Tillbaka till kapitellistan

Fjärde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-4 | 5-6a | 6b-7 | 8 | 9-10a | 10b-12 | 13-15 | 16-18 | 19-22| 23-24 | 25-26 | 27-30 | 31-34 | 35-36 | 37-38 | 39-42 | 43-45 | 46-48 | 49-50 | 51-53 | 54 |


4:1-4 Som/då Jesus så fick kunskap, att fariseerna hörde att/: ”Jesus gör/vinner och döper mer/flera lärjungar än Johannes” – och ändå döpte under alla förhållanden inte Jesus själv (hela tiden) emellertid/utan Hans lärjungar – ’lät ... vara’/lämnade Han Judeen och gick åter bort in i Galileen. Men (hela tiden) måste Han komma igenom, genom Samarien.

Ord för ord: 4:1 (18 ord i den grekiska texten) Som så hade/fick-kunskap-om '-en Jesus'/Jesus att hörde '-na fariseer'/fariseerna att Jesus mer lärjungar gör och döper än Johannes 4:2 (9 ord i den grekiska texten) och-ändÅ-under-alla-förhållanden Jesus han/själv inte döpte emellertid '-na lärjungar'/lärjungarna hans 4:3 (9 ord i den grekiska texten) lät-vara '-en Judea'/Judeen och (han)-kom/gick-bort åter in-i '-en Galile'/Galileen 4:4 (7 ord i den grekiska texten) 'Det-var-(hela-tiden)-nödvändigt men honom'/'Men han-måste-(hela-tiden)' komma-igenom genom '-en Samaria'/Samarien.


1883: Då nu Herren förnam, att fariséerna hade hört, att Jesus gjorde flera lärjungar och döpte flera än Johannes – ehuru Jesus själf icke döpte utan hans lärjungar – lämnade han Judéen och begaf sig åter till Galiléen. Men han måste gå genom Samarien.

1541(1703): Då nu Herren förnam, att Phariseerna hade hört, att Jesus gjorde flera Lärjungar, och döpte, än Johannes; (Ändock Jesus döpte icke sjelf, utan hans Lärjungar;) Öfwergaf han Judeen, och drog åter in i Galileen. Så måste han gå genom Samarien.

LT 1974: När Herren fick veta, att farisérna hade hört, att större skaror kom till honom än till Johannes för att döpas och bli lärjungar – (Jesus döpte dem inte själv utan lärjungarna gjorde det) – lämnade han Judeen och återvände till Galileen. På vägen dit var han tvungen att gå genom Samarien.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ut ur Kadesh i riktning mot Edoms kung skickade Mose bort budbärare som sade: "Detta är vad din broder Israel säger: 'Du har inblick i varje möda som har funnit/drabbat oss. ... Då (Herren) hade skickat bort en budbärare, ledde Han oss ut, ut ur Egypten. Och nu är vi i Kadesh, en stad ut ur/av en del av dina gränsområden. Vi skall 'komma vid sidan av'/passera genom ’din jord’/’ditt land’. Vi skall inte komma igenom, genom åkerfält, inte heller genom vingårdar, inte heller skall vi dricka ut ur ’ditt hål’/’din brunn’.'" ... Och Edom ville inte ge/låta Israel 'komma vid sidan av'/passera genom hans gränsområden. Och Israel ’lutade sig ut’/’böjde av’ från honom. (4 Mos 20:14,16b-17a,21, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “Edom skall vara arvslott (till Israel).” (4 Mos 24:18a, Grekiska GT)

… (Den utländske kungen) gick bort och flydde ut ur Judeen. (Tobit 1:18a, S)

(Alexander) kom igenom ända till jordens toppar. (1 Mack 1:3a)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Den som alltigenom/’från början till slut’ förstår den Högstes lag) skall komma igenom i främmande nationers jord/land, ty han har prövat goda och dåliga ting i människor.” (Syr 39:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Josef) fruktade att gå bort (till Judeen), men då han hade getts en sak/upplysning enligt en dröm, trädde han tillbaka in i Galileens delar. (Matt 2:22b)

(Johannes Döparen sade:) “Jag döper er faktiskt ‘in i’/’med syfte på’ sinnesändring men Den som kommer bakom mig ... skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11)

Då (Jesus) åter hade ’låtit ... vara’/lämnat (Petrus, Jakob och Johannes), då Han hade gått bort, bad Han. (Matt 26:44a)

Jesus säger till (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria): ”Frukta ej! Dra er tillbaka och kom/gå bort med ett budskap till * (א*) bröderna, för att de må gå bort in i Galileen, och där skall de skåda Mig.” (Matt 28:10)

Då (Jesus) hade 'låtit ... vara'/lämnat (fariseerna) (och) åter stigit i (båten), gick/for Han bort 'in i på'/till den andra sidan. (Mark 8:13)

Det blev/hände tillsammans/’i samband’ med fullbordandet dagarna av (Jesu) upptagande, och/att Han själv ’satte fast’/riktade sitt (א,*א,A) ansikte (för) att gå in i Jerusalem. Och Han skickade bort budbärare före Sitt ansikte. Och då de hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för Honom. (Luk 9:51-52)

Jesus döpte/doppade sig inte före frukosten/måltiden. (Luk 11:38b)

Det blev/hände 'i det gå'/'då (Jesus) gick' ’in i’/till Jerusalem, (att) Han (hela tiden) kom igenom, genom Samariens och Galileens mitt. (Luk 17:11)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut.” (Apg 1:8)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): “Ändra era sinnen och låt er, var och en av er, döpas på/’för ... skull’ Jesu Kristi namn ’in i’/’med syfte på’ era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred).” (Apg 2:38a)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)

... Samarien hade tagit (och tog) emot Guds utsaga. ... Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. Ty ännu ’var den (hela tiden) inte heller fallande (och havande fallit)’/’föll den inte (och hade inte fallit)’ uppå dem, inte på någon, men/utan, då de endast var (och hade varit) döpta, ’började ... under’/’var ... redo’ de (hela tiden) ’in i’/’med syfte på’ Herren Jesu namn. (Apg 8:14a,15-16)

Och ändå lät (Gud) inte Sig själv vara utan vittne (i) att göra gott ... (Apg 14:17a)

(Paulus och Barnabas och några andra) kom (hela tiden) igenom både Fenikien och Samarien och beskrev nationernas intillvändande ut/’fullt ut’. (Apg 15:3a)

(Paulus och Timoteus) kom igenom ... då de hade hindrats av den Helige Ande att samtala utsagan i Asien. (Apg 16:6)

Paulus talade: “Johannes döpte (med) ett sinnesändringens dop och sade till folket ’för att’/att de måtte tro ’in i’/’med syfte på’ Den som kommer efter honom, det här är ’in i’/’med syfte på’ Jesus.” Då (lärjungarna i Efesos) hade hört, döptes de i Herren Jesu namn. Och då Paulus hade satt/lagt händer/’sina händer’ på dem, kom den helige Ande emot dem. (Apg 19:4-6a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Johannes var vittne och sade att/: "Jag har betraktat (och betraktar), då Anden som en duva steg ned ut ur himlen, och Den stannade emot Honom. Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’" (Joh 1:32-33)

(Johannes' lärjungar) kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ” Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. Och de kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:26)


Hembygdens predikan:

Jesus går understundom ganska egendomliga vägar. Han kom ju från Judeen och var på väg till Galileen, och det fanns nu två olika slags vägar att välja på, dels en som gick genom den så kallade Jordansänkan och dels vägen genom Samarien. Och det vanliga var ju, att judarna aldrig gick genom Samarien på grund av osämja och gammalt groll som låg hindrande ivägen. Men Jesus var inte den som lät sig hindras av mänskliga tvister och ordstrider, utan han gick den ovanliga vägen genom Samarien och öppnade därmed frälsningens port på vid gavel för Samariterna, ty också de var lika berättigade till det nya livets andliga välsignelser. ...

Inför Jesus är alla människor lika mycket värda, ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla, och evangelium är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, och de orden säger oss klart och tydligt att här betyder det ingenting vilket folkslag man än tillhör, ty Jesus är hela världens Frälsare. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

På vägen till Galileen måste (Jesus) ta vägen genom Samarien. Det måste som det handlar om är det gudomliga tvånget. Det ingick i Jesu uppdrag att också verka i Samarien. Han kom där till känd gammaltestamentlig mark. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 83; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Uttrycket ”han måste” … har i Johannes vid olika tillfällen en djupare mening av ett uppdrag enligt Guds plan. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 102)

Verbet ’afêken’ har en betydelse av 'att lämna åt sig själv, att överge'. Med 'judarnas' reaktion i minne lämnar Jesus Jerusalem och Judeen, 'sitt eget hem'. (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 127; författaren född år 1938 i Nordingrå öster om centralorten Kramfors i Sverige, 1992-2003 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

(Sverige: Vårgårda) Omkring 250 människor kom till tro under ... mötesserien (i Vårgårda Missionskyrka 1951). ... Men detta var inte enbart en väckelse till tro och omvändelse. Det var också en dopväckelse. Berthil Paulson och Erik Holmberg drog åt samma håll också på den punkten. I sina serier tog de upp dopet – med all respekt för Svenska Missionsförbundets öppenhet i frågan. I Vårgårda fick dopförkunnelsen ett överväldigande gensvar. En kväll under våroffensiven döpte de två evangelisterna 66 personer. ... Efter sommarveckorna i tält döptes ytterligare bortåt ett tjugotal personer i en sjö. (Birger Thureson "I korselden - en biografi om Berthil Paulson" s 111-112)

(Sverige) Predikotur för (Jönköpings missionsförenings predikant) K. Rydberg. Röret(s missionshus i Hofslätt söndagen) den 4 november kl 5 e.m., Norrahammar den 5 kl. 7 e.m., Taberg den 6 kl. 7 e.m., Månsarp den 7 kl. 11 f.m., Ekeryd s.d. (= samma dag) kl. 5 e.m., Boarp den 8 kl. 11 f.m., Uddebo s.d. kl. 5 e.m., Pålskog den 9 kl. 11 f.m., Åker s.d. kl. 5 e.m., Galtås den 10 kl. 11 f.m. ... Ingelstad den 17 kl. 11 f.m., Åby s.d. kl. 5 e.m. (Jönköpings-Posten 1906-10-30 "Predikotur för K. Rydberg")

Hvarföre döpte icke Jesus själf? Just derföre att han var Herren, och att han såsom sådan förbehöll sig döpelsen med Ande. Genom att öfverlämna vattendopet åt apostlarne gjorde han denna handling oberoende af sin personliga närvaro och lemnade sålunda en borgen för dess bibehållelse i kyrkan efter sin bortgång. (F. Godet "Kommentar till Johannes-evangeliet - Första delen" s 276-277; författaren född år 1812 i Neuchatel väster om Bern i västra Schweiz)

Pelagius var en brittisk munk, som i början på 400-talet kom till Rom. ... Han hävdade att människan ägde fri vilja att välja mellan gott och ont, liksom Adam före syndafallet. Att Adam valde det onda skadade bara honom själv. Arvsynden ansåg Pelagius som motsägelse, då synd förutsätter en fri vilja. Det var genom Guds nåd som människan fått fri vilja och som Kristus hade uppenbarat Guds lagar och genom sitt föredöme visat att människan kunde leva ett syndfritt liv. Genom dopet fick hon syndernas förlåtelse, men sen måste hon i lydnad mot Gud visa, att hon förtjänade det eviga livets belöning, ansåg Pelagius. (De kristna s 203; David F. Wright: Donatister och pelagianer; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England; Pelagius född cirka år 360 i Britannien eller Irland)

Fastän västra Palestina indelas i landskapen Judeen, Samarien och Galileen inte bara i Nya Testamentet utan i 1 Mack. 10:30 och i Josefus' skrifter, bortser rabbinerna, vars tankar var formade av judaismens iakttagelser, från denna indelning. För dem bestod Palestina endast av Judeen, Pereen och Galileen. Samarien visar sig bara som en remsa, ’kuteernas’ land, som går emellan Judeen och Galileen. Inte desto mindre betraktades det inte som hednaland utan som uttalat rent. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" p 398; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur Israel, som inte tilläts att komma igenom, genom det närbesläktade Edom, nu – i Jesu person – måste komma igenom, genom det närbesläktade Samarien (jfr 4 Mos 24:18).

Jesus döpte inte i vatten nedifrån, från jorden. Han är Den som döper i Helig Ande uppifrån, från himlen. Människor döper i vatten. Gud döper i Helig Ande.


Paulus sade: "Kristus skickade inte bort mig (för) att döpa emellertid/utan (för) att komma med ett gott litet budskap." (1 Kor 1:17a)


Grekiska ord:

aperchomai (gå bort; ”bokstavligt”: komma bort) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:18(S); Matt 2:22; 26:44; Mark 8:13; Joh 4:3 – Tobit 10:13(14); Judit 2:22; 7:32; 8:16; 1 Mack 6:57; 7:20; 9:36; 11:61; 2 Mack 14:34; Syr 14:19; Jeremias brev v 57. Matt 4:24; 5:30; 8:18-19,21,32-33; 9:7; 10:5; 13:25,28,46; 14:15-16,25; 16:4,21; 18:30; 19:22; 20:4(5); 21:29-30; 22:5,22; 25:10,18,25,46; 26:36,42; 27:5,60; 28:10; Mark 1:20,35,42; 3:13; 5:17,20,24; 6:27(28),32,36-37,46; 7:24,30; 9:43; 10:22; 11:4; 12:12; 14:10,12,39; Luk 1:23,38; 2:15; 5:13-14,25; 7:24; 8:31,37,39; 9:57,59-60; 10:30; 17:23; 19:32; 22:4,13; 23:33; 24:12,24; Joh 4:8,28; 5:15; 6:1,22,66,68; 9:7,11; 10:40; 11:28,46,54; 12:19,36; 16:7; 18:6; 20:10. Apg 4:15; 5:26; 9:17; 10:7; 16:39; 23:32; Rom 15:28; Gal 1:17; Jak 1:24; Judas v 7; Upp 9:12; 10:9; 12:17; 16:2; 18:14; 21:1,4.

afiêmi (låta vara) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:44; Mark 8:13; Joh 4:3; Apg 14:17 - Tobit 10:5,7(8); 11:2; 14:6; Judit 6:13; 1 Mack 1:48; 10:28,30,32-33,42; 13:16,19,39; 15:5,8; Salomos Vishet 10:14; Syr 2:11; 6:27; 27:19; 28:2. Matt 3:15; 4:11,20,22; 5:24,40; 6:12,14-15; 7:4; 8:15,22; 9:2,5-6; 12:31-32; 13:30,36; 15:14; 18:12,21,27,32,35; 19:14,27,29; 22:22,25; 23:13,23,38; 24:2,40-41; 26:56; 27:49-50; Mark 1:18,20,31,34; 2:5,7,9-10; 3:28; 4:12,36; 5:19,37; 7:8,12,27; 10:14,28-29; 11:6,16,25; 12:12,19-20,22; 13:2,34; 14:6,50; 15:36-37; Luk 4:39; 5:11,20-21,23-24; 6:42; 7:47-49; 8:51; 9:60; 10:30; 11:4,42(P45,א*); Luk 12:10,39; 13:8,35; 17:3-4,34; 18:16,28-29; 19:44; 21:6; 23:34; Joh 4:3,28; 4:52; 8:29; 10:12; 11:44,48; 12:7; 14:18,27; 16:28,32; 18:8; 20:23. Apg 5:38; 8:22; Rom 1:27; 4:7; 1 Kor 7:11-13; Hebr 2:8; 6:1; Jak 5:15; 1 Joh 1:9; 2:12; Upp 2:4,20; 11:9.

dierchomai (komma igenom) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:3; Syr 39:4; Luk 17:11; Joh 4:4; Apg 8:4; 15:3; 16:6 – Ester 6:11; Tobit 1:21; 5:10; Judit 6:6; 13:10; 16:9; 1 Mack 3:8; 11:62; 12:10; Matt 12:43; Mark 4:35; 10:25; Luk 2:15,35; 4:30; 5:15; 8:22; 9:6; 11:24; 19:1,4; Joh 4:15. Apg 8:40; 9:32,38; 10:38; 11:19; 12:10; 13:6,14; 14:24; 15:41; 17:23; 18:23,27; 19:1,21; 20:2,25; Rom 5:12; 1 Kor 10:1; 16:5; 2 Kor 1:16; Hebr 4:14.

Ioudaia (Judeen) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:18; Matt 2:22; Joh 4:3 – 2 Mack 1:1, Bel och Draken v 33(Theod). Matt 2:1,5; 3:1,5; 4:25; 19:1; 24:16; Mark 3:7; 10:1; 13:14; Luk 1:5,26(א*); Luk 1:65; 2:4; 3:1; 4:44; 5:17; 6:17; 7:17; 21:21; 23:5; Joh 4:47,54; 7:1,3; 11:7. Apg 1:8; 2:9; 8:1; 9:31; 10:37; 11:1,29; 12:19; 15:1; 21:10; 26:20; 28:21; Rom 15:31; 2 Kor 1:16; Gal 1:22; 1 Thess 2:14.

kaitoige (och ändå under alla förhållanden) Joh 4:2. Den här partikeln förekommer inte i resten av Bibeln. Vi har emellertid ordet “kaitoi” (och ändå) i 4 Mack 2:6; 5:18; 7:13 och i Apg 14:17. Dessutom har vi uttrycket ”kai ge” (och under alla förhållanden) i Apg 2:18 och 17:27.

pleiôn (mer/fler) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 4:1 – Jeremias brev v 18; Matt 5:20; 6:25; 12:41-42; 20:10; 21:36; 26:53; Mark 12:43; Luk 3:13 (pleon); 7:42-43; 9:13; 11:31-32,53; 12:23; 21:3; Joh 4:41; 7:31; 15:2; 21:15 (pleon). Apg 2:40; 4:17,22; 13:31; 15:28 (pleon); 18:20; 19:32; 20:9; 21:10; 23:13,21; 24:4,11,17; 25:14; 27:12,20; 28:23; 1 Kor 9:19; 10:5; 15:6; 2 Kor 2:6; 4:15; 9:2; Fil 1:14; 2 Tim 2:16; 3:9; Hebr 3:3; 7:23; 11:4; Upp 2:19.

Samareia (Samarien) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 17:11; Joh 4:4; Apg 1:8; 8:14 – Tobit 14:4; Judit 1:9; 4:4; 1 Mack 3:10; 10:38; 2 Mack 15:1. Joh 4:7; Apg 8:1,5,9; 9:31; 15:3.


Ytterligare studier:

5 Mos 2:26-27; Dom 11:16-20; 1 Kung 16:24,28; 2 Kung 17:24-26; Hes 16:46; 1 Mack 5:48; Matt 4:12; Mark 1:14; Luk 4:14,43; 17:11; Joh 1:43; 2:1; 3:22; 4:43,54; 7:1,9; 1 Kor 1:13-15.


J.E. Botha "Reader 'entrapment' as literary device in John 4:1-42"; Neotestamentica 24.1 (1990): 37-48.

John Broadus "True Spiritual Worship: John 4:1-42"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 24-33.

Patrick L. Dickerson "The Sources of the Account of the Mission to Samaria in Acts 8:5-25"; (Tidskriften) Novum testamentum 39.3 (1997): 210-234.

David S. Dockery "Reading John 4:1-45: Some Diverse Hermeneutical Perspectives"; Criswell Theological Review 3.1 (1988): 127-140.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-08; 2010-10-14; 2013-10-24; avslutande version 2017-11-02)

Tillbaka till Start

4:5-6a ... * (א*) som sägs/kallas Sykar, ’granne av’/’alldeles intill’ det lilla område, som Jakob gav till sin son Josef. Men där var/låg (hela tiden) Jakobs källa.

Ord för ord: 4:5 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) sägandes Sykar granne (av)-det lilla-område som gav Jakob (till)-'-en Josef'/Josef '-en son'/sonen hans. 4:6a (6 ord i den grekiska texten) var-(hela-tiden) men där källa '-ens Jakobs'/Jakobs.


1883: Så kom han till en stad i Samarien, som heter Sykar, nära den landtgård, hvilken Jakob gaf åt sin son Josef. Och där var Jakobs brunn.

1541(1703): Och när han kom till en stad i Samarien, som kallas Sichar, vid en bolstad, som Jacob gaf sinom son Joseph; Och der war Jacobs brunn.

LT 1974: (När han vid tolvtiden på dagen) närmade sig Sykars samhälle, kom han till Jakobs brunn, som ligger på den mark, som Jakob gav sin son Josef.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob kom in i Salim, en stad av/i Sikem ... Och han skaffade den portion/del av åkerfältet, var/där han där ’fick ... att stå’/’satte upp’ sitt tält, från sidan av Hamor, Sikems fader. ... (1 Mos 33:18a,19, Grekiska GT)

(Israel sade till Josef:) "Jag ger dig Sikem, som lyfts/tagits ut (som en del) över/’mer än’ dina bröder, (en del som) jag tog ut ur amoreers hand i/med min dolk och en båge." (1 Mos 48:22, Grekiska GT)

Israel kom in i Ailim, och där var (hela tiden) tolv vattenkällor och sjuttio dadelpalmsstammar, men/och där kastade de upp en skyddsvall till sidan av, till sidan av vattnen. (2 Mos 15:27, Grekiska GT)

(Prästen) skall föra (brännoffret) till mitt emot Herren och utsona (kvinnan som fött fram ett barn) och göra henne ren från sin blodskälla. (3 Mos 12:7a, Grekiska GT)

(I det ödelagda området vid en brunn) sjöng Israel den här sången med anledning av brunnen: "Börja/flöda ut ur den, (du) brunn! Ledare grävde den. Nationers kungar högg ut den." (4 Mos 21:17-18a, Grekiska GT)

(Israels söner) ledde/förde upp Josefs skelettben/ben ut ur Egypten, och de grävde ner (dem) i Sikem i den portion/del av åkerfältet som Jakob hade förvärvat från sidan av amoreerna, de som bor i Sikem, (för) hundra lamm. Och han gav den till Josef i en portion/del. (Josua 24:32, Grekiska GT)

Noa, Abraham, Isak och Jakob, våra fäder … tog kvinnor ut ur sina bröder, och de välsignades i sina barn, och deras säd skall ärva jord. (Tobit 4:12b, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) kommer i sällskap med (Sina lärjungar) in i ett litet område som sägs/kallas Getsemane. (Matt 26:36a)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

Då (budbärarna) hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för (Jesus). (Luk 9:52b)

(Jesus sade till en lagklok:) ”Vilken av de här tre (prästen, leviten och samariten) tycks dig ha blivit (och bli) en granne/nästa av/till den som hade ’fallit i, in i’/’råkat ut för’ rånarna?” (Luk 10:36)

Då (Josef) hade skickat ut (budbärare), kallade han (samman) sällskapet, sin fader Jakob och varje/hela släkten. (Apg 7:14a)


Exegeter, evangelister med flera:


Hembygden

ca 2000 - ca 1925

Klara källor besjöng antikens poeter: Arethusa, Bandusia, Kastalia, Hippokrene - namnen sviktar av rytm och meter, sångbara, avloppsfria. Aldrig hör jag att nordiska skaldemunnar - är detta ett verk av slumpen? - sjunger så vackert om våra källsprång och brunnar, icke ens Brunkebergspumpen. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 257; Källor)

(Taberg) En flygbild du (= Taberg) ger av vår småländska värld, av barrskog och leende äng, av glittrande vatten, som styra sin färd mot Vätterns och Bolmens basäng. När Lagan och Nissan mot Kattegatt gå, Tabergsån till Östersjön drar. Så för oss vår längtan långt bort i det blå, men källan dock hembygden var. (Martin Lindström "Taberg" s 3; dikt tillägnad Tabergs Bergslags Hembygdsförening 7 augusti 1948)

(Barnarp: Svartökärr) Svartökärr är det numera (år 1939) brukliga namnet på en sedan lång tid tillbaka odlad del av ett torvmarkskomplex i Barnarps socken, Jönköpings län. Större delen därav tillhör Norrahammars bruk och innehaves på arrende av den strax intill belägna Flahults försöksgård. . . . Torvmarken har haft en ganska invecklad utvecklingshistoria. Den har delvis uppkommit genom igenväxning, delvis genom försumpning, och därtill i sin utveckling rönt så stort inflytande av källor, att den i väsentiga delar kan betraktas som en "källmosse". . . . Av speciellt intresse äro de järnhaltiga sediment, som rikligt uppträda i olika delar av kärret. Tre olika sådana jordarter finnas där, nämligen vivianit (fosfat), siderit (karbonat) och järnockra. . . . I Svartökärr torde sideriten med all sannolikhet vara en primär bildning, uppkommen genom direkt utfällning av ferrokarbonat ur järnhaltigt källvatten. (Karl Lundblad "Svartökärr och Flahults försöksgård" s 64-65)

(Jönköping) En del källor, bundna vid olika lerlager, förekomma litet varstädes (i Jönköping). Dessa källor, vars flöden äro mer eller mindre rikliga, tjänstgöra som brunnar, där vattenledningsvatten ej finnas att tillgå. Av källorna äro tvenne kända som hälsokällor, Västerbrunn, söder om Munksjö, och Österbrunn, öster om Rocksjön. Den förra, som förr kallades Lindedahls hälsobrunn, var känd redan under början av 1700-talet och framspringer i en liten sandbacke. Den avger c:a 360 kannor eller 940 liter järnhaltigt vatten om dygnet. Den senare, förr kallad Mariedahls hälsobrunn, liksom den förra belägen på sluttningen av en backe med omväxlande sand-och lerlager, är av mycket gammalt datum, men brukad som hälsokälla först 1763. Den ursprungliga "Västerbrunn" förstördes vid utschaktningen för Ulricehamns(järnvägs)banan, men Österbrunn existerar fortfarande (år 1936), nu inmurad, med sitt goda och jämna flöde av c:a 600 liter per dygn av klart, föga järnhalatigt vatten. Detta har dock ej, såvitt känt, särskilt hälsobringande egenskaper. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 14-15)

(Bondstorp nordväst om centralorten Vaggeryd, Hovslätt) Tabergsån, vars källa befinner sig nära Nissans på höjdområdet nordost om Bondstorp, avvattnar ett område av 90 kvkm. Dess största tillflöde är Kråkeboån inom ett nederbördsområde av 61 kvkm, avvattnande Lovsjön och Barnarpssjön. Ehuru medelvattenmängden i den förstnämnda numera (år 1936) ej utgör mer än 1,1 kubikmeter per sekund vid Hovslätt och i Kråkeboån 0,6 kubikmeter per sekund vid Hellstorps kvarn invid stadsgränsen i söder, ha båda utfört ett betydande erosionsarbete. Myrmarker (mader) förekomma i Tabergsådalen på den ena eller andra sidan av strömfåran, som är begränsad av en vall, vilken vid "flod" liksom maderna översvämmas. . . . Vid Hovslätt utnyttjas vattenkraften dels genom ett vattenhjul vid Norrefors fabrik i ett 4-meters fall, dels till drift av 2 vattenturbiner på sammanlagt 75 hkr i ett 5-meters fall vid Hovslätts kvarn och såg. (Gösta Weiler "Jönköpingslandskapet" s 14-15)

(Jönköping) (annons) JMW - Vatten ur egen brunn. Gör Eder oberoende av handpumpning! Rådgör med Skandinaviens största specialfabrik för pumpar och Eder vattenfråga blir löst billigt och ändamålsenligt. JÖNKÖPINGS MEKANISKA WERKSTAD AKTIEBOLAG, JÖNKÖPING. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 110)

(Jönköping, Linköping) Källan vid Västerbrunn är ett annat arbetsproblem för (Mäster Gudmunds Gilles) kulturhistoriska nämnd. Denna önskar ej samma lösning som en av stadens högre tjänstemän, nämligen att källan skall fyllas igen och en tavla uppsättas: här fanns en gång i tiden den gamla surbrunnen. Nämnden har tänkt sig en lösning i stil med Ladugårdskällan i Linköping. En liten paviljong, hägnande den porlande källan, med en stentavla, som i korta ordalag minner om Västerbrunns glansdagar. Stadsarkitekten med kommittékamrater kommer säkerligen med en lösning under följande arbetsår. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1931" s 72-73)

(Hovslätt) Förre inspektören vid Jönköpings Vattenverk, C.A. Johansson, ... hade på uppdrag av kommittén för "Hovslätts vattenledning" utfört mätningar 5 december 1924 och 17 januari 1925 av vattentillgången från källan vid Hålan "Davids källa". Vattenmängden hade uppmätts till 49 liter/minut vid båda tillfällena. Han ansåg vattenmängden tillräcklig för en folkmängd av cirka 1000 personer. Han bedömde också att källområdet skulle kunna försörja en större folkmängd. Höjdskillnaden mellan källområdet och samhället hade uppmätts til 32 meter. ... I backarna söder om Hulufors anlades föreningens vattentäckt, "Davids källa". ...Vid årsmötet 1926 överlämnade styrelsen "hela anläggningen i sitt färdiga skick". ... Huvudledningen d=4 tum (10 cm) sträckte sig då från sydligaste Hulufors till Nygårds Trädgårdsmästeri vid Bårarpsvägen. ... På fastigheten Hålan vid "Davids källa" hade (vattenlednings)föreningen grävt ett antal brunnar dit öppna dräneringsdiken ledde vatten. Där sedimenterades en del sand och andra föreningar innan vattnet leddes in i en 70 kbm stor betongcistern där ytterligare en del oönskat material avskildes. En rest transporterades dock vidare och avsatte sig i ledningarna. Det förorsakade behov av rengöring av bassängen och renspolning av ledningarna ett par gånger om året. Arbetet utfördes av styrelseledamöterna. De (från Norrahammars Bruk) övertagna distributionsledningarna låg för grunt och var mer eller mindre igenslammade. Tydligen hade även föreningens egna ledningar också lagts för grunt, ty den kalla vintern 1929 frös ledningsnätet, varför de delar som frusit lades om på sommaren. Därefter klarade sig nätet från frysning till krigsvintrarna i början av 1940-talet då samhällsborna under långa tider fick hämta sitt vatten från korsningen Sandserydsvägen - Norrahammarsvägen. ... I slutet av 40-talet förekom extra mycket svallis i Tabergsån. Det föranledde förorening av vattnet som behövde kokas före konsumtion. ... Årsmötet 1953 verkar ha varit i uppror. Man ifrågasatte om det fanns läckor, om man inte kunde gräva flera brunnar eller om ledningarna var spolade. Styrelsen kunde inte lämna någon förklaring men upplyste att man inte vågat spola de senaste åren p.g.a. vattenbristen. Man hyste åsikten att föreningen borde satsa på sammankoppling med stadens nät. ... (Under senare delen av 1950-talet) hade Norrahammars köping byggt Hovslättsskolan och Hökhults hage hade börjat byggas upp. Gator, samt vatten- och avloppsledningar hade anlagts och ett nytt vattenverk hade byggts vid Åsafors. (Ragnar Tillander "Hovslätts Vattenledningsförening - en viktig kugge i samhällets utveckling" s 6-13)


ca 1925 - ca 1900

(Skillingaryd, Ljungafors väster om centralorten Skillingaryd) Ungdomsmöte hölls i Skillingaryds soldathem sistlidna söndag. ... Lärarinnan fröken Jakobsson från Ljungafors deklamerade på ett förtjänstfullt sätt (Carl David af) Wirséns stämningsfulla dikt "Vid Sikars brunn". (Jönköpings-Posten 1914-05-05 "Dikten 'Vid Sikars brunn'")

(Taberg: Konungsberget väster om Tahesjön) Backstugan Konungsberget 1859-1911. Peter Magnus Petersson (bodde) i den sydligaste av de bägge (back)stugorna på Konungsberget. . . . Strax intill Magnus stuga rann en källa upp. Den är nu (år 1994) utdikad. Kvar är ett vattenförande dike. "Här rinner Lagan upp", brukade Magnus säga. (Lennart Gustavsson "Torp och backstugor på Tahe-Målön" s 116-117)

(Götafors sydväst om centralorten Vaggeryd) En musikkonsert var i söndags anordnad i Götafors missionshus af musikföreningen Göta därstädes. Behållningen skulle oafkortadt tillfalla en f.d. munksjöarbetare, som en lång tid legat sjuk samt ämnar instundande sommar besöka en brunns- och badanstalt för att om möjligt återvinna hälsa och krafter. ... Missionshuset var till trängsel fylldt och en hop folk måste stanna utanför. (Jönköpings-Posten 1908-05-04 "Besök vid brunns- och badanstalt för krafters återvinnande")

(Jönköping: Maritabo sydväst och Tubbebo väster om Månsarp) På gränsen mellan Angerdshestra och Bondstorps socknar å hemmanet Maritabos ägor finnes en källa (som har sitt läge i en liten kulle och) som länge blifvit förbisedd men som kanske, om den blifver rätt använd, har förutsättningar att blifva en af de bästa hälsokällor i vårt land. . . . Det kristallklara vatten, som väller fram i källan, har en mycket stark järnhaltig smak. Och att vattnet är hälsobringande framgår däraf, att befolkningen i orten sedan i fjol med mycket godt resultat druckit däraf. En annan källa finnes å Tubbebo ägor, omkring 20 minuters väg från den förra. Denna sistnämnda källa har, skrifver en meddelare till Jönköpings-Posten, sedan långt tillbaka i tiden varit beryktad för sitt underbara gikt- och reumatismbotande vatten. Vår meddelare förordar en kemisk undersökning av de båda källornas vatten samt att af den förra skall kunna åstadkommas en god brunns- och af den senare en lika god badinrättning. (Jönköpings-Posten 1901-07-22 "Källor på gränsen mellan Angerdshestra och Bondstorps socknar")

(Jönköping) Ljungarums arbetsförening höll missionsmöte vid Vesterbrunn sistlidne måndag, och inbringade densamma 156 kr. 40 öre. (Jönköpings-Posten 1900-06-29 "Missionsmöte vid Vesterbrunn")

(Jönköping) I (Jönköpings) närhet hafva funnits två hälsobrunnar, tidtals ganska mycket besökta. Mahredals- eller Österbrunn låg bredvid vägen uppåt Jära blott ett litet stycke från Östra kapellet. . . . Den andra, upptäckt omkring 1730, är den bekanta Vesterbrunn vid Södra ändan af Munksjön. Han kallades för Lindalsbrunnen, till minne, enligt P. Wieselgren, af landshöfdingen Lindhjelm. Som bekant, besökes han ännu i dag. (Jönköpings-Posten 1900-06-11 "Jönköpings två hälsobrunnar")


ca 1900 - ca 1850

(Jönköping) Fortsatte man så vägen åt väster (från backsluttningen vid Tallahov), följande Munksjön, kom man omedelbart till det på höjden liggande Västerbrunn, som med sina gamla anor och sitt vackra läge med härlig utsikt över staden var en vederkvickande tilflyktsort för hela (Jönköpings) befolkning, hög som låg. Byggnaden, som var jämförelsevis oansenlig, utgjordes av tvenne rum och kök och en mindre veranda på nedre botten. Det ena rummet, som var större, användes huvudsakligast till serveringslokal vi olika tillställningar, tråkig väderlek samt under vintern. På gaveln en trappa upp fanns ett bostadsrum. All servering skedde sommartiden ute i parken dels i stora syrénbersåer, dels på gångarna och yttersta höjden åt Munksjön å massiva träbord med bänkar samt kanske lika mycket i gröngräset eller varhelst en plats fanns ledig. Försäljningen bestod uteslutande av kaffe, läskedrycker, saft och vatten samt de av småbarnen så åtrådda, stora sirapspepparkakorna (som kostade) ett öre styck och polkagrisar. På morgnarna mellan 6 och 7 pågick brunnsdrickningen vid en strax intill byggnaden åt norr belägen med skrank, pelare och tak av trä försedd brunn. På lördagar och framför allt söndagseftermiddagar, då tillströmningen var som störst, kunde Västerbrunn besökas av cirka 5.000 stadsbor av den dåvarande befolkningen (på 1890-talet) på cirka 20.000 innevånare. För de många besökarna var vid sådana tillfällen, även utom Västerbrunns område utefter vägarna på ömse sidor, ja, snart sagt överallt, där människor strök förbi, anbragta läskedrycks-, pepparkaks- och karamellstånd, som mera påminde om en marknad. På höjden åt öster samlades sedan mot aftonen alla människorna för att dels deltaga i, dels åse dansen, som gick av stapeln på den under många år filade, någorlunda kompakta, men icke förty rikligt dammavsöndrande marken, som gjorde de dansande jämväl de i närheten stående till formliga dammstoder. Musiken utfördes av en eller två vanligen alternerande fiolspelare, som uppbar frivillig avgift. Från denna "dansbana" härstammar den då så populära "Ljungarumspolskan". Förbindelserna dit var, utom de förut nämnda spängerna för östbon, Barnarpsvägen för västbon samt ångslupen Olga, förd av "gubben Zetterberg", som således trafikerade Vindbron - Västerbrunn, eventuellt anlöpande Limugnen och Sandbergs villa. Båten, som var liten och rymde cirka 50 passagerare, kunde givetvis vid sådana rusningstillfällen ej befordra dessa människomassor, varför de flesta sökte sig dit landsvägen, och en del rodde. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 16-17)

(Udden och Norra Skog nordväst om centralorten Vaggeryd; Kinds härad i sydöstra Västergötland) Mellan Udden och N.a Skog (någon halvmil väster om Byarums kyrka) finns en källa, som heter Kinnakällan. Då jag i min barndom bodde på Udden, gick jag förbi den många gånger. Den låg vid kyrkvägen, c:a 150 meter från den s.k. kyrkstenen, en upprest sten, som brukade vara rastställe för kyrkbesökare från Horsarp, Åbo och Gölåsen m.fl. platser. Källan har samband med äldre tiders gårdfarihandel. Den har fått sitt namn efter de västgötaknallar, som brukade besöka socknen. Här rastade de efter milslånga färder på steniga och krokiga vägar. Dessa knallar kom från Sjuhäradsbygden, vars befolkning förr i tiden fick idka gårdfarihandel, något som ej var tillåtet för andra bönder. De knallar som besökte denna bygd var från Kinds härad i södra Västergötland. Denna trakt var centrum för tillverkning av hemvävda tyger. Storbönderna i socknen var även affärsmän och skickade ut knallar åt skilda håll. Varje vår och höst brukade dessa komma på besök till vår socken, och de var i allmänhet mycket välkomna, då de höll bra varor och jämförelsevis låga priser. ... Vi kan tänka oss tillbaka i tiden och se hur det gick till när en knalle kom på besök. Det är septemberdag på 1870-talet. Utearbetet är i full gång på N:a Skog hos arrendatorn Gustav Andersson. Plötsligt får gårdens folk se knallen komma med sin häst och kärra. ... "Nu får du övernatta här som vanligt när du gjort din runda i bygden", (sa Gustav). ... På kvällen samlas grannarna på N:a Skog för att få höra nyheter av en så vittberest person som kinnaknallen. ... När glöden (i den öppna brasan i storstugan) falnar, fortsätter han med att berätta om lyktgubbar, gastar, älvor och troll. ... När skomakare Träff från Udden (på hemvägen) går förbi Kinna källa, är det inte utan att han hajar till. Är det inte en lyktgubbe som hoppar fram mellan enarna strax bakom källan? Han känner sig inte riktigt väl till mods, förrän han är inom hemmets lås och bom. (Stig Persson "Kinna källa" s 29-30)

(Sandseryd) Tron på förekomsten av övernaturliga krafter i sjöar och vattendrag har varit vida utbredd bland de germanska folken, hos vilka de livgivande, aldrig sinande källflödena blev föremål för en dyrkan, som på vissa håll har levt kvar långt in på vårt århundrade (1900-talet). Det var ju i första hand hälsobringande egenskaper, som man tillskrev dessa heliga källor, och människor med olika krämpor vandrade gärna långa och mödosamma vägar för att till den läkande kraften i källan offra inte bara mynt, vilket det säkerligen var dåligt beställt med, utan även knappar, nålar, ärter, glasbitar - till den medicinska verkan det nu hava kunde. De flesta offerkällor ansågs vara speciellt fyllda av undergörande kraft under vissa dagar av året. Vid midsommartiden t ex ansågs källans ande särskilt generös med sina nådegåvor, och då gick skogarnas folk man ur huse för att bekläda kultplatsen med blommor och blad. I södra vätterbygden finns några få offerkällor, som - trots att de var i bruk för inte alltför länge sedan - nu kanske är tämligen okända för de flesta. I Sandseryd, strax intill den nedlagda Ulricehamnsjärnvägen, där denna löper ut ur skogen mot Dumme Mosse, ligger BRITAS KÄLLA. Källan är omkring 1,5 m i diameter och omkring 1 m djup. ... Ännu för hundra år sedan (omkring 1870) var den lilla källan mäkta populär bland socknens åldringar, som naturligt nog ville tillvarataga alla möjligheter att återvinna förlorad hälsa. Källan föll dock alltmer i glömska, tills den på nytt upptäcktes i början av 1930-talet. Den utgrävdes då av några rallare, som arbetade vid järnvägsbygget, och befanns därvid innehålla en stor mängd mynt, de flesta från 1600- och 1700-talen, och dessutom knappar och andra metallföremål. Fyndet anmäldes till fornminnesföreningen i Jönköping, som såg till att föremålen kom vidare till Riksantikvarieämbetet. (Sven Björn "Britas källa" s 10)

(Jönköping) Jönköpings Arbetareförenings medlemmar företaga en utfärd till Westerbrunn Söndagen den 12 September, kl. 2 e.m. Samlingen sker i högre Elementarlärowerkets hus och böra deltagare i utfärden, jemte erläggande af en afgift af 50 öre, anmäla sig i föreningens läsrum i Sahlströmska gården nästa Söndag eller Onsdag emellan kl. 5-7 e.m. De som det wilja, kunna utan afgift, medtaga sina fruntimmer. Förwaltnings - Kommittéen. (Jönköpings-Posten 1869-09-04 "Arbetareförening företager utfärd till Westerbrunn")

(Jönköping) Thorsdagen den 1 juni (1865) öppnas (för säsongen) Westerbrunn (wid Munksjöns sydöstra strand) för brunnsdrickning. . . . Brunnspredikan hölls wid Westerbrunn i Thorsdags morgon af fång.pred. Ekström. Kollekten, som war annonserad för ett wälgörande ändamål, blef nära 18 Rdr; och har denna summa blifwit fördelad mellan twänne medellösa brunnspatienter. (Jönköpings-Posten 1865-05-27 och 1865-07-08 "Westerbrunn wid Munksjön")

(Jönköping) Mineralvattenberedning med brunnsinrättning infördes (på apoteket Lejonet i Jönköping) 1863. Det året var det 33 personer, som "drack brunn" på apoteket. (Lisa Bysell "Apoteket Lejonet" s 54)

(Jönköping, Lannaskede väster om centralorten Vetlanda) Deltagarne uti Lannaskeda Brunnsbolag behagade sammanträda till ordinarie bolagsstämma i Jönköping uti Fru Gyllenskepps gård på marknadsdagen den 13 Januari 1860, kl. 12 på dagen. Direktionen. (Jönköpingsbladet 1860-01-03 "Lannaskede Brunnsbolag")


ca 1850 - ca 1840

(Jönköping) Brunnsdrickning wid Mariedahls eller Österbrunn (i Jönköping) börjas den 26 i denna månad. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Brunnsdrickning wid Mariedahls eller Österbrunn)

(Jönköping) Förliden Söndag woro icke mindre än twenne folknöjen här (i Jönköping) arrangerade. Ett wid Westerbrunn, dit ångfartyget Östergötland, förhyrdt af Skrifwaren Larsson, gjorde turer; och ett på stadens wedtorg, der en voltigör uppfört sin högst provisionella teater. Wid Westerbrunn utgjorde samlingen troligen 4 a 500 personer. "Swanwinges elev" saknade ej heller sin publik. (Jönköpingsbladet 1846-06-09 "400-500 personer samlade wid Westerbrunn")

(Jönköping) Enligt med Herr Befälhafwaren å Ångfartyget Östergötland träffad öfwerenskommelse, kommer samma ångfartyg att nästa Söndag, den 7 dennes, om wäderleken det tillåter, göra lustturer till Westerbrunn och åter. Biljetter a 8 sk. banko för både fram- och återfart finnas att tillgå hos undertecknad till Söndagen kl. 12 middagen, derefter å Simsällskapets lokal wid Munksjön. Jönköping den 1 Juni 1846. G. Larsson. (Jönköpingsbladet 1846-06-02 "Lustturer med ångfartyg till Westerbrunn")

(Jönköping, Lannaskede väster om centralorten Vetlanda) Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad begagnas i år (1846), såsom wanligt, ifrån den 26 Juni till den 1 Augusti. Mineralwattnet, hwars hufwudbeståndsdel är jern i förening med wanliga salter, har wisat sig särdeles werksamt och wälgörande mot: Rheumatism, Gikt, Hamorrhojder, habituel Kräkning och Diarrhé, Magkramp, Masksjukdom, Leunorrhé, och Amaenorrhé, Bleksot, Nervsvaghet, Hudsjukdomar, m. m. Badgyttjan som innehåller wattnets mineraliska beståndsdelar är fin och len för känseln, samt i allo förtjent af det loford den, i anseende till sin werkan, så allmänt eger. De sjukdomar, mot hwilka den gjort utmärkt nytta, äro: Gikt, Rheumatism, Skofler, Bleksot, nervösa åkommor, allmän Swaghet, Lamhet, Sjuklighet i ledgångarna, kontrakturer, m. m. - Dess werkan accelereras äfwen af en till bad och dusch anwänd, starkt jernhaltig mineralkälla, belägen wid badhuset. Utom Gyttjebad erhålles Dusch- , Kar- , Hepatiska bad jemte Ångbad mot 16 sk. Enkla wattenbad betalas med 12 sk. Brunnsafgiften är för ståndspersoner 2 Rdr och för barn hälften. - De förmögnare af allmogen betala en afgift af 1:8, samt de mindre bemedlade 1 Rdr. Hyra för rum med goda sängkläder i större byggnaden, der salong och matsal äro belägna, per wecka 3:16, i mellanbyggningen 2:32, samt i 3:dje byggningen 2:16. - Begagnas egna sängkläder, afdrages 1 Rdr pr wecka. - Lakan, handdukar och badlinne torde respektive brunnsgäster sjelfwa medtaga. Matpriset wid första bordet, hwarest serveras 4 rätter god mat wid middagarna, samt 3:ne wid aftnarna, är utom bränwin och strösocker 40 sk., wid andra bordet 32 sk. - Särskilda mål eller dagar afdragas ej. - För mat till betjeningen betalas 16 sk. om dagen. Stallrum för 2:ne hästar 32 sk. - Wagnsrum 16 sk. per wecka. - Hö, halm och hafre äro att tillgå, mot i orten gångbart pris. - Plats på wursten 12 sk. för hwarje promenad. - Apoteks - , post - och tidningsafgift, tillsammans 32 sk. - Priserna äro i banko. På stället finnes ett nybyggt lasarett, hwarest emottagas cirka 30 fattiga, mot en afgift af 2 Rdr, jemte presterskapets intyg om socknens bidrag till deras underhåll. - Ett lika antal fattiga åtnjuta wanliga fria bad. Läkarewården bestrides af Bataljonsläkaren, Medecinae Doktorn och Kirurgie Magistern P. Danielsson. Reqvisitioner af rum m. m. adresseras till vice Häradshöfdingen Axel Rydbeck på Jönköping och Lundholmen. Jönköping den 24 April 1846. Brunns-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Lannaskeda Helsobrunn och Gyttjebad särdeles werksamt mot flera olika sjukdomar")

(Jönköping) Mot wanlig afgift upplåtes äfwen i år Westerbrunn till de helsosökande. Anteckningslista finnes på stället. G. A. Fagerberg. (Jönköpingsbladet 1845-06-14 "Anteckningslista på Westerbrunn")

(Barnarp: Suttersjöarna nordväst om Granarpssjön och öster om Tahesjön) Om (Dumme) måsse och dess föreslagna odling, se . . . (Jönköp. Hush. Sällsk. Handl. III, sid.10), där en översikt gives över Jönköpings läns flodsystem. Den del av översikten, som berör tabergsbygden må därför anföras: " . . . J. E. Lagergren skrifwer: 'Äfwen träffas i Smålands Gamla Beskrifning olika och missledande uppgifter om samma sak, t. ex. om upprinnelsen af Laga och Nissa åar. Således säges att den förra upprinner både ur Dummemosse, sjön Eckern och från en mosse på Tahe ägor i Månsarps s:n, ehuru dess egentliga ursprung är ifrån Suttersjön på Granarps ägor i Barnarps s:n, 1/2 mil öster från Taberg. Går sedan i Tahe-sjön och widare i Eckern och till Hörle och Wernamo. '" (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 38-39)

(Jönköping) Sedan Jönköpingsborna under vintern skaffat sig diverse mag- och tarminfektioner genom att som dricksvatten använda vattnet i Vättern och det starkt förorenade Munksjövattnet, sökte man under sommaren bot härför genom att "dricka brunn". Det skedde vid Västerbrunn och Österbrunn (som stundom kallades Mariedals hälsobrunn, belägen vid Ryhov). Här utvecklades också ett livligt nöjesliv och här var stadsmusiken flitigt i elden, vid ett tillfälle vid Österbrunn t. o. m. så livligt att det innebar stadsmusikkårens ändalykt. Härom berättar onkel Adam i sina "Barndomsminnen" i Jönköpingsbladet den 21/6 1845. Vid en danstillställning i brunnssalongen hade man lagt bräder över den mitt i salongen belägna brunnen. Här stod nu musiken och spelade dansmusik av alla krafter. Då brast plötsligt bräderna under orkestern. Gubben Ros med basfiolen hann ej rädda sig utan föll i brunnen. Han blev snart uppdragen men basfiolen blev fullständigt förstörd. . . . Skola vi gissa på att (onkel Adam) var ungefär 10 år gammal då, så kan händelsen dateras till omkring 1814. Basfiolen hittades åtskilliga år senare av skrivaren G. Larsson sprucken och gisten ute på Maden. Larsson, som var en påhittig figur, ordnade nu med en procession genom staden ut till Österbrunn. Basfiolen blomsterpryddes och bars på en bår följd av Ros ännu levande elever, så den nuvarande stadsmusiken och ett stort antal personer. I närvaro av 1500 personer upphängdes basfiolen på sin "vilospik" i brunnssalongen "till ett talande minne för evärderliga tider". Detta var söndagen den 13/7 1845. Därmed är Jönköpings stadsmusik för alltid försvunnen - i varje fall ur hävderna. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 14-16)

(Jönköping) Brunnsdrickningen wid Wester Brunn (i Jönköping) börjar nästa onsdag. (Jönköpingsbladet 1844-06-08 "Brunnsdrickning wid Wester Brunn")

(Jönköping, Lannaskede väster om centralorten Vetlanda) Lannaskede helsobrunn, med sina wälkända Gyttjebad, öppnas till begagnande den 28 Juni innewarande år, och fortfar omkring 6 weckor, under samma Läkarewård som förra året. En utförlig beskrifning och uppgift om priserna finnes att tillgå i N:o 78 af så wäl Aftonbladet som Swenska Biet. Reqvisitioner af rum m. m. adresseras till Öfwerste-Löjtnanten och Riddaren Carl Reuterswärd på Jönköping och Björnskog före medlet af Maj månad; men efter denna tid till vice Häradshöfdingen Axel Rydbeck på Jönköping och Lundholmen. Jönköping den 12 April 1844. Brunns-Direktionen. (Jönköpingsbladet 1844-04-13 "Lannaskeda helsobrunns wälkända Gyttjebad")


ca 1840 - ca 1835

(Växjö stift, Göteborg, Uddevalla) Arrangementer för bad och brunsdrickning (ty jag måste dricka vatten) ha upptagit tiden. . . . Jag har ej kunnat få någon annan badtimme än kl 6 på morgon och börjar således drickningen kl. 7. Man säger att det icke går an; men jag är envis och vill försöka. Väl kunde jag få bada kl. 1 eller kl. 5; men derigenom vore äfven möjligheten afskuren att någon gång få resa på landet, och den ville jag, af ett och annat skäl ännu ha öppen. . . . . . . Jag har ett par dagar varit sjuk och måst hålla mig inne för Influenzan, som det här kallas, men som annars heter snufva och bröstvärk. Troligtvis har jag ådragit mig den genom mina bad i svinottan, klockan 6, hvarför jag äfven nu ändrat min Badtimma till klockan 1. Kanske fick jag den äfven på en resa i onsdags till Lerje, der Brunnssällskapet åt (en dålig) middag på värdshuset, i drag och kyla. . . . . . . Större delen af förmiddagen går åt till promenader, drickning och badning. Och från middagarna kommer man sällan före 5 el. 6 och då går posten. . . . Till Uddevalla kan jag ej komma förr än d. 1 Augusti; ty jag måste dricka månaden ut här. . . . . . . Jag reser härifrån d. 3 Augusti, nästa thorsdag, directe till Vexiö. Jag har då legat här en månad, badat och druckit artificielt mineralvatten, med den lyckliga följd att jag är föga sämre än när jag kom hit, hvilket också är allt hvad man kan begära. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 148,149,150-151; brev från Göteborg den 5 juli 1837 till Hilda Wijk, den 8 juli och 19 juli 1837 till Disa Tegnér och den 30 juli 1837 till Nils Lidén)

(Växjö stift, Uddevalla, Göteborg) (Göthilda) har varit illa sjuk i fyra månader efter sin sista barnsäng, och är ännu ej på långt när återställd. Hon reser med Man och ett af barnen till Uddevalla för att bada. Jag reser också i morgon dit, men först till Götheborg. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 145; brev från Östrabo i Växjö till Carl August Hagberg)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien, Tyskland: Töplitz väster om Berlin) Välkommen tillbaka från de döda. Måtte det nya året fullborda återställandet, till glädje för Stift, slägtingar och vänner. Det är min hjertliga, min innerliga önskan. En resa till Böhmiska Baden anser jag icke blott nyttig, utan äfven nödvändig. För dylika invertes åkommor, i mjelte eller lefver äro de ändå det bästa. Kostnaden är en bagatell, och får i allt fall ej komma i fråga. Sedan jag, för 3 1/2 år sedan var i Carlsbad har jag blott en enda gång (strax efter återkomsten) haft någon allvarsam känning af min lefversjuka; ty att det gnager alltjemt som ett ondt samvete, får man ej räkna. Biskopar måste vänja sig vid ett sådant gnagande. Var nu endast försigtig till dess resan kan företagas och tag Helena med. Det ökar kostnaden med några hundra Rdr, men hennes sällskap, rådighet, ömhet kunna ej betalas med penningar. Jag tror äfven det skulle göra henne godt att bada i Töplitz. Synd och skada att ej få vara med och se på - ehuru synden kunde bli större än skadan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 93; brev från Östrabo i Växjö den 23 januari 1837 till Vilhelm Faxe)

(Växjö stift, Växjö) Af vattnet finner jag mig nu något bättre, sedan jag hittat på att rida ut hvarje morgon ett par timmar. Vanligtvis rider jag då till Bergsnäs, der jag i dag tog dem på sängen. Till middag har jag varit der en gång eller två denna vicka. . . . Vid månadens slut har jag druckit mina tre vickor; men sedan måste jag fortsätta åtminstone 14 dagar med Spa, så att jag ej kan fara ut i Stiftet förr än omkring medlet af Augusti. . . . . . . Ehuru jag icke just har något särskilt att säga dig, så skrifver jag ändå för att tacka för ditt bref och visa att jag lefver och mår väl, så vida brunsdrickningen tillåter. Men här är nu en odräglig hetta, några och tretti grader i skuggan, som jemte vattnet ännu mer för- och nerstämmer lifsandarna. Från Bergsnäs kan jag mycket helsa dig. Jag rider vanligtvis dit hvar morgon klockan 7 och är der till 10, hvarefter jag dricker kaffe och badar. . . . Ofta äter jag äfven middag der ute. . . . . . . Jag dricker nu som i fjol Marienbader Creutzbrunn, samt derefer Spavatten, men alldeles Solo, och det stöter något på Onani. Vidare badar jag dagligen med en hel kappa salt i vattnet, låter borsta och gnida mig röd öfver spina dorsi och andra törniga ställen, alldeles som du. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 326-328,330; brev från Östrabo i Växjö den 19 juli 1835 till Anna Tegnér, den 20 juli 1835 till Christopher Tegnér och den 23 juli 1835 till Christian Ehrenfried von Weigel)

(Växjö stift, Växjö) Jag sträfvar nu med mitt brunsdrickande, som gör mig vida mer tung och sömnig än i fjol, ehuru jag dricker mindre. Det är vanligtvis slut klockan 7, hvarefter jag vandrar vidt och bredt omkring på ägorna. Det är ett temligen tråkigt solospel. Läsa eller skrifva är mig omöjligt, ty då somnar jag genast. Efter kaffet rider jag vanligtvis en timma. . . . . . . Jag (har) på en manna hand börjat min brunnsdrickning, och går derigenom i ett mellantillstånd af sofva och vaka, åtminstone hela förmiddagen. . . . . . . Min brunnsdrickning på en manna hand är obehagligare än jag förmodat. Jag sätter annars intet värde på sällskap, och har aldrig känt något behof deraf, så länge nemligen mitt hufvud är klart, och jag kan läsa eller skrifva eller tänka. Men det är just detta som brunnsdrickningen förtar, och försätter mig i ett mellantillstånd mellan vaka och sofva. Jag erfar mera än annars, i synnerhet på förmiddagarna, hvad det vill säga att vara trög, dåsig, dum och flegmatisk. Det är mig som om jag vore Kung och sute på en af Europas troner. Detta onda tror jag att sällskap öfvervinner, och det är också det enda hvartill det duger. Emedlertid måste jag uthärda härmed till månadens slut, hvarefter jag endast dricker några glas SpaVatten om dagen. Så godt jag kan fördrifver emedlertid den sömniga förmiddagen, går omkring på ägorna, rider till Bergsnäs eller badar. Ty jag har nu byggt mig ett eget Badhus häruppe hvilket jag anser nyttigare än både Brunsdrickning och Apothek. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 322,324-325; brev från Östrabo i Växjö den 12 juli 1835 till Anna Tegnér, den 12 juli 1835 till Disa Tegnér samt den 13 juli 1835 till Christopher Tegnér)

(Växjö stift, Växjö, Stockholm, Carlshamn) Vattnet höres ännu icke af, och om det ej kommer snart fruktar jag det blir för sent att börja någon drickning hvarvid också förlusten ej torde vara stor, med undantag af den jag gör på inköpspriset. . . . . . . (Jag) har ämnat dricka artificelt vatten, som dock obegripligtvis ännu ej är kommet från Stockholm. Jag får dervid intet sällskap, hvarigenom jag åtminstone undviker dåligt. I Augusti reser jag på förrättningar i Stiftet. . . . . . . I går (den 9 juli) erhöll jag ändteligen det länge väntade vattnet som den 4 sistledne ankom till Carlshamn. Min Brunskur har väl härigenom blifvit fördröjd, men det är bättre sent än aldrig. Betalningen följer härjemte med 35 rdr Bko. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 314; brev från Östrabo i Växjö den 28 juni 1835 till Anna Tegnér, den 29 juni 1835 till Christopher Tegnér samt den 10 juli 1835 till okänd adressat, som möjligen kan vara professer A.F. Flodman, intendent vid Medevi brunn)


ca 1835 - ca 1830

(Växjö stift, Stockholm, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien, Marienbad/Mairanske Lazne väster om Prag i västra Tjeckien, Belgien: Spa sydost om Liège i östra Belgien, Tyskland: Seltersområdet nordväst om Frankfur am Main) Min brunnsdrickning (här i Stockholm) började i Tisdags med Marienbader, och gör väl efter vanligheten föga annan nytta än den att tvinga mig till ett slags diet. . . . Jag är visserligen bortbjuden alla dagar i nästa vicka, men har ursäktat mig med min Brunskur på de fleste. . . . (Kungens) bjudningar undanbad jag mig så höfligt jag kunde, åtminstonen så länge jag är brunsgäst. . . . Till Poppius har jag varit bjuden ett par gånger, men ej kunnat komma: skall dock dit söndag ottadagar(!). De bo på landet vid Ulriksdal. Frun dricker brunn med mig i KungsTrädgården. Likaså Nelly Hemberg och Mams. Gram, samt ett par hundra andra. . . . . . . Af brunskuren finner jag mig ej sämre, och det är allt hvad man deraf kan begära. Med denna månad slutar jag drickningen. . . . . . . Af brunskuren der jag dricker till och med 8 glas, finner jag mig hvarken väl eller illa och det är det högsta man kan begära af dylik galenskap, hvari omständigheterna alltjemt invickla mig. Med Dieten går det svagt nog, då jag alltjemt är bortbjuden. Lyckligtvis betyder det föga, då man dricker ett så oskyldigt vatten som Marienbader. . . . . . . I dag har jag slutat min Brunskur efter 4 fulla vickor: tänker att hädanefter drick ett par glas Spavatten om mornarna någon tid, men hemma. . . . . . . Sedan jag nu slutat den egentliga brunnsdrickningen dricker jag nu Seltervatten hemma, och skall sedan på samma sätt dricka Spa, enligt Doktorernas tillstyrkan, men endast ett par glas om dagen. Jag hoppas ej mycket af hela denna vattenkur, ehuru jag ändå anser den för bättre än Carlsbad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 192-195,204,208; brev från Stockholm den 4 juli 1834 till Anna Tegnér, den 8 juli 1834 till Christopher Tegnér samt den 11 juli, den 29 juli och den 1 augusti 1834 till Anna Tegnér)

(Växjö stift, Ronneby) Min hustru känner du af gammalt, och hon är sig alldeles lik. Sedan hon vid Ronneby brunn druckit bort sin Benekemask har hon haft en temligen god helsa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 123; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) Det gifves i Tyskland två slags Charlatanerier, nemligen till lands och vatten; och till det sistnämnde är jag ganska benägen att räkna Carlsbad med dess underkurer. . . . En verkan af Carlsbad är otvifvelaktig, nemligen dess förmåga att nedstämma både själ och kropp, den sistnämnde äfven i sina mest vitala ledamöter, hvarföre Damerna här göra ganska dåliga affärer. . . . Solen var icke bland Brunnsgästerna, men väl allehanda jordiska vädersolar, en mängd Tyska och Ryska dussinFurstar och Furstinnor; men det gick mig med dem som det förmodligen går Eftervärlden: jag vet knappast deras namn. Dertillmed plågades jag äfven af vittra käringar, med sin kallbräckta Enthusiasm och tandlösa komplimenter. . . . Hvad min resa angår så fruktar jag att den för min helsa icke har de åsyftade följderna. Hittills åtminstone har jag deraf försport föga eller ingen förbättring. Men jag har med denna Brunskur åtminstone försökt hvad som försökas kan, och öfverlemnar lltså med mera lugn utgången i högre händer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 9397; brev från Östrabo i Växjö den 15 september 1833 till Bernhard von Beskow samt brev den 22 september 1833 till Isaac Kullberg)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) (I) Carlsbad äro nu omkring 2000 dårhushjon från alla Europas länder församlade, och hvilkas galenskap består deri att de tro på det plumpa charlataneriet som här drifves med ljumt vatten. Jag ångrar dock icke min resa, ty när man en gång gjort den galenskapen ifrån sig, så hafva Doctorerna ingenting vidare att säga. Den stränga dieten och den ständiga rörelsen torde äfven verka fördelaktigt, men denna verkan hade äfven kunnat äga rum utan vattnet, hvilket jag anser för fullkomligen likgiltigt, åtminstone för mig. Dock - detta skall framtiden visa. . . . . . . Här är vädret, redan i 3 vickor, afskyvärdt med oupphörligt regn och köld alldeles som hos oss i fjol sommar. . . . Gudskelof att det nu snart är slut och att jag med morgondagen får ta afsked af charlataneriet i vatten, helst vi ändå ha öfvernog deraf till lands. Kommer jag lyckligt öfver Österrikiska gränsen så skall jag icke förgäta att skaka stoftet af mina fötter, ehuru det väl mest blir dy. För intet pris i verlden ville jag göra om dessa 5 odrägliga vickor som äro mer än förlorade i min lefnad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 83,86; brev från Carlsbad den 21 och den 30 juli 1833 till Anna Tegnér)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien, Wien) Nästa vicka skall jag börja att bada (utöfver att dricka). . . . Hvarje morgon stiger jag opp klockan 4, börjar drickningen klockan 5 och slutar den omkring 7. Sedan är det 3 timmars traf till klockan 10 då jag dricker Caffé, som dock de mesta taga en timma tidigare. Jag äter middag klockan 2, likaledes en timma sednare än de andra, men har hittills ej kunnat få någon matlust och kommer alltså icke i någon frestelse att bryta dieten. Eftermiddagen strykes åter omkring och jag är så sysslolös som om jag vore en Svensk General. En enda gång har jag varit på spektaklet. Det är en kringstrykande trupp från Wien, men som icke ger annat än narrspel, egenteligen beräknade för pöbeln, det vill säga Tyskarna, och dessutom nyttjar en egen rotvälska som är svår att förstå. Om aftonen dricker jag hvarken Thé eller äter något. På detta sätt kryper den ena dagen fram efter den andra. . . . Var lugn i afseende på mig ty jag hoppas att allt går väl och att brunnens beprisade verkan kommer efteråt, efter den ej vill visa sig här. Härmed trösta sig åtminstone de fleste, och låta derigenom narra sig att år efter år göran resan om; men jag är icke så lättrogen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 79-81; brev från Carlsbad den 10 juli 1833 till Anna Tegnér)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien, Tyskland: Töplitz väster om Berlin) Den 27 Junii kom jag hit (till Carlsbad) och började dagen derpå min brunskur. (Doctor) Kreysig i Dresden sade mig att han ej trodde det jag hade nu mera några större Gallstenar, men väl att jag torde ha disposition för njursten. I begge fallen ansåg han Carlsbad nyttigt. Hittills har likväl vattnet ej bekommit mig väl. Det jagar mig blodet åt hufvudet, jag känner på förmiddagarna ständig yrsel, och benen svullna. Min härvarande Läkare, Mitterbach, säger likväl att detta ej är ovanligt och blir bättre med tiden. Under 5 vickor lär jag icke komma härifrån, hvaremot jag slipper Töplitz, då jag skall bada här. Om allt går väl reser jag alltså härifrån i första dagarna af Augusti, går öfver Leipzig och Halle till Berlin der jag kring medlet af månaden hoppas inträffa. . . . I öfrigt är Brunskuren högst tråkig, då man hvarken får läsa eller skrifva eller ens sitta i ro, utan alltjemt måste vandra omkring som Jerusalems Skomakare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 77-78; brev från Carlsbad den 5 juli 1833 till Johan Fredrik af Lundblad)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) Vattnet (här i Carlsbad) verkar obehagligt på mig, till tyngd, mattighet, förstoppning och bristande matlust: dock lär detta vara vanligt i början, och man tröstar mig med att det skall bli bättre. Carlsbad har en märkvärdig men vacker och romantisk belägenhet. Den lilla staden ligger som i en tratt inklämd mellan två höga, ända till toppen skogbevuxna berg, ungefär som Lesjöfors, men vida trängre. En mängd vackra och pittoreska promenader finnas här bland klipporna s(om) äro snarlika dem i Hagaparken, men vida högre och brantare. Hettan är odräglig i den trånga dalen från kl. 10 f.m. ända till klockan 5 e.m. . . . Härvarande Svenskar äro temligen tråkiga, du känner dem alla, men man har intet annat sällskap att välja på. Ty hvad Tyskarna angår, som äro omkring 2000, så är bland dem intet enda bekant namn, med hvilket jag skulle vilja göra connoisance. I öfrigt Ryssar och Polska Judar som ej heller interessera mig. . . . Dessutom ha vi . . . (allehanda) Kungligt pack, hvaraf jag ej tagit någon notis. . . . Jag kan äta brunnsmiddag för 32 - 40 sk., utom bränvin som ej får tagas, och vin hvaraf jag dricker ett glas i vatten. Det är Ungerskt vin och kostar obetydligt. Thé är förbjudet, men jag dricker i stället Caffé för en bagatell här i huset. . . . Så komma Brunsafgifter, Läkarn och en mängd tiggerier till, under tusen former, helst i den musikaliska. . . . Hvad hufvudsaken angår, neml. inflytandet på min helsa, så är det omöjligt att ännu säga något derom. Ondt bör väl kuren åtminstone ej göra, och man har dermed försökt hvad som mot min sjukdom kan försökas. Men både dyr och ledsam är den, helst då jag i allmänhet ej är road af resor eller nya bekantskaper eller det Tyska umgänget. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 74-75; brev från Carlsbad den 29 juni 1833 till Anna Tegnér)

(Växjö stift: Växjö, Jönköping; Karlskrona; Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) I fall jag kan skaffa pengar, hvilket ännu är osäkert, så reser jag verkeligen i sommar till Carlsbad. Jag behöfver detta dels för min helsa, dels äfven för att få någon förströelse. Jag lefver här (i Vexiö) mycket isoleradt, har undandragit mig allt umgänge och går aldrig ut, om icke någon gång för att ta frisk luft. Detta är visserligen godt och väl, man hinner på detta sätt att lära och göra något, och förlusten af det umgänge som här kan bjudas är ingalunda kännbar, hvarför jag äfven fast beslutat i i Vexiö aldrig lefva annorlunda. Men någon förströelse behöfver menskan då och då för att skingra de mörka tankarna, och rensa bort möglet från det stagnerande sinnet. I fall jag kommer att resa begär jag permission på 3 månader och går från Ystad de första dagarna af Juni. Ressällskap önskade jag gerna för att minska både omkostnaden och ledsnan af resan. Både President(en vid Göta hofrätt i Jönköping Samuel Abraham) Leijonhufvud och Amiral (Johan Gustaf) Lagerbjelke i Carlskrona tala om att fara med; men när allt kommer omkring gissar jag att de få förfall. Med den sistnämde är jag dessutom föga bekant. Hvad kan egenteligen hindra dig och din Fru att göra en sådan tour, som i jemförelse med edra andra färder blott är en småsak? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 35-36; brev från Östrabo i Växjö den 14 mars 1833 till Bernhard von Beskow)

(Växjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) Af Medikamenter föreskrifves föga, men i synnerhet sträng diet och rörelse i fria luften. Såsom verksammast påyrkas likväl en resa till Carsbad i Böhmen, hvars vatten berömmes mot alla sjukdomar i underlifvet. En sådan resa, som borde företagas i Maj, är likväl med vår nuvarande kurs ganska dyr, och jag kunde ej göra den under 1000 - 1100 rdr Bco. Detta är en stor summa för mig, resan i Tyskland är särskilt obehaglig för mig som ej tål folket, och nyttan åtminstone osäker. . . . . . . Hela Sommaren och större delen af hösten (1832) har jag varit sjuk af en åkomma i lefvern som öfvergått till Gallsten. Med ett sådant ondt är man aldrig säker för recidif, och Läkarne tillstyrka mig att besöka Carlsbad. Det är en både lång och dyr resa, helst med nuvarande kurs som väl ej heller lär falla till sommarn, så vida Judarna, både i omskärelsen och i förhuden, kunna upprätthålla den. Resultatet är dessutom ganska tvetydigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 9-10,15-16; brev från Östrabo i Växjö den 6 januari 1833 till Nils Lidén och den 20 januari 1833 till Samuel Johan Hedborn)

(Väsjö stift, Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) Läkarne tala mycket om nyttan af en resa till Carlsbad, dit de vanligtvis förpassa alla dem de ej kunna kurera, för att bli af med dem. Nyttan är väl tvetydig, men kostnaden deremot säker, och öfverstiger vida mina tillgångar. Jag unnar dessutom de absoluta Tyskarna ej någon förtjenst, och föredrager att dö i mitt eget land, helst det kan ske för bättre köp. . . . . . . Jag tänker . . . allvarsamt på en resa till Carlsbad i Maj (1833). . . . Om vi voro flere kunde väl kostnaden ej bli betydligt större än att bevista Tvättstugorna i Strömstad eller Varberg, och sedermera stryka omkring på inhemska landsvägar. . . . . . . Läkarne tillstyrka mig att begagna Böhmiska baden; men det är en både lång och dyr resa och jag anser för bättre att dö i mitt eget land, der det åtmninstone sker för bättre pris. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 280-281, 317-318,329; brev från Östrabo i Växjö den 12 augusti 1832 till Carl Fredrik af Wingård, den 13 december 1832 till Bernhard von Beskow samt den 31 december 1832 till Hans Christian Andersen)


ca 1830 - ca 1825

(Växjö stift: Evedal norr om Växjö, Lannaskede väster om centralorten Vetlanda; Ronneby) Hvad brunnsdrickning angår så vet jag icke hvad jag skall säga. Är den nödvändig så förstås af sig sjelf att den ej får försummas. Men då jag anser alla brunnar för lika goda tycker jag Evedal såsom närmast bör ha företrädet. Men härom måste du tala med Hillers som förstår saken. Det måtte väl i alla fall vara tid att uppgöra den affären, då ingen brunnsdrickning börjar förrän efter Midsommar. Lannaskede anses annars för starkt vatten; men det är ett alltför fult och otrefligt ställe. . . . . . . Anna har haft känning af sin gamla mask och har nu beslutat att dricka Ronneby. . . . . . . Gud gifve nu bara att brunnen måtte bekomma dig (Anna) och flickorna väl; ty att betala för att ha ledsamt och bli sjuk till är alltför svårt. . . . . . . Det är icke bra att vattnet bekommer dig så illa. Jag tycker du bör ställa Doctorn tillrätta derför som bjuder på vatten och ej en gång kan hålla det godt. Annars sägs det vara goda tecken att man mår illa af brundskur i början. Men låt mig veta om du blir af med någon mask. . . . . . . Jag har talt med Hillers i afseende på din maskkur och han är äfven af den tanka att du kan och bör undergå den här hemma, och i detta fall bör du ta med dig salt pyrmonter, eller, om detta ej finnes, vanligt pyrmontervatten för att dricka under vägen. Trenne vickors drickning tror han äfven vara nog, då vattnet är så starkt och masken redan börjat att visa sig. Står du emedlertid ut med att dricka ännu några dagar, neml. till fredagen den 25 (juli) så kunde du vara hemma den 26 då nedanet går in, hvarpå du den 27 här kunde genomgå maskkuren. . . . Hvad månskiftet angår så betyder det väl ingen ting i afseende på en mask som blifvit så öfverflödigt tracterad med Ronneby skedvatten. Men kan du hålla ut på ofvannämde sätt, så att du äfven får nedanet till hjelp, så vore detta kanske ej så illa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 61,65,67-69; brev från Stockholm den 9 maj 1828 till Anna Tegnér; brev från Växjö den 2 juni 1828 till Gustaf Myhrman; brev från Östrabo i Växjö den 4, den 7 och den 15 juli 1828 till Anna Tegnér)

(Växjö stift, Stockholm) För min del mår jag bra. Jag vet icke om jag nämt för dig att jag hvarje morgon dricker Marienbader, ett slags lösande vatten, hvaraf jag finner mig väl. Härmed har jag fortfarit snart en månad. (Carl Adolph) Agardh och många andra göra det samma. Vattnet är artificielt och göres här i Stockholm. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 30; brev från Stockholm den 7 mars 1828 till Anna Tegnér)

(Växjö stift; Blekinge: Johannishus slott nordost om centralorten Ronneby; Stockholm; Tyskland) (Grefve Hans Wachtmeister med maka på Johannishus) tänka på en resa till Stockholm för att dricka Carlsbad, men jag sade Grefvinnan uppriktigt att det vore bättre tänka på att resa till Tyskland der vattnen äro genuina och fruktsamma. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827; brev från Tufvan vid Växjö den 21 april 1827 till Carl Gustaf von Brinkman)

(Växjö stift, Forsmark nordväst om centralorten Östhammar, Varberg) Om Grefvinnan ville vara rätt god kunde hon väl äfven på Forsmark någon enda gång tänka på den stackars Badgästen, som ingalunda blifvit ren i Warberg, på den stackars Uppfostraren, som ännu har sin egen uppfostran för det mesta ogjord. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 125; brev från Stockholm den 2 oktober 1826 till Therese af Ugglas)

(Växjö stift: Jönköping; Varberg; Filipstad) Jag är alltsedan jag kom från det olycksaliga Warberg sjuk af fortfarande catarrhalfeber och bröstverk som börjar allvarsamt inquietera mig. . . . . . . I går träffade jag här (i Jönköping) en Bergmästar Scheele från Philipstad som sade mig att Bengt nu är fullkomligt frisk, ehuru han hållit på att dricka sig förderfvad af Philipstads brunn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 116,122; brev från Tufvan vid Växjö den 11 augusti 1826 till Carl Adolph Agardh samt brev från Jönköping den 7 september 1826 till Anna Tegnér)

(Växjö stift, Varberg) Trakten häromkring (Baden i Varberg) är den rysligaste jag sett, det är Svea Rikes sanddosa. Så långt ögat kan se, icke ett träd, icke en buske, och helst under denna långvariga torkan knappast en grön fläck. Warbergs bad äro verkligen att förlikna med Moses som gjorde sina under i öcknen. Men det lära vara med fula ställen som med fula Fruntimmer: de äro nyttiga för helsan. . . . . . . Af Baden märker jag ingen synnerlig verkan; men man bör vara nöjd om man ej kommer sämre från en sådan resa än man var förut. . . . . . . Sedan mer än 14 dagar är jag här och insaltas som en sill i skärgården. Till en början badade jag två gånger om dagen och drack dessutom saltpyrmonter; men deraf fann jag mig icke väl och har nu inskränkt mig som de andra till ett bad om dagen, utan någon vattendrickning. Men likafullt kan jag icke berömma mig af att må bättre än förr, utan snarare sämre. Den säkra verkan jag hittills erfarit af badningen är den att jag blifvit ren, utanpå nemligen. Dernäst bör jag äfven genom den ständiga borstningen i badkaret kunna undvika den förebråelse man stundom gjort mig att vara något "oborstad". Deremot känner jag mig matt, i stället för stärkt som förhoppningen var; men man hänvisar mig här, liksom i Theologien, till framtiden, den rätta välsignelsen kommer efteråt. . . . Kroppen blir som en svamp, och det är nästan omöjligt att akta sig för förkylning: för närvarande laborerar jag redan med den tredje på denna korta tid. Lägg nu till allt detta den omständighet att Warberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige: det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och saltvatten och skrifsand. . . . Badgästerna svarade i början rätt väl emot stället: en förtorkad ödemark inom dem, som utom: obehagliga Damer och obetydliga Karlar. . . . Nu är det mycket bättre sedan Gref Ugglas och Mathilda kommo. . . . I öfrigt är stackars Mathildas ansigte mycket förblommadt; men röst och växt och väsende äro ännu som förr. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 106,108-110; brev från Varberg den 11 juli 1826 till Helena Faxe, brev från Varberg den 16 juli 1826 till Anders Gustaf Ahlstrand samt brev från Varberg den 19 juli 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

(Växjö stift, Varberg) Hit till Warberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra öfver att jag af baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag äfven på morgnarna salt pyrmonter och till öfverflöd rider jag äfven mellan vattnen. Badgäster äro här ännu få: men Gyllenkrook väntas och Grefve Ugglas med Fru. Den senares bekantskap har jag gjort i Stockholm och Frih(errinnan) känner henne förmodligen äfven. För närvarande äro quinnobänkarna illa besatta: en lam Fröken Trafvenfelt från Stockholm, en galen Fru Scott från Götheborg, och från samma ställe en Fru Lack som väl icke heter Lyte, men gerna kunde förtjena namnet; och några andra dylika. Mellan badgästerna är för öfrigt ingen communication, utom i saltsjöväg, och jag är rätt glad att jag slipper den vedermöda som Societeterna gjorde oss alla i Ramlösa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 102; brev från Warberg den 4 juli 1826 till Martina von Schwerin)

(Växjö stift: Jönköping; Varberg; Tyskland: Doberan väster om Rostock) Till Jönköping hinner jag icke resa förr än längre fram på somaren. I Juli månad har man tillstyrkt mig att begagna Baden i Warberg: men jag vet ej hur jag gör. Fru (Amalia von) Helvig och (Johan Fredrik af) Lundblad vilja nödvändigt ha mig till Dobran: men det är dels för långt, dels är det inget salt i det tyska - vattnet. . . . . . . Doctorerna tillstyrka mig att i sommar begagna Warbergs saltbad, der jag också, om jag möjligtvis kan för Embetsgöromål, vill tillbringa Julii månad. . . . . . . Julii ämnar jag tillbringa i Warberg för att tvätta mig ren. . . . Bad är nerfstärkande och behöfvas således i allmänhet för Biskopar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 73,75,81; brev från Lund den 21 maj 1826 till Carl Gustaf von Brinkman, brev från Tufvan vid Växjö den 25 maj 1826 till Bernhard von Beskow samt brev från Tufvan vid Växjö den 29 maj 1826 till Vilhelm Faxe)

(Växjö stift, Porla nordost om centralorten Laxå, Årup söder om centralorten Bromölla; Österrike-Ungern/Tjeckien: Karlsbad sydväst om Dresden i Tyskland och väster om Prag i nordvästra Tjeckien) Baron Åkerhjelm har skrifvit mig till och erbjudit mig att jemte sin Fru dricka Porla i sommar. Äfven Excell. Wachtmeister har haft den godheten att invitera mig på Carsbadervatten af hans egen fabrik på Årup. (Frih(errinnan) ser alltså att jag ej saknar förnäma Läkare. Men det är ledsamt att jag ej kan emottaga deras välmenta anbud. Också är jag öfvertygad att för en så obotlig patient som mig ingen annan brunn hjelper än den gamla, nattliga "Lethe" hvars källor flyta djupare än både Porla och Carlsbad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 39; brev från Lund den 19 februari 1826 till Martina von Schwerin)

(Växjö stift) Att du skulle få ledsamt vid brunn kunde jag sagt dig förut; men deri lär just sjelfva kuren ligga. Då (menniskan) i allt fall är dömd att ha ledsamt, kan det vara likgiltigt om domen verkställs hemma eller borta. Det är icke allom gifvet att förena begge delarna, som jag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 272; brev från Lund den 25 juli 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

(Växjö stift, Lund) Min helsa är ingalunda god. Yrsel och lomhördhet plåga mig ännu alltjemnt. Jag dricker här (i Lund) ett slags brunn af Geilnauer- och Selzervatten: men Geijer ville ej höra talas om någon annan brunskur för sin räkning än den röda eller den gula, hvarför jag till en del måst afbryta mina vattenaktiga betraktelser. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 268-269; brev från Lund den 8 juli 1825 till Anders Gustaf Ahlstrand)


ca 1825 och tiden dessförinnan

(Lönsås nordväst om Bottnaryd väster om centralorten Jönköping; Växjö) Trakten (kring Lönsås i Bottnaryd) vimlade på 1820-talet af sjuklingar. Det förekom att folk sålde allt hvad de hade för att besöka (den hälsobringande) källan. Vatten hämtades långa vägar och på Växjö torg såldes Lönsåsvatten för 67 öre kannan. Sedan prof. Berzelius undersökt vattnet, afstannade besöken något men fortforo till 1877. (Jönköpings-Posten 1908-11-16 "Lönsås källa")

(Jönköping) 1801 omnämns att man vid Västerbrunns hälsokälla söder om Munksjön (i Jönköping) kunde erhålla kalla bad mot en avgift av 4 till 8 skilling per person och bad till baderskan. Mot slutet av 1830-talet bestod denna inrättning av ett badhus med två badrum, där bad när som helst sommartid kunde intagas mot förhandsbeställning. Vid mitten av seklet erbjöds också gyttjebad och västerbrunnsleran levererades även till stadens övriga badhus. Vissa av de bad som serverades var sannolikt tempererade, men några hygieniska motiv förelåg inte: det var vattnets medicinska krafter man åstundade, därtill ofta ordinerade och övervakade av ortens läkare. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 53)

(Jönköping, Medevi norr om Motala) För att vårda sin hälsa besökte (medicus Anders) Wåhlin (i Jönköping) under tre somrar, åren 1773-75, den av överste F. Silfverhelm arrenderade Medevi hälsobrunn (ägare var greve C.R. von Fersen) och han förestod under samma tid brunnen. Eftersom han återkom som brunnsintendent 1784-87 kan han ha varit den som initierade att ett nytt badhus blev uppfört 1784/85. Han fanns vid kemisten Torbern Bergmans dödsbädd när denne avled vid brunnen sommaren 1784. I sin poesibok berättar Wåhlin i 41 verser om Medevi och de förnämare gästerna - ett femtiotal, bland andra kemisten Jöns Jacob Berzelius - vid slutet av sommaren 1773. Medevi var hattarnas sommarvistelse, medan de kungavänliga mössorna sökte sig till Loka. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 8-9)

(Jönköping) Brunnen (vid Solviks villa på Rosenlund i Jönköping) är placerad sydvåst om villan och består av ett brunnskar och en överdel av järnsmide. Den är huggen i skilda delar. Över brunnskaret finns en ställning för vevhjulet av järnsmide. Denna är utformad som en båge, krönt med en sköld och med en dekoration i smide. Skölden är nu (år 1975) stulen. Den var av mässing, och motivet bestod av ett vilande lejon med en stav i gapet. Bredvid lejonet låg ett äpple med ett kors. På dess övre del fanns en öppen krona, i vilken var instuckna två bladkvistar. Under denna fanns en stjärna. Det är icke klarlagt, vilken innebörd motivet skall ha haft. Sköldens baksida var ej dekorerad. Skölden omgavs av smidesdekorationer, vilka stilmässigt kan dateras till 1700-talets förra hälft. Troligen daterar sig hela brunnen från denna tid. Under skölden hänger själva vevhjulet. När brunnen var i funktion, togs vatten upp med ett ämbar, som fästes i en kedja eller ett rep, som drogs genom vevhjulet. På Solvik har brunnen endast varit en trädgårdsdekoration. (Bo E. Karlson "Solviks villaegendom på Rosenlund" s 76)

(Jönköping, Nävelsjö väster om centralorten Vetlanda) Omkring 1710 etablerades Lindahls hälsobrunn (vid Munksjön i Jönköping), senare känd under namnet Västerbrunn. (Medicus Anders) Wåhlin skulle själv 1763 bidraga till ännu en surbrunns inrättande, nämligen Mahredalen eller den så kallade Österbrunn. Han upptäckte även Nävelsjö hälsobrunn och blev dess förste intendent. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 8)

(Jönköping, Mo härad i nordvästra Jönköpings län) I december år 2003 gav jag ut en bok kallad Västgöta lagsagas gränser, vilken bland annat beskriver gränsmärkena mellan sjöarna Fegen och Vättern. Listan på dessa gränsmarkeringar tillkom omkring 1325 och ingår i den så kallade Vidhemsprästens anteckningar. . . . 26 Nizaer quild (Nissans källa) är lättolkat. Det vilar något mystiskt över denna källa. Nissan är omtalad i de isländska sagorna och rinner en bit från källan norrut innan den vänder söderut där riksväg 26 Nissastigen kommer ut på riksväg 40. Såväl Mo härad som Göta hovrätt (i Jönköping) har tre strömmar i sina sigill. Det syftar troligen på Nissan och de helt norrinnande Dumme å och Tidan, som rinner upp inte långt från varandra. Kanske har detta område i äldre tider betraktats som heligt, "vattnens moder", därför att norrinnande vatten ansågs ha särskilt renande och helande kraft. (L O Magnusson "Västgöta lagsagas gränser" s 107; BG Ask-kommentar: En fjärde ström som har sin källa i detta område är Lagan)


"Nationerna"

ca 2000 - ca 1900

(Sverige: Södra Värmland: Hummeltan) En källa är något av en helig plats och förtjänar att vårdas och även användas. ... På en del gårdar finns det flera källor. Det beror på att källorna före kylskåpens tid också användes för att hålla mjölk, kött och andra livsmedel kalla under sommaren. I min mors födelsehem, den lilla gården Kotten i byn Hummeltan i södra Värmland, fanns tre källor. Den ena var en mycket förnämlig kallkälla som aldrig någonsin sinade, och som sköttes med minutiös noggrannhet. ... Den andra källan låg i en svacka på betesmarken. Den kallades "smörkällan" och användes enbart för kylning. Över öppningen låg flera käppar. Krukor och flaskor sänktes ner i vattnet och bands fast vid käpparna med ett lagom långt snöre. Vattenståndet var mycket stabilt även under heta somrar. Den tredje källan var egentligen bara ett stort hål som grävts i marken nära lagården. Den kallades "kokällan" och var till bara för att ge kreaturen vatten. Där samlades mest ytvatten och vattenståndet varierade med årstiden och hur mycket nederbörd som fallit den sista tiden. Den användes också för att spå vintervädret: "Det blir ingen ordentlig vinter med kyla och snö förrän kokällan är full." Det brukade alltid stämma. Källor kan man ha till mycket! (Jan Danielson "Bondeboken" s 210-211)

Jakobs brunn ligger bara 250 fot (= ca 75 m) från Sikem. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 169; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

Samariterna kallades (av judarna) för fänad och avskum; man förvägrade dem rätten att kallas ett folk. Namnet Sikem förvrängdes till ”Sykar”, som betydde superi. Ett ordspråk, som allmänt citerades, sade att en brödbit skänkt av en samarit var orenare än kött av svin. Det säger tillräckligt. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 39; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Sverige: Götarp norr om centralorten Gnosjö) (annons) Götarps brunn öppen den 12 juni - 28 aug., belägen i det Småländska höglandet, 200 meter öfver hafvet, 6 1/2 km från Gnosjö station på Borås-Alvestabanan. Härlig natur med skog och sjö. Ren och hög barrluft. Billiga omkostnader. Begär prospekt. Kamrer J.A. Åhlén, Åsenhöga. (Jönköpings-Posten 1911-04-07 "Ren och hög barrluft vid Götarps brunn")

(Sverige: Djursätra sydost om centralorten Skövde) Svenska missionsförbundet står i särskild tacksamhetsskuld till Djursätra (hälsobrunn), emedan våra missionärer under många år här alltid fått fria bad och fri läkarevård, något som alltfort står dem öppet. (P. Waldenström "Bref från Djursätra"; brefvet daterat 1907-06-27; Jönköpings-Posten 1907-06-27)

(Sverige: Tranås, Djursätra sydost om centralorten Skövde, Skagersbrunn sydost om centralorten Kristinehamn) Badanstalten (i Tranås) är öppen och i verksamhet hela året om, och resultaten af behandlingen lära vara mycket goda. Det tror jag ock. Vatten och luft äro härliga hälsomedel. ... Det är godt att man har sådana ställen som Djursätra, Skagersbrunn och Tranås. Men af alla dessa är endast Tranåsanstalten öppen hela året, de andra bara om sommaren. Må Gud välsigna dem alla. (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; Jönköpings-Posten 1906-08-20)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Sichar el. Sychar, det urgamla Sichem, (låg) inom Ephraims stam i en utmärkt skön, ehuru smal bergsdäld emellan det torra och kala berget Ebal i norr och det fruktbara berget Gerisim i söder. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 155; författaren född 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

(Bagnères-de-Bigorre sydväst om Toulouse i sydvästra Frankrike) Överste Dodin får besök av läkaren, som först sätter skräck i honom med långa tillkrånglade fraser och sedan råder honom att genomgå en kurbehandling. Till att börja med vill inte översten lyssna på det örat, men läkaren skrämmer nästan livet ur honom och till slut ger han efter. De kommande dagarna släpar han fötterna efter sig under hostningar och stönanden, och det är knappt hustrun får en ledig stund över för att packa koffertarna. Han är inte bara uppskrämd utan även förbryllad: "Tänk att man kan vara sjuk utan att själv ha minsta aning om det!" I Bagnères tar paret Dodin in på det hotell som ligger närmast källorna. Det är en stor inrättning där kurgästerna fördelas som boskap i en ladugård. Paret Dodin betalar ett hutlöst pris för ett alldeles för litet rum, som nästan helt upptas av deras koffertar. Vid det gemensamma middagsbordet sitter gästerna så trångt att de knappt kan röra på armarna. Och det värsta är att man inte kan ta två steg i korridoren utan att möta utpumpade kurgäster som hasar sig fram som vålnader. Det är svårt att föreställa sig något tristare än detta hotell, som är både värdshus och sjukhus. Men paret Dodin finner sig i sin lott. Hälsan går före allt. Den första tiden för de en bedrövlig tillvaro. Översten tar kuren på fullaste allvar, han badar två gånger om dagen och sveper i sig flera glas mineralvatten före maten under livliga grimaser, eftersom han aldrig har kunnat tåla vatten. Därför är han på dåligt humör hela dagarna. Han kan aldrig koppla av, och eftersom behandlingen förbjuder honom att promenera mer än två kilometer sitter han mest vid fönstret på sitt rum och kastar ilskna blickar på badinrättningens tak, som breder ut sig framför honom. (Emile Zola "Parisare på sommarnöje" s 111-112; oktober 1877; författaren född år 1840 i Paris, Frankrike)

(Sverige: Falköping) Mösseberg Vattenkur-Anstalt (i Falköping) . . . öppnas till allmänt begagnande den 1:sta Juli detta år. . . . Möblerade rum med sängkläder (utom linne) finnes för 1:sta klassens Kurgäster att tillgå . . . till priser från 4 till 6 rdr rmt i veckan. Dessa gäster äga äfwen tillgång till Societetssalongen (1:35 i veckan), hwarest finnes Piano och tidningar. För 2:dra och 3:dje klassens kurgäster finnes särskilda snygga logementer uppförda, med kök i hvarje våning, hvarest logis (utom sängkläder) erhålles för 70 öre till 2 rdr i veckan. . . . God och vällagad Mat kommer att serveras i tvenne stora och vackra matsalar . . . till pris som icke får öfwerstiga 1 rdr 75 öre för första bordet och 1 rdr (till) 1:25 för andra. . . . I Brunns-salongen komma dagliga morgon- och aftonböner, äfwensom Söndagligen fullständig Gudstjenst, att förrättas af en särskild härtill antagen Prestman. (Jönköpings-Posten 1867-04-24 "Mössebergs Vattenkur-Anstalt")

(Sverige: Skoga och Uddeholm söder om Ekshärad och norr om Karlstad) Jag mår bra - dricker ganska ordentligt och håller god diet, hvarpå jag tar Majorn till vittne. Vattnet tycker jag är förträffligt. Jag dricker som de andra 8 glas. I går badade jag, hvilket smakade så bra, att jag ofta tänker göra om det. I morgon gå vi från (Skoga) brunn till Uddeholm, dit vi är budna till middag. (Erik Gustaf Geijer "Brev midsommarafton 1814 till fästmön Anna-Lisa" s 128-129; kommentar: Brunnsorten Skoga låg inte långt från Uddeholm. Man lade mera an på invärtes behandling genom vattendrickning och diet än på vattnets utvärtes användning. De s.k. kallvattenkurerna kom först senare. - Gästerna vid Skoga var strängt hållna, eftersom de på själva midsommaraftonen måste gå tidigt till sängs. Detta stämde med redan av Linné gjorda rekommendationer. I en under hans presidium år 1761 försvarad avhandling om levnadsordningen vid en surbrunn heter det: "Sedan födan digererats och genom chylusvägarna införts i blodmassan samt derefter ytterligare preparerats genom kroppsrörelsen, förvandlar sömnen den till kroppens tjänst." Därför borde de som anlitat surbrunnen gå till vila kl. 9 på kvällen och stiga upp kl. 4 om morgonen, "så att de efter en knapp timmes tid äro färdiga att dricka vattnet". Man borde också föra noggrann diet och undvika "affekter". - Vattnet ansågs i högsta grad verka renande på blodet samt mildra "det skarpa i vätskorna". Här går igen något av den humoralpatologiska uppfattning som alltsedan antiken i efterhand olika dräkt behärskat läkarnas tänkande ända inemot sekelskiftet 1900.)

(Sverige: Gillberga väster om Karlstad) Det säges, att i år blir mycket brunnsgäster vid Gillberga brunn. Hindrich kunde väl behöfva att dricka den. Jag träffade honom igår. Han har nu hopp om att få resa ner. Hade det blifvit honom nekat, hade jag på eget bevåg gått till guvernören och föreställt honom hur nödvändigt det är att låta gossen en liten tid andas frisk luft på landet. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1813-05-27 till fästmön Anna-Lisa" s 102-103; kommentar: Gillberga "surbrunn" låg helt nära Odenstad, båda i Gillberga socken. Henrik Lilljebjörn, då kadett på Karlberg, kom antagligen dit. I varje fall har han senare berättat att brunnen upptäckts på 1700-talet av hans och Anna-Lisas farfar, som där i förening med en läkare Daniel Rudberg anlade en "hälsoanstalt". De var inte ensamma härom. Linné har skrivit att efter Urban Hjärnes försök på området "var ingen som ej ville bli uppfinnare av någon brunn. Alla medici i Sverige, både unga och gamla, blevo liksom kärlekssjuka av lystnad att upptaga sådana hälsovatten." Vid 1700-talets mitt fanns det i riket - det hade med Finland större omfattning än nu - ca 300 mer eller mindre erkända brunnar. Ännu i Henrik Lilljebjörns ungdom var i Gillberga salong upphängda en mängd kryckor, "såsom rörande minnen av tacksamma patienter" som botats av det underbara vattnet. - Geijer skulle själv - såsom senare omtalas - gå igenom en brunnskur vid Skoga i Värmland.)

(Sverige: Sala backe i nordöstra Uppsala; Island) Källbesök kunde (kyrkan) ej göra slut på, men källorna blevo S:t Olofskällor, Mariakällor o.s.v. eller mera allmänt korskällor efter det kors, som man nu (under 1600-talet) uppsatte i närheten av källan. Utanför Uppsala låg en dylik källa (förmodligen offerkällan vid Sala backe), och om den skriver den franske resenären De la Tocnay 1802 (i översättning): "En fjärdedels mil från Uppsala finnes en åt Treenigheten helgad källa, till vilken bönderna samlas i skaror i juni månad. Bönderna gå då runt omkring källan, dricka ur den och bedja böner. De kasta sig emellertid varken på knä eller gå barfota, så som jag har sett på Island." (Gunnar Granberg "Kyrkan och folktron" s 122; Jaques Louis de Bourgrenet de La Tocnaye född år 1767 i Nantes sydväst om Paris i västra Frankrike)

(Sverige: Nässjö, Uppgränna norr om Gränna, Ödetofta öster om Tolg norr om centralorten Växjö) En folklig dyrkan av varjehanda naturväsen fortsatte medeltiden igenom. Det gäller särskilt källkulten, där kyrkan efterhand gjorde försök att förena den med kristendomen. I en del fall hävdades att källorna varit dopkällor när missionärerna kristnat bygden, i andra att de haft anknytning till något helgon. Till de förra hör de talrika Sigfridskällorna runt om i Småland, till de senare källor i Nässjö och Uppgränna, där särskilda helgonkapell blev uppförda. Märkligast av alla småländska offerkällor är dock de s.k. Barnabrunnarna i Ödetofta i Tolgs socken. Ända fram till 1800-talets mitt har de varit föremål för en intensiv kult. Den var koncentrerad till midsommar, då källornas kraft ansågs kulminera. Sjuka barn och sjuka kroppsdelar doppades i vattnet, mynt och andra värdeföremål offrades i källorna. I början av 1900-talet, när folktron hade mist sitt grepp över människorna, upptogs nästan 6.000 mynt och en mängd föremål från deras botten. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 38-40)

(Sverige: Ödetofta öster om Tolg norr om centralorten Växjö) Det mest kända exemplet på källkult från Småland kommer från ... Barnabrunnarna vid Ödetofta i Tolgs socken. De äldsta uppgifterna om barnabrunnarna är från 1600-talet, men fynd av medeltida mynt i källorna indikerar att seden går tillbaka till katolsk tid. Källorna var ursprungligen tre till antalet men redan i slutet av 1600-talet anges två som nästan igenvuxna. Traditionen berättar att människor från hela södra Sverige och Gotland kom till barnabrunnarna med sina sjuka barn vid midsommartid. Barnen doppades i den ena källan, gavs sedan vatten att dricka från den andra och sedan tvättades kläderna i den tredje. Kläderna hängdes på tork i de omgivande träden. Om barnet försågs med nya kläder efter badet lämnades något eller några plagg kvar på platsen som offer. Besökaren skulle dessutom offra mynt eller andra värdeföremål i källorna. Efter denna ritual "genom Guds nåd bekommer barnen merendels sin hälsa åter". ... En kvinna berättar att hon så sent som på 1870-talet följt med en äldre kvinna till källorna för att doppa en sjuk pojke. Trots kyrkans kamp kom källkulten att överleva under många hundra år. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 61)

(Sverige; Tyskland: Aachen väster om Köln, Schwalbach väster om Frankfurt am Main; Belgien: Spa sydost om Liège i östra Belgien) På många ställen i vårt land finnas gamla offerkällor, som ansågos och kanske ännu (år 1939) anses äga förmåga att bota olika krämpor. Till dem vallfärdade man vissa nätter, såsom trefaldighetsnatten samt vid nytändning och framför allt natten före det helgons dag, efter vilken källan bar sitt namn. ... Under särskilda ceremonier drack man ur källan eller badade den sjuka kroppsdelen i det hälsobringande vattnet och offrade i källan mynt eller andra metallföremål. Efter reformationen förkastade och motaretade prästerskapet källkulten såsom hedendom eller, vad värre var påviskt kätteri, och detta med sådan framgång, att menige man smög sig dit, ungefär som våra dagars societetsdamer till spågummor. Läkarne insågo emellertid, att brunnsvattnet ägde hälsobringande egenskaper, och på 1600-talet var det mycket vanligt, att förmögna personer reste utomlands för att vid brunnar på kontinenten - Aachen, Spaa, Schwalbach etc. - söka återvinna sin hälsa, som förstörts av dryckjom, frosseri, fältlivets mödor eller helt enkelt de kalla bostäderna. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 361-362)

(Sverige: Ugglevikskällan öster om Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm) (Bildtext) Uggleviks källa, belägen på Djurgården i Stockholm, var en så kallad trefaldighetskälla, där folk (under medeltiden) samlades på trefaldighetsaftonen (första lördagen efter pingst). Besöken kunde utvecklas till "ett bullersamt folknöje". I andra delar av Sverige besöktes källor på midsommarafton. Den folkliga källkulten som då utövades sedan lång tid tillbaka bekämpades av prästerna som vidskepelse. Källorna kunde också bli hälsobrunnar och därmed träda i nyttans tjänst. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 132)


Egna kommentarer och funderingar:

Namnet Sykar kan möjligen betyda "berusning". Denna plats är okänd i ifrågavarande område i Samarien. Kanske har vi i namnet Sykar en kombination av den första stavelsen i det grekiska Sykem (= Sikem) och den sista stavelsen i det nutida Askar, som ligger nära Sikem. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 3:22-24.

Det grekiska ordet för “granne” är “plêsios”. Vi skulle kunna säga att Sykar är en granne/nästa till Jakobs/Josefs lilla område. Jfr den barmhärtige samarien (Luk 10:36-37).

Jakobs(Israels)/Josefs anknytning till Samarien - och inte till judarna i Judeen - inses än mer, om vi påminner oss att staden Samaria var det norra kungariket Israels huvudstad från 882 f Kr till Israels förstörelse 722 f Kr. Angående Efraims upprättelse (Sikem låg inom Efraims stams område), se Egna kommentarer och funderingar till Joh 11:53-54.

Targumerna säger att brunnen i Beer grävdes av Abraham, Isak och Jakob.

Jakobs brunn i Samarien är en förebild (typ) till Jesu källa med levande, andligt vatten (Joh 4:10). Och Josef, som i Johannes evangelium ibland är en förebild (typ) till aposteln Johannes, har en nära anknytning till denna plats.


Grekiska ord:

Iakôb (Jakob) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 4:12(BA); Matt 1:16; Joh 4:5-6; Apg 7:14 – Judit 8:26; 1 Mack 1:28; 3:7,45; 5:2; 2 Mack 1:2; Syr 23:12; 24:8,23; 36:10(13); 44:23; 45:5,17; 46:14; 47:22; 48:10; 49:10; Baruk 2:34; 3:37; 4:2; Manasses bön v 1,8. Matt 1:2,15; 8:11; 22:32; Mark 12:26; Luk 1:33; 3:34; 13:28; 20:37; Joh 4:12; Apg 3:13; 7:8,12,15,32,46; Rom 9:13; 11:26; Hebr 11:9,20-21.

pêgê (källa) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 5:29; Joh 4:6 – Ester 1:1i(A9); 10:3c(F3); Judit 6:11; 7:3,7,12,17; 12:7; Salomos Vishet 11:6; Syr 21:13; Baruk 3:12; De tre männens lovsång v 55; Joh 4:14; Jak 3:11; 2 Petr 2:17; Upp 7:17; 8:10; 14:7; 16:4; 21:6.

plêsios (granne) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:36; Joh 4:5 – Ester 9:19; Tobit 2:8; Judit 3:9; 7:18; 2 Mack 6:11; Syr 5:12; 6:17; 9:14; 10:6; 16:28; 17:14; 18:13; 19:14,17; 22:23; 25:1,18; 27:18; 28:2,7; 29:1-2,14,20; 31:15,31; 34:22(26); Jeremias brev v 43; Susanna v 61(Theod); Matt 5:43; 19:19; 22:39; Mark 12:31,33; Luk 10:27,29; Apg 7:27; Rom 13:9-10; 15:2; Gal 5:14; Ef 4:25; Jak 2:8; 4:12.

Sychar (Sykar) Joh 4:5. Jfr Sychem (Sikem) i 1 Mos 33:19; 48:22; Josua 24:31 och Apg 7:16.

chôrion (litet område) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:36; Joh 4:5 – 2 Mack 11:5; 12:21; Mark 14:32; Apg 1:18-19; 4:34; 5:3,8; 28:7.


Ytterligare studier:

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

George Ernest Wright "The Samaritans at Shechem"; Harvard Theological Review 55 (1962): 357-368.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-08; 2010-10-15; 2013-10-25; avslutande version 2017-11-16)

Tillbaka till Start

4:6b-7 Så Jesus, som har (och har haft) besvär, ‘ut ur’/’till följd av’ resvägen, satt ‘på det här sättet’/så (hela tiden) stilla på källan. Det var (hela tiden) som en sjätte stund/timme. En viss (א,* א) kvinna ’ut ur’/från Samarien kommer (för) att ösa upp vatten. Jesus säger till henne: ”Ge Mig att dricka.”

Ord för ord: 4:6b (16 ord i den grekiska texten) '-en så Jesus'/'så Jesus' havande-(och-havande-haft)-besvär 'ut-ur'/'till följd av' '-en resväg'/resvägen satt-(hela-tiden)-stilla på-det-här-sättet på '-n källa'/källan. (en)-stund var-(hela-tiden) som (en)-sjätte. 4:7 (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus) kommer (en)-viss kvinna ut-ur '-en Samaria'/Samarien (att)-ösa-upp vatten. säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: ge mig (att)-dricka.


1883: Emedan nu Jesus var trött af vandringen, satte han sig så ned vid brunnen. Det var vid sjette timmen. Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. Jesus sade till henne: Gif mig att dricka.

