Tillbaka till kapitellistan

Enligt Johannes

Första kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1-2 | 3 | 4 | 5 | 6-8 | 9 | 10 | 11 | 12-13 | 14a | 14b-15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21a
| 21b | 22-25 | 26-27 | 28 | 29 | 30-31 | 32-33 | 34 | 35-37 | 38-39 | 40-41 | 42 | 43-44
| 45-46 | 47 | 48 | 49-50 | 51a | 51b |


1:1-2 I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. Den här var i en början (hela tiden) i riktning mot Gud.

Ord för ord: 1:1 (17 ord i den grekiska texten) I (en)-början var-(hela tiden) '-n utsaga'/utsagan, och '-n utsaga'/utsagan var-(hela tiden) i-riktning-mot '-en gud'/guden, och gud var-(hela tiden) '-n utsaga'/utsagan. 1:2 (7 ord i den grekiska texten) den-här var-(hela tiden) i (en)-början i-riktning-mot '-en gud'/guden.


1883 års NT-översättning: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Detta var i begynnelsen hos Gud.

1541 års översättning (reviderad 1703): I begynnelsen war Ordet, och Ordet war när Gudi; och Gud var Ordet. Det samma war i begynnelsen när Gudi.

Levande Testamentet 1974 (parafras): Innan något existerade fanns Kristus hos Gud. Han har alltid funnits till och är Gud.


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet "var i en början" (Joh 1:1) benämns i Uppenbarelseboken "Början (och Slutet)" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början ... talade Gud. (1 Mos 1:1a,3a, Grekiska GT)

Efter de här orden blev/kom ett Herrens ord (vänt) i riktning mot Abram i en syn. (Herren) sade: ”Frukta ej, Abram!” (1 Mos 15:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du skall tala i riktning mot (Aron) och du skall ge mina ord in i hans mun, och jag skall öppna min mun och hans mun och jag skall dra en slutsats åt er vad ni skall göra. Och han skall samtala i riktning mot, i riktning mot folket och han skall vara din mun och du skall för honom vara de ting (som är) i riktning mot Gud." (2 Mos 4:15-16, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Mose skall ensam närma sig i riktning mot Herren, men (de äldste) skall inte närma sig. Men/och folket skall inte stiga upp tillsammans med, i sällskap med dem." (2 Mos 24:2, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren Gud: “Fienderna) hade begärelse att fördärva Din arvslott ut ur en början.” (Ester 4:17fb eller C 8b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Låt (kungens) namn vara ’varande välsignat’/välsignat in i tidsåldrarna, före solen skall hans namn stanna alltigenom, och i honom skall alla jordens stammar vara välsignade. Alla nationerna skall kalla honom lycklig.” (Ps 72:17, Grekiska GT)

(Herren sade till Davids Herre:) ”Jag avlade ut Dig, ut ur ett moderliv före en morgonstjärna. ... Du är en präst in i (den kommande) tidsåldern enligt Melki-Sedeks ordning.” (Ps 110:3b,4b, Grekiska GT; jfr Hebr 7:3 nedan)

(Visheten sade:) "Herren skapade mig, en början av Hans vägar, 'in i'/'med syfte på' Hans gärningar. Före tidsåldern grundade Han mig i en början. ... (När) Han (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig." (Ordsp 8:22-23,29b-30a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot mig 'ut ur'/'med utgångspunkt från' en andra (gång).” (Jer 1:13a, Grekiska GT)

(Herren/Jeremia sade till Jeremia/Jerusalem: “Israel var) för Herren en början av Hans produkter/frukter. ... ” (Jer 2:3b, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot Hesekiel. (Hes 1:3a, Grekiska GT)

(Amos sade till Israels folk:) “Hör den här utsagan som Herren har samtalat mot er.” (Amos 3:1a, Grekiska GT)

Många nationer skall gå och tala: "Kom hit, låt oss stiga upp ’in i’/till Herrens berg ... eftersom lag skall komma ut, ut ur Sion och en Herrens utsaga ut ur Jerusalem." (Mika 4:2, Grekiska GT)

(Herren sade till Betlehem:) ”Den skall komma ut, ut ur dig åt Mig (till) att vara ’in i’/till en ledare i Israel, och Hans ’vägar ut’/uttåg (är) från en början, ut ur en tidsålders dagar.” (Mika 5:2b, Grekiska GT)

En bok av utsagor (om) Tobit. (Tobit 1:1a)

(Tobit sade:) “ … Jag tror, att alla ting som Gud har talat, det skall föras till en avslutning och vara/'äga rum', och ett ord ut ur utsagorna må inte/förvisso ej falla alltigenom/isär …” (Tobit 14:4, S)

I/’med hjälp av’ det att fullborda en utsaga blev Jesus/(Josua) domare i Israel. (1 Mack 2:55)

(Salomo sade:) “Vad vishet är, och hur den blev/gjordes, skall jag komma bort med ett budskap (om), och jag skall inte undangömma ett mysterium för er, emellertid/utan från ett ursprungs början skall jag speja.” (Salomos Vishet 6:22)

(Salomo sade: “Vishet) är en outtömlig hög/skatt för människor, vilken de som har förvärvat (den) i riktning mot Gud har skickats/utrustats (med) vänskap.” (Salomos Vishet 7:14a)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Salomo sade: ”Vishet) förhärligar en ädel härkomst, då hon har ett tillvarosätt/levnadssätt tillsammans med Gud.” (Salomos Vishet 8:3a)

(Salomo sade: “Förstörelse av liv) var (hela tiden) inte från en början, och det skall inte vara in i (den kommande) tidsåldern.” (Salomos Vishet 14:13)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet har varit (och är) skapad förr/före alla ting, och en sinnesstämnings förstånd (är) ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ en tidsålder.” (Syr 1:4)

(Jesus, Syraks son, sade: “Visheten) skall öppna sin mun i en högstes (församling) av utkallade: ‘ … Jag kom ut från en högstes mun. ... Före tidsåldern, från en början skapade han mig.’” (Syr 24:2a,3a,9a)

(Jesus, Syraks son, sade till Gud:) ”Ge ett vittnesbörd till Dina i en början skapade varelser.” (Syr 36:14a eller 36:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En utsaga (är) varje gärnings början.” (Syr 37:16a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som alltigenom/’från början till slut’ förstår i/- en högstes lag skall söka ut/efter vishet av alla ’av början (plur)’/’som levde under tider av en början’.” (Syr 38:34b-39:1/39:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap. (Mark 1:1)

(Jesus undervisade folkskaran:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. ... Den som sår sår utsagan.” (Mark 4:3,14)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “I) de där dagarna kommer det att vara ett sådant betryck som inte har blivit av sådant slag från en skapelses början, som Gud skapade, ända till nuet och inte/förvisso ej må bli.” (Mark 13:19)

(Lukas sade:) "De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss." (Luk 1:2)

(Budbäraren sade till Sackarias:) “Det kommer att vara fröjd för dig och jubel, och många kommer att fröjda sig på/’för ... skull’ (din sons) ursprung.” (Luk 1:14)

(Under) Tiberius' befälhavarskap…, blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. … (Luk 3:1a,2b)

Då Jesus började (Sin verksamhet), var Han (hela tiden) ’som om’/omkring trettio år. (Luk 3:23a)

Det blev/hände i folkskaran att ligga/’man trängde sig’ på (Jesus) och/’för att’ höra Guds utsaga. (Luk 5:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som sår kom ut (för) att så sitt utsäde. …Utsädet är Guds utsaga.” (Luk 8:5a,11b)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)

... Den första utsagan gjorde jag faktiskt med anledning av alla ting, som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

(Petrus sade:) “Den Helige Ande föll emot, emot dem, precis som och/också emot oss i en början.” (Apg 11:15b)

Då nationerna hörde (dessa ord) fröjdade de sig (hela tiden) och förhärligade (hela tiden) Herrens utsaga. (Apg 13:48a)

(Paulus sade:) “Jag utövar/’verkar för’ att ‘genom varje’/’hela tiden’ ha en oskadd gemensam kunskap i riktning mot Gud och människorna.” (Apg 24:16b)


Hembygdens predikan:

Johannes använder det för de gamla grekerna kända ordet Logos eller på vårt språk Ordet. Såsom nämligen ordet utgår ur en människas inre och är hennes tanke, vilja och beslut, ja är, därest hon annars är sannfärdig, vad hon själv är, så var Kristus, sonen, evigt den varelse, genom vilken Gud själv trädde fram, var och verkade. Och såsom en son alltid är av samma natur som fadren, ja är ett väsende med honom, så var och är nu Kristus, såsom Guds son, själv Gud. Såsom orden här lyda: Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. ... Kristi födelse innebär sålunda det största ynnest- och kärleksbevis, som Gud själv kunde giva. Ty högre och ädlare varelse fanns icke ens i himmelen än hans egen son, icke heller någon kärare och dyrbarare för hans hjärta. Vi hava sålunda fått det högsta och dyrbaraste som Gud äger. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 39-40, Juldagen, Joh 1:1-14)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I dag finns många som högaktar Jesus och ser honom som ett föredöme, som en fantastisk människa, som en framstående lärare. Allt detta är i Johannesprologens ljus otillräckligt. Här framgår att han är gudomlig, han är Gud. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro - Johannesevangeliet" s 27; författaren född år 1950 i Skellefteå i Västerbottens län i norra Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine sydost om Los Angeles i Kalifornien i sydvästra USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angeles i Kalifornien i sydvästra USA vårterminen 2007

Det är helt klart att bakgrunden till det nytestamentliga logos-begreppet är att finna inom den judiska församlingen. Det har tidigare funnits en tendens till att se på ordet ”logos” hos Johannes som ett lån från den grekiska tankevärlden, men numera är man helt klar över att begreppet har sin bakgrund huvudsakligen i Gamla Testamentet och i judendomen. ... Begreppsmässigt har ”logos” i NT långt starkare anknytning till gudsuppenbarelsen i Gamla Testamentet än till grekiska filosofiska spekulationer. (Studiebibeln V:617)

Att Johannes inledningsvers avser att påminna om inledningsversen i Första Mosebok är säkert; att den återspeglar det första evangeliets inledning är troligt. (CK Barrett "The Gospel according to St John" s 151; författaren född år 1917 i Salford nordväst om Manchester i nordöstra England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham söder om Newcastle upon Tyne i nordöstra England; BG Ask-kommentar: Första evangeliet här = Markus evangelium)

Guds enfödde Son ... kallas ”Ordet”, därför att han uppenbarar Guds tanke och förverkligar Guds vilja. Redan när världen och människorna skapades, satte han sin prägel på allt. Tanken var, att människorna skulle bli hans bröder och Guds barn. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 199; Anton Fridrichsen född år 1888 i Meråker öster om Trondheim i Norge, 1928-1953 professor i Nya Testamentets exegetik i Uppsala i Sverige

Vid denna tid lämnade en ... skald sin hemtrakt och begav sig ut på erövringsstråt. Han kom till kung Narayan i kungadömet Amarapur. ... (Han) slungade denna fråga till församlingen: "Vad finnes som övergår ord?" Ögonblickligen återföll salen i tystnad. Därpå bevisade han i underbart lärda vändningar, att Ordet var i begynnelsen, att Ordet var Gud. Han hopade anföranden ur allehanda verk och byggde därmed ett högt altare för Ordet, som borde sättas högst av allt i himlen och på jorden. Och med sin mäktiga röst upprepade han frågan: "Vad övergår ord?" Stolt såg han sig omkring. Ingen vågade uppta hans utmaning. Han återvände gravitetiskt till sin plats som ett lejon, som nyss gjort sig en bastant måltid på sitt offer. Smickrarna ropade bravo. Men kungen teg i förundran. Och Shekhar, skalden (vid kungens hov), kände sig helt obetydlig vid sidan av all denna häpnadsväckande lärdom. Församlingen skingrades för den dagen. (Rabindranath Tagore "Segern" s 36-40; författaren född år 1861 i Calcutta i östra Indien)

"I begynnelsen var ordet!" Ja, ordet, det talade är allt. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 305; brev 9 maj 1908 till August Falck)

Naturvetenskap, du som är så säker På dina sakers sanna natur. ... Du som väger det ovägbara, Du som mäter hvad ej har mått. Säg: du måtte väl kunna svara Hvilken väg de döda har gått, Hvart vi alla en gång må fara, Hvar vår vagga från början stått? Svar det har du, men ej på frågan, Svar på mycket som ej oss rör. Ej bekänner du oförmågan, Men allt längre i mörker oss för. ... "I begynnelsen var cellen", så lyder ordet, Men före cellen? En annan cell. Man ser på ämnet men den som gjord'et Om han var mästare eller gesäll? Han finns ej till för vedersakarn Som tror på skon men förnekar skomakarn. ... Nej, vetenskap, för att hjälpa så litet Så är din högfärd allt för stor. Och när ditt mystiska hölje är slitet Och man får se hvad inuti bor, Så är du icke den Guden man tror. (August Strindberg "Naturvetenskapen"; Jönköpings-Posten 1908-04-24)

(Sverige: Uppsala) Då Ni sände mig Er skrift om (professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet Christopher Jacob) Boström, satt jag midt i Blå Boken, och tänkte ett ögonblick inregistrera Boström bland mina ungdomsförförare och särskildt vidräkna med honom derför att han velat lösa de högsta problemen med quator species eller bondförståndet. Hur han kunde förneka tillvaron af helvetet, som faktiskt existerar, och hur han kunde förneka Kristi gudom begriper jag nu icke. Hans filosofiska metod är mig såsom gymnasisternas, (den franske författaren och filosofen) Voltaires och Andras, för enkel ... Emellertid jag skonade honom! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 68; brev 13 sept 1907 till Gustaf Jacob Keijser; den skrift Keijser sänt Strindberg var sannolikt Chr J Boström, Föreläsningar i religionsfilosofi); Voltaire född år 1694 i Paris i Frankrike

Euclides tolfte axiom lyder som bekant: Om en rät linje råkar tvenne andra räta linjer så att vinklarne som stå innantill på samma sida om henne blifva tillsammantagna mindre än tvenne räta, så skola dessa två linjer, om de oändligen utdragas, råka hvarandra på den sidan, där dessa vinklar stå, hvilka tillsammantagna äro mindre än tvenne räta. Om detta är en själfklar sats, som hvarken kan eller behöfver bevisas, hur mycket klarare är icke då axiomet om Guds existens? Den som söker bevisa ett axiom råkar in i orimligheter, därför skola vi aldrig söka bevisa Guds existens. (August Strindberg ”En blå bok I” s 7; Trettonde axiomet; Euclides född omkring år 325 troligen i Grekland)


ca 1900 - ca 1600

(Vandringsmannen) längtar, längtar och anar, han vandrar, söker och spanar alltjämt och överallt, och vad han efterfiker det skymtar, lockar och viker i skiftande gestalt. ... ... Ett sus i en morgongryning från världsoceanens dyning kring bleknande stjärne-skär. Han lyss och skådar och anar. I allt han det sökta spanar och undrar vad det är. ... ... Kanhända det eftertrådda är det aldrig än förstådda och vad ingen skall förstå; men han måste längta och ana, han måste vandra och spana och söka det ändå. ... Och kom han till världens ända, dit inga vägar lända, där Intets rike är, han böjde sig över stupet och stirrade in i djupet med vemodsfyllt begär. ... Och lutande över stupet han ropade ned i djupet som saknar återljud, och ropet skulle fara genom ändlöst icke-vara, genom tigande rymder: Gud! (Viktor Rydberg ”Längtan” s 240; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Jag är redan socialist! Men ateist kan jag visst aldrig bli. Det är för långt lidet. Och så tycker jag det är mindre skarpsinnigt! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 229; brev 24 juni 1884 till Pehr Staaff)

"Jag accepterar Gud och jag gör det gärna", (sade Ivan till Aljosja), "och inte bara det, jag accepterar hans allvishet också och hans mål och syften, som är helt okända för oss, jag tror på en ordning, på livets mening, jag tror på den eviga harmoni som man säger att vi ska uppgå i, jag tror på Ordet, som hela världsalltet strävar mot och som självt 'var hos Gud' och som självt var Gud, ja, och så vidare och så vidare i all oändlighet. ... Men ser du, när det kommer till kritan, accepterar jag inte denna Guds värld, även om jag vet att den existerar, jag accepterar den överhuvudtaget inte. Det är inte Gud som jag inte accepterar, det måste du förstå, det är den värld som skapats av honom, Guds värld alltså, som jag inte accepterar och inte kan gå med på att acceptera. Men med ett förbehåll: jag är barnsligt förvissad om att allt lidande kommer att helas och gottgöras, att hela den här kränkande komiken i alla mänskliga motsägelser kommer att försvinna som en sorglig hägring ... och att till sist, i världsfinalen, i ett ögonblick av evig harmoni, någonting kommer att inträffa och uppenbara sig, något som är så kostbart att det räcker för alla hjärtan, räcker till för att utsläcka allt hat, sona alla mänsklighetens brott och illgärningar, allt blod som utgjutits av oss människor, räcka till inte bara för att förlåta utan också rättfärdiga allt som har hänt med människorna ja, även om allt detta kommer att hända, accepterar jag det ändå inte och vill inte acceptera det heller! ... Så är jag funtad, Aljosja och sådan är min tes." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 261-262; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)

Hvem vet, om icke denna längtan (efter en Gud) . . . genomtränger hela skapelsen, om icke på de otaliga planeterna i den oändliga världsrymden samma längtan till Gud röjes, samma rop höjes efter en himmelsk Fader. Däruti har då naturkrafternas spel ytterst resulterat: i de ur dessa krafters samverkan framgångna varelsernas fordran på ett högsta väsen, en högsta kärlek, som tillförsäkrat dem en annan lott än den att uppkomma, lefva ett kort lif, blandadt af sorg och glädje, och så försvinna. Ligger det en gudomlig skaparplan under det hela, eller är allt ett blindt spel af blinda makter? På denna fråga kan naturvetenskapen ingenting svara, ty frågan hör icke till hans område, utan till filosofiens. Allt hvad naturvetenskapen förbehåller sig och har rätt att förbehålla sig är, att gudomliga afsikter och ändamål ej må indragas som förklaringsgrunder för sammanhanget mellan kroppsliga fenomen, hvilket i forna tider skett till största skada och begreppsförvirring. Världen kan vara en skaparplan, som förverkligar sig, och allt kan hafva ett gudomligt ändamål, utan att fördenskull denna plan eller detta ändamål kan tagas med i beräkningen vid naturvetenskapliga undersökningar, lika litet som man vid förklaringen af de enskilda delarnas förhållande och verksamhet i ett af människan uppfunnet maskineri har att bruka afsikten därmed som förklaringsgrund för vattnets stigande i pumpverket eller för ångans tryck på ångkittelns väggar. Först när det gäller att förklara ett sådant maskineri som ett helt har planen och afsikten därmed en betydelse, och då den aldra högsta. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 206-207; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Vid 23 års ålder (år 1865) började (den tyske filosofen Edvard von Hartmann) arbeta på sin "Det omedvetnas filosofi". . . . Hartmann, likasom (Arthur) Schopenhauer, anser omöjligt att förklara det elände, som världen företer, annorlunda än att världsskapelsen, har sitt första ursprung i en oförnuftig akt, en akt, hvari förnuftet icke medverkat, alltså i en blind viljeakt. Och likasom Schopenhauer antager han, att medvetande och själfmedvetande endast äro sekundära uppenbarelser hos de skapade varelserna, medan den skapande kraften verkar omedvetet. Men trots dessa likheter är dock Hartmanns Gud en helt annan än Schopenhauers. Hartmann inser, att en vilja, som inte vill något bestämdt, som icke har något innehåll, föremål eller ändamål, är ett tomt och overkligt något, som ensamt för sig icke kan skapa en värld, allra minst en sådan värld som denna, i hvilken man, trots allt hennes elände, finner ändamål, planmässighet och öfver allt och öfver allt en häpnadsväckande vishet i valet af medel till ändamålens vinnande. Hartmann anser fördenskull nödvändigt att antaga, att det skapande väsendet, världens urgrund, är ej endast en blind, oroligt sträfvande allvilja utan ock ett omedvetet eller rättare öfvermedvetet förnuft, åt hvilket han ger namnet omedveten eller öfvermedveten föreställning, i hvilket förnuft förefinnes såsom idéer allt det, hvaråt den blinda allviljan i sin oemotståndliga skaparedrift ger verklig eller individuell tillvaro. Världens princip eller urgrund är således enligt Hartmann ett väsen, som i sig förenar vilja och omedvetet förnuft, och han kallar detta väsen för det omedvetna eller det öfvermedvetna. Världen har kommit till genom detta urväsens vilja, och däraf kommer världseländet, ty viljan är ingenting annat än en blind drift; att världen, sedan hon sålunda kommit till, företer planmässighet och utveckling emot ett mål, det har sin orsak i detta urväsens förnuft. Han liknar detta omedvetna eller öfvermedvetna förnuft vid ljuset, som upplyser allt utom den punkt, från hvilken det utstrålar; vid ett klarseende öga, som skådar allt, men icke sig själf. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 158-160; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Eduard von Hartmann född år 1842 i Berlin i Tyskland; Arthur Schopenhauer född år 1788 i Danzig nordost om Berlin i Tyskland, nuvarande år 2007 Gdansk nordväst om Warszawa i Polen)

Guds Son kallas Ordet, emedan Han är det ewiga uttrycket af Fadrens ewiga tankar, emedan Fadren isynnerhet talar genom Honom och genom Honom uppenbarar sig och werkar, samt emedan man blott känner och har Fadren i Sonen, såsom man har tanken i ordet. Ordet war i begynnelsen, icke wardt eller blef, utan war redan, då tiden och de skapade tingen begynte wara; Ordet war således före all tid, alltså af ewighet. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 237)

Har en tid varit, då världen icke fanns? Och huru har världen uppkommit? Dessa frågor gjorde sig (gossen), men icke utan yttre anledning. Han hade hört en syster läsa ur en bok (prästen och författaren Magnus Bruzelius' "Sveriges historia för ungdom") något som rörde dem och gjorde mäktigt intryck på honom: "Morgon var tidens, då Ymer byggde: var ej sand, icke sjö, ej svala böljor. Jord fanns icke, ej himmelen den höga, blott Ginnungasvalget." Lösningen på gåtan fick han genom den vördade arvsägnen på moderns läppar: världen är skapad av Gud. Han visste förut, att Gud är allas vår fader och beskyddare och i osynligt måtto allestädes närvarande. Hans funderingar om Ymer, som "byggde", utan att ha en jord att bygga på, undanröjdes genom en skildring av skapelsens fortgång från ljuset, som tändes i djupets mörker, intill människans framträdande på jorden. Vad som i kvällsstunderna berättades om Gud, änglarna och saligheten uppfyllde honom med beundran och anammades med tro. Världen var vacker, sådan han sett den, och hade märkvärdiga företeelser, men erhöll nu också ett heligt värde, emedan den var Guds värld. (Viktor Rydberg "Från barndomen" s 115-116; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Faust: (Uppenbarelsens) ljus är klarast tänt uti det nya testament. Jag trängtar nu att dess grundtext höra och att med redligt ordaval till kära modersmålet överföra det heliga original. Det skrivet står: "i förstone var ordet"; här redan sjunker pennan ned till bordet; så högt kan ju omöjligt ordet skattas, det måste annorlunda fattas. Och andas jag en helig siarluft, så skriver jag: "det första var förnuft". Men pennan måste åter vila, att ej hon må sig överila. Har allt sitt upphov ur förnuftet haft? Det borde stå: "i förstone var kraft". Men innan än jag nederskrivit detta, så hejdas jag och finner bättre råd, ja, anden hjälper mig, jag har det rätta och skriver trygg: "i förstone var dåd"! (Johann Wolfgang von Goethe "Faust" s 61; författaren född år 1749 i Frankfurt am Main i Tyskland)

I det gudomliga förnuftet . . . har (enligt Gottfried Wilhelm von Leibniz) hela världssystemet af evighet förefunnits såsom en gudomlig tankebyggnad. Där har hvarje monad med alla de anlag, som han sedan i det reella lifvet utvecklar, förefunnits såsom en nödvändig integrerande del af detta världssystem, och icke ett enda af dessa indiviuduella anlag skulle kunna förändras utan att medföra en förändring af hela systemet. Jämte detta till existens af Gud framkallade världssystem förefinnes i det gudomliga förnuftet oändligt antal andra möjliga världar; men att icke de världarna, utan just denna, framträdde i existens, var ett val gjordt af Guds fullkomlighet, rättfärdighet och visdom, och detta innebär, att denna värld är den möjligt bästa och fullkomligaste. Till att skapa världen och en sådan värld i hvilken monaderna kunna genom fri och i deras natur grundad sträfvan närma sig Gud och inom sina föreskrifna gränser söka den fullkomlighet, som är en afbild af hans egen, därtill kände Gud en moralisk nödvändighet, ett skapande behof af att älska och i kärleken uppenbara sitt gudomsväsen. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 91-92; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Gottfried Wilhelm von Leibniz född år 1646 i Leipzig i Tyskland)

Liksom våra ord förklarar våra tankar för andra, så sändes Guds Son för att uppenbara sin Faders tanke för världen. (Matthew Henry " Concise Commentary on the Whole Bible " s 773; författaren född år 1662 i Broad Oak norr om Swansea i Wales)

Redan det första ordet, som möter i bibeln, det ord, som öfversättes med "I begynnelsen" innehöll en mängd hemligheter, som (kabbalisten) rabbi Isak (Aboab i Amsterdam) hade att förklara för (den femtonårige Baruch) Spinoza. Ordet kan också delas i två ord med betydelsen: "han skapade en vädur", och denne vädur är, förklarade rabbinen, Guds lamm, Messias, som sålunda är den förstfödde af allt skapadt. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 554; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888; BG Ask-kommentar: Jämför "den lille baggen" i Upp 5:6; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Baruch Spinoza född år 1632 i Amsterdam, Nederländerna)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Vad menar man egentligen med att ha en Gud, och vad innebär begreppet Gud? Svaret är följande: din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud. ... Det som du fäster ditt hjärta vid och som du förlitar dig på är, menar jag, i verkligheten din Gud. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 23; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Den som icke anammar Ordet för dess egen skull, han anammar det icke för predikanternas skull, om ock alla änglar predikade det för honom. Och den som anammar det för predikantens skull, han tror icke Ordet, tror icke heller på Gud genom Ordet, utan han tror predikanten och på predikanten. Derföre blifwer icke heller hans tro länge beståndande. Men den som tror Ordet, han frågar icke efter, hwilken den person är, som utsäger Ordet, wördar icke heller Ordet för personens skull. Twärtom wördar han personen för Ordets skull och sätter alltid Ordet före personen, så att om personen ginge under, eller alldeles affölle från tron och predikade annat, så läte han hellre personen fara, än Ordet, och hölle sig wid det, som han har hört, personen måtte wara, komma och gå, huru och när han kunde eller wille. Detta är den rätta skilnaden mellan gudomlig tro och mensklig tro, att den menskliga tron hänger fast wid personen, tror, förlitar sig på och wördar Ordet för dens skull, som utsäger det. Den gudomliga tron deremot hänger fast wid Ordet, som är Gud sjelf, tror, förlitar sig på och wördar Ordet, icke för dens skull, som har utsagt det, utan känner så wisst, att det är sanning, att ingen kan någonsin mera slita den derifrån, om ock samme predikant wille göra det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 76-77; kommentar till Luk 2:15-20; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Hwarföre har Johannes just brukat bilden af Ordet och icke någon annan, t.ex. solens sken eller avbild? Jo, först till den ändan, att han måtte wisa oss tillbaka till Skriften i gamla testamentet, hwarpå han ... grundar sig för att upplåta och förklara den. ... Gud låter på det eftertryckligaste förstå, att före alla skapade warelser funnits ett Ord. Ty Gud säger förr, än någon varelse är till, - ja, just genom sägande, och endast derigenom, få de skapade tingen tillwaro. Men emedan allt är gjordt genom Guds sägande och ord, så kan detta sjelft icke wara en skapad warelse. Ty det rimmar sig icke, att allt skulle skapas genom Ordet, och att ändock Ordet sjelft skulle wara skapadt. Men är det nu icke skapadt, så måste det wara Gud. Ty utom de skapade tingen finnes ingenting annat, än Gud. Widare kan Ordet icke wara Fadren, som säger det. Det måste derföre wara en annan person, ty ingen säger sig sjelf. Men åter kan det icke till wäsendet finnas mer, än en sann Gud. Emedan nu bådadera är sannt, så måste Ordet på det sätt utgå från Fadren, att det förer med Sig samma natur och samma Gudom, som Fadren har, så att det är twenne personer och likwäl en Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 84-85; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Johannes) börjar inte som de övriga (evangelisterna) underifrån utan ovanifrån, från den punkt på vilken han siktade, och det var med detta i sikte som han författade hela boken. Och inte i början bara utan igenom hela evangeliet är han mer upphöjd än de övriga. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:3; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

En kort tid såg det i själfva verket ut som det öfvervälde kristendomen vunnit under de båda kejsarne Konstantin (kejsare 306-337) och Konstans (kejsare 337-350) skulle gå den ur händerna och efterföljas af en i nyplatonsk skepnad uppträdande reformerad och förnyad hedendom. Det var då nyplatonikern Julianus (kejsare 361-363) innehade cesarernas tron. . . . Högst öfver allt står i denna religion det gudomliga urväsendet, den onämnbara, för människotanken aldrig till fullo uppfattliga urgrund och medelpunkt, ur hvilken alla andra väsen i på hvarandra böljeslag emanerat såsom ljusvågorna utstråla från solen. . . . Medelbart uppenbarar sig (detta ofattliga urväsen) genom de rena, kärleksrika och mäktiga väsen, hvilka utgöra den närmaste emanationskretsen omkring honom. Bland dess väsen är särskildt ett, som framför alla andra är urväsendets sanna afbild och af lika väsen med honom, hvilket i evighet utgående från honom, likasom vänder sitt anlete tillbaka mot sin urbild och afspeglar den. Denna afbild, som tillika i högsta meningen är medlaren mellan det ofattliga urväsendet och världen, har i det synliga universum sin symbol i solen och kallas fördenskull af Julianus med solgudens traditionella namn: Helios eller Apollo. . . . Bestämdare än hos de föregående nyplatonikerna får hos Julianus solguden, Helios-Apollo, en ställning till den gudomliga urgrunden, till universums fader, hvilken påminner om det förhållande, hvari den kristna teologien ställer sonen, den andra personen i gudomen, till fadern, den första personen. Helios-Apollo är faderns afbild och af samma eller lika väsende som honom. Han är faderns logos, som från evighet utgått ur honom, och han är, i likhet med Johannes-evangeliets logos, den genom hvilken universum blifvit skapadt och det ljus, som lyser i mörkret, och det lif, som genom alla tidsåldrar varit människornas ljus. Han är faderns förste och enfödde son, som emottagit fullheten af faderns outrannsakliga visdom och allgodhet och låter dessa af fadern undfångna krafter inströmma i de öfriga gudamakterna. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 143-145,150; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Konstantin I född år 272 i Naissus, nuvarande år 2007 Nis, sydost om Belgrad i östra Serbien; Constans född omkring år 323 i Konstantinopel/Istanbul i Turkiet, Julianus Apostata född år 331 i Konstantinopel/Istanbul i Turkiet)

Blotta tanken på att Gud skulle uppträda som skapare, och att världen skulle förhålla sig till honom såsom kärlet till sin verkmästare, var för nyplatonismen en styggelse, ett neddragande af Gud till likhet med begränsade väsen. De föreställde sig därför världens tillkomst på ett annat sätt - genom emanation, genom utströmning. Bildligt taladt liknade de Gud vid ett intellektuelt ljus, en andlig sol, ur hvilken ljusfloder utströmma, aftagande i kraft och glans i samma mån som de aflägsna sig från sin källa. Ur det gudomliga väsendets fullhet utflödar först en afbild af Gud själf, och denna afbild, i det han vänder sig till sin urbild för att skåda honom, är förnuftet. I förnuftet innebo idéerna, och ur förnuftet utströmma åter andra krafter, enhvar i sin ordning en afbild af den kraft, hvarifrån den utstrålat; den sista och svagaste kraftutströmningen är materien. Med andra ord: ur Gud utströmmar andevärlden, ur andevärlden sinnevärlden, och sinnevärldens lägsta skede är materien. Enligt den nyplatonska religionen är således Gud ett väsen utanför världen, ett annat väsen än världen, och dock på samma gång dess grundupphof och dess inneboende lifsprincip. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 116-117; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Irenaeus avvisar ... logosspekulationer, där man liknade Sonens födelse vid ordets framgående ur förnuftet. ... (Han) synes ... räkna med en evig födelse (och inte en födelse i tiden), även om han ej närmare uttalat sig därom. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 33; Irenaeus född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Man måste tro på Gud i allt, ty Gud förmår allt, och då även tro, att Gud har en son, inte endast innan han uppenbarades i världen utan också innan världen blev till. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 41; författaren född cirka 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Traktaten Menachot (från Mishnah) avslutar med dessa ord: “På samma sätt finner vi i fråga om brännoffer av nötkreatur och offer av fåglar (de fattigas offer) och köttoffer uttrycket ”till en ljuvlig doft” för att lära oss att offra mycket eller att offra lite är detsamma, förutsatt endast att en person riktar sinne och hjärta i riktning mot Gud.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah II" s 388; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

(I begynnelsen) var (världsalltet) hvarken icke varande eller varande, rymden fanns icke, ej himmelen däröfver. Hvad var det, som inneslöt det? I hvilket omhölje låg det? Under hvems uppsikt stod det? Hvad var då det outgrundliga djupa hafvet? Icke fanns då död eller odödlighet, icke tecknen på dag och natt (sol och måne). Det andades (d. v. s. det lefde) utan att blåsa ut luft, detta enda ting (urväsendet) gjorde det tack vare sin urkraft. Utom det fanns ingenting annat. (R. Stübe "Indogermanerna i Asien och de centralasiatiska folken" s 350; Sången om världens skapelse; Rig-veda X, 129; Rudolf Stübe född år 1870 i Tyskland?)

I begynnelsen var Eru, Den Ende, han som i Arda kallas Iluvatar; och han formade först av allt ainur, de heliga, som var hans tankes barn, och de var med honom innan någonting annat skapades. Och han talade till dem och gav dem musikaliska teman; och de sjöng för honom och gladdes därvid. ... Eä, som på alviska betyder "Det är" eller "Må det vara", var det ord Iluvatar uttalade när han gav världen dess existens. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 15,355; Ainulindale; författaren född år 1892 i Bloemfontein i Oranjefristaten i Södra Afrika)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Innan tron på vårt bondförstånd når sin gräns bör vi folkomrösta om Guds existens. Då skall staten gå båda sidor tillhanda med hundra miljoner till propaganda. Vad mer om vi inget förstår eller vet - Han skall få eller icke få majoritet. Och vårt utslag i frågan, hur än det må falla, skall sedan bli gällande lag för oss alla. (Alf Henrikson "Anacka" s 15; författaren född år 1905 i Huskvarna öster om Jönköping)

”Evangeliet är en ny Genesis”, säger professorn Anton Friedrichsen. Men Johannes talar inte som författaren till Första Mosebok om vad som skedde i begynnelsen utan om vad som redan då var. Allt annat har kommit till genom en gudomlig skapelseakt. ... På ett oförlikneligt sätt har den nicenska trosbekännelsen givit uttryck för Bibelns kristologi, när den talar om den enfödde Sonen såsom ”Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern”. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 44; författaren lärare vid Korteboskolan, Svenska Alliansmissionens teologiska skola i Jönköping; Anton Fridrichsen född år 1888 i Meråker öster om Trondheim i Norge, 1928-1953 professor i Nya Testamentets exegetik i Uppsala i Sverige)

(Jönköping) Det var när kung Gustav VI Adolf gjorde sin Eriksgata här den 13 september 1954. Kungen hade låtit meddela att han ville komma till den nya byggnaden för flickskolan, som ännu inte var helt färdig. Kungen ville höra en lektion i svenska eller historia på låg- eller mellanstadiet. . . . Jag hade valt en text. Den fick klassen prata över. Det var ett brev. Vi skulle snart skriva vår första uppsats. Därför tyckte jag den texten var lämplig som förberedelse. Kungen frågade: "Vad ska det här föreställa för någonting?" "Jo, förberedelse till en uppsats, Ers Majestät", sa jag. "På Ers Majestäts tid förberedde man nog inte uppsatserna utan man bara fick skriva. Men nu gör vi förberedelser för uppsatser, och det är det jag tänker göra nu." Och så pratade vi om "början" och hur viktigt det är att man "börjar" på rätt sätt. Jag inledde med att tala om hur vi hade börjat vår skoldag med morgonbönen. En bön för Kungen och Fosterlandet. Att det betyder mycket hur man börjar någonting. Eleverna fick tala om vad man kunde börja ett brev med. Om hur man kommer igång med någonting, hur viktigt det är att man fångar intresset. Och de var med på noterna. (Mia Rosander "Kungabesök i klassrummet" s 46-48)

(Jönköping) Av oratorier har (av Jönköpings orkesterförening) framförts: (den tysk-engelske barocktonsättarens Georg Friedrich) Händels (oratorium) "Messias" den 19/4 1931 i Sofiakyrkan. Solister: Greta Söderman, Gurli Svedman, Knut Öhrström, Carl Richter. Kören utgjordes av 100 personer, orkestern 38 man. . . . 19/4 1936 framfördes (den österrikiske kompositören Joseph) Haydns (oratorium) "Skapelsen" i Kristine kyrka. Solister: Inga Ekelund, Knut Erman och Olle Björling. Samtliga framföranden omvittnas i recensionerna ha varit synnerligen förnämliga med fullsatta kyrkor. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 83)

(Villstad sydväst om centralorten Gislaved, Nydala nordost om centralorten Värnamo, Hagshult och Tofteryd sydost om centralorten Skillingaryd, Boarp öster om centralorten Skillingaryd i Tofteryds socken) Alla de män, som se och höra detta brev, hälsa vi båda bröder Birger Nilsson, kyrkpräst i Villstad, och Johan Kare, evärdligen med vår Herre. Vi kungöra för alla män med detta, vårt öppna brev, att vi ha gjort ett rätt och lagligt jordabyte med renlevnadsmännen, abboten och konventsmedlemmarna i Nydala, innebärande att vi giva och helt och hållet upplåta åt dem allt det vi ägde i Torrmyran i Hagshults socken, en liten jordlott i Gimmarp i Tofteryds socken, som vi ärvde efter Nisse Blåfot, och vidare allt det vi ärvde efter vår moder i Boarp, i utbyte mot all den egendom eller jord, som Nydala kloster ägde i Sjöryd, beläget i Tofteryds socken. . . . Skrivet i Nydala året efter Guds födelse 1420, på 11000 jungfrurs dag. (Curt Härenstam "Tofteryds sockens medeltidsurkunder" s 49-50)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Säg oss, hur vårt slut skall bli.’ Jesus sade: ’Har ni då avslöjat början för att söka slutet? Ty på den plats, där början är, där kommer slutet att inträda. Salig den som kommer att ställa sig i början, och han skall känna slutet och han skall inte smaka döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 53; Thomasevangeliet log. 18; Svartvik s 153-154: Lärjungarnas fråga rör slutet, men Jesus svarar genom att undervisa om början. Den som söker efter begynnelsen finner också slutet, d.v.s. det väsentliga är att människorna söker sig tillbaka till det urtillstånd varifrån de utgått. I log. 85 beskrivs hur Adam visade sig inte vara värdig. Thomasskolans lärjungar ska alltså söka sig till begynnelsen för att överträffa den första människan, och på så sätt undgå att smaka döden.)

Johannes börjar sitt evangelium med orden: ”I begynnelsen var Ordet ...” På grekiska står där ”logos”. Det betyder både ord och tanke och det är ursprunget till vårt ord logisk. Kristen tro hävdar detta underbara faktum att universum inte har uppstått ur opersonliga krafter, ur energi och materia, utan att det har sitt ursprung i en person som alltid har tänkt och älskat. Ordet, det är Kristus, är också den logiske. Människans förnuft har sitt ursprung i honom som alltid har tänkt. Det finns ingen som har en bättre grund för tänkande och logik än den som är kristen. Vi hävdar att det är en del av det – av honom – som alltid har varit! (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 218)

När var "i begynnelsen"? Om det säger Bibeln ingenting. Astronomerna säger oss, att det universum, som vi förmår överblicka, har en ålder av c:a 15 miljarder år. Det skulle bekräfta Bibelns ord om att världen kom till - genom Guds skapelseord - vid en viss tidpunkt. Vad fanns dessförinnan ? Ingen astronom vet. Bibeln säger: Inget - utom Gud. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 39)


ca 1990 - ca 1980

Normalt uttrycker ”pros” med ack riktningen till. … Joh använder genomgående ”pros” med ack för att beteckna riktning. Det finns alltså goda skäl för översättningen ”Ordet var vänt mot Gud” i v 1. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 14; författaren född år 1930 i Aumetz i nordöstra Frankrike, 1990-95 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Uppsala, Sverige)

(Lutheranerna) är inte i första hand traditionalister eller företrädare för systematisk teologi. Lutheranerna bekänner sig till centrum, Kristus, inte till systemet. Guds ord är först och främst Kristus, i andra hand det skrivna ordet om Kristus och slutligen det förkunnade ordet om Kristus. Orden värderas efter i vad mån de visar på Kristus. I den lutherska traditionen finns två viktiga nyckelord, "Kristus allena" och "Ordet allena". Tre andra formler förklarar innebörden i dessa: "nåden allena", "tron allena", "korset allena". När allt kommer omkring har dessa fem slagord en och samma innebörd - att vi endast kan nå frälsning genom att förtrösta på Kristus. (Joseph A. Burgess "Hur ser dagens lutheraner ut?" s 55-56; författaren direktor för teologiska studier, Lutheran Council, USA)

Många kristna intar en mellanställning mellan vad de betraktar som kreationismens pseudo-vetenskap och evolutionens pseudo-religion. De vill ta Bibeln och naturvetenskapen på allvar och tror på Guds roll som skapare i tid och rum. En del tänker sig att skapelsen förts framåt genom särskilda handlingar, andra tänker sig att Gud styr utvecklingsprocesserna. (Walter R. Hearn "Utvecklingsdebatten fortsätter" s 251; författaren född år 1926 i Houston i Texas i södra USA)

Vetenskapshistorikerna har börjat få klart för sig att tvärtemot vad man vanligen tror mötte Darwins teori (om det naturliga urvalet) mycket mindre motstånd från renläriga kristna än från andra vetenskapsmän. Inom kyrkan accepterades Darwins evolutionsidéer nog lättast av de teologer som var mest bibelkonservativa; det var liberalerna som sparkade bakut. Det visar sig också nu att aggressiva vetenskapsmän som T.H. Huxley egentligen inte siktade in sig på den kristna tron utan på viss typ av klerikalism. Uppfattningen att utvecklingsdebatten är ett slagfält där trons och vetenskapens arméer drabbar samman är inte historiskt riktig. Meningsutbytet om huruvida biologisk evolution är förenlig med Bibelns lära om skapelsen pågår (år 1985) fortfarande, och det är bara vad man kan vänta sig. Men vid sidan av dem som håller fast vid att de två synsätten är oförenliga finns det en växande skara internationellt erkända naturvetenskapsmän som samtidigt är bibeltroende kristna och som är av en annan åsikt. Detta är ingen ny företeelse, men dess omfattning är signifikant. (Douglas C. Spanner "Är kristna och naturvetare vänner igen?" s 288-289; författaren född år 1920, professor emeritus i växtbiofysik, University of London, England)

Det väsentliga i den kristna världsåskådningen kan samman fattas i föjande punkter: (1) Universum har inte funnits alltid och kommer inte att existera i evighet i sin nuvarande form. (2) Universum har inte tillkommit av en slump; det skapades av en personlig Gud och vidmakthålls ständigt av honom. (3) Människorna har mycket gemensamt med djuren, men de är unika därigenom att de skapades till att stå i ett speciellt förhållande till sin skapare. (Colin Chapman "Var skall vi börja?" s 14; författaren född år 19?? i Indien)

Koranen använder ibland ord om Jesus som för en kristen låter mycket lika de beteckningar han själv brukar använda. Jesus kallas "Guds Ord" och "en ande från Gud". Med "Guds Ord" menar Koranen synbarligen Guds skapande bud som gjort universum och som också skapade människan Jesus i Marias sköte. (Michael Nazir-Ali "Muslimernas syn på Jesus" s 106; författaren född år 1949 i Karachi i södra Pakistan)

Tro på Gud (teism) och tro på en enda Gud (monoteism) är beteckningen för de kategorier dit den kristna gudstron hör. Teismen hävdar att det finns en personlig Gud som är alltings källa, uppehållare och mål. Den skiljer sig både från panteismen, som identifierar Gud med allt som finns, och polyteismen, som tror på många gudar. (James Innel Packer "Gud är" s 126; författaren född år 1926 i Gloucester nordost om Bristol i sydvästra England)

De kosmologiska, teleologiska och moraliska gudsbevisen kan inte bevisa något om den kristna trons Gud - det är inte möjligt att göra det med förnuftsmässiga argument. Men de kastar ljus över några av de grundläggande frågorna som är förknippade med vår tillvaro i världen. Den kristna tron på Skaparen svarar mot vår djupt rotade känsla av Gud. Som inget annat trossystem gör den världen vi lever i meningsfull för oss och hjälper oss att förstå vad vi ser omkring oss av orsak, planmässighet och moraliska värden. (Colin Brown "Kan man bevisa att Gud finns?" s 141; författaren född år 19?? i Bradford väster om Leeds och nordost om Manchester i England)

Mellan kristendomen och evolutionsteorin har det rått starka motsättningar. Ofta har svårigheterna överdrivits betydligt. Vissa problem kvastår dock, och två av dem är viktiga: Innebär evolutionsteorin att den nuvarande världen är ett resultat av slumpartade mutationer? Är människan "bara" ett slags apa, inte särskilt skapad till Guds avbild? . . . För kristna handlar evolutionskonflikten om hur vi tolkar Bibeln; skapelsen som faktum ifrågasätts inte. Debattens betydelse ligger i det samförstånd vi kan hoppas uppnå om hur Gud verkar i världen. (Robert James Berry "Utvecklingsdebatten" s 211; författaren född år 1934 i Preston öster om Blackpool i nordvästra England)

I medveten motsättning till en känd biblisk utsaga drev nazismen satsen: I begynnelsen var handlingen. Den kristtrogne säger: I begynnelsen var ordet (Joh 1:1). (Sven Danell ”Dagpostilla” s 211 i kommentar till 1 Mos 12:1-4)

Det grekiska ordet för ”människa”, anthropos har av ålder ansetts komma av ano trepon opa, ”en som vänder ansiktet uppåt”. Ryskans tscelovjek, ”människa”, kan upplösas i beståndsdelarna tschelo, ”ansikte”, och vjek, ”evighet” – ”en som har ansiktet vänt mot evigheten”. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 250 i kommentar till 2 Kor 3:4-8,17-18)


ca 1980 - ca 1950

Rabbinerna kunde bruka ordet ”memra” (ord) som omskrivning för Gud, i utbyte för Guds namn som man inte ville nämna. Därför förekommer ofta i targumerna memra-ord, där eljest GT's hebreiska grundtext har ”Herren”. I Jonathan-targumen återfinns mer än 300 dylika omskrivningar. Särskilt förekommer dessa där det talas om att Herren uppenbarar sig för sitt folk eller talar till dem. Det sägs att Ordet skapade världen. (Studiebibeln II:450-451)

Termen Gud förekommer här utan artikel, och detta har några använt som argument för att förneka Jesu Kristi gudom och hans likvärdighet med Fadern. Förekomsten av artikeln i detta sammanhang skulle emellertid ha identifierat Fadern och Logos, och detta hade varit en ren modalitet. En sådan tanke är fjärran från Johannes. Såsom ordet Gud nu står, utan artikel, garderar det lika klart emot att ”sammanblanda” gudomens personer som emot att ”sära” gudomens väsen. (Studiebibeln II:466-467)

Det bör inte vara svårt för oss att förstå detta att Jesus kallas ”Ordet”. Vi vet, hur omöjligt det är att lära känna en människa, om hon inte vill tala till oss. Därför kan vi inte heller vänta oss att lära känna Gud, utan att han talar till oss. Men det är just vad Gud har gjort. ”I begynnelsen uttryckte Gud sig”, har (den engelske bibelöversättaren och den anglikanske prästen John Bertram) Phillips översatt denna inledande fras. Och detta evangelium hävdar, att Gud har uttryckt sig mycket klart i Jesus Kristus. ... Jag missade en gång ett mycket betydelsefullt politiskt tal i radio. Det berodde inte på att premiärministern inte höll sitt tal utan på att jag glömde slå på radion. När vi missar möjligheten att lära känna Gud, så är det inte därför, att han inte har talat, men väl därför att vi har försummat att ta in stationen. (Gordon Bridger "Han som kom utifrån" s 18-19; författaren född år 19?? i London i England; John Bertram Phillips född år 1906 i Municipal Borough of Barnes i London i England)

Kom ihåg, att Jesus är Gud. Han blev inte Gud. I begynnelsen var Han med Gud och Han var Gud. (David Wilkerson "för dig" s 29; författaren född år 1931 i Hammond sydost om Chicago i USA)

(Sverige) I och med utgivandet i februari 1973 av (den svenske proletärförfattaren Ivar Lo-Johansson: Ordets Makt, Historien om Språket, hade det nämligen inträffat en stor händelse inom svensk historisk berättarkonst. Bokens förläggare är Bonniers. I texten på sin baksida presenteras den av förlaget som "en mycket märklig bok". För en gångs skull är man beredd att oreserverat underskriva ett bokförlags reklamuttalande om ett arbete: Det är så sant som det är sagt! Jag skulle till och med vilja förstärka och utöka dess formuleringar av berömmet: "Ordets Makt" vittnar om ett historiskt sinne av sällsynta mått hos sin författare, hans kunskaper är lika vidsträckta och mångsidiga som överlägset brukade, och hans språk är en suverän uppvisning av enkelhet och kraft - en ljusets stråle i vår mörka tid av språkfördärv i Sverige. Men i främsta rummet är "Ordets Makt" ett pionjärverk inom berättarkonsten, åt vilken det enbart som motiv är en ny erövring: Ämnet är aldrig förr behandlat av en svensk författare. Den konventionella historiska romanen är här utvidgad med "Ordet" som huvudperson. (Vilhelm Moberg "Om historiska romaner" s 133-134)

(Israel: Haifa) Israel som ”kulturinstitution” i världen låter faktiskt intressant. Det påminner om (Israels förste premiärminister) David Ben Gurions anförande i Technion – Israels tekniska högskola (i Haifa). Han yttrade då bland annat: ” ... Israels nationalstat uppstod inte till följd av planering utan i kraft av en vision. I begynnelsen var visionen ... Hebreiska språket har inget presens: det är medvetet bara om det förflutna och det kommande. Och detta är vetenskapligt riktigt. Det finns inget närvarande. Tiden står inte stilla, inte ens ett ögonblick: den flyter oupphörligt, och vi befinner oss alltid mellan det förflutna och det kommande.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 84; David Ben-Gurion, född David Grün år 1886 i 'Pfonsk' nordväst om Warszawa i Polen)

I Targum Onkelos till 1 Mos 28:21; 2 Mos 3:12; 19:17 är "Herrens Ord" en ersättning för Gud själv. När till exempel 1 Mos 28:21 säger att "Herren skall vara min Gud", säger targumen "Herrens Ord (eller Memra) skall vara min Gud". (Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 523-524)

(Österrike: Wien) Under ledning av Fr Wilhelm Schmidt i Wien har antropologer visat att den religionsform som utövas av de hundratals stammarna i världen inte är en "naturreligion i betydelsen ursprunglig religion. Hos stammarna finns i stället minnet av en höggud, en god Gud som var Fader och Skapare. Denne dyrkas inte längre, eftersom man inte längre fruktar för honom. I stället för att offra till honom inriktar man sig på den mer trängande frågan hur man skall blidka skogens onda andar. Hotet från medicinmannen är mer påtagligt än den stilla rösten från fadersguden. Någon utveckling av religionen från ett stadium av primitiv animism kan alltså inte längre tas för given. I stället menar många antropologer att en monoteistisk världsbild är mer ursprunglig. Deras forskning tycks peka på att dagens stamfolk inte är animistiska därför att de har bevarat en ursprunglig religionsform utan därför att den monoteistiska gudstron har degenererat. Avskärmade från profeter och religiös litteratur har de varit hänvisade till att genom offer söka blidka andarna i stället för att i offermåltider glädjas inför Skaparen. (Robert Brow "Religion, Origins and Ideas" s 10-11; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 139; författaren född år 1924 i Karachi i 'Brittiska Indien'/Pakistan; Wilhelm Schmidt född år 1868 i Hörde i Dortmund nordost om Köln i västra Tyskland)


ca 1950 - ca 1900

(Palestina, Egypten: Kairo) Sanningen om judendomen är ... att den tenderar att snarare utgå från Guds existens än bevisa den, att den betraktar Honom mindre som en slutsats än som en självklar förutsättning. Samtidigt som judendomen hävdar Guds existens lämnar den ett avsevärt spelrum när det gäller föreställningen om Honom. Den lämnar åt individen att bestämma om han skall betraktas som ...en abstrakt existentiell princip som hos (den judiske rättslärde och läkaren) Maimonides (i Kairo) och de kabbalistiska mystikerna eller, vilket är vanligare, som i högsta grad personlig. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 41-42; författaren född år 1903 i Rochester nordväst om New York City i USA; Maimonides född år 1135 eller 1138 i Cordoba nordost om Sevilla i södra Spanien)

Vem var Gud? När (Kajsa) gick i första förberedande och bara var en liten unge, hade hon läst att snickaren Josef var far till Jesus. Och eftersom Jesus var son till Gud, så måste Gud vara en snickare. åtminstone var han det på den tiden, då han fick Jesus. ... Men mamma hade sagt, att Gud var en ande. En ande var någonting, som man inte kunde se, någonting som for omkring och knackade i bord och stolar och som fanns överallt. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden" s 21)

Det finns direkta förbindelselinjer från (Ordsp 8:22f) till Logos-begreppet (”Ordet”) i Johannes-evangeliet. ... Man gör bättre i att söka förklaringen till Logos-begreppet i den gudomliga uppenbarelse, som möter oss här i kanons tredje del, än att söka efter anknytningspunkter till detta begrepp på utombibliskt område. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 384; författaren född år 1872)

Sällan har väl bibeln blivit på ett så bekymmerslöst sätt omtolkad som av tyska kristna. Ett exempel må vara nog. Det gäller prologen till Johannes evangelium, som kan få följande lydelse: "I begynnelsen var Folket och Folket var hos Gud, och Gud var Folket." (Isak Krook "Kampen om ett folks själ"; Jönköpings-Posten 1936-12-04)

GT's Gud var en talande Gud, som gav uttryck åt sin tanke och vilja genom sitt ord. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet" s 11; författaren född år 1855 i Visby i Sverige, professor i exegetik i Uppsala 1903-1920)

Här är mer än Salomo. Här är mer än Jona profeten. Här är mer än predikan. Här är Ordet vordet kött. Här är sanningen i levande gestalt. Jesus Kristus är sanningen. Han är vår auktoritet, vår myndighet. ... Allt detta, som för oss är en vinning, det måste vår evangeliska kristenhet för Kristi skull räkna för ringa gentemot det, som är långt mera värt, nämligen Sanningen, som dömer och frälsar. Sanningen som är Kristus själv. (Anna Söderblom "... ur Nathan Söderbloms skrifter" s 337)

(Sverige: Alvesta) Jag önskar jag hade mat, husrum och värme ett halft år framåt, för då skulle jag skriva en roman, romanen om min ungdom . . . skriva den vid 24 år. - Jag har mycket undrat, vad Gud - om han nu finns - kunde ha för mening med att skicka mig hit till jorden. . . . . . . Jag har mycket undrat över vad Gud, om han nu finns, kunde ha för mening med att skicka mig hit till jorden, där jag inte passar alls. Vad fan kunde han mena med det? Jag har ju inte bett att få komma hit, det är min enda ursäkt, när folk säger att jag lever ett dåligt och onyttigt liv. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 76; brev från Alvesta till Carl-August Bolander samt till Sven Henning Almquist, båda breven daterade 1923-02-27)

Han som hette Gud var en stor karl, hundra gånger större än far, fastän far närapå var den längste i byn. Och Gud hade ett väldigt, svart helskägg. Och nu låg han framstupa bakom något moln och tittade ner på Knut (Toring), när han olovandes var på väg till Gölabäcken. ... Gud blundade aldrig en sekund, han höll alltid noggrann utkik, och han skrev upp allt han såg, så att han skulle komma ihåg det. Nu skrev han upp, att Knut gick till bäcken genom rågåkern. ... Efter en stund gick han hem igen, tillfreds med sig själv. För nu var Gud tvungen att stryka ut vad han nyss skrev: Han gick inte till bäcken. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 72; Barnet)


ca 1900 - ca 1800

(Valter Sträng) föddes år 1897. ... Ett av de första ord, som hans tunga uttalade, var ett litet på tre bokstäver: Gud. Det var det första ordet i en lång rad, som mor lärt honom att säga efter: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.” Hans tunga talade rent, men ordens mening var oklar för honom. Han lyssnade till omgivningen, frågade, funderade. Gud var den som bodde däroppe, högt över stugtaket och surapelskronan, som gjort allting och rådde om allting. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 9,12; Soldatens Valter; 1897-1909)

(Sverige: Långasjö sydväst om centralorten Emmaboda) Och kyrkan själv (i Långasjö socken)! Då jul-, påsk- och pingstpsalmerna brusade! Och den blommande midsommarpsalmen! Eller vid de stora nattvardsgångarna höstar och vårar, med de brud- och brudgumsklädda kvinnorna och männen långsamt tågande upp för mittelgången par om par, böjande knä i andakt inför det heliga sakramentet, som mötte dem vid den röda altarrunden. Och vid begravningar, då stoftet vigdes åt jorden och själen åt Gud. Vem kan rannsaka hjärtan och njurar? Men nog tycktes det, som om Gud för den tidens kyrkobesökare var ett faktum, som de inte grubblade på att definiera, men nöjde sig med att klippfast tro på. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 226)

Markus, den äldste evangelisten, börjar sitt evangelium med Johannes Döparens uppträdande. Matteus, som skrifvit näst efter honom, börjar med Jesu aflelse i moderlifvet. Lukas, som skrifvit dernäst, stiger ett stycke längre tillbaka, nämligen till bebådelsen af Johannes Döparens födelse. Johannes, den siste evangelisten, stiger tillbaka ända till begynnelsen. … (Guds son) kallas ”ordet” närmast med hänsyftning på 1 Mos 1, der verldens skapelse sker genom ett Guds ord. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 392-393)

(Sverige: Skara, Uppsala) Att Bibelns skapelseberättelser inte fick uppfattas som ett detaljprotokoll och att talet om sex skapelsedagar inte fick tolkas som ett skeende på 6x24 timmar var en allmän uppfattning bland teologerna. Den markerades av (teologie doktorn och) biskopen (Anders Fredrik) Beckman när han 1888 talade inför teologiska föreningen i Skara. Bibelns tal om olika "dagar" uppfattades som längre tidsrymder och rätt läst sades skapelseberättelsen inte stå i strid med utvecklingstanken. Tillblivelsen av naturens komplexitet uppfattades ha skett successivt. ... Mot tanken att allt liv uppstått ur en enda cell var teologerna ... reserverade. Vad gäller själva utvecklingen markerade professorn (i praktisk teologi vid Uppsala universitet) Carl Norrby i en tidskriftsartikel 1888 hur det var rimligt att räkna med Guds aktiva handlande varje gång en ny art uppstod. Problemet var människans inordning i det darwinska systemet, eftersom detta inriktade debatten mot kristendomens centrala trossatser: syndafallet och försoningen. "Den darwinska utvecklingsläran stryker bort den levande personlige Guden ur historien", skrev professorn (i exegetik i Uppsala) Adolf Kolmodin (1855-1928), och om Gud skulle finnas i darwinsimen "har han dock varken rätt eller makt att ingripa i vare sig skapelsens eller släktets historiska utveckling". ... Men för att citera Beckmans säkert av många omfattade ståndpunkt, det bör också "framhävas, hurusom för det kristliga medvetandet evolutionsläran, rensad från äventyrliga och grundlösa antaganden, lättat inblicken i enheten av den lag, vilken genomgår såväl själva skapelsehandlingen ... som hela den därpå följande utvecklingen". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 167-168)

(Ordet war) till Gud hänwänd, med Gud i den innerligaste förening, fastän personligen från honom åtskild. … (Denne war) i personlig inåtvänd samwaro af ewighet, liksom sluten till Faderns sköte, innan han trädde i förhållande till tingen utom Gud genom skapelsen af werlden. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 147; författaren född år 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, år 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

(Sverige, Tyskland) År 1882 utgav Samfundet Pro Fide et Christianismo en svensk översättning av den tyske prästen Theodor Zollmans bok "Bibel och natur". När författaren menade att Guds "Varde!" i Första Moseboken skulle tolkas som en impuls till varje ny period i skapelseskeendet, och också som en uppmaning till viss möjlighet för naturen att utvecklas, togs detta upp som en tanke av flera av de ledande teologiska debattörerna: Adolf Kolmodin, A.F. Beckman, Carl Norrby eller (Knut Henning Gezelius) von Schéele. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 167)

Tingens upprinnelse är en gåta som inte kan lösas av mig, och jag får för min del nöja mig med att förbli agnostiker. . . . Min teologi är en enda oreda. Jag kan inte tänka mig att universum är resultatet av den blinda slumpen, men jag kan heller inte i de enskilda detaljerna se något spår av en välvilligt inställd högre makt eller av någon intelligens. (Charles Darwin "Självbiografi" s 67-68; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen " s 192; Charles Darwin född år 1809 i Shrewsbury nordväst om Birmingham i England)

Jag har nu på någon tid studerat Dogmernas Historia som är rätt lärorik, neml. i den mening som det är lärorikt att studera en Banquerotörs handelsböcker, för att inse huru vi kommit till den banguerott icke blott på förnuft utan äfven på Christendom som nu kallas Orthodoxie. De höga föreställningar jag fordom haft om Luther och Reformatörerna hafva blifvit mycket nedstämda. Huru mången Luther behöfde vi ej ännu! Gnostikernas dröm att en ond (demiurg) skapat och upprätthåller verlden tycks mig för närvarande tid ej olämplig och kunde väl bli en så god Trosartikel som mången annan. Men jag är i dag vid svart lynne och bör dermed ej plåga mina vänner. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 133-134; brev från Lund den 16 september 1824 till Carl Gustaf von Brinkman)


ca 1800 - ca 1000

Enligt ("Kritik av det rena förnuftet" som första gången publicerades år1781) är det förnuftet som organiserar sinnesintrycken. (Immanuel) Kant förkastade den naturliga teologin av två skäl. Han ansåg att en del av gudsbevisen var ogiltiga, men framför allt menade han att varje försök till systematiskt tänkande om Gud ledde till motsättningar i tänkandet. Gud kan inte tänkas, men han kan "postuleras". Hans existens är rationellt sett en förutsättning för moralen, eftersom endast Gud kan vara det ideal av godhet som moralen kräver. Kant förklarade att det var omöjligt att lära känna Gud vare sig genom förnuftet eller genom uppenbarelse, men han hävdade moralens behov av Gud. (Paul Helm "Immanuel Kant" s 447; författaren född år 1940, docent i filosofi vid universitetet i Liverpool i nordvästra England; Immanuel Kant född år 1724 i Königsberg i Preussen-Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland)

Det är min ständiga övertygelse, att klockan bevisar en urmakare och att universum bevisar en Gud. Jag tror på Gud, men inte mystikernas och teologernas Gud, utan naturens Gud, universums arkitekt, den store matematikern, den förste röjaren, evig, oföränderlig och upphöjd. (F. Voltaire "Letter of 1741"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 183; F. Voltaire född år 1694 i Paris i Frankrike)

Vad (är) Gud? allt gott, all glädje, tröst och nåd. (Lasse Johansson-Lucidor ”O syndig man!” s 61; 1638-1674)

Från 1200-talets mitt och fram till mitten av 1500-talet var bönböckerna ... det mest producerade slaget av böcker över huvud taget. ... Innehållet i bönböckerna var ganska konstant. Först kom oftast en kalender, med markering av det liturgiska årets högtider och en del festdagar för helgonen. Därefter kom en sektion med en central text från vart och ett av evangelierna. Dessa texter var fasta inslag i bönböckerna alltifrån 1400-talet. Den första var Johannesprologen och svarade mot evangelieläsningen på juldagen. ... Dessa fyra evangelietexter (Joh 1:1-14; Luk 1:26-38; Matt 2:1-12; Mark 16:14-20) fick status som kärntexter i senmedeltidens fromhetsliv, och många av lekfolket kunde dem utantill. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 246; Lekfolkets kristendom)

Thomas (ab Aquino) menar att människans förnuft kan visa vägen till många sanningar. Den "naturliga teologin" som bygger på filosofi, utan stöd i uppenbarelsen, kan påvisa Guds existens, hans evighet, läran om försynen och så vidare. Han lade fram fem bevis för Guds existens men accepterade inte Anselms (av Canterbury) "ontologiska" bevis. (Tony Lane "Thomas ab Aquino" s 457; författaren född år 1949 i Katikati sydost om Auckland på Nordön i Nya Zeeland; Thomas av Aquino född omkring år 1225 i Roccasecca sydost om Rom i Latium, Italien; Anselm av Canterbury född år 1033 i Aosta norr om Torino i nordvästra Italien)

(Sverige: Saleby söder om centralorten Lidköping) Sedan länge har lillklockan i Saleby, gjuten år 1228, åtnjutit anseende som Sveriges äldsta daterade klocka. . . . År 1894 revs gamla klockan i Saleby, en märklig byggnad från 1100-talet eller ännu tidigare. Från denna flyttades den lilla klockan över till den nya kyrkans torn, där hon nu (år 1949) hänger. Hon har en vacker form. Kroppen är slät med en diameter av 74 cm och begränsas ovan och nedan av ett skriftband. Det övre är fyllt av ett fint rutnät, det nedre av runinskriften, som är ovanligt tydlig. I nutida språkbruk lyder den: "Då jag var gjord, då var tolvhundratjugoåtta vintrar från Guds födelse. Agla. Ave Maria gracia plena. Dionysius vare välsignad!" Agla tolkas som en magisk formel, vars fyra bokstäver utgöra begynnelseorden till en hebreisk besvärjelse. Ave Maria är de bekanta begynnelseorden av änglahälsningen till den heliga Jungfrun. Välönskan till Dionysius syftar sannolikt på att klockan enligt medeltida bruk varit invigd till ett helgon, i detta fall troligen till den helige Dionysius (påve 259-268), vars dag inföll den 9 oktober. (Mats Åmark "Medeltida kyrkklockor" s 174)

Mot slutet av 1100-talet satte prästerskapet in en offensiv för att nå ut till folket med undervisning i rätt kristendom. ... Man satsade på att låta så många som möjligt ta del av trons viktigaste sanningar, sammanfattade i Fader vår och Ave Maria, eventuellt också den apostoliska trosbekännelsen. Det finns skäl att anta att åtskilliga lärde sig dessa utantill, men att de också kunde uppfattas och brukas på annat sätt än det var vad man tänkt sig. ... Början av Johannesprologen (Joh 1:1): ”I begynnelsen var Ordet” kunde ... (till exempel) brukas för att driva bort oväder eller för att rena mödrar från orenhet efter deras födsel. Sådana folkliga användningar av religiösa formler (särskilt på latin) överlevde i Norden reformationen och förekom ända in på 1800-talet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 235; Lekfolkets kristendom)

I "Monologion" (1077), ursprungligen kallad "Ett exempel på meditation över trons grunder", framlägger (Anselm av Canterbury) ett "bevis" på Guds existens. Att vi kan urskilja grader av godhet visar att det finns något fullkomligt gott som vi mäter efter. Detta fullkomliga goda är Gud. Följande år skrev han "Pros Logion", ursprungligen kallad "Tron söker förstå", och han framlade där det berömda ontologiska beviset för Guds existens: Gud definieras som "det som är sådant att intet större kan tänkas". Detta väsen måste existera, för om han inte existerade skulle han vara underlägsen ett identiskt väsen som verkligen existerar. Diskussionen om hållbarheten i detta bevis inleddes omedelbart och har utan att mattas pågått intill den dag som (nu år 1982) är. (Tony Lane "Anselm" s 436; författaren född år 1949 i Katikati sydost om Auckland på Nordön i Nya Zeeland; Anselm av Canterbury född år 1033 i Aosta norr om Torino i nordvästra Italien)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Om Jesus har Muhammed mycket höga tankar. Han kallar honom "Guds ord" (jemför Joh. 1:1) och sammanställer hans födelse med Adams skapelse. Redan som barn var Jesus en profet. Han gjorde större underverk än alla andra profeter. Genom sitt evangelium bekräftade han Mose lag. (P. Waldenström "Till Österland" s 68; Muhammed född omkring år 570 i Mecka i västra Saudiarabien)

(Som barn) uppsnappade jag ur olika meningar så småningom ett förråd av ord, vilkas betydelse på så sätt har blivit mig klar, och sedan jag tvingat och vant min tunga vid bruket av dem gav jag genom dessa ord min vilja tillkänna. Jag trädde i förbindelse med människorna omkring mig genom att på så vis ge uttryck åt mina önskningar, och ehuru alltjämt ett barn, beroende av föräldrars myndighet och fullvuxnas godtycke, kom jag genom orden allt djupare in i det stormarnas samhälle, i vilket människosläktet lever. (Augustinus "Bekännelser" s 17; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

För att leda dem bort från förkärleken till jorden som var nära att falla in i den och för att dra dem upp emot himlen, börjar (aposteln) med goda skäl sin berättelse ovanifrån och från den eviga tillvaron. Ty medan Matteus börjar sin skildring från kung Herodes, Lukas från kejsar Tiberius och Markus från Johannes' dop, så låter den här aposteln allt detta vara och stiger upp bortom all tid eller tidsålder. Dit kastar han iväg sina åhörares tankar som en pil till ”VAR I BÖRJAN”, utan att tillåta den att stanna vid någon detalj eller sätta någon gräns som de gjorde med Herodes, Tiberius och Johannes. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:16; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Gud avlade i begynnelsen, före alla skapade varelser (eller: Gud avlade före alla skapade varelser en Början som var) en viss förnuftig kraft (som utgick) från Honom själv, (en kraft) som av den Helige Ande än kallades Herrens härlighetsglans, än Sonen, vidare Visheten, vidare en ängel, dessutom Gud och dessutom Herren och Logos. ... Jag skall åter citera de ord som berättats av Mose själv, (av) vilka vi obestridligt kan lära oss att (Gud) samtalade med någon som var numeriskt skild från Honom själv, och också en Varelse. Dessa är orden: ”Och Gud sade: ’Skåda, Adam har blivit som en av oss, att veta gott och ont.’” Då (Mose) därför säger ”som en av oss”, har han förklarat att (det finns ett visst) antal personer förbundna med varandra, och att de åtminstone är två. ... Denna avkomma ... frambringades sannerligen från Fadern före alla skapade varelser, och Fadern umgicks förtroligt med Honom, som också Skriften av Salomo har gjort klart, att Han, som Salomo kallar Visheten, avlades som en Början före alla Hans skapade varelser. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 227-228; författaren född cirka 100 i Flavia Neapolis i Samarien, Palestina)

När hebreiska upphörde att vara ett talat språk lästes Skriften fortfarande på detta språk i synagogans gudstjänster. Som en eftergift åt köttets svaghet uppstod sedvänjan att ge en fortlöpande översättning som kallades en targum. Till att börja med var targumerna bara muntliga, men senare kom de att skrivas ned. De som lever kvar får oss att se att de snarare var något av fria parafraser än exakta översättningar. Targumisterna försökte att återge meningen med det ställe som lästes, och inte helt enkelt översätta mekaniskt. Dessa targumer kom till vid en tid då judarna, utifrån motiv av vördnad och av fruktan för att bryta mot tredje budet, hade upphört att uttala det gudomliga namnet. När de kom till detta namn i originaltexten ersatte läsarna det med något annat uttryck som de ansåg mer vördnadsfullt, sådana som "den Helige" eller "Namnet". Ibland sade de "Ordet" (Memra). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 105; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA)

Den Helige, välsignad vare han, rådfrågade Toran när han skapade världen. (Jacob Neusner "Genesis Rabbah I" s 1; 1 Mos 1:1); författaren född år 1932 i Hartford nordost om New York i USA

Inget samhälle existerar utan organisation. Den må vara hur enkel eller tillfällig som helst, med eller utan organiserat ledarskap, men den finns där alltid som ett osynligt nätverk mellan individerna i en grupp, där var och en har sin speciella plats. Människan kan endast existera i grupp. Endast i samarbete med andra kan hon skapa en någorlunda tryggad tillvaro för sig och de sina. Redan för årmiljoner sedan var någon form av social organisation en nödvändighet för storviltjagande samhällen. I ett stenålderssamfund kan man inte jaga buffel ensam. Eller ren eller mammut. Storviltjakten kräver förutom kunskap om djurets beteende, planering, samordning och gemensam handling. Denna förberedande process, uppläggningen av något som skall ske, om en minut, om en timma eller i morgon, kräver dessutom något helt annat av gruppmedlemmarna: förmåga till kommunikation. Att meddela sig med varandra genom gester och ljud, att utveckla ett språk. Kanske var det just detta som en gång gjorde att människan blev människa, att kravet på kommunikation för att överleva kom henne att höja sig över djurens instinktiva beteende, och att hon fick förmågan att tänka i futurum. Att förutse vad som skall hända, och rent av själv styra detta i önskad riktning. (Göran Burenhult "Speglingar av det förflutna" s 148)

(Sverige: Uppsala, Småland, Huseby söder om centralorten Alvesta, Värend, Ridgötaland - Rydaholm sydost om centralorten Värnamo) Sitt främsta uttryck under 1600-talet fick göticismen i Uppsalaprofessorn Olof Rudbecks litterära arbeten. I Atlantica, som började ges ut 1679, driver Rudbeck tesen att (den grekiske filosofen) Platons Atlantis inte är något annat än Sverige, de gamla göternas rike i Norden. Här hade alla framstående folkslag sina rötter, härifrån kom de antika gudarna och här stod de antika högkulturernas vagga. I Småland, närmare bestämt Huseby, satt den före detta regementskvartersmästaren, numera brukspatronen Peter Rudbeck. Han var brorson till Olof Rudbeck i Uppsala och delade farbroderns fascination för det förflutna. Men för honom var det inte Sveriges storslagna historia som stod i centrum utan Smålands, främst trakterna kring Huseby i Skatelövs socken. För honom var det Värend, inte Sverige, som var alla folks urhem. ... Att begreppet Småland kunde ha med ordet små att göra var otänkbart för Peter Rudbeck. Han menade att namnet på landskapet ursprungligen skall ha varit Ridgötaland efter Ridaholm som var de gamla göternas mönstringsplats. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 160-161)


Att avrunda med:

Det fanns ord rakt in i mörkret. Ord som skingrade dimman. ... Ljus tändes över jorden. Inget att dölja. Helighet och Härlighet. Ridån gick upp för ett aldrig övat skådespel. Allt liv välsignat. ... Ur intet. För intet. Blev världsalltet lagt i våra händer. ... Dörren var öppen till trädgården. (Liselotte Johansson ”I begynnelsen” s 10-11)


Sångarna:

Ord av evighet, Mästare, som vet Att med Gud och mänskor tala Och de stummas nöd hugsvala, Lös med mäktig hand Våra tungors band. ... Du Guds starka Ord, skapa om vår jord. Till ditt rikes tjänst bered oss, Herre, gör ett under med oss: Alla löftens Ja, säg ditt Effatá. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 414:1,6; jfr Psalmer och Sånger 284:1,6)

Vår Gud giver löften, vår Gud håller ord, Hans utsagor kunna ej vika. Om trångmål och nöd mig än möta på jord, Gud aldrig sitt löfte kan svika. Guds ord som en klippa i väl och i ve Står fast, om än bergen de vika, Om blott du vill tro, så skall du få se, Gud aldrig sitt löfte kan svika. (SC Kirk: Segertoner 1960 nr 65:4)


Egna kommentarer och funderingar:

“En början”, jfr “Början” i Upp 3:14; 21:6 och 22:13. Han som är i en början är också Han som är ”en början” (Upp 1:8, א*) och framför allt Början själv. Jesus är Människan, manlig och kvinnlig, Urbilden för den allra förste Adam med alla revben i behåll (jfr Joh 19:5,33-37), ja, Gud själv.

Att vara i riktning mot Gud är att ha förvärvat en outtömlig vishet och att vara vän med Gud. Jfr Salomos Vishet 7:14.

Redan i denna första vers visas påtagligt skillnaden mellan denna översättning och de översättningar som vi vanligen möter vid vår bibelläsning. Det finns två viktiga ord i grekiskan som båda brukar översättas med ”ord”. Det ena är ”logos”, som vi möter här i inledningen. Det andra är ”rêma”, som förekommer längre fram i evangeliet. Om man ser på orden i sig själva är det helt försvarligt och kanske också lämpligt att översätta dem med ”ord/ordet”. Men om man trots allt skall försöka skilja de grekiska orden från varandra, ligger det nära till hands att välja ordet ”ord” för ”rêma”, även om också detta ord ibland kan betyda ”utsaga”.

Svårigheten ligger sedan i att finna ett lämpligt svenskt ord för ”logos”. Jag har valt ”utsaga”, eftersom ”logos” lätt kan associeras med ”legô”, som jag översätter med ”säga” (jfr också Tobit 14:4, se ovan). I den svenska översättningen är emellertid inte detta oproblematiskt av två skäl. Uttrycket ”I begynnelsen var Ordet” är välkänt, och vi vill inte så gärna ändra ett väl inarbetat uttryck. Dessutom är ordet ”utsaga” ovanligt i sig självt och därför ovant att använda. Fördelen är kanske ändå att du som läsare omedelbart får klart för dig att min översättning inte syftar till omedelbar lättillgänglighet utan till att söka förstå orden i jämförelse med andra ord i Bibeln.

Svårigheten i valet understryks av det tänkvärda resonemang som återges i Studiebibeln (II:s 459): ”’rêma’ inriktar sig mera på det uttalade ordet, en utsaga. Logos däremot omfattar även själva ordets innehåll, den tanke som finner uttryck i ordet.” Frågan är emellertid då om ändå inte ordet ”utsaga” (= ”yttrande som ger information eller innebär ett påstående”) mera uttrycker ett innehåll än vad ordet ”ord” gör i sin primära betydelse av ”ett självständigt språkligt element med enhetlig betydelse, som (normalt) uttalas och skrivs i ett sammanhang” (jfr Allén m fl: Svensk Ordbok 1986). Jämför också Studiebibeln V:828: "I NT används (det grekiska ordet) "rêma" (ord) ofta synonymt med "logos", men mera för enstaka ord och utsagor i Skriften och som regel inte för hela det kristna budskapet, så som "logos" används." Jämför vidare Feyerabend (Langenscheidt: Classical Greek Dictionary) som i första hand översätter ”logos” med ”saying” (”word” anges som det 8:e möjliga alternativet) och ”rêma” med ”word” (”saying” anges som första alternativ).

När jag översätter med två olika ord/uttryck (jfr blev/kom i 1 Mos 15:1 ovan), är det första ordet avsett för jämförelse med andra ord och det andra avsett att vara det mer läsbara.

Ibland har det grekiska ordet för ”Gud” (theos) bestämd artikel och ibland inte. I min översättning har jag valt att nästan genomgående översätta ”theos” utan bestämd artikel, även om artikeln finns i grundtexten. På motsvarande sätt är det grekiska ordet för ”herre” (kyrios) ofta översatt med ”Herren”, även om detta ord i grundtexten saknar bestämd artikel. Ord som syftar på Gud och Jesus (t ex Sonen, Han) är vanligen översatta med stor begynnelsebokstav, även om så inte är fallet i grundtexten. Ett skäl för detta är, att texten på så sätt blir mer läsbar. Samma sak gäller ofta också där det grekiska ordet för ”ande” (pneuma) tydligt syftar på den Helige Ande.


Paulus sade till de troende i Rom: ”(Kristus är) uppå/nära alla ting, Gud, välsignad in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Rom 9:5b)

Paulus sade till de troende i Filippi: “I en början av det goda lilla budskapet ... kom jag ut från Makedonien ... (Fil 4:15b)

(Melkisedek var) utan fader, utan moder, utan släktregister, och hade ej han en början av dagar och ej ett livs slut, men/och då han gjorts lik Guds Son stannar/förblir han präst in i det 'alltigenom förda'/beständiga. (Hebr 7:3)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:1-2)


Grekiska ord:

archê (början) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17f(C8); Solomos Vishet 7:18; 14:13; Syr 24:9; 36:14(17); 37:16; Mark 1:1; 13:19; Luk 1:2; Joh 1:1-2; Apg 11:15; Fil 4:15; Hebr 7:3; 1 Joh 1:1 – Ester 4:17r(C23); 8:12m(E12); 1 Mack 15:17; 2 Mack 4:10,27,50; 13:3; Salomos Vishet 6:17; 9:8; 12:11; 14:12,27; Syr 1:14; 10:12-13; 15:14; 16:26; 25:24; 29:21; 39:25,32. Matt 19:4,8; 24:8,21; Mark 10:6; 13:8; Luk 12:11; 20:20; Joh 2:11; 6:64; 8:25,44; 15:27; 16:4; Apg 10:11; 11:5; 26:4; Rom 8:38; 1 Kor 15:24; Ef 1:21; 3:10; 6:12; Kol 1:16,18; 2:10,15; 2 Thess 2:13(א,*א); Tit 3:1; Hebr 1:10; 2:3; 3:14; 5:12; 6:1; 2 Petr 3:4; 1 Joh 2:13-14,24; 3:8,11; 2 Joh v 5-6; Judas v 6; Upp 1:8(א*); Upp 3:14; Upp 14:4(א,*א); Upp 21:6; 22:13.


Ytterligare studier:

Ps 119:89; Mark 2:2; Luk 5:1; 6:47; Joh 10:30,33,36; 17:5; 20:28; Rom 9:5; Fil 2:6; Kol 1:17; 2:9; Tit 2:13; 2 Tim 1:9; Hebr 1:2,8; 2 Petr 1:1; 1 Joh 2:1; 5:20; Upp 1:2,4,9; 4:11; 6:9; 17:8,17; 19:13.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Stephen J. Casselli "Jesus as Eschatological Torah"; Trinity Journal 18.1 (1997): 15-41.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

Edwin D. Freed "Theological Prelude to the Prologue of John's Gospel"; Scottish Journal of Theology 32 (1979): 257- .

Ian Hart "Genesis 1:1 - 2:3 as a Prologue to the Book of Genesis"; Tyndale Bulletin 46.2 (1995): 315-336.

C.T.R. Hayward "The Holy Name of the God of Moses and the Prologue of St. John's Gospel"; New Testament Studies 25 (1978): 16-32.

G. Lindeskog "Theoskristologien i Nya testamentet"; Svensk Exegetisk Årsbok 37/38 (1972/1973): 222-237.

Edgar J. Lovelady "The Logos Concept"; Grace Journal 4.2 (Spring 1963): 15-24.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Edward Leroy Miller "'In the Beginning': A Christological Transparency"; New Testament Studies 45 (1999): 587-592.

Edward Leroy Miller "The Johannine Origins of the Johannine Logos"; Journal of Biblical Literature 112 (1993): 445-457.

Edward Leroy Miller "The Logos was God"; The Evangelical Quarterly (Apr.-June 1981): 65-77.

Olaf Moe "Logosbegreppet i Johannesevangeliets sammanhang"; Svensk Exegetisk Årsbok 22/23 (1957/1958): 111-118.

Francis J. Moloney "John 1:18. 'In the Bosom of' or 'Turned towards' the Father"; Australian Biblical Review 31 (1983): 63-71.

John Painter "Theology, Eschatology and the Prologue of John"; Scottish Journal of Theology 46 (1993): 27-.

Gene Smilie "The One Who is Speaking in Hebrews 12:25"; Tyndale Bulletin 55.2 (2004): 275-294.

Gene Smilie "The Other 'Logos' at the End of Heb. 4:13"; (tidskriften) Novum Testamentum 47.1 (2005): 19-25.

Jeffrey Lloyd Staley "The Structure of John's Prologue: Its Implications for the Gospel's Narrative Structure"; Catholic Biblical Quarterly 48 (1986): 241-263.

Thomas H. Tobin "The Prologue of John and Hellenistic Jewish Speculation"; Catholic Biblical Quarterly 52 (1990): 252-269.

D. Francois Tolmie "The characterization of God in the Fourth Gospel"; Journal for the Study of the New Testament 69 (1998): 57-75.

Simon Ross Valentine "The Johannine Prologue - A Microcosm of the Gospel"; The Evangelical Quarterly 68.4 (Oct.-Dec. 1996): 291-304.

Benedict T. Viviano "The Structure of the Prologue of John (1:1-18): A Note." Révue Biblique 105 (1998): 176-184.

Stephen Voorwinde "John's Prologue: Beyond Some Impasses of Twenteth Century Scholarship"; Westminster Theological Journal 64.1 (2002): 15-44.

