor Johansson i Skillingaryd och möjligen flera. Blås- och kanske äfven strängmusik. Kaffeservering hvartill biljetter tillhandahålles vid tillfället mot 25 öre. Till talrikt besök inbjudes. Kommen och låtom oss om morgonen glädjas och fröjdas tillsammans. Skulle regn inträffa hålles mötet inomhus. (Jönköpings-Posten 1904-07-01 "Att om morgonen glädjas och fröjdas tillsammans")

Skördefest och arbetsföreningsauktion hålles i Rörets missionshus (Hofslätt) fredagen den 21 nov. kl. 2 e.m. och börjar med predikan af kyrkoherde Hagberg. Gåfvor till försäljningen mottagas med största tacksamhet. (Jönköpings-Posten 1902-11-15 "Arbetsföreningsauktion vid skördefest")

Stark frost inträffade i Östbo natten till i torsdags. Nästan öfverallt sveddes potatisblasten och på många ställen stå fälten nära nog svarta. (Jönköpings-Posten 1902-09-12 "Nära nog svarta fält")

Nu börjar det blifva litet hållning på beväringen; vi ha lärt oss att hafva händerna på rätta sättet eller, som vår korporal, nationellt nog, uttryckte sig, så att "tummen har känning af böxesömmen". Vi kunna göra "höger om" och "vänster om", hälsa på vårt befäl, begära permission o.s.v. Kunskapen är ju alltid god att ha, äfven om den åtföljes af värkande vader, knakande knän och ömma lår. . . . Det är besynnerligt hvad en human och tillmötesgående befälhafvare vinner aktning och vördnad. Vi se det dagligen, ty det manskap, som har ett vänligt befäl, kan sina saker allra bäst. Det (manskapet) går med en säker och trygg hållning, tager gärna emot rättelser, har förtroende för sina korpraler och förmän, manskap och befäl får gemnsamt glädja sig åt framgången i sitt arbete, och man täflar om att från båda sidor göra sitt bästa. (Jönköpings-Posten 1901-05-22 "På Skillingaryds hed"; författare: signatur E. D-lm)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Cannon Falls låg vid en flod i en dalsänkning. När vi derföre hadde kommit upp på höjden så var der en slätt alldeles som Östgötaslätten i Sverige, fastän denna syntes vara ändlös och jorden syntes vara af besta beskaffenhet, för ofverom hvartåt jag såg syntes fina vackra, nästan ändlösa vårhvetefält böljande för sommarvinden. Jag hadde aldrig sett sådan storartad skörd förr, och allting både gräs, klöfver, korn, majs och allt var frodigt, grönt och växande. Det syntes til mig Att detta var Amerika, ty i Sverige var vackert, men det kunde ej i så vidtomfattande skala mäta sig med dessa skördbärande slätter. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 55; år 1883)

(Jag tog i början av 1880-talet drängtjänst) hos en bonde Per Gunnarsson, Palsbo i Bondstorps socken. ... Det var ett fasligt släp under bärgningstiden. Allt gräs och havre, råg och korn slogs av för hand med lie, ty några slåtter- och skördemaskiner hade inte hunnit till Smålands obygder då, och dessa hade icke i alla fall kunnat användas för höskörden, ty gräset skördades på hårdvallar och ängar och i hårdvallarna var det så stenigt att man ofta knappt fick lien mellan stenarna och skära utav de strå, som växte där. Slåttern tog en tid av tre veckor eller längre. Skörden av sädesslagen minst lika lång tid. Man fick börja arbetet när solen gick upp och avsluta detsamma när solen gick ner. Kosten under denna tid en aning bättre än vanligt. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 107-109)

Den i smålandsbygden för ett femtiotal år sedan (1870-talet?) rätt allmänt praktiserade "veckoräkningen" finnes hos oss veterligt ej upptecknad eller angiven i någon som helst tidskalender. ... Den av äldre personer ännu tillämpade "veckoräkningen" infaller under loppet av april, maj, juni och juli. Den 6:e april är märkesdagen för början av "trettonde veckan", den 13:e i samma månad påbörjas "tolfte veckan", den därpå följande 20:e april infaller den "elfte" dito o.s.v. Alltjämt baklänges i denna egendomliga räkning. ... Vårrågsäden skulle i våra bygder enligt gamla regler verkställas i "elfte veckan", potatissättningen i den "tionde", havresådden i "nionde" och "åttonde" samt kornsådden som alltid skedde sent i "sjunde" eller "sjätte" veckan. (K.W. Johansson "Den gamla veckoräkningen" s 44,46)

Vill du se glädjen, säger en gammal Classicus, så se ej på barnen, men på föräldrar - eller morföräldrar - som glädja sig öfver barnens glädje. Hos mig firas julen på gammalt vis. Utom halm på golfvet som är eldfarligt, så försummas ingen af de gamla goda sederna. Således få tjenstefolk och barn ingen middag om julafton, men måste nöja sig med att doppa i grytan. Så var det i mina föräldrars hus. Julgran, julbock m. m. försummas ingalunda. Icke heller julottan i morgon. Jag tycker om forntida seder; och jul är barnens fest. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 193; brev från Östrabo i Växjö den 24 december 1842 till Fredrika Bremer)

Med min poësie i allmänhet måste åtminstone på några år vara slut: jag hinner ej med annat än Stiftet och Scholorna. Jag vet Du skrattar häråt, och jag gör det sjelf, när jag betänker huru litet jag kan uträtta i detta afseende. Men ingen förbättring kommer med ens, som en månsten, ur skyn: den växer småningom och bär frukt i sinom tid. Den är en narr som vill ha skörden dagen efter utsädet, helst i vårt Nordiska Climat: men en narr är äfven den som ej vill så, derföre att säden ej mognar på en dag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 227; brev från Tufvan vid Växjö den 2 april 1827 till Carl Adolph Agardh)

Två gånger om året blev alla anställda på Hooks gård och Lindefors järnbruk inbjudna till festligheter på herrgården. Det var dels vid midsommar och dels på sensommaren, då man firade skördefest. Då kom det "folk i hundratal" - arrendatorer, dagsverkstorpare, bruksarbetare o.s.v. - män, kvinnor och barn. Då åts och dracks det över all måtta, och frampå kvällen blev det dans. (Sven Thunander "Lindefors järnbruk" s 92)

Före storskiftets tid (1757) fungerade det så att tomten utgjorde grundval för gårdens andel i åkrar och ängar. I närheten av byggnadsplatserna hade bönderna haft sina kålhagar och humlesängar. I varje ny åker som bröts upp fick varje bonde en del - en teg. Detta kunde resultera i många små och smala tegar, kanske bara tre meter breda ibland. Man var tvungen att utföra sådd och skörd samtidigt, annars riskerade man att behöva köra över någons nysådda åker. ... Skiftena har inneburit förändringar. ... Husflyttningen är det stora exemplet på den sociala förändringen.Den innebar att bygemenskapen splittrades. (Eva Christina Hansson "Storskifte och laga skifte i Ljungberg Östergård" s 66,73-74)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Jesus sade: ’Skörden å ena sidan är stor, arbetarna å andra sidan är få. Be emellertid Herren, att han sänder arbetare ut till skörden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 73)

Det finns bevis ... att det agrara året (i Palestina) delades i sex tvåmånadersperioder, sådd, vinter, vår, skörd, sommar samt den extrema hettans tid. Alltså gick det fyra månader mellan såddens slut och skördens början. ... Det finns stöd för detta också i Gezerkalendern, vår äldsta hebreiska inskrift. Mellan dess "Två månaders sådd" och dess månad för den allmänna skörden har den "Två månader av sen sådd (eller vårväxt). Linskördens månad. Kornskördens månad." ... H.V. Morton berättar om en händelse vid den här platsen: "då jag satt vid Jakobs brunn kom en skara araber längs vägen från det håll åt vilket Jesus tittade, och jag såg deras vita kläder skina i solen. Jesus talade säkert inte om den jordiska utan om den himmelska skörden, och då Han talade ser jag det troligt att Han pekade fram emot den väg där samariterna samlades i sina vita klädnader för att höra Hans ord." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 246-247)

Första gången de sa att vi hade strålning så tänkte vi som så: det är något slags sjukdom, den som blir sjuk dör genast. Nej, sa de, det är något som ligger på marken och kryper ner i jorden, och man kan inte se det. Det är möjligt att ett djur ser det och hör det, men inte en människa. Men det är inte sant! Jag har sett det . . . Det där cesiumet låg i min köksträdgård ända tills regnet blötte upp det. Det är så där bläckfärgat . . . Det ligger där och skimrar i bitar . . . När jag sprang från kolchosåkern och kom in i min köksträdgård låg det ett sådant där mörkblått stycke där . . . Och ett par hundra meter bort ett annat . . . Stort som själen om huvudet på mig. Jag ropade till grannkvinnan och andra fruntimmer, vi sprang runt allihop. Runt alla köksträdgårdar och runt åkern . . . Ett par hektar . . . Vi hittade säkert fyra stora stycken . . . Och ett var rött . . . Dan därpå öste regnet ner. Från tidigt på morgonen. Och vid middagstid fanns de inte kvar. När polisen kom fanns det inte längre något som vi kunde visa dem. Vi bara berättade. Sådana här stora stycken . . . som min sjal. Mörkblå och röda. . . . (Poliserna och soldaterna) rådde oss att ha munskydd av gas och gummihandskar när vi arbetade i köksträdgården . . . och så kom det en viktigpetter till vetenskapsman och talade på byklubben och sa att vi måste tvätta veden . . . Det var som man inte trodde sina öron. (Zinaida Jevdokimovna Kovalenka "En monolog om vad man kan tala om både med levande och döda" s 45-46; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jag minns allt möjligt otäckt. Jag vågade inte springa barfota i gräset. Mamma hade skrämt upp mig med att jag skulle död. Jag var rädd för att bada och dyka. . . . För att plocka nötter i skogen. För att ta upp en skalbagge . . . Den kröp ju på marken, och marken var smittad. Myror, fjärilar, humlor - allihop var smittade. Trädgården var vit . . . som glas. ("En barnkör" s 237; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Shavout är skördefesten, eller de första frukternas fest. Alla sånger som framfördes (på kibbutzen), eller de dikter som lästes upp och alla danser: allt handlade om skörden. En parad av kibbutzens traktorer, med vagnarna smyckade av löv och blommor, kördes runt de församlade medlemmarna och deras inbjudna gäster. På en vagn fanns apelsiner från egna odlingar, på en annan bräkte fåren, vilka normalt höll till på fälten utanför stängslet. Sedan följde en parad av alla barn som fötts på kibbutzen under året som gått. Barnen kördes fram till beskådning i specialgjorda barnsängar på hjul som bevis på årets skörd. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 161; Israel 1980)

Min stupade, till stoft förvandlade, jord min, som tog denna gestalt som framträder på fotografiet: med en lövskugga över sitt ansikte, med havssnäckan i handen, på väg mot min dröm. Han vandrar genom mörker som sedan aldrig slocknar, genom tomrum evigt öppnade mot sig själva, genom sju gånger sju gånger sju tystnader. På insidan av mina ögonlock visar han sig, i den enda värld som står honom till buds. Hans genomskjutna hjärta bultar. Ur håret frigörs den första vinden. En äng formar sig mellan oss. Himlar med moln och fågelsvärmar, bergen exploderar stilla mot horisonten och floden flyter och söker sitt hav. Man kan redan se så långt, så långt att dag och natt blir samma tid och alla årstider uppfattas samtidigt. Månen brer u sin fyrfasiga solfjäder, snöflingor yr runt med fjärilar och från trädet i blom faller frukten. Vi närmar oss varandra. Vet inte om med tårar - vet inte om med leenden -. Ännu ett steg, och samman ska vi lyssna i din havssnäcka vilket brus där finns av tusentals orkestrar, vilken bröllopsmarsch för oss två. (Wislawa Szymborska "Dröm" s 70-71)

Jesus säger: "Lyften upp edra ögon och sen på fälten, huru de har vitnat till skörd." Joh 4:35. Herren vill att vi ska se FÄLTEN, inte bara fältet. (Åke Lönander "Låt hela världen höra hans röst" s 14-15; Svenska Alliansmissionens kalender för 1977)

Gud, låt ett under hända! Låt över marker som brända och döda och skövlade står komma en Andens vår! (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 48; Annandag Pingst)

Ja kom ... te å tänka på naboren, Jon. Rike-Jon di kallte. Han hade ju bara en däka å om en kunt vänne ihop våran Arvid me Rike-Jons Holma så sulle de ble orning på allt men de tordes ja inte sä så Hilda hört att. Men si en sak hade ja grunnat ut som va starkare än allt aent om de satt se te sennes å de va avensjukan. De va den som komt över me nor ja la me te me Hilda, å koen och hästen å allt. Hade inte anra vatt ute efter att eller hatt att, så int hade ja skafft me dä, de ä ju säkert å va inter heren trillad för långt från träet så skulle de väl gå i arv på honom mä. Den medicinen försökte ja mesamma å höll hele vintern på å så avensjukans sä i Arvids funderingen. Vårsä kan en ju inte skörda förrän höstati, hur tidit en än får ut'na, men avensjukans sä hos Arvid grodde fort å innan nåen annan skörd va tajen de året hade han fått Fike-Jons ja, hur unnlit de än låte. Han to ju an däkan å hele store gåren. Han har en bra käring å två redia hästar å ja ha mi käring å mi häst så nock är de möe en vinner skaffe se om en bara på rätt sätt dra nötta å avensjukans krafter. (K.A. Berg "Nor jag skaffte me häst" s 221)

En sak var vi (i mitten på 1950-talet) säkra på: det fanns en idéernas gemenskap, som samtidigt var en mänsklig gemenskap, en känsla av samhörighet oberoende av tradition och nationalitet. Vi drömde om det fria, det nationella, det korporativa Europa. Om vi själva skulle uppleva det, om vi någonsin skulle få framgång i vår generation, det var vi aldrig säkra på. Men (det var en) stor sak i det. Vi var såningsmännen. Nya generationer skulle kanske få leverera skördefolket. Det var trots allt inte oss själva vi kämpade för: det var verket, Europa. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 241-242)

Redan kl. 4 (år 1951 vid missionsstationen Nyawa i Tanganyika) på juldagsmorgonen började ottegudstjänsten i kyrkan. Kyrkan var fullsatt och en glad och högtidlig stämning rådde. Den var klädd med lövruskor och kunde påminna om vårt midsommarfirande (i Sverige) vad det yttre beträffade. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 62)

(Siffrorna på) de olika verksamhetsgrenarnas omfattning på pingstmissionens Kongofält bör fylla missionens vänner med glädje och stor tacksamhet mot Gud. För ett trettiotal år sedan var dessa trakter vild hednamark. Efter denna korta tids evangeliska verksamhet vitnar nu fälten till skörd. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 36; år 1951)

ca 1950 - ca 1900

En av judendomens lärare i början av 100-talet efter den vanliga tideräkningen uttalade epigrammatiskt: "Budet lön är budet, och syndens straff är synden". ... I gudsfruktan är en visshet, en kraft att verka och ett löfte givna och därmed också lönen. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 23-24)

Det sägs, att en droppe faller en natt ur Guds bägares överflöd i Nilens sinande källor. - strax svämmar floden över och höljer det törstande landet med ymniga skördar till bröd. - - - O Gud, vi vänta och vänta på dagg ur ditt flödande ymnighetshorn, befruktande själarnas marker, att våra lador må fyllas, när droppen från ovan fallit, med moget och välmatat korn. (Nils Bolander "En enda fast punkt" s 10; boken utgiven 1943)

Endast en gång blommar hjärtat riktigt, hjärtat har sin sommar endast en gång ... vindomspolad, frisk, solgenomdallrad doftande av blom på slåtterängar, mognande med gula åkrars gröda, full av styrkans ro, förtröstans trygghet och en fast förvissning: nu har livet nått sitt mål och funnit sin fulländning. Hjärtat har sin sommar endast en gång, endast en gång blommar hjärtat riktigt. (Emil Zilliacus "Hjärtats sommar" s 201; 1936)

I stora delar av Europa var det under 1800-talet vanligt med skördefester eller skördegudstjänster i kyrkorna i samband med höstens skörd. Detta var då helt okänt i Sverige. Undan för undan introducerades denna nya sed i Svenska kyrkan, liksom i en del av frikyrorna. Där kallades den skördefest eller skördehögtid och inte skördegudstjänst. Främst spreds den inom Svenska Missionsförbundet och Svenska Frälsningsarmén. Vid skördegudstjänsten smyckades kyrkorna inte enbart med blommor utan också med frukt, grönsaker och andra skördeprodukter. Vanligen dekorerades kyrkorummet i förväg. Ibland kunde skördeprodukterna bäras fram till altarrunden eller placeras på golvet i koret. Också dopfunt, predikstol, läktarbarriärer, fönsternischer och ljuskronor kunde smyckas och blomsterbågar resas över mittgången. Skördegudstjänsten förenade det agrara året med kyrkoåret. Gudstjänsten firades Fjärde böndagen eller Tacksägelsedagen i början av oktober. Den kunde då bli en tacksägelse för årets skörd. ... Av naturliga skäl spred sig den nya traditionen först i de stift som hade jordbrukskaraktär, Lunds och Skara stift, och som hade en relativt stark kyrklig sed i övrigt. Efter en försiktig början spreds den allt mer på 1920-talet och fick en ökad acceptans under 1930-talet. Under andra världskriget skedde en stagnation. Därefter skedde en ökning undan för undan. Först på 1960-talet introducerades gudstjänsten i stadsförsamlingar. Kyrkorna dekorerades då ofta med industriprodukter från det lokala näringslivet. ... Ett ökat stöd, inte minst i Göteborgs stift, fick den nya traditionen genom att den sammankopplades med kyrkans diakoni. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 70-71)

Sedan (den unge bonden) på renen tagit itu med bondsysslorna igen ha hans sinnen varit i en förunderlig jämvikt. ... Är det inte ett sällsamt arbete? Är inte vårrågen, som han nyligen myllat ned, redan grön och frodig? Det är inte mer än åtta dagar sedan han sådde havren, men nu har den redan grott och är snart färdig att sticka upp över jordranden. Det är redan en del av odlarens möda att se grödan spira. Han ser ju nu dagligen hur hans arbete åstadkommer stora förändringar på marken. Där det helt nyligen syntes svart jord lyser nu en vacker grönska! Kan han då inte vara stolt över ett sådant arbete? Det är ju egentligen fråga om storverk. Men om det inte vill växa? Ja, då är han maktlös, då kan han intet uträtta. Så egentligen är han tjänare förstås, han som alla andra människor. Han tjänar den skapande kraft, som finnes i denna svartmylla och som frambringar föda åt människorna. Och det är väl något stort i alla fall. Han tjänar ju L i v et självt, och en högre makt kan han väl näppeligen tjäna med sitt arbete. Kan han då inte vara stolt, kan han då inte vara glad? (Vilhelm Moberg "Vårplöjning" s 69-70)

Det var i helgedomen, som Gud mötte sitt folk och uppenbarade sin härlighet. Ifrån gudstjänstlokalerna i ett land skall Guds härlighet stråla ut över hemmen, över arbetet i verkstad och ämbetsrum, över gata och väg, stråla ut över det dagliga livets gärning. Där vägarna till Guds hus stå öde, är olyckans väg beträdd. Ty endast med Guds ord föres en lugn och lycklig levnad. ... Har omsorgen om Guds ära blivit vår själs behov, skall Gud hava det i åminnelse. Din ädla avsikt skall ej dö med dig. Gud tager hem sina tjänare men fortsätter och fullkomnar sitt verk. Och så skall det ske, att den som sår och den som skördar tillsammans få glädjas. (Johan Hellström "Ord för söndagen - 1 Krön. 28:8-10" s 25; Missionsförbundet den 10 januari 1924)

Svante trivdes inte lika bra med slitet på åker och äng (på gården Nedre Röös i Esbo i närheten av Helsingfors). Fadern märkte det, och på äldre dar kom han med två uppslag, som så snart de hade förverkligats visade sig vara riktiga lyckokast. "Här i byn finns ingen såg och ingen kvarn. Vi bygger en kvarn på andra sidan vägen och i direkt anslutning en såg. Det blir inte långt att dra elektriciteten." Svante gick fram till kvarnen. Två grannar stod där med sina säckar havre som de skulle låta mala till kraftfoder. "Har du bra utsäde i år?" "Grobarheten är 88 (procent), jag räknade den i går." "Jasså, jag bara kastade en näve i blomkrukan och det grodde riktigt bra. Svante kan inte låta bli att blanda sig i samtalet. "Vad pratar ni? För mig har det grott 200 (procent)." Det runda skrattet rör honom inte. Har han inte rätt? Andra må räkna med 88 (procent). För honom som är annorlunda räcker det inte ens med 100 (procent). Nej, dubbelt upp måste det vara. En småländsk och karelsk besvärjelse. (Ulla Olin-Nilson "Dubbelt upp" s 68; 1920-talet?)

Om församlingen i Filadelfia står det, att deras fiender skola komma och tillbedja för deras fötter och förstå, att Herren har älskat dem. deras tro var alltså en segrande tro. Och dock säger Herren till den: "Du har ringa makt." "Ringa makt" kan alltså i mångt och mycket gott förenas med en segrande tro. Det är denna tanke Jesus så ofta ger uttryck åt i sin kända bild "tro såsom ett senapskorn". Därmed ville Jesus just säga: må tron vara hur ringa, hur outvecklad och oansenlig som helst; om den blott har den levande brodden! Vad är då denna "levande brodd", på vilken allt beror? Det är t i l l i t, helt enkelt tillit, obegränsad tillit. (C. Skovgaard-Petersen "Den segrande tron"; Jönköpings-Posten 1922-01-27)

Efter sådden skulle det "sinkas". Det innebar att man skulle räfsa runt åkrarna så att jord och säd inte låg utanför. Stenar i åkern sopades också rena från jord och säd. ... När så säden var mogen skulle den mejas. Därefter sattes den i travar eller krakar. När den var torr kördes den in i ladan där den sen tröskades under hösten. (Märtha Klaesson "Kvinnoarbete i lanthushållet under olika årstider" s 87,89)

ca 1900 - ca 1850

Allt andas glädje och förhoppning, Naturens rike står i knoppning, Och åkermannens fält står skönt Af hoppets rika grönska krönt. ... De glada syner i mig väckte En bild så tjusande och skär: Jag såg det unga Sveriges släkte, Hvars bild och spegel våren är. Så friskt och skönt som sommarrågen Med glada blickar, sol i hågen Och mod i barm och ros på kinden Det drog förbi med västanvinden! ... Och hjärtat utaf glädje svällde Vid synen utaf Sveriges vår, Som sprirar fram och till sitt välde I bygd och stad och häfder går. Ack, den som kunde något göra Att dessa unga skaror föra På ljusets rena vägar fram Förbi all smuts och synd och skam! (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 5-6; Förord; skär = ren och oskuldsfull)

Så glädjoms, som man gläds i skördeanden! Allt vidare och fullare stå landen som seklens hjältar brutit upp för anden, att den må få sin hungers bord berett. Allt växer hungern, starkare bli kraven, och stort är ropet: "Blomstre mellan haven all jorden som en lustgård, fylld med saven av alla höga tankar tiden gett!" Och det är oss som dessa röster gälla. Vi stå i löftets lund, vid dopets källa. Vig oss till färden, ström vars vågor välla av dristig ungdom och av mognat vett. ... Är ej vår ande både örn och duva? Kan den ej fly ur vardagsmödans gruva och söka allt det djärva, allt det ljuva som släktet drömt, då striden syntes lång? Vi vill tälja, sjungande på vägen, dess allra käraste och bästa sägen, om tusenårig lyckas värld, belägen kanske bak fjärran seklers solnedgång, och tro var teg vi rödja, det är fliken, lagd till de andra, av de sällhetsriken dit mänskligheten flyttar hem en gång. ... Så glädjoms, som man gläds i vårens dagar, då gryning lyser genom glesa hagar och åkermannen fårorna bereder att lägga neder sitt frö av liv i daggens vita spår! Kom, nya sekel, okänt till de kända! Om du ger nödår, ger du ock måhända omsider kornrikt sälla sabbatsår. Var hälsat med vad gott och ont du bringar! Du bärs av morgonrodnans röda vingar, din otteklocka som en lärksång klingar: "Så länge världen står, är livet vår!" (Erik Axel Karlfeldt "Vid sekelskiftet" s 352-353; "Till Uppsala studenter" trycktes första gången i "Tal vid Upsala studentkårs nordiska fest den 25 november 1899; skördeanden = skördetiden)

En god moder utsår kärlek och skall med sina barn skörda en glädje, som sprider ljus öfver lifvets omsorger och bekymmer. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 99; nr 13 den 28 mars 1895)

Fackföreningarna gjorde bland annat en energisk insats för förkortning av arbetstiden, och hela deras aktivitet var också i väsentlig grad inriktad på att höja arbetarnas lönenivå. Det är lätt att överskatta fackföreningarnas insats på denna punkt. En jämförelse med länder där den ekonomiska utvecklingen var ganska likartad med den i Sverige men där arbetarna endast var svagt organiserade är snarast ägnad att ge stöd för den uppfattningen, att fackföreningarnas direkta inverkan på lönerna var mindre än man ofta antagit. Detta intryck bestyrkes ytterligare om man studerar det närmare förloppet av den stora lönestegringen i Sverige. Såvitt man kan döma av tillgänglig statistik, steg reallönerna i Sverige mycket kraftigt också under den tid från 1860-talet och till mitten av 1890-talet då fackföreningarna antingen inte existerade eller också spelade en helt och hållen sekundär roll. Uppgången från mitten av 1890-talet och till 1913 var i själva verket snarast mindre markerad än under den närmast föregående perioden, även om utvecklingen också under detta slutskede kunde betecknas som mycket gynnsam. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 328; Arbetsmarknaden och dess organisationer)

Inom många av de tidiga industrierna hade avlöning efter arbetstid varit det vanliga, men med övergången till storindustriella förhållanden skedde en omläggning av lönesystemet, varigenom ackordslöneprincipen fick allt större utbredning. I en av de större industrierna på gammal grund, järnhanteringen, hade under 1870-talet prestationslönen blivit förhärskande. Gruvornas arbetare erhöllo lön efter längden av uppslagna borrhål eller mängden av lösbrutet berg; det var här vanligen fråga om gruppackord. Hyttarbetarnas lön utgick oftast efter den producerade tackjärnsmängden. Vid brukens smide hade sedan gammalt tillämpats ett särpräglat lönesystem. De smeder, som ledde arbetsskiften, erhöllo betalning efter den framställda järnmängden. Om de sparat på kol eller ur tackjärnet erhållit en större mängd smidesjärn än normalt, fingo de en extra ersättning, i motsatta fall avdrag. Vanligen blev i praktiken en extra premie för "överjärn" resultatet. Sedan äldre tid hade mästersmederna och mästersvennerna att själva betala sina hjälpare; ännu under 1870-talet dröjde detta indirekta avlöningssätt kvar vid åtskilliga bruk. Inom götstålstillverkningen kom arbetet i allmänhet att betalas efter ackord: arbetarna i de grupper, som betjänade bessemer- och martinugnarna samt valsverken fingo en med tillverkningsmängden varierande lön att fördela dem emellan. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 351; Löneutvecklingen)

(Efter julottan) spändes hästarna för, och det gällde att hasta med hemfärden, ty den föreställningen rådde bland allmogen, att den, som kom först hem ifrån julottan, skulle bli före alla andra med både sådd och skörd under det kommande året. De, som hade hästar, körde därför allt vad tygen höllo, men värre var det för dem, som inga skjutsar hade. Det fanns emellertid de, som gärna ville vara framme med sina arbeten, vilka sprungo så fort hem från julottan, att de faktiskt blevo sängliggande i flera dagar. (K.W. Johansson "Gammaldags jul" s 15; 1800-talets Värnamobygd)

Det blåste aldrig västan den sommaren. Alltid östan eller nordöstan, och det var en torr och kärv vind. Det kom intet regn. ... Det första folk gjorde om morgonen var att se efter moln på himlen. Det sista folk gjorde om kvällen var att se efter moln på himlen. ... Markerna låg svedda som om elden gått fram över dem. ... Människorna blev ömma i nackarna av att gå och gana efter moln på himlen. De hårdnade i sina sinnen och blev bitska och buttra. De tålde inte varandras åsyn eller tal. De kunde inte lida varandra, emedan de inte kunde lida sig själva. ... Åkern var grå och tom och kal så långt man såg. Inte ett enda strå stack upp. (Karl Oskar) hade räknat tiden sedan sådden, tolv dagar hade gått. Om Gud hade gjort sitt, så skulle rågen redan ha synts som ett grönt sken i jordkanten. Men åkern var grå och tom och kal så långt man såg. Inte ett enda strå stack upp. ... Karl Oskar vaknade; han såg att det var i gryningen. Det var något ljud som hade väckt honom. ... Det regnade. Så sant han levde regnade det. ... (Karl Oskar) kunde tala till Anna igen. ... Han famlade efter hennes hand. ... "Anna - vi ska vara sams." Ivrigt, girigt tryckte en hand tillbaka. Nu visste de det säkert. Om några dagar skulle deras rågåker skina grön av brodd. För därute blåste det västan, den västan som är regnets vind och livets. (Vilhelm Moberg "Torr sommar - berättelse från 1868" s 176-188)

"Älskade, älskade mamma! . . . Mamma säger så sant i de här orden, som jag ofta omläst: 'Mimmi lilla, du får icka glömma att utsädet och skörden aldrig följas åt! Ingenting i naturen frambringas med konst: naturen utvecklar sig efter sina egna lagar och harmonier; och den som i hjertats förhållanden följer denna naturens enkla lära, gör väl och förfelar sällan målet.'" (Emilie Flygare-Carlén "Ett köpmanshus i skärgården, del 1" s 82; Emilias bref)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Karl Oskar satt och såg ut genom fönstret på sin oplöjda rågstubb, med missmodigt rynkad panna. Så tog han fatt på tidningen, som han just hade haft med sig från Per Perssons. ... Och så fick han syn på bilden: En veteåker i Norra Amerika. ... Veteåkern tog ingen ände, där himlen stängde för ögat, kunde man förstå, utan den räckte långt bortanför synrandens ring. ... Och på denna åker stod sädesskyl vid sädesskyl så tätt att de nästan stöttade varandra, att en sädeshäck knappast kunde tränga sig emellan. I skylarna reste sig höga kärvar, som flöt ur i långa, svällande, fullmatade ax. ... Och från en himmel utan moln sken solen över all den gullgula sädens mängd. ... Allt vad han såg på denna bild, all denna härlighet för en bondes öga, det fanns – i en annan värld, i Nya världen. ... (Karl Oskar) höll tidningsbladet framför sig liksom i andakt, som han brukade sitta i kyrkbänken om söndagarna med sin psalmbok i handen och följa med i sången. Det var i Gamla världen, som Gud en gång förbannade marken för människans skull. Men i Nya världen var jorden ännu välsignad. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 119-120; Om en veteåker och ett fat korngrynsgröt)

Tolv år förut hade den (i juni 1839) hädangångne (Johan Olof Wallin) i egenskap av pastor primarius i Stockholm talat gripande ord om döden och förgängelsen vid invigningen av Nya kyrkogården, aftonen före Trefaldighetssöndagen: "I talrike, hit utgångne, den stora stadens innevånare! Vad gingen I ut till att se? Gingen I ut till att se och sjunga, huru 'den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor'. Sägen I icke: 'Några månader äro ännu - och skördetimmen kommer'? Si, jag säger eder: 'Lyften upp edra ögon och besen marken, ty hon begynner vitna till skörd!' Denna mark, som I här sen avröjd och inhägnad, blir från denna dag en åker för skördar, som aldrig felslå, som alla år och alla årstider skola giva sin rika äring. Si, skördemannen håller skäran i sin hand - och allt kött är hö, och dess godhet är såsom ett blomster på marken. Intet skonar han ... Unge och gamle, lyften upp edra ögon och besen denna mark, som redan vitnar till skörd! I ären skörden; skördemannen är döden. Mogne eller omogne - av jord ären I komne, jord skolen I åter varda!" Och så talade han om den nya stad, som skulle byggas upp här åt dem, vilka för alltid vandrat ut från de levandes stad. Det skulle bli en stad, "vars murar skola stå trygga, på vars gator intet rop skall väcka de sovande, och mellan vars grannar inget tvist skall uppstå ... Och den lilla staden är ju redan byggd! Dess våningar stå inredda och vänta på eder. Huru snart kommen I, utflyttande nybyggare? I veten det ej - eller viljen kanske ej veta det. Men ack, huru snart skolen I ej komma! Om få dagar äro många av eder flyttfärdiga; efter några veckors förlopp torde fleras eder bortgång redan vara en gammal händelse, som sällan eller aldrig mer omtalas ovan jord, och om ett eller annat år kanske grönskar torvan över edra multna ben. Med vad känsla sen I då omkring eder på denna mark? Veten I, på vilket rum I ären? I stån ju på edra egna gravar! ... Kanske - du som känner dig i dag så stark och frisk och säll! - är din egen grav en av de först uppkastade ..." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 238-239)

Penninglönerna uppvisade rätt stora lokala differenser. Men dessa skiljaktigheter mellan olika bygder tycks dock på 1830-talet inte ha varit större än sextio år senare. ... Penninglönerna var under 1830-talet högst i Östra Sverige, Småland och öarna samt Bergslagen. Också i fråga om reallönerna var de båda förstnämnda områdena ledande, medan däremot Bergslagen hade en ganska ogynnsam position, på grund av att levnadskostnaderna där var relativt höga. De mer utpräglade jordbruksdistrikten låg på det hela taget rätt ogynnsamt till, så väl i fråga om penninglöner som i fråga om reallöner. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 66-67)

Jag har härmed glädjen att berätta Pappa att min Anna i förrgår fick sig en liten son, som då han så i förtid kommit till verlden förmodeligen gör som (Gotthold Ephraim) Lessing berättar om sin son, hvilken blott tittade hit in i verlden, men då han såg hur illa här stod till genast drog sig tillbaka. Åtminstone är pojken ovanligt klen och dålig, så att vi funno oss nödsakade att i hast låta döpa honom, hvarvid vi togo oss den friheten att kalla honom efter sin Morfar. Skulle han få lefva (hvarom dock ännu föga hopp är) så skola vi begge, Anna och jag, glädja oss åt detta lefvande minnesmärke af vår gemensamma far. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 130-131; brev från Lund den 2 april 1807 till Christopher Myhrman)

(Carl von) Linné färdades på sin skånska resa (1749) snabbt genom skogsbygderna. ... Skånes största och mest utpräglade slättbygder skådar Linné för första gången från höjden av Romeleklint. Här uppe har han "den härligaste prospect ut åt slätten, så på östra som besynnerligen på sydvästra sidan". På östra sidan räknar Linné 7 kyrkor, men i söder och väster utbreder sig det väldiga Västerslätt, och här fångar blicken en mängd kyrkbyar och städer. Linné skyndar ned mot den stora slätten, som han möter vid Dalby. "Slätten", säger han, "begyntes här vid Dalby och föreställde ett Kanaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd så långt ögonen kunde se." ... Linné imponerades av de väldiga vidder av djupplöjd åker, som lågo här hägnade av jordvallarna. (Åke Campbell "Det äldre svenska kulturlandskapet" s 29-30)

(Bildtext) Det apokryfiska skördeundret. Herodes soldater, som söker efter Jesusbarnet, frågar en bonde om de flyende dragit förbi. Sanningsenligt kunde denne erkänna att han hade sett dem när han sådde sin säd. - Det hade han gjort på morgonen samma dag, men under dagen hade säden tack vare ett mirakel växt upp och mognat för skörd. Norra Strös kyrka, Skåne. 1400-tal. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 72)

Den 29 juli högtidlighölls den helge konung Olofs dödsdag. Då börjades skördetiden i mellersta och södra Sverige. Den räknades i allmänhet till Mikaelsmässan, den 29 september. Den 9 augusti, dagen före den helige Laurentii dag, fastades med bröd och vatten, likaså den 14, dagen före den stora Vårfrudagen. ... Då välsignades säden, som var införd i ladorna, för att befrias från all densamma vidlådande orenlighet, och vid denna tid såddes vinterrågen. Än i dag talas om Larsmässeråg. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 584; svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

I syfte att besvärja de himmelska makterna om god skörd organiserades åkerprocessioner, i synnerhet på Markusdagen, den 25 april, och på "gångdagarna", - måndag, tisdag och onsdag före Kristi himmelsfärdsdag. I Uppland kom framför allt Sankt Eriks dag, den 18 maj ("Ersmässan"), att få stor betydelse för skördeböner. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 62)

När plöjningen var avklarad kom tiden för såning. Detta var under äldre medeltid, åtminstone att döma av bildmaterialet, en utpräglat maskulin syssla. Husfadern bar utsädet i en korg, vilken var fäst vid en rem som hängde om mannens hals. Man sådde endast med en hand, vanligen högerhanden. Tvåhandssådd skulle inte slå igenom förrän på 1800-talet. ... Skördetiden kallades också "andtiden", efter ordet "an", arbete. Andtiden eller "anden" var en allmän fridstid då jordbruksarbetet hade högre dignitet än vid något annat tillfälle på året. Tingsmöten och marknader hölls sällan då, och i de senmedeltida fejder i vilka bönder deltog som stridande trupper inträdde i regel en paus när skörden närmade sig. Få människor bråkade om detta. Hela samhällets överlevnad var beroende av att skördearbetet lyckades. ... Sädesskörden ... inföll mellan början av augusti och mitten av september, i Norrland ända till slutet av september. Alla deltog utom de få svenskar som till följd av exceptionellt hög samhällsställning var befriade från slitet på åkrarna (kungar, högfrälsemän, biskopar, etc.). ... Skördetiden utgjorde ... en social klimax i bondesamhällets årliga rytm, laddad med gemenskapsglädje, fruktbarhetsanspelningar och sexualitet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 312-313)

Land, ligg ej i dvala längre, vakna, Skaparns vall, ur vilan! Låt de späda stråna spira, låt de starka stänglar stiga! Bringa brodd med tusen toppar, hundraden av gröna grenskott; sänd mig lön för sådd och plöjning, för min myckna odlarmöda! ... Redan på den andra dagen, när det gått en två, tre nätter, när det varat högst en vecka, gick den vise Väinämöinen till sin sved för att få skåda på sin såning, på sin plöjning, frukten av den myckna mödan. Bjuggen (= kornet) växte som han velat, med sex rader korn i axet; i tre knän var halmen knuten. (Kalevala s 27-28; 2:257-378)

I stället för att kalla (folket från staden) “fält” och ”skörd” varför sade inte (Jesus) klart, att ”människorna kom till tro och var redo att ta emot Ordet … och nu bar frukt”? Vad betyder dessa bilder som användes av Honom? Ty detta gör Han inte bara här utan genom hela evangeliet. Och profeterna använder också samma metod, när de säger mycket på ett bildligt sätt. … Av två skäl, det ena att talet skall bli mer livfullt och så lägga fram det som sägs klarare för våra ögon. … Det andra är, att framställningen skall fyllas med det som tilltalar sinnena, så att minnet av vad som sägs blir mer bestående. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:119)

Att avrunda med:

Årets sista kväll det var, kyrkan öde, porten låst, bland de dödas vissna kransar irrade en hemlös blåst. ... Svart låg kyrkogårdens snö och innanför tystnaden: silhuetten -en hare med uppåtriktade öron, ensam, i väntan. ... Hus och gator lyste tomt, under lindarna det ljöd av en fenomensvart visa om vår hunger efter bröd. ... Sannerligen: I spelet med döden är vi alla nybörjare, med vindens hjälp sänder vi upp våra önskningar. ... Strax är gräset vitt och gångarna och träden, strax är smärtan vit och vägen hem. (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 170-171; Dikter 1973-1978; På kyrkogården)

”Våren flyktar hastigt, hastigare sommarn, hösten dröjer länge, vintern ännu längre. Snart, I sköna kinder, skolen i förvissna och ej knoppas mera.” Gossen svarte åter: ”Än i höstens dagar gläda vårens minnen, än i vinterns dagar räcka sommarns skördar. Fritt må våren flykta, fritt må kinden vissna, låt oss nu blott älska, låt oss nu blott kyssas!” (Johan Ludvig Runeberg ”Idyll och Epigram 12” s 223; 1804-1877)

Sångarna:

I tro under himmelens skyar har fäderna skördat och sått, och än genom städer och byar går väckelseropet de fått. (G Widmark: Psalmer och Sånger 228:1a)

Du är på väg. En dag blir natten vit. En dag och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:4)

Nu fälten har vitnat kring jorden vid och världen den väntar på skördens tid. Men ännu är de som går ut för få, fast skarornas räddning beror därpå. (EE Rexford-A Ölander: Psalmer och Sånger 475:3a)

Tron sig sträcker efter frukten när i blomning trädet går, den ser skörden redan vitna på de fält där nu man sår. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 723:1)

När solens milda strålar snart Igenom molnen bryta, Är luften frisk och fästet klart, Och grön står jordens yta. Förbida Gud, min sorgsna själ! Hvad Herren gör, är rätt och väl; Han pröfvar sina trogna; Men töcknet skingras efter hand, Och full blir dagen i det land, Der hoppets skörd skall mogna. (JO Wallin: Psalm 242:3)

Jesus, du, som blodet har gjutit, Tänk på mig och se till min nöd; Två mig i den renande floden, Ty min synd, min skuld är så röd! Länge jag gått vill uti öknen; Hulde herde, låt mig ej dö; Två mig i det dyrbara blodet, Att hvitare jag blifver än snö! Hvitare än snö, Hvitare än snö! Två mig i det dyrbara blodet, Att hvitare jag blifver än snö! (ER Latta –E Nyström: Sång 167:1; jfr Psalmer och Sånger 607:1)

Se upp, se upp, re'n hvitnar marken, Och skördetimmen inne är. Gå ut, bjud syndare till arken – Kanhända floden snart är här. Upp, bröder, alla som en man! Att sofva nu, det går ej an. (N Frykman: Sång 587:4; jfr Psalmer och Sånger 101:3)

Så skynda att vittna Om frälsaren vår; Se, fälten re'n hvitna, Och dagen förgår; Ryck fram, lilla skara, Och slut dina led! Hvar hotar väl fara, Där Herren är med? (E Nyström: Sång 603:3)

Är du än ringa som fordom Rut, Skynda dig likväl på fältet ut! Kanske att där något ax du har, Som dina bröder lämnat kvar. Gå, gå, skördeman, gå! Gå, gå, skördeman, gå Ut att den ädla säden så! Gå, gå, skördeman, gå! (E Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 572:4; jfr Psalmer och Sånger 479)

Gyllne fält för vinden vaja, Skimrande i solens glöd, Skördemän behövs på fälten, Som nu vitna till sin skörd. (JO Thompson-övers: Sånger och Psalmer 1951 nr 566:1a; jfr Psalmer och Sånger 462:1a)

Tack, Gud, att också jag får gå I tunga vardagsmödan. Den ene kallar du att så, En annan bärgar grödan. Men du ger växt och liv åt allt, ger ax och äring hundrafalt, där trägna händer verka. (N Bolander: Sånger och Psalmer 1951 nr 596:1; jfr Psalmer och Sånger 711:1)

Dödens härsmakt är övervunnen. Välsigna handen som gräver brunnen. Gud, ge svalka och nederbörd. Föd de hungrande, läk de slitna. Låt fälten vitna, o Gud, till skörd. (KG Hildebrand: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 418:1)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv blir det förstörda och mörka landet i Egypten vitt, och den uppätna frukten samlas in till tidsålderslångt liv. I detta perspektiv ser vi också hur de utrotade som sår och skördar i Jer 50:16 nu upprättas.

Vad angår perioden fyra månader vet vi att Qumransekten räknade tiden mellan sädens brodd och skörden till fyra månader (jfr Bultmann s 196). Så när lärjungarna såg hur den nya grödan just kom upp ur de svarta fälten, visste de att det var fyra månader till skörd. Jämför också targumen till 1 Mos 49:10 där det sägs att Messias dagar skall vara vita av skörd. Det kan emellertid vara så att de vita fälten snarare talar om scharlakansröda fält som tvättas vita i Frälsarens blod (jfr Jes 1:18, Joh 4:42, Upp 7:14) än om den skörd/frukt som hör samman med vinrankan Jesus (Joh 15). Fälten beskrivs vara vita "i riktning mot" (grek. "pros" med ackusativ) en skörd, inte att vara vita "av" eller "med anledning av" skörd/frukt. Fältens vita renhet gör det möjligt att bära den frukt som hör till Andens tidsålder. Såväl Jesu försonande korsdöd som Andens frukt kan på samma gång ses som något kommande och något som redan är närvarande. Jämför Joh 4:23: "En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna 'nerkastarna' skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning."

En möjlig bakgrund till Joh 4:35-38 är Apg 8:4-25. Filippos kommer till Samarien och får vara den som sår genom att förkunna Kristus. Fälten vitnar genom att människor låter döpa sig i vatten till sina synders förlåtelse. Därefter kommer Petrus och Johannes och får skörda en ny tids välsignelse genom att förmedla helig ande. De återvänder till Jerusalem, där Filippos befinner sig. Den som sått och de som skördat kan så tillsammans fröjda sig. Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 184.

Likheten mellan grekiska ord i de första kapitlen av Tobit och här i Joh 4:35-36 är påfallande. Jfr eti (Tobit 3:15; Joh 4:35), leukôma/leukos (Tobit 2:10; 3:17; Joh 4:35), misthos (Tobit 2:12,24; Joh 4:36), ofthalmos (Tobit 2:10; 3:12,17; Joh 4:35) och chôra (Tobit 1:4; Joh 4:35). Vi kan dessutom jämföra thermos (varm i Tobit 2:10) med therismos (skörd i Joh 4:35) och ‘etê tessara’ (fyra år i Tobit 2:10) med tetramênos (fyra månader i Joh 4:35).

I NT förekommer det grekiska ordet “homou” (tillsammans), förutom i Johannes' evangelium, endast i Apg 2:1, som berättar om hur lärjungarna var tillsammans på pingstdagen. Det är möjligt att “homou” för Johannes är en beteckning på de kristnas ömsesidiga gemenskap, där en sår genom att ge, medan en annan skördar genom att ta emot. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:37-38.

Den som sår och den som skördar fick tillfälle att fröjdas tillsammans utan att vare sig så eller skörda under jubelåret och det sabbatsår som föregick jubelåret. Jfr 3 Mos 25:20-22 och Karl Palmbergs kommentar ovan till Luk 4:16-22. Jfr också Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:19-22, 20:20 samt till Upp 17:9b-11.

Paulus sade till de troende i Rom: "Jag har många gånger satt mig (för) att komma’ i riktning mot er’/’åt ert håll’ ... för att jag måtte ha någon frukt och/också i/hos er helt och hållet som och/också i/hos ’resten av’/’de övriga’ nationerna.” (Rom 1:13b)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). (1 Joh 1:1)

Grekiska ord:

epairô (lyfta uppå-på-emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 17:8; Joh 4:35; Apg 1:9 – Ester 3:13b(B2); 1 Mack 2:63; 8:5; 10:70; Syr 11:4; 32:1; 36:2(3); 47:4; 48:18; 50:20; Luk 6:20; 11:27; 16:23; 18:13; 21:28; 24:50; Joh 6:5; 13:18; 17:1. Apg 2:14; 14:11; 22:22; 27:40; 2 Kor 10:5; 11:20; 1 Tim 2:8.

eti (ännu/ännu längre), mêketi (ej längre), ouketi (inte längre) (i NT + exempel i Apokryferna)

eti (ännu/ännu längre) Joh 4:35; Apg 10:44 – Tobit 3:15; Judit 15:2; 2 Mack 3:37; 6:4; Matt 5:13; 12:46; 17:5; 18:16; 19:20; 26:47,65; 27:63; Mark 5:35; 12:6; 14:43,63; Luk 1:15; 8:49; 9:42; 14:22,26,32; 15:20; 16:2; 18:22; 20:36; 22:47,60,71; 24:6,41,44; Joh 7:33; 11:30; 12:35; 13:33; 14:19; 16:12; 20:1. Apg 2:26; 9:1; 18:18; 21:28; Rom 3:7; 5:6,8; 6:2; 9:19; 1 Kor 3:2-3; 12:31; 15:17; 2 Kor 1:10; Gal 1:10; 5:11; Fil 1:9; 2 Thess 2:5; Hebr 7:10-11,15; 8:12; 9:8; 10:2,17,37; 11:4,32,36; 12:26-27; Upp 6:11; 9:12; 12:8; 18:21-23; 20:3; 21:1,4; 22:5,11.

mêketi (ej längre) Tobit 5:10; 14:9(BA); 1 Mack 13:39; 2 Mack 4:14; 10:4; Syr 21:1; Matt 21:19; Mark 1:45; 2:2; 9:25; 11:14; Luk 8:49; Joh 5:14; (8:11); Apg 4:17; 13:34; 25:24; Rom 6:6; 14:13; 15:23; 2 Kor 5:15; Ef 4:14,17,28; 1 Thess 3:1,5; 1 Tim 5:23; 1 Petr 4:2.

ouketi (inte längre) Tobit 1:15; 2:8; 10:4; 12:21; 13:6; Matt 19:6; 22:46; Mark 5:3; 7:12; 9:8; 10:8; 12:34; 15:5; Luk 15:19,21; 20:40; Joh 4:42; 6:66; 11:54; 14:19,30; 15:15; 16:10,16,21,25; 17:11; 21:6. Apg 8:39; 20:25,38; Rom 6:9; 7:17,20; 11:6; 14:15; 2 Kor 1:23; 5:16; Gal 2:20; 3:18,25; 4:7; Ef 2:19; Filemon v 16; Hebr 10:18,26; Upp 10:6; 18:11,14.

therizô (reap) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 25:24; Joh 4:36 – Judit 4:5; Syr 7:3; Matt 6:26; 25:26; Luk 12:24; 19:21-22; Joh 4:37-38; 1 Kor 9:11; 2 Kor 9:6; Gal 6:7-9; Jak 5:4; Upp 14:15-16.

therismos (skörd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 9:37-38; Luk 10:2; Joh 4:35 – Judit 8:2; Syr 24:26; Matt 13:30; Mark 4:29; Upp 14:15.

karpos (frukt) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:19; Matt 13:26; Joh 4:36 – 1 Mack 10:30; 14:8; Salomos Vishet 3:13,15; 4:5; 16:22; Syr 1:16; 6:3; 23:25; 24:17; 27:6; 37:23; 50:10. Matt 3:8,10; 7:16-20; 12:33; 13:8; 21:19,34,41,43; Mark 4:7-8,29; 11:14; 12:2; Luk 1:42; 3:8-9; 6:43-44; 8:8; 12:17; 13:6-7,9; 20:10; Joh 12:24; 15:2,4-5,8,16. Apg 2:30; Rom 1:13; 6:21-22; 15:28; 1 Kor 9:7; Gal 5:22; Ef 5:9; Fil 1:11,22; 4:17; 2 Tim 2:6; Hebr 12:11; 13:15; Jak 3:17-18; 5:7,18; Upp 22:2.

leukos (vit) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 16:31; Matt 5:36; Joh 4:35 – 1 Mos 30:35; 3 Mos 13:3-4; Pred 9:8; Dan 7:9; 2 Mack 11:8; Syr 43:18; Matt 17:2; 28:3; Mark 9:3; 16:5; Luk 9:29; Joh 20:12; Apg 1:10; Upp 1:14; 2:17; 3:4-5,18; 4:4; 6:2,11; 7:9,13; 14:14; 19:11,14; 20:11.

misthos (lön) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:7; Joh 4:36 – Tobit 2:12,14; 4:14(BA); 5:3,7,10,15-16; 12:1,3; 2 Mack 8:33; Salomos Vishet 2:22; 5:15; 10:17; Syr 2:8; 11:18,22; 34:22(27); 36:15(18); 51:30; Matt 5:12,46; 6:1-2,5,16; 10:41-42; 20:8; Mark 9:41; Luk 6:23,35; Apg 1:18; Rom 4:4; 1 Kor 3:8,14; 9:17-18; Jak 5:4; 2 Petr 2:13,15; 2 Joh v 8; Judas v 11; Upp 11:18; 22:12.

(h)omou (tillsammans) (i NT) Joh 4:36; Apg 2:1 – Joh 20:4; 21:2. (Ordet förekommer också i GT, t ex i Job 34:29. Se också Egna kommentarer och funderingar.)

ofthalmos (öga) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Tobit 2:10; Syr 43:18; Matt 17:8; Joh 4:35; Apg 1:9 – Tobit 3:12,17; 4:16; 5:21; 6:9; 10:5; 11:7-8,11; 14:2; Judit 7:27; 10:4; 16:9; 1 Mack 2:23; 5:30; 2 Mack 8:17; Salomos Vishet 3:2; 9:9; Syr 4:1,5; 9:8; 12:16; 14:8-10; 15:19; 17:6,8,15,19; 20:14; 22:19; 23:4,19; 26:9,11; 27:1,22; 31:13; 34:16-17(19-20); 35:7(10),9(12); 38:28; 39:19; 40:22; 43:4; Baruk 1:12,22; 2:17; 3:14; Jeremias brev v 16; Susanna v 9. Matt 5:29,38; 6:22-23; 7:3-5; 9:29-30; 13:15-16; 18:9; 20:15,33; 21:42; 26:43; Mark 7:22; 8:18,25; 9:47; 12:11; 14:40; Luk 2:30; 4:20; 6:20,41-42; 10:23; 11:34; 16:23; 18:13; 19:42; 24:16,31; Joh 6:5; 9:6,10-11,14-15,17,21,26,30,32; 10:21; 11:37,41; 12:40; 17:1; Apg 9:8,18,40; 26:18; 28:27; 1 Joh 1:1; 2:11,16; Upp 1:7,14; 2:18; 3:18; 4:6,8; 5:6; 7:17; 19:12; 21:4.

speirô (så) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:19; Matt 25:24; Joh 4:36 – Syr 7:3; Matt 6:26; 13:3-4,18-20,22-24,27,31,37,39; 25:26; Mark 4:3-4,14-16,18,20,31-32; Luk 8:5; 12:24; 19:21-22; Joh 4:37; 1 Kor 9:11; 15:36-37,42-44; 2 Kor 9:6,10; Gal 6:7-8; Jak 3:18.

synagô (leda tillsammans) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 23:10; Matt 3:12; 25:24; Joh 4:36; Apg 13:44 – 1 Mos 29:8,22; 34:30; 2 Mos 3:16; 3 Mos 25:3; 5 Mos 22:2; 33:5; Josua 10:6; Dom 19:18; 1 Sam 5:11; 2 Sam 11:27; Ester 2:8; 9:15,18; Ps 2:2; Jes 66:18; Hos 10:10; Mika 2:12; Tobit 13:5(BA),13(15)(BA); 1 Mack 1:4,35; 2:42; 3:9-10,27,46,52; 4:37; 5:37,45; 6:20,28; 7:22; 9:7,63; 10:2,6,8,21,48,69; 11:20; 12:37; 13:1,6,10; 14:1; 2 Mack 2:7; 8:1,16; 10:21; 14:23; Syr 13:16; 14:4; 21:8-9; 36:10(13); 47:18; Baruk 4:37; 5:5. Matt 2:4; 6:26; 12:30; 13:2,30,47; 18:20; 22:10,34,41; 24:28; 25:26,32,35,38,43; 26:3,57; 27:17,27,62; 28:12; Mark 2:2; 4:1; 5:21; 6:30; 7:1; Luk 3:17; 11:23; 12:17-18; 15:13; 22:66; Joh 6:12-13; 11:47,52; 15:6; 18:2; Apg 4:5,26-27,31; 11:26; 14:27; 15:6,30; 20:7-8; 1 Kor 5:4; Upp 16:14,16; 19:17,19; 20:8.

tetramênos (tidrymd av fyra månader) Joh 4:35 – Dom 19:2(A); 20:47(A).

chôra (område) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 43:3; Luk 12:16; Joh 4:35; Apg 8:1 – Ester 1:1,22; 2:3; 3:13a(B1),14; 4:3; 8:9,12x(E24),17; 9:19,27(28); Tobit 1:4; 1 Mack 1:4; 3:31,37; 6:1; 7:7,20,24; 8:3,8; 9:24-25,53,61,65; 10:52; 11:62; 12:25,32; 13:20,34,49; 14:6,17,28-29,31,36-37,42-44; 15:4,6,15,19,21,23,35; 16:4,13-14,18; 2 Mack 2:21; 9:24; 14:2,9; Syr 10:16; Jeremias brev v 12(13),60,71; Matt 2:12; 4:16; 8:28; Mark 1:5; 5:1,10; 6:55; Luk 2:8; 3:1; 4:14(א,*א); Luk 8:26; 15:13-15; 19:12; 21:21, Joh 11:54-55; Apg 10:39; 12:20; 13:49; 16:6; 18:23; 26:20; 27:27; Jak 5:4.

Ytterligare studier: 5 Mos 16:13-14; Ps 126:5-6; Jes 9:2; 29:17; 60:4; Jer 50:16; Luk 21:30; Joh 4:14; 13:34-35; 15:11-12,16-17; 1 Joh 4:3; Upp 4:6; 11:18; 14:15-20; 22:2.

Peter W. Ensor "The Authenticity of John 4.35"; The Evangelical Quarterly 72.1 (Jan.-Mar. 2000): 13-21.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-13; 2010-11-22; 2013-11-18; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:37-38 “Ty i det här är utsagan den (P66,א,* א, A) sanna att/: ’En annan’/en är den som sår och en annan den som skördar.’ Jag har skickat (och skickar) (א,*א) er bort att skörda (för) vad ni inte har haft (och inte har) besvär. Andra har haft (och har) besvär, och ni har kommit (och kommer) in i deras besvär.”

Ord för ord: 4:37 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus) i ty det-här '-n utsaga'/utsagan är den sanna att en-annan är den sående och en-annan den skördande. 4:38 (17 ord i den grekiska texten) jag har-skickat-(och-skickar)-bort er (att)-skörda (för)-vad inte ni har-haft-(och-har)-besvär; andra har-haft-(och-har)-besvär och ni in-i '-et besvär'/besväret deras har-kommit-(och-kommer)-in-i.

1883: Ty här är det ordet sant, att en är den, som sår, och en annan den, som skördar. Jag har sändt eder att skörda det, hvarpå I icke hafven arbetat, och I hafven ingått i deras arbete.

1541(1703): Ty här är det ordet sant, att en annan är den som sår, och en annan som uppskär. Jag sände eder ut att uppskära, det I hafwen intet arbetat; andre hafwa arbetat, och I ären ingångne i deras arbete.

