Tillbaka till kapitellistan

Andra kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3-5 | 6-10 | 11-12 | 13-15 |
| 15-17 | 18 | 19-22 | 23-25 |


2:1-2 Och den tredje dagen blev det en bröllopsmåltid i Kana av/i Galileen, och Jesu moder var (hela tiden) där. Men Jesus kallades och/också Hans lärjungar in i/till bröllopsmåltiden.

Ord för ord: 2:1 (18 ord i den grekiska texten) Och (på)-'-en dag'/dagen den tredje bröllopsmåltid blev-(det) i Kana '-ens Galiles'/Galileens, och var-(hela-tiden) '-n moder'/modern '-ens Jesus'/Jesu där. 2:2 (12 ord i den grekiska texten) kallades men och 'en Jesus'/Jesus och '-na lärjungar'/lärjungarna hans 'in-i' '-en bröllopsmåltid'.


1883: Och på tredje dagen vardt ett bröllop i Kana i Galiléen, och Jesu moder var där. Och äfven Jesus vardt bjuden och hans lärjungar till bröllopet.

1541(1703): Och på tredje dagen wardt ett bröllop i Cana i Galiléen; och Jesus moder var der. Wardt ock desslikes Jesus buden, och hans lärjungar, till bröllopet.

LT 1974: Två dagar senare var Jesu mor gäst vid ett bröllop i staden Kana i Galileen, och Jesus och hans lärjungar var också inbjudna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I/på den sjätte dagen förde Gud Sina gärningar till en avslutning, vad Han hade gjort. (1 Mos 2:2a, Grekiska GT)

Asher, fett (är) hans bröd, och han skall ge utsökthet/’det som är utsökt’ åt ledare. (1 Mos 49:20, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Låt folket vara redo ’in i’/till den tredje dagen, ty (på) den tredje dagen skall Herren stiga ned emot berget Sinai, mitt emot varje/allt folket." (2 Mos 19:11, Grekiska GT)

(Ashers område nådde) Kana ända till det stora Sidon. (Josua 19:28b, Grekiska GT)

Då (kungen) var kung i det tredje året, gjorde han en festmåltid för vännerna och resten av nationerna … När bröllopsmåltidens dagar var ’fullbordade uppåt’/slutfullbordade, gjorde kungen ett dryckeslag emot/omkring sex dagar för nationerna, de som fanns ’in i’/i staden. (Ester 1:3a,5a, Grekiska GT)

Det blev/hände i/på tredje dagen, som/då (Ester) upphörde bedjande/'att bedja', (att) hon ’sjönk ut’/’klädde av’ vård-/tjänste-/vardagskläderna och höljde sig i sin härlighetsglans. (Ester 5:1/D1, Grekiska GT)

(Haman) talade: “Drottningen (Ester) har inte kallat (och kallar inte) ingen/någon ’in i’/till festmåltiden i sällskap med kungen ’emellertid eller’/utom mig.” (Ester 5:12a, Grekiska GT)

I de här dagarna fördes/kom judarna till vila från sina fiender. Och (detta hände) i den månad i vilken de vände/’vände om’ ... från bedrövelse in i fröjd och från smärta in i en god dag, (för) att leda/fira helt goda dagar av/med bröllopsmåltider och glatt lynne, då de skickade ut portioner/gåvor till vännerna och de utblottade. (Ester 9:22, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Vi må stå upp i/på den tredje dagen, och vi må leva inför (Herrens) ögon.” (Hos 6:2b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

De tolv apostlarnas namn är de här: ” ... Simon, kananeen (א,*א). (Matt 10:2a,4a)

Jesus trädde tillbaka in i Tyros' och Sidons delar/område. Och skåda, en kananeisk kvinna som hade kommit ut från de där gränsområdena utropade (א*) och sade: ”Förbarma Dig över mig, Herre, Davids son.” … Men 'då Den hade svarat'/’Han svarade och’ talade: ”Jag har inte skickats bort ’om ej’/utom in i/till fåren, de som har varit (och är) fördärvade av Israels hus. … Det är inte fint att ta barnens bröd och kasta (det) till de små hundarna.” Men den/kvinnan talade: ”Ja, Herre, ty och/också de små hundarna äter från smulorna av de ting som faller från deras herrars bord.” Då 'Jesus hade svarat'/'svarade Jesus och' talade till henne: ”O kvinna, din tro (är) stor!” (Matt 15:21-22a,24,26b-28a)

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) “Himlarnas rike har liknats vid en människa, en kung, vilken som än gjorde bröllopsmåltider/bröllopsfestligheter för sin son. Och han skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:2-3)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Folkskaran) har allaredan förblivit (hos) mig i tre dagar och de har inte (kunskap om) vad de må äta.” (Mark 8:2b)

(Efter att ha följt Jesus) gjorde Levi/Matteus en stor festmåltid för Honom i sin bostad. … (Fariseerna och deras skriftlärda) talade (vända) i riktning mot (Jesus): “På grund av vad (א*,A) fastar Johannes' lärjungar flitigt och gör/utför böner, likaså och/också fariseernas (lärjungar), men/medan Dina äter och dricker?” Men Jesus talade (vänd) i riktning mot dem: ”Brudkammarens söner förmår (väl) ej * (א*) fasta, (den tid) i vilken brudgummen är i sällskap med dem?” (Luk 5:29a,33-34; BG Ask-kommentar: Det grekiska ordet "dochê" för "festmåltid" associerar bokstavligen till "härlighet/härlighetsmåltid".)

(Jesus sade till fariséerna och Herodes:) "Den tredje (dagen) görs jag fullkomlig." (Luk 13:32b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “På det här sättet är det (och har varit) skrivet, att kristusen/'den smorde' (skulle) lida och stå upp ut ur döda (kroppar) den tredje dagen.” (Luk 24:46b)


Hembygdens predikan:

Det är just betydelsen av att låta Jesus få vara med i livets olika sammanhang som vår text vill tala till oss om just nu. Det var alltså bröllop där borta i Kana. Två människor hade funnit varandra och beslutat sig för att vandra tillsammans under livets växlingar av både ljus och mörker. Men de hade även funnit Jesus och blivit bekanta med honom, och vilket var naturligare när de nu skulle fira sitt livs stora högtidsdag än att även Jesus skulle få vara med. Och så berättar alltså vår text för oss om att också Jesus och hans lärjungar blevo bjudna. O vänner, detta ”också Jesus och hans lärjungar” betyder en hel del i sammanhanget och de utgör inte bara ett tillägg på listan av inbjudna gäster till bröllopet, utan de innebär helt enkelt Jesus och hans lärjungars inträde i historiens mångahanda, något som har betytt och alltfort betyder oändligt mycket i såväl den enskildes som folkets historia, släkte efter släkte. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

(Sverige: Hult väster om centralorten Vimmerby, Näs i Vimmerby) (Hanna) gjorde det klokaste hon kunde göra - hon gifte sig med Samuel August. Den 30 juni 1905. Då höll Jonas Petter och Lovisa Jonsson bröllop i Hult för sin yngsta dotter. Och det var ett roligt bröllop, försäkrade Samuel August alltid efteråt, fast vi varken dansade eller slogs". Men vad som var så lagom roligt, det var att bruden inte genast fick följa med sin brudgum till Näs (nära Vimmerby). Hon måste stanna kvar hemma i fjorton dar för att byka och göra i ordning efter bröllopet. "Att jag kunne va så dum så jag gick mä på dä", sa Samuel August var gång han tänkte på det. Men hans svärmor, som ändå tyckte mycket om Samuel August, hade bestämt det så. Hon kallades i socknen "Lovisa mä di lene hännerne" för att hon hjälpte alla socknens kvinnor så bra vid förlossningar. I övrigt var hon kanske inte så alldeles len, åtminstone drev hon sin vilja igenom i alla stycken. (Astrid Lindgren "Kärlek i början av seklet - Om Samuel August och Hanna" s 73; författaren berättar om sina föräldrar)

(Sverige: Dalby sydost om Lund, nordost om Malmö, norr om Trelleborg) Ett land för sig och ett folk för sig, har detta Kanaan, som Linné kallar det, nu på sista mansåldern danat sig en egen litteratur. (August Strindberg "Förord till Axel Wallengrens Skrifter" s 7; förordet skrivet år 1901, jfr Carl von Linnés "Skånska Resa, på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad År 1749" utgiven år 1751 s 166,312: Slätten, som sträcker sig åt Lund, Malmö och Trelleborg, begyntes här vid Dalby och förestälte ett Canaans land, betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd, så långt ögonen kunde se")

Bröllopsdagen var inne. Det blev en sval, men klar och ljus aprildag. Redan tidigt på morgonen började trojkor och tvåspann köra omkring i Uklejevo. Bjällrorna klingade och vid bogträna och i hästarnas manar fladdrade band i olika färger. ... Inne i huset dignade borden redan av fisk, skinka, fylld fågel, lådor med sprotten och olika inläggningar, saltade eller marinerade, och annat smörgåssovel. Där stod också en mängd flaskor med vodka och vin, och överallt luktade det rökt korv och ankommen hummer. ... Folk som passerade förbi stannade framför de på vid gavel uppslagna portarna. Allt vittnade om att något ovanligt skulle ske. "Nu far de efter bruden!" Klockklangen brusade fram och dog bort i fjärran bortom byn. ... Tretimmar senare kom folk åter springande: det hördes klockklang igen, så nu var bruden hämtad! Kyrkan fylldes. I de stora armstakarna brann ljusen, och sångarna sjöng ett högtidligt konsertprogram enligt gubben Tsybukins uttryckliga önskan. ... På hemvägen från kyrkan strömmade folk efter dem. Kring handelsboden, vid porten och under fönstren inne på gården stod det också hopar av människor. Det var kvinnfolket som kom för att önska lycka till. Knappt hade de unga stigit över tröskeln, förrän sångarna, som redan stod i förstugan med sina nothäften, av alla krafter stämde upp en rungande sång, ackompanjerad av en från staden särskilt eftersänd orkester. Nu bar man in musserande vin i stora bägare. ... Efter vinet började alla sätta sig till bords. Gästerna pratade och stimmade och skrapade ideligen med stolarna. Ute i förstugan sjöng sångarna och spelade musiken och samtidigt stämde kvinnorna på gården upp en samfälld kör av lyckönskningsrop. Denna blandning av ljud var så vild och förfärande att det gick runt i huvudet på en. ... Här satt nu prästerskapet, fabriksbokhållarna med fruar och köpmän och krögare från småbyarna i trakten. Kommunalordföranden och distriktsskrivaren hade bänkat sig bredvid varandra. ... Framåt morgonen blev det dans till musik. De unga Chrimin kom åkande och hade egna starkvaror med sig. När det dansades kadrilj, höll en av dem en butelj i vardera handen och ett vinglas mellan läpparna, så att folk kiknade av skratt. Mitt i kadriljen släppte man plötsligt lös prisjadkan. ... Det hela var inte slut förrän vid tvåtiden på natten. (Anton Tjechov "Ravinen" s 30-35; prisjadkan = rysk nationaldans med knäböjningar; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

(Ryssland: Sachalin - Due vid kusten i västra mellersta delen, Vojevodsk sydost om Due, Tymovsk öster om Due, Aleksandrovsk norr om Due - , Moskva; Ukraina) På Sachalin hörde jag diskussioner om planerna på ett nytt distrikt. Man talade om det som om landet Kanaan. ... Man förmodade att de straffångar som bodde i Due och Vojevodskfängelset skulle överföras till det nya distriktet, att bara minnet av dessa fruktansvärda platser skulle bli kvar efter flyttningen. ... Bröllopen (på Sachalin) är enkla och trista. Det sägs att det firas glada bröllop i Tymovskdistriktet, och särskilt uppspelta skall ukrainarna vara. I Alexandrovsk, där det finns tryckeri, brukar de deporterade skicka ut tryckta inbjudningskort till bröllopet. Fångarna-sättarna har blivit trötta på order och är därför glada över att få stoltsera med sin konstfärdighet och deras kort skiljer sig föga från dem i Moskva. Till varje bröllop skänker kronan en flaska sprit. ... När jag bodde i Aleksandrovsk tittade fader Jegor in hos mig en kväll, satt en stund och begav sig sedan till kyrkan för vigsel. Jag följde med honom. I kyrkan tände man redan kandelabrarna och kyrkosångarna stod med likgiltiga ansikten på läktaren och väntade på de unga. Det var många kvinnor, deporterade och fria, som otåligt stirrade bort mot dörrarna. Det hördes viskningar. Någon vid dörren vinkade och viskade exalterat: "De kommer!" Sångarna harklade sig. Det kom en vindpust från dörren, någon ropade strängt och äntligen trädde de unga in: en sättare - en 25-årig straffånge med kavaj, stärkkrage, bakåtvikta snibbar och vit halsduk - och en kvinnlig straffånge, tre eller fyra år äldre, klädd i blå klänning med vit spets och en blomma i håret. Man bredde ut en duk på mattan och brudgummen ställde sig först på den. Marskalkarna hade vita halsdukar också de. Fader Jegor lämnade altaret och bläddrade länge i en bok på bönpulpeten. "Välsignad vare Gud ...", utropade han och vigseln började. När prästen satte kronorna på brudparets huvuden och bad till Gud att han skulle viga dem i ära och heder såg man rörelse och glädje i kvinnornas ansikten och det verkade som om man glömt bort att akten försiggick i en fängelsekyrka fjärran från hemlandet. Prästen sade till brudgummen: "Uppstig brudgum, såsom ock Abraham ..." När kyrkan tömts efter vigseln och det började osa bränt av ljusen, som en vaktmästare skyndade att släcka, kände man sig vemodig. Vi gick ut på kyrktrappan. Det regnade. I mörkret utanför kyrkan stod en folkhop och två vagnar; i den ena satt de unga, den andra var tom. "Fader, följ med oss!" ekade ropen och ur mörkret sträckte sig säkert tio händer mot fader Jegor - det var som om de ville gripa tag i honom. "Gör oss den äran!" Man satte fader Jegor i vagnen och förde honom till de unga. (Anton Tjechov "Sachalin" s 124,171-172,182-183; Tjechov besökte Sachalin 1890; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

Under hela brudklädseln vibrerade makarna Huberts lilla svala hus, som lefde vid katedralens sida, af jättens väldiga andedräkt, af ceremoniens förberedelser, som redan surrade därinne, af prästernas ifriga bestyr och framför allt af klockornas dån, den oafbrutna glädjeringningen, som kom de gamla murarna att dallra. . . . Massor af folk böljade mot katedralen, fyllde sidoskeppen och svämmade ut öfver Place du Cloitre. . . . Klockan tio brusade orgeln, (den tidigare så fattiga) Angélique och (prins) Félicien inträdde och gingo långsamt till högaltaret mellan täta led av människor. . . . Hennes klädning var af hvit moaré, betäckt af gamla mechelnspetsar, sammanhållna af pärlor, fina pärlsnören, som följde lifvets garneringar och kjolens volanger. En slöja af gamla engelska spetsar, som fästes på hufvudet af en tredubbel pärlkrona, insvepte henne och räckte ända till fötterna. . . . Två fåtöljer af purpursammet väntade Félicien och Angélique framför altaret. . . . Nu började den högtidliga akten. Hela katedralens prästerskap var närvarande, det hade kommit präster från andra stiftets församlingar för att hedra sin biskop. I denna hvita flod af mässkjortor, som till och med svämmade ut på andra sidan korskranket, lyste kyrksångarnas gyllene kåpor och korgossarnas röda kjolar. . . . Det skumma midtskeppet lågade af ett oändligt antal vaxljus, lika talrika som stjärnorna på en sommarhimmel. . . . Det brann vaxljus i stakar, väggarmar, kronor och framför brudparet strålade två väldiga kandelabrar som solar. . . . Hela dungar af lefvande växter förvandlade koret till en trädgård af hvita azaleor, hvita kamelior och hvita syrener. . . . (Så) kommo ritualens frågor, svaren som binda för hela lifvet, det afgörande "ja" hon uttalade, rörd ur djupet af sitt hjärta, och som han sade med högre röst och ömt allvar. Det oåterkalleliga var gjordt, prästen hade lagt deras händer samman, mumlande orden: "Ego conjungo vos in matrimonium, in nomine Patris et Filii et Spiritus sancti." Men det återstod att välsigna ringen, som är en symbol af den okränkbara troheten, af bandets evighet, och det tog tid. I silfverskålen gjorde prästen korstecknet med vigvattenskvasten öfver guldringen. . . . Sedan räckte han den åt brudgummen för att antyda, att kyrkan förseglade hans hjärta, där ingen annan kvinna numera finge träda in; och brudgummen satte den på brudens finger för att i sin tur lära henne, att hädanefter fanns för henne ingen annan man på jorden än han. . . . Det blef ännu två timmars ståt med sångmässan och rökningarna. . . . Ett doftande moln blånade i luften, man rökte framför biskopen, prästerna, altaret, evangeliet, hvarje person och hvarje sak i sin tur, till och med de djupa folkmassorna, tre svängningar, en åt höger, en åt vänster och en rakt fram. Under tiden lågo Angélique och Félicien på knä och åhörde andäktigt mässan, som betecknar det hemlighetsfulla fullbordandet af äktenskapet mellan Kristus och kyrkan. Man hade satt i deras händer ett brinnande ljus, en symbol af den från dopet bevarade kyskheten. Efter Herrens bön lågo de kvar under slöjan, ett tecken af undergifvenhet, ärbarhet och blygsamhet, medan prästen stod vid epistelsidan och läste de föreskrivna bönerna. De höllo fortfarande de brinnande ljusen, hvilka äfven utgöra en förmaning att tänka på döden, till och med under bröllopsglädjen. Och så var det slut. . . . Officianten drog sig tillbaka . . . efter att ha bedt Gud välsigna makarna. . . . I detta ögonblick jublade hela katedralen. Orgeln stämde upp triumfmarschen med ett sådant åskdunder, att den gamla byggnaden darrade. . . . Prästerna stämde upp ett sista hosianna. . . . Mellan den dubbla häcken af troende skredo Angélique och Félicien långsamt mot dörren. . . . (Angélique) rätade upp sig med en sista ansträngning och tryckte sina läppar mot Féliciens. Och i denna kyss uppgaf hon andan. . . . Allt är endast dröm. Och på höjden af lycka hade Angélique gått bort i den milda fläkten af en kyss. (Emile Zola "Drömmen" s 206-213; författaren född år 1840 i Paris, Frankrike)

Läraren i välskrivning, Sergej Kapitonitj Achinijev, gifte bort sin dotter Natalja med läraren i historia och geografi, Ivan Petrovitj Losjadinych. Bröllopsfesten gick som smort. I salen sjöng man, spelade och dansade. Fram och tillbaka genom rummen sprang som besatta betjänter i svarta frackar och vita halsdukar, hyrda från klubben. Det var bullersamt och pratigt. Matematikläraren Tarantulov, fransmannen Padequoi och yngste revisorn i kontrollverket, Jegor Benediktitj Msda, satt bredvid varandra på en soffa och berättade för gästerna ivrigt och i munnen på varandra om fall av levande begravning och uttalade sin mening om spiritism. Ingen av de tre trodde på spiritism men medgav att det finns mycket i denna världen som det mänskliga förståndet aldrig kan fatta. I rummet bredvid förklarade modersmålsläraren Dodonskij för gästerna de fall då en vaktpost har rätt att skjuta på förbipasserande. Samtalsämnena var, som ni ser, otäcka men mycket intressanta. Genom gårdsfönstret kikade folk in som på grund av sin sociala ställning inte hade rätt att vara med. Exakt vid midnatt gick värden Achinejev ut i köket för att se efter om allt var i ordning till supén. I köket låg en tät dimma från golv till tak, bestående av gås-, ank- och många andra dofter. På två bord stod spridda i konstnärlig oordning allt som hörde till smörgåsbordet och dryckjommet. Kring borden fjäskade kokerskan Marfa, en rödkindad kvinna med insnörd dubbelmage. "Visa mig stören, lilla vän!" sade Achinejev, gnuggade händerna och slickade sig om munnen. "En sådan doft, sådana bedövande ångor! Jag skulle kunna äta upp hela köket! Nå, ta och visa mig stören då." Marfa gick fram till en av bänkarna och lyfte försiktigt på ett flottigt tidningspapper. Under detta papper vilade i frid på ett enormt fat en stor inlagd stör, garnerad med kapris, oliver och karotter. Achinejev såg på stören och suckade av välbehag. Hans ansikte lyste upp, hans ögon rullade. Han böjde sig ner och läpparna frambringade ljudet från ett osmort hjul. (Anton Tjechov "Ryktet går" s 146; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

(Sverige: Jönköping) Kan du säga mig vad tolvan är? Tolv apostlar. Kan du säga mig vad elva är? Elva lärjungar. Kan du säga mig vad tio är? Tio budorden. Kan du säga mig vad nio är? Nionde timman gav han upp sin and. Kan du säga mig vad åtta är? Åtta saligheter. Kan du säga mig vad sju är? Sju bönepunkter. Kan du säga mig vad sex är? Sex stenkrukor i Kaanans land. Kan du säga mig vad fem är? Fem moseböcker. Kan du säga mig vad fyra är? Fyra evangelister. Kan du säga mig vad tre är? Tre patriarker. Kan du säga mig vad två är? Två stentavlor Gud har oss skapt. En är väl den som råder över himlen och jorden. (Allan T. Nilsson "Jönköpingsvisan och några andra visor upptecknade i Jönköping" s 69; Bibelvisan från husförhörstiden)

På tredje dagen, nemligen efter det som tilldrog sig, enligt cap. 1:43 och följande. ... I kraft af sin stora menniskokärlek gick Jesus dith han blef bjuden. Han upphäfde således icke sällskapslifwet, men Han helgade det, såsom han war kommen att helga alla jordiska förhållanden. Men särskilt har han med sin närwaro wid bröllopet i Cana welat helga äktenskapet, denna höga, gudomliga, fastän så ofta missbrukade, stiftelse. Ware sig wid bröllop eller andra tillfällen, är endast det sällskapslif sannt, endast den sällskapskrets wärd att bewista, der Jesus och Hans lärjungar inbjudas. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 244)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(Christus) bekräftar nu, att äktenskapet är Guds werk och ordning, och att, huru ringa och föraktadt det än må wara inför menniskor, Gud likwäl kännes wid sitt werk och har det kärt. ... (Det äkta ståndet) är det stånd, som drifwer och öfwar tron på Gud och kärleken till nästan genom mångahanda wedermöda, sorg, kors och allehanda wederwärdighet, såsom oskiljaktiga från allt Guds ord och werk. ... Detta bröllop, så wäl som alla andra, är en bild af Christi, den rätte brudgummens, och församlingens, den rätta brudens, förening, såsom Matth. 22:2ff, nogsamt wisar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 170,174; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Bland alla de liknelser och bilder, under hwilka Gud för oss framställer detta Christi rike, är detta den utwaldaste och älskligaste, att christenhetens eller de christnas stånd kallas ett bröllop eller en äkta förening, i det Gud sjelf utwalt åt sin Son en kyrka till att wara Hans brud och egendom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 231 i kommentar till Matt 22:1-14; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Amerika) En annan milstolpe i historien är året 1.000 e. Kr. Den kristnade mänskligheten hade också en förkänsla av att nytt och stort skulle ske, ty hela århundradet förut väntade man på världens undergång och det tusenåriga rikets ankomst (kiliasmen). Fruktan ökades ju närmare man nalkades den utsatta dagen. Människorna gåvo bort sina ägodelar, verksamheten upphörde, bot och böner tillgrepos. . . . Det måste göras flera förarbeten innan Amerika fick upptäckas på allvar, eller kanske avloppet västerut icke behövdes ännu, och att (sjöfararen och upptäcksresanden) Leif Eriksen blott skulle bespeja det nya Kanaans Land innan det nya Israel fick draga in, konstatera dess tillvaro och gömma hemligheten, tills mannen kom som ägde kallelsen. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 21; Leif Eriksson troligen född omkring år 970 i Island)

(Grekland: Aten) Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom vederbörligt, dagen före bröllopet. På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till Pireiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och blommor av brudparets unga vänner. Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro Akademia, eller tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer, som i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades deltaga i högtidligheten. Hermione var klädd i en dräkt av byssos och purpurtyg och enligt hävdvunnet bruk slöjad. . . . Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i livliga, sprittande melodier. . . . När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och några av hans vänner. . . . Därefter tog den egentliga festen sin början. . . . Musiken manade de unga till dans och lek. . . . Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors, som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 253-255; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

De fromma fastade före (ett giftermål) och bekände sina synder. Det betraktades nästan som ett sakrament. Inträdet i det gifta ståndet ansågs föra med sig syndernas förlåtelse. Det förefaller nästan som om förhållandet make och brud mellan Jehova och Hans folk, vilket så ofta framhölls inte bara i Bibeln utan i rabbinska skrifter, alltid hade trätt fram i bakgrunden. Brudparet symboliserade alltså på bröllopsdagen Guds förening med Israel. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 352-353; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1920

Frida rådgjorde gärna med fru Hertha om förberedelserna till den stundande bröllopsfesten. Arbetet gick bra undan, man bakade och fejade av alla krafter. Stämningen var den bästa. En kokerska anlände från huvudstaden två dagar innan den stora högtiden. ... Bröllopsdagen var omsider inne, en strålande sommardag, då solstrålar och ljumma vindar lekte kurra gömma bland björkarna. Traktens ungdom hade rest en äreport framför ingången till villan. Framför hela mittgången vajade girlander av sommarens blomster och löv med en kulört lykta instucken här och där. ... Flaggan var hissad och smattrade då och då för vinddraget. Vid tvåtiden skulle färjan komma med bröllopsgästerna. ... Alla öns bilar voro upptingade. Måtte nu allt gå bra i lås. I salen och angränsande rum voro borden dukade till fest med blommor, ljus och flaggor. Det hela såg inbjudande ut. ... (Så kom) färjan, flaggbeprydd dagen till ära. ... Där komma de alla ... en lång rad av bröllopsgäser i färgrika och vackra högtidskläder. Ett par av herrarna var officerare. Deras uniformer bröto av mot de övrigas svarta och vita högtidsdräkt. Efter en stund voro alla samlade i kyrkan. Björkarna och blommorna, som prydde altaret, doftade så friskt. Det var fullkomligt tyst, man väntade brudparet när som helst. Plötsligt gick ett sus genom mängden av gäster och övriga i kyrkan. Bröllopsmarschen tonade från läktaren. Brud och brudgum blevo synliga vid dörren. Sakta skred Brita fram vid Einars sida. Hon var en bild av strålande ungdom och fägring, och han såg manlig och ståtlig ut. Brita svarade med sin ljusa flickröst, mild och älsklig, under vigselakten, och Einar lät höra sin djupa basröst, i dag mjuk och något skälvande. ... Snart ljöd åter musiken från läktaren, och de unga tu tågade hand i hand ut ur templet. Bröllopsgästerna skyndade efter. Ute i vapenhuset kramades brudparet om till höger och vänster. En fotograf hade infunnit sig, och man ställde upp sig till fotografering framför kyrkans portal. Snart susade bilarna hemåt. Alla samlades kring de rikt dukade borden, brudparet vid den plats, som var smyckad av en blomstervirad båge. Det var glädje och sol över allas anleten. De unga hyllades i tal och sång. ... Efter måltiden serverades kaffet i trädgården. ... Skymningen sänkte sig sakta över bröllopsgården. De kulörta lyktorna tändes och lyste trolskt bland björkarnas slöjor. Över vattnet i viken glänste i månskenet en silverstig, som sträckte sig utåt fjärden. Den var för de unga som en bro in i framtidens ljusa land. (Margit Assarsson "En mors kamp" s 174-180

(Småland, Dalarna) En varm julidag vigdes Elisabet (som var havande) vid (det väntade barnets fader) Folke Berenz. Bruden bar en enkel blå sidenklänning, blott ett gnistrande diadem smyckade hennes ljusa huvud. Brudbuketten utgjordes av mörkröda rosor. Vigseln ägde rum i kyrkoherdens bostad. Bertil och Inga var vittnen. Kristina hade ordnat middag på ett pensionat. Hon hade själv köpt in blommorna till bordet. Sköna rosor lyste mot den vita duken. Även rankor av gammaldags trädgårdsrosor ute från Sjötorpet lågo utsträckta här och där. Brudgummens föräldrar och hans yngre bror och syster jämte vigselförrättaren med fru voro de enda inbjudna. Morbror Mattias och hans hustru voro naturligtvis också med, men de räknades ju till familjen. Köpman Berenz med fru infunno sig, eleganta och fåmälda. Man riktigt såg i fru Berenz anlete, huru hon ringaktade Elisabets familj. Själv var hon av enkelt ursprung, det visste var och en. Men med rikedomen hade högmodet kommit. ... Köpman Berenz var begåvad med en förlösande humor. Flickan var ju söt och trevlig och skulle därtill vara mycket duktig, det hade han hört. Kanske just en sådan hustru, som den bortskämde Folke behövde. Man måste därför göra det bästa möjliga av situationen. ... Kristina skulle aldrig glömma, hur hon med hjärtklappning gick fram och lyckönskade sin flicka och hennes utvalde. Elisabet stod rodnande och söt vid sin makes sida. ... Brudparet hade under middagen även deltagit i samtalet. Mest ägnade de sig likväl åt varandra. ... Flera tal höllos. ... Vigselförrättaren sade några hjärtliga ord till brudparet om tjänandets gåva som den största lyckan. Brudgummens far höll också ett både allvarligt och humoristiskt tal, varmed han hälsade bruden välkommen i den berenzka familjen. Kristina fann ej några ord att giva sin flicka i dag. Hon hade talat länge och ingående med henne dagen förut. ... När kvällen bröt in, började gästerna att skingras. Brudparet skulle resa med sista tåget norrut. Folke hade bestämt yrkat på några veckors vistelse och vila i Dalarna. Och hans far hade givit honom en rundlig reskassa. Elisabet var strålande glad, då hon vid sin makes sida gick och tog farväl. Bildörren slöts om de unga tu, och om ett ögonblick voro de borta. (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 176-183)

Bröllopet skulle stå till midsommar. ... Morbror Mattias hade själv sagt ifrån, att han gärna ville Elisabet skulle gå framför brudparet som brudnäbb. Det blev kyrkbröllop med björkar i koret och mängder av sommarens blomster. Både brud och brudgum strålade av glädje och lycka, såsom det bör vara, när två unga människor träda fram till Herrens altare för att sammanvigas för livets färd och uppgifter. Bröllopsgästerna voro många. Många av de kvinnliga ståtade i nysydda, eleganta kläder med långa klänningar, enligt det nya bruket. Ungdomens mångfald av läckra färger lyste som blomprakt i midsommarfägringen. Byns spelemän gingo före brudparet till bröllopsgården, framlockande glada låtar. Bröllopsföljet kom efter, en lång rad med högtidsklädda människor i brokig blandning. Den lilla brudnäbben hade svårt att följa med men stack sin hand i brudgummens. Vid hans kraftiga hand gick det lättare att trippa på. Brokvist hade varit envis, att Kristina skulle skaffa sig en ny klänning till broderns bröllop. Hon bar en svart sidenklänning av enkelt snitt. Det var stil över henne. Hon kunde mäta sig med vem som helst, där hon gick, trygg och reslig vid makens sida. Det blev sol över dagen. Både i inre och yttre bemärkelse. En präktig bröllopsmiddag stod dukad i (bruden) Elviras hem. Med blomstersmyckade drälldukar och dignande fat. Den småländska nationalrätten, ostkakan, fattades icke, ej heller den obligatoriska krokanen. ... Sina bröllopskläder till trots, hittade (barnen Olle och Elisabeth) på stojande lekar. ... På kvällen reste de nygifta hem till Storegården. ... Den gamla gården stod prydd med äreportar och grönt för att taga emot sin nya härskarinna. Brokvists stannade kvar över helgen i Storegården. Nästa dag återvände alla till bröllopsgården för annandagskalas. (Margit Assarsson "Bara en kvinna" s 169-171)

(Hovslätt) Om vi (i Hovslätt) inte går mer än bortåt 50 år tillbaka i tiden - t ex till 1920-talet - finner vi att det dagliga livet i många stycken var annorlunda än i dag. ... När det blev fråga om bröllop någonstans, samlades traktens ungdom dagen före bröllopsdagen för att sätta upp äreport. Flickorna band långa girlanger av lingonris, medan pojkarna utförde det tyngre arbetet med stängerna. Äreporten bestod av fyra skalade granar med toppen utsparad och placerades så, att den bildade en fyrkant framför huvudingången. Girlangerna prydde övre delarna av de flera meter höga stängerna, och nedre delen med sina tvärslåar kläddes med granris. En stor krona, klädd med lingonris, hängde i mitten, och brudparets namn i kulört papper fanns alltid med. Jag minns denna vackra typ av äreportar från 1920-talet; längre fram blev det betydligt enklare och inte så arbetskrävande arrangemang. Det hörde förstås till, att de som utfört det här fina arbetet blev bjudna på kaffe i bröllopsgården vid något lämpligt tillfälle. Vigseln hölls mestadels i sockenkyrkan eller i prästgården. Bruden var vitklädd med krona och slöja, och brudgummen hade frack eller, tidigare, bonjour. Fracken hyrdes kanske ibland i någon affär, som sysslade med sådant. Även gästerna var högtidsklädda. Man har väl den känslan, att när det på den tiden någon gång skulle vara fest, så ville man också ha det riktigt festligt, även om det kostade en del. Till vardags både måste och kunde man leva enkelt när det gällde mat och kläder. Bröllopsmiddagen hölls i hemmet, och man hade i god tid försäkrat sig om traktens kalaskokerska med köksbiträden och uppasserskor. Gästerna, som bestod av släkt och vänner, hade alltid "förning" med, för det mesta bestående av tårta och ostkaka. Vid festligt dukade bord severades gästerna en middag, där ingenting i matväg fattades. Så hölls det tal till brudparet, och de telegram som kommit lästes upp. I skymningen samlades utanför bröllopsgården massor av folk, som ville se brudparet. Ropet "Brudparet ut" höjdes gång på gång, och brudparet med tärnor och marskalkar fick visa sig åtskilliga gånger under kvällens lopp och mottaga folkets hyllning och hurrarop. En sådan kväll kunde alla gå omkring och kika in i fönstren på bröllopsgästerna och vara ganska nyfikna, utan att någon tyckte det var opassande. Det hörde också till att skjuta dundrande skott, och ibland användes dessvärre dynamitladdningar av så kraftigt salg, att fönsterrutorna gick sönder. (Stina Hagstrand "Om seder och bruk för längesen" s 55,58-59)

(Vaggeryd) Jag vet inte om kyrkbröllop var så vanliga (i Vaggeryd på 1920-talet), många vigdes nog i prästgården eller i hemmet. Men brudens far höll i allmänhet kalas. Till det skulle man också ha med förning, som ... kunde vara ... dekorerade tårtor. Den som höll bröllopet fick räkna med att få rabatter nedtrampade och buskar knäckta av alla de nyfikna, som trängdes utanför fönstren för att titta in. Så ropades: "Brudparet ut", och där kom de då, med sina tärnor och marskalkar, och gick en runda mellan åskådarleden. Brudparets utseende och klädsel kommenterades ibland ganska illvilligt, särskilt om bruden visade sig vara lite för rund om midjan, eller om brudgummen var någon som man inte gillade. I sådana fall var det inte så roligt att gå ut. Men att slippa ifrån det var omöjligt, då utbröt ett förfärligt oväsen. Ibland ropade man också ut gästerna, och då fick de snällt gå sin runda kring huset, och visa upp sig. Det sköts också salut för brudparet, men i samhället sköts det inte med dynamit, som man ibland gjorde på landsbygden. En sed som numera (1984) inte är så vanlig i samhället, men som lever kvar på landsbygden, var att brudparets vänner gjorde äreport framför ingången till huset. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 81-82)


ca 1920 - ca 1905

(Sandseryd) Betydligt roligare (än vid begravningarna) var det förstås, när det var bröllop i Sandseryds by eller gårdarna runt omkring. Jag glömmer aldrig de fina äreportarna, som man satte upp framför bröllopsgården. Det var fyra skalade unga granar med grenarna kvar bara uppe i toppen, och så var det klädda stänger, som gick i en båge över och bildade liksom en krona från de fyra hörnen. För det mesta var det också en fin transparang med brudparets namn eller ordet "Välkommen" på. De här äreportarna fick stå kvar, tills de vissnade. Ofta var det också någon som spelade på något instrument utomhus, och det var alltid mycket ungdom samlad. Men så kanske pojkarna sköt av skott och smällare, så det ekade mellan husen, och det kunde vara lite otäckt ibland. Många var också rädda för det här smällandet, för ibland tog man kanske till väl kraftiga saker. Just vid bröllopen förr i världen kunde folk i allmänhet, inte bara ungdomar, ta sig vissa friheter, som t ex att gå omkring och helt ogenerat titta genom fönstren rätt in i bröllopsgården. Det här kallades för att "lava". Som kulmen ropades brudparet ut, och det hurrades för dem, inte bara en utan många gånger under kvällen. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 23)

(Mullsjö, Sandhem) Bröllop firades i lördags (föregående vecka) i brudens hem i Mullsjö, då målaremästaren Rob. Friberg sammanvigdes med fröken Ebba Linéll, dotter till skomakaremästaren E. Linéll och hans maka. Vigseln förrättades af kyrkoherde R. Lundblad, Sandhem. Brudparet uppvaktades af sex par tärnor och marskalkar. Efter vigseln gåfvo brudens föräldrar middag för ett sjuttiotal gäster. Bröllopsgården var vackert klädd med en äreport, som på aftonen illuminerades med kulörta lyktor, och ett praktfullt fyrverkeri tjusade ögonen rikligt. Ett trettiotal telegram anlände. (Jönköpings-Posten 1910-11-03 "Bröllop med sex par tärnor och marskalkar")

(Tranhult i Månsarp, Fagerhult i Angerdshestra, Smålands Taberg) Ett ståtligt bröllop firades sistlidne lördag i Tranhult, Månsarps socken, då landtbrukaren Paul Johansson i Fagerhult, Angerdshestra socken, sammanvigdes med hemmadottern Edit Svensson. Vigseln förrättades af pastor K. Palmberg, Smål. Taberg, hvilken efter vigselakten höll ett allvarligt tal till de nygifta. Efter vigseln bjödos gästerna - ett 40-tal - på en splendid middag. Brudens vänner i orten hade dagen till ära uppsatt en smakfull äreport. På aftonen tändes kulörta lyktor jämte flera marschaller. Stora skaror barn och ungdom samlades vid bröllopsgården och hedrade brudparet med flera kraftiga hurrarop. Telegram anlände från släktingar och vänner. (Jönköpings-Posten 1910-08-23 "Splendid bröllopsmiddag i Tranhult")

(Byarum, Svenarum) Bröllop firades i Byarums f.d. gästgifvaregård den 30 dec., då änkan Augusta Ekwurtzel bortgifte sin yngsta dotter Svea med garfverifabrikören Johan Storck, son till landstingsmannen A. Storck i Svenarums församling. ... Den närboende ungdomen hade enligt gammal sed klädt och uppsatt en särdeles ståtlig äreport med transparang, lyktor och marschaller. - Belysningen tog sig präktig ut i den stjärnklara vinterkvällen. Ett vackert skimmer spreds ock öfver bröllopsgården därigenom, att de gamla hjonen i fattighuset ej blefvo glömda. (Jönköpings-Posten 1908-01-03 "Vackert skimmer öfver bröllopsgård")

(Skillingaryd, Jönköping, Mjölby, Göteborg) Högtidlig mottagning fick handlanden O. Ljungbergh och hans fru röna vid deras ankomst till Skillingaryd i torsdags kväll. Hr Ljungbergh firade nämligen sitt bröllop sistlidne söndag i Jönköping, där han å Stora hotellet sammanvigdes med fröken Ada Skoglund från Mjölby. Brudparet afreste samma dag till Göteborg och återkom till sitt hem som sagdt i torsdags. Välvilliga händer hade framför brudparets hem uppsatt en ovanligt stor äreport, rikt behängd af kulörta lyktor, hvarjämte en mängd marschaller uppsatts från järnvägens perrong och till bostaden, som vid snälltågets ankomst syntes inbäddad i en ljusflod som i det rådande mörkret spred ett pittoreskt sken bland blomstergrupp och buskager. Mycket folk hade samlats. (Jönköpings-Posten 1907-10-05 "Bröllopshem inbäddadt i ljusflod")

(Skillingaryd, Stockholm) Ett högtidligt mottagande rönte kamrera i Smålandsbankens afdelningskontor härstädes hr Borlind och hans unga maka, född Biubasch, då de i tisdags med tåg kl. 8.45 f.m. anlände till Skillingaryd på resa från Stockholm, där deras bröllop firades i måndags. Vid ingången till herrskapet Borlinds bostad voro resta höga granar mellan hvilka en port virad med friskt granris var anbragt och i hvars midt ordet "Tomtebolycka" lästes i stora bokstäfver. (Jönköpings-Posten 1905-12-06 "Bröllopshem med Tomtebolycka")

(Norrahammar, Jönköping) Ett synnerligen festligt mottagande erhöll ingeniör Sven Spånberg och hans fru, då de i går kväll vid 10-tiden ankommo till Norrahammar från sitt bröllop i Jönköping. Storslagna illuminationer hade anbragts längs vägen åt norr från ingeniörens villa ned till häradsvägen. Af de tre belysta äreportarna må särskildt nämnas den framför verandan befintliga, hvilken utgjorde ett verkligt mästerstycke af brukets plåtslagare och dekoratör A.B. Bylander. Mellan fyra granar var uppfästad en jättebrudkrona af järn, cirka 4 meter hög 5 meters diameter, virad med grönt. Den upplystes af 34 kulörta, elektriska lampor, och i dess midt hängde en stor lykta med kulört glas uti, på hvars framsida voro målade brudparets initialer och på de tre öfriga orden "frid, lycka, trefnad". Öfver dörren var anbragdt en transparang med brudparets namn. Vid hemkomsten hälsades de nygifta af musik och hurrarop af den till omkring ett par tusen församlade folkhopen. (Jönköpings-Posten 1905-10-18 "Äreport med jättebrudkrona")

(Tofteryd, Ludvigsborg i södra Skillingaryd, Igelstad i Södermanland) Bröllop firades häromdagen i brudens föräldrahem i Ludvigsborgs gård invid Skillingaryd mellan disponenten Alfred Jonsson från Igelstad i Södermanland och fröken Alva Åkerman, dotter till godsägaren A. Åkerman och hans maka född Komstedt. Vigseln förrättades af kyrkoherde K.O. Eriksson, Tofteryd, och efter vigseln gåfvo brudens föräldrar middag för ett 70-tal inbjudna. Brudparet uppvaktades af 7 par tärnor och marskalkar. (Jönköpings-Posten 1905-05-03 "Bröllop med 7 par tärnor och marskalkar")

(Skillingaryd, Helsingborg, Jönköping) Högtidligt mottagen blef löjtnant Lindholmer och hans unga fru vid deras ankomst till Skillingaryd med snälltåget i söndags afton på resa från Helsingborg, där de i fredags firat sitt bröllop. ... Ett slädparti i miniatyr ... utgick från järnvägsstationen och förde brudparet ut öfver exercisfältet mot den förhyrda bostaden i sergeant (Karl August) Kjellbergs hus. ... Vid hedersgästernas ankomst utbragtes af militären ett "lefve herrskapet Lindholmer" åtföljt af trefaldigt "hurra", hvarefter godtemplarnes musikkår korrekt som vanligt spelade upp Jönköpings regementes paradmarsch. (Jönköpings-Posten 1905-04-12 "Trefaldigt hurra för brudparet Lindholmer")


ca 1920 - ca 1900

(Jönköping) Den så länge omdiskuterade och av många efterlängtade nya teatern såg så äntligen dagens ljus, och den 2 december 1904 kunde invigningen ske med "Bröllopet på Ulfåsa" inför en högtidsstämd och tacksam publik, och därmed var helt säkert Jönköpings teaterfråga löst för en lång följd av år. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 31)

(Skillingaryd) Silfverbröllop firade härstädes (i Skillingaryd) sistlidna måndag hofslagaren C.A. Andersson och hans maka Gustava Andersson i kretsen af anförvandter och många inbjudna grannar och vänner. Den tilltalande familjefestens betydelse tolkades af kyrkoherde K.O. Eriksson i ett kort tal till silfverbrudparet och de talrika gästerna. (Jönköpings-Posten 1903-07-10 "Silfverbröllop i kretsen af anförvandter, grannar och vänner")

(Linneryd väster om Tofteryd)Bröllop firades den 20 d:s (= juni) i Linneryd, Tofteryd då hemmadottern Ådry Johansson vigdes med Gustaf Johansson, son till kyrkovärden i församlingen. ... Framåt kvällen samlades en skara ungdomar för att se brudparet. Bland dessa voro några försedda med skjutvapen. Nu blef festen afbruten genom det att några togo sig för att skjuta in genom fönster och dörrar. Det var en lycka att ej någon blef skadad. När man sedan såg efter, voro tio fönsterrutor och en dörr sönderskjutna. Ett dylikt bröllopsskjutande är straffbart och vittnar om oförstånd hos de skjutande. (Jönköpings-Posten 1903-06-22 "Oförståndigt bröllopsfirande")

(Skillingaryd, Starkeyd norr om Hagshult) Bröllop firades sistlidne lördags e.m. i brudens hem i Skillingaryds skolhus, då barnmorskan Ida Stark sammanvigdes med förre landtbrukaren Johan Jonsson från Starkeryd i Hagshults socken. ... Att ett par kända ynglingar sent på kvällen måste tillfredsställa sin skamliga förstörelselusta mot lyktor och öfriga prydnader må vara upptecknadt i kontot för andra deras dylika handlingar dem till skam för all framtid. (Jönköpings-Posten 1902-11-19 "Uppteckning i skamliga handlingars konto för all framtid")

(Åker sydväst om cenralorten Skillingaryd, Valingsberg och Gisslaköp väster om centralorten Skillingaryd, Pålskog nordväst om centralorten Skillingaryd) Söndagsskolfest hölls i Valingsbergs skolhus i norra delen af Åkers socken sistlidne söndag, då utom barnen flere äldre närvoro. En af söndagsskollärarne, Adolf Persson i Gislaköp, öppnade mötet med bön och samtalade med barnen öfver Joh 2:2 med hjärtlig inbjudning till Jesus att vara med. Därefter läste J.P. Johansson från Pålskog Joh 1:9-14, hvaraf hämtades flera goda lärdomar. Till sist talade skolläraren (K.A.) Andrén med anledning af Joh 14:6 med barnen, hvilka så lifligt afgåfvo sina välbetänkta svar. Sedan böcker m.m. utdelats till de små afslutades den angenäma festen med bön och nedkallande af välsignelsen. (Jönköpings-Posten 1900-07-11 "Söndagsskolfest i Valingsbergs skolhus")

(Byarum) När familjens döttrar (i Byarum i början av 1900-talet) skulle gifta sig ordnades vanligtvis med bröllopsfest som kunde vara i flera dagar. Vid sådana tillfällen tillkallades någon duktig kocka som fick ansvaret för god mat och dryck. Bygdens ungdomar uppförde äreport till brudparets ära. På bröllopskvällen samlades mycket folk för att hylla brudparet med hurrarop och salut, även gäster och kökspersonal hyllades. Ja, det var ofta ett glatt ståhej. Efter själva bröllopsfesten ordnades det ungdomskalas där många ungdomar träffades och kanske gav uppslag till nya bröllop. (Brita Johansson "Seder och bruk i hemmet i början på seklet" s 61)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Sverige: Månsarp, Karlshamn; Kina: Kaschgar i västligaste Kina) Till en släkting skrev (prästen Karl) Palmberg ett brev den 19 juni 1896. ... "Troligen har du redan genom tidningarna sett", säger han, "att Gud givit mig en hjälparinna för mitt återstående liv. ... Hon heter Hilli Mariana Kristina Braune och är just idag, den 19 juni, 34 år. Dock heter hon för närvarande icke Braune utan fru Hilli Thelander, emedan hon vid 19 års ålder gifte sig med stadsingenjören i Karlshamn, Henrik Thelander. Efter fem års äktenskap blev hon änka. ... Hennes ena syster är missionär, gift med missionär Högberg i Kaschgar. ... Utan något bröllop vigas vi troligen hos hennes moder. Hilli hatar nämligen alla kalas och bjudningar nästan mer än jag. Nog nu härom. Må nu vår Gud rikligen välsigna oss!" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 275-276)

(Waggeryd) Bröllop firades nyårsafton (1895) mellan G. L. Nilsson och fröken Frida Johansson i Waggeryd. Wänner till brudparet hade låtit uppföra en wacker triumfbåge jämte transparang med de nygiftas namn samt "Lycka och wälgång". Å gårdsplanen brunno kulörta lyktor. Under aftonens lopp utfördes flere musiknummer å messingsinstrument af Waggeryds goodtemplare. (Jönköpings-Posten 1896-01-03 "Bröllop med önskan om lycka och wälgång")

(Jönköping, Stockholm) På Munksjö (i Jönköping) funnos (under de sista årtiondena av 1800-talet) många vackra fröknar Ljungquist, och följaktligen blev det många lysande bröllop, vilka brukade vara i fyra dagar och voro enastående evenemang. Första dagen kommo de tolv tärnorna för att binda brudens krona samt de små myrtenkransarna till marskalkarnas frackslag. Frampå dagen tittade sagda herrar in för att se på, så åt man lite middag och dansade en smula, vilket ju inte var något att tala om, eftersom det var fråga om en trettio, fyrtio personer. Nästa dag var det däremot några fler, då gavs bal för i regel så många balsalen rymde, eller tvåhundrafemtio personer, förutom artilleriets hela musikkår. Där intogs också supén vid småbord. Balerna började här, som överallt, klockan halv nio och slutade på slaget ett, då damerna togo sina långa släp över armen och stego upp i vagnarna, vilka i långa rader stodo utanför. Vart ha förresten (nu år 1936) alla gamla familjevagnar tagit vägen? Man var då mycket noga med att iakttaga precis uppbrottstid, och belysande för detta är, att brukspatron Ljungquist ansåg sig böra skriftligen hos sina unga balgästers föräldrar ursäkta en timmes fördröjning, som han en gång på grund av särskilda förhållanden medgivit. Ytterst inkorrekt ansågs det vara att låta hästar och kuskar vänta över tiden. Dagen efter balen kom så själva bröllopsdagen med vigsel i kyrkan och middag hemma för något hundratal av familjens äldre umgänge. Då förekom ej dans, man åt igenom den svindlande menyn, konverserade, och pälsade i sinom tid på sig för att pr iskallt ekipage följa det unga nygifta paret till stationen. Till bröllopen kom alltid en viss kalaskokerska ner från Stockholm, och familjens perfekte betjänt, Lämke, inkallade den kår av vaktmästare från staden, som han uppfostrat och dagen före kalasen exercerat. Dagen efter bröllopsdagen, alltså den fjärde dagen, var det avskedsmiddag för de kvarvarande långväga resandena, och sedan fingo då äntligen den arma husmodern och värden - som f. ö. var särdeles road av att bestämma detaljerna vid bjudningarna - dra andan. (Sigrid Westberg "Knut Ottonin Ljungquist" s 49-50)

(Tahe? i Taberg) År 1854 skulle det bli bröllop i Taa (i Taberg). En dotter i gården skulle gifta sig. Bergsprängarna skulle som vanligt skjuta, när brudparet for till kyrkan. Hål borrades i stenar vid vägen och saluten började. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 96)

(Svenarum) Mi mor (född 1827), som geck bort medan ja var liten parvel, var den sista brua i sockna som bars i gullstol in i körka för att äktas med far min. Organisten Sandberg klämde i med väldi bröllopsmarsch på det spelverk kantorn om söndaa har att traktera. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 10; intervju med A.G. Blomqvist, byskomakare i backstugan Andersberg i Svenarum, född 1863 på Skomakarbygget)

(Barnarp) (Bröllop i Barnarp. Skildrad tidsperiod 1830-1870. Före vigseln.) Smeden Ivar på Ivarslyckan ... beslutar ställa till med ett storstiligt bröllop. Nils och Maria från Barnarps Södergård och Gästgiverie, är tillsammans med prästen de mest prominenta gästerna som är inbjudna. De beger sig tidigt, dagen före bröllopet, iväg den långa vägen till Ivarslyckan. ... Vägarna runt brudgården är dekorerade med nedtill skalade granbuskar. ... Äroportar av granris med målade och förgyllda ägg dinglande är uppsatta runt gården. Brudgummen ... står mitt på gårdsplanen med ett krus vin och välkomnar gästerna. ... Vid ingången till "Storstugan" står brudens far, den ståtlige Ivar. I handen håller han en ölstånka av silver varur han själv tager en rejäl klunk och därpå räcker den till de anlända gästerna. Då värden druckit säger han: "Jag dricker dig välkommen i mitt hus." På detta svarar gästen innan han dricker: "Gud signe fader Ivars hus." ... I Storstugan ... ska alla gåvor av medhavd mat avlämnas. Är det en hederlig gåva måste den bestå av minst sex olika kaksorter, två ostkakor, eller sötostar, pannkaka, ett grötfat, en kalvstek, en smörbytta, samt en tårta. ... Maten ska räcka under tre dagar, vilket bröllopet varar. Tjänarna och kokerskan erhåller från varje matlag var sin större rågbrödskaka. När gåvan är överlämnad går gästerna upp till övre våningen, där en motsvarande Storstugan, belägen sal, den s.k. "Svalen" finns. Här bjuder brudtärnan på smör, ost och bröd, ångande kaffe, samt till männen den s.k. "knäppen", ett finkelbrännvin, som serveras ur ett horn. Brudgummens far är värd och presenterar de närvarande prominenta gästerna, såsom Gästgivaren i Barnarp, prästen, organisten, klockaren m.fl. Drängarna är samlade i drängstugan, där de dricker öl och berättar historier. ... Kl 7 serveras kvällsmaten. Före maten läser prästen en bordsbön och "Fader vår" och efter måltiden sjungs en psalmvers, vilken klockaren tager upp. ... Så beger sig de församlade gästerna upp på loft, vindar och logar för att samla krafter till grötfrukosten nästa dag. ... Tidigt på söndagsmorgonen är alla i rörelse. Kl 5 kommer brudtärnorna bärande gyllene trädkronor på huvudet, vari sex ljus brinner. De bjuder gästerna på kaffe och besk (glögg). ... Kl 7 äter de församlade på gården ett väldigt morgonmål. ... När bruden och brudtärnorna är klädda ... införes de i Storstugan, som nu benämnes "Brudstugan". Prästen klappar i händerna och allt sorl tystnar. Han säger några ord med anledning av brudens utträde ur föräldrahemmet och bruden går fram till sin far, knäfaller och lägger hans hand på sitt huvud, samt tackar honom för hans godhet under sin uppväxt i föräldrahemmet. Hon lovar att alltid förbliva hans lydiga dotter. Så upprepas samma ceremoni med modern. Därefter sätter prästen församlingens förgyllda silverkrona på hennes hjässa. Man tågar ut och sätter sig i åkdonen i föreskriven ordning ... första släden med brudgummen och prästen ... I andra släden åker bruden och hennes far omgivna av två s.k. förridare och fyra blosshållare till häst. Så kommer brudgummens far och mor och den övriga släkten. Vid intåget i Barnarps kyrka går man i samma ordning. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 89-92)

(Barnarp) (Bröllop i Barnarp. Skildrad tidsperiod 1830-1870. Vigsel och bröllopsmiddag.) Brudparet leds fram till (kyrkans) kor, där de anvisas två grannt utsirade stolar. Vigseln sker vid Gudstjänstens början. ... Prästen börjar sin predikan och under tiden går en brudtärna omkring med kyrkkryddor, som består av övre delen av en sockertopp, i vilken var och en av församlingen biter ett stycke. ... Dessutom bjuds sönderbrutna karameller, sockergryn m.m. Efter predikan går församlingen fram till altaret för att offra till prästen. ... (Bruden) är klädd i en blå klädeskjol. Livet är även blått men öppet i bröstet, där det snörts till med röda silkessnoddar. På halsen har hon ett tiotal halsband, det ena grannare än det andra. På kyrkbacken ... fortsätter undfägnandet till alla sockenbor med den s.k. "kyrkmaten", som består av brödskivor, kringlor, bakelser, ostkakor m.m. ... Två förridare sänds iväg till bröllopsgården för att fråga om "stassen" är välkommen tillbaka. De återkommer snart till brudföljet och meddelar att alla är välkomna, om de uppför sig artigt och ej stör friden, i annat fall utdömes böter. Vid återkomsten till bröllopsgården skjuter Bergsprängarna en generalsalva och när gästerna samlats i brudstugan sjungs en psalm och prästen läser en kort bön. Därefter mottager brudparet gratulationer. ... Så begynner den fyra timmar långa middagen. ... Spelmännen, en fiol och en klarinett, ska spela in varje rätt, men så fort brudgummen "skålat" fatet, tystnar musiken. Prästen läser en bordsbön och när man ätit smör, bröd och ost och fått några supar kommer den fastare maten. Först spelas salt kött och fläsk in av spelmännen. Andra inspelningen blir bruna bönor och fläsk. Tredje gröt och mjölk eller den så kallade brudmannavällingen. Fjärde fisk. Femte fruktsoppa. (Sedan) kalvstek ... ostkaka ... sötost och till slut tårta. Så finns det krokaner, men det är blott "skådebröd" för att reta aptiten. De tas bort så fort tårtorna är förtärda. Mellan varje rätt cirkulerar brännvinsflaskan och ölstånkan. Snus bjuds ut ur en ofantlig näverdosa. ... När tårtan ska ätas får var och en ett glas vin och prästen vänder sig till brudparet och säger: "Jag har den äran att föreslå brudparets skål." Under hela måltiden knallar skotten utanför gården och spelmännen spelar fanfarer efter varje smäll. Innan man lämnar bordet sjungs en psalmvers. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 92-94)

(Barnarp) (Bröllop i Barnarp. Skildrad tidsperiod 1830-1870. Efter bröllopsmiddagen.) Efter servering av kaffe, börjar dansen. Brudgummen ska nu dansa med alla kvinnfolk från mormors mor till den yngsta jäntan i laget. Under dansen har han sin med guldträns och blomsterkvast utsirade hatt på huvudet. Då brudgummen slutat denna tröttsamma skyldighet, ska bruden dansa bruddansen med alla gubbar och drängar. ... Dansen fortsätter långt in på morgonen. Sista dansen är en långdans. Alla ogifta karlar tar varandras händer och snurrar runt, runt om brudgummen till dess han är omgiven av en levande mur. Han ska försvaras mot de gifta karlarna som efter vigseln gör anspråk på att räkna honom till sin krets. Dansen uttrycker att de ogifta karlarna är ledsna att mista en vän. ... Samma lek börjar sedan med bruden och gummorna ska nu ta henne ur de ogiftas led. ... Så ska kronan dansas av bruden. ... Tredje dagen är det de nygifta, som ska stå för kalaset. Bruden bjuder själv på morgonkaffe och glögg. Hon kallas nu ungmor. På förmiddagen tar prästen till orda och uppmanar gästerna att "lägga i skålen". En stor silverskål sätts fram i vilken de nygiftas grundplåt ska insamlas. ... Det förs protokoll över vem och hur mycket var och en givet. Detta protokoll förvaras av de nygifta. Då någon av dem som lagt i skålen gifter sig, ska de nygifta ge minst samma summa som de fått. Till kokerskan och tjänarna insamlas också pengar. Till middagen serveras brudmannavälling (vit gröt) och därefter serveras samma mäktiga middag som dagen innan. Efter maten tar brudridarna den s.k. "säckamaten", eller förning till de nygifta, som ska ha något att börja med. "Kära mor", tar en ny säck, där hon lägger ner kakor, ett fjärdedels svin, en bringa, en större ost, samt en smörbytta. Brudgummens mor bidrar med ungefär samma gåvor och sedan den övriga släkten och vännerna. När så prästen ... och de övriga långväga gästerna sagt farväl, börjar det riktiga kalaset, för man har respekt för överheten på ett anständigt bröllop. Det stora kalaset varar ytterligare ett dygn, då brännvinet flödar och slagsmålen och lössläpptheten bland pigor och drängar efterträder varandra. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 94-97)

(Växjö stift) År 1619 lät (biskop Petrus Jonae) utfärda en kyrkoordning för Växjö stift, som blev normgivande under hela seklet ända tills 1686 års kyrkolag trädde i kraft. Man möter här . . . det småländska kyrkolivet i dess konkreta gestalt, sådant det med alla bristfälligheter tedde sig för stiftsledningen under 1600-talets andra årtionde. . . . Vigseln var ju, även rättsligt sett, ett viktigt inslag i folklivet. Noggranna föreskrifter gåvos därför om allt det som hörde samman med denna förrättning. Trolovningen var enligt gällande lag giltig, även om den ägde rum i hemmet. Men kyrkoordningen var angelägen om att den skulle ske i kyrkan "i Guds församlings närvaro", som det heter. Det bestämdes vidare att ingen fick lov att taga sin trolovade fästekvinna hem till gården, förrän de lagligen vigts i kyrkan. Skälet därför var icke, som man skulle vänta sig, stt de kunde befaras börja leva som makar utan vigsel. Nej, orsaken angives vara att "stor oreda därav ofta följa plägar, så att när de en liten tid hava varit tillsammans, få de leda till varandra och vilja sin trolovning rygga." Naturligtvis stadgades det stränga straff för dem som före vigseln "begynner sitt äktenskap med otukt och otidigt sängelag". Straffsatserna te sig för oss tämligen menlösa men voro under den kollektivistiska sockengemenskapens tid kännbara nog. Den som framhärdade i sitt "förargerliga leverne" år efter år skulle nämligen utestängas från nattvardsbordet samt hindras från fadderskap och "alla hederliga ämbeten uti bröllopshandlingar, barnsöl och andra lovliga samkväm". Den felande blev alltså helt enkelt utesluten från grannarnas och frändernas umgängesliv. Det var under ifrågavarande tid det värsta som kunde hända en sockenbo. Liksom under (sina) visitationer ivrade biskopen i sin kyrkoordning med all kraft mot "de skadlige mökvällar" och alla andra bruk i bröllopshuset. Man fick ej driva något "brudebång" på lördagsaftonen på kvällen före vigseln (som oftast förrättades vid söndagens högmässa) utan endast då bjuda gästerna på en enkel måltid. Bruden fick ej uppträda i all sin ståt utan skulle "till åtskillnad från andra pigor" bära ett pärle- eller strörimseband på huvudet och några kedjor över bröstet; hon skulle ej sitta till bords utan gå och passa upp som de andra ungmörna. Ej heller fick bröllopsskaran komma beskänkt till kyrkan. Då blev det böter, och brudparet fick utstå den nesan att stå i vapenhuset under hela predikan och ej bliva vigde förrän efter gudstjänstens slut. Det var även viktigt att prästen noga såg till hur bruden var prydd. Endast "ärlige och oberyktade pigor" fingo bära kronan; änkor och de som under trolovningstiden förfallit åt "otidigt sängelag" skulle ha en duk, s. k. dugg, och en törnekrans på huvudet. Uppenbara skökor - det måtte ha funnits gott om sådana, eftersom det infördes ett särskilt stadgande för dem - skulle "på sin hedersdag" bära ett huvudkläde och en "kraff", ett plagg som var okänt på 1700-talet. Den mansperson, som var uppenbart lastbar, fick ej bekläda "något hederligt ämbete" vid bröllopshögtidligheterna, såsom hovriddare, talman eller dylikt. Om ej prästen tillsåg att de nu anförda reglerna åtlyddes fick han böta. Samma gällde för den brud som orättmätigt burit krona. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 92-94)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

(Det judiska) bröllopet omramas av stränga regler. Äktenskapet är ett heligt förbund, som helgar hela livet. Därför kallas bröllopet "kiddushin" (helgelse). Blandäktenskap får i princip inte förekomma, varför det inom fromma kretsar förutsätts att en icke-jude före bröllopet övergår till judendomen. Denna övergång markeras med dop i rinnande vatten och för en man också med omskärelse. Äktenskap inom släkten förhindras av inte mindre än 42 förbjudna led. Vid vigseln, som förrättas av en rabbin, står brudparet under en brudpäll, som symboliserar hemmet. Detta är dock numera (år 2003) mindre vanligt. Bruden bär en genomskinlig slöja för ansiktet. Brudparet tar emot och tömmer ett vinglas, som symboliserar livsglädjen och Guds gåvor. Brudgummen ger bruden en ring, som sätts på pekfingret, med orden "Med denna ring skall du vara helgad åt mig enligt Mose och Israels lag". Sedan brudparet på nytt druckit av vinet, krossar brudgummen vinglaset som en bild av Jerusalems förstörelse. Till akten hör välsignelser och en bön om Jerusalems återupprättelse. Bröllopsmåltiden avslutas med en tackbön med sju bröllopsvälsignelser. Skilsmässa är möjlig som ett tecken på att makarnas äktenskap inte har kunnat fylla sin egentliga uppgift. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 36-37)

(Den ortodoxa kyrkans) vigselakt är utformad som en kröning. Den påminner om att Kristus konungens enhet med sin brud, den heliga kyrkan, är förebilden för det kristna äktenskapet. Brudparet bär kronor och dricker ur en gemensam bägare, som symboliserar glädjen vid bröllopet i Kana. Kröningen kan inte upprepas, varför omgifte sker vid en vigselakt med tydlig botkaraktär. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 66)

Frieriet (i den grekisk ortodoxa kyrkans folkfromhet) framförs av en böneman till den tilltänktas föräldrar. Om det accepteras träffas en överenskommelse om hemgiften, som bekostas av brudens fader och bröder. Ofta bygger de också ett hus där den nya familjen kan bo. Ekonomiskt kan denna sed vara betungande och många flyttar utomlands för att kunna förtjäna pengar till systerns hemgift. Trolovningen ingås framför ikonhyllan i brudens hem. Vigseln äger vanligen rum på en söndag, dock inte gärna i maj månad. Bröllopet är en stor händelse i byn och firas grundligt i flera dagar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 171-172)

Förlovning och bröllop (inom islam) är framför allt en kvinnornas fest. Sedan familjerna kommit överens firas förlovningen i flickans hem. Vid bröllopet undertecknas ett kontrakt, vari fästmannens brudgåva och andra ekonomiska överenskommelser anges. Bröllopets första dag firar kvinnorna i brudens hem medan brudgummen håller fest för sina vänner på annat håll. Den andra dagen förs bruden till mannens hem. Klädd i bruddräkt med slöja och krona placeras hon på en tron och förs sedan till brudkammaren. Dit anländer även brudgummen. När dörren stängts bakom dem, anses de vara gifta. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 131-132)

Den tredje dagen markerar löftets uppfyllelse vid tidens slut för de dödas uppståndelse och, vid lämpliga tillfällen, för Israels frälsning. (Jacob Neusner "Genesis Rabbah, The Judaic commentary to the book of Genesis Vol II" s 278; 1 Mos 22:4-19; författaren född år 1932 i Hartford nordost om New York i USA)

(Sverige: Skara stift) Kyrkbröllop (i Skara stift) firas understundom, oftare under senare år (i slutet av 1940-talet). De äro stora folkhögtider, och kyrkorna bruka då bliva fullsatta ej minst med ungdom. Flera kyrkor hava under senare år som gåva fått mottaga dyrbara brudkronor. De skola bäras endast av ärbara brudar. Vigseln i kyrkan förlänar särskild högtid åt den tilldragelse, då två människor sluta sitt förbund för livet. De flesta vigslarna äga dock rum i prästgårdarna, där brudparen åtföljas av några få vittnen, eller i hemmen. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 406)

(Kanada) Och Gud trädde fram på berget Horeb och lovade att föra dem bort från Egyptens land till ett bördigt och ymnigt rike, ett land som flöt av mjölk och honung, ett land där mångahanda folkslag levde samman i fred, och Kanaan var det landets namn. Detta Herrens löfte förde Maria ofta i åtanke under sin första tid i Kanada. ... I goda år var detta ett Herrens förlovade land, ett land som en gång behärskats av äldre gudar än judarnas och de kristnes Jahve. Manitoba hette landet, och det var uttytt "Guds rike" på indianernas språk. ... (Under 1920-talet) växte veteskörden för varje år, och gränsen för växtlighet drogs allt längre norrut med härdigt utsäde, och ymnigheten i detta Kanaans land kulminerade år 1928, då vetetågen gick överfulla dag och natt, och fartygen inte förslog att frakta överflödet ur landet: av storskörden lockades hundratusentals nya invandrare att söka sig till det förlovade landet. (Sven Delblanc "Kanaans land" s 7,9)

(Kina: Hwangchow, numera Huanggang, i centrala Kina väster om Shanghai) Den 18 mars (1924) skulle bröllopet stånda. ... Undertecknad hade nöjet att få tjäna som ceremonimästare. ... På givet tecken spelade broder Nyström upp bröllopsmarschen, som gav en god stämning redan från början. Sakta och säkert kom brudparet in och stannade framför det för tillfället anordnade altaret. ... När vigselförrättaren i sitt tal till brudparet sade: "Vore Jesus i synlig måtto hos oss, som han var på bröllopet i Kana, skulle han säkert vara den första att komma fram och gratulera, brud och brudgum, men nu mån I alla få ett tillfälle att komma fram och lyckönska." ... Kl. 8,30 blevo vi inbjudna att stiga ned till de rikt dukade borden, på dessa bord var ej mycket som fattades, det kunde om dem sägas som kineserna säga ibland: "Muh-iu, muh-iu-tih" = det finns intet som ej finns. (Nils Kullgren "Bröllop i Hwangchow 'Bergagård' - Missionärerna Elis Anvill och Greta Nordqvist sammanvigda" s 348-350; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

(Sverige: Ångermanland, Småland) Från Ristjöln hade (mor) en karl med sig hem. ... Han hette Jakob och var enögd. Sörlänning var han ock, själv sade han att han kom ifrån Kanaans land, fast det var nog int värre än Ångermanland eller på sin höjd Småland. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 26-27)

(Tyskland) Det skönaste sommarväder gynnade den älskliga (bröllopsfesten i Tyskland). Ehuru skörden icke ännu var slutad, tog sig dock halfva byn en fridag, och alla gingo, iförda söndagsstassen, till den blomstersmyckade kyrkan. Skolbarnen voro där hela skaran. ... Den oroliga unga skaran satt helt ordentligt på orgelläktaren omkring skolläraren och repeterade för sista gången den vackra sång, som skulle sjungas efter vigseln. "De komma! De komma!" hördes nu - och under det orgeln högtidligt ljöd, tågade bröllopsskaran in i den lilla kyrkan. I spetsen gingo Ella och Mia, helt sakta och högtidligt beströende golfvet med blommor, därpå brudparet - så ungdomsfriska, lyckliga och dock allvarliga. En enkel bländhvit klädning omslöt Suzannes smärta gestalt, och från den friska myrtenkronan, som systern bundit, nedföll slöjan. Hvarje annat smycke hade hon försmått. Parvis följde sedan de andra. Herr Walter förde Suzannes moder vid sin arm. Hon såg alltid ännu fin ut i sin gamla, svarta sidenklänning, som hon burit på sitt eget bröllop och sedan ofta och med möda snyggat upp. - Den gamle pastorn talade så godt och hjärtligt till det unga paret, men också ganska allvarligt. Särskildt uppfordrade han brudgummen att städse fast och manligt strida mot de starka, osynliga fiender, som vilja fördärfva själen - och att alltid vara ett trofast stöd och en kärleksfull ledare för det unga hjärta, som så förtroendefullt gaf sig åt honom. Vid slutet af sitt tal öfverräckte pastorn till de unga sin bröllopsgåfva: en vackert inbunden bibel. ... Ljuflig sång af rena barnaröster afslöt festligheten, och beledsagad af den brokiga hopen af byfolket begaf man sig till värdshuset, hvars stora rum var klädt med gröna slingerväxter. ... Teresias kokkonst blef af alla behörigen prisad. ... Man skred nu till uppbrott från middagsbordet, hvarefter bröllopståget åter ordnade sig för att begifva sig till borggården, där eftermiddagen skulle tillbringas. Då tåget uppnådde foten af den brant uppstigande höjden, framträdde ur skogsbrynet en hög, smärt gestalt, måleriskt utstyrd såsom en hvithårig kringvandrande sångare. Han grep i strängarna på sin harpa och sjöng med klar röst. ... Sedan gick han i spetsen för tåget, och under afsjungandet af alltjämt nya sånger, ledsagade han det genom den lilla skogen. ... (Borgens) gamla murar voro smyckade med kransar och girlander, brokiga små flaggor vajade af och an. ... Riktiga berg af kakor prydde borden, och där ute på lilla borggården kokades i stora kittlar kaffe för stora och små. ... Allt var så lyckadt och en verklig högtid för hela byn. ... Den främmande sångaren ... sjöng så många vackra sånger. ... Då kaffekittlar och kaktallrikar voro tömda och barnen sjungit ännu en sång, gingo de i ett långt tåg förbi Suzanne för att taga farväl. Äfven det öfriga byfolket drog sig tillbaka och bröllopsgästerna stannade ännu en stund förtroligt tillsamman. (M. Lenk "Borgfröken" s 152-160; Margarete Lenk född år 1841 i Leipzig, Tyskland)


ca 1900 - ca 1500

(Sverige: Långasjö sydväst om centralorten Emmaboda) Brudparet som "statar brud". En sed, som jag inte stött på någon annanstans än där hemma (i Långasjö). Ur "Livets och årets festdagar" citerar jag några rader som handlar om denna sed: Att "stata brud" betydde, att brud och brudgum, klädda i sin brudstass, den första söndagen de voro man och hustru, vandrade upp för mittelgången i kyrkan upp till en av de översta stolarna, där de skulle sätta sig i "hugget", den yttersta platsen i stolen, han på mans- och hon på kvinnosidan. De började vid sockenstugutrappan och gingo sakta förbi allt folket uppför kyrkbacken och omkring kyrkan tills de kommo till torndörren där de gingo in och fortsatte upp genom hela kyrkan. Upp för kyrkbacken gingo de bara bredvid varandra, men då de kommo in i kyrkan, höllo de varandra i hand, inte på riddaremanér, där han höviskt håller hennes lyft, utan som två skolbarn, som följs åt fram till den första examen. Att "stata brud", var förr en ceremoni, nästan lika högtidlig som själva vigseln, men trots det, är den nu (år 1950) alldeles bortlagd. . . . Från våra salsfönster kunde vi följa det "statande brudparet" på dess vandring upp för kyrkbacken och omkring kyrktornet, där det försvann in genom torndörren. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 224; Elisabeth Bergstrand-Poulsen var gift med den danske skulptören Axel Poulsen född år 1887 i Köpenhamn)

(Sverige: Hult öster om centralorten Eksjö) Jag kom (år 1878) till Hult, ett landskap av tall och gran och fattigdom mellan skogshulten. Nya fröjder kommo till, nya slagsmål med nya pojkar och sammanträffanden med de mystiska och socialt högtstående individer, som satts i tillfälle att besöka Eksjö lägre allmänna läroverk. Jag fick informator och var ett styggt barn, ty jag läste aldrig över. Jag tvivlade bara. Jag påstod mig en gång inte tro på historien om bröllopet i Kana. Min lärare kallade mig - faktiskt sadducé, och jag straffades. (Albert Engström "Memoarer" s 46)

Jag har förundrat mig över, att en kristen kan älska en hedning och en sådan, som hon också själv anser vara en hedning. Då är väl köttslig kärlek större än kärleken till personen. Vi vet i alla fall att kärleken till personen, det är hjärtats kärlek, borde var det främsta i äktenskapet. Men köttslig kärlek har fått makten, när man inte ser efter, hurdan den människa som man skall vara ihop med hela livet, är till sin natur och till sitt hjärta. .... Samvetet är inte rent, där köttslig kärlek får makt. ... Vi skall först be, att alla par som ännu inte bjudit Jesus till bröllopet, idag skulle be att Jesus skulle komma till bröllopet. De som bjudit Jesus till bröllopet borde också be, att Jesus skulle dröja kvar hos dem en längre tid, till dess att den stora nattvarden hålls. Hör du store nattvardshållare och det andliga vinets anskaffare det fattiga bröllopsfolkets suckan. Fader vår. ... Vi vet bestämt att alla de par som bjudit Jesus till bröllopet kan vara någorlunda lyckliga i sina äktenskap, fast ingen glädje är fullkomlig i denna ofullkomliga värld. Eftersom de kristna ändå inte kan låta bli att gifta sig, inte under Paulus tid, och inte heller under vår tid, så borde alla som ingår i det förpliktande äktenskapet, framför allt bjuda Jesus till bröllopet. Och när kärlekens vin saknas, be och klaga att det inte finns vin. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningaar I" s 409-412 i predikan 1859 och 1860 över Joh 2:2)

På hösten, då skörden var afslutad, stod bröllopet. Det firades på gammaldags, godt vis. Veckan förut drogo två män, behängda med band på hattar och axlar, genom båda byarne. De skulle bjuda till bröllops. Då Rudolf kom med sina föräldrar, voro både hästar och dräng och piska prydda med band. Utanför dörren till bröllopshuset stodo två gamla qvinnor och delade ut kakor. För hvarje stycke kaka fingo de ett: "Gud välsigne brudparet" eller en liknande lyckönskan till tack. Mikael kom emellanåt ut för att förmana gummorna att icke glömma någon, ty en sådan välsignelse från ett barns mun är en skön hemgift i ett nytt hushåll. Vid vigseln talade den gamle pastorn så till hjertat gående om de heliga äkta ståndets grund, pligter, kors, ändamål och välsignelse, att Mikael gång efter annan bifallande nickade med hufvudet. De närmaste anförvandterna sutto tätt vid altaret, och som presten hade gjort bekantskap med dem redan aftonen före bröllopet, gaf han hvar och en sin del, alldeles som om de också stått der framför altaret. Han uppmuntrade Erdmuthe att taga emot sonhustrun som sitt eget barn och att med kristligt tålamod sätta henne in i husets seder och bruk. Sedan vände han sig till (bruden) Karolina och sade: " ... Jag beder dig för Guds och din Frälsares skull, att du icke låter det komma derhän, att folket på din nya hemort behöfver säga: "Rudolf Altenborn har skaffat sina föräldrar ett riktigt huskors om halsen." ... Innan man satte sig till bord i bröllopshuset, sjöngs enligt gammal, god sed: "Nu tackar Gud allt folk", och sedan börjades anfallet på de många och rikliga anrättningarna. Man åt och drack, såsom man plägar göra på ett hederligt bondbröllop, men de fattiga blefvo icke glömda. Till sist fick hvar och en af gästerna ett knyte med kakor att taga hem med sig. (Friedrich Ahlfeld "Undantagsmannen eller Huset med det svarta skiffertaket" s 10-11; författaren född år 1810 i Mehringen nordväst om Lepzig i Tyskland)

(Sverige) En gammalluthersk högtid innebar alltid ett väldigt uppbåd av mat och dryck, stundom till övermått, men ... alltsammans betraktades såsom Skaparens hulda håvor, för vilka man ur ett uppriktigt hjärta frambar sitt ödmjuka tack. ... Därför inramades ett bröllop helt i kyrkans ordningar, och de tal som framsades var alla späckade med citat från och hänsyftningar på Psaltaren och Predikaren, Syraks bok och andra gammaltestamentliga skrifter. ... Gästabudet i bröllopsgården varade i dagarna tre. Orsaken var den, att gästerna haft med sig s.k. förning, såsom höns, ägg, smör, ostkaka o.d., och att det ansågs självklart att all medförd mat skulle förtäras i bröllopsgården. När bröllopshögtidligheterna slutat, plägade prästen eller hans ställföreträdare upplösa samlingen med ett av bibelspråk späckat tal, där han hembar - för att åter citera Nicolovius - "en hjärtans ödmjuk tacksägelse till Gud för allt det goda, som han oss av sina milda gåvor med hälsosamma kroppar så rikeligen och rundeligen bruka och nyttja låtit" och sedan tackade värdfolk och gilleslaget för "all den stora heder och tjänst, som de bevisat vår brudgum och brud på deras bröllops- och hedersdag samt vid och under själva bröllopet". (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 220-221; Nicolovius = Nils Lovén född år 1796 i Räng söder om centralorten Vellinge i södra Sverige)

Det var endast kyska brudar som fick bära krona och krans och kvinnans hårsmyckning blev därmed viktig för brudens status. ... (Frågan är) hur pass offentlig vigseln var i äldre tid. Att okyska brudar utmärktes vid vigseln genom sin klädsel har störst betydelse om vigseln var offentlig. Den äldre kyrkvigseln var förlagd till gudstjänsten och bevistades alltså av hela församlingen. På landsbygden var denna form vanlig ännu vid 1700-talets mitt. De högsta samhällskikten privatiserade de kyrkliga ritualerna redan under 1600-talet och föredrog att förrätta vigsel, dop och kyrktagning i hemmet. I slutet av 1700-talet följde allmogen efter. Vid 1800-talets senare del var det endast de fattigaste som gifte sig utanför hemmet: i kyrkan, i prästens bostad eller på pastorsexpeditionen. Det ansågs finare att gifta sig hemma. Kyrkbröllop började återigen komma i bruk efter 1800-talets mitt, men då inte i samband med gudstjänsten. Denna nya form av kyrkbröllop var en ceremoni som användes av de allra högsta samhällsskikten. Det vanligaste under 1800-talet var hemmavigseln som hölls för det näst finaste. Men de fattigaste, grovarbetare och statare vigdes ännu under 1800-talet i kyrkan, men då under helt andra former än de rika. (Marie Lindstedt Cronberg "Den ogifta modern och hennes barn - en reform och dess konsekvenser" s 206-207)

Emma fastställde dagen för sitt bröllop, och inom en månad från mr och mrs Robert Martins bröllop anmodades mr Elton att förena mr Knightley och miss Woodhouse. Bröllopet blev i stort sett likt andra bröllop där kontrahenterna inte är fallna för grannlåt och prål, men när mrs Elton hörde sin makes skildring fann hon det mycket tarvligt och inte på långt när så ståtligt som hennes eget. Bara några få vita atlasklänningar, inte många spetsslöjor - en rent ynklig historia! Selina skulle inte tro sina öron när hon fick höra det. Men önskningarna, förhoppningarna och tillförsikten hos den lilla skara verkliga vänner som bevistade ceremonin, liksom de förutsägelser de gjorde, blev trots dessa brister infriade till fullo genom den fullkomliga lyckan i detta förbund. (Jane Austen "Emma" s 591; författaren född år 1775 i Steventon sydväst om London i England)

(Bristol i sydvästra England) Kanske undrar du över varför jag inte inbegriper mig själv lika väl som min syster i mina äktenskapsprojekt, men sanningen att säga skulle jag aldrig vilja spela en större roll vid ett bröllop än att anordna och övervaka middagen, och därför kommer jag inte att gifta mig så länge som jag kan få någon av mina bekanta att göra det i stället för mig, för jag misstänker att jag inte skulle ha lika gott om tid att förbereda min egen bröllopsmiddag som mina vänners. (Jane Austen "Lesley Castle" s 69; brev daterat Bristol den 27 februari 1792 från fröken C. Lutterell till fröken M. Lesley; författaren född år 1775 i Steventon sydväst om London i England)

(Tyskland: Lübeck nordost om Hamburg; Lettland: Riga) I bröllopsdikten Bröllopsbesvärs ihugkommelse ... skildras (1600-talssvenskens högtidsliv) i bröllopsgården: "... Då skall till köket beredas, sjudas i kittlar och grytorna mång samt stekas i pannor, att den flottrika lukt som står kring gården, och oset långt uppå vägen förut må möta de kommande gäster. ... Strax uti källaren in nya tappar i tunnorna sättas. Kannor och krus på skänkskivan väl stå satt i sin ordning. Sköljas ock allsköns glas samt bägare, lånta pokaler." ... I väldiga mängder placeras på borden "kramsfåglar och mång läcker fisk, välgödda kapuner, krävetor och antions samt färska och rökade laxar, gurka och allsköns mos, insyltad kapris, oliver, lübeske metvurst, rigeske vatten, rökade skinkor, mandel och än marsipan, kastanjer, köpta på skeppen samt pomerans, mång slags konfekt och färska citroner, mång slags bakelse - det allt nu långt beskriva." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 203)

(Sverige: Vadstena väster om Linköping) Giftermålet omgärdades både av världsliga och kyrkliga lagar, vartill kom en rad sedvänjor. Den procedur som krävdes för att en man och en kvinna skulle bli ett äkta par var noga reglerad. De förändringar som skedde efter reformationen fick under 1600-talet aldrig fullständigt genomslag, varför det under hela seklet rådde en viss oklarhet om vad som konstituerade ett laga äktenskap. De viktigaste momenten i giftermålsproceduren var förutom frieriet, trolovning, vigsel och sängledning. Frieriet handlade inte endast om att ett par skulle gifta sig, utan också under vilka villkor. Tidpunkten för trolovning skulle fastställas i samband med frieriet, då det även bestämdes under vilka former giftermålet skulle äga rum. En annan viktig del av frieriet var att komma överens om den överlåtelse av egendom som alltid följde med giftermålet. Det var inte endast ungdomarnas fästegåvor som skulle utväxlas. Brudens hemgift skulle fastställas, liksom morgongåvans storlek, innan bröllop kunde hållas. Trolovningen eller fästningen som termen löd, följde en fast ritual där parterna i närvaro av föräldrarna och minst två manliga vittnen lovade att äkta varandra. Därefter skulle löftet beseglas med ett handslag mellan de båda parterna. Det finns också beskrivningar av hur kvinnans giftoman och vittnena lade sina händer över de trolovade för att besegla och bekräfta fästningen. Ceremonin avslutades med att fästningsgåvorna delades ut. I första hand var det fästmön som skulle få gåvor av fästmannen. Silverskedar, kedjor, bälten och klädesplagg omtalas ofta som fästningsgåvor till fästmön, men viktigast var ringen. Allt sedan medeltiden hade det varit sed att en del av fästningsgåvorna till bruden utgjordes av en ring. Det finns också exempel som visar att fästfolket utväxlade ringar med varandra. Vid sidan om gåvorna till fästmön förekom det även att fästmannen förärade hennes närmaste familj med olika gåvor i samband med trolovningen. I gengäld förväntades fästmön att under perioden fram till vigseln ge fästmannen gåvor som hon själv vävt och sytt. Fästningen tillhörde ursprungligen helt världsliga sedvänjor som kyrkan i stigande grad sökte kontrollera. I Vadstena artiklar och senare i 1571 års kyrkoordning fastställdes en trolovningsritual under kyrkans hägn. Därutöver fastslogs i 1686 års kyrkolag att endast den som kunde (Martin) Luthers katekes och tagit emot nattvarden skulle ha rätt att trolova sig samt att äktenskapet skulle grundas i båda parters individuella samtycke; ingen fick trolovas mot sin vilja. Trolovningen måste följas av vigsel och samlag för att äktenskapet skulle vinna laga kraft. Under 1600-talet förekom dock att somliga enligt gammal tradition hoppade över vigseln. Om fästningen följdes av sexuellt umgänge fastslog 1686 års kyrkolag "så är det ett äktenskap, som med kyrkans band fullkomnas skall". Vigsel skulle då snarare följa på den inledda sexuella relationen. Men även om vigseln uteblev betraktades det som ett lagligt äktenskap. Om mannen undandrog sig vigsel skulle kvinnan ändå förklaras som hans hustru med full giftorätt och eventuella barn hade då full arvsrätt. Om en man lägrade en mö under äktenskapslöfte stadgades att mannen skulle ta henne till äkta. Förnekade han äktenskapslöftet skulle detta prövas i domstol. Tillstod han sitt löfte eller om domstolen fann att löfte avlagts fick kvinnan samma rätt som en trolovad fästmö I båda dessa fall ansågs äktenskapet giltigt, trots att vigsel inte skett. Kyrkans strävan att avskaffa de folkliga ceremonierna och göra vigseln till den rättsligt bindande och enda äktenskapsgrundande ceremonin slog inte igenom till fullo. Vad som skulle uppfattas som ett laga äktenskap förblev flytande, men samlaget var alltid nödvändigt för att äktenskapet skulle anses giltigt. Det skulle dröja till 1734 års lag innan den nya ordningen definitivt stadfästes och vigseln blev ett absolut krav. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 381-383)

(Sverige) De viktigaste momenten i giftermålsproceduren var förutom frieriet, trolovning, vigsel och sängledning. ... Vigselakten hölls i kyrkan och var fram till 1693 alltid förenad med en brudmässa. Vid vigseln fick brudparet veta att äktenskapet var ett heligt äkta förbund, instiftat av Gud. Därefter stadfästes äktenskapet i treenighetens namn, under det att brudgummen förde ringen först till brudens pekfinger, därifrån till långfingret och slutligen till ringfingret. Bruden förmanades att vara mannen lydig, "Kvinnan är skapad för mannens skull och icke mannen för kvinnans". Akten avslutades med vigselfrågorna och brudparets löften att älska varandra i nöd och lust. Bröllopet var den fest som hölls i samband med giftermålet. Innan vigseln blev en fast och obligatorisk del av giftermålet hölls bröllopsfesten i samband med fästningen när ingen vigsel genomfördes, annars skedde den efter vigseln. Bland bönderna höll de vanligen på i tre dagar, i förmögnare hushåll kunde de pågå ännu längre. Därför kom bröllop att bli föremål för statliga regleringar i de så kallade överflödsförordningarna. Där stadgades hur många bröllopsgäster som fick bjudas, hur många rätter som fick serveras och vilka drycker som tilläts, allt olika för respektive stånd. Överflödsförordningarna var nog inte särskilt verkningsfulla, hade de verkligen följts hade det inte varit nödvändigt att utfärda förordning efter förordning. Ett bröllop erbjöd ett välkommet avbrott i vardagen till vilket grannar och ibland långväga släkt samlades. För ungdomarna var bröllopet ett tillfälle att träffas och lära känna varandra i dans och lek. Samtidigt fick värdfolket visa vad huset förmådde.Ett storslaget bröllop visade på välmåga och gav bröllopshuset gott anseende i grannskapet. Varken värdfolk eller gäster såg därför att festen avslutades alltför snart. Den sista och fram till år 1734 juridiskt viktigaste delen av giftermålet var sängledningen. Det var den traditionella ceremoni under bröllopsfesten när brudparet inför vittnen gick och lade sig i brudsängen. När brudparet gått i säng ansågs giftermålet förseglat och giltigt. Kyrkans ansträngningar att göra denna gamla tradition kristen medförde att prästens välsignelse av sängen gjordes till en del av ceremonin. I 1693 års handbok ändrades ritualet till en välsignelse av brudhuset, som skulle utföras direkt efter vigseln På sikt ledde detta till att sängledningen förlorade sin roll. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 382-384)

(Sverige: Binneberg norr om centralorten Skövde) Binnebergs kyrka är en enskeppig salkyrka, troligen från 1600-talets förra hälft, tillbyggd med tresidigt avslutat kor. Vid restaureringen 1915 konserverades interiörens delvis bevarade präktiga väggmålningar, troligen från kyrkans byggnadstid med yviga gula akunthusrankor och framställningar, bl. a. av bröllopet i Kana. (Bengt Söderberg "Stiftets kyrkor" s 663)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Sverige: Stockholm) Karlskrönikan har sitt namn efter (riksmarsken) Karl Knutsson. ... Som prov på denna krönikas framställningssätt välja vi den av Emil Hildebrand gjorda moderniseringen av den kulturhistoriskt intressanta beskrivningen på Karl Knutssons bröllop 1438, vilken ger en livlig föreställning om festglädjen och prakten vid ett dåtida furstebröllop: " ... Å gatorna var då mycket trång, ty lekare gjorde där mycket bång. De foro då in på Stockholms fäste, så månge gode glade gäster. Om samma afton vordo de fäst, och gingo strax till bord där näst, åto och drucko och gladdes fast, ty att dem där intet brast. På klaret, vin, mjöd och must, mat och dryck var ingen brist, så månge rätter vore där, det sanna de där vore när, förgyllte, brinnande, så kostelig, det må man säga sannerlig. Dansar och lekar voro ymnigt där. ... Alla de bäst i Sverige äro, voro då mest alla där av biskopar, prelater, riddare och svenner, fruar och mör och alle mene (menige). Det rum var ej i huset då, det var ju fullt, medan vi kunde gå, och än många å golven gingo som ej rum att sitta fingo. I tolv dagar månde det hovet stånda, där var nog glädje förutan vånda. Då som detta bröllopet var, var marsken jämna trettio år." (Bror Olsson "Studier och lärdom - Krönikor och folksagor" s 241-242)

(Sverige, Västeuropa) Äktenskapet beskrivs ofta som en av samhällets grundläggande institutioner. Uppfattningen om vad ett äktenskap är och bör vara, hur det ska ingås och på vilka grunder har däremot varierat över såväl tid och rum som mellan olika samhällsgrupper och institutioner inom ett och samma samhälle. I det tidigmoderna Europa har två tolkningar varit av största vikt: dels den kyrkliga synen på äktenskapet som framförallt en sexuell relation mellan en man och en kvinna, och dels en mer folklig syn på äktenskapet som en ekonomiskt grundad förbindelse mellan två familjer. Enligt ett tredje synsätt, som framför allt gällt hantverksskråna, sågs äktenskapet främst som en arbetsgemenskap. De olika synsätten betonade olika sidor av äktenskapet, vilket gjorde att de i vissa sammanhang kunde kombineras men att de i andra sammanhang eller bland andra grupper blev motstridiga. Äktenskapet hade i och med reformationen gjorts till det enda hedervärda sättet för en vuxen person att leva. Men det äktenskapliga samlivet uppfattades inte som en självklar del av livet i linje med födelsen, barndomen, puberteten, mognaden och döden, vilket var fallet i många icke-europeiska kulturer. I Sverige och i Västeuropa sågs äktenskapet som ett personligt val. Det innebar att det alltid fanns vuxna människor som varken var eller hade varit gifta. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 375)

(Sverige) På 1200-talet (i Sverige) föredrogs hösten som bröllopstid eftersom matförråden då var som mest välfyllda efter skörden. ... Höjdpunkten under själva bröllopet, efter brudfärden, var festen. Det åts och dracks i väldiga mängder under kväll och natt. ... Folk talade om händelsen i åratal efteråt, prisande det goda ölet, eller mjödet, och det feta fläsket. ... Genom ståtliga bröllop skulle familjens goda rykte spridas över nejden. Kalaset fick i princip kosta hur mycket som helst. ... Från överhetens sida strävade man redan under 1200- och 1300-talen efter att begränsa slöseriet. Bröllopsfestligheterna utsattes för överflödsförordningar, bland annat av kung Magnus Eriksson. Myndigheterna önskade begränsa festandet till dagen för själva vigseln samt dagen efteråt, inskränka antalet gäster och införa gränser för hur mycket mat och dryck värdarna fick bjuda på. Men brydde sig folk verkligen om dessa lagar? Knappast, i synnerhet inte de rika frälsemän som verkligen hade möjlighet att slösa. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 56-58)

(Sverige: Skara stift) (Den medeltida) vigseln (i Skara stift) bestod dels av själva vigseln vid kyrkdörren med vigselfrågorna, välsignelse av ringen samt bestänkning med vigvatten, dels av brudmässan inne i kyrkan. Slutligen plägade prästen också enligt särskilt ritual välsigna brudkammaren (thalamus). (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv undermedeltiden" s 72)

(Västeuropa) Själva bröllopet firades (under tidig medeltid) inte sällan med stor pompa och ståt för att manifestera den ingångna familjealliansen. Underligt nog dröjde det länge innan giftermålet blev föremål för ritualmässig inmutning från kyrkans sida. Prästerna tog visserligen kontroll över en mängd viktiga händelser i människornas liv (såsom dop och begravning), men ignorerade länge bröllopet. De första kristna bröllopsceremonierna träder oss till mötes på 300-talet, men inte förrän på 800-talet började vissa kyrkomän anse ett bröllop ogiltigt om inte en präst varit närvarande. Det dröjde i vissa länder ända till 1100-talet innan kyrkliga bröllop blev normala företeelser. Däremot var kyrkans män inte sena att fördöma äktenskaplig otrohet och rasa över bruket att omge sig med älskarinnor, även då syndarna ifråga var hetsiga, för kyrkomännen livsfarliga, merovingiska kungar. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 241)

(Kana, Jerusalem, Samaria) I byn Kana dödade (konung) Herodes personligen en skara fiender sedan han först hade rivit ner husen där de höll till. ... I väntan på (Jerusalems) fall fann han det vara på tiden att fira bröllop med Mariamne, vilket skedde i Samaria med pomp och ståt. ... Jerusalem föll samma år, 37 f.Kr. (Alf Henrikson “Biblisk historia – Gamla Testamentet“ s 314)


Sångarna:

All den nöd, som man beklagar, Viker för hans starka hand: Efter två framlidna dagar Löser han af dödsens band. Och när tredje dagens ljus Träder in i våra hus, Gifver han nytt lif och styrka, Att med fröjd vi honom dyrka. (P Gerhardt-P Brask-JO Wallin: Psalm 389:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Exegeten René Kieffer kommenterar: "På tredje dagen. Normalt menas två dagar efter det som berättats förut. Om man börjar med 1:19, får man följande uppräkning: första dagen, 1:19-28; andra dagen, 1:29-34; tredje dagen, 1:35-42; fjärde dagen, 1:43-51. Kanaundret äger då rum på sjätte dagen. ... Vi skulle då i Joh 1:19-2:11 kunna ha en anknytning till skapelseveckan i 1 Mos 1-2." (Kieffer "Johannesevangeliet" s 57). Kieffer antar ytterligare en dag i 1:35-42 för att harmonisera med den hebreiska texten, något som inte behövs enligt den grekiska texten, som säger att Gud fullbordade Sitt verk på den sjätte - och inte på den sjunde - dagen. Jfr Mina egna kommentarer och funderingar till Joh 7:37-38 angående "den sista dagen" som den sjunde (och åttonde) dagen.

I judisk tradition skildras händelserna vid berget Sinai ibland i form av ett bröllop mellan Herren och Hans folk. I 2 Mos 19:11-16 har uttrycket "den tredje dagen" en framträdande plats och förekommer fyra gånger. Nu har vi ett nytt bröllop på den tredje dagen.

I Bibeln förekommer ordet Kana bara i Johannes evangelium och i Josua 19:28. Men i Sinaiticus har vi det besläktade ordet “Kananitês” i Matt 10:2. Bröllopsmåltiden är alltså förlagd till en plats med anknytning snarare till den minst framträdande lärjungen (bortsett från Judas från Karuot) Simon från Kana än till den mest framträdande lärjungen Simon Petrus från Betsaida (Joh 1:44) och Kafarnaum (Mark 1:21,29), städer som beskrivs på ett negativt sätt i Matt 11:21. Det som är ödmjukt skall upphöjas (Luk 1:52) till skillnad från Betsaida och Kafarnaum (jfr Matt 11:23).

GT's Kana tillhörde Sidon, det område i vilket den kanaaneiska kvinnan bodde (Matt 15:21-28). Vi kan se den här kvinnan, med sin tro på Jesus, som en andlig moder till Jesus (jfr Mark 3:34-35 och Joh 6:29 samt Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:3-5). Jfr avståndet mellan kvinnan och Jesus i Matt 15:24 och i Joh 2:4. Jfr också hur Jesus tilltalar både den kananeiska kvinnan i Matteus och kvinnan i Kana med ordet ”Kvinna” (Matt 15:28 och Joh 2:3). Dessutom kan det fina vinet i Kana (Joh 2:10) ses som ett komplement till Asher feta bröd (1 Mos 49:20; Josua 19:28). Angående namnet Kana, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:11-12.


Paulus sade: "(Kristus) har varit (och är) ’rest upp’/upprest (på) tredje dagen enligt skrifterna." (1 Kor 15:4b)


Grekiska ord:

gamos (bröllopsmåltid) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 1:5; 9:22; Matt 22:2-3; Joh 2:1-2 – Ester 2:18; Tobit 6:13; 8:19(BA); 9:2,5-6; 12:1; 1 Mack 9:37,41; 10:58; Salomos Vishet 13:17; 14:24,26; Matt 22:4,8-9,11-12; 25:10; Luk 12:36; 14:8; Joh 2:3(א*); Hebr 13:4; Upp 19:7.

Kana (Kana) Josua 19:28; Joh 2:1 – Joh 2:11; 4:46; 21:2.

tritos-triton (tredje-tredje gång) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 5:1(D1); Luk 13:32; 24:46; Joh 2:1; 1 Kor 15:4 - Ester 1:3; Tobit 1:8; 1 Mack 10:30; 14:27; 2 Mack 7:10; Syr 23:16,23; 26:28; 45:23; 50:25. Matt 16:21; 17:23; 20:3,19; 22:26; 26:44; 27:64; Mark 12:21; 14:41; 15:25; Luk 9:22; 12:38; 18:33; 20:12,31; 23:22; 24:7,21; Joh 21:14,17; Apg 2:15; 10:40; 23:23; 27:19; 1 Kor 12:28; 2 Kor 12:2,14; 13:1; Upp 4:7; 6:5; 8:7-12; 9:15,18; 11:14; 12:4; 14:9; 16:4; 21:19.


Ytterligare studier:

2 Mos 19:15-16; 3 Mos 25:38; Matt 9:14-15; 15:32; 22:3; Mark 2:18-19; Luk 1:43; 24:7; Joh 4:46; Upp 3:20; 19:7.


Carl Armerding "The Marriage in Cana"; Bibliothaeca Sacra 118-142 (1961): 320-326.

David M. Howard Jr. "'Three days' in Joshua 1-3. Resolving a Chronological Conundrum." Journal of the Evangelical Theological Society 41.4 (Dec. 1998): 539-550.

J.P. Lilley "The Judgement of God: The Problem of the Canaanites"; Themelios 22.2 (January 1997): 3-12.

Troy W. Martin "Assessing the Johannine Epithet 'Mother of Jesus'." Catholic Biblical Quarterly 60 (1998): 63-73.

V. Parkin "'On the Third Day there was a wedding in Cana of Galilee' John 2:1."; Irish Biblical Studies 3.3 (1981): 134-144.

F.S. Parnham "The Miracle at Cana"; The Evangelical Quarterly 42.2 (April-June 1970): 105-109.

Ritva H. Williams "The Mother of Jesus at Cana: A Social-Science Interpretation of John 2:1-12"; Catholic Biblical Quarterly 59 (1997): 679-692.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-28; 2010-05-06; 2013-04-26; avslutande version 2017-09-14)

Tillbaka till Start

2:3-5 Och (’hela tiden’/’gång på gång’) hade de inte vin, eftersom bröllopsmåltidsvinet hade förts till en avslutning. Därnäst/då (א*) säger Jesu moder (vänd) i riktning mot Honom: "Det är/finns (א*) inte vin.” Jesus säger till henne: "Kvinna, vad (är det som finns) ’till Mig och till’/’mellan Mig och’ dig? Min stund har ännu inte anlänt." Hans moder säger till tjänarna att/: "Vad Han – alltefter omständigheterna – må säga till er, gör (det)!"

Ord för ord: 2:3 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och vin inte (de)-hade-(hela-tiden) eftersom förts-till-en-avslutning '-et vin'/vinet '-ens bröllopsmåltids'/bröllopsmåltidens. därnäst säger '-n moder'/modern '-ens Jesus'/Jesu i-riktning-mot honom: vin inte är-(det). 2:4 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) säger (till)-henne '-en Jesus'/Jesus: vad (till)-mig och (till)-dig, kvinna? ännu-inte har-anlänt '-en stund'/stunden min. 2:5 (12 ord i den grekiska texten) säger '-n moder'/modern hans (till)-'na tjänare'/tjänarna att vad alltefter-omständigheterna han-må-säga (till)-er gör.


1883: Och då vin fattades, sade Jesu moder till honom: De hafva intet vin. Jesus sade till henne: Kvinna, hvad har jag att göra med dig? Min stund har ännu icke kommit. Hans moder sade till tjänarne: Hvadhelst han säger eder, det gören.

1541(1703): Och då winet begynte fattas, sade Jesu moder till honom: De hafwa intet win. Då sade Jesus till henne: Qwinna, hwad hafwer jag med dig? Min tid är ännu icke kommen. Då sade hans moder till tjenarena: Hwad han säger eder, det görer.