Jan G. van der Watt "The Composition of the Prologue of John's Gospel: The Historical Jesus introducing Divine Grace."; Westminster Theological Journal 57 (1995): 311-332.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-11; 2009-09-14; 2012-09-15; avslutande version 2017-08-25)

Tillbaka till Start

1:3 Alla ting blev genom Den, och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir).

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): alla-(ting) genom den blev, och skild-från den blev ingenting vilket har-blivit-(och-blir).


1883: Genom detta är allt gjordt, och det förutan är intet gjordt, som är gjordt.

1541(1703): Genom det äro all ting gjord; och thy förutan är intet gjordt, det gjordt är.

LT 1974: Han skapade allting som finns och ingenting existerar som inte han har skapat.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: "Låt (det) bli ... och det blev på det här sättet." (1 Mos 1:3,6,9,11,14-15,20,24,30, Grekiska GT)

Aron ’förde till’/’bar fram’ offret … skilt från morgonens brännoffer. (3 Mos 9:17, Grekiska GT)

Det blev efter de här utsagorna. (Ester 1:1sa eller 1:1a, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) “Du har gjort himlen och jorden och varje/allt som förundras/beundras i det (som är) inunder himmel/himlen.“ (Ester 4:17ca/C3, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Med) Herrens utsaga gjordes himlarna fasta.” (Ps 33:6a, Grekiska GT)

Utsagan, den som blev från Herrens sida i riktning mot Jesaja. (Jes 2:1a, Grekiska GT)

Och varje/allt folket talade: “O, att det må bli, o, att det må bli.” (Judit 13:20b)

(Judit sade: “Herre) … Du talade, och det var blivet.” (Judit 16:14a)

(Salomo sade:) “Vad vishet är, och hur den blev/gjordes, skall jag komma bort med ett budskap (om), och jag skall inte undangömma ett mysterium för er, emellertid/utan från ett ursprungs början skall jag speja.” (Salomos Vishet 6:22)

(Salomo sade:) “Vad (är) rikare än en vishet som arbetar/utarbetar alla tingen?” (Salomos Vishet 8:5b)

(Salomo började sin bön:) ”Fäders Gud och en barmhärtighetens herre, Den som har gjort alla tingen i/med Din utsaga.” (Salomos Vishet 9:1)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren skapade (Visheten) ... och ’hällde ut’/utgöt henne emot/över alla Hans gärningar/verk.” (Syr 1:9)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I/med en Herrens dom (är) Hans gärningar från en början.” (Syr 16:26a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har skapat (och skapar) goda ting åt de goda från en början. På det här sättet (också) dåliga ting åt missarna (av Hans mål).” (Syr 39:25)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) gärningar (är) i (Hans) utsagor.” (Syr 42:15b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I/med en utsaga (av den Högste) ligger/läggs alla tingen ’tillsammans med’/’till rätta’.” (Syr 43:26b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då den som prövar hade kommit till/fram, talade han till (Jesus): ”Om Du är en Guds son, tala för att de här stenarna må bli bröd.” (Matt 4:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

Skilt från en liknelse samtalade Jesus ingenting (med folkskarorna). (Matt 13:34b)

(Herdarna sade:) “Vi må skåda det här ordet, det som blev (och hade blivit), om vilket Herren har gett oss kunskap.” (Luk 2:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har hört (Mina utsagor) och ej har gjort (dem) är lik en människa som har byggt en bostad emot jorden/marken skild från en grundval. (Luk 6:49a)

... Den första utsagan gjorde jag faktiskt med anledning av alla ting, som Jesus började både göra och lära. (Apg 1:1)

(Gud gjorde) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och alla tingen i den ... (och gav) åt varje/alla liv och andedräkt och alla tingen. (Apg 17:24a,25b)


Hembygdens predikan:

Kristus är den, genom vilken Gud utfört och utför allt sitt verk. Först i skapelsen. Allting, det må finnas på jorden eller i de nuvarande himlarne, har kommit till genom Kristus. Även allt, som skall finnas på den nya jorden och i den nya himmelen, skall komma till genom honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 40, Juldagen, Matt 1:18-25)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

De judiska profeterna betraktade det som ett av de mest utmärkande dragen hos sin Gud att han i motsats till de omgivande folkens gudar var en Gud som talade. Till skillnad från de hedniska gudarna är han dessutom en Gud som handlar. Dessa två egenskaper är oskiljaktigt förenade. Det är just genom att han talar och som en uppfyllelse av hans ord som saker och ting händer, såsom det senare bekräftas eller tolkas i hans undervisning. (Robert Banks "En Gud som talar" s 287; författaren född år 1939 i Sydney, Australien)

För stoikerna var Gud en Allmakt, den styrande principen i allt som existerade. För judarna var han Skaparen, som funnits av evighet, före allt skapat, och som skapat människan till sin avbild, till att leva i gemenskap med honom. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 141 i kommentar till Apg 17:22-34)

(Norra Polen: Jampol väster om Gdansk) Ju mer Zadok funderade över (Charles) Darwins teori om arternas uppkomst desto mindre tilltalade den honom. Även om livet skulle vara miljontals år gammalt kunde arterna inte utvecklas utan en plan och varenda blomma, vartenda djur motsade denna teori. Och varifrån kom den första cellen? Och varifrån kom den döda materian? Och vad var lagar egentligen? I samma ögonblick som han slutade att tänka på vardagliga ting ställdes man inför de eviga mysterierna. (Isaac Bashevis Singer "Godset" s 331; författaren född år 1902 i Leoncin nordväst om Warszawa i Polen; Charles Darwin född år 1809 i Shrewsbury nordväst om Birmingham i England)

En liten gul ankunge kilar omkring framför mig med sin lilla vitaktiga mage i det våta gräset. Den ser så löjlig ut där den skyndar sig fram på de små fötterna, som nätt och jämnt hindrar den från att vandra omkull, medan den piper: "Var är mamma, var är alla de andra?" ... Vad håller den vid liv? Den väger nästan ingenting. De små svarta ögonen är som glaspärlor. Fötterna är inte större än en sparvs. Man skulle bara behöva klämma till litet, så vore det slut med den. Men den är varm. Och den lilla blekrosa näbben, som är som om den vore manikurerad, är redan bred. De små fötterna har simhud, den har fått en gul nyans i färgen, och de duniga vingarna sticker redan fram. ... Själva flyger vi snart till Venus, och kan plöja upp hela världen på tjugo minuter, om vi sätter i gång gemensamt. Men med all vår atommakt kommer vi aldrig! aldrig någonsin att kunna motera ihop en sådan här stackars liten dunlätt, gulvit ankunge i en av våra kolvar, inte ens om vi får både dun och ben att arbeta med. (Alexander Solsjenitsyn "Ankungen" s 132; författaren född år 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland mellan Svarta havet och Kaspiska havet)

Sedan 1896 kallar jag mig kristen (Se Inferno). ... Den världsåskådning, som förförde min ungdom, kallades den transformistiska, mekaniska, utvecklingsläran (darwinismen). (Charles) Darwin själv bibehöll tron på Skaparen, som en gång skulle i den formade materien ha inlagt en drift till utveckling, varigenom arterna uppkommit under inflytande av naturligt urval under kampen för tillvaron o.s.v. Detta var ungefär den religiöse (Carl von) Linnés ståndpunkt, som insåg att en utveckling eller ett gradvis fortskridande skapelseverk icke uteslöt Skaparen. Men Darwins lärjungar "utvecklade" läran baklänges, och förkunnade att skapelsen skapat sig själv, vilket ju är orimligt. (August Strindberg "Tal till svenska nationen" s 14-16; Religion; Social-Demokraten 19 juli 1910; Charles Darwin född år 1809 i Shrewsbury nordväst om Birmingham i England)

En gudomlig lek, i frihet, godhet, skönhet, ändamålsenlighet, fullkomlighet. Detta var skapelseverket, utan filosofi och zoologi, och sådan är en kristen människas barnsliga tro om sin Fader. (August Strindberg ”En blå bok II” s 475; Den naturligaste skapelsehistorien)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Varje dag läste (Olga) högt ur Bibeln, som en kyrkotjänare, och även om det var mycket hon inte förstod blev hon rörd till tårar av de heliga orden, och ord som "varde" och "bliva" uttalade hon med en ljuv känsla i bröstet. ... Hennes ansikte sken upp och blev medlidsamt och ömt när hon uttalade till och med obegripliga ord ur Skriften. (Anton Tjechov "Bönderna" s 176; författaren född år 1860 i Taganrog sydost om Donetsk vid Azovska sjön i södra Ryssland)

Vår religions urkunder kunna icke anklagas för att hafva lämnat samhörigheten ur sikte. Tvärtom: djupare har hon aldrig varit grundfästad, skönare och innerligare aldrig förkunnad än af Kristus och hans store apostel Paulus. I dessa urkunder har läran om människosläktets samhörighet den centrala ställning, som hon saknar i bekännelseskrifterna. Alla mänsklighetens släktleder bilda ett system, en andlig lekamen i Guds tankevärld, skapad där i, genom och till Ordet af begynnelsen, och den kristna församlingen är den tempelbyggnad, i hvilken jordemänskligheten, splttrad genom synden, skall under histoiens lopp återsammanfogas till ett helt af lefvande stenar, till en fullkomlig man, en förnyad andlig lekamen, hvars hufvud är Kristus, hvars lemmar äro alla mänsklighetens släktleder. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 428; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Materiens uppkomst ur psykiska processer, ur iakttagelser och tankeverksamhet, är icke en gåta. . . . (Den mekaniska världsteorien) har utan kritik gjort ett alster af vårt begreppstänkande till ett av vårt tänkande oberoende väsen. Och än mer och för att fullända missgreppet: sedan hon gjort materien till ett af vårt tänkande oberoende väsen, har hon gjort den till det primära, det egentligen enda verkliga, och gjort tanken, som framfödt detta kvasiväsen, till det sekundära - först, såsom vi sett, till en verkan af materien, och när detta icke längre gick an, till ett orsakslöst och verkningslöst epifenomen. . . . (Den mekaniska världsteorin) förutsätter icke maskinmässigheten, utan lifvet. . . . Det finns mer än ett verklighetsplan. . . . Skriften är ett symbolområde, hvars tecken ej har likhet med talspråkets ljud, som de beteckna och fastslå föreställningar och begrepp, med hvilka de ha ingen likhet. De exakta vetenskaperna, främst matematiken, den mest exakta av dem alla, ha idel symboler till hjälpmedel vid forskningen. Och slutligen: . . . Känslor och tankar låta icke upptäcka sig med mikroskopet. . . . "Alles Vergängliche Ist nur ein Glechniss" Dessa (den tyske författaren, diktaren och naturforskaren Johann Wolfgang von) Goethes ord uttala icke en "mystisk" åsikt, utan en bevislig sanning, som ej bör lämnas ur sikte, då man uppbygger eller omfattar världsteorier. (Viktor Rydberg "Den mekaniska världsteorien" s 99-104; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Johann Wolfgang von Goethe född år 1749 i Frankfurt am Main i Tyskland)

Utan allt egentligt filosoferande har människan genom (den religiösa känslan) blifvit vägledd till den åsikt, att Gud är oberoende af tiden och rummet, att han är tidens och rummets upphof och herre. Denna åsikt, sådan man finner den i teologernas skrifter framställd, är visserligen oklar och utan följdriktighet; men kärnan i densamma är dock den, att det absoluta förnuftet, det förnuft, i hvilket intet sinnligt element ingår, kan förnimma sig själft sådant det är och förnimma världen sådan den i sanning är, utan att förnimma tidens och rummets former, och att således dessa former äro nödvändiga endast för ändliga väsen, men ej för det högsta förnuftet. Teologien har sålunda i sin mån gjort ett förarbete för att bereda det allmänna tänkesättet på den stora omhvälfning i vår världsåskådning, som förr eller senare torde blifva frukten af (den tyske filosofen) Immanuel Kants lära, att rummet likasom tiden har sin tillvaro i det tänkande jaget, där och icke annanstädes. . . . Börjar det icke inlysa redan af sig själf, att vår värld är en andlig värld, ett system af andeväsen? Och finna vi icke häruti en verklighet oändligt öfverträffande den materiella, som ju försvinner oss under handen? Är icke Gud den högsta verkligheten och dock ett rent andligt väsen? Är det icke i honom, som allt annat lefver, röres och hafver varelse? Hvilken högre verklighet kunna vi fordra? (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 12-13,31; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Immanuel Kant född år 1724 i Königsberg i Preussen-Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland)

Likasom de olika mytologierna och religionerna, så har också naturvetenskapen uppställt en skapelsehistoria eller kosmogoni. De kosmogonier som möta oss i de olika folkens religioner, hos nordboarne så väl som hellenerna, hos Afrikas infödingar så väl som hos assyrierna och hinduerna, hafva alla det gemensamt, att de äro framfödda af inbillningskraften eller aningen. Naturforskningens skapelsehistoria åter stöder sig till någon del på fakta och i öfrigt på hypoteser med vetenskapligt underlag. Själfva möjligheten till den lära om världens uppkomst, som nu är rådande, gafs genom (den polske astronomen Nicolaus) Kopernikus' upptäckt, att jorden likasom de öfriga planeterna rör sig omkring solen. Efter Kopernikus kom (den tyske astronomen Johannes) Kepler, som lyckades finna vissa lagar, i enlighet med hvilka planeterna röra sig kring sin lysande och värmande centralkropp; efter Kepler åter kom (den engelske naturvetaren Isaac) Newton, som i den allmänna tyngdkraften fann den gemensamma källan till dessa lagar, och efter Newton kommo den tyske filosofen Immanuel Kant och den store franske matematikern (Pierre Simon de) Laplace, hvilka visade, att samma tyngdkraft, som nu föreskrifver planeterna deras lopp, har varit i stånd att bilda hela vårt planetsystem af en i världsrymden utbredd gles materie, som efter hand förtätats och under förtätningen råkat i kretsande rörelse. Hela vårt solsystem har enligt Kants och Laplaces hypotes varit ett ofantligt klot, bestående af en gasformig lysande materie, som utsträckt sina gränser lika långt som hela vårt nuvarande planetsystem. Genom materiens ursprungliga krafter, attraktions- och repulsionskraften, bildade sig i detta gasklot en centralkropp, vår nuvarande sol, och ett antal kring henne kretsande planeter. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 200-201; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Nicolaus Kopernikus född år 1473 i Thorn i Kungliga Preussen, nuvarande år 2007 Torun nordväst om Warszawa i Polen; Johannes Kepler född år 1571 i Weil der Stadt väster om Stuttgart i sydvästra Tyskland; Isaac Newton född år 1642 i Woolsthorpe-by-Colsterworth nära Granthem öster om Nottingham i östra England; Immanuel Kant född år 1724 i Königsberg i Preussen-Tyskland, nuvarande år 2007 Kaliningrad i Ryssland; Pierre Simon de Laplace född år 1749 i Beaumont-en-Ange söder om Le Havre i norra Frankrike)

Allting har att tacka det ewiga, sjelfständigt skapande Ordet för sin tillwaro. Synden allena hörer icke till det, som genom Ordet blifwit till; ty Ordet uppenbarar Guds tankar; men likasom Gud icke kan tänka något syndigt, så har icke heller synden kunnat blifwa eller hafwa sitt ursprung genom Ordet. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 237-238)

(Jesus) är orsaken till såwäl dertill att ett löf finns på trädet, som att menniskan är till. Han är orsaken ej mindre till droppen i hafwet, än till stjernan på fästet. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 4; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

Jag kan inte se något vettigt skäl till att de åsikter som framförts i denna bok skulle kunna stöta någon enda människas religiösa känslor. ... En berömd författare och gudsman har skrivit till mig att han "steg för steg lärt mig inse att detta att föreställa sig att Han skapade några få ursprungliga former, i stånd att själva utvecklas vidare till andra och nyttiga former, är en lika ädel uppfattning om Gudomen som att tro att Han behövde nya skapelseakter för att täcka de luckor som orsakades av Hans egna lagars verkningar". (Charles Darwin "Om arternas uppkomst" s 216; författaren född år 1809 i Shrewsbury nordväst om Birmingham i England)

(Guds) eget ord är både ändamålsenligt och tillräckligt för bildandet av alla ting, alldeles som Johannes, Herrens lärjunge, betygar angående Honom. ... Gud är danaren av alla ting, liksom en vis arkitekt och den mäktigaste monark. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 361-362,370; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

I alla ting har Gud företrädet, Han som ensam är icke-skapad, den förste av alla ting, och den grundläggande orsaken till alltings existens, medan allt annat förblir under Guds beroende. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att ”det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

(Gud) har skapat det som är under honom, alltet, så att (han) inte är härskare över någon annans tillhörighet utan över sitt eget. Allting tillhör Gud, och Gud är därför den allsmäktige och allt kommer från honom. ... Alltings begynnelse är Gud. Han blev inte till genom någon annans hjälp, men allting har blivit till genom honom. ... Till detta ”allt” hör också världen, som finns till för oss, och i den världen människan. Alltså har också denna världen skapats av Gud. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 15,17; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet>)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Jag är det ljus, som är över dem alla. Jag är alltet, den, som alltet framgått ur, och som alltet nått. Klyv trä! Jag är där. Lyft en sten, och ni kommer att finna mig där.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 77)

Om inget kan komma ur intet, var kommer då världen ifrån? Då måste den alltid ha funnits i en eller annan gestalt. Den förmodade bigga bangen med dess hiskliga kosmiska dån förklarar i grunden ingenting, i varje fall inte allt. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 59; Skapelsen; författaren född år 1905 i Huskvarna öster om Jönköping i Sverige)

Jag höll föredrag för direktörer i går. ... ”I en enda näve aprilmull kan det finnas lika många levande varelser som det finns människor på planeten Jorden just nu. Femtusen miljoner kretsloppsarbetare. ... Utan dem hade ni inte en chans. Här börjar era liv. ... ”Vem har tänkt ut allt detta?” sa de. ”Var finns den store Artisten?” (Stefan Edman ”Skaparen” s 98)

Det grekiska ordet för "bli till" (bli) används genomgående för att beskriva skapelsen i det grekiska GT av 1 Mos 1. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 6; författaren född år 1928 i New York City i USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York City i USA)

Underbara morgon, världarnas morgon, när skaparen hysteriskt kastade omkring sig grus, tyngdlagar och äggviteämnen, kometer, raketer och vintergatorna med deras blekhyade soutenörer och asfaltblommor. Fåglarna i havet, fiskarna i skyn och här och där i stall och under fikonträd heliga små gossebarn och apostoliska skrifter, herdarna som hava sett stjärnan och herdarna som ingenting sett, tills att skaparen likt en trött släggkastare sjunker ner i himmelsgräset, och även ståplatspubliken faller i sömn. Underbara morgon, världarnas morgon. (Werner Aspenström "Snölegend" s 76; Världarnas morgon)

(Tyskland: Berlin) (Den tyske rabbinen och religionsvetenskaplige författaren) Leo Baeck talade till oss på vinden. Vi satt hopträngda och lyssnade på den berömda rabbinen från Berlin. Han förklarade för oss varför man inte skulle förkasta den bibliska berättelsen om skapelsen av världen på sju dagar bara för att den moderna vetenskapen har kunskap om miljoner år. Tidens relativitet. Guds dag är inte som våra dagar och har inte bara tjugofyra timmar. Den traditionella ordningsföljden överensstämmer exakt med vetenskapen: Först skapade gud den oorganiska världen, sedan de levande varelserna, till sist människan. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 113; författaren född år 1931 i Wien i Österrike; Leo Baeck född år 1873 i Lissa-Leszno sydväst om Poznan i västra Polen)

Sløve, som slet intet ser. Bliv, blev der sagt, og så blev det. Hvad vil du mer? Fatter du hvad det betyder? Magten i mulmet, som byder: Ske! Og det sker. . . . Aere og tak at du bød! At du i evighet kaldte: Bli! Og alt lød. At du i evighed kalder, kalder, mens stjerner nedfalder, liv ud af død! (Ludvig Holstein "Jehi" s 76,78; författaren född år 1864 på Langebaekgaard, Kalvehave, sydost om Naestved, Södra Själland, Danmark)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Utan (Guds Son) skapades inget som skapades, från den högsta ängeln till det minsta kryp. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 773; författaren född år 1662 i Broad Oak norr om Swansea i Wales)

I (Baruch) Spinozas "Ethica" möter oss ett glansfullt byggnadsverk av idéer, som likt höga valv sträcker sig mot höjden för att sammansmälta med själva himlen. Allt är geometriskt och balanserat, men samtidigt vibrerar det av liv. Verket är sammanflätat av både mänskligt och gudomligt, de båda sammanförs till ett, och som en röd tråd löper (den panteistiska) tanken på att Gud är Allt och Allt som är till är Gud. . . . Allt är i Gud, och ingenting kan vara eller ens tänkas vara skilt från Gud. Gud är tanke; Gud är utsträckning; människan, kroppen och själen, är en aspekt av Varandet. (Paul Hazard "The European Mind, the Critical Years, 1680-1715" s 170-171; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 203; Paul Hazard född år 1878 i Noordpeene sydost om Calais i nordöstra Frankrike; Baruch Spinoza född år 1632 i Amsterdam, Nederländerna)

Vilken aspekt av Gud som vi än må söka lära känna är det endast i Kristus som vi, åtminstone alltsedan syndafallet, når fram till kunskapen om Gud Skaparen liksom om Gud Förlossaren. Än mer är det genom Kristus, Guds Ord, som alla ting skapades. Mer allmänt sett påstår (den fransk-schweiziske reformatorn Jean) Calvin bestämt att världen och människan skapades av hela treenigheten. (F. Wendel "Calvin" s 170; Calvins teologiska lära; författaren född år 1905 i Strasbourg, Frankrike; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

Liksom andra skolastiska teologer menar (den italienske, katolske prästen, teologen och filosofen) Thomas (av Aquino) att det finns en gradering av tillvaron, en kedja som sträcker sig från det lägsta till det högsta. De medvetna existensernas trappa leder vegetativt och animaliskt liv till människan och vidare till änglarna och till gudomens absoluta form. Allting har sin existens genom att ha del i det gudomliga varat och strävar efter att fullkomna denna delaktighet i Guds sanning, godhet och skönhet. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 175; Thomas av Aquino född omkring 1225 i Roccasecca sydost om Rom i Latium, Italien)

Du, Herre, som alltid lever och hos vilken intet dör, emedan Du är före all tids begynnelse, ja, före allt, som kan sägas ha varit före något annat, Du är, och Du är Gud och Herre över allt som Du har skapat. Hos Dig är alla förgängliga tings oförgängliga grund och det öföränderliga ursprunget till alla föränderliga varelser. Hos Dig lever de eviga grundtankarna till allt det förnuftslösa som begränsas av tid. (Augustinus "Bekännelser" s 13-14; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

I början av historien och i Gamla Testamentets skrifter talar Mose till oss om sinnliga ting och räknar utförligt upp dem för oss. … Men den här evangelisten … innefattar både dessa ting, och de ting som är ovan dessa, i en enda mening av det skälet att de var kända för hans åhörare och att han skyndar vidare till ett större ämne och att han har ordnat hela sin avhandling så att han inte skulle behöva tala om gärningarna utan om Skaparen och om Honom som frambringade dem alla. ... Och att ni inte må tänka att han bara talar om de ting som är nämnda av Mose, tillägger han, att ”utan Honom var ingenting gjort som var gjort”. Det vill säga, att av skapade ting var inget ... fört fram till att vara utan Sonens makt. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:21; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Om “allt gjordes genom Honom, och utan Honom ingenting gjordes som gjordes”, så var följaktligen också profetian och lagen (gjord) av Honom och talades av Honom i liknelser. (Klemens av Alexandria, The Ante-Nicene Fathers Vol II, s 509; författaren född cirka 150 i Aten i Grekland)

Då vi säger att alla ting har frambringats och ordnats in i en värld av Gud, förefaller det som om vi uttalar (den grekiske filosofen) Platons lärosats. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 169-170; författaren född cirka 100 i Flavia Neapolis i Samarien, Palestina; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland)


Att avrunda med:

Om det vore så att universum i all skönhet och förträfflighet kommit till genom utveckling från en formlös massa, varifrån kom då denna massa och vem gav den en inneboende förmåga att utveckla sig? (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)


Sångarna:

Han oss en synlig bild har gett av gudomsmakten ingen sett, född av Fadern: halleluja! Osynligt, synligt, allt blev till att tjäna, verka som han vill. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:3)

När mörker över djupet var, då skapade Guds Ord och så blev allting till som finns i himmel och på jord. (O Hartman: Psalmer och Sånger 389:1)

Mäktig är Herren – av honom ju allting är vordet. Himlar och jord har han frambragt med skapareordet; Och som han sagt, Håller han allting vid makt, Dukar i öknen ock bordet. ... Mäktig är Herren – se stjärnornas tallösa skara, Månen, som vandrar så tyst där på fästet, det klara! Solen du ser Värme och ljus sända ner, Där hon i rymden syns fara. (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 7:1-2)

Och vad du var du evigt är, Och vad du är du bliver. För dig ej tiden åldrar bär, Ej rymden gränser skriver. Av ingen du ditt ursprung har, Du alla väsens Gud och Far. Du är, allt annat varder. (B Münter-J Åström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr18:3)

Av honom allting är och var, Han bjöd, och det blev till. Och genom honom står det kvar, Så länge han det vill. Till honom varje väsen trår, Som flodens våg mot havet går. All äran är och hans. (S Gabrielsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 177:5; jfr Psalmer och Sånger 365:2)


Paulus sade till de troende i Kolossai: "I Honom (som är den förstfödde i all skapelse) skapades alla tingen i himlarna och uppå jorden, de ting som är möjliga att skåda och de ting som är omöjliga att skåda ... alla tingen har skapats (och skapas) genom Honom och ’in i’/’med syfte på’ Honom. (Kol 1:16)


Grekiska ord:

ginomai (bli/bliva) (Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Ester 1:1; Judit 16:14; Joh 1:3 – Ester 4:7; 9:14,26; 10:3f(F6); Tobit 8:16; Judit 7:29; 8:18,26; 13:1; 15:1, 1 Mack 1:33,64; 4:20; 13:5; 2 Mack 1:32; 5:11,20; 7:18; 10:14,21-22; 11:1,13; 12:1,42; 13:9,17; 14:22,26,44; Salomos Vishet 7:3; 9:2; 14:11; 19:18; Syr 5:4; 8:12; Asarjas bön v 10; Joh 1:6,10,12,14-15,17,28,30; 2:1,9; 3:9,25; 4:14; 5:6,9,14; 6:16-17,19,21,25; 7:43; 8:33,58; 9:22,27,39; 10:16,19,22,35; 12:29-30,36,42; 13:2,19; 14:22,29; 15:7-8; 16:20; 19:36; 20:27; 21:4; 1 Joh 2:18; 2 Joh v 12; 3 Joh v 8; Upp 1:1,9-10,18-19; 2:8,10; 3:2; 4:1-2; 6:12; 8:1,5,7-8,11; 11:13,15,19; 12:7,10; 16:2-4,17-19; 18:2; 21:6; 22:6.

chôris (skild från) (i NT + ett exempel från GT): 3 Mos 9:17; Matt 13:34; Luk 6:49; Joh 1:3 - Matt 14:21; 15:38; Mark 4:34; Joh 15:5; 20:7 Rom 3:21,28; 4:6; 7:8-9; 10:14; 1 Kor 4:8; 11:11; 2 Kor 11:28; Ef 2:12; Fil 2:14; 1 Tim 2:8; 5:21; Filemon v 14; Hebr 4:15; 7:7,20; 9:7,18,22,28; 10:28; 11:6,40; 12:8,14; Jak 2:18,20,26.


Ytterligare studier:

5 Mos 32:47; 2 Kung 4:6; Ps 33:9; 104:24; 148:5; Jes 38:16; Jer 10:16; 51:19; Joh 1:10; 3:35; 15:3; Rom 4:17; 1 Kor 8:6; Ef 3:9; Kol 1:15-17; Hebr 1:2,10; 2:10; 11:3; Upp 1:3; 3:14; 4:11; 5:13.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

S. Herner "Skapelsen enligt prästskriften och jahvisten"; Svensk Exegetisk Årsbok 5 (1940): 20-28.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-12; 2009-09-21; 2012-09-21; avslutande version 2018-08-26)

Tillbaka till Start

1:4 I Den är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): i den liv är, och '-et liv'/livet var-(hela-tiden) '-et ljus'/ljuset '-nas människors'/människornas.


1883: I det var lif, och lifvet var människornas ljus.

1541(1703): I thy war lifwet; och lifwet war menniskornas ljus.

LT 1974: I honom finns evigt liv, och det livet ger hela mänskligheten ljus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: ”Låt (det) bli ljus”. Och det blev ljus. ... Och Gud talade: ”Låt (det) bli lysande himlakroppar i/på himlens fäste ... Låt vattnen ... (och) jorden ’leda ut’/frambringa levande själ/själar enligt/efter (deras) härkomst.” (1 Mos 1:3,14a,20a,24a, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job: "Gud) frälste min själ ut ur död, för att mitt liv må prisa Honom i ljus." (Job 33:30, Grekiska GT)

(David sade till Herren Gud:) "Vid sidan av Dig (är) en källa av liv. I Ditt ljus kommer vi att skåda ljus." (Ps 36:9 eller 36:10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Tydliggörandet av Dina utsagor kommer att ge ljus.” (Ps 119:130a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”’In i’/till en erinran om Dina utsagor inympades (Dina söner) (hela tiden) (av ormarna). … Din utsaga, som botar alla ting, (gav dem vård).” (Salomos Vishet 16:11a,12b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ut Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)

(Baruk sade till Israel:) “Lär dig var sinnesstämning är, var stabilitet är, var förstånd är att få kunskap tillsammans/’på samma gång’, var lång tillvaro är och liv, var ögons ljus är och frid.” (Baruk 3:14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv.” (Matt 7:14a)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

Petrus 'var ... sittande'/satt (hela tiden) i sällskap tillsammans med roddarna/tjänarna och värmande/värmde sig (vänd) i riktning mot ljuset. (Mark 14:54b)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Paulus sade till kungen:) ”Om (Kristus är) först ut ur en uppståndelse av döda (kroppar), står Han i begrepp att komma ned med ett budskap (om) ett ljus till både folket och nationerna.” (Apg 26:23b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Livet och ljuset, som enligt skapelseberättelsen kom till genom Guds ord, finns nu i själva Ordet. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 21; författaren född år 1930 i Aumetz i nordöstra Frankrike, 1990-95 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Uppsala, Sverige)

Ordets väsen fastställes med två ord: LIV – LJUS. Han har liv och ger liv – han har ljus och lyser. Ljuset är livets sätt att förverkliga sin existens. Ljuset är det yttre framträdessättet för livet. ”Du höljer dig i ljus som en mantel.” Ps. 104:2. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 38 i kommentar till Joh 1:1-14)

I rabbinskt tänkesätt kan vi se en kontrast mellan denna världen, som alltigenom är natt och den kommande tidsåldern, som är ljus och liv. (Jämför CK Barrett "The Gospel according to St John" s 157)

Vad människan i sitt naturliga tillstånd inte fått är det andliga livet – det högre liv av ett annat slag som finns hos Gud. Vi använder samma ord ”liv” för dem båda, men om man skulle tro, att båda därför vore av samma slag, vore som om man trodde att ”storhet” i rummet och ”storhet” hos Gud vore en storhet av samma slag. I själva verket är skillnaden mellan biologiskt liv och andligt liv så betydelsefull, att jag tänker ge dem två olika namn. Det biologiska livet som vi får genom naturen och som (liksom allt annat i naturen) alltid har en benägenhet att upplösas och förfalla, så att det endast kan upprätthållas genom ett ständigt tillflöde från naturen i form av luft, vatten, föda osv, är bios. Det andliga livet, som är i Gud i all evighet och som skapade hela det naturliga världsalltet, är zoe. Bios har visserligen en viss skugga av eller symbolisk likhet med zoe, men endast en sådan likhet som råder mellan ett foto och verkligheten eller en staty och en människa. En människa som förändrades från att blott ha bios till att ha zoe, skulle ha genomgått en lika stor förändring som en staty, som från att ha varit skulpterad sten blev en verklig människa. Och det är just vad kristendomen rör sig om. Denna vår värld är en stor skulptörs verkstad. Vi är statyerna, och i verkstaden cirkulerar ett rykte, att några av oss en vacker dag skall få liv. (CS Lewis ”Kan man vara kristen?” s 128; författaren född år 1898 i Belfast, Nordirland)

Huru har nu vetenskapen på sitt sätt sökt förklara organismernas uppkomst på jorden. Ha de uppkommit ur det oorganiska eller hvad vi vanligen kalla materien? Forntidens tänkare, såsom Aristoteles, ansågo detta möjligt; medeltidens tänkare, från Augustinus ända till (Jan Baptist) van Helmont likaledes; den nyare tidens forskare däremot vore länge enige om att utan frö eller ägg låter sig ingen lefvande varelse frambringa, och detta var den rådande meningen ända till år 1852, då den bekante materialisten C. Vogt i sitt arbete "Bilder ur djurlifvet" ådagalade, att alla de experiment, på hvilka Schwann och andra naturforskare byggt sin åsikt, att infusorier ej kunna uppkomma utan genom andra infusorier, voro otillräckliga för att bevisa det. Sedan dess har striden upplågat mycket häftigt, synnerligast i Frankrike och Tyskland. Men äfven de noggrannaste experiment . . . om infusorier kunna uppkomma utan andra infusorier, hafva icke ledt till något säkert utslag. . . . Frågan är således ännu öppen. Hade filosofien något att här att säga, skulle hon visserligen förneka, att organiskt lif kan uppkomma ur materien, förutsatt att vi uppfatta materien så som Descartes eller materialisterna göra; men är materien inget annat än kraftväsen, och äro dessa kraftväsen, dessa monader, som Leibniz kallade dem, lefvande och förnimmande väsen, sträfvande till utveckling genom organisk förening med andra monader, då får frågan ett helt annat utseende, då är gränsen mellan det oorganiska och det organiska icke så skarp som man i nyare tider velat draga henne, och då kan man med visshet säga, att organismer uppstå ur det oorganiska, när helst de villkor, som möjliggöra det, förefinnas, och naturvetenskapen har då att undersöka hvilka dessa villkor är. Att dessa villkor i vår planets nuvarande utvecklingsskede icke förefinnas så som de gjorde det, när den första organismen där uppstod, är ganska antagligt. Det vore ett öfverflödsverk i naturens hushållning, om väsen, som nu uppkomma genom fortplantning, tillika skulle uppkomma på annat sätt. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 207-209; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Aristoteles född år 384 f Kr i Stageira på halvön Chalkidike öster om Thessaloniki i nordöstra Grekland; Augustinus född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet; Jan Baptist van Helmont född år 1577 i Bryssel, Belgien; Carl Vogt född år 1817 i Giessen norr om Frankfurt am Main i Tyskland; Theodor Schwann född år 1810 i Neuss vid Düsseldorf nordväst om Köln i Tyskland; René Descartes född år 1596 i 'La Haye en Touraine'/'Indre-et-Loire' söder om Tours och öster om Nantes i Frankrike; Gottfried Wilhelm von Leibniz född år 1646 i Leipzig i Tyskland)

En hel mängd andra minnen drog genom (Ivan Iljitj). . . . Ju längre tillbaka, desto mer liv. Mer av godhet i livet och mer av livet självt. Det flöt samman. "Liksom kvalen bara blir värre och värre, så har livet hela tiden utvecklats till det värre", tänkte han. Det fanns en ljuspunkt långt borta, i livets begynnelse, men sedan hade allting bara blivit mörkare och mörkare och livet hade förrunnit allt snabbare. (Leo Tolstoj "Ivan Iljitjs död" s 63; författaren född år 1828 i Jasnaja Poljana sydväst om Tula söder om Moskva i Ryssland)

Lifwet är menniskornas ljus. Man har således ingen klarhet i själen, i sinnet, ingen sanning i hjertat, ingen grundlig kunskap och insigt, förrän man har lifwet. … Stenhjertat måste således först borttagas, då warder det ljus, sinnenas mörker förgår och man ser allt i sin rätta skepnad. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära; eller Nya Testamentet med förklaring och tillämpning. Tredje delen." s 5; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

Hwad som icke är i Ordet, det är idel död. Lifwet består icke deruti, att du behåller ditt jungfrustånd, beder mycket, tillhör en sträng orden; utan i det (dvs Ordet), säger evangelisten, och annars ingenstädes. ... Förnuftet har wäl ett ljus, om hwilket sofisterna tala; men om detta wore det rätta ljuset, så hade det förutnämnda (menniskornas ljus) icke behöft komma i werlden. Förnuftets ljus lärer dig wäl se och uträkna, att det ena tinget är större och mera, än det andra. Men emot detta ljuset, som är Christus, hwilken upplyser wårt hjerta och samwete, är allt, hwad i oss är, blindhet och mörker. Fattar du icke Ordet, så blifwer du ewigt blind och död. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 87-88; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Gemenskap med Gud är liv och ljus, och åtnjutandet av alla de förmåner som Han har i beredskap. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 556; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Det finns något utanför universum som är evigt, oberoende och själv-existerande och som är orsaken till existensen av vårt betingade universum. Det är vad judisk-kristen gudstro handlar om: Att det finns en Gud som presenterar sig själv som ”JAG ÄR”, en övernaturlig makt som bär sin egen existens inom sig – som inte får liv, utan är liv – och som är orsaken till all annan existens. Det innebär att frågan om varför det finns något går att besvara. Universum finns därför att Gud finns. Universum har blivit till därför att Gud har orsakat det. Allt som nu står i beroende för sin existens, går tillbaka till honom som är tillvarons grund. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 48)

(Västsahara: El Aaiun) (Den katolska) katedralen var tom, precis som man kunde vänta sig i denna del av världen som islam hade återerövrat. Men två vänner till prästerna hade med hänsyn till omständigheterna ställt upp som (bröllops)vittnen. . . . "Världen skapades när den stora smällen, Big Bang, satte i gång universum", började (fader Loig). . . . "Berättelsen om Adam och Eva och skapelsens sex dagar ska inte tolkas bokstavligt", fick vi veta. . . . Adam och Eva är symboler för kärleken, den osynliga gudens självporträtt. Det behövdes både en Adam och en Eva för att skapa en synlig bild av kärlekens gud. Flera gånger höll jag på att utbista i ett högt instämmande ja. Jag var så överens med honom att det var svårt att vänta tills han frågade om jag ville ta denna Jacqueline. Vi hade faktiskt talat om Big Bang på flyget dagen innan. Då hade jag medgett att även om vetenskapen har kommit fram till att världen uppstod genom en väldig explosion, så måste det till övermänskliga och övernaturliga krafter för att få den smällen så lyckad, och sedan få ordning i det efterföljande kaoset. "Brudgummen som är biolog", fortsatte han, "har dessutom sagt att hettan efter Den stora smällen måste ha varit så våldsam att det måste till en skapelse för att få till något liv på jorden efter den." (Thor Heyerdahl "I Adams fotspår" s 11-12; år 1996; författaren född år 1914 i Larvik sydväst om Oslo i Norge)

I Ps. 36:10 sägs att Gud är livets källa, dvs ursprung. Allt som kan betecknas med ordet liv har sitt upphov hos honom. Fysiskt liv, psykiskt liv, andligt liv, moraliskt liv, evigt liv – allt har sin källa i Gud. (Stig Wikström "Tillsammans kring Bibeln" s 13)

Eftersom världen är skapad genom (Ordet), har han förmedlat det fysiska livet till människorna, men genom honom skänks också det andliga livet. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 195)

(Grekland) Den mest kända av de grekiska lekmannarörelserna idag (1973) är brödraskapet Zoe (Liv). Denna rörelse, vars medlemmar binder sig vid de vanliga munklöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad, grundades år 1907 av arkimandriten ("klosterledaren") Evsovius (Evsebios) Matthopoulos. Brödraskapet har omkring hundra medlemmar av vilka endast några få är präster. Alla har däremot teologisk utbildning. Denna rörelses mål har varit och är att göra folkets ortodoxi medveten och levande. Man lägger därför stor vikt vid studiet av Bibeln och kyrkofäderna och har en stor mängd studiecirklar i dessa ämnen spridda över hela Grekland. (Christofer Klasson "Ortodoxa Kyrkan" s 65; Eusebios Matthopoulos född år 1849 i Gortyn söder om Heraklion på Kreta i Grekland)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Sverige: Jönköping, Växjö) Det nuvarande rådhuset i Jönköping fyller år 1932 sextiofem år. Det var nämligen år 1867, som Jönköpings elementarläroverk flyttade från det ursprungligen av (landshövdingen i Jönköping) Eric Dahlberg byggda skolhuset vid Kristinakyrkan, nuvarande stadsbiblioteket, till det nya lärohuset på Vallområdet. . . . Sista examensdagen vid läsårets slut 1867, fredagen den 7 juni, skedde den högtidliga invigningen. Man samlades i gamla skolhuset, varifrån under klockringning en procession högtidligen satte sig i gång till det nya. I spetsen gick rektor Montelin, därpå följde skolungdomen, biskopen i Växjö Henrik Gustaf Hultman, skol- och ecklesiastikstaten, magistraten, hovrättsstaten samt "skolungdomens vänner av skilda stånd och åldrar". Vid intåget i den nya solennitetssalen voro läktarna fyllda med damer, och Jönköpings regementes musikkår spelade. Biskop Hultman höll invigningstalet, omtalade bland annat, att antalet elever från år 1858, då skolan blev fullständigt läroverk, till år 1867 stigit från 200 till ej mindre än 450. Därefter sjöng läroverkets sångkör följande kantat, som författats av läroverksadjunkt B.S. Bursell och försetts med musik av läroverkets musiklärare direktör G.W. Heintze. Chör: Ljus och Lif - säg, är det ej detsamma, Tändt och närdt af samma gudomsflamma, Som gaf verldar lif och sekler dag? Stängd från ljuset, minsta växt förtäres, Och ett folk hvars odling icke näres Tynar snart och följer samma lag. . . . Recitativ: Lefve ljuset då i dessa salar Till att fostra tanke, hopp och tro! Vettets uggla, sångens näktergalar Bygge der i ostörd ro! Hymn: Evige, som bor i ljuset Och oss fostra vill till ljusets folk, Håll din hand utöver lärohuset Och en hvar din sannings tolk! Din är makten, Din ock vare äran, Allt du skapat, allt Dig hörer till; Blive därför summan utaf läran, Hur du dyrkas, hur Du tjenas vill! ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1932" s 64-67)

Så wäl det naturliga lifwet, som det andeliga och ewiga, hade i Ordets inneboende, skapande lifskraft sitt ursprung och källa. ... Och lifwet ... war isynnerhet och företrädeswis menniskornas ljus. Ljuset är det finaste, ädlaste, andelikaste bland alla jordiska ämnen. (P Fjellstedt "Biblia" s 238)

(Tyskland, Frankrike) Under slutet av 1700-talet börjar en intensiv medicinsk forskning, som sedan dess oavlåtligt fortsatt. ... Alltsedan antiken hade man trott att liv kunde uppstå av sig självt. Jäsning och förruttnelse antogs som bevis för denna förmenta uralstring. Den tyske anatomen Theodor Schwann visade 1837, att detta måste vara fel. Först genom den franske kemisten Louis Pasteurs undersökningar på 1860-talet kom emellertid det definitiva beviset för att uralstringsläran var ett misstag. Jäsning och förruttnelse var resultatet av livsprocesser hos organismer som var för små för att ses med blotta ögat. (Carl-Herman Tillhagen ”Läkarvetenskap och sjukdomar” s 262; Theodor Schwann född år 1810 i Neuss väster om Düsseldorf i västra Tyskland; Louis Pasteur född år 1822 i Dole sydost om Dijon i östra Frankrike)

(Johannes) kallar (Sonen) både “Ljuset” och “Livet”, ty Han har villigt gett oss det ljus som utgår från kunskap och det liv som följer på det. ... Och vad, säg mig, är det här “ljusets” natur? Detta slags (ljus) är inte sinnenas föremål utan förståndets, (ett ljus) som upplyser själva själen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:7,24; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Såsom de som ser ljuset är inom ljuset och tar del av dess lysande sken, så är det också så att de som ser Gud är i Gud och mottar av (Hans) glans. Men (Hans) glans ger liv åt dem. De som därför ser Gud mottar verkligen liv. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 489; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att avrunda med:

Skall något andligt och ewigt lif winnas, måste det åter ske, blott genom samma allsmäktiga skapareord, som i begynnelsen sade: ”Warde”, och det vardt lif. Likasom all menniskokonst på jorden, huru mästerligt den än till den yttre formen kan efterapa ett skapadt ting, icke kan skapa något lefwande, skapa lif – allt hwad som heter lif, det kan endast Gud göra – så är ock all ansträngning att erhålla ett andligt lif fåfäng. Blott i Honom, som heter ordet och i begynnelsen gjorde allt lif, blott i Honom är ännu alltid det andliga och ewiga lifwet. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 702 i kommentar till Joh 1:4)


Sångarna:

Dina ögon är fyllda av glädje. Säg, vad har de sett för att få sånt ljus? De har sett hur vårt liv fick en mening. Jesus fyller mörkret med liv och ljus. (M Giombini-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 154:3)

Därför att Ordet bland oss bor har världen ljus och liv. Ge oss, o Gud, en lyhörd tro, en öppen, vaksam blick. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 414:5)

Han själv är soluppgången, ja, han är liv och ljus. Han värmer dem som fryser, han följer oss på vägen, han lyser i Guds hus. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 515:4)

Gud, som bor i ljusets värld ovan land och hav och som med sitt allmaktsord liv åt allting gav, kan ej glömma sina små här i främlingsland, de i trygghet vandra få vid hans fadershand. (E Amnefors: Psalmer och Sånger 620:3)

Kom, Helge Ande! till mig in, Upplys min själ, upptänd mitt sinn', Att jag i dig må blifva. Låt lysa lifsens ljus för mig, Och led mig på den rätta stig: Dig vill jag helt mig gifva. (JO Wallin: Psalm 138:1; jfr Sång 93:1, Psalmer och Sånger 398:1)

Herrens ord skall aldrig svika, Om allt annat sviker dig, Och än mer, det har tillika Ensamt evigt liv i sig. Men vad gagnar dig all världen, Om du tappar bort din själ Och i synden och i flärden Glömmer bort ditt sanna väl? (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 589:2)

Låt ditt levande ord bli det ljus, i vars sken Jag alltjämt vandrar fram på din stig! Men var dag, ack, på nytt två mig ren I det blod, som har runnit för mig Från korset en gång, Herre Jesus. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 703:3; jfr Psalmer och Sånger 196:3)

Gud, hos dig är livets källa, Allt du bär med allmakts ord. Nytt du låter livet välla Över samma gamla jord. Aldrig du ditt verk förgäter, Du förgäter ej de små, Deras änglar när dig stå. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 186:1; jfr Psalmer och Sånger 419:1)

Helga Treenighet, Som ej av skiften vet, Eviga ljus, Bjud genom vågors svall, Starkt som basuners skall, Vida kring världen all Ditt: ”Varde ljus!” (J Marriot-AM Posse: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 251:4; jfr Psalmer och Sånger 19:4)

Ljus som liv åt världen gav, halleluja, här sin boning bland oss tar. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. ... Skaparljus, du livets ord, halleluja, sök vårt hjärta, led vår fot. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. ... (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:1,7; jfr Psalmer och Sånger 338:1,7)

Längtan, röster, ögons ljus – innan världen fanns ännu fanns gemenskapen hos Gud. Allt fick liv, steg fram därur. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 338:2)


Paulus sade till de troende i Filippi: "Ni ’förs till’/ger ljus som lysande himlakroppar i en utsmyckning/’utsmyckad värld’, då ni håller fast vid en utsaga av liv." (Fil 2:15b-16a)

Paulus sade till Timoteus: ”(Kristus Jesus gjorde) faktiskt döden overksam men/och (gav) ljus åt liv och odödlighet genom det goda lilla budskapet .” (2 Tim 1:10b)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:1-2)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Hans mål). (1 Joh 1:7)


Grekiska ord:

zôê (liv) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Baruk 3:14; Luk 16:25; Joh 1:4; 1 Joh 1:1-2 – Tobit 1:3; 3:10; 4:3,5; 8:17; 10:13; 12:9(BA); Judit 10:3; 16:22; 1 Mack 2:13; 9:71; 2 Mack 7:14,22-23,36; 14:46; Salomos Vishet 1:12; 12:23; 13:11,18; 14:12; 15:12; 16:13; Syr 3:12; 4:1,12; 9:13; 10:9; 11:14; 15:17; 16:3; 17:11; 21:13; 22:11-12; 23:1,4; 29:21,24; 30:5,17,22; 31:27; 33:14,20; 34:17(20),21(25); 37:18,27,31; 39:26; 40:28-29; 41:4,13; 45:5; 48:11,14,23; Baruk 1:11; 3:9; 4:1; Manasses bön v 15. Matt 7:14; 18:8-9; 19:16-17,29; 25:46; Mark 9:43,45; 10:17,30; Luk 10:25; 12:15; 16:25; 18:18,30; Joh 3:15-16,36; 4:14,36; 5:24,26,29,39-40; 6:27,33,35,40,47-48,51,53-54,63,68; 8:12; 10:10,28; 11:25; 12:25,50; 14:6; 17:2-3; 20:31; Apg 2:28; 3:15; 5:20; 8:33; 11:18; 13:46,48; 17:25; 1 Joh 2:25; 3:14-15; 5:11-13,16,20; Upp 2:7,10; 3:5; 7:17; 11:11; 13:8; 17:8; 20:12,15; 21:6,27; 22:1-2,14,17,19.

fôs (ljus) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 3:14; Matt 5:16; Mark 14:54; Luk 2:32; 16:8; Joh 1:4,7; Apg 26:23; 1 Joh 1:5 – Ester 1:1k(A10); 8:16; 10:3c(F3); Tobit 3:17; 5:10; 10:5; 11:8; 13:11(13); 14:10; 1 Mack 12:29; 2 Mack 1:32; Salomos Vishet 7:10,26,29-30; 17:19(20); 18:1,4; Syr 22:11; 24:27; 32:16; 33:7; Baruk 3:33; 4:2; 5:9; De tre männens lovsång v 47. Matt 4:16; 5:14; 6:23; 10:27; 17:2; Luk 8:16; 11:33,35; 12:3; 16:8; 22:56; Joh 1:5,7-9; 3:19-21; 5:35; 8:12; 9:5; 11:9-10; 12:35-36,46; Apg 9:3; 12:7; 13:47; 16:29; 22:6,9,11; 26:13,18; Rom 2:19; 13:12; 2 Kor 4:6; 6:14; 11:14; Ef 5:8-9,13-14; Kol 1:12; 1 Thess 5:5; 1 Tim 6:16; Jak 1:17; 1 Petr 2:9; 1 Joh 2:8-10; Upp 18:23; 21:24; 22:5.


Ytterligare studier:

Job 12:10; Ps 56:14; Hes 33:11; 37:9-10; Dan 12:2.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

L. Brun "Ordet, lyset, livet Joh 1:1-5"; Svensk Exegetisk Årsbok 5 (1940): 95-115.

J.C. Coetzee "Life (eternal life) in St. John's writings and the Qumran scrolls"; Neotestamentica 6.1. (1972): 48-66.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

A.D. MacRae "Light in the Johannine Epistles"; Tyndale Bulletin 10 (1962): 8-12.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-13; 2009-09-25; 2012-09-28; avslutande version 2017-08-26)

Tillbaka till Start

1:5 Och ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ’tagit ner’/intagit det.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): Och 'et- ljus'/ljuset i dunklet för-till-ljus, och dunklet 'et-ljus'/ljuset det inte tog-ned.


1883: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret fattade det icke.

1541(1703): Och ljuset lyser i mörkret; och mörkret hafwer det icke begripit.

LT 1974: Hans liv är det ljus, som lyser i mörkret – och mörkret kan aldrig utsläcka det.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till ormen:) "Jag skall sätta fiendskap uppåt/mellan din mitt och uppåt/- kvinnans mitt och uppåt/mellan din säds mitt och uppåt/- hennes säds mitt. Han skall hålla fast ditt huvud och Du skall hålla fast hans häl." (1 Mos 3:15, Grekiska GT)

(Lot sade till budbärarna:) “Jag kommer inte att förmå räddas alltigenom ‘in i’/till berget, (så att) de dåliga tingen ej må ‘ta ner’/inta mig och jag må dö.” (1 Mos 19:19b, Grekiska GT)

Aron och hans söner (skall låta lampan i tältet brinna) från kväll så länge som (till) tidigt på dagen. ... (3 Mos 24:3b, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Mose sade till “stammarna öster om Jordan”:) “Ni skall missa (Guds mål) mitt emot Herren och ni skall ha kunskap om er miss (av Hans mål), när – alltefter omständigheterna – de dåliga tingen må ta ner er.” (4 Mos 32:23b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall alla de här förbannelserna komma emot dig och ‘ta ner’/inta dig.” (5 Mos 28:15, Grekiska GT)

(Job sade: “Där) järn blir ut ur jord … satte/gjorde (människan) en ordning för mörkret ... (där) sten (är) dunkel och dödsskugga.” (Job 28:2a,3a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) mitt upplysande.” (Ps 27:1a, Grekiska GT)

(Moabs döttrar sade till Sions dotter:) “Dunkel flyr mitt på dagen. … .” (Jes 16:3b; Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge ljus, ge ljus Jerusalem, ty ditt ljuset anländer, och Herrens härlighetsglans sticker (och har stuckit) upp emot dig. Skåda, mörker och skymning skall beslöja jord emot nationer. Men Herren skall ’föra till’/ge ljus emot dig, och Hans härlighetsglans skall skådas emot dig.” (Jes 60:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till Jakobs ledare:) “Det skall för er vara dunkel ut ur spådom, och solen skall 'sjunka emot'/'gå förlorad för' profeterna, och dagen skall växa/bli mörk emot dem.” (Mika 3:6b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må sitta ner i mörkret, skall Herren ge mig ljus.” (Mika 7:8b)

(Israels söner) ’tog ... ner’/intog i förväg alla de höga bergens toppar. (Judit 4:5a)

Lamporna uppå lampstället … ’förde (hela tiden) till’/'gav (hela tiden)' ljus i templet. (1 Mack 4:50b)

(Israels fiender ville) ta ner/upp och ‘lyfta ut’/’ta bort’ alla de här (judarna) i/på en dag. (1 Mack 5:27b)

(Judarnas fiender kastade upp en skyddsvall) emot toppen/borgen i Jerusalem (för) att ‘ta ner’/inta den. … (1 Mack 6:26b)

(Officeren) skickade bort de andra (soldaterna för) att ’ta ner’/inta Jerusalem och tempelberget. (1 Mack 16:20)

Då (Judas) hade ‘tagit ner’/intagit staden, (vilket var) Guds viljande, gjorde/anställde han en obeskrivlig slakt, så att sjön, som låg vid sidan av (staden) (och) som hade bredden av två stadier, ’föras till ljus’/syntes vara (och ha varit) fylld (med) alluvialt/nedspolat blod. (2 Mack 12:16)

(Salomo sade: “Vishet) är ett återsken av ett evigt ljus.” (Salomos Vishet 7:26a)

(Salomo sade: “Vishet) är behagligare än sol och (har) ’ett sättande’/’en placering’ över ’varje av’/alla stjärnbilder. Då den döms/bedöms tillsammans med ljus finns den förr, ty natt ’tar ... emot’/följer faktiskt alltigenom på den här, men dålighet är inte helt och hållet stabilt (emot) vishet.” (Salomos Vishet 7:29-30)

(Visheten sade:) ”Jag gav (Adam – den utsmyckade världens fader) stabilitet att få makt (över) alltsammans.” (Salomos Vishet 10:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gör ej dåliga ting, och ett/något dåligt må inte/förvisso ej ’ta ner’/inta dig.” (Syr 7:1)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som har makt i/över lagen kommer att ’ta ner’/inta (visheten).” (Syr 15:1b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Obegåvade människor kommer inte/förvisso ej att ’ta ... ner’/inta (visheten).” (Syr 15:7a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En missare (av Guds mål) kommer att ’tas ned’/fångas i/genom sina läppar.” (Syr 23:8a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Min) uppfostran skall ännu ge ljus som en tidig morgon, och jag skall föra ut den i ljus ända till in i (det som är) långt bort.” (Syr 24:32)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siare från uppstickanden/öster sade:) ”Var är Han som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

Då Herodes i hemlighet hade kallat till sig siarna, undersökte han exakt från sidan av dem tiden då stjärnan ’fördes till ljus’/’visade sig’. (Matt 2:7)

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" Då låter förtalaren Honom vara. (Matt 4:10-11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Inte förmår en stad som ligger ovanpå ett berg att vara gömd/dold? Inte heller ’brinner (någon) en lampa’/’har (någon) en lampa brinnande’ och sätter den inunder sädesmåttet emellertid/utan emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden. Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:14-16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om så ljuset, det (som är) i dig, är mörker, hur mycket/stort (är inte då) mörkret?” (Matt 6:23b)

... (Man) förde till (Jesus) många som var besatta av små demoner, och Han kastade ut andarna (med) en utsaga. (Matt 8:16a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad Jag säger er i dunklet, tala i ljuset.” (Matt 10:27a)

(Jesus sade:) "Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När gräset sköt upp och gjorde/bar frukt, då fördes/kom också rajgräsen/ogräset till ljuset. … Rajgräsen/ogräset är den ondes söner.” (Matt 13:26,38b)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på Min församling av utkallade)." (Matt 16:18b)

(En ut ur/av folkskaran sade till Jesus:) “Varest/där * (א*) (anden) må ta/bryta ner (min son), bryter han ’i stycken’/samman * (א,* א) och tuggar fradga.” (Mark 9:18a)

(Herdarna) vaktande/'höll vakt' (om) natten emot/över sin hjord. Och en Herrens budbärare stod nära dem, och Herrens härlighetsglans lyste runt omkring dem, och stor fruktan fruktade/grep dem. (Luk 2:8b-9)

Jesu utsaga var (hela tiden) i/med (rättslig myndighet). ... Det blev bestörtning emot/över alla (i synagogan), och de samtalade tillsammans med, i riktning mot varandra och sade: ”Vad (betyder) den här utsagan, eftersom Han i/med (rättslig) myndighet och förmåga 'ordnar på'/beordrar de orena andarna, och de kommer ut.” (Luk 4:32b,36)

Då (prästledarna och de skriftlärda) hade ’hållit ... vid sidan av’/iakttagit (Jesus), skickade de bort anstiftare som hycklade, att vara/’de ... var’ själva rättfärdiga , för att de måtte/’skulle kunna’ ’ta på’/klandra Hans utsaga, så att de (skulle kunna) ’ge ... till sidan av’/överlämna Honom åt befälhavarens början/ledarskap och (rättsliga) myndighet. (Luk 20:20)

(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. Och då de hade förundrat sig på/över Hans svar, var de tysta. (Luk 20:26)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

I/under (Saulus’) gå/resa blev/hände det honom, då han närmade sig Damaskus, både/att ett ljus ut ur/från himlen plötsligt strålade runt omkring honom, och då han hade fallit emot jorden, hörde han en röst som sade till honom: ”Saulus, Saulus, vad/varför förföljer du Mig?” Men/och han talade: ”Vem är Du Herre?” Men/och (Han talade): ”Jag är Jesus som du förföljer.” ... (I) tre dagar var (Saulus) (hela tiden) ej seende. (Apg 9:3-5,9a)

(Jesus sade till Paulus: ”Du skall) öppna (nationernas) ögon, att vända (dem) intill (Gud) från mörker in i ljus och (från) motståndarens (rättsliga) myndighet emot/till Gud.” (Apg 26:18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Livet var (hela tiden) människornas ljus. (Joh 1:4b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Betyder detta (att Jesus är världens ljus), att med hans ankomst natten gett vika för dagen? Eller åtminstone att gryningen kommit, den dunkelljusa övergången från natt till dag? Det är inte den bild de nytestamentliga texterna ger oss. ... Ljuset lyser. Men ”ljuset lyser i mörkret”, säger Johannes. Natten varar ännu. ... Dagen har inte kommit med Jesus. Men ett ljus i natten som mörkret inte fått makt med. Och därmed en gåva, en inbjudan till människor: Ni behöver inte låta er bestämmas av mörkret, och vad det står för, ni kan få del i ljuset, bli ljusets barn. (Evald Lövestam "Axplock - Nytestamentliga studier" s 116; Ett levande hopp)

Äpple, att du inte faller! Höst och allting annat faller. Allting mognade och föll. Fegt att inte våga falla! Grymt att ensam vägra falla! Jag är ingen tjuv som stjäl från träden. Jag skall stå härnere. Du skall komma. Jag och marken vill att du skall komma. Kanske faller du i morgon? Men i morgon är jag borta. Jag vill se det nakna trädet. Jag vill se den tomma rymden. Ingen stjärna skall få lysa. Äpple, att du inte faller? Stjärna att du ännu brinner! Jag och mörkret vill att allt skall slockna. (Werner Aspenström "Ordbok" s 382; Äpplet)

Ljuset kan inte besegras. När vi öppnar en dörr mellan ett mörkt och ett ljust rum, är det ljuset som segrar över mörkret och inte tvärtom. (Studiebibeln II:433)

Jonatan högg tag i mej just när jag skulle fara ner i djupet. Och då råkade jag tappa facklan. Vi såg den falla som en strimma av eld, djupare och djupare och djupare, och till sist försvinna. Och så var vi i mörkret. Det yttersta och värsta av alla mörker i världen. Jag vågade inte röra mej och inte tala och inte tänka, jag försökte glömma bort att jag fanns och att jag stod där i svarta mörkret alldeles invid en avgrund. Men jag hörde Jonatans röst bredvid mej. Han fick eld till sist på den andra facklan vi hade med oss. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 177)

(Norra Polen: Jampol väster om Gdansk) Käraste Alexander! ... Hur jag har överlevt allt det här förbluffar mig. Du är ateist, men jag tror fortfarande på Gud, och det kanske är det som har räddat mig. Jag är besviken, fruktansvärt besviken, inte på mänskligheten utan på vissa människor. Jag tror fortfarande att en bättre morgondag är på väg och att solen kommer att lysa igen. Om jag inte trodde det skulle jag inte kunna andas. ... Din hängivna SONJA. (Isaac Bashevis Singer "Godset" s 15-17; författaren född år 1902 i Leoncin nordväst om Warszawa i Polen)

Så länge det är dag, jag kan ej se de många stjärnor små på fästet höga. Men blir det natt – hur skönt då tindra de, som vore var och en ett Herrens öga! Ja, i den stund, då det som mörkast är, de lysa dubbelt klart, o Herre kär. (Lina Sandell "Blott en dag" s 69; Dag och natt är dina)

Ute på avenyen börjar parisaren fira julafton. Skrik och sånger av gladare natur giva vid tolvtiden tillkänna att réveillonen är i full gång, och den fortfar ända till morgonen gryr, samma morgon, som lyser över snö och granskog och över tysta tungsinta mänskor, som stilla vandra till julottan för att fira ljusets seger över mörkret. (August Strindberg "Marthas bekymmer" s 57; réveillon: fransk festmåltid med kalkon, kastanjer m.m. som intas efter midnattsmässan mellan 24 och 25 december)

Ur nattomhöljda tider emot ett mål, fördolt för dig, o mänsklighet, du skrider i sekler fram din ökenstig! Din dag är blott en strimma, som lyser blek och matt – se, framom henne dimma och bakom henne natt! Och släkten, där du tågar, i öknen segna ned, och bävande du frågar: allsmäktige, vart bär min led? (Viktor Rydberg ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877” s I:423; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Ljuset lyser tiderna igenom, alltifrån syndafallet i mörkret; Guds Son har äfwen under Gamla Testamentets dagar icke låtit sig wara utan wittnesbörd äfwen i den mörka hednawerlden, men isynnerhet ibland Israels folk med det gamla förbundets nådeshushållning, löftena, förebilderna o.s.w. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 238)

(I Jes 60:1-2) säger ju profeten uttryckligen, att hwar Christus icke är, der är mörker, det må lysa huru stort och klart det någonsin will. Och han lider icke något sådant mellanting, som lärarne i högskolorna hafwa uppdiktat, då de säga, att det naturliga ljuset och menniskans förnuft står midtemellan mörkret och Christus, och tillskrifwa således mörkret allenast sådana, som äro uppenbarligen onda och dårar. Men mellanljuset anse de för godt och säga, att det nog stämmer öfwerens med Christi ljus; det är wäl ett mörker, om det med Christi ljus jemföres, men i sig sjelft skall det wara ett ljus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 128; BG Ask-kommentar till Jes 60:1-6; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland; BG Ask-kommentar till Jes 60:1-6: jfr Luthers syn med orden ”’skotos-gnofos’/’mörker och skymning’” i grekiska GT samt ”skotia/dunkel” i Joh 1:5)

(Guds Ords) ljus uppenbarades och skingrade mörkret i fängelsets dunkel. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 38; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

För alla troende israeliter, har detta hopp (om det davidiska riket) genom tidsåldrars långa natt varit likt den eviga lampa som brinner i synagogans mörker, framför det tunga förhänge som gömmer den helgedom som inrymmer och döljer Lagens och Profeternas dyrbara skriftrullar. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 276; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Bo Brander: Så sorgligt är det att lite beröm och lite framgång i vår kultur gör att människor avstår från att inneslutas i kärlekens ljus. Det gör livet mörkgrått. Det gör livet tomt. Och det gör Gud bedrövad. ... Liksom Bibeln börjar med ljus före galaxernas skapelse, slutar den – långt efter det att solen och stjärnorna har slocknat – i ett allt inneslutande gudomligt ljus efter det att mörkret lett världen in i ett globalt kaos där bara de som låter Kristi ljus lysa i sina inre kan stå raka, besegras mörkret av ljuset. Till slut är allt mörker borta. Allt är ljus. Allt är inneslutet i gudomlig närvaro, precis som det var i början. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 209)

Julinstruktioner: ... De fyra adventsljusen tänds mot norr - ljuset ska liksom pressa mörkret tillbaka. Så fram med kompassen och ställ ljusstaken rätt och tvinga sedan mörkret tillbaka steg för steg! (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 37)

På förklaringsberget kommer jag nära dig, i mörka dalen kommer du nära mig. ... På förklaringsberget håller jag sällan hus men ofta du mött mig i mörkret i överjordiskt ljus. (Eric S. Alexandersson ”Dalar och förklaringsberg” s10)

(Sverige, Danmark) Var ej rädd för mörkrets hot, Gud ditt ljus skall vara. I hans kraft du står emot frestelse och fara. Glad och oförfärad gå dit dig Gud vill sända. Livets hårda kamp skall då sist i seger ända. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 27; citat den danske prästen och psalmförfattaren Christian Richardt, född år 1831 i Köpenhamn i Danmark)

(Sverige, Ryssland) Under år 1971 hade jag brevkontakt med (den ryske författaren Alexander) Solsjenitsyn. Det skedde naturligtvis inte på vanliga, normala vägar, och med hänsyn tagen till brevskrivarens belägenhet i sitt hemland har jag inte givit den någon offentlighet. I sina brev ger han emellertid uttryck för samma övertygelse som han sedan utförligt utvecklat i sitt Nobeltal - den orubbliga tron på konstnärens stora uppgift i världen i dag, på den ordens makt som förmår övervinna dem som har makten. Och han ser författarnas internationella samarbete, deras gemenskap över land- och språkgränsen, som en enstaka ljusets företeelse i vår tids mörknande, våldbehärskade värld. Solsjenitsyns Nobeltal, publicerat hösten 1972, är en historisk händelse, ett förblivande dokument. Det utgör en gripande hänvändelse till hans kolleger, det är adresserat till alla diktare i världen, det är en uppmaning: Förlora inte tron på Ordet! (Vilhelm Moberg "Nobels ofredspris" s 112; Alexander Solsjenitsyn född år 1918 i Kislovodsk i södra Ryssland mellan Svarta havet och Kaspiska havet)

I rad vid rad stod minnessten och träkors, allt var som stelnat uti köldens grepp, här sov de alla, som i livet vandrat skilda vägar, men nu i döden var förenade till ett. ... Allt är så mörkt. Ack, nej, nu ser jag en lykta på en grav, en låga vid ett kors, och ut mot mörkret och mot kölden strömmar den trygga lågans varma fors. ... En lykta, ljus – vad allting blev förändrat, Du trygga, varma låga, som jag ser, Din eld förvandlas till en helig hälsning om evigt liv, här, här i minnenas kvarter. ... Så lever alla, alla våra kära, tack, låga, tack du eld och glöd, som tänder tro om nya möten med våra kära bortom kyrkogård och död. (Allan Thybell "Det bor ett stycke evighet i lågan" s 11)

Mörkret gjorde ett försök att övervinna ljuset - nämligen människans fall. Lägg märke till att aoristen, "övervann", får sin normala betydelse av en enda handling i förfluten tid. Men ljuset lyser vidare, ty fastän människan syndade, fick hon en stråle av hopp. 1 Mos 3:15 säger att Gud satte fiendskap mellan ormen och kvinnan och att ormen inte var bestämd till att övervinna hennes avkomma. I synnerhet skulle kvinnans säd, som för NT var Jesus, segra över Satan. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 27; författaren född år 1928 i New York City, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York City, USA; övervinna = ta ner)

”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed.” Tänk vilken strålande segervisshet dessa ord rymmer. Här finns inte ett uns av tvivel om utgången av kampen mellan ljus och mörker. Du och jag kan inte förstå hur Gud skall kunna segra i denna värld. Han vill dock hjälpa oss till en sådan visshet, till en inspirerande visshet om att ljuset trots allt är starkare än mörkret, att livet är mäktigare än döden, att kärleken förmår övervinna hatet. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 69; Predikan över Joh 8:12 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1961)

Isen går opp i min sjö. Jag väntar den första fjäriln. Den lyste som guld i fjol, den var som ett dansande stänk av sol mot tögrå snö. ... Solstänk – du blir som då för åldrat hjärta en hälsning från vårar, som varit, från allt jag höll av. Så var ju det mesta, som åren gav: Stänk av guld i det grå. (Nils-Magnus Folcke "Bara en fjäril" s 70; 1961)

Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. ... Som ljus -. I ljus, genomlyst, förvandlad till ljus. Som linsen vilken försvinner i ljuset när den samlar detta till ny kraft. ... Blott detta - på dessa vidder, dessa höjder. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 102; 1956; författaren född år 1905 i Jönköping i Sverige)


ca 1950 - ca 1900

Människa, varför föddes du att älska ljuset? Det syns så sällan, och dina skumma ögon skönja intet av själva källan. Du fick ej någon ljusets jord att bo på. Nej, stormen sjunger och mörkret tätnar. Vad har du att tro på för själens hunger? ... Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor, av skövlad tro och ideal som falla. Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad har smak av galla. ... Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas och stridlöst låta mörkret slutas om dig. Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra i kamp mot mörkret utom och inom dig! (Kerstin Hed "Ljuslängtan" s 202-204; f. 1890)

Henrik Lorenz Rudenfeldt hade drabbats av hjärtförlamning, och döden hade varit ögonblicklig. ... Diana var ensam i det stora halvmörka vardagsrummet. Hon stod vid fönstret och såg ut över sjön - hur natten och dagen kämpade med varandra. ... Hon såg med torra ögon hur den svaga rodnaden i öster bådade soluppgången till den nya dag då Ekenäs var utan herre. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 95)

Det ljus, som lyser för oss, medan vi vandra i denna världen, är i sanning ett ljus, som lyser i en dyster vildmark. Se ut över det liv, som leves här i världen, och ingen människa med förstånd skall kunna förneka, att det är en dyster vildmark. Och ser du in i ditt eget hjärta möter dig samma vildmark där. Det är en dyster vildmark inom dig, en dyster vildmark utom dig, och Gud blott vet vilken som är dystrast. Det är ett liv i ovisshet och mörker. Det är ett liv där det mesta är höljt i dimma, i dimmor av lögn och i dimmor av otro och i dimmor av obegriplighet. Det är något av ett skuggliv, något vacklande och ovisst; en töckenvärld. Men i denna töckenvärld är det ett ljus, som lyser. Gud lyser i mörkret, och Guds ords lykta lyser dina fötters väg genom dunklet. Vi prisa Dig och lova Dig, herre, att ljuset lyser i mörkret, och att mörkret icke har fått makt därmed. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 68; kommentar till Luk 24:13-31)

Inga människor kan se att läsa, när det är mörkt. (Knut Toring) är tvungen att ha en liten fotogenlampa tänd. ... Hans far klagar över att det tryter i fotogenkannan alltför fort. ... (Knut) stjäl pengar ur sin fars portmonnä och springer själv till handelsboden efter fotogen i en literflaska. ... Ynglingen Knut ljuger och stjäl för sin okuvliga andes skull. ... Han dricker i fulla drag ur böckerna för att släcka sin andes brännande upplevelsetörst. Han ligger här och fyller sitt behov av liv. Allt uthärdar han, allt genomgår han - men han vill inte kvävas av mörkret. De får pressa honom till det yttersta, begabba honom, håna honom, pina honom - men han skall bevara sin ande levande. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 144-146; Grop i mannens bröst)

Valter misstrodde idealiteten hos den partivän, som icke för sakens skull kunde avstå från de svamliga dödsannonserna och den usla följetongen (i högerorganet Helgestads-Bladet), som icke för socialismens och det gemensamma målets skull kunde vänta på en eller annan mindre viktig nyhet ett par dagar, tills han med gott samvete kunde läsa den i sitt eget partis tidning. ... Kamraterna famlade i mörker – på det sättet kunde man urskulda dem. De måste upplysas. Mörker kunde endast med ljus bekämpas. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 629-630; Fria ordets tjänare; 1919-1921)

Rött mellan glesa stammar lyser ett ensamt ljus, djupt ur ett mörker, fyllt av granskogens orgelsus – ödsligt och varmt för själen, ångestfullt i sin frid, liksom en senhöstmaning mitt i försommartid. (Ola Hansson ”Psyche” s II:102; 1860-1925)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Det andeliga ljuset, som i den ewige Guds Son har sin grund och källa, lyser … in uti werldsmörkret. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 147; författaren född 1805 i Östra Vemmerlöf nordväst om Simrishamn i Sverige, 1847 utnämnd till professor i exegetik vid Lunds universitet)

Genom syndafallet inbröt mörkret i verlden, i det att den genom sonen förmedlade lifsgemenskapen mellan Gud och menniskan varit afbruten. … Genom sonens ankomst … inträdde ljuset i verlden och lyser nu i dess mörker. … Verlden kan kallas mörkret, emedan mörkret är för henne utmärkande. I motsats deremot kallas de troende för ljus, emedan ljuset är för dem utmärkande. I öfverensstämmelse dermed säger Paulus till det troende i Efesus: I voren en gång mörker, men I ären nu ljus i herren (Ef 5:8). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 394)

Ett naturligt redskap var denna lampa som under den mörka tiden skulle lysa i församlingens tabernakel eller i kyrkan, som på den tiden var ett litet rum som bars till varje ställe dit Israels folk vandrade. Denna brinnande lampa i Guds hus var en naturlig upplysning eller ett ljus till tecken, att Gud alltid är i ljuset och att församlingen eller Guds folk, i vars tält lampan brinner, borde vara så vakande, att trons lampa inte skulle slockna. ... Lampan i församlingens boning skulle enligt Guds instiftan brinna hela natten. Det skulle vara ett vittnesbörd, att trons lampa brann i Mose och profeternas hjärta, fast det annars var mörkt överallt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 484-485; predikan 1858 över 3 Mos 24:1-2)

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes, när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå, tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss, hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla, och du till intet med skräck känner dig sjunka på nytt, säg, vem räddar dig då? Vem är den vänliga ängel, som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? – Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten kysste serafen till liv, solarna väckte till dans. Endast det heliga ord, som ropte åt världarna : ”Bliven!” – och i vars levande kraft världarna röras ännu. Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud. (Erik Johan Stagnelius ”Vän! i förödelsens stund” s 208; 1793-1823)

Zeus (som betyder lysa) var himlens gud, himlen i alla dess skiften, från klar och ljus dager till det mörkaste oväder. (David Bellingham ”En introduktion till Grekisk mytologi” s 31; författaren född år 1966)


Att avrunda med:

En tom brunn speglar inga stjärnor – den visar Jordens villkor. Hör Du mig, Gud? Har du ett uppdrag åt mig? Är natten ljus? (Bo Setterlind"Trosvisst" s 188; Den dömdes bön)

Tänd frimodighetens ljus i rädslans mörker, tänd rättens ljus i korruptionens mörker, tänd frihetens ljus i ofrihetens mörker, tänd trons ljus i förnekelsens mörker, tänd hoppets ljus i förtvivlans mörker, tänd Kärlekens ljus i dödens mörker. ... Tänd ljus! (Bo Setterlind "Trosvisst" s 220-221; Tänd ljus!)

HERRE, Du har uppenbarat Dig mitt ibland oss. Du har kommit tillbaka till oss – inte för att döma oss till den eviga döden men för att skänka oss ett nytt liv. Lär oss, HERRE, att se något av detta Påskens ljus i varje mörker vi ännu har att gå igenom! (Bo Setterlind "Trosvisst" s 263)

Vi behöver inte tända några lampor i vår lustgård denna höstkväll, Älskade. Över hela marken ligger skärvor av ett himmelskt ljus. Månen lyser skymningsgult, och bland trädens slöjor skymtar dunkelt gryningsljuset. (Bo Setterlind "Kärlekens lov" s 15; Höstkväll i lustgården)

Ljusets uppgift är att lysa. Det ger ifrån sig ljus. Det är till för andra. Att Gud är ljus betyder att han vill uppenbara sig. Det finns en utstrålning från Gud. En utstrålning av helighet och renhet, sanning och rättfärdighet. ... Mörkret står som en beteckning för det onda. Det i sig själv instängda och förljugna livet. Något sådant hittar man inte hos Gud. Intet mörker finnes i honom. ... Runt omkring dig finns nöd, sorg, mörker, smuts ... Du får inte bort mörkret genom att kritisera det. Du kan bara få bort det genom att tända ljuset. Är ljuset tänt i ditt eget liv? (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 26-27; kommentar till 1 Joh 1:5)

Det kan ta år. Ser ut som gråa dagar. Det kan bli värre än det var förut. Och hemmet som först väckte dina drömmar får också sopor som skall kastas ut. Men en kväll när ni sitter där vid bordet och ingenting finns kvar att hoppas på och mörkret ligger tungt mot alla fönster då ser du att han ser på dig ... han är till döden trött men ger dig liv. ... Då färdas allting hemåt vid ert bord: du bor i honom och han bor i dig och platsen där ni bor är en ny jord. (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 77)

Tänk dig världens kaos – den djupa avgrunden – och det förstummande mörkret. Då ljöd skaparordet. Och ljuset vällde fram. Mörkret måste vika. Och med ljuset kom livet. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 10; författaren född år 1904 i Moss söder om Oslo i Norge)


Sångarna:

Kristus är världens ljus, han och ingen annan – född i vårt mörker, född att bli vår broder. Har vi sett honom, har vi sett vår Fader. Ära vare Gud. (F Pratt Green-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 37:1)

Kristus kommer – världens ljus. Dödens udd han bryter. In i denna dunkla värld livets källa flyter. (S Larson: Psalmer och Sånger 111:2)

O Betlehem, du lilla stad, hur tyst du ligger där, försänkt i djup och drömlös sömn, när skaparundret sker. En stjärna tänds, och mörkret har över den ej makt, och alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt. (P Brooks-A Frostenson: Psalmer och Sånger 115:1)

Gud för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart. Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig. (E Malmeström: Psalmer och Sånger 217:1)

Du är min tröst i natt och fara: ur mörkret skall din morgon gry. Ditt rike skall du uppenbara och tvinga nattens skuggor fly. På mörkrets välde gör du slut och leder mig i ljuset ut. (EM Arndt-JA Hellström: Psalmer och Sånger 270:4)

Så anar vi Dig som ett ljus genom tårar, o Mästare kär, som på Golgata dog. Låt skimra i natten den ljuvsta bland vårar! Låt grönska det liv som med Dig är oss nog! (B Setterlind: Psalmer och Sånger 309:3)

Se, världen öppnas, gränslöst är vårt liv. Evigheten börjar i vår egen tid. Glädjen föds ur tårar, ur vårt tvivel tro. Nere i de djupa mörkren ljuset bor. (E Budry-A Frostenson-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 329:3)

Du mörkrets välde sönderslog, oss in i Sonens rike tog, in i ljuset: halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:2a)

När kvällen kommer mörk och tyst blir månen av vår sol belyst, med lånat ljus den ändå bär en glimt av sol i natten här. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:3)

Si! natten flyr för dagens fröjd, Och englars röst från himlens höjd Det bud till fromma herdar bär, Att född den gode Herden är. (JO Wallin: Psalm 56:1; jfr Psalmer och Sånger 120:1)

Här var mellan ljuset Och mörkret en strid: Dock segrade ljuset För evig tid. Nedstörtad är döden; Och tron står opp, Bland jordiska öden, Med himmelskt hopp. I sörjande qvinnor! hvem söken I här? Den lefvande ej bland de döda är: Uppstånden är Jesus. Halleluja! (FM Franzén: Psalm 102:2; jfr Psalmer och Sånger 146:2)

Stjärna, som lyste bland morgonens söner Klarast af alla från himmelen ned, Lys oss i natten på ensliga färden Och till det nyfödda barnet oss led! (R Heber-E Nyström: Sång 40:1; jfr Psalmer och Sånger 495:1)

Kristus lefver – underbara ord, Som upplifvar tungt och sorgset mod! Väl är mörkret stort uppå vår jord, Men – se, Kristus lefver! (S Sundelius-Lagerström: Sång 84:1; jfr Psalmer och Sånger 152:1)

Tänk, när en gång den dimma är försvunnen, Det mörker, som omhöljer lifvet här, Och när den dagen är för oss upprunnen, Där Gud och Lammet evigt solen är! (WA Wexels-CO Rosenius: Sång 446:1; jfr Psalmer och Sånger 320:1)

Ljus är din klädnad, Herre Gud! I norrskensprakt och stjärneskrud Din himmel skådar neder. Dig blifver intet mörker när, Du våra fötters lykta är, Som oss i natten leder. ... Upplys oss, Herre, med ditt ord, Att vi på denna mörka jord Ifrån din väg ej vike, Och för oss sist i Kristi tro Från dödens skugga, där vi bo, Till ljuset i ditt rike. (Z Topelius: Sång 662:4-5; jfr Psalmer och Sånger 557:4-5)

Låt Anden falla uppå oss som fordom, Då Petrus talte i Kornelii hus, Giv kraften med ditt ord och skingra mörkret, I kvalda hjärtan sänd ditt forna ljus! (KG Sjölin: Förbundstoner 1911 nr 478:2; jfr Psalmer och Sånger 525:2)

Bliv i glädjen, bliv i nöden, Gud, mitt hjärtas enda skatt! Utan dig blir livet – döden, Idel mörker, kolsvart natt. Men med dig, men med dig Ljus blir natten, ljus min stig. (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 272:5)

Ande av ljus och liv, Åter en pingstvind giv, Väckelse ny. Låt dina vingars slag Spörjas ännu i dag, Töcknen från jorden tag, Låt dagen gry. (J Marriot-AM Posse: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 251:3; jfr Psalmer och Sånger 19:3)

Kom, Helige Ande, från himlen med ljus Till nattens förlorade trälar. Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus Och elden i vaknande själar. Kom, Helige Ande, från höjden. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 510:2; jfr Psalmer och Sånger 286:2)

Bevara som din högsta skatt Vad Kristi kärlek gav. I livets dag, i dödens natt Han är ditt ljus, din stav. (EN Söderberg: Sånger och Psalmer 1951 nr 307:4; jfr Psalmer och Sånger 88:4)

Det strålar ett ljus ifrån höjden. Det lyser på nattlig stig. Det lyser så milt och vänligt Och kallar på dig och mig. ... Det strålar ett ljus ifrån höjden. Det tröstar i storm och nöd. Det kallar från synd och villa, Från mörker och evig död. ... Det strålar ett ljus ifrån höjden. Det lyser för alla dem, Som ledda av Anden söka Det eviga ljusets hem. ... Det strålar ett ljus ifrån höjden. Det lyser på dunkel jord. Det ljuset skall aldrig slockna, Ty evigt är Herrens ord. (APV Gregersen-R Furustam: Sånger och Psalmer 1951 nr 460:1-4)

Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring. En kväll i ljus med Herrens ord och mörker däromkring! Giv mig ett bo med samvetsro, med glad förtröstan, hopp och tro. Giv mig ett hem på fosterjord och ljus av Herrens ord! ... Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid! (Z Topelius: Kristen Lovsång 1954 sång 111:2-3a; jfr Psalmer och Sånger 491:2-3a)

Lyser i den mörka natt, halleluja, över döden har det makt. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:2; jfr Psalmer och Sånger 338:2)


Egna kommentarer och funderingar:

I min översättning skiljer jag de grekiska orden “skotia” och “skotos” genom att översätta dem med “dunkel” respektive “mörker”.