1541(1703): och efter det Jesus war trötter af wägen, satte han sig så ned wid brunnen; och det war wid sjette timman. Då kom en qwinna af Samarien, till att hemta vatten. Sade Jesus till henne: Gif mig dricka;

LT 1974: När han vid tolvtiden på dagen (närmade sig Sykars samhälle, kom han till Jakobs brunn, som ligger på den mark, som Jakob gav sin son Josef). Jesus var ansträngd av sin långa vandring i den varma solen och satte sig trött vid brunnen. Efter en stund kom en samaritisk kvinna för att hämta vatten, och Jesus bad henne att få något att dricka.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till sin pojke/slav:) "Du skall gå in i ’min jord’/’mitt land’, där jag blev/föddes, och in i min stam, och du skall ta en kvinna åt min son Isak därifrån." ... (Slaven) förde kamelerna till vila utanför staden till sidan av vattenbrunnen. ... Rebecka gick ut ... och hade vattenkrukan uppå sina skuldror. ... Då hon hade stigit ned emot källan, uppfyllde/fyllde hon vattenkrukan och steg upp. Pojken/slaven sprang emot (henne) ’in i’/till ett möte tillsammans med henne och talade: "Låt mig dricka små-/lite vatten ut ur din vattenkruka." (1 Mos 24:4,11a,15b,16b-17, Grekiska GT)

Jakob gick in i uppstickandes/Österns jord/land. ... Och han skådar, och skåda, en brunn i/på slätten, men/och där var (hela tiden) tre små fårhjordar som var förda till vila uppå den. ... Jakob talade (till herdarna): "Det är ännu mycket/full dag." ... Då han ännu samtalade (med) dem ’kom ... och/också (hela tiden)’/’höll och/också ... på att komma’ Rakel, Labans dotter, i sällskap med sin faders får. (1 Mos 29:1b-2a,7a,9a, Grekiska GT)

Då Mose hade kommit in i Midjans jord/land, satte han sig ner uppå brunnen. Men åt Midjans präst var/fanns (hela tiden) sju döttrar till att vara herdar år deras fars får ... . Då de hade blivit/kommit till sidan av (brunnen), öste de (’hela tiden’/’gång på gång’) upp (vatten). (2 Mos 2:15b-16a, Grekiska GT)

(… Israel sade till Mose:) “Ge oss vatten, för att vi må dricka.” ... (Herren sade till Mose:) ”Jag står (och har stått) före dig där uppå klippan.” (2 Mos 17:2a,6a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) skall dricka ut ur en ström i/vid vägen. På grund av det här skall Han höja (Sitt) huvud.” (Ps 110:7, Grekiska GT)

(Israels söner) hade (hela tiden) inte vatten (nog) att dricka … eftersom de/man (hela tiden) gav dem att dricka i ett mått. (Judit 7:21b, jfr också Judit 7:22)

(Salomo sade till Herren:) “Skicka ut (visheten) ut ur heliga himlar och sänd henne från Din härlighetsglans' tron, för att då hon är tillsammans (med mig) vid sidan av mig, hon må ha besvär, och jag må få kunskap om vad som är välbehagligt vid sidan av Dig.” (Salomos Vishet 9:10)

(Salomo sade till Herren:) “Ditt folk måtte/skulle faktiskt prövas (under) en otrolig resväg.” (Salomos Vishet 19:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till folkskarorna:) "’Enligt dag’/’dag för dag’ satt Jag (’hela tiden’/’gång på gång’) stilla i helgedomen och lärde/undervisade ..." (Matt 26:55b)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må ge er en bägare vatten att dricka i Mitt (א*) namn, eftersom ni är av Kristus, amen säger Jag er att/: 'Han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.'” (Mark 9:41)

Fariseerna och * (א,*א) de skriftlärda knotade (hela tiden) i riktning mot (Jesu) lärjungar och sade: "På grund av vad äter och dricker ni i sällskap med tulluppbördsmännen och missare (av Guds mål)?" (Luk 5:30)

En viss samarit, som gick på vägen, kom enligt/nedåt (den halvdöda människan). Och då han hade skådat (människan), veknade han i sina inre ädla delar. (Luk 10:33)

Då han hade tagit näring/mat var (Saulus) stabil/stark i (sig). (Apg 9:19a)

Då de (P74, א,* א, A; de = Cornelius’ män) gick ’sin väg’/’på vägen’ och närmade sig staden, steg Petrus upp emot/på byggnaden runt omkring en sjätte stund/timme (för) att bedja. (Apg 10:9b)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Eftersom judarna ofta liknade Lagen vid en brunn eller källa, kunde de se en överförd mening i "hämta upp", nämligen "förvärva kunskap, lära sig". (Birger Olsson ”Structure and Meaning in the Fourth Gospel” s 129; författaren född år 1938 i Nordingrå öster om centralorten Kramfors i Sverige, 1992-2003 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

(Sverige: Håkantorp nordväst om centralorten Vara; Lidköping; Kinnekulle: Råbäck, Gössäter; Skara) (Jag) for på smalspårig bana till Håkantorp, der jag fick vänta 2 timmar på en bondstation och erhöll lus; fortsatte till Lidköping åkte skjuts Kinnekulle, der hotellet var stängdt; gick fots från Råbäck till Jössäter rätt öfver Kullen med tom mage. Åkte pinnkärra på bräda till en gästgifvargård der jag åt; och låg på tre stolar i fyra timmar tills tåget gick till Skara. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 114; brev 24 okt 1890 till Fredrik Vult von Steijern)

(Tyskland: Ems nordväst om Frankfurt am Main i västra Tyskland) Alltsedan mitt första besök i Ems för tre år sedan (år 1873) har en sak intresserat mig. De två mest utnyttjade källorna i Ems är Krähnchen och Kesselbrunnen. Över källorna har man byggt ett hus, och de avskiljs från besökarna genom en balustrad. Bakom balustraden står några flickor, tre vid varje brunn - vänliga, unga och prydligt klädda. Man räcker dem sitt glas och de fyller genast på. Under de två timmar morgonkuren pågår kommer tusentals patienter till dessa balustrader; varje patient tömmer flera glas - två, tre, fyra - allt enligt ordination; samma sak under kvällskuren. Var och en av de tre flickorna hanterar alltså under dessa två timmar kolossalt många glas. Och det sker inte bara i största ordning, lugnt och metodiskt, utan hets och utan väntetider - det mest häpnadsväckande är att flickorna tycks ha ett nästan övernaturligt minne. En enda gång, omedelbart efter ankomsten, säger man till dem: "Det här är mitt glas, jag behöver så och så mycket Krähnchen och så och så mycket mjölk" - och sedan gör hon aldrig minsta fel under hela den månad kuren varar. Dessutom känner hon igen en till utseendet och urskiljer en i mängden. Alla står tätt tillsammans, på flera led, och räcker fram sina glas; flickan tar emot fem, sex glas, fyller på alla samtidigt på ungefär en kvarts minut, och utan att spilla och slå sönder ger hon var och en rätt glas. Hon räcker själv fram glaset och vet exakt vilket glas som tillhör vem, hon minns hur mycket vatten och hur mycket mjölk var och en skall ha och hur många glas man har ordinerats. Misstag inträffar aldrig. (Fjodor Dostojevskij "En författares dagbok" s 119; juli-augusti 1876; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)

(England: Bath sydost om Bristol i sydvästra England) Inom tre dagar hade de alla installerat sig i sin nya bostad (i Bath), varefter mr Pickwick med största iver började dricka brunn. Han gjorde det systematiskt. Han drack ett glas före frukost och promenerade sedan uppför en kulle. Efter frukost drack han ännu ett glas och promenerade nerför en kulle, och efter varje glas förklarade mr Pickwick högtidligt och med eftertryck att han kände sig mycket bättre, till stor förtjusning för hans goda vänner som inte hade märkt att det var något fel med honom tidigare heller. Stora brunnssalongen är ett rymligt rum, prytt med korintiska kolonner, en musikläktare och ett golvur, en staty av Nash och en inskription med förgyllda bokstäver som alla brunnsgäster bör uppmärksamma, ty den innehåller en vädjan till dem om bidrag till något välgörande ändamål som förtjänar stöd. Dessutom finns där en stor disk med en marmorskål, varur brunnsgästerna öser vatten, och ett antal gulaktiga dricksglas att dricka det ur, och det är en mycket uppbygglig och angenäm syn att skåda med vilket allvar och med vilken ståndaktighet de sväljer det. Det finns bad nära till hands, vari en del av gästerna lögar sig, och en musikkår spelar efteråt för att lyckönska de övriga till att de gjorde det. Det finns en annan brunnssalong också, dit ofärdiga damer och herrar forslas i en sådan häpnadsväckande blandning av rullstolar och lätta vagnar att varje oförvägen person som går in där med normalt antal tår löper risk att komma ut utan dem. Det finns även en tredje salong, dit de mer stillsamma gästerna går, ty det är mindre stoj och oväsen där än i de två andra. Folk promenerar omkring med kryckor och utan kryckor, med käpp och utan, och det pratas och skrattas och skvallras. Varje morgon möttes de regelbundna brunnsdrickarna, bland dem mr Pickwick, i brunnssalongen, drack sitt glas brunnsvatten och tog sin hälsobringande promenad. Under eftermiddagens spatsertur i salongen träffades de alla, lord Mutanhed och välborne mr Crushton, änkenåden lady Snuphanuph, överstinnan Wugsby och alla de andra storheterna plus morgonens brunnsdrickare. Därefter gick man ut eller åkte iväg eller rullades i rullstol eller bars i bärstol, och så träffades man igen. Därefter drog sig herrarna tillbaka till läsrunmmen och träffade där spridda delar av sällskapet. Därefter gick var och en till sitt. Om det var en teaterföreställning på kvällen, träffades man kanske på teatern. Om det var danskväll, träffades man kanske i salongerna, och om det inte var någotdera, träffades man dagen därpå. Allt gick med andra ord sin jämna gång i all gemytlighet, även om det kanske var en aning enformigt i längden. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 123-124; sista åren av 1820-talet; författaren född år 1812 i Landport söder om Portsmouth i södra England)

Jag vet ej om det är gäckande andar som svävar kring denna nejd eller om det är mitt hjärtas varma himmelska syner som gör allt omkring mig sÅ paradisiskt. Där finns strax intill samhället en brunn, en brunn som trollbundit mig som den trollband Meluisene och hennes systrar. - Du gÅr utför en liten sluttning och ser framför dig ett valv varunder ungefär tjugo trappsteg leder ned till det klaraste källvatten som sipprar fram ur marmorklippan. Den lilla muren som bildar infattningen, de höga träden som skuggar platsen, den svala luften pÅ stället - allt detta har över sig nÅgot sÅ tilldragande och pÅ samma gÅng dystert. Det gÅr ej en dag utan att jag tillbringar en stund där. DÅ kommer stadens döttrar för att hämta vatten, en den enklaste men nödvändigaste syssla, som fordom själva kungadöttrarna förrättade. Medan jag sitter där, framstÅr den patriarkaliska idén sÅ levande för mig, hur fäderna fordom gjorde bekantskap vid brunnen och friade, och hur välvilliga andar svävade över brunnar och källsprÅng. Den som ej kan känna och meduppleva detta, han mÅtte aldrig efter en tung sommardagsvandring ha vederkvickt sig vid en sval källas rand. (Johann Wolfgang von Goethe "Den unge Werthers lidanden" s 7-8; boken skriven vÅren 1774, hänvisning till dagboksanteckning den 12 maj 1771; författaren född år 1749 i Frankfurt am Main i Tyskland)

(Jakob) gjorde allting för den yngre (systerns) skull, hon som hade de vackra ögonen, Rakel, som förebildade kyrkan, för vilken Kristus tåligt höll ut. (Irenaeus, The Ante-Nicene Father Vol I, s 493; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "En av väckelsens viktigaste förutsättningar är kroppslig trötthet. Nära nog inga väckelsemöten hålls under dagtid. Det är på kvällarna när människorna kommer från arbetet utomhus och i ladugårdarna de är som mest mottagliga. ... I grunden är ... den samlade upplevelsen ingen, jagets befrielse är allt." (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,136-137)

(Huskvarna) Besök Hotell Ådalen! Ådalsvägen 28. Huskvarna. Telefon 410. Propra rum! God, vällagad mat! Moderata priser. Emottager abonnenter för längre och kortare tid. Beställningar för större och mindre festligheter emottagas. OBS! Lämplig anhalt för turister och resande. (Smålands Folkblad 1930-01-03 "Lämplig anhalt för turister och resande")

(Hovslätt) Om vi (i Hovslätt) inte går mer än bortåt 50 år tillbaka i tiden - t ex till 1920-talet - finner vi att det dagliga livet i många stycken var annorlunda än i dag. ... Före vattenledningens tid fanns det en brunn med en pump på så gott som varje gård, och vattnet måste bäras in till köket i stora kopparhinkar. (Stina Hagstrand "Om seder och bruk för längesen" s 55)

(Norrahammar) Norrahammars villasamhälle har i dagarna fått sin vattenledning färdig. Källan är belägen i Flahultsbacken, och ledningen är 1,400 meter lång. Vatten har inletts i alla brukets och de flesta privata hus samt i järnvägsstationen. Kloakledningar ha också anlagts, en del till ån och en del till den s.k. Flahultsbäcken. Anläggningskostnaderna belöpa sig till nära 8,000 kronor, som skall amorteras på 25 år. (Jönköpings-Posten 1910-12-12 "Vattenledning färdig i Norrahammars villasamhälle")

(Norrahammar) Det har länge varit af stort behof för (Norrahammars) samhälle i dess helhet att få vattenledning, förut hafva enskilda husägare och Egnahemsföreningen ägt sådan, nu har frågan funnit sin lösning på så sätt, att det i måndags kväll bildades en vattenledningsförening utan personlig ansvarighet. ... Det område, som först får del af vattenledningen, blir villaområdet från brukskontoret till skolhusen. Bruket har välvilligt upplåtit kostnadsfri mark för all framtid på höjden öster om bruket på Flahults område, där riklig vattentillgång finnes. Dessutom utlånar bruket nödigt kapital till föreningen. Vattenafgiften kommer att beräknas efter bostadslägenheternas storlek. Arbetet kommer att påbörjas omedelbart och beräknas kosta cirka 7,000 kr. (Jönköpings-Posten 1910-07-13 "Vattenledningsförening bildad i Norrahammar")

Källor och brunnar sina i höst ut med en snabbhet, som bådar verkliga svårigheter till vintern, därest ej ymnig nederbörd snart inträffar. Även de små skvaltkvarna och andra vattenverk med begränsad vattentillgång börja lida känning af den ringa nederbörden. (Jönköpings-Posten 1908-10-22 "Sinande källor och brunnar")

(Taberg) Vattenfrågan har i det allt mer utvidgade stationssamhället (Smålands Taberg) en längre tid varit en brännande fråga. Stora summor har nedlagts vid gräfningar af flera djupa brunnar men utan resultat. I dagarne har på initiativ af disponent O. Lindholm därstädes inköpts ett väster om samhället mycket högt beläget jordområde med flera vattenrika källor, hvarifrån godt drickesvatten kommer att ledas genom järnrör. Då dessa äro nu beställda och plan för vattenledningen uppgjord, dröjer det ej länge, förrän den kinkiga vattenfrågan blifvit löst på ett mycket tilltalande sätt. Kostnadsförslaget är beräknadt till 4,000 kr. (Jönköpings-Posten 1905-09-28 "Vattenledning vid Smålands Taberg")


ca 1900 - ca 1850

(Hovslätt) Som synes hade pojkarna (på Rörets gård i Hovslätt i slutet av 1800-talet) många roliga och vådliga lekar att förströ sig med, men det kom också på deras lott att hämta vatten till hushållet i Tabergsån, som var den enda vattentillgången vid den här tiden. Stigen ner till ån var brant och på vintern kunde den bli mycket hal. Det vanliga sättet var att sätta sig på mollskinnsbyxorna och åka ner. När man gick upp fick man klänga sig fast i albuskarna och med all möda försöka komma upp. Ibland misslyckades det och vattnet tippade på stigen, som då blev ännu halare. När det skulle vara särskilt gott kaffevatten hämtades det i Kallbäcken. Där var det fint vatten. (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 31)

(Södra Stigamo söder om Barnarp)Gästgivaregården i Stigamo var dagens slutmål. Där skulle vi få några timmars vila, innan vi på nytt spände (enbetsoxen) Ludde för åkdonet, och styrde kosan mot det lilla torpet långt där borta i skogarna. Vi kom till gästgivaregården sent på kvällen. Den verkade fullbelagd. Sängar var det inte tal om. Så'n komfort var det ingen som räknade med. Fick man tak över huv'et var det bra, och kunde man så på golvet hitta en ledig plats att häva sig på bland helt främmande karlar, var man fullt belåten. Luften var inte helt frisk. Lukten och doften av blöta kläder, fotsvett och utdunstningar från alla långtifrån söndagsklädda forkarlar, slog emot en, när man kom in i storstugan.Tröttheten tog dock snart överhand och i sömnen gled man snart bort från lukt och dagens mödor. ... Det hände mycket vid Stigamo gästgivargård, som låg intill den stora landsvägen, då som nu tidens stora pulsåder med resenärer och vägfarande av alla slag. ... Trots trängseln på golvet ... fick vi dock några timmars sömn hos den hygglige gästgivarn i Stigamo, som inte tog något betalt för nattlägret, låt vara att "bädden" var hård. Det var tider det, menade Kalle med all rätt. (Martin Ader "Så var det 1888" s 98-99)

(Södra Stigamo söder om Barnarp) En vägfarande hade (på Stigamo gästgivaregård) rätt till fritt logi för sig själv och sin häst över natten, såvida han låg på golvet i storstugan. Där fick man komma och gå som man ville. Storstugan hölls öppen dygnet runt. På 1870- och 1880-talen var två släktingar till mig gästgivare samtidigt i Stigamo. De hette Gustaf Johannesson och Sven Jonsson. ... När en resande fordrade skjuts skulle drängen vara på sin plats både dag och natt. Själva dagsarbetet började vid 5-tiden på morgnarna och fortsatte till senan kväll. Nattron var icke alltid den bästa. Drängen och pigan hade nämligen sina sovplatser i storstugan bland fårabönderna. Drängen låg strax innanför ytterdörren och pigan till höger om den öppna spisen. Bönderna drog titt och tätt in med sina höpåsar, som de använde för att vila på natten. (Einar E. Rommedahl "Stigamo gästgivaregård" s 31-33)

(Jönköping) Namnet "Brunnsgatan" har sin härledning av en brunn, som förr låg i själva gatan, något väster om skärningspunkten med Kyrkogatan. Brunnen har funnits i mannaminne. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 48-49)

(Jönköping) I min tidigaste barndom (omkring år 1860) var ej vatten inlett i gården, utan det hämtades ifrån "Storsjön" (d.v.s. Vättern), ungefär där statsjärnvägens vaktstuga nu (år 1931) ligger. Det var köksans och yngsta lärpojkens göra, varvid stora sån hängdes på ett ok, som de buro på axlarna. Dricksvattnet hämtades i en stor kopparkanna från en brunn på förstaden, efter vilken Brunnsgatan fått sitt namn. . . . Vad betydde ej Ljungarumsskogen för den tidens Jönköpingsbor. Det var den lunga, med vilken fabriksstadens invånare sögo till sig luft och vederkvickelse. . . . Där var om söndagarna hus så att säga i varje buske, allrahelst då "Olga" gjorde sina turer på Munksjön. Då upplevde även Westerbrunn en renässans. Mina på "Brunnen" kredensade hälsobägare, allt under det hon som motgift sålde Olinders stora pepparkakor till 1 öre stycket. Vad återstår nu av all denna härlighet? Vad vet jag, men nog borde något ha gjorts, för att denna oskattbara skog måtte fått undslippa förödelsens styggelse. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 45-48)

(Jönköping) Allt vatten som användes i hemmen (i Jönköping åren 1856-1864), således även dricksvattnet, bars av pigorna ... från Vättern och från samma bryggor där de stora bykarna klappades och sköljdes och dit orenligheten från bakgårdarna och från de sjöbodar, som tillhörde varje hus å Vättersidan, fick flyta ned. Ty - "vart skulle det annars ta vägen?" Vätterns väldiga vattenmängd i förening med dess sandbotten och källnatur förminskade härvidlag till viss, om ock ringa grad både fara och obehag. Långt värre var att vattnet från Munksjön, oftast kallad Lillsjön, användes till allsköns bruk, till och med här och där till dricksvatten i de närliggande husen. Vid Lill-eller Smedjegatan lågo nämligen garverier, snusfabriker, slakterier och smedjor, för att icke tala om viktualie- och kryddbodarna, och allt vad man från dessa gårdar ville bli av med vräktes ner i Munksjöns dyvatten och blandningen användes sedermera, som sagt, till husbehov. Dricksvattnet togs i regeln från Vättern, men det var både ytterst mödosamt och mången gång farligt att ösa upp vattnet i såarna med den långskaftade byttan medan nordanstormen brusade och vattnet sköljde över fötterna och isade ned de smala bryggorna, som sträckte sig ut i sjön. Att sedan streta tvärgatan uppför, tvärsöver Storgatan, in på gården och uppför kökstrappan, var icke heller något latmansgöra. Sån vilade på ett ok mellan flickornas axlar. En trätallrik eller ett träkors lades visserligen ovanpå vattnet, för att i någon mån hindra det att skvalpa över och väta ner de bärande, men uppför trappan kunde det näppeligen undvikas att en eller annan iskall skvätt flödade ner på den sistgåendes kläder och in under halsklädet. Det föll alls ingen tjänstflicka in att mucka över detta hårda arbete. Och befanns vattnet knappt i kökssån och ville man spara sig en smula, hade man ju vid södra gatlängan Kanalen så nära till hands. Hur ofta såg jag ej kökspigorna komma löpande ner till denna kanals stillastående vatten, för att där rensa fisk och rotsaker eller för att skölja upp ett par kökshanddukar eller köksförkläden, i samma kanal där kattungar och råttor dränktes och nattkärlen, täckta med förklädet, tömdes i den arla morgonstunden av bakgårdarnas madamer. ... (1864) beslöts emellertid att vatten skulle ledas ned från de stora höjderna i väster och 1866 blev ledningen färdig. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 70-71)

(Skåne, Åker, Skillingaryd, Hultsgärde väster om Linneryd och sydost om centralorten Skillingaryd, Tofteryd, Linneryd väster om Tofteryd, Vaggeryd, Värnamo, Jönköping) Skånska landsvägen som senare skulle kallas riksettan och nu (1979) heter E 4 hade (i mitten av 1800-talet) ungefär samma sträckning som nu. Detsamma kan sägas om häradsvägen mot Åker - idag Artillerigatan, Källeliden och Åkersvägen - med dess vinkelräta böj söderut strax väster om läkarstationen. ... Skillingaryd låg i äldre tider i socknens periferi. Sockenkyrkan låg sedan tidig medeltid i Tofteryd. Den allra äldsta landsvägen låg öster om Lagan. En medeltida vägsträckning var från Mölna öster om Vaggeryd till Bohult och vidare söderut mot Hesslehultshöjden, använd redan av munkarna från Nydala i deras kontakter med underliggande hemman i norra delen av Östbo. Under Erik XIV förordnades 1561 att ett värdshus eller "taverna" skulle ligga vid Hultsgärde. I 1599 års skattelängd noteras att gästgivaren bor vid "en stor landsväg". Ännu 1719 omtalas skjutsrättare i grannbyn Linneryd. ... Med övningsfältets successiva utbyggnad (under 1700-talet) följde en gradvis förskjutning av genomresorna till nuvarande genomfartsleden (1979). Gästgiveriet i Hultsgärde försvann och ersattes av ett vid Skillingaryd. ... I takt med den ökande biltrafiken byggdes flera nya häradsvägar runt Skillingaryd under (1900-talets) mellankrigstid. De talrika grindar som tidigare funnits längs vägarna försvann för att underlätta den allt snabbare trafiken. Ännu på 1910-talet fanns för vägfararen mellan Skillingaryd och Värnamo 6 grindar att passera. Mellan Skillingaryd och Jönköping fanns det 7 grindar. En strax norr om Skillingaryd är känd som Rullaledet. Landsvägens underlag var lös sand och sommartid växte blommor och gräs i mitten. Om grus var det ännu inte tal. Det kom under mellankrigstiden. Först 1949 fick landsvägen som då kallades Riksettan asfalt. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 60-66)


ca 1850 och tiden dessförinnan

(Jönköping) Utom Wester tull i Jönköping sträckte sig då en allmänning, som kallades bymarkerna. Der betade stadens kor, och dit gingo dess pigor hvarje qväll för att mjölka. Jag glömmer aldrig den verkligen vackra anblicken av en hop flickor, som buro sina byttor på hufvudet; de finpolerade messings- och kopparbanden glittrar i aftonsolens brand, och från när och fjärran hördes de glada sångerna, som gåfvo takt åt marschen. (Jönköping 700 år s 57; Ur Onkel Adams portfölj Efterlämnade Skrifter i urval af C A Wetterbergh, 1889 i anslutning till bild av Jönköpings mjölkflickor 17 september 1831)

(Svenarum, Vrigstad) I övre våningen (av gästgivarbyggnaden i Svenarum) voro gästrummen belägna. Enligt en 1600-talsföreskrift skulle finnas "våning för hederligt folk och en för gement sällskap". Mest var det handelsresande som övernattade. ... Vid marknaderna i Vrigstad var beläggningen särskilt stor, då det såg ut som en marknad även i Svenarum. På gårdsplanen och utmed vägkanterna stodo kreaturen bundna, medan bönderna trängdes om förtäringen i storstugan. Kaffe med dopp fick man för 15 öre, och ett kvarter hembryggt dricka betalades med 2 öre. ... I gästgivaregården var också handelsbod inredd liksom poststation sedan 1870. (Siv Granmo "Något om det svenska gästgiveriet och Svenarums gästgivargård" s 157-158)

(Jönköping, Odensjö, Byarum, Klevshult, Värnamo, Tånnö, Skillingaryd, Krängshult, Nöbbeled öster om Värnamo och nordost om Växjö, Barnarp)1690 års karta tar upp fem gästgivaregårdar från Jönköping räknat och till Östbo härads gräns mot Sunnerbo: Odensjö, Byarum, Klevshult, Värnamo och Tånnö. Vissa ändringar har skett i 1615 års beslut om gästgivaregårdar i häradet. Krängshult hade på 1660-talet bytts ut mot Byarum och Nöbbeleds gästgivargård hade ännu tidigare flyttats till Värnamo. ... (1687 tillsattes Erik Dahlberg som landshövding i Jönköpings län och denne lät) utan kungens hörande inrätta gästgiveri i Skillingaryd. ... Barnarp blev (1695) gästgiveri (i stället för Odensjö) och fortfor med detta så länge gästgiveriväsendet fungerade. (Enar Skillius "Stigar och vägar i Lagadalen" s 29,33,35)

(Södra Stigamo söder om Barnarp) Stigamo - det namnet har en särskild klang i Byarums sockens hävder. Där möttes de urgamla stigarna från Växjö och Nydala samt Lagastigen. Än idag (1966) ser man var den gamla ridstigen har gått fram vid Rasavadet, strax intill den plats, där runstenen i Eckersholm är belägen. De vägfarande tog nattlogi i gårdarna utmed vägen. Gick det ej frivilligt blev det våldgästning. För att reda bot på detta ofog beslutade Kungl. Maj:t den 27 juli 1407, då Erik XIII av Pommern var kung, att ett gästgiveri skulle inrättas i S:a Stigamo, "där de resande kunde få mat och kvarter mot måttlig och bestämd ersättning". Så småningom infördes skjutsinstitutionen. Detta skedde genom 1664 års "Krögar och Gästgifwar Ordning". Gästgivaren blev då ansvarig för skjutsningen mellan gästgivaregårdarna. Då en ny väg anlades på Karl XI:s tid 1676, ökades resandeströmmen. Gästgivaren blev överhopad med arbete, och det fanns ingen möjlighet för honom att ensam hinna med alla skjutsarna. Därför infördes systemet med hållskjutsar. Det innebar att bönderna i närheten av gästgivaregården skulle biträda med skjutsningen. Detta beslut förtydligades sednare i 1734 års gästgivareordning. Bönderna inom skjutslaget skulle infinna sig på gästgivaregården enligt en uppgjord plan och där invänta beställning. Anmälde sig ingen resande inom 24 timmar fick bonden återvända hem. För denna väntetid fick han ingen betalning. Då trafiken var stor förbi Stigamo hände det emellertid ofta, att skjutsarna ej räckte till. Andra bönder måste då snabbt rycka in med reservskjutsar. En man från gården - hållkarlen - fick då springa till närliggande byar och buda. ... Utom gästgivar- och bondskjutsar förekom herrgårds- och prästskjutsar samt krono- och kungsskjutsar. Särskilt under 1800-talets första hälft förekom de sistnämnda mycket ofta. Både Karl XIV Johan och drottning Eugenia Desideria gjorde täta resor söderut. De for naturligtvis i egen vagn med egna kuskar. Men hästarna måste bönderna släppa till. Detta gjorde de mycket motvilligt, då kungens vagn var oerhört tung och måste vara förspänd med tre eller fyra par hästar. Till råga på allt hade kungen alltid stort följe med sig. Kuskarna pressade hästarna till det yttersta, och det hände ofta att de sprängkördes och måste stickas ned. Någon ersättning för förlusten betalades aldrig. (Einar E. Rommedahl "Stigamo gästgivaregård" s 30-31)

(Götafors sydväst om centralorten Vaggeryd) Vattenkällan (vid Götafors vattenfall i Vaggeryd) är märklig, då den med största sannolikhet tillkommit i samband med kvarnbygget, och det skedde under medeltiden. ... Smedbyns och gårdens invånare tog sitt dricksvatten i denna källa ända in på 1920-talet. Till källan vandrade man varje dag med sina ämbar av trä eller hinkar av koppar för att hämta källvatten. Likaså fylldes stora vattensåar, vilka bars hem på en stång, axlad av två personer. Källan höll rent och klart vatten, vilket inte försämrades av att en och annan frö (groda) hade sitt tillhåll där. En liten rännil ledde från källflödet ner mot ån. Vid dess rand blommade försommarens kabbeleka och "ängabullar" för att lite längre fram på sommaren bytas mot bäckkrasse och förgätmigej. Hit har alltså generation efter generation vandrat årets alla dagar för att få källflödets friska vatten. Från denna källa har också de svettiga och sotiga smederna (vid Götafors järnverk) druckit vederkvickande vatten i mer än 200 år. En märklig gemensam samlingspunkt för smedbyns folk, för släkten, som levat under helt andra förhållanden än vi i våra dagar. (Wåge Tolf "Det handlar om människor och gamla hus" s 48-49)

(Jönköping) Mitt på torget (som låg vid Store gatan något kvarter väster om det vid Munksjön liggande Franciskanerklostret) fanns en stor dricksvattenbrunn. Resten av det vatten som behövdes i stan bars med ok från Vättern och Munksjön. Och varje morgon kom en man med vatten i ämbar på en kärra. Han drog kärran varsamt för att inte skvimpa och ropade VA-TT-EN. Det lät som lurstöten från en svan eller trana. Brunnen på torget var vid, men inte djup. Dess väl inpassade stenar rengjordes varje vår från smuts, avlagringar och mossa. En groda höll till på stenarna när hon inte simmade omkring mitt i brunnsögat. Så länge hon var vid liv ansågs vattnet friskt. Grodan kallades för Brunnsfrun och fördes efter ett års tjänst tillbaka till ett sumphål vid Junebäckens utflöde i Vättern. Samtidigt fångades en ersättare som prästen i Sankt Nicolai läste böner över och bestänkte med vigvatten. ... Torget och brunnen sågs med stolthet av folket i Jönköping. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 17-18)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1800

Till Jesu sanna mänsklighet hör att han blev "trött efter vandringen" (Joh 4:6). Då muskler och nerver varit i hög aktivitet en tid, får alla levande varelser - människor såväl som djur - mjölksyremotstånd i kroppen. Trötthet är ett fysiologiskt faktum som Skaparen lagt ner i skapelsen som en varningssignal och ett skydd mot överansträngning och död. (Fredrik Brosché "Utbränd för Guds skull?" s 18)

(Indien: Bihar sydost om New Delhi, Solapur sydost om Mumbai/Bombay) Den torka som drabbat delar av Indien under de tre senaste åren är mycket svår. ... I de områden där torkan är som svårast svälter människorna - i värsta fall svälter ihjäl. ... Livet är hårt för dessa våra medmänniskor. Kvinnorna går upp tidigt på morgonen för att hämta vatten i stora mässingskrukor rymmande ca femton liter. Ofta kan de på platser jag väl känner till få gå upp till sex, sju kilometer efter vatten. När de måste bära detta så långt två gånger om dagen är det inte alls underligt att de blir mycket sparsamma med denna vara. De dricker lite, de tvättar sig sparsamt, de använder så lite vatten som möjligt till klädtvätt o.s.v. I de värst drabbade områdena förekommer det att man får köra vattnet 16 till 25 km på oxkärror till byarna. Tidningarna omnämner att man börjat köra vatten på järnvägen i stora tankvagnar till de drabbade områdena i Bihar. Undertecknad har haft förmånen att förestå den av Svenska Kyrkans Mission bedrivna brunnsborrningen i Sydindien sedan början av år 1965. Det är en stor glädje för mig att konstatera att Svenska Missionsförbundet nu beslutat att börja med borrningar och brunnsgrävning i Sholapurdistriktet. Det är ett mycket torrt område i mellersta Indien med kroniska vattensvårigheter. (Bengt Taranger "Mission och brunnsborrning i Indien" s 184-185; artikel i tidningen Ansgarius, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

(Sverige: Södra Sandsjö öster om centralorten Tingsryd) Johannes var ensam om källan nu för tiden (på 1930-talet i Södra Sandsjö socken) utom någon gång vid långvarig torka då han fick sällskap, men det hände att han intogs av funderingar på egen brunn. Men funderingarna hade svårt att bli verklighet, inget blev gjort och åren rann iväg. Han var ännu nöjd med källan, han var van vid den och tyckte inte det var så långt till den. Vägen till vattentaget kände han lika väl som sin egen byxelomme, det var dessutom så hemvant och lätt att bara nappa till sig ett par spannar och slå in på den lilla dreveln, då det tarvades vatten till hushållet och ladugården. Ibland, vid stort vattenbehov, då han ofta gick till källan, kröp trötthetens mask i armar och axlar, som ett smygande tyngande gift och då letade tankarna väg till egen brunn på nära håll. Etthundrasextiofyra steg till ladugården och ännu fler till mangårdshuset var onödigt mycket: Det kunde vara lagom med ett trettiotal i stället! Av ett fåtal steg hann man inte bli trött, det skulle gå mycket fortare med vattenbärningen på denna korta sträcka. Men mer än tankar måste till innan brunnen fanns i verkligheten och så hade han ju den goda Litakällan inom räckhåll. Alltid tillreds med sin goda dryck och vatten till alla behov. Johannes visste dessutom att var det långt till vattenstället så hushållade man bättre med dropparna, de som hade brunnen utanför knuten hade svårare att spara. (Verner Ohlin "Där jordenes ström upprinner" s 197)

(Hustrun) skulle gå till kallkällan efter vatten. Knottmyggen stod som en sky kring henne. Dimman kom vältrande över myrlandet så fort solen dragit i väg över åsarna i nordväst. Man visste inte vad dimman var, bara att den steg ur tjärnar och krondiken och myrhål och var dagens rök. Den var full av andar och figurer, som man kunde se, om man hade de rätta ögonen. Kvinnan gick över ängen till dricksvattenkällan. Hinkarna i oket skramlade för varje steg. ... Mannen sitter vid köksfönstret och tänker kanske: Jag borde gått efter vatten. ... Och han ser henne böja sig över källan och ta upp den första hinken, sedan den andra. Okets kättingar skramlar, han hör dem, men hinkarna är tysta. Nu har hon rest sig igen och står där med hinkarna i oket. Hon vänder sig mot stugan och går några steg. Över ängen. (Eyvind Johnson "Nu var det 1914" s 64)

(Jesus sade till kvinnan:) ”Gif mig dricka, och låt mig i din själs saliggörelse släcka min törst.” (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 45; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Genom dalens stilla famn denna källa tyst sig bryter. Bortskymd hennes bölja flyter obemärkt och utan namn. ... Men då vid dess lugna flod vandrarn trött av möda dignar, glad han hennes skatt välsignar för sitt vederkvickta mod. ... Måtte himlen höra mig: må dess fadersgodhet giva att mitt liv en bild må bliva, lugna källa, utav dig! ... Vare ärelystnans lott att i höga lovtal blänka - min att likar bistånd skänka, leva glömd och göra gott! (Anna Maria Lenngren "Källan")

(Sverige: Huseby söder om centralorten Alvesta, Ålshult väster om centralorten Tingsryd) Ett inslag i produktionen (på Huseby) var vid (mitten av 1600-talet) en verklig kapitalvara med imponerande livslängd - "järnkakelugnarna". ... (Produktionen) startade av allt att döma 1637, snart i samverkan med det nyanlagda bruket i Ålshult. ... Motiven som dekorerade ugnarna var under den första tiden huvudsakligen bibliska. Ett omtyckt motiv var nattvardsscenen, ett annat Adam och Eva i paradiset eller Jesu möte med den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 127)

(Sverige) En "Ordning för Krögare och Gästgifvare tillkom 1622. Sverige var på väg att bli en stormakt i Europa, och nu ställdes större krav på såväl resor som utskänkning än tidigare. Krogar och lägerplatser på 2 mils avstånd från varandra krävdes. År 1649 avskaffades alla slags fria skjutsfärder och gästningar, och kravet skärptes 1766, då man fordrade dagboks förande, som jämte skjutslista skulle uppvisas för kronobetjänt. ... 1742 upprättades en vägkarta över samtliga gästgivargårdar i landet. Utländska färdemän kunde ibland framföra klagomål över gästning och skjuts, men 1800-talets värdshus betygsattes som snygga och förplägnaden riklig. (Albert Granmo "Historik över gångna tiders gästgiveri och skjutsstationer" s 103)

(Sverige: Arboga, Jönköping, Växjö, Eksjö; Sunnerbo: Markaryd, Röckla väster om centralorten Älmhult, Horn sydväst om centralorten Ljungbyd, Åby nordost om centralorten Ljungby; Östbo: Nöbbeled öster om Värnamo och nordost om Växjö, Linneryd sydost om centralorten Skillingaryd, Övraboda/Gärahov norr om centralorten Vaggeryd; Danmark: Roskilde) Vid riksdagen i Arboga 1561 åtog sig allmogen en ny pålaga som under namn av tavernapenningar skulle utgå för att betala resekostnaderna för dem som for genom landet i kronans ärenden. I gengäld skulle kronan se till att alla former av olaga gästning hos allmogen försvann. ... Till följd av riksdagsbeslutet utfärdade Erik XIV den 31 augusti 1561 en förordning om "taverner och gesthus". I denna föreskrevs att sådana tavernor och gästhus skulle inrättas vid de stora stråkvägarna i landet. Vidare beskrevs en gästgivares skyldigheter, som bestod i att tillhandahålla husrum, mat och gott öl till den vägfarande samt hästar för den fortsatta resan. ... I Småland fick vägarna ... från Jönköping mot Växjö och Eksjö snart gästgivare och skjutshållare i tillräcklig mängd. Glesare blev det längs landsvägarna i Lagans och Nissans dalgångar. ... Man eftersträvade knappast att göra möjliga infallsvägar från Skåne och Halland särskilt lättframkomliga. Först efter freden i Roskilde uppstod ett verkligt svenskt intresse av att skapa goda vägar också längs Lagan och Nissan. Emellertid inrättades trots allt några stycken tavernor eller gästgivaregårdar längs vägen upp genom lagadalen: Markaryd, Röckla, Horn och Åby i Sunnerbo ochh Nöbbele, Linneryd och Övraboda (nutidens Gärahov) i Östbo. ... Utländska gäster hade särskilda skäl att söka sig till prästgårdarna; dessa var i stort sett de enda ställen där de kunde göra sig förstådda. Flertalet av 1500-talets präster hade studerat vid tyska universitet och kunde sålunda göra sig förstådda på tyska. De resande som inte kunde detta språk hade som oftast möjlighet att kommunicera på den tidens europeiska universalspråk latinet. Prästgårdarnas funktion som gästhus för vägfarande vilade på traditioner med rötter djupt nere i medeltiden. Katolska kyrkan var bl a den tidens stora researrangör genom att den uppmuntrade till pilgrimsfärder till heliga platser i olika delar av kristenheten. ... Gästningen hos prästerna upphörde inte för att gästgiverier till följd av Gustav Adolfs påbud 1615 började inrättas mer allmänt. Prästgårdarna favoriserades alltjämt av ståndspersoner med gelikar långt in på 1600-talet, även om det inrättades särskilda rum för "hederligt folk" på gästgivaregårdarna. (Enar Skillius "Stigar och vägar i Lagadalen" s 11-12,16,18)

(Sverige: Alsnu/Adelsö nordväst om centralorten Ekerö väster om Stockholm) Det svenska gästgiveriet i kombination med skjutsstationer är av tidigt ursprung. Redan år 1279 gav Magnus Ladulås förordning om gästning genom sin Alsnöstadga. Riksens stormän fordrade natthärbärge till och från herremötena, och de kungliga sändebuden ställde samma krav för sina förrättningar genom de då befintliga häradsbygderna. Klostergårdarnas "själahus" var föregångare till gästgiverierna, men dessa tillhåll för ursprungligen vandrande pilgrimer blev även för resande lagstadgade nämnda år men var ett intrång i de fridsamma katolska själarnas hus. (Albert Granmo "Historik över gångna tiders gästgiveri och skjutsstationer" s 102)

(Sverige: Lund) Under medeltiden fanns inget kommunalt vattenförsörjningssystem i Lund. Att skaffa vatten var en angelägenhet för de enskilda stadsgårdarna, och privata brunnar grävdes i mängd. Bara i ett hörn av nuvarande (år 2004) kvarteret Gyllenkrok har omkring femtio brunnar dokumenterats, de flesta från tiden fram till 1250. Brunnarna var antingen oskodda eller klädda med trä. Mängden tyder på att brunnarna brukades under en eller ett par mansåldrar innan de ersattes av nya. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 257)

(Sverige: Lund) Genom årtusenden har Sverige genomkorsats av vägar. Först var det stigar och hålvägar för gående och ridande. Sedan kom vägar som också kunde bära vagnar av olika slag. Kungsvägar, härvägar men också byvägar bildade ett alltmer förgrenat nätverk. I takt med att Sverige under 1600-talet fick bättre infrastruktur och allt större intressen i det kontinentala Europa ökade betydelsen av ett effektivt vägnät. Statsmaktens tjänstemän, handelsmän, postbönder, soldater och andra resenärer var i behov av att kunna förflytta sig så smidigt som möjligt. Gästgiverier inrättades, milstolpar restes, kartor gavs ut. Gästgiverierna fick i uppdrag att ordna skjuts åt resenärerna till nästa övernattningsställe som oftast låg på cirka två mils avstånd. 1649 antogs en gästgiveriförordning som reglerade resandet och en skatt kallad skjutfärdspenningen infördes. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 220)

(Sverige: Småland) Hur såg då det Småland ut som blir synligt i den historiska tidens gryning? Skogen var tät och breda lättframkomliga vägar saknades. Den som ville resa mellan två platser var hänvisad till smala stigar som slingrade sig mellan träden. Inga skrivna vägbeskrivningar eller vägmärken fanns utan den resande fick orientera sig bäst han eller hon kunde med hjälp av olika landmärken, exempelvis naturformationer och vadställen. Lukter och ljud kunde berätta för resenären att han närmade sig bebodda trakter. Ibland öppnade sig den täta skogen för att lämna plats åt gårdar eller byar, omgivna av små åkrar och betesmark. Här betade kor, får och getter som via inhägnade fägator tog sig mellan fähus och utfodringsplatser. Runt omkring människornas boningar fanns skogen ständigt närvarande. Skrämmande med sina vilda djur men samtidigt nödvändig för människornas uppehälle. ... Att resa var besvärligt. Till häst kunde man kanske färdas ett par mil under ett dygn medan dagsmarscherna blev betydligt kortare om man valde att förflytta sig till fots. De vägar som fanns var ofta belägna på höjdryggar och längs åar. Vädret var viktigt för framkomligheten och ett kraftigt regn förvandlade snart de smala vägarna och stigarna till lervälling. ... Längs vägarna och vid de bebyggda områdena kunde den resande ibland stöta på runstenar som berättade om människor som vandrat i landskapet före honom. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 44)

Gudarnes heligaste och förnämsta ställe är vid Asken Yggdrasil, det största och yppersta av alla träd. Dess grenar utbreda sig öfver hela verlden och räcka upp öfver himmelen. Tre rötter uppehålla trädet, och de genomgå afgrund, himmel och jord. Den ena nemligen af Yggdrasils, det stora Verldsträdets, rötter sträcker sig öfver Nifelhem, der i brunnen Hvergelmer ormen Nidhögg gnager roten nedan till. Den andra går till Hrimthursarne, och derunder är Mimers brunn, hvari visdom och förstånd äro dolda, ty Mimer heter han, som brunnen eger, och han är full af visdom, emedan han dricker ur brunnen med Gjallarhornet. En gång kom Allfader dit och begärde en dryck, men fick den icke förr, än han satte sitt ena öga i pant; derföre är Oden enögd, och "Mimer mjöd dricker Hvar morgon Ur Valfaders pant. Förstån I än eller hvad?" (Völuspa). Till Asar och menniskor sträcker sig Verldsträdets tredje rot, och derunder är Urds heliga brunn. Vid denna hafva Gudarne sitt domställe. De rida dit hvarje dag öfver Bäfröst, (bron som Gudarne byggde från jorden till himmelen). (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 168-169; Nordiska Gudasagan)

(Italien: Rom) Juturnas källa, Roms viktigaste naturliga källa, troddes var hemvist för nymfen Juturna. Vattnet ansågs mycket hälsobringande. Källans nuvarande utformning (år 1979) med en bassäng i quasireticulat och en statyplint är troligen från slutet av 100-talet f.Kr. (Det antika Rom" s 40)


Att avrunda med:

(Det) berättas om Jesus att han var trött av vandringen och därför rastade vid en brunn. Man kan sannerligen bli trött av vandringen, av själva livslunken. Alla de växlande moment en vanlig dag innehåller. Mycket är kopplat till ansvar. Att passa tider. Att vara en god trafikant. Att göra ett bra arbete, vara en god make/maka och inte bli alldeles underkänd som förälder. Förutom att vi är världsmedborgare med allt vad det innebär, skall vi helst hinna med att njuta något lite av livet, känna att vi faktiskt är här. Det är inte svårt att bli trött. Vägsträckorna då vi njuter ett pastoralt landskap med gröna ängar och fågelsång är lätt räknade. Från alla håll bombarderas våra sinnen. Det är så mycket vi borde tycka något om, känna inför och helst göra något åt. I dessa yttersta av tider finns en speciell form av stress som brukar kallas upplevelsestress. Det är mycket vi tycker att vi borde vara med om. Lusten är inte alltid så särdeles stor men vi vill känna att vi hänger med. Jag tänker med värme på en liten flicka som när hon var fem år, med sitt dagis besökte Bert Karlssons Sommarland. Hon var helt hänförd av dagens stora upplevelse. Vad hade hon sett? Jo, en livs levande snigel med ett eget hus på ryggen. Det var hennes berättelse. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 12-13)


Sångarna:

Vi är ett folk på vandring. När vägen blir tröttsam och lång, vi söker en äng och en källa, en rastplats för bön och sång, en rastplats för bön och sång. (BG Hallqvist: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 617:1; jfr Psalmer och Sånger 724:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Som fader Abrahams pojke/slav bad en kvinna om vatten, så gör också Faderns Son. Och som den halvdöde mannen fick hjälp av en viss samarit, så väntar sig också den uttröttade Jesus hjälp av en viss samarit.

Isak, Jakob och Mose fick hustrur i samband med en vandring och ett besök vid en brunn. Nu skall också Jesus få en brud på ett liknande sätt.

Det grekiska ordet för "resväg" förekommer bara här i evangelierna. Detta ord används i Salomos Vishet (18:3; 19:5) om Israels ”resväg” i öknen.

Angående uttrycket ”som en sjätte stund/timme”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Paulus sade till de troende i Filippi: "Då (Jesus Kristus) ’började under’/var i Guds utformning, anförde Han inte att vara jämställd (med) Gud (som) ett bortrövande emellertid/utan tömde Sig själv, då Han hade tagit en slavs utformning då Han hade blivit ’i en likhet av’/’en som liknade’ människor." (Fil 2:6-7a)


Grekiska ord:

(h)ektos (sjätte) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:45; Joh 4:6; Apg 10:9 – 2 Mack 7:18; Matt 20:5; Mark 15:33; Luk 1:26,36; 23:44; Joh 19:14; Upp 6:12; 9:13-14; 16:12; 21:20.

kathezomai (sitta stilla) (i NT) Matt 26:55; Joh 4:6 – Luk 2:46; Joh 6:3(P66,א,*א); Joh 11:20; 20:12; Apg 6:15; 20:9.

kopiaô (ha besvär) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 9:10; Joh 4:6; Apg 20:35 – 1 Mack 10:81; Syr 6:19; 16:27; 24:34; 31:3-4; 33:18; 43:30; 51:27. Matt 6:28; 11:28; Luk 5:5; 12:27; Joh 4:38; Rom 16:6,12; 1 Kor 4:12; 15:10; 16:16; Gal 4:11; Ef 4:28; Fil 2:16; Kol 1:29; 1 Thess 5:12; 1 Tim 4:10; 5:17; 2 Tim 2:6; Upp 2:3.

(h)odoiporia (resväg) (i NT + exempel i Apokryfern) Salomos Vishet 19:5; Joh 4:6 – 1 Mack 6:41; Salomos Vishet 13:18; 18:3; 2 Kor 11:26. (Jfr ”hodoiporeô – gå på en väg” i Apg 10:9)

pinô (dricka) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 7:21; Syr 26:12; Luk 5:30; Joh 4:7 – Ester 1:7; 4:16,17x(C28); Tobit 7:10-11,14; 8:20; Judit 12:11,13,17-20; 1 Mack 11:58; 2 Mack 15:39; Syr 9:10; 24:21; 31:27,29; Bel och Draken v 6-7(Theod),24; Matt 6:25,31; 11:18-19; 20:22-23; 24:38,49; 26:27,29,42; 27:34; Mark 10:38-39; 14:23,25; Luk 1:15; 5:33,39; 7:33-34; 10:7; 12:19,29,45; 13:26; 17:8,27-28; 22:18,30; Joh 4:9,12-14; 6:53-54,56; 7:37; 18:11. Apg 9:9; 23:12,21; Rom 14:21; 1 Kor 9:4; 10:4,7,21,31; 11:22,25-29; 15:32; Hebr 6:7; Upp 14:10; 16:6.


Ytterligare studier:

1 Mos 24:13-14; Syr 26:12; Matt 10:5; Mark 6:31; Luk 9:52-56; 10:30-37; Joh 8:48.


Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-18; 2013-10-27; avslutande version 2017-11-30)


Statistik november 2017

I november 2017 hade hemsidan www.johnbible.se 1361 unika besökare från 88 länder. Det land som mest besökte hemsidan var Tyskland (1202 sidor). Bland de andra länderna kan nämnas: Kina, Japan, Indien, Singapore, Brailien, Filippinerna, Sydkorea, Indonesien, Malaysia, Turkiet, Sydafrika, Chile, Venezuela, Algeriet, Pakistan, Argentina, Förenade Arabemiraten, Uruguay, Marocko, Vietnam, Bangladesh, Seychellerna, Tunisien, Egypten, Thailand, Ecuador, Bolivia, Kenya, Haiti, Nigeria, Irak, Saudiarabien, Tanzania, Mexiko, Costa Rica, Azerbajdzjan, Kambodja, Kuwait, Maldiverna, Mauritius, Peru, Trinidad och Tobago, Taiwan, Brunei Darussalam, Jordanien, Mongoliet.

Tillbaka till Start

4:8 Ty Hans lärjungar hade gått (och gick) bort ’in i’/till staden, för att de måtte/skulle köpa näringar/mat.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): '-na ty lärjungar'/'ty lärjungarna' hans hade-gått-(och-gick)-bort in-i '-en stad'/staden för-att näringar/mat de-måtte-köpa.


1883: Ty Hans lärjungar hade gått till staden för att köpa mat.

1541(1703): Ty hans Lärjungar woro gångne in i staden, till att köpa mat.

LT 1974: Han var ensam, för lärjungarna hade gått till samhället för att köpa mat.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose) skickade bort en delegation ut ur Kedemots ödelagda (område) i riktning mot Sihon, hesboneernas kung, (med) fredliga utsagor som sade: "Jag skall komma till sidan av genom ’din jord’/’ditt land’. ... Du skall ge mig mat tillbaka (för) silvermetall, och jag skall äta, och du skall ge mig tillbaka vatten (för) silvermetall, och jag skall dricka." (5 Mos 2:26-27a,28a, Grekiska GT)

Svälten (var) mäktig/'mycket svår' i Samarien (under profeten Elias tid). (1 Kung 18:2b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej gå bort in i/på nationer(na)s väg och ni må ej komma in i, in i en stad av samariter, men/utan gå hellre i riktning mot de får som är (och har varit) fördärvade av/i ett hus av/’som tillhör’ Israel.” … Ni må ej skaffa guld men/och ej silver men/och ej koppar ’in i’/i era gördlar, … ty arbetaren (är) värdig/värd sin näring/mat”. (Matt 10:5b-6,9,10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ge ni (folkskaran) att äta!" Och de säger till Honom: "Då vi har gått bort, må vi köpa bröd ... ?” (Mark 6:37b)

Och (Jesus) skickade bort budbärare före Sitt ansikte. Och då de hade gått, kom de in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för Honom. (Luk 9:52)

Då han hade tagit näring/mat var (Saulus) stabil/stark i (sig). (Apg 9:19a)

(Barnabas och Paulus sade till folkskarorna:) “Och ändå lät (Gud) inte Sig själv vara utan vittne (i) att göra gott, då Han ger er regn från himlen och lägliga fruktbärande tider och uppfyller era hjärtan med näring och glatt lynne.” (Apg 14:17)


Exegeter, evangelister med flera:


Hembygden:

ca 2000 - ca 1950

(Tabergsdalen) Ingen Konsumkris i Tabergsdalen. Även om Tabergsdalens Konsumbutiker märkt konkurrensen från stormarknaderna finns inga planer på nedläggning. Medlemmarna som är drygt 5000 har en återbäring på 2,5 procent och får ta del av COOP:s poängsystem. (Barbro Jern> "Bergslagskrönika 2003-2005" s 154; 2004-11-10)

(Tabergsdalen, Norrahammar) Tabergsådalens Konsumentförening, en av de lönsammaste i landet, samlade över 400 medlemmar i Norrahammars Folkets Hus för att fira 100 års jubileum. Kooperativa Förbundets VD Roland Svensson talade och gratulerade till både de 100 åren och föreningens framgång vilket resulterade i en återbäring på 4,2 procent. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 155; 1999-04-12)

(Tabergsdalen) (annons) Spara kvittot! Återbäring 1988. Tabergsdalens konsumentförening. (Inge Kvarnström "Tabergs Bergslag XV" s 169)

(Tabergsdalen: Barnarp, Månsarp) Tabergsdalens Konsumförening beslutade att lägga ner sin affär i Barnarp den sista februari (1987). Affären har haft sviktande kundunderlag de senaste årn. . . . Punktens Livs i Månsarp begärdes i februari (1987) i konkurs och därmed förlorade Månsarp sin enda affär. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 152)

(Tabergsdalen: Norrahammar, Taberg) Under sommaren (1982) blev det klart att tre Konsumbutiker i Tabergsdalen läggs ner. Det gäller Servusbutiken på Slätten och butiken vid Grälebo i Norrahammar samt Tabergsbutiken vid Nissanvägen. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 116)

(Tabergsdalen) (annons) Konsumpriser = Låga priser. Inte enbart lockpriser. Överskott blir återbäring. Tabergsdalens Konsumentförening. ("Tabergs Bergslag XII" s 127)

(Tabergsdalen: Taberg, Norrahammar) Den 20 mars (1976) hade Konsum, Taberg, sitt årsmöte. Då antogs enhälligt styrelsens förslag om samgående med Norrahammars konsumtionsförening. Det gemensamma namnet kommer att bli Tabergsdalens konsumtionsförening. ("Tabergs Bergslag XI" s 110)

(Norrahammar, Taberg) Konsum Norrahammar hade sämre lönsamhet 1972. Till följd härav beslöts nedlägga två filialbutiker, Barnarpsvägen i mars och den vid Sjögatan i juni. Något som främst beror på den ökade motortrafiken. Filialbutiken i Hovslätt ersattes med en större, nybyggd butik, som öppnades den 12 april (1973). ("Tabergs Bergslag X" s 99)

I det väldiga snabbköpet är det mig kärt att se vilken mängd av artiklar det finns som jag inte behöver. I mäktiga travar på hyllorna ligger de vilket verkligen ingen har skäl att förfasa sig över. Det är sannolikt utmärkt att leva i överflöd men förmågan att njuta av allt är oss alla betagen. Jag orkar beklagligtvis bara ett enda bröd, en enda kotlett och en enda stångkorv om dagen. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 50; Snabbköpet)


ca 1950 - ca 1925

(Jönköping) (annons) Spara - utan att försaka. Köp i konsum Göta Jönköping. (Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1947" s 103)

(Norrahammar) (annons) Goda varor - God kundtjänst! Specerier Manufakturer Charkuterivaror Skor Porslin Husgeråd Norrahammars Brukshandel Telefon 314. ("Tabergs Bergslag V" s 141)

(Norrahammar) (annons) Gör Edra inköp och bliv medlem i Konsum Norrahammar. Konsumenternas värn mot oskäliga prisstegringar. ("Tabergs Bergslag V" s 142)

(Norrahammar) Norrahammars Konsum hade till årsskiftet 1941-42 färdig en ny butik, den tredje i ordningen, belägen på Slätten-området. Den rymmer speceri-, charkuteri- och mjölkbutiker samt två bostäder i övervåningen. Den öppnades 19 december (1942). (Föreningens huvudaffär öppnades i december 1899 och södra filialen i november 1926.) ("Tabergs Bergslag V" s 122)

(Norrahammar) (annons) Gör Edra inköp och bliv medlem i Konsum Norrahammar. Konsumenternas värn mot oskäliga prisstegringar. ("Tabergs Bergslag IV" s 107)

(Jönköping) (annons) I kristider - mer än någonsin - är det fördelaktigt att köpa i konsum. Konsum Göta speceri-, charkuteri-, mjölk-, bröd-, manufaktur- och husgerådsbutiker. (Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1941)

(Jönköping) (annons) Gör inkomsten drygare . . . hushållens självhjälpsrörelse är den tidsenliga och effektiva formen för varuförmedlingen med ända mål att förbilliga varorna och göra pengarna drygare . . . gör Edra inköp i konsum Göta. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1939" s 103)

(Vaggeryd) Vaggeryds konsumtionsförening hade under år 1937 en försäljning av 192,371:38 kronor, vilket jämfört med föregående år utgjorde en ökning med 47,569:59 kronor. (Smålands Folkblad 1938-01-03 "Ökad försäljning i Vaggeryds konsumtionsförening")

(Jönköping) (annons) kom med och skapa samverkan. mycket har gjorts: för 15 år sedan startade vi kooperatörer margarinfabrik och avskaffade kartellens monopolpriser, därefter har vi förvärvat kvarnar - gummifabriker - skofabrik - glödlampsfabrik m. m., mäktiga monopol har brutits - med resultat, att många miljoner har sparats åt svenska hushåll. mer kan göras: genom att allt fler och fler ansluta sig till vår rörelse och därigenom komma med och skapa i samverkan. medlemskap utan köptvång. kooperativa föreningen GÖTA. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1936" s 105)

(Norrahammar) (annons) Gynna Eder själv! Gör edra inköp, bliv medlem i Norrahammars Handelsförening. Medlemskap erhålles genom att inlämna kassakvitton. ("Tabergs Bergslag II" s 95)

(Moliden söder om kyrkbyn Barnarp) (Molidens diversehandel) ingår i den rad av minnen, som finns kvar från mina barnaår (jag är född 1925) i Moliden. Jag skickades för att handla. Vägen dit var knappt 100 meter lång. Ofta fick man gå in i bostaden vid vägen och säga till att man ville handla. Någon - vanligen Gully (Carlsson) - följde då med. Jag minns också (hennes mor) Matilda Svensson. I affären fanns det som tillhörde den tidens lanthandel, träfofflor i taket, silltunnan i ett hörn, såpa i en annan tunna. Allt gav butiken speciella dofter. Många varor såsom mjöl, socker, gryn mm såldes i lös vikt och varorna vägdes på balansvåg. För ett barn var nog karamellerna det bästa. De förvarades i en större plåtburk på en av hyllorna. Man köpte dem i strutar för 5 eller 10 öre. Med ett enkelt handgrepp formades strutarna av en bit papper, som revs av från den traditionella pappershållaren på disken. Det fanns vanliga karameller och bröstkarameller att välja på. Utanför affären stod fotogentunnan. Ur den tappades fotogenen - en nog så viktig handelsvara. När affären var stängd kunde man köpa "snask" i en automat på affärsväggen. (Mats Fritzell "Molidens diversehandel" s 105)


ca 1925 - ca 1900

(Jönköping) Charkuteriaffär. E. G. Litzells Charkuteri-, Konserv- och Delikatessaffär. Kanalgatan 2 Jönköping. Rekommenderas! Goda varor. Reel behandling! Telefoner 997 & 825. (Smålands Folkblad 1925-01-08 "Goda varor i Charkuteri-, Konserv- och Delikatessaffär")

(Taberg, Månsarp) År 1909 startades i Taberg en aftonskola. Den avsåg att vara en repetition av folkskolans läroämnen. . . . Som lärare fungerade skollärarna E. Dahlin i Månsarp och M. Hultman i Taberg. Förutom skolämnena hade man s. k. diskussionsmöten. . . . Så här gick det till på 1:a sammanträdet måndagen den 9 febr. 1909. . . . Kvällens inledare och ämnets upphovsman var Karl Knutsson i Kåperyd. "Vad är orsaken till att cigarettrökning, snus- och tobakstuggning tilltager bland barn och ungdom?" . . . Hr Hultman trodde att snustuggningen avtagit något, rökningen däremot stegrats. Han efterlyste en strängare disciplin i hemmet, samt ett förbud mot att sälja cigarrer och cigaretter till ungdomar under viss ålder. . . . Hr Hagvall upplyste om att kooperativa föreningen i Taberg bojkottat cigarretterna. Hr Carlsson i Månsarp lovade att i fortsättningen aldrig sälja några cigarretter. (Hjalmar Fernström "Något om bildningsarbetet i Tabergsdalen vid seklets början" s 71-73)

(Norrahammar) Norrahammars kooperativa handelsföretag höll sin årsstämma den 27 mars. Vid årets slut var medlemsantalet 259. ... Med anledning af att föreningen fyller 10 år instundande höst uppdrogs åt styrelsen att anordna en 10-årsfest. ... Under diskussionen gjorde en del talare anmärkning mot de andelsägare, som göra uppköp i brukshandeln, där under de båda senare åren utdelats 7 proc(ent) å köpta varor, och ansågo en del, att denna utdelning sker i reklamsyfte. (Jönköpings-Posten 1909-03-31 "Norrahammars kooperativa handelsföretag ordnar 10-årsfest")

(Norrahammar) Föredrag om Kooperationen hölls af redaktör M. Sundell å ynglingaföreningens lokal i Norrahammar i onsdags kväll (30 dec. 1908). Mötet var talrikt besökt; dock hade kvinnorna ej behagat infinna sig. Föredraget mottogs med stormande applåder. (Smålands Folkblad 1909-01-02 "Kvinnor behagar ej infinna sig till föredrag om Kooperationen")

(Norrahammar) Norrahammars handelsförening afhöll sitt årsmöte i församlingshuset i lördas afton. ... Anslutning till Koop(erativa) förbundet från och med 1 april beslöts. (Jönköpings-Posten 1908-03-31 "Norrahammars handelsförening ansluter sig till Kooperativa förbundet")

(Hovslätt) Vid Norrefors, Hofslätt, öppnar undertecknad Måndagen den 9 November (1903) en välsorterad Speceri- och Diverseaffär och skall jag genom prima varor till mycket låga priser söka tillvinna mig allmänhetens förtroende. Vördsamt F.O. Viberg. (Jönköpings-Posten 1903-11-07 "Speceri- och Diverseaffär vid Norrefors, Hofslätt")

(Jesus) ensam kan gifva din hungrande själ sin näring; och denna näring är just han själf. (S.E. Hagberg "Till hvem skola vi gå?" s 20)

(Sandseryd, Jönköping) På lördagarna skulle bönderna (i Sandseryd) i regel in till stan och handla, och då hade de ofta med en 4-5 timmerstockar på lasset, som de skulle sälja till tändsticksfabriken. Det fanns dom som klädde sig så fina till de här stadsresorna, att de till och med hade vita stärkkragar. När de fått stockarna inmätta vid fabriken, gick de in på kontoret och fick kontant betalt, och så kunde de gå ut på stan och handla. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 24; början av 1900-talet)


ca 1900 - ca 1875

(Norrahammar) Det var naturligt, att de arbetare, som intresserade sig för fackliga och politiska frågor, också blev kooperatörer. 1899 bildades Norrahammars Handelsförening. Man hyrde först en enkel byggnad på stationsområdet men kunde redan år 1902 flytta in i en egen butik, där huvudaffären fortfarande (år 1988) finns fastän många gånger omändrad och tillbyggd. Liksom när det gällde fackföreningarna hade kooperationen stora svårigheter att kämpa mot i början. Många av arbetarna föredrog privata butiker och höll före, att varorna var bättre där. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 22)

(Jönköping, Barnarp, Järstorp, Sandseryd, Ljungarum, Rogberga, Hakarp, Skärstad, Ölmstad, Gränna, Visingsö) I tidig otta på lördagsmorgnarna på 1890-talet kommo bönderna till stan (Jönköping) för att torga. De små kärrorna guppade upp och ner vid hästens sävliga lunk. I häcken bakom sätet hade de sina varor instuvade, och en och anna kalv stack upp sitt huvud bland mjölkflaskor och smörbyttor. De, som bodde utmed Vättern, använde ångbåtslägenhet. "Freja" anlöte bryggorna på den östra sidan och "Guldkroken" på den västra. Tidigare rodde många bönder och fiskare till staden. . . . När vintrarna voro så stränga, att vätterisen bar häst och släde, körde många över sjön. De, som kommo landsvägen, "satte in" hos den handlande, där de hade sina affärer. Sådana affärer voro i öster Lindmans, Ölanders, Ludvig Tullgrens och Almén & Busck. De som kommo från söder och väster, hade sina affärer hos Björks eller Herman Engströms. Torgdagarna i Jönköping besöktes i regel blott från de närmaste socknarna, såsom Barnarp, Järstorp, Sandseryd, Ljungarum, Rogberga, Hakarp, Skärstad och Ölmstad samt dessutom Gränna och Visingsö. . . . På torgen hade alltid slaktare och trädgårdsmästare de bästa platserna. Längre ut utåt kanterna hade bönderna sina kärror, och "risagummorna" placerade sig vid en ända av den långa åkdonsraden. Risgummorna sålde hackat granris till spottlådorna och avträdena för 2 öre näven, dessutom torgförde de blommor och löv på våren och sommaren. . . . Redan mellan klockan 5-6 på morgonen började affärerna. Då var det uppköparna, som voro i farten. Garvarna köpte upp hudar och månglarna frukt och trädgårdsprodukter. Senast klockan 6 anlände stadens fruar, och nu utvecklade sig ett livligt affärsliv. Bönderna sålde mjölk, smör, ägg och potatis. Kanske hade de också slaktat en kalv, som de styckade, vägde på betsman och sålde ut. Olika sorters utsäde förekom vissa tider. Bröd såldes av en del hembagerier. En lördag i november kallades "köttlördag". Då kommo bönderna in med hela "fall", som såldes i halvor och parter och saltades för vinterbehov. . . . Så återstod att hämta de beställda varorna i handelsboden, och när den affären var klar, tog handelsmannen ner lådan med bjudcigarrerna, den s. k. "gröna nöden", och med den rykande cigarren i munnen anträddes återfärden mot hemmet. (Gustaf Wikner "Ur anteckningsboken" s 88-90)

När fackföreningsrörelsen började verka under andra hälften av 1800-talet hade man att möta en motpart, som gjorde sitt bästa för att resa upp svårigheter. . . . Vid de stora bruken fanns det ofta en affär, som ägdes av brukspatron, som tog tillbaka en stor del av de anställdas löner - livsmedelspriserna bestämdes av bruket. Fackföreningarna bildade då kooperativ eller Konsum, som det sedan kallades. Det började i liten skala och med ett fåtal varor hemma hos någon i facket. Det blev konkurrens till brukshandeln och Konsum har sedan utvecklats och motverkat monopol. (Gunnar Carlsson "Ur en ombudsmans leverne" s 69)

(Norrahammar, Jönköping) Brukshandeln var (i slutet av 1880-talet Norrahammars) samhälles enda affär och drevs av (Bruket). A J Lönnblad, som butiksföreståndaren hette, och hans medhjälpare, senare brukskassören A Forsström, lastade avgående gods på förmiddagarna och öppnade affären kl 2 på e. m. Varusortimentet var ytterst enkelt. Av matvaror fanns inte mycket mer än salt fläsk, sill, sirup, kaffe, mjöl, medvurst o. dyl. Kött och charkuterivaror brukade säljas av slaktare Engvall från Jönköping två gånger i månaden, dagen efter avlöningen. Tillfällena att få färska köttvaror var inte så många. Det är förståeligt, om det var åtgång på bitarna. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 20-21)

(Jönköping) Jönköpings Tidning var entusiastisk för (arbetar)ringrörelsen och kom att följa dess utveckling i detalj. Lockropet i tidningen den 16 augusti (1883) slog an. I Gamla missionshuset samlades (lördagen den 18 augusti) 500 personer som lyssnade på hur (skolföreståndaren) August Peterson gisslade kroglivet, kritiserade kreditsystemet som medförde varufördyring och försämrad ekonomi. . . . De 500 beslöt att bilda en arbetarnas ring i Jönköping och att den skulle arbeta efter samma mönster som de andra ringarna i landet, på ett viktigt undantag när. . . . Bara kroppsarbetarna skulle få sitta i ringstyrelserna, (men) i Jönköping valdes (löjtnant) Herman Ekelund till ordförande och i den kommitté som tillsattes för att utarbeta stadgar fanns det bara en kroppsarbetare. Under hösten 1883 utvecklade ringen i Jönköping en livlig verksamhet. Det var inte ovanligt att 1.000-2.000 personer mötte upp till mötena i Gamla missionshuset, och Jönköpings Tidning hade otvivelaktigt rätt när den konstaterade att ringen var Jönköpings största arbetarrörelse. . . . Ringstyrelsen kunde snart rapportera att 600 personer hade anslutit sig. . . . Ringen tog kontakt med handlare i staden, men många köpmän stod redan i farstun och knackade dörr med erbjudande om rabatter. . . . Av allt att döma fungerade rabattsystemet ganska bra till en början. Priserna sjönk. Köraren visade upp sitt medlemskort i ringen för ringens handlare som antingen drog av rabatten med en gång eller lämnade en sorts kassakvitton. En medlem - August Rylander - föreslog vid ett möte att ringen skulle ta hem varor och fördela dem bland medlemmarna. Förslaget föll, men det var troligen det första praktiska förslaget i kooperativ riktning som framförts i Jönköping. . . . I Jönköping föll ringen samman som ett korthus. Det blev ingenting av de storstilade planerna på att inrätta ångkök, folkbanken blev en sparkassa, men den kom aldrig att fungera, och ett försök att starta en brödbod på östra stadsdelen blev helt misslyckat. Boden gick omkull i brist på kunder. Det var bara en from förhoppning som Jönköpings Tidning uttalade ett stycke in på nyåret 1884 att Jönköpings arbetarring skulle reorganiseras. (Sive Hallgren "När Jönköpings arbetare bildade ring" s 110-112)


ca 1875 och tiden dessförinnan

(Jönköping) Omsättningen i arbetareföreningens handelsbod här i (Jönköping) lärer, under de 8 månader densamma warit öppen, hafwa uppgått till öfwer 50,000 rdr, af hwilket omsättningsbelopp endast en fjerdedel åstadkommits af föreningens egna medlemmar under det andra kunder köpt för tre fjerdelear af hela summan. Föreningsmedlemmarna lära komma i åtnjutande i ren förtjenst af 4(?) procent å de belopp, för hwilka de handlat. (Jönköpings-Posten 1869-01-23 "Ren förtjenst av handelsbod för arbetareförenings medlemmar"; BG Ask-kommentar: Procentsiffran kan ev föregås av ytterligare en siffra. Otydlighet i ursprungstexten omöjliggör att fastställa detta med säkerhet.)

(Jönköping) Jönköpings arbetareförenings handelsrörelse har efter 6 månaders förlopp lemnat en nettowinst af omkring 1,000 rdr, men handelns iordningsställande har kräft uppoffringar till nära halfwa detta belopp. Omsättningssumman utgör omkring 36,000 rdr, deraf öfwer 20,000 rdr komma på artiklarne mjöl och socker. (Jönköpings-Posten 1868-11-25 "Mest mjöl och socker i arbetareförenings salubod")

(Jönköping) (Jönköpings) Arbetareförenings handelsrörelse har under de först weckorna af sin tillwaro wisat ganska gynnsamma resultater. Handeln har nemligen warit i ständig tillwäxt, så att då under första weckan (butiken öppnades på en Tisdag) försäljningssumman uppgick till 445 rdr, utgjorde den weckan derpå 720 och under sist förflutna weckan 1045 rdr. (Jönköpings-Posten 1868-05-16 "Arbetareföreningens handel i ständig tillwäxt")

(Sverige: Jönköping, Blekinge, Vartofta; Holland; Lettland: Riga; Danmark; Norge; Island; Frankrike; England; Brasilien) Uti (Jönköpings) Arbetareförenings Salubod wid Lillgatan försäljes följande goda waror till billiga Priser: Rödt Holländskt Klöfwerfrö . . . Riga Pyk utsädes Linfrö . . . Gula kokärter . . . Gröna stufärter och Bruna Bönor. Prima Danskt hwetemjöl samt alla andra sorter Mjöl och Gryn. Flera sorter särdeles god Norsk Sill, ny wara. Holländsk sill, samt Blekings Kryddsill i kaggar. Saltad ål från Blekinge. Saltadt Lämkött från Island. Torrsaltad Kabiljo och salt Fläsk. Smör, Ägg och Potatis. Ett-årig Sötmjölksost från Wartofta. Medwurst och andra rökta Matwaror. Svenskt Caviar, beredd af torskrom a 2 rdr pr skålp., Matolja, Soija, Engelsk Pickles, Sardiner, Fransk och Engelsk Senap, Bordsalt, Spritättika samt wanlig Ättika. Tobak och Brasil-Kaffe till olika priser, friska Théer, alla sorters Socker, Sirup, nya Kryddwaror och Specerier, deribland Malen Peppar, Ingefära och Kanel. Sago, Macarony, Bermicelli, Manna- och Risgryn, Mat- och Lådrussin, Korinter, Swiskon, Katrinplommon, Fikon, Krakmandel, Citroner och Apelsiner. Stearin och Talgljus, Såpa i hel-, half- och qwartfjerdingar, gröfre och finare Twåler, flera sorter fina och ordinära Cigarrer, Röktobak, Ljunglöfs, samt andra Snussorter i Kaduser. Blekt och Oblekt samt Färgad Domestik, Madapolam, Shirting, Kaliko och Moleskin; alla dessa wäfnader till fabrikspriser. Urwridningsmaskiner för twättkläder. Dessa sinnrikt inrättade maskiner bespara icke allenast mycket arbete utan äfwen den slitning som kläderna eljest underkastas wid wanlig wridning, säljas a 20 Rdr pr st. Arbetare-Föreningens Handelsrörelse. (Jönköpings-Posten 1868-05-02 "Goda waror till billiga priser uti Arbetareföreningens Handelsrörelse")

(Jönköping) Jönköpings Arbetareförening ämnar inom kort öppna en egen handelsbutik för de wanligaste och mest behöfliga konsumtionsartiklarne. För detta ändamål disponerar föreningen redan ett kapital af öfwer 3000 rdr. (Jönköpings-Posten 1867-11-02 "Jönköpings Arbetareförening ämnar öppna egen handelsbutik")

(Jönköping) Torgpriser i Jönköping den 7 Febr. (1866). Hwete 24 a 25 Rdr; Råg 16 Rdr; Korn 14 Rdr; Ärter 18 a 20 Rdr; Hafre 8 a 9 Rdr; Potater 4 Rdr; Morötter 5 Rdr; färskt Fläsk 5 Rdr; salt d:o 3:50 öre; Talg 7:25 öre; Lin 8 Rdr; Hö 15 Rdr; Smör 88 öre; Sötmjölks-ost 37 öre; Skummjölks-ost 16 öre; Ull 1:50 öre pr skålp(und = 425,1 gram); Ägg 58 öre pr kull (= 12 st); Gädda 25 öre; Aborre 16 öre; Sik 16 öre; Lake 16 öre; Flundra 20 öre; Kolja och Torsk 8 öre pr skålp.; Hafregryn 54 öre pr kanna (= 2,62 liter). (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "Torgpriser i Jönköping den 7 Februari 1866")

(Jönköping, Taberg) Det fanns inga handlande (då i mitten av 1800-talet) som nu (på 1930-talet), annat än i staden. Då var man tvungen att gå till fots den en och en halv mil långa vägen (till Jönköping) när man fått sin avlöning för att köpa mjöl, gryn, ärter och sirup till kaffet samt laga att om möjligt få tag i en körare, som tog varorna hem till Taberg. Hade man då en sup eller två att bjuda, kanske man kunde få kört varorna ända hem. Det var vanligt, att man hade brännvin med hem från Jönköping. När barnen voro små, reste far ensam hemifrån till staden, men när de blevo större, följde mor med. Det var litet lugnare när hon var med, ty annars kunde det lätt bli för mycket av trallarevatten, när bekanta råkades. De borde ju ej vara för yra i mössan, när de köpte gris och ledde hem den med ett snöre i bakbenet. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 95-96)

(Småland, Växjö) Här i Småland finna vi oss efter omständigheterna. Stället som vi bo på är vackert om sommarn, men kallt om vintern. För Anna är det äfven besvärligt genom afståndet från staden, hvarifrån likväl allt måste köpas, ty vi ha hvarken ladugård eller åkerbruk. Dyrt är här också i år allting: blott mjölk kostar omkring 15 Rdr i månaden. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev Iv 1826-1827" s 183; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur svälten i Samarien på profeten Elias tid kontrasteras mot mat att köpa i den samariska staden.


Grekiska ord:

agorazô (köpa) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 6:37; Joh 4:8 – 1 Mack 12:36; 13:49; Syr 20:12; 37:11; Baruk 1:10; Jeremias brev v 24; Matt 13:44,46; 14:15; 21:12; 25:9-10; 27:7; Mark 6:36; 11:15; 15:46; 16:1; Luk 9:13; 14:18-19; 17:28; 19:45; 22:36; Joh 6:5; 13:29; 1 Kor 6:20; 7:23,30; 2 Petr 2:1; Upp 3:18; 5:9; 13:17; 14:3-4; 18:11.

trofê (näring) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:10; Joh 4:8; Apg 9:19; 14:17 – Judit 12:9; 1 Mack 1:35; 6:57; 13:21; Salomos Vishet 13:12; 16:3,20; 19:21; Syr 41:1; Matt 3:4; 6:25; 24:45; Luk 12:23; Apg 2:46; 9:19; 27:33-34,36,38; Hebr 5:12,14; Jak 2:15.


Ytterligare studier: Joh 4:31.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-19; 2013-10-28; avslutande version 2017-12-06)

Tillbaka till Start

4:9-10a Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till Honom: ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från sidan av mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” * (א*). Jesus svarade och talade till henne: “Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom.”

Ord för ord: 4:9 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan '-n Samaritiska'/Samaritiskan: hur du (en)-Jude varande från-sidan-av mig (att)-dricka (du)-begär (en)-kvinna (en)-Samaritiska varande 4:10a (24 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-henne: om (du)-'kände-(och-hade-känt)'/kände '-en förmån'/förmånen '-ens guds'/Guds och vem är den sägande (till)-dig: ge mig (att)-dricka du alltefter-omständigheterna begärde honom


1883: Då sade den samaritiska kvinnan till honom: Huru kan du, som är en jude, begära något att dricka af mig, som är en samaritisk kvinna? Ty judarne hafwa intet umgänge med samariterna. Jesus svarade och sade till henne: Förstode du Guds gåfva och hvem den är, som säger till dig: Gif mig att dricka, så skulle du hafva bedt honom

1541(1703): Då sade den Samaritiska qwinnan till honom: Huru bedes du, som äst en Jude, dricka af mig, som är en Samaritisk qwinna? Ty Judarna hafwa ingen handel med de Samariter. Jesus swarade, och sade till henne: Förstode du Guds gåfwo, och ho den är, som säger till dig: Gif mig att dricka; då beddes du af honom,

LT 1974: Kvinnan blev förvånad, att en jude bad en ”föraktad samarit” om något – judarna brukade inte ens tilltala dem – och hon påpekade detta för Jesus. Han svarade: ”Om du bara visste vilken underbar gåva Gud har i beredskap åt dig, och om du anade vem jag är, skulle du be mig ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (Jakob) ännu samtalade (med) (herdarna) ’kom ... och/också (hela tiden)’/’höll och/också ... på att komma’ Rakel, Labans dotter, i sällskap med sin faders får. ... (Och) då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. (1 Mos 29:9a,10b, Grekiska GT)

(Mose) frälste/hjälpte (de sju döttrarna) och öste upp åt dem och gav deras får att dricka. ... (Dottern som blev Moses kvinna) födde fram en son, och Mose 'benämnde på hans namn'/'gav honom namnet' Gersom och sade att/: ”Jag är en utomstående i ett främmande jord/land.” (2 Mos 2:17b,22, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Led/för folket tillsammans, och Jag skall ge dem vatten att dricka.” … Och från brunn in i Manthana/Mattana. (4 Mos 21:16b,18b, Grekiska GT)

Ledarna av/för Israels ätter talade i riktning mot (fienderna i Samarien): "(Det finns) inte (någonting) ’till oss och till’/’mellan oss och’ er (med anledning av) det att bygga ett hus åt vår Gud, eftersom vi själva ... skall bygga ett hus åt Herren, vår Gud. ... (Esra 4:3b, Grekiska GT)

De/man skall samtala (med) (Efraim/Samaria) genom läppars ringaktning, genom ’den andra’/’en annan’ tunga, och säga ... : "Det här är ro för den som är hungrig." (Jes 28:11-12, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I/över två nationer var min själ upprörd, och den tredje är inte en nation: De som sitter på Samariens berg och filisteer och det dåraktiga folket som bor i Sikem." (Syr 50:25-26)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) ”Ni tog som en förmån, ge som en förmån!” (Matt 10:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot Mig tar emot Den som har skickat bort Mig. ... Och den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön." (Matt 10:40,42)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?" (Luk 11:13)

(Petrus sade till judarna:) “Ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande.” (Apg 2:38b)

Petrus talade (vänd) i riktning mot (Simon): ”O, att din silvermetall må vara/komma in i ett fördärv tillsammans med dig, eftersom du upptagit som en lag (att du skulle kunna) förvärva Guds förmån genom/med saker/pengar.” (Apg 8:20)

Petrus yttrade i riktning mot (de som hade kommit tillsammans i Kornelius' bostad): ”Ni har inblick i som/’på vilket sätt’ det är olovligt för en judisk man att fästa sig vid eller komma till (någon) av en annan stam. Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren. (Apg 10:28)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) “På det här sättet måste ni, då ni har besvär, ta ’i stället’/’parti för’ de som är svaga, att både/också dra er till minnes Herren Jesu utsagor, att Han själv talade: 'Det är lyckligt att ge hellre än att ta.'” (Apg 20:35b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)


Hembygdens predikan:

Enligt lagen så var det inte lämpligt, att en ensam man samtalade med en kvinna. Men hos Jesus finns inte någon slags könsdiskriminering, ty ”här är icke Jude eller Grek, här är icke träl eller fri, här är icke man eller kvinna, utan alla är ett i Kristus Jesus”. Och frälsningens evangelium är till för alla, oavsett nationalitet eller hudfärg. Och detta säger mig vidare, att även kvinnan har rätt att vittna om sin Frälsare i enlighet med sin inre övertygelse och upplevelse. Och så skyndade hon åstad för att låta andra få del av de' som hon själv hade upplevat, och resultatet blev väckelse. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

När det i samband med Jesu samtal med den samaritiska kvinnan heter ”judarna hava ingen umgängelse med samariterna”, Joh. 4:9, är det djupast måltidsgemenskapen som avses och det chockerande är att Jesus begär att få dricka ur en samaritisk kvinnas kruka. (Lars Hartman ”Liknelser om det förlorade” s 223 i kommentar till Luk 15:1-2; författaren född år 1930 i Uppsala i Sverige, 1978-1989 professor i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet)

Inom judendomen är Lagen 'Guds gåva' par excellence. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 233; författaren född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

När (Theodor = Guds förmån/gåva) kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull; ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modern, och så fick han ont samvete. ... Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. ... På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. (August Strindberg "Giftas I" s 35; Dygdens lön)

Under två månars umgänge med norskar har jag upptäckt att jag icke kan norska alls, oaktadt jag öfversatt norskt! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 279; brev 27 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

I början formade verkligen Gud Adam, inte som om Han hade behov av människan, utan för att Han måtte ha (någon) uppå vilken Han kunde skänka sina förmåner. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 478; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med (hembygden):

Några timmar har runnit bort. Gustav talar om att han är ensam men har hjälp av en hemsamarit. "Det är hon, som har kokat kaffet som vi för en stund sedan drack, och hon grejar allt åt mig." (Karl-Erik Bergh "En intervju (med Gustav Jonsson)" s 121)

(Svenarum, Vrigstad; Norge; Sverige: Småland, Bohuslän, Norrland, Skåne, Halland, Stockholm, Norrköping) När AK-arbetarna kom representerade de på många sätt någonting annorlunda än det som var utmärkande för bygdens levnadsmönster. Några exempel: Plötsligt blandades den genuina småländska dialekten med tjogtals andra. Den lätt norskinfluerade från norra Bohuslän blandades med den karga och ordknappa från bygderna i Norrlands inland. Skånska och halländska dialekter bröts mot dialekter och slangord från Stockholm och Norrköping. På den egentliga landsbygden i Svenarum och Vrigstad röstade befolkningen i stor utsträckning på Bondeförbundet och i viss omfattning på Högern och Frisinnade Folkpartiet. Socialdemokraterna fanns men knappast kommunister. AK-arbetarna var nästan undantagslöst socialdemokrater och kommunister - i särskilt hög grad arbetarna från övre Norrland. Det började dyka upp tidningar på vilka det längst upp på första sidan kunde läsas långa ord som SOCIALDEMOKRATEN. AK-arbetarna frågade i första hand inte var närmaste missionshus var beläget utan spörjde käckt var systembolaget och bio fanns. Om något generellt omdöme skall ges så blir snarast innebörden den att ortsbefolkningen visade prov på stor hjälpsamhet och i vissa fall till och med stor fördragsamhet. Självfallet uppstod olika typer av relationer mellan ortsbefolkningen och AK-arbetarna. Ju närmare ortsborna bodde i baracker och förläggningar desto "ofarligare" upplevdes AK-arbetarna. De ortsbor som kanske i åratal hade arbetare boende i gårdshus och i några fall i den egna bostaden upplevde AK-arbetarna på ett annat sätt än de ortsbor, som bara hörde berättas om "hur förskräckligt det söps och spelades kort". En speciell relation uppstod också mellan AK-arbetarna och de ortsbor som var engagerade som körare. Utan att ingå i laget levde körarna på dagtid ungefär samma liv som arbetarna. Det hände sig att vissa arbetare stannade kvar på arbetsplatsen i flera år. I sådana fall kunde det uppstå livsvarig vänskap mellan enskilda arbetare och ortsbor. Sådant som stölder och skadegörelser förekom i liten omfattning. Slagsmål mellan ortsbor och AK-arbetarna tillhörde ovanligheterna. Ett sådant slagsmål lever vidare i historien och det slutade med att "infödingen" fick ordentligt med stryk, som han för övrigt lär ha varit väl förtjänt av. ... Med tanke på att AK-bygget omsatte något hundratal invandrande arbetare, varav flertalet var i sin bästa giftasålder, blev utdelningen i form av giftermål med traktens flickor synnerligen mager. Sammantaget ledde AK-bygget till halvdussinet bygdeanknutna äktenskap, flickor från Vrigstad inräknade. Den sociala kontrollen var förmodligen en stark åthållande faktor. (Olof Jonsson "AK:s vägbygge genom Svenarum på 1930-talet" s 34-35,44; AK = Statens Arbetslöshetskommission)

"Ahhhhh", sniffar zigenarkvinnan och närmar sig plåten med de doftande kringlorna. "Så fina kakor mor har bakat." Med sina lortspräckliga fingrar klappar hon varje kringla. "Usch", utropar farmor. "Det är ju vårt kaffebröd!" Morfar går fram till kvinnan, ser på henne och sedan på kringlorna. I hans ena mungipa sipprar ett leende fram. "Du kan konsten du ... Bara du klappar på alla kringlorna tror du att dom är dina. Du tror att vi är rädda för din skit, men jag ska säga dej att det är ingen skillnad på dina och mina skitiga nävar. Samma jord, samma luft, samma svett. Fast nock tycker en att du kunde tvätta nyporna emellanåt." ... Zigenerskan stirrar häpet på morfar. Så klappar hon honom på huvudet. "Du är en ärlig man." "Jojomensan", svarar morfar och plockar en näve full från plåten och ger den till kvinnan. Hastigt stoppar hon kringlorna i kjolen och följer vaggande sin man ut genom dörren. "Rätt så ...", säger mormor och dricker sörplande sitt kaffe på fat. Händelsen har manat fram nya kunskaper hos Kofösarn. "Visste ni att Branting, den busktrygge Hjalmar som vaxade sin mustasch med folkets svett och solidaritet, att han var en av dom som var med om att skapa det första rasbiologiska institutet i världen. Det var 1920 och det var i Sverige. Det var då den busktrygge höll Rasisten Herman Lundborg under armarna. Rasisten Lundborg som sa så här: "Ett av goda raselement sammansatt folk skapar åt sig goda samhällsförhållanden. Ett folk av dålig ras förmår ej detta." (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 60-61)

(Skillingaryd, Klevshult, Götafors sydväst om centralorten Vaggeryd) Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Måndag kl. 8 e.m. samarit- och kinematografmöte i Klefshults missionshus. Tisdag kl. 8 e.m. dito i Götafors (missionshus). Onsdag kl. 7 e.m. samaritmöte i Lagerhyddan. Torsdag kl. 8.15 e.m. dito i lokalen. Kapten Adolf Larsson leder. (Jönköpings-Posten 1912-04-12 "Samaritmöten")

(Frinnaryd norr om centralorten Aneby, Jönköping) En godtemplarloge af I.O.G.T. med namnet Samariten bildades under söndagen i Frinnaryd af distriktssekreteraren hr J.G. Rydén från Jönköping, som äfven höll nykterhetsföredrag i därvarande kapell. Nitton medlemmar ingingo i den nya logen. (Jönköpings-Posten 1906-03-22 "Godtemplarlogen Samariten")

(Åker) Om kolaren Johan August Andersson gick många historier. Han bodde på torpet Dalåsen (i Åker) och ... var begåvad och bibelsprängd och till och med socknens präst kunde ibland bli svarslös när han ordade med honom. ... Hans hustru hette Maria men själv kallade han henne det bibliska namnet Samaria. (Ulla Bellnäs "Min pappa Oskar" s 62-63)

(Småland: Gislaved, Nissafors nordväst om centralorten Gnosjö; Halland) Året 1879. ... Man besåg (marknads)platsen (i Gislaved) och ett sådant rått liv som här fördes kan ej med ord beskrivas. Smålänningar och Hallänningar var i ständig fejd med varandra. I Gislaved var det ett stort glasbruk och omkring en mil därifrån ett järnbruk som heter Nissafors och mellan dessa arbetare rådde ovänskap, blydaggar och knivar brukades, och få voro de som undkom slag och knivhugg. Jag såg här att även kvinnorna var berusade och med i slagsmålen. (Sven Carlsson "Skomakaren som lämnade sin läst och blev Postiljon" s 51-52; citat: Theodor Dalberg)

(Svenarum, Nydala nordost om centralorten Värnamo) Det fanns i de båda socknarna en oskriven lag, en månghundraårig, oskriven lag - den nämligen att Nydalaborna ville och skulle ha sina flickor i fred för utsocknes och likadant var det med Svenarumsborna och deras flickor. Det var många unga män, som en eller flera gånger fått erfara hur minst sagt äventyrligt det kunde vara att bryta mot den lagen. ... Nydalabor och Svenarumsbor brukade på hemvägen (från Vrigstads marknad) stanna till ett tag vid Nydala vägskäl för att liksom ta igen sej ett tag. Det var då i synnerhet de yngre männen, som hade ett starkt behov av detta. Så kom de då till vägskälet, men inte hur som helst, inte. Nydalaborna stannade där deras väg började och Svenarumsborna vid sin väg. Det var två strikt skilda läger eller grupper. När de såg varandra, dök minnen av förmenta eller verkliga oförrätter i det förgångna upp i minnet. (Sven Thunander "Historier från Svenarum" s 95-96)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Samaritanerna (samarierna) kallar sig själva "sanningens bevarare" och avgränsar sig därmed från den officiella judendomen. De gör anspråk på att representera den rena judiska tron från tiden före profeterna och den babyloniska fångenskapen. De accepterar endast Moseböckerna som helig skrift och ser Mose som den ende profeten. De förkastar Talmud och förnekar Jerusalems särställning. Till de gamla buden har de lagt ett nytt om berget Gerissim som den heliga platsen framför andra. På 300-talet f Kr uppförde de sitt eget tempel på Gerissim, där deras överstepräst årligen offrar påskalammet. Den avgörande brytningen med juidarna kom då mackabéerkungen Johannes Hyrkanus förstörde detta tempel år 129 f Kr. Samaritanerna har alltid varit hårt ansatta av judarna, som håller dem för avfällingar. De firar sina egna fester enligt en egen kalender, vänder sig mot Gerissim vid sina böner och har särskilt stränga regler för sabbatsfirande, äktenskap och rituella reningar. Numera (år 2003) finns endast c 500 samaritaner kvar, företrädesvis i Nablus och Tel Aviv. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 18-19)

Aldrig brister Jesus i vördnad för kvinnan. Aldrig ser han på henne som traditionen gör. Aldrig behandlar han kvinnan nedvärderande. Aldrig frånkänner han kvinnan hennes andlighet. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 49)

(Den samaritiska kvinnan) förstod att (Jesus) var jude. Men judarna kallade honom samarit, 8:48. (Studiebibeln II:471)

Samarierna stod – trots det förakt de var utsatta för – judarna ganska nära. De betraktade de fem Moseböckerna som helig skrift. De praktiserade omskärelse. Mose ärades som profet. Deras religiösa fester var desamma som judarnas, även om de inte firade dem i Jerusalem utan på sitt eget heliga berg, Gerissim. De hyste eskatologiska förväntningar, som till form och innehåll stod judarnas nära. Samarierna väntade en frälsare, en ”messias”, som de betecknade som Ta'eb, dvs ”den kommande”. Allt detta tyder på att de genom sin religiösa tradition hade möjligheter att förstå budskapet om Kristus. (Edvin Larsson "Apostlagärningarna" s 180-181 i kommentar till Apg 8:4-8; författaren född år 1925 i Renbergsvattnet i Burträsk sydväst om centralorten Skellefteå i Sverige, 1964 Visiting Professor vid Chicago University, U.S.A. och 1966-1992 professor i Nya testamentts exegetik i Oslo, Norge)

Jag är kärlet. Guds är drycken. Och Gud den törstande. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 74; 1953)

När vår Herre och Skam skulle tävla, då var det ju vår Herre själv som skapade smålänningarna, medan Skam gjorde skåningarna! Och vad gjorde det då att vår Herre först hade skapat det bördiga Skåne, medan Skam hade totat till det magra Småland och därtill hällt ut över dess jord hela säcken av sten? Med stöd av denna historiska sanning om sitt ursprung står smålänningen rak i ryggen, när det haglar speord från grannarna i norr som grannarna i söder, ja, litet varstädes, eftersom tillmälet "du smålänning" brukats som ett okväde i alla landsändar. Summan av ordspråken blir emellertid att de onda och goda tar ut varandra och endast vittna om, att intet landskapslynne givit upphov till så många talesätt som det småländska. Och detta tyder ej endast på ett utpräglat kynne, utan även därpå att detta kynne har egenskaper, som just icke äro vanliga hos de övriga svenskarna och som därför ådragit sig den mer eller mindre ovänliga uppmärksamhet, som ägnas det ovanliga. (Ellen Key "Småland" s 2-3)

Ebba Boström (1844-1902) ... var ekonomiskt oberoende och syster till Erik Gustaf Boström (1842-1907), statsminister i ett par perioder decennierna kring sekelskiftet; filosofen Christofer Jacob Boström var deras farbror. Hon hade, efter en andlig kris, kommit i kontakt med den nyevangeliska väckelsen kring Blasieholmskyrkan och beslutat sig för att ägna sitt liv åt kristen omsorg. ... Utan att inträda i någon baptistförsamling blev hon 1884 troendedöpt i Södra missionshuset i Stockholm. Två år tidigare hade hon flyttat till Uppsala och blivit föreståndarinna för det "räddningshem" som drevs av Upsala sedlighetsförening. ... År 1883 hade hon låtit uppföra ett tjänarinnehem, 1884-86 ett barnhem; den alltmera växande anläggningen kom att kallas Samariterhemmet (Luk. 10:33). (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 182-183)

Svenska Missionsförbundet beslöt redan vid sitt årsmöte 1879 att förverkliga tanken på verksamhet bland svenskar utomlands och att starta en yttre mission. Missionärer sändes också inom landet till Lappland för att verka bland de nomadiserande samerna - med en biblisk liknelse kallade man landskapet för "vårt eget Samarien". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 151)

Striderna mellan judarna och samariterna låg århundraden tillbaka i tiden. Under 700-talet f. Kr. erövrade assyrierna det norra riket vars huvudstad var Samaria. Som erövrare gjorde på den tiden, bortförde de större delen av befolkningen och lät främlingar slå sig ner i landet. ... När (under 400-talet f. Kr.) det södra rikets folk återvände (från fångenskapen i Babylon) och satte igång med att bygga upp (Jerusalem), erbjöd sig dessa folk runt Samaria att hjälpa till. Det förvägrades dem föraktfullt, eftersom de inte längre var rena judar. Från denna tid och framgent fanns det en oläkt brytning och bittert hat mellan judar och samariter. (William Barclay ”The Acts of the Apostles” s 65 i kommentar till Apg 8:5-13)


Sångarna:

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det. Vi kan ej höra stegen. Han nalkas oss ändå, och plötsligt som en okänd står han mitt ibland oss här. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:2)

Hör än en gång hans röst, som i dag Bjuder enhvar med himmelskt behag: Kom och för intet frälsningen tag! Kom, jag vill frälsa dig! O, hvad fröjd, då vi en gång till sist Samlas alla utan synd och brist Hemma hos Herren, frälsaren Krist! Ack, att vi vore där. (GF Root-E Nyström: Sång 126:3; jfr Psalmer och Sånger 221)

Vad heter den källa, där helst du dig lägrar, Du vandringsman trötte, som törstar, o, säg? Var ligger det mål, som så lockande hägrar I fjärran vid slutet av mödosam väg? Förstode du himmelens gåva Och vilken som bjuder dig den, Du skulle den taga och lova Och tacka din himmelske vän. (J Stadling: Psalmisten 1928 nr 198:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Mattana betyder "gåva". Liksom brunnens vatten i öknen associerades med en gåva, så associerar Jesus nu källans vatten i Sykar med en gåva.

För den samaritiska kvinnan är Jesus snarare en jude och en man än Människan. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:27-30.

Angående uttrycket ”begärt/bett Honom”, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Paulus sade: "’Fröjdbringande (nåd)’/tack till Gud på/’för ... skull’ Hans obeskrivliga förmån." (2 Kor 9:15)

Paulus sade till de troende i Galatien: ”(Det är inte möjligt att vara) jude (eller) grek ... manlig och kvinnlig, ty ni är allesammans * (א*) i Kristus Jesus.” (Gal 3:28b)

Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Med) fröjdbringande (nåd) är ni (och har varit) räddade genom tro; och det här inte ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ er, (det är) Guds gåva.” (Ef 2:8)

Det här är klarspråket/tillförsikten, som vi har i ’riktning mot’/’fråga om’ Honom, att – om alltefter omständigheterna – vi må begära något enligt Hans vilja, hör Han oss. (1 Joh 5:14)


Grekiska ord:

aiteô (begära) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 11:13; Joh 4:9-10; 1 Joh 5:14 – Ester 8:12n(E13); Tobit 4:2,19(BA); 1 Mack 15:35; Salomos Vishet 13:19; 19:11; Manasses bön v 13. Matt 5:42; 6:8; 7:7-11; 14:7; 18:19; 20:20,22; 21:22; 27:20,58; Mark 6:22-25; 10:38; 11:24; 15:8,43; Luk 1:63; 6:30; 11:9-12; 12:48; 23:23,25,52; Joh 11:22; 14:13-14; 15:7,16; 16:23-24,26. Apg 3:2,14; 7:46; 9:2; 12:20; 13:21,28; 16:29; 25:3,15; 1 Kor 1:22; Ef 3:13,20; Kol 1:9; Jak 1:5-6; 4:2-3; 1 Petr 3:15;1 Joh 3:22; 5:15-16.

dôrea (förmån) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:10; 2 Kor 9:15; Apg 2:38; 8:20 – 2 Mack 4:30; Salomos Vishet 7:14; 16:25; Apg 10:45; 11:17; Rom 5:15,17; 2 Kor 9:15; Ef 3:7; 4:7; Hebr 6:4.

Samaritis (samaritiska) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:9 – 1 Mack 10:30; 11:28


Ytterligare studier:

2 Kung 17:24; Tobit 4:12(BA); Matt 10:5; Mark 9:41; Luk 9:52-56; 10:30-37; 17:16; Joh 4:29; 8:48; 17:2.


Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.

W. Harold Mare "Acts 7: Jewish or Samaritan in Character?"; Westminster Theological Journal 34.1 (1971): 1-21.

Winsome Munro "The Pharisee and the Samaritan in John. Polar or Parallell?"; Se Catholic Biblical Quarterly 57.4 (1995): 710-728.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-24; 2013-10-29)

Tillbaka till Start

4:10b-12 … och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten.” Den där (א*) säger till Honom: ”Herre, och/men Du har inte ett öskärl, och brunnen är djup. Varifrån har Du * (א,* א) det levande vattnet?” Du är (väl) ej större (än) vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ut ur den (såsom) och/både hans söner och hans kreatursbesättningar?”

Ord för ord: 4:10b (6 ord i den grekiska texten) och han-gav alltefter-omständigheterna dig vatten levande 4:11 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom den-där: herre, och-inte öskärl har-(du) och '-en brunn'/brunnen är djup; varifrån har-(du) '-net vatten'/vattnet det levande? 4:12 (26 ord i den grekiska texten) ej du större är (än)-' -n fader'/fadern vår Jakob som gav oss '-en brunn'/brunnen och han ut-ur den drack och '-na söner'/sönerna hans och '-na kreatursbesättningar'/kreatursbesättningarna hans?


1883: ... och han hafva gifvit dig lefande vatten. Kvinnan sade till honom: Herre, du har intet öskärl, och brunnen är djup; hvarifrån har du då det lefvande vattnet? Icke är väl du större än vår fader Jakob, som gaf oss brunnen och själf drack däraf med sina barn och sin boskap?

1541(1703): ... och han gåfwe dig lefwandes watten. Sade qwinnan till honom: Herre, icke hafwer du det du kan tagat med, och brunnen är djuper; hwadan hafwer du då lefwandes watten? Månn du wara mer än wår fader Jacob, som gaf oss brunnen, och drack af honom, med sin barn, och sin boskap?

LT 1974: ... om levande vatten.” ”Men du har ju varken rep eller hink”, sade hon, ”och det här är en mycket djup brunn. Varifrån ska du få detta levande vatten? Skulle du vara större än vår förfader Jakob? Hur kan du erbjuda bättre vatten än detta, som han och hans söner och boskap tyckte så mycket om?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

Då (Hagar) hade gått bort (från Abraham) leddes/gick hon vilse till det ödelagda (området) ... Och Gud öppnade hennes ögon, och hon skådade en brunn av/med levande vatten. (1 Mos 21:14b,19a, Grekiska GT)

Isak grävde åter de vattenbrunnar som hans fader Abrahams pojkar hade grävt, och filisteerna hade inhägnat dem efter det att Abraham dö/dog. Och han gav dem namn, namn enligt de namn som hans fader hade gett namn. ... Isaks pojkar grävde i ravinen ... och fann där en brunn av/med levande vatten. (1 Mos 26:18-19, Grekiska GT)

(Isaks pojkar/slavar sade om brunnen som de hade grävt:) “Vi fann inte vatten.” (1 Mos 26:32b, Grekiska GT)

Då (Sykem) hade tagit (Jakobs dotter Dina), ’somnade han’/’gick han till sängs’ i sällskap med henne och ’gjorde ... ödmjuk’/förödmjukade henne. … (Och Symeon och Levi, två av Jakobs söner) dödade (Sykem) i/med en dolks mun/egg. (1 Mos 34:2b,26a, Grekiska GT)

(Prästen) skall föra (brännoffret) till mitt emot Herren och utsona (kvinnan som fött fram ett barn) och göra henne ren från sin blodskälla. (3 Mos 12:7a, Grekiska GT)

En man som – alltefter omständigheterna – må ’somna/’gå till sängs’ i sällskap med en kvinna som ’är åsidosatt’/’har sin månadsrening’ och må avslöja/blotta hennes otillbörlighet/nakenhet, han har avslöjat/blottat hennes källa. (3 Mos 20:18a, Grekiska GT)

(I det ödelagda området vid en brunn) sjöng Israel den här sången med anledning av brunnen: "Börja/flöda ut ur den, (du) brunn! Ledare grävde den. Nationers kungar högg ut den." (4 Mos 21:17-18a, Grekiska GT)

(Sofar sade till Job: ”Herren når) djupare än tingen i Hades. ... ” (Job 11:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin son:) “Drick vatten … från dina brunnars källa. … Gör dig glad i sällskap tillsammans med kvinnan ut ur din ungdom.” (Ordsp 5:15b,18b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) "En vis (mans) lag (är) en källa av liv." (Ordsp 13:14a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: ”Du är) "en trädgårdars källa, en brunn av/med levande vatten." (Höga Visan 4:15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mitt folk har gjort två onda ting. De har helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats’/sticket), en källa av/med levande vatten och åt sig själva grävt hålor, som har kossats/raserats (och krossas/raseras), (hålor) som inte kommer att förmå att ’hålla tillsammans’/innehålla vatten." (Jer 2:13, Grekiska GT)

(Ledarna sade till Holofernes: “Ta makt över) källan av vatten, som utgår ut ur bergets rot/fot, av det skälet att därifrån hämtar alla de som bor i Baityloua vatten.” (Judit 7:12b-13a)

(Bachides lät döda människor) in i den stora brunnen. (1 Mack 7:19b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Vishet) kommer att ge (den som fruktar Herren) vatten av vishet att dricka.” (Syr 15:3b)

(Visheten sade:) “Jag har vandrat omkring i ett djup av avgrunder.” (Syr 24:5b)


Den Senare Uppenbarelsen:

’Då (Jesus) hade svarat’/’Jesus svarade’ och talade (till förtalaren): ”Det är (och har varit) skrivet: ’Människan skall inte leva på/av bröd ensam/endast emellertid/utan på/av varje ord som går ut genom Guds mun.’” (Matt 4:4)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Skåda, (något) mer (än) Jona (är) här. ... Skåda, (något) mer (än) Salomo (är) här." (Matt 12:41b,42b)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här? … Varifrån (har) Den här (fått) alla dessa ting?" (Matt 13:54b,56b)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38b)

(Barnabas och Paulus sade till männen i Lystra: "Vi kommer) med ett gott litet budskap till er att vända er intill (Gud) från de här fåfängliga tingen emot/till en levande Gud ..." (Apg 14:15b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Tresängsledaren hade smakat på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han visste inte varifrån det är/var - men tjänarna som hade öst (och öste) upp vattnet visste (det). (Joh 2:9)

(Jesus) (kommer så ‘in i’/till en stad av/i Samarien) som sägs/kallas Sykar, ’granne av’/’alldeles intill’ det lilla område, som Jakob gav till sin son Josef. Men där var/låg (hela tiden) Jakobs källa. (Joh 4:5-6a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

(Kvinnan) har ännu inte förstått; i stället missförstår hon. För henne är Jesus en vanlig man. Hur skulle han kunna få tag på levande vatten, det vill säga friskt, rinnande vatten, utan något att hämta upp det med? (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 84)

Det var en gång en brunn som var full med klart, kallt vatten, men ingen kunde skaffa vatten ur den. Till sist knöt någon samman bitar av rep och snöre och segelgarn och tråd till dess att hinken kunde nå vattnet och hämta upp det. Precis på så sätt satte Juda samman ord som rep, snöre, segelgarn och tråd till dess att de nådde djupet i Josefs hjärta och drog fram barmhärtighetens vederkvickelse (jfr 1 Mos 45:1-15). (Michael E. Williams “Genesis” s 191; Genesis Rabbah 93.4)

Någonting grått och underligt och gammalt var det över huset och över träden och allra mest över brunnen, där vi satt i en ring på brunnskanten. ... Jag hörde att det började viska nere i brunnen. Djupt, djupt där nere började det viska och mumla. Det var en så underlig röst, som inte liknade någon annan röst. Och den viskade sagor. Sagor som inte liknade några andra sagor och som var vackrare än alla sagor i världen. ... "Vad är det här egentligen för en konstig brunn", sa jag till Jiri. "En brunn full av sagor och sånger, det är det enda jag vet", sa Jiri. "En brunn av glömda sagor och sånger, sådana som funnits i världen för länge sedan och som man har glömt för länge sedan. Det är bara Brunnen som viskar om kvällen, som minns dem allihop." ... Vi red över Månljusets bro. ... Jag tänkte på Brunnen som viskar om kvällen och på alla sagorna, som jag hade hört. Det var särskilt en som jag tyckte om. Den började så: Det var en gång en konungason som var ute och red i månskenet. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 66-68)

”Den där brunnen är den enda i Jerusalem, som alltid har gott vatten”, sade (Gertrud). ”Och det kommer sig därav, att den har sin källa i paradiset." ... Miss Young talade om, att en fattig vattenbärare en gång under en svår sommartorka gick in i den gamla moskén för att hämta vatten. Han satte fast sitt ämbar vid kroken på repet, som hängde över brunnen, och hissade ner det. Men när ämbaret slog mot vattenytan, föll det av kroken och blev liggande på botten av brunnen. ... Han skyndade ... genast efter ett par andra vattenbärare och lät dem hissa sig ner i den mörka brunnen. ... Ju djupare han kom, desto mer förvånad blev han, för ett milt ljus strömmade mot honom nerifrån brunnsbotten. Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. ... Det märkvärdigaste var, att det föreföll, som om allt där nere skulle sova. ... Innan han lät hissa upp sig till jordytan, gick han fram till det största och härligaste trädet, som fanns i lustgården, och bröt av en kvist, som han tog med sig. ... I samma ögonblick, som den kom opp i luften och ljuset, började den leva. Bladen slog ut, de förlorade sin gråa färg och blev klart, lysande gröna. Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 333-335)

Tänk om det vore så, att ett folk, för att hålla sig friskt, måste äga någon källa med lefvande vatten, någon Kastalia, hvarur det kan dricka hänförelse, när det törstar efter själens vederkvickelse! Det är en dryck, som nationernas nervsystem kräfver, ja, ända därhän, att till och med hänförelsen för det drömda, opraktiska, aldrig upphinneliga mål har visat sig för folken och deras kultur mer stärkande än ett lif, som lider brist på idealer. Det är en farlig sak att profetera; men om någon vill vedervåga det och ser sig om efter förebådande tecken, skulle jag föreslå honom att göra det hos sitt lands ungdom. Om lättsinne och laster härja denna ungdom, är det illa, mycket illa. Men lättsinne och laster har mer eller mindre härjat alla tiders och alla länders ungdom. Det är fördenskull inte det allra värsta tecknet. Men om ungdomen har blifvit så realistisk, att den i sitt själslif saknar andra driffjädrar än brödfödans, än "kampens för tillvaron och njutningen"; om den vandrar framåt utan att se i fjärran någon ädel syn som målet för sin färd, då råder jag profeten at sia olyckor. (Viktor Rydberg "Pessimistiska hugskott af en optimist" s 151)

Jag gick till en tidningskiosk! Det är ur dessa små brunnshus man hämtar levande vatten och får på en timme veta mer om världen än genom långa resor från hotell till hotell! (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 92; Pegli-Genova mars 1884)

(Klemens) skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten och ilade tillbaka till fängelset. ... Klemens hörde, hur (fången Teodoros) drack i långa, djupa drag. "Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 215-216)

(Sykar) var den plats där Levi och Simeon, sedan de blivit arga för Dinas skull, utförde den där grymma slakten. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:107)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att ”det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546)

Targumerna säger att brunnen i Beer grävdes av Abraham, Isak och Jakob.

(Jakobs brunn) måste ha gått ner omkring 150 fot. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 404)


Att fortsätta med (hembygden):

Jesus är världens hopp. Han vill i var och en av oss ingjuta sitt liv i oss. (Håkan Karlsson "Ett annat samhällsklimat, är det möjligt?"; Jönköpings-Posten den 26 oktober 2007)

Icke långt från Sydamerikas nordliga kust seglade en gång ett skepp med hissad nödsignal. Ett annat fartyg styrde mot det och sporde, hur det var fatt. "Vi håller på att förgås av brist på vatten!" blev svaret. "Men, människor, ös upp dricksvatten ur havet! Ni befinner er ju i Amasonflodens mynning, och här finns sött vatten milsvitt omkring", ropade man från det andra fartyget. Om varje törstande människosjäl förstode Guds gåva i Kristus och bad honom om livets vatten, som finns så alltillräckligt på allra närmaste håll, skulle livssituationen helt förvandlas. (Eric Hertz "Hälsokällan flödar"; kommentar till Joh 4:5-26; Jönköpings-Posten den 13 januari 1962)

Efter vatten djupborrade man vid Norrahammars sopstation. Först på rekorddjup, 159 meter, fann man utmärkt vatten i tillräckliga mängder. Vid provpumpningen den 4 dec. (1946) fick man 600 timliter, men med bättre pumpanordning har man utsikt att komma upp till 1.000 timliter. Dagsförbrukningen här beräknade man till 14.000 liter. Arbetet utfördes av Torsten Perssons brunnsborrningsfirma i Tenhult och kostade över 10.000 kronor. ("Tabergs Bergslag VI" s 115)

Genom (sitt) lidande hade (kvinnans) hjärta uppmjukats. Likt den som håller på att försmäkta av törst drack hon nu "andelivets vatten" som gavs henne. ... Hon blev alldeles förändrad till sitt sinne. ... Hennes avtärda ansikte riktigt strålade av den Guds frid, som bodde i hennes hjärta. (Ester Svensson "En bärgad själ" s 128-129; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1932)

En händelse står klarare för mitt minne än allt annat. Det var den dagen greven kom med sitt hästekipage, och jag hade den obeskrivliga förmånen att få öppna (grinden) för honom. Den höge herrn höll in sina hästar mitt för grindpojken och ställde den inte obekanta frågan: "Vems pojke är du?" Jag var tio år (1923-24). Jag svarade: "Jag är herr August Anderssons pojke." Inte vet jag vad som for i mig den stunden, men omedvetet var det säkert ett försök att höja standarden en smula. Greven kunde ju, förutom grevetiteln, sätta framför sitt namn: Generalmajor och von och så Rosen. Dessutom var han mångmiljonär. Vad hade jag? Och far. Därför, förmodar jag, satte jag ett herr framför namnet. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 29)

Under en följd af år har större egendomar i Södermanland och Uppland försett sina ladugårdar med kobesättningar från Småland. På senare tid ha äfven till skånska egendomar inköpts småländska kor. Under denna och förliden vecka ha från Västra och Östra härader afsändts flera vagnslaster kor till större egendomar i Skåne. Att de småländska korna äro så begärliga och röna så stor efterfrågan beror på, att de visat sig härdiga och motståndskraftiga mot tuberkulos. Endast fullt reaktionsfria djur uppköpas. (Jönköpings-Posten 1910-09-02 "Småländska kor till Skåne")

Ett problem på alla gårdar var vatten till djuren, då de på vintern hölls bundna i ladugården. På sommaren ordnades alltid med vattenkällor i beteshagarna så djuren själva kunde förse sig. Vintertid var det vanligt att djurens vattenbehov ordnades enligt två metoder. 1. Man bar in vatten direkt till djuren i båsen. 2. Djuren släpptes ett par gånger per dag och fick dricka vid en brunn. Båda metoderna var arbetskrävande, metod 1. Speciellt tung då man kunde få bära 1000-tals liter beroende på antalet djur. Metod 2 var också riskfylld när det var is och snö kunde djuren halka och bryta benen, problemen var samma för alla gårdar med djurbesättningar. För vår del lyckades Far tillverka en pump av trä. Pumpen nedsattes i en brunn och man kunde trycka upp vattnet, i stället för att med hink ösa upp vad man behövde. När man nu enkelt fick upp vattnet från brunnen, ville man få det att rinna direkt till ladugården. Detta ordnades genom en ledning, av raka kärnborrade furustockar som skarvades ihop. Anordningen visade sig fungera utmärkt. Man kunde med pumpens hjälp trycka upp vattnet till en behållare i ladugården. Från den behållaren byggdes ledningar direkt till varje djur som kunde dricka när de var törstiga. Vattenledningen sparade mycken tid och arbete, samt moderniserades senare, då man kunde köpa pump och ledningar av järn. Den nya pumpen placerades inomhus, och man kunde pumpa in vattnet helt skyddad från eventuellt dåligt väder utomhus. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 132-133)

Det hushållsvatten en familj behövde i äldre tider, hämtade man från någon vattenkälla. En källa ordnade man till, där en källåder porlade fram i markytan. Nere vid Strömfallet i Götarp finns en sådan vattenkälla. I den har hushållsvatten hämtats under århundraden. Under slutet av 1890-talet började man använda sig av pumpinrättning för att få vatten. Det gick att ordna en sådan vid varje fastighet. I Götafors, där marken består av sand- och gruslager, var det inte någon större svårighet att driva ner rör till grundvattnet. Man använde sig av galvaniserade 1 1/2 tums rör. Först gick man med slagruta och sökte efter vattenåra, som man sa. Där slagrutemannen fann en lämplig plats, grävde man en grop ungefär 2 meter djup och 1 1/2 meter i diameter. Gropens väggar klädde man med kullersten. I mitten av gropens botten drev man ner vattenröret. Man ordnade en ställning över gropen, som man stod på, då röret drevs ner med en stor träklubba. Röret delades upp i lämpliga delar och skruvades samman med muffar. Rördelen längst ner var försedd med en järnspets, vars övre del var något grövre än röret och de påskruvade muffarna. Spetsens övre kant skulle nämligen trycka undan sand och grus tillräckligt, så att inte rör och muffar "hängde sig fast" i något gruslager. Denna spets var noga fastlödd med tenn vid en rördel ungefär en meter lång. I väggarna på detta rör hade man borrat åtta rader 5 mm stora hål med ett avstånd mellan hålen på så där 10-12 mm. Runt röret med de många hålen svepte man en kraftig silduk av mässing, som noga löddes samman i skarven samt nertill vid spetsen och upptill vid muffen, där det övriga röret skulle fastskruvas. Så skruvade man på rördel efter rördel. Man höll en kraftig plankbit på röret och slog med klubban på denna, när man drev ner röret i marken. Gängorna på röret fick inte skadas. ... När man började ana, att man kommit till vatten, band man en järnmutter i ett snöre och firade ner den inuti röret. Man kände i snöret, när muttern stötte mot spetsen längst ner i röret. När man drog upp snöret kunde man se och känna hur långt detta var fuktigt. På så sätt mätte man sig till, hur långt man behövde driva ner vattenröret i marken för att få tillräckligt med vatten runt om den nedre rördelen. När man var nöjd med vattenståndet i röret, skruvade man på en fläns på röret nere vid botten på gropen. På denna monterade man sedan själva pumpen. Längst ner var kannan; en sug- och lyftpumpordning. Kannan var ungefär 30-40 cm. lång och 10 cm. i diameter. Ett trägolv lades över pumpgropen, och på detta sattes pumpens överdel fast. Så kunde man pumpa upp vatten, som kom stötvis, när man förde pumpstången upp och ner. Omkring 1910 började man med en annan metod för att få dricksvatten. Man använde sig av cementringar, som grävdes ner. ... Runt den översta ringen, som höjde sig över markytan ungefär 50 cm, göt man en cementplatta försedd med två rörstolpar, vari brunnsveven monterades. Medelst en hink fastkedjad i träkaveln på veven, kunde man vinda upp vatten. Över brunnen hade man ett svängbart lock. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 59-62)

(Som barn i slutet av 1800-talet) tyckte vi om att leka lantgård, åtminstone jag och mina kusiner när de kom på besök. Grankottarna var kor, någon riktigt stor kotte tjur och tallkottarna var får och kalvar. Vi försökte bygga små hus som var ladugårdar och satte upp små stängsel med olika hagar, där fick de gå på bete. Allt var så verkligt! (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 33)

Brev i triangelform förekom ofta och voro tillslutna med s.k. munlack. Som utanskrifter förekom vanligen Välaktade, Högaktade, Högädle Herr, Höglärde Herr, Välaktade Jungfrun, Jungfrun. För titeln Fru och Mamsell hade prästgården "monopol", för Fru och Fröken adeln. Med "Madam", som då tangerade fru-titeln, fick tre inom församlingen nöja sig. Bondhustrun tilltalades med "Mor" framför namnet, övriga kvinnor tiltalades med endast dopnamnet. "Herre" framför ett tillnamn förekom aldrig, icke heller "dam". Man sade icke: "Det var en dam", man sade "Det var en fruntimmer". En far, en mor tilltalades med "I". Att säga "Ni" ansågs som ovänligt. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 128-129; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

I rabbinsk litteratur står 'levande vatten' för den Helige Ande, oftare för Lagen. Samma användningar av bilden finner man i Qumran. I CD 6.4 är brunnen (4 Mos 21:18) Lagen. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 233)

Jag vågar också tro, att de gamla tegarna, en gång brutna i stenig mark, kunna ge nya skördar och de djupa livskällorna på nytt upplåta sig. I varje fall vilja vi så på en förhoppning och - kanske ännu viktigare - söka upp den djupa källan i skogen. (Elis Malmeström "Fattig men dock rik"; Jönköpings-Posten 1951-10-22)

”Du har intet öskärl”, säger (kvinnan) – allt fort frestas vi att säga till honom, som äger allt, förmår allt och styr allt och en gång skall bli allt i alla: ”Du har intet.” Du har intet läkemedel, som kan bota mig. Du har intet ord, som kan trösta mig. Du har intet öskärl, så stort, att det kan ur nådens hav hämta upp det, som behöves för att rena mig från min synd. O, tyst mitt hjärta! Tig, du hemliga gudsförnekelse! Tvista ej med din Gud! Tig stilla inför honom! Du skulle i stället hava bett honom, så hade du fått förnimma, att han och ingen annan i världen har att giva dig levande vatten till evigt liv. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 121)

Borta vid bordet satt fadern, gamle Magnus, med bibeln uppslagen framför sig; Gud ske lov, han ägde ändå en tröstekälla, fastän öskaret på sista tiden haft svårt för att nå dit ned. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 106; Förlossad, förvärvad och vunnen; A-der = Anna Ölander)

Djupt i min själ en källa stilla drömmer, dess klara flöde fyller mina dagar: där är en ensam nymf som stilla klagar, ett drömmens barn som källan svartsjukt gömmer. ... ... Hon söker källans djup och gömmer rädd i slutna ögon dagens glans av ljus: dovt ljuder hennes gråt i flödets brus, och källan stiger mot sin dunkla brädd. ... Det är som ville hennes tårar tränga mot andra källor, vilkas djup hon saknar: mitt bundna väsen hennes tårar spränga och djupt i själen sångens oro vaknar. (Sven Lidman "Källorna" s 9)

Slå med bönens stav på varje prövning. Du skall än en gång få sjunga denna sång: Spring upp, du brunn! Väl kan det kännas torrt ibland, och själen klagar: ’Min tunga försmäktar av brist på vatten.’ Men om bäcken torkar ut, gå vi från vatten till olja. Då mannat upphör, äta vi av landets säd. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 142; citat ur Emil Gustafsons skrift ” I Guds skola”)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Samariterna ansågo sig härstamma från Jakobs son Josef samt vara afkomlingar af dennes söner Efraim och Manasse. Landskapet Samaria motsvarade ock i det närmaste det område som vid landets delning upptogs av Efraims och vestra Manasses stammar. Dock var samariternas härkomst hufvudsakligen assyrisk. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 424)

"Bröderna" kom ... till Sverige främst på initiativ av en högt respekterad ovanlig svensk med hög praktisk utbildning. Civilingenjören Samuel Hedman hade arbetat i London under mycket hedersamma betingelser. ... Åter i Sverige, närmare bestämt i Göteborg, är han 1876, då åtföljd av en maka han fått i England. ... Han börjar (år 1877) utge en skriftserie med ett namn som gav tydligt bibliska associationer, "Lefwande Watten". Jämför Joh. 4:10, där Jesus erbjuder en samarisk kvinna sådant! ... Den 11 december 1879 utannonseras en ny månatlig uppbyggelseskrift med samma namn "Lefwande Watten". ... (Hedman) avlider den 28 januari 1880, endast 38 år gammal. ... Den nämnda tidskriften utgavs visserligen till och med 1882 men byggde i stor utsträckning på Hedmans efterlämnade anteckningar. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 54,56,58,60)

Den kände svensk-amerikanske predikanten Gust. F. Johnson berättar några minnen, som vi återgiva något förkortade. Han skriver: "Vi måste tala med henne om Jesus! Det låg tvingande tonvikt på 'måste', det hördes väl. Den talande var den välkände, okuvlige själavinnaren Fredrik Franson, och de adresserade voro studeranden J.B.L. och berättaren. Den omtalade var en ung dam, synbarligen från södern (i U.S.A.), som kom gående utför höjden, där staden X:s största sodakälla fanns. ... 'Får jag bjuda fröken på ett glas hälsovatten?' sporde han artigt, i det han räckte henne det sköljda och fyllda glaset. Hon tackade lika artigt: 'Ett glas till?' Det mottogs och tömdes. Åter ett tack. 'Vi mötas alla vid källan', sade han med ett vänligt leende. 'Just så, här mötas vi', svarade damen. 'Får jag fråga, om damen kommer till källan med livets vatten?' Hon såg upp, synbarligen förvånad och sökte tydligen efter ett passande svar på en så ovanlig fråga. 'Om herrn menar - - - jo, jag tillhör kyrkan', svarade hon, 'i södern äro vi mera allmänt religiösa - - -' Nå ja, det var han glad över. Men det tog honom icke många ögonblick att skilja mellan religion och frälsning. Snart tillstod damen med en vinnande uppriktighet, att hon icke kände till någon sådan erfarenhet, som den främlingen menade. 'Skola vi bedja Gud, att han gör saken klar?' Det hade hon ingenting emot. Ville främlingen bedja för henne, så var hon tacksam. ... Vi bjödo den okända damen farväl, och hon tackade den eldige profeten för hans intresse för hennes själs frälsning. 'Stämma vi möte i himlen?' sporde han. 'Där uppe', svarade hon med en klar stämma och med blicken riktad mot skyn." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 84-86; 1870-talet?)

Den 17 februari (1839) var jag tillika med Olsson bjuden på bröllop hos en av pelarne i vår förening, bonden Johannes Nilsson i Arnhult, Slätthögs socken, en gammal, pålitlig, varm kristen, som gifte bort sin fjärde dotter. Detta var ett riktigt nykterhetsbröllop, där man huvudsakligen sökte släcka törsten ur den levande vattukällan. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 299; Wilhelm Rappe 1797-1888)

Prästen hade (under tidigt 1500-tal) fått en aktad ställning i samhället; inte bara prelater vid domkyrkorna utan även gemena sockenpräster kallades "herr", en titel som de bara delade med riddarna i adelsståndet. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 59)

Uttrycket "allt smör i Småland" går tillbaka på den stora betydelse som boskapen har haft för majoriteten av de småländska bönderna sedan medeltiden. (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 174-175)

Vid medeltidens slut har det i de småländska bygderna funnits drygt 10.000 gårdar och en folkmängd som mycket ungefärligt kan uppskattas till minst 60-70.000. Småland har då med all säkerhet varit det svenska rikets folkrikaste landskap. ... Genom skattelängder från 1500-talet får vi en eftertrycklig bekräftelse på att smålandsbönderna hade en långt större boskapsstock än bönderna i andra svenska landskap. Gårdar med ett par hästar, fyra oxar, ett 20-tal kor och ungdjur, ett tiotal svin och uppemot 60 getter eller får var påfallande vanliga. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 190,194)

De djur vi oftast tänker på när vi talar om boskapsskötsel är förstås nötkreatur: kor, tjurar, oxar, kalvar. Om vi utgår från de få bevarade medeltida inventarieförteckningarna tycks en normal gård i mellersta Sverige omkring år 1300 ha haft två oxar samt tre eller fyra kor. Inte mycket. De utgrävningar som har gjorts av fähus i städer och på landsbygd - fähusen tycks ha varit lika stora i de båda bebyggelsetyperna - ger samma resultat. Den enskilda bondfamiljen var sällan rik på boskap. ... Hushållet förfogade (också) över småkreatur, såsom får, getter och svin, men de är sämre redovisade i dokumenten. ... Ett sätt att komma runt källbristen är att vända sig till den osteologiska vetenskapen och undersöka benfragment. I så fall får vi följande ungefärliga bild av djurfördelningen på den svenska landsbygden under perioden från år 1000 till år 1350: 40 procent nötboskap, 30 procent får och getter, 30 procent svin. ... I norra Västergötland var nötboskapen ännu mer dominerande än i övriga landet, med omkring 60-80 procent av djurbeståndet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 294)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Under byalagens tid bestod modernäringen mera av boskapsskötsel än av åkerbruk. Det gällde framför allt i småbrukarbygderna. Ängen betydde mer än åkern, först i andra hand var bonden åkerman. Gårdarnas odlade areal var liten, men slåttermarken, gärden, mader, myrar, mossar, kärr, var vidlyftig. Höet som skulle föda boskapen under den långa vintern var den livsviktiga skörden. Under sommaren gick djuren på bete på allmänningen, släppta klöv mot klöv, men det stora bekymret var fodret åt dem under vinterhalvåret. Allt gräs som växte på gårdens ägor slogs, torkades och bärgades i lador och ängahus, som uppfördes ute i markerna, och det hemforslades när det blev vinterföre. Därför blev slåttern sommarhalvårets drygaste arbete. En ängs storlek beräknades efter det antal slåtterkarlar som behövdes för att den skulle mejas på en dag. Att gå med lie över uteägorna var ett arbete som gick sakta undan; Marken var stenbunden, buskig och risig. Samman med min far gick jag som pojke på slåtter varje söckendag under juli månad på vårt sextondels mantal småbruk. Vi tog mestadels i stenskärv, där vi inte kunde ta ut svängen med lien, utan måste peta och påta med udden, som fick hugg i eggen av stenarna och ofta måste nyslipas. Men vi hade tid till vårt förfogande: en hel lång månad. Varje grässtrå skulle tagas tillvara till hö; en bonde i byn blev en gång biten i handleden av en orm, när han med händerna skulle slita av gräs, som han inte kom åt med sin lie. Men dagarna omkring Sankt Olof föll de sista ängsstråna. Till Olofsmäss, den 29 i hömånaden, skulle slåttern vara avslutad, och på kvällen efter dess sista dag hölls slåtterölet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,289-290)


Sångarna:

O du, min ädla skatt, du lifsens springekälla, Som dig till egendom mig velat återställa! Ack, blif och var hos mig, så är jag salig visst, Så är min död mitt lif; Hjelp mig, o Jesus Christ! (Liscowius/Petraeus: Psalm 160:3)

O kärlek, som har En sprudlande källa av liv för envar, Du fyller, i kraft av vår Frälsares ord, Välsignelsens kalk på hans heliga bord. Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv Vårt eviga liv. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:6; jfr Psalmer och Sånger 258:6)

Kärlek från vår Gud flödar till oss ut som en källa, djup och ren. Under kamp och strid ger den himmelsk frid, ger den frälsning från allt men. (JNL Schjörring-översättning: Kristen Lovsång 1954 nr 497:1; jfr Psalmer och Sånger 29:1)

Som hjorten på den torra hed, När dagen slocknar, sol går ned, I längtan söker källans stig, Så söker, Gud, mitt hjärta dig. Hur länge ren av törst det brann! Blott du, o Gud, den stilla kan. Skall icke källan snart jag nå Och svalka ur dess sköte få? (J Tegengren: Psalm och Sång 1966 nr 341:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Sykem förnedrade Jakobs dotter Dina genom att dricka vatten i hennes källa. Nu upprättas Jakobs dotter (jfr ”vår fader Jakob”) genom att erbjudas att dricka levande vatten i Sykars/Sykems källa. Och den dödade Sykem upprättas genom att finna sin Frälsare (Joh 4:42).