LT 1974: Men under festen tog vinet slut, och Jesu mor gick då till honom med problemet. ”Jag kan inte hjälpa dig nu”, sade han, ”det är inte dags för mina under än.” Men hans mor sade till tjänarna: ”Gör precis som han säger.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I/på den sjätte dagen förde Gud Sina gärningar till en avslutning, vad Han hade gjort. (1 Mos 2:2a, Grekiska GT)

Varje/hela Egyptens jord/land var hungrigt, men folket utropade/ropade (och hade utropat/ropat) (vänt) i riktning mot farao ’med anledning av’/’för att få’ bröd. Men/och farao talade till alla egypterna: "Gå i riktning mot Josef. Och vad han - om alltefter omständigheterna - må tala till er, gör (det)!" (1 Mos 41:55, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren om Levi:) “Den som säger till fadern och modern: ‘Jag skådar dig inte (och jag har inte skådat dig)’ och (som) inte fick ytterligare/mera kunskap om sina bröder och (som) ’fick kunskap’/avstod från sina söner, han har vaktat/befäst dina utsagor, och han har alltigenom hållit Ditt förbund.” (5 Mos 33:9, Grekiska GT)

(Änkan i Sarefat sade till Elia: "Jag har bara) en handfull mjöl i vattenkrukan och få/lite olivolja i kapseln." ... (Då sade Elia till henne:) "Detta är vad Herren säger: 'Mjölet av/i vattenkrukan skall inte utelämna/utebli, och olivoljan av/i kapseln skall inte vara mindre.'" ... Efter de här tingen var/blev kvinnans son ’inte stark’/sjuk ... (och det var) inte en ande efterlämnad i honom. Och hon talade (vänd) i riktning mot Elia: "Vad (är det som är) ’till mig och till'/’mellan mig och’ dig, (Du) Gudsmänniska? Kom du i riktning mot mig (för) det (att) mina orättfärdigheter (skulle) kommas ihåg uppåt/'i höjden' och (för att) min son (skulle) tas död på?" (1 Kung 17:12a,14a,17-18, Grekiska GT)

Ledarna av/för Israels ätter talade i riktning mot (fienderna i Samarien): "(Det finns) inte (någonting) ’till oss och till’/’mellan oss och’ er (med anledning av) det att bygga ett hus åt vår Gud, eftersom vi själva ... skall bygga ett hus åt Herren, vår Gud. ... (Esra 4:3b, Grekiska GT)

Då (kungen) var kung i det tredje året, gjorde han en festmåltid för vännerna och resten av nationerna … När bröllopsmåltidens dagar var ’fullbordade uppåt’/slutfullbordade, gjorde kungen ett dryckeslag emot/omkring sex dagar för nationerna, de som fanns ’in i’/i staden. (Ester 1:3a,5a, Grekiska GT)

I/på den sjunde dagen talade (kungen) till … (sina) sju eunucker, kungens tjänare … att leda ’in i’/in drottningen i riktning mot honom … (för) att visa henne för alla ledarna och hennes skönhet för nationerna, eftersom hon (hela tiden) var fin/vacker. Och/men (drottningen) lyssnade inte till honom. (Ester 1:10-12a, Grekiska GT)

... Dryckesdagarna hade förts till en avslutning. (Job 1:5a, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “En läglig tid har anlänt.” (Ps 102:13b eller 102:14b, Grekiska GT)

Herren har gjort, vad Han har begrundat. Han har fört sina ord till en avslutning. (Klag 2:17a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “ … Jag tror, att alla ting som Gud har talat skall komma till en avslutning, och ett ord ut ur utsagorna skall inte/förvisso ej falla alltigenom/isär …” (Tobit 14:4, S)

Bröllopsmåltiden ’vändes om in i’/’förvandlades till’ bedrövelse. (1 Mack 9:41a)

(Salomo sade: “Visheten har i förväg kunskap om) utsteg/utgångar av lägliga tider och tider/tidrymder.” (Salomos Vishet 8:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”En lag skall föras till en avslutning utan lögn.” (Syr 34:8a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) är inte bunden i riktning mot ingen/någon rådgivare.” (Syr 42:21b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vad som har nedskrivits … ’in i’/i lägliga tider … (när) Jakobs stammar att/skall ’stå ner’/upprättas.” (Syr 48:10)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till den kananeiska kvinnan:) “O kvinna, din tro (är) stor.” (Matt 15:28b)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. Då talade kungen till tjänarna: ’Då ni har bundit hans fötter och händer, kasta ut honom in i det yttre mörkret.’” (Matt 22:11-13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer … (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på, och i en stund, som han inte har kunskap om.” (Matt 24:48,50)

(Jesus sade:) "(I) en natts mitt blir det (och har det blivit) ett skri: 'Skåda, brudgummen! Kom ut in i ett möte (א,*א,B).'" ... De dåraktiga (jungfrurna) talade till de förståndiga: “Ge oss ut ur/av er olivolja, eftersom våra facklor släcks/slocknar.” (Matt 25:6a,8a)

Då (Pilatus) satt uppå tribunen, skickade hans kvinna bort (ett budskap) i riktning mot honom och sade (om Jesus: “Låt det vara) ingenting ’till dig och till’/’mellan dig och’ Den där rättfärdige.” (Matt 27:19a)

(Jesu moder och bröder) kom ut (för) att ‘få makt (över)’/gripa Honom, ty de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: ”Han har ’stått ut ur Sig själv’/’förlorat förståndet’.”... (De skriftlärda sade:) "Han kastar/driver ut de små demonerna i/med de små demonernas ledare." ... (Jesus sade:) Om en bostad – alltefter omständigheterna - må delas ’i portioner emot’/’i strid med’ sig själv, kommer den där bostaden inte att förmå stå/bestå. ... (Den) som – alltefter omständigheterna – må göra Guds vilja, den här är min bror och syster och moder." (Mark 3:21b,22b,25,35)

(Mäniskan med den orene anden) säger: "Vad (är det som är) ’till mig och till’/’mellan mig och’ dig, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär Dig (vid) Gud, (att) du ej må plåga mig!" (Mark 5:7b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Folkskaran) har allaredan förblivit (hos) mig i tre dagar och de har inte (kunskap om) vad de må äta.” (Mark 8:2b)

(Några av lärjungarna frågade Jesus:) “Tala till oss, när de här tingen kommer att vara och vilket tecknet (kommer att vara), när – alltefter omständigheterna – alla de här tingen må stå i begrepp att föras till en avslutning?” (Mark 13:4)

Mariam talade (till budbäraren): “Skåda Herrens slavinna. O att det må bli/ske mig enligt ditt ord.” (Luk 1:38a)

(Elisabet sade:) “Varifrån (är) det här till mig, ‘för att’/att min Herres moder må komma i riktning mot mig?” (Luk 1:43)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) Hans moder talade i riktning mot Honom: “ ... Skåda, då/medan Din fader och jag orsakas/känner smärta, söker (א*) vi dig.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:48b-49)

(När dagarna i det ödelagda området) hade förts till en avslutning, var (Jesus) hungrig. (Luk 4:2b)

(Vid festmåltiden i Levis/Matteus' bostad sade Jesus till fariseerna och deras skriftlärda:) ”Ingen kastar/häller ungt/nygjort vin in i gamla skinnsäckar, ’men om ej’/annars kommer det unga/nygjorda vinet under alla förhållanden att ’bryta ... i stycken’/’slita sönder’ skinnsäckarna, och det kommer att hällas/rinna ut, och skinnsäckarna kommer att fördärvas. (Luk 5:37)

(Jesus sade:) “Varför kallar ni Mig ‘Herre, Herre, och inte gör vilka/'de ting' Jag säger?” (Luk 6:46)

(Jesus sade:) ”Min moder är (den) … som hör Guds utsaga och gör (den).” (Luk 8:21b)

(När Jesus förhärligades) blev/kom det en röst ut ur molnet som sade: "Den här är Min Son, Den som är (och har varit) utvald, hör Honom." (Luk 9:35)

(Människan) skickade bort sin slav (i) huvudmåltidens stund (för) att tala till de som var (och hade varit) kallade att komma (א,*א,A): ”Kom, eftersom de/'saker och ting' (P75, א*) allaredan är redo.” (Luk 14:17)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Om någon kommer i riktning mot Mig och inte hatar sin fader och modern och kvinnan/hustrun och barnen och bröderna och systrarna, men/och (P45, א,* א, A) ännu/dessutom och/också sin egen själ, förmår han inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:26)


Hembygdens predikan:

Jesu avvisande svar till sin moder har i alla tider berett utläggarna mycket bryderi. Skulle Guds helige, har man frågat sig, kunnat avvisa sin älskande moder så? För att avlägsna skärpan i svaret har man undersökt, om icke grundtextens ord skulle kunna tydas mildare. Men nej. I grundtexten heter det ord för ord: Vad är mellan mig och dig, kvinna? Eller på bättre svenska: Vad har jag att göra med dig, kvinna? Meningen måste tydligen vara: Icke har jag att lyda dig i denna sak. Min himmelske fader bestämmer denna stund. När jag förnimmer hans vilja, skall jag handla. Saken, mina åhörare, är dock icke så dunkel, som den synes vara. Med all sin gudshängivenhet stod Maria på gamla testamentets ståndpunkt. Därför förstod hon icke den ställning sonen såsom frälsare måste intaga. Han måste bero i allt endast av sin himmelske fader. Men hon, såsom moder, ville ännu behålla honom i beroende av sig. Vid detta tillfälle leddes hon tydligen blott av jordiska hänsyn, nämligen att bröllopsgivarnas anseende icke måtte taga skada genom vinbristen. Därav orden: De hava intet vin. Liksom ville hon säga: Hjälp snart, så att bristen icke kommer i dagen. Hon hade alltså sin tanke i saken. Men han hade sin stund. Och för honom var blott ett viktigt, nämligen att hans himmelske fader måtte vinna ära. När han förnam i sin ande, att så kunde ske, var han redo och villig att handla. Så har då Jesus gått samma väg, som han kräver av sina efterföljare, nämligen att de måste övergiva fader och moder, då dessas och Guds vilja kommer i strid med varandra. Även han måste låta sin moders vilja fara, då den icke överensstämde med hans himmelske faders. Detta uttryckes skarpt i orden: Vad är mellan mig och dig; eller vad har jag att göra med dig? Det är, mina älskade, av största vikt att rätt förstå denna sak. Ja i verkligheten hänger hela frälsningen på att Jesus handlade så mot sin moder, som han gjorde. Ty tror någon, att han fått verka såsom han nu verkade, i fall hennes vilja fått vara bestämmande? Evangelisterna hade då icke haft mycket att skriva om. Visserligen hade de kunnat säga, att han varit en from och lydig son, men vad hade det gagnat ett av synder plågat hjärta och samvete. ... Då hade vi syndare icke haft någon frälsning från synd, ingen förlåtelse, ingen tillgång till Gud, intet barnaskap, intet hopp och intet evigt liv. Allt detta få vi därigenom att Gud icke skonade honom och att modern icke fick skona honom. Då förstå vi, varför Jesus, från första stunden han uppträdde som frälsare, måste, tydligen till sin djupa smärta, så avvisa sin moder. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 82-84, Andra söndagen efter trettondagen, Joh 2:1-11)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Det går igenom hela Nya testamentet en konsekvent distans mellan Jesus och hans biologiska släkt. Blodsbanden liksom äktenskapet får hans välsignelse, men vida förmer är för honom den andliga släktskap varom han talar idag. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 53 i kommentar till Matt 12:46-50)

Jesu svar (till Maria) är märkligt: ”Låt mig vara, moder.” Även om det inte ligger något hårt eller ovänligt i dessa ord – så kan de lätt uppfattas på vårt språk – var det likväl ett ovanligt sätt av en son att tala till sin mor. Det är svårt att bortse från att det inte låg en mild tillrättavisning i de orden till Maria: Tiden hade kommit, då hon inte bara fick se på Jesus som son, utan som sin Herre. (Studiebibeln II:567-569)

Det är intressant att några av de grekiska fäderna ... tänker på en skarp tillrättavisning av Maria (i Joh 2:4). (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 99; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

Marias förhållningsorder är ett eko av faraos i 1 Mos 41:5. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 100; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

Även om (det avböjande svaret: ’Kvinna, vad till mig och till dig’) inte är respektlöst eller föraktfullt, anger det ett särskilt avstånd mellan Jesus och hans moder. (Rudolf Bultmann "The Gospel of John" s 116; författaren född år 1884 i Wiefelstede nordväst om Bremen i Tyskland)

För juden är familjen något högheligt. Familjebandet sammanhänger med en helig skapelseordning. Likväl står tillhörigheten till det heliga folket än högre. Uppstår därför en konflikt mellan dessa båda ordningar, måste den fromme låta familjetillhörigheten stå tillbaka för tillhörigheten till gudsfolket. Se 5 Mos. 33:9 och Mika 7:9! Guds profeter i GT ser, att den konflikten skall skärpas, när Guds frälsningsuppenbarelse fullbordas i Messias. Och när Jesus kommer, säger han med klara ord, att tillhörigheten till honom och till Gudsriket alltid hör sammman med att alla andra bindningar flyttas ner till saker i andra hand. ... I enrum vill (Jesu moder och bröder) tala Jesus till rätta. När detta läge är för handen, tvingas Jesus till att säga det avgörande ordet. ... När nu Jesu köttsliga moder och hans naturliga bröder sätter den naturliga gemenskapen mot Rikets gemenskap, svarar Jesus med att ställa den nya gemenskapen i Riket över familjegemenskapen. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 80-81 i kommentar till Matt 12:46-50)

Det torde icke ... vara en tillfällighet att Jesu moder med avseende på honom säger samma ord som Farao en gång sade med avseende på Josef: ”Gören vad han säger eder”, Gen 41:55; jfr Joh. 2:5. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 121; författaren född år 1872)

Då dagen började gry, sade barnet (till sin moder): ”Varför gråter du? Jag har inte sökt min egen ära, men Gud har låtit mig göra undren, därför att han ville hjälpa dessa tre arma människor. Och så snart som jag hörde din röst, kom jag tillbaka till dig.” ”Min son”, svarade modern, ”jag gråter, därför att du likafullt är förlorad för mig. Du ska aldrig mer komma att tillhöra mig. Hädanefter ska ditt livs strävan vara rättfärdighet, och din längtan ska vara paradiset, och din kärlek ska omfatta alla de arma människor, som befolkar jorden.” (Selma Lagerlöf ”I templet” s 67)

”Sanna mina ord, du är på väg till ditt fördärv”, sade översten (till sin son). ”Det är i grund och botten vårt fel. Beate skämde bort dig, så att du kom att tro dig vara en halvgud, och jag lät henne hållas, därför att jag aldrig har kunnat neka henne något. Och nu lönar du henne så, som jag visste att du skulle. ... Säg, min gosse!” sade han slutligen med mild röst. ”Nu, då du har tillintetgjort alla våra onda anslag, vill du inte nu gå in och kyssa din mor, så att hon kan få ro?” ... ”Jag är en sanningens tjänare. Jag kan inte kyssa min mor. ... Om min far och min mor vill ändra sitt världsliga leverne, om de vill leva som folk av ringa stånd, om mina systrar vill tjäna de fattiga och sjuka ...” ”Kom inte med några otidigheter!” ”De där otidigheterna är Guds ord.” (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 309-310)

Den unga flickan brast ut i snyftningar. ”Min fru”, ropade hon, ”min fru, de ska ödelägga allt. Varför går min fru ifrån oss och låter kavaljererna förhärja hennes hus?” Då drog majorskan i gardinsnöret och pekade ut på gården. ”Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig?” utbrast hon. ”Se ut! Gården är full av folk, i morgon finns inte mer en kavaljer på Ekeby.” ”Kommer då min fru igen?” frågade tjänarinnan. ”Min tid är ännu inte kommen”, sade majorskan. ”Landsvägen är mitt hem och halmstacken min säng. Men du ska vårda Ekeby åt mig, flicka, medan jag är borta.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 91; De gamla åkdonen)

Jesus kallade icke (sin moder) med modersnamnet, utan tilltalade henne såsom hade han icke warit i slägt med henne, och såsom wille han icke det ringaste hjelpa. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar" s I:121)


ca 1800 och tiden dessförinnan:

Eftersom nu Christus är wårt mönster, som wi skola efterfölja, om wi wilja nå den ewiga saligheten, så måste de menniskor, hwilka göra hans och den himmelske Fadrens wilja, wara oss de käraste af alla, huru mycket ock wårt kött drager åt annat håll. (Amadeus Creutzberg "Gudliga betraktelser för hwarje dag af året" s 290 i kommentar till 5 Mos 33:9; Amadeus Creutzberg - egentligen Balthasar Friedrich von Schütz - född omkring år 1664 i Regenwalde nordväst om Stettin i Pommern, nutida Resko nordväst om Sczcecin i Polen)

(Maria som Jesu mor) är wisserligen all ära wärd, men låt du det wara koppar i jemförelse med detta guldet (att Jesus är Guds Son). (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 87 i kommentar till Joh 1:3; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Jesus kommer från Nazareth till Johannes wid Jordan. Hittills war Han sin moder underdånig och hörsam; men nu bjuder Han henne farwäl och blifwer hennes Herre, går bort till Jordan och kommer icke mera hem, såsom förut, tar afsked från henne och tillträder det embete, hwartill Fadren hade sändt Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 136 i kommentar till Matt 3:13-17; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Christus plägade för det mesta tala med (Maria) i en hård, sträng och likasom onådig och afwisande ton. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 168 i kommentar till Luk 2:42-52; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Christus låter förstå, att Han icke har misshag till bröllopskostnaden eller något annat som detill hörer, såsom prydnader eller att äta, dricka och wara glad, såsom bruket och landets sed fordrar, hwilket dock tyckes wara ett öfwerflöd, en förlorad kostnad och werldsliga ting; dock behagar det honom endast med det förbehåll, att det allt är måttligt och ett bröllop wärdigt. ... I 1 Mos. 24:53 berättas, att Abrahams tjenare tog fram silfver och gyllene klenodier och gaf dem Rebecca. I dessa saker behöfwer således ingen låta bekymra sig af de surmulna skrymtare och sjelfwuxna helgon, hwilka ingenting annat behagar, än hwad de sjelfwa göra och lära, och icke ens skulle tåla, att en flicka bure krans eller en prydlig klädnad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 171; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(I Luc. 11:27,28) upphöjer (Christus) de troende öfwer sin moder. Ty christna kallas deraf christna, att de tro på Christus. Jungfru och moder äro twenne wackra namn, men dock ett intet mot de troendes namn. ... Wi äro alltså alla lika i Christo genom tron. ... Den som får Honom, han får Honom hel och hållen, ehwad han emottager Honom med en stark eller en swag tro. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 260-261 i kommentar till Matt 9:18-26; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Wi skola ära (Christi) kära moder, nemligen så, att wi betrakta hennes ödmjukhet och ringhet och deraf lära, huru Gud upphöjer de fattiga och förskjutna samt förnedrar de stora och högfärdiga. Dermed skola wi trösta oss i wårt betryck, i wår ringhet och wår smälek och tacka Gud för Hans godhet, att Han gifwit oss sin kära moder och de kära helgonen till exempel, hwarmed wi skulle trösta oss och desto frimodigare bygga på Hans barmhertighet. Detta och intet annat är helgonens rätta ära. Föröfrigt låte man dem blifwa under Guds egen dom: de äro afsomnade, men lefwa i Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 323 i kommentar till Matt 5:1-12; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Martin Luther kommer in.) Moder Luther (emot honom): Min son, din fader och jag hava sökt dig ... Luther: Kvinna, vad haver jag med dig? ... Mina vägar äro icke edra vägar. ... Här äro teserna! Försvaret sker från katedern! Icke från gatan! (August Strindberg "Näktergalen i Wittenberg" s 99-100; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Man har betraktat påfven Gregorius den store såsom den, hvilken paganiserat kristendomen och gjort det med full medvetenhet, emedan han insåg, att de lägre sociala lagrens psykiska tillstånd var sådant, att de omöjligen kunde anamma en rent andlig och äkta kristendom, och att man fördenskull måste göra dem medgifanden i många stycken och nöja sig med att gifva de hedniska elementen i deras föreställningsvärld och seder en kristlig anstrykning, då man inte kunde utdrifva dem. . . . De kultusbruk, som iakttagits vid firandet af antikens gudomligheter, fortlefde och ägnades nu åt helgonen. Den procession och de andra festligheter, hvarmed Jungfru Maria som Madonna del'Arco firas, äro ännu väsentligen desamma, med hvilka man förut firade gudinnan Ceres Libera: de muntra danserna, de bekransade lockarne, de svängda thyrsusstafvarne, de löfbeklädde vagnarne spela därvid samma roll som fordom. Lamporna, som nu i hvarje neapolitanskt hem brinna framför den heliga Jungfruns bild, hafva ersatt dem, som förut brunno framför husens "lares", skyddsgudomligheter. På Sicilien tog den heliga Jungfrun i besittning alla de helgedomar, som förut tillhört Ceres och Venus, och de festligheter, hvarmed de senare firades, ha delvis öfvergått i hennes kult. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 149,152-153; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Gregorius den store född cirka år 540 i Rom i Italien)

Om någon framstående läkare skulle komma in i ett hus där det fanns många sjuka och inte bli tilltalad av någon av patienterna eller deras släktingar utan endast bli instruerad av sin egen moder, skulle han bli misstänkt och ogillad av de lidande, inte heller skulle någon av patienterna eller deras besökare anse honom kunna visa upp något stort eller anmärkningsvärt. Och därför var detta ett skäl varför (Jesus) tillrättavisade (Maria). … Låt oss därför inte vara stolta över hur förnäm födelsen är enligt köttet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:75; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Det fundamentala misstaget i vad (Jesu moder) försökte göra är just detta, att hon talade som Hans Moder och satte denna materiella relation i samband med Hans verk. Och det var därför, som vid det första missförståndet i templet, som Han hade sagt: ”Visste ni inte att Jag måste vara vid det som är min Faders angelägenhet?’ så också nu: ”Kvinna, vad har Jag med dig att göra?” ... Som vid Hans första uppenbarande i templet, så var det vid det första uppenbarandet av Hans härlighet. Det finger som pekade på ”Hans stund” var inte, och kunde inte vara, en jordisk förälders utan Hans Faders i himlen. ... Språket är för oss betecknande för den undervisning som syftade till att förmedlas och som början på denna ytterligare undervisning: ”Vem är Min moder och Mina bröder? Och Han sträckte fram sin hand mot Sina lärjungar och sade: ’Skåda Min moder och Mina bröder.’” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 361; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Till tjänarna vid bröllopet i Kana säger (Maria): "Gör vad han säger till er." Följer vi det rådet är det ingen risk att Maria själv får otillbörligt stort utrymme. Gör det Jesus säger att du ska göra. (Thor-Björn Bastås "Finns det rum för Maria?"; Jönköpings-Posten den 23 mars 2007)

Vad Jesus svarar Maria ... är en fråga: Ti emoi kei soi. Ordagrant: Vad mig och dig? Mig och dig står i dativ. Det är samma fråga som de orena andarna ropar till Jesus: Vad oss och dig? Där har frågan översatts: Vad har du med oss att göra? Skulle frågan till Maria översättas på samma sätt blir det: Vad har du med mig att göra, kvinna? ... Med sin fråga hävdar Jesus sitt oberoende, sin frihet från personliga anspråk och familjeband. Vilken relation har du och jag, kvinna? Kvinna kallar han henne ... För 1917 års bibelöversättare var det tydligen för saftigt att tilltala sin mor så. De satte helt enkelt in moder i stället. ... I en kultur där familj och släkttillhörighet spelar en helt avgörande roll för identitet och förpliktelser proklamerar Jesus en ny familj, en ny släkt, ett nytt folk som är oberoende av blodsband och härstamning. (Margareta Melin ”Frihet och beroende” s 105,107)

Linas tavla. "Dä ä levandes", brukade hon säja när nån kom. Och hon lyfte varsamt ner Jesus och hans stormstillande på Genesarets sjö; de förskrämda lärjungarna - höll oljetrycket ett stycke ifrån sej och kisade emot det. ... Måtte Herren stå opp ... och näpsa mäniskovågorna med sin hand, orons böljegång så som han gjort på Genesarets sjö och gjorde på sitt eget utskickade oljetryck. "Kom te oss. Fräls alla te di frid och salihet", ropade hon. "Fräls oss frå timlia dön. Herre, kom!" Men han hörde inte, ingen rörelse kunde förmärkas hos honom där han stod i båten. Hans tid var ännu inte kommen. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 140-142)

(Åker) Brev i triangelform förekom ofta och voro tillslutna med s.k. munlack. Som utanskrifter förekom vanligen Välaktade, Högaktade, Högädle Herr, Höglärde Herr, Välaktade Jungfrun, Jungfrun. För titeln Fru och Mamsell hade prästgården "monopol", för Fru och Fröken adeln. Med "Madam", som då tangerade fru-titeln, fick tre inom församlingen nöja sig. Bondhustrun tilltalades med "Mor" framför namnet, övriga kvinnor tiltalades med endast dopnamnet. "Herre" framför ett tillnamn förekom aldrig, icke heller "dam". Man sade icke: "Det var en dam", man sade "Det var en fruntimmer". En far, en mor tilltalades med "I". Att säga "Ni" ansågs som ovänligt. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 128-129; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

(Herrestad, Kärda, Hånger, Forsheda, Torskinge, Bredaryd, Värnamo, Hamburg) Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. Den kom att verka under flera olika namn. Den ursprungliga benämningen var Fruntimmersföreningen i Kärda socken; andra beteckningar var Kärda församlings kvinnliga fattigförening och Kärda församlings arbetsförening för fattiga kvinnor. Bakgrunden till bildandet var den lekamliga och sociala nöd som rådde i socknen. ... Tillkomsten av arbetsföreningen i Kärda skedde efter modell hämtad från Hamburg, varifrån också verksamhetssättet ordnades. ... Resultatet blev en betydande ekonomisk, social, moralisk och andlig upprustning. ... Redan från början omfattade verksamheten inte bara Kärda socken utan ytterligare fem församlingar, nämligen Hånger, Forsheda, Torskinge, Bredaryd och Värnamo. ... Kärda församlings arbetsförening för fattiga kvinnor var enligt Emilie Petersen ett uttryck för "kristlig fattigvård", vars främsta uppgift var att "först och främst förkunna kristendom". Därför betonade hon ständigt och jämt dess samband med inre missions-tanken och skrev till exempelvis i årsberättelsen 1850-51, att hon betraktade "vår lilla skogssåning", dvs arbetsföreningen i Kärda, som "en droppe i den inre missionens världsomfattande hav". Ett viktigt steg i denna riktning togs, när "i januari månad 1854 en kolportör blivit antagen för arbetsföreningens vidsträckta område". Det var den ... svårt handikappade Per-August Hultman, som anställdes sex månader vid sidan av sin skollärartjänst vid (räddnings)skolan på Berget (i Herrestad). ... Genom denna förening av praktisk diakoni och begynnande kolportörsverksamhet ... sökte Emilie Petersen undvika enbart social och moralisk upplyftning med därav följande risker för "egenrättfärdighet och högmod" bland de hjälpta. "Kristlig fattigvård måste vila på grundstenen Kristus." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 65-72; Kärda församlings arbetsförening)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Det finns väl en tid för allt antar jag. Just nu är tiden inne för eftertanke, kontemplation och heder. . . . Man får släpa upp spökena i ljuset och den försiktiga vintersolen och hoppas som i sagorna, att monstren spricker. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 41)

(Australien, Grekland) En forskare som mer än de flesta har försökt att tränga bakom begreppet "diakonia" är australiensaren John N Collins. Han menar att begreppet i den äldre grekiskan främst stod för "tjänsten vid bordet" (jfr Apg 6:3). Diakonen, tjänaren, går ut och in, är ständigt på väg för att passa upp. Diakonin uttrycker en rörelse och en flexibilitet. Därför har diakoni i de antika källorna betydelsen av en företagsamhet, menar Collins. Olika element smälts samman i begreppet som snabbhet, effektivitet och förmedling. I den grekiska mytologin var guden Hermes ett exempel på en diakon. ... (Han) var budbäraren, förmedlaren, medlaren och mäklaren mellan Zeus och människorna men också den som ledsagade de döda till underjorden Hades. (Christer Fjordevik "Diakonins teologi" s 22)

Grunden för allt diakoniarbete finns i kyrkan. Diakoni är kyrkans kännetecken, en omistlig del av dess väsen. Någon har sagt, att morgondagens kyrka är en diakonal kyrka, eller så är den inte alls. Om det sista påståendet kan man ha olika åsikter, men ett är säkert, diakonin har sitt ursprung i kyrkans väsen. ... Den första kristna församlingen kännetecknades av att man brydde sig om varandra, det var en gemenskap av delaktighet och delande. ... Gemenskapens betydelse är alltså central. Jag tänker här på den gemenskap som har sitt ursprung i Guds kärlek. Teologen Per Eckerdal skriver: "När Gud uppenbarar sig för oss människor, sker det på ett sätt som givit material till den teologiska reflektionen och dogmbildningen kring Guds treenighet. ... När Gud gör sig synlig för oss i historien finns ett ständigt flöde av kärlek mellan Fadern, Sonen och Anden. ... Den kärleksfulla relationen är Guds livsluft. ... Kyrkans väsen stämmer överens med Guds väsen och framhäver relation som ett bärande element." (Karin Strandberg "Diakonins kraftkällor - gemenskap och spiritualitet" s 44-45)

Abram skall bryta upp från alla de cirklar, som innesluter honom. Särskilt nämner Gud tre dylika, som är koncentrerade och blir allt trängre. ”Gå ut ur ditt land ...” Därmed avses den geografiska enhet, som hittills givit Abram hans väsentliga kararktär och lagt grunden till en viss utgestaltning av hans liv. Nu tvingas han till uppbrott. ”Gå ut från din släkt ...” Här gäller det den gemenskap av kultur, vetenskap och andra sociologiska förbindelser, som påverkat Abram. ”Gå ut från din faders hus ...” Här gäller det då det allra innersta och mest påtagliga arvet, från vilket Gud kallar till uppbrott. ... Nu skall Abram bli ”gäst och främling” i ny omgivning. Men så måste ske. Det nya gudsfolket behöver avskiljas från allt gammalt, och det måste också få en ny geografisk miljö. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 305 i kommentar till 1 Mos 12:1-4)

(Ukraina, Frankrike) Den ukrainska damen (i den franska småstaden) visade sig snart i dörröppningen och bad (evangelisten) stiga in. Men då han tog fram den ukrainska Bibeln, såg han att kvinnans ansiktsuttryck inte var detsamma som en vecka tidigare. Han mötte en blick full av osäkerhet och misstänksamhet. ”Är det där verkligen den rätta Bibeln?” ”Naturligtvis, Madame, några ’falska’ biblar håller vi oss inte med?” Kvinnan såg alltmer tveksam ut. ”Min värdinna har varnat mej för protestanterna. Det är hon som äger huset här. Hon är en av de rikaste i stan. Jag jobbar hos henne. Hon är sträng katolik. Så om det där är en protestantisk Bibel, tror jag inte jag köper den. Hemma hos oss i Ukraina trodde vi mycket på jungfru Maria och bad mycket till henne. Så om den Bibel ni säljer talar om Maria, då vet jag att det är den rätta. I annat fall vill jag inte ha den. För jag vill absolut inte byta religion.” Evangelisten öppnade varsamt den ukrainska Bibeln. ”Naturligtvis, Madame, talar den här Bibeln om Maria. Se här! Läs det här stycket. Med en viss svårighet hade evangelisten funnit Lukas evangeliums första kapitel i den ukrainska Bibeln. ... Pengarna lades på bordet. Evangelisten uttryckte en önskan om att Bibeln måtte bli till hjälp och välsignelse. Och med förhoppningen att den ukrainska kvinnan måtte upptäcka inte bara Maria utan framför allt Kristus genom sin bibelläsning, lämnade han det förnäma huset. ... En tid efteråt kom kvinnan från Ukraina och sade: ”Jag hade tänkt försöka sälja några Nya testamenten i hemmen. Ni hittade ju mej på den vägen. Och jag tänkte att det kanske finns fler än jag som längtar efter Guds ord. Häromdagen samtalade jag med några kvinnor, som ber till Maria och helgonen och tänder vaxljus framför deras bilder, och jag försökte förklara för dem att det bara är JESUS som kan frälsa. Kan ni skaffa mig några Nya testamenten.” (Stig Andreasson "Från Mariadyrkan till Kristustro" s 15)

Jesus begär, att den naturgivna släkt- och självkärleken utan vidare skall stå tillbaka för den innerliga bindningen till honom och alltså stå i andra rummet. För juden med hans otroligt starka bindning till familjen var ett sådant krav något ganska kärvt och anstötligt. Men Jesus väntar, att efterföljaren skall ”hata bort” allt, som hotar Jesu totala anspråk. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 275 i kommentar till Luk 14:25-35)

(Inom judendomen) smyckar och helgar (olika) riter giftermålet: ... vinglaset som krossas som symbol för sorgen mitt i all glädje – sorgen över det söndertrasade Israel och hela mänsklighetens plågor. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 113; författaren född år 1903 i Rochester nordväst om New York City i USA)

På helgonens dag ställas vi först inför minnet av en till Gud hemgången älskad moder eller fader. Ingen har förmått att så uppenbara för oss Guds väsen i denna kalla och själviska värld som en gudfruktig och helgad moder. ... Hos mor var det alltid något av ljus, huru mörkt och tillslutet det annars syntes vara. (J. Nyrén "Helgonens dag" s 724; Missionsförbundet n:r 44 den 30 oktober 1924)

(Sverige) År 1910 fastställde Kungl. Maj:t stadgar för Svenska kyrkans diakonistyrelse. Dess uppgift skulle vara att "i samarbete med präster och lekmän inom kyrkoförsamlingarna och i samförstånd med stiftsstyrelserna (det vill säga domkapitlen) verka för en rikare utveckling av den kristliga kärleksverksamheten inom svenska kyrkan". Ärkebiskopen skulle vara ordförande och ledamöterna väljas av kyrkomötet. Någon central styrelse för diakonianstalterna skulle diakonistyrelsen, sitt namn till trots, inte vara. Istället var det församlingsrörelsens pastorala idéer som nu kanaliserats in i kyrkans officiella och lagreglerade former, samtidigt som de fick behålla sin karaktär av frivilligt lekmannaengagemang. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 231-232)

(Danmark: Grönhöj som ort ligger nordväst om Aalborg) "(Min man) har ännu inte kommit hem", (sade Marie till skollärare Grönhöj), "och vi ha intet i huset. Och hur är det sedan, då han kommer? Jag kunde ju höra ända hit, huru de väsnades. Ack, Grönhöj, det är förfärligt!" "Marie, det finns något, som heter Herrens timma", sade skolläraren stilla. "Ja, jag vet det. Jag kan ju också för det mesta hålla fast vid det och vänta, men så kommer det ibland över mig som i dag. Vi ha ju på så länge icke haft riktig mat. ... Herrens timma, ja, Grönhöj, men nu har jag väntat på den ett helt år - bedt och bedt - dag för dag." "Ett helt år", svarade Grönhöj, leende. "Och hur länge måste Gud vänta på dig, Marie?" "Ja det är sant - det är ju sant." Marie torkade bort tårarna med förklädessnibben och såg upp på honom. "Herrens timma är alltid - för honom. Tid, ställe och förhållanden betyda intet för honom. Han kan med sin muns anda krossa sina fiender hvilken stund, han vill. Men han är en underlig Gud, han ser till sina barns tro och bön. Kunde han rätt få helga och rena och dana oss efter sig själf, så skulle det ske stora ting, Marie. Men, kära barn, ni är ju ännu fastande. Lille Hans, spring ned till handelsmannen och få litet kaffe och några kakor bröd! Säg bara, att det är till mig." (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 25-26)

(Sverige: Göteborg; Tyskland: Hamburg) Initiativtagare till Metodistkyrkans diakonala arbete var operationssköterskan vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, Anna Caiser (1862-1931). På 1890-talet ivrade hon för att en metodistisk diakonissförening skulle grundas, som kunde vara huvudman för ett socialkaritativt arbete. År 1900 bildades vad man kallade en Betaniaförening inom S:t Jacobs och Emanuels metodistförsamlingar i Göteborg. Den fick redan från starten över 80 medlemmar och Caiser anställdes som föreningens första diakonissa. I Tyskland hade metodistkyrkan en omfattande diakonissverksamhet och ägde flera stora sjukhus. År 1902 träffade man en överenskommelse med "Bethanienverein" i Hamburg om att få sända elever dit för utbildning. Lokala Betaniaföreningar tillkom sedan efterhand på olika platser. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 222-223)


ca 1900 - ca 1500

Farao wisar det genom eget förwållande till hungersnöd bragta folket ifrån sig till Josef: "Gån bort till Josef, hwad hand säger eder, det gören." Redan från begynnelsen hade Farao, då han upphöjde Josef till förste mannen i sitt rike, förklarat: "Efter ditt ord skall foga sig allt mitt folk." ... Till Josef måste alla egypter i den hårda tiden wända sig, och efter hans ord måste de rätta sig eller dö af hunger. ... Åter träder oss här till mötes ett drag ur Josefs historia, som osökt erinrar om Herren Jesus och wårt förhållande till honom. (Fr. Sandberg "Troswittnen i Gamla Testamentet - Första delen Abel-Josef" s 365-366)

(Frankrike: Paris) Det var i kyrkan Saint Germain, Paris. . . . Altaren och bilder vid dörrens sidor bjödo in de fromme. Till höger stod Maria, himlens drottning med Jesusbarnet, trampande på månen. Där brunno många ljus, och täta skaror knäböjde där i andakt för madonnan. Till vänster låg ett altare i skuggan med Frälsaren på korset. Tvenne vaxljus belyste korsets fot, men lämnade gestalten dunkel. Detta altare var öfvergifvet, ensligt, tomt, förglömdt. . . . Du trogna moder, som sade: "hvad han bjuder er, det gören!" . . . Dig hafva de ryckt ur din glömda graf och satt dig hädande på himlens tron - dig, syndiga föräldrars svaga barn, frikalla de från mänsklighetens skuld, förguda dig, tillbedja dig, anropa dig, som vore icke all din salighet af nåd allena, icke din förtjenst! (Zacharias Topelius "Maria" s 240-242; år 1875; författaren född år 1818 i Nykarleby nordost om Vasa i Finland)

Om det är sant som Syrak säger, att vinet muntrar upp hjärtat, så har Maria säkert prövat så mycket av vinets kraft och vad vinet verkar, då det kommer till hjärtat, att hon gärna velat, att gästerna skulle ha fått så mycket vin, att de hade blivit glada. Därför var det mycket tråkigt för Maria att se, att vinet så fort tog slut. Vinet gör att gästerna blir glada, och de får lust att prata. De blir pratsamma då vinet värmer hjärtat och en del börjar dansa, då vinet stiger upp i huvudet. En del får en så brinnande kärlek av vinet, att de av kärlek gråter vid varandras hals och en del uppenbarar hjärtats hemligaste saker, då de är påverkade av vin. Därför säger ett gammalt ordspråk, att vinet är pålitligt. Vi har sett att lärjungarna blev riktigt pratsamma på pingstdagen, då de var fulla av sött vin. Därför tar det hårt på Marias ära, att vinet så snart tog slut på bröllopet i Kana. Säkert fattas det vin, för bröllopsgästerna sitter stumma och tittar bedrövade och med tungt sinnelag på varandra. ... En del får så tråkigt av att sitta där, att de snart lämnar bröllopssalen och många har verkligen redan gått ut ur bröllopssalen i smyg. Men med ett dåligt samvete går sådana gäster till någon krögare, som ger dem ett sådant vin som är blandat med vatten. Krögaren är för snål att ge drinkaren rent och klart vin, utan han ger en sådan vattenblandning som i jämförelse med ett starkt och klart vin, är blask. ... Vem är det till slut som ordnar vin åt det fattiga bröllopsfolket då det fattas vin? Vårt hopp är att Jesus ännu lever. ... Vem vet när budbäraren kommer för att kalla bröllopsgäster till det himmelska bröllopet, där de får hålla bröllop för evigt. Där fattas det aldrig vin, där får bröllopsgästerna vara glada varje dag. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar" I s 398-399,402)

(Tyskland: Elsass; Frankrike: Paris; Sverige; Turkiet: Konstantinopel; England; Ungern) År 1743 tillträdde Fredrik Karl Baer från Elsass som ny präst (i den svenska församlingen i Paris) och han kom att stanna ända till 1784. ... Den kyrkliga verksamheten utgjordes inte bara av gudstjänster utan också av sociala, diakonala uppgifter som med tiden kom att få allt större betydelse. Det var framför allt på sjuk- och fattigvårdens område som behovet var störst. Protestanter var utestängda från fattigunderstöd och stadens allmänna sjukhus. Diakoni blev därför en alltmer angelägen men också betungande uppgift för församlingen. Trots relativt goda inkomster i form av kollekter och gåvor ökade utgifterna ännu snabbare vad gällde den omfattande hjälpverksamheten. Endast med hälp av det goda sinne för förvaltning som Fredrik Karl Baer ägde kunde det diakonala arbetet fortgå. Ur församlingsböckerna kan man läsa att allmosor givits till exempel till "en fattig svensk anländ från Konstantinopel", och "en gammal kvinna ... för att återvända till fosterlandet", liksom också "en svensk från Le Royal Suédois", det vill säga från det svenska regementet i den franska armén. Exempel på hjälpinsatser kunde vara att tillfälligt betala hyra åt någon som råkat i akut nöd, att ge pengar till en familj som inte klarade försörjningen på grund av att fadern skadat sig i en olycka eller att täcka begravningskostnader för svenskar utan egna tillgångar som avlidit i Paris. Enligt en bestämmelse i församlingen skulle dessa få både kista och gravplats utan kostnad. Men huvuddelen av understödet gick ändå inte till svenskarna utan till dem som kallades "främlingar" och som i församlingsböckerna antecknats med sin nationalitet och sitt ursprung. De flesta var protestanter från tysktalande trakter, men i anteckningarna förekommer också engelsmän och ungrare. Även förföljda reformerta uppsökte kyrkan för att få hjälp. Bland de hjälpsökande fanns hantverkargesäller, bokbindare, skomakare, skräddare, men också studerande och soldater liksom soldatänkor som lämnats ensamma med barn att försörja. (Gunnar Granberg "Den svenska kyrkan utanför landets gränser" s 214)

(Sverige: Skara stift) "Min hustru Sara Behm", (skriver biskopen i Skara Jesper Svedberg) (år 1729?), "höll mig, som jag henne, ganska käran. Vi hade så kärligen kommit överens, att hon skulle få regera i huset, som en förnuftig hustru och förståndig matmoder, som henne behagade. ... Men tu ting däremot måste hon lova mig: först, att hon aldrig lägger sig uti mitt ämbete och där vilja hava något att säga och styra. Sedan för det andra måste hon lova mig, när jag sitter i ett gott lag och hederligt samkväm och jag har där min förnöjelse och min ro utan överflödigt drickande, utan någons förtörnelse eller förargelse, hon ville då förunna mig den goda ro och förnöjelse efter mitt trägna arbete och myckna bekymmer, att då ingalunda mana mig bort. Och tror jag, att Kristi mening har varit densamma, när han svarade sin moder något hårt i bröllopet i Kana i Galileen: 'Kvinna, vad haver jag med dig? Min tid är icke ännu kommen.'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 286-287)

(Sverige) Inom adeln och andra högre samhällsskikt höll man sig ... alltid med åtminstone några anställda, och även bland de besuttna bönderna förekom tjänstefolk i viss utsträckning. Här var behovet av extra arbetskraft i form av drängar och pigor främst koncentrerat till den period då de egna barnen var små. Fanns det halvvuxna barn i familjen behövdes sällan tjänstefolk. Böndernas möjligheter att anställa tjänstefolk reglerades också av tjänstehjonsstadgorna. I exempelvis 1686 års tjänstehjonsstadga fastslogs att en bonde som ensam ägde ett helt hemman fick ha högst två vuxna drängar och en halvvuxen. Under 1600-talet var det dock sällsynt att en bonde hade mer än en dräng. Det var naturligt att tjänstefolket sov, åt och levde i de hushåll de arbetade; de skulle ju alltid finnas till hands. Under 1600-talet var det dessutom självklart att även andra anställda bodde i sin arbetsgivares hushåll. Företrädesvis gällde detta i städerna, där lärlingar och gesäller ingick i hantverkarmästarens hushåll och köpsvenner, bodbiträden, bokhållare och andra anställda i rörelsen hörde till köpmannens. En grundförutsättning för denna ordning var att de anställda var unga och ogifta. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 393)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Italien: Sirena söder om Florens; Schweiz: Basel nordväst om Zürich) Ju mera medeltiden led mot slutet, dess mera trädde Maria i förgrunden både under den offentliga och privata gudsdyrkan. I andaktsböcker heter det: "Det kommer icke någon nåd ned från himmelen utan att först hafva gått genom Marias händer"; "en syndare kommer icke till sann ånger utan genom Marias förbön och nåd". Det gamla förbundets psalmbok ombildades till en följd af Maria-böner. Nu vågade man säga: "All frälsning väller fram ur Marias hjärta", och (den italienske franciskanmunken) Bernardino från Siena utvecklade i en predikan på bebådelsedagen, som (den italienske påven) Leo XIII har påmint om i en af sina encyklikor, att all nåd, som kommer denna världen till del, räckes af Gud till Kristus, af Kristus till Jungfrun, af Jungfrun till oss." I början tog en och annan, såsom (den holländske humanisten och teologen) Johan Wessel, anstöt häraf , men detta gick snart öfver, och humanismen, som på sitt klassiska tungomål gjorde Kristus till "Jupiter tonans", prisade Maria såsom "regina sacri potens Olympi". Trots dominikanernas protest trängde läran om Marias obesmittade aflelse igenom. (Den italienska dominikanska nunnan) Katarina från Siena synes hafva räknat Maria med till Adams fallna släkte, men (den heliga) Birgitta kallade Maria den syndfria, "hos hvilken Guds kärlek brann", och den utan synd aflade. I sin sista schismatiska period förklarade Basel-konciliet (1431-1449) sig för den fest, som den 8 dec. skulle firas för den obesmittade aflelsen, och fransiskanpåfven Sixtus IV lyste välsignelse öfver den nya högtidsdagen. Under detta tidehvarf infördes ock ett par andra Mariadagar, och rosenkrans-brödraskap stiftades, som bad rosenkransen jämte Fader vår och Ave Maria. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 999 - 1000; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark; Bernadino från Siena född år 1380 i Massa Marittima nordväst om Rom i Italien; Leo XIII född år 1810 i Carpineto sydost om Rom i Italien; Johan Wessel, eller mer korrekt Wessel Gansfort, född år 1419 i Groningen nordost om Amsterdam i Nederländerna; Katarina från Siena född år 1347 i Siena söder om Florens i Italien); Sixtus IV född år 1414 i Celle Ligure väster om Genua i Italien

(Frankrike: Clairvaux sydost om Paris nära Troyes) Det är till stor del tack vare (Bernhard av Clairvaux 1090-1153) och cistercienserna som Maria får sin plats på (den romersk-katolska) kyrkans altare. Men det märkliga är att Bernhard samtidigt fördömer den jordiska kvinnan som mannens farligaste frestelse och dömer henne till helvetet. ... På visst sätt kan man säga att Maria en smula tränger undan sin son. Vi kan se hur Kristus från att tidigare ha firats - och avbildats - som triumfator och kejsare nu förvandlas till den lidande, plågade människosonen. Men också till den strålande domaren. Vid hans sida uppträder nu hans moder som mänsklighetens försvarsadvokat. Maria kan gripa sin son domarens arm och hindra honom att uttala den välförtjänta domen. Maria är mänsklighetens sista stöd och hjälpare. ... Förträngd och hämmad kvinnolängtan (skapar) en Guds moder, som i sista hand blir vårt enda hopp - vem annars skulle kunna påverka den stränge manlige domaren? På senmedeltida bilder kan man se en Maria som blottar sin barm för Gud fader och säger: "Har jag inte ammat din son?!" (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 78-79; Guds moder; Bernhard av Clairvaux född cirka år 1090 i Fontaine-les-Dijon norr om Lyon och Dijon i Frankrike)

(Rom, Efesos söder om Izmir i västra Turkiet, Bysans, Norden, Sverige) De viktigaste Mariafesterna hade utformats i östkyrkan i äldre tid och blev med tiden allmänna också i västerlandet. Marias himmelsfärdsdag den 15 augusti och hennes födelsedag den 8 september firades i Rom redan på 600-talet, medan Marias syndfria tillkomst den 8 december (lat ”immaculata conceptio”) togs in i det romerska kalendariet så sent som 1477 och då under franciskanskt inflytande. ... Redan sedan gammalkristen tid intog Maria en central plats i det kristna fromhetslivet. Denna Mariakult fick sin officiella sanktion vid kyrkomötet i Efesos 431, då det förklarades berättigat att anropa Maria som ”Theotokos”, Guds moder. ... I Rom och västern var man länge återhållsam i fråga om Mariakult, men under medeltiden övertog man alltmer vördnaden för Maria från Bysans. Från omkring år 1000 blev det i västern vanligt att framställa Maria och barnet i skulptur – detta till skillnad från Bysans, där bara målade bilder var tillåtna. ... Särskilt cistercienserna hyllade Maria i sin liturgi och i sitt teologiska tänkande. All den kvinnliga symbolik som i äldre tid hade applicerats på kyrkan som Kristi brud, kom nu att överföras till Maria. ... Mariakulten tillförde fromhetslivet en kvinnlig symbolvärld. ... Under 1300-talet växte det fram en flora av lekmannaföreningar som byggde Mariakapell, vallfärdade dit och bad rosenkransen. ... Denna blomstrande Mariafromhet kom aldrig att slå igenom i Norden; Sverige hade veterligen inte en enda betydande Mariavallfartsort. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 160,165-166)

På hösttinget fick de främmande munkarna tillstånd att predika var och när de själva ville. De började också strax gå omkring och tala om sin guds märkvärdigheter utan att frukta för någon. (Trälen) Holme såg dem ofta och en gång kom de in i smedjan. Den ena började tala och han hade redan lärt sig nordens språk så att de förstod honom. Men Holmes ansikte blev hårt som trä och han gick emot dem med släggan höjd. De vek baklänges undan för den dystra gestalten och den främste sade att hans stund ännu inte var inne. (Jan Fridegård "Gryningsfolket" s 202)

Det var nödvändigt att Adam skulle återupprättas i Kristus för att det dödliga skulle uppslukas av odödligheten, och Eva i Maria för att en jungfru skulle kunna vara förespråkare för en jungfru och undanröja och förinta den jungfruliga olydnaden genom den jungfruliga lydnaden. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 35; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

(På bröllopsdagen) rådde en uppsluppen stämning som på en stor folklig fest. ... Den blivande hustrun hade tagit plats under en tronhimmel, alldeles som en drottning – hela ceremonin var för övrigt kunglig. ... Till sist kom brudgummen fram. Lyckliga de kloka jungfrur som hade tillräckligt med olja i sina lampor för att kunna kasta ljus över detta möte! ... Man drack också mycket – detta så pass, att vinet inte sällan tog slut. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 97-98; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)


Att avrunda med:

Men jag säger dig: Vill du se Hans härlighet måste du göra allt han ber dig från det mest triviala till det verkligt radikala. Tro inte lögnaren, som kallar Honom glädjedödare. Han sätter guldkant på frukostkoppen, gör var dag till fest. Sådan är min älskade. Han kan förvandla vatten till vin. (Liselotte Johansson ”Jesus då och nu” s 40)


Sångarna:

På all deras (brudgums och bruds) väg, i all deras tid Bliv när dem i nåd, Herre Kriste. Evad dem än sker, din kärlek och frid De aldrig i världen dock miste. Och blir det bekymmer i deras bo, Du må dem om bönen påminna, Att ständigt de sätta till dig sin tro Och undret i Kana besinna. Då hjälp de visst skola finna. (P Rudbeckius-J Svedberg-S Alin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 232:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesu moders uppmaning: ”Vad Han – alltefter omständigheterna – må säga till er, gör det!” pekar på ord från en andlig moder till Jesus, en moder som hör Guds ord och gör det (Luk 8:21). Jämför Joh 19:25-27 och Egna kommentarer och funderingar till denna text. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:1-2.

Å andra sidan kan uttrycket “vad (är det som är) ’till mig och till’/’mellan mig och’ dig” peka på en anspelning på Maria, Jesu köttsliga mor. Vi kan alltså ha en medveten anspelning till både Maria (Mark 3:21-35) och till en andlig mor som Salome (Matt 20:20-22).

En annan möjlighet är att Jesus med Sitt tilltal ”kvinna” vill antyda att Han skiljer sig genom att vara ”Människan” (både manlig och kvinnlig). Jfr t ex Joh 19:34.


Grekiska ord:

diakonos (tjänare) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 1:10; Matt 22:13; Joh 2:5 – Ester 2:2; 6:3,5; Matt 20:26; 23:11; Mark 9:35; 10:43; Joh 2:9; 12:26; Rom 13:4; 15:8; 16:1; 1 Kor 3:5; 2 Kor 3:6; 6:4; 11:15,23; Gal 2:17; Ef 3:7; 6:21; Fil 1:1; Kol 1:7,25; 4:7; 1 Thess 3:2(א,*א,A); 1 Tim 3:8,12; 4:6.

eita (därnäst) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 8:12; Joh 2:3 –Salomos Vishet 14:22; Mark 4:17; 8:25; Joh 13:5; 19:27; 20:27; 1 Kor 15:24; 1 Tim 2:13; 3:10; Hebr 12:9; Jak 1:15.

(h)êkô (har anlänt) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:50; Joh 2:4; – Tobit 13:11(13)(BA); 14:7; 1 Mack 7:28; 2 Mack 8:35; 12:7; Salomos Vishet 3:13; Syr 27:27; Matt 8:11; 23:36; 24:14; Mark 8:3; Luk 12:46; 13:29; 15:27; 19:43; Joh 4:47; 6:37; 8:42; Rom 11:26; Hebr 10:7,9,37; 2 Petr 3:10; 1 Joh 5:20; Upp 2:25; 3:3,9; 15:4; 18:8.

oinos (vin) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 5:37; Joh 2:3 – Ester 1:7; Tobit 1:7; Judit 10:5; 11:13; 12:1,20; 13:2; 2 Mack 15:39; Salomos Vishet 2:7; Syr 9:9-10; 19:2; 31:25-29,31; 32:6; 40:20; Bel och Draken v 3(Theod),11; Matt 9:17; 27:34; Mark 2:22; 15:23; Luk 1:15; 5:38; 7:33; 10:34; Joh 2:9-10; 4:46; Rom 14:21; Ef 5:18; 1 Tim 3:8; 5:23; Tit 2:3; Upp 6:6; 14:8,10; 16:19; 17:2; 18:3,13; 19:15.

oupô (ännu inte) (i NT + ett exempel i GT) Mark 8:17; Joh 2:4 – 1 Mos 15:16; Matt 15:17(א,*א); Matt 16:9; 24:6; Mark 4:40; 7:18(א,*א,A,B); 8:21; 11:2; 13:7; Joh 3:24; 6:17; 7:6,8,30,39; 8:20,57; 11:30; 20:17; 1 Kor 3:2; 8:2; Fil 3:13(א,*א,A); Hebr 2:8; 12:4; 1 Joh 3:2; Upp 17:10,12.

synteleô (föra till en avslutning) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 14:4; Syr 34:8; Mark 13:4; Luk 4:2; Joh 2:3 – Tobit 8:1,17; 10:7(BA); 14:9(10); Judit 2:4; 1 Mack 8:31; 11:40; 2 Mack 4:3; 12:3; Syr 24:28; 38:8; Jeremias brev v 61; Luk 4:13; Apg 21:27; Rom 9:28; Hebr 8:8.


Ytterligare studier:

Josua 2:24; Dom 11:12; 2 Sam 16:10; 19:22; 2 Kung 3:13; 2 Krön 35:21; Hos 14:7(8); Matt 8:29; 12:46-50; 15:32; 17:5; Mark 1:24; 9:7; Luk 4:34; 8:19-21,28; 13:12; Joh 7:6,8,30; 12:26; 13:1; 19:26; 20:13,15; Upp 17:12; 18:10,17,19.


Carl Armerding "The Marriage in Cana"; Bibliothaeca Sacra 118-142 (1961): 320-326.

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

Troy W. Martin "Assessing the Johannine Epithet 'Mother of Jesus'." Catholic Biblical Quarterly 60 (1998): 63-73.

F.S. Parnham "The Miracle at Cana"; The Evangelical Quarterly 42.2 (April-June 1970): 105-109.

Ritva H. Williams "The Mother of Jesus at Cana: A Social-Science Interpretation of John 2:1-12"; Catholic Biblical Quarterly 59 (1997): 679-692.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-28; 2010-05-14; 2013-05-12; avslutande version 2017-09-15)

Tillbaka till Start

2:6-10 Men där var * (א*) (hela tiden) sex vattenkrukor av sten, (gjorda) enligt/angående judarnas rening. De hade rum uppåt för två eller tre ankaremått. Och (א,*א) Jesus säger till dem: "Fyll vattenkrukorna (av/'som innehåller') vatten." Och de fyllde dem ända till upp/brädden. Och Han säger till dem: "Ös nu upp och för (fram det) till tresängsledaren." Men/och de förde (fram det).

Men som tresängsledaren hade smakat på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han inte visste varifrån det är/var - men tjänarna, de som hade öst (och öste) upp vattnet, visste (det) - höjer tresängsledaren sin röst (i riktning) mot brudgummen och säger till honom: "Varje människa sätter/’sätter fram’ det fina vinet först, och när de – alltefter omständigheterna – må ha gjorts druckna det mindre/ringare. Du har hållit/behållit (och håller/behåller) det fina vinet ända till just nu."

Ord för ord: 2:6 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) var-(hela-tiden) men där av-sten vattenkrukor sex enligt '-en rening'/reningen '-nas Judarna'/Judarnas havande-rum-(för) uppåt ankaremått två eller tre. 2:7 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och säger (till)-dem '-en Jesus'/Jesus: fyll '-na vattenkrukor'/vattenkrukorna (av)-vatten. och (de)-fyllde dem ända-till upp. 2:8 (12 ord i den grekiska texten) och (han)-säger dem: ös-upp nu och för (till)-'-en tresängsledare'/tresängsledaren. de (grekiska: hoi) men förde. 2:9 (27 ord i den grekiska texten) som men smakade '-en tresängsledare'/tresängsledaren '-net vatten'/vattnet vin havande-blivit-(och-blivande) och inte 'visste-(och-hade-vetat)'/visste varifrån (det)-är, '-na men tjänare'/'men tjänarna' 'visste-(och-hade-vetat)'/visste de-(som) (grekiska: hoj) havande-öst-upp-(och-ösande-upp) '-net vatten'/vattnet, höjer-(sin)-röst (i-riktning-mot)-'-men brudgum'/brudgummen '-en tresängsledare'/tresängsledaren 2:10 (22 ord i den grekiska texten) och (han)-säger honom: varje människa först det fina vin sätter-(fram) och när-alltefter-omständigheterna (de)-må-ha-gjorts-druckna det mindre. du har-hållit-(och-håller) det fina vin ända-till just-nu


1883: Men efter judarnes reningssed voro där stående sex vattenkrukor af sten, rymmande hvar för sig två eller tre metreter. Jesus sade till dem: Fyllen krukorna med vatten. Och de fyllde dem till brädden. Och han sade till dem: Ösen nu uti och bären till värden. Och de buro.

Och när värden hade smakat på vattnet, som hade blifvit vin, och han icke visste hvarifrån det var – men tjänarne, som hade öst vattnet, visste det – kallade värden till sig brudgummen och sade till honom: Hvar man sätter först fram det goda vinet, och när de blifvit druckna, då det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända till nu.

1541(1703): Så voro der sex stenkrukor, som satta woro efter sättet om Judarnas rening, hållandes hwardera tu eller tre mått. Då sade Jesus till dem: Fyller upp krukorna med watten; och de fyllde dem öfwerfulla. Och han sade till dem: Låter nu uti, och bärer till kökemästaren; och de båro.

När då kökemästaren smakade winet, som watten warit hade, och icke wisste hwadan det kommet war; men tjenarna, som wattnet öst hade, wisste det, kallade han brudgummen; Och sade till honom: Hwar man sätter först fram det goda vinet, och när de äro wordne druckne, då det som är sämre. Du hafwer gömt det goda winet allt härtill.

LT 1974: I huset fanns sex vattenkärl av sten. De användes för de judiska ceremonierna och rymde drygt hundra liter var. Jesus bad tjänarna att fylla dem till randen med vatten. När detta var gjort sade han: ”Ös upp lite och ge det till hovmästaren.” Hovmästaren smakade på vattnet som nu var vin. Eftersom han inte visste var det kom från (även om tjänarna visste det), kallade han på brudgummen. ”Det här är ett utsökt vin”, sade han, ”du är annorlunda än de flesta. I vanliga fall serverar värden det bästa vinet först och när alla så småningom är belåtna och inte bryr sig om mer, tar han fram den billigare sorten. Men du har sparat det bästa till sist.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På den fjärde dagen) gjorde Gud de två stora lysande himlakropparna, den stora lysande himlakroppen ’in i’/’avsedd för’ dagens början/ledarskap och den mindre lysande himlakroppen ’in i’/’avsedd för’ nattens början/ledarskap. (1 Mos 1:16a, Grekiska GT)

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

Farao talade (vänd) i riktning mot Josef: “Tala till dina bröder: 'Gör det här: Fyll/utrusta era resor och gå bort till Kanaans jord/land.'” (1 Mos 45:17, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot Mose: “Tala till din broder Aron: ‘Tag din käpp och sträck ut din hand emot Egyptens vatten och emot deras floder och emot deras kanaler och emot deras sumpmarker och emot varje/allt deras vatten som står tillsammans/stilla, och de kommer att vara blod.’” Och det blev blod i varje/hela Egyptens jord/land, både i (kärlen) av trä och i (kärlen) av sten. (2 Mos 7:19, Grekiska GT)

(Herren) skrev (de tio buden) emot två plattor av sten. (5 Mos 4:13b, Grekiska GT)

(Kopparhavet) rymde 2000 bat. (1 Kung 7:26b, Bibel 2000)

(Profeten) talade: “Ta till mig fyra vattenkrukor (av/'som innehåller') vatten.” (1 Kung 18:34a, Grekiska GT)

(Kopparhavet) kunde rymma 3000 bat. (2 Krön 4:5b, Bibel 2000)

(Kopparhavet) hade rum för tre tusen ankaremått. ... (Det var) för prästerna att tvätta sig i. (2 Krön 4:5b,6b, Grekiska GT)

(Ussia) var helt och hållet stabil/stark ända till upp/brädden. (2 Krön 26:8b, Grekiska GT)

När bröllopsmåltidens dagar var ’fullbordade uppåt’/slutfullbordade, gjorde kungen ett dryckeslag för nationerna, de som hade funnits ’in i’/i staden emot/omkring sex dagar. (Ester 1:5a, Grekiska GT)

Ett öra ’dömer isär’/urskiljer ord, men/och en strupe/gom smakar brödsäd/bröd. (Job 12:11, Grekiska GT)

Ett öra utsätter utsagor för prov, och en strupe/gom smakar förtäring/mat (Job 34:3, Grekiska GT)

(David sade:) “Smaka och skåda att Herren (är) fördelaktig.” (Ps 34:8a eller 34:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Dina handelsmän (blandar) vinet (med) vatten.”(Jes 1:22b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Guds folk:) “I sällskap med glatt lynne skall ni ösa upp vatten ut ur räddningens källor.” (Jes 12:3, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Härskarors Herre skall göra/ordna (en fest) för alla nationerna emot/över det här berget (Sion). De skall dricka glatt lynne. De skall dricka vin. De skall smörja smörjelseolja.” (Jes 25:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Din bedrövelses dagar kommer att vara ’fullbordade ... uppåt’/slutfullbordade.” (Jes 60:20b, Grekiska GT)

… (Som) vin förenat tillsammans med vatten (är en) söt (dryck) och fullständigt avslutar den fröjdbringande (nåden) roande/’på ett roande sätt’, på det här sättet roar och/också ’den helt och hållna beredningen’/avslutningen av utsagan hörsägnerna/lyssnandet av/hos dem som bönfaller/’blir bekanta med’ samordningen/sammanställningen. Därpå kommer slutet att vara. (2 Mack 15:39)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Vishet) gör (dem som fruktar Herren) druckna från/av dess frukter.” (Syr 1:16b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ungt vin (är) en ung vän. Om – alltefter omständigheterna – det må göras/bli gammalt, skall du dricka det i sällskap med glatt lynne.” (Syr 9:10b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “… I rening fann jag (vishet).” (Syr 51:20a)

(Varje dag fick Bel) sex ankarmått vin. (Bel och Draken v 3b, Theod.)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda. Ty Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:17-18)

(Jesus sade:) "Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (omkring 13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken den var helt syrad.” (Matt 13:33b)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här? … Varifrån (har) Den här (fått) alla dessa ting?" (Matt 13:54b,56b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Uppå/’med avseende på’ två eller tre vittnens mun må varje ord stå/’stå fast’." (Matt 18:16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

Jesus talade till (Sina lärjungar): “Inte alla har rum för den här utsagan, emellertid/däremot (de) till vilka den är given (och har getts). … Den som förmår att ha rum för (det här), låt honom ha rum för (det).” (Matt 19:11,12b)

(Jesus sade till en rik man:) “Håll buden.” ”Av vad/vilket slag?” yttrar (א,* א) han. Men/och Jesus talade: ”Du skall inte mörda. Du skall inte begå äktenskapsbrott. Du skall inte stjäla. Du skall inte vara ett falskt.vittne. Hedra fadern och modern, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv.” (Matt 19:17b-19)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Från just nu må jag inte/förvisso ej dricka ut ur/av den här * (P37*,א*) frambringandet/produkten av vinrankan, ända till den där dagen när Jag – alltefter omständigheterna – må dricka det nytt i sällskap med er i Min Faders rike.” (Matt 26:29b)

(Soldaterna) gav (Jesus) vin att dricka, som var (och hade varit) blandat ’i sällskap’/tillsammans med galla. Och då Han hade smakat, ville Han inte dricka. (Matt 27:34)

(Jesus sade till den botade spetälske: “Dra dig tillbaka och visa dig själv för prästen och för till (honom) med anledning av din rening de ting som Mose har befallt ’in i’/till ett vittnesbörd för dem.” (Mark 1:44b)

Båten fylldes allaredan (med vatten). (Mark 4:37b)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa, och hon fick kunskap (i) kroppen, att hon var botad från piskan/plågan. Och då Jesus rakt/strax hade fått ytterligare kunskap i Sig själv om förmågan som hade kommit ut, ut ur Honom, (och) då Han hade vänt sig intill (dem) i folkskaran, sade Han (’hela tiden’/’gång på gång’): ”Vem rörde Mina kläder?” Och Hans lärjungar sade (’hela tiden’/’gång på gång’) till Honom: ”Du ser folkskaran som betrycker/trängs tillsammans (emot) Dig, och Du säger: ’Vem rörde Mig?’(Mark 5:28-31)

Fariseerna och alla judarna äter inte, om de – alltefter omständigheterna – ej flitigt (א,* א) må tvätta sina händer, då de ’får makt över’/omfattar de äldstes tradition. Och (när de kommer) från ett torg, äter de inte, om de – alltefter omständigheterna – ej må bestänka (א,* א, B) (sig).” (Mark 7:3-4a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om någon vill vara först, skall han vara sist av alla och en tjänare av/till alla.” (Mark 9:35b)

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)

Då Herodes, ’den ene av fyra ledare’/tetrarken, överbevisades av (Johannes Döparen) … stängde han ’helt och hållet’/in Johannes i vakt/’fängsligt förvar’. (Luk 3:19a,20b)

(Fariseerna och deras skriftlärda) talade (vända) i riktning mot (Jesus): “På grund av vad (א,*A) fastar Johannes' lärjungar flitigt och gör/utför böner, likaså och/också fariseernas (lärjungar), men/medan Dina äter och dricker?” Men Jesus talade (vänd) i riktning mot dem: ”Brudkammarens söner förmår (väl) ej * (א*) fasta, (den tid) i vilken brudgummen är i sällskap med dem?” (Luk 5:33-34)

(Jesus sade:) ”(Så länge som brudgummen är i sällskap med lärjungarna) kastar/häller ingen ungt/nygjort vin in i gamla skinnsäckar.” (Luk 5:37a)

(Jesus sade:) "Ingen som har druckit gammalt (vin) vill ha ungt/nygjort, ty han säger: "Det gamla är fördelaktigt." (Luk 5:39)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge och det skall ges åt er. Ett fint mått, som har pressats (och pressas), rörts (och rörs) fram och tillbaka, skall de/man översvämmande/överflödande ge in i er barm.” (Luk 6:38a)

… Herren ... skickade bort (de sjuttio) ‘uppåt två’/’två och två’. (Luk 10:1a)

(Herren sade till Sina lärjungar: ”Var) lika människor då de ’tar emot i riktning mot’/välkomnar sin herre, när han må ’lösa upp uppåt’/’ge sig iväg’ ’ut ur’/från bröllopsmåltiderna för att, då han har kommit och bultat, de genast må öppna för honom. Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” Och om han – alltefter omständigheterna – må komma i den andra och – om alltefter omständigheterna – i den tredje vakten/nattvakten och han må finna (dem) på det här sättet, är de (א*) lyckliga. (Luk 12:36b-38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/’för ... skull’ två och två på/’för ... skull’ tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:52-53a)

Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ingen av de där människorna (א,* א) som var (och hade varit) kallade, kommer att smaka Min huvudmåltid.” (Luk 14:24b)

(Fadern sade till sina slavar): "För/’för fram’ den gödda ungtjuren (och) offra (den) och då vi har ätit, må vi göra oss glada." (Luk 15:23)

Och då (Jesus) blev/kom i en mer/alltmer ivrig kamp, bad Han (hela tiden). Och Hans svett blev som om droppar av blod som steg ned emot jorden. Och då Han hade stått upp från bönen (och) hade kommit i riktning mot lärjungarna, fann Han, att de somnat från/’bort från’ sorgen, och Han talade till dem: ”Vad/varför sover ni?” (Luk 22:44-46a)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen både i Jerusalem och i varje/hela Judeen och Samarien och ända till jordens sista/slut.” (Apg 1:8)

(På pingstdagen sade man om de troende:) "De är (och har varit) uppfyllda (med) sött vin." (Apg 2:13b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och (’hela tiden’/’gång på gång’) hade de inte vin, eftersom bröllopsmåltidsvinet hade förts till en avslutning (א*). (Joh 2:3a)


Hembygdens predikan:

Vi beder ju så ofta om väckelse, och vi önskar ju att Herrens härlighet skall bliva uppenbarad ibland oss. Men frågan är om vi är villiga att betala priset. Vi klagar över att det sker så lite, och vi ser så lite resultat av vårt arbete. Men tänk om vi i detta nya år, istället för att klaga, skulle ta och ösa vatten och vara med och bära. Kanhända att det är detta som fattas ibland oss, ty när vi har gjort vårt, vill Jesus göra sitt. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

För den karakteristiska gästabudsuppställningen med tre bordssoffor skapades i grekiskan ordet "triklinion". (Arne Olofsson "Att ange hur landet ligger och vartåt det lutar. Om ordet 'klimat' och dess släktingar." s 121)

Svartungen känner sig lite yr i huvudet. När han nyss stod nära vice-direktör Liu kände han hur brännvinsstanken strömmade ur hans breda käft. Närhelst han känner den stanken mår han illa. Hans styvmor stinker också på det viset. När hans far hade stuckit fick han ofta knata till kommunens butik med några knippor torkade strimlor av sötpotatis och byta dem mot brännvin. När hans styvmor dricker, dricker hon sig full, och när hon fyllnar till både slår och biter hon honom. (Mo Yan "Den genomskinliga rättikan" s 16; författaren född år 1955 i Gaomi sydost om Beijing i Kina)

Det är möjligt att talet ”sex” här betecknar det som är ofullkomligt (ett saknas för att utgöra det fullkomliga talet sju). (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 62; författaren född år 1930 i Aumetz i nordöstra Frankrike, 1990-95 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Uppsala, Sverige)

Evangelisten avser att rikta uppmärksamheten på ersättningen av det föreskrivna vattnet till den judiska reningen med det mest utsökta av viner. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 104; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

(Ungern, Arabien, Turkiet, Skandinavien, Grekland, Ryssland, Tyskland, Holland) Tocho, den yngste av "tartarerna", bodde i ett stort hus som var en skog av tomma buteljer, buteljer av alla färger, buteljer av alla storlekar och former; med dryckernas namn på kända och okända språk: där saknades inte etiketter på ungerska viner, arabiska, turkiska, skandinaviska likörer, risbrännvin, kärva och terpentinhaltiga grekiska viner, rysk vodka, renat och sataniskt brännvin, akvaviter jästa med människohuvuden som i den sjudande vätskan skrattade med druckna dödskallars nakna tänder ... en skog av buteljer till vilka sällade sig karaffer, tunnor, krus, chichagrytor, alla med ihålig klang, för under ändlösa festnätter hade man tömt deras innehåll till sista droppen ... en skog av buteljer för öl, tyskt och landets eget, rom, kaktusbrännvin, absint, genever, mousserande viner, röda och vita, och aperitifer i regnbågens alla färger från den gröna pepparmyntan till den lilafärgade "perfecto amor" ... en skog av buteljer på vilken dammet började fastna. (Miguel Angel Asturias "Jordbrukarna" s 146; född år 1899 i Guatemala City, Guatemala, Centralamerika)

Någon protesterade när han såg föraren styra med ena handen och tömma vad som var kvar i en flaska i sin gurglande strupe med den andra. Skrattsalvor ljöd runtom i bussen och föraren själv stämde in med ett hjärtligt flabbande. "En hel tunna arrak kan inte få Abu Fahl under bordet", kommenterade medhjälparen. "Skål för Abu Fahl!" ropade en ung man nära fönstret och lyfte upp en flaska arrak i luften. "Skål för Abu Fahl!" skrek den andra till svar och hällde skrattande i sig den gudomliga drycken. Längst bak reste sig en gammal man, kort och spenslig till växten, upp. "Hallå där, vi vill inte bli dödade", skrek han och viftade med sin hatt. "Ge för all del inte chauffören nån sprit!" Hans beslöjade röst hördes inte - utom av en ung pojke i närheten av honom som skrattade högt. Han vände sig till en kamrat bredvid honom och viskade: "Den där gubben är visst rädd om livhanken." Andra såg mot den viftande gamlingen. Då pojken fann att han mumlade ilsket för sig själv och det ryckte nervöst i honom, reste han sig upp och skrek blinkande åt föraren. "Tryck på gasen, förare, kör på, hundra nitti ska vi nå." (Touma El-Khouri "Valbussen" s 191-192; Libanon)

Vi saknar judiskt vittnesmål om en tjänst som motsvarar titeln “architriklinos”, och problemet måste förbli olöst. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 193; författaren född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

All världens träd tycktes tåga mot Aslans kulle. Men ju närmare de kom, desto mindre liknade de träd, och när hela skaran, bugande och nigande och vinkande med långa smala armar åt Aslan, stod där, såg Lucy ett vimmel av människoliknande gestalter. ... Där var en ung gosse ... med vinlövskrans kring sitt lockiga hår. ... Hela tiden blev det fler och fler vinlöv. Snart var det inte bara vinlöv utan vinrankor. De bredde ut sig överallt. De slingrade uppför trädmänniskornas ben och smög sig kring halsen på dem. Lucy lyfte handen för att skjuta undan håret och upptäckte att hon sköt undan vinrankor. Åsnan var ett enda virrvarr av vinrankor. Svansen var alldeles intrasslad, och något mörkt vippade mellan hans öron. Lucy tittade efter en gång till och såg att det var en vindruvsklase. Och sen var det nästan bara vindruvor – över deras huvuden och under deras fötter – överallt. ... Alla började äta, och hur fint drivhus du än har hemma hos dig, så har du aldrig smakat sådana druvor. Verkliga praktdruvor, fina och fasta utanpå men sprickande till kylig sötma så fort de kommer i munnen, var något som flickorna aldrig hade fått nog av förut. Här fanns fler än man kunde äta, och ingen bekymrade sig om bordsskick. Överallt såg man kladdiga och smetiga fingrar, och fast alla hade munnen full slutade aldrig skratten och de jublande ropen: ”Evoe! Evoe!”, tills alla med ens kände att leken (eller vad det nu var) och festen måste få ett slut och andfådda sjänk ner på marken och vände blicken mot Aslan för att lyssna till hans ord. ... ”Pojken med det vilda ansiktet är Bacchus”, (sade Lucy). ... ”Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss”, (sade Susan). ”Jag med”, sade Lucy. (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 126-128; författaren född år 1898 i Belfast, Nordirland)


ca 1950 - ca 1900

(Sverige: Katthult-Gibberyd väster om centralorten Vimmerby i Småland) Katthult var ett nyktert ställe. Emils pappa smakade aldrig något starkt, han drack inte öl ens, utom när han blev bjuden förstås, på marknader och så där, då kunde det ju inte hjälpas. Vad skulle han göra när någon ville truga på honom öl, både en och två flaskor kanske! Han kunde ju raskt räkna ut att två öl kostade trettio öre, och trettio öre kan man inte slänga bort hur som helst. Det var bara att sätta igång och dricka, om han ville eller inte. (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 83)

Vid den gamla taffeln i mahogny slog häradsskrifvaren an en präktig slängpolska, och med brudparet i teten ringlade skaran hand i hand ut i salen. - Berndt Månsson, högrest, längst af alla, stolt och värdig, glömde ej kaftan och prästkragar, men hans vackra hufvud knyckte käckt efter den muntra takten, de bruna lockarna dansade med, och de stora, djupblå ögonen skeno af lust. Han log mot sin brud som en förälskad yngling mot kärestan i dansen kring majstången. Han tänkte på bröllopet i Kanaan (sic!), på vår Herres älskliga underverk, som förvandlade vatten till vin och göt ny olja på festens glädjelågor. Och han tyckte sig rent af dansa till Guds ära, till ära för Hans faderliga nåd, som skänkt Hans tjänare, Hans fattiga barn, den rena, äkta kärlekens underbara gåfva. Han kramade sin unga makas hand så hårdt, att hon måste bita sig i läppen därvid, med tårar under ögonlocken. (Gustaf Ullman "Bröllopet på Svarthällan" s 330; tidningen Hvar 8 dag den 20 februari 1916)

(Sverige: Mönsterås söder om Oskarshamn, Berga väster om Oskarshamn och norr om centralorten Högsby) Det har varit svåra slitningar i församlingen i Mönsterås, förorsakade af ett ovisligt bråk om rusdryckshandeln. Ett sådant bråk kan också "berusa" människor på ett sätt, som är vida mer fördärfligt än att "dricka ett glas öl till måltiden". Det är ock märkvärdigt, hur en sådan sak kan bli så förfärligt viktig, att man icke tvekar att för dess skull sätta församlingens frid och enhet på spel. Nu håller det dock på att lugna sig i Mönsterås. (P. Waldenström "En resa med krångel"; bref från Berga daterat 1913-10-16; Jönköpings-Posten 1913-10-22)

(Sverige: Smålands Rydaholm sydost om centralorten Värnamo) Jag har ... minnen (av pastor Karl Palmberg) från tvenne dagars missionsmöten i Smålands Rydaholm 1912 eller möjligen 1913. ... Framkomna till Rydaholm möttes vid av smedmästare Ståhl, och i hans hem skulle vi gästa. ... Sist bjöd värdinnan på en god kopp kaffe efter maten. ... Men (Palmberg) sade: "Nej tack! Kaffe dricker jag inte. Det har jag inte gjort sedan 1873, och jag kan inte begripa dig Johansson, att du dricker kaffe." Jag svarade: "Det kan jag nog förstå, att du slutade dricka kaffe 1873. Då kunde de inte koka kaffe, men nu må du tro är det annan don. Du skulle bara försöka, så finge du känna, hur gott det är." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 123-124)

Jag har aldrig varit alkoholist eller drinkare, men jag har druckit; jag har tagit det som en gåva, utan vilken jag icke hade hållit ut att leva. Ordspråksboken säger så här (utan att jag därför vill uppmuntra superiet): "Ej konungar tillkommer att dricka vin, ej furstar att fråga efter starka drycker, att de icke under drickandet må förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn. Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem, som hava en bedrövad själ! Må en sådan dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda." Om nationen vore försupen såsom på (nykterhetsförkämparna Peter) Per Wieselgrens, Anders Retzius' och Samuel Owens tid, och om jag behövde ge föredömet, så skulle jag göra offret. Jag har prövat absolutismen, men jag blev icke bättre människa för det; fick bara tråkigt och onödigt tungt, och arbetet gick icke lättare! (August Strindberg "August Strindberg om sig själv" s 124-125; Samuel Owen född år 1774 i Norton-in-Hales söder om Manchester i England)

1908 Juni 13:e. Det som gaf mig illusion af lycka var vinet! Derför drack jag! Det lindrade äfven lifsfrågan. Det gjorde mitt tröga sinne vekt och inteligent: Stillade stundom hungern i min ungdom! (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 299)

(St Helena utanför Västafrika, Sachsenwald nära Hamburg i Tyskland) (1906 Januari) 18:e. (Hugo von) Philp (min syster Annas man) dog ... precis på dagen ... och timmen sedan han fick slag för 6 år sedan. I sex år satt (den franske kejsaren) Napoleon på St Helena; i sex år satt (den preussiske och tyske statsmannen Otto von) Bismark i Sachsenwald, glömd, försmådd; sex år låg (den tyske författaren Heinrich) Heine i sängen. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 234; Napoleon I född år 1769 i Ajaccio på Korsika i Frankrike; Otto von Bismarck född år 1815 i Schönhausen väster om Berlin i Tyskland; Heinrich Heine född år 1797 i Düsseldorf norr om Köln i Tyskland)

(USA: Rockford nordväst om Chicago, Joliet sydväst om Chicago) Från Rockford reste jag till Joliet. ... Under färden passerade jag ett stort och ståtligt slott med därtill hörande byggnader. Det var en vårdanstalt för sinnessjuka. Den lär inom sina murar innesluta omkring 3,000 vansinniga, alla tillhörande Illinois. Af dessa hafva 90 procent eller omkring 2,700 blifvit vansinniga till följd af sin egen eller sina föräldrars dryckenskap. ... (I) Illinois statsfängelse sitter omkring 1,400 brottslingar. Af dem äro omkring mer än 90 procent rusdryckernas offer. Men ändå skola rusdryckerna skyddas. Krögare få för pänningar "license", d.v.s. rättighet att lägga ut snaror för så många som de vilja, samt i snarorna med allehanda medel lcoka så många de kunna. (P. Waldenström "Resebref från Chicago"; brefvet daterat 1904-12-05; Jönköpings-Posten 1904-12-23)

(Sverige: Skillingaryd) Nykterhetens framgång i Skillingaryd är verkligen glädjande att se. Förr var det riskabelt för en anständig person att gå fram utan att bli utsatt för råa uttryck, ja till och handgripligheter. Här är nu lugnt och fredligt, det hör nu nästan till ovanligheterna att se en öfverlastad person, tack vare godtemplarnes energi och framgång. Här gå på nästan hvarje möte in nya medlemmar, mest bland ungdomen. ... Det är nödvändigt att ej vara för stränga mot dem angående nöje och dylikt, utan att försöka göra nykterhetsmötena så omväxlande och intressanta som möjligt. ... Det är ej nöjena som skall bort utan dryckenskapen. (Undertecknadt:) En nykterhetsvän Gust. D. (Jönköpings-Posten 1904-04-09 "Nöjen utan dryckenskap")

(Tyskland: Bremen sydväst om Hamburg) Nog måste man erkänna, att det är bättre, om man dricker ett glas, än om man dricker tio, och aldrig blir det rätt, aldrig vinner man något genom att kalla honom "måttlighetssupare" för det - han är ingen supare alls - men vill man ha en fast punkt att stå på, en fast utgångspunkt och stödjepunkt för nykterhetsarbetet, då måste man vara radikal, absolut. ... (Och) vilja vi bedrifva en riktigt energisk nykterhetsverksamhet, då måste väl lösen bli ej blott: Bort med glaset! utan ock: Bort med tobaken! (P. Waldenström "Antialkoholkongressen i Bremen"; brefvet daterat 1903-04-18; Jönköpings-Posten 1903-04-22)


ca 1900 - ca 1890

"Vi tar oss ett glas", sade (Sergei Sergejitj) och hällde upp vodka åt sig och Podgorin. ... När han ville hälla upp ännu ett glas vodka åt sig såg Varja ond ut och sade: "Ni förgiftar er, Sergej Sergejitj. Ni är en känslig och mottaglig människa och kan lätt bli alkoholist. Tanja, säg till att vodkan bärs ut." ... Man hade bäddat åt Podgorin i samma flygelbyggnad som han hade bott i en gång för länge sedan. Sergej Sergejitj följde med honom. ... När de kommit in i flygeln tog Sergej Sergejitj fram en flaska och två glas ut sin rymliga kavaj och ställde dem på bordet. "Det är konjak", sade han. "Nummer noll-noll. Däruppe finns Varja, man kan inte dricka i hennes närvaro, hon börjar genast predika om alkoholism, men här rår man sig själv. Konjaken är fantastisk." De slog sig ner. Konjaken var faktiskt mycket fin. "Vi tar och dricker grundligt i kväll", fortsatte Sergej Sergejitj och sög på en citronklyfta. Som gammal student tycker jag om att lufta litet på mig ibland. Det är nödvändigt." (Anton Tjechov "Hos gamla vänner" s 91,96; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

(September) 18:e (1898) Söndag. Efter att ha lefvat nyktert, utan bränvin till maten och intet kafébesök om aftnarne under en vecka och då jag mådde väl deraf, fått arbetsförmåga och sinneslugn, besökte jag i går afton Åke Hanssons med Gillberg. En katt kom tre gånger och tittade i dörren. Sof illa rysligt. Lofvar mig i dag aldrig mer smaka Bränvin, Kognak eller Whisky! Må Gud hjelpa mig hålla detta löfte! Inbegriper: Rhom, Arrak, Absinth. ... November 11:e. Upphörde bruka tobak. ... (November) 22:e. En skata utanför fönstret skrattade. Tre katter sjöngo. På aftonen med Strömstedt, Heine, Södervall som sjöng. Jag återtog bränvin, punsch, tobak, emedan afhållet framkallade arbetslöshet. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 77,80; Heinrich Heine född år 1797 i Düsseldorf norr om Köln i Tyskland)

(Sverige: Lund) Mig vill synas att med magternas återkomst återkomma gamla kraf, på reda och ordning o.d. Jag tror till och med, att den gamla moralen kommer igen, men med betydligt skärpta fordringar. Och jag som står under fullkomlig uppsigt af de osynlige tror att jag måste afsäga mig några af lifvets små fröjder som varit mitt lifs olycka, mest - vinet! ... Ville någon eller några, helnyktra, taga hus och en gumma att hushålla. ... (Jag) vill ej gå i Lund; ty då och om jag upphör supa, då besöker jag icke heller krogen, att åhöra stupida diskurser om intet, eller fläka opp sig, hvari allt jag var en mästare. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 286; brev 1 april 1898 till Waldemar Bülow)

Den okände: "Se så! nu börjar orgeln spela; och då öppnas krogen snart." Damen: "Det är sant att ni dricker?" Den okände: "Mycket! Vinet kommer min själ att lämna hyddan; jag flyger ut i rymderna, ser vad ingen anat och hör vad ingen hört ... " Damen: "Och dagen efter?" Den okände: "Har jag de sköna samvetskvalen; erfar den förlösande känslan av skuld och ånger; njuter av kroppens lidanden under det själen svävar som en rök omkring pannan; det är som mellan liv och död, då anden känner att den lyftat vingarne och kan ta flykt om den ville." Damen: "Följ mig in i kyrkan, endast ett ögonblick; ni skall icke höra någon predikan endast vesperns sköna musik." Den okände: "Nej, icke kyrkan! Den gör mig så ont och låter mig känna att jag icke hör dit, att jag är en osalig och att jag aldrig mer kan komma dit in lika litet som jag kan bli barn på nytt." Damen: "Allt detta känner ni redan?" Den okände: "Så långt har jag kommit; och det förefaller mig som om jag låge sönderhackad i Medeas kittel och kokade långkok: antingen går jag till såpsjuderiet eller stiger jag föryngrad upp ur min egen buljong! Allt beror på Medeas skicklighet." (August Strindberg "Till Damaskus I" s 29-30; boken färdigskriven 8 mars 1898)

(Frankrike: Paris) Lefver (här i Paris) en månad i absolut ensamhet. Dricker endast till maten något vin, och går hem på aftonen 1/2 9; lägger mig 10 - sofver hela natten. Att efter en sådan nykter qväll och en lugn natt gå ut kl. 1/2 8 på morgonen och se verldshistorien i solsken, det är en positif njutning, och utan alkohol sofva, det ger sinnet ro, och anden expansion. Men det gick ej med ens. Åtta dagar led jag, orimligt, och hade små anfall af de gamla symptomen (buller omotiverade, väckning kl 2 om natten) men jag tog det som varningar, höll ut, mediterade, studerade och vände ut och in på mig sjelf, samt fann mig. Nu är jag relativt lycklig, ty jag behöfver icke af brist på bättre söka ett sällskap som intet ger och ingenting vill ta emot. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 167; brev 22 sept 1897 till Axel Herrlin)

(Europa, Ryssland, England, Storbritannien) Alkoholismen har i Europa blifvit en samhällssjukdom, som härjar lekamligt och sedligt, ökande fattighusens, sjukhusens och fängelsernas besättningar. I det dubbla ändamålet att hejda sjukdomen och draga inning af alkoholförbrukningen har man i flere stater efter hand gjort denna till ett af de förnämsta medlen att hålla statsmaskineriet i gång. . . . I hvilken mån bränvinsbeskattningen hitintills motarbetat alkoholismen är svårt att säga, men det senare ändamålet, det att af dryckenskapslasten draga en statsinkomst, har Ryssland vunnits ända därhän, att nykterhetsrörelsen där inom ledande kretsar betraktas som statsfarlig. Och följden? (Den ryske författaren) Leo Tolstoi skrifver: "Det är ett bedröfligt, men oomkullstötligt sakförhållande, att Rysslands hela jordbrukande befolkning är bränvinsförgiftad och grymt sugen af köpmän och krämare. Resultatet häraf framstår med skarpa drag i folkets kroppsliga urartande och i den förskräckliga dödligheten bland barnen. Män och kvinnor förvandlas till svaga, viljelösa förkrossade varelser, och barnen förgås i tusental." . . . I England har den liberala meningsflockens önskan att stäfja alkoholförbrukningen bidragit till dess i år (1895) lidna nederlag vid parlamentsvalen. Bryggarne och krögarne äro vordne Storbritanniens fjärde statsmakt och ha afgjort striden till förmån för den sida, hvarifrån intet angrepp på alkoholintressena är för närvarande att vänta. Det jordbruk, som har att nära Rysslands ofantliga krigshär och ofantliga ämbetsmannaskara, måste då det bedrifves af en försupen, hungrande, okunnig, försoffad och viljelös bondeklass, förblifva hvad det är: ett röfvarejordbruk, som suger den bördiga jordens must, så länge där finns något att taga. Det försökras, att följden häraf redan börjar visa sig: att på somliga ställen flygsandfält utbreda sig på åkerns och ängens bekostnad. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 409; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Leo Tolstoj född år 1828 i Jasnaja Poljana sydväst om Tula söder om Moskva i Ryssland)

Bara en gång dristade sig Peter Leontitj att be sin svärson om att få låna femtio rubel för att betala en mycket obehaglig skuld med, men vilket lidande detta var! "Nåväl, jag ska ge er dem", sa Modest Alexeitj efter något funderande, "men jag vill på förhand säga er, att jag inte kommer att hjälpa er vidare förrän ni har slutat upp att dricka. För en man som är anställd i statens tjänst är en sådan dragning en skam. Jag kan inte underlåta att påminna er om det allmängiltiga faktum, att denna lust har blivit många dugliga människors undergång, under det att de med lite återhållsamhet kanske med tiden skulle ha kunnat bli högt uppsatta människor." Och så följde långa satser med: "i mån av", "utgående från detta förhållande", "i anseende till det sagda", och den arme Peter Leontitj led alla förödmjukelsens kval och kände en våldsam längtan efter att få supa sig full. (Anton Tjechov "Med Anna om halsen" s 112; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

(Smyrna i Turkiet, Sverige, Österlandet, England, Damaskus, Syrien, Palestina, Italien, Bejrut i Libanon, Jerusalem, Tyskland) Den gamla föreståndarinnan i Smyrna ville nödvändigt traktera oss med vin under förklaring, att det var tillverkadt inom anstalten. Vi kunde naturligtvis icke vara så oartiga, att vi icke smuttade derpå. Emellertid var det så starkt, att vi icke ville förtära det. När diakonissan en stund aflägsnade sig från rummet för något ärendes skull, så passade vi på och slogo ut vårt vin genom ett fönster. Lika visst som man här i Sverige blir bjuden på en kopp kaffe, lika visst blir man öfver allt i österlandet bjuden på vin. Det kan man också i allmänhet ganska ogeneratdt dricka, allrahelst om man blandar det med litet vatten. I vinet i och för sig ligger ju icke någonting ondt. Det är i alkoholen, som det farliga ligger. Och ett alkoholsvagt vin är i intet afseende farligare än en alkoholsvag maltdryck. Det är derför en orimlig öfverdrift, till skada för nykterhetsverksamheten, när man gör väsen af sjelfva ordet "vin" utan afseende på, huruvida alkoholhalten deri är större eller mindre. För min del drack jag i österlandet rätt mycket vin, och det må jag säga: hvad jag ångrat efter min resa, är icke, att jag drack för mycket vin, utan tvärtom att jag drack för mycket vatten. Och skulle det hända en gång till, att jag komme till österlandet, så skulle jag dricka mycket mer vin och mycket mindre vatten, än hvad jag nu gjorde. En engelsk läkaremissionär i Damaskus varnade oss för vattnet i Syrien och Palestina. Vi lydde icke hans varningar, och det hade till följd, att min mage råkade i olag, så att jag hade ondt deraf ännu flere veckor efter min hemkomst. Här liksom i allt annat gäller den gamla goda regeln att icke vara menniskors träl utan pröfva, hvad som för ens kropp kan vara sundt eller osundt, begagna det förra, vore det också vin, låta stå det andra, vore det också vatten. Det skulle aldrig falla mig in att medgifva, att jag genom detta på något det ringaste vis brutit mot de nykterhetsgrundsatser, som jag under många år följt och med större stränghet än de allra flesta nykterhetsvänner tillämpat i mitt lif och i mitt hem. Jag skall aldrig heller tveka att råda hvar och en, som ämnar göra en resa i österlandet, att under färden inskränka bruket af vatten samt, om möjligt, aldrig dricka vatten utan att blanda det med vin. Det är alls icke sagdt, att vatten under alla förhållanden är helsosamt att dricka. En mycket framstående nykterhetsvän sade till mig efter hemkomsten: "Du hade ju kunnat dricka ditt vin i österlandet utan att tala om det. Jag drack vin, äfven jag, när jag var i Italien, men icke föll det mig in att nämna något derom i mina resebref." Sådant tal stämmer dock icke överens med mina begrepp om ärlighet. Smygvägar vill jag icke gå. . . . I Syrien och Palestina förekommer på åtskilliga trakter äfven kokt vin. Det förvaras i tätt tillslutna lerkärl, är mycket mildt och kallas af araberna för "fruntimmersvin". Det uppgifves derför ofta af författare vara "alkoholfritt" men är det icke. Trots kokningen, skumningen och förvaringen inträder inom kort jäsning. Konsul Löytved i Bejrut tycktes också tro, att det var alkoholfritt. Men då jag ville veta saken visst, hade han godheten att låta undersöka det, och det befanns då innehålla nära 9 1/2 procent alkohol. I sammanhanget härmed må äfven ett utdrag meddelas ur ett bref från en gammal troende man i Jerusalem, som känner förhållandena mycket väl. Han skrifver till mig: "Den ojästa drufsaften drickes mycket sällan, emedan den vållar magplågor. Efter några dagar börjar den mussera, är då välsmakande men berusande, om den njutes i större mängd. Ett ojäst vin finnes i Palestina alls icke och har sannolikt aldrig funnits. Äfven det vin, som beredes af russin, går efter en tid öfver i jäsning." Om samma sak skrifver konsul Löytved till mig: "De tyska kolonisterna dricka några dagar under vinskörden färsk drufsaft och kalla den för 'sött vin'. Detta vin är naturligtvis alkoholfritt med drickes mest för att rensa magen, hvartill det har en välgörande verkan." (P. Waldenström "Till Österland" s 135-136,189-190; hösten 1894; Julius Löytved född år 1874 i Beirut i Libanon)

(Sverige) Efter så många års försök att lefva som svensk författare har jag insett det vara omöjligt och är vid kris. Att skrifva orkar jag inte och att tigga längre blyges jag slutligen. ... Om så anfordras blir jag blåbandit. ... Min belägenhet har varit obeskrivlig sedan 3 år, 4, 5 år! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 5-6; brev början av jan 1892 till Gustaf af Geijerstam; med "blåbandit" menar Strindberg att han är redo att bli nykterist, medlem av Blå-bandsföreningen)


ca 1890 - ca 1880

Under inspärrningens första år led juristen, såvitt man kunde döma av hans korta skriftliga meddelanden, svårt av ensamheten och enformigheten. Från hans flygel hördes ständigt, dag och natt, pianomusik. Han avhöll sig från vin och tobak. Vin, skrev han, framkallar begär och begär är en fånges svåraste fiende; dessutom finns det inte något tristare än att sitta och dricka ett gott vin ensam. (Anton Tjechov "Vadet" s 61; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

"Och dessutom", säger med basröst doktorn, som får uppstötningar av seltervattnet, "äkta män, det är en så'n tråkig historia med dem, så att det bästa de kunde göra var att de alltid sov. Ack, till detta kära vatten skulle det vara skönt med ett glas vin! ... Skada, att man inte säljer spirituosa på apoteken! För övrigt ... ni är ju tvungen att sälja vin som medicin. Har ni vinum gallicum rubrum?" "Det har vi", (svarar apotekarfrun fru Tjernomordik). "Nå, se där! Ge oss det! Fan anamma, ro hit med det!" "Hur mycket vill ni ha?" "Quantum satis! ... Först ger ni oss nå'ra uns i vatten, och sen får vi se ... Obtesov, äh? Först med vatten och sedan per se ..." Doktorn och Obtesov sätta sig vid disken, tar av sig uniformsmössorna och börja dricka det röda vinet. "Och vinet, de måste medges, är det mest avskyvärda! Vinum uruslissimum! För övrigt, i närvaro av ... hm-hm ... förefaller det som nektar. Ni är förtjusande, min nådiga! Jag kysser er lilla hand i tankarna." "Jag skulle velat ge mycket för att få kyssa den i verkligheten!" säger Obtesov. "På mitt hedersord! Jag skulle vilja betala det med mitt liv!" "Det får ni allt låta bli", säger fru Tjernomordik i det hon rusar upp och låtsar sig vara mycket allvarlig. (Anton Tjechov "Apotekarfrun" s 61-62; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

I den boning, der gudaktigheten är hemmastadd, är Herren Christus en daglig gäst, och förnöjsamheten förwandlar wattnet hwarje dag i win, ett ädelt win, som wäxer i himmelens parker och som intet jordiskt guld kan köpa. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 151; författaren född år 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, år 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

(Italien: Florens, Frankrike: Paris, Sverige: Stockholm) Huvuddrabbningen levererar (poeten Carl Snoilsky) med den stora dikten Savonarola. Det är ett lyckat angrepp, eftersom ämnet erbjuder slående likheter med vår tid. Den florentinska profeten står mitt i en epok, då dyrkan av det sköna rycker med sig, förvekligar, förfalskar allt, då medicéernas styrelse består av bankirer, och konstnärerna, stora som små, utgöra krämarnas följe. Savonarola, det är den etiska oppositionen, som fordrar att den vackra vasen inte skall förbli tom. Det är Jesu Kristi lärjunge som fattar livets skönhet i den moraliska kärnan, utan hänsyn till den fulländade formen. Storslagen och gripande är scenen, då konstnärerna kasta sina tavlor, sina lutor, sina böcker på bålet, rest på Florens' torg. Där bränner poeten sin gyllne ungdoms rosor, och han begjuter elden med sitt bästa vin, sitt blod och sina tårar. (August Strindberg "Brev från Stockholm" s 271-272; Revue Universelle Internationale 1886, sannolikt den 16 juli)

(Tyskland, Frankrike) Tyskland är ett doktorsland. Det är för sedligt (asexueradt) och kristet för mig. Frankrike är bättre - för mig. Ehuru jag personligen hvarken super eller knullar utom äktenskapet, af den enkla orsak att jag ej tycker om mycket supa, och emedan jag tyvärr är monogam. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 328; brev 19 maj 1886 till Gustaf Steffen)

(Sverige) Jag super nu också för att hålla opp krafterna. Goodtemplariet är jesuit-reaktionens farligaste vapen i Sverge. Så tror jag nu, men var en gång duperad. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 261; brev 24 jan 1886 till Hjalmar Branting)

"Ta för er, Danilo Semjonytj!" uppmanade barnjungfrun kusken. "Ni dricker ju bara te! Ta lite brännvin också!" Och barnjungfrun sköt buteljen och glaset närmare gästen, varvid hennes ansiikte fick ett ytterst illmarigt uttryck. "Nä, inte för mej, inte ... nä ...," avböjde kusken. "Truga inte, e hon snäll, Alsinja Stepanovna." "Vad är ni för en ... Vad är det för kusk som inte vill ta sig en styrketår ... En ungkarl kan väl inte spotta i glaset heller. Var se god!" Kusken sneglade på brännvinet och därefter på barnjungfruns illmariga ansikte, och hans ansikte fick ett lika illmarigt uttryck: nej, försök inte lura mej du, din gamla häxa! "Nä, jag dricker inte ... I vårat jobb måste man kunna säja ifrån. En hantverkare kan ta sej ett glas ibland, det gör ingenting, för han sitter ju stilla på ett ställe, men vi är jämt och ständigt ute bland folk. Eller hur? Om man går in på en krog kanske hästen är borta när man kommer ut; och tar man sej ett glas för mycket kan det gå riktigt galet: om det vill sig illa kan man somna eller ramla av kuskbocken. Så är det." ... Efter vigseln sjöng man och spelade dragspel i tvättstugan ända till sena kvällen. Mamma gick hela tiden och grumsade för att barnjungfrun luktade brännvin och för att det inte var någon som kunde göra i ordning samovaren för allt det här bröllopsfirandets skull. (Anton Tjechov "Köksan gifter sig" s 128-129,132; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

Jag är icke Goodtemplare; bara måttlighetare (vin och öl!)! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 399; brev 16 dec 1884 till Carl Larsson)

(Sverige: Stockholm) Nykterist. Numera endast rödt vin och vatten. Aldrig oblandadt vin. Under de stora telegramdagarne drack jag bara vatten. ... Tänker nu övergå till Godtempleriet. Finns någon Måttlighetsförening i Stockholm? Man måste ha en afskrifvingsperiod. Gör sammaledes gossar! Man blir fruktansvärd af nykterhet. Tankarne alltid klara, sinnet lugnt, viljan återkommer. ... När du vaknar på morgonen skall du känna dig glad och stark. Att supa är det stupidaste som finns! Försök på nykteriet! När suplusten kommer, så elda upp téköket, eller än bättre kakaoköket. Det är ganska eget att fylleriets upphörande åtföljes af passion efter kaffe, te och sötsaker, hvilka lemna fullständig ersättning. Te rusar nästan. Man blir vaken, pratsam och munter - utan att bli slapp efter. Öfvergången är svår och lång, men man vänjer sig så af att man afskyr lukten af cognak t. ex., och sen är det ju ingen dygd. Mjölk om qvällen, en kopp innan man somnar, ger en motvilja mot sprit. Skall snart skrifva en nykterhetsskrift. Säg till när ni vill gå med i Godtempleriet så går jag med. Ett afskrifningsår behöfver man. Värst är hvad man skall ha till maten. Det är lastens sista. Vattnet smakar flau. Jag tänker färga det med blåbärssaft. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 348-349; brev 11 okt 1884 till Pehr Staaff; efter ankomsten till Stockholm i slutet av oktober anmälde Strindberg till goodtemplarlogen Gjallarhorn, att han önskade inträda som medlem; om denna Strindbergs kortvariga nykterhetsepok och hans avfall från absolutimen "på en offentlig middag" se boken Tjänstekvinnans son)

(Sverige, Stockholm) Sjuk! Läkaren säger det är av nykterhet. Jag har icke avlagt något nykterhetslöfte, men varit absolut sedan kvarstaden började, för att ha tankarne klara och icke begå några excesser. Tänkte bli godtemplare, men drog mig tillbaka, emedan jag tror mig kunna vara nykter ändå och emedan jag läst ordens statuter. Funnit askes, disciplin, och i Sverige högerpolitik. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 149; Stockholm, oktober 1884)

Vet ni hvarför de fattiga supa? Jo derför att de sakna köttföda! Kroppen får nemligen en lägre temperatur af mjölmat! ... Potatis frukter och bröd äro gift för mig! Jag begagnar icke heller starka drycker emedan jag måste ha klara och sunda tankar i den strid jag för. Vegetabilier äro förfärligt svåra att smälta. Kött af vextätande djur är ju ursprungligen ängens gräs som blifvit förarbetadt för oss; derför smälter det lättast. ... Kom ihåg att menniskan var jägare och fiskare innan hon blef jordbrukare. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 70; brev den 12 mars 1884 till kusinen Thérèse och systrarna Elisabeth och Nora)

Det gläder mig att du blir absolutist. Vi måste vara nyktra om vi skola kunna hålla oss styfva. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 146; brev ca 20 oktober 1883 till Pehr Staaf)

Mycket tankar i hufvudet, mycket ekonomiska bekymmer ... gifva mig allvarsamma nyårsbetraktelser, så att jag icke är hågad för någon berusning! Börjar året (18)83 med måttlighetsgrundsatser, afsvärjande punsch, kognak och bränvin, emedan hvarje minut påkallar mina sinnens fulla bruk och ett lugn och jemnmod utan hvilket intet stort kan uträttas! Detta hindrar icke mitt deltagande i sällskapslifvet, ty jag begagnar de mildare formerna malt och vin! ... Man mår så väl, sofver så godt och arbetar så bra; är mera beredd på att mottaga törnar och förödmjukelser och känner sig sällan spasmodisk och slagen! (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 163; brev den 31 dec 1882 till Pehr Staaff)


ca 1880 - ca 1850

(Frankrike: Etampes söder om Paris, Paris)"Usch, vad det är rysligt att dricka", sade (Gervaise) halvhögt. Och hon berättade att hon och hennes mor hade druckit anisette förr i världen, i Plassans. Men hon hade varit nära att stryka med av det en gång, och sen dess hade hon fått avsmak för det. Hon kunde inte längre se sprit. "Titta", tillade hon och pekade på sitt glas, "jag har ätit upp mitt plommon. Men saften lämnar jag för den är inte bra för mig." Inte heller Coupeau förstod hur man kunde hälla i sig hela glas med brännvin. En plommonlikör däremot, någon gång, det kunde inte skada. Vad brännvin, absint och sån smörja beträffade, så bort med dem. Sånt var det bäst att låta bli. Kamraterna drevo med honom, men det struntade han i, han stannade kvar utanför, när fyllbultarna gingo in på krogen. Farsgubben som varit plåtslagare, han med, hade krossat huvudet mot stenläggningen på rue Cocquenard en dag, då han tagit sig ett rus och ramlat ner från takrännan på nummer 25. Och denna olyckshändelse hade varit en läxa för hela familjen. Så ofta han gick förbi det där huset på rue Cocquenard och såg var det skett, hade han hellre druckit vatten direkt ur rännstenen, än hällt i sig en sup på krogen, även om han fått den gratis. . . . När sommaren kom hade Coupeau turen att få arbete ute på landet, i Etampes. Där arbetade han nästan tre månader utan att supa sig full en enda gång, för en tid botad av lantluften. . . . Ingen anar vilken förändring det innebär för drinkare att byta luft och lämna Paris, där gatorna äro svepta i en riktig ånga av brännvin. . . . Nu började (Gervaise) dricka sprit igen. . . . Hon tyckte rentav att den smakade gott, anisetten, möjligen en aning för söt, litet äcklig. . . . Efter det andra glaset kände Gervaise inte längre hungerns kval. . . . Även om avlöningen rann bort i form av brännvin, så fick man den åtminstone i sig, något klart och glänsande som smält guld. Äsch, hon strutade blankt i hela världen. (Emile Zola "Krogen" s 50-51,400,441-444; författaren född år 1840 i Paris, Frankrike)

Nikitas hustru Marfa . . . var livrädd för Nikita när han var full, även om hon kunde behandla honom som hon ville när han var nykter. En gång hade Nikita supit sig full hemma, och antagligen för att hämnas på hustrun för att hon tvingade honom att hålla sig lugn när han var nykter, hade han brutit upp hennes kista, tagit ut hennes allra dyraste kläder, hämtat en yxa och huggit alla hennes hängselkjolar och klänningar i trasor på huggkubben. (Leo Tolstoj "Herre och dräng" s 162; mitten av 1870-talet; författaren född år 1828 i Jasnaja Poljana sydväst om Tula söder om Moskva i Ryssland)

(Ryssland: Södra Sachalin) För 15-20 år sedan (1870-75) hamnade de kvinnliga straffångarna på en bordell strax efter ankomsten till Sachalin. "I södra Sachalin", skrev Vlasov i sin rapport, "inkvarteras kvinnorna i bageribyggnaden då särskilda lokaler saknas ... Befälhavaren över ön, Depreradovitj, beordrade att den kvinnliga avdelningen i fängelset skulle förvandlas till bordell." Det kunde inte bli tal om arbete, eftersom "endast de som förbrutit sig eller inte vunnit männens gunst" fick arbete i köket, de övriga fungerade som "behov" och förföll i dryckenskap. Slutligen blev kvinnorna så demoraliserade att de som i medvetslöshet "sålde sina barn för ett stop brännvin". (Anton Tjechov "Sachalin" s 161-162; Tjechov besökte Sachalin 1890; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

(USA: Boston nordost om New York) Jag kan inte säga huruvida katarren har satt några outplånliga spår i lungorna, jag måste först få komma hem och vila upp mig. Men jag hoppas och tror att det inte förhåller sig så. Jag kan inte äta i samma omfattning som förr, och har därför gjort upp denna matsedel: Klockan sju, om morgonen, ligger jag i bädden och dricker en bägare med färsk grädde och två matskedar rom. Klockan tolv - ett glas sherry och ett kex. Klockan tre (middagstid): ett stort glas champagne. Fem minuter i åtta: ett vispat ägg med sherry. I pauserna under (mina) uppläsningar dricker jag het, mycket stark buljong på biff. Kvart över tio blir det en tallrik soppa och ett glas av något slag. Jag äter aldrig mer än två hundra gram (om ens det) fast föda per dygn. (Charles Dickens "I Amerika. Brev från andra resan." s 191; brev till Mary Dickens från Boston den 7 april 1868; Charles Dickens född år 1812 i Landport söder om Portsmouth i södra England)

(Sverige: Mårbacka sydost om centralorten Sunne i Värmland) Pappa har ... hittat på att ta en sup före frukosten och två före middagen. Han säger, att brännvin är det bästa av alla medikamenter och bara han får hålla på att ta in den medicinen i tillräckligt lång tid, så blir han alldeles bra. Det vet pappa så säkert som aldrig det. Pappa hade aldrig smakat brännvin, förrän han var sjutton år, men då hade han fått frossan, och farmor hade botat honom genom att ge honom brännvin. Både mamma och faster Lovisa säger, att efter allt, vad de har sett, så blir folk bara förstörda och eländiga av att dricka brännvin, men det vill inte pappa ge dem rätt i, utan han påstår, att han blir bättre för var dag, som går. Men vi barn, vi ser allt, att pappa är dålig, för han springer aldrig mer och leker tagfatt med oss om kvällarna. Pappa har nu hållit på att kurera sig själv först i en vinter och så långt in på den andra. Men då är också hostan så svår, att han inte får ro för den varken dag eller natt. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 79-80; Marseljäsen)

Hos Judarne egde många reningar eller twagningar rum. Dessa skedde särskilt före och efter hwarje måltid. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 244)

Bränwinsdrycken ... innehåller intet födoämne, utan länder blott till att förstöra menniskokroppen. Winet deremot innehåller ett werkligt näringsämne, och anwändt med måtta, bereder det menniskan en wederqwickelse och uppmuntran. Eljest skulle Herren Jesus icke gjort undret. Men nu har Han gjort det, wisande att Han war kommen att bereda menniskorna all den fröjd, som kan efter Guds wilja och med tacksägelse till Honom åtnjutas. De oomwände menniskorna missbruka allt till sitt förderf, således äfwen winet, så wäl som andra gåfwor. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 245)

En christen har twenne tider: bröllopsdagar och sorgedagar, en glädjetid och en sorgetid: en tid då ingen brist är på glädjewin, då Herren skänker i fullt och öfwernog samt förwandlar allt till glädje; och en tid då swärd gå igenom själen, då stjernan döljer sig. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 23; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)


ca 1850 - ca 1800

(Sverige: Värmland) Anna Svärd tänkte, att nu satt (Ris Ingborg) allt och undrade om hon ändå inte var tvungen att bjuda de främmande på kaffe, så litet hon än tyckte om dem. Hon hade knappt tänkt tanken till slut, förrän Ris Ingborg hade bestämt sig. ”Jag hade så gärna velat bju di här kvinnfolka på kaffe”, sade hon. ”Men, skam te sägandes, så har jag int någe riktigt kaffe hemma, utan det blir nog bara råg och cikoria.” Hon reste på sig och gick ut i köket. Kaffet kom in i sinom tid, och det dracks tår och påtår, men hon var alltjämt litet förbehållsam, Ris Ingborg. Hon fägnade dem det bästa hon kunde, men de hade ändå på känn, att hon gjorde det mot sin vilja. Inte förrän alltsammans var över, gav Anna Svärd mor sin en liten vink, och gumman började genast. ”Anna här är liksom schinerad å säga’t själv. Men det har hänt’na ett så stort under. Hon ska bli gift mä en präst nere i Värmland.” ... Genast tänkte (Ris Ingborg) att detta kunde bli till fördel för henne själv (och hennes kramförsäljning). ... (Anna Svärds mor fortsatte: ”Anna) ska aldrig mer gå ikring mä krampåsen. Hon ska bo i en prästgård. ... (Ris Ingborg) steg upp och neg. ”Bevare oss väl! Varför har du int tala om detta förut? Är det en tillkommandes prästfru, som jag trakterar med rågkaffe? Ni får stanna och vänta, så att jag hinner si efter om jag int har en påse riktigt kaffe liggandes nånstans. Sitt ner, sitt ner bara, säger jag er! (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 46-47)

Bakom magasinen invid själva porten låg två trekantiga källare mitt emot varandra. . . . Den trekantiga väggen var på båda sidor försedd med en liten låg dörr och utsirad med olika slags målningar. På den ena framställdes en kosack sittande på en tunna och över sitt huvud lyfte han ett krus med inskriften: Jag dricker ur allt! På den andra hade konstnären målat alla slags flaskor och på sidorna för prydnads skull en häst som, som stegrade sig, en pipa, tamburiner och inskriptionen: Vinet är kosackens tidsfördriv. . . . Allt visade att husets herre tyckte om att roa sig och att gården ofta genljöd av festers larm och skrik. (Nikolaj Gogol "Vij" s 155; författaren född år 1809 i Velyki Sorochyntsi nordväst om Poltava och öster om Kiev i Ukarina)

(England: London) Eftersom tiden för mötet i goodtemplarlogen närmade sig styrde far och son genast stegen till Brick Lane. ... Det månatliga mötet med Brick Lanes dristriktsloge av United Grand Junction Ebenezers Goodtemplarloge hölls i ett stort rum, trevligt och luftigt beläget, och man tog sig dit uppför en bekväm och säker trappstege. Ordförande var den principfaste mr Anthony Humm, en omvänd brandman och numera skollärare och tillfälligtvis resepredikant, och sekreterare var mr Jonas Mudge, viktualiehandlare och en entusiastisk och oegennyttig person som sålde te till medlemmarna. Före förhandlingarnas början satt damerna på bänkarna och drack te tills de ansåg det lämpligt att lämna plats, och en stor insamlingsbössa av trä stod på framträdande plats på förhandlingsbordets gröna kläde, bakom vilket sekreteraren med ett älskvärt leende tackade för varje bidrag som lades till den redan rika samling av kopparmynt som låg i dess innanmäte. ... Kvällens förhandlingar inleddes av en liten kraftig, flintskallig herre med gråbruna byxor, som plötsligt rusade uppför trappstegen ... och sa: "Mina damer och herrar, jag föreslår att vår förträfflige broder, mr Anthony Humm, åtar sig ordförandeskapet." ... Följande dokument lästes upp: "Styrelseberättelse för Brick Lanes distriktsloge av United Grand Junction Ebenezers goodtemplarloge. Eder styrelse har under de senaste månaderna fortsatt sitt tacknämliga arbete och har den outsägliga glädjen att meddela (ett antal) fall av omvändelse till helnykterhet. ... Anthony Humm föreslog (sedan) att de församlade skulle fröjda sig med att sjunga en sång. ... Det var en nykterhetssång (stormande bifall). (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 74-77; sista åren av 1820-talet; författaren född år 1812 i Landport söder om Portsmouth i södra England)

(England: London) Den värda damen tittade på pastor Stiggins, och denne herre rullade med ögonen och tog sig åt strupen med högra handen och låtsades att han svalde för att därmed antyda att han var törstig. ... "Vad brukar pastorn dricka då?" frågade Sam. "O, min unge vän", svarade pastor Stiggins, "allt drickande är fåfänglighet." "Inget kunde vara sannare", sa mrs Weller med ett svagt stönande och nickande. "Det är nog riktigt, pastorn", Sam, "men vilken sorts fåfänglighet brukar pastorn ägna sig åt? Jag menar vad ska det vara för smak på'n?" "O, min käre unge vän", svarade pastor Stiggins, "de är alla av ondo. Om", fortsatte han, "om det är någon av dem som är något mindre gräslig än alla de andra så är det en dryck kallad rom. Varm, min unge vän, med tre sockerbitar till ett glas." "Jag är väldigt lessen, pastorn", sa Sam, "men sorgligt och säja så får dom inte sälja den sortens fåfänglighet i det hära etablissemanget." "O, hur hårdhjärtade är inte dessa oförsonliga män!" utropade pastor Stiggins. "O, vilken gräslig grymhet dessa omänskliga förföljare visar!"... (Efter ett andra glas vintoddy) reste sig pastorn så gott han nu kunde det och höll en moralpredikan till hela sällskapets uppbyggelse, men alldeles särskilt till mr Samuels, som pastorn i rörande ordalag tillhöll att vara på sin vakt i den lastens brunn vari han kastats. ... Pastor Stiggins besvor sin unge skyddsling att först och sist avhålla sig från starka drycker. ... När den vördade talaren hunnit dit i sin predikan blev hans tal ytterligt osammanhängande, och i sin vältalighets iver raglade han fram och tillbaka och lyckades till slut få tag i en stolsrygg och kunde på det viset bevara jämvikten. Pastor Stiggins uppmanade inte sina åhörare att vara på sin vakt mot de falska profeter och usla hädare som saknar förmågan att förkunna religionens grundsatser och inte har hjärta nog att uppfatta dess innersta kärna och därför är farligare samhällsmedlemmar än den simple förbrytaren, ty de inger ofrånkomligt hos de svagaste och de sämst upplysta hån och förakt för det som skulle vara heligast och bringar i vanrykte stora delar av många annars oförvitliga sekter och trosriktningar. Men eftersom pastor Stiggins en lång stund lutade sig över stolsryggen och slöt ena ögat medan han blinkade en hel del med det andra kan man säkert ta för givet att han tänkte allt detta men behöll det för sig själv. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 259-262; sista åren av 1820-talet; författaren född år 1812 i Landport söder om Portsmouth i södra England)

(England: London) "Vad har du i dom där stenkrukorna, din slyngel?" (frågade mr Weller). "Öl i den ena", svarade pojken och lyfte från axeln ner ett par stora stenkrus som hängde i en läderrem, "och kall punsch i den ena." ... "Utsökt god punsch", sa mr Pickwick och smackade. "Utsökt god. Får jag be om ett glas till. Tackar. Precis lagom avkyld." (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 291; sista åren av 1820-talet; författaren född år 1812 i Landport söder om Portsmouth i södra England)

(Sverige: Sireköpinge väster om centralorten Svalöv och nordost om Landskrona) När (professorn i grekiska i Lund Esaias Tegnér) på hösten 1822 gästade en biktmor på Sireköpinge, råkade han taga för mycket till bästa och skrev med anledning därav ett ursäktande brev: "Jag kan icke påminna mig att på flere år hava varit så plakat; och även så mycket som jag föraktar den lumpna försiktighet, som späder vatten i gott vin och sålunda fördärvar Guds gåva, även så mycket måste jag förakta den djuriska debauchen (= omåttligheten) som släcker den lilla gnista av förnuft och modervett, som Naturen förunnat oss. Ty det är med vin som med kärlek, där det rätta och mänskliga ligger mellan ytterligheterna av platoniskt svärmeri och brutal sinnlighet: på samma sätt ligger även vid drickandet det rätta mellan vattensjuk återhållsamhet och fäaktigt fylleri. Och likväl har jag så kunnat glömma mig, och det inför ögon som ej borde se min förnedring. Jag erkänner, att detta förargat mig icke blott därför, att det var mot allt skick och anständighet, utan ännu mer därför, att det var mot hela mitt levnadssystem och de grundsatser, som jag i flere år bemödat mig att följa." Och han säger, att vad han låtit komma sig till last "nu bränner som en skamfläck mitt eget medvetande." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 352-353; Tegnér utnämndes år 1824 till biskop i Växjö)

Likasom det war brukeligt den tiden wid gästabud, att sätta först fram den bästa drycken, så gör ock werlden med sina gäster, som söka att blifwa fägnade af hennes goda. Liten glädje har hon att gifwa, men den hon har, den gifwer hon strax. Derför, wid första påseendet, så ser det ut som werlden skulle gifwa mycket glädje. Det synes för den oförståndige likasom det skulle wara ett stort nöje att få lefwa i werldslig wällukt. och werlden lofwar mycket godt åt dem, som wilja söka derefter. När hon då således bjuder syndaren att få fägna sig af hennes goda, och han lyder hennes bjudning och blifwer hennes gäst, då sätter werlden det bästa först fram. Det är för syndaren likasom något nymärigt (nykommet) att få förnöja sig af det werldsliga, och allt nytt är behageligt. Man kan icke heller neka att ju det werldsliga i början har något behageligt med sig, och således kan man säga att werlden sätter först fram det goda winet. Penningar, ära och wällust äro alltid i början behageliga. ... Likasom wärdfolk hos Judarne brukade att då sätta fram det sämre winet, när gästerna druckit sig mätte, eftersom de då icke kunde så noga märka skilnaden, eller att drycken war sämre, så kunna icke heller de, som äro druckne af kärlek till werlden, märka huru det nöjet blir sämre, som hon gifwit dem, än det war i början. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar" s I:115-116)


ca 1800 - ca 1500

För mer än hundra år sedan, sade min salig farfar, skulle ingen ha känt igen vår by. ... Hur mycket folk strövade då inte omkring på alla platser, krimbor, polackuslingar, litauer. Det hände att också våra egna kom i skaror och plundrade. Allting hände. ... I den här gården uppenbarade sig ofta en man eller rättare sagt en djävul i människohamn. Varifrån och varför han kom, det visste ingen. Han promenerade omkring och söp och plötsligt försvann han spårlöst och ingen hörde något om honom. Och så plötsligt ramlade han åter ned liksom från himlen, sprang omkring på vägarna i byn, av vilken det nu inte finns något spår och som kanhända inte låg mer än hundra steg från Dikanka. Han samlade ihop kosacker som han mötte, det blev skratt och visor, pengar ströddes ut och brännvinet flöt som vatten. (Nikolaj Gogol "Midsommaraftonen" s 15-16; senare delen av 1600-talet?; författaren född år 1809 i Velyki Sorochyntsi nordväst om Poltava och öster om Kiev i Ukarina)

Kaptenen läppjade på bägarens innehåll och slungade honom i havet. "Vi hava bättre vin ombord", sade han och gav Ruys en vink. "Upp med bästa fatet och rulla det där i sjön!" Det var en befallning, som fribytarne tyckte om. ... Ruys åtog sig värdskapet, fyllde bägarne och uppmuntrade att flitigt tömma dem. "Ett härligt vin! En förening av eld och rosendoft!" upprepade han, under det att han slog uti. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 13-14; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

(Sverige: Stockholm, Vingåker i Södermanland, Östergötland, Småland) "I vet, att Vår Herre icke skapade gästgivaregårdar att stå tomma, ej heller ölkrus att stå fulla." Så talade Klas gästgivare, där han stod framför sin förstugukvist bland färdemän, hästar, oxar och vagnar. ... "Nora", sade han, "har du tappat av det bästa vinet för herrn där uppe i stora kammaren ... jag menar det tullfria vinet, som vi köpte av borgmästaren i Stockholm? ... Vi hava många gäster i skänkrummet: vingåkersfolk, östgötar och smålänningar. Mot alla skall du vara hövlig, men vingåkersborna ger du av ölet n:r 2, så länge de äro nykter kaluv, därefter av n:r 3; östgötarna ger du av ölet n:r 1, så länge de äro på nykter kaluv, därefter av n:2; smålänningarne däremot ger du av n:r 3, så länge de äro torra, men när du märker takdropp, ger du dem svagdricka." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 87-88; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

(Underbefälhavaren) Cassio: "Vara drucken, prata som en papegoja, gräla, skoja, svärja, dundra och regera med sin egen skugga. O, du vinets osynliga ande, har du icke något namn, som man kan känna igen dig på, så låt oss kalla dig - djävul! ... Det ena ögonblicket vara en klok människa, det andra en narr, och det tredje ett kreatur. Ohyggligt! Varje glas för mycket är förbannat, och dess innehåll en djävul." (Fänriken) Jago: "Se så, se så; ett gott vin är ett beskedligt och trevligt kräk, om man rätt umgås med det; trät inte på vinet. ... Ni eller vilken annan människa som helst, kan väl få vara drucken någon gång, vet jag." (William Shakespeare "Othello" s 53-54; författaren född år 1564 i Stratford-upon-Avon sydost om Birmingham i mellersta England)

Såsom wille (Christus) säga: Det är Guds ord, som gör eder edert watten till win och det glädjelösa äktenskapet till glädje. Att Gud har instiftat äktenskapet, 1 Mos. 2:22-24, det weta icke hedningarna och de otrogna; derföre måste deras watten förblifwa watten och förwandlas aldrig till win; ty de känna icke mitt wälbehag till det äkta lefwernet. ... Så fattigt och sparsamt detta bröllop än war, så hade det dock tre bord. Detta antyder ordet kökemästare, som på grundspråket heter ”architriclinus”, och det derföre, att han hade tre bord att sköta. Också skötte ju då icke brudgummen sjelf detta göromål, utan hade tjenare. Derjemte se wi, att de drucko win. Will man nu se på deras fattigdom, så kunde det tyckas, att allt detta borde uteblifwit, såsom det wäl understundom sker hos oss. ... Allt detta låter nu Christus hafwa sin gång: wi böra ock låta det hafwa sin gång och icke göra oss samwete deröfwer. Om några här drucko win litet utöfwer törstens behof och blefwo glada, så woro de wäl derföre icke i djefwulens wåld. Wore det så, då måste Christus hafwa skulden, som med sin gåfwa beredde tillfälle dertill och Hans moder, som bad derom. Ja, finge de surmulna helgonen döma, så wore både Christus och Hans moder här syndare. Men wåra tiders omåttlighet är straffbar, då man icke äter och dricker, utan frossar och super, swäljer och sölar ned sig och ställer sig så, som wille man med swalg och dryckenskap wisa sin konst och styrka, då man icke heller söker att blifwa glad, utan öfwerlastan och rasande. ... Så är det ock med de öfwerflödiga kläderna; de äro icke högtidsdrägt, utan skåde- och prålfjädrar, och de wilja wara de förnämsta och bästa, som hafwa mest silfwer, guld, perlor, siden och spetsar att bära på sig och förbruka, hwilket dock en åsna, ja, en stock kunde göra. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 171-172; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Detta watten (i krukorna) är ett sådant, som man icke dricker, och hwarmed man icke blifwer wederqwickt. ... Si, lagen, som förut war hård och swår, ja, omöjlig, han är nu kär, ljuflig och lätt; ty han lefwer nu i hjertat genom den Helige Ande. Då är det icke mera watten i krukorna, utan man har då fått och druckit ett win, som gör hjertat gladt och lustigt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 175; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Grekland, Tyskland, Turkiet) (Apostelen drifwer den förmaning) att de christna skola afhålla sig från de grofwa köttsliga lustar, som i werlden gå i swang, det will säga, det wilda, oordentliga, hedniska swinlefwernet i fråssande, supande, dryckenskap o.s.w. och förmanar dem, att wara nyktra till att bedja. Ty han har skrifwit denna epistel största delen till de i Grekland, der den stora hopen jemwäl woro glada sällskapsbröder, som hade till wana att endast lefwa i swalg och dryckenskap, för hwilket man skyller Tyskarna, och det icke utan orsak. ... De christna böra icke föra ett så hedniskt, fräckt och liderligt lefwerne i fråsseri och dryckenskap, ösande och slösande; ty de hafwa något annat att göra, som är stort och wigtigt.... De böra icke wara lata eller sömniga, mycket mindre wettlösa och fulla swin, hwilka allsingenting akta och ej heller besinna, hwad de hafwa att göra, utan de böra wara wakande och nyktra samt alltid färdiga till Guds ord och bönen. ... Här behöfdes wäl en särskilt predikan och förmaning för oss, liderliga sällar, mot wårt fylleri och dryckenskap. Men hwarest wilja wi taga den predikan, som wore stark och kraftig nog, att hos oss dämpa och motstå det skändliga swinlefwernet och fylleridjefwulen? Ty det har nu beklagligen så alldeles brutit löst, som ett skyfall och en syndaflod, samt flödat öfwer alltsammans och går dagligen, ju längre desto mer, öfwerallt i alla stånd, de högsta som de lägsta, så att all predikan och förmaning är mycket för swag, och man alldeles må tiga stilla, emedan allt dock är fåfängt och blifwer icke hördt, utan föraktadt och bemött med åtlöje. ... Såsom swin ligga likasom (människorna) dödade och begrafna i ett stänigt fylleri och kunna icke hafwa någon gudsfruktan eller bekymra sig om de ting, som Gud tillhöra. ... Andra folkslag ... kalla oss de supiga Tyskarna. Men Turkarna äro härutinnan riktiga munkar och helgon. ... Derföre äro de ock bättre krigsmän, än wår druckna hop, enär de, alltid nyktra och waksamma, hafwa sina saker i god ordning. ... Men hwad hjelper det att mycket tala härom sedan det så tagit öfwerhand, att det nu alldeles blifwit en allmän landssed och öfwas numera icke allenast bland den grofwa, simpla och ohyfsade hopen, i byarne bland bönderna och på öppna krogar, utan ock i alla städer och nästan i alla hus och särdeles bland adeln och wid de furstliga hofwen. ... Och den som icke will wara ett öfwerlastadt swin med dem, han föraktas, medan de andra öl- och winriddarne med sitt drickande winna stor nåd, ära och gods och wilja derföre wara berömda, likasom hade de sitt adelskap, sin sköld och hjelm deraf att de äro skändligare drinkare, än andra. ... Att så alla dagar och nätter slumpvis och utan återhåll hälla uti sig och åter gifwa ifrån sig, för att straxt fylla sig ånyo, det anstår icke furstar, adelsmän eller borgare, nej, icke ens en wanlig menniska (mycket mindre då en christen), utan sådant är ett riktigt och werkligt swinlefwerne och swingöromål. ... Och jag är öfwertygad, att om icke Gud med någon landsplåga ändtligen stäfjar denna lasten (ty eljest kan den icke dämpas eller förhindras), så lära ... den yttersta dagen, när den kommer, icke finna några christna, utan allesamman falla druckna och fulla ned i helwetets afgrund. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 282-284 i kommentar till 1 Petr 4:7-11; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Tyskland: Bremen sydväst om Hamburg; Sverige: Uppsala) (En) väsentlig brist på precision i översättningarna av Adams (av Brehmen) text om Uppsala (IV:26-27) har påpekats: att man brukar översätta den latinska textens "triclinium" med rum eller sal. ... "Triclinium" var emellertid inte ett rum vilket som helst utan romarnas gästabudshall. Den var som namnet säger inrättad med tre bänkar. (Anne-Sofie Gräslund "Gamla Uppsala - templet och kyrkan" s 174; Adam av Bremen född omkring år 1040 sannolikt i södra Tyskland och möjligen i Bamberg norr om Nürnberg))

(Skandinavien, Norge, Danmark) Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då iväg. . . . På afstånd sågo de ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Det vin som producerades av Gud i en vingård och som först konsumerades var gott. Ingen av dem som drack av det fann något fel med det, och Herren tog också del av det. Men det vin som Ordet gjorde av vattnet var bättre. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 427; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

De första kristna sa: "Vi äta så mycket, som det anstår den hungrige, och dricka inte mera än att vi förbliva nyktra. Vi mätta oss sålunda och förrätta vår aftonbön till Gud efteråt. ... Vi skola inte ständigt hälla i oss vin, såsom de febersjuka göra. ... Vi äro inga självplågare och drager oss inte undan från den borgerliga livsgemenskapen." (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna?" s 60-61; författaren född år 1666 i Annaberg-Buchholz sydväst om Dresden i Tyskland)

“Vattenkrukorna” är uppställda ... för reningsceremoni – för tvättandet inte bara av händer före och efter ätandet utan också av de kärl som använts. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 357; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

I hålan bodde ett förskräckligt vidunder till man. Han levde skild från alla andra endast tillsammans med sina får och getter och förde sitt eget laglösa liv. ... Jag (Odysseus) befallde mina kamrater att stanna vid skeppet och hålla vakt, men först valde jag ut tolv av mina bästa karlar till att följa med mig. Och med mig tog jag en skinnsäck fylld med rött, ljuvligt vin, som var en gåva från Apolloprästen Maron, Euanthes' son. Då jag intog kikonernas huvudstad skonade jag honom och hans familj av hänsyn till hans ställning som Apollo-präst. I gengäld gav han mig rika skänker, sju guldtalenter, en silverpokal och tolv tvåörade krukor med härligt, oblandat vin, av ett förråd som ingen i hans hus kände till, varken tjänare eller tjänstekvinnor, endast han själv, hans hustru och hans betrodda hushållerska; men när han drack det brukade han späda ett mått vin med tjugo mått vatten - ack vilken vällukt som då steg upp från bägaren! (Homeros "Odysséen" s 176-177; Kikoner - Lotofager - Kyklopen; om författaren är en historisk person, är denne född i Jonien i antikens Grekland)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

(Taberg) Tabergsborna helt övertygade: - Vårt vatten är det bästa! Vid ett protestmöte i Taberg var Tekniska kontorets Jan Kaiser helt förbluffad över de kraftiga motreaktionerna från tabergsborna mot att få Vättervatten. Han är van vid att folk blir glada när de ska få nytt vatten. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 157; 1999-10-15)

Många är de som tycker precis som (den grekiske filosofen och författaren) Platon tyckte att drinkar och starka drycker är sämre än sitt rykte. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 94; skål; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland)

Själv föredrar jag alkoholfritt vin. Som nykterist och verksam inom DKSN-RIA är det ju naturligt, att jag förespråkar just den linjen. Men vi lever ju nu i en annan tid än den på Jesu tid. Den tidens vin har f ö specialister angett som ganska svagt i förhållande till dagens starkviner t ex. (Dawid Friberg "Festen kan börja"; Jönköpings-Posten den 18 januari 1991)

Kristna människor borde vara medvetna och klara i nykterhetsfrågan. ... Det är sant, att det inte finns något elfte bud om nykterhet, och det är lika sant, att vi inte är kallade att utesluta människor från det eviga livet, om de är absolutister. ... Men (den kristna) omsorgen ska ... ta sig uttryck i vardagens värld, där man skall dela sitt bröd med den utslagne - men inte en öl! (John Westlin "Personlig helnykterhet" s 11; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Bäst framstår vi (journalister), när vi med prästens auktoritet har förvandlat vanligt billigt rödvin till ädelt blod. Helst av allt skulle vi beskriva, i fyrfärgstryck eller stereoljud, hur själen lämnar kroppen och sedan vara ensamma om nyheten. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 127-128)

(Sverige) Den beslutsamhet, som finns hos myndigheter och allmänhet för att "krossa knarket", ser man inte mycket av när det gäller alkoholproblemet, som är vårt lands största sociala problem. Sverige har omkring en halv miljon missbrukare. Andelen unga missbrukare ökar för varje år. Undersökningar har visat att det numera inte finns någon skillnad i konsumtionsmönster mellan pojkar och flickor. De sociala, medicinska och ekonomiska skadeverkningarna är oerhört omfattande. 80-talet måste bli det årtionde, då vi tar itu med detta vårt största ännu olösta mänskliga problem. Samhället måste överge sin passiva neutralitet inför alkoholkonsumtionen. Enligt min mening behövs det omfattande restriktioner och massiva informationsinsatser, som skall syfta till att bryta den slentrianmässiga alkoholtraditionen. Alkoholen måste sättas in i den aktuella miljö- och giftdebatten. Frikyrkorörelsen har ett särskilt ansvar för att skapa opinion och för att ge de människor, som har slagits ut från samhälls- och familjegemenskapen, evangelium och en ny gemenskap. (Åke Holm "Mina förväntningar inför 80-talet" s 57-58; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

(Hovslätt, Norrahammar) Hovslätts Blåbandsförening har som målsättning att i första hand slå vakt om den förebyggande nykterhetsvården, att samla unga och gamla till meningsfull sysselsättning och upplysande nykerhetsverksamhet. Under 1977 hade föreningen t ex inte mindre än 32 studiecirklar igång i musik, tavelmålning, porslinsmålning m m. I dessa cirklar var hela 45 deltagare under 25 år. Under senare år har ett synnerligen värdefullt och fruktbärande samarbete utvecklats med IOGT-logen Plogen i Norrahammar. (Gösta Freij "Nykterhetsrörelsen i Hovslätt" s 23)


ca 1975 - ca 1950

(Swaziland i södra Afrika) I dagens Swaziland (1969) är det verkligen problematiskt att få fram troende lärare till skolorna. Dryckenskapen är förfärlig och en läkare, som tjänar pengar, vill ogärna nöja sig med det hembryggda ölet, då den vite mannens öl tycks vara mera begärligt! Man kan inte klara varken sina affärer eller sin familj då man hamnat i spritens förbannelse. (Evy Juneswed "Skolarbete i Swaziland" s 45-46; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

(Mullsjö, Malmö, Rimini öster om Florens i Italien) Det var med stora förväntningar som en grupp ungdomar från Mullsjö Folkhögskola startade en studieresa till Italien fredagen den 9 maj 1969. ... Efter två timmar från Malmö landade vi på Natos flygfält utanför Rimini. ... Redan första kvällen deltog vår grupp i ett större informationsmöte för alla deltagare i Atlasresor. Här blev vi något förvånade, när vi såg att vinglasen väntade oss. Detta avstyrdes dock för vår del och efter ett klarläggande från reseledaren erhöll vi lemonad i stället. Det är dock ganska anmärkningsvärt detta, att reseledare måste ideligen vara på sin vakt mot den propaganda för vin som så oblygt bedrives av svenska resebyråer på resor i söderns länder. Innan vi gick till vila den första natten fastställdes stängningsdags och några ungdomar utsågs att utöva kontroll över att dessa tider respekterades. Denna procedur upprepades sedan varje kväll. (Frank Byrmo "Med folkhögskoleungdom på Italienresa 1969" s 21-22; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Druckna getingar raglar omkring under päronträdet, vresigt sjungande livets pris. De dunsar emot, de gör snedsteg på fönsterbrädet, de vinglar, lallar och brummar på drinkares vis. Det vill synas att deras samhälle saknar förmågan att sätta sig in i och lösa alkoholfrågan. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 292; Eftersommar)

(Minsk i Vitryssland, Sovjet) Vid infarten till Minsk frågar vi fem olika karlar efter vägen till hotell Metropol. Alla fem är berusade, och vi vet ej, om vi ska skratta eller gråta. I tre byar ser vi minst 25 pojkar fulla mitt på blanka måndagseftermiddagen. En beklämmande syn! Sovjet måste ha ett stort alkoholproblem! (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 73; Utan guide i Ryssland; år 1958)

Statsminister Tage Erlander sade 1954: "Alkoholfrågan är vår tids utan tvivel största sociala problem." Varför har nykterhetstillståndet i vårt land stadigt försämrats, sedan vi under århundradets första decennium hade nästan idylliska förhållanden? ... Glömmer vi Gud, har vi också förlorat den bjudande auktoriteten för våra samveten och en outtömlig källa av andlig och sedlig kraft. (Gunnar Ahlerup "Kärlek och ansvar"; kommentar till Rom 13:8-12; Jönköpings-Posten den 22 februari 1958)

(Spanien: Cordoba nordost om Sevilla, Sevilla sydväst om Madrid; Storbritannien: Gibraltar) Från Cordoba kommer jag med tåg till Sevilla. ... Jag klarar spanska ganska bra nu. Jag är hela tågets gunstling. Alla bjuder mig på omväxlande karameller, rökt korv, vin och brittiska cigarretter från Gibraltar. Till de sistnämnda tackade jag nej, men korven och vinet smakade bra. Det var alkoholfritt. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 86; Varma dagar i Sevilla; år 1956)

(Sverige: Stockholm) Brigadören och slumsystern Eivi Olsson, chef för frälsningsarméns slumstation Vegagatan 16, Stockholm ... har ett allvarsord att säga: det är inte nog med att man fått en alkoholist till botbänken, där han gråter över sin synd. Det är då kampen börjar. Vännerna fresta, begäret ger helvetes kval, inpassandet i ett ordnat levnadssätt, sökandet efter nytt arbete, skulderna som skola betalas, hemmet som skall byggas upp, allt detta är svårigheter av oanad grad. (Astrid Jäder "Slumsystern"; Jönköpings-Posten den 18 december 1956)

(Sverige, Ryssland) Nordisk Familjebok upplyser ... att från hednatiden har man ägnat öldrickandet åt någon gudomlighet eller på annat sätt lagt in sakral betydelse i öldrickandet. Den katolska tidens gillen övertogo från hednatiden samma roll och ägnade varje skål som dracks åt något minne, t.ex. Marias, apostlarnas eller något helgons, men även den "välsignande" kraften i skålandet kvarstod, t.ex. då man drack för ett gott nytt år och för fred. ... Ingenstädes har seden hållits så fast som i Sverige. Jo, det moderna Ryssland tycks allt hålla lika hårt på seden som gamla Ultima Thule. ... Hur vore det att i tid meddela värdfolket, att man inte anser sig kunna ta del i skålandet, även om det är fruktsaft i glaset? (Einar Genitz "Strålande statsmän"; Jönköpings-Posten 1955-10-05)

Frågan gäller inte absolutismen som en merit, ett företräde inför Gud, utan som en frukt, en naturlig konsekvens av kärlekens och Andens nya liv. En sådan konsekvens är inte ett tvång, utan frihet, verklig frihet. ... Absolutismen är ett evangeliskt renhetskrav. (Gunnar Björkborg "Absolutismen och dess motivering"; Jönköpings-Posten 1955-04-07)

Du kanske var på en finare bjudning häromdagen. Där serverades sprit, även i ditt glas, men du protesterade inte. Ingen visste nämligen att du var en kristen. Och du drack och du skålade, men med ett kränkt samvete och ett nedsmutsat hjärta. Du satte den mänskliga konvenansen och artighetsseden före Guds bud. Du skattade högre att bli ärad av människor än att bli ärad av Gud. (John Hedlund "Anonym kristendom"; Jönköpings-Posten 1954-10-01)

(Sverige) Det finns kommuner i Sverige, som betacka sig för exempelvis ölhandelns spridning till livsmedelsbutikerna. De borde ha rättighet att i sådana fall bestämma i eget bo. (Einar Rimmerfors "Har Sverige ett ölproblem?"; Jönköpings-Posten 1954-05-25)

(Vaggeryd) I Vaggeryd tog pilsnerkriget slut (1953). ... Tvisten startade när restaurang Gillet invigdes. Källarmästaren Gustaf Nilsson ville servera först sprit och sedan pilsner till kunderna men fick nej av de kommunal myndigheterna, inte bara en gång utan flera. Striden som följde blev inte bara seg utan också uppslitande när frikyrkornas och nykterhetsrörelsens representanter i fullmäktige gjorde gemensam sak och sa nej till sprit- och pilsnerservering på Gillet. ... Folkpartiet var mot spriträttigheter liksom broderskaparna (bland socialdemokraterna). Det betydde att de socialdemokratiska rösterna fördelades på de båda blocken samtidigt som bondeförbundet inte verkade ha någon fast linje. Högerpartister och kommunister stod på samma sida, båda var för utskänkning. Men det fanns också politiker som fronderade mot de riktlinjer som stakats ut. De två mest kända, som så att säga bytte sida, var broderskaparen och fullmäktigeordföranden Sture Lindahl och socialdemokraten och nykterhetskämpen Bertil Karlsson. "Bertil ve Pumpen" fick till och med hotelsebrev sedan han deklarerat att han tänkte rösta för pilsenerrättigheter. ... Hans kamrat i Logen Nordstjernan, folkpartisten Karl Andersson, "Kalle Alexius", såg saken på ett annat sätt. "Vi i nykterhetslogen ser naturligtvis Nilssons påhitt om pilsnerservering med oblida ögon. Vi kommer också på alla sätt arbeta emot hans begäran, om den åter skulle dyka upp. Eventuellt skulle vi kunna göra en minutiös undersökning med skriftlig lista och utfråga alla invånare i Vaggeryd om deras åsikt. Jag tror inte vi behöver vara ovissa om utgången. Säkert blir det i så fall en allmän folkresning mot pilsnern." Sigurd Andersson i Skjutebo anförde andra skäl: "Jag ser denna fråga som en samvetssak. Jag känner till hur många vaggerydsbor reser bort och dricker sig fulla om helgerna. Sen uppför de sig dåligt. Det är en skam för köpingen. Skulle det nu bli en ölkrog i köpingen skulle spritmissbruket tillta." ... Det kan sägas att Vaggeryd vid den här tiden inte var helt torrlagt. Två gånger i veckan kom drickabilen från Krönleins bryggeri i Jönköping på besök och tömde sin last av läsk och pilsner i Vaggeryd. Dessutom fanns åtminstone en privatservering som fick servera pilsner om man hade minst fem fasta måltidsgäster. Vidare fanns det gott om "kluckande" paket för avhämtning på järnvägsstationen. ... Signaturen von Oben i Smålands Folkblad skrev så här om fullmäktigedebatten: " ... Folkpartiets kvinnliga ledamot hade vid två tillfällen uttalat sig emot pilsnerrättigheterna och som motivering dragit fram förhållandena vid en privatservering i köpingen där till och med missionsvänner hade fått sin beskärda del i ganska stor utstrcäkning." Detta gillades självfallet inte av missionsförbundaren Lindbom (fp) som uppmanade sin kvinnliga partikamrat att namnge syndarna. ... Den 30 mars 1953 klubbade fullmäktige ... inte bara tillstånd för Gillet att servera pilsner, restaurangen fick också så kallade klubbrättigheter att servera än starkare varor 40 dagar om året med siffrorna 18-11. (Kåre Boberg "Det hände i Byarums socken 1953" s 60-62)

(Barnarp) Barnarps nykterhetsnämnd höll i lördags sitt sista sammanträde med handläggning av en rad körkorts- och motboksärenden. Länsnykterhetsnämndens ombud, hr Gustav M. Johansson, tackade nämnden för den grundlighet och det stora ansvar, som alltid präglat nämndens verksamhet. Ordf. hr Artur Karlsson tackade ledamöterna för hjälpsamhet och god vilja och v. ordf. fru Elsa Talliden gav uttryck för nämndens uppskattning av ordförandens intresse och nit. (Smålands Folkblad 1952-01-02 "Nykterhetsnämnds ledamöter kännetecknas av hjälpsamhet och god vilja")


ca 1950 - ca 1940

Alkoholbruket kan ej i någon mån försvaras. Enda säkra vägen till familjelivets värn och bevarandet av dess helgd är ett utrotande av dryckesseden, som redan fått ett så starkt fäste hos vårt folk. (Emil Hindenborg "En hemfördärvare"; Jönköpings-Posten 1948-05-15)

(Växjö stift, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län) En präst har under något år åtnjutit tjänstledighet för heltidsanställning inom NTO. En annan har varit anställd inom De kristna samfundens nykterhetsrörelse. Denna sammanslutning har genom bred uppläggning av sin verksamhet i socialetiska kurser o. d. fått ett gott grepp om (nykterhets)frågan. . . . En konferens (hölls) hösten 1947 på S:t Sigfrids folkhögskola, till vilken inbjudan utfärdats av Växjö stiftsråd i samråd med Kronobergs, Kalmar och Jönköpings läns nykterhetsförbund. Initiativet kom ursprungligen från nykterhetsfolkets sida. Vid denna konferens under biskopens ledning medverkade landshövding Th. Bergquist och flera föredragshållare från båda hållen. Förhandlingarna, som utgavs i tryck under titeln "Kyrka och nykterhetsrörelse i samverkan" utmynnade i ett uttalande, som torde vara av intresse: " . . . Det synes i nuvarande situation högst angeläget, att alkoholfrågan göres till föremål för ett allvarligt studium inom alla ansvarskännande kretsar. Det är ett oavvisligt krav, att officiella festligheter, anordnade av olika samhällsorgan eller organisationer, göras spritfria. Det är högst av nöden, att alla religiösa och ideella rörelser besinna sitt ansvar även för den ungdom, som står utanför organisationerna, och överväga förebyggande åtgärder i syfte att fostra ett nyktert släkte. Vi rikta en inträngande vädjan till kyrkans män att i samverkan med den organiserade nykterhetsrörelsen arbeta för folknykterhet och mot spritens hävdvunna ställning i umgängeslivet. Vi vädja till den organiserade nykterhetsrörelsen att söka samverkan med kyrkan och andra religiösa institutioner i sitt arbete och att allvarligt behjärta nykterhetsfrågans sammanhang med andra folketiska, sociala och andliga problem, ej minst i fråga om ungdomens fostran. Vi uppmana alla andra ideella och politiska folkrörelser att med all kraft medverka i kampen för ökad folknykterhet. (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 584-585)

(Norrahammar) Norrahammars nya fullmäktige väckte uppmärksamhet genom att inte mindre än 23 av de 25 ledamöterna äro organiserade helnykterister. Förhållandet omnämndes i många tidningar, t. o. m. i julinumret av "Månadens Magasin" i Sveriges radio. ("Tabergs Bergslag VI" s 117)

Utan att döma de absolutister, som se på skålseden på annat sätt än jag, måste jag bestämt reagera mot den dom de behaga fälla över vårt sätt att ta på denna skålsed. Det är egentligen - enligt mitt förmenande - en olycka för nykterhetssakens framgång, att man t.o.m. på verksamt nykterhetshåll skall beteckna avståndstagandet från skålseden som en oartighet, en ohövlighet och en ovänlighet. (Bernhard J:son Ernestam "Om skålseden"; Jönköpings-Posten 1947-05-10)

När (Bertil) såg glaset stå framför sig, vaknade han med ens upp ur sin dvala. Skulle faderns förbannelse bli hans? Man kunde ju aldrig veta, vad man bar inom sig. Och i det sinnestillstånd han befann sig, låg frestelsen snubblande nära att dränka sorgerna och missräkningarna i glaset. Det stod där så lockande, och Alice lyfte nu sitt emot honom. Han tyckte hon sade något. Men han svarade inte, hade sina tankar på annat håll. Han skulle helst ha velat krossa glaset mot golvet, trampa det i tusen bitar. Men han gjorde det inte. Han ville ej väcka uppseende. Men han sköt glaset ifrån sig, häftigt och bestämt. På en gång kände han också äckel gent emot Alice, som satt där mitt emot honom med sin cigarrett och sitt glas. Han fattade hennes hand i ett starkt grepp och tvingade henne att sätta glaset, som hon ännu icke hunnit läppja på, tillbaka på bordet. Han ruskade henne kraftigt i armen och sade bestämt: "Du får inte! Jag kan inte se det!" Alice såg häpen, därefter förargad på honom. Hon beredde sig att giva ett häftigt svar. Men Bertil förekom henne. "Om du visste, huru jag i mitt hem upplevat spritens förbannelse, skulle du aldrig smaka en droppe", fick han äntligen fram. "Så-å", var det enda den häpna Alice kunde få fram. "Ja, min far var begiven på sprit, jag såg honom full många gånger i fyllan och villan. Höll på att ta livet av min mor. Det tog lång tid för henne att repa sig. Kom ihåg, Alice: spriten, som du leker med, är en förbannelse, en förnedring, en källa till ständiga sorger för otaliga människor. Hela min barndom har den fördystrat. Hade inte mor haft så mycken kärlek, så hade jag väl inte levat nu." När Bertil lugnat sig, började han berätta. Det syntes, att det gjorde ett djupt intryck på Alice Schultzberg. Glaset fick stå orört. Tyst och sluten gick hon vid Bertils sida, när de åter kommo ut från restaurangen. Det var tydligt, att hon fått något att tänka på. (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 45-46)

(Nässjö; Tveta, Vista och Mo härader) I Statts källarvåning mot Karlagatan (i Nässjö) låg Systembolaget. ... Man kunde, om man hade tillgång till motbok med outtagna litrar - köpa brännvin i källaren. Man kunde hyra sej ett rum på Statt och dricka det inköpta. Man kunde gå ner i Statts matsal och äta sex assietter och varmrätt med snaps och kaffe och konjak och lättgroggar, bråka i trappan, bli tagen av polisen och förd i arrest i samma hus. En tid efteråt dömde Tveta Vista och Mo häradsrätt fylleriböter som fan vet om man inte kunde betala inne på drätselkontoret. ... Statt höll sej inte med andra- eller tredjeklassrestauranger. Här var allt i samma lokal. Men Kaféet motsvarade en tvåa eller trea. Där kunde man dricka mot restriktionsmat, sjuochenhalv centiliter plus lättgroggar från 12 till 15 och femton centiliter efter femton. Den som vet något om Bratt-systemet känner förstås till att damer fick sjuochenhalv såväl före som efter femton. ... Innanför Kaféet låg det som servitriserna kallade för Klubben, ett rum mot Karlagatan-Rådhusgatan med djupt skönt nersuttna gröna fåtöljer och låga bord, placerade i grupper. I klubben drack man grogg. Dit togs inte restriktionsrätterna in ens för syns skull. Där fick man lättgroggar. Där kunde man, om servitrisen var snäll, få bonga på nytt. Alltsammans låter vällustigt. Det är också vällustigt när jag tänker tillbaka. Samtidigt fanns en tragik, en ensamhet, ett behov att hävda sej, som jag inte alls är beredd att skildra än och som jag kanske aldrig kan skildra. Det fanns människor som ... nåja, det får vara. Inte ens de som i småstadens nykterhetsnit satt i Dödens Väntrum på Stortorget för att se vilka som gick på Statt ska ha den glädjen än. (Uno Myggan Ericson "En flygare på Statt" s 29-31; 1940-talet?)