Paulus sade till de troende i Korint: "Gud, Den som talade: 'Ljus skall lysa ut ur mörker', (är) Den som har lyst i våra hjärtan ’i riktning mot’/’i fråga om’ ett upplysande av kunskapen av/om Guds härlighetsglans i Jesu Kristi ansikte." (2 Kor 4:6)

Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)

Återigen/’å andra sidan’ skriver jag ett nytt bud till er, som är sanningsenligt och/både (א,* א) i Honom och i er, eftersom dunklet ’leds vid sidan av’/försvinner, och det sanna ljuset allaredan ’för till’/ger ljus. (1 Joh 2:8)

Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)


Grekiska ord:

skotia (dunkel) Job 28:3; Jes 16:3; Mika 3:6; Matt 10:27; Joh 1:5; 1 Joh 1:5; 2:8,11 – Luk 12:3; Joh 6:17; 8:12; 12:35; 12:46; 20:1; 1 Joh 2:9

fainô (föra till ljus) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:50; Matt 2:7; 13:26; Joh 1:5; 1 Joh 2:8 - Tobit 6:17(18); 1 Mack 11:12; 2 Mack 1:33; 3:33; 5:2; 6:27; 10:29; 11:8; 12:9,16,36; 14:20; Salomos Vishet 8:15; Matt 1:20; 2:13,19; 6:5,16,18; 9:33; 23:27-28; 24:27,30; Mark 14:64; Luk 9:8; 24:11; Joh 5.35; Rom 7:13; 2 Kor 13:7; Fil 2:15; Hebr 11:3; Jak 4:14; 1 Petr 4:18; 2 Petr 1:19; Upp 1:16; 8:12; 18:23; 21:23

katalambanô (ta ner) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mos 19:19; 1 Mack 6:26; 16:20; 2 Mack 12:16; Syr 7:1; 15:1,7; 23:8; Mark 9:18; Joh 1:5 – Judit 2:25; 1 Mack 1:19; 5:28,30,35; 6:3,50; 10:1,23; 11:46; 12:30; 13:43; 15:30; 2 Mack 5:5; 10:22; 14:41; Susanna v 58; Joh 6:17(א,* א); 8:3-4; 12:35; Apg 4:13; 10:34; 25:25; Rom 9:30; 1 Kor 9:24; Ef 3:18; Fil 3:12-13; 1 Thess 5:4.


Ytterligare studier:

1 Mos 15:17; Ps 112:4; 1 Mack 5:44(prokatalambanô); Matt 4:16,24; Mark 1:32; Luk 3:2; 4:13; 7:21; 8:16; 11:35; 15:8; Joh 3:19; 9:5; Apg 26:12-18; 1 Tim 6:16; 1 Joh 5:5; Upp 18:1; 22:5.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-14; 2009-10-10; 2012-10-14; avslutande version 2017-08-26)

Tillbaka till Start

1:6-8 Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset.

Ord för ord: 1:6 (9 ord i den grekiska texten, Sinaiticus prima manus): Det-blev (en)-människa, havande-varit-(och-varande)-skickad-bort från-sidan-av guds/gud, var-(hela-tiden) (ett)-namn (åt)-honom Johannes. 1:7 (14 ord i den grekiska texten): den-här kom in-i (ett)-vittnesmål för-att han-måtte-vara-vittne med-anledning-av '-et ljus'/ljuset, för-att alla måtte-tro genom honom. 1:8 (11 ord i den grekiska texten): inte var-(hela-tiden) den-där '-et ljus'/ljuset, emellertid för-att han-måtte-vara-vittne runt/med-anledning-av '-et ljus'/ljuset.


1883: En man uppträdde, sänd af Gud, vid namn Johannes. Denne kom till ett vittnesbörd för att vittna om ljuset, på det att alla skulle tro genom honom. Icke var han ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.

1541(1703): En man war sänd af Gudi, som het Johannes. Han kom till vittnesbörd, på det han skulle wittna om Ljuset, att alle skulle tro genom honom. Icke war han Ljuset; men (han var sänd) till att wittna om Ljuset.

LT 1974: Gud sände Johannes döparen för att vittna om att Jesus Kristus är det sanna ljuset. Johannes var inte själv ljuset. Han var bara ett vittne, som skulle göra ljuset känt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abram trodde (i/på) Gud, och det räknades för honom in i rättfärdighet. (1 Mos 15:6, Grekiska GT)

En Herrens budbärare skådades (för/av Mose) i en eldslåga ut ur törnbusken. ... Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn åt Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:2,13-14, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Om så (Israel) – alltefter omständigheterna – ej må tro mig ’men ej’/eller lyssna till Min röst? Ty de kommer att tala att/: ’Herren har inte skådats (och skådas inte) för dig.’” … (Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:1b,30b-31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels folk:) ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte för att han må vakta dig i/på vägen, så att han må leda dig in i, in i ’den jord’/’det land’ som jag har gjort redo för dig.” (2 Mos 23:20, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Dina vittnesmål (är) förunderliga. … Tydliggörandet av Dina utsagor kommer att ge ljus.” (Ps 119:129a,130a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Vem skall Jag skicka bort, och vem skall gå i ’riktning mot’/’fråga om’ det här folket?” Och (Jesaja) talade: ”Skåda, jag är (här). Skicka bort mig!” (Jes 6:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Jag skickar ut Min budbärare och han skall 'se emot'/betrakta en väg före Mitt ansikte, och Herren som ni söker skall plötsligt anlända ’in i’/till Sitt tempel." (Mal 3:1a, Grekiska GT)

(Judit sade till Holofernes:) “Gud har skickat bort mig. … ” (Judit 11:16b)

Achior … trodde (på) Gud oerhört/’i högsta grad’. (Judit 14:10a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) gjorde en människa ut ur en början.” (Syr 15:14a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Spådomar och förutsägelser och drömmar är fåfängliga. ... Om – alltefter omständigheterna – (skådandet) ej må vara skickat bort i ett besök från sidan av en högste, må du ej ge ditt hjärta in i dem.” (Syr 34:5a,6)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Jesus sade till folkskarorna:) "(Johannes Döparen) är den här med anledning av vilken det har skrivits (och är skrivet): 'Skåda, Jag skickar bort min budbärare före Ditt ansikte, Han som helt och hållet skall bereda Din väg framför Dig.'" (Matt 11:10)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” Men /och de ’räknade alltigenom’/övervägde (hela tiden) vid sidan av (א,* א) sig själva och sade: "Om vi – alltefter omständigheterna – må tala: 'Ut ur/av himmel', kommer Han att tala till oss: 'Så på grund av vad trodde ni inte Honom?'. … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni är vittnen (om) er själva, att ni är söner av/till dem som hade mördat profeterna.” (Matt 23:31)

(Jesus skickade bort de tolv) till att kungöra. (Mark 3:14b)

(Prästledarna och de skriftlärda sade till Jesus:) “… Stig nu ner från korset, för att vi må skåda och tro!” (Mark 15:32a)

(Budbäraren sade till Maria:) “Varje ord kommer ’inte att vara oförmöget’/’att vara möjligt’ från sidan av Gud.” (Luk 1:37)

(På den åttonde dagen skrev Sakarias:) ”Johannes är ’namnet (א,*א,A) av honom’/’hans namn’.” (Luk 1:63b)

(Johannes' fader Zacharias profeterade:) "Du, lille pojke, skall kallas en Högstes profet, ty du skall gå framför, inför en herres ögon, (för) att göra Hans vägar redo, att ge Hans folk kunskap av/om räddning i/genom ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av deras missar (av Guds mål), på grund av vår Guds barmhärtighets inre ädla delar, i/genom vilka ‘ett uppstickande’/’en soluppgång’ skall granska oss ut ur en höjd, (för) att föra till ljus på dem som sitter i mörker och dödsskugga, (för) att helt och hållet räta ut våra fötter in i/på en väg av frid." (Luk 1:76-79)

Uppå/’i ... tid’ en prästledares Hannas' och Kajafas’ blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. (Luk 3:2a)

(Jesus sade till folkskarorna angående Johannes Döparen:) “Vad kom ni ut (för) att skåda? En profet? Ja, Jag säger er, och mer än utöver en profet.” (Luk 7:26)

Guds vishet talade: “Jag skall skicka bort ’in i’/till dem profeter och apostlar, och (några) ut ur/av dem skall de döda och förfölja.” (Luk 11:49)

(De äldste, prästledarna och de skriftlärda sade:) “Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål?” (Luk 22:71a)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus. (Apg 14:12a; jfr Joh 13:23-25; 21:3,21 där aposteln Johannes relation till Petrus kan jämföras med Barnabas' relation till Paulus)

Paulus talade: “Johannes döpte (med) ett sinnesändringens dop och sade till folket ’för att’/att de måtte tro ’in i’/’med syfte på’ Den som kommer efter honom, det här är ’in i’/’med syfte på’ Jesus.” (Apg 19:4)

(På natten sade Herren till Paulus:) “Som du alltigenom var vittne om tingen med anledning av Mig ‘in i’/i Jerusalem, på det här sättet måste du och/också vara vittne ’in i’/i Rom.” (Apg 23:11b)

(Herren sade till Paulus:) ”Jag skickar dig bort in i (nationerna).” (Apg 26:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

Livet var (hela tiden) människornas ljus. Ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet, och dunklet har inte ‘tagit ner’/intagit det. (Joh 1:4b-5)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Johannes Döparen är ett vittne. Det var hans uppdrag, och det var ett viktigt uppdrag som Johannes Döparen delade med sin namne evangelisten, (Joh) 21:24. Båda hade till uppgift att vittna så att människor skulle komma till tro, 20:31. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 22; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Användningen (i Joh 1:6) av detta ord (Grekiska: ginomai) måste anses peka på en kontrast mellan Jesus och Johannes. Jesus "var" i begynnelsen; Johannes "blev till". ... Men fastän Johannes plats var underordnad, var den viktig. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 79; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien), från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA

Detta ord (martyreô) hade bland grekerna betydelsen: uppträda som vittne i en rättssak eller i någon annan fråga, som krävde vittnen och bekräftelse genom pålitliga upplysningar. (Studiebibeln V:628)

Valet av namn räknades bland israeliterna som en mycket viktig sak. ... Namnet skulle inte bara ha till funktion att skilja den ena personen från den andra, utan också säga något om bärarens egenskaper, väsen och personlighet. (Studiebibeln V:696)

”Johannes var hans namn” heter det med ord som har gammaltestamentlig klang. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 24)

(USA: Chicago) På Mount Olives "Oljeberget" kyrkogård i Chicago vilar (den svensk-amerikanske väckelsepredikanten och missionären Fredrik Franson) till uppståndelsens morgon. På gravstenen har man låtit inrista orden: "En man sänd av Gud", och nederst på monumentet är uthuggen en uppslagen bibel med hänvisning till Joh 1:6, där ovanstående ord återfinnes. (Arvid Almquist "På konungens bud" s 28; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Som hette, eller som hade det (mycket betydande) namnet Johannes, den af nåd omfattade. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 238)

Svåraste följderna hafva . . . uppstått af missförståndet utaf ordet "tro", hvilket i texten heter "pistis", betydande: tilltro, förtröstan, öfvertygelse, tillförsikt, redlighet, lydaktighet, liksom verbet tro (pisteuein) betyder: sätta tro till någon eller något, förtrösta uppå, lita på; likasom ock adjektivet "pistos" betyder "trogen", trofast, tillförlitlig. Dessa ord hafva emellertid under tidernas lopp dels erhållit en ny betydelse, dels blifvit så uppfattade, att deras hufvudbetydelse blifvit tillbakasatt för eller undanträngd af den mera tillfälliga. Då det ligger i sakens natur att tro på någon eller tro på hans ord innebär ett antagande af dessa ords sanning, så har däraf uppstått: att tro blifvit liktydigt med försanthållande eller med bekännelse; att tro på Kristus blifvit liktydig med att såsom sann antaga den vedertagna uppfattningen af hans person och väsen, samt att "trogen" öfvergått till "troende" i samma mening. Den tänkande läsaren fattar lätt, att denna, såsom det först kan synas, obetydliga skiljaktighet innebär en hel omstörtning af mening och anda. . . . (Den tyske teologen Martin) Luther har dock själf . . . uppfattat begreppet "tro" . . . just i dess rätta mening. Men hos hans efterföljare har den mening i ordet kvarstått, som det lyckades den katolska kyrkan att i detsamma inlägga och rotfästa. . . . Så blef den tro, som Kristus förlagt helt och hållet till sinnelaget, hågen, hjärtat eller, om man så vill, känslan, förlagd uteslutande eller öfvervägande på förståndsuppfattningens område. . . . Protester mot denna falska uppfattning hafva icke uteblifvit, men de hafva vunnit föga afseende. (Viktor Rydberg "Kristlig tro och dogm-tro" s 151-153; Göteborgs Handelstidning 14, 17 och 23 maj 1861; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Man bör icke fästa sig wid evangelii wittnen och tjenare, utan låta sig genom dem föras till Christus. Ty de äro blott Ordets tjenare, Luce 1:2, icke sjelfwa ordet; blott ljusets wittnen, icke sjelfwa ljuset. Den som stannar wid ljusets wittne, den kommer icke till ljuset sjelft. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 6; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

Det måste wara någon som predikade om (Christus) och pekade på Honom. Men den måste wara sänd av Gud, annars hade han inte kunnat göra det. Ty han skulle sjelf icke hafwa warit så klok, att han förmått upptänka denna hemlighet, - ja, han skulle sjelf icke hafwa trott derpå, derest icke Gud upplyst honom. Sammalunda skulle icke heller någon annan hafwa trott sådant, om icke Gud genom den muntliga predikan uppenbarat det. ... Predikar någon för dig något annat, än om ljuset, så är han ingalunda ett Guds wittne. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 89; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)


Sångarna:

Vittnesbörd Johannes bar, halleluja, om det ljus som gryr i dag. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:3; jfr Psalmer och Sånger 338:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Varken Johannes Döparen (eller Aposteln Johannes) eller Mose var Ljuset. Men dessa var bortskickade av Gud som vittnen om Ljuset. Mose kan här ses som en förebild till Johannes.

I NT förekommer uttrycket ”ett namn åt honom” (onoma autô) endast i de johanneiska böckerna. Se också Joh 3:1 och Upp 6:8 and 9:11. I Apokryferna har jag funnit detta uttryck i Ester 2:5 och Susanna v 1. I Ester 2:7 finns uttrycket ”ett namn åt henne” (onoma autê), i Syr 22:14 ”åt honom ett namn” (autô onoma) och i Bel and the Dragon v 3 ”åt honom ett namn” (hô onoma).

Vi har betraktat (och betraktar) och är vittnen, att Fadern har skickat (och skickar) bort Sonen, en utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ Räddare. (1 Joh 4:14)

Den som tror in i Guds Son har vittnesmålet i sig själv. Den som ej tror (i/på) Gud har gjort (och gör) Honom (till) en lögnare, eftersom han inte har trott (och inte tror) in i vittnesmålet, som * (א,*א) är (och har varit) ett vittne med anledning av Hans Son. (1 Joh 5:10)


Grekiska ord:

apostellô (skicka bort) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 23:20; Jes 6:8; Mal 3:1; Judit 11:16; Syr 34:6; Matt 11:10; Mark 3:14; Luk 11:49; Joh 1:6; Apg 26:17; 1 Joh 4:14 – 1 Mos 30:25; 31:4; 41:8,14; 45:5,7; 46:28; 2 Mos 9:27; 15:10. 2 Sam 11:5; 2 Kung 14:19; 17:25; 2 Krön 7:13; Ps 105:20; 147:18; Jer 25:27; Dan 4:10(13),20(23); Tobit 3:17; Judit 11:7; 16:14; 1 Mack 15:1; 16:18; 2 Mack 11:6; 15:22-23; Syr 15:9. Matt 2:16; 8:31; 10:5,16,40; 13:41; 14:35; 15:24; 20:2; 21:1,3,34,36-37; 22:3-4,16; 23:34,37; 24:31; 27:19; Mark 1:2; 3:31; 4:29; 5:10; 6:7,17,27; 8:26; 9:37; 11:1,3; 12:2-6,13; 13:27; 14:13; Luk 1:19,26; 4:18,43; 7:3,20,27; 9:2,48,52; 10:1,3,16; 13:34; 14:17,32; 19:14,29,32; 20:10,20; 22:8,35; 24:49. Joh 1:19,24; 3:17,28,34; 4:38; 5:33,36,38; 6:29,57; 7:29,32; 8:42; 9:7; 10:36; 11:3,42; 17:3,8,18,21,23,25; 18:24; 20:21. Apg 3:20,26; 5:21; 7:14,34-35; 8:14; 9:17,38; 10:8,17,20,36; 11:11,13,30; 13:15; 15:27,33; 16:35-36; 19:22; 28:28; Rom 10:15; 1 Kor 1:17; 2 Kor 12:17; 2 Tim 4:12; Hebr 1:14; 1 Petr 1:12; 1 Joh 4:9-10; Upp 1:1; 5:6; 22:6.

martyreô/martyromai (vara vittne) (i NT + exempel i GT) Matt 23:31; Joh 1:7-8; Apg 23:11; 1 Joh 4:14; 5:10 – 1 Mos 4:4; 31:46; Judit 7:28; 1 Mack 2:37,56; Susanna v 41; Luk 4:22; Joh 1:15,32,34; 2:25; 3:11,26,28,32; 4:39,44; 5:31-33,36-37,39; 7:7; 8:13-14,18; 10:25; 12:17; 13:21; 15:26-27; 18:23,37; 19:35; 21:24; Apg 6:3; 10:22,43; 13:22; 14:3; 15:8; 16:2; 20:26; 22:5,12; 26:5,22; Rom 3:21; 10:2; 1 Kor 15:15; 2 Kor 8:3; Gal 4:15; 5:3; Ef 4:17; Kol 4:13; 1 Thess 2:12; 1 Tim 5:10; 6:13; Hebr 7:8,17; 10:15; 11:2,4-5,39; 1 Joh 1:2; 5:6-7,9; 3 Joh v 3,6,12; Upp 1:2; 22:16,18,20. Angående ”martyreô ... martyria” (vara vittne ... vittnesmål), se Joh 3:11,32; 5:31-32,36; 8:13-14; 19:35; 21:24; 1 Joh 5:9,10; 3 Joh 1:12; Upp 1:2. I NT förekommer detta uttryck endast i de johanneiska böckerna.

martyria (vittnesmål) (i NT + exempel i GT) Ps 119:129; Luk 22:71; Joh 1:7; 1 Joh 5:10 – 1 Mos 31:47; Syr 31:23-24; Mark 14:55-56,59; Joh 1:19; 3:11,32-33; Joh 4:42(א*); Joh 5:31-32,34,36; 8:13-14,17; 19:35; 21:24; Apg 22:18; 1 Tim 3:7; Tit 1:13; 1 Joh 5:9-11; 3 Joh v 12; Upp 1:2,9; 6:9; 11:7; 12:11,17; 19:10; 20:4. Angående ”martyreô ... martyria” (vara vittne ... vittnesmål), se Joh 3:11,32; 5:31-32,36; 8:13-14; 19:35; 21:24; 1 Joh 5:9; 3 Joh 1:12; Upp 1:2. I NT förekommer detta uttryck endast i de johanneiska böckerna.

onoma (namn) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i GT) Luk 1:63; Joh 1:6 – Ester 2:5,7; 4:17h(C10); 8:8; Tobit 1:9; 3:11,15; 5:12; 6:11; 8:5; 11:14; 12:6; 13:11(13),18; 14:9; Judit 9:8; 16:1; 1 Mack 2:51; 3:26; 4:33; 5:57,63; 6:17,44; 7:37; 8:1; 14:10; 2 Mack 8:4,15; 12:13; Salomos Vishet 2:4; 10:20; 14:21; Syr 6:22; 15:6; 17:10; 22:14; 36:11(14); 37:26; 39:2,9,15,35; 40:19; 41:11-13; 43:8; 44:8,14; 45:15; 46:1,12; 47:10,13,16,18; 50:20; 51:1,12; Baruk 2:11,15,26,32; 3:5,7; 4:30; 5:4; Susanna v 1-2,45; Asarjas bön v 3,11,20; De tre männens lovsång v 29; Bel och Draken v 3; Manasses bön v 3. Matt 1:21,23,25; 6:9; 7:22; 10:2,22,41-42; 12:21; 18:5,20; 19:29; 21:9; 23:39; 24:5,9; 27:32; 28:19; Mark 3:16-17; 5:9,22; 6:14; 9:37-39,41; 11:9; 13:6,13; 14:32; Luk 1:5,13,26-27,31,49,59,61; 2:21,25; 5:27; 6:22; 8:30,41; 9:48-49; 10:17,20,38; 11:2; 13:35; 16:20; 19:2,38; 21:8,12,17; 23:50; 24:13,18,47; Joh 1:12; 2:23; 3:1,18; 5:43; 10:3,25; 12:13,28; 14:13-14,26; 15:16,21; 16:23-24,26; 17:6,11-12,26; 18:10; 20:31. Apg 1:15; 2:21,38; 3:6,16; 4:7,10,12,17-18,30; 5:1,28,34,40-41; 8:9,12,16; 9:10-12,14-16,21,27,28(29),33,36; 10:1,43,48; 11:28; 12:13; 13:6,8; 15:14,17,26; 16:1,14,18; 17:34; 18:2,7,15,24; 19:5,13,17,24; 20:9; 21:10,23; 22:16; 26:9; 27:1; 28:7; 1 Joh 2:12; 3:23; 5:13; 3 Joh v 7,14(15); Upp 2:3,13,17; 3:1,4-5,8,12; 6:8; 8:11; 9:11; 11:13,18; 13:1,6,8,17; 14:1,11; 15:2,4; 16:9; 17:3,5,8; 19:12-13,16; 21:12,14; 22:4.

pisteuô (tro) (i Synoptikerna, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i GT) 1 Mos 15:6; 2 Mos 4:1,31; Judit 14:10; Matt 21:25; Mark 15:32; Joh 1:7; Apg 19:4; 1 Joh 5:10 – 1 Mos 42:20; 2 Mos 4:5; 4 Mos 20:12; 1 Sam 27:12; 1 Kung 10:7; 2 Krön 9:6; 32:15; Ester 8:12e(E5); Job 9:16; 15:22,31; 39:12(15); Ps 78:22; 106:24; 116:10; Ordsp 14:15; Jes 7:9; Jer 12:6; 47:14; Klag 4:12; Hab 1:5; Tobit 2:14; 5:2; 10:7(8); 14:4; 1 Mack 2:59; 7:7; 8:16; 10:46; 2 Mack 3:12,22; 12:25; Salomos Vishet 12:2; 14:5; 16:26; 18:6; Syr 2:6,8,13; 11:21; 12:10; 13:11; 19:15; 32:21,23-24; 36:26(28); 40:25; Susanna v 41. Matt 8:13; 9:28; 18:6; 21:22,32; 24:23,26; 27:42; Mark 1:15; 5:36; 9:23-24,42; 11:23-24,31; 13:21; Luk 1:20,45; 8:12-13,50; 16:11; 20:5; 22:67; 24:25. Apg 2:44; 4:4,32; 5:14; 8:12-13; 9:26,42; 10:43; 11:17,21; 13:12,39,41,48; 14:1,23; 15:5,7,11; 16:31,34; 17:12,34; 18:8,27; 19:2,18; 21:20,25; 22:19; 24:14; 26:27; 27:25; 1 Joh 3:23; 4:1,16; 5:1,5,13. Angående uttrycket ”pisteuô eis” (tro in i), se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:12-13.


Ytterligare studier:

Ps 119:2-168; Mal 4:5; Tobit 12:14; 2 Mack 3:36; Susanna v 21,43,49,61; Matt 3:1; 11:14; 17:10-11; 21:27; Mark 1:4; 9:3; 11:30,33; Luk 1:17; 20:4; Joh 1:12,20; 3:26; 5:35; 10:3; Upp17:3; 21:23-24.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

J.C. Hindley "Witness in the Fourth Gospel"; Scottish Journal of Theology 18 (1965): 319 -.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-15; 2009-10-20; 2012-10-23; avslutande version 2017-08-27)

Tillbaka till Start

1:9 Det var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): (Det)-var-(hela-tiden) '-et ljus'/ljuset det sanna, vilket/som ger-ljus-(åt) varje människa kommande in-i '-en utsmyckning'/utsmyckningen.


1883: Det var det sanna ljuset, hvilket upplyser alla människor, då det kommer i världen.

1541(1703): Det war det sanna Ljuset, hwilket upplyser menniskor, som komma i werlden.

LT 1974: Efter honom kom Kristus, som är det sanna ljuset, för att lysa för alla människor i hela världen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och Gud skådade alla tingen så många som Han hade gjort, och skåda, (de var) väldigt fina. Och det blev kväll, och det blev tidigt på dagen, en sjätte dag.

Och himlen och jorden och varje/all deras utsmyckning fördes till en avslutning. (1 Mos 1:31 – 2:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Abram:) "Räkna ihop stjärnorna ... På det här sättet kommer din säd att vara." Och Abram trodde (i/på) Gud. Och det räknades för honom in i rättfärdighet." (1 Mos 15:5b-6, Grekiska GT)

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Besalel) gjorde guldlampstället, som ger ljus. (2 Mos 37:17a, Grekiska GT 38:13)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “ … Du är Gud, och Dina utsagor kommer att vara sanna.” (2 Sam 7:28, Grekiska GT)

(En präst) 'var ... givande'/gav (hela tiden) (samariterna) ljus, hur de måtte frukta Herren. (2 Kung 17:28b, Grekiska GT)

(Nehemja sade till Herren: “Du hade lett Israel) i en eldpelare som hade visat dem vägen (om) natten (för) att ge dem ljus (över) den väg i/på vilken de skall/skulle gå i/på den.” (Neh 9:12b, Grekiska GT, S)

(David sade:) “Himlarna beskriver Guds härlighetsglans, men/och fästet kommer fram med ett budskap (om) ett görande/verk av Hans händer.” (Ps 19:1 eller 19:2, Grekiska GT)

(David sade:) “Herrens bud … (ger) ögon ljus… Herrens domsutslag är sanna. …” (Ps 19:8b,9b eller 19:9b,10b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) mitt upplysande.” (Ps 27:1a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Dina vittnesmål är förunderliga. … Tydliggörandet av Dina utsagor kommer att ge ljus.” (Ps 119:129a,130a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Det är stort för dig att dig/du kallas Min pojke/tjänare (för) att få Jakobs stammar att stå/bestå och (för) att vända Israels isärspridda sådd intill (Mig). Skåda, Jag har satt (och sätter) in dig i ett förbund av härkomst, in i ett nationers ljus 'att vara dig'/'att du är' in i en räddning ända till ett jordens sista/slut." (Jes 49:6, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge ljus, ge ljus Jerusalem, ty ditt ljuset anländer, och Herrens härlighetsglans sticker (och har stuckit) upp emot dig. Skåda, mörker och skymning skall beslöja jord emot nationer. Men Herren skall ’föra till’/ge ljus emot dig, och Hans härlighetsglans skall skådas emot dig.” (Jes 60:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade: ”Slavarna med det nya namnet) ... skall välsigna Gud, den Sanne.” (Jes 65:16a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) “Dina många domar (är) … sanna.” (Tobit 3:5a)

(Kungen solkade ... templet) i/på Gerissim ’att benämna i riktning mot (den) glänsande’/’och benämnde det efter Zeus’, gästfrihets (Zeus). (2 Mack 6:2a)

(Salomo sade: “Vishet) är behagligare än sol och (har) ’ett sättande’/’en placering’ över ’varje av’/alla stjärnbilder.” (Salomos Vishet 7:29a)

(Salomo sade:) “Fåfängliga alla människor ... (som) ut ur/av skådandet av goda ting inte ’var stabila’/förmådde känna Den som är och då de gav akt på gärningarna inte fick ytterligare kunskap om Konstnären, emellertid/utan upptog som en lag (att) ... en ring av stjärnor ... eller en himmels lysande himlakroppar (var) en utsmycknings/’en utsmyckad världs’ prytaner/styresmän (och) gudar. Om, då de faktiskt ’roade sig’/tjusades av (dessa tings) förskönande, de ’tog nerifrån’/godtog de här gudarna, (då borde de) haft kunskap hur mycket bättre Mästaren är (än) de här, ty skönhetens ’ursprungsledare’/upphovsman skapade dem.” (Salomos Vishet 13:1-3)

(Salomo sade: “Med) människors tomma härlighetsglans kom död in i, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Salomos Vishet 14:14a, S*)

(Salomo sade:) “Hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ’lystes ner’/belystes (med) ett lysande ljus.” (Salomos Vishet 17:19 eller 17:20)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt (vishet) under din skuldra/överarm och bär den. Och du må ej vara upprörd över hennes band. … Ty uppå henne är/finns det en utsmyckning av guld.” (Syr 6:25,30a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har smyckat de stora tingen av Sin vishet, som är före tidsåldern och in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 42:21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En himmels skönhet (består av) stjärnbilders härlighetsglans, en värld som ger ljus i Herrens högsta ting.” (Syr 43:9)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Herren) gav/lät (Mose) ... att ge Israel ljus i Sin lag.” (Syr 45:17)

(Manasse sade:) “Herre Allsmäktige ... Han som har gjort himlen och jorden tillsammans med varje/hela deras utsmyckning.” (Manasses bön v 1-2)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Vad som talats genom profeten Jesaja måtte fullbordas, då han sade:) "Det folk som satt i mörker skådade ett stort ljus. Och för dem som satt i döds område och skugga, för dem ’stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16 – jfr Jes 9:2)

(Profeten sade:) “Jag skall öppna min mun i/med liknelser. Jag skall rapa/tala de ting som har gömts (och göms) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 13:35b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Åkerfältet är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Matt 13:38a)

(Jesus sade till de tolv: ”Ni vet att nationerns ledare är herrar nedåt/över dem, och de stora har (rättslig) myndighet nedåt/över dem. På det här sättet skall det inte vara i/bland er, emellertid/utan den som – om alltefter omständigheterna – må vilja bli stor i/bland er, han skall vara er tjänare.” (Matt 20:25b-26)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då kommer det att vara ett stort betryck, sådant som det inte har blivit (א,* א) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ början ända till nuet, inte heller, inte/förvisso ej må bli.” (Matt 24:21)

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har välsignats (och är välsignade) av Min Fader, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag till er, varest - om alltefter omständigheterna - det här goda lilla budskapet må kungöras i hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, kommer det också att samtalas om vad den här (kvinnan) har gjort ’in till’/till hennes hågkomst.” (Matt 26:13)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

(Jesus sade till folkskaran:) "Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om ni så inte har blivit trofasta i/’med hjälp av’ den orättfärdige mammon, kommer någon att tro/anförtro det sanna (med hjälp av) er?” (Luk 16:11)

(Jesus är) nära Jerusalem, och det tycks (lärjungarna), att Guds rike omedelbart står i begrepp att lysa upp. (Luk 19:11b)

(Folkskarorna) kallade (hela tiden) Barnabas (för) ’(den) glänsande’/Zeus. (Apg 14:12a)

(Paulus, nationernas apostel, sade:) "Jag skådade enligt/nedåt vägen ett ljus från himlen, över/’mer än’ solens lyster/glans, som hade lyst runt omkring mig och dem som gick/färdades tillsammans med mig." ... Och han sade: "Vem är Du, Herre? Och Herren sade: "Jag är Jesus, som Du förföljer." (Apg 26:13b,15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus. (Joh 1:4)


Hembygdens predikan:

Så sker då ... att Kristus, ljuset, upplyser alla människor, då det kommer i världen. Här säges, kort och bestämt, att ingen människas väg är så mörk, att den icke kan bliva ljus genom Kristus. Är nu din väg mörk, min åhörare, hör och göm då, att den kan bliva ljus, ljus redan här samt sluta i evigt ljus. Kristi väg var ljus, men blev mörk under hans jordeliv. Detta skedde, på det att syndares mörka väg må bliva ljus. Allt vad som skedde med honom under hans djupa förnedring, det skedde oss till godo. Mottag då Kristus, och även din väg skall bliva ljus. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 44, Juldagen, Joh 1:1-14)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

När Jesus föds är det ljuset som kommer i mörkret. Det är vackert med lite lagom julljus så att det blir decembermysigt. Men Jesus är mer än mys. Han lyser mer än solens härlighet. Och då blir det lätt farligt för oss, för ljuset är avslöjande. (Bo Brander i Skytte-Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 301 i anslutning till Matt 10:16-22)

När det som jag kallar uppvaknandet sker i en människas liv inträffar ... för det första: det tidigare livet börjar smaka annorlunda. Det som tidigare varit kärt och viktigt mister sin glans, lockar inte med samma dragningskraft, förmår inte längre trollbinda och tillfredställa som det gjorde förr. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 124)

Det finns en intressant (rabbinsk) parallell till föreliggande ställe, nämligen "Du ger ljus ... åt alla som kommer in i världen" (Lev. Rab. 31:6; Soncino edn. s. 401). Vidare sägs lagen ha getts "för att upplysa varje människa" (Test. Lev. 14:4). (Leon Morris "The Gospel according to John" s 83; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA)

Ordet ”kosmos” i betydelsen ”världen” förekommer över huvud taget inte i Septuaginta (Grekiska GT). Däremot brukas kosmos 10 gånger för att beteckna prydnader och smycken och fem gånger ... för himlens här eller stjärnehären. (Studiebibeln V:586)

Det var sådant jubel och sådan glädje och sång och lek, och allt detta såg (herden) i mörka natten, där han förut ingenting hade kunnat varsna. Han blev så glad över att hans ögon hade blivit öppnade, att han föll på sina knän och tackade Gud. Men när farmor hade kommit så långt, suckade hon och sade: ”Men vad den herden såg, det kunde vi också se, för änglarna flyger under himlen varje julnatt, om vi bara förmådde urskilja dem.” Och så lade farmor sin hand på mitt huvud och sade: ”Detta ska du komma ihåg, för det är så sant, som att jag ser dig och du ser mig. Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är, att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.” (Selma Lagerlöf ”Den heliga natten” s 9-10)

(Sverige, Tyskland) Under rotandet i (den tyske teologen och) professorn (i Gamla Testamentet i Leipzig Franz) Delitzsch' dynghögar arbetade jag mig slutligen fram till tredje föredraget, och hittade på sista sidans sista rader en pärla som jag ville infatta och visa dem som missbrukat (den tyske författaren Johann von) Goethes namn till hednisk propaganda. I samtal med (den tyske författaren Johann Peter) Eckermann den 11 mars 1832, alltså 11 dagar innan Goethe dog, framsade han dessa evigt minnesvärda ord: ”Må den andliga kulturen alltjämt fortskrida, må naturvetenskaperna växa i allt bredare utsträckning och djup och människoanden vidga sig huru han vill, utöfver kristendomens höghet och sedliga kultur, sådan den glänser i evangelierna, skall han icke komma.” (August Strindberg ”En blå bok II” s 437; Goethe om kristendomen öfver vetenskapen; Franz Delitzsch född år 1813 i Leipzig i Tyskland; Johann Wolfgang von Goethe född år 1749 i Frankfurt am Main i Tyskland); Johann Peter Eckemann född år 1792 i Winsen sydost om Hamburg i Tyskland

Likasom den uppgångna solen belyser jordens krets, så belyser ock det sanna Ljuset, Jesus Christus, hwarje menniska. Men likasom en menniska kan undandraga sig den naturliga solens ljus, så kan hon äfwen undandraga sig det sanna Ljusets strålar och förblifwa i sitt andeliga mörker. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 238)

Gud sätter icke så mycket wärde på hela werlden, som på en enda själ. ... Spiror, kronor, guld, gods, gårdar, hus, egodelar, wällust, ära, höghet, kroppshelsa och mer sådant timligt godt, det sätter Gud icke så stort wärde på, ty det ger han mesta delen bort åt sina owänner; fast, om det är nyttigt, så få hans barn det äfwen, men är det icke nyttigt i afseende på själens salighet, så få de intet deraf, om de ock aldrig så mycket wille gråta och tigga derom. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning föreställd uti Betraktelser öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagars Evangelier" s 549 i kommentar till Matt 9:18)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Med werlden menar (Christus) icke blott den stora massan och pöbeln, utan sjelfwa kärnan och det yppersta i werlden, hwarest i utwärtes måtto ingenting är att straffa; isynnerhet sådana, som wilja framför andra wara heliga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 302 i kommentar till Joh 6:5-15; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(I Jes 60:1-2) säger ju profeten uttryckligen, att hwar Christus icke är, der är mörker, det må lysa huru stort och klart det någonsin will. Och han lider icke något sådant mellanting, som lärarne i högskolorna hafwa uppdiktat, då de säga, att det naturliga ljuset och menniskans förnuft står midtemellan mörkret och Christus, och tillskrifwa således mörkret allenast sådana, som äro uppenbarligen onda och dårar. Men mellanljuset anse de för godt och säga, att det nog stämmer öfwerens med Christi ljus; det är wäl ett mörker, om det med Christi ljus jemföres, men i sig sjelft skall det wara ett ljus. ... Låt fara allt sådant prat om naturens ljus och blif wid Esaie och Skriftens ord, som lärer dig fly ett sådant ljus såsom ett mörker och en fiende till det sanna ljuset. Ty det är detta falska ljus, som lärer Judarna och alla tyranner att pina och förfölja Christus och alla Hans heliga och kan intill denna dag icke lida det sanna ljuset. Ty det will alltid hafwa rätt och wara ljus, änskönt det är mörker och är fördömdt af det sanna ljuset; hwarföre det ock wredgas och kommer all olycka åstad. ... Du måste här göra en åtskilnad mellan Gud och menniskan, eller ewiga och timliga ting. I timliga ting, och hwad som angår menniskan, der er menniskan förnuftig nog, der behöver hon intet annat ljus, än förnuftet. Derföre lärer icke heller Gud i Skriften, huru man skall bygga hus, göra kläder, gifta sig, föra krig, segla eller göra sådant, så att det blifwer werkstäldt, ty dertill är det narurliga ljuset tillräckligt. Men i gudomliga ting, det är, i dem som angå Gud, nemligen huru man må skicka sig så, att det är Gud behagligt, att man blifwer salig, der är likwäl naturen alldeles starrblind och stenblind och kan icke en hårsmån utwisa, huru dermed förhåller sig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 128-129 i kommentar till Jes 60:1-6; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland; jfr Luthers syn med orden ”’skotos-gnofos’/’mörker och skymning’” i grekiska GT samt ”skotia/dunkel” i Joh 1:5)

Det är en swår förargelse, som christenheten ser allrawärst ut, att inom densamma finnes så mycken twedrägt och parti, hwarpå isynnerhet de bästa och wisaste i werlden stöta sig och skria: ja, wore läran rätt, så wore de wäl ense, men nu afundas, bita och uppäta de hwarandra inbördes. Ty ehuru werlden bär sin egen stora bjelke i ögat, så kan hon dock ej lemna wårt grand odömdt, för att sålunda smycka sig sjelf, likasom wore hon ren och skön. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 403 i kommentar till 1 Kor 12:1-11; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Paulus och äfwen Christus sjelf plägar kalla werlden mörkrets rike eller mörkrets barn, och hennes wäsende mörkrets gerningar och wälde, derföre att hon icke will känna eller höra Guds ord och sjelf icke ser, att hon är under djefwulens wälde och regering. Detta kallas just ett inwärtes mörker i ett hjerta, som saknar tron och är djefwulens boning och herberge. Ett sådant hjerta intager han och gör, att man icke förstår eller kan emottaga och lida Guds ord, om man ock ser och hör det, utan föraktar och förföljer detsamman och framdrager i stället såsom sanning och ljus sina egna lögner. Och håller så djefwulen werlden alltjemt fången i sin lydnad emot Gud och Hans ord. ... Alltsammans går och förblifwer i mörkret efter djefwulens wilja, änskönt många anständiga, lärda, ärbara och fromma menniskor äro deribland. ... Så har (djefwulen) och lust till sådana; ty han will gerna wara wacker och önskar sig det bästa och täckaste på jorden och den skönaste bostad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 496-497 i kommentar till Ef 6:10-17; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Du, ljuvlighetens Herre, ... som är ljuvare än all jordens fröjd ... som är ljusare än allt jordens ljus och dock full av hemlighet, Du som är upphöjd över all ära, dock inte för dem som upphöjer sig själva. (Augustinus "Bekännelser" s 167; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

När vi hör att ”Det var det sanna ljuset”, låt oss inte söka upptäcka något mer. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:28; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Vissa har åsidosatt sanningen. ... De kullkastar mångas tro, genom att dra bort dem under förevändning av en (överlägsen) kunskap, från Honom som grundade och smyckade universum; som om, minsann, de hade något mer förträffligt och storslaget att avslöja än den Gud som skapade himlen och jorden och alla ting som är i den. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 315; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

I rabbinska kommentarer över de messianska tiderna ... var hela det förgångna symboliskt och typologiskt för framtiden – det Gamla Testamentet spegeln, genom vilken man såg de senare dagarnas universella välsignelser. ... Det kan förefalla som om varje händelse betraktades som profetisk, och varje profetia, vare sig genom fakta eller genom ord (förutsägelse), som ett ljus till att kasta sitt sken över framtiden ... till dess att (Israels) nuvarande natts mörker lystes upp av hundra stjärnbilder som tändes högt uppe på himlen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 162-163; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Småland) Smågubbarna surrade som flugor runt storgubbarna. Smågubbarna var så sprickfärdiga av lärdomshögfärd och fåfänga att de hela tiden gick omkring med en pysande odör av nattstånden vitterhet. En doft ifrån den fina världen. En doft av maskulin överexponering som jag genom åren blivit allergisk emot. ... Eftersom min skrattmuskel är dyrbar för mig beslöt jag att sätta punkt för spridandet av glans och lämnade Smålands Akademi av "hälsoskäl". ... För övrigt hade jag inte tid eller lust till diverse Smålands Akademi-fnattigheter, som att sprida glans och ljus i provinserna genom att låta sig bjudas och fjäskas för. Ett svassande som blev trångt och illasittande. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 63-64)

Ljusets och mörkrets makter kämpa ännu om väldet. Huru dyrbart att få vittna om Honom, som är det sanna ljuset och som upplyser alla människor, då det kommer i världen. (August Berg "På resor ofta"; Jönköpings-Posten, A-uppl., 1905-12-16)

(Alingsås, Jönköping) På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Vid Munksjöns strand, emellan förstadsbebyggelsen och Munksjö bruk, låg sommarrestaurangen Limugnen, en gammal herrgårdsbyggnad, omgiven av en vacker, lummig park, som sedan länge (nu år 1948) är spolierad. Illuminerad med hundratals färgade lampor en ljum höstkväll var den som en saga ur Tusen och en natt. Dit förlade traditionellt vårens nyblivna studenter sin examensfest. . . . 1887 var utvärdshusets sista år. Låt oss försöka ur minnet återkalla ekot av 83-års abiturienters glädjefest. Det var jublande fröjd, det var hej och hurra, när de nybakade studenterna stormade ner från rektorsrummet och utanför skolan togs emot av en väntande hop, omklappades och hissades. . . . Efter sista examensdagen kom så den gemensamma festen. . . . Alla värdarna stod samlade i Limugnens övre våning, då gästerna anlände. . . . Nedanför i park och bersåer svärmade föräldrar och vänner under försök att uppsnappa en glimt av festglädjen där uppe. Utanför på sjön avbrändes ett sprakande fyrverkeri. Det var vår och vårens underbaraste kväll. Under hemgåendet i den fagra vårnatten var det inte en, som ej litade på att den ljusnande framtid var vår. Studentbalen avdansades någon dag senare i Stora Hotellets festvåning. Skoltiden, livets soligaste skede, var slut. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,89-91)

(Sandseryd sydväst om centralorten Jönköping, Bårarp öster om Sandseryd) I slutet av 1860-talet kom en kolportör Andersson (tidigare skomakare) till Sandseryd och predikade hemma hos Johan i Norrgården, mitt emot kyrkan. När kyrkoherde (Johan) Törnblad fick höra detta varnade han offentligt från predikstolen om villoanden. ”Dem skall ni inte följa, ty de äro blott irrbloss och lyktgubbar och de lysa bara som ”uggletjär” (gamla stubbar). På måndagen gick Lars i Bårarp upp till prästen och sa' frimodigt: ”att om de blott lysa som uggletjär så lysa de dock, men kyrkoherden som är satt att vara ett ljus för oss i socknen, är endast mörker”. En gång gick Törnblad, på enträgen begäran av Anders Johansson i Bårarp, med på ett möte i sockenstugan och från den dagen talade han aldrig emot sammanslutningarna. Sedan han blivit sjuk gick ofta Anders Johansson till honom och han var övertygad om att kyrkoherden fick ett lyckligt slut på sitt liv. (Alfred Jonasson-Oskar Ängfors "Väckelsens folk" s 50-51)

(Jönköping) År (1612) började det nya Jönköping uppbyggas, just på den plats, där det nu (år 1670) välbefäst står, mellan två namnkunniga sjöar Vättern och klosterbrödernas sjö, vanligen kallad Munksjön, båda famnande ett ganska snävt jordområde, likasomt ett smalt näs, vettande mot väster, under det att mot öster löper en mycket smal väg. . . . Om vi betrakta de lika kloka som manliga borgarna och invånarna, så kunna vi ej förneka, att de utan gensägelse överträffa många svenska städers. Ty de ha fordom varit fulla av kraft och vår generation står ej tidigare efter i styrka, men i detta sekel har staden blivit än mera berömd, emedan den gjorts till säte för ädla och vittberömda män, lysande av både börd och förtjänster. Ödet och överheten ha nämligen ordnat det så, att rättens och rättskipningens högsta domaresäte, Göta rikes hovrätt skulle upprättas i denna stad såsom Göta rikes smycke, orakel, medelpunkt och krona. . . . Jag tror mig nogsamt hava bevisat, att Jönköping framstår såsom de tappra göters icke minsta smycke och prydnad. O, lyckliga fosterbygd! O, göternas starkaste fäste! Rättvisans högstoförvitliga domare och förvalltare! (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32,37; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

(Israel, Babylonien, Egypten: On-Heliopolis och Kairo) Det lilla landområdet Israel låg inklämt mellan de mäktiga stormakterna Babylonien i norr och Egypten i söder, och i båda dessa länder var det populärt att dyrka solen, månen och stjärnorna i en eller annan form. I Egypten var centrum för soldyrkan staden On, vars grekiska namn var Heliopolis – ”solstaden” – ett par kilometer utanför Kairo. ... Egypterna och babylonierna dyrkade solen, månen och stjärnorna, medan Första Mosebokens författare med bestämdhet hävdar att dessa inte är några gudar som man bör dyrka, utan de är den ende sanne Gudens skapelse. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 16 i kommentar till 1 Mos 1:3; författaren född år 1921 i London, England)

För stjärntydarna uppenbaras Herrens härlighet. Hans skönhet, hans utstrålning, hans mildhet, hans godhet. Men till skillnad från jordisk makt lyser Jesu härlighet inifrån. Jordisk makt säger ”Allt ljus på mig!” När lamporna släcks, därför att man går i pension eller blir avsatt, är man ingenting. Men med Jesus är det precis tvärtom. Han är Ljuset. Hos honom handlar det om ”allt ljus i mig och allt ljus från mig till er”. (Bo Brander i Skytte-Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 321 i anslutning till Matt 2:1-12)

Guds födelse i myterna sker ofta i prakt och glans. Jesus väljer en sidoingång på världsscenen: Betlehem. Nästan obemärkt i all stillhet. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 22)

Jesu ankomst i världen var som en soluppgång. Detta ljus lyser över alla. (Studiebibeln II:433)

“upplyser varje människa” Inte så att varje människa är friköpt automatiskt, ty friköpandet kommer genom tro på Frälsaren (1:12). Men detta ljus är tillgängligt för alla människor. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1600)

Guds rena godhet är uppenbar genom stjärnevärlden = himlaljusen. Stjärnorna glimmar emot oss med ett rent och vänligt ljus. Gud har skänkt det ljuset. ”Himlaljusens Fader.” Men själv är Gud oändligt mera god än alla sina gåvor. Stjärnor förändras och deras ljus växlar. Gud däremot är oföränderlig. Inga skuggor finns hos honom. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 222 i kommentar till Jak 1:17-21)

(Frankrike) Vi gör väl i att påminna oss att världen är den levande Gudens kläder. Det berättas, att då (den franske kejsaren) Napoleons följe en gång seglade på Medelhavet, att de då diskuterade Gud. I samtalet lämnade de honom helt och hållet ur räkningen. Napoleon hade varit tyst men nu lyfte han sin hand och pekade på havet och himlen: ”Mina herrar”, sade han, ”vem har gjort allt detta?” (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 109 i kommentar till Apg14:8-18; författaren född år 1907 i Wick norr om Inverness i Skottland, från år 1963 professor i "Divinity and Biblical Critisism" vid universitetet i Glasgow; Napoleon I född år 1769 i Ajaccio på Korsika i Frankrike)

Jag orkar ej frossa i vad som helst av färger, klanger och ljud. Jag vill bara höra, hur man blir frälst, om hur man brottas med Gud. ... Jag behöver ett par tre ord, men av en så oerhörd klang att nya himlar och ny jord för bländade ögon sprang. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 18; citat Erik Lindorm)

(Kina: Saratsi/Linfen i Shanxi) Den 17 april 1930 är det fest. (Missionär) Elisabet (Öberg) ska fylla 60 år. Först vitlimmas sjukrummet, i taket dinglar ett 60-tal kulörta lyktor i form av vattenmeloner, persikor och andra frukter. På väggarna hängs bonader. En är av gult siden. Den är broderad av barnhemsflickorna med svarta kinesiska skrivtecken. Från sin säng kan Elisabet läsa: "Ingen är som mor". Resten av tecknen formar en lovsång till "mor". På gården har barnen arrangerat, av staplat cypressträ, ett landskap omgivet av röda ljus. Senare på kvällen skall ett fyrverkeri avfyras. Men först vill alla barnen träffa "mor", och så ordnas en parad från trädgården in genom sängkammaren, var och en bugar vid sängen med ett "ping-an" (frid). En månad senare avlider Elisabet. Hon begravs i den vita kinesdräkt hon för 32 år sedan bar som brud. En stor människomassa står packad på båda sidor om huvudgatan när det långa sorgetåget följer kistan till gravgården utanför staden. Alla, stora som små från barnhemmet, är klädda i vitt - den kinesiska sorgfärgen - och "i all enkelhet" var sorgetåget imponerande, skriver en svensk medarbetare hem till alla de missionsvänner som genom åren stött Elisabets och Ottos barnhem i Saratsi(/Linfen i provinsen Shanxi sydväst om Peking/Beijing i Norra Kina). (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 94)

(Sverige: Sjön Åsunden i närheten av Ulricehamn) Åren gick och Diana växte upp. Världen var för henne gårdarna runt sjön, och världens medelpunkt var Stjärnö gård. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 32)

(Valter Sträng) hade åter börjat läsa böcker om stjärnorna, liksom när han gick under kvällarnas stjärnhimmel på Trångadal. När all annan kunskap tröttade honom gick han till stjärnkunskapen. Ämnets oändlighet, människans nästan löjliga otillräcklighet inför det, denna vetenskaps fattigdom på bevisade fakta men rikedom på hypoteser – detta eggade. Och han gick ut de klara höstkvällarna och försökte känna igen föremålen för sin forskning på himlen. Han stannade vid stjärnbilderna i zodiaken, Oxen, Fiskarna, Väduren – om han levde tillräckligt många år kunde han kanske fortsätta runt heladjurkretsen. Han gjorde sig ganska bekant med Sjustjärnorna och började treva sig fram bland Hyaderna. ... Universum reste sig över honom. Hit hörde han. Här var hans hem. Det var det vissa. Han hörde till Det Hela. ... Under stjärnornas fjärrljus förrättade han sin aftonsång och sin högmässa, skådade in i Universums tempel, in i Rymdernas Residens. ... Och vid sina aftnars gudstjänst under zodiakens stjärnbilder bekände sig Valter till ett Högsta Väsen, som han gav flera namn, som han kunde nämna Rymdernas Styresman. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 626-628; Fria ordets tjänare; 1919-1921)


ca 1900 - ca 1500

Att det sanna ljuset upplyser hvarje menniska, det är sagdt såsom uttryck för ljusets egen verkan, hvilken dock alltid förutsätter, att menniskan mottager det. I verkligheten upplyst varder derför endast den, som mottager ljuset. … ”Hvad kan den kära solen, när hon lyser och skiner, göra deråt, att jag tillsluter ögonen och icke vill se hennes ljus eller gömmer mig för henne under jorden?” (Martin Luther) (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 395-396; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Sverige: herrgården Tagel i Mistelås nordväst om centralorten Alvesta) Ingeborg Rappe skriver (1855 till sin goda vän Gustafva Sylvander om sina föräldrars, Mathilda och Wilhelm Rappes, silverbröllop): ”Alla godsbarnen, alla dagsverkare voro ditbjudna (till herrgården Tagel). Folket var förtjust. Stora byggningens illuminerande väckte deras beundran. Det var en underbart vacker tavla. De olika växlande grupperna, upplysta av den flammande tjärveden, blandade dagrar och djupa skuggor, liv och rörelse, vimmel och buller, och över allt detta välvde sig den mörka, klara natthimlen med sina miljoner stjärnor, som tysta kretsade fram på sina eviga banor. Det gjorde ett gripande intryck att från de fladdrande, oroliga lågorna här nere, som tycktes med sitt sken kunna uppsluka en hel mängd sådana där små punkter i rymden, men som efter en stunds brinnande glans blott lämnade litet aska kvar, blicka upp till de höga, rena, himmelska ljusen, som ehuru avlägsna och ringa synas oss, dock icke slockna, icke förtäras, men stråla och tindra med oförminskad skönhet. Gustafva, följ denna tanke ännu längre och saliga, härliga idéförbindelser uppkomma.” ... För de gamla predikanterna framstod (Wilhelm Rappe) som en ljusets kämpe, varmhjärtad, stark i tro, ödmjuk och målmedveten. Hans maka ... var en generös ljusmänniska, utrustad med en säregen förmåga att sprida glädje och hopp bland sina medmänniskor. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 312-313; Wilhelm Rappe 1797-1888)

Kristina blev sin nya kokespis lika innerligt tillgiven som om den hade varit en levande varelse. Hon skötte den väl, ansade den dagligen och höll den ren från sot och damm och lort. Präriens Drottning stod där alltid lika välputsad och skinande blank på sin upphöjda plats. Spisen var en fin och varaktig prydnad för hemmet. Och den var alltid det första ting som en främmande fäste ögonen på vid inträdet i deras kök; den fick alltid sin hyllning: Vilken grann järnspis! De nyttjade aldrig något annan namn på den än Drottningen. ... Och de kände stolthet över att de hade en spis som de kunde omnämna som ett majestät men som ändock var deras tjänare. ... Men själv var (Karl Oskar) en man som ville att sanningens ordning skulle gälla i huset: ”Dä ä du Krestina, som är dronningen i vårt hus.” ... Den fina järnspisen i köket var drottningen till namnet, men Kristina var det till gagnet. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 443-444; Drottningen i köket)

Du stolta, du brusande världenes fält, hur kan väl ett sinne på dig vara sällt? Du döljer fördärvet i smickrande våg och skrämmer från räddning en intagen håg. I dig ser man lyckan, där faran är störst: man vårdar som sist det, som borde stå först; man talar så sedigt, man tänker så vilt; man älskar så konstigt, man hatar så milt. ... Allsvåldiga väsen av sanning och ljus! Du visar dig blott – och allting är ett grus. En stråle från dig är all seger och fred. Jag kastar min omsorg, min värld för dig ned. Hjälp under en anda, som åtrår din höjd och gillar ej annan än samvetets fröjd! Fast livet bortrinner i fåfängans älv, låt nöjet dock evigt bo inom mig själv! (Olof von Dalin ”Stilla levnads nöjen” s I:64; 1708-1763)

(Tyskland) De två senaste åren (1719-21) hade för (den unge tyske adelsmannen Nikolaus Ludwig von Zinzendorf) varit af den högsta vikt. Han hade sett verlden, och han var bevarad ifrån verlden; han hade icke låtit blända sig, hvarken af dess falska flärd eller dess lysande glitter – med ett ord af det, hvilket han så kraftfullt kallade dess ”lysande elände”. (E-n "Grefve Zinzendorf" s 39-40; Nikolaus Ludwig von Zinzendorf född år 1700 i Dresden i Tyskland)

(Sverige: Algutsboda norr om centralorten Emmaboda, Växjö) Lördagen före Heliga Trefaldighet satt högtlärde kyrkoherden i Algutsboda (norr om centralorten Emmaboda) Petrus Magni (kyrkoherde i Algutsboda 1642-1690) vid sin pulpet i prästegården och skrev ... till högvördiga domkapitlet i Växjö. ... Han hade sannfärdiga skäl till klagomål över sina sockenbors leverne. ... Adelsherrskaper såg man förr helt få, men nu blev de många. Dessa herrskaper ville alla leva som den rike mannen i Christi liknelse, i överdåd och svalg. I sin klädedräkt visade de ogudeliga och anstötliga nya sedvänjor. Det var snören och silverne ränder på mössor och tröjor och jackor utan ände. I sin högfärd brukade adelherrskaperna tvärsnubbeta skor med hälar så höga att de hoppade såsom på styltor, och de trängde in sina naturliga fötter i trånga skor, till dess foten passade efter skon och icke den efter foten. De förgrep sig på sina egna lemmar och på Guds skapelse. Unga herremän brukade desse stora och vida fransyska byxor, som var en styggelse för ögonen och förvisso framkallade Guds vrede och straffdom. Vad den rike och ansenlige gjorde, det försökte den ringe personen göra efter. Gemene man härmade herrskapernas slemma överdåd i klädedräkten; det fanns gement folk som fördristade sig att bära huvudbonader av mårdskinn, och det fanns män, som icke blygdes att gå med stora vippor på sina skjorteband. Kvinnorna beprydde sig med band i alla slags färger och utstofferade sig med allehanda florhuvor. även ringa personer av kvinnokön gick med stärkta huvudkläden och nyttjade ogudeliga särkar med rynkade ärmar. Det kunde ingen förundra, att äringen icke ville växa på jorden. Herr Petrus Magni hade inom sitt stift mött ämbetsbröder, som brukade sidentyg och sammetsärmar på kappan och bar stora utputsade skjortekragar. Denna prästmännens omåttlighet hade särdeles förtörnat Gud. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 86-89; Herr Petrus Magni saknar sina tiondekalvar)

(Sverige, Stockholm, Småland: Väckelsång norr om centralorten Tingsryd) Hennes Majestät (drottning Kristinas) kröning försiggick förliden Söndag den 20 (okt 1650). ... I teten (för det ståtliga och märkvärdiga kröningståget) intågade härolden i blå sammetskläder, som var broderade med guld och silver. ... Hennes Kungliga Majestät intågade själv i sin vagn, som var in- och utvändigt beprydd med guld- och silverbroderad brun sammet och förspänd med sex vita hästar med guldförgyllda seltyg och fjäderbuskar. ... På båda sidor om vagnen gick trettio adelsgossar, som hade det kungliga vapnet broderat i guld på bröstet mittför sina hjärtan. ... Trenne dagar i rad om aftonen har prästeståndet kallats till kröningsmåltid på slottet. På ståndets bord bjöds två anrättningar mat med trettiosex rätter i varje anrättning. Svalkedryckerna var mestadels spanska och renska viner, och drack var och en så mycket honom lyste och behagade. ... Den 24 åsåg jag Arffursten Carl Gustafs upptåg på Rännarebanan. ... I upptåget sågs (skogsrån, klädda i gröna kvinnfolkskläder), flera naturlige morianer och djävlar, bergtroll och baggar och monstra av varjehanda sällsamma slag ... I dess slut intågade Tiden, som i sin ena hand höll kvar en lie och förföljdes av ett benrangel med dödehuvud. Med desse liknelser skulle således framställas fåfängeligheten i allt värlsligt prål och väsende. Efter allt överdåd som här skådats kan desse bilder utan skada betänkas. Större härlighet har aldrig uppvisats i Sverige än under denne kröningshögtid. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 281-285; kyrkoherden och riksdagsmannen Arvidus Tiderus i Väckelsång skriver brev till herr Petrus Magni)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Frankrike: Avignon nordväst om Marseilles) Det är uppenbart att påven Clemens (VI, påve i Avignon 1342-1352) var slösaktig. Han älskade prakt och världslig glans - vilket man bör minnas, då man tar del av (den heliga) Birgittas hårda kritik av honom. Han hade det elegantaste hovet i Europa med ett otal festligheter och torneringar, som man tycker en Kristi ställföreträdare skulle ha varit mindre road av. ... Hela detta magnifika liv liksom också påvens storartade insatser tog hastigt slut i och med svarta pestens utbrott. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 89-90; Clemens VI)

(Frankrike: Clairvaux sydost om Paris nära Troyes) Helt visst finns det en skillnad mellan biskopar och munkar. Vi vet att biskoparna, som är förpliktade både gentemot de kloka och de oförståndiga, skall uppmuntra de materiellt inställda till gudsdyrkan med hjälp av materiella utsmyckningar, eftersom andliga medel inte räcker till. Men vi munkar, som har avlägsnat oss från folket, vi som för Kristi skull har lämnat allt det som världen räknar som kostbart och utsökt, vi som räknar allt det som glittrar och skiner till det yttre, allt det som behagar med sitt välljud, allt det som doftar gott och smakar gott, allt det som är behagligt att ta i, kort sagt: vi som räknar allt det som behagar kroppen som träck för att kunna vinna Kristus – hur skulle vi kunna låta oss uppmuntras till att tjäna Gud genom några av dessa ting? (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 208-209; Citat den franske medeltida abboten Bernhard av Clairvaux 1090-1153; Bernhard av Clairvaux född cirka år 1090 i Fontaine-les-Dijon norr om Lyon och Dijon i Frankrike)

Vackra ting, guld och silver och annat, har sin särskilda skönhet. ... Vårt jordiska liv har också något i sig självt lockande, liksom sin egen skönhetsrytm – en hemlig samklang mellan alla jordiskt sköna ting härnere. Vänskapen människor emellan är ljuvlig genom det kärlekens band varmed själarna förenas. Allt dylikt blir anledning till synd, om man alltför mycket fäster sig vid detta lägsta goda, så att man förglömmer och blir likgiltig för det högre och det högsta, Dig vår Herre och Gud, Din sanning och Din lag. Men även dessa lägsta ting har sitt behag, men inte såsom Du min Gud, som skapat allt. Ty den rättfärdige har sin glädje i Dig, och Du är deras sällhet som har ett rättfärdigt hjärta. (Augustinus "Bekännelser" s 36-37; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

Detta var vad (dessa självgoda och högmodsyra människor, sinnliga och pratsjuka) bjöd mig, mannen som hungrade efter Gud: i stället för Dig solen och månen – Dina sköna verk, dock inte ens Dina yppersta och långt mindre Du själv. Ty Dina andliga verk är för mer än dessa kroppsliga, hur himmelskt lysande de än är. Men det var inte efter Dina yppersta verk som jag hungrade och törstade, det var efter Dig själv, Du sanning, himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker. Men till spis för min hunger bjöd de mig bara lysande bländverk, och det hade varit bättre för mig att hellre dyrka den verkliga solen, som åtminstone är sann för våra lekamliga ögon, än dessa gyckelbilder som genom ögonen bedrar själen. (Augustinus "Bekännelser" s 48; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

(Min moder sade:) ”Vet du, min son, vad mig angår så har detta livet ingen glädje mer att bjuda. Jag vet inte vad jag skall göra här eller varför jag ännu är här, när jag ingenting längre har att vänta på i denna världen. Det var en sak för vars skull jag längtade att få dröja en tid här: att jag skulle få se dig som en troende kristen innan jag dog. Gud lät sin nåd flöda över mig så att jag till och med fick se dig som Hans tjänare försmå den jordiska sällheten. Men vad har jag sedan att göra här?” (Augustinus "Bekännelser" s 184-185; författaren född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

Det framkom en annan vid sidan av (Fadern). Men när jag säger ”en annan”, menar jag inte att det finns två gudar, utan att det endast är som ljus av ljus eller som vatten från en källa eller som en stråle från solen. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:227; författaren född cirka år 170 i Rom, Italien)

(Palestina: Cesarea, Jerusalem. Grekland: Pireus sydväst om Aten) Från år 37 till år 4 före Kristus satt Herodes på Juda rikes tron. ... Han var en lysande diplomat. ... Han var också en väldig byggherre. ... Hans samtida kallade honom ”den store”. ... Vad som är helt visst är att Palestina under hans regering fick massor av monument, att de offentliga arbetena var i full gång, att det förekom ett otal otroligt påkostade fester. ... Cesareas hamn blev den vackraste i landet och kunde tävla med Pireus (sydväst om Aten i Grekland). I själva Jerusalem byggdes en teater, en amfiteater, en hippodrom ... som drog massor av folk. Palats restes – av en storleksordning som man aldrig tidigare sett. Den starka fästningen Antonia byggdes tätt intill templet. Och framför allt – på en enorm grund av väldiga stenblock, somliga ända upp till tolv meter långa och två meter höga – började ett helt nytt tempel resa sig, så stort att det behövdes ett århundrade för att fullborda det, så rikt att det överträffade t.o.m. Salomos. ... (Herodes) dog år 4 före vår tideräkning; Jesus var då två år gammal. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 56,58-59; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Jerusalem) Att åtminstone en gång i livet (besöka) Jerusalem var den stora drömmen för alla judar, vart de sedan än hade skingrats i alla världens fyra hörn. ”Nästa år till Jerusalem!” Den berömda formeln ekade från de mest avlägsna åldrar i det förflutna. Även de som aldrig kunde förverkliga denna dröm tänkte på Den heliga staden som på en ort av lycka och ära, där allting var skönt, rikt, inhöljt i gudomlig glans. ... Så som staden nu låg där, beundrade judarna den. ”Skönhetens fullhet, hela jordens fröjd”, utropade profeten Jeremia; och i en aforism av en rabbi hette det: ”Den som inte har sett Jerusalem, har aldrig sett en skön stad.” ... De många palatsen utgjorde stadens stolthet. ... Det ståtliga befästa palats som Herodes hade låtit bygga i hörnet av Övre staden fungerade som residens för den romerske landshövdingen när han kom till Jerusalem. ”Obeskrivligt storslaget”, säger Josefus Flavius, som inte är rädd för starka ord. ... Stora kvadratiska torn värnade palatset. ... Det (sist byggda) tornet var det högsta: tjuguåtta meter. På natten lågade en vakteld uppe på Fasaeltornet. Det inre av palatset ... var byggt i marmor, stengolvet var av mosaik, det hade mer än hundra sängar för gäster; det frapperade mer än genom sin möblering genom sina underbara trädgårdar, där flera akvedukter försåg stora bassänger med vatten. ... Vad skall man säga om templet annat än att det ställde all stadens övriga prakt och glans i skuggan och att den fromme juden som kom till Jerusalem inte såg någonting annat. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 69,74,76-77; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Efesos söder om Izmir i västra Turkiet) (Den grekiske filosofen) Herakleitos i Efesos (ca 540-480 f.Kr.) ... hävdar energiskt att ... det enda som finns är just förändringen själv och lagen för förändringen. ... Detta lagbundna skeende har enligt Herakleitos karaktären av ett växelspel mellan motsatser; det är "dialektiskt". ... Motsatserna övergår i varandra, dag i natt, natt i dag, liv i död, död i liv osv. Just i kraft av detta lagbundna spel mellan motsatser blir världen en skön harmoni, en kosmos (detta ord, som betyder ordning, skönhet, harmoni, kom efter hand att betyda "världen"). ... (Herakleitos) har med sin harmonitanke utövat starkt inflytande på alla senare s.k. teodicéer ... dvs. de spekulativa försöken att förena tron på en rättfärdig världsordning med vår erfarenhet av tillvarons ondska, disharmoni, lidande, mörker. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 14-15)


Att avrunda med:

Himlens skönaste smycke gnistrar emot mig som en hälsning. ... Morgonstjärnan minner om dig, min älskade. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 29; Vårbrev)


Sångarna:

Himlen är så härligt blå, underbar att titta på, många tusen stjärnor blinkar, och de säger, när de vinkar: Kom till oss och hälsa på, kom till oss och hälsa på! ... Det var jul och det var natt, himlens stjärnor lyste matt, men med ens så fick man blunda, en av dem var annorlunda, glänste som en stjärnesol, glänste som en stjärnesol! ... När den stjärnan trygg och ljus lyste över markens hus sade de i Österns rike att en konung utan like skulle födas på vår jord, skulle födas på vår jord. (NFS Grundtvig-SC Swahn: Psalmer och Sånger 133:1-3)

All ära till Gud som oss Sonen har sänt och ljuset från himlen på jorden har tänt. Han kom och mot mörkret han segrande stred, vår synd på sig tog när på korset han led. (F Crosby-van Alstyne-I Ström-S Larson: Psalmer och Sånger 327:1a)

Och stjärnor finns, som ingen ser, i rymdens mörker lyser de. Och solar tänds och slocknar ut, vi ser dem ej, de finns för Gud. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:2)

Om verlden ännu större var, Af guld och perlor prydd och klar, Så vore den dock alltför klen, Att vara dig en säng allen. (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:10; jfr Psalmer och Sånger 125:10; 126:2)

Vänligt öfver jorden glänser Strålen af ett himmelskt hopp; Stilla inom tidens gränser Evighetens Sol går opp: Ack! så stilla, att mitt öga Hennes sken fördraga må Och Guds dolda råd förstå. (JO Wallin: Psalm 73:1; jfr Psalmer och Sånger 34:1)

Hvad är all verldens herrlighet? Hur snart är den försvunnen! All nöd och brist och bräcklighet Är snart ock öfvervunnen: Väl mig, om då Jag lefvat så, I lyckan och i nöden, Att lugn jag möter döden! (CF Gellert-JO Wallin: Psalm 252:4; jfr Psalmer och Sånger 634:3)

Du känner det ofta så ödsligt och kallt Midt i werlden; Du känner det nästan, som fattades allt, Trots glansen av yrande flärden. ... Hwar ros här på jorden sitt törne ju har, Men den friden, Som Jesus dig ger, intet törne har qwar, När dagen en gång är förliden. ... Hwad är ock på jorden all ära och glans Och all lycka Mot lyckan och äran att helt wara Hans Och låta af Honom sig smycka? (Ahnfelt "Andeliga Sånger" s 325-326; Lina Sandell: Sång 137:3-5)

Och skänktes oss all världens glans, Och kunde vi än få, Hvad ypperst uppå jorden fanns, Hvad nånsin af en dödlig vanns, Till detta sälla land ändå Vår längtan skulle stå. (FG Hedberg: Sång 525:4)

Fager är ängen, Fagrare är skogen I den fagra vårens tid; Fagrare lyser, Renare strålar Han, som ger sorgsna hjärtan frid. ... Skön lyser solen. Skön den klara månen. Och de gyllne stjärneljus; Klarare lyser Själarnas brudgum Bland änglarna i faderns hus. ... Blomstret förvissnar, Ungdomskraft försvinner, Kort är jordens härlighet; Du, Herre Jesus, Blifver densamme, Så underbar i evighet! (Från tyskan-E Nyström: Sång 435:2-4)

Och fridens frukt på hvarje ort Hans välde skall beteckna; Hvad jorden härligt har och stort, Skall för hans glans förblekna; All kungaprakt, All furstemakt Hans herradöme prisa Och honom lydnad visa. (CW Skarstedt: Sång 593:3; jfr Psalmer och Sånger 478:2)

Aftonsolen sjunker bakom bergen, Hälsande farväl så skön och blid; Öfver nejden strör hon purpurfärgen; I naturen råder stilla frid. Sakta vattnets vågor slå mot stranden; Rodnande i guld står aftonskyn; Ljuset bryter sig vid himlaranden – Hvilken färgprakt, hvilken härlig syn! ... Allt är tyst – blott där i gröna lunden Fågelskaran sista drillen slår, Och uti den stilla aftonstunden Sömnens ängel öfver jorden går. Nattens stjärnor re'n på fästet blinka, Vittnande om högre världars ljus; Skönt de tindra och förtroligt vinka, Visande dit upp mot faderns hus. ... För den dag, som nu har gått till ända, O min frälsnings Gud, jag tackar dig! Allt du låtit mig till godo lända, Hulpit, tröstat och bevarat mig. Som en fader ljufligt sig förbarmar Öfwer sina barn, så har ock du Burit mig på hulda fadersarmar Och ej tröttnat vid ditt barn ännu. ... Låt mig nu i natt, o Gud, få hvila, Skyddad af din faderliga makt; Bjud din ängel till mitt läger ila Att omkring mig hålla trogen vakt! Frid jag finner ej i hela världen, Endast uti dig min själ har ro; Led mig, hulde herde, väl på färden, Tills jag får uti ditt rike bo! (AG Lindqvist: Sång 650:1-4)

Jesus är gåvan, given åt jorden; Gud denna gåva åt syndare ger, Likasom midsommarsolen i norden Djupaste midnatt sin glans beter. Och det folket, som i mörkret vandrar, ser ett ljus, Över dem, som bo i dödens ängd, det skiner klart. Jesus är gåvan, given åt jorden. Gud denna gåva åt syndare ger. (Charlotte af Tibell: Förbundstoner 1911 nr 39:2)

Blomstret förvissnar, Ungdomskraft försvinner, Kort är jordens härlighet; Du, Herre Jesus, Bliver densamme, Så underbar i evighet! (Tysk folksång-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 53:4)

För denne Konungs himlaglans Förbleknar jordens glitter. Vad är all storhet emot hans, Där på sin tron han sitter! All kungaprakt, All furstemakt Skall honom lydnad visa, Hans herradöme prisa. (CW Skarstedt: Psalmisten 1928 nr 560:3)

I klara stjärnor Herren satt Att vakta himlarunden. I bringen ljus i dunkel natt Och glans åt aftonstunden. Men tusen gånger mer Än glans som ögat ser, Är Jesus, himlens stjärna klar, Som gör Guds sanning uppenbar. (C Scriver-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 445:2)

En vänlig grönskas rika dräkt Har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt De fagra örtesängar, Och solens ljus Och lundens sus Och vågens sorl bland viden Förkunna sommartiden. ... Allt kött är hö. Allt flyktar här, Och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är Ett oförgängligt väsen. Min ande giv Det nya liv, Som aldrig skall förblomma, Fast äng och fält stå tomma. ... Då må förblekna sommarns glans Och vissna allt förgängligt; Min vän är min och jag är hans, Vårt band är oförgängligt. I paradis Han, huld och vis, Mig sist skall omplantera, Där intet vissna mera. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:1,4-5; jfr Psalmer och Sånger 201:1,4-5)

Jag vet, var glädjen har sitt hem, När jordens prakt förgår: Ännu som förr från Betlehem Ett livets bud mig når. (CJ Boye-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 478:4; jfr Psalmer och Sånger 203:4)

När Jesusbarnet låg en gång På krubbans halm, vid änglars sång, Då tände Gud i himlens hus Den första julens stora ljus. (J Oterdahl: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 516:1; jfr Psalmer och Sånger 117:1)

Pärlor sköna, Ängder gröna, Skatter många jorden bär. Vilka gåvor, Rika håvor Denna värld oss än beskär, En allena Dock den rena Pärlan utan like är. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 529:1; jfr Psalmer och Sånger 708:1)

Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt i signad juletid. Giv mig Guds ära, änglavakt och över jorden frid! Giv mig en fest som gläder mest den konung, jag har bett till gäst. Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Giv mig en änglavakt. (Z Topelius: Kristen Lovsång 1954 nr 111:1; jfr Psalmer och Sånger 491:1)

Mitt i vår kamp om guld och glans, mitt i vår strid om segerns krans står Jesus här med utsträckt hand och bjuder oss till livets land. (FM North-GB Holgersson: Segertoner 1988 nr 540:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Världen är Guds vackra smycke. Detta smycke är inte Gud själv, inte heller detsamma som Guds rike. Men det är skapat av en god Gud och det är mycket fint (1 Mos 1:31, Grekiska GT).

I Syr 43:19 har vi två ord (kosmos och fôtizô) av de nya grekiska orden i Joh 1:9. Då vi läser Johannes evangelium i ljuset av GT, är Syr 43:9 en trolig viktig bakgrund till förståelsen av ordet ”kosmos” i de johanneiska böckerna. Världen försöker smycka sig som stjärnbilderna, men den sanna stjärnan är den som har stigit ned ut ur himlen för att rädda den värld som försöker sätta sig själv i Guds ställe. Zeus kallades den glänsande guden (2 Mack 6:2; Apg 14:12), men Jesus är det sanna Ljus som överglänser allt annat.

Jordens och himlens yttre, synliga utsmyckning kan jämföras med en andes inre, osynliga utsmyckning (1 Petr 3:3-4). Jämför också med 1 Mos 2:1 som tydligt skiljer utsmyckningen från himlen och jorden.

Angående “värld”, jämför också det grekiska ordet “oikoumenê” – (bebodd) värld (Upp 3:10b).


Paulus sade till de troende i Korint: “(Herren) skall ge ljus åt mörkrets gömda ting och göra hjärtanas rådslut synliga. … ” (1 Kor 4:5b)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)


Grekiska ord:

alêthinos (sann) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 34:6; 2 Sam 7:28; Ps 19:9(10); Jes 65:16; Tobit 3:5; Luk 16:11; Joh 1:9 – 4 Mos 14:18; 1 Kung 10:6; 2 Krön 9:5; Job 1:1; Jes 38:3; 59:4; Dan 6:13; Tobit 3:2(BA); Asarjas bön v 4,8; Joh 4:23,37; 6:32; 15:1; 17:3; 19:35; 1 Thess 1:9; Hebr 8:2; 9:24; 10:22; 1 Joh 2:8; 5:20; Upp 3:7,14; 6:10; 15:3; 16:7; 19:2,9,11; 21:5; 22:6.

fôtizô (ge ljus) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 37:17; 2 Kung 17:28; Neh 9:12; Ps 19:8(9); 119:130; Is 60:1; Syr 43:9; 45:17; Luk 11:36; Joh 1:9; 1 Kor 4:5 – 2 Mos 38:13; 2 Kung 17:27; Esra 9:8; Neh 9:19; Ps 18:28(29); 76:4(5); Salomos Vishet 17:5; Syr 24:32; 34:17(20); 42:16; 50:7; Baruk 1:12; Jeremias brev v 66; Ef 3:9; 2 Tim 1:10; Hebr 6:4; 10:32; Upp 18:1; 21:23; 22:5.

kosmos (utsmyckning) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i GT) Salomos Vishet 13:2; 14:14; 17:19(20); Syr 6:30; 43:9; Manasses bön v 2; Matt 13:35,38; 24:21; 26:13; Joh 1:9; 1 Joh 2:2 - Judit 1:14; 10:4; 12:15; 1 Mack 2:11; 2 Mack 3:12; 7:9,23; 8:18; 12:15; 13:14; Salomos Vishet 1:14; 2:24; 5:20; 6:24; 7:17; 9:9; 11:17,22; 14:6; 16:17; 18:24; Syr 21:21; 32:5; 50:19. Matt 4:8; 5:14; 16:26; 18:7; 25:34; Mark 8:36; 14:9; Luk 9:25; 11:50; 12:30; Joh 1:10,29; 3:16-17,19; 4:42; 6:14,33,51; 7:4,7; 8:12,23,26; 9:5,39; 10:36; 11:9,27; 12:19,25,31,46-47; 13:1; 14:17,19,22,27,30-31; 15:18-19; 16:8,11,20-21,28,33; 17:5-6,9,11,13-16,18,21,23-25; 18:20,36-37. Apg 17:24; Rom 1:8,20; 3:6,19; 4:13; 5:12-13; 11:12,15; 1 Kor 1:20-21,27-28; 2:12; 3:19,22; 4:9,13; 5:10; 6:2; 7:31,33-34; 8:4; 11:32; 14:10; 2 Kor 1:12; 5:19; 7:10; Gal 4:3; 6:14; Ef 1:4; 2:2,12; Fil 2:15; Kol 1:6; 2:8,20; 1 Tim 1:15; 3:16; 6:7; Hebr 4:3; 9:26; 10:5; 11:7,38; Jak 1:27; 2:5; 3:6; 4:4; 1 Petr 1:20; 3:3; 5:9; 2 Petr 1:4; 2:5,20; 3:6; 1 Joh 2:15-17; 3:1,13,17; 4:1,3-5,9,14,17; 5:4-5,19; 2 Joh v 7; Upp 11:15; 13:8; 17:8.


Ytterligare studier:

Ps 89:14(15); Jes 42:6; Matt 17:2; Joh 1:10,29; 3:17,19-20; 4:42; 6:14,33,51; 7:7; 8:12,23; 9:5,39; 10:36; 11:27; 12:25,31,35,46-47; 13:1; 14:17; 16:21; 17:9; Upp 18:1; 21:23-24.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Peder Borgen "Logos var det sanne lys. Momenter till tolkning av Johannesprologen"; Svensk Exegetisk Årsbok 35 (1970): 79-95.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

Simon Martin "Exegesis 12. True Light in the World, John 1:1-18."; Foundations 27 (Autumn 1991): 2-7.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-16; 2009-10-30; 2012-11-07; avslutande vrsion 2017-08-28)

Tillbaka till Start

1:10 Han var (hela tiden) i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hade blivit genom Honom, och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ hade inte kunskap om Honom.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): i '-en utsmyckning'/utsmyckningen var-han-(hela tiden), och '-en utsmyckning'/utsmyckningen genom honom blev, och '-en utsmyckning'/utsmyckningen honom inte hade-kunskap-om.


1883: I världen var han, och genom honom är världen gjord, och världen kände honom icke.

1541(1703): I werldene war det, och igenom det är werlden gjord; och werlden kände det icke.