LT 1974: För det är sant, att en sår och en annan skördar. Jag skickar er att skörda, där ni inte har sått. Andra har utfört arbetet och ni får bärga skörden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Kain: “Dina) gärningar (angående) jorden, den skall inte sätta/lägga till sin stabilitet/förmåga (för) att ge dig (skörd).” (1 Mos 4:12a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel: "Om) ni icke må lyda (Mina befallningar) och (om) er själ må vara upprörd (över) mina domsutslag ... skall ni så er säd ’genom tomhet’/förgäves, ty era motståndare skall äta (den)." (3 Mos 26:15a,16b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Det kommer att vara, när Herren, din Gud må – alltefter omständigheterna – leda/föra dig in i, in i ‘den jord’/’det land’ som Han svor/lovade åt dina fäder, Abraham och Isak och Jakob, att ge dig stora och fina städer som du inte hade byggt, hus fyllda med alla goda ting vilka du inte hade ’fullgjort i’/fyllt, hål som var (och hade varit) huggna som du inte hade huggit ut, vingårdar och olivträdgårdar som du inte hade planterat ner.” (5 Mos 6:10-11a; Grekiska GT)

(Job sade till Gud:) "Om min fot har ’lutat sig ut’/’böjt sig åt sidan’ ut ur/från vägen, men/och om och/också mitt hjärta har följt på/efter ögat, men/och om och/också en gåva har rört (vid) mina händer, låt mig följaktligen så och andra äta." (Job 31:7-8a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) gav (Sitt folk) nationers områden, och de ärvde (frukten av) folks vedermödor.” (Ps 105:44, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Må (visheten) ha besvär då hon (är) tillsammans (med mig) vid sidan av mig.. …” (Salomos Vishet 9:10b)

(Salomo sade: “Vishet) ’gav tillbaka’/överlämnade till fromma deras besvärs lön.” (Salomos Vishet 10:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Skall du inte helt och hållet lämna dina vedermödor till ’den andre’/’din vän’ och dina besvär ’in i’/till en arvslotts delning?” (Syr 14:15)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Skåda i/med dina ögon, att jag har haft få/föga besvär, och jag har funnit mycket vila för mig själv.” (Syr 51:27)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

Då (husmästaren/husföreståndaren) hade kommit ut runt omkring en tredje stund/timme, skådade han andra som står sysslolösa i/på torget. Och han talade till de där: ”Dra er tillbaka och/också ni in i min (א,* א) vingård.” ... Då han runt omkring den elfte (stunden/timmen) kom ut, fann han andra som stod (sysslolösa) ... Han säger till dem: ”Dra er tillbaka och/också ni in i vingården.” (Matt 20:3-4a,6a,7b)

Då den som hade tagit (och tar) den en/enda talenten hade kommit till (sin herre), talade han: "Herre, jag hade kunskap om dig att du är en hård människa, som skördar varest/där du inte sådde och leder/för tillsammans, varifrån du inte skingrade isär." (Matt 25:24)

(Domaren talade i sig själv:) ”På grund av att den här änkan under alla förhållanden erbjuda/vållar mig besvär, skall jag utverka rättvisa åt henne ...” (Luk 18:5)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus, som har (och har haft) besvär, ‘ut ur’/’till följd av’ resvägen, satt ‘på det här sättet’/så (hela tiden) stilla på källan. (Joh 4:6b)

Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Och (Jesus) sade: ”Människan liknar en förståndig fiskare. Denne kastade sitt nät i havet. Han drog upp det ur havet. Det var fullt av små fiskar. Bland dem fann han en stor, god fisk, han den förståndige fiskaren. Han kastade bort alla de små fiskarna n(er) i havet och valde den stora fisken utan svårighet. Den, som har öron att höra, han höre.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 8; s 101 ”utan svårighet” ... (det koptiska ordet) står allmänt för arbete, möda, besvär, lidande, plåga, smärta, frestelse/prövning etc”; jfr Joh 21:10-11; Upp 2:7a)

Jesus antyder att den skörd som de framtida lärjungarna kommer att få i Samarien – och som det berättas om i Apg 8 – egentligen går tillbaka till Jesu eget missionsarbete. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 117)

En av de sista gångerna (missionsföreståndare Enock H.) Skooglund besökte (missionsskolan) Kortebo gick han runt i trädgården och pekade ut vilka fruktträd han planterat. När det här skrivs - en ljuvlig försommardag (1980) - blommar de som vackrast. Om några månader ska de på nytt bära frukt. Och vad det betyder vet Missionsskolans elever. Det handlar om arbete - men inte bara ... Jag tror inte Skooglund hade någon symbolisk tolkning i tankarna. Men själv tycker jag mig höra Jesus-orden: "Andra har arbetat och ni har fått gå in i deras arbete." (Paul Wern "Enock H. Skooglund - ett porträtt" s 63; Svenska Alliansmissionens kalender för 1980)

(Det grekiska ordet för "besvär") betyder ursprungligen "att bli trött", "att utstå vedermöda" men används då om tröttande arbete, särskilt om lantmannens arbete. (Rudolf Bultmann "The Gospel of John" s 199)

De jubilerande ungdomskretsarna äro på ett särskilt sätt förenade. Vi tacka Gud för våra andliga fäder, för den gärning de fingo nåd att utföra och för att vi ha fått gå in i deras arbete. Med tacksamhet erinra vi oss de hemgångna och välsigna deras minne. ... Herren give oss alla nåd till att odelat, hängivet och troget tjäna Honom i tiden! Härlig nådelön skall bliva vår eviga del! (Eric Hertz "Tabergs- och Bondstorpskretsarna 1900-1950" s 17)

Ingen kan med större rätt än vår (svenska) kyrka säga: andra har arbetat före oss. Och varför? Jo, därför att intet annat samfund äger tillnärmelsevis en så lång och innehållsfylld historia tillsammans med vårt folk. ... Då Nydala kloster anlades 1143 av munkar från Clairvaux och invigdes åt Jungfru Maria, dröjde det inte länge, förrän dessa munkar även hittade vägen till Svenarum. ... Även en sådan sak som kyrkoskrudar leder sina anor från samma fjärran tid. Ja, i viss mening gå de tillbaka ända till urkristendomen. Genom kyrkan och dess ordningar lemmas vi sålunda in i ett väldigt tidssammanhang. (James Espelund "Släktenas rad räcker oss handen" s 181-182; föredrag vi Svenarums hembygdsförenings 10-årsjubileum 1946)

Jag väfver och de Andra rifva upp; jag arbetar och de Andra skörda; är det att lefva för sig sjelf? Eller är det att lefva ens? (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 327; brev 17 sept 1896 till Torsten Hedlund)

I samband med flahultsaffärerna (i Norrahammar på 1890-talet) råkade patron (Vilhelm Spånberg) ännu en gång på sin överman. När han förvärvat byn, satte han igång med nyodlingar, bl.a. vid gränsen mot Målön. Av någon anledning kom odlarna in på Målön i sitt arbete. Ibland har det hävdats, att det skett av misstag, men det har också sagts, att Spånberg ville justera en i hans tycke omotiverad utbuktning på gränslinjen. Spånbergs folk fick i fred odla upp en mossteg, så havre, skörda och sätta upp den på tork, men när havren var torr, körde målöbonden in skörden. Den s. k. "smen i Målösa" . . . var en bestämd och orädd karl. Han gick ner till Vilhelm Spånberg och skällde ut honom grundligt. Som slutkläm lär han ha sagt: "De små tjuvarna tar de, men de stora går fria, och du är en riktig stortjuv." (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 30)

Hwar är den som sedan han planterat en skog kan säga, att han ock kan få njuta nyttan af densamma? … Likaså äro ock många Frälsarens werk af den art, att de behöfwa mycken tid. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 56)

Jämte skatterna uttogos (under Karl XI:s tid) för det allmännas räkning alltjämt även prestationer av annat slag. För sådana tjänster blev termen "besvär" efter hand den vanliga. .. (Utöver indelningsverkets militära besvär) medförde kommunikationsväsendets utveckling varjehanda härmed förenade besvär: post skulle befordras, vägar anläggas och underhållas, skjutsning ombesörjas och inkvartering beredas i långt större omfattning än förut kunnat krävas. Av stor betydelse var ock skyldigheten att bygga vissa slags offentliga byggnader (kyrka, prästgård, tingshus). Det var en avsevärd del av förvaltningens uppgifter, som sålunda löstes i besvärens form. Genom varjehanda författningar blevo dessa besvär under 1600-talet reglerade. Det var en allmän tendens att - liksom skatterna förnämligast fått karaktären av fastighetsskatter - även lägga besvären på fastigheterna. Stundom voro de organiserade så, att de principiellt åvilade en menighet (t.ex. en stad, ett härad, en socken), som hade att sörja för prestationernas fördelning bland sina medlemmar. Sådana besvär bidrogo att hålla verksamheten inom menigheterna vid liv och banade därmed väg för den moderna kommunalförvaltningen. ... Under tiden efter 1632 gjorde sig ... en nya anda gällande i ständernas verksamhet. De ägnade en mer ingående prövning åt de anspråk, som från regeringens sida framställdes. Och ständernas egna positiva insatser, särskilt i form av sådana "allmänna besvär", som framburos av ett helt stånd, spelade en väsentligt större roll än förr. Det kunde härvid förekomma, att ständernas initiativ gingo åtskilligt utom ramen för de rena ståndsintressena. Från ständerhåll uppdrogos andra linjer för den allmänna politiken än de som regeringen förordat o.s.v. Det kunde också förekomma, att flera stånd förenade sig om en gemensam framställning till regeringen. (Nils Herlitz "Grunddragen av det svenska statsskickets historia" s 131,140; Stormaktstiden)

(Jesus visar) att det fanns ett mycket nära samband mellan det Nya Förbundet och det Gamla, och allt detta åstadkommer Han med denna liknelse. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:120)

(Jesus Kristus) har samlat till ett och förenat de som var långt borta och de som var nära; det vill säga, omskärelsen och icke-omskärelsen, och Han har utvidgat Jafet och satt honom i Sems boning. ... Ty det är i sanning “en (enda) Gud som” riktade patriarkerna i riktning mot Hans ordningar och som ”har rättfärdiggjort omskärelsen av tro och icke-omskärelsen genom tro”. Ty liksom vi i den första (ordningen) var förebildade, så är de å andra sidan framställda i oss, det vill säga, i kyrkan, och mottar belöning för de ting som de utförde. ... Vilka är då de som har arbetat och har hjälpt fram Guds ordningar? Det är tydligt att de är patriarkerna och profeterna, som också förebildade vår tro och spred ut över jorden ankomsten av Guds Son, vem och vad Han skulle vara, så att de efterkommande som äger gudsfruktan lätt skulle kunna ta emot den Kristi ankomst som hade undervisats av profeterna.... Fastän Abraham var en, förebildade han i sig själv de två förbunden, i vilka några i sanning har sått, medan andra har skördat, ty det sägs: ”I detta är utsagan sann, att det är ett ’folk’ som sår, men ett annat som skall skörda”, men det är en Gud som skänker ting som passar båda – säd åt den som sår, men bröd att äta åt den som skördar. ... Ty patriarkerna och profeterna sådde ordet (angående) Kristus, men kyrkan skördade, det vill säga, tog emot frukten. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol 1, s 418,494,496)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv upprättas nu Kain, han som brukade jorden utan att kunna skörda, genom att lärjungarna får skörda utan att ha sått. Och Israels folk och nationerna får tillsammans glädja sig (Jfr 5 Mos 6:10-11, Ps 105:44 och Joh 4:36).

En lärjunges mödor kan vara lätta, ty Jesu ok är fördelaktigt (Matt 11:30). Och Jesus sade: ”Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.” (Matt 10:42). Det är alltså möjligt att beskriva en lärjunges mödor som besvär.

Grekiska ord:

allos (en annan) (i NT + exempel i GT) Matt 20:3,6; Joh 4:37-38 – 1 Mos 19:12; 2 Mos 8:10; 1 Sam 14:4; 1 Kung 13:10; Jes 45:21; Tobit 8:21; 1 Mack 13:39; Matt 2:12; 4:21; 5:39; 8:9; 12:13; 13:5,7-8,24,31,33; 16:14; 19:9; 21:8,33,36,41; 22:4; 25:16-17,20,22; 26:71; 27:42,49(א,*א,B),61; 28:1; Mark 4:5,7-8,18,36; 6:15; 7:4; 8:28; 10:11-12; 11:8; 12:4-5,9,31-32; 14:58; 15:31,41; Luk 5:29; 6:29; 7:8,19-20; 9:8,19; 20:16; 22:59; 23:35; Joh 5:7,32,43; 6:22-23; 7:12,41; 9:9,16; 10:16,21; 12:29; 14:16; 15:24; 18:15-16,34, 19:18,32; 20:2-3,8,25,30; 21:2,8,18. Apg 2:12; 4:12; 15:2; 19:32; 21:34; 1 Kor 1:16; 3:10-11; 9:2,12,27; 10:29; 12:8-10; 14:19,29-30; 15:39,41; 2 Kor 1:13; 8:13; 11:4,8; Gal 1:7; 5:10; Fil 3:4; 1 Thess 2:6; Hebr 4:8; 11:35; Jak 5:12; Upp 2:24; 6:4; 7:2; 8:3; 10:1; 12:3; 13:11; 14:8-9,15,17-18; 15:1; 17:10; 18:1,4; 19:17(א,*א); Upp 20:12.

kopos (besvär) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 10:17; Syr 14:15; Luk 18:5; Joh 4:38 – 1 Mack 10:15; Salomos Vishet 3:11; Syr 13:26; 22:13; 29:4; 34:23(28); Matt 26:10; Mark 14:6; Luk 11:7; 1 Kor 3:8; 15:58: 2 Kor 6:5; 10:15; 11:23,27; Gal 6:17; 1 Thess 1:3; 2:9; 3:5; 2 Thess 3:8; Upp 2:2; 14:13.

Ytterligare studier: 5 Mos 20:6; 28:30; Amos 9:13; Matt 25:25-26; Luk 19:21-22; Apg 8:4-8; 1 Kor 15:10; Gal 4:11; 1 Thess 5:12-13; Upp 14:15-20.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-14; 2010-11-23; 2013-11-21; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:39-42 Men ’ut ur’/från den där staden trodde många av samariterna * (א*) på grund av utsagan av kvinnan som var vittne att/: ”Han talade (till) mig alla ting som jag har gjort.” Som/när samariterna så kom i riktning mot Honom, frågade/bad de Honom (’hela tiden’/’gång på gång’) att stanna vid sidan av dem. Och Han stannade där två dagar. Och många fler trodde på grund av Hans utsaga. Både/dessutom sade de ('hela tiden'/'gång på gång') till kvinnan att/: ”Vi tror inte längre på grund av ditt vittnesmål (א*), ty själva har vi hört (och hör) och vi vet, att Den här sannerligen är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare.”

Ord för ord: 4:39 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Ut-ur men '-en stad'/staden den-där många trodde (av)-'-na Samariter'/Samariterna på-grund-av '-n utsaga'/utsagan '-ns kvinna'/kvinnans varande-vittne att (han)-talade (till)-mig alla-ting vilka/som (jag)-gjorde. 4:40 (17 ord i den grekiska texten) som så kom i-riktning-mot honom '-na Samariter'/Samariterna frågade-(de)-(hela-tiden) honom (att)-stanna vid-sidan-av dem; och (han)-stannade där två dagar. 4:41 (8 ord i den grekiska texten) och (till)-mycket/många fler trodde på-grund-av '-n utsaga'/utsagan hans. 4:42 (24 ord i den grekiska texten) (till)-'-n både kvinna'/'kvinnan-dessutom' sade-(de)-(hela-tiden) att inte-längre på-grund-av '-et ditt vittnesmål'/'ditt-vittnesmål' (vi)-tror själva ty (vi)-har-hört-(och-hör) och (vi)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att den-här är sannerligen '-n räddare'/räddaren '-ens världs'/världens.

1883: Och många av samariterna från den staden trodde på honom för kvinnans ords skull, som vittnade: Han har sagt mig allt hvad jag har gjort. När nu samariterna kommo till honom, bådo de honom blifva kvar hos dem. Och han blef kvar där två dagar. Och mycket flera trodde för hans ords skull, och de sade till kvinnan: Numera tro vi icke för ditt tals skull, ty vi hafva själfva hört och veta, att denne är för visso världens frälsare, Kristus.

1541(1703): Och månge Samariter af den staden trodde på honom, för qwinnones tals skull, som wittnade, att han hade sagt henne allt det hon hade gjort. När nu de Samariter kommo till honom, bådo de honom, att han wille blifwa när dem; och han blef der i twå dagar. Och mycket flere trodde för hans ords skull; Och sade till qwinnona: Nu tro wi icke för ditt tals skull; ty wi hafwe sjelfwe hört, och wete, att han är wisst Christus, werldenes Frälsare.

LT 1974: Många från den samaritiska staden trodde att han var Messias på grund av kvinnans berättelse: ”Han sade mig allt vad jag har gjort.” (När de kom ut för att se honom vid brunnen, bad de honom att stanna i samhället. Det gjorde han också under två dagar, vilket var tillräckligt för att många av dem skulle komma till tro när de lyssnade på honom. Sedan sade de till kvinnan: ”Nu tror vi, därför att vi själva har hört honom, inte på grund av vad du berättade för oss. Han är verkligen världens Frälsare.”)

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Och) då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. Och han ‘var vän med’/kysste Rakel och ... grät. ... (Och Rakel sprang i väg och) kom/gick bort med ett budskap till sin fader ... . Som/då Laban hörde sin systersons namn Jakob, sprang han 'in i'/till ett möte (med) honom, och då han hade ’tagit honom runt omkring’/’omfamnat honom’, ‘var ... vän med’/kysste han honom och ledde/förde honom in i sitt hus. Och (Jakob) beskrev alla de här utsagorna för Laban. Och Laban talade till honom: ”Du är ut ur mina skelettben/ben och ut ur mitt kött!" Och han var (hela tiden) i sällskap med honom en månad av dagar.” (1 Mos 29:10b-11,12b-14, Grekiska GT)

(Simeon och Levi) kom skyddat/’på ett skyddat sätt’ in i, in i (Sikems) stad och dödade varje manlig. Både Hamor och hans son Sikem dödade de. (1 Mos 34:25b-26a, Grekiska GT)

(Israels söner brände) alla (midjaniternas) städer. (4 Mos 31:10a, Grekiska GT)

'Nationer nationer'/'alla nationer' ’var ... görande’/gjorde (hela tiden) sina gudar och satte dem i ett de höga (platsernas) hus, som samariterna hade gjort. (2 Kung 17:29a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Soningen är vid sidan av Dig.” (Ps 130:4; Grekiska GT)

(Dotter Sion), skåda, din kung kommer till dig, rättfärdig, och Han själv räddande/räddar ... (Sak 9:9b, Grekiska GT)

(Israel sade om Judas:) “Hur har/’har inte’ en 'förmögen räddande'/'som förmådde rädda' Israel fallit.” (1 Mack 9:21)

(Kungen solkade ... templet) i/på Gerissim ’att benämna i riktning mot (den) glänsande’/’och benämnde det efter Zeus’, gästfrihets (Zeus). (2 Mack 6:2a)

(Salomo sade:) “En gudlös' hopp (är) som omnämnandet av en ‘upplösare (av packning)’/gäst (som) gick från sidan av en väg endast en dag.” (Salomos Vishet 5:14)

(Salomo sade:) “En mängd av visa (är) en utsmycknings/’utsmyckad världs’ räddning.” (Salomos Vishet 6:24a)

(Salomo sade: “Med) visheten räddades (de som var uppå jorden).” (Salomos Vishet 9:18b)

(Salomo sade:) "Den som hade vänt sig intill (ormen) räddades (hela tiden), inte på grund av det att tittas på, emellertid/utan på grund av Dig, allas Räddare." (Salomos Vishet 16:7)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vän är en i gemenskap med (dig) av/vid borden, och/men han må inte/förvisso ej stanna vid sidan av (dig) i/på din dag av betryck.” (Syr 6:10)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då (lärjungarna) plötsligt hade sett sig runt omkring, skådade de inte längre ingen/någon ‘om ej’/utom (א,* א) Jesus ensam i sällskap med dem själva. (Mark 9:8)

(Maria sade:) "Min ande jublade på/’för ... skull’ Gud, min Frälsare." (Luk 1:47)

Varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Luk 3:6)

(Jesus) skickade bort budbärare före Sitt ansikte. Och då de hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för Honom. (Luk 9:52)

Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/’säga till’ eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)

(En av tio) föll/’föll ner’ emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter och var tacksam (mot) Honom. Och han var (hela tiden) en samarit. (Luk 17:16)

De här orden (av kvinnorna) fördes/kom till ljus inför (de elvas) ögon som om (de var) tomt prat, och de trodde (hela tiden) icke (i/på) dem (= kvinnorna). (Luk 24:11)

... Samarien hade tagit (och tog) emot Guds utsaga. ... Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. Ty ännu ’var den (hela tiden) inte heller fallande (och havande fallit)’/’föll den inte (och hade inte fallit)’ uppå dem, inte på någon, men/utan, då de endast var (och hade varit) döpta, ’började ... under’/’var ... redo’ de (hela tiden) ’in i’/’med syfte på’ Herren Jesu namn. (Apg 8:14a,15-16)

(Apostlarna) kom (hela tiden) med det goda lilla budskapet både/också till många av samariternas byar. (Apg 8:25b)

(Nationernas troende) frågade/bad (Petrus) att stanna på (platsen) några dagar. (Apg 10:48b)

(Judarna) frågade/bad (Paulus) att stanna ’emot en mer’/’ännu en’ tid. (Apg 18:20a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ser (Johannes Döparen) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)

Kvinnan lät så sin vattenkruka vara och gick bort in i staden, och hon säger till människorna: ”Kom hit! Skåda en människa som har talat till mig allt vad (א,* א, B) jag har gjort. Ej är väl Den här kristusen/'den smorde'?” De kom så (P66,א,*א) ut, ut ur staden, och de kom (hela tiden) i riktning mot Honom. (Joh 4:28-30)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Bilden av (Jesus) djupnar: från att i början kallas ”en judisk man”, 4:9, till att i slutet bekännas vara ”världens frälsare”, 4:42. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 88)

Vad är (Lukas) budskap? Det är att Jesus är världens Frälsare som sträcker ut sin hand till alla oavsett ras, folktillhörighet, samhällsställning, ålder och kön. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 164 i kommentar till Luk 24:47)

Att tala om den kristna trons utanpåverk, moralreglerna, de etiska principerna och de goda gärningarna är inte särskilt kontroversiellt i dagens samhälle och det är inte heller fel. Men stannar vi där missar vi huvudbudskapet. Kärnan måste vara Jesus, inte bara som moraliskt föredöme och vishetslärare utan som Guds son och världens och min egen frälsare, som den som dog på korset för att vi skulle få leva. (Elisabeth Sandlund ”Fortsättning följer ...” s 30)

Vi har ingen berättelse om att Jesus gjorde ett enda under i Samarien, och likväl tog de emot honom. Inställningen till honom var där en helt annan än den han hade mött i Judeen. (Studiebibeln II:483)

Jag längtar språka med dig, men säkrast finner du mig på Holte Station der hotel äfven finnes. I nödfall reser jag in till byn, men är alltid olustig der, och är orolig, ty jag har så många visiter ogjorda, och spörs det jag varit i stan, sårar jag många med att ej ha sökt dem. Här är vackert och godt att vara. Holte station ligger på Helsingörbanan 40 minuter från Kbhvn. Bref från Köpenhamn till Skovlyst kan anlända hit först 2 dygn efter afgången; deraf nödvändigheten i tid avertera. Kom du sjelf, det är genast, stig af i Holte och skicka en pojke hit efter mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 98-99; brev 10 juni 1888 till Gustaf af Geijerstam)

Aposteln Paulus visste sig väcka skandal, när han förkunnade, att en som förbrytare korsfäst man är världens frälsare, men han var modig nog att göra det ändå. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 155)

En det är. - En det är! Oss frälsa kan! - Kristi Kyrie! - Kristi Kyrie! Sjöngs på Stockholms Lyceum 1864-65 under Conny Burmans ledning, min sånglärares (äfven i Clara skola 1858-59 (?). Detta antecknadt på sjukbädden 30 april 1912; Då Conny B-n sändt en vänlig hälsning till den mycket sjuke. (August Strindberg "August Strindbergs brev juni 1911-maj 1912" s 348; brev den 30 april 1912 till Conny Burman; brevet skrivet två veckor före Strindbergs död den 14 maj 1912; brevet återgavs i flera Stockholmstidningar, bl a i Svenska Dagbladet 18 maj 1912 under rubriken "Strindberg och hans gamle lärare"; Burman var Strindbergs sång- och teckningslärare vid Stockholms Lyceum, där Strindberg inskrevs 1861 och avlade sin studentexamen 1867; i brev 23 april 1912 hade Burman sänt en hälsning till Strindberg: "Tillåt mig härmed sända dig uttrycket av mitt uppriktigaste deltagande i din svåra sjukdom. Må en högre makt, den hjälpa kan, vara din styrka och tröst.")

"Den som i enlighet med högre plikter", (sade Göran), "lever icke blott för sig själv, utan i sin lilla mån söker verka som medlem av mänsklighetens stora familj, han har sannerligen tillräckligt fält för sin verksamhet varhelst han lever, på landet eller i staden, i hyddan eller palatset." . . . (Djäknarne) sågo (vid auktionen) en gammal käring draga bort med en stor bibel under armen. Det var korporalen (Brants) familjebibel, den han ärvt av sin far, och på vars pärm hela familjens släkttavla, dess födelse- och dödsdagar, var antecknad . . . det var den bok, ur vilken den gamle mannen hämtat näring åt sin tro på Gud och människosläktets frälsare, hämtat ljus i livets mörka stunder och styrka, då han kände sig digna under ödets slag. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 126,128-129)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Hon slog upp ögonen klockan fyra på morgonen och tänkte: "Idag börjar du förändra världen, Florita." Hon skrämdes inte av utsikten att dra igång det maskineri som om några år skulle förvandla mänskligheten genom att avskaffa orättvisan. Hon var lugn, kände sig stark nog att övervinna de hinder som skulle möta henne. Som den där kvällen i Saint-Germain för tio år sedan, vid sitt första möte med Saint-Simonanhängarna, när hon hade hört Prosper Enfantin beskriva det messianska par som skulle frälsa världen och lovat sig själv med eftertryck: "Messiaskvinnan ska bli du." Arma Saint-Simonanhängare med sina tokiga hierarkier, sin fanatiska kärlek till vetenskapen och sin tro att det var nog att sätta industriledarna vid makten och administrera samhället som ett företag för att uppnå framsteg! Du hade redan gått om dem, min Andaluza. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 9; Flora i Auxerre - April 1844)

Än föreställer jag mig att jag redan är i frihet, borta från hemmet. Jag blir husar och drar i fält. Från alla håll galopperar fienden mot mig, jag svänger min sabel och dödar en, svänger igen och dödar ännu en och en till. Slutligen faller jag till marken, utmattad av sår och trötthet och ropar: "Seger!" Generalen rider fram mot mig och frågar: "Var är han, vår räddare?" Man visar honom på mig, han kastar sig om halsen på mig och ropar under glädjetårar: "Seger!" (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 202; början av 1840-talet)

Högt på himlen lyste solen mellan böljande vita moln, och havet var lugnt. Försjunken i tankar låg jag vid rodret drömmande, ruvande - och nästan vaken, halvt i slummer såg jag Kristus, världens Frälsare. I böljande vit klädnad rörde sig hans jättegestalt över land och hav; hans huvud räckte upp till himlen, välsignande sträckte han sina händer över land och hav. (Heinrich Heine "Friden" s 190)

Aldrig fann jag de gamla (makarna) så intressanta som då de hade gäster hos sig. Då antog hela huset ett annat utseende. Man kunde säga att dessa snälla människor levde för sina gäster. Det bästa som fanns dukades då fram. De tävlade om att bjuda oss på allt vad gården frambragte. Men det som gjorde det angenämaste intrycket på mig var att deras vänlighet inte var överdriven. Hjärtligheten och tjänstvilligheten lyste så milt ur deras ansikten, den passade så väl ihop med dem, att man inte kunde låta bli att anta deras inbjudan och tackade ja till allt. ... Gästen fick på inga villkor resa samma dag, han var absolut tvungen att stanna över natten. "Inte kan man fara sä här sent en så lång väg!" sade alltid Pulcherija Ivanovna. (Gästen bodde i regel bara tre eller fyra verst ifrån dem.) "Naturligtvis inte," sade Afanasij Ivanovitj, "det är bäst att vara försiktig, man kan bli överfallen av rövare eller av någon elak människa." "Gud skydde oss för rövare", sade Pulcherija Ivanovna. Varför ska vi tala om sådana saker så här på kvällen! Även om det inte kommer några rövare så är det mörkt ute, det är inte lämpligt att resa. Och er kusk ... Jag känner er kusk, han är så klen och liten till växten, vilket sto som helst kan slå omkull honom och nu har han nog tagit sig en tår på tand och sover någonstans. Och så var gästen tvungen att stanna kvar. För resten var kvällen i det låga, varma rummet, det vederkvickande och samtidigt sömngivande samtalet, ångan från maten på bordet, som alltid var närande och utsökt lagad, belöning nog. (Nikolaj Gogol "Godsägare från den gamla goda tiden" s 50-51; 1700-talet)

”Det där kopernikanska systemet”, sade herr Sven, ”vill giva mig svindel. Att ha sin sockenkyrka, sitt pastorat och sin kära studerkammare på ett kringvirvlande stoftkorn i ett omätligt universum! Man kan få yrsel för mindre.” ... ”Vad betyder storlek, utsträckning, avstånd inför den, som andligen dömer?” (sade doktor Svante). ... ”Måhända bär denna planet det syndigaste av alla släkten och har fördenskull blivit vald till planeternas Golgata. Vore vår jord den minsta, likasom hon torde varit den ovärdigaste att emottaga världsfrälsaren, så må vi erinra oss, att Jesus föddes icke i det väldiga Rom, icke i det ofantliga Babylon, ej ens i Jerusalem, utan i det obetydliga Betlehem. ... Vänner, jag fruktar icke den kopernikanska hypotesen. De som vilja tro, skola icke av henne hindras att göra det. De, som icke vilja tro, skola med eller utan henne finna skäl för sin otro.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 103-105; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

Frälsare kallas (Faderns Ord) därför att han blev upphov till frälsning för dem som på den tiden befriades från alla sjukdomar av honom och från döden, och därför att han är den som skänker den kommande och eviga frälsningen åt dem som sedan dess kommit till tro på honom. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 50)

I alla ting, och genom alla ting, finns det en Gud, Fadern, och ett Ord och en Son och en Ande och en räddning för alla som tror på Honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 469)

Själv är (Människosonen) den allsmäktige Gudens Ord som osynlig finns utbredd i hela den vida världen och omfattar den både till längden och bredden, höjden och djupet, ty det är genom Guds Ord som allt ordnas och förvaltas. Därför blev Guds son också korsfäst i dessa ledder, inskriven i allt i korsets form, ty när han blev synlig var det nödvändigt att han skulle bringa sin korsgemenskap med hela världen i dagen. Han är den som upplyser höjden, det vill säga det som är i himlen, och omsluter djupet, som är under jorden, och sträcker ut och spänner upp sträckan från öster till väster och styr nordregionen liksom söderns vidder och kallar samman de utspridda från alla sidor till kunskap om Gud. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 36)

(Hellenerna) anställde det offer som de utlovat, varvid oxarna kommo dem till nytta. De offrades åt Zevs räddaren, åt Herakles vägbeskyddaren och åt de övriga gudarna, som de anropat. ... (Xenofon) beordrade ... soldaterna att hålla spjuten på högra axeln, tills signal gavs med trumpeten, att sedan fälla dem till angrepp och långsamt framrycka, men icke anfalla i språng. Nu uppstämdes fältropet: "Zevs räddaren! Herakles ledsagaren!" (Xenofon "Cyrus' härfärd och de 10000's återtåg" s 140,200)

Att fortsätta med (hembygden):

Det behöver betonas att det inte är tron utan trons föremål Kristus själv som frälsar. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 97)

Något måste göras, om vi och världen skall räddas. Detta något skall snarast ske med förvandlande kraft i mitt hjärta och i ditt hjärta. Låt oss börja med att böja oss för Gud och bekänna vår synd! Kristus, mottagen som vår personlige Frälsare, är den ende, som kan göra oss till nya människor, skickade att rädda vår värld från undergång. Av Guds helige Ande såsom ledande daglig kraft får vi inspiration att följa Guds levande Ord och lägga livskursen efter fasta gudsgivna normer. Anförtro ditt unga liv åt Gud och bliv en sann kristen! Hjälp sedan till att bygga en ny värld! Du behövs! Världen kan inte undvara dig! Och du kan inte undvara Kristus! (Ernst Malmquist "Världen behöver unga människor med fasta livsnormer" s 36)

Innan jag går (från Bengt Gustafssons hem i Vaggeryd) kommer enda dottern Ella hem, och jag frågar henne hur det varit att vara predikantbarn. Hon svarar, att "det var inte alltid lätt. Folk fordrar mera av predikantbarn än av andra barn. Far var ju inte ofta hemma, och mor har fått skåta hem och oss barn. Men jag klagar inte, och jag har själv upplevt det far fårkunnat och funnit det vara det bästa". (Verner Zimmergren "Hemma hos Bengt Gustafsson" s 18)

En svarting slår sakta och högtidligt på en i ett träd upphängd plogbill, för att på detta sätt kalla till gudstjänst; icke boern - den sorgliga rasbalken ligger emellan - utan sitt eget folk, som är bosatt på boerns farm och som fått kännedom om världens Frälsare. ... Boern har alltid haft svårt att förstå, att försoningsblodet på Golgata också rann för de svartas frälsning, och ett drag av obehag flyger över hans öppna, väderbitna ansikte, när man talar därom. ... Kanske har den svarte fått ögonen öppna för vad boern ej sett, att det ligger mer än en religiös, traditionell fromhet i den gamla, oförvitliga bibeln: en dold glädje och kraft, en personlig frälsning. ... Tankfull går boern in i storstugan, där bibeln ligger på bordet. (Gideon Wikström "Något om boerfolkets historia och liv" s 122; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Alma Svensson hade tillsammans med fyra av sina syskon utflyttat till Nordamerika, men återvände i slutet av (19)20-talet till Sverige och Bondstorp. Här lät hon med hjälp av sin bror Albert bygga pensionat Almhill, som stod färdigt i början av 30-talet. Namnet anspelar naturligtvis på hennes namn Alma och på byggnadens högt belägna plats - det engelska ordet hill för kulle/höjd/sluttning hade hon med sig i sin amerikanska vokabulär. Under flera decennier blomstade pensionatsrörelsen, inte minst under sommarmånaderna, då semestrande stadsbor sökte rekreation, kopplade av i den natursköna miljön och - inte minst - njöt av den goda maten. Under högsäsong inkvarterades gäster också i rum ute i byn, men måltiderna intogs alltid på pensionatet. Många bröllop och andra högtidsdagar firades också genom åren på Almhill. Jag minns att jag åt glass för första gången i mitt liv på pensionatet. Man hade egen glasstillverkning. Kylan fick man av isblock, som vintertid sågades upp på Rasjön för att sedan förvaras i en s.k. isdös, där isblocken täcktes av isolerande sågspån. ... Efter Alma Svensson tid har rörelsen fortlevt under namnet Bondstorps Wärdshus med ett flertal ägare och arrendatorer genom åren. Idag (2007) ligger dock all verksamhet nere. (Christer Sjöberg "Mitt 40-tals Bondstorp" s 20-21)

Jesusminnets glädjebudskap är till sist och allra djupast detta: Gud har sänt världen en frälsare. Guds godhet och kärlek till människorna äro här uppenbarade. Julen vittnar att människan i sin kamp mot synd och sorg ej är lämnad ensam. Gud själv är genom Jesus med oss i vår kamp och lovar oss seger. Gud vare tack för hans outsägliga gåva! Amen. (Gunnar Dahlqvist "Jesusminnet" s 11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1926)

Redan kl. half sju f.m. sände den lilla kyrkklockan ut sina toner öfver nejden för att kalla infödingarne till gudstjänst. En half timma senare gafs ännu en påminnelse, och folket samlades i den lilla bambukyrkan för att lyssna till budskapet om världens Frälsare. Till orgelmusik sjöngos ett par sånger: "Skynda till Jesus" och "Den store läkaren", hvarefter leddes i bön. Sedan sjöngo ett par små flickor en duett, hvarpå dagens text, Luk. 14:15-24, öfversatt på bhili, upplästes. Så kraftigt som möjligt sökte missionären skildra den stora måltiden och det straff, som följde på att ej mottaga inbjudningen. Den lilla församlingen - omkring 45 personer - lyssnade med stort intresse. Må Herren gifva hvar och en af dem nåd att ej försumma inbjudningen till Lammets bröllop! (A.P. Franklin "En söndag bland bhilerna" s 135; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 september 1907)

Prinsen och prinsessan Bernadotte anlände i fredags helt oväntadt för de flesta i Mullsjö för att under några dagar gästa änkefru Faxe från Stockholm, som där slagit ner sina bopålar för sommaren. I söndags f.m. besökte prinsparet missionshuset, där apotekaren Sandblom från Jönköping och hr O. Lindqvist predikade och där mycket folk från den kringliggande bygden samlats till stor del troligen i tanke att äfven få höra ett föredrag af den furstlige gästen. Häraf blef emellertid intet. Till aftonen samma dag hade fru Faxe till sin bostad inbjudit dels byggmästaren och de arbetare, som förra året voro sysselsatta med uppförandet af den villa hon nu bebor, dels åtskilliga af traktens missionsvänner, och inför dessa hade bl. a. prins Bernadotte ett längre af djupt kristligt allvar prägladt anförande. Prins B. och hans prinsessa stanna i Mullsjö till nästa fredag, då de afresa antagligen till sitt kära Fridhem på Gotland, dit de enligt stockholmstidningar redan utflyttat för året. (Jönköpings-Posten 1901-06-10 "Prins och prinsessa på oväntadt besök i Mullsjö")

Lektor P. Waldenström (besöker Skillingaryd och) predikar i Skillingaryds missionshus den 9 april kl. 10 f.m. eller tredje dag påsk. (Jönköpings-Posten 1901-03-22 "Lektor Waldenström besöker Skillingaryd")

Ett exempel på en "folkpensionär" från den gamla "goda" tiden (1800-talet?). Det gäller en gamling (i Svenarum) som ej "fick kvarstanna hos någon af sina släktingar". Han blev rotehjon: "... var ej annat att göra än att låta honom göra tur inom församlingen, och skall enhvar hemmansinnehafvare samt de som skattar för inkomst vara skyldig att föda och husbergera nämnde person i minst 2 dagar, hvarefter hvar och en är skyldig att fortskaffa honom till det ställe som derefter står på tur att emottaga honom". (Harald Thunander "Något om fattigvården förr ..." s 153)

Om det andliga livet må jag berätta att jag som 11-åring tog starka intryck av den väldiga väckelsevåg, som 1876 gick fram i bygden. År 1881 kom en ny, och sen dess har Svenarum haft kvar sin prägel av väckelse bygd. Pastor Yman var en förståndig präst och tog själv del i möten samtidigt som han varnade för det alltför känslomässiga och med skärpa framhöll att söndringen från kyrkan kunde bli till fara i framtiden och försvaga motståndet inför den allmänna avkristningen. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 16; intervju 1945 med förre småbrukaren och korpralen Adolf Björk i Svenarum, född 1865)

Som inbjudning till Svenska allmänheten utgått från Dalarna, att derstedes uppresa en minnesvård öfwer Sveriges räddare Gustaf Wasa, just på samma ställe å Utmelands källare, hwaredst han genom en qvinnas rådlighet undgick de danska spanarna - - beviljades vid lägligt tillfälle ett offer. ("Boken om Svenarum" s 239-240; Ur stämmoprotokoll 17/4 1859 ang "riksinsamling till hist. minnesmärke")

Undertecknad, som för några dagar sedan ankommit till staden (Jönköping), rekommenderar sig med försäljning af flere sorters oljor, essenser mot alla sorters ohyror, samt flera sorters fina twåler och fin makassar-olja efter Rowlands recept, äfwensom en underessens för hårets fästande och befordrande af dess wäxt; dessutom en mängd andra waror. Intyg af 800 personer om warornas förträfflighet kunna förewisas. Mitt logis är på gästgifwaregården, en trappa upp, och mitt wistande härstädes blir endast några dagar, i anseende till min långa resa. Carlson. Enkefru. (Jönköpingsbladet 1851-01-04 "Endast några dagars vistelse för försäljning av underessens och andra waror vars förträfflighet bevittnats av 800 personer")

Läktarbarriären (i den Tofteryds kyrka som revs 1835) var försedd med målningar i olja, utförda av (Johan) Kinnerus 1752. (Bilderna föreställde följande personer:) 1. Andreas. . . . 2. Mattheus. . . . 3. Paulus. . . . 4. Johannes har i vänstra handen en bok och i den högra en kalk, vari synes en orm. Man tror, att denna syftar på Jesu ord i Mark. 16:18: Ormar skola de taga med händerna o. s. v." ävensom en gammal sägen, att Johannes en gång tvingats att tömma en bägare med förgiftad dryck, varav han dock icke led någon skada. I en gammal munkmässa, som användes när man på Johannesdagen välsignade vinet, lära följande ord förekommit: "Gud, vi anropa din hjälp, DU! vid vars namn ormar stelna, draken flyr och huggormen tystnar." 5. "Salvator Mundi". 6. Thomas sitter och håller vänstra handen om ett träd och stöder den sedermera under huvudet. Handen syftar på Jesu ord till Thomas: "Räck hit din hand och stick den i min sida." 7. Bartholomeus. . . . 8: Jacobus Major (Jakob d. ä.). . . . Simon pekar utåt med vänstra handen och håller en såg i den högra. Sågen syftar på hans dödssätt (ihjälsågad). Bilden avser följaktligen Simon av Cana - icke Simon Petrus. Allesammans äro barfotade, ha långt hår och långt skägg utom Johannes, som har rakad haka. De äro barhuvade utom Jacobus Major, som har en trind, slokig hatt. Thomas har även någon betäckning på benen. (Pastor) J.E. Lagergren (som lämnat dessa uppgifter) anmärker slutligen: "Man ser av målningen på Tofteryds läktare, vilka apostlar konstnären ansett för de förnämsta samt vad rang han ansett dem böra äga sinsemellan." (A.W. Rendahl "Tofteryds forna kyrkor" s 24,32-34; Salvator Mundi = Världens Frälsare)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

I takt med att pluralismen breder ut sig blir det alltmer uppenbart att andra religioner, till skillnad från kristendomen, är etniska och begränsade till en viss folkgrupp eller en viss kultur. Närmare 80 procent av världens kristna i dag är icke-vita och icke-västerländska. Kristendom är definitivt inte en religion endast för vita. Jag har själv haft förmånen att få fira gudstjänst med afrikanska studenter på deras universitet, med inuiter på den arktiska tundran, med tusentals koreaner i deras jättekyrkor och med sydamerikaner med deras latinska temperament och spanska gitarrer. Det är detta som lockar hela världen till Jesus, oavsett folktillhörighet. Det drog herdarna från deras betesängar och de vise männen från östern. Och fortfarande i dag fungerar det som en magnet. Det drar till sig människor från alla kulturer. Det är ett av de starkaste bevisen för att Jesus är hela världens Frälsare. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 152 i kommentar till Matt 2:2)

Som vittne är (den som tror) inte sin egen föreställning och företräder inte sitt eget ärende, men hennes vittnesbörd är djupt personligt. Det är hennes ”eget”. Hon har själv tillfogats det sår som Jesus tillfogades på korset. Hon har genomströmmats av det liv som uppväckte Kristus från de döda. Den tro som får henne att tala vilar på erfarenhet, inte på hörsägner. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 420 i kommentar till Apg 26)

Judarnas väntan på Messias är en tro på skapelsens fullkomning. Profeterna gav bilden av konungen, som skall styra sitt folk med vishet och kraft. Där skall paradisisk oskuld på nytt råda på jorden. Dessa förväntningar tolkas stundom rent nationellt och knyts då endast till judafolket. Men redan hos profeten avser den messianska förlossningen hela Guds skapelse. I tron på Messias och hans tillkommelse kan därför rymmas både materialistiska och politiska förväntningar och fromma förhoppningar om Guds herravälde över hela skapelsen. Messias kan samtidigt vara krigshjälten, som krossar Guds fiender, och Herrens lidande tjänare, som tar straffet på sig för att ge mänskligheten frid. Den judiska tron på Messias har ett inomvärldsligt perspektiv. Det är på jorden som Guds rike skall förverkligas. Messias såsom världens frälsare är för de ortodoxa judarna inte Guds son utan en människa, som med Guds kraft och auktoritet skall rena världen från ondskan. Han skall återge Israel dess plats som gudsfolket, då det uppfyllt Guds lag och blivit värdigt hans ankomst. Då skall de döda uppstå och fridens rike bryta in på jorden. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 23-24)

Vi befinner oss på gudstjänst i byn Rampur, en av den indiska Allianskyrkans pionjärplatser. ... Nu, i sista delen av gudstjänsten, blir det tillfälle till vittnesbörd. En efter en reser sig upp och berättar vad som hänt under veckan. ... (En av dem säger:) "Jag sökte Gud bland alla hinduiska gudar jag kände till. Men jag fann ingen frid någonstans. Till slut mötte jag en vän som gav mig en kristen traktat. Jag började snart läsa Bibeln och förstod att Jesus är hela världens Frälsare. Nu tror jag på honom och vill vittna om honom så ofta jag får tillfälle." (Roland Oscarsson "Indien - Nya utmaningar i gammalt missionsland" s 30)

Kristen tro är inte bara gudstro utan Kristustro. Det är tron på den Gud som Jesus Kristus uppenbarade i sitt liv och sin förkunnelse som är den avgörande skillnaden mellan kristen tro och religionerna. Den fråga som bör ställas (till en person) är därför om vederbörande tror på Jesus Kristus som Guds Son och världens Frälsare. Svaret på den frågan avgör om den tillfrågade är kristen eller ej. (John Hedlund ”För Guds skull” s 328)

Guds källa livets vatten har för hela världens törst, och oftast blir den uppenbar, när nöden är som störst. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 94-95; citat Lina Sandell)

John Hancock Abbot kom från USA. Han hade varit professor i statskunskap vid University och California men sysslade i dag med att resa jorden runt för att sälja sin idéer om hur världen skall kunna frälsas. ... All politik var rutten, alla politiker mutkolvar. All makt till folket: rätt till exakt lika inkomst: nationalisering av all storindustri. Men John Hancock Abbot var inte kommunist. Tvärtom, hans system syftade till att rädda USA - och hela den fria världen - från kommunismens slaveri. Han hatade kommunister i lika hög grad som han var antisionist och hans mål var att befria sitt land från "de sex miljoner judar som styrde USA". "Jag är Israels fiende nummer ett", förklarade han stolt. ... "Vad är väl Einsteins huvud mot mitt, jag som vet hur världen ska frälsas. ... Jag är den nye Jesus. ... Jag är också Zeus, grekernas Gud." ... Ytterst syftar (den libyska) revolutionen till att förverkliga ideal och idéer, att förvandla människornas sinnen. Så säger Moammar Gadafi. Och den uppgiften gäller inte bara invånarna i Libyen utan människorna i hela världen. Libyens ledare har satt sig före att lägga grunden till en helt ny civilisation." (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 13-15,49; Tripoli 1976-1977)

Så småningom skulle olika klyschor prackas på mig - anakronismer som innebar mindre bryderi, fast de kanske kunde tyckas betungande. Legend, Ikon, Gåta (Buddha i europeiska kläder var min favorit) - och så vidare, men det var okej. Såna benämningar var harmlösa, utslitna, lätta att stå ut med. Profet, Messias, Frälsare - det är tyngre saker. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 122-123)

Under vår resa (till Afrika) hade jag många tillfällen att ställa frågor till min reskamrat (Yngve Ydreborg), och här låter jag några komma allmänheten till del. ... "Vad tänker du om kristendomens framtid i denna stora kontinent som Afrika utgör?" "Så långt jag kan förstå, har kristendomen en stark ställning i Afrika och kommer säkerligen att behålla denna position i dagar som kommer. Den grund som lagts av de många missionssällskapen är ju förkunnelsen om Jesus Kristus, världens Frälsare, och därför tror jag, att grunden håller. Det kristna inflytandet i Afrika är stort och tränger igenom och syrar överallt." (Linné Eriksson "Intervju med reskamraten" s 201,207-208)

ca 1950 - ca 1900

Efter krigets slut i Japan (1945) drogs djärva planer upp för radioevangelisering. ... 1952 började en sammanslutning, som kallas Pacific Broadcasting Association, att sända kristna program en gång i veckan. ... En man stod en dag på en hög klippspets vid havet. Han hade sagt farväl till livet och stod färdig att kasta sig ned, men han hade glömt vrida av sin reseradio, som hade fått följa med ut på klippan. Just när han stod där färdig till språng började det kristna julprogrammet, och de vackra julsångerna tonade ut från hans lilla transistor. Han hejdades och budet om att en Frälsare kommit i världen blev hans räddning. (Ingrid Vist "Radiomission i Japan" s 134-138; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Doktor Johannesson var nervläkaren på modet ... och lyckligare än de flesta - sa' folk. ... Nej, någon åtta timmars dag var inte Johannessson van vid. Tolv timmar var det vanliga. Nå, arbetet var också det enda doktorn trodde på här i världen. Arbetet skall frälsa världen. Arbetet är livselixiret framför alla andra. ... (Att) "ta av sig i skjortärmarna och arbeta - det är räddningen". (Nils Bolander "Herrens krig" s 8)

Under den vinter, som följde, gingo Elsa och Per Olof och läste konfirmationsläsning. För Elsa blef det en tid af den djupaste lycka. Det blef allt klarare och klarare för hennes inre värld; hon såg Jesus, offrad för världens synd, såsom sin räddare och Frälsare. (Hillis Grane "När de unga togo vid - Andra delen" s 78)

Nog visste jag en del om vad kristenheten hade på sitt samvete, inte bara i äldre tider utan även i samtiden, då kyrkan t.ex. med enstaka lysande undantag framträdde som motståndare till att de fattiga och missgynnade sökte samla och organisera sig för att förbättra sin ställning. Men skulden låg inte hos kristendomen såsom sådan utan i det sätt, varpå så många som kallade sig "kristna" begagnade den, nämligen som "opium för folket". ... Med allt ont som skett i Kristi namn hade den likväl i äldre tider övervägande varit av godo. Den hade varit en moralisk ryggrad, den hade gett människor kraft och mod att uthärda det vanskliga livet. Men nu var den ohjälpligt passé, ty dess livssyn var enligt min dåtida mening, som jag länge bibehöll, oförenlig med den moderna vetenskapen. ... Vem kunde tro att Kristus var "världens frälsare" i en tid, då "världen" omspände ändlösa rymder av solar, planeter och galaxer och jorden bara var ett litet stoftgrand i oändligheten? (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 73-74)

Mose var ett medel i Guds hand att frälsa Israels folk och föra dem in i Kanaans land. Så är också Jesus ett medel för Gud att frälsa världen från synd, ett medel, varigenom Guds barn komma tillbaka till honom. (P. Waldenström "Vår ställning till Jesus"; predikan nyårsdagen 1907; kommentar till Luk 2:21; Jönköpings-Posten 1921-12-30)

I ljuset såg Sundar (Singh) ... en gestalt, härligare än jordiska drömmar kunna måla, glödande av strålglans och leende mot honom i fullkomlig, himmelsk kärlek. Vem var det? Buddha? Krishna? Eller någon annan helig man som hade hört hans böner? Och dock, vad voro dessa sårmärken i hans händer? Sedan talade mannen med ljuv melodisk röst, sägande på hindustani: "Huru länge vill du förfölja mig? Jag dog för dig. Jag är världens Frälsare." Sundar Singh föll ned vid sin Herres fötter, äntligen igenkännande honom. "Jesus Kristus är icke död utan levande, och det måste vara han själv", tänkte han. (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 15-16; år 1904; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Charles Darwin, född 1809, död 1882, privatlärd, en av alla tiders största naturforskare. ... Vilken betydelses hans teori om människans härstamning har för den ateistiska tron belyses t ex av den plats denna teori intar i den ”gudlösa bibel” som vid den ateistiska konfirmationen i Östtyskland och andra länder överlämnas åt de unga. Darwin var en from man, och vad han, den skarpe iakttagaren och realisten, såg av kristen mission under sina forskningsresor, bidrog till att fördjupa hans kristna tro. Om Eldslandet, som han besökte 1833, sade han till missionärer som ämnade sig dit: ”Där kan ni ingenting uträtta.” När han 30 år senare såg resultaten av deras arbete, erkände han med häpnad den förvandlande makten hos evangelium. ... Det finns fullt entydiga belägg för hans tro på Gud i Kristus och hans kärlek till Bibeln. Ända från sin omvändelse brukade han använda en hel timme på morgonen till bön och fick då inte störas. En dam, lady Hope, berättar om sitt besök hos Darwin, när denne låg för döden. ... Hon såg att han framför sig hade en uppslagen Bibel. ... Han pekade på några ställen (i Hebreerbrevet) och utlade dem. Sedan uttalade han sig om storheten hos Bibeln som helhet. Vidare sade han sig önska, att lady Hope skulle hålla ett andligt möte i ett lusthus i hans trädgård. ”Vad skall jag tala om?” frågade hon. ”Jesus Kristus och hans frälsning”, blev svaret. ”Och så vill jag be er sjunga några andliga sånger tillsammans med folket ... Mitt fönster ska stå öppet, och ni ska veta att jag deltar i sången.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 19-20)

Här i Philadelphia finns det säkerligen ett par tusen affärer för färdiggjorda kläder: alla mycket billiga men alla precis desamma. Ändå gör varje person reklam för sin affär, hävdar att den är den bästa, inte i Philadelphia, vad man nu kan mena med det - inte i Pennsylvania - inte i U.S.A. - nej! - utan i hela världen. (Carl Jonas Love Almquist "Letter 1854-07-08 from Philadelphia to wife and daughter" s 76; översättning från den engelska översättningen: BG Ask)

Torsdag tänker jag resa, om allt går väl. Jag far (från Lund) om Ramlösa, Göteborg, Trollhättan, Kinnekulle och över sjön hem (till Vermland). På alla dessa ställen torde jag komma att dröja en dag el. två. I början af Juli hoppas jag dock vara på Näset (= Värmlandsnäs). (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 83; brev från Lund den 17 juni 1804 till Christopher Myhrman)

Större betydelse än (Johann Gottlieb) Fichtes (1762-1814) metafysiska filosofi fick hans berömda "Tal till tyska nationen", som hölls i Berlin 1807-1808, medan Napoleons trupper hade översvämmat hela Tyskland. Fichte utformar en tanke på vilken redan Herder hade varit inne, nämligen att varje nation har sin egen ande eller idé; Tysklands idé var att frälsa mänskligheten. Dessa tal bidrog till uppkomsten av det tyska nationalmedvetandet och till resningen mot Napoleon. - Denna tro på en roll som "mänsklighetens frälsare", har behärskat vissa sidor av tyskt andligt liv ända fram till våra dagar, med katastrofala resultat för både Tyskland självt och för andra nationer. Det måste dock rättvisligen framhållas, att en stark nationalism i andra länder också har varit förbunden med en sådan tro. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 306)

År 1746 skrev (Hedvig Charlotta Nordenflycht) ett stort patriotiskt epos med namnet "Det frälsta Svea", i vilket hon varnar sina landsmän för avundens last och manar dem till enkelhet och förnöjsamhet. Hon tillägnade dikten åt riksens ständer och lät utdela den bland dem i förhoppning om ekonomisk hjälp i sitt (då) beträngda tillstånd. ... På den riksdagen blev dock ingenting åtgjort. Inom verkligt litterära kretsar hade hennes patriotiska epos för övrigt ingalunda höjt hennes aktier. Det smakade alltför mycket av ett försök att tävla med (Olof) Dalins "Svenska friheten", till vilken "Det frälsta Svea" ej på långt när nådde upp. Men fru Nordenflycht återkom vid 1751-52 års riksdag. ... Men ingen verkan av hennes böneskrift förspordes. Då skaffade hon sig personligen företräde inför prästeståndet och bad dess medlemmar behjärta hennes nöd. ... Resultatet blev, att ständerna beviljade fru Nordenflycht 600 daler i årligt underhåll, antagligen det första "diktargage", någon nordisk riksförsamling utdelat. Skaldinnan tolkade sin tacksamhet mot prästerskapet i en dikt, vari hon lovade, att hennes lager skulle gro "i skygd av Zions palmer". Så kunde "Herdinnan i Norden" utan svårare bekymmer för levebrödet få helt ägna sig åt studier och vitterlek. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 253-255; En storhetstid för vår andliga kultur)

Ett av de centrala motiven i kyrktaken (under 1700-talet) blev ... Yttersta domen med en skrämmande och detaljerad skildring av helvetets fasor. På läktarbarriärerna fanns som motvikt uppbyggliga bilder av Jesus som världens frälsare omgiven av apostlarna, eller sedelärande motiv som illustrerade kristna dygder och den kristna människans mödosamma jordevandring och väntande himmelska belöning. Här kunde också pietistiska motiv smyga sig in. Fårn och med 1760-talet tunnades dock det teologiska och undervisande innehållet ut och ersattes av rokokomåleriets lätta moln och rosenkindade änglar. (Marian Ullén "Kyrkobyggnaden och stilidealens förändringar" s 193)

William Penn, son af en engelsk amiral, var icke endast den förste, som i tryck försvarade "vännerna" (kväkarna); han grundlade också de betydligaste kväkarnybygget i Amerika. ... Penn fick ... åt sig öfverlämnadt ett stycke land väster om Delaware, som konungen gaf namnet Pennsylvanien. Där gjorde Penn "det heliga experimentet" att grunda ett samfund, som hade en begränsad religionsfrihet till hufvudhörnsten. I den nya statens grundlag af 1682 uttalade han, att frihet utan lydnad är förvirring och lydnad utan frihet slafveri. Enhvar, som tror på en allsmäktig och evig Gud såsom världens styresman och vill föra ett fridsamt och stilla lefverne, kan få borgarerätt i detta nya nybygge, men alla Pennsylvaniens ämbetsmän skulle bekänna tro på Jesus Kristus såsom världens frälsare. Därmed voro ateister utestängda, men judar och katoliker hade tillträde, och de senare invandrade i stort antal. Den engelska staten ingrep emellertid snart och inskränkte det mått af religiös frihet, som var tillerkändt Pennsylvaniens inbyggare; en statskyrka fick likväl denna stat aldrig, och efter frihetskrigen blef den gamla religionsfriheten åter befästad. Pennsylvanien meddelar dock ännu (i början av 1900-talet) i motsats till fristaterna blott medborgarrätt åt dem, som tro på en allsmäktig och evig Gud. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 607-608)

Bibliska förebilder har präglat (Gustav Vasas) symboler. På kröningssvärdet lät han gravera Moses som ledde Israels folk ut ur Egypten under Faraos förtryck som en förebild för sig själv som konung. Detta gäller också myntpräglingen. ... Ibland var Gustavs mynt försedda med en bön till och en bild av Kristus i stället för valspråk. Detta gäller också riksdalern 1549, då den svenska evangeliska kyrkan stabiliserats. Bönen lyder "Salvator mundi, adjuva nos" (Världens frälsare, hjälp oss). (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria -Reformationstid" s 106-107)

(Guds Ord) hatar inte det kvinnliga med anledning av kvinnans olydnadshandling i begynnelsen, inte heller förkastar han mannen med anledning av människans överträdelse. Men Han söker alla och åstundar att rädda alla, då Han önskar göra alla till Guds barn och kalla alla helgonen till en (enda) fullkomlig människa. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:205)

Alldeles i början av 300-talet (f. Kr.) byggdes ... öster om Heratemplet (i Olympia) ... ett litet peristyltempel åt Gudamodern, Metroon, ... (som sedan kom att göras om) till ett tempel för kejsarkulten. En inskrift på arkitraven över templets ingång förkunnade, att det var invigt åt "Augustus, Guds son och Greklands och hela den bebodda världens räddare". I templet uppställdes som kultbild en staty av Augustus som Zevs med spira och åskvigg. Senare tillkom även statyer över andra kejsare eller medlemmar av den kejserliga familjen. (Erik J. Holmberg "Delfi och Olympia" s 61,66; Olympia under hellenistisk och romersk tid)

Sångarna:

När världens Frälsare jag ser på korset där sitt liv han gav, jag bittert ångrar, blygs för det som förr min lust och stolthet var. (I Watts-A Frostenson: Psalmer och Sånger 145:1)

All jordens tröst han blifva skall, Och ljus och hjelp för verlden all. Han är den rätte Frälserman; Säll den på honom trösta kan! (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:3; jfr Psalmer och Sånger 125:3)

För vår synd han dödad blifvit, Och för vår rättfärdighet Han uppstånden är till lifvet Genom Fadrens herrlighet. Nu hos Fadren i det höga Skådar han med nådigt öga Till den verld, han frelsat har, Och är evigt vårt försvar. (JA Sclegel-J Åström: Psalm 200:4)

Hvem som helst Kan bli frälst, Blott till Gud han vänder. Detta bud Sänder Gud Ut i alla länder. (N Frykman: Sång 118:1; jfr Psalmer och Sånger 598:1)

Jesus Kristus kom i världen För att frälsa syndare; Och han vill det, och han kan det, Ty hans namn är frälsare. (J Hart – Erik Nyström: Sång 136:1b)

Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur de dödade männen i staden Sikem och midjaniterna, som fick sina städer brända, nu tar frälsning genom att tro.

Maria är vittne, att Jesus är hennes Räddare. Budbärarna är vittnen, att Jesus är Israels Räddare, och samariterna att Han är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. Uppenbarelsens ljus växer i styrka.

Att stanna två dagar är ett tecken på att Jesus stannar längre än en tillfällig gäst (jfr Salomos Vishet 5:14)

Angående 1 Mos 34:25a-26b, se den tidigare jämförelsen med Sikem (Joh 4:5-6a)

Angående 4 Mos 31:10, se den tidigare jämförelsen med den midjanitiska kvinnan (Joh 4:16-18).

Paulus sade: "Vi hoppas (och har hoppats) på en levande Gud, som är en alla människors Räddare, helst/’i synnerhet’ troende. (1 Tim 4:10b)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). (1 Joh 1:1)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

Vi har betraktat (och betraktar) och är vittnen, att Fadern har skickat (och skickar) bort Sonen, en utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. (1 Joh 4:14)

Grekiska ord:

ouketi (inte längre): Se Joh 4:35-36 (Grekiska ord).

Samaritês (samarit) (i NT) Luk 9:52; 17:16; Joh 4:39-40; Apg 8:25 – Matt 10:5; Luk 10:33; Joh 8:48.

sôtêr (räddare) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:7; Luk 1:47; Joh 4:42; 1 Joh 4:14 – Ester 5:1a(D2); 8:12n(E13); Judit 9:11; 1 Mack 4:30; Syr 51:1; Baruk 4:22; Luk 2:11; Joh 6:64(א,*א); Apg 5:31; 13:23; Ef 5:23; Fil 3:20; 1 Tim 1:1; 2:3; 4:10; 2 Tim 1:10; Tit 1:3-4; 2:10,13; 3:4,6; 2 Petr 1:1,11; 2:20; 3:2,18; Judas v 25.

Ytterligare studier:

1 Mos 19:24-25; 5 Mos 32:15; Jes 12:2; Luk 2:10-11; 10:7-9; Joh 6:37-39; 12:19; 17:8; Apg 1:8; 8:5-6; 15:3; 1 Joh 2:2.

Sandra M. Schneiders "'Because of the Woman's Testimony . . . '. Reexamining the Issue of Authorship in the Fourth Gospel."; New Testament Studies 44 (1998): 513-535.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-14; 2010-11-25; 2013-11-22; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:43-45 Men efter de två dagarna kom Han ut därifrån in i Galileen. Ty Jesus själv var vittne, att en profet inte har heder i det egna fäderneslandet. Som/då (א*) Han så kom in i Galileen, tog galileerna emot Honom, då de hade skådat (och skådade) alla ting som (א*) Han hade gjort i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/vid högtiden, ty själva hade de och/också kommit in i/till högtiden.