Grekiska ord:

antlêma (öskärl) Joh 4:11.

bathys (djup) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 4:11 – Salomos Vishet 16:11; Syr 22:9; Luk 24:1; Apg 20:9; Upp 2:24.

zaô (leva) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 4:4; Joh 4:10-11; Apg 7:38; 14:15 – Ester 4:17h(C10); 6:13; 8:12q(E16); Tobit 3:6,15; 5:3(BA),10,20; 7:5; 8:12,14; 10:4,12; 12:6; 13:2,4; 14:2,10; Judit 2:12; 11:3,7; 12:4,18; 13:16; 1 Mack 1:6; 2:33; 4:35; 8:7; 14:2; 2 Mack 3:31,33,35; 6:20,25-26; 7:9,33; 9:9; 10:36; 15:4. Salomos Vishet 1:13; 4:10; 5:15; 14:28; 15:17; 18:12,23; Syr 7:33; 16:30; 17:27-28; 18:1; 25:7; 33:21; 34:13(14); 37:26; 39:9; 42:23; 44:14; 48:11; Baruk 1:12; Bel och Draken 5-6(Theod),24. Matt 9:18; 16:16; 22:32; 26:63; 27:63; Mark 5:23; 12:27; Luk 2:36; 4:4; 10:28; 15:13,32; 20:38; 24:5,23; Joh 4:50,51,53; 5:25; 6:51,57-58; 7:38; 11:25-26; 14:19. Apg 1:3; 9:41; 10:42; 17:28; 20:12; 22:22; 25:19,24; 26:5; 28:4; 1 Joh 4:9; Upp 1:18; 2:8; 3:1; 4:9-10; 7:2; 10:6; 13:14; 15:7; 16:3(P47,א,*א); Upp 19:20; 20:4.

thremma (kreatursbesättning) Joh 4:12.

frear (brunn) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 7:19; Luk 14:5; Joh 4:11-12 – 2 Mack 1:19; Upp 9:1-2.


Ytterligare studier:

Ps 23:2; 36:8(9); Jes 12:3; Hes 47:9; Sak 14:8; Mark 6:2; Joh 3:5,16; 6:5-6,27,34-35; 7:37; 8:53; 19:34; 1 Kor 10:4; Hebr 6:4; Upp 7:13; 9:1; 16:4; 21:6; 22:1,17.


Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-09; 2010-10-26; 2013-11-01)


Tillbaka till Start

4:13-15 Jesus svarade och talade till henne: “Varje den’/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." Kvinnan säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej mä törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.”

Ord för ord: 4:13 (14 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-henne: 'varje den'/'var-och-en' drickande ut-ur '-et vatten'/vattnet det-här kommer-att-törsta åter 4:14 (32 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) den men drickande ut-ur '-et vatten'/vattnet '(av)-vilket'/som jag skall-ge honom, inte ej skall-törsta in-i '-n tidsålder'/tidsåldern, emellertid '-et vatten'/vattnet som jag skall-ge honom skall-bli i honom (en)-källa (av)-vatten hoppande in-i liv tidsålderslångt 4:15 (18 ord i den grekiska texten) säger i-riktning-mot honom '-n kvinna'/kvinnan: herre, ge mig det-här '-et vatten'/vattnet, för-att ej (jag)-mä-törsta men/och-ej må-komma-igenom hitåt (att)-ösa-upp.


1883: Jesus svarade och sade till henne: Hvar och en som dricker af detta vatten, han varder törstig igen, men hvilken som dricker af det vatten, som jag skall gifva honom, han skall icke törsta igen till evig tid, utan det vatten, som jag skall gifva honom, skall blifva i honom en källa med springande vatten till evigt lif. Kvinnan sade till honom: Herre, gif mig det vattnet, att jag icke må törsta eller behöfva komma hit för att hämta vatten.

1541(1703): Då swarade Jesus och sade till henne: Hwar och en som dricker af detta wattnet, han warder törstig igen; Men hwilken som dricker af det watten, som jag honom gifwer, han skall icke törsta till ewig tid; utan det watten, som jag honom gifwer, skall blifwa i honom en källa med springande watten i ewinnerligt lif. Då sade qwinnan till honom: Herre, gif mig det wattnet, att jag icke törster, eller behöfwer komma hit efter watten.

LT 1974: Jesus svarade, att människor snart blir törstiga igen sedan de druckit detta vatten. ”Men det vatten jag ger dem”, sade han, ”blir en ständig källa inom dem, som alltid flödar med evigt liv.” ”Herre”, sade kvinnan, ”ge mig lite av det vattnet. Sedan behöver jag aldrig vara törstig mer och gå den långa vägen hit ut varje dag.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En källa steg upp ut ur jorden och gav varje/hela jordens ansikte/yta att dricka. Och Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:6-7, Grekiska GT)

En Herrens ande hoppade/’vällde fram’ emot (Simson). (Dom 14:6a, Grekiska GT, B)

En Guds ande hoppade/’vällde fram’ emot (Saul) ... (1 Sam 10:10b, Grekiska GT)

En Herrens ande hoppade/’vällde fram’ emot, emot David ... (1 Sam 16:13b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall ge (människors söner) att dricka strömmen av Din utsökthet. Vid sidan av Dig (är) en källa av liv.” (Ps 36:8b-9a eller 36:9b-10a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: ”Du är) "en trädgårdars källa, en brunn av/med levande vatten." (Höga Visan 4:15a, Grekiska GT)

(Herren sade: "Mitt folk) skall inte vara hungrigt, inte heller skall (det) törsta." (Jes 49:10a, Grekiska GT)

(Jeremia sade till Herren:) "Alla de som helt och hållet har lämnat Dig, dra ned skam över dem, (och) då Du står (och har stått) på avstånd (från dem), skriv dem uppå jorden, eftersom de helt och hållet lämnade Herren, en källa av liv, i ('en plats'/sticket)." (Jer 17:13b, Grekiska GT)

(Herren sade om sitt folk:) "Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i deras sinne ..." (Jer 31:33b, Grekiska GT)

(Backides lät döda människor) in i den stora brunnen. (1 Mack 7:19b)

(Salomo sade till Herren: “I stället för en källa av en outtömlig flod, som hade oroats/grumlats av blod, nersölat mordblod … gav du (Ditt folk) ymnigt vatten, som de inte hade vågat hoppas på, då du då/'vid den tiden' genom törsten hade visat, hur Du tuktade de fientliga.” (Salomos Vishet 11:6,7b-8)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En vis (människas) kunskap (är) som en översvämning (som) fullgörs, och hans rådslut som en källa av liv.” (Syr 21:13)

(Visheten sade:) "De som äter mig skall ännu vara hungriga och de som dricker mig skall ännu törsta." (Syr 24:21)

(Baruk sade till Israel:) “Du lämnade helt och hållet vishetens källa i ’(en plats)’/sticket.” (Baruk 3:12)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)

Då (Jesus) hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:19)

(Maria sade: “Herren) har tagit ’i stället’/’parti för’ Israel ... helt och hållet som Han samtalade (vänd) i riktning mot våra fäder, till Abraham och hans säd in i (den kommande) tidsåldern.” (Luk 1:54-55)

(Jesus sade:) “Johannes Döparen kommer (och har kommit) och äter ej bröd men/och (א,*א) dricker ej vin.” (Luk 7:33a)

En viss samarit, som gick på vägen, kom enligt/nedåt (den halvdöda människan). Och då han hade skådat (människan), veknade han i sina inre ädla delar. (Luk 10:33)

(Jesus sade till de två lärjungarna:) ”Har ni hitåt något som kan förtäras?” (Luk 24:41b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)


Hembygdens predikan:

Texten talar till oss om den kamp som oftast försiggår, då det gäller att vinna en själ för Gud. Jesus mötes av det ena hindret efter det andra. Och då Jesus talar om levande vatten som ger liv, når liksom kvinnans tankar inte längre än till vattnet i den brunn som brukade hämta (sitt vatten i). Och när Jesus liksom söker visa hur det är här fråga om större värden än de som röra dagens behov, så synes allt vara lönlöst. Ty denna kvinnas tankegång rör sig bara omkring det här närvarande. Giv mig det vattnet, så att jag slipper gå hit och hämta vatten, eller kan det du har talat om göra det bekvämare för mig, så är det ju bra.

O vänner, utgör inte denna skildring något som är aktuellt den dag som inne är. Ty de allra flesta omkring oss är ju främmande, när det gäller de andliga värdena, och även om de kommer i beröring med sådant som berör den världen, så förstå de det ej. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

”Är du inte törstig?” sade Lejonet. ”Jag håller på att dö av törst”, sade Jill. ”Drick, då”, sade Lejonet. ... ”Jag vågar inte komma och dricka”, sade Jill. ”Då kommer du att dö av törst.” ”Men oj”, sade Jill och tog ännu ett steg närmare. ”Jag måste väl försöka hitta någon annan bäck, då.” ”Det finns ingen annan”, sade Lejonet. (C.S. Lewis ”Det viktigaste” s 19-20; ur ”Lejonet och bäcken”, The Silvery Throne Kapitel 2)

Den som har smakat Visheten kommer att önska ännu mer Vishet. Jesus hävdar till och med ett större anspråk än den gudomliga Visheten. De som godtar honom och hans gåvor blir därefter ständigt tillgodosedda, och deras behov tillfredställs i deras inre. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 234)

(Judarna) delade upp all tid i två tidsåldrar. Det var Den nuvarande tidsåldern, som ytterst sett var ond och dömd till tillintetgörelse, det var Den kommande tidsåldern som skulle var Guds guldålder. Mellan de två låg Herrens dag som skulle vara den nya tidsålderns födslovärkar. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 25)

Kungen tog ämbaret i båda händerna, förde det till munnen, läppjade på innehållet, drack sen i djupa klunkar och lyfte huvudet. Hans ansikte var förändrat. Inte bara hans ögon utan hela hans gestalt tycktes stråla. ”Ja”, sade han, ”det är sött. Det är ett vatten som söker sin like. Det känns nästan som om det skulle ta livet av mig. Men det är i så fall en död jag skulle ha valt – om jag hade vetat om den tidigare.” ”Vad menar du?” frågade Edmund. ”Det är ... det liknar ljus”, sade Caspian. ”Just precis”, sade Ripipip. ”Drickbart ljus. Nu måste vi vara mycket nära Världens ände.” Det blev tyst ett ögonblick, och så lade Lucy sig på knä på däck och drack. ”Det ljuvligaste vatten jag nånsin har druckit”, flämtade hon. ”Men ... starkt. Nu behöver vi inte äta alls.” En efter en drack de andra. Och en lång stund var alla tysta. De kände sig nästan oändligt starka och friska, och snart började de lägga märke till andra fenomen. ... De kunde se rätt in i solen utan att blinka. De tålde att se mer ljus än någonsin förut. Och däcket och seglet och deras egna ansikten och kroppar blev mer och mer strålande, och varenda tamp lyste. (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 179-180)

Hon bodde på släntan vid kanten av ett majsfält nära källan, som rinner med muntra små fall i de gamla trädens högtidliga skugga. Kvinnorna kommo dit för att fylla sina käril, och vandrare brukade sitta där för att vila och prata. Hon arbetade där och drömde var dag vid den risslande bäckens sus. En afton kom främlingen ned från det molnhöljda berget. ... Vi frågade med undran: "Vem är du?" ... Då kvinnorna nästa morgon kommo att hämta vatten vid källan under deodar-träden, funno de dörrarna till hennes hydda öppna, men hennes röst var ej där, och var voro hennes leende ögon? Det tomma ämbaret låg på golvet och lampan i hörnet var slocknad. Ingen visste, vart hän hon flytt i gryningen - och främlingen var borta. I maj sken solen het och snön smälte ned, och vi sutto vid källan och gräto. Vi undrade i vårt sinne: "Finnes någon vår i det land, dit hon farit, och var kan hon fylla sin kruka dessa heta, törstiga dagar?" Och vi frågade varandra med ängslan: "Finnes något land bakom dessa berg, där vi bor?" Det var en sommarnatt. ... Då plötsligt försvunno inför mina ögon bergen, likt förhängen dragna åt sidan. "Åh, det är hon som kommer. Hur har du det, mitt barn? Är du lycklig? Men var kan du bo under denna bara himmel? Och, ack! vår källa är icke här, som kan släcka vår törst." "Här är samma himmel", sade hon, "endast fri från hindrande berg; - detta är samma bäck, som växt ut till en flod, - samma jord, som vidgats ut till en slätt." "Allting är här", suckade jag, "blott icke vi." Hon log vemodigt: "Du är i mitt hjärta." Jag vaknade upp och hörde strömmens sorl och suset i deodar-träden. (Rabindranath Tagore "Örtagårdsmästaren" s 117-118)

”Det förvånar mig”, sade den ene (främlingen), ”att de tre vise inte göra något för brunnen, som visade dem stjärnan. Ska de alldeles glömma en sådan välgärning?” ”Bör inte den här brunnen ständigt finnas”, sade den andre främlingen, ”för att påminna människorna, att lyckan som förloras på stolthetens höjder, låter sig återfinnas i ödmjukhetens djup?” ”Är de hädangångna sämre än de levande?” sade den tredje. ”Dör tacksamheten hos dem, som lever i paradiset?” Men när de sade detta, for torkan upp med ett skri. Hon hade känt igen främlingarna, hon förstod vilka de resande voro. Och hon flydde bort som en rasande för att inte behöva se hur de tre vise männen kallade sina tjänare och ledde fram till brunnen sina kameler, som alla voro lastade med vattensäckar, och fyllde den arma, bortdöende brunnen med vatten, som de hade hämtat från paradiset. (Selma Lagerlöf ”De vise männens brunn” s 24)

"Det förefaller mig", sade (Adolf) tankfull, "som om människornas sinnen hastigt smittats av något osynligt gift och hela världen förvandlats till ett dårhus. Detta är väl en gissning utan grund, men det finnes i vår tidsålder många stinkande pölar, varur ett dylikt gift väl kan utveckla sig." "Jag tror mig fatta, vad ni menar, nådige herre", sade Ingrid. "O, man behöver blott läsa något i de heliga evangelierna och jämföra dessa höga förebilder med oss själva för att se, huru fördärvade, huru föga kristliga vi äro. ... Jag, en åldrig människa, borde dock förelysa de unga med förtröstan på den allgode Guden och i bekymrets stund, då själen smäktar, icke glömma källan med det eviga livets vatten." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 84)

Christus framställes nu för oss såsom en outtömlig brunn, som alltid öfwerflödar af idel godhet och nåd; och för sådan godhet och wälgerning tager Han ingenting annat, än att de fromma, som erkänna denna godhet och nåd, derför tacka, lofwa och älska Honom, men att de andra bespotta Honom; detta är Hans lön. Sålunda kallas ingen christen derföre, att han gör mycket; utan derföre, att han tager och hemtar något af Christus och låter blott gifwa sig. ... Det är wäl sannt, att man bör göra goda gerningar samt hjelpa, råda och gifwa andra; men derföre heter icke någon en christen, icke heller är någon derföre en christen. ... Är detta sannt, såsom det ju är både wisst och sannt, så måste ock deraf följa, att wåra ordnar och secter icke hafwa med det christna namnet någon gemenskap, ej heller göra någon till christen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 259-260 i kommentar till Matt 9:18-26)

(Allmosor) är som en klar och ren ström i ett paradis. ... Bredvid denna källa (är) ... vänskap med Gud. Detta är den källa genom vilken kärlekens planta får sin näring. ... Den får dess grenar att lyfta sig mot höjden. Denna källa är bättre än den i paradiset (1 Mos 2:10); en källa som inte delar sig i fyra utan som når in i själva himlen; denna ger upphov till den flod ”som springer upp till evigt liv” (Joh 4:14). ... Låt inget ofruktbart träd stå bredvid den, så att den förlorar sin kraft. ... Det är bättre att äga en sådan källa än att ha källor som rinner med guld. Bättre än all guldhaltig mark är den själ som bär detta guld. Ty den för oss, inte in i dessa jordiska palats, utan in i de som är därovan. Guldet blir en utsmyckning till Guds kyrka. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:147-148)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Det finns många som vill fylla våra inre brunnar med vatten, men det finns bara en som kan ge oss en källa som aldrig sinar. Han som har skapat oss vet hur vi fungerar. (Karl-Erik Nilsson "En källa som aldrig sinar"; Jönköpings-Posten den 12 januari 2007)

Någonstans, dold under livets törnesnår, sjunger en källa. Långa och tunga vägar får vi kanske vandra, innan vi kommer fram. "Först som försmäktande, överkörda människosjälar, som bristen känt, nalkas vi, dignande under vår börda, det som är ande och inåtvänt, får vi ta del av det oerhörda, väntar oss brunnens sakrament." (Johannes Edfelt) Så kan vår brist, vår totala utblottelse, till sist föra oss fram till hemliga källsprång. Men då är jag mig inte längre precis lik. (Gunlög Järhult "Så är det då att vara människa" s 10)

1957 togs det nya vattenverket vid Häggeberg (i Jönköping) i bruk med Vättern som råvattentäkt. Detta nya vattenverk är så dimensionerat, att det skall täcka stadens hela vattenbehov med Eklundshovsverket som reserv. Även grundvattenverken och Åsenverket skall bibehållas som reserv men med lägre grad av beredskap. Med det nya vattenverket vid Häggeberg har man löst stadens vattenfråga för avsevärd tid framåt. (Melker Fredbrant "Vattenledningsparken - Ett restaurerat minnesmärke" s 11)

På grund av reparationsarbete kommer vattnet att vara avstängt 3 timmar tisdagen den 3 jan. med början kl. 22.00. Berörda vattenabonnenter äro alla som bor norr om Mattssons kiosk och å Flahultsområdet. Norrahammars köpings kommunalnämnd. (Smålands Folkblad 1956-01-02 "Vatten avstängt 3 timmar")

Vi skola icke blott frälsas ifrån syndens skuld utan även ifrån dess herravälde. Vi skola omplanteras i en ny jordmån, och där skola vi bära frukt för Guds rike. Om icke förlåtelsen blir inom oss som en källa med springande vatten, så är den gagnlös. (F. Lundahl "Förlåtelsens sinne - kärlekens sinne"; predikan i Stora missionshuset, Jönköping; Jönköpings-Posten 1924-05-02)

Det var en ung man, som en vacker vårdag fick träffa (prästen Karl) Palmberg (i Månsarp) för att tala med honom om själsangelägenheter. De promenerade tillsammans. Det var två saker, som irriterade den nyomvände. Han hade läst en bok av professor Bengt Lidfors, i vilken denne gick till storms mot kristendomen. ... Vidare var det en sak, som oroade samvetet. När den bekymrade talat till slut, sade Palmberg: "Vad Lidfors skriver om kristendomen oroar inte mig, ty jag har upplevat så mycket i förening med min Frälsare, så jag vet att han lever och hjälper, som han lovat i sitt ord. Antag att det vore en vandringsman, som höll på att giva upp på grund av törst och trötthet. Han kom emellertid fram till den klara källan och släckte törsten med dess friska vatten för att sedan vila ut i den svala skuggan. Sedan fortsatte han vandringen och mötte en människa, för vilken han berättade sin erfarenhet vid källan. Denne svarade emellertid, att det hela var en hallucination. I verkligheten finns det ingen törst och inget vatten. Det hela var en synvilla, ett känslornas narrspel. Vandringsmannen skulle taga det helt lugnt och säga: 'Jag kan aldrig tvivla på min törst, ej heller på källans vatten, som släckte den.' Bådadera är verkligheter. Förbliv hos Jesus och lev nära honom, och han skall bliva lika verklig som källan blev det för den törstige." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 282-283; omkring år 1900?)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Tusen oscariska munnar efter vintrarnas punsch och kalas drack vatten vid Sveriges brunnar genom krokiga rör av glas. ... Samfällt begynte de dagen med vatten av hälsosamt slag, och bättre och bättre blev magen av detta för varje dag. ... Sömnen blev bättre om natten och allmäntillståndet vann. Ty även grumligt vatten går utanpå punsch minsann. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 233)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... När rörelsen väl kommit igång, utvecklades den snabbt till en betydande verksamhet. ... När (bostads)huset så småningom (på 1870-talet) var färdigt, byggde Anderson själv en vattenledning från en vattentäkt uppe i backarna. Han borrade längsgående hål i trästockar, som han fogade samman till en ledning, och han fick på så sätt vatten med självtryck t o m till en springbrunn på gården! Det här huset finns f ö kvar i gott skick än idag (1980). (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-92,97)

Ett av Jönköpings historiska minnesmärken är det (nu år 1985) 120-åriga vattenverket med dess vattenreservoar, pumphus och vattendammar i Vattenledningsparken. Före år 1865 försummade Jönköping vattenförsörjningen för stadens innevånare. Dricksvatnet tog man ur Vättern. Det bars hem till gårdarna av kvinnfolken, avloppsvattnet hälldes i kanalerna och Lillesjön (= Munksjön). Sjukdomarna rödsot och tyfus, vilka ständigt härjade, samt de stora koleraepidemierna 1834, 1853 och 1866 ansågs vara orsakade av fukten och dimman, av det förorenade dricksvattnet och av de primitiva avloppsledningarna. När järnvägen Nässjö - Falköping kom till, skar den av Vättern från staden och försvårade vattenhämtningen i sjön. Det blev en av anledningarna till att Jönköping fick ett av de första vattenledningssystemen i vårt land. Det skulle snart visa sig, att stadens innevånarare därigenom blev friskare och i Jönköping, av många betraktade som landets hälsovådligaste stad, kunde man påvisa, att dödligheten därefter sjönk betydligt, och att kolera och rödsot försvann. (Melker Fredbrant "Vattenledningsparken - Ett restaurerat minnesmärke" s 5)

(Lina Sandells sång) "Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig" ... publicerades ... 1859. ... Diktens första verser utgörs av bön om hjälp, dess sista vers ett uttryck för visshet om att den bedjande i Kristus har allt som behövs. Texten är fylld av bilder från bibeln, t ex eldstod och molnstod, och syftningar på Kristus, såsom levande vatten, nådens och sanningens älv, flödande salighetsbrunn och levande källa. (Göran Åberg "Lina Sandell - Folkväckelsens främsta sångare" s 72)

Namnet "Plantagen" bibehåller dock området (på öster i Jönköping) långt fram i tiden. Läget vid vätterstranden är idealiskt för en sommarservering och i början av 1800-talet serveras här Carlsbader- och andra mineralvatten. På 1840-talet innehar apotekare Uggla rörelsen. Ännu 1859 står Plantagen i flor. I Jönköpingsbladet för den 5 juni samma år, läses följande: "På anmodan meddelas att omnibussen i stället för turer till Vesterbrunn, kommer, efter anteckning af minst 10 personer af blifwande brunnssällskap på Östara plantagen, för sällskapets räkning dagligen och på tid som bestämmes, att göra lustresor på 1 - 1 1/2 timmas wäg, hwarhelst sällskapet behagar bestämma, mot afgift af 50 öre person. Dessutom kan, om så önskas, mot särskild afgift, omnibussen eller annan vagn med hästar och pålitlig dräng få hemta de brunnsgäster, som till plantagen ej vilja gå, om anmälan sker hos R. V. Ekeroth." År 1870 biföll stadsfullmäktige kyrkostämmans anhållan, att den s. k. Östra plantagen finge användas till tomt för ett nytt folkskolehus. Därmed försvinner namnet Plantagen ur stadens historia. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 15-16)

Den af oss förutomnämnda Carlsbaderinrättningen utom Öster tull, som redan ett par weckor warit tillgänglig, har derunder dagligen sett antalet besökande tillwäxa, så att den nu är anlitad af omkring 70 brunnsgäster, hwilka alla lära finna sig ganska belåtna med sejouren och hwar i sin mån bidraga till underhållande af den för brunnsdieten nödwändiga muntra sinnesstämningen. (Jönköpingsbladet 1846-06-30 "Munter sinnesstämning wid Carlsbaderinrättning")

Apotekaren härstädes (i Jönköping), Assessor Uggla, har uti sitt wid östra alléen belägna plantage låtit uppföra en Carlsbaderinrättning, som torde täfla med de fleste swenska anläggningar i den wägen; ej i avseende på storleken, men genom den elegans och omsorg hwarmed allting blifwit inrättadt. Sjelfwa huset, som är uppfördt i en lätt och smakfull stil, innehåller en rymlig salong, ett rum för wattenberedningsapparaten och twenna mindre toilettrum. Apparaten, som är förfärdigad efter Berzelii konstruktion af Herr Elde från Stockholm, berömmes af kännare för dess enkelhet och ändamålsenlighet. Denna brunnsinrättning, wid hwilken de flesta brukliga artificiella wattensorter under sommaren serveras, öppnades i går den 12:te, och redan wid första timman infann sig en större mängd wattentörstande medlemmar. Att inrättningen äfwen under fortsättningen skall blifwa talrikt besökt, dertill gifwes mångfaldiga anledningar, ty dels finnes ingen dylik anläggning på flere mils afstånd, dels är denna belägen uti en af de herrligaste trakter i landet, dels beredes wattnet med särdeles noggrannhet och dels fungerar såsom brunnsläkare en ung man, känd för utmärkt skicklighet. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Wattenberedningsapparat efter Berzelii konstruktion")

Att brunnsdrickningen wid härwarande (i Jönköping) Carlsbader inrättning börjas nästa Fredag kl. 6 f. m. och att för promenerande alla dagar blir tillgång på Lemonade Gasenze och Sodawatten, får jag härmed tillkännagifwa. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-06-09 "Lemonade Gasenze och Sodavatten på Carlsbader inrättning")

Alla slags kalla artificiella mineralwatten, såsom: Marienbader Kreutzer Brun och Ferdinands Quelle, Selter, Spaa, Pyrment, Soda m. fl., erhållas på apoteket i Grenna, beredda med största möjliga noggrannhet. Cl. Andrée, Apotekare. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Artificiella mineralwatten beredda med största möjliga noggrannhet")

Brunnsdrickningen wid den förut annonserade Carlsbaderinrättningen härstädes (i Jönköping) börjar den 12 Juni och fortfar till slutet af Juli, då mineralwatten blifwa serverade direkte ur apparaterna. Afgiften för de förra är bestämd till 3 Rdr 16 sk. och för de sednare 2 Rdr 32 sk. banko i weckan. Hr Doktor Pontén har benäget lofwat att med råd och föreskrifter tillhandagå de brunnssökande, och anstalt är fogad om åkning, hwarje morgon och mot billig afgift af dem som deraf wilja sig begagna. För widtagandet af åtskilliga arrangementer anhålles, att de som wilja begagna inrättningen, behagade ju förr dess hellre anteckna sig å en på apoteket tillgänglig lista. Jönköping den 19 Maj 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Åkning till brunnsdrickning hwarje morgon mot billig afgift")

Carlsbaderinrättning öppnas härstädes (i Jönköping) den 12 nästkommande Juni, och fortfar till slutet af Juli, uti min wid östra alléen belägna plantage och i en derstädes under byggnad warande rymlig salong, hwarest alla både warma och kalla mineralwatten, med noggrannhet beredda, blifwa serverade direkte ur apparaterna. De sednare af dessa watten tillhandahålles äfwen på buteljer och expedieras i enlighet med ingående reqvisitioner. De, hwilka hafwa behof af och wilja hedra denna inrättning med sitt förtroende, behagade anteckna sina namn å en på Apoteket tillgänglig lista före terminens början. Jönköping den 26 Mars 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-03-28 "Carlsbaderinrättning med både warma och kalla mineralwatten")Carlsbaderinrättning öppnas härstädes (i Jönköping) den 12 nästkommande Juni, och fortfar till slutet af Juli, uti min wid östra alléen belägna plantage och i en derstädes under byggnad warande rymlig salong, hwarest alla både warma och kalla mineralwatten, med noggrannhet beredda, blifwa serverade direkte ur apparaterna. De sednare af dessa watten tillhandahålles äfwen på buteljer och expedieras i enlighet med ingående reqvisitioner. De, hwilka hafwa behof af och wilja hedra denna inrättning med sitt förtroende, behagade anteckna sina namn å en på Apoteket tillgänglig lista före terminens början. Jönköping den 26 Mars 1846. A. Uggla. (Jönköpingsbladet 1846-03-28 "Carlsbaderinrättning med både warma och kalla mineralwatten")

Om man granskar en karta över det medeltida vägnätet, lägger man omedelbart märke till i hur hög grad vägarna sammanstråla vid Vätterns södra ände. Det var också här, som den av svearna valde kungen på sin Eriksgata bytte följeslagare. Denna ceremoni ägde rum vid Junebäck, ett litet vattendrag, som för övrigt anses ha givit staden Jönköping dess namn. Bäcken är en källbäck, och den sannolikaste tolkningen är, att namnet betyder den ständiga, aldrig sinande bäcken. Bäckens utlopp är numera (år 1950) igenlagt, men ett nyligen rest monument påminner om kungahyllningarna under medeltiden. (Gottfrid Lidin "Stiftets tre huvudstäder" s 202)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jfr ”Jesus sade till sina lärjungar: ’Jämför mig och säg mig, vem jag <lik>nar.’ Simon Petrus sade till honom: ’Du liknar ett rättsinnigt sändebud.’ Matteus sade till honom: ’Du liknar en vis filosof.’ Thomas sade till honom: ’Mästare, min mun kan alls inte uthärda, att jag säger, vem du liknar.’ Jesus sade: ’Jag är inte din mästare, för du drack, du blev berusad av denna sprudlande källa som jag mätte ut.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 51; Thomasevangeliet log. 13:2-5; jfr Joh 7:38-39 och 15:14-15)

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som dricker ur min mun, skall bli såsom jag. Jag själv skall bli han, och det som är fördolt, skall uppenbaras för honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 108)

Jag har ett ungdomsminne från Norge. Vi besöker några troende systrar. En av dem är gravt dement. Det yttrade sig på sätt som var jobbigt för de som stod nära. När vi skulle be som avslutning av vårt besök slår allt om. En frisk källa ur kvinnans inre flödar fram, evighetsnära och uppfriskande. Det fanns tydligen något oförstört längst inom henne. Styrkta gick vi från besöket. Vem var egentligen frisk av oss? (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 184)

Är det nog och tillfredsställande för en kyrka att vara en katastrofberedskap? Är det ett gott ord om kyrkans ärende att den fortfarande står mitt i byn och finns till när alla andra stöd i livet rycks bort? Är frågan om Gud, och kyrkans ärende, att bara betrakta som det sista halmstrået, det allra sista ordet för en människa när allt annat är tyst? (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 82)

Guld, säger du. Vad är ditt döda guld mot källan med det levande, friska vattnet? (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 49)

Den finkänslige Johannes skildrar mötet mellan livstörsten och det levande vattnet. Med respekt, ömhet, kärlek och vördnad. Allt hos Johannes har andliga dimensioner. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 49)

”Många kristna begriper inte att de kan få källan inmonterad i sitt väsens innersta, utan tror att man skall ha en burk som måste fyllas på hela tiden. Om Gud själv bor i vårt innersta, vem i hela världen skall då fylla på? Och vad skall han fylla på? Han är ju livets ursprung och källa. Därför kan strömmen flyta från vårt väsens innersta utan påfyllning utifrån.” Orden kommer från Frank Mangs, 95-årig förkunnare och en av vår tids stora mystiker. Hans ord påminner oss om det oerhörda att Gud genom sin ande tagit sin boning i vårt innersta. Mötet med Gud är alltså inte begränsat till vissa tider eller platser. Vi bär källan inom oss. När som helst under dagen kan vi dricka ur dess flöden. (Tomas Sjödin ”Anden – livets källa” s 147)


ca 1990 - ca 1950

Tänk om man någonstans i denna dammiga storstads vimmel kunde kliva in i ett hus, ta hissen, trycka på knappen Frihet – och så plötsligt stiga ut i den blånande norrlandsluften och bara andas. Forssorlet slår mot mitt ansikte, daggen sval i gräsbranten, hela älv-sänkans vidd bjuds som skål för tunga läppar. (Lars Englund ”Stockholmsdröm i juni” s 454)

Inför detta erbjudande reagerar många människor som kvinnan. De förstår det inte. Kan de ha någon praktisk nytta av kristendomen för egen del, så blir de kanske intresserade. Men vad det verkligen är fråga om fattar de inte. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 54)

När det gäller orden ”aion” (evighet) och ”aionios” (evig), anser (E.J.) Ekman (i sin bok ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen”), att dessa ord aldrig betecknar något ändlöst. Ordet ”evighet” kan inte beteckna en tid utan slut – det talas t.ex. om ”tidsåldrarnas begynnelse”, Kol. 1:26, om ”tidernas fullbordan”, Hebr. 9.26, och om ”tidernas ände”, 1 Kor. 10:11. Eonerna, tidsåldrarna, har en början och ett slut. När Guds planer med mänskligheten förverkligats och riket överlämnas åt Gud, då upphör tidsåldrarna, då upphör också Kristus att vara tidsåldrarnas konung – han underlägger sig själv Gud, som då blir allt i alla. (Nils Tägt ”När han kommer” s 251-252)

Det regn som faller över jorden sjunker genom porer och sprickor i mark och sten och tränger allt djupare och djupare ner, ända tills det slutligen når en zon där alla klippgrundens håligheter är fyllda med vatten, en sollös, underjordisk sjö som ligger högre under bergen och lägre under dalarna. Detta grundvatten är alltid i rörelse, ibland så långsamt att det inte förflyttar sig mer än 15 meter om året, ibland jämförelsevis snabbt, så snabbt att det rör sig närmare 150 meter på ett enda dygn. Det rinner fram i aldrig skådade vattendrag, ända tills det här och var når upp till ytan i en källa eller kanske avtappas för att ge en brunn. Men majoriteten av detta vatten söker sig slutligen till åar och floder. Bortsett från det, som rinner ner i åarna direkt som regn eller ytvattenstillflöden, har allt rinnande vatten på vår jords yta tidigare varit grundvatten. (Rachel Carson "Tyst vår" s 52)

Jag hörde för en tid sedan någon säga, att den bästa illustrationen på kristen tro är en syndare på väg till Jesus, en människa i rörelse mot Gud. Det är en definition som passar på kvinnan vid Sykars brunn. (Odd Hagen "Livsförvandlande tro"; Jönköpings-Posten 1962-01-20)

Orkar inte leva en enda dag utan att höra Guds hjärtas slag. ... ... Ingen dryck kan släcka min törst, om inte Gud har stillat den först. ... Räckte mig någon den ljuvaste famn, viskade jag en annans namn. ... Orkar inte leva i människans värld utan en himmel över min färd. (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 9; Orkar inte)

Dagens program (i Indien) var redan planerat. Det gällde en predikoresa i distriktet, och den första byn, som skulle besökas, var Bangda. (Fritt översatt betyder namnet gräl). I byn fanns en krog, vilken bar den största skulden till att traktens befolkning betonade uttalet gräl. Krogen var öppen sju dagar i veckan, och ett stort antal män och kvinnor besökte denna flödande "Bacchus-källa". (Åke Almgren "När Gud besökte 'Grälbyn'" s 77; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)


ca 1950 - ca 1900

Den som dricker av detta vatten, d. v. s. den som tror på Jesus, blir själv en vattenkälla; han får ett liv, som strömmar fram i hans själ och ut till andra. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 206)

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. ... Ur alla marker springer bäckar och källor. Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror dess sakrament. ... Och rymderna svämmar över av heliga floder. Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta av vita extaser. ... Men ingenstans, ingenstans ... ... Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. (Karin Boye ”Ingenstans” s 399; 1935)

Innan man kommer till Pau passerar man Tarbes och Lourdes. I Tarbes är svinmarknad, levande fläsk, skrikande slaktfärdiga djur; här bryter det materiella, det matnyttiga, så starkt in i bilden att landskapets vilda och medeltidskatolska prägel försvinner, utplånas, lämnar rum för renässansen, Rubens, eller för ett litet Chicago i Upton Sinclairs stil. Äntligen går tåget, katolicismen återkommer och kulminerar i Lourdes, på vars branter Bernadette Soubiros samtalade med Jungfru Maria för många år sedan. Jungfru Maria talade om för henne att vattnet i Lourdes var ett gott vatten, ett vatten att jämföra med de bästa utländska märkena; och när Bernadette i sin tur meddelat detta åt sin omgivning och det kommit till prästernas öron stoppades hon in i ett bås, det vill säga, avspärrades från yttervärlden och överlämnades åt änglarna; och under tiden byggdes katedralen, ordnades pilgrimståg och öppnades hotell. Lourdes blev ett blomstrande samhälle, vilket har alla skäl att med tacksamhet tänka tillbaka på stackars lilla heliga Bernadette Soubiros. (Eyvind Johnson "Pau, Bayonne, Biarritz och havet" s 156-157; Ny Tid 1926-04-17)

Juhani: "Bröder, vartåt skall vi gå?" Eero: "Naturligtvis går vi till himlen." Aapo: "Till brunnen, till brunnen! för att rikligt sörpla i oss livets vatten. I lärdomens, kunskapens och visdomens skattgömmor vill vi fördjupa oss." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 45)

Bara du går över markerna, lever var källa, sjunger var tuva ditt namn. Skyarna brinna och parkerna susa och fälla lövet som guld i din famn. ... ... Bara du går över ängarna, bara jag ser dig vandra i fjärran förbi, darra de eviga strängarna. Säg mig vem ger dig makten som blir melodi? (Bo Bergman ”Melodi” s 27; 1917)


ca 1900 - ca 1800

(Ebba) var lycklig. Det utgjorde för många en gåta, hur hennes lynne kunde vara så jämnt och hur hon alltid kunde förefalla så nöjd och glad, fast det liv hon förde var så dystert och fattigt på glädjeämnen. Men Ebba kände den hemliga orsaken till detta. Hon hade i sitt inre en glädjekälla som aldrig sinade ut, en källa av levande vatten. Hon blev desto lyckligare, ju mer det jordiska livets förmåner blev umbärliga och det evigas oumbärliga för henne. Hon väntade intet mer av detta livet, allt av det tillkommande. (Elisabeth Beskow "Allt eller inget" s 176)

Gottfrid Karlsson, lantbrukare och klok gubbe utanför Enköping, började (ända från seklets första decennium) kvacka med hjälp av sin gamla hälsobrunn, vars välgörande salter varit kända på orten redan under Karl XIV Johans tid. Gottfrid var den första som insåg att den förfallna brunnen med sitt rostiga järnstaket och sina ideligen drunknade mullvadar skulle kunna ge bättre avkastning än den sega Uplandsleran. Han lierade sig med en apotekare i Stockholm, bytte namn från Karlsson till Viby och tog sina bägge söner till medarbetare. Viby Brunn fick snabbt en viss framgång bland Stockholmsfruarna, kanske för att direktör Karlsson-Viby även praktiserade en smula handpåläggning, om det nu var det eller det alkaliska vattnet som gjorde kunderna så rosiga. (Tore Zetterholm "666" s 23)

Jag ville tända hoppets låga Hos den, som modlös dignat ner, Och locka fram hvar god förmåga Och leda den, som själf ej ser. Jag ville ropa: Fäll ej modet, Det växer kraft i ungdomsblodet! Till ädla mål allenast syften, Och högt de hvita fanor lyften! ... Men "vill" och "kan" förenas sällan. Min kraft är matt och svag min röst; Jag vet dock hvar hon ligger, källan, Som skänker visdom, lif och tröst. Vid korsets fot dess bölja svallar, Till den Guds ord oss alla kallar. Dess hälsodryck från lifvets älf Jag till min båtnad pröfvat själf. ... Kom till dess strand, du unga skara, Och njut de fröjder Kristus ger! Låt syndens snöda nöjen fara, I skam och sorg de föra ner. Gudaktighet oss alla hjälper, Men gudlöshet i armod stjälper. Att följa Gud, ej världens tycke, Det är vår lefnads bästa smycke. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 7-8; Förord)

Från studier över poesiens och pedagogikens teknik har (filosofen) Hans Larsson burit hem den övertygelsen, att diktning och vetenskap icke äro oförsonliga motsatser utan att poesien kräver logiken, nämligen den fina, nyanserade logiken, och vetenskapen skulle falla död och tom till marken, om den icke förfogade över bilden som aktualiserar det väsentliga i ett begrepp, om den icke kunde markera hur dess föremål och dess omdömen höra samman med centrum, livets källa. Denna grundtanke, som Hans Larsson varierat och illustrerat med talrika exempel och tillämpningar alltifrån skriften "Intuition" (1892) och "Poesiens logik" (1899), har visat sig fruktbar icke blott för filosofien och dess historia utan också för poetik, stilistik, litteraturpsykologi, litteraturhistoria och pedagogik. (Elof Åkesson "Tankelinjer vid århundradets början" s 20-21)

Det land som under 1800-talet utan ringaste tvivel haft den rikaste konstblomstringen och från vilken de flesta nya rörelserna utgått, är Frankrike. För oss svenskar spelar Paris en särskilt stor roll under den epok, vi nu skola behandla, och dit vallfärdade också våra konstnärer från 1870-talets mitt under ett tjugotal för att, som Ernst Josephson uttryckt det, "dricka ur den nya konstens friska källa". (Ragnar Hoppe "Från impressionismen till expressionismen" s 289)

En tid av sjukdom inträffade. Och nu heter det i ett brev: "Hur långa och ensliga ha icke de timmar förefallit, som jag varit instängd på mitt rum! Hur jag saknat min älskade hustru och ljudet av små barnfötter! Men så har jag också förstått, varför Herren gjort de orden så verkliga för mig: 'Den som dricker av det vatten jag giver honom, han skall aldrig någonsin törsta'." "Vare sig jag ropat till Herren dag eller natt, har han skyndat till och hugsvalat mitt sörjande hjärta." (Howard Taylor "Hudson Taylor och Kina Inlandsmissionen" s 118; 1870-71)

Hwilken salighet att wi kunna hafwa brunnen inom oss och ej behöfwa att först löpa långt bort för att hemta watten! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 47)

"Hör du, Göran", sade prosten, "du kan rätt visa herr Medenburg genvägen över till Dädemohult. ... Ack, min son! ... Jag tycker icke om dessa tider." "Åh, söta far skall få se, att det till sluts går an att leva även nu. Nåväl, bror Alexander, huru bär världen sig åt med dig? Så, att du vill avlägga ett besök hos häxan på Dädemohult? Hon är bestämt den bästa av alla kärngar, som gjort bön vid Bottnaryds källa, och betraktad som trollpacka, är hon den angenämaste jag vet." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 45-46)

På våren 1822 skrev (Esaias Tegnér) till sin vän Brinkman: "Jag måste först och främst i sommar sköta min hälsa, som väl är yttersta grunden till all poesi." ... Han skulle nu under sommaren dricka brunn i Ramlösa. Men "vattendrinkandet" och sysslolösheten gjorde just inte livet gladare, och han lovade sig själv att ej så lätt låta lura sig till brunnsdrickning igen. Nej hellre skulle han då nästa sommar fara hem till Bergslagen. "Jag behöver att dricka, icke brunn utan bergsluft, sedan jag så länge supit mig full av den skånska dimman", skriver han. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 358)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Holsby brunn i Alsheda socken har varit i bruk i hälsovårdssyfte sedan år 1770. ... Kyrkoväktaren Eric Ehrnberg i Appelhester ... var en dag (år 1770) i skogen, sysselsatt med något arbete. Så blev han törstig och drack av källans vatten. Plötsligt kände han sig tung i huvudet och somnade. Han förmodade, att källans vatten hade någon särskild egenskap och anstaltade genom prästens försorg en undersökning av vattnet. Det började nu användas av ortsbefolkningen som hälsovatten. År 1772 byggdes ett skjul över källan, och ett primitivt badhus av bräder uppfördes. Vattnet östes direkt ur källan och uppvärmdes i en vanlig kokgryta. ... Måtte Herren så leda, att Holsby brunn i framtiden blir traditionen trogen, så att andligt liv i fortsättningen måtte porla fram till många tusen själars välsignelse. Liksom den naturliga järnkällan under sekler behållit sitt vatten och ständigt givit, alltid flödat för alla kranka, så må ock vara och förbliva andligen. "Här en källa rinner, säll den henne finner. Hon är djup men klar, gömd men uppenbar." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 62-63,84)

Under 1700-talet uppstod hälsobrunnar vid källor med järnhaltigt vatten. Det skulle inte dröja länge förrän varje stad med självaktning anlade en brunn med brunnshus och promenadstigar efter utländskt mönster. Till de äldsta och mest kända i vårt land hör Medevi i Östergötland med sina tolv mineralkällor och Loka i Västmanland. Båda hade på sommaren ett livligt societetsliv, som fick sin glans av kungliga besök. Vid brunnarna fanns också alltid en stor grupp av medellösa, som var i behov av vård. De levde isolerade från brunnsgästerna i övrigt och under rubriken ”Till Fattige” i brunnsdagboken erlade gästerna en avgift efter vars och ens frikostighet. (Bengt-Arne Person "Kavaljersliv, herrgårdsbaler och brunnsdrickning" s 94)

Under årens lopp har det funnits bortåt trehundra hälsobrunnar av skiftande storlek i Sverige. I Östergötland kan förutom Medevi nämnas Himmelstalund i Norrköping med brunnsrörelse från 1708 och lilla Flistads brunn från 1729 nordväst om Linköping. De hälsobringande brunnarna kallades "surbrunnar", eftersom det var "grundsyrligheten" i vattnet som ansågs nyttig. Det är vad vi i dag benämner kolsyra. Exempelvis är Surbrunnsgatan i Stockholm uppkallad efter Norra brunn, öppnad redan 1681. Povel Ramel har illustrerat en brunnsepoks nöjen med mässingsoktett och allt i Sorglösa brunn. Den 25 juli 1678 räknas som födelsedag för Medevi surbrunn - den första hälsobrunn som grundades i Sverige. Medevi ligger vid Vättern sexton kilometer norr om Motala. ... Brunnsmiljön i Medevi är kulturhistoriskt mycket värdefull, så värdefull att den har förklarats som byggnadsminne. ... Åtta till nio byggnader på Medevi tillhör den första grundartiden och återfinns på den äldsta kända kartan från 1707. ... I Medevi har en källa med rödfärgat vatten varit känd sedan åtminstone medeltiden. Många offerkällor har just rödfärgat (järnhaltigt) vatten. Rödfärgen har en symbolisk (livgivande?) betydelse. Exempelvis har man funnit ditlagd rödockra i forntida gravar. (Bengt Häger "Medevi brunn" s 152-153)

År 1677 hände det, att riksrådet Gustav Soop, som ägde Medevi gård i Östergötland, under en resa till Italien fick i Vatikanska arkivet i Rom se ett manuskript av en Vadstenamunk, vari omnämndes en hälsokälla i Östergötland. Det gav honom anledning att till (Urban) Hjärne insända två flaskor vatten från en källa på Medevi. Hjärne undersökte det och fann det strax vara, såsom han säger, "icke något gement eller ofullkomligt vatten utan en rätt martialisk surbrunn av samma innehåll som andra berömda källor". ... Redan sommaren 1682 hade Hjärne hela Sveriges förnäma värld samlad där vid Medevi som i en liten ask. Man inställde sina utländska badresor och stämde i stället möte i Medevi. Och hur stolt var man ej nu över att ha en hälsobrunn i eget land! ... "De förlamade lämnade sina kryckor, de galne kommo till sitt förstånd, de melankoliske och ängslige blevo frimodige och glättoge - in summa: otrolige kurer skedde här." ... Sjutton glas järnvatten dagligen ansåg Hjärne inte vara för mycket. ... Fattigt folk, som ville ha riktigt grundlig valuta för sin vistelse vid brunnen, bälgade i sig "hela stora ämbaren fulla". Men så höllo de också på "både nätter och dagar". Att som nu (1916) ägna en timme om dagen åt bad ansågs den tiden också vara alldeles för litet: 4-5 timmar skulle det vara. Ingen lätt sak var det att hålla ordning på de stora skaror, som samlades vid den undergörande brunnen - det kan man förstå av följande "Kongl. Maj:ts plakat angående Medevi surbrunn", givet den 6 juni 1681. Där heter det: " ... Var och en, som till surbrunnen anländer, skall veta sin skyldighet vara, att var dag, afton och morgon vid böenestunderna till Guds åkallan sig infinna, så framt icke någon svaghet eller något annat lagligit förfall honom därifrån hindrar. ... Så vilje Vi ock den vederstyggelige seden av Guds aldraheligaste namns missbrukande samt gruveliga eder och bannor, som enkannerligen hos en del gement folk förnimmes taga överhanden, på det allvarligaste härmed förbudit hava, så att ingen sig understå må därmed någon förargelse att åstadkomma. ... Efter Gud kräver av människan ett rent hjärta, så framt hon vill hava någon välsignelse av Gudi till sin hälsas och sundhets befrämjelse att förvänta, ty skola ock alle, som till brunnen ankomma, härmed förmante vara sig om ett ärbart och sedigt leverne att vinnlägga, således att de på den orten icke allenast ingen lägenhet söka någon otukt och skörlevnad att verkställa utan ock avhålla sig från ohöviskt snack, tal och åthävor, varav gode seder pläga förkränkas. ... Emedan till kurens och läkedomars fortsättande intet ringa hjälper ett fredsamt leverne och roligt sinne, så vilje vi ock härmed strängeligen förbudit hava allehanda trätor, dueller och slagsmål där å orten. ... Efter Vi icke utan särdeles missnöje förnimma, huruledes den gemene hopen av dem, som till brunnen komma, mycket till dryckenskap och fylleri är benägen, förtörnandes icke allenast svårligen därigenom Gud utan ock fördärvandes själva kuren, deras hälsa till märkelig avsaknad, allt förty vilje Vi sådan skadelig överflödighet härmed allvarligen förbudit hava." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 414-417; Urban Hjärne)

I Borgeby kyrkoböcker finns följande anteckning av prosten Severin Schlyter, som var kyrkoherde där från 1742 ända till 1797: "(Provinsialläkaen) J.J. von Döbeln är den, som bragte Ramlösa källa i anseende. Ty efter slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710 funnos många sjuka. Dessa blevo i byarne vid Hälsingborg inkvarterade; och de, som lågo i Ramlösa, begynte dricka av det vattnet, som löper av ett högt berg. Och som de befunno sig härav väl, bekom von Döbeln befallning att undersöka källan, och efter gjort försök befanns den i sitt mått vara god." ... Uppgiften är så tillvida oriktig, som det synes varit redan efter slaget i Lund 1676, som Ramlösavattnets hälsobringande kraft först blev känd. De stackars feberheta sjuklingar, som efter striden kvarlämnades i dessa trakter, ha ur källan druckit hälsa och styrka. Vilket ju ej hindrar, att det var ramlösavattnets helande inverkan på de av fältsjukan angripna krigarne i Stenbocks armé, som först gjorde källan mera allmänt berömd. ... Under sina resor (i Skåne) hade (von Döbeln) fått uppmärksamheten fäst på den hälsobringande källan, vars vatten "så skönt och klart utur klippan rann och aldrig månde tryta", ej ens i de svåraste torkår, när annorstädes i Skåne "både säd och gräs på marken bortvissnade och alla brunnar och dammar uttorkade". ... "Alltså var det", skriver han (1706), "än ytterligare min ämbetets plikt och skyldighet att kungöra och utsprida det (att källan med största skäl och rätt borde kallas en hälso- och surbrunn), på det en sådan stor skatt och Guds gåva ej längre förgäves måtte bortrinna utan var och en efter sjukdomens beskaffenhet få hjälp och förnöjelse därav." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 76-77; Ramlösa hälsobrunn)

Hela det kristna tideräkningssystemet inramades av en indelning i världsåldrar (lat. aetates mundi). I det kristnade Sverige ansåg man under medeltiden att den första åldern hade inletts med att jorden skapades år 5199 f.Kr. Vid Kristi födelse hade den femte åldern inletts, och den sjätte stod i tur att ta över när Jesus en dag skulle återkomma. Därefter var ytterligare två världsåldrar att vänta innan tiden nådde sin ände. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 72-73)

På (kejsare) Augustus tid fanns det en vida utbredd tro på den gamla tanken att livet på jorden var uppdelat i perioder eller tidsåldrar. Många trodde på spådomar, som förutsade att en ny tidsålder av lycka, fred och välstånd skulle börja. Eftersom tecknen på den fanns överallt omkring dem trodde många faktiskt att denna guldålder redan hade grytt. Till åminnelse av denna nya början och för att ge uttryck åt detta återupplivande av hängivenheten för gudarna organiserade Augustus en mycket ståtlig minneshögtid. Den avhölls i Rom år 17 f Kr och bestod av nio dagar fulla av invecklade ritualer, där kejsaren själv agerade överstepräst. ... Steget var inte långt till att tro att kejsaren själv var en gud. I Egypten och andra delar av Österlandet fanns det en mycket gammal tradition att dyrka kungar som gudar. När dessa länder i östern blev en del av det romerska imperiet var det helt naturligt att folken där tänkte precis likadant om kejsaren. Men i Rom var tanken helt oacceptabel, och Augustus var alltid noga med att inte själv hävda att han var gudomlig. Han kallade sig dock Divi filius –gudason – eftersom han var Julius Caesars adoptivson. (Kerry Usher ”Romersk mytologi” s 117; Hjältar och kejsare)

Då Kronos ännu hade makten, rådde guldåldern. Liksom gudarna levde människorna ett saligt liv utan sorger och mödor. De var fria från krämpor, levde i ständig hälsa. Jorden gav av sig själv sina håvor åt dem, och talrika hjordar betade på ängarna i deras tjänst. Fritt och otvunget umgicks de med gudarna. Efter ett långt och lyckligt liv gick de bort liksom i en smärtfri sömn. Efter detta släkte skapade himlagudarna ett annat sämre, silverålderns släkte. ... Den tredje åldern var kopparåldern. ... När också detta släkte hade gått under, kallade Zevs ett fjärde släkte till liv, som var bättre och rättvisare än det förra. Det var heroernas släkte. ... När de dog, gav Zevs dem en bostad vid yttersta randen av jorden, på de saligas öar, där Kronos härskar. Där för de ett sorglöst och saligt liv. Den femte åldern är järnåldern. Livet är bekymmer och vedermöda utan ända. Ingen bryr sig om sed eller rätt. ... Släktingar och vänner ligger i blodiga strider med varandra. Ingenting annat än bottenlös olycka står människan åter. Detta är den sista tidsåldern, den ålder, där vi ännu lever. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 16)

Den heliga floden Ganges förser inte bara landet med vatten: vattnet självt är symbolen för liv utan slut. Hundratusentals människor samlas dagligen på dess stränder, utför sina rituella tvagningar i dess vatten och dricker av dess livgivande flöde. (Raymond Hammer ”Den eviga läran: Hinduismen” s 170)


Att avrunda med:

Här finns för många usla, grunda brunnar, som strider mot en frisk och god natur, om världens alla milliarder munnar där släcka vill sin törst och anar hur, den tiden ändå ingen lindring unnar, men räddning finns i själens fatabur. Hur skönt att ej behöva andras brunnar men ha en egen brunn att ösa ur, en outgrundlig brunn som tröst förkunnar och skyddar själen mot all okultur. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 10; Brunnar)

När skogens källor tystnat, blir jag stilla. Jag vet ej mer, vad världens oro är. Dess många röster kan mig ej förvilla. Blott av min egen oro störs jag här. Jag står och lyssnar till en evig källa, som ingen ser men som mig tröst beskär. Guds eget hjärtas klara hälsokälla. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 149; Hälsokällan)

För prövningen han satt en gräns och jag som redan är så glad att vara frälst har nu på psyk-amerikanska t.o.m. nått ”funktionell ekvivalens”: ... Man funkade bara på borsten, sörru, man längtade bara efter långejan, sörru, och det var morgon och det vart afton, och man funkade också på sporten, sörru. ... Men sen kom en Uppvägande i min väg. Den Ekvivalente. ... Oh, my equivalent Lord! Yeah, yeah, yeah jeg elsker dig, agapó, agapó, minä rakastan sinua. ... I don't know how to love Him” och Maria M. hon var hur ekivåk som helst, blev frälst. ... Oh, my Lover, he is a Fisherman! ... Han förvandlade min ruttna lust-jakt till sin friska lustgård. (Majken Johansson ”Från Magdala” s 137; 1972)


Sångarna:

Guds källa har vatten tillfyllest, en gåva av strömmande liv, den äger vad alla behöver, det räcker för dig och för mig. ... Guds källa ej någonsin sinar för någon i rum eller tid, dess nåd flödar över i döden, det räcker för dig och för mig. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:1,4)

En vanlig dag gick synderskan till brunnen, drack vattnet ur en evig källas djup. En vanlig dag, då kan det största hända, ty allt blir möjligt när vi tror på Gud. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 541:3)

Har krukan du tömt under färden Och allt, vad du ägt, givit ut? O, kom till ”den ropandes källa”! Den flödar, då andra ta slut. Källa så klar! Vatten du har, Tidernas torka aldrig dig når. O, huru väl: Där är ro för min själ. Vila mitt trötta hjärta där får. (I Björkman: Förbundstoner 1911 nr 482:3; jfr Psalmer och Sånger 718:2)

Nåd du ger i överflöd, nåd för all min synd och brist. Utan dig är själen död. Du är liv, o Jesus Krist. Låt det vatten som du ger bli en källa inom mig, att jag aldrig törstar mer men har evigt liv i dig. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 377:5)

Kom igen! Världens usla brunnar sina, Lämna samvetsagg och pina; Evig fröjd ger Gud de sina. Kom igen! ... (AL Skoog: Sång 117:3b)

Jag vet en källa underbar Med vatten friskt och godt. För världen dold men uppenbar För trones öga blott. Kom hit, kom hit, hvarenda en, Som vill från synden blifva ren! Se, källan öppen är och fri! Kom, bada nu däri! (Nils Frykman: Sång 187:1)

Tänk, att alla källor äga I sin Gud och Fader kär Och av hjärtat kunna säga: Nog och övernog det är! O, det är att lycklig vara, Det är sabbatsvila skön; Men det är en försmak bara Av de trognas nådelön. (EM Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 605:4; jfr Psalmer och Sånger 552:2)

Stilla, ljuvlig, underbar, Väller fram en källa klar; Fadershjärtats varma slag Driver ådran dag från dag. Fjärran, dold den källan låg, Men likväl dess friska våg Till de fallna väg sig bröt, Frid i deras hjärtan göt. (P Lundén: Andliga Sånger 1936 nr 36:1)

Lär mig då besinna mitt eviga väl, Upplys du mitt sinne, upplyft du min själ Från levernets oro och sorg och besvär Till dig och till det som evinnerligt är. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:4; jfr Psalmer och Sånger 437:5)

Du, o Gud, är livets källa, Rik och ren och underbar. Ur dess djup de flöden välla, Varav allt sitt ursprung har. Vi ditt lov ur hjärtan unga Jublande nu vilja sjunga. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 535:1; jfr Psalmer och Sånger 672:1)

Stilla min törst med det levande vatten varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het. ... Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Det är min lycka att städs vara funnen, dyraste Jesus, allena i dig. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 249:2,4; jfr Psalmer och Sånger 276:2,4)

Se, frälsningens källa den flödar så fri Och bjuder sin glädje åt alla. Om hatad och trängd du på jorden skall bli, Den källan dock alltid skall svalla. Ja, skulle din väg genom öknarna gå I brännande torka, den flödar ändå. Och världslivets brunnar en gång sina ut, Men fröjden i Herren skall aldrig ta slut. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 4:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Brunnen är en dödens brunn (jfr 1 Mack 7:19), dit kvinnan inte vill gå igen.

Jag har översatt ”aiôn” med ”tidsålder”, då jag jämfört detta ord med ”aidiotês” i Salomos Vishet 2:23, ett ord som jag tror är bättre att översätta med ”evighet”. Jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 3:14-15. Angående "tidsålderslångt liv", se bibelställen vid Joh 3:14-15.


Paulus sade: "Om – alltefter omständigheterna – din fiende må vara hungrig, ge honom en munsbit, och om – alltefter omständigheterna – han må törsta, ge honom att dricka." (Rom 12:20a)

Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)

Och det här är det löfte som Han själv lovade/gav oss, det tidsålderslånga livet. (1 Joh 2:25)


Grekiska ord:

aiôn (tidsålder) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 21:19; Luk 1:55; Joh 4:14; 1 Joh 2:17 – Ester 4:17p(C21); 9:31(32); 10:3k(F10); Tobit 1:4; 3:11; 6:8,18; 8:5,15,21; 11:14; 12:17; 13:1,4,6(7),11(BA),12-14,16,18; 14:5(BA),7,10,15; Judit 15:10; 16:17; 1 Mack 2:57; 3:7; 4:24; 8:23; 14:41; 2 Mack 14:15,36; Salomos Vishet 3:8; 4:2,19; 5:15; 6:21; 13:9; 14:6,13; 18:4; Syr 1:1,4,15; 2:9; 16:27-28; 17:12; 18:1,10; 24:9; 30:17; 36:17(19); 37:26; 38:34; 39:20; 42:18,21,23; 43:6; 44:2,13,18; 45:7,15,24; 46:19; 47:11,13; 48:25; 49:12; 51:8; Baruk 3:3,32; 4:1; 5:1,4; Asarjas bön v 3; De tre männens lovsång v 29-67; Manasses bön v 13,15. Matt 12:32; 13:22,40,49; 24:3; 28:20; Mark 3:29; 4:19; 10:30; 11:14; Luk 1:33,70; 16:8; 18:30; 20:34-35; Joh 6:51,58; 8:35,51-52; 9:32; 10:28; 11:26; 12:34; 13:8; 14:16. Apg 3:21; 15:18; 2 Joh v 2; Upp 1:6,18; 4:9-10; 5:13; 7:12; 10:6; 11:15; 14:11; 15:3(P47,א*); Upp 15:7; 19:3; 20:10; 22:5.

(h)allomai (hoppa) (i NT) Joh 4:14 – Apg 3:8; 14:10.

dipsaô (törsta) (i NT + exempel i GT) Jes 49:10; Syr 24:21; Matt 5:6; Joh 4:13-15; Rom 12:20 – Ps 42:2(3); 63:1(2); 107:5, Ordsp 25:21; Jes 53:2; 55:1; Judit 8:30; Salomos Vishet 11:4; Syr 26:12; 51:24; Matt 25:35,37,42,44; Joh 6:35; 7:37; 19:28; 1 Kor 4:11; Upp 7:16; 21:6; 22:17.

enthade (hitåt) (i NT) Luk 24:41; Joh 4:15 – (3 Mack 6:25); Joh 4:16; Apg 10:18; 16:28; 17:6; 25:17,24.

mêde (men ej) (i NT) Luk 7:33(א,*א); Joh 4:15 – Matt 6:25; 7:6; 10:9-10,14; 22:29; 23:10; 24:20; Mark 2:2; 6:11; 12:24; 13:15; Luk 12:22; 14:12; 16:26; 17:23; Joh 14:27; Apg 4:18; 21:21. Rom 6:13; 9:11; 14:21; 1 Kor 5:8,11; 10:7-10; 2 Kor 4:2; Ef 4:27; 5:3; Fil 2:3; Kol 2:21; 2 Thess 2:2; 3:10; 1 Tim 1:4; 5:22; 6:17; 2 Tim 1:8; Tit 2:3(א*,A); Hebr 12:5; 1 Petr 3:14; 5:2-3; 1 Joh 2:15; 3:18; Upp 7:3(א,*א).


Ytterligare studier:

Joshua 15:19; Jes 43:20; 44:3; Luk 6:21; Joh 6:27,35; 7:38-39; Upp 7:17; 8:10; 22:1.


Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

J. Duncan M. Derrett "The Samatarian Woman's Purity (Jn. 4:4-42)"; The Evangelical Quarterly 60.4 (Oct.-Dec. 1988): 291-298.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-10; 2010-10-28; 2013-11-02)

Tillbaka till Start

4:16-18 Jesus (א,* א, A) säger till henne: “Dra dig tillbaka, ’höj din röst’/’kalla på’ din man, och kom hitåt.” Kvinnan svarade och talade * (א*, A): ”Jag har inte en man.” Jesus säger till henne: ”Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man, ty fem män hade du, och den som du nu har är inte din man. Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’ (א,* א).”

Ord för ord: 4:16 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-henne Jesus: gå-bort höj-(din)-röst (mot)-'-en man'/mannen din och kom hitåt. 4:17 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) svarade '-an kvinna'/kvinnan och talade: man inte (jag)-har. säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: fint talade-(du) att man inte (du)-har. 4:18 (15 ord i den grekiska texten) fem ty män hade-(du) och nu (den)-som (du)-har inte är din man. det-här sannerligen har-(du)-talat-(och-talar).


1883: Jesus sade till henne: Gå, tillkalla din man och kom hit. Kvinnan svarade och sade: Jag har ingen man. Jesus sade till henne: Du sade rätt: jag har ingen man; ty fem män har du haft, och den, du nu har, är icke din man; det har du sagt sant.

1541(1703): Sade Jesus till henne: Gack, kalla din man, och kom hit. Swarade qwinnan, och sade: Jag hafwer ingen man. Sade Jesus till henne: Du sade rätt, jag hafwer ingen man; Ty du hafwer haft fem män, och den du nu hafwer, är icke din man; det sade du sant.

LT 1974: ”Gå och hämta din man”, sade Jesus till henne. ”Men jag är ju gift”, svarade kvinnan. Det stämmer precis”, sade Jesus, ”för du har haft fem män, och du är inte ens gift med den man du bor ihop med nu. (Du kunde inte sagt ett sannare ord.)”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam, Set, Enos, Kenan, Mahalalel och Jered dog. Enok behagade Gud väl. Och hela tiden) fanns han inte (längre), eftersom Gud satte honom (den sjunde från Adam) i sällskap med (Sig själv). (1 Mos 5:24b, Grekiska GT)

Abraham ‘fick ... att stå’/ställde sju lamm av får ensamma/avsides. ... Och Abraham talade (till Abimelek) att/: ”Du skall ta de här sju lammen från sidan av mig, för att de må vara ’in i’/’avsedda för’ ett vittnesbörd för mig, att jag grävde den här brunnen.” (1 Mos 21:28,30, Grekiska GT)

Då Mose hade kommit in i Midjans jord/land, satte han sig ner uppå brunnen. Men åt Midjans präst var/fanns (hela tiden) sju döttrar till att vara herdar år deras fars får ... . Då de hade blivit/kommit till sidan av (brunnen), öste de (’hela tiden’/’gång på gång’) upp (vatten). ... Mose slog sig ned vid sidan av människan, och (prästen) gav ut sin dotter Sippora till Mose (som) kvinna. (2 Mos 2:15b-16a,21, Grekiska GT)

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. ... Och skåda, en människa av Israels söner (kom) och ledde ... en midjanitisk kvinna ... mitt emot Mose ... (Och Pinehas dödade den israeliske mannen och den midjanitiska kvinnan.) ... Och ett namn till den ... midjanitiska kvinnan var Kosbi, dotter av/till Sur, som började/'var ledare' ... av/i Midjan. (4 Mos 25:1b,6a,15, Grekiska GT).

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. Och de dödade Midjans kungar tillsammans med deras sårade män, och/nämligen Evi, Sur, Rekem, Hur och Reba, Midjans fem kungar. (4 Mos 31:7-8a, Grekiska GT)

Mose slog till ... Midjans befälhavare ... Evi och Rekem och Zur och Hur och Reba, ledar till sidan av Sihon och de som bor/bebor jorden/landet. (Josua 13:21b, Grekiska GT)

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab ... Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13a,15, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds berg (är) ett berg av fett, ett berg som styrs (och har styrts) enväldigt, ett berg av fett. För att vad ’tar ni nedifrån’/’kämpar ni mot’, (ni) berg som styrs (och har styrts) enväldigt, (mot) det berg i vilket Gud var tillfreds med att bo och ty/förvisso skall Herren slå upp ett tält (där) ‘in i ett slut’/’intill slutet’.” (Ps 68:15-16 eller 68:16-17, Grekiska GT)

(Sara) hade getts (och gavs) åt sju män, och den onde den lille demonen Asmodeus hade slagit ihjäl dem, innan 'bli dem'/'de hade blivit' i sällskap med henne, helt och hållet precis som det har varit (och är) ’visat från’/anvisat för kvinnor. ... (Men för den åttonde mannen, Tobias,) sprang den lille demonen bort/’sin väg’. ... (Tobit 3:8a; 8:3b, S)

Efter (den femte brodern) ledde/’förde ... med sig’ (fienderna) (hela tiden) den sjätte, och då de stod i begrepp att döda honom, yttrade han: ”Jag må ej ’ledas vilse’/’vara i bryderi’ fåfängt, ty vi lider de här tingen på grund av oss själva, då vi missar (Guds mål) ’in i’/’med syfte på’ ’Guden av oss själva’/’vår egen Gud’.” (2 Mack 7:18)

Fem framstående män uppå hästar (med) betselbett av guld ’anförde från’/’visade fram vägen’ av/för judarna. (2 Mack 10:29b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

(Jesus sade till sina vänner:) “Visst/förvisso säljs inte fem sparvar (för) två assarier/’små kopparmynt’?” (Luk 12:6a)

(Den rike som inte hade tagit hand om den utblottade mannen) talade: "Jag frågar/ber dig så, fader, att du må sända (Lasaros) ’in i’/till min faders hus, ty jag har fem bröder, så att han allvarligt må vara vittne för dem, för att ej och/också de må komma in i den här plågans plats." (Luk 16:27-28)

(Jesus sade till några av saddukeerna:) "Så de var (hela tiden) sju bröder, och då den förste hade tagit en kvinna, dog han barnlös; och den andre och den tredje tog henne. Men/och på samma sätt lämnade de sju ’och inte’/’inte heller’ ’helt och hållet’/’efter sig’ barn, och de dog. Sedermera dog och/också kvinnan. * (א,* א, A) Så i uppståndelsen, vems kvinna av dem skall (א,* א)hon vara (א,* א)? Ty de sju hade henne (som) kvinna." (Luk 20:29-33)

Några av de skriftlärda talade (till Jesus): “Lärare, Du talade fint.” (Luk 20:39b)

Heder(sbevisningarna)/priset (på de nerbrända/uppbrända böckerna som tillhört människor som praktiserat usla/magiska ting var) ... fem myriader silvermetallstycken/silvermetallmynt. (Apg 19:19b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ser (Johannes Döparen) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)

(Jesus) hade kunskap om alla (människor). (Joh 2:24b)


Hembygdens predikan:

Här får vi på nytt lära av Jesus, hur han inte i första hand gick till de premierade utan till de kasserade. Och Guds ord säger oss ju, att det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka, och det var alltså efter den principen som Jesus arbetade. ... De utstötta och föraktade hade alltid en trofast vän i Jesus Kristus, ty han drog sig inte för att vara tillsammans med både publikaner och skökor, och han inbjöd i kärlek också dessa modfällda, utstötta och förtvivlade människor till Guds rike. Lyssna bara till hans kallelse i orden: ”Kommen till mig i alla som arbeten och ären betungade så skall jag giva eder ro. ... Vilket budskap var inte detta för människor som har misslyckats och kommit vid sidan om, och kanske att någon som just nu lyssnar känner sig trött och nedgången, därför att det av olika anledningar har trasslat till sig för dig. Ty sådant händer alltfort. Men det behöver, Gud vare lov, inte sluta här, utan också vi får praktisera de' som den samaritiska kvinnan gjorde i sin till synes så hopplösa situation, i det hon vände sig till Jesus och talade om precis allt som de' var i hennes liv. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Kvinnan i vår text verkade helt enkelt omöjlig att komma till tals med. Men plötsligt avbryter Jesus sitt samtal om vattnet som ger liv och säger: ”Gå och hämta din man.” Och det liksom träffade, och hon söker slingra sig med än det ena och än det andra. Och när inte detta lyckades, så helt enkelt ändrar hon samtalsämne och börjar tala om något annat. O, också detta är något som vi känner till ifrån samtal med människor, och man ändrar allt fort ämne för samtal då det likasom börjar brännas för dem. Denna kvinna kom dock inte undan och det hela slutade med att Jesus sade till henne: ”Jag är Kristus, Frälsaren.” ... Så uppenbarades alltså för denna brännmärkta kvinna den underbaraste av alla hemligheter, att Jesus Kristus är Frälsaren framför alla andra, Ty ser du ”namnet Jesus bleknar aldrig, täres ej av tidens tand.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Den samariska kvinnan) möter Jesus, den sjunde mannen. (Nils Tägt "PREDIKA ORDET! Andra årgångens evangelietexter Advent-Pingst" s 75; kommentar till Joh 4:5-26)

Intressant är att själva ordet ”man” förekommer fem gånger i vv 16-18. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 105) (Jfr “Exegeter, evangelister med flera” Joh 6:8-13)

Sotarn, han kan tas med kvinnfolk så bra! Han kan prata med dem, också med små flickor som Madicken. ... Allt får han höra ... om Alva som nu sitter där inne med tårar i ögonfransarna och inte har fått dansa en enda gång. ... (Sotarn) går sjungande tvärs över dansgolvet rakt fram till (den vitklädda) Alva. ... Madicken vill att de ska dansa i evigheters evighet. ... "Oj, vad jag är kär i den sotarn", säjer Alva. Genast blir Madicken orolig. "Nej, det får du inte. Han är ju gift och har fem barn." "Det vet jag", säjer Alva. "Därför tänker jag bara vara kär i honom ungefär till torsdag. Eller kanske fredag." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 187-191)

Dina brunnar är dina dagböcker, o Israel! Då Abraham grävde i Ber-Seba, fäste han med sju eder sin Herres namn vid platsen där han fann vattnet. (Nelly Sachs "Stjärnförmörkelse" s 133)

Vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor till lycka och upphöjelse? ... Ja, vem var hon, att en högt uppsatt man hade kastat ögonen på henne? Var morgon, då hon vaknade, sade hon till sig själv: ”Är det int ett under? Jo, det är ett under lika stort som något, som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om’et i körkorna.” (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 32)

Efter den tredje (middags)rätten vände sig Lysevitj till Anna Akimovna och sade: " ... Ni, min söta vän, bör inte föra ett overksamt liv, inte leva som alla andra, utan njuta av livet, och en lätt sedeslöshet är livets krydda. Begrav er i blommor med bedövande doft, berusa er med myskdofter, ät haschisch, och framför allt älska, älska och älska ... Först och främst skulle jag i ert ställe ta sju män, efter antalet dagar i veckan, och den förste skulle jag kalla Måndag, den andre Tisdag, den tredje Onsdag osv., för att var och en skulle veta sin dag." Detta samtal gjorde Anna Akimovna upprörd. Hon åt ingenting och drack bara ett glas vin. "Låt nu äntligen mig säga något!" sade hon. "För min personliga del förstår jag inte kärlek utan familj. Jag är ensam, ensam, som månen på himlen, men en måne i 'nedan', och vad ni än säger, är jag övertygad om, jag känner, att detta 'nedan' kan fyllas endast med kärlek i vanlig betydelse. ... Jag ska minsann ta och gifta mig!" (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 75-76)

Mitt aandsliv har i sin uterus mottagit en förfärlig sädesuttömning af Friedrich Nietzche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det var min man! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 112; brev 4 sept 1888 till Edvard Brandes)

Det kommer att vara Guds goda behag att ta ut en kyrka som skall helgas genom gemenskap med Hans Son, precis som den där kvinnan helgades genom umgänget med profeten (Hosea). ... Det som hade gjorts typologiskt (förebildande) genom (Guds) handlingar genom profeten, bevisar aposteln riktigheten av att ha gjorts i sanning genom Kristus i kyrkan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 492)


Att fortsätta med (hembygden):

En kvinnlig teolog (Lena Malmgren) har visat mig andra djup (än traditionella tolkningar) i texten (om Jesus och den samariska kvinnan). Jesu uppmaning "Gå och hämta din man" kan också översättas med "Gå kalla/åkalla din man/Herre och kom hit". Vad Jesus säger kan alltså vara en uppmaning till kvinnan att åkalla sin gud. Hennes svar blir då att medge att hon inte bekänner sig till någon gud. Ytterligare: kvinnan var samarier, alltså av ett annat folkslag och annan religion än judarna. Når då Jesus fortsätter med sitt avslöjande om hennes fem män kan det i konsekvensens namn betyda att hon här fungerar som representant för samarierna. De bestod nämligen av fem olika undergrupper med var sina gudar. Nu däremot har hon ingen gud. (Lars Björksell "Med öppna ögon"; Jönköpings-Posten den 19 januari 2001)

Bokhösten börjar och kvällen förlängs, det elektriska ljuset skänker sitt doftlösa sken, timmarna tickar och går. Låtom oss vandra i dag till bysättningshäktet med Dickens eller med Tjechov bese sorgmodets guvernement. Robinson är på sin ö, den åldrige Skallagrim seglar evigt från Norge sin knarr, Faidon besöker sin vän, solskenet torkar Nausikaas tvätt, och den vackra Rebecka bidar vid brunnen i Ur alltjämt sin blivande man. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 277)

Med presterskapet i Stiftet kommer jag lätteligen till rätta. I Scholan har jag redan uträttat något; men GymnasiiLärarne och Consistoriales äro obevekliga, emedan de anse sig för mina Pairer. Jag har hittills lemnat dem i ro, och endast recognoscerat dem. Men så snart jag kan och får tid gör jag mig till 7de Lectorn, som här saknas. Då måste de öfriga följa med, eller också går ungdomen ifrån dem. Efter min kalkul behöfver jag 5 el. 6 år för att pånyttföda detta förkastade slägte. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 227; brev från Tufvan vid Växjö den 2 april 1827 till Carl Adolph Agardh)

I det gamla bondesamhället valdes betrodda och välaktade män till de ämbeten, som fanns, t.ex. sexmän, nämndemän och herredagsmän. Sexmännen var socknens och kyrkans förtroendemän och som namnet säger sex till antalet. De skulle övervaka tukt och ordning i socknen och vara prästen behjälpliga i olika frågor. Tillsammans med prästen underskrev de mantalshandlingar, tiondelängder o.s.v. (Åke Andersson "Herredagsmannen Jon i Bårestorp" s 47)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

En portugisisk fiskebåt, blå, kölvattnet rullar upp Atlanten ett stycke. En blå punkt långt ute, och ändå är jag där - de sex ombord märker inte att vi är sju. (Tomas Tranströmer "Båten - Byn" s 209)

Kristna läsare kan ha lagt märke till kontrasten mellan vilddjurets tal, 666, och Jesu tal, 888 (summan av de grekiska bokstäverna Jesous). I 888 skulle man kunna se den överflödande fullkomligheten, det trefaldiga 7+1. Å andra sidan antyder 666 det trefaldiga misslyckandet att nå fullkomlighet, 7-1. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 226 i kommentar till Upp 13:18)

Ingenstans går det underligare till än i världen. ... Fackmännen misstog sig ofta. ... Såpbubblan sprack på väg till de sju färgernas museum. (Werner Aspenström "Inre" s 261-262; Hack)

Alla har sitt. Du ditt. Ofödd är fågeln som flyger fritt. Äggen var sju. Ekorren tog dem och gav till sin fru, som löskokte fyra och hårdkokte två. (Ett tappade hon.) Dig äter jag rå, sa räven. Alla tar sitt. Jag mitt. Elden tog skogen med räv och med svans. Hans. (Werner Aspenström "Inre" s 289; Alla har sitt)

Sedan första början har många sett en symbolik i de äkta männen. Origenes såg en hänvisning till det faktum att samariterna endast räknade de fem moseböckerna som kanoniska. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 171)

Jag har spelat väldigt mycket pingpong på sistone, så mycket att vi är fem tjejer som har bildat en klubb. Klubben heter "Lilla björn minus två". Ett knäppt namn, men så kommer det sig också av ett missförstånd. Vi ville ha ett alldeles speciellt namn och eftersom vi är fem medlemmar kom vi att tänka på stjärnorna, på Lilla björn. Vi trodde att bilden bestod av fem stjärnor, men där hade vi fel, för precis som Stora björn har den sju stjärnor. Därför "minus två". (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 17; 20 juni 1942)

Jag vred mig på sidan och började läsa ur Tokige Max: "Varför kommer ni hit?" sade Max vänligt. "Är det någon som tvingat er eller är det av egen vilja? Ni vet väl att ni utsätter er för vissa risker när ni besöker detta hus. Det finns spioner som lurar på mig och som gärna vill se mig fängslad, men jag fruktar dem inte. Jag är synsk, har profetians gåva." ... "Jag kommer av egen och fri vilja", sade kvinnan i den svarta schalen och stod kvar vid dörren. ... "Är det säkert att ni inte är rädd för sanning?" sade Max vänligt. "Det är säkert", svarade kvinnan och mötte hans blick. "Kom då hit till mig", sade Max och pekade på en stol. ... Hon satt som en död med gråa, vidöppna ögon. Äntligen släppte Max hennes blick och sade: "Ni är gift med en mycket ond människa. ... Flera gånger har ni tänkt lämna er man. Nåå, stämmer inte detta som jag sagt er." ... Kvinnan i den svarta schalen satt stel och förvånad. Så nickade hon flera gånger och frågade Max om hon kunde få ett glas vatten. ... "Ni måste lämna er man snarast", (sade Max). "Om ni bor tillsammans ännu ett år kommer han att döda er. Dessutom är Hitler hans gud. Men om ni lämnar honom kommer ni att träffa en annan man. Med honom blir ni ganska lycklig, men ni får inga barn." ... Kvinnan i den svarta schalen såg lugnad ut. Hon reste sig och sade: "Jag tackar er. Nu vet jag hur jag skall handla. Vad blir jag skyldig er?" ... "Jag tar det ni ger", sade han. "Skulle ni ha svårt för att betala något så behöver ni inte." (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 111-115)

Den 18 mars (1924) skulle bröllopet stånda. ... Undertecknad hade nöjet att få tjäna som ceremonimästare. ... På givet tecken spelade broder Nyström upp bröllopsmarschen, som gav en god stämning redan från början. Sakta och säkert kom brudparet in och stannade framför det för tillfället anordnade altaret. ... Vår kinesiska pastor Stens tal var fullt av lyckad humor. Bland annat sade han: Vet ej om det kan passa att anföra lite äkta kinesiskt eller österlänskt. Brudgummen heter "An" = frid och bruden heter "Loh" = glädje, det är vår innerliga önskan att deras hem må bli ett fridens och glädjens hem! Men ej blir lyckan så stor, om man skall vara ensam jämt, därför säger vårt kinesiska ordspråk så här: "Mån I få söner fem och flickor två, och så blir Eder lycka fullkomlig!" (Nils Kullgren "Bröllop i Hwangchow 'Bergagård' - Missionärerna Elis Anvill och Greta Nordqvist sammanvigda" s 348-350; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Man inrättade sig i ord, klädsel och väsen på det mest noggranna och hänsynsfulla sätt för människor, som man aldrig skulle lära känna, som inte intresserade sig för en, och för hvilka man inte heller själf hyste ett spår af intresse, som voro totalt likgiltiga. . . . "Me-n, madame den eller den har långa pariserhandskar med sju knappar. Och ens egna har bara fem." "Madame är i verkligheten bara en fransysk hushållerska, som fått plats i Amerika . . . Handskarna äro öfverflödiga. Hon har för tillfället här under resan hoppat ur puppan som en fjäril." (Jonas Lie "När järnridån faller" s 23)


ca 1900 och tiden dessförinnan

För att bli medlem i Stockholms första baptistförsamling skulle man enligt 1868 års stadgar först avlägga sin kristna trosbekännelse inför församlingen. ... Det räckte inte med att allmänt säga sig "tro på Jesus", man skulle också tala om vid vilken tidpunkt man blivit omvänd och "född på nytt" och man skulle visa frimodighet inför sin död och evighet. Därefter företogs allmän omröstning bland medlemmarna. Om minst fem av medlemmarna röstade nej skulle dessa muntligen framföra sina skäl till en särskild kommitté. Kommittén skulle därefter redovisa skälen för hela församlingen varefter man röstade ännu en gång. Om inte sju nej-röster avgivits kunde kandidaten upptas i församlingen genom dopet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 44)

Unge Joukahainen sade: ” ... Sjätte man var jag tillstädes, jag var själv den sjunde hjälten, när till landet grunden lades, då den vida världen byggdes, rymdens stöttestolpar ställdes, himlens höga brovalv lyftes, jag var med när månen gjordes, solen sattes upp att lysa, såg hur Karlavagnen smiddes, fästet blev med stjärnor fullsatt.” (Kalevala s 32; 3:189-250)

(Den shiitiska gruppen) fatimiderna har sitt namn efter Fatima, som var profeten (Muhammeds) dotter och Alis hustru. De kallas också sjusekten eller ismailiter, då de hävdar att Ismail var den rätte sjunde imamen. De upprätthöll det fatimidiska kalifatet i Kairo mellan 974 och 1171, då de besegrades av den sunnitiske Saladin. . . . Druserna hyllar den sjätte fatimidiske kalifen al-Hakim som sin gudomlige grundare. De tror på själavandringen och kallar sig själva "enhetens bekännare". Deras hemliga lära har inslag inte bara från islam utan även från kristen tro, grekisk filosofi och indisk mystik. Det finns (år 2003) omkring en halv miljon druser, av vilka de flesta bor i Syrien och Libanon. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 112,114-115)

Kort efter det att de (sju) arma, olyckliga drottningarna hade kastats i fängelsehålan födde den äldsta av dem sitt barn. Men knappt var det kommet ur sin moders liv förrän det i fängelsets mörker och elände strax gav upp andan. På samma sätt gick det med de fem följande barnen; allt efter som de kom till världen lämnade de den lika hastigt. Så blev det till sist den yngsta drottningens tur att föda. Hon gav liv åt en vacker liten pojke, och nu inträffade det underbara att denne son, den sistfödde prinsen fick behålla livet. . . . Den lille prinsen växte upp till en vacker och duktig pojke. (Folksaga från Indien "Sju drottningars son" s 41; möjligt är att sagan första gången nedskrevs på 1000-talet)

"Sju" har sedan urminnes tider räknats till de heliga talen. Kaldéerna kände för 3000 år sedan till sju planeter: solen, månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, och gåvo med anledning därav sin vecka sju dagar. Judarna räknade med sju skapelsedagar, vilodagen inräknad. Jakob tjänade två gånger sju år för Rakel, Farao drömde om sju feta och sju magra nöt, lövhyddohögtiden varade sju dagar, ett av de viktigaste föremålen i templet var den sjuarmade ljusstaken, sabbatsåret var vart sjunde år och jubelåret inföll efter sju gånger sju sabbatsår - för att endast nämna några av de sammanhang vari sju-talet förekommer i Gamla testamentet. I Nya testamentet har man fäst sig vid att Jesus uttalade sju ord på korset, och att Fader vår innehåller sju böner. Katolska kyrkan räknar med sju sakrament, sju dödssynder och sju dygder. I folksagorna spelar sjutalet en stor roll. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 163)


Egna kommentarer och funderingar:

De midjanitiska kvinnorna hade fem kungar som herrar, som överordnade män. Särskilt kan vi säga detta om Kosbi, vars fader var en av de fem kungarna. Namnet Kosbi betyder "bedragare", vilket kan förklara Jesu yttrande till kvinnan: "Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man ... Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’." Kosbi hade haft fem män. Hennes sjätte man var en israelit, som inte borde ha varit hennes man. Och midjanitiskan Sipporas "sjätte man" Mose var också en israelit. Nu står Jesus där som Han som kan bli hennes sjunde och på samma gång - enligt judisk talsymbolik - fullkomlige man (jämför uttrycket ”begärt/bett Honom” i Joh 4:10a). Han skall ge henne tidsålderslångt liv. Som en motsats står talet sex för det som är har missat Guds mål och är ofullkomligt (jämför uttrycket ”som en sjätte stund/timme” i Joh 4:6). Den sjätte mannen uppmanas av kvinnan att gå till dödens brunn (jfr 2 Mos 2:15-16) för att ersättas av den sjunde mannen, som i själva verket är inte bara en man - en sjunde fullkomlig man - utan Människan och livets källa (och Guds Lamm, jfr 1 Mos 21:28,30; Joh 1:29). Jämför Paulus ord om bokstaven som dödar och Anden, som ger liv, om dödens tjänst och Andens tjänst (2 Kor 3:6-8).

Tobias (namnet betyder "Herren är god") var hans hustrus åttonde man. Och i kontrast till de andra sju männen, som dödades, tilläts Tobias att leva. Som den sjunde mannen kommer också Jesus att dödas för att sedan uppenbara sig i Joh 21:4 som den åttonde efter de sju lärjungar som nämns i Joh 21:2. Vad angår Tobias som en typ till Jesus, jämför till exempel Joh 12:3,5.

David beskrivs som den sjunde sonen i 1 Krön 2 och som den åttonde sonen i 1 Sam 16. På så sätt är David en typ för Jesus, Davids son. Och den sjätte sonen var Osem, ett namn som betyder "vrede", och denne var inte den samaritiska kvinnans sanne man.

Angående männen här i Joh 4:16-18 i kombination med omnämnandet av bergen i de följande två versarna kan vi också jämföra med Ps 68:15-16(16-17), där vi har de grekiska orden “oros” (berg i singularis) fem gånger (nummer 1-4 och 7) och ”orê” (berg i pluralis) en gång (nummer 5-6). Det berg med vilket Gud var tillfreds var nummer 7 (= Jesus, som också är nummer 8). Jämför Upp 17:9b-12.

Se också Egna kommentarer och funderingar (angående verbet ”fullborda”) till Joh 19:33-37. Se vidare Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:43-45.


Grekiska ord:

kalôs (fint) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 20:39; Joh 4:17 – 2 Mack 12:43; Matt 12:12; 15:7; Mark 7:6,9,37; 12:28,32; Luk 6:26-27,48; Joh 8:48; 13:13; 18:23. Apg 10:33; 25:10; 28:25; Rom 11:20; 1 Kor 7:37-38; 14:17; 2 Kor 11:4; Gal 4:17; 5:7; Fil 4:14; 1 Tim 3:4,12-13; 5:17; Hebr 13:18; Jak 2:3,8,19; 2 Petr 1:19; 3 Joh v 6.

pente (fem) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack10:29; Joh 4:18; Luk 12:6; 16:28; Apg 19:19 – Judit 8:9,15; 1 Mack 2:2; 2 Mack 2:23; 11:5; Matt 14:17,19; 16:9; 25:2,15-16,20; Mark 6:38,41; 8:19; Luk 1:24; 9:13,16; 12:52; 14:19; 19:18-19; Joh 5:2; 6:9,13,19; Apg 4:4, 7:14; 20:6; 24:1; 1 Kor 14:19; Upp 9:5,10; 17:10.


Ytterligare studier:

Matt 22:25-28; Mark 12:20-23; Joh 1:48; Upp 13:18; 17:9.


Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-10; 2010-10-30; 2013-11-04)

Tillbaka till Start

4:19-22 Kvinnan säger till Honom: “* (א*) Jag tittar på, att Du är en profet. Våra fäder kastade sig ner i/på det här berget, och ni säger, att * (א,* א) det är i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, varest/där man måste kasta sig ner.” Jesus säger till henne: ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). Ni kastar er ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad ni inte känner. Vi kastar oss ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad vi känner, eftersom räddningen är ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ judarna.”

Ord för ord: 4:19 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan: (jag)-tittar-på att (en)-profet är du 4:20 (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus) '-na fäder'fäderna våra i/på '-et berg'/berget det-här '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner', och ni säger att i Jerosolymor/'(ett-vanärat)-Jerusalem' är-(det) varest/där 'det-är-nödvändigt'/'man måste' '(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner'. 4:21 (22 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: tro mig, kvinna, att kommer (en)-stund när och-inte i/på '-et berg'/berget det-här och-inte i Jerosolymor/'(ett vanärat)-Jerusalem' (ni)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-er-ner-(inför)' (för-att-hedra)-'-n fader'/fadern. 4:22 (16 ord i den grekiska texten) ni '(kysser-i-riktning-mot)'/'kastar-er-ner' (i-tillbedjan)-(i-riktning-mot)-'(det)-som'/vad inte (ni)-'känner-(och-har-känt)'/känner; vi '(kysser-i-riktning-mot)'/'kastar-oss-ner' (i-tillbedjan)-(i-riktning-mot)-'(det)-som'/vad (vi)-'känner-(och-har-känt)'/känner eftersom '-en räddning'/räddningen 'ut-ur'/'med-utgångspunkt-från' '-na Judar'/Judarna är.


1883: Då sade kvinnan till honom: Herre, jag ser, att du är en profet. Våra fäder hafva tillbedt på detta berg, och I sägen, att i Jerusalem är det ställe, där man bör tillbedja. Jesus sade till henne: Kvinna, tro mig, att en tid kommer, då I hvarken på detta berg eller i Jerusalem skolen tillbedja Fadern. I tillbedjen hvad I icke kännen, men vi tillbedja hvad vi känna, ty frälsningen är från judarne.

1541(1703): Då sade qwinnan till honom: Herre, jag ser, att du äst en Profet. Wåre fäder hafwa tillbedit på detta berget, och I sägen, att i Jerusalem är det rum, der man tillbedja skall. Jesus sade till henne: Qwinna, tro mig; den tid kommer, att hwarken på detta berget, eller i Jerusalem, skolen I tillbedja Fadren. I weten icke hwad I tillbedjen; men wi wete hwad wi tillbedje; ty saligheten är af Judomen.

LT 1974: ”Herre”, sade kvinnan, ”du måste vare en profet. Men säg mig, hur kommer det sig att ni judar påstår, att Jerusalem är den enda plats där man ska fira gudstjänster, medan vi samariter hävdar, att det ska ske här (på berget Gerissim), där våra förfäder firade sina gudstjänster?” Jesus svarade: ”Tiden har kommit när vi inte längre behöver diskutera om vi ska be till Fadern här eller i Jerusalem. ... Men ni samariter vet så lite om honom, för frälsningen kommer till världen genom judarna.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: "Då du har lett) Mitt folk ut ur Egypten ... skall ni tjäna/tillbe i/på det här berget." (2 Mos 3:12b, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Du skall ge/lägga välsignelsen emot ett berg Gerissim och förbannelsen emot ett berg Ebal. ... ’In i’/på den plats som Herren vår Gud – alltefter omständigheterna – må utvälja åt oss i en av våra stammar (för) att (med) sitt namn ge ett namn där att kalla på, där skall ni söka ut/efter och komma in i." (5 Mos 11:29b; 12:5, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) ”Du har kunskap om alla ting. Du vet, Herre, att jag inte har gjort det här i oförskämdhet, inte heller i övermod, inte heller i falsk vänskap, att ej kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) den övermodige Haman ... och jag skall inte kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) ingen/någon mer än du, min Herre.” (Ester 4:17d-ea/C5-7a, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds berg (är) ett fett berg, ett berg som styrs (och har styrts) enväldigt, ett fett berg. 'För att vad'/varför ’tar ni nedifrån’/’kämpar ni mot’, (ni) berg som styrs (och har styrts) enväldigt, (mot) det berg vilket Gud var tillfreds med att bo i det och ty/förvisso skall Herren slå upp ett tält (där) ‘in i ett slut’/’intill slutet’.” (Ps 68:15-16 eller 68:16-17, Grekiska GT)

(David sade:) "Stammarna har stigit upp (till Jerusalem), Herrens stammar – ett vittnesbörd för Israel - (för) att ‘bekänna ut’/’frimodigt bekänna’ (med) Herrens namn." (Ps 122:4, Grekiska GT)

Många nationer skall gå och tala: "Kom hit, låt oss stiga upp ’in i’/till Herrens berg ... eftersom lag skall komma ut, ut ur Sion och en Herrens utsaga ut ur Jerusalem." (Mika 4:2, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Alla mina bröder … frambar offer uppå alla Galileens berg.” (Tobit 1:5, S)

(Kungen solkade) templet i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... och (templet) i/på Gerissim. (2 Mack 6:2a)

(Salomo sade: “Visheten) är lätt att ’tittas på’/uppfattas av dem som välkomnar henne och (lätt) att finnas/’bli funnen’ av dem som söker henne. (Salomos Vishet 6:12b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Precis som Sions utomstående kvinnor nu har skådat (och skådar) er fångenskap, på det här sättet skall de i/med snabbhet skåda er räddning från sidan av Gud.” (Baruk 4:24a)

Kungen … kastade sig ner inför (Bel för att hedra honom). Men Daniel bad (hela tiden) (vänd) i riktning mot Herren. (Bel och Draken v 4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Judas avlade ... Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:3a,16b)

Då (Jesus) hade ’löst upp från’/upplöst folkskarorna, steg Han upp ’in i’/till berget (för) att bedja enligt/angående (det) egna. Men då det hade blivit kväll, var Han där (hela tiden) ensam. (Matt 14:23)

(Jesus sade till den kananeiska kvinnan:) “O kvinna, din tro (är) stor.” (Matt 15:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har lett/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

Andra sade (hela tiden) att/: ”(Jesus är) en profet, som en av profeterna.” (Mark 6:15b)

(Jesus sade till folket i ett vanärat Jerosolymas/Jerusalems tempel:) "Har det inte varit (och är) skrivet att/: 'Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla nationerna?'" (Mark 11:17a)

(Jesus sade till Petrus och Jakob och Johannes:) ”Stunden har kommit. Skåda, Människans Son ’ges till sidan av’/överlämnas in i missarnas (av Guds mål) händer.” (Mark 14:41b)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus.” (Luk 1:69)

(Fariseen sade till sig själv:) “Om (Jesus) (hela tiden) var en profet, hade Han – alltefter omständigheterna – (hela tiden) haft kunskap om vem och av vilken beskaffenhet den kvinna (är) ’vem som än’/som rör Honom, eftersom hon är en missare (av Guds mål).” (Luk 7:39b)

(Samariterna) tog inte emot (Jesus), eftersom Hans ansikte/person (hela tiden) var gående ’in i’/’med syfte på’ Jerusalem. (Luk 9:53)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Sackaios) att/: "Idag har det blivit/kommit räddning till det här huset, såtillvida som och/också han är (א*) en Abrahams son." (Luk 19:9)

Det blev i det att (Jesus) välsignade (Sina lärjungar, att) Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). Och då de hade kastat sig ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) Honom, återvände de in i Jerusalem i sällskap med stor fröjd. (Luk 24:51b-52)

(Petrus sade till israeliterna:) ”Då Gud hade fått (Jesus) att ’stå upp’/uppstå först för er, skickade Han bort Honom då Han välsignade er ’i det att vända’/’till att vända’ tillbaka var och en från era onda ting.” (Apg 3:26)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38b)

(Stefanos sade:) “Den Högste bor inte i ting som är gjorda med händer helt och hållet som profeten säger.” (Apg 7:48)

(Den egyptiske eunucken) hade kommit (och kom) in i Jerusalem (för) att ”kasta sig ner”. (Apg 8:27b)

(Paulus sade till athenarna: “Gud) bor inte i tempel gjorda för hand.” (Apg 17:24b)


Hembygdens predikan:

Där Guds ord får verka, där sker det alltfort något, oavsett om platsen är en stor och praktfull kyrka eller ett litet enkelt bönehus, ja rent av därhemma i stillhet inför en öppnad bibel. Platsen betyder när allt kommer till allt så lite, ty allt beror på om Guds ord får verka genom sin inneboende kraft i Gudagripna människor. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Israels räddning sågs som en förutsättning för världens frälsning. (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 318-319)

KGB:s organisation lever (under 1990-talet) kvar (i Ryssland) mer eller mindre intakt, och många element är fientliga mot religionen. ... Det finns också illvilliga element inom själva (den ortodoxa) kyrkan. Den starkt nationalistiska ortodoxa organisationen Pamjat ("minne"), i vilken flera präster är aktiva, är mer eller mindre öppet antisemitisk. Trots strängt fördömande från ledande biskopar fortsätter antisemitismen att åtnjuta ett ganska stort folkligt stöd. Tyvärr är detta sant också om andra ortodoxa kyrkor än den ryska. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 167-168)

Framtidens stad, är det London, Paris, New York, Moskva eller det s k ”eviga” Rom? Ve den som kallar en jordisk stad evig! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 150 i kommentar till Hebr 13:12-16)

Det som verkligen betyder något är inte ”var” vi tillber utan ”hur” vi tillber. ”Gud är ande”, och därför är han inte bunden till en viss plats eller en viss form för vår tillbedjan. Den tid har nu kommit, när det är möjligt att tillbedja Gud ”i ande” och ”av hjärtat”. Vi kan nu tillbedja Gud ”i sanning”, därför att den enda sanna vägen till Gud nu har uppenbarats för oss. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 45)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. ... Bland de troende skymtar ett eller ett par judiska ansikten. Kanske är de döpta, kanske utomstående. Med försiktiga blickar väntar också de på processionen. Allihop svär vi över judarna, som alltid är i vägen för oss, men om man går på djupet frågar man sig: hurdana ryssar är det egentligen vi har fostrat? Man går på djupet - och baxnar. (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-125)

Jesus var jude. Det är genom att han lidit och dött för oss som vi kan bli frälsta. Därför kan vi säja, att frälsningen kommer från judarna, för Jesus var jude. Men bibeln, som berättar om hur vi ska bli frälsta, kommer också från judarna. Det finns inget folk i världen, som en kristen borde vara så tacksam mot som mot judarna. (A.H. Jahsmann-M.P. Simon "Kring Guds ord i hem och skola" s 109)

Det är människans innersta behov, hennes innersta längtan att här på färden genom världen finna något, inför vilket hon med hela sitt jag kan få falla ned på knä för att tillbedja och offra. Det är detta som lyfter människan över djuret inom henne och som skiljer henne från djuren omkring henne. Ännu har aldrig något djur av fri vilja fallit ned och tillbedit och offrat. Men människan blir innerst inne och djupast inne människa först när hon får falla ned och tillbedja och offra. ... Låt oss ... falla ned på knä och tillbedja Honom som är Undret, Frälsaren och Förlossaren, Förnyaren och Förvandlaren. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 77)


ca 1950 - ca 1925

För en ... vid ett tillfälle uttalad oförskämdhet utlovades jag tio tusen års helvete av min far. Inte fem tusen. Inte hundra tusen. Tio tusen! Hans domar avvägs på en rättvisa när. I vilket fall som helst kommer den hand att huggas av som har hälsat på en jude och ögonen stickas ut på den hustru, som har sett på en annan man än sin make. (Driss Chraibi "En ramadankväll" s 417; Casablanca? under andra världskriget)

Man kan inte ta det nog allvarligt med den fara som hotar det svenska rättsväsendet på en särskild punkt. Jag tänker på antisemitismen, som vill göra ett helt folk rättslöst, ställa det utanför den mänskliga gemenskapen. Lik en smygande pest mjukar den upp motståndet mot den våldets ande som söker att lägga folk efter folk under sig. Ännu mer påtagligt angår oss domen över den moraliska relativismen, den inställning som gör att man tolererar vad som helst, att vad som helst går an. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 160-161; Första böndagen 1943. Djursholms kapell.)

Så har vi alla gemensamt något mörkt och tungt som vi går och bär på. Vi talar inte om det numera - det tjänar inte mycket till. Det är allt det förfärliga som sker. Hatet som växer och växer, folkhat. Världen blir snart så uppfylld av hat, att det inte finns plats för andra känslor. Vad sker just nu ute i världen, i denna stund? På slagfälten i alla väderstreck, i luften och på haven, i koncentrationsläger och i fängelser? Och vad sker med det jagade judafolket? (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 7-8; predikan juldagen 1942 i Djursholms kapell, ämne: Ära vare Gud!)