(Sverige) Så fladdra än i dag sida vid sida den korsmärkta kristusfanan och det slitna, men hederliga nykterhetsstandaret. Bakom dem båda marscherar i fast takt Sveriges ansvarsfulla kristna menighet. Är du med i den skaran? Om inte, så enrollera dig i densamma vid första tillfälle, ty "Gud vill det". (Carl H. Nilsson "Ett kristet kulturproblem"; Jönköpings-Posten 1945-08-06)

(Holsbybrunn öster om centralorten Vetlanda) Vi kommo in i (Holsby brunns) bageri, där vår nuvarande gode predikant Gunnar Claesson och hans maka sedan flera år tillbaka skötte om brödbakningen och nu arbetade i sitt anletes svett. Jag sade: "Nu komma min hustru och jag och vilja säga ett varmt tack för allt gott bröd ni bakat under den tid vi varit här." De lyste upp under det jag tillade: "Se, vi äro inte lika Farao, om vilken det heter, att han upphöjde vinskänken men hängde bagaren. Jag tycker han var galen. Snarare hade han bort göra tvärtom." De logo ännu mera gott och nickade bifall till min anmärkning mot Farao. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 78-79)

Det råder väl intet tvivel om att det skulle betyda ett väldigt krafttillskott för vårt land, om ungdomen i gemen vande sig vid ett helnyktert levnadssätt. Och det är ingen orimlig tanke, att det från högsta ort klart och tydligt sades ifrån, att detta bör vara rättesnöret. I det fallet har man inte bara anledning att tänka på regeringen utan också på ledningarna för kyrkan, arbetarrörelsen, idrottsrörelsen och andra stora organisationer. (Nils Sundberg "Klara signaler"; Jönköpings-Posten 1941-04-07)


ca 1940 - ca 1925

(Jönköping) (annons) Krönleins Bryggeri Jönköping. Stadens modernaste. Rekommenderar sina välkända tillverkningar. Rikstelefon 12. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1936" s 91)

(Smålands Taberg) (annons) Vid behov av Svagdricka & Mineralvatten hänvänd Eder med förtroende till Tabergs Svagdrycksbryggeri Smålands Taberg. Tel 43. (Innehavare Torsten Johansson) Erkänt goda tillverkningar. ("Tabergs Bergslag II" s 95)

(Uljeshult nordväst om centralorten Skillingaryd) Oscar Magnusson (i Uljeshult) var alltså alkoholist. Det var han fram till den dagen (nyårsafton 1933) då hans älskade dotter Inga-Stina omkom. Detta blev en vändpunkt i hans liv och därefter kom aldrig mer en droppe alkoholhaltig dryck över hans läppar. Han blev missionsvän och flyttade till Skillingaryd där han byggde upp en präktig villa vid Källelia. (Walle Lemke "Österån - folk och företag" s 82,88)

(Jönköping, Nässjö) (annons) JÖNKÖPINGS BRYGGERI A.-B. Telefon 8. Maltdrycker KLASS I och KLASS II. Maltstarkt SVAGDRICKA på 5- och 10-liters flaskor. MINERALVATTEN och LÄSKEDRYCKER. Wichy- och Sodavatten. Sockerdricka, Pommac m. fl. Alla våra tillverkningar av filtrerat vatten från egen källa. Nederlag av: NÄSSJÖ BRYGGERI AKTIEBOLAGS tillverkningar. Telefon 342. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 105)

(Jönköping) Under den tid (1930-talet?), jag arbetade i Jönköping, kom en drucken man in till mig en dag. Under tårar sade han: "Jag är slav under rusdryckerna, för mig finns inte längre något hopp, jag har kommit för att bedja er att i edra möten kraftigt varna de unga för rusdryckernas förbannelse." Jag försökte tala vid honom om kraften i Jesu blod till frälsning för alla, men han gick bedrövad bort. Det ljöd i mina öron: "Varna de unga!" Låt oss göra det! (Harry Frödin "Glimtar från barnens värld" s 47)

(Sverige, Växjö stift) I slutet av 1700-talet och första delen av 1800-talet var tillståndet allt annat än ljust. Det kännetecknades av försoffning, dryckenskap och moraliskt förfall. En historieskrivare säger: "Städernas gator och landsvägarna var fyllda av varelser, som genom förnedrande dryckenskap sjunkit under djurens ståndpunkt." Biskop Tor André skrev 1936: "Innan väckelsen bröt fram var svenskarna ett håglöst, efterblivet och försupet släkte." En prost från Växjö stift yttrade vid 1928 års riksdag: "Det finns en plåga i landet värre än pesten. Jag menar dryckenskapslasten. Kan ej medel uppfinnas mot denna last föreser jag en olycklig framtid, ett kommande dvärjlikt släkte, sjukligt och eländigt." Väckelsen förändrade allt. Harry Sjöman skriver i sin bok Glädjespridare. "Brännvinsslavar blev nyktra och skötsamma, hustruplågare mildare till sinnelaget, barnafäder ömma och skojare hederliga. En gammal läsare sade, att när en väckelse gått fram över en socken, så märktes detta på allting. Stutar och oxar började bli fetare, de grå husen rödmålade och vårens pingstliljor och pioner lyste klarare vi stugväggarna." (Carl Wilson "Väckelserörelser" s 71; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

(Häradsköp och Åker sydväst om centralorten Skillingaryd, Skäggalösa söder om centralorten Alvesta, Jönköping) Edvard (Johansson) i Häradsköp hade 49 olika uppdrag samt många medaljer vid sin död 1954: riddare av Vasaorden, styrelsemedlem i landstinget, häradsdomare, riksdagsman, kyrkvärd m.m. ... Som ung var Edvard frälsningssoldat i Skillingaryd. Med åren blev han mer och mer engagerad i Åkers församling. ... Morfar var helnykterist, vilket kan ha sin förklaring. Hans far var alkoholist och misskötte sin gård i Skäggalösa. Då beslutade morfar att hämta sin gamle far och låta honom bo sina sista år i Häradsköp. Det var hans sätt att driva alkoholpolitik samtidigt som han älskade sin gamle far och inte ville att han skulle dö i alkoholism. Det var nog en pärs att ryckas upp för att komma till Häradsköp, där närmaste systembolag låg i Jönköping. Dåtidens alkoholpolitiska program var kanske smärtsamt men effektivt. Gubben fick omvårdnad, mat och kärlek men inget brännvin. (Barbro Rasmussen "Edvard i Häradsköp" s 86)

Det söta, det goda vinet är (Kristi) fullkomliga glädje och frid grundad på fullkomlig syndaförlåtelse och föreningen i tron med honom. (Anders Hultman "Omvärdering och felvärdering"; kommentar till Jes 5:20; Jönköpings-Posten 1928-04-20)

(Indien: Sarangkheda öster om Nandubar i västra Indien) Hinduismens högre stående bekännare tyckte ... inte om krogaffären (i byn Sarangkheda i Shahada domsaga). Det göra de för resten aldrig. Bruk av starka drycker strider mot deras religions högre principer. Och dessa principer tillämpa de också i livet. Ingen braman super i allmänhet, om han inte är europiserad, om han inte är västerländskt bildad. ... Bed en bön till Livets Gud, att den lilla kristna missionsutposten må bli ett medel i hans hand att genom Jesu frälsande evangelium rädda åtminstone så många liv, som ... krogen ruinerat och dödat. (Enok Hedberg "Krogen förvandlad till missionsstation" s 143-144; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1927)

Jag kommer ihåg ett kräftkalas. På bordet bland rågade skålar och glas och doftande, retande rätter och brandröda kräftskal, som brutits i kras, där blänkte bland fat och assietter karaffernas blanka fasett. ... Där flödade sprit ur karaffernas djup; till varje kräfta tog man en sup och fyllde så genast glaset. Och dofterna fyllde syrenbersån. Jag smög mig obemärkt ut därifrån och lämnade hela kalaset. Jag var bara en liten skolpojke då, men vämjelsen sitter i ändå, som jag kände den sensommarnatten. Och fastän jag åldras och åren gå, så minns jag de fåniga skratten och doften av livets vatten i gårdens syrenberså. Och det är därför, jag inte tycker, att kräftor kräva dylika drycker. ... Nu larmar livet bryskt i sot och damm, och dagens brådska tröttar oss och jäktar, men romantiken skimrar skärt i glaset. ... Vi skynda oss febrilt att plocka fram den romantiken utur livets nektar, och veckans gråhet flyr vid supkalaset. ... Men kommer det vår trötta kropp att domna och får de tunga hjärnorna att somna och drömma drömmar, lekande och ystra, ... och skänker oss den glädje, som vi sakna, blir livet likväl tyngre, då vi vakna, och livets sorger ännu mera dystra. ... Och väcks vår känsla blott av spritens strömmar, som vagga oss i rosenröda drömmar i våra städers rökigt tunga luft, ... då må vi hålla våra hjärnor kalla långt hellre än att låta känslan falla och kämpa mot vårt mänskliga förnuft. ... Nu fylkas alla vänner, som jag äger, i tvenne skrikande och vilda läger som inte vill, eller som vill ha sprit. ... Men låt oss gå tillsammans, tills vi stupa, i samma här och supa, bara supa den sunda glädjens söta akvavit. (Alf Henrikson "Vår tid" s 73-76; Aqua vitae; dikt från 1927)


ca 1925 - ca 1920

(Jönköping) Tillbaka till julafton 1923, den sista julen vi firade på Smedjegatan 36 (i Jönköping). ... Efter maten var det kaffe och kakor, och (bokbindaregesäll) Grönlund skulle ha sig en snaps. Annars var det inte nån riktig jul för honom. Far tog aldrig brännvin - kanske en konjak till kaffet - men det fanns alltid sprit hemma om nån kom på besök. När Grönlund och lärlingen hade gått - det var ju ändå en familjehögtid - lättade stämningen, blev mindre stel. Inte för att far behandlade dem annorlunda, men han var aldrig du med Grönlund. Och det var inte jag heller när han arbetade för mig. När bara familjen och släkten var kvar, brukade farfar sjunga olika visor som jag spelade på pianot: Källan sprang ur jorden fram och Det är en ros utsprungen. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 40-41)

(Jönköpings län; Kronobergs län; Kalmar län: Oskarshamn, Dörarp norr om centralorten Ljungby, Kalvsvik söder om centralorten Växjö, Växjö) (1922 års) förbudsomröstningsresultat finns redovisat ner på kommunnivå. ... I Jönköpings län ... stödde hela 81 procent av de röstande förbudstanken. I Kronobergs län fick förbudsanhängarna 47 procent och i Kalmar 42 procent. ... I hela Jönköpings län förutom de sydvästra delarna hade förbudsanhängarna en majoritet på över 80 procent av rösterna. Ett stort antal förbudsanhängare fanns också i de nordvästra delarna av Kronobergs län och i ett stråk från Oskarshamn in mot Jönköpings län. De centrala och södra delarna av Kronobergs län påvisade ett mycket starkt förbudsmotstånd. Förbudsomröstningsresultatet kan med stor överensstämmelse kopplas till en kyrkogeografisk beskrivning av Småland. Jönköpings län, förutom det ovan nämnda sydvästliga området, präglades av en stark frikyrka. Detsamma gäller de nordvästra delarna av Kronobergs län, och området kring Oskarshamn som är ett frikyrkligt centrum i Kalmar län. I de områden där förbudsmotståndarna var som starkast dominerade däremot en inomkyrklig, gammalkyrklig väckelsetradition. Detta är typiskt för de södra och centrala delarna av Kronobergs län och södra Kalmar län, där den gammalkyrkliga, pietistiska väckelsen i P.L. Sellergrens och Pehr Nymans anda levde vidare. I Kronobergs län finns extrema lokala skillnader i omröstningsresultatet som kan förklaras utifrån den kyrkogeografiska strukturen. I det frikyrkliga Dörarp i den nordvästra delen av länet vid gränsen mot Jönköpings län fick ja-sidan 98 procent av rösterna. I det gammalkyrkliga Kalvsvik i länets södra delar fick ja-sidan däremot bara två procent av rösterna. Fem år efter förbudsomröstningen, inför prästmötet i Växjö 1927, fick kyrkoherden i Kalvsvik söder om Växjö Sven August Hjelmgren frågan om särskilda nykterhetsföreningar fanns inom pastoratet. "Inga sådane vilja vi veta af här", svarade Hjelmgren. På frågan om arten och frukten av nykterhetsföreningarnas verksamhet svarade han: "Ytlighet och egenrättfärdighet samt skändligt skrymteri och blask av tidens antikrist-väsende." (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 280-281)

(Hagshult, Åker, Tofteryd, Skillingaryd; Jönköpings län) Om således frikyrkorörelsen hade en stark ställning i bygden tyder siffrorna från förbudsomröstningen 1922 på en motsvarande styrka för nykterhetsrörelsen. Som närmast unikt måste resultatet i Hagshult betraktas. 290 röstade där för totalförbud mot sprit och endast 2 emot. ... I Åkers församling var siffrorna 544-18 ... och i Tofteryds, vilken innefattade även tätorten Skillingaryd, 1017-95. I landet som helhet segrade förbudsmotståndarna knappt. Jönköpings län var det förbudsvänligaste länet med 82 procent av rösterna för förbud. Siffrorna för de tre församlingarna i skillingarydsbygden torde tala för sig själva. (Bo Stråth "Folk i rörelser i Skillingaryd" s 83)

(Ljungsarp nordost om centralorten Tranemo, Stora Bongebo nordväst om centralorten Vaggeryd) Vår stora familj med far och mor och åtta syskon och en dräng flyttade till Stora Bongebo i mars 1920. Vi kom närmast från Ljungsarp. ... Till ölbryggningen gick det åt ett stort ämbar. Under bryggningsproceduren fick vi akta oss för att öppna brygghusdörren i onödan. Ölet var inte starkare än att vi barn fick använda det. Det var rätt avsevärda kvantiteter far tillverkade. Det brukade räcka ända till slåttern. Han brukade då och då spä ut det med vatten. Vi hade en humlegård med ett 30-tal stänger bakom ladugården. Blomknopparna torkades väl efter skörden och användes till att beska ölet. (Evan Jönsson "Livet i Stora Bongebo under 1920-talet" s 21)

(Jönköping) Min far kom en dag hem med en drucken fiskhandlare. Denne hade en gång varit med i Frihetskören (i Frälsningsarmén, Jönköping), en kör av frälsta alkoholister. Jag kan ännu höra den skrovliga jubelsången: När världens fröjd en ände tar ha vi det bästa vinet kvar. Halleluja, halleluja, halleluja vår Gud. (Olov Hartman "Klartecken" s 21; någon gång 1920-23)


ca 1920 - ca 1915

(Jönköping) En person som gillar eller på något sätt drager vinst af rusdryckshandteringen kan aldrig betecknas som en gentleman. Aldrig kan en person som har panna att offentligen framställa en så grof lögn som att inrättandet af krogar i Jönköping är en Jönköpings stads "inre angelägenhet" som inte rör grannsamhällena eller "bondkommunerna" ... aldrig kan en sådan person göra anspråk på att räknas för gentleman. (Jönköpings-Posten 1918-07-06 "En gentlemans kännetecken"; sign K.J.)

(Byarum, Stigamo, Waggeryd, Jönköping, Göteborg) (Kommunal)stämman (i Byarums socken) ville blott erinra sig den tid då ölförsäljningen ohejdat försiggick inom kommunens båda f.d. gästgivaregårdar Byarum och Stigamo, en försäljning, som utövade en demoraliserande verkan på så väl ung som gammal. Ölförsäljningen har nu sedan länge upphört, men istället har länsstadens utskänkningsställen ersatt spritbegäret emedan Waggeryd-Jönköpings järnväg med sina fyra stationer inom socknen genomlöper densamma och således lämnar ypperliga tillfällen att dessa ställen besöka och därifrån avhemta större eller mindre kvantiteter, som i allmänhet missbrukas. Innevarande kristid har dock icke, dess bättre, givit anledning till dylikt missbruk, men ingen garanterar för att kommande tid skall utöva lika skarp kontroll som den nuvarande. Då Byarums kommun önskar vara en nykter sådan, önskar den också, att hinder undanrödjas för att kunna det förbliva; därför vill stämman vördsamt uttala såsom sin bestämda mening, till den kraft och verkan det hava kan, att det vore högst skadligt för kommunen med sitt municipalsamhälle Waggeryd och sina industriella anläggningar om Göteborgssystemets anhållan (om förnyad oktroj för spritförsäljning i Jönköping) beviljas. (Lars-Gunnar Petersson "Vår kommunala organisation år 1918" s 19; Byarums kommunalstämmas skrivelse till länsstyrelsen vid sammanträde 2 juni 1918)

(Taberg) 1916 (I Taberg) utser missionsföreningen, ungdomsföreningen, nykterhetsföreningen samt föreningen Templet gemensamt ombud för "förbudsaktionen" i spritfrågan. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 26)

(Jönköping) Alkoholfria viner hos Oscar Kvist, Slottsgatan 6, (Jönköping). (Jönköpings-Posten 1916-08-19 "Alkoholfria viner i Jönköping")

(Marieholm nordost om centralorten Gnosjö, Värnamo, Smålands Taberg) Söndagsskolfest hölls vid Marieholms bruk söndagen den 25 d:s (= juli). Goda och lärorika samtal med barnen höllos af C.V. Johansson från Värnamo och läraren M. Hultman från Smålands Taberg. Den senare talade speciellt om faran för barnen att börja använda rusdrycker. Sedan serverades saft till samtliga barn ute i det gröna. (Jönköpings-Posten 1916-07-25 "Att inte börja använda rusdrycker")

(Norrahammar) För bildande af en barnnykterhetsförening inbjudas barn från 6 års ålder till möte i missionshuset (Norrahammar) lördagen den 1 april (1916) kl. 5 e.m. (Jönköpings-Posten 1916-03-31 "Barnnykterhetsförening bildas i Norrahammar?")

(Norrahammar) Ett barnens nykterhetsfälttågsdag var det i Norrahammar i söndags (den 25 mars 1916). Inemot 500 af samhällets skolbarn deltogo i demonstrationen, som gick af stapeln kl. halv 4 e.m. med samling å öppna platsen midt för järnvägsstationen. Hvarefter tåget, försedt med standar och flaggor gick till missionshuset, där tal hölls af fröken Adèle Wetterlind till barnen om demonstrationens betydelse, hvarjämte flera sång- och musikstycken utfördes. (Jönköpings-Posten 1916-03-28 "Närmare 500 skolbarn i Norrahammar demonstrerar för nykterhet")

(Sverige: Skillingaryd; Ryssland) I Skillingaryds missionshus hölls nykterhetsföredrag af folkskolläraren A. Komstedt inför en mycket stor publik. Föredragshållaren påvisade bl.a. rusdryckshandteringens skadliga inflytande på ett folks sociala och andliga utveckling såväl som dess ekonomiska lif. Med ex. från Ryssland visades, att förbudslagen där haft de mest välsignelsebringande verkningar och att den där låtit sig genomföra midt under kriget oaktadt staten genom rusdryckshandteringen haft en årsinkomst af den oerhörda summan af 2 milliarder kr. Till slut föredrog fälttågskommitténs resolution som blef enhälligt antagen. (Jönköpings-Posten 1916-02-15 "Nykterhetsfolkets fälttåg i Skillingaryd)

(Vaggeryd, Wendelsberg norr om centralorten Mölnlycke) Nykterhetsföredrag hölls i godtemplarlokalen i Vaggeryd söndagen den 6 febr. (1916) af godtemplarordens resetalare herr Justus Elgeskog från Wendelsbergs folkhögskola. ... Talaren uppmanade till enig anslutning till nykterhetsvännernas led, så att landet till slut må bli befriadt från rusdryckerna. Detta vore en god och fosterländsk gärning. Föredraget applåderades lifligt. (Jönköpings-Posten 1916-02-09 "Justus Elgeskog från Wendelsbergs folkhögskola besöker Vaggeryds godtemplarlokal")


ca 1915 - ca 1911

(Jönköpings län, Vaggeryd) Jönköpings läns blåbandsförbunds resetalare höll i onsdags afton nykterhetslektion med barnen ur Hoppets Härs afdelning i Vaggeryd samt sedan nykterhetsföredrag för äldre. (Jönköpings-Posten 1913-12-11 "Hoppets här i Vaggeryd")

(Vaggeryd, Jönköping, Sverige) Politiskt föredrag hölls i Vaggeryd af grosshandl(are) Felix Hamrin från Jönköping. Till ämne för sitt föredrag hade han valt: Nykterhet och fosterlandskärlek. Han framhöll, att det svenska folket ej kan bli ett lyckligt folk förrän det blir ett nyktert och sparsamt folk. Musikkåren Göta spelade flera musikstycken. (Jönköpings-Posten 1913-08-19 "Nykterhet - en förutsättning för ett folks lycka")

(Vaggeryd, Byarum) Nykterhetsdemonstration kommer i år att äga rum i Vaggeryd den 1 maj eller Kristi himmelsfärdsdag kl. 4 e.m., föranstaltad av logen Nordstjernan. Samling sker vid godtemplarhuset, därifrån man går rundt om samhället till den s.k. Ödestuguvägen. Musik utföres af kåren Göta. Alla nykterhetsvänner från Byarums socken inbjudes deltaga. (Jönköpings-Posten 1913-04-25 "Logen Nordstjernan ordar nykterhetsdemonstration")

(Månsarp, Bratteborg nordväst om Byarum) Dricka bereddes (i Månsarp) på kornmalt, som framställdes på gårdarna. Tillverkningen av svagdricka höll på fram till dess att lokala bryggerier introducerades före första världskriget. Dricka gjordes framför allt till slåttern men också på hösten. Det brukade bäras ut till slåterfolket i stora trästånkor med lock och pip. Under husbehovsbränningens tid kunde det hända att bergslagsbönderna, om det var besvärligt på hösten, och de inte kunde göra varken svagdricka eller brännvin, fick beställa brännvin hos greven på Bratteborg. (Lennart Gustavsson "Livet i Månsarps kyrkby" s 94)

(Indien: Mandwi och Kakarpatti norr om Mumbai/Bombay nordvästra Indien) Såväl på bort- som hemvägen stannade jag i Mandwi, där vi ha en liten kristen församling. Det förhåller sig här som i Kakarpatti, att platsen har en krog. I Kakarpatti fingo vi krogen förvandlad till kyrka. Vi bedja nu Gud att detsamma må ske här i Mandwi. Ja, att icke endast krogen, som är en del af satans rike, utan att hedendomens hela mörker förvandlas till ljus. Härtill gifve Herren sin nåd. (A.P. Franklin "Vandringar i Indien"; bref från Indien; Jönköpings-Posten 1912-06-06)

(Skillingaryd) Skillingaryds militära nykterhetsförening har äfven under innevarande års vapenöfningar trädt i verksamhet. Omkring 200 värnpliktiga ha anmält sig till inträde i föreningen, som i öfrigt utgöres af 12 underofficerare samt omkring ett 30-tal fast anställda korpraler, volontärer och indelta soldater. ... På hvarje kompani har en föreningsmedlem blifvit utsedd till ombud, som har till uppgift att mera personligt verka för nykterhet: anteckna medlemmar, tillse huru dessa hålla sina nykterhetslöften, sprida nykterhetslitteratur m.m. Föreningen, som i regeln har möten en afton hvarje vecka i soldathemmet, söker genom sin verksamhet befästa de unga männen i ett sedligt och nyktert lefnadssätt. (Jönköpings-Posten 1912-05-24 "Skillingaryds militära nykterhetsförening")

(Waggeryd, Tofteryd) Waggeryds blåbandsförening jämte barnafdelningen Hoppets här höll i söndags sitt årsmöte. ... I (Hoppets här) funnos vid årets början 90 och vid dess slut 99 medlemmar. ... Sedan förhandlingarna voro slut hölls en god anderik predikan af kyrkoherde K.O. Eriksson i Tofteryd. (Jönköpings-Posten 1912-01-23 "Växande barnnykterhetshär i Vaggeryd")

(Vaggeryd) Lokalafdelningen n:o 645 Vaggeryd, af Nykterhetsfolkets sjukkassa har möte söndagen den 12 d:s kl. 3 e.m. Absolut nyktra och fullt friska personer i ålder mellan 18-45 år vinna inträde i kassan. Styrelsen. (Jönköpings-Posten 1911-03-10 "Nykterhetsfolkets sjukkassa")

(Sandseryd) Sandseryds absoluta nykterhetsförenings styrelse har beslutat ombilda sin barnnykterhetsförening "Vårbrodden" till en ungdomsklass. Detta beslut motiveras med att barnen i såväl folk- som söndagsskolorna numera får undervisning om rusdryckernas skadlighet, men att i åldern 13-18 år ungdomen är så godt som lämnad vind för våg och därför bättre i behof af stöd. Ungdomsklassen skulle därför försöka taga hand om ungdomen i denna ålder och leda dem i kristlig och nykterhetsvänlig anda. Man skulle söka få hjälp såväl af socknens ungdoms- som missionsföreningar härför. (Jönköpings-Posten 1911-01-21 "Barnnykterhetsförening ombildas till ungdomsklass")

(Norrahammar) Verdandilogen i Norrahammar hade i lördags afton anordnat nyårsvaka. Föreningshuset var fyllt till sista plats av en intresserad publik. Föredrag, en kortfattad överblick över 1910 års händelser, hölls av red. Ivar Neuman; därjämte förekom sång och spelades av amatörer två enaktare av Karl-Erik Forsslund. Det hela avslöts med dans någon timma in på det nya året. (Smålands Folkblad 1911-01-02 "Nyårsvaka med föredrag, sång, teater och dans")


ca 1911-ca 1910

(Byarum) Några störande uppträden (i Byarum) på grund af starka drycker, särskildt det s.k. julbrännvinet, som å en del orter så ofta förspörjes, har, såsom ju var att vänta inom denna nykterhetsvänliga församling, ej försports. (Jönköpings-Posten 1910-12-27 "Nykterhetsvänligt Byarum")

(Jönköpings län, Tofteryd) Alltsedan Jönköpings läns nykterhetsförbund bildades har Tofteryds kommun anslagit medel till detta förbunds verksamhet. ... Vid ärendets föredragning vid stämman framgick det, att denna vidhåller sina gamla traditioner på detta område. (Jönköpings-Posten 1910-12-24 "Tofteryds kommun ger fortsatt stöd åt länsnykterhetsförbund")

(Hofslätt, Dunkerhallar i Jönköping) Fosterländsk nykterhetsfest var i söndags anordnad i Rörets missionshus (i Hofslätt) af absoluta nykterhetsföreningen och templet "Vårblomman" därstädes. Festen var besökt af så många åhörare lokalen kunde rymma, hvilka med uppmärksamhet lyssnade till öfverlärare I. Platon, som höll ett fosterländskt nykterhetsföredrag, och pastor O. Ödqvist, som höll ett religiöst föredrag. Sång och musik utfördes af Dunkehallars strängmusikkår. (Jönköpings-Posten 1910-11-08 "Nykterhetsfest i Hofslätt med föredrag af öfverlärare och pastor")

(Waggeryd) (Waggeryds blåbandsförenings barnafdelning) "Hoppets här" ... firade femårsminnet med en liten treflig fest midsommaraftonen kl. 6 f.m. ute i det gröna utanför samhället. ... Före uppbrottet från festplatsen serverades saft och kakor till samtliga festdeltagare, hvilkas anleten uttryckte den hjärtligaste belåtenhet och tacksamhet. (Jönköpings-Posten 1910-06-27 "Barnnykterhetsfest med saft och kakor")

(Månsarp, Smålands Taberg, Halmstad, Nässjö) I Månsarps missionshus hölls i går e.m. ett nykterhetsmöte, som var mycket talrikt besökt. Pastor K. Palmberg höll därvid ett föredrag öfver apostelns ord i Ef.Br. 5:11: "Hafven ingen delaktighet i mörkrets ofruktbara gärningar, utan hällre till och med bestraffen dem." Här gjorde pastorn särskildt tillämpning på rusdryckstrafiken. Efter predikan utspann sig en liflig och kraftig diskussion öfver från Halmstad-Nässjö järnvägsaktiebolag hos i Månsarps kommun framställd begäran om att i Turisthotellet, Smålands Taberg, från den nästa 10 maj till årets slut få utskänka vin och öl. Flere talare hade ordet och uttalade, att en sådan utskänkning var för orten och samhället skadlig och då kommunen under de sista åren sluppit densamma, fann man en viss förvåning öfver att sedan en allmän omröstning så nyligen försiggått mot rusdrycker och Månsarps socken därvid visat att af 739, som då vore röstberättigade, 731 personer deltagit och röstat emot, denna bestämt tillkännagifvit sin ställning i denna sak. Af den förda diskussionen beslutades antaga följande resolution: "Talrikt församladt möte i missionshuset vid Smålands Taberg den 1 maj 1960 uttala på grund af öfvertygelse och vunnen erfarenhet sin protest mot utskänkning af vin och öl i Tabergs Turisthotell. Sådan utskänkning ger anledning till oordning och obehag för närboende och vägfarande och utöfvar en betydande demoraliserande inverkan." ... ... Halmstad-Nässjö järnvägsaktiebolags (anhållan) afstyrktes af vederbörande kronofogde och kronolänsman, äfvensom (af) kommunalstämma och kommunalnämnd. På grund häraf (afslog) också länsstyrelsen densamma. (Jönköpings-Posten 1910-05-02 och 1910-05-24 "Protestmöte i Månsarp"; BG Ask-kommentar: Siffran 9 i talet 739 är otydlig i ursprungstexten och kan ev vara en annan.)

(Sandhem norr om Mullsjö) Första majfest firades i Sandhem på stadsmässigt sätt. Tidigt på morgonen hälsade Trävarubolagets mässingssextett "Sköna maj, välkommen till vår bygd igen!" På eftermiddagen möttes musikanterna och den till mer än ett halft hundratal uppgående starka sångkören å en i Sandhemssjön utskjutande idyllisk udde, där sång för blandad kör och manskör äfven som unison sång omväxlade med den skickligt utförda hornmusiken. Efter kungs- och folksångerna ("Ur svenska hjärtans djup" samt "Du gamla" etc) utbringades lefverop och hurra för kung och fosterland. Under pauserna utfördes folklekar och är det ett nöje att se, huru anständigt ungdomen leker nu för tiden, tack vare den absoluta nykterhet, som numera ådagalägges vid våra folksamlingar. Att en hvar af de till några hundratal uppgående närvarande buro majblommor, det hörde ju till pjäsen. (Jönköpings-Posten 1910-05-02 "Absolut nykter första majfest i Sandhem")

(Jönköping, Skillingaryd) K(ungl). befhde (= befallningshafvande) har på framställning af regementsbefälhafvaren för Jönköpings regemente meddelat nedannämnda personer tillstånd att under innevarande års vapenöfningar i Skillingaryd utskänka tillagade alkoholfria drycker och svagdricka, nämligen fru Hilma Maria Håkansson vid officersmessen till medlemmar af regementets officerskår och deras gäster, änkefru Clara Mathilda Olsson i underofficersmässen till medlemmar af underofficerskåren och deras gäster samt handlanden David Leopold Aronsson uti regementets marketenterilokaler. (Jönköpings-Posten 1910-04-02 "Utskänkningen i Skillingaryd under beväringsmötet"; BG Ask-kommentar: "officersmess" och "underofficersmäss" stavas som det står ovan; felstavning eller faktisk skillnad?)


ca 1910 - ca 1909

(Norrahammar) Den talrika arbetarebefolkningen och öfriga (Norrahammars) samhälles medlemmar ha sin ståndpunkt i fråga om rusdryckerna klar. Kommitterade hafva besökt 892 personer, af dessa hafva 860 röstat ja (till rusdrycksförbud). ... 27 hafva vägrat rösta och 5 röstat nej. (Jönköpings-Posten 1909-11-16 "Norrahammars innevånare vill förbjuda rusdrycker")

(Svenarum, Hook, Hagafors öster om Svenarum) Efter gudstjänstens slut i söndags i Svenarums kyrka antogs en resolution, hvilken innebar en anhållan att k. m:t måtte vidtaga åtgärder för spritdryckshandteringens inskränkning och om möjligt förbud för dylik. ... I samband härmed beslutade Hook blåbandsförening och templet Hagafors' Skogsblomma att gemensamt bilda en kommitté för att sätta sig i förbindelse med Sveriges nykterhetssällskaps representantförsamling samt att sörja för att de s.k. röstningslistorna komma att cirkulera inom församlingen. (Jönköpings-Posten 1909-10-07 "Hooks blåbandsförening och templet Hagafors' Skogsblomma samarbetar för spritdryckshandteringens inskränkning")

(Sandseryd, Hofslätt, Sverige) Styrelsen för Sandseryds absol. nykterhetsförening, Rörets (i Hofslätt) och Tabors missionsföreningar samt Sandseryds kristliga ungdomsförening hade sammanträde i Ängsfors snickerifabrik sistlidne onsdag med anledning af Sveriges representantförsamlings cirkulär rörande allmän folkomröstning om rusdrycksförbud. ... Söndagen den 7 november skulle kyrkoherde Arvidsson strax efter gudstjänsten i kyrkan hålla föredrag i förbudssaken. (Jönköpings-Posten 1909-10-02 "Sammanträde i Ängsfors snickerifabrik angående allmän folkomröstning om rusdrycksförbud")

(Hagaberg norr om Hofslätt) (annons) Nordiska Lantbruksskolan Rösiö-skolan (i Hagaberg nära Hofslätt). ... Manlig inträdessökande skall förete bevis om fullkomlig nykterhet. I ett eller annat hänseende lättsinniga afskedas. (Jönköpings-Posten 1909-08-26 "Fullkomlig nykterhet som inträdeskraf")

(Skillingaryd) Nykterhetsvännerna i Skillingaryd, till ett antal af omkring 300 samlade till öfverläggning rörande det på grund af storstrejken utfärdade förbudet mot rusdryckstrafiken, ha uttalat som sin bestämda önskan, att statsmakterna tillse, att denna inskränkning fortfarande upprätthålles, och fullständigt förbud snarast genomföres, då erfarenheten nu visat, att ett förbud är möjligt att genomföra och upprätthålla till folkets välfärd och landets fromma. (Jönköpings-Posten 1909-08-25 "Bestämd önskan om fullständigt rusdrycksförbud")

(Skillingaryd) Dryckesseden motarbetades på flera sätt. Således begärde man hos länsstyrelsen att förbud mot spritutskänkning skulle införas i anslutning till Skillingaryds marknad. En begäran som beviljades. Gästgivaregården och Krogen var ställen som man höll ögonen på. Det utsågs så kallade "hemlighetskommittéer" och "detektivkommittéer" på logemötena och dessa besökte "näringsställena" och rapporterade om upptäckta olagligheter. Det kunde rendera innehavaren en varning och i några fall väcktes det åtal. I mars 1909 beslöt man att på kaféerna i samhället sätta upp plakat med texten "All förtäring av rusdrycker förbjudet i denna lokal". (Walle Lemke "NTO under hundra år" s 65)

(Vaggeryd, Skillingaryd) I söndags hade nationalgodtemplarlogen Nordstjernan i Vaggeryd slädparti bestående af 9 skjutsar. Resans mål var Skillingaryd, där uppehåll gjordes i två timmar, hvilken tid tillbragtes i ett trefligt samkväm med logen Oscars medlemmar samt kaffe intogs i godtemplarsalen. Vid 6-tiden på aftonen voro de åter hemma i Vaggeryd. (Jönköpings-Posten 1909-02-03 "Samkväm för Nordstjernans och Oscars medlemmar")

(Hagafors öster om Svenarum, Nässjö) Ett tempel af templarorden bildades i går i Hagafors efter föredrag af folkskolläraren J. A. Wallerström från Nässjö. Nitton medlemmar ingingo i det nya templet. Templet, som erhöll namnet Hagafors skogsblomma, afhåller möte nästa söndag kl. 2 e.m. i missionshuset vid Hagafors pinnstolsfabrik, hvarvid nya medlemmar vinna inträde. (Jönköpings-Posten 1909-02-01 "Hagafors skogsblomma bildas")

(Norrahammar, Huskvarna, Barnarp) Norrahammars absoluta nykterhetsförening höll ett trefligt och lärorikt möte i missionshuset därstädes i söndags e.m. Därvid förekom deklamation, sång och musik samt föredrag af folkskollärare (Gustav) Stagnér från Huskvarna, om följderna af onda och goda gärningar, belyst af många exempel, med tillämpning på rusdryckernas fördärf. Kyrkoherde J. Sjöstrand från Barnarp afslutade med en hjärtlig uppmaning till andlig nykterhet. (Jönköpings-Posten 1909-01-26 "Kyrkoherde uppmanar till andlig nykterhet")

(Skillingaryd) Skillingaryds nybildade blåbandsförening höll sitt första årsmöte den 2 dennes (= januari). ... Föreningen beslöt att utom årsmötet hålla minst ett möte i hvarje kvartal. I föreningen ingingo 7 nya medlemmar och utgör medlemsantalet nu 36. (Jönköpings-Posten 1909-01-09 "Nybildad blåbandsförening i Skillingaryd")


ca 1909 - ca 1908

(Byarum, Värnamo) Byarums församlings fyra folkskollärare ha hvardera af kommunen erhållit 10 kr, samt fria resor till nykterhetskursen i Värnamo 31 okt. - 2 nov. detta år. (Jönköpings-Posten 1908-10-19 "Nykterhetskurs för lärare")

(Taberg, Eksjö) Föreläsning i nykterhetsfrågan hölls i söndags i Tabergs missionshus af förste läraren Aug. Petersson från Eksjö. Synnerligen sakrikt behandlade han ämnet: De vittnesbörd, som historien, vetenskapen och Guds ord afgifva om alkoholbruket. (Jönköpings-Posten 1908-08-26 "Olika vittnesbörd om alkoholbruket")

(Slättäng och Sandhem norr om Mullsjö) Kommunalstämman har beslutat anhålla hos länsstyrelsen, att den måtte afslå eventuella framtida ansökningar om försäljning af öl och därmed jämförliga drycker vid Slättängs marknader. Hvarför icke också vid Sandhems marknader? (Jönköpings-Posten 1908-08-07 "Ingen maltdrycksförsäljning")

(Åker sydväst om centralorten Skillingaryd, Ålaryd väster om centralorten Skillingaryd, Åsenhöga nordost om centralorten Gnosjö, Pålskog nordväst om centralorten Skillingaryd) Åkers nykterhetsförening hade sommarfest i Ålaryds missionshus den 26 d:s (= juli). ... Utom en mängd cyklister anlände tre lövprydda höhäckar fullastade af ungt nykterhetsfolk från Åsenhöga. En ledig stämning och förträfflig ordning rådde hela tiden, visande som vanligt att nykterhet ger både nytta och nöje. Till afslutning uttalades några tacksamhetens ord och gjordes några lämpliga erinringar ur en Davids psalm och därefter bön af J.P. Johansson i Pålskog. (Jönköpings-Posten 1908-07-29 "Fullastade höhäckar med nykterhetsfolk från Åsenhöga besöker Åkers nykterhetsförenings sommarfest i Ålaryds missionshus")

(Kolabo norr om Stengårdshult, sydväst om Bondstorp och nordost om centralorten Gislaved; Jönköping; Bondstorp nordväst om centralorten Vaggeryd) Mo härads nykterhetsförbund hade sitt årsmöte i Kolabo missionshus, Stengårdshult, söndagen den 21 d:s (= juni). ... Kl. 2 e.m. samlades stora skaror i oc h utom missionshuset och sedan ett par sånger sjungits höll redaktör J. Hamrin från Jönköping ett sakrikt evangeliskt nykterhetsföredrag öfver orden: "Fördenskull uppenbarades Guds son att han skulle nederslå djävulens gärningar." Följde så diskussion och första frågan: Hvilka äro de hinder för nykterhetsverksamheten, mot hvilka vi i första hand böra kämpa? inleddes af J.A. Josefsson, Bondstorp. Såsom sådana hinder nämndes både i inledningen och i samtalet: supseden, krogarna, måttlighetssupandet, trögheten, bristande ansvarskänsla hos den enskilde individen samt den alltmer kring sig gripande otron. Andra frågan: I hvilka riktningar böra vi arbeta i våra föreningar? inleddes af C.R. Thorsson. Däri framhölls att nykterhetsarbetet bör gå i kristlig, uppfostrande, allmänbildande och fosterländsk riktning. Samtalet var lifligt och synnerligen rikt på lärdomar. (Jönköpings-Posten 1908-06-23 "Evangeliskt nykterhetsföredrag med efterföljande diskussion i Kolabo missionshus")

(Barnarp, Månsarp, Norrahammar, Jönköping) Inskrifning af värnpliktige ifrån Barnarps och Månsarps socknar tillhörande Jönköpings rullföringsområde n:r 20 ägde rum i torsdags i Norrahammar, då ett femtiotal inskrefvos till olika vapenslag och några frikallades. Ett sorgligt faktum, som man fick konstatera, var att en stor del af de inskrifningsskyldige uppträdde störande och i rusigt tillstånd. Vederbörande kronolänsman, som närvar, lär antecknat en hel del, som kommer att inför häradsrätten erhålla en kännbar "minnesbeta". När skall vår tids ungdom afhålla sig från att sådana dagar berusa sig vid allra minsta inträffade ledighet från arbete? frågar meddelaren. (Jönköpings-Posten 1908-03-09 "Rusiga inskrifningsskyldige")

(Sandseryd, Hofslätt) Sandseryds absoluta nykterhetsförening höll årsmöte i Rörets missionshus (Hofslätt) sistlidne söndag. ... (I barnföreningen "Vårbrodden") som räknar 60 barn, hade man börjat låta barnen själfva deltaga i mötena genom uppläsning af någon berättelse, poem eller dylikt och hade detta visat sig öka deras intresse. För densamma hade prenumererats på den pigga och trefliga nykterhetstidningen "Blåklint". (Jönköpings-Posten 1908-02-21 "Barnen deltar i nykterhetsarbetet")

(Månsarp) Månsarps absoluta nykterhetsförening höll sitt årsmöte i söndags afton. Mötet började med föredrag af pastor K. Palmberg, hvari särskildt betonades det berättigade i krafvet på rusdrycksförbud och detta förbuds säkra framtid i vårt land. (Jönköpings-Posten 1908-01-30 "Berättigadt kraf på rusdrycksförbud")


ca 1908 - ca 1907

(Skillingaryd, Eksjö) Sista föreläsningen för 1907, anordnad af Skillingaryds föreläsningsförening, hölls den 30 dec. af förste läraren Aug. Petersson från Eksjö öfver ämnet "Rusdrycksförbud och folklig uppfostran". ... Äfven kvinnan har en stor mission att fylla särskildt inom barnkammarens och småskolans tacksamma jordmån. Föreläsningen ... bevistades af blott ett fåtal åhörare ... (men) hade varit värd att åhöras af mångdubbelt fler. Men det ser ut som om, till och med för nykterhetsvännerna i Skillingaryd med omnejd, ämnen af detta slag numera äro likgiltiga att höra behandlas äfven då detta sker af så framstående nykterhetskämpar som exempelvis professor Curt Wallis och doktor Hj. Selldén, hvilka också i Skillingaryd fått tala för nästan tomt hus. Hvad tänker den döende Skillingaryds blåbandsförening på och särskildt dess styrelse, som sedan öfver två år icke låtit höra af sig? (Jönköpings-Posten 1908-01-04 "Likgiltighet för nykterhetsföreläsningar")

(Norrahammar, Jönköping, Egypten) Som ett apropå till slagsmålet i Norrahammar i lördags kväll skrifver en af våra meddelare: "Man kan med grundade skäl säga att detta vilda tumult måste skrifvas på rusdryckernas förut öfverhopade konto. Då man ser den massa öl, våra omtänksamma bryggare medelst de rullande krogarna tillföra samhället vid hvarje aflöning och den mängd af litrar, som hämtats från krogarna i Jönköping, kan man dock undra öfver att dylika uppträden äro så sällsynta, som de äro. En annan medverkande orsak torde vara det 'egyptiska mörker', som ständigt under höst- och vinterkvällarna är rådande i det djupt under de omgifvande höjderna liggande brukssamhället. Erfarenheten har ju visat, att det råa, det skamliga och fula trifs bäst i mörkret. Månne inte vederbörande i äfven detta samhälle af detta och flera andra skäl snart skola blifva betänkta på att till förmån för alla de tusenden, som trampa Norrahammars långa, smutsiga gator, genom uppsättandet af några elektriska lampor utmed dessa skingra mörkret." (Jönköpings-Posten 1907-10-09 "Vilt tumult skrifves på rusdryckernas förut öfverhopade konto")

(Grenna, Säter sydost om Borlänge i Dalarna, Sverige) En betydelsefull seger kunna nykterhetsvännerna i Grenna inregistrera från den 1 oktober i år. Redan har pressen vetat berätta, att den lilla dalastaden Säter slagit nykterhetsrekord genom att blifva Sveriges första stad, som gjorde sig kvitt krogen. Nu kommer den idylliskt belägna Vätterstaden inom vårt eget län såsom den andra; ty från och med den 1 oktober i år finnes där ingen krog i Grenna mer. (Jönköpings-Posten 1907-10-08 "Ingen krog finnes i Grenna mer")

(Hofslätt, Jönköping, Eskilstuna) Templarne i Hofslätt ha nu i det närmaste sitt nya ordenshus färdigt. Praktiskt och väl uppfördt har det ett centralt löge strax intill Hofslätts järnvägsstation och inrymmer förutom lokal för templet Vårblomman bostad för vaktmästare. Ordenshuset kommer högtidligen att invigas söndagen den 13 oktober, förmodligen af templarchefen Carl Ekman från Eskilstuna. I samband med invigningen kommer Jönköpings distriktstempel att afhålla sitt halfårsmöte i Hofslätt och om tillräckligt antal gradtagare anmäles äfven ett tredje gradens möte att anordnas därstädes. (Jönköpings-Posten 1907-07-29 "Nytt ordenshus i Hofslätt för templet Vårblomman")

(Sverige) För dem som ej känna innebörden af "Hoppets här" meddelas här första punkten i dess stadgar: "Hoppets här utgör Sveriges blåbandsförenings barnafdelning och har till uppgift att bland barn verka för fullständig afhållsamhet från alla rusgifvande ämnen som njutningsmedel samt att äfven i öfrigt arbeta för barnens sanna fostran." (Jönköpings-Posten 1907-08-03 "Hoppets härs uppgift")

(Hofslätt, Jönköping) (annons) Templen Vårblomman i Hofslätt och Vätterns Ros i Jönköping anordna sommarfest i Hofslätt i ängen strax söder om Ängsfors Söndagen den 28 juli kl. half 5 e.m. Föredrag. Musik. Servering af kaffe och läskedrycker. I händelse af rägnväder hålles festen i Rörets missionshus. ... ... Festen öppnades af verkmästare J.A.W. Pettersson, som hälsade de till ett par hundra uppgående festdeltagarne välkomna. Härefter vidtog musik af templet Framåts strängmusik, hvarunder kaffe och saft tillhandahölls festdeltagarne. Efter ytterligare musik, deklamation och ett kort föredrag aftackade hr Möller festdeltagarne, af hvilka en stor kontingent utgjordes af lustresande från Jönköping. (Jönköpings-Posten 1907-07-26 och 1907-07-29 "Sommarfest i Hofslätt med deltagare från templen Vårblomman, Vätterns Ros och Framåt")

(Norrköping, Skillingaryd) (annons) Drick Floril (alkoholfri cider). Den mest välsmakande och hälsosammaste af alla bords- och läskedrycker. 1:sta pris i Norrköping 1906. Nederlag hos Oscar Ljungberg, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1907-07-03 "Alkoholfri cider")

(Norrahammar) I söndags inträffade i Norrahammar en sorglig tilldragelse, som var nära att bringa "kung alkohol" ett nytt offer. ... Förtjust öfver (att ute på en äng ha hittat en literbutelj, till hälften fylld med brännvin hade en liten) 7-åring ... satt buteljen för munnen ... och druckit ur alltsammans. ... Tillstädeskallad sjuksköterska gaf honom genast kräkmedel, hvarigenom han blef kvitt den mesta spriten och lyckligtvis räddades. Hvarifrån har väl småskoleparfveln fått sådan smak och lust för den fördärfbringande drycken? Att hemmet måste ikläda sig sitt stora del af ansvaret därför, torde vara oomtvistadt, skrifves till oss. (Jönköpings-Posten 1907-06-11 "Småskoleparfvels smak och lust för fördärfbringande dryck")

Om vi sammanlägger det ena med det andra, så må det väl icke kallas för djärft att anse införandet af lagstadgadt rusdrycksförbud för möjligt. Låt oss då med all kraft kämpa därför! (Karl Palmberg "Är införandet af allmänt rusdrycksförbud möjligt?"; Jönköpings-Posten 1907-05-25)

(Sandhem och Slättäng norr om Mullsjö) Månatliga kreatursmöten vid Sandhems järnvägsstation är man betänkt på att anordna och är en 5-manna kommitté tillsatt att före 1 augusti inkomma till kommunalstämman med förslag i ärendet. Frågan är väckt af nykterhetsvännerna, som ha i tankarna att på så sätt få Slättängs marknad förflyttad till Sandhem. Gästgifvaregården i Slättäng med sitt monopol på ölförsäljning har alltid varit en nagel i ögat på nykteristerna. (Jönköpings-Posten 1907-05-15 "Nykterhetsvänner hoppas på förflyttad marknad")

(Skillingaryd) Första maj (onsdag) firades i Skillingaryd med demonstration af godtemplarne här ... kl. 4 e.m. ... Oaktadt äfven öfriga nykterhetsvänner inbjudits att deltaga, voro blott några få af dessa närvarande. Huruvida detta har sin orsak i ett slappnande intresse i Skillingaryd för nykterhetssaken eller däri, att detta sätt att protestera mot rusdryckerna har blifvit för gammalt, är svårt att säga. (Jönköpings-Posten 1907-05-02 "Dålig uppslutning av inbjudna nykterhetsvänner")

(Skillingaryd, Tofteryd) Marknaden här (i Skillingaryd) på torsdagen (i går) ... (inleddes) redan i förgår, marknadsafton, (då) oxdrifter anlände och icke få köp afslutades med oxar redan då, och ovanligt tidigt i torsdags började oxhandeln redan innan man hunnit drifva fram djuren till den därtill afsedda platsen. ... Det kan tryggt påstås, att en så lugn och angenäm marknad i Skillingaryd ej förekommit på många år, om ens någonsin. Ingen i egentlig mening drucken person har visat sig, endast ett par tre något ankomna har eder meddelare sett. ... Öltörstige ha nämligen erhållit endast en - säger en - halfva öl till en 50-öres portion mat, däraf blir ingen drucken. Som bekant har Tofteryds med flere närliggande kommuner hos k. bfhde (= kunglig befallningshafvande) begärt ölförsäljningens upphörande under såväl själfva marknadsdagen som den därpå närmast följande dagen, hvilken begäran resulterat i sådana föreskrifter från samma k. bfhde, hvilka såsom ofvan nämnts, i torsdags praktiserats. (Jönköpings-Posten 1907-04-12 "Liflig oxhandel å Skillingaryds vårmarknad")

(Vaggeryd, Hook) Blåbandsföreningen (i Vaggeryd) afhåller sitt årsmöte i missionshuset nästa söndag den 17 febr. kl. 4 e.m. Föredrag af C.A. Hagvall, Hook. Åt barnen ägnas först en half timmes samtal med belysning af åskådningsmateriel, hvarför Hoppets härs medlemmar mangrant böra närvara. (Jönköpings-Posten 1907-02-13 "Mangrann barnanärvaro önskvärd vid blåbandsförenings årsmöte")


ca 1907 - ca 1906

(Sverige, Jönköping, Wendelsberg norr om centralorten Mölnlycke, Norden) Efter några diskussioner hade man 1906 kommit så långt, att det förelåg ett förslag, att de svenska nykterhetssällskapen tillsammans skulle grunda en folkhögskola. Av de penningmedel, som erfordrades för skolans drift, skulle Godtemplarorden tillskjuta 1.500:-, Svenska Blåbandsförening 900:-, Templarorden 600:- och Nationaltemplarorden 300:-. Av ledamöterna i den blivande skolstyrelsen skulle det största sällskapet få tillsätta fem, det minsta, alltså Nationaltemplarorden, på sin höjd en. I det avgörande ögonblicket tvekade emellertid de större sällskapen. De ansåg företaget alltför äventyrligt. Det var ju en skola av ny och dittills oprövad typ. Det blev betecknande nog det minsta sällskapet, som vågade försöket. På sitt riksmöte i Jönköping i juli 1908 beslöt Nationaltemplarorden enligt referat i ordenstidningen Nationalkuriren "med en rentav imponerande samdräkt och målmedvetenhet" att grunda skolan. ... Redan före beslutet hade ett konortium inköpt egendomen Wendelsbergs huvudbyggnader, och där började skolan sin första kurs den 3 november 1908. Folkhögskolan på Wendelsberg blev Sveriges och även Nordens första rörelseskola. (Justus Elgeskog "Under ungdomens tak" s 35-36)

(Jönköping) (annons) Ostkaka med vaniljsås serveras Lördagar och Söndagar å kooperativa Nykterhets-Caféet Heimdal XXI, Östra Storgatan 80, (Jönköping). Buljong 25 öre pr kopp. Musik utföres Lördagar och Söndagar. (Jönköpings-Posten 1906-10-27 "Kooperativa Nykterhets-Caféet Heimdal XXI")

(Vaggeryd) Doktor Hj. Selldén föreläser i nykterhetsämnet i Vaggeryds missionshus nästa måndag den 20 aug. kl. 8 e.m. Inträde 25 öre äldre och 10 öre för barn under 15 år. Alla nykterhets- och fosterlandsvänner uppmanas i första hand att närvara och därmed visa sitt gillande för det g o d a s seger. Möjliga behållning tillfaller blåbandsföreningen. (Jönköpings-Posten 1906-08-15 "Nykterhetsföreläsning för det godas seger")

(Norrahammar) Norrahammars absoluta nykterhetsförening hade i torsdags en angenäm fest. ... Till sist var en stunds liflig diskussion inledd af modellsnickaren J. Villson, öfver frågan: "Huru skola vi i vårt land komma till ett allmänt rusdrycksförbud?" Af flera talares inlägg i diskussionen framgick, att man äfven i detta afseende väntar rätt mycket af den allmänna rösträttens genomförande. (Jönköpings-Posten 1906-05-26 "Allmän rösträtt som medel för allmänt rusdrycksförbud")

(Skillingaryd) Värnpliktige, som äro intresserade af nykterhetssaken, förglömmen ej att ingå antingen i någon å platsen (i Skillingaryd) varande nykterhetsförening, hvilka äro godtemplarlogen n:r 745 Oscar, och hvilken mottager värnpliktige för lägre afgift än civile samt Skillingaryds blåbandsförening eller också den militära nykterhetsföreningen, hvilken liksom blåbandsföreningarna i allmänhet arbetar såväl på biblisk som vetenskaplig grund. (Jönköpings-Posten 1906-05-17 "Af nykterhetssaken intresserade värnpliktige")

(Skillingaryd) I stället för att templare, godtemplare och blåbandister m. fl. har sina nykterhetsmärken på rockkragen, så har (Skillingaryds) militära nykterhetsförening en silfverring på högra lillfingret försedd med bokstäverna S.M.N., som betyder Skillingaryds militära nykterhetsförening. (Jönköpings-Posten 1906-05-17 "Märkt ring på höger lillfinger")

(Huskvarna, Hofslätt) En absolut nykter, hälst troende, skicklig svarfvare och polerare, som är kunnig i hopsättning af snickerier, erhåller framtidsplats nu genast. Gift har företräde. ... ... 5-6 st., kunniga och absolut nyktra byggnadssnickare erhålla arbete för hela året nu genast. Anmälan till vår verkmästare vid apoteksbyggnaden i Huskvarna. Ängsfors Snickerifabrik, Hofslätt. (Jönköpings-Posten 1906-05-02 "Absolut nyktra arbetare erhåller arbete")

(Skillingaryd) Skillingaryds godtemplare hålla ordinarie möten i lokalen söndagarne den 22 och 29 april samt den 6 och 13 maj kl. 5 e.m. De medlemmar som utan giltigt förfall uteblifva vid dessa möten uteslutas från logen och orden. (Jönköpings-Posten 1906-04-21 "Frånvaro utan giltigt förfall leder till uteslutning")

(Smålands Taberg) Smålands Taberg. Påskdagen kl 2 e.m. hålles i missionshuset vetenskapligt nykterhetsföredrag af prof. Curt Wallis. Inträde 10 öre. (Jönköpings-Posten 1906-04-11 "Vetenskapligt nykterhetsföredrag i missionshus")

(Östbo härad med tingsplats i Värnamo; Skillingaryd) Medlemmar af Östbo härads nykterhetsgrupp, samlade till årsmöte i Skillingaryd den 8 april 1906, önska härmed till riksdagens nykterhetsgrupp vördsamt uttala ett varmt tack för dess medverkan till förra årets ölförsäljningslagstiftning, hvaraf goda frukter redan visat sig. (Jönköpings-Posten 1906-04-10 "Goda frukter af 1905 års ölförsäljningslagstiftning")

(Smålands Taberg, Norrahammar) I lördags kväll voro fyra nyktra och väl ansedda män från Smålands Taberg utsatta för öfvervåld af trenne druckna ynglingar, hemma i trakten af nämnda samhälle. Då de förstnämnda personerna efter slutadt arbete sent på kvällen togo en promenad möttes de af de vildsinta ynglingarna strax utanför Tabergs yllefabrik, hvilka strax öfverfölle dem med skällsord, slag och sparkar. De öfverfallna räddade sig genom att taga sin tillflykt in på yllefabrikens kontor, hvarifrån de genast telefonerade till Norrahammar efter polis. Då denne midt i natten anlände hade fridstörarne redan begifvit sig till sina respektive hem. Af de öfverfallne blef den ene så illa sparkad i underlifvet, att han några dagar måste intaga sängen. De öfriga fingo sina kläder, särskildt hattarna, illa tilltygade. Denna tilldragelse jämte icke sällan förekommande oväsen vid Taberg talar kraftigt för behofvet af en polis där på platsen. Mot ryktet, att ofvannämnde ynglingar skulle vara från Norrahammar, må anmärkas, att så ej är fallet. (Jönköpings-Posten 1906-04-07 "Trenne druckna ynglingar brukar öfvervåld")

(Sandseryd, Hofslätt, Jönköping, Norrahammar, Dunkerhalla i Jönköping) Nykterhetsfest hade Sandseryds absoluta nykterhetsförening anordnat i Rörets missionshus (Hofslätt) sistlidne söndag den 11 dennes. Därvid förekom bl.a. ett utmärkt nykterhetsföredrag af folkskolläraren Thure Carlsson från Jönköping öfver ämnet: "Är spritförbud möjligt och önskligt?", deklamation af Viktor Rydbergs "Kantat" af folkskolläraren (John Fritiof) Johnsson i Sandseryd (född år 1864 i Byarym) samt diskussion öfver frågan: "Hvilka äro de farligaste frestelserna till dryckenskap och huru motarbetas dessa?", hvilken diskussion inleddes af folkskolläraren M. Hultman i Norrahammar. Mellan de särskilda numren förekom körsång af Dunkehallars (i Jönköping) ungdomsförenings sångkör samt unison sång till orgel. Festen, som var besökt af ett par hundra personer, lämnade det bästa intryck. (Jönköpings-Posten 1906-03-14 "Nykterhetsfest i Rörets missionshus")


ca 1906 - ca 1905

(Sandhem norr om Mullsjö) Nykterhetsfolkets sjukkassa i Sandhem hade förliden söndag en större nykterhetsfest, som var besökt af cirka 600 personer. Samlingen skedde vid Sandhems station, hvarifrån man i procession med musik, standar och fanor tågade till ... missionshuset. Framkomna till mötesplatsen var denna redan upptagen af väntande deltagare, och anordningar för såväl föredraget som musiken och sången att hållas ute måste för den skull företagas. Spelade så musiken, trävarubolagets utmärkta mässingssextett, upp, den nära 40 man starka sångkören stämde in, och tonerna skallade i den härliga naturen. Föredrag hölls af församlingens nye komminister, (Carl) Ekblad, och torde bättre nykterhetstalare svårligen kunna uppletas. Arrangemangen för kaffeserveringen lämnade kanske något öfrigt att önska, men berodde detta på att man omöjligen kunde ana en så stor tillslutning som det blef. (Jönköpings-Posten 1905-09-23 "Nykterhetsfest i Sandhem")

(Jönköping, Sverige, Belfast i Nordirland) Adèle Wetterlind var godtemplare och tillhörde IOGT-logen 36 Heimdal i Jönköping. Under åren 1904-1912 var hon distriktsungdomsledare inom Jönköpings distrikt. Hon bildade under denna tid ett stort antal ungdomsloger inom distriktet och var också storlogens representant i Centralförbundet för nykterhetsundervisning. 1905 representerade hon Sveriges storloge vid Internationella storlogens möte i Belfast. . . . I Sveriges Folkskollärarinneförbunds verksamhetsberättelse från 1923 nämns att Fröken Adèle Wetterlind under en agitationsresa för Vita bandet, nykterhetskvinnornas organisation för socialt arbete, samtidigt bildat tre nya kretsar för de kvinnliga lärarnas räkning. (Elisabeth Fransson Malm "Adèle Wetterlind - en yrkeskvinna i det offentliga rummet" s 65-66)

(Sandseryd, Hofslätt) Nykterhetsföreningen (i Sandseryd) anordnar tillsammans med templet "Vårblomman" allmänt nykterhetsmöte i Rörets missionshus (Hofslätt) nästa söndag kl. 4.30 e.m. Diskussion öfver följande frågor: 1) Finnes det några hinder, och hvilka äro de, mellan de olika nykterhetskorporationerna för att nå ett godt samarbete i nykterhetssaken? 2) Huru skall intresset för nykterhetsarbetet mera än hittills kunna väckas, stärkas och bibehållas i våra bygder? (Jönköpings-Posten 1905-05-12 "Allmänt nykterhetsmöte med diskussion")

(Taberg) En lokalafdelning af nykterhetsfolkets sjukkassa bildades i lördags i Taberg af handelsläraren C.J. Ohlsson. Styrelse valdes, och 9 personer ingingo i afdelningen vid detta första sammanträde. (Jönköpings-Posten 1905-05-08 "Nykterhetsfolkets sjukkassa")

(Vistakulle norr om Huskvarna) Vistakulle Turist- och Nykterhetshotell öppnas den 1:sta Maj. ... Inga spritdrycker serveras. Med högaktning I.W. Odén. (Jönköpings-Posten 1905-04-14 "Vistakulle Turist- och Nykterhetshotell")

(Skillingaryd, Jönköping) Källaremästaren Gustav Svensson i Skillingaryd har för innevarande år af k. Jönköpings regementes förvaltning medelst kontrakt öfvertagit marketenterirörelsen å Skillingaryds mötesplats ... att å regementets därtill upplåtna lokaler under årets öfningar och skolor utskänka öl och porter under en timma dagligen vid middag och en timma vid aftonmålets utspisande, dock endast till regementets och de därstädes förlagda skolornas personal. (Jönköpings-Posten 1905-04-07 "Marketenterirörelsen å Skillingaryd")

(Vaggeryd) Blåbandsföreningen håller sitt månadsmöte i missionshuset nästa söndag den 5 mars kl. 3 e.m. Därvid förekommer läsning, samtal, sång och musik samt diskussion öfver frågan: "Finnes någon utsikt att få en föreläsningsförening till stånd i Vaggeryd." Såväl templare som goodtemplare äro själfskrifna deltagare i mötet. I öfrigt böra alla för frågan och nykterhetssaken intresserade närvara. (Jönköpings-Posten 1905-03-01 "Blåbandsförening söker bilda föreläsningsförening")


ca 1905 - ca 1904

(Västergötland, Jönköping, Barnarp) Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . En s k hamnbuse, "Misse Svanberg", hade litet förtjänst av att ordna skridskobana på Munksjön. . . . Denna "Misse" påstods ha sålt sin spritlever att efter hans död undersökas av vetenskapsmän, han sades därför få ett årligt underhåll, men måste då också se till att det verkligen var en spritlever. . . . "Kalle i Ba(r)narp" kom varje dag vandrande från Barnarp, tjoande och sjungande glad i hågen, nära 2 mil fram och tillbaka. Samtidigt fanns "Johan Kippe" och en dvärg "Kalle Konjak" med sina egenheter. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,12-13)

(Skillingaryd) Skillingaryds militära nykterhetsförening bildades under regementsöfningarna 1904 med ett anspråkslöst antal medlemmar, omkring 30 stycken, men därpå följande åren 1905, 1906 och 1907 har anslutningen varit betydlig under sommarens vapenöfningar, hvarje år har omkring 290 stycken värnpliktige, 3 fast anställde, 2-3 underofficerare utgjort medlemsantalet. (Jönköpings-Posten 1908-08-22 "Skillingaryds militära nykterhetsförening")

(Skillingaryd, Malmslätt väster om centralorten Linköping) Gif akt! Måndagen den 19 September kl. 7 e.m. hålles ett konstituerande möte i goodtemplarlokalen i Skillingaryd för bildande af en militär nykterhetsförening. Till detta möte inbjudas vänligen alla för nykterhetssaken intresserade såväl bland militärer som civila utan afseende på hvilken nykterhetskorporation man tillhör. ... ... Föreningen bildades ... (och) såsom föreningstecken beslutades anskaffa en ring att sättas på högra lillfingret i likhet med Malmslätts nykterhetsförbund - detta emedan några band, fästen eller nålar ej få å uniform anbringas. (Jönköpings-Posten 1904-09-17 och 1904-10-01 "Ring i stället för band, fästen eller nålar")

(Månsarp) (Nykterhets)templet Trofasts (i Månsarp) medlemmar anmodas härmed att infinna sig vid Tempelmöte söndagen den 11 sept. kl. 4 e.m. i och för invigning af sin nya lokal. Nya medlemmar vinna inträde. (Jönköpings-Posten 1904-09-09 "Tempelmöte i ny lokal")

(Hofslätt) Barnföreningen Vårbrodden har möte nästa söndag i Rörets missionshus (Hofslätt) kl. 1/2 3 e.m. Flera barn i åldern 7-14 år vinna inträde. Föräldrar uppmanen edra barn att gå in i vår lilla nykterhetsförening. (Jönköpings-Posten 1904-09-09 "Liten nykterhetsförening för barn i åldern 7-14 år")

(Stigamo söder om Barnarp och norr om Eckersholm, Eckersholm norr om centralorten Vaggeryd, Sonarp nordost om centralorten Vaggeryd) Stigamo blåbandsförening har sitt årsmöte vid Eckersholms skolhus söndagen den 10 juli kl. 4 e.m. J.P. Johansson i Sonarp predikar. Saft serveras. Årsafgiften inbetalas. (Jönköpings-Posten 1904-07-08 "Saftservering vid blåbandsförenings årsmöte")

(Hofslätt, Sandseryd) I Rörets missionshus (Hofslätt) blifver möte nästa söndag 15 maj kl. 10 f.m. för de barn i åldern 7-14 år som önska ingå i den inom Sandseryds absoluta nykterhetsförening beslutade barnföreningen "Vårblomman". Föräldrar och andra intresserade äro välkomna. (Jönköpings-Posten 1904-05-11 "Barnförening inom Sandseryds absoluta nykterhetsförening"; BG Ask-kommentar: Barnföreningens namn "Vårblomman" kom snart att ändras till "Vårbrodden", jämför citat från Jönköpings-Posten 1904-09-09)

(Skillingaryd, Nässjö) Söndagen den 17 april kl. 10 f.m. hålles föredrag i godtemplarsalen (i Skillingaryd) af rektor (Emil) Modén från Nässjö om spritens inverkan på kroppens inre organer, hvarvid såsom åskådningsmateriel professor Vallins preparater uppvisas. Efter föredraget bildas barntempel. Allmänheten inbjudes. (Jönköpings-Posten 1904-04-15 "Barntempel bildas i Skillingaryd")

(Hofslätt, Jönköping, Huskvarna, Stockholm) En särdeles tilltalande och värderik nykterhetsfest var anordnad i Rörets missionshus (Hofslätt) sistlidne söndag den 7 dennes (= februari) med början kl. 4 e.m. Sedan några sånger sjungits och kyrkoherde Hagberg ledt i bön hölls vetenskapligt nykterhetsföredrag af folkskollärare G(ust). Stagnér från Huskvarna. Föredraget, hvars innehåll var hämtat från de nyligen i Stockholm af sällskapet för nykterhetsundervisningens befrämjande hållna nykterhetskurserna var kraftigt och öfverbevisande. Efter föredragets slut vidtog kaffeservering i missionshusets lilla sal, som var smakfullt klädd med kulörta lyktor och grönt. Slutligen höll kyrkoherde (Sven Emil) Hagberg ett evangeliskt föredrag. Såväl före och efter föredragen som under kaffeserveringen bidrog Jönköpings ungdomsförenings musikkår på ett särdeles förtjänstfullt sätt att med orgel-, violin-, guitarr- och flöjtmusik samt sång höja feststämningen. Äfven förekom solosång af fröken Östervall till ackompagnement af orgel. Ett femtiotal nya medlemmar inträdde nu i föreningen. (Jönköpings-Posten 1904-02-13 "Värderik nykterhetsfest resulterar i ett femtiotal nya medlemmar")


ca 1904 - ca 1903

(Vaggeryd, Nässjö) Nykterhetsfest anordnar logen 519 "Nordstjernan" i Vaggeryd till minne af sin elfvaåriga tillvaro söndagen den 13 dec. kl. 3 e.m. Föredrag af rektor Emil Modén från Nässjö samt sång och musik. Kaffe serveras. (Jönköpings-Posten 1903-12-11 "Elfvaårig Nordstjerna")

(Månsarp) Som det visat sig, att de inom norra delen af Månsarps församling varande templare, som tillhöra templet "Taberg" verkat mycket för nykterhetens befrämjande och utbredande, hade några för denna nyttiga verksamhet intresserade personer söndagen den 22 d:s möte i Månsarps missionshus, hvarvid nytt tempel under namnet "Trofast" stiftades, styrelse valdes och några medlemmar inskrefvos. Måtte dessas antal förökas och det nybildade templet verka med framgång! (Jönköpings-Posten 1903-11-30 "Nybildat nykterhetstempel under namnet "Trofast")

(Jönköpings län, Vaggeryd, Kulla sydost om Vetlanda?, Sandseryd, Öggestorp nordost om Tenhult) Jönköpings läns blåbandsförbund har sitt möte i Vaggeryds missionshus söndagen den 4 och måndagen den 5 okt. med början första dagen kl. 3 e.m. Talare blifver första dagen folkskolläraren Johansson i Kulla samt andra dagen med början kl. 9 f.m. kyrkoherde (Sven Emil) Hagberg i Sandseryd och komminister (Alfred) Bredin i Öggestorp. Diskussion, musik och sång förekomma båda dagarna. Frivillig kollekt upptages. Alla och en hvar äro välkomna. Särskildt uppmanas alla länets blåbandsföreningar att sända ombud, ett för hvarje påbörjat 50-tal. (Jönköpins-Posten 1903-09-23 "Jönköpings läns blåbandsförbund har möte i Vaggeryds missionshus")

(Mullsjö, Landtorp söder om Mullsjö, Sandhem norr om Mullsjö, Bjurbäck sydväst om Mullsjö, Jönköping) Stor alliansfest anordnas i Mullsjö missionshus söndagen den 9 aug. kl. 1/2 3 e.m. af Mullsjö-Landtorps blåbandsförening, samt vid Mullsjö varande afdelning af nykterhetsfolkets sjukkassa. Sandhems och Bjurbäcks blåbandsföreningar inbjudas, samt öfriga nykterhetsvänner i orten. Samtliga föreningar uppmanas att möta vid järnvägsstationen kl. 2 för ordnadt tåg till missionshuset. Föredrag hålles. Musik och sång af Jönköpings absoluta nykterhetsförenings musikkår. Entré 25 öre. Kaffe gratis. ... ... Omkring 7-800 personer fylkade sig så småningom under standaren och fanorna, som företrädde de olika nykterhetsföreningarna. ... Demonstranterna tågade först ett slag i stationssamhället och sedan till missionshuset, där först ett behjärtansvärt nykterhetsföredrag hölls af fanjunkare Ljunggren från Jönköping, hvarpå kaffetåren inmundigades. Musik, sång, läsning af berättelser och smärre anföranden aflöste hvarandra till såväl uppbyggelse som förnöjelse för de många festdeltagarna. (Jönköpings-Posten 1903-08-03 och 1903-08-14 "Nykterhetsvänner välkomnas till alliansfest")

(Hofslätt) Nykterhetsfest hölls den 24 d:s (= maj) i Rörets missionshus (Hofslätt). ... På (disponenten och riksdagsmannen E.) Räfs förslag förekom diskussion öfver frågan: "Hvilka önskemål hafva nykterhetsvännerna med afseende på nykterhetssaken inom Sandseryds socken?" Flera önskemål framhöllos af några talare såsom: att nykterhetsvännerna skulle vara mera vakna vid kommunalstämmor och då det gällde nykterhetsintresset, att kvinnor mer skulle deltaga i nykterhetsarbetet, att nykterhetsföreningens inom socknen medlemsantal skulle mångdubblas, inga brytare skulle finnas bland dessa men många verkliga nykterhetsarbetare, att de "rullande ölkrogarne", som beröra en kant af församlingen, skulle kunna stannas o.s.v. Den i allo angenäma festen afslöts med att 40 personer läto inskrifva sig i nykterhetsföreningen. (Jönköpings-Posten 1903-05-29 "Önskemål med afseende på nykterhetssaken")

(Skillingaryd) Klockan 4 e.m. (första maj) samlades (ungefär 500) nykterhetsvänner från (Skillingaryd) med omnejd på torget. ... (Mötet) antog enhälligt följande uttalande: "Skillingaryds med omnejd nykterhetsvänner ... uttala härmed en bestämd protest emot rusdryckshandteringen i vårt land i allmänhet och särskildt vid dess samtliga lägerplatser." (Jönköpings-Posten 1903-05-02 "Särskild protest mot rusdryckshandteringen vid landets lägerplatser")

(Vaggeryd) Omedelbart efter ynglingaföreningens möte i Vaggeryds missionshus nästa lördag den 3 maj, håller blåbandsföreningen där sitt månadsmöte. Viktig fråga afgöres, hvarför föreningens alla medlemmar vänligen uppmanas att infinna sig. (Jönköpings-Posten 1903-04-29 "Alla medlemmar uppmanas vänligen att infinna sig")

(Smålands Taberg) Templarnes byggnadsförening och dess styrelse i Smålands Taberg hade den 27 dennes gemensamt möte, hvarvid beslöts, att föreningens lokal hädanefter får användas endast för nykterhets- och religiösa möten samt föreläsningar, sålunda icke för nöjesföreställningar. Till styrelse för föreningen valdes skomakaren O. Svensson, ordförande, C. Svensson, vice ordförande, E. Gustafsson, sekreterare, J.G. Pettersson, kassör. Revisorer blefvo S. Engberg, S. Frick och J(ohan) Hed. (Jönköpings-Posten 1903-03-28 "Icke nöjesföreställningar i templarlokal")

(Skillingaryd) Logen "Oscar" (i Skillingaryd), tillhörande nationalgoodtemplarne, och som de första åren af sin tillvaro hade en liflig tillslutning, vardt sedermera på grund af bristande intresse nästan utdöd. Endast musikkåren var det, som ihärdigt höll ut i sammanhållning. Under det sist gångna året har en ny väckelse för logens verksamhet inträdt, så att tillslutningen af medlemmar nu är ett fyrtiotal. Ett väsentligt hinder beträffande logens fortsatta verksamhet och sammanhållning utgöres tydligen af den omständigheten, att passande lokal för logens sammankomster saknas. För närvarande förhyres sådan men endast tillfälligt för vintermånaderna. En viktig angelägenhet för logens medlemmar är därför att söka skaffa egen lokal och för att i någon mån söka förverkliga den lifligt närda önskan, hade logen anordnat en basar i ... N.J. Cederbergs verkstad sistlidna lördags afton och blef denna öfver förväntan ovanligt mycket besökt, såväl sagda dag som äfven den påföljande. Dels genom inträdesafgifter och dels genom anordnadt kaffebord med tårtor, hvartill kom skjutbana, postkontor, horn- och strängmusik m.m., det hela ådragande sig lifligt intresse, uppstod en nettobehållning af något öfver 100 kronor, för hvilket oväntadt vackra resultat logen önskar till alla dem, som på ett eller annat sätt bidragit därtill, framföra sin hjärtliga tacksamhet. (K.G. Toll "Ny väckelse för logen Oscar i Skillingaryd"; Jönköpings-Posten 1903-01-30)

(Norrahammar) (1903) regerade i (Norrahammars bruks) gjuteri f. d. modellsnickare Sjöholm med gjutmästare Stenbom som närmaste man. . . . Gjutmästaren var en ganska originell man. Kom t. ex. en gjutare och sökte arbete, lät det ungefär så här: "Va ä dä för en karl, ä dä en bra karl, super han brännvin?" Blev svaret jakande, hade vederbörande vunnit Stenboms förtroende och fick arbete, om det icke var alldeles omöjligt att taga in mer folk. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 107)

(Norrahammar) De gifta gubbarna (i Norrahammar i början av 1900-talet) hade sina speciella nöjen, som t. ex. "grisasyn", vilken tillgick på det sättet, att en av gubbarna började en rond till grannarna för att se på deras grisar. Nästan alla hade hushållgris och somliga två. Så tittades det på grisen, och efteråt gick man in till gumman och skräppte med henne, för att hon skött grisen så väl, och det slog sällan fel, att icke gumman i glädjen häröver satte på kaffekokaren, och så blev det kaffekask. Det rådde nämligen en ädel tävlan mellan gummorna om vem som fött upp den bästa julgrisen, och det var kanske den enda tävlan de gummorna hade att glädja sig åt, ty någon konkurrens i fina kläder fanns icke bland dem heller. När gubbarna hållit på att gå från den ena svinkätten till den andra och blivit undfägnade med kaffekask, vill jag lova, att det icke var något fel på varken grisarna eller humöret. . . . För ungkarlarna voro nöjena mera äventyrliga, ty som bekant hörde det till de vanliga folknöjena att både supa och slåss, men vi få (nu år 1943) bedöma detta efter det ordspråk, som säger: "Var tid har sin sed." (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 110)


ca 1903 - ca 1902

(Skillingaryd, Jönköping, Östbo härad med tingsplats i Värnamo, Häradsköp sydväst om centralorten Skillingaryd) Skillingaryds blåbandsförening och öfriga nykterhetsvänner från platsen och nejden voro söndagen den 19 okt. inbjudna till ett möte för att uttala sig angående ölförsäljningen vid lägerplatserna. Efter en stunds öfverläggning enades mötet om följande uttalande: "Skillingaryds blåbandsförening jämte öfriga nykterhetsvänner från Skillingaryd med omnejd, samlade för att uttala sig angående försäljningen å lägerplatserna, få härmed, villigt erkänna de väsentliga förbättringar, som i år skett vid kgl. Jönköpings regementes lägerplats genom betydlig inskränkning af där förekommande ölförsäljning, likväl på det varmaste förorda dess totala upphörande." Mötet beslöt, att detta uttalande skulle tillsändas Östbo härads representant i riksdagen, hr. W. Bengtsson i Häradsköp, med begäran om dess vidare befordran. (Jönköpings-Posten 1902-10-20 "Väsentligt bättre nykterhet men ändå inte tillräckligt bra")

(Byarum) Gästgifvaren J. Ekwurtzel i Byarum har hos k. kammarkollegium anfört besvär öfver kgs bfhdes beslut att Byarums gästgifveri skulle med utgången af detta år inskränkas till skjutsstation. (Jönköpings-Posten 1902-10-06 "Gästgifveri inskränks till skjutsstation")

(Boarp nordväst om centralorten Vaggeryd) Boarps B.B. (=Blå Bands) förening har sitt månadsmöte söndagen den 21 sept. kl. 3 e.m. hvarvid frågan om bildandet af B. Bandisternas lifförsäkringsförening förekommer. De som äro intresserade torde infinna sig. Styrelsen. (Jönköpings-Posten 1902-09-19 "Frågan om bildandet af Blåbandisternas lifförsäkringsförening")

(Jönköpings och Kronobergs län, Växjö) I Jönköpings län har nykterhetsarbetet ingått som ett led i frikyrkorörelsen. I Kronobergs län har den moderna nykterhetsrörelsen i stället en relativt stark ställning, ehuru förhållandet till kyrkan oftast präglats av ömsesidig misstro. Denna rörelse var i likhet med den äldre vid sitt framträdande i vårt land på 1880-talet klart religiöst motiverad och präglad. I och med att den var nära allierad med anglosachiskt färgad separatism kom den dock att från begynnelsen bli misstänkt från kyrkligt håll. Man kunde erkänna dess berättigande liksom dess goda verkningar på nykterhetstillståndet men var betänksam inför många av dess yttringar. I väl avvägda ordalag formulerar biskop N. J. O. H. Lindström i sin ämbetsberättelse vid prästmötet i Växjö (25-27/8) 1902 den inställning, som allt intill nu (år 1950) kommit att i hög grad prägla kyrkans hållning i Växjö stift, i synnerhet dess Kronobergsdel: "Framställer sig frågan, huruvida den moderna nykterhetsverksamheten, om vilken det skall med tacksamhet erkännas, att den i väsentlig mån bidragit till dryckenskapens märkbara avtagande, vilar på sådana grundsatser och har i sig den sedliga kraft, som förmå att längre än den första entusiasmen räcker utgöra ett värn mot frestelsen. Skäl saknas icke att befara, att den detta icke äger. Genom att upphöja budet om absolut avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker, som dock är och förbliver ett blott människobud, till budet framför andra, till det, vars hållande skall utgöra högsta måttstocken för bedömande av en människas sedliga ståndpunkt; genom att såsom onykterhet stämpla även den aktningsvärdaste måttlighet, när den icke vill låta binda sin frihet, där friheten har rätt att varda brukad, av löften, som t. o. m. avfordras såsom gällande för livstiden; genom att ringakta gudstjänstfirandet och söndagens helighållande har denna verksamhet visat sig vila på oevangeliska grundsatser, vilka lika litet som tillvägagångssättet för övrigt kunna från kristendomens ståndpunkt godkännas och av vilka någon varaktig och förblivande välsignelse knappast kan vara att vänta." (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 578-579)

(Byarum, Bratteborg norrväst om Byarum, Östbo härad med tingsplats i Värnamo) Till länsstyrelsen hafva åtskilliga personer, däribland grefve J.G. von Seth å Bratteborg, ingifvit ansökan om indragning af gästgifveriet i Byarum. Ärendet är remitteradt till domhafvanden i Östbo härad för vederbörandes hörande. Detta gästgifveri har, på grund af de oordningar som där gång efter annan förekommit, haft nykterhetsvännernas uppmärksamhet riktat på sig, och klagomål öfver dess verksamhet ha ofta framkommit. Det är därför att hoppas, att ofvannämnda personer måtte få sin önskan uppfylld. (Jönköpings-Posten 1902-05-12 "Nykterhetsvänner önskar indragning af gästgifveri")

(Skillingaryd, Jönköping) Nykterhetsmöte, anordnadt af medlemmar tillhörande Templarorden, hölls den 8 dennes (= maj) i (Skillingaryds) missionshus. Föredrag höllos af trenne talare från Jönköping, hvarjämte redogörelse lämnades för Templarordens arbetssätt, allt i afsikt att få till stånd en lokalförening för Skillingaryd af nämnda orden. ... Någon dylik förening kom dock denna gång icke till stånd, troligen närmast beroende på att större antalet närvarande nykterhetsvänner äro medlemmar i Skillingaryds blåbandsförening, som, oaktadt åtskilliga brister, dock så godt den kan söker praktisera åtskilligt af det som framhölls som Templarordens starka sidor. (Jönköpings-Posten 1902-05-09 "Templarorden söker bilda lokalförening i Skillingaryd")

(Hofslätt, Jönköping) Nykterhetsfest hålles i Rörets missionshus (Hofslätt) söndagen den 13 april kl. 4 e.m. med föredrag af disponent E. Räf och kyrkoherde S.E. Hagberg. Musik af Jönköpings nykterhetsförenings musikkår. Inträde 25 öre. (Jönköpings-Posten 1902-04-07 "Nykterhetsfest med musik af musikkår")

(Barnarp, Hult öster om centralorten Eksjö) Nykterhetsmöte hålles i (Barnarps) missionshus Annandag Påsk kl. 1/2 5 e.m. med predikan af (folkskollärare) J.G. Hult från Hult. Diskussion öfver frågan: "På hvad sätt böra vi såsom nykterhetsvänner söka skydda det uppväxande släktet från att förstöras af rusdrycker?" (Jönköpings-Posten 1902-03-29 "Nykterhetsvänner söker vägar för att skydda det uppväxande släktet")

(Norra Unnaryd sydväst om centralorten Jönköping, Stommen sydväst om Norra Unnaryds kyrka) Omedelbart efter (missionsföreningens årsmöte) höll N. Unnaryds blåbandsförening sitt årsmöte under ordförandeskap af nämndemannen M. Petersson, Stommen. ... Ordföranden riktade till slut en allvarlig uppmaning till de närvarande utom föreningen stående, att de alla skulle sluta sig till oss, till nykterheten, på det vi med ökade krafter kunde taga itu med kung Alkohols regemente. (Jönköpings-Posten 1902-03-15 "Uppmaning till alla närvarande missionsvänner att ansluta sig till blåbandsförening i dess kamp mot kung Alkohol")

(Sandseryd, Hofslätt, Norrahammar, Jönköping) Sandseryds absoluta nykterhetsförening. Till ordförande är omvald landstingsmannen A. Johansson i Bårarp. Likaså äro omvalda till v. ordf. skomakare O. Sandahl, till sekreterare skollärare J.F. Johnsson i Sandseryd och till kassaförvaltare hemmansägaren C.J. Andersson, Bårarp. Öfriga styrelsemedlemmar äro: nämndemannen S.A. Johansson, Bårarp, skomakarne J. Karlsson i Hofslätt och Axel Åkerman, Strömsholm, samt hemmansägaren Ax. Johansson i Hålan. ... ... Sandseryds missionsförening firade sitt årsmöte i Rörets missionshus (Hofslätt) sistl(idna) söndag den 2 dennes (= februari). ... Af utgifterna må nämnas: resebidrag till predikanter 112:35, till Jönköpings missionsförening 270 kr., dito kinamissionen 209 kr., till Norrahammars predikantbyggnad 100 kr., till inköp åt arbetsföreningarna 179:39. ... Vid företaget styrelseval omvaldes föreningens ordförande, landstingsmannen A. Johansson, Bårarp, v. ordförande skoll. J.F. Johnsson, Sandseryd, kassaförvaltaren skom. O. Sandahl, Bårarp, och styrelseledamoten Alex. Svensson i Åsa. Till föreningens ombud vid Jönköpings missionsförenings årskonferens utsågs skoll. J.F. Johnsson med skom. O. Sandahl som suppleant. Revisorer blefvo nämndemannen S.A. Johansson, Bårarp, och snickaren Joh. Andersson, Ängsfors. (Jönköpings-Posten 1902-02-08 "Sandseryds absoluta nykterhetsförening och Sandseryds missionsförening"; BG Ask-kommentar: Styrelseledamöterna i de båda föreningarna är till stor del desamma, vilket visar på det nära sambandet i bygden mellan engagemang för mission och helnykterhet. I ljuset av detta kan man förstå de inte sällan förekommande mötesannonserna om "evangeliska nykterhetsföredrag".)


ca 1902 - ca 1901

(Hyltena i Barnarp, Öggestorp nordost om Tenhult) Nykterhetsmöte blifver, om Gud vill, i Hyltena hos G. Lejon onsdagen den 27 nov. kl. 10 f.m. med predikan af pastor (Alfred) Bredin från Öggestorp. (Jönköpings-Posten 1901-11-23 "Nykterhetsmöte i Hyltena")

(Jönköping, Hofslätt, Norrahammar) Öfverfallen och illa slagen blef en yngling, Henning Andersson från Jönköping, i söndags kväll å vägen emellan Hofslätt och Norrahammar af några pojkar från sistnämnda plats, hvilka berusade kommo med skjuts från Jönköping och uppmanade den mötande att bestå med snus. Då denne ej hade något sådant blef han utan vidare öfverfallen och illa slagen, så att bl. a. ett stort gapande sår uppstod å hufvudet hvarför läkare genast måste sökas. De öfverfallande fortsatte utan vidare färden hem. (Jönköpings-Posten 1901-11-20 "Öfverfall å vägen emellan Hofslätt och Norrahammar")

(Bjurbäck sydväst om Mullsjö, Nääs väster om Bjurbäcks kyrka) Söndagen den 30 juni kl. 4 e.m. anordnar nykterhetsföreningen (i Bjurbäck) utflykt till den i sjön utskjutande udden i närheten af Nääs. Föredrag af folkskollärare Erlandson och möjligen af kyrkoherde (David) Timner. Musik och sång medverkar. Saft serveras mot 15 öres afgift. Alla välkomna. Inträffar regnväder hålles mötet i missionshuset. Styrelsen. (Jönköpings-Posten 1901-06-22 "Saft serveras mot afgift vid nykterhetsförenings utflykt")

(Byarum, Tofteryd) Byarums blåbandsförening hade sistlidne söndag ordinarie sammanträde i missionshuset. Kyrkoherde K.O. Eriksson i Tofteryd höll därvid evangeliskt föredrag med ledning af Joh. 3 kap. Samma dag för tio år sedan (1891), bildades Byarums blåbandsförening, äfven då under ordförandeskap af kyrkoherden. . . . Förut under aftonens lopp bildades en jungfruförening. . . . Det rymliga missionshuset var fullsatt af besökare. (Jönköpings-Posten 1901-06-12 "Byarums blåbandsförening 10 år")

(Smålands Taberg, Jönköping) En utflykt i släde företog i lördags afton (den 9 februari) tempel Smålands Taberg från platsen med samma namn till Jönköping. I utfärden deltogo 70 personer i sju slädar. Besöket här (i Jönköping) gällde templet Linnea, där man under allmän glädje intog förfriskningar, hvarefter återfärden anträddes. (Jönköpings-Posten 1901-02-11 "Templet Smålands Taberg på slädutfärd till templet Linnea")

(Vaggeryd, Hook) Vaggeryds godtemplare gjorde under gårdagen (söndag) en utflykt till Hook efter häst och släda. Vaggeryds musikkår medföljde äfven. (Jönköpings-Posten 1901-02-04 "Vaggeryds godtemplare på slädutflykt")


ca 1901 - ca 1900

(Skillingaryd) Jubelfest anordnas af Skillingaryds blåbandsförening Söndagen den 18 Nov. kl. 1/2 3 e.m. med anledning af Skillingakrog'klang'årets slut. Öfriga nykterhetsföreningar i trakten uppmanas att mangrant deltaga och allmänheten inbjudes vänligen. Föredrag af godsägare E. Räf och predikant J. Liljegren. Frivillig kollekt. (Jönköpings-Posten 1900-11-09 "Jubelfest med anledning af Skillingakrog'klang'årets slut")

(Skillingaryd) Skillingarydskrogens "klangårs" slut högtidlighölls i går (torsdag) genom musik af därvarande frälsningsarméns musikkår, som i tidiga morgonstunden med fanan i spetsen tågade genom stationssamhället därmed tolkande säkerligen de allra flesta byinvånarnes glädje öfver att krogen nu stängts för åtminstone de närmast kommande sju åren om icke för alltid. (Jönköpings-Posten 1900-11-02 "När krogen blåstes ut")

(Vaggeryd, Boarp nordväst om centralorten Vaggeryd, Skillingaryd) I Vaggeryds missionshus kunde plats nätt och jämnt beredas alla, som infunnit sig för att närvara (att högtidlighålla 100-årsminnet af (nykterhetsförkämpen) P. Wieselgrens födelse. Dessa hälsades välkomna af f. nämndemannen Fr. Svensson i Boarp, hvarefter minnestalet hölls af sergeant (Karl August) Kjellberg från Skillingaryd. En musikkår spelade åtskilliga nummer och kollekt, som inbragte kr. 20:28, upptogs till förmån för de s.k. Wieselgrensfonderna, hvilka användas till understöd åt studerande nykterhetsvänlig ungdom. (Jönköpings-Posten 1900-10-03 "Understöd åt studerande nykterhetsvänlig ungdom")

(Åker sydväst om centralorten Skillingaryd, Jönköping) Åkers kommun har å kommunalstämma den 2 d:s enhälligt uttalat sig mot den tilltänkta spirituosautskänkningen i Jönköpings stadspark. (Jönköpings-Posten 1900-09-10 "Enhälligt kommunalstämmobeslut i Åker mot utskänkning i Jönköpings stadspark")

(Tofteryd, Jönköping) Vid kommunalstämma i Tofteryd den 19 augusti beslöt stämman, att genom därtill valde personer uttala sig emot hvarje åtgärd, som går ut på att göra spritdryckerna lättare åtkomliga och ville sålunda ogilla inrättande af krogrörelse i Jönköpings stadspark. (Jönköpings-Posten 1900-08-31 "Kommunalstämmobeslut i Tofteryd mot utskänkning i Jönköpings stadspark")

(Torp och Ekhult i Tofteryd) En av de mera allmänt kända odalmännen i Tofterydsorten, hemmansägaren Ulrik Johansson, Torp, Tofteryd, passerar (i år 1938) sin halvsekelsdag. . . . Vid 12 års ålder kom "Ulrik i Torp" med i Ekhults Blåbandsförening. Tiil följd av tidens stormar är denna förening ett minne blott, vilket dock icke hindrar att jubilaren står oryggligt fast vid sitt, i ungdomen givna, nykterhetslöfte. (Sten Damberg "'Ulrik i Torp' 50 år 1938" s 15)

(Jönköping, Sverige, Amerika, England) Sverige och dess nykterhetsrörelse inför det 20:e seklet utgjorde ämnet för det föredrag som journalisten E.H. Thörnberg i lördags afton höll å logen Heimdalls lokal härstädes (i Jönköping) inför ett auditorium på omkring 200 personer. Föredragshållaren framhöll, att svenska folket beundrades af utländningarna för sina kraftiga sträfvanden till sedlig pånyttfödelse, och han påvisade, att dryckenskapen i Amerikas och Englands städer är mer i ögonen fallande än hos oss. Nykterhetsrörelsen blir detta århundrades största kulturella kraft att föra fram individer och folken till förståelse af framtidens uppgifter. (Jönköpings-Posten 1900-08-20 "Sverige och dess nykterhetsrörelse inför det 20:e seklet")

(Byarums församling: Boarp nordväst om centralorten Vaggeryd, Eckersholm och Ekeryd norr om centralorten Vaggeryd, Ekeryd) Under instundande påskhelg kommer inom Byarums församling att hållas nykterhetsmöten med föredrag å följande ställen: Påskdagen kl. 10 f.m. i Boarp och 4 e.m. i Byarum. Annandagen kl. 10 f.m. i Eckersholm och 4 e.m. i Ekeryd. (Jönköpings-Posten 1900-04-09 "Nykterhetsmöten på Påskdagens och Annandagens förmiddag och eftermiddag")

(Jönköping) Nittonde årsdagen af goodtemplarordens införande i Jönköping firas om söndag kl. 6 e.m. å högre allmänna läroverket härstädes, hvarvid föredrag hålles af pastor G. Lindström, musik utföres af Andra Götas musikkår, och sång af "Orpheus". Programmet utlofvar en angenäm afton. (Jönköpings-Posten 1900-01-19 "Årsdagen af goodtemplarordens införande i Jönköping år 1881 firas")


ca 1900 - ca 1890

(Jönköping, Tenhult) När lantmännen på lördagsaftonen skulle resa hem, voro såväl Vedtorget (i Jönköping) som Östra Storgatan blockerade av åkdon. Nu skulle de in till "handlingsman" och göra de sista inköpen, säga adjö, få en cigarr och gå med ned i källaren och få sig ett glas vin. Slutligen skulle de in på krogen, Östra Storgatan 98, och ha den sista "färaknäppen". Väl utanför staden, somnade ofta bonden in, och hästen fick ta sig hem bäst han kunde med körkarlen snarkande i häcken. Vedtorget var även tillhåll för en massa slödder. Brännvinet var ju livsdrycken och det utlöste ofta slagsmål. Det var särskilt en del slaktare från Tenhultstrakten, de s. k. "Svinapojkarna", som ständigt slogs med tattare och annat löst folk från staden och trakten häromkring. För oss ungdomar var detta alltid ett nöje. (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 82)

(Jönköping, Norrahammar) I januari år 1895 gjordes en ny framstöt från logen Heimdals (i Jönköping) sida och den 19 januari detta år bildades logen 2046 Plogen av IOGT, som därmed övertog logen Spånhults (i Norrahammar) kulturella pionjärarbetet för folknykterhet, folkuppfostran och folkförbrödring. Därmed kunde det snöpliga nederlaget år 1884 förändras till en förnyad seger för nykterhetsrörelsen. Logen Plogen bedriver fortfarande (år 1982) ett aktivt nykterhetsarbete i Norrahammar. De sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena har under de 100 åren förändrat samhällsbilden betydligt, men fortfarande förekommer ett lika stort drogmissbruk som på logen Spånhults tid. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 40)

(Halmstad, Nässjö, Jönköping, Vaggeryd) Den första tjänstgöringstiden (vid Halmstad-Nässjö Järnvägar - sträckan Jönköping-Vaggeryd - med början i september 1894) var rätt så krävande, särskilt var ordningens upprätthållande i tågen icke lätt. Det var på den tiden mycket vanligt, att en stor del berusade sig då de vidtog resor och utflykter och vid dessa tillfällen förde bråk och oljud på allehanda sätt till förargelse och obehag för medresande ... (och) man måste ingripa för att stävja ofoget. Detta lyckades icke alltid med lämpor utan kraftigare medel fick tillgripas, och det mest effektiva var att lyfta av dem vid närmaste järnvägsstation. Någon gång, om det var ömmande omständigheter, togs de in i någon finka, där de låstes inne tills tåget anlände till hemstationen. ... Dylika episoder, som tyvärr allt för ofta förekom, tillhörde den besvärliga sidan av tjänsten, men efterhand som folket blev litet så att säga tågkultiverat och det för övrigt tillväxte en bättre anda även bland dessa fyllerister att det så smått började bliva genant att visa sig drucken emot vad det förut varit, då var det rent motsatta förhållandet. Det kan därför med glädje antecknas, att under senare delen av min tjänstgöring (fram till min pensionering vid utgången av år 1923) det blev så pass trevligare och bättre att man mycket sällan behövde inskrida för att avstyra bråk och oväsen. Under allt har Gud nåderikt beskyddat och bevarat mig för många hotande faror. Honom vare Ära och Lov och Tack för allt. ... Vid bevärings in- och utryckningar, som det alltid gick stormigt till, ty vid sådana tillfällen var de flesta berusade, vred man ... om säkerhetslåsen för att lita på att de ej öppnade och ramlade ur vagnen. ... Då jag nu omnämnt allmänhetens onykterhet, måste jag tyvärr även omnämna att bland järnvägspersonalen också förekom mycket av detta oskick, även under tjänstgöring, ändå att sådant var förbjudet och särskilt bland lokpersonalen, vilket till och med föranledde P. Waldenström att i Riksdagen påtala Sveriges lokförares onykterhet och vådan av dess konsekvenser, och denna allmänna och öppna prickning gjorde förvisso gott. Men det fanns även konduktörer, som till sin förnedring kom raglande i tjänsten, samt stinsar som behövde stödja sig mot husväggarna, då de expedierade tågen. ... Detta är endast några anteckningar som visar på de otrevliga situationer som kunna förekomma vid tågtjänst. Men det har även sina ljusa och glada sådana, då man har hyggligt och trevligt folk att medgöra och det har som bättre är, nu sedan spritmissbruket i stort sett avtagit, blivit betydligt lugnare att färdas med tåg än det var för en 20-30 år sedan. Ja, Guds nåd är det att jag blivit bevarad intill denna dag! (Ingemar Wickström "Konduktör C.W. Wickströms minnen från H.N.J." s 6-13; minnena nedskrivna i början av 1930-talet)

(Månsarp) Under 1890-talet organiserades nykterhetsintresset (i Månsarp) dels i en absolutistisk nykterhetsförening med andlig och politiskt borgerlig inriktning, dels i ett religiöst och politiskt neutralt tempel av Templarorden, vilket påverkade socknens sedliga liv. Ett utslag av detta var månsarptsbornas ställningstagande i samband med förbudsomröstningen 1909, då inte mindre än 731 personer eller 93 procent av den vuxna befolkningen uttalade sitt stöd för förbudstanken. Vid förbudsomröstningen 1922 var förbudsanhängarna procentuellt sett ännu fler, 95 procent, betydligt över länsresultatet, 81,5 procent. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 107)

(Jönköping) (Det fanns en) uppsjö på "krogar" (i Jönköping på 1890-talet). På grund av servering utan mattvång jämte massbesök hade krogarna givetvis gynnsammare betingelser än i våra dagar (år 1950). Krogbesök ingick nämligen i brist på annan förströelse i det allmänna medvetandet på den tiden. Matsalen togs sällan i bruk, trots de lockande och fabulösa priser matsedeln erbjöd, och lokalen blev som en följd därav liten och oansenlig, då däremot schweizeriet dominerade. De enda dagarna matsalen kunde påräkna något nämnvärt besök var lördags- och söndagskvällar, då sexor serverades. Sexorna utgjordes först av stående smörgåsbord med en på detsamma placerad stor brännvinscistern med olika kranar för "renat" och kumminbrännvin, som stod till gästernas förfogande i snart sagt vilken utsträckning som helst. Därpå följde varmrätten. Priset för dessa sexor, inberäknat brännvinet, var 1 krona. Punschen, som därpå förtärdes i schweizeriet och utgjorde den mest efterfrågade spirituosan, kostade 75 öre halvan. "Kattungar" var också en mycket vanlig dryck, dock mest vintertiden, och bestod av konjak, varmt vatten, några sockerbitar samt en citronskiva, och betingade ett pris av 25 öre. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 23)

(Västra Jönköping, Bäckalyckan, Skjutsarhagen) För (Jönköpings) västra stadsdels eller förstads bebyggelse utgjorde åt väster Junebäcks lopp en naturlig gräns. Utanför befann sig endast åker, med undantag av disponent Sjöbergs idylliska Bäckalyckan, samt på höjden Skjutsarhagen, vilken sommartiden var ett tillhåll för en mängd löst folk, som genom spritorgier och slagsmål gjorde platsen minst sagt osäker. Åt söder utgjorde Kungsgatans södra husradssida och Barnarpsgatan ned till Torpagatan gränsen. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 49)

(Östra Jönköping) Två svagdricksbryggerier funnos (i min barndom på öster i Jönköping under de sista två årtiondena av 1800-talet), Högbergs i "Brôtagården" och Larssons i "Källaregården". De behövde aldrig konkurrera med varandra, ty svagdricka var ett mycket allmänt njutningsmedel på den tiden. I kokt tillstånd, tillsatt med mjölk och mjöl, blev det ölsupa, en rätt, som förekom i varje hem. . . . På tomten 114 (öster om Östra Folkskolan) låg en liten stuga, som kallades "Kuskanissesas". Här hade ägarinnan en lönande ölförsäljning, där vägfarande och andra gärna togo in, och många halvor öl äro säkert urdruckna i grannskapet. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 25,28-29)