Ord för ord: 4:43 (10 ord i den grekiska texten) Efter men de två dagar kom-(han)-ut därifrån in-i '-en Galile'/Galileen. 4:44 (13 ord i den grekiska texten) han-(själv) ty Jesus var-vittne att (en)-profet i det egna fäderneslandet heder inte har. 4:45 (26 ord i den grekiska texten) som så (han)-kom in-i '-en Galile'/Galileen, tog-emot honom '-na galileer'/galileerna alla-ting havande-skådat-(och-skådande) vilka/som (han)-gjorde i Jerosolymor/'(ett-vanärat)-Jerosolyma' i '-en högtid'/högtiden, och de-(själva) ty kom in-i '-en högtid'/högtiden.

1883: Men efter de två dagarna gick han därifrån och begaf sig till Galiléen, ty Jesus vittnade själf, att en profet icke är aktad i sitt fädernesland. När han nu kom till Galiléen, mottogo galiléerna honom, emedan de hade sett allt hvad han hade gjort i Jerusalem vid högtiden, ty de hade själfva kommit till högtiden.

1541(1703): Men twå dagar derefter gick han dädan, och drog in i Galiléen; Ty Jesus wittnade sjelf, att en Prophet warder intet afhållen i sitt fädernesland. Och när han kom i Galiléen, undfingo de Galiléer honom, efter de all ting sett hade, som han gjort hade i Jerusalem, på högtidsdagen; ty de hade ock warit till högtidsdagen.

LT 1974: Efter två dagars vistelse där fortsatte han till Galileen. Jesus hade själv sagt: ”En profet blir hedrad överallt utom i sitt eget land.” Men galileerna välkomnade honom med öppna armar, för de hade varit i Jerusalem under påskhögtiden och sett en del av hans under.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "En ledare skall inte 'lämna ut'/försvinna ut ur Judas och (inte en) som anför ut ur hans lår, ända till - alltefter omständigheterna - han (hebreiska: Shiloh) må komma, (och) de ting som ligger från/avsides (skall komma) till honom, och han själv (skall vara) en nationers väntan." (1 Mos 49:10, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:10, Grekiska GT)

(Resultatet av) granskningen ut ur/av Judas' stam (var) 74 av antalet av tusen och 600. (Detta var den största stammen i Israel.) (4 Mos 1:27, Grekiska GT)

De här folkförsamlingarna för Judas enligt/efter deras granskning (var) 76500 (män). (Judas var fortfarande den största stammen i Israel.) (4 Mos 26:22b, Grekiska GT)

(Herren) utvalde Judas' stam, berget Sion, som Han välkomnade. (Ps 78:68, Grekiska GT)

(Gud) skall göra ett område ... på andra sidan Jordan, nationernas Galileen, (till) Judeens delar. (Jes 8:23b eller 9:1b, Grekiska GT)

(Den rättfärdiges fiender skall säga: “Vi räknade) hans slut (som) icke hedrat.” (Salomos Vishet 5:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En rättfärdig mans offer (är) angenämt.” (Syr 35:6a eller 35:9a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som tar emot en profet ’in i’/’med syfte på’ en profets namn, skall ta en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig ’in i’/’med syfte på’ en rättfärdigs namn, skall ta en rättfärdigs lön.” (Matt 10:41)

(Jesus) ’lyfte/’gav sig ... av’ efteråt därifrån. Och då Han hade kommit in i Sitt fädernesland (Galileen) lärde/undervisade Han (folket) i deras synagoga. … Och de ’ficks att snava’/’tog anstöt’ i/av Honom. Men Jesus talade till dem: ”En profet är inte ’icke hedrad’/’utan heder’ ’om ej’/utom i det egna (א,*א) fäderneslandet och i sin bostad.” (Matt 13:53b-54a,57)

(Jesus) kom ut därifrån och Han kommer in i Sitt fädernesland (= Galileen). (Mark 6:1a)

(Budbäraren) skickades bort från Gud in i en stad av/’som hörde till’ Judeen (א*) 'till vilken (stad)'/vid namn Nasaret. (Luk 1:26b)

(Jesu) föräldrar gick (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/varje år ’in i’/till Jerusalem (vid) påskalammets/påskens högtid. (Luk 2:41)

(Jesus var … son) av/till Juda. (Luk 3:33b)

Några var (hela tiden) vid sidan av (Jesus) i samma lägliga tid och kom med ett budskap från (vittnen?) till Honom med anledning av de galileer, vars blod Pilatus hade blandat 'i sällskap'/tillsammans med deras offer. Och 'då Han svarat'/'Han svarade och talade till dem: "Tänker ni att de här galileerna blev missare (av Guds mål) 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla galileerna, eftersom de har lidit (och lider) de här tingen?" (Luk 13:1-2)

Missarna (av Guds mål) (närmade sig Jesus) (för) att höra Honom. (Luk 15:1b)

(Folkmassan sade om Jesu lärjungar:) ”Är inte de här allesammans … galileer?” (Apg 2:7b)

... Samarien hade tagit (och tog) emot Guds utsaga. (Apg 8:14a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig). (Joh 1:11)

Som (Jesus) (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:23)

Hembygdens predikan:

Huru ljuvlig ljöd icke (Jesu) predikan om himmelriket bland och till de lekamligen fattiga och förtryckta i Galileen! Dock mottogs den icke av alla dessa utan blott av de andligen fattiga, de som kände sin inre brist och fattigdom. Är man fattig i anden, så känner man brist på de ting som man andligen borde äga; t. ex. man saknar tröst, när sådan behöves, och måste ropa därom till Gud, all hugsvalelses källa; man saknar kraft, när kraft behöves, och måste få den varje stund av kraftens Gud; man saknar visdom, när visdom behöves, och måste vänta den även av Gud. En andligen fattig liknar icke en rik man, som sitter på sin kassakista och gråter över sin fattigdom. Nej, saknaden och bristen måste kännas och förnimmas. Såsom det heter i bergspredikan: Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola bliva mättade. Mina älskade, vilka lärdomar böra vi nu hämta av denna text? Jo, att Gud aldrig övergiver någon, huru mörkt det än ser ut. Men ofta hjälper han först, när all hjälp syns ute, såsom här för Johannes. Såsom aposteln säger, att Gud hugsvalar de betryckta, ja de nedslagna. Men vi måste taga hjälpen på den väg Gud behagar sända den, och icke alltid på den väg som vi önska, än mindre på den väg vi bestämma. Vi önska hjälpen högt upp att så säga, på det vi måtte slippa att ödmjuka oss. Men ofta kommer den djupt nere, d. v. s. först sedan vi blivit ringa nog att finna oss i Guds vilja. Även här gälla Petri ord, att Gud står emot de högmodiga men giver nåd åt de ödmjuka. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 26, Tredje söndagen i advent, Matt 11:2-10)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

ca 2000 - ca 1890

(Människorna i Jesu hemstad) vägra att lyssna till honom annat än som en representant för deras eget. (Hugo Odeberg "Jesus besöker sin hemstad"; kommentar till Luk 4:23-30; Jönköpings-Posten den 25 augusti 1962)

Kan du ge Strindberg en hedersgåva? Nej, det kan jag inte. Jag kan inte ge den en hedersgåva, som jag anser borde sitta på fästning, därför att han har begått värre än mord. Hade det varit fattigunderstöd hade jag kunnat, men inte hedersgåva. Det var detta ord, som bestämde mig, utan att jag tänkte på något särskilt. Hur kunna de just, just ta detta ord. En hyllning åt vår störste diktare! Det kunde ju vara, men hedersgåva åt den största skurk, som finns i detta land. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 359-360; brev som besvarades 29 mars 1911)

Var snäll aldrig trycka något af mig fäldt ofördelaktigt yttrande om Sverge, i Strindbergblätter. Vi äro på god väg att försonas, mitt land och jag! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 60; brev 6 april 1901 till Emil Schering; Schering utgav 1901 tre häften Strindberg-Blätter, där han bl.a. citerade Strindbergs yttranden i brev om sina egna verk)

Fritänkares barn, ja de bli allt så snällt kyrkliga, om de duga till något. Jag vet aldrig något som så gett mig lust att bli läsare som att min far blef rent rasande, då han talade om läseri. Tänk efter själf om dina egna imponera på dig. ... ... Det blir naturligen alltid denna vansklighet då man vill behandla historiska personligheter poetiskt. Det kan hända att boken kommer så på tvärs inför publikens sanningskärlek att den faller, framförallt när den ej är smickrad. Värmländingarna hafva aldrig velat tro på Gösta Berling. Ingen människa har bedt dem tro, men de ha för sig att (det) hör till och de vilja ej taga den sådan den är. Jag tror nu att om man visade oss att Heidenstams Carl är förfärligt ohistorisk vore det ytterst farligt för honom. ... För den stora publiken är detta ett kolossalt fel. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 86; brev våren 1897 och brev mitten av maj 1897)

I Svensk jord vill jag ej ligga, emedan den är förbannad och jag icke vill ha min graf smutsad af fiender. Märker Ni ej att Sverge är de förvisades ort, de förbannades, som få sitta i mörkret och se på huru verlden regeras utan att de höras till råds. De omyndiges, rösträttlöses, de förtignas land. Derför det demoniska hatet, afunden, klösandet; djeflar med uppgift att pina hvarann. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 275-276; brev 19 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Jag är rädd för Sverge! Och har anledning! - Reflektorum!!! Kom hit! Stora landsvägen! Jo jag har rätt vara rädd för Sverge, ty det grasserar en fullständig förföljelsemani att sätta mig på dårhus. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 244-245; brev 7 juli 1896 till Anders Eliasson; BG Ask-kommentar: jfr uttrycket "Stora landsvägen" med boken "Stora landsvägen" som gavs ut 1908)

Att svenskarna blefvo onda för att jag hedrade dem - det är Svenskt! Derför att det var jag! ... ... Var sex veckor i Sverge, sistens, men fann att jag var fremling, inte ens det, fienden i fiendeland. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 67; brev 14 sept 1895 till Anders Eliasson samt brev 18 sept 1895 till Richard Bergh)

Tack för Ert brefsvar som jag knappt väntat då mina landsmäns vanvettiga hat gifvit mig erfarenheter som läto mig motse allt utom svar på bref och ett välvilligt. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 205; brev 11 aug 1894 till Torsten Hedlund)

Är Varberg fritt från mina äckel? ... Varberg besökes ju af badande Smålandspettrar, och Askersundssömmerskor. ... Utlandet är ändå bäst. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 113; brev 6 juli 1894 till Richard Bergh)

Här i (Landskrona) komma gamla herrar och gratulera mig och säga på fullaste allvar att jag är "en heder för samhället". Det är en helt ny sida af saken för mig, men jag har alltid tänkt att jag ville lära folk att tycka om våra gamla seder (i Värmland), våra minnen, och våra vackra berg och sjöar och vårt präktiga folk därhemma. ... Denna novell (Ur Gösta Berlings saga) skall efterföljas af en stor roman. ... ... Det var några unga, värmländska litteratörer, som ville ge ut en jultidning och begärde bidrag, men jag ville ej, ty jag är alls ingen profet däruppe i mitt fädernesland. Jag tycker, att jag skrifvit mycket vackert om landet, men de skrifva ingalunda vackert om mig i sin tidning eller ock tiga de alldeles. Men då skrefvo de unga männen att de ej kunde ge ut en värmländsk tidning, utan att ha mitt namn med, och jag gaf vika, halft af smickrad fåfänga, halft af fosterlandskärlek. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 36,160; brev 25 nov 1890 till kusinen Emilia Wallroth samt brev dec 1894 till Helena Nyblom)

På den frågan (om födelseort) svarade man utan någon tvekan. Det var bara landstrykarna som drog till med en charad eller ett "kommer ej ihåg". När jag frågade flickan Natalja "Kommer-ej-ihåg" vilket guvernement hon var född i, svarade hon: "En smula av varje." Folk från samma ort håller ihop, umgås med varann, om de rymmer gör de det tillsammans. Tulabon föredrar att bli kompanjon med en tulabo, bakubon med en bakubo. Det finns tydligen nationalkänsla. Om jag råkade fråga om någon frånvarande gav hans landsmän de mest utförliga uppgifter om honom. ... Man saknar katten, man hör inte syrsan på vinterkvällarna ... Men viktigast av allt är att man saknar fosterland. (Anton Tjechov "Sachalin" s 38-39,43; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

ca 1890 - 1880

Svårigheterna att bli profet i sitt eget land synas hafva varit större för mig än andra och svårare än att bli det i utlandet. Men sann hugnad har man endast af att få tala eget språk för de sina, och jag är derför tacksam och glad att få en fristad i Gamla Finland, så mycket mer som detta arbete i fråga får utvisa att författaren som är bannlyst i Sverige ändock kan få passera genom Kejserliga Ryska Censuren oaktadt den liberala Svenska förläggarcensuren undertryckt detsamma. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 228; brev 13 juni 1887 till Werner Söderström)

Blir (boken Giftas 2) åtalad, så annonserar jag genast opp Lettres de Stockholm såsom svar på tal och så är jag väl förlorad i Sverige. ... Att det skall vara mera brottsligt för mig att utvandra till Schweiz än för de 220,000 fosterlandsförrädarne som under de sista 20 åren utvandrat till Amerika kan jag ej förstå. Man måste ju lefva och man får ta brödet der man kan; och när man icke velat publicera mitt sista års arbeten måste jag söka annan marknad. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 41; brev 20 aug 1886 till Albert Bonnier)

"Sanningen att säga ... jag har kommit för att ta avsked ... Jag ger mig av i morgon. ... Tillåt mig att tacka för gästfriheten ... era (sju) döttrar är så rara", (sade Milkin till Nastias far Kondrasjkin). ... "Det är ohederligt! ... Ni har visserligen inte friat ... men varje dag (hela sommaren) har ni varit här och ätit middag, nätterna igenom har ni promenerat arm i arm med Nastia ... men det kanske är något man bara gör? ... Tror ni att jag skulle ha bjudit er på mat om ni inte varit någon friare? Nej, ohederligt är vad det är!" ... "(Men) jag ... jag står åtalad för förskingring." ... "Är det en stor summa ni har förskingrat?" "Hundrafyrtiofyratusen." "Oj, så mycket! Ja, det lutar nog åt Sibirien. ... Då skulle ju flickan vara förlorad. ... Men förresten ... om (Nastia) älskar er så kan hon följa med. Vad är det för kärlek om man inte är beredd att offra något?" ... Han skulle vara beredd att överlämna sin dotter till hin onde, bara för att bli kvitt henne, (tänkte Milkin). ... "(Men) hör på, jag har inte berättat allt ... Jag är en förrymd straffånge!" ... "Varför har man inte låtit häkta er ännu?" ... "Jag har tagit ett falskt namn ... Det blir inte lätt att hitta mig ..." "Ni kanske kan leva hela livet utan att någon får reda på vem ni egentligen är. ... Vänta! Nu är ni ju en hederlig karl, ni har ångrat er för längesen ... Gud vare med er, det må vara hänt, gift ni er bara!" (Anton Tjechov "Friaren och den gode fadern" s 87-91)

Stockholm vill jag ej se längre. ... Jag betraktar icke Sverge som mitt fosterland, hvilket ej hindrar mig att besöka det som turist. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 204,213-214; brev den 10 nov och den 22 nov 1885 till Albert Bonnier)

Tänk om det vore så, att ett folk, för att hålla sig friskt, måste äga någon källa med lefvande vatten, någon Kastalia, hvarur det kan dricka hänförelse, när det törstar efter själens vederkvickelse! Det är en dryck, som nationernas nervsystem kräfver, ja, ända därhän, att till och med hänförelsen för det drömda, opraktiska, aldrig upphinneliga mål har visat sig för folken och deras kultur mer stärkande än ett lif, som lider brist på idealer. Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det och ser sig om efter förebådande tecken, skulle jag föreslå honom att göra det hos sitt lands ungdom. Om lättsinne och laster härja denna ungdom, är det illa, mycket illa. Men lättsinne och laster har mer eller mindre härjat alla tiders och alla länders ungdom. Det är fördenskull inte det allra värsta tecknet. Men om ungdomen har blifvit så realistisk, att den i sitt själslif saknar andra driffjädrar än brödfödans, än "kampens för tillvaron och njutningen"; om den vandrar framåt utan att se i fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då råder jag profeten at sia olyckor. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 151)

Med häpnadsvärd naivitet förmena sig (präst)hierarkierna vara ledda endast af alldeles oegennyttiga och rent religiösa uppsåt, medan alla andra klasser mer eller mindre riktigt medgifva, att de kämpa för sina välförvärfvade rättigheter och vilja äfven för de timliga förmånernas skull ha sin makt bevarad eller utvidgad. . . . Bland dessa präster förekomma dock äfven profeter, men de äro icke profeter inom sin egen korporation. Det minsta dessa profeter måste uppoffra är hoppet om befordran. De måste också se aktningen förbytt i missaktning, välviljan i ovilja. Ty därhän kan korporationsanden förblinda, att han missaktar hedern, när hedern icke tjänar korporationen. (Viktor Rydberg "Strötankar i kyrkliga ämnen" s 243-244; 1880-talet)

Gör öfverklassen förtviflad med din pessimism men dra in landgången till Christus, så att de falla rakt i socialismen för tidsfördrifs och ledsnads skull. Men framför allt rif. Rif utaf helvete, ta ner himlen, bibeln, och Konsten! Lemna inte en bit qvar! ... Hvad jag hatar Sverige och föraktar dess usla befolkning! Tack vare ateism och arsenik har jag återfått min gamla spänstighet! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 96-97; brev den 11 juni 1885 till Verner von Heidenstam)

Jaså Ni har sett lifvet i hvitögat! - Ni tyckes vara en "ny" menniska af rätta sorten och redan säker i verldsåskådningen! Ni är då lyckligare än jag som oupphörligt får romantiska vapörer. Kan snart nog stryka ett streck öfver allt hvad jag skrifvit (utom bitar i Röda Rummet). Och så blir jag sentimental när de tar heder och ära af mig. Det är också gammalmodigt, ty den som går ut på offentligheten, den får säga farväl åt allt! ... Isolering är bra en tid, men duger ej länge! - Ni skall bo i en stor pension bland mycket utländingar (inga Skandinaver!) Det är uppfostran. Och läsa en utländsk tidning hvar dag! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886 s 5-6; brev 1 jan 1885 till Verner von Heidenstam; uttrycket "ny" människa - i betydelsen en person med en socialistisk inställning och naturvetenskaplig världsåskådning utan "romantiska vapörer" - hade Strindberg vid denna tid upptagit från Tschernyschewsky)

I Danmark tyckes Ni ha kommit längre fram för oss. ... Att jag gerna skall lemna mina manuskript till (Er tidskrift) Ude og Hiemme ... behöfver jag ej säga Er, ty i mitt kära Sverge lär jag inte bli profet så snart. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 176; brev 24 maj 1884 till Otto Borchenius)

Jag har lust att ta mig ett arrende och sätta flundernät och odla potatis! Under tiden får Tyskland och Frankrike bringa socialismen på modet så kommer den till Sverige också! Det är den enda vägen! Ty alla som arbeta i sitt eget land anses bara vara elaka menskor! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 22; brev 25 jan 1884 till Björnstjerne Björnson och Jonas Lie)

Nu bestormades (Bosse) av (sin moder), som vädjade till hans hjärta och heder. Men när hon kom till hedern, då hade Bosse övertaget, ty han kämpade just för att få behålla den. Men gumman stod vid att hedern var för de rika, de fattiga måste uppfylla sin plikt och leva. Blev man rik, fick man heder, fick man heder, blev man ärad. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 143; novellen "Beskyddare" från 1883)

"Förr i forntiden", (sade Thomas till Jost), "då kunde också den fattige få vara hederlig. Men nu är det frågan om, huruvida det icke är lika hederligt att försvara sig som att angripa. ... Ännu har bonden vapen i huset, men han får inte begagna dem! ... Det kostar på en hederlig man att måsta vara falsk! Om hundra år ska inte finnas en ärlig bonde i hela landet, så blir det med den saken, när man tar ärliga vapen från bonden. ... Ibland tycker jag det vore bättre att dö som hederlig än leva som ohederlig." "Det är väl den fattiges lott det, kära du", (sade Jost), "för leva skall han väl, efter han är född. Får han inte behålla hedern, så är det väl dens fel, som tog 'en ifrån honom." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 299,303-304; novellen "Nya vapen" från 1883; beskriver förhållanden under senare delen av 1500-talet)

ca 1880 och tiden dessförinnan

"Ja, vad ni har för ärende det är er sak", (sade Kolja till fursten), "men för mig är huvudsaken att ni inte går (till kvällsbjudningen) bara för att träffa och umgås i en förtrollande krets av gatslinkor, generaler och procentare. Om det vore så, då får ni förlåta mig, men då skulle jag ha skrattat åt er och föraktat er. Det finns väldigt få hederliga människor här, det är nästan inte någon man kan känna aktning för. Man kan inte låta bli att se ner på dom, men alla vill dom att man ska hysa aktning för dom. . . . Och har ni lagt märke till att alla är äventyrare och skojare i våra dagar! Och alldeles särskilt hos oss i Ryssland, i vårt älskliga fosterland. . . . Men mamma . . . henne måste jag faktiskt beundra." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 172-174)

(Strandberg) kände redan hela historien, och hans försäkran, att den svårligen kunde kasta en skugga på min heder, men deremot var egnad att framställa mig som en fåfäng person, lugnade mig betydligt, ty det sednare alternativet är dock oändligt bättre än det förra. ("Viktor Rydbergs brev: Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 139; brev 20 sept 1868 till S.A. Hedlund)

"Om min pojke vid de sydamerikanska guldfälten levde ...", sade Caleb darrande. "Han lever!" skrek Pyret och tog händerna från hans ögon och slog ihop dem av förtjusning. "Se på honom! Titta så frisk och stark han står framför dig! Din egen käre son! Din egen käre, livslevande bror, Bertha!" Heder åt den lilla människan för hennes översvallande glädje! All heder åt hennes skratt och tårar när de tre föll i varandras armar! Heder åt den hjärtlighet med vilken hon gick den solbrände sjömannen med det långa mörka håret till mötes på halva vägen och inte vände bort sin lilla rosenmun utan tillät honom att kyssa den och trycka henne till sitt breda bröst. Och all heder åt göken också - varför inte? - därför att den i samma ögonblick störtade ut genom luckan i det moriska palatset som en annan inbrottstjuv och gol tolv gånger för de församlade, precis som om den hade varit berusad av glädje. (Charles Dickens "Syrsan vid härden" s 234-235)

När en sak icke är nära för handen, så aktar man den högt, och hwar man talar derom; när den åter kommer för ögonen, så aktar man den ringa. Ingen kunde tro, att timmermanslärlingen skulle wara Christus, om hwilken den store mannen Johannes talade till dem. De tänkte: är han ibland oss, hwarföre ringer man då icke i alla klockor? Hwarföre beströr man icke alla gator till Konungens här? Hwar äro Hans hästar, wagnar, krigare och lifwakt? Ja, huru kunde timmermanslärlingen Jesus wara den Mannen? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 136 i kommentar till Matt 3:13-17)

Muhammed började sin profetiska bana anspråkslöst och på samma gång försiktigt. Han ville icke predika för mängden, innan han ovändt sin egen familjekrets till sin tro. Denna bestod af hans hustru Chadidscha, hans unge kusin Ali, son af den ansedde Abu Talib, och en tjänare, Zaid, hvilken han emottagit som slaf och skänkt friheten. Ali bodde vid denna tid i Muhammeds hus och var en liflig, entusiastisk gosse. Det har anmärkts, att ingen är hjälte i sin kammartjänares hus, och att ingen är profet inför dem, som dagligen se honom och känna hans mänskliga svagheter. Muhammed fann icke dess mindre villiga öron och uppriktig tro på sin mission hos Chadidscha, sin hustru, hos gossen Ali och hos tjänaren Zaid. Dessa tre utgjorde till en början hans församling. . . . Muhammed fick en fjärde proselyt af icke ringa betydenhet. Det var hans svärfader, Abu Bekr, en rik man, högt aktad bland meckanerna. . . . (Denne) öfvertalade tio af sina umgängesvänner att besöka Muhammed och lyssna till hans läror. De kommo (tillbaka troende). . . . Tre år hade förflutit, innan den nya församlingen bestod af flere än dessa fjorton personer. . . . På det fjärde året inbjöd Muhammed 40 af sina närmaste till en måltid. Bland dem var den unge Alis fader Abu Talib. . . . (Denne) uppmanade afstå från en uppgift, som han ansåg dåraktig. . . . Gästerna bröto upp, utan att ha låtit omvända sig; men den mäktige chefen Abu Talib lofvade dock att i mån af sina krafter beskydda honom och var länge hans trofasta stöd. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 369-370; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Ännu funnos i romerska hären veteraner sådana som (Picernas fader), andlige söner av den gamla republiken, vilka ännu hyste republikanska föreställningar, att heder är mannens dygd och kyskhet kvinnans. (Viktor Rydberg "Nero och hans älskarinna" s 61)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Hembygd som identitet kan delvis uttryckas mycket konkret. Det kan vara en plats eller flera, det kan vara natur, byggnader o s v. Det kan också handla om rötter och rotfasthet på en viss plats. Växer man upp på en plats rotar man sig där, oavsett hur platsen ser ut, och rotar man sig på en plats blir den platsen ens hembygd. Hembygd handlar också mycket om känslor av trygghet och trivsel. Hembygdskänslan fokuserar ofta på det förgångna. Hembygdsföreningarnas uppgift är att bevara dessa minnen. (Margaretha Alling Engstedt "Hembygdens år" s 82-83)

Carl Nyrén föddes 11 november 1917 i Jönköpings kommun. Föräldrarna, Albert och Gertrud Nyrén, bodde i Hovslätt i villa Björkhaga och där växte CN upp tillsammans med sina fem syskon. Fadern ägde Ängsfors snickerifabriker AB i Hovslätt. Huset som familjen bodde i byggde fadern efter en typritning av Ragnar Östberg. Den täta kontakten med fabrikens produktion grundlade för CN:s del en god känsla för träet som material, dess tekniska egenskaper och dess arkitektoniska uttrycksmöjligehter, något som kom att bli ett fundament i hans yrkesverksamhet. Föräldrarna var verksamma i Hovslätts missionsförsamling. CN fick på så sätt insikt i och känsla för den kristna livsåskådning, som i framtiden skulle komma till konkreta uttryck i ett flertal projekt. . . . Carl Nyrén tilldelades Jönköpings kommuns jubileumsmedalj 1984 i samband med stadens 700-årsjubileum. Junemedaljen erhölls med följande motivering: "Carl Nyrén tilldelas av särskilda skäl Junemedaljen 1995 för en arkitektur, som inom givna uppdrag tillfört stadsbilden skönhet, spänning, lyft och framtidsstyrka i kunskap om den föränderliga staden och dess utveckling och i ödmjuk respekt för förnyelse med behov av särprägel och slagkraft i stadens fysiska miljö." Formuleringen må vara något skruvad, men den visar ändå mycket tydligt att CN med bred marginal blivit profet i sin egen hemstad. (Ingemar Thorsén "Carl Nyrén. Berömd arkitekt med rötter i Jönköping." s 43,52)

Våren 1984 var så Tabergs Bergslags Hembygdsdräkt åter färdig att tas i bruk. Det är nu föreningens förhoppning, att den skall bli en dräkt, som många av Bergslagens kvinnor kommer att bära, för att visa heder och ära sin hembygd, antingen de bo kvar i Tabergs Bergslag eller flyttat ut. Tabegs Bergslags Hembygdsdräkt består av: Klänning. Vävd i ljusblå bomull med mörkare blå ränder. - Förkläde. Vävt i vit bomull med munkabältesränder i blått, orange och gulbrunt. - Halskläde. Vävt i vit bomull och broderat med blommor i moulinegarn. - Mössa. En stomme som är klädd med samma ljusblå tyg som i klänningen fast utan de mörka ränderna. Monterad med en knypplad spets. - Brosch. Tillverkad av silversmed Christer Tonnby, S:a Unnaryd. Till dräkten bärs lämpligen ljusgrå strumpor och svarta skor (s k folkdräktsskor). (Ingrid Johansson "Tabergs Bergslags hembygdsdräkt" s 96-97)

Fädernesland som fäderna fostrar, fostra jämväl våra mödrar och mostrar, fostra för fullt våra ohängda tjejer, foster- och fädernesland! Fosterländsk fostran till fädernas ära må du beskära mödrar och mostrar och fastrar och tjejer, hör vad jag säjer och gör som jag säjer, moster- och mödernesland! (Alf Henrikson "Anacka" s 47)

Nere vid musikpaviljongen i stadsparken (i Nässjö) finns en liten byst av operasångaren Conny Molin, och på sockeln står med enkel stolthet under hans namn och data: "Nässjöpojke". (Jan Olof Olsson "Stationssamhällen" s 41)

Vår (missions)församling (i Taberg) tackar Gud för många föredömligt aktiva medlemmar. De är beundransvärda för sin trohet i de uppdrag de fått allt efter den nådegåva de utrustats med. Till dessa tjänstvilliga hör sångaren Karl Fransson. Att vi här och nu ägnar just honom några rader har en märklig orsak. Vid årets julotta i vår kyrka är det nämligen fyrtio år sedan han debuterade som solosångare. Och det gjorde han med Adams Julsång. Det var alltså till julottan 1928 Karl Fransson anmodades att sjunga en solosång. . . . Sången gick hem till publiken, rakt till hjärtat på var och en, och stannade där som ett budskap om julens innersta mening. . . . Med denna sång och Karl Franssons tolkning av den hade vårt julottefirande fått ett inslag, som ingen velat gå miste om sedan dess. Endast tre gånger på dessa fyrtio år har han ej kunnat framträda med sin sång. . . . Det bevingade ordet om en profet i sin fädernesstad har aldrig haft någon tillämpning på Karl Fransson. Här i hans hembygd och hemförsamling har vi alltid uppskattat honom högt. (Simon Ottosson "Ett vänporträtt av Karl Fransson" s 84-85)

Det står främmande skrapor i skrämmande rad när jag är på besök i min barndoms stad, och jag känner hur främmande vorden jag är när bland främmande gäster jag sitter här vid ett främmande bord, i ett främmande hörn, i ett främmande rum, i en främmande krog, i ett främmande hus, i en främmande stad, i ett alldeles främmande land. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 8; Främmande)

Det går bra att samla folk till svenska möten i Chicago med omnejd. ... De gamla svenskarna går man ur huse för att lyssna till den enkle evangelisten från deras hemland. Heder åt ett sådant folk! (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 261-262; Kyrkor och missioner i Chicago; år 1950)

ca 1950 - ca 1900

De första försöken (på 1940-talet att snida trägubbar) var väl lite trevande men snart ville grannar och goda vänner beställa saker, så ordspråket att ingen blir profet hemmavid stämde inte in här och det var ju roligt! (Gunnar Svensson "Ladugårdskarls trägubbar inspirerade" s 51; Gunnar Svensson kallades ofta "Gunnar i Bissefäll")

På vintern 1948 hölls en väckelsekampanj i Missionskyrkan (i Huskvarna) som rönte stor uppmärksamhet. ... Det var under denna besökelsens tid, som jag blev omvänd till Gud. ... Kristuserfarenheten gav mig ett nytt livsinnehåll, en ny livsinriktning och nya intressen och vanor. ... Som "resande i Evangelium" har jag fått vara med om rika upplevelser i Smålandsbygder. När jag tänker tillbaka, och då speciellt på min hemstad, måste jag säga: "Jag tackar Gud för Huskvarna." (Uno Davidsson "Jag tackar Gud för Huskvarna" s 9)

Det gick att bilda en hembygdsförening (1936). Grogrund fanns, behovet låg i tiden. En senare sammanslagning i storkommuner blev ett observandum att värna den egna socknen för att inte komma bort i ett större kommunalt sammanhang. Man behövde bevara och stärka samhörigheten med det förgångna mitt uppe i en nydaningstid utan like. Denna har gett mycket av värde men tyvärr liksom tappat känslan för vad fäderna känt: den lugna tillvaron, enkelheten i gamla seder och bruk. ... Anblicken av (föreningens inventarier) bör vara ett yngre släkte till begrundan vad gångna tiders människor i bygden handskats med i helg och söcken, hur de livnärt sej och upplevt såväl sin vardag som högtid, en maning att vörda fädernas livsgärning. (Albert Granmo "Redogörelse över Svenarums Hembygdsförenings 50-åriga verksamhet" s 12,16)

Mäster Gudmunds Gille kan - utan att hänge sig åt alltför ljusblåa optimistiska betraktelser eller hemfall åt lika fördärvlig hybris - om sin egen verksamhet under det sistförflutna året påstå, att denna ej mindre varit besjälad av linjerak målmedvetenhet än även burit frukt samt varit till glädje och gagn. Gillets aktivt arbetande krafter måste emellertid hysa en orubblig tro på riktigheten av visdomsordet, att svårigheterna äro till för att övervinnas. Ty förvisso bor ännu underligt nog mycken misstro i detta samhälle (Jönköping) och dess bebyggares hjärtan mot de strävanden, för vilka Mäster Gudmunds Gille, drivet av outrotlig kärlek till hembygden, icke ett ögonblick förtröttas att göra sig till tolk. (Yngve Hamrin "Gilleskrönika 1936" s 72)

Under min uppväxttid i (Åker) socken hörde jag ofta både sockenbor och talare i olika sammanhang nämna sådana namn som Agrell, Åkermark och Åkerlund. Helt flyktigt berördes dessa namn, men någon mera ingående kännedom om respektive släkten hade man ej. Endast att deras namn blivit kända och aktade, och man var enstämmiga om att dessa gjort heder åt sin socken som sett dem födas och växa upp. (Sven Carlsson "En Bondson från Åker blev Kyrkoherde i Pjätteryd" s 58)

Det är med (redaktör) Jakob Lundahl (i Svenska Missionsförbundet) som med näckrosen och dess blad. Går böljan mot land synas de följa med, men när böljan vänder utåt till sjöss, följa de också med. Så synes det på ytan, dock sitta de med sin rot orubbligt fast i bottnen. Så ock med denne missionsman. Han är både fast och rörlig. D.v.s. i tron är han förankrad i Guds rådslut om frälsningen i Jesus Kristus, men i kärleken är han tänjbar och vidhjärtad, ja, andligen vidsynt. Han har ofantligt lätt för att sätta sig in i både det ena och det andra. Han förstår sig till och med på Svenska Alliansmissionen - Jönköpings Missionsförening, och därtill fordras stor visdom. Men så har han också smålandsblod i ådrorna. Hans far, Samuel Johansson, ... var född smålänning och under tidigare år verksam som predikant i sin hemort. Han var känd och välkänd inte blott i vårt land utan även i andra länder såsom predikaren av Guds nåde. Hans goda maka, Jakob Lundahls mor, var också smålänning. ... Hon var en mycket gudfruktig och andligen djup själ. Sonen Jakob är född i Vetlanda, och vare sig han bor i Göteborg eller Stockholm, så förblir han smålänning under hela sitt liv. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 80-81)

I (tidningen) Såningsmannen - en veckotidning spridd över hela landet - fanns bl.a. varje vecka ett fotografi av någon ute i bygderna, som gjort en berömvärd insats - på egen hand dikat ur en stor mosse, byggt en väg, anlagt en bigård med tjogtals bikupor eller vad det nu kunde vara. Under fotografiet fanns det alltid en fem, sex raders text, som varenda gång slutade med: Heder åt en sådan man. Det där positiva omdömet varierades aldrig, och det förekom säkert 52 gånger om året i Såningsmannen. Välförtjänt var det alla gånger. (Sven Thunander "Hagafors - minnesglimtar" s 57)

Eckersholms missionsförening hade söndagen den 17 febr. (1918) sitt årsmöte. ... Lördagen den 2 mars var paketauktion anordnad i missionshuset för medels anskaffning till betalning af det elektriska ljuset, som är infört i missionshuset. Missionsföreningen har låtit uppsätta ledningen, som är ganska kort. Sedan har ägarinnan af Eckersholms gård, fröken Molin, skänkt ström från sitt elektricitetsverk. Heder åt henne därför. (Jönköpings-Posten 1918-03-08 "Heder åt gifvare af elektrisk ström till Eckersholms missionsförening")

För att uppvakta nyss afgångne stationsinspektör N.J. Karlsson i Skillingaryd med fru hade inbjudning utgått till "alla intresserade" att närvara vid ett festligt samkväm i missionshuset därstädes den 25 dennes (= april). Inbjudningen hörsammades af ungefär 100 personer, hvilka tillsammans med herrskapet Karlsson tillbrakte ett par timmar under gemytligt samspråk, kaffedrickning, tal, musik, sång. I ett längre med hänsyn till stundens betydelse väl lämpadt anförande uttalade kyrkoherde K.O. Eriksson sitt och de närvarandes tack till herr Karlsson för väl förrättadt arbete under hans mer än trettioåriga tjänstgöring som föreståndare vid den ingalunda lättskötta Skillingaryds järnvägsstation. Åtskilliga andra närvarande yttrade sig i samma riktning, hvarjämte skrifvelse upplästes från riksdagsman W. Bengtsson i Häradsköp, äfvensom ett för tillfället affattadt poem af förre korporal Samuelsson. Anordningarne med dekorering af salen samt kaffeserveringen ombesörjdes på ett förtjänstfullt sätt af en kommitté ur ungdomsföreningen. Musik och sång utfördes af kantor Andrén och fröken Andrén från Åker. (Jönköpings-Posten 1910-04-25 "Hedrad järnvägsveteran")

Det fanns icke någon gatubelysning att tala om (i Norrahammars samhälle i början av 1900-talet). Ett par elektriska lampor . . . voro det första steget mot gatubelysning, men de krånglade för det mesta, vilket för övrigt ledde en ung man att skriva en nidvisa, vars första strofer jag fortfarande (nu år 1943) minns: "Staden har väl ett femtontal hus och på gatorna brinna elektriska ljus, men när det blir kväll, så släckes de väl i Norra-hi å Norra-ho å Norrahammars sta." Den visan blev emellertid förbjuden att sjunga, och stackarn, som diktat den, måste rymma fältet, ty så pass patrioter voro de övriga, att de sågo ett framsteg i denna bristfälliga men dock ytterbelysning. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 111-112)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Ifrån Grenna pedagogi kom (den blifvande nordpolsfararen) August Andrée 1865 in till Jönköpings läroverk. Här sköttes läsningen med samma flit och glädjande framgång. Med glans flyttades den grundlige ynglingen från klass till klass. Fadern brukade naturligtvis (från Grenna) resa in till examina och terminsafslutningar, hvilket var honom desto kärare som han alltid hade heder af sin pojke. Vid en terminsafslutning belönades August med så mycket premier, att en bredvid hans fader sittande obekant herre anmärkte: "Den der gossen sliter ju ut ett par halfsulor bara med att gå fram och taga emot premier." (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 16)

När (Medenberg) vidare framställde angelägenheten, att oförtövat börja efterspana Nickolsons person ... samt resa in till Jönköping för att utverka "allmän efterlysning", lämnade (fru Aurora) icke blott härtill sitt bifall, utan lät befalla kusken spänna före kaptenens sköna parvagn, på det att ingen ifrån Aronfors måtte visa sig någonstädes utan med heder. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 60)

Vår Historia talar ingalunda om någon erkänsla för stora Män eller något varaktigt minne af deras förtjenster; men väl talar den allehanda om småaktig afundsjuka, oförnuftigt missnöje och myteri, narraktig härmningslust o. s. v. Jag känner ingen nation i verldshistorien så oduglig både för frihet och slafveri. Svenska Bonden är som bonden i schack endast till för att kunna dragas fram för Kungen, och om han uppoffras är det hans bestämmelse. Dock - som sagdt är, min räkning med denna pöbel är längesedan uppgjord och afslutad, och så snart det blir mig ekonomiskt möjligt går jag i frivillig landsflygt, utan att regrettera annat af Svenskheten än språket. Ty detta är, om icke det skönaste i Europa, dock det mest passande för mig. Italienska må vara mer välljudande, Engelskan äfven så kraftigt och concentreradt som Svenskan; men den elastiska böjligheten, den rika afvelsamheten (productiviteten) som utmärker Grekiskan och Germaniska Dialecterna saknar hon dock. I Svenskan behöfver jag ju endast lägga 2 ord tillsammans, så göra de strax det tredje, alldeles som om de vore menniskor. Detta saknar dock Engelskan helt och hållit och är derföre oändeligen fattigare än Svenskan och Tyskan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 65-66; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Utan att just sätta det högsta värde på Publikens omdöme i eller utom mitt fädernesland, och med det Horatianska: malignum spernere vulgus till valspråk, gläder det mig naturligtvis att finna mina Dikter återgifna på ett träffande sätt, i synnerhet inför en Nation som jag värderar. Det har alltid varit min öfvetygelse att Engelskan är af alla språk det som preterar bäst till öfversättningar från Svenskan; ty Engelsmannen älskar, liksom vi, att concentrera uttrycket, tanke eller bild, inom den möjligast korta period, och blixtra med ett kort men skarpt svärd, hvaremot Tyskan föredrar de långa släpande perioderna, och gerna öfverdrar sina vapen med förmögladt svinskinsläder. Engelskan deremot är en samling af Laconismer, och den så mycket misskände (Alexander) Pope, med sina blankslipade Antitheser, har alltid förefallit mig som den rätte representanten af Engelska Språkets Genius. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 49-50; brev från Bokedal vid Göteborg den 10 juli 1841 till Henry Wadsworth Longfellow)

Många äro de historier och anekdoter, som än i dag (år 1934) leva (i Tabergs bergslag) om det gamla bergslagsfolkets liv och upplevelser under senare delen av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. . . . I vardagslag åto husfar och husmor, barn, tjänare och tillfälligt legofolk vid samma bord och ur samma fat, så långt de kunde räcka. Samtalet var det mest otvungna och gemytliga. Detta kamratskap sträckte sig till alla, som försörjde sig hederligt. Till dessa räknades dock icke hästslaktare, den så kallade "puken" eller rackaren. Då han var på förrättning i gården, fick han spisa vid eget bord. På 1700-talet medförde han egen kniv, gaffel och sked, då han var borta i tjänsteärende. Han visste nämligen om, att det var icke gärna någon som ville äta med samma sked, som rackaren en gång använt. Inom bergslagen var ingen hästslaktare boende. När därför en bergsbo ville ha en häst slaktad, fick han skicka bud till Mo härad efter slaktare. Där bodde nämligen två stycken, som åtogo sig detta uppdrag. Åtminstone kan man få den uppfattning av den ramsa, som den upprepade, vilken utövade yrket i bergslagen. Han hade troligen ingen son, som kunde upptaga yrket efter sig, utan blott en flicka. Därför sökte han sig en måg, som var villig att efter honom fortsätta med yrket. Därför brukade han fråga de unga männen: "Säj, har du håg att bli min måg och ta min Annika-Mari, så ska du si, du ska få ärva vad jag haft, mi sölja, mina spännen, min kniv med elfenbensskaft och halva Mo härad." En ära, för vilken de vanligtvis betackade sig. (Per Johan Svensson "Bergslagshistorier" s 65,68)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . I afseende på sederna kan mycket sägas till fördel och nackdel för folket. Redan förut är nämndt deras gudsfruktan och kristliga barmhertighet mot nästan. Härtill får tilläggas, att föräldramyndigheten i allmänhet hölls i sträng respekt till dess barnen voro vuxna, då de deremot blevo mera oberoende. Brott emot femte och 7:de budet förekommo nästan aldrig; och outplånlig vanära följde alltid på tjuvnadsbrottet, om något sådant begicks. Litet oärlighet i handel ansågs dock icke så farlig, serdeles man lyckats lura en herreman eller någon från staden. Ty i hemlighet ansågos dessa såsom folkets fiender, mot hvilka åtskilligt var tillåtet, som ej fick föröfvas mot ens egna gelikar. Med slagsmål öfversågs äfven, då det gälde att slåss mot utsocknefolk och häfda sin egen sockens ära. Men den som på lekstugor eller auctioner inom socknen ställde till gräl och slagsmål, ådrog sig deremot mycken skam. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,93)

Tingsrätten dömde (kyrkoherde) Sjölin (i Sandseryd) för förfalskningsbrott och bedrägeri att mista äran och att böta 80 daler. . . . Beslutet om ärans förlust underställdes Göta Hovrätt för prövning. . . . Kyrkoherde Sjölin hade hos Göta Hovrätt klagat över tingsrättens och domkapitlets utslag (om förlust av ämbetet) och framhållit, att förhör med ett antal åberopade vittnen skulle fria honom. Hovrätten återförvisade därför målet till tingsrätten för ny handläggning. Denna fanns vid utslag 19 juni 1811 efter förnyad genomgång av målet ingen andedning ändra utslaget. . . . I Växjö stifts herdaminne säges om Sjölin bl.a. följande: "Anklagad och överbevisad om fylleri, otukt, oredlighet och förfalskning mm blev han äntligen dömd att mista ära och ämbete, men fick den förra av kungl. gunst och nåd igen, men var då redan genom döden (29 april 1812) befriad från jordisk skymf och olycka." (Lennart Gustavsson "Rättegångarna kring kyrkoherde Jacob Sjölin i Sandseryd" s 77-79)

Ej har ungdomlig djärvhet eller obetänksamhet, ej heller någon förmåga av vältalighet lcokat mig att fram (till staden Jönköpings lovtalare) inför Eder (högtaktade åhörare av alla stånd), utan allenast kärleken till min allraljuvaste hembygd, - hvilken jag rikligen skall minnas, så länge jag lever - har trugat och manat mig att helst utvälja dess beröm med utlämnande av andra ämnen. Detta har jag ansett mig desto omsorgsfullare böra beflita mig om, i mån jag kände mig älska den allt innerligare. Ingen skall för den skull lägga mig till last, att jag framträtt för att lovorda min fädernestad, om han ej blott liksom hunden ur Nilfloden, som det säges, (av fruktan för krokodiler) druckit och sprungit sin väg, utan noga besinnat den vältalige (romerske) skalden (Ovidius') ord: "Med förunderlig makt vår hembygd lockar oss alla. Ingen må glömma dess mark, lyder dess bjudande lag." Med dessa sirliga ord har den snillrike skalden velat tillkännagiva, att nästan alla dragas av en otrolig kärlek just till den plats, där de fötts och som likt en kärleksrik moder givit dem den ömmaste vård såsom sina barn och älskade skyddslingar, skaffat dem goda kunskaper, prytt dem med goda seder och bevisat dem de största välgärningar. . . . Om vi också för mindre lyckliga omständigheters skull ej kunna vedergälla våra välgörare med lika mått, (att vi då) åtminstone ej avhålla oss från att genom skrifter, goda tankar och välförtjänt beröm ständigt hysa och betyga dem åtminstone någon tacksamhet. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 30; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Den "konservativa" mentalitet som tycks ha präglat större delen av Småland visar på en grundmurad misstänksamhet mot förändring, vilket oftast ansetts vara liktydigt med försämring, högre skatter eller farligt spel med smala marginaler. Det relativt överblickbara i det lokala livet odlade en ansvarskänsla där hedern blev nyckelbegrepp och det informella samarbetet föredrogs framför formella institutioner ledda av experter. Men detta odlade också en uppfattning om en sluten värld där ingen kunde nå lycka och framgång utan att göra det på någon annans bekostnad. Grannarnas ogillande blickar vilade tunga på den som ville nå förändring och framgång. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 222)

Oscar Espinosa Chepe, ekonom och dissident, berättade för mig - innan även han greps i razzian i mars 2003 - att den så kallade dollariseringen har delat upp kubanerna i "de som har" och "de som inte har". "Om man är en hederlig partimedlem så är man fattig", säger han. "Om man har en farbror i Miami eller strippar för turisterna är man rik. Det är långt från det ursprungliga revolutionära idealet." Ett hembiträde, en prostituerad eller en potatissmugglare är alla betydligt rikare är en lärare som tjänar 400 pesos (cirka 145 kronor) i månaden. (Benoit Aubin "Havanna - Illusionernas huvudstad" s 74)

"Under seklens lopp", fortsatte (restaurangägaren), "försökte olika angripare - greker, romare, araber, genueser, fransmän - erövra Korsika. De plundrade oss och sålde oss som slavar, men de besegrade oss aldrig helt. De införde sina egna lagar - men varenda familj på varenda bergssluttning hade sin heder i behåll. Och hedern är viktigare för oss (korsikaner) än livet självt. Det var det vendettan innebar. Dess dom var hård och det var därför vi kunde låta våra grisar gå lösa. Vi visste att ingen skulle våga stjäla dem." (Robert Wernick "Korsika: Stolt och ståtlig" s 34-35)

Ordet ”ty” säger att (Jesus) var på denna resa för motståndets skull. Detta tyder på att Origenes och Campbell Morgan har rätt när de menar att Jesus med fädernesland här menar Judeen. Där var han född, och där var han mantalsskriven. Och han tillhörde Juda stam. Judeen fick också ett tillfälle först. Men där mötte han motstånd och inte tro. Därför lämnade han Judeen och drog till Galileen. (Studiebibeln II:483)

Chefen för skolorna i Algutsboda var med 1951 och gick i spetsen för de smålänningar - särskilt från min hembygd - som fördömde och förbannade min roman "Utvandrarna" och ville ha den förbjuden. I år (1970) har han gått i spetsen för en insamling av pengar till en "minnessten" (är jag redan bortglömd, alltså?) över romanens författare! Vad säger Du? Sorgligt att det i min hemsocken ska finnas så framstående person som en rektor och överlärare, som är så framstående medlem av obegåvningsreserven. Men Algutsboda håller på att förgås av avundsjuka mot Långasjö, som inrättat ett s. k. Utvandrartorp, med kafé, våffelbruk, estrad för popsång och visning av en gumma, som mjölkar Smålands sista kor. Man vill ha lite med av turistkakan! Så nu ska det väl ordnas samma äckliga nöjesfält på den plats, där min mor en gång födde mig med smärta och far skaffade mig mat i sitt anletes svett . . . Jag vill spy, när jag tänker på det. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 324; brev från Skrivarstugan, Söderäng 1970-07-29)

ca 1950 - ca 1900

Hembygdens sång, du är stål och malm, Dån ur hytta och smedja, Arbetets ton, högtid och psalm, Visor från skogar och svedja. Så ha vi fått dig i arv en gång, Liv av vårt liv, heliga sång. Så må du följa vår levnad lång, Är den bön, som vi bedja. (Kerstin Hed "Hembygdens sång" s 12-13; nr 7 i Lantbruksförbundets Tidskriftsaktiebolags sångbok 1942/1950)

En annan av de få kommunister, som verkligen kunde tillgodogöra sig utbildningen (vid Västern-universitetet i Moskva), var nuvarande (1952) riksdagsmannen Gunnar Öhman. Ja, han var så god elev att han redan under utbildningstiden fick avlägga ett gesällprov såsom Komintern-representant i Norge med uppgift att förbättra den norska kommunistiska organisationsapparaten. Den norske kommunistledaren Arvid Hansen hade just kallats till Moskva för at avlägga rapport om en nyss hållen partikongres. Han fick vackert stanna i Moskva, medan Öhman reste över till Norge för att företaga storstädning i hans parti. Arvid Hansen fick i sin tur resa till Sverige för att hålla föreläsningar vid en kommunistisk partiskola. Det var en smula riskabelt, ty han var tidigare utvisad från Sverige. Men dylika bagateller tog Moskva inte hänsyn till. Och för övrigt reste han på falskt pass. ... Att den internationella kommunistiska rörelsen skickade Gunnar Öhman ... till Norge, medan Arvid Hansen fick fara till Sverige, skedde i enlighet med principen att "ingen är profet i sitt eget land". Svenskar skickades till Norge, norrmän till Sverige, österrikare till Belgien, amerikanare till Frankrike o.s.v. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 149-150; 1930-talet?)

Ständigt blir (Elin) påmind om sina tre oäkta barn, om sitt osedliga leverne. ... Fruarna Edvardsson och Broberg var inte så pigga på att hon skulle få vara med i syföreningen. Hon var väl inte hederlig och ren nog att sitta och sy plagg som via kristendomen skulle komma negrer tillhanda. Men då föreningen första gången skulle ha möte hos Edla skickade doktor Osbor bud på henne. Varför skulle inte hon vara med. Hon var ju en av de bästa och nyttigaste byborna. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 182-183)

Aldrig mer vill (Kjell) med våld föra någon av byborna till ålderdomshemmet. Då är det lättare att köra dem till kyrkogården. ... Andreasson ser i (Kjell) Lovängs ansikte ... (och säger): "Vi skulle tagit oss an Elis långt förut. Gud vet hur många kreatur han svultit ihjäl, och hur han farit med sej själv. Det du gjort är en heder för både dej och byn." (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 120-122)

Fredrik Mossgren ... kan svara på sin svågers otidigheter med överlägset lugn: "En bildad människa måste kunna behärska sig. Det där språket passar verkligen inte din ställning." Men Knut bryter ut och säger sin svåger ingenjör Mossgren vad han i detta ögonblick tänker om honom: Han är en liten förbannad jordråtta, som blev belåten och tillfredsställd så snart han bara fick ett bekvämt och gott bo åt sin hona och sina ungar. Om han önskar någonting mer under sitt liv här på jorden, så är det bara ett ännu bättre och bekvämare bo. Om han önskar några förändringar här på jorden, så är det bara förändringar till det bättre för sig själv. Men han skall låta andra människor ha sina önskningar i fred, även om de har råkat bli släkt med honom. Han är en förbannad jordråtta, som kan dra sig in i sitt hål igen, och han kan sätta sig där och pipa och förkunna hur belåten han är med sig själv och sitt! Men han skall låta andra vara - är det uppfattat? - Och en halv minut därefter har Knuts svåger gått, lyckönskande sig till sin behärskning och väl vetande, att det är den saktmodige, som slutligen vinner segern här i världen. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 140-141; Grop i mannens bröst)

Lejonparten av det man kallar ära och beröm tillhör ej mig utan Eder, som varit mig en god lärare, ja, en verklig vän, vilken i alla frågor givit mig goda råd. . . . "Ingen är profet i sin fädernestad." Det kan till en viss grad tillämpas på mig. Visserligen har jag rätt mycket anseende här hemma, i synnerhet av dem, som läst mina bygdeberättelser, vilka varit allmänt omtyckta, men jag har bittra fiender och ovänner också. Bönderna i den by jag kallat för Grälmåla har nämligen givit mig löfte om stryk, ja, t.o.m. lejt en buse, som skall slå ihjäl mig. Min första bygdehistoria om "Grälmåla by" har åstadkommit detta. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 27-28; brev till Pälle Segerborg 1919-08-29)

Liv och blod skulle offras för Konung och Fädernesland. Flaggans och regementets ära fick aldrig fläckas. Kränkte någon den eller den militära hederns lagar, hade han bara att ta sitt liv eller ta avsked och resa till Amerika. Förmans i tjänsten givna befallningar skulle åtlydas, hur fånig och farlig man än fann den. Spelskulder skulle betalas inom tjugofyra, senast fyrtioåtta timmar. ... Andras fruar fick man ligga med om man kunde komma åt - dock ej gärna regementskamraters. ... Jag fick låna pengar av en kurskamrat för att i tid hinna honorera mina hedersskulder. Till skräddaren och skomakaren hade jag ju inga hedersskulder, så de fingo naturligtvis vänta med betalningen. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 88,90; 1905 års beväringsmöte)

Det var i oktober 1905 som Sundar Singh (efter sin omvändelse i december 1904) begav sig ut på sin första äventyrsfyllda resa, och den plats till vilken han begav sig var hans egen by, Rampur. Han ville frambära sitt vittnesbörd om Kristus först bland sitt eget folk, något som alltid är svårt, vilket t.o.m. Jesus själv hade erfarenhet av, ty det var han som sade: "En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och i sitt eget hus." (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 26; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

Den socialdemokratiske agitatorn F.E. Elmgren hade ett styvt arbete att övertyga smålänningarna om socialismens välsignelser. I SAP:s årsberättelse för 1901 konstaterades att "hans arbetsfält var det mörkaste Småland med högkvarter i Jönköping." När Elmgren kom till Algutsboda i de sydöstra delarna av Småland i augusti 1905, vilket för övrigt var hans födelseförsamling, möttes han av ett kompakt motstånd. Elmgren blev tvingad att hålla sitt föredrag på landsvägen som var allmän plats. "Då gudstjänsten var slut uppstod ett grufvligt oväsen vid kyrkan. Då samlade sig ett tjugotal bönder och tjöto som ulvar, så att E. ej kunde göra sig hörd", står att läsa i SAP:s årsberättelse från 1905. ... Då Elmgren omöjligen kunde göra sig hörd fick han avbryta mötet. (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 283)

I denna vrå av världen, i denna rena luft var zia Annedda född och uppfödd, här hade hon åldrats. Det var kanske därför som hon städse förblivit oskuldsfull som ett sju års barn. Hela traktens befolkning för övrigt bestod av hederliga människor, flickor som ofta gingo i kyrkan och familjer med goda seder. ... Katten sprang hit och dit för att gömma sig. "Misse, misse", började zio Portolu att ropa, "vad tusan är det åt dig? Har du inte sett folk förr? Äro vi kanske stråtrövare, som till och med kattorna fly för? Vi äro hederligt folk vi, hedersmän. ... Zio Berte ... bjöd (poliserna) stiga in, allt på ett till hälften respektfullt, till hälften gäckande sätt. ... "Ordningsmakten är välkommen", ropade han. "Stig in, unga män, kom och drick ett glas vin. Vill ni inte? Tro ni, att ni ä' hos mördare eller tjuvar? Hedersmän äro vi." ... "Tjäna Gud i glädje!" sade (kapellanen). "Låt oss dansa, sjunga, vissla och vara glada. Gud har skänkt oss livet för att vi skola njuta därav en smula. Ja, märk väl, inte synda, det är inte meningen! Synden lämnar för övrigt alltid efter sig samvetskval och oro, ja, kära vän - du har ju prövat på det. Men roa sig på ett hederligt sätt, det ja!" (Grazia Deledda "Elias Portolu - En berättelse från Sardinien" s 14,16,41-42,58)

Vid vägskälet utåt Skruv samlades ofta på sommarkvällarna traktens ungdom till fröjdefulla träffar i det fria. ... Ingen mindre än Anders Fredrik Andersson från Knappekulla i Tryserum skulle spela i kväll. ... Många spelmän hade musiken mer eller mindre som näringsfång. Många sådana fanns just i denna bygd. Klockaren var en duktig spelman som hanterade sin fiol så fint så fint. Men här fanns också bondsöner och till och med någon dräng som var duktiga spelmän. Ville man emellertid ha någonting alldeles extra i musikväg så skickade man efter spelmän från andra trakter. (Per-Evert Tingberger "Småländsk folkmusik i vägskäl vid Skruv" s 192,194)

ca 1900 - ca 1850

John Lind (var) den förste svensk som blev styresman över en stat i Amerika. Från ett fattigt hem i Småland och trots förlusten i unga år av vänstra armen blev han 1899 guvernör i Minnesota. Som medlem av kongressen i Wahington och som president Wilsons sändebud till Mexico vann han ryktbarhet för sin gärning och kallades "Honest (hederlige) John". (John Samuelson "Småland i Amerika" s 607)

Till landsflykt födas våra främsta män. Var stolt att hedern ej blev dig förmenad. Den är ej värd ett handslag av en vän, som icke tio längta att se stenad. (Verner von Heidenstam ”För mig finns ingen väg från hemmets dörr” s 166)

(Det finns vittnesbörd från) Färgaryds församling i Växjö stift ... ... (om att) "det ansågs som en plikt för hederligt folk att komma till husförhöret". ... Det var viktigt att alla infann sig till husförhör dels för att visa att man upprätthöll sin kristendomskunskap, dels för att man genom att vara upptagen i Husförhörslängden garanterades sina medborgerliga rättigheter och skyldigheter. ... Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet var det kyrkliga undervisningsprogrammet utsatt för krav på kraftig omvärdering. Barnundervisningen liksom den dagliga andakten hade till stora delar övertagits av skolan. Konfirmation och nattvardsgång förblev ett viktigt mått på att man var accepterad både som kyrkomedlem och som samhällsmedlem. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 335-337)

Om en stor man, som omtalas i bibeln, och som var en hero, visserligen ej i den moderna vetenskapliga meningen, men i Andens värld, nämligen Elias, står skrifvet, att han var "en människa såsom vi", ehuru han utförde de mest förvånande saker. Just enkelhet, anspråkslöshet och flärdfrihet äro oskiljaktigt förenade med hvarje stor mans uppträdande. ... Jag erinrar mig en svensk man, hvilkens namn för närvarande är det näst Gustaf Zanders mest nämnda bland Tysklands läkare, major Ture Brandt. Han var också en stor man. Men märkvärdigt är, att han i Sverige egentligen aldrig af läkarekåren vann något erkännande. Han måste resa till Tyskland år 1887 för att framlägga sina rön och för att vinna tyskarnes bekräftelse på desamma. ... När han dog, hölls intet föredrag öfver honom i något svenskt läkaresällskap. Ingen krans från någon korporation af svenska läkare kom på hans graf. Men tyskarne, de skrefvo i sina medicinska tidskrifter långa vackra nekrologer, och Ture Brandts lifsgärning uppskattas af tyska läkare till fullo. Jag undrar, om det finnes någon nation i världen, som är så afundsjuk på och så otacksam mot sina stormän som den svenska. ... Brandt skapade något nytt. Brandt var en uppfinnare, Brandt eröfrade ett helt område inom gynäkologien. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 185-187)