LT 1974: Men fastän han hade skapat världen, kände världen inte igen honom när han kom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till människan:) "Från träet/träslaget av det att ha kunskap om fint och ont, från det skall ni inte äta. Men/och (i/på) vilken/'den ... som' dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från det kommer ni att dö (i) död." (1 Mos 2:17, Grekiska GT)

Ormen talade till kvinnan: "Ni kommer inte att dö (i) död! Ty Gud har vetat, att den dag ni – alltefter omständigheterna – må äta från (träet av det att veta/'ha kunskap om'), skall era ögon öppnas alltigenom, och ni skall vara som gudar, som har kunskap om fint och ont." (1 Mos 3:4-5, Grekiska GT)

Mose talade till Aron: “Vad har det här folket gjort dig, eftersom du har lett/fört en stor miss (av Guds mål) emot, emot dem?” ... Och Mose talade i riktning mot folket: ”Ni har missat (och missar) (Guds mål) en stor miss (av Guds mål).” ... Och (Mose) talade: " ... Herre, det här folket har missat (och missar) (Guds mål) en stor miss (av Guds mål), och de har gjort sig själva gudar av guld." (2 Mos 32:21,30b-31, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

Då (Herren) för ut Sin utsmyckning/'(utsmyckade) värld' enligt/efter antal, skall han kalla varje/alla på/’för ... skull’ namn. Från/’beroende på’ mycket härlighetsglans och i/med stabilitets makt är inte någon obemärkt för Dig. (Jes 40:26b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Hör Herrens utsaga, Israels söner, av det skälet att (det är) en dom åt Herren i riktning mot de som bor/bebor jorden, av det skälet att (det) inte (finns) sanning, inte heller barmhärtighet, inte heller Guds ytterligare kunskap uppå jorden." (Hos 4:1, Grekiska GT)

(Judit sade:) “Vi har inte fått kunskap om ’den andre guden’/’någon annan gud’ mer än (Herren), från Vilken vi hoppas.” (Judit 8:20a)

(Judas sade till de män som var med honom:) ”Alla nationerna skall ha kunskap, eftersom (Herren) är Den som friköper Israel.” (1 Mack 4:11 S*)

(Judarna sade till Herren:) “Låt nationerna få kunskap, att Du är vår Gud.” (2 Mack 1:27b)

(Salomo sade: “De gudlösa säger:) ’Vi må ligga i bakhåll för den rättfärdige ... (ty) han lovar/’gör anspråk på’ att ha kunskap av/om Gud och benämner sig ”Herrens pojke/slav”.’” (Salomos Vishet 2:12a,13a)

(Salomo sade till Herren:) “I sällskap med Dig (är) visheten som känner Dina gärningar och som är vid sidan av (Dig) när Du gör utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ … Skicka ut henne ut ur heliga himlar och sänd henne från Din härlighetsglans' tron, för att då hon är tillsammans (med mig) vid sidan av mig, hon må ha besvär, och jag må få kunskap om vad som är välbehagligt vid sidan av Dig.” (Salomos Vishet 9:9a,10)

(Salomo sade:) “Vilken människa kommer att få kunskap om ett Guds rådslut?” (Salomos Vishet 9:13a)

(Baruk sade till Herren:) "Varje/hela jorden må få kunskap om att Du (är) Herren, vår Gud." (Baruk 2:15a)

(Baruk sade: “Hagars söner) hade inte kunskap om vishetens väg. …” (Baruk 3:23b)

(Asarja sade till Herren: “Låt våra fiender) få kunskap om att Du ensam är Herren Gud.” (Asarjas bön v 22a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Jesus sade:) "Ingen har kunskap om vem Sonen är ’om ej’/utom Fadern, och vem Fadern är ’om ej’/utom Sonen och för den som Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska avslöja (det)." (Luk 10:22b)

(Jesus sade till de laglärda:) ”Ve er, de laglärda, eftersom ni har lyft/’tagit bort’ nyckeln av/till kunskapen. Själva har ni inte kommit ’in i’/in, och ni har hindrat dem som har kommit ’in i’/in.” (Luk 11:52)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

(Ljuset) var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:9)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Verbet ”ginôskô” betyder att veta, känna, förstå, ha kunskap om och insikt i. I Bibeln omtalas kunskapen gärna i förbindelse med Gud, och betecknar då inte bara insikt och vetande rent teoretiskt och kunskapsmässigt utan i lika hög grad personlig kännedom. (Studiebibeln V:278)

När Moses blev vuxen, fortsatte han fädernas väg (trons väg). För honom stod alternativet: Antingen skulle han bekänna sig till konungahovets lysande värld eller ock bekänna sig till sitt betryckta och förslavade folk. Moses valde att förneka sin samhörighet med konungahovets glans. Valet stod mellan en begränsad njutning av sådant som saknade evighetstyngd, men likväl lyste och en lidandestid med Guds folk på väg mot Guds evighetsdigra mål. Då drog honom tron mot det för ögat mindre tilltalande, nämligen till Guds folks lidandesväg. Att förneka sin samhörighet med Guds folk är synd. Så förnam Moses det. Det är den tro, som drar till Guds värld och som står under Guds världs fostran, som driver en man att handla så. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 107 i kommentar till Hebr 11:23-27)

(Jerusalem, Babel) (Gustaf Landmér:) ”Tidigt lärde (Daniel) sig att styra sitt liv efter de stjärnor som brann över tempelstaden (Jerusalem), och inte efter de stjärnor som flimrade till över världsstaden (Babel). Stjärnor som i vanliga fall lockar unga människor, gäller frågor om karriär, eros och guld. Daniels stora fråga gällde inte karriär utan karaktär, inte eros (sinnlig kärlek) utan etos (rättfärdighet). Han skrev Gud först och guld sist. En man som från sin ungdom styr sitt liv efter sådana lysande stjärnor, måste bli en stor och god man. Det gör ingenting om en sådan man bor i Babel. Han lever ändå i Jerusalem." (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 193)

De jordiska glädjeämnena äro ofta festeldar, som slockna lika visst som det praktfullaste fyrverkeri. Har du då intet annat ljus att lysa dig med, så blir det till sist mörkt och kallt i ditt liv. (Anna Söderblom "... ur Nathan Söderbloms skrifter" s 289)

Detta sorglösa folk bryr sig inte om ... trons lampa utan tittar bara på den naturliga lampan. På samma sätt gör de sorglösa också nu, de tittar på ljusen som brinner i kyrkan, men bryr sig inte om det ljus som borde upplysa deras mörka själ. Det är enligt deras sinne vackert att se hur ljusen brinner i kyrkan, men det andliga ljuset är enligt deras sinne, som den ondes ljustereld. De fruktar och hatar det andliga ljuset och vill släcka det om de skulle kunna. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 484 i predikan 1858 över 3 Mos 24:1-2)

(Faderns Ord) kallas Kristus därför att Fadern genom honom smorde och smyckade allt och därför att han då han kom som människa, blev smord av Guds och sin faders ande. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 50; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Det torde ligga föga öfverdrift i den skildring en grekisk författare från kejsar Trajanus' tid gifvit oss af de romerska provinsernas utseende, då han säger: "Hela jorden är nu som vore hon klädd i festlig skrud. Alla städer täfla om att öfverträffa hvarandra i skönhet. Allt är uppfylldt af gymnastikplatser, vattenledningar, propyléer, pelargångar, tempel, verkstäder och skolor. De stråla af glans och härlighet, och hela jorden är smyckad som en trädgård." . . . Likasom i våra dagar (år 1884) alla franska städer söka efter bästa förmåga härma Paris, så sökte den tiden alla Roms provinsstäder, med undantag af de grekiska, som därtill ansåg sig alltför ärevördiga, att härma Rom. Hvarje liten romersk kolonistad skulle hafva sina stora offentliga badhus, sin teater, sin cirkus, sin amfiteater, sitt med tempel och pelagångar smyckade torg och sitt Capitolium, plägade vara smyckadt med tempel åt Jupiter, Juno och Minerva. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 164-165; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Trajanus född år 53 i Italica nordväst om Sevilla i sydvästra Spanien)


Att fortsätta med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Jfr ”Jesus sade: ’Fariséerna och de skriftlärda har (mot)tagit nycklarna till kunskapen. De har gömt dem, och de har inte gått in, och dem, som vill gå in, har de inte tillåtit. Men ni skall vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 64-65; Thomasevangeliet log. 39)

(Sverige: Växjö, Uppsala, Värmland, Lund) Hundraårsdagen av (skalden och biskopen Esaias) Tegnérs död blev (i Växjö) ... en storstilad högtid med samling i skenet från flammande marschaller i den disiga novemberskymningen (år 1996). Vid graven stod en fanvakt från stadens läroverk. En dubbelkvartett sjöng Tegnérs Stjärnsången. ... Med lagerkrans försedd med röda och gula band bärande en devis på latin trädde professor Thure Stenström fram till det vita marmorkorset och förmedlade en hälsning från Uppsala, från (författaren och historikerns Erik Gustaf) Geijers universitet och stad: " ... Tegnér var inte filosofiskt lagd, med honom kunde man inte föra ett ordnat samtal, tyckte Geijer. Men när han tänker på deras ungdomliga möte på en skogsstig i Värmland, tillfogar han samtidigt, och det inte utan att formuleringen låter urskuldande: 'Han vek av och undan, och man visste lika litet gången av hans tankar som solstrålens väg genom löven. Ty allt vad han sade blänkte.'"... I Lund finns Tegnérs universitet och där verkar sedan 50 år ett livaktigt Tegnérsamfund. Båda företräddes vid minnesstunden av professor Louise Vinge: " ... Under professorsåren 1813 till 1826 gjorde Tegnér sitt ämne, grekiskan, och sitt universitet stort gagn, och genom sina akademiska tal på prosa och vers spred han en enastående glans över universitetet." (Stig Tornehed "Tegnérminnet efter 150 år" s 74,80-82; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Dansa du yngsta brud, dansa. Så länge du dansar finns det hopp, så länge du dansar orkar världen tro och älska. Måtte din ljuvlighet långsamt förgå på det att världen inte måtte åldras. Den är ung med dig. Den är ung så länge du dansar med blåklint i håret. ... Och världen drömmer. Med bultande hjärta bugar den sig för dig som en brudgum och hoppas den ska duga. ... Den yngsta bruden dansar systrar till sämja, bröder till bröder. Hon har helt nyss befriat sig från sina barnskor och vänder sig om vid altaret, redan en aning hustrulik. Tiden är knapp. Så dansa du yngsta brud. Det är dig världen älskar mest. För din skull ger den sig inte tid att dö. Dansa du yngsta brud. Ingen fara så länge bruden dansar. (Eeva Kilpi-övers. Kerstin Lindqvist ”Ur Brudarna” s 128-129; 1984)

I skyar av stjärnljus rör sig i kosmos vår jord. Och här för vår vandring lyser den Eviges ord. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 14; citat Margareta Malmgren)

(Ryssland: Moskva; Sverige: Stockholm; Tyskland: Berlin; Frankrike: Paris; USA: New York; Storbritannien: London; Vitryssland) Den eftermiddag som vi tillbringar i tunnelbanan (i Moskva) glömmer vi nog aldrig. Det blir för oss en konstrond utan like. När det gäller skönhet och utsmyckning, så kan vi inte nämna Stockholms, Berlins, Paris, New Yorks eller Londons tunnelbanor på samma dag. Vi vet att ryssarna är mycket för konst, men att en sådan fantastisk sagovärld skulle möta oss 70 meter under jorden, det hade vi inte en aning om. Ryssarna smyckar allt. En fabrik får ofta en utsmyckning som vore lämplig på ett riksdagshus, och ett hamnmagasin ser ofta ut som ett konstmuseum. ... Vi tar en titt nere i Majakowski-stationen. Väggarna är delvis klädda med rostfritt stål, och taket har mosaikinläggningar i de mest underbara färger. Uppe i kupolen är hammaren och skäran satta med röda rubiner. Den vackraste stationen är Komsomolskaja med Rysslands historia från 1100-talet till nuvarande tid. Allt är gjort i mosaik med de dyrbaraste ädelstenar. Vi är stumma av förundran. Man kan säga, att hela ryska folket byggt metron. Vitrysslands station är också mycket vacker. Allt är där smyckat med bilder i färgat glas. Varje bild består av 2.000 glasbitar. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 96-97; Sightseeing i Moskva; år 1958)

(Knut Torings) ögon såg in i himlarymdens stjärnbrinnande oändlighet, och han kände en plötslig glädje över att det oåtkomliga fanns. Han blev plötsligt djupt till freds med sin lott att vara en människa bland andra här på jorden - denna välsignade jord, som famnades av stjärnhimlen i denna skumma natt och alla andra nätter, denna jord, som inrymde det granna Lidalycke. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 292-293)

Det är en saga som jag en gång hörde: att Herren gud vid tomma intet rörde – det rymdens djup där endast skuggor drevo – och sade: Stjärnor bliv! – Och stjärnor blevo. ... Jag vet en gycklare. Med stjärnevimmel han vill bekransa rikt sin levnads himmel – det rymdens djup där endast skuggor driva. Han säger: Stjärnor bliv – och stjärnor bliva. ... Ja, stjärnor bliva – se, på alla kanter som ädelstenar och som diamanter. – Här tar vi tiden för hans sista under som lyst hans själ i tjugosju sekunder. (Nils Ferlin ”Ord” s 403; 1938)

I hela skapelsen åtföljes livslusten av en stark, svällande trängtan. Människorna bedraga sig på denna känsla. Den kan vara spröd, den kan vara stark. De söka tillfredsställelse för det oroliga hjärtats behov än här, än där. Men alltid blir det en bedräglig tillfredsställelse, så länge vi stanna inom denna värld, som har till sitt kännemärke ofullkomlighet och synd. (Anna Söderblom "... ur Nathan Söderbloms skrifter" s 150)

Stjärnöga, du som jag mött långt i försvunna tider, nu är det kvälldags, och trött min ungdom till vila skrider. ... Irrbloss, som världen har tänt, slockna så lätt i världen. Stjärnöga, mycket har hänt, sedan vi skildes på färden. ... Villsam är vägen som går fram genom mörka länder. Stjärnöga, Stjärnöga, når jag aldrig mer dina händer? ... Tag mina händer och led mig in i ditt ljusa rike. Stjärnöga, giv mig din fred och låt mig varda din like. (Bo Bergman ”Stjärnöga” s 26-27; 1903)

Endast de fattiga herdarna går för att se på detta barn, som ligger i krubban. Varför går inte världsherrarna dit? De fruktar väl att hästdynga skulle fastna i dem, om de skulle gå in i stallet. En del världsherrar skulle klaga på den lukt de fått av att gå in i stallet. Varför går inte världens rika för att se på detta barn? Därför att det är en stor skam att gå in i stallet. Världens skam skulle komma över dem om andra människor skulle få veta att de varit där. Vännerna i världen skulle börja smäda och säga: ”Nog var du in i stallet. Vad gjorde du där, du luktar ju hästdynga?” Inte heller många fattiga ids gå in i stallet för att se detta barn, för barnet är så fattigt, att man inte får något i munnen. Världens fattiga packar sig dit, där man håller världsliga bröllop och dopfest, men Frälsaren hade så stor fattigdom, när han kom till världen, att hans moder inte hade råd att hålla fest. Vilka går då in i häststallet? Inga andra än herdarna, som har fått ljuset ovanifrån och hört änglarnas budskap. Dessa herdar var i skogen på natten och ett förskräckligt mörker var omkring dem. Vargarna och lejonen ylade i sina hålor. De ville riva och slita de får som herdarna vallade, men det himmelska ljuset och änglarnas sång räddade dem. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 180 i predikan 1847 över Luk 2:1-20)

De äkta gammalläsarna (under 1800-talet) skilde sig från världsmänniskorna i yttre ting, såsom klädedräkt m.m. Särskilt gällde detta kvinnorna. De använde inga kläder med lysande färger. Det var skökofärger. Alltså – mörka kläder, möjligen med små mörkblå ränder. Likaså använde man mörka huvuddukar, håret hade man ej flätat utan uppstruket utan bena. Till den yttre bekännelsen inför världen hörde att stå upp i kyrkan såväl vid bönen som under psalmsång. Varje gång Jesu namn nämndes nego kvinnorna djupt, så att det gick som en våg på kvinnosidan. Männen böjde på samma gång sina huvuden. ... Utom dessa gammalläsare fanns det under mina uppväxtår en liten kvarleva av ”roparna” eller ”rösterna”, som de ock kallades. Det vanliga namnet var dock ”hopparna”. Detta namn buro de, emedan de vid sina sammankomster hoppade och lovade Gud med sång. Även dessa voro strängt kyrkliga och försakade all världslig ståt. Där gingo de ännu längre än gammalläsarna. När någon slutit sig till den hopen, uppenbarade det sig på följande sätt. Tapeterna på väggarna revos bort, varefter väggarna bestökos med lera. All målning på möbler skrapades bort, varefter föremålet skurades med vatten och sand. Allt porslin, som fanns, slogs sönder eller sänktes i något vattendrag. Man använde trätallrikar, och andra kärl voro av trä eller lera. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 29)


Att avrunda med::

Tingen kan skänka oss glädje men också tynga vår själ, vi låter oss bindas av skenet. Själen blir tidens träl. I en värld, som hotas av tårar, det löftet glimmar skönt: Det enda vi får behålla är den kärlek vi engång rönt. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 252; Det enda)

Vi är av Gud och kommer från Gud och tillhör Gud. Gud är källan för hela vårt liv. Hur är det då med världen? Johannes säger inte att världen är av den onde såsom vi är av Gud. Han säger: Världen är i den onde ... I hans våld. Den är där. Den ligger där, förmodligen omedvetet sovande i Satans armar. Världen är i den ondes våld. Vi är i Kristi kärleks grepp. Men situationen är inte alldeles hopplös för världen. Jesus har kommit för att bli försoningen för hela världen. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 189 i kommentar till 1 Joh 5:18-19)


Sångarna:

Vad i världen finnes, vad jag där kan vinna, ära, guld och pris, skall med hast försvinna, skingras som en dimma, smälta som en is. Det går bort. Dess tid är kort. Jesus, du hos mig förbliver och mig livet giver. (J Franck-J Schmedeman-A Frostenson: Psalmer och Sånger 376:2)

Ack! när så mycket skönt, i hvarje åder Af skapelsen och lifvet, sig förråder, Hur skön då måste sjelva källan vara, Den evigt klara. (JO Wallin: Psalm 481:5; jfr Psalmer och Sånger 305:5)

Lev för Jesus – världens ävlan, Rykte, rikedom och glans Giva aldrig åt din ande Blott en timmes frid som hans. (L Sandell: Förbundstoner 1911 nr 533:2; jfr Psalmer och Sånger 279)

O liv, som blev tänt I kristtrognas bröst, dig har världen ej känt. Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt, Dock lever inom oss, fast skumt och fördolt. Gud råder: allt skall under honom bli lagt Med kärlekens makt. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:1; jfr Psalmer och Sånger 258:1)


Egna kommentarer och funderingar:

För att skilja de båda grekiska verben ”ginôskô” och ”oida” översätter jag med "få/ha kunskap" resp. "känna/veta".

I ett återställelseperspektiv kommer vi att se hur det gamla kunskapsträdet (Grekiska GT: trået av det att veta/'ha kunskap om') till döds förvandlas till ett kunskapsträd till liv. Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:48.

"hade inte kunskap om Honom" Det grekiska ordet "auton" är maskulint och har översatts med "Honom". Alternativt skulle man mycket väl kunna översätta med "Det" och låta detta ord syfta tillbaka på "Utsagan".


Paulus sade till de troende i Rom: “(Människor som håller ner sanningen i orättfärdighet) utbytte Guds sanning i/mot lögnen och visade vördnad för och tjänade skapelsen ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Den som hade skapat (den).” (Rom 1:25a)

Paulus sade till de troende i Korint: "För oss (finns det) emellertid en Gud, Fadern ut ur vilken alla tingen (är), och vi in i Honom; och en Herre, Jesus Kristus, genom vilken alla tingen (är) och vi genom Honom. Kunskapen (finns) emellertid inte i alla." (1 Kor 8:6-7a)

Paulus sade till Timoteus: "(Gud vår Räddare) vill att alla människor skall räddas och komma in i en ytterligare kunskap om sanning." (1 Tim 2:4)

Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,* א). (1 Joh 2:13)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. (1 Joh 3:1)

'Varje den'/’var och en’ som stannar i Honom missar inte (Guds mål). Varje/’var och en’ som missar (Guds mål) skådar inte (och har inte skådat) Honom, inte heller har Han (och har inte haft) kunskap om Honom. (1 Joh 3:6)

Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)

I det här har vi kunskap, att vi välkomnar Guds barn, när vi – alltefter omständigheterna – må välkomna Gud och hålla (א,*א) Hans bud(pluralis). (1 Joh 5:2)

Vi vet att vi är ut ur Gud och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ligger i den onde(s våld). (1 Joh 5:19)


Grekiska ord:

ginôskô (få/ha kunskap om) (i Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Judit 8:20; 1 Mack 4:11; 2 Mack 1:27; Salomos Vishet 9:10,13; Baruk 2:15; 3:23; Asarjas bön v 22; Joh 1:10; 1 Joh 2:13; 3:1,6; 4:6; 5:2 – Ester 4:11,17d(C5),17r(C23); Tobit 3:14; 5:2,12,14; 6:13,16; 7:4; 8:12; 9:3-4; 11:2; 14:4; Judit 8:29; 1 Mack 1:5; 2:39; 3:11; 6:3,13; 7:3,30,42; 8:10; 9:32-34,60,63; 10:80; 12:22,29; 2 Mack 6:21; 7:28; 14:32; 15:21. Salomos Vishet 2:1,19,22; 4:1; 7:17,21; 8:21; 10:5,12; 11:9,16; 16:22; Syr 1:6; 4:24; 8:18; 11:28; 12:1,11; 16:17; 23:20; 26:9; 32:8; 34:9; 37:8; 38:5; Baruk 2:30; 3:9,20,31-32; 4:13; Jeremias brev v 22,50,64; Bel och Dragon v 35; Manasses bön v 12. Joh 1:48; 2:24-25; 3:10; 4:1,53; 5:6,42; 6:15,69; 7:17,26-27,49,51; 8:27-28,32,43,52,55; 10:6,14-15,27,38; 11:57; 12:9,16; 13:7,12,28,35; 14:7,9,17,20,31; 15:18; 16:3,19; 17:3,7-8,23,25; 19:4; 21:17; 1 Joh 2:3-5,14,18,29; 3:16,19-20,24; 4:2,7-8,13,16; 5:20; 2 Joh v 1; Upp 2:23-24; 3:3,9; 7:15(א*).


Ytterligare studier:

1 Mos 1:3; Hos 6:3; Matt 11:27; Luk 1:77; Joh 3:19; 14:17; 17:25; Apg 1:7; 1 Kor 1:21; 2:8; Kol 1:16; Hebr 1:2.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-16; 2009-06-11; 2012-11-17; avslutande version 2017-08-28)

Tillbaka till Start

1:11 Han kom in i de egna tingen, och de egna tog Honom inte till sidan av (sig).

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): in-i de egna-(tingen) kom-han, och de egna honom inte tog-till-sidan-av.


1883: Han kom till sitt eget, och hans egna mottogo honom icke.

1541(1703): Han kom till sitt eget, och hans egne anammade honom icke.

LT 1974: Inte ens i sitt eget land och bland sitt eget folk, judarna, blev han erkänd. Bara några få välkomnade och tog emot honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abram … räknade ihop de egna, (som var) födda i hans hus. (1 Mos 14:14a, Grekiska GT)

Abraham … tog i sällskap med sig själv till sin sida ... sin son Isak. (1 Mos 22:3a, Grekiska GT)

(Israel sade till Josef:) ”Jag må skicka bort dig i riktning mot (dina bröder). Men/och han talade till honom: ”Skåda jag/mig.” … (Men hans bröder sade:) ”Kom nu så hit (och) vi må döda honom.” (1 Mos 37:13b,20a, Grekiska GT)

(En hebreisk man sade till Mose:) "Vem har ’fått ... att stå’/satt dig till ledare och rättskipare/domare uppå/’med avseende på’ oss?" (2 Mos 2:14a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Om ni nu – alltefter omständigheterna – må höra Min röst (i) en hörsägen och vakta/hålla Mitt förbund, skall ni för Mig vara ett folk som är ’runt omkring’/åtskilt från alla nationerna, ty varje/hela jorden är Min." (2 Mos 19:5, Grekiska GT)

Då (Haman) hade kommit in i, in i de egna tingen, kallade han på vännerna och sin kvinna. … (Ester 5:10, Grekiska GT)

(David sade:) "Jag blev) en främling för min moders söner." (Ps 69:8b alt. 69:9b, Grekiska GT)

(Herren) skickade bort Sin utsaga och botade (sitt folk). (Ps 107:20a, Grekiska GT)

(Salomos hustru sade till sin make:) “Jag skall ta dig till sidan av (mig), jag skall leda dig in i min moders hus.” (Höga Visan 8:2a, Grekiska GT)

(Herren sade om Sitt folk:) ”Det här (är) den nation som inte hörde Herrens röst (och som) inte heller tog emot uppfostran. Tron utelämnade/försvann ut ur deras mun.” (Jer 7:28b, Grekiska GT)

(De gudlösa sade till Jeremia:) "Och/också dina bröder och din faders hus, och/också de här har ’icke upptagit’/förkastat dig." (Jer 12:6a, Grekiska GT)

Alla männen som talade till Jeremia sägande/sade: "Falskt! Herren har inte skickat bort dig i riktning mot oss sägande/'att säga': 'Ni må ej komma in i, in i Egypten (för) att ha er bostad där.'" (Jer 43:2b, Grekiska GT)

(Folket i Egypten sade till profeten:) “Vi kommer inte att höra din utsaga, som du (i) Herrens namn har samtalat (vänd) i riktning mot oss.” (Jer 44:16, Grekiska GT)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

(Fienderna handlade på ett sådant sätt, att de) många gånger skadas/skadades av sina egna. … (2 Mack 12:22b)

(Gud sade till Visheten:) “Slå upp ett tält i Jakob, och 'ärv helt och hållet'/’ha arvedelen’ i Israel.” (Syr 24:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) ’lyfte/’gav sig ... av’ efteråt därifrån. Och då Han hade kommit in i Sitt fädernesland (Galileen) lärde/undervisade Han (folket) i deras synagoga. … Och de ’ficks att snava’/’tog anstöt’ i/av Honom. Men Jesus talade till dem: ”En profet är inte ’icke hedrad’/’utan heder’ ’om ej’/utom i det egna (א,*א) fäderneslandet och i sin bostad.” (Matt 13:53b-54a,57)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har inte skickats bort ’om ej’/utom in i/till fåren, de som har varit (och är) fördärvade av Israels hus.” (Matt 15:24b)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade ... är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

Då befälhavarens soldater hade tagit Jesus till sidan av in i pretoriet, ledde/förde de tillsammans hela kohorten emot Honom. (Matt 27:27)

(Jesu moder och bröder) kom ut (för) att ‘få makt (över)’/gripa Honom, ty de sade (’hela tiden’/’gång på gång’) att/: "Han har ’stått ut ur Sig själv’/’förlorat förståndet’." (Mark 3:21b)

(Lärjungarna) tog (Jesus) till sidan av sig, som/eftersom Han (hela tiden) var i båten. Och andra båtar var (hela tiden) i sällskap med Honom. (Mark 4:36b)

Jesus sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (folket i synagogan) att/: "En profet är inte ’icke hedrad’/’utan heder’, ’om ej’/utom i ’fäderneslandet av sig själv (א*)’/’sitt eget fädernesland’ och i/bland sina släktingar och i sin bostad." (Mark 6:4)

(Det finns) många ting vilka (judarna) har tagit till sidan av (sig) (för) att få makt (över dem). … (Mark 7:4b)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) ”In i alla nationerna, först (in i) ett folk (א*), måste det goda lilla budskapet kungöras.” (Mark 13:10)

(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)

(Jesus var … son) av/till Juda. (Luk 3:33b)

(Då Jesus befann sig nära Jerusalem sade Han:) ”Landsmännen (till mannen som var av ädel härkomst) hatade honom (hela tiden) och skickade bort en delegation bakom/efter honom som sade: ’Vi vill inte att den här skall vara kung emot/över oss.” (Luk 19:14)

(Folket begärde att) Jesus (skulle) korsfästas. Och deras röster var (hela tiden) helt och hållet stabila/starka. Och Pilatus ’dömde på’/bestämde, (att deras) begäran (skulle) bli (beviljad). (Luk 23:23b-24)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B). Våra fäder ville inte bli lydiga till/mot honom emellertid/utan 'tvingade bort'/försköt (honom) och vände sig i sina hjärtan in i Egypten.” (Apg 7:38b-39)

(Paulus sade till judarna i Antiokia:) “Redan alltsedan ni ’tvingade bort’/försköt (Guds utsaga), dömer ni er själva ’inte värdiga’/ovärdiga det tidsålderslånga livet. ... ” (Apg 13:46b)

De där återvände in i de egna tingen. (Apg 21:6b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Så kommer (Mose) till sitt folk. Han trodde de skulle förstå, att Gud ville rädda dem genom honom. Men de förkastade honom och tvingade honom att fly. De ville inte ha honom till styresman och domare över sig. De handlade mot sin räddare så som judarna hade handlat mot Jesus. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 59 i kommentar till Apg 7:17-36)

"Korset, Richard", (sade Nanna Rosén, "det sanna korset, det har aldrig varit och blir aldrig klädsamt i världens ögon. Han är vär föregångsman och förebild i allt - och även vi skola få uppleva vad han upplevde: 'och Han kom till sitt eget och Hans egna mottogo Honom icke'." (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 81)

När (Jesus) skulle födas i Betlehem, så war ingen plats för honom öfrig. Han, werldens Byggmästare, måste åtnöja sig med ett stall, efter han ändå någonstädes skulle födas. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 7; kommentar till Joh 1:10; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

(Gud) sände vår Herre Jesus Kristus för att i första hand kalla Israel till Sig själv, och i andra hand hedningarna, efter Israels trolöshet. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 240; författaren född år 185 i Alexandria i Egypten)


Att fortsätta med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Egypten, Babylonien) (På Jesu tid) fanns det gott om stjärntydare, det var ett utslag av en religiös övertygelse som fanns i alla länder runt omkring Israel, att stjärnorna påverkade våra livsöden, att de var besjälade. Men det finns ett litet folk som skiljer ut sig bestämt här. Och det är just det folk i vilket Jesus föds, judarna. De var inte astrologer, astronomer kunde de vara, men inte astrologer ... därför att judar fanns och det finns en Gud. I Egypten dyrkade man solen som en gud, i Babylonien dyrkade man stjärnor. Men för judar var det så: det finns bara en Gud. Det är han som har skapat himmel och jord, sol, måne och stjärnor. Det är skapade saker och de påverkar oss inte. (Bo Brander i Skytte-Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1" s 234 i anslutning till Matt 2:1-12)

En krubba blev tron och ett stall var palats, när en konung i världen inträdde. Fast med hov utav änglar och skönt majestät, Han sig ringhetens mantel iklädde. (Maj-Lis Enarsson "Ringhetens mantel" s 13)

(Libanon, Israel: Jerusalem) Det var nu den 9 okt. (1894), alltså icke mer än en månad, sedan jag lemnade hemmet. Och redan satt jag under Libanons cedrar. Min fantasi jagade genom årtusenden tillbaka till den tid, då i cederskogarna på Libanon arbetade tio tusen träarbetare, sjuttio tusen bärare och åttio tusen stenhuggare för att hugga och tillreda trävirke och sten till byggande af ett tempel åt Gud i Jerusalem (1 Kon. 5:13 följ.). Hur mycket annorlunda var det icke då än nu! Då lefde Israel och rörde sig och hade sin varelse i hoppet om den utlofvade Messias. Messias kom. Han kom till sett eget, hans egne togo icke emot honom. De korsfäste honom. Deras synders mått var fullt, och ned öfver Israel sänkte sig Guds dom, som ännu hvilar öfver det arma folket. Hvilken lärdom, hvilken varning, hvilket bevis på orubbligheten af Guds ord! (P. Waldenström "Till Österland" s 194)

När det kommer sådana fattiga gäster ... kanske gästgivaren först frågar Josef och Maria varifrån de kommer, och de svarar: ”Från staden Nasaret i Galiléen.” Och då säger gästgivaren: ”Kommer det något gott från Nasaret?” Om Josef och Maria säger till gästgivaren: ”Vi är av Davids släkt, och vi har kommit hit för skattskrivningens skull”, så säger gästgivaren: ”Davids släkt är så fattig, och de är inte bättre än bönder, gå någon annanstans.” Om Josef säger åt gästgivaren: ”Denna Maria är min trolovade och hon är lite utmattad, skulle inte husbonden vara så snäll och upplåta rum åt oss.” Då säger gästgivaren: ”Jag ser att hon är havande, vem vågar ta sådana lösdrivande horor i huset? Hon har väl kommit hit för att föda och dölja sin avkomma, för att människorna inte skulle veta vilken hora hon är.” ... Josef och Maria har bett husbonden och husmodern om rum, inte för sin egen skull, men för Guds Sons skull, som inte har något rum. Förbarma er över honom, ni andligen fattiga, ni bedrövade och tvivlande själar. Förbarma er över honom, och ta Jesus till ert härbärge då andra inte tar emot honom. Ta ni emot Guds fattige Son till ert härbärge, och böj er ner och tillbe honom, ty kreaturen böjer alltid sina knän inför honom innan de lägger sig och sedan suckar de i väntan på Guds barns uppenbarelse. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 205-206,210 i predikan 1851 över Luk 2:1-10)

Stå upp nu, kreatur, och lyssna hur den nyfödde Guds Son gråter, när han naken och otrygg kommer till denna syndiga jord. Ingen ger honom härbärge och ingen ger skydd åt honom. Gästgivaren kör inte ut de druckna, som nog skulle passa bättre att ligga i skithuset, utan han ställer kammaren till deras förfogande. Han ordnar punsch åt dem, och fastän de ylar och trallar till midnatt, så förargas han inte på dem. Men när Guds moder kommer, fattig och föraktad av världen, för att be om nattlogi, så ber världens gästgivare, som är världsherrarnas bäste vän, henne att gå till häststallet. Han tänker nog att Guds moder är en världslig hora och en sköka, som kommit från Galiléen och nu blir till besvär för honom, genom att föda ett horyngel i hans hus. Han tycker inte det är besvärligt att höra druckna svära och slåss i hans hus. Men han blir besvärad om Guds Son gråter, då han föds till denna kalla luft, och därför befaller han henne att gå till stallet. Nog är det ett fint gästgiveri i Betlehem som inte tar emot Guds Son i härbärget, men om själve djävulen skulle komma och be om nattlogi, så skulle han få det. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 204 i predikan 1851 över Jes 1:3)

(Sverige: Karesuando nordost om centralorten Kiruna) Världens barn hör också att ett barn fötts i stallet. Men där finns inte brännvin och andra läckerheter, ty de fattiga föräldrarna orkar inte hålla fester, som Karesuandos rika håller på julhelgerna, för faddergåvornas skull. När världens barn hör att ett barn fötts i stallet, men att där inte alls hålls dopfest, då tänker de: ”Det kan inte vara världens Frälsare som fötts i stallet. Han hr ju ingenting. Han har inga ägodelar, han har inte kläder, han har inget prål, han har inte silver, han har inget hus, han har ingen brännvinssup att ge människorna. Är världens Frälsare så fattig? Det kan inte vara möjligt, det är väl något utomäktenskapligt barn.” ... Ty här sups det, här slåss man, här gör man affärer, här festas det både vid dop och vid begravning. Här sätter man ett bra pris både på varan och på besväret. Inte klandrar eller anklagar väl samvetet, efter att man tagit för mycket betalt av resande och behövande. I en församling, där det står druckna i husen som i drivor, där söndagen särskilt används till dryckesdag och hordag samt festdag, i hus där de äkta paren slåss sinsemellan, somliga om maten, en del om brännvinet, där barn redan då de blivit en och en halv aln långa, själva börjar växa till husbönder, i en sådan församling kan knappast det barnet som ligger i stallet duga till Frälsare, han som inte har något att ge. Han får bara ta emot suckar och tårar, vrede och smälek av världen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 175-176 i predikan 1845 över Luk 2:1-20)

(Sverige: Lund, Växjö) Hvad som särskilt förstämmer mig i dag är äfven den omständigheten att denna (min fyrtiotredje) födelsedag är den sista jag tilbringar i Lund; ty till våren flyttar jag (till Vexiö). Jag har här lefvat i 26 år, jag har här ännu en och annan quar af ungdomsvänner och academikamrater, mitt hjerta har vext fast vid Lundagård. Jag kommer till ett främmande folk, der ingen känner mig, ingen förstår mig, ingen ursäktar mina öfverilningar och svagheter. Sjelfva mitt rykte skadar mig . . . Jag emottar ett Stift temligen desorganiseradt, ett presterskap utan bildning och anda, som tyvärr lär vara på samma sätt öfverallt. För att uträtta något är jag nödsakad att vidtaga åtgärder - och jag har redan börjat dermed - som skola utropas för despotiska eller förklaras ur ett barnsligt nyhetsbegär. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 331-332; brev från Lund den 13 november 1825 till Frans Michael Franzén)


Att avrunda med:

Den plågsammaste kärleken är kanske den obesvarade, osedda, obrukade. Johannes börjar hela livsberättelsen om Jesus med att säga: ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” Något av detta kan nästan varje människa känna igen: Att springa fram med hjärtat fullt av tillit – och mötas av likgiltighet, kyla eller hån. Att inte bli sedd och förstådd med det man verkligen ville – hur klumpigt det än uttrycktes. Att inte bli uppfattad med det offer, den ansträngning man bådat upp inför en handling, som kanske ter sig naturlig och självklar för andra, men kostar mig allt. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 26)


Sångarna:

Hit från himlen nåd blev sänkt, halleluja, fast vår dörr var låst och stängd. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:4; jfr Psalmer och Sånger 338:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus hörde till Israels folk och Judas’ stam (jfr Matt 1:2; Luk 3:33-34). I Johannes' evangelium är det snarare judar än israeliter som inte tar till sig Jesus (jfr Joh 1:47). Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:14b-16a.


Paulus sade till de troende i Korint: "Ingen av den här tidsålderns ledare har (och har haft) kunskap om (Guds vishet). Ty om de hade haft kunskap, hade de - alltefter omständigheterna - inte korsfäst härlighetsglansens Herre." (1 Kor 2:8)


Grekiska ord:

ta idia (de egna /tingen/) (i NT + exempel i GT) Ester 5:10; Joh 1:11; Apg 21:6 - Ester 6:12; 2 Mack 9:20; 11:23,26,29; Mark 15:20(א,*א,A); Joh 10:3,4,12; 16:32; 19:27; 1 Thess 4:11.

hoi idioi (de egna) (exempel) 1 Mos 14:14; 2 Mack 12:22; Joh 1:11 - Joh 13:1; Apg 4:23; 24:23; 1 Tim 5:8.

to idion (det egna /tinget/) (i NT) – Luk 10:34; Joh 15:19; 1 Kor 6:18; 11:21; Gal 6:5; 2 Petr 2:22; Judas v 6.

paralambanô (ta från/vid/till sidan av) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 22:3; Höga Visan 8:2, Dan 7:18; Matt 27:27; Mark 4:36; 7:4; Joh 1:11 – 1 Mos 47:2; 4 Mos 23:27; Ester 5:1a/D2; Dan 6:1,28; Tobit 9:2; Judit 6:21; 1 Mack 3:37; 4:1; 5:23; 2 Mack 4:7; 5:5; 10:11; Matt 1:20,24; 2:13-14,20-21; 4:5,8; 12:45; 17:1; 18:16; 20:17; 24:40-41; 26:37; Mark 5:40; 9:2; 10:32; 14:33; Luk 9:10,28; 11:26; 17:34; 18:31; Joh 14:3; Apg 15:39; 16:33; 21:24,26,32; 23:18; 1 Kor 11:23; 15:1,3; Gal 1:9,12; Fil 4:9; Kol 2:6; 4:17; 1 Thess 2:13; 4:1; 2 Thess 3:6; Hebr 12:28.


Ytterligare studier:

5 Mos 7:6; Ps 38:11(12); 147:15; Matt 27:25-26; Mark 12:6-8; 15:14-15; Luk 12:13-15; Joh 5:43.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

John W. Pryor "Jesus and Israel in the Fourth Gospel - John 1:11"; Novum Testamentum 32 (1990): 201-218.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-16; 2009-11-16; 2012-11-29; avslutande version 2017-08-28)

Tillbaka till Start

1:12-13 Men åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud.

Ord för ord: 1:12 (16 ord i den grekiska texten) så-många-som men tog honom, gav-(han) (åt)-dem (rättslig)-myndighet barn guds (att)-bli (åt)-de troende in-i '-et namn'/namnet hans, 1:13 (16 ord i den grekiska texten) vilka inte ut-ur blods(pluralis) inte-heller ut-ur viljas kötts inte-heller ut-ur viljas (en)-mans emellertid ut-ur guds avlades.


1883: Men åt alla dem, som mottogo honom, gaf han makt att blifva Guds barn, dem som tro på hans namn, hvilka äro födda icke af blod, icke heller af kötts vilja, icke heller af mans vilja, utan af Gud.

1541(1703): Men allom dem, som honom anammade, gaf han magt att blifwa Guds barn, dem som tro på hans Namn; hwilke icke af blod, icke heller af köttslig wilja, icke heller af någors mans wilja, utan af Gudi födde äro.

LT 1974: Men åt alla som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn. Allt de behövde göra var att lita på att han kunde frälsa dem. Alla som tror detta föds på nytt – inte genom en fysisk återfödelse på grund av människors känslor eller planer, utan på grund av Guds vilja.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och Gud gjorde människan, enligt/efter en avbild av Gud gjorde Han honom/henne. (1 Mos 1:27a, Grekiska GT)

Kvinnan skådade att träet (av det att veta/'ha kunskap om') (är) fint ’in i’/’med syfte på’ förtäring och att (det är) behagligt att skåda för ögonen och att (det är) en läglig stund av det att förstå helt och hållet, och då hon hade tagit dess frukt, åt hon. Och hon gav och/också till sin man (som var) i sällskap med henne, och han åt. (1 Mos 3:6, Grekiska GT)

Då Guds söner hade skådat, att människornas döttrar är fina, tog de kvinnor till sig själva från alla som de utvalde. Och Herren Gud talade: ”Min Ande skall inte/förvisso ej helt och hållet stanna i de här människorna in i (den kommande) tidsåldern, på grund av att ’vara dem’/’de är’ kött, men/utan deras dagar skall vara etthundratjugo år.” ... Guds söner gick in i, i riktning mot människornas döttrar, och de avlade åt sig själva. (1 Mos 6:2-4a, Grekiska GT)

(Gud sade till Abraham:) ”Jag skonade dig (från) det att ej/- missa (Mitt mål) in i Mig. …” (1 Mos 20:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra (blandningen av de milda kryddorna till) en helig smörjelse (av) olivolja, en smörjelseolja ... . Och den kommer att vara en helig smörjelse (av) olivolja. Och ut ur/av den skall du smörja vittnesbördets tält och (andra ting; se 2 Mos 30:25-28) och du skall helga dem och det skall vara de heligas heliga. 'Varje den'/'var och en' som rör vid dem kommer att helgas.” (2 Mos 30:25-29, Grekiska GT)

Mose skickade bort (de tolv) (för) att helt och hållet ägna uppmärksamhet åt jorden/landet Kanaan, och han talade i riktning mot dem: ”… Skåda jorden/landet, vad det är!” … Vad (är) jorden/landet, om (det är) fett eller ’varande vid sidan av’/magert? Om det är träd i det eller inte? Då ni har ’varit tålmodiga mot’/’anslutit er till’ (det), tag från jordens/landets frukt.” Och dagarna (var) dagar av vår, en vindruvas/vindruveklases förelöpare. (4 Mos 13:17a,18a,20 eller 13:18a,19a,21, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels folk:) "Ni är Herrens, er Guds, söner." (5 Mos 14:1a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Det här budet som jag i dag ålägger dig är inte av överdrivet omfång, inte heller (är det) långt bort från dig. Det är inte upp i himlen (så att du måste) säga: ’Vem skall stiga upp in i himlen för oss och ta det till oss? Och då vi har hört det, skall vi göra det.’” (5 Mos 30:11-12, Grekiska GT)

(Mose sade om Israel:) “De missade (Guds mål) smädevärt/klandervärt, (och de är) inte barn åt (Gud). ... (5 Mos 32:5b, Grekiska GT)

(Ahab, Israels kung) 'tog en kvinna'/’gifte sig med’ Isebel, dotter av Etbaal, kung av sidonier, och han gick och var slav åt Baal och kastade sig ner inför honom (för att hedra honom). (1 Kung 16:31b, Grekiska GT)

Och (sunemitiskan) kom ’in i’/in i riktning mot (Elisa). Och Elisa talade: ”Tag din son.” … Och hon tog sin son och gick ut. (2 Kung 4:36b,37b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Låt de som har kunskap om Ditt namn hoppas emot Dig.” (Ps 9:10a eller 11a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) fick mitt kött att skjuta skott och ut ur min vilja skall jag bekänna ut/frimodigt för Honom.” (Ps 28:7b, Grekiska GT)

(Agur sade:) ”Vem har stigit upp in i himlen och stigit ned? Vem har lett vindar tillsammans i en barm? Vem har vänt tillsammans vatten i ett klädesplagg? Vem har fått makt över alla jordens utkanter? Vad (är) ett namn åt Honom eller vad (är) ett namn åt Hans barn, för att du må ha kunskap?” (Ordsp 30:4, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) “Jag skall ... sätta emot ... Mina välsignelser emot dina barn. (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Det här är det namn, som (Herren) skall kalla/ge (Sitt rättfärdiga uppstickande åt David): 'Herren Josedek' (Josedek = Herren är rättfärdig)" (Jer 23:6b, Grekiska GT)

Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade:) ”En förmögen/duglig kung ... kommer att göra enligt sin vilja.” (Dan 11:3b, Grekiska GT Theod)

(Herren talade till Israels söner: ”Ni) skall kallas: ’Söner av/till en levande Gud.’” (Hos 1:10b, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son Tobias: “Abraham, Isaac och Jacob) tog kvinnor ut ur sina bröder, och de välsignades i sina barn. …” (Tobit 4:12b, BA)

(Budbäraren sade till Tobias: “Du skall) ta en kvinna ut ur din faders hus. …” (Tobit 6:16b, S)

(Den utländske kungen Antiochos) gav (några av Israels söner) (rättslig) myndighet att göra/åstadkomma nationernas grundlagar. (1 Mack 1:13b)

(Salomo sade: “Rättfärdigas) tänkande (är) vid sidan av en högste. På grund av det här skall de ta det behagliga utseendets furstliga palats och det fina diademet ut ur Herrens hand. (Salomos Vishet 5:15b-16a)

(Salomo sade:) "Jag är faktiskt, och/också jag, en dödlig människa jämställd (med) allesammans och jordboren/'född ur jord' från (de) först formade föräldrar(na)/förfäder(na). Och i en moders underliv skulpterades/formades kött. (Under) en tid av tio månader (blev) jag (till) i blod ut ur en mans säd och av en njutning av 'ett havande'/'att ha' kommit tillsammans (under) en sömn/natt." (Salomos Vishet 7:1-2)

(Salomo sade:) “Då jag hade betänkt i mitt hjärta, att odödlighet är i vishets släkt ... och gott anseende i gemenskap med dess utsagor, gå/'gick jag' omkring och sökte på vilket sätt jag måtte ta (vishet) in i mig själv.” (Salomos Vishet 8:17b,18b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död.” (Salomos Vishet 16:13a)

(Salomo sade: “Herren) upphöjde härlighetsglans av dem som ‘får makt över’/’tar tag i’ (vishet).” (Syr 1:19b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Tro (på Gud) och Han skall ta ’i stället’/’parti för’ dig. Räta ut dina vägar och hoppas emot Honom.” (Syr 2:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ett släkte av kött och blod (må dö). Det (ena släktet) kommer faktiskt till ett slut, men det andra avlas.” (Syr 14:18)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kött och blod kommer att begrunda (vad som är) ont.” (Syr 17:31b)

Kaldeerna tog Jerusalem och satte henne i brand. ... (Baruk 1:2b)

(Profeten sade till Israel:) “Vem har stigit upp in i himlen och tagit (visheten) och störtat ned den ut ur molnen?” (Baruk 3:29)

Alla de som ’får makt över’/’håller fast vid’ (Guds befallningars bok) (kommer) in i liv. ... Vänd dig intill (den), Jakob, och ta uppå/’tag i’ den. (Baruk 4:1b-2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Ut ur (Maria) avlades/föddes Jesus, Den som sägs/kallas kristus/smord. (Matt 1:16b)

(En Herrens budbärare sade till Josef:) ”Det som har avlats i (Mariam א,*א) är ut ur helig ande.” (Matt 1:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga (är) fridsgörarna/fridsskaparna, eftersom de skall kallas Guds söner.” (Matt 5:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna.’” (Matt 6:9a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som inte tar sitt kors och följer bakom Mig är inte Mig värdig.” (Matt 10:38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som tar emot en profet ’in i’/’med syfte på’ en profets namn, skall ta en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig ’in i’/’med syfte på’ en rättfärdigs namn, skall ta en rättfärdigs lön.” (Matt 10:41)

(Jesus sade:) "Kom hit i riktning mot Mig." (Matt 11:28a)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Lycklig är du, Simon, son av/till Jonas, eftersom kött och blod inte har avslöjat (det) för dig, emellertid/utan Min Fader, Den (som är) i himlarna.” (Matt 16:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Köttet (är) svagt.” (Matt 26:41b)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike!” (Mark 10:24b)

Mariam talade i riktning mot budbäraren: ”Hur skall det här vara, emedan jag inte har kunskap om en man.” Och ’då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till henne: ”Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son.” (Luk 1:34-35)

(Jesus var en son) av Adam (= människa), av Gud. (Luk 3:38b)

Jesu utsaga var (hela tiden) i/med (rättslig myndighet). ... Det blev bestörtning emot/över alla (i synagogan), och de samtalade tillsammans med, i riktning mot varandra och sade: ”Vad (betyder) den här utsagan, eftersom Han i/med (rättslig) myndighet och förmåga 'ordnar på'/beordrar de orena andarna, och de kommer ut.” (Luk 4:32b,36)

Fruktan tog/grep allesammans (א,* א, A) (i Nain), och de förhärligade (hela tiden) Gud och sade att/: "En stor profet har rest sig upp i/ibland oss." (Luk 7:16a)

(Jesus sade:) “Visheten har rättfärdiggjorts från/av alla sina barn.” (Luk 7:35)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Jesus sade: "Guds rike) är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken det var helt syrat.” (Luk 13:21)

Den (yngre) sonen talade till (sin fader): “Fader, jag har missat (Guds mål) ’in i’/’med syfte på’ himlen och inför dina ögon. Jag är inte längre värdig att kallas din son.” (Luk 15:21a)

(Fadern) sade till (sin äldste son): ”Barn, du är alltid i sällskap med mig, och alla mina ting det är dina ting.” (Luk 15:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den här tidsålderns söner är förståndigare över/än ljusets söner är ’in i’/’med syfte på’ 'av sig själva'/'sitt eget' släkte.” (Luk 16:8b)

(Jesus sade: "De som anses helt och hållet värdiga att nå fram till ... uppståndelsen ut ur döda kroppar) förmår inte längre att dö, ty de är uppståndelsens söner, jämställda (med) budbärare, och är Guds söner." (Luk 20:36)

(Pilatus) ’gav ... till sidan av’/överlämnade Jesus till deras vilja. (Luk 23:25b)

(Petrus sade:) “(Om Jesus) är alla profeterna vittnen att ta/’få tag i’ missars (av Guds mål) ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ genom Hans namn, varje/’var och en’ som tror in i Honom.” (Apg 10:43)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom att stå upp ut ur döda (kroppar).” (Apg 17:31)

(Jesus sade till Paulus: ”Du skall) öppna (nationernas) ögon, att vända (dem) intill (Gud) från mörker in i ljus och (från) motståndarens (rättsliga) myndighet emot/till Gud, att ta åt dem ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Hans mål).” (Apg 26:18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes) kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:7)


Hembygdens predikan:

Det gives två sätt att betrakta Kristi födelse – antingen att följa de särskilda yttre händelserna som voro förenade därmed, eller att begrunda ändamålet. ... Det senare är apostlarnas sätt. De tala icke om barnet i krubban eller om herdarna eller om änglarnas lovsång eller om de visa männens besök; utan de se förbi allt detta till det gudomens råd, som nu fullbordades. Låt oss i dag, mina älskade, följa deras exempel, i det vi betrakta barnaskapet hos Gud, såsom huvudändamålet med Jesu födelse. Såsom det heter i sången: ”Guds son blir här ett mänskobarn, att vi Guds barn må bli.” ... Grunden är Gud själv, hans hjärtas fria, oförskyllda kärlek. Gud ville, därför bestämde han så. Och vad han bestämde, det var han ock mäktig att utföra. Men det kostade sonens utgivande i djup förnedring och sist kvalfull död. ... Man kan bygga (ett hus) på lösa marken, ”grässvåln”, då det snart sjunker. I andlig mening vill det säga att bygga sitt barnaskap på känslor: ”jag är så lycklig”. Man kan ock bygga det på framskaffade lösa stenar. Andligen vill det säga att grunda barnaskapet på sina erfarenheter. Men även de bästa erfarenheter blekna gärna bort. Det enda säkra sättet blir att gräva sig ned ända till urberget och bygga huset därpå. Detta ”urberg” är Guds fasta beslut, eller, såsom aposteln helst säger, Guds föresats. Märk Guds föresats. ... En rik man giver ett fattigt barn en gåva, kanske mycket stor, men låter barnet sedan gå. Eller en man räddar ett barn, som håller på att drunkna, och även han låter det sedan gå. Är det en sådan kärlek fadren givit oss? Nej, o nej! Den där gärningen kan möjligen kallas barmhärtighet men icke kärlek. Däremot, om den rike eller räddaren sade till barnet: Kom in i mitt hus, bo där, bliv mitt barn, min arvinge, allt mitt är ditt från denna stund – se, det vore kärlek. Sådan är den kärlek fadren har givit oss.Vårt behov liksom vår salighet är att varda räddade från döden, men Guds lust är att hava oss som sina sälla barn hos sig att evigt älska. ... Märk huru barnaskapets väsende beskrives: födda av Gud. Den av vilken någon födes, av hans natur är han delaktig. Alltså är barnaskapet något reellt, något verkligt, en delaktighet av gudomlig natur. Verkligheten, väsendet består i undfåendet av den helige anden, Guds egen ande, Kristi ande, barnaskapets ande. ... Mottagandet av barnaskapet sker genom tron. ... Det är icke möjligt, mina älskade, att utan bävan tala om så stora ting. I och för sig är saken så hög och härlig, att den går över varje tanke och fattning. Guds barn och Jesu Kristi bröder och systrar – vem förmår fatta en sådan salighet! Den går icke in i våra tröga och förmörkade hjärtan. ... Men må vi se oss omkring på storverken redan i skapelsen. Den Gud, som frambringat allt detta – människan i första rummet till nytta och glädje – skulle han icke förmå och vilja göra något underbart för hennes själ, som ju utgått ur hans eget väsende! ... Mottag då Jesus i tron och med honom barnaskapet och evigt liv. Därmed blir du själv lycklig och därmed gör du Guds vilja. Amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 34-39, Fjärde söndagen i advent, Luk 2:1-20)

Hur var de' vi läste? Men åt alla dem som tog emot honom, gav han rätt att bli Guds barn. Och i dessa korta men så innehållsrika ord möter oss evangelium utan gräns. Men de' finns dock vissa villkor för att detta evangelium skall få utföra sitt verk hos oss och ibland oss. Ty vi vet av praktisk erfarenhet att ingen sjuk människa blir bra bara genom att höra talas om att det finns en skicklig läkare, utan det gäller att söka upp personen ifråga och tala om hur de' är, så att han får ställa sin diagnos och göra de' som han anser vara de' lämpligaste. På samma sätt är de', när det gäller frälsningen i Jesus Kristus. ... Och verklig livstro-frälsningstro återför fågeldrillen därinombords då vår blick fästes vid Jesus Kristus. ”Ty en blick uti tron på det dyra Guds Lamm giver liv och det gäller för dig.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Här avslöjar författaren ... sin judiska bakgrund. Att tala om någons namn på det sätt som Johannes gör är genuint judiskt: namnet står för personen. De som trodde blev Guds barn. Det var inte något de var av sig själva. Det var en rätt Jesus gav dem. Troligen är formuleringen viktig, eftersom den innehåller ett avvisande av gnostiska tankar på att människan av födseln är Guds barn. ... Och när det sägs att de som trodde blev Guds barn brukas inte den hos Paulus vanliga formuleringen ”Guds söner” – för Johannes finns bara en Guds son: Jesus. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 23; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Johannesevangeliet använder verbet tro mer än någon annan skrift i NT (99 gånger). ... Ordet konstrueras oftast med en preposition (pisteuein eis) så att innebörden snarast blir att förlita sig helt på, binda sig till, förenas med. (Birger Olsson "Messiasbekännare i Johannesskrifterna" s 360-361; författaren född år 1938 i Nordingrå öster om centralorten Kramfors i Sverige, 1992-2003 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

Den som i tro tar emot julbudskapet och böjer sina knän inför barnet i krubban får uppleva undret att själv bli ett Guds barn. (Donald Kennemark "När juldagsmorgon glimmar" s 3)

(Johannes) säger inte "att vara" (Guds barn) utan "att bli". Det är inte bara ett tillstånd, utan det är en förändring av tillstånd. Det är vad Jesus talar om som en övergång från död till liv (5:24). ... Det är tydligt att (Johannes) tänkte på tron som en aktivitet, som något man gör. Hans favoritkonstruktion är att låta verbet följas av "eis" och ackusativ (36 gånger). ... (Uttrycket) "inte heller av köttets vilja" pekar på sexuellt begär, fastän vi bör ha i minnet att Johannes inte använder termen "kött" med den onda innebörd den vanligen har hos Paulus. För honom betecknar den vår kroppsliga natur i dess svaghet snarare än i dess syndfullhet. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 87-89; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA)

I den tätnande natten kämpar du efter ljus – men vågar du fatta handen som räcks dig ur mörkret? (Gunnel Vallquist ”I den tätnande natten” s 90; 1983)

Att Gud ”tar emot” en människa, betyder ... att Gud ger den människan rätten och möjligheten att bli Guds barn genom att tro på Jesus. Det är det glada budskap han har låtit gå ut till sitt folk. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 87 i kommentar till Apg 10:34-43)

(Jesus) uppmanar lärjungarna till ett beslutsamt, viljemässigt ingående i Riket. ”Gån in genom den trånga porten!” Han kräver ett aktivt framträngande in i Riket. Han har alltså den vissa insikten, att Riket ej ligger inom slapphetens eller passivitetens sfär. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 320 i kommentar till Matt 7:13-14)

"Du vill inte ta hostmedicin, då är du dum", sa Jonas. "När jag måste ta medicin, då bestämmer jag mej bara för att ta den, och så tar jag den." Då sa Lotta: "När jag måste ta medicin, då bestämmer jag mej för att inte ta den, och så tar jag den inte." Sen knep hon ihop munnen igen och skakade på huvet fram och tillbaka. Mamma klappade henne och sa: "Ja, då får du väl ligga här och hosta då, stackars lilla Lotta!" "Ja, och inte sova ett enda dugg", sa Lotta så belåtet. (Astrid Lindgren "Barnen på Bråkmakargatan" s 23-24)

Människor är inte av naturen Guds barn. Endast genom att ta emot Kristus får de rätt att bli Guds barn. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 163; författaren född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)


ca 1950 - ca 1800

Denna vår värld är en stor skulptörs verkstad. Vi är statyerna, och i verkstaden cirkulerar ett rykte, att några av oss en vacker dag skall få liv. ... I vårt naturliga tillstånd är vi inte Guds barn, endast (så att säga) statyer. Vi har inte fått zoe eller andligt liv, endast bios eller biologiskt liv, som snart skall lösas upp och dö. Nu erbjuder oss kristendomen, att vi kan, om vi låter Gud råda, bli delaktiga av livet i Kristus.Gör vi det, skall vi få del av det liv som är fött och inte skapat, som alltid funnits och alltid skall finnas. Kristus är Guds Son. Om vi blir delaktiga i det liv som är hans, skall också vi bli Guds barn. (C.S. Lewis ”Kan man vara kristen?” s 128,141; författaren född år 1898 i Belfast, Nordirland)

Man må märka, att ordet ”Abba” (jfr Gal 4:6) betyder detsamma som ”Fader”, men ”Abba” uttrycker därjämte en synnerlig förtrolighet. När Guds egen Ande i den troende själen ropar ”Abba” (d.v.s. lär honom att kalla Gud med detta namn), är det klart, att människan icke längre står inför Gud såsom en dödsdömd brottsling utan såsom ett lyckligt Guds barn, och att hon på grund därav får erfara detta Andens tal i hjärtat. (David Hedegård ”Hur man blir en verklig kristen” s 30)

I både GT och NT talas det om de fromma som Guds barn. ... I Deut. 14:1 kallas israeliterna Guds barn. Ofta möter denna tanke i Moses avskedssång (Deut. 32:5,6,18f), jfr även Hos. 1:10; Jes. 1:2,4; 43:6; 45:11; Mal. 1:6; 2:10; 3:17; Ps. 73:15. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 94; författaren född år 1872)

(Polen: Warszawa) Gatan utanför var full av skrik och uppståndelse, tjuvnad, krig och orättvisor. ... Far själv gick aldrig ut på balkongen utom på mycket heta sommarkvällar. ... Balkongen var redan en del av gatan, av massan, av den icke-judiska världen och dess barbari. Han ogillade rent av att jag gick ut på balkongen. Ständigt citerade han versen: "Härlig är konungens dotter därinne ..." För kungabarnen är det mest passande att hålla sig inne i slottet, brukade han säga - och alla judar är en väldig Konungs barn. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 55; Självmordet; författaren född år 1902 i Leoncin nordväst om Warszawa i Polen)

Äran och guldet ligga framför Dig! Tag det! Men Du måste sträcka ut armen! Bara det! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 5; brev 2 febr 1894 till Bengt Lidforss

Kommen ner till stranden såg (pastor Norström) skolläraren i spetsen för läsarne, som hade något nys om, att hovet skulle vara fromt på visst sätt, och som därför gjort sig klara att uppvakta med något Carabia av stiftelsens allra bästa. ... De fromme ... gingo ut på udden och, betraktande ångaren med dess passagerare såsom ett slags Bethelskepp av deras fårahus, satte de sig på stenarne i stranden och lurade på vad som komma skulle, onda i sinnena, när de sågo den "fritänkarn Norström" sättas vid ett stort bord och i samkväm med officerarne trakteras ur fat och buteljer. "Det är inte Guds barn, det där!" sade skollärarn, vändande sig till kyrkvärdens Anna. ... Korkarne smällde och tallrikar skramlade i två långa timmar. Guds barn förlorade dock icke tålamodet, utan vaktade beslutsamt på bryggan, där prinsen måste komma, och där de skulle inbjuda honom till en testund med högre vetande, och som han inte skulle kunna säga nej till. (August Strindberg "Skärkarlsliv" s 122-123; Pastorns älg)

Hela världshistorien kan betraktas som historien om utvecklingen av vårt släktes känsloliv; hon företer en oaflåtlig strid mellan själfviskheten å ena sidan och medkänslan och den ur henne utgående välviljan å den andra. . . . En iakttagelse är . . . att så kallade skickelsehjältar, som genom ovanliga ödets fogningar blifvit liksom höjda öfver alla mänskliga förhållanden, ha föga medlidande, antingen den nu, som vissa naiva barbariske landförhärjare och eröfrare, ansett sig vara kallade att vara "Guds plågoris" eller de med Napoleon I ansett sig hafva någon mera ärofull mission än så att uppfylla. Egenrättfärdiga människor, personer uppfyllda af så kalladt andligt högmod, som föreställa sig vandra som Guds barn i en syndig omgifning, personer som tror sig vara inne i en allena saliggörande tros alla mysteriers djup, äro likaledes föga medlidsamme, eller är deras medlidande af rent doktrinär art och slår lätt öfver i oblidkelig grymhet mot olika tänkande, såsom de många kättarebålen och religionskrigen bevisa. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 276-277; föreläsningar i Göteborg september 1878; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Den förnämsta pligt, som hwar och en är skyldig sig sjelf … är: Wi måste anamma Frälsaren. … Makten att blifwa Guds barn … den kan blott han gifwa; ingen menniska har eller kan gifwa sig den sjelf, utan han gifwer, och wi emottaga. Men när han gifwit, och wi emottagit … då fordras ock af oss, att wi icke, såsom den late tjenaren, nedgräfwa det gifna pundet, utan … werkligen eftersträfwa att wandra såsom Guds barn. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 8; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

Fåfäng är denna berömmelsen: Jag är af christliga föräldrar född och uppfostrad; liksom Judarnes berömmelse: Wi äro Abrahams barn. sanningen går icke i arf. En person kan härstamma från den sämsta slägt; det skadar honom icke, när han genom tron är född af Gud. En annan kan leda sin härkomst ifrån heliga föräldrar; det gagnar honom intet, om han icke är pånyttfödd af Gud. Gammal börd är gammal börd, den må pryda sig med hwad klädsel som helst. … Det är ett förderf i alla yttre kyrkor, att man af kyrkan gör en lekamlig arfföljd, och tror, att såsom man ärfwer fadrens egendom, man ock ärfwer hans tro och kyrka. Detta är en stor willfarelse. … Man måste vara aflad och född af Gud och icke af en christen fader. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 9; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

De sorglösa, som inte anser sig vara kristna, är ödmjuka. Men vad anser de sorglösa att de är, då de inte anser sig vara kristna? De anser sig inte vara Guds barn och de anser sig inte heller vara djävulens barn, för de vredgas så hårt på de orden, att de börja gå runt med käpp och kniv. De kanske är änglar, eftersom de inte är Guds eller djävulens barn. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 477 i predikan 1850 över Matt 20:1-16)

Så, älskade kristna, äro vi Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Visserligen erhålla vi det himmelska barnaskapet av Guds nåd allena; men om vi ej med villigt hjärta möta den, med innerligt begär omfatta den, med all vår känsla, tanke och tillförsikt anamma den, så går den oss förbi, så blir den för oss ofruktbar. ... O, huru mycket då beror på oss själva i vår högsta angelägenhet! Det är ej Guds kärlek, som fattas, men vår egen åhåga att tillägna oss den. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Fjärde bandet" s 61-62; Helga trefaldighetsdag)


ca 1800 - ca 1500

Evangelisten Johannes säger: Allom dem, som honom anammade, gaf han magt att blifwa Guds barn. ... Detta anammande, som är detsamma som omfattande, antagande och omfamnande, kan icke förklaras annorlunda, än med tro. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 362 i kommentar till Joh 4:46)

"När jag blir en jude, kommer jag då också att bli Guds barn?" (frågade Wanda). "Ja, om du låter honom komma in i ditt hjärta," (svarade Jakob). "Det vill jag, Jakob." "Du måste bli en av oss, inte därför att du älskar mej utan därför att du tror på Gud." "Jag tror, Jakob. Jag svär att jag gör det. Men du måste undervisa mej. Utan dej är jag blind." (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 70; författaren född år 1902 i Leoncin nordväst om Warszawa i Polen)

Att ha en Gud – det kan du lära dig av detta – betyder inte att man kan ta i honom med händerna, stoppa honom i en påse eller innesluta honom i en låda. Man når honom bara genom att gripa om honom med sitt hjärta, och hålla fast vid honom. Att hålla fast vid honom i hjärtat betyder inget annat än att sätta hela sin tillit till honom. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 25; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Det här är bäst, att hwar och en pröfwar och öfwar sig sjelv, när han går i sin kammare och begynner bedja, att han dock tänker efter, hwad han säger och lägger de orden ”Fader wår” likasom på en wåg och säger: Käre, hwad är det du beder? Hwad säger ditt hjerta dertill? Håller du werkligen Gud för din Fader och dig sjelf för Hans kära barn? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 261 i kommentar till Mark 16:1-8; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Här bör nu hwar och en gifwa akt på sig sjelf och pröfwa, om han ock känner den Helige Ande och förnimmer Hans ropande uti sig ... Man känner detta ropandet, när samwetet utan all twekan och twifwelsmål stadigt tror och är wisst derpå, att icke allenast synderna är förlåtna, utan ock att man är ett Guds barn och säker om sin salighet och kan med gladt, wisst hjerta i all tillförsigt kalla Gud sin käre Fader och äfwenså åkalla Honom. Härom måste man wara så wiss, att man icke ens håller sitt eget lif för så wisst, och att man förr skulle lida allt slags död, ja, ock derjemte helwetet, än man läte den trösten tagas ifrån sig och wille twifla derpå. ... Här kan wäl wara en sådan strid, att menniskan känner och rädes, att hon icke är barn och tycker sig förnimma, att Gud är wred och en sträng domare öfwer henne, såsom det hände Job och många flera. Men i denna strid måste den barnsliga tillförsigten slutligen behålla öfwerhanden, ehwad hon nu darrar eller bäfwar; eljest är allt förloradt. När nu Cain hörer detta, så lärer han korsa sig med händer och fötter och af stor ödmjukhet säga: O, beware mig Gud för detta kätteri och en sådan förmätenhet! Skulle jag, fattige syndare, wara så högmodig och säga: jag är Guds barn? Nej, nej; jag will ödmjuka mig och erkänna mig för en fattig syndare o.s.w. Låt dessa fara och wakta dig för dem såsom de största fiender till den christliga tron och till din salighet. Wi weta ock wäl, att wi äro arma syndare; men här gäller icke att se på hwad wi äro och göra, utan på hwad Christus för oss är och har gjort och ännu gör. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 101-102 i kommentar till Gal 4:1-7; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Gud har i evangelium icke allenast betett sig wänligt, såsom den der kan tåla hos Sig och emottaga alla, utan Han håller Sig äfwen till dem, söker att få wara hos dem och tillbjuder dem sin nåd och sin wänskap. ... Han löper efter oss och tager på det allraljufligaste emot alla, som nalkas Honom och begära Honom. Hwad skall Han mera göra? Se nu, hwarföre evangelium kallas en tröstelig och ljuflig predikan om Gud i Christo. Hwad kunde ljufligare sägas till ett syndfullt, betryckt samwete, än sådana ord? (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 106 i kommentar till Tit 3:4-7; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Hvem har wäl någonsin hört sådant, säger werlden, att Gud föder barn? Det wore dock icke så löjligt, om apostelen sade, att de skola födas af stenar, såsom hedningarnas skalder hafwa diktat. Ty werlden wet icke af någon annan mensklig födelse, än den af man och qwinna. Derföre blifwer det wäl en underlig predikan, som ingen utom de christna förstår och fattar. ... Den naturliga födelsen inbegriper och innefattar allt, hwad werlden har och förmår af stort, wäldigt, ädelt, rikt, wisst, lärdt och heligt; med ett och allt, hwad på jorden är det högsta och bästa. Allt detta gifwer och uträttar allsicke mer, än sådant som tjenar till detta lekamliga lifwet och wäsendet, hwilket dock alltsammans tages bort af döden och måste blifwa under honom ewinnerligen. Derföre behöfwes här en annan och ny födelse, som är bättre, än alla menniskors, kejsares, konungars, de wisaste och de mäktigaste menniskors på jorden. ... Ja, det måste ware en sådan födelse, att det må heta: warda född af Gud, då Han sjelfär fader och moder, det är genomsin gudomliga kraft werkar i människan öfwer naturens förmåga samt gör ett nytt ljus, förstånd och hjerta. Detta sker nu sålunda. När menniskan hör evangelii ord om Christus, hwilket uppenbaras och predikas, icke af menskligt förstånd och wilja, utan genom den Helige Ande, och tror det af hjertat, då kallas och är hon aflad och född af Gud, såsom ock Johannes säger, Joh. 1:12. ... Genom denna tro upptagas wi af Gud för samma Hans Sons skull jemwäl till barn, så att wi nu behaga Honom och skola wara det ewiga lifwets arfwingar och få den Helige Ande i hjertat. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 250 i kommentar till 1 Joh 5:4-12; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Hwar och en christens wäsende och wandring på jorden bör, säger Petrus, wara så att han först känner sitt rätta hemwist eller fädernesland, hwilket sker genom tron på Christus, genom hwilken wi blifwit Guds barn, det ewiga lifwets arfwingar och borgare i himmelen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 273 i kommentar till 1 Petr 2:11-20; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Det kostar möda nog för hjertat att fatta uti Christus och fasthålla Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 332 i kommentar till 1 Joh 4:16-21; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Att wi äro Guds barn och förwisso må hålla oss derför, det hafwa wi icke af oss sjelfwa eller af lagen; utan det är den Helige Andes wittnesbörd, som emot lagen och känslan af wår owärdighet sådant wittnar i wår swaghet och gör detta wittnesbörd wisst. ... Räkna du sjelf efter, hwad det är, att en arm eländig syndare skall hafwa den äran hos Gud, att han kallas, icke Guds träl eller tjenare, utan Guds barn och arfwinge. Skulle icke en menniska, ja, hela werlden, om det läte sig göra, önska, att hon måtte kallas Guds ko eller groda, blott för att hafwa den berömmelsen, att hon tillhörde Gud och wore Hans egen? Nu säger Han ju, att wi, som tro på Christus, skola icke wara Hans tjenare och tjenarinnor, utan Hans egna, Hans söner och döttrar och arfwingar. Hwem kan wäl tillfyllest prisa och kungöra detta? Det kan ju aldrig nog derom talas, ej heller kan det fullt begripas. Men här röjer sig hos oss wår stora menskliga swaghet. Ty om wi rätt och utan att twifla trodde detta, för hwad behöfde wi då frukta, och hwm wille eller kunde wäl då göra oss skada? Ty den som af hjertat kan säga till Gud: Du är min käre Fader, och jag ditt barn, han lär wisserligen bjuda alla djeflar ur helwetet spetsen och glad förakta hela werldens hotande och pockande; ty han har ju i denne Fader en sådan Herre, för hwilken alla skapade warelser måste bäfwa, och utan hwars wilja de intet förmå; så har han ock ett sådant arf och herradöme, som intet skapadt kan skada eller förminska. ... Det är ett högt adelskap, en stor ära och härlighet på jorden att wara en mäktig, berömd konungs eller kejsares barn, huru mycket högre wore det dock, om någon kunde sanningswenligt berömma sig af att wara den högste ängelens son! Men hwad är allt detta emot det att heta och af Gud sjelf blifwa nämd och utkorad att wara en det höga, gudomliga majestätets son och arfwinge. ... Denna ära ... borde ju ensamt kunna beweka oss, att hata det syndiga lefwernet på jorden och att af alla krafter sträfwa deremot, om wi ock skulle fördenskull öfwergifwa och lida allt, hwad en menniska någonsin kan öfwergifwa och lida. Men sådant går icke in i menniskohjertat, ty det öfwergår alltför mycket menniskors sinnen och tankar, hwad en sådan ära och härlighet kan wara. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 393-394 i kommentar till Rom 8:12-17; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)


ca 1500 och tiden dessförinnan

De judiska skriftlärda använde “Guds barn” som ett uttrycksätt för att särskilja Israel, särskilt med anledning av dess innehav av torahn. (Rudolf Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 162; författaren född år 1914 i Katowice nordväst om Krakow i Polen, 1957-1982 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Würzburg i Tyskland)

Vad då? Beror ingenting på Gud? Allt beror verkligen på Gud men inte så att vår fria vilja hindras. ... Det beror ... på oss och på Honom. Ty vi måste först välja det goda, och sedan leder Han oss till Sitt eget. Han förverkligar inte i förväg vårt val, så att vår fria vilja skulle kränkas. Men när vi har valt, så är det bistånd stort som han ger oss. ... Det är vår sak att välja och att önska, men det är Guds sak att fullborda och slutföra. ... (Men) vi bör inte upphöjas ... även om du är mycket nitisk, anse inte det som görs väl som ditt eget. Ty om du inte får den ingivelse som är från ovan, är allt utan mening. (Chrysostomos i kommentar till Hebr 7, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:425; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Jesus vår Herre ... gör dem som tror på Hans namn till Guds söner. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 419; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Enligt naturen – det vill säga enligt skapelsen, så att säga – så är vi alla Guds söner, eftersom vi alla har skapats av Gud. Men med avseende på lydnad och lära är vi inte alla Guds söner, endast de som tror på Honom och gör Hans vilja. Och de som inte tror, och inte lyder Hans vilja, är djävulens söner och änglar, eftersom de gör djävulens gärningar. ... Enligt naturen är de då (Hans) barn, eftersom de har skapats så, men med avseende på deras gärningar är de inte Hans barn. ... Men (om) de skulle omvända sig och komma till ånger och upphöra med det onda, skulle de ha makt att bli Guds söner och att motta det odödlighetens arv som ges genom Honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 524-525; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Fadern är i sanning över alla, och Han är Kristi huvud, men Ordet är genom alla ting och är själv Kyrkans huvud, medan Anden är i oss alla, och Han är det levande vattnet, som Herren skänker dem som rätt tror på Honom och som älskar Honom och som vet att ”det finns en Fader, som är över alla och genom alla och i oss alla”. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 546; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

I denna (tidsålder) tar en del personer sin tillflykt till ljuset och förenar sig genom tro med Gud, men andra skyr ljuset och skiljer sig från Gud. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 556; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

(I 1 Mos 1:26) uppenbarades (Sonen) eftersom Fadern talar till Sonen som Faderns underbara rådgivare (Jes 9:6 LXX). Men nu är han också vår rådgivare och ger råd. Fastän han är Gud talar han utan att tvinga, och dock är han alltigenom väldig Gud. Ja, han ger rådet att vi skall låta okunnigheten fara, ta emot kunskapen och överge villfarelsen för att komma till sanningen, lägga av förgängligheten för att få oförgängligheten. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 51; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Rabbinismen skulle aldrig ha kopplat samman beteckningen “Guds barn” med någon annan än Israel. (Ab. iii 14) (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 535; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Jag är Guds barn, det är min största lycka, jag har förankring i en annan värld. Jag bryr mig inte om vad andra tycka, nu lyser hoppet på min levnadsfärd. ... Jag är Guds barn. Det är hans kärlek rika som grunden är till denna relation. Han omsorg har, han lovat att ej svika och detta fyller mig med lovsångston. ... Jag är Guds barn, jag vet ett arv jag äger, det ger min vandring högre perspektiv. Blir vägen mörk, ej mycket detta väger mot himlens ljusa, underbara liv. ... Jag är Guds barn – o jubla nu, mitt hjärta, ty himmel, salighet är nu din del. Gör vad du kan i livets kamp och smärta att visa väg för dem, som har gått fel. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 41; Jag är Guds barn)

De vise männen kom fram till Jerusalem. Stjärnan hade visat dem dit. Man kan genom det inre ljuset och genom uppenbarelse i naturen komma fram till religionens Jerusalem. Det räcker dock inte. Då blir man endast religiös. ... Vi behöver komma fram till frälsningsupplevelsens Betlehem. ... Det är det där sista stycket, som är så viktigt. På det beror allt. Du måste komma ända fram. Det finns massor av människor som hamnat i Jerusalem. Man kan komma ganska långt genom samvetets ljus, naturens uppenbarelse och skickelser i livet, men man kan aldrig bli Guds barn eller frälst den vägen. Naturen kan inte ersätta men kan i bästa fall minna om eller leda till Gud. Därför lägger vi här märke till att det var Ordet från Mika bok, som ledde de vise männen det sista stycket fram till Betlehem. Man kan komma fram till religion, till altare och tempel utan Ordet men aldrig till Frälsaren. ... Det finns en chans att få biljett till himlatåget. Du befinner dig i avgörelsens väntsal. Skynda dig att skaffa biljett! Fortsätt inte med nattåget mot helvetet. Byt tåg! Tag första uppgående morgontåget till himmelen. Jesus väntar på dig. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 26-28)

Denna berättelse om den tappade yxan (2 Kung 6:1-7) har lärt oss ... att om du har förlorat det som en gång var kraften i ditt liv, kan Herren ge dig detta tillbaka genom ett ”stycke trä”. Det är genom det välsignade korset. ”Tag det”, det är predikan. ”Då räckte han ut sin hand och tog det.” Det är det personliga tillägnandet. Räck ut din hand, din troshand nu. Tag emot vad korset ger! (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 112)

Vad har då vi att göra, när Gud genom Kristus gjort allt? Kommen ty nu är allt redo! Vi får komma just sådana vi är, bekänna våra synder och genom tron undfå syndernas förlåtelse, liv och salighet. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 17)

Alla kristna människor är Guds barn och har barnaskap hos Gud. (Carl-Olov Möllerström "Tryggare kan ingen vara"; Jönköpings-Posten den 28 december 1968)

Det var när den första människan valde att vara olydig mot Gud och göra vad han hade förbjudit, som synden gjorde sitt inträde i mänskligheten. ... Det framgår av Bibelns skildring, att det behagat Gud att skapa människan såsom en personlighet, som genom ett frivilligt val skulle ha möjlighet att ta ställning till honom. Gud ville inte ha några marionetter eller robotar. Människan skulle själv få säga sitt ja till ett liv i hans gemenskap. Men därmed hade Gud också gett henne möjlighet att säga nej och gå sin egen väg. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 12-13)

Det största är inte att tala visdomens och kunskapens ord, det är inte att profetera och utföra kraftgärningar, att tala i tungor eller att bedja läkande kraft i en sjuk kropp - d e t s t ö r s t a ä r a t t v a r a f ö d d a v G U D! (Curt Runnö "Född på nytt"; kommentar till Joh 3:1-15; Jönköpings-Posten den 31 maj 1958)

Frälsningen är en personlig angelägenhet. Gud ingår inga kollektivavtal med människor. Vi upplever inte frälsningen familjevis eller föreningsvis. ... Många fromma bor bland dem, som hatar friden. Det är så sant, som det är sagt: ”En och en födas vi hit till världen, en och en dör vi en dag, en och en går vi genom det trånga porten in i Guds rike.” Även i vår tid och i vårt land har sångens ord sin tillämpning: ”Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar, om ingen i släkten det namnet ock har.” (Knut Svensson ”En för alla” s 37-38)

Vår tro kan aldrig bli något annat än en tom hand, som sträckes ut mot vår Frälsare. Men den tomma handen, om än aldrig så svag och hjälplös, lyftes aldrig förgäves mot Herren Jesus. Han säger: ”Du skall ej gå tomhänt bort. Här finnes förlåtelse för all din synd. Här är hjälp i alla dina svagheter. Här är min Ande, som vill rena, elda, leda och skänka visshet. Här är det eviga livets hopp.” Det väsentliga i tron är den tomma handen, som sträckes ut mot Kristus för att mottaga nåd utöver nåd. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 211 i kommentar till Ef 4:1-6)

(Nässjö, Jönköping: Skärstad, Huskvarna) Medan jag sysslar med Nässjö går mina tankar till en i hela Jönköpings län känd möbelhandlare: Per Johansson. Många visste inte hans efternamn, man sa bara Per i Nässjö. När jag som sextonårig pojke hade plats hos lantbrukare Klas Johansson i Kärr gick en stor väckelse fram över södra Skärstad, en halv mil från Huskvarna. Vi pojkar gick ofta på möten. Varför visste vi väl inte själva. Pastor Frank Abrahamsson var den borne evangelisten. Han var god vän med ”Per i Nässjö” och bad om hans medverkan i några möten. En söndagskväll var Per med. När både möte och eftermöte var slut kom de båda vittnena ut på gården. Vi var tre pojkar som satt och hängde på staketet mot landsvägen. Jag var då inte troende. Per gick solig och glad emot oss och frågade: ”Ä I Guds barn, pôjkar?” Vad skulle vi svara? En som var mer talför än vi andra och mer hemma i teologien klämde till: ”Dä ä vi la, för Gud har ju skapat oss.” Per såg på honom så vänligt och sa lika varmt: ”Han har skapat getingar och tornbaggar (tordyvlar) också du, men de är inte Guds barn för det.” Då såg han så snäll ut som en mätt tamkatt, men han hade visat klorna ... Han såg på oss med en tår i ögat och tillade: ”Gud välsigne er pojkar. Något säger mig att ni alla tre skall bli frälsta i denna väckelse.” Det skedde någon vecka senare. Vi var några av de 110 som kom med denna vinter. (Axel Gustafsson "Livsbilder 3" s 79-80)

(Mullsjö: Knipan, Björkäng, Höganlid; Habo: Mosseslätt, Stora Slätthult) Så har (Claes Ljungqvist) gått med bland Guds barn här i Mullsjö (1886). Friförsamlingen bildades den 2 april förra året. Per Gustaf Svensson i Knipan har också gått in. ... Det ser alltså rätt ljust ut för Guds barn här i Mullsjö. Alltfler komma med, och det börjar bliifva trångt att samlas ute i stugorna. I år hafva vi två gånger varit i Björkäng, det var väl hos Carlssons, åtminstone tre gånger hos skomakare Forsells i Höganlid (det är ett bra hus att vara i under vintern), en gång i Knipan, en gång i Mosseslätt, två gånger hos banvakt Svensson och så en gång ute i Stora Slätthult. Vi bruka ju komma samman i slutet af hvarje månad, då vi fira Herrens måltid och samla in pengar. ... Så hafva Carl Oskar Nilsson och hans hustru Ida flyttat hit (1889). ... De höra till Guds barn och är rejält folk. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 68,76,78)

(Slättaberg nordost om centralorten Vetlanda, Sandseryd sydväst om centralorten Jönköping) I ett brev av den 31 december 1879 skriver(prästen Karl) Palmberg följande (till sina bröder i Slättaberg): " ... I julen har vi haft rik fröjd här i Sandseryd. Hela kyrkan sjöng högljutt "Guds barn jag är". (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 178-179)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Syftet med samtliga de tre liknelserna (i Thomasevangeliet) om fiskaren, köpmannen och herden är att understryka individens ansvar att söka för att finna den yttersta och befriande sanningen om sitt liv. (Jesper Svartvik "Gnosticerande kristendomstolkningar" s 368-369)

Att säga ja till Jesus är ett språng ut i det okända. Det spelar ingen roll hur mycket man har läst, diskuterat och resonerat. Nu handlar det inte längre om teoretisk, intellektuell kunskap utan om att ta ett steg i tro och förklara att man faktiskt vill tro, även på det som är obegripligt för förnuftet och svårt att ta till sig. Jag är fysiskt ganska feg, får lätt svindel även om jag står på en måttligt hög balkong. Och jag håller helt med den goda vän som sa att det värsta hon kunde tänka sig i livet var att bli utsatt för tvånget att utföra ett bungy-jump. Undantaget, sa hon, var det gigantiska bungy-jump hon en gång gjort, till och med utan gummisele, rakt i Jesu armar. Det kan hon rekommendera varenda människa att utföra. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 188)

Jfr ”När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 3:4)

Jfr ”De sade till honom: ’Säg oss, vem du är, för att vi skall tro på dig.’ Han sade till dem: ’Ni prövar himlens och jordens utseende, och det (alt. den), som är inför er, känner ni inte, och detta rätta tillfälle känner ni inte för att pröva det (alt. honom).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87; Thomasevangeliet log. 91)

Omvändelsen är den avgörande stund när en människa, efter uppvaknandets smak av Gud i hennes liv, förs fram till sitt eget beslut att välja bort alla flyktvägar och stänga alla dörrar i sitt liv, utom en, för att där vinna sin egen framtid. Det betyder att det är människan själv som äger nyckeln till sin egen gudsrelation. Gud är inte så stor att människan blir liten. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 132)

Ack alla dessa som önskar ”koppla av” istället för att ”koppla på”. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 13)

(Den österrikiske neurologen och psykiatrikern) Viktor E Frankl säger: ”Vi som bodde i koncentrationsläger kan minnas de människor som gick i barackerna och tröstade andra och gav bort sitt sista brödstycke. De kan ha varit få till antalet, men de ger tillräckligt bevis för att allting kan tas från en människa utom en enda sak: den sista av de mänskliga rättigheterna – att välja sin inställning i den situation man befinner sig i, att välja sin väg.” (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 99; Viktor E Frankl född år 1905 i Wien i Österrike)

Det finns bara ett ställe i de klassiska skrifterna där Buddha tycks antyda att det kan finnas en verklighet, vilken som inte allt annat står under illusionernas förbannelse: "Det finns, munkar, något ofött, icke blivet, icke gjort, osammansatt, ingen utväg kan här finnas för det som är fött, har blivit, är gjort, sammansatt." Men denna andra verklighet definieras inte, och det finns knappast någonting här som kan förknippas med en gudsföreställning. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 200-201; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Här (i 1 Petr 1:8) har vi det för Joh(annes) typiska ”pisteuein eis” där prepositionen ”eis” kan läsas som en markering av bundenheten mellan Jesus och hans lärjungar. (Birger Olsson ”Första Petrusbrevet” s 28; författaren född år 1938 i Nordingrå öster om centralorten Kramfors i Sverige, 1992-2003 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