Under Dora Bruders namn i internatets elevförteckning, på raden "datum och orsak till utskrivning", står det alltså: "14 december 1941. Avvikit från skolan." . . . Denna sista månad på året var den mörkaste, mest kvävande tid som Paris hade upplevt sedan början av ockupationen. Mellan den 8 och den 14 december förordnade tyskarna om utegångsförbud från klockan sex på kvällen som vedergällning för två attentat. Sedan följde massarresteringen av sjuhundra franska judar den 12 december och böterna på en miljard franc som ålades judarna den 15 december. Och på morgonen samma dag: de sjuttio i gisslan som sköts på Mont Valérien. Den 10 december beordrade polisprefekturen alla franska och utländska judar i departementet Seine att inställa sig till "regelbunden kontroll" och visa upp sitt identitetskort med stämpeln "jude" eller "judinna". Varje bostadsbyte måste anmälas på polisstationen inom tjugofyra timmar; hädanefter var de förbjudna att bege sig utanför departementet. Redan den 1 december hade tyskarna beordrat utegångsförbud i artonde arrondissmentet. Ingen fick längre komma in där efter klockan sex på kvällen. Metrostationerna i kvarteret var stängda, bland dem Simplon, där Ernest och Cécile Bruder bodde. Ett bombattentat hade ägt rum på Rue Championnet, alldeles i närheten av deras hotell. . . . Det var först efter massarresteringarna i juli 1942 som de religiösa institutionerna började gömma judiska barn. (Patrick Modiano "Dora Bruder" s 47-49)

Helt nyligen ha stockholmarna erövrat A i uppförande. De ha åtminstone i ett fall handlat så, att man skulle vilja säga till hela landet: gör som de! En bokhandlare i huvudstaden hade nämligen fallit på idén att i sitt skyltfönster sätta upp ett anslag: "Judar och halvjudar äga icke tillträde" (eller ungefär så). Det blev folkstockning utanför, men folkmassan var inte sympatiskt stämd mot den duktige bokhandlaren. Den protesterade mycket eftertryckligt - ja, så eftertryckligt, att butiksinnehavaren åkte in under rubriken förargelseväckande beteende. ... Det kan inte nog kraftigt inskärpas, att judehat är kristendomshat. ... Den ringaste gatutrafikant - den så kallade mannen på gatan - är nu fullt medveten om judehatets konsekvenser. Han har läst skildringar av brinnande synagogor. Han har sett bilder märkta med en särskild stjärna och hänvisade till särskilda kvarter och butiker i länder, som trots allt detta våga påstå, att de äro kulturländer. Han har hört, att de fått tio minuters frist på sig för att ge sig av över gränserna till något annat land. ... Det organiserade judehatet i våra dagar är den största politiska dumhet, som sett dagen sedan de romerska kejsarnas förföljelser av de kristna. ... Och eftersom judarna råka vara mera begåvade än kanske några andra folk och dessutom fått sin intelligens upptränad genom en rad förföljelser, så komma de icke att dra det kortaste strået. Hur i all världen har man någonsin kunnat inbilla sig, att det vore möjligt att utrota det folk, som är jästen i kulturens bröd! Det är lika omöjligt som att ta ned betlehemsstjärnan. ... Misslyckade individers judehat är och förblir misslyckat här i landet. (Harry Blomberg "Hatets horisont"; Jönköpings-Posten 1941-11-01)

För att svalka av alla välvilliga känslor upprepar jag för journalisterna att jag är JUDE. Följaktligen är bara pengar och måttlös lyx av intresse för mig. De tycker att jag tar mig mycket bra ut på fotografi. Jag är färdig att göra hiskliga grimaser och använda orangutangmask. Jag anstränger mig för att likna den typiska jude som arierna gick och beskådade på Berlitzpalatsets zoologiska utställning 1941. Veckotidningarna och skvallerspalterna envisas med att överösa mig med beröm, jag är en charmant och originell ung arvtagare. Jude? Som Jesus Kristus och Einstein, vad är det med det då? . . . Lycéets rektor tog emot på sin expedtion. Han såg ut att tvivla på att sonen till en sådan pajas skulle vara intresserad av att skriva in sig i den klassiska kursen. Hans egen son - herr rektor var stolt över sin sin - hade pluggat latinsk grammatik i ett sträck under alla ledigheter. Jag hade lust att svara rektor att jag dessvärre var jude. Med andra ord, alltid bäst i klassen. Rektor räckte mig en antologi grekiska vältalare och bad mig öppna boken på måfå. Jag fick kommentera ett stycke av Aischines. Jag utförde det med glans. Jag gick till och med så långt att jag översatte texten direkt till latin. Rektor blev förvånad. Var judarnas livliga ingenium och intelligens okända egenskaper för honom? Hade han glömt att vi skänkt Frankrike mycket stora författare: Montaigne, Racine, Saint-Simon, Sartre, Henry Bordeaux, René Bazin, Proust, Louis-Ferdinand Céline och ännu flera? Han skrev in mig i plugget med en gång. (Patrick Modiano "Place de L'Ètoile" s 38-39,50-51)

Under de första månaderna 1941 började en atmosfär av nervös väntan, ängslan och onda aningar att bli tätare och mörkare inne i staden. ... Och när "dansen" i april månad tog nya svep och även nådde Sarajevo, när alltså Tyskland gick till anfall och hastigt och lätt krossade Jugoslavien, och när ustasamakten tog säte i Sarajevo och började vidta de första åtgärderna att förverkliga förintelseplanerna mot serber och judar, blev Mento Papo snarare förvirrad än skräckslagen. Men innan han rätt kunde fatta arten av sin förvirring förvandlades denna plötsligt till skräck. ... En dag flyktade också Agata sin väg. ... Den morgon då Mento på allmän till judarna ställd kallelse gått iväg till polisen för att anmäla sig och registreras som "Jude" samt för att överräcka butikstillståndet och ta emot den gula bindeln med "Salomos sigill" - davidsstjärnan -, samlade hon allt som i huset kunde uppbringas i fråga om pengar, kläder och värdesaker och försvann spårlöst. Att hans katolska kvinna, som själv tillstått att hon hade en bror som var ustasa, på detta sätt försvunnit var, slutligen, för Mento ett tydligt tecken och det dråpslag som han sedermera inte förmådde hämta sig från. ... När han vänder tillbaka till det tomma huset ser han ... att den nya makten ... inte gör någon åtskillnad mellan goda och dåliga judar. ... Mento Papo inväntade (Stjepan Kovic från ustasastaben). ... Synbarligen är det varken så att (Papo) är den där rätte juden sådan (Kovic) föreställt sig eller så att han själv är en sådan ustasa han ville vara. Liten, slarvig lägenhet, torftig och i gatuplanet liksom hans egen i Banja Luka. En ensam "jude", en eländig stackare, i luggsliten och solkig kostym, han vrider sig, blinkar och darrar, sätter i vrångstrupen och stakar sig, och rädslan har jagat allt hans blod till hjärtregionen och därför är han blek och grönaktig som en drunknande. På intet vis liknar han det där som tidningarna skriver om nu och som skildras i karikatyrerna: den rike, välgödde judeparasiten som suger blodet ur godtrogna och strävsamma människor av arisk ras. Varken mage eller guldkedja eller kassaskåp eller vithyllt, välnärd judinna som lever på gåsfett och dignar av smycken, och inte heller några degenererade judeungar. Inte ett spår av den där rike smarte jude han drömt om och som genom sin blotta närvaro skulle ha sporrat och uppmuntrat honom att uppträda som en riktig ustasa, domdera och slå och plundra. Han anstränger sig att minnas allt han redan i sin barndom hört om judarna. Han minns att hans mor berättat att man ... tagit henne som liten tös till kyrkan under påskveckan för att hon tillsammans med de övriga barnen skulle "piska Barabbas", den skändlige jude för vars skull man, efter vad som sägs, korsfäste Jesus, Guds son. Man delade ut viderisknippen åt barnen, som glatt och frenetiskt piskade på kyrkbänkarna så att det ekade i kapellets halvdunkel. ... Han minns när han som barn ... en gång på sabbatsaftonen gått med sin faster genom basarkvarteren. ... Med den övre kroppshalvan vaggade (en jude) lätt, såsom försänkt i bön. - Då förklarade fastern för honom att när judar ska till att stänga affären på sabbatsaftonen, så ber de till Gud på butikströskeln att han under loppet av hela den kommande veckan måtte sända "en enögd kund", en köpare enfaldig och grön, som blir lätt att kollra bort och lura. ... (Kovic) hade de senaste månaderna läst ustasaflygblad som gav judarna skulden till mänsklighetens alla olyckor och eländen, men allt detta är både oklart och obestämt, och övertygande är det endast i den mån man redan är inställd på att hata människor som kallar sig judar och tillfoga dem skada. (Ivo Andric "Buffé 'Titanic'" s 223-224,241-246)

(Den polska flickan) fyller kopparna som står bredvid askkoppen. "Kriget kom nittonhundratettionio. I Warszawa blev mina föräldrar begravda under ruinerna av vårt stora hus, och där stod jag ensam i konservatoriets park med mina pojkminnen, och rektorn släpades bort därför att han var jude. Och jag, jag hade helt enkelt inte längre någon lust att lära mig spela piano. Tyskarna hade på något sätt våldfört sig på oss alla, alla, allihop." Hon dricker kaffe, också han (en tysk soldat) tar en klunk. Hon ler mot honom. (Heinrich Böll "Tåget var punktligt" s 104)

Sanningen är, att judarna äro som alla andra folk äro. Bland dem finnas skurkar och ädlingar, snillen och slöfockar, fromma och gudlösa. ... I de länder, där de fått rättighet att utöva fria yrken, äro de bland de mest idoga småhantverkare och arbetare som kunna tänkas. ... Som kristna ha vi att möta våra judiska medmänniskor med sanningens anda i förbön och evangelisk gärning. Ur detta folk kommo en gång profeten och Denne, kring vilken sig "församla jordens böner, den störste av dess söner". (Einar Genitz "Antisemitiska slagord"; Jönköpings-Posten 1939-08-14)

I en brunmålad S.A.-bil som ställdes till vårt förfogande, susade vi ut på (den tyska) autostradan. ... På vägen utanför en vacker liten stad bromsade jag in. ... Vid ena vägkanten stod ett målat anslag: "Judar beträda stadens område på egen risk." Jag var het av vrede. Jag pekade på anslaget. ... Min vän började berätta. Om hemska ghettojudar, om judiska svindlerier, vida överträffande kreugersvindeln. Om avskyvärda judiska gulascher. Om bedrägliga varuleveranser. Om hur judarna systematiskt besatte post efter post i ett av Tysklands största sjukhus, så att ingen tysk läkare till sist fanns i hela etablissemanget. ... När han hållit på en stund, sade jag: "Ja. Jag tror att det finns judiskt pack. Men jag vet också, att det finns ariskt pack." (Han ryckte till och sände mig en snabb blick från sidan.) "Och vad som än må ha hänt i Tyskland, så kan ingenting försvara er judepolitik. Det förefaller mig vara det smutsigaste i världshistorien efter Golgata! ... Jag visade er ett nummer av Julius Streichers tidning 'Der Stürmer' i går. Det är Tysklands största tidning, den sitter anslagen på berlinuniversitetets anslagstavla, den läggs delvis till grund för undervisningen i edra folkskolor. Och i denna vidriga tidning finner man ständigt text och karikatyrer, som i godtrogna läsare vill inpränta övertygelsen om att judarna i hemlighet ritualmördar kristna barn för att suga i sig deras blod genom långa rör. Jag har flera gånger sett dessa teckningar. Hur kan ni försvara ett sådant svineri?" ... "Ni tror väl inte", (sade min vän), "att vi sätter tro till sådant där?" Jag stirrade på honom: "Ni? Vem är 'vi'?" "Vi, de ledande ..." "Menar ni, att ni i ledningen vet om att allt detta är lögn, men att ni ändå tolererar det?" ... "Hör på!" (sade han). " ... Ingen stor politisk rörelse uppkommer, om man icke ger folk något att hata och något att älska. Nazismen har gett massan en gud att älska - Hitler. Hitler själv och vi som känner honom vet naturligtvis, att han är en människa. Men vi behöver myten i guden Hitler. Vidare behöver massan ett hat. I kärleken till 'der Führer' och i hatet till den judiska undermänniskan har vårt folk enats!" ... Jag försökte behärska mig, men rösten skalv: "Har jag alltså tillåtelse att i skandinavisk press tala om att en nazistisk ung ledare anser medvetna lögner vara fullt tillåtliga medel för att hetsa till ett judehat, som sedan kan politiskt utnyttjas?" Han såg litet förvånad på mig: "Lögner? Säg produktiva myter i stället! Den som inte förstår vad en myt är, kan aldrig fatta nazismen. ... Myten är inte en sanning utan ett medel till verklighetens omformande. Vi är mycket litet intresserade av döda sanningar. Men vi är lidelsefullt intresserade av att förvandla verkligheten." ... (Jag) såg ut över Östersjöns blå yta. "Käre vän", sade jag, "tack för upplysningarna. Jag visste inte förut, att det var så långt mellan Sverige och Tyskland. Vet ni - jag tror aldrig, att vi kommer att förstå varandra." (Sven Stolpe "Samtal om myter"; Jönköpings-Posten 1937-12-11)

Jag har varit mycket älskad i Tyskland, mycket bortskämd där, jag ser högar av brev med varma böner om hjälp. ... Om några dar kommer mina böcker troligen att brännas på torgen. Tyskland är hämndlystet under den nya regimen. De förlåter nog inte, att jag hjälper judarna. ... ... Nog är denna värld märkvärdig. Man kunde ju vänta sig att tyskarna så förödmjukade och plågade, som de varit under många år skulle söka sig hämnd, men vem kunde ana, att det skulle bli judeförföljelser och inte krig mot Frankrike eller Polen, som skulle ge hatet avlopp. Jag undrar om vi skall få leva och se slutet på Hitlerregementet. Det skulle jag dock önska. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 318-319; brev 15 okt 1933 till Ida Bäckmann och brev 26 okt 1933 till Elisabeth Grundtvig)


ca 1925 - ca 1900

Judiska ras, du smärtans kött och blod, judiska ras, du bitterhetens flöde: förmält med hela jordens blev ditt öde, din skog av klagan växte och bestod! ... De lät dig aldrig sköta dina sår, aldrig i skuggan vila och med handen lösgöra mjukt de blodiga förbanden, som lyser mera rött än rosensnår. ... En vaggsång är din klagolåt i dag för världen som har lekt med dina tårar. De fåror jag med sådan kärlek spårar, är skurna som med såg i dina drag. (Gabriela Mistral "Desolacion" s 21-22)

"Allt .. som jag hade sett och hört", (sade Lotta Hedman), "berättade jag för (Sigrun), och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 100; Lotta Hedman)

(Sven) Lidmans bok är rolig. Och jag tror inte att den skulle såra dig. Den gör sådan skillnad på judar och judar. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 371; svar på brev 5 december 1911)

Fru Elkan och jag ha gjort alla resor tillsammans och jag hoppas hon följer mig till Ryssland också, annars får jag annat sällskap. Det är nog bäst att Ni lägger bort antisemitismen för hennes del. Ni vet väl att de gamla göteborgska judesläkterna äro en sorts aristokratie och inte behäftade med de obehagliga judiska egenskaperna. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 101; brev 32 nov 1911 till Ida Bäckmann)

Fyratusen immigranter de senaste fem åren. De slå sig på oloflig handel, säger Stockholmspolisen. ... Äldre judar äro ock förbittrade öfver de yngres tilltag och skulle gärna se att statsmakterna på något sätt ingrep. ... "De äro på väg att nedsudla de mosaiska trosbekännarnes i Sverige med redlighet och gångna generationers arbete förvärfvade goda namn och rykte", yttrade häromdagen en aktningsvärd medlem af Stockholms mosaiska församling. (Jönköpings-Posten 1911-08-29 "Judeinvandringen från Ryssland")

Tack för vänlig nyårshelsning och hopp om samarbete igen, när stunden är kommen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 336; brev 2 jan 1904 till Albert Ranft)

Själfva Jerusalem är en vacker pittoresk otrolig stad, öfvergående i intresse alla andra jordens platser. ... ... Troligen komma folk att tycka bättre om första delen (av boken Jerusalem), som spelade här hemma, men då allt handlar om svenskarna äfven i denna (andra) del, hoppas jag att de skola vara nöjda att få liten reda på Jerusalem. Det är väl dock det underbaraste ställe på hela jorden. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 236,275; brev 31 mars 1901 till Helena Nyblom och brev 4 nov 1902 till Elise Malmros)

(Fil. kandidat) Elis (till sin trolovade Kristina): "Vet du, jag vaknade i natt vid studentsång; man sjöng: 'Ja, jag kommer, hälsen glada vindar ut till landet, ut till fåglarne, att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg, jag vill dem återse. Se dem än som i min barndoms stunder . . .'" (Reser sig, upprörd) "Skall jag återse dem, skall jag komma ifrån denna rysliga stad (Lund), från Ebal, förbannelsens berg och skåda Garizim åter?" (August Strindberg "Påsk" s 10; Garizim = Stockholm med dess skärgård)

Damen: "Kom hit min vän, ty här går vägen! Här är det berget Garizim där man välsignar! - Och där är Ebal, där man bannar! ... Den som följer Herrans bud han bor på Garizim, där än välsignelser fördelas." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 348)


ca 1900 - ca 1895

1899. Augusti 3:e. Köpmanholm och Furusund likna Ebal och Garisim, "Förbannelsens och Välsignelsens berg". (5:e Moseb) På Köpmanholm Ebal med Stentorp, Helsingholm, Skans-sund ligger bönhuset. Här är stenrösen, brända skogar, fult bondland, nakna klippor. Intet hotell, inga nöjen. Här bo verkligen också de olyckliga. På Furusund Garisim, med dess sköna ängder och lunder, bära villorna namn från Italien. ... Här ligger hotellet; här är musiken, nöjena, festerna, ungdomen. ... När man kommer in från hafvet ligger Furusund på höger hand, Köpmanholm på venster. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 94)

1899. April 14:e. ... Dreyfus Ile du Diable kallas nu af judarne för "Frälsarön" Ile du Salut. Dreyfus skall således vara Frälsaren och reqvierar cyankalium. Detta är ju satanism: Antikrist (= Juden) kan väl ej vara Krist. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 86)

De Kristna måste öfvervinna sitt hat mot judarne, men judarne måste då lära högakta Kristus och ej spotta efter honom. Rabbinen (Gottlieb) Klein i Stockholm har nyss utgifvit tre Föreläsningar i Kompromiss-stil deri han böjer sig djupt för Kristus och skrifver i Kristi anda! (Oscar) Benzow, son af den judfromme Dr Benzow, (som ej åt Kräftor emedan det var synd) och förr redaktör af Söndagsnisse, är nyss vorden Docent i Dogmatik, Teol. Fakulteten i Upsala. (August Strindberg "August Strindbergs brev sept 1898-dec 1900" s 119; brev 26 mars 1899 till Leopold Littmansson)

Medan jag mins vill jag be Er om en sak: om Ni hör något ofördelaktigt sägas om Albert Bonnier, så skall Ni ej deltaga i förtalet, ej söka utröna om det är grundadt eller ej, ty denna man har räddat Er en gång, då Ni voro små och i stor nöd. Han skänkte oss då 8,000 Kronor. Och det hade han ej behöft. Har jag ej kunnat vara tacksam, så måste Ni försöka vara det. Ni skola bli bättre än jag! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 87, brev 6 febr 1899 till Greta Strindberg)

Som nästan alla flickor i S. läste (Jekaterina Ivanovna) mycket (men i allmänhet lästes det inte mycket i S., och på biblioteket sade man att om det inte vore för flickorna och de unga judarna så kunde man slå igen). (Anton Tjechov "Ionitj" s 132-133)

Ni öfverskattar mig än då Ni vill ha mig till profet. Jag saknar kallelsen, men har stundom erfarit som en mission att vara predikaren i öknen, hvars mesta ord falla i den torra sanden och som skall sluta med att få sitt hufvud serveradt på ett fat. För öfrigt tycker Ni att mitt föregående lif lämpar sig nu för att evoluera en straffpredikare eller en sedelärare? Jag inte! Må korståget gå öfver verlden, jag skall hjelpa på, men på det lilla området, der jag är hemma, och jag vill se fanorna vecklas ut i fullt solsken innan jag besvärjer någon. ... Låt mig göra korståget först mot mitt gamla sjelf, så skall jag sedan följa fanan - förutsatt att den är hvit. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 294-295; brev 1 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Jag älskar och beundrar Araber, Morer, och sådana Semiter. Judar tror jag icke finnas, och de som kallas så är mest Afrikaner, Malajer, Tartarer och fan vet allt. Några synas mig ha förfäder som ätit menniskokött och nu äta - själar. En antropofagisk (-logisk) utställning af dessa falska Judar borde förekomma på en Judutställning, men ej på en Semit-exposition. Våra äro mest Armenier och Hottentotter, Papuas o.s.v. d.v.s. falska Semiter! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 199; brev 19 maj 1896 till Birger Mörner)

Leende och bugande kom Rothschild emot (Jakov) på vägen. "Jag letar just efter er, farbror!" sade han. "Moisej Iljitj hälsar och ber er komma genast." Jakov var (nu efter begravningen) inte upplagd för det. Han hade lust att gråta. "Låt mig vara!" sade han och gick vidare. "Men hur kan man göra så?" utropade Rothschild oroligt och sprang ifatt honom. "Moisej Iljitj blir stött! Han bad 'genast'!" Jakov tyckte det var vidrigt att Rothschild blev andfådd och blinkade och att han hade så många rödaktiga fräknar. Och det var äckligt att se på hans gröna syrtut med de mörka lapparna och hela hans bräckliga, späda gestalt. "Vad tjatar du för?" skrek Jakov. "Låt mig vara i fred!" Juden blev ond och skrek också han: "Var snäll och skrik inte så, för då låter jag er flyga över staketet!" "Bort ur min åsyn!" vrålade Jakov och rusade mot honom med höjda knytnävar. Man har ingen frid för kräken." Rotschild blev likblek av rädsla, hukade sig ner och viftade med händerna över huvudet som om han ville skydda sig mot slag, sedan rusade han upp och sprang därifrån allt vad han orkade. Medan han sprang hoppade han till ibland och slog ut med armarna och man såg hur det ryckte i hans långa magra rygg. Alla pojkarna gladde sig åt tillfället och rusade efter honom skrikande "Judegubbe, judegubbe!" Hundarna satte också skällande efter. Någon skrattade till och visslade sedan, hundarna skällde högre och mer samstämt ... Sedan måste en hund ha bitit Rotschild, eftersom det hördes ett förtvivlat skrik av smärta. (Anton Tjechov "Dråpet" s 79-80)


ca 1895 - ca 1890

Jag är icke antisemit, ty jag älskar Araber och är gift med en Arabiska; - judar existera ej mer, lika litet som greker Hellener. De som kallas judar nu äro alla möjliga nationer ... Armenier som Seligman: Kasan-Tartarer som Albert Bonnier. ... Efter korstågen vågade inga Österländingar in i Europa utan betäckning af Synagogan och derför kallade de sig Judar, eller antogo judaläran eftersom moskén var förbjuden! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 155,159; brev ca 23 juli 1894 till Leopold Littmansson; enligt Karantänmästarns andra berättelse var Strindbergs andra maka Frida Uhls farmor judinna och Littmansson själv jude)

Lär mina barn att alltid nämna (juden) Albert Bonniers namn med aktning och tacksamhet, att alltid - hvad än de höra andra säga - tala godt om medlemmar af hans familj. Ty Bonnier räddade en gång dessa barns far från undergång och bidrog således att göra deras barndom så ljus som den alltid var - tills fröken David förmörkade den! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 327; brev 12 aug 1891 till Gotthard Strindberg)

Helsning med knäfall för Din Fru. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 344; brev 10 sept 1891 till Robert Thegerström)

Alb(ert) B(onnie)r trycker särskildt så små upplagor af mig, emedan han endast vill jag skall lefva och icke dö för fort. Juden förlåter aldrig Ariern att denne försvarar sig. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 203; brev 10 mars 1891 till Birger Mörner)

Resa (Paris-Stockholm tur och retur). ... Summa 400 kronor (för judinnan som utan framgång bistått Siri von Essen vid Tinget)! ... Jag tror tag mig Fanen att det börjar finnas rättvisa i denna skitna verlden! Tänk 400 Kronor! ... Och så vivre ... och så minst fyra hundra mil jernvägsskakning (tänk den helvetes skakningen och ryggmergens gnidande i ryggpipan!) och så hotellräkningarne! Jag tror ta mig Satan snart igen att det finns en Jehova (Hämnaren) - för judar åtminstone! Ah! Hvar tror Du fröken David önskar mig nu, och hur många grader Celsius hon drömmer om åt mig? ... Om hon rest (från Hotel Kung Karl) utan att betala, så sprid straxt ut det i Staden och till Köpenhamn. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 185-186; brev 18 febr 1891 till Karl Nordström)

Älskarinnor som var 50 eller äldre stötte jag på inte bara hos unga kolonister utan till och med hos vaktare som knappt fyllt 25. ... Katoliker, lutheraner, t.o.m. tatarer och judar bor inte sällan ihop med ryssar. ... Bland de gifta kvinnor som frivilligt följt sina män, påträffar man utom ryskor även tatariskor, judinnor, zigenerskor, polskor och tyskor. Enligt "Reglemente för deporterade" får judar inte följa sina hustrur som dömts till deportation; kvinnorna kan endast ta med sig dibarn och då endast med männens medgivande. ... Syfilitiker som jag råkade träffa gjorde ett beklämmande intryck på mig. Dessa försummade, ingrodda fall visade på en fullständig avsaknad av hygienisk kontroll, som i själva verket kunde vara perfekt på grund av den deporterade befolkningens fåtalighet. I Rykovskoje såg jag en jude med syfilitisk tuberkulos. Han behandlades inte av någon läkare och föll långsamt sönder. Hans familj väntade otåligt på att han skulle dö. Detta hände inom en halvversts avstånd från sjukhuset! (Anton Tjechov "Sachalin" s 165,168,231; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Rykovskoje eller Rykovo (i Tymovskdistriktet) grundades 1878. ... Kolonin liknar inte Aleksandrovsk; det är en liten stad, ett Babylon i miniatyr, som redan har spelhålor och till och med familjebadstugor, vilka sköts av en jude. Detta är en genuin, grådaskig rysk by utan några som helst anspråk på kultur. (Anton Tjechov "Sachalin" s 118-119; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Bland dem som sitter i isoleringscell är det speciellt en som fångar uppmärksamheten. Det är den inte obekanta Sofia Blüfstein - Lilla guldhand, som dömts till tre års straffarbete för rymning från Sibirien. ... Medan hon ännu var fri begicks några brott i Aleksandrovsk: handlaren Nikitin mördades, den judiske kolonisten Jurkovskij bestals på 56 000. Guldhand misstänktes för alla dessa brott. ... Hur det än förhöll sig med den saken - de 56 000 återfanns aldrig och de har gett näring åt de mest skiftande, fantastiska historier. ... Majdanen är en spelhåla, ett Monte Carlo i miniatyr som väcker fångens lidelse för pharao och andra hasardspel. Kring majdan och kort samlas alltid folk som är beredda till grymt och obevekligt ocker. Fängelseockrarna tar uppåt 10 (procent) om dagen, ja t.o.m. i timmen. Panter som inte lösts in under dagens lopp blir ockrarens egendom. Efter avtjänat straff flyttar ockrarna ut bland den fria befolkningen där de ingalunda upphör med sin verksamhet; det är alltså inte förvånande att det finns kolonister som kan bli bestulna på 56 000. ... Genom kolonierna går vintervägen från Aleksandrovsk till Nikolajevsk; på vintern anländer giljaker och jakuter hit och kolonisterna väljer och vrakar med dem utan förmedlare. Här finns inga handelsmän, folk som äger hemliga fängelsekrogar, judar, återförsäljare eller ämbetsmän, som byter sig till luxuösa rävskinn mot sprit och sedan med ett saligt leende visar dem för gäster. (Anton Tjechov "Sachalin" s 59,64,92; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

Så där går Andron med flintbössan på axeln och bär en hare som han har skjutit, och efter honom kommer den gamle skröplige juden Isaitjik och föreslår honom att byta ut haren mot en bit tvål. (Anton Tjechov "Gusiev" s 258)


ca 1890 - ca 1885

På Lycko-Per blef jag, som alltid när man har med judar att göra, skyldig pengar! Skyldig 600 kronor på min recett! Fick 2,400 i stället (för) 24,000! ... ... Lagerbjelke vet att han är jude: jag stod en gång i K. Bibliotekets läsesal och betraktade hans böjda ben. Han fick se mina ögon och såg hvad jag såg; blef rädd för mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 234,237; brev 28 jan 1889 till Axel Strindberg samt brev samma dag till Ola Hansson)

Dörren gnisslade till igen, och på tröskeln uppenbarade sig en kortväxt ung jude, rödhårig, med en näsa som en fågelnäbb och en kal fläck mitt bland det sträva, knollriga håret. På sig hade han en mycket sliten, urvuxen rock med rundade skört och korta ärmar och ett par trikåbyxor, och hela denna kostym gjorde att han själv såg underligt kort och stubbsvansad ut, det var över honom något av en plockad fågel. Detta var Solomon, Mojsej Mojsitj' bror. Tyst, utan att hälsa, bara med ett underligt leende på läpparna kom han fram till trillan. (Anton Tjechov "Stäppen" s 29)

Lebedev (ordförande i landstingsstyrelsen): I hela trakten finns det bara en pojke som det är något med, och han är redan gift (suckar) och har visst kommit ur gängorna ... Babakina (ung änka, godsägarinna): Vem då? Lebedev: Den förträfflige Nikolaj Ivanov. Babakina: Jo, det är en bra karl (gör en grimas), men olycklig! Lebedeva (Lebedevs hustru): Fattas bara, kära du, hur skulle han kunna vara lycklig! (Suckar.) Vad den stackarn har missräknat sig! ... När han gifte sig med sin eländiga judinna så trodde den stackarn att hennes föräldrar skulle ge dom guld och gröna skogar, men det gick precis tvärtom ... Sen hon övergav sin judiska tro har hennes far och mor vägrat träffa henne och förskjutit henne ... Så där har han inte fått en kopek. Nu ångrar han sig, men det är för sent. Sasja (makarna Lebedevs dotter): Mamma, det är inte sant. Babakina (med hetta): Lilla vän, hur kan du säga så? Det vet ju alla. Om det inte hade varit av beräkning, varför skulle han då ha gift sig med en judinna? Som om det skulle vara någon brist på ryska flickor? ... Sasja (reser sig): Att ni bara ids prata så om en människa som inte har gjort er det minsta ont? (Anton Tjechov "Ivanov" s 35-37)

Det år då min berättelse börjar tjänstgjorde jag som föreståndare på en anhalt vid en av våra sydvästra järnvägar. Om jag levde ett glatt och tråkigt liv kan ni förstå då ni hör att det inte fanns en människoboning på tjugo versts omkrets, inte en enda kvinna, inte en enda ordentlig krog, och jag var på den tiden ung, kraftfull, hetlevrad, oförnuftig och dum. Den enda förströelse jag hade, var persontågens fönster och den otäcka vodkan som judarna spädde ut med extrakt av spikklubba. ... Man drack så mycket man kunde få i sig av den vedervärdiga vodkan, man blev dimmig i huvudet och märkte inte hur de långa timmarna och dagarna gick. (Anton Tjechov "Champagne - En landstrykares berättelse" s 157)

Låt nu inte Albert B. skicka bud på dig och tuta sitt skitprat i dina öron. Om du hade en aning om hvilket nät af judar är spunnet kring hela Europa och hur de känna hvarann allesammans, och hvad deras Messiasidé är. Jag har berömt dem - dels dyperad, dels "nödd och tvungen". ... I Tyskland procenta de på jord så att 80 % är i deras händer och inte en fri bonde mer finns. Det är deras rätt efter de ha magt, men vi ha då också rätt att - fly dem, när vi ej rå på dem. Alb. Bs taktik är att suga bloden (pengarne) långsamt och dertill "pina ihjel" mig. Kom ihåg: en jude förlåter aldrig! Han mördar dig ej, men han tar ditt arbete. ... Hans vänskap med de 8,000 (som han efterskänkte mig i febr 1886) bestod i att skydda sig för vidare artiklar från mig i tidningen. ... Juden tror ej på vänskap och tacksamhet, men han begagnar orden: Låt ej narra dig! Gå ej till honom! Och låt honom ej veta något ty han begagnar alla menskor som spion! ... Mitt författeri är utsuget af judar som pressat hjerna och blod ur kroppen. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 163-164; brev 15 febr 1887 till Axel Strindberg)

I egenskap av adjutant hände det sig ofta, att jag for omkring i distriktet. Än for jag för att köpa havre eller hö, än sålde jag kasserade hästar åt judar och polska herremän. ... Jag for julnatten från Czestochowa till byn Szewelka, dit man skickat mig å tjänstens vägnar. ... Våra hästar stötte fram emot midnatt på porten till ett gods, tillhörande, som jag nu erinrar mig, greve Bojadlowski, en rik polack. Polacker och judar, det är för mig alldeles egalt, ungefär som pepparrot efter middagen, men, om jag ska säga sanningen, den polska adeln är ett gästfritt folk, och det finns inte hetare kvinnor än de polska adelsfröknarna. (Anton Tjechov "Det var hon" s 48-49)

Hvad Röda Rummet beträffar vill jag föreslå ... antingen att jag skrifver ett förord eller ... att Ni i öfversättningen (till danska) utelemnar alla utttryck som innebära kitslighet eller ringaktning mot Judarne. Gör som du vill! Bäst det senare. ... Sagan om Patrioterna slutade dumt. Den kunde misstydas såsom döljande mitt "judehat". Om du begagnar den, så bryt af slutet före gadden. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 167; brev den 20 sept 1885 till Edvard Brandes)

Så kom i sista stund Levertin och så fick Sverge en författare. Det gladde mig nu att det var en jude och försonade mig med judarne fullständigt, liksom han har försonat sina bröders reaktionära sträfvanden. Hans angrepp på Gud är en stor bragd och hans firande af köttet, af köttet med hanar och honor är icke mindre. Han förefaller mig vara en fin modern ande. ... Min bästa vän härute är jude, medicine professor i Lausanne, och den som tagit sig för att förlägga mina arbeten ute i Europa är också jude. Jag har upptäckt hemliga underjordiska strömmar ute i verlden och anser det gamla samhället med nationer och styrelser och privilegierade klasser vara undermineradt. Och öfverallt ser jag juden som jordens salt. Det såg jag inte hemma i det ruttna Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 100-101; brev den 12 juni 1885 till Edvard Brandes)

Du är med din bok (novellsamlingen Konflikter) den förste jude Sverige haft. Och det är ju märkvärdigt att det måste vara en jude, fri från 1800 års Kristusvrövel, som skall gå först. Det ligger något så skönt universelt, teluriskt, Europeiskt, osvenskt öfver dessa två berättelser ("Evoi" och "I elfte timmen") att jag känner mig röd åt örontrakten vid tanken på alla de bilder af äkta Uplands-potatis-lera jag bakat till dato. ... Du får erkänna att judarne i Sverige icke varit framstegsmän. Och ha de nu religionsförföljelse, så ha Albert och Adolf Bonnier och Marcus icke motverkat läseriet med att sprida luterska skrifter (antisemitiska allesammans). (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 191-192; brev med not 1 juni 1885 till Oscar Levertin)

Om Aftonbladet skulle skälla på (tidningen) Tiden för judförföljelse, så gif dem den här gadden i nosen: Judarne hafva sjelfva lekt med elden och genom att sprida och sälja antisemit-skrifter (kristliga skrifter) gifvit fart åt reaktionen och statskyrkans judhat. ... Det är ingen skam längre att vara jude, men det bör icke heller vara någon förtjenst! ... Hata dem som reaktionära, icke som judar! Men klipper man till dem, så är det naturligtvis juden som förföljes. Med den taktiken ha de gått långt! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 19-20; brev 13 jan 1885 till Pehr Staaf)

"I den här portföljen finns en fjärdedel av mina tillgångar", (sade judinnan Susanna till löjtnant Grigorjevitj). "Titta vad tjock den är! ... Ja, då så, herr fordringsägare, välkommen med era växlar. Vad det är fånigt med pengar överhuvudtaget! Så betydelselösa och ändå sätter kvinnorna ett sådant värde på dem! Ni ska veta att jag är judinna ända in i ryggmärgen, jag tycker vansinnigt mycket om alla dess Schmular och Janklar (vanliga judiska förnamn i Ryssland), men vad som är så motbjudande för mig i vårt semitiska blod, det är det där förvärvsbegäret. De samlar på hög, men de vet inte varför. Man ska leva och njuta av livet, men de oroar sig för varje kopek de ger ut. ... Jag tycker inte om när pengarna bara blir liggande på kistbottnen. Nej, överhuvudtaget tror jag inte att jag är särskilt lik en judinna. Förråder mig min accent, eller?" "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga." Löjtnanten blev litet förlägen. "Ni talar alldeles rent, men ni skorrar på r-en." ... "Det är ingenting som avslöjar en jude så som accenten", fortsatte Susanna och blickade glatt mot löjtnanten. Hur mycket han än åbäkar sig som en ryss eller fransman, men om du ber honom uttala ordet puss, så säger han bara: pess ... Men jag kan uttala rätt: puss! puss! puss! ... Ni tycker naturligtvis inte om judar ... Jag vill inte disputera med er, vi har många fel och brister, som alla folk. Men kan judarna rå för det? Nej, det är inte judarnas fel, det är de judiska kvinnornas! De är inskränkta, lystna och giriga, saknar all poesi, är tråkiga och ledsamma ... Ni har aldrig levt ihop med en judinna och vet inte hur härligt det är!" Hon riktade ögeonen, utan att blinka, mot löjtnanten, öppnade läppparna och visade sammanbitna tänder. Hela ansiktet, halsen och bröstet började darra med ett spänt och ondskefullt kattliknande uttryck. ... ... Det hade redan börjat skymma när (löjtnantens kusin Krjukov) körde in på gårdsplanen till brännvinsfabriken. Från de öppna fönstren i disponentbostaden hördes skratt och sång. ... Från tamburen tittade han in i salongen. Där fanns ett femtal herrar - idel välbekanta godsägare och tjänstemän. ... Susanna Moisejevna själv kom fladdrande ut i tamburen. ... "Jag är så glad!" log judinnan. ... "Stig in i salongen. Där har ni idel bekanta." ... Deras ansikten var rusiga och upprymda. (Krjukov) sneglade på dem och kunde inte förstå hur dessa hedervärda familjefäder, prövade av sorger och bekymmer kunde förnedra sig till en sådan ynklig och billig glädje! ... I Susannas arbetsrum, bakom skrivbordet satt löjtnant Alexander Grigorjevitj. Han satt i samspråk med en fet och pussig jude, men när han fick se sin kusin blev han alldeles röd i ansiktet och sänkte blicken i ett album. ... Hans ansikte förvreds av ett uttryck av plågad skam. ... "Vad kan jag väl säga till honom? Vad då?" tänkte (Krjukov). "Skulle jag vara domare över honom när jag är här själv?" (Anton Tjechov "I dyn" s 279-281,289-291)

Söndagseftermiddag. Godsägare Kamysjev sitter i matsalen vid ett luxuöst dukat bord och frukosterar. Mitt emot honom sitter en till åren kommen fransman, monsieur Champon, proper och slätrakad. ... "Ni påstår att det inte finns ett finare folk än fransmännen", (sade Kamysjev till Champon). "Dom är så förståndiga och lärda. Civilisation! Och jag går med på att fransmännen är lärda och har fint sätt ... Men ... han har inte samma själ som ryssen. Det är där det fallerar! ... En rysk hjärna - den är uppfinningsrik! Fast naturligtvis låter man ryssen inte få användning för den, och så saknar han förmågan att skryta." ... Monsieur Champon tål inte mer, han brusar upp. ... "Vartenda ord ni säger sargar mig i själen!" "Ni är just en underlig kurre! Om jag skäller på fransmännen, så behöver väl inte ni ta åt er? Det händer ju titt och tätt att man skäller på folk, men inte behöver väl andra bli förbannade för det? Ni är verkligen originell! Ta till exempel Lazar Isakitj, arrendatorn ... Jag mäter honom skäppan full, jag kallar honom för judjäkel och jag vet inte vad. Men inte blir han arg för det!" "Men han är ju en träl! Han gör vad som helst för en kopek." "Nå, nå, nå ... Nu får det vara nog! Kom nu, så går vi och äter. Frid och försoning!" (Anton Tjechov "I främmande land" s 117-123)


ca 1885 - ca 1880

Broder Varburg! ... Håller på att afSveriga (Gbg.) mig så mycket som möjligt. Hör du, du! Jag har skällt på judarne för att de voro för mycket patriotiska och icke tvertom! Det är just herrarnes uppgift att kosmopolitisera, och det har Ni gjort ganska bra, ändå, men den dumma Svensken ser inte att han födt en orm vid sin barm. Patriotism är en snuskig form af egoism. ... G. Brandes har Europeiserat Danmark: det är hans everldeliga förtjenst. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 296; brev 13 aug 1884 till juden och "göteborgaren" Karl Warburg)

Ett exempel på en mycket omväxlande patriot, och som föreföll mig verkligen rolig, såg jag för några år sedan. Hans far var dansk, hans mor livländska. Han själv råkade födas i Sverige, och han blev svensk, svenskare än de flesta. Därpå for han vid omogna år till Amerika och blev amerikan. Senare återvände han till Europa och gifte sig med en belgiska, vars far var fransman och mor tyska. Han blev belgisk medborgare. Men han fick i sitt gifte en svägerska, som var gift med en neapolitanare. Min patriot befann sig i Neapel vid Vegas ditkomst. I egenskap av släkt med Neapel, var han med som neopolitanare och hälsade löjtnant Bove; därpå uppträdde han som svensk och hälsade Nordenskiöld som landsman. Senare befann han sig i Paris och hälsade Nordenskiöld i sin egenskap av fransktalande belgier med fransk svärfar. Denne mångsidige patriot var - jag har gömt det till sist - jude. Det vill säga asiat. Han är den mest behagliga människa att umgås med, utom när han är patriot. Han har något kosmopolitiskt, universellt i sin blick över livet och människorna, utom när han är patriot. Vid vårt sista sammanträffande i Schweiz, där han var bäst på sin plats, emedan han saknar nationalitet, förebrådde han mig, att jag hackat på judarne för att de icke voro patriotiska! Som förhållandet var alldeles tvärtom, och jag just skämtat över de svenska judarnes svenska patriotism, kunde jag ingenting svara på den omotiverade förebråelsen, men jag kunde däremot bedja honom som en vän att icke glömma judarnes stora uppgift, som de, mot sin vilja kanske, genomfört - nämligen att europeisera Europas nationer; det vill säga att spela samma roll som kristendomen på sitt sätt mot sin vilja spelat. Detta har Georg Brandes gjort i Danmark, men det ha icke mina judiska vänner gjort i Sverige - och därför är mitt s.k. "judhat" icke riktat mot judarne såsom judar, det vill säga Kristusförnekare (ty det är jag själv, fastän grundlagen icke är så patriotisk mot mig att den tillstädjer mig den friheten), utan mot judarne som falska patrioter. På detta erhöll jag ett slags svar, som jag icke kunde upptaga till behandling. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 129-130; Chexbres, juni 1884)

(Karl Otto Bonnier) är mera orädd än du (Claes Looström) och litet mer fördomsfri! Han hade t. ex. icke något emot ... antisemit-poem(et "Isaacs julkväll")!! ... Jag behöver väl icke säga (Dig Karl Otto Bonnier) att mina bref till Sverge, icke blifva så personliga som Det Nya Riket eller kunna innehålla något åtalbart eller för Eder nationalitet sårande! ... Broder (Claes Looström)! ... Få se hur länge Moses och jag dra jemt! En mera bevisande illustration till judarnes allmagt kan jag icke prestera, än då jag kastar mig i Abrahams sköte för att rädda mitt lif och min framtid! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 279-284; brev den 19 aug 1883 till Claes Looström, brev den 20 aug 1883 till bokförläggare Karl Otto Bonnier samt brev den 23 aug 1883 till Claes Looström)

Om du har någon möjlig utväg, så låt det komma till (Ludvig) Josephson att jag har ett briljangt stycke färdigt! Han har skrifvit mig till, men icke så ödmjuko som jag fordrar af en jude!, hvilken behöfver mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 83; brev den 2 sept 1882 till Pehr Staaff)

Du skall få alla mina nästa arbeten ... om du betalar Isidor (Bonnier) de 3,000 Kronor jag är bunden vid honom med. ... Jag vill bra gerna komma ur judehänderna, det kan jag ej neka, och hellre se en urinnevånare förtjena en styfver än en Asiat. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 62; brev den 3 aug 1882 till bokförläggare Claes Looström)

Jag anses vara judhatare och har nu i min nya bok (Det nya riket) gjort satir på våra judar. Jag hatar icke judarne men våra servila, ordenshungriga, despotiska, förtryckande judar, hvilka med hela penningens magt, (det har varit dem en lätt sak att afnarra de dumma svenskarne deras pengar) arbeta, på sitt hänsynslösa sätt, med reaktionen mot oss! De äro dina fiender så väl som mina för denna orsaks skull. Upsala Universitet har tre docenter i Svensk Litteratur, till exempel, och alla äro småsinnade, dumma, konservativa judar som sälja Luthers skrifter och Nya Testamentet för att visa sig liberala, men om man vill vara liberal i politik och litteratur, då är det slut! Det är nu en tillfällig olycka för dem att de äro judar, och jag skulle tycka lika litet om dem, om de voro Svenskar! De äro fremlingar och hålla sig fiendtliga som fremlingar mot oss; de äro i sin rätt, välan, jag är i min rätt då jag skyddar mig! Här är således icke frågan om judendomen, icke ens om judarne, utan om våra judar i Sverige! Hvilka uppträda som en korporation med oberättigade intressen. Låt oss hålla ihop och icke skiljas för en detaljfrågas skull. Du är ju icke jude då du offentligt afsvurit judendomen, under det att våra hålla på sin gamla vidskepelse för att väcka intresse, men tro icke ett spår på den! Derför har jag ansett mig kunna tala med dig härom och jag står väl öfver misstankar att vara så bornerad som en intolerant religions- eller en race-hatare. Din bror (Georg) skulle vid detta lag ha varit kallad till professor vid Stockholms Universitet om icke judarnes fruktan varit stor att han skulle blamera korporationen! Förlusten större för oss än för honom! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 54-55; brev den 26 juli 1882 till den danske politikern och författaren Edvard Brandes; de tre docenterna som omtalas är Karl Warburg och Henrik Schück, vilka blev docenter 1876 resp.1882 samt Ernst Meyer, som blev fil. dr. 1882 och docent några år senare)

För Judarnes skull hjelp mig inom loppet af åtta dagar med: att på en lapp skrifva hvad den judeprocess rör som (amanuensen i Kungliga biblioteket) Skoglar Bergström har i sina Kulturminnen i K. B. 1723-27. Är det något ärerörigt som kan gagna judfrågan så skall jag genast låta afskrifva. Gör nu icke mycket besvär; lukta bara i portföljen och skrif tre ord: så här t. ex. Judar stämda för falska vigter; d:o för tidelag, o. s. v. Äfven ett enkelt tvegifte eller en vexelförfalskning är kärkommet! Och det är icke så noga med domen, bara jag får anklagelsen. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 381; brev den 9 mars 1882 till Richard Bergström)

Nikolaj: Hur mycket är jag skyldig dig? Vengerovitj I: Omkring ... Få se ... Tvåhundrafyrtiofem rubel är det visst. Nikolaj: Låna mig pengar, store man! Gör mig den tjänsten så gör jag den en tjänst en annan gång! Var så god, storslagen och modig! Den modigaste av alla judar är den som lånar ut pengar utan kvitto! Var den modigaste juden på jorden! Vengerovitj I: Hm ... av alla judar ... Ständigt om judar och judar ... Jag försäkrar er, mina herrar, att under hela mitt liv har jag aldrig sett en enda ryss som skulle ha lånat ut pengar utan kvitto, och jag försäkrar er att ingenstans tillämpas bruket att låna ut pengar utan kvitto i så stor omfattning som bland den ohederliga judenheten! ... Må Herren beröva mig mitt liv om jag talar osanning! (Suckar.) Det är så mycket mina unga vänner, så mycket som ni skulle kunna lära er av oss judar, i synnerhet av oss gamla judar ... Rysligt mycket ... (Anton Tjechov "Platonov" s 83)

Pamfletten var allt djefligt styf då Du inte hade mer att tillägga! Jag vill dock göra en rättelse. Pag. 8 rad 15 uppifrån står (om Axel Lamm att han genom) husskoj förvärfvat en respektabel förmögenhet; läs: genom fosterfördrifning och husskoj ... ... (fotnot:) Strindberg och Lindström voro liksom flera i deras bekantskapskrets ivriga antisemiter vid denna tid. ... Broschyren ("En judbroschyr") omnämnes av Klas Ryberg i hans artikelserie om sina Strindbergsminnen i Kalmartidningen Barometern december 1897; Ryberg berättar att han omkring 1880 fick se ett manuskript med titeln "Judarne, en pamflett". (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 183-184; brev den 10 sept 1880 till köpman Willehad Lindström; Strindberg hade 1868-69 varit informator hos doktor Axel Lamm)


ca 1880 - ca 1800

Nu några ord om Fjodor Pavlovitj. Under en längre tid hade han vistats på annan ort. Tre eller fyra år efter sin andra hustrus död hade han begett sig till södra Ryssland och till sist hamnat i Odessa, där han sedan bodde i flera år. Där gjorde han först bekantskap med, som han själv uttryckte det, "en massa stora och små judar, judedjävlar och judeyngel", och till sist blev han mottagen inte bara hos judar utan till och med "hos 'riktiga', respektabla judar". Man kan väl anta att det var under den här perioden av sitt liv som han utvecklade sin speciella förmåga att skrapa ihop och driva in pengar. ... Snart började han grunda en mängd nya krogar i distriktet. Man trodde att han hade hundra tusen rubel eller bara obetydligt mindre. Många i staden och ute i distriktet råkade hastigt i skuld till honom, mot betryggande säkerhet förstås. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 29)

Brev från kandidat Borg till litteratör Struve. ... "Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör (Isaac) ... fräck och obehaglig. Han vågade häromdagen disputera religion med pastorn under ett brädspel, och påstod därvid att kristendomen var uppfunnen av judarne och att alla kristna voro judar. Det är ett fördärv med det där latinet och grekiskan." ... Brev från licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmålaren Sellén, Paris. ... "(Isaac) talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarne luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vi korum kallad inför fronten för att läsa Fader vår, och då han inte kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam." (August Strindberg "Röda rummet" s 290-291,308,311-312)

Alla som haft tillfälle att jämföra påvens och kyrkostatens Roma med Italiens, hava endast en mening därom, att staden under de sistförflutna fyra åren ändrats mycket till sin förmån. Jag undantager naturligtvis de katolske prästerna, för vilka Rom upphörde att vara paradiset, på samma gång som det upphörde att vara okunnighetens och smutsens huvudstad. . . . Går vår resande in i den stadsdel, där nutidens nordmän gärna nedslå sina bopålar: vid Via Felice, Via del Tritone, Capo le Case, Via de due Macelli o.s.v., skall han numer (år 1874) trampa en god stenläggning och breda gångbanor. Korso och Via Condotti äro ej mer de enda gator, som kunna skryta med sådana. Otaliga hus äro uppsnyggade, många åtgärder för renlighetens främjande vidtagna. Själva Ghetto, det gamla judekvarteret, varur en judisk utflyttning och en kristlig invandring efter hand äger rum, har börjat sträcka upp sig och gör icke längre skäl för namnet att vara det ruskigaste tillhållet i Europa. (Viktor Rydberg "Kyrkostatens Rom och Italiens" s 243,247)

Det är ingen förtjenst hos (Georg) Brandes att han är jude - utan det är bara flax för oss att det var en jude som råkade bli Brandes. Och vi rå inte för att vi ej kunna se så klart eller friskt som de. Och jag tar hellre några passiarer om judeförträfflighet hvilka jag hoppar öfver, än en mängd Christendomsgrummel hos Atterbom o Malmström, hvilka stå som lösöre emot Brandes. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 103-104; brev maj 1872 till nationskamraten vid Upsala Stockholms nation Eugène Fahlstedt)

Ezriel hade trott att avfällingar skulle undvika allt tal om judar, men Wallenberg diskuterade judar vid bordet och senare i salongen. Han var tydligen väl informerad i judiska frågor. Västeuropeiska judar, sade han, hade anpassat sig efter sedvänjorna i de länder där de bodde, men polska judar hade förblivit en stam asiater. När en västeuropeisk jude dog testamenterade han pengar till allmännyttiga ändamål - Auerbachs hem för föräldralösa barn i Berlin, Frankels israeliska seminarium i Breslau, Oppenheimers och Magnus Levys donationer - de stora summorna skänkta av judarna i England och Förenta Staterna, institutionerna byggda för föräldralösa barn, för fattiga barn, fonder till yrkesskolor, sjukhus och rabbinseminarier! Men vad har judarna i Warszawa? Ett nerslitet sjukhus och ett bedrövligt soppkök. Vad chassiderna beträffade så fanns det ingen som helst anledning att tala om dem. De var vilda beduiner. Och hur betedde sig den framstegsvänlige juden i Polen? Han levde för sig själv. Han kände inget som helst ansvar för samhället. Hans döttrar lärde sig pladdra lite franska och klinka på piano. Wallenberg nämnde som kontrast Adolf Kremer, en sefardisk jude från Amerika som hade tagit posten som generalkonsul i Rumänien för att kunna hjälpa de rumänska judarna. Han talade om de judiska finansmännen som hade bojkottat Rumänien på grund av dess judeförföljelser, om den franske Rotschild som hade lånat franska regeringen tvåhundra miljoner franc som hjälp att betala krigsskadeståndet till Preussen och om de båda döttrarna till den engelske Rotschild, Anna och Flora, som hade sammanställt en historia om det judiska folket. Fanns det något jämförbart med dessa exempel bland judarna i Polen? Ezriel märkte att när Wallenberg diskuterade den judiska frågan blev han lika upphetsad som om han själv fortfarande vore jude. ... Hans svarta ögon flammade av vrede och fylldes sedan av den judiska oro för mänskligheten som inget heligt vatten kunde skölja bort. ... "Det finns alltid en minoritet som man hackar på, i synnerhet en minoritet med sociala ambitioner. Det var en tid då jag trodde att om judarna lade av sig sina kaaftaner och lärde sig tala modesmålet så skulle allting bli bra. Nu ser jag det inte så. För resten av världen är den moderne juden en hänsynslös konkurrent. Under tvåtusen år har judarna samlat en reservoar av färdigheter som inget annat folk äger." (Isaac Basjevis Singer "Jacobys hus" s 190-192)

Hvem har ej hört omtalas Schiras-dalen, den af Asiens och Europas skalder besjungna, där, enligt persernas sägner, våra första föräldrar lustvandrade i oskuld och glädje, och dit österländningens hjärta alltid trånar, när det älskar och vill drömma bort lifvet i "rosens doft, i blomsterlundens gömma"? . . . Denna härliga dal är i närvarande tid ett hem för eländet och fasan. . . . I dalen, där rosorna dofta och granatäpplet glöder, rasar hungersnöden med oblidkelig grymhet. . . . Till råga på olyckan följa pesten och koleran i hungersnödens spår. Det är uppenbarelsebokens hemska målning än en gång förverkligad. Ryttaren med vågskålen i hand följes af ryttaren, hvars namn är döden och hvars följeslagare äro de ur Hades uppbesvurna fasorna. Hvem längtar nu till Schiras? . . . Britiske konsuln i Tabris inberättade till sin regering, att hungersnöden i Persien hemsöker både kristna, muhamedaner och judar, men, säger han, medlemmarne af de bägge förra bekännelserna finna mer eller mindre hjälp hos sina rikare medtroende. Judarne däremot finna ingen hjälp, ty där är ingen rik ibland dem. . . . Londons israeliter med sir Moses (Montefiore) i spetsen sända nu hjälp till de nödlidande, vare sig kristne, judar eller muhamedaner. De ha uttryckligen föreskrifvit: "Räck brödet till den hungrande, utan att fråga hvad han tror! Så vill Gud!" Englands tidningar uttrycka det hopp, att denna af dogmatiken ej begränsade välvilja måtte vinna någon efterföljd bland de kristne. (Viktor Rydberg "Moses Montefiore" s 540-542; Göteborgs Handelstidning 4 januari 1871)

Bekännelsetvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem i historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i religionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem i deras medborgerliga ära, som det är statens ovedersägliga plikt att skydda. Ingen, jag är därom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska bekännelser, som räkna anhängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna dessa våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjäna det allmänna såsom folkrepresentanter, ämbetsmän och lärare. De ifrågavarande lagparagraferna, i sin närvarande lydelse, äro således nu endast lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters och judar att för världsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brottsligt; men det torde icke vara mindre fördömligt, när det begagnas af den svenska kyrkan. (Viktor Rydberg "Bekännelsetvång eller bekännelsefrihet" s 378; riksdagsanförande 16 februari 1870 "Om rätt för bekännare af annan lära än den rena evangeliska att innehafva befattning i statens tjänst och för bekännare af annan lära än kristen protestantisk att vara valbar till riksdagsman")

(Saccard) gick in i högra hörnet under träden vid rue de la Banque och genast stötte han på "den lilla börsen", som gör i värdepapper, som icke mera noteras i kurs - "de våta fötterna", som man med ironiskt förakt kallar dessa, som mångla med börsens lumpor och som under bar himmel och i regniga dagars smuts notera aktier i ramlade bolag. I en larmande grupp fanns där ett helt snuskigt judekvarter, feta, skinande anleten, torra rovfågelsprofiler, en storartad samling av typiska näsor, som lutade sig ihop emot varandra, liksom över något rov, under skränande strupljud och liksom färdiga att sluka upp varandra. Just som han gick förbi, märkte han en stor karl, som stod litet avsides och höll på med att mot solen se på en rubin, som han aktsamt höll upp i luften mellan sina tjocka och smutsiga fingrar. . . . Mot judarna hyste han detta gamla rashat, som man finner framförallt i södra Frankrike, och det var honom fysiskt motbjudande, något rent av kroppsligt frånstötande i i blotta tanken på den minsta beröring, den fyllde honom med en häftig motvilja, som var otillgänglig för alla förnuftsskäl och omöjligen kunde övervinnas. . . . Han anklagade hela rasen, denna förbannade ras, som icke mera hade något fädernesland, icke mera någon härskare som lever parasitliv hos andra nationer och låtsar sig erkänna lagarna, men i själva verket lyder blott sin egen gud, stöldens, blodets och vredens gud; och han visade, huru denna ras överallt uppfyller den mission av skoningslös erövring, vilken den har fått av sin gud, genom att slå sig fast hos alla folk, liksom spindeln mitt i sitt nät för att ligga på lur efter rov, suga allas blod, göda sig av andras livskraft. Har man någonsin sett en jude leva av sina händers arbete? Var finns det judiska bönder, judiska kroppsarbetare? Nej, arbete vanärar, deras religion nästan förbjuder det och prisar blott tillgodogörandet av andras arbete. Åh, de skojarna. Det var som om Saccard skulle ha varit så mycket mera ursinnig, som han beundrade judarna, avundades dem deras vidunderliga finansiella begåvning, det medfödda sinnet för siffror, deras naturliga förmåga att lätt och ledigt finna sig till rätta i de mest invecklade transaktioner, deras fina väderkorn och tur, som ger dem framgång i allt vad de företaga sig. De kristna ha inte samma förmåga för tjuvspel, sade han, de komma till sist alltid under isen; men tag en jude, som inte ens begriper sig på bokföring, och kasta honom i någon misstänkt affärs grumliga vatten, så klarar han sig och simmar i land med hela vinsten på ryggen. Detta är rasens begåvning, förklaringen till, att den kunnat fortleva bland de nationaliteter, som stå upp och gå under. Och i sin häftighet förutsade han, att till sist jordens alla folk skulle besegras av judarna, när de hade lagt beslag på all världens rikedom, vilket nog inte skulle dröja länge, eftersom man lät dem fritt få breda ut sitt välde och man redan kunde i Paris se en Gundermann som hade rest sig en tron, vilken både stod säkrare och var mera respekterad än kejsarens. . . . (Saccard) gav luft åt sitt nedärvda hat och utslungade åter sina beskyllningar mot denna ras av schackrare och ockrare, som under århundraden irrat kring bland folken, vilkas blod de suga ut som otäcka parasiter, och som trots lidanden och begabberi långsamt, men säkert erövra världen, tack vare sitt oövervinneliga guld. (Emile Zola "Pengar" s 21,94-95,200; mitten av 1860-talet?)

Med sex hundra miljoner skulle (den ultramontane katoliken Saccard) sopa bort judarna och själv bli guldets konung, världens herre. Vilken dröm! . . . "Åh, denne Gundermann", (sade Saccard), "denne smutsige jude, som segrar, därför att han inte har några begär! Sedan århundraden tillbaka överflyglar och besegrar oss denna ras, trots allt förakt och all försmädelse. Han äger redan en miljard, han skall få två - tio - hundra miljarder, han skall en dag bli jordens behärskare. Under åratal har jag skrikit ut det från taken, ingen tycks höra på mig, man tror, att det bara är en börsmänniskas förargelse, men det är rasens röst, som talar. Ja, judehat, det ligger i mitt blod, ja det genomtränger hela mitt väsen." "Så underligt det är!" sade fru Caroline helt lugnt, hon som var så upplyst och så tolerant. "För mig äro judarna människor liksom alla andra. Och om de ha några särskilda egenskaper, så är det andra, som bibringat dem dessa." Saccard, som inte ens hade hört på henne, fortsatte ännu häftigare: " . . . Varenda katolsk bank som blir alltför mäktig, skall krossas såsom samhällsvådlig, för att judeföljet måtte triumfera och äta upp oss allesammans så fort som möjligt." (Emile Zola "Pengar" s 350,428-429; senare delen av 1860-talet?)

De tre dagestanska tatarerna (på straffkolonin) var bröder (och muslimer). ... Alej, den tredje, var inte mer än tjugotvå år. ... Jag ser tillbaka på mitt möte med honom som något av det bästa som hänt i mitt liv. ... Jag hade en rysk översättning av Nya testamentet, en bok som inte var förbjuden i tukthuset. Utan ABC-bok och med enbart bibeln som hjälp lyckades Alej på ett par veckor lära sig läsa alldeles utmärkt. ... Vid ett tillfälle läste vi Bergspredikan tillsammans. ... Jag frågade honom om han tyckte om det han hade läst. ... Oh ja! svarade han. Jesus var en helig profet. Jesus talade Guds ord. Så vackert! ... (Hans bröder) bekräftade att Jesus varit en Guds profet och att han hade gjort stora underverk; han hade skapat en fågel av jord, blåst på den och med ens hade den flugit bort ... Si stod det skrivet i deras böcker. De berättade detta och var övertygade att de gjorde mig en stor glädje genom att prisa Jesus. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 62-66)

(Filosofen) fick syn på en vagn som man först kunde ha tagit för ett sädesmagasin på hjul. Den var i själva verket så djup som en ugn där man bränner tegel. Det var ett sådant fordon som är vanligt i Krakow och som judarna använder när de far omkring med sina varor till varje stad, där deras näsa vädrar en marknad. . . . Trots den heta julidagen steg alla ur vagnen och gick in i det låga, smutsiga rum där den judiske krogvärden med alla tecken till glädje störtade fram för att ta emot sina gamla vänner. Juden tog fram några fläskkorvar, som han haft under rockskörtet och lade dem på bordet varefter han genast vände sig bort från denna i Talmud förbjudna frukt. (Nikolaj Gogol "Vij" s 150,152)

Både Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj tycker mycket illa om loppor. Därför låter ingendera av dem någon judisk månglare gå förbi utan att köpa åtskilliga burkar med medel mot dessa insekter, naturligtvis först sedan de skällt ut juden ordentligt för att han bekänner sig till den judiska läran. . . . "Det är bra snus som juden gör i Sorotjintsy", (säger Ivan Nikiforovitj). "Jag vet inte vad han lägger i det men det luktar gott, det påminner lite om krusmynta." (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 75,81)

Den magerlagde bonden kom förtretad ut från krogen och på mycket dåligt humör. Krögerskan hade på inga villkor velat ge honom någonting på kredit, nu ville han vänta och se om inte någon annan from adelsman kom och bjöd honom på en snaps. Men det var ju klart att alla adelsmän just i dag hade stannat hemma och som hederliga kristna åt sin julgröt med sitt husfolk. ... Bonden grubblade över sedernas förfall och den judiska krögerskans stenhårda hjärta. ... Den förbannade judekäringen. (Nikolaj Gogol "Julnatten" s 241-243)


ca 1800 - ca 1500

När (Candide och Cacambo) skulle gå in i tronsalen (i Eldorado) frågade Cacambo en av ämbetsmännen hur man skulle bära sig åt när man hälsade hans majestät, om man skulle falla på knä eller kasta sig på magen, om man skulle lägga händerna på huvudet eller placera dem på baken, om man skulle slicka dammet av golvet, kort sagt, vilken ceremoni som var den föreskrivna. "Det är brukligt", svarade ämbetsmannen, "att omfamna konungen och kyssa honom på bägge kinderna." Candide och Cacambo föll därpå hans majestät om halsen och denne mottog dem med den största upptänkliga älskvärdhet samt inbjöd dem i artiga vändningar att delta i supén. (F. Voltaire "Candide" s 73)

La Flèche: "För att ej behöva göra sig några samvetsförebråelser är borgmästaren redo lämna pengarna till 5 1/2 procent." Cléante: Till 5 1/2 procent. Kors, det var hyggligt. Det kan man inte klaga på. La Flèche: Det är sant. (Läser vidare) "Men som bemälte borgenär icke har hela summan, som det rör sig om, till hands och som han för att tillmötesgå gäldenären är nödsakad själv låna av en annan till en räntefot av 20 procent måste förutbemälde gäldenär betala denna ränta utan förfång för den förstnämnda räntan, i anseende till att bemälte borgenär ikläder sig denna förbindelse för att tillmötesgå gäldenären." Cléante: Kors i alla mina dar! En sån jude! En sån blodsugare! Det blir över 25 procent. . . . Jag önskar honom och hans tillmötesgående så långt pepparn växer, den skurken. Aldrig förr har jag hört talas om en sån ockerränta. Är han inte nöjd med sin fördömda ränta, utan ska han till på köpet tvinga mig att för 3.000 hålla till godo med hans gamla skräp? Jag får inte 600 för alltihop, men ändock måste jag bita i det sura äpplet, ty han kan tvinga mig till vad som helst, och han har kniven på strupen på mig. (Molière "Den girige" s 36-38)

Trots upproren så förblev Polens handel i judarnas händer. De gjorde till och med affärer i kyrkliga tillbehör trots att detta var förbjudet i lagen. Judiska affärsmän for till Preussen, Böhmen, Österrike och Italien och importerade därifrån siden, sammet, vin, kaffe, kryddor, juveler, vapen och exporterade salt, olja, lin, smör, ägg, råg, vete, korn, honung och hudar. Varken adeln eller bönderna visste någonting om affärer. De polska hantverkarna fortsatte att skydda sig själva genom alla slags privilegier, men trots detta så ställde sig deras produkter dyrare än judarnas och var ofta underlägsna i utförandet. Nästan varje herrgård hade judiska hantverkare och fastän konungen hade förbjudit judarna att bli apotekare så hade inte människorna förtroende för några andra. Man skickade efter judiska läkare, ofta från utlandet. Prästerna, särskilt jesuiterna, pratade från sina predikstolar mot de otrognas mediciner, skickade omkring pamfletter i ämnet och uppvaktade sejmen och guvernörerna för att få dem att diskvalificera judarna för de medicinska yrkena, men så snart en präst blev sjuk så kallade han på en judisk läkare. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 101; 1600-talets mitt)

"Har jag ingenting annat", (sade Sancho), "så har jag åtminstone min ärliga tro som jag alltid har trott, på Gud Fader och allt som vår heliga (katolska) kyrka predikar, och så klart är jag en svuren fiende till alla judar." ... "Käre Sancho", (sade Don Quijote), " ... när vi dräper jättar måste vi samtidigt slå ner vårt högmod, och avunden måste vi slå ner med högsinthet och ett gott hjärta." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 498,500)

Med 1600-talets utgång . . . finnas judarne utan land spridda i alla länder, enligt deras egen uppgift med mission att utbreda och uppehålla tron på den ende sanne Guden, men de skulle även sprida österländsk vetenskap och filosofi, samt därbredvid uppträda som mästare i handelsvetenskap och penningväsende. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 35-36)

Författare från 1600-talet . . . ansågo (Zigenarna) för judar, vilka sedan de undan de kristnas förföljelser länge dolt sig i jordkulor och ödemarker, plötsligt åter visade sig under skyddet av ett nytt folknamn. Men det hedniska lag- och sedeslösa liv, Zigenarna förde, som gjorde dem till en pest för länderna, ådrog dem snart om möjligt grymmare förföljelser, än dem, som övergått judarna. De europeiska regeringarna bemödade sig systematiskt att utrota dem. . . . Ännu på 1700-talet fanns en tysk furste, som anställde klappjakt efter de mörka landstrykarna, och hans jägare, i sin herres åsyn, genomstungo deras kvinnor med jaktspjutet och krossade deras barns huvuden med kolvslag. . . . Mänskligast eller rättare sagt minst omänskligt syns de hava blivit behandlade i Sverige. åtminstone försökte våra regeringar vid åtskilliga tillfällen att i godo förmå dem till en bofast levnadsordning. Genom sådana bemödanden uppstodo, som man vet, städerna Gränna och Vimmerby m. fl.; i det hela misslyckades dock försöken. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 64-65; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

"Det finns och har funnits så många olika sätt att dyrka vår herre på, i anseende till de yttre åthävorna", (sade pastorn). "De österländska folken hava den oseden att kasta sig framstupa, de katolska folken falla på knä och bli stående. En av de viktigaste förbättringar i kyrkoväsendet, som lutherska reformationen införde, var ovillkorligen bänknyckeln. När prästen står för altaret och agerar Gud, så ser han genast var han har fåren och var han har getterna, och Gud själv har ju gjort skillnad på folk och fä, så därom är ingenting vidlyftigt att orda. Det är själva uppfinningen att man kan sitta och dyrka som är det stora." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 323-324; novellen "Nya vapen" från 1883; beskriver förhållanden under senare delen av 1500-talet)

Fordomdags hade Gud bundit tillbedjandet wid wissa rum, såsom wi läsa hos Daniel, att när han wille bedja, så wände han sitt ansigte emot Jerusalem och templet, kap. 6:10. Men nu säger Christus, Joh 4:21-23, att man framdeles skall tillbedja hwarken på detta berget eller i Jerusalem utan i Andan och sanningen. Ty emedan evangelium nu är utspridt i hela werlden, skall man tillbedja öfwerallt, hwarest Guds ord predikas och tro finnes. Ty om någonstädes evangelium predikas och man med hjertats tro hänger fast derwid, så förtjenar det wäl, att du bugar dig och betygar detsamma all ära, emedan Gud sjelf bor deruti. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 150 i kommentar till Matt 2:1-12)

Stephanus hade sagt allt sådant, som skedde utan tron, wara till ingen nytta, och att man icke må mena sig tjena Gud med kyrkors byggande och gerningar, der man icke har tron på Jesus Christus; men att denna tro ensamt gjorde menniskorna fromma och byggde Guds tempel, det er, troende hjertan. ... När tron wore till finnandes, då kunde man både hafwa och icke hafwa tempel och i sanning hålla lagen. (Christus) wille allenast bortskaffa den falska tillförsigten till geningar och tempel. ... Men wilja wi säga och påstå detsamma, som Stephanus, så måste wi ock wåga detsamma, som han har wågat. Ty dermed skulle påfwens bullor, massorna af hans aflatsbref, hans kyrkolag och så många predikningar om kyrkor, altare, stiftelser, kloster, kalkar, klockor, taflor, waxljus och kläder alldeles blifwa om intet. Detta skulle då förtryta påfwens helighet och hans medhållare, och det icke utan skäl. Ty derigenom skulle deras buk, kök, källare och timliga goda lida afbräck, samt deras lättja, wällust och ljufwa lefwerne förwandlas i arbete, fattigdom och olust. De skulle då nödgas studera och bedja, eller såsom annat folk, försörja sig sjelfwa. ... (Nu) will man bygga alla wrår fulla med kyrkor och kloster, utan att alls betänka, hwarföre kyrkor byggas. Ty för ingen annan orsak skull böra kyrkor byggas, än endast att de christna må der komma tillsammans till att bedja, höra predikan och undfå sacramentet. ... Nu will hwarje menniska i hela werlden inrätta ett eget kapell eller altare eller åtminstone en messa, uti ingen annan afsigt, än att han tänker derigenom blifwa salig och köpa sig himmelen. ... Det wore bättre att man utrotade alla kyrkor och stiftelser i werlden, ja, brände dem till pulwer; wore wäl ock mindre synd, om någon af öfwerdåd toge sig sådant före, än att en enda själ förföres och förderfwas med sådan willfarelse. Ty Gud har icke gifwit något bud om kyrkor, utan allenast om själarne, hwilka äro Hans rätta och egentliga kyrkor. ... (De påfwiska) bygga, i stället för den förstörda, rätta kyrkan, sten- och träkyrkor. Och här göra de samwetena så trånga, att den, som allenast med en knif litet hackar på samma träd och sten, han har oskärat hela kyrkan. Då måste man göra sig kostnad och möda, att åter låta inviga henne. ... De hafwa förstört de rätta kyrkorna, och få stort samwete öfwer deras egna kyrkors odugliga gyckelwerk. ... (Det) wore godt, om man en gång i hela werlden wände upp och ned på alla kyrkor, och predikade, bad, döpte och gjorde alla christliga förrättningar i wanliga hus eller under bar himmel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 75-77 i kommentar till Apg 6:8-15; 7:54-60)

Huru hafwa icke wåra fäder och äfwen många ibland oss från alla werldens länder lupit flera hundra mil till Jerusalem för att besöka den heliga grafwen, till Compostella för att se Jakobs och till Rom för att se Petri och Pauli hufwuden; hwarwid några hafwa warit barfota, andra i full krigsrustning (att förtiga alla andra dåraktiga wallfärder), likasom wore de alldeles galna. Wi buro med oss dit hela högar af penningar samt tackade Gud och woro glada, om wi dermed kunde tillhandla oss påfwens lögnaktiga aflat och blifwa wärdiga att kyssa, ja, att blott se de dödas ben, som föregåfwos wara heliga och ännu mycket mer den allraheligaste helighetens, påfwens, fötter. Sådant will werlden åter hafwa, och hon skall ej heller få det, som är bättre. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 512 i kommentar till Fil 1:3-11)


ca 1500 - ca 1000

O, gudlöse Judar! Det är ingalunda såsom I förebären, ty I ären i allt brottslige! I ären de hufvudsaklige mördarne af Guds son! I hafven ingen ursäkt, fast I söken med mycken slughet dölja detta svåra brott. (Thomas a Kempis "Betraktelser öfver Kristi lif" s 126)

"Det pågår saker, som ännu ingen född och kristen sett motstycke till", (sade den satte, axelbrede femtiårige kosacken till sina landsmän). ... "Tiden har blivit sån, att nu inte ens det helgade kyrkorummet skall få tillhöra oss. ... För nu har judarna tagit det på arrende. Om inte juden först får sitt, så går gudstjänsten en förbi. ... Och en får inte heller fira den heliga påskhögtiden, ifall inte den hunden till jude har märkt den heliga pashan (en slags påskkaka) med sina smutsiga fingrar. ... Det sägs, att judekvinnorna börjat sy sig kjolar av våra prästskrudar. Det är sånt som sker i Ukraina, mina herrar!" ... "I galgen med hela judehopen!" ekade det ur folkmassan, "så dom slutar sy kjolar åt sina fruntimmer av våra prästskrudar! Så dom inte mer kan sätta några märken på den heliga pashan! Låt oss dränka den ohyran i Dnjepr!" Så fort dessa ord utslungats av någon i hopen, flög de likt blixtar från huvud till huvud, och hela folkskaran störtade mot förstaden i akt och mening att slita alla judarna där i stycken. ... Man högg tag i judarna och slängde ut dem över vattnet. Från alla håll genljöd det av ömkliga skrik, men de hårda zaporogerna bara skrattade, när de såg judarnas ben i tofflor och strumpor sprattla genom luften. ... När Taras Bulba for igenom förstaden, observerade han, att den där juden Jankel redan hunnit slå upp ett slags tält och sålde flinta, förladdningar, krut och varjehanda krigsförnödenheter, som man kunde behöva ute i fält, och dessutom semlor och bröd. ... "Jag ber herrn hålla tyst och inte föra det vidare till någon", (sade juden), "men jag har också min fora med bland kosackfororna. Den innehåller alla möjliga förnödenheter, som en kosack har behov av, och på vägen skall jag tillhandahålla varjehanda proviant så billigt, som aldrig i tiden en jude sålt något. Det är vid Gud sant och visst!" Taras Bulba ryckte på axlarna, häpen över denna företagsamhet, detta judiska folkdrag, och red vidare med kolonnen. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 204,206-207,210; skildrad tid: 1400-talet)

"Det ljuger du, din fan till Judas!" skrek Taras (till juden Jankel), alldeles utom sig. "Det ljuger du, din hund! Du har till och med korsfäst Kristus, gudsförskjutna människa! Jag slår ihjäl dig, din satan! Bort härifrån, annars är du dödens i denna stund!" Och med dessa ord grep Taras efter sin sabel. Den vettskrämde juden lade benen på ryggen och avdunstade så hastigt hans spinkiga ben kunde bära honom. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 245; skildrad tid: 1400-talet)

"Slingerbultar är just inte min starka sida," (sade Bulba till juden Jankel). "Men såna är nu ni judar som skapta till. Själva fan drar ni vid näsan; alla möjliga knep kan ni; det var därför jag kom till dig. Och i Warszawa skulle jag förstås inte heller ha hunnit nån vart ensam." ... (Jankel) svängde så in på en mörk, trång gata, som brukade kallas Lortgränd, men också Judegatan, därför att det i själva verket var här som alla judar i hela Warszawa höll till. ... Emellanåt tittade ett riktigt näpet judinneansikte, smyckat med mörknade glaspärlor, ut ur något av de förfallna fönstren. ... I ett fönster skymtade det fram en rödbrusig jude med hela ansiktet så fyllt av fräknar, att han påminde om ett sparvägg; på sin rotvälska började han strax pladdra med Jankel. ... Taras granskade helt flyktigt (Mardohaj) denne Salomo, vars like man aldrig i världen kunde ha sett, och kände sig strax en smula hoppfullare. Den där mannens utseende kunde verkligen inge ett visst förtroende: hans överläpp var rent gräslig; otvivelaktigt hade den fått en sådan avsevärd tjocklek genom påbrå i sidoled. Skägget hos vår Salomo bestod av femton fattiga strån, vilka därtill alla satt på vänstra sidan av huvudet. I ansiktet hade vår Salomo ett så stort antal märken efter slag, som hans bedrifter inbringat honom, att han säkerligen för länge sen tappat räkningen på dem och vant sig vid att betrakta dem som födelsemärken. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 290,292,295; skildrad tid: 1400-talet)

Oswald återkom och viskade till sin herre: "Det är en jude, som kallar sig Isak från York. Passar det sig, att jag för in honom i salen?" "Låt Gurth göra det i ditt ställe, Oswald", sade Wamba med sin vanliga påflugenhet. Svinaherden är rätte mannen att ta emot juden." "Heliga Maria!" utropade abboten, korsande sig. En otrogen jude tillåts att visa sig här." "En judehund", utbrast tempelherren, "skall få nalkas en den heliga gravens försvarare!" "Vid min själ", sade Wamba, "ser det inte ut som om tempelherrarna mera älskade judarnas arvedel än deras sällskap." "Lugn, mina ärade gäster", sade Cedric, "min gästfrihet får inte inskränkas av era tycken. Har himmelen under flera år än en lekman kan räkna ut haft fördrag med hela denna nation av hårdnackade otrogna, så kan vi väl på några få timmar uthärda en enda judes närvaro. Men jag tvingar ingen att tala eller äta med honom. Låt honom få ett bord och en bit för sig själv - så vida inte", tillade han småleende, "dessa turbanklädda främlingar vill ta upp honom i sitt sällskap." "Herr franklin", svarade tempelherren, "mina saracenska slavar är goda muselmän och skyr fullt ut så mycket som någon kristen att ha gemenskap med en jude." "Nå, sannerligen", sade Wamba, "jag kan finna, att Mohammeds och Termagaunts dyrkare är så synnerligen mycket för mer än Guds fordom utkorade folk." "Han skall sitta hos dig, Wamba", sade Cedric. "Narren och skälmen passar väl tillsammans." " Narren", sade Wamba, i det han höjde benet av en skinka,"skall nog veta att hålla skälmen från livet på sig." "Tyst", sade Cedric, "här kommer han." Införd utan krus och inträdande med fruktan och tvekan samt många ödmjuka bugningar närmade sig en lång, mager gubbe, som dock genom vanan att gå lutad förlorat mycket av sin verkliga längd, och gick till nedre ändan av bordet. Hans skarpa och regelbundna ansiktsdrag, romerska näsa och genomträngande, svarta ögon, den höga fårade pannan och hans långa, gråa hår och skägg skulle kunnat anses för vackra, om de inte hade varit utmärkande drag för en stam, som under detta råa tidevarv var lika avskydd av den lättrogna och fördomsfulla hopen som förföljd av den snikna och rovlystna adeln, och som - kanske just genom detta hat och dessa förföljelser - antagit en nationalkaraktär, vari, mildast sagt, fanns mycket lågt och motbjudande. ... (Judens) huvud betäcktes av en hög, fyrkantig gul mössa av egendomlig form, som blivit hans nation föreskriven för att skilja den från de kristna och som han mycket ödmjukt tog av sig vid dörren. Denna person mottogs i Cedric angelsaxarens sal på ett sådant sätt att det skulle kunnat tillfredsställa den hätskaste fiende till Israels släkt. Cedric själv nickade kallt vid judens upprepade bugningar och tecknade åt honom att ta plats vid den nedre ändan av bordet, där likväl ingen tycktes vilja bereda rum för honom. ... Abbotens folk korsade sig med from fasa, och själva de hedniska saracenerna snodde med förtrytelse sina mustascher och lade handen på sina dolkar, liksom beredda att utan tvekan befria sig från den befarade besmittelsen av hans närhet. ... "Otrogne hund", sade tempelriddaren till juden, då han kom förbi i trängseln, "ämnar du dig till torneringen?" "Jag har för avsikt att bege mig dit", svarade Isak med en ödmjuk bugning, "om det behagar ers högvördighet." "För att gnaga våra ädlingar inpå bara benen med ockerräntor och fresta våra kvinnor och barn med grannlåt och leksaker - jag kan svära på att du har fullt med pengar i din judepåse." "Inte en silverpenny, inte det minsta mynt, så hjälpe mig Abrahams Gud!" sade juden. "Jag far dit för att söka hjälp av några vänner från mitt eget folk för att kunna betala mina stora skatter. Jag är en utfattig stackare - till och med rocken jag bär har jag lånat av Ruben i Tadcaster." Tempelriddaren svarade med ett hånfullt leende: "Du falske lögnare!" ... Juden verkade fullständigt nedbruten och lyfte inte upp huvudet förrän tempelriddaren (gått vidare och) kommit ända bort till dörren. (Walter Scott "Ivanhoe" s 43-52; 1100-talets England; boken utgiven på engelska år 1819)

Sedan Palestina blifvit deladt mellan en mängd länsherrar, frågade sig hvar och en af dem, om icke det område han fått till län kunde i brist på lönande jordbruk förskaffa honom inkomster som vallfartsort. Det var icke hvar och en af dessa herrar, som fått ett Betlehem, ett Emaus, ett Nazaret, ett Hebron i förläning, men alla ville locka pilgrimsskaror till sig, för att draga inkomst af dem. Hade en länsherre icke någon helig ort på sitt område, så gällde det att skaffa sig en sådan genom fabricerande af falska traditioner, hvilkas sanning måste bestyrkas genom falska underverk. Och sådana traditioner skapades, sådana underverk åstadkommos. Nu kan visserligen, såsom en sorglig psykologisk erfarenhet lärer oss, det fromma bedrägeriet, när det afser ideala mål, gå hand i hand med den fromma tron; men denna senare räcker icke, utan att taga djupaste skada, ett finger åt det bedrägeri, som har sitt motiv i vinstbegäret. Väl icke alla, men en stor del af de traditioner, som från korstågets tid och intill denna dag bragt förvirring i Palestinas topografi genom att till oriktiga ställen förlägga ortnamn och tilldragelser ur evangelierna och ur den älsta kyrkans historia, härflyta ur medvetet bedrägeri och hafva varit beräknade på att rikta ställenas feodala innehafvare på den godtrogna fromhetens bekostnad. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 233-234; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

De brokiga korsfarareskaror, som om våren 1096, bröto upp från Frankrike och tågade in i Tyskland, innan ännu den välordnade och beväpnade feodala hären samlat sig, bestodo af fem härar under olika anförare. . . . En här, som skall hafva räknat icke mindre än 140,000 man och till stor del bestod af engelsmän och flandrare, hade till anförare . . . vicomten Vilhelm af Melun och en grefve Enriko af Leiningen, som af samtida författare skildras som en grym och samvetslös rofriddare. Under deras banér hade det västra Europas värsta afskum samlat sig, och redan de första dagarne af den härens marsch betecknades med mördande och plundrande. De öppnade sitt korståg genast; muhammedanerna voro ännu fjärran, men det fanns andra Kristi förnekare på nära håll, nämligen judarne, och man började med att slakta och plundra dem. I Speier, Worms, Trier och Maintz anställdes de ohyggligaste blodbad på judiska befolkningen i trots af därvarande biskopar, som förgäfves försökte beskydda dem; och hvarhelst sedan Vilhelm af Melun och Enriko af Leiningen framtågade, betecknades deras väg af blodbad på den judiska befolkningen. Deras föredöme följdes af de hopar, som anfördes af prästerna Volkmar och Gottschalk. . . . Ryktet om de härjningar, under hvilka Volkmar tågat genom Böhmen och Gottschalk genom en del af Tyskland, hade hunnit före dem och beredde dem af ungrarne ett dem värdigt emottagande. Volkmar hade i Böhmen funnit Prag utan besättning, emedan den böhmiske hertigen tågat i fält mot polackerne, och Volkmar begagnade tillfället för att öfverfalla, misshandla och plundra Prags judiska befolkning. Knappt kommen inom ungerska gränsen, angreps hans här och sprängdes så fullständigt af ungerska stridskrafter, att endast några strödda hopar kommo tillbaka. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 84-87; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Under nionde och tionde århundradena, då våld och laglöshet voro allmänt rådande, och vägarne till Rom gjordes osäkra genom saracenska röfvareskaror och italienska banditer, sökte man tillmötesgå behofvet af vallfärder genom att på närmare håll inrätta helgedomar, som kunde varda medelpunkter för pilgrimsresor. Behofvet af sådana var starkare och allmännare i samma mån den föreställning utbildade sig, att vallfärder voro ett botgöringsverk och ett medel till syndernas förlåtelse, och biskoparne i provinserna hade särskilda skäl att inrätta sådana provinsiella och nationella andaktsställen och förorda vallfärder till dem, emedan pilgrimsresorna till Rom medförde både sedliga olägenheter och skadade deras, biskoparnes, egen maktställning. En enda af dessa kyrkofurstar, nämligen biskop Claudius af Turin (biskop 817-827), uppträdde som principiel motståndare till pilgrimsfärder öfver hufvud, ej därför att han icke förstod att uppskatta den religiösa fantasiens dragningskraft till ställen och föremål, som stodo i samband med Jesu och den urkristnakyrkans historia, utan därför att enligt hans åsikt vallfärderna bidrogo till att ytliggöra kristendomen och söka dess betydelse i sedligt likgiltiga verk, samt att främja helgondyrkan, bildtjänst och reliktjänst, hvari biskop Claudius såg hednisk vidskepelse. Öfrige biskopar uppmuntrade pilgimsfärder till andaktsorter, belägna inom deras egna stift, men sågo mer eller mindre ogärna vallfärerna till Rom, emedan personer, som vid biskopliga domstolar dömts till strängare kyrkobot, vallfärdade till Rom, för att af påfvarne mottaga en vanligen med lätthet utverkad mildring af straffet eller fullständig absolution för sina synder. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 46-47; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

(I min förra föreläsning) har jag försökt skildra den nyuppväckta religiositet och den asketiska sinnesstämning, som utmärkte elfte århundradet och förberedde korstågen. Jag kommer nu till en särskild yttring af denna sinnesstämning, nämligen vallfärderna, pilgrimstågen till det heliga landet, hvilka just i samma århundrade uppnådde sin höjdpunkt och med skäl kunna betraktas som en inledning eller förberedelsestadium till korstågen. . . . Redan i 4:e århundradet af vår tideräkning var det icke sällspordt, att de skildringar evangelierna meddela af Jesu lefnad ingåfvo deras läsare eller åhörare längtan att se de orter, där han verkat, och trampa den mark, som berörts af hans fötter, och vid hvilken så många minnen af honom och hans lärjungar och af det gamla testamentets profeter voro fästade. Allt sedan kejsar Konstantins tid omtalas sådana färder. Man trodde sig veta, hvar Kristus blifvit graflagd; och kejsar Konstantin och hans moder Helena hade låtit öfverhvälfva stället med en praktfull pelarhall och på stället bygga en rikt smyckad kyrka, Kristi uppståndelsekyrka. . . . Under kristendomens första årtusen voro emellertid pilgrimsfärderna till det aflägsna Palestina jämförelsevis icke många eller omfattande. Det fanns heliga och minnesrika ställen, som voro vida närmare belägna och lättare att hinna, framför dem alla Rom, det kristna västerlandets andlige hufvudstad, inom hvars murar de förnämste apostlarne Petrus och Paulus voro jordade, och hvars katakomber, efter hvad man trodde, förvarade tusentals martyrers ben. I Rom förvarades de porträtt, som evangelisten Lukas troddes ha målat af Jesus och jungfru Maria, och den heliga Veronikas svettduk, på hvilken enligt legenden frälsaren intryckte sina anletsdrag, när hon räckte den till honom under hans vandring till Golgata. I Rom förvarades aposteln Petrus' kedjor, som ansågos äga en sådan kraft, att man med hvarje spån, som filats från dem, kunde förrätta underverk. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 44-46; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

(Vid de religiösa festerna) saknades icke den högtidliga mässan, och då sålunda religiös fest med mässa på det närmaste förenades i folkets begrepp med marknad, fick själfva marknaden ofta namnet mässa. Tätt intill kyrkorna, ja tillochmed inne i kyrkorna utbredde man sina varor. Biskoparne och abbotarna hade sin vinst häraf, och tilläto det fördenskull. Medan gudstjänst förrättades i kyrkans kor, kunde således köpare och säljare samlas och köpslå kring varuborden, som fått plats i kyrkans skepp, och söndagen var den vanliga marknadsdagen. Det är gifvet, att många fromma sinnen stöttes häraf och tänkte på evangeliets ord, att bönehuset blifvit gjordt till en röfvarekula, och i själfva verket sökte Karl den store, som reformerade på alla områden, också afskaffa detta missbruk. Men förgäfves, ty vederbörandes vinstbegär var till regeln starkare än deras fromhet. Det fanns tillochmed trakter, där lagen stadgade, att marknaderna ovillkorligt skulle hållas på söndagen. I England, där sabbatshvilan nu (år 1887) så strängt iakttages, gick ofoget längst och hade lagens understöd, så att om en stad ville förlägga en marknad till en annan dag än söndagen, fick den det icke utan konungens särskilda tillstånd. Missbruket har varat genom århundraden; i Preussen t. ex. upphäfdes söndagsmarknaderna först i femtonde århundradet. Där det afskaffades var det nästan öfverallt lördagen som kom i söndagens ställe. Detta af två orsaker: den ena var, att de fleste marknadsresande anlände om lördagen till staden, för att tidigt följande lördag vara i kyrkan; den andra var den, att man ville utestänga de förhatade judarne från konkurrens med de kristne schackrarne. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 285-286; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

I sammanhang med (skildringen af) kejsarkröningen (af Henrik III år 1046) må några ord nämnas om påfveinvigningen. . . . Efter förrättad bön (i det påfliga palatset Lateranen), begaf man sig i festprocession till St Peterskyrkan i Vatikanen. Främst red en subdiakon, bärande på en hög stång med det påfliga korset. Därefter kom den påflige stathästen, höljd i ett purpurtäcke, men utan ryttare, och efter honom tolf banérbärare med skarlakansbanér, två andra, som buro änglabilder på lansar, därefter staden Roms ämbetsmän, därefter det lägre romerska prästerskapet och det påfliga hofvet, därefter abboter, biskopar, kardinaler och påfven själf, ridande på en hvit passgångare, hvars tyglar ofta höllos af konungar. Stadens och den omgifvande traktens adel, klädd i sina praktdräkter, afslutade processionen. Gatorna voro prydda med äreportar. När tåget passerade förbi den judiska synagogan, var en judisk deputation skyldig att där öfverräcka till påfven ett exemplar af de mosaiska böckerna. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 363-364; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)


ca 1000 och tiden dessförinnan

En annan milstolpe i historien är året 1.000 e. Kr. Den kristnade mänskligheten hade också en förkänsla av att nytt och stort skulle ske, ty hela århundradet förut väntade man på världens undergång och det tusenåriga rikets ankomst (kiliasmen). Fruktan ökades ju närmare man nalkades den utsatta dagen. Människorna gåvo bort sina ägodelar, verksamheten upphörde, bot och böner tillgrepos. . . . Judarne, trivas under araberna (Moses var en tid beduin hos sin svärfar araben Jetro), blomstra i Palestina, men minskas i Babylonien. Förföljas i Bysans; frodas i Frankrike, funnos åtminstone i Böhmen och Sachsen, Schwaben, Franken och Wien. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 21-22)

De till kristendomen omvända germanfolken hade (i tionde århundradet) ännu i minnet hedniska sånger som förkunnade, att när det moraliska onda nått sin höjdpunkt, skall Ragnarök, världsförstörelsen, inträffa. Man tyckte sig i tidens händelser och tillstånd igenkänna de tecken, som enligt dessa hednasånger skulle bebåda världens undergång. Från den gamla dikten Völuspå, som i sin till oss komna form förskrifver sig just till detta århundrade, niohundratalet, erinra sig mina åhörare hvilka dessa tecken voro. Ett af järtecknen var, att från den aflägsna östern skulle öfver det germaniska Europa störta sig med härjningar och mord ohyggliga skaror, härstammande från den gamla Angerboda i Järnaskogen och den onde Loke, ulfvar i människoskepnad, fränder till ulfven Fenrer. . . . Därtill kom, att kristendomens profetior syntes öfverensstämma med hedendomens. Stödjande sig på Uppenbarelseboken förkunnade präster och munkar, att världen skulle förgås år 1000; munken Druthmar i klostret Corbie hade tillochmed daton till den 25 mars nämda år. Omkring år 920 började dessa förkunnelser. . . . (Man) sökte på förhand blidka världsdomaren dels med donationer till kyrkorna och klostren, dels med att tortera och slå ihjäl judar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 255-258; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Den 20 September 622 anlände (Muhammed och hans svärfader Abu Bekr) till Koba, en by utanför Yathrib, som allt sedan blifvit kallad Medina. . . . Muhammed slöt med Medinaterna ett förbund . . . (som) förpliktade alla troende att skydda och hjälpa hvarandra mot de icke-troende; bland desse senare fingo judarne en undantagsställning så till vida, att de troende icke borde hjälpa någon som angrep dem. . . . Från början hade Muhammed visat judarne vänlighet, dels därför att de trodde på en enda Gud, dels förmodligen i det hopp, att de skulle erkänna honom som Guds profet och antaga hans lära. Från början hade äfven judarne å sin sida ådagalagt sympati för islamiterna. . . . (Men) när meckanerna med samlade krafter och förstärkta af förbundsvänner, framryckte mot Medina, hade de i de midinatiske judarne hemliga bundsförvanter. . . . Den hållning, som judarne (då kom att iakttaga), hade (efter deras nederlag) långt räckande följder och gjorde den i början ofta öfverstigna gränslinien mellan judendomen och islamismen nästan oöfverstiglig. . . . En sårad arabhöfding bland (Muhammeds) anhängare . . . dömde (de besegrade) judiske männen till döden och deras kvinnor till slafveri. På grund af denna dom blefvo 700 judar nedhuggne på torget i Medina. . . . Minnet af den hämd, som Muhammed sålunda tog på de medinatiske judarne, har förevigats genom ställen i Koranen, som hänsyfta på densamma, och den drog en blodig gränslinie för all framtid mellan de båda semitiska folken, araber och israeliter, och mellan deras i vissa hufvudpunkter och religiösa sedvänjor så nära besläktade troskretsar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 376-377,382-385; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Hippodromen utöfvade en obeskriflig tjuskraft på Konstantinopels innevånare. Deras intressen voro delade mellan de teologiska frågorna och de täflande cirkusfraktionerna. De som voro anhängare af de gröne betraktade anhängarne af de blå som fiender och vice versa. . . . Sedan (Teodora) blifvit kejsarinna, lönade hon de blå med den mest partiska tillgifvenhet och visade de gröne ett uppriktigt och oförställdt hat. Detta föranledde år 532 det ohyggliga s. k. Nikaupproret, som nära nog kostat Justinianus tronen. . . . Då kejsaren befallde (de upproriske gröne) att tiga och kallade supplikanterna judar, samariter och manikeer, skymford hämtade ur de teologiska stridernas ordbok - och när han på förnyade böner svarade med hotelser miste de gröne tålamodet och kallade honom åsna, mördare och menedig tyrann. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 261-262; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

I Sydarabien voro på 300-talet judarne så många och inflyteserika, att det lyckades omintetgöra ett försök, som kejsar Konstantius gjorde att medels utsända missionärer omvända den arabiska kustbefolkningen till kristendomen. . . . Arabien var då och länge det enda land, där israeliterna betraktades af infödingarna som likar och där de kände sig som vore de i sitt eget hem. De åtnjöto där i alla afseenden samma frihet som araberna själfva. . . . Än i dag (år 1887) dröja det israelitiska folkets egna häfdatecknare med förkärlek vid judarnes vistelse och öden i Arabien. . . . (Muhammeds) intåg i Medina ägde rum på den judiska försoningsdagen. . . . Med de judiska stammarne i Medina slöt Muhammed ett formligt förbund, och han förordnade, att bekännarne af hans profetkall skulle vid sina böner rikta ansiktet i riktning mot Jerusalem. . . . Småningom öfvergick de medinatiske judarnes beundran för Muhammed till kallsinnighet och fientlighet. De harmades öfver att han åt kamelkött och menade, att om Muhammed vore en profet, skulle han hafva uppträdt i Palestina, ty endast där uppenbarade sig Gud för sina utvalde. . . . Muhammed försökte till en början att vedergälla ondt med godt. . . . Detta kunde fortgå till en tid, men hans anhängare tröttnade vid dessa anfall, som de icke fingo besvara, och uppmanade Muhammed att göra ställningen mellan de troende och judarne klar. Muhammed afskaffade då den fasta, som han infört på israelternas försoningsdag, och förordnade, att de troende skulle vid sina böner rikta ansiktet mot Mecka, ej mot Jerusalem. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 387-391; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Hur “kände inte” samariterna vad de tillbad? Eftersom de tänkte att Gud var lokal och partisk ... (och) i det avseendet inte (hade) någon högre åsikt om Honom än om sina avgudar. ... Judarna, å andra sidan ... visste att Han var världens Gud. ... Ser du hur Han lovordar det gamla förbundet och visar att det är välsignelsernas rot, och att Han alltigenom inte står emot lagen, emedan Han låter alla tings grundval komma från judarna? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:115-116)

(Juden Baruk) avfärdade ynglingens frieri i ordalag av skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär. . . . (Baruk) överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot krånglande kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke hörde till regeln, när fordringsägaren var jude. . . . "Jag vet", sade Petros, "att du står redo att vidtaga stränga åtgärder för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen (Karmides). . . . Medgivas måste även, att Karmides är den, som minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i en fordringsägares ordbok." "Det står icke i min åtminstone", genmälde Baruk. "Ordet barmhärtighet står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker." . . . (Baruk) lovade (till sist) Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 28-38)

Grekernas ariska blod kände en viss ras-antipati mot de israelitiska semiterna; men ej heller denna antipati skulle ensamt för sig haft stor betydelse, om ej därtill kommit näringsafunden mellan de grekiske köpmännen och yrkesidkarne mot deras judiske kolleger. Denna antagonism förde tid efter annan till förskräckliga utbrott, såsom i Caligulas regeringstid och år 66 under Neros. Den dåvarande egyptiske vicekonungen Tiberius Alexander, jude till börden, men romersk renegat, som offrade åt Jupiter och spelade romare i alla stycken, lät de två legioner, som stodo till hans förfogande, gripa in i kampen mot hans förre trosförvanter och måste ytterligare använda 5,000 på genommarsch stadda romerska soldater emot dem, innan han lyckades återställa ordningen i (Alexandria). 50,000 judar skola hafva omkommit i detta blodbad. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 68-69; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

De fleste romerske judarne bodde i kvarteren på högra Tiberstranden. De kvarteren voro den tidens Ghetto och torde icke hafva varit mycket renligare än det påfliga Roms judiska kvarter. Osnygghet var en allmän beskyllning mot sönerna af Palestina, och de lefde till största delen också i mycket knappa villkor. Icke så få ibland dem måste tjäna sitt bröd som schackrare eller bedja därom som tiggare eller tillnarra sig det såsom spåmän och utöfvare af magiska konster. Bland de mångfaldiga, delvis orimliga och förhatliga, beskyllningar, som riktades mot dem, förekom dock, såvidt man vet, aldrig beskyllningen, att de skulle hafva varit fege, ty mångfaldiga gånger hade de ådagalagt dödsföraktande hjältemod och voro icke obenägne att gripa till svärdet, om de trodde det lända till Jehovah och deras folk och deras tro till ära; ej heller anklagade man dem för att sky kroppsansträngande arbete, ty när helst en judisk man lyckades förvärfva en egen tufva, odlade han den i sitt anletes svett. . . . Men ehuru man inte kunde anklaga dem för feghet eller lättja, så hade man fullt upp af anklagelser mot dem ändock. Härden för dessa anklagelser var egentligen Egypten. Egypterna, de af romarne djupast föraktade, voro den antika tidens argaste antisemiter och från Egypten kom under tidernas lopp en hel mängd på grekiska språket författade skrifter, som utbredde de falskaste föreställningar om israeliterna och delvis lyckades vinna gehör äfven hos bildade romare. Så ville den utmärkte romerske häfvdatecknaren Tacitus veta, att judarne framför allt ålade sina proselyter att förakta gudarne, att förneka fäderneslandet, att ringakta föräldrar, barn och syskon. Och skalden Juvenalis trodde, att Moses' lag ålade judarne att icke visa någon, som gått vilse, den rätta vägen, om han ej vore jude, och att ej visa en icke-jude till en källa eller räcka honom en dryck vatten, äfven om han försmäktade af törst. Den ohyggligaste beskyllningen mot dem - att de nämligen årligen i all hemlighet förrättade ett människo-offer - var redan då utspridd. Ryktets upphofsman var en egyptier vid namn Apio, som ville veta att de palestinensiske judarne årligen bortsnappade en ung grek, gödde honom med läckerbitar, offrade honom i en skog, åto hans inälfvor och under måltiden svuro grekerna evig fiendskap. Det bör tilläggas, att denna beskyllning ej vann ringaste tilltro hos de romerska myndigheterna, och att beskyllningen för människooffer riktades äfven mot de kristne. Hade således judarne då, som alltid, många fiender, så saknade de ej heller vänner. Vanligen voro deras kommuner ganska fattiga; men så långt de förmådde, hjälpte de hvarandra ömsesidigt, och att de hade ibland sig många, hvilka äfven mot icke-judar handlade som den barmhärtige samariten, är otvifvelaktigt. Man beundrade den stränga lydnad de visade sin lag, ehuru det utanför Palestina ej fanns någon myndighet med laga befogenhet att upprätthålla den. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 78-80; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Den religiösa separationen (mellan judar och samariter) blev slutgiltig när samariterna byggde ett rivaliserande tempel på berget Gerissim. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 396)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1940

”Frälsningen kommer från judarna”. ... När Gud en gång utvalde Israel var det hans avsikt att genom sin gärning med detta folk låta hela världen få del av frälsningen. (Paul Wern ”Gud – vem är du?” s 89)

Mästarens missionsbefallning gäller i varje tid. Dess ord manar till rörelse och expansion, "Gå ut i hela världen ..." Var det riktigt att bygga missionshus där landsbygden var tätort förr, då måste det vara lika riktigt gå till tätorten med Guds verk i dag. Det innebär att många församlingsnamn försvinner och lokaler rives eller omdisponeras för andra ändamål. Och det tjänar inget till att sörja över denna strukturförändring av verksamheten. Vi dyrkar inte föremål här på jorden och institutioner i denna världen. (Torgny Svensson "I takt med tiden" s 84-86; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

En resepredikant i Svenska Alliansmissionen får besöka omkring tre hundra predikoplatser varje år. Detta säger också, att evangeliet om Jesus Kristus får frambäras på lika många platser och i de mest skiftande lokaler. Resepredikanten får icke blott tala i det lilla trevliga missionshuset eller i den mera ståtliga missionskyrkan utan även, såsom på gammalt läsarvis, i hemmet, där köket, hallen eller salen förvandlas till kyrka. ... Godtemplarlokaler, kommunalhus och skolor får även ibland tjänstgöra som predikolokal. Budbäraren fäster sig inte så mycket vid rummet eller platsen. Det viktigaste för honom är, att frambära det glada budskapet till tröst, hjälp och frälsning för dyrköpta människosjälar. (John Storm "I evangelii tjänst" s 34-35; Svenska Alliansmissionens Missionskalender för 1955)

Man säger om Chicago, att svenskarna har byggt staden, judarna äger den och katolikerna kontrollerar den. ... Och det finns nog knappast någon folkgrupp i Amerika som byggt så många kyrkor som svenskarna har gjort. (Hilding Fagerberg "Något om svenskarna i Amerika" s 51-52; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1951)

Under krigsåren 1940-1945 var ett militärläger förlagt till den plats i Barnarp som kom att kallas Kronheden. . . . Lägret låg väster om dåvarande landsvägen mot Mobro, Granarp, Månsarp. Det låg alldeles söder om prästgårdsgärdet. . . . I samband med fredsslutet hade Kronhedslägret blivit överflödigt som militärförläggning. Som ett resultat av Röda Korsets räddningsaktioner, ledda av Folke Bernadotte, kom sommaren 1945 omkring 150 judiska kvinnor, nästan alla från Ungern, till det tomma Kronheden. Flyktingarna kom från det tyska Belsen-Bergen lägret. De här kvinnorna var vid ankomsten till Kronheden i bedrövlig kondition, misshandlade och utsvultna. Ett av de praktiska arrangemang som vidtogs var att inhägna området med nätstaket. Ett annat var att avdela en vafktstyrka för att freda området och skydda de nya gästerna från alltför enträgen uppvaktning. (Lars Ahlberg "Kronheden" s 50-53)

I juni 1945 fick jag av en god vän en liten skrift benämnd "Israels Väktare". Den lilla skriften var mycket intressant. Judafolket har alltid haft mitt intresse. Och det är väl helt naturligt, att en predikant är intresserad av detta folk, som givit oss Bibeln och Frälsaren. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 13; Längtan till Bibelns land)

Israels folk är fortfarande i stöpsleven med en väldig intensitet. ... Möjligen skall det gamla egendomsfolket återfå sin jordiska arvslott genom det som nu sker och drivas dit genom förföljelsernas brännande eldsdop. Säkert är att aktualiteten av dagens judeproblem innebär, att Gud just i dessa omstörtningens tider tänker på sitt förbund med sitt gamla Israel. (Enock H. Skooglund "Gud tänker på sitt förbund" s 11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Judeförföljelsen, som Hitler satt i scen över en stor del av världen, är ondskans klimax i tiden. Av allt det fruktansvärda, som sker. synes mig denna planmässiga utrotning utan nåd och förskoning av oskyldiga judiska mödrar och barn mest fruktansvärt. Här firar ondskan sina värsta triumfer och man frågar endast: hur är det möjligt, att detta verkligen kan ske i vår tid? Hur länge skall det kunna pågå, innan världssamvetet riktigt vaknar, innan Gud i himmelen ingriper. (Berhard J:son Ernestam "Mörkret faller stort och tungt"; Jönköpings-Posten 1943-06-28)

Arma folk! Det kan inte ursäktas. Här funnes inga förmildrande omständigheter. Judarna handlade icke av okunnighet utan med berått mod och mot bättre vetande. Jesus betygar: "De hava ingen ursäkt för sin synd." Ett sådant folk kunde givetvis inte heller annat än mogna för dom och hemsökelse. Och Guds hand har i sekler vilat tung över Israel. (B. Edwin Persson "Ingen ursäkt för synden"; kommentar till Joh 15:22; Jönköpings-Posten 1943-02-26; BG Ask-kommentar: Frågan är om aposteln Johannes i första hand talar om judarna som de som räknas till hela Israels folk eller som - i ett återställelseperspektiv - enbart de som hör till Juda stam.)

Även i Sverige finns det faktiskt människor, som äro beredda till judeförföljelser, blott de hade makt därtill. Blotta tanken är outhärdlig: vad som skett i Norge, skulle kunna ske här också! (E.G.C. Brandt "Rashets"; Jönköpings-Posten 1943-01-19)

Vi behöva icke spilla mycken möda på att bevisa det okristliga i det som nu sker med judarna i världen - och inte bara mot judarna utan också mot flera andra folk, särskilt det polska. Det är inget mindre än ett systematiskt utrotningskrig, som dessa nationer äro utsatta för. Detta är icke bara okristligt utan rent omänskligt, djävulskt. Sådant kan man icke göra utan att man gett sig den onde i våld. Vi uppröras alla i vårt innersta - alla som icke själva blivit förblindade och förhärdade av den onde. Och det värsta är, att detta som nu sker, icke är ett utslag av en tillfällig krigspsykos, utan det sker efter en genomtänkt plan, som framgått ur en medveten åskådning, vars innersta nerv är just herrefolksidealet: ett folk, en nation är av ädlare ras, ädlare blod än de andra och därför kallad att vara herrenation. (Sigfrid Estborn "Härska eller tjäna"; Jönköpings-Posten 1942-12-14)


ca 1940 - ca 1920

Hembygdens kultur stördes inte, förändrades inte - men fick inte vidare njutas. "Tag språket med dig, gång- och sängkläder, fickpengar för resan, tag vår gemensamma kultur med på färden, men far hädan, kom aldrig mer åter, far vart som helst - men här där du fötts och fostrats, där du lärt ditt yrke och utövat det, där du känt dig hemma, arbetat, älskat, glatts och lidit, här får du inte finnas mer, drag hädan människa, ättling av Abraham, försvinn, judehund!" Och som pricken över i:et i världsmännens förvisningsproklamation kom det sista: " ... jude som reser bort från tyskt område och med tysk ångare, skall köpa tur- och returbiljett, ifall han måste återvända!" Vilket dock inte får ske! Omöjligt för en återvändande jude att komma in mer på tyskt område. Bara en sista gest: ge ifrån dig alla pengar! ... Sjutton tusen judar som flyktingar väntas till Shanghai och nära hälften är redan här. (Elis Anvill "Den vite som tiggare bland de gule"; Jönköpings-Posten 1939-06-01)

Vi ha judeproblemet i Tyskland. Vi ha kulturbarbariet i det land, med vilket vi tidigare idkat ett så intimt och värdefullt samarbete på olika områden. Nog trodde man, att judeförföljelserna hörde till den första revolutionsstämningens överdrifter, som snart skulle rättas till. Men någon reträtt har man inte hört av. Förföljelsen har blott fått mer raffinerade uttryck. Juden skall systematiskt svältas ihjäl. Han är rättslös. Han ges inte rätt att existera inom landet och han får inte möjlighet att lämna det utan att samtidigt bli av med allt vad han äger. Men vi ha nästan upphört att oroas av judeproblemet längre. Känslan för de stackars människorna trubbas av mer och mer. Vi resa våra turistresor till Tredje riket, vi läsa utgjutelserna i de tyska tidningarna, vi titta kanske t.o.m. i "Der Stürmer" - skandalbladet, som högsta ledningen frigav för fortsatt verksamhet i skamlöshetens tecken - och det ger oss inte något vidare själsligt obehag. Vi imponeras av de tyska tjänstemännens artighet. Vi tycka, att det är god ordning i landet. Och så sända vi ett resebrev hem till de svenska tidningarna om hur nazismen är en välsignelse för Tyskland. Men offren i fängelser, i koncentrationsläger och i landsflykt glömma vi alldeles bort. Egendomliga glömska! (Bernhard J:son Ernestam "Hålla vi på att bli 'känsloidioter'"; Jönköpings-Posten 1938-02-01)

På Hovrätten (i Jönköping) var det en kanslist Hugo Hulting som skötte om och beställde (bok)bindningarna. ... Hulting hjälpte också forskare runt om i landet som skrev och ville ha olika upplysningar. Inom parentes kan jag väl berätta, att på 1930-talet skickade tyskarna hit män som satt i arkivet och undersökte om folk var judar eller inte. ... Östra Storgatan 91 är mest känt som Dag Hammarskjölds födelsehus. ... I nästa hus bodde under min uppväxttid kapten Engdahl, far till Per Engdahl. ... Det är lite märkligt att tänka sig, att i samma hus där en av Sveriges mest kända fascister föddes och uppfostrades, håller i dag Korskyrkan sina gudstjänster. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 113)

Skulle man tro vad Hitler och Goebbels säga, så höllo de tyska judarna som bekant på att med allehanda sataniska medel platt förgöra Tyskland: det var judarna som satte i gång (första) världskriget, det var judarna som i november 1918 stötte dolken i ryggen på det kämpande tyska folket och därmed förorsakade nederlaget, det var också judarna som konstruerade missfostret Weimarrepubliken. ... För vårt land existerar icke ... någon judefråga av samma slag som den vilken alltjämt dagligdags gör sig påmind på andra håll i världen. ... Denna ställning förpliktar oss svenskar till mycket ... icke minst till att icke med ord och gärning samla bränsle till det folkhatets bad, som flammar på den europeiska kontinenten. (Agne Hamrin "Den moderna antisemitismen"; Jönköpings-Posten 1935-07-05)

Berlin, 2 jan (1934). (T. T.) Riksinrikesministern har, enligt vad Vassiche Zeitung meddelar, anmodat alla myndigheter att se till, att de judiska helgdagarna inte längre anges (i almanackor . . . särskilt gäller detta) de tyska myndigheternas almanackor. (Smålands Folkblad 1934-01-02 "Ej längre judiska helgdagar i tyska almanackor")

I novellen I början av trettitalet har Martin Allwood skildrat skolvardagen vid Jönköpings läroverk vid den tid, då nazismen började uppträda vid skolan och då framför allt judiska ungdomar trakasserades. ... Speciellt inriktade sig (Eriks) förföljelse på en judisk flicka, "inte precis vacker och inte något skolljus heller, men hon läste alltid på sina läxor ordentligt och gjorde så gott hon kunde". Henne trakasserade den unge gymnasisten. "Varje gång den stillsamma judiska flickan fick frågan härmade han henne ganska ljudligt, med ett slags bräkande ljud. Han gjorde det inte så högt att lärarna direkt hörde vad han sa, men tillräckligt högt för att de flesta i klassen skulle vara medvetna om det hela tiden." (Göran Åberg "HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968" s 159)

Det måste säkert antagas, att judarnas överlägsenhet i arbetsförmåga och duglighet framför de folkslag, bland vilka de fingo sin boningsort, är en av orsakerna till icke blott de andras ovilja mot dem utan även till att de andra icke kunnat få bukt med dem. Och ända till i dag (1920) ha dock de europeiska folken måst bekväma sig till att söka hjälp hos de förhatliga judarna, vilka de för övrigt sågo ned på. Judarna äro utan tvivel både i fysiskt och andligt hänseende ett av jordens starkaste folkslag. Men likväl ha vi icke här i den avgörande förklaringen på judafolkets bevarande, så att denna lilla nation aldrig betvingats av det så långt mäktigare Europa. Det är i judarnas religion vi skola söka lösningen på frågan. ... Förföljelsens väg och assimilationen hade det målet gemensamt att utrota judarna. Man ville lösa problemet "Europa och judarna" genom att få judarna att försvinna. Den kristna kyrkan kan icke godkänna denna väg. ... Det är av yttersta vikt att juden hos missionären möter full förståelse för sin nationalitet. Ty det må stå orubbligt fast, att den judiska nationen icke är bestämd att försvinna utan tvärtom i Guds rådslut bestämd att än en gång intaga en central ställning i Guds rikes utveckling. ... Så mycket mera beklagligt är det, när den kristna kyrkan i nutiden icke varit tillräckligt på vakt i rasspörsmålet och således heller icke i den antisemitiska agitationen. Särskilt gäller detta den tyska kyrkan. (Frederik Torm "Semit och europé" s105-106,115,118-120; föredrag i judefrågan vid den Skandinaviska studentmissionskonferensen i Köpenhamn januari 1920; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1926)


ca 1920 - ca 1900

Judafolket är ett mycket larmande folk och släkte. Allt vad de gör sker i allmänhet under buller och gny. Vi lugna och trygga nordbor reagera emot de larmande och lättrörliga österlänningarna. ... Tänk huru skulle de inte larma vid Jesu korsfästelse på Golgata! ... Hör, huru de stoja. (Wilh. Hammar "Fullkomlig frälsning"; föredrag i Jönköping 1919-04-28; Jönköpings-Posten 1919-05-18)

Mången torggubbe (i Jönköping under senare delen av 1910-talet) ville klara av affärerna så fort som möjligt. Ett ölcafé låg nämligen i nära grannskap till (Östra) torget: Gule Knut på Smedjegatan. Innehavarinnan tillämpade benhårda regler vad gällde ordning och reda. Jag tror nog, att ett och annat kilo smör och en och annan kull ägg (en kull = 12 stycken) spenderades på ölcaféet. Nota på det, som skulle handlas hem till familjen, glömdes bort eller bantades. . . . På Smedjegatan fanns Andessons speceriaffär, där många lantbor var kunder. . . . Längre fram på gatan fanns Larsson & Svahns butik, även den med många lantbor som kunder. Klädeshandlarna i Jönköping var i huvudsak judar. De tog till i överkant på priserna, när en bonde kom in för att köpa ett par gråa helgdags-pantalonger. De visste nog, att det blev fråga om prutning. Efter en halvtimmes intensivt köpslående gjordes affären upp - oftast ute på gatan. (Sven Fagerlund "Marknadsminnen på Oxabacken" s 33)

Missionsauktion hade kristliga ungdomsföreningen vid Ohs bruk anordnat i brukets samlingslokal fredagen den 23 d:s (= mars) (1917). ... Före auktionen talade predikanten P.M. Bergman om faran af att likt judafolket förkasta de frälsningstillfällen, som Herren gifver den ena gången efter den andra. (Jönköpings-Posten 1917-03-28 "Judafolkets förkastade frälsningstillfällen")

Efter mycket spring (i Brooklyn) lyckades jag till slut få tillfällighetsarbete - golfskrapning. Principalen visade sig dock vara mera jude än svensk. Jag fick arbeta på ackord, men detta var så tilltaget, att trots ihärdigt skrapande under 10 af dygnets timmar - arbetslönen knappast gick upp till 1 dollars pr dag plus skinnflådda händer och knän. (Erik Valter Jansson "Några anteckningar från en kort tids vistelse i Amerika"; De första intrycken af New York; Jönköpings-Posten 1915-08-11)

Föredrag (i Smålands Taberg) fredagen den 9 nov. kl. half 8 e.m. af judemissionären J. Saphira. Kollekt för Israelsmissionen. (Jönköpings-Posten 1906-11-03 "Judemissionär tar upp kollekt för Israelsmissionen")

Intresset för allmänheten är också stort de här septemberdagarna (år 1905). Gula Sanna (utanför Jönköping) blir nästan en vallfartsort. Många vill se en skymt av drottning (Sofia) som dagligen "promenerar i rullstol" i villans park. . . . "Under hela (sön)dagen (den 24 september) från tidigt på morgonen till sent på kvällen promenerade folk i mängd på landsvägen utanför den villa, drottningen bebor, i förhoppning att få se en skymt af landets moder." (Jönköpings Posten 25.9) (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 43-44)

Kan något godt komma från Ryssland? Så fråga väl de allra flesta såväl i vårt land som i hela det öfriga Europa. Tvångspolitiken i Finland, judeförföljelserna i södra Ryssland ... m.m. kasta en mörk skugga öfver detta land. ... Det är ej min mening ... att försvara dessa åtgärder. ... (Men) den som t.ex. på ort och ställe varit vittne till, hvilken verklig landsplåga judarne äro för ryska befolkningen på vissa orter, han kan lätt inse, huru det okunniga och lågt stående folket återvänder till den uråldriga näfrättens lag. (L.E. Högberg "Sverige-Kaschgar"; Jönköpings-Posten 1904-03-16)

Flera tecken synas tyda på att tiden för judafolkets förskingring närmar sig sitt slut. Och detta kan inte annat än glädja alla, som tro på sanningen af bibelns profetior. Det är särskilt den s.k. Sionistiska rörelsen bland judafolket, som synes allt mer och mer vinna terräng. . . . Planen, hvad judafolkets ägande af landet angår, synes stå i strid med 3 Mos. 25:23. Och underligt är det i sanning, om judarnas ofta med orätt vunna pänningar skulle bli den brygga, på hvilken detta hårdt tuktade folk skall vandra in i löftets land. (A. Ohldén "Ett viktigt tidens tecken eller Judafolkets och Palestinas framtid"; Jönköpings-Posten 1901-06-22)


ca 1900 - ca 1850

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. ... Polisen (i Stockholm) menade ... att Frälsningsarmén ej kunde påräkna religionsfrihetens privilegier, då mötena ej var andaktsövningar. Stockholm gick i täten för den aggressiva inställningen. ... År 1885 fick dock staden en judisk polismästare, som var mera liberal än den tidigare. ... Polismästare Raab hade varit (Hannas) danskavaljer i ungdomen och lade sig inte i verksamheten. ... Ogärna ville hon ha andra kyrkors tjänster, men metodister, baptister och någon gång statskyrkans prästerskap lånade ut sina lokaler. (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45,48)

Wärdaste läsare! Låtom oss denna gång lemna å sido all politik, alla finansiella frågor och alla lagstiftningstwister, för att uteslutande egna wår uppmärksamhet åt den stora kostymbalen i lördags (den 23 februari 1884 i Stora Hotellet i Jönköping). . . . Se här alltså de (tio) taflor (och de till dessa bilder af vice häradshöfdingen T. Rosenquist författade wackra sonetter), hwilka wid tillfället woro uppstälda kring wäggarne i den stora danssalen uti hotellets präktiga festwåning och hwilka med allt det siden, sammet, guld och juveler, som slösats deröfwer, vid skenen från 150 gaslågor, tusenfaldigt återgifwet af de stora ljuskronornas gnistrande kristaller . . . alltid wäckte beundran. . . . Sjette bilden: "Flicka som säljer sitt hår". Hwar taga guld till det medikament, som lindra hos sjuklig moder plågan? - som länge nog begrundat hopplöst frågan, då swaret kom, som ifrån himlen sändt. Och läste uti klumpigt pränt, der schackrar'n kungjort hursom att förmågan han egde att utöfwer fulla rågan en flätas wärde skatta, wore kändt. Och ej hon twekar utan bjuder ut åt kroknäst judes sax en ljuf tribut fast litet wemod wäl i blicken dröjer. Ej är du fattig flicka, wän och huld! Ty icke lockars blott, men hjertats guld du eger - det ditt offer nogsamt röjer. Sjunde bilden: "Hjerta eller guld". 'Blif min, du sköna flicka! Och jag will för din skull mina egodelar stycka, låt mig få njuta af din kärleks lycka och denna rikedom dig hörer till.' Så mannen, pekade på pagen lill med wärf att i den späda famnen trycka ett hyende, som diamanter smycka - men strax bredwid en yngling står helt still. Ej något ord ifrån hans läppar tränger, men blicken spänd wid hennes anlet' hänger och själens oro färgat kinden blek. Skall guldet öfwer hjertat seger winna? O nej! - hon wore ingen ädel qwinna om hon sin första unga kärlek swek. (Bernt Arvidson "Sonetter af Thorsten Rosenquist vid bal på Stora Hotellet" s 49-50,53)

En judes dop. Man är här wisserligen wan att se om söndagsförmiddagarne en betydande mängd personer från staden begifwa sig å wäg både åkande och gående till Sandseryds kyrka för att öfwerwara gudstjensten derstädes, men så mycket folk och så tidigt i rörelse dit som sistlidne söndag hafwa endast de wackraste söndagarne i somras kunnat uppwisa något jemförligt med. Det erbjöds ock då något särskilt lockande enär en till tron på Kristus omwänd jude skulle i nämnda kyrka upptagas till medlem af Kristi församling. Redan kl. 9 på morgonen war kyrkan till trängsel uppfyld af menniskor, så att en fri plats i koret för juden och hans åtta faddrar icke kunde utan möda beredas. Kl. half 10 börjades dopakten med ett kort och djupt tilltalande föredrag af pastor K. Palmberg, för hwilket ämnet war hemtadt ur Ephes. 2 kap. 19 och följande versar och i hwilket, med afseende å denna text, syftades på judens utträdande ur judendomens främlingskap till medborgareskap i de kristnas församling. Efter talets slut skedde dopet efter som i handboken är föreskrifwet. Med lugn, stadig och alwarlig röst gaf juden de honom affordrade swaren och uppläste den apostoliska bekännelsen. På tillfrågan hwilket namn dopkandidaten önskade bära såsom kristen swarade han: Carl Oskar Emanuel Nerell, hwilket sistnämnde namn är en sammansättning af twänne hebreiska ord, som betyda "Guds ljus". Efter dopaktens förrättande, som war af den hjertegripande natur, att såwäl witnena som många andra woro djupt rörda, begingo den döpte jemte sina faddrar och flera af de närvarande den heliga nattwarden, hwarefter högmessogudstjensten begynte. På ett märkbart sätt synes så wäl derunder som isynnerhet under dopakten Guds heliga Ande wara wälsignande tillstädes. (Jönköpings-Posten 1878-01-05 "En judes dop")

Över huvud taget märks under senare delen av 1800-talet i tidningarna en tilltagande, mer eller mindre öppen rasism, mestadels framför i skämtsam ton. I Jönköpings Dagblad kunde sommaren 1874 i ett kåseri om Jönköping av signaturen Jergen Puckel (d v s adjunkten Carl Oscar von Porat, som 1882-1884 var redaktör för Jönköpings Suppleanten) läsas att man i Stora hotellets matsal dagligen möttes av "en hel legion tyskar med eller utan fysiognomiska erinringar om Manasses stam (ehuru de flesta onekligen hava något 'Geschäft')". (Per Ericsson "Bryggerihistoria" s 20)

Emedan judarna hafwa en mera lycklig materiell ställning, en större öfning i att bära moraliska lidanden, och mera innerlig, religiös känsla, så inträffar sjelfmord mindre ofta bland dem. (Jönköpings-Posten 1868-11-11 "Färre sjelfmord bland judarna")

(Judarne) stå der (i historien), enligt Pascals märkwärdiga framställning, såsom ett ständigt och lefwande bewis på bibelns och christendomens sanning; under det bland dem framträda, nu såsom fordom, än de bittraste bland christendomens fiender, än de herrligaste bland christendomens lärjungar. - En riksdagsman frågade för några år sedan en annan: "Gif mig ett owedersägligt bewis på christendomens sanning!" Den andre swarade: "Judarne." Och den förste kände sig owilkorligt träffad af swarets riktighet. (Jönköpings-Posten 1866-06-30 "Judarne bewisar bibelns och christendomens sanning")

1854 hade (i Jönköping häradshövdingen Thor Hartvig) Odencrantz tillsammans med sin maka Janette, f. Gyllenhaal, företagit en utlandsresa och besökt bl. a. Herrnhut. I sina tankar återvände Odencrants ofta dit, och 1877 "vallfärdade" han på nytt till denna för honom så kära plats. (Olof Thulin "Om den nyevangeliska väckelsen" s 180)


ca 1850 - ca 1830

Du behöfver icke frukta för några presenter, hvarken sjelf eller åt andra. Här (i Götheborg) finnes ingenting, och hvad som finnes är orimligt dyrt, så länge brunsgäster finnas. Sedan ge Judarna bättre köp. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 155; brev från Göteborg den 29 juli 1837 till Disa Tegnér)

Mecklenburg är i öfrigt ett vackert land. . . . Alla Värdshusvärdar äro Vexeljudar, och ett vanligt nattquarter, med 2 sängar i ett rum, kostar 4 rdr Bco. . . . . . . Jag har måst skicka mitt Kreditif till Berlin för att derifrån hämta pengar, då Juden Bassenge på hvilken det här är ställdt, prejar värre än alla de andra och jag svurit att han på mig ingenting skall förtjena. . . . . . . I Berlin träffade jag äfven Neander, den berömda Kyrkohistorikern. Han är född Jude, till lynnet skygg och dyster, i sällskap dit han sällan går högst förlägen och till sitt yttre ser han ut som en Bondkaplan eller Klockare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 71,130; brev från Berlin den 17 juni 1833 och från Carlsbad den 21 juli 1833 till Anna Tegnér samt brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

Jag har underhandlat med president Leijonhufvud. Så länge han var fattig, frågade han aldrig efter någon depens. Nu har hans Fru, för ganska ringa valuta gjort honom rik, och han har blifvit hushållsaktig som en Jude. . . . Erkebiskop (Carl von Rosensteins) belägenhet gör mig ganska ondt. Det är en skymf för Svenska Kyrkan, redan förut alltför väl representerad i några af sina Biskopar. Gubben sjelf ömkar jag på det högsta! Att vara fattig betyder ingenting. Jag har åtminstone vant mig dervid ända från barndomen, att jag icke hyser någon önskan att bli rik eller ens välmående. Men att vara på ett sådant obestånd, (skulden skall med 100,000 rdr Banco öfverstiga tillgångarna), att tydligen förutse det man måste ligga som en skälm i sin graf, detta är rysligt. Hur han under sådana omständigheter skall kunna föra Klubban i ett RiksStånd förstår jag icke. . . . Jag kan omöjligen förklara mig hans obestånd. Han har alltid varit väl lönt, är barnlös, och ingalunda känd för något öfverflödigt lefnadssätt. Han har dessutom haft mycken extra förplägning genom Hofvets JuraStolae, vigsel- och dop- taffel- och kröningspengar. Enda rimliga förklaringsgrunden måste väl derföre sökas i Gamla Testamentet, neml. hos Judarna. . . . Jag bifogar ett exemplar af Consist(oriets) Betänkande om fattigvården. Det är ingalunda min skuld att det blifvit tryckt, tvertom har jag gjort allt hvad jag kunnat för att förekomma det. Jag skref det så utförligt . . . för att sjelf begagna det vid Prestmötet, der jag i allt fall måste yttra mig om fattigvården. Detta har nu en sniken Bokhandlarespekulation gjort omöjligt för att derpå förtjena några skillingar. . . . Ett försök från samma Jude att äfven få trycka Yttrandet om Kyrkolagen har jag hittills lyckligen afstyrt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 50-52; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård)

Hela Sommaren och större delen af hösten (1832) har jag varit sjuk af en åkomma i lefvern som öfvergått till Gallsten. Med ett sådant ondt är man aldrig säker för recidif, och Läkarne tillstyrka mig att besöka Carlsbad. Det är en både lång och dyr resa, helst med nuvarande kurs som väl ej heller lär falla till sommarn, så vida Judarna, både i omskärelsen och i förhuden, kunna upprätthålla den. Resultatet är dessutom ganska tvetydigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 15-16; brev från Östrabo i Växjö den 20 januari 1833 till Samuel Johan Hedborn)

Jag tänker allvarsamt på en resa till Carlsbad i Maj (1833), och har skrivit till Lundblad för att få en pris courant på resekostnaderna. Det är klart att dessa bli betydliga med 147 rdr kurs hvilket troligtvis inom våren är uppskrufvad till 200, så framt ingen olycka drabbar Judarna och deras Messias. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 317; brev från Östrabo i Växjö den 13 december 1832 till Bernhard von Beskow)

Realisationen kunde onekligen genast gå för sig så snart man endast hade säkerhet att utväxlingen finge börja när fullmäktige tillkämnnagåfvo att de hade den föreskrifna proportionen mellan silfver och sedlar. Men det är just detta man icke vill; ty dels vinna vederbörande på oredan, som alltid ger något att schackra på, dels hoppas man att framdeles kunna realisera efter 96 sk. i fall Handelskonjunkturen skulle bli gynnande. Att man emellertid uppoffrar, ja demoliserar landet för att få vingla litet längre, anses för likgiltigt. Men jag hoppas att vid nästa Riksdag ett mäktigt partie uppkommer som yrkar Realisation efter kurs för dagen, hvilken då genast kan verkställas; och går detta igenom så äro både Judarna och deras Messias narrade, hvilket Gud nådeligen förläne! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 314; brev från Östrabo i Växjö den 9 december 1832 till Gustaf Billow)

Nuvarande Skolordning grundar sig på Grekland och Rom, och en annan grund kan ingen lägga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 246; brev från Östrabo i Växjö den 2 april 1832 till Christopher Tegnér)


ca 1830 och tiden dessförinnan

Värden har nu ökt sin hyra till 80 Rdr Bco i månaden under föregifvande att han blott räknat på en säng, och dessutom ej ville ge Caffé för intet. Jag måste underkasta mig detta för ögonblicket, men nästa månad flyttar jag bestämdt annorstädes, emedan jag ej kan låta en Jude imponera mig. Sedan jag sist skref har jag ätit hos Kungen, Ugglas, Åkerhjelms och i dag hos Ekströms. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 91; brev från Stockholm den 7 november 1828 till Anna Tegnér)

(Professor Bolmeer) anmärker att på ett Decennium ingen kunnat taga CancelliExamen i Lund af det skäl att den Judiske Rabbi eller Mästaren Profess. (Johan) Holmbergsson fordrar äfven så mycken Juridik af Cancelliämnen som af simpla Auskultanter, hvarför också de förstnämde vanligen beger sig till Upsala der man vet att de ämna sig till Excellenser och följaktligen ej tar det så noga med Examen. Hvad nu denna invändning angår så tror jag att CancelliExamen kan få tagas särskilt och oberoende af Mosaska Lagen, som representeras af Holmbergsson, och en smula dispense i detta afseende skulle väl ej vara synnerligen svår att utverka, vare sig hos Kronprinsen som Canceller eller genom Frih(errinnan) hos någon ännu högre vederbörande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 282; brev från Vexiö den 1 oktober 1827 till Martina von Schwerin)

Vi äro också trängda tillbaka in på sjelfva hufvudfrågan, vigtigare än alla Symboliska: huruvida öfverensstämmer Bibeln sjelf med förnuftet, eller låter dermed förena sig? Är uppenbarelsen något annat än förnuftets supplement, noter till Texten der den kan finnas dunkel? Men der han är klar och utan varianter, få noterna ej motsäga honom: deras motsägelse är "uppror", ej "förbättring". Ty är icke förnuftet också en uppenbarelse, neml. en högre, en fortfarande, en osvikelig; och vid collisioner, måste icke den historiskt-judiska vika? Vore det annorlunda, hvarföre utplånades ej den förstnämde när den sistnämde kom? Eller är förnuftet ett tryckfel i skapelsen och Bibeln en förteckning på Errata Typgraphica? . . . Theologiens väsendtliga problem måste alltså vara: att förena Christendomen med förnuftet, inför Speculationens förlikningsdomstol. Kan detta ej lyckas så är det slut med den förstnämde, först hos de lärde, sedan hos de bildade, slutligen hos folket, och det till trots af Engelska Bibelsällskapet, Theologiska Faculteter och Lutherska - Ordensbiskopar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 231-232; brev från Tufvan vid Växjö den 12 april 1827 till Carl Gustaf von Brinkman)

Det är sant att jag icke svarat Audit. Holm, men detta borde icke förundra honom. . . . Denne Holm är en "lejonunge" af Juda stam som i all sin tid lefvat på skinnande och procenteri och annan advokatyr. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 159-160; brev från Tufvan vid Växjö den 20 december 1826 till Carl Adolph Agardh)

När jag gick till måltid om aftonen (den 26 november 1719 i Jönköping) hörde jag av Hans Exc. (greve Adolph Mörner) huru Mörling sades genom profession av guldmakarkonsten . . . av en jude (erhållit) 4.000 dlr smt. Så finner ock juden sin överman uti skinnande hos en kristen. (Anders Winbom "Supésamtal i Jönköping 1719" s 66)

Ett ... stort och inte minst av nordbor välbesökt vallfartsmål (under medeltiden) var S:t Olofs grav i Nidaros, vars väldiga domkyrka väl kunde mäta sig med de stora gotiska katedralerna nere i Europa. ... Särskilt under 1200-talet och det tidiga 1300-talet ... kan vi räkna med pilgrimsresor även till fjärran resmål som en tämligen vanlig företeelse. Ett tidigt belägg ger Birger jarls bekräftelse, utfärdad omkring 1250, på en gåva till Nydala kloster som Gislo Petersson hade givit inför sin pilgrimsfärd till Jerusalem. Gården Merarp i Tveta härad hade han skänkt Nydala. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 46-48)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

(Jesu svar) innebär att offer och lovsång inte längre kan vara bundna till någon speciell ort. Gudstjänsten lyfts från sin geografiska begränsing. Det finnes inte längre några i specifik mening heliga berg eller heliga tempel. Guds helighet är inte dold bakom någon förlåt. (Torsten Kälvemark ”Kom och bo i oss” s 20)

Matteus porträtterar inte Jesus främst som ytterligare en profet, ytterligare en siare i den långa raden av siare under århundradenas lopp, utan snarare som uppfyllelsen av all profetia. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 160 i kommentar till Matt 1:22)

Trots att David förberedde och Salomo byggde templet, så visste de mycket väl att den Högste inte bodde i något som är byggt av människohand. Stefanos röda tråd genom hela sin predikan är alltså att Gud är en pilgims-Gud. Hans närvaro kan inte begränsas till en viss plats. Han är ständigt på vandring samtidigt som han kallar sitt folk ut på nya äventyr och följer med dem vart de än går. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 322 i kommentar till Apg 6:9-10)

Judendomen har en annan syn på de heliga platserna än muslimer och kristna. Detta hänger samman med att hela landet är heligt för juden. Detta gäller inte för kristna och muslimer, som vördar endast de platser, där märkliga religiösa händelser har inträffat. När juden vördar en särskild plats, t ex västra tempelmuren i Jerusalem, sker det främst med hänsyn till vad denna plats representerar i den judiska historien. Allra heligast är tempelplatsen, som inte får beträdas av judar, eftersom de ovetande kan komma att beträda platsen för Det Allraheligaste i templet, som är förbjuden mark. Juden håller också vissa gravar heliga såsom Davids grav på Sionsberget, Rakels grav vid Betlehem, Josefs grav i Sikem, patriarkgravarna i Hebron och vissa lokala rabbingravar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 176)

För muslimerna är Jerusalem en helig stad. Den har tre namn på arabiska, al-Quds (heligheten), al-Quds ash-Sharifa (den ädla heliga) och Bayt al-muqaddas (det heliga templet). Det första namnet är det vanliga. Heligheten är koncentrerad till tempelplatsen, Haram al-Sharif (den ädla helgedomen). Främst bland de islamiska monumenten står Klippdomen, som byggdes över den klippa från vilken Muhammed företog sin himmelsfärd, och al-Aqsamoskén, som i sitt nuvarande skick stod färdig år 1133. Under vissa omständigheter kan en resa till tempelplatsen i Jerusalem ersätta vallfärden till Mekka. Muslimerna vördar också Davids grav på Sionsberget, patriarkgravarna i Hebron och platser, som helgats åt jungfru Maria. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 177)

Bortsett från en mindre pogrom efter sexdagarskriget 1967, då några judiska affärer och synagogor brändes, har förhållandet mellan araber och judar i Tunisien varit gott. Presidenten framförde enast sitt beklagande till överrabbinen för dessa händelser och de skyldiga fick stränga straff. Sommaren 2002 riktades ett nytt terrorangrepp mot Jerba. Judarna i Tunisien har av gammalt haft sitt centrum i den södra delen av ön Jerba. Där ligger två byar, som kallas det lilla och det stora ghettot. Där bodde ännu vid mitten av 1950-talet omkring 80.000 judar. Den judiska koloniens stora sevärdhet är Ghriba-synagogan i Hara Seghira (det stora ghettot). Den grundlades omkring år 600 f. Kr., alltså vid tiden för den babyloniska fångenskapen. Den nuvarande byggnaden är dock från 1920. Synagogan har sitt namn efter en undergörerska (ghriba), vars mirakel är knutna till platsen. Vid påskfirandet är denna synagoga ett vallfartsmål för judar från hela världen. Numera finns endast några tusental judar kvar. Utflyttningen berodde dock inte på någon lokal antisemitism utan mera på judisk osäkerhet efter pogromen 1967 och det nya Israels dragningskraft. Idag (år 2003) bor ett par tusen judar i Tunisien. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 234)

Innan (japanskan) Fumiko (Ishioka) (senast år 2000) började arbeta med projektet (om Förintelsen) visste hon inte mycket om (vad som skett). Eftersom hon hade vuxit upp i Japan hade hon inte träffat några judar, och hennes föräldrar pratade aldrig om kriget. Gymnasiets historiebok ägnade bara tre rader åt ämnet. "Ända till helt nyligen kände folk i Japan inte ens till begreppet Förintelsen", säger hon. "Vi läste visserligen 'Anne Franks dagbok' i skolan, men vi funderade aldrig över varför hon blev dödad." Ett besök på Holocaust Memorial Museum i Washington och ett möte med människor som överlevt Förintelsen öppnade hennes ögon. "Det som gjorde djupast intryck på mig - ännu mer än deras berättelser - var att de var fulla av hopp och förtröstan. De trodde på livet och kärleken." (Deborah Cowley "Hanas väska" s 104)

Det var ju här (i Älmhult) som (IKEA)-konceptet föddes. ... Det är inte bara nostalgi att Älmhult är vårt Mekka. ... Vi har ett särskilt budskap med vår svenska design. ... Lägg därtill att vi i Småland är ganska kända - för att inte säga ökända - för att vara sparsamma och strävsamma; det är en speciell anda som inte har med inavel att skaffa men med historiska och jordiska omständigheter. Älmhult ska där vara föredömet. Varje företag behöver sina rötter - det är ur det förgångna som vi bygger vår framtid. IKEA-andan emanerar ... ur de lärdomar vi gjorde under pionjäråren i just denna bygd. Både som smålänning och rationell tänkare försvarar jag därför tanken att Älmhult är vårt hjärta, vårt andliga hem. ... Så stärker Älmhult på fler än ett plan sitt grepp om imperiet ju mer globalt det framträder. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 198-199)

Sedan 1997 har jag fått frågan om jag tänker bekänna mig till judendomen. Jag tror inte att det kommer att hända. Jag växte upp och åldrades som kristen, och som jag sagt tidigare är det svårt att lära av sig en tro. Jag går inte i kyrkan lika regelbundet som förr, men jag går faktiskt ibland och nästan alltid vid jul och påsk. Den där första påsken efter att jag fått veta sanningen kände jag mig lite illa till mods när jag besökte domkyrkan. Det är inte lätt att bli äldre och vara osäker om sin religion. Efter att nyheten om min familj kom ut fick jag gång på gång frågan hur jag kände det att vara jude. Jag visste att en del människor, däribland gamla bekanta, tänkte att jag måste ha vetat om min härstamning mycket tidigare och att jag hade försökt förneka den eller dölja den. Det är inte sant. Som vuxen har jag alltid sett mig själv som i första hand amerikan och i andra hand som tjeckoslovak, men för mig liksom för mina föräldrar är identiteten i främsta rummet en fråga om nationalitet och värderingar, inte blod. Jag inser emellertid mycket väl att det där med blodet spelade en roll för Hitler, och just det förhållandet spelar en roll för oss alla, eftersom det var därför som sex miljoner judar dog. (Madeleine Albright "Madam Secretary - Fru utrikesminister" s 288)


ca 1990 - ca 1970

”proskyneô” (kasta sig ner) Det grekiska ordets ursprung går förmodligen tillbaka till en gammal sedvänja, att lägga handen på munnen och med en kyss räcka ut den mot en person av högre rang, särskilt mot en gudomlighet. ... I den grekiska versionen av GT, Septuaginta, används ordet ... om att visa vördnad och respekt för personer i hög ställning, ... men i två tredjedelar av de fall där ”proskyneô” förekommer i Septuaginta rör det sig om tillbedjan av den sanne Guden och Herren eller av falska gudar. (Studiebibeln V:805)

Luis Trenker berättar i en av sina böcker om en gammal bondhustru som med sin son vandrar igenom vad som förr var en bondby men nu är ett industriområde. Den gamla bykyrkan hukar förskrämd mellan traverser och kulvertar, fabriksskorstenar och silotorn. Vad Gud har blivit liten i den moderna världen, säger modern. Men Gud bor i himlen och inte i järnkonstruktionerna, svarar sonen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 209 i kommentar till 1 Tim 1:12-17)

En gång talade jag på en rotaryklubb. Jag satt bredvid en judisk rabbin efter mitt tal, och jag frågade honom: ”Rabbi, var jag alltför kristen för er i dag?” Han sade: ”O, nej. Ju mer kristen ni är, desto bättre behandlar ni judarna!” (Stanley Jones "Guds ja" s 53)

(Den libyske ledaren Gadaffi) talade ofta och gärna om Israel och hans åsikter var glasklara; staten Israel måste försvinna och medlet hette kamp i alla former. "Ingen försoning, ingen fred, ingen barmhärtighet, ingen förståelse, ingen artighet. Det är krigets verkliga mening. Arabernas problem är att de gång på gång bara vill ha ett fjärdedels krig, ett halvt krig eller ett tvåtredjedels krig. Den inställningen måste förkastas, om man vill vinna en fullständig seger i ett krig. Kriget måste fortsätta tills fienden försvunnit. I år, eller nästa, eller nästa. ... Låt oss slåss med full styrka. Låt hela världen explodera, tills vi har uppnått våra rättigheter. Tills vi har uppnått den seger, som vi alla önskar, i det innersta av våra själar." Tanken på revansch hamrades in hos de libyska massorna: Allah är med de ståndaktiga. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 92; Libyen 1976)

Det är anmärkningsvärt hur lite de första kristna var beroende av hus för sin verksamhet. Templet i Jerusalem fungerade närmast som offentlig plats. Där samlades de kristna, och där predikade apostlarna evangelium då tillfälle gavs. Men när de inte fick vara där tystnade inte deras vittnesbörd för det. När apostlarna fängslades hör vi om bönemöten i hemmen. ... Skall vi då riva ner eller sälja våra kyrkor? Nej, varför skulle vi vara så destruktiva eller negativa? Men vi har stort behov av att vara vakna för Andens verk i vår tid. Kyrkbyggnadstänkandet och församlingsorganiseringstänkandet slog igenom redan under andra och tredje århundradet. Och tack gode Gud för all nåd och glädje vi fått i våra kyrkor! Men i dag måste vi vara vakna för att Guds rike aldrig gjort sig beroende av cement och medlemsmatriklar. ... Låt oss inte förakta våra kyrkor. Vi gör det bästa vi kan av dem. Men låt oss samtidigt fröjda oss över att vi kan skönja arbetsmetoder genom vilka även stora folkcentra kan nås av evangelium. Igen skall det hända att hedningarna i en gata blickar in i hemmet där de kristna firar nattvard och prisar Gud, och de skall säga som förr: "Se hur de älskar varandra!" I Hong Kong fungerar det redan så att man predikar evangelium på offentliga platser och för människor till Herren utan att ha någon tanke på att bygga kyrkor åt dem. Och i Kina samlas man i dag (1974) kring Herrens ord i de kristnas hem. Man har inga kyrkor där. (Erik Bernspång "Jesus döper i helig Ande" s 108-109; Den karismatiska väckelsens förlängning)

Varför Jahve utväljer och välsignar Israel sägs inte (i Gen 12:1-9). Men i alla de följande berättelserna om Abraham liksom för övrigt om de andra patriarkerna gör Jahvisten klart, att utkorelsen och välsignelsen inte beror på att patriarkerna och därmed Israel var bättre än alla andra människor, utan har sin grund uteslutande i Jahves fria utkorelsevilja. Men välsignelsen har en större räckvidd. De andra folkens öden är beroende av hur de ställer sig till Abraham (och Israel). Den som välsignar Abraham, skall Gud välsigna, och den som förbannar Abraham skall Gud förbanna. Abraham har i Guds frälsningsplan fått sig tilldelad rollen som frälsningsförmedlare. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 41 i kommentar till 1 Mos 12:1-3)


ca 1970 - ca 1960

Efter revolutionen (i Libyen år 1969) konfiskerades all judisk egendom. De judar, som hade överlevt den svåra pogromen 1945, utvandrade. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 202)

Juden har något visst i sig, som strax kommer till synes, och han har mycket svårt för att assimilera sig. Han för detta "egna" med sig in i kyrkan. Jesu budskap är universellt och evigt gällande. Aposteln Paulus säger, att han - för att vinna människor - vill göra sig till jude för judar och till grek för greker, men detta är bara ett talesätt hos honom. I själva verket har han gått över till den rena sanningssfär, där det varken finns jude eller grek. Liksom matematiken är densamma för hela världen, så förhåller det sig också med den sanna religionen. Det finns bara olikheter i språk och metod, ty man skall inte inbilla sig, att man kan undervisa buskmänniskans barn och skandinaviska barn på samma sätt. Men utifrån det faktum, att Jesus föddes som jude, drar somliga judekristna den slutsatsen, att de står Honom närmare på grund av sin födsel. De har lätt att se ner på andra kristna och svårt för att vara dubroder med dem. Tron på juden Jesus blir för dem till ett slags judisk chauvinism, lika olidlig som alla andra slag av chauvinism. Detta för ofta till konflikter, dolda eller öppna, mellan den missionär, som inte tillhör judafolket, och vissa judekristna. Är en snickare idag närmare Jesus än en skräddare, därför att Jesus var snickare? Är en kristen man närmare Jesus än en kristen kvinna, därför att Jesus var man? Uppenbarligen inte! Därför har inte heller en kristen av judisk börd någonting att berömma sig av inför kristna av icke-judisk härstamning - men detta tror han sig ofta berättigad till. (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 157)

Personligen skulle jag inte kunnat tänka mig att övergå till den grekisk-ortodoxa kyrkan. Det ritual som där brukas vid dop av en jude, tvingar den omvände att spotta tre gånger och säga: "Jag förnekar, förbannar och spottar på judarna", med andra ord: på hans egna föräldrar, syskon och släkt.! Jag vet tillfällen, då den, som skulle döpas, svimmade under dopceremonin, då han måste uttala dessa ord. En annan kunde inte öppna sin mun. (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 57)

Det är med utgångspunkt från dessa tre fakta, det vill säga (Jesu) föräldrar, hans börd och religiösa uppfostran, som vi måste enas om att Jesus var en jude. De kristna har judarna att tacka för sin oförliknelige ledare och grundare av den kristna tron. Jag tycker att det bara är rättvist att erkänna att det Nya Testamentet alltigenom är en judisk bok, genomsyrad av judisk anda och ideal. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 58,64; "Kristendomens skuld till judendomen - varför inte erkänna den?" predikan av Dr John Haynes i Community Church i New York; Silverman tillägger: "Enligt judendomen var Jesus en stor lärare som predikade grundidéerna i sin judiska tro. ... Han var en rabbin, en jude, påverkad av den messianska glöden, som fanns på hans tid. Han levde som jude och dog som jude.")