En sommardag (1884) kom två unga målare till Farsö. Den ene kände jag väl och honom hade jag inget förtroende till, för det var ju Hans Dollerup från Thorup, och hur skulle en storhet kunna uppstå i vår egen krets; den andre däremot var en främmande. ... Och aldrig glömmer jag honom! ... (Han) vara stod där alldeles lugnt. ... Hans kläder var härliga, han hade en vacker klockkedja ... (och han) bar en azurblå hatt på huvudet! (Johannes V. Jensen "Myter" s 11; Kyrkan i Farsö)

Till läraren (i fortsättningskursen efter avslutad skolgång) ... J.A. Svensson ... står jag i den största tacksamhetsskuld. Utom den nytta jag hade av hans undervisning utövade han både direkt och indirekt ett välgörande inflytande över mitt liv. Svensson var en kyrklig kristen. Tyvärr besvärades han av ett hetsigt lynne och ansågs utöva ett despotiskt regemente i sitt hem, vilket dock ej hindrade att hans barn voro med om alla möjliga, galna upptåg. Vad än andra må säga om honom, för mig står han som en hedersman av första klass. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 20-21; 1883 i Norra Sandsjö)

"Ingen är profet i sitt fädernesland", säger ju ett gammalt ordspråk och gör såsom sådant ett visst anspråk på allmängiltig betydelse. Men för min särskilda del vågar jag dock härvidlag säga: "Ingen regel utan undantag." Ty vad mig själv beträffar, kan jag med skäl påstå, att ingen kunnat bliva emottagen med större heder och uppmärksamhet än jag, då jag efter fullbordade studier vid seminarium anlände till mitt "fädernesland", Glimminge. ... Av församlingsborna titulerades jag allmänt med böndernas gamla hedersnamn på lärare - mäster. ... (Efter en aftonunderhållning) sparade (tidnings)redaktionen alls icke på erkännande, och uppsatsen slutade med följande kärnord: "Heder åt den unge läraren, som vid sidan av det trägna och trogna dagsarbetet i skolans tjänst, velat offra sina fristunder och sin begåvning för sina församlingsbors höjande så i intellektuellt som i estetiskt hänseende." (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 247,302)

Om slipmassaframställningen i huvudsak kan sägas vara av tyskt ursprung och sulfatcellulosametoden av engelskt eller kanske rättare amerikanskt, så är sulfitmassametoden rent svensk. Dess uppfinnare, Carl Daniel Ekman, är i många avseenden en utpräglat svensk uppfinnartyp: tillbakadragen, nästan skygg inför alla former av offentlighet, med livlig och vitt omspännande fantasi samt sist och inte minst karakterisktiskt, med en brist på ekonomiskt sinne, som gjorde att han slutade sina dagar ännu fattigare, än när han började sin uppfinnarbana, trots att han under en lång period var en rik man. Han var svensk även i det avseendet, att han hade svårt att bli erkänd efter förtjänst här hemma - utlandet uppskattade honom mera. Ett gott bevis för hans ovilja mot att synas ha vi i det förhållandet, att man inte förrän i början av 1930-talet lyckats samla ihop data till en summarisk levnadsbeskrivning över honom, alltså ungefär sextio år efter det att han uppfunnit sulfitmetoden och därigenom föranlett anläggandet av världens största sulfitmassefabrik, i Bergvik, Hälsingland. (Karl Modin "Svenskar som uppfinnare" s 239-240)

Peer Gynt: Jag har läst av trycket - och tesen är sann: "Ingen är profet i sitt eget land." Det här, det passar mej bra mycket bättre än livet bland Charlestowns får och getter. Det var något ytligt med tillvaron där - något främmande och oklart och svävande. Jag kände mej aldrig hemma i laget och aldrig riktigt av det rätta slaget. ... För guldur och klackring och den andra ståten viftar folk på svansen och krälar i smutsen. Dom lyfter på hatten för en nål i kravatten men klackring och kravattnål är ju inte personen. Profet, se det är en enklare ställning. Då vet man ändå på vilken fot man står. Slår man an, så är det man själv som får applåderna och inte ens pund eller dollar. Man är den man är och inget snack. (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 130)

Abraham Lincoln ... nämndes sällan vid sitt rätta namn; han omtalades som Gamle Abe eller Hederliga Abe. Om honom var det känt att han var en nybyggares son och han var född på golvet i en liten logcabin i Kentucky. Hederliga Abe kom från de stora skogarna med sin yxa under armen, skickad av Gud att bli nybyggarnas hövding i Nordvästern. ... Om Gamle Abe visste nybyggarna i Minnesota, att han var i stånd att tänka för dem alla. Äntligen hade det fötts en stor ledare åt yxans och plogens män. ... Karl Oskar och Kristina såg i Minnesota-Posten ett porträtt av nybyggarhövdingen. ... De betraktade hederliga Abes bild mycket noggrant. Karl Oskar fäste sig med tillfredsställelse vid hans långa och kraftiga näsa: Näsan ä nästan lika stor å dryg som min. ... Abe hade sin börd i en Stockstuga akkurat lik den som jag sjelf bildade opp förste Året. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 494-495,535; Medsittare vid bordet resp. Brevet till Sverige)

Nattvardsdeltagandet var (i Svenska kyrkan i mitten av 1800-talet) ett mått på samhälleligt anseende och medborgerligt förtroende och ett villkor för kyrklig vigsel, för inträde till exempel på folkskoleseminarier, tekniska högskolan, tandläkar-, fältskär- och veterinärutbildningar. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 17)

ca 1850 och tiden dessförinnan

Psykologiskt ytliga äro ... (Per) Kraffts (d.y.) representationsporträtt av hans gynnare Karl XIII på Gripsholm och Rosersberg: De visa oss denne för regentskapet föga lämpade man, sittande i full kungaståt med serafimerdräkt, purpurmantel och mäktiga, röda stövlar. Kungen håller i ena handen Karl Johans adoptionsakt, vilket bidrager att göra bilden till ett "historiserat" porträtt, d.v.s. ett över den "betydelselösa" vardagsbilden stående porträtt, där modellen framställes i en viss situation eller funktion, eventuellt symbolisk. Betecknande för tidens gradering av porträttkonsten är ett lite skämtsamt tidningsuttalande från 1810: "Om en hedersman, likgott vilken, avmålas görande ingenting, så blir det ett porträtt helt simpelt; men håller han en pris snus i nypan, så är han en historiserad hedersman." (Hakon Hedemann-Gade "Den bildande konsten i nya spår. Landskapsmåleriet får betydelse." s 231)

Medan ännu vinterstormarna rasade i början av året 1732, lämnade skeppet "Fredericus Rex Sueciae" den väl skyddade hamnen i Göteborg. ... Detta var det nybildade Svenska Ostindiska Compagniets första expedition, och färden skulle ställas runt Goda Hoppsudden till det avlägsna Kanton i Kina för att därifrån hemföra en last av Österlandets dyrbara och sällsamma produkter. ... "Efter några års vistelse i Ostindien", skriver (direktören i det nybildade kompaniet Colin) Campbell före avresan, "och där gjorda resor från den ena kusten till den andra, anser jag mig förstå något av denna handel. Min heder och mitt intresse äro också nu så engagerade i detta kompani, att jag beslutat även däri riskera min person och åtfölja det i år avgående skeppet. Jag skall sålunda göra en början och visa andra en i detta land okänd väg. Täckes den gode Guden låta mig lyckligen återvända, hoppas jag Sverige skall med nöje se mig hava givit ett ögonskenligt bevis på fördelarna av detta projekt." (Sven T. Kjellberg "Svenska Ostindiska Compagniet" s 179-180)

Kristofer Polhem skall ej blott minnas i vår historia som det stora uppfinnarsnillet, "den svenska mekanikens fader", utan hans livsverk skall också leva genom tiderna i den eggelse till arbetslust och företagsamhet, som han genom sitt exempel och sina skrifter givit Sveriges folk. Den konung (Karl XII), vars djupa beundran han väckte, yttrade om honom: "En sådan man födes intet i sekler. Hade han varit en främmande, så hade man upphöjt honom i tredje himmelen, men efter han är svensk, aktas han intet stor med all sin vetenskap." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 601; "Den svenska mekanikens fader")

Skamstraffen blev ... verkställda offentligt. Den dömde genomgick offentlig skrift i kyrkan och stod i gapstock (skamstock) och halsjärn vid kyrkan. Skamstraffen var den logiska förlängningen av den ärekultur som i så hög grad präglade 1600-talets samhälle. Sin ära och heder hade en människa i relation till andra, i offentligheten. En man av ära hade rätt att vänta sig viss respekt, han var betrodd och aktad. Han var en ärlig man som förväntades tala sanning. Skammen handlade på samma vis om hur man framstod inför andra. ... Känslan av skam uppstod utifrån värderingar som delades av de flesta. ... Ära och heder var det kitt som höll samman samhället. Utan ära saknade en människa sin förankring och trovärdighet i lokalsamhället och därmed hela sitt sociala skyddsnät. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 169)

Äran ("gloria") är ett ideal, som knappast har någon makt över moderna människor. ... Men för romerska aristokrater framstod äran som livets högsta värde. Tanken på att vinna "immortalis gloria" åt sig själv och sin familj var den drivkraft, som kom dem att ägna hela sitt liv åt den politiska karriären. ... "Dignitas" är ett med "gloria" besläktat begrepp, men det har mera praktisk och aktuell innebörd. Det betecknar en romares ställning i staten, hans rang och prestige. "Dignitas" grundar sig på börd (genus) och på personlig duglighet (virtus), vilken finner uttryck i utförda bedrifter (res gestae) och i vunna hedersbetygelser, speciellt hedersämbeten (honores). ... Inom den samhällsklass, som har den politiska ledningen i Rom - senaten och särskilt dess högsta skikt, nobiliteten - råder sålunda inbördes tävlan och rivalitet. Var och en är ivrigt sysselsatt med att, i konkurrens med de andra, utvidga sin "gratia" (tacksamhet), hävda sin "dignitas" och uppnå "gloria". (Erik Wistrand "Politik och litteratur i antikens Rom" s 23-24; Caesar och det samtida romerska samhället)

"Den största hedern för människorna ligger ej däri, att de blott finnas till och varda bevarade - såsom det stora flertalet menar - utan däri, att man, så länge man finns till, är och bliver så god som möjligt". (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 71; Platons båda stater; skriften Lagarna)

Egna kommentarer och funderingar:

Synoptikerna säger att Jesu fädernesland var Galileen (jämför dock med Luk 1:26 א* där det sägs att Nasaret var en stad som tillhörde Judeen). Men för Johannes var namnet på detta fädernesland Judeen. Jämför med Jesajas profetia, som säger att Galileen skall bli en del av Judeen (Jes 8:23 eller 9:1). Vidare har vi också i Lukas och Apostlagärningarna bibelställen, där Galileen ses som en del av ett större Judeen (Luk 1:5; 7:17; 23:5; Apg 10:37; 26:20).

Tidigare hade Judas' område i söder varit mycket ärat, medan Israel (Samarien/Galileen) i norr hade förödmjukats genom att vara underordnat Juda. I ett återställelseperspektiv måste nu det ärade Judas förödmjukas, och det förödmjukade Israel måste äras. I Johannes beskrivs judarna som de som var ansvariga för Jesu död. Och deras kung Jesus, av Judas' stam, ödmjukade Sig mest av alla genom att bli en tjänare, som till sist måste dö på ett kors.

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 7:52.

Det är tydligt inför alla, att vår Herre har ’stuckit (och sticker) upp’/’trätt (och träder) fram’ ut ur Juda. (Hebr 7:14a)

Grekiska ord:

Galilaios (galile) (i NT) Luk 13:1-2; Joh 4:45; Apg 2:7 – Matt 26:69; Mark 14:70; Luk 22:59; 23:6; Apg 1:11; 2:7; 5:37.

dechomai (ta emot) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 35:6(9); Matt 10:41; Joh 4:45; Apg 8:14 – 1 Mack 15:20,27; Salomos Vishet 19:14; Syr 51:16; Baruk 4:32; Matt 10:14,40; 11:14; 18:5; Mark 6:11; 9:37; 10:15; Luk 2:28; 8:13; 9:5,48,53; 10:8,10; 16:4,6-7,9; 18:17; 22:17. Apg 3:21; 7:38,59; 11:1; 17:11; 22:5; 28:21; 1 Kor 2:14; 2 Kor 6:1; 7:15; 8:17; 11:4,16; Gal 4:14; Ef 6:17; Fil 4:18; Kol 4:10; 1 Thess 1:6; 2:13; 2 Thess 2:10; Hebr 11:31; Jas 1:21.

ekeithen (därifrån) (i NT + exempel i GT) Mark 6:1; Joh 4:43 – 1 Mos 2:10; 4 Mos 21:12-13,16; 23:27; 1 Sam 24:1; Esra 6:6; Judit 7:13; Matt 4:21; 5:26; 9:27; 11:1, 12:9,15; 13:53; 14:13; 15:21,29; 19:15; Mark 6:10-11; 7:24; 10:1; Luk 9:4; 12:59; 16:26; Joh 11:54; Apg 13:4; 18:7; 20:13; 27:12; Upp 22:2.

patris (fädernesland) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:54,57; Mark 6:1; Joh 4:44 – Ester 2:10,20; 2 Mack 4:1; 5:8,15; 8:21,33; 13:3,14; 14:18; Mark 6:4; Luk 4:24; Hebr 11:14.

timê (heder) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:44 – Ester 1:20; 1 Mack 1:39; 14:21; 2 Mack 4:15; 5:16; 9:21; Syr 3:11; 10:28; 38:1; 45:12; Jeremias brev v 24. Matt 27:6,9; Apg 4:34; 5:2-3; 7:16; 19:19; 28:10; Rom 2:7,10; 9:21; 12:10; 13:7; 1 Kor 6:20; 7:23; 12:23-24; Kol 2:23; 1 Thess 4:4; 1 Tim 1:17; 5:17; 6:1,16; 2 Tim 2:20-21; Hebr 2:7,9; 3:3; 5:4; 1 Petr 1:7; 2:7; 3:7; 2 Petr 1:17; Upp 4:9,11; 5:12-13; 7:12; 21:26.

Ytterligare studier:

Tobit 1:6; Matt 1:3; 4:12-15; 9:1; Mark 1:14; Luk 4:14; Joh 2:13; 4:3,40; 8:59; 10;31; 18:35; 19:14-15; Fil 2:8; Upp 5:5.

Gilbert van Belle "The Faith of the Galileans: The Parenthesis in Jn 4:44"; Epheminides Theological Lovansienses 74 (1998): 27-44.

Robert Sloan "'Signs and Wonders': A Rhetorical Clue To The Pentecost Discourse"; The Evangelical Quarterly 63.3 (July- Sept. 1991): 225-240.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-15; 2010-11-27; 2013-11-22; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:46-48 Han kom så åter in i Galileens Kana, varest/där Han hade gjort vattnet (till) vin. Men (א,*א) det/där var (hela tiden) en viss kunglig, vars son (hela tiden) var svag i Kafarnaum. Då den här hade hört, att Jesus hade anlänt ut ur Judeen in i Galileen, kom (א*) han så (א*) i riktning mot Honom och frågade/bad (‘hela tiden’/’gång på gång’), ’för att’/att Han måtte stiga ned och bota hans son, ty han ’stod (hela tiden) i begrepp’/’höll (hela tiden) på’ att dö. Jesus talade så (vänd) i riktning mot honom: ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må skåda tecken och förebud, må ni inte/förvisso ej tro.”

Ord för ord: 4:46 (23 ord i den grekiska texten) (Han)-kom så åter in-i '-n Kana'/Kana '-ens Galile'/Galileens, varest/där (han)-gjorde '-net vatten'/vattnet vin. (Det)-var-(hela-tiden) men (en)-viss kunglig, vars '-en son'/sonen var-svag-(hela-tiden) i Kafarnaum. 4:47 (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) den-här havande-hört att Jesus hade-anlänt ut-ur '-en Jude'/Judeen in-i '-en Galile'/Galileen kom-(han) så i-riktning-mot honom och frågade-(hela-tiden) för-att (han)-måtte-stiga-ned och bota hans '-en son'/sonen, (han)-stod-(hela-tiden)-i-begrepp ty (att)-dö. 4:48 (15 ord i den grekiska texten) talade så '-en Jesus'/Jesus i-riktning-mot honom: om-alltefter-omständigheterna ej tecken och förebud (ni)-må-skåda, inte ej må-(ni)-tro.

1883: Så kom Jesus åter till Kana i Galiléen, där han hade gjort vattnet till vin.Och i Kapernaum var en konungsman, hvilkens son låg sjuk. När denne hörde, att Jesus hade kommit från Judéen till Galiléen, begaf han sig till honom och bad honom, att han måtte komma ned och göra hans son helbrägda; ty han låg för döden. Då sade Jesus till honom: Om I icke sen tecken och under, tron I icke.

1541(1703): Så kom åter Jesus i Cana i Galiléen, der han hade gjort win af watten. Och der war en Konungsman, hwilkens son låg sjuk i Capernaum. När han hörde, att Jesus war kommen af Judeen till Galileen, gick han till honom, och bad honom, att han wille komma ned, och göra hans son helbregda; ty han låg för döden. Då sade Jesus till honom: Utan I sen tecken och under, tron I icke.

LT 1974: Under resan genom Galileen kom han till staden Kana, där han hade förvandlat vatten till vin. Medan han var där, hörde en man i staden Kafarnaum, en regeringstjänsteman, vars son var mycket sjuk, att Jesus hade kommit från Judeen och var på väg genom Galileen. Denne man gick till Kana, träffade Jesus och bad honom följa med till Kapernaum och bota sonen, som låg döende. Jesus frågade: ”Kan ingen av er tro på mig, om ni inte ständigt får se under?”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “ ... Skåda alla de förebud som Jag har gett i dina händer. Du skall göra dem mitt emot Farao.” (2 Mos 4:21a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag skall förhärda Faraos hjärta och fullgöra/’göra ... fulltaliga’ Mina tecken och förebud i jord/landet Egypten.” ... (Herren/Mose sade till Farao:) ”I/på det här skall du ha kunskap, att Jag är Herren: Skåda, Jag ’smäller till’/slår (med) käppen i Min hand emot vattnet i floden, och det skall kasta om ’in i’/till blod. ... Och Mose och Aron gjorde på det här sättet. ... Och varje/allt vattnet i floden kastade om ’in i’/till blod. (2 Mos 7:3,17b,20, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Om – alltefter omständigheterna – Farao må samtala (vänd) i riktning mot er och säga: ’Ge oss ett tecken eller ett förebud’, skall du tala till din broder Aron: ’Tag käppen och släng den emot jorden mitt emot Farao och mitt emot hans vårdare/tjänare, och den skall vara en drake.’” ... Och (käppen) blev en drake. (2 Mos 7:9,10b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Vet Herren din Guds uppfostran och Hans storslagna ting och den mäktiga handen och den höga armen och Hans tecken och Hans förebud.” (5 Mos 11:2b-3a, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11, Grekiska GT)

(Kung Darejaves skrev: "Daniels Gud) tar ’i stället’/’parti för’ och frälsar och gör tecken och förebud i himmel och uppå jorden." (Dan 6:27a, Grekiska GT, Theod)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

(Judit sade till Herren:) “… Du är en undsättning, ett bistånd av/för (de) som är svaga.” (Judit 9:11a)

(Vishet) kom in i, in i Herrens vårdares/tjänares själ och stod emot fruktansvärda kungar i/med förebud och tecken. (Salomos Vishet 10:16)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Spådomar och förutsägelser och drömmar är fåfängliga. ... Om – alltefter omständigheterna – (skådandet) ej må vara skickat bort i ett besök från sidan av en högste, må du ej ge ditt hjärta in i dem.” (Syr 34:5a,6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Från sidan av den Högste är/kommer botande.” (Syr 38:2a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Barn, ’se ... vid sidan av’/överse ej i/med din klenhet, emellertid/utan ’ha en bön’/bed till Herren, och Han själv skall bota Dig.” (Syr 38:9)

(Baruk sade:) “… Herren har lett ut (Sitt) folk ut ur Egyptens jord/land i/med mäktig hand och i/med tecken och i/med förebud och i/med stor förmåga och i/med hög arm.” (Baruk 2:11a)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kommit in i, in i Karfarnaum, kom en ”ledare för hundra (man)” till Honom och kallade Honom till sidan av sig och sade: ” *(א*) Min pojke har kastats (och kastas) förlamad i bostaden och plågas förfärligt.” Och (Jesus) säger till honom: ”Då Jag har kommit, skall Jag ge honom vård?” (”Ledaren för hundra man” sade:) ”… Tala endast en utsaga, och min pojke kommer att botas.” (Matt 8:5-7,8b)

(Jesus sade till de tolv:) “Ge de som är svaga vård.” (Matt 10:8a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse. Skåda, Jag har talat (och talar) till er i förväg.” (Matt 24:24-25)

Då den lille pojkens fader strax hade utropat/ropat, sade han ('hela tiden'/'gång på gång'): ”Jag tror. Undsätt min otro.” (Mark 9:24)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Falska 'kristusar' och falska profeter skall resa sig upp och ge tecken och förebud i riktning mot att, om förmöget/möjligt, leda i väg de utvalda vilse." (Mark 13:22)

Då en viss slav av/till ledaren för hundra man ’hade dåligt’/’var dålig’, ’stod han ... i begrepp’/’höll han ... på’ (hela tiden) att komma till ett slut, (en slav) som (hela tiden) var ädel/hedrad för honom. (Luk 7:2)

(Jesus sade till folkskarorna:) ”De som ’börjar under’/’är de främsta’ i ’härlig beklädnad’/’praktfulla kläder’ och utsökthet är i de furstliga palatsen.” (Luk 7:25b)

(Tillsammans med Jesus var) Johanna (som var) kvinna till Kusas (som var) ’given tillåtelse’/’förbunden med’ Herodes. (Luk 8:3a)

Det blev/kom en fruktan (i) varje själ, men (א,* א, B) många förebud och tecken blev/skedde (hela tiden) genom apostlarna. (Apg 2:43a)

(Tyros' och Sidons) område livnäras/försörjdes från den kunglige(s område) (= Herodes' område). (Apg 12:20b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna sade till (Jesus): "Vilket tecken visar Du oss, eftersom Du gör de här tingen?" ... Många trodde in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. (Joh 2:18,23b)

Hembygdens predikan: Den här mannen hade ju drabbats av något av det allra värsta som kan drabba en familjefar i det att hans barn blev dödssjukt, och nu gällde det att bruka alla till buds stående medel för att om möjligt få hjälp. Och så bar det iväg till läkaren där borta från Nasaret, ty han hade ju hört talas om, hur Jesus i olika sammanhang hade gripit in och låtit förvandlingens under ske. Och så skildrar vår text en ständigt upprepad historia ur levande livet, hur en sjukdom eller svårighet av något slag ofta aktualiserar det slumrande religiösa behovet. ...

Vår text visar oss ett mycket intressant område i livet, hur nöd och svårigheter ofta uppenbarar de verkliga värdena för oss människor, och hur i nödens tider en människas Gudsbehov på ett särskilt sätt kommer i blickfältet, ty det är sant vad sångaren ger uttryck för i orden: ”Om du i lyckan bortglömd är, man söker dig i nöden.” Och det finns många människor som, hur underligt det än låter, tackar Gud för prövningarna och svårigheterna som kom i deras väg, ty det var just detta som blev dem själva till räddning och frälsning. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Några lortiga hönor vilade sig i solskenet på en grästuva, sträckte ut vingarna och ruggade upp sina fjädrar för att suga åt sig solljuset. "När hönorna solar sina vingar blir det regn inom tre dagar", sade ordspråket. Det kändes trösterikt på något sätt, och Gao Yang vred på huvudet och såg upp mot de skärvor av himmel som skymtade i virrvarret av grenar. Himlen var klarblå, purpurfärgade solstrålar strilade ned som regn genom grenverket och inte ett moln syntes till. Hönorna rörde på sig igen och krafsade undan gräset med rötterna. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 18)

Dagen därpå har (Abbe) lunginflammation. ... "Det är den farligaste sjukdomen", försäkrar Lisabet. "Man bara pang dör, har Linus-Ida sagt." ... "Ja, nu är han då varm så det räcker", säjer (Abbes mamma). "Det arma barnet, han har feber så blo'n kokar i honom." ... På nionde dagens morgon får (Madicken) ett brev ... från (Abbes pappa). ... Så här skriver han: "Jag är en hedning, Madicken, det har jag alltid vatt, så jag har ingen Gud att be till. Men det kanske du har, be för Abbe då. ... Du behöver förresten inte be så mycket. ... Hurdant hem det ska bli utan Abbe, fråga honom det! Och det är bråttom nu." ... (Nästa morgon) sitter (Abbe) i sängen ... och äter välling och ostsmörgås. Blek är han. Men det är ändå den gamla vanliga Abbe, som sitter där. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 211-216)

Kafarnaum var en garnisonsstad och en viktig tullstation, och en militärtjänsteman (jfr Joh 4:46) skulle helt naturligt kunna finnas där. (David Hill "The Gospel of Matthew" s 158)

När vi ser fågel Fenix vid Falsterbo fyr i brinnande morgonljus, då blir livet ett storartat äventyr och en jublande sinkadus. Naturhistoriska Riksmuseum får skäl att se om sitt hus. ... Då är det förbi med vår slentrian bland sparvar och vetenskapsmän och vi tror på Gud och vi tror på Fan och vår värld blir besjälad igen. Naturhistoriska Riksmuseum får brått med att uppstoppa den. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 140; Sällsynta fåglars dag)

Genierna strävar allt vad de kan och gör tecken och under för varann och på vördnadsfullt avstånd från aktiviteten gäspar den väldiga allmänheten. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 165; Konsten åt folket)

Ytterligare iakttagelser visar ännu klarare hur djupt rotad den fjärde evangelisten var i GT och biblisk teologi. Hans sätt att uttrycka sig berikas också av ordvändningar som antyder indirekta citat. Här är några exempel: ... 4:48 (tecken och under), mycket vanligt i GT (grekiska GT), särskilt för undren i Andra Mosebok. (Rudolf Schnackenburg ”The Gospel according to St John 1” s 123)

Konungsmannen kan ha varit själve Kusas (Luk 8:3), som av Herodes Antipas hade gjorts till landsfogde över hela Galileen. I så fall var det väl efter sonens helbrägdagörelse, som hans gemål slöt sig till den ringa timmermannens lärjungar. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 475 i kommentar till Joh 4:46-53)

(Matrjona) hade gått till kyrkan fem kilometer härifrån för vattenvigning och hade ställt sin kastrull bland de andras, men då vattenvigningen var slut, kastade sig kvinnorna fram och knuffades för att få tag i sin kastrull - Matrjona hann inte med bland de första utan kom i slutet av kön, och då hon kom fram var hennes kastrull borta. Och inte heller något annat kärl fanns kvar i stället för kastrullen. Kastrullen hade försvunnit som om djävulen burit iväg med den. "Hör ni, flickor!" Matrjona gick runt bland de bedjande och frågade dem. "Ingen av er har väl av en händelse tagit någon annans helgade vatten? I en kastrull?" Ingen erkände. ... Matrjona återvände bedrövad. Man kunde emellertid inte säga, att Matrjona var så intensivt troende. Hon var snarare en hedning och vidskepelsen hade övertaget hos henne: Man fick inte gå ut i trädgården på Johan den heliges fastedag - för då blev det ingen skörd nästa år; om snöstormen virvlade så betydde det, att någon gått och hängt sig; och om man klämde foten i dörren var en gäst att vänta. Så länge jag bodde hos henne, så såg jag aldrig, att hon bad en bön eller ens gjorde korstecknet en enda gång. Men varje slags arbete började hon med "Gud välsigne" och hon passade alltid på att säga "Gud välsigne" åt mig, då jag gick till skolan. Kanske hon bad böner, men i så fall i smyg, antingen därför att hon kände sig generad för mig eller därför att hon inte ville irritera mig. Det hängde ikoner i stugan. Vanliga dagar stod de i mörker, men under påskveckan och från ottan vid andra helgdagar tände Matrjona den lilla lampan. ... Missförstådd och övergiven (var hon) till och med av sin man. Hade begravt sina sex barn, men inte sitt sällskapliga sinnelag. (Alexander Solsjenitsyn "Matrjonas gård" s 78,100; 1950-talets Ryssland)

ca 1950 - ca 1900

De allra första åren (efter mina universitetsstudier) tillbragte jag som adjunkt i det inre av landet, men sedan erhöll jag tjänst på ett gymnasium i Belgrad. ... I samtal med min kollega romanisten kom jag ... liksom helt apropå in på hur kvinnor tappar små paket på gatan och hur artigheten kräver att man tar upp dem. Kollegan, en ung man, men förfaren i dessa ting, en riktig vivör, Ni vet, säger leende: "Ja, det är ju ett gammalt trick som kvinnor begagnar sig av när de vill göra någons bekantskap. De tappar något föremål framför fötterna på en och så måste man ta upp det." ... "Då kan det tas som ett - tecken?" "Ett tecken, vad annars?" ... Inte tilltalas jag av hans frivola tonfall, men jag inser att han i grunden har rätt. (Ivo Andric "Tecken" s 176; senare delen av 1920-talet?)

"Tror du på förkänslor?" (skrev Agnes Höök till Birger Löwing). "Och i så fall vem sänder dem och varför? Jag måste tro på dem, ty jag har känt dem och de ha alltid slagit in. Vanligtvis komma de före något svårt. Sällan har jag haft förkänsla av det glada. Men det är väl emedan det är på det svåra man behöver förberedas. Det glada kan man nog bära. Under senaste tiden kommer emellanåt över mig en förkänsla av att stå inför ett svårt prov. Men av vad slag provet är, därom säger mig förkänslan intet, bara att det nalkas. Tror du ej jag får taga denna förkänsla som ett giv akt från vår Mästare? Rusta dig, ty strid förestår! Så förstår jag den. Jag känner, att den ej är vidskepelse. Jag vet ju, var vapenrustningen finns, och jag vill ikläda mig den. Och jag vet, att den bästa beredelse för vad som än förestår är bön. Därför ber jag om kraft att möta det kommande rätt." (Elisabeth Beskow "Birger Löwing" s 23-24)

Tidens tecken förmår jag icke tyda, ty försynens vägar äro oss obegripliga, ofattliga för vårt mörka förstånd, och skola kanske vara fördolda, liksom "den dagen, och den stunden", om vilken vi intet få veta. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 175; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

Jag läste i min Dagbok i dag om alla varningar du fått; stenens inkastande i spårvagnen, kakelugnskransens nerfallande, likvagnen i hörnet ("der kommer vår vagn!"), din blodiga bild på "vår" bordduk, hästarne som skenade m.m. Det behöfver icke tas som förebud, utan som varningar; den som är klok undgår faran. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 86; brev 20 dec 1904 till Harriet Bosse)

(1903) november 1:e. Harriet, jag och Lillan skulle åka på Djurgården. När Harriet stod utanför sin port och väntade vagnen med Lillan, såg hon två hästhufven komma fram om hörnet: "Se der kommer vår vagn!" sade hon. Hästarne kommo fram, och de drogo en likvagn - Är detta varningar? (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 196)

Mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde (Ingmar) att säga sin mening. ”Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er”, utlät han sig till sist. ”Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det?” frågade mrs Gordon. ”Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig.” Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar. ”Ni är inte den första, som har sagt mig detta”, sade hon. ”Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.” ”Ja, det är sant, det är så”, sade Ingmar. ”Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag”, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II s 421)

ca 1900 - ca 1850

(Juni) 29:e (1897) Fredag. När jag vaknade på morgonen såg jag Herrlin ... svagt gulaktig mot hvitt; han såg allvarlig ut ... litet emellanåt såg han åt mig, såsom han satt och vaktade en sjuk. Klockan var 1/2 7 f.m. Detta är den första vision jag haft. Få nu se om det händt Herrlin något!!! Herrlin berättade (senare) att han varit sjuk vid uppvaknandet. ... Juli 9:e. Herrlin berättade: att han natten mellan 7:e och 8:e hade drömt att han och jag voro i Prag och sågo uret med de tolf apostlarna. Dagen derpå kom Dr Hugo Brand och helsade från Prag och uret; derpå kom Vetterlund och helsade också från Prag. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 31-32)

För två månader sedan hade (Nina Fjodorovna) opererats för kräfta och nu väntade alla på ett recidiv av sjukdomen. ... Trots den sena timmen satt tjänstfolket, män och kvinnor, i matsalen och drack te. En sådan oreda! Barnen sov inte och höll också till i matsalen. De talade tyst, med halvhög stämma och märkte inte att lampan blinkade och snart skulle slockna. Alla dessa stora och små människor var ängsliga över en hel rad ogynnsamma tecken och stämningen var tryckt; en spegel i förstugan hade gått sönder, samovaren susade hela dagen och naturligtvis susade den nu också, och man berättade att när Nina Fjodorovna klädde sig hade en mus hoppat ur hennes känga. Och den hemska innebörden i alla dessa omen var redan känd av barnen. (Anton Tjechov "Tre år" s 12-13,18-19)

Några författare hade sett ringlekar i Rykovskoje och hört dragspelsmusik och hurtiga visor; något liknande har jag varken sett eller hört och jag kan inte föreställa mig flickor som dansar ringdanser nära fängelset. Och om jag skulle råka höra en hurtig visa i stället för kedjerassel och vaktkonstaplarnas rop, skulle jag betrakta det som ett dåligt omen, eftersom en god och barmhärtig människa inte skulle börja sjunga nära ett fängelse. Fängelserutinen pressar bönder, kolonister och deras fria hustrur och barn. ... Viktigast av allt: fängelset påminner dem varje minut om deras förflutna, vem de är och var de är. (Anton Tjechov "Sachalin" s 151-159; Tjechov besökte Sachalin 1890)

När visaren pekade på fem minuter i tolv, började jag långsamt ta upp korken på en butelj. Jag vet inte om jag hade blivit matt av vodkan eller om buteljen var alltför fuktig, men jag minns bara att när korken med en smäll for mot taket så gled buteljen ur mina händer och föll i golvet. Det rann inte ur mer än ett glas vin eftersom jag hann få tag i den och täppte till dess väsande hals med ett finger. "Ja, gott nytt år! Nytt år, ny lycka!" sade jag (till min hustru) och hällde upp två glas. "Drick!" Min hustru tog sitt glas och fäste sina förskrämda ögon på mig. Hennes ansikte hade bleknat och darrade av fasa. "Tappade du buteljen?" frågade hon. "Javisst. Nå, vad gör det?" "Det betyder otur", sade hon, ställde ifrån sig glaset och bleknade ännu mera. "Det är ett dåligt omen. Det betyder att i år skall det hända oss någon olycka." "Så dum du är!" suckade jag. "Du är annars en klok kvinna, men nu fantiserar du som en gammal amma. Drick!" "Give Gud att jag fantiserar, men - det kommer att hända något. Du skall få se!" ... Jag gick längs banvallen. En sådan dum kvinna! tänkte jag och betraktade himlen som var översållad med klara stjärnor. Om man också medger att förebud ibland talar sanning, så vad ont kan egentligen hända oss? De olyckor som vi redan prövat och som nu ligger i öppen dag är så stora att det är svårt att fundera ut något värre. (Anton Tjechov "Champagne - En landstrykares berättelse" s 158-160)

Den dagen hade vattnet som rann ut genom porten från färgeriet en svagt äppelgrön nyans. (Gervaise) klev över vattenpussarna med ett småleende. I denna färg såg hon ett lyckligt omen. (Emile Zola "Krogen" s 162)

Det dröjde icke länge, innan jag fick göra bekantskap med medlemmar av Roms tiggande brödraskap. Dessa hava en genom övning underbart uppdriven förmåga att bland främlingar igenkänna dem, som äro "gröna". . . . Under de första dagarne röres man djupt av deras sorgset bedjande: "Jag dör av hunger." . . . Efter några dagars förlopp börja emellertid starka tvivel vakna om den hotande hungersnöden. . . . Även det strävaste och mest avgörande "nej" är för den romerske tiggaren ingenting annat än ett tillkännagivande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man skall giva med sig, om han är ihärdig. . . . Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken, som verkar med trolsk makt på även den mest efterhängsne inom skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och beskriver med handen vid pass åttondelen av en cirkels omkrets. . . . Närhelst jag gjorde (tecknet), gav tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han vände sig bort för att söka rov på annat håll. (Viktor Rydberg "Tiggarne i Rom" s 286-288; Rom 1874)

Natten till den 15 december 1869 i Paris visade sig Tuilerierna, Louvre, Place de la Concorde, Stadshuset med flera andra offentliga byggnader på den något molniga himmeln, men upp och nervända, och detta under pågående månsken. – Det är absolut oförklarligt! Kan det inte ha varit en synvilla? – Nej, ty fenomenet iakttogs av många, och det finns avbildat i Flammarions lärda arbete om atmosfären. – Det var konstigt! Du sa att det var 1869? – Ja, året före kriget och Kommunen! Det var en luftspegling förstås? – Javisst, en luftspegling i molnen, och följaktligen inget underverk, men oförklarligt i alla fall, ty moln bruka inte uppträda som speglar, snarare som skärmar. ... – Vart vill du komma med allt det här? Du tro väl icke på järtecken? – Jag, nej bevare mig väl! Jag vill bara konstatera tillvaron av oförklarliga fakta, och det mest oförklarliga är Dreyfuscyklonen i Paris den 10 september 1896. Jag kallar den så emedan Dreyfus fick sin dom den 10 september meddelad i Rennes tre år senare. ... Den icke ockulte Vossische Zeitung skriver så här: - ”Cyklonen är ett i Paris aldrig förut varsnat fenomen. ... En föredragande domare såg ett fönster öppnas och ett stort träd flyga in i salen med rötter och allt, detta i andra våningen.” ... Den som tror på en gud eller på gudarne, måste tro på underverk, men han törs inte. Gud upphäver icke naturlagarne när han gör ”underverk”; han begagnar endast naturlagarne till sina ändamål. ... – Du synes alltså tro på järtecken? – Vi skola först bestämma begreppet järtecken. På det fysiska planet är det ett järtecken när barometern faller: det spår regn eller förutsäger regn. Man kan alltså spå eller förutsäga, på det fysiska planet, icke sant? – Jo, visserligen. – Då skulle man ju a fortiori också kunna spå, på det psykiska planet som är högre? ... – Du tror alltså på järtecken? – På förutsägelser, varningar, maningar ovanfrån måste jag tro, men på trollkarlar och spåkäringar tror jag inte! – Men på järtecken, alltså? – Ja, på sådana man får, men icke på sådana man begär. (August Strindberg ”Svarta fanor” s 84-89)

Tänk om det vore så, att ett folk, för att hålla sig friskt, måste äga någon källa med lefvande vatten, någon Kastalia, hvarur det kan dricka hänförelse, när det törstar efter själens vederkvickelse! Det är en dryck, som nationernas nervsystem kräfver, ja, ända därhän, att till och med hänförelsen för det drömda, opraktiska, aldrig upphinneliga mål har visat sig för folken och deras kultur mer stärkande än ett lif, som lider brist på idealer. Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det och ser sig om efter förebådande tecken, skulle jag föreslå honom att göra det hos sitt lands ungdom. Om lättsinne och laster härja denna ungdom, är det illa, mycket illa. Men lättsinne och laster har mer eller mindre härjat alla tiders och alla länders ungdom. Det är fördenskull inte det allra värsta tecknet. Men om ungdomen har blifvit så realistisk, att den i sitt själslif saknar andra driffjädrar än brödfödans, än "kampens för tillvaron och njutningen"; om den vandrar framåt utan att se i fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då råder jag profeten at sia olyckor. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 151)

"Jag satt här en månskenskväll", sade mannen, "och då hörde jag en röst som skrek: 'Hallå därnere!' Jag for upp - det var precis där vid dörren - och såg den där Andre, han stod vid den röda lyktan intill tunneln och vinkade som jag just visade er. Rösten var hes, som om han hade ropat länge, och den skrek: 'Se upp! Se upp!' och så omigen: 'Hallå därnere! Se upp!' Jag tog lyktan och satte den på rött ljus och sprang mot honom och ropade: 'Vad är det? Har det hänt något?' Han stod just utanför det där svarta gapet på tunneln. Jag kom honom så nära att jag såg armen över ansiktet och undrade varför han stod så. Jag sprang rakt mot honom och var så nära att jag precis skulle sträcka ut handen och dra undan hans arm; då var han försvunnen. ... Inom sex timmar från det jag hade sett Skepnaden, så hände den där stora olyckan här på banan, och inom tio timmar så bar de fram de döda och skadade genom tunneln. Precis till den platsen där han hade stått." En hemsk rysning kröp längs ryggen på mig, men jag försökte att inte låtsas om den. Visst var detta ett märkligt sammanträffande, invände jag, och naturligtvis måste den göra ett djupt intryck på honom. Men det var ovedersägligt att anmärkningsvärda sammanträffanden ägde rum överallt och hela tiden, och man kan alltså aldrig utesluta dem - inte i det här fallet heller. Men, tillade jag (ty jag såg att han tänkte vända invändningen mot mig själv), förnuftiga människor kalkylerade inte direkt med märkliga sammanträffanden när de betraktade det verkliga livet. (Charles Dickens "Anhalten Mugby. Bibana Nr 1. Signalmannen." s 87-89)

Om de skandinaviska Zigenarna icke hava den organiserade stamgemenskap som Englands, så äro de likväl fästade vid varandra genom släktskapens band, och de hava genom sina oupphörliga strövtåg rikligt tillfälle att bilda inbördes bekantskap samt underrätta sig om varandras öden och vistelseorter. Varhelst ett Tattareband framtågar, är det angeläget att vid vägskäl och korsningar efterlämna ett tecken, som upplyser de nästkommande, att stamförvanter nyligen varit där, och dessa kunna då lätt gissa, vilka deras föregångare varit och varest de äro att träffa. Om sommaren består detta tecken i ett par trägrenar, lagda på visst sätt, om vintern i figurer, som de med sina piskor rista i snön. Samma bruk återfinnes bland Rysslands Zigenare, och Engelsmannen Borrow hade mer än en gång under sina strövtåg i detta lands skogar sin kännedom om sådana tecken att tacka för nattkvarter vid deras eldar. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 71-72; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

ca 1850 - ca 1000

(Jönköping) bävade ännu (år 1835) i minnet av det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarne, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, vars namn var Döden, om stjärnors fall från himmelen och en vredens dag, som närmar sig. Det lästes även ur en annan bok, vars första blad visade å svart grund en gul- och rödskimrande stjärna i ett dunsthölje, som förlängdes och liknade ett släp. Ordet "kometen" nämndes ofta. Om kvällarna stod på gatan folk i grupper, som samtalade och såg mot himmelen. "Kometen syns tydligt", sade en afton, kort före liggdags, husets tjänarinna. Hon tog gossen vid handen och förde honom ut. Det var ännu icke nattmörkt, men här och där i det dunkelblå blinkade stjärnor, och bland dem tedde sig stjärnan med släpet. Många voro ute och skådade järtecknet. "Kometen är större nu än i går", sade en. En annan sade: "Om några dygn är han så stor, att han betäcker himmelen." Man talade om världens förbränning och yttersta dagen. Annars, när man efter ändat dagsverk samlades utanför husportarna, var det vanligt att skämta och skratta. Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämt var över dem. (Viktor Rydberg "Från barndomen" s 112-113)

Mitt hem upplöstes genom den förfärliga koleraepidemien i Jönköping 1834. Farsoten trängde in till sjelfva kärnan af det forna Jönköping, d.v.s. inom vallarne och murarne af den gamla fästningen och det gamla slottet, hvars "vaktmästare" min fader var och hvarigenom jag är född. Min förträffliga moder dog; min far, som höll på att bli galen af förlusten, fick genom salig grefve M. Brahe plats å Ulriksdals invalidhus, och jag inackorderades hos dåvarande lasarettssysslomannen Skog. Huru länge jag var der, - bosatt i det gamla lasarettet - är jag icke viss på; Skog flyttade emellertid derifrån till Vestra Förstaden. Huset hvari han bodde brann upp; - jag har ett lifligt minne af den förfärliga aftonen, ty jag trodde, att verlden skulle förstöras - jag hade hört talas om en komet, som visade sig samtidigt och för hvars svans Jönköpingsboarne voro högligen förskräckta. Det måste således varit år 1835. (Viktor Rydbergs brev II "Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 266; brev 3 febr 1879 till Axel Printzensköld)

(Anna Stjärnhök) har inte ett enda klart intryck kvar (av allt, som hände henne på hemvägen). Jo, ett, som förgiftar hennes själ. ”Om det nu inte var Gud, som gjorde det”, brukar hon viska för sig själv, ”om det nu inte var Gud, som sände vargarna?” Hon begär tecken, hon begär under. Hon spanar kring himmel och jord. Men hon ser intet finger sträckas ur skyn för att utpeka hennes väg. Inga stoder av töcken och ljus gå före henne. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 179; Ebba Dohnas historia)

Alla Pauli och de öfriga apostlarnas predikningar, hwilka icke mycket förtälja om Christi underwerk, ...kunna understundom af ett enda språk, såsom af ett blomster, göra en hel blomsteräng. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 271)

Sinnet för symbolik, som i våra dagar (år 1888) är svagare än någonsin förr i historiska tider, var under medeltiden starkt utbildadt och gaf sig tillkänna i valet af färger för kläderna, som man bar, likasåväl som i arkitekturen, i ornamentiken, i skulpturen, i målningen och poesin. När man betraktar något orneradt föremål från vår egen tid, frågar man sig på sin höjd hvilken stil orneringen tillhör och om den är estetiskt lyckad eller inte. För medeltiden åter hade hvarje sak, som blifvit prydd af konsten, tillika en betydelse för den grubblande eftertanken. Arkitekturens proportioner voro grundade eller ansågos grundade på mystiska talförhållanden, på de heliga 3- och 7-talen o. s. v., som i sin ordning voro förknippade med religiösa idéer. Ett ornament var icke endast ett ornament; det var eller borde vara också en hieroglyf, anspelande på någon tanke, någon föreställning, något minne, gömmande och halft förrådande någon gåta att utgissa. . . . Sirater, anbragta på kyrkornas murar och pelarkapitäl, voro där icke endast för att utfylla en väggyta eller kröna ett pelarskaft; hvarje dekorationselement skulle vara en del i det hela af den tankebyggnad, som fått sitt uttryck i den materiella stenbyggnadens stenmassor. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 466; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Sociala faktorer samverkade med den religiöst-asketiska och den ridderligt-romantiska stämningen för att åstadkomma utbrottet af det första korståget. För folket syntes det, som om Gud själf talat, innan Urban (på kyrkomötet i Clermont Ferrand år 1095) tolkade hans röst med mänskliga ord, ty talrika järtecken hade bebådat, att någonting oerhördt förestode. Guibert de Nogents och Ekkehards krönikor äro rika på berättelser om sådana järtecken. Från flere håll omtalades jordstötar och jordbäfningar, och den 5 April år 1095 hade i alla länder flammor, liknande stjärnor, fallit från himmelen. Vandringspredikanter berättade i slott och kojor, att ett bref, tecknadt med ett rött kors, nedfallit från himmelen. Enligt andra berättelser hade kejsar Karl den store uppstigit från de döde, för att själf anföra sitt folk i kriget. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 72-73; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Folken i de germaniska länderna bibehöllo under hela medeltiden sin ur mytologien härstammande tro, att sjukdomarne voro personliga väsen, som uppstego ur underjorden på de tre nornornas bud och hemsökte dem, hvilkas lefnadstid var ute och som fått sig förelagdt att dö genom den ena eller den andra af dem. . . . Folkmagien hade också sin sjukdomsprognos, på hvilken för öfrigt alla klasser, äfven prästerna trodde. Det var isynnerhet djurens beteende, som ansågs förebåda sjukdomens dödliga utgång. Om hönsen buro halmstrån, om hästen, som medförde prästen med dödssakramentet, sänkte hufvudet, om hunden tjöt, om ufven eller ugglans låt hördes nattetid, om göken gol eller kraxade i ett visst väderstreck, om man hörde trädmaskens tickande, om en bild föll ned, ett glas sprang sönder, så var det dödsförebud. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 537-538; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

ca 1000 och tiden dessförinnan

De till kristendomen omvända germanfolken hade (i tionde århundradet) ännu i minnet hedniska sånger som förkunnade, att när det moraliska onda nått sin höjdpunkt, skall Ragnarök, världsförstörelsen, inträffa. Man tyckte sig i tidens händelser och tillstånd igenkänna de tecken, som enligt dessa hednasånger skulle bebåda världens undergång. Från den gamla dikten Völuspå, som i sin till oss komna form förskrifver sig just till detta århundrade, niohundratalet, erinra sig mina åhörare hvilka dessa tecken voro. Ett af järtecknen var, att från den aflägsna östern skulle öfver det germaniska Europa störta sig med härjningar och mord ohyggliga skaror, härstammande från den gamla Angerboda i Järnaskogen och den onde Loke, ulfvar i människoskepnad, fränder till ulfven Fenrer. . . . Därtill kom, att kristendomens profetior syntes öfverensstämma med hedendomens. Stödjande sig på Uppenbarelseboken förkunnade präster och munkar, att världen skulle förgås år 1000; munken Druthmar i klostret Corbie hade tillochmed daton till den 25 mars nämda år. Omkring år 920 började dessa förkunnelser. . . . (Man) sökte på förhand blidka världsdomaren dels med donationer till kyrkorna och klostren, dels med att tortera och slå ihjäl judar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 255-258; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(Karl den stores vän) Einhard uppräknar åtskilliga tecken som ansågos hafva förebådat kejsarens död (år 814). Till dessa hörde åtskilliga sol- och månförmörkelser och en svart fläck, som man under sju dagars tid såg på solskifvan. Dit hörde, att Rhenbron vid Mainz förstördes genom en eldsvåda, samt att Karl vid sitt sista härtåg mot den danske konungen Godfrid såg i tidig morgonstund, då han red framför sina trupper, en fackla nedfalla från himmelen, och att hans häst kort därefter störtade under honom. Slutligen berättar Einhard, att under de sista åren, som Karl lefde, hände det ofta, att hans palats i Aachen skakade, och att det knakade i bjälklagren i de hus, där Karl tillfälligtvis tagit in. Om liknande förebud och varsel får man läsa äfven hos Suetonius, och Einhard, som annars omsorgsfullt afhåller sig från att i sin skildring inblanda mystiska eller öfvernaturliga företeelser, har här gifvit vika för sin håg att i allo likna denna sin förebild. Hvad Karl själf vidkommer, tillägger Einhard, att han antingen verkligen föraktade eller också låtsade förakta tron på varsel och förebud. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 613-614; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Dagens förebud hade alla varit gynnsamma. Alla utom ett, som man dock sökte giva en lycklig tydning. Det viskades något om ett altar, som stod nära intill den kapitolinske Jupiters cella. Man hade om morgonen offrat ett rökoffer där, men röken hade häftigt uppstigit och tätnat till ett moln, som ännu kvarstod likt en svart fläck på den eljest skära himmelen. (Viktor Rydberg "Simon undergörarens himmelsfärd" s 37)

Den här personen var förvisso av kunglig släkt eller ägde någon titel utifrån sin tjänst, till vilken “ädel” var förknippad. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:123)

Bland romarne voro ursprungligen alla de intuitiva divinationsarterna, de som vilade på inspirationen, om icke okända, så likväl aldrig mycket brukade, ej heller upptagna och begagnade av staten för statsändamål. Emellertid hade den romerska staten sitt eget officiella divinationsväsen, men de spådomsarter, som där förekommo, tillhörde en annan stor divinationsklass, nämligen den induktiva, det slags divination, som icke anlitar ingifvelsen, entusiasmen eller det extatiska tillståndet, icke grundar sig på ett tillstånd i den profeterandes egen själ, utan lugnt och nyktert söker att ur vissa yttre tecken, till exempel fåglars flykt, offerdjurens inälfvor o. s. v. utleta gudarnas vilja med afseende på någon handling, som man vill företaga. . . . Tron på tecken och under, på varsel och förebud bibehöll sig lika stark under cesarernas tidehvarf som hon hade varit förut. . . . Förebudstron hvilar på en slutsats, som i sig själf icke är oantaglig. Slutsatsen är denna: om det gifves en världsplan och en gudomlig vilja, så måste vi människor, som, äfven vi, äro med våra öden inbegripna i denna världsplan, vara denna viljas underordnade tjänare och som sådane icke alldeles beröfvade hvarje antydan om denna viljas närmaste afsikter med oss. Naturligt är också, att människorna till en början skulle efterspåra denna vilja i naturens stora värld, hvari gudomens makt och visdom uppenbarar sig för deras blickar. Det dröjer, innan den insikt kommer, att det gudomliga orakel, hvartill man allena har att lyssna och som icke sviker, gör sig hörbart i människans innersta. . . . Sist klarnar den insikt, att det inom människan finns andra andliga faktorer än fantasien, hvilka måste vara med, om man skall kunna vänta otvetydiga och tillförlitliga orakel från den gudom, som lefver inom oss såsom vi i honom. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 31-35; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Vi bad en gud om ett tecken, och han befallde oss att segla tvärs över havet till Euboia. En frisk vind blåste upp, skeppen satte ilande fart, och på natten nådde vi berget Geraistos på Euboia. Och vi offrade många tjurlår till havsguden till tack för att vi sluppit så lyckligt över den väldiga havsvidden. (Homeros "Odysséen" s 55; I Pylos)

(Tuor) levde nu ensam i Nevrast och sommaren gick och Nargothronds fall närmade sig allt mera; men när hösten kom såg han sju stora svanar flyga söderut, och han förstod att de var ett tecken att han dröjt sig kvar för länge och följde efter dem när de flög längs havets strand. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 261; Quenta Silmarillion)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

(Kung Sauls son) Jonatan utförde en stor bedrift, i det att han tillsammans med sin vapendragare gick lös på en filistéisk utpost uppe på en klippa. Efter ett omen – det bestod i att om filistéerna bad dem komma an så var detta tecknet till att Herren var med Jonatan – klättrade de på händer och fötter uppför branten och slog ihjäl ett tjog krigare. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 116)

Jesu under är tecken på att gudsriket är här. Samtidigt utgör undren en profetisk antydan, ja rentav ett föregripande av vad som ska ske när Guds rike träder fram i härlighet. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 109)

Varför är då inte alla människor troende? Varför finns också bland dem som räknar sig till de kristna troende utan tro? Jesus ger oss svaret: "Om I icke sen tecken och under så tron I icke" (Joh 4:48). Med andra ord: Vi människor måste först se något av Gud och hans gärningar - sedan tror vi. Det skulle ju vara omvänt: först tro - och sedan se Guds gärningar. (Peder Söderström "Troende utan tro"; Jönköpings-Posten den 17 februari 1978)

Alla människor är teckentydare. Kanske utan att man tänker på det. Hur minns man inte barnaåren, då man satt på trasmattan framför vedspisen och tittade på hur gnistorna kröp i sotet på sotluckan och hörde farmor profetera: Det blir storm. Och ännu i dag hör man människor säga: Det blir omslag i vädret, det känner jag i mitt onda ben. Jesu samtids människor förstod sig på "himmelens tecken", som Jesus säger. De kunde spå om väder. Men en sak kunde de inte, säger Herren, de fattade inte tidernas tecken. ... Vis är den, som intelåter tidens signallampor blinka förgäves, utan tar varning därav till orientering för livet. Vis är den, som inte låter tidens alla katastrofer och märkliga händelser förlama livet och skapa skräckstämning. (Ewert Amnefors "Om tidernas tecken"; Jönköpings-Posten den 5 november 1965)

ca 1950 - ca 1900

Budet, (Marie) i hemlighet väntade på, det svåraste av alla, kom till sist. En dag fick hon underrättelse om, att (hennes) man stupat vid fronten. Marie hade varit ensam, när meddelandet kom. Hon hade anat det, ända sedan den där sommarmorgonen, då mannen drog bort från hemmet. Hon visste det, innan det inträffade.(Margit Assarsson "Hell dig, julafton, härliga klara ..." s 69; Frid på jorden)

Invigningen av (järnvägs)banan (Ulricehamn-Jönköping) ägde rum torsdagen den 29 februari 1940. Att det skedde på själva skottdagen sågs av en del som ett gott förebud, medan andra teckentydare ansåg motsatsen. Klockan 11.00 ångade det flaggprydda invigningslokomotivet med fyra nya SJ-vagnar på släp ut från Ulricehamns station. ... Efter 20 år, när det egentligen bort vara dags för ett litet jubileum, var det hög tid för nedläggning av järnvägstrafiken, att ta bort linje 174 ur Sveriges Kommunikationer. Olyckskorparnas profetior hade besannats. Kräftgången inleddes egentligen redan åren efter krigsslutet, när biltrafiken började komma tillbaka igen, och den fortsatte sedan i accelererande takt. Resultatet kunde efterhand avläsas i stationshus utan stinsar och i magasinsbyggnader utan gods. Skriften på väggen var tydlig nog. (Erland Engdahl "Järnvägen Ulricehamn-Jönköping" s 45,47)

Tändsticksfabriken (i Jönköping) hade (på 1930-talet) sina bostäder uppe i Torp. Två långa längor, det var också Ettan och Tvåan. Där var någon i varje familj anställd hos Tändsticksfabriken. Bäckadalsområdet var ett typiskt arbetarkvarter. Tändsticks-, byggnads- och Fläkt-arbetare, min egen far var vid järnvägen, det var enkla, fina människor. Satt inte nyckeln i en dörr, så låg den under dörrmattan. Den syntes, det var endast ett tecken på att ingen var hemma. (Lennart Andersson "Bäckadal. Påminnelse om en nästan utplånad stadsdel." s 12)

Då det visat sig omöjligt att (nu under världskriget) anskaffa linolja har byggmästaren L.W. Laurén i Örebro anhållit att få stryka taket till underofficers- och manskapsmässen vid Jönköpings regemente med s.k. komponerad kristidsfärg. Anhållan har bifallits af arméförvaltningen, meddelar vår hufvudstadskorrespondent. (Jönköpings-Posten 1918-09-03 "Ett tidens tecken")

Göken lät den 9:e d:s för första gången höra sig inom södra delen af Tabergs bergslag. Han gol alltså på bar kvist. Måtte nu ej bondepraktikans spådom slå in. (Jönköpings-Posten 1908-05-11 "Bondepraktikans spådom")

Den sjuk- och hälsovård som 1912 fanns i Byarum sköttes av barnmorskan Johanna Svedberg och folkskolläraren A.J. Eliasson, som utförde vaccination mot smittkoppor. Mathilda Lundström arbetade som barnmorska i Vaggeryd sedan 1907. Om det var nödvändigt att få besök av läkare, så fick den sjuke eller hans anhöriga inte själva kalla på provinsialläkaren, utan det krävdes att kommunalnämndens eller hälsovårdsnämndens ordförande kallade på läkaren. I provinsialläkarnas rapporter angavs noga vem som hade begärt att sjukbesök skulle göras. Under 1917 gjordes inget läkarbesök i Byarums socken. 1918 gjorde provinsialläkaren i Jönköping två besök i Byarum efter kallelse från kommunalnämndens ordförande. Det gällde några fall av scharlakansfeber och difteri i Byarum. ... 1921 inrättades Vaggeryds provinsialläkardistrikt, som omfattade socknarna Byarum, Svenarum, Åker och Tofteryd, och i augusti 1921 kom Sven Lindblom som provinsialläkare till Vaggeryd. (Rolf Fredriksson "Vaggeryd med läkarögon 'ringa alkoholmissbruk-betydande kaffemissbruk'" s 3-5)

Skarpskjutningsöfningar kommer att äga rum å Skillingaryds skjutfält från och med den 1 till och med den 14 instundande september. Under den tid af dagen, då skarpskjutning pågår, kommer flagga att vara hissad å Lilla Hässlehultshöjden. Denna flaggas nedhissande är ett tecken till att skjutöfningarna för dagen äro afslutade. (Jönköpings-Posten 1906-08-25 "Skjutfältet å Skillingaryd")

Emeli söp in ljud och intryck. Hon hörde alltid mycket och såg underliga syner om nätterna. Hon kunde förutsäga när folk skulle dö, för hon mötte deras likfärder långt innan. Och det var sådant, som inte slog fel. Hästar, fordon och svartklädda gestalter svepte förbi henne på vägarna och då visste hon bestämt att det skulle bli lik i trakten. Den kvällen för många år sedan, när brukspatron Erland Kåre föll av hästen och slog ihjäl sig mellan Lomsjö bruk och brynet, hade Emeli hört dånande hovslag. Det var någon, som red i vilt sken, och det lät som om han farit fram ovanför trädtopparna. I början trodde Emeli, att det var den lede djävulen själv som satt sig till häst, men sedan anade hon att en olycka skett någonstans. Och när hon nästa dag gjorde sig ett ärende ned till bruket för att spörja nyheter och handla lite småsaker i boden, fick hon veta hur det var. Då hällde hon med huvudet, snöt sig i förklädet och berättade med många ord att hon hade hört när patronen red ihjäl sig, för då var hela luften full av dansande hovar. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 55-56)

På hösten 1903 började jag läsa. . . . Jag konfirmerades pingsten 1904 och fick psalmbok och handskar av min bror Tor. Vi var 75 stycken läsebarn. Det fanns ingen präst i Månsarp, utan alla barnen från Norrahammar fick gå i Barnarp. Många var 16 år. Jag var bland de yngsta. Ett par till var i min ålder. Norrahammarsborna dansade och spelade munspel i kyrkan, innan prästen kom. Så skulle vi lära oss fram till pingsten 1904. Kyrkoherde Sjöstrand hade inte varit i Barnarp länge. Vi var de första han konfirmerade där. Han kom från Hamneda, där han varit präst förut. Han hade redan hunnit bli osams med norrahammarsborna. När vi skulle gå till nattvarden, stod han i predikstolen och sade, att han konfirmerat tjugo kullar men aldrig sett på maken. Om han bleve fattig som en kyrkråtta, så toge han inte emot ett öre av norrahammarsborna. Hela kyrkan var full av folk. Under prästens tal kom en liten råtta och sprang gången fram till altaret, där hon tog av åt vänster och försvann in i sakristian. Alla tittade på råttan, och prästen tystnade ett par minuter. Folket viskade sig emellan och undrade vad det skulle betyda, att djuret dök upp som det gjorde. Ja, det verkade lite besynnerligt. (Agnes Linder "Minnesanteckningar" s 89)

Jag nu får en aldrig se (bärgfrun) mer, men förr, när de sprängde, fick bärgbrytarna titt och tätt se hänne högt uppe på bärgklipporna: riktigt stor var hon ock vit till färgen. Och då ropade hon, så det rungade efter det: "Nu!" skrek hon. Då blev det alltid någon olycka då med. Men innan hon ropade, var de aldrig rädda däruppe. Jag har väl inte så noga reda på det, men förr i tiden visste de riktigt besked om hänne. (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 5; Månsarpsmål; "Om bärgfrun" berättad av Petter i Månsarps fattighus; omkring år 1900)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Då hörde (Frans) vagnen. Den kom, tyckte han, på den gropiga kvarnvägen ner mot bryggan. Det rasslade i en svängel och slog hårda skott i hjulbössorna. ... Så blev det tyst. ... Utanför syntes ingenting. ... Frans kände sig underlig till mods. ... Vad kunde skramlet av vagnen betyda? Att det hade en innebörd, det begrep han. Visserligen hade förmågan att tyda tecken och höra ljud av osynliga väsens framfart avtagit med åren bland människorna i bygden, men Frans trodde sig ändå ha den Guds gåvan på sin ålderdom. Och att Gud som talade genom änglar och drömmar i bibliskans tider, kunde ge sina tjänare bud med de andra ting, varav himlarymden - enligt aposteln Paulus - är full, det tvekade han inte ett ögonblick på. ... Frans tog allvarligt på sitt varsel, ty han tyckte sig veta, att det var Guds röst som talade på det sättet. (Folke Nordangård "Mjölnaren och vagnarna" s 13-18,45; 1880-talet?)