Vid de grekiska tävlingsspelen hängde man ofta upp segerkransen vid målet. Den segrande löparen hade att med egen hand gripa kransen. I vår text står ordagrant: Grip tag i det eviga livet! Det finns nämligen ett liv som är värt att kallas liv, ett verkligt, ett evigt. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 191 i kommentar till 1 Tim 6:1-19)

Varför står du och gläntar tveksamt på livets port? Här ligger verket och väntar saligt och svindlande stort. ... Tveka ej längre på stegen, vänd dig ej villrådigt om. Kristus vill bliva din egen. Hör, hur han ropar: Kom! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 134; citat Nils Bolander)


ca 1975 - ca 1950

Jag har aldrig fått lov att ligga länge på sofflocket, utan Anden har åter och åter drivit mig late ut på uppdrag jag inte bett om och i ärenden jag inte hade lust till. I den meningen vet jag något om vad det vill säga att drivas av Anden. Och ”alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn” (Rom. 8:14). (Sven Danell ”Den 6 december 1903” s 24)

Ljus och mörker. ... Jfr 2 Bar. 18: apropos Adams fall och lagens lampa tänd av Mose: "Den som tände gav av ljuset, men blott få följer honom. Men de många för vilka han tände har tagit av (d.v.s. valt) Adams mörker och inte glatt sig åt lampans sken". (Lars Hartman-René Kieffer-Birger Olsson "Ur Johannesevangeliet" s 236 i Hartmans kommentar till Joh 1:1-18; Hartman född år 1930 i Uppsala i Sverige, 1978-1989 professor i Nya Testamentets exegetik vid Uppsala universitet)

Det hebreiska ord som vi brukar översätta med ”tro”, betyder närmast ”sätta sin förtröstan till”, ”lita på”. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 43 i kommentar till 1 Mos 15:6; författaren född år 1912 i Rogberga sydost om Jönköping i Sverige, 1949-78 professor i Gamla Testamentets exegetik vid universitetet i Lund)

Den förvandling som jag fick uppleva i november 1968 var så total, att det känns, som om tiden för mig började då. ... Jag gick hem till mitt rum och tog fram min bibel, som på pappas anmaning hade följt med hemifrån, och började leta efter ett bibelord. Mina ögon föll på orden i Romarbrevet 8:14 ”Ty alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.” Det kändes, som om ett skynke hade fallit bort från mina ögon, och jag insåg klart att jag inte var ett Guds barn, för jag drevs inte av Guds Ande, det kände jag tydligt. Jag blev på en gång så förtvivlad, att jag genast böjde mina knän vid sängen och började prata ut med Jesus. Jag förstod inte att jag hade kommit i syndanöd, jag visste bara ett, och det var att jag ville uppleva Jesus och drivas av Guds Ande. Jag bad, jag hade ju även tidigare försökt att bedja men aldrig hade jag upplevt något liknande. Jag fullständigt tömde ut mig inför honom och bad om förlåtelse. O, vad det kändes underbart! Jag ville av hela mitt hjärta börja ett nytt liv. En lång stund låg jag där inför Jesus och grät ut allt inför honom, det kändes befriande att få gråta. (Margit Borgström "Det kändes underbart" s 5,9)

Gud har bestämt oss till barnaskap hos sig. När han bestämde sig för att frälsa en fallen värld, beslutade han att frälsa oss inte på det sättet att vi skulle vara främlingar för honom, utan att i frälsningen skulle ligga barnaskap. Han ville uttaga oss i Kristus och så förena oss med sig själv och göra oss till sina barn. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 277)

(Natal i östra Sydafrika) Natal, frukträdgårdarnas och blommornas land, är ett storslaget berglandskap. ... Vi hinner fram i god tid före kvällsmötet (annandag jul) och blir mottagna på bästa sätt av vårt svarta värdfolk. ... Nu genljuder bygden av zuluernas sånger. Efter vittnesbörd av missionärerna är flera redo att lämna sig åt Gud. En efter en står de upp, räcker upp sin högra hand och säger: "I dag vill jag utvälja Jesus."(Sten Abrahamsson "Jul i de svartas värld"; Jönköpings-Posten den 27 december 1956)

Läran om Guds universella faderskap är helt och hållet oskriftenlig och osann. Det är sant att alla människor äro hans avkomma, eller ras, eller släkte, eller nation (Apg. 17:28 har génos icke tékna ...) i betydelsen att vara hans skapade varelser, som leva i honom och äro gjorda till likhet med honom. ... Men vi bliva hans ”söner” eller ”barn” genom tron på Kristus Jesus (Gal. 3:26; Joh. 1:12). (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 307; författaren född år 1856 i Hoboken, New Jersey, USA)


ca 1950 - ca 1900

Barnaförhållandet är beroende icke av ålder, utseende, begåvning, talanger, lärdom, samhällsställning, kön, styrka, hälsa eller sjukdom, utan allenast av livsförhållandet – liv av samma liv – men detta ock så absolut, att inga dygder och eljest vad det vara månde kan giva ersättning härför. Inga ceremonier, principer, läror, andliga upplevelser och formler, hur upphöjda och bibliska de än i sig självt månde vara, berättiga till eller är giltigt försvar för splittring och sönderdelning av Guds barnaskara. Barnaskapet – Barnaskapets ande – Guds Andes inneboende – livet i Guds Sons tro – eller hur man uttrycker det, är förmer än dogmer, riter, stadgar och kyrkor. Barnaskapet – livet – och ingenting annat bildar gränsen för den sanna församlingen på jorden. Den har Gud själv satt för både tid och evighet. (John Blomqvist "Minnesglimtar" s 111)

(För traditionalisten inom judendomen) är förbundet överenskommelsen mellan Gud och Israel. Som ordet anger är överenskommelsen ömsesidig. Om Gud utvalde Israel, gick Israel med på att bli utvalt, vilket betyder inte bara att Israel utvalts av Gud utan att Israel i sin tur utvalt honom. Enligt villkoren i deras ömsesidiga överenskommelse åtar sig Israel som den ena kontrahenten att utföra Guds vilja oavsett priset eller följderna. Gud å sin sida gör Israel till Sin särskilda klenod, till ett folk i Hans närhet. Ingen högre ära än Utkorelsen kan tänkas. Men den medför inga speciella privilegier utan tvärtom, förpliktelser och försakelser. Av Israel fordras mera, inte mindre på grund av dess enastående ställning. Andra folk som inte känner till gud och Hans vilja eller som inte bundit sig för dem kan få förlåtelse för gudlöshet och synd. Men det kan inte ett rike av präster och ett heligt folk, som har givit sitt högtidliga löfte: ”Allt som Herren har sagt skall vi göra och lyda.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 81-82; författaren född år 1903 i Rochester nordväst om New York City i USA)

Att tro, det är icke att anta Gud, icke att längta efter Gud, icke att önska. Att tro, det är helt enkelt att komma till Gud, det är att upphöra med sitt motstånd mot Gud. (Nils Dahlberg "Trons mål"; Jönköpings-Posten 1946-03-29)

Det finns en del människor, som är stolta över att det finns adligt blod i deras ådror, och de söka i tre och fyra led, om de möjligen skulle kunna sätta ”von” framför namnet – då är det storslaget. Men tänk, hur storslaget att kunna sätta: ”Jag är Guds barn!” Det är den högsta adel! (Emil Malm "När Gud välsignar" s 52)

(Norra England) Det är trons stora vågstycke, att den allenast bygger på Guds ord. Ingen har framhållit denna sak med större skärpa än (den danske filosofen och teologen) Sören Kierkegaard, då han talar om att tron måste våga språnget ut på 70,000 famnars djup. ... I en vacker trakt av norra England är en gammal katedral, som legat däruppe på klippan i många år, berättar en resande. En väldig järnbeslagen dörr leder in i kyrkan, varest ljuset strömmar in genom vackert målade fönster. Ingen som går in i kyrkan kan undgå att lägga märke till ett kolossalt föremål av gammal mässing, som hänger på dörren, föreställande till hälften en människa och till hälften ett djur, omstrålat av sol och med en väldig mässingsring i munnen. Det är en anordning, som användes innan ringledningen uppfanns. Man släpper hastigt ringen mot dörren, och så blir det en kraftig smäll, så att det ekar i rummet därinnanför. Med denna tingest är förbunden en egendomlig bestämmelse, som i forna tider var gällande i denna trakt. En brottsling, vore han än en mördare, var fri från straff, om han blott, innan han blev gripen, kunde nå fram till dörren och fatta tag i ringen. Så fort någon grep i ringen, öppnades katedralens dörr, och munkarna togo hand om brottslingen och förde honom till en plats, där blodshämnaren ej kunde nå honom. Många, många ha kommit till katedralen uppbjudande sina sista krafter och skyndat för livet med blodshämnaren i hälarna på sig. Då den jagade fick tag i ringen, var han frälst. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 164-167 i kommentar till Luk 5:1-11; Sören Kierkegaard född år 1813 i Köpenhamn i Danmark)

(Östafrika: Rwanda, Uganda, Kenya, Tanzania) (Den östafrikanska väckerlsen) började i Rwanda 1936. Rörelsen spred sig till Uganda, Kenya och Tanzania och har fortsatt att påverka kyrkans liv i Östafrika till den dag som är (år 1982). Rörelsen har genomgående förkunnat alla människors behov av Jesus Kristus som personlig frälsare. Dopet och konfirmationen är i sig otillräckliga för frälsningen. När någon vittnar om att han tagit emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare tas han emot i väckelsens gemenskap genom att alla sjunger omkvädet till en populär väckelsesång, "Tukutendereza Yesu", vilket på luganda betyder "Låt oss prisa Jesus". (David Gitari "Den östafrikanska väckelsen" s 457; författaren född år 1937 i Nginambu i Kirinyaga nordost om Nairobi i Kenya

F.d. boxaren (som sjöng om himmelsk glädje i Missionshuset) slog knockout på John Gustav Waldemar Hedlund! Golvade mig ordentligt. Alla mina illusioner om att vara ett Guds barn och ha det gott med Gud slogs till spillo. Jag var helt främmande för den upplevelse evangelisterna vittnade om. De flyttade ner himlen i människohjärtat. Kunde den komma in i mitt? För första gången förstod jag på allvar att frälsningen inte var ett moraliskt program att efterleva utan en Person att älska och tjäna. Vart tog de där man skulle ”bli frälst ifrån” vägen? FRÄLSAREN skymde allt ”det där” och födde hos mej en vettlös längtan efter att få dela hans gemenskap och glädje. ... Där jag sitter, gör jag så det enklaste av allt här i världen. Jag öppnar mitt hjärta för Jesus och överlämnar mitt liv åt honom. ... Det fungerade. Jag fick frid och samtidigt kallelsen att förkunna evangelium. Jag tog några simtag – och löftena bar. (John Hedlund ”Käre Gud” s 75-76)

Ingen kunde använda bilder och belysningar som syster Ida (Andersson). ... En gång berättade hon på ett möte om en söndagskollektion hon haft. Hon undervisade om vad det var att tro. Mitt under lektionen tog hon en krona i handen och sade: ”Den som kommer fram till mig skall få den krona, som jag har i handen.” En krona var mycket för ett barn på den tiden. Alla barnen tittade på varandra, men ingen kom. Till slut reste sig en liten knubbig fyraåring, stultade fram och räckte fram handen. Naturligtvis fick han sin krona. Då gick det som ett sus genom hela salen, och en liten äldre pojke sa: ”Å, jag som tänkte gå fram! Blir det något mer sånt måntro?” Men det blev det inte. Och så fick syster Ida tillfälle att plocka fram lärdomar, först och främst om den tro som handlar, som stiger upp och går fram och tar emot frälsningens gåvor, alldeles som fyraåringen tog emot kronan. Å andra sidan var det viktigt att ta tillfället i akt. Kanske blir det inget mer frälsningserbjudande. (Freddy Götestam "Hon gestaltade evangeliet" s 56-58)

I sitt förhållande till svensk frikyrklighet var (Nathan) Söderblom mindre polemisk än stora delar av ungkyrkorörelsen. Vid visitationerna i stiftet betonade han att den förekommande nåden - som var folkkyrkomännens slagord - måste förenas med tanken på den personliga avgörelsen som var viktig inom den framväxande frikyrkligheten. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 377)

Att vara barn åt Gud är det största, som kan komma en människa till del. ... Om vi förstode oss på barnaskapets värde, så skulle vi akta oss för att jämställa det med något annat gott här i världen. Denna sak hade till och med Asaf, som levde under gamla testamentets dunkel, klar. Därför kunde han säga, vad tusentals kristna inte kunna säga eller rättare ha förstånd om att säga i dessa dagar. Så säger han i 73 psalmen: "När jag har dig, frågar jag efter intet på jorden, om än min kropp och själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen." (O. Olofsson "Barnaskapets ande" s 740; Missionsförbundet n:r 45 den 6 november 1924)

(Ledaren för Svenska Missionsförbundet P.) Waldenström har i år (1912) kommit ut med en ny upplaga av boken ”Gud är min tröst”. ... (Han skriver:) ”Man kan genom kartor och böcker inhämta en mycket noggrann och omfattande kunskap om Amerika utan att vara amerikanare. Ja, man kan genom att studera beskrivningar över Amerika lära känna det landet så, att man vet mycket mer därom än den som är född i Amerika, men man är lika litet amerikanare för det. Så kan man ock hava studerat den kristliga trosläran mycket väl, men ändå icke känna Kristus eller vara kristen. ... Å andra sidan kan man vara kristen, fastän man icke har så mycken och djupgående kunskap. Ty det är något helt annat att känna Jesus och att veta något om honom. Såsom man kan vara amerikanare, oaktat man vet litet om Amerika, så kan man vara kristen utan att veta så mycket om Kristus. ... Den som icke är född av Gud, är ingen kristen, även om han är den lärdaste teolog. ... En kristen blir man i sanning endast på samvetets väg. Då samvetet är betungat av synd, då kommer man till Kristus, och först då lär man känna honom och Fadern rätt.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 161)


ca 1900 - ca 1800

(Sverige: S:t Anna sydost om centralorten Söderköping) Farmor hade varit frälst ett tag och hon tjatade jämt på mor om gud och frälsning och att Albert måste bli frälst om han skulle kunna bli en bra människa. ... "Om du ble guss bårn Hedvig, så kanske han också försökte", sa frun från S:t Anna. "Guds barn är vi väl alla, både onda och goda och gud gör väl som han vill vad jag än tycker och tänker, en liten påtår till?" Mor hällde påtår i grannfruns kopp och samtalet om frälsningen av Stenman och hans familj var slut. (Moa Martinson "Kyrkbröllop" s 76-77)

Att mottaga Kristus och att tro på Kristus är icke alldeles det samma. … Mottagandet är en handling, som sker i ett visst ögonblick, troendet deremot är ett fortfarande tillstånd. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 396)

De gammaltroende menade, att tron var en Guds gåva, som en människa ej själv kan frambringa. Gud måste skapa en levande tro. (Väckelsepredikanten Fredrik) Franson återigen gjorde gällande, att Kristus, Guds gåva, var oss given för 1900 år sedan. Det gällde blott att taga emot den. Ty åt alla dem, som togo emot honom, gav han makt att bliva Guds barn. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 39; 1880-talet)

Aldrig hade (Klara) behövt sakna något av kroppens timliga behov, inte heller andliga. Folket på Lövbacka hörde till de trognaste kyrkobesökarna, och om de av någon anledning hade förhinder höll fadern andakt. Men var detta nog för att få kallas Guds barn? Klara föreföll betänksam. Hur hade tjänstefolket det? Hur låg de och vad bestod deras sängkläder av? För att bara ta ett par exempel. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 78-79)

Jag var en frukt av två människoväsens njutningsfyllda omfamning, bildad i blod ur en mans säd i en kvinnas sköte. Och mitt första ljud var en gråt lik alla andras. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 16; 30 juni 1882)

Allt yttre gudstjenstwäsende är idel bedrägeri, när hjertat icke tillhör Herren. Det må wara aldrig än så nitiskt och allwarligt. ... Det kan aldrig för mycket framhållas detta. Ty knappt något så mäktigt hinder för menniskors frälsning finnes som denna så kallade wanekristendom. Man är ju ingen hedning, man är döpt, man iakttager wissa kristliga bruk, går till nattwarden wissa gånger om året o.s.w. Somliga kunna ock hålla husandakt i sina hem, lära sina barn bedja morgon- och aftonbön m.m. Men det är allt endast en yttre fromhet för wanans skull eller af egen rättfärdighet. De hafwa aldrig blifwit födda på nytt, aldrig födda af Gud, äro icke barn utan tjensteqwinnans söner, som till sist skola utdrifwas. De hafwa wisserligen en slags tro, så till wida att de äro öfwertygade om sanningen af Guds ord, men detta ord har endast intagit deras öfwertygelse, men aldrig dragit deras hjertan till Gud. Guds sanning har för dem ännu icke blifwit något annat än ett kunskapsämne, icke något medel till ny födelse, och deras bruk af ordet är antingen endast ett studium eller ock en gudaktighetsöfning, en gudstjenst men icke ett medel, som de behöfva för att lefwa. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 365 i kommentar till Mark 7:1-23)

Det centrala temat för (den nyevangeliska) förkunnelsen och för enskilda samtal var präglat av andlig brådska - måhända som pedagogisk form förstärkt av att kolportörerna i början inte stannade länge på samma plats. Eftersom en människa när som helst kunde dö och då gå evigt förlorad fanns det risk att avgörelsen kom för sent. De ständigt ställda frågorna var: "Är du ett Guds barn? Har du avgjort dig för Jesus? Har du blivit född på nytt? Är du beredd att dö?" (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 74)

Det kan djävulens trälar inte tåla, att de kristna bekänner sig vara Guds barn, ty hedningarna unnar inte att andra vore i ett bättre tillstånd än de själva. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 187 i predikan 1851 över 1 Joh 3:12-14)

((Sverige: Pjätteryd nordväst om centralorten Älmhult)) Vid de tillfällen under gudstjänstens gång (i Pjätteryds kyrka under mitten av 1800-talet), då församlingen stod upp i bänkarna, nego kvinnorna djupt varje gång Jesu namn nämndes. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 48; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Till den danska folkhögskolans inspirationskällor får vi räkna den märklige tänkaren (den danske filosofen och teologen) Sören Kierkegaard och dennes betoning av det inre livet. Det är personlighetens frigörelse som för honom är det största. Denna frigörelse sker med ett "språng", ett val, då den enskilde möter Gud och ställer sig under Hans radikala krav. Kierkegaard framhåller människan som ande, "levande under evighetens perspektiv och ansvarig inför en högre instans med absolut myndighet". (Bernhard Toftgård "En skola för livet" s 66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962; Sören Kierkegaard född år 1813 i Köpenhamn i Danmark)

Joakim Nickolson stod skälvande och djupt förkrossad. ... (Göran) gick honom in på livet. ... "Det finns icke ruter i dig, då du ej är människa att ångra dina missgärningar, omvända dig, bliva ett Guds barn och en kronans man!" (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 196)

Ädlare pärla äger ej svensk romantik än (den svenske poeten och författaren) Erik Johan Stagnelii lilla dikt om Näcken: "Kvällens guldmoln fästet kransa, älvorna på ängen dansa, och den bladbekrönte Näcken gigan rör i silverbäcken." Men liten pilt bland strandens pilar tillropar honom: Arma gubbe, varför spela?" Guds barn kunde han ju aldrig bliva. Då blev Näcken djupt bedrövad: "Gigan tystnar. Aldrig Näcken spelar mer i silverbäcken." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 253-254; omkring 1815)


ca 1800 - ca 1500

(Sverige, Stockholm) Jacob Johan Anckarström, född 1762, död 1792, känd som Gustaf III:s mördare. ... Efter att ha erkänt och dömts skyldig fick han tre dagar å rad på olika torg stå i halsjärn och slita spö, varefter han skulle mista högra handen och halshuggas. Prästen Adolf Roos, som av myndigheterna fick i uppdrag att bereda honom till döden, bemöttes först ytterst ovänligt av fången. Någon omsorg om sin själ ville han inte veta av. ”Min kropp har jag givit till spillo åt plågor och död”, sade han, ”men min själ hörer mig själv till”. Roos vågade då en undrande fråga, vem hans själ hade tillhört den stund han begick mordet och uttalade den önskan, att hans själ måtte komma att höra Frälsaren till. Under loppet av några få dagar blev Anckarströms inställning märkligt förändrad. Hans hustru Gustaviana (Stava) (Anckarström) tilläts besöka honom. ... Därvid tog Anckarström henne i famn, bad henne se på honom och frågade: ”Känner du igen mig? ... Nej det gör du inte, ty sådan har du aldrig sett mig. Ty nu ser du i mig ett Guds barn!” ... (Innan avrättningen) lade Anckarström halsen tillrätta i urtagningen på stupstocken och hördes högt och tydligt säga: ”Pris och ära vare dig, Herre Jesu, innerlig.” Det blev hans sista ord. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 68-69)

Tron är det absolut rätta kännetecknet på Guds sanna barn. ... Den är det medel, med vilket själen griper om Kristus. ... Man kan dels teoretiskt, dels praktiskt tillägna sig Kristi förtjänst. Det första ... består däri, att en människa inför sig själv drar denna slutsats: Jag vet, att Kristus har dött för alla människor. Jag är en människa. Därför vet jag, att Kristus har dött för mig. – Det andra, som inte bara är teoretiskt utan också praktiskt och som sker längst inne i själen, det har skett bara hos den sant troende. Det består i att vilja och hjärta väcks genom syndakänsla och uppriktig ånger och drives av längtan efter Kristus, att gripa tag i honom som frälsningens rätta horn (Översättarens anmärkning: Syftar på det förhållandet, att den som fattade i altarets horn, skulle vara fredad för hämnaren; jfr 1 Kung 1:50) – sådan som han finns i Ordet – och dra honom till sitt hjärta och säga: Min vän är min, och jag är hans. Då sjunger det där inne i hjärtat: ”Det är ej någon dröm och list Att jag mig därvid gläder, Ty det är både sant och visst Att mig hans oskuld kläder. Min dom, min död, min synd, jag vet, Dem lät han sig tillägna: Jag över hans rättfärdighet I stället kan mig fägna.” På detta syftar utan tvivel följande uttryck i Apologien till Augsburgska bekännelsen: ”För att ingen skall tänka, att tron är en historisk kunskap, tillfogar vi: det är att vilja och ta emot det erbjudna löftet. Alltså är det i den rättfärdiggörande tron inte nog att tro, att synden förlåtes genom Kristus och att man blir benådad, eller att vilja detta. Man måste också ta emot nåden och förlåtelsen.” Låt mig klargöra saken genom en liknelse. Det berättas för mig, att det på en viss plats bor en mycket god och mycket rik man. Denne man har en större penningsumma, som han har beslutat sig för att ge mig som gåva. Denna penningsumma kan jag få lika säkert som om jag redan hade den i mina händer. Detta är gott och väl. Men det är något helt annat, när jag känner, att jag behöver dessa pengar, går till mannen, talar med honom om saken och tar emot gåvan ur hans händer med min utsträckta hand. På samma sätt är det en sak att ha kännedom om Guds nåd i Kristus och att vara förvissad om att när det nu gäller alla, så skall den inte heller vägras mig. Men något helt annat är det att med innerlig längtan och botfärdigt hjärta gripa efter denna nåd och ta emot den i sitt hjärta. ... (Detta) senare sätt innebär verklig förtröstan, d.v.s. förtröstansfull längtan och tillflykt till Guds nåd i Kristus och fasthållande vid honom. ... Trons sanna väsen består först och främst däri, att den botfärdiga människan förtröstansfullt träder fram inför Gud och flyr till honom och ... fast och frimodigt starkare (än vid en bönfallande förtröstan) omfamnar Gud och Jesus Kristus och upplever tryggheten under Guds beskydd. ... Det är tillräckligt, att den botfärdige syndaren flyr till Kristus och sträcker ut sin tomma hand mot honom, även om handen darrar och själen anfäktas av tvivel. ... Tro och komma är ett och detsamma. ”Den som kommer till mig, han skall aldrig hungra, och den som tror på mig, han skall aldrig någonsin törsta.” Det sista uttrycket förklarar det första. ... Jesus säger uttryckligen, att han inte vill kasta bort den, som kommer till honom, även om han kommer bävande och långsamt, i svaghet och tvivel. Griper han om Kristus såsom sitt räddningsankare, då är han räddad. ... För övrigt beror inte detta ”att gripa om” Kristus, som så nära sammanhänger med att komma till honom, på trons svaghet eller styrka. ... För att bli frälst är det tillräckligt att röra vid hans mantel. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 11,27-29,32,47,52-53; författaren född år 1698 i Århus i Danmark, år 1738 teologie professor vid universitetet i Köpenhamn, Danmark)

När (teologen Martin) Luther talar om tron, betecknar han den i regel som en fast, viss och frimodig förtröstan. Detta är emellertid snarare den frälsande trons frukt. (Erik Pontoppidan "Trosspegel" s 134; författaren född år 1698 i Århus i Danmark, år 1738 teologie professor vid universitetet i Köpenhamn, Danmark; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Förutom att (den nederländske reformerte prästen och teologen Jakob Arminius) avvisar den ortodoxa predestinationsläran, utmärker sig arminianismen för ett moralistiskt inslag – tron betraktas som en mänsklig prestation – och senare också för en stark rationalisering av teologin. Den bekante rättslärde (nederländske humanisten och naturrättsfilosofen) Hugo Grotius har i sitt teologiska författarskap utvecklat en besläktad åskådning. ... Under 1600-talet drog sig den anglikanska teologin mer och mer bort från den calvinska ortodoxin. ... Arminianismen hade ett ej ringa inflytande i engelsk teologi. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 245-246; Hugo Grotius född år 1583 i Delft nordväst om Rotterdam i Nederländerna; Jacobus Arminius född år 1560 i Oudewater nordost om Rotterdam i Nederländerna)

Gustav (II) Adolf var ... en (Bibelns kung) David och Sverige ett Israel. Alla i riket var Guds barn. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 53)

Det är alla kristnas tröst i deras lidande, att de veta, det de äro Guds barn genom tron på Kristus, hvarför Gud icke skall för dem tillsluta sitt fadershjärta, och icke vända sin barmhärtighet ifrån dem. (Johann Arndt "Andlig skattkammare" I:12; författaren född år 1555 i Ballenstedt sydväst om Magdeburg i Tyskland)

I (Kristus är) Guds kärlek, syndernas förlåtelse, barnaskapet hos Gud och det eviga lifvet. Månget armt barn, då det ser en rik man, önskar inom sig och säger: ”Jag ville, att jag vore den mannens barn.” Men nu har ju Gud själf tagit oss till barn; och grunden och orsaken till detta vårt barnaskap hos Gud är Kristus, vår Herre. (Johann Arndt "Andlig skattkammare" I:336; författaren född år 1555 i Ballenstedt sydväst om Magdeburg i Tyskland)

Vad blev det då (efter reformationen) kvar av den hävdvunna kristendomen? Eller vad gavs i stället för det slopade? Guds gärning stod kvar: att han i gränslös kärlek sänt sin Son till världens frälsning. Vad en syndare hade att göra för att varda rättfärdig och vinna salighet, det var att med sitt hjärtas allvarliga håg gripa om Kristus. Ty den som i tro omfattar och förtröstar på Frälsaren, har i honom syndernas förlåtelse och får genom honom kraft och hjälp att leva som ett Guds barn. Han bävar inte mer för skärseld eller helvete. Han fruktar ej heller för onda makter i världen, vare sig jättar och troll eller älvor och spöken, nej inte ens för Satan sjelv. Han är ju Guds egendom, och mot den förmå ondskans makter intet. Då behöver han ej heller lita till vidskepliga hjälpmedel; det vore otro och synd att så göra. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 388)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Sverige: Alvastra norr om centralorten Ödeshög, Varnhem öster om centralorten Skara; Frankrike: Burgund nordväst om Lyon och Dijon) Både på Alvastra och Varnhem, liksom i moderklostret i Burgund, (hade man) slutat att ta emot oblater. ... Människan fria vilja, att välja Guds väg eller förtappelsens väg, sattes ur spel om man tog in små barn och uppfostrade dem i kloster. Sådana barn blev redan vid tolv års ålder färdigstöpta som munkar och kände inte till något annat liv än munkarnas. (Jan Guillou "Vägen till Jerusalem" s 91-92; oblat = barn som träder i Guds tjänst)

Stäng inte dina dörrar för detta ljus, och du skall kunna glädja dig åt stor lycka. Men detta ljus kommer av tro, och när det kommer, ger det ljus i överflöd åt den som har tagit emot det. ... Såsom man inte rätt kan glädja sig åt solljuset, om man inte öppnar sina ögon, så kan man inte heller i rik mån ta del av denna glans, såvida man inte har vidgat själens öga och på allt sätt gett det en skarp syn. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:24; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(Johannes) önskar visa, att nåd inte precis kommer över människan oavsett (henne) utan över dem som önskar och vinnlägger sig om det. Ty det ligger i dessas förmåga att bli (Hans) barn, emedan om de inte själva först gör valet, kommer inte gåvan över dem, inte heller någon verkan. Då han därför överallt uteslöt tvång och pekar på (människans) frivilliga val och fria förmåga, har han sagt samma sak nu. Ty också i dessa mystiska välsignelser (t ex dopet) är det å ena sidan Guds sak att ge nåden, å andra sidan människans att tillhandahålla tro, och i tiden därefter behövs det för vad som återstår mycket iver. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:37; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(Rom) Pelagius var en brittisk munk, som i början på 400-talet kom till Rom. ... Han hävdade att människan ägde fri vilja att välja mellan gott och ont, liksom Adam före syndafallet. Att Adam valde det onda skadade bara honom själv. Arvsynden ansåg Pelagius som motsägelse, då synd förutsätter en fri vilja. Det var genom Guds nåd som människan fått fri vilja och som Kristus hade uppenbarat Guds lagar och genom sitt föredöme visat att människan kunde leva ett syndfritt liv. Genom dopet fick hon syndernas förlåtelse, men sen måste hon i lydnad mot Gud visa, att hon förtjänade det eviga livets belöning, ansåg Pelagius. (De kristna s 203; David F. Wright: Donatister och pelagianerpelagianer; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England; Pelagius född cirka år 360 i Britannien eller Irland)

Hos (den brittiske munken och teologen) Pelagius får viljans frihet en långt vidsträcktare innebörd än i den tidigare traditionen. ... Människan har möjlighet och frihet att avgöra sig för det goda. ... Tanken, att synden skulle avse själva människans sinnelag eller hennes natur, avvisar Pelagius. ... Synden består endast i vad människan gör, kan därför ej vara nedärvd eller hänga samman med naturen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 113-114; Pelagius född cirka år 360 i Britannien eller Irland)

Tack vare förbundet hade israeliterna alltid betraktat sig själva som Guds barn, Jahves söner. Uttrycket ”Vår Fader” återkommer ofta i Gamla Testamentet men i kollektiv mening. Gud är Israels fader, därför att han har skapat Israels folk, utvalt det och överöst det med välgärningar. ... En annan mera personlig innebörd utvecklades också. I Vishetens bok fröjdas den rättfärdige över att ha Gud till fader. ... Det fanns en strömning som drev själarna att närma sig Gud, att uppleva honom som oändligt god, ta del av hans kärlek, vilken oavlåtligen var beredd att svara på människans åkallan. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 210; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

Tron (i hinduismen) hänger samman med hängivenhetens och kärlekens väg (bhakti-marga). Det är genom att överlämna sig åt Gud som man kan ta språnget från det tillfälliga till det eviga, från begränsningens rike till det ytterstas och absolutas gränslöshet. Denna väg räknar med sanningen att det absoluta kommer oss till mötes i personlig gestalt – det finns ett mänskligt gensvar på den gudomliga nåden. Gud uppfattas inte som det opersonliga brahman, utan vi kan nalkas honom och han väcker hos människan en ande av tro och tillbedjan. (Raymond Hammer ”Begrepp i hinduismen” s 192; författaren född år 1920 i London, England)


Att avrunda med:

Strålkastare i natten! Tröttna aldrig att söka oss! Först då Du avslöjar oss, ger vi oss! Låt ditt ljus alltid svepa fram över gömställena i vår själviskhets mörker! HERRE, bortjaga vår tvivelsjuka, så att vi vågar oss in i Ljuset, in i Ditt Varde! (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 171; Strålkastaren)

Gud – osynlig för oss. ... Ingen ser Honom, och ändå finns Han där. Av dem som förnekar Hans existens, har ännu ingen vågat sticka sin hand in i det Osynliga för att känna, om Han finns där. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 205; Gudsbild)

Smultronet med sin röda färg sade: Plocka mig! Det stod där i solen och lyste, ett bland tusen. ... Djupt inne i skogen såg jag liksom en skylt, som talte om idel kärlek: Plocka mig! ... Skulle jag tvekat då! Skulle jag svarat nej? När hon med blossande kinder sade: Plocka mig! (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 60; Smultronet)

Vilka är Guds barn? Många svarar: Alla människor på jorden. Gud har ju skapat dem. Han är allas ursprung. Gud är allas pappa. Bibeln svarar: Den som är född av Gud. ... Det finns två familjer på jorden. ”Denna tidsålders barn” och ”ljusets barn”, Luk. 16:8, 1 Joh. 3:10. Det kommer alltid att bli spänningar mellan dem. Ibland mer, ibland mindre. ... Det som skiljer ”ljusets barn” från ”denna tidsålders barn” är tron. ... Tron har ett alldeles bestämt innehåll. Alla är inte Guds barn som tror att det finns en Gud. Eller tror att Jesus har funnits och var en stor lärare, som vi behöver lyssna till. Eller håller på de kristna värdena. ... Det är i Jesus Kristus som Gud öppnar sin fadersfamn mot dig och ger dig visshet om att du får leva som hans barn. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 164-164 i kommentar till 1 Joh 5:1a)

En kristen är ofta osäker. Vet rätt mycket om tvivel och mörker. Men märk här att det inte är ett tvivel på Jesus. Det är tvivel på dem själva. ”Jag skriver till er, ni som tror på Guds Sons namn.” Den som tror är inte osäker på Jesus. Men kan vara mycket osäker på sig själv. Är jag en kristen? Är jag ett Guds barn? Johannes skriver för att de som tror på Jesus skall komma till visshet i sin tro. Vår himmelske Fader vill inte att hans barn skall vara osäkra på hans kärlek. Han vill att hans barn alltid skall känna att han älskar dem. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 183 i kommentar till Joh 5:11-13)

Längtande sökte jag Din närvaro Herre, av hela mitt hjärta ropade jag, och bad, och när jag närmade mej Dej fann jag att Du kom till mej på vägen. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Yehuda Halevi, judisk poet från medeltidens Spanien)

Tänk att få vara ett Guds barn, Tänk att få vila i hans famn, Tänk att få vara viss att han tar hand om mej Tänk att få bo i Jesu namn. Vilken nåd jag har fått av min Gud, vilken nåd jag funnit i livet självt, men tro ej min vän att det är bara jag som får ha det så bra. Nej samma nåd har han givit dej. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Anneli Kimling: Tänk att få vare ett Guds barn)

Räck ut din hand och rör vid Jesus i tro, och du ska se att mellan dej och allmaktens Gud det byggs en bro. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”)

Först säger (Johannes): icke af blod, d. ä. Guds barn blifwer man icke genom naturlig födelse eller börd. ... Hwar och en måste wara född af Gud. – Widare: Icke heller af köttslig wilja – eller efter gr.-texten: af kötts wilja – d. ä. allt hwad ”kött” heter, kan icke med allt sitt nit och arbete omskapa sitt hjerta ... så att det kan se Guds rike. ... Slutligen: Icke heller af någon mans wilja, d.w.s. det är icke heller någon menniskas werk, t. ex. en trogen lärares, att du blifwer född på nytt, så att du kunde fästa ditt hopp på något redskap, som kunde göra dig till Guds barn. ... Det blir ingen ny födelse af, om icke Herren sjelf gifwer Ande och lif. ... Så säger ock Herren i Hes. 36 kap.: Jag skall gifwa eder ett nytt hjerta och en ny ande uti eder och taga bort utur edert kött det stenhjertat och gifwa eder ett hjerta af kött – d. ä. ett mjukt, böjligt hjerta. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten november 1852” s 165-166)

Wara Guds barn – tänk! – Guds – barn – den store, allsmäktige Gudens, icke blott kreatur, icke blott tjenare och tjenarinnor, utan barn, söner och döttrar – hwem kan besinna huru stort detta är! ... Om jag t. ex. på en resa skådar utom wägen en stor, skön egendom, med ett praktfullt palats, omgifwet af all naturens och konstens rikedom och glans, och jag straxt derpå möter en fattig wandingsman, hwilkens orena och slitna kläder och bleka, afmagrade ansigte wittna om allt slags elände, och en min wän, som wore hemma på orten, nu skulle säga mig: ”Se på denna fattiga wandringsman! Tror du, att denna usling är egare och herre till den stora, sköna egendomen, wi derborta sågo?” så måste jag owilkorligt utropa: det är omöjligt, det är skämt! Men min wän swarar mig, leende: ”Jag undrar icke ett ögonblick, att det synes dig omöjligt, så länge jag icke meddelar dig de sällsamma förhållanden, hwarpå det grundar sig. Denne usle wandringsman är nemligen just nyss återkommen från ett främmande land, der han i lång tid kringirrat såsom en förlorad son och sin faders sorg. ... Men ... denne hans hulde fader har näst före sin död, med blödande hjerta, för sin fallne son upprättat ett testamente, hwarigenom han till honom skänkt hela egendomen. – endast med det wilkor, att den olycklige sonen wille återwända till sitt fädernesland och emottaga sin egendom. Just nu är han återkommen till fädernejorden, just nu nalkas den rörande stunden, då han efter alla sina ömkliga irrfärder och många utståndna lidanden åter skall inträda i det hulda fadershuset, åter skall slutas i en öm moders armar och derpå blifwa herre öfwer alla egodelarna”. ... På detta sätt är det med vårt medborgarskap i himmelen. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten oktober 1852” s 145,149-150)


Sångarna:

Din kärlek väntar på mitt svar. Jag kommer som jag är. Jag är ditt barn, du är min far. För evigt din jag är. ... Blott du har rätten till mitt liv. Så tag mitt kluvna jag och gör mig hel och gör mig sann, av kärlek fylld var dag. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 334:4-5)

Jag vill leva nära Jesus, bunden av hans kärleks band! Intet kan oss längre skilja, han mig håller i sin hand. Han min rikedom har blivit. Jag får vara ett Guds barn sedan han av nåd har frälst mig, löst mig ifrån syndens garn. (T Løvø-K Hartman: Psalmer och Sånger 378:2)

Vilken underbar trygghet jag nu har, innesluten helt i Jesu nåd. Gud är nu min Far, jag är alla dar innesluten helt i Jesu nåd. Tro på Jesus, han som ditt bästa vill och vet. Tro på Jesus, han bevarar dig i evighet. (EA Hoffman/S-S Zettergren: Psalmer och Sånger 640:1)

Se'n Gud till barn mig tog åt sig vår värld en himmel blev för mig. Trots sorg och ve på jorden rår, jag äger himmel var jag går. O halleluja, fröjd det är, jag i mitt hjärta himmel bär. Jag jublar, sjunger om igen: Där Jesus är, är himmelen. (CF Butler-J Toft: Psalmer och Sånger 652:1)

Pris vare dig evinnerlig, Som oss din nåd beviste! Vi äre nu Guds barn med dig, O Herre Jesu Christe! Så må nu hvar man vara glad, Och prisa Gud i allan stad: Han är vår käre Fader. (Petri: Psalm 49:5)

Uppå min sida alltid stå, Att satan mig ej skada må, Ej verlden mig förföra. Med minom anda vittne bär, Att ett Guds barn jag också är, Det han vill saligt göra. (Schirmer: Psalm 138:4; jfr Psalmer och Sånger 398:4)

Mig då, o Gud! din Anda gif, Som syndens lust kan döda Och till evinnerligit lif På nytt min anda föda. För tro och hopp Han låter opp De himlaportar klara; För öfvermod, För kött och blod, De skola slutne vara. (JO Wallin: Psalm 199:4)

Så kommer jag, min Gud! i Jesu namn rätt glader, Och säger i fast tro: jag är ditt barn, min Fader! Jag beder, tror och vet, att du min bön upptar; Du vill, du kan, du gör, hvad du mig lofvat har. (J Olearius-G Ållon: Psalm 261:4; jfr Psalmer och Sånger 573:4)

Kom till det sälla land; Gif dig ej ro! Här på den öde strand Kan du ej bo; Där har dig Gud beredt, Fröjd, som ej öga sett, Rike och barnarätt – Kom då i dag. (FJ Crosby – Erik Nyström: Sång 125:4)

Ej blott för Abraham Har Gud sin son utgifvit, O nej, Guds dyra lamm För alla offradt blifvit. Nu får hvar syndens träl Som här på Jesus tror, Sitt barnaskap såväl Som den i himlen bor. (AK Rutström: Sång 185:2)

Det är saligt på Jesus få tro Och att vara Guds barn blott af nåd; Det blir härligt hos Jesus få bo Och där prisa hans trofasta råd. Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! (A Fernholm: Sång 189:1; jfr Psalmer och Sånger 263:1)

Hur ljuft att ha förlåtelse Och vara frälst från syndens dom och ve, Att vara lem i Kristi kropp Och ha ett oförgängligt hopp! Hur ljuft att hafva barnarätt Och blifva skött på barnasätt. Och bäras öfver djup och höjd Från tidens nöd till evig fröjd! (Carl Boberg: Sång 237:2)

Jag vill sjunga om min Jesus, Om hans kärlek, skänkt åt mig, Hur på korsets trä han lidit, Gjort mig ”rättsligt fri” med sig. Sjung, o sjung om Jesu kärlek, Vilket djup av nåd däri! På hans kors min frid beseglats, Skulden gäldats, jag är fri. (PP Bliss: Andliga sånger 1936 nr 93:1)

Guds barn jag är! Så salig i trygghet och glädje! Guds barn jag är! För vem skall jag säga min glädje? För Gud vill jag säga min glädje? Guds barn jag är! Guds barn jag är! Så salig i trygghet och glädje! ... Guds barn jag är! Med häpnad jag ännu det säger. Guds barn jag är! O Gud, är det sanning, jag säger? Ja Gud, du ju själv så det säger. Guds barn jag är. Guds barn jag är! Med häpnad och fröjd jag det säger. ... Halleluja! Nu skapelsens råd jag har funnit. Guds barn jag är! Försoningens mening jag funnit, förlorade barn han har vunnit. Halleluja! Halleluja! Nu målet för livet jag vunnit. ... Hur rik jag är! Fast fattig jag vandrar på jorden. Hur hög jag är! Hur härlig för Gud jag är vorden, Se'n sonen gått ringa på jorden! Guds barn jag är! Guds barn jag är! Hur hög och hur rik jag är vorden! ... Halleluja! Ditt lov, o vår Fader, vi sjunga. Halleluja! Var prisad av hjärta och tunga, var prisad av gamla och unga! Halleluja! Halleluja! Vi här och i himmelen sjunga. (L Stenbäck-bearbetning: Kristen Lovsång 1954 nr 268:1-5)

Förena hand med brodershand, Vad ras det vara må, Ty när vi tro på samme Gud, Hans barn vi äro då. (J Oxenham-WA Dunkerly-J Sörenson: Psalm och Sång 1966 nr 238:3; jfr Psalmer och Sånger 405:3)

Nu Guds kärlek tag emot! Halleluja. Den ger kraft till tro och bot. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:4; jfr Psalmer och Sånger 338:4)

Hur gott det är att vara Guds kära barn, av Jesus helt förlossad ur syndens garn. Guds barn, Guds barn, o tänk hur gott. Guds barn, o vilken härlig lott! Hur gott det är att vara Guds kära barn. (J Blomqvist: Segertoner 1988 nr 543:2)

Tänk att få vara ett Guds barn, tänk att få vila i hans famn, tänk att få vara viss att han tar hand om mig, tänk att få bo i Jesu namn. (A Björkman: Segertoner 1988 nr 695)


Egna kommentarer och funderingar:

Guds barn är födda, inte ut ur en mans vilja utan ut ur Gud. För aposteln Johannes är den sanna förståelsen av Jesus att Denne är Människans Son och inte en son till en man, att Han är Människan och inte en man (jfr Joh 19:5). Jämför också Joh 1:30-31 med Egna kommentarer och funderingar.

Lägg märke till skillnaden mellan verben ”paralambanô” (Joh 1:11: ta till sidan) och ”lambanô” (Joh 1:12: ta). ”Lambanô” är samma grekiska verb som i det grekiska GT används för att beskriva hur Eva tar frukten från kunskapens träd (Grekiska GT: trået av det att veta/'ha kunskap om'). Ord och händelser har för Johannes ofta en mångtydighet. Så kan ”lambanô” användas för att uttrycka också andra nyanser av ”ta” än att ”ta emot”. Men ingen människa kan ”ta”, utan att det först är ”(med)givet” av Gud. Ofta har jag enbart översatt ”lambanô” med ”ta”, vilket ger utrymme för såväl ett mottagande som ett mera aktivt tagande. Båda betydelserna är nödvändiga för att förstå vad Johannes menar med ordet. Jämför bakgrunden i Salomos Vishet 8:18, där Salomo försöker ”ta” Visheten in i sig själv, samt bakgrunden i Syr 2:6, där vi har en överensstämmelse mellan ”tro” och ”ta”.

Observera också kontrasten mellan “ta” och “ge”. Den som tar in Utsagan i sig själv tar emot myndighet att bli ett Guds barn. Att se en enskild skapad mänsklig varelse - en man eller en kvinna - som ett Guds barn är inte möjligt enligt Johannes' tankegång, eftersom endast Jesus är Guds sanna avbild/avkomma, dvs den människa som kännetecknas av vad som är både maskulint och feminint, precis som den allra första människan som skapades till Guds avbild. Men de män och kvinnor som genom tron in i Jesus är införlivade med Guds sanna avbild får juridisk rätt att bli Guds barn, inte på grund av vad de är i sig själva utan på grund av vad de är i Honom som är sann Gud och sann Människa.

I ett återställelseperspektiv ser vi kontrasten mellan den gamla tiden när sonen Tobias tog sin hustru-brud och fullbordans tid när hustrun-bruden tar Sonen Jesus. I detta perspektiv kan vi också jämföra den utländske kungen som gav några av Israels söner, som kom till honom, rättslig myndighet att åstadkomma nationernas rättsliga grundsatser (1 Mack 1:13) med Israels kung som ger nationernas människor rättslig myndighet att bli barn till Israels kung, om de kommer till Honom.

Angående uttrycket “tro in i” (pisteuô eis), vilket jag inte funnit i GT, förekommer detta också i Matt 18:6; Joh 2:11,23; 3:16,18,36; 6:29,35,40; 7:5,31,38,39,48; 8:30; 9:35,36; 10:42; 11:25,26,45,48; 12:36,37,42,44,46; 14:1,12; 16:9; 17:20; Apg 10:43; 19:4; Rom 4:18; 10:10,14; Gal 2:16; Fil 1:29; I Petr 1:8,21(P72,א,*א); I Joh 5:10,13. Uttrycket ”pisteuô epi” (tro på eller tro emot) förekommer inte i de johanneiska böckerna. För Johannes är det viktigt att betona, att den fruktbärande tron är en tro in i vinrankan Jesus Kristus (jfr Joh 15:1ff). Om vi hade varit i sällskap med Kristus men utanför Honom, hade vi i Guds ögon förblivit män och kvinnor utan att kunna ses som en del av den Människa som är både manlig och kvinnlig. Jämför mina kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.

Uttrycket ”tro på” (pisteuô epi med dativ) har vi i Luk 24:25; Rom 10:11; 1 Tim 1:16; 1 Petr 2:6. Uttrycket ”tro emot” (pisteuô epi med ackusativ) har vi i Matt 27:42; Apg 9:42; 11:17; 16:31; 22:19; Rom 4:5,24; 9:33.


Paulus sade till de troende i Rom: “Anden själv är vittne tillsammans med vår ande, att vi är Guds barn.” (Rom 8:16)

Paulus sade till de troende i Korint: "Ty redan alltsedan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ genom (sin) vishet inte hade kunskap om Gud i Guds vishet, var Gud tillfreds med att - genom dårskapen (i ett sändebuds) kungörelse - rädda de som tror." (1 Kor 1:21)

Paulus sade till de troende i Galatien: "Ni är alla Guds söner genom tron i Kristus Jesus." (Gal 3:26)

Jakob sade till de troende: "Närma er Gud, och Han skall närma Sig er." (Jak 4:8a)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)

Om – alltefter omständigheterna – ni må veta, att Han är rättfärdig, har ni och/också kunskap, att 'varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar rättfärdigheten är (och har varit) avlad ut ur/av Honom. (1 Joh 2:29)

Skåda av vilken beskaffenhet Fadern har givit (och ger) er ett välkomnande, för att ni må kallas Guds barn, (vilket) ni och/också är. På grund av det här har utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte kunskap om er (א*), eftersom den inte hade kunskap om Honom. Välkomnade, nu är vi Guds barn, och det har ännu inte gjorts synligt, vad vi kommer att vara. Vi vet, att om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. (1 Joh 3:1-2)

’Varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ur ur/av Gud gör/praktiserar inte miss (av Hans mål), eftersom Hans säd stannar i honom, och han förmår inte missa (Guds mål), eftersom han har avlats (och avlas) ut ur/av Gud. I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. ’Varje den’/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:9-10)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)

Välkomnade, låt oss välkomna varandra, eftersom välkomnandet är ut ur/av Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar är (och har varit) avlad ut ur/av Gud och har kunskap om Gud. (1 Joh 4:7)

'Varje den'/’var och en’ som tror att Jesus är kristusen/'den smorde' är (och har varit) avlad ut ur Gud, och 'varje den'/’var och en’ som välkomnar Den som har avlat välkomnar och/också det (barn) som är (och har varit) avlat ut ur Honom. (1 Joh 5:1)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)

De här tingen har jag skrivit till er, för att ni må veta, att ni har ett tidsålderslångt liv, till de som tror in i Guds Sons namn. (1 Joh 5:13)


Grekiska ord:

(h)aima (blod) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 7:2; Syr 14:18; 17:31; Matt 16:17; Joh 1:13 – Ester 8:12k(E10); Judit 6:4; 9:3-4; 1 Mack 1:37; 7:17; 2 Mack 1:8; 12:16; 14:18,45; Salomos Vishet 11:6; 12:5; 14:25; Syr 8:16; 12:16; 22:24; 28:11; 33:31; 34:21(25),22(27); 40:9; 50:15; Susanna v 46. Matt 23:30,35; 26:28; 27:4,6,8,24-25,49(א,*א,B); Mark 5:25,29; 14:24; Luk 8:43-44; 11:50-51; 13:1; 22:20,44; Joh 6:53-56; 19:34; Apg 1:19; 2:19-20; 5:28; 15:20,29; 18:6; 20:26,28; 21:25; 22:20; Rom 3:15,25; 5:9; 1 Kor 10:16; 11:25,27; 15:50; Gal 1:16; Ef 1:7; 2:13; 6:12; Kol 1:20; Hebr 2:14; 9:7,12-14,18-22,25; 10:4,19,29; 11:28; 12:4,24; 13:11-12,20; 1 Petr 1:2,19; 1 Joh 1:7; 5:6,8; Upp 1:5; 5:9; 6:10,12; 7:14; 8:7-8; 11:6; 12:11; 14:20; 16:3-4,6; 17:6; 18:24; 19:2,13.

anêr (man) (i NT) Luk 1:34; Joh 1:13 – Matt 1:16,19; 7:24,26; 12:41; 14:21,35; 15:38; Mark 6:20,44; 10:2,12; Luk 1:27; 2:36; 5:8,12,18; 6:8; 7:20; 8:27,38,41; 9:14,30,32,38; 11:31-32; 16:18; 17:12; 19:2,7; 22:63; 23:50; 24:4,19. Joh 1:30; 4:16-18; 6:10. Apg 1:10-11,16,21; 2:5,14,22,29,37; 3:2,12,14; 4:4; 5:1,9-10,14,25,35-36; 6:3,5,11; 7:2,26; 8:2-3,9,12,27; 9:2,7,12-13,38; 10:1,5,17,19,21-22,28,30; 11:3,11-12,20,24; 13:6-7,15-16,21-22,26,38; 14:8,15; 15:7,13,22,25; 16:9; 17:5,12,22,31,34; 18:24; 19:7,25,35,37; 20:30; 21:11,23,26,28,38; 22:1,3-4,12; 23:1,6,21,27,30; 24:5; 25:5,14,17,23-24; 27:10,21,25; 28:17. Rom 4:8; 7:2-3; 1 Kor 7:2-4,10-11,13-14,16,34,39; 11:3-4,7-9,11-12,14; 13:11; 14:35; 2 Kor 11:2; Gal 4:27; Ef 4:13; 5:22-25,28,33; Kol 3:18-19; 1 Tim 2:8,12; 3:2,12; 5:9; Tit 1:6; 2:5; Jak 1:8,12,20,23; 2:2; 3:2; 1 Petr 3:1,5,7; Upp 21:2.

gennaô (avla/föda) (i NT + exempel i GT) Syr 14:18; Matt 1:16,20; Luk 1:35; Joh 1:12-13; 1 Joh 2:29; 3:9; 4:7; 5:1,4 – 1 Mos 4:18; Esra 10:44; Jes 66:9; Tobit 1:9; 1 Mack 2:7; Syr 41:9; 49:15; Baruk 3:26; Matt 1:2-15; 2:1,4; 19:12; 26:24; Mark 14:21; Luk 1:13,57; 23:29; Joh 3:3-8; 8:41; 9:2,19-20,32,34; 16:21; 18:37; Apg 2:8; 7:8,20,29; 13:33; 22:3,28; Rom 9:11; 1 Kor 4:15; Gal 4:23-24,29; 2 Tim 2:23; Filemon v 10; Hebr 1:5; 5:5; 11:12,23; 2 Petr 2:12; 1 Joh 5:18.

didômi (ge) (Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:13; Joh 1:12; 1 Joh 3:1 - Ester 1:1q(A16); 2:3,9; 3:10; 4:8,17s(C24); 6:9; 7:3; 8:2; Tobit 1:7-8,13,17; 2:12,14; 3:4,17; 4:16-17,19; 5:2-3,7,10,15,20; 6:14; 7:9-10,17; 9:2,5-6; 10:2; 12:2-3; Judit 2:7,11; 7:21; 8:19; 9:3,9; 10:5,8,12; 11:15; 12:3; 15:11-12; 16:17,19; 1 Mack 2:7,50; 6:15,58; 8:7-8,26,28; 10:8,28,32,36,39-40,44-45,54,60,89; 11:9-10,12,23,37,50,58; 12:4,25,43; 14:8; 15:35,38; 16:19; 2 Mack 1:3; 2:2; 4:30,34; 7:30; 8:23; 12:11; 13:14,22; 15:15,33. Salomos Vishet 3:14; 7:7,15,17; 9:4,17; 10:2,10,14; 11:4; 12:9; 14:3; 18:4; Syr Prologen; 1:12; 6:37; 7:31; 9:2,6; 10:28; 11:17; 12:4-5,7; 14:13,16; 15:17; 17:2,6; 18:28; 20:15; 26:3; 30:11; 35:9(12); 36:15(18); 37:21; 38:6,11,26-28; 42:7; 43:33; 44:23; 45:5,7,17,20-21,26; 46:9; 47:5; 49:5; 50:23; 51:17,22,30; Baruk 1:12,18,20; 2:4,10,21,31,35; 3:7,27,37; 4:3; Jeremias brev v 34,52; Bel och Draken v 22. Joh 1:17,22; 3:16,27,34-35; 4:5,7,10,12,14-15; 5:22,26-27,36; 6:27,31-34,37,39,51-52,65; 7:19,22; 9:24; Joh 10:11(P45,א*); Joh 10:15(P45,66,א*); Joh 10:28-29; 11:22,57; 12:5,49; 13:3,15,26,29,34; 14:16,27; 15:16; 16:23; 17:2,4,6-9; Joh 17:10(א,*א); Joh 17:11-12,14,22,24; 18:9,11,22; 19:3,9,11; 21:13. 1 Joh 3:23; 4:13; 5:11,16,20; Upp 1:1; 2:7,10,17,21,23,26,28; 3:8-9; 4:9; 6:2,4; 7:2; 8:2-3; 9:1,3,5; 10:9; 11:1-3,13,18; 12:14; 13:2,4-5,7,14-16; 14:7; 15:7; 16:6,8-9,19; 17:13,17; 18:7; 19:7-8; 20:4,13; 21:6.

exousia (/rättslig/ myndighet) (i NT + exempel i GT) Dan 7.27; 1 Mack 1:13; Salomos Vishet 16:13; Matt 28:18; Luk 10:19; Joh 1:12; Apg 26:18 – 2 Kung 20:13; Ester 4:17b/C2; Ps 114:2; 136:8-9; Dan 3:30; 4:14(17); 7:14; Tobit 2:13; 7:10; Judit 8:15; 1 Mack 1:13; 6:11; 10:6,8,32,35,38; 11:58; 14:4; 2 Mack 3:24; 7:16; Salomos Vishet 10:14; Syr 9:13; 10:4; 17:2; 30:11; 33:20; 45:17. Matt 7:29; 8:9; 9:6,8; 10:1; 21:23-24,27; Mark 1:22,27; 2:10; 3:15; 6:7; 11:28-29,33; 13:34; Luk 4:6,32,36; 5:24; 7:8; 9:1; 12:5,11; 19:17; 20:2,8,20; 22:53; 23:7; Joh 5:27; 10:18; 17:2; 19:10-11; Apg 1:7; 5:4; 8:19; 9:14; 26:10,12. Rom 9:21; 13:1-3; 1 Kor 7:37; 8:9; 9:4-6,12,18; 11:10; 15:24; 2 Kor 10:8; 13:10; Ef 1:21; 2:2; 3:10; 6:12; Kol 1:13,16; 2:10,15; 2 Thess 3:9; Tit 3:1; Hebr 13:10; 1 Petr 3:22; Upp 2:26; 6:8; 9:3,10,19; 11:6; 12:10; 13:2,4,7,12; 14:18; 16:9; 17:12-13; 18:1; 20:6; 22:14.

thelêma (vilja) (i NT + exempel i GT) Ps 28:7; Dan 11:3 (Theod); Luk 23:25; Joh 1:13 - 2 Sam 23:5; Ester 1:8; Ps 1:2; 40:8(9); 103:21; Pred 5:3(4); 12:1; Jes 44:28; Dan 11:16; Mal 1:10; 1 Mack 3:60; 2 Mack 1:3; Syr 32:17. Matt 6:10; 7:21; 12:50; 18:14; 21:31; 26:42; Mark 3:35; Luk 11:2(א,*א,A); 12:47; 22:42; Joh 4:34; 5:30; 6:38,40; 7:17; 9:31; Apg 13:22; 21:14; 22:14; Rom 1:10; 2:18; 12:2; 15:32; 1 Kor 1:1; 7:37; 16:12; 2 Kor 1:1; 8:5; Gal 1:4; Ef 1:1,5,9,11; 2:3; 6:6; Kol 1:1,9; 4:12; 1 Thess 4:3; 5:18; 2 Tim 1:1; 2:26; Hebr 10:7,9-10,36; 13:21; 1 Petr 2:15; 3:17; 4:2,19; 2 Petr 1:21; 1 Joh 2:17; 5:14; Upp 4:11.

lambanô (ta) (i Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Tobit 4:12(BA); 6:16; Salomos Vishet 8:18; Baruk 1:2; 3:29; Joh 1:12; 1 Joh 2:27 – Ester 6:11; 8:2; Tobit 5:2-3; 6:13,17; 7:10; 8:2,7,21; 9:5; 11:15; 12:4; Judit 1:15; 8:21; 12:15,19; 14:1; 15:11; 16:8,19; 1 Mack 1:21,23; 2:54,56; 3:12; 4:18,23,47; 5:22,28; 6:12; 7:47; 8:7-8; 9:40; 10:42; 11:48,56; 12:8; 13:25; 14:5; 2 Mack 1:14,19; 4:32,34; 5:11; 8:20,25; 9:5; 10:3,30; 12:12,35; 13:22; 14:5,19,26; 15:16; Salomos Vishet 5:16; 11:12; 13:13; 15:8; Syr 4:31; 14:16; 29:5; 46:19; Baruk 1:8; 2:17; Bel och Draken v 27. Joh 1:16; 3:11,27,32-33; 4:36; 5:34,41,43-44; 6:7,11,21; 7:23,39; 10:17-18; 12:3,13,48; 13:4,12,20,30; 14:17; 16:14,24; 17:8; 18:3,31; 19:1,6,23,27,30,40; 20:22; 21:13; 1 Joh 3:22; 5:9; 2 Joh v 4,10; 3 Joh v 7; Upp 2:17,28; 3:3,11; 4:11; 5:7-9,12; 6:4; 8:5; 10:8-10; 11:17; 14:9,11; 17:12; 18:4; 19:20; 20:4; 22:17.

sarx (kött) (i Synoptikerna, Joh, Apg, Joh 1-3, Upp + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 7:1; Syr 14:18; 17:31; Matt 26:41; Joh 1:13; 1 Joh 4:2 - Judit 16:17; 1 Mack 7:17; 2 Mack 9:9; Syr 1:10; 13:16; 14:17; 17:4; 18:13; 23:17; 25:26; 38:28; 39:19; 40:8; 41:4; 44:18,20; 45:4; 46:19; Baruk 2:3. Matt 16:17; 19:5-6; 24:22; Mark 10:8; 13:20; 14:38; Luk 3:6; 24:39; Joh 1:14; 3:6; 6:51-56,63; 8:15; 17:2; Apg 2:17,26,31. Rom 1:3; 2:28; 3:20; 4:1; 6:19; 7:5,18,25; 8:3-9,12-13; 9:3,5,8; 11:14; 13:14; 1 Kor 1:26,29; 5:5; 6:16; 7:28; 10:18; 15:39,50; 2 Kor 1:17; 4:11; 5:16; 7:1,5; 10:2-3; 11:18; 12:7; Gal 1:16; 2:16,20; 3:3; 4:13-14,23,29; 5:13,16-17,19,24; 6:8,12-13; Ef 2:3,11,14; 5:29,31; 6:5,12; Fil 1:22,24; 3:3-4; Kol 1:22,24; 2:1,5,11,13,18,23; 3:22; 1 Tim 3:16; Filemon v 16; Hebr 2:14; 5:7; 9:10,13; 10:20; 12:9; Jak 5:3; 1 Petr 1:24; 3:18,21; 4:1-2,6; 2 Petr 2:10,18; I Joh 2:16; I Joh 4:3(א,*א); II Joh v 7; Judas v 7-8,23; Upp 17:16; 19:18,21.

teknon (barn) (i NT + exempel i GT) Ordsp 30:4; Mark 10:24; Luk 7:35; 15:31; Joh 1:12; 1 Joh 3:1-2,10 – 1 Mos 3:16; Ps 34:11(12); Jes 63:8; Joel 2:23; Sak 9:13; 1 Mack 1:38; Salomos Vishet 16:21; Syr 2:1; Baruk 4:19,21,25. Matt 2:18; 3:9; 7:11; 9:2; 10:21; 15:26; 18:25; 19:29; 21:28; 22:24; 23:37; 27:25; Mark 2:5; 7:27; 10:29-30; 12:19; 13:12; Luk 1:7,17; 2:48; 3:8; 11:13; 13:34; 14:26; 16:25; 18:29; 19:44; 20:31; 23:28; Joh 8:39; 11:52; Apg 2:39; 7:5; 13:33(34); 21:5,21; Rom 8:16-17,21; 9:7-8; 1 Kor 4:14,17; 7:14; 2 Kor 6:13; 12:14; Gal 4:19,25,27-28,31; Ef 2:3; 5:1,8; 6:1,4; Fil 2:15,22; Kol 3:20-21; 1 Thess 2:7,11; 1 Tim 1:2,18; 3:4,12; 5:4; 2 Tim 1:2; 2:1; Tit 1:4,6; Filemon v 10; 1 Petr 1:14; 3:6; 2 Petr 2:14; 1 Joh 5:2; 2 Joh v 1,4,13; 3 Joh v 4; Upp 2:23; 12:4-5.


Ytterligare studier:

Ps 79:9; 89:6(7); Salomos Vishet 2:16; 5:5; Baruk 4:2; Joh 2:23; 3:3,14-18; 5:17; 7:39; 17:13; 19:27; 20:31; Rom 8:14; 9:16; Gal 4:5; Ef 1:5; Jak 1:18; 1 Petr 1:23; 2 Petr 1:4; 1 Joh 3:23; Upp 3:3; 10:9.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

Gordon D. Kirchhevel "The Children of God and the Glory That John 1:14 saw" Bulletin for Biblical Research 6 (1996): 87-93.

Judith Lieu "Authority to Become Children of God: A Study of 1 John"; (The Journal) Novum Testamentum 23 (1981): 210-238.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

J.J.J.V. Rensburg "The Children Of God In Romans 8"; Neotestamentica 15 (1981): 139-179.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-16; 2009-12-04; 2012-12-18; avslutande version 2017-08-29)

Tillbaka till Start

1:14a Och Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): Och '-n utsaga'/utsagan kött blev och bodde-i-(ett)-tält i oss.


1883: Och Ordet vardt kött, och han bodde bland oss.

1541(1703): Och Ordet wardt kött, och bodde ibland oss.

LT 1974: Och Kristus antog vår mänskliga natur och bodde här bland oss på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abram) ‘fick ... att stå’/’satte upp’ sitt tält (med) Betel enligt/’mitt emot’ hav och Ai enligt/’mitt emot’ uppstickande/soluppgång, och där byggde han ett offeraltare åt Herren och kallade uppå, uppå Herrens namn. (1 Mos 12:8b, Grekiska GT)

(Lot) bodde i ett tält i Sodom (1 Mos 13:12, Grekiska GT)

(Isak) byggde ett offeraltare (i Beer-Seba) och kallade på Herrens namn och anbringade/'slog upp' sitt tält där. (1 Mos 26:25a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra en helig plats (ett tält; jfr 2 Mos 26:9) åt Mig, och Jag skall skådas i/bland er.” (2 Mos 25:8, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel: "Ni skall äta slaktkött) en månad av dagar, ända till det – alltefter omständigheterna – må komma ut, ut ur era näsborrar, och det skall för er vara ’in i’/’avsett för’ kolera, eftersom ni inte har lytt Herren som är i/bland er." ... Och de begravde det begärlystna folket där. (4 Mos 11:20a,34b, Grekiska GT)

(Herren sade till Salomo:) “Jag skall slå upp ett tält i en mitt av Israels söner, och Jag skall inte helt och hållet lämna folket, Mitt Israel, i ’(en plats)’/sticket.” (1 Kung 6:13, Grekiska GT)

(David) gjorde platsen redo för Guds kista/ark, och han gjorde ett tält till den. (1 Krön 15:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “I/på den där dagen skall Jag få Davids tält, det som har fallit (och är fallet), att stå upp.” (Amos 9:11a, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Tobit sade till Jerusalem: "Herrens) tält må åter byggas åt Dig i sällskap med fröjd." (Tobit 13:10b eller 13:11b)

(Salomo sade:) ”I en moders underliv skulpterade/formades kött” (Salomos Vishet 7:1b)

(Salomo sade till Herren: “Templet var) en efterbildning av ett heligt tält, som Du före/’i förväg’ hade gjort redo från en början.” (Salomos Vishet 9:8b)

(Gud sade till Visheten:) “Slå upp ett tält i Jakob, och 'ärv helt och hållet'/’ha arvedelen’ i Israel.” (Syr 24:8b)

(Gud) gav (visheten) till Sin pojke Jakob och till Israel, han som hade varit (och var) välkomnad av Honom. Efter det här skådades hon uppå jorden och ’vände tillbaka tillsammans med’/umgicks i/bland människorna. (Baruk 3:37b-38)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus sade till Jesus:) “Det är fint för oss att vara här. Om Du vill, skall jag göra tre tält här, ett till Dig och ett till Mose och ett till Elia.” (Matt 17:4b)

(Maria) födde fram sin förstfödde son (Jesus). (Luk 2:7a)

Varje/allt kött kommer att skåda Guds räddningsmedel. (Luk 3:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "En ande har inte kött(plural)/köttbitar (P75, א*) och skelettben/ben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har." (Luk 24:39b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

De är inte avlade ut ur blod eller ut ur kötts vilja eller ut ur en mans vilja utan ut ur Gud. (Joh 1:13)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Framför allt liknar (Johannes) Jesu ankomst vid hur Guds härlighet steg ned över tabernaklet, fyllde det och ”bodde” där (jfr 2 Mos 40:34f). Denna gång är det Sonen som förkroppsligar Toran (= Guds Ord) och blir det enkla tält som rymmer Faderns himmelska, nedbländade härlighet på jorden. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 127)

”Ordet blev människa.” ... Detta är 1981 års (bibelöversättnings) något kringgående formulering. Ordet får inte längre vara kött. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 388; författaren född år 1905 i Huskvarna öster om Jönköping i Sverige)

I prologen till Johannesevangeliet använder inte Johannes ordet ”anthropos”, människa, utan han använder termen ”sarx”, Joh 1:14. Det är oerhört betydelsefullt, för det ger uttryck för en tanke, som kan spåras igenom hela NT: betydelsen av det lekamliga hos Guds inkarnerade Son. Många kända teologer understryker betydelsen av att ordet ”kött” behålls här. Domprosten (i Roskilde) C Skovgaard-Petersen skriver: ”Ordet blev kött. Det är kort. Det är klart. Det är enastående i sin kraft. Med ett hammarslag naglar uttrycket fast för alla tider det som gör kristendomen till kristendom, undret i Jesu person, det under som alla andra under strömmar ut ur.” (Studiebibeln V:834; Carl Skovgaard-Petersen född år 1866 i Köpenhamn, Danmark)

Ordet ... uppslog sitt tält ibland oss. Derigenom uppfylldes, hwad som war förut antydt med Guds tält eller tabernaklet i Gamla Testamentet. Herren bebodde det tältet midt i sitt folks läger. Samma tält uppfylldes med Guds härlighet wid dess inwigning (2 Mos. 40:34). (Peter Fjellstedt "Biblia" s 239)

(Vid kyrkomötet i Nicaea år 787) anfördes ur teologisk synpunkt, att anblicken af en bild, framställande Kristus i hans mänskliga gestalt, var ett stöd för den trossats, att "ordet vardt kött och bodde ibland oss". Kyrkomötet uttalade evig fördömelse öfver de förre bildfientlige patriarkerna, förklarade det föregående kyrkomötet för ett kättaremöte och uttalade anathema öfver alla, som vågade följa de å detsamma fattade besluten. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 147; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Vad var då det tabernakel i vilket (Ordet) bodde? Hör vad Profeten säger: ”Jag skall resa upp det Davids tabernakel som har fallit.” (Amos ix. 11) Det hade verkligen fallit, vår natur hade fallit ett obotligt fall och behövde bara denna mäktiga Hand. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:39; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Guds Ord blev kött för att kunna visa köttets uppståndelse och bli den förste av alla i himlen. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 39; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Johannes lämnar oss inte i ovisshet om vem Jesus var och är. Han ger oss ett klart vittnesbörd: ”Ordet var Gud, och Ordet vart kött.” Det är Jesu väsens hemlighet: sann Gud och sann människa. ... Inför Kristi eviga gudom och hans människoblivande i tidens fullbordan må också vi tillbedja. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 8-9)

Den som är förtrogen med Gamla testamentet upplever avståndet mellan begreppen ”Guds Ord” och ”kött” särskilt starkt: ”Allt kött är såsom gräs – Gräset torkar bort – Men Guds Ord förbliver evinnerligen.” Hur oerhörd är då inte formuleringen: ”Ordet vart kött.” ... Kristi sanna gudom och sanna mänsklighet är en förutsättning för hans gärning som medlare mellan Gud och människor. Inkarnationen och återlösningen hör nära samman. Att hans död och uppståndelse kan vara av så avgörande betydelse beror på att han är gudamänniskan. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 44-45)

(Norrahammar) Tiderna hade nu (i mitten av 1930-talet) förändrats, trenden gick mot ökade fritidsaktiviteter och vem skulle haka på tåget om inte (Karl-Gustav Englund i Norrahammar). Han startar således K.G. ENGLUNDS TÄLTINDUSTRI. Några stora lokaler erfordrades inte för tillklippning av tältduken, när man hade en stor gräsmatta att tillgå. Pyramid, Kojan och Björnen var namn som skulle locka scoutförbund och enskilda att köpa tält. Förutom tält fanns det trädgårdsparasoller, hängmattor, badkappor m.m. att köpa för fritidslystet folk. För oss (år 2000) med dagens penningvärde verkar priserna minst sagt humana. Vad sägs exempelvis om att köpa turisttältet Björnen för 29:50 kronor. Fastsydd botten gick också att få, men mot en merkostnad av 6:75 kronor. (Gerhard Johansson "K.G. Englund" s 111)

(Norrahammar, Hovslätt) Småländska Sömnadsindustrin var en tältindustri som längst kunde stå emot trycket från in- och utländska konkurrenter. Den startades upp av Johan Eskil Fredriksson den 25 februari 1926. Ursprungligen var firmanamnet Smålands Sömnadsindustri och det var inte tält, som var produkten från början utan täcken och andra textila varor. . . . Ytterligare en firma inregistrerades 1932 med namnet Fabriks & Vävnadsnederlaget, Norrahammar. Firman togs ur registret 1953. I början av 1930-talet startar Eskil Fredriksson ännu en firma tillsammans med sin bror Edvin Fredriksson under namnet Svensk Tältindustri, Bröderna Fredriksson. Ändamålet med firman var "att bedriva tillverkning och försäljning av tält m.m. jämte därmed förenlig verksamhet". Det var alltså denna firma, som ursprungligen tog upp tälttillverkning, men som senare övergick till företaget Småländska Sömnadsindustrin, när Svensk Tältindustri upphörde i augusti 1945. I en byggnad vid Hantverkargatan, invid Palms industrier, bedrev man under många år tillverkning av tält, täcken m.m., innan man byggde ny fabrik på örnabergsområdet. . . . Småländska Sömnadsindustrin upphörde 1987. . . . 19 mars 1936 inregistrerar (Edvin Fredriksson) en ny firma, Norrahammars Vävnads- och Tältindustri, Edvin Fredriksson, som trots namnet blir förlagt till Hovslätt. . . . Med produkter som campingtält, täcken och madrasser blir han nu konkurrent till brodern Eskil. I praktiken upphörde företaget under 1950-talet, men firman avregistrerades inte förrän i januari 1973. Slättens Industrier räknar sin start från juni 1932. Det var emellertid under ett annat namn som verksamheten startades upp, nämligen Slättens Tältsömnad, Åslund och Karlsson. . . . Den första verksamheten hade man i den gamla Barnarpsskolan, som utrymdes i samband med att den nya Barnarpsskolan kom till 1932. . . . Kompanjonskapet med Johan Åslund upphörde 1938, då denne byggde egen fabrik längre upp vid Barnarpsvägen med namnet Åslunds Tältindustri. Samtidigt inregistrerade Karl Karlsson en ny firma med namnet Slättens Parasoll & Markisfabrik, Karl Karlsson den 25 november 1938. Huvudprodukterna blev nu tält och parasoller. I april 1942 byttes namnet till Slättens Parasoll & Markisfabrik, Karl Erenhag (Karl Karlssons nya namn). . . . Produktsortimentet hade med tiden utökats och i januari 1946 var det dags att ändra till ett mer heltäckande namn på verksamheten. I registret blev namnet längre än i folkmun, nämligen Slättens Industrier Norrahammar, Karl Erenhag. . . . Johan Åslund avlider 1945, men makan Svea Åslund driver framgångsrikt rörelsen vidare under det 10 november 1954 inregistrerade namnet Slättens Tältsömnad, Svea Åslund. . . . Fabriken upphörde 1973. . . . 31 augusti 1935 inregistrerades (en firma) under namnet Industri & Partinederlaget K-G Englund. . . . Katalogen från 1935 uppvisar förutom tält också andra artiklar såsom badkappor, hängmattor och trädgårdsparasoller. . . . Som framgått av artikeln fanns det flera verksamheter i samma bransch på orten. För att inte riskera att beställningarna gick till annan tillverkare, fanns i förordet till katalogen följande: "Vi bedja Eder ej förväxla vår över hela landet välkända firma med andra på platsen." Ny firma inregistrerades 22 november 1937 med namnet K-G Englund med avsikt att bedriva syfabrik och handel. . . . Just när verksamheten fått luft under vingarna utbryter världskrig nr 2. Importen stryps och fabriken måste läggas ner på grund av materialbrist. . . . På 1980-talet ökade konkurrensen alltmer beträffande campingartiklar och trots att husvagnsägarna ökade i stort antal och därmed husvagnstälten, så gick tältindustrin i Norrahammar definitivt i graven 1987. (Gerhard Johansson "Norrahammar - en gång ett centrum för tältindustri" s 81-86)

(Skillingaryd) Ett ovanligt ljusfenomen visade sig på himlahvalfvet vid niotiden i lördags kväll öfver Skillingaryd. I zenit syntes ett starkt ljust parti under egendomliga former, från hvilket ljusa strålar spredo sitt skimmer åt alla håll sänkande sig ända ned till horisonten, bildande liksom ett utspändt tält med jordytan till golf. Fenomenet syntes i sin fulla glans blott en kort stund. (Jönköpings-Posten 1909-09-27 "Liksom ett nedsänkt, utspändt, ljust tält")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Att (Ordet) ”tältade” bland människor anspelar på hur Gud visade sig för israeliterna under ökenvandringen i den tälthelgedom som de medförde, 2 Mos 25f. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 24; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Jfr ”Jesus sade: ’Saligt är det lejon, som människan äter upp, och lejonet blev människa, och förbannad den människa som lejonet äter upp, och lejonet blev människa.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 7; jfr Joh 6:51-56; Upp 5:5-6, 20:9; s 133: ”Troligen rymmer logiet ett skrivfel i koptiskan: den avslutande meningen bör vara: ’ ... och människan blir lejon’, inte tvärtom.”)

Jfr ”Jesus sade: ’Jag trädde in mitt i världen, och jag uppenbarade mig för dem kroppsligen (ordagrant: i kött).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 59, Thomasevangeliet log. 28:1)

Kristus är det fullkomliga uttrycket för Gud i mänsklig form. ("Life Application Study Bible, Gospel of John" s 20; kommentar till Joh 1:14)

Han sände inte tekniskt bistånd till vår underutvecklade värld, inte ängeln Gabriel och ett team experter. Han sände oss inte änglarnas avlagda kläder eller mat från deras överskottslager. Han kom själv! Genom att lida med oss blev han vår glädje. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 35; citat ”Afrikansk författare”)

Människan lever i tält, vandringsman och nomad, har ingen varaktig stad på dessa jordiska fält. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 100; citat Nils Bolander)

Då Ordet blev kött, innebär inte detta att han upphörde att vara Gud. Han kunde avkläda sig sin yttre härlighet, han kunde förkläda sin gudom, han kunde dölja sin allmakt, men Gud kan inte upphöra att vara Gud. ... Jesu mänsklighet är lika sann som hans gudom. ... Doketisterna lärde att Jesu lekamen inte var en verklig kropp utan endast föreföll att vara så. ... Mot denna bakgrund blir det oerhört betydelsefullt att Johannes använder ordet kött (sarx), inte bara människa (antropos) då han skriver om Guds Sons människoblivande. (Studiebibeln II:471-477)

Se Konungen skall komma genom tiderna sänd till att vara här i köttet och döma vid tidens slut. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; Sibyllinsk profetia)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Indien: Dhanora i centrala Indien sydost om Nagpur. Sverige: Jönköping) Det hade nyligen (1949) kommit missionärer från Sverige (till Dhanora i Indien), och det gjorde, att varken svensk ost eller medvurst saknades (på julbordet). Den sistnämnda var tillverkad i själva Jönköping. ... Så gick vi till vila och drömde under julnattens timmar om att man var i Sverige och firade julafton. Någon verklig stillhet blev det dock inte, ty de kristna indierna har för sed att vara uppe och sjunga under julnatten. Åter och åter kom de till min dörr och sjöng den ena vackra julsången efter den andra. Det var röster av både män, kvinnor och barn. ... Långt efter det sången förklingat, ljöd en del av dess säregna toner i mitt inre. En av dem lydde ungefär så här: ”Himmelens glädje han lämnat, änglars och gudars värld. Fattig, ja, fattig han blivit, Skaparen av denna värld. ... Runt hela jordens ring utbristen: ’Ära ske Jesus Krist!’ Kommen, ja, han är kommen, Skaparen av denna värld.” Och kören sjöngs om och om igen, som om man aldrig ville tröttna: ”Kommen, ja, han är kommen, Skaparen av denna värld.” (Enok H Skooglund "Västerut-Österifrån" s 92-93)

Evangelisten har sannolikt valt detta uttryck ”slog upp sitt tält” med hänsyftning på Jehovahs boende i förbundets tält öfver nådestolen midt ibland Israel (2 Mos 25:8; 29:45; 3 Mos 26:11). (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 398)

(Sverige: Lund) I söndags gjorde jag, eller rättare min hustru, ett afskedskalas. Det var en vänskapens begrafningsfest. . . . De ömma vännerna åto och drucko och vore glade. Jag var det äfven; ty jag slipper nu att se dem vidare, i mitt hus åtminstone. Men nu börjar väl snart hämndeverket. Tacksamhet, saknad, vänskap blifva snart liksom "Ordet" hos Johannes, som "vardt kött", och lägges för min skuld för på fat och tallrikar. Icke heller kommer "Andan" att saknas: men här i staden är all "Esprit" tappad på buteljer. . . . Ack! Jag längtar hädan. Det är pest i luften som jag andas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 50; brev från Lund den 16 mars 1826 till Martina von Schwerin)

(Kristus) klädde sig med kött, för att Han inte, genom att möta människor med den avtäckta gudanaturen, skulle kunna fördärva dem alla. ... Han skulle ha tillintetgjort alla, emedan ingen skulle ha kunnat utstå mötet med detta oförlikneliga ljus. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:26; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Mästaren tog på Sig en tjänares gestalt. Ty Han blev Människoson, Han som var Guds egen Son, för att Han skulle kunna göra människors söner till Guds barn. Ty när det höga förenar sig med det låga berör (detta) inte alls dess egen heder, allt under det att det höjer upp det andra från dess djupa låghet; och så var det också för Herren. Han förminskade inte i något Sin egen Natur genom denna nedlåtenhet, utan upphöjde oss som alltid hade suttit i onåd och mörker till en outsäglig härlighet. Det kan sålunda vara som med en kung, då denne med intresse och vänlighet samtalar med en fattig, enkel människa, att han inte alls vanärar sig själv och ändå gör att den andre blir iakttagen av alla och ryktbar. Om nu i fallet med människors tillfälliga värdighet samvaron med en oansenligare person på intet sätt skadar den mer ärbare, hur mycket mindre kan det göra så då det gäller det enkla och välsignade Väsen som inte har något tillfälligt (i sig) eller är underordnad växt eller sönderfall utan har alla goda ting starka och bestämda för alltid. Så när du hör att ”Ordet blev kött”, låt dig inte förvirras eller slås ned. Ty detta Väsen föll inte från vad Det var in i kött – det är verkligen inte fromt att tänka så – utan allt under det att Det fortsatte (att vara) vad det är, tog Det så på Sig en tjänares gestalt. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:38-39; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(Rom) Julen, firandet av Jesu födelse, blev först infört i Rom år 336 och blev sedan allmän i hela kyrkan. Som förberedelse till julen införde man redan på 400-talet en särskild adventstid, som var en fastetid. Julen och påsken blev nu de viktigaste fasta punkterna i årets firande. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 195; Prästerskap och gudstjänst)

(Romarriket, Deva/Chester söder om Liverpool i England) När de stora förföljelserna mot de kristna ägde rum (vid mitten av 200-talet) under kejsar Decius, måste varje person, som på något sätt misstänktes vara smittad av de kristna lärorna, under offentlig kontroll offra till de hedniska gudarna, och erhöll därefter en av kontrollanterna föreskriven attest på riktigt fullgjort offer. Alla dessa attester ha ungefär samma lydelse, de äro tydligen i förväg utskrivna "en masse", såsom ett slags blanketter, där vederbörande blott hade anteckna namn och data: "Till uppsyningsmännen över offren. Från Aurelius Diogenes, Satabos' son, 72 år gammal, med en vårta på högra ögonbrynet. Såsom jag städse offrat åt gudarna, så har jag också nu under eder uppsyn offrat enligt föreskrifterna, framburit dryckesoffer och smakat av offerdjurens kött. Därför beder jag eder, att I måtten intyga detta. Leven väl. Jag, Aurelios Diogenes, inlämnar denna ansökan. - Därunder står (på denna sten i Chester) med annan stil: "Jag har sett att han offrat", och därtill tjänstemannens namn. (Claes Lindskog "Vad Egyptens parpyrer berätta" s 177-178; Decius född cirka år 201 i Budalia i Romerska riket, nuvarande år 2007 Martinci nordväst om Belgrad i Serbien)

(Jesus Kristus) blev underkastad förgängelse, för att Han skulle kunna befria våra själar från död och förgängelse och bota dem och upprätta dem till hälsa, när de var fördärvade av gudlöshet och onda begär. (Ignatius, The Anti-Nicene Fathers Vol I s 52; författaren född cirka år 35 alternativt år 50 i Antiokia i norra Syrien)


Sångarna:

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss, kom till vår jord. Kristus är hans namn. Så Gud sig härlig för all världen visar. (J Wade-E Norberg: Psalmer och Sånger 122:3a)

Nådens under här vi sett, Af Guds Anda är det skedt: Ordet, utaf Fadern födt, har i tiden blifvit kött. (M Luther-Olaus Petri-JO Wallin: Psalm 58:2; jfr Psalmer och Sånger 112:2)

Haf tröst, Mitt bröst! Gläds, att Ordet Kött är vordet, Gud förklarad, Och hans kärlek uppenbarad. (SJ Hedborn: Psalm 69:2b, Sång 33:2b)

Ende sonen, mänska vorden; Gud, i köttet uppenbar; Herden som ett får af hjorden Själf vår sveda på sig tar; Gud, i nåd och kärlek stor, Kommer ned och bland oss bor. (AK Rutström: Sång 38:2)

Det skedde för mig, Att Gud uti kött uppenbarade sig, Att himlarnas Herre på jorden blef träl, Helt fattig och plågad för syndares väl. Det undret, min Jesus, ju skedde för mig; Ty tackar jag dig! (MB Malmstedt: Sång 71:1)

Höd dig, min själ, mot himlen klar, Flyg högt på glädjens vingar! Nu Herrens nåd är uppenbar Och oss det budskap bringar, Att där i fjärran Juda-land, Vid Kidrons bäck, vid Jordans strand, Har skett ett saligt under. Ty Ordet nu är vordet kött: Ett gudabarn åt oss är fött, Som bräcker ondskans funder. (JB Gauffin: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 98:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett upprättelseperspektiv kommer vi att se hur det kött som var sänt av Gud och som orsakade död i öknen nu ger liv. Jämför Joh 6:51.