I den samaritiska Pentateuken läser vi i 5 Mos 27:4 instruktionen till Josua att sätta upp en helgedom på Gerissim, samariternas heliga berg. Denna läsning är troligen korrekt, ty läsningen "Ebal" i MT kan mycket väl vara en antisamarisk korrektion. Samariterna gjorde också förpliktelsen att tillbe på Gerissim till en del av dekalogen. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 171-172)

O ryska folk, mitt ryska folk, jag vet att du i djupet av din varelse är internationellt. Men alltför ofta har man med besudlade händer brukat ditt rena namn. Jag känner mitt hemlands godhet. Hur vidrigt då att judehatare djärvts kalla sig stolt "Det ryska folkets förbund"! I mig finns intet som kan glömma detta! Må Internationalen ljuda som en dånande fanfar när jordens siste judehatare lagts i sin grav! I mina ådror finns det inget judiskt blod. Men de som hatar judar hatar mig krampaktigt i sitt hat som vore jag en jude själv. Och därför är jag en äkta ryss! (Jevgenij Jevtusjenko "Babij Jar" s 312-313)


ca 1960 - ca 1950

En vinter kastade några av ungarna på gården snöbollar på vårt fönster och ropade "judar", var de nu hade fått det ordet ifrån. Judar var nästan lika sällsynta i Södertälje som negrer, och jag var nästan lika ovetande som de. Men mamma var vit i ansiktet. (Göran Rosenberg "Det förlorade landet" s 12)

(Nordöstringarnas) närmaste stad är, enligt kyrkoherden i Åtvidaberg Erik Nilsson, Wittenberg, men de reser "gärna även till Augsburg och Schmalkalden", varmed diakonistyrelsens förre direktor vill ha sagt, att nordöstringarna känner sig som rättrogna lutheraner. ... Vena socken intill Hultsfred har alltid varit något av nordöstringarnas verkliga centrum. ... Men framför allt Tjustbygden bär nordöstringsk prägel. Nordöstringarnas stad är, bortsett från Wittenberg, Västervik. ... För nordöstringarnas västliga utbredningsområde ... (från Vimmerby) ända till Eksjö har Per August Ahlbergs verksamhet som präst på 1850- och 1860-talen haft grundläggande betydelse. (Berndt Gustafsson "Nordöstringarna"; Jönköpings-Posten den 26 maj 1956)

Bland folkgrupperna i Marocko är den judiska äldst. De första judarna kom till landet tusen år före araberna och kunde länge leva i frid med både berber och araber. De bodde enligt judisk sed i slutna stadsdelar i städerna. Judarna gjorde betydande insatser i det industriella och ekonomiska livet och beklädde höga poster inom administrationen. Mot slutet av 1800-talet växte spänningen mellan judar och marockaner och några pogromer förekom. Vid 1940-talets början fanns det omkring 300.000 judar i Marocko, men vid självständighetsförklaringen (den 7 april) 1956 emigrerade nästan alla. Nu (år 2003) finns endast 6.000 judar kvar, de flesta i Casablanca. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 214-215)

Daniel Libeskind föddes ... i Polen den 12 maj 1946. ... (Han) hade mycket väl kunnat bli pianist. "Men mina föräldrar vågade inte komma släpandes med ett piano över innergården till hyreshuset ... där vi bodde", säger han. Det rådde fortfarande en otäck antijudisk stämning i Polen efter andra världskriget, och hans föräldrar ville inte dra till sig någon uppmärksamhet. I stället kom Daniels Libeskinds far hem med ett dragspel. (Stanley Meisler "Mästerarkitekten Daniel Libeskind bygger historia" s 76)

Jag tror på goda grunder, att kristendomen enligt Guds mening skall utbildas och formas efter varje folks egenart. Det är farligt, om religionen förlorar den egenarten. En jude skall alltid förbli en jude. När folket kommer tillbaka till Israels land från alla möjliga miljöer bland andra folk, blir den första svåra uppgiften att sammansmälta och omforma dessa olika element tillbaka till den ursprungsform, som folket en gång hade, bibelns folk med bibelns kraft och tro i håg och sinn. (C.G. Hjelm "Svenskt läseri" s 57; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

I den tidiga kyrkan ... fanns det profeter. Deras uppgift kan man se i deras namn. ”Profet” betyder både förutsägare och utsägare. De förutsade framtiden, men än mer utsade de Guds vilja. De hade inget tilldelat område. De var inte knutna till någon särskild församling. De hölls i högsta ära. “De tolv apostlarnas undervisning”, som daterar sig till omkring 100 e. Kr., innehåller kyrkans första tjänsteordningsbok. Ordningen för nattvardens sakrament fastställs, men sedan sägs det att profeterna tillåts att sköta tjänsten som de vill. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 91)

Det är en utbredd och högst felaktig vanföreställning, att alla judar skulle vara rika. ... Flertalet är anspråkslöst småfolk. ... Den man (Ernst Josephson), som blivit kallad Sveriges störste målare, var under en tid av sitt liv så utarmad, att han inte hade råd att köpa sig färg - för att nämna ett av oss närliggande exempel. (Jeanna Oterdahl "Israel"; Jönköpings-Posten 1951-10-24)

Det är en tandläkarfamilj vi hyr av (här i Hahnenkamm i Tyrolen), rejäl och trevlig, men svårt nazistisk förr i världen som det verkar av det kvarlämnade biblioteket med dedikationsex. Av Leni Riefenstahl, böcker med krigssånger och den s.k. konstfilosofi som nazisterna excellerade i sedan de bränt och förföljt die entartete Kunst, dessutom en instruktionsbok för Hitler-Jugend som undervisar tioåringar i konsten att bli goda soldater och judehatare. Det är inte utan att man, alla ruinerna till trots, erfar en mäktig känsla av triumf över att så mycken hybris, råhet och dumhet till sist drabbades av rättvisan så hårt som skedde. Annars har den tiden kommit, åtminstone här nere i Centraleuropa, då ingen längre skäms över att han var nazist. Ryssarna får ursäkta mycket nu för tiden. (Stig Dagerman "Brev" s 242; brev till Stina och Folke Fridell 1950-07-12)


ca 1950 - ca 1945

Lördagen den 29 november 1947 kommer att stå som en stor dag i det judiska folkets historia. FN:s beslut, som då fattades, om upprättandet av en judisk stat på det gamla judiska rikets mark i Palestina, är främst för judarna en tilldragelse av utomordentlig betydelse. ... Det troliga är, att arabernas motstånd kommer att utlösa sig i en del kravaller men knappast i något mohammedanernas heliga krig, som man från vissa håll förutspått. Från kristen synpunkt är det nya judiska rikets upprättande en i högsta grad märklig händelse. De som tror på Bibelns profetior har ofta stannat för dess förutsägelser om att detta rike skall uppstå i vad Bibeln kallar "den yttersta tiden". Man vet av dessa förutsägelser, att Israel skall återbördas till Palestina innan de erkänt Kristus som sin Messias. De kristna som tror på sin Bibel har väntat på att detta i sin tid skall hända. När de nu ser denna märkliga tilldragelse ske inför sina ögon är det för dem ett stort och talande tidstecken och ett nytt mäktigt bevis på den bibliska profetians tillförlitlighet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 340-341; ledare i tidningen Dagen den 1 december 1947)

(För traditionalisten inom judendomen) är utkorelsen (av Israel) tron på att Gud bland alla världens folk utvalt Israel till att motta Hans uppenbarelse, till samlande symbol i det mänskliga frälsningsdramat. Varför just detta folk? Delvis på grund av de gamla patriarkerna, vilkas rättfärdighet var stor nog att vinna denna höga kallelse för deras efterkommande. Delvis också därför att, enligt en rabbinsk teori, endast detta folk var villigt att acceptera den disciplin och de försakelser som åtföljde utkorelsen. Om detta berättar en gammal legend att när Gud skulle uppenbara Toran erbjöd han den i tur och ordning till vart och ett av jordens folk, som alla avvisade den på grund av dess stränga moraliska krav. Endast Israel tog emot den och detta, som en version av berättelsen fortsätter, mindre på grund av hjältemod än av obetänksamhet. ... Enligt modernisten (inom judendomen) betraktade sig alla forntidsfolk som utvalda av sina gudar. ... (Men) inget annat folk från den tiden kom någonsin fram till tanken att det var utvalt inte för sin egen skull utan för att tjäna. ... Kristendomens och islams uppkomst gav ytterligare bekräftelse på judarnas anspråk på Utkorelse, ty båda dessa religioner såg i Israel det ursprungligen utvalda folket som emellertid sedan hade förverkat sin ställning. ... (Den typiske modernisten) påpekar att judarna bokstavligen var de första som valde Gud i den meningen att de vigde sig själva åt Honom. De utgör därför det ursprungliga utvalda folket. De har dessutom konsekvent tagit som sin gemensamma uppgift att göra Hans vilja. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 81,83-84)

Det har ofta hänt mig under mina resor i vårt kristna Sverige, att aktiva kristna med oförställd häpnad ha sagt till mig: "Israelsmission - vad är det för något?" Eller man frågar: "Lönar det sig att bedriva judemission?" Och man har de mest underliga argument mot denna missionsgren, t.ex.: "Judarna tro ju på Gud. De ha ju Gamla Testamentet." Eller: "All annan mission kan jag tro på, men judarna - de äro värre än alla andra!" Och man har strax en berättelse färdig om någon, som har hört av någon annan om en jude, som för många år sedan gjort ett försök att lura en bekants bekant. (Greta Andrén "Israelsmissionens välsignade nödvändighet" s 122-123; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)

Den tilltalade (vid rättegången i Frankfurt am Main) har sex vittnen på att han är oskyldig; vittnen som bedyrar att de aldrig hört honom yppa nazistiska tänkesätt, vittnen som intygar att han lyssnat på utländsk radio (det har alla åtalade gjort), judiska vittnen som har sett honom uppträda vänligt mot judar (sådana vittnen har alla åtalade; de kostar ett par hundra mark stycket) . . . (Stig Dagerman "Tragikomedi inför domstol" s 88; Expressen 1947-02-11)


ca 1945 - ca 1943

Vi hade hunnit upp på första våningen när min styvmor kom att tänka på att hon hade glömt att lösa in brödkupongerna. Jag blev tvungen att gå tillbaka till bagaren, och jag fick stå i kö en liten stund innan jag kom in i butiken. Först måste jag gå fram till den blonda, högbystade frun - det var hon som klippte av rutan på kupongen - och sedan vidare till bagaren, som vägde upp brödet. Han svarade inte när jag hälsade, eftersom det är allmänt känt här omkring att han inte är förtjust i judar. Det var därför han slängde till mig ett par hekto för lite bröd. Å andra sidan har jag också hört att det är på det viset han får större vinst på matransonerna. Och på något vis förstod jag i det ögonblicket, av den arga blicken och den skickliga handrörelsen, plötsligt det riktiga i hans tankegång, som gör det omöjligt för honom att tycka om judar: om han gjorde det kunde han nämligen få den obehagliga känslan att han lurar dem. Men som det nu är handlar han efter sin övertygelse, och det är sanningen i en idé som styr hans handlingar, vilket å sin sida - det insåg jag - måste vara något helt annat, naturligtvis. ... ... Nu var jag också - förklarade (min far) - "delaktig av det gemensamma judiska ödet", och sedan utvecklade han det närmare och nämnde att det ödet "är en oavbruten förföljelse som har pågått i årtusenden", men som judarna "måste acceptera med jämnmod och osjälviskt tålamod", eftersom det är Gud som har utmätt det åt dem för deras tidigare synders skull, och just därför är det bara från Honom de kan vänta sig nåden också, men till dess väntar Han sig av oss att vi alla ska stå fasta i denna svåra situation, var och en på den plats som Han har utsett åt oss och var och en "efter kraft och förmåga". (Imre Kertész "Mannen utan öde" s 11-12,18-19; Budapest år 1944)

Tyskarna fortsätta sin systematiska utrotning av judarna. Fruktansvärda ting, ja, sådant inför vilket alla ord bli matta, tomma, spinkiga och urblekta, förekomma dagligen. ... Om dessa lika ohyggliga som meningslösa tyska grymheter fäller en tidning omdömet: "Utan motstycke i tusen år, minnesvärda i tusen år - så länge mänsklig kultur existerar." (Arvid Svärd "Dagsläget i judevärlden"; Jönköpings-Posten 1944-04-24)

När tyska pojkar i Hitlerjugend få lära sig sjunga: "Wir wollen kein kristen sein, weil Jesus war sein Judeswein", då står det klart att angreppet mot synagogan är begynnelsen till angreppet också på kyrkan. Myten om judarnas farlighet för den västerländska kulturen är en relikt från medeltidens häxprocesser. I själva verket är det också medeltidens barbari, som återuppstått i nazismen, men utan medeltidens storslagna heroism. Den pekar mer på besatthet än äkthet. (Einar Genitz "Synagogan och kyrkan"; Jönköpings-Posten 1943-12-15)

Det torde ... vara värt att överväga, om icke åtgärder snart bör vidtas mot personer i förtroendeställning, som visa klara tecken på antisemitism. Självfallet går ingen klok människa till en präst, som är så förblindad, så okunnig om sin lära, att han anser, att kristendom och nazism kunna förenas. (Sven Stolpe "Våra antisemiter"; Jönköpings-Posten 1943-06-23)

Det existerar ingen "internationell judendom". Det finns ingen "judisk" ras. Judeförföljelserna äro baserade på lögner och endast lögner. Och detta veta förföljarna mycket väl. Det är Tysklands nazister, som lett vårt århundrades vidriga judekamp - en kamp som i fråga om medel och omfång överträffar alla föregående tiders. (Harry Blomberg "Casparis slutsats"; Jönköpings-Posten 1943-04-17)


ca 1943 - ca 1940

Praktiskt taget alla judiska män (i Norge) över 15 år arresterades i slutet av oktober. ... Meddelandet av transporten, som skedde den 26 november och som förmodas gå till polska ghetton, har man T.T.:s oslokorrespondenter att tacka för. ... Den norska kyrkans, de teologiska fakulteternas, frikyrkornas och de religiösa organisationernas harmfyllda protest tolkar det överväldigande flertalet norrmäns känslor. (W(illy?) Brandt "Aktionen mot de norska judarna"; Jönköpings-Posten 1942-12-05)

Den händelse som opinionsmässigt ändrade den svenska flyktingpolitiken var deportationen av norska judar till tyskland i november 1942. Omkring hälften av de norska judarna, drygt 900, lyckades fly till Sverige medan över 700 dödades. Den tyska ockupationsmakten inledde en aktion mot danska judar i oktober 1943, men genom förvarning lyckades omkring 7500 av dem fly till Sverige. Köpenhamns biskop Hans Fuglsang-Damgaard sände i januari 1943 ut en offentlig varning mot rashatet och judeförföljelserna, som lästes upp i alla danska kyrkor. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 167)

Vem skulle bara för en femton-tjugo år sedan kunnat tänka sig ens möjligheten av något sådant som en arierparagraf, efter vilken ett så stort folk som det tyska skulle uppdelas för att utrensa de judiska elementen? Tanken skulle ha tett sig alltför fantastisk för att ens tillmätas någon som helst uppmärksamhet. När Hitler första gången lanserade den i sin kampskrift, "Mein Kampf", var det väl ingen som räknade med,a tt tanken skulle realiseras. Och nu se vi denna princip skoningslöst genomförd icke bara i Tyskland utan även Italien, och ett flertal andra länder följa efter i samma fotspår. Och det med en sådan grundlighet, att en person, som i fjärde eller femte led har judiskt blod i sina ådror, icke får användas ens i kyrkokörer eller vaktmästaretjänster i kyrkorna, för att icke tala om anställningar i ämbetsverk eller civila institutioner. ... Detta sker i de länder, där faran för assimilationen var som mest överhängande. ... Här spåra vi historiens Gud i nutidens väldiga kriser. Att alla de folk, som under historiens gång förföljt Guds egendomsfolk, ådraga sig oerhörda domar, det är en annan sak som vi här icke skola gå in på. Ingen har förgripit sig på Guds Israel utan att ha ådragit sig förfärande domar, och kanske är domarna närmare än vi ana. (Johan Hagner "Från Oljebergets horisont" s 15-16; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

Jag har svårt att skriva om vad som hände den 22 september 1942 och under de följande tre veckorna. . . . Jag har djupt i mig inpräntade, knivskarpa och detaljerade bilder av vad jag såg under den första dagen av Förintelsen i (staden) Czestochowas (i sydvästra Polen) judiska ghetto. . . . Det är inte lätt att på några timmar hinna jaga ut 8 000 människor från deras bostäder, hinna sortera upp dem i de 340 som får leva lite till och de 7 000 som skall skickas iväg . . . hinna packa ihop de 7 000 i ett godståg med endast något över 70 boskapsvagnar och på platsen döda tillräckligt många av oss för att statuera exempel, injaga skräck och få oss att lyda. Men å andra sidan, hela Aktionen är utomordentligt väl förberedd. Allt är i förväg planerat efter det att beslutet om Endlösung - den slutliga lösningen av judefrågan - har fattats av landets högsta administrativa ledning, den 20 januari 1942, under konferensen i lyxvillan vid den vackra Wannseesjön utanför Berlin. Där har man diskuterat olika metoder för utrotning av 6 miljoner försvarslösa människor. Allt i enlighet med den i demokratisk ordning valda och tillsatta politiska ledningens klart uttalade intentioner. De för framgången viktiga detaljerna i dessa planer - val av platsr, transportmedel och gifter - kunde sedan utarbetas, beskrivas och praktiskt förberedas inom en vid krets av kunniga och på sina områden erfarna företrädare för olika sektorer av det välorganiserade tyska samhället - företrädare för den medicinska och kemiska forskningen, den kemiska industrin, transportväsendet, förvaltningen, polismakten, byggnadskonsten. Även psykolopgerna kopplas in för att bedöma vilka lögner som skall serveras oss. . . . Den 22 september 1942, dagen för vår Yom Kippur-helg, är en solig, för årstiden ovanligt varm dag. Sent på eftermiddagen ser jag genom våra fönster hur människor utanför ghettot promenerar i solen - unga och äldre, män, kvinnor och barn, vissa håller varandra i handen - som om ingenting viktigt hade hänt. Mot kvällen, vid halvsextiden, ser jag att överkonstapel Schimmel med sina tvångsuttagna judar har hunnit till ulica Wilsona. Jag ser hur de, en del av dem gråtande, på kärror lastar våra döda i dagens Selektion. Jag ser inte det, men jag vet att för de 7 000 som befinner sig i de överfulla, stängda boskapsvagnarna utgör den vackra solen och den ovanliga senhöstvärmen ytterligare en svår påfrestning. (Jerzy Einhorn "Utvald att leva" s 184-191)

Även om lägret (i Terzin i nordvästra delen av Tjeckien) hade spelat en betydelsefull roll i Hitlers plan att utrota alla judar, hade dess uppgift varit dold för världen. Nazipropagandan omnämnde den som en "kurort" där judar kunde sköta sig själva, få medicinsk omvårdnad och "dra sig tillbaka". Somliga lurades till och med att betala för att få komma dit. Detta påstådda "paradis" var emellertid faktiskt ett helvete. Under sommaren 1942 . . . hade antalet interner stigit från omkring 20 000 till nästan 60 000. Männen sov på britsar i tre våningar medan kvinnorna trängdes ihop på halmtäckta golv. Människor svalt. Arbetsföra fångar sysselsattes med att lägga ut räls för en järnvägslinje som skulle göra transporterna till dödslägren längre österut snabbare och effektivare. De sanitära förhållandena var bedrövliga, vilket ledde till en tyfusepidemi. Antalet avlidna per dag steg, och många, inklusive min farfar, dog av den sjukdomen. Under vårt besök fick vi se de ugnar som nazisterna använde för att kremera kropparna av dem som dog till följd av de omänskliga förhållandena. (Madeleine Albright "Madam Secretary - Fru utrikesminister" s 287)

Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna: först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch (i Nederländerna) och eländet för oss judar tog sin början. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Judar måste bära judestjärna. Judar måste lämna in sina cyklar. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil, inte ens privat. Judar får bara handla mellan kl. 15.00 och 17.00. Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl. 20.00 på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, och inte heller till tennis-, landhockey- eller andra idrottsplatser. Judar får inte ro båt. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen, inte ens hos bekanta. Judar får inte komma hem till kristna. Judar måste gå i judiska skolor, plus en massa annat i samma stil. Så flöt vårt liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra. Jacque brukar alltid säga till mig: "Jag törs inte göra någonting längre, för jag är rädd att det är förbjudet." (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 16; 20 juni 1942)

Gud är oss oavlåtligt nära. Gud är aldrig långt borta. Det är inte en lång pilgrimsfärd med en massa besvärliga besök i alla möjliga heliga tempel och på alla berömda heliga platser, som du måste göra för att komma till Gud. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 11-12; Dagens nyheter och evighetens)

Vitt omkring i Sverige var Sundsvall beryktat som flaskornas och flickornas stad. Men ... vid sekelskiftet (år 1900) var det också fromhetens stad. Alltsedan 1860-talet har baptismen haft en härd i Medelpad med Sundsvall som centrum. Men Sundsvall var (och är nu 1940) en medelpunkt inte bara för protestantisk, utan också för mosaisk fromhet. Ingalunda är Sundsvall någon av de större bland Juda städer i Sverige. Nåja - det ges ingen stor sådan. Men Göteborg, Stockholm, Norrköping ha ju en mycket talrikare israelitisk befolkning. I betydande utsträckning är den på ett helt annat sätt här införlivad med Sverige. Släktled efter släktled har en del av den tillhört de förnämare - om än endast undagtagsvis sephardiska - kretsarna. I nyssnämnda städer borde vi uppehålla oss, om vi önskade studera hebreerna i deras etniska och religiösa partikularism eller särsituation, samt deras utomordentliga förmåga både att smälta samman med omgivningen och hålla sig oberörd av denna. Där skulle vi kunna iakttaga och lära känna hopars avnationalisering och avjudaisering, enkannerligen genom giftermål med kristna svenskar. Sundsvalls mosaiska trosbekännare vid sekelskiftet - församlingen bildades först 1903 - företedde en homogen typ. De voro så gott som uteslutande invandrade från Östeuropa. De tillhörde den stora ashkenaziska huvudgruppen, "Jiddisch" talade de flesta vid sidan av tyska eller polska eller ryska jämte bruten svenska. Främlingar voro de. Ännu hade de inte hunnit glida in i dubbelnationalitetens tillvaro. Sedermera förmådde de växa sig in i det svenska nationalsamhället. De ha som regel varit angelägna bereda sina barn en utbildning, den där väsentligen stegrat deras kapacitet. Dessa äro fullgoda svenskar. Men de behålla ofta medvetandet om att bilda en särskild folkgrupp. Och detta artmedvetande befinner sig i ömsesidig växelverkan med omgivningens vetande om dem. För trettio, fyrtio år sedan härskade här upp främlingskänsla, beundran och även avund gentemot judarna. Men ingen utmognad antisemitism framträdde, även om t.ex. Sveriges förste israelitiske länsman fick höra varifrån han stammade. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 236)

Holland hade (den 10 maj 1940) invaderats av tyskarna utan krigsförklaring. Vi hade blivit tagna på sängen. ... En mängd lyckade sabotage genomfördes över hela landet. ... På affischer, i tidningarna och via radion fick vi veta att sabotagen var ett verk av judarna och deras vänner. De måste stoppas. Det holländska folket inbjöds att samarbeta för att göra invasionen och den tillfälliga ockupationen till en angenäm händelse. Påverkas inte av den judiska propagandan! Tyskland har bara vänliga avsikter mot Holland! ... Nya regler och förordningar fanns nästan dagligen i tidningarna och radion. De flesta av dem riktade sig till de holländska judarna. Vi måste avstå från en hel del av våra personliga ägodelar, och vår frihet och vårt sociala liv blev i hög grad utsatt för restriktioner. Judarna måste lämna ifrån sig sina cyklar, bilar, radioapparater osv. Inom industrin måste judiska affärsmän lämna sina poster till holländare. Utanför affärerna sattes det upp plakat med texten: Förbjudet för judar. Teatrar, biografer och hotell stängde sina dörrar för oss, därtill tvingade av ockupationsmakten. En våg av antisemitism svepte över Holland. När holländare vägrade lyda order, blev de behandlade som judar. Det fanns inget att göra. Vi måste leva med förföljelsen. Fler förordningar kom. Vi fick inte använda allmänna fortskaffningsmedel. Judiska barn fick inte längre gå i allmänna skolor, utan blev placerade i speciella skolor för judar. ... Rykten om nya lagar riktade mot judarna blev (år 1941) verklighet över en natt. Alla judar tvingades skaffa sig stora gula stjärnor, över en decimeter i diameter, rama in dem med svart och skriva ordet JUDE med stora bokstäver. Dessa stjärnor skulle sys på alla ytterkläder. Ingen jude fick lämna hemmets dörr utan detta märke på bröstfickan. Nu var vi definitivt ställda utanför lagen och lätt igenkända av dem som ville skada oss. Dag efter dag kom, precis som i Tyskland, rapporter om mystiska försvinnanden. Arresteringar hörde till ordningen för dagen. (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 22-23,27)


ca 1940 - ca 1938

(Den) skandinaviske författaren Birgit T H Sparre besökte Tripoli ... på sin bröllopsresa 1939 när Mussolini stod på höjden av sin makt. Präglad av sin tids åsikter besökte hon den gamla staden: "De trånga basargatorna i Medinan vimlar av typer från hela världen. ... Smutsiga judar från Mellahen i solkiga kaftaner och små i nacken neddragna kalotter. ... Bastanta judinnor med svällande former och en svärm skrikande och snoriga ungar omkring sig. ... I soluppgången varje morgon väcktes vi av den brakande kanonsalvan från fortet, när den italienska flaggan gick i topp. Vi upplevde detsamma varje kväll i solnedgången, då flaggan firades ned. ... Om vi sutto på ett kafé, reste sig publiken mangrant med utsträckt arm. Naturligtvis följde vi exemplet." (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 46-47; Drömmen och verkligheten)

Liksom man märker andra hudar, bad Sverige kära Tyskland sätta dit ett "J" vid judar. (Martin Allwood "Bildande konst - Liberal arts" s 98; Svensk utrikeshandel 1939; ord nedskrivna 1973)

London den 31 januari 1939. ... "Judarna i Tyskland lida i dag, icke emedan de varit dåliga tyskar, som nazisterna påstå, utan emdan de varit alltför mycket ivriga att vara tyskar." (Abram Poljak "Israels framtidsväg" s 34)

En lördagseftermiddag syntes en gammal rabbin stå utanför sin synagoga (i Tyskland), hållande den tunga thorarullen på raka armar. När den gamles armar sjönko, fick han ett slag, som påminde honom om hans plikt. På bröstet bar han en stor skylt med påskriften: "Jag är ett judesvin". De drivas ut från sina hem, äga icke tillträde till en park eller rätt att slå sig ned på en soffa och inte ens tillåtelse att köpa mat i en vanlig butik. ... En köpmannafamilj på fem personer begick självmord, sedan den blivit fullständigt utblottad. Detta meddelades genom anslag på firmans skyltfönster med tillägget: "Efterföljansvärt exempel". (Birger Pernow "Judarnas nöd, vårt ansvar"; Jönköpings-Posten 1938-12-07)

De tyska judeförföljelserna kunna inte försvaras ur vanlig moralisk synpunkt och ingen vettig människa försöker heller försvara dem. ... Men djungelns lag går nu sitt segertåg över Europa. (Harry Blomberg "Allmänna nedbusningen"; Jönköpings-Posten 1938-11-25)

Sverige drev länge en mycket restriktiv flyktingpolitik. I januari 1938 inrättades en Utlänningsbyrå inom Socialstyrelsen. När denna vid utgången av samma år gjorde en beräkning av antalet flyktingar i Sverige uppskattades dessa till omkring 2000. Då hade sedan länge judarna förföljts framför allt i Tyskland. När regeringen vid årsskiftet 1938/39 sade ja till Mosaiska Församlingens i Stockholm hjälpkommitté att ta emot ytterligare judiska flyktingar var det denna hjälpkommitté, inte staten, som fick ta ekonomiskt ansvar för omkring 1000 flyktingar, varav c:a 500 barn. Det skulle visa sig vara mycket svårt att skaffa fosterhem till dessa barn, i stark kontrast till insatsen för de finska krigsbarnen. ... Tyskland hade vid början av 1930-talet omkring en halv miljon judar. Av dessa emigrerade c:a 150000 före 1938. Sverige tog endast emot 3000 judiska flyktingar under denna tid. Det fanns i Sverige en överdriven fruktan för immigration: utlänningar skulle ta arbeten från svenskar: 1930-talets arbetslöshet var i färskt minne. Sverige var inte ensamt om denna politik. Men det fanns också inslag av rastänkande och antisemitism. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 166-167)

Hur stark reaktionen mot Hitler än var i (det svenska) folkdjupet - och denna reaktion kom oförblommerat till uttryck särskilt efter judepogromerna hösten 1838 och utplånandet av Tjeckoslovakien våren 1939 - gjorde statsledningen allt för att undvika varje utrikespolitisk orientering, som Tyskland kunde ta till intäkt för att insätta sitt tryck mot Sverige. Man förstod alltför väl, att nazismens Tyskland i sitt krav på "livsrum" var oberäkneligt och hämningslöst. ... Före kriget framskymtade här och var antisemitiska stämningar mot de hitflyktade judarna. Bortsett från några få omstridda fall höllos asylrättens principer i helgd, och särskilt sedan Hitlerregimens barbariska utrotning av judarna börjat bli allmänt känd, blevo barmhärtighetens grundsatser höjda över all diskussion. Kung Gustafs initiativ för räddning av Ungerns förföljda judar bidrog mycket härtill, likaså greve Folke Bernadottes varmhjärtade aktion våren 1945 för att rädda de tyska koncentrationslägrens offer och Raoul Wallenbergs liknande aktion för att hjälpa hotade judar ur Ungern. (Elis Håstad "Sveriges historia under 1900-talet" s 39,56)

Först i och med judepogromerna i Tyskland i samband med kristallnatten i november 1938 gjorde ledande representanter för Svenska kyrkan tydliga offentliga uttalanden. Samtidigt började gemensamma ekumeniska uttalanden göras. De svenska biskoparna utfärdade i december en vädjan om hjälp till judiska flyktingar. Här hävdades bland annat: "Frågan om judafolket har blivit en hela mänsklighetens fråga. Ingen kan längre undandra sig ansvar. De samveten som skakats av oskyldigas nöd få icke ge sig ro förrän fred och fristad beretts det förföljda judafolket. Envar av oss måste vara på sin vakt att han inte smittas av rashatets epidemi och förråder det kristna budet om kärlek till varje lidande nästa." I december samma år gjorde Svenska ekumeniska nämnden ett likartat uttalande. Det var ställt till präster, församlingsföreståndare och predikanter i "Sveriges kristna menigheter": "Vi rikta en vädjan till alla, som i egenskap av präster, församlingsföreståndare eller predikanter äga ansvar för opinionsbildningen i de kretsar, som stå under kristet inflytande, att de måtte på de vägar och med de medel som stå dem till buds envar inom sin krets resa motstånd mot den obarmhärtighetens och orättfärdighetens ande, som tar sig uttryck i den antisemitiska propagandan." Man vädjade också om gåvor till nämndens flyktingkommitté. Samma höst uppvaktade (ärkebiskop Erling) Eidem personligen Socialstyrelsen och utverkade inresetillstånd för ett hundratal kristna "icke-ariska" barn och ett femtiotal icke-kristna ungdomar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 180-181)

Hösten 1938 gjorde direktör Simon Wettermark från Norrköping och jag en sex veckors resa i Mellan-Europa. ... Simon (berättar): " ... Resan Bratislava-Brünn skulle enligt tidtabellen göras på en timma och 29 minuter. Emedan tyskarna avskurit den direkta järnvägslinjen, måste vi emellertid göra en lång omväg som tog en tid av något över sex timmar. ... På tåget var småkupéer med plats för fyra personer i varje. Vi fingo en sådan kupé och till ressällskap judiska flyktingar. ... Där satt en ung fru Z. (som) berättade, att hon sedan åtskilliga år tillbaka levat i ett harmoniskt äktenskap med en arisk gymnasielärare. Omsider kom mannen att få intresse för 'partiet', blev nazist, och därmed följde en avkylning i förhållandet till makan, vilket småningom övergick i motvilja och hat. Nu hade han förklarat för henne, att han som arier ej längre erkände henne som hustru, utan hon hade endast att försvinna från hans hem, vilket ej längre var hennes. Hon var nu på resa till vänner i Mähren, där hon hoppades få något skydd. ... Hon framställde till oss under samtalet en undrande fråga, om ej deras rabbiner månne ha rätt, då de förklara, att den hemsökelse, som just nu övergår Israel, är en Jahves straffdom över hans folk, därför att de övergivit fädernas tro och lära. 'Det har ju gått så långt', sade hon, 'att sådana finnas bland vårt folk, som hylla den hängde nazaréen.' Och nu kommo vi att föra samtalet just om 'den hängde nazaréen'. Var vi fingo orden ifrån, veta vi inte, ty att diskutera med judar är inte lätt. De äro av naturen kritiska och ha skarpa hjärnor. Men Guds Ande gav svar på varje fråga. ... Efter att i början av vårt samtal verkat bitter emot Gud för det hårda öde, som Han låtit drabba sitt utvalda folk - hon hade ju sagt att orsaken till detta öde var just nazaréen och hans anhängare - blev fru Z. under samtalets gång alltmera gripen och intresserad och lyssnade gärna till citat ur såväl Gamla som Nya Testamentet. ... Då vi nalkades Brünn, reste sig fru Z., grep rörd våra händer och förklarade helt frimodigt: 'Nu önskar jag öppet bekänna för eder, att jag tror på Jesus av Nasaret. Han är vår Messias. Det är ju så klart. Jag ser det nu. Annorlunda kan det inte vara. Jesus har öppnat mina ögon.'" ... Efter vår hemkomst erhöll direktör Wettermark brev från fru Z., som nu hade återtagit sitt judiska flicknamn. Breven andades en brinnande iver för Jesus och hans rike. ... Hon är nu ute och förkunnar evangelium om Jesus för sina judiska fränder. (Aron Andersson "Då Herren griper in" s 94-99; Guds ingripande under en järnvägsresa i Tjeckoslovakien; boken utgiven 1944)

Efter Österrikes anslutning till det tyska riket har judeförföljelserna satts i system även där. ... Enligt en av generalfältmarskalk Göring utfärdad förordning skola alla medborgare av semitisk härkomst såväl som icke judar, gifta med semiter, vilka ha en förmögenhet på över 5,000 mark ha till myndigheterna lämnat uppgift därom före den 30 juni i år. Den tyska regeringen äger sedan ... full rätt "att träffa de åtgärder, som äro nödvändiga för att garantera, att den deklarationspliktiga förmögenheten kommer det tyska näringslivet till godo." (Oskar Terning "Ett folk utan hemland"; Jönköpings-Posten 1938-06-09)


ca 1938 - ca 1935

"Och den till det nya fäderneslandet inkomna juden skall lära sig förstå omöjligheten att tillhöra två folk, att vara både jude och svensk." Med dessa rader avslutar Karl Otto Bonnier sina minnen. Och han lägger till med adress till antisemiterna: Att "den nutida, sedan hundra år och mera, svenska juden skulle känna större samhörighet med det folk, från vilket han visserligen härstammar, men till vars religiösa kultformer han ej längre bekänner sig, vars språk för honom är abrakadabra och vars historia ej har mera känslovärde för honom än romares och grekers, är absurt, ovetenskapligt och i strid med verkligheten." Året är 1937 och den anstormande nazismen ses i stora delar av Europa med allt större sympati. Karl Otto älskar sitt fädernesland, men kärleken har inte alltid varit besvarad. Snarare tvärtom har ingen judisk familj i Sverige utsatts för mer antisemitisk smutskastning än Bonniers. Såsom bokförläggare och ägare till tidningar och tidskrifter har de ständigt varit exponerade. Om Sverige inte genom en lycklig slump hade undkommit en tysk ockupation hade familjen Bonnier tveklöst stått på nazisternas dödslista - som judar. Karl Ottos inställning får dock inte tolkas som feghet, som ett försök att genom att bedyra sin svenskhet slippa undan antisemitiska angrepp. Snarare är det så att han innerst inne kände att han aldrig blivit helt accepterad som svensk - utan några inskränkningar. Trycket utifrån innebar att han ständigt måste påvisa sin och familjens svenskhet. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 383)

Fritz Höger fyller femtio år i dagarna, han hör till dem som givit prägel åt det nya Hamburg. Det avviker i många stycken från det gamla. Det är inte längre den fria hanse- och riksstaden; den uråldriga oavhängighet, som den bismarckska riksreformen inte förmådde betvinga, har fått kapitulera för Tredje riket. Det judiska inslaget i Hamburgs handelsvärld tränges snabbt tillbaka, det reses inga statyer över Heinrich Heine och Albert Ballin, man talar inte om dem. Vad den förre angår, må det vara begripligt; men tacksamhetsskulden till Ballin skall man i längden aldrig kunna vägra att erkänna. Man skall inte kunna skriva Hapags historia med förbigående av hans namn, och inte skildra den kapitalistiska expansionens tidsålder i Tyskland. Hans tragedi har fått en ännu mörkare glans genom det som tilldragit sig efter hans död. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 48-49; maj 1937)

I de tyska skolorna fortgår kampen mot Gamla testamentet. Detta är ju en judisk urkund och den ariska tyska ungdomen får ej besmittas därmed. I Thüringen har ett dekret sålunda utfärdats, som förbjuder undervisningen i Gamla testamentet. Vid universiteten pågår en stark decimering av antalet professorer, tillhörande bekännelsekyrkan. (N.P. Ollén "En kyrka under polisuppsikt"; Jönköpings-Posten 1937-03-05)

Så kom det häpnadsväckande - nazismen. De första åren tedde sig Hitler naiv och kufisk men inte osympatisk. ... Men snart klarnade sikten, man upptäckte brutaliteten och kulturlösheten hos de svarta herrarna, och efter morden på Röhm och hans kamrater kunde man inte tveka längre. ... (Hitler) var ett geni, som ställde sig i det rent ondas tjänst. Villigt skall jag dock erkänna att jag helt enkelt saknade förutsättningar att fatta och tro på möjligheten av en så djävulsk sak som det planmässiga utrotandet av hela judendomen i Tyskland - och andra länder. Inte ens när de första rapporterna kom trodde jag. Men med tiden blev också den saken uppenbar. Då försvann trettiotalets framtidsdrömmar om en ny mänsklighet, levande i samarbete och fred. ... Det var som om ett helt nytt kapitel i ondskans historia skrevs mitt framför näsan på oss, där vi satt som naiva och oförberedda åskådare litet utanför Europa och tittade på. Mitt viktigaste intryck är - min egen bristande beredskap, min okunnighet, hur sent jag upptäckte sanningen. (Men under kriget var jag klar - jag skrev under kriget inte mindre än tre böcker mot nazismen och hundratals artiklar i samma anda.) (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 345)

Den tidigare SS-kamraten hade informerat Rainer i förväg om "mycket djuplodande nyheter under partikongressen". Rainer talade med oss om den nya lagen med benämningen "skyddet av det tyska blodet och den tyska äran!" Han hade tidigare förklarat för oss att "blod" och "ariskt" var synonymer i den jämt och ständigt ideologiskt färgade nazistjargongen. Han skulle inte nämna något om "Rassenschande", "vanäran av rasen". Det var inte dags än att tala med oss om utomäktenskapligt könsumgänge. Vi var ännu för unga för att kunna förstå det. "Deutschblütig" är också en av de många överspända ordbildningar, som naziideologerna använder. Det betyder helt enkelt 'av tysk börd'." "Då innebär den nya lagen att ingen tysk får gifta sig med en judinna!" "Alldeles riktigt, Rita!" "Då får en tysk inte heller ha judiska anor, eller hur?" "Även det är sant, Hans!" "När en tysk man är gift med en judinna, då är det fråga om Rassenschande, inte sant?" "Det är något som de bruna basunerar ut ideligen! Alla judar är från och med i år (1935) helt rättslösa! Det betyder att de inte har några rättigheter i Tyskland. Det drabbar alla dem hårt, som de bruna har berövat alla sina pengar. Många av dessa människor har inga släktingar utomlands och kan således inte emigrera." Rainer sa inte ett enda ord om, att han hjälpte dessa människor att fly utomlands till judar som ställde upp för sina fränder. Han riskerade sitt liv varje gång han hjälpte dessa människor att lämna landet. Han anförtrodde inte åt någon i vänkretsen saker och ting som han kunde lösa på egen hand. Om allt skulle slå slint och han skulle råka ut för Gestapos brutala förhörsmetoder med risk för att avslöja namnen på vännerna, återstod ingen annan utväg än en cyankaliumkapsel, som han alltid förde med sig. (Hans von Waldhaus "I orkanens öga" s 23-24; Marienfeld)

Den tyske prosten Rhein, som jag hörde predika i Frälsarekyrkan (i Jerusalem) är icke missionsman, utan kyrkoherde i en församling av tyskar. Nazist eller icke nazist - det var nog frågan bland tyskarna (här). Man glädes över fäderneslandets uppryckning - men känslorna bli blandade, då man kommer in på kyrkans läge under den nya regimen. (Knut B. Westman "Med pilgrimer och missionärer i det heliga landet" s 31; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1935)


ca 1935 - ca 1933

(Borowiecki) hälsade med ett utstuderat förbindligt leende upp mot en avantsceneloge på en iögonfallande vacker judinna (fru Lucy Zucker) i en svart, dekolleterad sidenklänning, ur vilken bländande vita, underbart formfulländade axlar och en med briljanthalsband smyckad hals framskimrade. Över tinningarna glänste briljanter liksom i kammarna, som höllo samman det rika, svarta håret. I öronen blixtrade briljanter av otrolig storlek, de lyste vid hennes barm i en agraff, som höll ihop urringningen, och flammade från armbanden, som betäckte hennes med svarta handskar försedda armar. ... Då och då kastade hon en blick tillbaka inåt logen på sin man, som satt bakom henne, en gubbe av utpräglad semitisk typ. ... ... Budoaren (i hennes hem) var inredd med sådan lyx, att den till och med i Lodz, där det fanns massor av praktfulla våningar, kunde framkalla hänryckning. ... "Krämarjudar", viskade han föraktfullt, fast nästan avundsjukt och eggad av denna lyx. ... "Å, Josef, är ni här numera?" frågade Borowiecki betjänten, som han förut sett hos andra bekanta. "Jag har fått nog av de andra judarna", viskade betjänten med en ny bugning. ... ... Moritz såg på Borowiecki, som om han misstänkte en list. Han kunde inte förstå, att någon frivilligt delade en förtjänst med någon annan. "Jag är arier och du semit. Det är förklaringen. ... Jag vill göra pengar, men för mig upphör världen inte ens med miljonerna, medan du ser ditt livsmål i att göra pengar. Du älskar guldet för dess egen skull, och förvärvar det hänsynslöst utan att bekymra dig om medlen." ... ... Schaja steg upp och släckte ljuset. Han tyckte om att spara med allt och gick nu fram och tillbaka i det alldeles mörka rummet. Han vandrade rastlöst av och an och ruvade på sitt ständigt gnagande agg - Buchholz. Han hatade honom med hela kraften av sin judiska fanatism, hatade honom som en fabrikant och konkurrent, som han inte kunde överträffa. Alltid och överallt var Buchholz den förste. Och just detta kunde Schaja aldrig förlåta, alldenstund han ansåg sin egen firma som den förnämsta i Lodz. Han var ledaren för denna judiska massa, som omgav honom med avgudande vördnad. ... ... "Det gör mig ont," (sade Bernhard till herr Wysocki), "att du är förälskad i (Mela), en judinna. ... Judinnorna äro bra att flirta med. Men att du skulle ta en judinna till hustru - aldrig. Då är det bättre, att du dränker dig. ... Jag varnade dig bara av ren vänskap. Mellan er finns så stor rasskillnad, att inte ens den galnaste kärlek kan utjämna den. Förstör inte din ras! Gift dig inte med en judinna. Farväl!" ... "Fröken Mela kan glädja sig åt ett alldeles särskilt gott rykte i Lodz", (sade Borowiecki till Wysockis mor). "Hon gäller för att vara en mycket klok flicka. Därtill är hon också mycket rik och mycket vacker. Därför vore ..." "Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna", viskade fru Wysocki. Och det låg djup ringaktning, ja, nästan hat i hennes ord. "Det är sant, att hon är judinna. Men om hon älskar er son och han henne, så är saken väl egentligen klar och alla motsättningar utjämnade." Borowiecki talade hårt och fast. Hennes protest mot förbindelsen retade honom och föreföll honom komisk. "Min son kan möjligtvis vara förälskad i en judinna. Men han får aldrig tänka på att blanda sitt blod med en främmande ras, och därtill med den judiska rasen. ... Ni välja judinnor till mödrar åt era barn, därför att ni inte inse, att dessa kvinnor äro helt främmande för oss, att de inte har någon religion, någon etik, några sociala riktlinjer. De äro kvinnor utan traditioner och ideal. ... Jag kan inte tillåta, att en krämardotter skulle härska här bland alla minnen och levande påminnelser om vår familjs fyrahundraåriga förflutna. Vad skulle de gamla säga om detta?" utropade hon med smärta och visade med en bred gest på den långa raden av familjeporträtt med deras riddargestalter och senatorsprofiler, som antecknade sig i skymningen som gula fläckar mot väggarna. Borowiecki smålog vasst och vidrörde med fingret en gammal rostig rustning, som stod mellan fönstren, samt sade: "Lik! Arkeologin tillhör museerna. Våra dagars liv har inte tid att syssla med vålnader." (Wladyslaw Reymont "Det förlovade landet" s 33,46-47,57,95,133-134,233-24; boken ursprungligen skriven år 1898 men översatt till svenska först år 1934)

(Lewi Pethrus') politiska engagemang hängde tydligt samman med den totalitära utvecklingen i Tyskland och med kommunismen i Sovjetunionen. På ett tidigt stadium tog Pethrus uttryckligen avstånd från utvecklingen i Tyskland. I synnerhet kritiserade han religionspolitiken och judeförföljelserna. Totalitära regimer hotade alltid den andliga friheten. Det nya politiska engagemanget medförde att Lewi Pethrus 1934 lät sig väljas in i kommunalfullmäktige i sin hemkommun Fresta norr om Stockholm, dit han flyttat från Stockholm. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 145)

Antisemitismen i Tyskland ökade (efter 1933). Från de flesta större städer kom rapporter om razzior och liknande obehagligheter. Män i höga ställningar fick reda på att de inte längre var önskvärda. Framstående utövare av konst och vetnskap försvann från det offentliga livet. Många drog sig ut på landsbygden eller försökte göra det. Över hela linjen blev aktioner mot judar allt vanligare. Det var inte ovanligt att höra om familjer som vridit på gaskranarna som en sista utväg. (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 11)

Betelseminariets dåvarande rektor, N J Nordström, blev (i augusti 1934 vid en internationell baptistkongress i Berlin) en uppmärksammad gestalt. ... Som ordförande i en kommission som hade att behandla nationalismen, föredrog han en rapport som var en skarp vidräkning med de nationalistiska tendenserna i tiden. Engelsmannen C E Wilson presenterade en rapport som var lika skarp i sitt avståndstagande från rasismen. Särskilt brännmärkte den förföljelserna mot judarna. Dessa uttaladen, som inte fick publiceras i Tyskland, väckte genklang i utlandet. En sekulariserad frihetsivrare som Torgny Segerstedt i Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning refererade Nordströms rapport i en stort uppslagen artikel och påpekade att baptisterna i en situation där Ryssland vräkt undan kristendomen och Tyskland velat göra kyrkan till statens flinka tjänarinna "hissat det gamla fälttecknet: man måste lyda Gud mer än människor". (David Lagergren "Mission och internationella relationer" s 53)

Den tyska medelklassen ... kunde icke släppa sin tro på Germania invicta, det obesegrade Tyskland. Tillhörde man icke Guds egendomsfolk, landet med en speciell uppgift i världen, landet vars vetenskap, teknik, filosofi, musik var utan motstycke i världen? Landet med 60 millioner människor av ariskt blod det renaste och äldsta? ... (Man) sökte syndabockar att göra ansvariga för sitt läge. ... (Judarna blevo) de syndabockar på vilka otillfredsställdheten med det egna läget kunde avledas. Naturligtvis kunde detta icke ske utan varje ansats till objektiva förutsättningar. Ett obestridligt, objektivt faktum är ju, att judarna i båda de företeelser, som voro föremål för denna medelklass' irrationella förbittring, storkapitalismen och "marxismen" spelat en roll, som är större än den andel de procentuellt ha i befolkningen. ... (I boken) "Die Juden und das Wirtschaftsleben" (anges för 1927) antalet direktörer i de största industriella företagen och det antal av dessa, som var judar. ... Enligt denna beräkning skulle ... av Tysklands 808 största industriledare 108 vara judar; 13,3 procent av en befolkning, som i allt uppgår till omkring en procent! Sannolikt var judarnas roll i den tyska finansvärlden ännu större än i den industriella världen. Likaså är det obestridligt, att judarna spelat en framträdande roll vid utformningen av den proletära socialismens teori och praktik. För Tysklands vidkommande är det tillräckligt att erinra om Marx och Lassalle, Kautsky, Rosa Luxemburg, Bernstein, Klara Zetkin och Hilferding för att ge stöd åt detta påstående. Men varken det ena eller det andra av dessa båda fakta erbjuder likväl annat än en ansatspunkt för den antisemitism, varmed den rotlösa medelklassen sökte kompensera sin av nuets nödläge framkallade mindervärdighetskänsla. Även om judarnas roll i kapitalism och socialism varit vida större än den del av befolkningen de procentuellt utgöra, finns det icke den ringaste logik i att ge dem skulden till Tysklands olycka. Rent logiskt sett skulle ju de icke-judiska elementen själva ge sig ett fruktansvärt underbetyg genom erkännandet, att de låtit sig toppridas av en försvinnande minoritet, vars underlägsenhet de med den största bestämdhet hävda. Saken är den, att det här icke är fråga om ett objektivt faktum utan om en mytologi, som utbroderats på ett sådant. Denna mytologi följer icke logikens utan psykologiens lagar. ... Att judiska elementet varit framträdande i både kapitalism och socialism kan vid första påseendet tyckas överraskande. Den skenbara motsägelsen torde emellertid få sin förklaring däri, att båda företeelserna gynnas av vissa själsegenskaper, som hos judarna - likgiltigt om genom ursprungliga rasanlag eller genom historiskt öde - äro framträdande, framför allt kanske den rationella läggningen. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 24-27; boken utgiven 1934)

Sommaren 1933 gjorde Edith och jag under några månader en längre utrikesresa genom Tyskland, Schweiz och Italien. Tredje riket, som enligt uppgift skulle vara i tusen år, var då i sin tillblivelse, men jag minns från våra upplevelser ett och annat som förebådade stormen. ... Koncentrationslägren hade, som man numera vet, redan vid denna tid öppnat sina portar, men man föredrog att tiga och inte låtsas om det vid risk att eljest själv få göra bekantskap med dem. ... På "Grosses Schauspielhaus" bevistade vi ett drama, "Schlageter". ... Naturligtvis saknade ... inte en scen med kroknästa judar, ivrigt gestikulerande och diskuterande hur de bäst skulle anbringa den beryktade "dolkstöten i ryggen". I en loge satt ingen mindre än propagandaminister Joseph Goebbels själv, dirigerande den applåderande och hånskrattande publiken. Det hela var en vidrig tillställning. Judeförföljelserna var i full gång, även om de ännu inte antagit de groteska och makabra former som senare skulle bli fallet. I Frankfurt besökte vi som ett slags protestdemonstration den judiska kyrkogården. Mina tankar gick till en känd dikt av Levertin. Inga blommor, sten, endast sten. Gravarna låg öde. Medan vi vandrade omkring bland dem, spejade förskrämda ögon ur ett fönster. En gammal kvinna, som tycktes vara platsens enda väktare, misstänkte tydligen oss för nazister, som kommit för att skända gravarna. Till slut kom hon ut med en stor schäferhund. När hon erfor, att vi var svenskar och i vilken avsikt vi kommit ljusnade hon upp och förde oss omkring bland frejdade rabbiners minnesvårdar. När vi skildes stod det tårar i hennes ögon. Men under hela tiden hade hon ängsligt spejat omkring sig och talat lågmält, halvt viskande. (Alf Ahlberg "Mina år på Brunnsvik" s 86-90)

Redan våren 1933 började kritiska kommentarer införas i (den frikyrkliga) tidningen (Svenska Morgonbladet). De talade om skräckvälde och kallade den tyska regeringen för frihetsfientlig och våldsdyrkande. I Svenska Missionsförbundets egen tidning "Missionsförbundet" skrev missionsföreståndaren Axel Andersson om den nya hedendomen i Europa. Missionssekreteraren Jakob Lundahl (1876-1951) kallade judefrågan en skamfläck för den tyska regimen. En principiell kritik av rasfrågan presenterades av Leif Eeg-Olofsson i ett par artiklar om antisemitismens historia. Han fastslog att det inte fanns någon "judisk ras" men väl ett judiskt folk. ... De svenska frikyrkliga kretsarna var alltså vaksamma på vad som hände i Tyskland och informerade om utvecklingen i kritiska artiklar och ledare i samfundspressen. Detta gällde också "Veckoposten", som representerade Svenska Baptistsamfundet. ... Vid frikyrkomötets öppnande 1934 framhöll Axel Andersson som ordförande att det förfärliga som skett i "Ryssland, Tyskland och annorstädes" var att "en dylik envåldsmakt kommit i händerna på syndiga och dödliga människor". Fem år senare talade Andersson om brutaliseringen av de internationella förbindelserna. Frågan om flyktingar togs också upp liksom de konsekvenser rasideologin fått för judarna i Europa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 169-170)


ca 1933 - ca 1930

Jag känner att jag kanske borde återvända ett ögonblick till hans nåds inställning till judiska människor, eftersom jag inser att hela frågan om antisetism har blivit känslig nuförtiden (på 1950-talet). . . . Det fanns många judar i min stab under alla mina år hos hans nåd, och låt mig dessutom säga att de aldrig på något sätt behandlades annorlunda på grund av sin ras. . . . Under en stor del av sommaren nittonhundratrettiotvå förekom (mrs Barnet som var medlem av sir Oswald Mosleys "svartskjorte"-organisation) på Darlington Hall. . . . En eftermiddag (sade hans nåd:) " . . . Vi kan inte ha judar i tjänstestaben här på Darlington Hall. . . . Det är för allas vårt bästa, Stevens. I våra gästers intresse. . . . Vi har väl några anställda här nu? Judar, menar jag. . . . Ni måste förstås avskeda dem." . . . Miss Kenton sade: "Jag tror inte riktigt mina öron, mr Stevens. Ruth och Sarah hade varit i min stab i över sex år nu. Jag litar fullständigt på dem och de litar helt och fullt på mig. De har tjänat det här huset utomordentligt väl. . . . Ni säger alltså att Ruth och Sarah ska avskedas för att de är judinnor? . . . Har det inte slagit er att det helt enkelt är - fel att avskeda Ruth och Sarah av sådana skäl, mr Stevens? Jag kan inte vara med om någonting sådant. Jag kan inte arbeta i ett hus där sådana saker sker. . . . Jag säger det, mr Stevens, om ni avskedar mina flickor i morgon begår ni en synd, en verkligt svår synd och jag kommer inte att fortsätta att arbeta i ett sådant hus." . . . Jag minns att (saken) kom upp en sista gång gott och väl ett år efter de båda jungfrurnas avsked. Det var hans nåd som själv återupplivade saken. . . . "Det gäller den där historien förra året", (sade han). "Med de judiska jungfrurna. . . . Det som skedde var fel och det skulle kännas bra att på något sätt kompensera dem." (Kazuo Ishiguro "Återstoden av dagen" s 157-163)

Nu har det kommit många sommargäster till byn (på ön Rügen). Badstranden vid piren har med alla flaggor och vimplar börjat likna ett medeltida härläger. Varje familj har sin egen enorma strandstol av rotting, och varje stol för ett banér: tyska stadsfanor - Hamburg, Hannover, Dresden, Rostock och Berlin - såväl som nationens, republikens och nazistpartiets färger. Varje stol omges av ett lågt bålverk av sand där inbyggarna har skrivit med tallkottar: Waldesruh. Familie Walter. Stahlhelm. Heil Hitler! Många av sandforten pryds också av hakkors. Häromdagen såg jag en parvel på ungefär fem år, spritt språngande naken, som marscherade alldeles ensam med en hakkorsflagga över axeln och sjöng "Deutschland über alles". Den lille läkaren gottar sig åt denna miljö. Nästan varje morgon infinner han sig vid vårt fort med sitt budskap: "Ni borde verkligen följa med till den andra badstranden", får vi höra. "Det är mycket roligare där. Jag kan presentera er för några trevliga flickor. De unga människorna här är underbara! Som läkare kan jag verkligen uppskatta dem. Häromdagen var jag borta vid Hiddensee. Bara judar! Det är skönt att komma tillbaka hit och få se riktiga nordiska typer!" "Vi kan väl gå till den andra standen", gnatar Otto. "Det är ju så trist här. Det är ju knappt en människa här." "Du kan ju gå dit om du vill", replikerade Peter ilsket, och tillade ironiskt: "Tyvärr skulle jag nog knappast passa in där. Min mormor var kvartsspanjorska." (Christopher Isherwood "Farväl till Berlin" s 89; sommaren 1931)

Genom sekler, ur öknen därbortom länder och hav förnam (juden Simon Zadrak) dessa varningens ord burna av en mäktig stämma, som en gång talat dem till Israels folk på hedarna öster om Jordan med det utlovade landet i sikte. " ... Om du icke hörsammar Herren, din Guds röst ... så skola alla dessa förbannelser komma över dig ..." Zadrak ryste och hans blick lågade, då han tänkte på hur bokstavligt den blivit uppfylld under sekler, den varning som inte blivit aktad. Hans arma folk! Förbannelsen hade kommit över dessa människor, förskingringen hade spritt dem som agnar för vinden att leva som främlingar bland alla folk, hemlösa, darrande för sina liv. ... Då fylldes hans rum av djupa, dämpande toner. Det var klockklang från stadens kyrkor. Mitt på vardagskvällen klockringning? Zadrak stannade undrande. Då mindes han, att det ju var de kristna folkens passionstid. Nu samlades de i sina kyrkor omkring historien om hur Israel korsfäst Jesus från Nasaret. ... (Simon) såg på (sin hustru Rakel), medan hon läste profetian (om hur Herren skall rena sitt folk), och sedan talade han till henne ...: "Förstår du det, min Rakel, att vårt folks många lidanden under gångna sekel intill denna dag är luttringseldens lågor? Vi förgås inte i dem, vi renas blott av dem till en stor framtid. ... Individer av vårt folk har nog kunnat bli hyllade och upphöjda, men såsom folk är vi ännu alltjämt föraktade, där vi inte är rent av förföljda. Till och med här bland detta ridderliga svenska folk, där vi kanske är allra minst föraktade, känns det dock, att det är skillnad på svensk och jude. Man betraktar oss inte som egna; gäster och främlingar är vi, även där vi har det som bäst. Är det inte lidande nog att vara ett folk utan fädernesland? ... (Men) vi är Guds folk trots allt!" sade han. "Själva föraktet har blivit till en skyddsmur omkring oss som folk. Det har hindrat vår uppblandning med andra folk. ... Profetiorna om vår förnedring och upphöjelse skall sjungas in i folkens medvetande - i toner skall våra öden gå fram inför våra föraktare. ... (Jesus) må ha varit en falsk profet eller ej, så kan hans storhet inte förnekas. En föraktad jude var han, och dock har han fått folken på knä inför sig inte blott i ett övergående känslorus, utan i sekler, hans rike varar än och vidgas alltjämt. Jag har svårt att tro på hans falskhet." Det kom sakta och skyggt som en farlig bekännelse. (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 6-7,10-13)

"Jag har firat Chanucah och Jul samtidigt. Jag är en kristen jude, min Rakel", (sade Zadrak till sin hustru). "Det är en omöjlighet, som sådan blir du utstött av judarna, och de kristna upptar dig inte." "Det får inte vara en omöjlighet. Just som judar ska vi samlas kring vår Messias." "'Vi', säger du! Ensam är du om den dubbelställningen!" "Ensam, nej! Kristus själv var och förblev jude och likaså alla hans apostlar. Varför skulle då vi i våra dagar behöva övergå från judendomen, om vi blir kristna? Behöver jag upphöra att vara jude, därför att jag hyllar judarnas Konung?" "Judarnas Konung - en korsfäst bedragare, som av hedningarna på hån fick det tillmälet. Hyllar du honom, då upphör du i sanning att vara jude, ovärdig blir du ditt folk och dina fäder. ... Varför talar du så hädiska ord, varför kallar du honom Judarnas Konung?" undslapp det henne (till sist) med en snyftning. ... Han stod och såg på Rakel, som han höll i sina armar och i henne såg han sitt folk sådant som det varit genom tiderna och ännu var. O, Israel, vad skall det inte en gång bli av dig, då din hårdnackade trohet i förnekelsen blir omvänd till trohet i bekännelsen, när du äntligen får se, vem du stungit har! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 91-92)

Blek var (juden) Zadrak och hans blick tycktes se mot djupare hemligheter än vanligt, när han efter konsertens slut bugade sig för publikens applåder och blomsterhyllning. Det låg nära till hands att finna hans bugning allt för djup, den påminde om krypandet hos en beroende nation. Men när han reste sig långsamt, låg i den rörelsen en seg elasticitet, som påminde om det outrotliga i den av alla förföljda nationen. Alltigenom var han juden, där han stod, och juden var det, som upptog den åt snillet ägnade hyllningen. I den stora konsertsalen var många judar. Zadraks blick sökte dem, men snarare fördunklades än ljusnade, när han såg hur frenetiskt de deltog i hyllningen. Skulle inte deras hyllning ha förbytts i hatfull demonstration, om andan i hans verk träffat folksjälen inom dem? De hyllade honom, juden, för skönheten i hans lov, men förbisåg honom, till vilken lovet uppsteg. Fanns väl här inne en enda, som hört och förstått och träffats? Just då Zadrak gjorde sig den frågan, kom man med en lagerkrans, som sattes på hans huvud. Den var från judarna, som ville bringa honom sin särskilda hyllning. Lagerkransad bugade han under frenetiska applåder, som nu kom starkast från hans eget folk. Men Zadraks blick var inåtvänd, och leendet, varmed han borde ha tackat, uteblev. För sin inre syn såg han ett törnekrönt huvud och hörde andra rop än hyllningens. Ännu ser de inte vem de stungit, och mig blev det inte givet att visa dem det! ... "Du har läst om en Ghettos drömmare, som ville tvinga sitt folk att höra om Kristus och lyckades så långt, att han fick dem på påvens befallning till kyrkan" (sade Zadrak till sin hustru). "De kom alla, men - med tillstoppade öron", fortfor Zadrak. "Vad vill du säga med det? Jag märkte då inga tillstoppade öron bland judarna på din konsert. Ditt eget folk hyllade dig intensivast." "Mig, ja! Men inte sin Messias. Israel förhärdar sig och vill inte höra. Förgäves har jag arbetat och hoppats, inte ens du, som vilar i min famn, värms av elden i mitt hjärta! Tiden är inte inne än, långt avlägsen är Israels dag. Jag hade hoppats få på avstånd åtminstone hälsa gryningen, men natten tycks ha många väkter kvar." (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 107-109)

En jude var han till kropp och själ och ande, och instinktivt förstod jag, att det var juden mer än snillet han var kommen för att hälsa i Zadrak. Så var det ock. När hans tur kom att få trycka Zadraks händer, sade han vem han själv var - en messiansk jude, föreståndare för en liten, av kristna och judar förskjuten judeförsamling i Polen. På Jesus av Nasaret som sin Messias tror den lilla församlingen, men överger därför inte sin nationalitet eller sina nationella sedvänjor. För sin Messiastros skull förkastad av judarna och för sin judendoms skull förnekad av de kristna, lever den i trängsel isolerad, men växer av trängseln i höjden och träder i avskildheten blott i närmare gemenskap med sin Messias. ... Zadrak och hans nye vän talade om sin lilla förföljda församling och sitt stora framtidshopp. Kontrasten mellan den lilla kämpaskarans oansenlighet och dess världserövrarhopp slog (Zadraks hustru) Rakel med undran. Men hennes undran var inte spotsk, den var vek, sökande. "Och ni tror på uppfyllelsen av ert hopp, ni tror att judarna såsom judar skall vinnas för Kristus?" frågade hon sin man och den andre. "Det tror vi!" svarade den messianske juden med världsövervinnande trosentusiasm. "Och Israels fullhet skall bli folkens rikedom." "Vi tror det, men vi får inte se det", svarade Zadrak med sin klartänkta tro. ... (Zadraks) gestalt växer för min blick, jag ser hans hjälteskepnad i den stora striden, världserövrarstriden - Israel för Messias och genom Israels fullhet folkens rikedom. Tillkomme ditt rike! (Elisabeth Beskow "En tonskapelse" s 114-117)


ca 1930 - ca 1925

Paulus har såsom kristen i judendomen sett en falsk religion. (Axel Andersson "Präster och profeter" s 330)

Det största ögonblicket i en kommunists liv är då han för första gången får besked att han skall resa till Moskva. Det kan bara jämföras med vad en katolik upplever, då han anträder sin första pilgrimsresa till Rom, eller en mohammedan, då han registrerar sig för sitt livs pilgrimsfärd till Mecka. Kommunisterna är också medvetna om denna liknelses riktighet. Sinsemellan kallar de Moskva för "Mecka". När komminister i illegalt arbete är inbegripna i samtal, som det finns risk att polisen avlyssnar, använder de ordet "hemma" om Moskva, betecknande nog. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 51; 1920-talet?)

Man kan träffa på judar, som helt tyckas gå upp i det jordiska, som synas leva endast för affärer och spekulationer, som tyckas vara ohjälpliga mamonsträlar och sakna all blick för några högre värden, men kommer man dem närmare, skall man dock finna, i de flesta fall, att det stora arvet från fäderna ej helt förslösats, att något därav ännu ligger där på botten under allt det tyngande stoftet och glimmar. ... När vi få syn på juden, så låtom oss träda fram till honom ej med hat och antisemitism, utan med Jesu Kristi evangelium, och dess budskap om frid och ro åt jäktande, oroliga själar. ... I denna antisemitismens och judehatets tid är det Guds församling som skall visa det folket, att den kan älska, älska Israel, älska judarna för den store judens, Jesu Kristi skull. (Hjalmar Stenberg "Israels längtan" s 53,59,61; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Den punkt (i det tyska nationalsocialistiska partiprogammet), som gav uttryck åt ... jordprogrammet, blev av illvilliga motståndare tolkad på så sätt, att många jordägare - och säkerligen inte bara godsägare utan även bönder - måste betrakta rörelsen som en fara för sina intressen. Vad som menades med jordräntans avskaffande, förstod man kanske inte, men talet om "konfiskation av jord utan ersättning, för allmännyttiga ändamål" väckte oro, ty det kunde betyda litet av varje. För att lugna de oroliga fann högsta partiledningen år 1928 lämpligt att diktera en förklaring till punkten i fråga. Det bekräftades i förklaringen, att partiet i princip stod på den enskilda äganderättens grund, och det tillades, att den förutsedda konfiskationen endast skulle ha avseende å jord, som förvärvats "på orättmätigt vis" eller som inte nyttjades i enlighet med nationens bästa. Ett ytterligare tillägg gav beskedet, att det närmast var "de judiska tomtspekulationsbolagen" som man haft i tankarna. Godsägarna behövde alltså inte hysa några farhågor, och bönderna än mindre. Det gick att få med judarna på ett hörn, och det förenklade i hög grad saken. Punkten blev i ett slag lättbegriplig, vilket den tidigare inte hade varit. (Gunnar Westin Silverstolpe "Välstånd och fattigdom - Den ekonomiska och sociala omdaningen 1880-1930" s 398; Nationalsocialismen på väg)

Det var första gången jag mötte en av kontinentens intelligenta kulturjudar. (Alfred Kerr) var mycket labil - ömsom frän, ömsom hjärtlig. Han förde genast samtalet in på antisemitismen, en företeelse som jag då (i december 1926) knappast ens ryktesvis hade hört talas om, och berättade - som jag trodde med hysteriska överdrifter - om vilka svårigheter han hade att i vissa kretsar få gälla som tysk, "som landsman till Goethe ... Men jag är landsman till Goethe. Jag är bara kusins kusin med profeten Jesaja och profeten Jesus från Nasareth, jag skäms inte alls över släktskapen, men jag är nu en gång för alltid, förbanne mig, tysk!" (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 181-182)

(Nationalsocialisterna i Tyskland) säger sig kämpa för ett verkligt germanskt Tyskland, ett ariskt och blåögt framtidsrike, i vilket endast icke omskurna och demokrater av dagens mått får sin plats. Huruvida antisemitismen kan hjälpa till att frälsa världen må vara en fråga för sig, men man har stor anledning att misstro den, när det visat sig att de urgermanska hitlergardena till stora delar består av mer eller mindre uppblandade Abrahams söner. Och ävenledes lär inte så lite judiskt kapital ha använts i kampen mot - judarna . . . Att bekämpa judendomen på Färöarna eller Island må ju gå, men leverera drabbningar mot den mitt i Europa och avgå som segrare faller sig nog en smula svårare. Särskilt då i Tyskland, vars kultur på alla områden berikats av judiska vetenskapsmän, tänkare, konstnärer, politiker. (Eyvind Johnson "Den tyska fascismen" s 168; Signalen 1926-08-05)

"Den eviga naturen", utropar (Hitler i sin bok Mein Kampf) patetiskt, "hämmar obevekligt alla brott mot dess lagar. Sålunda tror jag mig gå den allsmäktige skaparens ärende. I det jag bekämpar judarna kämpar jag för Herrens verk." ... Liksom ariern är mänsklighetens Promethevs är juden Lucifer, parasiten, vampyren, skadegöraren, det ondas princip, ökenvinden. "Vore judarna ensamma i denna världen, skulle de i lika hög grad förkvävas i sen egen smuts och ohyra som de i hatfull kamp inbördes skulle utrota och förgöra varandra, så framt icke deras feghet, som kommer till uttryck i den fullständiga bristen på varje offervilja, skulle förvandla kampen till blott teater." ... Man talar om judarnas offervillighet och inbördes hjälp. Men "deras vilja att offra sträcker sig aldrig längre än till den nakna självupphållelsedriften. Deras skenbart stora samhörighetskänsla har sin rot i en primitiv hjordinstinkt, sådan man finner den hos många andra levande väsen i världen. ... Deras offervilja är blott skenbar. ... Judarna äro blott eniga, när en gemensam fara tvingar dem därtill eller när ett gemensamt byte lockar; bortfalla dessa motiv, så träder åter den krassaste egoism in och från ett enigt folk förvandlas judarna i en handvändning till en flock råttor, som blodigt bekämpa varandra. ... Tillvaron driver judarna till lögn, på samma sätt som den tvingar de nordiska folken att ha varma kläder. ... Med personlighetens och rasens förstöring bortfaller det väsentliga hindret för att de mindervärdiga skola kunna komma till herravälde i världen. Och dessa mindervärdiga äro judarna. ... (Genom marxismen) uppstår en rörelse av kroppsarbetare under judisk ledning, skenbart i syfte att förbättra arbetarnas läge men i verkligheten i syfte att förslava och därmed tillintetgöra alla icke-judiska folk." Enligt denna mytologi är som man ser hela världsdramat en fortgående kamp mellan arier och jude. Här strida ljuset och mörkret, Ahura Mazda och Ahriman, Gud och djävulen, och människan har att välja sin plats i kampen: antingen kämpar hon på Hitlers sida för Herrens verk eller ingår hon förbund med marxismens och judendomens illglada lögnandar. Allt ont i världen stammar från de sistnämnda. Det är deras fel, att Tyskland icke intar den plats i världen, som Gud själv bestämt det till. Man skall icke tro, att Tyskland besegrades i öppen kamp. ... "Kejsar Wilhelm II hade som den förste av Tysklands kejsare räckt de marxistiska ledarna handen till försoning utan att ana, att skurkar icke ha någon heder. Medan de ännu höllo den kejserliga handen i sin, trevade den andra efter dolken. Med judar finns det ingen underhandling utan blott ett obevekligt antingen-eller." (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 30-34; citat ur Adolf Hitlers bok Mein Kampf)


ca 1925 - ca 1920

Varför skulle denna dom (Jerusalems förstöring) drabba judarna? Därför, att de icke aktade på den tid, då de voro sökta. ... Har det svenska folket hört Kristi ljuvliga evangelium? Ha svenskarna hört varningens ord? Med sådana frågor hånar jag väl eder. Ty hade judarna hört evangelium och varningens ord och därför voro utan ursäkt - tusen gånger mera då svenska folket. (E. Aug. Skogsbergh "Jesu tårar" s 545; Missionsförbundet n:r 33 den 14 augusti 1924)

Ser man på det judiska folket i våra dagar (1924), så kan det vid ett flyktigt betraktande förefalla, som om det stode lika likgiltigt och främmande för kristendomen som det gjort i århundraden. De stora skaror av judar, som döpas i de stora världsstäderna, bevisa ingenting mot detta, ty de övergå ej till kristendomen av övertygelse, utan av yttre skäl, för att bättre kunna slå sig fram, för att få gifta sig med "kristna" eller för att undgå judehatet, antisemitismen. Men ser man djupare, så märker man att en betydlig förändring försiggått, och att det rör sig därnere på djupet något som håller på att med makt bryta sig fram. Israel har vaknat i nationellt hänseende, sionismen är ett tydligt bevis därpå. Men det har ock vaknat i religiöst avseende. Man har på flera håll tröttnat på talmuds ändlösa diskussioner och hårklyverier och på reformjudendomens rationalism och snusförnuftighet. ... Trots alla lovsånger som uppstämmas till Jesu ära, fattas dock det viktigaste. Man vill ej erkänna honom som Frälsaren, och detta därför att man ej vill erkänna att man behöver en djupgående försoning för synd. Man vill alltid på något sätt frälsa sig själv. (Hjalmar Stenberg "Religiöst uppvaknande bland judarna" s 341; Missionsförbundet n:r 20 den 15 maj 1924)

Till Jerusalem söker sig ..., om någon möjlighet finnes, den gamle ortodoxe juden. Men många av dem måste med brinnande längtan till Jerusalem dö i förskingringen. Huru gärna de än hade velat se solen flammande höja sig över Moabs berg och se den sjunka bakom Juda-bergen i väster, kan dock deras brännande längtan icke tillfredsställas, ty köttgrytorna i förskingringen äro för små. Och de som sitta vid de stora grytorna vilja icke lämna dem. ... Om man genom Davidsporten kommer in i staden och ned i judekvarteret, möter man en mängd judar med stora skinnmössor och långa korkskruvliknande lockar. Många av dem hava kommit från Rysslands, Polens och Rumäniens städer, från Syrien, Persien och Arabien. Överallt har de känt förskingringens tryck och vånda. De hava känt sig föraktade utav alla, men i djupet av sitt hjärta hava de haft det hoppet, att de en gång skola regera världen. ... Den ortodoxe juden sörjer och klagar över sitt folks synd i likhet med Jeremias, men han sörjer icke över sin. Han anser, att alla olyckor, som gå över honom, hava sin orsak i fädernas missgärning. (A. Walder "Vid gråtomuren i Jerusalem" s 85; Missionsförbundet n:r 6 den 7 februari 1924)

Att uppföra bönehus har ... varit en sak av lämplighetsnatur och har icke hört till det grundväsentliga i den fria andliga rörelsen. Det väsentliga har varit det kristna folket. Församlingen är nu det tempel, där Gud bor. Om den har sina andaktsstunder i stugor, vid sjöstränder, uppe på bergen eller i särskilt uppförda lokaler betyder ingen förändring eller skillnad i det väsentliga. Den kristliga friheten må här med fäst anseende på behoven och de yttre omständigheterna göra, vad som i varje fall bäst gagnar Guds sak. ... De många bönehusen i vårt land äro emellertid ett talande vittnesbörd såväl om evangelii framgång som om missionsfolkets brinnande nitälskan och stora offervilja. ... Bönehusen äro heliga rum, tillkomna och avskilda som ljusets fästen i en mörk omgivning. De behöva ej bedja om ursäkt för att de upptaga några jordbitar i landet. De äro vilorum för de trötta, källor till kraft för svaga och kämpande, platser för de heligas församling och gemenskap på jorden, vägvisare till de saligas eviga hem i Guds härlighet. ("Missionsförbundet 1924" s 18; n:r 2 den 10 januari 1924; Våra bönehus i landet)

Det var i helgedomen, som Gud mötte sitt folk och uppenbarade sin härlighet. Ifrån gudstjänstlokalerna i ett land skall Guds härlighet stråla ut över hemmen, över arbetet i verkstad och ämbetsrum, över gata och väg, stråla ut över det dagliga livets gärning. Där vägarna till Guds hus stå öde, är olyckans väg beträdd. Ty endast med Guds ord föres en lugn och lycklig levnad. ... Har omsorgen om Guds ära blivit vår själs behov, skall Gud hava det i åminnelse. Din ädla avsikt skall ej dö med dig. Gud tager hem sina tjänare men fortsätter och fullkomnar sitt verk. Och så skall det ske, att den som sår och den som skördar tillsammans få glädjas. (Johan Hellström "Ord för söndagen - 1 Krön. 28:8-10" s 25; Missionsförbundet den 10 januari 1924)

Jag träffade Krassin (i Moskva), känd även här i Sverige, där han vistats någon tid. Om det porträtt jag gjorde av honom, anmärkte han, att jag gjort honom judisk till utseendet. Jag hann icke ändra hans drag till belåtenhet, men lovade skriva om hans kritik - och nu är det gjort! Men själv tycker jag, att porträttet är likt. För den ryss som introducerade mig refererade jag vårt samtal och han smålog, då jag framhöll som min åsikt, att Ryssland just nu behöver den semitiska rasens energi för att icke störta samman helt och hållet. Krassin är icke jude - en av de få i regeringen, som icke är det - och han framhöll detta. ... Det finns ju också dåliga element bland Rysslands många judar, och jag inbillar mig, att det är dem antisemitismen gäller. Ett utslag av detta är den ganska nyligen företagna deportationen av några tusen affärsmän, som skickats så långt bort från centrum, att de icke i första taget kunna tänka på att återvända, särskilt som de förbjudits att göra affärer. Vad som helst annat, men icke affärer. Hugga ved, odla jord, arbeta i gruvor, men intet geschäft! Bland så många deporterade ha naturligtvis en del oskyldiga fått släpa med och lida för de andras synder. Fallet är egendomligt, men jag anser det icke alls oförklarligt, kanske inte ens oriktigt. Jag vill i det längsta hoppas, att det är en hygienisk åtgärd av regeringen, om den också nog så brutalt gått ut över rasfränder. (Albert Engström "Moskoviter" s 90,95; resa i Ryssland år 1923)

I dag firas minnet av slaget vid Sedan. I dag har allt som heter och hör till tysk reaktion, militarism, nationalfåfänga och folkdumhet rafsats samman och gjort pilgrimsfärden till Nürnberg. Ludendorff skall tala. Hitler skall tala. Till ära spelas gamla krigsmarscher och till uppbyggelse blir det defilé. (Eyvind Johnson "Tyskdagen i Nürnberg: en döende i stor parad" s 129; september 1923)

En kväll (i juni 1922) hade vi varit i Weimar och hört Pfitzners opera Palestrina. Tågen var oupplysta och vi körde hem i svarta natten, rätt trötta. Då började rykten sprida sig, och till sist kom bekräftelsen på en station: Der alte Jude ist tot. Det var (industrimannen och den tyske utrikesministern) Rathenau som mördats - vi ryste inför den vilda glädje som röjdes hos passagerarna, kvinnor såväl som män. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 97)

Det hände sig ... att en jude, som reste genom bygden för att uppköpa fornsaker, gjorde ett besök i Johans "museum". Han fann samlingen värdefull och bjöd rätt vackra summor för en del av sakerna. ... Plötsligt fick juden syn på en liten byrå, en så kallad sekretär, som stod i hörnet av den ena framkammaren. Sekretären såg ut som en låda på fyra raka ben och tog sig ingenting ut i sin grova, entoniga oljefärg. Juden öppnade klaffen och tittade på en stämpel, som var anbragt innanför densamma. "Var ha ni fått den här möbeln ifrån?" sporde han överraskad. "Min farfar lär ha köpt den på en auktion efter en kyrkoherde." "Har den alltid varit målad?" "Nej, jag tror, att farfar lät måla den. Han ville väl, att den skulle se ut som ny, kan jag tro." "Vill ni sälja den, så betalar jag hundra kronor." "Eftersom den har tillhört både far och farfar, vill jag inte sälja den" "Nå, jag ska ge två hundra. Byrån är inte värd mer än femtio, det ser ni ju själv, men den passar i min samling." Johan började spetsa öronen. Varför ville juden betala fyrdubbla värdet? Det låg bestämt någonting under det här. "Jag kan inte sälja den", sade han kort. "Hör på!" fortfor juden ivrigt. Om jag betalar tre hundra kronor, så är det sex gånger mer, än vad byrån är värd. Vill ni?" "Nej, jag ska först fråga mig för i Stockholm." "Det gör ni dumt i, för jag betalar mer än någon i Stockholm", ropade juden, som synbarligen blev rädd för att Johan skulle få veta byråns värde. "Jag ska ge fem hundra - sex hundra - åtta hundra - ja, jag går ända till tusen kronor. Jag har inte med mig den summan, men vi kan ju skriva kontrakt. Jag betalar två hundra kronor i handpengar och resten, när jag hämtar den." "Hm!" mumlade Johan och kände, hur hjärtat började dunka i bröstet. "Ni är väl galen, som inte vill göra en så god affär", skrek juden. "Jag ska ge femton hundra kronor, men detta är mitt sista bud. Tar ni inte det nu, så får ni aldrig er byrå såld." Johan skälvde av sinnesrörelse. Anbudet var förfärligt lockande, men han anade, att juden i alla fall lurade honom. Sannolikt var den oansenliga byrån av någon särskild anledning värd en stor summa penningar, eftersom juden var så angelägen om att få den. Han sprang efter sina bröder, men bad dem på det bevekligaste att inte låta narra sig. Man borde inhämta råd och omdöme av någon sakkunnig person. Till en början stodo också bröderna tappert emot frestelsen att schackra bort sin byrå. Men då juden blev allt enträgnare och slutligen bjöd ända upp till fem tusen kronor, förlorade de alldeles besinningen och ville för allt i världen gå in på handeln. Det blev en hård strid mellan Johan och hans tvenne bröder. Dessa föreställde honom, att man med den summan skulle kunna rädda gården från att säljas. "Betänk, vilket ansvar du ådrager dig", viskade de, "om vi för din envishets skull få gå från gård och grund! Ett sådant anbud få vi säkerligen aldrig mer." Johan kom i verklig ångest. Han ville inte göra sina bröder emot, men han var övertygad om att den kloke juden gjorde sig en oskälig vinst på affären. Till hälften gråtande försäkrade han, att han åtminstone inte släppte till sin andel i byrån, förrän han närmare hört sig för hos dem, som förstodo saken. Den förargade juden fick gå sin väg med oförrättat ärende. ... Någon tid därefter kom en konsthandlare från Stockholm och köpte (sekretären) för en summa av femton tusen kronor. (Alfred Smedberg "Flickan från Pellingeskären" s 102-105; Den gamla sekretären; på bokens baksida Aftonbladets omdöme om Smedbergs böcker: "I August Bondesons anda, med en ljusare och gladare syn på tingen och livet, framställer vår författare sina bilder. Det är präktiga, genomhederliga människor av äkta ärligt svenskt skrot och korn, som vi tycka oss hava känt alltsedan vår barndom.)

Sverige fick sitt rasbiologiska institut 1921 - ett av de första i Europa. Det var allmänt accepterat som en vetenskaplig institution av alla delar i samhället, inte minst av politikerna. Riksdagsmotionen som låg till grund för dess tillkomst undertecknades av ledarna för samtliga partier, från högerns Arvid Lindman till socialdemokraternas Hjalmar Branting. Antisemitism fanns i alla partier, liksom hos både LO och arbetsgivarna. När institutets föreståndare hävdade att induistrialiseringen - som hade åtskilliga judiska intressenter - "resulterade i rasförsämring", gav den industrifientliga bonderörelsen ett särskilt entusiastiskt stöd åt dessa idéer. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 389)

Nu gingo (Jonas Truttmanns) tankar ut till människorna i allmänhet. Han såg framför sig den sista marknadsdagen, då han hade hört hur två judar knuffat på varandra, pekat på honom och viskat: "Där står den där halte Truttmann, den räven. Skall man handla med honom, får man passa upp, annars blir man både klådd och flådd." Halte Truttmann! Det var just det. Vid första anblicken togo honom alla bara för en halv människa, trodde att hans förstånd måste vara lika skralt som hans kropp, och han måste så gott som ständigt kämpa för sitt anseende, visa människorna att han inte även andligt var en spillra. ... Vad han skulle haft lust att för den jude som sagt det där ordet om den halte räven, förtiga att kon som han sålt till honom hade en hemlig skavank och på så sätt skada honom! Ett besynnerligt hämndbegär brände i hans inre. (Ernst Zahn "Sjögården" s 118-119)

Jag kommer ihåg en gång jag (åkte) tåg. Det var det första året jag var med i pingstväckelsen. ... Plötsligt kom en herre och satte sig mittemot mig och började samtala med mig nästan med detsamma. "Vet herrn, jag var i Uppsala i förmiddag, och jag gick in i domkyrkan, och där var en underbar stillhet och frid. Jag satt där, tror jag, en halv timme, och när jag måste gå, blev jag riktigt ledsen, för jag saknade verkligen denna underbara stillhet och frid, som fanns därinne. Det är verkligen något underbart med Uppsala domkyrka. Jag riktigt saknar den." En stor glädje snuddade i samma ögonblick vid mitt hjärta, och jag svarade mannen: "Ja, det kan jag förstå. Och det finns ju heller inte någon människa, som är i de förmögenhetsomständigheterna, att hon kan resa Sverige runt och ha en kopia av Uppsala domkyrka med sig. Det är därför oerhört viktigt att få tag i en stillhet och frid, som inte bara är knuten till en viss kyrka eller lokal, utan som man har med sig i hjärtat, så att när man kommer ut ur kyrkan och lokalen, har man friden och stillheten kvar i hjärtat." (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 102-104; Ja, en människa förstår icke sin väg)

Jag fick just nyss höra talas om en skandal, som skulle ha tilldragit sig sent i går kväll nere i restaurangen. Arkitekt Ishøj jämte några andra unga herrar sutto där vid några dryckesvaror och hade nog blivit litet upplivade, då d:r Levin händelsevis passerade lokalen. Arkitekten lär då ha höjt sitt fulla glas och ropat till honom: "Skål, judefläsk!" Levins svar refereras olika. Han lär för resten ha uppträtt ganska värdigt. Naturligtvis är herr Ishøjs uppträdande i hög grad tadelvärt, men han ursäktas något av den andres sätt. Själva utropet förklaras av det självbehagliga sätt, varpå d:r Levin vid varje tillfälle exponerat sin avhållsamhet, i det han t.ex. ständigt, när det vid bordet serveras vin, hållit sin hand över glaset och med en medlidsam blick betraktat oss andra, som utan skrupler låtit druvan oss väl smaka. Ett sådant överdrivet pedanteri måste naturligtvis särskilt irritera ett ungt brushuvud som arkitekten, vilken har ett varmblodigt och lidelsefullt temperament, är en renässans-människa. (Henrik Pontoppidan "Magister Glob" s 39)


ca 1920 - ca 1910

Hindenburgs telegram den 3 okt. (1918): "Högsta arméledningen står fast vid sin den 29 sept. ställda fordran på ögonblickligt fredsanbud. ... Läget bjuder att avbryta striden, för att det tyska folket och dess allierade skola besparas gagnlösa offer. Varje förlorad dag kostar tusentals tappra soldater livet." ... Som man ser förekommer i Hindenburgs konfidentiella meddelande icke ett ord om "dolkstöten i ryggen" men väl om den militärtekniska omöjligheten att "mänskligt att döma" hålla ut längre. ... Enligt (Hitlers) fria fantasier stod den tyska armén inför en omedelbar och överväldigande seger, då judar och marxister plötsligen satte in med sin underminerande propaganda och slutligen en handfull "orientaler" satte igång revolutionen. Legenden om dolkstöten är ett världshistoriskt exempel på hur en myt skapas. I nationalsocialismens historia möter man, som vi skola se, en ganska rikhaltig och vacker exempelsamling. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 19-20; boken utgiven 1934)

(Konstnären Marc) Chagall stödde 1917 års ryska revolution. Han uppskattade att den nya regimen gav judar fullt medborgarskap och att de inte längre behövde gå omkring med pass i fickan för att kunna röra sig utanför det område där de bodde. Han utsågs till konstkommissarie i Vitebsk, grundade en konstskola där och tog dit modernistiska konstnärer som lärare. Men det stod snart klart att revolutionärerna föredrog abstrakt konst och socialistisk realism. Chagall var missnöjd med sitt liv i Sovjetunionen och lämnade landet år 1922. Han begav sig först till Berlin och ett och ett halvt år senare till Paris, där han bosatte sig tillsammans (sin fru) Bella och deras sexåriga dotter Ida. Chagall oroades allt mer av nazisternas judeförföljelser, och år 1938 gjorde han ett kraftfullt politiskt ställningstagande när han målade "Vit korsfästelse". Han var då 51 år gammal och som mest produktiv. Han målade den korsfäste Jesus med en judisk bönesjal som ländkläde, som en symbol för alla judars lidande. År 1941 gick Chagall och hans fru ombord på ett fartyg mot New York. (Joseph A. Harriss "Marc Chagall - Med en ängel i huvudet" s 87-88)

Med skämtpressen som opinionsbildare skapas nu den stereotypa bilden av den omanlige juden med stor krokig näsa, köttiga läppar, korta ben - eller långa - och platta fötter. Den skall så småningom övertas av de tyska nazisternas mest vulgärantisemitiska organ Der Stürmer. Med ett sådant utseende har judarna inget i naturen att göra, som det heter i en bok skriven av en språkvetare och utgiven av Norstedts 1917: "Juden är stadsbo med liv och själ och vantrivs på landet . . . För friluftsliv och naturstudium har han sällan något intresse." (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 393-394)

"Jag för min del lutar åt tyskarna", (säger Johansson). "När dom vinner (kriget) slipper man mer bråk sen. Då är ä klart. Färdit." ... "Ja, fy fan va dom hittar på", svarar Larsson. "Frimurare och socialistdjävlar och mord och fanstyg. Och juddjävlar ska ju va mä. Mä frimureriet." ... "Va judarna beträffar", (säger Johansson), "så var bå Moses och Kristus, amen, av dä folket." "Men dä var inte samma sort ändå", säger Larsson. "Dom har blive förändrade till socialister och frimurare." De tänkte på ordet en stund. "Jag har bara känt en enda som var född jude", säger Johansson. "Dä va Stein inni samhälle, han som var halt och sålde kläder. Och han var ingen frimurare." "Men han var socialist, den fan", säger Larsson. "Han delade ut bla." "Men han kunde stämma blo", säger Johansson och suger på tänderna. "Dä va i alla fall dom som ställde till mä krige", säger Larsson. "Och nu kan dom djävlarna ha sitt krig om dom triffs mä't." (Eyvind Johnson "Här har du ditt liv!" s 168-169; år 1915)

År 1911 angriper en pastor Gasslander i en recension i . . . Svenska Morgonbladet "Albert Bonniers små författarkladdar, som i väsentlig grad ha sin förläggares tryckande inflytande över bokhandlarna att tacka för att deras lika tråkiga som smutsiga alster få någon åtgång". Den ständigt förekommande dolda antisemitismen bryr sig Karl Otto (Bonnier) inte om, men här är hans författare angripna. . . . När Karl Otto svarar kommer det underliggande motivet fram. Gasslander avslutar sin replik på följande sätt: "innan er sol går ned skall ni kanhända ändå få röna, ni, som endast förlitar er på penningens makt, att det finns livsmakter här i världen, starkare än gud Mammon, först och sist edra fromma fäders Gud Herren Jehovah". Givetvis kommer andra reaktionärer till pastorns hjälp, som en överste som i en insändare frågar: "Är månne en israelitisk bokförläggare förmer än en svensk pastor?" (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 419-420)

(Så) hörs Wilhelm Donners mor: "Jag älskar judar - finns det något som judar - så släktkära - så goda mot sina fattiga - så hederliga - så snälla och lätta att komma överens med." ... Nu talar (Elin Herner): "Ja, jag älskar judarna, jag gråter när jag läser i tidningarna hur de våra jagas och förföljas. När jag hör ett ont ord om en av de våra eller vår ras, blir jag het om kinderna, jag knyter mina händer, jag önskar att jag finge fylla en Judiths mission. ... Jag bryr mig inte om Paris eller teatrar - jag bryr mig om mitt folk." ... "Älska judar", säger Otto Herner, "jag tål dem inte, jag kan i grund och botten inte med dem." ... "Kära Otto", (säger Henrik Silfverståål), "din antisemitism visar du endast när du är tillsammans med dina släktingar eller när någon rasfrände har varit dig överlägsen ute i affärsvärlden. Du har din ras och dina rasegenskaper att tacka för din ställning. ... Det finns för resten så många species av den antisemitiska sjukan. Det finns en antisemitism som endast är ett instinktivt rasmedvetande ... känslan, som gör att japanerna tycka att européerna lukta illa och de vita tycka att de svarta stinka. Det sitter i skinnet och hårbottnarna och har mest betydelse för dem som endast leva med skinnet och hårbottnarna. ... Så finns det en antisemitism, som är föraktlig och bör bekämpas, pöbelsjukan, de misslyckades hat till dem som ha lyckats: en uppdiktad raskönsla, en omedveten eller medveten begreppsförljugning. Har du misslyckats i ett mellanhavande med en fransman eller tysk, så hatar du inte franska eller tyska nationen för det, men har du blivit besegrad av en jude blir du antisemit. ... Det finns också ett slags psykologisk antisemitism, som träget annoterar alla små smutsiga människolaster - fåfänga, narraktighet, trolöshet, grymhet etc. - så snart de kommit till uttryck hos en jude - och sedan kallar dessa pöbelegenskaper typiskt judiska, då de äro typiska för all mänsklig underklass." (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 178-182; Bröllopet i Kana)

"När nerverna stå på ända, blir själva paradiset ett helvete, om man måste vara stilla där", (sade Dunkert). "Känner ni det så?" (sade Monica). "Allt som oftast. Jag kan ej länge vara stilla, förrän vandringslusten griper mig. Jag känner mig som en ättling av Jerusalems skomakare." "Ni överdriver. Hur skulle ni ha kunnat bli den konstnär ni är, om ni blott drivit kring världen? Man arbetar väl ej under dylikt kringvandrande." "Inte direkt, men man samlar intryck, man mottager stämningar, vilka sedan under lugnare tider bli arbetets inspiration. Jerusalems skomakare upplever mycket, känner världen bättre än de flesta. ... Han tilltalar mig, han går för mig som personifikationen av den inre rastlöshetens vandringslust och vandringstvång. Han tycks mig lik människosläktet, framåt, runt, runt, utan mål och utan ro." "Utan mål och utan ro. Ja, så känns livet, så länge man nekar Människosonen en viloplats i sin själ", sade hon tankfullt. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 128-129; "Jerusalems skomakare" eller "den vandrande juden",

Av pur ledsnad köpte Tichon Ilitj ett litet häfte: "Isak och Sara, en samling moderna dialoger, vitsar och berättelser om våra schackerjudars äventyr." Han grep ofta efter den, där han satt på sin plats i vagnen. Men så snart han börjat läsa: "Det är pekant för var och en, meine herren, att vi jodar ticka ferfärligt micke om geschäft ...", så ropade någon på honom. Och Tichon Ilitj tog ögonen från boken och svarade, men det var med sammanbitna tänder och med yttersta motvilja. ... Oroligheterna tilltogo. Så snart det blev fråga om jorden, vaknade harmen inom honom. "Det är judarna, som ställer till med alltsammans. Judarna och de där långhåriga studenterna." ... ... Kuzma ville ... skriva om torgets seder och bruk. ... Där hade de ... en gång ställt till med följande upptåg: förbi butiksdörren gick varje dag skräddare Vitebskijs son hem från biblioteket, en sextonårig mager jude med blekt, blåaktigt ansikte, stora öron och brillor; under vägen läste han alltid ihärdigt med boken tätt intill ögonen, och en dag lade de upp en hög stenskärvor på trottoaren, så att juden - "den där lärde herrn" - halkade omkull så bra, att han slog knä, armbågar och tänder i blod. (Ivan Bunin "Byn" s 30,39,102)

Man beräknar, att en fjärdedel af New Yorks befolkning består af judar. Ett ordspråk säger: "New York anlades af holländarne, styres af irländare och ägs af judar." (P. Waldenström "Amerikabref från New York"; bref daterat 1910-08-15; Jönköpings-Posten 1910-08-26)


ca 1910 - ca 1900

Prag. Vilken intressant stad! ... I judekvarteret skulle jag inte vilja bo? Vilka fasliga fysionomier! Eva var förtjust och sade, att skulle hon skriva en brottsmålsroman någon gång, skulle hon slå sig ned där för en tid. Hon tyckte, det var värre än Whitechapel i London, och det vill jag hoppas - för Whitechapels skull! (Elisabeth Beskow "Med blicken mot det osynliga" s 237; Ulla Breses dagbok)

(Ett) tidens tecken är rörelsen bland Guds gamla egendomsfolk. Mycket sker i världen för deras skull och icke minst de händelser, som (nu år 1906) pågå i Ryssland. "Jag skall sända getingar efter dem", har Herren sagt, och sådana tyckas nu judarnes fiender i Ryssland vara. Det arma folket stinges gång på gång. Olycklig blir den nation, som stinger hans folk. De äro Herren kära för fädernas skull och deras framtid blir ljus. Nu pågår det gny bland de döda benen, som Hesekiel beskriver (37 kap.). Men under detta gny skola benen samlas och då de samlats skall "anda och lif komma uti dem". Innan dess få vi nog vänta förgäfves på judarnes omvändelse. De skola bli omvända när de "se honom" och då begråta honom såsom man sörjer sin förstfödde son. Pauli omvändelse var härpå liksom en förebild. Det fordras ris för att piska närmare 4,000,000 judar från Ryssland till Palestina. Men tecknen tyda på att det börjar lida dithän. Och de skola samlas till sitt land, så säger Herren. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 82-83)

Har Israel så i nationellt afseende undergått en väsentlig förändring, är också å andra sidan dess ställning till Jesus, hans evangelium och vittnen (nu år 1906) en väsentligt annan än för blott femton-tjugo år sedan. Många talande exempel därpå kunde anföras. Men för utrymmets skull vill jag blott framhålla följande sakförhållande: det hat emot Jesus, som förut genomdränkt massor utaf judar, särskildt i östra Europa, där talmudismen rådt, har äfven, om det ännu spåras här och där, i betydande grad förminskats; nya testamentet, spridt i hundratusentals exemplar, är kändt bland stora skaror af Israels barn och studeras med ifver af icke få; missionärerna bland judarne hafva det jämförelsevis lätt att samla judar till evangeliska möten, å hvilka de öfverhufvud taget iakttaga en verkligt vördnadsfull tystnad och uppmärksamhet; allt flera judar tro på Jesus såsom Messias, äfven om icke så få för sin utkomsts skull icke våga att framträda öppet såsom hans bekännare ... Då och då höjas inom judendomens eget läger kraftiga röster, hvilka berömma Kristus och hans evangelium såsom Israels hopp. ... Då Israels inre och yttre upprättelse såsom folk otvetydigt i skriften ställes i innerligaste förbindelse med Jesu återkomst, pekar den stora förändring, som i nationellt och religiöst afseende försiggår bland judarna ... omisskänneligt framåt mot denna tidsålders fulländning. (T. Lindhagen "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 47-48)

Den svenska samtidens stora litterära auktoritet Oscar Levertin i Svenska Dagbladet hade den första och andra mars 1905 för alltid skrivit in mitt namn i sin svenska litteraturhistoria - tillsammans med Bo Bergman, Ossiannilsson, Gustaf Ullman, Anders Österling och den av mig djupt beundrade Ekelund. ... Jag kan ännu se hela scenen framför mig. Det ännu ej avdukade frukostbordet på vilket min mor beredvilligt brett ut Svenska Dagbladet för min moster (Helnys) ögon. Lilla mamma står förväntansfullt intresserad medan moster låtsas hastigt ögna igenom det. Det går alldeles för fort för att hon skulle ha hunnit med ens en tredjedel av spaltinnehållet, när hon föraktfullt kastar undan tidningstrasan: "Den där Levertin är ju jude, så det är ju ingenting att lita på." Och så blängde hon så föraktfullt hon kunde - och hon kunde blänga - på både mig och tidningsbladet och undrade om Olga hade sett, att det var en så billig realisation hos Dom och Dom, på Den och Den gatan. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 74)

(Judarne) hafva en alldeles särskild afdelning af fartyget för sig, emedan de i allmänhet äro så smutsiga och osnygga, att skandinaver icke kunna bo tillsammans med dem. ... Judarne (eller rättare en del af dem) hålla gudstjänst hvarje morgon i en salong. Därvid rabbla de hebreiska böner med en fart som är otrolig. Sina tänkeskrifter binda de därvid på sin panna och sin vänstra arm. Många af dem förstå icke ett ord af hvad de rabbla upp. Jag har varit nere hos dem några gånger med min hebreiska psaltare, som jag har med mig. Det intresserade dem mycket att jag förstod hebreiska, och de förde strax talet in på sådana ställen som: Du är min son, i dag har jag födt dig och: Hyllen sonen. Då de fingo höra, att jag varit i Jerusalem, blefvo de mycket ifriga att fråga mig om allehanda därifrån. Stackars folk! (P. Waldenström "Bref från Newyork"; brefvet daterat 1904-07-23; Jönköpings-Posten 1904-08-05)

Min första gärning (i Berlin) var att söka upp förre hofpredikanten A. Stöcker, som ock är ledamot af tyska riksdagen. Han har under några år varit en högst betydande kraft i Tysklands politiska lif. Jag hörde honom första gången är 1881 i Halle. Han stod då på höjdpunkten af sitt inflytande. Hans kamp gällde det öfverallt i Tyskland öfverhandtagande judeväldet. Han var den s.k. antisemitiska rörelsens upphovsman. Hos den gamle kejsar Wilhelm, hvars hofpredikant han var, åtnjöt han stort förtroende. För den unge kejsar Wilhelm passade han icke och fick därför sitt afsked. Han var kanske mer frimodig att säga kejsaren sanning, än som behagade kejsaren. ... När jag sistlidne vår träffade Stöcker i Berlin, så frågade jag honom, om han ej ville komma till Sverige för att hålla några socialpolitiska föredrag. Jo, det gjorde han mer än gärna. ... Man må hafva hvad tankar som hälst om hans åsikter, så måste det dock för personer af alla riktningar blifva mycket intressant att i Stockholm höra den erfarne, energiske politikern och predikanten samt den framstående talaren. (P. Waldenström "Bref från Leipzig"; brefvet daterat 1903-11-27; Jönköpings-Posten 1903-12-02)

Den konservativa eller liberala judendomen uppstod vid 1900-talets början som en protest mot reformjudendomens radikala brott med judisk tradition. De konservativa judarna slår vakt om de positiva elementen i traditionen och betonar judendomens universalism. Genom nytolkningar vill de göra judisk undervisning relevant för den unga generationen. I USA har de konservativa judarna reformerat gudstjänsten och givit kvinnorna en likaberättigad plats i synagogan med rätt att bli rabbiner. De konservativa judarna intar en centerposition och kritiserar reformisterna för deras likgiltighet för Torahn och ortodoxerna för deras tveksamhet att erkänna den israeliska staten. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 17-18)

Efter de åtta årens förlopp dog fader Haller, byns rikaste bonde. Hans egendom höll öfver två hundra tunnland jord, men han hade så många barn, att ingen af dem kunde öfvertaga fadrens gård, hvarför de beslöto att sälja den. Tvenne judar från Magdeburg köpte den. Den ene gaf penningarne, den andre sitt namn. De började med att stycka den stora egendomen i tjugufem lotter, som skulle säljas till de högstbjudande. Hela Wipperfurt kom ur det vanliga hjulspåret under den tiden. Judarne bodde i värdshuset och folk strömmade ut och in hela dagen; sockenbor och folk från andra håll kommo massvis. Beständigt var det något på färde i värdshuset; till och med folk, som knappt satt sin fot i huset förr, kommo in. Om aftnarne anordnades vanligen spelparti. De båda judarne voro alltid de ifrigaste att få detta i gång. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 33-34)

Är det sant, hvad folk säger, att du icke skulle kunna hålla dig uppe utan din före detta mågs penningar?" (sade Tanner till Ritter). "Ja, det är sant. Min kredit är rubbad, mina äldre kreditorer ha blifvit rädda, ett antal växlar på höga belopp ha presenterats och äro förfallna om några dagar, och jag har inga kontanta pengar till mitt förfogande." "Men hvarifrån har då pratet från början kommit?" "Jag vet icke, men jag har skäl förmoda, att det utgått från judiska spekulanter, som redan länge haft ett godt öga till mitt hus. Det står vid den förnämsta gatan, där många hus så småningom öfvergått i deras händer, och nu skulle de också vilja komma åt mitt, såsom det synes." "Vare därmed hur som helst, käre vän, hvad är beloppet af de förfallna växlarna?" Ritter nämnde summan. "Godt, jag skaffar dig pengarna inom tre dagar. Hvad jag förfogar öfver i värdepapper, är i lika goda händer hos dig som annanstädes." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 50; berättelsen "För och emot")