Väckelsen, som begynte då (prästen Svening Henriks) predikade första gången i Berga kyrka, bredde ut sig över hela pastoratet, ja, långt utanför dess gräns. ... I ett brev, skrivet trettondagsafton 1880, ger Henriks en livfull skildring av arbetet och väckelsen i Berga pastorat: Han skriver ... : "På eftermiddagen har jag varit i en by här i socknen, då vi hade predikan och bönemöte - ett saligt bönemöte. ... Från alla håll i socknen inlöpa de mest strålande bevis på Guds kraft till väckelse och liv. Flera berätta, att de aldrig skådat sådana tecken och under, sådan rörelse i själarnas värld. På mer än 30 ställen i socknen är folket by- eller gårdvis församlat varje kväll. Jesus undfår syndare och äter med dem. Jesu frälsar syndare och gör dem lyckliga. Jesus återhämtar villfarande och låter dem smaka fadershemmets ljuva skatter. Han gör de döda levande och giver de levandegjorda nya läppar och nya tungor och lägger en ny visa i deras mun! För allt vare Gud ärad." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 147-148)

En uggla skrek till i träden uppe vid kolladorna. Då tvärstannade Jösse och lyssnade med alla sinnen på helspänn. Uggleskri - det betydde död och förgängelse. ... Jösse Glytt trodde orubbligt på varsel och tecken. Och under de långa mörka nätterna hörde han mycket, som gav näring åt hans fantasi. En otta i februari hade hammarsmedjans stora vattenhjul plötsligt satt igång, utan att människohand rörde vid pådraget. Det plumsade och stönade i hjulbäcken, och ett ljud av strängaspel nådde Jösses öra. Han visste nog vad det var. Han var bekant med tomtenissarna, och strömkarlen med strängaspelet såg han en tidig morgon på våren. ... När vinternatten stod klar och kall omkring honom, rannsakade han Vintergatan. ... Han kunde se om vintern skulle bli kort eller lång, om sommaren därpå skulle bli torr eller våt, om äringen blev god eller missväxt hotade. ... Människornas öden voro tecknade däruppe i det glitterljusa valvet, men för det flesta var detta en förborgad hemlighet. ... Det var (gubben Bråns) princip från barndomen att inte ligga stilla och dåsa i bädden, när åskan körde. De som så gjorde visade öppet trots emot Allmakten, och det var en svår synd. När himlen brann och mullrade, var det tid att knäppa händerna och tänka på själens eviga salighet. ... Hör! Nu skrek ugglan uppe i lönnen bakom kolladan. ... Hon ville ha honom i grav förstås. ... I går, när Jenny tänt upp eld härinne i kammaren, hade två stickor fallit i kors på golvet framför spisen. Det var ett tydligt varsel. ... Ugglan skrek till på nytt. ... Vem hade satt den till att bebåda död och förgängelse? (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 108-110,142-145)

Lycka till det nya året. Måtte det göra oss alla bättre, ädlare, lugnare, om också ingen annan af (Johann Albrecht) Bengels profetior för 1836 skulle inträffa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 9; brev från Östrabo i Växjö den 3 januari 1836 till Sven Johan Almqvist; Bengel "sysselsatte sig mycket med kronologiska beräkningar av tiden för Kristi återkomst och det tusenåriga rikets början, vilka katastrofer enligt hans uträkningar skulle inträffa sommaren 1836")

År 1834 var ett bekymmersamt år för svenska folket. . . . I augusti 1834 hemsökte (koleran) svårt vårt land. . . . Ibland de värst härjade orterna var Jönköping, där ej mindre än 684 människor avledo, vilket betydde att nästan var sjätte invånare blev farsotens offer. En lång tid före epdemien rådde hög värme, man berättade, att månen hade ett blodrött utseende och att på himmelen syntes ett rödaktigt töcken och många stjärnfall. Som det synes genom olyckliga omständigheter blev särskilt en by i bergslagen, nämligen Bashult, hårt drabbad av den hiskliga sjukan, annars undslapp vår bygd förhållandevis lindrigt. Man aktade sig för att i dessa dagar utsättas för smittorisk genom att i möjligaste mån hålla sig isolerad hemma. Men just i Bashult hörde en invånare därstädes en kväll från en bod häftigt snickrande och hamrande. Han förstod, att det var ett "varsel" och syftade på, att inom kort skulle många likkistor behövas i byn, vilket också skedde. (Sigurd Lindgren "När koleran gick i Tabergs Bergslag 1834" s 54)

Jönköping är byggd utmed södra ändan av sjön Wettern. Staden har en hamn, som nu (år 1830) var uppfylld af stora båtar, hvilka voro däckade, samt tacklade för resor på större haf. Wettern har trettio lieues i längd och sex till åtta i bredd; men de seglande anfallas der ofta af våldsamma stormar, förorsakade af de höga berg, som på alla sidor omgifva denna sjö; vindarna som med häftighet nedrusa från höjderna till vattenytan, fara öfver densamma med hastigare och förfärligare ilar än på öppna hafvet, hvarigenom det oberedda fartyget i ögonblicket kantrar; en olyckshändelse, hvilken, tyvärr, alltför ofta inträffar. Wettern erbjuder dessutom åtskilliga naturmärkvärdigheter: ofta då himlen är klar och lugn, höjer och sänker sig vattenmassan med en förvånande hastighet, underjordiska stormilar uppkasta vågorna med våldsamhet, och på samma gång förorsaka de häftiga strömdrag, hvilkas riktning i hvarje ögonblick förändras, samt öka seglarens fara; midt i sjelva vintern, då sjöns yta är betäckt med is, lossas densamma af de underjordiska vindarna med ett dån, som utbreder förskräckelse bland de fredliga invånarna på dess stränder, ty detta hemska buller är vanligtvis förebud till någon olycksfull katastrof. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 7-8)

Småvesslan, att skilja från hermelinen, bor i böndernas gårdar, en gäst med - som man tror - lyckligt förebud och åtnjuter sålunda husfrid. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 27)

De som kunde se in i framtiden, hörde vanligen till vandringsfolket. En spåman bland dem uppträdde 1685 i Stigamo med olycksbådande förutsägelser, som omsider även gick i uppfyllelse. Även i bondeallmogens egna led fanns dock sådana, som ägde övernaturlig förmåga. En av dem var bonden Joen Pedhersson i Södra Hallebo i Habo socken, anlitad bl.a. 1681 i Tveta härad. (Einar Persson "Trolldomsmål och religionsbrott i Byarums socken under 1600-talet" s 26)

(Magnus Gabriel) De la Gardie genomdrev (år 1667) i rådet tillkomsten av ett ämbetsverk vid namn Collegium Antiquitatum, fornminneskollegiet. ... Till kolleger i det nya verket fick (professor Olof) Verelius sex förträffliga män. ... (En av dem var tysken) Johannes Schefferus. ... ... Angående svenskarna har Schefferus gjort sig skyldig till en skrift vid namn Memorabilia Suethicae gentis exempla. ... I kapitlen om varsel och förebud och om drömmar får man (bland annat) veta att ... eld regnade över en fiskebåt på Landsjön i Småland innan Gustaf II Adolf inträdde i trettioåriga kriget. ... Schefferus, en av sin tids lärdaste forskare, tror uppenbarligen själv på allt det där. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 563-565,978)

(Den danske generalen Daniel) Rantzau tågade (i oktober 1567) från Halmstad uppför Nissastigen, som var blockerad med bråtar här och där varjämte alla broar var rivna. Vagnarna blev efter och många av dem gick sönder, men armén tog sig i alla fall på en vecka fram till Jönköping, där man fann rikliga förråd av allt möjligt. Man tog för sig vad man behövde och satte sedan eld på staden, varefter hären drog vidare på den så kallade västra Holavägen - nuvarande (1963) europafyran - där en av landsknektarna lyckades fånga ett rådjur med bara händerna, vilket ansågs vara ett gott omen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 316)

"Det är inte Sigrids fel att du inte blir med barn", sa (Jödde till Britta). "Nåns är det i alla fall. Igår såg jag en glada härinne! Det har inget gott med sej." "Det var en hök. Jag har också sett den." "Glada", sa hon. "Höken har inte kluven stjärt." "Tecken finns i allting. Ingen tid är god och jorden ska alltid brinna opp. Sånt kan man glömma." ... "Ge mej lite blod från Joen Grijs när dom nackar honom på torsdag", sa hon. ... "Smörjer du dej med tjuvablod får du en unge som hamnar på galgbacken. Vill du det?" "Korsana mej", sa hon. "Nej, inte! Men vad ska jag göra?" "Leva som vanligt och vänta." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 45-46)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Sjukdomar ingick inte i Guds ursprungliga plan för världen och inte i hans slutliga plan heller. I hans nya universum kommer det varken att finnas sjukdom eller smärta, varken tårar eller död (Upp 21:4). Eftersom sjukdom och död alltså är inkräktare i Guds goda värld gör läkarna och sjuksköterskorna rätt i att bekämpa dem. Dessutom är allt helande gudomligt, eftersom det är Gud som utrustat människokroppen med dess förunderliga läkeprocesser. Låt mig ta ett exempel. Knappt har en infektion brutit ut förrän antikroppar bildas för att bekämpa den. Det var denna övertygelse som fick hugenottläkaren Ambroise Paré att säga: ”Jag förband såret, men Gud läkte det.” Orden står som en inskription på väggen i École de Médicine i Paris. Evangelierna gör det emellertid klart att Jesu helandetjänst hörde hemma i en helt annan division. Precis som när han förvandlade vatten till vin, mångfaldigade bröd och fiskar och gick på vattnet var Jesu helandegärningar övernaturliga uttryck för Guds rike. I våra försök att förstå dem gör vi klokt i att undvika ytterligheter. Å ena sidan vore det absurt att bakbinda Guds händer och påstå att underverk inte kan ske. Men om vi påstår oss kunna bota de sjuka på samma sätt som Jesus gjorde måste vi komma ihåg att han botade människor utan några medicinska eller kirurgiska hjälpmedel, utan dröjsmål, begränsningar eller återfall, men omedelbart, fullständigt och bestående och att till och med de mest fientligt inställda ögonvittnena sa: ”Vi kan inte förneka det” (Apg. 4:16). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 180 i kommentar till Matt 4:23)

Den som orkar tro även när inga tecken syns på himlen förlorar inte sin gryning. Eller som det står i Romarbrevet 8:24: "I hoppet är vi räddade - ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem hoppas på det han redan ser?" Att våga hoppas på morgondagen, trots att livet inte bereder några garantier. Gud har mer i beredskap än vad vi kan föreställa oss. (Ann Thörnblad "Hoppets änglar" s 259)

Jfr ”Jesus sade: ’En profet är inte mottagen i sin stad. En läkare botar inte dem, som känner honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 31)

Jag har plötsligt börjat undra vad som är bäst: att minnas eller att glömma? Jag har frågat bekanta. Somliga har glömt, andra vill inte minnas eftersom vi inte kan ändra på någonting, inte ens resa ifrån det . . . Vad jag minns . . . Redan de första dagarna efter haveriet (i Tjernobyl) försvann alla böcker om strålning, Hiroshima och Nagasaki och till och med om röntgen från biblioteket. Det ryktades om att myndigheterna gett order om det för att det inte skulle uppstå panik. . . . Sen dök det upp olika tecken, alla iakttog dem: så länge det finns sparvar och duvor i en stad eller by kan människan också bo där. En gång när jag åkte taxi var chauffören förbryllad över att fåglarna störtade som förblindade mot vindrutan och slog ihjäl sig. Som om de var galna . . . Det liknade självmord. (Jevgenij Aleksandrovitj Brovkin "En monolog om ett månlandskap" s 101; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Den första inspelningen. På byklubben. Man hade ställt upp en TV-apparat på scenen och samlat folk. De lyssnade på Gorbatjov: Allt är bra, allt går att rätta till. I byn där vi filmade höll man på och sanerade. Tvättade taken. Men hur går det till att tvätta en gummas tak om det läcker? . . . En gumma som följde bysovjetens instruktioner skyfflade bort jorden med en spade men tog vara på gödningen. Synd att jag (som filmfotograf) inte filmade det. . . . En husdjurskonsulent tog mig med till en väldig löpgrav där man grävde ner (kolchosens) kor med en bulldozer. Men det föll mig aldrig in att filma det. Jag stod med ryggen mot löpgraven och filmade i den sovjetiska dokumentärfilmens bästa anda: bulldozerförarna läste Pravda, och där lyste en rubrik med jättebokstäver: "Landet lämnar ingen i sticket." Jag hade tur dessutom: jag såg en stork landa på åkern. En symbol! Vilka olyckor som än drabbar oss segrar vi! Livet går vidare . . . (Sergej Gurin "En monolog om hur den helige Franciscus predikade för fåglarna" s 121; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Undren betyder att Gud börjar sin recapitulatio, sitt återställande av den skadade skapelsen. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 168)

Flickan vaknade inte ens upp när vi frotterade henne med ett badlakan och la henne i en säng i gästrummet, i nya, stela lakan. "Hon är bra väck i pallet", sa Henry. "Fan, det här är inte bra. Det här är varsel om nåt. Det kommer hända nånting riktigt elakt. Jag känner det på mig. Det är inte vanlig reumatism den här gången." Jag tog sällan hans tjat om reumatism, horoskop och ockulta varsel på allvar, men den här kvällen när han satt och iakttog det blåslagna men för all del fridfulla ansiktet försjunket i djup coma med blåtiran hängande som en grym medalj över kinden, kunde jag inte låta bli att må lite tjyvtjockt. Henry lät så förbannat profetisk, och jag var i ett svagt ögonblick beredd att ge efter, att skriva under på att det här verkligen var ett tecken på att någonting skulle hända den här vintern. Flickan kunde vara en svart ängel, sänd till oss som ett förebud. ... "Jag ska läsa läsa ur Bibeln för henne", fortsatte Henry lika patetiskt som en bigott fältpräst. "Bibeln!?" sa jag. "Vad fan ska du läsa ur Bibeln för? Ring efter (Arne) Imsen eller Målle (Lindberg) på samma gång!" "Var inte ytlig nu, Östergren. Jag ska läsa för ungdomen, om nåden. Ungdomen behöver lite nåd, det gör vi alla. Jag ska hålla en mässa för en nunna." "Okej", sa jag. "Nu tar jag mina händer från det här och tvår dom. Jag avlöser dig klockan två." (Klas Östergren "Gentlemen" s 435-436; år 1979)

Min tunga rörde sig, ett avstannande gångjärn. Jag sa till henne, "Vad ska det bli av oss?" Och såsom bortglömt vatten i en brunn kan darra Vid en tidig explosion Eller en spricka uppstå i en gavel, Började hon tala. "Jag tror att hela vår existens kommer att förändras. Hundar i belägring. Återfall till ödledjur. Myror. Såvida inte förlåtelsen får nerv och röst, Såvida inte det hjälmprydda och blödande trädet Kan grönska och öppna knoppar som barnhänder Och den otäcka magman kläcka Ljusa nymfer ... Mitt folk tänker på pengar Och talar om vädret. Oljeriggar invaggar deras framtid I enstaka hagalna förstävar. Tystnaden Har gått i stim i trålarnas ekolod. Marken som vi lyssnat till så länge Är hudflängd eller förhärdad, och dess inälvor Övertäckta av ett ogudaktig järtecken. Vår ö är full av tröstlösa ljud." (Seamus Heaney "Triptyk" s 11; Sibylla; vår ö = Irland)

Ämbetsmannen i den här berättelsen var tydligen anställd vid konung Herodes hov. Hans befogenheter kan väl närmast jämföras med en högre statstjänstemans. Han visar hur stor hans tro på Jesus är, därigenom att han är ödmjuk nog att be om hjälp. ... Den här mannen gjorde mer än att be en bön till Gud i tanke att man ju ”får försöka alla utvägar när man har kommit i svårigheter”. Han – hovmannen – kom till Jesus – snickaren. Han kom ödmjukt och uppriktigt utan att bekymra sig om vad andra skulle tycka och tänka. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 49)

Tidiga icke-kristna författare som nämner om Jesus diskuterar aldrig huruvida han verkligen utförde under. Josefus kallar honom ”undergörare”. Andra judiska rabbiner hänför hans under till trolldom. Celsus – en av kristendomens argaste kritiker under andra århundradet – anser också, att Jesus utfört sina under med hjälp av trolldom, men han förnekar inte, att undren har inträffat. Vi bör också komma ihåg, att apostlarna i den unga kyrkan hänvisar till Jesu under som fakta, vilka inte kan bestridas (Apg 2:22), och några av de tidiga kristna apologeterna hänvisar till dessa under och framhåller, att de inte kan förnekas av kristendomens motståndare. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 64)

ca 1975 - ca 1950

Vilken funktion har underberättelserna i evangelierna? Kort kan det svaras: de är punktvisa antydningar om innebörden i Jesu förkunnelse och verksamhet. M.a.o. de fungerar som tecken på att Guds rikes krafter verkar. Det är å ena sidan sant att man ansåg att Guds herravälde gjorde sig gällande i elimineringen av utslag av det ondas välde såsom sjukdom och lidande, men å andra sidan låter man det inte gå längre än till att detta är tecken; tecken på det nya gudsförhållande som öppnar sig genom Jesu verksamhet och på den slutliga fulländningstiden, tecken som uppfattas av dem som tror vad Jesus förkunnar, men som omtolkas eller avvisas av andra. I ljuset härav kan vi se Markus' accentuering av hemligheten i Jesu person, inte minst förnimbar i vår text: om undren blir publiknummer förlorar de sin karaktär av antydning. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 48 i kommentar till Mark 1:40-45)

Det är inte längre möjligt att åberopa Nya testamentets under och tecken som bevis för Jesu gudomlighet. Tvärtom utgör de ett synnerligen problematiskt element i det kristna kerygmat. Dels tillhör de den tid då undertron var allmän, och då man saknade vår tids insikter om naturlagarna. Dels har de inte - tvärtemot utsagor i NT - fått någon fortsättning i modern tid. De fungerar inte längre som övertygande skäl, när det gäller att vinna anhängare till kristendomen. ... Moderna åhörare sätter frågetecken inför undrens fakticitet. De fungerar därför inte som stöd för kristen tro. (Hampus Lyttkens "Kan kristna trosutsagor verifieras genom religiös erfarenhet?" s 52-53)

Vissa judiska tänkare har sagt att Gud är allsmäktig, men att det finns saker som Gud aldrig skulle göra. Gud kommer aldrig att bryta sina egna naturlagar. Därför fäster inte judendomen stor vikt vid vad människor kallar "underverk". Om vi menar att Gud skall upphäva gravitationslagen för att rädda en god människa från fara - nej. Judendomen tror inte på detta slags under. De lärde funderade på hur man skulle förklara landsplågorna i Egypten och miraklet när Röda havet delade sig och lät Israels barn gå torrskodda över. De förklarade dessa så kallade mirakel på ett mycket naturligt och realistiskt sätt. En rabbin menade att det största miraklet var inte att vattnet delade sig, utan att en hop slavar, en mobb, gick från slaveri till frihet och därefter till de moraliska lagar som gavs dem på Sinai. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 29-30)

Man får understundom höra, att om det skedde mera tecken och under bland Guds folk, så skulle de stora skarorna komma till tro och omvända sig till Gud. Det är mot denna uppfattning Jesus vänder sig, då han ger oss framställningen om den rike mannen och Lasarus. Den rike mannen slog upp sina ögon i plågorna och vände sig till Abraham med en bön om att sända Lasarus till hans bröder som ännu levde kvar på jorden, för att rädda dem från det pinorum dit han nu hade kommit. Men Abraham sade: ”De hava Moses och profeterna; dem må de lyssna till.” Han svarade: ”Nej, fader Abrahm, men om någon kommer från de döda, så skola de göra bättring.” Då sade han till honom: ”Lyssna de icke till Moses och profeterna, så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda”, Luk. 16:29-31. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 43-44)

Mannen som söker Jesu hjälp kallas ”en man i konungens tjänst” eller ”konungsman”. Termen tyder närmast på en man som har anställning vid det kungliga hovet – i detta fall alltså hos Herodes Antipas. Om han har högre eller lägre tjänst kan inte av titeln avgöras. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 413 i kommentar till Joh 4:46-53)

Tecken och signaler är ägnade att väcka andra trafikanters uppmärksamhet och de främjar därför trafiksäkerheten i mycket hög grad. ... 1. Föraren skall ge varningssignal, då så erfordras till förebyggande av fara. 2. Föraren skall ge körriktningstecken, innan han ändrar fordonets plats i sidled. 3. Då föraren tänker stanna eller hastigt nedbringa farten, skall han tillkännage detta för de bakomvarande. 4. Inom tättbebygt område får föraren inte ge signal annat än då så erfordras för omkörning eller för att varna andra trafikanter. (Undantag från denna regel gäller dock bl.a. för utryckningsfordon.) 5. Den omständigheten, att föraren gett signal eller tecken, fritar honom inte från skyldigheten att vara uppmärksam och att färdas varsamt fram i trafiken. (Bilskolornas lärobok s 180-181; boken utgiven 1964)

Jag böjde huvudet. Därute i mörkret utanför den lilla kyrkan gjorde jag ett experiment med en speciell sorts bön, där man söker finna Guds vilja genom ett tecken. När Gideon försökte finna Guds vilja för sitt liv, bad han om ett tecken. Han placerade ett stycke fårull på marken och bad Herren låta dagg falla överallt utom på ullen. På morgonen var marken genomdränkt av dagg, men ullen var torr: Gud hade givit honom ett tecken. ... "Herre , om Du vill att vi skall stanna här i Philipsburg, ber vi Dig låta oss få veta det genom att du låter styrelsen rösta enhälligt och låter dom på egen hand bestämma sig för att bättra på pastorsbostaden med ett ordentligt kylskåp och en spis." ... "Pasor och fru Wilkerson", sa (Mr. Meyer). ... "Vi har röstat och varenda en vill ha er som vår nya pastor. Hundraprocentigt. Om du beslutar dig för att komma ska vi bättra på pastorsbostaden med en ny spis och lite saker." ... Och vi var lyckliga i Philipsburg. Livet som landsortspräst passade mig perfekt. (David Wilkerson "Korset och stiletten" s 8-9)

Bland den svarta befolkningen (i Brasilien) förekommer en typisk afrikareligion, vars utövare kallas "batuqueeiros". ... Undergörare (benzedeiros) och "cartomantes", som spår i kort, samt "videntes", siare, ägnar i många fall hela sin tid åt svartkonst. De utför faktiskt märkliga ting med sin svartkonst, och många anlitar dem. (John Magnusson "Brasilien som missionsfält" s 54-55; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

I de fundamentala lärorna är pingstväckelsen i stort sett ett med övriga protestantiska riktningar, men den skiljer sig från många av dem på en mycket väsentlig punkt. Den tror och förkunnar, att under tillhör normal kristendom och att sådana kan ske även i vår tid. ... Detta är pingstväckelsens speciella linje. ... Under senare år har det mest varit helbrägdagörelsefrågan, som framkallat det största motståndet. Det är det övernaturliga, som på ett särskilt sätt framhävts och manifesterats genom pingstväckelsen, som gjort den så motsagd som den varit och är. Men detta är pingstväckelsens speciella linje. Om pingstfolket skulle svika på denna punkt, kunde det lika gärna slå igen sin verksamhet och gå upp i någon annan religiös riktning. Återupplivandet av urkristendomen var från början det motto, varom pingstväckelsen samlade sig, och endast omkring detta fälttecken kan denna väckelse räkna med att få vara ett särskilt redskap i Guds hand. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 117; ledare i tidningen Dagen den 30 augusti 1950)

Visst har vi kristna även del i de allmänna samhällsförhållandenas fördelar och nackdelar, men det finns ett intresse för oss, som överskuggar alla andra, och det är kristendomen. Vi tror, att den enda räddning, som återstår för vår stackars sönderslagna och i allsköns orättfärdighet och synd försänkta värld, är kristendomen. Men inte den slöa, slätstrukna av ogudaktigheten accepterade kristendom, som vi ser i sådan myckenhet omkring oss, utan en kristendom av det slag, som Jesus och apostlatidens kristna hade. Här gäller det en gudstro, åtföljd av under och tecken, en kristendom, vars emblem är det blodiga korset på Golgata och tungor såsom av eld. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 327; ledare i tidningen Dagen den 30 juni 1950)

ca 1950 - ca 1925

En kristendom med under och tecken är tidens lösen. Ingenting mindre är tillfyllest. ... För att hålla stånd mot återfall till katolicism och avkristning behöver vi en kristendom iklädd övernaturlig kraft. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 165; ledare i tidningen Dagen den 14 mars 1946)

"De underjordiska . . . har du träffat på dem?" kom det från en vrå i rummet. "Nej", sade Jardes. "Jo, det vill säga, jag har sett Erla, Korp-Erla, som bor i Ullkonedalsstenen. Det var en kväll för många, många år sen. Jag var en ung man på den tiden. Jag hade varit efter torv, och på hemvägen kommer jag genom Ullkonedalen och ser att där sitter en underlig fågel på den stora stenen, en korp med vitt huvud. Och strax därpå får jag syn på en ung flicka, som står borta vid stenen . . . Hon vänder ryggen till men ser på mig över axeln, hon är alldeles vit i ansiktet, men håret är svart. Men plötsligt är hon borta. - Ja, så var det", suckade Jardes. "Ett par dagar senare var det som Gregorius, Landrus' far, dog, så Erla hade ju något att varsla om. Ack ja, man ser ju mer och mer sådant ju äldre man blir och ju mer den synliga världen försvinner för en . . . Godnatt, godnatt, och Jesus lyse på edra vägar." Magnus reste sig från en brits och sträckte gäspande på sig: "Å, sickna skepparhistorier gubben kommer med!" "Ja, tror du verkligen att det bara är skepparhistorier, allt, som han berättar?" frågade Kvarndalsbonden. "Ja, vad skulle det annars vara?" sade Magnus. "Spöken, vättar och troll . . . hur skulle sådant kunna finnas? Vad skulle de till exempel leva av? Skulle de äta gräs eller jord?" "De lever inte på det sättet", sade Kvarndalsbonden stillsamt. "Ni vill väl inte inbilla oss att ni tror på det, Rasmus bonde?" skrattade Magnus. "Tror och tror", sade Rasmus. "Man ska naturligtvis inte tro allt, som berättas. Men somligt är både sannolikt och vackert och har under alla förhållanden en . . . en inre sanning. . . . Ja, nog tror jag på de gamla goda, trofasta trollen, de är ingenting att rycka på axlarna åt! Och ni unga är förresten inte ett dugg bättre! Hur är det till sjöss? Där har ni ju era varsel och era religiösa syner, trots motor och elektriskt ljus och allt det där!" (William Heinesen "Gryningsvindar" s 47-48,51; Färöarna i början av 1930-talet)

Medan de sjöng, hade de drivit ända in under kusten. Kristoffer ville lägga ut ett par åror, men innan han lyckats lösgöra dem ur flundrebackan, som låg och tyngde ned dem, kom båten så nära stranden att den fastnade i tången. Landrus som hade suttit med ryggen vänd mot land, reste sig. Så snart man sjungit psalmen till slut, sade han: "Detta var inget gott varsel." "Vad menar du?" frågade Kristoffer. "Å, det vet du nog själv", sade Landrus. Kristoffer växlade en blick med Gotfred klockare. Landrus hade ju på sätt och vis rätt: när en fiskarbåt på utgående på grund av vårdslöshet kom så nära land att den fastnade i tången, ansågs detta som ett dåligt omen, och stundom vände man då tillbaka. Nu hade man emellertid inte riktigt lust att avstå från turen. "Javisst, Landrus", sade han. "Men eftersom det var under psalmsången båten råkade in i tången . . . " "Å, tvi dig och håll mun!!" ropade Landrus och blev alldeles utom sig. "Vad far det i dig?" frågade Kristoffer lugnt. Men i detsamma kom han att tänka på att han hade nämnt både tång och båt vid namn . . . det var eljest en gammal tyst överenskommelse mellan Trymöbor att dessa ting icke fick nämnas annat än med omskrivning, när man var ute på sjön. Gotfred klockare hade funderat en stund och sade nu i bestämd ton: "Jag tycker som du, Kristoffer, att vi visar Vår-herre föga tillit, om vi rättar oss efter sådana tillfälligheter. Vi vet ju hur det gick till . . . varför båten drev in i tången, det var ju för att motorn hade slagits av för psalmsångens skull." "Ja, jag tror att vi kan vara alldeles lugna", nickade Kristoffer. "Nej!" ropade Landrus ivrigt och såg på de andra med bitter ovilja. Just därför att det hände under psalmsången, uppfattar jag det som ett tecken från ovan. Och två gånger har jag varit ute för något liknande, och bägge gångerna var det otur och olycka på färde." "Men vädret är ju så fint som möjligt", invände Kristoffer övertalande. "Det är inte bara väder och sjö, som kan vålla skada", sade Landrus och kastade en misstrogen blick på motorn. "Om det är den du tänker på, så kan jag lugna dig", sade Kistoffer, "det är ingen fara med den! . . . (Men eftersom du fordrar det) kan du hoppa i land nu." "Ja, det gör jag också", sade Landrus . . . och svingade sig över båtrelingen in på stenhällen. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 134-135; Färöarna i början av 1930-talet)

Strax utanför ingången till Landrus' butik hade det lagt sig en väldig (snö)driva. . . . Det var för övrigt egendomligt, detta. Det fanns inga sådana drivor framför andra människors dörrar, såvitt han kunde se. Och det hände också andra märkvärdiga ting, även om det bara var småsaker. En morgon, när hans dotter kom ned i köket för att göra upp eld, hörde hon ett egendomligt, kvävt ljud i kaminen. Hon tillkallade Landrus, kaminluckan öppnades, och ut föll en kråka. En stor, tung kråka med en droppe blod vid näbben. . . . Den såg inte ut som en vanlig kråka. . . . Frampå dagen började den bli orolig, och Landrus tyckte det var bäst att släppa iväg den. . . . (Den) försvann i snöyran under upphävande av höga och kusliga skrik. Ja, mycket tydde på att ovänliga makter var i rörelse. Landrus hade två nätter i rad drömt om sin far. Han hade sett honom sitta på huk vid en korsväg, sysselsatt med att vässa en yxa. Sådant bådade väl intet gott. Han skulle ha givit mycket för att få veta vad det betydde. Somliga människor hade ju denna förmåga att tyda drömmar och se i det fördolda. En sådan förmåga var en märklig Guds gåva. Landrus' farfar hade haft den. . . . Han hade haft en sinnesro som få. Det fanns ju ingenting, som kunde överraska honom, han visste ju allt på förhand. . . . Måhända borde man skjuta alla ängsliga meningar åt sidan och förtrösta på Gud. Den där kråkan . . . den kunde ju ha varit en vanlig kråka, som hade förirrat sig ned i skorstenen. . . . Vem sade att den just kom med något olyckligt varsel? Men de där drömmarna om fadern, som satt och vässade sin yxa på den ödsliga vägen, mörk och sluten . . . Men hur var det? Det fanns visst en gammal sägen, som berättade att den som ville bli rik, han skulle nattetid gå ut till en korsväg och sätta sig där och vässa en yxa. Antag att drömmen betydde rikedom . . . att det var tur och rikedom man hade att vänta! Landrus kände sig upplivad av den tanken. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 231-232; Färöarna i början av 1930-talet)

"Har du . . . haft besök av ditt varsel?" viskar (Landrus till Torkel). . . . Torkel ser ansträngd ut. Han säger hastigt: "Du vill gärna veta ditt framtida öde, Landrus? Du ska en natt i månsken gå tre gånger runt kyrkan. Så ska du stirra mot månen, och din framtid ska bli uppenbarad. Men . . . det är inte alldeles ofarligt, det säger jag dig på förhand. Nu gör du som du vill. Detta har jag fått bud om att meddela dig, jag kan inte förklara mera." "Gör det detsamma vad det är för en natt?" frågar Landrus. "Ja . . . bara det är månsken", nickar Torkel. . . . "Och på vad sätt kan det vara farligt?" frågar Landrus. "Det får du se", svarar Torkel och böjer huvudet. "Ja, adjö då. Och lycka till." . . . Harmen började sjuda i Landrus' bröst. "Man är för godhjärtad av sig", tänkte han för sig själv. "Hygglig och dum är man, håller sin hand över bygdens värsta pack, tills man ligger som man har bäddat." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 239; Färöarna i början av 1930-talet)

ca 1925 - ca 1900

Den första tiden efter sonens häktning hade (paret Olsson-Hjelm) ännu gått sin vanliga väg till högmässa och aftonsång. De hade tagit plats i den sista bänken, och där hade de suttit, täät hopkrupna och små, med sina stackars darrande huvud lutade mot varandra. De hade kommit sist av alla, och de hade smugit sig bort tidigare än någon. ... (Men sedan sonen fått sitt straff och halshuggits och) då de sågo, att deras blotta närvaro var tillräcklig för att störa andakten hos många, begynte de helt enkelt att hålla sig borta från kyrkan. ... (Men efter en tid) betraktade man dem med aktning, mången också med en hemlig skuld, ty pastor Ödmark hade tagit bladet från munnen på predikstolen mot de tanklösa och nyfikna, som hade drivit det gamla paret ur Herrens tempel. ... "Folket var så beskedligt som aldrig det, och det skall vi minnas med tacksamhet", sade gubben (till pastor Ödmark). "Men Herren har talat genom tecken." "Vad har han då sagt?" "Han har (genom att Åke lämnat en teckning på vår son framställd med kropp utan huvud) sagt, att för oss två gamla personer får det inte finnas någon fred och någon frid förrän i dödens stund." "Jag må säga," sade pastor Ödmark, "att Hjelmen är en dålig teckentydare. ... Jag bryr mig inte om hans tecken. ... Och jag skall säga honom en sak. Här är det bara en, som tyder Guds vilja, och det är jag. Och i kraft av min prästerliga myndighet förklarar jag härmed inför Hjelmen och hans gumma, att Gud är kärleken. Det är inte nytt, men det är sant. Och därmed basta! ... Hjelmen skall lägga bort att tyda tecken. Det är inte Herren, som trollar med tecken nuförtiden, det har han slutat med för länge sedan, utan det är faen själv. Hjelmen skall låta bli att förväxla Gud med Satan, som är all ofreds anstiftare på jorden. ... Och nu hoppas jag ... att Hjelmens inte sätter mera lit till sina svikliga tecken än till Guds klara och oförtydliga vilja, som han uttalat genom sin tjänares mun. Go afton!" (Bertil Malmberg "Åke och hans värld" s 98,102,126-128)

Jag fick en inbjudning att åse militärparaden (i Moskva) med anledning av sjätte årsdagen efter revolutionsutbrottet. ... På Röda torget, under Kremls murar, försiggick paraden. ... Allra sist började en oändlig procession av landets verkliga herrar, arbetarna med fanor och kommunistiska tecken och under. Men var voro bönderna? (Albert Engström "Moskoviter" s 96,101)

Ska Kristina klandras eller hånas för att hon stundom lät ovättar, troll och djävulspack husera i sin värld och i sin änkesjäl? ... Hon var ett offer som så många av oss andra. ... Stundom kunde gengångares hasande steg förnimmas, hästar i begravningståg föll i svettning och kramper som tecken på den dödes osaliga hädanfärd, trollharar mjölkade kor i beteshagar ... luskung på vägen bådade krig. Inte så litet gjordes för att förebygga och lyckliggöra, stål lades vid fähuströskeln vid kreaturens utträde om våren, utsäde signades, det nyfödda barnet fick glödande kol i första badvattnet och penning eller psalmboksblad i lindan, bäggedera för lycka och rikedom. Upp ur det förflutna, upp ur ovetenhetens tillstånd steg varningar och järtecken: likfärd förebådades av att tre eller fler åkdon råkade komma i nära följd på vägen, ugglerop nära boningshus bådade död, likaså nattligt yl från svart hund, olycksförebådan låg också i tuppars galande om natten. (Gunnar Adolfsson "Landskap kring Gonnar" s 18-19; början av 1920-talet?)

Jesusbarnets närmaste måste för dess skull fly, fly till ett främmande land, Egypti land. Och vad som så strax i början händer föräldrarna, det är ett förebud till vad som sedan skall övergå både Jesu första lärjungar och hans församling. Starka och farliga makter skola nämligen söka slå ned och tillintetgöra dem. (P. Gullander "Kristi klena hjords fara och trygghet"; predikan hållen i Hvetlanda kyrka söndagen efter jul 1919-12-28; kommentar till Luk 12:32; Jönköpings-Posten 1920-03-05)

Vi kvinnor, vi äro så nära den bruna jorden. Vi fråga göken, vad han väntar av våren, vi slå våra armar kring den kala furan, vi forska i solnedgången efter tecken och råd. Jag älskade en gång en man, han trodde på ingenting ... Han kom en kall dag med tomma ögon, han gick en tung dag med glömska över pannan. Om mitt barn icke lever, är det hans ... (Edith Södergran "Vi kvinnor" s 82)

Mari berättade (för mig under 1910-talet?) att (Joakim) en jul kom in i Vendladal och krävde att få ett kvarter brännvin. Maris far vägrade och gick i stället ut i ladugården till kvällssysslorna. Då stupade den enda kon i båset och visade alla tecken på att vilja gå hädan. Vendlafolket förstod vinken och sprang ifatt Joakim. Han fick sitt brännvin, och när han gick sin väg, reste sig kon och började idissla. (Stina Hergin "Tror du på spöken?" s 146; Stina Hergin är syster till författarinnan Astrid Lindgren)

Fröken Månsson och Hulda hade ett gemensamt minne, som de ibland viskade om men aldrig talade högt om ens i Kvinnogillet. Det var på försommaren 1914 de hade sett en daggorm. . . . Tvärs över en liten kulle låg det vidriga monstret, silverglänsande och krälande. . . . De teg om det, därför att de visste att talet om järtecken bara var gammalt skrock. . . . Men vad skulle de nu tro? (Snart) efter daggormens uppenbarelse utbröt kriget. . . . "Tre gånger har jag sett denna vidriga varelse. . . . Och alla tre gångerna har det åtminstone för mig betytt ofärd. Och andra gången, det var 1909, då blev det väl verkligen svåra tider för vårt land. . . . (Första gången) var på försommaren nittisju. Och du vet vad som hände sen på hösten och våren nittiåtta. Men låt mig slippa tala om det." (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 225-226)

Kring mitt barndomshem fanns det ... fåglar, som ingrep i människornas liv, som bådade ont eller gott. När gröngölingen kom fram till (det lilla soldattorpet), så betydde det regnväder, och därför kallades gröngölingen för "våtstjärten". När korpen satte sig uppe i en grantopp och kraxade, så betydde det alltid någon olycka. Och när kattugglan skrek sitt "klä vitt! klä vitt!" om natten, så betydde det säker död för någon människa i trakten. (Vilhelm Moberg "Min barndoms somrar" s 254)

ca 1900 - ca 1875

Jag har alltsedan Strindberg begynte det landsflyktsliv, som sannolikt snart med nödvändighetens makt också blir min sista utväg, dominerat här hemma över den andliga kursen och djupare eller grundare inverkat just på de diktare och den diktarinna, som stått i främsta ledet. Vad jag har förutsagt, det har slagit in. Jag har icke plöjt med andras kalvar. Jag har beständigt talat inifrån och mina idéer ha oftast vunnit gehör. (Verner von Heidenstam "Brev till Ellen Key den 25 februari 1898" s 351)

Hur var det möjligt att han, Martin Birck, som ännu inte fyllt sexton år och låg i en liten järnsäng i sina föräldrars hem, kunde tänka annorlunda om de högsta och viktigaste tingen än de gamla och erfarna, och att han kunde ha rätt och de orätt? Detta tycktes honom vara ett nästan lika svindlande vanvett som själva den tro han nyss förkastat. Här stod allt stilla för honom, han fick ingen klarhet i detta. Han steg upp ur bädden och gick till fönstret. Snön lyste vitt på taken, det var mörkt i husen, och gatan låg tom. Månen stod högt på himlen, men det var en gråvit vintermåne, liten och förfrusen och oändligt avlägsen, och i måndiset blinkade stjärnorna sömnigt och matt. Martin stod och ritade med fingret på rutan. "Giv mig ett tecken, Gud!" viskade han. Och han stod länge vid fönstret och frös och stirrade på månen, han såg den glida in och gömma sig bakom en svart fabriksskorsten, och han såg den krypa fram igen på andra sidan. Men han fick intet tecken. I djupet av sitt hjärta önskade han icke heller något; ty han kände, att en övertygelse var något som man icke kunde och icke borde få till skänks genom ett underverk. Att söka efter sanningen och att i sökandet vara uppriktig mot sig själv, det var den enda ledtråd han kunde finna. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 93; 1880-talets mitt)

En lördagseftermiddag i november sänkte sig mot skymningen, och den vida sträcka av orörd vildmark som heter Egdon-Heden mörknade för varje stund alltmer. Därovan slöts himlavalvet ute av bleka molnslöjor som av ett tält, vilket hade hela heden till golv. Då himlen sålunda var täckt av detta bleka skynke och jorden av den mörkaste vegetation, blevo deras mötespunkter vid horisonten skarpt markerade. I denna kontrast bar heden skepnaden av ett förebud till natten som slagit sig ned, innan den rätta timmen kommit; mörkret hade lägrat sig över större delen av dess mark, medan dagen stod ljus i skyn. En rishuggare som såg uppåt skulle helst ha velat fortsätta sitt arbete; men såg han ned på marken, borde han bestämt sig för att göra sin knippa färdig och gå hem. Jordens och himlavalvets rand i fjärran tycktes skilja tiden lika väl som den skilde rummet. Heden hade förmågan att med sin mörka hy lägga en halvtimme till kvällen; på samma sätt kunde den fördröja dagningen, förmörka middagsglansen, förebåda stormar som knappt voro födda och förläna en midnatt utan månsken en så tät svärta att man skälvde och bävade. (Thomas Hardy "Hemkomsten" s 7)

Vår tro skall icke grunda sig på tecken och under; den skall icke hvila på sådana der särskilda tilldragelser och erfarenheter utan på den dagliga vandeln och lifvet med Gud, då man erfar hans närhet, hans kärlek och bevågenhet och hans ledning och blir så glad över honom, att man ej kan lefva utan honom. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 90)

Börje och Marianne satt i framsätet. ... Hon tyckte att han körde så förfärligt fort, och så frustade ena hästen och slog med huvudet allt som han sprang. "Det betyder att vi är välkomna", sade Börje. Men Marianne tyckte det lät som ett elakt förebud. (Victoria Benedictsson "Fru Marianne" s 95)

ca 1875 - ca 1800

En av anledningarna till (Sandseryds kyrkoherde Johan Peter) Törnblads depression var de svåra olyckor, som drabbade honom och hans familj. Den 15 juni 1871 gingo 3 flickor för att bada i Västersjön. 2 av dem var Törnblads. När de varit borta i många timmar, sökte man dem och påträffade liken på endast 3-4 alnars djup. Jönköpingsbladet skriver om olyckshändelsen: De förut hårt prövade föräldrarnas gränslösa sorg och förtvivlan kan lättare tänkas än beskrivas. Såsom en egen tillfällighet kan nämnas, att då kyrkoherde Törnblad på aftonen satt utanför prästgården kommo två tama vita duvor plötsligt nedflygande mitt på gården. Sådana duvor finnas ej i denna trakt och ha aldrig förut observerats. De sutto endast ett ögonblick, varpå de åter höjde sig i luften och flögo sin kos. Törnblad utbrast förtvivlad: "Nu drunknade mina flickor." Han var så övertygad därom, att han icke blev överraskad, då olycksbudet sedan bekräftade duvoposten. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 70-71)

Verksammast bland prästerna (i Stockholm) den tid varom här är fråga (1867 och 1868) , var den ännu ungdomlige pastor Gustaf Emanuel Beskow. ... Där han predikade, dit skyndade man, så vitt hopp gavs att få ens en ståplats. Denna trängsel, särskilt under böneveckorna 1861 och 1862, väckte tanken hos honom att få till stånd en kyrka i Stockholm, som likt Spurgeons tabernakel i London kunde rymma skarorna. Medhjälpare fick han, men ensam var han ledare, varför namnet Beskows kyrka trots hans protester länge höll i sig bredvid det rätta namnet Blasieholmskyrkan. Företaget betraktades såsom ett Gud synnerligen behagligt verk. Därför väckte det föga förvåning, då det berättades, att nästan utomordentliga tecken visat sig, såsom att platsen anvisats Beskow genom gudomlig ledning, att en källa sprungit upp på tomten till kyrkan och att en vit duva kom inflygande vid invigningen den 12 januari 1868 och stannade kvar ända till slutet. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 75-76; Palmbergs egna anteckningar)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... När rörelsen väl kommit igång, utvecklades den snabbt till en betydande verksamhet. ... Den enda helg under hela året, då kvarndriften tilläts att helt avstanna, var julhelgen, som på den tiden varade betydligt längre än i våra dagar. En jul tänkte emellertid patron dra igång kvarnen redan på annandagen, men si, då inträffade något högst oförklarligt: hela det första stenparets kuggkrans rensades på ett ögonblick på alla sina kuggar! Och patron var klok nog att genast uppfatta denna ganska kännbara händelse som en varning för vad som kinde komma, om inte vilodagen hölls i helgd. Kvarnen sattes inte igång, förrän hela helgen var över, en regel som därefter strängt följdes under de kommande åren. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-95)

På varsel trodde vi alla (under tiden i Jönköping åren 1856-1864). En höstafton, då pappa var på sjukbesök långt nere i sitt distrikt, satt mamma i halvskymningen vid fönstret. Då kom ljudlöst en stor uggla och slog sig ner på reflexionsspegeln, ropande sitt "klä vitt!" Naturligtvis varslade ugglan, så här mitt i staden och vid den mest trafikerade gatan, om sjukdom, kanske om döden. Pappa (doktorn) red verkligen omkull samma kväll, men bröt lyckligtvis endast nyckelbenet. En natt ramlade den stora trymån i förmaket ner med ett väldigt brak och blev liggande på kant. "Ganska riktigt" sjuknade strax därefter hushållerskan Anna och blev liggande på sidan i tre månaders tid. Jag behöver ju ej tillägga att det säkerligen "varslade" litet emellan, ehuru utan påföljd och därför glömdes. Att vår far hade en dubbelgångare eller varsel konstaterades ofta i vårt hem. Mina äldre systrar till exempel talade ännu på äldre dar om, hur de otaliga gånger hört sin fars karakteristiskt snabba och säkra steg, när han sprang uppför den korta trappan och satte nyckeln i tamburdörren. De skyndade då ut i köket och sade till att middagen eller kvällsvarden skulle serveras. Hushållerskan brukade svara: "Ja, var det inte doktorn som kom, så var det hans varsel, och då är han snart här." Egendomligt nog frågade mig en barndomsvän för något år sedan (i mitten av 1920-talet) om jag visste att min far "varslade". På hennes föräldrars egendom, Hook, hade de städse hört hans snabba fart över den så kallade dammbron - han körde de tre milen knagglig väg till Hook på två och en halv timme - en god stund innan han verkligen anlände. Man skyndade då att tända en brasa i ett av gästrummen och att sätta på toddyvattnet. Postgången var ju så långsam att med den hann han omöjligen att underrätta om, att han, på väg till någon sjuk, ej kunde underrätta om sin ankomst och sin önskan att övernatta på Hook, annat än genom - varsel. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 228-229; trymå = stor väggspegel)

På 1840 års riksdag hade en händelse inträffat, som av många tyddes som ett järtecken. Just som kronprins Oskar vid riksdagens öppnande läste upp faderns (Karl XIV Johans) trontal till ständerna och hade hunnit till slutorden: "Enligt naturens ordning snart kallad att övergå till ett bättre liv etc.", så lossnade plötsligt foten från en av de stora gipsfigurerna i taket till rikssalen och föll med en stark skräll ned blott tio steg från konungen, lyckligtvis utan att anställa någon annan skada än att rispa en person i ansiktet. "Sensationen blev allmän", säger Stenhammar. "Man tyckte sig märka, att konungen ett ögonblick blev blek." Men läsningen fortsatte och stillade snart sorlet i salen. "De som häri ville se ett förebud uttydde det så, att gamle kungen redan med ena foten trätt utur riksstyrelsen och snart även skulle draga den andra dädan." Man erinrade sig också händelsen, då Karl Johan drabbades av sin sista sjukdom, ty den började just i foten med kallbrand. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 225; Karl Johans sista år)

1830-talet präglades av yttre svårigheter och apokalyptiska spekulationer. Den fruktansvärda koleraepidemin 1834 med 1 800 döda i Göteborg och mer än 3 000 i Stockholm (drygt 4 procent av befolkningen) betraktades liksom kometen 1835 som förebud till den yttersta dagen. Den württembergske bibelpietisten Johann Albrecht Bengel (1687-1752) hade beräknat att Antikrist i enlighet med profetiorna i Johannes Uppenbarelse skulle "rasa" från 1832-1836, då Kristus skulle komma tillbaka. I väckelsekretsar frågade man sig på allvar om inte "Aftonbladet" var Antikrist. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 130-131)

Helsa (Johan Olof) Wallin. Jag tycker i det hela rätt bra om honom för hans sjelfständighet och allvar. . . . Men, en smula för gudelig synes han mig också. När man af Davids arfskap fått harpan kunde man väl lemna ruelsen åt andra syndaträlar. Vidrigt är det för mig också att äfven han så ofta deltager i de moderna förhastade jubelropen om en nu först vaknad religiositet, som skall förbättra verlden från grunden, och hvaraf vi för 5 el. 6 år sedan ej skall ha vetat någon ting. Tror han då verkeligen att tidens sår ej ligga djupare än att de så där lösligen borttvättas, vore det äfven med vigvatten? Tror han att de fromma minerna i Tidens banditansigte betyda något annat än hyckel? Tror han att den moderna gudaktigheten är annat än den omvända sidan af narrkåpan, sedan fritänkeriet blifvit utslitit? Jag tror så fast som något menskligt hjerta på religion och andakt, liksom jag tror på mitt bättre väsende, på konst och odödlighet; men på den färska omvändelsen, på psalmen under galgen, tror jag ingalunda, förr än jag får se dess frukter? Det vore väl om heligare, renare hjertan klappade nu i manligare bröst än fordom; men hvaraf skulle vi sluta det, hvaraf skulle vi ens hoppas en anledning dertill i framtiden? Se på tidens tecken i norr och söder! Vet du en nedrighet, ett barbari, en vanvettig fördom hvars upplifvande de ej förebåda? Ser Du någonstädes gerningen bättre, tanken ljusare, hjertat renare? Tidens orm byter ofta om skinn; men vederstyggligare än nu, just nu, har jag aldrig sett den, så långt historien räcker tillbaka, hväste han också idel psalmer, och voro också hans rygg fullmålad, som en grafsten, med bibelspråk. - Men nog och för mycket härom. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 331; brev från Lund den 8 mars 1817 till Carl Peter Hagberg)

Det var på ett kaptensboställe, som hette Skabo (i Warnum) i Västergötland, som Aurore Storckenfeldt första gången såg dagens ljus (den 16 december 1816). Till moderns glädje föddes flickan med s.k. segerhuva, vilket ansågs som ett lyckosamt tecken. Det kom denna gång ej heller på skam. Den lilla skulle under sin levnad få kämpa med åtskilliga svårigheter och motgångar, men hon blev något av en segervinnare (på skolans område och som kristen personlighet). (Olof Thulin "Aurore Storckenfeldt" s 181; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Det fanns (i början av 1800-talet) en gumma, som hvarje onsdag och lördag sålde barr och äfven till lilla konditorn, att ej tala om stadens honoratiores. Hände sig så en gång, att en eldkula flög fram öfver norden och äfven sågs i Jönköping - ett tecken och under för de troende, att domen var hardt nära, men en intressant uppenbarelse för lilla konditiorn, som trodde, att det var en månsten, och ansåg saken helt naturlig. Någon dag derefter var lördag, och barrgumman besökte konditorn, korsande sig öfver den himmelska synen, som var ett "väckelsetecken" för alla att "vandra den smala stigen" och öfvergifva den "breda". (C.A. Wetterbergh "Ur Onkel Adams portfölj" s 97)

För oss nästan kuslig är den iver, med vilken man (ända in på 1800-talet) använde varje upptänkligt tillfälle att skåda in i framtiden och taga varsel: ur julhalmen, julljusen, julmaten och på många andra sätt. De hemlighetsfulla makterna voro i rörelse under julen, och då kunde man lyfta på det kommandes förlåt. Frågorna gällde det, som faller inom bondens enkla intressesfär, liv och död, äktenskap och barn, god skörd eller missväxt. Man kunde gå ut runt stugan och se in genom fönstret; om någon satt huvudlös vid bordet, skulle han dö före nästa jul. Man kunde gå årsgången till tre kyrkor och fick under vägen se underliga gestalter och de händelser, som skulle tima under det kommande året. (Martin P:son Nilsson "Folkfester och julseder" s 398)

ca 1800 - ca 1600

Ett egendomligt fenomen på denna tid (1780-talet) voro ... de s.k. nummerpunkterarne, som påstodo sig kunna förutsäga tillkommande händelser, särskilt vilka nummer på lotterierna som skulle utfalla med vinst. En dylik gynnare, en avsigkommen notarie Åbom, fick inför konungen och Liljencrants göra ett försök med sin konst och sedan resa till Köpenhamn och Hamburg för att spränga därvarande nummerlotteri. Herr nummerpunkterare Åbom avreste med 6,000 rdr. på fickan och var naturligtvis inte värd ett ruttet lingon, när han kom tillbaka. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 276; Andeskådare, skattgrävare och spåkvinnor)

Samtiden skakade betänksamt på huvudet åt många av de underbara rön och snillrika idéer, som (Emanuel Svedenborg) framlade. Först en sen eftervärld har med alltjämt växande häpnad och beundran kommit underfund med, att en mängd nyare rön inom naturvetenskaperna blivit så att säga förebådade i den svenske forskarens arbeten. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 288)

(Biskop Jesper Svedberg) anförde år 1705 vid en predikan i Skara domkyrka om yttersta domen bland andra "tecken och under", som Gud sänt till människornas varning och väckelse, hurusom vattnet i sjön Barken i Västmanland tre aftnar å rad förvandlats i blod. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 282)

Guds tilltal till (det svenska) folket innehöll också fingervisningar om framtiden. I 1683 års böndagsplakat hette det att Herren varnade om att han "tagit riset i handen, vässt sitt svärd, spänt sin båga och berett sina pilar till att fördärva". Kometer var fruktade tecken som kom med bud om straff. I ett böndagsplakat för 1681 sades kometer vara erkända som "Guds onådes budbärare och förkunnare". Jordbävningar, bränder, stormar och översvämningar var andra järtecken som kunde tolkas som att antingen den yttersta domen eller en svår hemsökelse var nära. Vid slutet av år 1618, året då det trettioåriga kriget började, sågs tre kometer i tät följd. År 1661 hände det att man också i riksrådet diskuterade en komet som ett förebud om kommande krig. Världen hade förutspåtts gå under år 1666, och de närmast föregående åren sågs kometer som förebådade domedagen. Det berättades om hur skräcken hade kommit över stockholmsborna på grund av alla vredestecken i skyn, vattnet och på jorden som uppträdde 1665. Invånarna hade lämnat staden som förväntades sjunka ner i jorden eller brinna upp, men straffet uteblev tack vare att så många hade ångrat sina synder och i bön vänt sig til Gud. De bedjande hade bildat en mur kring Guds församling, och Herrens vrede stillades för denna gång. Tecknen förstärkte varandra. När Karl XII kröntes i december 1697 föll inte bara kronan av hans huvud då han steg till häst för att rida till smörjelseakten i Storkyrkan i Stockholm utan då han lämnade kyrkan råkade ärkebiskopen också tappa smörjhornet i golvet. Dessa varsel fogades till andra: hungersnöden, Karl XI:s död i en svår sjukdom och den förödande brand som ödelade det kungliga slottet i Stockholm. När tornspiran med de gyllne tre kronorna föll in i lågorna i maj 1697 tolkades det som att kronan föll av det regerande kungahuset. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 54-55)

Ett drag hos 1600-talssjömannen var hans fallenhet för skrock och att se syner. ... En stor del av örlogsflottan låg till ankars på Stockholms ström i april 1676, varvid från en del fartyg märkliga ting skulle ha observerats kring slottet. Ryktet härom nådde upp i Amiralitetskollegium, som lät undersöka saken. ... (Vakten på fregatten Hjorten) inkallades och föklarade sig ha sett på tornets kant en ljuslåga, som än försvann, än kom igen en 6-7 gånger. Amirallöjtnant Johan Berg berättade vid förhöret, att vakten ombord i hans amiralsskepp Viktoria också hade sett detsamma, men att det i flottan även talades om, att en vakt skulle ha sett en "brokot fogel" komma ifrån Södermalm och slå sig ner mellan (fartygen) Herkules och Draken. Inom flottan satte man senare dessa syner i samband med flottans olyckor samma år och särskilt amiralsskeppet "Stora Kronans" undergång någon månad senare. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "Flotta och sjöfart" s 265-266)

Natten före slaget (vid Lützen 1632) trodde sig (Gustav II Adolfs hustru) Maria Eleonora ha haft en syn. Medan hon låg sömnlös i ängslan, ser hon plötsligt ett ljussken och rycker till för ett häftigt buller. En stor katt har hoppat upp på bordet i det angränsande gemaket och stött omkull en där stående krona, som uppbars av två lejon, så att den med en stark skräll fallit i golvet. För folksägnen blev det naturligtvis mörkrets fuste, som i en katts skepnad här drivit sitt spel och genom kronans kullstörtande velat visa, att han hade nedslagit kättarkonungens makt. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 177; En otröstlig änka)

I mitten av maj (1632), nästan ett år efter Magdeburgs förstöring, höllo svenskarne sitt intåg i München, vars ringmurar och torn ej förmått trotsa en sådan erövrare som Gustav (II) Adolf. ... Den samtida litteraturen överflödar av berättelser om järtecken, om syner och uppenbarelser, förebådande det nordiska lejonets segertåg. Ja den talar också om underverk, varigenom Gud hjälpt sitt utkorade redskap: om hur vinden vänt sig till hans fördel, om hur regn och hagel plötsligt av en stormvind drivits i ansiktet på hans fiender, så att dessa ingenting kunde se, o.s.v. Känt är ju ock, att underbara saker berättades om Gustav Adolfs soldater, särskilt om finnarnes trollkonster. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 145-146; Svenskarne i Bajerns huvudstad)

Svenska kyrkan (under 1600-talet) omfattade de facto hela nationen, var i ordets fulla mening "folkkyrka". Visserligen bestämdes alltfort i mycket folkets föreställningsvärld av nedärvd tro på tecken och under, vit och svart magi (trolldom) och övernaturliga väsen, vilken sammanhängde med den härskande världsbilden och ännu delades av de flesta bildade. Sveriges främste ortodoxe teolog under Gustav (II) Adolf, biskop Paulinus, utgav 1613 en traktat om kometer och andra eldstecken, där han förfäktade den astrologiska tolkningen av dessa, under förbindelse med uppbyggliga tankar, sprungna ur den varmaste gudsfruktan: "man måste akta kometerna för idel mirakler och Guds besynnerliga verk och under", vilka som väldiga botspredikanter förkunnade för människorna Guds vrede över synden och inbrytande straffdomar över folken. (Hjalmar Holmquist "Folkuppfostran i kyrka och skola" s 78)