Som främlingen Lot (1 Mos 19:9) bodde i ett tält i Sodom, så bor Jesus som en främling i ett tält bland människor i en stad och i ett land som kan jämföras med Sodom. Jfr Joh 1:11 och Upp 11:8. Jesus kan också jämföras med partriarkerna Abraham, Isak och Jakob/Israel, som alla bodde i tält. Det gjorde också Herren i öknen. Vi ser alltså hur Jesus vandrade tillsammans med Lot och patriarkerna men också att Han är Herren själv.


Paulus sade till de troende i Filippi: "Då (Jesus Kristus) ’började under’/var i Guds utformning, anförde Han inte att vara jämställd (med) Gud (som) ett bortrövande emellertid/utan tömde Sig själv, då Han hade tagit en slavs utformning, då Han hade blivit ’i en likhet av’/’en som liknade’ människor." (Fil 2:6-7a)

Emedan de små pojkarna och flickorna så hade (och hade haft) något gemensamt (med) blod och kött, hade och/också Sonen, på ett sätt nästan likt (det), ’i sällskap med’/’del av’ samma ting. (Hebr 2:14a)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)


Grekiska ord:

skênoô (bo i ett tält) (i NT + ett exempel i GT) 1 Mos 13:12; Joh 1:14 - Upp 13:6; 21:3.


Ytterligare studier:

1 Mos 35:21; 2 Mos 29:46; 2 Sam 7:2; 1 Krön 11:1; Hes 37:27-28; Sak 2:13; Salomos Vishet 9:15; Syr 24:10; Matt 1:16,18; Luk 1:31; Joh 6:51; Apg 15:16; Rom 1:1,3; Gal 4:4; Kol 1:22; 1 Tim 3:16; Hebr 8:2; 2 Petr 1:13; 1 Joh 1:1-2; 2 Joh 7; Upp 13:6; 15:5; 19:13; 21:3.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Anthony C. Thiselton "The Meaning of Sarx in 1 Corinthians 5:5: A Fresh Approach in the Light of Logical and Semantic Factors"; Scottish Journal of Theology 26 (1973): 204 -.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Henry R. Moeller "Wisdom Motifs and John's Gospel"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 6.3 (1963): 92-100.

Vemon K. Robbins "The We-Passages in Acts and Ancient Sea Voyages"; Biblical Research 20 (1975): 5-18.

A.B. du Toit "The incarnate word - a study of John 1:14"; Neotestamentica 2.1 (1968): 9-21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-16; 2009-12-07; 2012-12-27; 2014-03-16; avslutande version 2017-08-29)

Tillbaka till Start

1:14b-15 Och vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. Johannes är vittne med anledning av Honom. Och han har utropat (och utropar) och säger: "Den här var (hela tiden) * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste … ."

Ord för ord: 1:14b (14 ord i den grekiska texten) och vi-betraktade '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen hans, (en)-härlighetsglans som (en)-enda-avkomlings från-sidan-av (en)-faders fylld-med fröjdbringande-(nåd) och sanning 1:15 (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) Johannes är-vittne med-anledning-av honom och (han)-har-utropat-(och-utropar) sägande: den-här var-(hela-tiden) den-(som) bakom mig kommande (den)-som framför mig har-blivit-(och-blir), eftersom förste min (han)-var-(hela tiden)


1883: Full af nåd och sanning, och vi skådade hans härlighet, såsom den af Fadern enföddes härlighet. Johannes vittnar om honom och ropar, sägande: ”Denne var det, om hvilken jag sade: den som kommer efter mig, han har varit före mig, ty han var förr än jag.

1541(1703): Och wi sågom hans härlighet, såsom enda Sonens härlighet af Fadrenom, full med nåd och sanning. Johannes wittnar om honom, ropar, och säger: Denne waret, om hwilken jag sagt hafwer: Efter mig skall komma, den före mig warit hafwer; ty han war förr än jag;

LT 1974: Han var full av kärlek, förlåtelse och sanning. Och några av oss har sett hans härlighet – den härlighet som tillhör den himmelske Faderns ende Son. Johannes visade människorna på Jesus och sade till folkskarorna: ”Detta är den man som jag talade om när jag sade: ’Någon kommer som är mycket större än jag, för han fanns till långt före mig.’”


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som av Johannes Döparen beskrivs som "min förste" (Joh 1:15,30) benämns i Uppenbarelseboken "den Förste (och den Siste)" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

Jakob skickade bort budbärare framför sig. (1 Mos 32:3a, Grekiska GT)

(Jacob sade till Herren:) "Det är lämpligt för mig (att vara) från/’borta från varje rättfärdighet och från/’borta från’ varje sanning, som Du har gjort för Din pojke/slav." (1 Mos 32:10a, Grekiska GT)

Israel satte (den yngre) Efraim framför Manasse. (1 Mos 48:20b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall tala till farao: ’Detta är vad Herren säger: Israel (är) Min förstfödde son.’” (2 Mos 4:22, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: "Så säger Herren:) 'Varje förstfödd i jord(en)/land(et) Egypten skall komma till ett slut ... men i/bland alla Israels söner skall en hund inte säga/’ge ifrån sig’ ett ljud ... på så sätt att ni må veta så mycket som Herren skall förhärliga från sidan av (sig) ’uppåt en mitt av’/mellan egypterna och Israel.'" (2 Mos 11:5a,7, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren): "Visa mig Din härlighetsglans." ... Och Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 33:18; 34:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Aron och Mirjam:) ”Om det – alltefter omständigheterna – må bli en profet (av/ibland) er åt Herren, skall Jag fås/ge kunskap åt honom i en syn. Jag skall samtala (med) Honom i en sömn. Inte på det här sättet (med) den som ’ger Mig vård’/’har omsorg om Mig’, Mose. Han är trofast i hela Mitt hus. Jag skall samtala (med) honom mun enligt/mot mun, i 'en gestalt'/’ett skådande’ och inte genom gåtor. Och han har skådat Herrens härlighetsglans." (4 Mos 12:6b-8a, Grekiska GT)

(Profeten Elia sade till Herren angående Israel: “Låt) det här folket få kunskap om ... att Du har vänt det här folkets hjärta (till att vara) bakom.” (1 Kung 18:37b, Grekiska GT)

(Ester) talade till (kungen): “Jag skådade dig, herre, som en Guds budbärare, och mitt hjärta oroades från/’beroende på’ fruktan av/för din härlighetsglans, eftersom du är förunderlig, herre, och ditt ansikte (är) ’fyllt upp’/fullt av fröjdbringande (nåder/’nåderika ting’). (Ester 5:2a/D13-14, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren Gud välkomnar barmhärtighet och sanning. Han skall ge fröjdbringande (nåd) och härlighetsglans.” (Ps 84:11a eller 84:12a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lyckligt det folk som har kunskap om ett stridsrop. Herre, de kommer att gå i Ditt ansiktes ljus.” (Ps 89:15 eller 89:16, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Lova Herren, alla nationer(na)! Lova emot Honom, alla folk(en), eftersom Hans barmhärtighet var mäktig emot oss, och Herrens sanning stannar in i (den kommande) tidsåldern.” (Ps 117:1-2, Grekiska GT)

(Visheten sade: "När Herren) (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig." (Ordsp 8:29b-30a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Jag gjordes stor … ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla som hade blivit framför/före mig i Jerusalem.” (Pred 2:9a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Ve en nation (som) ‘är missare (av)’/missar (Mitt mål), ett folk fyllt med missar (av Mitt mål). (Jes 1:4a, Grekiska GT)

Den andre/ene (serafen) utropar (och har utropat) (vänd) i riktning mot den andra och han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): “Helig, helig, helig (är) härskarors Herre. Varje/hela jorden (är) fylld med Hans härlighetsglans.” (Jes 6:3, Grekiska GT)

Herrens härlighetsglans skall skådas, och varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Jes 40:5, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “... Jag är först.” (Jes 48:12a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag kommer (för) att leda/föra tillsammans alla nationerna och tungorna. Och de skall anlända och skåda Min härlighetsglans.” (Jes 66:18b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) "Alla Dina vägar (är) allmosor och sanning. ..." (Tobit 3:2b, BA)

(Tobias, Tobits son, sade till Rafael:) “Jag är en enda avkomling till min fader. …” (Tobit 6:15b)

(Tobit sade till Jerusalem: “Alla de som välkomnar Dig) … kommer att fröjda sig emot/över Dig, då de har betraktat all Din härlighetsglans.” (Tobit 13:14b eller 13:16a, BA)

(Jeremia) kom ut ’in i’/till det berg där Mose, då han hade stigit upp, betraktade Guds arv. (2 Mack 2:4b)

(Judas) kallade dem som var tillsammans med honom till sidan av ... att vänta på den seger som skall vara/komma till dem från sidan av den Allsmäktige. (2 Mack 15:8)

(Salomo sade:) ”De som har övertygats (och övertygas) ’på (Herren)’/’för (Herrens) skull’ är tillsammans med sanning … ty fröjdbringande (nåd) och barmhärtighet (ges) till Hans utvalda.” (Salomos Vishet 3:9)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Det är/finns en skam/blygsel (som ger) härlighetsglans och fröjdbringande (nåd).” (Syr 4:21b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”Människornas) ögon skådade (Herrens) storslagna härlighetsglans.” (Syr 17:13a)

(Visheten sade:) “Mina grenar (är) grenar av härlighetsglans och fröjdbringande (nåd).” (Syr 24:16)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herre, förbarma dig över … Israel, som Du har liknat/’gjort lik’ en först avlad.” (Syr 36:11 eller 36:14)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjdbringande (nåd) (är) som ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ i/med välsignelser.” (Syr 40:17a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herrens) gärning (är) fylld med (Hans) härlighetsglans.” (Syr 42:16b)

(Jesus, Syraks son, sade om Mose:) “Herren) ledde ut ur, ut ur Sig själv en man av barmhärtighet. ... ... Han liknade honom (vid) en härlighetsglans av heliga ... och Han visade Honom Sin härlighetsglans.” (Syr 44:23b; 45:2a,3b eller 45:1a,2b,3b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Hesekiel … skådade ett skådande av härlighetsglans.” (Syr 49:8a)

(Baruk sade till Jerusalem:) “’Sjunk/kläd dig in i (den kommande) tidsåldern i härlighetsglansens behagliga utseende från sidan av Gud. Hölj dig i rättfärdighetens dubbla (mantel), den från sidan av Gud.” (Baruk 5:1b-2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna:) “ … Den som kommer bakom mig är stabilare än mig/jag.” (Matt 3:11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till folkskarorna:) "(Johannes Döparen) är den här med anledning av vilken det har skrivits (och är skrivet): 'Skåda, Jag skickar bort min budbärare före Ditt ansikte, Han som helt och hållet skall bereda Din väg framför Dig.'" (Matt 11:10)

Jesus talade till Sina lärjungar: ”Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – två ut ur/av er tillsammans kommer att (א,* א) höja era röster uppå jorden med anledning av ’varje angelägenhet’/’vad som helst’, som – om alltefter omständigheterna – de må begära, skall det bli/ske för dem från sidan av Min Fader, Den (som är) i himlar(na).” (Matt 18:19b)

(Jesus sade:) “På det här sättet skall de sista vara först och de första sist.” (Matt 20:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må vilja vara först i/bland er, han skall vara er slav, precis som Människans Son.” (Matt 20:27-28a)

Folkskarorna som gick före (Jesus) och de som följde Honom utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Hosanna till Davids Son. Var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn, Hosanna i de högsta tingen!” (Matt 21:9)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Johannes Döparen) kungjorde och sade: "Bakom mig kommer Den (som är) stabilare (än) mig/jag." (Mark 1:7a)

(Jesus sade:) “Av sig själv för/bär jorden frukt; först gräs/strå, därnäst (א*,B*) sädesax, därnäst (א*,B*) fyllt med brödsäd i sädesaxet.” (Mark 4:28)

Herodes/’Herodes män’ ... ’fick makt (över)’/grep Johannes och band honom. … På ’sina ursprung’/födelsedagar gjorde Herodes en huvudmåltid för sina stormän och ledarna för tusen (man) och de första/främsta av/i Galileen. (Mark 6:17a,21b)

(Jesus sade till lärjungarna:) "Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike! … Vid sidan av människor ’(är det) oförmöget’/’förmås det inte’, emellertid/men inte vid sidan av Gud. Ty vid sidan av Gud ’(är) alla ting förmögna’/’förmås allting’." (Mark 10:24b,27b)

(Maria) födde fram sin förstfödde son (Jesus). (Luk 2:7a)

Jesus gjorde (hela tiden) framsteg i visheten och kroppslig växt och fröjdbringande (nåd) vid sidan av Gud och människor. (Luk 2:52)

Fylld med helig ande återvände Jesus från Jordan. (Luk 4:1a)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. ... (Jesus sade till dem:) "Uppå/’med avseende på’ sanning säger Jag er ..." (Luk 4:22a,25a)

(Petrus och Johannes och Jakob) skådade (Jesu) härlighetsglans och de två männen, de som stod tillsammans med Honom. ... Och det blev/kom en röst ut ur molnet som sade: "Den här är min Son." (Luk 9:32b,35a)

(En man sade till Jesus:) “Se emot/på, emot/på min son, eftersom han är min ende avkomling.” (Luk 9:38b)

Då (Jesus) steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, gick Han framför (sina lärjungar). (Luk 19:28b)

(Jesus sade till fariseerna angående Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – de här är stilla, kommer stenarna att utropa/skrika.” (Luk 19:40b)

Folkets första/främsta sökte (hela tiden) att fördärva Jesus. (Luk 19:47b)

(Kvinnorna) betraktade minnesgraven och som/hur (Jesu) kropp sattes/lades. (Luk 23:55b)

(Två män i vita beklädnader sade:) ”Den här Jesus, Den som har tagits upp från er in i himlen, skall komma på det här sättet ’vilken vändning’/’på det vis som’ ni betraktade Honom, då Han gick in i till himlen.” (Apg 1:11b)

(Petrus sade till judarna:) ”Då (Jesus) så hade höjts (vid) Guds rätta/högra (sida) både/och tagit från sidan av Fadern löftet av/om den Helige Ande, 'hällde ... ut'/utgöt Han det här som ni ser och hör.” (Apg 2:33)

Stefanos (= krona) (var) fylld med fröjdbringande (nåd) och förmåga. (Apg 6:8a)

(Paulus sade till kungen:) “Om (Kristus är) först ut ur en uppståndelse av döda (kroppar) står Han i begrepp att komma ned med ett budskap (om) ett ljus både till folket och till nationerna.” (Apg 26:23b)

... Publius (var) öns förste. (Apg 28:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. Inte var den där (hela tiden) ljuset, emellertid/men (han blev) för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset. (Joh 1:6-8)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Att (Ordets) härlighet blev synlig påminner om de många gånger som det talas om Herrens härlighet i samband med israeliternas räddning ur Egypten och vandring i öknen, 2 Mos 14; 19; 33f. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 24; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Det fanns judekristna, som förstod hela det oändliga djupet i orden: full av nåd och sanning. Det var gammaltestamentliga ord, laddade med minnen och mening. Nåden var ju Guds barmhärtighet mot sitt folk, hans oförtjänta godhet mot dem som han förde ut ur Egypten och slöt ett förbund med. Och sanningen var hans trofasthet i förbundet, hans sannfärdighet i sina löften och hans orubblighet när det gällde att föra sin goda vilja igenom. Så som det nu skett, genom honom som var full av nåd och sanning. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 26)

Liksom ljuset är det första i skapelsen och grundvillkoret för allt liv i världen, så är Kristus den förste i det förnyade och återupprättade skaparverket, och förutsättningen för det fullkomliga och eviga livet. (Studiebibeln II:657; kommentar i anslutning till Joh 8:12)

Såsom Guds förstfödde son är Israel en prototyp för den enfödde och förstfödde Gudssonen (Joh. 1:14; Rom. 8:29; Kol. 1:18; Hebr. 1:6) och på samma gång för alla dem som Gud insätter i barnaförhållande till sig. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 149-150; författaren född år 1872)

Härlighet är utstrålning av helighet. Helighet är därför själva grundkaraktären i all härlighet. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 217; född år 1898 i Berlin, Tyskland)


ca 1900 - ca 1500

(Piemonte i nordvästra Italien, Frankrike) Med klockan i hand förkunnade han för reskamraterna: Nu äro vi i Italien! Det var inne i Mont-Cenis-tunneln, där gränsen mellan Frankrike och Hesperien går fram. Lampan lyste matt inne i kupén och kolmörker härskade utanför fönstren. Det är en god effekt denna tunnel, uppfunnen för dem som första gången bländas av söderns härlighet. Den påminner om en reception i en orden, där offret först ledes in i ett mörkt rum och sedan med förbundna ögon släppes ut att få skåda ljuset med bländade blickar. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 71; Piemonte 1884-03-03; Hesperien användes av antikens greker som namn på Italien)

(Sverige: Uppsala) Det är ondt om verkliga (nöjen) härstädes (i Upsala) - dock de finnas och dessa äro högtidsstunder för oss - neml då landsmännen äro tillsammans under den glädjegifvande Bacchi dyrkan. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 19; brev 29 september 1867 till brodern Oscar Strindberg)

Wi, säger Johannes i sitt och framtida trognas samt isynnerhet apostlarnas namn, af hwilka Petrus, Jacobus och Johannes företrädeswis fingo blicka in i det härlighetsdjup, som fanns i Jesu person, såsom wid förklaringen på berget, ehuru denna härlighet mestadels war förborgad under Hans förnedringstånd. ... Utrycket: ”nåd och sanning” förekommer ofta i Gamla Testamentet, särdeles i Psalmerna. Det innefattar allt hwad som blifwit lofwadt Abraham, och som sedan utgjorde innehållet af alla löften, som skulle fullbordas i Christo. ... Alla Guds uppenbarelser, äfwen i gamla förbundet, woro nåd och sanning. De woro nåd, men icke utan den sanning, i hwilken Gud ej eftergifwer något af sin helighets fordringar; de woro sanning, men sanningen, uppenbarande Guds helighet, skulle, utan nåd, warit en förtärande eld. ... I (Johannes Döparens) namn ligger den sista profetian om nåden. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 239-240)

(Tyskland: Berlin) Vill man ej i (den tyske filosofen Edvard von Hartmanns) egen lefnad söka en källa till hans pessimism, så torde . . . denna källa vara att finna i en barndom, som saknade barnaålderns lekar, och i en ungdom, som var så hängifven åt ansträngdt tankearbete och ideala sysselsättningar, att han med afsmak vände sig bort från ungdomens vanliga förströelser. Edvard von Hartmann föddes i Berlin år 1842 i ett lyckligt hem, där han som enda barnet åtnjöt en särdeles vårdad uppfostran, men där han också var nästan uteslutande hänvisad till äldre personers umgänge, så att lekar med jämnårige förblefvo honom ett så godt som okändt nöje. Hela hans gossetid uppgick i skolstudier och i sysslandet med ritning, målning och musik, i hvilka konstgrenar han erhöll grundlig undervisning. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 156-157; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Eduard von Hartmann född år 1842 i Berlin, Tyskland)

Wäl kallas ock menniskor Guds barn, men skillnaden mellan Frälsaren och oss förblir af största wigt. Det finnes fromma wisa, som göra anspråk på en förgudning, men jag tror, att naturen icke uppstiger till Gudomen, utan Gud har nedstigit till oss. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 11; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

(Prästen) tänkte, att det var sista gången han fick stå där uppe på predikstolen och förkunna Guds ära. För sista gången. Detta grep prästen. Han glömde allt om brännvin och biskop. Han tänkte, att han måste begagna tillfället och vittna om Guds ära. Han tyckte, att kyrkgolvet med alla åhörarna sjönk djupt, djupt ner och att taket lyftes av kyrkan, så att han såg in i himmelen. Han stod ensam, helt ensam i sin predikstol, hans ande tog sin flykt mot den öppnade himlen ovan honom, hans röst blev stark och väldig, och han förkunnade Guds ära. Han var en inspirationens man. Han övergav det skrivna, tankarna kommo ner över honom som en flock tama duvor. Han kände det, som om det inte var han själv, som talade, men han förstod också, att detta var det högsta på jorden och att ingen i glans och härlighet kunde nå högre än han, som stod där och förkunnade Guds ära. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 8; Prästen)

Genom denna härlighet och ära, hwars rykte är utbredt öfwer hela werlden, blef Ordet kändt, att det är fullt af nåd och sanning, det är, att allt, som hos det finnes, är wälbehagligt och rättskaffens. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 91-92; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

”Gån”, säger (Christus till de spetälska), Jag tillsäger eder icke någon hjelp, ty det har redan med eder hunnit derhän, att I ingen sådan tillsägelse behöfwen. Tagen det, hwarom I hafwen bedit och gån. Är icke detta ett kraftigt lockande, som kan göra ett hjerta gladt och dristigt? Si, då kännes och erfares Hans nåd, ja, den likasom fattar uti oss och griper oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 180 i kommentar till Luk 17:11-19; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)


ca 1500 och tiden dessförinnan

När det står: han skall stå upp och härska över hedningarna, är det att han skall dö och uppstå och man skall bekänna honom och tro på honom som Guds Son, som kung. Därför säger han att hans uppståndelse skall vara ära, det vill säga härlighet, ty när han uppstod blev han förhärligad som Gud. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 55-56; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Profeterna betygade, att Gud skulle ses av människor som bär Hans Ande (i sig) och alltid tålmodigt vänta på Hans ankomst. Som också Mose säger i 5:e Mosebok: ”Vi skall på den dagen se att Gud kommer att samtala med människan, och hon skall leva.” ... Ty Guds härlighetsglans är en levande människa, och människans liv består i att skåda Gud. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol. I, s 489-490; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

I alla ting har Gud företrädet, Han som ensam är icke-skapad, den förste av alla ting, och den grundläggande orsaken till alltings existens, medan allt annat förblir under Guds beroende. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 521; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

(Romarriket) Som princeps senatus, den förste på senatorslistan, var (kejsaren) den förste medborgaren, och (kejsare) Augustus' statsform kallas därför principatet. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 244; Augustus född med namnet Gajus Octavius Thurinus år 63 f Kr i Rom, Italien)

Enligt ... rabbinska auktoriteter är det endast genom fröjd som den Helige Ande bor i en människa. (Alfred Edersheim “The Temple” s 280; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

(Israel) (Uppfostran i Israel) meddelas genom påverkan och exempel, innan den sker genom undervisning; den förvärvas genom vad som ses och hörs, innan den mödosamt lärs från böcker. Dess verkliga avsikt känns instinktivt, innan dess mål medvetet söks. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 227; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

Det är en allmän princip i Gamla Testamentet, att ‘den förste’ alltid står för det hela – de första frukterna för hela skörden, den förstfödde och förstlingarna för allt det övriga, och att “om det första brödet är heligt, så är också degen helig”. (Alfred Edersheim “The Temple” s 291; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

"Zeus har gjort det till en regel i vår ätt att där bara föds en son", (sade Telemachos), " ... och mig lämnade Odysseus kvar i huset som sin ende son." (Homeros "Odysséen" s 320; Odysseus röjer sig för Telemachos; om författaren är en historisk person, är denne född i Jonien i antikens Grekland)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Gud Fader har visat sin nåd genom Jesus. Hos Jesus möter du Guds gränslösa generositet. Han har tagit dina synder genom sitt lidande på korset. Det var ett enormt pris för att kunna befria oss. I Jesus har Gud visat sin nåd och genom Jesus ger han sin nåd till oss. Att tro på Jesus är att leva i denna nåd. Jag vet att jag inte har något att bidra med annat än skulder. Jag är helt beroende av hans generositet om och om igen. Jag är egentligen inget annat än en utgift i Guds stora hushållskassa. Jag har kostat honom hans egen sons lidande och död. Ändå finns det ingen baktanke att vi ska betala igen vad vi kostat Gud. Han ger och ger om igen eftersom det är hans väsen. ... Det grekiska ordet för härlighet – dóxa – har nyansen av bländande glans och prakt. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 67-68,160)

(Ordet) ”monogenês” betyder inte bara att vederbörande föräldrar har detta enda barn, utan det betyder att de inte har haft något annat barn.... Ordet ”monogenês” är det starkaste tänkbara uttrycket för närhet och gemenskap i Sonens förhållande till Fadern. (Studiebibeln V:654)

Den bokstavliga betydelsen av ordet ”patér”, far, är beskyddare, uppehållare. ... Guds barn ... blir man genom tron på Kristus, Joh. 1:12-13. Det kan därför sägas att (Gud) är de kristnas Fader i en speciell betydelse, Rom 8:15; Gal 4.16. Jesus lärde också lärjungarna att de i sin bön skulle säga ”Vår Fader”, Luk 11:1. (Studiebibeln V:746)

(Östtyskland) (Det är en) sensation att man (i läroböcker) i DDR (Östtyskland) lånar sig till fascistogena påståenden om krigets härlighet. (Martin Lind "'Det vackra kriget': Fascism i DDR-propaganda?" s 3-4; tidningen Nålsögat nr 1 år 1982)

(Sovjetunionen) Under större delen av vårt jordeliv går de flesta av oss liksom halvvakna. Endast i ett fåtal benådade ögonblick glänser Kristus-verkligheten fram i sin klarhet och kraft. Efteråt frestas vi att tro att sådana ögonblick var inbillning. Ändå minns vi, att det var ögonblick av högsta intellektuella och emotionella klarhet. Några få, som är synska, utrustade med det s k sjätte sinnet, upplever ofta vad som för oss andra är undantag. De blir kallade fantaster eller hysteriker. Men åren 1938-39 gjordes i ett garanterat gudlöst forskningsinstitut i Sovjet den upptäckten att vad en synsk människa uppfattar som en aura kring en person, kan uppfångas på den ljuskänsliga filmen. Inte ens namnet på forskaren, Semjon Kirlian, finner man idag i en vanlig svensk uppslagsbok. Men tidningen Expressen hade den 10 febr. 1980 ett reportage om hans märkliga resultat. Märkligt, eftersom det blir svårt att kalla den fotografiska filmen för fantast eller hysteriker. Auran på Kirlians filmer förändras allteftersom försökspersonen är glad eller sorgsen, irriterad eller vänlig, drucken eller nykter, vaken eller sovande. Kirlian har visat att en människas personliga utstrålning kan uppfångas på film. Om någon någonsin här på jorden har haft en personlig utstrålning, så var det Jesus. Vad vi vet om auran gör sannolikt att denna blev starkare och mer lysande, när han med Moses och Elias samtalade om sitt förestående lidande. De tre lärjungarna, som inför samtid och eftervärld står som vittnen till Jesu förklaring, var inte fantaster eller hysteriker. De relaterar fakta. De såg för en stund den härlighet hos Jesus, som en gång ska stråla emot oss, när han kommer med skyarna. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 220-221 i kommentar till Matt 17:1-8; Semjon Kirlian född år 1898 i Krasnodar öster om Svarta Havet i södra Ryssland)

”Den främste” (här: den förste) tycks ha varit en officiell titel, som återfinns också på inskrifter. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 212 i kommentar till Apg 28:1-10)

Nådens fullhet finnes i Kristus. Nåden är lika oändlig som Gud själv. ... En gammal kristen man, som låg på sitt dödsläger, tillfrågades hur det kändes vid uppbrottet. Mannen svarade: "Jag drunknar i nåden." (Eric Lindberg "Guds fullhet uppenbarad i Kristus"; kommentar till Joh 1:16-18; Jönköpings-Posten den 30 januari 1959)

Ingen är ... skickad att förverkliga kristendomen i vardagen utan att först ha varit med Kristus på förklaringens berg och där skådat något av hans härlighet. (Ragnar Ohlsson "Kristi förklaring"; Jönköpings-Posten 1955-07-23)

Nåd är ett förtjusande ord. Enkelt sett betyder det skönhet i fysisk mening. Sedan kommer det att betyda den karaktärens skönhet som alla älskar. Dess närmaste engelska motsvarighet är ”charm” (naturlig förmåga att väcka positiva känslor). (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 56 i kommentar till Apg 7:10; författaren född år 1907 i Wick norr om Inverness i Skottland, från år 1963 professor i "Divinity and Biblical Critisism" vid universitetet i Glasgow)


ca 1950 - ca 1900

(Kristus) var Gud i människogestalt - i honom bodde Gudomens hela fullhet lekamligen. ... Att (Jesus) uppenbarade sin härlighet betydde ... att hans gudomliga egenskaper avslöjades i hans gärningar. ... Att Kristus var full av nåd och sanning betyder ... att han meddelade oss den fulla sanningen om Gud. (David Hedegård "Ordet blev kött" s 9-10; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

(Sverige: Frödinge öster om centralorten Vimmerby. Persien) Den 4 juni (1938) gjorde jag en tur till Frödinge. ... Jag kom till farfars stuga, som stod tom. ... På Frödinge persiska begravningsplats under cypresser vilar fäderna från Frödinge. På små vita gravstenar läser jag: ”På nåden levde vi. På nåden gick vi hem.” Jag hade stått vid farfars dödsläger och hört honom viska: ”Gustaf, glöm inte att Jesus är god och livet är nåd!” (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 138)

Den helige herr Bernhard av Clairvaux bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå. ... Hans konst att tiga är beundrandsvärd; han nämnde inte målet för vår färd. ... Vi red längs sjön som glänste silverblank, han böjd och grå, jag ung och mera slank. ... Jag tänkte, när vi ridit runtomkring: min herres ärende var ingenting. ... Jag tänkte tredje gång vi red den runt: min herre vet att friluftsliv är sunt. ... Och sjunde gång, vi nådde klostrets mur: min herre fröjdar sig åt Guds natur. ... En lärka över oss sjöng vårens pris, den tolfte gång vi red på samma vis. ... Då bröts vår tystnad av min kommentar: ”Jag tycker också sjön är underbar!” ... Så häpen kunde ej ett slag av spö har gjort mig som hans fråga: ”Vilken sjö?” ... Min herre hade ej lagt märke till den spegelblanka sjön och lärkans drill. ... Fast vi bevisligt gjorde samma tur, red han på annat håll, jag vet ej hur. ... Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå den helige herr Bernhard av Clairvaux. (Hjalmar Gullberg ”Sjön” s 240-241; 1937; Bernhard av Clairvaux född cirka år 1090 i Fontaine-les-Dijon norr om Lyon och Dijon i Frankrike)

Sådan är den teosofiska läran om Kristus. Han är "en Guds son", något som kan sägas om hvarje människa. Men han är (för teosofien) icke "Guds enfödde son" i den särskilda mening, som Skriften säger. (P. Waldenström "Fru Blavatsky, fru Bésant och fru Tingley eller den moderna teosofien"; Jönköpings-Posten 1913-07-18; BG Ask-kommentar angående "hvarje människa som en Guds son": jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37)

Ordet nåd i grundtexten betyder ursprungligen ett ljuvt och intagande väsen, som sprider liv, sällhet och behag omkring sig. Gud själv är detta ljuva och intagande väsen. Han är livsnåden i dess eviga källa och rot. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 339)

(Sverige: Mark sydväst om Borås, Lomsjö nordväst om centralorten Skillingaryd, Heda)(Produkt) förrättade sin andakt inne bland blusliven och spetsarna och halskråsen. Han plockade i varorna, sorterade upp dem i små högar och skrev upp siffror på en papperslapp. Han räknade ut procent och rabatt. Han var en knalle från Mark fast han hamnat här i Lomsjö som stabbläggare. Han kände sig nöjd och lycklig, när han såg all denna härlighet, som kommit med posten från Heda. När han räknat färdigt satt han stilla och slöt ögonen. Han drömde att han gick i solskenet på vägarna med ett knyte varor på ryggen. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 69)

Gud – Gud – vår store, käre himmelske Fader, från vilken vi avfallit, han är den, som vi hava att tacka för det, att enfödde Sonen kommit i världen. När vi hade haft anledning att vänta en mordängel av himmelen, så fingo vi i stället den enfödde Sonen, full av nåd och sanning. Sådant gör vår Gud. (Erland Sundström "Arvet från Waldenström" s 42; citat P. Waldenström)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Lycklig du som slagit tviflet inunder dig och lefver på din egen uppenbarelse! Lycklig äfven den som ej känner harm öfver den pöbelaktiga riktning som Tiden tagit, helst i vårt eget fädernesland! Att jag föga eller intet skrifver är föga förlust: allmänheten och jag ha längesedan ledsnat vid hvarandra, och lefva som frånskilda Makar. Men att jag känner en sådan harm utmerglar mitt sinne och upplöser det i grubbel, att jag förnimmer ett slags skörbjugg i själen, en apathie, en overksamhet, en leda till lifvet och hvad jag deri skattade högst, att med ett ord "Vita cum genitu fugit indignata sub umbras": detta, detta är betänkligare. Det "lider" icke till aftonen, utan det "är" afton. . . . Gud välsigne dig, min ädle, rene, englamilde Franzén! Sitt länge som Patriark, nej som ett Helgon i Nordanlanden, med midnattssolen till Helgongloria. Var lugn, var lycklig. Jag väntar mig ingendera. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 113-114; brev från Östrabo i Växjö den 9 mars 1837 till Frans Michael Franzén)

(Sverige: Stockholm) I morgon ger kungen stor middag åt alla Stånden, hvaribland 24 prester: men som jag långt för detta är mätt på kungliga middagar, så undanbad jag mig nåden för att lemna rum åt dem som förut ej sett en sådan herrlighet. På samma sätt gjorde äfven (Johan Olof) Wallin och flere andra Biskopar. I Kyrkan och på Rikssalen går jag likväl, ehuru tråkigt det är. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 93-94; brev från Stockholm den 14 november 1828 till Anna Tegnér)

Människor upptäcker svagheterna hos dem de är mest bekanta med, men så var det inte med Kristus. De som var hans mest förtrogna såg det mesta av hans härlighet. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 773; författaren född år 1662 i Broad Oak norr om Swansea i Wales)

(Europa: Uppsala i Sverige, Paris i Frankrike) (Olof Rudbeck) lyckades (på 1650-talet) intressera (Uppsala) universitets kansler, Magnus Gabriel De la Gardie, för (sin trädgårds)anläggning (i Uppsala), så att han fick anslag till dess utvidgning och förbättring. Och slutligen kunde han berömma sig av att ingen botanisk trädgård i Europa, undantagandes den i Paris, kunde mäta sig med hans. Men fortfarande måste han ofta sätta till av egna medel för att vidmakthålla denne sin "förstfödde son", som han kallade anläggningen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 66)

Westminster-bekännelsen av 1647 (använd av reformerta kyrkor) formulerar teismen på följande sätt: "Gud har fullkomligt liv, fullkomlig härlighet, godhet och salighet, i och av sig själv, och han är ensam och i sig själv helt tillfyllest, utan behov av någon han har skapat; han hämtar ingen härlighet från dem utan uppenbarar sin egen härlighet i, genom, till och över dem. . . . " (Kristen tro - En illustrerad handbok s 128)

(Tyskland: Celle nordost om Hannover) Johannes Arndt, född 1555, död 1621, präst, teolog, generalsuperintendent i Celle, Tyskland. En av alla tiders mest lästa uppbyggelseförfattare. Sin sista predikan höll han den 3 maj 1621 i Celle över orden i Davids 126 psalm: ”De som så med tårar skola skörda med jubel.” Hela vintern hade han lidit av stor trötthet och umgåtts med dödstankar. När han nu den 3 maj kom från kyrkan, sade han till sin hustru: ”Nu har jag hållit min likpredikan.” Samma dag måste han inta sängen. Den 11 maj på kvällen bad han: ”Herre, gå icke till doms med din tjänare”, o s v (Ps 143). Då svarade man honom med orden i Joh 5:24: ”Den som hör Kristi ord och tror den som har sänt honom, har det eviga livet och kommer icke under någon dom.” Vid dessa ord föll han i sömn, sov en liten stund, vaknade åter och sade: ”Vi sågo hans härlighet, såsom en enfödd Sons härlighet ifrån sin Fader, full av nåd och sanning (Joh 1:14).” Hans hustru frågade honom, när han hade sett den härligheten. Han svarade: ”Nu har jag sett den. Å, vilken härlighet. Det är den härlighet som intet öga sett och intet öra hört och som i ingen människas hjärta har kunnat uppstiga. Den härligheten har jag sett.” Samma kväll, när klockan slagit åtta, frågade han vad klockan slagit. Likaså vid nioslaget. Därefter, strax efter klockan nio, sade han: ”Nu har jag övervunnit.” Det blev hans sista ord. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 91; Johannes Arndt född år 1555 i Ballenstedt sydväst om Magdeburg i Tyskland)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. ”La gloire de Dieu” är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. ... Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

(Johannes Döparens) vittnesbörd ligger i skugga och innehåller dessutom mycket som är anspråkslöst. Ty han säger inte: ”Detta är Guds Son, den Enfödde, den sanne Sonen” utan vad? ”Han som kommer efter mig föredras före mig, ty han var före mig.” Som fågelmammorna inte på en gång lär sina ungar hur de skall flyga och inte heller fullbordar sin undervisning på en enda dag, utan först leder dem fram så att de nätt och jämt är utanför boet, och sedan, efter att först ha låtit dem vila, åter sätter ut dem till att flyga och nästa dag fortsätter flygturen mycket längre, och så varsamt, lite i taget, leder de dem till den lämpliga höjden, precis så förde den välsignade Johannes inte omedelbart judarna till höga ting utan undervisade dem för en stund att flyga upp en liten bit ovanför jorden genom att säga, att Kristus var större än han. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:45; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)


Att avrunda med:

Mose begär att få se Guds skönhet för att kunna fullgöra sitt uppdrag. Och i öknen, i den pressande ensamheten får han svaret: ”Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du står, och jag skall utropa namnet ’Herren’ inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och skall förbarma mig över den jag vill förbarma mig över.” Detta möte, detta samtal föregår lagens utgivande. Och jag har inte sett det tidigare. Med ett ansikte som strålar av Guds härlighet går Mose ner från Sinai med lagens stentavlor. Normer, identitet, ansvar – det kommer inte först. Kärlekens skönhet, lika oförklarlig som jasminens, kommer först. ... Här finns hela underlaget till en skönhetens teologi. Men varför då denna tystnad i kyrkorna? (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 20-21)

Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann, vid femton år gevär han tog, vid sjutton var han man. Hans hela värld var ärans fält, där stod han glad, var han sig ställt, i eld, i blod, i frost, i svält; han var min fader han. Jag var ett barn, när han drog bort, sen fridens dag var slut, dock minns jag än hans stolta gång, jag minns den var minut, hans hatt, hans plym, den bruna hyn och skuggan från hans ögonbryn: nej, aldrig går det ur min syn, hur härlig han såg ut. (Johan Ludvig Runeberg "Soldatgossen" s 123-124; författaren född år 1804 i Jakobstad nordost om Vasa i Finland)


Sångarna:

Höj glädjerop till skyn, Vid denna glada syn; Här kommer Zions Förste, Bland konungar den störste. Hosianna, pris och ära Vår Konung vi hembära. (Dansk sång-SJ Hedborn-JO Wallin: Psalm 51:5; jfr Psalmer och Sånger 104:5)

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken! djup, stån opp! Han kommer, han, som fjerran Var sedd af fädrens hopp: Rättfärdighetens Förste, Af Davids hus den störste. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:1; jfr Psalmer och Sånger 103:1)

En sanningens och nådens tolk Till verldens konungar och folk, Han kommer: frid hans helsning är, och kärleken hans spira bär. (JO Wallin: Psalm 54:2; jfr Psalmer och Sånger 106:2)

I nåd och sanning bland oss bor Den dolde Guden, mild och stor, En frälsare för alle. Vi skåde nu hans herrlighet, Som ende Sonens herrlighet, Och till hans fötter falle. (SJ Hedborn: Psalm 69:2a, Sång 33:2a)

Ej af verldens vise kändes Den oändligt vises råd. Christus kom; och dagen tändes, Full af sanning och af nåd: Sanning för de trognas blickar, Nåd för ångerfulla bröst. Så fick jorden ljus och tröst. (JO Wallin: Psalm 73:2; jfr Psalmer och Sånger 34:2)

O lifsens Förste, som steg ned I grafvens mörka sköte! Mig i din nåd och sanning led Till dödsens vissa möte. När från en verld, af oro full, Jag sänktes i den tysta mull, Må du min själ förvara Bland dina frälstas skara. (JO Wallin: Psalm 101:3)

Vak upp! hör väkten ljuder Från Zions murar än. Se nådens sol dig bjuder en bättringsdag igen. Men snart skall budet fara Från lifsens Förste ner, Och i hans namn förklara, Att ingen tid är mer. (FM Franzén: Psalm 165:1)

Se, Herrens ord är rent och klart som guld, i degeln skäradt. I nåd och sanning uppenbart det blifvit oss föräradt. (W Dachstein: Sång 104:1a)

Hvad intet öga sett, Gud sina barn beredt. Han är vår käre fader I både ljuft och ledt. (N Frykman: Sång 543:6; jfr Psalmer och Sånger 428)

Skurar av nåd skola falla, Fröjda vårt hjärta igen. Törstande ängarna vänta Skurar från himmelen än. Skurar av höjden, Ymniga, sänd oss, o Gud! Droppar ej endast, men skurar, Herre, att falla nu bjud! (DW Whittle-J Ongman: Psalmisten 1928 nr 422:4)

Fördolda råd, i vilket Gud oss leder! Vad än som sker, vårt bästa han bereder Och goda gåvor ger ur sitt förråd. I urtids dagar Fadern på oss tänkte, Och till en Frälsare sin Son han skänkte, Som kom med sanning och med nåd. Fördolda råd! (JE Schmidt-CJE Hasselberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 352:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Mannen Moses härlighetsglans liknar heliga personers härlighetsglans (jfr Syr 45:2), medan Människan Jesu härlighetglans är full av nåd och sanning och liknar Guds, den Heliges, härlighetsglans.

Johannes Döparens’ kunskap om Jesus är begränsad. Han ser honom som den förste men inte som den som enligt Uppenbarelseboken är både den Förste och den Siste (jfr Upp 1:17). Jfr också Joh 1:30-31 där Johannes Döparen ser Jesus som en man men inte som den Guds Son som är Människan.

2 Mos 4:22 (se ovan) syftar på Messias i Midrashen över Ps 2:7 (se Edersheim: The Life and Times of Jesus, the Messiah, s 713). Angående likheten mellan Israel och Jesus, jämför Joh 1:40-42; 1:47-51; 1:49; 1:51; 17:4; 19:30.

Angående ”Johannes är vittne med anledning av Honom”, se också Joh 1:6-8.


(Abraham) förde (hela tiden) till/fram den ende avkomlingen (som offer). ... (Hebr 11:17b)

Petrus sade: ”Då (Jesus) hade tagit heder och härlighetsglans från sidan av Gud, en fader, …(sade en röst): 'Den här är Min välkomnade * (א,* א, A) Son.’” (2 Petr 1:17a)

(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). ... Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:1,3)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:21-22)

I det här har Guds välkomnande gjorts synligt i oss, att Gud har skickat (och skickar) bort Sin Son, den ende Avkomlingen, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att vi måtte leva genom Honom. (1 Joh 4:9)


Grekiska ord:

alêtheia (sanning) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 3:2; Salomos Vishet 3:9; Luk 4:25; Joh 1:14; 1 Joh 1:8; 2:21 – Tobit 1:3; 4:6; 7:10; 8:7; 12:11; 13:6; 14:7-9; Judit 5:5; 10:13; 1 Mack 7:18. Salomos Vishet 5:6; 6:22; Syr 4:25,28; 7:20; 27:9; 37:15; Asarjas bön v 5. Matt 22:16; Mark 5:33; 12:14,32; Luk 20:21; 22:59; Joh 1:17; 3:21; 4:23-24; 5:33; 8:32,40,44-46; 14:6,17; 15:26; 16:7,13; 17:17,19; 18:37-38; Apg 4:27; 10:34; 26:25. Rom 1:18,25; 2:2,8,20; 3:7; 9:1; 15:8; 1 Kor 5:8; 13:6; 2 Kor 4:2; 6:7; 7:14; 11:10; 12:6; 13:8; Gal 2:5,14; 5:7; Ef 1:13; 4:21,24-25; 5:9; 6:14; Fil 1:18; Kol 1:5-6; 2 Thess 2:10,12-13; 1 Tim 2:4,7; 3:15; 4:3; 6:5; 2 Tim 2:15,18,25; 3:7-8; 4:4; Tit 1:1,14; Hebr 10:26; Jak 1:18; 3:14; 5:19; 1 Petr 1:22; 2 Petr 1:12; 2:2; 1 Joh 1:6; 2:4; 3:18-19; 4:6; 5:6; 2 Joh v 1-4; 3 Joh v 1,3-4,8,12.

doxa (härlighetsglans) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Ester 5:2a(D13); Syr 4:21; 17:13; 24:16; 42:16; 45:2-3; 49:8; Baruk 5:1-2; Luk 9:32; Joh 1:14 – Ester 4:17e(C7),17o(C20),17u(C26); 5:1(D1),1d(D7),11; 6:3; 10:2; Tobit 3:16; 12:12,15; 13:16(BA); Judit 9:8; 1 Mack 1:40; 2:9,12,51,62; 3:3; 9:10; 10:58,60,64,86; 11:6; 12:12; 14:4-5,9-10,21,29,35; 15:9,32,36; 2 Mack 2:8; 4:15; 5:16,20; 6:11; 14:7. Salomos Vishet 7:25; 8:10; 9:10-11; 10:14; 15:9; 18:24; Syr 1:11,19; 3:10-11; 4:13; 5:13; 11:4; 14:27; 20:11; 24:17; 29:6,27; 33:23; 35:12(15); 36:13(16); 40:27; 42:17,25; 43:1,9,12; 44:2,13,19; 45:7,20,23,26; 47:6,11,20; 49:5,12; 50:11,13; 51:17; Baruk 2:17-18; 4:24,37; 5:4,6-7,9; Asarjas bön v 20; De tre männens lovsång v 29-30; Manasses bön v 5,15. Matt 4:8; 6:29; 16:27; 19:28; 24:30; 25:31; Mark 8:38; 10:37; 13:26; Luk 2:9,14,32; 4:6; 9:26,31; 12:27; 14:10; 17:18; 19:38; 21:27; 24:26; Joh 2:11; 5:41,44; 7:18; 8:50,54; 9:24; 11:4,40; 12:41,43; 17:5,22,24; Apg 7:2,55; 12:23; 22:11; Upp 1:6; 4:9,11; 5:12-13; 7:12; 11:13; 14:7; 15:8; 16:9; 18:1; 19:7; 21:11,23-24,26.

emprosthen (framför) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 32:3; 48:20; Pred 2:9; Matt 5:16; 11:10; Luk 19:28; Joh 1:15 – 1 Mos 24:7; 45:5; 1 Kung 3:12; 16:25,33; 2 Kung 18:5; 2 Krön 13:14; Pred 1:16; 2:7; Jes 45:1-2; 58:8; Hes 2:10; 1 Mack 13:27. Matt 5:24; 6:1-2; 7:6; 10:32-33; 11:26; 17:2; 23:13; 25:32; 26:70; 27:11,29; Mark 2:12; 9:2; Luk 5:19; 7:27; 10:21; 12:8; 14:2; 19:4,27; 21:36; Joh 1:30; 3:28; 10:4; 12:37; Apg 10:4; 18:17; 2 Kor 5:10; Gal 2:14; Fil 3:13; 1 Thess 1:3; 2:19; 3:9,13; 1 Joh 3:19; Upp 3:5(א,*א); Upp 4:6; Upp 5:1(א,*א); Upp 19:10; 22:8.

theaomai (betrakta) (i NT + exempel i GT) Tobit 13:14; 2 Mack 2:4; Luk 23:55; Joh 1:14; Apg 1:11; 1 Joh 1:1 - 2 Krön 22:6; Tobit 2:2(BA); 13:6(7); Judit 15:8; 2 Mack 3:36; Matt 6:1; 11:7; 22:11; 23:5; Luk 5:27; 7:24; Joh 1:32,38; 4:35; 6:5; 11:45; Apg 21:27; 22:9; Rom 15:24; 1 Joh 4:12,14.

krazô (utropa) (i NT + exempel i GT) Jes 6:3; Matt 21:9; Luk 19:40; Joh 1:15 – 1 Mos 41:55; 2 Mos 5:8; 2 Sam 19:29; Ester 4:17i/C11; Job 30:20,28; 34:20; Ps 4:4; 34:6(7); 141:1; Jes 15:4; Tobit 6:2(3); 1 Mack 9:46; 11:49; Baruk 3:1; 4:20. Matt 8:29; 9:27; 14:26,30; 15:22-23; 20:30-31; 21:15; 27:23,50; Mark 3:11; 5:5,7; 9:24,26; 10:47-48; 11:9; 15:14; Luk 4:41(א,*א,B); 9:39; 18:39; Joh 7:28,37; 12:44; Apg 7:57,60; 14:14; 16:17; 19:28,32,34; 21:28,36; 23:6; 24:21; Rom 8:15; 9:27; Gal 4:6; Jak 5:4; Upp 6:10; 7:2,10; 10:3; 12:2; 14:15; 18:2,18-19; 19:17.

monogenês (enda avkomling) (i NT + exempel i GT) Tobit 6:15; Luk 9:38; Joh 1:14; 1 Joh 4:9 - Dom 11:34; Tobit 3:15; 8:17; Salomos Vishet 7:22; Luk 7:12; 8:42; Joh 1:18; 3:16,18; Hebr 11:17.

opisô (bakom) (i NT + exempel i GT) 1 Kung 18:37; Matt 3:11; 16:24; Joh 1:15 – 1 Mos 8:8; 19:6,17,26; 24:5; 49:17; 2 Mos 15:20; 2 Sam 3:16; 1 Kung 1:6; 2 Kung 9:19; 20:10; Ps 50:17; 114:3; Pred 10:14; Höga Visan 2:9; 1 Mack 9:47. Matt 4:19; 10:38; 16:23; 24:18; Mark 1:7,17,20; 8:33-34; 13:16; Luk 7:38; 9:23,62; 14:27; 17:31; 19:14; 21:8; Joh 1:27,30; 6:66; 12:19; 18:6; 20:14; Apg 5:37; 20:30; Fil 3:13; 1 Tim 5:15; 2 Petr 2:10,21(א,*א,A); Judas v 7; Upp 1:10; 12:15; 13:3.

patêr (fader) (i 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Tobit 6:15; (Joh 1:14); 1 Joh 1:3 - Ester 2:7; 3:13f(B6); 4:14,17m(C16); 8:12l(E11); Tobit 1:4-5,8; 2:3; 3:3,5(BA),7,10,15; 4:12(BA); 5:1,7,9,10,17; 6:12-13,16,18(19); 7:5; 8:5,21; 9:4,6; 10:8-9; 11:2,6-8,11,15; 12:2; 13:4; 14:12-13; Judit 5:7; 7:28; 8:3,19,25; 9:2,12; 10:8; 1 Mack 2:19-20,50-51,54,65,69-70; 3:2; 4:9-10; 6:23; 7:2; 9:19; 10:52,55,67,72; 11:9,32,40; 13:3,25,27-28; 14:26; 15:3,10,33-34; 16:1-2,21,24; 2 Mack 1:19,25; 4:11; 7:30; 8:15; 9:23; 11:23-24; 13:9; 14:37. Salomos Vishet 2:16; 9:1,12; 10:1; 11:10; 12:6,21; 14:3,15; 18:6,9,22,24; Syr 3:1-3,5-6,8-12,14,16; 4:10; 7:27; 8:9; 22:3,5; 23:1,4,14; 30:4; 41:7,17; 42:9; 44:1,19,22; 47:23; 48:10; 51:10; Baruk 1:16,19-20; 2:6,19,21,24,33-34; 3:5,7-8; Asarjas bön 3,5; De tre männens lovsång v 29; Bel och Draken v 1(Theod); Manasses bön v 1. 1 Joh 1:2; 2:1,13-16,22-24; 3:1; 4:14; 2 Joh v 3-4,9; Upp 1:6; 2:28; 3:5,21; 14:1.

plêrês (fylld med) (i NT + exempel i GT) Jes 1:4; 6:3; Syr 42:16; Mark 4:28; Luk 4:1; Joh 1:14; Apg 6:8 – 1 Mos 25:8; 41:7,22,24; 4 Mos 7:26; Rut 2:12; 2 Kung 7:15; 2 Krön 15:17; Jes 1:11,15; Jer 5:27; 2 Mack 13:5; Syr 1:30; 19:26; 50:6; Jeremias brev v 16; Susanna v 28(Theod). Matt 14:20; 15:37; Mark 8:19; Luk 5:12; Apg 6:3,5; 7:55; 9:36; 11:24; 13:10; 19:28; 2 Joh v 8.

prôtos (först) (i NT + exempel i GT) Jes 48:12; Matt 20:16,27; Mark 6:21; Luk 19:47; Joh 1:15; Apg 26:23 – 1 Mos 8:5; Ester 1:14; Job 8:7; Jes 44:6; 1 Mack 6:6; 11:27; 2 Mack 8:9,23; 12:22; 14:8; 15:18. Matt 10:2; 12:45; 17:27; 19:30; 20:8,10; 21:28,31,36; 22:25,38; 26:17; 27:64; Mark 9:35; 10:31,44; 12:20,28-29; 14:12; Luk 2:2; 11:26; 13:30; 14:18; 15:22; 16:5; 19:16; 20:29; Joh 1:30,41; Joh 2:11(א*); Joh (8:7); 19:32; 20:4,8. Apg 1:1; 12:10; 13:50; 16:12; 17:4; 20:18; 25:2; 27:43; 28:7,17; Rom 10:19; 1 Kor 14:30; 15:3,45,47; 16:24; Ef 6:2; Fil 1:5; 1 Tim 1:15-16; 2:13; 5:12; 2 Tim 4:16,22; Hebr 8:7,13; 9:1-2,6,8,15,18; 10:9; 2 Petr 2:20; 1 Joh 4:19; Upp 1:17; 2:4-5,8,19; 4:1,7; 8:7; 13:12; 16:2; 20:5-6; 21:1,19; 22:13

charis (fröjdbringande /nåd/) (i Synoptikerna, Joh, 1-3 Joh, Apg, Upp + exempel i GT) Ester 5:2a(D14); Salomos Vishet 3:9; Syr 4:21; 24:16; 40:17; Luk 2:52; 4:22; Joh 1:14; Apg 6:8 - Ester 2:9,17; 5:8; 6:3; 7:3; Ordsp 3:34; Pred 10:12; Sak 4:7; 6:14; Tobit 1:13; 12:18; Judit 8:23; 10:8; 1 Mack 10:60; 11:24. Salomos Vishet 4:15; 14:26; Syr 3:18; 7:33; 8:19; 21:16; 24:17; 26:13,15; 30:6; 32:10; 34:12(13); 37:5,21; Baruk 2:14. Luk 1:30; 2:40; 6:32-34; 17:9; Joh 1:16-17; Apg 2:47; 4:33; 7:10,46; 11:23; 13:43; 14:3,26; 15:11,40; 18:27; 20:24,32; 24:27; 25:3,9; 2 Joh v 3; Upp 1:4; 22:21.


Ytterligare studier:

2 Mos 16:7,10; 24:9-11; 33:22-23; 40:35; Job 19:26-27; Ps 25:10; 40:10-11(11-12); 85:9-10(10-11); 86:15; Jes 35:2; Hes 39:21; Hos 4:1; Matt 11:3; Mark 9:3; Luk 3:16; Joh 1:7,17,27; 2:11; 3:16,26,31; 7:29; 8:32; 9:16,33; 10:18; 14:6; 16:27; 17:7-8,24; 18:37; 19:34; Rom 5:21; 6:14; Kol 1:19; 2:3,9; 2 Petr 1:16; Upp 1:8,14,16; 2:18; 4:3; 10:1; 19:11-13.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

W. Robert Cook "The 'Glory' Motif in the Johannine Corpus"; Journal of the Evangelical Theological Society 27.3 (1984): 291-297.

David J. Hawkin "The Johannine Concept of Truth and Its Implications for a Technological Society"; The Evangelical Quarterly 59.1 (Jan.-Mar. 1987): 3-13.

Gordon D. Kirchhevel "The Children of God and the Glory That John 1:14 saw"; Bulletin for Biblical Research 6 (1996): 87-93.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Gerard Pendrick "Monogenês"; New Testament Studies 41 (1995): 587-600.

I.J. du Plessis "Christ as the Only begotten"; Neotestamentica 2.1 (1968): 22-31.

J. Bruce Prior "Who is 'Full of Grace and Truth' in W's Text of John 1:14?"; Bulletin for Biblical Research 11.2 (2001): 233-238.

A.B. du Toit "The incarnate word - a study of John 1:14"; Neotestamentica 2.1 (1968): 9-21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-17; 2009-12-21; 2013-01-20; avslutande version 2017-08-29)

Tillbaka till Start

1:16 Eftersom/och vi har alla tagit ut ur Hans fullbordan och fröjdbringande (nåd) i stället för fröjdbringande (nåd).

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): eftersom ut-ur '-ns fullbordans'/fullbordans hans vi alla tog och fröjdbringande-(nåd) i-stället-för fröjdbringande-(nåd)s


1883: Och af hans fullhet hafva vi alla fått, och nåd för nåd.

1541(1703): Och af hans fullhet hafwe wi alle fått, och nåd för nåd.

LT 1974: Vi har alla fått del av de rika välsignelser han fört med sig till oss – vi har fått välsignelse efter välsignelse till skänks.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud) tog ett av (människans) revben och ’fullbordade ... uppåt’/slutfullbordade kött i stället för (revbenet). (1 Mos 2:21b, Grekiska GT)

Noa fann fröjdbringande (nåd) mitt emot Herren Gud. (1 Mos 6:8, Grekiska GT)

(Gud sade till Noa:) “Den som ‘häller ut’/utgjuter en männskas blod, i stället skall hans blod ‘hällas ut’/utgjutas, eftersom (Gud) gjorde människan i/’med hjälp av’ en Guds avbild.” (1 Mos 9:6, Grekiska GT)

(Josef sade till farao:) ”Med anledning av det att göra faraos dröm en andra gång, två gånger, (betyder det) att ordet från Guds sida kommer att vara sanningsenligt, och Gud skall göra, göra det snabbt.” (1 Mos 41:32, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: ”Det skall ges) själ i stället för själ, öga i stället för öga, tand i stället för tand.” (2 Mos 21:23b-24a, Grekiska GT)

(David sade:) “Jorden (är) Herrens, och dess fullbordan, (den bebodda) världen och alla de som bor i/på den.” (Ps 24:1, Grekiska GT)

(David sade: "Mina fiender) har satt/orsakat dåliga ting nedifrån/emot mig i stället för goda ting och hat i stället för mitt välkommen/välkomnande." (Ps 109:5, Grekiska GT)

(Serubbabel) skall föra ’ut ur’/ut arvedelens sten av/med dess fröjdbringande (nåders) fröjdbringande (nåds) jämställdhet." (Sak 4:7b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring.” (Salomos Vishet 16:20a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjdbringande (nåd) på/’under herraväldet av’ fröjdbringande (nåd) (är) en blyg kvinna.” (Syr 26:15a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I motsats till det dåliga (står) det goda, och i motsats till döden livet. På det här sättet (står) en vördnadsvärd i motsats till en missare (av Guds mål). Och se på det här sättet i, in i alla den Högstes gärningar, två (och) två, en helt och hållet mitt emot 'den ena'/'en annan'.” (Syr 33:14-15)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) gav (Mose) ... en lag av liv och insikt. … ” (Syr 45:5b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda.” (Matt 5:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni har hört att det talades: ‘Öga i stället för öga och tand i stället för tand.’” (Matt 5:38)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son kom) (för) att ge Sin själ (som) en lösen ’i stället för många’/’för mångas skull’.” (Matt 20:28b)

De lyfte fullbordandenas tolv stora korgar av (brutna) stycken (א,* א) och från fiskarna. (Mark 6:43a)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

(Jesus) talade till (brottslingen): ”Amen, säger Jag dig, i dag skall du vara i sällskap med Mig i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Luk 23:43)

(Den) fröjdbringande (nåden) var (hela tiden) stor emot/över alla (som trodde). (Apg 4:33b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)


Hembygdens predikan:

Nu framväller ur Johannes lyckliga inre detta mäktiga vittnesbörd: Av hans fullhet hava vi alla fått, och nåd för nåd; eller ordagrant: Ur hans fullhet mottogo vi alla, och nåd i stället för nåd. ... Vad de mottogo betecknar Johannes med detta egendomliga uttryck: och nåd i stället för nåd. Det uttrycket har i alla tiden givit uttolkarne och även vanliga bibelläsare mycket att tänka på. Nåd i stället för nåd! Somliga, såsom kyrkofadren Krysostomus och andra, även i nyare tider, hava trott, att därmed menades ”nya testamentets nåd i stället för gamla testamentets nåd”; d. v. s. evangelium eller frälsningen i stället för lagen. Då detta icke gärna är möjligt, så hava andra fattat det, som stode det: nåd på nåd; d. v. s. att den ena nåden följde på den andra, såsom vattendropparna i regnet jaga varandra. Detta gåve ju en god mening, såsom uttryckande nådens omätliga rikedom. Men det stod icke så, utan nåd i stället för nåd. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 500-501, Jungfru Marias kyrkogång, Joh 1:16-18)

Det är en underbar rikedom som ligger innesluten i dessa ord, och jag kan inte tillfullo tolka dess innehåll. Men nåd utöver nåd betyder för mig mer än nåd, och alla som sökte Jesus fick också erfara detta. Visst var det nåd att Sackeus fick se vem Jesus var, men det var nåd utöver nåd att han fick mottaga honom som gäst i sitt hus. Det var nåd att Jesus bad den Samaritiska kvinnan om en dryck vatten, men det var nåd utöver nåd att han gav henne att dricka ur det eviga livets källa. Det var nåd att Petrus en dag kallades till lärjunge, men det var nåd utöver nåd att han fick upprättelse och förlåtelse då han misslyckats i sitt lärjungaskap. Det hade varit nåd om den förlorade sonen efter sitt skamliga liv hade fått bliva som en av legodrängarna därhemma, men det var nåd utöver nåd att han fick bliva barn på nytt och återfå såväl barnarätt som arvsrätt hos Far. Och här kunde vi hålla på och plocka fram det ena efter det andra ur vår egen livserfarenhet. Men nåd utöver nåd det betyder också mera nåd och ständigt ny nåd. Och det är med Guds nåd som de' är med havets vågor, den ena följer den andra, ty när en har gått undan kommer det en ny och fuller upp dess plats. Ty nåd som följer nåd och nåd som bereder väg för ny nåd väller ständigt fram ur hans fullhet. Och det är denna dagens nåd som har ett samband med gårdagens nåd, och det är dagens nåd som bereder möjligheter att mottaga morgondagens nåd. Och när jag stavar på detta, så begriper jag bättre vad de gamla läsarna sjöng: ”På nåden jag lever, på nåden jag dör, av nåd går jag in i den staden.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Sverige) Jag tror, att nästan alla här i Sverige känner precis detsamma som jag julen 1940, att det är en ren och oförtjänt och oerhörd nåd, att vi får fira jul i lugn och ro i våra hem. D.v.s. många har fått fira julen ute i sina förläggningar. Men Lottorna har gått omkring och delat ut julklappar och julstämningen har nog funnits ute i förläggningarna också. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 74; 1940-12-28)

Vad har vi tagit emot? “Nåd för nåd”, säger han. Vilken nåd, för vad? För det gamla, det nya. Ty det fanns en rättfärdighet, och åter (finns det) en rättfärdighet (Fil 3:6) ... Det fanns en tro, det finns en tro (Rom 1:17) ... Det fanns ett upptagande, det finns ett upptagande (Rom 9:4) ... Det fanns en härlighetsglans, det finns en härlighetsglans (2 Kor 3:11) ... Det fanns en lag, och det finns en lag (Rom 8:2) ... Det fanns en tjänst, och det finns en tjänst (Rom 9:4; Fil 3:3) ... Det fanns ett förbund, och det finns ett förbund (Jer 31:33) ... Det fanns en helgelse, och det finns en helgelse. Det fanns ett dop, och det finns ett Dop. Det fanns ett offer, och det finns ett offer. Det fanns ett tempel, och det finns ett tempel. Det fanns en omskärelse, och det finns en omskärelse. Och så fanns det också en ”nåd”, och det finns en ”nåd”. Men orden används i det första fallet som typer (förebilder), i det andra fallet som verkligheter, som bevarar en likhet i ljud fastän inte i betydelse. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:48; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(Jesus Kristus) förklarar: “Ty på den här platsen är En som är större än templet.” Men (orden) ”större” och mindre” gäller inte för sådana ting som inte har något gemensamt med varandra och som är av motsatt natur och ömsesidigt oförenliga, utan används i fråga om ting av samma substans och som har egenskaper gemensamma, och som blott och bart skiljer sig i antal och storlek; så som vatten från vatten och ljus från ljus och nåd från nåd. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 472; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

En och samme Herre har, med hjälp av Sin ankomst, beviljat en större gåva av nåd till dem som hör till en senare period, än vad som har hade beviljats dem under den gammaltestamentliga ordningen. Ty de brukade i sanning höra, med hjälp av (Hans) tjänare, att kungen skulle komma, och de fröjdade sig till en viss utsträckning, såtillvida som de hoppades på Hans tillkommelse, men de som i själva verket har skådat Honom närvarande och som har erhållit befrielse och har gjorts delaktiga av Hans gåvor, äger verkligen en större mängd av nåd och en högre grad av jubel, då de fröjdar sig på grund av Kungens ankomst. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 474; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Guds nåd är tillgänglig varje sekund, dygnet runt, livet ut. Det är aldrig för sent – men det är heller aldrig för tidigt. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 182)

Guds nåd att Han sände Sin Son, Guds nåd att Han dog på ett kors, Guds nåd att Han uppstod igen, Guds nåd att Han lever idag, Guds nåd, Guds nåd, att Han lever idag. (Majlis Carlsson "Guds nåd")

Inom Svenska Missionsförbundet brukar vi ofta påminna varandra om ett uttryck som (dess ledare) P.P. Waldenström en gång fällt: ”Det är nåd att få vara med.” Dessa ord förekommer i en predikan den tjugoandra söndagen efter trefaldighet år 1878. Den var publicerad i tidskriften Pietisten. Waldenström talar om vår uppgift som kristna att sprida evangelii ljus och säger bl a: ”Vet jag att min käre himmelske Fader, av vilken jag har all nåd och allt gott, vill bruka mig i sin tjänst för sina stora ändamål, då bör detta vara nog för att göra mig icke allenast villig utan ock glad åt den tjänsten. Det är icke meningen att vi skall betrakta det såsom en börda utan tvärtom såsom en nåd att få vara med i detta verk” (Gösta Nicklasson s 160; Predikan över Joh 5:17; 20:21b och Matt 16:18 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1969)

Så har den korta ordern ("Gå åstad!") från den store Guden nått människors barn tiderna igenom. Den kom till mig. "Är det sant?" har jag frågat mig själv. "Vill verkligen Herren använda mig?" Ja, nåd utöver nåd! Han har plats för mig i sin arbetarkår. (Ellert Wahlin "Gå åstad!" s 115-116; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Nåd och förbrytare passa bra ihop. Nåd är ett litet ord, lätt att uttala, men ett ord som bringar glädje och fröjd, då det får ljuda ibland förbrytare. Hvilket annat ord kan ljuda skönare och vara mera välkommet samt bringa sådan glädje och fröjd inom fängelsets murar som just ordet nåd? (O. Carling "Nåd ger glädje och fröjd"; kommentar till Joh 1:16; Jönköpings-Posten 1911-02-04)

Wi alla, ingen undantagen, hafwa fått nåd af Christi fullhet. ... Äro nu der många, hwilka dock icke anamma (nåden), så får jag dock icke ljuga och säga, att hon icke är till för dem. ... Med nåd menas det, att Gud icke handlar med oss efter wåra synder eller wedergäller oss efter wåra missgerningar (Ps 103). (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 481-482 i kommentar till Joh 1:16-18)

(Sverige: Nye sydost om centralorten Vetlanda) Första söndagen efter Trefaldighet 1858 var (den 16-årige Karl) Palmberg närvarande vid en gudstjänst i Nye. Med gripenhet betraktade han altartavlan. Den var stor och mörk. Ett väldigt kors reste sig mot himmelen. Vid korsets fot låg Jesu döda kropp utsträckt, nedtagen av Josef och Nikodemus. Bredvid låg spikarna och törnekronan, färgade av blod. Den unge, fantasirike åhöraren fick likasom en vision. Det var som om tid och rum försvunnit. Han tyckte sig förflyttad till Golgata. Med hela sin varlse tog han del av vad som timade där. Plötsligt stod prästen (Johan Magni) med den trötta rösten och den flammande blicken framför tavlan och läste: "Helig, helig, helig är Herren Sebaot." Från den stunden anade Palmberg sammanhanget mellan Sinai och Golgata. Båda bergen uppenbarade Guds stränghet och nåd. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 18)

Mose bad till Gud för folket, och Gud hörde Mose förbön och visade klart att Mose var nådigare än Gud. ... Nådetjuvarna tror att Gud inte dömer så hårt som människorna, men under Mose tid var Gud strängare och hårdare i sin dom än människan. Mose var ändå sträng i sin dom mot dem, som dansade kring guldkalven. Men Gud var ännu hårdare, och av detta exempel borde nådetjuvarna förstå, att Gud inte är så nådig mot sorglösa och obotfärdiga som de inbillar sig. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 253 i predikan 1851 över 2 Mos 2:13-14)


Sångarna:

Snabba äro livets stunder, Flykta fort och från oss gå. Men hur stort att vi därunder Herrens godhet röna få. Nåd utöver nåd han givit, Nåd utöver nåd han ger. Han den nådens sol oss blivit, Som var dag emot oss ler. (P Olsson-Bearbetning: Sånger och Psalmer 1951 nr 710:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Den värld, som hade funnit nåd på Noas tid (1 Mos 6:8), får nu del av nåden i Jesus Kristus.


Paulus sade till de troende i Efesos: “(Ni skall) få kunskap om Kristi välkomnande som ’kastar över’/övergår kunskapen, för att ni må fullbordas in i varje/all Guds fullbordan.” (Ef 3:19)

Paulus sade till de troende i Kolossai: "I (Kristus) bor Gudomlighetens varje/hela fullbordan kroppsligt, och i Honom, som är huvudet av/över varje/all början och (all) (rättslig) myndighet, är ni varande (och havande varit) fullbordade." (Kol 2:9-10)


Grekiska ord:

anti (i stället för) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 2:21; 2 Mos 21:23-24; Salomos Vishet 16:20; Matt 5:38; 20:28; Joh 1:16 – 2 Mos 21:25; 1 Kung 11:43; Ester 4:17k/C13; Ordsp 17:13; Tobit 1:15,21(BA); Judit 9:3, 1 Mack 3:1; 9:31; 15:31; Salomos Vishet19:10; Syr 4:10; 10:14-15; 17:27; 29:6; Matt 2:22; 17:27; Mark 10:45; Luk 1:20; 11:11; 12:3; 19:44; Apg 12:23; Rom 12:17; 1 Kor 11:15; Ef 5:31; 1 Thess 5:15; 2 Thess 2:10; Hebr 12:2,16; Jak 4:15; 1 Petr 3:9.

plêrôma (fullbordan) (i NT + exempel i GT) Ps 24:1; Mark 6:43; Joh 1:16; Kol 2:9 - 1 Krön 16:32; Pred 4:6; Matt 9:16; Mark 2:21; 8:20; Rom 11:12,25; 13:10; 15:29; 1 Kor 10:26; Gal 4:4; Ef 1:10,23; 3:19; 4:13; Kol 1:19; 2:3.


Ytterligare studier:

Rom 5:15; Ef 1:3; Upp 1:4; 22:21.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-18; 2009-12-27; 2013-01-31; avslutande version 2017-08-29)

Tillbaka till Start

1:17 Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): eftersom '-en lag'/lagen genom (av)-Mose gavs '-en fröjdbringande-(nåd)'/'den-fröjdbringande-(nåden) och '-en sanning'/sanningen genom (av)-Jesus (av)-Kristus blev.


1883: Ty genom Moses blef lagen gifven, nåden och sanningen kommo genom Jesus Kristus.

1541(1703): Ty genom Mosen är Lagen gifwen; nåd och sanning är kommen genom Jesum Christum.