En af (de församlade) sprang upp på en stol och ropade: " ... Bland prästerna är den ene som den andre, de äro hycklare allesamman. Den ene hycklar mer, den andre mindre, men blodsugare från topp till tå äro de alla." ... Den, som talade på detta sätt, bar en afgjordt judisk prägel, och äfven hans tal förrådde, att han tillhörde Israels folk. Han hade förstått att svinga sig upp till ett visst anseende inom (arbetar)föreningen, ehuru han icke var någon arbetare i vanlig mening utan dref ett slags agenturaffär i den lilla staden, med hvilken han dessutom förenade allehanda andra "affärer", som icke rätt väl tålde dagsljuset. ... Nu steg en annan åter upp på en stol. ... "Kamrater, tron icke på juden! ... Icke alla präster äro blodsugare. ... Om någon af er kommer i nöd ... så frågar jag: Hvart går han då? går han till juden? Nej, han går till sin pastor. Vill han däremot bli lurad och skinnad in på bara benen - då går han till juden. Därför bör juden låta bli att hacka på prästerna. Vi behöfva för öfrigt inte några judar här." (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 126-128; berättelsen "Kött och ande")

På 1870-talet hade ... en svensk organisation för mission bland judar startats. Verksamheten var inriktad på evangelisation bland framför allt flyktingar i Sverige. År 1900 bildades Svenska Jerusalemsföreningen. Initiativtagare var biskopen i Visby, K.H. Gez. von Schéele, och dess förste ordförande blev tidstypiskt nog en av det offentliga livets toppar, riksmarskalken Fredrik von Essen (1831-1921). ... Man skrev in i stadgarna att (föreningen) skulle verka "förnämligast genom uppfostrings- och välgörenhetsansatser ... för att åt Kristus vinna det Heliga landets befolkning". Föreningen skulle alltså i sin verksamhet inrikta sig på såväl judar som muslimer. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 252-253)

Gudstjänsten består ej i att gå i kyrkan och missionshuset utan i praktisk utövning av Herrens bud. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 149; citat ur Emil Gustafsons småskrift ”Vishetens väg”)


ca 1900 - ca 1890

Se, jordens judar komma med sina penningpåsar! De nya släkten blomma inunder trygga åsar; och älskog går i drömmar vid dina lunders strömmar, ej synd, ej sorg han vet. Och jordens skalder nalkas, då sommardagen svalkas, och sångens offer brinna för jordens härskarinna, gudinnan Barmhärtighet. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins visor och andra dikter" s 186; Barmhärtighetens tempel)

Vi gå då att betrakta, hvad Gud gjort och gör bland judarna (och äfven bland hedningarna) under den nära tioåriga tidsperiod, som förflutit från år 1897. ... Ibland judarna kan man spåra tre särskilda rörelser, hvilka alla mer och mer utveckla sig: först en alltmer och mer fruktbärande evangelisk verksamhet ibland dem, dels ledd af andra troende, men dels ock, särskildt i Amerika, ledd af troende judar själfva. Målet med denna rörelse är naturligtvis att få några frälsta äfven bland judarne, som i likhet med oss skola upptagas i skyn vid Herrens tillkommelse. Vidare en rörelse, som utbildar ett folk ibland judarne, hvilka stå frälsningen mycket nära, men hvilkas skola föranledas att taga det sista afgörande steget på Kristi sida först sedan de upplefvat, att Guds barn (och däribland många af deras egna landsmän) försvunnit från jorden (vid Guds församlings upptagande i skyn), hvarefter de skola upptaga vår mantel och bli våra efterträdare i ämbetet att förkunna evangelium (nämligen under vedermödans tid). Slutligen den nationella sionsrörelsen, som tilltager i makt och inflytande med hvarje ny kongress, beredande judarne på att taga fatt i regeringstömmarne öfver Palestina, då turkarne måste lämna desamma. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 99-100)

Det finns en man, som under flere år har satt hela Berlin i rörelse, som delat människorna i två partier, för och mot sig, som mer än de flesta gått genom ondt rykte och godt rykte; det är hofpredikantern Adolf Stöcker. ... Med kraft uppträdde ... Stöcker mot judendomens inflytande i Berlin. Judarne vill han intet ondt - det är hans fiender, som falskeligen beskylla honom därför - ; men han har motsatt sig judarnes sträfvan att utbyta den gamla tyska anden hos folket mot en judisk. Judarne i Berlin äro 115,000, katolikerna äro 300,000, resten protestanter (1,400,000); men faktiskt behärska judarne de flesta tidningarna, behärska börsen, blifva läkare och advokater i allt vidsträcktare grad. Stöcker har på ett fogligt sätt sagt judarne sanningen, och dessa å sin sida hafva i sina tidningar sökt alldeles nedgöra honom. Stöcker anhöll 1889 om afsked från hofpredikantbefattningen och fick denna sin begäran uppfylld. Han har stött sig med kejsar Wilhelm II, ty en natur sådan som Stöcker passar ej till hofman i Berlin. Så har han fått en massa fiender. Men under allt detta har han arbetat ofantligt i den inre missionen. ... Som predikant är Stöcker väldig. Vid vissa tillfällen predikar han om reformationen och om det tyska fäderneslandet. ... Stöcker är omkring 62 år gammal. Han är nu rik, sedan han i sitt giftermål fått 160,000 mark. En storslagen, kraftfull ande, är han mycket kyrklig. Han motsätter sig, hvad som kan "entkirklichen", "entchristlichen" och "entsittlichen" den tyska nationen. Det anser han, att judarne och socialisterna göra. Här ser du mannens porträtt! Se på hans mun, på de fast hopknipta läpparne! Se på hans ögon, och du skall förstå, äfven om du aldrig har studerat fysiognomik, att denne man ger sig ej i första taget, och när han inser, att en sak är rätt, kan man aldrig rubba honom. Han är skapad till en ledare. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 33-38; boken utgiven 1897)

Torsken stiger varje nyår in i den stora Västfjorden och leker. ... Lofotens fiskevaer äro då som myllrande myrstackar. Hundraden av köpefartyg komma och gå. ... Allsköns parasitfolk strömmar till. Den ene har manufakturer och brännvin. Den andre är en äcklig klockjude. Den tredje förevisar en dansande usling till björn, en raggig, vansläktad djävul. (Pelle Molin "Ådalens poesi" s 158-160; Lofotens målare)

Jag blev en tid som gymnasist intresserad lyssnare av (den alkoholiserade hovrättsnotariens) lärdomar. ... Sin förmögenhet - om han nu verkligen haft någon - sade han sig ha förlorat i den store bokförläggaren Fr. U. Beijers konkurs. Men om denne talade han alltid med beundran och tillgivenhet, medan han skyllde katastrofen på "judarna", vilka han ansåg vara orsaken till de flesta ekonomiska olyckorna såväl i Sverige som i Frankrike och England. Så länge de preussiska junkrarna praktiserade inskriptionerna på grindarna till sina parker "Tillträde för hundar och judar förbjudet" skulle i alla fall Tyskland klara sig. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 215)

Ett är klart: konservativ eller reaktionär var (Anton Tjechov) inte. Han höll länge fast vid sin konservative vän Suvorin, trots alla förebråelser från radikala vänner; men när Suvorins tidning blev uttalat judefientlig under Dreyfusaffären bröt Tjechov med honom. (Anton Tjechov "Damen med hunden - Duellen" s 7; översättaren Staffan Skotts förord)

Det var nu (hösten 1894 i Safed) judarnes löfhyddohögtid. Synagogan var alldeles fullpackad med folk. Rummet var litet, och luften derinne obeskrifligt osund. När vi kommo in, höllo de äldre männen på att dansa omkring lagboken. De höllo hvarandra i händerna och utförde några mycket enformiga rörelser i långsam takt. Deras dans beledsagades af musik från trummor och blåsinstrument. Församlingen bestod föröfrigt af både män och kvinnor, gamla och unga, ja, äfven af ganska små barn. De tycktes icke vara mycket med i gudstjensten utan pratade med hvarandra om allt möjligt. En del af männen rökte äfven cigaretter. Det gjorde ett ytterst vemodigt intryck på oss att se detta. Vi kunde icke undgå att tänka på profetens ord: "Detta folk nalkas mig med sin mun och hedrar mig med sina läppar, men deras hjerta är långt ifrån mig, men fåfängt dyrka de mig, lärande sådan lära, som är menniskors bud." Aldrig har jag så som här förstått Herrens ord till Israel genom profeten: "Haf bort dina sångers buller!" (Amos 5:23). Ty något annat än ett vidrigt buller och skrymteri var icke deras gudstjenst. Vi frågade (missionär) Christie, huru länge de kunde hålla på med detta oväsen. Han svarade: "Långt in på natten, och sedan börja de tidigt på morgonen igen." . . . "Dagen derefter gingo vi redan tidigt, kl. 7 på morgonen, till missionären igen. Han följde oss ut i flere synagogor. Gudstjensten var redan i full fart, och det gick mycket bullersamt till. Den ene läste högt här, den andre der. Alla rabblade. Någon andakt kunde man icke spåra. Sina böner mumlade de fram under beständiga vaggningar med kroppen och bugningar. Här och der hördes högljudda snyftningar, men de voro allenast konstgjorda. Någon verklig gråt förekom icke. Ett jemföresevis bättre intryck gjorde gudstjensten i den spanska synagogan, som var den sista, hvilken vi besökte. Det var ett ganska stort och snyggt rum. Der gick det äfven mycket mer ordentligt till. På olika platser i rummet stodo rabbiner och läste vid ett slags altaren. Stundom hörde vi dem snyfta, sannolikt tillgjordt. De voro höljda i stora kåpor. Mitt i rummet var en upphöjd ställning. Der stod en föreläsare med en bokrulle, som innehöll Mose lag. Efter en stund gick han ned från upphöjningen. Alla de, som voro i synagogan, trängde sig då omkring honom för att få kyssa lagen. Det var verkligen ett rörande ögonblick, så att tårar höllo på att komma mig i ögonen. I judarnes Talmud står det om detta kyssande: "Många äro de, som trängas om att kyssa lagboken, men få äro de, som nitälska om att hålla hennes bud." O, när skall detta arma, förblindade folk blifva kvitt det täckelse, som nu, enligt apostelns ord, hvilar öfver deras hjertans ögon, så att de icke kunna se, att den Messias, hvilken de vänta, om hvars ankomst de bedja, allaredan är kommen. . . . En judisk öfver-rabbin sade mig en gång: "Det må verkligen anses såsom ett under, att det finnes en jude, som kan gå rak. Så plågadt och nedtryckt har detta folk under århundraden varit." Och det är sannt. Men de vilja icke förstå, att det är en Guds dom, som hvilar öfver dem, och skall förblifva, till dess de omvända sig och hylla honom, som deras fäder genom hedningars händer gripit, korsfäst och dödat. Och det är deras olycka. (P. Waldenström "Till Österland" s 270-273)

Safed betraktades och betraktas ännu (år 1894) såsom en af judarnes fyra heliga städer. De andra tre äro Jerusalem, Hebron och Tiberias. Orsaken dertill förklaras af dem sålunda: Efter Jerusalems förstöring flydde många judar till Safed, der de fingo lof att lefva i fred. Man ansåg det derför såsom ett andra Jerusalem. (P. Waldenström "Till Österland" s 266-267)

Det var nu den 9 okt. (1894), alltså icke mer än en månad, sedan jag lemnade hemmet. Och redan satt jag under Libanons cedrar. Min fantasi jagade genom årtusenden tillbaka till den tid, då i cederskogarna på Libanon arbetade tio tusen träarbetare, sjuttio tusen bärare och åttio tusen stenhuggare för att hugga och tillreda trävirke och sten till byggande af ett tempel åt Gud i Jerusalem (1 Kon. 5:13 följ.). Hur mycket annorlunda var det icke då än nu! Då lefde Israel och rörde sig och hade sin varelse i hoppet om den utlofvade Messias. Messias kom. Han kom till sett eget, hans egne togo icke emot honom. De korsfäste honom. Deras synders mått var fullt, och ned öfver Israel sänkte sig Guds dom, som ännu hvilar öfver det arma folket. Hvilken lärdom, hvilken varning, hvilket bevis på orubbligheten af Guds ord! (P. Waldenström "Till Österland" s 194)

Vid bönen förändrar muhammedanen ofta ställning. Stundom reser han sig, stundom står han på knä, stundom ligger han på sitt ansigte. Han vänder dervid ansigtet alltid åt Mekka. I hvarje moské finns alltid "bönenischer", framför hvilka bönerna ske. Dessa nischer äro nämligen belägna så, att den som vänder sig mot dem, vänder sig åt Mekka till. (P. Waldenström "Till Österland" s 72)

I Berlin verkar vid sidan af den officiella folkkyrkan en evangelisk stadsmission under ledning af den vidt bekante presten och hovpredikanten Stöcker. . . . Han har med en sällsynt oförskräckthet angripit det utsugningssystem, som rikedomens innehafvare utöfvat mot de af dem beroende arbetareskarorna, hvilka de betraktat och behandlat endast och allenast såsom verktyg för sig att alltjämt öka sina rikedomar. Detta har bragt honom i ett riktigt krig mot judarne, i hvilkas händer större delen af Tysklands rikedomar äro samlade, och som icke försumma något tillfälle att med penningens allmakt slå under sig frukten af tyska folkets arbete. . . . Onsdags morgon den 19:e sept. (1894) . . . stoppade tåget (i Turkiet) vid en station, som heter Tjataldja. . . . Bland sällskapet voro två mycket gamla judinnor, som särskildt fängslade min uppmärksamhet. Den ena af dem var 83 år. Jag gjorde mig underrättad om dem. De voro på väg till Jerusalem för att få dö och begrafvas i Josafats dal, der enligt deras tro Messias skall, när han kommer, samla Guds folk och hålla dom öfver hedningarna. Det var riktigt rörande att se dem. Ack det arma Israel, som icke vet, att Messias redan är kommen! Huru mycket annorlunda skulle icke verldshistorien hafva utvecklat sig, om Israel i tron hade mottagit honom, när han kom! Men alla hans förmaningar, hans varningsrop, hans böner och tårar förmådde icke att böja det halsstyfva folket. Den bekante teologen Godet säger härom: "Israels otro har vändt upp och ned på historiens normala gång." . . . Stödda på (sin Koran) se (muhammedanerna) ned på de kristna ungefär med samma ögon och känslor, som de kristna se ned på judarne. . . . Saloniki är näst Konstantinopel den största staden i Turkiet. Den anses egas 100 - 150 tusen inbyggare. Af dem äro 50 - 60 tusen judar. Dessa härstamma från de israeliter, som i slutet af 15:de århundradet blevo fördrifna från Spanien. En del af dem hafva gått öfver till muhammedanismen men åtnjuta intet anseende bland turkarne, som ganska väl se, att de endast i det yttre - och det för lekamlig vinnings skull - slutit sig till muhammedanismen, medan de i anseende till tänke- och lefnadssätt förblifvit judar. Judarne i Saloniki idka icke blott handel utan alla möjliga handtverk. Så äro t.ex. roddarne och bärarne nästan uteslutande judar. (P Waldenström "Till Österland" s 23-24,46,74,96)

Då man nu började bygga igen bredvid det nya huset och den unge mästaren betalade allting kontant, då först blef undran i byn riktigt stor. ... "Han har nog råkat i händerna på en schackerjude", förklarade gamle Friedel, "och det är just rätt åt honom, den sturske pojken." "Åh, nå nå, granne", sade värden på Hvita Hjorten, "stursk kan väl ändå ingen kalla Fritz. Han gör ännu i dag det simplaste arbete, och ännu hjälpa de sig fram med skolmästarns maskätna möbler. Icke tror jag heller, att den där främmande herrn (som besökte honom) var en schackerjude, därtill såg han alldeles för fin ut, och så gaf han min pojke en blank silfverslant, som han ej fick så mycket som tack för en gång: det gör ingen schackerjude." (Ernst Evers "Berättelser för folket - Tredje bandet" s 42-43; Hemma)

Den allt större toleransen för och accepterandet av judarna ersattes under 1800-talets sista decennier av den "vetenskapligt bevisade" antisemitismen. Trots den liberala lagstiftningen fick nu allmänheten dagligen veta att judar var en sämre sorts människor, ett "hot mot den svenska folkstammen", att de var giriga kapitalister, att de tog för sig på andras bekostnad etc. Det blev under decennierna kring sekelskiftet "självklart att betrakta judarna som en 'ras' med vissa bestämda egenskaper, vilka särskilde dem från andra 'raser', att anse att det fanns en särskild svensk identitet som inte omfattade judarna, och antisemitismens orsaker stod att finna hos judarna själva, att judarna utgjorde ett problem". (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 390)


ca 1890 - ca 1880

Om du tilltalar den bleke juden, som trasigt klädd och med en hårlock vid vardera tinningen sitter hopkrupen vid klagoplatsens mur, skall han först icke svara dig. Har han slutat sin bön, skall han i stället helt långsamt hämta ett glöd från närmsta koja för att tyst tända sin stora vattenpipa. Frågar du, om det icke finns något heligt utom det förflutna, skall han slutligen svara: "Jo framtiden! Zion skall återuppbyggas!" Du kan invända, att det också finns ett tredje som är heligt och kanske heligast, nämligen det närvarande. Du kan räcka honom alla mynt du har i din ficka. Utan tvivel skall han höja sin arm för att mottaga dem, men om du dröjer, om du icke genast låter dem falla i hans hand, skall han snart låta den sjunka och själv återfalla i sin trumpna tankspriddhet. Till och med penningen har bland Jerusalems judar förlorat något av sin dragningskraft. De äro alla fattiga. De äro samhällets paria. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 85-86; Ett stelnat land)

(I diligensen från Elberfeld) sutto redan tre personer, som voro sinnade att blifva våra reskamrater till Olpe, det ville således säga ända till slutmålet för vår diligensfärd. Det var hästmånglare af judiska nationen och ingalunda af den behagligaste sorten, hvilka för öfrigt äro ganska tunnsådda. De voro ytterst inställsamma och förtroliga mot vår mor, som visserligen kostymerat sig så för den nattliga resan, att hon på långt när icke gjorde något förnämt intryck. Derföre tilläto sig också Israels söner att fortsätta att röka sina pipor i diligensen. Vår mor undanbad sig detta i bestämd men vänlig ton, åberopande sig på sin rätt som diligenspassagerare. Detta oaktadt hade det likväl blifvit ett uppträde af, om hon icke strax kommit på en bättre tanke. Hon erbjöd sig nemligen att uthärda rökandet, om de (hästmånglarne) ville å sin sida stilla och utan hädelse höra på, hvad hon skulle berätta dem om Herren Jesus, Israels sannskyldige Messias. Öfverenskommelsen godkändes och hölls äfven af judarne. Så sutto vi då i rök och mörker, men judarne fingo höra evangelium och kommo således i ljuset. Vår mor förstod att berätta på ett oförlikneligt sätt. Naturligtvis lopp allt ut i den spetsen, att det var rent af vansinnigt att nu efter Guds uppenbarelse i Jesus vänta ännu en annan Messias. ... Visserligen upplefde vi ingen omvändelse den natten. Ännu ser jag, huru judarne vid soluppgången iakttogo sina religiösa ceremonier och frammumlade sina böner. Men i alla hädelser skrattade de icke åt vår mor; de vredgades icke heller på henne: de tackade henne djupt rörda, då vi togo afsked af hvarandra i Olpe. Men sina pipor hade de långt förut låtit blifva kalla. ... Kanske är detta också det bästa sättet att verkligen lösa den fruktansvärda judefrågan, nemligen att man låter dem röka och bolma efter lust och behag, men i vandel, handling och tal målar dem för ögonen den ljuflige Herren Kristus, tills de blygas öfver sitt bolmande. (Otto Funcke "På resa med min moder - Ett ungdomsminne" s 77-79)

(Fredrik) Franson synes icke ha blivit besviken på Rom på samma sätt som Luther. "Här är jag på helig mark", skriver han, "helig därför, att genom bibeln kärvordna Herrens vittnen vistats och verkat här." ... Franson besökte (en tid någon gång under åren 1886-1887) flitigt de heliga platserna. Med sig hade han bibeln och anteckningsboken. Upplevelsen i Paulus' fängelse blev oförgätlig. "Här på detta rum hade han kanske skrivit sina för oss så kära brev." ... Besöket i katakomberna lämnade outplånliga intryck. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 57)

I sitt mest berömda verk, "Also sprach Zarathustra" (1883-85), hävdar (Friedrich) Nietzsche (1844-1900) gång på gång att "Gud är död". ... Vissa tankegångar hos Nietzshe åberopades i förgrovad form till försvar för fascismen och nazismen, och nazisterna byggde upp en hel Nietzsche-myt, trots att Nietzsche var skarp motståndare till antisemitismen. Han hävdade tvärtom att de duktiga judarna inte fick hindras i utövandet av sin duglighet och företagsamhet, och dessutom var han en svuren fiende till all totalitär statsmakt och till kollektivism i alla former. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 350-351)

Ett par yngre damer kommo upp under supén för att förena sig med oss, innan vi tågade till Hotel de Ville (i Brüssel). Jag erfor sedermera, att det var judinnor, fastän deras ansikten ej skvallrade därom. ... Jag förde vid armen en af judinnorna, som var lika bildad i vissa stycken som okunnig i andra. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 244; resa 1882)


ca 1880 - ca 1850

Hos farbror Abraham fanns det ingen julgran, ty han var änkling och hade inga barn utan bodde ensam med en gammal hushållerska. Farbror Abraham var doktor och hade många gånger kurerat Martin och Maria för mässling och scharlakansfeber och ont i bröstet. Han hade svart skägg och en lång, krokig näsa; ty han var jude. Han hade också en papegoja, som kunde svära på franska, och en svart katt. ... Då Martin och Maria denna nyårsdag (år 1876?) kommo för att önska farbror Abraham ett gott nytt år, satt han ensam med en flaska vin på bordet och spelade schack med sig själv. ... (Han) var mycket vänlig; men han sade inte mycket. ... Martin och Maria sutto tysta och sågo på varandra och kände sig beklämda. Ty de hade mer än en gång hört föräldrarna säga, att farbror Abraham inte var någon lycklig människa, och att han aldrig var riktigt glad. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 34-35)

De tidigt invandrade svenska judar som fortfarande utövade sin religion försvenskade den judiska gudstjänsten så att alla associationer till den ortodoxa, östjudiska togs bort. År 1870 invigdes en ny synagoga, skapad av en av Sveriges främsta arkitekter, F.W. Scholander, och placerad vid Berzelii park i Stockholms nya förnäma centrum. Synagogan blev "en högborgerlig judisk manifestation", som Bo Grandien har uttryckt det, och motsvarade behoven av en assimilerad judisk gudstjänst. Ännu viktigare var att den blev en handfast symbol för att om det nu fanns judar i Sverige som hade behov av sin religion, så skulle den likna den svenska statsreligionen. Nu införde man både orgelläktare, predikstol och konfirmation - allt okänt i den ortodoxa judendomen. Man kallade religionen "mosaisk" för att undvika det pejorativa "judisk", kallade synagogan "tempel" och krävde att rabbinen skulle vara klädd "som de kristna prästerna". (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 387-388)

Judarna i Wilna, nemligen de fattiga, hafwa att beklaga en smärtsam förlust. Judiska köpmannen Judel Apatow, af hwilken 300 fattiga familjer dagligen fingo köpa bröd för hälften af det gångbara priser. I hans butik war brödförsäljningen så inrättad, att twå tredjedelar af judiska och en tredjedel af christna fattiga kunde tillgodogöra sig denna wälgörenhet. En folkmängd af 20,000 personer hade infunnit sig wid hans jordfästning. (Jönköpings-Posten 1868-08-12 "Fattiga får köpa bröd i judisk butik för halfva priset")

Nästa stora resa startade Fredrika Bremer försommaren 1856. Denna gång var det främst hennes religiösa intresse som drev henne ut. Hon begav sig till Schweiz för att studera den fria vaudensiska kyrkan och se om den kunde vara, som det sagts, ”framtidens” kyrka, men fann att ”min fria kyrka, min framtidskyrka är det inte”. Vidare gick färden till Piemonte, till valdensernas brödraförsamling, men inte heller här fann hon vad hon sökte. ... I Rom sökte hon en tids ”retraite” i ett kloster och lät utsätta sig för ett regelrätt omvändelseförsök men kom ut därifrån mer ”protestant” än någonsin. ... I Det heliga landet vistades hon flera månader och besökte alla de bibliska platserna. Hennes övervägande känsla inför dessa var dock: ”Han är icke här, Han är uppstånden!” (Ebba Grenholm "Fredrika Bremer som resenär" s 289)

(Pastor Jackson) predikade under bar himmel, i stockhus och hölador, i vedskjul och riskojor, i timmerhyddor och jägarkojor, i alla slags kulor och skylen, han predikade om dagen och han predikade om natten, han predikade varje timme på dygnet, hela söcknan igenom predikade han – bara om söndagarna fick han predika hemma i sin kyrka. Men så skulle en ärlig präst predika efter ordet som stod skrivet i Apostlagärningarna: Han som var herre över himmel och jord. Han bodde icke allenast uti de tempel som var med händer uppbyggde. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 472; Härhemma i Amerika – där borta i Sverige)

Profeternas förutsägelser utgjorde ju den hufvudsakliga beståndsdelen af det gamla testamentets evangelium; Samariterne, som blott behöllo Mose lag, beröfwade sig sålunda de rikaste strålarna af det ljus som Gud i löftets och i wäntans tid lät falla öfwer den stora framtid som förestod menskligheten i Jesu Christi person, och saligheten war fördenskull icke mer af Samariterna utan af Judarne. (Johan Henrik Thomander "Predikningar öfwer alla årets Sön- och Högtidsdagars Evangelier. Sednare delen." s 2 i kommentar till Joh 4:20-23)

Vid 1800-talets mitt ville många judar i Tyskland och USA reformera judendomen och ge ett radikalt judiskt svar på den moderna utvecklingen. De bröt med många judiska traditioner och avvisade den strängt ortodoxa tolkningen av Torah och Talmud. De lät det inhemska språket ersätta hebreiska som gudstjänstspråk och avskaffade seder, som gjorde ett alltför orientaliskt intryck. Reformjudarna ser profeternas etiska undervisning som Israels särskilda gåva till den övriga världen. De ville förändra gudstjänsten på många punkter och var heller inte främmande för att låta söndagen bli sabbatsdag. Numera (år 2003) är det mest i gudstjänstens utformning, som reformjudendomen skiljer sig från andra judiska grupper. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 17)


ca 1850 - ca 1800

Alexanders tankar föllo in i en storartad och vacker betraktelse över Tabergs Bergsslag, varuti de åkande nu gjorde sitt inträde ... (och) varuti det härliga, höga Taberg låg och utbredde sig med en så stor gästfrihet, en så utmärkt frikostighet, att det lät människorna bryta malm ur sina sidor till och med ovan jord. Göran blev allt mera upprymd och stolt ju skönare Alexander yttrade sig över Taberg, detta det norra Smålands ära, denna fe, som, lyftande sin panna över södra Vätterstranden, synes stå och språka med Omberg vid den östra, och leende liksom fråga, om sakerna i Östergötland möjligtvis kunde vara så bra som i Småland. ... När Alexander allt mera svärmiskt tillkännagav sin önskan att en gång få se, få bestiga, få på stället beundra Taberg, stå på det ryktbara furuträds plats, i vars bark Gustaf II Adolf inristat sitt namn, dricka vatten ur källan på bergets topp, och därifrån beskåda alla utsikter, varom han hört så mycket, då kunde Göran knappt styra sina lemmar eller hålla sig ifrån att taga honom i famn. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 83-84)

(Albert Bonnier) verkade i samfundet "Israelitiska Intressen", som bildades 1841. Dess mål var att verka för judarnas totala emancipation i det svenska samhället. Men han var inte nöjd med emancipation, dvs. att judarna skulle få alla medborgerliga rättigheter, han vill även verka för assimilation: "Den verkliga emancipationen bör gå inifrån utåt, vi måste börja med att lägga oss vinn om att förbättra oss sjelva, så vår moraliska som vår sociala person, dernäst blanda oss bland de Christne, utan skuggrädsla välja vår umgängeskrets helst bland de bättre och mest bildade ibland dem, och, då vi finna någon värdig, söka vinna och bevara hans vänskap, hans aktning. - Hvarje sådant vänskapsförbund är en större, en vigtigare eröfring än om det skulle lyckas intaga hela Canaans land." (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 395)

I stallet stodo fyra hästar, på hvilka man aldrig såg ett svettigt hår. Kolsvarta skulle de alltid vara dessa fyra hästar, och detta infall kostade (Mikael Altenborn) mycket penningar. En gång hade det ock förskaffat hästhandlaren Semmel en duktig kok stryk. Denne, som till börden var jude, hade en ståtlig brun häst, hvilken han färgade svart och erbjöd Mikael att köpa. Under det de ute på gården stodo och köpslagade om det präktiga djuret, strök Mikael dess sidor med sin tunga,svettiga hand. Till sin förundran märkte han, att handen blef allt svartare och svartare för hvarje strykning, och slutligen förstod han, att juden ville draga honom vid näsan. Men nu blef det annat af. Innan den bedräglige säljaren hann ana oråd, ryckte Mikael till sig en piska, som stod vid vägen, och med orden: "Vänta, jude, jag skall lära dig att bedraga folk", började han så kraftigt bearbeta både färgaren och den färgade, att de snart dansade om hvarandra. Derpå öppnade han grinden och jagade ut först hästen och sedan juden, smälde så igen grinden, och gick sin väg utan att bry sig om, antingen juden fick fatt i sin häst eller ej. Semmel anförde inga klagomål, såsom man väl kan förstå. Från den tiden blef det ett ordspråk i byn, när någon kom ut genom en dörr litet fortare än vanligt, att säga: "Han kom ut som Semmel med den färgade hästen." ... I kyrkan gick (Mikael) flitigt. Hans bänk midt för predikstolen var riktigt blanksliten. - En fåordig man var Mikael, men det han sade var sant. Derföre plägade folk säga om honom: "Mikael skräder icke orden, men han är en bra karl." (Friedrich Ahlfeld "Undantagsmannen eller Huset med det svarta skiffertaket" s 3-4; början av 1840-talet?)

Så går det med oss, när ... (livets) värde sålunda mätes blott efter vad det inbringar för de timliga behovens fordran, fyllnad och ostörda förnöjande. Detta är den urartade judiska åsikten av livet, vilken inom kristenheten fortfar att göra sig gällande och ofta övergår till en verklig hedendom - det är ett sådant överskattande av sinnevärldens behag, att det andliga går under i en avgudisk naturdyrkan och det eviga försvinner i en vällustig njutning av ögonblicket. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 21; Andra söndagen i advent)

Fientligheten mot judarna var betydande i stora delar av samhället. I riksdagen var både bonde- och prästeståndet negativa, och bland folket fanns starka antijudiska känslor. Även skråväsendet motarbetade dem. . . . Under inflytande av de liberala rörelser som spreds i Europa, med julirevolutionen 1830 som höjdpunkt, upphävdes judereglementet till slut 1838. Detta beslut kritiserades våldsamt i stora delar av pressen och utlöste ett pöbelupplopp mot judiska affärer och bostäder. I samband med den allmänna liberaliseringen blev dock judarnas ställning allt starkare. När skråväsendet togs bort 1846 blev judarna alltmer likställda med de andra svenska medborgarna. Några förbud blev dock kvar. Det var fortfarande inte tillåtet att bosätta sig utanför de största städerna, judar fick inte väljas till politiska uppdrag, inte ingå blandäktenskap etc. År 1870 beslutade riksdagen slutgiltigt att ge de svenska judarna fullständiga meborgerliga rättigheter. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 386)

(Jakob Otto) Natt och Dag (ger i mitten av 1810-talet) ut sin broschyr om arméreformen i tysk översättning och förser den med ett företal, som är mycket hätskt mot Karl Johan. ... Han kallar sin konung helt enkelt för "en räv" och slutar med en uppmaning till sina landsmän att resa sig mot denne "sluge och fåfänge franzos". ... Natt och Dag blev, ehuru frånvarande, dömd att såsom högförrädare mista sitt liv, ära och gods och förklarad fredlös över allt Sveriges rike. ... Hans vägar förde honom till Amerika, men ingen trevnad fann han där heller. Han tyckte, att folket "var surmulet och räknade allt likt judarne efter guld och silver. Jag överdriver ej", skriver han (i ett brev), "då jag försäkrar att vad vi kalla ädelmod, oegennytta, redlighet, uppriktighet här anses för prov på ett svagt huvud." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 141-142; En svärmisk patriot, som blev högförrädare)


ca 1800 - ca 1700

(Adolf Fredrik Muncks) bana ledde uppåt med svindlande fart. Han blev friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och serafimerriddare - det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords än en hovstallmästarbegåvning - ty det var den enda, Munck var i besittning av. ... Två år efter mottagandet av det blå bandet måste han (år 1792) avvika ur landet som sedelförfalskare. ... Munck anlitade som utprånglare av de falska sedlarna den bekante juden Aron Isak, vilken förut gjort stora förluster dels på juveler, som han sålt till Munck utan att få betalning för, dels på leveranser till svenska armén under ryska kriget. Aron var en hederlig man och visste icke om att sedlarna voro falska. Han fick emellertid utstå mycket obehag, innan han blev frikänd. Han levde ända till 1817, då han dog vid 86 års ålder som en högt aktad gammal patriark. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 132-133; Den kungliga familjen)

Från Mecklenburg, där Sverige intill 1803 hade en stödjepunkt i Wismar, kom grosshandlarfamiljen Wahrendorff samt en stor del av de mosaiska trosbekännare, som efter utfärdandet av 1782 års judereglemente sökte sig till Sverige. Till att börja med stannade judarna i blygsamma ställningar, bl.a. som kattuntryckare. Hovjuveleraren och bankiren Michael Benedicks, invandrad 1793, var den första mosaiske trosbekännare, som vann någon mera framskjuten ställning i svenskt affärsliv. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 21)

Judereglementet (1782) andas en viss misstro mot dem från myndigheternas sida. Så stadgas t.ex. hur de skall straffas om de förfalskar rikets mynt. Sin religion fick de sköta själva. Den ansågs inte locka svenska lutheraner. Judarna betraktades som affärsmän och hantverkare. Den förmögenhet de medförde och den yrkesskicklighet de ansågs ha skulle komma Sverige tillgodo. Men de utgjorde en sluten värld, väl avgränsade från det svenska samhället. När skråtvånget upphörde 1846 blev deras näringsfrihet lika stor som svenskarna och 1854 fick de bosätta sig i alla städer. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 147)

Man kan räkna som en av (den gustavianska) tidens största andliga landvinningar, att den religiösa fördragsamhetens idé verkligen nu var på frammarsch. Med de rena förföljelserna var det fr.o.m. Gustav III:s tid slut, och det var också Gustav III, som genomförde religionsfrihet för inflyttade främlingar av alla trosbekännelser, också den mosaiska. ... Värdet av reformen i fråga förringas ej av att den också i hög grad förestavades av ekonomiska skäl: genom införandet av religionsfrihet ville man locka kapitalstarka utlänningar, ej minst judar, att bosätta sig i Sverige. Detta synsätt på frågan anlades utom av Gustav III själv, t.ex. av den, som vid sidan av konungen framför allt har äran av denna reforms genomförande i Sverige, Anders Chydenius, den framsynte finske prästen och fysiokraten. (Beth Hennings "Det gustavianska enväldet. Gammalsvensk anda och europeisk kultur." s 42)

1781 års stadga om religionsfrihet (innebar att) inflyttade utlänningar av annan religon och deras avkomlingar hädanefter ägde rätt att i Sverige bygga sina egna kyrkor, hålla gudstjänst och enskilda lärare för sina barns undervisning samt för övrigt åtnjuta alla medborgerliga fri- och rättigheter undantagandes tillträde till statens ämbeten samt riksdagsmannarätt. Ej heller fingo de hålla offentliga processioner ... eller överhuvudtaget driva någon som helst propaganda för sin religion. ... Även till judarne sträckte den nya lagen om religionsfrihet sina verkningar. Karl XI hade varit sträng mot Guds forna egendomsfolk och landsförvisat alla judar "såsom Kristi namns och församlings försmädare", så framt de ej ville göra Hans Maj:t den glädjen att låta döpa sig. Men under frihetstiden med dess starka ekonomiska intressen hade den affärsbegåvade israelitiska rasen funnit en gynnsammare jordmån i Sverige. År 1746 hade rika portugisiska judar fått tillstånd att bosätta sig i riket samt där njuta medborgerliga rättigheter. Dessa skickade då hit två utsände, av vilka särskilt den ene skildras som "en belevad man, av gott anseende, så att man har svårt att taga honom för en jude". Gustav III ville också gärna ha hit rika judar och mottog sådana, som visade sig äga minst 2,000 rdr specie. ... Senare erhöllo judarne samma rättigheter som andra främmande trosbekännare. Synagoga och begravningsplats fingo de dock ej ha på andra ställen än i Stockholm, Göteborg och Norrköping, "varest de under en bättre police kunna vara under en vaksammare tillsyn". På dessa platser fingo de ock idka lovlig handel, "dock icke genom kringlöpande i husen och på gatorne". Matvaror och vin fingo de ej sälja till andra än trosförvanter. Ej heller kunde de förvärva mästarbrev och öppna egna verkstäder i sådana hantverk, som hörde till skråna. Men ville de arbeta för daglön hos en kristen hantverksmästare, stod det dem fritt. De judar, som ägnade sig åt grosshandel, fingo bo och driva sin rörelse var som helst i staden. Men de andra israeliterna skulle bo inom en viss del av staden "till bekvämlighet för judarne i deras religions övning och isynnerhet på det de måge så i anseende till deras näringar och handel som enskilte hushållning kunna räcka varannan hjälpsam hand" - hette det så vackert. Däremot blev det ingenting av med en del andra tvångsbestämmelser, som Stockholms magistrat föreslagit, såsom särskild form och färg å judarnes klädedräkt samt avskild boningsort i särskilda judekvarter. Angående judarnes äktenskap stadgades: "Judarne måge här i landet ingå giftermål blott med sina religionsförvanter men ej med några andra. Ingen av de nu i riket varande eller hädanefter inkommande judar skall äga frihet att i dess tjänst antaga och nyttja någon svensk undersåte, varemot de av egen och andra nationer måge hysa och underhålla så mycken betjäning de behaga." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 83-87; Gustav III som samhällsförbättrare)

Den förste juden i Sverige, Aaron Isaac, kom till landet 1774 genom en personlig inbjudan från Gustav III. Hans mor Lovisa Ulrika hade under ett besök hos sin bror Fredrik den store kommit i kontakt med en judisk köpman och föreslog att judar skulle få bosätta sig i Sverige. Gustav III var positiv liksom framförallt hans finansminister Johan Liljencrantz. . . . Hur negativt Sverige såg på invandring av judar innan dess framgår av det märkliga dekret från myndigheterna som mötte Aaron Isaac: "Om en jude kommer hit sjöledes och hans skepp lidit haveri och behöver reparation, så skall det repareras före alla andra, på det juden snart må komma ut ur riket; om en jude råkar komma hit och bli sjuk, må man genast sända efter en skicklig läkare, på det att han snart må komma ut ur riket." Men nu välkomnades Aaron Isaac av aristokratin och överklassen. Bland annat var han sten- och sigillskärare, ett yrke som inte hade någon utövare i Sverige. Han fick omedelbart en beställning på sigill av den förste ämbetsman han mötte, överståthållaren Carl Sparre. . . . Att Aaron Isaacs tjänster behövdes framgår också av att myntdirektören von Engeström när han beställde ett vapen av Isaac föreslog att denne också skulle ägna sig åt handel med silvermynt. Det resulterade i den märkliga besällningen av en leverans av 11 miljoner riksdaler specie att levereras under tre års tid. Något som Aaron Isaac punktligt effektuerade. Aaron Isaac, som visste sitt värde, krävde för att stanna att få inkalla minst tio vuxna män som behövdes för att avhålla gudstjänst. Även detta beviljades och därmed hade de första judarna blivit bofasta i Sverige. (Per I. Gedin "Litteraturens örtagårdsmästare - Karl Otto Bonnier och hans tid" s 384-385)

I (Henrik Gabriel) Porthan, prästson från det nordligaste Tavastland, får Åbo akademi en lärargestalt, som bringar den i jämnhöjd med rikets övriga akademier. ... I början av sin bana (1760-talet?) stod Porthan under inflytande av tron på finnarnas släktskap med israeliterna, men han bröt snart med den. De finsk-ugriska folkens folkens frändskap blev genom Porthan en fastslagen sanning i Finland. (Eric Anthoni "Den svenska kulturen i Finland" s 383-385)

I Göteborg utrustades och sändes år 1731 ut ett skepp, "Fortuna", till den sydamerikanska nordkusten. Här kom man vid floden Barima i förbindelse med en hövding, som förklarade sig vilja träda i handelsförbindelser med Sverige och välkomnade dess skepp. Men några flera sådana skulle aldrig komma. Företaget hade egentligen börjat med en bluff och slutade som fars. En baron Thiesenhausen hade nämligen erbjudit Fredrik I en plan att göra hans rike "för alla tider till det mest blomstrande i världen. Historien lär", menade denne välgörare, "att flera furstar, som förkastade Columbus' råd, gåvo Spanien tillfälle att profitera därav. Här är nu fråga om en lika viktig men mycket säkrare affär, emedan Columbus reste på en lös förhoppning men min vän talar av erfarenhet och sakkunskap." För att ernå denna blomstring förbehöll sig emellertid baronen bl.a. en årlig royalty av bara c:a 290,000 francs! Nå, han avspisades med 600 daler i - kopparmynt, och därmed var man färdig med honom. Men den i hans projekt åsyftade "vännen", med vilken han samarbetade och som visade sig vara jude, Simon Abraham vid namn, var envisare men också oändligt anspråkslösare och ville för att få affären till stånd nöja sig med endast 500 riksdaler om året. Denne skulle dock så att säga likvidera sig själv, vilket skedde på följande sätt. När "Fortuna" kom hem, visade sig förläggarne ohågade för några vidare företag till Barima. Över detta blev Abrahams i Amsterdam bosatte agent Salomon otålig och beslöt resa till Göteborg för att ordna upp det hela. Abraham passade då på att möta sin medhjälpare i Hälsingborg, lurade till sig dennes pass och anmälde honom därpå för polisen, vilken häktade mannen. På detta lustiga sätt försvinna både judarna och "kolonien" ur vår kolonialhistoria. En koloni skulle vi emellertid få (1784) nämligen ön S:t Barthélemy i Västindien, och den stannade i vår ägo nästan hundra år. Men att den blev svensk, var ju ett resultat av konung Gustav III:s egna åtaganden. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "En ny glansperiod inom sjöväsendet" s 356-357; artikeln ingår i bokverket Svenska folket genom tiderna, band 7 utgivet 1938)

(Generalmajor Lagercronas) företag skulle följas av ett olycksöde, som torde vara enastående inom den svenska krigshistorien. Då Karl XII med avantgardet av huvudarmén (år 1708) kommer fram till gränsen mot Severien, finner han icke ett spår av Lagercronas detachement. Det otroliga har inträffat: generalen har tagit fel på vägen, böjt av för långt åt vänster och därför aldrig kommit fram varken till Mglin eller till Potjep utan till Starodub. I stället för att se till, att han fick pålitliga vägvisare, hade Lagercrona till den uppgiften tagit några alldeles okunniga judar; och då de bedyrade, att de icke alls kände till vägen, envisades han att med hugg och slag söka tvinga dem att visa honom den. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 618; Från ryska gränsen till Pultava)

Den 27 augusti 1704 stormar (Karl XII) (staden) Lembergs fästningsverk. ... På en kvarts timme var fästningen tagen. ... Armén blev inkvarterad utanför staden. Nu påbjöds bland annat: "Ingen tage något av sin värd, vid livsstraff." Även stadens talrika judar tog Karl XII i sitt hägn. Om dem heter det i en senare regementsorder: "Judarna hanteras väl; och skall man intet bry (= besvära) eller bedraga dem." ... (Och) i svenska armén (berättas det) voro alla slags nationaliteter representerade, "både italienare, spanjorer, engeländare och judar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 532-533,558; Kriget i Polen)


ca 1700 - ca 1500

Enligt grundsatsen "Sverige åt svenskarne" drev Karl XI en hel del utländska affärsmän ur riket, först och främst judarne, som nu behandlades föga gästvänligare än zigenare och tattare. Den 3 december 1685 erhöll Stockholms överståthållare en kunglig skrivelse med klagomål över att en del judar uppehöllo sig i huvudstaden, där de sades "understå sig att föröva deras judiska religion". Och som ännu flere förväntades dit med hustrur och barn, hade man att befara "förargelse", i det att "ett och annat missbruk kunde insmyga sig uti Vår rätta evangeliska religion" genom påverkan av dessa "Kristi namns och församlings försmädare". Av omtanke och kungligt nit för "vår rena obesmittade lära", påbjöd Hans Maj:t nu, vid högsta straff, att inga judar skulle få vistas i riket efter en tid av fjorton dagar. Måhända hade vederbörande i minnet den religionsprocess, som på Gustav Adolfs tid fördes i Linköping och slutade med att tre "judaister", d.v.s. kristna, som visade böjelse för den judiska läran, dömdes till döden år 1619. När den av Karl XI utsatta fristen av fjorton dagar utlupit, befanns det emellertid, att några judar ännu uppehöllo sig i Stockholm, varför överståthållaren fick ny påstötning att tillsäga dem "att de ofördröjligen skulle packa sig utur landet". Åtskilliga av Israels barn hade dock i god tid räddat sig undan faran, såsom man kan se av en anteckning i Karl XI:s almanacka för år 1681 så lydande: "Den 29 september, som var om torsdagen, blevo 12 judar och judinnor döpte i Tyske kyrkan." Sådana omvändelser ägde även senare rum och firades då med storartade högtidligheter. I Karls dagbok läses därom (t ex) följande: "1695 den 20 oktober, som var om söndagen, blev en jude döpt uti Stockholm och Tyska kyrkan efter högmässan. Hennes kungl. Maj:t änkedrottningen, Kungl. Maj:t och deras Kungl. Högheter prinsen och prinsessorna voro ock med uti predikan och voro faddrar med samt alle kungl. råden med deras grevinnor, såväl som en hop kavaljerer och fruntimmer och en stor hop biskopar och präster, och största delen utav tyska församlingen voro även faddrar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 240-241; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Bruket att vallfärda till kyrkor och andra heliga platser förbjöds i Sverige i samband med 1500-talets lutherska reformation. Trots detta förekom det under 1600-, 1700- och till och med 1800-talen att människor gav sig av på långa resor för att besöka särskilda kyrkor och kapell för att offra pengar. Kanske var det så att de vallfärder som under katolsk tid varit en viktig del av den officiella kristendomen genom förbudet vid riksdagen i Västerås 1544 i stället blivit en del av folkfromheten. ... Faktum är att den småländska offerkyrkoseden sådan som den uppträder med början under 1600-talet uppvisar stora likheter med de medeltida vallfärderna. Från när och fjärran begav sig människor till speciella kyrkor för att skänka gåvor för att uttrycka tacksamhet eller för att få hjälp, beskydd, återvinna hälsan eller få komma tillbaka från kriget. I Småland fanns inte mindre än tretton offerkyrkor. Av dessa låg tio i Växjö stift, medan de andra var belägna inom det gamla Linköpingsstiftet. Vad hade då dessa kyrkor gemensamt förutom det faktum att de kommit att fungera som offerkyrkor? Vi kan konstatera att alla offerkyrkor med undantag av Femsjö och Uppgränna ligger i annexförsamlingar. Några kyrkor, Femsjö, Sandvik och Lemnhult, ligger i utkanten av häraderna. Även de andra kyrkorna ligger utanför häradernas centrum. Det faktum att offerkyrkorna ofta var belägna i annexförsamlingar gjorde att de hade en befolkningsmässigt och därmed också ekonomiskt svagare grund att stå på. Det finns således en viss koppling mellan lågt invånarantal och offerkyrka. Gåvorna till dessa kyrkor gjorde det möjligt för de små församlingarna att hålla kyrkorna i gott skick och dessutom i några fall, exempelvis Härlöv, bygga nya kyrkor. ... Den småländska offerkyrkoseden blommar upp under den andra hälften av 1600-talet. Under 1660- och 70-talen kan man iaktta en stor ökning av antalet gåvor till kyrkorna. Man skulle kunna förklara sedens uppblomstrande under 1600-talet som en folklig reaktion på den lutherska ortodoxins krav på renlärighet. Det folkliga behovet av en annan religiositet gjorde att den medeltida vallfartsseden nu blomstrade upp utan att benämnas vallfärd. Nya kyrkor blev vallfärdsmål. Från mitten av 1600-talet och fram till början av 1720-talet intog överheten en förhållandevis positiv attityd till offerkyrkoseden och ingen kritik riktades i samband med prästmöten och visitationer. ... (Men) vid mitten av 1740-talet utgick cirkulärbrev från domkapitlet till kyrkoherdarna i stiftet i vilka de uppmanades bekämpa seden med offerkyrkor. Man hävdade att denna var ett brott mot de tre första av Guds bud. Under den senare delen av 1700-talet började seden att avta. Men fortfarande långt in på 1800-talet offrades det i de småländska offerkyrkorna. Först på 1860-talet uppges seden ha upphört i Härlöv. I Sandvik offrades det fram till omkring 1870 medan 1880-talet uppges som det decennium då seden upphörde i Kållerstad. Här ser vi ett exempel på hur svårt det är och hur lång tid det tar att förändra folkliga traditioner och tankemönster. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 146-149)

Genom Westminster-synoden (1645) blef presbyterianismen härskande i de tre (bittiska) rikena, och dess herravälde varade till restaurationen (1660), dock ingalunda obestritt. ... Presbyterianismen hade ständigt farliga motståndare i ... independenterna, som ville upplösa bandet mellan stat och kyrka och bilda små samfund, hvilka blott voro förbundna genom brödrakärlek. ... Independetismen genomsyrade mer och mer hela hären, och i rytteriöfversten Oliver Cromwell gjorde den sin största eröfring. Cromwell ... hade haft en tid, då han "älskade mörkret och hatadeljuset". Men efter en hastig omvändelse blef "förbundet med Kristus" allt för honom. ... Med independentismen följde här såsom i Nya världen demokratiska tankar om allmän rösträtt och allas tillträde till alla beställningar och ämbeten, och medan presbyterianerna kallade tanken om tolerans "djävulens mästerstycke", var Cromwell till en viss grad fördragsam. ... Men Cromwells fördragsamhet sträckte sig dock icke till de irländska katolikerna, de skotska presbyterianerna och den engelska statskyrkans män och i själfva verket icke heller till kväkarne. Däremot läto han och hans vänner, som med förkärlek läste gamla testamentet, judarne få tillträde till England. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 597-598)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... Predikanten tillämpar på Sverige profeten Hoseas straffdom över Samarien med följande ord: "Sverige lät förleda sig av den fördömde Luther och hemföll åt samma förbannelse som Samarien. Om det icke vänder sig från de luterska avgudakalvarna till det rätta Jerusalem utan vill fasthålla vid samma avfällighet, som den svenske konungen Gustav I inlett det i, skall det förgås." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Innan det svenska prästerskapet skred till ärkebiskopsval vid riksdagen i Stockholm i juni 1574, hade det ... fått taga ställning till tio punkter rörande "the ceremonier, som udi mässone hålles och brukes skole". ... Vad som mest utmärker dessa reformförslag, är Johan III:s strävan att göra gudstjänsten värdigare och högtidligare. Konungen, som öppnade riksdagen med ett tal, var emellertid beredd på kritik och inskärpte, att han inte ville införa någon annan lära. Rykten därom "är jude lögn". (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 57-58)

Något litet (af hvad Martin Luther talade) vill jag uppteckna för mina barn. "I påfvedömet gjorde man vallfarter till de heligas grafvar - till Rom, Jerusalem, S:t Jago - för att försona sina synder. Men nu kunna vi i tron göra rätta vallfarter, som verkligen behaga Gud. När vi flitigt läsa profeterna, psalmerna och evangelierna, vallfärda vi till Gud, ej genom de heligas städer utan i våra tankar och hjärtan, och besöka det rätta förlofvade landet och det eviga lifvets paradis." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 515; Elses berättelse mars 1546)

(Martin) Luthers lif var intill det sista uppfylldt af strid. ... Hans sista skrifter (i mitten av 1540-talet) voro stridsskrifter, icke uppbyggelseskrifter. ... Samtidigt (som hande angrep påfvedömet) vände han sina vapen mot judarne. Förut hade han uttalat sin harm öfver, att man behandlade dem som hundar och icke såsom människor, och sitt hopp om, att de kunde föras till Kristus. Så småningom hade han dock med grämelse upptäckt, att Israel var förhärdadt, och denna förhärdelse blef i hans ögon synd mot den helige Ande. Han harmades öfver bespottelserna i judarnes böcker, och nu satte han också tro till de medeltida berättelserna om, att de förgiftade brunnarna, stulo barn och drucko kristnas blod. Därför rådde han till att uppbränna deras synagogor och skolor och nedrifva deras hus, taga och tvinga dem till att förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett. Om detta icke vore nog för att skrämma dem, borde de utjagas från länderna. Han hyste icke längre förhoppning om deras omvändelse men väntade, att på sin höjd en och annan skulle skilja sig från den stora hopen och taga sin tillflykt till kyrkans ark. Denna förändring i Luthers åskådning beträffande Israels folk fick en stor och sorglig betydelse för behandlingen av judarne i de protestantiska länderna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 202)

Reformatorerna ville helst förbjuda pilgrimsfärderna; sådant lade inte något ytterligare till frågan om den eviga saligheten, menade de, utan hindrade i stället koncentrationen på det enda nödvändiga. Pilgrimsfärderna förbjöds också 1544. Laurentius Petri flyttade korset vid Svinnegarns källa i Uppland - för att komma till rätta med detta pilgrimsmål - till ärkebiskopsgården i Uppsala. Bönderna i Alunda dömdes till dryga böter för att de lade ut ett kors på kyrkogården och kröp till det. Båda åtgärderna visar att medeltida kult levde vidare i form av folklig sedvänja, som det inte var lätt att stävja. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 297)

Renässanspåvarna satsade som aldrig förr på byggenskap och konstnärlig verksamhet som kostade oerhörda summor. Under Julius II lades grundstenen till den nya Peterskyrkan i Rom som blev kristenhetens största byggnadsprojekt. För att kunna finansiera detta gigantiska bygge utfärdade påven en särskild penningavlat som blev den direkta anledningen till att Martin Luther författade sina teser mot avlaten 1517. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 188-189)

1515 blef (Martin Luther) vald till distriktsvikarie för Meissens och Thüringens 10 augustinkloster. ... Så småningom ... förhöll han sig kritiskt med hänsyn till många helgonlegender och vallfärderna, som enligt hans mening rubbade förhållandet till ifrågavarandes egen kyrka. ... "Man kan vallfärda, om man vill, men man bör veta, att man skulle tjäna Gud bättre hemma i sin kallelse." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 50-52; Luthers utveckling till reformator)


ca 1500 - ca 1000

När den moriska eran närmade sig slutet, försämrades också judarnas ställning (i Spanien). När morerna fördrevs, rönte 200.000 judar samma öde. Dessa s k sefardiska judar spreds mot Nordafrika och Orienten. De judar, som stannade kvar, blev inkvisitionens offer. Sedan slutet av 1300-talet hade judar och morisker (= morer som övergått till kristendomen) tvingats över till den kristna tron. Inkvisitionens uppgift var att granska uppriktigheten i dessa omvändelser. Mellan 1483 och 1498 lär 9.000 judar och morisker ha blivit brända på bål. Dessa hårdhänta metoder ledde till att en ny grupp uppstod bland judarna. Det var de s k marranerna, som formellt lät sig omvändas men som i hemlighet bevarade sin judiska tro och gifte sig inbördes. Så sent som på 1920-talet framträdde ett antal marraner som judiska trosbekännare. Nu (år 2003) räknar man med att det finns omkring 20.000 marraner och 15.000 judar i Spanien. De senare fick en synagoga i Madrid 1968. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 220)

På 1530-talet skrev Olavus Petri ... "En Swensk Cröneka". ... Framför sig hade Olavus Petri medeltidens rimkrönikor och lagar liksom den latinska historia som Ericus Olai hade skrivit på 1460-talet, "Chronica regni Gothorum". Där förklarade den lärde kanikern i Uppsala att Gud insatt en andlig och en världslig makt att styra människorna; kyrkan var lika överlägsen staten som solen överglänste månen på himlavalvet. Gud hade också genom historien utvalt heliga berg som säten både för tempel och fursteboningar, som Jerusalem och Rom. När svenskarna till sist kristnades byggde de sin förnämsta kyrka på det heliga berg i Uppsala där avgudatemplet fordom låg. ... Olavus Petri avfärdade denna bild av den svenska historien med både sträng och hånfull kritik. (Kurt Johannesson "Med historien som vapen" s 66)

(Medeltidens kyrkliga) fester befrämjade ... vallfartslusten; de rika aflatsskatterna, blödande hostier, såsom det i Wilsnack så kallade korsundret (d.v.s. bilder af korset, hvilka, såsom man trodde, genom ett under voro framkallade på tygstycken), gråtande madonnor och konstens alster satte folkskarorna i rörelse. Hvarje år den 1 aug. strömmade stora skaror af italienare till Assisi för att få del af Portiunculakyrkans aflat, och Sixtus IV (påfve 1471-1484) var så nådig att bestämma, att fransiskanerna hvarje 1 augusti kunde erhålla Portiuncula-aflat i alla fransiskankyrkor. När Johan van Eycks berömda altartafla i Gent på de stora högtidsdagarna öppnade sina flygeldörrar, voro vägarna till Gent uppfyllda af vandrare, som ville se den sköna framställningen af det gamla och nya testamentets heliga i tillbedjan inför Gudslammet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1001)

Judar kunde redan under medeltiden bosätta sig på andra sidan Östersjön, i nuvarande Litauen och Polen, men det skulle dröja ytterligare några århundraden innan de fick tillåtelse att slå sig ner i Sverige. Föreställningarna och fördomarna om judar var utbredda bland medeltidens människor. Den svårutrotliga antisemitismen fick fotfäste långt innan judarna själva slog sig ner i landet; i Uppsala domkyrkas koromgång finns en judesugga, en på medeltiden spridd judefientlig symbol som vittnar om de strömningar som var i omlopp. (Ingvar Svanberg "Främlingar i medeltidens Sverige" s 398)

Reliker av helgon och andra reliker var målet för de medeltida vallfarterna. Att människor vallfärdade till heliga platser var en del av den kyrkliga traditionen ända sedan de första århundradena av kyrkans historia, och pilgrmsfärder blev ett allt viktigare inslag i tro och fromhetsliv under medeltiden. ... Vallfarterna var ... inte bara en religiös företeelse utan också ett nöje, en form av turism som inte saknade inslag av festande, dryckenskap, tjuveri och slagsmål. För dem som hade råd att betala behövde emellertid inte den personliga ansträngningen för vare sig botgöring eller vallfart bli särskilt stor eftersom man kunde skaffa sig ställföreträdare. Ett ovanligt drastiskt exempel på det är att den danska unionsdrottningen Margareta I i sitt testamente år 1411 förordnade om att ställföreträdande pilgrimer för hennes räkning skulle företa hundratrettio vallfarter till fyrtiofyra namngivna platser runtom i Europa och i Palestina. Hon betalde för detta 2 000 libyska mark till abbotarna vid cisterciensklostren Esrom och Sorø. Liksom i detta fall tycks de flesta som åtog sig sådana uppdrag ha varit präster och munkar. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 141-143)

Välkända pilgrimsmål i Norden var S:t Olavs grav i Trondheim, S:t Knuds skrin i Odense, den helige Hjälparen i Kliplev (på södra Jylland), Åbo domkyrka med reliker av S:t Henrik och den salige Hemming, Helga Lösen i Stockholm och birgittinernas kloster i Vadstena. Men ytterligare många kyrkor var kända vallfartsmål, somliga på grund av nådabilder, "undergörande bilder", blödande eller svettande krucifix etc., företeelser som naturligt nog lockade till sig pilgrimer. ... Också för dem som måste stanna hemmavid fanns möjligheter till vallfärd, om än i liten skala. En sådan kunde företagas i den egna kyrkan, exempelvis i anslutningtill framställningen av Jesu lidandes historia. Den kunde också ske genom vandringar under bön på kyrkogården och runt kyrkobyggnaden, ja också genom brukandet av trojaborgar - labyrinter - under kristet förtecken. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltiden" s 88)

Judarna anklagades för att ligga bakom (digerdöden): enligt vedertagen uppfattning försökte de att utrota de kristna genom att förgifta brunnar och andra vattentäkter. Ja, även liturgiska föremål sades förgiftas så att präster insjuknade och dog efter att ha firat mässa. Ryktena togs för sanna. I hela Europa brändes judar och deras egendom beslagtogs. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 63-64)

Till och med till judarne utsträckte sig Bernhards (af Clairvaux 1090-1153) beskydd. Jag säger "till och med", ty Bernhard är nästan den ende bland de store männen på denna tid, som icke ville veta af judarnes undertryckande. Under korstågens århundraden voro de nästan fogelfria. På många ställen slagtades de hoptals och på skymfligaste sätt. Det var ofta det vilda hatet mot dessa "ockrare och blodsugare", som framkallade så blodiga uppträden; ofta var det lystnaden efter deras skatter, ofta också vansinnig, religiös fanatism, i det man ville hämnas på dem såsom "Kristus-mördare". Bernhard grep mer än en gång in för dem med hela tyngden af sin personlighet och prisades af dem såsom deras skyddsengel, ty hans röst gälde för de flesta såsom Guds röst. Han påpekar mycket förståndigt att der det icke finnes några judar, drifva andra ockrare, som kalla sig kristna, lika uselt spel. Men hufvudsakliga vigten lägger han derpå, att de kristnas seger skall vara andlig och att judarne blifva förda till sanningens ljus genom trogna förböner och troget arbete på deras själar. Han påpekar att enligt det apostoliska ordet hela Israel skall varda saligt, sedan "hedningarnes fullhet" ingått i Guds rike. Bernhard drager deraf den slutsatsen att det således icke kan vara Guds vilja att plundra och nedgöra judarne utan att omvända dem. Jag har (nu på 1880-talet) framhållit denna Bernhards "judevänlighet" emedan den kunde vara en allvarlig erinran till vissa kretsar af vårt (tyska) folk. ... Det fromma (korstågs)verket befläckades isynnerhet på tysk botten af en gräslig blodsutgjutelse. Och det var judarnes blod, som utgöts såsom vatten. En fanatisk vältalig folkledare, en munk Radulph, predikade nemligen med glödande nit längs hela Rhenstranden, att det var ett Gud behagligt verk att i tusental nedgöra och i alla händelser utplundra dessa kristusmördare och folkförderfvare. Ingen makt var stark nog att stäfja denna ohyggliga framfart, förrän Bernhard kom. ... Judarne prisade honom såsom en Jehovas engel och Israels räddare. (Otto Funcke "Bernhard af Clairvaux" s 173,188)

Från 1000-talet fick Rom en allt större betydelse som ideologiskt och administrativt centrum för en gemensam västlig kyrkoinstitution. Påven framstod också allt tydligare som institutionens högsta andliga ledare. Sakta men säkert försköts tyngdpunkten från Petrus och och hans grav till påven och hans ämbete. På 1300-talet var det alltså möjligt att påvemakten under två generationer utövades från Avignon i södra Frankrike, långt borta från Petrus grav – något som hade varit helt otänkbart på 800-talet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 178; Prästerskap och gudstjänst)

På den Pyreneiska halvön möttes under medeltiden tre stora religioner, kristendomen, judendomen och islam. Medan judarna överallt eljest i Europa ständigt var utsatta för förföljelser intog de, så länge kampen mellan morer och kristna pågick, en särställning i Spanien. De utgjorde tungan på vågskålen och det låg därför i båda parters intresse att gynna dem. Därför kunde i Spanien en rik och blomstrande judisk kultur uppstå som först efter de kristnas seger ödelades. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 120)

De första kyrkor, som byggdes i vårt land, voro små och enkla. I dystert halvmörker låg det lilla templets inre. ... De äldsta svenska kyrkorna voro av trä. Senare uppfördes efter utländskt mönster stenkyrkor, vilka utom sitt egentliga syfte fingo den viktiga uppgiften att tjäna som försvarsverk. ... De små, gluggliknande fönstren och de järnbeslagna dörrarna av tjocka ekplankor vittnade också om att Guds hus var ett starkt fäste. Dess fastaste del var dock tornet med sina tjocka murar och sin trånga branta trappa, som det icke var lätt för en fiende att tränga uppför. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 300-303)


ca 1000 - ca 500

Med den arabiska erövringen av staden år 698 utplånades Karthago och därmed den nordafrikanska kyrkan. Islamiseringen av Tunisien genomfördes snabbt och effektivt. Som sin huvudstad byggde araberna upp Kairouan, Afrikas första arabiska islamiska stad. Där byggdes Stora Moskén, den äldsta i Afrika, som bl a har tvpå porfyrpelare från Hagia Sophia-kyrkan i Konstantinopel. . . . Den tunisiska befolkningen består (år 2003) till 99 (procent) av sunnitiska muslimer med Kairouan som det stora pilgrimsmålet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 232,234)

En vigtig gerning för att vinna saligheten är (i islam) att åtminstone en gång under sin lifstid företaga pilgrimsfärd till Mekka i Arabien, som är muhammedanernas heligaste ort. Der finnes nämligen deras förnämsta helgedom Kaba. Det är en liten, högst tarflig byggnad af gråaktig sten, 5 1/2 meter lång, 4 meter bred och 12 meter hög. Enligt muhammedanernas tro byggdes Kaba ursprungligen af änglar vid verldens skapelse efter bilden af det himmelska tabernaklet samt fördes af dem ned till jorden lodrätt under det himmelska. Vid syndafloden upptogs Kaba till himmelen men byggdes sedan upp igen af Abraham och Ismael. (P. Waldenström "Till Österland" s 70-71)

Sin första tid i Medina levde Muhammed nära judarna i staden. När dessa avvisade hans profetiska anspråk, drevs han allt klarare markera sin egen tro mot judendom och kristendom. Den församling, som han skapade, bröt igenom de gamla stamkulturerna och skapade en ny religiös-social gemenskap. Han hade förrättat sina böner i riktning mot Jerusalem men vände sig nu i stället mot sin hemstad Mekka. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 109)

Den västgotiska erövringen blev förödande för judarna i Spanien. De fråntogs alla medborgerliga rättigheter och i början av 600-talet lär hundratals judar ha tvångsdöpts. För judarna kom därför muslimernas invasion (i början av 700-talet) som en befrielse. Genom den islamiska toleransen frigjordes judarna till betydelsefulla kulturella insatser. De verkade som översättare och förmedlade arabisk filosofi och kultur till västerlandet. Den judiska kulturen fick en blomstringstid och dess centrum flyttades på 900-talet från Babylon till Spanien. Betydande judiska diktare och filosofer trädde fram och ett centrum för talmudstudier uppfördes i Cordova. I samhället nådde judarna höga värdigheter och gjorde sig bemärkta inom lärda yrken, inte minst som framstående läkare. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 219-220)

Redan i kejsar Teodosius II:s tid (401-450) hade judarne blifvit utestängda från alla ämbeten och borgerliga värf, och, då Teodosius II:s lagar mot judarne gingo öfver i Justiniani lagbok, fingo de betydelse äfven utanför det romerska riket. I det merovingiska riket åtnjöto enskilda judar konungarnes förtroende, men i allmänhet blefvo de föraktade, därför att de icke ville blifva kristna, och föremål för afund, alldenstund de samlade sig rikedom. Det var dem förbjudet att visa sig på gatorna från skärtorsdagen till påskdagen, och stundom uppställde man för dem valet mellan dop eller utvandring. Både i Spanien och Frankrike utfärdades stränga lagar mot Israels barn; kristna fingo hvarken sitta till bords med dem eller använda judiska läkare. Agobard af Lyon (ärkebiskop 817-840) var en medeltida antisemit och skref 5 böcker mot judarne, men israeliterna blefvo den gången gynnade vid hofvet. För de flesta af den tidens kristna framstodo de dock såsom opålitliga människor; i långfredags-liturgien bads för "de trolösa judarne", och i 11:te årh. afskydde man Israels barn som pestsjuka. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 697)

Efter hand dämpades (romarnas) förföljelse (av judarna). Under kejsar Caracalla vid början av 200-talet kunde även judar bli romerska medborgare. Med kristendomen som statsreligion under kejsar Konstantin blev judarna på nytt en förtryckt minoritet. Även framstående kyrkofäder såg det judiska folkets förnedring som ett vittnesbörd om Kristi seger. År 438 uteslöt Theodosius II judarna från alla statliga ämbeten och på 600-talet förbjöd kejsar Heraklius den judiska religionen i riket. I Spanien var västgoternas tryck mot judarna skoningslöst. De flesta tvångsdöptes eller drevs i landsflykt. För de spanska judarna kom den arabiska erövringen därför som en befrielse. Muslimerna respekterade judarna som ett "Skriftens folk" och gav dem möjlighet att göra stora insatser för morisk kultur i Spanien och Nordafrika. Därigenom stimulerades den judiska invandringen och på 900-talet hade den judiska kulturens tyngdpunkt flyttats från Eufratområdet till Spanien. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13-14)

År 590 blef abboten för klostret på den Caeliska kullen, Gregorius, med sällsynt enstämmighet mellan senaten, prästerskapet och folket vald till biskop i Rom. ... Judarne sträfvade han att vinna genom gifmildhet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 497,500; Gregorius den store)


ca 500 och tiden dessförinnan

Öfver hela (Spanien) lågo spridda en mängd kloster, som med sina skolor och boksamlingar blefvo medelpunkter för kulturen, och från dem utgick tillika en rätt kraftig mission bland de många judar, som bodde på halfön. Dessa, som hade blifvit rika genom handel och ocker, njöto under lång tid goda villkor, men i 7:de årh. fick Spanien furstar, som ville "upprycka judendomens pest med roten", och spanska koncilier uppfordrade upprepade gånger konungarne att visa sin kristlighet genom att förfölja Israel. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 464-465)

År 391 förbjöd kejsar Theodosius definitivt all offerkult. Snart blev alla tempel stängda, rivna eller ombyggda. Kristendomen var nu statens religion och stod ensam på slagfältet. ... En kyrkoorganisation ... tog (världen) i besittning genom att omorganisera den – med indelning i biskopsstift, professionella kyrkoämbeten, heliga platser med kyrkobyggnader förbundna med martyrgravar och reliker. Också Jerusalem blev nu en helig stad och ett pilgrimsmål, och heliga tider, en liturgisk kalender skapades, byggd på Jesu liv och på vördnad för helgonen. ... Vid samma tid uppstod det antivärldsliga strömningar – särskilt representerade av de första munkarna, allvarligt troende som lämnade civilisationen och hängav sig åt ett heligt liv i ödemarken, till en början i Egypten och Syrien. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 106-107; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

(Spanjoren) Prudentius (född omkring 348) sjöng ... om "helgonaskan i Rom, som icke kan mätas", och man började tidigt att företaga resor till S:t Peters stad för att hålla andakt vid martyrgrafvarna där. Rom och alla andra martyrbegrafningsplatser trädde dock i skuggan för det Heliga landet, till hvilket vallfärderna gingo, sedan Konstantins moder Helena såsom en 70-årig kvinna (omkr. 328) hade öppnat pilgrimernas långa rad. Hieronymi fromma väninnor sände från Betlehem en syster i Rom ett bref, som andades hänförelse öfver de stora skaror pilgrimer, som ansågo, att de icke hade uppnått någon höjd af gudsfruktan i dygd, förrän de hade varit på de heliga orter, där evangelii ljus tändes. Men Hieronymus själf betraktade denna sak mycket nyktert. "Himmelriket", skref han, "är lika öppet, antingen man är i Jerusalem eller i Britannien". Gregorius af Nyssa (ca 335-395) var till och med så litet uppbyggd af, hvad han såg i det Heliga landet, att han skref en bok mot vallfärderna dit, och han sade, att man kunde möta hvarje slags sedlig orenhet på de heliga orterna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 428-429)

Efter den nytestamentliga epoken blev de kristna snart nog alltmer fientligt inställda till judarna. Biskop Mileto av Sardis började med att anklaga judarna för gudsmord. Tertullianus och andra angrep judarna som Kristi fiender. När kristendomen genom ediktet i Milano blev officiellt erkänd (313) växte problemen för judarna. Augustinus utvecklade en teologi som uteslöt judarna från Guds folk, och Johannes Chrysostomos och andra ägnade sig åt häftig polemik mot dem. Kyrkans förföljelse av judarna är ett sorgligt faktum, som dagens kristna (år 1982) aldrig kan bortse ifrån. Korstågen, inkvisitionen och nazismens förintelseläger är ytterlighetsexempel ur judisk synpunkt. Vad reformatorerna Luther och Calvin sade om judarna kan också beskrivas som skamligt. (Martin Goldsmith "Judar och kristna" s 322; författaren född år 19?? i England)

Efter Jerusalems och Masadas fall på 70-talet hårdnade romarnas attityd (mot judarna). År 113 slog kejsar Trajanus med stor våldsamhet ner ett judiskt uppror. Efterträdaren Hadrianus fortsatte förföljelserna och förbjöd såväl omskärelsen som läsandet av den judiska trosbekännelsen (shema). Detta ledde till ett nytt uppror under folkledaren Bar Kochba år 132-135. Då skärptes romarnas hållning ytterligare. Jerusalem förvandlades till ett romerskt Aelia Capitolina och stängdes för judarna. Ett Jupitertempel byggdes på tempelplatsen och landets namn ändrades till Palestina, "filistéernas land". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13)

"Det var du - du, som varje dag umgicks i vårt hem, du, som hade att tacka (min man) för all din lärdom och alla dina kunskaper, det var du, den falskaste av vänner, som blev hans mördare, ty att angiva honom för översteprästen (för att han hade blivit kristen) var detsamma som att överantvarda honom åt döden. ... Jag ser brottet skrivet på din panna och läser det i dina nedslagna ögon!" (sade judinnan Rachel). Juden hade raglat baklänges vid denna beskyllning. ... Han drog sig tillbaka till dörren steg för steg, men Rachel följde efter honom och ropade: "Gå! Lämna mitt hus, aldrig vill jag se dig mera, din giftiga reptil, som min make älskade nästan som en bror!" ... Hon pekade på dörren, och juden raglade ut, ned för trappan och ut på gatan. ... ... (Kejsar Titus) lade sin arm kring Josephs axel och vände sig därpå till Decius med orden: "Du kan tacka din unge stallbroder för ditt liv." "Aldrig kommer jag att tacka en jude", ropade Decius, "därtill föraktar jag honom för djupt!" ... ... I kejsarens palats hos Domitianus talade man ... om dagens tilldragelser. Genom en slav hade juden Gabriel kallats till palatset och stod nu ödmjuk och skälvande inför den stränge kejsarsonen och dennes myndling. "Du har drivit gyckel med oss, hund till jude", väste Domitianus, och hans ögon sköta blixtar. ... Du, jude, kan gå, vi reda oss dig förutan. Raska på! Gå din väg!" "Och min lön, herre?" "Aj, aj, nu känner jag igen juden! Du fordrar lön, fastän du intet uträttade." "Jag vedervågade mitt liv, herre!" "Ditt usla liv", hånade Domitianus. "Se där!" och han kastade några sestertier på golvet. "Gå nu!" Gabriel tog upp pengarna och bugade sig djupt, men det var en elak och hotande blick, med vilken han betraktade kejsarsonen och hans myndling, då han lämnade rummet. ... ... Vid hemkomsten höll han (spjutet) i handen, undersökte det noga och övade sig i att hantera det. Döda någon ville han väl icke, åtminstone hade han icke en sådan avsikt klar för sig, men han ämnade tillfoga Decius ett sår, som skulle plåga honom kanske hela livet och bliva ett kval för Domitianus, som ju hyste en förvånande kärlek till gossen. Redan länge hade alla dessa onda lidelser legat slumrande i judens bröst, nu hade de genom motgången och hånet, som drabbat honom, vuxit till en förfärlig höjd. Ja, egentligen ända sedan den stund då han i Jerusalem förrått sin gynnare, den unge juden, var det liksom om hans goda ängel övergivit honom. Hans fanatism, tillät honom icke att se synden i detta förräderi, han trodde sig tvärtom med detsamma hava bevisat judarnas Gud, Jehova, en tjänst. (Adolphine Fogtmann "På underbara vägar" s 18,45,48-49,75-76; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; Rom 70-talet e.Kr.)

Vad var Rom för alla dessa män och kvinnor? Vad var kejsaren? De hade inga tempel, de hade endast Kristus, som uppfyllde land och hav, himmel och jord med sitt underbara budskap. (Henryk Sienkiewicz "Quo Vadis" s 114)

Från Alexander den stores tid gick den judiska utvandringen västerut. I Mindre Asien, i de grekiska hamnstäderna, i Rom och Spanien men även norr om Alperna skapades judiska kolonier. Likaså längs den nordafrikanska kusten fram till nuvarande Libyen. I Egypten fanns då en miljon judar. En fjärdedel av dessa bodde i Alexandria, där de utgjorde en tredjedel av befolkningen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 13)


Att avrunda med:

Den som gått över bergen kommer aldrig tillbaka, han har sett Landet i höjden och vill bo där, för evigt. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 250; Lösen)

I småskolan fascinerade mej kristendomsundervisningen; särskilt starkt intryck gjorde det på mej då Jesus blev förnekad av Petrus. Jag såg händelsen i bilder som jag minns än i dag, och jag tog det mycket allvarligt och tyckte att frågan riktades till mej själv. Skulle jag ha förnekat Jesus? Nej! Och det måste gälla än i dag. Jag ville aldrig förneka Jesus. Så blev det ändå så en dag, att jag egentligen förnekade Honom, då jag placerade Jesus som en av profeterna och knappt den främste bland dem, när jag vilseförd praktiserade transcendental meditation. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 149-150)

När Justinus Martyr tillfrågades hwarest de Christna kommo tillsammans till andakt, bekände han: ”Menar du att wi alla församlas på ett ställe? Alldeles icke. De Christnas Gud låter icke inskränka sig på något wisst ställe, utan, emedan Han är osynlig, så uppfyller Han himmel och jord, samt blifwer öfwer allt af de trogna tillbeden och efter sin herrlighet beprisad.” ... Wisst är, att de första Christna i de första twå hundradena och flera år icke hade några byggda kyrkor. De kommo då tillsammans här och der i husen. ... Hemliga sammankomster skedde ock sedan, då man wäl hade offentliga hus nog dertill. ... Så t. ex. när Chrysostomus fördrefs och många derföre afsöndrade sig ifrån de offentliga församlingarna, höllo dessa Påska i ett badhus, och ändtligen på många andra ställen, eller under bara himmelen. ... Men i synnerhet plägade de första Christna komma tillsammans på kyrkogårdarna och wid sina afsomnade bröders och systrars grafställen, hwilka kallades ”areae” eller platser. ... Widare kommo de mest tillsammans under bar himmel. Dionysius berättar: ”... Oss syntes hwar och en ort, som war bestämd till marter, wara läglig nog, att der hålla wåra sammankomster, med stor fröjd, det måtte nu wara ett öde fält eller nesligt ställe, ett skepp på sjön eller offentligt gästhus, eller ock ett grufligt fängelse.” ... Att de första Christna plägade sammankomma i fängelser skall man icke undra, då man wet, att fängelset merändels war deras herberge. ... Då de Christna ändtligen byggde särskildta kyrkor, woro dessa helt enkla och släta, blott som wanliga hus; men desto häftigare brann andaktens eld i de Christnas hjertan, som då ej förströddes af de utwärtes tingens prakt och mångfald. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt i Nådens Rike” 1843 s 93-94)


Sångarna:

Du, som i himlens höjd all världens öde vänder, Du bor ej i det hus, som byggs av mänskohänder. En väckt och krossad själ, som nådens tröst begär I Jesu Kristi namn, ditt rätta tempel är. (S Ödman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 630:2)

Innan jag ropat om nåd, är han redo att svara. Saligt det är i hans heliga tempel att vara. Han i sitt ord Mättar sin hungrande hjord, Leder till källan den klara. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 498:4; jfr Psalmer och Sånger 168:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Gunnel Katharina Wahlström skriver i sin bok Katharinaklostret vid Mose berg (s 21): ”Vår tids muslimer ... utgör en stor del av alla de turister som dagligen besöker (klostret i Sinai) och klättrar upp till bergstoppen. För judar, däremot, tycks inte berget och dess placering i geografin vara intressant, men väl budskapet. ... Många Sinaibesökare tycker sig uppleva den intressanta paradoxen, att kristna vårdar minnet av Gamla testamentets judiska historia.”

För kvinnan var "detta berg" berget Gerissim. Vi ser här en konflikt mellan samariterna och judarna; samariterna som bara godtog Moses lag (Pentateuken) som Guds Ord och judarna som också godtog "Profeterna". Lagen gav berget Gerissim en framträdande plats, medan Profeterna framhöll Sion i Jerusalem. Angående ”berg”, jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.

I Johannes' skrifter, enligt Sinaiticus, måste vi göra en skillnad i översättningen av det grekiska ordet ”proskyneô”, beroende på om detta följs av dativ eller ackusativ. Vid dativ kan översättningen vara ”kasta sig ner inför någon (för att hedra denne)” och vid ackusativ det starkare ”kasta sig ner (vända) i riktning mot någon (i tillbedjan)”.


Paulus sade till de troende i Rom: "Av (israelerna är) fäderna och ut ur (dem) är Kristus enligt/efter köttet." (Rom 9:5a)


Grekiska ord:

oros (berg) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:5; Matt 14:23; Joh 4:20-21 – Tobit 5:6,10; Judit 1:15; 2:21; 4:5; 5:1; 6:4,12-13; 7:4,10,12-13; 10:10; 13:10; 14:11; 16:3,15; 1 Mack 2:28; 4:5,18-19,38; 6:39-40; 9:15,38,40; 10:70; 11:37,68; 2 Mack 2:4; 5:27; 9:8,28; 10:6; Salomos Vishet 9:8; Syr 16:19; 24:13; 43:4,16,21; Baruk 5:7; Jeremias brev 38,61(62); De tre männens lovsång v 52. Matt 4:8; 5:1,14; 8:1; 15:29; 17:1,9,20; 21:1,21; 24:3,16; 26:30; 28:16; Mark 3:13; 5:5,11; 6:46; 9:2,9; 11:23; 13:3,14; 14:26; Luk 3:5; 4:29; 6:12; 8:32; 9:28,37; 19:29,37; 21:21,37; 22:39; 23:30; Joh 6:3,15; (8:1). Apg 1:12; 7:30; 1 Kor 13:2; Gal 4:24-25; Hebr 8.5; 11:38; 12:20,22; 2 Petr 1:18; Upp 6:14-16; 8:8; 14:1; 16:20; 17:9; 21:10.

proskyneô (kasta sig ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17d-e(C5,7); Bel och Draken v 4; Luk 24:52; Joh 4:20-22; Apg 8:27 - Ester 3:2,5; 8:12l(E11); Tobit 5:14; Judit 5:8; 6:18; 8:18; 10:8(9),23; 13:17; 14:7; 16:18; 1 Mack 4:55; Syr 50:17; Jeremias brev v 5; Bel och Draken v 24-25. Matt 2:2,8,11; 4:9-10; 8:2; 9:18; 14:33; 15:25; 18:26; 20:20; 28:9,17; Mark 5:6; 15:19; Luk 4:7-8; Joh 4:23-24; 12:20. Apg 7:43; 10:25; 24:11; 1 Kor 14:25; Hebr 1:6; 11:21; Upp 3:9; 4:10; 5:14; 7:11; 9:20; 11:1,16; 13:4,8,12,15; 14:7,9,11; 15:4; 16:2; 19:4,10,20; 20:4; 22:8-9.

sôtêria (räddning) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:24; Luk 1:69; 19:9; Joh 4:22 – Ester 4:17d(C6); 8:12u(E23); Tobit 5:17; 6:18; 8:4-5,17; Judit 8:17; 11:3; 1 Mack 3:6; 4:25; 5:62; 2 Mack 3:29,32; 7:25; 11:6; 12:25; 13:3; 14:3; Salomos Vishet 5:2; 6:24; 16:6; 18:7; Baruk 4:22,29. Luk 1:71,77. Apg 4:12; 7:25; 13:26,47; 16:17; 27:34; Rom 1:16; 10:1,10; 11:11; 13:11; 2 Kor 1:6; 6:2; 7:10; Ef 1:13; Fil 1:19,28; 2:12; 1 Thess 5:8-9; 2 Thess 2:13; 2 Tim 2:10; 3:15; Hebr 1:14; 2:3,10; 5:9; 6:9; 9:28; 11:7; 1 Petr 1:5,9-10; 2:2; 2 Petr 3:15; Judas v 3; Upp 7:10; 12:10; 19:1.


Ytterligare studier:

1 Mos 33:20; 2 Mos 19:1-3; 5 Mos 12:11; 16:16; 18:15-18; 27:12; Josua 8:33; 1 Kung 9:3; 2 Kung 17:28-41; 2 Krön 6:6; 7:12; Ps 76:1-2(2-3); 122; Jes 2:3; Mal 1:11; Matt 21:11,13,46; Luk 7:16; 19:46; 24:19,47; Joh 1;21; 5:25,28; 6:14; 7:40; 9:17; 16:2,32; Apg 7:7; 17:23; Rom 3:1-2; 9:4; 11:17-18; 1 Kor 14:24-25; 2 Tim 2:8; Upp 5:5; 7:11; 11:1; 13:8; 17:10; 21:22.


Robert J. Bull "An Archaeological Context for Understanding John 4:20"; Biblical Archaeologist (1975): 54-59.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

Bengt Holmberg "Judisk 'contra' kristen identitet i urkyrkan?"; Svensk Exegetisk Årsbok 60 (1995): 49-67.

Thomas D. Lea "Who Killed the Lord? A Defense Against the Charge of Anti-Semitism in John's Gospel"; Criswell Theological Review 7 (1994): 103-123.

J.C. McCullough "Anti-Semitism in Hebrews: A Formal Analysis and Theological Conclusions"; Trinity Journal 13.1 (1992): 21-59.

Stephen Motyer "The Fourth Gospel - an Appeal to Jews"; Tyndale Bulletin 45.1 (1994): 201-205.

J. Munck "Judekristendomen efter apostlarnas dagar"; Svensk Exegetisk Årsbok 25 (1960): 78-96.

J.C. O'Neill "The Jews in the Fourth Gospel"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 58-74.

James B. Sweeney "Stephen's speech (Acts 7:2-53): Is it as 'Anti-Temple' as is Frequently Alleged?"; Trinity Journal 23.2 (2002): 185-210.

John Christopher Thomas "The Fourth Gospel and Rabbinic Judaism"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 82 (1991): 159-182.

Kevin J. Vanhoozer "Worship att the Well. From Dogmatics to Doxology (and Back Again)." Trinity Journal 23.1 (2002): 3-16.

Jon A. Weatherly "The Jews in Luke-Acts"; Tyndale Bulletin 40.1 (1989): 107-117.

S. Wilson "Anti-Judaism in the Fourth Gospel?"; Irish Biblical Studies 1.1 (1979): 28-50.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-11; 2010-11-05; 2013-11-07)

Tillbaka till Start

4:23-24 En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.

Ord för ord: 4:23 (26 ord i den grekiska texten) emellertid kommer (en)-stund och nu är-(den), när de sanna (tillkyssarna)/nerkastarna skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' (för-att-hedra)-'-n fader'/fadern i ande och sanning. och/också ty '-n fader'/fadern av-sådant-slag söker dem-(som)-(i-tillbedjan) '(kyssande-i-riktning-mot)'/'kastande-sig-ner' (i-riktning-mot)-honom. 4:24 (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) ande '-en gud'/Gud och de 'kyssande-i-riktning-mot'/'kastande-sig-ner'i ande sannings måste '(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner'.


1883: Men en tid kommer och är redan inne, då sanna tillbedjare skola tillbedja Fadern i anda och sanning, ty Fadern söker ock sådana tillbedjare. Gud är en Ande, och de, som tillbedja honom, böra tillbedja i anda och sanning.

1541(1703): Men den tid kommer, och är nu allaredo, att rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Andanom och sanningen; ty Fadren will ock sådana hafwa, som honom tillbedja skola. Gud är en Ande; och de honom tillbedja, skola tillbedja honom i Andanom och i sanningen.

LT 1974: ... för det är inte var vi ber som är det viktiga, utan hur vi ber: Är vår tillbedjan andlig och verklig? För Gud är Ande, och vi måste ha hans hjälp på det rätta sättet. Det är en sådan tillbedjan Fadern vill ha.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Vilken stor nation (finns) som med den är en gud som närmar sig dem som Herren vår Gud (är) i alla som – om alltefter omständigheterna – må ’kalla på’/anropa Honom?" (5 Mos 4:7, Grekiska GT)

(David sade:) "Herren är nära alla de som ’kallar på’/anropar Honom, alla de som ’kallar på’/anropar Honom i sanning." (Ps 145:18, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Himlen (är) min tron men/och jorden en Mina fötters fotapall. Vilket hus skall ni bygga åt Mig? Eller var (finns) Min stillhets plats? ... Emot ’en viss’/denne skall Jag emellertid se emot eller emot den (som är) ödmjuk och stillsam och (den som) skälver (på grund av) Mina utsagor." (Jes 66:1,2b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni tog emot Mina utsagor och Mina lagenliga ting, så många som Jag i ande ålägger Mina slavar Mina profeter.” (Sak 1:6a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna: “Något) större än helgedomen är här.” (Matt 12:6b)

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) "Skåda Min Pojke, som jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom." (Matt 12:18)

(Jesus) sade till (fariseerna): “Hur (kommer det sig att) David så i ande kallar (Kristus) ‘Herre’?” (Matt 22:43a)

Då några hade stått upp, vittnade de (hela tiden) falskt nedifrån/emot (Jesus) sägande/'och sade' att/: "Vi hörde Honom säga: "Jag skall lösa ner/upp det här templet, det som är gjort för hand, och genom/under tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort för hand." (Mark 14:57-58)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. (Luk 15:20a)

(Jesus sade:) “Låt de små pojkarna och flickorna vara att komma i riktning mot Mig och hindra dem ej, ty av (människor) av sådant slag är Guds rike.” (Luk 18:16)

(Stefanos sade:) “Den Högste bor inte i ting som är gjorda med händer helt och hållet som profeten säger.” (Apg 7:48)

(Paulus sade till kungen:) “Jag har - alltefter omständigheterna - en bön till Gud ... (att) alla de som hör mig ... bli/blir av sådant slag av vilket slag och/också jag är, förutom de här banden.” (Apg 26:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Nikodemos): ”Amen, amen säger Jag dig: ’Om ej – alltefter omständigheterna – en viss (person) må avlas ut ur vatten och ande, förmår hon inte skåda himlarnas (א*) rike.’” (Joh 3:5)


Hembygdens predikan: Det enda vi kan göra och det enda vi har att göra i dagens andliga krisläge är att tillbedja och nalkas Gud med ett öppet och botfärdigt sinne. O, kanske att vi behöver bedja om att på ett nytt sätt kunna höra Guds ord i förkunnelsen och i bibelstudiet. Och vi behöver även bedja om en ny värdesättning av vardagens gärning, och se den såsom den plats där vi skall tjäna Gud. Och jag har en stark känsla av att olika kyrkor och samfund behöver på nytt upptäcka varandra och tillsammans gå in i en gemensam tillbedjan.

I 1500-talets reformation ställdes på ett särskilt sätt den andra trosartikeln i blickfältet – nämligen vad Gud i Kristus har gjort med och för oss alla. Reformationsdagens text 1969 ger oss anledning att begrunda om inte just den tredje trosartikelns ord om Anden behöver ställas fram i ljuset i vår tid. Ty de' måste vi nog erkänna att vår kristendom alltför ofta håller på att bliva andelös – något av ett människoverk där mänskliga tankar, åsikter och ceremonier får göra sig gällande. Men vad vi behöver idag, mina lyssnare, det är att bedja och ge rum för Andens nyskapande kraft både i vårt eget och i vår församlings liv. ”Ty icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min ande, säger Herren.” ... Gud give att levande kristendom vore en verklighet i mitt liv och hos oss alla, ty här är det alltså fråga om att inte bara figurera som en kristen utan att verkligen fungera. Men för att detta skall få ske hos oss, så måste vi för de' första ha en levande Gudsbild därinombords i vårt hjärta.

Vår text säger oss att Gud är en ande, d.v.s. ett osynligt men personligt väsen, och han är ock den levande Guden. Mina vänner, det är detta som har fröjdat mitt hjärta så många gånger i en tid där man söker förklara, att Gud är död. Mina vänner, Gud är inte död. Jesus säger ju själv i ett annat sammanhang: ”Min Fader verkar ännu alltjämt, så verkar och jag. Visserligen kanske vi måste säga varandra, att han är den osynlige Guden, ty han är inte ett ting bland andra ting som vi kan lokalisera, se här är han eller se där är han. Ty ingen enda av oss har sett Gud. Men han har uppenbarat sig i Kristus Jesus och så kan vi instämma med bibelordet: ”Vi tillbedja vad vi känna.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Församlingen är gemenskap med Gud och därför Guds tempel. Detta kommer lätt i skymundan när vi lägger stor vikt vid de byggnader som vi samlas i för att fira gudstjänst och bedriva verksamhet. Dessa byggnader kallas för ”Guds hus” och ibland till och med för tempel. Det riskerar att begränsa Guds närvaro och verk till ett rum. Kyrkan är till och med så förknippad med byggnader att det är svårt att tänka sig att den kan existera utan en särskild kyrkobyggnad. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 246 i kommentar till Upp 21:1-22:5)

(Pappa Jerzy sade:) "En religion innehåller sanningar och osanningar. ... Alla religioner är fulla av mänskligt skapade fel och missuppfattningar. Tyvärr tar alltför många också samtidigt avstånd från det andliga. Detta beror på den olyckliga missuppfattningen att religiositet och andlighet är samma sak. Att vara religiös innebär att man följer religionens påbud, seder och traditioner och har en trosuppfattning som stämmer överens med den som en specifik religion företräder. Andlighet beskriver ett tillstånd - ett förhållningssätt till det stora okända. Andlighet är det som människan bär i sitt hjärta. Man kan vara religiös och samtidigt andlig, men man kan också vara religiös och oandlig. Sen finns det människor som är andliga, men inte religiösa. Detta har blivit ett problem i vårt samhälle. Människor tar avstånd från religionen, men samtidigt tar de i onödan avstånd från sin andliga sida - de förnekar att känslor kan ha sin grund i något bortom vårt förnuft. Detta är olyckligt eftersom andlighet och sökandet efter det gudomliga är ett grundläggande mänskligt behov - ett behov som vi föds med. Man kan säga att vi föds till andlighet, men att den västerländska kulturen hämmar vår förmåga att uppleva denna livsviktiga känsla. Människor blir vilsna i tillvaron och olyckliga, men de förstår inte varför. Ibland kan dessa känslor till och med kanaliseras på ett destruktivt sätt. Nazismen är ett exempel på detta. Västvärldens människor upplever sig i dag inte ha tid och kraft för det andliga. Religionen har anpassat sig till det. Vi erbjuds enkla paketlösningar för att förstå det outgrundliga." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 106-107)

Evangeliets gudsdyrkan i anda och sanning har med principiell klarhet framställt den nya helighetens oberoende av allt utvärtes väsende. Helighet består i att hjärtat helt och odelat tillhör Gud. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 142)

I 2 Krön. 7:14, i Ps. 37:4, 72:12 och på många andra ställen läsa vi om, huru Gud hör deras böner, som bedja i sanning, såsom vi böra bedja i ödmjukhet och i ande och i sanning (se också Joh. 4:23). (Beki Yelemia Kibangu "Bönen" s 558; Kibangus hemort: Kingoyi, Kongo; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augusti 1924)

Den positiva sidan i Jagamohans ateism bestod i att göra gott mot andra. ... En dag fick (brodern) Harimohans husfolk till sin överraskning se att man gjorde förberedelser till en stor fest på den sida av huset där Jagamohan bodde. Samtliga kockar och uppassare var muselmaner. ... Harimohan gjorde sin bror allvarliga förebråelser. Denne svarade: "Jag har aldrig gjort några invändningar, när du har framburit offer till avgudarna. Varför ska du då förebrå mig, när jag offrar mat till mina gudar?" "Till dina gudar?" utropade Harimohan. "Ja, mina gudar! svarade brodern. "Har du plötsligt blivit teist?" skämtade Harimohan. "Nej", svarade Jagamohan. "Teisterna tillber en gud som är osynlig. Ni avgudadyrkare tillber gudar som är stumma och döva. De gudar jag tillber kan man både se och höra på samma gång, och det är omöjligt att inte tro på dem" "Vill du säga", skrek Harimohan, "att dessa läderhandlare verkligen är dina gudar?" "Javisst", svarade Jagamohan. "Du ska få se deras förunderliga makt, så snart jag satt fram mat åt dem. De slukar allt för gott, vilket jag inte tror dina gudar om att göra. Jag gläder mig av hjärtat att få se mina gudar göra så gudomliga under. Och om du inte är själsligt blind, bör också ditt hjärta glädja sig." Purander sökte upp sin farbror (Jagmohan) och svor en högtidlig på att han var beredd att tillgripa desperata åtgärder för att hindra skandalen. Jagmohan retades med honom: "Dumbom, försök du bara att bära hand på mina gudar, och du kommer genast att upptäcka hur mäktiga de är! Jag behöver inte göra mig besvär att försvara dem." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 17-19; Farbrodern)

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Det sades mycket gott vid Kléens grav om honom, och det är nog så rätt, ty det andra myllades ner med kroppen, och är väl i denna stund förvandlat. Ofta föreföll det mig som om han, likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin hydda, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen. Jag förstår det, och jag, som var närvarande vid den stora skilsmässan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kroppslös somnade in - eller vaknade opp, vilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru självständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiella substratet var nästan förtärt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg där ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida: Det var Andersens saga De vises sten, vilken fanns av den blinda flickan. Ja, lapis philosophorum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga livet - det var något annat! (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93-94; oktober 1906)

Du har tvifvelsutan rätt i att sista raden (i legenden Ljuslågan "Ty hvad som verkats af det ljuset, som under mörka tider utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas") förrycker idén, men det kom på mig då på slutet en sådan omedelbar känsla af tacksamhet mot Kristus. Jag såg honom verkande genom tiderna endast därigenom att han varit trogen mot sitt kall. Han har fordrat anda och sanning, där alla andra religioner fordrat bara död form. Det har återverkat på din judendom och på min Gudfaderstro. Ingen af oss äro kristna, men hvem kan utplåna honom ur sitt lif, men logiskt är det icke utan en känslosak. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 236; svar på brev 8 juni 1904)

Då jag nu upptager underhandlingar med Personne rörande "Kronbruden" måste jag ha ditt bestämda svar om Du vill taga rolen eller ej. Ty ber jag få rolen åt Dig - det har jag redan gjort! - och Du ratar den, ja, då har Du förnedrat mig, och det ville Du ju icke, emedan "det var synd!" ... (Om du ratar rolen,) hvar blir då Ditt och Mitt drömda samlif i anda och sanning? Det uteblir! Och hvad återstår oss? Äktenskapet; der jag är hofmästaren som besörjer ditt bord; under det alla andra besörja din själs kraft! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 62-63; brev 8 april 1901 till Harriet Bosse)


ca 1900 - ca 1600

Enligt Descartes' och hans skolas åsikter finnes egentligen endast en substans, d. v. s. ett själfständigt, i och för sig själf bestående väsen, nämligen Gud; dock kan man äfven tala om tänkandet och om utsträckningen som om två substanser eller självständiga väsen, emedan allt i universum uppbäres af dem, medan de själfva för sitt bestånd förutsätta endast Gud. Universum består således af två principer eller företer sig med tvenne grundegenskaper: tänkandet, som är en odelbar substans, och materien, som är en utsträckt och ingenting annat än en utsträckt substans. Människan består af en förening af båda dessa substanser, som hafva icke den ringaste likhet eller frändskap med hvarandra, och frågan är då, huru det är möjligt att tänka sig föreningen uti människan af en tänkande substans, som förnimmer men ej har utsträckning, och en materiell substans, som har utsträckning men ej förnimmer. Detta är frågan om sambandet mellan själ och kropp, och här föreligger då en stor svårighet. Hvarje inverkan förutsätter nämligen att de, som inverka på havarandra, måste vara för hvarandra tillgängliga, hafva någon likhet, stå i en gemensam sfär. . . . (Men) all omedelbar växelverkan emellan (kropp och själ) är otänkbar. Och likväl består människan af själ och kropp; likväl finna vi eller tycka vi oss finna, att själen hvarje ögonblick af vårt lif inverkar på kroppen, likasom kroppen på själen. . . . Huru förklarade nu Descartes' skola detta? . . . Den omedelbart verkande orsaken är ingen annan än Gud själf. . . . Det finnes ingen växelverkan, men väl en fullständig öfverensstämmelse mellan själ och kropp, och denna öfverensstämmelse är en rad af underverk, förrättade af Gud. . . . Tydligt är emellertid, att denna förklaring är i filosofisk mening ingen förklaring, utan ett tillkännagifvande i andra ord, att saken är obegriplig. . . . (Till sist) återstå då endast två möjligheter: denna tvåfald af substanser måste förkastas, och man måste säga antingen: det finns blott en substans, och det är materien, eller ock: det finns blott en substans, och det är anden. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 1-7; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Den idealistiska filosofien, som lärer, att allt substantiellt i världen är ande och att människoanden är odödlig och evig - den idealistiska filosofien har för öfrigt icke det ringaste emot, utan skulle tvärtom lyckönska sig därtill, om fysiologien i en framtid vore i stånd att finna kemiska och fysiska förlopp i hjärnan, som löpte parallellt med hvarje känsla, hvarje begär, hvarje viljeakt, hvarje hågkomst, hvarje föreställning och hvarje tanke som aflösa hvarandra i själen. Ty den idealistiska filosofien antager, att allt hvad vi förnimma, är i grunden något andligt, och att det andliga, så vidt det uppenbarar sig för våra sinnen, måste uppenbara sig som materiella fenomen, som föremål och tilldragelser i tidens och rummets former. Den idealistiska filosofiens läror och människans idealer och öfversinnliga förhoppningar ha således intet att frukta af naturvetenskapens upptäckter, när dessa rätt uppfattas och förstås. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 96; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Tron på tillvaron af en annan värld än grusets - en andevärld, som innerligt, fastän osynligt är förenad med den synliga - är dock ännu icke slocknad och skall, som man bör hoppas, aldrig slockna. Huru än vetenskapsmännen tvifla - vetenskapens yttersta mål ligger dock inom denna öfversinnliga värld; dit går dess väg om än i många slingringar, genom många djupa dalar. De lärde till hvilka Goethe en gång talade ungefär så här: "Därpå jag känner er, I lärde herrar: Hvad I ej trefvat på - finns blott för narrar; Hvad I ej räknat - är för er ej sant; Hvad I ej myntat - syns er blott en slant; Hvad I ej fattat - är för er en ren dikt; Hvad I ej vägt - för er har ingen vikt", och hvilka herrar sedan Goethes tid ej ändrat skaplynne, torde dock vara fördragsamme nog att medgifva möjligheten af en andevärlds tillvaro och rapport till människovärlden, blott man icke vill inregistrera uppenbarelserna från denna andevärld bland vetenskapliga fakta, ty dit höra de ännu icke. (Viktor Rydberg "Med anledning af 'Sång från andra sidan grafven'" s 62-63; Göteborgs Handelstidning 27 mars 1858)

Ingen auktoritet kan numera göra (mänskligheten) lycklig, hvilken ej förmår förmedla förnuftets och den andliga frihetens fordringar med det religiösa behofvets. Det är efter en sådan auktoritet mänskligheten sträfvar, och hon skall under tiden med förakt tillbakaskjuta de afgudar, för hvilka medeltidssvärmeriet, obskurantismen och den hierarkiska maktlystnaden uppmana henne att ännu en gång knäfalla. Det skall icke lyckas krypto-katolikerna att med en nyinförd ståtlig ritual besticka samvetena, att med klockspel tysta förnuftets röst och med vaxljus och rökelse blända förnuftets öga. (Viktor Rydberg "En blick på det kyrkliga området" s 86; Göteborgs Handelstidning den 6 juni 1857)

”Människor”, säger (Gösta Berling) ... högtidligt, "jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk. Pyramiderna tynger jorden, Babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de gråa borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer har byggt, vad är det, som inte har fallit eller ska falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud, och lägg er ner att bygga drömmarnas ljusa slott! Vad ska anden med tempel av sten och ler? Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!” Därmed gick han skrattande till vila. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 163; Unga grevinnan)

Den som inte i djupet av sitt hjärta önskar det han beder om, han beder falskt. Om han också använder hela dagar till att läsa böner, meditera eller väcka fromma känslor till liv, så beder han ändå inte i sanning, om han inte önskar det som han beder om. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 6-7; Om bön och andaktsövningar)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Gud är en ande med alla de högsta fullkomligheter. (Martin Luther "Luthers Lilla Katekes" s 31)

Att bygga kyrkor och hålla messor har allraförst uppkommit af den orsaken, att de christna måtte få der komma tillsammans för att förrätta den sanna gudstjensten; men nu har denna tjenst alldeles förswunnit och tystnat. Derefter och allthitintills hafwa wi hängt upp oss på stiftande, byggande, sjungande, ringande, lysande, påklädande, rökande och hwad allt mer, som är en förberedelse till gudstjenst, så att wi slutligen hafwa aktat dessa beredelser för att wara den rätta gudstjensten och icke hafwa wetat af någon annan. Dermed hafwa wi då handlat lika klokt som den, hwilken will bygga ett hus och förslösar all sin förmögenhet på ställningarna och sedan under hela sin lefnad aldrig kommer så långt att han lägger en enda sten på den andra; säg mig, hwar skall denne slutligen bo, när ställningarna borttagas? ... (Gud) will blott blifwa älskad och prisad af oss. ... Så torde Han wäl ock nu till dem, som göra stiftelser, röka, sjunga, klinga och bränna ljus, säga: menen I, att Jag är blind och döf, eller att Jag icke har något herberge? Älska och lofwa Mig, skolen I, men i dess ställe röken I åt Mig och ringen med klockor. ... Med ett ord, återkommandet inbegriper uti sig dessa twenne stycken: icke fästa sig wid Guds gåfwor, utan endast wid Honom sjelf, som gifwer dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 189-190 i kommentar till Luk 17:11-19)

Det heter ett rätt tillbedjande, när man tillbeder i Anda och sanning, såsom Christus säger, Joh 4:23, det är, när du med hela hjertat ropar inför Gud och säger: Du är min Gud och nådige Herre. Det är att tillbedja i sanning, när en människa så förödmjukar sig, bugar sig inför Gud och säger: Du är min Gud och nådige Fader; Du måste hjelpa mig och göra mig from. Det inwärtes bugandet gör tron, det utwärtes gör hon ock, eller gör hon det stundom icke, emedan hon wet, att Gud ser på hjertat och tron, icke på det utwärtes bugandet, 1 Sam16:7. Båda delarna kunna wäl förenas, såsom sig bör; men utan det inwärtes bugandet är det utwärtes bugandet ett intet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 150 i kommentar till Matt 2:1-12)

Som ett afslutadt system, stödjande sig på urkunder, som ansågos urgamla och gjorde anspråk på helighet, framträdde i Europa kabbalan först på 1200-talet och höll sig då och sedermera länge uteslutande inom de judiska kretsarne. De kristne teologerna visste endast ryktesvis om hennes tillvaro. Hon kom i rätt tid, för att skänka tröst och uppbyggelse åt en mängd israeliter, som stodo försagda mellan å ena sidan den af filosofen Maimonides' skrifter representerade kallt förståndiga, begreppsmässiga rationalismen och å andra sidan en vidskeplig, bokstafsklibbande judisk ortodoxi, som (stödde sig) på ordalydelsen af ställen i Gamla testamentet och på ortodoxa utläggningar af detsamma. . . . Med afseende på tolkningen af det Gamla testamentet hade Maimonides förklarat, att det gifves ett vetande, som är oberoende af tron, och att när detta vetande är fullkomligt visst, så måste bibelns bokstafsmening, om den ej låter förena sig med detta vetande, omtydas i enlighet därmed. . . . Mot honom reste sig nu en mängd rabbiner, som klagade, att han sålt den heliga skrift åt sin hedniske mästare Aristoteles och ville undanrycka dem grunden för deras tro. . . . De troende hade således att välja mellan en rationalism, som omformade bibelordet efter sin egen smak, och ett slags materialism, som syntes afskyvärd för finkänsligare sinnen med riktning mot en andlig uppfattning af Gud. Då kom kabbalan och räddade å ena sidan bibelns bokstaf, å andra sidan den andliga uppfattningen. Hon gaf åt båda sidorna mer än de någonsin väntat. Bokstafven, sade hon, är af ännu större vikt än någonsin de bokstafklibbande materialisterna själfva anat; ty det finnes icke en prick och icke ett streck i den heliga skrift, som icke har betydelse och gömmer på hemligheter, hvarför också icke ett iota af lagen kan bortstrykas, utan att ett gudomligt mysterium förnärmas. Men dessa mysterier äro af andlig natur och omfatta en uppenbarelse så öfversinnlig, så rent andlig, att rationalismen icke mäktar lyfta sig till deras eteriska höjder, där tänkandet visserligen får sin fulla rätt, men vid sidan af den fromma tron och den åskådande fantasien. Man må för den skull icke undra öfver att kabbalan vann anhängare särskildt bland de mest bildade af rabbinerna, som sedan dess voro delade mellan Maimonides' uppfattning och hennes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 558-560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då iväg. . . . På afstånd sågo de ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Kyrkan är enligt Luther varken bunden till bestämda platser eller bestämda personer: ” ... Varje plats kan duga åt en kristen, och ingen plats är nödvändig för en kristen. Vem som helst kan vara hans herde, och det är inte nödvändigt att det är en bestämd person. För här är det Andens frihet som råder, den som gör att allt blir oväsentligt och inte något nödvändigt av sådant som har med kroppsliga och jordiska ting att göra.” Påvedömet hade enligt Luther försökt att binda kyrkan till en bestämd plats (Rom) och till en bestämd person som ledare (påven som Kristi ställföreträdare och Petrus efterföljare). På detta sätt hade de kristna blivit lurade och hade förts på avvägar. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 283-284, citat från Luthers skrift mot Ambrosius Catharinus, 1521)

Biskopen (i Turin på 800-talet) Claudius, till börden spanjor, ansåg, att enligt den sanna kristna läran finnes ingen annan medlare mellan Gud och människor än Jesus Kristus; att således dyrkandet af helgon och martyrer och det väsen, som i alla kyrkor och kloster drefs med undergörande reliker, voro afvikelser från den äkta kristendomen och inneburo ett affall från denna religions rent andliga väsen. . . . Det anseende dessa (reliker) åtnjöto, de vallfärder, som till dem anställdes, de inkomster, som genom vallfärderna tillflöto dem, och de städer, där de funnos, berodde väsentligen på deras rikedom på ryktbara undergörande reliker. . . . Han rensade sitt stifts kyrkor från helgonbilder och från korsen, emedan hvad han ansåg för afgudadyrkan och vidskepelse bedrefs äfven med denna kristendomssymbol. . . . Han bestred, att romerske biskopen hade i sin egenskap af aposteln Petrus' efterträdare på Roms biskopsstol någon särskild makt att binda eller lösa, emedan denna makt är af andlig natur och icke fängslad vid någon bestämd lokal. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 119-120; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Jag visste inte att Gud är en ande, inte en kroppslig varelse med bredd och längd och tillvaro som materia. Ty materian är i sina beståndsdelar mindre än i sin helhet, och om den är oändlig är den mindre i varje särskild, i ett visst rum begränsad del än i hela sin oändlighet, och den är inte ett överallt och allestädes helt allt som Han är det, som är Gud och Ande. (Augustinus "Bekännelser" s 50)

Från och med Diocletianus (kejsare 284-305) rådde vid (det romerska) hofvet ett ceremoniel, som gjorde det omöjligt för andra än hofvets egna och de allra högsta rangklassernas medlemmar att personligen närma sig kejsaren. . . . Den hvars rang medgaf, att han kunde frambära något viktigt, till hans ämbete eller verksamhet hörande ärende inför kejsaren, måste enligt orientaliskt bruk nedfalla och tillbedja. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 180-181; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Om människoanden lärde nyplatonikerna, att han som utflöde ur det gudomliga väsendet är immateriel och odödlig. Förbindelsen mellan den immateriella själen och den materiella kroppen tänkte man sig förmedlad genom en osynlig eterisk lekamen, en himmelsk lekamen, oförgänglig liksom människoanden själf - en föreställning, som påminner om, men likväl icke får förblandas med den uppståndelsens och härlighetens lekamen, hvarom Nya Testamentet talar. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 119; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Först längre fram i det tredje århundradet upprättade de kristne särskilda kyrkliga byggnader. Af "pulpitum" (det upphöjda sätet för uppläsandet af stycken ur den heliga skrift och för hållande af föredrag) vardt då så småningom ett upphöjdt skrank med trappa och kateder; af det enkla bordet (för utdelandet af nattvarden) vardt ett altar, ett namn, som var för den älsta församlingen främmande och syntes mer påminna om det judiska och hedniskas offerväsendet än om den evangeliska offeridéen. Och det var icke utan, att många af de tänkande kristne fruktade farliga följder af särskilda kyrkobyggnaders inrättande. Människan, sade de, har en naturlig böjelse för att fästa sig vid det sinnliga i stället för det andliga, vid tecknet och symbolen i stället för idéen, som tecknet eller symbolen skola uttrycka. Hvem vet, fortforo de, om icke den tid kan komma, då de kristne förgätande mästarens ord om en tillbedjan i ande och sanning och hans löfte om sin närvaro öfver allt där man åkallar hans namn, skola betrakta kyrkobyggnaderna som särskildt heliga ställen, företrädesvis eller uteslutande berättigade till äran att omgärda de kristnes gudstjänst? - Denna farhåga synes hafva tidigt nog gått i fullbordan. Redan kyrkofadern Clemens af Alexandria behöfde påminna sina åhörare därom, att det icke är kyrkobyggnaden af liflösa stenar, utan de utvaldes församling, det af lefvande stenar uppbyggda templet, som är den egentliga kyrkan. En annan kyrkolärare, Tertullianus, behöfde redan inskärpa, att Paulus icke handlade mot Herrens bud, då han på skeppsdäcket bröt och välsignade brödet inför allas ögon, samt att apostlarne, då de voro i bojor, förvandlade själfva det ohyggliga fängelset genom böner och lofsånger till Herrens hus. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 209-210; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

Bed ... nu: Herre, ge mig av livets vatten. Använd gärna Lina Sandells ord: "Stilla min törst med det levande vatten, varav världen ej det ringaste vet." Blir det en hjärtebön, föds du på nytt av Guds helige Ande, och sedan kan du oberoende av var du befinner dig bedja "i Ande och sanning" och på så sätt äga en daglig kontakt med din Gud och Frälsare. (Zeth Arvidsson "Stilla min törst ..."; Jönköpings-Posten den 16 januari 1971)

Mänsklighetens framtid blir inte så svår. Vi skall leva på alg och petroleum undergivet. Därmed kan det ju göra detsamma hur det går. Vårt enda, vårt dagliga hopp blir det andliga livet. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 260; Tröst)

Det må förlåtas en stackars protestant, att han sätter mera tilltro till diplomatiska förhandlingar än till s.k. uppenbarelser av helgon, pilgrimsfärder till s.k. heliga platser eller nattmässor vid stora mäns grifter. Och ändå tror han på bönens makt, men bara då den bedes i Jesu namn och i Jesu sinne. (Tage Ståhlberg "Goa och portugisen"; Jönköpings-Posten 1954-08-14)

Den Gode Herden gick sökande fram i Edra bygder. Han fann, vad Han sökte. I skogarnas djup bland fallande träd, utefter malmfororna på vägen, på åkrar och gårdar, i kyrkor och hem. Han fann dem - och vann dem. Och deras verksamma händer byggde hemvist för trosgemenskap och arbete. Det var stora och heliga tillgångar, som föllo i Edra händer, Ni som kallades att vårda altarelden. Ni ska minnas det i denna stund, och Ni ska med knäppta händer och böjda knän tacka Gud för det! (G. A:son Annby "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 18)

Vill vi vara kristna i anda och sanning, måste vi räkna med den verkligheten, att vi förr eller senare ha att göra bekantskap med korset. Korsets innebörd är smälek. Och ingen kan rätt tjäna Kristus i denna värld som icke är beredd att mottaga ett kors ur dess händer. Den kristendom som är utan kors är den falska andligheten. (K. Abramsson "Människor som Jesus lyckönskar"; predikan över Matt 5:1-12 i Tabergs missionshus allhelgonahelgen 1931; Jönköpings-Posten 1931-11-28)

Jönköpings regementes soldathem ... har i dag på middagen med en anslående högtidlighet för sitt ändamål invigt. ... Biskop (Lindström) förklarade hemmet invigt med önskan om att Gud och hans ande måtte få bo därinne. ... "Fader vår" och "Herrens välsignelse" följde på det mäktiga talet. (Jönköpings-Posten 1916-05-19 "Önskan om Guds andes boende i Jönköpings soldathem")

Missionsgudstjänst hölls i Vaggeryd förliden söndag då fem af Franssons missionärselever från skilda orter uppträdde och förkunnade ordets sanningar i andans och kraftens bevisning. Tvenne flickor presterade sång och musik på cittra och guitarr. Föredragen började kl. 10 och slutade vid 2-tiden. På eftermiddagen framburos varma vittnesbörd af samme elever i Götafors missionshus med början kl. 3 där mötet afslutades vid 8-tiden. Oaktadt det svåra yrvädret och myckna snön hade likväl mycket folk samlats å båda ställena. (Jönköpings-Posten 1900-02-21 "Ordets sanningar förkunnas i andans och kraftens bevisning")

De fleste af den lilla wänkretsen (i Jönköping) samlades (år 1837) uti en byggnad i en trädgård, utgörande samma tomt, på hwilken ungefär tjugofyra år derefter Jönköpings äldre missionshus blef uppfördt, och anropade under tårar Herren, att han måtte förbarma sig öfwer staden och låta sitt heliga ord der i anda och sanning förkunnas, till sitt namns ära och till många dyrt köpta själars ewiga frälsning. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 15)

I samlingen (här i Kristine kyrka i Jönköping) märker jag även många av er, I domare i Israel, I lagens språkrör, I levande tungor i rättvisans dallrande viktskålar. . . . I ären andans män, emedan I sysselsätter er med ett andligt yrke. Ty andligt är allt, som hänger tillsammans med människans högre natur och påminner om hennes himmelska ursprung. Men vad är högre och mera himmelskt hos människan än känslan av rätt; bodde icke rättvisan hos Gud, innan hon steg ner på jorden? . . . Är icke domsalen även ett tempel, är icke lagskipningen även en gudstjänst? (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Jönköping, den 3 juni 1827" s 139-140; kyrkoherden i fråga var Johan Wetterling)

Jag hoppas att intet Stift i Sverige så väl behöfde en närvarande Biskop som Vexiö, emedan jag hoppas att desorganisationen ingenstädes är så complett som der. Med desorganisation i Stiftet menar jag bristen på intresse för allt slags andeligt hos det andeliga ståndet. Mellan Consistorium och mig är fälttåget redan öppnadt. . . . Det enda dugliga som finnes i Stiftet äro de begge Läroverken, i Vexiö och Jönköping, som ännu gå oklanderligt; en reminiscens från (biskop Olof) Wallquists tider (1787-1800). - I öfrigt äro våra Embeten sådana att vi, äfven med bästa vilja och någon förmåga, ingen ting väsendtligt kunna uträtta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 173; brev från Lund den 26 december 1824 till Carl Fredrik af Wingård)