(Stigamo i Barnarp, Sandseryd) På 1870- och 1880-talen var två släktingar till mig gästgivare samtidigt i Stigamo. De hette Gustaf Johannesson och Sven Jonsson. ... Försäljningsrätt av öl och brännvin hade gästgivargårdarna haft i långliga tider. Enligt 1734 års gästgivarordning skulle "Giästgifware ... efter Theras wilkor och Landsens lägenhet til the resandes behof wara försedde med enkelt och dubbelt Brännewin Öl och Swagöl ..." När en resande beställde ett glas öl serverades två glas. Det tillhörde artigheten att gästgivaren skulle göra gästen sällskap. Den senare betalade båda glasen. Var det många gäster blev värden ganska dimmig frampå eftermiddagen. Han skulle ju vara lika artig mot alla. Av de båda nämnda gästgivarna var det Gustaf Johannesson, som alltid var redo att ta en "jamare". Han måste även ha en styrketår på nattkröken. För att då göra det så bekvämt för sig som möjligt hade han en säng med inmonterat brännvinsfack. Varje söndag hade nämnde gästgivare för sed att läsa ur bibeln och postillan. Han fordrade då att tjänstefolket stilla och andäktigt skulle höra på, vilket inte alltid var så lätt. Sven Jonsson blev däremot nykterist på äldre dagar. ... En son, John Johnsson, ... blev folkskollärare och kantor i Sandseryd. Han var mycket aktiv inom nykterhetsrörelsen, vilket säkerligen berodde på de intryck han fått från det missbruk av rusdrycker som skedde på gästgivaregården. Efter Gustaf Johannessons död blev hans hustru Eva och Sven Jonsson ägare till gården. Under denna tid bildades fem nykterhetsföreningar inom socknen. Den 22 november 1891 bildades Stigamo Absoluta Nykterhetsförening. Den krävde att ölförsäljningen skulle upphöra å gästgivaregården. Då detta rönte motstånd vände man sig till ordföranden i Blåbandsföreningen, komminister K.O. Eriksson. Han utlyste ett sammanträde med representanter för alla fem nykterhetsföreningarna, varvid beslut fattades att fem personer skulle fara till Stigamo och klara upp situationen. Vid framkomsten inköptes ölpartiet, varefter det uttappades på gården. Innehavarna av gästgivaregården lovade att för alltid upphöra med ölförsäljningen. (Einar E. Rommedahl "Stigamo gästgivaregård" s 31-34)

(Mullsjö, Tidaholm, Slättäng norr om Mullsjö och sydväst om Tidaholm) "En visa lifvad, glad och lätt, Jag skjunga vill på bästa sätt, Om Qvisten är hon skrifven, allt väl, Och tryckt på papper blifven, Ni förstår mig väl. Ja gode vänner, tack för sist För känner Ni herr Magnus Qvist Som bor i vilda skogen, allt väl, En fjerdingsväg från krogen, Ni förstår mig väl. . . . Hans hem det är i Gyljryds mo'n, Helt nära intill en station. I skogen mörka, fula, allt väl, Der har han gräft en kula, Ni förstår mig väl. . . . Goodtemplare vår Qvist ej är, En liten snaps han nog förtär, För halfvan ock han tackar, allt väl, Och efter tersen smackar, Ni förstår mig väl." . . . . . . Ett annat gammalt original var en spinnare på Holma spinneri i närheten av Tidaholm, vilken hette Kvist (Qvist). När han blev äldre kom han till Nykyrka och byggde sig en jordkula i norra delen av den s. k. Göljerydsmon. I denna jordkula framlevde han en lång tid. Han sysselsatte sig, då han var nykter, med att göra trätofflor och käppar, vilka senare voro försedda med visselpipa i ena änden. Även var Kvist mycket begiven på öl och brännvin. När han kom till Slättängs gästgivaregård hade han alltid med sig en piska, vilken var mycket kort men hade mycket lång pisksnärt. Denna piska kunde Kvist hantera på ett mästerligt sätt. Ofta erbjöd man honom en extra sup, om han kunde på ett slag med pisksnärten slå omkull en kork, vilken var uppsatt ovanpå halsen av en butelj. Det misslyckades ganska sällan för Kvist. Han vart därför ganska stadigt berusad varje gång han vände åter från Slättäng. (Magnus Qvist "Magnus Qvist eller Eremiten i Jordkulan" s 34-35 samt Harald Dagman "Försök till beskrivning över Nykyrka socken" s 75; Magnus Qvist född år 1836; Harald Dagman född år 1915 i Habo)

(Sandseryd, Hovslätt, Hökhults hage) Nykterhetsrörelsen fick tidigt fotfäste i hovslättsbygden. Fram till början av 1900-talet var åtskilliga hovslättsbor medlemmar i SANDSERYDS ABSOLUTA NYKTERHETSFÖRENING, som bildades 1891. 1903 tillkom i Hovslätt TEMPLARORDEN VÅRBLOMMAN, som t o m uppförde en egen fastighet. Föreningen var verksam till 1920. Den ståtliga lokalen blev så småningom möbelfabrik. 1924 bildades LOGEN NR 1293 LJUSSTRÅLEN, som byggde en utomhusdansbana SOMMARSOL (på en öppen plats söder om Hökhults hage strax väster om järnvägen) för att locka medlemmar. 1933 var det slutdansat, och föreningen upplöstes. 1944 startades HOVSLÄTTS BLÅBANDSFÖRENING. (Erland Engdahl "Hovslätt i historien" s 48)

(Byarums Boarp nordväst om centralorten Vaggeryd, Irland, USA) Den 13 juli 1890 bildades Boarps Blåbandsförening och var troligen den första nykterhetsorganisationen i Byarums socken. ... Blåbandsrörelsen föddes i en fängelsecell i Amerika. Irländaren Francis Murphy hade invandrat till USA. Han var krögare och kastades i fängelse för olaga spritförsäljning. Men han kom till kristen tro och blev helnykterist. När fängelseportarna öppnades gick han ut i livet med en klar föresats: han ville förkunna spritens förbannelse i sitt eget och andras liv. Francis Murphy blev blåbandsrörelsens upphovsman. Blåbandsrörelsen tog sig över haven och kom till Sverige 1883. ... Även om förbudsomröstningen (1922) ej fick en JA-majoritet fortsatte verksamheten med nykterhetsarbetet i Boarps Blåbandsförening. Protokollboken ger inte några fler uppgifter efter 1924. ... Nu (1990) är det andra föreningar som bedriver (nykterhetsarbete) i de här bygderna. (Georg Boberg "Boarps Blåbandsförening - den första nykterhetsorganisationen" s 35,40)

(Jönköping, Norrköping, Landskrona, Halmstad, Växjö, Mönsterås, Motala) Socialistiska agitatorer började ej uppträda i Jönköping förrän 1890. En arbetarklubb och ett par fackföreningar funnos emellertid förut i staden. Vid partiets konstituerande kongress 1889 voro de under alla förhållanden icke representerade. Strax efteråt - 1891 - lär en socialdemokratisk arbetarklubb ha bildats, och en sådan finnes även upptagen såsom företrädd av en representant (skomakaren M.H. Rosberg) vid Norrköpingskongressen 1891. Någon livaktighet synes organisationen dock ej ha utvecklat. Typiskt för ortens speciella karaktär var, att arbetarna i Jönköping, när de beslöto sig för att lystra till den socialdemokratiska parollen om firande av 1 maj 1890, icke samlades under socialistiska emblem utan formerade sig till nykterhetsdemonstration. (Hilding Nordström "Sveriges socialdemokratiska arbetareparti under genombrottsåren 1889-1894" s 243,604; exempel på andra orter som 1 maj 1890 förvandlade demonstationen till ett agitationsuppbåd för absolutismen var Landskrona, Halmstad, Växjö, Mönsterås och Motala)


ca 1890 - ca 1880

(Jönköping, Hovslätt, Sandseryd, Bårarp öster om Sandseryd) Tillsammans med disponenten för Halls bolag i Jönköping, J. Petersson, kallade (pastor Karl) Palmberg till ett möte i Gamla Missionshuset i Jönköping den 27 mars 1889. Vid detta möte bildades en länsavdelning till Allmänna Svenska Nyrkterhetsförbundet, vilken sedermera fick namnet Jönköpings Läns Nykterhetsförbund. Som en liten parentes kan nämnas, att denne J. Petersson så småningom blev bosatt i Hovslätt som ägare till villa Skogsbo, vilken f ö senare kom att innehas av kantorn J.F. Johnsson. ... I Hovslätt var åtskilliga med i Sandseryds absoluta nykterhetsförening, som bildats den 14 nov 1891 på tillskyndan av bl a A Johansson och O Sandahl från Bårarp samt kantorn J F Johnsson. ... Intressant är att notera, att vid föreningens årsmöte den 26 (februari) 1905 två kvinnor invaldes i styrelsen, nämligen Ruth Larsson och Naemi Andersson. I början av 1900-talet tillkom i Hovslätt Templarorden Vårblomman. ... Inom Sandserydsföreningen hade 1903 bildats en barnavdelning, som fått namnet Vårblomman. I ett styrelseprotokoll av den 20 (december) 1904 kan vi emellertid läsa, att "På grund af att templet vid Röret kallar sig Vårblomman beslöts att nykterhetsföreningens barnförenings namn skulle ändras till Vårbrodden". Efter templarorden Vårblomman bildades så logen nr 1293 Ljusstrålen den 6 mars 1924. ... (Denna loge) blev emellertid inte så långlivad - det sista protokollet skrevs i början av 1933. ... I början av 1930-talet startade redaktören Emil Hindenborg en barngrupp, som fick namnet Hoppets Här. ... Hindenborg, som hade ett brinnande nykterhetsintresse, var otroligt aktiv inom nykterhetsrörelsen även på riksplanet. 1944 startade han Hovslätts Blåbandsförening, som vid starten övertog medlemmar från Sandseryds absoluta nykterhetsförening, och han kom att bli föreningens ordförande under hela 23 år. 1967 överlämnade han ordförandeklubban till Gösta Freij, som fortfarande (1979) är föreningens ordförande. (Gösta Freij "Nykterhetsrörelsen i Hovslätt" s 20-23)

(Stockholm, Göteborg, Jönköping) I januari 1889 hölls i Stockholm den första allmänna svenska nykterhetskonferensen med ombud från alla nykterhetsläger. Egentliga upphovet till konferensen liksom själen i densamma var dr E. Wretlind. Länge verksam som läkare i Göteborg hade han inandats den friska andliga luft. som strömmade ut från P. Wieselgrens verksamhet. Wretlind var ordförande för Evangeliska missionsföreningen i Göteborg och den drivande kraften, då det gällde att uppföra Betlehemskyrkan - ett då såsom mycket djärvt ansett företag. Sitt nykterhetsintresse visade han bl.a. även däri, att då nämnda kyrka invigdes den kände nykterhetskämpen C.O. Berg från Stockholm var kallad som talare. Jönköpings Missionsförening kallades att låta representera sig vid nykterhetskonferensen i Stockholm. Styrelsen utsåg flera ombud och bland dem sin ordförande, pastor Karl Palmberg. Resultatet av konferensen i Stockholm blev, att en hela landet omfattande organisation bildades med namn "Allmänna Svenska nykterhetsförbundet". Hemkommen beslutade Palmberg bilda en avdelning för Jönköpings län under ledning av "Svenska nykterhetsförbundets länskommitté". Namnet ändrades längre fram, då avdelningen erhöll en mera självständig ställning, till "Jönköpings läns nykterhetsförbund". Palmberg utsågs som ordförande och fungerade som sådan till år 1892, då riksdagsman E. Räf utsågs till hans efterträdare. Som ledamot i styrelsen kvarstod Palmberg emellertid till sin död 1920 och utförde som sådan ett betydande arbete inom organisationen. (Efraim Palmqvist "Karl Palmblad och hans samtida" s 20-21)

(Hovslätt, Boston nordost om New York i USA) Vi har redan hunnit en bit in i november år 1888, innan (emigranten) Viktor (Hellqvist från Hovslätt) skriver hem (från Boston i U.S.A.) nästa gång. ... Boston styrs av katoliker - det är därför det finns så många krogar i staden - men Viktors äldre vänner säger att katolikernas tid snart är förbi, för baptisterna börjar gå starkt framåt. Och då kommer alla krogar och andra syndens nästen att stängas. (Erland Engdahl "Emigrationen" s 96-97)

(Jönköping) Jönköpings absoluta nykterhetsförening höll den 14 januari (1888) på aftonen i Gamla missionshuset sitt årsmöte. . . . En kort diskussion widtog, ur hwilken wi blott återgifwa ett glädjande yttrande, som under densamma fäldes af en närwarande representant för poliskåren, att fylleriförseelserna här i staden under de senaste åren i anmärkningswärd grad förminskats till antalet. (Jönköpings-Posten 1888-01-17 "Anmärkningsvärd minskning af fylleriförseelser i Jönköping")

(Jönköping) Sjelfmord medelst hängning begicks i måndags morse af förre handlanden Karl Alfred Andersson härstädes (i Jönköping) uti köket till hans bostad n:o 16 wid Kungsgatan å förstaden. . . . Han drogs nedåt och föll först såsom drinkare och sedan såsom sjelfspillning. Det war begäret till starka drycker, som war den sten i hans wäg på hwilken han snafvade och föll. Detta begär lär tidigt hafwa blifwit wäckt och utweckladt. Som yngre hade han nämligen anställning såsom bokhållare härstädes dels å ett bryggeri samt sedan hos en källarmästare. På dessa 2:ne ställen säges han hafwa fått öl och annan spirituosa gratis i mängd, hwaraf följden blef, att han nästan jemt gick i ett halfrus. Han öppnade här sedermera handel, och det war klart att den snart under sådana förhållanden skulle gå öfwer ända, hwilket äfwen skedde. . . . Ehuru begifwen på starka drycker, har Andersson dock ej warit någon swår och elak man, hwarför hans äktenskap warit jemförelsewis lyckligt, hwilket likwäl i främsta rummet berott på hans fromma hustru. Han har dock ofta warit nedslagen och djupt bedröfwad öfwer felslagna förhoppningar. I lördags war han mer än wanligt bedröfwad. Skulle han finna någon tröst i Guds ord, tänkte han? Han gick i aftonsången i Östra församlingens kyrka, men han gick derifrån tröstlös, och som han wanligen war tyst och sluten, meddelade han sig ej med någon utan i sin förtwiflan gick han hem, der han under natten förtärde en större mängd brännwin, hwarpå han sedan hängde sig. (Jönköpings-Posten 1887-01-12 "Spirituosa gratis i mängd en orsak till sjelfmord")

(Jönköping, Markaryd) En krog och ett bryggeri, Tummen och Krönleins, vaktade (i mitten av 1880-talet) Barnarpsgatans (i Jönköping) mynning vid Järnvägstorget som en meningsfylld början på den gamla härväg, där mången fänika knektar - medan nordan slog larm på Vätterns bastrumma - trampat de tjugo milen ner mot Markaryd för att ge eller ta stryk, städse bärande krigarens tidlösa törst och dröm att få den släckt med gott dricka. Tummens värdinna var allmänt aktad för den ordning som där rådde. Kundkretsen bestod mest av Vegamössemän, alltså beundrare av amiralen Palander och hans ishavsgastar. . . . Som ordningsvakt och utkastare använde värdinnan ett halvfyllt snapsglas med mottot "Alltid redo!" Ingen mösskärm kunde dragas ner så djupt, att det skyddade mot det blixtsnabba kast, som stänkte brännvinet i bråkstakens ögon. Jublet mot prickskytten samt hånskrattet mot måltavlan skapade ögonblickligt lugn. Då hade säkert bryggmästaren tvärsöver gatan mer besvär med buteljsköljerskorna, en färgsprakande samling damer, vilkas frigjordhet i språk och seder ej var av det slag, som motiverade inträde i Fredrika-Bremer-förbundet. Ölet, starkare då än nu (år 1954), tappades också på helbuteljer, som särskilt bland sjåarna ansågs vara användbarast. . . . De här gossarna var raska och kunniga i arbetet men gladlynta bohemer utan fallenhet för bråk och slagsmål. De åkte i allmänhet fast för fylleri och salning. När någon då "satt inne", sades han ha rest på badort. När de plåtskjul, som sedan sattes upp vid hamnen, kallades "busarnes paraply", gick man för långt. Mellan dagens cigarettigannde och knockoutslående gangsters och dåtida sjåare fanns intet spår av likhet. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 97; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(Jönköping, Norrahammar) Zachaugården i hörnet av Brunns- och Barnarpsgatan (i Jönköping) rives nu (år 1954). Snett emot denna låg (i mitten av 1880-talet) Möllera-gården, i vars länga mot Brunnsgatan en klok gumma, tillhörande den berömda naturläkaresläkten i Flahult (i Norrahammar) tillagade sina salvor och hälsodrycker. Vördnaden för namnet minskades ingalunda av de laboratoriedunster, som trängde ut genom brygghusfönstret. Spritbolaget inköpte fastigheten, och till det nya Helmershus . . . flyttades allt, som ingick i verksamheten på förstaden, (krogen) Tummen (intill Järnvägstorget), utminuteringen på V. Storgatan i nuv. Skånska bankens hus, Lundbergs hotell och Fördärvet, Barnarpsg. 17, varför det nu kan . . . sjungas: "Alla de flyktande skuggor ha slutit sig samman till en". ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 98; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(Norrahammar, Granarp i Barnarp, Karlsborg i Västergötland) Medlemssifrorna varierade betydligt (i nykterhetslogen Spånhult i Norrahammar) och flera blev strukna för löftesbrott vilket gav logen ett dåligt rykte. I början av år 1884 var medlemssiffran 24 varav 5 systrar. Under perioden 1 februari - 1 maj blev 17 bröder och 5 systrar intagna, återtagna 4, strukna för löftesbrott 9, 1 syster utgången på klareringskort och på viss tid 4 bröder. Summa vid kvartalets slut 32 medlemmar. I logearbetet deltog brukspatron (Johan Wilhelm) Spånberg och pastor Karl Palmberg i Granarp. Huruvida de var inskrivna medlemmar är inte bekant. . . . Efter två års framgångsrikt arbete inträffade en händelse som fick ödesdigra följder för logen Spånhult. Den 21 juni 1884 ordnade godtemplare i södra Vätterbygden en lustresa med ångaren "John Eriksson" till Karlsborg. . . . Vädret var blåsigt, kallt och regnigt och dessutom var sammankomsten (i Karlsborg) dåligt organiserad av värdlogen Gustav Vasa. Allt detta jämte en besvärlig återresa bidrog till ett allmänt missnöje bland resenärerna . Detta missnöje underblåstes på alla sätt av logen Spånhults antagonister de följande dagarna. Som en följd av den misslyckade lustresan beslutade man vid möte den 9 juli 1884 att lägga ned logen Spånhults verksamhet vilket i högsta grad gladde vissa personer inom och utom logen som till varje pris ville ha bort denna verksamhet från Norrahmmar. . . . Men Norrahammar fick 1888 en ny nykterhetsorganisation benämnd "Absoluta Nykterhetsföreningen" som verkade fram till 1910. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 38-40)

(Jönköping, Norrahammar) År 1881 bildades i Jönköping nr 36 Heimdal, som fick stor betydelse för nykterhetsarbetet i södra Vätterbygden. Ganska snart spred sig ryktet om godtemplarorden till Norrahammar, där brukspatron J W Spånberg fick intresse för denna verksamhet. Han insåg att IOGT hade en viktig mission att fylla i Norrahammar och tog därför kontakt med några intresserade arbetare på Bruket. Den kände nykterhetsagitatorn (Johan August) Kraft (född år 1837 i Ljungarums församling) kontaktades och den 2 juli 1882 ordnades ett möte i pannsmeden Sven Anderssons bostad i Spånhults arbetarebostad nr 31 i Slättenområdet - senare kallad Faxeslätt. Fastigheten revs 1951 i samband med uppförandet av de nya Slätenhusen. Till detta möte kom förutom brukspatron J W Spånberg och intresserade arbetare från Bruket, även några av logen Heimdals medlemmar. Mötet började med att J A Kraft med sedvanlig bravur framhöll betydelsen av att avsäga sig rusdrycksbruket. Efter anförandet följde diskussion varvid man beslutade att bilda en loge tillhörande den hickmanska grenen av Godtemplarorden (den gren som ivrade för rasåtskilda loger). Brukspatron Spånberg uppmanade de närvarande att ansluta sig till logen, som fick namnet Spånhult nr 142 efter bruksägarens släktgård Lilla Spånhult - nuvarande (år 1982) Jönköpings Länsnykterhetsförbunds kursgård. För att stimulera intresset lovade Spånberg att betala inträdes- och gravavgiften för var och en som anslöt sig till logen. Det blev 28 bruksarbetare som skrev in sig och två veckor senare anslöt sig ytterligare 5 till logen. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 37)

(Sandsjö söder om centralorten Nässjö) Till en vän skrev (prästen Karl) Palmberg ett brev (från Sandsjö), dagtecknat den 28 mars 1882, i vilket han berör den märkliga väckelsen: " ... Jag skrev med anledning av min hitflyttning i vintras riktiga Jeremias klagovisor till eder. Nu har Herrens högra hand allt förvandlat. ... I (prästgårds)arrendatorns hem ser det ut som om alla fem - man, hustru, dräng och pigor, äro frälsta. Han var nästan ihjälsupen, nu prisar han Jesus. På samma sätt är det ute i socknen. ... Kyrkan är proppfull. ... Sånger och jubel ljuder i kyrkan ofta mer än en timma, sedan kungörelserna äro lästa." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 209-210)


ca 1880 - ca 1870

Det var först med det s.k. ”nyläseriet” och de därmed förbundna andliga rörelserna under senare hälften av 1870-talet, som spriten bannlystes. Dock kunde en kristen vid ett högtidligt tillfälle ta ett glas vin eller punsch, det hörde till det oskyldiga. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 34)

(Alingsås, Jönköping) På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Vid Munksjöns strand, emellan förstadsbebyggelsen och Munksjö bruk, låg sommarrestaurangen Limugnen. . . . Dit förlade traditionellt vårens nyblivna studenter sin examensfest. Men på hösten smög sig liksom i förskott en liten grupp av "herrar gymnasister" någon gång in i en avsides berså för att njuta vid en "kattunge" - en liten konjakstoddy till ett pris av 25 öre. 1887 var utvärdshusets sista år. . . . Efter sista examensdagen (år 1883) kom så den gemensamma festen. . . . Alla värdarna stod samlade i Limugnens övre våning, då gästerna anlände. Till att börja med var stämningen litet dämpad . . . men så småningom kom samtalet i gång. När sexmästaren inbjöd till helans tagande, kom liksom en förlägen tvekan över värdarna. Litet skyggt tittade de på sina magistrar från i går, skollagens "allt vistande på källare, biljarder eller värdshus vare lärjunge strängeligen förbjudet", skymtade i hågkomsten. Men ett ögonblick bara, och frimodigt fattade man glasen. Detta var ju liksom inseglet på mogenhetsbetyget. . . . Sen blev det en friare ton och brorskålar med de yngre av gästerna. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,89-91)

(Sandseryd, Bårarp öster om Sandseryd) Den 1 maj 1876 kom (pastor Karl) Palmberg till Sandseryd. ... Före Palmbergs ankomst till Sandseryd ansåg man det ej vara synd att supa, inte ens om någon överlastade sig. En del kristna togo fortfarande sina supar. Vid ett möte hos (landstingsman A.) Johansson i Bårarp kom detta på tal, och de beslöto att ej mera smaka sprit. En del troende beslöto även att lägga bort snusandet, men det gick inte. Lika svårt var det för kvinnorna med kaffet. Det dröjde alltid en stund, innan Palmberg kom till symötena ute i stugorna. Fru Ljungblad på lägenheten Karlsberg kommer mycket väl ihåg, hur bråttom fruntimrerna hade för att få undan kaffet, innan Palmberg kom. Kaffet fick då inte på villkor vara inne. Palmberg blev i så fall på ett mycket dåligt humör. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 79-80)

(Forserum nordväst om centralorten Nässjö, Tenhult) Det var mot slutet av november 1875 som den 27-årige (Svening) Henriks började sin prästtjänst (i Forserum). ... Endast under en tid av fem-sex månader skulle prästen Henriks ... få vara i Forserum, som på den tiden var allt annat än ett förklaringsberg, supseden hade stor makt över bygdens folk. ... De båda prästmännen Svening Henriks och Axel Bergh var en kväll på väg hem från en sammankomst i ett bondehem någon mil från Forserums centrum. I mörkret tog de fel väg. Plötsligt stannade hästen framför ett stort hus. Då utropade Henriks: "Axel, tag av dig hatten!" Denne svarade ganska missbelåten: "Får jag inte ens ha hatten på mig i regnet och blåsten?" Medan Henriks blottade sitt huvud, sa han med fast stämma: "Tag av dig hatten, Axel! Hästen har gått direkt till Sjöbergs brännvinsbränneri (ca en halv mil från Tenhult) och stannat utanför dörren. Det måste vara Gud som fört oss hit och han vill att vi skall bedja att bränneriet läggs ned, du vet ju till hur stor skada brännvinet har varit. - I en kort men brinnande bön frambar Henriks sitt önskemål inför Herren. Han bad att Sjöbergs bränneri skulle läggas ned inom ett år. Henriks och hans kollega blev bönhörda, ty från den dagen råkade företaget ut för flera missöden och innan året gått till ända blev rörelsen nedlagd - ägarna till förargelse, men bygdens folk till nytta. (Gunnar Fjellestad "Svening Henriks - En av väckelserörelsens stora gestalter" s 74-76; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

(Sandseryd, Jönköping) Nykterhetssträvanden beträffande öl kommo tvenne gånger före vid (1873) års stämma (i Sandseryds församling). I protokoll 17/8 beslöts följande: ... "I afseende å de inom församlingen varande ölförsäljningsställen, ansåg församlingen dessa vara till mer skada än nytta. Emedan dels vägen vid sådana ställen, af ökar och ökdon igensättas, till mehn för förbifarande, dels i allmänhet förorsakar onyttiga folksamlingar som lätt urartar till oordningar. Därför beslutar församlingen att den inskränkningen bör göras att ölförsäljning ej må äga rum från klockan 6 efter midd. om lördagen till kl 6 för middag om måndagen. Beroende på Kongl. Majts. Befallningshavandes åtgärd, att den med början af 1874 måtte alldeles upphöra." Vid novemberstämman behandlades nykterhetsfrågan ånyo. ... "Å kommunalstämman hvarest kommunens rösttagande talrikt voro närvarande var enhälligt den åsikten gällande. Det varje fosterlandsvän måste erkänna hurusom dryckenskap och i följd däraf fattigdom syns vilja tilltaga, så att fattigvården tycks bliva alltmer betungande. Oaktat arbetslönerna mer än fördubblats, till svårigheter för jordbrukare med flera. Orsaken härtill till stor del bero därpå att mången högt aflönad arbetare och tjänare förslösa sina för framtida behof nödiga tillgångar i dryckenskap. Emedan så lätt finnes tillfälle härtill i de på landet varande ölkrogarna, samt har lanthandlare där spritdrycker kan hända äfven finnas att tillgå." ... (År 1900) förelåg begäran hos (Kongl. Befallningshavande) om spriträttigheter för turisthotellet i Jönköping. Vid en talrikt besökt stämma, 51 personer, beslöt stämman till K.B. ingiva en ljungande protest häremot. (Evert Sandberg "Axplock ur Sandseryds kommunalstämmas protokoll" s 58)

(Jönköping, Skillingaryd, Tofteryd) I forntiden var I 12 förlagt till Jönköping. Så blev det bestämt att det skulle förläggas till Skillingaryd. Då upplät åboarna i Skillingaryd fri jord till regementet. I gengäld fick åboarna rätt att hålla krogrörelse och på lägret utskänka brännvin, öl och svagdricka, (kaffe var inte brukligt på den tiden). För detta upprättades två s.k. krogstånd, vilka lågo strax öster om officerskasernen. Bönderna arrenderade ut försäljningen till någon person. Bland dem som hade utskänkning där, minns jag "Krogare-Johanna" och Karl Jonsson. Här såldes både stora och små supar. Jag minns att soldaterna alltid brukade begära 5 tum. Jag tror det skulle betyda 5 kubiktum, ty det var en mycket stor sup. ... Eftersom det var 8 bönder i Skillingaryd delade man upp utskänkningen så, att varje bonde skulle ta hand om den vart åttonde år. Så kom kyrkoherde (Håkan) Sjögren till Tofteryd 1872 och han var fiende till brännvin och superi. Han arbetade med bönderna att de skulle skänka efter rättigheten och han fick 7 åttingar på sin sida. Men patron (Axel) Sundberg som ägde en åtting behöll sin rätt så länge han fick. Därför blev det 7 torra år och ett med brännvin. Under de torra åren fick man hämta sitt brännvin från Jönköping, men det sjunde året såldes det fritt vid gästgivaregården, som nu är ombyggt till Turisthotell. (Karl Alfred Jarl "En skildring från livet på Slätten" s 68; Jarl avled 1947 i en ålder av 79 år)

(Taberg, Jönköping, Månsarp) När (berg)brytarna fått sin avlöning - vid "herrebruken" fingo de hämta den varannan månad . . . - kunde de slå sig lösa och festa om ett slag. Öl och vin kunde man ju köpa vid Tabergs bodar, och det eftertraktade brännvinet var det ju rätt lätt att få hem från Jönköping med någon av de många forbönderna. Och i Månsarps by bodde en "grömt tjock och le" käring, Anna-Lena. Hon höll lönnkrog, trots att hon en tid till och med var intagen på fattighuset. Månsarps kommunalnämnd indrog 3 maj 1870 Anna-Lenas fattigundersöd på grund av hennes brännvinsaffärer, då gjorda varningar ej hjälpt. Troligen tog Anna-Lena ej saken så hårt, hon fortsatte sina skumraskaffärer, som nog höllo henne skadelös för det uteblivna understödet. Bl. a. påstods att hon tog vara på självdöda djur ("illdöingar"), varav hon lagade köttvaror och sålde och åt själv förresten. Hon skall för sina förseelser bl. a. suttit på vatten och bröd. (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 36)


ca 1870 - ca 1850

(Byarum, Östbo härad med tingsplats i Värnamo, Österlöf nordost om centralorten Kristianstad) 1869 ville (A.W.) Wigardt (i Byarum, riksdagsman för Östbo härad) förbjuda all tillverkning av brännvin från spannmål till följd av missväxten i landet. 1874 krävde han att varje kommunalstämma skulle få rätt att förbjuda spritförsäljning inom sin kommun, och han argumenterade livligt för förslaget: "Hvad är orsaken till att så många familjer falla fattigvården till last; hvad är orsaken till de många olyckliga äktenskapen, till de många vanvårdade barnen; hvad är orsaken till det skadliga och lättsinniga lefnadssättet hos en stor del af den uppväxande ungdomen? Jag tror att mycken tack och välsignelse skulle höjas från månget lidandets och armodets offer, om krogen kunde undanröjas från drinkarens stråt." I en replik till Wigardt sa Sven Nilsson i Österlöf att "en del nykterhetsvänner förlorar i nykterhetsifvern själva nykterheten" och förslaget hänvisades till ytterligare utskottsbehandling. (Rolf Fredriksson "En riksdagsman och hans bygd" s 56)

(Jönköping) Marknaden härstädes (i Jönköping) egde rum i går på wanligt sätt. . . . Förutom den beklagliga anblicken af rusiga skrålande personer företedde marknaden ingenting anmärkningswärdt. (Jönköpings-Posten 1867-10-16 "Rusiga, skrålande personer på Jönköpings marknad")

(Jönköpings län) Alla förråder woro redan wid den nya skördens början (år 1867 i Jönköpings län) alldeles uttömda och den inbärgade skörden måste derföre genast anlitas. . . . Har wäl wårt land råd till att äfwen nu då nöden står för dörren låta allt wara på gammal fot, har folket råd att bränna upp sitt lifsuppehälle, har folket lust att swälta ihjäl? . . . Om brännwinsbränningen skall som wanligt och i lika stor skala ske nu som förr, så måste folket owillkorligen hungra. (Jönköpings-Posten 1867-10-12 "Att bränna upp sitt lifsuppehälle då nöden står för dörren")

(Jönköping) På mindre tid än 24 timmar hafwa 18 personer blifwit införpassade till härwarande Cellfängelse (i Jönköping) för fylleri under Julhögtiden. (Jönköpings-Posten 1866-12-29 "Samhällets skuggsida")

(Hjelmseryd sydväst om centralorten Sävsjö) Warnagel. Afst. Soldaten, enklingen Magnus Klark från Brohult af Hjelmseryds socken, har den 19 dennes ljutit döden genom omåttligt förtärande af starka drycker. (Jönköpings-Posten 1865-01-28 "Omåttligt förtärande af starka drycker")

(Jönköping) Under denna grå forntid, som representeras av 1850- och början av 1860-talen ansågs det (under marknadsdagarna i Jönköping) ej allenast inte skamligt att supa sig stupfull, det ansågs tvärtom lustigt, ja, till och med som ett bevis på att man var en karlakarl och en burgen man dessutom, som kunde kosta på sig ett nöje - jag vore frestad säga: det var rentav hedersamt. Det gick i själva verket så långt, att de bönder och dessas vederlikar, som av någon anledning ej hunnit få sig ett "rejält" rus, agerade fulla medelst ragling, skrål och svordomar och med ett överhuvudtaget oskickligt uppförande. ... Bondflickorna tyckte i det längsta att: "pajka va skojia" men sedan kom nog malört i nöjesbägaren. De stackars hästarna fingo även de sin beskärda del av marknadsruset i form av piskrapp, hårda ryckningar i tömmarna, vilda kapp- och kullkörningar. Ej allenast i dessa dagar, men ännu längre fram i tiden ingicks mången vänlig överenskommelse mellan husbonde och dräng, godsägare och kusk, att de på marknader och kalas skulle supa sig fulla - varannan gång! Svea rikes lag anser visserligen icke såsom förmildrande omständighet att ett brott begås i fyllan och villan, men lika obestridligt är eller var, att rådhus- och underrätter i allmänhet med möjligast stora överseende betraktade våldsgärningar utförda av den högra handen, om vilka den vänstra intet visste till följd av ett "rejält rus". (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 94-95)

(Ryd och Ålaryd väster om centralorten Skillingaryd) 1854 den 10 september blev nämndeman Anders Jönsson, Ryd, samt Johannes Jansson och Johannes Svensson, Ålaryd, ådömda böter till fattigkassan för olaga brännvinstillverkning med en bötessumma av 10 riksdaler riksgäld. (Rune Storck "Så minns jag Skilingaryd, del IV" s 51; Då brännvinsbrännerier förekom i Åker)

(Jönköping, Taberg) Det fanns inga handlande (då i mitten av 1800-talet) som nu (på 1930-talet), annat än i staden. Då var man tvungen att gå till fots den en och en halv mil långa vägen (till Jönköping) när man fått sin avlöning för att köpa mjöl, gryn, ärter och sirup till kaffet samt laga att om möjligt få tag i en körare, som tog varorna hem till Taberg. Hade man då en sup eller två att bjuda, kanske man kunde få kört varorna ända hem. Det var vanligt, att man hade brännvin med hem från Jönköping. När barnen voro små, reste far ensam hemifrån till staden, men när de blevo större, följde mor med. Det var litet lugnare när hon var med, ty annars kunde det lätt bli för mycket av trallarevatten, när bekanta råkades. De borde ju ej vara för yra i mössan, när de köpte gris och ledde hem den med ett snöre i bakbenet. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 95-96)


ca 1850 - ca 1845

(Tveta härad med tingsställe fram till 1890-talet i Ingaryd i Rogberga socken utanför Jönköping, Sandseryd) I domboken för Tveta härad intogs den 10 aug. 1848 en byordning för Sandseryds kyrkby upprättad av prosten Isak Westberg. Den hade inlämnats av Carl Johansson i Sandseryds Norregård för notering hos tingsrätten. Byordningen omfattar 18 paragrafer. . . . (Paragraf) 15. Den som i sitt hus tillåter förbjudne spel, fylleri eller oanständigt lefverne erlägge till Byekassan 1 Rd Bko, hvarje spelande, drucken eller stojande 24 s bko, hvilka penningar Föräldrar eller Husbönder måste betala, om ej annan tillgång är, sker det andra gång, böte dubbelt. Husbonden eger rätt att af tjänstehjons lön afdraga, hvad han för detsamma utbetalt. (Lennart Gustavsson "Byordning för Sandseryds kyrkby" s 114,117)

(Skillingaryd) Utanför gästgivaregården vid (Skillingaryds) heds kant stod (sommaren 1848) bord uppställda. Vid bordsändarna stod unga björkar liksom skiltvakter. Man sålde brännvin vid de borden. . . . Pigorna gjorde krögaren sig förstås ingen förtjänst på, men de unga drängarna var så mycket mera dryckestappra och begivna på att skåda sommarhimlen genom bottnen av ett tomt glas. Av detta kom efter hand en allt större livlighet bland mängden. I början hade man stått i surmulna och tystlåtna grupper. Tre tum brännvin över lag hade åstadkommit ett märkligt allmänt sorl och prat: det var det börjande suset i en jättegryta stadd i uppkok. Så började ett och annat skratt bubbla upp till ytan, allt medan grupperna löstes upp till en stor enighet, och snart började allt tätare återkommande tjoanden och hopens formlösa utspridande över slätten berätta om att ännu en av brännvinsrusets himlar var på väg att nås. (Enar Gustafsson "Första storsöndagen" s 15-16)

(Jönköping) Wi anse oss böra fästa stadens inwånares synnerliga uppmärksamhet på den sammankomst fattigvårdsstyrelsen (i Jönköping) genom sin ordförande utlyst i ändamål att widtaga förberedande åtgärder till förebyggande af de wådor hwilka den genom allmänna näringsställen befordrade dryckenskapen alstrar. Ämnet är onekligen ett af de wigtigaste för denna kommun, och man bör derföre hoppas att fattigwårdsdirektionens ädla afsigt finner understöd af alla dem som älska sedlighetens tillwäxt och eländets aftagande. (Jönköpingsbladet 1848-01-04 "Dryckenskapens wådor befordrad genom allmänna näringsställen")

(Jönköping, Stockholm) Prosten (Peter) Wieselgren, som passerat staden (Jönköping) wid sin uppfart till det stora nykterhetsmötet i Stockholm, höll i går på sitt wanliga glänsande och snillrika sätt föredrag, såwäl i kyrkan som skolan härstädes. (Jönköpingsbladet 1846-06-12 "Prosten Wieselgren håller föredrag på sitt wanliga glänsande och snillrika sätt")

(Herrestad i Kärda väster om centralorten Värnamo) Total avhållsamhet från alkoholhaltiga drycker ingick inte i dåtidens nykterhetsrörelse; det var mot brännvinet man kämpade. Visserligen ogillade Emilie Petersen ... utbringande av skålar men hennes vinkällare var dock välfylld. Vid bröllopet på Herrestad mellan systerdotterdottern Emilia Rappe och lektor Per Magnus Elmblad midsommaren 1846 skulle gästerna efter vigseln trakteras "med ett glas Malaga". Trots att "hela bordet är uppfyllt av nykterhetens absoluta vänner" skulle vid middagen serveras "endast rhenskt eller vitt franskt och Bordeauxvin på bordet samt ett gott Bischof med färska pomeranser ej i en bål utan i mina stora 4 flaskor, där tecken av pomerans såsom frukt och ej brännvinsessens uti finnes" (brev från Emilie till Mathilda Rappe den 18 maj 1846). I samband med Wilhelm Rappes välgångstal till brudparet "dricks Bischof", en dåtida populär dryck av rödvin, socker, vatten och pomerans; "den kan bjudas flera gånger ikring", däremot "inga dryckesvaror på eftermiddagen" och "inga skålar". Vid inträffade sjukdomsfall, t.ex. när Wilhelm Rappe fick ett svindelanfall på grund av överansträngning på Herrestad, anbefallde Emilie Petersen franskt brännvin samt cognac. Också vid andra tillfällen kunde hon bjuda på vin. Julen 1843 fick hon exempelvis besök och "blev så genomrörd, att jag lät hämta upp en butelj vitt vin och julkakor och trakterade till Guds ära de kära vännerna". Även om Emilie Petersens aktiva insats för befrämjande av nykterheten inte kan sägas vara av samma höga dignitet som övriga verksamheter var den uttalat positiv. Den var liksom allt på Herrestad ett led i arbetet för inre mission och diakoni. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 103; Gudstjänst- och andaktsliv på Herrestad)

I flere landsortsblad twistas ifrigt angående ändamålsenligheten af brännwinsbränningsförbud. (Jönköpingsbladet 1845-11-04 "Twister angående brännwinsbränningsförbud")

(Jönköping) Nykterhetswärdshus. Undertecknad, som med wederbörligt tillstånd inrättat spisqvarter, får härmed äran tillkännagifwa, att å spisinrättningen, hwilken är i Bergströmska gården vid stora torget (i Jönköping), erhålles: Mat, Té, Kaffe, Öl och Swagdricka. Sara Christina Dahlström. (Jönköpingsbladet 1845-11-04 "Nykterhetswärdshus med Öl och Swagdricka")

(Jönköping) Fredagen den 25 dennes hade (Jönköping) stads Borgerskap ett större sammanträde på Rådhuset. . . . (Behandlades frågan) om utrotande af den mängd Lönnkrogar, som här i staden florera och undergräfwa den arbetande klassens sedlighet. . . . I afseende på lönnkrögeriets utrotande (wisade Borgerskapet) den största benägenhet att understödja Landshöfdingen Bergenstråhles nitiska bemödanden. (Jönköpingsbladet 1845-04-29 "Florerande lönnkrögeri i Jönköping")

(Månsarp: Kåperyd sydväst om närsamhället Taberg) Wid auktion som förrättas i hemmanet Kåperyd i Månsarps socken, tisdagen den 11 Mars, försäljes allehanda husgerådssaker, deribland en inmurad bränwinspanna samt 50 tunnor hafre, 4 par dragoxar och 2 par stutar, samt någon halm. Betalningswilkoren tillkännagifwas före utropet. (Jönköpingsbladet 1845-03-08 "Försäljning af inmurad bränwinspanna")


ca 1845 - ca 1840

(Jönköping) Natten emellan den 4 och 5 dennes inträffade här i staden 2:ne dödsfall, efter all anledning till följd af ett alltför frikostigt intagande af starka drycker. 1:o Skomakaregesällen Palmblad, som i sällskap med några kamrater och bekanta, firat frimåndag å Barkmans krog på Svenska Maden (i Jönköping), hade slutligen befunnits i det wälplägade tillstånd, att han af bekanta måste bäras hem till sin mästares hus. Här lades han för några minuter på gården, under det man annonserade hans hemkomst; men när han skulle upphemtas, befanns han hafwa alldeles öfwergifwit skomakareyrket. - han war död. 2:o Arbetskarlen Malmsten hade på visit hos en af sina wänner, f. d. kusken Lax, kommit att titta något djupt i glaset, och för att hemta nya krafter, lagt sig i Laxens säng, men derwid borrat näsan så djupt i dynan att andedrägten förgick honom och han sålunda ljöt den förnäma döden att qwäfwas ihjel. Han är ej obducerad och får ärliga begrafwas. (Jönköpingsbladet 1844-11-09 "Dödsfall till följd af frikostigt intagande af starka drycker")

(Jönköping) Till salu. På bryggeriet hos Baron Åkerhjelm (i Jönköping) är inlemnadt af Fanjunkare Swanbecks wäl kända tillwärkning, nemligen: likörer, punsch, bischoff, körsbärswin, krusbärswin, rödt winbärswin, swart dito, allt på buteljer; Carolina på halfbuteljer, beska magdroppar samt distilieradt bränwin. (Jönköpingsbladet 1844-08-17 "Fanjunkare Swanbecks wäl kända tillwärkning till försäljning hos Baron Åkerhjelm")

(Taberg, Jönköping, Barnarp, Mobro och Kråkebo i Barnarp, Sandseryd) Vid alla masugnarna hade arbetarna extra förplägnad av brännvin, när ugnarna på- och nerblåstes, när bälgarna lagades, när nya hjulnålar påsattes o. s. v. Under blåsningen vid Mobro 1844 åtgick sålunda ej mindre än 7 kannor. Denna förplägnad ansågs som arbetarnas oföränderliga rättighet, och 32 skilling för en kanna brännvin eller mera, är i hyttehandlingarna lika obligatorisk som ett skeppund tackjärn till prästen för hyttepredikan. Då därtill kom att arbetarna själva titt och tätt hämtade ett kvantum av varan på Barnarps gästgivaregård eller i Taberg och Jönköping, är det ej att undra på om blåsningen ibland äventyrades! 1843 bestämde bl. a. Mobro bergsmän, att därest hyttedrängen Anders Andersson från Kråkebo ej ville hålla sig nykter, skulle han mista sin daglön, 32 skilling. Vid hyttemötet i Åsa sörgård 24 april 1860 bestämde Sandseryds bergsmän att den gamla seden med spirituösa drycker i masugnen bör så mycket som möjligt inskränkas hädanefter. Och skulle nuvarande hyttefogden Gustaf Pettersson i Månstorp och de som därtill valdes efter honom se till, att beslutet efterlevdes, så att oordningar undvikas för framtiden. (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 50)

(Norra Stigamo, Kråkebo och Mobro i Barnarp) 1840 förekom, att man drog fram en försumlig bergsman på Barnarps sockenstämma. Det gällde Johannes Jonasson i Norra Stigamo, som trots varningar ej ville bättra sig. Det var som ofta nog fylleriet även i detta fall. Sista blåsningen vid Kråkebo masugn hade han bara gjort en mindre del av arbetet och nybyggnaden vid Mobro struntade han i och hade ej ens sått höstråg på sin gård. 1 nov. 1840 beslöt därför sockenstämman att utse tre bergsmän som hans förmyndare, varom anmälan skulle ske vid tinget. "Jag ber er sockenmän, att allvarligt behjärta dryckenskapens farliga följder!" slutade prosten (Pehr) Hallenberg. Det fanns nog anledning till denna varning, vid hyttemöten, vid arbeten av diverse slag ser man ofta i handlingarne, att en kanna brännvin debiterats på "hyttelagsbok". Vid den gamla masugnens nedrivning åtgick 3 kannor (8 liter), och en kanna brännvin å 40 skill. och en kanna öl å 24 skill. ser man ofta omnämnd i olika sammanhang. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 68-69)

(Jönköping) Efter nykterhetsmötet i Jönköping (1840) skriver (prästfrun i staden) Pauline Westdahl ett upprop "Till mina landsmaninnor de svenska fruntimren!". De svenska fruarna var aptitsupens allra trognaste bundsförvanter. I uppropet lades nu "mina systrar" varmt om hjärtat att ej stå hindrande i vägen för männen, då de vilja taga steget ut. "Södern själv, den druvbekransade, skall lyssna, undersam och förlägen, till de nya löftesorden och ana måhända, att även druvan, denna en blid himmels ljuva gåva, kan missbrukas och tjäna till någonting helt annat än dess ursprungliga bestämmelse att fröjda människans hjärta. ... De rika (uppmanas) icke att sticka ut ögonen på nykterhetens motståndare utan att med mild och skicklig hand söka befria dem från okunnighetens och fördomarnas svarta starr, oftast de största hindren - medelst uppköpande och spridande av skrifter och även bidraga till den goda sakens vidmakthållande i pekuniärt avseende. (Fritz Hägg "Vänner - Märkeskvinnor Märkesmän"; kapitlet om Pauline Westdahl)


ca 1840 - ca 1820

(Barnarp, Månsarp, Jönköping) Kyrkoherde Per Hallenberg startade ... 1838 en nykterhetsförening i Barnarp och Månsarp vars medlemmar synes ha samlats till nykterhets- och missionsmöten i byarna. ... Sommaren 1840 (hölls) ett nykterhets- och missionsmöte i Jönköping under medverkan av flera av den fria andliga verksamhetens tillskyndare, t.ex. (prästen) Per Magnus Elmblad, (den engelske metodistpastorn) George Scott och (prästen och nykterhetsförkämpen) Peter Wieselgren. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 19; George Scott född år 1804 i Edinburgh, Skottland)

(Växjö stift) (Biskop Esaias Tegnér) uttryckte sin tveksamhet till nykterhetsföreningar men rekommenderade måttlighet. ... Vid prästmötet (i Växjö i september) 1836 konstaterade Tegnér att den rätta nykterheten bestod i att man inte överlastar sig, men att "reglementera glasen vore vanskligt". Prästmötet antog dock ett nykterhetsprogram som klart belyser det faktiska läget. Prästerna skulle 1) inte i sina hus bjuda någon okonfirmerad på brännvin, 2) själva inte dricka mer än ett glas vid måltiderna, 3) inte tillåta brännvinsförsäljning på boställen eller stomhemman eller tillverka mer än för eget behov, samt 4) försöka få åhörarna att följa dessa regler och verka för att ungdomen avsade sig allt bruk av alkohol. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 121-122)

(Odensjö och Bashult i Barnarp) Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Namnsdagar firades ofta, då kaffe med tilltugg serverades jemte bränvin. Trefligast af ungdomens nöjen voro likväl de s. k. lekstugorna. När en sådan skulle tillställas, samlades byns vuxna flickor och gossar och öfverenskommo om, när och hvar och huru lekstugan skulle tillställas, samt om hvars och ens tillskott äfvensom om hvilka som skulle bjudas. Sedan allt detta var ordnadt och bestämdt, accorderades med en spelman för tillfället. Åt denne beviljades vanligen 2 - 3 kronor för hans besvär. Sedan upptog man af alla de inbjudna drängarna och ynglingarne s. k. spelpengar, hvilka efter råd och lägenhet gåfvos med 6, 8, 12 skilling af hvar och en. Somliga storkaxar gofvo ock spelpengar "för sin flicka", och det utgjorde för flickorna en stor ära, när någon tog fram dem och gaf spelpenningar för dem. Vid hvarje gåfva skulle neml. den gifvande dricka ur ett stop stora klunkar s. k. glödgadt vin, hvilket egentligen blott bestod av en blandning bränvin, sockervatten och dåligt s. k. malaga, hvilket köptes för 24 sk. bouteljen; och under det den gifvande drack denna smörja, sjöng hela laget en eller annan vers på samma högstämda melodi till den drickandes ära. . . . Det gick icke an att knussla med välfägnaden. Bränvin och kaffe och blandningar af begge dessa drycker bjödos oafbrutet, till följd hvaraf även en och annan snart somnade bort. De fleste lyckades dock stå herrliga ut med den rikliga förtäringen, tack vare den lifvande och oafbrutet fortgående dansen. Det var i sanning märkvärdigt att se, huru somliga kunde dansa nästan oafbrutet i 6, 8, 10 timmar utan andra pauser än den spelmannen under några minuter på hvar timma gjorde, då han sjelf drack. . . . Vid kalas slog man nästan alltid på stort. . . . Dricka och bränvin vankades i öfverflöd, och serdeles af den senare sorten trugades i karlarne så mycket de förmådde dricka. . . . Såsom ett temligen allmänt fel får nämnas, att superiet florerade i hög grad under min uppväxttid, hvartill orsaken mest låg i husbehofsbränningen, till följd af hvilken en bränvinspanna stod på elden ofta i flere veckor. Och under denna tid bjödo grannarna nästan alltid hvarandra att taga klaresupen, när en bränning var slut. På det sättet försattes mycken tid till samqväm, der bränvinet spelade hufvudrolen. Äfven de yngre fingo då sin del af den brännande drycken. En osed var ock, att sönerna i de hus, der det brändes, fingo hvar sin flaska eller kagge med bränvin för att ha till fägnad åt sina bekanta. På så sätt lärde äfven de sig supa. Bedröfligt var ock, att det icke ansågs som en skam att vara öfverlastad, tvertom ansågs det såsom en förolämpning ifall någon icke lät truga i sig mer än han tålte. Lyckligtvis skedde häri under min senare barndom en förändring, sedan prosten (Pehr) Hallenberg allvarligt åtagit sig nykterhetens sak. Ty efter några år lyckades han så pass stäfja oskicket, att det åtminstone icke betraktades såsom en heder vid kalasen att supa gästerna fulla eller att lära ungdomen odygden att supa. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,89,91,93)

(Småland, Jönköping) Smålänningens fäderneärvda benägenhet för religiösa överdrifter och grubblerier, erhöll givetvis rik näring i dessa bekymmersamma tider (då koleran år 1834 härjade i Jönköping), såsom väl var att vänta. Men man dövade också sin ångest medelst ett rikligt förtärande av spirituosa. Även detta en gammal småländsk, för att icke säga svensk vana. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 52)

(Skillingaryd) Tilldelningen av brännvin (till en soldat vid 1810-1820-talens kanalbyggande) ter sig för nutidsmänniskan riklig, kanske mer än riklig, eftersom den innebar en veckoranson av 1,15 l. ... För den tidens människor sågs brännvinet som en nödvändighet: det var en krydda i den välsaltade kosten, det var den mest nyttjade medicinen. ... Ett dokument från 1833 ... handlar om bildandet av en måttlighetsförening på Skillingaryd vid det årets regementsmöte. ... "1:o förbinde wi oss att ej någon dag förtära öfwer Fyra supar, hwilka ej bör innehålla öfwer 3 Jumfruer i mått. Skulle wid något högtidligt tillfälle såsom bröllop, begrafning eller större gästebud detta öfwerskridas, får ej sådant skje till större belopp, än 3:ne supar till hwarje måltid, som wid sådane tillfällen gifwes, så att det otjenliga supandet imillan måltiderna må alldeles förswinna." (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 76-77)

(Sandseryd, Tabergs bergslag) 1832 frågar pastor (Isak Gabriel Westberg i Sandseryd), om församlingens medlemmar ej inom sig vill stadga en s.k. nykterhetsförening. Församlingen lovade att iakttaga en synnerlig måtta med brännvins förtärande. Om någon befinnes av starka drycker överlastad, skall han första gången varnas inför kyrkorådet. Beträdes han härmed med andra resan, skall hans namn offentligen från predikstolen uppläsas samt å sockenstuguväggen uppspikas. Skulle han även tredje gången finnas rusig, skall han få en söndag under gudstjänsten sitta i stocken. - Dessutom skall var och en, som beträdes med att ha varit överlastad med starka drycker, vara ovärdig att få mottaga något ombudsmannaskap för församlingen. Kyrkorådet skall vaka över ordning och sedlighet. Dessutom lovade fäder och husbönder enhälligt att efter yttersta förmåga förmana och tillhålla barn och tjänstefolk till en nykter och anständig levnad. ... För att begränsa dryckesgillen beslöts att ungdomen varje år får hålla tvenne s.k. lekstugor, nämligen midsommardagen och Michalelidagen. Dessa lekstugor få räcka till kl. 4 på morgonen, då alla böra stilla och fredligt åtskiljas. Den husvärd, som upplåter sitt hem på andra tider, skall böta till de fattiga 3 Rd 16 sk. B. Husvärden åligger vid samma vite, att till pastor eller kyrkorådsmedlem anmäla den, som är av starka drycker överlastad eller på något sätt för oljud. Straffen skulle utgå efter samma normer, som för de äldre. De skulle börja med varning och sluta i stocken. ... Brännvinet var mycket billigt vissa tider. Och ändå fanns det bönder i (Tabergs) bergslag, som söp upp både gård, kreatur och till och med storstövlarna. Men när brännvinspriset sen höjdes till det dubbla, sörjde en sådan bonde över att han inte supit mer, medan brännvinet var dåligt. Samma uttryck för vad man skulle kunna kalla galghumor i flera bemärkelser ger följande historia, som jag erhållit från flera håll i några olika versioner. En gubbe, Nils Johansson, vanligen Nessagubben kallad, satt i stocken utanför Sandseryds kyrka under högmässan. Kyrkfolket strömmade förbi, när tjänsten var slut, och några av Nessagubbens bekanta stannade för att prata med honom. Delikventen sa: "Ja, jag skäms som en hunn kära, för ja inte har en sup att bju er på." ... I kommunalstämmans handlingar finnas en hel del notiser om nykterhetsarbetet i socknen fram till våra dagar (1944). Socknen har på detta område, liksom på en hel del andra, visat vägen för både myndigheter och grannsocknar. 1893 hade tydligen den nykterhetsförening bildats, som prosten Westberg sökte starta, mer än ett halvt århundrade tidigare. ... 1921 i mars beslöts att hemställa till konungen om tillfälligt rusdrycksförbud: "Sandseryds kommunalfullmäktige beklagar, att rusdryckerna få flöda fritt under en tid, då genom depressionen industri och handel äro i nödläge, och därför stor arbetslöshet är rådande. Vi hemställa därför underdånigst till kungl. maj:t, att tillfälligt rusdrycksförbud omedelbart utfärdas. Det är för övrigt vår fulla övertygelse, att ett totalt rusdrycksförbud är den enda väg, på vilken vårt folk och särskilt ungdomen kan räddas från dryckenskapens förnedrande verkningar, varför vi ansluta oss till kravet på ett totalt rusdrycksförbud." (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 191-196)

(Barnarp) Brännvinet ansågs så gott som nödvändigt, även ungdomar lärde sig i tidiga år att nyttja starka drycker. Härom vittnar bl. a. ett protokoll från Barnarps sockenstämma 1832. Kyrkoherde (Carl Emanuel) Eneroth framförde en skarp maning till alla husfäder att förbjuda sina söner och drängar "att njuta brännvinet", åtminstone till de läst för prästen. Bergsmännen lovade att försöka föregå de unga med gott exempel, men bergsnämndemannen Jöns Månsson i Målen sade ifrån, att "redan vid 12-13 års ålder måste gossarne arbeta vid masugnen, både dag och natt. Då stärker en sup dem, så att de får arbetslust. Det får de knappt genom att nyttja svagdrickat." Emellertid kom en nykterhetsförening till stånd i Barnarp några år senare, men klagomål över superi nämnds ofta, med åtföljande oseder och "annan ogudaktighet, fattigdom och tiggeri". (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 69)

(Barnarp) Här (vid Mobro masugn) arbetar (också) 10-12 års pojkar dag och natt i rök och sot. Några supar ska (arbetarna) ha ett par gånger om dagen för supandet är allmänt utbrett vid masugnen. Prästen i Barnarps kyrka varnar under en högmässa, för dryckenskapets allvarliga följder, men vad tjänar det till när spriten är så billig i inköp vid Gästgiveriet och Bergsmännen inget har till övers för någon begränsning i superiet. Tvärtom anser de, att en sup stärker arbetarna och barnen, så de får bättre arbetslust, det får de knappast av svagdricka. Prästen har också framfört önskemål om att förbjuda söner, drängar och pigor att "njuta brännvinet", åtminstone till de läst fram för prästen. ... När masugnen ska nedblåsas, tömmas, deltager Bergsmännen mangrant. Nu är det fest och fröjd, för nu ska resultatet av arbetet synas. Här serveras stora mängder öl och brännvin. Alla arbetare och tjänstemän, kvinnor och barn är berusade. Det är ett oväsen med gräl efter lidna oförrätter, slagsmål i fyllan och villan, men samtidigt sång, dans och dragspelsmusik. Det är ett av de få tillfällen som arbetaren har lov till litet ledighet. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 78-79; skildrad tidsperiod 1830-1870)

(Norrköping, Tofteryd i Östbo härad, Byarum) Ur Norrköpings Tidningar 17 aug. 1831: "Inom alla tre socknarna av Tofteryds pastorat, Östbo härad och detta län äro stiftade Måttlighetsföreningar medelst hwilka man förbundit sig, dels att icke låta barnen före 15 år, eller innan de begått Nattvarden eller blifvit skattskrifne, njuta brännvin, att så väl äldre som yngre skola ej mindre i sina hus än vid gästabud och andra samkväm samt marknader och auktioner iakttaga "all måttlighet", att inom Tofteryds församling bruket av alla utländske spirituosa drycker aflägges, att på Byarums gästgifvaregård, om söndagarna icke skall "utdelas en enda sup utom till resande och dem som spisa", att församlingarna skola med goda exempel av nykterhet föregå hvarandra samt anse de ingågna förbindelserna som hederspligter, och ändtligen att med kraft anse enhwar som bryter dem, att akta en sådan som ovärdig till allmänt förtroende, Fullmäktig, Kyrkoråds eller Kyrkowärdskap o.s.v." (Byarums Hembygdsförening Årsskrift 1972)

(Sverige, Jönköping) Någon grannare stad än Jönköping lärer man svårligen få se i Sverige, ty gröna och gula, hvita och röda hus ser man här i en brokig blandning om hvarandra. . . . Något som ganska mycket frapperade mig, var att då jag vid frukosten efterfrågade porter, man svarade att det ej fanns i staden, men ännu mer förundrad blef jag, då man om middagen på stadens största spiskvarter, svarade på min oskyldiga förfrågan om smör ej hörde till det så kallade brännvinsbordet: "Sådant brukas ej här." (Thure Gustaf Rudbeck "Strödda anteckningar under en Resa i Sverige, år 1831" s 7)

(Tofteryd) Brännvinet ansågs av allmogen som en hälsosam dryck eftersom den var gjord på spannmål. När mor i huset skulle gå med i utearbete fick lillungen suga på en linneklut med en sockerbit i doppad i brännvin, så sov han gott en stund. När någon kom på besök bjöds han på sup och smörgås. Varken vin eller kaffe var vanligt på landsbygden, och det hembryggda ölet var mera en vardagsdryck. ... Tilläggas bör kanske att det i den tidiga nykterhetsrörelsen inte talades om vin och öl som sprit. I våra trakter var prosten (Jonas) Lagergren i Tofteryd den förste som aktivt verkade för nykterhet. År 1831 bildade han en måttlighetsförening och ett par år senare en nykterhetsförening. Han påverkade också bönderna att sluta bränna brännvin, ofta med gott resultat. Den omåttliga spritkonsumtionen med åtföljande sociala problem var en av orsakerna till folkväckelsens uppkomst. (Anna-Lisa Hermansson "Landsbygdens missionshus - del av vårt kulturarv" s 66-67)

(Jönköping) Efter åtskilligt förarbete bland i Jönköping tongivande för nykterhetsrörelsen intresserade personer hölls ett första sammanträde den 28 november 1830 för bildande av "Jönköpings måttlighets- och avhållsamhetsförening" och påföljande 20 januari var föreningen färdig att börja sin verksamhet. Bland de aktiva medlemmarna märktes det i missionskretsar välkända hovrättsrådet C. M. Rahm, boktryckaren J. P. Lundström (utgivare av Jönköpings Tidning 1807-1850 och fader till den kände tändsticksfabrikören J. E. Lundström), landskamreraren P. H. Landegren, som valdes till föreningens ordförande, prosten Johan Wetterling, majoren M. C. Neiglick, slottspastorn L. G. Wadell samt pastor Carl Westdahl, självskriven sekreterare. I föreningens stadgar heter det i första paragrafen: "För att, så vitt ske kan, söka förekomma det sedefördärv och de mångfaldiga oordningar, vilka i allmänhet från omåttlighet i levnadssätt och i synnerhet från missbruket av brännvin och andra starka drycker leda sin upprinnelse, och i sin vildare framfart trotsa religionens och samfundslagarnas motvärn, förena sig undertecknade till ett sällskap, vars syftemål och verksamhet skall vara att utan obehörigt intrång i det husliga livets förhållanden, genom föredömen, råd, upplysningar, uppmuntringar och alla andra medel, som lagarna medgiva och den kristliga viljan bjuder, göra måttlighetens och nykterhetens dygder rätt kände och värderade, i synnerhet av det uppväxande släktet." (Fritz Hägg "Nykterhetsrörelsen i Jönköping. Några ord om dess upprinnelse." s 44-45)


ca 1820 - ca 1800

(Barnarp, Jönköping) Nära kyrkan låg gästgivaregården och där träffades man, ofta i förening med gudstjänster och hyttestämmor. En resande som 1818 besökte Barnarps gästgivaregård, antecknar att både gästgivare och gäster var berusade. Även hans körsven var full så att resenären under färden mot Jönköping befarade kullkörning flera gånger. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 69)

(Sverige: Växjö, Bondstorp nordväst om centralorten Vaggeryd) Det anses att den första nykterhetsföreningen i landet bildades i Växjö 1819 när sex gymnasister avsade sig "allt bruk av spirituosa drycker". Den fick dock en kort livslängd och hade betydelse endast genom att en av dess medlemmar var Peter Wieselgren som med tiden skulle bli en av de stora förkämparna mot superiet. Men nykterhetsrörelsen i våra trakter har faktiskt äldre anor än så. Redan 1817 bildades i Bondstorps socken vid sockenstämman den 19 oktober en s.k. måttlighetsförening på initiativ av komministern G. Nyström. Där slog man fast att "överflöd i brännvin är ännu mer skadligt såväl för äldre personer som i synnerhet för en uppväxande ungdom, hvarför ingen må bjuda eller gifva barn brännvin förr än de fyllt 15 år. Den som efter denna ålder finnes överlastad skall utom böte efter lag anses som en skamfläck för hela församlingen." Detta skedde 10 år innan statsmakterna förstod att alkohol var skadligt för barn. Måttlighetsföreningen i Bondstorp ombildades f.ö. 1839 till en absolut nykterhetsförening. (Kåre Boberg "Apropå ett 90-årsjubileum. Så föddes logen 519 Nordstjärnan." s 53)

(Bondstorp, Göteborg) I Bondstorp fanns (under 1810-talet) ett bränneri i varenda by. Brännvinspannorna var igång under april, november och december. Det brännvin som inte gick åt till hemmafylla kördes till Göteborg. På återvägen lastades vagnarna med sill och salt. Det som mest bekymrat (Bondstorpsprästen) herr Gudmund hade varit församlingsbornas oskick att sälja brännvin vid kyrkan om sabbatsdagarna. Hur många gånger under dessa femton år hade han inte från predikstolen allvarligt förmanat församlingen att sluta både med att sälja och förtära brännvin på kyrkbacken. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens funderingar" s 50)

(Bondstorp) ((I början av 1800-talet) var nu vårt land nära undergång på grund av fylleriet. Det var husbehovsbränningen som gällde. Människor tog en skvätt på morgonen, en på middagen och mera på kvällen. Sven Olofsson (i Stora Ekornahult i Bondstorp) var helt i brännvinets våld. Vi har hunnit fram till år 1830. (Sonen) Johannes har övertagit arrendet efter sin far Sven. ... Johannes tar avstånd från spriten. ... Vid denna tid framträder den store nykterhetskämpen Peter Wieselgren och kämpar för nykterhet. Han får andra ledare med sig och landet lyfts så småningom ur sin förnedring. ... Vi kommer fram till år 1859, husbehovsbränningen avskaffades 1854 men prästen skriver: "Johannes bränner i sin panna i april, november och december. Tydligen hade han tillstånd att bränna åt staten. Efter varje bränning fick Johannes köra tillbaka bränningsapparaten till Bondstorp där den förvarades på kyrkvinden. Så blev budet efter Wieselgrens framfart." (Clara Sjökvist "Min hembygd berättar" s 39-40)

(Växjö stift, Jönköping, Hälleberga nordväst om centralorten Nybro, Lenhovda nordost om Växjö och söder om centralorten Åseda i Uppvidinge kommun) Den gammalpietistiska väckelsens största namn i Växjöstiftet är utan tvekan Peter Lorenz Sellergren (född i Jönköping 1768). ... Efter en skiftande verksamhet i stiftet, varunder han utvecklades till något av en småländsk Gösta Berling, valdes han (1812) till komminister i Hälleberga. När han tillträdde denna tjänst, hade han redan fått flera varningar av domkapitlet på grund av dryckenskap och hans fysiska och psykiska tillstånd präglades efterhand av ett flagrant alkoholmissbruk. När han efter anmälan om fylleri under tjänsteutövande instämdes till tinget i Lenhovda, kunde han på grund av akut sjukdom inte infinna sig. Under sjukdomstiden upplevde han en genomgripande religiös pånyttfödelse. Denna satte i hög grad sin prägel på hans fortsatta verksamhet i Hälleberga, som i fortsättningen blev ett centrum för en väckelserörelse med vida förgreningar. Ryktet om Sellergrens förkunnelse och hans märkliga omvändelse gick ut över hela Småland och stora skaror samlades vid hans gudstjänster. Som själasörjare, inte minst för ämbetsbröder, spelade han också en utomordentligt stor roll, vilket blev en stark bidragande orsak till att den "sellergrenska väckelsen" fick stor betydelse och genomslagskraft långt över hans egen församling. (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 93-94; Begynnande pietistiskt inflytande)

(Jönköping) Det tycks ha funnits gott om krogar i Jönköping förr i världen. Åtminstone två av dem hade namn, som inte kan återges i tryck. - På Barnarpsgatan låg två stycken: Fördärvet och Tummakrogen eller Tummen. Var på Barnarpsgatan den förra låg har inte med absolut säkerhet kunnat fastställas, men med ganska stor sannolikhet har det varit nuvarande (år 1945) Barnarpsgatan 17. Namnet har jag i skrift funnit i husförhörslängder från 1800-talets början. I en sådan från 1801-12 står: "Talave el. Fördervet", de båda senare orden överstrukna. I längden för 1813-27 förekommer också "Förderfvet", utan något ytterligare tillägg men 1828-333 finns uppgiften, att Lilla Talavid och Förderfvet är samma lokal. Förklaringen till namnet ger sig sannolikt helt enkelt därav, att lokalen var en krog. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 44-45)

(Byarum, Krängshult nordost om centralorten Vaggeryd) (Komminister Sirén i Byarum) predikade grundligt och uppbyggligt och skrädde icke orden, när det gällde högfärden och dryckenskapen. Framför allt var han en stor nykterhetsvän. Då en bonde, som varit drinkare, avled, tog han till liktext Jes 38:10: "Nu måste jag fara till helvetets portar, förrän jag det mig förmodade." En annan gång, då han en söndag reste hem från kyrkan, gick han in i krogrummet i Byarums gästgivaregård, där efter vanligheten var full trafik. "Jag får väl ock taga mig en styrkedryck, gutår, mina hederlige rusthållare i Kringshult", sade han och drack ur vattensån. (J.E. Lagergren "Magnus Sirén, en 1800-talskomminister i Byarum" s 12; Sirén var komminister i Byarum 1790-1820; "Kringshult" avser "Krängshult")

(Tröjebo norr om Byarum) Redan på 1600-talet hade man börjat bränna sprit på spannmål, men då inom rimliga gränser. På 1700-talet tilltog bruket alltmer. Flera forskare, bland dem Carl von Linné, gick i skrifter och föredrag till storms mot spritmissbruket, och Gustav III försökte genom statsmonopol och inrättande av kronobrännerier komma till rätta med problemet, men efter en tid började lönnbränningen tillta och i tidningarna klagades det över superiet. "Allmogen brukar brännvin som söt mjölk till dagligt uppehälle", skrev en tidning. . Omkring 1800 blev husbehovsbränningen åter fri, men vissa regler fanns hur mycket man fick bränna. Dessa var dock inte lätta att kontrollera, och när man kom underfund med att det också gick att bränna av potatis fick hanteringen riktig fart. Större gårdar brände ofta till avsalu, t.ex. Tröjebo i Byarums socken. ... Det uppges att brännvinskonsumtionen år 1820 uppgick till 46 liter per person och år, men att den 1853 hade sjunkit till hälften. Orsaken till detta var förutom nykterhetspropaganda också potatissjuka och stigande spannmålspriser. 1860 förbjöds husbehovsbränningen helt. (Anna-Lisa Hermansson "Landsbygdens missionshus - del av vårt kulturarv" s 65-66)


ca 1800 - ca 1700

(Skillingaryd, Jönköping, Klevshult söder om centralorten Skillingaryd, Varnamo) Då Skillingaryd snart upphör att vara Jönköpings regementes mötesplats, kunna följande uppgifter rörande dess historia vara af intresse. Den första bestämmelsen rörande Skillingaryds användning för militära ändamål återfinnes i ett kungligt bref af den 8 augusti 1777, enligt hvilket Jönköpings regemente till fots skulle vapenöfvas å Skillingaryd, som fördenskull med 40 tunnland mark uppläts till kronan af jordägarne till Skillingaryds rusthåll, mot det att de med biträde af gästgifvarne i byarna Klifshult och Värnamo ensamma finge tillsaluhålla brännvin och dricka m.m., som manskapet kunde behöfva under komperingen. (Jönköpings-Posten 1912-09-30 "Försäljning af brännvin till soldater i Skillingaryd"; Klifshult = Klevshult)

(Jönköping) I december 1776 meddelades "att med kronobränneribyggnaden (i Jönköping) så långt avancerat, att nästa vecka med bränningen början göras kan". (Per Ericsson "När fru Thalia fick ett tempel - om Jönköpings första fasta teaterscen" s 26; not 29)

(Jönköping) 1775 hade brännvinsbränningen förklarats för en kronans uteslutande rättighet, och i Jönköping, på den plats där Stora hotellet nu (år 1954) ligger, hade inrättats "ett kronobränneri omfattande brännhus, magasin, dranklårar, pumphus, spruthus och ett mot gatan vettande stort boningshus, som inrymde den största salen i staden." (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 30)

(Gislaved, Villstad sydväst om centralorten Gislaved, Båraryd norr om centralorten Gislaved, Våthult väster om centralorten Gislaved) Högst fyra supar brännvin första dan fick man inskränka sig till på bröllops- och begravningskalasen i Gislaved på 1760-talet. Andra och tredje dan fick man nöja sig med tre supar till maten. Och på tredje dagens afton måste var och en gå hem till sig, annars fick både värden och gästen böta. Det var inte tal om att fester skulle förbjudas men man kunde föreskriva att fest inte bara skulle vara överflöd. Så skedde år 1767 i Villstads pastorat - som nu ingår i Gislaveds kommun. Festreglerna antogs av sockenborna på stämmor i Villstad, Båraryd och Våthult. ... Brännvinsförtäringen vid bröllops(- och begravnings)kalasen inskränktes enligt följande: En sup om morgonen första dagen, den andra när middagsmålet börjar, den tredje till kål, fisk eller annan fet mat och den fjärde vid kvällsmålet. Andra och tredje dagen fick brännvin serveras högst tre gånger per dag, och det "i lagom stora glas eller käril". Den som ville fick gärna dricka mindre, helst inget brännvin alls, men den som drack mer än de föreskrivna suparna måste plikta en daler per sup. Gossar och flickor fick man bjuda brännvin bara en gång om dagen under kalasen, "emedan det ligger högst makt uppå at bereda dem til et nöcktert folk i framtiden". ... Att sitta på krog eller annat ställe och supa sig full medförde också böter, en daler första gången och nästa gång det dubbla, hälften till angivaren och hälften till de fattiga. Samma vitesregler gällde för den som sålde öl eller brännvin åt liderligt eller till fylleri begivet folk. (Josef Rydén "Fest är inte bara överflöd" s 108-111)

(Jönköping) Kosthållet (vid Jönköpings hospital) var fastställt till 3 öre silvermynt om dagen per patient, men vid de stora högtiderna vankades extra förplägnad i form av fläsk och öl och vid begravningar t. o. m. brännvin, ehuru denna dryck annars ej var patienterna tillåten. Till en hospitalsbegravning år 1760 åtgick sålunda: kött 4 marker, fläsk 2 marker, brännvin 1 stop, dricka 2 kannor, bröd till brännvinet och maten för 16 öre samt kål och gryn för 6 öre. Även hospitalshjonen fingo alltså någorlunda "komma som folk i jorden". (Paul Wilstadius "Människoöden på Jönköpings hospital 1658-1756. Några personhistoriska anteckningar." s 79)

(Månsarp, Bondstorp, Stengårdshult nordost om centralorten Gislaved, Lösen nordost om centralorten Karlskrona) Måns Jönsson på Hustomten i Månsarp och hans son Jöns Månsson ... var några av våra folkvalda. Vid riksdagen 1746-1747 opponerade sig Jöns Månsson våldsamt mot hattarnas politik. Orsaken var närmast att hattarna ville beskatta brännvinet. Både han och Håkan Eriksson i Tunabo (i Stengårdshult) menade att lyxartiklar som peruker, styvkjortlar och kaffe det kunde man gott beskatta. Vad invånarna i Månsarp, Bondstorp och Stengårdshult behöver är brännvin - kaffe kan vi vara utan, menade de. Månsson blev så upprörd när ledamöterna inte ville godta förslaget att han gav bondeståndets talman (Olof Håkansson från Lösen i Blekinge) en rejäl utskällning, som han sedan tvingades be om ursäkt för. (Lennart Davidsson "Torpet Broen" s 25)

(Svenarum) Hur kunde det då komma sig, att det blev ett sådant missbruk av "starka" drycker ... åren omkring 1800? Sedan gammalt hade ju den svenska allmogen frihet att bränna sin säd till brännvin. En brännvinspanna fanns så gott som i varje stuga. Det var den s k husbehovsbränningen. ... Men så de sista årtiondena av 1700-talet började potatisodling att bli alltmera spridd, och då kom man underfund med att det gick alldeles utmärkt att göra brännvin även av potatis. Alltså en råvara nummer två för en dryck som ... ansågs vara nära nog oumbärlig. ... Drastiska åtgärder måste vidtagas - husbehovsbränningen förbjöds 1775 helt och hållet. ... (Detta) väckte en sannskyldig storm av protester över hela landet - det var som om en de heligaste mänskliga rättigheterna trampats på tårna. ... (Förbudet) upphävdes år 1800. Husbehovsbränning blev nu åter tillåten men med vissa restriktioner - det fordrades licens, endast en viss mängd skulle få tillverkas och skatt skulle erläggas etc. ... Det äldsta protokoll som berör superi i Svenarum och som jag sett, är daterat den 1 juli 1744. Så här heter det: "Förmanas församlingen att vända igen med det fördömliga supandet på gästgivargården om söndagarna, som nu beklageligen skedde samma dag sockenstämmor höllos, och resande folk berättade om deras okristelighet på vägen. Om någon vid begravning eller annat tillfälle dricker sig drucken och kastar upp i kyrkan, skall han lagligen därföre tilltalas." ... I ett många år senare daterat protokoll - 1778 - läser man följande: "Såsom flera klagomål inlupit, att en del av församlingens invånare tagit sig den stygga vanan före att på Sön- och Helgdagar efter slutad gudstjänst sitta på Gästgivaregården och supa, varav ett ogudaktigt leverne förövats och stor förargelse åstadkommits ... (så) beslutade församlingen enhälligt, att den som befinnes sitta på Gästgivaregården och supa, skall sitta i stocken 1 eller 2 söndagar, sig själv till välförtjänt skam och androm till varnagel." ... Hela tiden är det mot det omåttliga bruket av brännvin man riktar sig, inte alls mot det måttliga. Man måste också komma ihåg, att brännvinet som daglig dryck spelade nästan samma roll som kaffet i våra dagar. (Sven Thunander "Även Svenarumsborna gav 'kraftigt stöd åt mörksens furste'" s 157-162)

(Jönköping, Byarum, Kvarnaberg nordväst om centralorten Vaggeryd, Södra Duveled sydväst om centralorten Vaggeryd, Södra Stigamo söder om Barnarp) Bakgrunden till allmogens (i Byarum) många gånger icke föredömliga uppträdande var ett omåttligt bruk av brännvin. 1726 utfärdades ett förbud mot brännvinshandel och superi på kyrkbacken efter avslutad gudstjänst. Samma år, Marie Bebådelses dag, nämnes om en sådan försäljning. Sara Johansdotter Holm, dotter till Johan Holm, borgare i Jönköping, hade sålt både brännvin och öl vid Byarums kyrka, då allmogen kom ut ur kyrkan. Försäljningen hade dock skett för ett par styvrar och föranledde därför icke något åtal. Förbudet synes icke ha åtlytts. 1735 omnämnes åter hur öl och brännvin försålts i sockenstugan. Supandet började ibland på kyrkvägen. 1754 stadgades om böter för den som var drucken på kyrkvägen till och från kyrkan. Även allt supande och drinkande bötbelades, sedan gudstjänsten börjat. Brännvinsförtäring synes ha varit vanligt vid bröllop och begravningar. Förbud att medföra brännvin vid dessa tillfällen utfärdades 1768. Gästerna fick icke heller dricka brännvin, innan de på morgonen avreste till kyrkan. Det enda tillåtna att bjuda på var en lagom sup tillsammans med en bit bröd och ost. ... Dryckenskapen vid kyrkan var beroende av utskänkningen vid den närbelägna gästgivaregården. En olovlig försäljning förekom. 1766 hade en sådan försäljning skett av gästgivaren och frälsesekreteraren Erik Adolf Forsmark samt av borgarna Hagman och Scherling i Jönköping. En piga Gertrud Nilsdotter åtalades 1767 för att ha sålt brännvin vid kyrkan. Särskilt illa beryktad för olaga brännvinsförsäljning var gästgivaren Sven Nilsson och hans hustru Märta Arvidsdotter, åtalade därför åren 1773-1774. ... Urmakaren Nils Fogelberg på Finnabygget under Kvarnaberg åtalades 1789 för att ha varit berusad vid Byarums kyrka. 1794 stod även Jöns Nilsson i Södra Duveled åtalad vid tinget för att under en likfärd fört oväsen i Byarums kyrka, påverkad av brännvin. Gästgivaren Nils Johansson i Byarum var 1805 åtalad för överlastning med starka drycker och för att ha fört oväsen vid gästgiveriet på helgdagar. Vid gudstjänsten (i Byarums kyrka) skulle man vara iförd tillåten och värdig klädsel, även om man icke ... skulle likt en del kvinnfolk framträda för att visa sina granna och lysande kläder mer än att iakttaga hjärtats ödmjukhet. I Byarums socken fanns en gammal sedvänja, att brudar åtta dagar före vigseln, då de kallades "förebruder" klädde sig något bättre än som förut skett. En sådan brud, pigan Elsa Jonsdotter från Södra Stigamo hade af enfaldighet tagit på sig ett gammalt rött silkeskläde, som hon ärvt av sin döda moder. Iförd detta kläde om halsen hade hon varit vid Byarums kyrka den 28 oktober 1722. Hennes beteende bedömdes 1723 av tingsrätten varande i strid med Kungl. Maj:ts förordning den 3/6 1720 varför pigan eller hennes fader, gästgivaren Jon Persson dömdes till åtta dagars fängelse på vatten och bröd. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 23-25)

(Barnarp) Sen gammalt hade Barnarps kyrkoby en gästgivaregård med krog och många voro de sockenbor, som här hälsade på och därför kunde komma betydligt påstrukna till kyrkan. 1699 uttalades på stämman, att dylika borde ta sig i akt och ej gå på krogen "förbudne tijder" (när gudstjänsten pågick). Ingen borde försumma predikningarna, utan "först sökiande efter Gudz rijke och hans rättfärdigheet". 30 deember 1700 blev gästgivaren förbjuden att sälja brännvin före gudstjänsten. Alla blevo förmanta att akta sig för krogen och att ej utlåna sina hästar på helgdagarna förrän gudstjänsten var över. På stämma 1702 gjordes påminnelse om samma saker, alla borde komma i rätt tid till kyrkan och till "Catechismi Prädikan och förhör". Men sockenborna ville ej gärna avlägga sina vanor och många av dem blevo ofta anledningar till bekymmer för kyrkoherden. På stämma 1720 varnade han dem att akta sig för fylleri och svordomar. Framförallt borde de akta sig för krogen, som var i Barnarps södergård, och där de plägade sitta, "röka tobak och hussera" och "slå sig till lijderlighet", antingen före eller också efter gudstjänsten. . . . 27 maj 1744 hölls allmän stämma, varvid en "viss gammal man", som ej namngavs, anklagades för att Annandag Pingst ha uppträtt berusad i "Herrans hus", han hade fått för många "kyrksupar". . . . Församlingen - som kände medömkan med hans ålder och fattigdom - bad att han skulle slippa bli lagförd. Han blev nu i stället av "Predikoämbetet troligen varnad" och påmintes församlingen i övrigt, att taga sig i akt för den "föredömeliga dryckenskapz lasten och odygden", varå stämman slutades med "trogen wälsignelses anönskan". (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 46-47)


ca 1700 och tiden dessförinnan

(Jönköping) Det berättas, att med (Göta) hovrätts inrättande gjorde sig för första gången gällande behovet av en vinkällare. (Jönköping) fick sin första källarmästare. Emellertid anförde hovrättens presidenter klagomål över vinets beskaffenhet, vilket ledde till att källarmästaren uppkallades för stadens borgmästare och råd. (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 10)

(Ölmstad norr om Huskvarna) Här (i Ölmstad) liksom överallt annorstädes synes brännvinet spelat en stor roll i folkets liv. Man drack ohejdat. Alla helger firades med supande och husförhören i synnerhet voro en kärkommen anledning att ställa till väldiga fylleslag. ... 1664 beslöts att de som dricka söndagsnatten skulle böta 3 daler smt. Vid kyrkan förekom söndaglig försäljning av mångahanda slag, i synnerhet av öl och brännvin. I följd härav hände att mången inkom i kyrkan drucken, pratade och skränade och störde kyrkofriden. (Ernst Sandgren "Kyrkotukten i Ölmstad i forna dagar"; Jönköpings-Posten 1931-02-15)

(Barnarp) År 1656 var (sockenstämman i Barnarp) ej nöjd med vissa sockenbor och beslöt därför att den som sitter hemma, när "tidegärd" hålles i kyrkan, samt "öfwar swalg och dryckenskap", skall böta till kyrkan 4 öre silvermynt och om han upprepar sin förseelse blir det dubbelt. På ny stämma 20 juli samma år ansåg man sig ha anledning att ingripa mot nöjeslystnaden och stadgade, att sockenbo som anordnar "slåtteröl" på lördagen, skulle böta en halv Rdr. De slåtterkarlar, som bevistade nöjet, skulle böta 3 öre för gifta och 2 öre för ogifta i silvermynt. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 43)

(Jönköping) Änkan Elin Andersdotter fick året efter makens (Jönköpings borgmästare Anders Pederssons) bortgång (år 1647) av staden tillåtelse att brygga öl för avsalu, ett privilegium som samtidigt tilldelades nio andra fattiga änkor. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 16)

(Jönköping) På 1640-talet fanns en krog belägen i stadskällaren i Jönköpings rådhus. Men även innan dess fanns givetvis platser där folk samlades för att umgås, dricka och kanske röka. I Jönköpings rådstugoprotokoll fran 1625 berättas om en ung skolstuderande som " . . . gått till Karin Ericksdotters föräldrars hus, som var en ölkrog". (Jeanette Gustavsson "'Att supa tobak vid Smedjegatan' - kritpipor från utgrävningen i kvarteret Apeln" s 28)

Vikingar nödgades nöjas med mjöd i saknad av öl och vin. Mjöd är en dryck som är nära nog död. Den var vatten med honung av bin. Den stod ute och jäste i fyrtio dar och smakade släpphänt och blött. Men en viking var oftast en blodtörstig karl och sådana tycker om sött./Angantyr Manhem (Alf Henrikson "Tittut" s 223; Mjöd)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1995

(Israel) Ett rimligt antagande är att de flesta människor hade olika typer av praktiska lösningar och kompromisser för att kunna undvika orenhet och för att kunna leva så obehindrat som möjligt. En sådan lösning var användandet av kärl av sten, vilka inte ansågs kunna överföra orenhet. Sådana stenkärl, som är en typisk judisk företeelse, har återfunnits på en mängd platser i det moderna Israel, och visar så, tillsammans med de många ”mikvaot” (jfr ”Exegeter, evangelister med flera” till Joh 3:25-26), att rituell renhet var viktig kring det första århundradet, men att fenomenet var integrerat i samhället på ett sådant sätt att vardagssysslor inte hindrades. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 124)

Vi ska handla julklappar och dricka kaffe. Det senare är en belöning för att man står ut med det första. Alla goda julhälsningar till Britt-Louise och Jonas och till dig! Ta det lugnt med glöggen! Tomas. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 63; brev från Tomas till Martin den 16 dec 2004)

(Ukraina: Gammelsvenskby sydost om Kiev öster om Odessa i södra Ukraina) Den som bäst förmedlade innerligheten i den kristna tron (i Gammelsvenskby), Anna Utas, finns inte heller bland de levande. Hennes utstrålning var den helgade människans. Hon tycktes helt följa katekesens ord om att tyda allt till det bästa. När det ömma tilltalet och de mjuka händerna följdes åt i mötet med den andre, fick ord sådana som barmhärtighetens moder för en kort stund konkret gestalt. Det var nästan så att man chockades den gång hon efter den inledande bordsbönen plötsligt utbrast: "Nu skall vi supa." Från någon annan i byn hade det varit ett fullständigt naturligt stilbrott. Annas yttre värld var med ålderns rätt begränsad. Hon kom nästan inte längre hemifrån än till gravgården eller grannbyn. Det var som om hon mer och mer började ta del i göromålen i en annan värld. Inte minst när hon sjöng de gamla psalmerna dröjande på varje stavelse på äkta gammalsvenskt bysätt, kunde man förnimma tonerna av den himmelska lovsången. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 20)

(USA: Gainesville sydväst om Jacksonville i Florida) Om du dricker alkohol, höj då ett glas rött vin. Även om man vet att de flesta alkoholhaltiga drycker försämrar immunförsvaret, tyder preliminära studier som har utförts av kost- och näringsforskaren Susan Percival vid University of Florida (i Gainesville) i USA på att rött vin inte gör det. Dessutom innehåller rött vin antioxidanter, som är nyttiga för hjärtat och potentiellt immunstärkande. (Lisa Murphy "20 sätt att höja kroppens försvar" s 76)

(Turkiet: Efesos-Selcuk söder om Izmir i västra Turkiet) Efesos vid nuvarande (år 2003) Selcuk har många minnen från kristen tid. . . . Mellan teatern och Johanneskatedralen finns "de sju sovarnas grotta" och på berget Monte Solmessos ligger det hus, där Maria skall ha tillbringat sina sista år. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237-238)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag trädde in mitt i världen, och jag uppenbarade mig för dem kroppsligen (ordagrant: i kött). Jag fann dem alla druckna. Jag fann ingen ibland dem, som var törstig, och min själ kände smärta för människobarnens skull, eftersom de är blinda i sina hjärtan och inte ser, att de kommit till världen tomma, och de söker gå ut ur världen tomma. Men nu är de druckna. När de skakar av sig sitt vin, då skall de omvända sig.’”(Bo Frid-Jesper Svartvik s 59, Thomasevangeliet log. 28)

Jfr “(Jesus sade:) ‘En människa dricker inte gammalt vin, och genast längtar efter att dricka nytt vin, och man häller inte nytt vin i gamla säckar, för att de inte skall gå sönder, och man häller inte gammalt vin i en ny säck, för att det inte skall fördärva den. Man fäster inte en gammal lapp på ett nytt plagg, för det kommer att bli en reva.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 47:3-5)

I det stora förebyggande arbete som pågår finns också kyrkorna, pingstförsamlingarna, med som målgrupp. Den helnyktra livsstilen är (nu 2002) inte längre självklar i den kristna församlingen. En ny alkoholkultur har de senaste åren utvecklats i frikyrkorna. Det har blivit alltmer acceptabelt att ta ett glas vin eller dricka öl till maten. Det nya synsättet har smugit sig på och motståndet har varit alltför svagt. Vi hävdar med eftertryck, att kyrkorna måste vara helnyktra zoner. Vi får inte, eller har inte rätt att med vårt beteende, fresta och locka in människor i fördärv. För många av dem som finns inom LP-verksamheten kan det vara direkt förödande om alkohol finns hemma hos vänner man just lärt känna och ser som kristna föredömen. Att avstå från alkohol är en fråga om solidaritet med de svaga. LP-verksamhetens insatser ifrågasätts knappast av någon. (Kerstin Eriksson "LP-verksamhetens Ideella Riksförening" s 149)

(Sverige: Vara nordost om Göteborg) Vid Sveagatan (i Vara) ligger en frisersalong som heter Vara fin. Det är både bra och vitsigt. (Stefan Andhé "Oj vilka loja lejon" s 85)

Hos biskopen var det läckra menyer och goda viner. Biskopinnan höll ett öga på utskänkningen, hon månade så att säga om bouquen och hade ett gott handlag vad det gällde att sätta korken i flaskan, men var det så att Astrid (Lindgren) ville ha ännu ett glas - det ville hon ofta - blev biskopinnan till allas glädje tvungen att öppna ännu en butelj. Det åts och dracks (i Smålands Akademi), pratades och talades, men ingenting av värde blev sagt. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta" s 63)

(Sovjetunionen: Tjernobyl norr om Kiev) Jag håller på kommunisterna! De höll på oss, på de enkla människorna. Kom inte med några sagor! Om demokrati . . . Om den fria människan . . . Fy fan! När den där fria människan dör har man inte råd att begrava henne. Hos oss dog en gumma. Ensamstående, inga barn. I två dar låg den stackarn i sin stuga . . . I en gammal jacka . . . Under ikonerna . . . De hade inte råd med en kista . . . En gång i tiden hade hon varit rekordarbetare och förman. I två dar vägrade vi att gå ut på åkrarna. Vi höll stormöten. Fy fan! Det höll vi på med tills kolchosordföranden ställde sig upp och höll tal . . . till folket . . . och lovade att när någon har dött så kommer kolchosen hädanefter att stå för en träkista och en kalv eller spädgris och två lådor brännvin till gravölet. Det är demokrati det . . . Två lådor brännvin . . . Gratis! En hela per man kallas fylleri och en halva kallas medicin . . . Mot strålningen. (Svetlana Aleksijevitj "Bön för Tjernobyl" s 214-215; monolog av anonym försvarare av sovjetmakten; Svetlana Aleksijevitj född år 1948 i Stanislav öster om Odessa i Ukraina)


ca 1995 - ca 1975

När oron kommer tågande, då kommer också impulsen att famla efter en flaska, för sen känns det bättre. Det är bara det att det är blott för stunden som det känns bättre. Sen känns det värre. Stora författare har ofta hemfallit åt missbruk, det gjorde Hemingway och Faulkner och Steinbeck och Tennessee Williams. Men inte blir en ringa författare - en sån som en annan till exempel - större av att kröka. "Det kreativa supandet"? Jag tror inte på det. Jag tror inte på inspiration i flytande form. Fast inte avstår jag helt, inte. Snaps är jag inte speciellt intresserad av. Men en pint öl härnere på min londonpub på hörnet. Det smakar fint. Det unnar jag mig ibland som balsamisk belöning vid arbetsdagens slut. Ja, jag väntar tills aftonen kommer, för det ginge inte att skriva maskin efterpå; då skulle jag somna in med kinden mot tangentbordet. Och ett glas vin eller två gillar jag. Gärna tre. Vin är en prima uppfinning och njutet i rimliga doser tror jag att det är välgörande så det så. Nu hävdar ju somliga att även mycket måttliga kvatiteter gör förskräcklig skada. Jag undrar det. Det väsentliga är nog, som på så många andra områden, att hitta det Lyckliga Lagom. ... I Första Timoteusbrevet, femte kapitlet, skriver Paulus till Timoteus: "Drick inte längre bara vatten, utan tag dig lite vin för din mage och dina ständiga krämpor." (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 102-103; Ernest Hemingway född år 1899 i Oak Park väster om Chicago i USA; William Faulkner född år 1897 i New Albany sydost om Memphis i USA; John Steinbeck född år 1902 i Salinas söder om San Jose i Kalifornien i USA; Tennesse Williams född år 1911 i Columbus sydost om Memphis i USA)

(Gageac öster om Bourdeaux i sydvästra Frankrike) En fyra hektar stor vingård i Gageac i Dordogne, en vacker liten by med sex boningshus, en kyrka och ett chateau. Vi kom hit i maj 1990. ... (Oenologen) Bruno presenterar mig för Luc, en vinmakare som genast frågar om jag vill vara med på en vinprovning i hans hem. "Ta med en flaska av ert vin", säger han. "Bara tappa lite ur tanken." Av de 30 personer som kommer dit känner jag bara två stycken, Luc och Bruno, och jag är livrädd igen. Någon tar de två flaskorna som jag har tappat från min tank och virar in dem i aluminiumfolie innan de placeras bland de andra vinerna som vi ska smaka. Vi poängbedömer dem mellan ett och tio och gör en anteckning om vart och ett av vinerna allteftersom vi smakar på dem. (Patricia Atkinson "Min franska vingård" s 120,127-128)

(Sovjetunionen: Minsk i Vitryssland, Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina)Kommendanten bläddrade i min "dossié" och sa: "Du har aldrig gjort repövning. Vi behöver kemister. Har du lust att åka till ett träningsläger utanför Minsk på tjugofem dagar?" Jag tänkte: "Tja, varför inte vila upp sig från familjen och jobbet? Jag får marschera i friska luften." Klockan 11 den 22 juni 1986 inställde jag mig. . . . Vi lastades ini bussar när det mörknade. En order: "De som har med sig sprit dricker upp den. I natt sätter vi oss på tåget och i morgon är vi på förbandet. Alla ska vara fräscha som gurkor och utan överflödigt bagage." Klart som korvspad. Vi stimmade hela natten. . . . Yrkesofficerarna som förde oss till Tjernobyl var inte överdrivet insatta, men en sak visste de: att det behövdes massor av brännvin, det hjälper mot strålningen. I sex dygn var vi förlagda utanför Minsk och i sex dygn söp vi. Jag sparade etiketterna på flaskorna. Först drack man brännvin och sen blev det diverse konstiga drycker: T-sprit och alla möjliga andra fönsterputsmedel. Jag var nyfiken på det som kemist. Efter att man har druckit T-sprit känns benen som vadd men hjärnan är glasklar och man ger sig själv ordern: "Stå upp!" Och då trillar man. . . . Man kan inte skala av all jord och få bort allt levande från den. Om vi inte supit som förryckta på nätterna betvivlar jag att vi hade stått ut. Psyket skulle inte ha hållit. . . . En flaska hembränt. Varenda dag satte vi i oss en trelitersbutelj hembränt inne i tältet. Man spelade schack eller knäppte på gitarr. Människan vänjer sig vid allt. När den ene hade supit sig full dråsar han i säng, men den andre får lust att väsnas och slåss. Ett par som hade satt sig fulla vid ratten krockade och måste tas ut med skärbrännare ur den hopknycklade plåten. . . . Officerarna lämnade över huvud taget inte sina tält. De gick omkring i tofflor och söp. (Ivan Nikolajevitj Zjmychov "En monolog om hur lätt man blir jord" s 166-170; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986; Svetlana Aleksijevitj född år 1948 i Stanislav öster om Odessa i Ukraina)

Det bör inte vara otroligt att den Gud som gjort vatten och vin också förvandlar vatten till vin. ... För judarna var ett bröllop i högsta grad en religiös ceremoni, och de visste, att den nya tidsålder som skulle bryta in i samband med Messias ankomst ibland liknades vid en glad bröllopsfest. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 30-31; författaren född år 19?? i London i England)


ca 1975 - ca 1960

Genom Jesus ‘tvättas vi från synd’ (apolouein) (Apg 22:16). Det kommer ett ’rengörande från synd’ (katharismos) (Hebr 1:3; 2 Petr 1:9; 1 Joh 1:7). Det är som om livet var nedsmutsat och fläckat och grumlat av synd; och Jesus Kristus har makten att rengöra det, som regnet tvättar trottoarerna. (William Barclay ”New Testament Words” s 124; författaren född år 1907 i Wick norr om Inverness i Skottland, från år 1963 professor i "Divinity and Biblical Critisism" vid universitetet i Glasgow)

I klassisk grekiska ... syftade “kalos” (fin) vanligen på formens skönhet. ... ”Kalos” betyder på grekiska också vacker och hedervärd i moralisk mening. ... Vi må bäst av allt se betydelsen av ”kalos”, om vi kontrasterar det med ”agathos” som är det vanliga grekiska ordet för ”god”. ”Agathos” är det som är praktiskt och moraliskt gott. ”Kalos” är det som inte bara är praktiskt och moraliskt gott, utan det som också är estetiskt gott, som är sött och behagligt för ögat. ... ”Kalos” lägger till tanken om godhet tanken om skönhet, om söthet, om älskvärdhet, om behaglighet. ”Agathos” vänder sig till den moraliska känslan; men ”kalos” vänder sig också till ögat. ... Det finns inget engelskt ord som fullt ut översätter ”kalos”; det finns inget ord som i sig själv samlar upp skönheten, behagligheten, dragningskraften, generositeten, nyttan, som alla innefattas i detta ord. Kanske det ord som kommer det närmast är det skotska ordet ”bonnie” (söt, fager, god, bra, fin). (William Barclay ”New Testament Words” s 151-161; författaren född år 1907 i Wick norr om Inverness i Skottland, från år 1963 professor i "Divinity and Biblical Critisism" vid universitetet i Glasgow)

(Sverige: Långasjö sydväst om centralorten Emmaboda, Stockholm) Jag tänkte ju komma ner och hälsa på min syster i grannsocknen till Långasjö någon gång i vinter, och då planerar jag att ställa till med en riktig gammaldags gillestuga i Långasjö, där SF-gänget håller till. Jag vill visa skådespelarna (i filmen Utvandrarna) hur man roade sig för 100 år sedan i min hembygd - man roade sig på samma sätt för 50-60 år sedan i min barndom och ungdom. Gillestugan kräver dock stora förberedelser. Kosten: Ostkaka, sötost, äkta småländska isterband, kroppkakor med råriven potatis, kokta med kärnmjöl och härsket fläsk. Drycker: Öl och brännvin, hembryggt öl. Carlshamns punsch till kaffet, en halva per kalasdeltagare. . . . Orgier i övrigt: Nattfrierier, d. v. s. ett slags urnordisk petting, bedriven av fullt påklädda partners - går man längre krävs äktenskapslöfte i två trovärdiga nämndemäns närvaro. . . . Men uppgift krävs: Hur stort är SF-gänget? Hur många kannor brännvin, tunnor öl och liter punsch måste jag beställa? . . . Kom bara ihåg en sak: Dagen efter ingen filmning! Kalaset måste såsom orgie betraktat vara av så hög kvalité, att gästerna dagen därpå icke skall orka något som helst arbete förrätta. I annat fall vore ju den misslyckad, hela tillställningen. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 309-310; brev från Stockholm till Bengt Forslund 1969-02-12; understrykningar i texten gjorda av författaren)

(Sverige: Stockholm) Du har naturligtvis rätt i Ditt råd till mig. Jag lever för fort och bränner mitt ljus i alla tre ändarna. Jag lever som jag alltid gjort: Är uppe flera nätter i rad och super till 2-4. Det går väl så länge det går. Men jag står inte ut med att gå och sköta mig - jag får så olidligt tråkigt. Och jag tar risken - att stupa knall och fall. I går fick jag veta att en av mina äldsta vänner - 2 år yngre än jag - just har stupat helt oväntat: Blodpropp i hjärtat: Önskedöd! Jag hoppas på samma slut - fy fan att ligga och segdö. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-73" s 267; brev från Stockholm till Jan Fridegård 1964-11-30; understrykningar i texten gjorda av författaren)

(Värden) är lika okänslig för verklighetens innersta sida som de förkunnare är, som till denna text nöjer sig med att tala om Jesus och äktenskapet eller om Jesus i vindrickares lag eller om Jesus som den naturliga livsglädjens högste beskyddare. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 83 i kommentar till Joh 2:1-11)

Säj mej vad du skulle göra När skuggan kommer under din dörr ... När djävlarna synar dina kort ... När ditt vatten blir vin ... När du inte längre kan leka Gud ... När skuggan kommer krypande in i ditt rum ... O Herre, O Herre Vad skulle du göra? (Bob Dylan "Whatcha Gonna Do" s 78; år 1963; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version; författaren född år 1941 i Duluth norr om Minneapolis i Minnesota, USA)

(Centralafrikanska republiken: Berbérati söder om Carnot och väster om huvudstaden Bangui) Ett annat problem (som togs upp vid konferensen i Berbérati i Centalafrikanska republiken september 1962) var alkoholmissbruket bland de kristna. Den politiska självständigheten har medfört ett hastigt tilltagande alkoholmissbruk i hela landet. Myndigheterna har tvingats vidta extraordinära åtgärder för att stävja det onda, som håller på att ödelägga hela nationen. Även de kristna har ryckts med i denna strömvirvel. Nu gällde det att säga ifrån, så att varje församlingsmedlem vaknade till besinning, innan det blev för sent. Man insåg, att det var församlingens plikt att kämpa mot bruket av alkohol såväl i församlingen som i samhället. Det beslutades, att Baptistunionen skall följa absolutismens princip och kämpa mot bruket av rusdrycker i alla dess former. Dessutom avfattades en skrivelse som sändes till republikens president med försäkran om att Baptistunionen på allt sätt vill stödja varje försök att förbättra situationen. (Yngve Ydreborg "Betydelsefulla konferenser" s 102-103)

(Schweiz: Ascona söder om Zürich) Det finns tre faror som hotar de svenska författarna: Spriten, Populariteten och Svenska Akademien. . . . . . . Ditt P. S. i brevet gjorde mig djupt nedstämd. Min gamle vän Nisse F(erlin) är död! . . . Nu sitter jag här och bara minns - minnena från vår samvaro på 30-talet strömmar över mig. Det var långa tider då, när vi råkades nästan dagligen. Det var förstås en starkt alkoholiserad samvaro. Spriten - Populariteten - och Svenska Akademien - det är, i nu nämnd ordning, de tre stora farorna för svenska författare. Spriten är förstås den största. Jag minns en gång då - någon gång i mitten av 30-talet - att Nisse sa: "Jag ska begå självmord genom min supning. Jag tror att det ska lyckas på 6 månader . . . " . . . Så stark han var fysiskt! Det var hopplöst att försöka ge sig in i armbrytning med Nisse. På den tiden tålde han såna oerhörda mängder sprit; han blev inte full, hur mycket han än drack! När vi kom in i 40-talet hade nerbrytningen börjat: Då blev han ofta ilsken och bråkig under samvaron, han tålde mindre dricka. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 212-214; brev från Ascona till Ingmar Bergman 1961-10-10 samt till Olle Holmberg 1961-10-24)


ca 1960 - ca 1950

Vid årsskiftet annonserade jag efter hemhjälp och trettonafton kom Blenda till mitt kontor och visade sitt betyg. ... Troende och helnykter. ... Hon spelte gitarr i frälsningsarméns orkester. ... Jag hade redan på den tiden mina kulinariska anspråk, mitt kryddskåp var väl försett och jag höll på att vissa rätter skulle tillredas med viner eller starkvaror av skilda slag. Men Blenda var blåbandist och det föresvävade mig att ordensstadgan förbjöd all befattning med rusdrycker, även sådan för annans räkning. Tillfälle att pröva henne därvidlag yppades andra dagen hon var i min tjänst. Jag kom hem med en nyklubbad, romstinn lake, kramade ur rommen i en djup tallrik och visade Blenda hur den kryddas med litet peppar och en aning god cognac; inte så mycket att spritsmaken slår igenom, bara så pass att den fina doften förnimmes. Hon visade ingen ovilja mot receptet och jag frågade då rakt på sak om hennes inställning. Hon svarade att hon själv var absolutist, endels av böjelse men mest för exemplets skull; dock ville hon medge att det i och för sig vore riktigast att människan visste bruka varje Guds gåva utan att missbruka den. Jag sökte få Blenda på det hala med frågan vad som förstås med en Guds gåva; uppenbarligen är druvan en sådan men den jästa och destillerade produkten måste nog ändå kallas ett människopåfund. Hon parerade genast med att Vår Frälsare hade förvandlat vatten till vin. Och efter något grubbel deklarerade hon enkelt att hon höll det för rättare att göra vinet starkare än att späda mjölken med vatten så som vissa mejerister gjorde; sig själva till skam och de fattiga till stort förfång. ... Snart var det (Blenda) som på egen hand vårdade min anspråkslösa källare och gjorde det med insikt och omdöme. Hon kryddade brännvin med asperula eller hypericum eller beskade det med malört och hon höll ett vaksamt öga på sherryankarn med det renade att den fylldes på efter hand som den tappades. Snapsen isades i rättan tid liksom punschen, röda viner luftades och tempererades och ölet hölls källarsvalt och friskt. Och vilken timme det vara månde så skänkte hon i åt mig och mina vänner med glädje och gott behag. (Fritiof Nilsson Piraten "Flickan med bibelspråken och andra historier" s 9-12; Flickan med bibelspråken)

Dottern på golvets renskinn såg ... ut att vara hårt angripen (av sjukdomen). Jag hällde i henne litet konjak, som jag hade med i en flaska. Det var den enda medicin jag hade tillgänglig, men jag hade hört, att det skulle vara så bra. Hon började sannerligen också att svettas alldeles otroligt, så hon låg blöt i linnet sitt. ... Vi måste byta på henne tre gånger den natten, och det var tydligen någon kris hon fick, ty på morgonen var hon påtagligt bättre och visade alla tecken till att leva upp. Konjak var nog i alla fall inte någon helt fördärvlig vara utan snarare svettdrivande. Så jag har inga samvetskval för detta olaga ordinerande. (Einar Wallquist "Midnattstimme" s 214-215)

(Sverige: Alingsås, Linköping) Till jul skulle hon. Antingen hon ville eller inte skulle hon. Hon ville inte. Det var inte tal om att hoppa över. Hon tyckte det smakade jätteilla, men ha skulle hon för så skulle det vara för nu är det jul igen och så är det med det som är med det som är. ... Detta var en relativt ny tradition, detta att mamma skulle. Tidigare, när jag var riktigt liten, på den tiden vi fortfarande firade jul hos Mormor i Alingsås, hade ju inte sånt förekommit på bordet. Nej fy! Det hade Mormor betraktat som synd och djupaste förtappelse. Men sedan, när vi började jula hemma i Linköping, då inleddes sedvänjan att mamma skulle ha. ... "Bara två droppar", bönföll hon pappa. Det kluckade ur flaskan. "Skål", sa pappa och lyfte sitt spetsglas. "Skål", kved mamma. ... "Lite påfyllning, Brita?" föreslog pappa; det var på skämt. "Aldrig!" skrek mamma, som kippade efter andan. ... Starkt var då inget för henne. ... Hon avskydde snaps, men en gång på året, på julafton, skulle hon ha. Den var både tradition och muntration, den där lille klunken hon tog. Den hörde till. "I dag är det fest i Kapernaum", flämtade hon lättad när pärsen var över, och sen kom Tomten. (Stefan Andhé "Oj vilka loja lejon" s 5-7)

(USA: Los Angelos, San Francisko, Laguna Beach sydost om Los Angelos i Kalifornien) I ungdomen kunde man ge fan i kroppen, man orkade ändå vad man ville. Nu - om man råkar vara ute och supa igenom en natt - som jag gjort några gånger i Los Angelos och San Francisco - är man ju oduglig till arbete i två dar framåt. (Vilhelm Moberg "Du tror väl jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 116; brev från Laguna Beach, Calif. till Eyvind Johnson 1955-01-16)

Jukan såg på (de tre skurkarna) med förakt. Han själv använde aldrig sprit och Kingsley var mycket återhållsam då det gällde starka drycker. I synnerhet då han var på resa i tropiska trakter. Alkoholen har en förödande inverkan på både kropp och själ i det varma klimatet. Druckna vita män bli ofta både cyniska, grymma och blodtörstiga skurkar under dess inverkan. Sprit och guld, tänkte Jukan för sig själv, det är de onda makternas bästa vapen! De gör människorna till onda varelser. (James Morris "Jukan och urskogens gåta" s 71; James Morris = Niels Meyn född år 1891 i Köpenhamn, Danmark)

"Vad vi måste göra är följande", (sade Biggles till rekryten Ross). "Vi måste tar reda på var den internationella truppen är förlagd och föra tillbaka våra landsmän. . . . Jag ska framhålla en sak. Låt inte under några förhållanden övertala er att dricka sprit. Alkohol lossar människors tungor fortare än någonting annat . . . Ni kan lätt säga för mycket." (W.E. Johns "Biggles på farlig mark" s 37; författaren född år 1893 i Bengeo utanför Hertford norr om London i England)

Att inte kunna ta en sup är en skam. Att vara alkoholist är en ännu värre skam. För att vara en bra karl skall man helst kunna dricka mycket utan att det syns. Ungefär sådan är atmosfären i vida kretsar. ... Det är brottsligt att truga på människor sprit! Detta måste bli klart för alla. Inte minst för personalen vid våra restauranger, som alltför ofta har en förmåga att göra det obehagligt för gästen, om han ej vill dricka sprit. Vi andra, som inte vill avstå spriten i sällskapslivet, måste respektera den helnyktres inställning. Hela den atmosfär av förakt för denne, som otvivelaktigt finnes kvar bland många, måste bort. Det är en svaghet att icke kunna njuta tillvaron utan giftet. Vi alla, som använder sprit, lider av denna svaghet. (Torsten S:son Frey "Du är inte ensam om det! - Om vardagsbekymmer" s 69; föredrag i radio om alkoholmissbruk, perioden 1949-54)

(Sverige) Den tid, som ligger framför, kommer även att ställa stora krav på folkets ledare. Detta gäller inte minst vårt land. Men svenska folket knyter stora förhoppningar till sin konung. Gustaf VI Adolf var väl förberedd för sin stora uppgift. Den rika insikt han äger om flydda tider, den värdefulla kunskap han hunnit förskaffa sig rörande landets ledning och hans höga personliga egenskaper utgör en god grund för det stora förtroendet mellan konungen och hans folk. Konungens valspråk: "Plikten framför allt" säger inte så litet om hans personliga ställning till livet. Den som sätter plikten framför allt annat är en god människa. Majestätets mångåriga absolutism, då det gäller alkoholhaltiga drycker, har även varit och är ett gott vittnesbörd om självständighet och är ett värdigt exempel. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 352; ledare i tidningen Dagen den 10 november 1952)

Först gick de och åt på en liten restaurang, som Rose karakteriserade som "ett någorlunda ställe". De drack vin till maten, det var rödvin, det första Majken nånsin druckit. Hon tyckte det var surt och inget vidare gott, hon blev alldeles trög på tänderna av det och det knöt sig i käkarna. Dessutom tyckte hon att det luktade bläck. Men hon drack ur sitt glas och likadant gjorde Elly, fastän det på henne syntes tydligt att inte heller hon fann det över sig välsmakande. Rose läppjade med sakkunskap på sitt. "Dålig temperatur", avgjorde hon och tillade, att så var det alltid när man gick på icke förstklassiga ställen. ... Till efterrätten beställde Rose ännu ett glas vin åt sig, det var något annat den här gången, något brunt. Men Majken och Elly ville inget ha. De delade i stället på en sockerdricka. (Martha Sandwall-Bergström "Aldrig en lugn stund hos Oskarssons" s 128)


ca 1950 - ca 1935

"Moster Noriko har köpt sake", (sa Ichiro til Oji). "Hon sa att Oji och morbror Taro kommer att dricka upp alltihop." "Ja, det kanske vi gör också. Kvinnfolken vill nog ha lite, förstås. Men hon har rätt, Ichiro, sake är i första hand för karlar." "Oj. Vad händer om kvinnfolk dricker sake?" "Hmm. Det kan man aldrig veta. Kvinnor är inte så starka som män, Ichiro. Så de kanske blir berusade mycket snabbt." "Moster Noriko kanske blir full! Hon kanske tar en pytteliten sup och blir jättefull!" Jag skrattade till. "Ja, det är inte omöjligt." "Moster Noriko kanske blir jättefull! Hon kanske börjar sjunga och somnar vid bordet." "Ja, Ichiro", sa jag och skrattade fortfarande, vi karlar får nog behålla sake för oss, är inte det bäst?" "Karlar är starkare, så vi kan dricka mer." "Det stämmer, Ichiro. Vi får nog behålla saken för oss själva." Sedan, efter ett ögonblicks eftertanke, tillade jag: "Nu när du är åtta år gammal, Ichiro, börjar du bli stor. Vem vet? Oji kanske ser till så att du får lite sake i kväll. . . . Du fick aldrig träffa morbror Kenji, Ichiro. När han var i din ålder, var han lika stor och duktig som du nu är. Jag minns att han fick smaka på sake första gången när han var i din ålder. Jag ska se till, Ichiro, att du får lite sake i kväll." (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 174-175; Japan i november 1949)

(USA: Carmel-by-the Sea söder om San Jose i Kalifornien) Så har jag kommit in i ett amerikanskt gäng, där jag tillbringar en stor del av min tid. Håller på att försöka lära dem att supa på ett vettigt sätt, t. ex. - att supa sig sakta fram till en kulmen och inte börja med sex starka whisky innan man har fått en matbit i sig! Och sedan dricka isvatten och soda under fortsättningen av middagen - hela kvällen blir sedan ett långsamt och otrevligt tillnyktrande! (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 319; brev från Carmel, Calif. till Eyvind Johnson 1949-04-01)

(USA: Mellanvästern, Iron River nordost om Minneapolis och norr om Chicago, Carmel-by-the Sea söder om San Jose i Kalifornien) Så ska jag skriva flera amerika-artiklar, och nästa gång ska jag sticka handen i det riktiga getingboet och berätta mina intryck och upplevelser av den ofördragsamma, trångsynta och kulturfientliga First Lutheran Church i mellanvästern. Då kommer jag kanhända också att stöta mig med en del egna släktingar: Min egen morfar var i Iron River en stor kyrkogrundare och hans namn står i dag präntat i vackra färger på kyrkofönstren. Hemma i Sverige slogs han och söp och levde fan, men han sägs ha blivit omvänd härute och så grundade han en kyrka i Iron River - Amerika har en underlig makt över invandrarna! Jag var i den kyrkan och hörde på predikan, och efter predikan kom en karl fram i sportbyxor till altaret och talade i tjugo minuter om att han ville sälja en högtalaranläggning till kyrkan för tusen dollars och skällde ut alla andra tillverkare av högtalareanläggningar för kyrkor under dessa samma 20 minuter. Och jag satt hela tiden och tittade på min morbrors namn på kyrkfönstret och tänkte: Var fan är jag? (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 317-318; brev från Carmel till Edgar Swenson 1949-01-12)

Om de snåla var det bara synd. Ja, det var verkligt synd om dem. De hade ett nättmått i handen, och det hjälpte inte vilken binge de tog ur. Det blev nättmätt ändå. Det låg i dem. Själva rörelsen var liten och snål. Den själsligt förkrympta handen. ... En bonde i Händedal svalt ihjäl av snålhet med åttitusen i madrassen. ... De luffare som kände till honom brukade gå upp till hans gård bara för att hälsa på, och för att se hur glädjestrålande han blev när de inte tiggde. Ingenting kunde göra honom gladare. Besök som inte kostade honom något var att likna vid besök av änglar, och han tog dem som behagliga avbrott i sin enformiga girighet. ... När han såg att de inte var ute efter hans pengar, svalnade den svartsjuka han närde för bruden Åtti Tusen, och han kunde då sträcka sig så långt i välvilja att han bjöd på vatten ur brunnen vari han nedsänkte ett gammalt mossigt träämbar med hjälp av ett vindspel vars osmorda vev tjöt som en stia utsvultna svin när han vevade ner och upp. Vid sådana tillfällen beskrev han alltid vältaligt vilket oförlikneligt gott vatten han hade. Det var inte som annat dricksvatten på andra gårdar, utan ett sött vitt vin av allra ädlaste slag. Ingen fick lämna gården utan att ha druckit ur denna mirakelbrunn. Och luffarna drack och medgav gärna att hans vatten inte var så oävet. De suggererades av hans tal, särskilt som han också brukade utbreda sig om vattnets stora näringsvärde. Ja, ofta kände de sig både otörstiga och mätta sedan de hade druckit ur denne snåle vattenberättares brunn. ... Men nu hade Händedals-snålen dött, hörde Bolle berättas. ... Några arvingar fanns inte. Snålens pengar gick till socknen som blev smått förmögen på kuppen. Kommunalskatten sänktes genast, vilket gladde bönderna. Ja, alla välsignade Snålen för hans långvariga sparsamhet. (Harry Martinson ”Vägen till Klockrike” s 263-266; Snålen)

Bland hemmets fiender finnes en, som i alltför många kretsar undeskattas - alkoholbruket. Vi ha haft skrämmande vittnesbörd också från senare tid om dess förödande verkningar. Man önskade att kunna bevekande rikta en vädjan ej minst till vår kvinnovärld att i hemliv och sällskapsliv föra en stramare hållning. Kristiden har bidragit till en sanering - men vi kunde och borde gå mycket längre i begränsningen av våra dryckesvanor. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 26-27; tal vid de kristna nykterhetssamfundens 8:e kurs den 11 april 1943)

Det var en fritänkare som sade en gång till en, som var frälst: ”Tror du verkligen, att Jesus kunde förvandla vatten till vin?” ”Ja, det tror jag, sade den frälste, ”för om du vill följa med mig hem, skall du få se, hur Han förvandlat sprit till vackra möbler och öl till fint silver.” Och så berättade han, att förr, när han söp, var hans hem smutsigt och eländigt, men när han blev frälst, tog han pengarna och köpte i stället snygga möbler, och se'n han slutade dricka öl och sprita, fick han pengar, så han kunde köpa mat åt barnen, så de blevo friska och rödblommiga. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 38)

(Tyskland, "Södern", Sydtyrolen i norra Italien: Bolzano nordost om Milano) Sydtyrolens lätta, ljuvliga vin är billigt, men något bättre kan du aldrig få, om du också sökte kring halva jorden. Dessutom har det, njutet i lagom kvantiteter, högst förträffliga moraliska verkningar. Du blir icke trög och dum som av det tyska ölet, icke hetsig och oresonlig som av söderns heta och tunga viner utan glad och god, som mänskan skall vara, medan hon bidar döden. Du ser försonligt på liv och människor och blir benägen att förlåta dina ovänner. Du tar icke dig själv så högtidligt. Hur vore det, om herrar diktatorer då och då toge sig ledigt från det myckna regerandet och dikterandet och satte sig en kvällsstund vid detta stilla torg (framför Grifone i Bolzano) att meditera över en halv liter tyrolervin? Mänskligheten skulle bestämt må väl av det. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 114)

(Tyskland, Ryssland) 1942 blir praktiskt taget ett totalförbudets år i Tyskland. Med undantag för det spritlager, som ännu finns kvar i källarna, ha alla lager beslagtagits för armén. I kungörelsen och beslaget heter det, att man inte kan föra krig i Ryssland utan att ha något stärkande att dricka. I Tyskland kan därför hädanefter inte säljas andra alkoholhaltiga drycker än vin och om någon har flaskor på lager av öl och cider. (Smålands Folkblad 1942-01-02 "Stärkande sprit till den tyska armén")

På lördagskvällen skulle det bli bröllop i Lidalycke: Alexis och Jenny bjöd till kalas. De hade redan en dag i veckan farit till prästen och gift sig, men de hann inte få färdigt till bröllop förrän på lördagen; Alexis hade inte hunnit låna ihop så många motböcker, att brännvinet räckte. Och inget hindrade ju, att man höll sitt bröllop några dagar efter vigseln, när det inte gick tidigare, för motboksbesvärens skull. ... På bordet stod rader av brännvinsflaskor, och så hade Alexis skickat efter tre lådor öl. Han ämnade en gång bjuda sina kunder på en ordentlig rotblöta. Han hade beräknat, att de skulle behöva ett dygn för att bli nyktra efteråt, och därför hade han förlagt kalaset till en lördagskväll: nu hade man hela söndagen på sig att kravla sig hem på vägarna och en hel natt för att sova bort ruset. Sedan en fyra, fem matsupar runnit genom struparna, surrade det som av tusen ilskna humlor på Alexis' kontor. Män som gick i sin ensamhet och teg i veckor och månader fick sina tungor lösta av brännvinet. Det steg ett vällustigt gormande kring kalasbordet. Ingen ville lyssna på vad någon annan sade, alla ville tala själva, och så var man tvungen att höja stämmorna undan för undan för att överrösta varandra. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 134,136-137)

(Sverige) Under våra resor i Sverige lanserade vi en utdöd sång: ”Det är så gott att älska Gud som först har älskat oss.” ... Jag anser att man i senare sångböcker fördärvat texten. I stället för orden som Nils Frykman skrev: ”När världens fröjd en ände tar, har vi det bästa vinet kvar”, har man nu fått fram konststycket: ”När världens fröjd en ände tar, Guds källa flödar lika klar.” Det är klart att källan flödar lika klar men medlemmar av förbättringskommittéer, som mera liknar pinnstolssnickare än begåvade poeter, har förstört den bibliska bilden och fuskat bort den poetiska poängen. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 41)


ca 1935 - ca 1925

(Sverige: Spillersboda sydost om Norrtälje) Jag var nyss ute och seglade med en god vän ett par dar, varvid jag ytterligare kom underfund med, att ett människovänligt liv endast kan föras ombord på en segelbåt, där man bor och äter och ligger natt och dag. Och har några flaskor bredvid sig i kojen. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 148; brev från Spillersboda till Eyvind Johnson 1933-08-10)

(Norge: Thamshavn nordväst om Orkanger, Orkanger sydväst om Trondheim, Trondheim) Nere vid stranden stryker "nyveien" förbi mot Thamshavn eller Orkanger (regelbunden "bilerute" till Trondhjem eller Nidaros). Man är aldrig helt säker på ortsnamnen. . . . Orkanger - eller Thamshavn - är en gammal plats, som blev stad för endast några år sedan, och dit in går lastångare efter kis från Lökkens gruvor, som ligger någon mil in i landet. Mellan Thamshavn - eller Orkanger - skulle man anlägga ett smältverk. I våras rasade grunden ut i fjorden, två-trehundra meter strand försvann. Lera. En övergiven bondgård följde med, men kvar på kanten står ännu matboden, stabburet. En våg på sex meter slog över bryggan i Thamshavn (eller Orkanger), kastade båtarna upp och ner, rev med sig vad som fanns att ta med, dränkte en fiskare ute på fjorden och satte bygden i oro. Gamla spådomar gick i uppfyllelse. Min värd, som ändå ville vara en frigjord tidens man, talade om att "e finnekone har spådd" just det raset, liksom en annan lappkäring "fra gammelt av" spått att hela Trondhjem skulle gå under 1930. Ändå ligger något så modernt som en silloljefabrik på strandsluttningen in mot Thamshavn. Det är bra med industri, men folket "liker ikke lokta". Man prisar gärna den nya tiden, det nya Norge, men håller sig så gott man kan till det gamla. (Eyvind Johnson "Kring fjorden" s 196-197; Konsumentbladet 1931-01-10)

(Sverige: Stockholm, Norrbotten) Stockholms kommunister hade intet av norrbottningarnas puritanism. Partistyrelsens funktionärer anträffades ofta på Rosenbad eller W.6. (Tidningen) Ny Dag klagade ibland indignerat, när Systembolaget nekat någon av dess anhängare extra tilldelning. En prisförhöjning på pilsner föranledde en indignerad ledare i Ny Dag. Det kom protester från Norrbotten, där kommunisterna alltjämt betraktade pilsnern såsom en rusdryck eller en lyx, och där man fortfarande höll styvt på traditionerna från förbudsomröstningen - vilken Stockholms-kommunisterna längesedan glömt. En känd norrbottnisk kommunist, som var på tillfälligt besök i Stockholm, sade med beklagande åt mig: "Hu ska vårt folk här nere kunna få något förtroende bland arbetarna? Här sitter ju kommunisterna på krogarna." (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 94; 1930-talet?)