LT 1974: För Moses gav oss bara lagen med dess stränga krav, men Jesus Kristus har också gett oss kärleksfull förlåtelse.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jesus gjorde helt och hållet precis (som) Mose talade till honom. (2 Mos 17:10a, Grekiska GT)

Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren): "Visa mig Din härlighetsglans." ... Och Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 33:18; 34:6, Grekiska GT)

Prästen som har smorts (och smörjes) skall … ’ta med sig i riktning mot’/offra … med anledning av sin miss (av Guds mål), som han ’missat (Guds mål)’/gjort. (3 Mos 4:3, Grekiska GT)

Herren samtalade (vänd) i riktning mot Mose och sade: “Tag i riktning mot dig själv Jesus, Nuns son, en människa som har ande i sig själv och sätt/lägg dina händer emot, emot honom.” (4 Mos 27:18, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Jesus ... skall komma in i (det goda landet). ... Han skall låta Israel ärva det helt och hållet." (5 Mos 1:38, Grekiska GT)

Jesus ... uppfylldes med förstånds ande. (5 Mos 34:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(David sade:) “Alla Herrens vägar (är) barmhärtighet och sanning för dem som söker ut/efter Hans förbund och Hans vittnesmål.” (Ps 25:10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren Gud välkomnar barmhärtighet och sanning. Han skall ge fröjdbringande (nåd) och härlighetsglans.” (Ps 84:11a eller 84:12a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Barmhärtighet och sanning skall gå före, före Ditt ansikte.” (Ps 89:14b eller 89:15b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Alla Dina bud (är) sanning.” (Ps 119:86a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “En början av Dina utsagor (är) sanning, och in i (den kommande) tidsåldern alla Din rättfärdighets domsutslag.” (Ps 119:160, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “Sjuttio sjudagarsperioder har rivits/lösgjorts tillsammans emot ditt folk och emot den heliga staden ... (för) att försegla missar (av Guds mål) ... och (för) att försegla ett skådande och en profet och (för) att smörja en heligas helige.” (Dan 9:24, Grekiska GT Theod)

(Profeten sade:) "Hör Herrens utsaga, Israels söner, av det skälet att (det är) en dom åt Herren i riktning mot de som bor/bebor jorden, av det skälet att (det) inte (finns) sanning, inte heller barmhärtighet, inte heller Guds ytterligare kunskap uppå jorden." (Hos 4:1, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) "Alla Dina vägar (är) allmosor och sanning. ..." (Tobit 3:2b, BA)

(Den unge mannen sade:) “Lagen … som hade getts till våra fäder genom Mose.” (2 Mack 7:30b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Alla de här tingen (är) en Guds, en Högstes, förbundsbok, en lag som Mose ålade oss.” (Syr 24:23a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjdbringande (nåd) (är) som ’en plats vid sidan av rädsla’/’ett paradis’ i/med välsignelser.” (Syr 40:17a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) gav (Mose) ... en lag av liv och insikt. … ” (Syr 45:5b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “… Jesus ... en efterföljare av/till Mose i profetior.” (Syr 46:1a)

… Den här bokrullen (av) Jesus, son av/till Syrak Eleazar. (Syr 50:27a)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bok av/om Jesu Kristi ursprung. (Matt 1:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda.” (Matt 5:17)

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap. (Mark 1:1)

När ’åtta dagar var uppfyllda att omskära Honom’/’hans omskärelses åtta dagar var fullbordade’, kallades Hans namn och/också Jesus. ... När deras reningsdagar enligt Moses lag var uppfyllda, ledde/förde (Josef och Maria) upp Jesus in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Luk 2:21-22a)

Då folket väntade på och alla i sina hjärtan ‘räknade alltigenom’/övervägde med anledning av Johannes, (om) han ej någonsin måtte/’skulle kunna’ vara kristusen/'den smorde', svarade Johannes och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:15-16a)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. ... Men (Jesus sade till dem:) "Uppå/’med avseende på’ sanning(en) säger Jag er ..." (Luk 4:22a,25a)

(Stefanos sade till israeliterna: “På berget Sinai) mottog (Mose) levande små utsagor (för) att ge till er (P74, א,* א, B).” (Apg 7:38b)

(Petrus sade:) “(Gud) skickade bort utsagan till Israels söner, (utsagan) som kom med ett gott litet budskap (angående) frid genom Jesus Kristus.” (Apg 10:36a)

(Paulus sade till judarna:) "Genom (Jesus) ’kommers med’/förs det ner ett budskap till er (om) ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål) från alla ting, (av/från) vilka ni inte förmådde rättfärdiggöras i/’med hjälp av’ Moses lag." ... Och han övertygade dem (hela tiden) att förbli (i) Guds fröjdbringande (nåd). (Apg 13:38b,43b)

(Petrus sade:) “Vi tror (vi skall) räddas genom Herren Jesu fröjdbringande (nåd).” (Apg 15:11a)

(De äldste sade till Paulus:) “Luttra/rena dig ... och alla skall få kunskap ... (att du) vaktande/håller lagen. (Och Paulus gjorde så.) (Apg 21:24b,26a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och vi betraktade hans härlighetsglans, en härlighetsglans som av en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)


Hembygdens predikan:

Ordet nåd är till sin grundbetydelse glädje eller huldhet, men dessa så rika, att de måste tränga sig fram och meddela sig. ... Av evighet bodde denna nåd i Guds hjärta, men dold, såsom då en vattenåder rinner fram i jorden under oss men ännu oupptäckt. ... Men nu kom nåden genom Kristus och i sällskap med henne även sanningen. Den i jorden dolda ådern sprang fram, såsom aposteln säger: Guds nåd har uppenbarats. Och den kom överflödande. ... Där sanningen är, där är även nåden, och där nåden är, där är även sanningen; de båda kunna icke åtskiljas. Det är härmed – kan man bildlikt säga – som då för en följd av år sedan två barn, ”de siamesiska tvillingarne”, förevisades i vårt land, vilka voro så sammanvuxna, att de icke, med behållande av deras liv, kunde särskiljas genom någon kirurgisk operation. Även var det omöjligt, att det ena av dem kunde vara i ett rum, utan att det andra också var där; ty ingen dörr kunde stängas emellan dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 494-495,500 Jungfru Marias kyrkogång, Joh 1:16-18)

Då människor giva namn, sker det vanligen av tillfälligheter eller efter godtycke. Det eller det namnet är ett ”skönt” namn, ett ”gott” namn, eller har det burits av förfäderna. Men åt Jesusbarnet var namnet bestämt i evighet hos Gud och av Gud. Från Gud kom Gabriel, och varen vissa, att det noga meddelats honom, vad han skulle säga till den heliga jungfrun, liksom att han troget utförde sitt uppdrag. Jesus bar alltså just det namn, som Gud bestämt. Inga tillfälligheter och intet godtycke kom där emellan. Vad har då Gud nedlagt i detta namn? Med andra ord vad betyder det namnet? Namnet Jesus är hebreiskt, såsom Jesus ju var en hebré. Fullständigt heter det Jehosua, men förkortas till Josua och sedan till Jesus. Det är sammansatt av två ord Jehova och frälsa, och betyder sålunda ordagrant: Jehova frälsar. I det namnet är nedlagt ett helt evangelium, det ursprungligaste, det enklaste och det rikaste evangelium. Ty vad större och rikare kan sägas eller ens tänkas, än att Gud, mot vilken vi syndat, själv frälsar eller försonar. Det är stort, då den förolämpade tager emot erbjuden försoning; men över all beskrivning stort, ja ofattbart stort är det, då den förolämpade själv giver försoning. Detta har Gud gjort. ... Vad ligger i ... att frälsning finns i ett namn, här i Jesu namn. Förhållandet i en stat eller ett rike lär oss det. Gäller det stadfästandet av en lag, och ännu mer då det gäller en människas liv, betyder konungens namn ensamt mer än alla undersåtarnas tillsammans, äro dessa än hundratals millioner och åter hundratals millioner. Utan konungens stadfästelse är även den fullkomligaste lag intet. Och då landets domstolar, ända till den högsta, försökt allt vad de förmått med en brottsling, t. ex. en mördare, och till slut dömt honom till döden, så förmår konungens namn skänka honom livet. Detta är konungens majestätsrätt, heliga majestätsrätt må man säga. Så, mina älskade, har fadren givit makt, ära och majestät åt Jesus Kristus – icke majestät i ett jordiskt rike, utan i ett rike, som omfattar himmel och jord. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 55-56, Nyårsdagen, Luk 2:21)

Mose nådde långt och han gav oss lagen, men när det gäller Guds innersta väsen om vem han var och är, då har Jesus såsom ingen annan tolkat de eviga sanningarna och klargjort dessa för oss. Ty Nåden och sanningen hava kommit genom Jesus Kristus. Och de' första som nådens bud genom Jesus Kristus vill lära oss är ju detta, att Gud är vår Fader som är i Himmelen och vi, du och ja', av nåd få bliva hans barn. O vilket löfte ligger inte inneslutet i just detta, och Sven Lidman har mästerligt tolkat detta i orden: ”Jag är ditt barn, du är min Far, o salighetens gåta.” Och de' andra som nådens bud igenom Jesus Kristus vill lära oss är detta, att vi, du och ja', genom Jesus Kristus erbjudes frälsningens och befrielsens nåd. ... Och sedan Jesus kom hit till världen behöver ingen enda vara oviss om vad nåd är, ty han översatte ordet nåd i sitt eget liv, och han ristade in de' ordet i vår historia med outplånliga ord och oförgätliga gärningar, och från korset på Golgata kulle har de' ordet gått ut över en hel värld med strålglans av Guds härlighet. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

(Italien: bron Pons Milvius över floden Tibern i norra Rom) Jag startar datorn och fram stiger texten: Microsoft Professional XP. För datajätten betyder väl förkortningen "extra-power" eller något sådant. Men jag kan se en annan finess. XP (chi rho) är den gamla koden för Kristus, det tecken som blev ett monogram att bära på amuletten när kejsar Konstantin segrat över sin medkejsare år 312 vid Pons Milvius. Det jag ser när datorn startas är en Kristusbekännelse på min skärm. Och jag kan le och säga att så här är verkligheten konstruerad. Bakom det kända eller det avsedda finns en Kristus-kod för han är verkligen hela universums Herre och han var med när universum skapades. ICXP är alltså den gamla förkortningen för den kortaste kristna trosbekännelsen: JESUS KRISTUS. Jesus är Kristus, för att säga det med den näst kortaste bekännelsen. (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 21; Konstantin I född år 272 i Naissus, nuvarande år 2007 Nis, sydost om Belgrad i östra Serbien)

Namnet Jesus ... betyder ”Gud frälser”. ... Namnet antydde att han hade kommit på ett räddningsuppdrag. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 168 i kommentar till Luk 2:22; författaren född år 1921 i London, England)

(Paulus) understryker hur hans evangelium är i harmoni med Gamla testamentets skrifter. Han har tjänat fädernas Gud med rent samvete. Han trodde på allt som stod skrivet i lagen och hos profeterna. Han hyste ett fast hopp om att Gud skulle uppfylla sina löften beträffande Messias. Inte hädelse utan kontinuitet präglade hans förhållande till Mose. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 341 i kommentar till Apg 25:8; författaren född år 1921 i London, England)

(Karachi i Sind-provinsen i sydöstra Pakistan)De flesta människor i Pakistan uppförde sig (nu år 1979) som om världen blivit till 1947, när Pakistan grundades. Ahmed (i Karachi), som hade sina förfäder i Sind, såg på historien med andra ögon. Och hans känsla för historien låg bakom hans känsla för islam. Den var världens yngsta religion, men trots det den mest utvecklade. Han fördömde inte de tidigare religionerna, han såg dem som etapper i människans andliga utveckling. Tänk på uppenbarelsereligionerna, sa han. Moses var alltför hård med sin predikan om lagen. Jesus var alltigenom barmhärtighet. "I en värld där det finns människor som afrikanerna och negrerna, stämmer det inte överens med verkligheten", sa Ahmed. "Om man vänder den andra kinden till åt en primitiv människa, gör det honom uppretad." Islams skönhet låg i dess blandning av lag och barmhärtighet. (V.S. Naipul "Bland de rättrogna - En islamisk resa" s 141; författaren född år 1932 i Chaguanas, Trinidad och Tobago)

Paulus genomgick de föreskrivna reningsriterna. ... (Han) visade alltså ... att han inte ville få sina landsmän att förakta lagen. I deras krets var han fullt villig att leva efter judisk sed. Han hade ju också ombesörjt, att Timoteus blev omskuren, så att han skulle kunna vara en jude bland judar. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 169 i kommentar till Apg 21:15-26)

I församlingen vållas oro av motsatsen mellan nytt och gammalt. Man håller sig till det gamla. Det nya är farligt, därför att det är nytt. Det gamla är bra, därför att det är gammalt. En annan tänker olika. han söker det nya. Det gamla förlegade vill han begrava. Det gamla är dåligt, därför att det är gammalt. Det nya är bra, därför att det är nytt. I båda fallen frågar man efter något utvärtes, i stället för att fråga efter själva saken. Jesus säger: ”Var skriftlärd, som har blivit en lärjunge för himmelriket, är lik en husbonde som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.” Det gamla har icke sitt värde i att det är gammalt, det nya har icke sitt värde i att det är nytt. Utan båda äga värde i den mån de vittna om Guds herravälde. (Anna Söderblom "... ur Nathan Söderbloms skrifter" s 322)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Sedan jag låtit mig tuktas af andarne har jag fått en liten annan syn på verlden och mig sjelf. ... Jag ... lefde ännu på Gamla Testamentets ståndpunkt öga för öga. Ovetande att allt i lifvet är på nåd, pockade jag på rätt! Med ett ord jag var ett AS! r det nog sagdt? (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 114-115; brev 21 mars 1899 till Leopold Littmansson)

Evangelisten säger: Nåden och sanningen. Detta är naturligtvis icke så att förstå, som skulle icke i gamla testamentet äfwen nåd och sanning hafwa funnits, utan så att nåden och sanningen i sin fullhet kommit först genom Jesus Christus. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 490 i kommentar till Joh 1:16-18)

(Namnet Jesus) är icke upptänkt af menniskor, utan nederkommet af himmelen och så kalladt af ängelen, förrän barnet blef afladt i moderlifwet. Och skedde detta till den ändan, att enhwar må weta, att det är ett namn, som behagar Gud, emedan Gud sjelf så kallade sin Son. ... Att waka öfwer (missöden till kropp, gods eller i annan måtto) har Gud anbefallt åt werlden, som har konungar och kejsare, på det att de skola skydda sina undersåter emot fienderna; har fader och moder, på det att de skola föda och uppfostra sina barn; har läkare, att de skola råda och hjelpa i lekamliga sjukdomar o.s.w. Men alla dessa äro wanmäktiga frälsare emot Honom, som frälsar sitt folk från deras synder. ... Wäl är det sannt, att om kejsaren, fader och moder och andra menniskor icke wilja eller kunna hjelpa i lekamlig nöd, så will Herren Jesus wara tillstädes och bistå de sina. Men detta är icke Hans egentliga och förnämsta werk, och derföre wisa icke heller wi predikanter menniskorna förnämligast derpå. Men det är Hans egentliga werk och derutinnan will Han låta alla syndare se sitt namn, Jesus, att Han will hjelpa från synden, den ewiga döden och djefwulens rike, och just dertill behöfwa wi Honom. ... Ty Hans hjelp skall wara en ewig hjelp: dermed skola wi låta oss nöja, det må med detta timliga gå huru det will. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 130-131 i kommentar till Luk 2:21; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Ser dig wäl före, att man icke förwänder namnet (Jesus) för dig, och af detta barnet Jesus gör en Franciscus, Dominicus, en Carthäuserorden, messor, wakonätter, aflat, allmosor, fastor och mera dylikt såsom man gjort i påfwedömet: då blefwe allt förfalskadt. Ty emot synden finnes hwarken i himmelen eller på jorden någon annan Frälsare, än detta jungfru Marias barn, som heter Jesus. ... Wäl den, som kan nämna detta barnet wid dess rätta namn och säga: Jesus. Ty på detta namnet beror allt. ... Derföre heter Han Jesus, att Han är en Frälsare och skall hjelpa oss då, när annars allting swiker oss, när wi måste lemna härnere på jorden allt, hwad wi haft, och fara till en annan werld. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 132 i kommentar till Luk 2:21; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Moses beter sig såsom en herde icke för de arma, swaga fåren, utan för den grofwa, starka boskapen, samt drifwer med sin käpp och staf hjorden framför sig tre dagsresor in i öknen, tills de blifwa uttröttade; ty sådan behandling passar för de hårda och grofwa menniskorna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 82 i kommentar till Luk 15:1-10; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Genom Christus blifwer oss först tillgifwet, att wi icke uppfylla lagen, och synden blifwer oss helt och hållen förlåten. Dock få wi icke i den akt och mening tillgift, att wi icke widare skulle hålla lagen utan alltjemt fortfara att synda. Det wore likasom man skulle lära så: har du tron, så behöfwer du icke mer älska Gud och nästan. Nej, utan nu först kan man börja hålla lagen, hwilken är Guds ewiga, oryggeliga och oföränderliga wilja. Till den ändan är det af nöden att predika om nåden, på det man må finna råd och hjelp till att kunna fullgöra Guds wilja. Såmedelst börjar i oss icke allenast nåden werka, utan äfwen sanningen, det är, ett rättsinnigt wäsende, hwilket lagen fordrar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 219 i kommentar till Matt 22:34-46; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Evangelium måste framställa (Christus) ... såsom nådig emot oss; hwaraf wårt hjerta då hemtar tron och en wänlig tillförsigt till Gud, att Han skall hjelpa oss i lif och död. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 212 i kommentar till Luk 14:1-11; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Var då inte lagen till någon nytta? Den var verkligen till nytta, och till stor nytta, men den var inte till någon nytta för att göra människor fullkomliga. ... Allt var bilder, allt skuggor: omskärelse, offer, sabbat. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:428; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Både den mosaiska lagen och det nya förbundets nåd, som båda var avpassade för de tider (i vilka de gavs), tilldelades av en och samme Gud till den mänskliga rasens nytta. Ty alla som är av ett motsträvigt sinne har ställts mot den mosaiska lagstiftningen, som då de har menat den vara olik och motstridande mot evangeliets lära, har de inte vinnlagt sig om att undersöka orsakerna till varje förbunds olikhet. Emedan de därför har övergetts av den faderliga kärleken och gjorts uppblåsta av Satan ... har de ... inbillat sig att de själva har upptäckt mer än apostlarna ... att de själva är renare (i läran) och mer begåvade än apostlarna. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 434; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Moses själv säger till folket i Femte Mosebok: “Herren din Gud utformade ett förbund på Horeb. Herren utformade inte det här förbundet med era fäder, utan för er.” Varför utformade Herren då inte förbundet för fäderna? Eftersom ”lagen inte var upprättad för rättfärdiga människor”, utan de rättfärdiga fäderna hade Dekalogen (Tio Guds bud) skriven i sina hjärtan och själar, det vill säga, de älskade Gud som hade gjort dem och tillfogade inte sin nästa någon oförrätt. Det fanns därför ingen anledning att de skulle förmanas av förbudsbefallningar, eftersom de hade lagens rättfärdighet i sig själva. ... Herrens ankomst ... skulle följa på den lag som gavs av Mose. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 481,490; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Salomo ... byggde templet som sanningens typ (förebild). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Kyrkans uppgift kommer genom hela historien vara att stå som en utställningsmonter för Guds nåd och sanning. ... Det finns ett kristet svar på det förfall som vi ser omkring oss i vårt land. (Jakob Olofsgård "Samhällsansvar"; Jönköpings-Posten den 18 oktober 2002)

Bry dig bara om (de profeter) som är fyllda av nåd. De andra har fel även när de talar sanning. (Roland Eckerby "Andlig klarsyn"; Jönköpings-Posten den 11 augusti 2000)

(Månsarp) År 1956 bildades Månsarps UV-kår. . . . Många är de ungdomar som (fram till nu år 1991) kommit till tro på Jesus Kristus i UV-möten och på UV-läger. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 41,43)

I sanningen om Kristus ligger nåden innesluten. (Bo Samuelsson "Nu kommer Konungen!"; Jönköpings-Posten den 19 december 1980)

Det var genom Mose som lagen blev given. Lagen innehåller dels en morallag, som är sammanfattad i de tio budorden, dels offerlagen, där både prästen, som förrättade offertjänsten och offren som frambars på altaret, var förebilder till Kristus. På Sinai berg fick Mose ta emot lagen direkt ur Guds hand. ” ... Han undfick levande ord för att giva dem åt eder” (Apg 7:38). ... I lagen fanns också föreskrifter om hur olika slag av överträdelser skulle bestraffas. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 22)

Sedan mitt senaste brev har jag varit med om så många intressanta och glädjande ting. Vad som kanske mest fyllt mig med glädje är det nyvaknade Jesusintresset. Jag läste i en av världens största tidningar att (1972) års namn är JESUS. "Du skall föda en son", sade ängeln till Maria, "och honom skall du giva namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder." Namnet Jesus - årets namn! (Bo Hörnberg "Julbrev från 'Smålands Jerusalem'" s 10)

(Norge, Sverige: Skillingaryd och Svenarum i Vaggeryds kommun) Alfred Klausen är trots sina 90 år en mycket god sångare och deltog på sin tid i kyrkokören i Svenarums kyrka. Nu (år 1962) sjunger han andliga sånger och knäpper på sin gitarr, och i fjol var det bl.a. på de äldres fest på ungdomshemmet i Svenarum, där han gladde de gamla med sång och spel. I släktkretsen i Skillingaryd och Svenarum sjunger han och spelar gitarr till sent på kvällarna och läser ur sin kära bibel. En av hans käraste sånger är "Det är av nåde, bara nåde", och den refrängen tycker han passar in på sitt eget liv. Att vara fyllda 90 år och ändå kunna resa till sina släktingar i annat land, få vara frisk och kry, och i någon mån kunna glädja dem med arbetsinsatser så långt krafterna räcker och kunna få sjunga om Jesu kärlek, tycker han är en stor nåd. I flera år har Alfred Klausen tagit för vana att på sin semester resa till sina släktingar i skillingarydsbygden, och att han fyllt 90 år, tycker han inte är någon anledning att bryta traditionen. Och bland släktingarna är den glade Alfred Klausen alltid välkommen och man hoppas få se honom stiga av tåget i Skillingaryd med lika spänstiga steg och med ett lika soligt leende nästa sommar som han gjorde vid sitt besök nyligen. (Rune Storck "Norsk 90-åring tog semester och for till Skillingarydssläkt" s 79)

(Norrland, Småland: Taberg i Jönköpings kommun) Pastorsfrågan . . . fick sin lösning i att den trygge och initiativrike "norrlänningen" Holger Forsberg jakande besvarade (Tabergs Missionsförsamlings) kallelse. Den 3 mars (1951) hölls välkomstmöte för honom och hans familj. . . . Han har gett oss följande minnesbilder från sin pastorstid här: " . . . En allmän erfarenhet av förhållandet SMF och SAM är den att samarbetet mellan samfunden fungerade utmärkt,när vi samlades omkring det som förenar. Vid välkomstfesten till Taberg deklarerade jag min ställning med att citera 1 Kor 2:2 'Ty jag hade beslutat mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.' (1917 års översättning). Med det riktmärket kan församlingen hålla samman och arbeta i endräkt." (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 76)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Mullsjö, Habo) Förste talare (vid jubileumssamkvämet 1928 i Mullsjö Missionskyrka) var kyrkoherden E Rang, Habo, vilken i korthet erinrade om den Guds nåd till frälsning för många som uppenbarats genom den högtidsfirande missionsförsamlingens verksamhet under det flydda halvseklet. Denna Guds nåds ”högsta vattenmärke” är emellertid ännu icke uppnått; ty så länge det finnes ett tomt käril i Guds församling, flödar hans kärleks olja. ”Mer han har, mer finns kvar, rik är nådens källa” etc. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 269)

Ett ljus som av hundrade lyktor flammade hastigt upp och försvann. ... Så kom braket från skyn, plötsligt, våldsamt, nästan öronbedövande. ... Elsa Malm vaknade vid skrällen. Det lät som om huset rasat samman. "Jesus" ... mumlade hon omedvetet och famlade efter flickan i sängen. ... "Jesus" ... sa Elsa igen. Namnet blev som en nödgande bön i hennes mun. "Jesus" ... Så viskade hon bara när ingen hörde henne. ... Hon visste ... att hon ville viska Jesu namn när det blev svårt, när oron kom över henne, när hon inte orkade fortsätta att leva. I sin yttersta nöd grep hon efter det namnet, klamrade sig fast vid det. "Jesus" ... (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 166-167)

(Taberg) Tabergs missionshus, som nu efter i sommar verkställd ut- och invändig målning står i fullbordadt skick, vittnar om en stor beredvillighet af ortens missionsvänner. ... Estraden i den stora salen är målad i hvit färg och efter omsorgsfull slipning öfverdragen med ytterst fin fernissa, hvarigenom den framträder i prydlig dräkt, fullt harmonierande med det hela. Å midten af densamma stå de för platsen väl passande orden Jesus Kristus. (Jönköpings-Posten 1906-10-02 "Å midten af missionshusets estrad orden Jesus Kristus")

(Taberg) Då nuvarande Tabergs missionshus för första gången skulle målas (någon gång i början av 1900-talet), var kommittén kallad för att bestämma färg på talarestolen. Då ”pastorn” kom, sågo vi genast, att det var något särskilt, som han ville, och så fort han hälsat kom det: ”I natt har jag inte kunnat sova utan mina tankar ha sysselsatt sig med det bibelord, som skulle målas på talarestolen. Jag har sökt det ena bibelstället efter det andra, men intet räcker ensamt. Ni måste lova mig att där inrista orden Jesus Kristus!” I detta namn ha vi allt vad som behövs för oss alla för tid och evighet. Ännu i dag (1941) lyser denna inskrift som en hälsning från pastor Karl Palmberg. (Minnesskrift över misssionsverksamheten i Månsarp 1841-1941 s 97)

(Jönköping, Tofteryd sydost om Skillingaryd) (Gud) har utvalt oss i Kristus, förrän han skapade werlden. Detta är en outsäglig Nåd. Och en stor Nåd, att du får wara i Fröken (Storckenfeldts) skola (i Jönköping). . . . I mammas rum (här i Tofteryd) har solen lyst så warmt i eftermiddag och liksom welat säga: snart lyser jag så warmt, att de kalla snödrifvorna skola försmälta och wårens blomster titta fram och glädja sig åt mina wärmande, lifvande strålar. Men är wårsolen så skön, framlockar hon den sköna wåren med sina mångfärgade blommor och gröna gräs, huru skönare och oändligt mera wälgörande skall icke Gud, Kärlekens och Lifvets Sol, wara för alla själar, som äro öppna eller låter öppna sig för dess lifgifvande, wärmande, saliggörande strålar. Hon lyser Nåd och Sanning, så att det blir lif och salighet, der Hon får lysa in. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1874-10-23 och 1875-02-07" s 24-25)

(Månsarp, Nydala nordost om centralorten Värnamo, Byarum, Värnamo, Färgaryd öster om centralorten Hyltebruk, Vrigstad, Ohs öster om centralorten värnamo, Tagel nordväst om centralorten Alvesta) Även inom Jönköpings län var meningarna (om den nyevangeliska väckelsen) delade. Josef Bexell, som 1855-68 var komminister i Månsarp, hörde t. ex. till dem, som tog avstånd från den nyevangeliska väckelsen. August Petersson, komminister i Nydala och gift med en dotter till Jonas Sandell, var däremot en varm anhängare. Han framhöll "evangelii företräde framför lagen" och anklagades av ämbetsbröder för att "fara omkring och predika ett allt för löst evangelium". En ung v. pastor i Byarum varnade för Petersson, som bjöd både onda och goda till bröllopet utan att göra någon åtskillnad. Efter ett föredrag, som Petersson hållit i Värnamo-trakten, uppträdde pastor Hadders i Färgarydoch sökte inför det församlade folket vederlägga, vad den förre hade talat. Likaledes blev Petersson och kolportören Mattsson offentligen motsagda efter ett andligt föredrag vid en marknad i Vrigstad. Men fru Aschan på Ohs och flickorna Rappe från Tagel for ofta över till Nydala för att höra Petersson. Och i Hökabergs prästgård i Nydala samlades man till bibelstunder. Här försvann det eljest vanliga avståndet mellan prästen och folket. Sedan komminister Petersson avslutat med bön, uppmanade han de närvarande att bedja. Det hände då, att den ene efter den andra uppträdde och talade "sitt hjärtas enfaldiga språk med Herren". Ofta sedan folket åtskilts genljöd trosvissa sånger från fält och ängar. Ynglingar på torpen blev omvända från ett vilt syndaliv och kom till "liv och frid i tron". De, som förut varit fiolspelare och ledare för alla tillställningar i socknen, "sjöng nu med glada röster Lammets lov". (Olof Thulin "Om den nyevangeliska väckelsen" s 181)

(Växjö stift, Lund, Uppsala) (Professor Bolmeer) anmärker att på ett Decennium ingen kunnat taga CancelliExamen i Lund af det skäl att den Judiske Rabbi eller Mästaren Profess. (Johan) Holmbergsson fordrar äfven så mycken Juridik af Cancelliämnen som af simpla Auskultanter, hvarför också de förstnämde vanligen beger sig till Upsala der man vet att de ämna sig till Excellenser och följaktligen ej tar det så noga med Examen. Hvad nu denna invändning angår så tror jag att CancelliExamen kan få tagas särskilt och oberoende af Mosaska Lagen, som representeras af Holmbergsson, och en smula dispense i detta afseende skulle väl ej vara synnerligen svår att utverka, vare sig hos Kronprinsen som Canceller eller genom Frih(errinnan) hos någon ännu högre vederbörande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 282; brev från Vexiö den 1 oktober 1827 till Martina von Schwerin)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

För mig är ett doftande vildhallonsnår på en solig skogssluttning en av de mest träffande bilderna av Guds nåd som jag kan tänka mig. Jag kan aldrig göra mig förtjänt av att få hitta det perfekta hallonstället. Det bara finns där, för alla som för mig. Och det är bara att ta för sig från grenarna. Men det sker inte utan ansträngning, utan kamp. Terrängen kan vara otilgänglig, med stenrösen där, om det vill sig illa, lömska huggormar väntar på sandalklädda fötter. Väl framme blir händerna såriga av buskarnas taggar och när jag börjar svettas lockas allehanda surrande och gaddförsedda insekter fram. Men det är värt mödan, tusen gånger om. Och sedan kommer det allra bästa: När jag återvänder nästa dag har nya bär mognat. Så fortsätter det i ett överflöd som räcker och blir över för mina behov hela den långa och kalla vintern. (Elisabeth Sandlund "Hallonsnårens nåd" s 144)

Ett minne rinner upp inom mig. Jag sitter tillsammans med min mamma på ett möte. Jag kommer ihåg vissa fragment. Det är många årtionden sen. Tiden står stilla. Plötsligt börjar min pappa tala. Det var i och för sig inget ovanligt. Han var förkunnare i församlingen. Han talar mycket personligt. Om sitt hjärtas stengrund. Han upplever hur Guds ande belyst hans inre. Där upptäcker han till sin fasa avund och hårdhet och kärlekslöshet. Därför ber han nu offentligt om förlåtelse och förbön. Stämningen är förtätad. Offentlig förbön tar vid. Jag stöter lätt till mamma: Nu vill jag också bli frälst! Mitt i en gudstjänst där sanning och nåd möttes berördes den unge. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas?" s 125-126)

(Östafrika: Uganda, Bukoba nordväst om Mwanza i nordvästra Tanzania) Den östafrikanska väckelsen var tydligt jesuscentrerad. En av dess ledare, den anglikanske biskopen Festo Kivengere (i Uganda) skrev i en bok, ”Jesus – our Reality” (Nairobi 1977): ”Jesus Kristus behöver inga supplement”. Den förre lutherske biskopen i Bukoba, Dr. Josia Kibira, betecknar denna väckelse som en ”jesuscentrerad väckelse”. I sin bok, ”Bara Bukoba” (London 1980) noterar den förste lutherske biskopen i Bukoba, svensken Bengt Sundkler vilken dominant roll Jesus har i denna väckelserörelse. ... Pingströrelsen är inte känd för att inte tala och sjunga om Jesus. Alla dess teologiska grundsatser relaterar till Jesus – inkarnationen, försoningen, omvändelsen, andedopet och eskatologin. ”Altartavlan” i många pingstkyrkor är oftast ett enda ord – Jesus. Pingstvänner – ett råd: byt inte bort det namnet mot ett annat! (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 40; Festo Kivengere född år 1919 i Uganda; Josia Kibira född år 1925 i Kasyenye i Bukoba nordväst om Mwanza i nordvästra Tanzania)

Substantivet ”nomos” är ursprungligen en avledning av verbet ”nemo” som betyder att dela ut, fördela. Den fördelning som här i särskild grad bildar bakgrunden till uppkomsten av termen ”nomos” från ”nemo” är uppdelningen av betesmark (jfr. termen ”nome”, betesmark) och åkerjord. ... Till att börja med var således ”nomos” det som var fastställt och förordnat. Efterhand kom ordet att stå för det som var skick och bruk, i nästa omgång för statuter och lagar. (Studiebibeln V:667-668)

Jesus var ett vanligt förnamn på en judisk man. Man känner till nio andra med detta namn från den tiden. Det var den grekiska formen av tre vanliga hebreiska namn, Joshua, Jehoshua och Jeshua. Det var det namn Jesus bar under sitt jordeliv, och det förekommer nästan 600 gånger i evangelierna. Det betyder: "Herren (Jahvé) är frälsningen" eller "Jahvé räddar". Senare nytestamentliga författare använder namnet sällan med undantag för Hebreerbrevets författare. Det betonar Jesu mänsklighet som snickaren från Nasaret. (Chris Byworth "Namn och beteckningar på Jesus" s 82; författaren född år 1939)

(Tyskland: Essen norr om Köln) (Den tyske) prästen Wilhelm Busch (i Essen) blev en gång anmodad att jordfästa en indiankvinna som varit medlem i en cirkustrupp. Han kom till kyrkan och såg att en hel grupp indianer var samlade – den dödas kamrater. På hans bekymrade fråga till cirkusdirektören, vad han skulle tala till dessa människor, svarade direktören: ”Vad som helst, de begriper i alla fall inte ett ord.” Busch började tala och iakttog människorna – de satt fullständigt oberörda och förstod uppenbarligen inget. Men när han uttalade namnet Jesus, gick det en rörelse genom församlingen. Det var ett ord som de förstod, och det utövade en egendomlig kraft och verkan på dem: några böjde sig djupt i bön, andra såg predikanten i ögonen, storögda, andaktsfulla. Busch fortsatte att tala så att Jesu namn ofta blev nämnt. Och så hade detta enda för indianerna begripliga ord fyllt sin uppgift att förhärliga Frälsaren. Herre, vi tackar och prisar dig för ditt namn som betyder Frälsare. Giv oss nåden att få vara med och göra det namnet känt! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 39 i kommentar till Luk 2:21; Wilhelm Busch född år 1897 i Elberfeld, dagens Wuppertal, norr om Köln i Tyskland)

Tids nog kommer för de flesta den tid då man för ålderns och krämpornas skull inte kan ta sig till kyrkan. Då hittar Herren väg till oss. Jag har som präst ofta haft att besöka gamla, som har förlorat det mesta av både syn och hörsel, ibland också det mesta av sitt minne. De har kanske glömt vad deras egna barn heter, ja t.o.m. sitt eget namn. Men namnet Jesus känner de igen, och när det namnet nämnes, ser man ofta återskenet av ett inre ljus i deras ansikten. Simeon sjunger: Mina ögon har sett din frälsning. På hans modersmål heter ”frälsning” jeshua, samma ord som namnet Jesus. Kan du säga som han: Mina ögon har sett Jesus? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 342 i kommentar till Luk 2:22-32)


ca 1975 - ca 1950

I (Ef 4:25-28) talar Paulus om, vad förnyelseverket praktiskt innebär. ”Läggen bort lögnen och talen sanning med varandra ...” Lögnen är det gamla livets signum och atmosfär. Därför skall den ’avläggas’. Sanningen är det nya livets art. Den gäller hela det andliga livssammanhanget. Tillsammans bildar Jesu lärjungar en livsorganism. Dess blodomlopp är Jesus Kristi sanning.” (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 296 i kommentar till Ef 4:22-28)

(Karl) Barth ansåg sig fullfölja traditionen från kyrkofäderna och de protestantiska reformatorerna, och i hela sitt liv upprätthöll han dialogen med den liberala protestantismen till vänster och den romerska katolicismen till höger. Han ansåg att ingen av dem tillräckligt starkt betonade Bibelns huvudtema, att Gud av nåd allena tar emot oss genom Jesus Kristus. (James B. Torrance "Karl Barth" s 456; författaren, en skotsk teolog, född år 1923 i Chengtu/Chengdu sydväst om Xian och väster om Shanghai i Kina; Karl Barth född år 1886 i Basel väster om Zürich i nordvästra Schweiz)

Det är värt att notera att ... de första kristna tog fasta på "Messias" som hans titel par excellence och i sin grekiska form blev "Kristus", en del av hans rätta namn." (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 46; författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

(Demokratiska republiken Kongo: Sundi Lutete nordväst om Mangembo väster om Kinshasa) Med kraft och hänförelse frambars budskapet (i Sundi Lutete i Kongo, maj 1955) av missionär Granstig. Jag lade särskilt märke till de unga skolpojkarnas intensiva uppmärksamhet. Och under den efterföljande sången hände något med en av dem. Jag såg honom darra i hela kroppen och hörde honom, under det att han med hårt knäppta händer tydligen försökte att bemästra sina känslor, oupphörligt säga: ”Jesus Kristus, Jesus Kristus!” En missionär viskade till mig: ”Det där är farligt i Belgiska Kongo.” Myndigheterna är nämligen mycket rädda för alla extatiska yttringar. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 26)

(Sverige: Växjö stift)(De gammalkyrkliga i Växjö stift) fordrar av förkunnaren, att han rätt delar sanningens ord. ... Även lagen måste få komma till sin rätt. Johannesrösten må ljuda i all sin stränghet. Annars blir det ingen rätt uppväckelse. Men evangeliet om Guds oförskyllda nåd i Jesus Kristus får icke åsidosättas eller på något sätt skymmas undan. Det skall vara ett helt och obeskuret evangelium. Att en syndare rättfärdiggöres genom tron och genom tron allena skall icke blott utsägas, utan detta måste vara det centrala i förkunnelsen. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 100; citat Josef Gustavsson "Gammalläsarna i Småland")


ca 1950 - ca 1900

(Sverige: Stockholm) Det namnet som står här nere (i Filadelfia i Stockholm) i cirkeln mitt på plattformen - Jesus - går icke att stryka över. Det är genom det namnet och på den vägen man kommer ned i den här dopgraven och upp på den här plattformen. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 152)

Överväldigande framträder i den mosaiska perioden Moses gestalt. Han är både politisk och religiös ledare, lagstiftare och bedjare, profet, mäktig i ord och gärningar, och författare, som med Pentateuken lagt grundvalen till Bibeln. Men allt detta har han gjort icke av egen kraft eller på eget initiativ utan såsom Guds mun och Guds trogne tjänare. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla Testamentet?" s 142; författaren född år 1872)

De bäste i Israel hade under århundraden av sina erfarenheter, av sin tro och sitt hopp vävt en underbar väv till kläder åt Jesus. Dräkten kallades Messias. Ränningen i dess väv var: tron att Gud skulle besöka sitt folk.. ... Den himmelska gudslängtans fina, skimrande trådar ... spunnos av Israels bästa söner under nöd och lidande och mörker, och många heta tårar vätte dem. Därför blev skruden till sist så fager: messiasskruden, tankarna, hoppet om den Herrens smorde, som skulle utföra hans eviga sak. ... Liksom bruden tillreder sitt finaste lin och tager sitt dyraste silke till att göra en gåva åt sin härlige, väntade brudgum, som dröjer, fastän dygnets timmar fly och dagarna skrida, så beredde Israels kärlek och hopp en skrud åt sin brudgum, som skulle göra slut på dess föraktade ensamhets och övergivenhets nesa och sätta det på ärans bröllopstron. Man väntade efter Israels tröst. ... Petrus såg den sköna messiasdräkten och såg på sin mästare och sade: ”Du är Kristus.” (Anna Söderblom "... ur Nathan Söderbloms skrifter" s 47)

En dag (omkring år 1923) ... höll vi på att bädda våra sängar i ett rum på övre våningen. ... Plötsligt var det väl något som Stina inte var belåten med. Hon tog en kudde och drämde till mig där bak. Jag for framstupa, stötte läppen mot sängkanten så att det blev ett litet jack. Inte stort precis men dessbättre så pass att jag blödde ganska ordentligt. "Jag ska berätta tie sagor för dej, bara du inte talar om för mamma att jag slog till dej", föreslog Stina. Själv led jag inga nämnvärda plågor utan tyckte förslaget kunde vara antagbart. Stina satte igång medsamma - berättade och berättade hela förmiddagen tills alla tio sagorna var levererade. Innan vi gick ner till maten vid klockan tolv gav hon mej ytterligare ett förmaningens ord att inte skvallra om det som hänt. Och nu kommer det som jag tycker var höjdpunkten i hela min barndom. När vi infann oss till middagen - det var hönskött den dagen, jag glömmer det aldrig - visade det sig att mamma stått och pysslat med ett spaljéträd utanför vårt fönster och hört hela slagsmålet och även uppgörelsen om sagorna. Stina fick den åthutning som jag önskade henne av hjärtat. Själv hade jag fått mina sagor och jag hade hållit ord och inte skvallrat. Om jag kunnat uttrycka vad jag kände hade jag antagligen sagt: Ibland är Herren nådig. (Ingegerd Lindström "Tre sagor" s 148; Ingegerd Lindström är syster till författarinnan Astrid Lindgren)

(Sverige: Hjo) Upp i predikstolen stiger den lille (Wenzel) Gulda 1867-1926) i Hjo, sydländskt livlig, sprittande och kvittrande som en himmelens lärka, när han, den forne korgossen, bär fram glädjebudskapet om frälsningen av nåd allena. (Sven Danell "Herdar och lärare" s 360)

(Sverige: Jönköping; Kina: Saratsi/Linfen i provinsen Shanxi sydväst om Peking/Beijing i norra Kina) Älskade missions- och barnavänner i Jönköpingskretsens kristl(iga) ungdomsförbund m.fl. vänner i Jönköping. "Full med nåd och sanning." ... För närvarande äro vi i stort behov af mer utrymme för alla de barn, som måste tagas från sina ammor. ... Min hustru och våra medarbetare samt barnen förena sig med mig i hjärtliga hälsningar till Guds och våra vänner i Jönköping. ... Eder i nåden och sanningen. Otto E. Öberg. (Otto E. Öberg "Den öbergska barnhemsverksamheten i Kina"; bref från Saratsi daterat 1914-11-16; Jönköpings-Posten 1915-01-15)

(Sverige) Kung Oscar (II) hade dött av förkalkning i hjärnans och hjärtats blodkärl. Det ringdes kungaringning i kyrkklockorna en halv timme varje dag, mellan klockan tolv och halv ett; klangen av de klara klockorna hördes ända till hygget, där soldaten och hans söner åt sin matsäcksmiddag vid den tiden. Det stod i tidningen, att den gamle kungen hade varit gudfruktig. ”Tack, Jesus!” var de sista ord han sade. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 51-52; Soldatens Valter; 1897-1909)

(I-chang i centrala Kina väster om Shanghai) Jag har ännu en gång fått göra en resa till alla våra utstationer och några nya platser. ... De troende synes i regeln tillväxa i nåden och blifva allt mera grundade i sanningen. (K.W. Engdahl "Att tillväxa i nåden och alltmer grundas i sanningen"; bref från I-chang i Kina daterat 1903-12-12; Jönköpings-Posten 1904-03-31)


ca 1900 - ca 1600

Det grekiska ordet Kristus betyder Smord, på hebreiska Messias. Kristus skulle komma och upprätta vad som mänskligheten hade förlorat genom Adams fall (Se Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 715). Messias skulle rädda Israel från dess fiender och rena Jerusalem.

(Sverige: Stockholm, Tjust i nordöstra Småland) Ett dödsfall, som är egnadt att i widsträckta kretsar wäcka sorg och saknad, har i Stockholm inträffat, i det grefwe Adolf Stackelberg i söndags åtta dagar afled, efter att sistl. höst hafwa ditkommit från sin egendom Grensnäs i Tjust i Småland, för att söka läkarewård mot den sjukdom, som nu, efter fyra månaders lidande, öppnat hans - menskligt att se - alltför tidiga graf. Han war nemligen född 1822 den 30 Juni - äfwenledes en söndag. - Då i wårt land ganska många finnas, för hwilka han gladeligen framburit frälsningens budskap, så skola nog ock många wid denna sorgeposts erhållande blifwa slagna med djup bedröfwelse; till dessas hugswalande få wi meddela följande ord, hwilka en af de sista dagarne, innan hans tunga förstummades af den annalkande lekamliga döden, af honom uttalades: "På nåden har jag lefwat, på nåden jag dör; kom ihåg det och säg det till alla bröderna! - Jag wiker icke en hårsmån undan, ty nåden allena har hulpit mig. Ja, genom Jesum allena komma wi igenom, genom Jesum allena!" (Jönköpings-Posten 1871-02-02 "Nåden allena - Jesum allena")

Det finnes ett gammalt ordspråk, hwarom christenheten fordom war ense: Om du icke känner Christus, så hjelper dig icke att du wet allt annat. Men om du känner Christus, och än wore okunnig i allt annat, så wet du nog. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 13; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

((Sverige: Värendsbygden i gränstrakterna mellan södra Småland, östra Skåne och västra Blekinge; Västbo i västra Småland, Herrestad och Forsheda väster om centralorten Värnamo, Stockholm) Jag har frågat många personer, som väl känna det andliga läget i Västbo, vari fromhetslivet där skiljer sig från gammalläseriet i Värendsbygdens församlingar. De flesta är av den meningen, vilken även jag delar, att fromhetslivet i Västbo har en mer evangelisk prägel. Detta torde härleda sig därav, att flera av de präster, som under 1850-talet och 1860-talet hade sin tjänstgöring i Västbo, rönt inflytande från den mera evangeliskt betonade riktning som utgick från den krets, som samlade sig omkring den redan nämnda fru Petersen, allmänt kallad "Mormor på Herrestad". Herrestad, som blott ligger några få kilometer från Forsheda, utgjorde på sin tid ett andligt kraftcentrum, som utövade inverkan på de flesta församlingar i Västbo. Men samtidigt fanns en mera lagiskt betonad riktning, som utgjordes av pastor (Jacob Otto) Hoofs många vänner och anhängare i Västboförsamlingarna. . . . Omkring 1850 blossade striden upp mellan representanterna för den evangeliska och den lagiska riktningen. Diakonissanstaltens (i Stockholm) första föreståndarinna, Marie Cederschiöld, prästdotter från Forsheda, berättar i sin dagbok om en märklig missionsbön i Herrestad i juli 1852, då en ung präst Josua Colliander, ensam "fick försvara evangelii rika salighet emot lagpredikanterna . . . Det förekom mig som torneringarna i forna tider. Ofta fick då en ung riddare bjuda spetsen åt alla de barska stridsmännen, då de starkare voro borta. Så fick nu denne ljuslockige ljusets riddersman kämpa allena och vann en härlig seger, seger genom Jesum Kristum - ." (Gunnar Stenvall "Västbofromhet" s 262-263)

Mose bad till Gud för folket, och Gud hörde Mose förbön och visade klart att Mose var nådigare än Gud. ... Nådetjuvarna tror att Gud inte dömer så hårt som människorna, men under Mose tid var Gud strängare och hårdare i sin dom än människan. Mose var ändå sträng i sin dom mot dem, som dansade kring guldkalven. Men Gud var ännu hårdare, och av detta exempel borde nådetjuvarna förstå, att Gud inte är så nådig mot sorglösa och obotfärdiga som de inbillar sig. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 253 i predikan 1851 över 2 Mos 2:13-14)

(Sverige: Värmland) Den stora väckelsen under 1840- och 1850-talet var en rörelse av gudomligt ursprung. ... (Men) somliga kristna fäste uppmärksamheten mer vid en sida av frälsningsbudskapet, andra mer vid en annan. Så uppstod en stark motsättning mellan ”lagiske” och ”evangeliske”. ... De förra påyrkade hjärtats förkrosselse genom lagen och de senare hjärtats omskapelse genom nåden. De förra sade till sina åhörare: ”Edra hjärtan måste krossas genom lagens hammare, innan I fån tro nåden”. De senare åter: ”Tron på Jesus, sådana I ären. Därav kommer ett alldeles nytt väsen inför Gud och människor”. ... Om dessa strider i Värmland lämnar en samtida författare följande skildring: ” ... Denna strid var ... mellan lagiska och evangeliska själar. De lagiska voro icke självstarka och självbelåtna fariseer, utan vakna och andeligen fattiga själar, som ägde Herrens tuktans och fruktans ande, men som hade föga ljus och klarhet uti evangelium. Deras älsklingssång var: ’Ingen hinner fram till den eviga ron, Som sig ej eldigt framtränger, Själen måste utstå en kamp för den tron, Varpå vår salighet hänger. Porten kallas trång och vägen heter smal, Hela Herrens nåd är för ditt allvar fal; Men här gäller tränga, ja, tränga sig fram, Annars är himlen förlorad.’ De evangeliska åter voro icke s.k. ’nyevangeliska’, som föraktade ’den bättring som är till Gud och tron på vår Herre Jesus Kristus’, ej heller den helgelse utan vilken ingen får se Herren; utan på samma gång som de aktade allt för skada emot det att vara funna i Kristus, så foro de efter att på allvar vandra evangelium värdigt och göra allt, det de gjorde, i Herren Jesu namn. Deras käraste sång var denna: ”Med Gud och hans vänskap, hans ande och ord Samt bröders gemenskap och nådenes bord De osedda dagar vi möta med tröst. Oss följer ju herden, den trofaste herden, Vi känna hans röst. ... Den molnstod oss höljer och leder vårt tåg, Den klippa oss följer med springkällans våg Är Kristus, hans kärlek och renande blod. Där lever vårt hjärta, där fröjdas vår håg, Där livas vårt mod.” Ehuru båda parterna och synnerligen de lagiska, fällde hårda domar över varandras samveten, så kunde de dock varken helt fördöma eller lämna varandra, ej heller övergiva gemensamma sammankomster och uppbyggelsetillfällen, utan när de, som de mente, hade i kärlek länge tvistat, förmanat och tillrättavisat den ene den andre, så föllo de på sina knän för att gråta och bedja med och för varandra.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 481-485)

Pteris aquilina, ormbunke. Kallas av de katolske Jesus Christus, emedan om man skär av dess rot, står liksom J.C. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden och äventyr - 1739-1772" s 389; anteckning från en av Carl von Linnés "botaniska utfärder i naturens rike")

(Sverige: Stockholm) Både ortodoxer och pietister kritiserade (i mitten av 1700-talet) skarpt (stockholmsprästen Anders Rutström) för som de uppfattade saken ett ensidigt betonande av evangeliet som blott nåd, aldrig krav på omvändelse och bättring. ... Genom nya personliga inre religiösa upplevelser, starkt känslobetonade, (hade herrnhutarna) kommit till en ny insikt om att den passiva inväntan på nåden "i Jesu Christo" var den enda och rätta vägen. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 92,94)

(Sverige) Den 27 november (1697), när förmyndarna överlämnade riksstyrelsen till kungen (Karl XII), förklarade han att ständerna skulle delta i kungahyllningen innan de åtskildes. Han skulle hyllas och smörjas, men inte krönas - kronan var han född med. Däremot var smörjelsen viktig, för att han i Bibelns mening skulle göra skäl för namnet "Herrans smorde". (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 77)

(Sverige: Näs vid sydvästra kusten av Gotland) (Bildtext) Altaruppsats från 1692 av skulpterad och målad sandsten, Näs kyrka, Gotland. Mittpartiet visar Abrahams offer, och över detta är Karl XI:s krönta monogram placerat. Till vänster syns Mose med tavla: "Lagen är given genom Moses". Till höger Aron, som håller en bok med inskriften: "Nåd och sanning genom Jesum". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 148)

(Sverige) Rättshistorikern Jan Erik Almquist ...säger att i Karl IX:s Sverige fanns det en betydande motsättning mellan teologer och jurister betraffande den mosaiska rätten. "Visserligen betvivlade ingendera parten att Mose lag var ett uttryck för Guds vilja, men trots detta vägrade juristerna hårdnackat att draga de fulla konsekvenserna härav. Det skulle kunna sägas att juristerna därvid representerade den gyllene medelvägen, medan teologerna i sin fanatism blint följde det gamla testamentet utan hänsyn vare sig till kristlig barmhärtighet eller billighet. Trots sina utpräglade teologiska intressen ställde sig Karl IX i denna tvist oförbehållsamt på juristernas sida." Enligt denne forskare gick kungen med på att sätta in de mosaiska bibelspråken i landslagseditionen bara som en provisorisk ersättning för landslagens kyrkobalk, vilken på grund av reformationen inte kunde tillämpas längre. Provisoriet blev långvarigt i alla fall; de mosaiska lagbuden åtföljde landslagen genom hela 1600-talet och ända till 1734, då det nya lagverket omsider befriade domstolarna från skyldigheten att i Herrans namn döma folk till döden. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 384-385; författaren född år 1905 i Huskvarna öster om Jönköping i Sverige)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(Sverige: Vadstena) Till stadskyrkan i Vadstena, S:t Per, anskaffades 1576 en predikstol, utförd av samme anonyme slottsmålare som 1581 utsmyckade "Sanctum Sanctorum" i Vadstena. På predikstolens fem pannåer återges Kristus som "Salvator mundi" (Världens frälsare) omgiven av Moses med Lagens tavlor, profeten Mika, Johannes Döparen sam S:t Johannes evangelisten. Inskrifter på latin lägger ut texten om förhållandet lag-evangelium, till exempel "Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus" (Joh 1:17). (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 319)

(Norden: Västergötland i Sverige) Gentemot asatrons många gudar underströk missionärerna (vid Nordens kristnande) tron på en enda Gud och gjorde ingen distinktion mellan Gud och Kristus. Kristus var helt enkelt namnet på den nye guden. ... Äldre Västgötalagen (1200-talets början) börjar med orden ”Kristus är främst i vår lag”. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 117)

I Islams lära är . . . Muhammed Guds profet och sändebud. Före honom hafva funnits många profeter, ända till 124 tusen. De störste bland dem äro Adam, Noak, Abraham, Moses och Jesus. . . . Om Jesus har Muhammed mycket höga tankar. . . . Genom sitt evangelium bekräftade han Mose lag. (P. Waldenström "Till Österland" s 68; Muhammed född omkring år 570 i Mecka i västra Saudiarabien)

(Västerlandet) (Den romerske biskopen och teologen Augustinus' större mönsterkatekes) visar, huruledes han i sin undervisning liksom i sin predikan genom typisk utläggning satt gamla testamentet i förbindelse med nya testamentet, och hvilken plats den bibliska historien intog i Västerlandets kyrkoskola. ... "Vi göra orätt mot gamla testamentet", säger han, "ifall vi förneka, att det kommer från samme rättfärdige och gode Gud som nya testamentet, men å andra sidan skulle vi handla illa mot nya testamentet, om vi satte gamla testamentet på samma trappsteg." "Lagen blef gifven, för att människorna skulle söka nåden; nåden för att lagen skulle blifva uppfylld." ... Allt i gamla testamentet är enligt hans mening bilder och typer, som peka hän på nya testamentet, så att man kan säga: "Det nya testamentet är doldt i det gamla, och det gamla ligger öppet i det nya." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 329-330; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark; Augustinus född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet)

(Kristus) påbjuder att så stor vördnad visas mot (lagen), att, även då (de skriftlärda och fariseerna) som lär ut den är fördärvade, så uppmanar Han (folkskarorna och Sina lärjungar) att hålla sig till den. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:435; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Marcion var den mest inflytelserike kätterske teologen under andra århundradet. Han kom från trakten söder om Svarta Havet och reste till Mindre Asien och Rom omkring 140. . . . Marcions huvudverk kallades "Motsägelser". Det ställde kristendomen i skarp motsats till judendomen. Nådens Gud uppenbarades först av Jesus. Gamla testamentets Gud, som härskade över den materiella världen, var den stränga lagens och rättvisans Gud, hård och våldsam. Jesus kom för att rädda människan ur hans våld. Denne gud kallade Marcion Demiurgen, "Världsdanaren". (David F. Wright "Marcion" s 428; författaren född år 1937 i Hayes sydost om London i England)


Att avrunda med:

Din blick har sagt mig allt, jag vet, vad jag skall göra, så späd är din gestalt, att jag den ej törs röra. ... Jag går i stället fram till mitt staffli och målar en ängel, allvarsam och klädd i solens strålar. ... Den bilden blir min vän, min enda vän i livet, och namnet, Sanningen, står i dess väsen skrivet. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 74; Målaren och ängeln)


Sångarna:

Säg, känner du det underbara namnet, Som till frälsning Gud oss gav, Vars lov har sjungits ut i hela världen, Över varje land och hav? Namnet framför andra namn är Jesus. Ej skönare på jorden fanns. Ty intet annat namn kan giva frälsning, Intet annat namn än hans. (A Törnberg: Segertoner 1960 nr 90:1; jfr Psalmer och Sånger 47:1)

Ner i dödligheten stiga Nåd och sanning och försoning, Och det fromma hjertat viga Till Guds Helga Andas boning. (JO Wallin: Psalm 45:6a)

En sanningens och nådens tolk Till verldens konungar och folk, Han kommer: frid hans helsning är, Och kärleken hans spira bär. (JO Wallin: Psalm 54:2; Sång 26:2; jfr Psalmer och Sånger 106:2)

I nåd och sanning bland oss bor Den dolda Guden, mild och stor, En frälsare för alle. Vi skåde nu hans herrlighet, Som ende Sonens herrlighet, Och till hans fötter falle. Haf tröst, Mitt bröst! Gläds, att Ordet Kött är vordet, Gud förklarad, Och hans kärlek uppenbarad. (Hedborn: Psalm 69:2; Sång 33:2; jfr Psalmer och Sånger 132:2)

När mörker jorden höljer Och all dess prakt fördöljer, Jag till ditt rike ser; Jag ser det, kring de dina, Af nåd och sanning skina Uti ett ljus, som ej går ner. (Psalm 433:2)

Tag det namnet Jesus med dig, Du, som vandrar sorgens väg! Tröst och glädje skall det ge dig; All din nöd för Jesus säg! Dyra namn! Sälla hamn! Jordens hopp och himlens fröjd! Dyra namn! Sälla hamn! Jordens hopp och himlens fröjd! (L Baxter-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 84:1)

Säg mig den gamla sanning Om Faderns helga råd, Om Jesus och hans kärlek, Om Jesus och hans nåd; Säg mig den nu så enkelt Som till ett litet barn, Ty jag är svag och hjälplös I syndens dolda garn! Säg mig den gamla sanning, Säg mig den gamla sanning, Säg mig den gamla sanning Om Jesus och hans nåd! (K Hankey-T Truvé: Psalmisten 1928 nr 170:1)

Jesus, det renaste, Dyraste, skönaste Namn, som av människoläppar är sagt. Rikdom av härlighet, Helighet, salighet, Djup utav nåd och av sanning och makt. (OT Moe-E Evers: Sånger och Psalmer 1951 nr 63:1; jfr Psalmer och Sånger 375:1)

Herre, med kraft ifrån höjden bekläd mig. Jag är så kraftlös och svag i mig själv. Låt mig ej gå dit ej du kan gå med mig, Led mig till nådens och sanningens älv. (L Sandell-Berg: Sånger och Psalmer 1951 nr 249:1; jfr Psalmer och Sånger 276:1)

Mose gav oss lag och krav, halleluja. Jesus lyfter bördan av. Halleluja. Ära vare dig, o Gud. Halleluja. Lov ske dig, Guds ende Son. Halleluja. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1988 nr 331:6; jfr Psalmer och Sånger 338:6)

Kanhända du tänkte när en gång du kom och lämnade allt i Guds hand: Jag stannar för evigt, o Herre, hos dig, du ger mig trots synder och band: Nåd över allt förnuft, nåd över alla gränser, allting den överglänser, nåden som Herren ger. ... Kanhända du tänkte att lämna din Gud: Det kan aldrig mer bli som förr. Förvånad du ser, fast du brutit hans bud och just tänker stänga din dörr: Nåd över allt ... (NF Nygren: Segertoner 1988 nr 494:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska namnet “Iêsos” borde kanske bäst översättas med ordet ”Jesos”. Jag har här emellertid valt att följa den latinska traditionen och översätta med ”Jesus”. Det viktigaste syftet med detta arbete är att skilja skilda grekiska ord från varandra snarare än att återge den absolut bästa översättningen för vart och ett av de grekiska orden. Detta betyder inte att de olika bokstäverna i ett ord inte skulle ha betydelse och kanske också här. Jämför med Egna kommentarer och funderingar till Joh 5:45-47.

Angående ”den fröjdbringande (nåden) och sanningen”, see also Joh 1:14b-15; 1:51a; 18:15-16.


Paulus sade till de troende i Rom: "Missen (av Guds mål) skall inte vara herre åt er, ty ni är inte inunder lag utan inunder fröjdbringande (nåd)." (Rom 6:14)

Lagen har blivit (och blir) vår uppfostrare in i Kristus. (Gal 3:24a)

Lagen gjorde inget fullkomligt. (Hebr 7:19a)

Vad vi har skådat (och skådar) och har hört (och hör) kommer vi bort med ett budskap och/också till er, för att och/också ni må ha gemenskap i sällskap med oss. Och men/vidare (har vi) vår gemenskap i sällskap med Fadern och i sällskap med Hans Son, Jesus Kristus. (1 Joh 1:3)

Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:22)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)


Grekiska ord:

nomos (lag) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) 2 Mack 7:30; Syr 24:23; 45:5; Matt 5:17; Luk 2:22; Joh 1:17; Apg 21:24 - Tobit 1:8; 7:13; Judit 11:12; Ester 1:13,15,19-20; 3:8; 4:16; 8:11; 8:12p(E15); 1 Mack 1:49,52,56-57; 2:21,26-27,42,48,50,58,64,67-68; 3:48,56; 4:42,47,53; 10:14,37; 13:3,48; 14:14,29; 15:21; 2 Mack 1:4; 2:2-3,18,22; 4:2,17; 5:8,15; 6:1,5,28; 7:2,9,11,23,37; 8:21,36; 10:26; 11:31; 12:40; 13:10(11),14; 15:9. Salomos Vishet 2:11; 6:4,18; 9:5; 14:16; 18:4,9; Syr Prologen; 2:16; 9:15; 15:1; 17:11; 19:17,20; 21:11; 23:23; 32:15,24; 33:2-3; 34:8; 35:1; 38:34(39:1); 39:8; 41:8; 42:2; 44:20; 45:17; 46:14; 49:4; 51:19; Baruk 2:2,28; 4:1,12; Susanna v 3(Theod),62. Matt 5:18; 7:12; 11:13; 12:5; Matt 15:6(א*); Matt 22:36,40; 23:23; Luk 2:23-24,27,39; 10:26; 16:16-17; 24:44; Joh 1:45; 7:19,23,49,51; 8:(5),17; 10:34; 12:34; 15:25; 18:31; 19:7; Apg 6:13; 7:53; 13:15,38(39); 15:5; 18:13,15; 21:20,28; 22:3,12; 23:3,29; 24:14; 25:8; 28:23.

Christos (Kristus/Smord) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i GT) Ps 2:2; Matt 1:1; Masrk 1:1; Joh 1:17; Apg 10:36; 1 Joh 1:3; 2:22; 4:2; 5:6 – 3 Mos 4:5; 2 Mack 1:10; Syr 46:19; Matt 1:16-18; 2:4; 11:2; 16:16,20; Matt 16:21(א*); Matt 22:42; 23:10; 24:5,23; 26:63,68; 27:17,22; Mark 8:29; 9:41; 12:35; 13:21; 14:61; 15:32; Luk 2:11,26; 3:15; 4:41; 9:20; 20:41; 22:67; 23:2,35,39; 24:26,46; Joh 1:20,25,41; 3:28; 4:25,29; 7:26-27,31,41-42; 9:22; 10:24; 11:27; 12:34; 17:3; 20:31. Apg 2:31,36,38; 3:6,18,20; 4:10,26; 5:42; 8:5,12; 9:22,34; 10:48; 11:17; 15:26; 16:18; 17:3; 18:5,28; 24:24; 26:23; 28:31; 1 Joh 2:1; 3:23; 5:1,6,20; 2 Joh v 3,7,9; Upp 1:1-2,5; 11:15; 12:10; 20:4,6.


Ytterligare studier:

2 Mos 20:1-17; 34:28; 2 Krön 25:4; 35:12; Ps 40:10-11(11-12); 85:9-10(10-11); 86:15; Luk 3:29; Joh 8:32; 14;16; 18:37; Apg 13:38; Rom 5:15,21; 10:4; Hebr 1:1; 3:1-6; 10:1,28; Upp 1:4; 15:3; 17:3; 22:21.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

William B. Badke "Baptised into Moses - Baptised into Christ: a Study in Doctrinal Developement"; The Evangelical Quarterly 60 (1988): 23-29.

Craig L. Blomberg "The Law in Luke-Acts"; Journal for the Study of the New Testament 22 (1984): 86-119.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

David J. Hawkin "The Johannine Concept of Truth and Its Implications for a Technological Society"; The Evangelical Quarterly 59.1 (Jan.-Mar. 1987): 3-13.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Vem Polythress "The Use of Intersentence Conjunctions 'De, Own, Kai' and Asyndeton in the Gospel of John"; Novum Testamentum 26 (1984): 312-334.

Thomas R. Schreiner "Paul's View of the Law in Romans 10:4-5"; Westminster Theological Journal (Fall 1993): 113-135.

M.A. Selfrid "Jesus and the Law in Acts"; Journal for the Study of the New Testament 30 (1987): 39-57.

C. van der Waal "The Gospel according to John and the Old Testament"; Neotestamentica 6.1 (1972): 28-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-18; 2010-01-03; 2013-02-17; avslutande version 2017-08-30)

Tillbaka till Start

1:18 Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Gud ingen har-skådat-(och-skådar) någonsin (en)-enda-avkomling (en)-gud den varande in-i '-en barm'/barmen '-ens faders'/faderns den-där anförde-ut.


1883: Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har uppenbarat honom.

1541(1703): Ingen hafwer någon tid sett Gud; ende Sonen, som är i Fadrens sköt, han hafwer det kungjort.

LT 1974: Ingen har faktiskt sett Gud, men hans ende Son har det naturligtvis, för han står Fadern nära och har berättat allt om honom för oss.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abraham:) “Tag din välkomnade son Isak, som du har välkomnat, och gå in i den höga jorden/landet och för upp honom där ’in i’/till ett brännoffer.” (1 Mos 22:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Du skall tala till farao: ’Detta är vad Herren säger: Israel (är) Min förstfödde son.’” (2 Mos 4:22, Grekiska GT)

Mose och Aron och Nadab och Abihu och sjuttio av Israels äldstes råd steg upp (på berget). Och de skådade platsen, där Israels Gud stod där. (2 Mos 24:9-10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Du må skåda ’Mina ting bakom’/’Min rygg’. Men Mitt ansikte skall inte skådas för dig." (2 Mos 33:23b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren samtalade i riktning mot er ut ur eldens mitt. Ni hörde ’en röst’/’ett ljud’ av ord, och ni skådade inte (någon) likhet/bild, ’emellertid eller’/endast ’en röst’/’ett ljud’." (5 Mos 4:12, Grekiska GT)

… Skåda, en man ‘anförde ut’/förklarade drömmen för sin granne. (Dom 7:13a A, Grekiska GT)

Noomi tog den lille pojken och satte in honom i sin barm. … (Och) den här (Obed) är Isais fader, Davids fader. (Rut 4:16a,17b, Grekiska GT)

(Abigail sade till David:) “Det kommer visst inte någonsin att finnas dåliga ting i dig.” (1 Sam 25:28b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”Ett moln och en skymning (är i en) ring av/omkring (Herren).” (Ps 97:2a, Grekiska GT)

Amos utsagor … vilka han skådade. (Amos 1:1a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Vishet) visade (en rättfärdig) Guds rike och gav honom kunskap om heliga ting.” (Salomos Vishet 10:10a)

Jesus, Syraks son, sade: ”Vem har skådat (och skådar) (Herren) och kommer att beskriva Honom ut/’fullt ut’?” (Syr 43:31a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de (som är) rena (i) hjärtat, eftersom de kommer att skåda Gud.” (Matt 5:8)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(När Jesus hade döpts) * (א*) en röst ut ur himlarna: ”Du är min välkomnade Son. I/med Dig var Jag tillfreds.” (Mark 1:11)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (de som var runt omkring Honom tillsammans med de tolv): "Till er har getts (och ges) Guds rikes mysterium, men för de där, de (som är) utanför, blir alla ting i liknelser, för att då de ser, de må se och ej skåda, och då de hör, de må höra och ej uppfatta, (för att) de ej någonsin må vända sig intill (Gud) och det må ‘låtas vara’/’lämnas i fred’ för dem.” (Mark 4:11-12)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

(Jesus sade till fariseerna:) ”… Den utblottade dog och fördes av budbärarna bort in i Abrahams barm. Men och/också den rika människan dog och begravdes. * (א*) Då han hade lyft emot/upp sina ögon i Hadeset/Hades (och) då han ’började under’/var i plågor, skådar han Abraham från fjärran ifrån och Lasaros i hans barmar/barm. Och då han hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:22-24)

(Jesus sade till två av Sina lärjungar:) “… Ni skall finna ett föl som har bundits (och är bundet), emot vilket ingen av människor någonsin har suttit ner. (Luk 19:30a)

(De två lärjungarna) talade (vända) i riktning mot varandra: "Var visst/verkligen inte ’vårt hjärta’/’våra hjärtan’ (hela tiden) brinnande i oss som/medan (Jesus) (hela tiden) samtalade (med) oss i/på vägen, som/medan Han (hela tiden) alltigenom öppnade skrifterna för oss?" ... Och de ’anförde ... ut’/förklarade (hela tiden) (för de andra lärjungarna) tingen i/på vägen. (Luk 24:32,35a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:18)


Hembygdens predikan:

(Den enfödde sonen) uppenbarade (Gud), egentligen ”exegetiserade” och uttolkade honom. Se här en bild. En man står med en bok i handen, skriven på ett för oss okänt språk. Men han är själv inföding i det landet och känner därtill även vårt språk väl; han vill meddela oss just det han vet. Den bokens innehåll höra vi då med samma tillförsikt, som om vi själva kände det landets språk. Just så, då vi höra Kristus tala om sin fader och om de himmelska tingen. Han både känner det han talar om, och, såsom själv varande Gud, äro hans ord fullt sanna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 496-497, Jungfru Marias kyrkogång, Joh 1:16-18)

Gud bor i ett ljus dit ingen kan komma och han är den som ingen människa sett eller kan se, men människor har dock genom tiderna upplevat hans närhet och kraft, hans välsignelse och ledning i sitt liv. Och många äro de som gång efter annan sökt att få se en skymt av hans härlighet och förnummit ett starkt samband mellan det egna väsendet och något som liksom osynligt har omgivit dem och gjort det möjligt att få stå i en fruktbärande gemenskap med en högre värld. ... Detta att Sonen är i Faderns sköte innebär att han är delaktig av hans väsen, att han alltid har levat hos honom och vet allt de' som är i Fars hjärta och kan uppenbara alla hans tankar för oss. Han allena har sett Fadern och därför kan också han säga oss vem Gud är. ... Och Natan Söderblom skrev en gång: ”Ingen kan ersätta honom, ingen av de millioner som myllrat på vår jord. Jag kan inte förstå att Gudomens fullhet kunde bo i en människa, men jag ser det och tillbeder.” ... Den dolde Guden har för många fått bliva den uppenbarade Guden, emedan sanningen om honom blivit uppenbarad genom Jesus Kristus. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Guds) tjänare kommer att tillbe honom och ”skall se hans ansikte” (Upp 22:4). Gud hade sagt klart och tydligt till Mose: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos. 33:20). Allt människan har sett hittills är Guds härlighet, som har beskrivits som ”den yttre strålglansen från hans innersta väsen”. Vi har fått skåda hans härlighet i hans inkarnerade Sons person och verk. Men en dag ska slöjan föras åt sidan och vi ska få se honom ”sådan han är” (1 Joh. 3:2) – ja, till och med ”ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12). Den vackra visionen är en oumbärlig aspekt av Guds slutliga avsikt med sitt folk. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 428 i kommentar till Upp 22:1; författaren född år 1921 i London, England)

Ordet ”se” (här: skåda) har övertoner hos Johannes som syftar på det inre seendet, det som gör att man kan tro. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 133 i kommentar till Joh 12:20-28)

Hos synoptikerna är Guds rike huvudtemat. Hos Johannes träder Jesu person i förgrunden på ett sätt, som endast sällan har någon motsvarighet hos de andra evangelisterna. (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 233; författaren född år 1885 i Askola norr om Borgå i södra Finland)

Mose, som var en tjänare, tjänstgjorde i lägre ting, men Kristus som var Herre och Kung, och Kungens Son, förde till oss långt större ting, då Han alltid var hos Fadern och ständigt skådade Honom. Därför säger Han: ”Ingen har någonsin sett Gud.” ... Den som blott och bart “ser” har inte någon i alla avseenden exakt kunskap om föremålet, men den som “bor i skötet” kan inte vara okunnig om något. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:51-52; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Med avseende på Hans storhet och Hans underbara härlighet “kan ingen människa se Gud och leva”, ty Fadern är obegriplig, men med avseende på Hans kärlek och vänlighet och beträffande Hans oändliga makt, just detta beviljar Han dem som älskar Honom, det vill säga, att se Gud, något som också profeterna verkligen förutsäger. ”Ty de ting som är omöjliga hos människor är möjliga hos Gud.” ... Gud och Guds Son, och Sonen och Fadern, skulle inte endast profetiskt tillkännages, utan ... Han skulle också ses av alla Hans medlemmar som helgas och undervisas i alla Guds ting. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 489-490; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

Om varken Mose eller Elia eller Hesekiel, som alla hade många överjordiska syner och om vilka Herren också sade: ”Ingen har någonsin sett Gud”, (om dessa) verkligen såg Gud, men om vad de såg var avbilder av Herrens glans och profetior om kommande ting, är det tydligt att Fadern i sanning är osynlig. Men Hans Ord, som Han själv ville det och till förmån för dem som skådade (det), visade verkligen Faderns klarhet och förklarade Hans syften ... inte i en (enda) bild, inte heller i en (enda) gestalt framträdde Han för dem som såg Honom utan enligt de orsaker och de verkningar som åsyftades i Hans ordningar, så som det är skrivet i Daniel. Ty en gång sågs Han med dem som var runt omkring Ananias, Asarja, Misael som närvarande med dem i eldens ugn ... En annan gång (representeras Han som) ”en sten uthuggen ur berget utan händer” ... Sedan skådas också denne, samme person, som Människosonen som kommer på himlens moln. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 491; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)

På inget annat sätt skulle vi ha kunnat lärt oss de ting som är av Gud, om inte vår Mästare, som fanns som Ordet, hade blivit människa. Ty ingen annan varelse hade makt att uppenbara för oss de ting som är av Fadern, utom Hans eget rätta Ord. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 526; författaren född cirka år 130 i Smyrna i västra Turkiet)


Att fortsätta med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

För kristen tro är Jesus ... mera än en människa. Genom honom får den kristna gudsbilden både ett gudomligt och ett mänskligt ansikte. Evangelisten Johannes säger: "Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen ... har förklarat honom för oss." (Lars-Göran Ottosson "Bejaka Jesu inbjudan"; Jönköpings-Posten den 20 juli 2007)

Det verb som används i (2 Mos) 24:11 för “se” är inte det vanliga r’h (som har bibetydelsen av att ”titta på” med ögonen) (jfr se-blepô), utan hzh som i den hebreiska bibeln genomgående används för att beskriva ”profetiskt” seende (jfr skåda-horaô). ”Siaren” ser inte med ögonen utan med ett sjätte sinne, som är givet i särskild gudomlig ordning. Dessa äldste är förfäder till senare profeter, vars ledarskap bestäms av vad de ”ser” av Gud, vilket aldrig är med blotta ögat. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 97-98)

C. H. Dodd jämför Ordet och Toran (Lagen). Han citerar Rabbi Eliezer ben José of Galilee (ca 150 e Kr): "Innan världen skapades, skrevs Toran och låg i Guds barm." Dodd säger: "Såsom Ordet kallas Guds son, så beskrivs Toran (i rabbinsk judendom) som Guds dotter." (C.H. Dodd "The Interpretation of the Fourth Gospel" s 86, författaren född år 1884 i Wrexham i nordöstra Wales, professor i "Divinity" 1935-1949 vid universitetet i Cambridge, England)

För tron är Gud den uppenbarade, icke den fördolde. Visserligen finns även "den fördolde Guden", men det är icke om detta obekanta X, som tron griper, utan det är den uppenbarade, som är trons föremål, "mysterium tremendum", för vilket människan böjer sig i stoftet. (Carl Dymling "Religion och tänkande" s 204; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Det har icke warit möjligt, att genom någon menniska, ware sig Moses eller någon annan, den himmelska sanningens och nådens ljus skulle blifwa fullkomligt uppenbaradt, alldenstund ingen menniska kunnat med sina blickar genomtränga den ewige Gudens wäsende och tankar. Med dessa ord fördömer ock Johannes all den menniskowisdom, som reser sig emot evangelium. Det är i sanning förfärligt att i wår allra högsta lifsangelägenhet bygga wår lit på dens ord och wisdom, som ”icke någon tid sett Gud.” O att alla de, som bygga på lös sand, måtte i tid besinna, hwad de göra. Den menskliga wisdomen kan synas dig sann, ja den kan hänföra dig – men wet du ock rätt, hwad du gör, när du på den sätter din själs wäl och we? (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 498 i kommentar till Joh 1:16-18)

”som är till Fadrens barm”, d.w.s. wänd eller lutad emot Fadrens barm. (Peter Fjellstedt "Biblia" s 240)

Af liknelsen om förlorade sonen och af andra, t ex Matt 6:26-32, ses hwad (Sonen) berättade oss om Guds faderliga hjerta, huru det der ser ut, hwilka känslor der äro förborgade för oss, hwad wi af Fadren hafwa att förwänta, huru wi blifwa emottagna, när wi återwända till honom och söka hans ansikte. (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 13; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)

(Den svenske botanikern Carl von Linné) ser Gud på ryggen och hisnar (2 Mos. 33:23). Det han ser är inte oändligt men näst intill. Det han anar är det. (Anders Wejryd Prolog i boken "Linné - En småländsk resa")

Varseblivning och introspektion gick för (en medeltida skildrare) samman i detta ena: han skådade. "Herrens nådefulla ord voro så tydliga och förnimbara, att denna saliga syster också med kroppsliga öron förnam dem," heter det om en dominikanernunna. Här är både - och, inte antingen - eller. ... Det låg i det medeltida betraktelsesättet att fatta jordiska ting såsom symboler, vilka "tekna" något annat, något av himmelsk art. (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 9-11; Ur medeltidens själsliv)


Att avrunda med:

Jesus är Guds enfödde Son. Han är den unike. Den enastående. Han är den ende som är ett med Fadern och därför kan utlägga Faderns vilja och tala om hurudan Fadern är. Han är det unika instrumentet för Guds manifestation i världen av sin kärlek. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 142-143 i kommentar till 1 Joh 4:9-10)


Sångarna:

Han oss en synlig bild har gett av gudomsmakten ingen sett, född av Fadern: halleluja! Osynligt, synligt, allt blev till att tjäna, verka som han vill. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:3)

Christe! som ditt ursprung leder Evigt från din Faders sköt, Och, från himlen stigen neder, Dig i jordisk skepnad slöt! O Guds Son och menskors like! Hör ett stoft, som lyfter sig, Trängtande att nalkas dig. (Åström: Psalm 74:1)

I nåd och sanning bland oss bor Den dolde Guden, mild och stor, En frälsare för alla. Vi skåda nu hans härlighet Som ende sonens härlighet Och till hans fötter falla. Haf tröst, Mitt bröst! Gläds, att ordet Kött är vordet, Gud förklarad, och hans kärlek uppenbarad1 (SJ Hedborn: Sång 33:2; jfr Psalmer och Sånger 132:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Liksom de döda, rättfärdiga israeliterna var i sin fader Abrahams barm, så är den uppståndne Jesus i Sin Faders barm.

I det grekiska GT har ingen skådat Gud (jfr den grekiska texten av 2 Mos 24:9 med den hebreiska texten).


Paulus sade till de troende i Kolossai: "(Jesus Kristus) är en avbild av den Gud (som är) omöjlig att skåda, en förstfödd i all skapelse, eftersom alla tingen har skapats (och skapas) i Honom." (Kol 1:15-16a)

Ingen har någonsin betraktat (och betraktar) Gud. Om vi – alltefter omständigheterna – må välkomna varandra, stannar Gud i oss, och Hans välkomnande har gjorts (och görs) fullkomligt i oss. (1 Joh 4:12)

Om – alltefter omständigheterna – någon må tala att/: “Jag välkomnar Gud” och (om) han må hata sin broder, är han en lögnare. Ty den som ej välkomnar sin broder, som han skådar (och har skådat), den förmår inte välkomna Gud, som han inte skådar (och inte har skådat). (1 Joh 4:20)


Grekiska ord:

exêgeomai (anföra ut) (i NT + exempel i GT) Dom 7:13; Luk 24:35; Joh 1:18 – 3 Mos 14:57; 1 Mack 3:26; 2 Mack 2:13; Apg 10:8; 15:12,14; 21:19.

kolpos (barm) (i NT + exempel i GT) Rut 4:16; Luk 16:22; Joh 1:18 – 1 Mos 16:5; 2 Mos 4:6-7; 4 Mos 11:12; 5 Mos 13:6; 28:54,56; 2 Sam 12:3; 1 Kung 17:19; Ps 79:12; Jes 65:6; Jer 32:18; Syr 9:1; Luk 6:38; 16:23; Joh 13:23; Apg 27:39.

horaô-eidon-ide-idou (skåda) (in Joh, 1-3 Joh, Upp) Joh 1:18; 1 Joh 4:20 - Joh 1:29,33-34,36,39,46-48,50-51; 3:3; Joh 3:5(א*); Joh 3:11,26,32,36; 4:29,35,45,48; 5:6,14,37; 6:14,22,24,26,30,36,46; 7:26; 8:38,56-57; 9:1,37; 11:3,31-34,36,40; 12:9,19,21,40-41; 14:7,9; 15:24; 16:16-17,19,22,29; 18:21,26; 19:4-6,14,26-27,33,35,37; 20:8,18,20,25,29; 21:21; 1 Joh 1:1-3; 3:1-2,6; 5:16; 3 Joh v 11,14; Upp 1:2,7,12,17,19-20; 4:1-2; 5:1-2,6,11; 6:1-2,5,8-9,12; 7:1-2,9; 8:2,13; Upp 8:38(P66,א*); Upp 9:1,12,17; 10:1,5; 11:14,19; 12:1,3,13; 13:1-2,11; 14:1,6,14; 15:1-2,5; 16:13; 17:3,6,8,12,15-16,18; 18:1,7; 19:10-11,17,19; 20:1,4,11-12; 21:1-3,22; 22:4,9.

pôpote (någonsin) (i NT + ett exempel i GT) 1 Sam 25:28; Luk 19:30; Joh 1:18; 1 Joh 4:12 - Joh 5:37; 6:35; 8:33.


Ytterligare studier:

2 Mos 33:20; Jes 6:5; Matt 3:17; 11:27; Mark 9:3; Luk 3:22; 9:29; 10:22; Joh 3:16,18; 5:37; 6:46; 14:9; 19:34; 1 Kor 15:20; 2 Kor 4:4; 1 Tim 1:17; 6:16; 1 Joh 1:2; 4:9; 5:20; Upp 4:2; 5:3; 22:4.


John Ashton "The Transformation of Wisdom. A Study of the Prologue of John's Gospel"; New Testament Studies 32 (1986): 161-186.

Mary Coloe "The Structure of the Johannine Prologue and Genesis 1"; Australian Biblical Review 45 (1997): 40-55.

James F. McGrath "Prologue as Legitimation: Christological Controversy and the Interpretation of John 1:1-18"; Irish Biblical Studies 19.3 (1997): 98-120.

Henry R. Moeller "Wisdom Motifs and John's Gospel"; Bulletin of the Evangelical Theological Society 6.3 (1963): 92-100.

Francis J. Moloney "John 1:18. 'In the Bosom of' or 'Turned towards' the Father"; Australian Biblical Review 31 (1983): 63-71.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-18; 2010-01-09; 2013-02-22; avslutande version 2017-08-31)

Tillbaka till Start

1:19 Och det här är Johannes' vittnesmål, när judarna hade skickat bort * (P66,75,א,*א) präster och leviter ut ur (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem för att de måtte falla/falla ner’ (א,*א) (vända i riktning mot) honom (och fråga): "Vem är Du?"

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och det-här är '-et vittnesmål'/vittnesmålet '(av)-en (av)-Johannes'/ '(av)-Johannes', när skickade-bort '-na Judar'/Judarna ut-ur Jerosolymors/'(ett-vanärat)-Jerosolyma' präster och Leviter för-att (de)-måtte-falla(-ner-vända-i-riktning-mot) honom: du vem är?


1883: Och detta är Johannes' vittnesbörd, då judarne sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: Hvem är du?

1541(1703): Och detta är Johannis wittnesbörd, då Judarna sände Prester och Leviter af Jerusalem, att de skulle fråga honom: Ho äst du?

LT 1974: De judiska ledarna sände ut präster och tempeltjänare från Jerusalem för att fråga Johannes, om han påstod sig vara Messias.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I den där lägliga tiden ’skickade ... alltigenom’/befallde Herren Levi stam ... att vara vid sidan av (för) att utföra samhälleliga plikter mitt emot Herren och (för) att bedja 'på på'/i Hans namn. (5 Mos 10:8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har ’sagt emot’/utnämnt (prästerna, leviterna till) att stå vid sidan av Honom och välsigna på/i Hans namn, och på/’under herraväldet av’ deras mun skall varje motsägande/tvist och varje föreningsband vara. (5 Mos 21:5b, Grekiska GT)

(Prästen Jojada sade till församlingen:) "Låt 'ej en'/ingen komma in i Herrens hus, ’om ej’/utom – alltefter omständigheterna – prästerna och leviterna, och/nämligen de leviter som utför samhälleliga plikter. De här skall komma 'in i'/in, eftersom de är heliga." (2 Krön 23:6a, Grekiska GT)

Dositheos ... (sades vara) präst och levit. … (Ester 10:3lb/F11b, Grekiska GT)

(Det) fria (Jerusalem) har blivit ’in i’/- en slav. (1 Mack 2:11b)

I/på den där dagen föll präster i ett krig. (1 Mack 5:67a)

(Kungen solkade) templet i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... och (templet) i/på Gerissim. (2 Mack 6:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och varje/hela Judeen och varje/hela området omkring Jordan gick ut i riktning mot (Johannes). (Matt 3:5)

En synagogsledare ... som hade fallit/’fallit ner’ till sidan av Jesu fötter. … (Luk 8:41b)

(Jesus sade:) “En viss människa steg/gick ner från Jerusalem ’in i’/till Jeriko, och han föll/’råkade in’ bland rånare som, då de och/också hade ’sjunkit ut’/’klätt av’ honom och ’satt på’/gett honom slag, gick bort, då/sedan de hade ‘låtit ... vara’ /lämnat honom halvdöd. Men enligt/av en händelse steg/gick en viss präst ner i/på den där vägen. Och då han hade skådat honom, kom/gick han till den andra sidan.” (Luk 10:30b-31)

Då Cornelius hade fallit/’fallit ner’ emot (Petrus') fötter, kastade han sig ner inför (honom). (Apg 10:25b)

... Judarna som hade stigit (och steg) ned från Jerusalem stod runt omkring (Paulus). (Apg 25:7a)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

I en mycket värdefull not anför C.J. Cunning skäl för att i detta evangelium "'judarna' ... betyder judéer i motsats till galiléer. ... Valet av ordet 'judéer' för att beskriva dem tyder starkt på att evangelisten var en galilé." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 115; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA)

(Sverige: Holaveden mellan sjöarna Vättern och Sommen; Jönköping) Långt upp på Holaveden är ... Jönköping den andliga huvudstaden, Smålands Jerusalem, som dock - det medger dess präster och leviter - fått Sodom närmare och närmare in på knutarna. Till Jönköping drar man, nu i tredje och fjärde generation, ner för att fira högtid, såsom judarna en gång drog till Jerusalem. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 50)

Fråga inte vem du är och vem jag är och varför allting är. Låt professorerna utreda, de har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. Sätt på dig kappan. Släck ljuset i tamburen. Stäng dörren. Låt de döda balsamera de döda. ... Här går vi nu. Den som har de vita gummistövlarna är du. Den som har de svarta gummistövlarna är jag. Och regnet som faller över oss båda är regnet. (Werner Aspenström "Trappan" s 250-251; Du och jag och världen)

(Sverige: Jönköping, Nässjö) "Jerusalem" och "Jeriko" (i Jönköping) tillhöra ett speciellt slag av uppkallelsenamn, de bibliska. Det förra är än i dag (år 1945) namnet på Brunnsgatan 13 och 15, vilka äro symmetriskt byggda och därför utifrån göra intryck av att vara en enda byggnad. Den skall ha fått sitt namn efter en skolföreståndare Petterson, som tillhörde missionsföreningen. Om denna egenskap hos honom varit enda orsaken till namnet eller om ytterligare någon förklaringsgrund finnes, är inte bekant. Eftersom det fanns ett Jerusalem, måste man förstås också ha ett Jeriko (Klostergatan 12; det byggdes av en sockerbagare Carlsson, också missionsvän) - de båda orterna höra ju samman i berättelsen om den barmhärtige samariten. Alldeles i överensstämmelse med den historiska verkligheten är Jeriko åtskilligt mindre pampigt än Jerusalem. . . . Jeriko kan emellertid möjligen också vara ett direkt uppkallelsenamn: i Nässjö landsförsmling finns en backstuga med det namnet. Dock anser jag att den ovan angivna förklaringen är betydligt troligare. För så vitt inte de båda namnen rent av äro åtskilligt äldre än här förutsatts! En ganska märklig omständighet i detta sammanhang är nämligen, att de också, tidigare ha funnits såsom namn på åkrar i förutvarande Ljungarums socken. I en storskifteshandling för Jordanstorp och Fagerslätt för år 1802 står det nämligen på ett ställe: "Jerichos åker" och strax därefter "Jerusalems dito". Om dessa ha något samband med de båda husnamnen i Jönköping, är mig inte bekant och torde inte heller vara möjligt att nu utröna. Dock bör det påpekas, att formuleringarna "Jerichos åker" och "Jerusalems dito" häntyda på platserna Jerusalem och Jeriko, till vilka åkrarna ifråga hört. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 43-44)

Sedan skoltiden kunde (den svenske baptistpredikanten och bibelöversättaren Helge) Åkeson grekiska. ... Eftersom han ville ligga så nära grundtexten som möjligt ledde det till han att många gånger fick konstruera nya svenska ord eller fraser. Den ordagranna betydelsen av det grekiska ordet ("hiereus"), som på svenska översatts med "präst" menade han vara "helgare". Vanliga bibelglosor som "överstepräst" och "prästadöme" översattes med "överhelgare" och "helgaredöme". För en vanlig svensk bibelläsare blev översättningen i långa stycken svår att förstå. Åkesons bibelöversättning utkom 1889 och har sedan utkommit i en rad utgåvor, senast 1993. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 50)

Wi finna ... att till pricka blifwit uppfyldt allt det, som i Gamla Testamentets skrifter om Christo finnes wara förutsagdt, såsom: att Jesus skulle komma, när spiran war tagen ifrån Juda, och Judarne icke mer hade sin egen Öfwerhet. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 70 i kommentar till Joh 3:16)

(Palestina: Jerusalem) År 637 intog (kalifen) Omar med sina krigarskaror Jerusalem efter en i närheten af Jordanen vunnen drabbning. Sedan Omar tillförsäkrat Jerusalems innevånare trygghet till person, egendom och religion, öppnade de stadens portar för honom. Underhandlingen, som dessförinnan fördes mellan patriarken i Jerusalem och en af Omars härförare, är karakteristisk. Patriarken lät veta, att Jerusalem är en helig stad, och att den som fientligt intränger där, ådrager sig Guds hämd. Den arabiske härföraren svarade, att Jerusalems helighet vore honom väl bekant; profeter hade där lärt och lidit, och Muhammed själf hade på ett underbart sätt blifvit förd dit och hade därifrån fått på två bågskotts afstånd närma sig Guds tron. En så helig stad borde vara i den sanna trons bekännares händer. De allena voro värdiga att härska där. Kapitulationsdokumentet är bevaradt åt eftervärlden. Det har följande lydelse: "Jag, Omar, medgifver åt innevånarne i Aelia (Jerusalem) säkerhet till lif, egendom och barn, till kyrkor och kors och allt, som tillhör dem, till jordegendom och till religion. Deras kyrkor får icke plundras eller förstöras. Deras ära skall också lämnas oantastad. Men en tribut skola de betala lika stor som den som folken i andra eröfrade städer betala." Äfven åt judarne tillförsäkrades deras egendom, och den byzantinska besättningen fick fritt och obehindradt borttåga. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 418-419; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; Muhammed född omkring år 570 i Mecka i västra Saudiarabien; Umar ibn al-Khattab född omkring år 586 i Mecka i Saudiarabien)

Termen "jude" ... kunde härledas ända tillbaka till tiden för hemvändandet från Babylon. Den stam som främst hade deporterats av Nebukadnesar var (jämte Benjamin) Juda stam. Det var alltså ”sönerna av Juda” som hade bevarat trons skatt och fädernas traditioner intakta, medan hemma i Palestina resterna av de tio andra stammarna mer eller mindre hade givit vika för hedendomens frestelser. ... Etymologin fick ett teckenvärde: männen av Juda, männen från Judéen, judarna var trohetens män. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 34; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Leviterna) var prästernas medhjälpare vid offren, de hade till uppgift att stycka djuren och flå dem, de var bagare, vilka det ålåg att framställa skådebröden, de bevakade magasinen, de höll uppsikt över de heliga kärlen. ... På samma gång var de sekreterare i tempelstyrelsen och notarier och vaktmästare i sanhedrin. Deras ställning var ganska lukrativ: det sades att leviterna tog större delen av tiondet – de var för resten själva befriade från skatt. Vanligen var man levit från sitt tjugufemte till sitt femtionde år, varefter man drog sig tillbaka; särdeles välförsörjd, sade de onda tungorna. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 193; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

(Hierosolyma/Jerusalem, Babylon, Persien, Salamis väster om Aten i Grekland) Kleon: Du är en ebreisk man alltså? Kartafilos: Jag är en rätt Israelit av Levi stam. ... För 2 hundra år sedan förstördes vår stad Hierosolyma av den babyloniska Nebukadnesar, och vårt folk fördes i fångenskap till Babylon. Sedan togs det babyloniska riket av Perserkonungen, och nu har våra barn suckat under avkomlingar av eder Xerxes från Salamis, den vi kallat Ahaschverus. Visserligen har Perserkonungen Cyrus givit Israels barn friheten, och våra profeter Esra och Nehemia äro i färd med att uppbygga Hierosolymas murar. Men edra fiender äro våra fiender; och därför flydde jag från Babylons älvar, över Kanaans kullar hit till det land vi kalla öarne, där Jafets söner bo. (August Strindberg "Hellas" s 82; Hierosolyma är det grekiska namnet på det av Nebukadnessar II år 586 förstörda Jerusalem; jfr ordförklaring s 425)


Egna kommentarer och funderingar: De grekiska orden “(H)ierousalêm” och “(H)ierosolyma” översätts vanligen båda med ordet ”Jerusalem”. Ordet “(H)ierosolyma” förekommer i Bibeln endast i Apokryferna och NT. I Tobit 1:4,6 och i 1 Mack 1:14,20; 10:43; 11:34 förekommer ordet i ett för Jerusalem ”vanärat” sammanhang. Samma sak kan sägas om det genomgående bruket av ordet i 2 Mack. Dessutom kan den sista delen (”lyma”) av ordet översättas med ”vanärad” (jfr Feyerabend som översätter med ”dirty water, filth; disgrace”). Jämför också ordet “lymainomai” som i detta arbete är översatt med “våldföra sig på” men som mycket väl kan översattas med “vanära”. Ytterligare en jämförelse kan göras med verbet "ollymi" som kan betyda "förstöra". I ljuset av grekiska GT och den sannolika betydelsen av ”(H)ierousalêm” som en fridens boning menar jag därför att det finns skäl att skilja de båda orden från varandra.