År 1619 lät (biskop Petrus Jonae) utfärda en kyrkoordning för Växjö stift, som blev normgivande under hela seklet ända tills 1686 års kyrkolag trädde i kraft. Man möter här . . . det småländska kyrkolivet i dess konkreta gestalt, sådant det med alla bristfälligheter tedde sig för stiftsledningen under 1600-talets andra årtionde. . . . Många ville . . . ha barnet döpt hemma. Kyrkoordningen ansåg sig därför böra särskilt motivera dopets förrättande i kyrkan. "Det är höveligt", heter det, "att många är tillstädes och att många bliva påminda om dopets verkande, och eljest de som sådant höra, komma ihåg vad förbund de hava gjort i den heliga Trefaldighet genom Ordet och sakramentens rätta bruk." Därför skulle dopvittnena också falla på knä, när Fader vår lästes efter döpelsen, och på så sätt avlägga tacksägelse både för barnets och sitt eget dop. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 92-93)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

Med Jesus sammanfaller framtid och nutid på ett märkligt sätt. Det är som om hans närvaro satte tiden ur spel. Templets tid är förbi; nu är Jesu tid. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 85)

Jag trodde på Gud ett tag. Det gick över. Jag älskar fortfarande italienska kyrkor. Men Gud är inte där. Jag vill skriva mig dit där jag slipper känna. Jag vill bli metallisk. Kemisk. Vill förvandla mig till en osårbar drake som just vaknat och ser ut över världen. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 68)

Enligt (Desmond) Tutus världsbild är andlighet för afrikanen en lika naturlig del av livet som det är att andas. (John Allen "Rättvisans rebell - Desmond Tutu - en biografi" s 83)

Kyrkan är ett mikrokosmos. Ett samhälle i samhället. En surdeg vars närvaro påverkar allt levande i tillvaron. Församlingen äger förmågan att genomsyra allt i den här världen. Den andliga världen är inte en övervåning i tillvaron dit de religiöst intresserade kan hänvisas. Människan och världen är framför allt av andlig natur. Allt synligt har sin upprinnelse i det osynliga. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 99-100)

Författaren Lars Ahlin är en märklig skildrare av nådens nedslag i mänsklig misär. En gång gav han uttryck åt en djup insikt om Gud, han sa: Gud är ”den ortlöse”. Han tänkte kanske på religionshistoriens många revirstrider om Guds ”adress” eller på monopoltänkandets marodörer som vill göra Gud till sin egendom. Jag tänker på de som ritar revirtecken så ingen ska undgå insikten var skiljelinjerna går. Därför skär Ahlins trosbekännelse som en kniv genom märg och ben: Gud är den ”ortlöse”. I kristendomens historia har ofta strider pågått om Guds adress. Var är Gud just nu verksam? Vilken kyrka har ”den rätta läran” eller ”det rätta ämbetet”? Vilken församling ”går Guds väg”? Alla dessa strider handlar om Guds adress. Sanningen kryper djupare innanför skinnet: Gud är ”ortlös”. Han är alltid större och bortom. Ingen äger honom. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen" s 207-208)

Jfr ”(Jesu) lärjungar frågade. De sade till honom: ’Vill du, att vi skall fasta, och hur skall vi be och ge allmosor, och vakta på vad för mat?’ Jesus sade: ”Ljug inte, och det ni hatar, gör det inte, ty allt blir avslöjat inför himlen (alt. sanningen; jfr s 101 och Joh 14:6). Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart, och inget beslöjat, som skall förbli utan att det avslöjas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 6)

Jfr ”Jesus sade: ’När ni ser den, som inte fötts av kvinnan, kasta er på era ansikten och dyrka honom. Denne är er Fader.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 15)

Människan är (enligt islam) skapad av Gud och skall vara Guds tjänare (abd, abdullah). Som Guds förvaltare på jorden skall hon följa Guds lag såsom den uppenbarats av Muhammed. På Guds makt och förbarmande skall människan svara med tacksamhet och underkastelse. Dessa begrepp hänger nära samman. Underkastelsen (islam) är uttrycket för tacksamheten och innebär erkännandet av människans totala beroende av Gud. Eftersom underkastelsen gäller livets alla sidor är liv och religion, tro och politik, tanke och gärning oupplösligt förbundna med varandra. Begreppet "otrogen" (kafir) betyder egentligen "otacksam". Rättrogen är den som underkastar sig (muslim) och tror på profetens budskap. Det synliga uttrycket för denna underkastelse är knäfallet med pannan mot marken. . . . Det arabiska ordet för moské betyder "platsen där man nedfaller". Moskén är främst ett gudstjänstrum men där bedrivs också undervisning.(Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 120)

(Kurt Wallander) stannade i Mexico City, tog in på ett pensionat och ägnade dagarna åt att besöka olika kyrkor. Han undvek de stora katedralerna, där fanns inte den Gud han sökte, inte heller i de neonglittrande tabernakel som styrdes av de maktfullkomliga och giriga präster som sålde frälsning på avbetalning och ibland höll utförsäljning och billiga restdagar på Guds ord. Han sökte sig till de små väckelsehusen där kärleken och passionen fanns hos menigheten, där prästerna knappt gick att skilja från dem som lyssnade på deras ord. Det var den här vägen han måste gå, det hade han insett. ... Han vandrade runt bland de små väckelsehusen, deltog i bön och sång, men ... han hittade inga spår efter Gud i Mexico City. Det var som om han ännu inte hade funnit det rätta spåret att följa. (Henning Mankell "Innan frosten" s 183-184)


ca 2000 - ca 1975

Här säger Jesus inte "Gud är en ande bland många", snarare är hans mening "Guds verkliga natur är ande". ... Det finns en dubbeltydighet i samband med "toioutous". Betydelsen skulle kunna vara "Fadern söker sådana till att vara hans tillbedjare" eller "Fadern söker att hans tillbedjare är sådana". De flesta författare väljer den förra betydelsen, men Phillips översätter: "Fadern söker i sanning efter människor som kommer att tillbe Honom på det sättet." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 240)

Det finns en gemenskap som står över alla språkgränser och sociala skillnader, över all begåvning och mänsklig effektivitet. Det finns ett folk som inte är ett dugg bättre än andra, men som om och om igen möts för att bekänna det, och för att hylla en Herre över sina liv: Jesus Kristus! (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 139)

Koranen använder ibland ord om Jesus som för en kristen låter mycket lika de beteckningar han själv brukar använda. Jesus kallas "Guds Ord" och "en ande från Gud". . . . Ruh Allah (Guds ande) är den typiska muslimska beteckningen på Jesus. . . . (Men) att Jesus kallas en ande från Gud gör honom inte unik, menar muslimerna - kommer inte alla andar från Gud? (Michael Nazir-Ali "Muslimernas syn på Jesus" s 106; författaren född år 1949 i Karachi i södra Pakistan)

(Olika) sätt att nalkas Gud återfinns i hinduismen. I byarna förekommer tempel, bilder och offer. I de stora templen sjungs hymner till de stora gudarna och till dem riktas "bhakti", den troendes hängivna tillbedjan. Tänkaren behöver inget tempel; hans tankar sträcker sig mot Gud i from meditation. Den vise försöker tränga in i den djupa sanningen "tat tvam asi", det är du - din själ är identisk med brahman, den stora verkligheten, den enda. Varje särskild tillvaro är en illusion. När en troende är helt frigjord från illusionen återgår han till identitet med brahman. Detta är förlossning, det högsta målet för människan. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Jag minns ett tillfälle då en kvinna sökte mig för ett samtal. Hon var inne i en mycket djup depression och jag kände ganska snart att jag inte kunde nå in till henne med några ord. I den hjälplösa tystnad som för en stund uppstod mellan oss, vände jag mig omedvetet till Herren. Jag vet själv inte riktigt hur länge jag på detta sätt bad i min ande, men när jag skulle återuppta samtalet, märkte jag att också min syster var i bön. Den relation som vi haft till varandra i början av vårt samtal hade övergått i någonting annat, där vi båda var tillsammans med Herren. Vi förblev i bön länge än och när vi slutligen skildes åt kunde jag tydligt se att det hänt något med henne. Det fanns ett nytt ljus i blicken och en vila i själen. Hon hade vidrört Herren själv och kraft hade gått ut från honom. Jag förstod också att min egen hjälplöshet hade fört mig in i ett beroende till Herren som blev ett stöd för henne att ta emot ett helande genom Anden. Denna erfarenhet lärde mig något som jag tidigare inte sett så klart, nämligen vad det är att söka Herren i "ande och sanning" för en annan människa. Det är på den grunden som vi alla kan betjäna varandra. Det kan ske under så enkla former, som att jag "bara" lyssnar under bön till vad min broder eller seyster bär på sitt hjärta. Hjälpen består inte alltid i att vi försöker reda ut någonting utan däri att jag får vara ett stöd för den andre att lämna problemet vidare till Herren. Det är när vi tillsammans söker Herren, som vi kan ge något till varandra. (Sven Nilsson "Andlig friskvård" s 16)

Att Gud är ande betyder att han är en andemakt, en kraft som är verksam ibland oss och därför kan märkas och uppfattas fast han själv inte kan ses. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 55)

Islam är en hjärnans religion - hur många gånger hörde vi inte den meningen. Allah, den ende, finns innesluten i människans tankar liksom den troende är innesluten i Allah. För den kringvandrande beduinen var Allah ett allestädes närvarande väsen, i vilket den troende är innesluten vid varje tillfälle och på varje plats: ett väsen som inte överger den troende även när hon felat och som kan nås genom de dagliga fem bönerna utan hjälp av präster eller tempelbyggnader. När beduinen var nära sitt slut, överlämnade medresenärerna hans ande till Gud och hans kropp till öknen och reste vidare. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 187-188; I Allahs namn)


ca 1975 - ca 1950

(Martin) Buber ville i Israel mer se en andlig storhet än en politisk och militärisk. För honom var Gud ande och han såg denna ande verksam inte bara inom judendomen utan också i filosofien och i vetenskapen. Buber var Israels vise Gamaliel. När han tog till orda, lyssnade hela den israeliska eliten. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 101)

Som församling är vi inlemmade i ett intressant sammanhang religiöst och historiskt. Men detta får inte vara grunden för vår insats. Vi vill bygga på den urkristna grunden. Vår kyrkobyggnad representerar det förgängliga, men Guds levande församling representerar det oförgängliga.: "I ären Guds husfolk uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus Jesus själv, i vilken allt det som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning i Anden." Ef. 2:19-22. (Joel Sahlberg "Kända män invigde Immanuelskyrkan för 60 år sedan" s 8; Församlingsblad för Immanuelskyrkan Örebro december 1968)

(Mystisk teologi utgörs av) en kunskap och kärlek som är omöjlig att förklara och ge uttryck för och som riktar sig till Gud eller till en religiös sanning. Denna tas emot i anden som något unikt, utan reflektion eller ansträngning. (David Knowles "What is Mysticism?"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 197)

Per brukade be aftonbön varje kväll och lika säkert som att han böjde knä bredvid en stol, så kom lillasyster till samma stol och böjde knä bredvid honom. När han bad, så bad hon och änglarna måste ha böjt sig mycket djupt för att höra varje ord hon bad, även om hon inte alla gånger bad om rätta saker. (Arthur Maxwell "Solglitter" s 169)

”I Ande” – en tillbedjan från människor som av Anden är födda in i Andens värld. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 86 i kommentar till Joh 4:5-26)

Jesus lärde (kvinnan), att det inte är platsen som är det avgörande. Det viktiga är att tillbedjan sker i anda och sanning. Ett hem där man beder är alltså en lika helig plats som en kyrka. Vi kunna inte undvara vår församlingskyrka, men vi kunna inte heller bosätta oss där. Liksom kyrkan mer och mer måste bli ett hem för oss, måste också vårt hem mer och mer bli en kyrka. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 84 i kommentar till Joh 4:5-26)

För att kunna göra en medborgerlig insats behöver vi alla kunskaper om hur samhället fungerar. ... Börjar man tränga in i ämnet, upptäcker man ... snart, hur intressant det är. Man har inte bara nytta av sina fördjupade kunskaper - de bidrar även till den aktiva samhällsmedborgarens andliga mognad. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 115; Paul Lindblom: Samhället det är vi)

Helige Ande! ... Drag hela vår själ till himmelen, att vi må vila i dig, treenige Gud, såsom vårt högsta goda, att vi må överlämna oss åt dig till ett offer, som är levande, heligt och dig behagligt, och så fira en rätt gudstjänst i Anden och i sanningen. ... O Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader ... Helga och förvandla oss genom din sannings kraft i den helige Ande, på det vi utan trälaktig räddhåga må tjäna dig med frivillig ande och glada leva enligt din vilja. (U.L. Ullman "Bönbok" s 9-10,20-21)


ca 1950 - ca 1925

(Skara stifts) kyrkors inredning och utrustning är ur gudstjänstsynpunkt i allmänhet tillfredsställande. En brist är, att bänkarna i de flesta kyrkor inom stiftet antingen sakna knäfallsbräda eller äro så trånga, att det icke går att knäböja i dem. Enligt kyrkans sed, som är anbefalld i kyrkolagen, skall knäfall ske vid syndabekännelsen, instiftelseorden till nattvarden och bönen Fader vår. Därom heter det: "När syndabekännelsen, instiftelseorden och Fader vår läsas, skola alla falla på knä och således både med hjärta, mun och åthävor tjäna och vörda den store och allsmäktige Guden." Den goda seden att bedja knäböjande, som sedan lång tid tillbaka varit bortlagd och bortglömd, kunde då kanske i någon utsträckning återupplivas. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 395-396)

Judendomen säger om Gud ... att Han är ande, dvs. att Han på en och samma gång är begrundande sinne och verkande kraft, med andra ord att Han är förnuft och avsikt. Det är i detta hänseende som människan, fylld av tanke och vilja, är närmast besläktad med Gud. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 47)

Man kan börja sitt liv som en andefylld predikant och som en verklig gudsman och sluta det som en plattformsapa. ... Man börja som en andlig predikant och sluta som en människa, som inte har något eget andligt liv: en människa som inte lever för Gud utan allenast för publiken. ... Man kan vara på ett bönemöte och man hör människor bedja - inte för att Gud skall höra dem utan för att människorna på bönemötet skola höra dem. ... När jag fick den stora nåden och välsignelsen från Gud att få komma med i denna väckelse och var i Kölingared första gången, slog det mig som ett grundintryck, att de människor, jag råkade här, hade sitt sinne vänt mot det som hör himmelen till. ... Jag har aldrig förrän på senare år förstått vilken oerhörd frestelse och fara det ligger för en människa i att få sitt sinne vänt mot jorden och mot människor: att försöka leva och tala människor till behag. ... När vi inbillade oss vilja vinna själar för Jesus, ville vi i själva verket vinna dem för oss själva. ... Man kan stå och hojta och vara väldigt salig på en plattform i en inbillad salighet. Men vi ha åhörare, som kunna skilja mellan andligt och oandligt, mellan äkta och oäkta. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 22-24)

Som jag sitter där (i Nord-Kina) på kärran fylls hela min varelse av en underbar frid och vila. En obeskrivlig trygghet tar mig i besittning. Gud är min Fader, inte i teorien och till bokstaven, men i ande och sanning. En levande och verklig Fader, en himmelsk Fader. I Hans sällskap är jag fullkomligt trygg. (Ulla Lidman-Frostenson "På resa till Pastor Rättfärdighet" s 91-92; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

"Krilons resa" är inte en bok, som man karaktäriserar med några ord och säger att den är så och så. Den är så rik, att den bländar läsaren med sin rikedom - åtminstone har så skett med mig. Efter slutad läsning sitter man där stum. När jag hunnit sista bladet i natt kände jag något som jag inte har något annat ord för än detta: andakt. Jag slutade en uppbyggelseskrift. Jag gick ut ur ett andens tempel, fylld och glad och andäktig. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 224; brev från Stockholm till Eyvind Johnson 1942-11-20)

Min vän, det är inte bara ... farligt för en kristen att gå på teater, dansbana och biograf. Det kan vara lika farligt också att gå på hotell och konditori - ja, i själva kyrkan kan du förlora ditt hjärtas renhet. Den verkliga faran för den kristne ligger aldrig i yttre lokaler. En levande kristen bör alltid bedja Gud ta bort all längtan i hans hjärta efter tvetydiga lokaler, men han får aldrig glömma, att de tvetydigaste av alla lokaler är hans eget hjärta. Är inte det fyllt av uppståndelsens och livets krafter, så är fallet alltid snubblande nära. (Sven Lidman "Från Coventry till Betlehem" s 136)

Gudstjänstlivet (i Skara stift) har under 1900-talet underkastats stora förändringar i syfte att bättre kunna fylla sin uppgift. Ordningen för detsamma och hela dess gestaltning har i fråga om form, färg och ton bokstavligen liksom figurligt talat förnyats. En präst hörde en gång en lekman, då folket strömmade ut ur kyrkan från en gudstjänst, vid vilken endast predikan förekommit, säga: "Detta var ju ingen gudstjänst, det var bara predikan." Tillbedjansmomentet i gudstjänsten krävde nytt utrymme. Det fick det bl. a. i den rad nya gudstjänstformer, som uppstodo genom det liturgiska och kyrkomusikaliska arbete, som ivrigt bedrevs och bedrives icke minst på tillskyndelse av Kyrkosångens Vänner i Skara stift och av stiftsavdelningen av Allmänna Organist- och Kantorsföreningen. På ett kontraktsmöte under 1900-talets första decennium behandlades bl. a. ämnet: "Bör svenska kyrkan omlägga sin förkunnelse för att densamma bättre skall fylla sin uppgift i denna tiden?" En sådan omläggning har helt enkelt skett. Man läse blott prästmötespredikningarna från 1902 och 1941. De visa, vilken förändring som skett i predikosättet. Formen har förändrats från traditionell stelhet och högtidlighet till enkelhet och folklighet. Framställningen av läroinnehållet i syfte att framför allt återge detta korrekt har fått maka åt sig för strävan att samla sig på det centralt religiösa och själavårdande. Predikan söker att mer bli budskap från Gud till själen än lära om Gud och själen. Därjämte har man också sökt att göra den mer personlig. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 115-116)

Tänkom oss, att vi (nu år 1940) nått en utsiktspunkt så högt belägen, att vi kunde se alla (Sveriges kyrkor) på en gång ... lotsarnas och fyrfolkets kapell ... skånska trappgavelskyrkor ... Gotlands alla kyrkor ... Birgittas Blåkyrka i Vadstena ... Varnhems klosterkyrka ... Vreta kloster ... Leksands kyrka med lökkupolen ... Mäster Olofs kyrka ... (och) höra dem på söndagsmorgonen ringa ut över bygderna till högmässa. Tillsammans utgöra dessa kyrkor Sveriges kyrka, fädernas kyrka. De bilda ett system av kraftpunkter, sammanhållande vårt folk till en andlig enhet. ... På nipan i älven står den åldriga stenkyrkan. Också dess andliga fasthet skall ställas på prov. Den representerar ej minnena blott ur vår nations historia, utan framför allt ett omistligt andligt arv. Därjämte, i strid och motsättning mot gamla eller skenbart nya ideologier, vilka med nödvändighet söndra och utfordra till kamp mellan nationer och raser, ett stort framtidsmål, det enda verkligen universella, alla raser, folkslag och tungomål till slut samlande och enande. "Människan utan fruktan" (dvs. den i sekulariseringens mening frigjorde) skall icke komma förbi henne. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 43-44,70; Krook - 1879-1949 - var kyrkoherde i Ulrika Eleonora församling i Stockholm)

Vem var Gud? När (Kajsa) gick i första förberedande och bara var en liten unge, hade hon läst att snickaren Josef var far till Jesus. Och eftersom Jesus var son till Gud, så måste Gud vara en snickare. åtminstone var han det på den tiden, då han fick Jesus. ... Men mamma hade sagt, att Gud var en ande. En ande var någonting, som man inte kunde se, någonting som for omkring och knackade i bord och stolar och som fanns överallt. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden" s 21)

Just nu är ”frälsningens dag” (2 Kor. 6:2), den sökande nådens ”i dag” (Hebr. 4:7), den fulla frälsningsuppenbarelsens ”timme” (Joh 16:25, ordagrant), stunden för Faderns tillbedjan i ande och sanning (Joh. 4:21-23, ordagrant). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 109)

När jag säger "djävulen", ser du genast en bockhornad och beklövad varelse med röda lågor slående ut ur munnen, och du ler överlägset och rycker på axlarna åt min brist på bildning, verklighetssinne och kritisk skarpsyn. Min vän, varken Jesus eller djävulen hava någonsin sett ut på det viset. Gud är ande, och de, som tillbedja Honom måste tillbedja i ande och sanning. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 42)


ca 1925 - ca 1900

Så hände det sig, att timmerkojan i vildmarken förvandlades till ett tempel, där Gud åkallades i anda och sanning. Karlavagnens stjärnor blickade om kvällarna ned genom den vida skorstenen på tretton allvarliga män, som knäböjde vid sina britsar. De klara stjärneögonen tindrade så glatt mot de tåreskymda blickar, som riktades uppåt i stilla bön. Och i himmelen hölls glädjefest, ty en skara förlorade söner klappade åter på det förgätna fadershusets öppna port. (Knut Björk "Ulvtorpabrunnens hemlighet med flera berättelser" s 114; En vildmarksjul)

Knut (Toring) kastade sig framstupa i det daggblöta gräset. Han såg soluppgångens underverk över Lidalycke en blomdoftande morgon, och därför var han tvungen att kasta sig framstupa. Byns själ genomskar honom plötsligt. Han darrade invärtes, han var tvungen att ligga så här framstupa i gräset. Han fick behov av tillbedjan. Han hade förbannat byn, som hållit honom i sitt skoningslösa våld, men denna morgon ville han i andakt tillbe den. Han som för länge sidan slutat be. ... Ynglingen låg i andakt inför byn, och därunder drog en föraning om det kommande genom hans själ. En förnimmelse av att han var delad - delad mellan jordens kraft och det egna liv, som föresvävade honom. Och därur skulle hans öde bli till. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 316-317; Ynglingen)

På sina håll talade man om (första världs)kriget som ett "hälsosamt stålbad" eller något i den vägen. Jag minns ett anförande av Rudolf Kjellén vid en studentafton på akademiska föreningen. Det gick som väntat i hegeliansk anda. Kriget var ett led i den gudomliga världsordningen, ett stort förnuftigt och ödesbestämt skeende. Jag kommer ihåg att han slutade något orakelmässigt med att vi efter att ha genomlevat Faderns och Sonens rike nu stod på tröskeln till Andens, men hur dessa dunkla ord motiverades har fallit ur mitt minne. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 126-127)

Bryssel är en religiös stad. Här finnas omkr(ing) 150 kloster med legio af munkar och nunnor. Jag har i afton (lördag) varit inne i en gammal kyrka, och det rörde mig djupt att se skaror af folk, män och kvinnor, unga och gamla, tyst och stilla strömma in, falla på knä, bedja en stund och sedan lika stilla aflägsna sig. Man må tala hur mycket man vill om katolikernas egenrättfärdighet m.m., men jag kan icke värja mig för den tanken, att hos det katolska folket bor mycken sann fromhet. (P. Waldenström "I Bryssel"; bref från Bryssel daterat 1909-04-17; Jönköpings-Posten 1909-04-20)

Bibeln är hemmets bok, och bör läsas av både föräldrar och barn. Hemmen bör vara tempel, där husfadern är präst och alla familjens medlemmar äro tillbedjare. ... Gudlösa hem utmana fördärvet. Ett gott hem är himmelens spegelbild. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 63)

I en stad vid namn Rio Grande (i Brasilien) predikade (Fredrik Franson) en lördagskväll i början av oktober 1907 i en amerikansk episkopalkyrka. På söndagsförmiddagen förrättade han högmässa i den tyska kyrkan iklädd svart kappa och krage, och på kvällen höll han gudstjänst i en episkopalkyrka skrudad i vit dräkt. Härom skriver han: "I ande och sanning skall man ju tillbedja Fadern. Guds ande och bibelns sanning sökte jag nu som alltid att taga med mig, och sedan betyder det mindre, om man är iklädd prästkåpa eller predika i skjortärmarna." (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 192)


ca 1900 - ca 1850

Motsatsen till det äkta tillbedjandet i ande är icke ett sådant tillbedjande som sker i yttre gudstjensthandlingar, utan ett sådant tillbedjande, hvars hela väsen består uti iakttagandet af vissa bestämda yttre handlingar eller ceremonier, tider eller rum. … I samma yttre gudstjensthandlingar kan således både ett äkta och ett falskt tillbedjande ega rum. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 427)

Ingenstädes kunde (Ola) finna något uttryck, som utan förvrängning kunde tolkas så, att man inte skulle få gå och höra på en predikan på andra ställen än i en vitmenad och invigd stenkyrka. Tvärtom stötte han under aftonens lopp på många bibelställen, i vilka det visades hur Kristus och hans apostlar talade på berg, i fiskarbåtar och på många andra ställen utom templets hank och stör. Och Kristus själv hade uttryckligen sagt att tider skulle komma, då man varken i templet eller i Jerusalem eller på det eller det berget skulle tillbedja fadern, utan i andan och sanningen. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 75)

Egentligen fanns det inte mycket att välja på för en liberal i 1870-talets riksdag. . . . (Viktor) Rydberg kände sig alltmera hemma bland bönderna. . . . Lantmannapartiet var inte längre ett parti inom andra kammaren. Det var hela rikets odalmän som uppstått som en samhällsmakt. Det var hos Sveriges allmoge som gammal sed, enkelhet och allvar i liv och livsåskådning, gammal nordisk anda, ja, det rena svenska tungomålet måste sökas. Först när det ursprungligt nordiska åter framträtt i tanke, stämning och handling hade Nordens folk i anda och sanning blivit ett, och de skulle i samfälld och enad kraft försvara sin fria jord. (Olle Gellerman "Viktor Rydberg och S.A. Hedlund" s 13)

Att Gud är en Ande innebär, att Han är ett från all kroppslig inskränkning skiljdt wäsende, ett wäsende med alla de högsta och fullkomligaste egenskaper, sanning, wishet, helighet o.s.v. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 252)

Sanning i allt andligt, sanning också i de kyrkliga formerna var pietismens lösen. Det vore orätt att kalla kyrkorna för Guds hus, ty Nya testamentet visste ej av något annat Guds hus än levande Guds församling och ingen annan Guds prydnad än bättring, tro, kärlek, lydnad och varjehanda kristliga dygder. Kyrkorna borde därför icke betraktas annat än som offentliga samlingsplatser och vore ingalunda bättre än andra hus. Så funnes det ock två slags gudstjänst, en yttre och en inre, och två slags bön, en yttre andelös och en inre i anden. ... Den sanna gudstjänsten verkas av Guds ande, övas egentligen i vår ande enligt Joh. 4:24, utgår av hjärtats grund, Gud till behag och har välsignelse med sig. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 18)

”Kan jag inte hålla gemensam nattvardsgång för alla svenskar häromkring?” undrade den unge pastorn. ”Det skulle stärka den andliga samhörigheten dem emellan.” ”Vi bor så vitt åtskilda”, sade Karl Oskar. ”Och här finns ingen körka”, sade Kristina. Pastorsadjunkt Törner log glatt och ... viftade bort deras invändningar: Han hade i Amerika hållit skriftermål med nattvardsgång i tjocka skogen och på vida slätten, i timmerkojor och kök, i ängshus och fähus och jordkulor, i oxvagnar, på flodbåtar – ett par gånger till och med i en kyrka! Och vad behövde han, ringe Guds tjänare, någon förgylld predikstol, något dyrbart snickrat och målat altare, när kristendomens upphovsman själv predikade från ett naket berg och hans lärjungar i skumma fängelsehålor? Skulle han hålla sig för mer än Jesus? Han såg sig omkring i stockstugan: ”Kan inte detta hem upplåtas för nattvardsgången?” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 83-84; Gäster i eget hus)

(Danjel Andreasson) lade sig på knä vid den stora ekens rot. ... (Han) knäppte samman sina händer över bröstet och gjorde sin tacksägelse: ”Ett främmat lann har ädelmodigt upplåtit sina portar för oss, och vi äro hitkomne för att här fredligt bo och söka vår näring. Men vi skulle var utsläppta som nyfödda lamm att förgås blann hedningsfolken i dessa villsamma landamären, om icke Du, Herre, hade hulpit oss. ... Vi äro samlade i denna körka, som Du själv har byggt och som står här upprest högre i taket än nåen annan körka, för taket är Din himmel, Herre. Här uti Din Skapelse, i Ditt stora tempel, vilja vi lova och prisa Dig så gott vi tyar med våra sjungande tungor! Vill Du vänna Ditt öra till oss och lyss, Herre ...?” (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 228; Hem till en främmande skog)

Kärleken är den enda kraft genom hwilken det goda kan uträttas på jorden. Christi församling är det tempel, der Guds kärlek brinner. ... Kärleken är den rätta tillbedjan, är en tillbedjan i andan och sanningen. (Johan Henrik Thomander "Predikningar öfwer alla årets Sön- och Högtidsdagars Evangelier. Sednare delen." s 11-12 i kommentar till Joh 14:23-31)

När människan börjar bli medveten om Gud kommer hon (enligt sikhernas tro) oundvikligen att se sitt eget liv i ett nytt ljus. ... En sant andlig pilgrimsfärd äger rum i hjärtat och i viljan och är inte en resa till heliga platser utan en förskjutning av tyngdpunkten från självet till Gud. ... Frälsningens väg är alltså att betrakta Gud och inte självet som medelpunkten. (Douglas Davies "Guru-religionen: Sikhernas tro." s 204)


ca 1850 - ca 1800

Den evigt kärleksfulle är visserligen över allt lika närvarande; den oändligt Helige, som bör tillbedjas i anda och sanning, är väl icke mera innesluten i det ena rummet än i ett annat; likväl kännen I Honom här (i Hans tempel) vara närmare eder, emedan I här kännen eder närmare Honom; emedan här så många av de hinder bortfalla, vilka därute i världen så ofta lägga sig emellan Gud och hjärtat. Dessa bekymmer, som nedtrycka själen i stoftet; dessa förströelser, som neka henne att ansa sig; dessa vanor, som göra, att hon aldrig lyfter sig över det vardagliga; detta umgänge, av vilket hon sällan lärer sig annat än egennytta, lättsinne, otro och flärd, allt detta lämna vi kvar i den oroliga världen, när vi med samlade sinnen, med from längtan efter Guds nåd och frid, inträda i Hans tempel. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet" s 46-47; Första söndagen efter trettondedagen)

Vi beskriver Gud när vi säger att Han skiljer sig från sig Själv och är ett objekt för sig Själv; i denna distinktion är Han identisk blott med sig Själv, sann Ande. Idén är därmed förverkligad; medvetandet är ett moment i den Idé som är själva processen Gud. Det andliga medvetandet känner Gud bara i den utsträckning Gud känner sig själv i det. Alltså är Gud Ande, och Han är kyrkans Ande, deras som tillbeder Honom. Detta är den fullkomliga religionen; Idén har objektiverats i sig Själv. Här uppenbaras det vem Gud är. Han är inte längre ett okänt Vara ovan och bortom denna värld; Han har upplyst människor om vem Han är, och detta inte bara i historien utan också i medvetandet. (Georg Friedrich Hegel "The Philosophy of Religion"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 168)

Var god och någon gång vid tillfälle försäkra Hans Majst om nin renlärighet äfven i politiskt hänseende, i fall någon skulle vilja göra den misstänkt. Utom den vördnad jag är skyldig honom som Konung, vet jag äfven att han är en stor Man: och jag har från min barndom haft den svagheten att älska hvad som är stort och ädelt, ehuru jag icke just är böjd för att göra det på knä. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 49-50; brev från Lund den 26 februari 1824 till Anders Carlsson af Kullberg)

Anden är verkligheten. Den är världens innersta vara, det som till sitt väsen är. Den antar objektiv och bestämd form och går in i ett förhållande till sig själv; den är ett annorlunda tillstånd och den existerar för sig själv. I detta beslut, och i sitt annorlunda tillstånd, är den ett med sig själv, den rymmer sig själv och är fullständig i sig själv. (Georg Friedrich Hegel "Phenomenology of the Mind"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 168)


ca 1800 - ca 1500

(Kväkarna) var motståndare till en religion som organiserades i kyrkor. Kväkarna samlades till möten, lyssnade till den inre rösten och delgav varandra Guds ingivelser. De förkunnade läran om det inre ljuset. (Ledaren George Fox skrev i sin dagbok:) ”Med och genom denna gudomliga kraft och Guds ande och Jesu ljus skulle jag föra människorna bort från deras egna vägar, till Kristus, den nya och levande vägen, och från deras kyrkor, som människor själva hade byggt och församlat, till kyrkan i Gud, det allmänna kyrkosamfund, som är upptecknat i himmelen, och vars huvud är Kristus, samt bort från världens lärare, som är tillsatta av människor, till att lära av Kristus, som är vägen, sanningen och livet ... och bort från all världens gudsdyrkan till att känna Sanningens Ande, som är i vårt inre, och bli ledda av honom, att de må tillbedja Andarnas Fader. ... Jag skulle föra dem bort från världens samfund och böner och mässande, som blott var former utan kraft, att deras samfund måtte vara i den helige Ande och i Guds evige Ande, att de må bedja i den helige Ande och sjunga i Anden med den nåd, som kommer genom Jesus.” (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 254-255)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... "Luther fann på en religion, som tillåter, att klenoder rövas ur kyrkorna, och att biskopar och präster plundras. ... I haven utdrivit munkarne ur klostren, katolska präster och herdar ur kyrkorna. Men den tid kommer - och den har förmodligen redan kommit -, då I skolen falla i stora hopar såsom kärvar på marken, uppslukade av gräslig död. 'Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som djävulen och hans änglar tillredd är!'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Hämndetankar voro Gustav (II) Adolf fjärran. Trosfrihet var hans ädla mål. Här (i Augsburg våren 1632) lät han sin hovpredikant hålla predikan mot trosförföljelse. Gud ville ha frivillig tillbedjan och ingens samvete borde tvingas, hette det. Från den oförsonliga ståndpunkt, som tog sig i uttryck i Örebro religionsstadga, hade Gustav Adolf nu höjt sig till att erkänna olika människors rätt att tänka och tro, som deras samvete bjöd dem, och till insikt om att ingen frid på jorden kunde vinnas därigenom, att vare sig den ena eller andra bekännelsen fick vara despot över den andra. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 144)

Sådan är människans natur att där hon är viss om att det finns makt att förläna framgång och olycka där kommer hon att tillbedja. (George Gifford "A Discourse of the Subtill Practices of Devilles by Withches and Sorcerers" s 27; författaren född år 1548 i Dry Drayton nordväst om Cambridge i England)

I kyrkoordningen (1571) omnämns kyrkobyggnaden som ett "almenneligh Hws", vilket har givit upphov till tolkningen att kyrkorummet förvärldsligades. Mot detta har dock övertygande anförts att kyrkan under reformationen alltjämt ansågs som helig, men att byggnaden inte var helig i sig själv utan i sin användning som gudstjänstlokal. Att kyrkan benämns som ett allmänt hus understryker att den skulle vara till för alla såsom ett gemensamt rum för heligt bruk. ... I förlängningen kunde ingen plats i sig själv betraktas som mer helig än någon annan, ingen kyrka eller begravningsplats heligare än någon annan. Det heliga lät sig urskiljas på livets alla områden. ... Men i och med att det heliga på detta sätt kom att definieras i det allmänna så kom paradoxalt nog skillnaden mellan heligt och profant att framhävas på nytt, nu i sekulariserande riktning: ingenting var längre heligt i sig. Det heliga krävde människors aktiva deltagande i den andliga gemenskapen och den evangeliska samhällspraktiken för att kunna urskiljas. När ljuständning, privatmässor, avlat och botgöring upphörde ställde evangeliet helt andra krav på den troende individen. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 207-208,217)

Efter Trientkonciliet (1545-1563) ... lanserades Rom med ny kraft som helig plats, som kyrkans centrum, som pilgrimsstad. Protestanterna hade byggt på tanken att ingen plats och ingen person kunde vara helig i sig själv. ... Som motdrag mot denna form av religiös askes blev Rom målmedvetet inrättat som helig plats. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 348; Katolsk och ortodox kristendom)

En uttrycklig följd av den protestantiska kristendomstolkningen är att platser inte längre är religiöst viktiga. Det heliga är inte bundet till rummet. Relikerna har ingen religiös kraft som lämningar efter heliga människor, och därmed har pilgrimsorterna och vallfärderna blivit satta ur spel. Inte heller de kyrkliga ämbetsbärarna har längre någon religiös kraft knuten till sina ämbeten, så att deras residensstäder kan ta del i kraften från deras ämbeten. En präst eller en biskop är inget annat än en ordets förkunnare, och detta är ett mobilt uppdrag som kan utföras var som helst. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 311; Protestantisk kristendom)

Först märkandes är att det man nu kallar gudstjänst, är mesta parten uppkommet av människofunder. Som är med kyrkobyggning, när man bygger kyrka, kloster, kapell och andra sådana hus i den akt och mening att man vill bygga den till Guds hus och tempel, där Gud skall besynnerliga bo uti. Såsom ock de kyrkotider, som sjungas, om kyrkomässa mest lyda. Sådan gudstjänst, som med den byggning sker, är fåfäng, ty Gud haver det intet befallt. Ej bor han heller i något hus som med händer gjort är, som S. Stephanus och Paulus sade. Men bygga kyrkor och kapell för det meniga bästas skull, att den kristliga församlingen skall komma där tillhopa och handla Guds ord, sakramenten och allmänneliga böner, då är det en gärning som går av kärleken och bygges då människor och icke Gudi till godo. Ty honom gör intet hus behov, människorna görs hus behov där de kunna skyla sig för regn och snö etc. (Olaus Petri "Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga som är själens regemente" s 135)

Som teologie studerande måste (Carlos) tillbringa största delen af dagen och äfven en del af natten öfver skolastikernas unkna luntor. ... Sanning var en lyx, som (han) icke ens blifvit lärd att drömma om. Att söka efter sanningen, tänka sant, tala sant, handla sant, något sådant hade aldrig framställts för honom såsom värdt hans sträfvan och uppmärksamhet. Icke det sanna utan det fördelaktigaste uppställdes alltid såsom hans enda syftemål - det fördelaktigaste för kyrkan, det fördelaktigaste för hans familj, det fördelaktigaste för honom själf. ... ... Hos honom själf uppstodo med hvarje dag allt starkare tvifvel, om det ens skulle blifva honom möjligt att erhålla någon anställning i kyrkans tjänst, och han började undra på om han nu borde låta prästviga sig alls. ... För en kort tid (drog) han sig tillbaka till Hieronymiterklostret San Isidoro del Campo, beläget ungefär två mil från Sevilla. ... Till sin förvåning befann han sig här midt ibland en församling, till hjärtat protestantisk nästan till sista man, hvilken, så långt möjligt var, handlade enligt sin öfvertygelse, under det att bröderna på samma gång kvarhöllo (och hur skulle de kunna annorlunda?) sin kyrkas och ordens yttre bruk. ... (Doktor Blanco (hade utsått) de första sanningsfröna. ... Munkarne (hade tidigare icke brytt) sig om något annat än upprabblandet af innehållslösa böner och teatraliska föreställningar. Men ...doktorn sade dem, att allt detta icke skulle gagna dem något, så vida de icke gåfvo sina hjärtan åt Gud och tillbådo honom i anda och sanning. (Deborah Alcock "De spanska bröderna - En berättelse från det sextonde århundradet" s 22-23,106-109)


ca 1500 och tiden dessförinnan

”Fynden” av Mariabilder ... blev vanliga i Västeuropa från 1300-talet och framåt. Någon – vanligen en herde – hade hittat en Mariastaty ute i terrängen, och Maria befallde honom i en uppenbarelse att bygga ett kapell åt henne. När det uppfördes av traktens lekfolk uppstod en omedelbar spänning mellan församlingsprästen och den av honom oberoende kapellstiftelsen, men det löstes oftast genom att kapellet gjordes till en lokal vallfartsort, och då ökade också församlingens anseende. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 234; Lekfolkets kristendom)

Medan (vår mor) låg sjuk föll hon en dag i vanmakt och förlorade för en kort stund allt medvetande. Vi sprang fram till henne, men hon kom fort till sans egen. ... Hon såg vår förtvivlan och tillfogade: ”Här skall ni begrava er mor.” Jag teg och betvingade tårarna, men min bror sade något om att han hellre skulle ha önskat att hon fick dö i fädernebygden än här i främmande land. Hennes ansikte fördystrade vid hans ord och hon gav honom en bestraffande blick för att han hade kunnat komma med sådana tankar. Därpå såg hon på mig och sade: ”Hör hur han pratar!” och till oss båda: ”Denna kropp får ni begrava var som helst – ni skall inte göra er något bekymmer för den – bara en sak ber jag er om: kom ihåg mig vid Herrens altare var ni än är.” ... Jag fröjdades och jag prisade Dig(, osynlige Gud), ty jag hade märkt och mindes vilka bekymmer hon alltid hyst för sin gravplats, som hon skaffat sig och iordningställt för att få ligga vid sidan av sin make. ... Efteråt fick jag höra hur hon en dag i Ostia, medan jag var borta, med moderlig förtrolighet hade samtalat med några av mina vänner om sitt förakt för detta livet och om dödens sällhet. När de hade häpnat över ett sådant mod hos en kvinna – ett mod som Du hade gett henne – och frågat henne om hon inte fasade för att gå bort så fjärran från sin fädernebygd svarade hon: ”Ingenting är fjärran för Gud. Jag behöver ej frukta att Han inte i tidens fullbordan skall finna den plats varifrån Han skall uppväcka mig.” (Augustinus "Bekännelser" s 185-186)

Med Aurelianus (270-275) och Diocletianus (284-305) inträdde dominatet, så kallat, därför att kejsaren benämndes dominus, herre, vilket också tog sig uttryck i det yttre; kejsaren bar diadem och guldstickad dräkt och omgavs av ett invecklat hovceremoniell; den som trädde inför honom, kysste fliken av hans klädnad. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 263)

(Seneca, död 65 e Kr) ville icke, att man skulle visa gudarnes stoder vördnad; han angrep bönerna och offringarna, ja, själfva templen, "ty man skall icke lägga sten på sten för att upptorna höga gudahus; Gud skall hafva en helgedom i vårt bröst". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden"s 6; Den romerska filosofien)


Att avrunda med:

Jag tänker ibland på berättelsen om Peter Pan. Några barn möter sagofiguren i parken Kensington Gardens. Det är kallt och Peter Pan har bara nattdräkt på sig. Barnen frågar: "Fryser du inte?" De får till svar: "Jag vet inte, för jag vet inte vad det är att frysa och ingen har frågat förut." Är det viktigt att veta vad man känner? Jag tror att det är livsviktigt. Det handlar om hälsa till både kropp och själ. Det är avgörande i alla sanna och sunda relationer. Det påverkar vår personlighetsutveckling och det är nyckeln till ett liv med en rik färgpalett. Kan Gud hjälpa oss? Kan bön hjälpa oss? Det är min tro och varför tror jag så? Gud är den som känner det särskilda i vår personlighet. Han vet allt och tål det mesta. Gud söker sanna tillbedjare. (Liselotte J Andersson "Utgjut ditt hjärta som vatten" s 70-71)

En människosyn som börjar bryta igenom bland många idag (år 1980), går ut på att människan inte är tvådelad - i kropp och själ - utan tredelad: kropp, själ och ande. Anden är inte armar och ben och hjärnceller. Den är inte heller detsamma som vårt rastlösa medvetande, "själen": våra känslor, vår vilja och vårt intellekt, där vi hela tiden "ser oss själva i spegeln", bearbetar och sorterar intryck. Nej, den står för "helheten", "vår innersta människa", den plats där vi glömmer att betrakta oss själva och upplever att vi vilar i en mogen, kärleksfull blick som såg oss "innan vi ännu var formade ... innan världens grund var lagd". (Ylva Eggehorn "Befrielse och läkedom" s 7; Förord)


Sångarna:

O Gud! all sannings källa! Jag tror ditt löftes ord. Hvad du har sagt, skall gälla I himmel och på jord: Åkalla mig i nöden, Så får du hjelp af mig; Ja, Herre! intill döden Vill jag åkalla dig. (PO Nyström-JO Wallin: Psalm 260:1; jfr Psalmer och Sånger 209:1)

Helge Ande! hjertats nöje, Bästa skatt och högsta tröst! Du till andakt sjelf mig böje, Då jag helgar dig min röst. Öfwer allt ditt tempel står, Der du heligt offer får; Låt min själ dertill utväljas, Att du må i henne dväljas. (P Gerhardt-H Spegel: Psalm 136:19)

Lär mig bedja om ditt rike, som ej mänskohänder gjort. Fadersnamnet utan like är tillbedjansvärt och stort. Fader vår, Fader vår, Fader vår som i himmelen är. Denna bön uti mitt hjärta, mig, o Herre Jesus, lär. (E Zandelin: Segertoner 1988 nr 479:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Två uttryck som liknar "Gud är ande" har vi i Johannes första brev, "Gud är ljus" (1 Joh 1:5) och "Gud är (ett) välkomnande" (1 Joh 4:8). (Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 172)


Paulus sade till de troende i Rom: " . . . Jag tjänar (Gud) i min ande." (Rom 1:9a)

Paulus sade till de troende i Kortint: "Den som fäster sig vid Herren är en ande (med Honom)." (1 Kor 6:17)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Den siste Adam (blev) ’in i’/till en ande som gör levande.” (1 Kor 15:45b)

Paulus sade till de troende i Filippi: "Vi är ... (de) som tjänar Gud i ande ... och som inte är (och inte har varit) övertygade i kött." (Fil 3:3)

Små barn, vi må ej välkomna (med) utsaga och (א,*א) tunga emellertid/utan i/med gärning och sanning. (1 Joh 3:18)

Den som ej välkomnar har inte fått kunskap om Gud, att Gud är ett välkomnande. (1 Joh 4:8)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)


Grekiska ord:

proskynêtês (“nerkastare”) Joh 4:23. Jfr proskyneô i Joh 4:19-22.

toioutos (av sådant slag) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 18:16; Joh 4:23; Apg 26:29 – Syr 49:14; Matt 9:8; 18:5; 19:14; Mark 4:33; 6:2; 7:13; 10:14; 13:19; Luk 9:9; Joh (8:5); 9:16. Apg 16:24; 19:25; 22:22; Rom 1:32; 2:2-3; 16:18; 1 Kor 5:1,5,11; 7:15,28; 11:16; 15:48; 16:16,18; 2 Kor 2:6-7; 3:4,12; 10:11; 11:13; 12:2-3,5; Gal 5:21,23; 6:1; Ef 5:27; Fil 2:29; 2 Thess 3:12; Tit 3:11; Filemon v 9; Hebr 7:26; 8:1; 11:14; 12:3; 13:16; 3 Joh v 8.


Ytterligare studier: 1 Kung 8:27; Joh 1:18; 4:21; 5:25,28; 14:17; 15:26; 16:2,13,32; 20:22; Rom 12:1; 13:11; 2 Kor 3:17-18; Ef 2:18; Upp 1:10; 4:2,10; 5:14; 9:20; 11:1,16; 13:12; 14:9; 19:10; 20:4; 22:6.

John Broadus "True Spiritual Worship: John 4:1-42"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 24-33.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

C. John Collins "John 4:23-24 'In Spirit and Truth': An Idiomatic Proposal"; Presbyterion 21 (1995): 118-121.

S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.

Kevin J. Vanhoozer "Worship att the Well. From Dogmatics to Doxology (and Back Again)." Trinity Journal 23.1 (2002): 3-16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-11; 2010-11-09; 2013-11-08)

Tillbaka till Start

4:25-26 Kvinnan säger till Honom: “Jag vet att Messias kommer, Den som sägs/kallas kristus/smord. När Den där – alltefter omständigheterna – må komma, skall Han komma fram med ett budskap till oss (om) alltsammans.” Jesus säger till henne: ”Jag är Den som samtalar (med) dig.”

Ord för ord: 4:25 (17 ord i den grekiska texten) säger (till)-honom '-n kvinna'/kvinnan: (jag)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att Messias kommer den sägandes kristus/smord; när-alltefter-omständigheterna må-komma den-där, skall-(han)-komma-fram-med-ett-budskap (till)-oss (om)-alltsammans." 4:26 (9 ord i den grekiska texten) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: jag (jag)-är den samtalande (med)-dig.


1883: Då sade kvinnan till honom: Jag vet, att Messias, som kallas Kristus, skall komma: när han kommer, skall han förkunna oss allt. Jesus sade till henne: Jag som talar med dig, är densamme.

1541(1703): Då sade qwinnan till honom: Jag wet, att Messias skall komma, som kallas Christus; när han kommer, warder han oss all ting underwisandes. Sade Jesus till henne: Jag är den samme, som talar med dig.

LT 1974: Kvinnan sade: ”Ja, jag vet åtminstone att Messias ska komma – den som de kallar Kristus – och när han kommer ska han förklara alltsammans för oss. Då sade Jesus till henne: ”Det är jag som är Messias.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn till Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

Mose kom fram med ett budskap till Aron (om) alla de Herrens utsagor med vilka Han hade skickat bort (honom). (2 Mos 4:28a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose om Israel:) "Jag skall få en profet att stå upp åt dem ut ur deras bröder, precis som dig, och Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:18, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, skåda att/: ’Jag är.’” (5 Mos 32:39a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag är, Jag är Herren, som samtalar rättfärdighet och kommer fram med ett budskap (om) sanning.” (Jes 45:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) "Jag är, Jag är Den som kallar dig till sidan av (Mig)." (Jes 51:12a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Mitt folk skall ha kunskap om Mitt namn i/på den där dagen, att Jag är Den som samtalar: ’Jag är vid sidan av.’” (Jes 52:6, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till profeten:) “Du, son av en människa, tala till Tyros' ledare: Detta är vad Herren säger: ’ ... Ditt hjärta höjdes/’reste sig’ och du talade: Gud, Jag är ... men du är en människa och inte en gud. Du har gett/gjort ditt hjärta som en guds hjärta.” (Hes 28:2, Grekiska GT)

(Judit sade till Holofernes: “Achior) kom fram med ett budskap (om) alla ting, så många som han ’samtalade ut’/uttalade vid sidan av dig.” (Judit 11:9b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Som) en människa inte skall/kan skåda ett vindkast, (är) mer/’de flesta’ av (Herrens) gärningar i undangömda ting. Vem skall/kan komma fram med ett budskap (om) rättfärdighets gärningar? Eller vem skall/kan ’stanna bakom’/förbida (dem)? Ty förbundet/’Hans sista vilja’ (är) långt bort. (Den som har) ett hjärta som är förminskat ’förstår alltigenom’/överväger de här tingen.” (Syr 16:21-23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Ut ur (Maria, Josefs kvinna) avlades/föddes Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:16b)

Petrus talade till (Jesus): ”Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen.” Men/och Han talade: ”Kom!” (Matt 14:28b-29a)

(Några i vaktstyrkan) kom fram (א,* א) med ett budskap till prästledarna (om) alltsammans som hade blivit/hänt. (Matt 28:11b)

... (Jesu) namn hade blivit synligt. (Mark 6:14a)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)

(Cornelius) 'hade förklarat'/förklarade alltsammans för (dem som var med honom). (Apg 10:8a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Jag ’skickade inte under att ej’/’underlät inte’ att komma fram med ett budskap till er (om) varje Guds rådslut.” (Apg 20:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Andreas) säger till (Simon): "Vi har funnit (och finner) Messias", vilket ’är varande översatt’/översätts kristus/smord. (Joh 1:41b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Jesu sjunde och avslutande replik i samtalet med den samaritiska kvinnan är ett anspråk på att vara Gud. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 85)

Det finns något utanför universum som är evigt, oberoende och själv-existerande och som är orsaken till existensen av vårt betingade universum. Det är vad judisk-kristen gudstro handlar om: Att det finns en Gud som presenterar sig själv som ”JAG ÄR”, en övernaturlig makt som bär sin egen existens inom sig – som inte får liv, utan är liv – och som är orsaken till all annan existens. Det innebär att frågan om varför det finns något går att besvara. Universum finns därför att Gud finns. Universum har blivit till därför att Gud har orsakat det. Allt som nu står i beroende för sin existens, går tillbaka till honom som är tillvarons grund. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 48)

Vad är jag? Ibland för länge sen, kom jag några sekunder helt nära vad JAG är, vad JAG är, vad JAG är. Men just som jag fick syn på JAG, försvann JAG och ett hål uppstod och genom det föll jag som Alice. (Tomas Tranströmer "Porträtt med kommentarer" s 98)

Vad är lek? Ett meningslöst sysslande med - ingenting alls. Ett underligt "låtsande" sätt att umgås med saker och ting. Man tar dem inte för vad de är, inte egentligen på allvar, man bara "låtsas". Astrologerna leker med stjärnorna, fursten leker med sina byggen, sina kyrkor, korsfästelsescener och kampaniler, Angelica med sina dockor - alla leker, alla låtsas någonting. Bara jag föraktar att låtsas. Bara jag ä r. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 15)

”Jag är densamme”, säger profeten (till kvinnan) oförtäckt. Vad han icke sagt i Judeen, vad han icke kunnat säga där, det uppenbarar han för kvinnan från Sikar. (Efraim Rang "Väckelsetider" s 119)

De är gudlösa som inte tillber honom som i verklig mening ÄR, nämligen Gud. Därför säger Ordet till Mose: Jag är den jag är (2 Mos 3:14). De är alltså gudlösa som inte tillber honom som ÄR. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 14)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Herren (värnar) om sitt heliga namn, som Israel har vanärat bland folken de kommit till (Hes 36:21). Jahve ingriper för sitt namns skull, för att det må bli ärat så som sig bör. Även vi borde värna om Guds namn. Det finns inget större motiv till mission. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 121 i kommentar till Hes 36:22)

Jag talade en timme om Jesus, bara om Jesus. Efter bibelstudiet formades en kö av ungdomar som ville prata med mig om det jag hade sagt. ... Sist i kön stod en tjusig tjej, med ett fylligt, vackert rött hår. ... Hon var rasande. Hon ville veta varför jag hade pratat om ”den där Jesusen” en hel timme och inte med ett ord nämnt att det finns andra frälsargestalter. Först visste jag inte riktigt hur jag skulle gripa mig an saken. Men så fick jag en ingivelse. ... Jag gav henne Bibeln och bad henne läsa ur Johannes evangelium kapitel fyra, om den samariska kvinnan ... (som till sist) konstaterar, att när Messias, alltså Guds Son, kommer, ska han förklara alltsammans. På detta svarar Jesus: ”Det är jag, jag som talar till dig.” Då flickan hade läst så långt, slutade hon plötsligt. ... Hon såg upp och mumlade: ”Det är det märkligaste, det är det konstigaste, det underligaste jag varit med om!” ”Vad är det som är så märkligt, underligt och konstigt?” sa jag till henne. Då hon svarade sjönk hennes röst till en viskning: ”Jag står här och tror på Jesus.” (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 70-72)

I hela NT förekommer det transkriberade ordet ”Messias” endast här och ovan i Joh 1:41. … Evangelisten verkar här ha velat understryka den judiska bakgrunden till kristusbegreppet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 106)

En stötesten ses ligga här. Du kommer ej förbi den. Den ligger här och bara är och upphör ej, som du och jag, med tiden. Den ligger här och bara är, i alltings mitt, i mitt och ditt. Vi kommer ej förbi den. Vad är det för en konstig sten: ett rimmeri, en rimsten bara? Jag minns en dröm, jag vet ett svar, men tänker inte svara. (Werner Aspenström "Ur Det röda molnet" s 506; Gåtan)

Dansören: Jag är den jag är, men jag är inte annat än ett konkret förslag med dess färger. Aldrig en idé. ... Musiken ljuder och böljar som ett saltmättat hav där min kropp rör sig förskräckt och glänsande. ... Det är slutet. Jag har sovit medan jag dansat, eller drömt. Jag är lätt som en ängel som uttalas av några läppar. Med rosen i handen framställer jag mitt liv och det jag erbjuder är guld eller en dolk, eller en död. (Vicente Aleixandre "Den som dansar förverkligar sig" s 93-95)

Samariterna tycks ha väntat en Messias ankomst, fastän det inte verkar som att de använt det ordet. Den Kommande kallades av dem för Taheb, Han som vänder tillbaka eller Han som återställer. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 239)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Gud är) "Jag är den jag är", det vill säga: den namnlöse, den för vilket intet ord räcker till. Gud kunde inte och fick inte framställas med "något beläte eller någon bild" (2 Mos 20:4), som drog honom ned i en mänsklig sfär, han var den oåtkomlige, den ogripbare, men därför också en Gud som måste åtlydas, mot vilken all undanflykt var gagnlös. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 14)

Den gamla regimens starkaste stöd och mest lojala anhängare i det kejserliga Tyskland utgjorde de stora grupper, som bruka sammanfattas under det något obestämda begreppet "medelklassen", de småborgerliga elementen. ... De betvivlade icke ett ögonblick att Wilhelm II:s Tyskland representerade den högsta kulturnivå, till vilken den västerländska mänskligheten hittills nått och på vilken all solid kultur vilade. ... De sågo med hänryckning upp till sin kejsare, när hans bil, trumpetande Siegfriedsmotivet ur signalhornet susade fram under Unten den Linden. Och när deras kejsare med en caesarisk gest förklarat: "Det kan blott finnas en härskare i landet och det är jag; den som ställer sig i opposition mot mig, skall jag krossa", så ingåvo hans ord vördnad och fruktan hos denna medelklass. ... Var deras kejsare livligt övertygad om att han var den Högstes speciella verktyg på jorden och stod i ett mera direkt förhållande till honom än andra dödliga, så var detta kejsartrogna folk lika livligt övertygat om att det var Guds egendomsfolk, mänsklighetens kvintessens, som världsåldrarna svettas blod för att frambringa, och det hade i enlighet därmed en olycksalig benägenhet att i Tysklands krav på expansion och hegemoni på världsmarknaden se ett adekvat uttryck för "den moraliska världsordningens" innersta krav. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 13-15; boken skriven 1934)

Vem är min älskade? Natten är mörk och stjärnorna dallra till svar. Vem är min älskade? Vad är hans namn? Himlarna välva sig högre och högre, och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar. Men ett människobarn är ingenting annat än visshet. Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar. Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska. (Edith Södergran ”Landet som icke är” s 192; 1925)

(Valter Strängs) önskan sträckte sig efter en stark, suverän och oövervinnelig Gud, som med ömhet och mildhet, oändlig fördragsamhet och en kärlek utan gräns utövade sin allmakt på jorden. Vad man sedan kunde giva denne Gud för namn. Man kunde kalla honom Det Hela. Det lät måhända något trivialt som beteckning för ett Högsta Väsen. Han ville för sin Gud finna ett namn, som var mera högstämt klingande. Men inte något som påminde om kejsare eller konung, om enväldiga monarker och andra självhärskare på denna lidande jord. Han ville hitta ett namn som mera stämde överens med hans idéer om hur mänskligheten skulle leva sitt liv. Det gällde ju en beteckning för något, vari man själv ägde del – man borde ha en känsla av att man själv hade varit med och valt och tillsatt denne Gud, den främste i världarnas styrelse. Universums President – det lät något tungt och ceremoniellt, inte tillräckligt intimt och förtroligt, det var säkert icke det bästa namnet på den främste i stjärnornas presidium, högste chefen för millioner solar. Rymdernas Styresman – det klingade vackrare, fast även det kändes ovant för munnen såsom Gudsnamn betraktat, åtminstone till en början. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 627; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

I gamla förbundet uppenbarar Gud sig under sju olika namn, av vilka vart och ett har sin särskilda innebörd, för att genom dem lägga i dagen Guds många och fullkomliga egenskaper. Dessa namn är Elohim, Jehova, El Schaddaj, El Eljon, Adonai, El Olam och Jehova Sebaoth. (John Ongman "Guds församling" s 132)

(Bärgfrun) tyckte allt om masugnarna, för allt ibland kom hon fram och stal göte ( = gjutet metallblock avsett för vidare bearbetning). En gång var det hon ock hännes gubbe som kom neråt ock skulle försöka stjäla sig en smula göte. Bärgfrun hon gick fram till masugnen ock tog en skopa med göte, men när hon skulle till att smita, mötte hon masmästarn. "Vad heter han?" sa hon. "Jag heter Själv", sa masmästarn. Men då ryckte han skopan ifrån hänne ock snurrade hänne runt ock slängde göten i baken på hänne. Gumman hon brände sig förstås på den varma göten och skrek: "Själv vände mig, och Själv brände mig!" Den lede gubben hade gett sig av litet längre bortåt och ropade tillbaka: "Själv gjorde det, själv ha det." (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 5-7; Månsarpsmål; "Om bärgfrun" berättad av Petter i Månsarps fattighus; omkring år 1900)

Du kan taga allt (för den skuld jag har), sade mor (till handlaren Karl Orsa). Men (min dotter) Eva rör du icke. Då steg han opp och ... tog fioln borti händerna på henne ... och då han stod däri dörren sade han: Tänk dig om en gång till, Tea. För din egen skull och för barnas. ... (Men) Eva klädde på sig och gick ut ... och då hon ... till slut kom tillbaka bar hon fioln under armen. ... I april (artonhundra)sextinie tog jag penningarna som jag hade tjänat den vintern och gick till Karl Orsa och lade opp dem dita bordet hans däri lillkammarn innerom handeln. Han såg oppå dem och verkade som fundersam en stund, sedan sade han: "Vad penningar är det där?" "Jag ska betala av oppå skulden", sade jag. ... "Det är lika mycket som årsarrendet." "Arrendet har Eva redan betalat", sade han. "och krediten ska du icke göra dig bekymmer om." "Du ska taga penningarna", sade jag. "Och skriva in dem däri boken." "Jag tager dem icke", sade han. "Och vad jag skriver däri boken angår icke dig." Och då tänkte jag att jag divlar icke mer med honom, jag kan aldrig komma till klarhet om honom, han går samma väg som ormen oppå hälleberget, han som är som han är, så jag lät penningarna ligga därå bordet och sade ingenting mer och gick därifrån, och det vart icke för honom heller att säga nånting mer. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 79-81,89-91)

Hwad (Jesus) fördolde för de såkallade rätt-trogne … det säger han för en samaritiska, en utländska, en synderska, en för kättersk och irrlärig ansedd qwinna, en föraktilig qwinna. … (Och) uti templet i Jerusalem, i den heliga staden, hade ju warit det mest passande stället, der han hade bordt låta utropa sig såsom Messias. … Men här afsides, utanför en liten stad i landsorten, wid en brunn bekänner och uppenbarar han sig. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 52)

Bort vare det, vare bort, att du Guds varelse rena, det obegripliga ljus och det treeniga ena, tänkte beteckna med ord, och i tal ene ande förklara! Slut dig i tysthet och bön, bön skall dig i tysthet bevara. Var du med honom i råd, då morgonstjärnorna tändes, då det stormande hav vitt ut på rymderna sändes? Vet du, hur vädret skops och hur skyarna vända, när, var, varför och hur beslöt han världenes ända? Här förlore vi oss, här, här bli tankarna fjärran, säga vad Herran han är, det hörer allena till Herran. (Jacob Frese ”Om Gud” s I:61; 1690-1729)

Thomas (av Aquino) gör sträng skillnad mellan de båda begreppen existentia och essentia - en distinktion som återupptagits i den moderna existentialismen. Ett föremåls essentia är summan av alla dess egenskaper; dess existentia är något helt annat. ... Det finns endast ett väsen i tillvaron vars natur det är att existera, nämligen Gud. Thomas anknyter till det märkvärdiga ställe i andra Mosebok (3:14) där Gud på Mose fråga om hans namn svarar "Jag är den jag är". Det betyder, menar han, att endast Gud är det absoluta varat. Hos Gud sammanfaller hans essentia med hans existentia. Detta är också allt vad vi direkt kan utsäga om Gud: "Han är den han är". (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 136)

Utan tvivel existerar alltså något - det största tänkbara - både i förståndet och i verkligheten. Under alla förhållanden existerar alltså detta något på så sätt att det icke kan tänkas icke existera och detta något är större än vad som kan tänkas existera. Om det största tänkbara kunde tänkas icke existera, så vore det icke det största tänkbara, vilket emellertid är orimligt (emedan det vore en motsägelse). På så sätt och i sanning är alltså detta största tänkbara att det icke kan tänkas icke vara - och detta största tänkbara är du, Herre vår Gud. På så sätt i sanning är du alltså, Herre min Gud, att du icke skulle kunna tänkas icke vara till. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 125-126; citat ur skriften Proslogion författad av den förste av de stora skolastikerna Anselm av Canterbury som levde 1033-1109)

Och varifrån kom samariterna att vänta Kristi tillkommelse, då vi förstår att de endast tog emot Mose? (Svar:) Från Moses egna skrifter. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:116)


Egna kommentarer och funderingar:

Vad angår Guds namn ”Jag är”, jämför de sju "Jag är-namnen" för Jesus: "Jag är livets bröd" (Joh 6:35), "Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus" (Joh 8:12), "Jag är dörren" (Joh 10:7), Jag är den fine herden (Joh 10:11), "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11:25), "Jag är vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6) och "Jag är den sanna vinrankan" (Joh 15:1). Talet sju uttrycker fullständighet och fullkomning (jämför Matt 5:17). I Upp 1:8 har vi det åttonde (och i Sinaiticusläsningen det sista) “Jag är-namnet” för Jesus. Talet åtta talar om början av en ny period olik den föregående. Angående ”Jag är”, se också Joh 8:24,28,58; 9:35-37.

Sammanlagt förekommer uttrycket ”Jag är” (egô eimi) 24 gånger i Johannes' evangelium, 23 gånger ur Jesu mun och en gång ur den blindföddes (jfr mina kommentarer och funderingar till Joh 9:8-9). Talet 24 är talet för Guds folk i GT och NT (jfr mina kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21.

Angående Messias, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:20.


Jesus Kristus (är) densamme i går och i dag och in i (de kommande) tidsåldrarna. (Hebr 13:8)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)


Grekiska ord:

anangellô (’komma ... med’ – föra fram ett budskap) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 11:9; Syr 16:22; Matt 28:11(א,* א); Joh 4:25; Apg 20:27; 1 Joh 1:5 – Ester 4:4; Judit 5:3; 10:22; 11:15,19; 14:8; Jeremias brev ”Prologen”; Susanna v 10(Theod); Joh 16:13-14; Apg 14:27; 15:4; 19:18; 20:20; Rom 15:21; 2 Kor 7:7; 1 Petr 1:12.

(h)apas (allesammans/alltsammans) (i NT) Matt 28:11; Joh 4:25; Apg 10:8 – Matt 6:32; 24:39; Mark 1:27; 8:25; 11:32; Luk 3:21; 4:6; 5:26; 7:16(א,*א,A); 8:37; 15:13(א,*א,A); 17:27(א,*א,A); Luk 17:29(P75,א,*A); 19:37,48; 20:6; 23:1. Apg 2:44; 4:31-32; 5:12,16; 11:10; 16:3,28,33(א,*א,B); 25:24; 27:33; Gal 3:28(א,*א,A); Ef 6:13; Jas 3:2; 4:16(א,*א).


Ytterligare studier:

2 Mos 3:6; 20:2; Jes 43:12-13; Joh 9:37; 12:49-50; Upp 1:8; 4:8.


Barry J. Beitzel "Exodus 3:14 And The Divine Name. A Case of Biblical Paronomasia."; Trinity Journal 1.1 (1980): 5-20.

Laurence Cantwell "Immortal Longings in the Sermone Humili: A Study of John 4:5-26"; Scottish Journal of Theology 36 (1983): 73-.

Joseph B. Flatt "The God Who Is! Exodus 3:14-15"; Reformation and Revival 7.2 (Spring 1998): 103-117.

K.L. McKay "'I am' in John's Gospel"; Expository Times 107 (1996): 302-303.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-02-12; 2010-11-11; 2013-11-09)

Tillbaka till Start

4:27-30 Och på/’omedelbart efter’ det här kom Hans lärjungar, och de förundrade sig (hela tiden) över att Han (hela tiden) samtalade i sällskap med en kvinna. Inte desto mindre talade ingen till Honom (א,*א): ”Vad söker Du” eller: ”Vad/varför samtalar Du i sällskap med henne?” Kvinnan lät så sin vattenkruka vara och gick bort in i staden, och hon säger till människorna: ”Kom hit! Skåda en människa som har talat till mig allt vad (א,* א, B) jag har gjort. Ej är väl Den här kristusen/'den smorde'?” De kom så (P66,א,*א) ut, ut ur staden, och de kom (hela tiden) i riktning mot Honom.

Ord för ord: 4:27 (24 ord i den grekiska texten) Och på det-här kom 'na lärjungar'/lärjungarna hans och (de)-förundrade-sig-(hela-tiden) att i-sällskap-med (en)-kvinna (han)-samtalade-(hela-tiden); ingen inte-desto-mindre talade (till)-honom: vad söker-(du) eller vad samtalar-(du) i-sällskap-med henne? 4:28 (16 ord i den grekiska texten) lät-vara så '-n vattenkruka'/vattenkrukan sin '-n kvinna'/kvinnan och gick-bort in-i '-en stad'/staden och (hon)-säger (till)-'-na människor'/människorna: 4:29 (14 ord i den grekiska texten) kom skåda (en)-människa som talade (till)-mig alla-(ting) vilka (jag)-gjorde, väl-ej den-här är den kristus/smorde? 4:30 (9 ord i den grekiska texten) (de)-kom-ut så ut-ur '-en stad'/staden och kom-(hela-tiden) i-riktning-mot honom.


1883: O i detsamma kommo hans lärjungar, och de undrade därpå, att han talade med en kvinna; dock sade ingen: Hvad frågar du, eller hvad talar du med henne? Då lät kvinnan sin kruka stå och gick in i staden och sade till folket: Kommen och sen en man, som har sagt mig allt hvad jag har gjort. Icke är väl han Kristus? Då gingo de ut från staden och kommo till honom.

1541(1703): Och i det samma kommo hans Lärjungar, och undrade derpå, att han talade med qwinnone; dock sade ingen: Hwad fråga du, eller hwad talar du med henne? Då lät qwinnan stå sina kruko, och gick in i staden, och sade till det folket: Kommer, och ser en man, som mig hafwer sagt allt det jag hafwer gjort. Månn han icke wara Christus? Då gingo de af staden, och kommo till honom.

LT 1974: Just då kom lärjungarna tillbaka. De blev förvånade över att se honom tala med en kvinna, men ingen av dem frågade honom varför, eller vad de samtalade om. Då lämnade kvinnan sin vattenkruka vid brunnen och gick tillbaka till staden och sade till alla: ”Kom och träffa en man, som har berättat för mig om allt vad jag har gjort! Jag undrar om inte han är Messias?” Då strömmade folket ut från staden för att träffa honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud sade till kvinnan:) "’Ditt bortvändande’/’din tillflykt’ (kommer att vara) i riktning mot din man, och han kommer att vara din herre." (1 Mos 3:16b, Grekiska GT)

Rebecka gick ut ... och hade vattenkrukan uppå sina skuldror. ... Då hon hade stigit ned emot källan, uppfyllde/fyllde hon vattenkrukan och steg upp. (1 Mos 24:15b,16b, Grekiska GT)

Då Jakob hade kommit till/fram, rullade han bort stenen från brunnens mun/öppning och gav sin morbror Labans får att dricka. Och han ‘var vän med’/kysste Rakel och ... grät. ... (Och Rakel sprang i väg och) kom/gick bort med ett budskap till sin fader ... . Som/då Laban hörde sin systersons namn Jakob, sprang han 'in i'/till ett möte (med) honom, och då han hade ’tagit honom runt omkring’/’omfamnat honom’, ‘var ... vän med’/kysste han honom och ledde/förde honom in i sitt hus. (1 Mos 29:10b-11,12b-13a, Grekiska GT)

Gud steg upp från (Israel) ut ur den plats var/där Han hade samtalat i sällskap med honom. (1 Mos 35:13, Grekiska GT)

(Elisa sade till fienderna:) “Kom hit bakom mig, och jag skall leda/föra er bort i riktning mot mannen, som ni söker.” Och han förde/ledde dem bort in i Samarien. (2 Kung 6:19b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit (och) hör och jag skall beskriva för alla de som fruktar Gud så mycket som Han har gjort för min själ.” (Ps 66:16, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En kvinnas ondska (är) från en kvinna. En mans ondska (är) mäktigare än en kvinna som gör gott, och en kvinna som drar ner skam över (de sina) ‘in i’/möter förebråelse.” (Syr 42:13b-14)


Den Senare Uppenbarelsen: Då (Simon Petrus och Andreas) hade låtit näten vara, följde de genast (Jesus). ... Då (Jakob och Johannes) hade låtit båten och sin fader vara, följde de genast (Jesus). (Matt 4:20,22)

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila ... (ty) Min last är lätt.” (Matt 11:28,30b)

(Alla folkskarorna) sade (hela tiden) (om Jesus): "Ej är väl Den här Davids Son?" (Matt 12:23b)

(Budbäraren sade till kvinnorna: ”Jesus) är inte här, ty Han har rests upp, helt och hållet som Han talade. Kom hit, skåda platsen varest/där Han (hela tiden) låg.” (Matt 28:6)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:50b)

Då en kvinna, som (hela tiden) hade * (P45,א,*א) den lilla dottern (med) en oren ande, hade hört ’med anledning av’/om (Jesus), då hon hade kommit in (א,* א), föll hon (vänd) i riktning mot, i riktning mot Hans fötter. Men kvinnan var (hela tiden) grekiska, en syriskfeniciska (i) härkomsten. Och hon frågade/bad Honom (’hela tiden’/’gång på gång’), ’för att’/att han måtte kasta ut den lille demonen, ut ur hennes dotter. Och Han sade ('hela tiden'/'gång på gång') till henne: ”Låt barnen först vara (till) att utfodras/bespisas, ty det är inte fint att ta barnens bröd och kasta (det) till de små hundarna.” Men hon svarade och säger till Honom: ”Jo (א,*א,B), Herre, och/också de små hundarna nedanför bordet äter från de små pojkarnas och flickornas smulor.” Och Han talade till henne: ”På grund av den här utsagan, dra dig tillbaka. Den lille demonen kommer (och har kommit) ut, ut ur din dotter.” (Mark 7:25b-29)

(Petrus sade till folket:) “Män, israeliter, varför förundrar ni er ’på det här’/’för den här sakens skull’, eller varför stirrar ni på oss, som (om) en egen förmåga eller vördnad har gjort (och gör) att (den lame) vandrar omkring?” (Apg 3:12b)

De som så faktiskt hade såtts isär kom igenom och kom med utsagan (som) ett gott litet budskap. Men/och då Filippos hade kommit ner, in i Samariens stad, kungjorde han Kristus för dem. (Apg 8:4-5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till (Jesus): ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från sidan av mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” (Joh 4:9)


Hembygdens predikan:

I den omständigheten, att två heliga själar, Simeon och Hanna, en man och en kvinna, voro tillstädes i templet i denna stund, låg tydligen en profetia om Kristi församlings kommande gestaltning. Hos judarna ansågs kvinnan stå mycket långt under mannen. ... Men genom det barn, som nu vilade på Simeons armar och som de båda prisade, skulle kvinnan erhålla full jämbördighet med mannen. Andligen inträdde detta redan i Jesu kötts dagar. Han samlade lärjungar omkring sig, men ock lika hängivna lärjunginnor. I de troendes församlingar är denna jämbördighet genomförd. Även i borgerlig mening kommer den att genomföras. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 51-52, Söndagen efter jul, Luk 2:33-40)

Jag lägger märke till att Jesus intresserar sig för den enskilde och tar sig tid med en enda människa. Och när vi läser vår bibel så finner vi flera olika tillfällen, då Jesus predikade för en enda åhörare och liksom gick in för att söka föra varje enskild lyssnare fram till en personlig omvändelse. ... Nu är det ju ofta så med oss människor att skall vi ha möte, så vill vi ju gärna ha välfyllda lokaler, och kommer det bara några få åhörare, ja då tycker vi att det är misslyckat och kanske rent av inställer det hela. Och ändå kanske det var just de få som kom som Herren då ville tala med och ge en särskild hälsning vid det tillfället. Och här behöver vi på nytt lära av Jesus, ty han såg alltid i första hand till människans inre behov, och för honom var varje enskild människa en evighetsvarelse som måste räddas. ”Ty vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

Begreppet "jämställdhet" innebär inte att alla är likadana, utan att vi är lika mycket värda och har samma rättigheter och skyldigheter. Detta har varit så självklart för mig att jag inte trott att det skulle behöva betonas. Det var först när jag stötte på patrull beträffande tolkningen som jag insåg att många missuppfattade "jämställdhet" till att alla verkligen är likadana - och om inte så måste vi bli likadana (ohyggliga tanke!). Eftersom vi inte kan göra något åt det vi är okunniga om eller vill blunda för, tyckte jag att det var viktigt att berätta om de (för oss) nya rönen. Universitetet hade just startat en ny intern tidning med typografi som en dagstidning och i färgtryck. I eld och lågor skrev jag nu en lång artikel om skillnader mellan könen i hjärna i denna tidning. Artikeln illustrerades med fina färgbilder av hjärnan och nervceller. Reaktionerna var häpnadsväckande! Inom en vecka hade jag fått sex vykort med elakheter och grova skällsord till institutionen. Jag fick brev med råttlortar och hånfulla tillmälen, jag fick egendomliga hotfulla telefonsamtal, "jag var en förrädare mot alla kvinnor!" Det mest egendomliga telefonsamtalet fick jag från en kvinnlig kollega på en annan fakultet. Hon sade: "Annica, det finns inga skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor!" Jag blev lite förvånad (vad visste hon om det?) och svarade: "Vad intressant, NN, jag skulle vilja ha litteraturreferenserna, eller har du kanske forskat själv?" - Nej, det har jag inte, men även om det skulle finnas skillnader får vi aldrig säga det!!" - "Men NN, detta är ju ett mycket egendomligt uttalande från en professor vid ett universitet, som skall värna om sanningen i forskningen!" - "Ja, ja, det kan så tyckas, men så är det i alla fall, du kan förstöra mycket om du fortsätter!" Nu insåg jag att jag hade en mission - att berätta om skillnaderna, som gör att kvinnor och män är bättre än varandra på olika saker och därför kompletterar varandra. ... Riktig rättvisa går ju inte att nå utan att vi står på ett fundament av sanning, så långt vi känner den!! (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 12-13; Dahlström känd som professor i histologi och neurologi)

När min man var färdig pastor och började arbeta i församlingen i Gweru lämnade jag mitt arbete och blev pastorsfru. Eftersom vi har fem barn var det också mycket att göra i hemmet. Jag var mycket engagerad inom kyrkan och 1975 blev jag ordförande i Allianskyrkans centrala kvinnokommitté. När barnen började bli stora och en ny bibelskola startade i Gweru såg jag min chans: äntligen kunde jag utbilda mig till pastor. Jag gick på bibelskolan 1990-91. Vad har TACZ (The Alliance Church in Zimbabwe) betytt för mig? Kyrkan har verkligen hjälpt mig på många sätt. Framför allt har den öppnat dörrarna för mig att tjäna Gud på det sätt jag vill - genom att betjäna människor i min omgivning. Jag har inte upplevt att Allianskyrkan begränsat mig för att jag är kvinna, som en del andra kyrkor gör. Jag känner som att Allianskyrkan är en stor familj. Många av dem som är pastorer och ledare idag har jag sett komma till tro och mogna. När Gerd Pettersson kom till Zimbabwe som missionär fick jag möjlighet att göra det som jag längtat efter: att nå ut till kvinnorna i vår kyrka och undervisa dem, se dem ta tag i sina liv och göra något. Jag försöker alltid uppmuntra kvinnor att tro på sig själva och göra något i sitt liv. Jag är mycket tacksam att min man alltid uppmuntrat mig att gå vidare. När han skulle på olika seminarier och andra samlingar bjöd han ofta mig att följa med för att få tillfälle att lära mig saker. Först kände jag mig väldigt bortkommen, men det har hjälpt mig. Jag var faktiskt hemskt blyg när jag var yngre och trots att jag hade mycket idéer vågade jag inte stå upp och tala inför folk. Men min utbildning och andra erfarenheter har hjälpt mig att komma över det. När jag blev invald i Allianskyrkans kommitté för sociala projekt kände jag mig osäker och undrade om jag kunde tillföra något. Samtidigt var jag glad, för jag kände ju att det var rätt och fick även uppmuntran av de andra medlemmarna i kommittén. Det blev som en öppen dörr för mig att få göra det jag verkligen ville, att arbeta med människor. (Tsitsi Chauke-Eva Petersson "Allianskyrkan i Zimbabwe" s 55-56; Tsitsi Chauke berättar år 2000 om sitt liv)

För närvarande (år 2000) går vi igenom 1975 års konstitution för att försäkra oss om att den motsvarar de behov som finns i kyrkan i dag. Vi vill också försäkra oss om att varje lokal församling ska ha ett väl definierat program för männen. Målsättningen med det är att männen ska ta den bibliska ledarrollen i sina familjer, så att dessa kan klara det nya millenniets utmaningar. Skriftenlig undervisning skall ges för att utrusta kyrkans folk för utmaningarna i slutet av de sista dagarna, såväl som i det nya millenniet. Vårt mål är att skörda, att undervisa troende och uppbygga dem. (P.M. Mahlalela "Kyrkan i Swaziland - träd med många grenar" s 53)

Kristendomen hade ursprungligen varit mycket gynnsam för kvinnorna men hade redan på Augustinus tid utvecklat en kvinnofientlig tendens i väst. Hieronymus brev genomsyras av ett kvinnoförakt som ibland ter sig förryckt. Tertullianus för sin del hade brännmärkt kvinnorna som onda fresterskor, ett evigt hot mot mänskligheten. (Karen Armstrong "Historien om Gud" s 145)

Dörren till förlossningssalen öppnades och lampan ovanför den tändes med ett klick. Nedanför den stod en vitklädd läkare, en kvinna med gummihandskar som nådde upp till armbågarna och som var alldeles kladdiga av vad som verkade vara blod. Mannen som traskade runt framför dörren sprang genast fram och frågade oroligt: "Doktorn ... Vad blev det?" "En liten tös", mumlade läkaren. När mannen hörde det vacklade han till, föll baklänges på marken och smällde huvudet i en keramikplatta som tydligen sprack. "Vad håller du på med?" sade läkaren. "Det är andra tider nu (år 1987), pojkar och flickor är lika mycket värda! Var skulle ni män komma ifrån om det inte fanns kvinnor? Skulle ni krypa fram under någon sten?" Mannen satte sig långsamt upp och stirrade framför sig en stund innan han började yla högt. "Zhou Jinhua! Zhou Jinhua! Värdelösa kvinna! Du har tagit livet av mig ..." En kvinna började gråta inne i rummet och Gao Yang gissade att det måste vara Zhou Jinhua. "Varför gråter inte barnet?" undrade han. "Kan hon ha kvävt det?" "Res dig upp!" sade läkaren. "Och hämta din fru och din dotter. Det är många som väntar på att få föda!" Mannen kravlade upp och stapplade mot förlossningssalen. En liten stund senare kom han ut med ett knyte i famnen, stannade till i dörröppningen och frågade läkaren: "Doktorn, känner ni någon som vill ha en dotter? Ni måste hjälpa oss!" "Det kan du glömma", sade läkaren ilsket. "Ta hem henne och föd upp henne du. När hon blir arton år kan du sälja henne för tiotusen." (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 359-360)

Troligen vill evangelisten antyda att kvinnan lämnar vattenkrukan, eftersom hon nu inte längre behöver den. Jesus har visat sig kunna ge henne ett vatten, som ger evigt liv. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 107)

I augusti 1979, sex månader efter det att Shahen störtats, handlade nyheterna från Iran fortfarande om avrättningar. ... Det rapporterades att Ayatollah Khomeini i lag hade förbjudit musik. Och de islamiska reglerna för kvinnor genomdrevs återigen. Kvinnor och män fick inte längre bada samtidigt; revolutionsgardister stod på vakt vid stranden i badorter längs Kaspiska Havet för att avstyra gemensamt badande. (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 25)


ca 1975 - ca 1950

Nu har jag sysslat lite med nordbornas himmelrike Valhall. Det var alltså ett paradis bara för de män som föll i strid! Men större delen av folket dog väl ändå i sotsäng? Nu kan jag inte få klart för mig, om det fanns ett särskilt paradis för dem - eller om de samtliga kom till Asarnas helvete? . . . Fanns det i Asatron två olika himlar? Och fanns det inte något paradis för kvinnor? Av vad jag sett om Asatron så tycks det som om kvinnorna helt var uteslutna från Valhall - frånsett Odens tjänarinnor, sköldmörna eller valkyrior, som skulle plåstra om och servera kämparna i Valhall. Vad anser Du om den saken? Jag söker ju här ett yttersta ursprung till den könsdiskriminering, som ännu till våra dagar helt har genomsyrat det svenska manssamhället. Undrar naturligtvis också, om det betydde evig fördömelse för en man, om han inte stupade i strid? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 315-316; brev från Stockholm till Henrik Sandblad 1969-11-05)

Imperfektformen (av "förundra sig") visar på något mer än en kortvarig överraskning. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 173)

Kvinnliga präster i mängd förkunnade asaläran. Människor, hästar och tuppar blotade de med den äran. De försatte sig själva i trance och framsade kraftord och galder. Jojo, kvinnliga präster var regel hos Oden, Tor och Balder. Trodde du samtiden var radikal och har utfört en ny bedrift? Ack, vi har haft kvinnliga präster förr i Uppsala ärkestift. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 163; Om kvinnliga präster)

Södra Egypten är känt för att styras av stränga traditioner, men alldeles speciellt det här distriktet i närheten av Girga. Där tröttnade folk aldrig på att stolt förkunna att hos dem lämnade en kvinna sitt hem bara två gånger i livet: ena gången för att lämna sin fars hus när hon gifte sig och den andra för att fraktas från sin mans hus till graven. ... Det fanns tre hushåll i byn. ... Kvinnorna i ett hushåll tilläts besöka varandra efter solnedgången, men till de båda andra kunde de bara gå för att utföra sin "plikt", dvs beklaga någons död. Att ta sig utanför byn var ett privilegium som förbehölls de kvinnor som drabbats av någon svår sjukdom, för vilken den lokale läkaren inte räckte till utan det var nödvändigt att fara till Girga för specialistvård. (Ihsan Kamal "Ett eget fängelse" s 109-110)

Lärjungarna blir inte förvånade över att Jesus samtalar med en samarit, utan att han samtalar med en kvinna. (Rudolf Bultmann "The Gospel of John" s 179)

Det är icke enbart judarna, som tackat Gud för att de icke blivit födda till kvinnor. Thales brukade säga, att han var tacksam mot ödet för tre ting: först för att han var född till människa och icke till djur, vidare för att han var född till man och icke till kvinna, för det tredje för att han var född grek och icke barbar. Att vara född kvinna betraktades alltså av både judar och greker som ett oblitt öde. Mannen är enligt Platons Timaios "det bättre släktet". Förfelar mannen sitt liv, återfödes han till kvinna, förfelar kvinnan sitt liv återfödes hon som djur. ... Men det är inte bara judar och greker som anser kvinnan såsom en lägre varelse. De har sällskap av till exempel senare tiders Sören Kirkegaard, som på något sätt synes ha haft komplex inför det svagare könet: Att vara kvinna är någonting så besynnerligt, så sammansatt att det icke kan uttryckas genom något predikat. Att hon i själva verket betyder mindre än mannen är icke hennes olycka, nej, olyckan är att hennes liv för det romantiska medvetandet har blivit så meningslöst, att hon det ena ögonblicket betyder allt och nästa ingenting alls. Om jag vore kvinna skulle jag hellre vara kvinna i orienten, där jag skulle vara slavinna, ty att vara slavinna är dock alltid något i jämförelse med att vara flygande fläng och ingenting alls." (Erik Sollerman "I Vår Herres ateljé" s 24-25; Kvinnan som du gav)

Knappt hade (Abu el-Kerim) avverkat de fyra framåtböjningarna, förrän han smög sig ut ur moskén och begav sig hemåt via en smal gränd. ... Men i detta ögonblick skulle han inte för allt i världen ha kunnat lägga sig att sova. ... Varför var han den ende klarvakne stackaren som inte visste vad han skulle göra av sig? ... Men varför inte återvända hem som alla andra anständiga människor? Han skulle väcka sin fru med en liten knuff, be henne torka av lampglaset och tända lampan, elda upp i spisen, värma ett bröd åt honom och sätta fram grönpepparn, som blivit kvar från lunchen, eller ännu hellre en bit av bakelsen, som hennes mor kommit dit med på morgonen. Och vad underbart om hon därefter kunde göra i ordning en mugg helba (dvs. dryck tillredd av bockhornsklöverns planta) åt honom, medan han satte sig till rätta där som en annan sultan för att laga de tre korgar vars bottnar slitits sönder och tillverka nya handtag, eftersom de gamla fallit av. ... Ingenting av detta skulle någonsin inträffa. Han kände sin fru alltför väl. ... Hon skulle inte vakna om så domedagsängeln blåste i sin basun. Och om hon genom något mirakel kom upp på benen, vad skulle hon då göra? ... Lampan, för att gå rakt på sak, var bara halvfull med olja, och kvinnan behövde alltsammans för att kunna knåda och baka hela nästa natt. ... Sedan så hade barnen säkert blivit hungriga framåt kvällen och ätit upp det sista brödet i korgen tillsammans med pepparn. Och var det alls troligt att någon av morgonens bakelser var kvar för att invänta hans hemkomst i den sena kvällen? Det var bättre att han förlikade sig vid tanken att det varken fanns helba, socker eller någonting överhuvudtaget hemma. Gud ske pris i alla fall. (Yousuf Idris "Det billigaste kvällsnöjet" s 76-82)

Jag betraktade (Zineb) ett ögonblick med drömmande min. Jag vet inte vilken känsla som då drev mig att förklara för henne "hur man bör uppträda mot män". Det väsentliga där var att tiga. ... Jag förstod (hennes man) Farid. Han, vars tystlåtna yttre dolde en instinktiv stolthet, måste ofta känna avsmak inför denna undergivna kvinna. Åt denne så virile man hade man till hustru valt ett veligt blötdjur. ... Stackars Farid! Det var honom jag till sist mest beklagade. "Om han visar dig en svart tråd och du vet att han vill att du ska säga att den är vit, så måste du säga att den är vit" avslutade jag. "Det är enda sättet att leva sams med din man." (Assia Djebar "De otåliga" s 378-379; författarinnan föddes 1936 i Cherchell strax väster om Alger)


ca 1950 - ca 1900

Om kvinnans funktion som hona inte räcker för att definiera henne, om vi dessutom vägrar att förklara henne genom "det evigt kvinnliga" och om vi trots allt medger, om än bara provisoriskt, att det finns kvinnor på jorden, måste vi alltså ställa oss frågan: Vad är en kvinna? ... Om jag vill definiera mig själv är jag tvungen att först av allt tillkännage: "Jag är en kvinna." Denna sanning är den bakgrund mot vilken alla andra påståenden kommer att avteckna sig. ... Könsuppdelningen är i själva verket något biologiskt givet, inte ett stadium i mänsklighetens historia. ... Ingen klyvning av samhället efter kön är möjlig. Det är detta som i grunden karaktäriserar kvinnan: hon är den Andre mitt i en helhet vars båda delar är nödvändiga för varandra. ... Det är inte förrän på 1700-talet som verkligt demokratiska män ser objektivt på frågan. Diderot är en av dem som anstränger sig för att visa att kvinnan är en mänsklig varelse på samma sätt som mannen. Lite senare försvaras hon lidelsefullt av John Stuart Mill. Men dessa filosofer präglas av en mycket ovanlig opartiskhet. (Simone de Beauvoir "Det andra könet" s 25,29,32)

Man brukar tala om svaga kvinnor - det är ett gränslöst osant ord. På många väsentliga områden i tillvaron är den äkta kvinnan oändligt mycket tapprare, trofastare, starkare och tålmodigare än mannen. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 74-76)

Anledning till denna undran låg däri, att det för en jude i allmänhet och då i alldeles särskild grad för en rabbi ansågs otillbörligt att på gatan hälsa på en kvinna, även om det var hans egen hustru. Med vilken ringaktning man betraktade kvinnan framgår därav, att man sade, ”att det vore bättre, att lagens ord bleve brända än överlämnade till kvinnor.” (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 69)

De närmade sig varandra. Utan ett ord fattade de varandras händer och stod stilla framför dödskallen. Den var helt visst skickad till dem av Gud. Den sade dem genom sin närvaro att Gud vårdade sig om dem, att han hade medlidande med dem och ville rädda dem. De kände plötsligt att allt annat var utan vikt. Hustrun begärde inte att mannen skulle säga henne att han ångrade sig. Hon hade alldeles glömt att hon inte mer ville leva tillsammans med honom. Mannen tänkte inte mer på vilken av dem båda som nu skulle bli den rådande i huset. De hade kunnat vara tusen gånger mer retade mot varandra, de kunde ha haft tusen gånger mer att förebrå varandra, och alltsammans skulle ha varit glömt inför den saliggörande vissheten att Gud hade vårdat sig om dem och velat rädda dem från att komma till att hata varandra. Gud ville dem väl, därför hade han sänt dem en varnare. Inför något så stort glömde de inte bara sin vrede mot varandra, de glömde också sin fattigdom, sina framtidsbekymmer. De kände den största lycka som människor kan erfara. (Selma Lagerlöf ”Dödskallen” s 537-538)

Jag tror nog, att det är en annan samhällsklass här på landet (än jordbrukarna), som mycket lider av isolering nämligen prästerna. De ha det nog inte bra ställt, stå liksom i opposition mot alla både de bildade och de religiöst intresserade, som alla äro frikyrkliga. Här behöva vi så förfärligt väl bildade och intresserade präster, men bildade och intresserade personer vilja inte gå in i embetet. Jag har undrat på om inte detta skall bli en kvinlig uppgift snart nog. Tänk vad du skulle ha blivit för en bra präst efter de fordringar, som vi ha häruppe åtminstone. Vi vilja ha präster som ta hand om oss mest lekamligen, men också litet grand andligen. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 145; brev 26 nov 1916 till Elise Malmros)

"Om man ärligt ångrar sin synd godtager Gud ens botgärning." Mor uttryckte sig som en skriftlärd (till den förkrossade kvinnan). Hon kunde bibelns texter rent av bättre än far. Hon var också hemmastadd i svåra böcker som "Hjärtats plikter" och "De rättfärdigas väg" - inte i översättning utan på den ursprungliga hebreiskan. Hon behärskade ett otal lagtexter och kunde hundratals rabbincitat och uppbyggliga liknelser. Hennes ord ägde tyngd. Efter en stund blev det bestämt att de skulle fråga far till råds, men att mor först skulle gå in och förklara saken för honom. ... Fars ord fick kvinnans hjärta att smälta som vax, som det heter. ... I grunden hade (far) sagt precis detsamma till henne som mor redan hade sagt, men på något vis verkade hans ord varmare och intimare. Kvinnan gick sin väg under ett otal välsignelser över oss - far och mor och till och med mig. ... (Far) hade lyft en tung börda från hennes axlar. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 60-64; Hemligheten)

"Batseba ...", ropade någon. "Rabbinens Batseba ..." Fast jag visste att min mor hette så hade jag aldrig hört henne tilltalas med något annat än "hör du - ", vilket var fars sätt att väcka uppmärksamhet eftersom chassidismen förbjöd att en kvinna tilltalades med sitt namn. Såvitt jag visste var Batseba bara ett bibliskt namn som ingen faktiskt använde, och fastän pojkarna i chederskolan ofta nämnde sina mödrar vid namn skämdes jag för att uttala min mors namn eftersom det verkade påminna alltför mycket om kung Davids synd. Här kallade man henne Batseba och "du", och kvinnorna omfamnade och kysste henne. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 114-115; Bilgoraj)

Far såg aldrig på en främmande kvinna eftersom det är förbjudet i den judiska lagen, men mor och vi barn såg genast att någonting hade gjort vår oväntade besökare kraftigt upprörd. "Vad är det?" undrade far och vände samtidigt ryggen till för att inte se på henne. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 19; Varför gässen skriade)

(1908 Juni 13:e) Qvinnan gaf mig ... en stor skenlycka, som dock genast afdustade; och visade arten. De två första lemnade intet minne efter sig, bara en liflig afsky. Hos den sista fanns något från öfre regioner, men blandadt med så mycket ondt och fult! Men jag minnes henne ofta mycket vackert, fastän det mesta var falskt! När barnen voro små, skänkte de mig den renaste glädjen. Men det gick bort snart! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 298)

Det är ju sällsamt att ett faktums tillvaro kan bli föremål för så kallade åsikter. Sålunda har kvinnans ställning i utvecklingskdjan mellan barnet och mannen blivit förnekad på grund av åsikter. Att barnet är en outvecklad människa blir väl oberoende av tycke och smak, trots det att underbarn givas; lika oberoende av åsikter är väl det faktum att kvinnan är en rudimentär man, trots det att undantag givas. (August Strindberg "Idolatri, Gynolatri" s 67; oktober 1903)

Den Okände: "Säg mig du vise man, den gåtan. När helst jag förde en kvinna, min egen, min sköna, tillbedda, när helst jag förde henne under min arm inför mänskors ögon skämdes jag, som för en svaghet! Lös mig den gåtan!" ... Frestaren: "De grekers Eva kallades Pandora, skapt av Zeus på elakhet att plåga männen och behärska dem! --- I bröllopsgåva erhöll hon ett skrin som inslöt alla världens olyckor. Måhända denna Sfinxens gåta löses bättre sedd ifrån Olympen, än ifrån Paradisets lustgård! Fullständigt blir den aldrig löst! Och jag står lika slug som du! Och medan jag begrundar, njuter jag ännu i dag det Skönsta Skapelsen oss givit! - Gå du, gör sammaledes." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 352)

Då en trettioårig erfarenhet på detta område icke givit författaren skäl till något som helst klander, utan tvärtom grundligt övertygat honom om den oskattbara välsignelse kvinnans offentliga uppträdande haft med sig, bör det icke förundra läsaren, om han (nu år 1900) av tacksamhet för hennes arbete ägnar åt Herren Jesus, som icke har anseende till person, detta lilla arbete till försvar för hennes välsignelsebringande mission gent emot dem, som vilja nedtysta henne med att oriktigt tillämpa uttrycket: "Tige edra kvinnor!" (John Ongman "Kvinnans rätt att förkunna evangelium" s 67-68)


ca 1900 - ca 1890

Slog i går käglor med De Wahl, Svennberg och Richard Bergh på Lidingöbro efter ärtmiddag med utsigt åt hafvet. Kreerade åter Folksången "Mandom mod"; hemfärd under stjernorna genom granskogen. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 227; brev 10 nov 1899 till Nils Andersson; vid denna tid diskuterades livligt frågan om en svensk folksång. "Du gamla, du fria" hade ännu icke slagit igenom. "Mandom, mod och morske män" hade många anhängare, bl.a. Nils Andersson och Strindberg. I dramat Midsommar förordar Strindberg 1901 dessutom Nyblaeus-Lindblads dalasång "Jag vet ett land".

"Värre än allting annat i världen, vet ni, är dumheten", sa (Sjmuhin till sin gäst). ... "Min Ljubov Osipovna ligger på knä och ber till Gud. Hon ber vareviga kväll, vet ni, och gör sina bugningar. ... Hon är kommen från en fattig familj, popdotter, från det kyrkliga ståndet så att säga. Jag gifte mig med henne när hon var sjutton år (då jag själv var fyrtioåtta år), och de lät mig få henne mest för att de inte hade någon mat, det var nöd och onda dagar och jag hade ju ändå jord, förstår ni, och hus och hem, ja, och så var jag ju i alla fall officer, vet ni, det var smickrande för henne att bli gift med mig. Men första dagen vi var gifta så grät hon, och sedan har hon hållit på och grinat i alla tjugu åren - hon är en riktig lipsill, så att säga. Och jämt och samt sitter hon och tänker, och tänker. Vad tänker hon på, det kan man fråga sig? Vad kan en kvinna tänka på? Ingenting. Jag räknar, det erkänner jag, inte kvinnan som en människa." (Anton Tjechov "'Petjenjegen'" s 209)

Hvarför jag är qvinnohatare. Derför att jag hatar Gaia, det underjordiska, det onda för det onda. Och det qvinnliga hos mig liksom hos andra män hatar jag af samma grunder. Se på dessa representanter af det högsta qvinnokön frambragt, lifräddare, universalprofeter, d.ä.: herrsklystnaden förklädd: De se ju ut som onda andar! skökor! eller äfventyrerskor! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 385; brev 7 nov 1896 till Torsten Hedlund)

Ni känner ej min sista utveckling; Ni vet ej att jag en dag ej mer kunde finna tröst i Jobs bok, ty det gick upp ett ljus för mig att jag ingen Job var; ingen rättfärdig man som skulle pröfvas, utan att jag var en röfvare som råkat på korset emedan hans gerningar förtjenade det, och som skulle straffas. ... Låt mig samla ihop trasorna af min själ och kropp; låt mig göra korståget först mot mitt gamla sjelf, så skall jag sedan följa fanan - förutsatt att den är hvit. Föres den af en Jeanne d'Arc sänd att utskämma männen för deras förfall eller för att väcka deras ambition, det skall ej hindra mig, - men det tror Ni ej. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 304; brev 20 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Dessa mina privatbref till Er har Ni låtit profaneras af okynniga som vilja röra på mitt öde. ... Få se om jag ej kommer att falla äfven denna gång på en qvinnas dumhet! Qvinnorna äro för mig sköna som blommorna, men de äro lika fullt elementaler, endast elementaler och derför onda väsen; och onda väsen äro underlägsna. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 292; brev 31 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Som Buddhist är jag, lik Buddha och hans tre stora lärjungar (Schopenhauer, v. Hartmann och Nietzsche), qvinnohatare, emedan jag hatar jorden derför att den binder min ande, och derför att jag älskar den. Qvinnan är för mig jorden med all dess herrligheter, bandet som binder; och allt ondt af det ondaste jag sett, är qvinnokön. Hindret, hatet, den låga spekulationen, råheten, framför allt det omenskliga hatet mot en ande som vill vexa, lyfta sig. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 99-100; brev 10 nov 1895 till Torsten Hedlund)

"Det är bara på landet som kvinnan inte står mannen efter i någonting", sade Sjamochin. "Där tänker och känner hon på samma sätt som mannen och kämpar som han mot naturen i kulturens namn. Men kvinnan i städerna, borgarkvinnan, den bildade kvinnan har för länge sedan blivit efter mannen och håller på att återgå till sitt elementärtillstånd, hon är redan till hälften ett människodjur och tack vare henne har många av den mänskliga kulturens erövringar gått förlorade igen. Kvinnan försvinner så småningom, och i hennes ställe visar sig den ursprungliga honan. Denna den bildade kvinnans efterblivenhet hotar kulturen med en allvarsam fara. I sin regressiva utveckling strävar hon att dra mannen med sig och hämmar hans framåtskridande. Det råder inte något tvivel om den saken." Jag framkastade att man borde akta sig för att generalisera och döma alla kvinnor efter denna Ariadna. Redan kvinnans strävan efter bildning och likställighet mellan könen, som jag uppfattade som en strävan efter rättvisa, uteslöt varje tanke på en regressiv utveckling. Men Sjamochin hörde knappt på mig, han smålog blott skeptiskt. Det var en lidelsefull, övertygad kvinnohatare jag hade att göra med, det var omöjligt att omvända honom. "Nej, kom inte med det där!" avbröt han. "Så länge kvinnan inte ser i mig en likställd människa, utan hannen, så länge hon hela livet igenom bara lägger an på att behaga mig, det vill med andra ord säga härska över mig - kan det verkligen bli fråga om lika rättigheter? Å, tro dem inte, de är så listiga, så listiga! Vi män arbetar för deras frihet, men de har inte alls någon lust efter den där friheten, de låtsar det bara. De är fruktansvärt listiga!" Jag började redan få nog av diskussionen och hade helst velat sova. Jag vände mig mot väggen. "Just så är det!" hörde jag ännu halvt i sömnen. "Och det är vår uppfostran som är skulden till alltsammans, skall jag säga er. I städerna går hela kvinnans uppfostran ut på att göra henne till ett människodjur, med andra ord lära henne att behaga och besegra hannen." Sjamochin suckade. "Flickorna borde uppfostras och gå i skola med gossarna så att de jämt skulle vara tillsammans. Kvinnan skall uppfostras så, att hon liksom mannen lär sig inse när hon har orätt - nu tror hon sig alltid ha rätt. Inpränta i flickorna, redan medan de ligger i lindan, att mannen inte först och främst är kavaljer och ett blivande parti, utan att han är hennnes nästa, jämbördig med henne i allt. Lär henne att tänka logiskt, att generalisera, och förklara inte för henne att hennes hjärna väger mindre än mannens och att hon därför kan vara likgiltig för vetenskap, konst och alla kulturuppgifter över huvud. En skomakar- eller målarlärling har också en mindre hjärna än en fullvuxen man, men det hindrar inte att han tar del i den allmänna kampen för tillvaron, arbetar och lider. Det vore också på tiden att få ett slut på det där maneret att vädja till fysiologin, till havandeskap och förlossningar. För det först föder kvinnan inte barn varje månad, för det andra är det inte alla kvinnor som får barn, och för det tredje arbetar en normal bondkvinna ute på åkern ännu dagen före förlossningen och tar inte någon skada av det. Vidare borde det vara likställighet i det dagliga livet. Om en herre bjuder en dam en stol eller tar upp hennes näsduk när hon tappar den, så må hon betala med samma mynt. Jag skulle inte alls ha något emot om en flicka ur god familj hjälpte mig på med rocken eller hämtade mig ett glas vatten ... " Sedan hörde jag ingenting mer, jag somnade. (Anton Tjechov "Ariadna" s 281-283)

Fribaptistsamfundet växte fram under 1870-talets förra hälft. År 1892 inledde detta samfund mission i Natal i sydöstra Sydafrika. Denna satsning är närmast unik då de två missionärerna var ogifta kvinnor. De båda pionjärerna var Amy Bull (1861-1957) och Matilda Gustafsson (1867-1931, gift Andersson 1897). Den vanliga ordningen inom såväl svensk som annan europeisk och nordamerikansk mission var annars att de första missionärerna i ett annat land var män. De manliga missionärerna åtföljdes av sina fruar eller gifte sig efter en inledande missionärsperiod. (Karin Sarja "Gå ut och gör alla folk till lärjungar" - om svensk mission" s 342-343)

Jag råkade på ångbåten få betrakta i fem timmar en, Redaktör Möllersvärds dotter, hvars skönhet och behag suggererade mig lusten att lefva. ... (Men) att den lilla mörka qvinnan skulle - antaget jag vann henne - komma att hata den blonda rivalen (dvs fru Strindberg) - det kände jag på mig. ... ... Stor nyhet! Aug S(trindber)g, eller den s.k. Gubben Antinous äfven Jack Uppskäraren, planerar nu sitt andra äktenskap, denna gång med en liten och mörk! Hör och darra! Men tig! Den höje och blonde typus är tack vare Fru ? som gick snedt på kängorna i Lund utrotad, och en ny typus utbildad! Hvad säges, psykolog? (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 270,279-280; brev 24 maj 1891 till Fredrik Vult von Steijern samt brev 29 maj 1891 till Birger Mörner; betckningarna Antinonus och Jack Uppskäraren på sig själv hade Strindberg tydligen använt under sin Lundavistelse i april. Antinous kännetecknades enligt den antika bildframställningen av ett mäktigt hårsvall över sin breda panna. Jack the Ripper var den beryktade massmördaren, som vid denna tid härjade i London och som sprättade upp magarna på sina offer, mestadels lösaktiga kvinnor. Se sid 284)

Hvarför min bok ("I havsbandet") ej kom? Sannolikt derför att den stals på posten, der man numera (sedan dit kommit fruntimmer) både öppnar bref och - stjäl frimärket från brefvet! (Så smått! Karlen stjäl åtminstone pengarne!) (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 132; brev 2 dec 1890 till Birger Mörner)

Livet på platsen har framkallat den särskilda syn på den kvinnliga straffången som sannolikt finns i alla deportationskolonier: antingen är hon en människa, en husmor eller en varelse som står lägre än ett husdjur. "Det är synd att kvinnorna sänds hit från Ryssland på hösten i stället för på våren", sade en tjänsteman till mig. "På vintern har en kvinna ingenting att göra och hon är till ingen nytta för bonden, bara en extra mun att mätta. Just därför tar duktiga bönder dem ogärna på hösten." På det sättet resonerar man om arbetshästar på hösten när man ser att vinterfodret blir dyrt. Man tar inga som helst hänsyn till den deporterade kvinnans människovärde, kvinnlighet och blygsel; man liksom underförstår att allt detta utplånats hos henne medan hon släpats från fängelse till fängelse och deporterats. Åtminstone när man ger henne kroppsstraff besväras man inte av tanken att det kan kännas förnedrande för henne. Men personlighetsförnedringen har dock aldrig gått så långt att man gifter bort henne eller beordrar henne att sammanbo med någon mot hennes vilja. ... Läs- och skrivkunnigheten utgör 29 (procent) av den manliga befolkningen, vuxna och barn medräknade. Bland kvinnliga är läskunnigheten 9 (procent). Dessa återfinns uteslutande bland dem som är i skolåldern. Folkbildningen har ännu inte snuddat vid den vuxna kvinnan, som förvånar en genom sin stora okunnighet. Jag tror att jag ingenstans sett så dumma och ointelligenta kvinnor som just här, i en brottslig och förslavad befolkning. (Anton Tjechov "Sachalin" s 165,186; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Kvinnorna (hos urinvånarna giljakerna) är lika rättslösa vare sig det är en gumma, en mor eller ett dibarn. De behandlas som husdjur, som en sak man kan kasta bort, sälja eller sparka som en hund. Giljakerna smeker sina hundar - men aldrig sina kvinnor. Äktenskapet anses värdelöst, mindre viktigt än t.ex. att supa, och det kringgärdas inte med några religiösa eller vidskepliga ceremonier. Giljaken byter till sig en flicka mot ett spjut, en båt eller en hund; han för henne till sin jurta och lägger sig med henne på björnfällen - det är allt. Månggifte är tillåtet men har inte fått någon större spridning, fast det uppenbarligen finns fler kvinnor än män. Föraktet för kvinnan har antagit sådana proportioner, att han i det fallet inte ens anser slaveri vara anstötligt. ... Den svenske författaren Strindberg, den kände kvinnohataren, som vill att kvinnan endast skall vara slav och tjäna mannens nycker, tänker i själva verket som giljakerna; om han råkade komma till Norra Sachalin skulle de omfamna honom länge. (Anton Tjechov "Sachalin" s 130-131; Tjechov besökte Sachalin 1890)


ca 1890 - ca 1887

Jag har varit själssjuk i fjorton dagar! Jag har plågat dig, Stackars Siri, förlåt mig. Kom bara med barnen! Inser du att jag är en god far för dina barn - bind mig då med litet vänlighet. Och vill du böja mig så var bara qvinna, och jag böjer mig utan förödmjukelse såsom en man vill och skall det för en qvinna. Som menniska är du icke mig öfverlägsen, men som qvinna är du det, ty det finns lyckligtvis två kön som dessbättre äro hvarandra mycket olika. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 321; brev 8 maj 1889 till Siri von Essen)

Kristendomen är för mig ett bakslag i utvecklingen, de smås, de usslas, kastraternas, qvinnornas, barnens och vildarnes religion, derför är den i rak strid mot vår evolution som vill skydda den starke mot den dåliga arten, och qvinnans framträngande nu synes mig vara symptom på slägtets regress och en konsekvens av Kristendomen. ... Till packet räknar jag alla fruntimmer såsom varande lägre existensformer. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 191-192; brev 4 dec 1888 till Georg Brandes samt tillagd not i brev 5 dec 1888 till David Bergström)

Om jag skulle med ord ange min ståndpunkt nu blefve det så: Ateist. Kristus-hatare. Anarkist-optimat. (Frihet för alla, äfven de kloka och starka att göra sig, hvarigenom och om icke de små vore privilegierade verlden skulle regeras af kloka och starka, hvilka skulle öka lusten). ... Qvinnan såsom liten och dum och derför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall qväsas till såsom barbaren eller tjufven. Hon är endast behöflig såsom vår äggstock och lifmoder, allra bäst dock såsom slida! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 93; brev 25 maj 1888 till Verner von Heidenstam)

Genom sin insats som Frälsningsarméns banbrytare i Sverige blev Hanna Ouchterlony (från Värnamo) också pionjär för kvinnan som offentlig talare i vårt land, liksom hon i sin ställning som kommendör - William Booth utnämnde henne till detta 1887 - blev en av de första svenska kvinnorna utanför kungahuset och utanför hantverksmästaränkornas krets som hade en chefsställning med män som underordnade. Hennes ställning högst upp i Frälsningsarméns svenska hierarki var obestridd. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 138)

I sin dumhet arbeta (ungdomen) för en ny, privilegierad klass: qvinnorna, som skola ha rättighet utan motsvarande skyldigheter. Rösträtt utan krigstjenst, rätt till mannens sysslor utan barnförsörjarskyldighet o.s.v. Det var ju icke frihet för mannen, bara för qvinnan. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 205; brev 27 maj 1887 till Carl Larsson)

Jag har i tre år i utlandet umgåtts och observerat ett hundratal qvinnor av alla nationer och jag har icke förstått annat af deras öfvermodiga, hatfulla uppträdande än att det gäller komma öfver, icke vid sidan. Läs bara deras böcker och pjeser; hvilken hutlöshet i behandlingen af mannen! Och observera huru jag, som endast sagt detsamma om dem, som de om oss, och med större skäl och rätt, huru jag blir behandlad. Men jag kommer att slåss till sista nervstumpen håller ut, och gnager de ihjel mig, så kan ni sedan skrifva en pjes om "den siste mannen". (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 148; brev den 22 jan 1887 till Edvard Brandes)

Vi ska ha bort respekten för qvinnan annars trampar hon ner oss. ... ... Du kan veta att ... hela mitt qvinnohat är teoretiskt, ty jag skulle ej kunna lefva utan qvinnas sällskap. ... Du ska derför inte alls bli ledsen när du läser Fadren, ty den är en dikt. ... Det jag har skrifvit i qvinnofrågan är det skarpaste som är tänkt i Europa i den saken, och jag är alldeles för öfverlägsen att kunna lefva och andas i Sverge. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 135,174; brev 3 jan 1887 till Edvard Brandes och brev 25 febr 1887 till Axel Strindberg)

Advokaten Kvasjins svärmor och hans hustru, Nadesjda Filippovna, sutto vid bordet efter middagen, insvepta i regnkappor och schalar. På gummans ansikte stod skrivet, att hon gudilov var mätt, frisk och hade kläder på kropppen , att hon gift bort sin enda dotter med en bra karl och nu kunde lägga patiens med lugnt samvete. Hennes dotter, en liten fyllig blondin på tjugo år med ett milt, blodfattigt ansikte, satt med armbågarna stödda mot bordet och läste i en bok. (Anton Tjechov "Regnvädret" s 145)


ca 1887 - ca 1885

Hela min opposition i qvinnosaken är den: skall hon in i familjeförsörjarens arbetsmarknad, så skall samtidigt han befrias från en stor del af underhållsskyldighet åt hennes barn. För öfrigt skall hon föda barn, det enda hvartill qvinnan behöfs, ty allt det andra kunna vi bättre sjelfva. Hon är alldeles öfverflödig utom som vår saknade lifmoder; men som sådan är hon utmärkt! Är det demokratiskt att skapa ett nytt privilegieradt adelsstånd med rösträtt utan medborgarpligter? Är den ogifta qvinnan nödgad intränga i mannens arbetsmarknad, då hon har sin egen? Den ogifta kan bli piga, amma, hushållerska, lärarinna, musiklärarinna, aktris, dansös, sångerska, hofdam, drottning, kejsarinna, eller i värsta fall hora. Den sista resursen saknar mannen. ... Nej - vi få icke spela med damerna såsom politiska vänner längre. I nödens tid drog (Björnstjerne) Björnson opp dem ehuru han (till mig i Paris) förklarade att han ansåg dem vara lägre djur! Jaja så är det stäldt! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 114-115; brev 3 dec 1886 till Edvard Brandes)

Kvinnornas intellektuella uppfostran var och förblev i Rom försummad, och under all den yttre förfining, (hvarmed) de uppträdde, var deras tankars värld antagligen icke det ringaste mer klar, än kvinnornas var under stenålderns dagar och i troglodyternas tidehvarf. Människosläktet gör icke framsteg, som icke följas af steg tillbaka, när dess ena hälft, och den, af hvilken (dess) första andliga daning mest beror, står stilla och ej kan följa med på en väg, å hvilken båda hälfterna ha att vandra vid hvarandras sida. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 213; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Har du läst Le Matriarcat i Nouvelle Revue 15 Mars i år! Tror du att qvinnorna vilja likställighet? Nehej! Och nu arbetar du och Branting på matriarkatets återinförande. Det är ju bakåt! Mot barbariet igen - efter era åsigter! Du är i kärleksrus ännu, derför ser du icke huru idiotiska fru Agrell, Edgren och Fr. Key äro! Och ha de ett korn ibland så ha de hittat det på våra (på) mannens ... sophögar. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 332; brev 21 maj 1886 till Gustaf af Geijerstam)

I det billigaste rummet i hotell Lissabon gick medicine studeranden Stepan Klotjkov av och an och pluggade ihärdigt. ... Framför fönstret, som vid kanterna var betäckt med isblommor, satt på en pall hans rumskamrat Anjuta, en liten mager brunett på 25 år, mycket blek, med milda, grå ögon. (Anton Tjechov "Anjuta" s 129)

Bland de civila befann sig även stadens systemdirektör, Kirill Petrovitj Sjalikov, en egoistisk och elak herre med stort kortklippt huvud, tunga pussiga kinder och en hy, som vittnade om flitigt umgänge med Bachus. Han stod lutad mot bardisken och följde med blicken sin hustru, Anna Pavlovna, en liten pudrad och snörad brunett med lång näsa och vass haka. (Anton Tjechov "En äkta man" s 84)

Ljov Savitj Turmanov ... är en ganska vardaglig människa och för övrigt den lycklige ägaren till en liten nätt förmögenhet, en ung, vacker hustru och en respektabel måne. (Anton Tjechov "Hämnden" s 104)

Sin vekhjärtenhet och sitt öppna sinnelag till trots föraktade Savka kvinnorna. Han handskades överlägset och vårdslöst med dem och nedlät sig ända därhän att föraktfullt skratta ut deras känslor för hans person. Gud vet förresten om inte rent av detta nedlåtande och föraktfulla sätt att umgås med dem var en av anledningarna till den starka och oemotståndliga trollmakt som han utövade på de lantliga dulcineorna. Han var vacker och välväxt, och hans ögon lyste alltid - till och med när han såg på de föraktade kvinnorna - av en ljus, stilla smeksamhet; men enbart de yttre företrädena kunde inte förklara hans trollmakt. Förutom Savkas tilltalande yttre och säregna sätt att uppträda är det tänkbart att även hans rörande roll som den av alla föraktade odågan och den olycklige, från sin egen stuga till grönsaksodlingarna fördrivne, hade sin makt över kvinnorna. (Anton Tjechov "Agafja" s 175)

"Hör ni", (sade Grigorij Petrovitj Licharjov till fröken Ilovajskaja), "i vårt samhälle är det två attityder mot kvinnan som främst förekommer. En del mäter kvinnoskallar för att bevisa att kvinnan står lägre än mannen, söker påvisa hennes brister för att kunna göra sig löjlig över dem, göra sig viktig i hennes ögon och rättfärdiga sitt djuriska sinnelag. Andra åter försöker av alla krafter höja kvinnan till sin egen nivå, alltså tvinga henne att plugga in trettiofemtusen arter, uttala och skriva samma dumheter som de själva uttalar och skriver ... Jag ska säga er att kvinnan har alltid varit och kommer alltid att förbli mannens slav ... Hon är ett mjukt och fogligt vax, av vilket mannen alltid kan forma allt som han vill ha. ... Ett ädelt, upphöjt slaveri! ... Det är just i detta man finner den djupaste meningen med kvinnans liv! Av den hemska oreda som samlats i mitt huvud under hela den tid jag umgåtts med kvinnor är det inte idéer, inte kloka ord som bevarats som i ett filter i mitt minne, utan det är den här ödmjuka undergivenheten under sitt öde, denna ovanliga barmhärtighet, denna totala förlåtelse ..." (Anton Tjechov "På vägen" s 265)