(Tyskland: Bad Schandau sydost om Dresden i Sachiska Schweiz, Tjeckoslovakien, Sverige) Bad Schandau ligger vid floden Elbe i Sachiska Schweiz, 1 mil från Tjeckoslovakiska gränsen. Här är alpnatur - den vackraste plats jag någonsin sett. . . . Här är mycket varmt - åtskilligt varmare än det brukar vara hemma. Men lyckligtvis är det sachsiska ölet både kallt och billigt, och det är bara ett par hundra meter mellan varje bierstuga. Ändock har jag ännu inte sett någon (berusad) person i Tyskland. Det är för mig en gåta. Hemma i Sverige berusar man sig med det usla klass II. Man kan tänka sig, om svenskar hade sådan här fri tillgång till starkt öl . . . Allt måste bero på en olikhet i nationalkaraktären - F. ö. mycket intressant att studera folklivet på den sachiska landsbygden. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 125-126; brev från Bad Schandau till Johan Alfred Göth 1929-05-28)

Lika mycket som (greve Riddercrona) avskydde den nya tiden, lika mycket föraktade han allt som hade minsta samhörighet med den. Godset skulle skötas på samma sätt i dag som på hans fars tid. Bilar, telefon och elektriskt ljus fick inte förekomma. I synnerhet automobiler och andra motorer var han bitter fiende till, och Heljös två stora vattenfall låg utan att användas som låsta kapital. Inte ens när hans bror Fredrik Adolf bad att få ta kraft från ett av vattenfallen för att elektrifiera Björksund fick de röras. "Det händer aldrig i min tid", var hans enda svar, "om än min bror ber aldrig så mycket!" (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 54-55)

På licentiatseminariernas postseminarier - en enkel supé, avpassad för fattiga studenter - var (Martin Lamm) oförlikneligt vänlig och generös. I alla år kom han vandrande till dessa seminarier med en väldig portfölj som han överlämnade till sekreteraren och som innehöll fyra litrar: brännvin, konjak, whisky och punsch. Det var hans bidrag: "Studenter ska dricka sprit - men de har inte råd att köpa", sade han muntert. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 152; 1920-talet)

Brusenbaum (= Nils Bohman) blev verkligen en dryckespoet. Vi andra förstod aldrig rätt att bakom dessa glada sånger låg en besatthet, som till sist skulle kväva honom. Vi eggade honom till allt mer dionysiska bragder och anade inte att vi var med om att underminera hans personlighet; vi jublade, när han med pärlor i pannan och fuktiga läppar steg upp och läste sin Nunc est bibendum: "Sången skänker kvalda hjärtan läkdom på tusen vis, och en kyss av friska läppar är en fläkt från paradis, men det ljuvaste som skänktes oss till tröst bland jordens kval är det vin, det vin som bubblar i en festligt höjd pokal. ... Hålla serenad och kyssa flickor är mitt tidsfördriv, men åt vinets lov och dyrkan viger jag mitt hela liv. Vinets sång skall bli min hugnad, då min kärlek blivit grus. Eja, dråpligt, tappre herrar, är ett liv i sus och dus. ... Högt jag sjunger goda gudars lov med själen rörd och vek, tacksam för mitt goda lynne och min törst som aldrig svek, och besvarad av kumpaners vänliga och vilda skrål snyftar jag av fröjd och stammar: 'Gudar, tack för vinet, skål!'" Möjligen anade jag någon enda gång att Brusenbaum var utsatt för vissa risker. I själva verket gick han rakt emot en tragedi, som skulle spränga hans personlighet, och ur vilken han aldrig helt förmådde frälsa sig. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 147-148; omkring 1925)


ca 1925 - ca 1915

De liberala, till vilka många av frikyrkofolket tillhörde, i synnerhet i SMF (Svenska Missionsförbundet), splittrades 1923 i en liberal och en frisinnad grupp bland annat på grund av nykterhetsfrågan. De frisinnade ville ha ett förbud, de liberala ville inte. Frisinnade folkpartiet stöddes av "Svenska Morgonbladet" och under C.G. Ekmans regeringsperioder 1926-28 och 1930-32 var denna tidning, trots sin radikalpacifistiska linje och sina starka nedrustningskrav, ett regeringsorgan. Men då var nykterhetsfrågan avförd som en politisk huvudfråga. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 91)

Liberala samlingspartiet, som befunnit sig på nedåtgående praktiskt taget sedan 1914 (med en liten uppryckning vid 1917 års val), sprängdes 1923 till följd av motsättningar särskilt i nykterhetsfrågan och svårartade personliga slitningar i två partier: dels den förbudsvänliga, frireligiösa riktningen med (C.G.) Ekman som ledare (Frisinnade folkpartiet med Frisinnade landsföreningen som riksorganisation), dels de återstående förbudsovilliga liberalerna, den mera stadsliberala eller kulturradikala riktningen, som slöt upp kring partiledaren Edén men som stannade i minoritet och därför måste utträda ur landsföreningen och nybilda sina organisationer (Liberala riksdagspartiet och riksorganisationen Sveriges liberala parti). ... Det liberala partiet blev i fortsättningen numerärt obetydligt, och i ledningen skedde ofta förändringar. (Olle Nyman "Parlamentarismen i Sverige" s 51)

(Sverige: Norrland, Svealand, Götaland) Statsmakterna utlyste ... en förbudsomröstning, som hölls den 27 augusti 1922. ... Medan nykterhetsorganisationerna togo hand om agitationen för förbud, bildades ett särskilt förbund, landsföreningen för folknykterhet utan förbud (LFUF), för att sköta motkampanjen. Folkomröstningen blev en knapp seger för nej-sidan, med 925 097 röster mot 889 132. Men deltagandet var ej över sig stort; endast 55,1 procent röstade. Hela Norrland, hela Svealand utom Stockholms stad, Stockholms, Uppsala och Sörmlands län men i Götaland blott Östergötlands, Jönköpings och Skaraborgs län hade majoritet för förbud. Av kvinnorna röstade 58,5 (procent) för och 40,9 (procent) emot; förbudstanken fälldes med andra ord av männen, av vilka 62,6 (procent) togo ställning mot "torrläggning". Till jämförelse kan nämnas att nykterhetsorganisationernas folkpetition år 1909 hade samlat 1 884 298 röster, som uttalat sig till förmån för förbud; den gången stod dock intet omedelbart på spel och dessutom gjordes anteckningarna på petitionslistorna öppet. Det oaktat var förbudsidén säkerligen mera utbredd 1909 än 1922. (Elis Håstad "Sveriges historia under 1900-talet" s 141-143)

(Frankrike: Paris) Liberté, Ègalité, Fraternité jämte Trikoloren, Stjärnbaneret och Union Jack gav (national)festen (den 14 juli 1922 i Paris) frihetens tusan så relativa glans. Dessutom har tredje republikens huvudstad, som ju visserligen regeras frpån omgivningen någonstans, fått ett annat bevingat ord. Amourette. Detta fjärde ord i republikens precis ej solblanka vapentallrik passar där alldeles utmärkt. . . . Här uppe i Belleville och Ménilmontant dansade folket med Vinus Rex som spiritus motor. Mer latin kan jag ej men det räcker, antar jag. . . . Något roligt skall en ju ha. Och vinet är inte så dyrt! . . . "Amourette" hänger än och fladdrar över gatorna, utanför krogarna, i ljusreklamer och på pappersmössor som barnen bär än och bar under festen. Det är hypnotiskt detta ord - och ändå är det bara namnet på en likörsort! Den reklamen . . . ! (Eyvind Johnson "Liberté, Ègalité, Fraternité, Amourette" s 91-93)

(Tyskland: Berlin, Oberhausen norr om Köln) Jag har aldrig, icke ens i Berlins apachekvarter, sett så många berusade, dödfulla, skrålande, spyende människor på en gång som i Oberhausen (i Rhenlandet). Det är för en socialist mycket nedstämmande. Men förklaringsgrunden ligger nära till hands. Man vill "lätta sinnet" från stadens svarta stämning - man har svårt att hitta andra glädjekällor än bieren och vinet, och vad särskilt gruvarbetare beträffar så är det dubbelt förklarligt - om ej försvarligt - att han efter sju timmars arbetsskift några hundra meter under jorden vill ha sin stimulans. (Eyvind Johnson "En blixtorientering i gruvstaden Oberhausen" s 63,66; "Berlins apachekvarter": "apache" är namnet på en nordamerikansk indianstam; det användes förr om ligister; resebrev 1922-05-06)

(Sverige) I Sverige skola ofta varjehanda festtal hållas med glaset i hand. Bachus skall besegla, vad man med ord sökt uttrycka. Denna dyrkan av Bachus hör till det mest motbjudande i hela den fördärvbringande supseden. Mest störande är det, när man vid bröllop och begravningar skall nödgas bevittna sådant. Sällan kan man göra något annat däråt än demonstrativt sätta sig ned på sin plats, medan hyllningen av dryckenskapsguden pågår. I samband med religiöst tal och handlingar är denna sak en ren hädelse i ett land, som kallar sig kristet. Här (på den japanska båten) var det angenämt att se, huru en stor festlighet kunde hållas utan sprit och utan skåltal. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 95-96)

(Sverige: Söderäng sydväst om Grisslehamn på Väddö norr om centralorten Norrtälje) Jag kan nämna, att jag är svuren fiende till alkohol och nikotin. . . . . . . Kan hälsa Dig från kamraterna Anders (Österling) och Hjalmar (Gullberg) och Olle (Holmberg), som vi är ute och super med ibland. . . . . . . (Jag hade tänkt) att anordna ett sammanträde med Vandrarklubben härute (i Söderäng) någon lördag eller söndag i mitten av september. Program: föga vandring, desto mera bad, någon ätning, desto mera supning - för övrigt samtal om Ämnet och andra höga ting. Och så glansnumret: Femkamp med följande grenar: Höjdhopp, cykling, potatislöpning, krokig arm, dikesgrävning. (Det är några diken på gården jag behövde ha upprensade.) (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 42,161,239; brev till Carl Graneskog 1920-11-07 samt till Eyvind Johnson 1935-07-16 och 1944-08-28)

Därinne (i verkstadsskrubben) förvarades bland annat dunderflaskan. Rödspriten. Det var bäst att ha den inlåst för det fanns gesäller som var begivna på sprit och som i nödfall drack denaturerad sprit. Det hände dock att hänglåset ej höll. När törsten hos gesällen blev för svår då kunde han gjort påhälsning på verkstaden tidigt om morron innan mäster kom. Någon gång om vintern då det var nysnö avslöjade stora fotspår att någon varit där. Rödspriten användes att lösa upp shellack med och denna användes av målarna att styrka på furukvistar. Annars slår sådana igenom och det duger ej. ... Målarfärgen luktar gott olja och terpentin. Jag luktar i dunkarna, doften av kokt linolja känns god. Men så drar jag ett djupt andetag i en dunk som jag trodde var terpentin i - men ack vad jag bedrog mig. Det var ammoniak och jag höll på att storkna, det tog andan en lång stund. Ileberg ler snett från sidan och far säger: "Nu vet du det, och är nog försiktigare nästa gång, då drar du ej så djupt utan bara litet lätt och prövar vad det är i dunkarna, så gör vi." (Sven Ljungberg "Utfärd" s 139,143; omkring år 1920)

Gud unnar de sina att njuta av livets lycka på ett rätt och rent sätt. Det ligger en god del sanning i Luthers djärva ord: "Om Gud kunnat skapa stora präktiga gäddor och gott rhenskt vin, så kan jag, Martin Luther, också äta och dricka sådant." ... Gud sade icke om fåglarnas sång: du får icke höra! och om blommornas färger: du får icke se! ... Men synden ligger för dörren och vill fördärva allt. ... Talmud säger: "Vid det första glaset en räv, vid det andra ett lejon, vid det tredje ett svin." ... Newton och John Locke hade mycket enkla och måttliga vanor. (Carl von) Linné likaså; han säger uttryckligen, att "den bästa dryck är vatten, den näst bästa mjölk; vinet visligen brukat är gott, men brännvin är ett gift för människan." Därefter handlade han själv. - Och Edison är, vad spritdrycker angår, en nazir allt ifrån ungdomen. (C. Skovgaard-Petersen "Vill du fram?" s 122,126; författaren född år 1866 i Köpenhamn, Danmark; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland; Isaac Newton född år 1642 i Woolsthorpe-by-Colsterworth nära Granthem öster om Nottingham i östra England; John Locke född år 1632 i Wrington sydväst om Bristol i södra England; Thomas Edison född år 1847 i Milan väster om Cleveland och söder om Detroit i USA)

(Finland: Kuninkala norr om Helsingfors och sydväst om Järvenpää) Då (Kuninkala-Kalle) märkte döden säkert närma sig, begav (han) sig att bränna brännvin för sin egen begravning. För gossen visste att han själv var den bästa brännaren i Tuokola by: förlorade ytterst lite säd, men fick alltid rikligt med pärlande brännvin. Så ock denna gång. I den kalla bastufarstun satt den usla kraken vid brännvinspannan, hostande och rosslande, med näsan vass som en syl och ögonen som två glasbollar i skallen. Där satt han, och in bars fulla kittlar brännvin. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 395; författaren, egentligen Alexis Stenvall, född år 1834 i Palojoki sydost om centralorten Nurmijärvi väster om Järvenpää och norr om Helsingfors i Finland)

Vi gå säkert så småningom emot en tid, då det skall räknas såsom en stor skam att ha berusat sig själf eller någon annan. En tid då man icke söker rum i brännvinspannan för den spannmål, med hvilken Gud välsignat vårt fädernesland. Och det icke därför att det är i lag förbjudet att bränna, utan därför att ingen vill ha brännvin. ... Låtom oss vara optimister. (P. Waldenström "Man lär så länge man lefver"; Jönköpings-Posten 1916-01-05)


ca 1915 - ca 1910

Guds ord försvarar ej bruket af rusdrycker. Tvärtom manar det oss att icke hafva det allra minsta med dem att göra såsom varande onda. Den som vill vandra i enlighet med Guds ord bör helt afhålla sig från rusdrycker, hvartill aposteln bland annat manar med orden: "Afhållen eder från allt, som ondt synes." (O. Carling "Bibeln och nykterhetsfrågan": Jönköpings-Posten 1914-07-22)

(Sverige: Anderstorp sydost om centralorten Gislaved) För den troende människan, kyrklig som frikyrklig, var den kristna tron en oerhörd verklighet. Med detta sammanhängde även andra livformer som exempelvis nykterheten. Anderstorpsbon av 1910-1915 var djupt övertygad om att en ansvarskännande samhällsindivid icke använde sprit i någon form. Sprit förekom heller aldrig på bjudningarna. Ett par undantag bekräftade endast regeln. I en av de större industrierna var helnykterism anställningsvillkor. Försyndelser bestraffades först med varning och vid återfall med avsked från tjänsten. Vid förbudsomröstningen avgavs i Anderstorp 92,7 (procent) ja-röster. Nykterhetslogen och föreläsningsföreningen arbetade flitigt och med framgång. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 243-244)

Solen stod redan lågt, och dess sken hade fått något rödaktigt. Vattnet i sjön var som vin och de brunskaliga tallgrenarna glödde. (Elisabeth Beskow "Vid skiljevägen" s 109)

(Sverige, Tyskland: Dresden, Fürstenwalde öster om Berlin i östra Tyskland, Berlin) Från Dresden reste jag i lördags till Fürstenwalde, en stad som ligger ungefär en timmes väg med snälltåg från Berlin. ... På aftonen gjorde vi en utflykt till en sjö. ... Stora skaror af folk voro ock samlade där vid ett kafé, där ölet naturligtvis flöt i strömmar. Men skillnaden mellan tyskar och svenskar i den saken är, att svensken stjälper i sig ölet, medan tysken kan sitta en half timme och smutta vid sitt glas. En sådan kamp mot ölet, som vi ha i Sverige, vore nästan otänkbar här. Öfver allt skall det vara öl, öl och åter öl. (P. Waldenström "Slutet på resan till Tyskland"; bref från Berlin daterat 1912-05-14; Jönköpings-Posten 1912-05-29)

(Sverige) Den mest omstridda punkten i regeringens försvarsprogram är den föreslagna nya pansarbåtstypen. En sådan pansarbåt är dyr och kostar 12 millioner kronor. ... (Men) vi har en stor guldgrufva att tillgripa. Vi supa upp 120 millioner kronor. ... Om svenska folket skulle försaka hvar tionde sup , hvart tionde glas öl och punsch samt hvar tionde butelj vin, så kunde vi för de medel, som därmed besparades, bygga en pansarbåt af den nya typen - en för hvarje år. Hela den horribla uppoffringen bestode alltså däri, att vårt folk nöjt sig med nio supar i stället för tio. (P. Waldenström "Vårt försvar"; Jönköpings-Posten 1911-05-09)

"Käre Vilhelm", (sade Ellen) "... jag ville, att du är snäll och avgiver nykterhetslöftet, innan du reser till skolan denna gång. Lovisa talade om, att en av hennes väninnor berättat, att gossarne ibland brukade ställa till små supéer, vid vilka de även plägade bjuda varandra på vin och cigarrer. Jag vill inte att du skall vara med på sådana tillställningar, och jag vet, att du ej besöker dem, om du en gång skriftligen avgivit nykterhetslöftet." ... "Jag kan vara nykter, utan att skriva under något nykterhetslöfte, Ellen." ... Vilhelm studerade en stund tyst för sig själv, därpå tog han fram en blankett och började skriva. "Vad är det?" sade Carl. "Får jag läsa vad du skrivit?" "Ja det får du, och skriva under på det också", sade Vilhelm och kastade papperet till honom, sedan han först tecknat sitt eget namn därpå. "Jag lovar med Guds hjälp", började Carl läsa. "Detta låter, som vore det ett löfte av något slag", inföll han och läste vidare: "att avhålla mig från alla rusgivande drycker ... såsom njutningsmedel och söka att hålla mig borta från dåligt sällskap. Hör du, Vilhelm, detta måtte vara en ny upplaga av nykterhetslöftet? Jag vet mig aldrig ha hört eller sett något om dåligt sällskap på ett sådant plakat förr." Vilhelm svarade: "Jag har gjort det, så att det skulle motsvara mina behov och omständigheter." (Eliza M. Sherman "Huru Ellen bar bördor" s 18-19,60; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1910)

(USA: Boston nordost om New York; Sverige) Det var Cunardlinjens ångare Ivernia, som jag denna gång valt (för min resa från Boston hem till Sverige). ... En sak som är anmärkningsvärd på Cunard-linjens båtar - och jag förmodar äfven på andra engelska linjer, ehuru jag icke känner till dem - det är nykterheten ombord. På de svenska ångbåtarna ... hinner man knappt lägga ut från land, förr än man får se konjak och punsch serveras på däck, och vid måltiderna skall det alltid vara brännvin och öl med. I de tyska ångbåtarna äro i regeln stora ölkrogar. På Cunard-båtarna ser man icke en droppe öl eller annan rusdryck på däck. ... Vid måltiderna dricker det stora flertalet vatten. ... Någon som varit på minsta sätt "ankommen" af starka drycker, har jag aldrig sett på dessa båtar. Detta gäller nu första och andra klass. I tredje klass får ingen utskänkning alls af öl eller andra rusdrycker äga rum. (P. Waldenström "Amerikabref - På hemväg"; Jönköpings-Posten 1910-09-12)


ca 1910 - ca 1905

(Indien: Mandulwar, Taloda nordost om Bombay/Mumbai i västra Indien) "De drucko i dagar, de drucko i sju", sägs det om våra förfäder. Om bhilerna (i Indien) kunde man säga: "De dricka i månader, de dricka i sju." ... Den första och största festen är "Divali", som firas under Nov., Dec. och Jan. på olika dagar i olika byar, så att de, som önska, kunna vara med på flera och således festa i veckor. Festen består mest uti att dricka och dansa. ... Hvad som mest tilldrager sig ens uppmärksamhet under dessa fester är bhilernas slafveri under dryckenskapen. "Mat kunna vi vara utan, men ej brännvin", säga de. - En ny födelse från ofvan, sådan den beskrives i Joh. 3:dje kap., och Guds alltjämt inneboende kraft är enda medlet att kunna hjälpa dem från detta onda. De, som blifvit verkligt omvända, hafva visat sig kunna motstå begäret. - Gud vare lof för ett evangelium, som ger kraft att öfvervinna det onda! (A.P. Franklin "Fester och nöjen bland bhilerna"; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 februari 1909; brev från Mandulwar, Taloda, Indien, den 12 oktober 1908)

"Det är då väl", sade Larsson, "att folk inte super så förbannat nu (år 1916) utan bildar nykterhetsföreningar så artister får ordentliga lokaler." Och Olof kom ihåg att han tillhört en barnloge. Först fick man stå utanför dörren och vänta. Sedan tog någon honom i handen och införde honom i logen Ljusets Riddarvärn eller Nordens Eld. Han var sju år (1907?) och ganska rädd. De tog i ring kring honom och sjöng, och han avsvor sig bruket av starka drycker och öl och dessutom avlade han tobakslöftet. Alla var snälla och vänliga, man fick kaffe och kakor. Han mindes en stor flicka i blå klänning. Sen fick hon ett oäkta barn. De sa att det var gjort på en åker, nån hade sett när det gjordes. Han kom ihåg hennes ögon: det var vänliga ögon; stora med mycket snällhet i. Nu var hon väl gammal - en tjusju, tjuåtta år. Han mindes vem det var som legat med henne i åkern: det var en bondson. Han låg med henne fast han var godtemplare och kanske inte rökte. Nu såg man ju friare och upplystare på saken; men minnet av blygselkänslan inför henne fanns kvar - och det grämde honom ännu, för resten, att hon legat i åkern med just den mannen, som man sett och visste namnet på. Om det varit en alldeles okänd hade det inte gjort så mycket. (Eyvind Johnson "Se dig inte om!" s 354-355)

(Sverige, Finland: Anjala söder om centralorten Kouvola och nordost om Borgå i södra Finland) Allraförst kräfves nykterhet af vårt folk, om det vill bestå i kampen mot andra raser, verklig nykterhet och icke den parodi därpå, den humbug, som kallas "måttlighet", en kameleont, som skiftar i regnbågens alla färger, utan en verklig total avhållsamhet från det farliga och förrädiska alkoholgiftet, i hvilken förklädnad det än må komma. Spriten har kostat Sverige alltför mycket; på "husbehofsbränningen" - ett konstigt namn på en obehövlig sak - följde Anjalaupproret och Sveaborgsförräderiet med Gustaf III:s mord och förlusten af hela Finland jämte en del af nordligaste Sverige, andra förluster att förtiga. På 1800-talets kortspel, punschande och sabbatsohelgande m.m. följde den norska revolutionen, som ännu förefaller oss blott som en elak dröm. (Hj. Selldén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 15)

(Sverige: Smögen väster om Uddevalla, Stockholm) Inga fattiga finnas (i Smögen), inga trasiga och smutsiga barn, inga tiggare och - det bästa af allt - inga supare. Det finnes ingen utskänkning, ingen vin- eller ölhandel. Ser man någon drucken, hvilket är mycket sällsynt; jag hade ej tillfälle att se någon - så är det i regeln en främmande arbetare, som fått spirituosa från annat håll. ... Befolkningen har ett friskt och godt utseende. Den är riktigt "inhemsk". (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; brefvet daterat 1906-08-17; Jönköpings-Posten 1906-08-20)

(Sverige: Karlstad) Templarordens årsmöte i Karlstad har på torsdag efter 6 timmars debatt med 61 röster mot 55 beslutit att göra det principuttalandet att krafvet på tro på Guds tillvaro som villkor för inträde i orden skall bortfalla. ... Minoriteten röstade för afslag. (Jönköpings-Posten 1906-07-06 "Krafvet på tro på Gud i Templarorden")

(Sverige: Solberga nordväst om centralorten Kungälv) Den inflytelserike schartauanske prosten Henrik Florus Ringius (1847-1925) i Solberga i Bohuslän utgav en mycket läst skrift med titeln "Huru skola vi präster bäst befordra nykterhet i våra församlingar?" (1905). Det bästa sättet att uppnå nykterhet och goda seder var, menade Ringius, en kristen omvändelse. Men "Bibeln vet inte av något rusdrycksförbud för alla och prisar det icke som en lycka, om man kunde få bort från jorden allt vad starka drycker heter", skrev han. Människan måste kunna behärska sin konsumtion. Ringius avvisade tanken på absolutism, också för präster, därför att de då skulle framstå som "andligare än Herren Kristus". Absolutism uppfattades som "gärningsrättfärdighet". Hans teologiskt motiverade inställning blev stilbildande för många präster i den äldre kyrkliga traditionen. En bland präster vanlig hållning - undantag fanns givetvis - var att man aktivt skulle arbeta för nykterhetssaken, men att man samtidigt tog avstånd från den nya godtemplarorganisationen och dess metoder. Att bekämpa "nykterismen" betydde alltså inte att man var negativ till ett nykterhetsarbete i andra former än den organiserade och ritualiserade nykterhetsföreningen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 107)

(Sverige: Resmo nordost om centralorten Mörbylånga på västra Öland) Innan (Resmo) prästgård vaknat, har prosten (Martin Lundgren) ensam varit uppe en god stund, tagit sin tidiga promenad i trädgården under ideligt småpratande för sig själf och, sedan han gått sig varm, svalkat sig med en uppfriskande dusch, hvarefter han "känner sig som en ny människa". Nu vill han också dricka "vattnet, som nedkommer från himmelen". Han kallar till morgonandakt och vill se alla omkring sig. Ingenting får hindra. Bullret i köket måste tystna för en stilla stund och hvar och en lämna det han annars har för händer. Sammalunda ock, när afton kommer och dagen går till ro. Prosten läser gammalt och nytt, bara det är godt och gediget: (den tyske prästen och teologen Magnus Friedrich) Roos, (den svenske kyrkomannen och konservative politikern Gottfrid) Billing, (den tyske teologen och prästen Otto) Funcke, (den svenske kyrkoherden, ortodoxe teologen och riksdagsmannen Elis) Heüman, men älskar mest det gamla, goda vinet. Efter välsignelsen spelas en psalm. (Carl Areskog "Lundgrenska hemmet i Resmo" s 213; Magnus Friedrich Roos född år 1727 i Sulz am Neckar sydväst om Stuttgart i Tyskland; Otto Funcke född år 1836 i Wülfrath norr om Köln i Tyskland)

(Danmark: Albaek som ort ligger norr om Fredrikshavn på Nordjylland, Grönhöj som ort ligger nordväst om Aalborg på Nordjylland, Köpenhamn) "Om (folk här) ändå ville låta bli att dricka upp hvad de förtjäna!" (sade skollärare Grönhöj till Albaek). "Ja, superiet är nog svårt här?" "Förfärligt. Brännvinet är deras fullkomliga ruin - detta folk, som eljes är så kraftigt och starkt som själfva hafvet. Man kan se på dem, hur spriten ödelägger dem - stjäl märgen ur deras kraft. Man kan se det på deras ansikten, på de glasartade ögonen och deras slöa blick. Se nu på de två, vi möta här - man kunde tro, att det vore åldringar, och så äro ändå båda unge män på knappt fyrtio år. ... Här äro inte många, som ej vid ett eller annat tillfälle ta ett glas mera, än de kunna tåla." "Vet ni, hvad som behöfs här?" Skolläraren stannade, såg skarpt på den andre och sade: "Vet ni det, herr Albaek?" "De äro försummade De lefva för långt ifrån den öfriga världen. De behöfva upplysning - kultur." "Ja, det har ni rätt i - i en mening. Men om ni tror, att det är vägen, att göra dem till andra människor, så vill jag säga er: herr Albaek, däri tar ni fel. Ja, om det äfven vore möjligt att bibringa dem kultur - hvar skulle kulturen börja? De äro ju en skara trälar, bundna af en fruktansvärd makt, och förrän denna makt blifver besegrad, är det ju icke möjligt att bibringa dem hvarken upplysning eller kultur. Därtill behöfves en annan kraft, som är starkare än syndens makt, och det är blott en makt, som är det - icke kulturen, men Gud - Guds egen ande, utgjuten i en stackars syndare hjärta - Guds frid och glädje. ... Upplysningen i sig själf är länge sedan pröfvad - vägd och befunnen för lätt. ... Ni känner bättre än jag vår hufvudstad (Köpenhamn) - där bildning och kultur skulle stå högst i landet. Säg mig - äro förhållandena där inne stort bättre - hvad allmänheten vidkommer?" (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 31-32)


ca 1905 - ca 1900

Vem lufsar där med oknäppt väst? O fasa och skam! Här dansar ju vår nådårspräst med krögarmadam. ... Se krögarns dotter, snörd och fin! Av dansen yr och matt, hon tar ett glas konvaljevin, med anisfrön försatt. ... ... När krögarn smilat dagen lång, blir käften led och trött. Då skriar han med gny och bång, och du blir grovt bemött. ... Då viner han: "Jag arme man, mitt vinhus var snyggt, I, gökar, haven gjort det som ett svinhus så styggt." ... Så fösas vi vid skymningen och klaga med varann, att det skall slösas mynt och tid på denna dranktyrann. (Erik Axel Karlfeldt "Värdshuset" s 293-294; nådårspräst: änkan till avliden präst hade rätt att uppbära den avlidnes lön under nådåret mot att hon avlönade en vikarie)

Dryckenskapens verkningar äro förfärliga och oemotståndliga. ... Bruket af alkoholhaltiga drycker förorsakar en lång rad af sjukdomar och sjukliga tillstånd, som icke allenast förkorta lifvet, utan som också åstadkomma outsägligt elände bland folket. Dessa drycker förringa i hög grad det fysiska motståndet. De som dricka ha mycket svårt att genomgå kirurgiska sjukdomsfall. Sådana sjukdomar som nervfeber, lunginflammation, lungsot, dysenteri, reumatism och andra utmattande lidanden uppträda som ett gissel bland dem, som bruka starka drycker. Bruket af starka drycker förorsakar direkt slaganfall, lamhet, yrsel, förhårdning eller uppmjukning af hjärnan, delirium, idioti, vansinne, lungsot, förtätning af lungorna, fettvandling, sjukdomar i hjärtat och blodet, magkatarr och inflammation i inälfvorna, förhårdning af lefvern, sockersjuka och ägghvitesjuka. Men icke allenast framkallar detta bruk organiska sjukdomar i hvarje organ af kroppen, utan det höjer dessutom oerhördt dödlighetsprocenten bland dem, som tyckas undgå följderna af dess bruk. ... Verkningarna af alkohol på själen äro ytterst skadliga. Den försämrar och försvagar minnet, gör sinnesstämningen bitter; den väcker svartsjuka och misstänksamhet samt gör lynnet häftigt; den drifver ut människan och sätter det råa djuret på tronen. (Joseph Alfred Conwell "I lifvets vår" s 220-223)

"Gott, och tag nu en riktig sup." Han sköt glas och flaska åt mig. "Nej tack, kapten", sade jag, "jag dricker aldrig något starkare än ett glas vin och det endast sällan." "Dricker bara vin! Ni som är sjöman! Vad i all världen har ni mot brännvinet?" utropade han. "Jag lovade min mor att inte begagna starka drycker, och bara det att jag tager ett glas vin ibland är en överträdelse av mitt löfte, som jag inte vill göra värre." "Ni måste ha ett väldigt minne, som kommer ihåg vad er mor sade. Men vad hade er mor mot starkvarorna?" "Religiösa skäl, men sedan har jag också sett att sådana drycker icke äro någon vän till mig." "Hur så?" "Det hjälpte till att göra min far till en skurk", sade jag lugnt. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 215; Röl Gording - egentligen Frithiof Peterson - född år 1878 i Sverige på Fårö, Gotland, bosatt i USA från år 1901 då han kom till San Francisco, 1903 studier vid North Park College i Chicago, 1911 pastor i en av honom stiftad missionsförsamling i San Diego sydost om Los Angelos i Kalifornien, författare av artiklar i "Missions-Vännen" och "Förbundets Veckotidning")

(Tyskland: Bremen sydväst om Hamburg, Sverige: Stockholm) I nästa vecka reser jag, vill Gud, till Bremen för att på regeringens uppdrag bevista antialkoholkongressen i Bremen den 14 - 19 dennes (= april). (P. Waldenström "Bref från Stockholm"; brefvet daterat 1903-04-04; Jönköpings-Posten 1903-04-06)

Huru ofta säges det ej: "Hvad kan det väl vara för farligt i ett glas rent och godt vin? Var ej en fanatiker; det är icke gift; det är beredt af drufvans rena saft." "Men det är ju jäst?" Nåväl, då är det alkoholhaltigt vin och innehåller vissa procent alkohol, hvilket äger förmåga att utföra sitt dödande verk lika säkert och fullständigt som den alkohol, hvilken är tillfinnandes i brännvin, konjak, rom eller något annat slag af berusande drycker. Så vinglaset och skörda en vinkaraff. Så vinkaraffen och skörda ett brännvinsfat. Därnäst skall om någon tid den raglande, druckne uslingen, som stapplar gatan framåt eller ligger i rännstenen, vara den sista kärfven från denna ruttna skörd. (M.B. Williams "Sådd och skörd - Ett ord om de modärna sällskapsnöjena" s 28; Rusdrycksglaset)

(Öresund) Ack, den ölfrågan, den går inte fort. Men ölvagnen går desto raskare. Han är nästan allestädes närvarande. Men han körs med hästar, medan ölfrågan åker efter oxar, som gå baklänges. ... Må (Svenska missionsförbundets) predikanter mer och mer utvecklas till verkliga missionärer, som enligt Herrens bud och exempel gå ut på gator och vägar för att nödga syndare att vända om och komma igen. Detta är förmer, mycket förmer än goda predikstolstalare. (P. Waldenström "Bref från Öresund"; brefvet daterat 1902-06-06; Jönköpings-Posten 1902-06-07)

(USA: Jamestown väster om New York City; Sverige) På den stora mottagningen för (den efter mordet på president William McKinley tillträdande presidenten Theodore) Roosevelt serverades endast lemonad och glace, eller hvad här kallas icecream. Spirituösa drycker voro osynliga. Ack, när skola vi i Sverige komma därtill, att vi kunna fira en stor fest utan frosseri och dryckenskap. (P. Waldenström "Resebref från Jamestown N.Y."; brevet daterat 1901-10-31; Jönköpings-Posten 1901-11-13; Theodore Roosevelt född år 1858 på Manhattan, New York, USA)

Man dricker, för att man är törstig och inte till följd af argumenter. Men ord hjälpa honom - ett blixtrande slagord berusar och lyfter honom öfver denna världens besvärligheter, sätter sig som en vällukt i näsan. Det finns sådana naturer som kureras med ord! Nu stjälpte karlen där borta glaset i sig och gick. Ja, hvarför skulle man inte efter förmåga upplysa och illuminera denna sollösa och mörka tillvaro, skapa sig ett himmelrike för ögonblicket . . . Det måste vara rått i luften därute, eftersom det plötsligt började bäras brickor in i rökhytten. De där brickorna med klirrande glas och varm spritånga, som buros in och ut . . . En till - och en till . . . Men det var märkvärdigt, så fin hans lukt hade blifvit genom afhållsamheten. Han kände på långt håll, hvilken sort, som bars in. Det här sista nyss var whisky. . . . Man konverserade, klagade öfver sjögången, drack ur sitt glas och drog sig tillbaka. Där stodo buteljerna kvar. Han gick bort och studerade med feberaktig hast etiketterna. . . . Plötsligt rätade han på sig. "När det bara står ett glas mellan en strålande himmel och den svartaste melankoli! Egentligen är du allaredan halfdrucken, min vän. Du har listigt legat och insupit brännvinsdoften, tills du blef full. Liksom du inte visste det, din gamla hycklare . . . Saken är afgjord!" Han ropade på en uppassare - "Så slår man två flugor i en smäll - två illusioner med ett slag!" Uppassaren kom. "Vaktmästare, ett glas - ett glas" - han hejdade sig med en plötslig, våldsam ansträngning - "ett glas isvatten - ett stort glas!" Han tog emot det i blåsten utanför dörren och tömde det i ett drag. (Jonas Lie "När järnridån faller" s 29; författaren född år 1833 i Hokksund väster om Drammen i Norge)

(Sverige: Lund) Denna andens frigörelse (att skämta) tycktes för somliga komma först då ett kvantum alkohol låtit deras tungors band bli lossade. ... I fråga om alkoholens verkningar är jag ... praktiskt taget analfabet. Den som prisar rusets salighet, har jag aldrig kunnat bemöta med hänvisning till egna erfarenheter. Jag vet inte hur brännvin smakar. Som barn tror jag vi fick ta en klunk i munnen mot tandvärk. Men vi svalde den inte. Jag fick konjak i kokhet mjölk för att svettas mot förkylning, jag förmodar ingen godkänner det som smakprov. Punschen lockade mej inte trots min svaghet för sötsaker. Vin har åtminstone delvis förefallit mera tilltalande. Men det är inte mycke jag druckit. ... Det fanns (i Lund omkring år 1900) en Studenternas nykterhetsförening, ser jag nu av de gamla studentkatalogerna. ... Den sista skrift jag sugit visdom ur, innan jag någon gång 1904 tog steget in i SSUH, var av en vittberömd tysk profet och handlade om hur döttrar av drinkare har svårt att amma sina barn. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 144-146)

Jonas hade börjat att titta för djupt i glaset. I den socken, våra öboar tillhörde, fanns en för allmänheten öppen krog, och dit hade Jonas under sina besök på fastlandet af supiga kamrater låtit sig dragas. Där drack han sig nu mången gång så rusig, att han knappast kunde stå på sina ben vid hemfärden. Därifrån förde han ock allt som oftast med sig hem en kagge med brännvin. Marits tårar och böner, att han skulle upphöra med denna osed, hjälpte ej, han hade nu en gång fått smak för starka drycker, och den smaken var det ej så lätt att komma ifrån. Stackars Jonas, han blef för hvarje tid, som gick, allt hårdare och hårdare bunden i dryckenskapens hemska bojor. Väl kände han stundom sin djupa förnedring och kunde då gråta af ångest och blygsel samt fatta fasta beslut att öfvergifva brännvinet, men, som han ej sökte hjälp hos den rätte nödhjälparen, så föll han för frestelsen, hvarje gång han kom inom den usla krogens förgiftade område. Genom sitt superi drog han fattigdom, jämmer och vanära öfver sig och sin familj. Kärleken makarne emellan började nu slockna allt mer och mer, och liknöjdhet och ringaktning intogo dess plats. De olyckliga följderna häraf uteblefvo ej. Så kunde Jonas, då han var berusad, slå och misshandla både Marit och barnen. Då han blef nykter, ångrade han sig djupt och bad om förlåtelse. "Stackars Marit, som har en sådan man", suckade han då med sorg och samvetskval i hjärtat. "Hvad skall väl slutet blifva för oss, olycklia makar", klagade Marit med förtviflans tårar i sina ögon. (Selma Lagerström "En mörk natt" s 22-23)


ca 1900 - ca 1895

(Sverige: Långasjö sydväst om centralorten Emmaboda) Häromsistens (omkring år 1950) var jag med på ett stort bondkalas därhemma. Och höll på att slå baklänges då jag såg brännvinsflaskan, omgiven av sina karakteristiska glas stå framme, skamlöst, i full belysning mitt på bordet. Det var som om jag såg djävulen gå lös på torra land! I min barndom och ungdom (vid sekelskiftet) gick det mera anständigt till! De enda drycker som då fanns tillgängliga - också på julkalasen - var hembryggt enbärsdricka och maltöl. - Ja, det var alltså den officiella sidan av saken. Men - - - - Så kunde man ibland, om man hade ögonen med sig, få se värden förstulet titta fram bakom dörren till något avsides liggande rum, helst bakom eller bredvid köket, från sitt gömställe görande ivriga tecken åt de andra bönderna på kalaset. Varpå dessa utan något väsen - en efter en - stilla reste sig, drogo sig tillbaka och försvunno bakom samma dörr som värden. Efter en kort stund - fortfarande en för en - åter klivande in bland de andra, litet rödare i ansiktena, litet generade, men med mera glans i ögonen och förstulet belåtet slickande sig om munnen. Samma metamorfos genomgicks av de flesta, utan att prästen eller klockaren låtsades märka dessa hemlighetsfulla intermezzon. Båda voro nämligen ivriga motståndare av detta, som de kallade "rusdryckseländet", och tålde inte, att sprit förekom på de kalas de hedrade med sin närvaro. Detta var så ingrott i folks medvetande, att ingen ville göra dem emot genom att sätta fram brännvinet på bordet. Men utan tvivel stack det till litet i värdens samvete då han gjorde denna "kringgående" manöver, som från hans synpunkt var en tribut åt den gamla nordiska gästfriheten. . . . Vare sig (prästen kyrkoherde Gustaf Elgqvist) eller Far voro i andra fall fanatiker, men då det gällde sprit, gav ingen av dem pardon. De hade på nära håll sett stora olyckor vållade av spritmissbruket och dessa olyckor mente de två gamla världsförbättrarna från Långasjö - och med rätta - att vi andra borde hjälpa till att förebygga med ett gott exempel. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 231-232)

Krogen och hemmets inflytelser äro hvarandras motsatser. ... Skulle icke lagarne vara sådana, att de förmådde skydda de svage mot de starke? ... Men hvad gör styrelsen? Den tillåter försäljning af rusdrycker, och när så den arme stackaren råkat i snaran, blifvit beröfvad sina pänningar och sitt vett och därtill under ruset begått någon annan galenskap, ställes han inför samma styrelse, som dömer honom till fängelse eller böter och gifver honom en allvarlig förmaning att icke göra så mer. Vi mena det vore mera rätt att beskydda folket än krögaren. ... Krogens direkta inverkan på en hvar, som besöker den, är en inre motvilja mot sitt eget hem. Undfly den därför, gå icke i dess närhet, och om du är tvungen därtill, vänd bort ditt ansikte, då du går förbi. Sök umgänge med dem, som yrka krogarnes stängande. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 124-126)

(Sverige, Kalmar) (Under 1890-talet) var jag knekt och korpral vid Kalmar regemente, men där var ingen söndagsskola på den tiden. Prästen visade oss under en halvtimme var söndag vägen till himlen, men annars var det många som beredde oss för ett varmare klimat. Där var det stora manskapsmarketenteriet, ölkällaren och Kunga kompanis eget ölschapp och gästgivaregården, dessutom var både officers- och underofficerskällarna fulla med "krigsvetenskap". Biervagnarna följde oss som olyckor på manövrar och lösen för dåtida knektar var: "Det är ingen som förbjuder er att supa pojkar, men super ni er fulla så tar fan er!" Det gjorde han ju aldrig, men straffvakter, straffexercis och "busan" blev följden. ... Men 1897 blev det lite ändrade förhållanden. Då var vi några stycken unga knektar och korpraler som blivit helnyktra och gått in i Godtemplarorden. (J.A. Göth "Bokens århundrade" s 91-92)

(Sverige: Göteborg) Även om prästerna i allmänhet såg som sin uppgift att arbeta för nykterhet, menade de vanligen att detta inte skulle ske i olika föreningar, utan i kyrkans församlingar. En återkommande kritik var därtill att absolutismen framställde alkoholbruket som den allt överskuggande ursynden. Biskop (Edvard Herman) Rodhe kunde vid prästmötet i Göteborg 1896 tala om det självtillräckliga "nykterhetshögmod" som trätt i dryckenskapslastens ställe. Också detta sågs som en synd mot Gud. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 107)

Dryckenskapen är en satanisk stormakt i vårt svenska folk. Den fyller våra fängelser och dårhus på ett fruktansvärdt sätt, ruinerar familjelifvet, välståndet och sedligheten samt förstör gudsbelätet i människan, i det att den förnedrar henne under djuret. Träd aldrig inom de väggar, där dryckenskapens snaror på finare eller gröfre sätt utläggas för dig, vare sig det sker på offentliga lokaler eller vid enskilda samkväm! Min käre unge man! Fly denne store fiende till kroppens och själens hälsa! Förblif "människa" och hängif dig aldrig åt frosseriets och dryckenskapens onaturliga lusta! Huru kan du väl vara en kristen, om du är slaf under omåttligheten? Det är utan tvifvel bättre att uppoffra sin frihet därhän, att man aldrig för sina läppar till rusdrycken än att med bibehållande af sin s.k. frihet vedervåga att steg för steg glida utför dryckenskapens plan. Tager du då ock det blåa bandet såsom ett tecken, gör du tvifvelsutan därmed väl, blott du icke tror dig därmed vara förmer än andra. Det kan vara ett äretecken, om den trefaldiga bekännelsen däri får ligga uttryckt: jag hatar omåttlighetens synd; mitt hjärta skall icke vara någon boning för dryckenskapens ande, utan för den helige Ande; jag vill göra tjänst som ett gif akt för mina arma bröder, som äro i fara att blifva dryckenskapens offer eller redan blifvit det. Gud välsigne allt sundt nykterhetsarbete, som går därpå ut, att omåttligheten allt mer och mer erkännas vara skam och synd och såsom sådan hatas! (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 59-60)

Det är särskildt dryckenskapen och dess förbannelser, som (i Es. 5:11-23) ställes för våra ögon. När denna synd griper sinnet, då förkväfvas i själen intrycken af Herren och hans verk, och i stället blir det ett "jagande efter starka drycker" och ett berusande i sinnliga förnöjelser. Men hemsökelsen kommer. Redan här i tiden förbytes njutningen i hunger och törst, och efter de glada sällskapen med sång och musik kommer landsflykt och öfvergifvenhet. Och hvad evigheten bär i sitt sköte för dryckenskapens och sinnlighetens slafvar, det känna vi genom "rike mannens" exempel: i dödsriket bjudes icke "en droppe vatten" till svalka och vederkvickelse. Så skall det mänskliga högmodet förödmjukas, och "Herren Sebaot vara hög i sin dom". Men dryckenskapen leder icke blott till sinnliga njutningar; den förer ock med sig förakt för Gud och ett fräckt sinne. ... Bland andra hemska inverkningar af rusdryckerna är äfven detta en, att samvetet och känslan döfvas och förslöas. Då blir det icke blott ett tygellöst syndalif; det blir därjämte ett öppet trotsande af Gud och hans domar i ordet. ... Och när det kommer till denna punkt, då måste det gå ännu längre, om människan icke besinnar hvad som hör till hennes frid. När en människa trotsar Gud och står hans Ande emot, då upphöra Andens besökelser mer och mer, och följden däraf blir förvändhet i sinnet, så att "det onda kallas godt och det goda ondt o.s.v." Och midt under sådan själens förmörkelse mena de ogudaktige sig vara "vise och hålla sig själfva för kloka". När dryckenskapen kan leda till en sådan rad förbannelser, då är det icke underligt, att Herren säger: "Ve dem, som äro hjältar till att dricka vin och tappre till att blanda starka drycker!" Det händer icke sällan, att unga gossar mena sig blifva "hjältar och tappre" därigenom att de dricka rusdrycker såsom äldre kunna göra det. Men detta är ett falskt och bedrägligt mod. Det finns ett annat och bättre sätt att bevisa hjältemod och det är att för Herrens skull säga "nej" till allt, hvad som är honom misshagligt. Herren gifve både unga och gamla mera af detta hjältemod och bevare han i nåd de unga för dryckenskapens farliga och fördärfliga onda! Amen. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 369-370; nr 27 den 21 november 1895)

Fackföreningsrörelsen kom att utöva ett starkt moraliskt inflytande på sina medlemmar. ... En av fackföreningsrörelsens främsta ledare, metallarbetarnas förtroendeman Ernst Blomberg, varierade i talrika skrivelser till avdelningsstyrelserna sitt krav på "ett nyktert och värdigt uppförande", och hans maningar fördes vidare ut till medlemmarna. "Kommen ihåg, I alla som nu stån däri, I alla utestängda", skrev han år 1895 till en avdelning som utsatts för lockout, "att I han allas blickar fästade på eder, både vänners och fienders. Kommen ihåg, att det minsta felsteg från någon särskild av eder kan alla de i striden indragna få lida för, ja hela organisationen. Akten eder framför allt för att taga starka drycker för mycket till det bästa. Ja, avstån under denna tid helst alldeles från bruket därav. Kommen ihåg, att om blott en av de lockoutade härvidlag begår felsteg, få vi alla lida därför." Under genombrottsåren för den industriella fackföreningsrörelsen voro ett betydande antal av de fackliga ledarna organiserade nykterister. Vid 1906 års LO-kongress voro 216 av de 471 deltagarna organiserade nykterister och 9 oorganiserade och vid 1909 års kongress voro av 500 deltagare 210 nykterister, därav 177 organiserade. Vid sågverksarbetarnas kongress 1916 voro av 92 ombud 56 organiserade och 11 oorganiserade nykterister. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 428-429; Fackföreningsrörelsen som fostrare)


ca 1895 - 1890

Slutligen nådde de en vacker villa och trädde in i ett elegant, varmt rum. En tjänare kom strax och hjälpte herrn af med pälsen. Max tyckte, att det hela var som en dröm; han blef trakterad med vin och bakelser, och åter belässt med några paketer, som den vänlige herrn förärade honom. Med glädjestrålande ansikte stammade han ett tack, och sprang mot hemmet, så fort han förmådde. ... Sålunda blef julafton en glädjedag äfven i detta fattiga hem. Men då den fattige lappskräddaren skulle begifva sig åstad, för att uppsöka den vänlige herrn och tacka honom, hade Max glömt både gata och nummer och kunde icke finna det igen, och så kunde de icke tacka honom på annat sätt, än genom att flitigt ihågkomma honom i sina böner till Gud. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 399; nr 50 den 13 december 1894; Skräddarens markatta)

Främlingen tog upp sin börs och räckte flickan ett silfvermynt. "Se här, min lilla flicka", hviskade han: "gå bort och köp litet bröd och en flaska vin." Som en pil flög den lilla flickan åstad och kom snart med glädjestrålande ansikte tillbaka, bärande en kaka hvetebröd under armen och en flaska vin i handen. Främlingen tog upp sin knif och öppnade med den flaskan, hvarpå han tömde upp ett litet glas fullt och räckte den sjuka, som begärligt tömde det. ... Den sjuka, som redan kände sig styrkt af vinet och brödet hon erhållit, och ännu mer af det oväntade deltagande, som den ädle främlingen visat henne, reste sig upp i sin bädd och frågade: "Hvem var då den där främlingen?" "Det var kronprinsen af Preussen (sedermera den nu aflidne ädle kejsar Fredrik)." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 366; nr 46 den 15 november 1894)

(Tyskland, Sverige, Europa, Österlandet, Palestina: Jerusalem, Betlehem, Jaffa) På eftermiddagen besökte vi ett stort, nybygdt tyskt sjukhus (i Jerusalem), som verkligen är ett mönster i sitt slag. Allting, från det största till det minsta, är utomordentligt väl anordnadt. Anstaltens läkare är tysk och sjuksköterskorna äro tyska diakonissor. . . . Knappt någon stad på jorden torde finnas, der den kristliga kärleken åstadkommit så många präktiga barmhertighetsinrättningar som i Jerusalem. Säkert är också, att denna kärleksverksamhet måste göra intryck på befolkningen och derigenom blifva vägrödjande för den kristna andliga missionen. När vi kommo till sjukhuset, var den tyske pastorn der. Han hade någon bibelläsning med diakonissorna. På bordet framför honom låg en stor bibel, och der bredvid stod ett stort glas vin. Det såg underligt ut för svenska ögon. Men der var det, som det skulle vara. Tänk, huru det skulle taga sig ut, om man här i Sverige gjorde på samma sätt! . . . Från Betlehem följde oss pastor Böttcher ett stycke till vägs, när vi foro (derifrån). Han ville nödvändigt visa oss ett vinberg, som tillhör den tyska missionen i Palestina, och som utgör en af missionens förnämsta inkomstkällor. Det vin, som här produceras, säljes dels i Jerusalem, dels i Europa. Pastorn frågade, om han icke kunde få sälja något parti till oss. Han ville leverera rödt vin för 3 och hvitt vin för 2 francs per liter fritt ombord i Jaffa. Vi kunde inte annat än skratta åt hans anbud. Det förvånade honom, men vi upplyste honom icke om anledningen dertill. För svenska öron måste det ju låta ganska egendomligt att höra, att en kristen mission i Palestina har en af sina förnämsta inkomstkällopr i vintillverkning och vinförsäljning. Men för tyskar och österländningar är en sådan inkomstkälla lika ren som någon annan. I de allmänna tyska kyrkobönerna beder man ock Gud välsigna vinbergen, alldeles såsom vi i våra kyrkor bedja honom välsigna årsväxten på våra åkrar. Sedan vi sagt den gode pastorn ett hjertligt farväl, foro vi till de Salomonska dammarna. (P. Waldenström "Till Österland" s 534,542; hösten 1894; Immanuel Boettcher född år 1864, pastor i Betlehem 1891-1903)

(Turkiet; Sverige: Stockholm, Vaxholm) Vädret var utomordentligt herrligt: behaglig temperatur, strålande sol och endast sakta krusad vattenyta. Och det bästa af allt: ombord fans ingen utskänkning. En sådan kan icke förekomma på en turkisk ångbåt. Och det går utmärkt bra. Det enda man kan rekvirera är mat, kaffe och tobak. Jag kunde icke annat än harmas, när jag tänkte på, huru det hemma hos oss skrikes om, att det är alldeles omöjligt att vara utan utskänkning på en ångbåt, om han ock icke går längre än från Stockholm till Vaxholm, hvilket är 1 - 1 1/2 timmes väg. Färden gick nu på den europeiska sidan uppåt Bosporen. (P. Waldenström "Till Österland" s 82; hösten 1894)

(Sverige; Tyskland: Stralsund norr om Berlin i norra Tyskland, Fürstenwalde öster om Berlin i östra Tyskland, Berlin) Det fans dricksvatten på stationen (i Stralsund). När jag var der för 14 år sedan, begärde jag ett glas vatten. Man såg högst förvånad på mig och undrade, hvad jag var för en barbar, som begärde vatten. Sådant fans icke, utan att man särskildt skickade efter. Nu (i sept. 1894) fans det, och jag tänkte, att man infört det vid alla stationer. Deri bedrog jag mig dock. Äfven vid stora stationer sökte vi förgäfves efter vatten. Aldrig sågo vi heller någon passagerare dricka vatten. Alla drucko öl. När tåget stannar vid en station, komma kypare ut ur huset med brickor fulla af ölmuggar. Med dessa passera de utefter vagnarne till tjenst för dem, som äro törstiga. Och de hafva en strykande åtgång. Hos oss i Sverige får dess bättre sådant icke förekomma. . . . Det enda hus i (Fürstenwalde), som kunde sägas vara något, var ett kolossalt bryggeri. Det låg alldeles inpå kyrkan, så att hon tog sig ömklig ut vid sidan af den ståtlige kamraten. Ja, ja, få se! Det går litet hvarstans så, att bryggeriet öfverflyglar kyrkan. Bryggeriets inflytande synes växa för hvarje år, medan kyrkans tager af. Bland ställen, som vi besökte, var kristna ynglingaföreningens lokal, ett tarfligt hus med en präktig sal. Meltzer är ledare för den föreningen. Den har sammankomster hvarje söndags afton, då något föredrag hålles och de unge männen samspråka, allt under det de röka cigarr och dricka öl. Det hela afslutas med en bönestund. . . . Jag sade (Meltzer), att sådant vore rent af omöjligt hos oss i Sverige. "Ja", sade han, "det kan så vara, men här i Tyskland vore det omöjligt att få föreningarna tillsammans, om de icke finge röka och dricka öl." Han tyckte icke om det men fann det nödvändigt. . . . Vi fingo se stadsmissionens lokaler (i Berlin). . . . Gården - det förekom oss besynnerligt, att den var full af små bord. "Du skall få se", sade jag till Rosendahl, "att här serveras öl." Det trodde han knappt. Men jag frågade en kvinna, som städade kyrkosalen. Och mycket riktigt. På sjelfva stadsmissionens gård mellan två bönehus en ölserveringsträdgård! För våra svenska känslor är ju detta något upprörande. Men der är det helt naturligt. En nykterhetsverksamhet i Tyskland, som angrepe ölet, skulle blifva utskrattad af alla. Ölet har gått så in i hela folkets lif både bland män och kvinnor, unga och gamla, rika och fattiga, troende och icke troende, att dess utrotande synes höra till det otänkbara. Det är märkvärdigt med alkoholens dragningskraft. Ty att det är alkoholen i ölet, som drar, det lider icke tvifvel. Man ser detsamma äfven hos oss. Äfven i de kretsar, der man mycket ifrigt kämpar för absolut nykterhet, förtäres rätt mycket alkohol. Ty huru mycket man än talar om "alkoholsvaga" drycker - alkohol skall det ändå vara. Och i form af iskällardricka eller lagerdricka förtära många absolutister nu vida mer alkohol, än de förtärde på den tid, då de kanske drucko en flaska öl i veckan och ett glas vin vid något högtidligt tillfälle. Det har varit ett ofta påtänkt problem att få goda alkoholfria läskedrycker, som kunde ersätta de alkoholhaltiga om än alkoholsvaga. Men det vill inte riktigt lyckas. Och skälet ligger icke deri, att det är någon svårighet att tillverka alkoholfria drycker, som smaka vida bättre, än hvad iskällardrickat smakar, om man ur detsamma tager bort all alkohol. Nej, skälet är just, att alkoholen är borta. Tag bort alkoholen ur iskällardrickat, och ingen skall vidare smaka det. Hvem vill dricka dufvet svagdricka? (P. Waldenström "Till Österland" s 19-21,25-26)

(Sverige: Främmestad väster om Vara i Västergötland) I "Julhälsningar" 1911 skriver prosten Lars Tofft om den år 1894 avlidne prosten C.G. Sandzén i Främmestad: "Dryckenskapen, som vid Sandzéns ankomst till församlingen var en allmänt utbredd last, kunde inte trivas i den andliga luft, som med Guds ord göt sig renande in i församlingen. Den försvann liksom av sig själv utan 'band' och föreningar. Anden i församlingen blev sådan, att råheten i alla dess grövre former trängdes tillbaka." (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 382)

Han ångrade sig bittert, men alltför sent för att denna ånger skulle kunnat blifva till gagn för hans hustru. Innan han dog lät han (sonen) Willie lofva, att aldrig under hvad omständigheter som helst ingå på en krog och att, om han komme att blifva läkare, han aldrig skulle ordinera någon alkohol. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 318; nr 40 den 5 okt 1893; artikelrubrik: En liten hjälte)

(Sverige: Skåne) Ingrid såg (Hans) ... (där han stod) på en pinnstege som stod rest till ett slånbärsträd. ... Några bär kastades ner till den intet ont anande tösen och föll blödande till marken. "Som du bär dej åt!" utropade Ingrid förargat. "Å aldri har jag väl sett att folk plockar ner slån i oktober." "Kanske, men om bären får sidda över ett par frostnätter, bler saften goare, rent å som vin. Visste du ente de?" kom det en aning överlägset från Hans. "Nä, där jag har vadd har vi kokt bären som dom e å sen har dom bled ti herrskapsmad. Men nu har jag ju reda po de." Ingrid fick åter igen känslan av att vara underlägsen den där Hans i alla möjliga kunskaper. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 329-330; Skåne, 1890-talet)

(England: Sandhurst sydost om Reading väster om London, Oxford nordväst om London, Cambridge norr om London) Jag och andra unga officerare hade uppfostrats helt olika mot universitetsungdomen på den tiden (under 1880- och 1890-talen). Studenterna i Oxford och Cambridge brukade dricka som trattar, och de hade till och med klubbar och middagar, där det var allas skyldighet att dricka mer sprit än de tålde. Vid (skolan i) Sandhurst däremot och i armén var ruset en vanhedrande försyndelse, som inte endast straffades med kamraternas ogillande, vilket ofta manifesterade sig fysiskt, utan även, om det blev officiellt känt, med avsked. Jag hade uppfostrats till och lärt mig att ha det allra största förakt för människor, som blev druckna - utom vid alldeles speciella tillfällen och några årliga högtider - och jag skulle gärna vilja sett dessa berusade universitetsstudenter uppställda på linje och ordentligt straffade för sitt gemena missbruk av vad jag alltid kommer att anse som en god gåva av gudarna. På den tiden var jag mycket emot fyllbultar och förbudsvänner, alla som gick till överdrift på grund av svaghet, men nu (1930) kan jag barmhärtigare bedöma den mänskliga naturens svagheter, vari dessa överdrifter bottnar. ... Naturligtvis vet vi alla mycket bättre besked nu, sedan vi blivit civiliserade och förädlade genom världskriget. (Winston Churchill "Min ungdom" s 139-140; författaren född år 1874 på Blenheim Palce nordväst om London och Oxford i England)


ca 1890 - ca 1880

Den lustige översteprästen - han som snarlik ett barn med stora vänliga ögon tog sin dag som den kom och strödde sägner och infall - han som, yr, då en präst bar sorgebådskap till huset jagade honom sin kos med vindruvsklasar och fikon - han begabbandets vän, blev av skam, och i blygseln knöt han så hårt sina fingrar omkring den ludna och svarta bockskinnsflaskan med vin, att vinet purprande stänkte över hans hand. - "Min syster, min visdomsberyktade syster," bad han förlägen och skygg och räckte sin hand, på vars finger vinet glödde som blod. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 49-50; Isissystrarnas bröllop; Prolog, Isissystrarnas korum)

Det är klart, att den troende icke kan vara en drinkare i egentlig mening. Dock är det många troende, som icke taga denna fråga så allvarligt, som de borde. I det språk, varmed vi börjat denna betraktelse, talar aposteln till de troende och säger: ”Dricken eder icke druckna av vin.” Vi märka här först, att han icke säger: ”Begagnen icke vin” utan ”Berusen eder icke med vin.” Vin kan vara av två slag, dels berusande, dels icke berusande. När Faraos munskänk för Josef omtalade sin dröm, sade han: ”Jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och pressade dem i Faraos bägare och gav så Farao bägaren i handen (1 Mos 40:11).” Där kan man se, huru vinet bereddes och dracks vid Faraos hov. Sålunda berett är vinet en välsmakande och hälsosam dryck. Men det kan ock beredas, och det beredes vanligen så, att det blir berusande, och då böra de troende avhålla sig därifrån. (Erland Sundström "Arvet från Waldenström" s 93; citat Waldenström)

(England, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Schweiz) Nykterhetssaken har blifvit en fråga, som man ej längre får förbise. Predikanterna börja vakna upp öfver det sakförhållandet, att om de ej stå på nykterhetens sida, förlora de en stor del af sitt inflytande och sin magt och vinna ej aktning hos folket. Läkare börja undersöka saken, och många af de mest framstående bland dem hafva förklarat, att alkohol ej har några närande egenskaper, och att dess införande i kroppssystemet såsom födoämne är högst skadligt. I flera länder har regeringen blifvit nödsakad att se till, om ej något kan göras för att stäfja dryckenskapen bland folket. I England är superiet bland folket blifvet ett ordspråk, och ej tillfredsstäldt med att förderfva sina egna barn, sprider detta land dryckenskapen, med all densamma åtföljande synd och uselhet, i sina kolonier. Frankrike, Tyskland , Ryssland och Schweiz tyckas vilja göra England dess förfärliga företräde stridigt. Själar förderfvas, helsan förstöres, hem ödelägges, fängelser, dårhus och arbetsinrättningar fyllas genom satans fruktansvärda vapen - starka drycker. (M. Baxter "Seger eller nederlag - Praktiska lärdomar ur Davids och Salomos historia" s 147; Nykterhet)

Det betyder intet, huru mycket (drinkaren) älskar sin hustru och sina barn; om detta djäfvulska begär efter rusdrycker griper honom, begår han de ohyggligaste dåd; om han icke kan få brännvin på annat sätt, säljer han sin familj till evigt slafveri. Huru många hem hafva icke på detta sätt blifvit ödelagda! O, finnes väl någonting i världen, som kan fördärfva en människa för detta lifvet och för det tillkommande som brännvin? Jag hatar dessa rusdrycker. Med hela min själs kraft och förmåga hatar jag dem. Sägen mig icke, att en man kan vara lycklig, då han krossar sin hustrus hjärta och kläder sina barn i trasor. Hvarför så många små barfotade, otvättade, okammade och trasiga barn finnas på våra gator och vägar, kommer sig däraf, att brännvinet fördärfvat deras föräldrar och störtat dem i en för tidig graf. O, brännvin, du Guds fiende, du hemmens förödare, du rekrytvärfvare för helvetet, hvad jag hatar dig! (Thomas de Witt Talmage "Kampen för bröd" s 93-94; författaren född år 1832 i Bound Brook sydväst om New York City i USA)

(Sverige: Göteborg) Som en efterföljare till den kortlivade "Hoppets här"-rörelsen och en slags motvikt till den allt mera profana nykterhetsrörelsen startade år 1883 en låg- och frikyrkligt orienterad nykterhetsorganisation, efter sin amerikanska moderrörelse "Blue Ribbon Movement" kallad Blåbandsrörelsen. Namnet anspelar på 4 Mos. 15:38-39, där det till Israels folk sades att de skulle sätta ett blått band på sina kläder som en påminnelse om Herrens bud att "icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar". På initiativ av filantropen Beatrice Dickson (1852-1941) tillkom i Göteborg den första svenska blåbandsföreningen. Baptistledaren Jakob Byström fick en ledande roll på rörelsens riksplan och blåbandsrörelsen en stark ställning i svensk frikyrklighet. Helnykterhet hade blivit en etisk norm både i frikyrkorna och nykterhetsrörelsen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 106)

Godtemplarorden var vid (1880-talets början) ett slutet ordenssällskap med strikta och hemliga mötesformer som hölls enligt en särskild mötesritual. Ingen utomstående fick deltaga i mötet som bevakades av yttre och inre logevakt. För att få inträda i möteslokalen fordrades ett särskilt lösenord som varje medlem viskande fick avge först till yttre logevakt och sedan till den inre vakten. Varje kvartal lämnades ett nytt lösenord personligen av Loge Templaren (ordföranden) till varje medlem som erlagt sin medlemsavgift. Detta lösenord var lika i alla Godtemplarordens loger över hela världen. Samtliga logetjänstemän (styrelsemedlemmar) fick under mötet bära regalier med beteckning på sin värdighet. Även medlemmarna i övrigt fick vid inträde i logelokalen ikläda sig en vit regalia runt halsen. Varje logemöte började och avslutades med att tjänstemännen från sina platser i logelokalen läste ur loge-ritualen där även bön ingick. Godtemplarorden var inte då som nu (år 1982) religiöst neutral. Särskilda ceremonier förekom vid intagning av nya medlemmar, återupptagning av medlemmar som brutit sitt nykterhetslöfte, återförening av medlemmar som icke brutit sitt löfte om absolut nykterhet, installering av tjänstemän m. m. Även en särskild begravningsceremoni förekom. Genom ett speciellt gradsystem kunde varje medlem frivilligt avancera från 1:a till 5:e graden. Den högsta graden gav honom möjlighet att deltaga i världsstorlogens möten. Genom att noggrant följa och deltaga i logens arbeten fick medlemmarna en parlamentarisk skolning som även blev till god hjälp vid andra föreningsverksamheter. Inom logen var alla lika oavsett samhällsställning och kön. Detta var unikt i dåtidens svenska klassamhälle där bl. a. allmän rösträtt ännu ej var genomförd. Godtemplarorden var i detta fall föregångare när det gäller genomförandet av demokrati och människors likaberättigande. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 37-38)

(Europa, Spanien, Frankrike, England, Tyskland) Det gör ett besynnerligt intryck på en främling att se, huru öldrickningen så genomträngt det tyska folket, att t.o.m. på missionsmöten s. k. missionsvänner ej kunna var ölet förutan. En författare har sagt: "Om en skara europeer anlägga en koloni i ett främmande land, så bygga spanjorerna först af allt en kyrka, fransmännen en teater, engelsmännen ett rådhus för parlamentariska öfverläggningar och våra tyskar en Bier-stuga." Det ligger nog sanning i detta. Man skall nu emellertid "taga människorna sådana de äro", ehuru visserligen för att göra något bättre af dem, än de äro. Och så måste jag låta mina tyskar hållas med sitt öldrickande. ... ... .När jag läser årsrapporterna om, att på anstalten hållits nattvardsgångar, jämte en siffra öfver antalet nattvardsbesökande, så väcker det hos mig den tanken, att i Friedrichswille dominerar den uppfattningen af människan att hon är en kristen, därför att hon är döpt. Jag skulle med all aktning för de arbetande männens människovänlighet och kärlek vilja säga, att jag vid Friedrchswille önskade mer direkt bekantskap med evangelium. Så länge den "stora stenen" alkoholismen ligger där, och ej specielt behandlas, fruktar jag, att äfven de bästa evangelisatoriska ansträngningar komma att misslyckas. Därför, låtom oss använda ett såll! Låtom oss till asylen sålla de obotliga fallen, till räddningshemmen de botliga, och slutligen i arbetarekolonien behålla dem, som icke äro spritförgiftade! ... ... Alkoholister äro öfver hufvud taget särdeles hyggliga människor, om man blott tar ifrån dem alkoholen. De äro sällan beräknande och elaka, utan i allmänhet svaga, välvilliga naturer. Med kärlek kan man komma mycket långt med dem. ... Ett hufvudmoment i en alkoholists upprättelse är arbete. ... Under färden anförtrodde mig herr Seiler, att ungefär 50 procent (av alkoholisterna på räddningshemmet) räddas, af hvilka han dock egentligen är riktigt säker blott på 10 procent, ett skäligen klent resultat i mina ögon. Jag håller före, att orsaken därtill är, att man i Klein-Drenzig har för litet själavård. Församlingens pastor besöker aldrig anstalten. Utom de officiella morgon- och aftonandakterna torde mycket sällan intryck af Guds ord gifvas patienterna. Herr Seiler och hans fru äro goda och älskvärda kristna; men gent emot sin evangeliska uppgift vid anstalten förefalla de mig väl mycket passiva. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 73-74,99,105-106; resa 1882)

(Sverige: Blekinge) (Prosten Petterssons ansikte) hade en rodnad av sådan art att den skvallrade om att Kristus inte var allenarådande i prästgården, utan att Bacchus också tillerkänts en liten hörna där. ... (Han) bjöd brödkorgen med kvarterbreda, hembakta rågsiktsskivor. - Seså, nu äter vi! - - - - - Renat eller danskt kornbrännvin eller norsk akvavit eller Sjöbergs blandning? Trakten var brännvinsbygd sen gammalt och det fanns aldrig mindre än fyra sorter i prostens skåp. Om ortens riksdagsman sades det, att när han riktigt skulle slå på stort hade han tretton sorters brännvin på smörgåsbordet. Emellan de olika prästgårdarna var det en tävlan om vilken som kunde bjuda på den bästa brännvinsblandningen. Sjöbergs blandning hade varit känd över halva stiftet. Gamle Sjöberg hade inte varit dålig, när han från Sinai blixtrade och dundrade med lagens åska i sina predikningar. Men han hade ändå varit fyndigare brännvinsblandare än predikant. Bisysslan hade med framgång upptagits av svärsonen. (Kyrkoherde) Alm erinrade sig nu att någon omtalat detta förhållande. - Likgiltigt, jag fäster mig inte stort vid den varan! sade han. - Åh, en sup, när man har åkt två mil i februari, om det så rätt är ett så här fint väder ... Vi tar väl renat? Jag har alltid haft en förkärlek för det som varit utan blandningar och kruseduller. Skål och välkommen! Ät nu som om du komme från hednamissionen! Skål! (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 168,170; 1880-talets Blekinge)


ca 1880 - ca 1870

(Sverige: Jönköping, Huskvarna, Växjö, Alvesta, Vislanda sydväst om centralorten Alvesta, Moheda norr om centralorten Alvesta, Kalmar, Transjö nordost om centralorten Lessebo, Älmeboda nordost om centralorten Tingsryd; Amerika) Den absolutistiska och anglosachiska nykterhetsrörelsen etablerades i Sverige 1879 och växte under de följande decennierna till den kanske mäktigaste folkrörelseorganisationen. ... Den första logen av Internationella godtemplarorden (IOGT) bildades i Jönköping i januari 1881 och tog namnet "Seger" och samma år bildades ytterligare loger i Jönköping och Huskvarna. I Kronobergs län bildades de två första logerna i Växjö år 1882 och tog namnen "Sankt Sigfrid" och "Håkan Sjögren" (efter stadens skyddshelgon respektive den gentemot de fattiga givmilde domprosten), följt av loger i stationssamhällena utmed stambanan: Alvesta, Vislanda och Moheda. Som första godtemplarloge i Kalmar instiftas i september 1881 "Dryckenskapens besegrare". ... Under 1880-talet bildades ett stort antal loger runt om i Småland. De flesta anslöt sig till IOGT, men också till blåbandsrörelsen som sin frikyrkliga anknytning fick stor uppslutning i Jönköpings län. När Nationaltemplarorden bildades 1922 (en sammanslagning av Nationalgodtemplarorden och Templarorden) fick denna rörelse sitt starkaste stöd på landsbygden. Att IOGT följde järnvägarna och NTO landsvägarna ger en fingervisning om spridningsförloppet. När den med arbetarrörelsen lierade nykterhetsorganisationen Verdandi bildades i början av 1900-talet fick den framför allt fotfäste i bruksorterna, inte minst vid glasbruken, och hade ett intimt samarbete med den lokala fackföreningen och arbetarekommunen. Det radikala budskapet framgick av logernas namn. I den lilla glasbruksorten Transjö gavs logen det uppfordrande och lätt utopiska namnet "Proletärens framtid". På landsbygden möttes nykterhetsrörelsen till en början med stor skepsis. Det gäller inte minst i de gammalkyrkliga områdena i de mellersta och södra delarna av Kronobergs län. Från Älmeboda berättas i ett brev till "Nya Wexiö-bladet" 1883 att nykterhetsrörelsen är "ett djefvulens eller antikrists påfund. ... Ceremonierna påstås vara mycket svåra: så skall man badas i kar, stå på bibeln och svära, ligga i en likkista och får slutligen sedan man tagit 4:e graden - fri resa till Amerika". (Lennart Johansson "Den nya tiden möter den gamla" s 278)

(Sverige: Göteborg) Den internationella Godtemplarrörelsen introducerades 1879 på initiativ av baptistpredikanten Olof Bergström (1841-1910) som grundade den loge i Göteborg som blev dess första svenska lokalavdelning. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 106)

(Sverige: Långaryd nordost om centralorten Hyltebruk) År 1878 blev betydelsefullt i hemmets historia i flera avseenden. Biskopsvisitation ägde då rum (i Långaryd). ... Min far fick varmt erkännande av biskopen för sin verksamhet, och vackra tal växlades mellan de forna skol- och ordinationskamraterna vid middagen, där biskopens skål dracks i champagne, som ansågs nödvändigt på den tiden. Eljest förekom i hemmet mera sällan vin, blott vid högtidliga tillfällen. (Bernhard Bexell "Josef och Maria Bexells hem" s 227-228)

(Sverige: Ås sydost om centralorten Gislaved) Det hölls vid (min fars Håkan Samuel Östbergs) tid många stora fester i Ås' prästgård, såsom vid föräldrarnas silfverbröllop 1877. ... (De stora festerna) inleddes alla med högtidsgudstjänst i kyrkan och fortsattes med middag och samkväm i prästgården. Då gick det storartadt och ståtligt till. Vid måltiden serverades vin af flera slag, höllos tal och druckos skålar, i hvilket sammanhang jag icke kan neka mig nöjet omnämna, att min far var en lycklig tillfällighetstalare. Hvad som aldrig syntes till vid bordet i mitt barndomshem var aptitsupen, likasom afonens toddybricka permanent lyste med sin frånvaro. (C.N. Östberg "Östbergska hemmet i Ås' prästgård" s 161-162)

(Amerika, England, Sverige) Baptistpionjären Anders Wiberg hade vid ett besök i England kommit i kontakt med den (amerikanske) baptistiske nykterhetsivraren Eli Johnson, som han 1876 inbjöd till Sverige för att i "evangeliska nykterhetsföredrag" förkunna absolut avhållsamhet från alla former av alkoholdrycker. Med Wiberg som tolk medverkade Johnson till att absolutistiska nykterhetsföreningar, kallade "Hoppets här", bildades runt om i landet. Basen för detta arbete blev baptismens och den nyevangeliska väckelsens medlemmar. Den absolutistiska nykterhetsrörelsen och frikyrkligheten kom på så sätt att samverka. Total avhållsamhet från alkohol började allt mera kopplas samman med den frikyrkliga väckelsen och ses som ett självklart etiskt krav för den som var omvänd i dess sammanhang. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 105)

(USA: Louisville i Kentucky; England) Vid världsstorlogemötet i Louisville, Kentucky år 1876 sprängdes (orden "The Independent Order of Good Templars", namnändrat 1887 till "The International Orden of Good Templars") i två grenar, vanligen kallade "hickmaniter" och "maliniter", efter ledarna, överste J.J. Hickman i Kentucky, som önskade rasåtskilda loger och Joseph Malins i England. Under mer än tio år bekämpade de båda grenarna varandra med all tänkbar iver, men utvecklade samtidigt var för sig ett intensivt arbete för att utbreda Godtemplarorden till dittills jungfruliga områden. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 36; John J. Hickman född år 1839 i Lexington öster om Louisville i USA; Joseph Malins född år 1844 i Worcester sydväst om Birmingham i västra England)

Det korståg mot starka drycker, som nu (1876) utföres med så mycken ifver, är utan tvifvel framkalladt af en trängande nödvändighet till följd af dessa dryckers missbruk. Men under det att ganska många, som deltaga däruti, äro allvarliga kristna, så finnas åter andra, som i sin hänförelse omedvetet låta afhållsamheten intaga religionens plats. Dessa må dock betänka, att Kristus aldrig förbjudit bruket af vin utan räknat det ibland de ting, som äro tillåtna, om än naturligtvis omständigheterna kunna göra dem otjänliga, eller till och med farliga; då däremot Budda å andra sidan har helt och hållet förbjudit bruket af vin. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 437; författaren född år 1836 i Hereford sydväst om Birmingham i västra England)

Hon, Dell, som hade blifvit uppfostrad i sin moders hus till att afsky blotta åsynen af starka drycker, till att afstå från allt bruk däraf i hvilken form eller till hvilket ändamål som hälst, till att bedja om deras utrotande från hela världen, hon måste nu hvarenda dag möta en hop drinkare, måste höra deras vanvettiga lallande, då de gingo genom förstugan, måste ligga vaken om nätterna och åhöra deras dryckesvisor eller trätor och eder; måste gå förbi många eländets boningar, gjorda till sådana just genom hennes egen faders handtering; hon måste se, huru hennes fars ansikte blef rödare och pussigare för hvarje dag, hans steg mer och mer vacklande - och gent emot allt detta måste hon känna sig vanmäktig och hjälplös. Om hon kom ihåg det ordet: "Drinkare skola icke ärfva Guds rike!" O, hon såg ofta dessa ord framför sina ögon liksom skrifna i eldbokstäver på väggarne öfverallt i detta "lagenliga" hotell! Huru Dell hatade detta ordet: "laglig" i detta fall, kunde ingen ana. Hennes far icke blott gjorde folk till drinkare, utan han hade också lagen på sin sida. (Pansy "Konungens dotter" s 22-23; Pansy, egentligen Isabella Alden, född år 1841 i Rochester nordväst om New York City)

(Sverige: Göteborg) Den moderna helnykterhetsrörelsen i vårt land tog sin början på 1870-talet, då årligen stora allmänna nykterhetsmöten anordnades på olika platser. Helnykterhetsföreningen "Strid och seger" bildades i Göteborg 1873. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 106)

(Sverige: Fägre söder om centralorten Töreboda; Spanien) John Ternstedt, den grundlärde, fromme och nitiske kyrkoherden i Fägre, var i sin ungdom skeppspräst på korvetten Norrköping under dess segling till Spanien i början på 1870-talet. Första gången han åt vid officerarnas bord, motsågo dessa med viss spänning, om den unge pastorn, som hade rykte om sig att vara "läsare", skulle ta snapsen till maten. Jodå, det gjorde han. Och den smula oro man känt inför tanken att under hela färden ha med sig en som bröt mot vanan, gav rum för trygghet och trivsel. Vid nästa måltid visade det sig emellertid, att Ternstedt inte behagade ta snapsen och sade absolut nej till alla försök att bjuda eller skåla. "Men pastorn tog ju snapsen i går!" sade någon förvånad. "Jaha", svarade pastorn, "i går visade jag att jag kan ta den, och i dag visar jag att jag kan låta bli. Men hur är det med herrarna?" Trivseln var förstörd. Man lärde nog under resans gång uppskatta Ternstedt, men på ett annat sätt än man första dagen hade tänkt sig. Den unge Ternstedts fråga hade sin starkt personliga udd. De präster, som präglat "västgötafromheten" - ett kanske ej så entydigt begrepp - ha i allmänhet haft det gemensamt, att de, utan att vara i vanlig mening påträngande, likväl ha varit beredda till en viss personlig närgångenhet, när de sett Guds ära och själars salighet så påfordra. De ha inte nöjt sig med att från predikstolen lära ut salighetsvägen utan också gripit in personligen, utan att väja för de obehag sådant gärna har med sig. (Sven Danell "Herdar och lärare" s 361-362)

"(Din pappa) är en god människa och snäll och bra, när han är nykter", (sade Betty till Nelly). ... "(Men) skall han alltid, alltid hålla på att supa?" "Ack, om han bara kunde få träffa den herrn, som jag träffade en gång!" suckade Betty. "Det är nu sex år sedan, och jag var en stor och stark flicka och icke rädd för att knuffa mig in var som helst. Då fick jag se en hop gossar och flickor, som trängdes för att komma in i en stor sal, och så armbågade jag mig in, och ingen hindrade mig. Sedan så sjöngo de en hel hop sånger, mycket vackra sånger! Och några herrar talade med dem om dryckenskap och hur de skulle bli bra och hyggliga män och kvinnor, om de läte bli att dricka. ... En herre kom fram till mig och sade så här: ' ... Brukar du någonsin dricka sådant som kan göra dig rusig?' Och då skämdes jag för att säga ja, så att jag bara teg. Och då såg han mig rakt i ansiktet med de vänligaste ögon jag någonsin sett och sade så här: "Vill du lova mig att aldrig smaka sådant, tills du härnäst träffar mig?" Och då svarade jag: "Ja, det lovar jag, min herre.'" "Nå, när träffade du honom sedan?" frågade Nelly. "Aldrig!" svarade hon. ... "Säkert tror han, att jag bröt mitt löfte och inte brydde mig om honom. Helt visst tror han så, men det gjorde jag aldrig." (Hesba Stretton "Nellys mörka dagar s 6-7; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska 1870; Hesba Stretton, egentligen Sarah Smith, född år 1832 i Wellington nordväst om Birmingham i England)


ca 1870 - ca 1860

Hwad skola wi då säga om dessa präster, som under en sådan församlingens nöd, som den närwarande, hafwa hjerta att i danssalongen, wid spelbordet eller punschbålen söka en köttslig förnöjelse? Hwad skola wi säga om dessa skamfläckar bland prester, som blott kunna uttala twå meningar, utan att i grofwa svordomar bekänna djefwulen för sin gud, hwad skola wi säga om dem, som uppenbarligen hängifwa sig åt dryckenskap och otukt? Förfärligt är det i sanning det answar, som hwilar öfwer alla dem, som sålunda fräckt i ett utswäfwande lif trampa under fötterna den embetsed de swurit. . . . (Undertecknadt:) Kyrkoherde i södra Sverige. (Jönköpings-Posten 1867-12-04 "Hwad svenska kyrkan behöfwer"; ur Theologisk Tidskrift)

(USA: Moline väster om Chicago; Skandinavien) I Moline i Amerika har sistl(idna) wår en skandinavisk nykterhetsförening blifwit bildad. Med bedröfwelse se wi af (veckotidningen) Heml(andet) att swenskarne äfwen i Amerika hängifwa sig åt dryckenskapslasten till den grad att det lärer hända till och med "framstående kyrkomedlemmar" att om söndagarne gå i kyrkan på förmiddagen och på krogen på eftermiddagen. Med anledning af detta sorgliga förhållande yttrar Heml(andet) några allwarliga förmaningsord, påpekande, att dylika personer böra uteslutas ur församlingen. (Jönköpings-Posten 1866-09-29 "Skandinavisk nykterhetsförening bildad i Amerika")

(Sverige: Stockholm) Karl XV var av födsel och ohejdad vana en konservativ, instinktivt och romantiskt konservativ man, all sin enkla och drastiska folklighet till trots. Hans enda direktiv rörande representationsfrågan, då han första gången anmodade (Louis) De Geer att bli justitiestatsminister (vilket han utnämndes till år 1858), uttryckte han i orden "inga allmänna val". ... Från en hel rad städer reste (1865) valda ombud, ofta orternas mest inflytelserika män, verkliga "pampar", upp till Stockholm. ... Den allmänna och upplysta opinionen önskade ett avgörande just nu. Kung Karl personligen fick härigenom otvivelaktigt en allvarlig tankeställare, och utan tvivel har han de sista dagarna före avgörandet sökt verka för reformen bland sin omgivning. Härigenom läto sig åtskilliga inflytelserika hovmän, militärer och höga ämbetsmän omvända - och de drogo andra med sig. ... Hotfulla rykten om upplopp i Stockholm voro också i svang, och otänkbart är icke, att även detta förhållande kan ha utövat något inflytande. (Edvard Thermaenius "Demokratiens genombrott" s 17,24)

"Hvar ämnar ni äta middag? De flesta af kamraterna äta på 'Kronan' ett utmärkt bra ställe; där får man allt hvad man vill, innan man hinner räkna till tre. Jag är på väg dit nu; vill ni följa med? Men, det är sant, jag borde hafva sagt er förut, att mitt namn är Williams", (sade den nyanställde Georges arbetskamrat). "Jag förmodar, herr Williams, att 'Kronan' är en källare? I så fall föredrager jag ett nykterhetsvärdshus; men jag tackar er emellertid för ert anbud." ... George träffade snart på ett tyst och trefligt ställe, där han kunde få middag, och han var öfvertygad om att han ej behöfde gå på någon källare för att bli bättre serverad. (Edwin Hodder "Den unge kontoristen eller 'Om skalkar locka dig, så följ icke'" II s 31-32; författaren född år 1837 i Staines-upon-Thames väster om London i England)


ca 1860 - ca 1850

(Sverige: Hössjö norr om centralorten Alvesta, Vaxholm) Innan (Carl Andersson i Vaxholm) flyttade från gästgivargården i Hös(s)jö, kom en dag två av hans forna yrkeskamrater, gästgivare från grannsocknen. ... Den ene av de två sade, innan de stigit ur släden: ”Vi ha hört, att du blivit nyläsare, Calle, men nu äro vi här för att omvända dig igen.” Glad och frimodig slog Carl Andersson med båda sina händer ifrån sig och sade: ”Det är försent vänner, det är försent att komma till mig i sådant ärende. Nu som först har jag smakat det himmelska vinet. ... Detta vin är mycket, mycket bättre än de Belials bäckar, som hittills utgjort vårt gemensamma usla fröjdeämne. Varför kommen I nu för att omvända mig, när jag kommit på rätt väg? Viljen I omvända er till Gud, få vi sällskap på himlavägen, eljest farväl. Jag har gjort mitt val, mitt beslut är fattat.” ... När de två gästgivarna med oförrättat ärende äntligen kommo ut på landsvägen och åkte bort, sjöng Carl Andersson för de båda förvånade resenärerna sin högt älskade psalmvers: ”För mig sitt liv, sitt dyra blod han ville icke spara, Att för den dom mig förestod, Jag måtte tryggad vara.” (H. Myrbäck "Carl Andersson i Vaxholm - Några minnesblad till hundraårsdagen av hans Födelse" s 42-43)

(Sverige) I ett avseende medförde ... årtiondena efter (1800-talets) mitt en avgörande nyhet i måltidsvanorna, och den bestod i att brännvinet i stor utsträckning ersattes av kaffe. ... Landshövdingeberättelserna för perioden 1856-60 vittna samstämmigt om att kaffet, som visserligen förut icke var okänt för allmogen, nu blivit en nödvändighetsvara på helt annat sätt än tidigare. Man framhöll också, att det var brännvinet, som utbytts mot kaffe. (Sigfrid Svensson "Gammal bondetradition och ny tid" s 226-227)

Vad skulle världens trälar göra om Jesu lärjungar skulle ha drunknat i detta hårda väder? Vad skulle de göra annat än att dricka gravöl som deras sed är. Då en människa föds är de genast beredda att supa vid dopfesten. Och om någon människa dör, så är de strax beredda att dricka gravöl i samband med begravningen. Av det förstår man bäst, att de har buken till gud. Och jag har lagt märke till att världens barn alltid samlas för att supa, då de menar sig vinna något gott. De dricker av glädje i förväg, förrän de vunnit det goda som de hoppas på. Världens barn känner inte till någon annan glädje än köttets förnöjelse. ... Men ro, ro ni få själar som är i båten tillsammans med Jesus. Ro och ropa: ”Herre hjälp oss vi förgås!” Han skall då stå upp och stilla vinden och ovädret, och ni skall oskadda nå den andra stranden, på andra sidan havet och där skall ni sjunga en ny sång åt Gud och Lammet. Amen! Halleluja! (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 446-447 i predikan 1855 över Matt 8.23-27)

Ni tjänare ... Ös vatten från den levande vattenkällan i stenkrukorna, nog förvandlas det till vin innan ni hinner in. Ös i stenkrukorna och fyll dem överfulla, ty det är de hårda hjärtana, som är stenkrukor, men de blir förkrossade, och då börjar det goda vinet flöda över. Då får alla andliga drinkare, åt vilka Brudgummen sparat det bästa vinet till sist, glädjas och fröjdas för evigt på Lammets bröllop. Amen. Halleluja. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 408 i predikan 1855 över Joh 2:1-11)

(Sverige) Ett av de centrala sociala problemen i 1800-talets Sverige var brännvinsfrågan. Hembränning var tillåten på landet, och brännvinskonsumtionen var mycket stor. En kraftig agitation mot superiet satte dock så småningom in under ledning av bl.a. Peter Wieselgren, och riksdagen 1853-54 beslöt att öka skatten på brännvinsbränningen. Därefter minskades husbehovsbränningen snabbt. Den förbjöds 1860, och tillverkningen koncentrerades till ett litet antal brännerier. Men därmed var brännvinsfrågan inte löst; superiet förblev ett centralt socialt problem, som ofta togs upp i riksdagen. (Ernst Söderlund "1800- och 1900-talens historia" s 92)

(USA: Syracusa nordväst om New York City; England) År 1852 konstituerades i Syracusa N Y, logen nr 1 av "The Independent Order of Good Templars" (Namnet ändrades år 1887 till "International Order of Good Templars"). Den nya organisationen fick en snabb utbredning i ett flertal stater och överfördes år 1868 genom Joseph Malins till England. År 1875 hade orden 735 000 medlemmar i 12 000 lokalavdelningar (loger) i alla världsdelar, sammanslutna i nationella enheter, så kallade storloger, som sorterade under en världsstorloge. (Sture Kjällqvist "Logen Spånhult ett 100-årsminne" s 36; Joseph Malins född år 1844 i Worcester sydväst om Birmingham i västra England)

(Världens herrar) kunde anklaga Jesus, Nasaréen, för att vara drinkare och frossare, eftersom han inte skilde sig från andra människor i fråga om mat och dryck, utan åt måttligt av den mat som människor gav åt honom och smakade vinträdets frukt i Herrens nattvard, som han välsignat till denna heliga dryck. Men han tog inte den flytande djävulsskiten i sin mun som denna tidens drinkare lapar. Den flytande djävulsskiten är nu lika god i munnen på skogsdjävlarna som det välsignade vinet i Herrens nattvard är i munnen hos de troende. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 143 i predikan 1851 över Joh 1:19-28)


ca 1850 - 1845

Denna världens krögare blandar brännvinet med vatten och tar betalt, inte enbart för brännvinet, utan även för vattnet, och erfar ändå inte att de förstört gudslånet. Men de säger att de gör detta av kärlek, så att inte dåraktiga drinkare skulle dräpa sig själva med starkt brännvin, eftersom drinkarna inte kan begränsa sig och dricka med måtta. Så fort som de får smak på det, så dricker de brännvin som vatten oavsett hur starkt brännvinet skulle vara. Därför säger världens krögare att de måste blanda vatten i brännvinet, inte på grund av girighet, eller för att få en större vinst, utan på grund av kärlek till nästan. ... Fast drinkarna har ett ganska tjockt samvete, som köper och dricker en sådan vattenblandning, tror jag att krögarna har ett ännu rymligare samvete, då de inte skäms för att blanda vatten i brännvinet och även ta betalt för vattnet. De har väl ett samvete som är tjockare än oxhud, eftersom drinkarnas hustrurs och barns tårar inte bränner på deras samveten. ... Men om världens krögare har ett rymligt samvete, så har väl inte en del andliga krögare finare eller känsligare samvete, då de inte heller skäms för att blanda vatten i vinet, fast deras vin inte har köpts eller kokats i den egna kitteln, utan getts som gåva, som Gud säger ... genom profeten Jesaja: ”Kom och köp vin och mjölk utan pengar och för intet”. ... Då man ger en sådan döda trons blandning åt människorna varje gång de kommer till kyrkan, blir de så sömniga och sover en så god sömn, att de inte vet något om varken himlen eller helvetet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 388-389 i predikan 1849 över Jes 25:6)

Det äkta paret som är så fattigt, att de inte har råd att skaffa vin till bröllopet, måste bjuda Jesus som gäst, då det bara är han som kan förvandla vatten till vin. När ett äkta par blir så fattigt, att de är tvungna att be Jesus att ordna vin till bröllopet åt dem, då flyr äktenskapsdjävulen. Och Jesus, som är äktenskapets ängel försonar trätande äkta par med kärlekens bröllopsvin, som värmer deras hjärtan och gör dem glada. Var och en som smakar detta vin, som Jesus gör av vatten, upptänds av kärlek. Men den som dricker av det vin som den onde kokat i kopparkärlet kan inte älska annat än världen och sitt eget kött. Han hatar sin äkta hälft och sina barn som han borde älska, och inte bara med naturlig utan också med en kristlig kärlek. ... Alla äkta par, som inte bjudit Jesus till bröllopet har fått erfara, att brännvinet inte leder till kärlek utan till oenighet mellan äkta par. Men det vinet, som Jesus gjort av vatten, är det bästa vinet som Brudgummen sparat till sist. Det är ett rent, oblandat vin, som nyligen kommit ur vinpressen, och som beretts av dessa röda vinbär, som växer på det levande vinträdet. Detta vin värmer kalla hjärtan, mjukar upp hårda bröst och åstadkommer kärlek. Be, ni fattiga drinkare, att den rike Krögaren som förvandlar vatten till vin, skulle spara det bästa vinet till sist, så att ni skulle få glädjas och fröjdas på Lammets bröllop nu och för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 393-394 i predikan 1849 över Joh 2:1-11)

Det naturliga förnuftet gör ett sådant motstånd, att gamle Adams hår reser sig, då någon ångrande själ är i ångest och samvetsnöd. Gamle Adam skakar på huvudet som en ilsken tjur, när han får en stor sten i huvudet. Så skakar gamle Adam på huvudet vid korset, när han ser hur det tidigare fåfänga livet blir till en plåga för de väckta, så att det goda brännvinet blir bittert. Då undervisar fienden drinkaren och krögaren att be: Han säger så här: ”Må Gud bevara mig från att bli så tokig, att jag skulle hälla gudslånet på marken. Må Gud bevara mig från att bli så tokig, att jag skulle börja svamla som dessa väckta.” Sådana böner är utan tvivel behagliga för den gud som bor i den nedersta himlen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 285-286 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

(Skandinavien, Danmark: Köpenhamn, Sverige, Norge) (Ett nytt skandinaviskt) möte kom till stånd (i Köpenhamn år) 1845. Denna gång voro även norska studenter med. Under åtskilliga dagars samvaro framkallades en våldsam entusiasm. Under ett berömt tal förmådde dansken Orla Lehmann sina åhörare att högtidligen lova och svärja att troget i liv och död försvara det gemensamma fäderneslandet, "hela det stora skandinaviska Norden". I allt skall under mötet, säger Hallendorff, 247 skandinaviska tal hållits. Hur mycket punsch, som gick åt, torde ej kunna uppgivas, men vid en fest i Dyrehaven behövdes 1,283 buteljer vin. (Edvard Thermaenius "Skandinavismen och den nordiska tanken" s 16; Orla Lehmann född år 1810 i Köpenhamn, Danmark)

(Sverige, Nygård i Västra Tunhem sydost om centralorten Vänersborg, Vargön sydost om centralorten Vänersborg) Husbehovsbränningen pågick obehindrat i min fars barndom och ungdom. ... Ett uttalande av George Scott i en nykterhetspredikan: "... Sverige utmärkes framför alla andra europeiska länder av ett ymnigt och i dess verkningar högst skadligt bruk av spirituösa drycker. Förgäves söker man dölja det faktum, att intet land i världen gives, där, i förhållande till folkmängden, så mycket brännvin förtäres. ... Sverige är huvudorten för spirituösa dryckers tillverkning och förtäring, ja, dryckenskapens huvudort." ... Då (min far) var 10 år, fick han börja som körpojke på Nygårds säteri. ... Det var ... dåligt med födan och uruselt med kläderna, men han fick dricka brännvin så mycket han ville. ... Far berättade, att bönderna och godsägarna ofta drack tillsammans med sina underlydande, när dessa skulle städjas, så att de blev berusade, och sedan fick de dem att ta emot städja för det kommande året. Städjan var en handpenning, som mottogs av den anställde, och hade han tagit emot sådan, så var han lika fast som om han underskrivit ett kontrakt. ... (Omkring 1870 i Vargön) anordnade man baler i den nyanlagda fabrikens papperssal. Vid sådana tillfällen drack man mycket sprit. Det förslog inte, att man drack ur flaskor och glas. Man hade brännvinet i stora kittlar och drack ur skopor. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 152-153,157; Mitt livs historia; George Scott född år 1804 i Edinburgh, Skottland)

(Waldenström) framställer vid ett tillfälle superiet i följande ordalag: ”Superiet är icke minst bland de upplysta och bildade klasserna. Även kyrkliga fester hos oss anser man icke kunna firas utan vin och starka drycker. ... När en kyrka inviges och en kyrkoherde installeras, skall det supas. Det äldsta minne jag från pojkåren har av en begravning var, att värden klingade med prästen och sade: ”Det är sista gången vi supa upp den gamla Stina.” (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 184)

(Sverige: Dalarna, Sydsverige, Småland) Under förra hälften av 1800-talet stod det folkliga måleriet i både Småland och Dalarna i sitt flor. ... Både de sydsvenska bonadsmålningarna och dalmålningarna är narrativa, det vill säga berättande, samtidigt som de är påfallande bibeltrogna. Den bonadsmålare som råkade måla fem stenkrukor i stället för sex på sin framställning av Bröllopet i Kana gjorde knappast om det. ... Bland de kulturellt ledande skikten i vårt land i gången tid fanns det knappast någon aktning vare sig för kistebrev, dalmålningar eller bonadsmålningar. ... Kritiken spred sig efter hand även till allmogen. Att man i väckelsetider, då individen ställdes inför ett personligt val mellan evigt liv eller förtappelse, hade svårt att förstå kopplingen mellan det bibliska och det folkliga på bonadsmålningarna är förklarligt. Nu drog man upp en skiljelinje mellan sakralt och profant som tidigare aldrig funnits. Vid bröllopen försvann ölet, vinet och dansen. Fiolen stämplades rentav som ett djävulens instrument. Därför kunde man inte heller tänka sig att smycka vare sig bröllopsstugan eller julstugan med sådana bildmotiv. (Nils-Arvid Bringéus "Bibliska bilder för folket" s 230,235,237)

Liza (Hamilton) närde ett obönhörligt hat till spriten. Att dricka sprit i vilken form som helst betraktade hon som ett brott som väckte Guds rättmätiga vrede. Hon inte bara undvek spriten själv utan opponerade sig även mot att andra njöt ett glas. Den självfallna följden blev att hennes man Samuel och andra bland barnen fick god törst. En gång då Samuel låg sjuk frågade han: "Liza, kan jag inte få ett glas visky? Det skulle lätta lite." Hon knep ihop läpparna. "Skulle du vilja stå inför Guds tron och lukta sprit? frågade hon. Nej, det vill du inte." ... När Liza var omkring sjuttio år blev hennes matsmältning lite trög och doktorn ordinerade en matsked portvin som medicin. Hon tvang ner den första skeden och gjorde en grimas, men fann att det inte smakade så illa. Från den stunden var hennes andedräkt aldrig riktigt spritfri. Hon tog alltid vinet skedvis, som medicin, men efter en tid gjorde hon av med en kvarting om dagen och kände sig mycket friare och lyckligare. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 44-45; författaren född år 1902 i Salinas söder om San Jose i Kalifornien i USA)

(Sverige: Brängesås i Böne nordost om centralorten Ulricehamn, Väraboda öster om centralorten Ljungby) Wilhelm v. Braun var västgöte till börden. ... Han föddes i Brängesås, Böne (pastorat), Älvsborgs län, den 8 nov. 1813. ... 1834 blev han underlöjtnant vid Västgötadals regemente och år 1839 löjtnant. Som sådan kvarstod han i tjänsten till 1846, då han tog avsked och till att börja med bosatte sig i Småland. ... Valet föll på Väraboda, nykterhetssträvandenas gamla högborg i Sunnerbo. ... I början synes skalden ha trivts väl (i sin förhyrda bostad Lyckan). ... På Lyckan ägnades förmiddagen åt arbetet eller promenader i trakten. Då var han "absolut". Frukostsnapsen förekom endast undantagsvis. Middagarna skulle vara både goda och bastanta med brännvin till, men blott halvtannat glas. På aftonen toddy, men blott en. ... Då B. gick till vila skulle han alltid på nattduksbordet ha omkr. 1 1/2 kanna lingonvatten i ett stort fat. ... Han undandrog sig inte det sunnerboitiska sällskapslivet, och hans motvilja mot barn var inte större än att han en gång under en resa vid ett anfall av gott humör kunde bjuda en hel folkskoleklass på - punsch. ... B. var utpräglad periodsupare. (Oskar Lidén "Skalden Wilhelm von Braun som smålandstorpare" s 113-123)


ca 1845 - ca 1840

(Knallen) blev bjuden på mat och några duktiga supar. När det var sent på kvällen och alla hade blivit lustiga och glada knackade det på dörren. Bonden skulle till att öppna, men knallen satt närmast och hann först. När han öppnade stod själve Satan vid dörren. "Nå", sa Satan, som inte såg vem det var som stod där i stugans mörker, "få se om du kan svara på mina frågor. ... Vad är sex?" "Sex krukor i Kanan, Galiléen, det är sex", svarade knallen. (Mickel i Långhult "Bonden och knallen som besvarade Satans sju frågor" s 84; 1840-talet?)