I några märkliga anteckningar i Ålems äldsta kyrkobok har kyrkoherden Petrus Magni vittnat om hur tidens oro och nöd utlöste en stark apokalyptisk stämning, allehanda syner och tro på järtecken. I januari 1605 har härfågeln - han var ett krigets förebud - mycket låtit sig höra, och den 6 november samma år "sågs på himmelen en gruvlig träffning mellan tvenne krigshärar"; året innan på samma dag hade synts "ett klart sken på himmelen . . . och uti samma ljus är hört ett sådant dunder och braskande, lika som ett mäkta stort hustimmer hade fallit ned med stort buller på jordene". Kometerna - rumpastjärnorna, som de kallades - tolkade man också som farliga förebud. På hösten 1605 syntes en ny klar stjärna och följande år kom den åter till synes, "medan solen var ännu halvan famn över skogen". I januari 1608 kom ett rykte, att tvenne bönder i Ljungby hade "sett komma utav havet öster ut och in på isen en mäkta stor krigshär med utrustade vapen och, när de kommo in emot landet, försvunno de". (Bror Olsson "Kalmar stift" s 122)

ca 1600 - ca 1500

Till det utgående 1500-talets profil hör ... de starka inslagen av eskatologiska föreställningar. ... Frågan om de yttersta tiderna genomsyrade hela samhällslivet och man möter dem såväl i den växande bönbokslitteraturen som i den teologiska undervisningen vid Uppsala universitet. ... I kyrkoherden i Östra Steneby Joen Petri Klints "Meteorbok" finns bland en rad andra järtecken, som till exempel förebud om Johan III:s död 1592, också järtecken som förebådade slaget vid Stångebro (år 1598), där de romersk-katolska planerna på att rekatolicera Sverige definitivt stoppades. Som ett förebud uppfattades att kyrkklockorna i Kalmar ringde av sig själva natten före S. Andreas dag den 30 november 1597. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 234-235)

Tron att undergången randades var (under 1500-talet) varken ett uttryck för religiös extremism eller folklig vidskepelse. Det var en övertygelse som varje troende lutheran närde och som ögonskenligen bekräftades av de tecken som uppenbarats. I Östra Stenby någon mil från Norrköping förde kyrkoherden Joen Klint noggrant bok över ominösa under som iakttagits. Runt om i landet hade det regnat blod på åkrarna, och från skyn hade det strömmat mullrande basunstötar och sällsam änglasång, så ljuvlig att åhörarna hade "i gledir försmechtatt". Över Stockholm hade en skimrande bild av Kristus förlossaren uppenbarat sig, besannande Skriftens ord att "man skall få se Människosonens tecken komma på himmelens skyar". "Veni, veni,dulcissime Jesu Christe, veni", bad Klint andäktigt - "kom, kom, ljuvaste Jesus Kristus, kom". Lika sällsamma var de fenomen som Stockholms kyrkoherde Petrus Pauli Gothus rapporterade (år 1590). Under nätterna hade de döda setts dansa över hustaken, ur jordens innandöme hade man hört "bulrande krijgshäärar" med "mykin hästagnyy", och otaliga var de människor som hade drabbats av sådan galenskap att man tvingats binda dem till händer och fötter. Från dessa dårars läppar hördes yttras ett och samma budskap: "Herren warder snart kommandes." (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 147)

I början av juli (år 1568) höll kung Erik (XIV) själv bröllop med Karin Månsdotter, och den gamle ärkebiskop Laurentius Petri förrättade vigseln. Dagen därpå kröntes högtidligen den nya drottningen, varvid rikskanslern Nils Gyllenstierna svimmade och tappade kronan i golvet, vilket tyddes som ett dåligt omen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 328)

Om Gustaf Vasas sista tid finns en rätt utförlig skrift av hans själasörjare mäster Hans alias Johannes Ofeegh, kyrkoherde i Stockholm efter mäster Olof. ... Skildringen börjar med år 1557 då konungen märkbart började tackla av; hans hälsa, hans fantastiska minne och hans lynne försämrades tydligt. Han gav akt på varjehanda järtecken i himlen och på jorden och konstaterade att endast sorgligheter återstod honom i detta livet. Vid jultiden 1559 uppskakades han av en övernaturlig gråt som hade hörts om nätterna på Svartsjö kungsgård; före midnatt lät den som en gammal människas klagan, sedan som banskrik och slutligen som en späder grises röst. På nyåret någon vecka senare tog han emot kyrkoherden med orden: "Johannes, min själ är bedrövad intill döden." (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 292)

Stora och monumentala fornlämningar har ofta kommit att omges av berättelser och sägner. Det rör sig framför allt om s k förklaringssägner, som skulle förklara och ge mening och innehåll till dessa onaturliga och fantasieggande formationer (av stenar) i landskapet. En del av dessa har bevarats till eftervärlden genom olika författare och sagesmän och i enstaka fall är sägnerna fortfarande levande. . . . Offerkast eller offerhög var en plats där man slängde upp eller offrade kvistar eller stenar på en hög för att t ex försäkra sig om att komma helskinnad förbi. Ofta utmärkte de platsen där någon omkommit genom en olycka eller blivit mördad. . . . Det tidigaste litterära omnämnandet (från år 1555) finns hos Olaus Magnus om Brödrahalla i Reftele socken i Småland, där det heter "att resande som passera förbi märkliga ställen, där under och järtecken inträffat, kasta en hop stenar dit". (Raine Borg "Sandseryds kyrka" s 20)

Genom eftergifterna på riksdagen i Speier 1544 lyckades Karl V att få protestanternas hjälp till det nya kriget med Frans I, men fred blef hastigt sluten i Crépy (sept. 1544). ... Det hastiga fredsslutet väckte icke utan skäl ängslan hos de tyska protestanterna, och Melanchton trodde sig af en solförmörkelse och en planetkonjunktion kunna sluta till, att svåra oroligheter och splittringar förestodo. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 206-207)

Under 1500- och 1600-talen fanns det en utbredd föreställning om att det fanns en mening bakom naturens gång. Avvikelser från det normala uppfattades som verk av övernaturliga krafter. Gud styrde över naturen och den följde den ordning som fasställts vid skapelsen. Genom olika naturfenomen, mirakler och järtecken kunde han kommunicera med människorna. Tron på järtecken var mycket utbredd och framför allt kometer betraktades som särskilt olycksbådande. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 140-141)

ca 1500 och tiden dessförinnan

De medeltida predikoteoretikerna fäste stort avseende vid exemplets roll i den folkliga förkunnelsen. ... Det som berättades i järtecknen bör ha tillmätts en ganska hög grad av trovärdighet. Exemplen introduceras typiskt med orden: "detta besannades i ett järtecken", "hur det går för dem som på detta vis ej iakttar rätt fasta har vår Herre låtit uppenbaras i ett järtecken" eller liknande. ... I julpredikningarna berättas det ofta om Jesu födelse, och i anslutning härtill anförs då ibland järtecken. Det rör sig i synnerhet om underverk som skedde vid tidpunkten för födelsen till tecken på att hela skapelsen gladde sig. (Roger Andersson "Användningen av exempla i den svenska medeltidspredikan" s 272-274,283; exempelanvändningen i de svenska medeltidspostillorna)

Det finnes ... i dessa nordiska länder förträffliga teckentydare, hvilka besitta konsten att göra förutsägelser efter fåglarnas flykt och läten, möten med vilda djur och liknande förhållanden. ... Dessas tro, som härstammar från uråldriga tider, är lifskraftig äfven hos senare tiders barn, i det att de som vägra att bekänna sina synder försäkra det vara ett elakt omen att möta en munk eller präst. ... Spådomsförmåga och öfver hufvud taget magiska insikter stodo högt hos de gamle, konster som numera till följd af en viss likgiltighet få stå tillbaka eller försvinna och ersättas af prognostika, augurier, tecken af djursinälfvor, märken i elden, ljud af rinnande vatten, tecken af lefvande varelsers spår och tusen andra bruk, som äro mot religionen och gyckelbilder uppfunna af onda andar. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 154,156; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Den 20 aug. 1153 kom omsider (Bernhards af Clairvaux) förlossning, hvarefter han så länge hade suckat. ... Ryktet om Bernhards död flög såsom en löpeld omkring i alla länder, och från Clairvaux' grannskap strömmade riddare, klerker och allmoge tillsamman för att ännu en gång få se den store abbotens anletsdrag. Bernhard jordades under klosterkyrkans högaltare, och snart spriddes rykte om järtecken vid hans graf. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 789)

Till fredens stadfästande hade (den danske) Konungen (Harald Blåtand, ca 940-986) och Kejsaren (Otto II) ett möte med hvarandra på Marsey, en ö, som ligger långt in i Limafjärden. Der infann sig äfven (den norske) Håkan Jarl efter kallelse af Konungen. Då blef han af denne, som redan öfvergått till Christendomen, tvungen att låta döpa sig och att mottaga prester till Christna lärans förkunnande i Norrige. Detta Konungens förfarande uppretade Jarlen på det högsta, och viss om sitt anseende i Norrige och om Norrmännens vedervilja för den nya läran, fruktade han ej att från denna stund göra sig oberoende af den Danska Konungen. ... Vid ett stort offer, han ... anställde till sina Gudar, kommo tvänne korpar flygande och skriade högt. Detta tyddes som ett tecken, att Oden med välbehag mottagit offret. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 331)

Den mest berömde av dem som (vid Ansgars första besök i Birka omkring år 830) motttog dopet var kungens hövitsman Hergeir. ... Kyrkan på Hergeirs tomt kan ha varit utgångspunkten för Ansgars verksamhet i Birka under den tid av ett och ett halvt år som han vistades där vid den första resan. ... Under och olika tecken från himlen bistod (Hergeir). I ett fall handlade det om ett slags prov mellan Hergeir och motståndare till kyrkan för att utröna de olika gudomliga makternas styrka, i ett annat om att han blev botad av Gud från en sjukdom. ... Under och tecken hörde till det som enligt många ... skildringar av ett helgons liv blev avgörande i missionssituationen. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 45,48)

I brydsamma omständigheter och vid alla vigtigare företag rådfrågades (före Christendomens införande) Gudarne och anställdes offer till dem; då dömde man af offerdjurets blod till deras nåd eller onåd, eller utrönte man deras vilja genom den heliga lottkastningen, som skedde med lotter (hlutir), stora tärningar, prydda med gudabilder eller på annat vis märkta med vissa tecken; äfven andra sätt brukades att inhemta Gudarnes råd, alla ovanliga tecken tyddes som vinkar af dem, och hvad som troddes vara Gudarnes förklarade vilja eller beslut, det underkastade sig äfven de vildaste kämpar med hörsamhet. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 514)

Trots stoikernas kritik fortforo många romare att inhämta förebud af offerdjurens inälvor, och med astrologiens hjälp sökte man framdeles att läsa människornas öden i stjärnorna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 16-17; Hedendomen på Kristi tid)

I templets heligaste talade oraklet, och det är oraklet, som har gjort Delfi till vad det var, det grekiska folkets religiösa medelpunkt under århundraden. Vad var det i oraklets ord, som verkade denna makt över människornas själar? Det förutsade framtiden, svaras det. Det står redan hos Homeros. ... Att förutsäga framtiden, om det än sker aldrig så osvikligt, kan förläna makt, men ej över själarna; stort mera än en lönande praktik blir det ej. (Marin P:n Nilsson "Delfi" s 5-6)

I Babylonien fanns en rik mytologi. ... Med magien tävlade i popularitet konsten att förutsäga framtiden. Man såg tecken i allting, i fåglarnas flykt och djurens uppträdande, i offerdjurens inälvor, främst levern, i lottkastning, i de figurer, som bildas av olja gjuten i vatten, och först och sist tecken på himlavalvet, himlakropparnas ställning och utseende. Sedan gammalt identifierades gudarna med stjärnor; gudarna bestämmer världens öden, tecknet på den högste gudens makt är att han äger "ödets tavlor", och vid nyår bestämmer gudarna ödena vid en församling i rådkammaren. Det finns utförliga framställningar av alla dessa arter av spådomskonst, den astrologiska intar den främsta platsen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 94-95)

Egna kommentarer och funderingar:

Den vanliga översättningen av det grekiska ordet “teras” är “under”. Ett kanske bättre grekiskt ord att översätta med ”under/förundran” är ”thauma” (jfr Syr 48:4, där det berättas om Elias underbara ting med det grekiska ordet ”thaumasios”). Betydelsen av ”teras” ligger närmare ”tecken” än ”under”, varför jag har valt att översätta med ”förebud”. Den följande händelsen är ett exempel både på ett tecken (till exempel att slagna personer i Egypten upprättas; se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:51-53) och ett förebud (Jesus förutsäger ett botande, innan det bekräftas; jfr också Matt 24:25).

I Egypten gjorde Mose fruktansvärda tecken och förebud inför kungen. I ett återställelseperspektiv ser vi nu hur Jesus ombeds att göra ett botande tecken och förebud inför en kunglig person.

Angående den kunglige, jämför med Matt 14:9 och Mark 6:14,22, där Herodes kallas för kung. Den kunglige personen kan anspela på ”ledaren för hundra (man)” i Matt 8:5-13, en officer i tjänst hos "kung" Herodes Antipas.

Angående tecken i Egypten, se t ex 2 Mos 7:9-10. Angående förebud i Egypten, se t ex 2 Mos 7:17-20.

Paulus sade till de troende i Korint: "Judar begär tecken, och greker söker vishet, men vi kungör Kristus, som har varit (och är) korsfäst, för judar faktiskt en stötesten men för nationer en dårskap.” (1 Kor 1:22-23)

Grekiska ord:

astheneô (vara svag) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 9:11; Matt 10:8; Joh 4:46 – Judit 16:11; Matt 25:36; Mark 6:56; Luk 4:40; Joh 5:3,7; 6:2; 11:1-3,6. Apg 9:37; 19:12; 20:35; Rom 4:19; 8:3; 14:1-2; 1 Kor 8:11-12; 2 Kor 11:21,29; 12:10; 13:3-4,9; Fil 2:26-27; 2 Tim 4:20; Jak 5:14.

basilikos (kunglig) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:46; Apg 12:20 – Ester 2:9; 8:12l(E11),15; 1 Mack 6:43; 10:43; 11:34; 15:8; 2 Mack 3:13; 4:25; Joh 4:49; Apg 12:21; Jak 2:8.

iaomai (bota) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 38:9; Matt 8:8; Joh 4:47 – Tobit 3:17; 12:14; Salomos Vishet 16:10,12; Matt 8:13; 13:15; 15:28; Mark 5:29; Luk 4:18; 5:17; 6:18-19; 7:7; 8:47; 9:2,11,42; 14:4; 17:15; 22:51; Joh 5:13; 12:40; Apg 9:34; 10:38; 28:8,27; Hebr 12:13; Jak 5:16; 1 Petr 2:24.

mellô (stå i begrepp att) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:18; Luk 7:2; Joh 4:47 – 1 Mack 13:14; 2 Mack 8:3; 13:(10)11; 14:41; Salomos Vishet 19:1; Matt 2:13; 3:7; 11:14; 12:32; 16:27; 17:12,22; 20:22; 24:6; Mark 10:32; 13:4; Luk 3:7; 9:31,44; 10:1; 13:9; 19:4; 21:7,36; 22:23; 24:21; Joh 6:6,15,64(P66,א,*א); Joh 6:71; 7:35,39; 11:51; 12:4,33; 14:22; 18:32. Apg 3:3; 5:35; 11:28; 12:6; 13:34; 16:27; 17:31; 18:14; 19:27; 20:3,7,13,38; 21:27,37; 22:16,26,29; 23:3,15,20,27; 24:15,25; 25:4; 26:2,22-23; 27:2,10,30,33; 28:6; Rom 4:24; 5:14; 8:13,18,38; 1 Kor 3:22; Gal 3:23; Ef 1:21; Kol 2:17; 1 Thess 3:4; 1 Tim 1:16; 4:8; 6:19; 2 Tim 4:1; Hebr 1:14; 2:5; 6:5; 8:5; 9:11(א,*א,A); 10:1,27; 11:8,20; 13:14; Jak 2:12; 1 Petr 5:1; 2 Petr 1:12; 2:6; Upp 1:19; 2:10; 3:2,10; 6:11; 8:13; 10:4,7; 12:4-5; 17:8.

teras (förebud) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 10:16; Baruk 2:11; Mark 13:22; Joh 4:48; Apg 2:43 – Ester 10:3f(F6); Salomos Vishet 8:8; 17:14(15); 19:8; Syr 45:19; Matt 24:24; Apg 2:19,22; 4:30; 5:12; 6:8; 7:36; 14:3; 15:12; Rom 15:19; 2 Kor 12:12; 2 Thess 2:9; Hebr 2:4.

Ytterligare studier:

2 Mos 7:3-5; 5 Mos 4:34; 6:22; 7:19; 29:2-4; Syr 36:5(6); Matt 8:5-13, Luk 4:23; 7:1-10; Joh 2:1,9,12; 4:3,54; 20:30-31.

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

Donald Guthrie "The Importance of Signs in the Fourth Gospel"; Vox Evangelica 5 (1967): 72-83.

A.H. Mead "The 'Basilikos' in John 4:46-53"; Journal for the Study of the New Testament 23 (1985): 69-72.

John Wilkinson "A Study of Healing in the Gospel according to John"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 442- .

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-15; 2010-12-01; 2013-11-24; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:49-50 Den kunglige säger (vänd) i riktning mot Honom: “Herre, stig ner, innan min lille pojke dör.” Jesus säger till honom: ”Gå! Din son lever!” Människan trodde utsagan * (א*) och gick.

Ord för ord: 4:49 (12 ord i den grekiska texten) säger i-riktning-mot honom den kunglige: herre, stig-ner innan (att)-dö den lille-pojke min. 4:50 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) såger (till)-honom '-en Jesus'/Jesus: gå, '-en son'/sonen din lever. trodde '-n människa'/människan '-n utsaga'/utsagan och gick.

1883: Konungsmannen sade till honom: Herre, kom ned, förrän mitt barn dör. Jesus sade till honom: Gå; din son lefver. Och mannen trodde det ord, som Jesus hade sagt till honom, och gick.

1541(1703): Konungsmannen sade till honom: Herre, kom ned, förr än min son dör. Sade Jesus till honom: Gack, din son lefver. Då trodde mannen ordena, som Jesus sade till honom, och gick.

LT 1974: Tjänstemannen bad: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Då sade Jesus till honom: ”Gå tillbaka hem. Din son är botad.” Och mannen trodde på Jesus och började gå hemåt.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Mose:) “En åtta dagars liten pojke av/hos er skall ’skäras runt omkring’/omskäras.” (1 Mos 17:12a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "'Varje den'/’var och en’ som har bitits (och bits) skall, då han har skådat (ormen), leva." (4 Mos 21:8b, Grekiska GT)

(Elia tog den lille småpojken som hade varit död) och gav honom åt hans moder. Och Elia talade: "Se, din son lever." (1 Kung 17:23b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(”Ledaren för hundra man” sade till Jesus:) ” *(א*) Min pojke har kastats (och kastas) förlamad i bostaden och plågas förfärligt. ... (Herre) ... Tala endast en utsaga, och min pojke kommer att botas. Ty jag är och/också en människa som ordnats (א,* א, B) inunder (rättslig) myndighet och har soldater inunder mig. Och jag säger till den här: ’Gå!’ och han går.” … Och Jesus talade till ”ledarskapet av hundra man”: “Dra dig tillbaka! Som du har trott, (låt det) bli för dig.” (Matt 8:6,8b-9a,13a)

Då (Jesus) hade ’fått makt över’/gripit den lilla flickans hand, säger han till henne: ” … Jag säger till dig: ’Res dig upp.’” (Mark 5:41)

(Jesus sade till kvinnan:) " På grund av den här utsagan, dra dig tillbaka. Den lille demonen kommer (och har kommit) ut, ut ur din dotter." Och hon (gick) bort in i sitt hus. (Mark 7:29-30a)

Paulus sade till de troende i Rom: "Följaktligen (kommer) tron ut ur/av en hörsägen, men hörsägnen genom ett ord av Kristus." (Rom 10:17)

Grekiska ord:

paidion (liten pojke eller flicka) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 5:41; Joh 4:49 – Tobit 4:4-5,12-14(BA),19; 5:19; 6:18; 10:11; 14:3,8-9,11; Judit 4:11; 7:23; 2 Mack 8:28; Baruk 4:15; Jeremias brev v 32; Bel och Draken v 20; Matt 2:8-9,11,13-14,20-21; 11:16; 14:21; 15:38; 18:2-5; 19:13-14; Mark 5:39-40; 7:28,30; 9:24,36-37; 10:13-15; Luk 1:59,66,76,80; 2:17,27,40; 7:32; 9:47-48; 11:7; 18:16-17; Joh 16:21; 21:5. 1 Kor 14:20; Hebr 2:13-14; 11:23; 1 Joh 2:14,18.

poreuomai (gå) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:50 – Ester 4:13; Tobit 1:3,6-7,10,14-15,19; 2:3,10; 3:5; 4:5,15(BA); 5:2-4,6,9-10,16,21; 6:1(2),6,17-18; 9:2,5,11; 10:5-6,7(BA); 11:1(BA),4,6,16; 12:1; Judit 5:9; 8:35; 10:11-12; 12:11; 13:16,20; 14:3; 1 Mack 1:13,44; 3:31; 5:17,20-21,29,39,46,58,66; 6:5,22-23,59; 7:7; 8:19; 9:4,59; 10:37,60,77; 11:7,21,24,39; 12:3,17,50; 13:20; 14:1,3; 16:5. Salomos Vishet 5:21; 6:4; Syr 5:2; 8:15; 18:30; 25:26; 32:20; 34:26(31); 46:10; Baruk 1:18; 2:10; 3:13; 4:13,26; Bel och Draken v 4,33. Matt 2:8-9,20; 8:9; 9:3; 10:6-7; 11:4,7; 12:1,45; 17:27; 18:12; 19:15; 21:2,6; 22:9,15; 24:1; 25:9,16,41; 26:14; 27:66; 28:7,11,16,19; Luk 1:6,39; 2:3,41; 4:30,42; 5:24; 7:6,8,11,22,50; 8:14,48; 9:12-13,51-53,56-57; 10:37-38; 11:5,26; 13:31-33; 14:10,19,31; 15:4,15,18; 17:11,14,19; 19:12,28,36; 21:8; 22:8,22,33; 24:13,28. Joh 7:35; (7:53; 8:1,11); 10:4; 11:11; 14:2-3,12,28; 16:7,28; 20:17. Apg 1:10-11,25; 5:20,41; 8:26-27,36,39; 9:3,11,15,31; 10:20; 12:17; 14:16; 16:7,16,36; 17:14; 18:6; 19:21; 20:1,22; 21:5; 22:5-6,10,21; 23:23; 24:25; 25:12,20; 26:12-13; 27:3; 28:26. Rom 15:24-25; 1 Kor 10:27; 16:4,6; 1 Tim 1:3; 2 Tim 4:10; Jak 4:13; 1 Petr 3:19,22; 4:3; 2 Petr 2:10; 3:3; Judas v 11,16,18.

prin (innan) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 4:49 – Judit 7:14; Matt 1:18; 26:34,75; Mark 14:30,72; Luk 22:61; Joh 8:58; 14:29; Apg 2:20; 7:2; 25:16.

Ytterligare studier:

2 Kung 8:9-10; Mark 5:35-36; Luk 7:6-9.

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

John Wilkinson "A Study of Healing in the Gospel according to John"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 442- .

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-16; 2010-12-02; 2013-11-24; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:51-53 Men allaredan då han steg ned, gick * (א,* א) slavarna för att möta honom och de kom med ett budskap (א,* א) att/: ”Hans pojke lever.” Han förhörde sig så från sidan av dem (om) stunden/timmen, i vilken han hade/’betedde sig’ mer förfinat. Och (א,* א, A) de talade till honom att/: “I går, en sjunde stund/timme, lät feberelden/febern honom vara. Fadern hade så kunskap, att * (P75, א*, B) (det var) den där stunden/timmen, i vilken Han (א*) talade (till) honom: ”Din son lever”. Och han själv trodde Honom, och hela hans bostad/hushåll.

Ord för ord: 4:51 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) allaredan men hans stigande-ner '-na slavar'/slavarna gick-för-att-möta honom och (de)-kom-med-ett-budskap att '-n pojke'/pojken hans lever. 4:52 (21 ord i den grekiska texten) (han)-förhörde-sig så '-en stund'/stunden från-sidan-av dem i vilken mer-förfinat (han)-hade. och (de)-talade (till)-honom att i-går (en)-stund sjunde lät-vara honom '-en febereld'/feberelden. 4:53 (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) hade-kunskap så '-n fader'/fadern att den-där '-en stund'/stunden i vilken (han)-talade (till)-honom: '-en son'/sonen din lever, och trodde han-(själv) honom och '-en bostad'/bostaden hans hela.

1883: Och då han redan var på nedresan, mötte honom hans tjänare och förkunnade för honom, sägande: Din son lefver. Då frågade han dem, på hvilken timme det hade blifvit bättre med honom. Och de sade till honom: I går på sjunde timmen öfvergaf febern honom. Då förstod fadern, att det hade skett den timmen, då Jesus hade sagt till honom: Din son lefver. Och han trodde, han och hela hans hus.

1541(1703): Och i det han gick ned, mötte honom hans tjenare, och bebådade honom, sägande: Din son lefwer. Då besporde han med dem, hwad stund det war wordet bättre med honom. Och de sade till honom: I går, på sjunde timmen, öfwergav skälfwan honom. Då förstod fadren, att det war den timmen, i hwilkom Jesus hade sagt till honom: Din son lefwer. Och han trodde, och allt hans hus.

LT 1974: Medan han var på väg, möttes han av några av sina tjänare med nyheten att allt var väl – sonen hade tillfrisknat. Han frågade dem när pojken hade börjat må bättre, och de svarade: ”Igår eftermiddag omkring klockan ett försvann plötsligt febern.” Då lade fadern märke till att det var i samma ögonblick som Jesus hade sagt till honom: ”Din son är botad.” Och tjänstemannen och hela hans familj trodde, att Jesus var Messias.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den helig. (1 Mos 2:3a, Grekiska GT)

(Noa) talade: "På/’under herraväldet av’ något förbannat (är) Kanaan, en ’pojke av en medlem av hushållet’/’slavars slav’ skall han vara åt sina bröder." (1 Mos 9:25, Grekiska GT)

(En hebreisk man sade till Mose:) “Du vill ej ‘ta upp mig för dig själv’/’göra dig av med mig’, ‘som vändning’/’på det sätt som’ du igår ‘tog upp ... för dig själv’/’gjorde dig av med’ egyptiern?” ... (2 Mos 2:14b, Grekiska GT)

(Herren sade till farao:) “Jag skall ge/göra en åtskillnad ’uppåt mitt’/mellan Mitt folk och ’uppåt mitt’/- ditt folk. I/på den följande dagen skall det här tecknet vara uppå jorden.” Herren gjorde på det här sättet. Och en hundflugmängd blev till sidan av in i faraos hus och in i hans vårdares/tjänares hus och in i varje/hela Egyptens jord/land. Och jorden tillintetgjordes fullständigt från/’beroende på’ hundflugan. (2 Mos 8:23-24, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Om ni inte kommer att lyda Herren er Gud, skall Han) ’slå till’/förgöra er med … febereld/feber.” (5 Mos 28:22a, Grekiska GT)

Herren ’bröt sönder’/förkrossade (kung Davids) lille pojke … och han var inte stark, och David sökte Gud med anledning av den lille småpojken. … Det blev i/på den sjunde dagen, och den lille småpojken dog. Och Davids slavar fruktade att komma fram med ett budskap (Grekiska: anangellô) till honom, att den lille småpojken var (och hade varit) avliden. … Och David talade (vänd) i riktning mot sina pojkar/slavar: ”Är (och har ... varit) den lille småpojken avliden?” Och de talade: ”Han är (och har varit) avliden.” (2 Sam 12:15b-16a,18,19b, Grekiska GT)

(Kungen sade om Haman:) “Må han och/också använda våld (emot) kvinnan i min bostad?” … (Ester 7:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) ”Jag är den Gud … som kommer fram med ett budskap (om) de sista/senare tingen innan de bli/blir och tillsammans/’vid samma tidpunkt’ fördes det till en avslutning.” (Jes 46:9b-10a, Grekiska GT)

(Mannen som skickats bort av kungen) förhörde sig ('hela tiden'/'gång på gång'), om de här sanningarna som hade ’nått fram’/hänt på det här sättet. (2 Mack 3:9b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade till Herren:) “Din utsaga ... botade alla.” (Salomos Vishet 16:12b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) gärningar (är) i (Hans) utsagor.” (Syr 42:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ” Sol (som är) i åsyn/sikte ... kommer med ett budskap (om) … en gärning av (den) Högste.” (Syr 43:2Sc)

Den Senare Uppenbarelsen:

(”Ledaren för hundra man” sade till Jesus:) “ * (א*) Min pojke har kastats (och kastas) förlamad (till sängen) i bostaden.” (Matt 8:6a)

(”Ledaren för hundra man” sade till Jesus:) ”Tala endast en utsaga, och min pojke kommer att botas. … Jag säger till (min slav): 'Gör' och han gör (det).” ... Och Jesus talade till (”ledaren för hundra man”): ”Dra dig tillbaka! Som du har trott, (låt det) bli för dig.” Och * (א,* א, B) pojken botades i den där stunden/timmen. Och då ”ledaren för hundra (man)” hade återvänt in i sitt hus i den här stunden/timmen, fann han den lille pojken vara frisk (א*). (Matt 8:8b,9b,13)

Då Jesus hade kommit in i Petrus’ bostad, skådade Han (att) hans svärmor var (ochhade varit) kastad (i säng), och som hade feber. Och Han rörde hennes hand, och feberelden/febern lät henne vara, och hon reste sig upp och ’gjorde tjänst åt’/betjänade Honom. (Matt 8:14-15)

(Folket i synagogan) utfrågade (Jesus) och sade om/: “Är det tillåtet (på) sabbaterna/sabbaten att ge vård?”, (detta) för att de måtte anklaga Honom. Men Han talade till dem: ”Vilken människa ’skall vara’/finns ’ut ur’/av er, som ’skall ha’/har ett får, och om – alltefter omständigheterna – det här må falla i ’in i’/- en grop på sabbaterna/sabbaten, (som) visst/förvisso inte, då hon har (א,*א) ’fått makt (över)’/gripit (det), kommer att resa upp det (א,*א)? Hur stor/mycket skillnad gör så en människa (jämfört med) ett får? ’Så att’/därför är det tillåtet att göra (vad som är) fint (på) sabbaterna/sabbaten.” (Matt 12:10b-12)

(Några fariseer sade:) "Men de/det var (hela tiden) sju bröder vid sidan av oss. Och då den förste hade tagit sig hustru ’kom han till ett slut’/’dog han’. ... Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde." (Matt 22:25a,26)

Jesus kom in i Simon och Andreas' bostad i sällskap med Jakob och Johannes. Men Simons svärmor låg (hela tiden) ner, då hon hade feber. Och rakt/strax säger/talar de till Honom med anledning av henne. Och då Han hade kommit till (henne), reste Han upp henne, då han hade ’fått makt över’/gripit handen. Och feberelden/febern lät henne var, och hon ’gjorde ... tjänst åt’/betjänade (hela tiden) dem. (Mark 1:29b-31)

Ut ur minnesgravarna gick en människa i/med en oren ande för att möta (Jesus). … Och (folket) tittar på (människan som varit) demonbesatt, som satt och var (och hade varit) klädd och var sansad. (Mark 5:2b,15a)

(Jesus sade till kvinnan:) " På grund av den här utsagan, dra dig tillbaka. Den lille demonen kommer (och har kommit) ut, ut ur din dotter." Och då hon hade gått bort in i sitt hus, fann hon den lilla flickan, som hade varit (och var) kastad emot sängen. Och den lille demonen som/- hade kommit ut (och var utkommen). (Mark 7:29-30)

(Jesu) utsaga var (hela tiden) i/med (rättslig) myndighet. (Luk 4:32b)

(Jesus) kom in i, in i Simons bostad. Men Simons svärmor var (hela tiden) sammanhållen/påverkad av en stor febereld/feber, och han frågade Honom med anledning av henne. Och då Han hade stått uppå/nära ovanpå/ovanför henne, ’hedrade ... på’/klandrade Han feberelden/febern, och den lät henne vara. Men/och omedelbart då hon hade stått/stigit upp, ’gjorde ... tjänst åt’/betjänade hon dem (hela tiden). (Luk 4:38b-39)

Då (den äldre brodern) hade kallat till (sig) en av ‘pojkarna eller flickorna’/pojkarna, förhörde han sig ('hela tiden'/'gång på gång'), vad de här tingen * (א,* א, A) måtte vara.” (Luk 15:26)

(Jesus sade till Sackaios:) ”I dag har det blivit/kommit räddning till det här huset.” (Luk 19:9a)

(Den som handlade orättfärdigt mot sin granne/nästa sade till Mose:) ”Du vill (väl) ej ’ta upp ... för dig själv’/’göra dig av med’ mig 'vilken vändning'/'på det sätt som' du i går ’tog upp ... för dig själv’/’gjorde dig av med’ egyptiern?” (Apg 7:28)

(Budbäraren sade till Kornelius: "Simon Petrus) skall samtala ord i riktning mot dig, i/med vilka du skall räddas, du och varje/hela ditt hus." (Apg 11:14)

Prokonsuln ... trodde, då han var 'slagen ut'/överväldigad på/av Herrens lära. (Apg 13:12b)

(Paulus och Silas) talade (till fångvaktaren): “Tro emot Herren Jesus, och du och ditt hus skall räddas.” Och de samtalade (med) honom (om) God’s (א*,B) utsaga, tillsammans med dem alla i hans bostad. ... Och han med hela huset jublade, då de hade trott (och trodde) (på) Gud. (Apg 16:31-32,34b)

(En ung man) lyftes/’lyftes upp’ (som) en död (kropp). Då Paulus hade stigit ned ... talade han: ” ... Hans själ är i honom.” ... Men (i strålen/gryningen) ‘ledde de’/’tog de med sig’ pojken levande. (Apg 20:9b,10,12a)

(Ananias) talade till (Saulus): “ ... Se upp.” Och (i) den här stunden såg (Saulus) upp ‘in i’/mot honom. (Apg 22:13b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv. (Joh 1:4a)

Hembygdens predikan:

De' visade sig att just i den stund, då mannen lade fram sonens nöd inför Jesus och denne uttalade de förunderliga orden ”Din son får leva”, så skedde det en förändring därhemma i sjukrummet. Så underligt handlar alltså Gud med oss människor, ty en tillflykt är han urtidens Gud och härnere råda hans eviga armar. Och en dag, kära trossyskon, skall vi får uppleva, hur allt de' där som vi trodde på skall förbytas i åskådning, och vi skall då klarare och bättre få se och förstå hur stor orsak vi haft att lämna vår misstro och i stället förtrösta på Gud och den han har sänt Jesus Kristus. Därför du kämpande medvandrare genom tiden: ”Tro när dig vännerna svika, tro när blott en står kvar. Jesus din vän skall dig följa, alla, ja alla dar. Tro under allt som dig möter, snart du ju hemma är, Då skall i åskådning bytas, allt vad du trodde här.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Kom till tro, ja, så står det, precis som om han inte redan hade trott, när han lydde Jesus och red hem. Men den gången hade han läketro, en tro på att Jesus kunde bota. Det är en god sak, men det är inte det väsentliga. När det till sist heter att han kom till tro, då menas att han trodde på Jesus som sin Frälsare och Saliggörare. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 477 i kommentar till Joh 4:46-53)

En känd kirurg ... doktor Lars Vitus berättar om Herrens ingripande i svår sjukdomsnöd: "Som 4-åring var jag på besök hos farfar i Tenhult. Där insjuknade jag i en dubbelsidig lunginflammation. Jag var nästan livlös. Det sändes bud till en av alliansmissionens predikanter, att han skulle bedja för mig vid ett möte i Hundshults missionshus. Det gjorde han också vid mötets början, och sedan sände han en pojke med ilbud till Tenhult för att höra, om jag var frisk, så att han kunde vid mötets slut tala om för de församlade att Herren gripit in." (Gunnar Fjellestad "Till vem skola vi gå?; kommentar till Matt 8:14-17; Jönköpings-Posten den 22 januari 1960)

Jag fick ... ta kyrkböckerna till hjälp och skriva av dödsorsakerna för de senaste tio åren. ... "Ej exakt definierade febersjukdomar" registrerades 17 gånger. I redogörelsen (för år 1889) beskrivs de på följande sätt: "De uppträdde framför allt under vintermånaderna och yttrade sig som remitterande feber, ibland med hudutslag och allmänt tryck på hjärncentra varefter febern upphörde efter en kort tid, 5-7 dagar, och ett snabbt tillfrisknande inträdde." Denna tyfoidfeber är mycket utbredd, i synnerhet i de norra distrikten. (Anton Tjechov "Sachalin" s 228-229; Tjechov besökte Sachalin 1890)

"Om (folket) fingo se underverket, skulle deras ögon öppnas?" (frågade Borg). "Kanske! Om undret väckte fruktan", (svarade Maria). "Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!" ... (Följande morgon) sågo de nu folket samlat på hamnuddarna. ... Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när de på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan. ... (Intendentens) tillämnade marmorpalats hade nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren härmande kartan på månens skiva. Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma, såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar och mössor. ... Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves. ... (Predikanten) tog upp en bibel ur fickan ... och tog upp att läsa: "Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet. ... Månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden. ... Skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?" (August Strindberg "I havsbandet" s 116-122)

(Floras) sista minne av Lima ... var besöket på Hacienda Lavalle, den största och rikaste i regionen, tio kilometer från huvudstaden. Ägaren, herr Lavalle, en utsökt förfinad herre, tilltalade henne på god franska. ... Flora ville till varje pris få honom att tala om sina slavar. Och i slutet av besöket kom herr Lavalle in på ämnet: "Bristen på slavar håller på att ruinera oss jordbrukare", klagade han. "Tänk er bara, jag hade femtonhundra och nu har jag knappt niohundra kvar. Genom bristande hygien, vanvård, lättja och vilda seder får de massor av sjukdomar och dör som flugor." Flora vågade antyda att det kanske var den eländiga tillvaro vari de levde och deras okunnighet på grund av den totala bristen på utbildning som förklarade varför slavarna hade så lätt att bli sjuka. "Ni känner inte negrerna", replikerade herr Lavalle. "De är så lata att de låter sina barn dö. Det finns ingen gräns för deras slapphet. De är till och med värre än indianer. Utan piska får man ingenting ur dem." Flora kunde inte hejda sig längre. Hon utbrast att slaveriet var ett omänskligt misstag, ett brott mot civilisationen och att förr eller senare skulle det förbjudas i Peru precis som i Frankrike. Herr Lavalle stod och såg häpet på henne som om han plötsligt hittat någon annan vid sin sida. "Tänk på vad som hänt i den gamla franska kolonin på Santo Domingo efter slavarnas frigörelse", svarade han till slut. "Totalt kaos och återgång till barbariet. Där äter negrerna upp varandra." (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 272-273; år 1844)

Jag hade ... fått veta det märkliga faktum att det Usherska stamträdet, trots sin ålder, aldrig hade skjutit några riktiga utgreningar, att hela släkten med andra ord gick i rakt nedstigande led, och att den alltid hade gjort så med mycket små och tillfälliga avvikelser. Det var denna brist, tänkte jag - medan jag begrundade den totala överensstämmelsen mellan platsens och dess invånares beskaffenhet och funderade över vilken påverkan den förra under århundradena kunde haft på de senare - det var kanske denna brist på sidogrenar och det därav framtvingade överlämnandet av fädernegodset och namnet från far till son under generation efter generation som slutligen hade sammanfört de båda till ett enhetligt begrepp, så att godsets ursprungliga namn nu hade uppgått i den egendomliga och tvetydiga benämningen "Ushers hus", en benämning med vilken bönderna, som använde den, tycktes mena både familjen och godset. (Edgar Allan Poe "Huset Ushers fall" s 16-17)

(Konsulinnan Buddenbrook) hjälpte nu sin lilla dotter, som farfadern framme vid fönstret höll i knät, på traven. ... "Jag tror, att Gud -" Och lilla Antoine, åtta år och spensligt byggd, i klänning av tunt, lite vattrat siden, med det söta blonda huvudet en aning bortvänt från farfaderns ansikte, blickade med sina gråblå ögon ansträngt grubblande och oseende ut i rummet, upprepade än en gång: "Vad är det", sade därefter långsamt: "Jag tror, att Gud", tillade raskt med klarnande uppsyn: "- haver skapat mig och alla varelser", hade plötsligt kommit in på rätt spår och rabblade nu, strålande av lycka och utan att staka sig, upp hela artikeln, ordagrant efter katekesen sådan den nyss, anno 1835, med en hög och välvis senats gillande, hade utgivits nyreviderad. När man väl var i gång, tänkte hon, kändes det likadant som när man på vintern (i Lübeck) åkte kälke med bröderna utför "Jeusalemsberget": man kunde inte tänka, och det gick inte att stanna upp ens om man ville. "Kläder och skor", sade hon, "mat och dryck, hus och hem, hustru och barn, åker och boskap ..." Men vid de orden brast gamle M. Johann Buddenbrook helt enkelt i skratt, i det ljusa, undertryckta fniss som han hade suttit och smyghållit på. Han skrattade av förnöjelse över att få skämta med katekesen och hade antagligen anställt det lilla förhöret enkom i detta syfte. Han frågade sig för om (hennes faders) åker och boskap, undrade hur mycket hon tog för en säck vete och erbjöd sig att göra affärer med henne. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 5-6)

Alltifrån werldens begynnelse har ingen annan tro funnits, som med så mycken wisshet har kungjort och förutsagt det tillkommande, som den christeliga tron. Den christeliga tron eger en säker förutsägelse, huru det skall gå henne och all annan tro i werlden, när hon och all annan tro skall gå under; men den christeliga tron skall förblifwa intill den yttersta dagen, då all lära, predikan och tro skall öfwergå i åskådande. ... Denna tro förutsäger, hwad som skall hända, och att händelserna noga öfwerensstämma med det förutsagda, som helt wisst skall inträffa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 120-121 i kommentar till Luk 9:28-36)

Muhammed började sin profetiska bana anspråkslöst och på samma gång försiktigt. Han ville icke predika för mängden, innan han ovändt sin egen familjekrets till sin tro. Denna bestod af hans hustru Chadidscha, hans unge kusin Ali, son af den ansedde Abu Talib, och en tjänare, Zaid, hvilken han emottagit som slaf och skänkt friheten. Ali bodde vid denna tid i Muhammeds hus och var en liflig, entusiastisk gosse. Det har anmärkts, att ingen är hjälte i sin kammartjänares hus, och att ingen är profet inför dem, som dagligen se honom och känna hans mänskliga svagheter. Muhammed fann icke dess mindre villiga öron och uppriktig tro på sin mission hos Chadidscha, sin hustru, hos gossen Ali och hos tjänaren Zaid. Dessa tre utgjorde till en början hans församling. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 369; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Av vilket skäl skall profeten kallas en profet, om han inte i ande förutsåg framtiden? ... En som framställer ting som ännu inte skett bedömdes helt riktigt som en profet, varför profeter av goda skäl från början kallades ”siare”. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:205)

Profetia är en förutsägelse om framtida ting, det vill säga, ett framläggande i förväg av de ting som skall vara efteråt. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 489)

Hade den romerske resanden eller den romerske soldaten lyckligt återkommit till hemmet, så var han i och med att han beträdde sin egen tröskel, beklädd med den prästerliga värdighet, hvilken tillkom honom som husfader. Hos romarne som hos germanerna hade det urgamla oberoendet af ett särskildt prästestånd som medlare mellan Gud och människan bevarat sig. Familjefadern var hos romarne präst för familjen, släktöfverhufvudet var präst för släkten; de religiösa fester och högtidligheter, som afsågo hela folkets bästa, besörjdes af staten genom de högste valde ämbetsmännen, genom de så kallade romerska folkets präster eller genom medborgare, som representerade olika afdelningar af de röstberättigade. Hvad nu hvidkommer husandakten, så framgår som otvifvelaktigt af den tidens litteratur, att denna icke hade förfallit under kejsartiden. Då som förr församlades familjen hvarje morgon till gemensam bön och till ett bord-offer. Innan man satte sig till bords, lästes en bordsbön, och när man stigit upp från hufvudmåltiden, lästes likaledes en bön. . . . Medelpunkten i husandakten var den kult, som ägnades husets lar och penater. Såväl penaterna som laren voro hemmets skyddsgudomligheter. Om deras ursprungliga betydelse och åtskillnad kan ingenting med full visshet afgöras. Penaterna voro alltid två i hvarje hem; laren var alltid en. Hemmets eldstad var tillika altar åt penaterna och uppbar deras bilder. Laren synes ha haft sitt eget lilla kapell, som dock kunde vara öppet äfven för penaterna, hvilka då hade sin plats en å hvardera sidan af laren. . . . När familjen spisade, glömdes aldrig laren. Sedan första rätten spisats, bjöds tystnad, och familjefadern lade något af maten i elden på härden såsom offer åt laren, eller om denne hade sitt eget kapell, dukades åt honom ett särskildt litet bord med en brinnande lampa. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 44-46; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Den första hösten i Bjurbäcks församling (1990) var något av ett äventyr för mig, och då tänker jag speciellt på husförhören. Det var första gången jag skulle "hålla husförhör" som präst - och jag måste erkänna att jag oroade mig. Hur skulle jag hitta alla de platser/gårdar där husförhör skulle hållas och hur skulle det hela gå till? Jag ringde min företrädare, Gunnar Blomgren, och efter det samtalet så blev jag lite lugnare. I arkivet hittade jag en karta över Bjurbäck och sedan fick resp. värdfamilj tala om för mig hur jag på bästa sätt skulle hitta fram. Husförhören i Bjurbäcks församling är något unikt och min förhoppning är att dessa höstmöten får leva kvar. Det är ett tillfälle till gemenskap och samtidigt ett möte där vi samtalar om kristen tro och värderingar i livet. (Bo Hellsmark "Att vara präst i Bjurbäck" s 89-91)

Kyrkoherde Bo Samuelsson, Månsarp, har skrivit en pjäs, som han kallar "Husförhöret". Handlingen är förlagd till 1850-talet och byn Tranhult i Månsarp. Alla skådespelarna är amatörer och kyrkoherde Samuelsson och hans fru spelar själva kyrkoherdeparet. Klockare Norin och hans hustru Gunhild spelas av kantor Harry Fransson med hustru Gun. Vid premiäruppförandet (nu år 1988) var församlingsgården fullsatt till sista plats. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 137)

Traditionen (med husförhör) var (i Bjurbäck) i stort sett obruten sedan gamla dagar, fick jag veta; möjligen hade en kortare tids avbrott förekommit på 20-talet, tror jag. Det var verkligen något visst med dessa husförhör i oktober/november. De hölls i var och en av de sex rotarna och gårdarna turades om med värdskapet. På somliga ställen vankades ostkaka, det var en nymodighet för vår del (Ingegerd följde ofta med på husförhören). Alldeles särskilt positivt var det att pingstvännerna gärna deltog i husförhören. På detta sätt knöts många fina kontakter. Pingströrelsen är ju nästan folkkyrka i Bjurbäck. (Gunnar Blomgren "Att vara präst i Bjurbäck" s 88; Blomgren var präst i Bjurbäck 1970-1990)

Samfunds- och partisplittringen är en allvarlig försummelse, som bidragit till förtroendekrisen för det kristna vittnesbördet. Ännu mera allvarligt torde vara att många kristna föräldrar försummar att ta sitt ansvar för sina barn t ex genom att inte lära dem be aftonbön. Har man inte som barn fått lära sig något av det himmelska språkbruket, då är det inte så lätt att uppfatta kallelsen senare heller. Den faller då utanför de ramar man har för sitt liv. (Torgny Lundqvist "De ville inte komma ..."; Jönköpings-Posten den 22 oktober 1982)

Varför inte husandakt numera? Det kan inte enbart bero på människors jäkt och prylhysteri, utan framför allt av att Bibeln inte betraktas som den auktoritet och livsprincipskapare, som den ansågs förr. (Verner Zimmergren "Tillsammans kring bibeln" s 8-9; Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

ca 1975 - 1950

Prästen var alltid välkommen också i de hem, där man annars hade sin andliga hemvist i frikyrkan. Bjurbäck har ju alltid varit starkt präglat av den frikyrkliga väckelsen. Vi respekterade varandra och kunde mötas på det personliga planet. Bl.a. märktes detta vid höstens husförhör. Då gick man man ur huse i de olika rotarna för att få uppleva ett par timmar av kristen gemenskap. Andakt, "kontroll" av kyrkoböckerna (för syns skull), avsmakande av dignande kaffebord med glatt umgänge för att till sist samlas kring något aktuellt ämne i vår kristna tro. En gammal fin tradition väl värd att bevara för framtiden. (Per-Axel Jonzon "Att vara präst i Bjurbäck" s 84; Jonzon var präst i Bjurbäck 1966-1971)

Jesus vill vara en ständig gäst i våra hem. Han önskar komma till oss vid den dagliga husandakten. ... Jesus förmår genom sin närvaro i hemmet knyta familjebanden fastare. (Folke Bergenholtz "Jesus helgar hemmet"; kommentar till Luk 19:1-10; Jönköpings-Posten den 19 januari 1963)

Den som upptäckt, att Jesus kan ge härlighet och glans över hemmets värld, blir angelägen om att bjuda honom dit som hedersgästen. (Tord Wikström "Jesus som hemmets gäst"; kommentar till Joh 2:1-11; Jönköpings-Posten den 14 januari 1961)

Husförhör hölls med Månsarps socken hösten 1959 och avslöts 10 nov. i Hestra hos Thor Johansson. ("Tabergs Bergslag VIII" s 103)

Tag fram bibeln på nytt igen! Uppliva husandakten i ditt hem. Skriften skall föra dig i direkt kontakt med Jesus Kristus. (Samuel Holm "Bot"; kommentar till Joh 5:39-44; Jönköpings-Posten den 20 februari 1959)

Husförhörstraditionen hade hållits vid liv i Bjurbäcks församling genom tiderna medan denna gamla kyrkliga sed hade försvunnit på många håll runt omkring. Månne det var de gästfria och ekumeniskt sinnade församlingsbornas förtjänst? I alla händelser var husförhören något av ett sammanhållande band, en kärlekens tåga, som alltid samlade många församlingsbor i hemmen - och detta utan hänsyn till kyrklighet eller frikyrklighet. Vi fick uppleva mycken vänlighet just från dem som hade sitt andliga hem i frikyrkan. Och själv glömmer jag aldrig den spontana vänlighet som jag mötte vid besök i olika hem. (Harald Buch "Att vara präst i Bjurbäck" s 80; Buch var präst i Bjurbäck 1958-1962)

Det har sagts, att vi ha upplevt icke de vanartiga barnens tidevarv utan de vanartiga föräldrarnas. ... Vanartiga föräldrar kunna aldrig skapa välartade barn. Föräldraauktoriteten måste bygga på föredöme i liv och gärning. Ord betyda eljest föga. ... Framför allt är familjeandakten en livsfråga i hemlivet. Tyvärr finns det t.o.m. kristna hem, där de dagliga andakterna kommit ur bruk. Bibeln, bönen och samtalen måste bli levande faktorer i familjelivet, men allt på ett glädjeskapande sätt. (Manne Zettergren "Hemmet i farozonen"; Jönköpings-Posten den 9 november 1956)

De mest effektiva tillfällena att (i Bjurbäcks församling) lära känna varandra var husförhören. Då kom prästen med en tjock kyrkobok under armen och gästade det hem som var i tur att ha årets husförhör. Vecka 45 år 1954 hade Sundsereds rote samlats hos Åke Johansson i Kråmmered, Stenbråtens rote hos arrendatorn på Bjurbäcks gård, Bergström, Boghults rote hos Arvid Karlsson i Berg. Veckan därpå samlades Torpets rote hos Josef Fransson i Höganäs och hos Bror Lundgren i Bjättebo. Först andaktsstund, sedan genomgång av alla fastigheter, in- och utflyttade under året, en kontroll som man hade gott av på den egentliga mantalsskrivningen som förrättades i prästgården och leddes av häradsskrivaren. (Olle Eriksson "Att vara präst i Bjurbäck" s 76)

Hur har du det med ditt böneliv? Jag tänker särskilt på husandakten. Samlar du de dina i ditt hem till bön? Du svarar, att det är omöjligt, därför att nu har alla så bråttom. Även om det är omöjligt att samla alla, samlar du dem som det går att samla? Det behövs inga särskilda anstalter. Det går bra vid måltiden. Ser du, även ditt hem är ämnat till en Guds kyrka, och det är alldeles otänkbart med en kyrka utan bön. Samla alltså din lilla "församling" i den hemkyrka och bed med den! Du kan gott använda Herrens egen bön. (Yngve Bredin "Envis med Gud om allt"; Jönköpings-Posten 1951-04-27)

(Där på stranden) ropade (Marja) till Gud om barmhärtighet och nåd, att han måtte beskydda mannen ute på det farliga havet och föra honom välbehållen hem till de sina igen. ... Innan solen gick ned den dagen, var mannen hemma igen. Han hade fått en god fångst, men han var ovanligt tyst och fåordig. Därute på sjön hade hänt honom något märkvärdigt. På den plats, där fiskelyckan brukade vara bäst, hade han förgäves brukat sina redskap. Han kunde ej förstå det, ty här brukade fångsten aldrig utebli. Han beslöt sig då att fara längre åt sydost. ... Blott för att göra ett sista försök kastade han än en gång ut sina fångstredskap. Han tyckte, det var snopet att komma hem med tomma händer, när vädret varit så bra. Döm om hans häpnad, när näten denna gång kändes tunga och svåra att draga upp. ... Fångsten var riklig, och glad begav han sig på hemvägen. Nu efter hemkomsten hade han fått höra av sina kamrater, att just på det stället, dit han ämnat styra kosan, hade många fiskare omkommit, av vilken anledning visste man ej. Det var därför en tyst överenskommelse mellan fiskarna att ej fiska på detta ställe; men det hade de glömt att tala om för nykomlingen. Han kunde också konstatera, att det underliga hänt på sjön vid samma tid, då hans hustru varit så orolig och drivits ned till stranden för att bedja. (Margit Assarsson "Den korta sommaren" s 33-35)

ca 1950 - ca 1910

Om ett gammaldags husförhör, hållet av kyrkoherde Ph. Assarsson i den gamla bergsmansgården St. Krok i Sandseryds s:n, läses i Sm. A. 2 oktober (1946). Denna gamla tradition lever ännu kvar härstädes. ("Tabergs Bergslag VI" s 116)

De gamla sedvänjorna med husandakt och sådant hade man gått ifrån på Björknäset. Farfar hade varit en from och ansedd man, och på hans anseende hade huset levt. När han var död, förändrades mycket, och folket kom in i vardagliga vanor även vid helgerna. Det fanns ingen i huset, som hade personlighet eller kraft nog att vara förstyre, när det gällde husandakt och läsande av Guds ord. Därför blev det som det blev. (Margit Assarsson "Fröjda dig, det är advent" s 12; När adventskonungen kom)

Framtiden för Kortebo(skolan i Jönköping), så hoppas innerligt dess varma vänner, skall visserligen i fortsättningen bli att utbilda arbetare för Svenska Alliansmissionens arbete i hem- och hednaland, men det skall också bli en ungdomsskola, där ungdomen från troende hem skola få ubildning i andra riktningar, än de som syfta direkt på andlig verksamhet. Till denna framtid kan man bidraga ... med att sända ungdomar från troende hem överallt på Svenska Alliansmissionens missionsfält. (Enock H. Skooglund "Svenska Alliansmissionens Bibelinstitut" s 81-82; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1936)

Hemmet är en helig instiftelse, den äldsta som finns. Det är en Guds stiftelse. Men huru är det i de bekännande kristnas hem, finns i dem alla ett familjealtare? Vad är skönare att se än ett hem, där föräldrar och barn gärna samlas kring bordet, gemensamt läsande i böckernas Bok, sjungande sånger och psalmer?! Det är förvisso en för Guds änglar fröjdefull syn. Tänk på det, du far och mor! Och tänk på det, du unge vän, som är lycklig nog att ännu ha far och mor i livet och som jämte syskon alltfort får gå ut och in över barndomshemmets tröskel. Var rädd om de stunder, som ännu erbjuda sig att dväljas i familjekretsen. Anslå om möjligt en god del därav till umgänge med de dina! Underlätta fars försök att uppehålla husandakten! Du har ej dina kära jämt. ... Var rädd om dem! Detta bringar dig själv den största vinsten. En underbar ro skall i familjekretsen och vid dess bönealtare sänka sig ned i din splittrade, förflackade själ, och där skall vardagens annars färglösa, fadda vatten förvandlas till livsglädjens ljuva bägare. Därav skall du införsättas i det stora sammanhang, som då för dig gömmer det bästa till sist. (K. Abramsson "Uppenbarelsen av Jesu härlighet"; kommentar till Joh 2:1-11; Jönköpings-Posten 1934-01-12)

Mina tidigaste julminnen är att kvarnen gick dag och natt. Pappa var mjölnare vid Dunkehallaån (i Jönköping). . . . (Ett) sorgligt julminne hör samman med min bror Sven. Han var så omtyckt min bror. Han spelade dragspel, och en kamrat till honom spelade fiol. Så de spelade för herrskaperna där nere. När en del herrskaper skulle ha det lite festligt, ville de ha någon som kom och spelade. Pojkarna var så upptagna med att gå runt och spela hela hösten 1918. Många låg sjuka. Det var ju då Spanska sjukan gick. Och de blev sjuka i Elander och Lundbergs affär, och min bror Sven blev också sjuk. Då var jag 8-9 år. Från firman hade de skickat bud, att min pappa skulle komma ned och hämta konjak. Konjak och varmt vatten eller kaffe, det använde de som medicin. Och Sven hade sån feber. Jag minns, hur han satt med en filt över sig framför kakelugnen och frös så han skakade. "Kommer inte pappa än?" sa han. Han hade sån frossa och var alldeles genomsvettig och vi eldade så mycket vi kunde i kakelugnen i det här stora rummet. Det var strax före jul, i november månad, som Sven gick bort. Bara 23-24 år gammal. . . . Det var en svår jul i många Jönköpingshem det året, 1918. (Stina Palm "En jul fick jag en liten röd kälke . . . " s 85-86)

Det är högtid i det gamla ridhuset vid Fisktorget. ... Trettio år ha nämligen i morgon efter datum förflutit sedan frälsningsarmén fick fast fot i Jönköping. Det var den 7 juli 1888. ... Helt säkert är tusendens i vår stad innerliga önskan, att Jönköpings frälsningsarmé här fortfarande och om möjligt mera än hittills skall få bliva till välsignelse bland sitt folk. Hur månget hem där förut synd och elände av alla slag härskade, har icke af Gud blifvit gjordt till en fridsboning genom armén som medel. (Jönköpings-Posten 1918-07-06 "Frälsningsarmén i Jönköping 30 år"; sign E. Lj-st)

Husförhörspredikan i Fryele hos hemmansägaren Emil Johansson torsdagen den 13 (dec.) kl. 11 f.m. af pastor Krook. (Jönköpings-Posten 1917-12-10 "Husförhörspredikan i Fryele")

När far talade högt med Gud vid morgonens och kvällens andaktsstunder, då förnams vördnaden och innerligheten inför Gud, ävensom troslivets verklighet och styrka. ... Vördnaden för heliga ting var ovillkorlig. Andaktsstunderna varje dag och och söndagsförmiddagens predikoläsning fick aldrig försummas, hur det än kröp av rörelselusta i unga ben. (Emil Samuelsson "Min far" s 38-39; 1910-talet?; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Först vill jag presentera mig. Ester Maria (Maja) Julia Bergman, f. Walfridsson, 1914-04-12. Min far var predikant i Svenska Alliansmissionen, som då var en väckelserörelse inom kyrkan. Jag var yngst av tre syskon. Vi döptes alla som barn och konfirmerades, när den tiden var inne. Hemmet präglades av en fromhet, som jag alltmer har uppskattat. Det var husandakt varje dag så länge det gick att samla familjen. Där lades grunden till den personliga tro jag haft hela livet, låt vara att den tidvis kunnat vara "en flämtande gnista". (Maja Bergman "Prästfrurollen under förvandling" s 16)