Några idealistiska gengångare har du naturligtvis qvar. Att angripa Kastrullerna är reaktionärt. Hur skall hustrun räddas från kastrullerna om icke någon annan (pigan = slafvinnan) belastas med dem! Och löjtnanterna sedan! De äro ju de bästa afvelskarlarne! Och derför skola de ha de rika flickorna som kunna lemna existensmedlen åt aflen. Med ateism följer ovilkorlig materialsm. ... ... Äktenskapet är en början, men liten och trång numera! Fordrar Evolution! ... Lifvets mening är att uppehålla lifvet i kampen mot de Kemiska krafterna. Och att upphålla slägtet. Derför är qvinnoemancipationen en stupiditet. Och jag som trodde på den, en gång! Fy fan! Hvad jag skäms! Vi som skrifva böcker nu behöfvas nu, men ej i framtiden. Är det underligt om skrifvandet ej tillfredsställer oss, som är en nödfallsutväg, en onaturlig och vidrig sysselsättning. Den förefaller mig ibland som de der qvinnornas hvilka på bordeller visa sig nakna för betalning. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 192,194; brev 1 juni 1885 och brev 2 juni 1885 till Oscar Levertin)

Gagin nös, nös med känsla och övertygelse, ljudligt och genomträngande och så kraftigt, att sängen skakade och en oroad stålfjäder jämrade sig. Gagins hustru, Marja Michajlovna, en grovlemmad och fyllig liten blondin, skakade också och vaknade. ... Plötsligt skrek hon till. ... En tjuv! - for det som en blixt genom hennes hjärna. ... "Det var nog Pelagejas brandsoldat, som kom på besök", (sade Gagin) ..."Ge dig ögonblickligen ut i köket och befall honom packa sig iväg!" (sade hustrun). ... "Satan ...", knotade Gagin vredgat. "Nå, tänk efter med din mikroskopiska kvinnohjärna, varför ska jag gå dit?" (Anton Tjechov "I mörkret" s 13,16)


ca 1885 - ca 1875

Åter en intervju om Giftas. I dag var det ett "frigjort" fruntimmer, som tagit studentexamen och läste på graden. Hon började med att bedja mig ej anse henne fjollig därför att hon som kvinna besökte mig. - Jag försäkrade, att jag ansåg henne mycket förståndig och modig, som vågade trotsa dumheten. Därpå började hon: - Ni anser kvinnan vara underlägsen mannen? - Nej, min fröken, tvärtom, om så skulle vara. Kvinnan är inte underlägsen mannen, men hon är något olika. Skillnaden mellan man och kvinna, fysiskt taget, kan ni få reda på i en anatomi, om ni inte vet det förut. - Ni anser sålunda kvinnan fysiskt vara underlägsen mannen? - Inte alls. Jag anser honan . . . - (Nu sprang hon upp och sökte dörrlåset!) - Jag ber om ursäkt, min fröken, men om mannen är hane, så är kvinnan hona; det ligger ju inte något sårande i det, i synnerhet som jag (med fysiologerna) anser honan i allmänhet vara en högre "manifestation av vitalitet" (det var ju tillräckligt lärt för att vara städat) än hanen. . . . - Ni vill alltså, att kvinnan bara skall amma och vagga? - Ja, det kan nu inte hjälpas, ty att amma är omöjligt för mannen! Att vagga däremot, det kan mannen gärna hjälpa till med, och det gör han också! - Kvinnan skall sålunda vara till för att föda barn åt mannen? - Nej, åt samhället, åt släktet, åt mänskligheten. - Att föda barn ändå? - Ja visst! Kan ni komma ifrån det? - Jag tänker inte ha några barn! - Då var det synd att inte era föräldrar hade samma tanke! . . . Men ni finner det icke orätt att kvinnan ägnar sig åt att stå i bod eller tvätta kläder eller sitta i spinnfabriker? - Nej, min lilla vän (förlåt uttrycket, men jag är en gammal gift man), inte orätt, ty vi skola alla komma dit, karlarne också, men jag anser det skada nu att så sker, ty därigenom fördärvas mödrar och barn, och vad värre är, den samvetslöse kapitalisten begagnar sig av kvinnan för att nedtrycka arbetslönen. . . . Förakta icke att vagga, ty vi skola en gång vagga allihop, både män och kvinnor, förakta inte att koka och steka, ty vi skola snart få koka och steka allihop, både män och kvinnor, förakta inte att sy och spinna, ty vi skola mycket snart få sy och spinna, män och kvinnor, utan åtskillnad. Då skola vi också, allihop, män och kvinnor, få frihet, frihet att forska och uppfinna, leka med färger och toner, njuta av alla de förmåner naturen givit oss, men samhällets överklass berövat oss! Men till dess: akta er för överklassens "reformer", de spilla bara tid och trassla in härvan. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 153-157; Stockholm, november 1884)

Männen hava förlorat lusten att vara män, och kvinnorna vilja icke längre vara kvinnor! Det är dygdens lön. Det är kulturblomster! Få se när frukterna komma! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 138; Genève, september 1884)

(Angående boken Giftas) tänkte jag kalla (den) Gamla Äktenskap! Peka icke alla novellerna ut på socialismen; på barnens upptagande af samhället - det enda möjliga för qvinnans befrielse. Men nu vill ingen qvinna bli befriad från barnen! Kommer aldrig att vilja det! Du kan icke se att kulturqvinnans skrål för närvande bara är herrsklystnad och estetik - De vilja icke bli arbeterskor, utan ha sysslor, embeten, rang, supa, röka - all skit som vi män skola lägga bort! Ska de ha det? ... Låt inte narra Er! Har Ni ännu träffat någon qvinna som icke är konservativ. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 302-303; brev 21 aug 1884 till Pehr Staaff)

Överallt finner man (hos Björnstjerne Björnson) en man. Hans instrument är icke en tresträngad lyra, utan ett konsertpiano med åtta oktaver och tre pedaler. Än låter han dess toner ljuda i rondon, än i menuetter av naiv enkelhet; än låter han det dåna i sonater con brio ända till furioso; alltid rycker han med sig sin publik, som ännu ej tröttnat på dessa så ofantligt varierande prestationer. Trots sin politiska roll har han alltid förblivit en konstnär, som betjänar sig av tidningen för det, som icke har med poesin att göra. (August Strindberg "Björnstjerne Björnson" s 115-116; Tiden 1884-07-09 och 1884-07-10)

Finns det någon kvinnofråga i Europa? Nej! Men i Sverige? Ja! År det icke kuriöst? Vadan detta? Ha männen behandlat sina hustrur sämre i Norden än annorstädes? Tvärtom! Kvinnofrågan förefaller mig vara något specifikt nordiskt, eller specifikt norskt! Norge är ett land med hård jord. Människorna ha brett ut sig på stora ytor. Vintern har drivit dem in i kvava rum. Och där sitta de två och två, och ruva sina svarta tankar i mörker och ensamhet, och som de ej ha någon förseglad röstsedel kunna de ej få några beslut. Människorna bli i norden mindre associabla. Självet utvecklar sig till en onaturlig storlek, och när nu två sådana där "själv" kedja ihop sig på tu man hand, utan några avledare, då blir hemmet en lejonkula. I södern lever man i byalag, ute på gatan, på krogen, i sällskap, med ett ord ute, och inte i bur, därför blir konflikten mindre där; elektriciteten fördelas och slår inte ner i blixtar. Kedjan är lång och fångarne kunna löpa med den utan att rycka omkull varandra. Associabiliteten är större, ty samlivet har uppfostrat. Icke så i norden, minst i Norge. Läs om de förfärliga kvinnorna i Islands sagor,. Hämndgiriga, härsklystna, demoniskt elaka; pinande sina män med äregirighet, avundsjuka. Ibsen har några praktexemplar i Härmännen. Det är en slags könlösa djävlar i människohamn. . . . I Norge, där amasonväldet står i flor, där äro faktiskt alla gifta sjömän under kvinnliga förmyndare. Under hans bortvaro utbetalar nämligen redaren av hans innehållna lön åt hustrun. Och så går man och gör en "kvinnosaksförening" i Norge! Och till sådant låna sig gamla förståndiga män! Tänk oss den starke, obändige norrmannen under toffeln! Det vidriga i den nordiska kvinnosaken, och som gör att den skall falla, det är att den är upprorisk mot naturen! Åro vi icke födda till bättre än att föda barn?" säga de. "Bättre!" Det finns många som revoltera och avhålla sig från att uppfylla det besväret naturen ålagt dem! Till vad gagn för dem och eftervärlden få vi se! . . . Nu är av naturen så illa inrättat att kvinnan kan bli havande, mannen däremot icke. Därav har kvinnan känt sig förnärmad, "förtryckt", och det större obehag hon lider kallar hon för ett orättvist straff. Tungt att föda barn! Tänk på mannen då, som skall föda både hustru och barn! - Du ser sålunda att jag icke tror på den moderna nordiska kvinnoemancipationens lappverk, som vill bygga på gammal grund. Däremot skall du finna mig bland de främste i äktenskaps-emancipationens leder. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 121-124; Ouchy, april 1884)

Kvinnofrågan synes vara under lösning i Italien, ty alla banvakter äro kvinnor; stora, starkbyggda gestlter med manshattar ovanpå schaletten. Troligen mera ordentliga och nyktra än männen, vilka senare synas börja gå under i kampen med det svagare könet om tillvaron. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 72; Piemonte 1884-03-03)

Vad kvinnan angick, fann (mäster Påvel) dagligen och stundligen, att mannens meddelade skydd bestod i att kvinnan fick skura golv, draga av stövlar, ligga vid isvaken, stå i spiselhettan, bädda upp hans säng, laga hans mat, utföra alla förnedrande och blygsamheten kränkande sysslor, dem var och en vore skyldig uträtta åt sig själv, för att nu icke tala om att hon skulle bära och föda fram deras gemensamma barn. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 119; novellen "Beskyddare" från 1883)

Tror Ni icke som jag att politiken skall bli menskligare och enklare en gång, när qvinnorna vilja befatta sig med den! Nu är den för mig, ja som diktare förstås, lika motbjudande som krogen! Jag träffar aldrig min hustru och de mina der; och all politik skall ju göras på källare, och man får icke ta in den i hemmet! Hvarför? Det är visst till en liten stor del qvinnans fel! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 364; brev den 31 jan 1882 till professorskan och författarinnan Helena Nyblom)


ca 1875 - ca 1800

För 15-20 år sedan (1870-75) hamnade de kvinnliga straffångarna på en bordell strax efter ankomsten till Sachalin. "I södra Sachalin", skrev Vlasov i sin rapport, "inkvarteras kvinnorna i bageribyggnaden då särskilda lokaler saknas ... Befälhavaren över ön, Depreradovitj, beordrade att den kvinnliga avdelningen i fängelset skulle förvandlas till bordell." Det kunde inte bli tal om arbete, eftersom "endast de som förbrutit sig eller inte vunnit männens gunst" fick arbete i köket, de övriga fungerade som "behov" och förföll i dryckenskap. Slutligen blev kvinnorna så demoraliserade att de som i medvetslöshet "sålde sina barn för ett stop brännvin". (Anton Tjechov "Sachalin" s 161-162; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Kvinnans bestämmelse röjer sig (enligt den tyske filosofen Edvard von Hartmann) redan hos den lilla flickan, som täck, näpen, sirlig och manerlig putsar sig, behänger sig med grannlåt, vårdar så ömt sin lilla docka eller lekande deltager i hemmets bestyr. Mannens natur röjer sig redan hos den lille gossen, som, med sönderrifna byxor efter sista klättringen eller slagsmålet, bygger sig i vrån ett hus, leker röfvare eller soldat, rider på hvarje käpp, ser i hvarje staf sabel eller gevär, funderar dess emellan man vet just icke öfver hvad och finner sitt största nöje i kraftprof, som öfva hans muskler. - Hvad könsinstinkten vidkommer har Hartmann däröfver skrifvit ett kapitel, som söker förklara instinktens olika beskaffenhet hos man och kvinna och i bjärta färger målar, huru demoniskt kärleken verkar, huru han ikläder sig alla masker och väcker de skönaste och tommaste illusioner, allt för att människosläktet skall kunna bestå och för att de individer af båda könen må kunna finna hvarandra, soim i sin förening bäst trygga en stark och intelligent afkomma, utan att denna naturdrift fäster ringaste afsikt därvid, om dessa samma individer i öfrigt kunna lefva lyckligt tillsammans. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 166-167; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877; BG Ask-kommentar: Det av Hartmann skrivna kapitlet syftar sannolikt på ett kapitel i hans år 1869 utgivna stora arbete "Philosophie des Unbewussten" eller på svenska "Det omedvetnas filosofi")

Nu torde du säga: är detta sant, att vi alla äre präster och skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskillnad bland människorna och skola kvinnorna äfven vara präster? . . . När du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskillnad och säga: "detta är en man eller kvinna" . . . ty Paulus säger (Gal 3:28) : detta är allt ett och idelt andligt folk. Därför äro de alla präster och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att kvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdåniga, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor 14:34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskillnad uti makt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott kvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man bland dem också uppsätta en kvinna, som predikade. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 213-214; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

När vi ... kommer in i (Östra Ämterviks) kyrka, så sätter vi oss förstås i främsta bänken på läktarn, för där brukar herrskaperna sitta. Vi sitter alltid på vänstra sidan av läktarn. Det går alls inte an att sätta sig till höger, för det är karlsidan. Om det vore alldeles fullsatt på kvinnfolkssidan och gott om rum på andra sidan gången hos karlarna, så ginge det ändå inte an att gå över dit. En får hellre stå hela gudstjänsten. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 115; Kyrkresan)

Gymnastiken är för svenska folket en obekant sak, och kroppsövningarna äga intet anseende. Vi hava sedan Lings tid saknat agitatorer för hans idé, men det är sådana, med hänförelse för sin sak, kraft att besegra fördomar och hinder, samt därtill med pratiskt sinne begåvade agitatorer, män liknande Tyskarnas "Vater Jahn", som erfordras för att uppskaka vår ungdom ur dess vekliga, bekväma och kvinnliga levnadsvanor. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 25; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Vi bevittnade en gudstjänst i katolska kapellet (i Kristiania). Åhörarna voro få, till större delen kvinnor. Också gällde den predikan, som bestods dem, kvinnans förhållande till mannen. Detta förhållande, menade talaren, är den ovillkorliga lydnadens, och han citerade Sirach och andra hedersmänner från Gamla Testamentets dagar för sitt påståendes riktighet. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 20; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Jerry) vaknade av att fadern kom in. Någonting hade gått på tok för honom, åtminstone drog unge Jerry den slutsatsen därför att mr Cruncher höll sin hustru i öronen och dunkade hennes huvud mot sänggaveln. "Jag sade dig ju, att jag skulle göra det", sade mr Cruncher. "Jerry, Jerry, Jerry!" bönföll hustrun. "Du hindrar affärerna", sade Jerry, "och det får jag och mina kamrater sota för. Du skulle hedra och lyda mig. För fan, varför gör du inte det då?" "Jag försöker vara en god hustru, Jerry", försäkrade den stackars kvinnan gråtande. "Är det att vara en god hustru att hindra sin mans affärer? Är det att lyda honom, när du är olydig i fråga om det viktigaste?" "Du hade inte slagit dig på de där hemska affärerna då, Jerry." "Det är tillräckligt för dig att du är hustru till en hederlig affärsman", svarade mr Cruncher. "En hustru som hedrar och lyder sin man, bör inte intressera sig för hans arbete." Den hederliga affärsmannen sparkade därefter av sig sin stövlar, lade sig raklång på golvet och somnade. Vid frukosten var mr Cruncher på mycket dåligt lynne och vaktade hela tiden på sin hustru, om hon skulle försöka läsa några böner. (Charles Dickens "Två städer" s 105-106; 1780-talet)

Riksrådet beslöt (1712) (på inrådan av änkedrottningens predikant att) snarast möjligt låta uppspana och beslagtaga de anklagades skrifter. Slottsfogden och advokatfiskalen fingo och utförde genast det delikata uppdraget. Det blev husvisitation hos Wolker. Man fann ”en hop pietistböcker” och ett par manuskript: ”Det andeliga prästerskapet” (författat av W.) samt ”Kvinnans rätt att lära i församlingen”, vilket allt beslagtogs. Både Horn och Gyllenstierna funno åtgärden vara väl sträng, men man vågade helt enkelt inte handla annorlunda – för envåldshärskaren. (N. Odenvik "Elias Wolker" s 61)

Vi må här anföra följande af (Luthers) "Utläggning af S:t Petri första epistel": " . . . Nu torde du säga: är detta sant, att vi alla äre präster och skola predika, hvad för ett väsen lärer det då icke blifva? Skall det då icke vara någon åtskillnad bland människorna och skola kvinnorna äfven vara präster? . . . När du vill se en kristen, så måste du icke se någon åtskillnad och säga: "detta är en man eller kvinna" . . . ty Paulus säger (Gal 3:28) : detta är allt ett och idelt andligt folk. Därför äro de alla präster och må alla förkunna Guds ord; undantagandes att kvinnor icke skola tala i församlingen, utan låta männen predika, för det budets skull, att de skola vara sina män underdåniga, såsom S:t Paulus lärer i 1 Kor 14:34. En sådan ordning låter Gud fortfara, men gör ingen åtskillnad uti makt. Om inga män vore tillfinnandes, utan blott kvinnor, såsom uti nunneklostren, då kunde man bland dem också uppsätta en kvinna, som predikade." (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 211,213-214; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

En liten tro är ock en tro. (Marin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 244 i kommentar till Joh 4:46-53)

"Sedan man på en ort väl börjat bränna häxor," skriver en författare på sextonhundratalet, "uppstodo allt flera, ju flera man brände." Uti åtskilliga kommuner i Tyskland och Frankrike blevo samtliga kvinnliga invånare brända. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 136)

Inte så många kvinnor nämns vid namn i samband med nordens kristnande, men det är uppenbart att de spelade en avgörande roll. Under de danska ockupationerna av England gifte sig många av vikingarna med kristna kvinnor; deras barn fostrades till kristna och förde senare kristendomen till Danmark. Något liknande gäller kristnandet av Island: enligt nya forskningsresultat har en stor del av nybyggarnas hustrur haft skotskt ursprung och bör ha bidragit till kristendomens snabba genomslag där. I många fall tycks kvinnorna ha varit snarare än männen att anta kristendomen. Namngivna kvinnor framträder i traditionen som välgörare: Frideborg, den första kristna kvinna i nuvarande Sverige som vi känner till namnet; S:ta Helena av Skövde och S:ta Magnhild av Fulltofta (Skåne), som båda var kända för sin givmildhet och båda dödades av släktingar. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 149; Kristendomen under tidig medeltid)

De könsroller som idag (1998) diskuteras så intensivt går uppenbarligen mycket långt tillbaka i tiden; under järnåldern var de redan fast etablerade, vilket tydligt framgår både av det arkeologiska materialet och av den fornnordiska litteraturen. Uppgifter att kristendomen i ett initialskede hade särskild framgång bland kvinnorna finns från olika tider och olika områden alltifrån fornkyrkans Makedonien och 500-600-talets Europa till sena tiders Indien, Afrika och Grönland. ... Alla de ovannämnda källorna: det skriftliga materialet och då speciellt (Ansgars efterträdare ärkebiskop Rimberts) "Vita Ansgarii", det arkeologiska materialet och runstenarna talar i samma riktning, nämligen att även skandinaviska kvinnor tidigt intresserade sig för kristendomen. (Anne-Sofie Gräslund "Frideborg och Katla och andra kristna kvinnor" s 185)

Lägg märke till kvinnans iver och vishet. Hon kom för att hämta vatten, och när hon hade råkat på den sanna brunnen, aktade hon därefter den materiella som ringa. Till och med genom detta obetydliga exempel lär vi oss att, då vi lyssnar på andliga angelägenheter, höja oss över detta livets ting och inte framhålla dem. Ty vad apostlarna gjorde, det gjorde, efter sin förmåga, också denna kvinna. När de kallades, lämnade de sina nät, hon lämnar självmant, utan någons befallning, sin vattenkruka och bevingad av fröjd utför hon den tjänst som är evangelisters. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:118)

Flere och flere vore de kristne slafvarne i de hedniska husen. Husbonden kunde icke klaga att hans tjänare blifvit sämre, därför att de blifvit kristianer. Tvärtom: han måste medgifva, att de till regeln blifvit redligare, mer plikttrogne, tåligare. Han visste dock, att de hade sina hemligheter, men dem föraktade han. Dock - de, som icke föraktade dessa hemligheter, utan visste, att husets slafvar smögo bort om kvällen efter dagens förrättade värf, för att vara borta ett par timmar bland sina trosvänner, det var husmodern, döttrarna, husets kvinnor, och de undrade, hvarför desse tjänare, äfven då de vore genomtrötte af dagens släp, dock föredrogo att fira sina mysterier framför att gå till hvila. Nyfikenheten föranledde frågor. . . . Den tillfrågade slafven såg hemlighetsfull ut, men kunde hviska: "följ mig i kväll." . . . Den hedniske mannens hustru och döttrar smögo ut med slafven eller slafvarne; hvad de sett och hört drog dem åter till kristianiernas nattliga sammankomster. . . . En hednisk författare i det tredje århundradet anmärker, att de kristne lärarne voro särskildt skickliga uti att anslå det kvinnliga hjärtats strängar. . . . Betänker man nu hvilken roll familjefadern ditintills alltid innehaft i det romerska hemmet, så må man icke undra, om hedningarne från sin ståndpunkt befarade af kristendomens inflytande ingenting mindre än familjelifvets upplösning. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 247-250; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det var kvinnans uppgift att hämta vatten i källan. Att på gatan se en man som kom med en vattenkruka var en mycket sällsynt syn. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 102)

Att undervisa en kvinna i lagen var förbjudet (för en rabbin), jämf. berättelsen i Bemid. R. 9. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 418)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Kanske finns det också något annat att sätta mot den euforiska tillbedjan av tillväxt och expansion genom att lyfta fram ett begrepp som livskvalitet. Medellivslängden bland Smålands män och kvinnor är en av de högsta i Sverige - för kvinnorna den näst högsta i världen - och ohälsotalet är mycket lågt. (Lennart Johansson "Småland i det nya millenniet" s 321-322)

Simone de Beavoirs "Det andra könet" slutade jag tvärt att läsa då "människan" hade mage att påstå att kvinnor inte kan bli lika framgångsrika som män. Satkärring, tänkte jag då. Vad tänker jag nu efter diverse omläsningar? Att biologi är ett öde? Eller bara helt enkelt så som Torvald Gahlin uttrycker det "det är klart att kvinnor aldrig kan bli lika framgångsrika som män - de har ju inga hustrur som hjälper dem." (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 30)

Norrahammars husmoderförening går i graven. I slutet på förra veckan gick en 76-årig epok ur världen. Den lokala föreningen träffades i församlingshemmet och beslutet togs att lägga ned föreningen. Bakgrunden är för få medlemmar, för lite folk på sammankomsterna och för hög medelålder. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2000-2002" s 149; 2002-05-03)

I början av 1900-talet hade SAM's (Svenska Alliansmissionens) pionjärmission tre huvudsakliga prioriteringar i sitt arbete. Det var kyrkor, skolor och kliniker. ... När pionjären A.P. Franklin hade grundat den första missionsstationen i Mundulwad i Indien, dröjde det inte länge innan han dessutom startade en liten byskola. Detta mönster följdes sedan på nästan varje ny missionsstation. Likadant var det i Kina och på många missionsstationer i Sydafrika och Swaziland. Vad som utmärkte missionens skolor var att man prioriterade utbildning av både pojkar och flickor lika mycket. I Saratsi i Kina, öppnades ett barnhem för utkastade flickor som ingen ville ta hand om. Elisabeth Öberg startade sedan en skola för dessa flickor, och många fick därefter vidareutbildning till lärarinnor, sjuksköterskor, ja t.o.m. till läkare. Flickskolan i Nandurbar, Indien, som grundades åren 1926-27, med anslutande skolhem, var också unik på sin tid. Idag (år 2000) är flickornas utbildning integrerad med pojkarnas, men de har fortfarande kvar sitt eget skolhem, som stöds av svenska faddrar. Även i norra Pakistan, i staden Abbottabad, stöder SAM en skola och ett internat för flickor. I ett land där kvinnan värderas mycket lägre än mannen, och flickors utbildning ofta försummas, är detta en viktig insats och i sig ett starkt vittnesbörd i ett muslimskt sammanhang. (Roland Oscarsson "Utbildning" s 80)

Norrahammars Husmodersförening 70-årsjubilerar. Föreningen bildades på ett initiativ av disponentfrun Märta Hedenblad. Man kan fråga sig husmodersförening? Finns några sådana idag? Ja tydligen. Visserligen är det inga unga husmödrar precis och aktiviteterna har förändrats, men föreningen lever. Och damerna roar sig bäst de kan! (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 155; 1996-03-30)

Första kvinnan invald i Lions Club i Taberg (den 18 december 1991), hon är därmed den första i hela Jönköpingsregionen. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 126)

5 mars (1989) firade Norrahmmars kyrkobröder sitt 50-årsjubileum med högmässa och en kyrklunch i Norrahammars församlingshem. Kyrkobrödrakåren har idag cirka 25 medlemmar vars nuvarande ordförande heter Sven Gustavsson, vilken också förklarade att även kvinnor numera får vara med i kåren. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 140)

(Kvinnan) tycks enligt texten vara den enda vid brunnen. Här brukade annars kvinnor mötas under uträttandet av den dagliga sysslan. ... Det finns onekligen en berikande ensamhet. ... Men det finns också en tärande ensamhet ... (som) man kan uppleva i folkvimlet på "Storgatan" där man nästan springer omkull varandra. ... Ensamheten är i själva verket vårt samhälles gissel. Men det var i denna situation som kvinnan vid Jakobsbrunnen fick göra sitt livs stora upptäckt och upplevelse. Hon fick ett möte med Jesus. Där vid brunnskanten satt Han den store människokännaren. ... Hon som under en lång tid gått med "en tom kruka" ... fann Livets vatten, Guds gåva - Jesus Kristus. ... Vår tids "Jakobsbrunn" behöver inte vara långt borta från Dig. Mitt i din ensamhet eller i det pulserande larmet på livets "Storgata" kan mötet med Jesus äga rum. "Han är inte långt borta från någon enda av oss." (Bengt Westh "En tom kruka"; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1987:4)

Det senaste årtiondets ökande konkurrens på marknaden måste bemötas med aktivt marknadsarbete och vidareutveckling av produkter och kundunderlag. När jag övertog företaget (Bröderna Bergkvist Mekaniska i Skillingaryed) 1987 fanns 35 medarbetare, varav en (!) kvinna. Hon heter May Ryman, och var en av nyckelpersonerna. May skötte med glans ekonomifunktionen, reception och försäljning samt löneutbetlning m.m. (Urban Stacke "Från 45 till 85 anställda på Stacke Hydraulik 1995" s 27)

Som tonåring hörde jag 1946 på (Svenska Alliansmissionens) årskonferens hur för första gången en kvinna föreslogs till ledamot av styrelsen. Det kom att dröja till 1971 innan Karin Klint som första kvinna föreslogs till ledamot av (SAM's missions)styrelse. Sedan dess har det blivit flera, om än männen ännu leder i stort antal. (Allan Eddeland "Gud gav växten" s 8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Vid Tabergs Bergslags Hembygdsförenings årsmöte i mars (1983) invaldes för första gången i föreningens historia två kvinnor som suppleanter i styrelsen. "Pionjärerna" heter Vega Aasa och Ingrid Johansson. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 118)


ca 1975 - ca 1950

I slutet av 60-talet fanns det 24 barn på vår gata (Solängsvägen i Hökhults hage i Hovslätt), och de flesta mammor var s.k. "lyxhustrur" hemma hos barnen. (Åke Fälth "'Nybyggare' i Hökhults hage 1964" s 122)

"Vi vann inom folkpartiet, centern och högern en oväntat stor framgång (vid kommunalvalet i Skillingaryd år 1966)", säger en glad Bertil Hamlin, folkpartiet, vice ordförande i kommunalnämnden. " . . . Det gäller att föra en väl avvägd ekonomisk politik med köpingens bästa för ögonen. Till sist gläder vi oss mycket över att vi får sju mandat i fullmäktige, och att även en duglig kvinnlig ledamot nu kommer in i fullmäktige." (Rune Storck "Förstagångsväljarna svek oss anser fullmäktigeordföranden" s 87)

Polisen i Sovjet synes ha ett gott grepp över såväl trafiken som folket. Folket, och i synnerhet ungdomen, är väldisciplinerade. Man ser sällan några slöa typer som står och hänger i gathörnen, och dumma, flabbiga flickor av sådan typ, som man finner i våra stationssamhällen, finns inte. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 129; Drag ur Sovjets vardagsliv; maj 1958)

(Svenska Alliansmissionens) styrelse bestod av 18 personer. Fram till 1955 var det uteslutande män i styrelsen. ... Liksom inom till exempel Helgelseförbundet och Frälsningsarmén tilläts kvinnor förkunna offentligt, om än SAM var något splittrat i denna fråga. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 106-107)

Kvinnorna har varit mer villiga än männen att offra sin tid och sina krafter, ja, sin livsinsats för att nå till så många människor som möjligt. (Enock H. Skooglund "Kvinnor i själavinnaretjänst" s 37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Det var när kung Gustav VI Adolf gjorde sin Eriksgata här (i Jönköping) den 13 september 1954. Kungen hade låtit meddela att han ville komma till den nya byggnaden för flickskolan, som ännu inte var helt färdig. Kungen ville höra en lektion i svenska eller historia på låg- eller mellanstadiet. . . . Jag hade valt en text. Den fick klassen prata över. Det var ett brev. Vi skulle snart skriva vår första uppsats. Därför tyckte jag den texten var lämplig som förberedelse. Kungen frågade: "Vad ska det här föreställa för någonting?" "Jo, förberedelse till en uppsats, Ers Majestät", sa jag. "På Ers Majestäts tid förberedde man nog inte uppsatserna utan man bara fick skriva. Men nu gör vi förberedelser för uppsatser, och det är det jag tänker göra nu." . . . Så gav jag (eleverna) en fråga: "Hörni, är det en pojke eller en flicka som skrivit det här brevet?" Det blev en ivrig diskussion mellan ungarna, om det var en pojke eller en flicka. "Jo, fröken, det är en pojke." "Varför det då?" frågade jag. "Jo", sa en elev, och det var nog Lena Thulin, tror jag. "Joo, för han är så kinkig. Pojkar är så piriga ibland. En flicka skulle aldrig ha sagt så eller så." Och det var rätt svar. Det var en pojke, som skrivit det brevet. Eleverna drog fram olika saker, och alla kom fram till att det var en pojke som skrivit brevet. Senare vid Kungalunchen, som visst var på Alphyddan, lär detta samtal ha fortsatt: Är pojkar mer känsliga, piriga t.ex. hos sin tandläkare. Det fortsatte Kungen och uppvaktningen att diskutera där, fick jag höra senare. (Mia Rosander "Kungabesök i klassrummet" s 46-48)

1954 då tog Annie (Karlsson) körkort, det köptes en Opel och Annie berättar om vådliga resor mellan Bondstorp och Taberg i snö, då det förhoppningsvis fanns två hjulspår att ta sikte på. Hon hade kommit överens med sin man att om hon inte kom hem i någorlunda rimlig tid skulle han ta en taxi och söka efter henne. Det var ju inte så vanligt att kvinnor körde bil på den tiden och särskilt inte handlade bil. Annie berättar att när bilen skulle bytas kom hon överens med sin man om vad de skulle ge emellan på en ny bil och så åkte hon till staden, gick in på bilfirman och tittade runt men det kom ingen försäljare fram till henne. Hon fick gå och säga till att hon ville köpa en bil varvid bilförsäljaren frågade var hennes man var. När hon talade om att han inte var med rev han sig i huvudet och funderade nog på hur han skulle bete sig när en kvinna ville köpa bil. Slutligen fick hon i alla fall sin bil men det gick inte helt problemfritt. Vid nästa bilbyte gick det lättare för då var det vanligare att även kvinnor köpte bil. (Barbro Jern "Sömmerska, ett utdöende yrke" s 58)

(Gunvor Eriksson) tillträdde sin första tjänst på Stadsbiblioteket (vid Västra Storgatan 35) i Jönköping den 2 maj 1953. . . . "En stentrappa ledde upp till ingången, där en tung ekport fanns, sedan var det två glasdörrar och vindfång. I korridoren innanför gick doktor Trolle och väntade, minns Gunvor Eriksson. Han titulerades doktor. Herluf af Trolle var egentligen fil lic och hade bland femton sökande utsetts till centralbibliotekarie. . . . Det hölls strikt på formerna tydligen. Att säga du utan vidare gick inte an. "Med min chef af Trolle blev jag aldrig du. Eftersom det var damen som borde föreslå titelbortläggning, föll det ju egentligen på min lott, men af Trolle var ju äldre och dessutom chef. Så hände alltså inget i den vägen. När det däremot kom en manlig semestervikarie, blev han du med chefen efter någon dag", konstaterar Gunvor Eriksson. (Agne Ydrefelt "Stadsbiblioteket 75 år. Gunvor Eriksson - tidigare bibliotekschef - minns." s 70-71)

Jönköpings stads Varmbadhus. . . . Torsdagen den 4 januari 1951 badar herrarna i den nya delen och damerna i den gamla delen av badhuset. (Smålands Folkblad 1951-01-03 "Herrar i ny och damer i gammal del av badhuset")


ca 1950 - ca 1920

På hösten 1945 hölls i Stockholm ett större kyrkligt kvinnomöte, vari bl. a. deltogo doktor Gurli Thulin, Jönköping och läroverksadjunkt Märta Schultz, Kalmar. Därunder väcktes hos dem genom doktor Margit Sahlin tanken på att ett särskilt organ borde bildas inom stiftet för främjande av kyrklig verksamhet bland olika kategorier av kvinnor. I skrivelse till stiftsrådet framlade de förslag om bildande av ett kvinnoråd för Växjö stift. Skrivelsen föredrogs vid ett sammanträde med stiftsrådet den 20 november 1945, varvid stiftsrådet uttalade sina sympatier för förslaget och uppdrog åt sin ordförande biskop Brilioth att tillkalla en kvinnokommitté med uppdrag att närmare överväga de ifrågasatta organisationsåtgärderna. I april 1946 förelåg från den tillkallade kommittén ett förslag om bildande av ett kvinnorråd för Växjö stift. Enligt det bifogade stadgeförslaget skulle kvinnorådet utgöra en representation för de kyrkliga kvinnorna i stiftet, närmast avseende dem, som finnas i syföreningar och andra kyrkliga sammanslutningar. Dess främsta uppgift skulle vara att inom stiftets kvinnovärld på olika sätt söka främja kristen och kyrklig livssyn. Stiftsrådet biföll förslaget, fastställde stadgar och utsåg ledamöter i Växjö stifts kvinnoråd den 10 december 1946. Kvinnorådet, vars ordförande blev biskopinnan Brita Briliot, har redan visat sig fylla en betydelsefull uppgift i det kyrkliga arbetet inom stiftet. . . . Vid ett stiftsmöte i Jönköping 1942 föreslog en av stiftsrådets ledamöter i motion, att en kvinnlig resesekreterare skulle anställas i stiftsrådets tjänst. I anledning därav uppdrog stiftsmötet åt stiftsrådet att vid lämplig tidpunkt söka realisera det framlagda förslaget. Från den 1 januari 1948 har också en kvinnlig resesekreteraretjänst kunnat inrättas. Till förste ordinarie innehavare av tjänsten förordnade stiftsrådet lärarinnan Bodil Österlind-Ekberg. Särskilt för den nya den kyrkliga verksamheten bland kvinnlig ungdom har den nya resesekreteraren (nu år 1950) blivit av stort värde. (David Estborn "Från stiftsrådets verksamhet" s 526-527)

Under krigsåren skedde ett trendbrott beträffande könsrollsstrukturen, på många tidigare mansdominerande arbetsplatser. Många och långa inkallelser till beredskapstjänst för män medförde att unga kvinnor fick ta deras platser istället framför allt i tillverkningsindustrin. Effekten av detta blev mestadels positiv och den förebådade den stora förändringen av den svenska arbetsmarknaden som skulle komma. Men initialt kunde det uppstå pikanta problem. Fabriksläkaren för Tenhultsfabriken (som tillverkade ammunition) visade sig inte kunna hantera kvinnlig personal och det framfördes klagomål genom facket. "Patienter som blir undersökta ska ej behöva förklara om hon är gift, förlovad eller svara på andra närgångna personliga frågor", skrev fackföreningen till arbetsgivaren. Det andades nyfikenhet lång väg alternativt moralväkteri. Från arbetsledningens sida togs frågan upp med läkaren. Detta lilla intermezzo resulterade i att den manliga arbetsstyrkan fick behålla den nyfikne doktorn medan den kvinnliga personalen fick en ny läkare - en kvinna! (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 62)

Det har redan från början varit och skall alltid vara ett av Gudmunds Gilles syften att i sin årsbok åt eftervärlden bevara minnet av de stora män, som på ett mera framträdande sätt ökat vår kännedom om naturen och de kulturella förhållandena eller realiserat för samhället betydelsefulla idéer inom den stad (Jönköping) och bygd som är vår. Så har redan förut kortare uppsatser ägnats den osjälviske, intresserade arkeologen, grundaren av fornminnesmuseet civiling. A. Friberg, den framsynte skaparen av Jönköpings stadspark, postm. J. A. Olsson och den framstående amatörbotanisten vid Mosskulturföreningen R. Tolf. Till raden av förtjänta män sällar sig nu (år 1937) helt naturligt bilden av den framstående läraren och naturforskaren Carl Oscar v. Porat (död 1927). (Carl Allgén "C. O. v. Porat - En småländsk naturforskare" s 70-71)

Kvinnornas antal i (Jönköpings) nämnder och beredningar (under 1920-talet) var också lågt, förutom i fattigvårdsstyrelserna och barnavårdsnämnderna, där det stipulerades att minst en av ledamöterna skulle vara kvinna. Kvinnor fanns oftast inte med i de centrala nämnderna eller i drätselkammaren. Att kvinnor skulle beredas plats i tekniska nämnder ansågs ännu på 1930-talet som ett utslag av skämtlynne. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 43)

Kvinnorna ha alltid spelat en stor roll i den kristna församlingens liv och gärning. När jag tänker på Taberg, minns jag särskilt några, som nu (1941) äro hemgångna, och på vilka Pauli ord om den stilla andens oförgängliga väsende äger sin tillämpning. Dit hör fru Selma Blomdahl, värdinnan på Bergsgården, sprudlande av andlig vitalitet och verksamhetslust, gudfruktig och glad, med öppen famn mot alla och outtröttlig, inte minst i sin gästvänskap. Där stannar tanken också vid Ida Håkansson, den lilla arbetsmyran med det stora missionssinnet. Hon var noga räknat ingenting annat än en svensk fabriksarbeterska, om man mäter med människomått, och inte heller det är någon ringa uppgift. Men med Ida Håkansson var det något annat. Hon hade egna kyrkfönster i Syd-Afrika, hon hade fosterbarn i Kongo och en stor del av hennes inkomst gick direkt till olika missionsuppgifter i Sverige, Asien eller Afrika. Hon var stor, ty hon älskade mycket. (Einar Rimmerfors "Tre år i Smålands Taberg" s 105)

Ett exempel på kvinnosynen är ett mycket tydligt sådant. Jönköpings stadsfullmäktige utsåg 1925 en barnavårdsnämnd i staden med sju ordinarie ledamöter, varav endast en kvinna, Ester Larsson. Det var vid den här tiden stipulerat att minst en kvinna skulle väljas in i barnavårdsnämnden. Två av sex suppleanter var kvinnor. Nämnden sysslade med ett traditionellt kvinnligt område, men ändå dominerade männen stort. Till och med i det sammanhanget utgjorde kvinnornas könstillhörighet ett hinder. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 61)

Kvinnliga elever antogs första gången vid Jönköpings högre allmänna läroverk hösten 1924. Bakgrunden härtill var en kunglig kungörelse av den 5 juli 1923, vari gavs rätt för kvinnliga lärjungar att på vissa villkor vinna inträde på läroverk. De villkor, som gällde, var om plats skulle finnas utan inrättande av nya klassavdelningar, att manlig elev skulle ha företräde, att staden skulle bestrida tillkommande kostnader. ... De kvinnliga eleverna fick tentera före intagningen och dessa prov var mycket grundliga. Mottagandet var blandat. När rektor Lené kom in till sin första lektion med kvinnliga elever utropade han: ”Här behöver luftas.” Någon av flickorna använde väl lite parfym eller puder. Också många andra lärare var tvekande och fick därvid medhåll hos en del gossar, som betraktade flickorna som ”inkräktare” och beklagade sig över att flickorna ”störde deras lugna arbetsrytm och att just deras klass skulle drabbas av flickor”. I andra klasser åter och av andra lärare och manliga elever var mottagandet mera positiv. ... ”Gamle Eckstein, som sades ha varit mycket ängslig över att behöva tjänstgöra, när flickor kom, fick i den enda grekiskläsande kvinnliga eleven göra bekantskap med en artig, hänsynsfull människa, som han å sin sida lärde sig att tycka mycket om.” (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 148-151)

Den 17 oktober 1923 behandlades (i Jönköpings stadsfullmäktige) en intressant motion, som gällde en skolfråga. Detvar ett resultat av samarbete mellan Anna Ljungberg, Elin Neuman och Lizzie Hamrin som hänvisade till en skrivelse från Fredrika Bremerförbundets lokalkrets i Jönköping. Fredrikorna ville ha åtgärder för att kvinnliga lärjungar skulle kunna tas emot vid Högre allmänna läroverkets gymnasiedel samt att stadsfullmäktige skulle bestrida kostnaderna därför från och med höstterminen 1924. Undertecknare av förslaget var bland andra lektorsfruarna Tyra Schartau och Anna Hall. Förslaget upptogs av stadsfullmäktigeledamöterna som egen motion och drätselkammaren fick förslaget på remiss. Beredningen av ärendet blev långdragen. Den 21 maj 1924 återupptogs det och drätselkammaren hade då samrått med kollegiet och rektor Lené, som var emot förslaget. I kollegiet röstade 11 för och 19 emot rektorns negativa ståndpunkt. Fullmäktige beslöt tillskriva Kungl. Maj:t för att man skulle kunna ta emot elever enligt den kungliga kungörelsen från (5) juli 1923, där kvinnliga elever getts rätt att studera vid allmänna läroverk. . . . Svaret på skrivelsen anmäldes till stadsfullmäktige den 10 september 1924. Kungl. Maj:t hade då medgett intagande av flickor. . . . Detta år togs de första flickorna också in på gymnasiet i mån av plats. . . . 1931 fick Jönköpings högre allmänna läroverk samgymnasium. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 56-57)

I Sanna, en vacker pärla vid Vätterns södra strand, hade jag förmånen att få växa upp. . . . En höstdag 1923 började jag i småskolan. . . . Min första lärarinna var ung och sträng. Om någon av oss pojkar i klassen började staka sig och bli osäker, när han skulle läsa upp läxan, sade lärarinnan: "Nu vill jag ha fram någon av mina duktiga flickor". Det fick oss pojkar att känna oss ännu sämre. (Erik Holmberg "En sannapojke berättar - 1. Min barndoms Sanna" s 64,67)

En gång var (pastor Meyer) orolig för att makten skulle förskjutas åt kvinnohållet så långt, att de bara skulle göra konstsilke- och sidenklänningar med urringning och vårhattar av hela skogen på mon. – Vi måste vara på vår vakt, sa han och tittade ut genom Rubbeslätts fönster åt skogen till, det blir en olycka om kvinnokönet tar makten ifrån oss ... Redan på 1700-talet, sa han, tog de spetskragen och plymerna. I början av det här seklet strök både rösträtten och böxera med. Nu vill ho ta prästadömet ... Sen har vi bara rakekniven och snusdosa kvar! (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 20)

De unge ... kom med nya påfunder. Det var ju ingen av dem, som anmärkte på de gamla predikanterna, men de tyckte att litet omväxling kunde inte skada. Litet omväxling skulle kanske gagna Guds rike, sa de. Och så hade de kastat fram, att man borde skicka efter det där unga fruntimret, som hade kommit i tidningen. Nej, sa Grell bestämt första gången de nämnde detta. Han blev stor och bred och myndig inför dem. Nej, dundrade han, det blir ingenting av med den saken. ... Han var djupt upprörd över detta, för han hade aldrig gillat att fruntimren sagt något på Salen. Det var inte deras sak att hålla predikningar eller göra bön. ... (De unge) ville skriva efter ett ungt fruntimmer, som reste omkring och klirpade på ett strängaspel och höll bibelförklaringar. ... De unge hade fått lust att skriva efter henne, för i Lomsjö hade inte varit väckelse på många år, sa de. ... Grell hade sagt sitt ord, nu fick Gud säga sitt. ... Gud sa att inför honom fanns ingen åtskillnad på kvinna och man. ... Gud såg inte efter det yttre, han ville alltid se hur det såg ut inuti människan. ... (Men) Grell hade för sig, att det var stor skillnad på kvinna och man, när det gällde att stiga fram inför folket och tolka Skriftens heliga ord. ... Gud log inte längre. Han gick stilla som en sunnanfläkt vid den gamle smedens sida och talade många och visa ord om det eviga livets gåva och nåden i Kristo. ... Det rena hjärtat var huvudsaken, det enda som betydde något. ... Det var svårt för en gammal enrak hammarsmed att böja sin vilja under någon annans. Grell tyckte inte om att fruntimmer steg fram till bordet på Salen. Han var bestämt emot sådant. Fruntimren var svaga käril. Det borde Gud veta. Och det hade heller aldrig skett förut, att ett fruntimmer föreläst på Salen. ... Gud talade underligt i kväll, tyckte han. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 79-83)

Kvinnorna (i den socialdemokratiska kvinnoklubben i Jönköping) skrev 1920 till rörelsens tidning Morgonbris för att protestera mot Hjalmar Branting, som i en tidning hade uttalat sig om att kvinnan inte skulle få rösta i förbudsfrågan (angående nykterhetssaken). 1920 var kvinnorna missnöjda med de kvinnliga stadsfullmäktigeledamöternas placering på de olika listorna. Alla nykterhetsvänliga kandidater utom Elin Neuman var undanpetade. Klubben uttalade senare sin protest mot riksdagens beslut om särskiljande av mäns och kvinnors röster vid förbudsomröstningen 1922. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 53)


ca 1920 - ca 1915

Med den allmänna rösträtten fick också kvinnorna rösträtt, och omedelbart därefter satte partierna (i Vaggeryd) upp några kvinnor på sina listor. 1919 valdes Nelly Svensson till kommunfullmäktige och Anna Pettersson till municipalfullmäktige, men sen skulle det dröja bra många år innan någon kvinna tog plats bland de kommunala fädren. Inte förrän 1946 valdes en kvinna in i kommunfullmäktige, Karin Thalin från Götafors för socialdemokraterna. Den kvinnliga representationen har alltid varit sämre i Byarum än genomsnittet för kommunerna i landet. Av dagens (1986 års) 41 ledamöter i Vaggeryds kommun är 5 kvinnor, det motsvarar 12 procents kvinnorepresentation. I genomsnitt i landet är 30 procent av kommunfullmäktigeledamöterna kvinnor. (Rolf Fredriksson "Småfolk, sparsamhet och samarbete" s 37-38)

1919 Ester Johansson anställs (av Månsarps Missionsförening) som bibelkvinna. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 26)

1918 sker det första demokratiska kommunalvalet och i Jönköping väljs tre kvinnor in i stadsfullmäktige, de första i det sammanhanget. De kommer 1919 in i en församling som består av sammanlagt 45 personer. . . . Ören 1910 och 1911 trädde 40 kvinnor in i stadsfullmäktige runt om i landet, dock inte i Jönköping. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 43)

Norrahammars kvinnliga rösträttsförening hade årsmöte onsdagen den 21 mars (1917). ... Till ordförande omvaldes fru Alma Andersson. ... Föreningen beslöt äfven enhälligt instämma i centralstyrelsens uttalande angående lag om barn utom äktenskapet samt den af 10 kvinnoföreningar inlämnade skrivelsen till K. m:t med anledning av det s.k. nöbbeledsdådet om skydd för ensligt boende kvinnor. (Jönköpings-Posten 1917-03-24 "Norrahammars kvinnliga rösträttsförenings årsmöte")

Waggeryd. I gamla missionshuset predikan nästa fredag af Kl(aes) Elmgren. I Nya missionshuset torsdag kl. 8 e.m. predikan af Betty Karlsson. (Jönköpings-Posten 1917-03-14 "Predikan av man i gammalt och kvinna i nytt missionshus")

De första bollarna jag såg kastades, och kastades bara av flickor. Det var på (nittonhundra)tiotalet, och det skulle aldrig fallit oss pojkar in att stå och kasta dem mot en vägg och bara låta dem studsa tillbaka. Ånej, var man född till skapelsens herre, med både klockekedja och hängslebyxor, så nedlät man sig inte så lågt ... Något så löjligt flickaktigt, som smakade varken blod, blånader eller benbrott, det befattade vi oss inte med. Jag kan inte minnas, att vi ens gav oss tid att titta på hur bra de kastade eller hur söta de egentligen var. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 33)

För att minna kommande släkten om stormän, som fostrats i det karga Småland, har i (Jönköpings stads)park rests en väldig sten av rå granit, den s.k. "Smålandsstenen", i vilken hittills (år 1916) inhuggits namnen på ett 60-tal av Smålands mest framstående söner. Bland dessa lysa namn sådana som Carl von Linné, Elias Fries, Viktor Rydberg, Samuel Ödman, Peter Wieselgren, G.O. Hyltén-Cavallius, m.fl. (Ezaline Boheman "Jönköpings stadspark" s 102)

I ett remissyttrande angående ”kvinnans ställning som lärare” 1915 uttalade sig kollegiet (vid läroverket) i Jönköping negativt härtill. Orsaken var bl a kvinnans ”icke i allo tillfredsställande” möjlighet att upprätthålla ordning. Vidare hävdades, att ”lärarinna icke torde kunna jämställas med manliga lärare” på läroverkets samtliga stadier. Tre lärare ... reserverade sig mot kollegiets yttrande. Dock sade dessa ja endast till kvinnliga adjunkter, ej till kvinnliga lektorer. Vidare ansåg reservanterna, att man bör vara försiktig och ge tillträde för kvinnor endast till en fjärdedel av tjänsterna. Det uttalades också fara ”för det manliga släktets feminisering”. Läroverkslärarnas Riksförbund som helhet uttalade sig också mot kvinnliga lektorer och adjunkter vid läroverken. (Göran Åberg ”HÖGRE ALLMÄNNA LÄROVERKET I JÖNKÖPING 1878-1968” s 91)

50 år fyller den 8 d:s (= februari) predikanten i Jönköpings missionsförening P.M. Bergman. ... Hr Bergman är bosatt i Smålands Rydaholm, där han äger hustru och barn. (Jönköpings-Posten 1915-02-10 "Mans hustru och barn")


ca 1915 - ca 1910

Vid årsmötet (1914) blef Rut Hagert utsedd till ordinarie ombud vid Ansgarieföreningens årsmöte tillsammans med Gideon Karlsson och (Claes Ljungqvist). Det är första gången som en qvinna fått ett sådant förtroendeuppdrag i Mullsjö Missionsförening. Det kommer nog också i Bjurbäck med tiden, äfven om man väl ej behöfver hafva det så bråttom med alla nymodigheter. I Bjurbäck borde ju egentligen suppleanten Emelia Sandqvist blifvit ordinarie revisor efter Salomon Isaksson i Högbråten. Men nu vardt det icke så, utan uppdraget gick i stället till Erik Levinsson på Kullen. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 170)

Förra skådespelerskan fru Anna Lewini från Danmark höll i fredags kväll i nya missionshuset i Vaggeryd predikan inför en fulltalig publik. (Jönköpings-Posten 1914-08-25; "Predikan af kvinnlig f.d. skådespelerska")

År 1909 startades i Taberg en aftonskola. Den avsåg att vara en repetition av folkskolans läroämnen. . . . Som lärare fungerade skollärarna E. Dahlin i Månsarp och M. Hultman i Taberg. Förutom skolämnena hade man s. k. diskussionsmöten. . . . (1914 hade ett ämne fått) följande formulering: "Vilka företräden anses kvinnan ha framför mannen eller vilka företräden har mannen framför kvinnan?" Hr Georg Svensson i Månsarp inledde frågan med följande ord: "Då Gud skapat Adam och Adam vistats en tid i lustgården sade Gud, det är inte gott för mannen att vara allena. Jag vill göra honom en hjälp, den sig till honom hålla må." Talaren ansåg att kvinnan skulle vara en hjälp, inget annat. Han påpekade att när kvinnan låtit bedraga sig av ormen, blev följden att hon förlorade sina företräden framför mannen. Hr Svensson citerade också kung Salomo som i ett av sina ordspråk säger, "det män bygger upp det bryter en viss sorts kvinnor ned med sina åthävor". Talaren citerade också Luther som vid ett tillfälle säger, "undvik kvinnor, vin och spel". "Detta", sade hr Svensson, "är en varning." Han ansåg, att kvinnan på alla områden konkurrerar med männen. Talaren ansåg vidare att kvinnans plats är i hemmet, där är fältet för hennes verksamhet. "Redan som barn visar hon anlag och begåvning för hushållsbestyr och dockor. Det är kvinnan som kan göra hemmet ljust, trevligt och rikt på lycka." Hr Stålberg ansåg att kvinnan slår sig fram därför att hon är mera intelligent än mannen. Hr Isaksson framhöll att kvinnan ej har några företräden framför mannen. Hr Magnusson, Norrahammar, ansåg däremot att kvinnan har företräden framför mannen och anförde också några exempel på detta. Hr Hultman ansåg att kvinnan är ädlare än mannen, men att hon är ombytlig. Han ansåg att en god och ädel kvinna kan förädla mannen. Hr Svensson i Kroken sade att kvinnan har mera motståndskraft än mannen. Hr Rundkvist ansåg att kvinnan långt tillbaka i tiden haft vissa företräden, men att hennes företräden nu gått till överdrift. Kvinnan borde inte få rösträtt i politiska sammanhang. Hr Stålberg bemötte hr Rundqvist och ansåg att kvinnan är tvingad att använda politiken för att genomdriva sin sak. Hr Fridén ansåg att kvinnan har företräden i hemmet och att hon där bör ha sin verksamhet och ej annorstädes. Hr Rundqvist yttrade, att kvinnan tar sig rättigheter, de kvinnor som håller sig till hemmet är mest eftersökta. Hr Svensson i Månsarp och hr Hed ansåg att kvinnan har företräden framför mannen. Hr Hultman ansåg att herrarna ej borde berömma sig alltför mycket, kvinnan är en uppmuntran för mannen. Hr I Karlsson påstod att kvinnan ej har några rättigheter. Hr Rundqvist kom tillbaka och ansåg att "kvinnan ej kommer att regera världen, men ruinera den". Hr Magnusson däremot ansåg att kvinnan regerar världen. Hr Josefsson tyckte att vår herre ej borde ha skapat en sämre upplaga av mannen än denne är själv. Man beslutade efter en lång och trevlig diskussion att denna fick utgöra svar på frågan. (Hjalmar Fernström "Något om bildningsarbetet i Tabergsdalen vid seklets början" s 71-74)

Kinamissionärerna herr och fru Öberg höllo missionspredikan i Vaggeryd i torsdags kväll. ... Fru Öberg talade om kvinnans hopplösa ställning i Kina, huru ringa värderade de äro samt huru många små flickbarn kastas ut och dränkas eller förstöras alldeles som man här dödar mindre värdefulla djur. Där Guds ord gått fram har detta förbättrats. Kollekt upptogs för Skandinaviska Alliansmissionen. (Jönköpings-Posten 1912-08-13 "Kvinnor dödas som mindre värdefulla djur")

(Agnes) Lithman arbetade i över 30 år vid arbetsförmedlingen i Jönköping och var sedan 1910 föreståndarinna för den kvinnliga avdelningen. Där förmedlade hon arbeten till bland andra hembiträden, lärarinnor, mjölkerskor och farbriksarbeterskor. I början fick hon själv söka upp kvinnorna för att berätta om vilka möjligheter som arbetsförmedlingen kunde erbjuda, mycket beroende på att det tidigare enbart funnits privata arbetsförmedlingar för kvinnor. Efter att ha tillbringat några veckor ensam på sitt kontor kom hon på idén att gå runt i staden när kvinnorna arbetade i tvättstugorna och berätta om den offentliga arbetsförmedlingen. (Elisabeth Fransson Malm "På en ny arena - De första kvinnorna i Jönköpings stadsfullmäktige" s 54)


ca 1910 - ca 1905

För eder därhemma i de kristna länderna, är det svårt att få en föreställning om, huru okunniga de stackars kineskvinnorna äro. De flesta hafva aldrig hört talas om Gud, och namnet Jesus är för dem alldeles främmande. När vi börja tala till dem om Gud och hans kärlek, tro de, att vi kommit för att tala till dem om någon ny afgud, hvarför vi få försöka att så enkelt som möjligt kungöra för dem evanglii sanningar. Ofta får vi upprepa samma ord flera gånger innan de fatta dess innehåll. Endast ett fåtal kunna läsa och att tänka sig något utom det, som de själfva dagligen se och upplefva, är för dem alldeles främmande. Stackars dessa arma hednasystrar! Huru tungt ligger inte ansvaret på oss, som äro bättre lottade, att söka skingra mörkret. - Måtte Herren hjälpta oss att göra vår plikt. (Elizabeth Nilsson "En missionsresa i Kina"; bref från Shasi daterat 1909-06-17; Jönköpings-Posten 1909-07-15)

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Å Östra Torget försiggick de stora marknaderna, där allt upptänkligt såldes - utom oxar och kor. . . . På marknaden skulle alltid inhandlas en ballong, lyckobrev och en tygboll i gummisnöre. Gick man med en pojke, skulle han bjuda på något av detta; det andra fick man köpa själv. Flera presenter kunde ju ingen gå iland med! . . . Nu för tiden (år 1985) ser man aldrig barn leka, när de kommit över sandlådeperioden. Då lekte pojkar och flickor mycket tillsammans. Somliga gårdar var utmärkta lekplatser, t ex Klostergatan 29, Sparbankshusets gård med alla källaringångar, Östra Storgatan 33, Sofiakyrkans plan. Det var sista paret ut, påve, hoppa hage, spela kulor, indianer och vita i stadsparken m m. . . . När vår åttonde klass, bara 12 elever, gick ut 1909, var vi de första, som fick den stora värdigheten att ha normalskolekompetens. Då var man färdig för livet. Flickor hade då ej tillträde till gymnasiet, någon enda fortsatte att läsa privat för studentexamen. De flesta stannade i hemmen och väntade på att bli gifta. Somliga skaffade ett yrke: sjuksköterska, lärarinna, gymnastikdirektör, kontorist, postexpeditör t ex, men det var ett fåtal. . . . Nutidens ungdom kan ej fatta den tidens pryda umgängessätt. . . . I närheten av "Undergången" fanns vid Vätterstranden ett kallbadhus, herr- och dambassäng rejält åtskilda. Man träffades naturligtvis ej heller utanför bassängerna. Jag brukade gärna simma ut ganska långt. En dag sam jag runt sandbankarna in i viken mot Huskvarna. När jag kom till Rosendala brygga, tänkte jag gå upp och vila litet. Men det var omöjligt! Två pojkar (!) fanns på bryggan. Jag kunde ju inte visa mig i baddräkt - vilken dock räckte från hals till knän - utan jag fick vända och simma hem igen! (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,10-11,15-16)

Sandseryds sockens valmansförening hade sitt årsmöte sistlidne torsdag i Sandseryds folkskola. ... Frågan om kvinnans politiska rösträtt diskuterades. Alla talarna voro ense om att de ogifta kvinnorna borde ha politisk rösträtt, men några ställde sig tveksamma rörande de gifta, befarande att harmonien i hemmet skulle kunna rubbas vid skilda meningar emellan makarna. Andra åter framhöllo, att rättvisan fordrade, att alla kvinnor finge såväl politisk som kommunal rösträtt i likhet med mannen, alldenstund makans och moderns såväl arbete som plats vore minst lika viktig och lika betungande som mannens. Att kvinnan vore tillbakasatt vore bevis på barbari, att hon blefve fullkomligt jämnställd med mannen bevis på bildning och kultur hos hvarje folk o.s.v. (Jönköpings-Posten 1908-02-08 "Kvinnans politiska rösträtt diskuteras")

Föreläsning torsdagen den 19 December kl. 8 e.m. i (Skillingaryds) godtemplarsal af folkskollärare J.O. Hagstrand, Värnamo. Ämne: "Mormor på Herrestad, Östbo härads märkvärdigaste kvinna." Inträde: Medlemsafgift eller 15 öre. (Jönköpings-Posten 1907-12-14 "Märkvärdig kvinna på Herrestad")

Den första skolkökskursen i Norrahammar afslutades förra tisdagen. Denna kurs, som tillkommit på initiativ af aktiebolaget Norrahammars bruk, hvilket upplåtit lokal sam bekostat inköpet af erforderliga möbler, köksattiralj och servis, har ledts af fröken Lotten Lagerstedt från Göteborg. Den har pågått sex veckor och haft sjutton elever, hvilka samtliga varit flickor mellan fjorton och arton år. Afgiften för hvar och en af dessa har varit en krona i veckan, och ha de då för det priset fått hafrevälling på morgnarna och fullständig middag hvarje dag i skolköket. ... Löjtnant Spånberg frambar till fröken Lagerstedt sitt och samhällets varma tack till fröken Lagerstedt för att hon velat komma till Norrahammar och där införa denna i socialt afseende så värdefulla undervisning. Därefter tackade kyrkoherde Arvidsson Norrahammars bruk, särskildt löjtnant Spånberg, som genom att inrätta och bekosta skolköket gifvit de unga kvinnorna tillfälle att inhämta så värdefull kunskap. Omedelbart härefter hålles ytterligare en skolkökskurs i Norrahammar. ... Ett 20-tal elever äro redan anmälda till denna kurs. (Jönköpings-Posten 1907-11-09 "Sjutton tonårsflickor på skolkökskurs")

Vid Stockaryds skytteförenings täflingar i söndags togos af de till föreningen skänkta medlen 6:te och 7:e prisen af fröknarne Elisabeth Andersson och Ellen Friberg från Stockaryds stationssamhälle, och en af handlanden K. Mallander skänkt silfverpokal eröfrades af fröken Karin Bergman från Stockaryds stationssamhälle. (Jönköpings-Posten 1907-10-18 "Honnör för Stockaryds flickor!")

För bildandet af en kvinnlig rösträttsförening anordnas Offentligt möte i Föreningshuset i Norrahammar Torsdagen den 3 Jan. kl. 1/2 7 e. m. Föredrag af Fröken Adèle Wetterling. Vi uppmana alla samhällets kvinnor att infinna sig vid mötet. För Soc.-Dem. Ungdomsklubben: Styrelsen. (Smålands Folkblad 1907-01-02 "Möte för bildande af kvinnlig rösträttsförening")

Ynglinga- och jungfruföreningarnes medlemmar torde manngrant samlas i Smålands Tabergs missionshus nästa lördag kl. 5 e.m. för fullföljande af beslutet att ombilda föreningarne till ungdomsförening. (Jönköpings-Posten 1906-12-05 "Ynglinga- och jungfruföreningar blir ungdomsförening")

Två evangelister, Hilda Almkvist och Wictoria Ekedahl, var under året 1906 verksamma i Norrahammar. Deras medverkan där hade fått till följd en väckelse, vars verkningar gjorde sig påminda vida omkring. Människor i stora skaror samlades omkring evangelisternas talarstol och många sökte och fann frid med Gud. Månsarpsbygden blev berörd. Människor vallfärdade också härifrån och till mötena i Norrahammar. Att man bland den kristna ungdomen i Taberg tog initiativ till att nämnda evangelister också skulle kallas hit är förståeligt. Nu ville de tillsammans med många av missionsföreningens medlemmar att Tabergs Missionshus skulle öppnas för evangelistsystrarna. Detta var emellertid ingen självklarhet. Det där med kvinnliga förkunnare var ju ännu knappast gångbart. (Vi skall tänka på att detta inträffade långt, långt innan kvinnoprästfrågan ens kommit på tal.) Missionsföreningens ordförande (Karl Palmberg) var givetvis mycket tveksam. Påtryckningarna besvärade honom tydligen märkbart. När det oundvikliga beslutet skulle fattas, uppdrog han åt v. ordföranden Jacob Blomdahl att fungera i sitt ställe. Blomdahl bekänner själv, att han också var mycket oviss om lämpligheten att öppna Missionshuset för kvinnliga förkunnare och att detta förde honom in i en bönekamp i frågan. Innan han gick till sammanträdet, sökte han också stöd hos bröderna Justus Isaksson och G.N. Nykvist. Överläggningen hade till följd att de kvinnliga förkunnarna skulle kallas till ett möte på prov, innan det slutgiltiga beslutet fattades. Blomdahls berättelse är gripande: "Innan styrelsen skildes bildade vi ring och lovade varandra att Gud måtte leda det så, att detta inte skulle dela de kristna i tvenne grupper som skett på andra platser. Löftet, som gavs var framför allt att om väckelse uppstod, styrelsens samtliga medlemmar skulle taga sig an dem, som Gud väckt, för att Guds verk i deras liv måtte fullbordas." Och vad hände? Evangelisterna kom, men de kom för att stanna. Väckelsen kom igång och det blev aldrig fråga om att vidare fatta beslut i frågan. Det dröjde heller inte länge förrän Karl Palmberg skakade av sig alla betänkligheter. Han såg nu evangelisterna som Guds synbara redskap och började på allt sätt stödja dem i deras verk. "Han deltog nu med liv och värme" heter det om honom. Under denna väckelseperiod kom många till tro. Väckelsen kom också att så dominera bygden att många, som inte vågade sig till missionshuset ändå nåddes av Den Helige Anden och lämnade sig åt Gud i hemmen. Ett av resultaten av denna väckelse blev att vägen jämnades för (sammanslagningen av Månsarps friförsamling och Månsarps Missionsförening) samt att också ynglingaföreningen och jungfruföreningen fördes samman i en enda gemenskap. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 20-21; Kvinnopredikan och väckelse)

(December) månad (1905) inleds med Oscarsbalen på Stora Hotellet i Jönköping. Den är "fästligare" än på länge skriver (Smålands Allehandas) journalist, som jag misstänker är en man p g a det torftiga reportaget. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 54)

8/4 1905 framförde (Jönköpings) Musiksällskap vid en konsert på läroverket Spinnvisa och ballad ur operan "den Flygande Holländaren" av Wagner samt N. Gades "Elverskud". Den felande orkestern fick här ersättas med pianoackomp. I Rydberg-Sibelius "Atenarnas sång" sköttes ackompanjemanget av A 6:s musikkår under ledning av fru (Arla) Bagge. Det torde ha varit enda gången A 6:s musikkår haft en kvinnlig dirigent. Konserten gick i repris som "folkkonsert" på arbetarinstitutetsprogram en vecka senare. Detta var det sista större offentliga framträdandet av Jönköpings musiksällskap. Det fortlevde ännu några år men ägnade sig uteslutande åt den intima musiken inom sin egen slutna krets. Anledningen härtill var att fru Bagge nu lämnade staden. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 40-41)


ca 1905 - ca 1900

Vaggeryds ungdomsförbund håller sitt ordinarie månadsmöte uti Byarums missionshus nästa söndag den 15 maj. ... Kl. 1/2 5 e.m. blifver allmänt möte med tal af flera bröder. (Jönköpings-Posten 1904-05-13 "Ungdomsförbunds allmänna möte med tal af flera bröder")

Vaggeryds ungdomsförbund håller, vill Gud. sitt ordinarie månadsmöte i Vaggeryds missionshus nästa söndag den 17 april med enskildt böne- och samtalsmöte kl. 10 f.m. hvartill inbjudes Byarums kristliga jungfruförening för anslutning till förbundet samt i öfrigt alla på Jesus troende ynglingar och jungfrur från hela församlingen. (Jönköpings-Posten 1904-04-15 "Byarums kristliga jungfruförening inbjudes för anslutning till Vaggeryds ungdomsförbund")

Norrahammars missionsförenings årsmöte hölls den 9 dennes (= januari) i missionshuset därstädes. ... Den förutvarande jungfruföreningen på platsen hade ombildats till ungdomsförening och ingått som en afdelning af missionsföreningen. (Jönköpings-Posten 1904-01-11 "Jungfruförening ingår som ungdomsförening i Norrahammars missionsförening")

Vaggeryds ynglingaförening anordnar vill Gud möte i därvarande missionshus söndagen den 3 jan. och börjar med enskildt möte kl. 11 f.m., till hvilket alla på Jesus troende jungfrur från Vaggeryd med omnejd vänligen inbjudas för bildande af ett Vaggeryds Ungdomsförbund. (Jönköpings-Posten 1903-12-23 "Vaggeryds ynglingaförening inbjuder på Jesus troende jungfrur för bildande af Vaggeryds Ungdomsförbund")

Kretsmöte anordnas i Mullsjö söndagen den 22 nov. kl. 11 f.m. för medlemmar tillhörande krets n:r 1 af ynglingaförbundet. Frågor: ... Gagnar det verksamheten bättre om ynglinga- och jungfruföreningar sammanslås till ungdomsföreningar? (Jönköpings-Posten 1903-11-20 "Bättre med ungdomsföreningar?")

Patron (Vilhelm Spånberg i Norrahammar) satt i riksdagens första kammare 1883-92. . . . Efter att ha suttit i andra kammaren 1900-02 förlorade han sin plats i valet 1902. Han var vid denna tid märkt av den sjukdom, som skulle ta hans liv följande år, och kunde inte driva någon kampanj. . . . (Den 13 april 1901) ansåg han (i andra kammaren), att olycksfallsförsäkring åt barn och kvinnor bara borde utgå med 3/4 av det belopp, som manliga arbetare skulle fått. "Ett faktum är, att om qvinnor och barn få lika stor invaliditetsersättning som männen, få de i många fall högre understöd efter olycksfallet än de hade i aflöning. Barn, som hafva kanske 75 öre om dagen skulle, så fort de skadade sig, få en krona dagligen, och om de ådroge sig full invaliditet, skulle de, så unga som de äro, få lika mycket som en man. Detta vore en högst betydande orättvisa gent emot männen. Och hvad qvinnor beträffar, så, ehuru de i några fall förtjena mer än en krona om dagen, arbeta de likväl icke alla dagar, och i följd deraf skulle, om full invaliditet ifrågakomme, lifräntan äfven i detta fall blifva fullt ut lika stor som deras årliga aflöning." Det här var tydligen ingen uppfattning, som stöddes av (Hjalmar) Branting, vilken, sedan han fått ordet, yttrade bl.a. följande: "Det förslag, som herr Spånberg framställt, är bygdt på den fruktansvärda sociala orättvisa, som består i att qvinnornas arbete är nedprutadt så lågt i afseende å betalningen, som för närvarande är fallet. Detta förslag innebär ett ytterligare legaliserande af detta missförhållande och ett resonnement i den stilen, att derför att de hafva så litet betaldt, skola de också, när de förolyckas, få så mycket mindre i ersättning." (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 25-26)

Besöken i (Barnarps) kyrka, som låg en dryg halvmil bort, blev särskilt under vår- och höstarbete inte var söndag. Både folk och hästar var trötta och behövde vila. Under tiden då arbetet inte var så hårt, och man kunde använda hästarna för kyrkfärden blev besöken flera. Det kändes alltid högtidligt och rofyllt med kyrkan, och det var en fast punkt i tillvaron för alla. Från mina första kyrkobesök minns jag att Far och Mor aldrig satt bredvid varandra i kyrkan. Vid sekelskiftet indelades besökarna i en mans och en kvinnosida. För vår familj betydde det att Far och jag satt på höger sida i kyrkan och Mor och systrarna till vänster. Denna höger- och vänsterregel försvann dock och vi kunde sitta tillsammans var som helst. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 127)


ca 1900 - ca 1875

Under sin nya styrelse visade (Musik)sällskapet (i Jönköping) en betydligt ökad aktivitet. Själen i verksamheten blev alltmer fru Arla Bagge född Ossbahr, som småningom kom att helt dominera sällskapet. De två blevo inför allmänheten synonyma begrepp, varför fru Bagge fann sig föranlåten att i Smål. Allehanda den 4/5 1897 påpeka att uppgiften att hon stiftat musiksällskapet var felaktig och att musiksällskapet fanns redan före hennes hitflyttning. Vid en konsert på läroverket den 5/11 1897 framträdde hon första gången som kördirigent. "Det är någonting högst ovanligt att se en dam anföra en kör på omkring 50 personer men fru Bagge hade lett både repetitionerna och nu själva konserten med en verve, en säkerhet och smak, som skulle klätt till och med en kapellmästare ex professo" (Smål. Allehanda). . . . En hedersplats tillkommer henne i stadens musikhistoria. Samtiden visade henne också sin beundran och tacksamhet genom att tilldela henne utmärkelsetecknet Litteris et Artibus, en i detta fall sällsynt väl förtjänad utmärkelse. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 39,41)

Redan på 1890-talet märkte (Adèle) Wetterlind en försämring av de kvinnliga folkskollärarnas villkor till exempel lönemässigt, och hon försökte göra de andra kvinnorna uppmärksamma på detta, bland annat genom att anordna det första Lärarinnemötet i Jönköping den 8 augusti 1892. Hon var själv mötets ordförande, höll efter den inledande morgonbönen ett anförande om kvinnofrågan och deltog dessutom i diskussionerna. Enligt protokollet från mötet framhöll hon "den omoraliska verkan som lönefrågan utöfvade på människornas uppfattning om hvarandra, i det att männen öfverskattade sitt värde, kvinnorna misskände sitt och förföllo till samma passivitet som alltid." (Elisabeth Fransson Malm "Adèle Wetterlind - en yrkeskvinna i det offentliga rummet" s 61-62)

(På öster i Jönköping) mellan (Sundberghs villa) och nästa tomt (österut) var (i min barndom under 1800-talets sista årtionden) en smal gränd ner till Vättern. Genom gränden rullade i tidiga mornar den ena kärran med tvättkläder efter den andra ner till klappbryggan. Men det var djupt och sandigt i den lilla gränden, och gummorna fingo ta i, så mycket de orkade för att få fram de tunga lassen. Någon manlig hjälpare hade de sällan. . . . Östra folkskolan bestod på den tiden blott av lilla huset byggt år 1871 av byggmästare Witting. Både öster och väster om huset voro små, dåligt skötta parkanläggningar. Östra halvan av skolhuset var avsedd för flickor, den västra för pojkar. Skolgården var med en osynlig linje, som utgick från mitten av huset, delad i två hälfter. Det var på rasterna mycket strängt förbud för pojkarna att gå in på flickornas område och vice versa. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 30-31)

Kristliga föreningen för unga qwinnor, som under den förflutna hösten under ledning af åtskilliga damer inom samhället arbetat i det wackra syftet att bereda yngre qwinnor bland arbetsklassen tillfälle att på ett nyttigt och förädlande sätt tillbringa de lediga aftonstunderna, firade den 2 jan. (1889) sin julfest å Wictoriasalen. Ett hundratal af föreningens "medlemmar" och "gäster" hade infunnit sig. . . . Sedan gästerna anländt, samlades föreningens sångkör wid granen och utförde på ett synnerligen tilltalande sätt åstskilliga sånger. (Jönköpings-Posten 1889-01-04 "Kristliga föreningen för unga qwinnor arbetar för unga qwinnor bland arbetsklassen")

Den 8 juli 1888 hölls i Ridhuset vid Fisktorget det första armémötet i (Jönköping). Dessförinnan hade sporadiska möten förekommit i Baptisternas lokal vid Kungsgatan och på gårdsplanen Kapellgatan 11. Chefsekreterare Emanuel Hellberg, sedermera kommendör, stod som ledare och introducerade de kvinnliga officerare, som blev kårens första ledare. Deras namn var kapten Augusta Lindblad, löjtnanterna Augusta Larsson och Alma Jacobsson samt kadett Lager. (Martin Andrén "Frälsningsarmén i Jönköping" s 36)

Den 12 mars 1883 predikade Nelly Hall, född 1848, vid ett möte i Missionshuset (i Mullsjö) tillsammans med Svening Johansson. I räkenskaperna finns hon också noterad den 12 nov samma år samt den 21 april 1884, båda dessa besök tillsammans med predikanten i Västergötlands Missionsförening, AG Andersson från Mariestad. ... Nelly Hall har kallats Sveriges första kvinnliga förkunnare. 1882 hade hon lämnat sin tjänst som språklärare vid Rudbeckska Elementarläroverket i Göteborg för att på heltid ägna sig åt att predika evangeliet och bedja för sjuka. I början av 1883 framträdde Nelly Hall i Jönköping. Flera tusen människor lyssnade till hennes förkunnelse. Hon möttte motstånd, både för att det var oordning på mötena och för vad hon förkunnade. ... I detta läge beslöt Jönköpings Missionsförening att stänga (både) Stora och Gamla Missionshuset för hennes verksamhet. En anledning till detta kan emellertid också ha varit, att styrelsemedlemmarna var negativt inställda till att en kvinna uppträdde som förkunnare. Nelly Hall fick nu i stället predika i Jönköpings Metodistkyrka. Metodisternas tidning Sändebudet beskriver henne som ”en allvarlig och gudfruktig kvinna”. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 58; Predikanterna Nelly Hall och Fredrik Fransson)

S.A. Andrée, den frejdade ballongfararen, uppträdde redan vid 24 års ålder offentligt som författare i kvinnofrågan. ... Framför mig ligger ett urklipp ur "Jönköpings tidning" för den 5 november 1878. ... " ... Nu förhåller det sig så, att I kunnen hvarken koka potatis eller sticka strumpor utan att förut hafva lärt det, men det tyckes, som skötseln af barn - jag tar nu hänsyn endast till kroppen - skulle vara en vida enklare och mycket lätt sak, ty åtminstone har jag aldrig hört, att I derom erhållen den ringaste undervisning, utan, i samråd med en om möjligt ännu okunnigare barnpiga, förmenar man er kunna göra detta åtminstone med hjelp af de råd, som lemnas er af mormödrar, tanter, mostrar, fastrar och hushållerskor m.fl. Hvad blir nu resutatet af detta? Jo, dödsstatistiken upplyser, att 25 af 100 nyfödda barn dö redan de första dagane efter födseln, och innan 3 månader gått, hafva af de återstående 75 ytterligare 10 aflidit. Se der fakta! Edra älsklingar dö, edra förhoppningar jordas, och hvarför?, jo, derför att de blifvit vanvårdade af eder! ... Der en med ben, krokiga af för tidigt gående och med tåspetsarne närmare varandra än hälarne, axlarne sneda, insjunket bröst, släpande gång och skum blick. Tron I kanske att denna vanskaplighet kommer af sig sjelf utan orsak? Nej, jag säger er att denna kommer af den unga kroppens vanvård, af faderns och moderns okunnighet om lifvets och helsans enklaste lagar, det är en följd af deras - isynnerhet moderns - försumlighet. ... Således, I unga flickor, som klagen öfver qvinnans lott: Egnen era bästa krafter åt studiet af den unga kroppens vård. ... Tagen sjelfva initiativet, bryten med det traditionella, öken på er rätt att lyfta hemmet från dess urgamla låga ståndpunkt och utvecklingsgrad, bjuden handen åt vetenskapen, och den och I och naturen skola tillsammans göra kommande slägten friskare, skönare och ädlare, och I skolen, i åskådandet af detta ert verk, finna er ljufva och stolta belöning." (Carl J. Kullenberg "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 57-61; Andrées åsigter i kvinnofrågan)


ca 1875 - ca 1850

I dag på morgonen reste jag till Hjelmseryd. Där har jag varit ett par gånger förr, sista gången på sommaren 1864. Den gången glömmer jag aldrig, ty då fick jag en af de nyttigaste läxor, som Gud någonsin gifvit mig. Den torde också kunna bli nyttig för andra. Jag predikade i kyrkan. Flera kvinnor där hade små barn med sig, hvilka voro oroliga. Jag bad kvinnorna gå ut med barnen. Det gjorde det icke. Då afbröt jag min predikan igen och sade, att om de icke gingo ut med sina barn, så måste jag gå ned från predikstolen. Nu lydde de. Men efteråt sade den sedan så bekante Karl Andersson: "Så där skall du aldrig mer göra, ty kom ihåg, att det är många mödrar, som aldrig skulle få komma ut och höra Guds ord, om de icke finge taga sina små barn med sig." Dessa enkla ord grepo mig djupt och verkade en rent af mirakulös förändring hos mig. Ty från den stunden har jag aldrig en enda gång känt mig störd i mina predikningar af barn eller barnskrik. Det bekommer mig lika litet, som om en af mina åhörare snyter sig. (P. Waldenström "Resebref från 'mörkaste Småland'; bref från Lamhult daterat 1908-12-19; Jönköpings-Posten 1908-12-22)

(Missionshusets) lokal var egentligen delad i två avdelningar. Där var "karasidan", till höger om mittgången, och "fruntimmerssidan", till vänster därom. Det var på sin tid ganska noga med att ingen karl satte sig på fruntimmerssidan eller tvärtom. Och man respekterade de gamla sedvänjorna. (Harry Sjöman "Kolportörer och andra läsare" s 54-55; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1936)

också (för Sandseryds hyttelags räkning) packa om blåsmaskinen och göra trälager o. d. På 1850-70-talen brukade han göra modeller av trä åt hyttelaget, när gjutgodset skulle tillverkas. . . . Han hade ofta hotat sin tjocka gumma med att han skulle dränka sig i den närbelägna Åsasjön, om hon ej ville låta honom bestämma och råda. Hon hade då blivit rädd och givit efter och Gabriel använde sen flera gånger samma metod med framgång. Men "krukan går - ". Utledsen skrek hon en gång när hon hörde samma visa: "Så gå och dränk dej då, din skråe!" Gabriel blev häpen och ilsk och sprang genast ned mot sjön. Han tänkte nog att hon skulle bli skrämd och vackert be honom komma hem igen. Och mycket riktigt kom hon efter, medan Gabriel verkligen sprang ut ett stycke i sjön, "nu blir ho' allt rädd ändå", tänkte han. Men han blev både häpen och rädd, då käringen i stället för att hjälpa honom i land skuffade ut honom på djupare vatten. Gabriel gav hals, när han fått några kallsupar. "Ja' ska hjälpa dej med dränkandet, så att ja' slipper höra ditt syndia prat mer", hojtade käringen. Men nu föll Gabriel till bönboken och lovade att bli snäll för framtiden. Åtskilligt tillstukad hjälptes han upp igen av gumman och aldrig mer hörde man talas om att han vill dränka sig. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslag historia - II. Sandseryds hyttelag" s 38-39)

I stället för den till Annandag Jul annonserade, då inställda Danssoiré, anställes å härvarande Societetslokal (i Jönköping) Trettonde dagen 1859 den 3:dje af de subskriberade Dans-Soiréerna, hvartill Societetens medlemmar ega att utan afgift medtaga sina barn. Särskilta biljetter à 75 öre för Dam och 1 Rdr rmt för Kavaljer finnas att tillgå vid ingången. - Soiréen börjas klockan half 7 och slutas klockan half 11 eftermiddagen. Direktionen. (Jönköpingsbladet 1859-01-04 "Afgift: 75 öre för Dam och 1 Rdr rmt för Kavaljer")

Några utdrag ur kapitlet Det gamla Jönköping får till sist belysa, att den fritt tänkande och upproriska unga Thecla Sköldberg på gamla dar kunde minnas sin uppväxttid med både överseende och nostalgi: " . . . icke ens trevåningshus existerade i den trevna lilla staden. De allra flesta husen hade på 1850-talet enkla eller dubbelsidiga fritrappor, som sköto ut ett gott stycke på gatan. Trafikhinder var ett dött begrepp i dessa lyckliga dagar. Överst på trappan fanns i allmänhet plats för en bänk eller stol på vilken stadens borgare - aldrig fruarna! - brukade sitta och titta efter bekanta som gingo förbi. . . . Och varje familj hade sin reflexionsspegel, och vid var och en av dessa satt en snäll och vetgirig tant i färd med att övervaka stadens invånare, allt under det hon sydde eller stickade. De snälla tanterna! Ja, de voro nog alla snälla, men de ville ha ordning på sin gata, och på sitt speciella vis, naturligtvis! Allra strängast observerades vilka unga flickor som voro ute och 'rantade' på gatorna." (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 41)

Trots att (Lina Sandells) fader insåg hennes begåvning och var stolt över hennes litterära talanger, kunde han inte frigöra sig från den tidens syn på kvinnan och var litet bekymrad över att dottern kanske försummade sina husliga plikter, när hon hellre ville sitta inne hos honom och hjälpa honom med hans skrivarbete än att sitta vid spinnrocken. En dagboksanteckning från 1850 ger Linas egen syn på sin läggning: ”Jag får ofta höra, att det inte är riktigt att använda så mycken tid och omsorg till mitt eget nöje, då det inte blir till nytta för någon. Men får man inte tro, att Gud, den allsmäktige, den kärleksfulle, som ger sina barn olika gåvor, har heliga avsikter med det. Frågan blir den, om det är riktigt att motarbeta och kväva dessa böjelser, dessa inre begär, som ligga så djupt i själens vinklar och vrår.” (Lina Sandell "Blott en dag" s 99; Lina Sandell: Ett snabbporträtt av Lennart Linder)


ca 1850 - ca 1840

Aurore Storckenfeldt (född 1816, kom från västgötabygd till Jönköping) i början på 1840-talet. Varmhjärtad och med en ovanlig håg för skolarbete begynte hon den 3 februari 1847 läsa med några kvinnliga elever, hvilkas undervisning hon åtagit sig. Från denna dag kan man säga, att Storckenfeldtska skolan daterar sin uppkomst. Snart flyttade hon, tagande skolan med sig, först till Åhgrenska och sedan till Lindmanska gården vid Kanalgatan. Några egentliga flickskolor visste man då ej om. Det var därför ett stort behof fröken S. gick att möta, då hon inrättade en vanlig lärdomsskola för flickor, och ej minst medverkade till skolans uppkomst det ädla syftet hos stiftarinnan att bereda fattiga föräldrars döttrar förmånen att få mot en ringa uppoffring erhålla sådana bokliga kunskaper, som dittills icke kunnat förvärfvas på annan väg än den dyra genom guvernanter. . . . För Jönköpingsborna är det bekant, att fröken S. vid sidan af sin skolverksamhet med mindre vanligt nit och uppoffring varit verksam för missionens sak, både hvad den inre och yttre missionen samt söndagsskolan beträffar. . . . Den (nu år 1900) aflidnas väninna författarinnan Lina Sandell (skref följande dikt) till det 50-årsjubileum, som Storckenfeldtska skolan firade 1897: När vi första gången trädde Inom skolans dörr - hur huldt Drog hon oss ej genast till sig. Värmande och kärleksfullt! Och när se'n vid morgonbönen Hon oss tydde Herrens ord, O, hur blef ej mångenstädes Fläkten af Guds Ande spord! Må de lifvets frön, som såddes uti unga hjärtan då, Mogna till de gyllne kärfvar Hon med glädje bära må När hon inför skördens Herre Djupt i stoftet böjer sig, Jublande: "Se jag och barnen, Som en gång, du gaf åt mig!" (Jönköpings-Posten 1900-07-21 "Aurore Storckenfeldt, flickskollärare och missionsvän")

I Thorsdags eftermiddag (den 21 Maj) kl. half 6 anlände det nybyggda propellerångfartyget "Jönköping" hit (till Jönköping) och helsades wid ankomsten af en talrik skara åskådare. . . . Det gjorde i går e. m. en proftur ut åt Wettern, till deltagande hwari omkring 150 personer af stadens manliga befolkning woro inbjudna. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Propellerångfartyget Jönköping gör proftur med omkring 150 personer av Jönköpings manliga befolkning")

Bortkommet. Den som wid högmässogudstjenstens slut, sistl. Juldag (1845), i härwarande stadskyrka (i Jönköping), ur fruntimmersbänken N:o 45, borttog en swart bomullsparaply, märkt å käppen på 3:ne ställen med I. G. H., torde densamma återställa till Societetwaktmästaren. (Undertecknat) Högberg. (Jönköpingsbladet 1846-01-10 "Fruntimmersbänken N:o 45 i Jönköpings stadskyrka")

I Sverige togs ett första steg till kvinnornas frigörelse med en lag 1845 om lika arvsrätt för bror och syster och året därpå fingo kvinnorna rätt att inneha yrken och driva handel på vissa villkor. Även fick kvinnor i slutet av 1850-talet rätt till högre utbildning, bl. a. till folkskollärarinnor. ... Sedan Hedvig Fredrika avlidit 1816 ingick Gabriel Sager (på Krängsbergs gård i Byarum) nytt äktenskap 1823 med Johanna Bergenholtz (1798-1862), prästdotter från Bondstorp. ... I detta andra äktenskap föddes fem barn, varav Sofie var det andra i ordningen, född 1825. ... Efter Sagers död (1834) ... blev Sofie tagen som fosterbarn av en släkting, prosten Rising och hans hustru i Ljungby. ... (1848) beslöt (hon) sig att fara till Stockholm. ... Genom sin energi och oräddhet blev hon en verklig föregångerska för kvinnoemancipationen i vårt land. Bland hennes skrifter, förutom "Sagerska målet", kan nämnas "Emanciperade fantasier på vers och prosa" 1850, "Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets avslöjade genealogi" 1852, en slags självbiografi, m. fl. Hon skrev också kampsånger och artiklar, där hon förde fram kvinnans krav på rätten till utbildning, ty det var just detta - brist på utbildning - som gjorde det svårt för Sofie att hävda sig. ... Och hon nöjde sig inte med att agitera i Stockholm, utan hon for även till Göteborg och Malmö och därifrån till Danmark. ... 1859 gav hon sig iväg (till Amerika). ... En del av hennes föredrag kom även ut i tryck (där), bl. a. "Womans' destiny and Man's duty". ... Hennes flammande protester, ja, ilska över hur hennes medsystrar behandlades och hennes kamp för att få kvinnans ställning förbättrad var ärlig, om den ock tog sådana former, som då icke ansågos passande. (Sverker Carlson "Sofie Sager - en kvinnosakskämpe från Byarum" s 41-47)

Spectakler. I öfvermorgon Måndag den 9:de d:s uppföres för första gången: Doktor Wespe, eller Qvinnans Emancipation. Komedi i 5 akter, af Roderich Benedix. Öfvwersättning från Tyskan. Derefter gifves, äfven för första gången: Mannen och Älskaren, Komedi i 1 akt. Öfversättning från Fransyskan. Biljetterna försäljas Spektakeldagarne i H:r Wikströms logis hos Garfvaren Wettermark vid Smedjegatan, 1 tr. upp, från kl. 10 f. m. till kl. 4 eft. m., samt derefter uti Theaterns Biljettförsäljningskontor i Theaterhuset. Representationerna börjas kl 1/2 till 7 eft. m. Endast 8 (-) 10 Representationer komma att gifvas under nuvarande sejour (i Jönköping). P. J. Deland. (Jönköpingsbladet 1844-12-07 "Qvinnans Emancipation uppföres för första gången")

För (år) 1825 finner man (i lagfartsprotokollen för Jönköping) under den 28 februari "Upbud å tomten N:o 40 vid Slottsgatan på Svenska Maden, med någon del af närgränsande gräshage, för Gymnastique Bolaget", vilken tomt just är den på vilken det gymnastikhus uppfördes, som gjorde tjänst på 1860-talet. . . . (Överlåtelse av gymnastikinrättningen till staten gjordes år 1828.) . . . Här skall till sist erinras om det faktum, att även (gymnastikläraren J.M.) Rosengren fortsatte den frivilliga gymnastiken vid sidan av skolgymnastiken, och icke nog härmed. Han utvidgade verksamheten ytterligare utöver föregångarnas exempel, i det han också upptog kvinnogymnastik på programmet. . . . Denna (kvinnogymnastik) torde ha börjat vårterminen 1841. . . . Såsom pionjärarbete torde . . . verksamheten på kvinnogymnastikens område kunna betecknas. Visserligen hade dylik gymnastik förekommit tidigare på andra håll, men trots detta var det en betydande insats, som gjordes, då man också i Jönköping bröt mot fördomarna och började med kvinnogymnastik. Jönköping har på detta område visat en märklig initiativförmåga och stor känslighet för vad som rörde sig i tiden. Till en del berodde detta säkerligen på att staden ägde, vad flertalet landsortsstäder saknade, nämligen en hovrätt, kring vilken det kulturfrämjande samhällsskiktet, som här var både rikt och inflytelserikt, grupperade sig. (Albert Wiberg "Gymnastikens uppkomst i Jönköping" s 83-84,108-113)

Var äro . . . de där originalerna, som dagligen (i början av 1840-talet) sågs trafikera (Jönköpings) gator? . . . En häradshövding Sack, som ständigt bar en knappnål i uppslaget på sin rock, tappade den någon gång och ringde då på sin städerska, som kom in, tog nålen med sig ut i köket, där den diskades och bar sedan in den på en tallrik till sin herre igen. (Ingrid Böhn-Jullander "Clara Hasselberg-Pauli berättar om sitt liv" s 14)

1840 anordnades ett stort nykterhetsmöte i Jönköping. (Komministerfrun) Pauline (Westdahl) och hennes make var de drivande krafterna bakom det hela. Som talare kallades bland andra (engelsmannen) George Scott. ... Med stor sannolikhet bodde Scott hemma hos Westdahls under dessa dagar. Pauline hade svårt att dölja sin glädje över Scotts och de andra männens besök. Hon upplevde det underbara i att få vara en del i en välsignad kristen gemenskap. Många av vännerna runt omkring stod emellertid frågande inför hur den språkkunniga och högt bildade Pauline betedde sig. Gick det an för en lutheran och kvinna att så oreserverat umgås med en metodistisk pastor? ... Många ondgjorde sig över att hon som kvinna så ledigt och hänfört samtalade med den ene efter den andre av dessa högt ansedda män. ... För den lokala enhetens skull valde nu Pauline att på ett tydligare sätt underordna sig sin man och präst i den lutherska kyrkan. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 8-9; Ekumenen Pauline i Jönköping och lutheranen Emilia på Herrestad)


ca 1840 - ca 1830

Det är en olycklig egenhet hos mig att jag, för umgänget, alltid föredragit den bildade quinnan. Jag har lefvat och vill dö, om icke i de Skönas, dock i det Skönas tjenst. Blir frågan om ett ömmare förhållande så har jag väl just icke de högsta tankar om deras beständighet, kanske ej heller om min egen; men oberoende häraf så ligger det dock ett nerfspel, en rörlighet i fantasi och tanke hos quinnan som jag ofta saknar hos mannen. Quinnan bär i allmänhet en resonansbotten i sitt bröst, och är full af naturpoesi; och det drar mig till henne. Men finner jag i dess ställe endast ihålig fåfänga, ytligt koketteri, kanske äfven list och ränker, då känner jag mig dubbelt bedragen och förstämd. Jag hatar det triviala hos Mannen, men ännu mera hos quinnan, ty hon är icke född dertill. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 172-173; brev från Östrabo i Växjö den 1 november 1837 till Vendela Hebbe)

Det har kostat på mig att gå ifrån (att rösta på Anders) Grafström (vid valet till Svenska Akademien): men på dina ord att (Frans Michael) Franzén ger sig till tåls för denna gång, har jag gjort det, och endast på dem. Du måste säga Franzén det. Annars vet du att jag aldrig bryter något löfte, om icke - mot Fruntimer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 138; brev från Östrabo i Växjö den 16 juni 1837 till Bernhard von Beskow)

Helsa äfven Poppiska familjen, men först och sist Frun. Det är en af de få quinnor som äro för goda för oss rå jordsöner, idel himmelsluft, blomdoft, lustgaz. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 85; brev från Östrabo i Växjö den 29 december 1836 till Jöns Jakob Berzelius)

Fruntimer känna bäst Fruntimer och vi Karlar få ej veta mer om dem än de sjelva vilja. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 316; brev från Östrabo i Växjö den 29 juni 1835 till Werner von Schwerin)

D. 1. Julii. Jag afbidade posten från Grefswald för att se om jag med den ej skulle ha bref, hvilket också inträffade. Tack af hjertat för brefvet af d. 20 Junii hvaraf jag finner att du då mådde väl och hoppas att du nu kommit välbehållen till Vexiö, ehuru jag ej har stort förtroende för de beställda Kuskarna, helst i Småland der de mest köra i kjortel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs bref VII 1833-1836" s 77; brev från Carlsbad den 29 juni 1833 till Anna Tegnér)

Hvad vårt religiösa samtal angår, så var min afsigt dermed ingalunda att väcka några tifvelsmål eller skrupler, snarare att aflägsna dem. Fruntimmer i allmänhet böra bibehålla sina fäders tro. De ha i sin känsla, i sin medfödda Talang för Religion, den bästa och säkraste ledstjerna. Vi stackars karlar deremot äro fördömda till tvifvel och forskning, medelpunkten af vårt väsen ligger i hufvudet, men Fruntimernas i hjertat, och den medelpunkten böra de icke förrycka. Hvad Böcker angår så har jag väl många i Theologi och Religion, men alla Vetenskapliga och icke så populära att Fruntimer kunna eller böra studera dem. Af religiös läsning vet jag ingen bättre och lämpligare för oss alla än Nya Testamentet, synnerligast Evangelisterna, och främst bland dessa Johannes; och i allmänhet anser jag den Religion man lefver vida bättre än den man bekänner och studerar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 57; brev från Östrabo i Växjö den 1 maj 1833 till Hedvig Amalia Tersmeden)


ca 1830 - ca 1800

På dina ord har jag slagit ur hågen (att söka biskopsämbetet i) Carlstad, ehuru från flere håll solliciterad att emottaga det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 208; brev från Stockholm den 12 maj 1829 till hustrun Anna Tegnér)

Med Stockenbergs och Sofi Myhrmans giftermål ser det brokigt ut. Fästmannen gör allt hvad en bra karl kan för att slippa undan; men Sofi är hållfast och vill ej ge pardon. Ett annat Fruntimer skulle tio gånger ha gett honom korgen efter ett sådant bemötande; men när man är 40 år blir brudgummen dyr, liksom is vid midsommar. Att giftermålet om det blir utaf ruinerar både honom och henne det inser han sjelf, och det har både jag och alla hennes slägtingar sagt henne; men hennes ömma känslor tillåta henne ej att akta derpå, om också stupstocken stode bredvid brudsängen. Det gifves en lag mot quinnors våldtagning, men olyckligtvis ingen mot karlars. Vämjeligare och löjligare på en gång än en dylik giftsjuka hos ett annars förnuftig fruntimmer, känner jag icke i verlden. Gud må veta hur detta skall slutas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 73; brev den 21 juli 1828 från Östrabo i Växjö till Johan Myhrman)

Mitt umgängeslif (i Wexiö) är visserligen fattigt och enformigt. Frih(errinnan) kan icke göra sig begrepp om det barbari som i detta afseende råder här i orten. Baronessan Wrede har inrättat en så kallad Societet som sammanträder en gång i vickan. . . . Betraktar man gästerna så äro de här liksom i kyrkan indelade på två bänkar, neml. karl- och fruntimmerssidan, utan all slags communication med hvarandra. Damerna sticka strumpor, och Herrarna, som ej få spela kort, gäspa munnen ur led. Detta är conversationsnöjet. Jag gissar att här, som annorstädes, Herrar och Damer träffas om natten: men om dagen sker det aldrig oftare än vid bordet, som knappast är afdukadt innan man beger sig till Wiran och gascar bort hela sitt lif. Om en karl talar med ett fruntimer öfver 2 eller 3 minuter så väcker det genast uppseende; och härigenom äro äfven Damerna gaucha och förlägna som Lagårdspigor. Jag har i all min dar lefvat gerna med Fruntimmer: ty äfven de obetydligaste ha dock ett mer eller mindre förstämdt strängaspel i sin själ, som alltid ger någon klang när det endast rätt anslås: hvaremot karlarnas hackbräde vanligtvis emotstår alla försök till harmoni. Men här gör man sig intet begrepp om att en karl väl kunde vilja närma sig ett (Fru)ntimer blott och bart för umgängesnöje och utan all specula(tion) på - sängen. Denna föreställning har från Herrarna öfvergått till Fruntimerna som anse all, äfven den vanligaste uppmärksamhet, som en kärleksförklaring. Här är en svartögd, liflig, 28årig Fru, med någon, ehuru visserligen ytlig och ofullständig, bildning: henne har jag utmärkt framför de öfriga, ser henne så ofta jag är i staden - vanligtvis en gång i vickan - och har vid hennes Thebord tillbragt några drägliga aftnar. Genast gör mig hennes Man - en bonde med Tromansfullmakt - den äran att vara svartsjuk, stadens squallerpack försäkra att jag är dödligt kär, hon tror det kanske sjelf: men hon bedrar sig, stackars Fru; jag fastnar nu mera icke så lätt för sådant. I detta afseende var Lund, ehuru också en småstad, ojemförligt öfver Wexiö der annars flere, som skulle anses tillhöra de högre stånden, lefva - det vill säga, sticka strumpor och spela kort, göra och få barn, och tala Fransyska och Småländska om hvartannat. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 215-216; brev från Tufvan vid Växjö den 16 mars 1827 till Martina von Schwerin; "gask" = spelbud i kortspelet Vira)

Christopher är nu hemma under mellanterminen. Han har i höst skrifvit pro Gradu och dervid fått Laudatur. . . . Lars Gustaf går i Scholan och har blifvit alldeles förändrad, ty han läser nu flitigt, har god fattningsförmåga och de bästa loford om sig. Jag håller honom äfven under mellanterminerna inne, på det han ej må försumma sin tid. Flickorna äro fullvuxna, spela temligen calver, sy och brodera; men med hushållet och läsningen går det smått. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 184; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)

Grefvinnan Mörners "Englaskap" lemnas derhän: i orten anses hon i allmänhet för högdragen och aristocratisk. Äfven mig har hon synts antaga en nedlåtande min som jag ej kan annat än finna litet löjlig. Dertillmed föga interessant, väl också litet trivial, hvilket ursäktas vid 30, men icke så lätt vid 50 år. En quinna måste vara ett af de tre: vacker eller from eller talentfull, åtminstone quick och liflig: jag har hos henne ej märkt till någotdera. Men också bör jag erkänna att jag föga har observerat henne. Det är möjligt att det ligger någon mandelkärna under det något kärfva skalet: men Gud vet om det lönar mödan att bita sönder tänderna derpå. Skulle de framdeles börja klia alltför starkt, så skall jag kanske göra ett försök. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 112-113; brev från Varberg den 19 juli 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag för min del tror att mannen, åtminstone i sådana simpla saker som ett Embete, kan hvad han vill; ty i viljan ligger mannens värde, liksom quinnans i känslan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 312; brev från Lund den 28 september 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jag tror mig icke vara den förolämpande; och i sådant fall gör jag aldrig första steget till försoning; det är en hederssak för mannen, och deröfver kan icke ens (Friherrinnan) Schwerin döma - emedan hon ej är man, utan till äfventyrs något bättre. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 270; brev från Lund den 14 juli 1825 till Martina von Schwerin)

Jag begriper verkligen icke med hvad slags Fruntimmer du lefvat. Efter min erfarenhet åtminstone kan en man aldrig var blott "vän" med ett Fruntimer så vida hon ej är allt för ful eller allt för gammal. Qvinnan vill alltid behaga . . . väcka begär som hon känner sjelf och önskar tillfredsställda. Annars vore ju hela könsskillnaden som upprätthåller verlden en fortgående "Naturlögn". Att kärleken innehåller något oändligen mera och ljufvare än blott sinlig njutning nekar ingen förnuftig menniska: men jag åtminstone har aldrig känt ett Fruntimer som utan hemlig eller uppenbar harm, renoncerat på den sistnämnde. Det gifves mycken kärlek "utanför", men ingen "utan" säng, liksom ett kungarike, huru sköna dess provincer äro, dock alltid måste ha en "hufvudstad". Denna "classiska" åsigt af saken, detta sträfvande till slutlig "realism", är efter min erfarenhet, ej "fauniskt", utan "quinligt". I den mån man ej kan realisera den, utan faller ner till Munktidens kyska äktenskap, i samma mån är man stängd icke blott för kärlekens nöjen, utan äfven från nöjet af fruntimrens umgänge; ty att i detta afseende gäcka en quinnans billiga fordringar bör vara mot en ärlig mans ambition. Tyvärr befinner jag mig redan på vägen att öfvergå till den "snöpta" Församlingen der du tyckes tro att saligheten vinnes: men så länge jag ännu kan, håller jag fast vid mina "fäders" tro, helst som de, den förutan, ej blifvit mina "fäder". . . . Du bör icke på något sätt compromettera Fru Helvig, hvars välvilja och öppenhet jag alltid värderar. - Det samma gäller om mig sjelf, i afseende på detta och många andra bref. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 247-248; brev från Lund den 1 maj 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Det är besynnerligt att största divergencen i våra omdömen lär träffa just det "största" och det "minsta" i menskligheten, neml. Napoleon och - Fruntimmer: i allt vad som ligger deremellan tror jag vi lätteligen kunna förlikas. . . . Beträffande fruntimren så är jag så till vida ense med dig att jag gerna begagnar dem som ett slags "umgängesmachiner", som spelur hvilka låta rätt artigt när de blir vederbörligen "uppdragna". Sjelfva uppdragningsprocessen försummar jag ej heller så ofta krafter och tillfälle tillåta. Men ett obeskrifligt förakt har jag för hela detta "klufna" släkte. Barnet leker med dockor och mannen med quinnor, så länge han orkar nemligen. "Det gifves ingen som godt gör, nej icke till en", ingen som ej uppoffrar den bästa och utmärktaste man för en Fändrik eller en - Lösfändrik, deras kärlek är ingen ting annat än en "erection", och deras vänskap en snöpt kärlek. Visserligen ha de allehanda "instinctartade" dygder: dock är deras trohet icke på långt när så sublim som pudelns, eller deras ömhet så ärlig som dufvornas. Med en hustru kan och bör man lefva väl, och jag gör det verkeligen med min: men också är det "moderliga" och "husliga" förhållandet det enda der quinnan visar något värde. I allt annat är caracterslöshet hennes caracter. Jag har älskat många Fruntimmer, men kan icke påminna mig att ha "aktat" ett enda. Den gamla classiska åsigten af quinnan och kärleken kan jag aldrig skilja mig ifrån, om icke då och då i Poësie. Omändrade Samhällsförhållanden ha gifvit Fruntimren en högre bildning, och förbättrat "varans" appretur, utan att likväl förändra dess halt och inre värde. Med allt detta är jag ingen ting mindre än Fruntimmershatare, och så länge jag kan bevisar jag det de facto, känner också rätt väl att kärleken är den ljufvaste af all jordisk känsla, men tillika att han här i dödligheten är en sådan sjelfmördare att han måste döden dö så fort - han ej suckar förgäfves. . . . Helsa dina quinfolk, men förråd för ingen del mina kätterksa tänkesätt för dem. Annars hände det att jag förlorade nåden innan jag fick begagna den, som alltid är det första och angelägnaste. Sedan må det gå huru Gud vill. - Min hustru ber helsa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 229-230,232; brev från Lund den 7 april 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

Ditt förhållande till Fru A. är obehagligt. Hat bör du ej hysa till ett Fruntimmer. Litet harm är det högsta man bör kosta på dem. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 219; brev från Lund den 28 mars 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

(Hoof) synes ej ha motsatt sig, att lekmännen uppträdde som lärare. Han hade t. o. m. under vissa förhållanden ej något emot att kvinnan predikade. Därom säger han: ”Prästerna skola omvända folket, men i nödfall brukar Gud andra därtill och även kvinnokönet, som av Skriften kan bevisas.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 61; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)


ca 1800 och tiden dessförinnan

24 augusti 1655 hölls stämma då kyrkoherden (Arvidus Petri Rosbeckius, kyrkoherde i Barnarp 1653-1663)) fann, att under hans tid följande förbättringar skett med kyrkan. . . . 3. Ny läktare byggd under "qvinfolkabänken". (Tydligen vid långhusets norra vägg och borttagen ett trettiotal år senare, då kyrkan ändrades till korskyrka.) (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 42)

Det är överraskande att finna, att även flickor tydligen hade möjlighet att studera vid Visingsborgs skola. I princip tillämpades alltså samskoleidén här redan på 1600-talet, medan den i statliga skolor erkändes och tillämpades först i och med 1904 års skolreform! Den första flickan, Ursula Agricola, inskrevs redan 1644 (sedan skolan startat 1636). Enligt en anteckning skall hon ha varit född i Strassburg och småningom blivit prästfru i Vittaryd. Följande år (1645) inskrevs Maria Palmgren, dotter till Gränna-kyrkoherden. Hon blev så småningom gift med Per Brahes kamrer Petrus Johannisson (Hansson) Wickenberg, även han Visingsborgselev. En tredje elev var Clara Aurora Liljenroth, syster till skolans siste filosofie lektor och ovanligt begåvad, gift med brukspatron i Lessebo Andreas Eneström, och död 1836. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 16)

(Sara och Torkel) tycks vara tillfreds med huset (nära den höga klostermuren i öster och munken) svarar vänligt på deras frågor. Han förklarar för (dem) att endast mannen får beträda klosterkyrkan och vissa andra utrymmen i klostret enligt ordensregeln. Det finns ett litet stenhus i anslutning till klostermuren till vilket även kvinnor i bygden omkring klostret har tillträde. ... Maria och Per (kommer för att) besöka föräldrarna (Sara och Torkel) och inbjuder (munken) Germund att följa med för en pratstund. ... (Maria) kan fortfarande inte säga riktigt vad, men hon söker gärna hans sällskap. Ordensregeln förbjuder dock Germund att på tu man hand samtala med en kvinna. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 72,99)

Första kända försöken att skriftligt dokumentera kyrkobyggnaden i Banarp gjordes 1977 på mitt initiativ av en studiecirkel. . . . Dåvarande landsantikvarien i länet, Gunnar Lindqvist, gav oss kyrkohistoriska och kyrkoarkitektoniska kunskaper genom att berätta i kyrkan. Han framvörde bedömningen - eller indiciebevisningen - att kyrkans äldsta delar är från slutet av 1100-talet eller senast från tiden kring år 1200. Troligen ersatte den då uppförda stenkyrkan en enklare kyrka av trä. En sådan kan ha funnits här i 100-150 år före stenkyrkan. . . . (Sten)kyrkans huvudingång var i söder, nära den västra väggen. . . . Troligen fanns från början också en ingång för kvinnorna på kyrkans norrsida, mitt emot den södra ingången. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 5-6)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Aposteln Paulus framställs ofta som en obotlig kvinnohatare. Men de som tror det har inte tänkt igenom innebörden av Efesierbrevet 5:21-33. För här, många århundraden före sin tid, har vi en suverän kristen undervisning som dagens människor är i akut behov av att få del av. ... Kravet på att hustrun ska underordna sig sin man är ett partikulärt exempel på en generell kristen förpliktelse. För uppmaningen ”ni kvinnor, underordna er” (v. 22) följer omedelbart på uppmaningen att vi ska underordna oss varandra (v. 21). ... Underordnandet ... är en universell kristen plikt, åskådliggjord av Herren Jesus själv. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 374 i kommentar till Ef 5:22,25)

Än finns det alldeles för många rester av det gamla förtrycket kvar. Men visst har det också blivit en förbättring under de senaste decennierna. Nu (år 2007) är kvinnor fotbollsspelare, biskopar, boxare, VD-ar, bilmekaniker, domare, poliser, officerare, med mera, och det har feministkampen åstadkommit! Detta är något att vara oerhört tacksam över, att så gott som alla yrken och inriktningar nu ligger öppna för kvinnor. (Men vi har fel mål om vi tror att alla yrken kan besättas med en 50/50 könsfördelning, även 70/30 kan vara orealistisk, enligt Anna Dreber, NEO nr 3, 2006. Vi har olika läggningar och intressen!). Nu gäller det att tillämpa den nya synen på likställighet och ta vara på - i hem och arbetsliv -den utvecklingspotential och intelligens som kvinnor besitter, men som inte de flesta män är begåvade med! ... Om denna kunskap kunde spridas i samhället redan till unga individer, att vi i princip är olika i hjärnan, kvinnor och män, skulle sannolikt antalet skilsmässor minska drastiskt. Kvinnan skulle förstå att mannen inte vill henne illa eller struntar i henne bara för att han inte kan resonera om sina känslor och om relationer på samma sätt som hon kan. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 15,113-114)

Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96)

Jfr ”Jesus sade: ’(Fade)rns rike liknar en kvinna, som bär en kr(uka) fylld med mjöl, medan hon går (en) lång sträcka. Kru(kan)s öra gick sönder. Mjölet tömdes ut bakom henne (p)å vägen. Hon visste det inte. Hon hade inte märkt tråkigheten. När hon kom hem, satte hon ner krukan. Hon fann den tom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 97)

Synen på kvinnan är en kontroversiell punkt inom islam. Den traditionella rätten gör skillnad mellan mannens och kvinnans rättigheter och plikter. Sura 2 (i Koranen) konstaterar att mannen har rang över kvinnan. Mannen är familjens överhuvud och religiöse ledare. Barnen räknas till hans släkt, inte till moderns. En man kan gifta sig med en icke-muslimsk kvinna men kvinnan kan inte gifta sig med en icke-muslim. Endast mannen har ovillkorlig rätt till skilsmässa. Han kan ha upp till fyra hustrur, om han kan behandla dem rättvist. Kvinnan har rösträtt och full äganderätt till sin egendom, sin arbetsinkomst och den morgongåva hon fick vid bröllopet. Även som gift behåller hon sitt namn och sin släktanknytning. Hennes närmaste är fadern och bröderna, inte maken. Denne är förpliktad att försörja sin familj. Äktenskapsbrott kan medföra dödsstraff och utomäktenskapligt umgänge ger spöstraff. Andra inskränkningar i kvinnans rätt är t ex att en syster endast ärver hälften mot sin bror och att det krävs två kvinnors vittnesmål för att balansera en mans. Anständigheten kräver att det skall vara åtskillnad mellan kvinnor och män i det sociala livet och att kvinnorna skall täcka håret, armarna och benen. Numera hävdas ofta att sådana föreskrifter är en vantolkning av Koranen. I många länder finns en strävan mot kvinnans legala jämställdhet med mannen. I Tunisien och Turkiet är de gamla reglerna om månggifte och skilsmässa förbjudna. Kvinnans slöja är numera sällsynt i Egypten, Syrien, Algeriet och Tunisien. I Turkiet är den förbjuden, i Marocko brukas den allmänt. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 120-121)

Det finns (i Algeriet) en egenartad muslimsk sekt, som kallas mozabiter och har c 120.000 medlemmar. De finns i oasområdet Mzab och företräder en ålderdomlig "pietistisk" tolkning av islam. De betraktar sig själva som de sanna muslimerna, har sina egna moskéer och är kända för sin höga uppskattning av kvinnan. Deras heliga stad är Beni Isguen, som kallas "kvinnornas stad". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 141)

I David Yonggi Chos stora församling i Seoul, som kallas Full Gospel Central Church, har kvinnorna fått en särskild plats som t.ex. hemgruppsledare. Yonggi Cho var här något av en pionjär i koreanskt kyrkoliv, där männens dominerande roll var närmast total. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 16)

Det fanns en grupp rabbiner som kallades för ”de blödande” rabbinerna, som hade bestämt sig för att aldrig se på en kvinna. De ansåg att det var det bästa sättet att besegra lusten. Om de råkade skymta en kvinna i ögonvrån, blundade de tills hon var utom synhåll. Det gjorde att de gång på gång gick rakt in i stolpar och husväggar, därav namnet ”blödande” rabbiner. Jag hittar inte på det här. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 51)

Kvinnan lät sin vattenkruka stå. Det var en medveten handling. Ett beslut, en punkt, en gräns. Att låta vara, att lämna kvar. ... Hon lät det förflutna stå kvar och gick in i framtiden. Hon valde det viktiga framför det som var brådskande. Hon lämnade vardagsgörat för att missionera i Sykar. Hon måste berätta för sin omgivning om brunnsmötet. ... För kvinnan vid Sykars brunn blev budskapet det enda viktiga. Det som inte kunde vänta längre. Den inre källan måste prioriteras. ... Brunnsvattnet kunde vänta men inte det porlande vattnet. Det som porlar inom henne är viktigare än brunnsvatten. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 52,54)

Språkforskare och kommunikationsforskare har på senare år studerat skillnader i mäns och kvinnors sätt att prata och uttrycka sig på arbetsplatser och under sammanträden men också hemma i familjen. De har funnit stora skillnader. Dessa gäller givetvis inte i alla fall. Men jämför man stora grupper män och kvinnor finns det uppenbara skillnader. När män pratar är det ofta för att meddela fakta. De har något som de tycker är viktigt att meddela. ... Kvinnor pratar inte främst för att meddela fakta utan minst lika mycket, kanske mer för att de vill ha närhet, kontakt och gemenskap. Ett behov som män inte i samma utsträckning visar att de har. ... Män talar sällan om vad de känner. Något som kvinnor gör i större utsträckning. ... Män har ofta svårare än kvinnor inte bara att tala om känslor utan också att visa känslor. I synnerhet mjukhet, ömhet, osäkerhet och ängslan. Undersökningar visar att män som grupp betraktat har svårare att lyssna än kvinnor. De är mer upptagna av vad de själva tänker, tycker och säger och avbryter därför oftare andra än kvinnor gör. ... När det är konflikter i ett äktenskap är det inte ovanligt att mannen tiger. Många tycker att det blir bara värre om man pratar om problemen. ... Det finns också vissa biologiska skillnader som tidigare inte uppmärksammats så mycket. Redan vid tre års ålder har flickor ett betydligt större ordförråd än pojkar. ... Redan tidigt tycks flickor vara mer relationsinriktade än pojkar. ... I stället för att se skillnaderna som ett problem kanske vi också kan försöka se det som ett spännande och fascinerande äventyr att (i ett äktenskap) få dela sitt liv med en person som inte alltid pratar och reagera exakt som vi själva gör? (Alf B. Svensson "Att hålla kärleken levande" s 70-75; Män och kvinnor - så olika är vi)

När Anders Björck, som tillhörde (partiledare Gösta) Bohmans fanclub, ska tala om honom inleder han med: "Han höll ju folk i en herrans tukt och förmaning. Många var rädda för honom." Framför allt retade han ofta damer. I en radiodiskussion under slutet av Bohmans tid i riksdagen, han stannade till 1991, hade riksdagens yngste ledamot, dåvarande vänsterpartisten Ylva Johansson, ställts mot den äldste - Bohman. Det skulle läsas ur ett riksdagsprotokoll och nestorn inledde med att menande fråga riksdagsrookien Johansson: Ni kan väl läsa . . . (Mats Bergstrand "Framför lyckta dörrar - En bok om Anders Björck" s 79


ca 1990 - ca 1980

Vi bodde i skogen. I tält. Två mil från (den havererade) reaktorn (i Tjernobyl). . . . Vi grävde upp avskrädesgropar och köksträdgårdar. Kvinnorna i byarna gjorde korstecknet när de tittade på. Vi hade handskar, munskydd och maskeringsdräkter. . . . En hos oss var feg, han var rädd för att krypa ut ur tältet, han sov i sin gummidräkt. Han uteslöts ur partiet för feghet. Han skrek: "Jag vill leva!" Allt var en enda röra. . . . Jag träffade på kvinnor som kommit dit frivilligt till varje pris. De hade rest dit trots att de ratats, trots att man hade förklarat för dem att det var chaufförer, mekaniker och brandmän som behövdes. Allt var en röra . . . Tusentals frivilliga. (Arkadij Filin "En monolog av ett vittne som hade tandvärk när han såg Kristus falla omkull och börjat ropa" s 104,106; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

I Latinamerika har pingströrelsen verkat för en förbättring av de lägsta klassernas sociala ställning. . . . Den har också förbättrat kvinnans ställning. I ett så mansdominerat samhälle som Latinamerika är detta en stor prestation. Kvinnliga predikanter, pastorer och missionärer förekommer ofta. Patagonien i Argentina, ett område med hårt klimat och svåra livsförhållanden,