(Sverige: Nöbbeled sydost om centralorten Växjö, Ryssby öster om centralorten Ljungby) Bland inkomstposterna (i min far Bengt Johan Eklundhs kassabok för åren 1842-1845) förekommer äfven 25 rdr. för sålda 25 kannor brännvin. På prästgården i Nöbbeled fanns nämligen bränneri och det var på den tiden, då den s.k. husbehofsbränningen var tillåten och brännvinsutskänkningen fri, en helt naturlig sak att t.o.m. prästen i församlingen både tillverkade och försålde brännvin på samma sätt som skedde med andra jordens produkter. Först genom lagen den 18 januari 1855 afskaffades denna rättighet, men min far, som själf var en ytterligt nykter man, hade redan ett tiotal år förut insett det olämpliga i denna handtering och det i Nöbbeleds prästgård befintliga bränneriet användes därefter aldrig för det ändamålet. Ytterst sällan - jag kan med visshet säga endast i sällsynta undantagsfall - bjöds någon på brännvin i vårt hem; men jag hörde min far omtala, att det på "bondkalasen" i äldre tid hörde till sedvänjan att traktera gästerna med en sup brännvin mellan de flesta rätterna och att man, om erforderliga glas saknades, bjöd omkring på en tallrik brödtärnignar, som doppats i brännvin, såsom ersättning för supen. (Robert Eklundh "Eklundhska prästhemmet i Nöbbeled och Ryssby" s 20-21)

(Sverige: Gässie och Eskilstorp norr om centralorten Vellinge) I verkligheten fanns också mellanformer (i fråga om att avstå helt eller delvis från alkohol), som när det från sydvästra Skåne (1840-41) heter: "Inom Gässie och Eskilstorps församlingar bortlägges bruket av brännvin och spirituosa allt mer och mer, oaktat nykterhetsföreningen här ej fordrat någon namnteckning." Man förenade sig alltså, men utan formella löften. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 123)

Aggressivast fördes (nykterhets)kampanjen åren före och efter 1840, och resultatet blev, att supsedaen såsom folksed, och därmed brännvinet såsom nära nog en folkdryck, blev brännmärkt, brännmärkt såsom förödaren och folkfienden. (Edvard Rodhe "Restaurationssträvanden och väckelserörelser" s 67)

(Sverige: Skumparp söder om centralorten Malmö, Stockholm) En fattig småbonde från Skåne, den fromme, hovsamme Nils Månsson i Skumparp (var) "en man av folket och för folket", såsom det lika sant som vackert står på hans gravvård. ... Enkelt och trofast var vad han yttrade i riksdagen. Men hela Stockholm hörde med förtjusning på dessa kärnfulla anföranden, när man hunnit tröttna vid sådana vältalighetsprov, som ej voro annat än "en ljudande malm och en klingande bjällra". ... Ett bevis på hur en god människa kan verka ännu efter sin död fick man under 1840 års riksdag, då nykterhetsaposteln framför andra, prosten Wieselgren, i ett nykterhetstal till bönderna med Nils Månssons spanska rör i handen "hälsade dem under tårar från den hädangångne, vars sista ord till Wieselgren varit, att han måtte till hans landsmän frambära hans varning mot starka drycker. Detta gjorde en ofantlig impression på bönderna", skriver (Lars Hiertas närmaste man i Aftonbladet) Liljecrona i sin dagbok. "De fleste började gråta. Man såg, i vilket kärt minne de innesluta den avlidne hedersmannen. Aldrig", tillägger vår sagesman, "har jag sett ett auditorium lyssna så uppmärksamt på en talare." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 183-186; Oppositionens ledare under Karl XIV Johans tid; spanskt rör = en slags promenadkäpp)

(Sverige, Jönköping, Ryssland) Jönköpings Tidning för den 4 juli (1840) återger ett vid (Svenska Nykterhetssällskapets riks)möte (i Jönköping) uppsatt uttalande, vilket av deltagarna skulle medtagas för spridning i resp. hemorter. Det var av följande lydelse: "Då till nykterhetsvännerna vid årsmötet här i Jönköping hälsning frambars från tvenne store, nu förevigade läkare, professorerna (Arvid Henrik) Florman och (Eberhard) Munck af Rosenschiöld, att de ansett aptitsuparna vara det största hindret för nykterhetsreformen i Sverige, att dessa voro de medel, varigenom brännvinet fick anseende och att deras utrotande ur det sociala livet vore villkor för dryckenskapens undanröjande ur nationen, så hava vi, delande dessa mäns övertygelse, på förslag av häradsprosten (Carl Fredrik) Cavallius, ansett oss våga att uppmana alla redliga medborgare att avskaffa denna gemensamhet med det för en landsplåga erkända brännvinet, så mycket hellre som denna sed ej, med undantag av Ryssland, förekommer i något annat land än Sverige, och som vi undertecknade själva funnit, att detta steg lätt kunnat tagas och genom konsekvensens alltid stora makt vid alla reformer burit frukter för vår omgivning. Jönköping den 2 juli 1840." (Fritz Hägg "Nykterhetsrörelsen i Jönköping. Några ord om dess upprinnelse." s 50-51)


ca 1840 - ca 1825

(Missionsmannen och "nykterhetsaposteln" Peter Wieselgren föddes) den 1 okt. 1800. . . . Wieselgren företog sommaren 1838, nödd och tvungen, sin första stora färd i nykterhetens intresse. Den gick genom sex län, och 25,000 personer antogos hafva åhört föredragen! Själf säger han sig hafva träffat på 30 särskilda nykterhetssällskap med bortåt 15,000 nykterhetsvänner. Riktigt hårresande voro de vedervärdigheter som mötte den märkvärdige nu i allas mun komne nykterhetsaposteln. . . . Dessa resor upprepade han nu hvarje sommar under flera år. (Karl Palmberg "Minnesstal vid Wieselgrensfesten i Jönköping den 30 sept. 1900"; Jönköpings-Posten 1900-10-01)

(Sverige: Växjö stift) Den från (P.L.) Sellergren utgående väckelserörelsen innebar en kraftig reaktion mot dryckenskapen. För Sellergren och hans lärjungar var kampen mot dryckenskapen i främsta rummet en religiös fråga. I ämbetsberättelsen till prästmötet 1836 skriver han: "Det bliver dock alldeles avgjort, att ingen hel nykterhet upphinnes annorlunda än i den kristliga bättringens och den levande trons ordning, uti vilken alla sanna dygder blomstra och bära rika frukter." (Gunnar Stenvall "Den gammalkyrkliga väckelsen" s 166)

(Nordamerika, Sverige) I juni 1836 besökte den amerikanske, presbyterianske nykterhetsmissionären Robert Baird Sverige, med resultat att en bok om nykterhetsföreningarna i Nordamerika översattes till svenska på Carl XIV Johans bekostnad och skickades till alla kyrkoherdar i riket. Baird stod för en halvabsolutistisk linje - man lovade avstå från brännvin, men inte från öl och vin. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 122; Robert Baird född år 1798 i Fayette County sydost om Pittsburgh, USA)

(Sverige: Villstad sydväst om centralorten Gislaved, Västbo härad i Västra Småland med tingsplats fram till år 1904 i Ölmestad, Reftele) (Prosten Daniel) Nordin bildade nykterhetsförening i Villstad 1831. En fjärdedel av socknens manliga invånare över 15 år voro inskrivna i den bok som upplästes från predikstolen och kontrollerades vid husförhören. Om någon brutit sitt (nykterhets)löfte, fick han först en skrapa och måste sedan själv gå fram och stryka ut sitt namn i boken. Det var en skam, som ingen gärna ville bli utsatt för. Än mer intressant är Nordins insats bland ämbetsbröderna. I brev till (biskopen i Växjö Esaias) Tegnér 1839 berättar han, att alla präster och prästhus i Västbo utom fem räckt varandra handen på att de hädanefter ej skulle förtära, tillverka eller traktera brännvin. (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 577-578)

(Sverige) (Bildtext) Ett barndop omgavs långt in (på 1800-talet) med en mängd riter och försiktighetsåtgärder - exempelvis bruket att hälla brännvin i dopvattnet (i det magiska syftet att barnet skulle bli starkt) är sålunda betygat från skilda håll av vårt land. ("Svenska folket genom tiderna 8" s 385)

(Sverige: Växjö stift, Nyed nordost om centralorten Karlstad) Det må sägas till (Esaias) Tegnérs heder, att när han (år 1824) åtog sig biskopsämbetet, så ägnade han sig helt åt sina nya plikter. ... Vad det rent prästerliga beträffar, hade han också ett riktigt Augiasstall att rensa i det mörkaste Småland. Med kraftig hand tog han itu med ett prästerskap, "fullt av okunnighet och svinaktighet", och arbetade på att rycka upp sina smålandspräster "ur okunnighet och fylleri till civiliserade personligheter". ... Vid jultiden 1833 skriver han till (kusinen och kontraktsprosten) Magnus Lagerlöf i Nyed: "Några av de skarpaste fyllbultarne har jag lyckats att få avsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer, ty nu för tiden är lättare att avsätta en kung än en försupen präst. Det förstås av sig självt, att jag så väl härigenom som genom beivrande av andra oordentligheter ådragit mig mycket ovänner, men sådant måste man underkasta sig." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 353-354)

(Sverige: Stockholm) Brännvinsmissbruket hade av många präster i den stora fattigvårdsenkäten 1829 betecknats som en av fattigdomens främsta orsaker, och den nykterhetsrörelse, som kom igång i samband med firandet av Ansgarsminnet 1830, hade också stöd från Karl XIV Johan själv. Detta år bildades Stockholms måttlighetssällskap, och förra hälften av 1830-talet var måttlighetsföreningarnas tid. ... De som gick in i ... det 1837 grundade Svenska Nykterhetssällskapets arbete avstod från brännvin men däremot icke från öl och vin. ... En fullt absolutistisk nykterhetsrörelse kom att växa fram först mot slutet av 1870-talet, med den av amerikansk puritanism beroende Internationella Goodtemplarorden (IOGT), vilken kom till Sverige 1879. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 189-190; Liberalismens och den begynnande nyevangelismens tid)

(Kung) Karl Johan (XIV) avskydde sprit och var mycket känslig för tobaksrök; personer som kom in i rummet stinkande rök och brännvin bestänktes därför med eau-de-cologne. Han hade alltid en stor flaska redo vid sängen. Var han på gott humör kunde det tänkas att besökaren kallades fram till sängen eller soffan för att få doftvatten på händerna. Denna inbjudan skulle besökaren betrakta som en order. Eau-de-cologne-flaskan och ett halvt dussin nystrukna vita näsdukar inslagna i ett ark papper skulle alltid finnas till hands vart Karl Johan än begav sig, varför en del sentida skribenter förmodar att kungen ständigt rörde sig i ett berusande parfymmoln. (Herman Lindqvist "Historien om Sverige - Från istid till framtid" s 542-543; Karl Johan blir kung Karl XIV Johan)

(Sverige, Stockholm, Kungsholm; England) Efter överläggningar med bland andra (den engelske predikanten) George Scott, föreslog överdirektören (för lantmäterikontoret) C.G. af Forsell att 1000-årsminnet av kristendomens införande i Sverige skulle firas med bildande av nykterhetsföreningar över hela landet. På jubileumsdagen 1830 bildades Stockholms måttlighetssällskap med (biskop) J.O. Wallin som ordförande. En absolutistisk minoritet kring Scott och (den brittisk-svenske industrimannen Samuel) Owen bildade 1831 Kungsholms nykterhetsförening som snart förenade 1 400 personer och (år) 1832 bytte namn till Stockholms nykterhetsförening. Redan från början gav Scott en starkt religiös motivering åt nykterhetsarbetet. I landsorten följde de flesta nykterhetsföreningar dock måttlighetsidealet. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 121; George Scott född år 1804 i Edinburgh, Skottland; Samuel Owen född år 1774 i Norton-in-Hales söder om Manchester i England)

(Sverige: Södra Unnaryd och Jälluntofta öster om centralorten Hyltebruk, Jönköping) År 1829 tillträddes kyrkoherdetjänsten i Södra Unnaryds och Jälluntofta församlingars pastorat av konrektorn vid Jönköpings skola Arvid Andrén. ... Det sedliga livet under 1800-talets förra hälft lämnade naturligtvis åtskilligt övrigt att önska. Man levde i husbehovsbränningens tid, och den ymniga spritfloden måste medföra beklagliga följder. Brännvinet räknades som "sovel till den hårda havrekakan" och brukades till överflöd, både i helg och söcken. ... Till en början brände och sålde prosten Andrén själv den begärliga varan "minst ett halvstop i sänder, dock icke till berusade". Sedan (prästen Peter) Wieselgrens nykterhetsförkunnelse nått även Unnaryd och sedan den store folkväckarens idéer vunnit gehör hos några av de ledande i församlingen ... uppmanades emellertid prosten att snarast möjligt upphöra med brännvinsbränningen, något som denne dock ej utan vidare ville gå med på. "Bostället är magert, och jag behöver dranken till mina kreatur", blev svaret. Efter något parlamenterande lovade slutligen prosten, att om 29 personer skriftligen förbunde sig att upphöra med brännvinsbränning, skulle han själv anteckna sig som den trettionde. Den oförtrutne (häradsdomaren) Lars Pehrsson (i Åkebo) lyckades verkligen att bland sina sockenbor uppbringa det överenskomna antalet, och följden blev, att brännvinsbränningen upphörde även i prostgården. Enligt Nykterhetsvännernas tidning stiftades i Unnaryd år 1838 en nykterhetsförening med 120 ledamöter. Dess ordförande var prosten Andrén. Vid årsmötet med Jönköpings läns hushållningssällskap år 1839 kunde Lars Pehrsson meddela, att han "inrättat en måttlighetsförening, som å sockenstämma blivit godkänd". (Lars Oscarsson "Glimtar ur församlingslivet i Södra Unnaryd under 1800-talet" s 83,90-91; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)


ca 1825 - ca 1800

(England) Själf hade (den engelske predikanten Billy Bray) varit djupt förnedrad af dryckenskap (fram till sin omvändelse 1823). ... Från den stunden (han undertecknade nykterhetslöftet) var han icke blott den strängaste absolutist utan ock en af den stora och heliga nykterhetssakens ifrigaste och framgångsfullaste försvarare. ... Då han vid ett nykterhetsmöte talade om moderatismen, sade han: "Lika gärna kan du hänga en gammal gummas förkläde vid ingången till en potatisåker i afsikt att hindra den gamla suggan med sina grisar att gå in på den som att vänta, att en drinkare kan bli räddad genom moderatism. Detta vet satan, och så sätter han fram en ölmugg, för att fånga honom på nytt." Kraftigt understödde han också det påståendet, han hört uttalas, att krogarne voro helveteshus. Han kände själf ett sådant hus, i hvilket nitton personer öfverlastade sig, och som, under det de voro druckna, föllo ned i en grufva och slogo ihjäl sig. "Ja, de äro i sanning helveteshus", sade han, "ty de äro platser, där människor beredas för helvetet, och som hjälpa dem fram på vägen dit." Men med sin förkärlek till motsatser och sin djupt rotade glädtighet påminde t.o.m. helveteshusen honom om kapell, i hvilka människor blifva omvända och beredda för himmelen, och hvilka därför lämpligen kunde kallas "himmelshus". (Frederick William Bourne "Konungens son - En minnesteckning öfver Billy Bray" s 120-122; författaren född år 1830 i Woodchurch väster om Liverpool i England; Billy Bray född år 1794 i Twelveheads väster om Plymouth i södra England)

(Sverige: Växjö stift) (Esaias Tegnér) segrade i biskopsvalet (till Växjö stift) och tillträdde sitt ämbete den 30 maj 1824. ... Om stiftets prästerskap hade den nye biskopen inledningsvis föga positivt att säga. Till sin gode vän (poeten och ledamoten av Svenska Akademien Carl Gustaf von) Brinkman skriver han: "En stor del av prästerna äro deciderade fyllhundar och nästan hos ingen finner man något intresse för någon art av litteratur eller andlig befattning." Han försökte förbättra situationen och i ett brev från 1833, efter nio år som biskop, kan han konstatera att: "Den allmännaste oordningen bland prästerskapet här är fylleri. Några av de skarpaste fyllbultarna har jag lyckats få avsatta, dock efter mångfaldiga omvägar och processer, ty nuförtiden är lättare att avsätta en kung en en försupen präst. Andra har jag satt i overksamhet genom ständig permission, hos andra åter måste jag stanna vid en skrapa, uteslutande från förslag osv. Det förstås, att jag så väl härigenom som genom beivrande av andra oordentligheter ådragit mig mycket ovänner, men sådant måste man underkasta sig." (Olle Larsson "Mot den nya tiden" s 213-214)

(Sverige, Ränneslöv söder om centralorten Laholm) Vid riksdagen 1818 hade prosten (Gustaf) Rabe (i Ränneslöv) i prästståndet under ämbetsbrödernas bifall deklarerat att brännvinet var nyttigt för den arbetsamme mannen vars lemmar var duvna av trötthet, nödvändigt för den som med dålig föda måste anstränga sig för att skaffa hustru och barn deras magra spis. Om svenska folket förvandlades till gräsätare och vattendrickare fruktade prosten att rikets fiender skulle begagna sig av denna svaghet. (Per Anders Fogelström "Vita bergens barn" s 29)

(Europa, Sverige, Växjö, Jönköping) (Missionsmannen och "nykterhetsaposteln" Peter Wieselgren föddes) den 1 okt. 1800. . . . Redan 1818 (läs: 1819) hade han i Växjö bildat en förenad missions- och nykterhetsförening, hvad nykterhetsföreningen beträffar, den första icke blott i Sverige, utan ock i Europa, kanske i hela världen. . . . (I medlemmarnas öfverenskommelse heter det:) "Äfven afsäga vi oss, ehuru hvar för sig, utan att betunga någon annans samvete, allt bruk af sprituösa drycker, som ej gagna hälsan och som kunna genom vanan bli fördärfliga." (Karl Palmberg "Minnesstal vid Wieselgrensfesten i Jönköping den 30 sept. 1900"; Jönköpings-Posten 1900-10-01)

(Sverige: Växjö, Bondstorp nordväst om centralorten Vaggeryd) Det anses att den första nykterhetsföreningen i landet bildades i Växjö 1819 när sex gymnasister avsade sig "allt bruk av spirituosa drycker". Den fick dock en kort livslängd och hade betydelse endast genom att en av dess medlemmar var Peter Wieselgren som med tiden skulle bli en av de stora förkämparna mot superiet. Men nykterhetsrörelsen i våra trakter har faktiskt äldre anor än så. Redan 1817 bildades i Bondstorps socken vid sockenstämman den 19 oktober en s.k. måttlighetsförening på initiativ av komministern G. Nyström. Där slog man fast att "överflöd i brännvin är ännu mer skadligt såväl för äldre personer som i synnerhet för en uppväxande ungdom, hvarför ingen må bjuda eller gifva barn brännvin förr än de fyllt 15 år. Den som efter denna ålder finnes överlastad skall utom böte efter lag anses som en skamfläck för hela församlingen." Detta skedde 10 år innan statsmakterna förstod att alkohol var skadligt för barn. Måttlighetsföreningen i Bondstorp ombildades f.ö. 1839 till en absolut nykterhetsförening. (Kåre Boberg "Apropå ett 90-årsjubileum. Så föddes logen 519 Nordstjärnan." s 53)

(Sverige: Rydaholm sydost om centralorten Värnamo) Redan 1813 hade smålandsprästen Carl Emanuel Bexell (1788-1873) belönats av Samfundet Pro Fide et Christianismo för ett nykterhetsprogram som föregrep den kommande utvecklingen. Han fick 1828 Rydaholms församling att till kyrkorådet anmäla barn som före konfirmationsåldern blivit vana vid att dricka brännvin. År 1831 ingick de första Rydaholmsborna en nykterhetsförening till vilken 1838 två tredjedelar av socknen, det vill säga 2 000 personer anslutit sig. Vid mönstringen 1839 avlade varje yngling från socknen nykterhetslöfte. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 121)

(Sverige: Carlstad, Christinehamn) I morgon bittida reser jag. Se der ett kort utdrag af mina reseäfventyr, hvartill äfven kan läggas, att den Brännvinsbutelj, mamma gaf mig gick sönder på vägen till C(arl)stad (och) att den jag köpte rann ut på vägen till C(hristine)hamn. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1814-10-05 till fästmön Anna-Lisa" s 137)

(Sydfrankrike, Sverige) Det som förvärrade det sedliga tillståndet inom det dåtida svenska folket, var den gamla arvsynden, brännvinssupandet. När Karl Johan som kronprins kom till Sverige, möttes han snart av supseden, och han stöttes tillbaka av denna, den förekom honom, sydfransmannen, motbjudande. 1812 uttalade han, när han efter konungens sjukdom återlämnade regeringstyglarna, sin bedrövelse över ett bruk och en tillverkning av brännvin, som åsidosatte det allmänna intressset för det enskilda, förstörde nationens moralitet, och som förr eller senare skulle blottställa den för oundviklig hungersnöd. Karl Johan hade också ett skarpt öga för den risk för förminskande av rikets värnkraft, som superiet innebar. Under hela sin tid stödde han därför det nykterhetsarbete, som tid efter annan sattes i gång. (Edvard Rodhe "Restaurationssträvanden och väckelserörelser" s 66)

(Sverige: Almare-Stäket norr om centralorten Järfälla) Av stor betydelse blev potatisens användning vid brännvinsbränning. Under 1700-talet dominerade sädesbränningen helt. Ett isolerat försök med potatisbränning gjordes 1748 av grevinnan Eva Ekeblad på (Almare-)Stäket i Uppland, men först efter 1800 slog den nya metoden igenom, tidigast på de stora gårdarna. Under tider av svaga skördar och höga spannmålspriser blev det angeläget att säden gick till brödföda, samtidigt som potatisbränningen gav bönderna goda förtjänster. Den vid bränningen uppkomna dranken ansågs dessutom mycket lämplig som kreatursföda. Så småningom blev potatisbränning vanligare än sädesbränning. Ursprungligen dominerade husbehovsbränning i småpannor, men på 1830-talet började fabriksbränningen ta överhand. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 49; Det förindustriella samhället 1720-1850)

(Sverige, Norrköping, Stockholm) Det syntes för regeringen angeläget, att rikets egna sädesförråd sparades till brödföda och livets första behov. . . . Därför förordnades i februari 1800 om inställande av all bränning (av brännvin) t. o. m. utgången av september samma år. . . . Riksdagen (som öppnats den 15 mars i Norrköping) avslutades den 15 juni samma år. Ett av dess resultat var en förordning av samma dag, på vad sätt med tillverkning, transport och försäljning av brännvin kommer att förhållas, fr. o. m. år 1801. Hänsyn måste, enligt vad som sägs i förordningen, tagas såväl till det sedefördärv, som ett omåttligt nyttjande av brännvin medför, som ock till den allmänna förlust, som en för vida sträckt brännvinsbränning förorsakar medelst en stor spannmålsåtgång. Härmed angives ett av författningens syften: att begränsa bränningen. Enligt densamma skulle på landet all brännvinsbränning åtfölja mantalet, så att inga andra än de som äga eller bruka hemman eller hemmansdelar skulle få rätt att tillverka brännvin. För städerna med undantag av Stockholm skulle rättigheten att tillverka grundas på mantalsskrivna invånarnas antal så att spannmål fick användas i sådan myckenhet som efter beräkning åtgick för en årlig konsumtion av 12 kannor för varje man och 6 kannor för varje kvinna. . . . All bränning var begränsad till de fem första och de tre sista månaderna av året. . . . Att märka är, att genom denna författning gåvos allmänna regler att gälla, då ej särskilda voro rådande t. ex. förbud för all brännvinsbränning. Då speciella regler funnos, voro dessa givetvis giltiga. . . . I en kungörelse i slutet av oktober 1800 fastslogs, att någon brännvinsbränning av 1800 års skörd icke kunde äga rum utan att flera undersåtar skulle blottställas för brist på livsuppehälle. Därför förbjöds i samma kungörelse all brännvinsbränning så i städerna som på landet till den 1 oktober 1801. (Gustaf Bång "Jönköpings Allahanda. Ortens första tidning, 1797-1803." s 52,57-58)

(Sverige) Svenska folket (hade) aldrig varit så fruktansvärt hemfallet åt superi inom alla samhällsklasser från den högste till den lägste som vid 1700-talets slut och 1800-talets början. (Beth Hennings "Det gustavianska enväldet. Gammalsvensk anda och europeisk kultur." s 30-31)


ca 1800 - ca 1775

(Sverige) På försommaren 1798 rådde på de flesta orter i (Sverige) en ovanligt långvarig torka. . . . Emellertid inträffade omsider under sommaren ett ymnigt regn, varigenom utsikterna för sädesvxten märkbart förbättrades. Det ansågs likväl nödvändigt att nyttja sädestillgången sparsamt. I augusti samma år uttalades i ett kungligt cirkulärbrev angelägenheten härav och av att brännvinsbränningen inskränktes till nödtorftigt husbehov. Bestämmelser gåvos samtidigt om stora begränsningar i fråga om salubränning och brännvinsförsäljning. Vid jultiden samma år gåvos ytterligare bestämmelser i ämnet. Däri fästes emellertid ett visst avseende å hushållens behov av drank för sina kreatur under den foderbrist som nog allmänt vore att befara. Då regeringen sålunda ingrep i fråga om brännvinsbränningen inlät den sig på någonting som var mycket känsligt för svenska folket på den tiden. Men det stod likväl tydligt, att en fri brännvinsbränning medförde förbrukning av säd i stora kvantiteter, och att, då brist på säd förelåg eller kunde befaras, tillgångarna i första hand måste användas till föda åt folket eller reserveras för sådant ändamål. Bekymren för folkets försörjning med livsmedel kommo under dessa svåra år att i stor utsträckning taga sig uttryck i författningar, som begränsade bränningen. Sådana tillkommo tid efter annan. De utgjorde en viktig del av den tidens krislagstiftning ifråga om födoämnen. (Gustaf Bång "Jönköpings Allahanda. Ortens första tidning, 1797-1803." s 52)

(Frankrike, Sverige) Fortia de Pilos och Louis Boisgelin hette två fransmän, som under utländska resor 1790-92 besökte även Sverige. ... "De svenska bönderna", säga (de), "äro genom sin laglydnad och rättskänsla det mest aktningsvärda folk, som existerar i Europa." Deras ärlighet är något enastående. ... Det enda man får vara försiktig med är brännvin, ty den varan kan det vara en svår frestelse för svensken att olovligt tillägna sig. I bruket av denna dryck är han omåttlig. Man kan få se barn om nio till tio år tömma stora brännvinsglas." ... Den franske emigranten De La Tocnaye ... reste 1798 genom Sverige för att fördriva tiden. ... (Han skriver:) "Innan man sätter sig till bords, måste man dricka ett glas brännvin, som man kallar sup, för att skaffa sig aptit, en vana som man i början finner besynnerlig men snart nog förträfflig. Efter supen förblir var och en ett ögonblick stående tyst. Detta ögonblick är, påstår man, ägnat åt bön (!)" På första maj är det gammal sed bland det lägre folket att dricka mer än vanligt. "Man måste dricka marg i ben." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 7-10; Fortia de Piles född år 1758; Pierre Marie Louis de Boisgelin de Kerdu född år 1758; Jaques Louis de Bourgrenet de La Tocnaye född år 1767)

Må den om börd och härkomst drömma, som ingen större lycka vet än sina anors åldrighet uti ett textat kalvskinn gömma - Jag älskar mer att få berömma mitt gamla vins förträfflighet. ... ... Ja, Bacchus, dig mitt lov jag skänker, dig ensam helgar jag min röst; du gjuter glädjen i mitt bröst och i en lycklig dröm mig sänker - Mot allt det kval, som lynnet kränker, du gav oss druvorna till tröst. (Anna Maria Lenngren "Min sällhet")

(Sverige) (Nu) gällde det (för konung Gustav III) att återvinna böndernas tillgivenhet. ... Det stod nu i konungens makt att fullständigt upplösa bandet mellan dem och adeln genom att återge dem rätten att bränna sitt brännvin. På sommaren 1787 tog Gustav det avgörande steget och utfärdade en kungörelse, som för tio år mot en viss årlig avgift medgav husbehovsbränning åt alla, som före förbudet 1772 ägt rätt därtill. Nu höllos sockenstämmor landet runt för att besluta, om man skulle ingå kontrakt härom med kronan eller icke - ty kontrakten skulle i regel avslutas sockenvis. Mångenstädes gick det med pukor och trumpeter att få Kungl. Maj:ts anbud antaget. Men på en mängd håll blev det återigen en hård kamp mellan regeringen och den adliga oppositionen. De stora godsägarne gjorde vanligen allt vad de kunde för att hindra en försoning mellan konungen och allmogen. Men regeringen satte också alla krafter i rörelse för sin sak, både landshövdingar, prästerskap och trogna godsägare. Tack vare deras inflytande och husbehovsbränningens starka lockelse, segrade regeringen i de flesta landskap. ... Gustav hade segrat över sina motståndare. Men det var ingen seger att vara stolt över. Visserligen skulle det nu bli slut på lönnbränningen med alla dess sorgliga följder, menedsbrott och utarmade böter; men brännvinets förbannelse tog sig i stället andra former. Och skulden därför låg mest hos kronobrännerierna. Att supa kronobrännvin hade blivit en vana, som nära nog betraktades såsom god och samhällsgagnande; och när nu brännvinet blev lätt åtkomligt igen, tog dryckenskapslasten alldeles överhand med en stor del av vårt folk. Man fick både bränneri och krog i snart sagt varenda bondgård. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 330-332)

(Sverige, Preussen) Redan den heliga Birgitta varnade för rusdryckerna och reformatorn Laurentius Petri såg i ruset ett hinder för människan att på allvar gripa sig an med bättring och "hederligt lefwerne". Helhjärtad vän av folknykterhet var Carl von Linné. På Gustav III:s tid var dryckesseden så utbredd, att Fredrik II av Preussen en gång lär ha fällt yttrandet att det är obegripligt, att svenskarna icke för länge sedan gått under av omåttligt supande. (Fritz Hägg "Nykterhetsrörelsen i Jönköping. Några ord om dess upprinnelse." s 43; Fredrik II av Preussen född år 1712 i Berlin, Tyskland)

(Sverige, Kalmar län, Skillingarum väster om centralorten Vimmerby) På hösten 1779 utfärdade konung (Gustav III) en allvarlig varning: den, som därefter trotsade förordningen, skulle ej erhålla förskoning från ådömt straff. Men allmänheten lät sig ej varnas. Då tillgreps än skarpare medel för att bryta trotset. Kontrollen skärptes. Brännvinsmålen skulle ofördröjligen avdömas, om så behövdes vid urtima ting och av extra domare. Belöningen för beslagare ökade, och husvisitationer infördes. Slutligen utfärdades påbud om sönderslagning av allmogens brännvinspannor. Husvisitationerna blevo en verklig landsplåga och störde ofta husfriden på ett upprörande sätt. Länsmannen i spetsen för kronobetjäningen drog omkring från by till by, från gård till gård. ... Stundom blevo beslagarna överfallna av de uppretade bönderna och illa misshandlade, någon gång till döds. De olyckliga blevo dömda till fästningsstraff, fängelse, spöslitning och böter, som ofta ruinerade tusentals familjer i en trakt och bragte befolkningen till förtvivlan. Särskilt betänklig blev jäsningen i Kalmar län, där allmogen uppretats genom landshövdingens stora nit att beivra lönnbränningen, och där den gamle ränkmakaren från Frihetstiden, general (Carl Fredrik) Pechlin, av alla krafter blåste under missnöjet. Ställningen var så betänklig, att konungen i egen person måste begiva sig till orten. Vid ett möte med bönderna vid Skillingarum behandlade han dem med både allvar och mildhet. Genom löftet om de ådömda dryga böternas fördelning på sex år vann han allmogens tacksamhet, och Pechlin, som rent av hoppats på revolution, fann sina planer gäckade. (Artur Evers "Lanthushållning och brännvinsbränning under 1700-talet" s 115-116)

(Sverige) På 1778 års riksdag höjdes från böndernas sida ett ramaskri mot kronobrännerierna. "Tag hellre bort allt bruk av brännvin, alla krogar och lagerställen, än att arbetsfolket där skall fördärvas!" heter det i en skrivelse. "Annars får Eders Maj:t ett både till kropp och själ, till förstånd, sinne och seder fördärvat folk att regera över." I motsats därtill lovprisades husbehovsbränningen, såsom tjänande endast till att uppmuntra och förfriska allmogen: "Förunna arbetaren", heter det, "vad Gud och naturen unna! Annars tröttna och uppgivas vi, våra barn och tjänstefolk under ett arbete, som, utan någon förfriskning, ofta förefaller nastan alldeles odrägligt." Regeringens svar blev nya tvångsåtgärder och skärpta straffbestämmelser. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 256; Kronobrännerierna)

(Sverige: Norrala söder om Hudiksvall och norr om centralorten Söderhamn, Hassela i Nordanstigs kommun norr om Hudiksvall och Delsbo nordväst om centalorten Hudiksvall) Ganska omfattande andliga väckelser uppstodo på 1770- och 1780-talen i Helsingland, särskilt i Norrala, Hassela och Delsbo. Visitationer höllos och läsarne anklagades för att vid sina sammankomster, utom läsning och sång, ”förhållit sig sällsamt” och dansat ”icke måtteligen utan ganska häftigt och onaturligen, stundom åter kastat sig på golvet och där dragit och vridit sig med underliga läten såsom oskäliga kreatur, stundom avklätt sig nakna”. På sådana anklagelser svarade läsarna (1777 i Delsbo): ” ... att Gud ofta vid deras sammankomster på ett sätt, som för förnuftet synes galet, så fröjdat deras hjärtan, att de varda liksom druckna, och därav komma sådana glädjeyttringar, som för främmande synas ”sällsamma”, samt att de, då de besinna sina synder, därav varda förödmjukade, så att de falla på sitt ansikte i bön. De hade likväl aldrig avklätt sig nakna och blottat sina kroppar.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 101)

(Sverige, Vallentuna norr om Stockholm, Uppsala) I maj 1776 strömmade brännvinsfloden från ett femtiotal kronobrännerier ut över landet. "Den första kronosupen" var inledningen till ett sorgligt skådespel. "Städernas gator och landsvägarna voro fyllda av varelser, som genom en förnedrande druckenhet sjunkit under djurets ståndpunkt", säger den ryktbare oppositionsmannen (greven) Adolf Ribbing. Kronobetjäningen fick order att uppmana allmogen till att köpa "kronobrännvin". Nya krogar växte ideligen upp, till och med vid kyrkorna, där de höllos öppna både vid början av, under och efter gudstjänsten, och krogskyltarna pryddes med svenska riksvapnets tre kronor. I Vallentuna nära Stockholm hade själve klockarfar utskänkningsrätt "under förebärande av patriotism, så att bonddrängen knappast hunnit till kyrkan, förrän han tog sig en sup kronobrännvin". Det fanns tolv krogar i socknen, varför "ingen fick gagn av sin dräng om måndagen, ty den behövde han att sova ruset av sig". Men ändå ...! När ett kronobränneri anlades strax vid Uppsala hälsobrunn, tågade hela societeten, anförd av brunnsläkaren och domprosten, dit och invigde det med en fest, som överflödade av hyllningstal och äredikter till konungen. Men den snillrike (greven) Karl August Ehrensvärd liknade detta sätt att bota rikets finanser vid att "ge en sjuk hans eget avtappade blod att dricka". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 254-255; Kronobrännerierna)


ca 1775 - ca 1750

(Sverige) För att kraftigare kunna möta hungersnöden medgåvo ständerna (år 1772) konungen rätt att i tider av tryckande spannmålsbrist förbjuda husbehovsbränning för kortare tid. ... Bönderna hade dock endast genom konungens personliga ingripande kunnat förmås att ge med sig. "Det vore ömt att binda munnen till på oxen som tröskar, ty arbetaren är sin lön värd. Den saft, som pressas av jordens avel, skördad i bondens anletes svett, den vore han berättigad att få smaka", och "ett måttligt bruk av brännevin vore bondens bästa kur och apoteque". Så resonerade de gode odalmännen över nästan hela linjen. Anders Torbjörnsson yttrade, att folket i hans landsort "ansåg denna förfriskning numera nästan oumbärlig" under sitt fiske och isynnerhet under sillsaltningstiden. Han "beklagade, att han näppeligen tordes resa hem, ifall så händer, att dess fattige hemmavarande fiskare ej till nödtorft få nyttja denna vara". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 48; Statsvälvningen 1772)

(Sverige(1769 års soldatinstruktion) börjar sålunda: "Frugta Gud Ära Konungen Tjäna trogit. Soldater böra vara oförskräckte, trogne, nyktra och litet högfärdige, då äro de hedrade, undgå straff, vinna sina förmäns kärlek, bibehålla hälsan och nödlös utkomst." ... (Paragraf 2:) Vid möten vaksam, väl klädd, ofta ömsa lintyg och strumpor, så orenlighet, svett och ohyra ej får taga överhand, kvick och färdig i excercitie och dess övriga skyldigheter, vakta sig för spel och fylleri. ... (Paragraf 5:) I garnison alltid snygg, hushålla noga, intet vräka sig på söliga ställen med munderingen. På lediga stunder ansa kläder och geväret: varann eller tredje dag varm mat, intet över en sup brännvin men i det stället litet gott dricka. På lediga dagar skaffa sig arbete, som ej fela den, som är nykter och trogen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 96-97)

(Sverige, Tyskland, Ryssland) Den berömde tyske naturforskaren Johann Beckmann, som bär hedersnamnet "teknologins grundläggare", kom till Sverige i juli 1765 för att utbilda sig under (Carl von) Linnés ledning och studera de svenska bergverken. ... Den svenska snapsen tilldrog sig naturligtvis hans uppmärksamhet: "Man har i hela Sverige, liksom i Ryssland, den vanan att kort före måltiden ta sig en sup brännvin - blott damerna göra detta i hemlighet. Sedan börjar man måltiden med en bit sill eller salt fläsk." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 5; Johann Beckmann född år 1739 i Hoya sydost om Bremen i Tyskland)

(Sverige: Växjö stift, Nottebäck sydväst om Åseda och nordost om Växjö) Många kyrkobesökare hade lång väg till gudstjänsten. De medförde därför både mat och dryck som de styrkte sig med, innan de åter anträdde hemfärden. Vid många kyrkor låg i byn en gästgivaregård, och den var en farlig lockelse för de manliga gudstjänstbesökarna. Att de togo sig en "kyrksup" ansågs endast som en naturlig sak. Men när de fortsatte att pokulera hela eftermiddagen, inskredo de kyrkliga myndigheterna. Som exempel kan anföras ett stämmobeslut från Nottebäck år 1761. "Att förekomma den skadliga oseden", heter det där, "att några på ett mindre anständigt och kristligt sätt tillbringa sina helgedagseftermiddagar på Nöbbeleds krog under dryckenskap och svordom, så tyckte församlingen tjänligast vara att genom några beskedeliga män först varna gästgivarna att icke tillstädja någon av sockebnfolket, eho det vara måtte, att, då han går från kyrkan, stanna för länge kvar på deras krogar och helgedagseftermiddagarna med supande och fylleri tillbringa utan hellre såsom kristne och gudelige gästgivare förmana var och en att förfoga sig hem, sedan de sin enda kyrkosup fått, och gudeliga sin helgedag sluta, Gud till heder och lov och deras egna själar till salighet." Denna talande paragraf ger ju en levande inblick i det småländska kyrkolivet för tvåhundra år sedan. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 111-112)

(Sverige) Mössorna, som främst hade sina anhängare bland landets jordbrukare, hade alltid förfäktat större frihet i fråga om brännvinsbränningen än Hattarna. Då under 1760-talet Mössorna i regel hade makten i riksdagen, blev också husbehovsbränningen befriad från restriktioner. Salubränningen blev däremot strängt reglerad. (Artur Evers "Lanthushållning och brännvinsbränning under 1700-talet" s 106)


ca 1750 - ca 1725

(Tyskland: Herrnhut öster om Dresden; Sverige, Stockholm) Inom församlingen i Herrnhut ägde en radikalisering rum under 1740-talet, ledd av (Nikolaos Ludwig von) Zinzendorf själv. De religiösa symbolerna och retoriken koncentrerades alltmer till Kristi blod och sår. Detta återspeglades i kulten, där sång och musik fick ökad betydelse. Det fanns också starka erotiserande inslag. Sedan denna strömning övervunnits betecknades tiden av anhängarna själva som "sållningstiden". Denna radikalisering nådde också kretsarna i Sverige och i synnerhet Stockholm. ... Gemenskapen indelades efter mönster från Herrnhut i olika "körer", de gifta i en, de ogifta bröderna i en och de ogifta systrarna i en. Körerna hade möten var för sig, också vaknätter. Det utvecklades en svärmisk religiositet med starka inslag av Kristi brud- och blodsmystik, där Kristi blod och sår blev kärnan i fromhetslivet, och brudmotivet gärna utvecklades i riktning mot att Kristus var den egentlige brudgummen också i det jordiska äktenskapet. Lotten fick avgöra vem som skulle "vikariera" för honom, liksom den fick avgöra vilka av de ogifta bröderna och systrarna som skulle ingå äktenskap med varandra. En utvald trängre krets samlades dessutom till egna möten avslutade med nattvardsgång, där brudgumsmotivet ytterligare förstärktes i nattvardsfirandet som uppfattades som en vigselakt mellan brudsjälarna och brudgummen Kristus. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 90-91; Radikalisering och motstånd; Nikolaus Ludwig von Zinzendorf född år 1700 i Dresden i Tyskland)

(Sverige, Madagaskar öster om Moçambique i södra Afrika) 1740 beslöts ett tillfälligt brännvinsförbud, och 1756, då missväxt inträffade, genomfördes förbud att bränna brännvin, vilket upphävdes först 1760, då hemmansägare fingo bränna "till husbehov". Alltjämt diskuterades livligt de sannolika verkningarna på folkhälsan av "salig grev Erik Torstenssons klara droppar för magen", "Bielkes elixir", "Bildsteins brännvin", madagaskarbrännvin, slagvatten, kinderbalsam, kanelvin, krusmyntavin och andra liknande drycker. ... I en varning för superi från 1754 anföres följande som exempel på hur mycket brännvin en person kunde förtära dagligen utan att gå till överdrift: "en god sup efter uppstigandet för den slemfulla magens ränsande, en på frukosten eller panacea på morgonkaffet eller téet, en god slunt litet före middagsmåltiden att uppväcka matlusten, en sup på fisken eller maten, en eftermiddagssup, en för aftonmåltiden och en efter måltiden som nödvändig insövningssup". (Axel Strindberg "Medaljens frånsida - mörkare bilder ur samhällslivet" s 290-291)

(Holland; Sverige: Stockholm, Uppsala) När (Carl von Linné) efter återkomsten från Holland (1738), berättar han själv, icke lyckades få några patienter i Stockholm, begynte han besöka spiskvarteren därstädes, och då han där fick se "unga herrar sitta fastande som blivit blesserade in castris Veneris (smittade med venerisk smitta), då tillstyrker han dem att vara vid gott mod och att dricka ett kvarter renskt vin med försäkran, att han ville dem kurera inom 14 dagar". Efter några lyckade kurer behövde Linné icke längre klaga över brist på patienter bland ungdomen. ... I sina "Anmärkningar om brännvin", införda första gången i (ledamoten av Kungliga Vetenskapsakademien Herr Magister Olof Petrus) Hiorters (i Uppsala) almanack 1748 och sedan upprepade gånger omtryckta, ivrade Linné kraftigt mot brännvinsmissbruket. Absolutist var han naturligtvis lika litet som hans samtid för övrigt. "Man tror", heter det, "att det är en besparing i hushållet att giva folket en sup brännvin till frukost i stället för mat, men det är samma uppmuntran som en pisksläng för skjutsmärren, hon springer väl visst litet därefter, men blir därför intet fetare. Man tror, att brännvin värmer om vintern på resor. Det är ock sannt på en liten stund, men som allt retande sedermera så mycket försvagar som det förut styrkt, så fryser man ock därefter så mycket mera ..." (Bror Olsson "Vetenskapen blir en makt" s 137-139)

(Sverige) I en "Hushållsbok" från 1736 gifves "recept" på ej mindre än 40 bränvinssorter och "man tager", enligt Kajsa Vargs ordinationer, 27 olika slags bränvin. (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 64)

(England, London) Det välstånd, Englands frihet hade skapat, kom de gamla städerna att tillväxa och nya att skjuta upp, men hvarken i religiöst eller sedligt hänseende sörjdes det för den ständigt tilltagande befolkningen. Universiteten voro i förfall, de lägre skolorna dåliga och otillräckliga, dryckenskap och osedlighet utbredde sig i en förfärande grad. År 1736 var hvart 6:te hus i London ett värdshus, och på åtskilliga af dessa hängde plakat, som lofvade att göra gästerna druckna för 1 penny, dödfulla för 2 med tillåtelse att sofva ruset af sig på ett knippe halm i världshuset. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 711; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark)

(Sverige: Lappland) (Carl von) Linnés resor i svenska landskap har givit oss unika inblickar i dagligt liv vid mitten av 1700-talet. ... Linnés tankar om ett naturenligt levnadssätt har genomsyrat hans bedömning av kost och hälsa under Lapplandsresan (1732). I åtta punkter har han förklarat varför lapparna var så friska: De hade ren luft och rent vatten, de åt vällagad ej tyngande mat, drack sällan alkohol och var från barndomen vana vid köld och ett härdande liv. (Ingrid Nordström "Matvanorna" s 332)

(Sverige: Skänninge norr om centralorten Mjölby) Bland (allmogen) rådde gamla tänkesätt, som nog kunde överraska; vid en visitation i Skänninge 1731 fick (biskopen) Eric Benzelius (den yngre) veta att folk helst brände brännvin om söndagarna, därför att denna dag ansågs ha mest "välsignelse" med sig. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 76)

(Sverige: Skara, Västeuropa: Trakterna kring floden Rhen) (Biskopen i Skara) Jesper Svedberg hade en ovanligt god hälsa, som han härdat genom ett sunt levnadssätt. "Kroppen hälsa och styrka", skriver han vid 76 års ålder (1729?), "har Gud bland många andra gåvor förlänat mig. ... Vill ock giva vid handen, varmed jag mig hulpit haver, när jag har känt hos mig någon svaghet, krämpa eller benägenhet till någon sjukdom, nämligen gott, uppriktigt, gammalt rhenskt vin. Därmed har jag hulpit mig och andra med, som hava varit nära nog döden. Det måste vara uppriktigt och gammalt och dessemellan sällan brukas. Ty när kroppen får därav för ofta utav, så bliver han där så van vid, att vinet icke har sådan verkan. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 283-285)


ca 1725 - ca 1700

(Sverige, Umeå; Svenska Pommern: Greifswald norr om Berlin) Till största delen gällde ju importen (av spannmål) en nödvändighetsvara, men mycket därav gick åt till brännvinsbränning, en hantering, som visade stark benägenhet att tillväxa. På 1723 års riksdag hade den nitiske prosten (och f d professorn i historia och moralfilosofi vid universitetet i Greifswald i Svenska Pommern) Nils Grubb i Umeå inlämnat en skrift med klagomål över de bedrövliga följderna av dryckenskapen, vilken gripit omkring sig i hans landsända till den grad, att "ingen kyrka funnes, varest icke någon brännvinskrog vore inrättad, där kyrkfolket berusade sig". Han yrkade därför på ett allmänt brännvinsförbud, så att ingen finge "varken hava, sälja eller supa brännvin". Riksdagsmännen insågo dock det omöjliga i ett totalförbud. Tanken därpå framkallade särskilt högljudda protester från bönderna på riksdagen, vilka bedyrade, "att brännvinet vore för dem det endaste medikament" - för att inte tala om all den nytta de hade av dranken, för boskapens utfodring. ... 1731 ingrepo ständerna för första gången mot den farliga drycken. Då genomfördes en sträng skillnad mellan brännvinsbränning för eget behov och bränning till avsalu. Husbehovsbränningen blev tillåten endast för dem som ägde minst ett fjärdedels hemman samt för sådana borgare i småstäderna, som väsentligen livnärde sig med jordbruk. Alla andra fingo hädanefter skaffa sig sitt brännvin från krogar eller utminuteringsställen. Dessa voro i sin tur skyldiga att taga varan från brännerierna, av vilka endast ett begränsat antal skulle få upprättas. All tillverkning av den farliga drycken drabbades av en ganska dryg avgift, "som endast komme brännvinssuparen till last". Men inte förmådde den nya lagen just mycket hejda superiet. ... Ett högst betänkligt missförhållande (som framhölls av 1723 års riksdag) var "det myckna otidiga brännvinsmångleri och supande, som under marknadstiderna förövas, varigenom lapparne sig med den hetsige dricken överplösa och till vett och skäl förkvävjas, så att de bliva alldeles obekväme att emottaga någon undervisning i kristendomen". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 561-563; Sveriges krafter växa under Arvid Horns vård)

(Osmanska riket - nuvarande år 2007 Moldavien: Bender sydost om Chisinau och nordväst om Odessa; Grekland) En särskilt vetgirig ung man var ... bataljonspredikanten Sven Agrell. Han ville gärna till en början se sig om i själva staden Bender. ... Uti förstäderna hava judarne och de kristne, som alla här äro greker, vin, brännvin, öl och mjöd till överflöd, vilket turkarne är förbjudet att dricka - men det sker ändock hemligen; och har jag sett dem hava brava rus. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 86; år 1711; Karl XII driver Turkiet till krig mot Ryssland

(Sverige) Det stod hård strid om brännvinsaccisen. Redan på 1600-talet hade man i städerna börjat ta ut en afgift på allt brännvin som tillverkades och såldes. År 1718 infördes en förordning som förbjöd all husbehovsbränning både i städerna och på landsbygden. Bränningen skulle koncentreras till några större brännerier, men förslaget råkade ut för samma öde som andra "nyheter" efter Karl XII:s död. Pannorna gavs fria, bönderna fick bränna som de ville. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 491)

(Svenska Pommern; Tyskland: Berlin, Holstein med Kiel som största stad) (Ett) utländskt porträtt av Karl XII tecknades ... av en tysk ... (som) hette Friedrich Rühs och slutade sina dagar som historieprofessor i Berlin i början av 1820-talet, men han var född i svenska Pommern och behärskade tydligen svenskan nästan som sitt modersmål. ... (Han skriver:) "Vin drack (Karl XII) aldrig i kraft af ett löfte som han gjort: han hade i de första åren av sin regering öfverlastat sig i sällskap med Hertigen af Holstein och blifvit af denne öfvertalad att rida ut naken midt på ljusa dagen. Dricka eller vatten, hvilket sistnämnda han drack ur en jernbägare, utgjorde hans dryck." (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 650-651; Friedrich Rühs född år 1781 i Greifswald, Svenska Pommern, nuvarande år 2007 Tyskland)

(Sverige: Viredaholm sydost om Gränna och nordväst om centralorten Aneby, Riddarholmen i Stockholm, Hälsingborg; Danmark) På Viredaholm i trakten av Gränna ... föddes "Stenbocks kurir" (ryttmästaren Henrik Hammarberg) i september 1686. Till minne av den stund, då han till änkedrottning Hedvig Eleonora i det Wrangelska palatset på Riddarholmen framförde segerbudskapet (om svenskarnas seger över danskarna vid slaget vid Hälsingborg 1710), erhöll han av Hennes Maj:t enligt (Carl) Snoilskys dikt ("Stenbocks kurir") den dryckeskanna av drivet silver, som hon räckte honom bräddad med "druvans gyllne blod", då han höll på att i vanmakt efter den långa rittens ansträngningar segna ned. Prinsessan Ulrika Eleonora skall ha skänkt honom en guldmedalj och 50 dukater. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 67-68; Danska kriget 1709-1710)

Otaliga äro exemplen på hur lätt (Johan) Runius (1679-1713) hade att foga vers till vers. Hör honom till exempel till "fyllhundens" uppbyggelse berätta vad som "nyss hänt i Bacchi stat: "Öhlström, fuller som ett fat, gick från vinet, föll på skrinet, mötte svinet och skrek: Hej, goddag, kamrat!'" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 713; Johan Runius - En livsglädjens sångare)

Fastän Kristus tillåter ett rätt bruk av vin, avskaffar han inte på minsta vis sin egen försiktighet, vilken är, att våra hjärtan inte vid något tillfälle skall vara överlastade med omåttlighet och dryckenskap, Luk 21:34. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 775; författaren född år 1662 i Broad Oak norr om Swansea i Wales)

(Sverige) Genom sitt muntra skämt gjorde (skalden Israel Holmström) sig mycket omtyckt av Karl XII. Fast inte följde han Karl XII:s föredöme i förhållande till "starkvaror". Hans burleska visa "En suputs försvar" säger tillräckligt om den saken, även om man inte precis får anse den sjungande för Holmström själv. Här tecknas det svenska genomsnittslynnet med dess sprithaltiga lättsinne och dess nyktra tungsinne på följande i sina överdrifter dock, Gudi klagat, så träffande sätt: "Nykter, är jag illa vulen, nykter, är jag rätt modstulen, nykter, är jag full med pust, nykter, är jag utan lust. Fuller, är jag full med nöje, fuller, är jag full med löje, fuller är jag väl förnöjd, fuller är jag full med fröjd. Annan glädje må väl fara: dricka skall min glädje vara. Dricka är min enda ro; näst vid tunnan vill jag bo. Vad jag äger, skall jag sälja, köpa vin och det uppsvälja. Uti heta strupen min, där skall öl och vinet in. Vad jag nån'sin har fått ärva, det jag fått ell' får förvärva, allt skall ösas i min kropp, alltihop skall drickas opp!" ... (Karl XII) åt soldaternas enkla kost och drack aldrig öl eller vin, blott vatten eller litet mjölk, "ja ock ovanpå märg och njurfett", anmärker (prästen och författaren av Karl XII:s historia Jöran) Nordberg, på en gång beundrande och lindrigt ogillande. Under ynglingaåren säges Karl ha vid något tillfälle tagit för mycket till bästa, så att han uppfört sig otillbörligt. Då skall han ha fattat den föresatsen att aldrig mer smaka starka drycker; och den höll han. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 517,528; Kriget i Polen)


ca 1700 - ca 1650

(Sverige: Uppsala) År 1692 blev (hovpredikanten Jesper) Svedberg, i strid med sin egen önskan, av konungen utnämnd till teologie professor i Uppsala. Under läsåret 1692-93 var han rector magnificus, och vid den teologie doktorspromotion, varmed hundraårsminnet av Uppsala möte firades, fick han hålla promotionspredikan i domkyrkan. ... Efter promotionen ställde Karl XI till ett hejdundrande gästabud, vid vilket den annars så stillsamme och sparsamme konungens levnadslust bröt fram på ett våldsamt sätt. Han föreslog en massa skålar, och för var och en fordrade han, att alla gästerna skulle dricka sina glas i botten. Svedberg, som avskydde varje utbrott av omåttlighet, lyckades länge undkomma sina plikter som gäst genom att smussla glaset till den vaktmästare, som passade upp bakom hans stol, - och han tömde det utan tvekan i professorns ställe. Men till sist märkte konungen underslevet, knackade i bordet och sade: "Skall rektor göra orätt?" Då måste Svedberg deltaga i skålarna, men undvek alltjämt att berusa sig, ty "jag påminte mig", skriver han, "(att) lära och leva måse följas åt, ehuru man ock därför lida måste." ... Efter hand blev stämningen så hög, att alla började dansa omkring, så att prästernas vida kappor slängde om dem. Till sist hissade gästerna konungen upp på bordet, och så dansade man runt om det under trumpeters skall och pukors dans. Sådant var tidens kynne. Konungen yttrade efteråt, att han aldrig haft så roligt. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 275-276)

(Sverige)År 1693 ingrep (Karl XI) mot det missbruket av kapteners och löjtnanters befälsrätt, att de "utan föregången order utav översten eller vederbörande regementsofficerare ibland understå sig avstraffa soldaterne för varjehanda förseelser med spöslitande och andre slika svåra straff, alldeles intet lämpade efter brottet". Det skulle hädanefter få ske endast i det fall, att "en soldat, antingen kommer drucken på mötet, så att han ej kan göra tjänst, eller ock att han alldeles försummar mötet". I dessa fall hade en kapten eller löjtnant rätt att straffa honom "med sex par spö, tre slag med vardera paret". Dryckenskap tycks ha grasserat särskilt betänkligt vid kavalleriregementena, där det fanns en hel del ryttare, som voro "mycket begivne på fylleri och dryckenskap". Därför fingo officerarne befallning att allvarligen förmana dem till nykterhet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 218)

(Sverige: Växjö stift, Nottebäck sydväst om Åseda och nordost om Växjö) För lindrigare förseelser tillgreps (i stället för kyrkoplikt) stockstraffet. I den redan nämnda stadgan om eder och sabbatsbrott (från år 1687) föreskrevs att vid varje kyrka skulle uppställas en straffstock, "slika ogudaktiga till skräck och straff". Stockstraffet utdömdes ej (som vid kyrkoplikt) av de världsliga myndigheterna utan föreskrevs av prästerskapet i samråd med församlingens förtroendemän. De förseelser som härvid kommo ifråga voro fylleri och dryckenskap, tobaksrökande framme vid kyrkan, skvaller och stim under gudstjänsten av självsvåldiga gossar och drängar samt "annan otidighet som förövas till Guds förtörnelse". Som ett enda exempel - de finnas i talrik mängd från (Växjö) stift - kan nämnas, att man vid majstämman i Nottebäck år 1752 beslöt, att de som kommo för sent till kyrkan eller gingo ut för tidigt skulle plikta 8 öre silvermynt men "de som kyrkobuller eller annan förargelse i kyrkan åstadkomma beläggas med stockstraffet". Vid nästa års stämma utvidgades bestämmelsen därhän att även "de som under gudstjänsten utlöpa och röka tobak skola beläggas med stockstraff". (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 102-103)

(Sverige: Stockholm) Bland de festligheter, varmed folket (på drottning Ulrika Eleonoras) kröning (år 1680) undfägnades ... hade törstiga strupar tillfälle att (på Norrmalmstorg i Stockholm) läska sig med vin ur en fontän i form av "en liten pilt, som under vardera armen höll ett ymnighets-horn med vindruvor. Utur det ena rann vitt vin, utur det andra rött och utur piltens mun spanskt vin". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 304)

(Sverige: Västerås stift) I det rundbrev som (biskop) Olof Laurelius sände ut till församlingarna i (Västerås) stift den 18 juli 1667 kommenterade han de senaste plakaten som Kungl. Maj:t utfärdat och inpräntade vikten av att man försökte leva efter deras påbud. Bland dem var också "1667 års religionsplakat". Hur ogudaktig och lättfärdig Laurelius uppfattar den "vanvördiga hopen" syns lika tydligt i denna skrivelse som i andra uttalanden från honom. Han klagar över att gudstjänstbesök ofta bara består av att "löpa en hel eller halv timme i kyrkan och sedan bege sig till frosseri och dryckenskap". Han framhåller att försäljning av öl och vin är förbjuden under gudstjänsttid. I städerna varade egentligen gudstjänsttiden hela dagen. Där hölls allmänt tre predikningar "så att gudstjänsten varar från morgonen till aftonen". På landsbygden "är alla krogar i närheten av kyrkan liksom all försäljning av öl och brännvin förbjudet på söndagar och andra fest- och helgdagar". (Ingun Montgomery "Sveriges historia - Enhetskyrkans tid" s 136)

(Spanien, Sverige) Den spanske ministern (Antonio) Pimentels biktfader (Charles Alexander Manderscheydt) (skriver 1653 om drottning Kristina): " ... Det är henne en pina att äta middag i sällskap, och då hon spisar ensam, stannar hon blott en halv timme till bords. Hon dricker aldrig annat än vatten, och man hör henne aldrig kritisera maten eller anmärka, om den är väl eller illa lagad." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 399-400; Gustav Adolfs och Maria Eleonoras dotter; Antonio Pimentel född år 1604 i Palermo på norra Sicilien i Italien; Charles Alexander Manderscheydt född år 1616)

(Sverige) (Drottning Kristina var) likgiltig för mat, drack endast vatten och avskydde livet igenom starka drycker, även vin. Det är tänkbart att hennes ändrade känslor för Karl Gustaf kan ha haft något samband med sådana ting; pfalzgreven tog sig nämligen inte sällan en klunk. ... ... Innan (Herman Fleming) blev riksskattmästare var (han) sjöofficer, och från hans tid som sådan finns det en fientlig anekdot som säger att klockan fyra en junimorgon 1652 skulle drottning Kristina inspektera ett flottbygge varvid Fleming förde henne ut på en brygga av lösa bräder som vippade över så att båda ramlade i sjön. Fleming högg tag i drottningens kjol och höll på att dra ner henne, men hovstallmästare Steinberg och andra simkunniga personer hoppade strax i och drog i den kungliga skruden åt andra hållet, därmed räddande både henne och honom. Drottningen tog det hela mycket lugnt och anmärkte efteråt att hon var van vid vatten; värre var det för amiralen som endast var van vid öl. (Alf Henrikson "Svensk historia I-II" s 480,908-909)

(Sverige, Frankrike, Spanien, Tyskland) T.o.m. barnen dricka öl, antecknar en fransk resenär (om förhållandena i Sverige under 1600-talet), och bland den studerande ungdomen är bägaren oskiljaktig från bibeln. Kvinnorna föredrogo det svagare och sötare mjödet, varibland det finska och det litauiska synes ha varit särskilt på modet. ... Jämte "herraöl" och "svenaöl" av inhemsk brygd förekommer ett antal tyska och andra utländska ölsorter. ... Vinet var ännu förbehållet de högre samhällsklasserna, även om det tillfälligtvis kunde förekomma på ett bondbröllop. Framför allt rhenvin, men även franska och spanska viner voro betydande importvaror. ... Brännvinet spelade vid jämförelse med öl och vin ännu en underordnad roll, men var dock allmänt till finnandes, särskilt vid festligheter, då det ansågs "som en rar och kostsam wälplägning". "Qwinfolken nyttjade icke denna starka liqueur", ehuru det icke var ovanligt, "att de stänkte bränwin på sina näsdukar, dels på skryt, dels till någon förfriskning ..." (Joh. Fischerström). Det räknades bland främmande drycker och var ganska dyrt. Klagomål över brännvinssuperi hör också till sällsyntheterna. Brännvinspannor och destillationsapparater återfinnas allt som oftast i 1600-talets herrgårdsinventarier, varjämte "i åtskillige landsorter ... en bränwinspanna förwarades som en liten härlighet wid prästgården". En nymodighet utgjorde mineralvatten, vilket importerades på förseglade krus och dracks blandat med rhenvin. (Bertil Waldén "Vardagsliv och lyx under stormaktstidevarvet" s 287-288)


ca 1650 - 1600

(Sverige, Hedemora, Uppsala, Frankrike, England) Det intryck, som de svenska gästabuden och dryckessederna (i början av 1630-talet) gjorde på en fin man från stora världen, avspeglar sig i (den franske legationssekreteraren Charles) Ogiers dagbok. ... Hör (honom) berätta, vad han och ambassadören (Claude de Mesmes) d'Avaux på sin färd till Kopparberget måste genomgå hos borgmästaren i Hedemora! På aftonen undfägnade den gode mannen dem med en överdådig supé. Men när gästerna sovit ett par tre timmar, kommer värden, fylld av överflödande välvilja, och väcker dem för att bjuda dem fyllda pokaler. ... Med ett fryntligt uttryck i sina omornade anleten måste de tömma samtliga skålar i botten. Ty annars anses de icke som ärliga män. Men ej nog härmed. "Vi trodde", fortsätter Ogier, "att våra värdar skulle låta sig nöja med denna vår beredvillighet att dricka; men nej: nu uppdukades genast ett yppigt morgonmål, och vi måste sätta oss till bords. Till maten serverades mosel och rhenska viner, dels utan och dels med tillsättningar av allehanda kryddor och magstärkande medel, lika motbjudande för näsa och ögon som för magen. Så gick det oss ej blott denna gång eller då och då utan i det dagliga umgänget. Man icke blott skålade med oss utan trugade oss att tömma våra bägare till sista droppen. Om vi försökte undanflykter eller dristade oss till att söka draga vår mätta bordsgranne vid näsan, nödgade oss tjänarne bakom vår rygg - ja till och med fruntimren eggade oss - att tömma våra glas. Lika omilda i sin gästvänskap voro de präster, som höllo gästgiveri." (Den engelske statsmannen Oliver Cromwells ambassadör i Sverige Bulstrode) Whitelocke berättar, att vid den festmåltid, varmed han välkomnades i Uppsala, höll han på att komma i gräl med drottningens ceremonimästare, därför att han ej ville dricka de skålar denne föreslog. Engelsmannen hade nämligen föresatt sig att ej alls tömma några glas i detta land, där han fått höra att befolkningen skulle vara "mycket fallen för dryckenskap". Han fann sig också uppkallad att vid ett samtal lägga drottning Kristina på hjärtat att vidtaga åtgärder mot "det här brukliga otidiga supande och sväljande, som bland allmänheten mycket går i svang, och som, därest bättring ej göres, kan draga Guds straffdom över landet". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 7-9; Överflöd och yppighet; Charles Ogier född år 1595 i Paris, Frankrike; Claude de Mesmes d'Avaux född år 1595 i Frankrike; Oliver Cromwell född år 1599 i Huntingdon nordväst om Cambridge i England; Bulstrode Whitelocke född år 1605 i London, England)

(Sverige; Tyskland: Sachsen, Leipzig; Skottland) Skymning vilade över de vida slätterna kring Leipzig. Men å fästet brunno klara stjärnor; ute på marken flammade de röda vakteldarna. Här lågo de lägrade, båda härarna: den svenska och den sachsiska. När mogonen grydde, skulle de rycka an mot fienden. . . . Svenska hären stod uppställd i slagordning. Och konungen red utmed leden till en sista mönstring. Och medan han nu till vart regemente riktade några uppmuntrande ord, tänkte han på huru troget och tappert de tjänat honom, alla dessa: befälhavare såväl som knektar. . . . Där stod Blå regementet, också det ryktbart för många bragder och fört av överste (Hans Georg aus dem) Winckel. Där stod Roda brigaden, varest Erik Hand och Hall hade befäl. Och bakom, såsom reserv, stodo skottarna: (John) Hepburn, tapper och stolt, (Robert) Monroe, inbunden och allvarlig, och gamle Patrick Ruthwen, gråskäggig och gladlynt, han som gick till striden såsom till ett gästabud och till gästabudet, såsom en stridsman, den där gjuter vin i stället för blod. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 78-81; Slaget vid Breitenfeld 7 september 1631; Hans Georg aus dem Winckel född år 1596 i Tyskland; John Hepburn född cirka 1598 i Athelstaneford öster om Edinburgh i Skottland; Robert Monroe född år 1601 på Contullich Castle norr om Inverness i Skottland; Patrick Ruthven född cirka 1573 - annan uppgift cirka 1586 - i Skottland)

(Tyskland, Pommern) I Pommern regerade den gamle hertig Bogislav XIV, en typ för dessa tyska småfurstar, som funno sig i allt, blott de själva, såsom Gustav (II) Adolf en gång uttryckte sig "fingo i allsköns lugn och ro dricka sitt glas öl". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 104; Gustav Adolf i Norra Tyskland; Bogislav XIV född år 1580 i Barth nordost om Rostock i norra Tyskland)

(Finland: Åbo) Isak Rothovius (1572-1652) ... blev biskop i Åbo 1627. ... Kanske var han ortodoxins allra främste predikant och den mest genuine folkpredikanten, drastisk och åskådlig i sin strävan att nå fram till åhörarna. Hans våldsamma utfall mot "drinkare och fyllehundar" formade sig gärna till historiskt intressanta skildringar av tidens seder och bruk. Själv dömde Rothovius dem till helvetet, där de skulle "ropa ett evigt Ejulate, hylande och gråtande utan ände". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 61; Isak Rothovius född år 1572 i Hedenstorps by, Angelstad väster om nutida år 2007 centralorten Ljungby i Sverige)

(Sverige, Tyskland) (Bildtext) Till landsvägen hörde krogen, där en resande kunde få en mugg mjöd att skölja ner resdammet med, en sejdel öl till torrskaffningen ur matsäcksskrinet eller en sup brännvin att värma sig med. Brännvinet var emellertid under Vasatiden inte så populärt, som det blev under 1700-talet; den svenska brännvinsbränningen på Gustav II Adolfs tid torde ha varit av ganska blygsam omfattning, och åtminstone på landsbygden lärde man sig mera allmänt konsten att bränna brännvin av säd, först när soldaterna kommo hem från kriget med tyska recept på fickan. (Gösta Berg "Förbindelseleder inom landet och med utlandet" s 297)

(Sverige: Örebro) Den första skolfesten firades i maj, då enligt urgammal sed sommaren fördes i by med blommor och kransar, med sång och procession. ... Man kalasade först och främst på den skänkta maten och våtvarorna, som enligt en anteckning från Örebro år 1616 utgjordes av 14 tunnor öl, diverse spickeskinkor, stora mängder spickekött och lammkött samt "ett levandes får, gammalt och fett, skänkt av slottsfogden för konungens och drottningens spiror". Härtill kommo ytterligare "53 fat med färdiglagad mat, kokade och ditborne av byn och stadsfolket", en välfägnad, som av djäknarne själva ytterligare förstärktes med 12 fat och skålar, innehållande stek, fisk och soppa, som de själva lagat till. ... Av de fjorton öltunnorna drucko gästerna ut åtta, två tunnor fick rektor, och "fyra tunnor drucko scholares (= skolynglingarne) sedan upp, dock icke på en gång". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 277-278; En storman i andens värld)

(Sverige) I det enda bevarade protokollet från ett prästmöte under (ärkebiskopen och professorn i Nya Testamentets exegetik Petrus) Kenicius' tid (1614) tycka vi oss höra en personligt upprörd ton hos den eljest så behärskade stiftschefen, när han måste ta i tu med den präst, som "dricker sig drucken, förr än han går i kyrktjänsten", och den präst, som alltid sölar sig i ölet vid gästabud och dricker så mycket, "emedan han vill öda upp allt ölet, att ingen må vara hans överman däruti". (Hjalmar Holmquist "Folkuppfostran i kyrka och skola" s 86; Petrus Kenicius född år 1555 i Baggböle väster om nutida år 2007 centralorten Umeå, år 1593-1595(?) professor i Nya Testamentets exegetik i Uppsala)


ca 1600 - ca 1500

(Sverige: Lofta norr om centralorten Västervik, Söderåkra nordost om centralorten Torsås och söder om Kalmar) Mycken papistisk villfarelse fanns kvar och mycken okristlig styggelse. För att göra slut på det där och upprätta kyrkotukten drog ärkebiskop Abraham Angermannus till våren (1596) ut på en visitationsresa. ... Ärkebiskopen hade fullmakt av hertig Karl att med biträde av stiftens biskopar, landskapens lagmän och ståthållare samt militärbefälet inventera och beivra synden i landet. ... Den energiske biskopen hann handlägga vid pass sjuttonhundra mål och utdöma en massa staff som vanligen verkställdes omedelbart; han åtföljdes för det ändamålet av några starka studenter, "robusti scholastici", som pryglade folk med ris och därpå hällde iskallt vatten över dem. ... Det resolverades att det skulle bli slut på ölförsäljningen vid Lofta kyrka om helgdagarna. Joen Trummeslagare i Söderåkra fick slita ris därför att han i fyllan och villan hade predikat och härmat prästerskapet. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 366-367)

(Norden, Danmark) Gästabuden (under 1500-talet) voro omåttliga i mat och dryck som de gamla vikingarnes. Vid dem tog man igen skadan för vardagslivets enformighet och försakelser. ... Man var ... mån om tillfällena att komma tillsammans i festligt lag och försakade icke med glatt hjärta varken bröllop, barnsöl eller kyrkogångsöl, ej heller begravningar med sina uppfriskande utfärdsöl eller tillfällena till arvöl, prästöl eller badstuöl - namnen äro betecknande nog. ... Själva begravningsdagen, medan den döde ännu var kvar i huset, började man med att hålla ett stort gille, där det dracks mycket och länge. Först tömde man "det saliga likets skål", sedan druckos skålar för husets samtliga medlemmar: för "likets hustru", "likets barn", "likets broder" o.s.v. Och det hörde till, att alla dessa skålar skulle drickas i botten. I Danmark gick förplägnaden till sådana överdrifter, att år 1576 ett formligt förbud mot det överhandtagande onda måste utfärdas. Det heter däri, att "en stor part av folket komma druckne till kyrkan och förhålla sig fast oskickeligt med buller och skrik, så att prästerna stundom blott med stor nöd kunna fullgöra sin tjänst". ... Det berättas om bönderna i somliga trakter av Norden, att om det var någon vid ett gästabud, som icke fick sig ett ärligt rus, så ansågs Guds förbannelse vila över den olycksmänniskan, och man sade: "Gud nåde den, som Guds gåvor icke bita på!" Och lyckades värden icke få sina gäster berusade, så "gick han omkring och såg lika bedrövad ut, som om hans gård bränt ned". ... Att taga sig ett rus ansågs som en förtjänstfull gärning, ty den måste ju vara en bra karl utan svek, som vågade hänge sig åt ögonblickets stämning och utan ängslan lägga sin natur i dagen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 536-543)

(Sverige) Erik XIV understödde på olika vis de försök som gjordes att påverka gudstjänstlivet i kalvinsk riktning. ... Till de frågor som särskilt vållade konflikt hörde den om vilken dryck som skulle användas vid nattvardsfirandet. Kalvinisterna kunde tänka sig att använda vatten eller annan dryck, nattvarden var för dem en symbolhandling. Frågan ställdes på sin spets under det nordiska sjuårskriget, då det rådde akut brist på vin. Kungen gjorde vissa försök att skaffa fram vin, men prioriterade krut, salpeter och annat krigsmaterial. Ärkebiskopen Laurentius Petri menade då att om det inte fanns vin måste nattvardsgången ställas in, och han rådde prästerna att avhålla sig ifrån "mjöd- och vattenmässor". (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 204-205)

(Sverige) Redan under 1500-talet utkommo högst auktoritativa skrifter mot dryckenskapen. Främst bland dem är att nämna den av Laurentius Petri år 1557 utgivna "Emoot Dryckenskap". Såsom ett tillägg till 1572 års psalmbok var däri införd en nykterhetsdikt "Een Wijsa om Dryckenskap/ och thet onda som ther medh följer". Och "Then Swenska Kyrkeordningen av år 1571 icke blott innehöll krav på nykterhet hos biskopar, präster och "scholemestare" utan stadgade även kyrkliga och världsliga straff för dem, som befattade sig med öl- och brännvinsbruk och -hantering under gudstjänsttid. (Thorild Dahlgren "Nykterhetssträvandena" s 231)

(Finland, Åbo) När hertig Johan 1557 utsågs till majgreve av sina hingstryttare i Åbo gick det åt sex tunnor öl från slottets förråd. (Gullan Gerward "Renässansens fester" s 350)

(Sverige, Finland) Svenska folkets urgamla böjelse för dryckenskap och frosseri föranledde (Gustav Vasa) till många förmaningar. Så skriver konungen en gång till alla fogdar i Finland: "De hava mycket för plägsed allestäds där i Finland att hålla stort krögeri och ölförsälning på kyrkebackarne vid var kyrka om högtidsdagarne, sammalunde uppå någre andre hemmelige platser, utav vilken ölsäljning föga gott avväxer, ändock Vi sådant krögeri och ölsäljning icke en gång utan väl tusende resor, både skriftligen och muntligen, avsagt (= förbjudit) hava." Därför skulle fogdarne hålla uppsikt häröver och låta straffa dem som bröte mot konungens befallning. ... I ett brev till Per Brahe uttalar konungen år 1556 som ett önskemål, "att den överflödighet och svalg med öl och mat, som allestäds uti Sverige brukas plägar, besynnerligen uti städerna, måtte bliva avskaffad, oppå det att den Guds förtörnelse, som allmänt ske plägar med store eder, hor, mord och andre grove laster, som förorsakas utav omåttelig dryck och frosseri, måtte alldeles bliva avskaffad. Vi se ock gärna, att alle ordinarier (= biskoparna) och predikanter, både i städerne och oppå landsbygden, måtte med all flit förmana alle ständer uti högre och ringare stånd, att de sådan överflödighet änteligen avlägga måtte." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 197-198)

(Sverige) Det dracks mycket öl i Vasatidens Sverige. Åtminstone på kronans gårdar var den dagliga ölransonen minst tre liter per man. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 54)

(Norge, Danmark, Tyskland: Augsburg nordväst om München) I början användes brännvin endast som medicin. Det intogs skedvis, därav ordet sup. Flerfaldiga skrifter från omkring 1500 beskriva brännvin såsom ett universalläkemedel. En läkare i Augsburg skriver 1483: "Den som varje morgon dricker en halv sked brännvin, blir aldrig sjuk." En dansk storman sände 1531 den norske ärkebiskopen en flaska brännvin och skrev samtidigt: "Värdes Eders Nåde veta, att samma aqua vitae hjälper för allehanda sjukdomar, som en människa kan ha invärtes." I synnerhet ansågs brännvin som ett verksamt läkemedel i farsotstider. (Artur Evers "Lanthushållning och brännvinsbränning under 1700-talet" s 94)


ca 1500 - ca 1000

(Babylon, Sverige: Lund) Man tillät sig ett och annat vanvördigt skämt med "de helige männen", såsom i den lilla skrift från 1400-talet, vilken bär överskriften: "Haer sighs aff abotum allum skaemptan myklae", vilket betyder: "Här sägs om alla abboter mycken skämtan" eller, för att riktigare uttrycka den uppsluppet vanvördiga andemeningen: "Nu ska vi skoja väldigt med alla abboter". Så här lyder innehållet: "Då herr abboten gångar i klostret in, ser han sina munkar väl klädda. ... Herr abboten är väl klädder. ... Omsider kommer det därhän, att mat sättes fram. Men ingen tunga förmår uppräkna de rätter, som in komma för herr abboten. ... Lovat är honom att dricka. Därför bäras två stora stånkor för herr abboten. Då tager herr abboten och sätter den ena på sin vänstra sida och den andra på sin högra. Så tager han de båda stånkorna, dricker litet därav och känner efter hur det honom behagar. Då säger herr abboten till den stånkan, som på hans vänstra sida är - förty där är ont öl i - : "Häven ut den förbannade stånkan!" Men till den andra, som står på hans högra sida, säger herr abboten - förty där är mjöd eller gott humleöl - : "Hit, min kära guddotter!" och tager henne i sin famn och dricker en starkan muladryck. Sedan dricker herr abboten för den heliga kyrkan, att Gud måtte frälsa henne. Andra gången dricker herr abboten för gott år, att Gud give god årsväxt åt bönderna. Tredje gången dricker herr abboten för alla brödernas synder och glömska. Fjärde gången dricker herr abboten för tornet som ståndar i Babylon, att det ej må falla. Femte gången dricker herr abboten för den stora klockan som ståndar i Lund, att hon ej må brista. Så dricker herr abboten sju gånger sjuttio. Sedan går abboten från bordet och säger: "Miserere mei, deus!" och tackar Gudi, att han är väl mätter och väl drucken. Sedan han haver läst bönerna sina, låter han göra sig allsköns drycker, att han varder ej trångbröstader. Han låter däri vin och peppar och ingefära. Dessa tre göra honom så het, att svetten rinner av varje hår." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 49-51)

Då någon druckit, varder han (såsom äfven Plato i sitt verk Om lagarna betygar) i förstone mera upprymd, än han tillförene var. Ju mer han sedan dricker, desto mer uppfylles han af käck tillförsikt och får därutöfver en hög tanke om egen betydenhet. Slutligen begynner han, i den tron att han är mäkta vis, så pösa af själfkänsla, frimodighet och dristighet, att han oförskräckt säger och gör allt hvad honom lyster. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 683-684; Om tärnings- och schackspel; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland)

(Sverige) Enda undantaget från regeln att öl var vardagsdryck och mjöd festdryck var de synnerligen exklusiva kretsar som drack vin. Denna dyra vara hade förts in i landet sedan vikingatiden, kanske redan tidigare, men under äldre medeltid var vinet aldrig var mans dryck, inte ens bland stormännen. De vinsorter som importerades i tunnor och fat till det medeltida Sverige var främst avsedda att späs ut med vatten och drickas av prästen under nattvarden. Vid verkligt högtidliga tillfällen, i de allra högsta frälsekretsarna, kunde vin även serveras som måltidsdryck. En sådan generositet ansågs som en händelse värd att nedteckna för eftervärlden, och därför vet vi att både rött och vitt vin skänktes ut på kung Birger Magnussons bröllop år 1298. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 51-52; Att leva under äldre medeltid)

(Lund) Dryckesseden blev allmän bland män av alla klasser och stånd, t.o.m. bland präster och munkar - den förste biskopen i Lund, Henrik, på 1060-talet, uppgives ha blivit avsatt på grund av dryckenskap. Man förstår mot bakgrunden härav, att den heliga Birgitta hade skäl för den varning hon skrev till sin son Birger för "de svenskes sedvänja att sitta till bords så länge, att man reser sig därifrån som ett svin". (Thorild Dahlgren "Nykterhetssträvandena" s 228-229)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Redan i "Eddan" höjdes varnande röster mot bruket och missbruket av alkoholdryckerna, den gången väsentligen ölet; i Havamal löd "Den klokes råd" sålunda: "På vägen ej bärs en bättre börda än mycken visdom och vett. Ej släpar man med sämre vägkost än alltför rikligt rus." ... "Så gott är ej öl som allmänt säges för människosöners släkt. Ju mer Du drack, dess mindre Du ägde i sinnet måtta och sans." ... "Det gille är bäst där gästerna alla med sans i sitt sinne gå hem." (Thorild Dahlgren "Nykterhetssträvandena" s 227-228; "Den Högstes sång" = "Odens sång", omkring år 900)

Att äta kött af orena djur, särskildt svin, är förbjudet (i islam). Likaså att dricka vin. Om skälet till det senare säger Muhammed: "I vin och hasardspel är en stor synd men ock fördelar för menniskorna. Men det syndiga i dem är större än deras fördel" (Sura 2:216). På ett annat ställe säger han om samma sak: "O I troende, vin och spel äro sannerligen en styggelse, som satan har uppfunnit. Derför afhållen eder derifrån, så varden i lyckliga. Satan vill sannerligen genom vinet och spelet stifta fiendskap och hat mellan eder samt hindra eder från Guds åkallande och bönen (Sura 5:92). Dock lära de högre klasserna dricka mycket både vin och bränvin. Äfven den lägre befolkningen smakar der gerna, ehuru de veta, att de dervid handla mot sin religion. Men någon dryckenskap bland muhammedanerna ser man icke. Deri stå de långt framom de kristna folken. (P. Waldenström "Till Österland" s 70; Muhammed född omkring år 570 i Mecka i västra Saudiarabien)

(Europa, Sydsverige) På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Byalagets arbetsfester hade många olika namn, skiftande från landskap till landskap. Medeltidens stora folkdryck, ölet, vittnar om sin betydelse, när det ingår i beteckningen på flera av dem: slåtteröl, taklagsöl, kvastöl, byköl. Därtill kommer familjehögtidligheter som barnsöl och gravöl. I sydsvenska bygder ersattes dryckesnamnet med gille: det hölls sågille, dynggille, brytgille, skäktegille, kardegille, ystgille; i vart och ett fall framgår vilket arbete som utfördes. Byns lagarbeten utfördes alltså i regel i samband med förtäring av mat och dryck. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,289)

(Italien: Rom) Gästerna (som kommit till Fulvius' hus i Rom) voro snart placerade omkring bordet. Damerna intogo måltiden sittande, medan herrarne hade gjort det beqvämt åt sig på sofforna, de så kallade triklinierna. (Nicholas Wiseman "Kristna troshjältar" s 31; början av 300-talet; författaren född år 1802 i Sevilla, Spanien)

Såsom Gud, och inte en man, har frambringat vinrankans blod, så har också (Skriften) förutsagt att Kristi blod inte skulle vara av en mans säd, utan av Guds kraft. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 222; författaren född cirka 100 i Flavia Neapolis i Samarien, Palestina)

(Palestina) Det vin man drack var med säkerhet rött ... I allmänhet var det fråga om ett kärvt, mycket mörkt vin, rikt på alkohol och garvämne. Man drack det aldrig rent utan blandade det med vatten. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 132; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Egypten, Italien: Rom) De kristna sarkofagerna ger oss de första sammanhängande skildringarna av Jesu liv. . . . Frälsarens uppståndelse . . . var det viktigaste momentet vid denna tid. Grundläggande är här den gamla tanken på en identifikation med guden. Liksom man i Egypten kunde nå det eviga livet genom en identifikation med guden Osiris, hade i Rom Dionysus, eller Bacchus som han kallades där, erbjudit samma möjlighet - på åtskilliga sarkofager bär vinguden därför den dödes individuella drag. På liknande sätt uppfattade de första kristna vägen till evigt liv - ett eko av detta tänkande lever ännu kvar i den för många så abstrakta formuleringen "genom Kristus". (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 20)

(Grekland: Sparta, Aten) I Sparta är förbudslagstiftning strängt genomförd, med allvarliga straff för den som befunnits rusig. För Platon (i Aten) står det som om ännu mera kunde vinnas genom övning i måttfullhet, så att människan bleve herre över njutningen, ej dess slav. Dessutom medföra gästabuden, enligt hans tanke, ett slags karaktärsprövning. De röja en persons förmåga av självbehärskning och sedlig styrka eller bristen däruppå. Dock får ingen före aderton års ålder ha smakat en droppe vin. ... Sedan gäller en restriktionsperiod intill fyrtio år. Men efter fyrtio finns intet sådant stadgat; vinet må brukas "som hjälpmedel mot ålderdomens strävhet". Men endast för roskull får ingen dricka. Då är förbud önskligt, om sådant sker. ... Vidare må ingen frisk människa dricka vin under dagen. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 72; Platons båda stater; skriften Lagarna; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland)

(Grekland: Megara väster om Aten) Mot sin vilja må ingen av oss kvarhållas i (dryckes)laget; uppmana ingen att gå, om han ej önskar det själv. ... Varje begränsning, vart tvång är oss förhatligt och styggt. Utan att knussla slå i åt den som önskar att dricka, festens förplägnad och fröjd råder dock icke var natt. Men med honungssött vin för min del håller jag måtta; sömnen, sorgernas bot, söker jag upp i mitt hem. Såsom bevis på att vinet är gott för mannen att dricka varken nykter jag är eller för mycket beskänkt. (Emil Zilliacus "Grekisk lyrik" s 102; citat Theognis (av Megara) ca 540-480 f.Kr.)


Att avrunda med::

Undret vid bröllopet i Kana är mer än en tillfällighet. Det är en programförklaring. Överallt där Jesus blir igenkänd kan vatten bli vin. Det enkla, vardagliga, till och med trista, kan få ny färg, must och smak. (Liselotte Johansson ”Jesus då och nu” s 40)

Livet, min älskade, börjar med glädjens unga vin, vi njuter det och flyter med i kärleksmelodin. ... Och när vi blivit gamla och sitta hand i hand och tiga hos varandra i själens skymningsland, vi njuter av vår frist. ... Vi vet att, fast det skymmer, skall undret ske förvisst, ty Han, som kan förvandla till överflöd vår brist, han spart det bästa vinet till sist. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 22-23; Om kärlekens vin)

Blif här vår gäst, o Jesu god, och nådigt med oss handla! Du kan för oss vår tåreflod i glädjedryck förvandla; och när vår graf har öppnat sig, tag oss som gäster upp till dig i höga bröllopssalen! (Johan Ludvig Runeberg "Samlade skrifter I" s 285; Psalm öfver Joh. 2:1-11; 1857; författaren född år 1804 i Jakobstad nordost om Vasa i Finland)


Sångarna:

Om än till sista droppan ut Jag sorgens kalk skall tömma, Du åt din vän dock vill till slut Det goda vinet gömma. (JO Wallin: Psalm 237:4b)

Det är så godt att älska Gud, Som först har älskat oss; Så godt att vara Kristi brud – Och slippa att förgås! När världens fröjd en ände tar, Ha vi det bästa vinet kvar. (Nils Frykman: Sång 208:2a; jfr Psalmer och Sånger 262)

Se, himmelrikets dag är här. Till bröllop är du bjuden och borden dukats, kom, var med. Sin brudgum väntar bruden. Av vinet som i Galileen blev öst ur krukorna av sten skall alla släkten dricka. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 436:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Brown (se "Exegeter, evangelister med flera" ovan) talar om hur det föreskrivna vattnet för de judiska reningarna ersätts med det mest utsökta av viner. För att vara mer exakt är troligen situationen följande: Från början innehåller vattenkrukorna Moses vatten upp till en viss nivå. Sedan fylls de med Jesu levande vatten. Detta Jesu vatten kallas i synoptikerna det nya vinet, medan Mose vatten är det gamla vinet. Tillsammans blir det gamla och det nya vinet ”det mest utsökta av viner”. Jfr Luk 5:39 och 2 Mack 15:39. Jfr också Syr 33:15: ”På det här sättet skall du se i alla den Högstes gärningar, två (och) två, ett motsatt ett”, och Matt 13:33, där himlarnas rike jämförs med en surdeg, som syrar hela degen.

I Egypten förvandlade Mose och Aron vatten till odrickbart blod. Som Messias upprättar nu Jesus det odrickbara vattnet genom att förvandla det till fint vin. Talet sex är en symbol för ofullkomlighet. Snart är det tid att fullborda och uppfylla skrifterna genom att fylla lagens sjunde och sista kruka, ty Jesus är lagens ände (jfr Joh 7:6,8,30; 13:1; Rom 10:4).

Det grekiska ordet för “fylla” är sällsynt i Bibeln. I Synoptikerna möter vi det först för att beskriva hur en båt fylls med vatten (Mark 4:37) och sista gången i Jesu liv för att beskriva hur en svamp fylls med surt vin (Mark 15:36). Här i Johannes används ordet för att beskriva hur krukorna fylls med vatten, som sedan blir fint vin. Det sura vinet i Synoptikerna förvandlas till det fina vinet i Johannes' evangelium. Jfr “uppfyllda (med) sött vin” i Apg 2:13.

Det grekiska ordet för "mindre" förekommer bara här i evangelierna. I 1 Mos 1:16 (Grekiska GT) används det om månens förhållande till solen. Och då skapades den "mindre" månen efter solen. Nu kommer det ”mindre/ringare” vinet före det fina.

Liksom ordet för “mindre” inte förekommer i Synoptikerna, på samma sätt är det med orden för ”vattenkruka”, ”av sten”, ”ankaremått”, ”ösa upp” och ”upp”. Vi kan också säga, att dessa ord är typiska för Gamla Testamentet och den gamla situationen. Jfr Hebr 7:22.

Anspelningen till den olika informationen om kopparhavets mått i templet kan jämföras med den olika informationen om antalet av Adonikams söner i Esra 2:13 (666) och Neh 7:18 (667) och dess möjliga anspelning på talet 666 i Upp 13:18. Jämför också ”havet” som förvandlas till blod i Upp 16:3.

Det grekiska ordet “architriklinos” förekommer inte på andra ställen i Bibeln. Barclay menar, att problemet med ordets innebörd måste förbli olöst. Troligen har han rätt. Men om vi ser ordet i ljuset av dess bokstäver (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 5:45-47), är det möjligt att antyda en annan lösning. ”Archi” betyder ”början eller ledare” och ”tri” betyder ”tre”. Den första stavelsen av ”klinos” är densamma som i orden ”klinê” (säng), som i maskulin form borde kunna skrivas “klinos”. I Lukas (och i Synoptikerna och Apg) berättas det om tre olika slags sängar: 1) Luk 5:18,25 Den botades säng (jfr Matt 9:2,6; Mark 7:30). 2) Luk 8:16-17 De gudlösas säng eller deras säng som gömmer sina dåliga gärningar (jfr Mark 4:21-22; Joh 3:19-20). 3) Luk 17:34 De sovandes säng.

I Matt 16:19 läser vi om Petrus' nycklar och hans makt att binda och lösa. Kanske är det inte alltför långsökt att se Petrus som en möjlig ”architriklinos” eller ”tresängsledare”. Jämför också med de tre sovande lärjungarna i Getsemane med Petrus som ledaren (Matt 26:36-46; Mark 14:32-42; Luk 22:39-46) och med de tre tält som Petrus vill göra åt Mose, Elia och Jesus (Matt 17:4; Mark 9:5; Luk 9:33).

Tresängsledaren vet inte varifrån vinet har kommit till honom, men tjänarna vet det. Detta kan jämföras med Mark 5:29-31, där det sägs att Jesus inte vet till vem förmåga/kraft går ut från honom för att få slut på blodet. Samtidigt vet andra om det.


Paulus sade till de troende i Korint: "Men om dödens tjänst, som har varit (och är) inristad i/med bokstäver (på) stenar, ’blev i’/’kom med’ härlighetsglans så att israeliterna ej förmå/förmådde stirra/spana in i Moses ansikte på grund av hans ansiktes härlighetsglans ... hur snarare/’mycket mer’ skall då 'visst inte'/inte Andens tjänst vara i härlighetsglans?” (2 Kor 3:7-8)


Grekiska ord:

ana (uppåt) (i NT + exempel i GT) Luk 10:1; Joh 2:6 – 1 Mos 24:22; 2 Mos 26:28; Josua 16:9; 19:1; 1 Kung 18:13; 1 Krön 15:26; Syr 25:18; Matt 13:25; 20:9-10; Mark 7:31; Luk 9:14; 1 Kor 6:5; 14:27; Upp 4:8; 7:17; 21:21.

antleô (ösa upp) (i NT + exempel i GT) Jes 12:3; Joh 2:8-9 – 1 Mos 24:13; Joh 4:7,15.

anô (upp) (i NT + exempel i GT) 2 Krön 26:8; Joh 2:7 – 2 Mos 20:4; 5 Mos 4:39; 5:8; 29:17; Joh 8:23; 11:41; Apg 2:19; Gal 4:26; Fil 3:14; Kol 3:1-2; Hebr 12:15.

arti (just nu) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:29; Joh 2:10 – Judit 9:1; 2 Mack 3:28; 9:8; 13:11; Matt 3:15; 9:18; 11:12; 23:39; 26:53,64; Joh 5:17; 9:19,25; 13:7,19,33,37; 14:7; 16:12,24,31; 1 Kor 4:11,13; 8:7; 13:12; 15:6; 16:7; Gal 1:9-10; 4:20; 1 Thess 3:6; 2 Thess 2:7; 1 Petr 1:6,8; 1 Joh 2:9; Upp 12:10; 14:13.

architriklinos (tresängsledare) Joh 2:8-9.

gemizô (fylla) (i NT) Mark 4:37; 15:36; Luk 14:23; Joh 2:7 – Joh 6:13; Upp 8:5; Upp 10:10(א*); Upp 15:8.

geuomai (smaka) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 27:34; Luk 14:24; Joh 2:9 – Tobit 2:4; 7:12(BA); 2 Mack 6:20; Syr 36:21; Matt 16:28; Mark 9:1; Luk 9:27; Joh 8:52; Apg 10:10; 20:11; 23:14; Kol 2:21; Hebr 2:9; 6:4-5; 1 Petr 2:3.

elassôn/elattôn (mindre) Joh 2:10 – 2 Mack 5:5; Salomos Vishet 9:5; Rom 9:12; 1 Tim 5:9; Hebr 7:7.

(h)ex (sex) (i NT + exempel i Apokryferna) Bel och Draken v 3; Matt 17:1; Joh 2:6 – Ester 1:5; 2:12; Tobit 1:7; Bel och Draken v 31; Mark 9:2; Luk 4:25; 13:14; Joh 2:20; 12:1. Apg 11:12; 18:11; 27:37; Jak 5:17; Upp 4:8.

(h)eôs (ända till/ända till dess att) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 11:12; Joh 2:7,10; Apg 1:8 – Ester 7:2; Tobit 1:14,21; 2:4(BA),10(BA); 10:12; 14:5; Judit 1:10,15; 5:17; 6:5,8; 8:34; 10:10,15,18; 11:21; 12:14; 13:4; 15:5; 1 Mack 2:33; 3:9,26,33; 5:19,45; 6:22; 8:4,10; 10:50; 12:29; 13:30,39; 16:2; Salomos Vishet 10:14; Syr 4:28; 23:16-17(17); 33:21; 34:12(13); 35:17,21; 40:1; 47:7; 48:15; 51:6; Baruk 1:4,13,19. Matt 1:17,25; 2:9,13,15; 5:18,25-26; 10:11,23; 11:12-13,23; 12:20; 13:33; 14:22; 16:28; 17:9,17; 18:21-22,30,34; 20:8; 22:26,44; 23:35,39; 24:21,27,31,34,39; 26:29,36,38,58; 27:8,45,51,64; 28:20; Mark 6:10,23,45; 9:1,19; 12:36; 13:19,27; 14:25,32,34,54; 15:33,38; Luk 1:80; 2:15; Luk 2:26(א*); Luk 2:37; 4:29,42; 9:27,41; 10:15; 11:51; 12:50,59; 13:8,21,35; 15:4,8; 17:8; 20:43; 21:32; 22:16,18,34,51; 23:5,44; 24:49-50; Joh 5:17; 9:4,18; 10:24; Joh 12:35 (P66,א,*א); Joh 13:38; 16:24; 21:22-23. Apg 1:22; 2:35; 7:45; 8:10,40; 9:38; 11:19,22; 13:20,47; 17:14-15; 21:5,26; 23:12,14,21,23; 25:21; 26:11; 28:23; Rom 3:12; 11:8; 1 Kor 1:8; 4:5,13; 8:7; 15:6; 16:8; 2 Kor 1:13; 3:15; 12:2; 2 Thess 2:7; 1 Tim 4:13; Hebr 1:13; 8:11; 10:13; Jak 5:7; 2 Petr 1:19; 1 Joh 2:9; Upp 6:10-11.

kalos (fin) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 6:38; Joh 2:10 – Ester 1:11; 2:2-3,7; Tobit 5:14; 6:12; 8:6; 9:6; 12:7-8; Judit 8:7; 11:21; 12:13; 2 Mack 3:1,25; 9:16; 15:12; Salomos Vishet 4:12; 10:8; 13:7; Syr 20:2; 37:9; 41:16; 46:10; Susanna v 2(Theod),31(Theod); Matt 3:10; 5:16; 7:17-19; 12:33; 13:8,23-24,27,37-38,45,48; 15:26; 17:4; 18:8-9; 26:10,24; Mark 4:8,20; 7:27; 9:5,42-43,45,47,50; 14:6,21; Luk 3:9; 6:43; 8:15; 9:26,33; 14:34; 21:5; Joh 10:11,14,32-33; Apg 27:8. Rom 7:16,18,21; 12:17; 14:21; 1 Kor 5:6; 7:1,8,26; 9:15; 2 Kor 8:21; 13:7; Gal 4:18; 6:9; 1 Thess 5:21; 1 Tim 1:8,18; 2:3; 3:1,7,13; 4:4,6; 5:10,25; 6:12-13,18-19; 2 Tim 1:14; 2:3; 4:7; Tit 2:7,14; 3:8,14; Hebr 5:14; 6:5; 10:24; 13:9,18; Jak 2:7; 3:13; 4:17; 1 Petr 2:12; 4:10.

katharismos (rening) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 51:20; Mark 1:44; Joh 2:6 – 2 Mack 1:18,36; 2:16,19; 10:5; Luk 2:22; 5:14; Joh 3:25; Hebr 1:3; 2 Petr 1:9.

lithinos (av sten) (i NT) Joh 2:6 – 2 Kor 3:3; Upp 9:20.

methyskô (göra drucken) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 1:16; Joh 2:10 – Judit 6:4; Syr 32:13; Luk 12:45; Ef 5:18; 1 Thess 5:7; Upp 17:2.

metrêtês (ankaremått) (i NT + exempel i GT) 2 Krön 4:5; Bel och Draken v 3; Joh 2:6 – 1 Kung 18:32.

nymfios (brudgum) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 5:34; Joh 2:9 – 1 Mack 1:27; 9:39; Baruk 2:23; Matt 9:15; 25:1,5-6,10; Mark 2:19-20; Luk 5:35; Joh 3:29; Upp 18:23.

(h)otan (när alltefter omständigheterna) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:10 – Tobit 8:21; Salomos Vishet 12:18; Syr 18:7; Matt 5:11; 6:2,5-6,16; 9:15; 10:19,23; 12:43; 13:32; 15:2; 19:28; 21:40; 23:15; 24:15; 32-33, 25:31; 26:29; Mark 2:20; 3:11; 4:15-16,29,31-32; 8:38; 9:9; 11:19,25; 12:25; 13:4,7,11,14,28-29; 14:7,25; Luk 5:35; 6:22,26; 8:13; 11:2,21,24,34,36; 12:11,54; 13:28; 14:8,10,12-13; 16:4,9; 17:10; 21:7,9,20,30-31; 23:42. Joh 4:25; 5:7; 7:27,31; 8:28,44; 9:5; 10:4; 13:19; 14:29; 15:26; 16:4,13,21; 21:18. Apg 23:35; 24:22; Rom 2:14; 11:27; 1 Kor 3:4; 13:10; 14:26; 15:24,27-28,54; 16:2-3,5,12; 2 Kor 10:6; 12:10; 13:9; Kol 3:4; 4:16; 1 Thess 5:3; 2 Thess 1:10; 1 Tim 5:11; Tit 3:12; Hebr 1:6; Jak 1:2; 1 Joh 2:28; Upp 4:9; 9:5; 10:7; 11:7; 12:4; 17:10; 18:9; 20:7.

têreô (hålla – hålla fast/kvar) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:10 – Tobit 14:9(BA); 1 Mack 4:61; 6:50; 2 Mack 14:29; Salomos Vishet 10:5; Syr 29:1; Matt 19:17; 23:3; 27:36,54; 28:4,20; Mark 7:9(א,*א,A,B); Joh 8:51-52,55; 9:16; 12:7; 14:15,21,23-24; 15:10,20; 17:6,11-12,15. Apg 12:5-6; 15:5; 16:23; 24:23; 25:4,21; 1 Kor 7:37; 2 Kor 11:9; Ef 4:3; 1 Thess 5:23; 1 Tim 5:22; 6:14; 2 Tim 4:7; Jak 1:27; 2:10; 1 Petr 1:4; 2 Petr 2:4,9,17; 3:7; 1 Joh 2:4-5; 3:22,24; 5:2-3,18; Judas v 1,6,13,21; Upp 1:3; 2:26; 3:3,8,10; 12:17; 14:12, 16:15; 22:7,9; Upp 1:3; 2:26; 3:3,8,10; 12:17; 14:12, 16:15; 22:7,9.

tithêmi (sätta) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:10 – Tobit 2:4; 14:11; Judit 2:2; 5:1; 12:1; 1 Mack 1:34; 9:51-53; 11:37,66; 12:34; 13:33; 14:26,33-34,49; 2 Mack 14:21; Salomos Vishet 6:22; 13:15; Syr 14:26; Bel och Draken v 36. Matt 5:15; 12:18; 22:44; 24:51; 27:60; Mark 4:21,30; 6:29,56; 10:16; 12:36; 15:19,46-47; Luk 1:66; 5:18; 6:48; 8:16; 9:44; 11:33; 12:46; 14:29; 19:21-22; 20:43; 21:14; 22:41; 23:53,55; Joh 10:17-18; 11:34; 13:4,37-38; 15:13,16; 19:19,41-42; 20:2,13,15. Apg 1:7; 2:35; 3:2; 4:3,35,37; 5:2,4,15,18,25; 7:16,60; 9:37,40; 12:4; 13:29,47; 19:21; 20:28,36; 21:5; 27:12; Rom 4:17; 9:33; 14:13; 1 Kor 3:10-11; 9:18; 12:18,28; 15:25; 16:2; 2 Kor 3:13; 5:19; 1 Thess 5:9; 1 Tim 1:12; 2:7; 2 Tim 1:11; Hebr 1:2,13; 10:13; 1 Petr 2:6,8; 2 Petr 2:6; 1 Joh 3:16; Upp 1:17; 10:2; 11:9.

treis (tre) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 18:16,20; Luk 12:52; Joh 2:6 – Ester 4:16; Judit 1:2; 2:21; 8:4; 12:7; 16:20; 1 Mack 5:24,33; 10:30,34,38; 11:28,34; 2 Mack 4:44; 5:14; 7:27; 13:12; Syr 25:1-2; 26:5; De tre männens lovsång v 28; Matt 12:40; 13:33; 15:32; 17:4; 26:61; 27:40,63; Mark 8:2,31; 9:5,31; 10:34; 14:58; 15:29; Luk 1:56; 2:46; 4:25; 9:33; 10:36; 11:5; 13:7,21; Joh 2:19-20; 21:11. Apg 5:7; 7:20; 9:9; 10:19; 11:11; 17:2; 19:8; 20:3; 25:1; 28:7,11-12,17; 1 Kor 10:8; 13:13; 14:27,29; 2 Kor 13:1; Gal 1:18; 1 Tim 5:19; Hebr 10:28; Jak 5:17; 1 Joh 5:7-8; Upp 6:6; 8:13; 9:18; 11:9,11; 16:13,19; 21:13.

(h)ydria (vattenkruka) (i NT + exempel i GT) 1 Kung 18:34; Joh 2:6-7 – 1 Mos 14:14; Joh 4:28.

ferô (föra) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 15:23; Joh 2:8 – Ester 8:12c(E3); Tobit 12:3; 2 Mack 3:28; 7:20; 8:31; 15:30; Salomos Vishet 14:1; Syr 23:25; Jeremias brev v 25; Susanna v17-18(Theod); Bel och Draken v 14; Matt 7:18(א*); Matt 14:11,18; 17:17; Mark 1:32; 2:3; 4:8; 6:27-28; 7:32; 8:22; 9:17,19-20; 11:2; 12:15-16; 15:22; Luk 5:18; 23:26; 24:1; Joh 4:33; 12:24; 15:2,4-5,8,16; 18:29; 20:27; 21:10. Apg 2:2, 4:34,37; 5:2,16; 12:10; 14:13; 25:18; 27:15,17; Rom 9:22; 2 Tim 4:13; Hebr 1:3; 6:1; 9:16; 12:20; 13:13; 1 Petr 1:13; 2 Petr 1:17-18,21; 2:11; 2 Joh v 10; Upp 21:24,26.

chôreô (ha rum/ha rum för) (i NT) Matt 19:11-12; Joh 2:6 – Matt 15:17; Mark 2:2; Joh 8:37; 2 Kor 7:2; 2 Petr 3:9.


Ytterligare studier:

1 Mos 49:11; 3 Mos 11:32,40; 5 Mos 32:14; Ps 78:44; 105:29; Jer 2:21; 31:12; Matt 11:19; 15:1-2,20; 20:16,20-28; Mark 6:2; 7:2-5; 10:31; Luk 7:34,44; 11:38; 13:30; Joh 3:25; 4:11,46; 6:5-6,13; 11:11-13; Upp 6:6; 7:13-14; 8:5,10-11; 10:10; 11:6; 14:20; 16:3-4; 18:3,13; 21:1.


Carl Armerding "The Marriage in Cana"; Bibliothaeca Sacra 118-142 (1961): 320-326.

John Byl "On the Capacity of Solomon's Molten Sea"; Vetus Testamentum 48.3 (1998): 309-314.

J. Duncan M. Derrett "Water into Wine"; Biblische Zeitschrift 7 (1963): 80-98.

Charles H. Giblin "Suggestion, Negative Response and Positive Action in St. John's Portrayal of Jesus (John 2:1-11; 4:46-54; 7:2-14; 11:1-44)"; New Testament Studies 26 (1980): 197-211.

Kjell Hognesius "The Capacity of the Molten Sea in 2 Chronicles IV:5: A Suggestion"; Vetus Testamentum 44.3 (1994): 349-358.

George M. Hollenback "The Dimensions och Capacity of the 'Molten Sea' in 1 Kgs 7:23,26"; Biblica 81 (2000): 391-392.

O. Linton "'Gammalt' och 'nytt'. En studie i nytestamentlig terminologi."; Svensk Exegetisk Årsbok 5 (1940): 43-55.

F.S. Parnham "The Miracle at Cana"; The Evangelical Quarterly 42.2 (April-June 1970): 105-109.

Ronny Reich "6 Stone Water Jars"; Jerusalem Perspective 48 (1995): 30-33.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-01-29; 2010-05-27; 2013-05-25; avslutande version 2017-09-18)

Tillbaka till Start

2:11-12 Den här början av tecknen, (en) första (א*), gjorde Jesus i Kana av/i Galileen, och Han gjorde Sin härlighetsglans synlig, och Hans lärjungar trodde in i Honom. Efter det här steg Han ner ’in i’/till Kafarnaum, Han och Hans moder och Hans bröder * (א,*א). Och där stannade de inte många dagar.

Ord för ord: 2:11 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Den-här (en)-början gjorde (av)-'-en tecken'/tecknen '-en Jesus'/Jesus i Kana '-ens Galiles' (en)-första och (han)-gjorde-synlig '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen sin, och (de)-trodde in-i honom '-na lärjungar' hans. 2:12 (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Efter det-här steg-ner in-i Kafarnaum han och '-n moder'/modern hans och '-na bröder'/bröderna hans och där stannade-(de) inte många dagar.


1883: Detta sitt första tecken gjorde Jesus i Kana i Galiléen och uppenbarade sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom. Därefter for han ned till Kapernaum, han och hans moder och hans bröder och hans lärjungar; och de stannade där några få dagar.

1541(1703): Detta war det första tecken, som Jesus gjorde i Cana i Galileen, och uppenbarade sina härlighet; och hans Lärjungar trodde på honom. Derefter for han ned till Capernaum, han och hans moder och hans bröder, och hans Lärjungar; och blefwo der i få dagar.

LT 1974: Undret i Kana i Galileen var Jesu första offentliga demonstration av sin gudagivna kraft. Och hans lärjungar trodde att han verkligen var Messias. Efter bröllopet gick han till Kapernaum för att vara tillsammans med sin mor, sina bröder och lärjungar under några dagar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa började/'var en ledare', en människa, en ’jordbrukare av jord’/jordbrukare, och han planterade en vingård. Och han drack ut ur/av vinet och gjordes/blev drucken, och blottades i sitt hus. Och Ham, Kanaans fader, skådade sin faders blottande. ... Men Noa var åter nykter från vinet och han fick kunskap om så mycket som hans son, den yngre, hade gjort (med) honom, och han talade: "På/’under herraväldet av’ något förbannat (är) Kanaan, en ’pojke av en medlem av hushållet’/’slavars slav’ skall han vara åt sina bröder." (1 Mos 9:20-22a,24-25, Grekiska GT)

(Abraham sade till de tre männen:) “Jag skall ta ett bröd, och ni skall äta, och efter det här skall ni ’komma vid sidan av’/’gå vidare’ ’in i’/på er väg.” (1 Mos 18:5a, Grekiska GT)

(Fader Abraham sade till sin pojke/slav:) "Du må ej ta en kvinna åt min son Isak från döttrarna av/till kanaaneerna, i sällskap med vilka jag har min bostad i/bland dem, emellertid/utan du skall gå in i ’min jord’/’mitt land’, där jag blev/föddes, och in i min stam, och du skall ta en kvinna åt min son Isak därifrån." (1 Mos 24:3b-4, Grekiska GT)

(Gud sade till Mose:) "Om – alltefter omständigheterna – (Israel) inte må tro dig men/och ej må lyssna till det första tecknet, kommer de att tro dig av/genom det sista tecknets röst. ... (Och Aron) gjorde tecknen mitt emot folket. Och folket trodde. (2 Mos 4:8,30b-31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Jag skall förhärligas i, i farao och i varje/hela hans armé och i vagnarna och i hans hästar." (2 Mos 14:17b, Grekiska GT)

(Herren talade om) alla de män som skådat (Hans) härlighetsglans och de tecken som (Han) gjorde i Egypten och i det ödelagda (området)." (4 Mos 14:22a, Grekiska GT)

Och Herren lyssnade till Israels röst och ’gav ... till sidan av’/överlämnade Kanaan under dess hand/herravälde, och de avskydde det och dess städer. (4 Mos 21:3a, Grekiska GT)

(Mose sade till befälhavarna för Israels stammar och till Israels äldsteråd:) "Ni sade ('hela tiden'/'gång på gång'): 'Skåda, Herren, vår Gud, har visat oss Sin härlighetsglans.'" (5 Mos 5:24a, Grekiska GT)

Det blev/hände i/på tredje dagen, som/då (Ester) upphörde bedjande/'att bedja', (att) hon ’sjönk ut’/’klädde av’ vård-/tjänste-/vardagskläderna och höljde sig i sin härlighetsglans. (Ester 5:1/D1, Grekiska GT)

(Gud) skall göra ett område ... på andra sidan Jordan, nationernas Galileen, (till) Judeens delar. (Jes 8:23b eller 9:1b, Grekiska GT)

(Herren) talade till mig: "Du är min slav, Israel, och i dig skall Jag förhärligas." (Jes 49:3, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Du, son av en människa, tag dig en tegelsten och sätt den före/inför ditt ansikte och ’skriv alltigenom’/’rita ut’ emot den en stad, (nämligen) Jerusalem. … Det här är ett tecken för Israels söner.” (Hes 4:1,3b, Grekiska GT)

Det skall inte längre vara/finnas en kanané i Herrens, den Allsmäktiges, hus i/på den där dagen. (Sak 14:21b, Grekiska GT)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

… (Som) vin förenat tillsammans med vatten (är en) söt (dryck) och fullständigt avslutar den fröjdbringande (nåden) roande/’på ett roande sätt’, på det här sättet roar och/också ’den helt och hållna beredningen’/avslutningen av utsagan hörsägnerna/lyssnandet av/hos dem som bönfaller/’blir bekanta med’ samordningen/sammanställningen. Därpå kommer slutet att vara. (2 Mack 15:39)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) gjorde vatten sött 'in i'/'med syfte på' det att fås/’man skulle få’ kunskap om Hans stabilitet. (Syr 38:5b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I/med (Moses) utsagor fick (Herren) tecken att helt och hållet upphöra, och Han förhärligade honom.” (Syr 45:3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Det här är det stora och första budet. * (א*, B) Ett andra (är) likt det här.” (Matt 22:38b-39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

(Jesus) steg ned i sällskap med (sin fader och moder) och kom in i Nasaret. (Luk 2:51a)

(Jesus) kom ner ’in i’/till Kafarnaum, en stad av/i Galileen. (Luk 4:31a)

Petrus och de (som var) tillsammans med honom var (hela tiden) varande (och havande varit) tyngda (i/av) sömn/sömnighet. Men då de hade varit vakna alltigenom/’hela tiden’, skådade de (Jesu) härlighetsglans. (Luk 9:32a)

Varje/hela folkskaran fröjdade sig på/’för ... skull’ de härliga ting som blev av/genom honom. (Luk 13:17b)


Hembygdens predikan:

Hur uppenbarar då Jesus sin härlighet? Ja, svaret blir att han griper in då hans stund är inne. Nog tycker vi att han dröjer alldeles för länge ibland. Men ser du, hans klocka och vår går inte alltid lika. Det förunderliga är dock, att han alltid kommer i rätt tid. Han kom i rätt tid där borta vid Nains stadsport för att bjuda liktåget stanna och giva den sörjande änkan sonen åter. Han kom i rätt tid till Sykarsbrunnen för att möta med den törstande kvinnan. Ja, han har kommit i rätt tid så många gånger i både ditt och mitt liv, även om vi understundom har varit otäliga och börjat misströsta på hans hjälp.

När uppenbarar då Jesus sin härlighet? O, vi svarar: ”Han griper in först när vi har gjort vårt. Tjänarna fick ju först ösa vatten i krukorna och så bära fram det till övertjänaren, och först då välsignades deras gärning och förvandlingens under skedde. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Sovjetunionen: Tjernobyl norr om Kiev) På morgonen hittade vi döda mullvadar i trädgården. Vem hade tagit livet av dem? De brukar inte krypa upp ur jorden och ut i dagsljuset. Någonting hade jagat upp dem. Jag svär vid allt heligt! Min son ringde från Homel: "Flyger ollonborrarna?" "Det finns inga ollonborrar, man ser inte ens till några larver. De har gömt sig." "Finns det daggmask?" "Hittar man en daggmask, så blir hönan glad. Men det finns inga." "Det är det första tecknet: där det inte finns ollonborrar och daggmaskar - där är det stark strålning." (Anna Petrovna Babajeva "En monolog om att hönan blir glad när man hittar en daggmask" s 65; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986; Svetlana Aleksijevitj född år 1948 i Stanislav öster om Odessa i Ukraina)

Kommentaren i v. 11 betecknar skeendet som ett ”tecken” och antyder att det endast var en liten grupp som förstod dess fulla innebörd. ... Kanaberättelsen bör beskrivas som en symbolisk berättande text, dvs. en berättelse som vill förmedla något utöver det som egentligen berättas. ... För den initierade läsaren vill Kanaberättelsen avslöja hur det nya förbundets folk föds fram ur det gamla förbundets. Kontinuiteten betonas, liksom det avgörande nya. ... Kanaberättelsen skulle kunna beskrivas som en symbolisk berättelse med många allusiva element. (Birger Olsson "Att umgås med texter" s 22-23; författaren född år 1938 i Nordingrå öster om centralorten Kramfors i Sverige, 1992-2003 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

I den förbannelse- och välsignelseformel som Noa uttalar över sönerna, är det tydligen fråga om tre palestinensiska folk: Sem, Jafet och Kanaan. Den senare förbannas på grund av sitt okyska uppträdande. Han skall vara sina bröders träl. GT ger ofta uttryck åt den häpna avsky som israeliterna kände inför urinvånarnas, kananeernas sexuella beteende, i vilket även ingick kultisk prostitution. Sem och Jafet däremot prisas för sin diskretion och pietet. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 40 i kommentar till 1 Mos 9:18-29; författaren född år 1912 i Rogberga sydost om Jönköping i Sverige, 1949-78 professor i Gamla Testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

Johannesevangeliet betonar, att Jesu under är tecken, som visar ut över sig själva – de pekar mot en djupare verklighet än till undrets yttersida, som man först lägger märke till. Tecknen visar hän mot Jesus själv. De förkunnar, att Guds härlighet uppenbaras i honom. Man kan t.ex. nämna vinundret i Kana, Joh 2:11. Tecknen kan understundom var ringa och oansenliga i det yttre. Barnet i krubban är ett tecken på, att den messianska tiden brutit in, Luk 2:12. (Nils Tägt ”När han kommer” s 76)

“Den här början av undren gjorde Jesus i Kana i Galileen.” … Det finns de som säger att detta inte är början. ”Ty hur blir det”, säger man, ”om ’Kana i Galileen’ läggs till? Detta visar att detta var den ’början’ Han gjorde ’i Kana’.” Men på dessa punkter skulle jag inte våga påstå något exakt. … Om av de under som gjordes efter Hans dop, detta eller något annat var det första, detta förefaller mig onödigt att hävda med säkerhet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:80; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Jönköping) Låt mig med en gång säga, att jag tror inte att Jesus gjorde under för att visa vem han var utan därför att han kände behov av att få hjälpa de lidande och lindra nöd och sorg av olika slag. (Agne Nöjd "Andlig blindhet"; kommentar till Matt 16:1-4; Jönköpings-Posten den 19 oktober 1956; Nöjd var kapten i Frälsningsarmén i Jönköping)

(Halmstad, Jönköping, Vaggeryd, Hovslätt) Den ursprungliga tanken att förbinda Halmstad med Jönköping skulle komma att förverkligas först 1894, då bibanan från Vaggeryd till Jönköping blev färdig. ... Semaforen - signalanordningen - var s k ving-typ och från början placerad mitt framför stationshuset. Så småningom ersattes den av ljussignaler på båda sidor av stationsgränsen. (Salbin Wallentin "Järnvägen och Hovslätts station" s 5,12)

(Danmark, Sydvästsverige, Månestorp i Sandseryd, Varkullen i Hovslätt, Ramlaklint nordost om Huskvana, Vista kulle norr om Huskvarna, Visingsö, östra Svealand) Mycket talar enligt (den kände hembygdsforskaren Harry) Bergenblad (i Huskvarna) för att berget (Varkullen i Hovslätt) ... skulle ha utgjort en länk i en bevakningskedja, som sträckte sig från Sydvästsverige upp emot östra Svealand. I orostiden tände man på olika höga punkter i terrängen signaleldar, som genom sin rök gav bud om annalkande fiender. Vad man framför allt varnade för, var naturligtvis framtågande danska härar. Man får då anta, att månestorpsbönderna uppe på Varkullen tände en eld som syntes till nästa stora höjd, som kanske var Ramla Klint, och att signalen därifrån fördes vidare, kanske till Vista Kulle, och därifrån till Visingsö, där ju alltid herremän bodde. Till och med själva namnet, Varkullen, skulle ju passa in i det här resonemanget. Namnet antas nämligen komma från det fornsvenska "Vardher", som betyder varna, bevaka. Visserligen måste allt detta betraktas enbart som teorier, men vad säger egentligen emot? (Inge Kvarnström "Varkullen - en fornborg?" s 23-24)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Undren är inte imponerande tricks utan vägvisare, tecken. (Jesus) botar sjuka, han gör under i naturen och han uppväcker döda. Detta är vad som berättas om honom. Han gör det därför att han är Guds Son. En ny tid av återupprättelse har börjat. (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 24)

Det är det meningslösa i några av undren i de apokryfiska evangelierna som gör dem så otroliga. Men Johannes kallar Jesu under för ”tecken”. Jesus är inte magiker utan lärare, och undren bekräftar hans budskap, uppenbarar vem han är och varför han har kommit. Om vi försöker ”bortförklara” Jesu under, så misstror vi hans undervisning. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 30; författaren född år 19?? i London i England)

(Sydafrika: Cana) Från (missionsstationen i) Cana (i Sydafrika) ha vi många goda minnen. Det var en rik vecka vi fingo tillbringa tillsammans med Ester Aronsson och Hanna Svensson. På söndagen stort möte med kyrkan fullsatt. Evangelister och medhjälpare från utposter, tillsammans 17 stycken kommo och stannade flera dagar. På måndagen var det bibelstudium för evangelisterna samt rapportmöte från arbetet. Evangelisten i Cana heter Duba. (Lydia Vitus "Herre, välsigna Afrika" s 103; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

(Sverige) (Vi) möter konfirmander, svartklädda pojkar och vitklädda flickor, som kommer ur bussen. Det är söndag och deras första nattvardsgång, därför är de tidiga, skriftermålet börjar halv elva; förmodligen är det första söndagen i juli. Nu blickar de mot skyn, pojkarna är mest ivriga, tecknet de ser är flygplanet, ett mirakel år 1933, förebådande en ny tidsålder. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 188; brev från Martin till Tomas sju dagar efter påsk 2005)

(Belgiska Kongo/Demokratiska republiken Kongo: Kibunzi sydväst om Kinshasa) Under denna vår byresa ha vi haft mycken glädje i arbetet. ... (Infödingarnas) vetande är ojämförligt mycket större än fordom. Kvinnor kunna stå upp mitt i en folksamling, slå upp bibeln och läsa någon vers att lämna som tänkespråk - ett glädjande tecken. (S.A. Flodén "Från Kibunzi" s 254-255; brev daterat den 28 januari 1924; Missionsförbundet n:r 15 den 10 april 1924)

Hjalmar: Det är fara värt att (Hedvig) kommer att mista synen. Gregers: Bli blind? Hjalmar: Ja, än så länge kan man bara spåra de första tecknen, och det kan ju fortfarande gå bra en tid. Men läkaren har förvarnat oss. Det kommer obevekligt. Gregers: Men det är ju en förskräcklig olycka. Hur har hon fått det? Hjalmar (suckar): Ärftligt, förmodligen. Gregers (rycker till): Ärftligt? Gina: Ekdals mor hade också dålig syn. Hjalmar: Ja, det säger far, jag kan ju inte minnas henne. Gregers: Stackars barn. Och hur tar hon det? Hjalmar: Det förstår du väl att vi inte nänns säga något sådant till henne. Glad och sorglös som en liten fågel fladdrar hon in i livets eviga natt. (överväldigad) Åh, det är så fruktansvärt tungt för mig, Gregers. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 198; författaren född år 1828 i Skien sydväst om Drammen i Norge)


Att avrunda med:

Stilla veckan. Det var en tidig påsk det året. Cora hade beslutat att gå till nattvarden på skärtorsdagsaftonen. Ernst försökte med alla medel hindra henne, som anade han ett avgörande. ... Han höll fast Cora i armarna och bönföll henne att inte gå. ”Cora, hur kan du ens tänka på att ta emot nattvarden?” ”Jag måste be Herren om hjälp. Han skall hjälpa mig. Jesus är mig närmare än mitt eget hjärta. Du står mellan mig och Gud”, stammade hon. ... När Cora kom åter från kyrkan verkade hon full av frid. Ett upphöjt lugn vilade över hennes anletsdrag. Ernst förstod genast att hon haft ett samtal med sin präst. ”Du är religiöst hysterisk, Cora”, viskade han till henne. ”Varför ber du inte Gud om ett tecken på att han hör dina böner?” ”Är det inte tecken nog att Han inger mig tanken på Honom?” mumlade hon. (Christine Falkenland "Själens begär" s 137-139)


Egna kommentarer och funderingar:

Liksom profeten Hesekiel skrev ett tecken för Israel, så skriver nu också profeten (jfr Upp 1:3) Johannes ner tecken för Israel.

I fordom tid förödmjukades Kanaan av det första vinet, och det kanaaneiska folket var avskytt. Och fadern Abrahams slav tog inte sonen Isaks brud från Kanaan utan från Abrahams eget land och egen släkt. Nu äras det högt belägna Kana och upprättas genom det sista vinet och genom att få vara platsen för bröllopsmåltiden med Sonen (brudgummen) och Hans lärjungar (bruden) som närvarande gäster. Ty Jesu egna hade inte tagit Honom till sin sida (Joh 1:11). Och när Jesus lämnar Kana, har Hans lärjungar (Joh 2:2) blivit Hans bröder (Joh 2:12).

Jesus gjorde ett andra tecken i Kana (Joh 4:54). Det första och det sista tecknet för Israel i Egypten och början på tecknen (det första) och det andra tecknet för Israel (lägg märke till omformningen!) i upprättelsens tid, dessa två par av "hoppfulla" tecken ledde till tro. Vad angår undret som ett tecken, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a.

I ett återställelseperspektiv ser vi också hur det föraktade Galileen nu äras. Som kontrast ödmjukas det ärade Judéen (och judarna) genom att bli platsen och medlet för motståndet mot Jesus.

Ordet Kafarnaum kan betyda “Naums by” (Jfr Nahum 1:1).


Paulus sade till de troende i Korint: "(De trolösa) stråla/utstrålar ej upplysandet av det goda lilla budskapet av Kristi härlighetsglans – (Han) som är Guds avbild." (2 Kor 4:4b)


Grekiska ord:

Kapharnaoum (Kafarnaum) Luk 4:31; Joh 2:12 – Matt 4:13; 8:5; 11:23; 17:24; Mark 1:21; 2:1; 9:33; Luk 4:23; 7:1; 10:15; Joh 4:46; 6:17,24,59.

sêmeion (tecken) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 5:2; Syr 45:3; Joh 2:11 – Ester 10:3f(F6); 2 Mack 6:13, 15:35; Salomos Vishet 5:11,13; 8:8; 10:16; Syr 36:5(6); 42:18; 43:6; Baruk 2:11; Jeremias brev v 66. Matt 12:38-39; 16:1,4; 24:3,24,30; 26:48; Mark 8:11-12; 13:4,22; Luk 2:12,34; 11:16,29-30; 21:7,11,25; 23:8; Joh 2:18,23; 3:2; 4:48,54; 6:2,14,26,30; 7:31; 9:16; 10:41; 11:47; 12:18,37; 20:30. Apg 2:19,22,43; 4:16,22,30; 5:12; 6:8; 7:36; 8:6,13; 14:3; 15:12; Rom 4:11; 15:19; 1 Kor 1:22; 14:22; 2 Kor 12:12; 2 Thess 2:9; 3:17; Hebr 2:4; Upp 12:1,3; 13:13-14; 15:1; 16:14; 19:20.


Ytterligare studier:

4 Mos 14:22; Jes 8:23(9:1); 2 Mack 14:8; Matt 4:13; 12:46; Mark 12:29-31; Joh 1:14,43; 11:4,40; 12:41; Upp 7:1.


Carl Armerding "The Marriage in Cana"; Bibliothaeca Sacra 118-142 (1961): 320-326.

Donald Guthrie "The Importance of Signs in the Fourth Gospel"; Vox Evangelica 5 (1967): 72-83.

Troy W. Martin "Assessing the Johannine Epithet 'Mother of Jesus'." Catholic Biblical Quarterly 60 (1998): 63-73.

F.S. Parnham "The Miracle at Cana"; The Evangelical Quarterly 42.2 (April-June 1970): 105-109.

Ritva H. Williams "The Mother of Jesus at Cana: A Social-Science Interpretation of John 2:1-12"; Catholic Biblical Quarterly 59 (1997): 679-692.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-30; 2010-05-30; 2013-05-29; avslutande version 2017-09-18)

Tillbaka till Start

2:13-15a Men (א,*א) judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och Jesus steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och han fann i helgedomen dem som sålde nötkreatur och får och duvor, och småmyntväxlarna (som) satt (där). Och då Han hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen.

Ord för ord: 2:13 (13 ord i den grekiska texten) nära men var-(hela-tiden) '-et påskalamm'/påskalammet '-nas Judarna'/Judarnas, och steg-upp in-i Jerosolyma/Jerusalem '-en Jesus'/Jesus. 2:14 (16 ord i den grekiska texten) Och (han)-fann i '-en helgedom'/helgedomen de-(som) säljande nötkreatur och får och duvor och '-na småmyntväxlare'/småmyntväxlarna sittande 2:15a (16 ord i den grekiska texten) och havande-gjort (ett)-gissel ut-ur små-rep alla kastade-(han)-ut ut-ur '-en helgedom'/helgedomen både '-en får'/fåren och '-en nötkreatur'/nötkreaturen


1883: Och judarnes påsk var nära, och Jesus for upp till Jerusalem. Och han fann i templet dem, som sålde oxar och får och dufvor, och växlarne, som sutto där. Och han gjorde ett gissel af tåg och dref ut dem alla från templet, tillika med fåren och oxarna.

1541(1703): Och war Judarnas Påska hardt när; Och Jesus for upp till Jerusalem. Och fann i templet dem som sålde fä, och får, och dufwor, och wexlare sittande. Då gjorde han ena gissel af tåg, och dref dem alla ut af templet, med får och fä.