En annan typ av möten (än de som hölls i missionshuset) var när kyrkoherden i församlingen kallade till husförhör. Förhören hölls på olika gårdar efter en viss turordning. Syftet var i första hand kontroll av att kyrkoböckerna stämde, och samtidigt genom förhör få kännedom om församlingens kunskaper i kristendom. Man fick inte utan giltigt förfall utebli från förhöret, och det var varje husbondes skyldighet (att) tillse att även tjänstefolket kom. För varje hushåll utsågs en person som svarade för att rätta personer var skrivna på hushållet. Prästen läste högt ur kyrkoboken och den utsedde hade då att svara ja eller nej till bokens uppgifter. När denna kontroll var över, började kristendomsförhöret, som vanligen mest gällde katekesens bud och tillämpningar, psalmverser etc. Både gamla och unga förhördes, ingen kunde känna sig säker och slippa frågor. För egen del var jag 1911 med på ett husförhör hos en familj Oskar Staaf som bodde på ett ställe som kallades Parken. Programmet var som vanligt med genomgång av rotens kyrkböcker och ett efterföljande kristendomsförhör. Tidigare på året hade jag konfirmerats och kom ihåg det vi läst, har inget minne av någon katastrof. Tror därför att mina svar godtogs. Husförhören ingav hos många stor respekt och rädsla att göra bort sig. Alla kände alla och det var mycket genant att bli ertappad med dåliga kristendomskunskaper. Det låg nog en del sanning i en flickas beskrivning av situationen "Alltid får man vara rädd, på sommaren går åskan, och på vintern är det husförhör". (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 128)

Genom bl.a. flyttningen från privata hus till allmän lokal minskade deltagandet vid husförhören på många håll i landet och behovet av reformering av husförhörsinstitutionen påtalades. Enligt kyrkomötesbeslut 1910 lämnades därför varje präst och församling "största möjliga frihet" att i samråd ordna den för orten lämpligaste förmen för husförhör. För Växjö stift rekommenderade biskop Herman Lindström "kateketiska pastorala samtal", dock inte endast bibelförklaringar och predikoföredrag. För Månsarps del synes präst och församling ha kommit överens om husförhörssedens upphörande på 1910-talet. Var orsaken till detta församlingens litenhet, församlingsbornas fåtal och den rikliga tillgången vad beträffar predikotillfällen i såväl kyrka som missionshus? Husförhörsseden upptogs dock på 1930-talet "efter 20 års uppehåll" och fortfarande huvudsakligen förlagd till hemmen. På 1960-talet hölls husförhör på fem ställen. De hade nu helt förlorat sin ursprungliga uppgift. I stället för kontroll av kunskap i bibel och troslära ägnades tiden åt samtal om kristen tro i vardagens situation. Husförhör "i de gamla husförhörsrotarna"i Månsarps församling omtalas sista gången hösten 1976, varefter de ersattes av församlingsaktiviteter i andra former. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 106)

ca 1910 - ca 1900

En dag (1908?) kom solskenssångaren J.A. Hultman på besök i Norrahammar för att i Missionshuset sjunga sina kända och kära sånger. Fru Damberg, som i regel var en flitig gudstjänstbesökare, sökte sig med de många till den rymliga lokalen, som snart blev fullsatt av lyssnare. Under mötets gång reste fru Damberg sig upp och bad under tårar de församlade om förbön för sonen Thor, som vandrade på ogudaktiga vägar i Amerika. ... När Thor Damberg 1911 gjorde ett kort besök i hemlandet ... blev det klart för (mor och son), att just den söndagen, som det brinnande bönemötet hölls i Norrahammars Missionshus ... blev sonen Thor frälst. Medan de bad till Gud i Norrahammar, kom en Herrens ängel till sonen där han befann sig borta i Amerika. Ljusgestalten ... talade om frälsningens nödvändighet och förkrossad över sitt syndaliv överlämnade Thor Damberg sitt liv i Guds händer. ... Den från Amerika nyligen hemkomne mannen, som just sitter framför mig och berättar det som här nedtecknats, hoppas innerligt att Gud skall bliva förhärligad genom dessa rader, att någon trött bedjare skall få frimodighet till att fortsätta i förbönens heliga tjänst och om möjligt, att någon förlorad skall finna vägen till Gud. (Gunnar Peterson "En moders förbön för sin son" s 50-51; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Onsdagen den 26 aug. kl. 10 f.m. husförhör med Norrskogs, Möckelängs, Rostads, Krängshults och Målens rotar i Byarums missionshus. Torsdagen den 27 aug. kl. 10 f.m. husförhör med Mölna, Stödstorps och Taglarps rotar i Vaggeryds missionshus. (Jönköpings-Posten 1908-08-24 "Husförhör i Byarums och Vaggeryds missionshus")

Årets husförhör med Sandseryds församling hålles å följande tider och ställen: Måndagen den 28 dennes (= oktober) kl. 10 f.m. i Lilla Åsa; tisdagen den 29 kl. 9 f.m. i Jära: onsdagen den 30 kl. 1 i Skinnarebo; onsdagen den 30 kl. 10 f.m. i Månestorp; torsdagen den 31 kl. 10 f.m. i Hålan (hos Ax. Johansson); måndagen den 4 nov. kl. 10 f.m. på Åsen och tisdagen den 5 nov. kl. 10 f.m. i Sandseryds norrgård. (Jönköpings-Posten 1907-10-23 "Husförhör med Sandseryds församling")

(Tisdagen den) 6 (november 1900). War jag på husförhöret, (drängen) Carlson ergade om landen i Trädgården. Jag var vid qvarn ef.m. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 244)

Skillingaryd. Tisdagen den 23 Okt. kl. 10 f.m. Husförhör med Fåglabäcks och Skillingaryds rotar i lilla missionssalen. (Jönköpings-Posten 1900-10-23 "Husförhör i missionshusets lilla sal")

ca 1900 - ca 1875

Husandakt förekom i hemmen i Månsarps församling ganska regelbundet i varje fall fram till 1800-talets slut. Ofta kunde det dagliga arbetet göra det svårt eller omöjligt att hålla kvar seden. (Maria Jonasson, född 1846, bosatt på Kroken berättar:) "Vi hade lite svårt att samlas. På morgnarna gick det aldrig och om vintern hade allt ofta de flesta lagt sig, när far och drängen kom hem efter körningarna vid hyttorna i Taberg. Men om kvällarna fick vi alltid läsa i andaktsböckerna." Den uppbyggelselitteratur som var vanligast under 1800-talet var Martin Luthers postilla, Johann Arndts Andlig skattkammare, Peter Murbecks predikningar samt Carl Olof Rosenius' skrifter. Senare blev Paul Waldenström den mest läste författaren. Bland sångsamlingar var Oscar Ahnfelts häften med Andeliga sånger vanligen förekommande, vars sånger lärdes utantill i många fall och också sjöngs före och efter gudstjänsterna i Månsarps kyrka. Dessutom förekom de fria samfundens sångböcker, framför allt Svenska Missionsförbundets sångbok, vid vars tillkomst Karl Palmberg hade varit involverad. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 107)

(Det berättas om "Flahultarns, Sven Ingemarssons, far Anders, som dog 1906, att han) på sina håll (ansågs) ha försetts med nästan övernaturliga egenskaper. (Sigurd Lindgren) hörde för rätt många år sedan (räknat från år 1956) berättas om en dräng i en by i Angerdshestra socken. Drängen hade plötsligt blivit sjuk i svåra mgplågor. Det stod för illa till för att han skulle kunna flyttas, men husbonden satte sig i släden och körde till Flahult, så fort hästen kunde springa. Anders lyssnade uppmärksamt på bondens redogörelse men förklarade till dennes stora förvåning, att det inte var något att oroa sig för. "När du kommer hem, är drängen kry", skulle Anders ha sagt. Därmed fick den hjälpsökande låta sig nöja och missmodig återvända med, som han tyckte, oförrättat ärende. Det visade sig emellertid, enligt den här historien, att drängen blivit frisk, och att det onda gett med sig ungefär när hans husbonde befunnit sig i Flahult. (Lennart Gustavsson "Sven Ingemarsson - Flahultarn" s 4)

(Anders Magnus) Tolfs hem i Elghammar, c:a 5 km från Skillingaryd blev en tillflyktsort som mötesplats (för Frälsningsarméns) möten. ... Han invigdes tillsammans med några andra till soldat 1891. ... (Tolf) var en kristen som tog sin kristendom med i vardagslivet. Livet på Elghammar präglades i hög grad av detta. Hus- och arbetsfolket samlades varje dag till frukost. Efter frukosten hölls morgonbön där alla knäböjde och bad till Gud om hjälp för den kommande dagen. (Rune Andersson "Minnesbild över skillingarydskårens första fanjunkare, Anders Magnus Tolf" s 85)

Prosten (i Eneryda) såg trött och nedtyngd ut, när han talade, varför gästerna ville tacka och gå. "Vi ska först samlas i salen och läsa aftonbön", sade den vördige prästmannen. Därinne i salen föll alla på knä. Prosten bad högt till Gud om bistånd och kraft. Han bad för dem alla och för sina församlingsbor. Det allvar och den trosvisshet, han ådagalade, grep alla de närvarande, inte minst Magnus. ... (Så gick det några år och nu) var det Valborgsmässoafton 1888. ... Redan första kvällen fick Magnus vara med om, huru prosten (i Vätterstad) samlade sitt husfolk, vilket bestod av ej mindre än tretton personer, till aftonandakt. Efter läsning av Roos' betraktelser bade prosten en längre, fritt framsagd bön och förbön. Han bad för dem som lider, för alla som skulle dö i natt, han bad för unga och gamla, ja, för alla. Hans bön hade en förunderlig andeverkan med sig, ty han bad så ivrigt och inträngande och blottade därmed sin själs djup inför sin Gud och sina medmänniskor. (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 161,202)

När jag (i juli 1883) kom till Cannon Falls hadde jag att finna ett ställe att stanna på till nästa dag. Jag fick ett hem hos Mr. Hansson. Jag tror de var Wärmlänningar. De voro Missionsvänner och Kristligt sinnade, vänligt och beskedligt folk. Jag hadde varit ibland så många Ogudaktiga sällar så jag var nära på sjuk af det. Derföre kändes det så hemtrefligt att i lugn och frid få sitta och höra när de läste, sjöng och talade om och med Gud. Jag tyckte att det var som om jag varit hemma i Sverige och tänkte att det vore bra att ha ett sådant hem för då skulle jag trivas. ... Mr. James Arnold (i Rochester) ... hadde 6 pojkar och en flicka. Han höll morgonbön varje dag då alla medlemmar hadde att falla på knä och tyst instämma. Han var Metodist och född i England. Hadde varit murare till yrket, men var nu en framstående farmare, redbar, och noggrann i alla afseenden. Jag öfverlemnade till honom en del af mina pengar att förvara. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 54,64)

1882 överlät Gustaf (Gustafsson i Stoarp, Svenarum) bruket till sonen Anders som varit sin far behjälplig. ... Anders var intresserad av medikamenter och magiska ting. Han blev lite av en "klok gubbe", som försökte bota människor och djur både handgripligt och på annat sätt. ... För exempelvis frossa rekommenderades en ordentlig sup brännvin blandad med en dos svartkrut. En riktig hästkur som man blev ordentligt sjuk av men frossan försvann. Ont skall med ont fördrivas. (Åke Andersson "Kulturarv" s 47-48)

I nästa månad (juni 1877) får jag tänka på mina husförhörs hållande i Byarum . . . hvad det är godt att få hålla dem om sommaren. Hvad det var roligt att höra, att det är stark väckelse i Jönköping. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1877-05-10" s 28)

Denna förening (vid husförhören) av andlig och lekamlig spis väckte särskilt utländska resenärers intresse och förundran. En tysk kyrkoman, som på 1820-talet företog en årslång resa genom Sverige för att studera kyrkolivet, uppehåller sig i sin intressanta reseskildring utförligt vid husförhören, vilka han betecknar som "en förträfflig inrättning till en religiös sinnesstämnings vidmakthållande". Han beskriver huru varje rote samlas en gång om året i tur och ordning i de olika gårdarna. Alla prästerna i församlingen infinna sig och pröva de församlade i "innanläsning, utanläsning och förstånd över katekesen samt bibliska språk". Det hela börjas och slutas med sång samt "upphöjes därigenom till en fullkomligt religiös samling". Människors boning, fortsätter reseskildraren, "bliver således ett Herrens tempel, och det husliga och privata bliver härigenom sett ur en religiös synpunkt". Den utländske iakttagaren har här med rätta pekat på en viktig sida hos husförhören, nämligen dess sociala uppgift. Detta gäller framför allt under 1800-talet, sedan laga skiftet genomförts och den gamla byns olika hem blivit spridda runt omkring i de nu vitt skilda gårdarna. Dessa ägde då i de årliga husförhören alltjämt en samlingspunkt som höll den gamla byagemenskapen vid liv. Så var fallet just i Småland, där husförhörsrote och kalasrote fortsatte att vara identiska begrepp långt in i våra dagar (år 1950). (Växjö) stifts biskopar hade också klar blick för husförhörens betydelse i detta sociala hänseende. "Husförhören", yttrade biskop Mörner vid 1817 års prästmöte, "giva de skönaste tillfällen att icke allenast efter åhörarnas olika begrepp och fattningsgåvor undervisa dem i salighetsläran utan ock att upplysa dem i allt som hörer till god ordning i församlingen och anständigt skick i det allmänna levernet". Och vid 1867 års prästmöte citerade biskop Hultman med instämmande följande uttalande av en smålandspräst: "Berövat husförhören skulle folket anse sig hava mistat en dyr klenod." Det är intet tvivel om att husförhören i Småland i själva verket fått starkare prägel av högtid och gemensam fest ju mer den nya tiden verkat upplösande på andra kollektiva sedvänjor och bruk. Detta framgår också tydligt av de många uppteckningar om husförhören som finnas i Kyrkohistoriska Arkivets samlingar i Lund. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 108-109)

Enligt konventikelplakatet 1726 ålades prästerskapet att sammankalla församlingsborna i bl.a. "byar på landet i sänder" för att det "med all säkerhet må förnimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra", dvs. det som vanligen kallades att hålla husförhör. Under lång tid dominerade förhörsmomentet, dvs. kontrollen av kunskap i bibel och katekes. Ordningen för husförhören i Växjö stift skulle enligt biskop H.G. Hultman(s ämbetsberättelse i Handlingar rörande prästmötet i Växjö 1874) vara följande: "Efter sång och bön företages den s.k. uppskrivningen, då förhören hållas om hösten. Efter uppskrivningen börjas förhöret med barn och ungdom, i ordning efter gårdarna, varvid huvudsakligen den bokstavliga kunskapen prövas. Därpå följer 'slutförhöret', som också kallas 'det allmänna förhöret', emedan svar då väntas och även avgivas av både gammal och ung, synnerligen av de äldre. Avslutandet sker med ett förmaningstal 'enligt hustavlans anvisning och med särskild hänsyn till vad inom roten hava förekommit', samt bön och sång." Denna ordning synes ha följts i Månsarps församling under de följande decennierna enligt uppgift av ... sockenbon (Sven Anders Svensson, född 1876, bosatt på Bråten): "Vi var delade i husförhörsrotar. Här i Månsarp var det sex stycken. Alla måste gå dit, även torparna, men de slapp ha förhöret hemma hos sig. Prästen kom dit. Roten räknades upp. Ombyte av tjänare upplystes. Sedan fick all ungdomen läsa. Sedan blev det förhör på katekesen. Prästen läste Guds ord och predikade. Efteråt blev det kalas och mat." I en del församlingar flyttades husförhören så småningom från hemmen till skolsalen. Så skedde inte i Månsarps församling med undantag för den rote som omfattade Månsarps by, för vilken skolan var den naturliga samlingsplatsen. Husförhören hölls i de sex rotarna på hösten, företrädesvis oktober och november månader, och uppgavs exempelvis 1886, då de leddes av pastor Palmberg, vara "talrikt besökta". (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 105-106)

ca 1875 och tiden dessförinnan

(A.W. Wigardt, riksdagsman för Östbo härad) ansåg att husförhören hade överlevt sig själva. " ... af dem återstå numera föga mer än anteckningarne i och för mantalsskrifningen ... Vill man tillerkänna husförhören någon religiös betydelse och på den grunden behålla dem, så få jag erinra, att det står hvarje församlingsbo fritt att begära och presterskapet fritt att hålla religiösa föredrag i vederbörandes hem." Riksdagen var av annan mening, och bötesstraff för uteblivande från husförhör blev kvar. (7 maj 1873) (Rolf Fredriksson "En riksdagsman och hans bygd" s 58)

Jag minns än i dag ett par trevliga paschasor från ett husför uppe i Bankeryd, där jag var med och själv prövades i min kristendomskunskap. ... "Hur många personer ha vi i gudomen, Måns?" sporde pastorn. "Hm!" lät gubben (i Klenbo) och spände till att räkna på fingrarna och nicka med huvudet. När han hållit på en stund öppnade han munnen och svarade: "Vi ha la sex, vet ja!" "Sex?" inföll pastorn i yttersta förbluffelse. "Sex? Vilka ä de då?" "Abrahams Gu, Isaks Gu och Jakobs Gu och Fadren, Sonen och den Helige Ande!" skrek Måns och tittade sig omkring som om han velat säga: Här hör ni vilken maffe ja ä! ... (Pastorn) gav sig därefter i färd med oss ungdom, och då gick det som en oljad blixt utefter hela raden, ända tills han pekade på Tilda i Labbarp och frågade: "Vad är det?" Han ville förstås att Tilda skulle läsa upp förklaringen till ett stycke, men det begrep hon inte, utan hon slog ned ögonen och rödnade som en törnros. "Vad är det?" skrek pastorn än en gång och såg rätt så när ett grand ilsk ut. Då blev Tilda rädd, steg upp, neg och bekände: "Dä ä bara en sölkeschal, som jag fick på sommarmärken utå Thure på Målskog för att han skulle få följa mej te Björnebergs äng." För att åt eftervärlden bevara en beskrivning över prästens min, då han undfick detta svar på sin renläriga fråga, behöves samtliga uppsalaprofessorernas pennor. Jag vill inte ens göra ett försök att åstadkomma en sådan skildring. (Ture Sällberg "Kuggade i prövningen" s 11-13; omkring år 1870?)

Så snart Odencrants börjat att själv med välsignelse läsa bibeln, låg det honom om hjärtat att i sitt hem, i vilket jämte hans maka funnos många barn och tjänare, införa husandakten. Denna var på den tiden något mycket mera ovanligt än nu. (K.A. Rundbäck "Thor Hartvig Odencrants" s 19; 1850-talet?; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

1:ste söndagen efter Nyåret predika: Uti Stadskyrkan (i Jönköping): Katekesförhör, kl. 8 f. m. från och med handlanden Wedbergs till och med öster tull och de som bo utom tullen. Högmässan: v. Pastor Rydén. Aftonsången: Kateketen Moberger. (Jönköpingsbladet 1847-01-02 "Katekesförhör söndag kl. 8 f. m. med boende till och med och utom öster tull")

Nästa Söndagen efter Nyårsdag predika: Uti Stadskyrkan (i Jönköping): Katekesförhör, kl. 8 f. m., med dem som bo på storsjöraden från och med Assessor Hedenstjernas till och med v. Presidenten Björkmans gårdar. Högmässan: G. M. Adj. Swanström. Aftonsången: Komministers-Adjunkten Almqwist. (Jönköpingsbladet 1846-01-03 "Katekesförhör söndag kl. 8 f. m. med boende på storsjöraden")

Husförhören inom Stadsförsamlingen (i Jönköping) fortsättas nästkommande wecka å följande dagar: Tisdagen den 3 December med Östra Qvarteret samt torpen och lägenheterna öster om staden uti Wexelunderwisnings-Skolan. Onsdagen den 4 med Tyska Maden och Thorsdagen den 5 med Swenska Maden likaledes i Wexelunderwisnings-Skolan. . . . Jönköping den 28 November 1844. C. M. Westdahl. (Jönköpingsbladet 1844-11-30 "Husförhör i Wexelunderwisnings-Skolan")

Husförhören inom Stadsförsamlingen (i Jönköping) fortsättas instundande wecka å följande dagar och ställen: Tisdagen den 26 Nov. med Westra Qvarteret hos Snickaremästaren Stigell; Onsdagen den 27 med Torgqwarteret hos Enkefru Reding; Torsdagen den 28 med Kyrkoqwarteret hos Handlanden Rosenquist. Förhören börjas kl. 10 f. m., då alla inflyttade personer, försedde med prestattest, samt företrädeswis ungdomen emellan 15 och 25 år böra wara tillstädes. Nya Testamentet medtages till begagnande under förhöret. Jönköping den 21 Nov. 1844. C. M. Westdahl. (Jönköpingsbladet 1844-11-30 "Nya Testamentet medtages till husförhör")

Vendela, tro mig, der kommer också en gång din tid. Och jag hoppas den kommer bredvid mitt hjerta. Ty hvilket annat slår så för dig, hvilket annat är dig mindre ovärdigt. Låt mig tro på Bibelns ord, der det står tydeligen att läsa: "Det gick som spått hade Profeten Esaias." - Men när, när, du älskade? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 266; brev från Östrabo i Växjö den 25 augusti 1838 till Vendela Hebbe)

År 1834 flyttar Lena från Perstorp (i Ödestugu socken) till Lilla Målskog i Månsarps socken. Hon skulle väl "komma ut i världen" och tjäna sitt eget levebröd. Där - i Lilla Målskog - födde hon den 22 september 1836 dottern Britta Lisa, som döptes samma dag. . . . Lena var ogift när hon blev mor och dottern Britta därmed ett oäkta barn. . . . Den som inte föddes inom äktenskapet kallades så. . . . År 1846 flyttar mor och dotter till torpet Stenbäcken under Porteshult. . . . Det är högst troligt att Britta fick gå i skola i Månsarp, kanske även något år i Barnarp. Jag kan också tänka mig, att Lena läste i skolboken och förhörde sin dotter. Lena kunde ju läsa, det skrev Månsarpsprästen. Prästen i Barnarp gav senare Lena betyget D i kristendomskunskap i samband med husförhören. Britta fick lite bättre betyg: C! (Lars Ahlberg "Brittastugan på Hellstorp och sägnen om dess tillkomst" s 94-95)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Till min och mina syskons uppfostran hörde ock, att vi någon tid höllos i skola. Denna skola hölls först i hemmet, då vi voro små, för att lära oss läsa, hvarpå vi sjelva lärde oss katekesen utantill. Detta gick vanligen mycket lätt, emedan vi alla hade godt minne; men mor ansåg dock ofta, att litet ris skadade icke för att desto bättre befästa kunskapen. Hennes och vår stora stolthet var det dock, att vi på husförhören alltid fingo beröm. Men så hade vi ock före hvarje husförhör suttit flera qvällar och skrikit oss hesa genom att rabbla upp hela katekesen från perm till perm. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,86)

Enligt 1686 års kyrkolag skulle prästerna föra s.k. skriftebok d.v.s. husförhörslängd eller annan förteckning över sockenfolket - gård för gård. Innehållet i husförhörslängden skulle vara gårdarnas namn och hushållsmedlemmarna (namn, födelseort, -år och -datum) även betygskolumner för katekeskunnandet (innantill och utantill), kolumner för redovisning av nattvardsbesök och för bl.a. flyttningar. Genom avprickning skulle prästen kunna hålla ordning på de kyrkliga vanorna hos människorna liksom kontrollera katekeskunnandet hos dem. Den äldsta husförhörslängden för Månsarps socken är från år 1721. De längder som upprättats för 1721 har uppenbarligen gått förlorade. (Sixten Sandström "Hustomten och Hultet, hemman och torp i husförhörslängderna" s 85)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Familjen är den grundläggande enheten i den judiska folkgemenskapen. Den är en helig gemenskap med heliga förpliktelser. Hemmet helgas genom de gemensamma gudstjänsterna. Äktenskapet är en mänsklig bestämmelse och det ogifta livet har därför inte samma dignitet, även om det är högtstående. Det judiska hemmet präglas av religionen. Som plats för bön är hemmet viktigare än synagogan. De stora högtiderna har sina höjdpunkter i familjekretsen. En mängd föremål påminner om hemmets helgd. På dörrposten sitter en kapsel (mezzusah) med en liten pergamentrulle med "shemah". Den som går in eller ut genom dörren vidrör kapseln och blir därmed påmind om sina religiösa plikter inom och utom hemmet. I hemmet står sabbatsstakarna och chanukkastaken med sina åtta ljus. För påskfirandet finns en rad föremål: sederfatet, påskbägarna, den särskilda påskservisen och en uppsättning kokkärl, som används endast vid påsken. . . . (Husmodern) är medveten om att hon utför en religiös akt, när hon lagar mat åt familjen. Det är i hög grad husmodern, som håller familjen och det judiska folket samman som en religiös enhet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 34-36)

Hur ska vi förmedla den viktigaste av alla relationer, gudsrelationen till våra barn? Ska man ha regelbunden andakt tillsammans i hemmet? Jag gratulerar er som kan ha det. Men jag vill berätta hur det var i mitt hem, där jag växte upp. Min pappa var pastor och hade bestämt sig för att vi skulle ha familjeandakt varje morgon vid frukost. Men det blev så småningom så att det ofta utbröt mindre världskrig mellan min något yngre bror och mig mitt under andakten. Det gick så långt att vår pappa till slut en gång mitt under en andakt slog igen Bibeln och sa: "I det här huset går det inte att ha andakt." Vilket han inte heller försökte någon mer gång. Men min mamma var klok. Hon ordnade en liten samling en gång i veckan. Då hon hade ordnat ett litet program med lite tävlingar och sånt. Oftast vid den öppna spisen där vi grillade korv. Pappa tog ledigt från sin förberedelse och var med och vi hade väldigt roligt. Så tog hon fram Bibeln och läste. Sedan bad vi för sånt som var viktigt för oss. De här lördagssamlingarna såg vi fram emot. (Torsten Åhman "Låt familjen leva - och om att leva utan familj" s 97)

Husandakt har vi endast fått att fungera i korta perioder. (Hans Lindholm "På väg mot silverbröllop" s 277)

Människor som lyssnar har jag sällan mött. Nästan allihop hör på så flyktigt och förstrött. De ser på sina klockor och skyndar sina färde och har ej tid att spilla på den som hjälp begärde. Bara Gud blir aldrig, aldrig trött. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 34; citat Nils Bolander)

De judiska profeterna betraktade det som ett av de mest utmärkande dragen hos sin Gud att han i motsats till de omgivande folkens gudar var en Gud som talade. Till skillnad från de hedniska gudarna är han dessutom en Gud som handlar. Dessa två egenskaper är oskiljaktigt förenade. Det är just genom att han talar och som en uppfyllelse av hans ord som saker och ting händer, såsom det senare bekräftas eller tolkas i hans undervisning. (Robert Banks "En Gud som talar" s 287)

Se efter vad Gud säger till sitt folk: De ord som han har gett oss skall vi inpränta i våra barn. Vi skall tala med barnen om Gud. Det skall vi göra i hemmet, när vi samlas till måltid, och vi skall använda alla tillfällen att tala med barnen om Guds ord. Lägg märke till detta: de kristna hemmens husandakter med Guds ord, bön och sång betyder mer för Guds rikes utbredande än alla våra specialkampnjer tillsammans. Inget ont om våra satsningar och vår verksamhet. De kan nog vara bra. Men familjeandakten i hemmet är något som inte kan undvaras. Mor och far har ansvar för barnens kunskap om Gud och för deras tro på Jesus. Det är deras heliga plikt att ta alla tillfällen till att tala med dem om Gud och att lära dem kristendomens grunder. Ibland möter man tyvärr kristna som förklarar att de inte håller några familjeandakter. De vill inte tvinga barnen att sitta stilla så länge, säger de. Det är bättre att vänta tills de förstår lite mer. Att kristna människor kan vara så korttänkta! Barnen lider inte av att behöva sitta stilla en stund. När de ser att mor och far sitter stilla, lär de sig snart att göra likadant. Dessutom förstår och uppfattar barnen betydligt mer än de vuxna tror. Heliga och goda vanor är karaktärsdanande. Det finns ingenting bättre du kan göra för dina barns karaktär än att hålla familjeandakt och tala med dem om Jesus. Låt dagen börja och sluta med bön. Låt måltiderna vara helgade av bön. Och låt andaktsstunderna kring Guds ord bli dagens höjdpunkt. Han har själv sagt att vi skall göra det. Vi har just läst det i Bibeln. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 378-379; kommentar till 5 Mos 6:6-7)

Vi skall inte försumma att be bordsbön enligt god kristen sed. Kristna makar kan och bör läsa och be tillsammans varje dag. Familjeandakten är en nödvändig sak i ett kristet hem. Och det är en stor välsignelse om barnen får lära sig att be på morgonen och kvällen. Så stort det är att få lägga allt i Guds händer - också tryggt! ... ... Det är avgörande för kristendomens framtid att varje ny generation lär känna Jesus genom tron. Detta måste alltid vara vår bön. I synnerhet måste vi be om att de kristna hemmen inte sviker. Ingenting är viktigare än detta att mor och far lär barnen att be och att man håller en daglig husandakt i hemmet. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 42,228; kommentar till Dan 6:10 och Dom 2:10)

Sjukdomen hade släppt sitt tag precis vid den tidpunkt då Jesus hade uttalat sina ord. Detta ledde till att mannen och hans husfolk kom till tro på Jesus. (Studiebibeln II:581)

ca 1975 - ca 1950

Från början av 1970-talet har en ny företeelse dykt upp i kristna sammanhang. Människor har i växande antal börjat samlas i hemmen eller i neutrala lokaler i stället för kyrkor till gemensamt gudstjänstfirande och studium. Detta har hänt förr. Under reformationen hade en del anabaptister sådana möten. (John) Wesleys "klasser" träffades i hemmen, likaså "Bröderna" till en början. Men sådana "husförsamlingar" har sällan förekommit som ett regelbundet inslag i kristen gemenskap. (Robert Banks "Kyrkan hemma" s 118; författaren född år 1939 i Sydney, Australien; BG Ask-kommentar: Med "Bröderna" avses sannolikt samfundet "Plymouthbröderna")

I en kvällstidning ställdes en fråga till fem brudpar om det var av religiösa eller traditionella skäl som de låtits vigas i en kyrka. Fyra av paren svarade nej till den religiösa motiveringen. ... Den femte, vår för närvarande bäste brottare i Sverige, olympiamedaljör i Tokyo och nyligen bronsmedaljör i Europamästerskapen, svarade på annat sätt. Han tillade: "På grund av mitt idrottande får vi inte mycket tid över för att gå i kyrkan. Men vi kan mycket väl bibehålla vår kristna tro med andaktsstunder i hemmet." (Uno Wennerholm "Livets största vinst"; Jönköpings-Posten den 11 juni 1966)

Frågan är om vi i känsla för hemandaktens värde kan finna någon form att så ofta som möjligt mötas i familjen omkring Guds Ord och i bön. I allt färre hem förmår man numera att dagligen ha en gemensam morgonandakt. I en del hem har man istället funnit melodien i en daglig gemensam aftonandakt. Men i de flesta hem är väl familjen lika splittrad av olika tidtabeller och engagemang på kvällen som på morgonen. Kanske finner man lösningen i att ha en kort gemensam hemandakt i omedelbar anslutning till middagen. I många hem är den måltiden nämligen den enda mötesplatsen för hela familjen. Om nu en daglig regelbundenhet i hemandakten är ogenomförbar, så får det inte utesluta att man så ofta som möjligt söker ordna tillfälliga hemandakter, en eller flera gånger i veckan. Exempelvis en stilla samlingsstund för familjen i samband med helgmålsbönen i radio på lördagskvällen - eller på söndagsförmiddagen, när kyrkogång av någon anledning är omöjlig. Eller om det blir ännu mer sporadiskt, att det ändå sker att familjen möts till andakt de tider och gånger det lättast går att förverkliga. Under semester och ferier. Vid högtider och på märkesdagar. Därmed markeras ändå för känsla och minne att vårt hem är en helig plats, där Gud förvisso bor. ... Det är ett förstarangsintresse för oss i församlingar och samfund att på positivt, generöst och pedagogiskt sätt uppmuntra och vägleda våra familjer fram till förnyelse av hemandakten. (Gösta Hedberg "Är kyrkan öppen?" s 83-84)

I april månad (1964) bildades partiet Kristen demokratisk samling. ... Det första partiprogrammet 1964 uttryckte en värdegemenskap och målinriktning. ... Särskild uppmärksamhet ägnades åt skol- och familjepolitiken. ... Familjen sågs som grundvalen för samhällsbygget, och allt som kunde ge goda villkor för familjebildning och familjeliv skulle därför främjas. Programmet värnade även om de hemarbetande kvinnorna. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 206)

Namninsamlingen för kristendomsämnets obeskurna timantal på gymnasiet är nu avslutad. Det har varit det stora pådraget på den kristna fronten i årets sista månad (dec. 1963). Redan nu kan sägas, att denna aktion fått en uppslutning, som vida överstiger alla förhoppningar. Man räknar med att över 2 milj. namn tecknats. Så återstår väntetiden, då vi med spänning motser resultatet av alla ansträngningar. Men nu gäller det att i handling visa, att vi som kristna menar allvar, när vi slår vakt om den kristna tron i skola och samhälle. Först bör vi se om vårt eget hus. Det rimmar dåligt att vara ytterst angelägna om kristendomsämnets plats på skolschemat, om vi inte ger rum för kristen fostran i våra hem. Här bör framför allt den dagliga andakten ha sin plats, men sedan kan man också på annat sätt föra de unga in i Bibelns värld. (Gunnar Jacobsson "Namninsamlingen 1963" s 2)

För pingstväckelsens folk är det (1962) naturligt, att livet med Gud tar sig uttryck i familjelivet. Dagliga andaktsstunder med bibelläsning och bön är ett av kännetecknen på att Jesus Kristus är en levande realitet i familjen. (Åke Boberg "Den svenska pingstväckelsen" s 103-104)

Vi skall med iver och allvar tala med (Jesus Kristus) om våra barn och söka föra dem in under hans inflytande. Så gärna som han kommer ingen oss och våra barn till hjälp. (Josef E. Olsson "Räddad till livet"; kommentar till Joh 4:46-53)

På en fråga hur han fått kraften att ena människor och möta deras behov brukar John svara: "... När jag tittade mig ordentligt i spegeln, förstod jag var (den amerikanska) nationens synder lågo. Börja med dig själv, John. Det slags samarbete du skapar med (din hustru) Rose och barnen, under den stilla stunden och bibelläsningen där hemma på morgonen, är det slags samarbete du kan skapa mellan arbetsgivare och arbetare och som du kan ta med till kontoret, konferensrummet och förhandlingsbordet." Hans hustru säger: "När jag mötte 'Moralisk upprustning' insåg jag, att jag var ansvarig för att vårt äktenskap misslyckats." (Frank Buchman "För alla människor överallt"; Jönköpings-Posten 1954-06-10)

Pingstvännernas hem har under de gångna åren betytt oändligt mycket för barnens och ungdomens frälsning. Vi har måhända inte till fullo förstått detta och därför ej heller givit hemmen den uppmuntran och det stöd vi bort, men där har i tysthet nedlagts ett arbete, som är beundransvärt. Det är därför inte ovanligt bland oss att se stora familjer där de vuxna barnen följer sina föräldrar. Från barndomen har de blivit bevarade från att komma ut ur hemmets miljö. ... Föräldrarnas helhjärtade liv för Gud har inte kunnat undgå att bära sin frukt i de barns liv, som växt upp under deras vård. Den glada kristendom som blommat och satt frukter i ett enkelt, strävsamt vardagsliv, har haft makt att i den behagliga tiden vinna barnen för Gud. ... Det är en stor fråga om inte pingstvännerna ändå helt spontant från början funnit det rätta organet för en effektiv ungdomsverksamhet i det gudfruktiga hemmet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 72-73; ledare i tidningen Dagen den 9 juni 1953)

Det kyrkliga livet artar sig olika i (Ölands) skilda delar. Skulle man stanna inför något karakteristiskt är det dels ett troget fasthållande vid en del äldre former, dels den livaktighet, som ofta utmärkt ungdomsarbetet. Husförhören med ty åtföljande kalas leva på de flesta håll. (Göran Palm "Öland - Stiftets Österland" s 217-218)

ca 1950 - ca 1925

Det viktigaste i hemmets helgedom är inte predikstolen. ... Vår stora uppgift i ett hem är inte att predika. Ingen i hemmet skall ställa sig i en predikstol högt uppe under taket och hålla predikningar för de andre nere i bänkarna. Det tjänar så litet till. Hemmets kristendom skall levas, inte predikas. Särskilt farligt är det, om det hela blir tjatigt. Då slår det slint. Det kan bli avsmak för allt, vad kristendom heter hos barnen - inte bara under den ömtåliga frigörelseprocess visavi föräldrarna, som barnen i regel kommer i under övergångsåren, och som ofta åtföljs av en period med tvivel. ... Men visst skall Guds ord vara med i ett hem. ... Till ett kristet hem hör också förlåtelsen, den inbördes förlåtelsen, som redan tidigare är nämnt. Vilken frigörande kraft ligger inte i det lilla ordet Förlåt! Två makar måste kunna använda det ordet rätt inbördes. Barnen behöver det ordet i förhållande till föräldrarna och till varandra. Och - inte minst viktigt - även föräldrarna kan få anledning att säga det ordet till sina barn. Det är ingen fara för föräldraauktoriteten. Det är nog tvärtom. Vad betyder det inte, att alla tillsammans vid de gemensamma andaktsstunderna beder om syndernas förlåtelse, förlåtelse för vad man brutit i tankar, ord och gärning. Det blir evighetsluft i ett hem genom sådant. (Lage Eklöv "Det kristna hemmet" s 94,96; Att göra hemmet till ett tempel)

Av stor betydelse för den kristna kunskapen bland folket i Skara stift voro tidigare husförhören. Sådana hållas ännu (år 1949) i en del pastorat inom stiftet, ibland i hemmen, då ofta i form av en andaktsstund med utläggning av något bibelställe. I omkring tio pastorat i vårt stift hållas de ännu såsom katekesförhör på det traditionella sättet, dock numera givetvis ej som en "examen rigorosum". Dessa katekesförhör hava sitt värde som en ännu hållen skans för den kristna katekesundervisningen. Där sådana katekesförhör hållas, torde det vara fråga om en på senare tid återupplivad tradition. . . . Liksom sekulariseringen så småningom verkat nedbrytande ifråga om deltagandet i gudstjänstlivet, så har den också haft förödande verkningar på det kristna livet och den kristna seden i hemmen. Under de senaste årtiondena har utvecklingen här gått mycket snabbt. Den längre tillbaka vanliga seden att hålla husandakt har nu i de flesta fall kommit ur bruk. Den enskilda andakten med läsning av bibeln och anderika uppbyggelseförfattare har också blivit mer och mer sällsynt. I en del hem är det blott de gamla, som bruka Guds ord, vare sig bibelordet självt eller äldre och nyare andaktsböcker. Sjukkommunioner förekomma ofta i församlingar, som levat på den kyrkliga väckelsens arv. Det är dock i regel äldre personer, som önska tröst och hjälp genom den heliga nattvarden. Den yngre generationen har icke samma förståelse för detta nådemedel. Härtill kan läggas, att den kristna troskunskapen numera är så oklar, obetydlig eller obefintlig, att impulser härifrån till ett kristnande av det svenska folklivet ej kan ske. Det ligger numera i öppen dag, vilka följderna härav blivit i livsföringen. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 404-407)

I hemmen har (nu år 1949 i Skara stift) husandakten, då husfadern eller husmodern samlar hemmets medlemmar till bön, Guds ords läsning och psalmsång, blivit en sällsynthet. I bästa fall har denna andakt ersatts av radiomorgonbönen. Bordsbönen, som tidigare var allmän, har försvunnit från många hem. Seden att familjens medlemmar följdes åt till Herrens hus och Herrens bord har gått mycket tillbaka. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 112)

I denna (text)serie har liksom i den föregående texterna omskrivits till ett mycket enkelt ordval, som avser att göra innehållet alltigenom begripligt för småbarnen redan vid läsningen. ... Texterna torde med utsikt att omedelbart bli förstådda kunna läsas för småbarnen inte bara i söndagsskolan utan även i hemmet. (Johan Gustafsson "Bibelberättelser för söndagsskolan och hemmet" s 5; Förord)

Medan far nu (1940) var långt borta vid kusten för att hjälpa till med försvaret av deras land hade (Mor) lovats jordbrukshjälp av brodern i granngården och dennes dräng, eller genom en syssling, nyss hemkommen från Staterna. Hur skulle hon annars orka klara vårbruket, klen som hon var efter bröstsjukdom och andra krämpor föregående år, sviter efter lillebrors födelse. Men hon hade sin gudstro och den hjälpte henne. Hon sjöng så vackert ur psalmboken och bad aftonbönen med dem alla om kvällen. Då blev det med ens så tryggt i hela huset. (Arne Wirdenäs "De sista minnena av farmor" s 138-139)

Det bästa värn vi kunna ge våra barn på sin väg genom livet, är intrycket av en levande gudsfruktan. Ett sådant arv från hemmet hör till de oförytterliga värdena. (Einar Genitz "Hemmet och världen"; Jönköpings-Posten 1939-03-15)

Profetians väsen är gudomlig förutbestämmelse och förutsägelse. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 292)

Alfred Rosenberg, som framför allt sysslade med s.k. världsåskådningsfrågor, representerade i verkligheten aldrig någon nationalsocialistisk generallinje, om det nu fanns någon sådan. Hans grundtes var vad han kallade "mytens och typens enhet".Därmed menade han samstämmigheten mellan sedvanor, samhällsskick och kultur. Hans modell var Kina. Han menade, att Konfutses åskådning och det kinesiska samhället med dess institutioner och attityder var ett typiskt uttryck för denna föreställningarnas och beteendeformernas harmoni. . . . Rosenberg var ingen oresonlig fanatiker. Jag hade vid ett tillfälle (i mitten av 1930-talet?, senast 1938) ett ganska ingående samtal med honom. . . . Jag menade, att (han i sin bok "Mythus" utgiven 1930) satt likhetstecken mellan kärlek och social undfallenhet, men att kärleken var något vida högre. Folkgemenskapen var ett klart uttryck just för kärlekstanken. . . . Vi kom in på de religiösa frågorna. I "Mythus" hade Rosenberg uttryckt sin beundran för Kristusgestalten. Han ansåg att det kristna budskapet bäst tolkats av Arius, den man, som besegrades vid kyrkomötet i Nicea, men som sedan blev germanernas apostel. Athanasius, Arius' motspelare, hade förstört kyrkan, menade han. . . . Kyrkan saknade sinne för de nationella värdena. . . . Jag drog slutorden i en predikan av J.O. Wallin . . . "Ära och lycka åt fäderneslandet - ära även utan lycka - lycka men blott med ära." Rosenberg satt tyst ett ögonblick. Så sa han: "Om Ni kan få en enda präst i Tyskland av i dag att komma med en sådan förkunnelse, då lovar jag att varje söndag vara i kyrkan med hela mitt hus." Han menade emellertid, att den prästen inte fanns i Karl Barths kyrka. "Patriotism, ära, trohet mot en ledare framställs som kvarvarande rester från den hedniska antiken, rester som måste utrotas," tillade Rosenberg. I princip var han sålunda inte motståndare vare sig till kristendom eller kyrka. Det var samtidens utformning av dessa ting, som han opponerade sig emot. (Per Engdahl "Fribytare i folkhemmet" s 124-125)

Enligt vad författarinnan Märta Leijon berättat mig hade hon i samband med biskop (Sam) Stadeners (biskop i Växjö 1933-1937) frånfälle en ganska egendomlig upplevelse. Biskopen hade meddelat sin avsikt att komma till Kållerstad, där fru Leijon då bodde, för att taga den gamla, i åtskilliga avseenden märkliga kyrkogården där i betraktande. Som vanligt vid dylika tillfällen vidtog man i socknen en del förberedelser, för att biskopen skulle få ett värdigt mottagande. Även fru Leijon deltog däri. Natten till den 6 augusti hade hon emellertid en mycket underlig dröm. Hon tyckte sig sitta ensam i kyrkan, medan biskopen stod på predikstolen. Vänd emot henne yttrade han: "Ja, jag kommer inte till Kållerstad . . . " I nästa stund upplöstes gestalten och försvann i ett ljussken. Fru Leijon vaknade omedelbart. Drömmen hade varit så intensiv, att varenda detalj ännu levde kvar inom henne. Och hon såg på klockan. Nästa dag meddelade radion, att biskopen just vid den tidpunkten hade avlidit. - Alldeles enastående är ju upplevelsen inte. Liknande ting ha berättats mer än en gång i samband med timade dödsfall. Fru Leijon ville emellertid framhålla, att hon annars aldrig varit med om något "övernaturligt" och att hon ytterst sällan haft drömmar, vars innehåll hon vid uppvaknandet kunnat erinra sig. Får man tolka det annorlunda än så, att den döende biskopen ända in i det sista velat i trohet mot sin gärning vittna om det ljus, vari han just i den stunden fick inträda? (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 309-310)

Det grekiska ordet ”doulos” betyder icke ”tjänare” utan ”slav”. En tjänare tillhör sig själv och får därför egen lön; en slav tillhör sin herre och har ingen rätt till lön (Luk. 17:9,10). En tjänare säljer blott sin arbetskraft till sin husbonde och även mestadels tidvis. En slav tillhör husbonden med hela sin varelse. Paulus bettraktar det just såsom sin ”berömmelse” att icke blott vara en ”tjänare” utan en Kristi ”slav” (1 Kor. 9:15,18). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 80)

(Det profetiska ordet) behöver läsas i hemmen och det behöver predikas från våra predikstolar med Ande och liv. (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 58)

ca 1925 - ca 1920

En metod (för att få bättre bibelkunskap), som, om den kunde realiseras, säkerligen bleve den mest vinstgivande av alla, förutsatt att med den förenas de sätt, som redan angivits (t ex bibelsamtal för troende). Detta medel är husandakten. Införandet av en allmän husandakt i familjerna skulle för våra församlingar medföra välsignelser, mera vittomfattande och på djupet gående, än mången anar. Vi hava all anledning frukta, att husandakten, som för fyrtio år sedan var så gott som allmän, nu mer och mer avtagit ibland våra medlemmar, så att den i vår tid inskränker sig till undantagen i stället för att vara en regel. Var och en borde lätt kunna inse vilken andlig förlust detta har med sig. Icke nog med att man förlorar ypperliga tillfällen att bliva hemmastadd i den heliga Skrift, utan vad värre är, en oundviklig följd härav blir, att man förlorar kraft och visdom under vardagslivets strider och frestelser. I vår familj hava vi under den dagliga familjebönen läst igenom hela bibeln åtta gånger och äro nu för nionde gången komna till mitten av profeten Jesajas bok. Denna metod att läsa bibeln i följd införde vi för omkring tjugufem år sedan och hava funnit den vara till oskattbar nytta för oss själva och våra barn. I dessa dagar, då barnen i skolan insupa rationalistiska åskådningar och tolkningar av den heliga Skrift giver familjeandakten oss ett osökt tillfälle att påvisa falskheten i dessa åsikter och tolkningar och på samma gång giva barnen en motvikt mot det inflytande, tidsstömningarna utöva uppå dem. Men att införa en allmän husandakt bland våra församlingsmedlemmar är ingen lätt sak, och likväl är det nödvändigt att uppnå detta mål. Såsom ett verksamt medel att uppnå detta mål vill jag föreslå, att vi anordna ett möte en gång i månaden, där husandakten bleve ett föremål för betraktelse. Det vore då viktigt att indela ämnet i olika avdelningar och betrakta en avdelning för varje gång, till exempel på följande sätt: 1) Vad lär den heliga Skrift om husandakt? 2) Vilka välsignelser hava kommit oss till del genom husandakten? 3) Huru bör den ordnas och ledas? 4) Huru övervinna de svårigheter, som ställa sig i vägen för en gemensam husandakt inom familjen? etc. Sedan dessa olika frågor blivit utredda, tro vi, att intresset för saken uppväckts, så att man kunde vänta ett önskat resultat. (John Ongman "Huru skola våra församlingar få större bibelkunskap?" s 639-640; odaterad föreläsning hållen av pastor Ongman, sannolikt någon gång under 1910- och 1920-talen; den bok som bl a innehöll denna föreläsning gavs ut 1934)

Profeten Elisa visste, vad han sade. Han räddade Isrels ära, på samma gång som han med sitt ord från Gud botade Naaman. Och vi få väl tro, att denne nu med allt sitt hus gav Gud sin dyrkan. Ty till detta vill all Guds hjälp framförallt föra oss. (Johan Hellström "Ord för söndagen" s 715; Missionsförbundet n:r 43 den 23 oktober 1924)

De kristna hemmen äro Herrens hem på jorden. Ha vi mottragit honom i våra hem, få vi icke utestånga någon, emedan ju han mottager alla. (Chr. Fagerberg "Gästvänlighet" s 636; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

Efter frukosten församlade sig familjen i det s.k. biblioteket, och här höll köpmannen en kort bön med familjemedlemmarna och vem, som ville vara med av tjänarna. (Adolphine Fogtmann "Familjen Brandt" s 10; Barnbiblioteket Gullvivan 1924, första utgåva i Danmark 1923)

I Pehkao arbetar hela evangelistfamiljen med liv och lust. Och ständigt ha de glädjande nyheter att förtälja rörande arbetet. Vad de särskilt lägga vikt vid är att familjemedlemmarna i de kristnas hem skola vinnas för Gud. Och detta är säkert en riktig metod. F.n. är det flera församlingsmedlemmars hustrur, som vänta på att få bli upptagna som sökare för att sedan i sin ordning döpas. (Gust. Karlsson "Macheng och dess missionsdistrikt - Missionens skolor i Kina" s 23; brev daterat Macheng 17 oktober 1923; Missionsförbundet n:r 2 den 10 januari 1924)

(Prästen Ols) visade intet som helst missnöje över att (hustrun Helvig) fyllde rummen i sin övre våning med gäster, men han lät ej heller av dem störa sina eller husets vanor. Gästerna bodde i Helvigs våning och höllo mest till där, då de ej voro utomhus, men måltiderna intogos i stora salen på nedre botten, och där rådde husets herre. Han tillät ingen ändring i sederna. Morgon- och aftonandakt hölls som vanligt i samband med frukost och aftonvard, och församlingsbor, som kommo på besök, kvarbjödos som annars och sutto med vid bordet, hur lagförnäma än Helvigs gäster för tillfället voro. ... "Kunde det inte vara nog med bara aftonbön om dagarna?" (sade) Helvig en ... gång, när hon väntade några mycket frisinnade artistvänner till sig. Han såg på henne med det där halvt goda, halvt ironiska lilla glimtleendet längst inne i blicken. "Nog är det stängda dörrar mellan våra våningar, men de äro dock under samma tak", svarade han. "Det få dina gäster ta med i räkningen, när de komma till en prästgård." "Men du kan tråka ut dem i stället för att vinna dem med för mycket andakt." "Spis för kroppen sätts fram för dem fyra gånger om dagen utan fruktan för övermättnad, behöver då spis för anden två gånger om dagen anses för mycket?" Hon ryckte leende på axlarna och övergav vidare försök att rubba honom. I stället skrev hon ett småroligt brev till sina väntade vänner och förberedde dem på vad de måste underkasta sig, om de vågade sig till henne och hennes man. De togo det också humoristiskt, kommo och funno sig med gott lynne i både morgon- och aftonandakt, ja, de gingo till och med så långt att de förklarade sig finna det vackert och stämningsfullt. De hade vackra röster, tyckte om att sjunga med i sångerna och hörde uppmärksamt på vad deras värd läste och sade. De tyckte om honom och förklarade sig respektera hans ståndpunkt. Minst av allt föreföllo de uttråkade. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 77-79)

"Vilken plats har Guds ord i (ditt och vår dotter Härdis') vardagsliv?" (sade prästen Ols till sin på annan plats boende hustru Helvig). ... "Vi går i kyrkan ibland. Men jag tvingar aldrig Härdis." ... "Läser ni något hemma då?" "Ibland läser jag en predikan för mamma på söndag eftermiddag, och då hör Härdis på, om hon är hemma." "Härdis kommer nu snart (vid konfirmationen) att lova att bruka Guds ord dagligen. Skulle du inte vilja hjälpa henne att hålla det löftet?" "Jag tror inte det verkar bra att hålla efter folk med sådant. Det kan verka motvilja för det, förarga." "Jag menar inte, att du skulle hålla efter henne. Men om du lade dig till med att bruka det själv varje dag, skulle hon på ett osökt sätt påminnas om det och också göra det. Ni kunde ju ta till regel att tillsammans läsa ett kapitel i bibeln varje kväll. I följd. Det skulle föra er in i bibeln. Är det för mycket begärt?" ... "Inte är det för mycket! Det är ju det minsta möjliga. Men även det allra minsta kan bli tryckande, om det ska vara tvång i det. Frihet är en huvudsak i allting, i all synnerhet i ens gudsförhållande." "För vår kropps näring fastställa vi vissa måltidstimmar och hålla oss till dem. Vårt andliga liv behöver lika väl som vårt lekamliga daglig näring för att inte dö. Huvudbeståndsdelen i den näringen är umgänget med Gud i ordet och bönen och i verksamheten. Inte bör det kännas som ett tvång att underhålla sitt liv?" "Nej, det förstås, om man ser det så", medgav hon litet lamt och vände sig om och började gå vidare uppför backen. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 112-113)

ca 1920 - ca 1910

Hemmet skall fyllas med helig tempeltjänst! Glöm ej husandakten. Börja dagen med bön, ordets läsande och sång och sluta den med detsamma, så blir hemmet helgat åt Herren. Jesus i hemmet. Ack, om det funnes många sådana hem? "Herre, bliv kvar!" Bed så, och ditt hem skall förbliva ett lyckligt hem. Så småningom tagas hemmets medlemmar bort. Hur gott, om de då få komma till det himmelska hemmet! (Ludvig Lindberg "Jesus i hemmet"; predikan av biskopen i Växjö stift i Korsberga kyrka 2:a söndagen efter trettondagen; Jönköpings-Posten 1919-02-07)

Den 4 april (1916) ingick underrättelse från Växjö, att godsegaren, grefve K.A. Posse på Bergkvara aflidit å därvarande lasarett. ... Lifligt intresserad för litteratur och all andlig utveckling hade grefve Posse hopbragt en stor och värdefull boksamling, som han omsorgsfullt vidmakthöll och förökade. Äfven fornforskningen hade i honom en vän och främjare och han var hedersledamot af föreningen för Smålands fornminnen och historia. Rent personligt utmärkte sig den hädangångne genom synnerlig älskvärdhet och vänlighet mot alla, med hvilka han kom i beröring. En smula tillbakadragen och äfven något sluten till sitt lynne älskade han att plikttroget hängifva sig åt sitt arbete utan buller. I hemmet var han en utmärkt god familjefader, som höll på gammalsvensk tukt och kristlig husandakt och anda. Han skildras ock som en god husbonde, omtänksam om sina underlydandes bästa och därför af dem afhållen, älskad för sitt goda hjärta och högaktad för sin omutliga rättrådighet. ("Hvar 8 dag 1915/16" s 450; den 16 april 1916)

Vid början av sitt äktenskap hade Gunnel och hennes man kommit överens om att inte ha gemensam morgon- och aftonbön, ty Gunnel var skuggrädd för allt, som möjligen kunde urarta till tom vana, och av fruktan för hyckleri ville hon undvika allt, i vilket hon inte kunde vara helt med. Men aftonen av den dag, då Gunnel kommit hem från sjukhuset med sin lille gosse, hade Garth känt ett så oavvisligt behov att med sitt hus tacka Gud, att han impulsivt givit vika för det. När barnjungfrun kom in för att hämta Estrid, och Hilma Grot reste sig för att gå, bad Garth dem stanna. Kokerskan eftersändes, och när alla var samlade, tog Garth sin bibel och läste en bit. Det var en lovpsalm. Hans hjärta var varmt, och han talade på ett naturligt och vinnande sätt över det lästa, innan han slutade med en kort bön. Inte blott tilldragelserna inom den egna familjen låg honom om hjärtat, det klappade ännu mer för mänskligheten i stort, och hans enkla, brinnande bön bar fram världsnöden inför Gud. Jungfrurna gick åter till sitt med tårade ögon, lilla Estrid kramade sin pappa hårdare än vanligt till god natt, och Hilma Grots handtryckning hade något extra varmt i sig, då hon sade farväl. "Gunnel, har du något emot, att vi har husandakt hädanefter?" frågade han, då han och Gunnel blivit ensamma. "Jag skulle så gärna vilja det!" Hon gick genast in på hans önskan, hon var inte längre i stånd att neka honom något. Och så blev husandakten en daglig vana i deras hem, men den blev ingen tom vana. Garth kände ett oavvisligt behov att tillsammans med hela sitt hus sluta sig närmare Gud i denna tid, då jordens riken bävade och vacklade, han ville ha dem alla med sig in i det rike, som inte kan bäva, därför att det inte är av denna värld, fast det är i den. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 145-146)

Vanan att besöka de offentliga gudstjänsterna kan vara en slentrian. Men vanan att blifva borta från dem - är väl det en bättre vana? Har den någonsin tjänat någon människa till väckelse eller omvändelse? Det skulle var mig en glädje, om jag i hvarje tidningsnummer, som utgifves på lördagen med annonser om söndagens gudstjänster, finge läsa ord af ungefär följande lydelse: Försumma icke att i morgon besöka en kyrka eller ett bönehus, där allmän gudstjänst hålles. Se till att äfven dina barn och tjänare få komma med, ifall du har sådana. (P. Waldenström "Religionsfrihet och religionslöshet"; Jönköpings-Posten 1915-07-13)

Huru många husfäder är det icke, som nästan aldrig hafva tid att hålla en andaktsstund med hustru, barn och tjänare. Allt annat upptager deras sinne. De kunna hafva tid att vara borta på bjudningar och klubbar och allehanda sammanträden. Bli de bjudna på supé, så svara de aldrig: "Nej tack, jag måste gå hem och läsa ett Guds ord och bedja med min familj." Och det sker icke allenast en och annan gång utan gång på gång, så att den gemensamma husandakten af såväl denna som af andra anledningar blir en sällsynthet. (P. Waldenström "Ett kapital, som vi icke ha råd att kasta bort"; Jönköpings-Posten 1914-04-24)

"Jag kom just lagom till er dörr för att få höra slutet på din fars bön", (sade Cecilia till Ellen), "och jag önskar, att min pappa också ville hålla familjeandakt hemma. Jag tycker det är rätt och passande, att sådant övas i ett hem." Ellen blev förvånad. Hon hade aldrig tänkt på Cecilia annat än såsom en tanklös modedocka, och nu hörde hon henne yttra ord, vilka tydligen vittnade om, att hon hade intresse för andliga ting. Kanske hade hon börjat hungra och törsta efter rättfärdighet. Nu vore det helt visst lämpligt att tala med henne om hennes själs frälsning. "Håller din pappa aldrig bön med er, Cecilia?" frågade Ellen. "Nej, han har för bråttom därtill. Men även om han inte hade så mycket att göra, så skulle han ändå inte bedja med oss. Han tror inte, såsom din pappa gör. ... Han tror, att det är överflödigt att försöka bli vad I kallen andligt sinnad, så länge han lever ett sedligt liv." "Tror du också så?" frågade Ellen och vände sig till Cecilia. "jag tyckte så förr, men sedan jag börjat gå i pastor Waverlys söndagsskolklass, har jag kommit på andra tankar." "Det gläder mig", sade Ellen, som nu lagt det snövita överdraget på sin säng och därmed hade bäddningen färdig. ... Ellen tog sin lilla bibel, slog upp den och läste: "Tro på Herren Jesus, så varder du och ditt hus frälst", och vidare: " ... Jag vet endast, att om vi skola bli frälsta, måste vi älska Gud och hålla hans bud." ... ... Fredrik hade på sitt eget sätt gjort sin nya ställning känd för familjen morgonen efter ungdomsmötet. Det var under husandakten. Doktor Holland höll alltid sådan, åtminstone en gång om dagen. Om hans plikter kallade honom bort, hölls den alltid av fru Hollan eller Dinah för vilken det var en riktig glädjefest. Fredrik hade till stor sorg för föräldrarne med ovilja övervarit dessa andaktsstunder. Denna morgon sade han: "Låt oss sjunga: O, att min frälsare även vore eder frälsare." ... Doktorns röst var full av fröjd, när han böjde sig ned för att tacka Gud för denna nyfödda själ, och gamla Dinahs: "Herren vare lov!" ljöd högtidligare än vanlig. Fredrik hade sedan ett långt samtal med sin far, och kände sig mycket styrkt därav. ... ... Sedan familjen (en morgon en tid därefter) spisat frukost, gingo de in i förmaket för att hålla morgonbön. "Jag tänker", sade doktorn, i det han öppnade den gamla familjebibeln, "att vi skola ändra programmet för familjeandakten något. Jag vill, att mina barn redan från ungdomen må lära sig att tala om och bedja till honom, som gjort så mycket gott för dem. För dig Vilhelm, min gosse, skall detta bli särskilt välgörande. Vill du leda vår andaktsstund?" "Å, pappa", började han, men stannade där. Tyst bedjande om styrka, tog han den gamla bibeln, slog upp Johannes evangelium och började läsa de ord, som kommit med balsam till så många svidande hjärtan: "Edert hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron ock på mig." ... Efter denna morgon blev det vanligt att de äldre barnen hjälpte till att leda husandakten. Och det visade sig att de själva hade god nytta därav, då de vid de offentliga mötena skulle vittna om sin mästare. (Eliza M. Sherman "Huru Ellen bar bördor" s 89-91,122-123; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1910)

ca 1910 - ca 1900

Det åts duktigt den kvällen på Rosenhöga gamla gård! ... Men när de hade ätit, då kom något annat, som de aldrig varit med om förr. Maten dukades ut, och så kom gårdens tjänstfolk in och slogo sig ned. Därpå tog far fram en stor bibel, inbunden i ett tjockt läderband med stora mässingsknäppen, och så läste han med allvarlig stämma ett kapitel. Och då han slutat, knäpptes allas händer samman och far bad med andakt Fader vår och välsignelsen. Sedan sjöngo de alla med i psalmen: "Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer. Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner." Barnen från den stora, bullrande staden kände sig fulla av andakt. Stillheten och den stora ron grepo dem med en underlig makt, den var som en stor, vid, skön famn. Snart sova de allesamman i sina bäddar uppe i andra våningen, sovo, omsvävade av fader Lars' betänksamma tankar och mor Elsas varma böner. (Hillis Grane "Far och mor i Rosenhöga" s 21-22; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1909)