LT 1974: Så var det dags för det årliga påskfirandet och Jesus gick till Jerusalem. På tempelområdet såg han myntväxlare bakom sina diskar, och affärsmän som sålde boskap, får och duvor som skulle användas till offren. Jesus gjorde en piska av några rep och drev ut allesammans. Han körde ut fåren och oxarna ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: ”Kom/gå in till Farao och tala till honom:) ’En Herrens hand skall stå på/nära (med) en oerhört stor död i/bland dina husdjur i/på slätterna, både/och i/bland hästarna och i/bland lastdjuren/åsnorna och kamelerna och nötkreaturen och fåren.’” (2 Mos 9:3, Grekiska GT)

'Ett påskalamm'/'en påsk' är för Herren. (2 Mos 12:11b, Grekiska GT)

(Ut ur Egypten) steg det upp får och nötkreatur och oerhört många husdjur tillsammans med (Israels söner). (2 Mos 12:38b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels söner:) "En människa ut ur/av er, om hon – alltefter omständigheterna – må ’leda i riktning mot’/’ta med sig’ en gåva åt Herren, skall ni ’föra till’/’ta med er’ er gåva från husdjuren, från nötkreaturen och från fåren. ... Men om – alltefter omständigherna – ’hans hand ej må vara stabil/’han inte har råd’ ... skall han föra/’ta med sig’ två turturduvor eller två unga duvor.” (3 Mos 1:2; 5:7a, Grekiska GT)

(Egypterna) kastade/drev ut (Israels folk) från deras ansikte. (Judit 5:12b)

(Simon) kastade/drev ut, ut ur (Jerusalem), varje/all orenhet. (1 Mack 13:48a)

(Baruk sade:) “… Herren har lett ut (Sitt) folk ut ur Egyptens jord/land i/med mäktig hand och i/med tecken och i/med förebud och i/med stor förmåga och i/med hög arm.” (Baruk 2:11a, jfr Upp 11:8 ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem = Egypten)


Den Senare Uppenbarelsen:

... (Jesus) skådade en människa, som sades/kallades Matteus, som satt emot/intill tullhuset. (Matt 9:9a)

Och Jesus kom in i, in i helgedomen och Han kastade/drev ut alla de som sålde och köpte i helgedomen. (Matt 21:12a)

Då de där (kungens) slavar hade kommit ut ’in i’/på vägarna, ledde/förde de tillsammans alla som de fann, både onda och goda. Och brudkammaren (א,* א, B*) uppfylldes av (de) som låg upp/’till bords’. (Matt 22:10)

(Jesus sade till fariseerna:) “Visa på/fram för Mig det lagligen gällande skattemyntet.” Men/och de förde en denar till Honom. Och Han säger till dem: ”Vems är den här avbilden och inskriften?” De säger * (א,* א,B): ”En kejsares.” Då säger Han till dem: ”Ge så tillbaka en kejsares ting till en kejsare och Guds ting till Gud.” (Matt 22:19-21)

Då (Pilatus) hade gisslat Jesus gav han Honom till sidan av (soldaterna), för att Han måtte korsfästas. (Matt 27:26b)

Då (Jesus) hade satt sig ‘helt och hållet’/alldeles mitt emot skattkammaren (i helgedomen), tittade Han (hela tiden) på hur folkskaran kastar koppar in i skattkammaren. Och många rika kastade (hela tiden) många (mynt). ... Ty många kastade ut ur/av det som var utöver för dem. (Mark 12:41,44a)

Herren svarade (synagogsledaren) och talade: "Hycklare, löser inte var och en av er (på) sabbaten sitt nötkreatur eller åsnan från krubban och ledande (den) bort (א*,B*) ger han (den) att dricka?" (Luk 13:15)

Men de osyrade tingens högtid, den som sägs/kallas påskalamm/påsk, närmade sig (hela tiden). (Luk 22:1)

(Mose) ledde ut (Israel), då han hade gjort förebud och tecken i Egyptens jord/land. (Apg 7:36a, jfr Upp 11:8 ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem = Egypten)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen ser) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Ordet (kermatistês) betecknar egentligen en som växlar stora pengar till små (kermatizô = "att skära små"). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 170; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA)

Busstationen i Den bleka hästens stad ... var en till det yttre mycket vacker och stor byggnad. De färgglada lyktorna utanför porten var fortfarande tända och lyste upp de röda tecknen på skylten vid sidan om dörren och den blekgröna, rappade fasaden. Gatuförsäljarna som hade arbetat under natten stod uppradade som en lång allé på bägge sidor om vägen som ledde fram till porten. Det fanns både manliga och kvinnliga försäljare och alla såg sömniga och utmattade ut. ... I ljuset från gatlyktornas fräsande, blå lågor såg de ut som halvdöda grodyngel, slöa och apatiska. "Söta päron - söta päron - Vill ni köpa söta päron?" ropade kvinnan åt dem. "Vindruvor - Vindruvor - Får det lov att vara litet vindruvor?" höjtade en manlig försäljare. Äpplen, höstpersikor, honungsdadlar: allt möjligt sålde de. Försäljarna ropade och skrek. Frukter av allehanda slag stank vidrigt och gammalt papper, skal och avföring täckte marken. Jinju kände att någonting doldes djupt inne i försäljarnas ögon. De ropar ut sina varor med munnen, men inom sig svär eller skrattar de åt mig. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 160; författaren född år 1955 i Gaomi sydost om Beijing i Kina)

Att det drevs handel på tempelplatsen berodde på två orsaker. Först och främst var det praktiskt. Många pilgrimer behövde köpa ett får eller ett par duvor för att ha något att offra. Vidare skulle man betala tempelskatt, och den måste erläggas i gammaldags siklar, som man fick växla till sig. Men vidare var det så att översteprästerna i stor utsträckning hade skaffat sig monopol på affärerna och förtjänade stora pengar på dem. Tempelkulten hade alltså blivit ett geschäft. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Markus” s 97 i kommentar till Mark 11:15-19)

Det förefaller klart att både kanaundret och tempelreningen är sêmeia (tecken) som betecknar samma grundläggande sanning: att Kristus kom för att inleda en ny ordning i religionen. (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 303; författaren född år 1884 i Wrexham i nordöstra Wales, professor i "Divinity" 1935-1949 vid universitetet i Cambridge, England)

(Europa: England, Preussen) (Vid de religiösa festerna) saknades icke den högtidliga mässan, och då sålunda religiös fest med mässa på det närmaste förenades i folkets begrepp med marknad, fick själfva marknaden ofta namnet mässa. Tätt intill kyrkorna, ja tillochmed inne i kyrkorna utbredde man sina varor. Biskoparne och abbotarna hade sin vinst häraf, och tilläto det fördenskull. Medan gudstjänst förrättades i kyrkans kor, kunde således köpare och säljare samlas och köpslå kring varuborden, som fått plats i kyrkans skepp, och söndagen var den vanliga marknadsdagen. Det är gifvet, att många fromma sinnen stöttes häraf och tänkte på evangeliets ord, att bönehuset blifvit gjordt till en röfvarekula, och i själfva verket sökte Karl den store, som reformerade på alla områden, också afskaffa detta missbruk. Men förgäfves, ty vederbörandes vinstbegär var till regeln starkare än deras fromhet. Det fanns tillochmed trakter, där lagen stadgade, att marknaderna ovillkorligt skulle hållas på söndagen. I England, där sabbatshvilan nu (år 1887) så strängt iakttages, gick ofoget längst och hade lagens understöd, så att om en stad ville förlägga en marknad till en annan dag än söndagen, fick den det icke utan konungens särskilda tillstånd. Missbruket har varat genom århundraden; i Preussen t. ex. upphäfdes söndagsmarknaderna först i femtonde århundradet. Där det afskaffades var det nästan öfverallt lördagen som kom i söndagens ställe. Detta af två orsaker: den ena var, att de fleste marknadsresande anlände om lördagen till staden, för att tidigt följande lördag vara i kyrkan; den andra var den, att man ville utestänga de förhatade judarne från konkurrens med de kristne schackrarne. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 285-286; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

När rabbinerna tänkte på (Jerusalem) i hennes härlighet, kunde de ... säga: ”Världen är likt ett öga. Oceanen som omger världen är det vita i ögat. Det svarta är världen själv. Pupillen är Jerusalem, men bilden inne i pupillen är helgedomen. (Alfred Edersheim “The Temple” s 39; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

Tempelmarknaden låg otvivelaktigt någonstans på “Hedningarnas gård”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" p 370; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

Vi har infört detta namn (hedningarnas gård) fastän ... den enda term som i judiska skrifter används om (denna plats) är ”husets berg”. ... Den utgjorde den lägsta och yttre gården av helgedomen ... och var stenlagd med den finaste, mångskiftande marmor. Enligt judisk tradition utgjorde den en kvadrat på 750 fot. Dess namn härleds av det faktum att den var öppen för alla – judar och hedningar – förutsatt att man iakttog föreskrivna regler av etikett och vördnad. (Alfred Edersheim “The Temple” s 45; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

(Värnamo, Skillingaryd) Vid 28 års ålder sadlade jag om. Blev lokalredaktör för Värnamo Nyheter. Efter 16 år i uppgiften har jag (nu år 1994) sedan hösten -89 varit knuten till sportredaktionen i Värnamo. Redaktionsminnen från skillingarydstiden ger en flod av minnen att ösa ur. . . . En nyhet för mig att konfronteras med var det frireligiösa livet. Hade tidigare inskränkt sig till ett och annat barnmöte på Frälsningsarmén. Trots ekumenik och gemensamt mål tyckte jag mig märka skillnad mellan samfunden. Pingstvännerna ordnar aldrig några lotterier eller försäljningar. Tydligt att de anammar den bibliska händelsen när Jesus körde ut månglarna ur templet och förklarade att det inte är någon marknads- och/eller jippoplats. Nej, pingstvänner litar helt till tiondet, i den mån det lever kvar, och kollekter. Missionsauktioner är ett speciellt kapitel för sig. Först och främst helt otroligt hur mycket pengar som kommer in den vägen. För en utomstående ter det sig främmande. Hörde talas om att det fanns en gammal tant som först köpte ett handarbete, förfärdigade det, skänkte det till auktionen och sedan själv ropade in det. Det hade väl varit enklare att skänka en summa pengar. Men så enkelt är det inte. Det ligger säkert mycket mer bakom agerandet. (Erik Sjöberg "Skillingaryds skjutfält har spelat ut sin roll?" s 86)

(Pastor) Hjelmsäter pekade på (Sigrid): "Ser du inte och ångrar din synd." "Jag har inte syndat, det är Guds vilja som sker." Hjelmsäter sa värdigt: "Församlingens äldste kommer att samråda och be om Guds vägledning. Så du hör av oss, Sigrid, när vi avgjort om du efter visad ånger och bot får vara kvar i församlingen." "Får vara kvar", sa Sigrid upprört. "Jag är frälst och andedöpt och har lovat att ge er allt vad jag äger. Det är klart att jag får vara kvar!" ... Byggarn hånskrattade: "Vad är du mer än en sköka", sa han. "Satan har dej. Jesus Kristus, Guds son, skulle ha drivit dej ut ur templet, du orena kvinna. Och på samma vis ska vi fördriva dej ur de frälstas gemenskap." Hjelmsäter sänkte huvet, kanske han såg på sina skor igen. "Ja, Herre", sa han. "Så är det, Herre Jesus, Gud ske pris och Lammet!" (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 99-100)

(Skillingaryd) Inför (1961 års) vårmarknad på onsdag har . . . Skillingaryds kommunalkontor mottagit beställningar på flera marknadsdiskar än de 80 som kommunen kan tillhandahålla, och detta en vecka innan "högtiden", vilket kommunalkamrer C.O. Sjöberg omtalar för Värnamo Nyheter. Är ett rekord sedan han kom i köpingens tjänst 1947. Detta tyder på att Skillingaryd går en ny storhetstid till mötes som marknadsplats. . . . Ja, tillströmningen av knallar ser ut att öka år från år, säger C.O. Sjöberg och på onsdag blir antalet försäljare minst 100 stycken, och tillströmningen av marknadsbesökare ser också ut att öka, trots att senare år tivolinöjena lyst med sin frånvaro, säger kommunalkamreren. Skall man kanske tyda intresset för Skillingaryds marknader så att folk i alla åldrar trivs med att träffas ett par gånger om året på Skillingaryds marknadsplats för att i "lugn och ro" få diskutera större eller mindre händelser, bjuda varandra på söta marknadskarameller, köpa en färgglad ballong till småttingarna eller försöka vinna någonting på något av de otaliga lotterier som hör nutidens marknader till . . . kanske inköpa vårens nyheter i klädesplagg, se, höra och köpa de lockande nyheterna i mopeder, bilar, cyklar, traktorer och andra motorfordon, taga en siesta i köpingens konditorier, skaffa hem den där möbelgruppen, frysboxen eller tvättmaskinen man länge talat om o. s. v. m. m. och så passar man på att göra de tilltänkta inköpen i de bofasta affärerna i samband med marknadsbesöket, i vilket sammanhang vi på de flitigt annonserade köpmännens vägnar ber att få hälsa alla marknadsbesökare välkomna till Skillingaryds vårmarknad på onsdag. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu" s 58-59)

(Bjälkön norr om centralorten Skillingaryd) Man kom osökt att tänka på forntidens jättedjur, när hemmansägare August Karlsson, Bjälkön, Skillingaryd, öppnade de breda ladugårdsdörrarna för att släppa ut oxparet Pelle och Niklas. Djuren är 1,60 meter höga och väger tillsammans närmare ett tusen kilo. . . . Djuren är sålda till slakt. . . . "Det är med saknad vi skiljas från Pelle och Niklas", säger makarna Karlsson som ej har ord nog för att berömma djuren för deras lugna sätt och goda arbetsinsatser på gården. Det sistnämnda bevisas av de raka långa fårorna som plöjes med "köttraktorerna" som dragare. . . . Mitt emot Pelle och Niklas i Bjälköladugården står de betydligt mindre "stutarna" Björn och Tor och väntar på att få bli tämjda till efterträdare, när i denna veckan (i november 1957) de båda andra djuren sänds till slakt. . . . Makarna i Bjälkön är bland de ytterst få i våra bygder, som tänker låta den gamla hederliga "oxdragarsången" fortsätta ljuda. (Rune Storck "Sillingaryd förr och nu, del VI" s 10-11)

(Mullsjö) Länsstyrelsen har meddelat Josef Vincent Ringqvist, Gläntan, Mullsjö, tillstånd att under år 1953 inom länet kringföra manufaktur- och korta varor till salu annorledes än på marknad (s. k. gårdfarihandel). (Smålands Folkblad 1953-01-02 "Tillstånd för annan handel än på marknad")

(Skillingaryd, Jönköping) (Vid) den obligatoriska vårmarknaden i Skillingaryd (år 1947) . . . var tillgången på såväl nötkreatur som hästar god och efterfrågan stor, särskilt på de senare. . . . Den övriga marknaden var rikligt företrädd, och som vanligt dominerade utsädeshandlarna. . . . Frampå eftermiddagen började landsbygdens ungdom i stora skaror samlas i samhället och gatorna erbjödo en livlig syn. För ordningen svarade statspolisen från Jönköping. Ordningen var emellertid den bästa tänkbara, inga fyllerister kunde upptäckas och några anhållanden var det överhuvudtaget aldrig tal om. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 30)


ca 1925 - ca 1910

(Vrigstad, Svenarum, Skillingaryd, Malmbäck, Vrigstad, Växjö, Sävsjö) Marknaderna i Vrigstad ... var de enda (Svenarumsborna) hade på någorlunda nära håll ända från 1500-talet ända fram till mitten av 1800-talet, då man började hålla marknader i Skillingaryd och 1902 också i Malmbäck. ... Jag skall i det följande komma med några minnesglimtar från ett marknadsbesök i Vrigstad någon gång på (19)20-talet. ... Min farmor bodde i Vrigstad, nära torget, just där vägen från Växjö viker av mot Sävsjö - mitt emot den gamla gästgivargården. ... På vägen uppåt (Oxabacken) var det fullt med åkvagnar, hästskjutsar och bönder, som med slya i handen ledde sina kor. Där uppe till höger höll knallar på med att lasta in sina varor i marknadsbodar och tältstånd. ... Sedan Oxabacken -folk och fä i myckenhet. ... Blankryktade hästar och kor och oxar i långa rader eller här och där - då och då ett råmande eller gnäggande - och folk, som spankulerade omkring eller nyfiket samlats kring säljare och köpare. ... Man klämde och kände på korna, såg på deras horn, kröp och kravlade och stönade under oxarna, när man mätte dem med oxasnoor, gick runt och granskade hästarna, tittade på deras tänder och lyfte på deras hasor. ... Fullt med folk överallt - på vägen ner mot torget och vid marknadsbodar och tältstånd. (Sven Thunander "Vrigstad och dess marknad" s 9-13)

(Jönköping, Strömsberg i Ljungarum i Jönköping, Visingsö, Motala, Stockholm, Mullsjö, Habo, Orrabacken norr om centralorten Habo, Marbäck nordost om centralorten Aneby, Tenhult) På ("Oxabacken" i Jönköping) hölls (under senare delen av 1910-talet) vår- och höstmarknad. Månadsmöten hölls varje månad. I Jönköping var det första lördagen i månaden. . . . (Marknadsplatsen) låg på ett smalt område mellan landsvägen och spårvägen mot A6. . . . Oxhandeln dominerade. Köparna till oxarna . . . kom mestadels från andra landskap. Men även från de större gårdarna inom länet kom oxspekulanter. På Strömsbergs egendom fanns oxar i drift till på 1930-talet. Bönderna på Visingsö kom ofta till Jönköping. Deras djur lastades då på båt vid hamnen, på Motala Express eller andra båtar. De var rejäla köpare, öborna. De använde oxar långt fram i tiden. Deras oxar fick bra med foder, de blev stora, tunga slaktoxar. Kreaturshandlare från Stockholm reste ner till Visingsö och köpte hela båtlaster. . . . Många bönder kom från socknarna Habo och Mullsjö. I Habo fanns många, som köpte stutar för att tämja dem och sedan sälja dem vidare. De kunde konsten att tämja: Kalle på Orrabacken, Erik i Marbäck och många andra, nu (år 1985) glömda. Oxarna bands sällan vid repen. Säljaren eller drängen stod redo vid tömmen att demonstrera att oxarna var körda. När det gällde de stora oxarna, var man mest noga med gången. De mindre skulle kunna lyda tömmen: de var "töm-tamda". Hur vana de var att dra lass varierade, men även små stutar kunde vara väl inkörda. 11 kvarters oxar från Mullsjö kunde dra plog på vall. De tämjdes före ett års alder. "Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli." Det var inte alls lätt att sälja på en marken. Många gånger fick säljaren traska hem med osålda djur. Det var inte så roligt. Men det hände också, att det gick att byta oxar, och det var ju intressant. Man hade inte samma djur med sig hem. En hundring emellan kunde räcka ibland. Pengar hade sitt värde då. Såldes djuren till en bonde, tog han själv hand om dem. Såldes de däremot till någon långt ifrån kommande uppköpare, skulle de föras ner till stan och lastas på tåg eller båt. Det kunde vara besvärligt. Kärrorna, som saknade dragare skickades på tåget hem till Tenhult. (Sven Fagerlund "Marknadsminnen på Oxabacken" s 23,25,28)

(Jönköping, Ubbarp sydost om tätorten Barnarp) Samtidigt som handeln på Oxabacken pågick (under senare delen av 1910-talet i Jönköping, var det torgdag på Östra och Västra torgen. Kommersen började där klockan sju. På Östra torget var en väldig rörelse med långa rader av salustånd. Alla slags livsmedel fanns på torget. Bönderna från 2-3 mils avstånd runt staden kom regelbundet varje lördag. De kom ofta med tåget. Med sig hade de smör och ägg i stora korgar och väskor. Det var en ansträngande marsch från järnvägsstationen via Vindbron, Smedjegatan, Hovrätten och första delen av Kanalgatan fram till torget. Jag kan i minnet se Aron i Ubbarp knäande med kanske 20 kilo smör i höger hand, i den andra äggakorgen inte fullt så tung. Någon rast var inte att tänka på, kunderna väntade. Bönderna som sålde smör, ägg och potatis behövde inte använda tavla eller stånd. De fick sälja direkt från kullerstensgatan. Längre fram i tiden blev det nya bestämmelser även för dem. - Smålandspungen var i ständig vandring från bakfickan under rockskörten. Ett- och tvåöringar räknades noga. Fattades ett öre lånade man av grannen näst intill. . . . Hönorna fick genomgå en ingående undersökning - hårda kärringnypor kände på dem tum för tum, för att utröna om det fanns något hull på lår och bröst. . . . Fruar från landet stod på torget och sålde. De var välsedda av stadsfruarna. De hade rena servietter runt sitt smör, rena ägg insvepta i tidningspapper från Jönköpings-Posten. Äggen synades noga liksom smöret. En och annan kräsen stadsfru försökte nog komma åt att med tumnageln raspa åt sig ett litet smakprov av smöret och med blicken koncentrerad på Kristine tornspira låta smaknerverna avgöra kvalitet och smak. (Sven Fagerlund "Marknadsminnen på Oxabacken" s 32-33)

(Jönköping) Mången torggubbe (i Jönköping under senare delen av 1910-talet) ville klara av affärerna så fort som möjligt. Ett ölcafé låg nämligen i nära grannskap till (Östra) torget: Gule Knut på Smedjegatan. Innehavarinnan tillämpade benhårda regler vad gällde ordning och reda. Jag tror nog, att ett och annat kilo smör och en och annan kull ägg (en kull = 12 stycken) spenderades på ölcaféet. Nota på det, som skulle handlas hem till familjen, glömdes bort eller bantades. . . . På Smedjegatan fanns Anderssons speceriaffär, där många lantbor var kunder. . . . Längre fram på gatan fanns Larsson & Svahns butik, även den med många lantbor som kunder. Klädeshandlarna i Jönköping var i huvudsak judar. De tog till i överkant på priserna, när en bonde kom in för att köpa ett par gråa helgdags-pantalonger. De visste nog, att det blev fråga om prutning. Efter en halvtimmes intensivt köpslående gjordes affären upp - oftast ute på gatan. . . . På Östra torget såldes också ved. Många hästlass ställdes upp där. . . . Veden mättes och såldes efter famn eller aln. Björkveden var skjultorkad d.v.s. den hade legat under tak, kanske ett helt år. Den var då extra torr och värmestark och kostade en krona extra per famn. Den skulle också vara rak och lättspräckt. Säljaren fick köra hem veden till köparen och stapla upp den i en vedbod. Det blev ingen större förtjänst för ett hästlass ved. Hilda Nordhs café vid Östra Torget tillhandahöll kaffe med rejält dopp till billigt pris. Inte alla torgbesökare nöjde sig med kaffe och dopp. Det söps och slogs på torget. Men jämfört med våra dagar (år 1985), så var det säkert lugnare på den tiden. (Sven Fagerlund "Marknadsminnen på Oxabacken" s 33)

(Skillingaryd) Vid Skillingaryds höstmarknad, som hölls den 17 d:s (= oktober) (1916), var kreaturstillförseln tämligen stor, men handeln gick skäligen trögt med något tryckta priser. Oxar om 14 kv. betalades med omkring 1,500 kr. per par. ... Goda kor betalades med ända till 500 kr. ... Den saluförda frukten var påfallande ringa, äfvensom öfriga trädgårdsalster utom kål. ... I marknadsstånden synes handeln vara stadd på retur. Marknaden, som var gynnad af ett mycket vackert höstväder, var talrikt besökt och god ordning var rådande. (Jönköpings-Posten 1916-10-18 "Skillingaryds höstmarknad 1916")

(Skillingaryd) Marknaden i Skillingaryd i går gynnades af synnerligen lämplig väderlek. Det oaktadt var den jämförelsevis fåtaligt besökt. Äfven oxbacken var glesare än vanligt besatt med saluförda djur. Dessa voro i allmänhet vackra och handeln med dem mycket liflig äfvensom prisen å oxar jämförelsevis höga. S.k. uppköpare afsände från platsen med ordinarie tåg 34 vagnslaster oxar, som afgingo norrut. Ett s.k. cirkussällskap, som fått uppslå sitt tält å Thelinska gården, tillkännagaf med obehagligt skrik och skrän, som hördes öfver nejden, sin närvaro, annars hafva inga störande uppträden försports. (Jönköpings-Posten 1911-04-08 "Höga priser på oxar vid Skillingaryds marknad")

(Mullsjö, Jönköping) Mullsjö vårmarknad hölls lördagen den 1 april (1911). Kreaturstillförseln var synnerligen liten, men uppköparnes antal stort. Detta gjorde, att priset på synnerligast oxar var ovanligt högt. Djurägarne hunno icke fram till marknadsplatsen med sina kreatur förrän spekulanter anmälde sig. Uppköpare med mätkedja i hand vandrade tidigt på morgonen ut på vägarna, som ledde till Mullsjö, för att söka upphandla de till marknaden antågande djuren. Orsken till den ringa kreaturstillförseln var att månadsmarknad hölls i Jönköping samma dag, och många hade begifvit sig dit med sina djur. Det är nog mindre lämpligt, att kreatursmarknad hålles samma dag på platser så nära belägna hvarandra. Olämpligt synes det äfven vara att, så som nu var fallet i Mullsjö, hålla marknad på en lördag, enär många djur icke kunde hinna hemforslas samma dag, hvarföre äfven söndagen därtill måste användas. (Jönköpings-Posten 1911-04-03 "Mullsjö vårmarknad 1911")

(Skillingaryd) Söder om (Skillingaryds) samhälle ligger den övergivna exercisplatsen "jämn som ett loggolv", och norr om densamma befinner sig den rymliga marknadsträdan med sina åldriga bodar och stånd. ... Bittida på morgonen florerar den livliga boskapshandeln, och den salubjudna varan annonserar genom höga råmanden sin närvaro - en praktisk och billig reklam. Välfödda, i stora kappor inhöljda uppköpare gå med den svällande plånboken i hand omkring bland kreatur och marknadsklädda bönder, och här och där i marknadsträdans labyrinter korsas repliker, såsom "nie å sjuttiofem", "kalva' te' jul", "fem hunnra banko", "tretton kvarter", "tre kanne i målet", "två tum öve' elve', "ett hunnra å femti" o.s.v., då och då avbrutet av ett kraftigt handslag, ett bevis på att någon "slår ihop". Kommersen går, och den s.k. "köpskålen" eller "livköpet" kommer man hastigt ifrån, ty kaffetälten och därmed följande pittoreska friluftseldar lysa med sin närvaro. Att köpa något i matväg är däremot mindre vanligt, och därför kan man ännu ibland få se matknytena anlitas eller också, om det vill sig riktigt väl, huru gummorna på gammalt vis traktera sina gubbar eller andra "känningar" med ostkaka och annan läcker, i fjädervagnen medhavd kost. (K.W. Johansson "Marknads- och Lägerliv - Anteckningar från en småländsk marknads- och lägerplats" s 46)


ca 1910 - ca 1905

(Smålands Taberg) Den första marknaden i Smålands Taberg var anordnad sista fredagen i februari. Tillförseln af kreatur var ganska stor, men till följd af att marknaderna på denna plats ännu ej blifvit så mycket bekantgjorda, voro köparna fåtaliga, och följaktligen gick affären trögt. Priset på oxar varierade mellan 400 och 650 kr (BG Ask-kommentar: ev kan en otydlig siffra 6 i "650" vara en annan), och priset på korna mellan 130 och 200 kr. Förutom kreatur salufördes äfven ved och diverse för landtbefolkningen nödiga handelsvaror. Ordningen vid marknaden kan öfver det hela taget betraktas som god. Dock märktes äfven därstädes verkningarna af rusdryckernas inflytande. Hädanefter kommer marknad att regelbundet hållas sista fredagen i februari, mars, april, august, oktober och november månader. Äfven skall torgdag enligt beslut hållas hvarannan fredag. Nästa torgdag är den 13 mars. Marknads- och torgplatsen är förlagd till skogskanten strax öster om järnvägsstationen. (Jönköpings-Posten 1908-03-04 "Första marknaden i Smålands Taberg")

(Smålands Taberg, Månsarp) Sedan k. m:t befallningshafvande i länet under sistlidet år meddelat rättigheter för torgdagars och kreaturmötens hållande vid Smålands Tabergs järnvägsstation inom Månsarps socken, så hålles första torgdagen under nästkommande fredag. Tills vidare komma desamma att hållas hvarannan fredag och första kreatursmötet är bestämdt till den 28 februari. Såsom af annonseringen framgår, får försäljningen under torgdagarne endast omfatta landtmannaprodukter och alster af hemslöjd och skall all handel enligt gifven föreskrift vara afslutad kl. 4 e.m. (Jönköpings-Posten 1908-01-04 "Torgdagar och kreatursmöten vid Smålands Tabergs järnvägsstation")

(Skillingaryd, Tofteryd, Hagshult) Marknaden här (i Skillingaryd) på torsdagen (i går) ... (inleddes) redan i förgår, marknadsafton, (då) oxdrifter anlände och icke få köp afslutades med oxar redan då, och ovanligt tidigt i torsdags började oxhandeln redan innan man hunnit drifva fram djuren till den därtill afsedda platsen. Sålunda kunde man vid 7-tiden på morgonen se hela planen vid vägskälet midt för sparbankens hus fullsatt med oxar jämte deras köpslående ägare och spekulanter. ... Det är af uppköpare af oxar allmänt erkänt, att å Skillingaryds vårmarknad vackra djur saluföras. Så yttrade en oxuppköpare i dag: "Vill man ha vackra djur, så skall man finna sådana å Skillingaryds vårmarknad." - 29 järnvägsvagnar lastades norrut. Det är en helt naturlig följd, att, då oxhandeln gått bra, så blir ock handeln i bodstånden liflig; detta har ock vid denna marknad fått sin bekräftelse. ... Det kan tryggt påstås, att en så lugn och angenäm marknad i Skillingaryd ej förekommit på många år, om ens någonsin. Ingen i egentlig mening drucken person har visat sig, endast ett par tre något ankomna har eder meddelare sett. ... Öltörstige ha nämligen erhållit endast en - säger en - halfva öl till en 50-öres portion mat, däraf blir ingen drucken. Som bekant har Tofteryds med flere närliggande kommuner hos k. bfhde (= kunglig befallningshafvande) begärt ölförsäljningens upphörande under såväl själfva marknadsdagen som den därpå närmast följande dagen, hvilken begäran resulterat i sådana föreskrifter från samma k. bfhde, hvilka såsom ofvan nämnts, i torsdags praktiserats. ... Ledsamt nog har en större stöld föröfvats under dagens lopp. Under trängseln med järnvägsstationens biljettlucka förlorade en hemmansägare från Hagshults socken 600 kronor. Man har ej lyckats få någon spaning på tjufven. (Jönköpings-Posten 1907-04-12 "Liflig oxhandel å Skillingaryds vårmarknad")

(Skillingaryd, Tofteryd) Landshöfdingeämbetet (har) förordnadt, att i Skillingaryds stationssamhälle, Tofteryds socken, torgdag må tills vidare hållas hvarje hälgfri fredag, med villkor dock att torghandeln icke må börja tidigare än klockan sju f.m. eller pågå längre än till klockan fyra e.m. (Jönköpings-Posten 1907-04-06 "Torgdagar i Skillingaryds stationssamhälle")

(Tofteryd) Vid ordinarie kommunalstämma den 16 dennes (= mars) med Tofteryds kommun ... höjdes marknadsvakternas aflöning med 1 kr. (Jönköpings-Posten 1907-03-18 "Höjd aflöning för marknadsvakter")

(Norrahammar) Efter vederbörandes hörande har nu länsstyrelsen förordnat, att i Norrahammars brukssamhälle torgdag må tills vidare hållas hvarje fredag, men, om hälgdag infaller å fredag, närmast föregående söckendag med villkor att torghandeln icke må börja före kl. sju f.m. eller pågå längre än till kl. fyra på aftonen. (Jönköpings-Posten 1907-02-25 "Torgdagar i Norrahammars brukssamhälle")

(Skillingaryd) Premiering af nötboskap har i går verkställts här (i Skillingaryd) af premieringsnämnden. Utställda djur voro 4 tjurar, 42 kor och 10 kvigor. Af dessa premierades på ett eller annat sätt 3 tjurar, 31 kor och 8 kvigor. (Jönköpings-Posten 1906-05-02 "Premiering af nötboskap")

(Skillingaryd, Jönköping) Handeln med kreatur (Skillingaryds vårmarknad i tisdags) var mycket liflig. ... Resultatet af uppköparnes verksamhet blef att ett fyrtiotal järnvägsvagnar, lastade med oxar, medföljde tågen norr ut, hvarjämte icke få uppköpta djur drefvos landsvägen mot Jönköping. (Jönköpings-Posten 1906-04-12 "Uppköpta djur på landsvägen från Skillingaryd mot Jönköping")

(Skillingaryd) Skillingaryds marknad i går har gynnats af ovanligt vacker väderlek. Handeln på oxbacken har varit mindre liflig. ... I bodstånd och å diskar saluhölls som vanligt manufaktur- och korta varor i långa banor och på trädgårdsalster, konfekt och blecksaker fanns ingen brist. (Jönköpings-Posten 1905-11-08 "Korta varor i långa banor")


ca 1905 - ca 1900

(Västergötland, Jönköping) Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Västra Torget fanns också, men var ej så stort tilltaget i seklets början (som nu år 1985). Varje lördag gick mamma dit åtföljd av en jungfru bärande korgar. En fru kunde ju ej bära någonting själv, möjligen någon liten påse eller ett nätt paket. Mamma fick alltid 10 kr av pappa att handla för. Det räckte nästan till nio personers hushåll för veckan. Den tiden såldes även kött på torget. Allt kött köptes väl inte där, men mycket, och särskilt den fina gödkalvsteken till söndagsmiddagen. Så köptes det smör, ost, grönsaker, frukt m m. Mjölk och grädde kördes hem varje morgon från Klämmestorps gård. Fisk köptes vid Munksjöhamnens kaj; alla båtar använde Munksjön som hamn. . . . Å Östra Torget försiggick de stora marknaderna, där allt upptänkligt såldes - utom oxar och kor. Deras plats var Oxabacken nedanför artillerikasernen. På marknaden skulle alltid inhandlas en ballong, lyckobrev och en tygboll i gummisnöre. Gick man med en pojke, skulle han bjuda på något av detta; det andra fick man köpa själv. Flera presenter kunde ju ingen gå iland med! (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,7,10)

(Skillingaryd) Marknaden i Skillingaryd på tisdag gynnades af mycket vacker väderlek och var därför rätt talrikt besökt. Tillförseln af kreatur var dock mindre än vanligt. ... Kor hade uppköpare handlat i trakten strax före marknaden. ... Endast sju järnvägsvagnar lastade med djur uppköpta å marknaden afgingo från Skillingaryd. ... En landtman sade: "Jag har aldrig varit med om en så tryckt kreatursmarknad i Skillingaryd som i dag." (Jönköpings-Posten 1904-10-20 "Tryckt kreatursmarknad i Skillingaryd")

(Skillingaryd, Svenarum, Östergötland, Västergötland) Marknaden i Skillingaryd i går gynnades af den mest önskliga väderlek och var därför äfven mycket besökt. ... Vanligen afgå från Skillingaryds järnvägsstation ett tjogtal vagnar, lastade med oxar. Vid den nu hållna marknaden inträffade dock det ovanliga, att godståget åt norr bestod af 65 vagnar, af hvilka icke mindre än 42 var fullastade med oxar, destinerade till åtskilliga platser i såväl Öster- som Västergötland. ... God ordning rådde hela dagen, tack vare polisens vakenhet att redan tidigt på dagen inbura en drucken bråkmakare från Svenarums socken, hvilken annars troligen fortsatt med sitt bråk. Att vid dylika tillfällen ej finnes någon plats, där dylika individer kunna förvaras är en brist. På vederbörande kronobetjänings begäran uppläto godtemplarne välvilligt denna gång förstugan i godtemplarlokalen, där nämnde person blef så vildsint, att han måste bindas. (Jönköpings-Posten 1904-04-13 "42 järnvägsvagnar fullastade med oxar inköpta på Skillngaryds marknad")

(Skillingaryd, Götafors i Vaggeryd) Ordningen (vid marknaden i Skillingaryd den 15 okt), som under dagens lopp varit god, stördes vid kvällens inbrott af några bråkstakar, som det sades byggnadsarbetare från Götafors, af hvilka en ej drog sig för att begagna knifven som vapen. De blefvo dock afväpnade och något pryglade samt förpassade, ett stycke på väg mot Vaggeryd. Icke få uppträdde druckna. (Jönköpings-Posten 1903-10-16 "Bråkstakar på marknad pryglas något")

(Vaggeryd, Jönköping) Vaggeryds torgdag den 7 dennes (= augusti) företedde ingen riklig tillgång på salubjudne kreatur. Följande pris betalades: 13 kv. oxar 460 kr, 12 1/2 kv. 400 kr., 11 1/2 - 12 kv. 360-375 kr. Kor gällde för 125-140 kr. st., allt efter hull och kalfställning. För öfrigt fanns å torgdagen rikligt med lifsförnödenheter, som hade en god åtgång, såsom kött, korf, sylta m.m. Grönsaker var tillfinnandes från Gärahofs gård. Kortvaror och blecksaker från Jönköping. (Jönköpings-Posten 1903-08-08 "Vaggeryds torgdag den 7 augusti 1903")

(Mullsjö, Falköping) Marknaden i Mullsjö i går var, till en del måhända beroende på det präktiga slädföret i gräsmånaden april, mycket talrikt besökt. ... Icke mindre än ett 20-tal vagnar med kreatur medföljde också tåget från Mullsjö till Falköpingshållet. (Jönköpings-Posten 1902-04-04 "Vagnar åt falköpingshållet med kreatur från Mullsjö marknad")

(Vaggeryd, Jönköping, Värnamo, Västergötland, Nerike, Kronoberg) Torgdagen vid Vaggeryds station den 7 d:s (= februari) var mycket talrikt besökt. ... Och var tillförseln af nötkreatur ganska stor. Uppköpare hade infunnit sig från Jönköping, Värnamo och ända från Nerike och Kronoberg. Handeln gick friskt undan. Priserna ställde sig sålunda: 13 - 14 kv(arte)rs (en kvarter = 14,84 cm) oxar 360 - 560 kr., 11 - 11 1/2 kv(arte)rs stutar från 350 - 300 (sic!) kr., allt paret, kor 100, 110 (och) 125 kr. pr st. Landtmannaprodukter och matvaror hade strykande åtgång. Priserna voro: färskt kött 75, 80 och 90 öre, salt fläsk kr. 1:15, smör kr. 1:40 - 1:50, allt pr kg., ägg 70 - 75 öre pr kull (= 12 ägg på gammalt bygdemål i Småland), potatis kr 4:50, 5 (och) 6 pr gammal tunna (ordet för "tunna" skrivet med otydliga bokstäver, kan ev. vara ett annat mått; en gammal tunna = 146,6 liter) beroende på varans godhet, barrved 8 - 9 kr., björkved 12 - 13 kr. pr famn (= skogsfamn? storfamn?; en skogsfamn = 2,83 kubikmeter, en storfamn 3,77 kubikmeter, "vanlig" famn = 5,65 kubikmeter), färsk sill 20 öre kg., harar kr. 1:35 - 1:40, orrar kr. 1:50 - 1:60, tjäder 3 kr., lefvande höns 75 - 80 öre, dito tuppar kr. 1:25, allt pr st., hafvre 10 1/2 öre pr kg. På lefvande svin från Västergötland fanns god tillgång och betingade rätt höga priser. (Jönköpings-Posten 1902-02-08 "Torgdag i Vaggeryd den 7 februari 1902")

(Vaggeryd) Torgdag hölls vid Vaggeryds station fredagen den 3 januari. ... Köpare och säljare af kreatur hade infunnit sig men gjordes blott några få affärer, af den orsak att många ej vågat uttaga sin hornboskap för den svåra halkans skull. ... Detta var den andra torgdagen, som har hållits vid Vaggeryds station. ... Måtte de följande torgdagarne under årets lopp blifva ännu mer besökta uti det lilla idoga och på alla vis framåtsträfvande samhället med sitt centrala läge och lätta kommunikationer åt skilda håll. Stationssamhället räknar för närvarande omkring 450 innevånare. (Jönköpings-Posten 1902-01-04 "Den andra torgdagen vid Vaggeryds station")

(Gislaved, Ekornahult sydväst om Månsarp, Skillingaryd) I morgon (3 juni 1901) skall far resa till Gislaved märken di var på sommemärken o sålde bå tjurar o oxar 95 kr: för tjurn. (Hulda Johansson "Före mobiltelefonernas tid" s 23; Hulda Johansson i Ekornahult skriver till sin bror som gjorde rekryten i Skillingaryd)

(Skillingaryd, Värnamo, Vrigstad) Det dröjer länge innan Skillingaryd återfår en sådan folktillströmning till sina marknader som vid sekelskiftet, om de någonsin blir så igen, säger kamrer John Bengtsson (år 1961) . . . när vi nämner om marknadernas pånyttfödelse i köpingen de senaste åren. Han omtalar att det vid en marknad i Skillingaryd skickades 45 vagnslaster oxar per järnväg, och på den tiden fungerade bönderna som växellok vid lastningen, vilket väl säger en hel del om livaktigheten i kreatursaffärerna. Marknadsområdet sträckte sig från nuvarande Hallgrens skoaffär vid Stationsgatan och upp till skolan vid Storgatan, och i en vid omkrets däromkring. Folkträngseln på hela det väldiga området gjorde det svårt att armbåga sig fram, säger vårt intervjuobjekt, som också omnämner att Skillingaryd då i stort sett endast hade bofasta speceriaffärer varför folk från långväga håll lockades till Skillingaryds marknader för att göra inköp av de många knallarna i bleckvaror, glas, gjutgods och seldon, liksom av knallarna med lockande tyger, mössor och hattar. Det var tradition att de ynglingar som skulle rycka in i militärtjänst, inköpte sina knektamössor på marknaden, vilka de också med stolthet bar marknadsdagen, så att folk skulle se vilka ynglingar som skulle bli krigare inom kort. Oftast var det cirkusbesök i samband med marknaderna, och en karusell brukade snurra där Frälsningsarmén nu har sin lokal, Säger Bengtsson, som kommer ihåg att ett par 13 kvarters oxar efter sekelskiftet kostade omkring 400 kronor, vilken summa också betalades för en bra och kraftig häst. En livligt frekventerad plats var där 3-4 gummor svarade för kaffeservering, och de hade att göra förstår man då minst 10-15 kyrksocknars folk i alla åldrar sökte sig till Skillingaryd när det var marknadsdags, vilken plats tillsammans med Värnamo och Vrigstad kunde bjuda de största marknaderna. (Rune Storck "Skillingaryd med omnejd förr och nu, del VIII" s 58-59)


ca 1900 - ca 1890

(Jönköping, Järstorp, Sandseryd, Barnarp, Ljungarum, Rogberga, Hakarp, Skärstad, Ölmstad, Gränna, Visingsö) I tidig otta på lördagsmorgnarna på 1890-talet kommo bönderna till stan (Jönköping) för att torga. De små kärrorna guppade upp och ner vid hästens sävliga lunk. I häcken bakom sätet hade de sina varor instuvade, och en och anna kalv stack upp sitt huvud bland mjölkflaskor och smörbyttor. De, som bodde utmed Vättern, använde ångbåtslägenhet. "Freja" anlöte bryggorna på den östra sidan och "Guldkroken" på den västra. Tidigare rodde många bönder och fiskare till staden. . . . När vintrarna voro så stränga, att vätterisen bar häst och släde, körde många över sjön. De, som kommo landsvägen, "satte in" hos den handlande, där de hade sina affärer. Sådana affärer voro i öster Lindmans, Ölanders, Ludvig Tullgrens och Almén & Busck. De som kommo från söder och väster, hade sina affärer hos Björks eller Herman Engströms. Torgdagarna i Jönköping besöktes i regel blott från de närmaste socknarna, såsom Barnarp, Järstorp, Sandseryd, Barnarp, Ljungarum, Rogberga, Hakarp, Skärstad och Ölmstad samt dessutom Gränna och Visingsö. . . . På torgen hade alltid slaktare och trädgårdsmästare de bästa platserna. Längre ut utåt kanterna hade bönderna sina kärror, och "risagummorna" placerade sig vid en ända av den långa åkdonsraden. Risgummorna sålde hackat granris till spottlådorna och avträdena för 2 öre näven, dessutom torgförde de blommor och löv på våren och sommaren. . . . Redan mellan klockan 5-6 på morgonen började affärerna. Då var det uppköparna, som voro i farten. Garvarna köpte upp hudar och månglarna frukt och trädgårdsprodukter. Senast klockan 6 anlände stadens fruar, och nu utvecklade sig ett livligt affärsliv. Bönderna sålde mjölk, smör, ägg och potatis. Kanske hade de också slaktat en kalv, som de styckade, vägde på betsman och sålde ut. Olika sorters utsäde förekom vissa tider. Bröd såldes av en del hembagerier. En lördag i november kallades "köttlördag". Då kommo bönderna in med hela "fall", som såldes i halvor och parter och saltades för vinterbehov. . . . Så återstod att hämta de beställda varorna i handelsboden, och när den affären var klar, tog handelsmannen ner lådan med bjudcigarrerna, den s. k. "gröna nöden", och med den rykande cigarren i munnen anträddes återfärden mot hemmet. (Gustaf Wikner "Ur anteckningsboken" s 88-90)

(Jönköping) Förflyttar vi oss så till östra stadsdelen (av Jönköping), närmare bestämt till södra undergången vid S.J. . . . har vi rakt fram Oxbacken, där på vänster sida av vägen en mängd en meter höga pålar är nedslagna, (pålar) i vars övre ända är anbragta hål för rep, vid vilka djuren vid marknaderna fastbands. Vid Oxbackens sydvästra sida ligger så en hög, brant stupande sandås, i vars nedre del är ett stadens sandtag, och i vars övre del befinner sig otaliga hål, där backsvalor har byggt sina långt in belägna bon, och åt söder ligger en lada. Ovanför på höjden (där nuvarande - år 1950 - artilleriregementet är förlagt) är endast åker, på vänster sida utefter vägen kantad med höga aspar och rönnar. (Edgar Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 18)

(Jönköping, Mo härad, Visingsö, Gränna) I staden (Jönköping) funnos (på 1890-talet) fem torg: Järnvägstorget, Hovrättstorget, Fisktorget, Nya torget och Vedtorget. Dessutom fanns framför cellfängelset en öppen plats, som kallades brädtorget, där mohäradsbönderna stannade med sina brädlass. (I ett hörn mellan hovrätten och gamla rådhuset hade snickare, bökare och slöjdhandlare sin plats. Man sålde utdragssoffor, skänkar och kommoder, baljor och annan träslöjd. Denna torghandel har nu - år 1943 - helt upphört, liksom vedhandeln på Vedtorget.) På Fisktorget såldes fisk och på Vedtorget ved. (På Vedtorget hade också karamellgummorna sina stånd, där de sålde hemkokta karameller och knäck.) Nya torget kallades först Hamntorget. Genom östra stadsdelen gick en grävd kanal, som kallades Smala hamnen. Vid platsen för Nya torget utvidgade den sig till en stor bassäng, som kallades Breda hamnen, därav det första namnet. På 1830-talet fylldes Breda hamnen, som sedermera blev salutorg för östra stadsdelen. Järnvägstorget var före 1930 salutorg för väster. Vid hamnen såldes dessutom trädgårdsprodukter, huvudsakligen av Visingsö- och Grännabor. Här dominerade "Emma te Landströms" med sina många lådor och sitt goda humör. . . . Onsdagar och lördagar voro de obligatoriska torgdagarna, men vid hamnen stod man veckan igenom, särskilt de tider, då det fanns bär och frukt. På lördagarna var tillförseln störst, onsdagarna dominerades handeln av månglarna och de stadsbor, trädgårdsmästare och andra, som hade något att sälja. Många bönder stodo ej på torgen utan hade bestämda ställen, där varorna levererades direkt i hemmen. Bonden var på så sätt i viss mån oberoende av fluktuationerna på torget, och köparen visste alltid, att han fick en god vara. Sådana handelsförbindelser kunde uppehållas från far till son på båda sidor. Det var väl smöret, som var huvudsaken vid dessa affärer, men de kunde omfatta vilka livsmedel som helst. Vid sådana tillfällen förekom nog ingen köpslagan, man höll sig till ett medelpris och var belåten på båda sidor. Annat blev ju förhållandet, när bönderna utbjödo överblivna varor hos obekanta familjer. Då fingo varorna nog gå ner i pris, om det skulle bli någon affär av. (Gustaf Wikner "Ur anteckningsboken" s 88-90)

(Jönköping) Kommunikationsmedlen utgjordes (på 1890-talet i Jönköping) av tågen å S.J., som tillkom 1864, ävensom ångbåtarna å Vättern. Söderut och österut måste man utnyttja det enda till buds stående trafikmedlet, nämligen åkdon efter häst på de backiga, gropiga och dåligt underhållna landsvägarna. Dessa förbindelser blev i stället så mycket livligare och koncentrerade sig huvudsakligast till onsdagarna och lördagarnas torgdagar samt till vår- och höstmarknaderna, då torgen, särskilt Östra mattorget, vimlade av bönder och torgbesökare. Torghandeln tog tidigt sin början. Redan vid 3-tiden på morgonen anlände de första bönderna, och resten följde så efter hand. Många hade måst köra hela natten, beroende på att de bodde på stort avstånd från staden. Framåt 4-5-tiden började torghandeln komma igång, och då hade även stadens torghandlare intagit sina platser. Så följde uppköparnas, d. v. s. återförsäljarnas ronder, och ungefär samtidigt infann sig närboende specerihandlare, dels för att hälsa på lantborna, dels för att värva nya kunder för nödvändighetsinköpen vid hemresan. Stadens övriga invånare infann sig först framåt 6-tiden, vintertiden vanligen i sällskap med en lykta, dels för att kunna ta sig fram, dels för att kunna se, vad de köpte. När så bönderna vid 7-8-tiden avyttrat sina produkter, gjordes besöket hos handlar'n. Efter de formella hälsningarna på biträdena följde så bjudcigarren (en Gröna Nöden för tre öre st.), varefter man steg in på kontoret för att ännu en gång skaka hand med handlar'n själv. Så följde den obligatoriska trakteringen, som vanligast bestod av en eller två snapsar och även kunde åtföljas av ett eller ett par Pikardong. Därefter drog bonden fram sin hemifrån medhavda lista och blev även påprackad något utöver densamma, varpå till sist en strut karameller av enklaste slag till barnen avslutade affären. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 10-11)

(Jönköping) Av marknaderna (i Jönköping på 1890-talet) var höstmarknaden, som räckte i tvenne dagar, den största och mest besökta. Marknadsplatsen omfattade utom Mattorget Kanalgatorna å ömse sidor om kanalen, hela Hovrättstorget och Fisktorget. På Oxbacken försiggick den vanliga kreatursmarknaden. På Mattorget försåldes huvudsakligast rotfrukter och grönsaker samt frukt. Här tillhandahöll också västgötaknallar sina linnevaror metervis. På de övriga marknadsplatserna bjöds ut vitvaror av varjehanda slag, karameller, bleck-, koppar- och trävaror somt korgalster och fullt färdiga vagnar och droskor m. m. Marknadsgåvor byttes, vilka vanligtvis bestod av stora papperskarameller, med eller utan socker inuti, men försedda med tryckt text, helst så mycket som möjligt åsyftande ballonger o.s.v. Samtliga stadens invånare deltog, ävenså var lantbefolkningen talrikt representerad. När bärtiden var inne, gjorde bönderna en extraresa till staden, och i klädkistor medförde de då röda och svarta körsbär, vilka vanligtvis salubjöds på fredagseftermiddagen, då veckoavlöning beräknades ha kommit folk tillhanda och köplusten var störst. De placerade sig då i rader på torget utefter kanalen, och efter att hästen, som vanligen inhystes på någon gård, spänts ifrån, kunde kommersen börja. Bonden tog då plats uppe i vagnen på bärkistan, medförande sina mått och slevar. Efter transporten företedde bären, i synnerhet de utan skaft, en mosig massa simmande i saften, men hade det oaktat en strykande åtgång. Så var i regel priset ej heller över 8 öre stopet. Bättre bär fick man, när man vanligtvis i bolag om några stycken för sommaren för några kronor inköpte ett helt bärträd i stadens närhet. Om söndagarna vallfärdade man medförande matsäck till detta och skattade det. Stadens butiker, ävenså butiksfönstren, var i allmänhet även vid Storgatan små och oansenliga med ytterst få undantag. Affärerna vid Storgatan var koncentrerade i öster mellan Vindbron och Hovrättstorget, varför den östligaste delen av Storgatan på några undantag när längst ut vid Vedtorget saknade sådana och följaktligen endast bestod av boningshus. Belysningen var därtill mycket knapp, och i de flesta affärerna i staden nyttjades fotogenlampor, varför skyltningen gjorde sig föga gällande. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 11-12)

(Skillingaryd, Hökhult sydväst om Skillingaryd, Elgebo sydväst om Skillingaryd, Häradsköp sydväst om Skillingaryd) Brytbacksbonden hade redan vid höandans slut bestämt sig för, att sälja oxarna på Skillingaryds höstmarknad och att köpa ett par mindre i stället. ... Det led mot hösten och oxarna skulle ha sin särskilda omvårdnad. Tre veckor före marknaden började den egentliga kärnfodringen. På hackelset fingo de kokt råg, och av det bästa hårdvallshöet skulle de få äta. I smyg gav bonden dem litet råsocker dagligdags, så att de kunde släta ut hårfälle, och för plogen fingo de inte gå mer än halva dagen. ... Det var ottemål dagen före marknaden. ... Drängen var befalld att sköta oxarna med rykt och foder, stoppa tre säckar hö, draga ut och smörja "färavagnen!", sätta på träfjärahäcken och häkta för den lätta oxtisseln samt hopsy och öka till den gamla oxtömmen, för den nya garnströmmen var för bra att skänka bort med oxarna. ... Moran klev upp på hösäckarna. Mannen skulle gå första halvmilen för att så mycket som möjligt spara dragarna. En röst ojade till på oxarna, foran sattes sakta i gång mot den nära två mil därifrån belägna marknadsplatsen. De hade bestämt på förhand, att beta och vattna i Hökhult, övernatta i Elgebo eller Häradsköp, men om där var upptaget skulle de fara ända fram och söka sig in hos Johan i Sörgård eller hos Gummes. ... Oktobermorgonen var kall. ... Fora efter fora ryckte fram på oxträdan. ... Det var en brokig skara fänad, som samlats. Kraftiga dragoxar, urgamla, långhornade enbetsoxar, dräktiga kor i hull, skinntorra sinkor, tvinfödda ungfä och knubbiga tjurar. ... Aftonen nalkades. Kreatursplatsen var öde. ... En köpenskapens dag var lyktad med sin handel och vandel. Ett folkmöte var slut, en nöjesdag. ... I skymningen svängde Brytbacksbonden upp i gatgacken. Han var belåten med sin dag. Vagnen drogs av ett par ojämnt inkörda stutar (= unga oxar). Han hade handlat väl, mellangiften betäckte hypoteken, och ekonomien hade han säkrat en tid framåt. (Oscar Fagerberg "Storådalen" s 22-30; Till Skillingaryds marknad - Motiv från början av 1890-talet)


ca 1890 - ca 1875

(Jönköping) Den stora öppna platsen, söder om järnvägen (vid Centralstationen) i Jönköping, togs i bruk omkring år 1886 såsom salutorg, då det gamla torget fick bli byggplats åt Sofiakyrkan, som invigdes 1888. Järnvägstorget upphörde som torgplats omkring år 1926. (Karl-Erik Bergh "När Järnvägstorget var Jönköpings salutorg" s 29)

(Jönköping) Nöjestempel saknades helt (i Jönköping vid mitten av 1880-talet), men hasteligen inreddes provisoriskt ett i fältskär Hallbergs nybygge vid Barnarpsgatan, när en grupp människoätande negrer annonserats här visa, inte någon tillredelse av den vanliga husmanskosten, varifrån de fått dispens under turnerandet, men väl de danser, varmed de antingen piggade upp sig före maten eller efteråt tackade för den. I det halvfärdiga rummet, där publiken satt på ohyvlade bräder, lagda över bockar, lufsade den krullhåriga ensemblen omkring med skynken runt höfterna, tog små skutt emellanåt och ula-ulade till en trätrumma, slöa, kanske besvärade av för mycket kläder och totalt svikande förhoppningarna, att någon kvarglömd fyrtumsspik kunde framlocka en förändring i anletsdragen. Den, som visste, vilket många gånger förnämligare rörelseschema några friveckodrängar kunde uppföra på mickelsmässomarknan här, gick ifrån svartingarna, bittert begråtande en lättsinnigt offrad tioöring. Bergmans tomt vid Barnarpsgatan uppläts också vid marknader, men utrymmet där tillät endast ringkastning eller loppcirkus. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 97-98; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(Jönköping; Djuvarp norr om tätorten Lekeryd, Ramsjöholm norr om tätorten Lekeryd, Rambron sydväst om centrala Lekeryd) Från Hovrättstorget (i Jönköping längs Östra Storgatan åt öster) till Bolagsgränd fanns (under 1880-talet) ej en enda butik, men mellan Bolagsgränden - den s. k. "Frickagränden" - och Vedtorget var det egentliga affärskvarteret. I dessa sexton fastigheter funnos ej mindre än tolv butiker. Där fanns en sybehörsaffär, tre speceriaffärer, två järnaffärer, två bagerier med butiker, en hökeriaffär, ett kafé, en svagdricksaffär samt slutligen en krog och dessutom två snusfabriker. Den mest populära bland speceriaffärerna var Lindmans bod", som startades av Salomon Lindman redan 1844. På lördagarna voro båda gårdarna - det fanns en vid Kanalgatan också - fulla av lantskjutsar. Man "satte in" hos Lindmans, medan man skötte sina affärer på torget. . . . Det Poratska huset, Östra Storgatan 79, som revs för några år sedan, ägdes då av kamrer Robert Karlsson. Denne började sin bana som biträde i "Lindmans bod" och blev sedan sin egen, först som specerihandlande i 79:an, samma gård, som han alltsedan bebodde, och sedermera som snusfabrikör. I slutet av 1880-talet upphörde han med affären. . . . I det lilla envåningshuset, som fordom varit tullstuga, där Porat hade sin affär, bodde en gammal hökare, som hette Rung. I hans lilla affär på hörnet såldes allt, som till en hökeriaffär hör. Det var huvudsakligen frun, som skötte den. Hökare (G.) Rung innehade den från 1867-1893. . . . På tisdagarna kommo lantmännen till sta'n med sina kalvar och får, som såldes på Vedtorget till stadens slaktare. . . . På onsdagar och lördagar hade lantmännen med sig ved, som såldes till stadsborna. Några vedhandlare funnos ej på den tiden, varför all ved köptes direkt utan mellanhand. Även träkol i ryssar salufördes. Bland andra varor, som såldes på Vedtorget, må nämnas smör, ägg, höns, harar, rådjur, orrar och tjädrar. Kräftor såldes mycket . . . och de voro då stora som små humrar. Från Djuvarp, Ramsjöholm, Rambron och alla mindre gårdar utefter (Huskvarna)ån kommo mycket kräftor. (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 75-81; uppgiftslämnare: Philip Grunditz, född år 1875 vid Vedtorget i Jönköping)

(Jönköping, Mo härad, Lindome) Virket (till snickareverkstäderna) inköptes på "brädtorget", som låg vid tullhuset, på den plats, där polishuset nu (år 1951) ligger. Dit kommo mohäradsbönderna med sina brädlass på lördagarna. De hade alltid skrytbräder i ytterkanterna för att ge sken av att det var prima vara. Priset var ungefär 75 öre (per kubiikfot). Men försökte bönderna lura snickarna, så var dessa ej sämre. "Alekalle" hade alltid en tumstock med 25 tum, när han handlade virke. . . . De flesta arbetena gjordes på beställning av möbelhandlare både i Jönköping och andra städer. I Jönköping fanns på (18)80-talet möbelhandlarna Lindqvist i stadshuset, Ljunglöv vid Parkgatan och Sandvalls vid Västra Storgatan nr 1. Omkring år 1884 satte Jönköpings snickaremästare upp en kooperativ affär i Litografens hus, men den gick blott några år, varefter den nedlades. Många landssnickare kommo till sta'n med möbler. Först försökte de sälja till handlarna, men då de ansågo, att dessa missbjudit dem, stodo de på torget. Fingo de ej sälja där heller, eller blev det något över, var det inte annat att göra än att försöka hos handlaren igen, som då kanske bjöd hälften av det han bjudit på morgonen. Möbeltorget var fyrkanten söder om gamla rådhuset. Aug. Rickard var en handlare, som sålde lindomemöbler. Dessa stodo inte i vidare hög kurs. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 61; snickaremästare F. A. Haugwitz, 90 år, berättar år 1951)

(Skillingaryd, Värnamo) Åren 1882-83. ... I Skillingaryd och Värnamo var det marknader 2 gånger om året och jag var med i allmänhet. Ett sådant liv och väsen där fördes på dessa marknader, i Skillingaryd var det en stor krog samt krogstånd ute på marknadsplatsen. Gamla indelta bondknektar voro ditbeordrade för att upprätthålla ordningen, men fram på eftermiddagen voro de lika fulla som alla andra. Länsmannen hade en särskild expedition i gästis för indrivning av äktenskapsfordringar m.m. fjärdingsmännen hade fullt arbete med att leta reda på gäldenärerna. Slagsmål förekom hela dagen, och det var en skam för den som inte slagits eller fått stryk. I detta elände deltog även kvinnorna mer eller mindre berusade. I Värnamo var det ett ännu värre liv, marknaden pågick här i 3 dagar, här var särskilda platser för oxar och stutar, för kor kalvar och hästar. Efter detta tog den så kallade skojarebacken vid. ... Ett skojareliv fördes här som inte med ord kan beskrivas. Vid hemresorna skulle det alltid kappköras, det vill säga man ville visa vem som gjort den bästa hästaffären och fått tag i den snabbaste hästen. I diket hamnade många av de körande, här blandades folk hästar och åkdon i en väldig röra. Hästarna fick stryk så blodet rann om dessa, för att nu inte tala om alla de ogärningar som härmed följde. . (Sven Carlsson "Skomakaren som lämnade sin läst och blev Postiljon" s 54-55; citat: Theodor Dalberg)

(Småland, Halmstad, Nässjö, Hörle) Då smålänningen (Carl) Jehander färdigbyggde järnvägen (Halmstad-Nässjö) bodde han på Hörle slott. Han ägde både bruket och godset och var på den tiden mycket förmögen. Jehander var frireligiös och påverkade många. Det var Jehander, som började med "Hörle möten" (med start 1881). Sista söndagen i juli varje år samlades mycket folk till gudstjänst i det fria. Dessa sammankomster upphörde omkring 1930. De hade då urartat. Det blev fullkomlig marknad med försäljning av mat, läskedrycker, karameller o. s. v., som föga anstod en religiös folkfest. (P. Widesheim "Skillingaryds stations historia" s 29; Widesheim skriver genomgående "Jetander" vilket här ändrats till det rätta namnet "Jehander")

(Jönköping) Jönköpings Vestra Församlings - Förstadens - sammanhängande bebyggelse fanns vid 1880-talets början mellan Kyrko- och Trädgårdsgatan från Järnvägstorget till Oxtorgsgatan, uppkallad efter Oxtorget, som sedan förvandlades till folkskolans trädgårdsland, säkerligen välrustat för ändamålet genom stutarnes långa gästspel. Nu (år 1954) har brandstationen intagit platsen. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 95; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

(Alingsås, Jönköping, Gränna) På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Oxtorget kallades den stora, öppna, ej stensatta platsen mitt i Förstaden, där nu (år 1948) Sofiakyrkan ligger. Där var anordnat pålar och räck att binda boskapen vid under de båda marknaderna, en om hösten och en på våren, båda för sitt skollov av oss efterlängtade. . . . På hösten kom ångbåten Örn från Gränna med massor av frukt. Gummorna radade upp sig på kajen med sina korgar, och vi gick snålt tittande omkring bland dem, köpte ett äpple, om vi hade en slant, tiggde eller nallade ett, om vi var utan. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,78,83; BG Ask-kommentar: Oxtorget låg tidigare vid Oxtorgsgatan; se kommentar ovan "Jönköping Vestra Församlings . . . ")


ca 1875 - ca 1850

(Jönköping) Sedan (Jönköpings Missions)förenings stiftande hafwa dess qwartalsmöten wanligen egt rum samtidigt med i staden inträffade marknader, på det att sålunda tillfälle skulle kunna beredas det talrikt tillströmmande marknadsfolket att hwid hwarje ledig stund under marknadsdagarna få höra evangelium i renhet och sanning förkunnas. . . . Sedan likwäl flere af (Jönköpings) marknader numera af goda skäl indragits, så komma några af qwartalsmötena att hädanefter inträffa oberoende af sådana och detta war just händelsen med det nu senast hållna mötet. Det war derföre destomera tillfredsställande att sådant oaktadt finna mötet så talrikt besökt. (Jönköpings-Posten 1868-01-15 "Missionsförenings qvartalsmöten fortsätter att besökas trots indragna marknader")

(Jönköping) Jönköpings Missionsförening sammanträder Fredagen den 1 Mars 1867, kl. 4 e.m. å Missionshuset i Jönköping till ett sådant qwartalsmöte, som hittills wanligen warit utsatt att ega rum samtidigt med några af stadens marknader. Bestyrelsen. (Jönköpings-Posten 1867-02-23 "Missionsförening har qwartalsmöte samtidigt med marknad")

(Jönköping, Skillingaryd, Långaryd nordost om centralorten Hyltebruk) Kommerskollegium har förordnat att från och med nästa år 1867 följande marknader skola upphöra, neml. I Jönköping under Mars och November månader . . . i Skillingaryd och Långaryd under April . . . äfwensom att de marknader, hwilka från och med nämnda år komma att fortfara, skola inskränkas till en dag för hwarje. (Jönköpings-Posten 1866-01-05 "Marknader upphör och inskränks")

(Jönköping) Torgpriser i Jönköping den 7 Febr. (1866). Hwete 24 a 25 Rdr; Råg 16 Rdr; Korn 14 Rdr; Ärter 18 a 20 Rdr; Hafre 8 a 9 Rdr; Potater 4 Rdr; Morötter 5 Rdr; färskt Fläsk 5 Rdr; salt d:o 3:50 öre; Talg 7:25 öre; Lin 8 Rdr; Hö 15 Rdr; Smör 88 öre; Sötmjölks-ost 37 öre; Skummjölks-ost 16 öre; Ull 1:50 öre pr skålp(und = 425,1 gram); Ägg 58 öre pr kull (= 12 st); Gädda 25 öre; Aborre 16 öre; Sik 16 öre; Lake 16 öre; Flundra 20 öre; Kolja och Torsk 8 öre pr skålp.; Hafregryn 54 öre pr kanna (= 2,62 liter). (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "Torgpriser i Jönköping den 7 Februari 1866")

(Östbo härad med tingsplats i Värnamo, Skillingaryd) Af Kronofogderapporterna för Oktober månad (1865) meddelas . . . från Östbo härad: att Skillingaryds marknad försiggått utan oordningar, kreatustillförseln var ymnig men försäljningen ringa och mest byteshandel; att den i några tidningar omnämnda björnen, som i nosgrimma drifwit omkring i Skillingarydstrakten, endast warit - "en anka". (Jönköpings-Posten 1865-11-11 "Gott om kreatur men liten försäljning")

(Jönköping) Det rörliga livet en marknadsdag (på Nya torget öster om Hovrättstorget i Jönköping) skildras bäst genom följande utdrag ur en visa av häradshövding Arvidsson, som bodde vid torget på (18)60-talet: Bönder knuffas, vagnar vändas, Re'n kommersen är i gång, Den lär ej så hastigt ändas; Under buller, under bång, Kaffesystrar skvallra käckt Med hvarann på öppen gata: Mångens rykte här blir knäckt, Blott för deras lust att prata. Vid ett kolfat, fullt av lök, Står en tjock madam och gråter, Under ständiga försök Att få blicken klar, hon låter Näsan ha sitt fria lopp, Så att uppå löken rinner Sakta då och då ett dropp, Hvarpå köpar'n just ej vinner. Men från dylik ruskig syn Utan uppehåll jag hastar . . . Här finns mjöl och mjölk och gryn, Kött och fisk och ost och kvastar. I en korg där gal en tupp, Ägar'n krånglar med polisen; Mellan ropen: "Kör! - Se upp!" Hör man skrikas: "Akta grisen!" ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1932" s 60-61)

(Skillingaryd) Fredagen den 31 (mars 1865). Marknad i Skillingaryd. Termin för inbetalande af bodskulder hos A.W. Ahlstrand. (Jönköpings-Posten 1865-03-24 "Bodskulder vid Skillingaryds marknad")

(Jönköping) Till Marknaden förberedes härstädes (i Jönköping) nöjen af flerahanda slag: teater, bal och maskerad. Hwad den sistnämnnda beträffar, tyckes den blifwa särdeles animerad, emedan något dylikt nöje här icke wankats på flere år. Förr gafs wanligen en maskeradbal under Tjugondedagsmarknaden; men så tröttnade trafikenterna, och maskerna blefwo allt sällsyntare, hwadan man fann skäl i att utbyta maskeraden mot en wanlig bal. (Jönköpingsbladet 1857-01-10 "Marknad med nöjen af flerahanda slag")

(Jönköping, Norge) Ett par bruna, goda Norska hästar (trafware), 6 (resp.) 7 år, finnas till salu, antingen hwar for sig eller i par, under Tjugondedagsmarknaden i Jönköping, uti Polisbetjenten Wadells gård på Swenska Maden. (Jönköpingsbladet 1854-01-07 "Norska hästar till salu under Tjugondedagsmarknaden i Jönköping")


ca 1850 - ca 1500

(Jönköpings län, Kronobergs län, Sunnerbo härad med tingsplats i Ljungby, Almundsryd väster om centralorten Tingsryd) Söndagshandeln (vid kyrkorna), som trots hårt motstånd från många av kyrkans män blomstrade långt fram på 1800-talet, är ett vältaligt vittnesbörd om kyrkans centrala plats i det gamla samhället. . . . Utvecklingen skedde betydligt snabbare på en del håll i stiftet än på andra. Medan söndagshandeln i Jönköpings län och i Sunnerbo härad av Kronobergs län synes ha upphört med 1840-talet, levde den i andra delar av Kronobergs län kvar in på 1870-talet, ibland längre. Hur kyrkan i en del trakter av Kronobergs län alltjämt (år 1950) har kvar sin funktion av centrum för folklivet, visar företeelser som Tröjemåla söndag i Almundsryd. (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 588,591)

(Skillingaryd) Skillingaryds marknad d. 7 (November 1845) war föga besökt af spekulanter, handeln med kreatur gick trögt och priserna derå woro låga. (Jönköpingsbladet 1845-11-15 "Trög handel på Skillingaryds marknad")

(Månsarp: Kåperyd sydväst om närsamhället Taberg) Wid auktion som förrättas i hemmanet Kåperyd i Månsarps socken, tisdagen den 11 Mars, försäljes allehanda husgerådssaker, deribland en inmurad bränwinspanna samt 50 tunnor hafre, 4 par dragoxar och 2 par stutar, samt någon halm. Betalningswilkoren tillkännagifwas före utropet. (Jönköpingsbladet 1845-03-08 "Försäljning af dragoxar och stutar")

(Jönköping) Wid Klemmestorp (i Jönköping) finnes nu och framgent slagtfeta oxar och swin till salu. De säljas såwäl styckewis som äfwen slagtade hwar en reqwirent det åstundar, då ränta och halfwa eller fjerdedels parter får tagas efter öfwernskommet pris. (Jönköpingsbladet 1845-02-02 "Slagtfeta och slagtade oxar och swin till salu")

(Byarum, Skillingaryd) De som gjort inrop å auktionen på Bratteborg (i Byarum), den 19 och 20 sistl. Oktober, torde sina skulder till mig rästfritt betala å auktionsstället den 12 dennes. Häradsköp (sydväst om Skillingaryd) den 5 Mars 1844. C. G. Wibling. (Jönköpingsbladet 1844-03-09 "Auktionen på Bratteborg 19-20 Oktober 1844")

(Växjö, Jönköping) Författaren till denna lilla artikel . . . fann (i en diger kapsel, innehållande till Växjö domkapitel inkomna skrivelser omkring år 1840) . . . ett tryckt flygblad, en affisch eller hur man nu vill kalla det, försedd med tvenne vackra träsnitt, det ena föreställande en sig vällustigt slingrande boaorm, det andra en av utseendet att döma ej så lite blodtörstig krokodil. Denna affisch ingick som ett nummer i en liten dossier av skrivelser, och det visade sig, att boaormen, dess kollega krokodilen samt en talrik skara av andra mer eller mindre vilda djur åstadkommit ej ringa uppståndelse i Jönköping för över hundra år sedan eller närmare bestämt omkring årsskiftet 1837-38. . . . I Jönköpings Tidnings sista nummer för år 1837, daterat den 30 december, får (två tidningsinsändare i ett sammandrag) komma till tals. . . . Den ene uttrycker "en ej ringa förwåning", den andre "den lifligaste förtrytelse och harm" över att stadens högre lärdomsskolas "bönehus" under själva julhelgen förvandlats till en "ulfwa-kula", därigenom att "någon wederbörande tillåtit en resande Utländning, i Skolans stora samlingssal, (hwilken under terminerne begagnas för Skolungdomens allmänna böneförrättningar, och i hwilken stiftets Biskopp alltid samlar omkring Skolans Ungdom och Lärare, de förres Föräldrar och andra bildningens vänner samt mer än en gång förtjust dem medelst sina förträffliga föredrag), nu som bäst förewisa en samling af Krokodiler, stora Ormar, Björnar, Wargar, Babianer och andra rofdjur, samt för hwilket ändamål bänkar i rummet skola blifwit uppbrutne och förbyggningar werkställde etc., hwarjemte ett af läsrummen blifwit åt Djur-ägaren uthyrdt till kök och bostad, samt de burar, i hwilka Björnar och Wargar, emellan representationerna förwaras, blifwit placerade ute på Kyrkogården mellan Skolhuset och stora Kyrkodörren, så att Församlingen nödwändigt måste passera förbi dessa hiden när den går i och ur Kyrkan, och Wilddjurens tjut mycket wäl höres in i sjelfwa Templet under Gudstjensterne." Vederbörande insändare uttrycker i fortsättningen sin upprördhet över att "den widriga stank af djurens respiration och exkrementer", som satt sin prägel på rummet, svårligen skall kunna avlägsnas därifrån. Han finner det ingalunda otroligt, att i händelse av oväder eller stark kyla menageriägaren kommer att tillåtas flytta in djuren i kyrkans vapenhus. . . . (I en senare skrivelse till Växjö domkapitel framhåller skolans inspektor, prosten Joh. Wetterling) "att ingen skada blifvit tillfogad hvarken rummen eller Inventarierne eller något af Skolans tillhörigheter". (Nils Palmborg "Ett menageri i Jönköpings lärdomsskola på Es. Tegnérs tid" s 69-73)

(Jönköping, Skärstad, Ölmstad, Visingsö, Bayern i sydöstra Tyskland) (Östra) Kanalen (i Jönköping) benämndes förr "smala hamnen", medan den betydliga bassäng och utvidgning därav, som numera (år 1932) motsvaras av Östra torget, kallades "breda hamnen". Detta torg tillkom genom utfyllnad så sent som 1830, dock ännu ej till hela dess bredd mot norr, och benämndes en lång tid Nya torget till skillnad från Gamla torget, sedermera kallat Hovrättstorget. Det senare förlorade sin karaktär av torg, när spårvägen 1907 anlades och erhöll då sina nuvarande planteringar. I min barndom samt ända till kanalens ombyggnad åren 1881-1888 hade den nämligen ännu en rätt betydande utsvällning just vid Nya torget, och denna bassäng kallades i dagligt tal Fyrkanten. . . . Den del av kanalen, som låg emellan Munksjön och "Darins bro", d. v. s. den del, som på två sidor omslöt Göta hovrätts markområde, var fredagsaftnar och lördagsförmiddagar uppfylld av en mängd vättersnipor, hemmahörande i Skärstads och Ölmstads socknar utmed östra Vätterstranden samt å Visingsö. Dessa snipor hade till torgdagen på lördagarna seglats eller rotts hit med fisk, ägg, smör, potatis och andra livsförnödenheter. En och annan kalv kunde väl också ha förts med. Fångsten av sik, röding och löjor var ganska rik, och kommersen från båtarna med dessa fisksorter gav nog på sin tid uppslaget till Fisktorget, där förut det storartade Malmbergska garveriet med hundratal av "barkkar" var beläget. Under broarnas valv kunde man framföra båtar, och åtskilliga av dessa fördes under torgdagarna till södra kajen av Fyrkanten, där husmödrarna huvudsakligen om lördagarna men till någon del även om onsdagar gjorde sina uppköp av matvaror den kommande veckan. Ty på den tiden kunde de ej som nu vilken dag som helst få färska och färdigberedda charkuterivaror i butiker. Josef Bauer, en inflyttad bayrare, var den förste, som vid Nya torget började tillhandahålla rökta köttvaror, och fröken Charlotta Strömberg började i Kjellbergska gården, Smedjegatan 28, på 1870-talet från butik försälja färdiglagad smörgåsmat. . . . . . . Det var ofta verkliga vågstycken, när Visingsöborna förr skeppade in sig i de ranka vättersniporna för att med båten full av folk och ibland med en häst eller ko stående i båten fara in till torgdagen i Jönköping. De kommo genom västra kanalen in i Munksjön och östra kanalen. Där kunde samlas upp till femtiotalet vättersnipor. . . . Varken bönderna eller stadens torghandlare fingo slå upp sina stånd förrän på morgonen. Platsen markerades föregående kväll med slanor. Man kan förstå, att det blev en uppståndelse, då pojkarna en natt hade plockat ihop alla slanorna och lagt dem i en hög hos gamle Gillberg vid Skinnaregränd. (Josef Lundin "Östra Hamnkanalen i Jönköping" s 22-23,25-26 samt "Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1932" s 59-60)

(Barnarp, Vrigstad) Församlingen tillfrågades av K. B., om den gamla frimarknaden vid Vrigstads gästgivaregård borde återupplivas. Svaret blev ja. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 85; protokoll 2 november 1823)

(Stockholm, Skåne, Småland) Vilket värde (de småländska) skogarnas betesmarker böra anses ha, skuggiga, vattenrika, inklämda mellan bergens branter, men många utmärkt gräsbärande, framgår synnerligen klart av de otaliga hjordar av oxar, som tunga av fetma (nu år 1802) drivas till Stockholm och årligen spridas till rikets övriga landskap. För att icke omnämna den rikedom på fet mjölk och de övriga boskapsskötselns produkter, genom vilka den småländske Pan synes ha velat ersätta den här och var torftigt givmilda Ceres' njugghet. . . . Oxarna, som äro av ansenlig storlek och betecknas med namnet Smålands-oxar, hava Skåne att tacka för sin födelse, Småland blott för sin fetma. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 24-25; Pan = boskapsskötselns gud i den grekiska mytologien, Ceres = åkerbrukets gudinna i den romerska mytologien; ang. Smålands-oxarnas födelse i Skåne så inköptes dessa där för att sedan slaktgödas i Småland, försöken med inhemsk avel slog illa ut och gav småväxta djur, sannolikt beroende på undermåliga avelstjurar)

(Värnamo, Jönköping, Borås, Laholm, Varberg, Växjö) När Värnamo 1620 gjordes till köping under Jönköping och Borås t.ex. fick stadsrättigheter 1622 så ingick detta som ett led i den medeltida uppfattningen att hantverk och handel var en rättighet enbart för städerna. Jönköpings handlare höll också hårt på sina rättigheter och när Jacob Björkengren från Laholm kom och ville sälja sill på Värnamo marknad den 6 maj 1725 så blev han stämd till tinget. På samma sätt gick det för Anders Brun ifrån Varberg och Anders Herlin från Växjö. (Joel Andersson "Handel och handlare förr i tiden" s 36)

(Danmark, Skåne, Skillingaryd, Tofteryd, Vaggeryd, Klevshult, Taberg, Värnamo) Gamla tiders handel var i stor utsträckning byteshandel. I fogderäkenskaperna för år 1606 är de bönder uppräknade som varit i Danmark med varor, vilka de alltså måste betala tull för. Dessa Skåne-körare var Håkan i Hultsgerde (mellan Skillingaryd och Tofteryd), Jon i Rösberga (öster om Klevshult), Nils i Kushult (nordost om Klevshult), Joen i Mörhult (öster om Vaggeryd), Jöns i Mjöhult (väster om Skilingaryd), Per i Högabråten (söder om Skillingaryd) m.fl. Det är också intressant att se vilka bytesvaror de förde med sig: hästar, oxar, lamm, smör, talg, ox-, ko- och tjurhudar, bock-, get- och kalvskinn, malt och humle. Det är att märka att det var innan malmbrytningen i Taberg började. Dessa körningar till Skåne fortsatte ända fram till slutet av 1800-talet men då låg alltid järnet i botten på både vagnen och hela handeln som en tung köl. I början av Frihetstiden tog man upp frågan om en ordnad handel med trätjära och en särskild Socitet tillsattes härför. Traktens bönder berättade då på tinget i Värnamo 1724 att de sen gammal brukat köra till Skåne med sin tjära och bytat sig till spannmål. (Joel Andersson "Handel och handlare förr i tiden" s 36)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Norra Småland, Jönköping; Mellansverige, Örebro, Västerås, Köping, Telge/Södertälje; Tyskland: Lübeck nordost om Hamburg) (Jönköpings) viktigaste näringsfång under medeltiden var handeln. I första hand köpte handelsmännen i Jönköping upp oxar och boskap, smör, ost och hudar, dvs. hela den animalieproduktion som norra Smålands landsbygd hade som huvudsaklig näringskälla. Tusentals oxar fördes i oxdrifter till marknaderna i Mellansverige, till Örebro, Västerås, Köping och Telge. Men också på utlandet bedrev köpmännen handel och många brev och notiser finns bevarade om handelsförbindelserna med i synnerhet Lübeck. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 24; Medeltidsstaden)

(Norra Småland, Jönköping; Söderköping, Lödöse; Danmark, Halmstad; Värnamo, Vrigstad) (Jönköping) hade monopol på handel och hantverk i de (norra delarna av Småland. Den mer långväga handeln gick över (Söderköping, Lödöse och det danska Halmstad. Stora marknader hölls på (Sankt Antonius och Sankt Franciskus festdagar 17 januari respektive 4 oktober. Dessutom hade man landsmarknader i bland annat (Värnamo och Vrigstad. ... Stadsområdet låg väster om Munksjön där bebyggelsen var koncentrerad på en liten yta vid nuvarande rådhuset och residenset och ner mot Sofiakyrkan i väster. ((Olle Larsson "Småland mellan två riken" s 72)

(Mälardalen, Örebro; Götaland, Jönköping) De medeltida svenska handelsvägarna ... bestod i stor utsträckning av vattenleder. ... Dessutom fanns naturligtvis ett nät av småvägar mellan städerna, men de sammanbindande lederna mellan Mälardalen och Götaland var få. Örebro och Jönköping kom under medeltiden att fungera som knutpunkter, särskilt för de vägar som brukades för handeln med oxar. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 75-76)

(Jönköping) Jönköpings äldsta privilegiebrev, daterat den 18 maj 1284, finns ännu bevarat i original och förvaras i stadens rådhusarkiv. Magnus Ladulås ge där Jönköpingsborna rätt att hålla två marknader, på helgonen Antonius och Franciskus festdagar. (Lars-Arne Norborg "Jönköping under medeltid och äldre Vasatid" s 137-138)

(Jönköping) Borgmästaren talade (vid rådhuset i Jönköping) till den utanför församlade menigheten. Han erinrade om att staden 1284 varit en ringa by och att dandemännen då hämtade sin näring "genom boskapens skötande, jordens brukande, fiskande och någon köpenskap. Köpenskapen var illa beträngd,förty att bygdens allmoga oss till skada och förfång handlade sins imillan och ej, som rätteligen skolat ske, sina varor till oss förde att de dem här åt oss för en billig penning försälja månde." (Bror Kugelberg "Jönköpings stads 650-årsjubileum" s 15-16)

(Jönköping) Jönköping har det äldsta bevarade kungliga privilegiebrevet av alla svenska städer, utfärdat av Magnus Ladulås 1284. Innehållsmässigt är det kanske mest intressant därför att det klart visar att Jönköping redan tidigare hade blivit upphöjd till stad. ... Jönköping hade ett ypperligt strategiskt läge, både militärt och ekonomiskt. Läget vid Vätterns sydspets, där vägar från alla håll strålade samman, gjorde att orten av gammal hävd hade betydelse som marknads- och mötesplats. ... Senast 1278 fanns ett av kronan uppfört slott i Jönköping och själva stadsgrundandet har kanske ägt rum i samband med beslutet att bygga detta slott. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 98-99)

(Norden, Västbo, Åker, Nydala) Möjligen var (Åkers första kyrkorum) timrat redan under hednisk tid, när offereldarna ännu brann för att blidka de nordiska asagudarna. Här vid den urgamla kultplatsen samlades genom århundraden folk från platsen och långväga ifrån. Västbostigen var en samfärdselns led, allt för litet beaktad av forskare och historieskrivare. Munkarna i Nydala drog stor nytta av detta och här blev runt den gamla kyrkplatsen en samling av folk av alla de slag, som vid dessa tider samlades för handel och köpenskap, vilket urartade till mer än vad kyrkans män kunde fördraga. Så småningom ville då den tidens sockenmän och prästerskap ha slut på detta florerande liv och rätta till detta missförhållande. Kanske var det denna schism, som var orsaken till en brytning mellan denna församling och Nydala munkar. Utan tvekan var det därför man byggde sin nya stenkyrka på den plats, som den sedan alltid haft. ... Helt förbluffad studerar man nydalamunkarnas girighet efter ålafiske och marker med vildhonung, och då särskilt de berömda "Flataskogarna". ... Man frågar sig då, vad gjorde munkarna i Nydala av all den ål som man tog i alla de vattendrag man införlivat som klostrets tillgångar. Man förstår att detta omsattes i klingande mynt i våra köpstäder och inte till så ringa del för klostrets underhåll och fortbestånd. Att Nydala kloster var för våra bygder en inrättning, inte endast en folkbildande religionsutövande och missionerande faktor, utan än mer en köpande och markägande instans, som väckte nya livsimpulser och yrkesutövningar, som så småningom allmogen i socknarna fick upp ögonen för och i stridiga brev till landets makthavare beklagade sig över dessa glupska jordhungriga munkar som på både ärligt och oärligt sätt försökte tillskansa sig de bästa marker och jordegendomar. (Sven Carlsson "Tankar kring ett gammalt kyrkohus i Åker" s 125-126)

(Småland, Värend, Växjö, Kronoberg, Hov nordväst om centralorten Ljungby, Thiudby norr om Växjö, Jönköping, Kalmar, Västervik/Gamleby, Vimmerby, Eksjö) I Värend, som var det folkrikaste av de (elva) småländska landen och som bestod av inte mindre än fem härader, kom Växjö att fungera som centralort. Här växte en marknadsplats fram under förhistorisk tid och i Hov (nordväst om Ljungby) och Thiudhby (norr om Växjö), våra dagars Kronoberg, låg landets centrala kult och tingsplats. ... Vid Junabäckens utlopp i Vättern utvecklades Jönköping till centralort. ... Under loppet av medeltiden kom några av de småländska centralorterna att utvecklas till städer. Kalmar, Jönköping och Västervik (Gamleby) fick sina stadsprivilegier redan under 1200-talet, medan det skulle dröja till 1342 innan biskopssätet Växjö upphöjdes till stad. Vimmerby och Eksjö fick också stadsprivilegier under medeltiden, sannolikt under 1400-talet. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 43)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’En man tänkte ha gäster, och när han berett festen, skickade han sin tjänare, för att han skulle kalla på gästerna. Han gick till den förste. Han sade till honom: ”Min herre kallar dig.” Han sade: ”Jag har penningfordran på några köpmän. De kommer till mig i kväll. Jag skall gå och ge dem anvisningar. Jag avböjer festen.” Han gick till en annan. Han sade till honom: ”Min herre har kallat dig.” Han sade till honom: ”Jag har köpt ett hus och man ber mig om en dag. Jag kommer inte att ha tid.” Han kom till en annan. Han sade till honom: ”Min vän skall gifta sig, och jag är den som skall ordna med festen. Jag kommer inte. Jag avböjer festen.” Han gick till en annan. Han sade till honom: ”Jag har köpt en by. Jag är på väg att driva in uppbörd. Jag kan inte komma. Jag avböjer.” Tjänaren kom. Han sade till sin herre: ”De, som du kallade till festen, har avböjt.” Herren sade till sin tjänare: ”Gå ut på vägarna. Dem du finner, för hit dem, för att de skall inta måltiden. Köpmän och handels(män skall) inte (g)å in i min Faders boningar.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 75-77; Thomasevangeliet log. 64)

(Sverige: Västerbotten, Skellefteå) Skellefteå kyrkstad - bonnstan - är (Västerbottens) läns mest genomgripande (renovering). (Kyrkstaden) ligger på en nipa vid skellefteåälven några hundra meter från landsförsamlingens ståtliga kyrka och ungefär lika långt från Skellefteå centrum. Hit flyttades kyrkstaden efter en brand 1835, och här byggde bönderna upp sina kyrkstadshus i långa rader efter en rutnätsplan med marknadstorg i mitten. ... Bonnstan fungerar än i dag (år 2000) som en träffpunkt för släkt och vänner i skellefteåbygden. ... Helhetskaraktären i Bonnstan är ändå ålderdomlig och genuin. Särskilt vid kyrkhelgen med marknad första söndagen i juli är det liv och rörelse på torget och bland stugorna. (Karin Eriksson "Kyrkstäder" s 44-45)

(Sverige: Ljungby) Toto stod på en sten långt ute i vattnet (i Lagan i Ljungby) när han talade. Han kastade smörgås med några småmynt och kom längre och längre. Han kom långt ut på det djupa. (Sölve Rydell "De tama längtar, de vilda flyger" s 221-222; Kom upp till Stockholm)

Platsen för händelsen var den yttre förgården. ... Denna förgård blev så småningom ett basarområde, där man köpte och sålde. ... Värre än allt var penningväxlarna med sina bord täckta av "tempelpengar", färdiga att växlas mot det dagliga livets romerska mynt, som pilgrimerna bar i sina fickor och börsar. Varje jude måste ge åtminstone en halv sikel varje år till templet, och penningväxlarna gjorde sig god förtjänst på sina affärer. ("Söndagsskolläraren för kristen undervisning och fostran ht 71" s 31; Guds hus skall hållas heligt, kommentar i småbarnsavdelningen till Joh 2:13-17)

(Sverige: Örebro) Det visade sig snart att de där (sprej)flickorna ... kom att få en stor, kanske alltför stor, inverkan på evangelistkursen det året. ... När de talade om Jesus var det inte som allhärskaren, kommen på skyarna, utan som tempelrensaren, omstörtaren och revoltören, som den fattige bland de fattiga. ... Ibland uteblev de helt och hållet från lektionerna för att de kommit i samspråk med någon alkoholist på Järnvägsgatan eller därför att de suttit uppe i någon rökig lägenhet och vittnat till långt in på småtimmarna. (Göran Sahlberg "Ängeln i skivans mitt" s 43; Sprejsystrarna)

(Sverige: Småland, Kronoberg, Emmaboda, Lessebo, Växjö; Schweiz: Ascona söder om Zürich) Den här skolmästarn i Långasjö (sydväst om centralorten Emmaboda), Johansson, har jag aldrig råkat, men han torde vara bygdens främste expert på emigrationen. Han har satt ihop en hel stor bok om utvandrarna från sin socken, som Du vet? Fick Du inte den av honom? Efter utgivningen av min roman blev Långasjöborna så avundsjuka på Ljuder (sydost om centralorten Lessebo, nordväst om Emmaboda), att de måste visa att det var ännu flera emigranter från deras socken! - Ja, nog är smålänningarna hjälpsamma i den här saken. Akta Dig bara för turist-växlarena, som lär ha flyttat in (i) Utvandrar-Templet i Växjö, men som jag ville driva ut! Du ska räkna med att det finns många sådana, som ser den här filmningen främst ur kommersiell turistsynpunkt. Det blir nog besvärligt för Dig att hålla folk borta när Du sätter i gång. Vill redan nu föreslå Dig att Du begär Kronobergs regemente som skyddsvakt kring Din filmtrupp. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 297-298; brev från Ascona till Jan Troell 1968-05-10)

Det är det ohyggliga med all andlig verksamhet, att den kan börja i Anden men sluta i köttet. Man kan börja som en präst i templet och sluta som månglare i vestibulen. Man kan börja med att tjäna Guds rike och sluta med att förtjäna på Guds rike. ... Du kan ... råka ut för, att du börjar med att profetera om offer och väckelse och slutar med att profitera på offret och väckelsen. (Sven Lidman "Fjäril och vilddjur" s 222; Tempelrening)

(Tyskland, Berlin) Första gången jag riktigt medvetet upplevde och förstod undergångsfröets fruktansvärda närvaro mitt inne i samtidsaktualiteternas ytvegetation var någon dag strax före jul 1912 eller 1913. Sålunda något av de sista åren före det första världskrigets utbrott. En jämnårig släkting - medicinsk forskare - hade återvänt från en studieresa i Tyskland. Han satt vid frukostbordet och talade om sina intryck från Berlin dagarna före jul. ... Han beskrev den jättelika ljusgården (i varuhuset Wertheim) runt vilken salustånden ordnade sig våningsvis. Mittpå ljusgården var en gigantisk ljus- och glitterskimrande julgran placerad med en lysande Betlehemsstjärna i toppen. Högt uppe från en läktare spelade Berlins berömdaste filharmoniska orkester den klassiska religiösa julmusikens mästerverk och de stora katolska och protestantiska kyrkornas julpsalmer ... medan världsstadens vilsna människomassor jagade runt från stånd till stånd i sin beskäftiga iver att för sina sedlar och silverpengar infånga så mycket som möjligt av diskarnas och butikshyllornas krimskrams; genombrutna strumpor - lackskor - marschkängor - damunderkläder - similidiamanter och äkta juveler - böcker i praktband och billighetsupplagor - sportartiklar och sydfrukter. ... För första gången såg jag klart, medvetet och överskådligt det inre maskineriet i den dåtida aktualitetsvärlden. Och jag brast ut i ungefär följande ord: "Vet du, hela den här kulturen är dödsdömd - det kommer att gå åt helvetet med alltsammans - en kultur, som kommit dithän, att den gör sina affärer och driver sin köpenskap till ackompanjemanget av det, som skulle vara dess heligaste värden, den är död i sin kärna - den är bara ett lysande skal - den har inget existensberättigande och livsvärde - den är redan död - det måste bli en katastrof." (Sven Lidman "Fjäril och vilddjur" s 28-29; Endast ett är nödvändigt)


ca 1900 - ca 1800

(Sverige) Vid 1886 års riksdag ... behandlade man en väckt motion om ändrad lydelse av lagen om offentliggörandet av allmänna kungörelser från kyrkornas predikstolar. (Riksdagsmannen och ledaren för Svenska Missionsförbundet P. Waldenström) yttrade i denna debatt: ”Det är otroligt, vilka kungörelser man kan få för att uppläsa i kyrkorna, kungörelser om auktioner, kungörelser om potatisupptagning för bränneriernas räkning m.m. Ja, en gång, då jag stod färdig att börja en högmässogudstjänst, kom en dräng till mig med en kungörelse från en handlande, att denne hade ett parti skämd strömming att sälja. Jag svarade drängen: ’Hälsa handelsman, att han får sälja sin ruttna strömming själv!’ Men vad skall prästen i allmänhet göra, då det står i lagen, att han skall läsa upp enskildas kungörelser? ... Hos oss bäres genom templet både potatis och svin, rutten strömming och annat mera. Är det reson, att prästerna skola hållas kvar vid skyldigheten att tjäna med sådant?” (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 133-134)

(Italien: Rom) En hedning kalla de mig; välan, en kättare är jag ock. Mitt lama knä jag ej böja kan för helgon af sten och stock. För mänskogudar kan jag ej buga, kan ej för munkar mitt "credo" ljuga. Allsmäktige, blott för Dig jag böjer i stoftet mig. Till Rom, vår svärdsudd! Till Rom, vår stig! Roma o morte. Och därför, eviga, stolta Rom, vi trycka dig hårdt i famn. Vi skola rensa din helgedom i Guds och folkets namn. Skall vid din åsyn vårt öga brista och makt och ränker oss öfverlista, framåt, som ett stormigt haf, oss följer Italiens glaf. Till Rom, dess framtid! Till Rom, vår graf! Roma o morte. (Zacharias Topelius "Giuseppe Garibaldi" s 22-23; 11 november 1867; författaren född år 1818 i Nykarleby nordost om Vasa i Finland)

(Sverige: Pjätteryd nordväst om centralorten Älmhult) Efter gudstjänstens slut (i Pjätteryds kyrka) vidtog på kyrkbacken handel med diverse saker. Så gingo många av de kvinnliga kyrkobesökarna direkt till något sillstånd för att i ett av sina som oftast två huvudkläden få en val sill med sig hem. Den, som hade en tillräckligt stor näsduk, använde denna att bära sillen i. Tjugo skilling valen var det gängse priset för sillen på 1880-talet. Så förekom naturligtvis också försäljning av salt. Enligt beslut av stämman år 1850 vore salt och sill det enda, som fick säljas "av någon församlingens invånare i materialboden eller vid fattighuset en timma efter Gudstjänstens slut". Fem år tidigare hade man försökt förbjuda "handel vid kyrkan eller nära däromkring". Enligt stämmoprotokoll skulle det denna gång gälla bl.a. handel med vetebröd, medan däremot sill och tobak "som nödiga partiklar" skulle få försäljas. Detta hindrar emellertid inte, att ett par hundra meter från kyrkan full kommers med allt vad som behövdes för slåttern och skörden, såsom liar, räfsor och sännor, länge förekom. Med "lagens åtgärd" hade man inga som helst möjligheter att förekomma oseden att vid kyrkan hålla varor till handel, trots att "detta är stridande emot kristelig ordning och ett uppenbart hinder för det predikade ordets kraft och verkan". (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 52-53; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

(Sverige, Dalby sydväst om centralorten Lund) Det mörker, som i andligt hänseende rådde i vårt land under 1800-talets förra hälft, må i sanning kallas fruktansvärt. ... Kyrkan var ej centrum för det andliga livet i socknen, men snarare för det världsliga. Där skulle man uppgöra affärer. ... Männen hade ofta med sig till kyrkan en flaska brännvin, varmed man på kyrkbacken efter gudstjänstens slut trakterade varandra, så att många återvände hem berusade från kyrkan. I synnerhet vid prästval var denna supsed vid kyrkan mycket vanlig. Målsmännen förde på valdagen brännvin ankarvis med sig till kyrkan. ... Samtidigt med predikan i kyrkan hölls utanför kyrkogårdsmuren en larmande marknad, där livsförnödenheter, kor och svin såldes och köptes. ... Kyrkoherde D. ... var en stor brännvinsbrännare och höll krog i prästgården, där han söndagligen efter gudstjänstens slut genom sin egen syster sålde brännvin till sina åhörare. ... I Dalby kyrka var en julotta folket ända till trängsel samlat. Man väntade på ottesångspredikan. ”Se, hur han raglar”, ropade bland åhörarne en liten gosse, pekande på prästen, som gick till predikstolen. ... Denne plägade ofta vara så rusig att han icke ens orkade infinna sig till gudstjänst i kyrkan. ... Både herdar och får vandrade i tjockaste mörker. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 189-191)

(Sverige: Norrland, Småland, Stockholm) (Gamla tiders) marknader var ofta knutna till städer eller andra större orter men inte sällan hölls marknader på platser som låg långt från bebyggelse. Det kunde var t.ex. vid ett vägskäl, på ett öppet fält, på en tillfrusen vik eller någon annanstans där man sedan långliga tider kommit tillsammans regelbundet för att byta varor eller träffa folk. Det karakteristiska var att varje marknadsplats bara användes en eller ett par dagar varje år. Alla årets övriga dagar var platsen öde och bodarna stod stängda, tomma och tysta. . . . Marknadsdagarna fastställdes av Kommerskollegium och de fanns angivna i almanackan. De stora marknadsmånaderna var september och oktober, därnäst kom juni. Marknaderna var alltså anpassade efter arbetsåret, koncentrerade till perioden efter skörden på hösten och mellan sådden och slåttern på försommaren. En särskild roll spelade vintermarknaderna. De var inte så talrika som sommarhalvårets marknader men ofta betydligt större. Vinterföret underlättade i hög grad kommunikationerna i äldre tid innan järnvägarna kom och innan vi fick ett utbyggt vägnät. I synnerhet i Norrland, där städerna låg glest, men också på många andra håll, var vintermarknaderna mycket stora och drog till sig handelsmän och köpare från vitt avlägsna orter. Marknaderna utgjorde länge landsbygdsbefolkningens huvudsakliga möjligheter att köpa och sälja varor. Före mitten 1800-talet var all fast handel förbjuden utanför städerna. När en begränsad handelsfrihet infördes 1846 började handelsbodar växa upp på orter, som låg minst tre mil från närmaste stad. När den totala näringsfriheten hade genomförts 1864 kom lanthandlarna att ligga tätt överallt i landet. Vid slutet av 1800-talet försvann därför många av de gamla marknaderna. De hade spelat ut sin roll. Men på sina håll levde de kvar länge, inte minst i Småland varifrån Skansens (i Stockholm) marknadsbodar är hämtade. Marknaderna var välkomna och efterlängtade avbrott i vardagen och kreaturshandeln, som var en viktig del av marknadskommersen, bidrog till att det fanns åtskilliga marknader kvar ännu långt in på 1900-talet. . . . För städernas innevånare var tillfällena till köpenskap helt andra än för landsbygdens folk, som ju levde ett liv baserat på förrådshushållning. Åtminstone i de större städerna fanns det möjligheter att dagligen köpa många varor. 1846 fanns t.ex. 269 kryddkramhandlare i Stockholm, som vid den tiden hade något mer än 90.000 innevånare. . . . I Skansens stadskvarter finns en kryddbod, som visar hur det kunde se ut hos en kryddkrämare strax före mitten av 1800-talet. Här hänger sockertoppar och kardor i taket och snuskaggen står på disken och här kan man köpa karameller i hopsnodda pappersstrutar. Litet högre upp i backen ligger Bageriet där bodflickan ibland säljer varma bullar, som kommer direkt från den stora bakugnen i samma hus. (Inga Arnö-Berg "Handel på landet och i staden" s 212-213)


ca 1800 - ca 1500

(Norge) En söndag (i januari 1798), då några av (haugianerna) hade ämnat gå till nattvarden, hade de kommit för tidigt till kyrkan, varför de en stund gingo in till seebergianaren Niels Baersö, medan de väntade, men när de sedan kommo in i sakristian, frågade prästen dem, var de hade varit. "Hos Niels Baersö", blev svaret. Prästen blev genast utom sig. "Såå!" utbrast han. "Ni är av det slagets läsare!" De svarade ej. "Ni ränner kanske med (lekmannapredikanten) Hans Nielsen Hauge?" Prästen var eldröd i ansiktet av vrede. En av dem svarade stilla: "Vi äro hans bröder i Kristus." Då blev pastor Feierman alldeles ifrån sig, fick tag i sin piska, som låg inne i sakristian, och flög på nattvardsgästerna samt slog dem med piskskaftet, var han träffade. "Ut ur Guds hus, ni hycklare!" skrek han. "Ut! Här har ni intet att göra!" De häpna och förskräckta haugianerna kommo ut, så fort de kunde, och prästen smällde igen dörren efter dem. (Jacob B. Bull "Hans Nielsen Hauge" s 191-192; Jacob Breda Bull född år 1853 i Rendalen nordost om Lillehammer i Norge; Hans Nielsen Hauge född år 1771 på gården Hauge i Tune/Rolfsöy nordost om centralorten Fredrikstad i sydöstra Norge)

(Sverige: Dädesjö nordost om centralorten Växjö, Urshult väster om centralorten Tingsryd, Jät söder om centralorten Växjö, Kalvsvik sydväst om centraloren Växjö) Ute på kyrkbacken vidtog så (efter gudstjänstens slut) en väldig kommers, som i äldre tider kom den att närmast likna en marknadsplats. Denna s. k. söndagshandel får icke bedömas utifrån vår tids förhållanden (år 1950) utan måste ses mot bakgrunden av äldre tiders ringa kommunikationer och naturahushållning. Socknen var en sluten värld med kyrkbyn som sitt centrum. Några större samhällen utom de få städerna existerade icke, och någon handel förekom icke på landsbygden utom vid de årligen återkommande marknaderna. Det var därför ganska naturligt att kyrkbacken, där socknens folk söndagligen träffades, också blev ett centrum för affärer och andra ekonomiska uppgörelser. Man kunde då, som det t. ex. berättas från Dädesjö, se liesmeder som sålde liar till bönderna och torparna. De hade dem liggande baktill i en häck, när de körde till kyrkan om söndagsmorgnarna, och liarna skramlade i häcken, så att det hördes på långt håll. Även gubbar som gjorde räfsor togo sådana med sig till kyrkan för att sälja. Vid kyrkorna åt blekingegränsen, såsom Urshult, Jät och Kalvsvik, stodo sillhandlare från kusten och sålde småsill i valvis. På andra håll såldes bullar, kakor och karameller. Det var även mycket vanligt att hantverkarna då gjorde upp arbetet med sin kundkrets. "Vi talade vid skomakare och skräddare på kyrkbacken", berättar en av Kyrkohistoriska Arkivets småländska sagesmän. En annan omtalar, att man då stadde tjänstefolk, tingade bort smågrisar och träffade många andra avtal. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 111)

(Sverige: Götaland, södra Svealand) Ett alternativ till hästen som dragdjur var (under 1700-talet) oxen, en tjur som snöpts före halvårsåldern. Då oxen efter sju år gjort sitt som dragare såldes han vidare, ofta till något storjordbruk eller till de betesrika skogstrakterna. Där göddes oxen i ungefär ett år. Inför den följande slakten drevs sedan många oxar på en sista vandring som kunde sträcka sig flera tiotals mil. Oxen ansågs starkare än hästen och var billigare att föda upp och utfodra. Den fick ofta nöja sig med hö och halm, när arbetshästen krävde havre. På grund av oxens begränsade användbarhet utanför jordbruket föredrogs ändå hästen i trakter där behoven av transporter var särskilt stora. Oxar nyttjades nästan bara i Götaland och södra Svealand, till i höjd med Vänern och Mälaren. (Carl-Johan Gadd "Jordbruket och livet på landet" s 316-317)

(Sverige: Urshult väster om centralorten Tingsryd, Värend, Blekinge) Efter gudstjänstens slut kunde kyrkbacken tjänstgöra som ett slags torgplats, där socknens enkla handelsförbindelser vid sidan av marknader och stadsbesök löpte samman. Redan i början av 1700-talet förekom söndagshandel vid kyrkorna, som i Urshult, där det i sockenstämmans protokoll heter att "wid gudstjenstens hållande kramgods upsättias, och handel öfwas genom hijtbrakte waror", som obetänksamma krämare förde omkring. Under själva gudstjänsten härjade "den osed, att sälja äpplen och annor frukt". Det var på kyrkbacken liesmeder och bärförsäljare bäst nådde sin kundkrets. I Värend och annorstädes kom sillhandlare från blekingekusten om söndagarna och stannade utanför kyrkan "och sålde småsill i valavis". (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 588)

(Sverige) Kyrkobyggnaden som under den tidigare reformationens tid betraktats som en byggnad för den gudstjänstfirande församlingen, förändrades under 1600-talet till att bli ett heligt rum, som var invigt åt Gud. Profanering av kyrkan sågs nu inte bara som en allvarlig synd utan blev också civilrättsligt straffbart. Detta sätt att tänka kom klart till uttryck, då (kung) Karl XI 1680 stadgade mycket stränga straff för slagsmål, oljud och förargelse i kyrkorna. Till och med dödsstraff kunde utmätas för sådana brott med den motiveringen att huset "var Herranom helgat och den Högstes ära bodde därinne". Genom kyrkolagen 1686 kap. 27 fastslogs entydigt att kyrkan var en helgedom: (Paragraf) 1. När någon vill kyrka eller kapell ånyo bygga, skall det först givas Oss och sedan biskopen och konsistorium tillkänna; och då hon är färdig, måste hon av biskopen själv eller någon annan i hans ställe, såsom ett Guds hus, helgas Herranom (åt Herren). (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 171)

(Sverige: Södra Rörum norr om centralorten Hörby i Skåne, Hallaröd nordväst om centralorten Höör i Skåne, Skara, Växjö, Eskilstuna, Skövde) reformatorerna ville helst förbjuda pilgrimsfärderna; sådant lade inte något ytterligare till frågan om den eviga saligheten, menade de, utan hindrade i stället koncentrationen på det enda nödvändiga. Pilgrimsfärderna förbjöds också 1544. ... På pilgrimsorterna var det också oftast marknad, vilket betydde att människor gärna for dit. Från Skåne berättas om vandringar - som hade långa traditioner bakom sig - till Olavsbilden i Södra Rörums kyrka och till källan i Hallaröd; till Skara företogs länge vandringar som en följd av medeltida Olavskult. Sigrid i Växjö, den helige Eskil i Eskilstuna och S:ta Helena i Skövde är andra exempel på helgontraditioner, som bevarats även om den officiella kulten upphört. Efter hand blev marknaden också viktigare än det religiösa motivet. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 297)

(Sverige: Småland) Någon skonsamhet mot (upprorsmannen Nils Dackes) slagna (folk) visades ... inte. Åt (de kungliga) soldaterna medgavs (1543) fri plundring i större delen av Småland, samtidigt som övriga landskap förbjöds att sälja spannmål eller andra livsmedel dit. Socknarna dömdes att erlägga kollektiva böter som togs ut framför allt i gestalt av så kallade soningsoxar; över tusen sådana drevs i sinom tid från Småland till kronans fållor. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 274-275)

(Sverige: Småland, Värend, Blekinge) P. G. Vejde, Smålands främste fornforskare, anser kungens förbud mot handeln över riksgränsen vara den främsta orsaken till (Nils Dackes) uppror. Värends huvudnäring var uppfödning av boskap, och för sitt livsuppehälle var folket beroende av exporten av djur till de danska landskapen. Men i ett kungabrev från 1532 kungöres ett mandat: "ingen härefter skall drifva oxar eller hästar ut ur landet, små eller stora, vid sin hals äventyrande". Alltså: dödsstraff vid försäljning av en oxe till grannarna i Blekinge - det kändes av smålänningarna som ett allvarsamt hinder i deras näring, ett våldets grova övergrepp mot dem. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 347)

(Sverige, Linköpings stift) Det fanns (under senmedeltiden) en inomkyrklig lagstiftning som inte var beroende av den världsliga myndighetens godkännande utan byggde på den kanoniska lagen. Inom denna ram kunde en enskild biskop inom sitt stift fixera gällande bötesbelopp i bestämda mål. Linköpingsbiskopen Hans Brask bestämde vid en visitation 1526/27 att slagsmål på kyrkogården skulle medföra böter av två oxar till biskopen "utöver alla andra saker som i kyrkobalken uttryckt stånder". (Åke Andrén "Den andliga domsrätten under reformationstiden" s 279)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Sverige: Eksjö) Staden Eksjö grundades tidigt under 1400-talet av unionskungen Erik av Pommern. En anledning var sannolikt att platsen låg relativt långt från redan existerande städer. Här möttes flera vägar, vilket gjorde orten till ett naturligt centrum för det lokala handelsutbytet. (Olle Larsson "Småland mellan två riken" s 73)

(Sverige: Svitjod/"Svearnas rike", Uppsala) I Svitjod var det ... marknad (i Uppsala medan hedendomen rådde) och köpstämma, som varade en hel vecka. När sen kristendomen kom i Svitjod och kungarna slutat att sitta i Uppsala, då är marknaden flyttad och kyndelsmässan firad i stället. Detta har hållit sig länge, och numera varar det inte längre än i tre dagar. Där är svearnas ting och dit söker man från hela riket. (Snorre Sturluson "Lagman Torgny på svearnas ting" s 113)

(Sverige, Byrkö/Björkö väster om Stockholm, Sigtuna, Skara) Man skall först märka, att efter det att folket var fordomdags, så här som i andra land, ganska grovt och enfaldigt och hava föga kunskap haft med främmande folk, därför hava de ock inga stora köpstäder haft. Utan var landsände haver haft sin besynnerliga marknadsstad, vilken de kallade köping, eftersom gamla lagböcker utvisa. Där hava bönderna kommit tillhopa och bytt deras varor, den ene med den andre. Och haver man på den tiden icke mycket brukat främmande varor, några få undantagandes som fördes från främmande land. Därför voro ej heller många köpmän och få köpstäder. Bonden drog sådana kläder som han själv gjorde, var ej heller sådan kräslighet och överflödighet i landet, som nu är. Ty behövdes ock icke så många främmande varor, efter det de icke voro i brukning. Men de varor som är inrikes föllo och gjordes, dem köpte de på deras köpingar av varannan och gåvo vara för vara. . . . De städer som något kunde räknas för köpstäder voro tre: Byrkö, Sigtuna och Skara. Och synes Byrkö hava varit äldst, ty att dädan hava andra städer fått deras stadslag och kallas ännu sommestädes Byrkörätt. Men Sigtuna haver varit den största staden, vilket med många stycken nog bevisas kan och haver i lång tid varit vid makt, sedan kristendomen kom hit i landet. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 272-273)

(Grekland: Delphi nordväst om Aten) Folkmassan tycktes inte ha någon vördnad för det heliga rummet, den trängde skrikande in i det och det var med nöd jag hann undan längre in i templet (i Delphi). Som galningar skrek de att de skulle befria gud från detta avskum, från denna hora till prästinna som hade vanhedrat både honom och deras stad. Men nu förvandlades med ens den lille milde, människovänlige orakeltjänaren på ett sätt som jag aldrig kunnat föreställa mig. Med fast och hög röst, som jag aldrig förr hört honom tala med, förklarade han att detta var guds helgedom och att den som vågade tränga in i den för att begå våldsdåd skulle själv döden dö och det för gudens egen hämnande arm. Envar som sökt skydd härinne stod under guds eget mäktiga hägn. Visste de inte det, utbröt han plötsligt alldeles rasande och pöbelhopen med alla sina motbjudande, heta ansikten vek tillbaka för honom, skrämd av hans ord om något som egentligen var allt för mycket välbekant och som det inte kunde råda det minsta tvivel om att det var sant. De drog sig ut mot pelarhallen igen och när han tyckte att det för somliga inte gick riktigt fort nog grep han ilsket sin kvast, som han hade stående där vid ingången och sopade ut dem med den som om de varit orenlighet som det hörde till hans tjänst att sopa ut, han som var anställd av gud för att hålla rent i hans helgedom. (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 163-164)

(Jerusalem, Rom, Aten) (På) ”hedningarnas förgård” (hade) alla gojim rätt att inträda, män såväl som kvinnor, också kättare och utstötta, personer i sorg och sådana som i lagens mening var orena. Det var alltså fråga om en offentlig plats, detta ”yttre tempel” som (den judiske historikern) Flavius Josefus kallar det, en motsvarighet till forum i Rom och agora i Aten. Man kom dit för att prata om ditt och datt, promenera, nojsa, göra affärer; dock var det förbjudet att där komma med käpp eller med smutsiga skor, att ha på sig ”orena” pengar samt att spotta på marken. Utmed murarna såg man pelargångar, promenadplatser, skyddade mot regn och sol. ... (Där) ekade de skriftlärdes diskussioner, där bjöd växlarna ut rena pengar till pilgrimerna, där (var) försäljare av turturduvor och unga duvor ... Där rådde ständigt ett väldigt larm. Alldeles intill, nära portarna, hade försäljarna av de djur som skulle offras placerat sin bölande eller bräkande marknadsvara. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 177-178; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike; Flavius Josefus född år 37 eller år 38 e Kr i Jerusalem)

(Italien: Rom) Roms äldsta hamnområde låg på (Tiberns) vänstra sida, ungefär i höjd med Tiberöns sydspets. I nära anslutning fanns två viktiga marknadsplatser eller salutorg, Forum Boarium i söder och Forum Holitorium i norr. På det förra kunde man sälja och köpa oxar och får eller deras kött (lat. bos = oxe), på det senare grönsaker. ... (Under) senare delen av republiken hade staden växt sig stor och de ekonomiska villkoren förändrats. Det gamla hamnområdet räckte inte längre till. Forum Boarium och Forum Holitorium slutade att vara salutorg och antog aspekten av monumentala piazzor. I denna senare fas kom ett antal tempel till. ("Det antika Rom" s 26-27)


Att avrunda med:

Berömd är berättelsen om hur Jesus rensar templet från dem som där skodde sig på de fattiga gudstjänstbesökarnas bekostnad. En intressant detalj i sammanhanget är det redskap Jesus använde. Det står i Joh 2:15 att Jesus ”gjorde sig en piska av repstumpar”. Det lär ha tagit en stund. Jesus hann tänka, välja ord och förfaringssätt. Vredesutbrottet blev inte destruktivt utan konstruktivt. Även om du berömmer dig av kort stubin, ta vara på Jesu exempel. Planera så noga du kan, gör dig ”en piska av repstumpar”. (Liselotte Johansson ”Vrede” s 116)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus upprättar slagna och slaktade nötkreatur och får. De lämnar nu templet i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem (det allegoriska Egypten, Upp 11:8) som de förr lämnade Egypten. I närvaron av Guds Lamm behövs de inte längre som offer.

Observera den möjliga anspelningen till Matt 22:10 “både onda och goda”. Både onda och goda, både får och nötkreatur förs tillbaka till paradiset genom påskalammet Jesu död. Men bara fåren, som har sett sin egen ondska, är i Kristus (jfr Joh 10:1-18).

Det grekiska ordet “kermatistês” (här översatt med “småmyntväxlare”) förekommer inte på andra ställen i Bibeln. Kejsarens mynt tillhör inte vad som tillhör Gud (jfr Matt 22:19-21), inte heller ett småmynt av koppar, vilket var den vanliga metallen i en ”kerma”. Jesus vill ha ett offer som liknar änkans i Mark 12:41-44. Observera också ljudlikheten mellan orden ”kerma” och ”chrêma”, det senare med den möjliga betydelsen av ”pengar” (jfr Mark 10:23 och Luk 18:24).


(Kristus) kom ’på en gång’/’en gång för alla’ in i, in i de heliga tingen, inte genom bockars och ungtjurars blod men/utan genom det egna blodet, då han hade funnit/vunnit ett tidsålderslångt friköpande. (Hebr 9:12)


Grekiska ord:

bous (nötkreatur) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:15; Joh 2:14-15 – Tobit 10:10; Syr 38:25; Luk 14:5,19; 1 Kor 9:9; 1 Tim 5:18.

engys (nära) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:13 – Ester 9:20; Judit 16:24; Salomos Vishet 6:19; Syr 51:26; Matt 24:32-33; 26:18; Mark 13:28-29; Luk 19:11; 21:30-31; Joh 3:23; 6:4,19,23; 7:2; 11:18; 11:54-55; 19:20,42. Apg 1:12; 9:38; 27:8; Rom 10:8; 13:11; Ef 2:13,17; Fil 4:5; Hebr 6:8; 8:13; Upp 1:3; 22:10.

ekballô (kasta ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 5:12; 1 Mack 13:48; Matt 21:12; Joh 2:15 – Judit 5:8,14,16; 1 Mack 11:41,66; 12:27; 13:11,47,50; Syr 7:26; 28:15. Matt 7:4-5,22; 8:16,31; 9:25,33-34,38; 10:1,8; 12:20,24,26-28,35; 13:52; 15:17; 17:19; 21:39; 22:13; 25:30; Mark 1:12,34,39,43; 3:15,22-23; 5:40; 6:13; 7:26; 9:18,28,38,47; 11:15; 12:8; Luk 4:29; 6:22,42; 9:40,49; 10:2,35; 11:14-15,18-20; 13:28,32; 19:45; 20:12,15; Joh 6:37; 9:34-35; 10:4; 12:31. Apg 7:58; 9:40; 13:50; 16:37; 27:38; Gal 4:30; Jak 2:25; 3 Joh v 10; Upp 11:2.

hieron (helgedom) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:12; Joh 2:14-15 – Judit 4:1; 1 Mack 6:2; 10:43,84; 11:4; 13:52; 15:9; 16:20; 2 Mack 1:13,15,18; 2:9,19,22; 3:2,4,12,30; 4:32; 5:15,21; 6:4; 10:1; 11:3,25; 13:10(11),14; 14:4,13,31,33; 15:17; Syr 50:2; Bel och Draken v 22(Theod); Matt 4:5; 12:5-6; 21:14-15,23; 24:1; 26:55; Mark 11:11,15-16,27; 12:35; 13:1,3; 14:49; Luk 2:27,37,46; 4:9; 18:10; 19:45,47; 20:1; 21:5,37-38; 22:52-53; 24:53; Joh 5:14; 7:14,28; 8:2,20,59; 10:23; 11:56; 18:20. Apg 2:46; 3:1-3,8,10; 4:1; 5:20-21,24-25,42; 19:27; 21:26-30; 22:17; 24:6,12,18; 25:8; 26:21; 1 Kor 9:13.

kathêmai (sitta) (i NT + exempel i GT) Matt 9:9; Joh 2:14 – 1 Mos 18:1; 2 Mos 11:5; 18:14; 3 Mos 8:35; Neh 11:6; Ester 5:1c(D6); Ps 107:10; 110:1; Jes 9:8(א*,B); Tobit 7:1; 11:5; Judit 4:8; 5:3; 11:23; 1 Mack 1:27; 14:9; Syr 1:8; 26:12, 38:28-29; 40:3; 50:26; Baruk 3:3; Bel och Draken v 40. Matt 4:16; 11:16; Matt 11:21(א,*א); Matt 13:1-2; 15:29; 19:28; 20:30; 22:44; 23:22; 24:3; 26:58,64,69; 27:19,36,61; 28:2; Mark 2:6,14; 3:32,34; 4:1; 5:15; 10:46; Mark 11:7(א*); Mark 12:36; 13:3; 14:62; 16:5; Luk 1:79; 5:17,27; 7:32; 8:35; 10:13; 18:35; 20:42; 21:35; 22:30,55-56,69; Joh 2:14; 9:8; 12:15; Apg 2:2,34; 3:10; 8:28; 14:8; 23:3; 1 Kor 14:30; Kol 3:1; Hebr 1:13; Jak 2:3; Upp 4:2-4,9-10; 5:1,7,13; 6:2,4-5,8,16; 7:10,15; 9:17; 11:16; 14:6,14-16; 17:1,3,9,15; 18:7; 19:4,11,18-19,21; 20:11; 21:5.

kermatistês (småmyntväxlare) Joh 2:14. Se Egna kommentarer och funderingar.

pascha (påskalamm) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 16:2; Luk 22:1; Joh 2:13 – 2 Mos 12:11,21; 5 Mos 16:6; 2 Krön 30:18; Esra 6:20-21; Matt 26:2,17-19; Mark 14:1,12,14,16; Luk 2:41; 22:7-8,11,13,15; Joh 2:23; 6:4; 11:55; 12:1; 13:1; 18:28,39; 19:14; Apg 12:4; 1 Kor 5:7; Hebr 11:28.

probaton (får) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:14-15 – Tobit 1:6; 10:10; Judit 2:17; 8:26; 11:19; Syr 47:3; Bel och Draken v 3,32(Theod). Matt 7:15; 9:36; 10:6,16; 12:11-12; 15:24; 18:12; 25:32-33; 26:31; Mark 14:27; Luk 15:4,6; Joh 10:1-4,7-8,11-13,15-16,26-27; 21:16-17; Apg 8:32; Rom 8:36; Hebr 13:20; 1 Petr 2:25; Upp 18:13; 21:4(א*).

pôleô (sälja) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:12; Joh 2:14 – 1 Mack 12:36; 13:49; 2 Mack 5:24; 8:14; Matt 10:29; 13:44; 19:21; 25:9; Mark 10:21; 11:15; Luk 12:6,33; 17:28; 18:22; 19:45; Luk 22:36; Joh 2:16; Apg 4:34,37; 5:1; 1 Kor 10:25; Upp 13:17.

schoinion (litet rep) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:15 – Ester 1:6; Jeremias brev v 42-43; Apg 27:32.

te (både) (några exempel) Matt 22:10; Joh 2:15 – 1 Mos 2:25; Matt 27:48; 28:12; Luk 2:16; 12:45; 21:11; 23:12; Joh 4:42; 6:18; Apg 1:1,8,13; 2:33,40; Apg 2:43(P74,א,*א); Apg 2:46; 4:27,33; 5:19,24,35; 6:7,12-13; 8:12,38; 9:2,15; 10:22; 11:26; 12:8(P74,א,*א,A); Apg 16:38(א,*א); Apg 17:4,10; 20:11; 21:18(P74,א,*א,A); 22:4; 23:10; 24:3,23; 26:3,10-11,16,22; 27:1,21; 28:23,25(א*).

fragellion (gissel) Joh 2:15 (jfr fragelloô - gissla i Matt 27:26 och Mark 15:15)


Ytterligare studier:

3 Mos 1:14; 5:11; 12:6,8; 14:22,30; 15:14,29; Josua 6:21; Judit 2:27; Matt 21:12; Mark 11:15; Luk 2:24; 21:1-4; Joh 2:23; 4:45; 5:1; Upp 11:2; 13:17; 18:11-17.


R.J. Campbell "Evidence for the Historicity of the Fourth Gospel in John 2:13-22"; Elizabeth A. Livingstone, ed., Studia Evangelica, Vol. 7. Berlin Akademie, (1982): 101-120.