Det blef (nu) kyrkobesök hvarje söndag. ... Olof och (hans hustru) Vera och någon av tjänstfolket reste. Och det gick så långt, att Vera efter en kort strid med sig själf gick in på att Olof om aftonen samlade tjänstfolket och läste någon kort betraktelse för dem. Vera satt också som åhörare. Efter betraktelsen läste han med stor högtidlighet "Fader vår" och "Väsignelsen". Vera hade rättat sig efter hans vilja, fast det så starkt stred mot hennes öfvertygelse. Men hon hade gjort det på ett villkor. Hon kände på sig, att Olof var så ifrig om dessa andaktsstunder, emedan han trodde, att han genom dem på något sätt skulle komma ifrån allt det där mörka, som plågade honom. Han ville blidka Gud! Det var pinsamt för Vera att öfvervara en sådan andaktsstund, men han kunde göra det för mannens frids skull. Om hans oroliga samvete kunde få någon lättnad på ett så enkelt sätt, så ville hon ej streta emot. Men det gafs dock ett villkor: barnen skulle ej vara med! ... Hon nämnde aldrig Guds namn hvarken för Per Olof eller Elsa, men hon talade i stället mycket med dem om allt det stora och sköna, som fanns i världen. ... (Men till sist) gaf Vera med sig. Hon tänkte sig, att då barnen redan voro så pass gamla, skulle de nog icke taga så djupa intryck hvarken af det ena eller det andra. Hon hoppades, att de tankar och idéer, som hon så småningom bibringat dem om "ett högre väsen", skulle klinga så starkt inom dem, att de ej skulle beröras af en förkunnelse, som de ej förstodo. Det som prästen predikade och far läste, skulle glida förbi dem, liksom det gled förbi henne. (Hillis Grane "När de unga togo vid, andra delen" s 26-29)

Bibeln är hemmets bok, och bör läsas av både föräldrar och barn. Hemmen bör vara tempel, där husfadern är präst och alla familjens medlemmar äro tillbedjare. ... Gudlösa hem utmana fördärvet. Ett gott hem är himmelens spegelbild. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 63)

Under (ett af) samtalen (vid Svenska missionsförbundets årsmöte) framhölls vikten af att de kristna hemmen blefve verkliga missionshem och barnen fostrade för missionen. ... Våra församlingar böra bli verkliga missionsförsamlingar, som lämna större rum åt missionsintresset. ... Godt vore, om predikanterna hade för vana att t.ex. en gång i månaden hålla ett missionsföredrag, innehållande ett sammandrag af missionstidningarnas meddelanden. (Jönköpings-Posten 1907-06-18 "Svenska missionsförbundets årsmöte")

Ett felades: Herrens fruktan, som är begynnelsen till vishet, bodde icke i huset; det var icke ett Guds tempel på jorden och Guds ord brukades icke derinne. Vägen till qvarnen höll mjölnaren öppen och banad, om ovädret rasade aldrig så svårt, men vägen till himmelen var det sällan hans själ beträdde. De bibelspråk, gossen lärde i skolan, voro ett dödt kapital, som låg insvept i minnets svetteduk. Der var ingen, som med bön och Kristi kärleks lifvande flägt skulle kunnat få sädeskornet att spira upp. Den ende, som försökte vårda sig om gossens själ, var Andreas. När Karl då och då kom på besök till qvarnen eller Andreas kom öfver för att aflägga räkenskap, tog han gossen afsides och frågade i trofast kärlek: "Du beder väl flitigt, Karl?" Då stirrade gossen på honom och svarade: "O ja, Andreas, vi bedja i skolan." Men Andreas sade: "Det är icke nog, barnet mitt. Om söndagen är du icke i skolan, och då beder du således inte. Och när du blir stor, skall du ju inte gå i skola längre och då kommer du aldrig att bedja. Men bönen är lika nödvändig som det kära brödet." Derpå läste han för barnet alla de barnaböner han kunde utantill. Men hur skall det gå med ett barn, som icke har någon att lära sig bedja annat än en gammal mjölnardräng i en avlägsen qvarn, isynnerhet när verlden slår sina fjettrar så hårdt om detsamma, som den gjorde om den fader- och moderlöse Karl. Hans morbror var nemligen en passionerad spelare. Nästan hvar enda afton hade han spelbröder hos sig. ... Skolan och kyrkan planterar, men hemmet måste vattna. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 6-8)

I många prästhem (i början av 1900-talet) hörde det t.ex. till god ton, att man om söndagarna skulle gå omkring med begravningsmin. Hos oss fanns inte skymten av något sådant. Vi gingo i kyrkan och voro med om husandakten, som alltid var kort, men dock så lång att "Anna lagårdspigan" regelbundet hann somna in. Men det var för oss en fullständigt självklar sak. Jag kan faktiskt inte minnas, att vi någonsin kände det som ett tvång. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 35)

Innan (Resmo) prästgård vaknat, har prosten (Martin Lundgren) ensam varit uppe en god stund, tagit sin tidiga promenad i trädgården under ideligt småpratande för sig själf och, sedan han gått sig varm, svalkat sig med en uppfriskande dusch, hvarefter han "känner sig som en ny människa". Nu vill han också dricka "vattnet, som nedkommer från himmelen". Han kallar till morgonandakt och vill se alla omkring sig. Ingenting får hindra. Bullret i köket måste tystna för en stilla stund och hvar och en lämna det han annars har för händer. Sammalunda ock, när afton kommer och dagen går till ro. Prosten läser gammalt och nytt, bara det är godt och gediget: Roos, Billing, Funcke, Heüman, men älskar mest det gamla, goda vinet. Efter välsignelsen spelas en psalm. (Carl Areskog "Lundgrenska hemmet i Resmo" s 213)

Per Jonas i Hultet var gänglig och mager och ingen väl tyckte, att han var så fager. Ett undantag var dock hans hustru, mor Lisa, fast hon ej för någon det dock ville visa. Hon visste så väl hennes gubbe var snäller. Av karlar i bygden det fanns ingen heller så händig och duktig med lie och spade, en mästare också, när stenmur han lade. . . . Och gällde det hugga och såga i skogen och gällde det gräva och handskas med plogen - så spikrak var fåran och tiltan han lade - då var han en mästare, allmänt man sade. I sommarens värme och när det var fruset gick Per och hans Lisa till bönehuset. Och hemma i Hultet de Gud ville dyrka. Om hemmet var ringa, det dock var en kyrka. (Florentinus Hällzon "Per Jonas i Hultet" s 86-87)

Vid morgonandakten, då alla barnen och husfolket, jämte grannarne voro samlade; och Guds ande kändes mycket nära, kom syndasorgen med öfverväldigande makt öfver de bägge unga döttrarne i huset, hvilka hit intill följt världens väg och stått emot Guds nåd, till sorg för de troende föräldrarne. De voro båda lika förkrossade. Båda hade de stått emot Guds andes röst där inne i hjärtat. Båda hade kallsinnigt visat bort "vännen för andra vänner", när han klappat på deras hjärtan. Bägge hade nekat att taga korset på och följa honom, som frivilligt bar det för dem; och bägge fruktade nu, att nådens tid var förbi för dem. Där blandades nu i den tidiga, fagra sommarmorgonen sorgetårar och glädjetårar, syndabekännelse och bön om förlåtelse med lof och tacksägelser. "(Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 220; Hvarför det blef storm)

ca 1900 - ca 1875

Fru Herbert stod upp klockan åtta, frukosterade halv nio, höll husandakt omedelbart därefter, drog sig sedan tillbaka till sitt arbetsrum för attt läsa, skriva brev, rådgöra med Sara, eller handhava något annat husligt göromål som fordrade hennes tillsyn. (Amy Le Feuvre "Rosor" s 4; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

Uppresen ett familjealtare i edert hem. ... Hvarest du finner sann lycka, kärlek och hjälpsamhet, där skall du finna att familjen böjer knä tillsammans vid familjealtaret. Därför vilja vi råda eder att läsa Bibeln tillsammans för hvarje dag, huru få versar det än må vara, och att söka Guds välsignelse i bönen. Detta medel skall tillförsäkra eder ett godt, moraliskt och välsignelserikt hem. Familjealtaret är den plats, hvarifrån ljus och kärlek flyta. Där danas vi för det härliga hemmet där ofvan. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 67-68; Äktenskapets ömsesidiga plikter)

Det gifves en mängd husmödrar, som förstöra många timmar hvarje dag med att vårda och vattna sina blommor. Det vore i sanning bättre om de vattnade sina barn och sitt tjänstefolks själar; men dem låta de förtorka. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 200; nr 25 den 21 jun 1894)

Under min barndomstid i Färgaryd (jag är född år 1883), där min fader var komminister, voro de motsättningar (mellan den evangeliska och den lagiska riktningen), som i det föregående antytts, fullkomligt försvunna. . . . Husförhören höllos alltid som sig bör i hemmen. De ägde rum i den allra vackraste tiden, strax före midsommar, och från min barndom bevarar jag alltjämt levande och vackra minnen från dessa förrättningar, då något av söndagens rofyllda stillhet vilade över bygden. Utan giltigt förfall blev ingen gärna borta. Många av de unga männen från socknen voro särskilt kända såsom skickliga stenarbetare vid de brobyggen, som utfördes vid järnvägarna. På grund av sitt arbete kunde de sålunda icke deltaga i rotens husförhör. Efter vad man från Färgaryd berättat för mig, plägade min far framåt jultiden inlysa dessa järnvägsarbetare till ett särskilt efterförhör i sockenstugan. I vår tid (år 1950) skulle man snarast vara benägen att tro, att ingen skulle ha beaktat en sådan kallelse till kristendomsförhör. Men så starkt kände dessa unga män samhörigheten med församlingen, att de villigt hörsammade kallelsen. Ordningen vid dessa efterförhör uppgives ha varit densamma som vid de ordinarie husförhören. Efter förhöret voro alla inbjudna på kaffe i den närbelägna prästgården. Man tyckte så väl om att bli förhörd i katekesen, att man stundom till församlingsläraren överlämnade en mindre gåva. Själv har jag inga minnen av dessa förhör med järnvägsarbetarna, vilka förekommo under min fars yngre och lyckliga år (senare delen av 1870-talet?). Kyrkoherde Bexell uppgives ha varit ganska sträng vid husförhören; om någon icke kunde ge gott besked, kunde det hända, att vederbörande "sattes från nattvarden", till dess han kunde bättre redogöra för sina stycken. (Gunnar Stenvall "Västbofromhet" s 266-267)

Emedan den troende mannen kände till sin unge gästs sinnelag (vilket var främmande för Gud), meddelade han honom första aftonen, att han alltid brukade hafva en kort bönestund tillsamman med sin familj, innan de gingo till hvila, samt sade, att det skulle glädja dem mycket, om han ville deltaga deruti. Den unge mannen svarade, att han gerna ville göra detta. Husfadern läste då ett kapitel ur bibeln, hvarpå hela familjen och äfven främlingen knäböjde. Efter att hafva tillbragt några dagar i denna älskliga kristna familj, tog den unge mannen afsked och reste vidare. Efter några års förlopp kom han åter att besöka samma stad och tog då in hos samma familj. Men hvilken förändring hade icke nu försiggått med honom! Han hade nu lemnat sitt hjerta åt Herren och var ett lyckliggjordt Guds barn. Då han skulle berätta sin omvändelse för sin kristne vän, sade han: "Det är er jag har att tacka för, att jag kommit till Herren. Då jag vid mitt förra besök här knäböjde med eder vid eder familjeandakt, var det första gången under åratal som jag böjde mina knän inför Gud. Detta framkallade i mitt minne min gudfruktiga moder, som nu är i himmelen, samt alla de lärdomar hon gaf mig, då jag var gosse. ... Jag fördes derigenom till besinning öfver minstora likgiltighet för min själ; och jag begynte söka min moders Gud. Och nu är det min högsta sällhet att få tillhöra och tjena honom." (Richard Newton "Bibliska mönsterbilder" s 37-38; Husandaktens välsignelse)

Oberoende av skolväsendet skulle prästen träffa alla sina församlingsbor och undervisa dem och genom förhör övertyga sig om att de hade tillräcklig kristendomskunskap. Prästen skulle i de så kallade husförhören förvissa sig om att var och en kände till "salighetens grund, medel och ordning", det vill säga att människan blev frälst genom Kristus (grunden), att Guds ord, dopet och nattvarden var de nådemedel kyrkan hade för detta och att det var nödvändigt med en personlig tro som utvecklades (frälsningsordningen). I sin ämbetsed hade prästen förpliktat sig att tillse att ingen var okunnig om detta. ... Inte förrän 1888 upphävdes formellt bestämmelsen om straff för dem som försummade att delta i förhören, även om den sedan länge upphört att tillämpas. Redan några år dessförinnan hade biskop Billing i Västerås markerat att - när en allmän folkskola nu fanns - husförhören inte längre borde ha kvar sin "examinatoriska prägel" utan "i stället böra vara tillfällen för mera förtroliga meddelelser mellan lärare (det vill säga präster) och åhörare om vår allra heligaste tro". Från 1880-talets slut kom husförhören i många bygder att successivt försvinna, men de lever ännu (2003) i delvis förändrade former kvar som en obruten sed i bygder där den gammalkyrkliga 1800-talsväckelsen varit stark. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 22-23)

Vi är ganska klena apologeter för Gud; och ganska ofta händer det, att kristna, som sålunda försöka att stödja arken och hjelpa Guds sak med sina argumenter, dervid mista sin egen andlighet. Det höfves oss att vara redebogna, villiga, förståndiga verktyg i Guds händer, men aldrig herrar öfver förhållandena. Gud är konung, Gud har ansvaret, gif honom då hans rätta plats. ... Det är saligt att hafva Guds ark i vårt hus, det är saligt att hafva Jesus boende der, såsom bevis på att Gud håller förbundet med oss. Många tala om husandakten, såsom vore den detsamma som att hafva arken i sitt hus, och den är ju också ett litet vittnesbörd derom. Det är välsignadt, då en husfader tager fram Guds ord och derur genom Anden meddelar sitt husfolk Guds budskap för dagen, och derefter alla, fader, moder, barn och tjenare, i bön framlägga för Gud hvad som ligger dem om hjertat. Det är välsignadt, då alla tacka honom för undfångna nådegåfvor, och hvar och en framlägger sina personliga behof i fråga om affärerna, barnen, lektionerna och de husliga sysslorna. I en sådan familj är det uppenbart, att arken är hos dem. Men formväsende vid husandakten är ofta orsak till att barn och tjenare få afsmak för andliga ting. I husandakten så väl som vid den allmänna gudstjensten lägga vi alltför ofta våra händer på Guds ark. Ett fruntimmer, som för en tid sedan fick erfara stor andlig välsignelse, berättar att vid husandakten i hennes hem beder först hon, och sedan alla barnen, guvernanten och tjenarne, och de kära barnen hafva antecknat flera bönhörelser. Barn äro ofta mera sanna i sina böner än äldre personer, de tro så fullt och fast, att Gud hör. (M. Baxter "Seger eller nederlag - Praktiska lärdomar ur Davids och Salomos historia" s 12-15; Förbundsarken; kommentar till 2 Sam 6:1-12)

"(Min mor) har upphört med att gå på baler och teatrar", (sade den unga flickan till pastorn). "Hon har blifvit en kristen och anslutit sig till församlingen. De hålla nu husandakt, och i omsorgen för sina barn och sina tjenare är hon helt annorlunda än förr." (Richard Newton "Bibelns löften" s 150)

Dagens arbete (under 1880-talet) inneslöts inom morgon- och aftonandakten, då Roos' betraktelser lästes, och hela hushållet föll på knä, utan anseende till främlingars förvåning. Prosten läste själv bönerna med sin åldriga stämma. Jag kommer särskilt ihåg en vers som han läste så gott som dagligdags: "O, Fröjdeande statt mig bi i all den nöd jag kommer i, helst när mig döden kallar. Då hjälp att jag må kristelig få skiljas hädan, när jag dig min själ i hand befaller." (Elin Wägner "Tolgs prästgård på prosten Ekedahls tid" s 199)

Jag vet, att det barn, som från sina tidigaste år fått höra, att det är älskadt af sin himmelske Fader med en ännu större kärlek än den, som skänkes det i hemmet, som dagligen, morgon och afton, fått vänja sig att lyfta sin tanke i bön till Gud, som med barnets odelade intresse lyssnat till allt, som dess mor för det berättat om Frälsarens vandring här på jorden och hans himmelsfärd, om de bevarande änglarna och de himmelska boningarna, som allt ifrån att det började tänka, lärt sig att sända sitt tack upp till den vakande och styrande kärleken där ofvan, och hvars barnsliga röst ofta i de stilla timmarna sjungit de sköna psalmer, som det lärt sig i sin moders knä - ett sådant barn skall längta efter att få följa med till kyrkan och alltid glädja sig öfver att få vara där. ... Det skall i prästens predikan återfinna många kära, förtroliga bilder och därför med glädje lyssna till den, om också predikan i sin helhet ej uppfattas. ... En del mödrar äro under veckans lopp fullt upptagna med att styra ut barnen så festligt som möjligt till sön- och helgdagarna, utan att de någonsin tänka på att de små hafva själar, som skola beredas för dessa dagar, och att detta är långt viktigare och mera maktpåläggande än den yttre utpyntningen. Kanske tänka de, att detta blir skolans sak. ... Gud hjälpe det barn, som endast får sin kristendom ur den kortfattade, sammanträngda undervisning, som ofta på ett föga tilltalande sätt meddelas det i skolan, och som, då lektionen är slut, lätt bortsopas ur det i hemmet aldrig förberdda och därför så föga mottagliga sinnet. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 111-112)

ca 1875 - ca 1800

Aftonbönen skulle hållas (i hemmet i Kurhaus Siloah i Lintorf). Tre anständiga och blygsamma tjänarinnor komma in och sätta sig ned. Husfadern sätter sig vid kammarorgeln, pastorn slår upp betraktelseboken, och så ljuda sångens toner genom rummet. Hvad husandakten är en välsignad sak! Jag skulle önska, att i hvarje hem i Sverige en liten kammarorgel funnes. ... Den andaktsbok, ur hvilken pastorn läste, hvars titel jag ej känner, innehöll kraftfulla sanningar, uttalade på ett enkelt och objektivt sätt, helt korta betraktelser öfver ett språk för hvarje afton och morgon. Förvisso hafva dylika andaktsböcker sitt stora berättigande. ... Och jag tror, att i en liten församling, där det finnes barn och tjänare, den lilla publiken har större nytta af att få höra ett (enda) bibelspråk och få det väl utredt samt några kraftiga förmaningar lagda på hjärtat än att få höra ett helt kapitel uppläsas, där kanske det ena härliga språket aflöser det andra, så att intet ordentligt uppfattas. I all synnerhet om familjens hufvud icke har gåfvan att utlägga skriften, synes mig en betraktelsebok väl försvara sin plats på hemmets altare, under det naturligtvis bibeln bör och måste flitigt användas af hvarje familjemedlem vid hans enskilda betraktelser. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 226-227; resa 1882)

Det var i oktober 1874, och husförhöret (i Sjösala socken) var utlyst hos en av rusthållarna i ströroten. Jag hade inte varit på något husförhör förr, men nu var jag ju fem år och skyldig att läsa. ... Kyrkoherde Berg skulle hålla förhöret, och honom hade jag aldrig varit i närheten av förr. Vi gick in i storstugan. Där var långa planksäten insatta längs rummet med en gång i mitten. Till vänster var kortare säten för fruntimren. Å de båda säten, som stod närmast gången, satt de lässkyldiga, och framme i hörnen på de högt uppbäddade dragsängarna satt de äldste, som gärna ville slippa några frågor vid gångförhöret. I den stora öppna spisen brann en väldig brasa. ... Det pratades och åts snus på manssidan, och fruntimren lade ihop huvudena och viskade med den ena handen för munnen. ... In kom kyrkoherden, gick fram till stolen vid slagbordet på fruntimmersidan och hälsade åt höger och vänster med nickningar. Efter kom den gamle kantorn med husförhörsböckerna under armen. ... Kyrkoherden bad en bön mycket allvarligt, och kantorn stämde upp en psalmvers, varunder han gjorde de hiskligaste grimaser. Jag har sett en tupp som fått ett ben i halsen och försökte gala, bära sig åt på samma sätt. Men i stugan rådde det största allvar, och alla instämde i sången, fastän de flesta saknade både sångröst och musiköra. Så verkställdes uppräkningen av fjärdedels och åttondels mantal, torp och backstugor och alla dess invånare. Husfäderna svarade. Kantorn följde med i nattvardsboken. När husar Lundgren ropades, talade kantorn om, att han ej gått på nattvarden på sju år. Det gick en suck genom hela rummet. Vad den sucken betydde, förstod jag ej då. Så begynte förhöret. ... En efter annan av de lässkyldiga framkallades. Jag väntade nu med bävan på min tur, ty en del av dem, som varit framme, hade stakat sig förskräckligt. Så kom mitt namn. ... (Jag) läste en utpekad vers utan att dra till mig andan. "Kan du något utantill?" sa prästen. "Hela lilla katekesen", sa jag. "Får jag höra första budet." Jag läste det rätt. "Det var bra. Amen, vad är det," sa prästen. "Det är ju bort i bönerna," sa jag. "Ja, ser du min gubbe lille, jag gör inte som mor, jag förhör lite överallt." "Jaså," sa jag och läste det begärda. "Du var duktig", sa prästen och gav mig en tolvskilling, den största peng jag ägt. ... (Så) höll prästen åter bön, kantorn sjöng en psalmvers. Så en tyst bön. Kantorn steg fram på gången, knäppte ihop händerna. lade huvudet på vänstra axeln och viskade sitt vanliga: "Å nu får ja hos den respektive roten anhålla om dä vanliga offret." Gubbarna, som kunde det där utantill, hade börsarna uppe, bönderna lade till honom var sin tredaler och torparna en tolvskilling. Sen var mötet slut. Utanför dörren stod ett bord med dricka i stora tennstop och kannor, och i två "loaressel" låg stycken av risgrynspannkaka och rågbröd, skuret i fjärdingar med smör och ost på. ... Hembryggt starkt matöl gick flitigt laget runt vid det stora hästskobordet. Middagen varade över tre timmar och bestod av de mest bastanta rätter man kan tänka sig. Stek med sås, sik och ål, stuvade ärtor, bruna bönor m.m. Så kom ost- och andra pannkakor, sötost och bakverk. ... Till slut meddelade värden, att det ej var mera att vänta. Prästen klappade i händerna, gästerna reste sig. Prästen läste från maten, och kantorn sjöng Herre, signe du och råde. ... Å andra våningen fortsatttes samvaron betydligt högljuddare, sedan prästen rest. De långa silverbeslagna sjöskumspiporna togs fram, glas och toddyvirke, och genom den täta röken haglade grovkorniga blixtrande kvickheter, som jag inte förstod då. Fruntimren hölls i andra kammaren. (J.A. Göth "Husförhöret" s 171-174)

År 1868, Smålands svåra nödår, flyttade Gustaf Pontén in i Korsberga prästgård såsom pastoratets kyrkoherde. ... En stark religiös känsla utan många ord låg alltid bakom hvardagslifvets mångahanda omsorger. Prosten betraktade allt från högsta synpunkt, och han gaf en sund och kristlig prägel åt hela sitt hus. Men när julen firades, flammade andaktens och tillbedjans eld starkast, och den som varit med vid en sådan fest i den gamla gården glömmer den aldrig. Då prosten blef äldre, förrättade äldsta dottern eller adjunkten den dagliga andakten. ... Han afled den 27 juni 1890. (Eva Linder "Korsberga prästgård under den Ponténska tiden" s 32,43)

Min far flyttade till Ås (1865). ... Tidigt började dagen i prästgården. Min far hade för vana att stiga bittida upp och hade vanligen länge suttit vid skrifbordet, när frukosten intogs kl. 1/2 9 f.m. ... Medan familjen ännu satt till bords, hölls morgonandakt, hvarvid lästes en kort betraktelse, afslutad med Fader vår och välsignelsen. Sedan gick hvar och en till sitt arbete. (C.N. Östberg "Östbergska hemmet i Ås' prästgård" s 154-157)

Med söndagsskolan står husandakten och husbesöken i närmaste samband. Kristendomen will helga familjelifwet och sprida ljus, frid och salighet in i de olyckligas boningar, der Herrans Jesu nåd ännu icke är känd och der således ingen sann glädje ännu kan finnas. Wi uppmana derföre wåra missionswänner, som dertill hafwa nödiga gåfwor, att icke allenast hålla huslig andakt, med morgon- och aftonbön, inom sina egna boningar, utan äfwen besöka andra familjer, för att der utfå några ewiga lifsfrö och uppmana till bättring, tro och helgelse. ... Wi fordra med rätta af den som skall besöka andras hus, att han har gjort sig förtrogen med husandakten inom sin egen familjekrets, så att han der är wan att offra böner, åkallan och tacksägelse, samt att förelysa de sina med kristliga exempel af ödmjukhet, kärlek och trohet. Wäl kan det bedröfliga förhållandet ofta inträffa, att en kristen i sitt eget hus stöter emot en hård och ofruktbar jordmån, som icke will emottaga lifsens utsäde; men han bör ändock lägga sig all winning om att så ut Guds ord på en förhoppning och tåligt bida efter den stundande skörden, som icke alldeles plägar uteblifwa efter en trogen och rik tåresådd. Någon maka och något barn har omsider måst lemna sitt hjerta åt Herren, såsom en efterskörd, då man icke har warit så förståndig och lemnat det såsom en förstlingsfrukt. Det kan wäl falla sig svårt för mången husfader att börja hålla husandakt i sitt eget hem, ty blygsel, okunnighet och hwarjehanda jordiska bestyr wilja hindra detta goda werk. Men då man en gång har fått röna hwilka goda och söta frukter af inbördes kärlek, lydnad och förtroende, som den gemensamma bönen och det lästa gudsordet har med sig, så ångrar man, att man icke långt förut har wetat att träda fram såsom en prest i sitt hus, som åtminstone bör bedja för husfolket, om han icke har förmåga att lära dem. Huru ljufligt är det icke att se en husfader böja knä med sina barn och tjenare omkring Försonarens kors och der utbedja sig det försonliga och himmelska sinnelaget. Det är i synnerhet bristen på husandakt som gör, att det kristliga lifwet inom familjen ligger antingen i linda eller alldeles förqwäfdt. Gif oss husandakten åter, om den någonsin har funnits, och wi skola med detsamma få åter mycken Guds wäsignelse, huslig frid och kristliga dygder. Dock wilja wi med denna wår uppmaning till husandakt icke pålägga enskilda kristna en börda och ett ok af lagar och stadgar; utan wi mena att de kristna sjelfwa böra pröva denna angelägenhet efter för handen warande omständigheter, och sedan med god tro och i kärleken besluta sig för det ena eller andra. Likaledes wåga wi icke påstå att husandakten bör öfwas på bestämda timmar, ty det låter sig wäl icke allestädes göra; ej heller kan en kristen alltid känna sig böjd och kallad, att i sällskap med andra högt förrätta sin dagliga bön, utan detta måste wäl öfwerlåtas till det egna samwetets pröfning och fria wal, ty hwad som icke går af en god tro och en otvungen kärlek blir wäl till föga gagn. Ps. 116:10-19; 1 Tim. 2:7; 1 Pet. 4:10,11. ("Smålands Missionstidning" s 78-79; n:r 5 augusti och spetember 1862)

Tillströmningen av åhörare till (Mårten) Landahls kyrkor fortsatte oförminskat (från 1820-talet) årtionden igenom, och rörelsen utvecklade sig till en verklig folkväckelse inom stora delar av stiftet. Den fostrade fram en gudsfruktan som även satte frukt i en sällsynt redbarhet i det borgerliga livet. Gå vi framåt i tiden till 1850-talet, så finna vi att motståndet mot väckelsen försvinner och dess kristendomssyn accepteras alltmer. Nu framträda en yngre generations väckelsemän som kommo att dominera det andliga livet i stiftet under senare hälften av 1800-talet. Utrymmet tillåter endast att omnämna de tre mest betydande av dem: Carl Gustaf Almqvist, Carl Johan Smedberg och Carl Gustaf Sandzén. Alla tre hade de sin huvudsakliga verksamhet förlagd till slätten väster om Skara. . . . Sin sista prästerliga tjänst hade Almqvist i Saleby, där han verkade under bortåt tre decennier. . . . Husförhören besöktes allmänt och betraktades som verkliga högtider. . . . Ryda under Smedbergs tid (från år 1883) står i en förklarad glans. Dit hade de allvarliga kristna från nästan hela den egentliga västgötaslätten någon gång vallfärdat för att höra en sällsynt klar och djupgående utläggning av Guds ord. Ryda blev därigenom väckelsens starkaste centrum i (Skara) stift. . . . Främmestad kan liknas vid staden på berget. Där utvecklades under senare hälften av 1800-talet ett nära nog idealiskt församlingsliv enligt folkkyrklig uppfattning. Hela befolkningen ställde sig här under kristen fostran och de levande kristnas antal torde ha varit osedvanligt stort. En andlig förnyelse började förmärkas i församlingen så snart C.G. Sandzén tillträtt kyrkoherdebefattningen där år 1859. En anknytningspunkt för väckelsen fanns i den herrnhutiska fromheten från 1700-talet som i sina efterverkningar ännu fortlevde i bygden. . . . I husförhören var deltagandet mangrant i de olika rotarna, ungdomen samlades på förmiddagen och de äldre på eftermiddagen. Ett originellt drag var de tidiga morgonandakter, som han stundom höll under sommaren ute i det fria. Dessa ha levat i gamla församlingsbors minne i en nästan förklarad glans. . . . Genom denna församlingsvård skapades en kristlig och kyrklig anda som satte sin prägel på folklivet i stort i bygden. Och ännu ett halvt sekel efter Sandzéns bortgång lever den i stor utsträckning kvar i hans församlingar. (Arvid Norberg "Väckelse och andlig förnyelsesträvan" s 108-110)

Inom detta (prost)hem (i Lekaryd) styrde och ställde sedan 1859 prosten Mårten Daniel Bergdahl. ... Särskilt ägnade han sin omsorg åt katekisationen vid husförhör och konfirmandundervisning. Vid husförhören brukade han, förhörande och förklarande, vandra fram och åter bland de närvarande, utdelande ros och ris efter behov, ofta därvid glömmande tidens flykt. (Gösta Ydström "'Friden' - Bergdahlska prosthemmet i Lekaryd" s 121-122)

Länge kämpade (Lars Hierta) för upphävande av husaga mot ett konservativt parti, som menade, att all ordning i landet skulle äventyras, ifall husbonden ej mer finge ge hustru och tjänstefolk stryk. Men på 1856 års riksdag segrade Lars Hiertas reformförslag. "Nu brast det sista bandet, som höll tjänaren vid familjen", klagade en medlem av ridderskapet och adeln den dag, då konungen bekräftade de tre ofrälse ståndens beslut att ur lagen utplåna bestämmelsen om husagan för andra än minderåriga. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 194; Lars Hierta och Aftonbladet; BG Ask-kommentar: "1856 års riksdag" bör väl rätteligen vara "1858 års riksdag"?)

Vallejos lemmar darrade och skakades i frossa; han tog sig åt ryggen under smärterop, han fattade med båda händer om sitt huvud som om han ville slita halsen av sig och kasta bort huvudet från kroppen, för värkens skull som brann inne i det. ... Det var en lömsk, smygande sjukdom. ... Den kastade sig över (människor) som ett rivande vilddjur – den upptände med en gång sin febers brinnande eld i kroppen, och den elden slocknade icke förrän livet var utslocknat. ... Gule Jack var en feber. Mario Vallejos var på väg till Kalifornien för att söka det gula guldet. Han hade funnit den gula febern. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 349; Fjärde natten – Roberts öra berättar)

Ett viktigt skäl till att folkskolan infördes 1842 var att alla barn inte fick läs- och skrivundervisning. Skolan hade även ansvaret för den grundläggande katekesundervisningen. Ansvaret för nattvardsbarnen blev därmed lärarnas. Detta kunde innebära att många föräldrar inte längre kände sitt ansvar för barnens förberedande nattvardsläsning lika förpliktande som förr. Att andakterna i hemmen minskade under 1800-talet kan också delvis förklaras av att barnen hade morgonbön och avslutningsbön i skolan. (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 334)

ca 1800 - ca 1600

Med tiden kommo dessa husförhör särskilt på landsbygden att utvecklas till ett slags folkliga högtider med både andlig och lekamlig förplägnad. Ej minst var detta fallet i Småland, där de gammaldags patriarkaliska formerna - med husförhör i hemmen och en stor måltid efter själva förhöret - på många håll bevarats fram till vår egen tid (år 1950). I äldre tider skedde förhöret säkerligen med stor noggrannhet och eftertryck, men man tog också sedan igen sig under det åtföljande kalaset. Ett stämmobeslut från Hamneda år 1794 låter oss liksom blicka bakom kulisserna. Där heter det, att "församlingens invånare blevo erinrade om deras skyldighet att husförhören oförsumligen bevista samt om det ansvar och den plikt som åtskilliga kungliga stadgar och förordningar utstaka för uteblivande utan laga förfall". Men församlingsborna blevo därjämte förmanade "till en försiktig och sparsam hushållning och varnades för yppighet och överflöd och i synnerhet för kostsamma trakteringar på de ställen där husförhören komma att hållas". (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 108)

De som stannat hemma från kyrkan samlades alltid kring fällbordet och läste dagens texter saamt kanske t. o. m. sjöngo en psalm. När kyrkobesökarna vänt åter till hemmet, iakttogo de en gammal sed, som en nittioårig sagesman från Annerstad berättat för Kyrkohistoriska Arkivet på följande målande sätt: "Var det så, att far hade varit i kyrkan och vi hemma, så gick det så till: när vi såg, att far kom, så ropade man: far kommer, sätt er i ordning. Då satte vi oss i en vid ring med de äldsta närmast dörren och när far stigit in, tog han var och en i hand och sade: Mässe i Guds namn, och då skulle vi svara: Gärna mässe i Guds namn. På så vis fick vi del av mässan och predikan." Detta bruk, som levde kvar på några håll ännu vid detta sekels början, är en intressant kvarleva från den katolska tiden i vårt land, då mässan förrättades på latin och den sista hälsningen till folket ljöd: "Gån, mässan är slut." (Ite, missa est). Genom att bringa denna hälsning med sig hem förde man med sig något av mässans kraft och välsignelse till de hemmanvarande. Det märkligaste i denna företeelse är att den hållit sig vid liv ute i bygderna under hela hustavlans tid. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 112)

Ur Pehr Sjöbrings Anteckningar ur min lefnad: " ... Om hösten 1780 hölls läsemötet hos mina föräldrar. Detta minns jag helt dunkelt. Jag var då knappt 4 år. Jag ser där, liksom i en svag morgonljusning, en gammal vördig man förhöra folket. Denne var prosten Bruhn. Året därefter var läsemötet också i Bringebäck, men hos Jonas Månsson. Det minns jag tydligare. Jag tycker mig ännu se där en ung, oansenlig präst förrätta förhöret och gå på golvet och fråga ur katekesen, som han höll i handen; han kunde den således icke själv utantill. Detta minskade hans anseende hos mig. ... Om hösten 1782, då jag ännu icke fyllt 6 år, var jag på det första läsemötet, eller, såsom det vanligare uttryckes, det första husförhöret. Då kunde jag läsa rent innantill och hela Lill-katekesen utantill." (Bengt Hägglund "Undervisning vid spinnrocken - Ett utdrag ur Pehr Sjöbrings levnadsteckning" s 110-112; levnadsteckningen skriven år 1840 utifrån dagboksanteckningar; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Från och med år 1741 stod den fattige (Peter) Murbeck utan någon prästerlig anställning. ... Murbeck hade blivit anmäld ... inför världslig domstol för att ha hållit konventiklar på Gedsholm och blev kallad att stånda till svars inför Luggude häradsrätt. Han försvarade sig med att han endast hållit husandakt, varvid dock även en del främmande folk strömmat till, bland dem somliga av hans forna församlingsbor. Men dem hade Murbeck uppmanat att först och främst besöka gudstjänsten i sin egen sockenkyrka. Sedan kunde de åhöra predikningarna på Gedsholm, om de så ville. Ett fyrtiotal personer, som bevistat sammankomsterna instämdes för tinget. Men de betygade allesammans , att Murbeck för dem uppläst 1726 års förordning samt förmanat dem att avhålla sig från olovliga sammankomster. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 508,510; Gråkoltar och pietister)

Samtidigt (med konventikelplakatets utfärdande år 1726) ålades prästerna att inte bara genomföra katekesförhör i kyrkan. De borde även sammankalla några hus i sänder för att förhöra dem i deras kristendomskunskap. Det var husförhörens begynnelse. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 401)

(Arvid Horn) höll på gammaldags enkelhet och fromhet. ... "Han lät varken ministrars eller det mest lysande sällskaps närvaro avhålla sig från att med hela sitt hus på knä göra den sedvanliga aftonbönen", (säger Geijer). ... Hans politiske motståndare hattchefen Axel von Fersen har i sina memoarer för eftervärldens räkning utbroderat Horns fromhet med en högst trovärdig historia, om att han "ofta syntes med sönderslitna benkläder på knäna, dem han sade sig hava uppslitit under sina andäktiga böner för konung och fosterland". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 548; Arvid Horn på höjden av sin makt)

(Arvid Horn) drog sig inte för att visa sin gudfruktighet. Han höll husandakt varje morgon och varje afton, även på onsdagarna, trots att rummen då var fyllda av folk på mottagning. När klockan klämtade tio eller fyra vid rådets sittningar steg han upp från sin stol och höll en tyst bön. Fryxell (1863) uppger att hans fiender kallade honom en svensk Tartuffe och menade att detta mest var för att lägga an på prästerskapet. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 366)

Ännu i fyra år kämpade (Dominikus Dietrich) med den öfverhandtagande svagheten. Konungen förbjöd honom att besöka magistratens sammanträden - ack, därefter hade han på länge icke haft någon åstundan. Stilla fördjupad i Skriften, endast hållande husandakt med de sina och hälsande sina vänner från fönstret - så tillbragte han de sista åren. Den 9 Mars 1694 hämtade Herren hem sin gamle tjänare. (Emil Frommel "Dominikus Dietrich - den siste borgmästaren i den fria riksstaden Stassburg" s 132)

En handledning med anvisningar för hur man skulle fördela bibelläsningen under veckans dagar för att komma igenom hela Bibeln på ett år gavs ut på 1690-talet, "Biblisk Calender". Här rekommenderas hemmets morgon- och aftonandakter som lämpliga tillfällen för läsning av ett eller ett par kapitel ur Den heliga skrift. (Valborg Lindgärde "Svensk kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 277)

Perioden från 1600-talets början och två och ett halvt sekel framåt, dvs. till 1800-talets mitt, har av kyrkohistoriker ofta benämnts 'hustavlans tid'. Hustavlan ingick i Luthers lilla katekes och utgjorde en sammanställning av ett antal bibelord i en viss ordning. Dessa bibelord var så avpassade att de gällde för olika kategorier i samhället, för präst och åhörare, för överhet och undersåte, för makar, föräldrar och barn, för husbönder och tjänstefolk, dvs. hela det då rådande samhället. Hustavlan fanns med i psalmboken. ... Det genom 1686 års kyrkolag reglerade kyrko- och fromhetslivet var i stor utsträckning baserat på företeelserna husandakt och husförhör, båda egentligen med katekesen som grund. Husandakten hörde till ett rätt kristenliv enligt bl.a. hustavlans bud. Genom husandakten förmedlades kunskap i kristendomens huvudstycken, en kunskap som kontrollerades vid de årligen genomförda husförhören i socknens olika rotar. . . . (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett halvt sekel" s 18)

Husförhören eller läsemöten, såsom de vanligen kallats i Småland, kunna i sin första form spåras redan på 1590-talet. Men det var egentligen först 1600-talets biskopar som satte dem i system. Genom 1686 års kyrkolag blevo de allmänt påbjudna. Där betraktades dessa husbesök i första hand som en pastoral åtgärd för att lära känna hemmen och förmana "till allt det som är gott och lovligit är". Men vid dessa tillfällen skulle församlingsprästen även undervisa de gamla om de frågor som han tänkte framställa vid de kommande katekesförhören i kyrkan. Husbesökens karaktär av undervisning och examen trängde alltmer i förgrunden och gav dem ökad betydelse, i all synnerhet sedan pietismen börjat intränga i landet. 1 1726 års ryktbara konventikelplakat, vars positiva föreskrifter ofta glömmas bort, ålades prästerna att "troligen vårda sin anförtrodda hjord", att icke nöja sig med de vanliga katekesförhören i kyrkan utan även sammankalla några hus i staden eller byar på landet för att förhöra dem i deras kristendomskunskap och föra dem "till den rätta salighetens grund och kunskap". (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 107-108)

Äktenskapet och familjen, men också hushållet var grundläggande institutioner i det tidigmoderna samhället. Familj och hushåll hänger nära samman, men ska inte uppfattas som synonymer. Under 1600-talet var ett hushåll alla de som levde, arbetade och åt tillsammans. Grunden i hushållet var kärnfamiljen, föräldrar och barn. I Sverige var kärnfamiljen den allra vanligaste hushållstypen. Storhushåll som omfattade flera kärnfamiljer, exempelvis farföräldrar, två vuxna syskon med deras makar och barn tillhörde inte den svenska traditionen. Däremot förekom hushåll bestående av tre generationer, så kallade stamfamiljer med mor- och farföräldrar, föräldrar och barn, men de var inte särskilt vanliga. Den äldsta generationen valde vanligen att flytta till en egen bostad, en undantagsstuga, när de lämnat över ansvaret för gården till något av barnen. Hushåll som inrymde stamfamiljer varade vanligen endast några år. Ibland kunde det finnas en inneboende släkting i kärnfamiljshushållet, exempelvis en gamma orkeslös far- eller morförälder eller en ung ogift syster eller bror. Denna så kallade utvidgade familj förblev sällan intakt mer än några få år. Den unga brodern växte upp och bildade ett eget hushåll och den riktigt gamla föräldern levde sällan länge. Förutom familjemedlemmarna räknades även anställda till hushållet. Det var de välbeställda som hade råd att hålla sig med tjänstefolk eller andra anställda. De egendomslösa, men också småbönder, hantverkare, lärare och präster i fattigare pastorat hade sällan möjlighet att ha tjänstefolk. ... I hushållet inte bara åt och sov man tillsammans, man arbetade dessutom gemensamt för hushållets försörning. Husfaderns ståndstillhörighet och yrke avgjorde vad hushållets medlemmar skulle ägna sig åt. Var han bonde arbetade alla efter förmåga med jordbruket och eventuella binäringar, var han skomakare ägnade sig alla åt att tillverka och sälja skor. ... Hushållet omfattade familjen och alla som arbetade tillsammans med den. Trots detta var det inte fråga om några gigantiska hushåll. De beräkningar som gjorts av 1600-talets hushållsstorlek skiftar, från i genomsnitt fyra och en halv personer till drygt sexpersoner. ... Räknas de som inte tillhörde familjen bort, blir det mellan två och drygt tre barn per familj. Vi ska då ha i åtanke att detta inte handlar om antalet barn som ett par fick, utan så många som i genomsnitt bodde hemma hos föräldrarna vid ett givet tillfälle. Kvinnorna födde många barn, men dödligheten i barnsäng, pestepidemier och andra sjukdomar var stor. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 384-395)

(Husförhören) började redan i slutet av 1500-talet och tillkom som en pastoral åtgärd för att lära känna hemmen och förmana, som det heter i kyrkolagen 1686, "till allt det som gott och lovligt är". Husbesökens karaktär av undervisning och examen i stället för själavård trädde allt mera i förgrunden. Så småningom kom dessa husförhör att utvecklas till ett slags folkliga högtider med rik både andlig och lekamlig förplägnad. Utländska resenärer som mötte dessa för dem okönda företeelser intogs av både förvåning och intresse. ... Vad ... beträffar husregenterna i hus-ståndet, definierar (biskop) Paulinus (under 1600-talets första del) ... deras uppgift genom att anföra ...: " Hvadh en predikare är i sinom predikestol, thet är en husfader vthi sitt hus". Liksom en lärare undervisar sina åhörare i Guds ord, förmanar dem att helga vilodagen, håller dem till bönen, avträder från synden, brukar en dödtorftig kyrkodisciplin och föregår med ett gott exempel och ett kristligt umgänge, så bör enligt Paulinus en trogen och gudfruktig husfader akta och öva detsamma i sitt hus med sina barn och sitt husfolk, alla dagar och utan någon försummelse och synnerligen när någon nöd och bedrövelse är för handen. ... Det var ... helt naturligt, att (den pietistiske prästen Peter) Murbeck (under 1700-talet) i sin utläggning av Hustavlan förmanade husfäderna att "flitigt läsa den Heliga Skrift för sitt tjänstefolk, åtminstone morgon och afton, då de göra bön med dem". Han tillägger att husbönderna även skall låta tjänarna "flitigt gå i kyrkan och sedan läsa och sjunga med dem hela sabbaten". (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 22-23,33,59)

ca 1600 och tiden dessförinnan

Att spekulera om ett uråldrigt svensk ättesamhälle är ... vetenskapligt nonsens. ... Om vi kan lägga ättesamhället till handlingarna måste vi emellertid ta familjen på största allvar. Gårdshushållet var för majoriteten av medeltidsmänniskorna den viktigaste sociala enheten. Ju större gård och ju rikare bonde, desto mer omfångsrikt och socialt viktigare hushåll. Å andra sidan hade det varit ännu mer betydelsefullt tidigare. Att döma av arkeologiska utgrävningar var hushållen större under vikingatiden än under 1200-talet, med mer plats för boskap på gårdarna. Utvecklingen mot allt mindre hushåll tycks ha berott på att kärnfamiljen under 1100- och 1200-talen blev viktigare på de patriarkaliska storbondefamiljernas bekostnad. En bidragande orsak var kyrkans krav på monogami. Före kristendomens ankomst hade de rika hövdingarna och storbönderna haft bihustrur, och följaktligen många barn. Detta system avskaffades under övergången från vikingatid till medeltid. Därmed var det bara naturligt att hushållen minskade i storlek - samtidigt som de blev fler. Dessutom började den olönsamma träldomen försvinna, vilket ytterligare minskade hushållens storlek. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 101)

(Prästen) Tangbrand predikade tron för (bonden) Hall och uppmanade honom att omvända sig till kristna mäns goda seder. En gång sade Hall till Tangbrand: "Det förhåller sig så, att jag har några gamla kärringar boende hos mig, så ofärdiga och ålderdomssvaga, att de ligger till sängs och inte kan flytta på sig själva. Nu skall jag låta dig döpa kärringarna. Men om de kan röra sig något efter dopet eller är något mindre sjuka än förr och inte heller tynger för mycket när de förs ner i vattnet, då ser jag att stor kraft följer med kristendomen. Och då skall jag låta döpa mig med allt mitt husfolk. Sedan uppmanade Hall kärringarna att omvändas till den tro som Tangbrand predikade. Och när de hade bejakat prästens trefaldiga fråga om de trodde på den treenige guden, och när de hade berett sig för dopet efter sedvänjan, då döpte Tangbrand präst kärringarna i faderns, sonens och den helige andes namn och iförde dem sedan vita kläder. Men Hall, deras husbonde, kom till dem redan nästa dag och frågade hur de mådde. De svarade båda på samma gång och sade: "Vi mår alldeles utmärkt, fast vi på grund av åldern har kraftlösa kroppar, ty borta är nu all den sjukdom och ohälsa som förut tyngt och tröttat oss, men i stället har vi fått efterlängtad vila och hälsa i kroppen, ty alla våra leder och lemmar är nu mjuka, var och en till sin tjänst, precis som om vi blivit unga på nytt. Borta är också vår oro och rädsla och skräck för att dö. Nu har vi fått glädje och fägnad och hopp om saligheten." Bonden blev glad när han hörde detta och lovade att omvända sig. Han döptes lördagen före påsk tillsammans med husfolket i den bäck där de hämtade vatten. Tangbrand gav bäcken namn och kallade den Tvättå, som sedan givit namn åt gården. ("Tidrande och diserna" s 125-126)

Augustinus bjuder: "Förkunnen för alla edra familjemedlemmar och underlydande i hemmet, från den störste till den minste, om himmelrikets ljuvlighet och helvetets förskräcklighet. ... Liksom lärarna talar i församlingen, så skolen I tala i edra hem. ... (Varje husfader) skall vara en tillsyningsman i sitt hus, om han nu över huvud taget tjänar Herren, och om han skall få vara för evigt hos honom." (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 146)

Kristus förutsade många ting. Om dessa tidigare ting inte kom att ske, tro dem då inte, men om de alla kom att ske, varför då tvivla angående de ting som återstår? ... Han sade att så som ett senapskorn sås, så skulle (evangeliets) predikan utvidgas, och varje dag ser vi detta breda ut sig över världen. Han sade, att de som lämnade far och mor eller bröder eller systrar skulle få både fäder och mödrar. Och detta ser vi uppfyllt av fakta. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:463)

Uppmärksamhet dras ofta till en rabbinsk berättelse: "R. Gamaliels son blev en gång sjuk. Han sände två elever till R. Hanina b. Dosa för att be honom att bedja för honom. När han såg dem gick han till en övre kammare och bad för honom. När han kom ner sade han till dem: Gå, febern har lämnat honom. De sade till honom: Är du en profet? Han svarade: Jag är varken en profet eller en profets son, men jag har lärt detta av erfarenhet. Om min bön är flytande i min mun, vet jag att den godtas: men om inte vet jag att den förkastas. De satte sig ner och gjorde en notering om det exakta tidpunkten. När de kom till R. Gamaliel, sade han till dem: Vid tempeltjänsten! Ni har inte varit där en tidpunkt för tidigt eller för sent, utan det hände så: vid just den tidpunkten lämnade febern honom och han bad om vatten att dricka." (Ber. 34b; Soncino edn. s 215-216). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 255 not 109)

Familjen, inte individen, var den grundläggande enheten i grekiskt socialt liv, och familjen uppfattades i vid mening. Förutom en mans hustru och barn innefattade den alla hushållsslavar (vilka, åtminstone i Aten, introducerades på samma sätt som en ny brud genom att beströs med nötter och torkad frukt och som därefter fick ta del i familjens religiösa sedvänjor). Familjen inkluderade också en mans föräldrar, fastän de kanske inte bodde i samma hus. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 87)

Egna kommentarer och funderingar:

Ordet “kompsos” (förfinad) förekommer inte i resten av Bibeln. Detta ord tillsammans med ordet ”hypantanô” (gå för att möta) kan läsas i ljuset av Mark 5:1-20 (Luk 8:26-39). En människa med en oren ande går för att möta Jesus. Resultatet av mötet är, att mannen blir ”klädd och ... sansad” (Mark 5:15). Ordet ”kompsos” betyder ”förfinad”, men i klassisk grekiska kan vi också översätta med ord som välklädd, klok och begåvad. Hos Johannes är pojken inte bara klädd utan han är välklädd, inte bara sansad utan klok och begåvad.

Lägg märke till kontrasten mellan den följande dagen i Egypten och gårdagen i Kana. I Egypten var det en dag mellan den dödsbringande utsagan och den fruktansvärda handlingen. Nu är det en dag mellan Jesu livgörande utsaga och beskedet om det underbara resultatet. Jämför också med Mose, som i går dödade en faraos slav/pojke (2 Mos 2:14; Apg 7:28), medan Jesus i går gav en kungligs pojke liv.

Angående Jesu förhandskännedom, se också Joh 1:49-50.

Den sjunde timmen fullbordar början med de sex krukorna vid det första tecknet i Kana.

Det är sonen "nere" i Kafarnaum som botas. Vad beträffar flugorna i Egypten vet vi att dessa ofta förde med sig sjukdomar som orsakade svåra epidemier. I Egypten drabbades kungens och hans slavars hus. Nu tar den kunglige och hans slavar liv och tro.

Observera följande förändring från Markus till Johannes angående botandet av en febereld/feber (pyretos) i en bostad (oikia). I Mark 1:29-31 griper Jesus handen på Simons svärmor, i Matt 8:14-15 rör Han hennes hand och i Luk 4:38-39 botar Han i hennes närhet genom Sina klandrande ord. I Joh 4:46-54 botar Jesus på avstånd genom Sin utsaga.

Det är inte sannolikt att den tro som omtalas i v 53 var en tro på Jesus som Guds Son (jfr dock Danell ovan). Det är i varje fall inte en tro ”in i” Jesus. Betoningen av profetians sanning (v 53) tyder snarare på att tron avser Jesus som en profet bland andra profeter (jfr Irenaeus ovan) eller möjligen som Profeten (jfr Joh 6:14-15).

Grekiska ord:

angellô (komma med ett budskap) Syr 43:2(S); Joh 4:51 – 2 Sam 15:13(A); 18:11(A); Jer 4:15(B); Joh 20:18.

doulos (slav) (i NT + exempel i GT) Matt 8:9; Joh 4:51 – 3 Mos 25:44; 1 Sam 29:3; 2 Kung 5:6; 18:12; 2 Krön 6:23; Neh 9:14; Ester 4:17x-y(C28-29); Ps 27:9; 34:22(23); 69:36(37); 105:17,26; Jer 25:4; Amos 3:7; Judit 5:5; 6:3; 10:23; 11:4-5,16-17; 12:4,6,10; 13:1; 1 Mack 4:30; 2 Mack 1:2; 7:6,33; 8:29; Salomos Vishet 9:5; Asarjas bön v 12,21; De tre männens lovsång v 62. Matt 10:24-25; 13:27-28; 18:23,26-28,32; 20:27; 21:34-36; 22:3-4,6,8,10; 24:45-46,48,50; 25:14,19,21,23,26,30; 26:51; Mark 10:44; 12:2,4; 13:34; 14:47; Luk 2:29; 7:2-3,8,10; 12:37,43,45-47; 14:17,21-23; 15:22; 17:7,9-10; 19:13,15,17,22; 20:10-11; 22:50; Joh 8:34-35; 13:16; 15:15,20; 18:10,18,26; Apg 2:18; 4:29; 16:17; Rom 1:1; 6:16-17,20; 1 Kor 7:21-23; 12:13; 2 Kor 4:5, Gal 1:10; 3:28; 4:1,7; Ef 6:5-6,8; Fil 1:1; 2:7; Kol 3:11,22; 4:1,12; 1 Tim 6:1; 2 Tim 2:24, Tit 1:1; 2:9; Filemon v 16; Jak 1:1; 1 Petr 2:16; 2 Petr 1:1; 2:19; Judas v 1; Upp 1:1; 2:20; 6:15; 7:3; 10:7; 11:18; 13:16; 15:3; 19:2,5,18; 22:3,6.

(h)ebdomos (sjunde) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:52 – Ester 1:10; 2:16; Tobit 2:12; 1 Mack 6:53; 10:21; 2 Mack 6:11; 12:38; 15:4; Baruk 1:2; Bel och Draken v 40 (Theod); Hebr 4:4; Judas v 14; Upp 8:1; 10:7; 11:15; 16:17; 21:20.

echthes (i går) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 4:52; Apg 7:28 – Syr 38:22; Hebr 13:8.

kompsos (förfinad) Joh 4:52. Se Egna kommentarer och funderingar.

oikia (bostad) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 7:8; Matt 8.6,14; Mark 1:29; Luk 4:38; Joh 4:53; Apg 16:32 – Ester 1:22; Tobit 11:3,17; 13:18; 1 Mack 13:47; 2 Mack 2:29; 5:12; Syr 21:8,22; 26:16; 28:14; 29:24,27; Jeremias brev v 19-20,58; Susanna v 6(Theod). Matt 2:11; 5:15; 7:24-27; 9:10,23,28; 10:12-14; 12:25,29; 13:1,36,57; 17:25; 24:17,43; 26:6; Mark 2:15; 3:25,27; 6:4,10; 7:24; 9:33; 10:10,29; 12:40; 13:15,34-35; 14:3; Luk 5:29; 6:48-49; 7:6,37,44; 8:27,51; 9:4; 10:5,7,38(P3,א,*א,A); 15:8,25; 17:31; 18:29; 20:47; 22:10-11,54; Joh 8:35; 11:31; 12:3; 14:2. Apg 4:34; 9:11,17; 10:6,17,32; 11:11; 12:12; 17:5; 18:7; 1 Kor 11:22; 16:15; 2 Kor 5:1; Fil 4:22; 1 Tim 5:13; 2 Tim 2:20; 3:6; 2 Joh v 10.

pais (pojke eller flicka) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 8:13; Luk 15:26; Joh 4:51; Apg 20:12 – Ester 6:8; 7:4; Tobit 10:10; Judit 3:2; 7:12; 8:7; 16:12; 1 Mack 1:6; 3:41; 2 Mack 6:23; 15:12; Salomos Vishet 2:13; 12:7,20,25; 18:10; 19:6; Syr 33:26; Baruk 1:20; 2:20,24,28; 3:37. Matt 2:16; 8:6,8; 12:18; 14:2; 17:18; 21:15; Luk 1:54,69; 2:43; 7:7; 8:51,54; 9:42; 12:45; 15:26. Apg 3:13,26; 4:25,27,30.

pynthanomai (förhöra sig) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 3:9; Luk 15:26, Joh 4:52 – Ester 6:4; Matt 2:4; Luk 18:36; Joh 13:24; Apg 4:7; 10:18,29; 21:33; 23:19-20,34.

pyretos (febereld) 5 Mos 28:22; Matt 8:15; Mark 1:31; Luk 4:38-39; Joh 4:52 – Apg 28:8.

(h)ypantaô (gå för att möta) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 5:2; Joh 4:51 – Tobit 7:1(BA); Salomos Vishet 6:16; Syr 12:17; 15:2; Matt 8:28; 28:9; Luk 8:27; 14:31; 17:12(א,*א); Joh 11:20,30; 12:18; Apg 16:16.

Ytterligare studier: Syr 39:33; Luk 7:10; Joh 4:50; 13:19; Apg 16:14-15,31; Joh 4:50; 1 Kor 1:16; 1 Thess 2:13; Upp 9:15.

John Wilkinson "A Study of Healing in the Gospel according to John"; Scottish Journal of Theology 20 (1967): 442- .

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-16; 2010-12-07; 2013-11-30; slutlig version 2018-05-05)

Tillbaka till Start

---

4:54 Det här (är) åter/vidare (det) andra tecknet, (som) Jesus gjorde, då Han hade kommit ut ur Judeen in i Galileen.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten, ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Det-här åter andra gjorde tecken '-en Jesus'/Jesus havande-kommit ut-ur '-en Jude'/Judeen in-i '-en Galile'/Galileen.

1883: Detta tecken, som var det andra, gjorde Jesus, när han hade kommit från Judéen till Galiléen.

1541(1703): Det är nu det andra tecknet, som Jesus gjorde, när han kom af Judeen i Galiléen.

LT 1974: Detta var Jesu andra under i Galileen efter det att han hade kommit från Judeen.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Mose:) "Om – alltefter omständigheterna – (Israel) inte må tro dig men/och ej må lyssna till det första tecknet, kommer de att tro dig av/genom det sista tecknets röst. ... (Och Aron) gjorde tecknen mitt emot folket. Och folket trodde. (2 Mos 4:8,30b-31a, Grekiska GT)

(Juden sade till den utländske kungen:) “Först/’i första hand’ … kungen, men andra/’i andra hand’ och/också de egna landsmännen. (2 Mack 14:8)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Det här är det stora och första budet. * (א*, B) Ett andra (är) likt det här. (Matt 22:38b-39b)

Då (Jesus) åter, 'ut ur andra'/'för andra gången', hade gått bort, bad han. (Matt 26:42a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den här början av tecknen, (en) första (א*), gjorde Jesus i Kana av/i Galileen, och Han gjorde Sin härlighetsglans synlig, och Hans lärjungar trodde in i Honom. (Joh 2:11)

Exegeter, evangelister med flera:

Kommentaren att detta var det andra tecknet anknyter till vinundret i Kana som kallas ”det första” – eller ”inledande” – tecknet, 2:11. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 93)

Här (i 2 Mos 4:8-9) finns redan det tema ... som tas upp av evangelisten: ”Jesus gjorde detta som tecknens början” (2:11) – ”Detta var det andra tecknet Jesus gjorde” (4:54). (M-È Boismard "Moses or Jesus - An Essay in Johannine Christology" s 58)

Egna kommentarer och funderingar:

Jesus gjorde början av tecknen, (en) första, i Kana (Joh 2:11). Han gjorde också det andra tecknet i Kana (Joh 4:54). Det första och det sista tecknet i Egypten, liksom början av tecknen och det andra tecknet i Kana (lägg märke till omkastandet!), dessa två par av "hoppfulla" tecken ledde till tro.

Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.

Angående ”ut ur Judeen in i Galileen”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:43-45.

Ytterligare studier: Dom 6:36-40; Mark 12:29-31; Joh 2:23; 4:3,45-46.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-16; 2010-12-08; 2013-12-01; slutlig version 2018-05-05); kod uppdaterad 2020-10-03

Tillbaka till Start

---