Victor Eppstein "The Historicity of the Gospel Account of the Cleansing of the Temple"; Zeitschrift für die neutestamentliche Wissenschaft 55 (1964): 42-58.

Craig A. Evans "Jesus' Action in the Temple: Cleansing or Portent of Destruction"; Catholic Biblical Quarterly 51 (1989): 237-370.

Andreas J. Köstenberger "The Seventh Johannine Sign: A Study in John's Christology"; Bulletin for Biblical Research 5 (1995): 87-103.

Judith Lieu "Temple and Synagogue in John"; New Testament Studies 45 (1999): 51-69.

Kenneth A. Matthews "John, Jesus and the Essenes: Trouble at the Temple"; Criswell Theological Review 3 (1988): 101-126.

Jerome Murphy-O'Connor "Jesus and the Money Changers (Mark 11:15-17; John 2:13-17)"; Révue Biblique 107 (2000): 42-55.

Jacob Neusner "Money Changers in the Temple: The Mishnah's Explanation"; New Testament Studies 35 (1989): 287-290.

Jacob Neusner "Penningväxlarna i templet (Mark 11:15-19). Mishnas förklaring."; Svensk Exegetisk Årsbok 53 (1988): 63-68.

M. Ottosson "Tempel och palats i Jerusalem och Beth Shan"; Svensk Exegetisk Årsbok 41/42 (1976/1977): 166-178.

Paul Trudinger "The Cleansing of the Temple: St John's Independent, Subtle Reflections"; Expository Times 108 (1997): 329-330.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-30; 2010-06-07; 2012-05-29; avslutande version 2017-09-19)

Tillbaka till Start

2:15b-17 Och Han hällde/slog ut penningväxlarnas småmynt och vände (א,* א) borden ner/’upp och ner’ (א,* א). Och till dem som sålde duvor talade Han: "Lyft/’ta bort’ de här tingen härifrån! Gör ej Min Faders hus till ett hus av/på en handelsplats." Hans lärjungar kom ihåg att det har skrivits (och är skrivet): "Iver av/för Ditt hus skall äta ner/upp mig."

Ord för ord: 2:15b (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och '-nas penningväxlare'/penningväxlarnas hällde-(han)-ut '-et småmynt'/småmynten och '-en bord'/borden vände-ner, 2:16 (18 ord i den grekiska texten) och (till)-de-(som) '-na duvor'/duvorna säljande talade-(han): lyft de-här-(tingen) härifrån ej gör '-et hus'/huset '-ns faders'/faderns min (ett)-hus (av-en)-handelsplats. 2:17 (14 ord i den grekiska texten) kom-ihåg '-na lärjungar'/lärjungarna hans att havande-varit-(och-varande)-skrivet (det)-är: '-n iver' '-ets hus'/husets ditt skall-äta-ner mig.


1883: och slogo ut växlarnes mynt och stötte omkull borden och sade till dufvomånglarne: Tagen bort detta härifrån; gören icke min Faders hus till ett marknadshus. Då kommo hans lärjungar ihåg, att det var skrifvet: ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.”

1541(1703): och bortspillde wexlarenas penningar, och stötte borden omkull. Och sade till dem som dufwor sålde: Hafwer detta bort hädan, och görer icke af mins Faders hus ett marknadshus. Då kommo hans Lärjungar ihåg det som skrifwet är: Dins hus nitälskan hafwer frätit mig.

LT 1974: ... vräkte ut myntväxlarnas pengar över golvet och knuffade omkull borden. Sedan gick han till männen som sålde duvor och sade till dem: ”Ut härifrån med era affärer! Förvandla inte min Fars hus till en marknadsplats!” Då kom hans lärjungar ihåg profetian från Skriften: ”Omsorg om Guds hus kommer att bli mitt fördärv.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Innan det att Gud vända/vände ner/'upp och ner' på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’ och som Egyptens jord/land ända till komma/'det kommer' ’in i’/till Soar. (1 Mos 13:10b, Grekiska GT)

(Sofar sade:) “Om (Gud) – alltefter omständigheterna - må vända alla tingen ner/’upp och ner’, vem skall tala till Honom: ’Vad har Du gjort?’” (Job 11:10, Grekiska GT)

(David sade:) "Jag blev) en främling för min moders söner. Ty ivern av/för Ditt hus har ätit ner/upp mig." (Ps 69:8b-9a eller 69:9b-10a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Tyros) skall vara en handelsplats för alla (den bebodda) världens riken.” (Jes 23:17b, Grekiska GT)

(Herren sade om templet:) "Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationerna." (Jes 56:7b, Grekiska GT)

(Herren sade om templet: ”Är) ej Mitt hus, på/i vilket Mitt namn är (och har varit) kallat/anropat där på/i det, en håla av/för rånare inför era ögon?" (Jer 7:11a, Grekiska GT)

Det skall inte längre vara/finnas en kanané (hebr: partihandlare) i Herrens, den Allsmäktiges, hus i/på den där dagen. (Sak 14:21b, Grekiska GT)

(Tobit) kom ihåg profetens ord, så många som Amos samtalade emot Betel, då han sade: “Era högtider skall vändas ’in i’/i bedrövelse.” (Tobit 2:6a, S)

Offeraltaret och huset ’var varande’/var (hela tiden) (och hade varit) helgat ’ut ur’/’till följd av’ vanhelgandet. (Judit 4:3b)

(Simon) ’lyfte ut’/’tog bort’ orenheterna ut ur (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalems utkant/borg). … (1 Mack 14:7b)

(Herren) vände (de 'ledande på'/övermodiga) ner/’upp och ner’ in i ett slut för dem. (Syr 10:13b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Barmhärtighet och vrede (är) vid sidan av Herren, en regent som utsonar och häller/gjuter ut vrede.” (Syr 16:11b)

(Prästerna åt) tingen på bordet. Och kungen dödade dem, och han ’gav Bel överlämnad’/’lät överlämna Bel’ till Daniel, (som) vände ner/’upp och ner’ på honom och hans helgedom. (Bel och Draken v 21b-22, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Johannes lärjungar:) ”De/man kastar/häller inte heller ungt/nygjort vin i gamla skinnsäckar. ’Men om ej’/annars bryts/slits skinnsäckarna under alla förhållanden ’i stycken’/sönder, och vinet hälls/rinner ut.” (Matt 9:17a)

(Jesus) vände ner/’upp och ner’ på penningväxlarnas bord och sittplatserna av/för dem som sålde duvorna. Och Han säger till dem: "Det har varit (och är skrivet: 'Mitt hus skall kallas ett bönehus', men ni gör det (till) en håla av/för rånare." (Matt 21:12b-13)

(De kallade) gick bort, vilken/'den ene' faktiskt ’in i’/till det egna åkerfältet, men/och vilken/'den andre' emot/till sin handel. (Matt 22:5b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Visa på/fram för Mig det lagligen gällande skattemyntet.” Men/och de förde en denar till Honom. Och Han säger till dem: ”Vems är den här avbilden och inskriften?” De säger * (א,* א,B): ”En kejsares.” Då säger Han till dem: ”Ge så tillbaka en kejsares ting till en kejsare och Guds ting till Gud.” (Matt 22:19-21)

Petrus kom ihåg Jesu ord, då Han hade talat (och talade) att/: “Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” (Matt 26:75a)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) Hans moder talade i riktning mot Honom: “ ... Skåda, då/medan Din fader och jag orsakas/känner smärta, söker (א*) vi dig.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:48b-49)

(Förtalaren sade till Jesus:) “Om Du är en Guds son, kasta Dig själv ner härifrån.” (Luk 4:9b)

Simon, den som kallades Ivrare (var en av lärjungarna). (Luk 6:15b)

Då (Jesus) hade sett/tittat upp, skådade Han de rika som kastade/lade sina gåvor in i skattkammaren. Men/och Han skådade en viss fattig änka som kastade/lade två tunna (mynt) där. (Luk 21:1-2)

(Moses) ‘livnärdes upp’/uppfostrades (under) tre månader i faderns hus. (Apg 7:20b)

(Petrus) kom ihåg Herrens ord. (Apg 11:16a)

(Herren sade:) “Efter de här tingen skall Jag vända tillbaka och bygga upp Davids tält, det som har varit (och är) fallet, och dess ting, som har varit (och är) vända ner/’upp och ner’ (א,*א,B), skall Jag bygga upp och sätta upp det rättrådigt.” (Apg 15:16)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Den amerikanske forskaren inom judendomen) Jacob Neusner påpekar att penningväxlingen var nära knuten till betalningen av halvsekeln (2 Mos 30:11-16) som användes för att köpa djur till de dagliga offren och alltså till försoning för synd. Han påpekar att kvinnor, slavar eller minderåriga fick betala halvsekeln, ty de tog del av offrens förmåner, men hedningar och samariter uteslöts. ... Penningväxlarnas verksamhet i templet var alltså central i det judiska systemet. Han samtycker med (den nytestamentlige amerikanske forskaren) E.P. Sanders i att se Jesu handling som "en vidare framställning att templet skulle förstöras, ty, till följd av kultens avskaffande på grund av dess obrukbarhet, hade inte det dagliga offrandet, som upprätthölls av varje israelit genom hans eller hennes halvsekeloffrande, någon uppgift att fylla i systemet med försoning och soning av synd. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 178; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Jacob Neusner född år 1932 i Hartford nordost om New York i USA; Ed Parish Sanders född år 1937 i Grand Prairie väster om Dallas i södra USA)

I Septuaginta och NT brukas ordet ”zêlos” i både god och dålig betydelse, men oftast med betydelsen ”nitälskan”, och då i all synnerhet om Gud. Då betyder ”zêlos” brinnande iver för det som är heligt och en aldrig sviktande omsorg om Guds folk, en omsorg som också kan yttra sig i straffande vrede, Hebr 10:27. (Studiebibeln V:481)

Den okände: "Hör mig, tro mig och giv mig den aktning jag förtjänar, så skall jag lyfta dig och mig högt över detta grodträsk där vi gått ner oss! Jag skall blåsa på ditt sjuka samvete så det skall läkas som ett sår. Vem jag är? Jag är den som gjort det ingen gjort förr; jag är den som skall störta den gyllene kalven och kullslå månglarenas växelbord; jag har jordens öde i min digel, och om åtta dagar är den rikaste av de rike fattig; den falske värdemätaren guldet har upphört härska, alla äro lika fattiga och människornas barn skola krypa irrande som myrorna när stacken är raserad!" Damen: "Vad äro vi hjälpta med det?" Den okände: "Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushoparne och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad." (August Strindberg "Till Damaskus II" s 204-205)

(Jesus) började sin offentliga messianska werksamhet genom en djerf krafthandling, såsom renaren af Guds rikes loge, för att uppskaka den försoffade samtiden ur sin slummer och wända dess uppmärksamhet på sin person såsom den genom hwilken en gudsdyrkan i anda och sanning skulle införas i motsats mot den ceremoniella i det med menniskohänder byggda templet, i hwars förgårdar offerdjuren råmade och werldswäsendet dref sitt ofog. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 151; författaren född år 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, år 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilssons samhälle bjuder oss, som man finner, stora förmåner. . . . Det nya samhället skall ha ett eget mynt, det Nils Nilssonska pappersmyntet, som genom sina egna inneboende utmärkta egenskaper kommer att slå allt guld och silver ur brädet. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,358, 361; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

(Rom, Jerusalem) Allt i (det papistiska) kyrkoregementet går ut derpå, att man av den papistiska swärmen skall köpa sådant, som man allenast borde wänta af Guds nåd, och de hafwa fördenskull stiftat en daglig marknad i hela världen. ... I all synnerhet har detta ofog bedrifwits af den store råttkonungen i Rom med hans Judaspung, som just är det rätta penningeswalget. Ty han har under Christi och kyrkans namn ryckt till sig all werldens egodelar, har förbehållit sig makten att förbjuda och sedan åter för penningar tillstädja allt, hwad han welat, ja, att taga och bortgifwa konungariken, när och huru ofta honom behagar, samt har efter sitt behag beskattat konungar och herrar. Detta är ju att långt skändligare och skamlösare göra Guds tempel till ett marknadshus, ja, röfwarekula, än sjelfwa Jerusalems prester gjorde. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 150-151 i kommentar till Luk 19:41-47; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Tumba söder om centralorten Botkyrka, Jönköping) I ett särskilt protokoll från Riksbankens fullmäktige den 15 september 1938 behandlades frågan om tillverkning av enkronesedlar. Det konstaterades att under senare år hade en viss knapphet på skiljemynt visat sig. På grund av Myntverkets begränsade produktionskapacitet hade det varit svårt att tillfredsställa den ökade efterfrågan på skiljemynt. Riksbankens förråd av mynt hade också minskat. . . . Vid Riksbankens eget pappersbruk i Tumba, fanns det vid den här tiden ett lager av 2 402 000 blanketter till enkronesedlar. Det ansågs då lämpligt att tryckning av dessa blanketter omedelbart igångsattes. . . . Som tur var behövdes enkronessedeln och därmed "Jönköpingssedlarna" inte tas i bruk och några år efter freden 1945 låg tryckplåtarna kvar i olika depåer runt om i landet. Sedeltryckningen i (Jönköpings Litograiska) är dock en kuriositet, en tillverkning där i stort sett Riksbankens sedeltryckeri annars haft ensamrätt på tillverkning av landets riksbankssedlar. (Magnus Widell "Sedlar på en krona trycktes i Jönköping" s 60-61,68)

(Skillingaryd) Å marknaden här (i Skillingaryd) i tisdags gick handeln med oxar trögt. ... En mer än vanligt stor mängd kringresande främlingar uppträdde hvar man gick och utbjödo sitt värdelösa skräp och ett akrobatsällskap sökte göra sitt allra bästa för att visa, att den kända satsen "tomma kar slamrar mest", inte är blott tomma ord. Ordningen var god. (Jönköpings-Posten 1908-10-22 "Värdelöst skräp å Skillingaryds marknad")

(Månsarp) Invigning af nytt missionshus ägde rum i Boeryd, Månsarps socken, i söndags. ... Genom ordets predikan och nedkallandet av Guds välsignelse förklarade pastor (Karl Palmberg) det nya huset vara invigdt till ett evangelii hus och ett hem för Herrens vänner. ... Pastor Palmberg redogjorde i korthet för missionsföreningens i Månsarp utveckling och tillkomsten af dess trenne missionshus. År 1867 uppförde de troende i trakten det förutvarande missionshuset i Boeryd. ... 1882 firades första gången Herrens nattvard på platsen utom kyrkan. 1887 valdes en styrelse att leda den fria verksamheten och först 1907 ordnades missionsföreningen så att medlemmar inskrfvos, och anmälde sig då till inträde omkring 200. (Jönköping-Posten 1908-04-29 "Boeryds missionshus - Ett evangelii hus och ett hem för Herrens vänner")

(Jönköping, Linköping) Onsdagen den 22 dennes förlorades här i staden (Jönköping) en plånbok med inneliggande penningar, omkring 50 Rdr rgs, bestående af Jönköpings Privatbanks sedlar a 2, 3 och 3:16 banko, samt en af Linköpings Privatbanks a 3 Rdr banko. För återställande af nämnde plånbok med penningar utlofwas hederlig wedergällning, då anmälan göres hos Polisbetjenten Backlund. (Jönköpingsbladet 1846-04-25 "Förlorad plånbok med Jönköpings Privatbanks och Linköpings Privatbanks sedlar")

(Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Jönköping) Under 1760-talets starka inflation försvann praktiskt taget allt metallmynt, även de minsta kopparmynten, ur den allmänna rörelsen. Deras värde som metall hade stigit över värdet som mynt. Därigenom uppstod en stor brist på växelmynt, eftersom skiljemynten av koppar blev begärliga och försvann. För att klara sig ur denna besvärliga situation valde många köpmän, huvudsakligen i Skåne, Blekinge, Halland och Småland att utge egna småsedlar. De utfärdade nämligen anvisningar på mycket små belopp, "i brist af lös mynt" som det heter i sådan anvisning. Valuter var den samtida benämningen på detta slags anvisningar. Beloppen var inte stora, högst 24 öre silvermynt. Denna valör är dock ovanlig och oftast rör det sig om 4, 8, 12 och 16 öre silvermynt för valuterna. . . . År 1764 utgav (handelsmannen) Lars Lindqvist (i Jönköping) sedlar - eller som de kallades valuter. Valören var 4 öre silvermynt (s:mt). Den tryckta texten är: "Jönköping den . . . 1764. Af undertecknad inlöses denna Sedel på Fyra öre S:mt. Enär innehafwaren har så månge som swarar emot en Banco Sedel. Säger 4 öre S:mt." För hand är bl a ifyllt dag, månad samt att Lindqvist med sin namnteckning undertecknade sedeln. Längst ned till vänster återfinns en vitstämpel. Denna består av initialerna LL krönt ovanför med en "friherrlig" krona. Till höger i vitstämpeln ett på bakbenen stående lejon visande vänster profil. Vitstämpelns vänstra sida visar ett bladornament. Lindqvists sedel har storleken 93 x 62 mm och numreringen är ej siffror utan bokstäver. . . . Liksom sin svåger, Lars Lindqvist, var även Gabriel Tobies d y (i Kristina församling, Jönköping) handelsman och han utgav också valuter. Sedlarna utgivna av Gabriel Tobies d y är kända i valören 8 öre s:mt och med årtalet 1766. . . . Sommaren och hösten 1766 började valuternas utgivning få stora ekonomiska problem för landet. Genom en kunglig förordning den 22 oktober 1766 förbjöds utgivandet av valuter. De som bröt mot detta förbud skulle straffas som falskmyntare. . . . Med denna förordning framkom att utställarna blev ålagda att lösa in alla utelöpande valuter före den 1 maj 1767. Av vad vi kan se idag, så upphörde i stort sett utgivandet av valuter i och med denna förordning. (Magnus Widell "När jönköpingsköpmän blev sedelutgivare" s 70-72,74-76)

(Månsarp) En stilla söndagskväll i juni (1945?) gingo tre sockenbor på Månsarps gamla kyrkogård och sågo på den nu frilagda grunden till den lilla helgedom, som stod här åren 1714-1853. . . . Plötsligt stannade en av dem och tog upp ett gammalt mynt, som han oförmodat upptäckt mellan ett par stenar i den södra grundmuren. På få minuter hade de fått var sitt gammalt mynt som en hälsning och tankeställare från tre olika skeden i vårt lands historia. . . . Det först hittade myntet har på ena sidan texten PHOEBUS över en smärt mansfigur inom en oval strålkrans med siffrorna 1718 under. På andra sidan finner man inom en rund, stiliserad ranka av blommor och blad I. DALER S. M. Utan tvivel är det ett nödmynt från (kung) Karl XII:s dödsår, och märkligt är, att det hittades på hans födelsedag den 17 juni. Myntet tillhör den sjunde serien mynttecken, som konungen lät prägla från sommaren 1715. Dessa voro av koppar, vilka i handeln skulle gälla för silverdalrar, och till slut voro inte mindre än 42 miljoner sådana i omlopp. "Görtzens gudar" - Phoebus var den grekiske guden Apollons tillnamn, och spartaner och atenare ärade honom som hjälpare i strid - förlorade snart all sin köpkraft. . . . Myntet från tröskelstenen är fyrtiofyra år äldre, mera nött och svårtydligt än det första. Det präglades år 1674 och har på ena sidan, förutom årtalet, C. R. S. och tre kungakronor. Den andra upptages av en otydlig krona över ett lejon och 1/6 OR S. M. . . . Var det bara en tillfällighet, att den yngsta i sällskapet hittade det yngsta myntet, en 1/6 skilling från (kung) Karl XIV Johans tid? . . . Detta mynt (med årtalet 1830), med "Folkets kärlek min belöning" omkring det kungliga C-et med XIV i och en krona över, hade från början ringa värde, och ingalunda höjdes det vid den stora myntrealisationen 1834. (Simon Ottosson "Tre mynt från Månsarps gamla kyrka" s 114-115)

(Jönköping, Europa) Hur var det då under medeltiden? Vilka föremål lämnade man till de döda och vilka omsorger om deras (och eget) väl och ve omslöt de medeltida begravningarna? Något av detta har vi fått inblick i genom undersökningarna (som började i april 1999) i Kyrkogatan (i Jönköping), där drygt tre hundra fynd hittats. . . . En kvinna i 35-50-års åldern hade blivit begravd med ett 1/2 öre silvermynt (ett s k Charonsmynt) i munnen, präglat för (kung) Johan III år 1583. Genom myntdateringen kan vi konstatera att den begravda kvinnan tillhört kyrkogårdens yngsta begravningsfas, omfattande tiden 1500-talets slut till 1600-talets mitt. Att lägga mynt i munnen på de döda är en tradition med antika anor. Charon var enligt grekisk mytologi färjkarlen som tog de döda över floden Styx, och han skulle ha betalt för sina tjänster efter fastslagen taxa. Därför har mynt i eller intill munnen på de döda ofta uppfattats som en kvarleva av den antika traditionen. Sedvänjan att lägga mynt på den döde, antingen i munnen, på ögonen, i händerna, på kroppen eller i kistan var vida utbredd i hela Europa och har praktiserats in på 1900-talet. Betydelserna av dessa handlingar har naturligtvis skiftat i tid och rum. En genomgående föreställning är dock att mynten skulle hindra den döde från att gå igen. Under historisk tid är det därför troligt att det är rädslan för gengångare som utgör Charonsmyntens djupare mening, varför benämningen dödsmynt eller gengångarmynt vore mer adekvat. (Kristina Jansson "Fynden från 25 (kvadratmeter) kyrkogård" s 79-82)

(Sverige, Jönköping, Svealand, Norrbotten, inre Finland, Norge, Värmland, Danmark, Finnveden, Värend, Njudung) I de privilegier för Jönköpings stad som tillkom på 1280-talet inskärps behovet av en penningväxlare. Borgarna i staden vid Vättern fick rätt att hålla marknad, men inte utan att vara biträdda av en särskild kunglig växlare. Det förefaller ha varit dennes uppgift att växla in främlingarnas myntade eller omyntade silver till svensk valuta. Behovet var stort: Jönköping var ju tänkt att bli en viktig gränsstad, och det kom in både penningar och varor längs Nissastigen. Slutpunkten i utvecklingen mot en enhetlig svensk myntning sattes omkring 1300, under (kung) Birger Magnussons regeringstid. De svealändska mynten blev då normgivande för en rikstäckande prägling av tvåsidiga mynt med gemensam vikt, halt och gestaltning. ... I de verkligt perifera delarna av det framväxande riket, såsom Norrbotten och inre Finland, skulle det emellertid dröja till långt in på 1400-talet innan monetariseringen var fullbordad. ... Av kyrkfynd från landsbygden framgår att de rikssvenska mynten under perioden 1300-1350 utgör minst 90 procent av den totala myntmängden, detta med undantag för Värmland - där de norska mynten uppgår till 20 procent - samt Finnveden, Värend och Njudung, där de danska mynten uppgår till 45 procent. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 515)

(Götaland: Jönköping, Skara, Söderköping, Skänninge, Jönköping; Svealand: Örebro, Nyköping, Västerås, Uppsala) Ännu ett kungligt brev måste dras fram - det har ofta skett i bl. a. mynthistoriska sammanhang, men det har också intresse för Jönköpings stad. Det gäller kung Magnus (Ladulås') testamente, daterat Skara den 22 februari 1285. Häri utsäges, att vissa donationer skall betalas genom inkomsterna från åtta olika mynthus. Här läser vi: . . . dvs mynthusen i Söderköping, Skänninge och Jönköping. För Västergötland nämnes mynthuset i Skara. Detta ger totalt fyra myntverk - eller, som man tidigare trodde, växlingskontor, vilket förefaller mindre sannolikt - i Götaland. För Svealand nämnes också fyra. Nu finns det åtta typer eller snarare varianter av penningar från Magnus' regering, alla med bokstaven M, antingen unical eller versal, antingen med slät ring eller strålring. Fyra av dessa är av den "tyngre" typen om knappt 0,30 g, fyra av den "lättare" om knappt 0,15. Eftersom det gick dubbelt så många penningar på en mark i Götaland, eller 384 stycken mot 192 i Svealand, har man antagit att de lättare typerna tillkommit i Götaland. En av dessa - osäkert vilken - hade rimligtvis utgivits i Jönköping, som alltså i början av sin existens hade ett litet myntverk. . . . Om vi nu granskar namnen på de orter som tillverkade mynt under Magnus' regering, finner vi att de alla passerades under eriksgatan. (I Svealand rörde det sig om Örebro, Nyköping, Västerås och Uppsala.) Alla var alltså aktuella platser just under denne regent, betydande ur handelns och kyrkans perspektiv. Man frågar sig därför om inte eriksgatans utsträckning . . . kan dateras till 1200-talets senare del, eller just Magnus Ladulås' regering, som utmärktes av andra väsentliga insatser på lagstiftningens område. (Lars O. Lagerqvist "Eriksgatan och Jönköping" s 14-15)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1850

Det kunde vara ända upp till ett par millioner judar som samlades i Jerusalem under påsken. De tillresande gjorde affärer på marknadsplatserna, och de skådelystna kunde inte se sig mätta på Herodes magnifika tempel. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 32; författaren född år 19?? i London i England)

Matteus är mycket angelägen att anföra gammaltestamentliga citat som skall visa att profetiorna alltid går i fullbordan i och kring Jesus. Av speciellt intresse är hans s.k. reflexionscitat. ... (Så) kallas de eftersom de uttryckligen redovisar en reflexion över det som berättas. Sådana citat är karakteristiska för Matteus, även om han inte är ensam om dem. ... De flesta citaten ger intryck av att vara funna i efterhand. Händelserna och berättelserna har gått före, skriftstöden har mobiliserats efteråt. De är knappast framdragna i skrivande stund av evangelisten. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 124 i kommentar till Matt 1-2; författaren född år 1926 i Vännäs nordväst om Umeå i Sverige; professor i exegetisk teologi 1965-1992 vid universitetet i Lund, Sverige)

(Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Sverige: Grisslehamn norr om centralorten Norrtälje) Antar att Du liksom jag finner det obegripligt att människor är så häpna och bestörta över vad ryssarna f. n. gör i Tjeckoslovakien: Det är ju som om Sovjet-diktaturen aldrig förr har burit sig illa åt. Eller har folk alldeles tappat minnet av 1939, 1940, 1948, 1956 . . . ? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 301; brev från Söderäng, Grisslehamn, beläget norr om centralorten Norrtälje, till Eyvind Johnson 1968-08-26)

(Sverige: Grisslehamn norr om centralorten Norrtälje) En sådan underbar förmåga att minnas Du besitter! Jag börjar alltmer förlora mitt minne. Enstaka upplevelser i barndomen lyser dock med ett sällsamt ljus - jag hoppas att det inte ska slockna. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 272; brev från Söderäng, Grisslehamn till Jan Fridegård 1965-10-12)

(Pojken) hade körts ut ur missionshuset just under en syföreningsauktion då han hade gått lite för långt och rivit ner grytlappar och dukar och hemstickade sockor och samtidigt upphävt sin lilla röst och ropat: "Ni gör mitt hus till en rövarkula! Det ska va ett Guds hus det här! Det ska inte va en massa skit här! Hör ni inte, att Jesus säger det!" ... Sen den kvällen hade han aldrig mer uppträtt som profet i missionshuset. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 138-139)

(Den svensk-amerikanske väckelsepredikanten Fredrik Franson) besjälades av ett nit, som aldrig synes ha slappnat. Nitälskan för Guds hus förtärde honom. Någon har sagt, att det icke är så mycket stora gåvor utan stora likheter med Kristus, som välsignas av Gud. Ett brinnande hjärta skaffar sig en flammande tunga. Franson ägde detta. Han kunde i sin iver att vinna själar för Gud understundom uppträda på ett sätt, som för många tedde sig anstötligt. I sin iver att rädda uppträdde han med en intensitet, som om han skulle kommit en drunknande till undsättning. (Den engelske predikanten Charles Haddon) Spurgeon berättar om en ung man, som ägde en så innerlig känsla av Guds närvaro, att han i allmänhet gick med blottat huvud. Fransson synes alltid ha varit i en sådan sinnesstämning. Därför var det icke svårt för honom att behålla sin nitälskan, hur kallsinnigt människorna än bemötte honom. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 89-90; Charles Haddon Spurgeon född år 1834 i Kelvedon sydväst om Colchester i östra England)

(Sverige: Kalvsvik sydväst om centralorten Växjö, Jät och Uråsa söder om centralorten Växjö) Den siste präst, till vilken gammalläsarna vallfärdade, var Sven August Hjelmgren, död som kyrkoherde i Kalvsvik och Jät år 1935. Den som varit med på vallfärderna till Jäts kyrka glömmer dem aldrig. Från skilda håll kom skarorna. Från skilda samhällsklasser likaså. Det var icke bara enkelt folk. Det var också bärare av historiska namn. Från dungen vid Uråsa station steg i den tidiga söndagsmorgonen lovsång mot höjden. Där frågades och gavs råd. Så småningom bröt skaran upp. I samlad trupp gick färden till helgedomen. Under sång drog man fram. Ty sången har alltid klingat stark i gammelläsekretsar. Ynglingen som vandrade vid fädernas sida tänkte på pilgrimerna, som en gång drogo upp till högtid på Sions berg. Det gick som ett sus genom de lägrade skarorna, när Hjelmgren kom. Och så lyssnade man under timmar. . . . Hans helgade personlighet gjorde på alla ett starkt intryck. Nitälskan för Herrens hus förtärde mannen. (Josef Wahlgren "Herdar och lärare" s 344)

(Sverige, Danmark, Norge) Det säkerligen viktigaste resultatet av den praktiska skandinavismen är det gemensamma myntet, kronan. Det infördes genom en överenskommelse mellan svenska och danska regeringarna i juni 1873. Norrmännen - alltid motvilliga när det gällde "samröre" med Sverige - ville till en början inte vara med om myntkonventionen men anslöto sig redan (år 1876). Först (första) världskrigets rubbningar i penningväsendet gjorde slut på denna myntunion. (Edvard Thermaenius "Skandinavismen och den nordiska tanken" s 34; myntunionen upphävdes aldrig formellt men förlorade all verklig betydelse 1924)

Nu har Herrens hus blivit så föraktat, att en del har sin gudstjänst i krögarens hus där djävulen byggt kapell. ... De försöker väl bättra på i helvetet vad de försummat här. Här har sorglösa och nådetjuvar övergett kyrkan och Herrens nattvard. De värdesätter inte ens sakramenten längre. ... Denna tids fariséer har inte tagit anstöt av brännvinsvargarnas affärer kring templet. (Lars Levei Laestadius "Samlade predikningar I" s 42-44 i predikan 1858 över Matt 21:1-9 och Jer 7:11)

Denna tids fariséer förbjuder inte heller skojarna och krögarna att sälja gift och djävulens skit nära kyrkan. Fariséerna behöver själva dricka den flytande djävulsskiten så fort de kommer ut ur kyrkan. Hur skall de då kunna hindra krögare från att sälja sådana varor, som de själva anser är goda. De smörjer sina strupar med den flytande djävulsskiten och uppmanar även andra till det med sitt exempel. ... Kyrkplatsen, dit bygdens folk samlas, är bästa stället att bedriva handel. Där kan man köpa alla slags varor, särskilt på söndagarna, då kyrkfolket är samlat vid kyrkplatsen. Och just bredvid kyrkan brukar djävulens drängar göra de bästa affärerna. Där super de, där slåss de, och där horar de och byter hästar. Där visar världens dygdiga horor sin hordom, och där gör krögarna de bästa brännvinsaffärerna. Inte ser väl världens herrar efter hur man bryter Guds och konungens lag, och Guds heliga tempel orenas, då köparna och säljarna, det är drinkarna, krögarna och kronotjuvarna lever om bakom kyrkan. Bara världens herrar själva får ha samvetsfrid, ger de nog även köparna och säljarna samvetsfrid. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 37-38 i predikan 1853 över Matt 21:1-9)


ca 1850 - ca 1500

(Sverige: Stockholm) (Johannes) gick runt den lilla Kyrkholmen som låg utanför Blasieholmens sydligaste del. ... Även om (Holm)kyrkan låg inklämd mellan slaktarhuset och försäljningsbodar och skjul bildades en öppen plats där månglerskor höll till och bönderna samlades med lastvagnar och slaktboskap. De ställde sina åkdon och hästar intill kyrkväggen, kyrkobesökarna kunde knappast ta sig fram över de små fria ytorna som var täckta av sopor och djurens spillning. Oxar bölade och hästar gnäggade, stanken stod tät från fiskstånd och dynghögar och trängde också in i kyrkan där urinen från de många djuren satt röta i väggarna. ... När pastor Winberg predikade och bad trängde hans kraftiga stämma in i varje vrå och överröstade oxarnas bölande och böndernas rop utanför. (Per Anders Fogelström "Krigens barn" s 205-206; Stockholm vid slutet av 1700-talet)

Man gyllne åldern kallat har den tid, då uti alla stater var en uti sin ficka bar en pung med holländska dukater. Sen följde silvrets tidevarv: riksdalrar, piastrar, karoliner och slika oviga maskiner man fick i handel och i arv. ... Så kom den tunga koppartiden, som gjorde ännu mer besvär. - Och säkert alla fägna lär, att även den är väl förliden. - Nu, gudskelov, på intet sätt man över slika bördor klagar, men världen faller allom lätt i pappersålderns sälla dagar. (Anna Maria Lenngren "Myntets fyra åldrar")

(Sverige, Riga, Tyskland) Den åtgärd som är mest förknippad med (den tyske statsmannen Georg Heinrich von) Görtz är mynttecknen, "Görtz gudar". Antagligen hade han inte mycket med dem att göra. Beslutet verkar ha fattats av kungen (Karl XII) själv, möjligen på Casten Feifs inrådan. Tanken på en massiv myntförsämring var inte ny. Några år tidigare hade Frölich i Riga egenmäktigt halverat värdet på utelöpande mynt, och sedan förespråkat samma sak för hela rikets del. Då hade Karl XII reagerat häftigt, men nödmynten var samma slags operation, fastän i långt större och djärvare skala. Mynten fick öknamnet "Görtzens gudar" eftersom de runda mynttecknen på ena sidan var präglade med romerska gudomligheter. På den andra sidan angavs deras värde, en daler silvermynt. Tanken var att de skulle fungera som "metalliska statsobligationer": kronan lovade att lösa dem med gott mynt när tiderna blev bättre. Mynten började präglas år 1715. Vid Karl XII:s död beräknas 25 miljoner mynttecken ha varit i omlopp. De miste snabbt det mesta av sitt värde, men många människor och institutioner tvingades av kronan att ta emot dem. När Görtz var frånvarande ersattes han i upphandlingsdeputationen av sin medhjälpare von Dernath. Ersättaren våndades över uppgiften och vad han såg i riket. Den 15 januari 1718 skrev han till sin förman: " . . . Jag förstår sannerligen icke, huru ens för det nu pågående året nödiga medel skola erhållas. Alla redbara penningar hava gått till främmande land, och Sverige översvämmas av nödmynt, tio gånger mer, än landets tillgångar medgiva. Jag önskar, jag sutte i en undanskymd vrå av världen." . . . Den 1 juni (1719) samlades alla mynttecken in. Ägarna fick tillbaka dem veckan därpå, och då gällde de bara för två i stället för 32 öre. Samtidigt fick de en försäkringssedel: staten lovade att betala ytterligare 14 öre för varje inlämnat nödmynt. Därmed hade hälften av hela skulden konfiskerats och indragits till kronan. Några år senare nedsattes de utelöpande mynten till ett öre kopparmynt. Däremot löste staten efter hand in försäkringssedlarna, de sista på 1760-talet. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 262-263,299-300; Georg Heinrich von Görtz född år 1668 i Holstein i norra Tyskland; Casten Feif född år 1662 i Stockhoplm, Sverige; Carl Gustaf Frölich född år 1637 i Hällestad sydväst om Falköping i Sverige; Gerhard von Dernath född år 1666 i Holstein i norra Tyskland)

(Sverige) Det äldsta och tillika största av våra plåtmynt är daterat 1644 och bär värdebeteckningen 10 daler silvermynt, väger nära 20 kg, och torde därför väl förtjäna sin hederstitel "the biggest in the world". ... (kung) Karl X Gustavs korta regeringstid är ur numismatisk synpunkt märklig främst genom den då påbörjade kontinuerliga utmyntningen av gulddukater, vilka sedan så gott som årligen präglades till in på 1870-talet. Dukaten var i likhet med riksdalern en rent utländsk myntsort, och något samband med det svenska myntsystemet hade den icke; till större antal präglades dukaten heller icke. (Nils Ludvig Rasmusson "Mynt och nödmynt" s 371-372)

(Sverige: Avesta) En ur åtskilliga synpunkter högst betydelsefull fabrikation valsverk (har) använts sannolikt alltsedan 1500-talet. Det var vid mynttillverkningen. Remsor av kopparplåt fingo passera genom valsar, som i äldre tid voro graverade, d.v.s. produkten blev myntplåtar, ur vilka mynten sedan fingo stansas fram. På så sätt tillverkades kopparmynt vid myntverket i Avesta - dit kopparmynttillverkningen i Sverige var förlagd från 1600-talets mitt fram till 1831 - till år 1715, då en ny metod, prägling under hammare infördes: man "slog mynt". (Thede Palm "En märkvärdig epok i mekanisk utövning" s 204,206)

(Sverige) Bibliska förebilder har präglat (kung Gustav Vasas) symboler. På kröningssvärdet lät han gravera Moses som ledde Israels folk ut ur Egypten under Faraos förtryck som en förebild för sig själv som konung. Detta gäller också myntpräglingen. Endast bibelcitat används här som valspråk. ... När Gustav 1536 flyttade över sitt stöd från reformkatolikerna till reformatorerna försågs den nya halvmarken med valspråket "Si deus pro nobis, quis contra nos" (Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss). ... Ibland var Gustavs mynt försedda med en bön till och en bild av Kristus i stället för valspråk. Detta gäller också riksdalern 1549, då den svenska evangeliska kyrkan stabiliserats. Bönen lyder "Salvator mundi, adjuva nos" (Världens frälsare, hjälp oss). (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 106-107)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Sverige, Sigtuna; England) Man skall först märka, att efter det att folket var fordomdags, så här som i andra land, ganska grovt och enfaldigt och hava föga kunskap haft med främmande folk, därför hava de ock inga stora köpstäder haft. . . . Men de varor som är inrikes föllo och gjordes, dem köpte de på deras köpingar av varannan och gåvo vara för vara. Och voro varorna satta på mark, öre och örtug (som då åttug kallades) såsom myntet, vilket nog märkandes är av den östgötska lagboken, den där tala om öre vadmal och mark vadmal, så att tolv alnar räknades på en öre. Det är sex och nittio alnar på en mark. Så hava ock andra varor (utan tvivel) varit vårdade på mark, öre och örtug, och där hava de givit varorna ut efter. Så att mark lärft för mark vadmal, eller annat sådant, efter som marknadsgång haver varit. Och sådan köpslagan skedde på deras köpingar eller marknadsstäder. . . . Så skall man ock veta att fordomdags var här litet mynt i landet men det var gott silvermynt, så mycket det var, så att en lödig mark silver, det var en mark penningar, vilket ock bevisas kan med Sigtuna mynt, där fyra små penningar hålla ett halvt kvintin silver. Men det mynt som större var, det höll ock mer efter som ordinantien i myntet vara plägar. Engelskt mynt var här ock mycket gävt och gängse. Och finnes ofta i gamla brev och register talas om ett mynt som kallades sterlingar. Så med tiden begynte myntet förvärras och sättas koppar därtill med. Och blev så åtskillnad i myntet, att det gamla kallades mark, öre och örtug i silver, men det som koppar var med uti, kallades mark, öre eller örtug, räknade eller talda. Tala ock gamla lagböcker om dubbel mark, karlgilla och köpgilla, och mark karlgill synes hava varit bättre än mark köpgill. Ja, mark karlgill kan, till äventyr, hava varit mark silver, och det andra myntet haver kallas köpgillt. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 272-273)

(Sverige, Uppsala) (Sveriges förste ärkebiskop) Stefan (i Uppsala, ärkebiskop år 1164, död 1185) har ..., kanske i samverkan med kungen, låtit prägla de första ärkebiskopliga mynten i Sverige. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 146; Stefan var ärkebiskop 1164-1185)

(Sverige, Sigtuna) Myntstycken utpräglades (under kung Olof Skötkonungs tid) vid mynthuset i Sigtuna. ... Den som går in på ett av våra större museer och tar ett av dessa mynt i ögonsikte, kan göra flera intressanta iakttagelser. Vi möta här den första bild, som utger sig för att "föreställa" en svensk konung - föreställa får då tagas i betydelsen av att representera, ty något porträtt är det inte. Det var främmande med en sådan individualisering för tidens konstuppfattning, och det skulle dröja ett halvt årtusende, ända till Gustav Vasas dagar, innan ett verkligt fursteporträtt visades för folket genom förmedling av cirkulerande mynt. Bilden är nämligen en ren efterbildning av en av de samtida engelska mynttyperna. ... I Sverige slutar (myntpräglingen) redan med konung Anund Jakob, och i den en bit inpå nästa sekel (1100-talet) tillströmmande myntmassan spela dessa präglingar ingen nämnvärd roll. (N.L. Rasmusson "Vårt medeltida mynt" s 334-335)

(Sverige, Västergötland, Mälardalen, Sigtuna, Danmark, Lund) Ett av de första tecknen på att något nytt höll på att hända var att (kung) Olof Skötkonung - vår förste med säkerhet kände kristne kung, som utövade makt både i Västergötland och Mälardalen - omkring år 1000 inledde en kristen myntprägling efter engelskt mönster i Sigtuna, påminnande om den som den danske kungen Sven Tveskägg vid samma tid tog initiativ till i Lund. ... Olofs experiment var emellertid inte helt lyckat. Myntpräglingen fortsatte bara i ett par decennier, och grundandet av Sigtuna följdes inte av andra kungliga stadsetableringar under 1000- och 1100-talen. Det tog tid att bygga upp ett kristet kungarike. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 30; Sven Tveskägg född cirka år 960 i Danmark)

(Sverige: Skåne, Lund; Mälardalen, Birka, Sigtuna) (Det) finns (från 900-talet) enstaka arkeologiskt belagda rester av träkyrkor i Skåne. Detta gäller Lund och 990-talet. ... Från Sigtuna, som kom att överta Birkas roll i Mälardalen, finns mynt bevarade som har präglats på 990-talet och som framställer (kung) Olof Skötkonung som kristen kung. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 89)

(Italien: Rom) (De ekonomiska förhållandena i Rom) återspeglas i myntväsendet, vilket (kejsare) Augustus ordnat på sund och rationell bas och som trots mindre svängningar fortfor att vara gott, tills de stora krigen under Marcus Aurelius vållade en nedsättning med 30 (procent) av myntens silverhalt. Septimus Severus ökade den till 60 (procent), under militäranarkin försvann guldmynten ur rörelsen och de s.k. silvermynten fick en silverhalt av blott 5 (procent); värdeminskningen var större, då därjämte myntens vikt nedsattes. Myntväsendet råkade i ett förfall, som icke en gång Diocletianus förmådde avhjälpa. ... Först Konstantin bragte gott mynt i rörelse genom att slå ett guldmynt med bestämd vikt (solidus). (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 266-267; Augustus född med namnet Gajus Octavius Thurinus år 63 f Kr i Rom, Italien; Marcus Aurelius född år 121 i Rom, Italien; Septimus Severus född år 145 i Leptus Magna nära Al-Khums öster om Tripoli i nordvästra Libyen; Diocletianus född cirka år 245 i Solin nordost om Split i Kroatien; Konstantin I född år 272 i Naissus, nuvarande år 2007 Nis, sydost om Belgrad i östra Serbien))

(Mindre Asien, Lydien, Grekland) De kimmeriska horderna ... ansatte ... Lydien (i västra Mindre Asien) så hårt, att dess konung Gyges omkr. 660 hyllade (Assyriens siste store kung) Assurbanipal för att finna skydd, men så småningom ebbade oron ut och lyderna skördade vinsten; de blev Mindre Asiens mäktigaste folk. ... En viktig uppfinning har lyderna gjort, förmodligen under grekiskt inflytande, nämligen det präglade myntet. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 96; Assurbanipal född år 687 f Kr i Assyrien med centrum i nuvarande år 2007 norra Irak)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående det grekiska ordet ”kerma”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:13-15a.


Grekiska ord:

ekcheô (hälla ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 16:11; Matt 9:17; Joh 2:15 – Tobit 4:17; 1 Mack 1:37; 2 Mack 1:8; Syr 1:9; 18:11; 24:33; 36:6(8); 39:28; 50:15; Luk 5:37; Apg 1:18; 2:17-18,33; 10:45; Rom 3:15; Tit 3:6; Judas v 11; Upp 16:1-4,6,8,10,12,17.

emporion (handelsplats) Jes 23:17; Joh 2:16 – 5 Mos 33:19; Hes 27:3. (jfr emporia i Matt 22:5)

enteuthen (härifrån) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 32:7; Luk 4:9; Joh 2:16 – 1 Mos 37:17; 4 Mos 22:24; Dan 12:5 (Theod); Luk 13:31; Joh 7:3; 14:31; 18:36; 19:18; Jak 4:1; Upp 22:2. . Jfr “enthen” som översätts med “ifrån/härifrån” eller ”ifrån/därifrån” (i NT + exempel i GT) Hes 47:12; 1 Mack 6:38; 9:45; Matt 17:20; Luk 16:26.

zêlos (iver) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:17 – Judit 9:4; 1 Mack 2:54,58; Salomos Vishet 5:17; Syr 9:1; 30:24; 40:4(5); 48:2; Apg 5:17; 13:45; Rom 10:2; 13:13; 1 Kor 3:3; 2 Kor 7:7,11; 9:2; 11:2; 12:20; Gal 5:20; Fil 3.6; Hebr 10:27; Jak 3:14,16. (jfr zêlôtês-ivrare i Luk 6:15)

katastrefô (vända ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 10:13; Bel och Draken v 22; Matt 21:12; Joh 2:15; Apg 15:16(א,*א,B) – 2 Mack 9:28; Syr 10:16; 27:3; 28:14; Mark 11:15.

katesthiô (äta ner) (i NT + exempel i GT) Ps 69:9(10); Joh 2:17 – 1 Mos 31:15; 37:20,33; 4 Mos 26:10; 2 Sam 18:8; 1 Kung 14:11; 16:4; Job 20:26; Ps 14:4; 78:63; Jes 1:20; 9:12; 50:9; Jer 2:30; Dan 7:5; Syr 43:21; Bel och Draken v 8-9,15,32(Theod); Matt 13:4; Mark 4:4; 12:40; Luk 8:5; 15:30; 20:47; 2 Kor 11:20; Gal 5:15; Upp 10:9-10; 11:5; 12:4; 20:9.

kerma (småmynt) Joh 2:15 (se Egna kommentarer och funderingar till Joh 2:13-15a).

kollybistês (penningväxlare) Matt 21:12; Joh 2:15 – Mark 11:15.

mimnêskô/mimnêskomai (komma ihåg) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 2:6; Matt 26:75; Joh 2:17; Apg 11:16 – Ester 4:8,17r(C23); 10:3b(F2),3i(F9); Tobit 3:3; 4:1,4,12(BA); 6:16; 8:2; 14:9; 1 Mack 2:51; 4:9-10; 6:12; 7:38; 9:38; 10:5; 12:11; 2 Mack 1:2; 8:4; 9:26. Salomos Vishet 19:10; Syr 3:31; 7:16,28,36; 8:5,7; 9:12; 11:25; 14:12; 15:8; 16:17; 18:24-25; 23:14,18; 28:6-7; 31:13; 36:7(10); 38:20,22; 41:3; 51:8; Baruk 2:32-33; 3:5,23; 4:14; Bel och Draken v 38. Matt 5:23; 27:63; Luk 1:54,72; 16:25; 23:42; 24:6,8; Joh 2:22; 12:16; Apg 10:31; 1 Kor 11:2; 2 Tim 1:4; Hebr 2:6; 8:12; 10:17; 13:3; 2 Petr 3:2; Judas v 17; Upp 16:19.

trapeza (bord) (i NT + exempel i apokryferna) Bel och Draken v 21; Matt 21:12; Joh 2:15 – Ester 4:17x(C28); 1 Mack 1:22; 4:49,51; Syr 6:10; 14:10; 29:26; 31:12; 40:29; Matt 15:27; Mark 7:28; 11:15; Luk 16.21; 19:23, 22:21,30; Apg 6:2; 16:34; Rom 11:9; 1 Kor 10:21; Hebr 9:2.


Ytterligare studier:

Mark 2:26; 11:17; 12:15-17; Luk 19:46; 20:24-26; Joh 14:26; Upp 3:19; 13:17; 18:11-17.


R.J. Campbell "Evidence for the Historicity of the Fourth Gospel in John 2:13-22"; Elizabeth A. Livingstone, ed., Studia Evangelica, Vol. 7. Berlin Akademie, (1982): 101-120.

Craig A. Evans "Jesus' Action in the Temple: Cleansing or Portent of Destruction"; Catholic Biblical Quarterly 51 (1989): 237-370.

Andreas J. Köstenberger "The Seventh Johannine Sign: A Study in John's Christology"; Bulletin for Biblical Research 5 (1995): 87-103.

Kenneth A. Matthews "John, Jesus and the Essenes: Trouble at the Temple"; Criswell Theological Review 3 (1988): 101-126.

Jerome Murphy-O'Connor "Jesus and the Money Changers (Mark 11:15-17; John 2:13-17)"; Révue Biblique 107 (2000): 42-55.

Jacob Neusner "Money Changers in the Temple: The Mishnah's Explanation"; New Testament Studies 35 (1989): 287-290.

Paul Trudinger "The Cleansing of the Temple: St John's Independent, Subtle Reflections"; Expository Times 108 (1997): 329-330.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-30; 2010-06-13; 2013-06-09; avslutande version 2017-09-20)

Tillbaka till Start

2:18 Judarna svarade så och talade till Honom: "Vilket tecken visar Du oss, eftersom Du gör de här tingen?"

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): Svarade så '-na Judar'/Judarna och talade (till)-honom: vilket tecken visar-(du) oss eftersom de-här-(tingen) du-gör?


1883: Då svarade judarne och sade till honom: Hvad tecken låter du oss se, eftersom du gör detta?

1541(1703): Då swarade Judarna, och sade till honom: Hwad tecken låter du oss se, att du skall detta göra?

LT 1974: ”Vad har du för rättighet att köra ut dem?” frågade de judiska ledarna. ”Om du har denna makt från Gud, gör då ett under för att bevisa det.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:30b-31a, Grekiska GT)

(De gudlösa skall säga:) “Vi hade inte inget/något tecken att visa, men/och i vår dålighet förbrukades vi helt och hållet.” (Salomos Vishet 5:13b)

(De falska gudarna) må inte/förvisso ej i/bland nationer visa tecken i en himmel. (Jeremias brev v 66a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (den spetälske som gjorts ren): “ ... Dra dig tillbaka, visa dig själv för prästen.” (Matt 8:4a)

Några av de skriftlärda och fariseerna svarade (Jesus) och sade: "Lärare, vi vill skåda ett tecken från Dig." (Matt 12:38)

Då (Jesus) hade kommit in i helgedomen, kom prästledarna och folkets äldste till Honom då han lärde/undervisade och sade: “I/med vilken slags (rättslig) myndighet gör Du de här tingen, och vem gav Dig den här (rättsliga) myndigheten?” (Matt 21:23)

(Jesus) visade (Sina lärjungar) händerna och fötterna. (Luk 24:40b)

(De judiska ledarna förhörde sig med apostlarna:) ”I/med vad slags förmåga eller i/med vad slags namn gjorde ni det här?” (Apg 4:7b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående "tecken", se särskilt Joh 4:46-48.


Paulus sade till de troende i Korint: "Judar begär tecken, och greker söker vishet, men vi kungör Kristus, som har varit (och är) korsfäst, för judar faktiskt en stötesten men för nationer en dårskap.” (1 Kor 1:22-23)


Grekiska ord:

deiknymi (visa) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 5:13; Jeremias brev v 66; Matt 8:4; Luk 24:40; Joh 2:18 – Ester 1:4,11; 4:8; Tobit 13:6(8)(BA); Judit 10:13; 13:15; 1 Mack 7:3,33; 11:4; Salomos Vishet 10:10,14; 11:8; 14:4; 16:4; 18:21; Syr 17:8; 18:21; 45:3; Jeremias brev v 3; Bel och Draken v 21(Theod); Manasses bön v 14; Matt 4:8; 16:21; Mark 1:44; 14:15; Luk 4:5; 5:14; 20:24; 22:12; Joh 5:20; 10:32; 14:8-9; 20:20. Apg 7:3; 10:28; 1 Kor 12:31; 1 Tim 6:15; Hebr 8:5; Jak 2:18; 3:13; Upp 1:1; 4:1; 17:1; 21:9-10; 22:1,6,8.


Ytterligare studier:

2 Mos 7:9; Matt 16:1; Mark 8:11; 11:27-28; 15:29; Luk 11:16,29; 20:1-2; 23:8; Joh 4:48; 6:26,30; 7:31; 9:16; 11:47.


R.J. Campbell "Evidence for the Historicity of the Fourth Gospel in John 2:13-22"; Elizabeth A. Livingstone, ed., Studia Evangelica, Vol. 7. Berlin Akademie, (1982): 101-120.

Craig A. Evans "Jesus' Action in the Temple: Cleansing or Portent of Destruction"; Catholic Biblical Quarterly 51 (1989): 237-370.

Andreas J. Köstenberger "The Seventh Johannine Sign: A Study in John's Christology"; Bulletin for Biblical Research 5 (1995): 87-103.

Kenneth A. Matthews "John, Jesus and the Essenes: Trouble at the Temple"; Criswell Theological Review 3 (1988): 101-126.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-30; 2010-06-16; 2013-06-09; avslutande version 2017-09-20)

Tillbaka till Start

2:19-22 Jesus svarade och talade till dem: "Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar." Judarna talade så: "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" Men Det där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. När Han så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat.

Ord för ord: 2:19 (15 ord i den grekiska texten) svarade Jesus och talade (till)-dem: lös-upp '-et tempel'/templet det-här och i/på tre dagar skall-(jag)-resa-upp det. 2:20 (19 ord i den grekiska texten): talade så '-na Judar'/Judarna: fyrtio och sex år byggdes '-et tempel'/templet det-här, och du i/på tre dagar skall-resa-upp det? 2:21 (9 ord i den grekiska texten) den-där men sade med-anledning-av '-et tempel'/templet '-ens kropps'/kroppens sin. 2:22 (23 ord i den grekiska texten) när så (han)-var-rest-upp ut-ur döda, kom-ihåg '-na lärjungar'/lärjungarna hans att det-här sade-(han), och (de)-trodde '-en skrift'/skriften och den utsaga som talade '-en Jesus'/Jesus.


1883: Jesus svarade och sade till dem: Bryten ned detta tempel, och inom tre dagar skall jag resa upp det. Då sade judarne: På fyratiosex har detta tempel blifvit uppbyggdt, och du skulle resa upp det inom tre dagar! Men han talade om sin kropps tempel. Därför, när han hade uppstått från de döda, kommo hans lärjungar ihåg, att han hade sagt detta, och de trodde skriften och det ord, som Jesus hade sagt.

1541(1703): Swarade Jesus och sade till dem: Slår detta tempel neder, och i tre dagar will jag det upprätta. Då sade Judarna: I sex och furatio år är detta templet uppbygdt, och du will det upprätta i tre dagar. Men han sade om Sins kropps tempel. Och när han war uppstånden ifrå de döda, kommo hans Lärjungar ihåg, att han hade det sagt dem; och trodde Skriftene, och det tal, som Jesus sagt hade.

LT 1974: ”Javisst”, svarade Jesus, ”detta under ska jag visa er: Förstör den här helgedomen och jag ska bygga upp den igen på tre dagar.” ”Va!” ropade de. ”Det tog fyriosex år att bygga detta tempel, och du kan göra det på tre dagar.” Men med ”helgedomen” menade han sin kropp. Efter det att han återvänt till livet kom lärjungarna ihåg, att han hade sagt detta och förstod att det han citerade från Skriften verkligen hänvisade till honom och hade uppfyllts.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud byggde revbenet, som Han hade tagit från Adam, ’in i’/till en kvinna. (1 Mos 2:22a, Grekiska GT)

Plattorna/stentavlorna var (hela tiden) en Guds gärning, och skriften är en Guds skrift, som har fästs (och är fäst) i/vid plattorna/stentavlorna. (2 Mos 32:16, Grekiska GT)

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Du skall räkna ihop åt dig själv antalet utav sju vilor, sju år sju gånger, och de skall vara för dig sju sjudagarsperioder av år, fyrtionio år. ... Och ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:8,10, Grekiska GT)

Sesbassar kom och gav/lade grundvalar av/till Guds hus i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och från då ända till nuet har det byggts, och det har inte avslutats. (Esra 5:16, Grekiska GT)

(Jesaja sade till Israel: "Herren) skall för dig vara ’in i’/till en helig plats, och ni skall inte mötas tillsammans (med) Honom som ’en sten skärande i riktning mot’/’en anstöt’, inte heller som en klippa till fall. Men Jakobs hus (skall vara som) i is och sitta i en urholkning i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem." (Jes 8:14b, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade: "En Herrens ande har skickat – och skickar – mig bort) att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar ... att kalla/utropa en Herrens angenäma tidsperiod." (Jes 61:1b-2a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Vi må stå upp i/på den tredje dagen, och vi må leva inför (Herrens) ögon.” (Hos 6:2b, Grekiska GT)

Guds viloplats' tempel helgades och byggdes i (Jerusalem) ’in i’/för tidsålderns alla släkten. (Tobit 1:4b, S)

Det ‘kom ... genom’/gick inte femtio dagar ända till (den tid) då (kungens) två söner dödade (honom). (Tobit 1:21a, BA)

(Tobit) kom ihåg profeten (Amos') ord … då han sade: ”… (Tobit 2:6a)

… (Israels folk) skall åter bygga huset/templet och inte som det första. (Tobit 14:5a, S)

Då (Nikanor, nationernas officer/härförare) hade sträckt fram den rätta/högra handen emot templet, svor han det här (inför prästerna): “Om ni – alltefter omständigheterna – ej må ge Judas fjättrad/bunden till sidan av mig, är detta vad jag skall göra, (nämligen) Guds helgade område ’in i’/till en slätt, och offeraltaret skall jag gräva ner, och jag skall få en iögonfallande helgedom att stå upp därpå åt Dionysios.” (2 Mack 14:33)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Hur må vi göra) Jesus, Josedeks son, (stor), som i sina dagar byggde ett hus och åt Herren upphöjde ett heligt tempel som gjordes (och hade gjorts) redo ’in i’/för en tidsålders härlighetsglans. Och Nehemja … reste upp våra murar som hade fallit (och var fallna).” (Syr 49:12b-13a)

Lågan hade/nådde (hela tiden) alltigenom emot/intill 49 alnar ovanpå brännugnen. (Asarjas bön v 24)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "En person) som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike. * (א*) “ (Matt 5:19)

’Då (Jesus) hade svarat’/’(Jesus) svarade och’ talade Han till (de skriftlärda och fariseerna): "Ett ont släkte och en äktenskapsbryterska söker emot/efter ett tecken; och/men ett tecken skall inte ges det ’om ej’/utom profeten Jonas tecken. Ty precis som Jona (hela tiden) var i havsvidundrets underliv/buk (i) tre dagar och tre nätter, på det här sättet skall Människans Son vara i jordens hjärta (i) tre dagar och tre nätter." (Matt 12:39-40)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Jag säger och/också till dig, att du är Petrus (= klippblock), och på den här klippan skall jag bygga min (församling) av utkallade, och Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på) den." (Matt 16:17b-18)

Från då/’den tiden’ började Jesus Kristus (א*, B*) visa Sina lärjungar, att Han måste gå bort in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... och dödas och resas upp (på) den tredje dagen. (Matt 16:21a)

(Petrus frågade Jesus:) "Herre, hur många gånger skall min broder missa (Guds mål) ’in i’/emot mig och jag skall låta honom vara? Ända till sju gånger?" Jesus säger till honom: "Jag säger inte till dig ’ända till sju gånger’, emellertid/utan ’ända till sjuttio gånger sju’." (Matt 18:21b-22)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade ... är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

Då (Jesus och Hans lärjungar) åt, då (Han) hade tagit ett bröd och välsignat, ’styckade han (det)’/’bröt han (det) i bitar’ och gav ('hela tiden'/'gång på gång') (א*,A) till lärjungarna (och) (א*) talade: "Tag, ät. Det här är min kropp." (Matt 26:26)

Petrus kom ihåg Jesu ord, då Han hade talat (och talade) att/: “Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” (Matt 26:75a)

De som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och ’satte ... i rörelse’/skakade sina huvuden och sägande/sade: ”Den som löser ner/upp templet och bygger (det) i/på tre dagar, rädda Dig själv, om Du är en Guds son och stig ned från korset.” (Matt 27:39-40)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:52)

(Prästledarna och fariseerna sade till Pilatus:) ”Uppmana så att griften/graven skyddas ända till den tredje dagen, (så att) då lärjungarna har kommit, de ej någonsin må stjäla (Den där som leder vilse) och (så att de ej) må tala till folket: ’Han har rest sig upp från de döda (kropparna)’, och det sista vilsegåendet kommer att vara sämre/värre än det första.” (Matt 27:64)

(Jesu) namn hade blivit synligt, och (’hela tiden’/’gång på gång’) sade (kung Herodes) (א,* א, A) (om Jesus): ”Johannes, den som döper, har rests upp (och är upprest) ut ur (de) döda (kropparna). ... ” (Mark 6:14b)

Då några hade stått upp, var de (hela tiden) falska vittnen nedifrån/emot (Jesus) sägande/'och sade' att/: "Vi hörde Honom säga: "Jag skall lösa ner/upp det här templet, det som är gjort för hand, och genom/under tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort för hand." (Mark 14:57-58)

(Jesu föräldrar fann Honom i helgedomen.) ... Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:49)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: "En Herrens ande ... har skickat (och skickar) Mig bort att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar och ... att skicka bort i ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ de som har fåtts (och fås) att skälva, att kungöra en Herrens angenäma tidsperiod." (Luk 4:17b-19)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Låt folkskaran) luta/lägga sig ner (i) bordssällskap/matlag ‘som om’/omkring uppåt femtio.” (Luk 9:14b)

(Lärjungarna) 'lät tillsammans'/uppfattade ingenting av (vad Jesus sagt om sin död och uppståndelse.) Det här ordet var (och hade ... varit) (hela tiden) gömt från/för dem, och de hade (hela tiden) inte kunskap om de ting som sades. (Luk 18:34)

(Kvinnorna) kom ihåg (Jesu) ord. (Luk 24:8)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades ... uppfylldes de alla av helig ande. (Apg 2:1b,4a)

(Församlingen) av utkallade ... hade (hela tiden) frid, då den byggdes. (Apg 9:31a)

(Paulus sade till judarna:) “Då (Gud) hade tagit sju nationer i/på Kanaans jord helt och hållet för Sig själv, ärvde Han deras jord helt och hållet (i) som/omkring 450 år.” (Apg 13:19 eller 13:19-20a)

(Paulus sade till judarna:) ”Gud reste upp (Jesus) ut ur döda (kroppar).” (Apg 13:30)

(Judarna i Beroia) ... tog emot utsagan ... och 'dömde upp'/undersökte skrifterna. (Apg 17:11a)

(Paulus sade till athenarna: “Gud) bor inte i tempel gjorda för hand.” (Apg 17:24b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Aoristen ("har byggts" i Joh 2:20) är (sådan, att) det långa förloppet betraktas som en helhet. ... Det finns ... en parallell i LXX ... Esra 5:16. ... Problemet med aoristen skulle lösas om vi (med Abbott ...) kunde tänka att hänvisningen är till Serubbabels tempel som påbörjades 559 f. Kr. och fullbordades 513 f.Kr. och som nu byggs om av Herodes. Men Herodes' återuppförande var så omfattande att detta förefaller högst otroligt. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 176; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Thomas Kingsmill Abbott född år 1829 i Dublin, Irland, år 1875-1888 professor i "Biblical Greek" vid universitet i Dublin, Irland. Egen kommentar och fundering: Kanske är Abbotts tanke inte är så otrolig om vi föredrar att läsa Johannes' evangelium i ljuset av det grekiska Gamla Testamentet?)

(Medan ordet ”hieron/helgedom” omfattar hela tempelområdet, jfr Joh 2:14-15), förekommer ordet (”naos”) som beteckning ... på judarnas tempel i Jerusalem, men då om Det allraheligaste och Det heliga. Det var de avdelningar dit bara präster hade tillgång, Luk 1:9,21,22. Vidare användes ”naos” om Jesu kropp som ett tempel, Joh. 2:19,21, och i den apostoliska förkunnelsen om församlingen som också är Kristi kropp, 2 Kor. 6:16; Ef. 2:21; 1 Kor. 3:16,17. (Studiebibeln V s 659-660)

(Den tyske teologen) Walter Bauer (A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature s 317) jämför Joh 2:20 (46 år) med Apg 13:20.(Walter Bauer född år 1877 i Königsberg, Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland)

Med lyckönskan till uppnådda 80 år och med tack för lärdomar och hjelp i ungdomen, dem min mannaålder sökte glömma, men min ålderdom fått mig slutligen att minnas och erkänna. ... Lärjungen som under ett arbetsamt och stormigt lif icke hade tid att minnas alla förbindelser. Läraren är 80 år, jag är bara 60, och förståndet kom sent till mig! derför förstod Ni först att glömma och öfverse! ------------ Och så vandra vi vidare! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 216-217; brev 2 mars och 4 mars, båda till teatermannen Frans Hedberg som den 4 mars tackade för det första brevet med orden: "Bland de många telegram som jag mottog på min åttioårsdag, var edert ett af dem som mest gladde mig. Jag fann däraf att ni nu på äldre dagar gör mig den rättvisan att tro, det jag ville er väl när ni var ung, om också välviljan ibland tog sig uttryck som stötte den unge bildstormaren för det hetsiga och oroliga hufvudet.")

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". Läsaren torde icke ha glömt, att ett första häfte med detta namn och bärande den ofvan nämnda författareskylten utkom förlidet år. Skulle läsaren ha förgätit det, vore detta hardt när oförlåtligt, ty här är ju fråga om ett verk, som vill lägga orubbliga grundvalar för alla kommande århundradens samfundsordning. Man bör åtminstone inte ha glömt häftets omslag, ty det var det rödaste vi någonsin skådat. Dess färg var ett återsken från lågorna af det Ragnarök, hvari Nils Nilsson dömt vår nuvarande värld, rättssamhället med dess "öfverklass" och "underklass", att förbrinna. I dessa dagar (år 1872) har andra häftet af "Slutlikvid med Sveriges lag" utkommit. Vi fingo oss det tillsändt i förgår och funno med en viss hugnad, att det icke framträder i så hemskt lysande glans som det förra. "Slutlividen" är nu ombonad med ett omslag i hoppets gröna färg och bär som tänkespråk på titelbladet det trösterika löftet: "Det brända templet skall jag återställa." Detta gaf oss mod att genast öppna häftet. "Det brända templet skall jag återställa." Så ädelmodigt tänkte icke Herostratus, när han brände Dianatemplet i Efesus. Men Nils Nilsson, om han är en Herostratus, är äfven en Perikles. Sköflar han nutidens bofälliga samhälle, gör han det endast för att öfver dess grus uppbygga ett framtidens Partenon. Andra häftet ger oss den bidade grundritningen till det nya templet. Det är byggdt icke åt gudarne, utan åt människorna. Det står öppet för oss alla och läsaren kan nu själf döma, om han månde finna trefligt att inflytta däruti eller icke. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353-354; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Johannes, metropolit av Dara, ... dog 860. ... Johannes skrev framstående verk som blev obligatoriska för munkarna att studera. ... (Ett av hans) verk är: En bok om teologi indelad i tolv delar på fyrtionio kapitel som består av fyrahundranittio långa sidor. (Ignatius Aphram I Barsoum "De spridda pärlorna - En historia om syriansk litteratur och vetenskap" s 313-314; författaren född år 1887 i Mosul i Norra Irak; Johannes, metropolit av Dara, levde i Dara i norra Mesopotamien nordväst om Mosul)

Det faktum att de grekiska bokstäverna i namnet Adam har värdet 46 var utgångspunkten för den tolkning som många kyrkofäder gjorde, särskilt Augustinus, som såg detta tal som en anspelning på Jesu mänskliga natur. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 116; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA; Augustinus född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

Hur kom det sig att lärjungarna inte visste att (Jesus) måste uppstå från de döda? Detta berodde på att Andens gåva inte hade förunnats dem. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:82; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Salomo ... byggde templet som sanningens typ (förebild). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

På Guds befallning reste (Mose) ... vittnesbördstältet, den på jorden synliga motsvarigheten till de andliga och osynliga tingen i himlen, en urbild för kyrkan och en profetia om det framtida. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 31; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

År 70 efter Kristus, den 2 September, hade efter en lång, af mångfaldiga fasor ledsagad belägring Jerusalems hufvudfäste, borgen Antonia, fallit i den stormande romerska belägringshärens våld. Den förtviflans strid det israelitiska folket hade öppnat för sitt oberoende var afgjord. Framför sig sågo de segrande romarne det härliga tempel, som Herodes hade uppfört på det salomoniska templets grundvalar, en väldig byggnad, som med sina yttre pelargångar bildade ett slags fästning, och därbakom, något längre åt söder, sågs Zions höjd, dit en skara af Judafolkets återstående kämpar dragit sig tillbaka. Romarne kunde redan rådslå, om de skulle förstöra det berömda hemlighetsfulla templet eller icke. Deras fältherre, Titus, sonen af kejsar Vespasianus, ville skona det; ty, som han sade, han förde krig mot människor, icke mot byggnadskonsten; men mot hans vilja hade ursinnige soldater kastat brandfacklan in i templet. Innan elden, som omhvärft det allra heligaste, brunnit ner, uppfördes på Zion ett förfärligt skådespel. Titus hade erbjudit de judiske stridsmännen förskoning, om de ville nedlägga vapnen. Svaret blef, att de svurit att icke gifva sig; men ville Titus låta dem tåga bort, så skulle de med sina kvinnor och barn begifva sig till öknen. Titus harmades öfver att de besegrade vågade ställa villkor, och han gaf befallning att fortsätta angreppet. Medan några af de judiska stridsmännen rusade blindt mot romarne, för att falla under deras svärd, föredrogo andra att dö för israelitiska vapen, förda af kamraters eller af egna händer. Andra kastade sig i lågorna. Alla betraktade de som en lycka, som en räddning, att icke öfverlefva sitt tempels undergång. . . . Det var icke endast Salems heliga berg, som låg höljdt med ruiner. Hela den judiska landsbygden företedde en anblick af förödelse. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 328-329; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Titus född år 39 i Rom, Italien)

I judendomen fanns vid Jesu tid vissa förväntningar som talade om ett nytt tempel i frälsningstiden. Detta kan tas som en bildlig framställning av det förnyade och fördjupade gudsförhållande som då skall råda, ty det var i tempeltjänsten som folkets gudsdyrkan hade sin upphängningspunkt. Jfr t.ex. 1 Hen. 90:29 f. (ur en allegorisk framställning). ”jag såg hur fårens (Israels) Herre bragte ett nytt hus, större och högre än det första. Han satte det på det förras plats, det som hade vecklats samman (jfr Jes 34:4). Alla dess pelare var nya, och dess utsirningar var nya och större än de i det första, det gamla som han hade tagit bort. Och alla fåren var därinne. Sedan såg jag alla övriga får, liksom alla andra djur på jorden och himlens fåglar, och de föll ned och hyllade dessa får, bönföll dem och lydde dem i allt”. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 92 i kommentar till Mark 11:12-25; författaren född år 1930 i Uppsala i Sverige, 1978-1989 professor i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet)

Uttrycket “naos” används i NT alltid om själva helgedomen, och inte om de yttre gårdarna; men det torde innefatta prästernas gård, där offren frambars. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 574; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

“Lilla Första Mosebok” eller “Jubiléerboken” ... skrevs ... troligen omkring Kristi tid. Namnet, ”Jubiléerboken’ härleds från den omständigheten, att Skriftens kronologi är ordnad efter jubiléerperioder om fyrtionio år. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 657; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

(Grekland: Delfi nordväst om Aten) Ett hellenistiskt tempels "naos" - det inom försalen belägna rummet, byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod - var alltid omgivet av murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de religiösa bruken såsom här (i Delfi) buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej föredrog den mystiska skyning, som måste råda på ett sådant ställe, brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar. Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade, under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 77; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1500

Guds församling är människor, inte byggnader. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 323 i kommentar till Apg 7:59-60; författaren född år 1921 i London, England)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag skall riva (ner detta) hus och ingen skall bygga det (...).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s79; Thomasevangeliet log. 71)

(Sovjetunionen: Tjernobyl norr om Kiev) Minns ni vad (Leo) Tolstoj skrev? Efter kriget var Pierre Bezuchov så skakad att han tyckte att han och hela världen hade förändrats för alltid. Men efter en tid sa han till sig själv: "Jag kommer att skälla på kusken som förut, jag kommer att muttra som förut." Varför minns människor i så fall? Är det för att fastställa sanningen? För rättvisans skull? För att bli kvitt och glömma? Förstår de att de har varit med om något grandiost? Eller söker de skydd i det förflutna? Men samtidigt är minnet så bräckligt och efemärt, det består inte av exakta kunskaper utan av människans gissning om sig själv. Inte kunskaper, bara känslor. . . . Det otäckaste som hade hänt mig inträffade i min barndom: kriget . . . Jag minns . . . Jag minns hur de kom hembärande med pappa när han dött, han hade en olle på sig, mamma hade stickat den själv, pappa hade tydligen skjutits ned med kulspruta eller kpist, och det kröp fram något slags blodiga slamsor under ollen. Han låg på vår enda säng, det var det enda ställe där vi kunde lägga honom. Sen begravdes han framför huset. Och jorden var inte lucker utan bestod av tung lera. Under rödbetslandet. Det pågick strider runt omkring . . . På gatan låg döda hästar och människor . . . För mig är minnena så tabu att jag inte har talat högt om dem. . . . Jag ville glömma. Glömma alltsammans . . . Och det gjorde jag . . . Jag trodde att jag hade den värsta upplevelsen bakom mig . . . Kriget. Så reste jag till Tjernobylzonen . . . Jag har varit där många gpånger nu . . . Och där insåg jag att jag var värnlös. Jag faller sönder . . . Det förflutna skyddar mig inte längre . . . (Pjotr S "En monolog om varför människor minns" s 43-44; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986; Svetlana Aleksijevitj född år 1948 i Stanislav öster om Odessa i Ukraina; Leo Tolstoj född år 1828 i Jasnaja Poljana sydväst om Tula söder om Moskva i Ryssland)

(USA: Salt Lake City nordost om Las Vegas; Sverige: Bohuslän) Här (i Salt Lake City) slog mormonerna sig till ro och byggde sin stad och sitt stiliga tempel, som skall vara en trogen kopia av det himmelska Jerusalem. Det tog fyrtionio år att få templet färdigt. Stenarna för bygget drogs dit av oxar och togs så långt ifrån, att det tog en vecka för ett par oxar att forsla fram en sten. Det blev dock omsider färdigt och en dag sattes ängeln Mormon upp på tornspiran. Och där står han ännu i dag med sin basun redo att ge slumrande sionsvandrare en väckningssignal. I templet fick ... inte vi syndiga gå in. Däremot var det fritt tillträde till tabernaklet. Det låg också inne på tempelområdet och såg ut som en jättelik upp- och nedvänd fiskeskuta från Bohuslän. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 310-311; Mormonernas Mecka; år 1950)

(Sverige: Skillingaryd) (annons) Frälsningsarmén, (Skillingaryd). ... Kl. 8.15 e.m. åminnelsemöte efter general W. Booth. Ensajn Åström leder. (Jönköpings-Posten 1912-08-27 "Möte till general Booths åminnelse""; William Booth född år 1829 i Sneinton öster om Nottingham i England)

Allt hvad Jesus talade om sin uppståndelse förblef för lärjungarna en ofattlig gåta, ända tills det gick i fullbordan. (P Waldenström ”Nya Testamentet” s 411)

(Jesus talade till Judarne) i det Han gjorde en rörelse med handen mot sin egen kropp, som antog en hög och upprätt ställning, under det Hans öga, blixtrande af en gudomlig eld, öfwerflög förgårdarna och stadnade på templet. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 152; författaren född år 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, år 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

(Sverige: Jönköping) Thalias syster Clio har som bekant ironiska anlag. I Fortunas grannskap (i Jönköping) uppfördes nämligen 1876 ett nytt tempel med en visserligen något teaterliknande exteriör men helt annan inriktning, Stora Missionshuset. Och tomten öster därom (C 14 eller Fortuna nr 5) hyrdes från 1889 av Frälsningsarmén för ett bönehus, en fastighet som tillsammans med C 15 köptes för 10.000 kr av IOGT-logen 36 Heimdal år 1898. Fortunas teatertraditioner upplevde dock en kort renässans då den nya teatern vid Hovrättstorget byggdes: IOGT-lokalen fick nämligen hösten 1903 och våren 1904 vikariera som teater för gästande sällskap och här uppfördes t ex "Värmlänningarna". (Per Ericsson "När fru Thalia fick ett tempel - om Jönköpings första fasta teaterscen" s 22)

Den fader- och moderlösa (flickan) hade så när i det ljuva månskenet svultit ihjäl, om icke ett annat ljus och andra strålar berett henne frälsning. Dessa kommo ur spisen i ett grevligt kök. Tillredningen av ett vingelé lyckades henne - och det gjorde hennes lycka. ... Man blev småningom varse att hon även ägde några andra (talanger) lika ovärderliga. ... En gammal herre fann med stor hugnad i henne en aldrig tröttad åhörarinna av berättelsen om hans fyrtionio krämpor. (Fredrika Bremer "Familjen H*** - Teckningar ur vardagslivet" s 18-19)

(Sverige: Småland, Skåne, Blekinge) Den åttonde december 1766 avled (den pietistiske prästen) Peter Murbeck. Ännu 76 år efter hans död yttrade en nittioårig gumma, att hon glömt allt utom de lärdomar, hon fått av sin oförgätlige själasörjare. Och än i dag (1917) läses Murbecks predikningar vid sidan av Nohrborgs postilla i svenska bondehem, särskilt i Småland, Skåne och Bleking. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 512; Gråkoltar och pietister)

Du ritar någre streck i trädets späda bark; det synes föga först: den mest är ögnastark, kan nappast läsat, ty det är så klent och grant att man må tänka det alldeles strax försvant. Men se, som luft och saft sig smånings tränger in, så svulner skriften uti träets gröna skinn. När Gud sitt helga ord först i vårt hjärta skär och tecknar, o det syns ej att hans finger där har varit; ingen tro sig yttrar mer därav och yppar uti dygd än skeppets väg i hav. Men lät Guds ande lätt och långsamt gro i dig, så skall du se hans verk visst mycket öker sig. Vad är det för en tro som mognas på en stund, som växer utan rot, märg, saft och grund. Skall Jona ha utav sitt kurbits (= tropisk växt med gurkliknande frukter) långt behag som växte på en natt och svann den nästa dag? (Haquin Spegel "Emblemdikt över en inskrift i trädets bark" s 65-66; 1645-1714)


ca 1500 och tiden dessförinnan

När vissa mankeiskt-dualistiska strömningar gjorde sig påminta i Europa alltifrån 1000-talet och inte endast vände sig mot att man hade särskilda kyrkobyggnader utan mot hela den "yttre", sakramentala sidan av kyrkan ... kunde man gripa tillbaka på den gamla formel som, med litet varierande formuleringar, säger: "Kyrkan" är inte de materiella murarna utan de troende människorna. ... Det är intressant att notera att även den heliga Birgitta ... känner till den klassiska formeln. Det heter i en av uppenbarelserna: "Det är inte stenarna och väggarna som är den heliga kyrkan utan de rättfärdigas själar." Hos henne ... används (formeln) ... för att inskärpa, att det är de kristna själva som primärt är Guds kyrka - på samma sätt som "templet" i det nya förbundet primärt inte är en byggnad utan de levande lemmarna i den kyrka som bibeln betecknar som Kristi kropp eller de levande stenarna. (Alf Härdelin "Den 'materiella" och den 'andliga' kyrkan" s 166-167)

(Rom) Divus Iulius tempel uppfördes av Augustus på den plats där Caesar kremerats och invigdes 29 f. Kr. ... Templet , som hyllade den bland gudarna upptagne Caesar, var det första i en rad tempel på Forum (Romanum), som byggdes till efter döden gudomligförklarade kejsare, en sed som övertagits från den hellenistiska östern. Föga återstår (nu år 1979) av templet utom själva kärnan av podiet i Caementicium. I fronten mot Forum hade det en absidal nisch, i vilken stod ett runt altare, som var uppfört på platsen för Caesars likbål. Altaret ersatte en tidigare upprest kolonn med inskriften PARENTI PATRIAE (åt fäderneslandets fader). Podiet tjänade också som talartribun. ... Janustempel fanns det tre vid Forum. ... Av det viktigaste (vid vägen som passerar mellan Basilica Amelia och curian) finns idag inga som helst rester kvar. Dess form skall ha varit en båge med två ingångar motsvarande Janus' två ansikten. Hans helgedom stod öppen i krigstid och stängd i fredstid. De övriga två Janustemplen låg utmed Via Sacra. ... Vespasianus' och Titus' tempel ligger framför Tabularium. ... En inskrift, idag föga bevarad, upptecknades på 700-talet e.Kr. av en pilgrim (eller turist) från Einsiedeln. Av den vet vi, att templet var invigt åt den gudomligförklarade Vespasianus. ... Efter Titus' död blott två år efter fadern (81 e.Kr.) invigdes templet också åt honom. ... Idag återstår bara podiet med baser för de två kejsarstatyerna, tre korintiska kolonner och delar av en fris, som föreställer de offerredskap, som användes av pontifex maximus, i detta fall Vespasianus. ("Det antika Rom" s 38-39,45; Augustus född med namnet Gajus Octavius Thurinus år 63 f Kr i Rom, Italien; Julius Caesar född år 100 f Kr i Rom, Italien; Vespasianus född år 9 i Falacrine nordost om Rom i Italien; Titus född år 39 i Rom, Italien)


Sångarna:

Jubelåret frihet giver åt de bundne trälarne. Frälste syndaren nu blifver himmelrikets arfvinge. Allt fullkomnadt, allt fullkomnadt! Nu förlossas syndare. (Fredrik Engelke: Sång 110:2; jfr Psalmer och Sånger 585:2)

Det byggs ett heligt tempel Här på en syndfull jord. Det bär Guds egen stämpel, Dess mönster är Guds ord. Och Frälsarens försoning, Det är den grund, som bär, Och denna Herrens boning, Det Guds församling är. (SJ Stone-P Ongman: Andliga Sånger 1936 nr 153:1; jfr Psalmer och Sånger 404:1)

Ljuvligt månde nu oss falla Under livets träd vår lott; Herren, Herren, allt i alla, Är vårt tempel och vårt slott. Där har fågeln funnit näste, Svalan funnit har sitt bo, Skrämda flyktingen sitt fäste, Trötta trälen sabbatsro. (AK Rutström: Andliga Sånger 1936 nr 161:3)

Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr. Räddningstimman för världen slår, Nu begynner vårt jubelår. Kristus till jorden är kommen. Oss är en Frälsare född. (J Mohr-O Mannström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 52:3; jfr Psalmer och Sånger 114:3)

Innan jag ropat om nåd, är han redo att svara. Saligt det är i hans heliga tempel att vara. Han i sitt ord Mättar sin hungrande hjord, Leder till källan den klara. (P Nilsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 498:4; jfr Psalmer och Sånger 168:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus står som ett tempel i helgedomen. Det talas om byggandet av ”det här templet” på ett sätt som påminner om hur Jesus i Matt 16:18 talar om byggandet på ”den här klippan”. Att klippan kan syfta på Jesus, kan vi se i Joh 19:34. Se också Egna kommentarer och funderingar till denna vers. Och att Jesus kan ses som en grundval, emot vilken man kan bygga, finner vi i 1 Kor 3:11-12.

Lärjungarna trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. De trodde på den förra och den senare uppenbarelsen.

Efter Jesu uppståndelse - efter 49 år/dagar - utropades en frihet för jordens invånare. På den femtionde dagen efter påsk utgöts den helige Ande över allt kött (jfr Asarjas bön v 24). Jämför också Edersheim (II:64) som nämner att talet sju är helgedomens tecken (jfr Jesus som templet i Johannes' evangelium).

Vad beträffar Adams förhållande till talet 46, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20.

Se också Joh 1:51a med Egna kommentarer och funderingar.


Grekiska ord:

grafê (skrift) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:42; Joh 2:22; Apg 17:11 – 1 Mack 12:21; 14:27; 2 Mack 2:4; Syr 39:32; 42:7; 44:5; 45:11; Matt 22:29; 26:54,56; Mark 12:10,24; 14:49; Luk 4:21; 24:27,32,45; Joh 5:39; 7:38,42; 10:35; 13:18; 17:12; 19:24,28,36-37; 20:9. Apg 1:16; 8:32,35; 17:2(3); 18:24,28; Rom 1:2; 4:3; 9:17; 10:11; 11:2; 15:4; 16:26; 1 Kor 15:3-4; Gal 3:8,22; 4:30; 1 Tim 5:18; 2 Tim 3:16; Jak 2:8,23; 4:5; 1 Petr 2:6; 2 Petr 1:20; 3:16.

egeirô (resa upp/resa sig upp) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 48:5; 49:13; Matt 16:21; 27:64; Mark 6:14; Joh 2:19-20,22; Apg 13:30 – Tobit 6:18(BA); 8:4; Judit 10:23; 14:3,13; Syr 36:6(8). Matt 1:24; 2:13-14,20-21; 3:9; 8:15,25-26; 9:5-7,19,25; 10:8; 11:5,11; 12:11,42; 14:2; 17:7,23; 20:19; 24:7,11,24; 25:7; 26:32,46; 27:52,63; 28:6-7. Mark 1:31; 2:9,11-12; 3:3; 4:27,38; 5:41; 6:16; 9:27; 10:49; 12:26; 13:8,22; 14:28,42; 16:6; Luk 1:69; 3:8; 5:23-24; 6:8; 7:14,16,22; 8:54; 9:7,22; 11:8,31; 13:25; 20:37; 21:10; 24:6,34; Joh 5:8,21; 7:52; 11:29; 12:1,9,17; 13:4; 14:31; 21:14. Apg 3:7,15; 4:10; 5:30; 9:8; 10:26,40; 12:7; 13:22,37; 26:8; Rom 4:24-25; 6:4,9; 7:4; 8:11,34; 10:9; 13:11; 1 Kor 6:14; 15:4,12-17,20,29,32,35,42-44,52; 2 Kor 1:9; 4:14; 5:15; Gal 1:1; Ef 1:20; 5:14; Kol 2:12; 1 Thess 1:10; 2 Tim 2:8; Hebr 11:19; Jak 5:15; 1 Petr 1:21; Upp 11:1.

etos (år) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 2:20; Apg 13:20 – Ester 1:1a(A1); 2:16; 3:7,13f(B6); 8:9; 10:3l(F11); Tobit 1:7-8; 2:10; 5:3; 14:1-2(2),14; Judit 1:1; 2:1; 8:4; 1 Mack 1:7,9-10,20,29,54; 2:70; 3:37; 4:52; 6:16,20,53; 9:3,54,57; 10:1,21,57,67; 11:19; 13:41-42,51; 14:1,27; 15:10; 16:14; 2 Mack 1:7,20; 7:27; 11:3,21,33,38; 13:1; 14:4; Salomos Vishet 4:8; Syr 18:9-10; 41:4; Baruk 1:2; Jeremias brev v 2. Matt 9:20; Mark 5:25,42; Luk 2:36-37,41-42; 3:1,23; 4:25; 8:42-43; 12:19; 13:7-8,11,16; 15:29; Joh 5:5; 8:57. Apg 4:22; 7:6,30,36,42; 9:33; 13:21; 19:10; 24:10,17; Rom 15:23; 2 Kor 12:2; Gal 1:18; 2:1; 3:17; 1 Tim 5:9; Hebr 1:12; 3:9(10),17; 2 Petr 3:8; Upp 20:2-4,6-7.

naos (tempel) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:4; 2 Mack 14:33; Mark 14:58; Joh 2:19-21; Apg 17:24 – Judit 4:2,11; 5:18; 1 Mack 1:22; 2:8; 4:49-50,57; 7:36; 2 Mack 4:14; 6:2; 8:2; 9:16; 10:3,5; 13:23; 14:35; 15:18,33; Salomos Vishet 3:14; 9:8; Syr 45:9; 49:12; 50:1,7; 51:14; Baruk 1:8; De tre männens lovsång v 30; Bel och Draken v 14. Matt 23:16-17,21,35; 26:61; 27:5,40,51; Mark 15:29,38; Luk 1:9,21-22; 23:45; Apg 19:24; 1 Kor 3:16-17; 6:19; 2 Kor 6:16; Ef 2:21; 2 Thess 2:4; Upp 3:12; 7:15; 11:1-2,19; 14:15,17; 15:5-6,8; 16:1,17; 21:22.

nekros /död (kropp)/ (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 27:64; Mark 6:14; Joh 2:22; Apg 13:30 – Tobit 2:8; 5:10; 12:12-13; Judit 2:8; 6:4; 2 Mack 12:44; Salomos Vishet 4:19; 13:10,18; 14:15; 15:5,17; 18:12,23; 19:3; Syr 7:33; 22:11-12; 38:16,23; 48:5; Baruk 3:11; Jeremias brev v 26,70. Matt 8:22; 10:8; 11:5; 14:2; 17:9; 22:31-32; 23:27; 28:4,7; Mark 9:9-10,26; 12:25-27; Luk 7:15,22; 9:7,60; 15:24,32; 16:30-31; 20:35,37-38; 24:5,46; Joh 5:21,25; 12:1,9,17; 20:9; 21:14. Apg 3:15; 4:2,10; 10:41-42; 13:34; 17:3,31-32; 20:9; 23:6; 24:21; 26:8,23; 28:6; Rom 1:4; 4:17,24; 6:4,9,11,13; 7:4,8; 8:10-11,34(א*,A); 10:7,9; 11:15; 14:9; 1 Kor 15:12-13,15-16,20-21,29,32,35,42,52; 2 Kor 1:9; Gal 1:1; Ef 1:20; 2:1,5; 5:14; Fil 3:11; Kol 1:18; 2:12-13; 1 Thess 1:10; 4:16; 2 Tim 2:8; 4:1; Hebr 6:1-2; 9:14,17; 11:19,35; 13:20; Jak 2:17,20(א,*א,A),26; 1 Petr 1:3,21; 4:5-6; Upp 1:5,17-18; 2:8; 3:1; 11:18; 14:13; 16:3; 20:12-13.

oikodomeô (bygga) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 1:4; 14:5; Syr 49:12; Matt 16:18; Mark 14:58; Joh 2:20; Apg 9:31 – Tobit 13:10(11)(BA),16(17); Judit 16:14; 1 Mack 1:14,33,47,54; 4:47-48,60; 6:7; 9:50,62; 10:10,12,44-45; 12:35,37-38; 13:27,33,38,48; 15:7,39,41; 16:9,15; 2 Mack 1:18; Salomos Vishet 9:8; Syr 34:23(28); 40:19; 48:17; 49:7. Matt 7:24,26; 21:33,42; 23:29; 26:61; 27:40; Mark 12:1,10; 15:29; Luk 4:29; 6:48-49; 7:5; 11:47-48; 12:18; 14:28,30; 17:28; 20:17. Apg 7:47,49; 20:32; Rom 15:20; 1 Kor 8:1,10; 10:23; 14:4,17; Gal 2:18; 1 Thess 5:11; 1 Petr 2:7.

sôma (kropp) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 26:26; 27:52; Joh 2:21 – Ester 4:17k(C13); 9:14; Tobit 1:18; 10:10(BA); Judit 10:3; 13:9; 1 Mack 11:4; 2 Mack 3:17; 6:30; 7:7,37; 8:11; 9:7,29; 12:26,39; 15:30; Salomos Vishet 1:4; 2:3; 8:20; 9:15; Syr 23:16(17); 30:16; 41:11; 44:14; 48:13; Jeremias brev v 21; Bel och Draken v 32. Matt 5:29-30; 6:22-23,25; 10:28; 14:12; 26:12; 27:58-59; Mark 5:29; 14:8,22; 15:43; Luk 11:34,36; 12:4,22-23; 17:37; 22:19; 23:52,55; 24:3,23; Joh 19:31,38,40; 20:12; Apg 9:40; Upp 18:13.

tesserakonta (fyrtio) (i NT + exempel i Apokryferna) Asarjas bön v 24; Joh 2:20 – Tobit 1:21(S); 1 Mack 3:39; 12:41; 2 Mack 5:2. Matt 4:2; Mark 1:13; Luk 4:2. Apg 1:3; 4:22; 7:30,36,42; 13:21; 23:13,21; 2 Kor 11:24; Hebr 3:10,17; Upp 7:4; 11:2; 13:5; 14:1,3; 21:17.


Ytterligare studier:

Ps 16:10; Matt 20:19; 24:1-2; Mark 8:12; 9:31-32; 13:2; 15:33; Luk 9:44-45; 11:29; 23:44; 24:7-8,26-27,45; Joh 2:17; 4:20-24; 8:58; 12:16; 14:26; 16:14; Apg 6:14; 13:33; 1 Kor 12:27; Kol 1:18; Upp 8:1.


A.G. van Aarde "'The most high God does live in houses, but not in houses built by men . . .' The relativity of the metaphor 'temple' in Luke-Acts"; Neotestamentica 25.1 (1991): 51-64.

G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 1: The Clearest Evidence"; Tyndale Bulletin 56.1 (2005): 73-102.

G.K. Beale "The Descent of the Eschatological Temple in the Form of the Spirit at Pentecost: Part 2: Corrobating Evidence"; Tyndale Bulletin 56.2 (2005): 63-90.

R.J. Campbell "Evidence for the Historicity of the Fourth Gospel in John 2:13-22"; Elizabeth A. Livingstone, ed., Studia Evangelica, Vol. 7. Berlin Akademie, (1982): 101-120.

James A. Draper "Temple, Tabernacle and Mystical Experience in John"; Neotestamentica 31 (1997): 263-288.

Craig A. Evans "Jesus' Action in the Temple: Cleansing or Portent of Destruction"; Catholic Biblical Quarterly 51 (1989): 237-370.

Lars Hartman "'He spoke of the Temple of His body' (Jn 2:13-22)"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 70-79.

Andreas J. Köstenberger "The Destruction of the Second Temple and the Composition of the Fourth Gospel"; Trinity Journal 26.2 (Fall 2005): 205-242.

Andreas J. Köstenberger "The Seventh Johannine Sign: A Study in John's Christology"; Bulletin for Biblical Research 5 (1995): 87-103.

Judith Lieu "Temple and Synagogue in John"; New Testament Studies 45 (1999): 51-69.

Kenneth A. Matthews "John, Jesus and the Essenes: Trouble at the Temple"; Criswell Theological Review 3 (1988): 101-126.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-31; 2010-06-27; 2013-07-02; avslutande version 2017-09-21)

Tillbaka till Start

2:23-25 Men som Han (hela tiden) var i/med (folket) i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem i/vid påskalammet/påsken, i/under högtiden, trodde många in i Hans namn, då de tittade på Hans tecken, som Han (hela tiden) gjorde. Men (hela tiden) trodde/anförtrodde sig Jesus själv inte åt dem, ’på grund av att Honom ha’/eftersom han hade’ kunskap om alla (människor) och (hela tiden) inte hade behov, ’för att’/att någon måtte vara vittne med anledning av människan, ty Han hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan.

Ord för ord: 2:23 (24 ord i den grekiska texten) Som men (han)-var i '-na Jerosolymor'/Jerosolyma i '-et påskalamm'/påskalammet i '-en högtid', många trodde in-i '-et namn' hans tittande-på hans '-nen tecken'/tecknen vilka (han)-(hela-tiden)-gjorde. 2:24 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus) han-(själv) men '-en Jesus'/Jesus inte trodde sig (till)-dem på-grund-av '-en han'/han ha-kunskap-om alla. 2:25 (19 ord i den grekiska texten) och eftersom inte behov (han)-hade-(hela-tiden) för-att någon måtte-vara-vittne med-anledning-av '-n människa'/människan, han(-själv) ty hade-kunskap-om vad var-(hela-tiden) i '-n människa'/människan.


1883: Då han nu var i Jerusalem vid påsken under högtiden, trodde många på hans namn, när de sågo hans tecken, som han gjorde. Men själf betrodde sig Jesus icke åt dem, emedan han kände alla, och emedan han icke hade behof af att någon vittnade om människan, ty han visste själf, hvad som var i människan.

1541(1703): Då han nu war i Jerusalem, om Påskana, på högtidsdagen, trodde månge på hans Namn, då de sågo hans tecken, som han gjorde. Men Jesus betrodde icke sig sjelfwan dem; ty han kände alla; Och behöfde icke, att någon skulle wittna om menniskona; ty han wisste wäl hwad i menniskone war.

LT 1974: På grund av de under han gjorde i Jerusalem vid påskfirandet övertygades många människor om att han verkligen var Messias. Men Jesus litade inte på dem för han kände människornas innersta. Ingen behövde tala om för honom, hur skiftande den mänskliga naturen är.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren samtalade vänd i riktning mot Mose: ”Samtala (med) Israels söner och tala vänd i riktning mot dem:) ’Ni skall helga den femtionde tidsperioden och ’ropa alltigenom’/utropa ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ uppå jorden, för alla de som bor/bebor den, en tidsperiod av ‘låtande vara’/’lämnande i fred’, (en period) försedd med tecken skall den vara för er, och ’en var och en’/’varenda en’ skall gå bort ’in i’/till sitt förvärv, och var och en skall gå bort 'in i'/till sitt fädernesland.’” (3 Mos 25:10, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag känner (Israels söners) ondska, så mycket som de gör här idag, innan 'det att leda/föra Mig'/'Jag har lett/fört' dem in i ’den goda jord’/’det goda land’ som Jag svor (att ge) deras fäder.” (5 Mos 31:21b, Grekiska GT)

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund." (1 Krön 28:9a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”Du ensam har kunskap om människors söners hjärta.” (2 Krön 6:30b, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) ”Du har kunskap om alla ting.” (Ester 4:17da/C5a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Herren har kunskap om människornas ’räknanden alltigenom’/överväganden, att de är fåfängliga.” (Ps 94:11a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “... många gånger gick jag in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/vid högtiderna.” (Tobit 1:6a, S)

(Tobits son sade:) “ … Vilket tecken må jag ge (Gabael), och/’så att’ han må få ytterligare kunskap om mig och tro mig?” (Tobit 5:2a, S)

(Judit sade till stadens äldste:) ”Ni skall inte finna/’söka komma underfund med’ en människas hjärtas djup, och ni skall inte ’ta isär’/’söka urskilja’ hans sinnes utsagor, och hur (då angående) Gud, som har gjort alla de här tingen?” (Judit 8:14a)

Då Achior hade skådat alla ting så många som Israels Gud hade gjort, trodde han oerhört (på) Gud. (Judit 14:10a)

(Salomo sade:) “Vilken människa kommer att få kunskap om ett Guds rådslut?” (Salomos Vishet 9:13a)

(Salomo sade:) “’Ut ur’/’med utgångspunkt från’ skapade tings storlekar och förskönande på motsvarande sätt tittar deras upphovsman på (dem). (Salomos Vishet 13:5)

(Salomo sade:) "Den som hade vänt sig intill (ormen) räddades (hela tiden), inte på grund av det att tittas på, emellertid/utan på grund av Dig, allas Räddare." (Salomos Vishet 16:7)

(Salomo sade: “Israel tittade) på förunderliga förebud.” (Salomos Vishet 19:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje/’var och ens’ gärningar (är) kött inför (Herrens) ögon, och det är/finns inte (något) att gömmas från Hans ögon.” (Syr 39:19)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har spårat ut/upp (en människas) avgrund och hjärta ... ty den Högste har haft kunskap om varje/allt vetande, och Han har sett i, in i en (kommande) tidsålders tecken.” (Syr 42:18)

(Jesus, Syraks son, sade:) “’Varje ... inte’/ingen märkande/tanke har kommit till sidan av (Herren). ’Inte ... en ... inte heller’/’inte heller’ är (någon) utsaga gömd från/för Honom.” (Syr 42:20)

(Baruk sade:) “… Herren har lett ut (Sitt) folk ut ur Egyptens jord/land i/med mäktig hand och i/med tecken och i/med förebud och i/med stor förmåga och i/med hög arm.” (Baruk 2:11a, jfr Upp 11:8 ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem = Egypten)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes) (א*,B) hindrade (Jesus) alltigenom och sade: “Jag har behov att döpas av dig, och du kommer i riktning mot mig?” (Matt 3:14)

Då Jesus hade skådat (de skriftlärdas) avsikter talade Han: “’För att vad’/varför begrundar ni onda ting i era hjärtan?” (Matt 9:4)

(Jesus sade till de tolv:) “’Ge akt på från’/’akta er för’ människorna, ty de skall ’ge er till sidan av in i’/’överlämna er till’ rådsförsamlingar och piska er i sina synagogor.” (Matt 10:17)

Blinda och lama kom till (Jesus) i helgedomen, och Han gav dem vård. (Matt 21:14)

(Prästledaren sade: “Jesus) hädade! Vilket behov har vi ännu av vittnen? …” (Matt 26:65b)

(Jesu) föräldrar gick (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/varje år ’in i’/till Jerusalem (vid) påskalammets/påskens högtid. (Luk 2:41)

(Jesus) kände (de skriftlärdas och fariseernas) ‘räknanden alltigenom’/överväganden. (Luk 6:8a)

(Jesus sade:) "Ingen har kunskap om vem Sonen är ’om ej’/utom Fadern, och vem Fadern är ’om ej’/utom Sonen och för den som Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska avslöja (det)." (Luk 10:22b)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan." (Luk 16:15a)

(”Ledaren för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

‘Havande bett’/’(Lärjungarna) bad och’ talade: “Du, Herre, som har kunskap om allas hjärtan ... ” (Apg 1:24a)

(Mose) ledde ut (Israel), då han hade gjort förebud och tecken i Egyptens jord/land. (Apg 7:36a, jfr Upp 11:8 ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem = Egypten)

Simon själv trodde och/också ... då han tittade på tecken. (Apg 8:13a)

Gud, Den som har kunskap om hjärtan, har varit ett vittne för (nationerna), då han har gett dem, helt och hållet som och/också oss, den Helige Ande ... då han har gjort deras hjärtan rena (med hjälp av) tro. (Apg 15:8-9)

(Lukas sade: “Barbarerna/utlänningarna) hedrade oss (med) många heder/hedersbetygelser, och ... de satte/lade emot (oss) tingen ’i riktning mot’/’i fråga om’ behoven.” (Apg 28:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus skådade Natanael komma i riktning mot Sig och säger med anledning av honom: "Skåda, sannerligen en israelit, i vilken det inte är (något) svek!" Natanael säger till Honom: "Varifrån har Du kunskap om mig?" (Joh 1:47-48a)

Judarna svarade så och talade till (Jesus): "Vilket tecken visar Du oss, eftersom Du gör de här tingen?" (Joh 2:18)


Hembygdens predikan:

Jag såg satan, säger (Jesus), falla från himmelen såsom en ljungeld. Det grekiska ordet på ”se” (theôreô), som här användes, är icke det vanliga, utan ett som betyder beskåda, ursprungligen vara åskådare vid en offentlig fest. Valet av just detta ord visar, att Jesus i anden såg det stora skådespelet, satans fallande från himmelen, med innerligaste fröjd och hänryckning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 156, Första söndagen i fastan, Luk 10:17-20)

Alla tre evangelisterna anmärka, att Jesus såg deras tankar. För tron är detta en ytterst viktig upplysning. Ty om människorna inre låg blottat inför (Jesus), medan han gick på jorden, huru mycket mer måste det vara så, då han sitter förhärligad vid sin faders sida. Och om han såg in i fiendernas hjärtan, huru mycket vissare skall han då se in i sina vänners hjärtan! Såsom det ock sades i fråga om den lame och dem som buro honom att Jesus såg deras tro. Veten därför, mina älskade, särskilt I som liden, att Jesus känner varje tanke och den tystaste suck, som uppstiger ur edra hjärtan. Såsom David säger om Gud att han känner våra tankar från fjärran. Så gör även Jesus Kristus. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 407, Nittonde söndagen efter trefaldighet, Matt 9:1-8)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

(Frankrike: Paris)Abbedissan som förestod Saint-Caeur-de-Marie vid den tiden hette moder Marie-Jean-Baptiste. Hon var född - säger levnadsteckningen - 1903. Efter novitiatet skickades hon till Paris, till Saint-Caeur-de-Marie där hon blev kvar i sjutton år, från 1929 till 1946. Hon var inte ens fyrtio år när Dora Bruder var elev där. Hon var - enligt anteckningarna - "självständig och vidsynt", begåvad med "en stark personlighet". Hon dog 1985, tre år innan jag kände till Dora Bruders existens. Hon bör ha kommit ihåg henne - om inte annat för att hon rymde. Men vad hade hon när allt kommer omkring kunnat upplysa mig om? Några detaljer, några små dagliga händelser? Hur vidsynt hon än var kan hon säkert inte ha gissat vad som ägde rum i Dora Bruders huvud, hur hon upplevde sitt liv som internatelev eller hennes känslor då hon morgon och kväll betraktade kapellet, de falska klipporna på gården, trädgårdsmuren, raderna av sängar i sovsalen. (Patrick Modiano "Dora Bruder" s 37; författaren född år 1945 i Boulogne-Billancourt väster om Paris i Frankrike)

Hittills hade Jesus gjort endast ett tecken i Galileen. 2:11. Det andra tecknet där är nämnt i 4:54. Men det är tydligt att han nu gjorde flera tecken i Jerusalem. Förvisso var tempelreningen ett av dem. (Studiebibeln II:457)

I judisk litteratur tillhör kunskap om vad som är i människan Gud (Mekhilta Exod. 16.32 ...: 'Det finns ingen människa som vet vad som finns i hans nästas hjärta.') (C. K. Barrett "The Gospel according to St John" s 202; författaren född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

Om inbundna naturer och deras tankars gång kunna vi intet veta. Man kan lefva 50 år ihop med en menniska, utan att ana afgrunderna i hans själ. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 121; brev 18 sept 1911 till Nils Andersson)

När jag naivt umgåtts länge med en människa och sedan i minnet summerar upp honom, får jag tämligen reda på honom, men aldrig riktigt; och människorna ha rätt att bevara sina hemligheter. (August Strindberg ”En blå bok I” s 91; Studera mänskor)

En eftermiddag (jag befann mig i trädgården med en hacka, där stigen kom fram från stallgården) såg jag upp och fick se (Thomas Sutpen) stå där och titta på mig. Han hade sett mig under tjugo år men nu tittade han på mig; han stod där på stigen och tittade på mig mitt på eftermiddagen. ... När han väl hade ringen på mitt finger, upphörde (han) att titta på mig, (han) bara såg på mig på samma sätt som han hade gjort i tjugo år före den här eftermiddagen. ... Under tre månader hade han sett mig varje dag även om han inte hade tittat på mig. ... Men under de här följande två månaderna såg han mig inte ens. Kanske skälet var det mest uppenbara: han hade för mycket att göra; att han sedan han lyckats förlova sig (förutsatt att det var vad han ville) inte behövde se mig. Och han gjorde det inte; det fastställdes inte ens något datum för bröllopet. Det var nästan som om den där eftermiddagen inte existerade, aldrig hade hänt. (William Faulkner "Absalom, Absalom!" s 142-145; författaren född år 1897 i New Albany sydost om Memphis i USA)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jag tycker om, när människor sätta bom för min närgångenhet. Det skall då finnas ett det alra heligaste hos en hvar, som ingen profan får se. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 12; brev 6 febr 1894)

Gå igenom sju brinnande helveten och kom ut på andra sidan osvedd! ... Skrif snart igen, till den enda som förstår dig i botten och värderar Dig. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 286; brev 31 maj 1891 till Birger Mörner)

Vasiljev slöt ögonen och vände liksom förorättad ansiktet in mot soffryggen. "Jag förstår mig inte på sådan där nyfikenhet!" muttrade han. "Det fattas bara att ni nu också skall börja hålla förhör med mig om vilka orsaker som har drivit mig till självmord! ... Jag förstår det inte själv, det måste jag erkänna ... Det finns en del protokolls- och tidningsklyschor i stil med "olycklig kärlek" och "förtvivlade ekonomiska förhållanden", men själva orsakerna vet ingen något om ... Dem känner varken jag eller ni eller era redaktioner, där de har panna att skriva "Ur en självmördares dagbok". Bara Gud kan fatta själstillståndet hos den som söker beröva sig livet - människorna förstår ingenting. (Anton Tjechov "Berättelse utan slut" s 190-191; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

"Jag vet nog vad du tänker, Vasitjka!" (sade Natalja Michailovna till sin äkta man). ... Vasitjka harklade sig, rynkade pannan och gick av och an i rummet. "Ja, nog måtte ni haft roligt därnere", mumlade han och log ett maliciöst leende. "Fy, vad du är dum!" utbrast Natalja Michailovna stött. "Jag vet vad du tänker! Du har alltid såna där fula tankar ... Och här sitter man och är trevlig och berättar för dig! Men inte ett ord mer ska jag säga! Inte ett ord!" Hon snörpte på munnen och tystnade. (Anton Tjechov "Sladder" s 80-81; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

En första klassens kupé. På den röda sammetssoffan halvligger en ung och vacker dam. ... Hon är upprörd. ... På soffan mitt emot henne sitter en ung tjänsteman i väg- och vattenbyggnadsverket, som i guvernementstidningarna publicerat en del berättelser eller som han själv kallar dem "etyder" ur storstadslivet ... Han ser henne rätt i ansiktet, han betraktar henne ihärdigt med en kännares min. Han iakttager, studerar och söker fånga denna excentriska, gåtfulla natur, han vill förstå och genomtränga den i grund och botten ... Hennes själ, hela hennes psykologi är som en uppslagen bok för honom. "Å, jag förstår er så väl! - säger han och kysser hennes hand invid armbandet. "Er ömtåliga, känsliga själ söker en utgång ur labyrinten. ... Ja, det är en förfärlig vidrig kamp, men ... förtröttas icke. Ni skall segra till sist!" "Skildra mig, Valdemar!" säger den lilla damen med ett sorgset leende. " ... Visa världen min själ, Valdemar, visa den detta stackars hjärta! Ni är psykolog. Vi ha knappt suttit en timme här i kupéen och pratat, och ni har redan i grund och botten lärt känna min själ. ... Ack! Ni är författare och känner oss kvinnor. Ni förstår mig." (Anton Tjechov "En gåtfull natur" s 112-114; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

Akakij Akakijevitj ... stannade nyfiket framför det upplysta fönstret till en affär och betraktade en tavla. Den föreställde en vacker kvinna som höll på att ta av sig en sko, varvid hon blottade ett vackert format ben; bakom hennes rygg stack genom en dörr en herre in sitt huvud med ståtliga polisonger och ett vackert pipskägg. Akakij Akakijevitj skakade på huvudet, smålog och gick sin väg. Varför log han? Kanske var det för att han stött på någonting som han likväl i likhet med de flesta människor hade en viss känsla för. Kanske tänkte han bara som alla andra tjänstemän: "Ja, de där fransmännen! Om de skall framställa någonting sådant så blir det också något sådant! Kanske tänkte han inte alls så och för övrigt är det omöjligt att krypa in i en annan människas själ och ta reda på vad hon tänker. (Nikolaj Gogol "Kappan" s 70? ; författaren född år 1809 i Velyki Sorochyntsi nordväst om Poltava och öster om Kiev i Ukarina)

Över Ingrids drag spelade ett till hälften dystert, till hälften spotskt leende. Hon svarade lugnt: " ... Jag har levat länge, rönt mycket och genom flitigt iakttagande vunnit någon insikt i en viss konst, som ej ligger öppen för alla ... Konsten att i den yttre människan, såsom i en dock ofta dunkel spegel, skåda den inre. ... Att jag ej, som det kringirrande folkets kvinnor, rannsakar handens linjer för att läsa en människas öden, utan vida tydligare utletar dem på hennes panna." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 24-25; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

När nu (sonen) war död, lär (änkan) wäl i tysthet hafwa önskat och suckat: ack, om det hade warit Guds wilja, att min son ännu lefde, eller att han nu kunde ånyo blifwa lefwande! Detta ligger så djupt i hennes hjerta, att hon icke ens sjelf kan märka det; ja, hon kan ej heller tänka på att begära sådant, och likwäl är hennes hjärta fullt deraf. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 210 i kommentar till Luk 7:11-17; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Många äro fromma och göra stora gerningar, men inwärtes ligger något syfte eller uppsåt, så att de dermed söka sin egen nytta, utan att sjelfwa blifwa det warse. De tjena icke Gud rent och enfaldigt för Guds skull, utan för ära, gods, himmelen eller ock för helwetets pina skull. Och detta falska uppsåt kan ingen upptäcka, om icke Gud pröfwar menniskan med många och swåra anfäktningar. Derföre kallar här Paulus sådant uppsåt: det i mörkret fördolda, och gifwer det sålunda just det rätta namnet, så att det icke kunde bättre benämnas. Det är icke allenast fördoldt, utan ock uti mörkret, det är i det allrainnersta, der menniskan icke sjelf kan skåda, utan Gud allena. Si, detta bedröfliga mörka uppsåtet på djupet af wårt hjerta gör, att wi måste ödmjuka oss den ene under den andre, och kunna icke mäta eller wäga någon gerning eller stånd emot ett annat. Ty detta uppsåt är just wågen och domstolen för alla gerningar, stånd, förhållanden och lefnadssätt. Emedan nu en hustru kan hafwa något godt uti mörkret fördoldt, och en jungfru något ondt, så är det alldeles förwändt och ochristligt, att för den ogifta lefnaden skull, som är en yttre sak, wilja ställa en jungfru framom en äkta hustru. Det är som om jag wille wäga ägg på en wåg och wägde allenast skalen, men borttoge gulan och hwitan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 42 i kommentar till 1 Kor 4:1-5; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Mycket som har vunnit människors pris är misshagligt inför (Guds) prövande blick. Ty ett är handlingens utseende och ett annat den handlandes uppsåt och ett tredje de fördolda tids- och biomständigheter, ur vilka handlingen utgått. (Augustinus "Bekännelser" s 54; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

Att känna vad som är i människors hjärta tillhör endast Gud “som har format hjärtan, ett och ett.” (Ps. 33::15, LXX), ty, säger Salomo, ”Du, ja endast Du, känner hjärtana” (1 Kung 8:39). (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:83; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Gud) ser oss sådana vi är in i hjärtegrunden. Ty inför Honom har vi det inte rätt ställt i oss själva med vår egen kraft. Inför Honom är vi bara i behov av hans förlåtelse och den rättfärdighet han ger genom Jesus Kristus. (Lars-Olof Carlsson "Rättfärdig inför Gud?"; Jönköpings-Posten den 8 juli 1988)

(En) gåvas verkliga värde och storlek kan vi (människor) inte avgöra. Det kan bara Gud bedöma, som känner människan alltigenom. (Donald Kennemark "Hur mycket skall jag ge?"; Jönköpings-Posten den 11 september 1981)

Lärjungarna blev förvånade när de mötte Jesus första gången. Denna man visste om deras förflutna på förhand. Där har vi Natanael. Jesus kunde uttala sitt omdöme om honom innan han hade mött honom personligen. Det var den Gud som "kan utrannsaka hjärtan och njurar" de mötte. Han vet om varje människas förhållanden. Vi kan inte hålla något hemligt för honom. Denne Gud är så stor och hög att han kan gripa om allting. (Sven-Erik Svensson "Jesus kallar lärjungar"; Jönköpings-Posten den 12 juli 1974)

(Tyskland: Lützen sydväst om Leipzig; Sverige: Göteborg) Så speglar sig varje tidevarvs intressen i dess syn på det förgångna, och historiens sanningar blir sällan gamla, hur exakta de än må se ut. ... Hur det egentligen förhöll sig kan eftervärlden sällan veta; objektivt vissa är blott ett antal siffror och årtal, rapporter och formuleringar utan djupare intresse. De levande som inte ens känner varandra kan aldrig säkert lära känna de längesedan döda, deras hemliga tankar och drömmar, lynnen, fördomar och bevekelsegrunder. Men de kan projicera sin egen livssyn på det förflutnas väldiga bildskärm, välja sig vänner och ovänner i dess oerhörda persongalleri och finna livslång fägnad i dess ofantliga kuriosakabinett. Ehuru nationen nu (år 1963) är i färd med att söka lära sig tänka globalt och minnet av slaget vid Lützen högtidlighålls endast på bakelserna med hjältekonungens bild i Göteborg, är det sålunda alltjämt glädje med Sveriges historia. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 801)

(Jesus) genomskådade fariséernas skinande fasad och såg bakom den perfekta laguppfyllelsen orena hjärtan. (Sten-Sture Zettergren "Skuld och nåd"; kommentar till Joh 8:1-11; Jönköpings-Posten den 22 juni 1956)

(Mullsjö, Göteborg) Den självskapande gloria av yogaprofet och storfursteson som hittills kringstrålat Ivan Romanovs person förlorar under de dramatiska augustidagarna 1954 på Ryfors (i Mullsjö) alltmer sitt skimmer. Kvar står till siste änden bilden av en människa i all sin skröplighet. . . . Inget är fördolt för denna märklige man. För han kan läsa elevernas tankar. Genom att sätta tummarna på nedre delen av deras nackar och pekfingret fram om nyckelbenen. En kvinnlig elev berättade i (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning): " . . . Man skulle träna upp inbillningsförmågan. Alla skulle i tankarna utforma en ljusstake: Jag hade tänkt på en gammal 1600-tals malmstake som jag ärvt. När han stod bakom min rygg utbrast han: 'Det var en vacker gammal stake!' Som jag är skeptiskt anlagd godtog jag ej detta som bevis för att han haft kontakt med mina tankar. När han nästa gång gjorde sin rond runt bordet, fann jag på att, med händerna knutna under bordet, i tankarna flytta staken fram och tillbaka och då sade han: 'Men kan du inte hålla staken stilla? Varför flyttar du den sådär?' Efter det var jag övertygad om hans förmåga att läsa våra tankar och jag fick för övrigt gång på gång bevis på hans förmåga i det avseendet." Från storhet till fall är det som bekant endast ett tuppfjät. Märkligt nog skulle det bli Göteborgs stadsteater - och (Anton) Tjechovs Onkel Vanja - som åstadkom "storfurste Ivanovs" fall. Teatern behövde någon som kunde översätta pjäsen från ryska till svenska. Man vänder sig till Ivanov. Då visar det sig att tsarättlingen inte kan ryska. . . . Vid sina undersökningar kommer myndigheterna fram till att han sannolikt är fransk murarson . . . Därmed inget ont sagt om detta hedervärda yrke. (Ejnar Hedkvist "Släkten Sager och dess fantastiska historia" s 31; Anton Tjechov född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

Att angiva en persons inre bestämningar och egenskaper är en mer än mänsklig uppgift. Man behövde därvid äga gudomlig blick, så att man kunde se till hjärtat. Uppgiften ligger nämligen på heligt rum, till vilken Gud allena och individen själv äga tillträde. Huru välvilligt och uppmärksamt man än söker följa personen i hans ord och handlingar, är det ändå lätt att begå misstag och förgripa sig på de djupast liggande bevekelsegrunderna. ... Mer än vanligt vansklig är uppgiften att framföra en karaktäristik av pastor Karl Palmberg. Han var redan i sitt yttre framträdande originell. Ännu mera märker man detta, då man söker blicka in något bakom förlåten till hans rika inre liv. Där möter man en värld för sig, rik på majestätiska höjder och väldiga djup, fruktbara fält och gröna ängar, glittrande sjöar och floder och porlande bäckar, men ock på outforskade områden och karga trakter. Att en man med Karl Palmbergs kynne skulle låta mycket av sin inre värld bli en hemlighet för utomstående säger sig självt. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 120-121)

(Dalarna, Skillingaryd, Växjö) En synnerligen intressant föreläsning hade man i går afton nöjet åhöra då (den självlärde) frenologen (och karaktärstolkaren från Dalarna) Sten Frödin (född år 1881) af en lektion i människokännedom och med bilder demonstrerade sambandet mellan hufvudformen och karaktären. ... Hr Frödin kommer förmodligen att bli mycket anlitad under sin vistelse här, ty hvem vill ej lära känna sig själf, och framför allt hvilka föräldrar vilja ej ha en inblick i barnens medfödda själsanlag? Den talrika publiken applåderade kraftigt och väntar med spänning på torsdags afton, då hr Frödin fortsätter med att ge en inblick i de bestämda lagarna för fysiognomiken, huru karaktären läses af anletsdragen. ... ... Måndag föreläser han i Växjö. (Jönköpings-Posten 1916-09-13 och 1916-09-16 "Frenolog Sten Frödin i Skillingaryd")

(Dalarna, Vaggeryd, Skillingaryd) Två föreläsningar, en om hufvudformen och en om ansiktsdragen, huru dessa för frenologen afslöja vår karaktär, våra anlag