Vi kan vidare observera, hur 1 Mack nästan uteslutande använder ordet “(H)ierousalêm”, medan 2 Mack genomgående använder ordet “(H)ierosolyma”. Med denna bakgrund kan vi i ett återställelseperspektiv se, hur Johannes genomgående använder “(H)ierosolyma” i sin första bok, Johannes' evangelium (”1 Joh”) och “(H)ierousalêm” i sin andra bok, Uppenbarelseboken (”2 Joh”).

Ordet “Ioudaios” (judisk-jude) används i de johanneiska böckerna som en beteckning på Judeens invånare som härstammade från Judas' stam snarare än som en beteckning på Israels folk. Jämför ”Galilaios” (galile) i Joh 4:45. I Messias' tid måste allt upphöjt ödmjukas. Judas tillhörde det som måste räknas som upphöjt i Israels land och bland Israels stammar.

Jag är inte säker, men jag läser det grekiska ordet “epesôsin” i Sinaiticus som en aorist konjunktiv av det grekiska ordet ”piptô”.


Grekiska ord:

(h)iereus (präst) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 10:3l(F11); 1 Mack 5:67; Luk 10:31; Joh 1:19 – Tobit 1:7; Judit 4:6,8,14; 11:13; 15:8; 1 Mack 2:1; 3:51; 4:42; 7:14,33,36; 10:42; 11:23; 12:6,20; 14:20,28,41,44,47; 15:1-2; 2 Mack 1:10,13,15,19-21,23,30,33; 3:15; 4:14; 14:31,34; 15:31; Syr 7:29; 50:1,12; Baruk 1:7,16; Jeremias brev v 9,27,30,32,48,54; De tre männens lovsång v 61; Bel och Draken v 8(Theod),9(10),11(Theod),15,21,28(Theod). Matt 8:4; 12:4-5; Mark 1:44; 2:26; Luk 1:5; 5:14; 6:4; 17:14; Apg 4:1; 5:24; 14:13; Hebr 5:6; 7:1,3,11,14-15,17,20-21(21),23; 8:4; 9:6; 10:11,21; Upp 1:6; Upp 4:3(א*,A); Upp 20:6.

(H)ierosolyma; (ett vanärat) Jerosolyma 2 Macc 6:2; Matt 3:5; Joh 1:19; Apg 25:7 – Tobit 1:4,6; 13:9(10); 1 Mack 1:14,20; 10:43; 11:34; 2 Mack 1:1,10; 3:6,9,37; 4:9,19,21; 5:22,25; 8:31,36; 9:4;10:15; 11:2,5,8; 12:9,29,31,43; 14:23,37; 15:30; Matt 2:1,3; 4:25; 5:35; 15:1; 16:21; 20:17-18; 21:1,10; Mark 3:8,22; 7:1; 10:32-33; 11:1,11,15,27; 15:41; Luk 2:22; 13:22; 19:28; 23:7; Joh 2:13,23; 4:20-21,45; 5:1-2; 10:22; 11:18,55; 12:12; Apg 1:4, 8:1,14,25; 11:27; 13:13; 16:4; 19:21; 20:16; 21:4,15,17; 25:1,9,15,20,24; 26:4,10,20; 28:17; Gal 1:17-18; 2:1.

Ioudaios (judisk-jude) (i Synoptikerna, Upp; vanligt förekommande i Joh och Apg) Joh 1:19 – Matt 2:2; 27:11,29,37; 28:15; Mark 1:5; 7:3; 15:2,9,12,18,26; Luk 7:3; 23:3,37-38,51; Upp 2:9; 3:9. (Se också egna kommentarer och funderingar)

Leuitês (Levite) (i NT + ett exempel i GT) Ester 10:3l/F11; Joh 1:19 - Apg 4:36.

piptô (falla) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 5:67; Luk 8:41; Joh 1:19; Apg 10:25 – Ester 3:7; 5:1d(D7); 5:2b(D15); 6:13; Tobit 12:16; Judit 4:11; 6:6,18; 7:11,22; 8:19; 9:1; 10:23; 14:6; 1 Mack 3:24; 4:15,34,40,55; 5:22,34,54,60; 6:46; 7:32,38,43-44; 9:18,21; 10:50,85; 11:74; 12:37; 16:10; 2 Mack 3:27; 9:7; 10:4; 12:34,40; Salomos Vishet 11:20; 18:23; Syr 1:30; 2:7; 13:21; 22:27; 23:1,3; 28:18,26. Matt 2:11; 4:9; 7:25,27; 10:29; 13:4-5,7-8; 15:14,27; 17:6,15; 18:26,29; 21:44; 24:29; 26:39; Mark 4:4-5,7-8; 5:22; 9:20; 13:25; 14:35; Luk 5:12; 6:39(א,*א,A),49; 8:5,7-8,14; 10:18; 11:17; 13:4; 14:5; 16:17,21; 17:16; 20:18; 21:24; 23:30; Joh 11:32; 12:24; 18:6. Apg 1:26; 5:5,10; 9:4; 13:11; 15:16; 20:9; 22:7; Rom 11:11,22; 14:4; 1 Kor 10:8,12; 13:8; 14:25; Hebr 3:17; 4:11; 11:30; Jak 5:12; Upp 1:17; 2:5; 4:10; 5:8,14; 6:13,16; 7:11,16; 8:10; 9:1; Upp 11:11(P47,א,*א); Upp 11:13,16; 14:8; 16:19; 17:10; 18:2,3(א,*א,A); 19:4,10; 22:8.


Ytterligare studier:

2 Kung 17:28; 2 Krön 23:4-6; 35:3; Matt 15:1; 16:15; Luk 9:7-9; Joh 2:18; 5:33-35; 10:24; Apg 10:36-37; 13:23-25; 25:7; Upp 7:13; 22:8-9.


R. Abba "Priests and Levites in Ezekiel"; Vetus Testamentum 8 (1978): 1-9.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.

S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-19; 2010-01-12; 2013-02-26; avslutande version 2017-08-31)

Tillbaka till Start

1:20 Och han bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: "Jag är inte kristusen/'den smorde'."

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (han)-bekände och inte förnekade, att jag inte är '-en kristus'/'den smorde'


1883: Och han bekände och förnekade icke; och han bekände: Icke är jag Kristus.

1541(1703): Och han bekände, och försakade icke; och bekände han: Icke är jag Christus.

LT 1974: Han nekade blankt till det. ”Jag är inte Kristus”, sade han.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Sara förnekade och sade: “Jag skrattade inte.” (1 Mos 18:15a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “På/vid de förstföddas tillintetgörande bekände (egypterna att) ett folk (var) en Guds son.” (Salomos Vishet 18:13b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) . Men vem som än må – alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א).” (Matt 10:32-33)

Då folket väntade på och alla i sina hjärtan ‘räknade alltigenom’/övervägde med anledning av Johannes, (om) han ej någonsin måtte/’skulle kunna’ vara kristusen/'den smorde', svarade Johannes och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:15-16a)

(Paulus sade till judarna:) "Som/när Johannes ’(hela tiden) fullbordade’/’höll på att fullborda’ loppet, sade han (hela tiden): ’Vad ni förmodar mig vara, är jag inte.’” (Apg 13:25a)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Ordet ”bekänna” ... heter på grekiska ”homologein”. Det betyder ”att instämma i en annans uppfattning” eller ock ”att ställa sig solidarisk med någon”. Ofta förekommer ordet i rättsligt sammanhang. Säger en anklagad ”detsamma som domaren”, när domaren framför sin anklagelse, innebär det, att den anklagade erkänner och bekänner sin skuld. Nekar han till anklagelsen, kan vittnen ”säga detsamma som han”, dvs. de kan bekräfta hans nekande utsaga. Även när ordet brukas i vidare bemärkelse, behåller det något av sin rättsliga helgd och höghet. Det betyder att säga något definitivt avgjort, något slutgiltigt – att tala under edlig förpliktelse. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 45 i kommentar till Matt 10:32-39)

1899. August 26:e. ... Jungfrun kom in med ett bref från förre operasångaren Helmer Strömberg, hvilken tackade mig för (boken) "Advent" och omtalade att han sutit på Uppsala Hospital men återfått sitt förnuft genom bönen. Samma fall som mitt, Herrlins och Paul Cavallius m.fl. ... Mina tankar hafva de sista dagarna äfven rört sig om omvändelse och Kristus. Det kan vara Strömbergs sysslande med min person som jag förnummit på afstånd. I går läste jag i Bibeln att "Du skall genom öknen återvända till Damaskus". ... ... (1899) 19:e (September) Mrs (Katherine) Tingly, teosofinnan, kallas nu för Kristus. Alldeles som (den franske generalstabsofficeren Alfred) Dreyfus nyligen. Det är storartadt. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 100)

“Han bekände och förnekade inte.” Kanon Westcott (som år 1866 första gången publicerades av engelsmannen Brooke Westcott) påpekar att ”kombinationen av positivt och negativt’ avser att ”uttrycka sanningens fullhet”, och att ”den första termen anger hans vittnesbörds beredvillighet, den andra dess fullständighet”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 340; författaren född år 1825 i Wien i Österrike; Brooke Westcott född år 1825 i Birmingham, England)

Har du läst (David) Strauss, das Leben Jesu, med uppmärksamhet, och (Carl) Ullmans Recension deröfver i Studier och Kritiker? Jag finner Boken ingalunda så farlig som man utskrikit den.Visserligen kunna de exegetiska resultaterna vara betänkliga, men det skulle vara en löslig och lumpen Christendom som berodde af Exegetiken eller något slags Historiskt factum. Och att den första christna församlingen som bestod af fiskare, tullsnokar och dylikt Gesindel skulle på mythisk väg ha konstruerat sin Christus, detta är någonting så erkedumt att endast en Tysk, ja en Hegelian, kan falla derpå. Det är ju väl uppenbart att de, långt ifrån att idealisera sin Christus, voro mycket för inskränkta att ens uppfatta och förstå honom sådan som han var i verkligheten. Och hur förklarar man ur denna grund öfverskäraren Paulus? - Jag har någorstädes - jag tror hos (Gotthold Ephraim) Lessing läst ett djuptänkt ord, nemligen att Christendom skulle bestå lika väl om aldrig en bokstaf af NTestam. kommit till oss. Detta är fundamentet för Apologetiken, det bästa Bibelsällskapet - utan Bibel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 89; brev från Östrabo i Växjö den 8 januari 1837 till Carl Fredrik af Wingård; David Strauss född år 1808 i Ludwigsburg norr om Stuttgart i sydvästra Tyskland; Gotthold Ephraim Lessing född år 1729 i Kamenz nordost om Dresden i östra Tyskland)

I (kung) Gustav (II) Adolf - "lejonet från Norden", varom astrologer och spåmän siat - trodde man sig finna den länge väntade, som från fjärran land skulle komma med räddningen. (Den kejserlige generalen Albrecht von) Wallensteins ord ... äro betecknande för dessa stämningar: man bidar Gustav Adolf "som judarna sin Messias". (Ingvar Andersson "Sverige blir en stormakt. Gustav II Adolfs tid och Kristinas." s 33; Albrecht von Wallenstein född år 1583 i Hermanitz an der Elbe öster om Prag i Böhmen/Tjeckien)


Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:22)

I det här har vi (א*) kunskap om Guds Ande: varje ande som bekänner, (att) Jesus Kristus har kommit (och kommer) i kött är ut ur/av Gud. (1 Joh 4:2)


Grekiska ord:

arneomai (förneka) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:33; Joh 1:20 –Salomos Vishet 12:27; 16:16; 17:9; Matt 26:70,72; Mark 14:68,70; Luk 8:45; 9:23; 12:9; 22:57; Joh 18:25,27; Apg 3:13-14; 4:16; 7:35; 1 Tim 5:8; 2 Tim 2:12-13; 3:5; Tit 1:16; 2:12; Hebr 11:24; 2 Petr 2:1; 1 Joh 2:23; Judas v 4; Upp 2:13; 3:8.

homologeô (bekänna) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 18:13; Matt 10:32; Joh 1:20 – Ester 1:1o(A14); 2 Mack 6:6; Syr 4:26; Susanna v 14(Theod); Matt 7:23; 14:7; Luk 12:8; Joh 9:22; 12:42; Apg 7:17; 23:8; 24:14; Rom 10:9-10; 1 Tim 6:12; Tit 1:16; Hebr 11:13; 13:15; 1 Joh 1:9; 2:23; 4:2-3,15; 2 Joh v 7; Upp 3:5.


Ytterligare studier:

1 Sam 10:1; Dan 9:25-26; Joh 3:28; Upp 2:13; 22:8-9.


S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-19; 2010-01-14; 2013-02-27; avslutande version 2017-08-31)


Statistik augusti 2017

I augusti 2017 hade hemsidan www.johnbible.se 1231 unika besökare från 86 länder. Det land som mest besökte hemsidan var Kina (843 sidor + Hongkong 8 sidor). Bland övriga länder kan särskilt nämnas följande: Japan, Indien, Singapore, Taiwan, Brasilien, Malaysia, Algeriet, Vietnam, Pakistan, Indonesien, Thailand, Bangladesh, Colombia, Marocko, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Haiti, Mongoliet, Oman, Ghana, Turkiet, Costa Rica, Tunisien, Libanon, Vanatu, Kuwait, Bolivia, Puerto Rico, Nepal, Brunei Darussalam, Jordanien, Argentina, Sri Lanka och Madagaskar.

Tillbaka till Start

1:21a Och de frågade honom åter (א,*א): "Vad så/då? Är du Elia? * (א,*א) Han säger: ”Jag är inte.”

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (de)-frågade honom åter: vad så? Elias är-(du)? (han)-säger: inte (jag)-är.


1883: Och de frågade honom: Hvad då? Är du Elias? Och han sade: Jag är det icke.

1541(1703): Då frågade de honom: Hwad då; äst du Elias? Han sade: Jag är det icke.

LT 1974: ”Vem är du då?” frågade de. ”Är du Elias?” ”Nej”, svarade han.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Skåda, Jag skickar bort till er tisbiten Elia, innan en Herrens stora och iögonfallande dag (skall) komma." (Mal 4:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna:) "Den (som är) ’småare’/mindre i himlarnas rike är större än (Johannes Döparen). ... Om ni vill ta emot (det), han är Elia, den som står i begrepp att komma." (Matt 11:11b,14b)

(Jesus) frågade Sina lärjungar och sade: “Vem säger människorna Människans Son vara?” (Matt 16:13b)

(Petrus sade till Jesus:) "Om du vill, skall Jag göra tre tält här, ett åt Dig, ett åt Mose och ett åt Elia." ... Då (Petrus, Jakob och Johannes) hade lyft emot/upp sina ögon, skådade de ingen ’om ej’/utom Honom, Jesus ensam. (Matt 17:4b,8)

(Budbäraren sade till Sakarias om Johannes Döparen:) "Han skall komma före inför (Herrens) ögon i Elias ande och förmåga." (Luk 1:17a)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Den romerske biskopen och teologen) Augustinus hade den tanken att Elia skulle komma före Kristi andra tillkommelse, så att Johannes därför inte var han ... Denna tanke har i modern tid tagits upp av (den engelske biskopen och författaren) J.C. Ryle, som citerar (ärkebiskopen av Konstantinopel) Chrysostomos, (den romerske bibelöversättaren) Hieronymus, (den egyptiske historikern) Teofylaktus och (den romerske påven) Gregorius till stöd för teorin om Elias två tillkommelser, eller mer exakt om Elia, en Elia i anden och en Elia i köttet. ... (den engelske prästen och forskaren i Nya testamentet) C.F.D. Moule framhåller att det är alltför enkelt att se en ren motsägelse mellan Johannes' skildring och Synoptikernas. "Vi måste fråga av vem identifikationen görs, och av vem den avvisas. Synoptikerna framställer Jesus som den som identifierar, eller jämför, Döparen med Elia, medan Johannes framställer Döparen som den som avvisar identifikationen när den erbjuds honom av intervjuarna. Nu är de här två, så långt ifrån att vara oförenliga, i själva verket psykologiskt kompletterande. Döparen avvisar ödmjukt den upphöjda titeln, medan Jesus däremot placerar den på honom. Varför skulle inte bägge två kunna har rätt?" (Leon Morris "The Gospel according to John" s 119; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Augustinus född år 354 i Tagaste söder om Sicilien i Numidien i norra Afrika, Tagaste = nuvarande Souk Ahras öster om Alger i östra Algeriet; John Charles Ryle född år 1816 i Macclesfield söder om Mancheter i England; C.F.D. Moule född år 1908 i Hangzhou sydväst om Shanghai i Kina, "Lady Margaret's Professor of Divinity" vid universitetet i Cambridge, England 1951-1976))

I andlig bemärkelse var Johannes Elias, men inte bokstavligt. Flera av kyrkofäderna har därför menat att profetian om Elias' återkomst skulle få en dubbel uppfyllelse. (Ärkebiskopen av Konstantinopel) Chrysostomos skriver i förbindelse med Matt 17.10: ”Liksom Kristus kom två gånger, först för att lida och en andra gång för att döma, så skall Elias komma två gånger, först som Johannes före Kristi första framträdande – han kallas Elias därför att han kommer i Elias ande och kraft. Andra gången kommer Elias i personlig gestaltning före Kristi återkomst.” (Studiebibeln II:499; Chrysostomos var född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(USA: Chicago) Säkerligen komma allt flera falska kristi att uppträda och förföra hela skaror. När därför - för att (nu år 1906) nämna blott ett exempel - den bekante (amerikanske helandepredikanten John Alexander) Dowie i Chicago nyligen påstod sig vara den andre Elias, som går omedelbart före Kristi andra ankomst, och förförde tusenden, så var det ett kraftigt bevis, att tiden går rätt, d.v.s. i de af Kristus angifna spåren. Dylika företeelser blifva säkerligen allt allmännare. (Karl Palmberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 61)

Bland falska profeter kunna vi nämna den nyligen afslöjade (amerikanske helandepredikanten John Alexander) Dowie, som föregifvit sig vara Elias den andre och som dragit många lärjungar efter sig. (C.J.A. Kihlstedt "Väktare, hvad lider natten?" s 75)

Larverna och frosten spelade en viss roll i de regelbundet återkommande dispyterna om livets mening och de högsta tingen. Diskussionen hade emellertid för ögonblicket kommit något på sidan genom herr Borgs plötsliga inblandande av profeten Elias i samtalet. "Elias var en stor gudsman", hördes åter den entoniga rösten. "Han var rikt utrustad av anden. Därför ville Herren gärna också hämta sin store profet i den brinnande vagnen." "Elias kände inte motorn", invände gubben Borg med vetenskapligt allvar. "Men han hade något annat i stället. Visst tror jag, att han var en troende. Det nekar jag inte till. Men det kan också hända, att skriften har menat det där med Elias som en symbol." (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 251)

En gång sade (Kristus): “(Elia) skall komma”, en annan gång: ”Han har kommit.” ... Allt detta är sant. Emedan då Han säger “Elia skall verkligen komma och upprätta allt” menar Han Elia själv och judarnas omvändelse som då skall äga rum, men då Han säger ”Som var kommen” kallar Han Johannes för Elia med avseende på hans sätt att verka. Ja, så brukade också profeterna kalla de kungar som de gillade för David och judarna för ”sodomsfurstar” och ”söner till etiopier” på grund av deras beteende. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:353; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Både (Elias och Johannes) framträdde på ett oväntat sätt och till och med motsatt deras samtidas vanor. Johannes kom plötsligt ut ur Juda öken, likt Elia från Gileads vildmark. Johannes hade samma egendomliga asketiska framträdande som hans föregångare. Johannes' budskap motsvarade Elias', hans dop motsvarade Elias' dittills okända rit på berget Karmel. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 255; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Egna kommentarer och funderingar:

I Johannesevangeliet ser vi hur Johannes Döparen har stigit ned från sin höga position i synoptikerna som "den Elia som står i begrepp att komma". Nu är det Jesus som måste växa till (Joh 3:30).

Bland många andra "typer" i GT är också Elia en "typ" som förebådar Jesus. Se t ex Joh 2:3-4, 4:49-50 och 19:26-27.

I Upp 11:3-6 kan vi ha skildringen av hur Elia och Profeten själva kommer.


Grekiska ord:

erôtaô (fråga) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 16:13; Joh 1:21; Apg 10:48 – Tobit 6:7; 7:3; 1 Mack 10:72; 2 Mack 7:2. Matt 15:23; 19:17; 21:24; Mark 4:10; 7:26; 8:5; Luk 4:38; 5:3; 7:3; Luk 7:4(א,*א); Luk 7:36; 8:37; 9:45; 11:37; 14:18-19,32; 16:27; 19:31; 20:3; 22:68; 23:3; Joh 4:31,40,47; 5:12; (8:7;) 9:2,15,19; 12:21; 14:16; 16:5,19,23,26,30; 17:9,15,20; 18:19,21; 19:31,38; Apg 1:6; 3:3; 16:39; 18:20; 23:18,20; Fil 4:3; 1 Thess 4:1; 5:12; 2 Thess 2:1; 1 Joh 5:16; 2 Joh v 5.

Elias (Elia) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 11:14; 17:4; Luk 1:17; Joh 1:21 – Judit 8:1; 1 Mack 2:58; Syr 48:1,4,12; Matt 16:14; 17:3; 17:10-12; 27:47,49; Mark 6:15; 8:28; 9:4-5,11-13; 15:35-36; Luk 4:25-26; 9:8,19,30,33; Joh 1:25; Rom 11:2; Jas 5:17.

palin (åter) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 1:21(א,*א) – Tobit 13:10(11); 14:5; 2 Mack 3:33; 14:46; 15:39; Salomos Vishet 13:8; 16:23; 19:6; Syr 33:1. Matt 4:7-8; 5:33; 13:45,47; 18:19; 19:24; 20:5; 21:36; 22:1,4; 26:42-44,72; 27:50; Mark 2:1,13; 3:1,20; 4:1; 5:21; 7:31; 8:1,13,25; 10:1,10,24,32; 11:3,27; 12:4; 14:39-40,61,69-70; 15:4,12-13; Luk 6:43; 13:20; 23:20; Joh 1:35; 4:3,13,46; 6:15; 8:(2,8,)12,21; Joh 8:28(א,*א); Joh 9:15,17,27; 10:17-18,31,40; 11:7-8,38; Joh 12:22(P66,א,*א); Joh 12:28,39; 13:12; 14:3; 16:16-17,19,22,28; 18:7,27,33,38,40; 19:4,9,37; 20:10,21,26; 21:16. Apg 10:15; 11:10; 17:32; 18:21; 27:28; Rom 8:15; 11:23; 15:10-12; 1 Kor 3:20; 7:5; 12:21; 2 Kor 1:16; 2:1; 3:1; 5:12; 10:7; 11:16; 13:2; Gal 1:9,17; 2:1,18; 4:9,19; 5:1,3; Fil 1:26; 2:28; 4:4; Hebr 1:5-6; 2:13; 4:5,7; 5:12; 6:1,6; 10:30; Jak 5:18; 2 Petr 2:20; 1 Joh 2:8; Upp 10:8,11; 17:8(א*).


Ytterligare studier:

Mark 1:6; 9:8; Luk 9:36; Upp 11:3; 22:8-9.


S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-19; 2010-01-16; 2013-02-28; avslutande version 2017-09-01)

Tillbaka till Start

1:21b "Är du profeten?" Och han svarade: ”Inte/nej.”

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): '-en profet'/profeten är du? och (han)-svarade: inte.


1883: Är du profeten? Och han svarade: Nej.

1541(1703): Äst du en Prophet? Och han swarade: Nej.

LT 1974: ”Är du profeten?” ”Nej.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Herren, din Gud, skall få en profet som/lik mig att stå upp ut ur dina bröder. Hans (ord) skall ni höra. ... (Och Herren sade till Mose:) ”Jag skall ge Mitt ord i hans mun, och han skall samtala (med) dem, såtillvida som jag - alltefter omständigheterna - må ålägga honom." (5 Mos 18:15,18b, Grekiska GT)

Judarna och deras präster har varit tillfreds med att Simon (skall) vara deras befälhavare och prästledare in i (den kommande) tidsåldern ända till (dess att) en trofast profet (skall) stå upp. (1 Mack 14:41b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus sade till Jesus:) "Om du vill, skall Jag göra tre tält här, ett åt Dig, ett åt Mose och ett åt Elia." ... Då (Petrus, Jakob och Johannes) hade lyft emot/upp sina ögon, skådade de ingen ’om ej’/utom Honom, Jesus ensam. (Matt 17:4b,8)

Fruktan tog/grep allesammans (א,* א, A) (i Nain), och de förhärligade (hela tiden) Gud och sade att/: "En stor profet har rest sig upp i/ibland oss." (Luk 7:16a)

(Petrus talade om Jesus till folket i Salomos pelargång:) "Mose talade faktiskt att/: 'Herren Gud skall få en profet att stå upp åt oss (א*) ut ur era bröder som mig. Ni skall höra av Honom enligt/angående alla de ting, så många som Han - alltefter omständigheterna - må samtala (vänd) i riktning mot er.'" (Apg 3:22)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Stefanos framställer Mose som en föregångare till Kristus. ... Mose besökte i mogen ålder sina landsmän för att skapa fred mellan dem, precis som Jesus gjorde. Han var mäktig ”i både ord och handling” ... precis som Jesus. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 116 i kommentar till Apg 7:17-44)

Det finns tydliga tecken på att det i intertestamental tid funnits en mosaisk messiasförväntan, d v s Messias tänktes som en Mose redivivus (Gregorius av Nyssa s 14; författaren född cirka 330 i Caesarea i Kappadokien, sydost om Ankara i Turkiet; Sten Hidal: Mose som lagstiftare och mystagog. Några drag i den fornkyrkliga Mosebilden.)

(Qumran) De tre eskatologiska rollerna som Johannes Döparen föreslås av prästerna kan associeras med de tre gestalter som väntades av sekteristerna i Qumran; Profeten-lik-Mose, en prästerlig Messias (Elia?) och en kunglig Messias. Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 49-50.

(Sverige: Anderstorp sydost om centralorten Gislaved) Viktor Rydberg var för många (i Anderstorp under 1910-talet) den store profeten. Redan som 10-årig (år 1916) sattes jag att läsa Den siste atenaren. Jag läste pliktskyldigast, väl vetandes att detta var något oerhört, förstod givetvis ringa eller intet, men förhördes senare på innehållet. Rydbergs och (Gustaf) Frödings dikter lästes ofta högt. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239)

(Med) den utlofvade och väntade profeten åsyftas den i 5 Mos 18:15 utlofvade. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 401)

Här blir nu frågan, hwem denne Propheten är (som Mose talar om i 5 Mos 18:15). Wi kunna så mycket mindre tyda dessa orden på någon af Gamla Testamentets Propheter, som Guds ande efter Mosis död låtit uppteckna dessa orden: Och sedan stod ingen Prophet upp i Israel såsom Mose (5 Mos 34:10). Men i det anförda löftet om den Propheten, som komma skulle, står uttryckligen, att han skulle wara Mosi lik, en Prophet såsom Moses. ... (De andra propheternas) lära war icke annat, än en byggnad på den grundwal, som genom Mose war lagd. ... Jesus är således allena den Propheten, som kan sägas wara Mosi lik, i anseende dertill, att äfwen han har fört sitt folk utur träldom; stiftat en ny hushållning i Guds kyrka; blifwit sänd till en medlare emellan Gud och menniskor; talat omedelbarligen med Gud, ansigte emot ansigte (5 Mos 34:10), och för öfrigt stadfästat sin lära med så många, så stora tecken och under, som af ingen Prophet emellan honom och Mose blifwit gjorde. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 23 i kommentar angående ”Christi Prophetiska Embete”)

I Islams lära är . . . Muhammed Guds profet och sändebud. Före honom hafva funnits många profeter, ända till 124 tusen. De störste bland dem äro Adam, Noak, Abraham, Moses och Jesus. Isynnerhet är Abraham en för muhammedanerna helig person, emedan araberna härstamma från Ismael, Abrahams son med Hagar. Huru Abraham lärde sig inse det falska i sina landsmäns stjerndyrkan, derom berättar Koran: "När natten hade inbrutit, fick Abraham se en stjerna och utropade: Detta är min herre. Men då stjernan gick ned, sade han: Jag älskar icke de nedgående." På samma sätt utbrast han, när han såg månen och solen gå upp och gå ned. Och så "vände han sig till den, som skapat himlarne och jorden", och ville icke "dyrka andra väsenden jemte honom" (Sura 6: 76 följ.). Om Jesus har Muhammed mycket höga tankar. Han kallar honom "Guds ord" (jemför Joh. 1:1) och sammanställer hans födelse med Adams skapelse. Redan som barn var Jesus en profet. Han gjorde större underverk än alla andra profeter. Genom sitt evangelium bekräftade han Mose lag. (P. Waldenström "Till Österland" s 68; Muhammed född omkring år 570 i Mecka i västra Saudiarabien)

Nu var (profeten) Kristus. Därför sade de inte “Är du en profet?” och därigenom med avseende på en av de vanliga profeterna, utan uttrycket “Är du profeten?” med tillägget av artikeln betyder ”Är du den där Profeten som förutsades av Mose?” och därför förnekade (Johannes) inte att han var en profet, utan att han var ”den där Profeten”. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:56; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Guds Vishet ... utvalde åt oss tolv, de första som trodde på Honom, vilka Han kallade apostlar, och sedermera sjuttiotvå andra särskilt godkända lärjungar, så att, genom att åtminstone på det här sättet känna igen Moses' mönster, folket skulle kunna tro att denne är Han som Mose förutsade, Profeten som skulle komma. ... Ty endast i denna sak (huruvida Jesus var den Profet som Mose förutsagt) tycks det finnas någon skillnad mellan oss som tror på Jesus och de judar som inte tror. (Klemens' igenkännanden, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 88-89; oklart vem som är författare)


Egna kommentarer och funderingar:

Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:21a.


Grekiska ord:

profêtês (profet) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 14:41; Luk 7:16; Joh 1:21; Apg 3:22 – Tobit 2:6; 4:12(BA); 14:4-5; 1 Mack 4:46; 9:27,54; 2 Mack 2:1-2,4,13; 15:9,14; Salomos Vishet 7:27; 11:1; Syr Inl; 36:15(18); 46:13,15; 48:1,8,22; 49:7,10; Baruk 1:16,21; 2:20,24; Asarjas bön v 15; Bel och Draken v 33(Theod). Matt 1:22; 2:5,15,17,23; 3:3; 4:14; 5:12,17; 7:12; 8:17; 10:41; 11:9,13; 12:17,39; 13:17,35,57; 14:5; 16:14; 21:4,11,26,46; 22:40; 23:29-31,34,37; 24:15; 26:56; 27:9; Mark 1:2; 6:4,15; 8:28; 11:32; Luk 1:70,76; 3:4; 4:17,24,27; 6:23; 7:26,39; 9:8,19; 10:24; 11:47,49-50; 13:28,33-34; 16:16,29,31; 18:31; 20:6; 24:19,25,27,44; Joh 1:23,25,45; 4:19,44; 6:14,45; 7:40,52; 8:52-53; 9:17; 12:38. Apg 2:16,30; 3:18,21-25; 7:37,42,48,52; 8:28,30,34; 10:43; 11:27; 13:1,15,20,27,40; 15:15,32; 21:10; 24:14; 26:22,27; 28:23,25; Rom 1:2; 3:21; 11:3; 1 Kor 12:28-29; 14:29,32,37; Ef 2:20; 3:5; 4:11; 1 Thess 2:15; Tit 1:12; Hebr 1:1; 11:32; Jak 5:10; 1 Petr 1:10; 2 Petr 2:16; 3:2; Upp 10:7; 11:10,18; 16:6; 18:20,24; 22:6,9.


Ytterligare studier:

Matt 17:3; Mark 9:4-5,8; Luk 9:30,33,36; Upp 11:3; 22:8.


S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-19; 2010-01-17; 2013-03-02; avslutande version 2017-09-01)

Tillbaka till Start

1:22-25 De talade så till honom: "Vem är du, för att vi må ge ett svar till dem som har sänt oss. Vad säger du med anledning av dig själv?" Han yttrade ('hela tiden'/-): "Jag (är) en röst som ropar i det ödelagda (området): 'Räta ut (en) herres väg', helt och hållet som profeten Jesaja talade." Och (de som) hade skickats (och skickades) bort var (hela tiden) ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ fariseerna. Och de * (א,*א) talade till honom: "Så varför döper du, om du inte är kristusen/'den smorde', inte heller Elia, inte heller profeten?"

Ord för ord: 1:22 (15 ord i den grekiska texten): (de)-talade så (till)-honom: vem är-(du)? för-att (ett)-svar vi-må-ge (till)-dem havande-sänt oss. vad säger-(du) runt/'med anledning av' dig-själv? 1:23 (16 ord i den grekiska texten): (han)-yttrade-(hela-tiden): jag (en)-röst ropande i det ödelagda-(området). räta-(ni)-ut '-en väg'/vägen (en)-herres, helt-och-hållet-som talade Jesaja '-en profet'/profeten. 1:24 (6 ord i den grekiska texten): Och havande-skickats-(och-skickandes)-bort var-(hela-tiden) 'ut-ur'/'med-utgångspunkt-från' '(av)-na (av)-Fariseer'/'(av)-Fariseerna'. 1:25 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (de)-talade (till)-honom: vad/varför så döper-(du) om du inte är '-en kristus'/'den smorde' inte-heller Elia inte-heller '-en profet'/profeten?


1883: Då sade de till honom: Hvem är du, att vi må gifva dem svar, som hafva sändt oss: Hvad säger du om dig själf? Han sade: ”Jag är en ropandes röst i öknen: gören Herrens väg rät!” såsom profeten Esaias har sagt. Och de, som voro utsända, voro af fariséerna. Och de frågade honom och sade till honom: Hvarför döper du då, om du icke är Kristus, icke heller Elias, icke heller profeten?

1541(1703): Då sade de till honom: Ho äst du, att wi måge gifwa dem swar, som oss sändt hafwa? Hwad säger du om dig sjelf? Sade han: Jag är ens ropandes röst i öknene: Rödjer Herrans wäg, som Esaias Propheten sagt hafwer. Och de som sände woro, woro af de Phariséer. Och de frågade honom, och sade till honom: Hwi döper du då, medan du äst icke Christus, icke heller Elias, icke heller en Prophet?

LT 1974: ”Vem är du då? Tala om det, så att vi kan svara dem som har sänt hit oss. Vad säger du själv?” Han svarade: ”Jag är en röst som ropar i den öde öknen, så som Jesaja profeterade: ’Förbered er för Herrens ankomst!’” Sedan frågade de som hade skickats ut av fariséerna: ”Varför döper du, om du inte är Messias eller Elias eller profeten?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kain stod upp emot sin broder Abel och dödade honom. ... Och Gud talade: ”Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar i riktning mot Mig ut ur jorden?” (1 Mos 4:8b,10, Grekiska GT)

(Naaman) steg ned och döpte/doppade sig sju gånger i Jordan enligt Elisas ord. Och hans kött ’vände sig intill’/’förvandlades till’ en små/liten, en liten småpojkes kött, och han gjordes ren. (2 Kung 5:14, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job:) “Om du – alltefter omständigheterna – må förmå, ge mig ett svar.” (Job 33:5a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”En röst som ropar i det ödelagda (området): ’Gör (en) herres väg redo! Gör vår Guds stigar raka. Varje ravin skall fullbordas/uppfyllas och varje berg och kulle skall göras ödmjuk/låg.’” (Jes 40:3-4a, Grekiska GT)

“Ropa (du) som inte är i födslovånda, eftersom barnen av/till den ödelagda/övergivna (skall vara) många hellre/snarare än (för) henne som har mannen”, talade ... Herren. (Jes 54:1b, Grekiska GT)

’Enligt natt’/’natt efter natt’ … döpte/doppade sig (Judit) … uppå/vid vattenkällan. (Judit 12:7b)

De som hade sänts (var) tre män av de äldstes råd. (2 Mack 4:44b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Då man döper/doppar sig från/’beroende på’ en död (kropp) och åter rör den, vad/hur kommer man att vara hjälpt i/med sitt bad.” (Syr 34:25 eller 34:30)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”’Sträva efter’/’bed till’ (den) Högste, för att Han må räta ut din väg i sanning.” (Syr 37:15b)

(Jesus, Syraks son, sade: “En främmande nation) ödelade (Jerusalems) vägar.” (Syr 49:6b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren lovade) att göra gott mot dem som rätade ut vägar.” (Syr 49:9b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen) är den som (det) har talats (om) genom profeten Jesaja, då han sade: "En röst som ropar i det ödelagda (området): 'Gör (en) herres väg redo! Gör Hans stigar raka.'" (Matt 3:3)

(Människor) döptes (hela tiden) av (Johannes Döparen) i floden Jordan, då de 'bekände ut'/'frimodigt bekände' sina missar (av Guds mål). (Matt 3:6)

Då Johannes (Döparen) i fängelset hade hört om Kristi gärningar (och) då han hade sänt (ord) genom sina lärjungar, talade han till Honom: ”Är Du Den som kommer/’skall komma’, eller väntar/'skall ... vänta' vi på ’den andre’/’en annan’?” (Matt 11:2-3)

Fariseer och skriftlärda kom till Jesus från (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem (och ställde en fråga). (Matt 15:1)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) ”Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” Men /och de ’räknade alltigenom’/övervägde (hela tiden) vid sidan av (א,* א) sig själva och sade: "Om vi – alltefter omständigheterna – må tala: 'Ut ur/av himmel', kommer Han att tala till oss: 'Så på grund av vad trodde ni inte Honom? Men om vi – alltefter omständigheterna – må tala: 'Ut ur/av människor', fruktar vi folkskaran, ty alla har/håller de Johannes som en profet." Och ’då de hade svarat Jesus’/’de svarade Jesus och’ talade: "Vi vet inte." (Matt 21:25-27a)

Helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg. En röst som ropas i det ödelagda (området): ’Gör (en) herres väg redo. Gör Hans stigar raka.’” (Mark 1:2-3)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus, helt och hållet som Han samtalade genom Sina heliga profeters mun.” (Luk 1:69-70a)

Då (folket) hade förundrat sig på/över (Jesu) svar, var (de) tysta. (Luk 20:26b)

(Paulus sade till siaren:) ”Skall du inte upphöra att ’vända bort’/förvända Herrens raka vägar.” (Apg 13:10b)

(Paulus sade:) “Då de som bodde i Jerusalem och deras ledare hade dömt (Jesus) ... fullbordade de ... profeternas röster ... .” (Apg 13:27)

(Apollos) var (hela tiden) (och hade varit) genljuden/informerad (om) Herrens väg. (Apg 18:25a)

Paulus talade: “Johannes döpte (med) ett sinnesändringens dop.” (Apg 19:4a)

(Paulus sade till rådsförsamlingen:) “Män, bröder, jag är en farisé, en son av fariséer. ... ” (Apg 23:6b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och (Johannes) bekände och förnekade inte * (א,*א) att/: "Jag är inte kristusen/'den smorde'." Och (prästerna och leviterna) frågade honom åter (א,*א): "Vad så/då? Är du Elia? * (א,*א) Han säger: ”Jag är inte.” Är du profeten?" Och han svarade: ”Inte/nej.” (Joh 1:20-21)


Hembygdens predikan:

De bibelord (Joh 1:19-28) möter oss med frågorna om självkännedom och Kristuskännedom. ... Det kommer en utvald deputation av de så kallade store för att närmare undersöka och ta reda på vem han egentligen var, denne underlige man från öknarnas stillhet som uppträdde där vid Jordanstranden med sådan väldig auktoritet och som oroade folkskarorna som kom i hans väg, så att de rent av kom i syndanöd och började fråga: ”Vad skall jag göra?” Men Johannes behövde inte packa ihop och ge sig iväg, ty han hade sina legitimationspapper klara, och därför kunde han också avlägga ett klart och tydligt vittnesbörd om vem han var. ... Men nu är det oss det gäller. ... Och frågan når även oss: ”Vem är då du, och vad säger du om dig själv?” Vi vill ju så ofta syssla med andras liv och gärning och det är ständiga bekymmer om vad andra säger och gör. Men här tvingas vi själva att mitt i vår oro ... liksom stanna upp och tänka över vårt eget liv, både hur det har varit och hur det är. Ty alla vittnar vi ju om någon eller något, medvetet eller omedvetet. Och ingen enda lever för sig själv utan det är vårt liv och våra exempel som andra så lätt tar intryck av.

Och det ville jag säga dig min lyssnare, att även om vi, du och ja', aldrig kan bli en Johannes som når ut till de många, så kanske vi ändå kan få vara med och viska ett ord av tröst och uppmuntran till någon kämpande medvandrare i nöd. Ty kan vi inte stå där och styra massorna, så låt oss börja genom att på allvar ta emot honom som står där mitt ibland oss i vår Gudstjänst. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Den grupp som kallades sadducéerna accepterade ... endast de fem Moseböckerna (Torah), medan fariséerna, liksom Jesus och hans efterföljare, också ansåg att ”Profeterna och Skrifterna” var heliga texter. (Dieter Mitternacht-Anders Runesson "Jesus och de första kristna" s 24)

Torahs bud var centrala för den fariseiska rörelsen och därför var det viktigt att diskutera och tolka de heliga skrifterna i syfte att bestämma hur dessa skulle tillämpas. Man talar om muntlig och skriftlig Torah: den sistnämnda tolkas och förstås i ljuset av fariseisk muntlig tradition. Det fanns i den fariseiska rörelsen en ”demokratisk” strävan att varje jude skulle kunna tillämpa Torahs bud. Medlemmar i den fariseiska rörelsen kunde därför engagera sig i undervisning för vanliga människor om hur de bäst skulle leva ett enligt fariseisk lära riktigt liv. ... Fariséerna fanns representerade i alla samhällsklasser och kan ... betecknas som en folklig rörelse. (Deras) avskildhet syftar sannolikt på konsekvensen av de noggranna principer om rituell renhet som man följde i samband med tillredandet av mat och själva måltidsgemenskapen. ... Forskaren Jacob Neusner menar att det var just matreglerna och de religiösa högtiderna som utgjorde kärnan i fariséernas program. Fariséerna skulle enligt Neusner utvecklats från ett inflytelserikt politiskt parti under hasmonéernas regering ... till en mer religiöst orienterad brödragemenskap under Herodes tid. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 125-126; Jacob Neusner född år 1932 i Hartford nordost om New York i USA)

Fariséerna var inte oemottagliga för evangelium. Redan medan Kristus levde hade några av dem visat sin aktning och sin uppskattning. Nu hade en hel rad blivit kristna. ... En farisé behövde bara dra konsekvenserna av (sina trossatser) och inse att uppfyllelsen låg i Kristus. Det betydde visserligen en ny syn på lagen och på den yttersta grunden för frälsningen, men det betydde inte något brott med tron på Israels Gud, det gamla förbundets Gud. Paulus hade själv förstått att Gud hade lett honom ända från moderlivet och att hans fariseiska fostran hade varit en förberedelse till hans livsuppgift. Fariséerna stod för det religiösa allvaret, för tron på uppenbarelsen i Skriften – hela Skriften! – och för vissheten om att Guds största gärningar låg i framtiden. ... Det visade sig också att det bland fariséerna i Rådet fanns en och annan som tog Paulus i försvar. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 179 i kommentar till Apg 23:6-11)

Fariseerna var efterföljare till de (ch)asideer som kombinerade lojalitet till den judiska religiösa traditionen med patriotiskt nit till stöd för det mackabeiska upproret mot (kungen i det hellenistiska seleukidriket) Antiokus IV:s attack mot judiska inrättningar under andra århundradet f. Kr. Deras namn betyder troligen ”de avskilda” och kan ursprungligen ha varit ett öknamn som tilldelats dem, emedan de, då en gång slaget för religiös frihet var vunnet, tog avstånd från den mackabeiska dynastins politiska och prästerliga ambitioner. Det anseende som de hade vunnit som hängivna och patriotiska lärda bestod in i nytestamentliga tider, då fariseerna, även om de var i händerna på de anpassliga sadduceerna, utövade långt större inflytande över folket. (William Neil "The Acts of the Apostles" s 98)

Fariseerna var ... enligt deras egen definition ett ”broderskap”. Vilken jude som helst kunde förena sig med dem så länge som han var beredd att godta deras undervisning och levnadssätt, där det mest kännetecknande var det strikta iakttagandet av lagen enligt de äldstes traditioner och de fariseiska lärdas exeges. (Rudolf Schnackenburg “The Moral Teaching of the New Testament” s 67; författaren född år 1914 i Katowice nordväst om Krakow i Polen, 1957-1982 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Würzburg i Tyskland)

Vid sitt andra framträdande inför Stora Rådet fann apostlarna en oväntad hjälpare. (Den judiske skriftlärde) Gamaliel var farisé. Sadduceerna var de rika samarbetsmännen, som alltid sökte behålla sin egen prestige, men fariseerna hade inga politiska ambitioner. Deras namn betyder bokstavligen ”de avskilda”, och de hade skiljt sig från det vanliga livet för att ägna sig åt att hålla lagen i alla dess små detaljer. ... Deras strama livsföring gjorde dem högt respekterade. ... När Stora Rådet syntes benäget att ta till våld mot apostlarna grep Gamaliel in. Fariseerna hade en tro som kombinerade öde med fri vilja. De trodde att allting låg i Guds hand och att människan ändå var ansvarig för sina handlingar. ”Allting är förutsett”, sade de, ”ändå ges valfrihet.” (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 49 i kommentar till Apg 5:33-42; författaren född år 1907 i Wick norr om Inverness i Skottland, från år 1963 professor i "Divinity and Biblical Critisism" vid universitetet i Glasgow)

(Italien: Rom, Apenninerna, Albanbergen, Campagna di Roma) (Utanför Rom) utbreder sig en ödemark i alla väderstreck, till Apenninernas blånande utsprång, till Albanbergen och havet. Avbrottet mellan den naturens och konstens prakt, som tjusar oss i de romerska lustgårdarne, och ödsligheten därutanför kännes i förstone nästan överväldigande, och man är färdig att tro på ett bländverk, frammanat att dölja för katolicismens huvudstad den ängslande verklighet, som omger honom, dölja varseln om det öde, som skulle drabba mänsklighetens tankevärld, om den prakt, som så länge fört spiran över denna ängd, kunde sträcka henne så långt som hon syftar. Det är ett avsomnat storväldes paradsäng, denna öken, Campagna di Roma, och under det första intrycket av denna åsyn är Rom en död, kring vars tinningar man flätat en krans av grönt. (Viktor Rydberg "Campagna di Roma" s 273-274; Rom 1874; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

(Johannes Döparen) är icke en profet i wanlig mening, utan ett budskap, och icke blott ett budskap, som sändes af en herre, hwilken sjelf förblifwer hemma, utan som kommer framför sin herres ansigte och föser herren med sig, så att det är en och samma tid, budskapets och herrens. Derest I nu icke anammen honom såsom ett sådant budskap, utan wiljen göra honom till en profet, som endast skulle tala om en tillkommande tids herre, såsom de öfriga profeterna hafwa gjort, så misstagen I eder både om Mig, och om hwad profeterna skrifwit, och om allting. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 48 i kommentar till Matt 11:2-10; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Men är det icke ett förwändt, underligt tal, att (Johannes) säger: Jag är en ropandes röst? Huru kan en menniska wara en röst? Han hade ju bort säga: Jag är den, som ropar med rösten. Men detta är Skriftens talesätt, såsom då, 2 Mos. 4:16, Gud sade till Moses: Aron skall vara din mun, det är, han skall tala för dig. ... På samma sätt som Aron får heta mun, med afseende på hwad han med munnen uträttade, så får ock jag heta en röst, deraf att jag ropar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 57; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Namnet ”Farise” utmärkte de allrabästa, ärbaraste, frommaste menniskor, som med allwar beflitade sig att tjena Gud och hålla lagen. Såsom ock Paulus till sin berömmelse omtalar, att han före sin omwändelse jemwäl warit en sådan, Phil 3:5. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 153 i kommentar till Luk 18:9-14; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Rom) I ett stort romerskt hus hade man vanligen slafvar af två olika kategorier:hemfödde och köpte. . . . De förnäma familjerna i Rom hade (under kejsardömet) husslafvar i tusental, hvilka icke hade andra förrättningar att sköta än dem som hörde till det dagliga lifvet inom hemmets väggar. De aristokratiska och rika husen betraktade det som en oundgänglig lyx att för hvarje särskildt göromål, som inom ett hus kan förefalla, hafva särskilda tjänare, och för att skaffa sysselsättning åt så många händer som möjligt, hade de fördenskull infört en arbetsfördelning af det mest minutiösa slag. . . . Till bruket hörde, (att) om de (förnäme romarne) för tillfället icke begagnade bärstol, utan sina egna ben, att en slaf skulle gå framför dem, för att underrätta den i djupa statstankar försänkte herrn, om det fans en ojämnhet i vägen eller om denna bar uppåt eller nedåt. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 232-235; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Visst är det härligt med snö – lagom mycket snö alltså. Har du någon gång varit ute och kört bil i snöstorm? Du sitter där på helspänn och försöker se någonting mellan stora vita flingor som dansar streetdance mot natthimlen. Dina händer håller ett krampaktigt tag om ratten vilket inte alls är konstigt eftersom du glömt att byta från sommardäck till vinterdäck. Och hur gärna du än vill så kommer du inte längre nu. Det osar bränt gummi. Däcken tjuter och snurrar hjälplöst tvåhundrafemtioelva varv i sekunden utan att du kommer en millimeter ur fläcken. ... En och en halv timma senare, när du nästan gett upp hoppet, ser du ett orangefärgat ljus svepa över grantopparna. Är det verkligen sant? I backspegeln kommer vägröjaren i full kraft och när han passerar dej så flödar vägbanan i ett sprakande gnistregn. Äntligen är vägen öppen och tar dej vidare igen. Och strax ser du ditt hus, vilket du tycker är en smula besynnerligt eftersom du trodde att du var längre hemifrån än så. Och inte nog med det, det lyser i alla fönster, vilket du också tycker är en smula besynnerligt eftersom du vet med dej att du släckte alla lamporna innan du åkte hemifrån. Så parkerar du bilen och går sakta upp mot ditt upplysta hus. Då hör du nerifrån grannens igensnöade garageinfart, en röst som ropar i snöröken: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas. Krokiga stigar skall rätas och steniga vägar jämnas. Och alla människor skall se Guds frälsning. (Per-Johan Ask ”Utan titel”; Om att röja vägar)

I den bön som brukades i synagogans dagliga morgongudstjänst hette det bland annat: ”Min Gud, anden som Du har givit mig är ren.” Människan har enligt fariséernas uppfattning både vilja och förmåga att göra det goda. Man citerade gärna orden i den apokryfiska Syraks-boken: ”Om du vill, så kan du hålla buden.” Visserligen har människan också en ond böjelse. Men det är hennes uppgift att besegra denna och inrikta sig på att göra det goda. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 25)

Det gällde alltså att göra sinnesändring, så att "löftenas vagnar, frälsningens tåg" kunde komma fram. Där ett tåg skall komma fram, måste man först spränga bort berg och fylla igen mosslaggar. Det "fariseiska gråberget!" skälver, när Johannes (Döparen) är i farten och enstaka fariseer stiger ned från egenrättfärdighetens alptoppar. Och ur "dalarna" - där publikaner och dylika dväljas - stiger en stor hop upp, väckt av väckelseförkunnelsen. (Martin Silverudd "Bereden väg för Herren"; kommentar till Matt 11:11-19 och Jes 40:3-4; Jönköpings-Posten den 12 december 1964)

Från urtid bara ett stycke malm i de tigande bergens djup, men en bergsman bröt och en mästare göt och du lyftes till tornets stup. ... En morgon, när rymden var blå och stillheten låg över byn, Guds klockare tog i din sträng och drog, och se, klockklang steg upp mot skyn! ... Sen dess har du ropat i söcken och helg, i soltid och ofärdsår. Och din kallande sång har styrt släktenas gång emot templets vila och vår. ... O Gud, jag är själv som en tigande sten, den isiga vindar sopa. Men jag väntar ibland på en Mästares hand, som kan komma stenen att ropa. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 70; Kyrkklocka)

Johannes Döparen hade ingen hög bekännelse. Han säger: ”Jag är rösten av en som ropar i öknen.” En röst har ju i verkligheten ingen självständig existens. Den är blott till för att tjäna och förmedla tankarna och känslorna från den som talar till dem som lyssna.” (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 44-45)

(Stigamodal, Svenarum, Vrigstad, Lammhult norr om centralorten Växjö) Vägbygget (Stigamodal-Vrigstad-Lammhult) innebar en omställning till en helt ny tideräkning. Det fanns plötsligt två begrepp - "den gamla vägen" och "den nya vägen". ... Den gamla vägen hade smugit sig genom byarna, ibland tätt inpå husknutarna, sökt undvika berg, kärr, mossar och moras och valt övergångsställen där sankmarken var som smalast. Den nya tidens vägplanerare var besatta av "rakhetssyndromet", som innebar att vägen skulle vara spikrak så långt som möjligt, helst några kilometer. Rakhetssyndromet medförde att vägplanerarna kom i omedelbar konflikt med allt som kännetecknade den gamla vägen. Redan kravet på några hundra meters raksträcka kunde utlösa konflikter av typ bebyggelseavvikelse, dålig landskapsanpassning, passage över sankmark, ägosplittring och krav på omfattande utfyllnad och sprängning. (Olof Jonsson "AK:s vägbygge genom Svenarum på 1930-talet" s 20; AK = Statens Arbetslöshetskommision)

(Bondstorp, Månsarp; Mo, Östbo och Tveta härader) Den nya bygdevägen från Bondstorp till Månsarp är nu färdig och insynad af både statens och häradets syneförrättare, nämligen den del, som hör till Mo och Östbo härader. Och den del som hör till Tveta härad torde snart bli färdig också, ty uppläggningen är nu färdig, och det arbetas med att påköra sista lagret af krossad slagg, hvadan det icke dröjer länge till, förr än trafikanter från Bondstorp och flera andra socknar få en välbehöflig väg till närmaste järnvägsstation. (Jönköpings-Posten 1908-12-08 "Ny bygdeväg från Bondstorp till Månsarp")

(Huskvarna) En bedröflig anblick förete nu Huskvarna gator. Mången gång synas varningar för den svaga isen, men det vore nog icke ur vägen, att varna åtminstone främlingar att passera Huskvarna gator, när det blivit mörkt, ty då kunna de riskera att sjunka ned så djupt i smörjan att de inte kunna taga sig upp igen. Det är nog mera än en som önskar att kungen ånyo skall göra ett besök i Huskvarna för då komme nog gatorna i ett bättre skick än de nu befinna sig i. (Smålands Folkblad 27 november 1905) (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 54)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Taberg) (Huset bakom Ungdomsborgen i Taberg hade en utfartsväg till Nissanvägen, och den fortsatte åt andra hållet upp till västra bergstoppen. Vid kungaparets besök 1895 red (kung) Oscar II, medan drottningen kördes i vagn upp till planen mellan de bägge bergstopparna. För den skull behövde vägen breddas och jämnas och kallades sedan drottningens väg. (Lennart Gustavsson "Vägnätet i tabergstrakten under forntiden samt något om malmtransporter och masugnskörslor" s 22)

(Stigamo, Wrigstad) De i Jönköpings län under år 1868 utförda allmänna arbeten återgifwas med angifwande af understödsbeloppet af statsmedlen sålunda: . . . Wägomläggningen . . . mellan Stigamo och Wrigstad gästgifvaregårdar 9,000 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-08-25 "Wägomläggning mellan Stigamo och Wrigstad")

(Svenarum: Hubbestad och Kohult söder om Svenarum) Från den 6 juni till den 12 i samma månad anwisas resande att färdas häradswägen från Swenarum om Krokhems qwarn och få utfartswägen från Hubbestad till Kohult, och twärtom, emedan den s. k. Kinnaliden å landswägen mellan Swenarums och Kohults gästgifwaregårdar kommer att sänkas. (Jönköpings-Posten 1869-05-05 "Kinnaliden kommer att sänkas")

Roperskan fick syn på en av männen. ... Hon dundrade: "O, människa, du döljer dig - men jag ser lommaflaskan i din ficka - jag ser luktesnuset! Fly din vägs villa och mottag det levande vattnet!" ... Hennes stämma klingade som malm, när hon fördömde synden och målade helvetets kval så hemskt, att de alla ryste. Men hon talade om korset också. Hon vittnade om Frälsaren. ... Efter en halv timme tystnade kvinnan. ... "Tack för att jag fick ropa här!" sade hon. ... Ryktet flög på snabba vingar ut över bygden. Roparna hade kommit, och de sågo tvärs igenom folk. (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 70-71)

(Hjälmseryd sydväst om centralorten Sävsjö, Alsarp norr om Hjälmseryd, Svenarum öster om centralorten Vaggeryd, Hubbestad söder om Svenarum, Krokavadet sydost om Tofteryd sydost om centralorten Skillingaryd, Jönköping) Roparrörelsen ... började ... i Hjälmseryds socken. En dag i december 1841 kom provinsialläkaren i Jönköping, Sköldberg, ridande på leriga och uppblötta vägar till Alsarps by, där han skulle undersöka en 16-årig flicka, Anna-Lisa Andersdotter, som insjuknat med egendomliga symptom. ... Under krampanfallen fick hon också ett oemotståndligt behov av att "ropa bättring" sjunga och tala. ... Kort därefter började också hennes syster ropa, och därefter spred sig predikosjukan snabbt i socknen och sedan till grannsocknarna. I Svenarums socken fanns de flesta roparna i Hubbestadstrakten. ... Johanna från Krokavadet (var) den mest uppmärksammade av Hubbestadsroparna. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 89-90)

(Växjö stift) Visserligen är den fria flyttningen ännu väsendtligare (än Monitörsystemet). Den kan likväl ej ännu på ett Decennium genomdrifvas. Men äfven med bibehållande af Class(-)systemet är mycket vunnit om vexelundervisning, der hon bör användas, och flyttning hvart halfår bli sanctionerade. Derigenom beredes Herranom väg. Luther reformerade i 30 år, och blef ändå ej färdig: vi böra ej gå våldsammare till väga än han. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 225; brev från Tufvan vid Växjö den 2 april 1827 till Carl Adolph Agardh)

(Jönköping: Vättern, Munksjön; Tyskland) År (1612) började det nya Jönköping uppbyggas, just på den plats, där det nu (år 1670) välbefäst står, mellan två namnkunniga sjöar Vättern och klosterbrödernas sjö, vanligen kallad Munksjön, båda famnande ett ganska snävt jordområde, likasomt ett smalt näs, vettande mot väster, under det att mot öster löper en mycket smal väg. Denna för sin skönhet och grundläggarnas namnkunnighet berömda stad, har en byggmästare (tysk till börden) vid namn Johan Fischer uppbyggt, anbringat husen i god ordning, anlagt räta och väl stenlagda gator, vilka ej ha någon upphöjning, som avbryter jämnheten, samt inrättat ett synnerligen väl avvägt torg. Denna blomstrande stads vård och förkovran låg regenterna så mycket om hjärtat, att de befäste och förstärkte den med ett nästan ointagligt slott och med en vallgrav, som sakta sorlande rinner mitt igenom staden. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)

(Helsingborg, Skillingaryd, Jönköping, Råby, Grenna, Stockholm) Vi continuerar (från Skillingaryd) vår resa i Småland. . . . Landet är öde på folk. . . . Allt jag ser här är berg och klippor, stora skogar och hela fält besådda med sten. . . . Jag ser ingen (människa), utom i värdshusen, där vi logerar. Jönköping, där jag idag (den 14 mars 1720) åt middag, var den första stad, som jag hittills har sett sedan Helsingborg, som ligger 26 svenska mil och 39 danska från varandra. Icke heller har jag sett någon by, bara ensliga hus vid vägen, som posten och de resande addresserar sig till, för att få hästar till förspann. Landet är som en öken och jag ser här inget utom det som jag förut har sagt: skogar, berg och stora klippor. . . Den svenske löjtnanten L. och jag . . . reser fortfarande ensamma och vanligen före . . . för att annoncera generalens (Poul Lövenörn) ankomst. . . . Råby (på vägen mellan Jönköping och Grenna), varifrån jag skriver detta . . . är ett gästgiveri, eller krog på vårt danska mål. (Jacob Bircherod "Jönköping efter stora ofreden" s 6-8; Bircherod var sekreterare hos generalmajor Poul Lövenörn och följde honom "i denna egenskap på resan till Stockholm med anledning av fredsförhandlingarna vid det stora nordiska krigets slut")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det är i egenskap av farisé (Paulus) förkunnar Kristi uppståndelse som uppfyllelsen av Israels hopp. Det har ibland uppfattats som om Paulus och de första kristna distanserar sig från sin judiska bakgrund när de ansluter sig till Vägen. Men Paulus säger inte att han varit farisé. Han säger: ”Jag är farisé och mina fäder var fariséer” (23:6). Han förblir trogen den tradition i vilken han var född, uppväxt och utbildad. Paulus har inte konverterat till ”kristendomen”. När han vittnar om uppståndelsen är det inte ett brott mot den egna traditionen. Han definierar sig inte bara som jude, utan med stolthet också som farisé. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 376 i kommentar till Apg 23)

Han (Johannes) öppnar våra ögon för det väsentliga. Han hjälper oss att upptäcka frid och eld. Det är något oemotståndligt över honom. Han är ett med sina ord. Han är budskapet. ... Att försaka, gå ifrån, ge bort. Allt man tror att man måste äga. Han väljer frihet utan undantag. Välj en annan väg till omtanken än ännu mer prylar. Ge dig själv. ... Så länge du inte har gett dig själv har du i alla fall gett alltför lite. Relationer är viktigare än saker. ... Det måste inte vara som det alltid varit. Johannes ord bränner som ökensanden. Vi behöver profetians svidande enkla ord. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 10)

(Ukraina: Tjernobyl norr om Kiev) Vi snålade med filmen som med patroner därför att centralkommitténs förste sekreterare Sljunkov skulle anlända (till Tjernobyl). Exakt var han skulle dyka upp talade ingen om, men det kunde vi lista ut själva. Dagen innan hade vi åkt på en väg där dammet stod i högan sky, men nu höll de på och asfalterade den, och det var inte lite asfalt de lade på - ett par, tre skikt! Saken var klar: hit väntades högt uppsatta gäster! Sen filmade jag de högt uppsatta promenerande på den jämna, nylagda asfalten. Inte en centimeter åt sidan! Jag har det också på film, men tog inte med det i programmet. (Sergej Gurin "En monolog om hur den helige Fransiscus predikade för fåglarna" s 122; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986; Svetlana Aleksijevitj född år 1948 i Stanislav öster om Odessa i Ukraina)

(Frankrike) Uttrycket ”en ropandes röst” har gått in i allmänna språkbruket och brukar betyda en röst som ingen bryr sig om att lyssna till. Och det kan ju tyckas vara logiskt, eftersom det i det bibliska sammanhanget står om en röst som ropar i öknen. Och i öknen finns väl ingen människa som hör. Så tänkte väl också folk, när en ung pojke i välfärdssverige slutade i gymnasiet, fastän allt gick bra, och gav sig av för att förplikta sig till ett hårt liv utan egendom och utan familj, i en kommunitet som slagit sig ner i en övergiven bondby i Frankrike. ... Men till Johannes kom folk. Från storstaden Jerusalem och från hela Judéen. Och till den övergivna bondbyn i Frankrike kom folk. Folk som man aldrig såg i kyrkan. ... De gav ut en appell till världens ungdom, uppmärksammad i många länder (inte i Sverige), en appell om att gå in för försakelse av prylar och dyra vanor till förmån för dem som hungrar. En appell som var nära släkt med Johannes döparens. En ropandes röst i öknen. En röst som blev hörd. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 24-25 i kommentar till Joh 1:19-28)

Vi kan betrakta fariseismen som en lekmannarörelse - prästerna var knutna till tempelkulten - medlemmarnas antal torde aldrig ha varit särskilt stort, det var en exklusiv grupp, vars medlemmar var uppdelade i små celler, chaburot, kamratgrupper, men deras ideal omfattades av många, som inte själva var fariser, de åtnjöt ett utomordentligt högt anseende bland folket. (Erik Beijer "Pauli värld och verk" s 69)

(Sverige: Jönköping, Växjö, Kalmar, Karlskrona, Öland) De nya vägarna går (nu år 1968) inte från by till by. Linjerakt söker de sig fram genom terrängen och undviker en bebyggelse, som verkar hindrande på deras framkomlighet. De är inte längre vägar som förenar by med by, de är en del av ett kommunikationsnät mellan olika tätortsregioner. Snabbt kör bilarna från Jönköping och Växjö mot Kalmar och Karlskrona och sommarparadiset på Öland. (Olof Nordström "Småländska perspektiv" s 17)

(Israel, Röda havet, Sinai, Ascona söder om Zürich i Schweiz) Det intressantaste (i Israel) var kanske de väldiga öknarna nere i Södern, vid Röda havet . . . : Det är sannerligen en miljö för profeter och religionsstiftare. Den som ska leva i denna tomhet och ödslighet blir ju till slut tvungen att hitta på någon religion för att fördriva tiden. Och från de trakterna - Sinais öknar - har ju vi svenskar fått de Tio Guds bud, som alltid varit vårt rättesnöre i livet . . . (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 280; brev från Ascona till Olle Holmberg 1966-05-14)

"När var det (Madeleine) avföll från kyrkan?" (frågade Edvig). "Det är jag inte säker på", (svarade Herzog). "Jag trodde hon hade blivit färdig med den för länge sen. Men senaste askonsdagen hade hon sot i pannan. ... Jag kan svära på att det åtminstone var en halv fläck. Men hennes inställning tycks vara att en jude som jag inte kan veta nåt om såna saker." Herzog kunde se att Edvig blev fascinerad av varje ord om Madeleine. ... Han smålog: "Anser ni att hon är kristen?" "Hon anser att jag är en farisé. Det säger hon. ... Tycker ni att någon kristen i det tjugonde århundradet har rätt att tala om judiska fariséer? Från judisk synpunkt sett har det här ju inte varit en av era bästa perioder." "Men anser ni att er fru har en kristen åskådning?" "Jag tror att hon har en eller annan hemmagjord verklighetsfrämmande åskådning. ... Madeleine vill ha en frälsare och för henne är jag ingen frälsare." (Saul Bellow "Herzog" s 56-57; författaren född år 1915 i Montreal i sydöstra Kanada)

(De gammalkyrkliga) fordrar av förkunnaren, att han rätt delar sanningens ord. Man fordrar en klar förkunnelse med tydlig adress och med tillämpning på människor i deras olika andliga belägenhet. Även lagen måste få komma till sin rätt. Johannesrösten må ljuda i all sin stränghet. Annars blir det ingen rätt uppväckelse. Men evangeliet om Guds oförskyllda nåd i Jesus Kristus får icke åsidosättas eller på något annat sätt skymmas undan. (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 284-285)


ca 1950 - ca 1900

(Paris, Les Lilas i nordöstra Paris) Jag måste börja med att tacka Dig på det varmaste för Ditt brev som i högsta grad gladde den ropande i Paris-öknen. (Stig Dagerman "Brev" s 134; brev från Les Lilas till Ragnar Svanström 1947-12-14)

(Norge: Trondheim) Den moderna tiden har haft svårt att ta sig hit ut. De gamla vägarna är nog bra på nästan alla sätt och vis, de ligger stundom på så fast grund som själva fjället, men den moderna tiden kan inte räkna med andra vägar, än de bilfarbara, de automobilisabla. "Gammalveian" är ofta branta genvägar, där en seg liten nordfjordinghäst kan knega uppför och nedför med sin tvåhjuliga kärra, obekymrad om hastighetsmätare och sådant, men för en ordnad, tidsenlig trafik är de säkert ganska olämpliga; kraven har vuxit, och man får väl anta, att människan också har skjutit en smula i höjden med sina krav. Det vill säga: stadsbon, som numera hjälper till att bygga vägar ute på landet. "Nyveien", det är något helt annat. Den håller sig någorlunda plan och för att hålla sig där har man inte snålat på kurvorna. Den har mosat sönder urberget, den nya tiden, och fyllt ut svackorna, de små dalarna och andra brister i naturen; den har byggt broar över älvarna och tunnlar genom uddarna och allt möjligt utom ett enda: den har inte kunnat kasta ut en bilisabel väg rakt över fjorden. "Nyveien" får tills vidare (de närmaste hundra åren eller så) hålla sig längs strandremsan; och man måste erkänna, att det gör den med oerhörd intensitet. Vägen från Trondhjem hit ut ser ut så här: på ena sidan fjällväggen, som på sina ställen stiger rakt upp; på andra sidan fjällväggen, som sjunker nästan rakt ner i fjorden. Trots bildammet: det är ett fagert land. (Eyvind Johnson "Kring fjorden" s 195; Konsumentbladet 1931-01-10)

Den nya vägen var rak som en linjal. Fordom, då man kom gamla krkiga vägen fram, lekte man gömma med byn, än skymtade den, än försvann den. Ny lyste det elektriska ljuset i Mellangårdens bodfönster hela tiden stadigt som en ledstjärna på vår väg. (Elin Wägner "Den namnlösa" s 100; Nattlig hemkomst)

(Sverige: Norrland) Så länge det gällde att tillgodose den förhållandevis långsamma hästtrafiken, voro skarpa vägkurvor till mindre olägenhet än branta backar. För att få arbetena billiga följde de nya vägarna terrängen i möjligaste mån och slingrade sig fram efter sluttningar. På grund härav blevo även vägar, som byggdes så sent som i början av 1900-talet, ofta betydligt krokiga och besvärliga för den växande biltrafiken. ... År 1919 tillkom en ny typ av allmänna vägar i "ödebygdsvägen". Den bygges av staten med obetydliga bidrag från kommunerna och avser att i första hand tjäna kolonisationen samt att befordra odlingens framträngande i folkfattiga bygder. Dylika vägar har i stor utsträckning anlagts i Norrland och visat sig i hög grad välsignelsebringande i de vidsträckta marker, där den förut vanlottade befolkningen endast haft gångstigar och roddleder samt obetydligt farbara vintervägar samt utfartsleder till landsväg och bygd. Från 1919 härstamma även de statsunderstödda enskilda utfartsvägarna, vilka komplettera ödebygdsvägarna i de norrländska länen. ... Till vägnätets utvidgning under senare tider ha arbeten, utförda genom Statens arbetslöshetskommission i hög grad bidragit. Åren 1921-36 ha inalles 880 mil vägar på detta sätt byggts. (Petrus Silfverbrand "Samfärdsmedlens utveckling" s 255-257)

(Sverige: Dalarna) (Karl Erik) Forsslund (född 1872) blir hembygdsrörelsens förste store väckelsepredikant, och frågan är om någon av hans samtida och efterföljare förmått göra honom rangen stridig. "Storgården" är denna förkunnelses Höga Visa; lagens tavlor blevo de 1914 utgivna "Naturskydd" och "Hembygdsvård", rörelsens första programskrift; som en Krönikebok utan like i svensk hembygdslitteratur har hans "Med Dalälven från källorna till havet" vuxit fram under årtionden av forskarmödor; på senare år (fram till 1940) förnimmer man - för att våga ännu en sista biblisk jämförelse - tongångar av både Predikaren och Job. Men den unge frifräsaren på Storgården var förvisso ingen ropandes röst i öknen. Tiden var mogen, och vad som än kunde förliknas vid en öken, inte var det Dalarna. "Dalaromantiken" tar mandom. ... Dalarnas hembygdsrörelse ... blir vårdkasen, som ger signalen till aktivitet på hembygdsfronten i det övriga landet. (Bertil Waldén "Hembygdsrörelsen" s 320-321,325)

(Sverige: Norra Vånga öster om centralorten Vara i Västergötland) Prästen i (Vånga socken i Skara-trakten) var en ganska ung man. ... Han ordnade (omkring år 1910) med en dopdiskussion, till vilken vi blev inbjudna. ... Han bollade duktigt med grekiskan ...(och) sade, att ordet baptizo utom betydelsen dop kunde betyda tvätta sig, två sig, ja, till och med kunde man ur detta ord utläsa färga eller måla. ... Mitt svar på den unge kyrkoherdens förslag om att översätta ordet baptizo med måla var, att jag sade till de församlade, när jag fick ordet: "Nu vet ni, kära Vånga-bor, hur ni härefter skall läsa Markus 16:16. Enligt kyrkoherdens förslag här bör det heta: Den som tror och bliver målad, han skall bliva frälst." Det var friska tag under dessa andliga brytningstider. Vi var dock goda vänner med varandra, fastän våra åsikter bröts ganska skarpt. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 177-178)


ca 1900 - ca 1800

Varför började Johannes Döparen predika i öknen, där det inte fanns många människor, men skogens rovdjur som vargar och lejon, skogsrån och skogsdjävlar, storkar och ugglor. Varför gick inte Johannes för att predika i Jerusalem, där det fanns mycket folk? Jag tror att han predikade i öknen, för att alla skogsrån och skogsdjävlar först skulle höra ett rätt Guds Ord. Om de inte gör bättring, så lyssnar de ändå med upplyfta öron på det främmande ljudet som hörs i skogen. De betraktar honom med stora ögon som ugglor och sträcker på sig och grinar. ... En skogsdjävul kan mycket hellre vända sig till bättring av Johannes predikan och rop än världens herrar, som gnisslar tänder och stoppar till sina öron, då någon kristen säger sig se Guds Son sitta på Guds högra sida. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 140-141 i predikan 1851 över Matt 3:1-2,5-6)

Den ropande rösten lät först som om det var en hund som skällde. ... Men det hördes också av hans skall, att han inte skällde på en ekorre eller en hare, utan på björnar och lejon. ... En del hundar skäller bara på tiggare, vars trasor hänger runt knäna, men denne hund skällde på dem som hade vackra kläder. ... Men vad hjälper det att hunden skäller på björnen? En sådan best förargas och förhärdas av hundens skällande. Han aktar bara sin ända, så att hunden inte skulle kunna bita där den gamle besten är mycket känslig. ... Hararna och vilsegångna får, är nästan klokare, då de inte slåss med hunden utan flyr till någon trygg plats. De har inte en sådan natur som björnen att de förargas på hunden, utan haren flyr genast för hundens skällande, och vilsegångna får blir också rädda för hundens skällande och börjar springa till herden. Hunden skadar därför inte fåren, utan han driver dem till herden, och herden håller en sådan fårhund i högt värde. Men om en fårhund skulle vara sådan, att han skulle börja bita fåren, filas tänderna på honom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 144-145 i predikan 1851 över Joh 1:19-28)

Johannes Döparen är en Herrens ängel, som bereder väg till människornas hjärtan för Frälsaren! Om Herren nu bara skulle ge kraft åt honom att bereda väg, så att härlighetens Herre skulle kunna komma fram, då världens snödrev och oväder har förstört vägen. Då vägröjaren kommer för att bereda väg för Herren, finner han bara snödrivor. Där syns inget annat än vargspår. Ändå är vårt hopp och vår förtröstan på Gud att vägen skall öppnas, så länge vägröjaren gräver snö med järnspade och bänder upp alla stötestenar med sanningens järnspett, så att härlighetens Herre kan vandra uppifrån och ner, från norr till söder och från öster till väster. Be, alla fattiga och trötta vandringsmän, som sitter på vägen och väntar på härlighetens Herre, be att den store Korsbäraren skulle ge kraft och styrka åt vägröjaren att hugga, gräva, bända, vältra, hacka, slita och lyfta bort små träd, buskar, rotvältor, stenar, stubbar, träd och snödrivor, så att härlighetens Herre skulle kunna komma fram, och att de fattiga och trötta vandringsmän, som sitter på vägen och väntar på härlighetens herre, skulle få vandra tillsammans med honom till evigheten. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 90-91 i predikan 1850 över Matt 11:7-8)

Tidigare har det predikats evangelium för de rika, men nu predikas evangelium för de fattiga. ... De rika skulle verkligen vilja, att det skulle predikas evangelium också för dem. Men då vi vet på vilket sätt de blivit rika, nämligen genom att stjäla, så vill vi att de först skall bära tillbaka vad de stulit. Vi vill att de skall bli riktigt fattiga, eländiga, nakna, betryckta, förkrossade och nödställda. Först då skall evangelium predikas för dem. ... Här finns många sådana som låtsas vara fattiga och eländiga, fast boden är full med stulet gods. Sådana vill att det skall predikas evngelium för dem, men åt sådana getter skall man ge ris att tugga. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 94 i predikan 1850 över Matt 11:2-6)

Om alla den himmelske Husbondens hundar skulle vara så nitiska att skälla på tjuvar, som (Johannes Döparen) var, skulle säkert tjuvarna akta sig för att gå till en sådan gård för att stjäla, där det finns en så arg hund. Men Herren klagar redan i Gamla Testamentet att en del profeter är stumma hundar, som inte skäller fast de ser så många tjuvar. Tjuvarna brukar även muta gårdshundarna med kött eller bröd, som de bär under armen. På det sättet får tjuvarna en del hundar att tiga. Men denne ropande röst i öknen var en sådan hund som inte lät sig mutas av en köttbit eller brödbit. Han var så trogen sin husbonde, att han skällde dubbelt värre, ju mer man försökte muta honom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 137 i predikan 1848 över Joh 1:19-28)

(Sverige: Varberg) Hit till Warberg har jag nyligen kommit, kan således ej undra öfver att jag af baden, som jag tar två gånger om dagen, hittills ej märkt annan verkan än att jag finner mig något renare än förut. Dessutom dricker jag äfven på morgnarna salt pyrmonter och till öfverflöd rider jag äfven mellan vattnen. . . . Jag får finna mig i min ödemark, der hela Naturen är en bild af döden med sitt "sandfyllda" timglas i sanden. Men tänk någon gång på Profeten i öcknen och föd hans själ med litet "skrifteligt" himlamanna. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 102-103; brev från Warberg den 4 juli 1826 till Martina von Schwerin)

(Sverige: Västergötland, Vadsboslätten, Götlunda nordost om centralorten Skövde) Säg, är det Döparn, vars röst vi höra på Vadsboslätten, rösten från Jordan? Den mannen kan en sten till bättring röra, han, Mårten Landahl, Götlunda kaplan. Och menigheten brått ur sömnen väcktes av Andens eld, som ej i stormen släcktes, kring predikstolen pilgrimsskaran trängdes, av folk och hästar kyrkovägen stängdes, som Israels barn ut ur Egypten drogo, så Daloms masar sina kullor togo, från gård och grund, med vandringsstav i hand, profeten sökte de i Göta land. (Paul Nilsson "Vestrogothernas kyrka genom solvarven" s 30; Mårten Landahl (1797-1858) prästvigdes 1820 och verkade i Vadsbo 1825-1852)

(Sverige: Svenljunga sydost om Borås i Västergötland) I stora skaror drog folket till fots den ofta långa vägen till Svenljunga och hörde (Jacob Otto Hoof,) den store vägrödjaren för Guds rike. . . . Min farfar hade varit glad av sig och spelat fiol på lekstugor, men nu kastades fiolen, "det satans gyckelverket", på elden att förbrinna. Allt prål var förbjudet, så också den vackra toarpsdräkten, vars förnämliga färger räknades som djävulens lockelse. (Oscar Johansson "Minnen från boråsbygden" s 466)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Sverige: Västerås) Ett väldigt uttryck för den sorg, som drabbade (kung) Gustav (II) Adolfs eget folk (efter hans död), gav biskop Johannes Rudbeckius (i Västerås) i den "sorg- och klagepredikan", som han höll till Gustav Adolfs åminnelse. ... "I gator och allmänne vägar, växe på eder nässlor och törnbuskar, ty den är borta, som eder röjde och både höga, breda och släta gjort haver, att en resande man både med hästar och vagn kunde fortkomma." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 173-174; En lutersk likpredikan över hjältekonungen)

En ... av (Carl Carlsson) Gyllenhielms anekdoter ... upplyser att när sköterskan en gång stannade och pratade med någon bekant blev pojken (Gustav II Adolf) otålig och sade till den främmande: "Gack ur vägen, eller vet du ej att jag är en herre." (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 387)

(Tyskland: bergstrakerna Odenwald och Spessart i västra Tyskland, Niklashausen väster om Würzburg) Så småningom blef den bespottade bonden hufvudpersonen i de sociala apokalypserna. Man prisade, (i Tyskland i början af 16:de årh.) såsom senare (Martin) Luther, bondens gärning och såg i honom framtidens man, och man talade om kommande dagar, då bönderna skulle läsa mässor, under det att präster och munkar gingo vid plogen. ... Tyskland var redan i det 15:de årh. skådeplatsen för ett par mindre agrarisk-socialistiska rörelser, som kommo såsom förebud till det stora bondekriget, men med en afgjord medeltida grundprägel. I Odenwalds och Spessarts dalar profeterade den unge herden Hans Böheim (från Niklashausen) år 1476 om den tid, då skog, vatten, luft, villebråd, fiskar och fåglar skulle vara gemensamma för alla och furstar och stora herrar arbeta för dagspenning. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 18-19); författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark; Hans Böheim/Böhm född år 1558 i Helmstadt väster om Würzburg i Tyskland

(Sverige: Brunkeberg i Stockholm) Liksom (bonden) Starke Björn en gång gick framför (den svenske riksföreståndaren) Sten Sture (den äldre) i slaget på Brunkeberg (år 1471), så banade den väldige gudstjänaren Johannes vägen för Messiaskonungen och det nya som kommer med honom: Riket. (Manne Zettergren "Guds rikes genombrottstider"; Jönköpings-Posten 1952-12-13)

(Italien, Tyskland, England, Frankrike, Spanien, Norden) För humanisternas skuggsidor får man inte glömma, att den klassiska filologien, kritiken och grammatiken stodo i stor skuld till dem; och i viss mening hafva de utfört ett Johannes-döpares-verk för reformationen, så vidt som deras arbete gjorde det möjligt att gå tillbaka till nya och gamla testamentets grundtext och därigenom bryta den traditionella skrifttolkningens tryckande ok. Äfven utanför Italien hade humanismen talrika lärjungar, men i Tyskland, England, Frankrike, Spanien och Norden fick den oftast en helt annan prägel. Humanisterna norr om Alperna och i Spanien förenade i regel ett djupt intresse för kyrka och kristendom med kärleken till de gamla språken och den gamla litteraturen, och på många ställen kom humanismen att bana väg för reformationen och räcka den goda vapen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 984; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark)

(Sverige: Västergötland) (En) i högsta grad kulturfrämjande insats fick kyrkan göra i samband med sin allmänna strävan att effektivt organisera den kyrkliga verksamheten. Jag tänker på dess målmedvetna arbete på att utbygga de i gammal tid nog så primitiva kommunikationerna. En antydan om denna sak ha vi redan i den nämnda äldre västgötalagen. I dess jordabalk stadgas, att lik icke olovandes fick föras över annans mark eller tomt och att fördenskull likväg skulle anläggas från de olika byarna till sockenkyrkan. Om templen skulle kunna bli en samlande medelpunkt i socknens liv, var det nödvändigt att samfärdslederna förbättrades. Den kyrkliga organisationen krävde också, att biskopen utan alltför stora svårigheter skulle kunna färdas inom sitt stift för fullgörande av sina ämbetsåligganden. Ett strålande exempel på kyrklig nitälskan i detta hänseende ha vi ju i biskopen (i Skara stift) Bengt den godes (senare hälften av 1100-talet) omfattande väg- och brobyggen, företag, som betydde lättare och bekvämare förbindelser icke blott mellan stiftets olika delar utan också utöver dess gränser. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 14)

(Sverige: Småland, Tabergstrakten) Under (vårt) inventeringsarbete har det blivit mer och mer tydligt, hur betydelsefullt det förhistoriska vägnätet är. Det förhåller sig uppenbarligen så, att allting skedde vid vägen. Där fanns husen, åkrarna och vattenkällorna. Människorna begravde sina döda och tillbad sina gudar intill vägen. Därutanför låg ödemarken. Därför är det helt tydligt, att om man vill ha en vältäckande bild av sin trakts historia, så skall man börja med att ta reda på hur det tidigaste vägnätet gick. Det är en god grund att bygga på. (Lennart Gustavsson "Inventering av förhistoriska platser i tabergstrakten" s 34)


Sångarna:

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken! djup, stån opp! Han kommer, han, som fjerran Var sedd af fädrens hopp: Rättfärdighetens Förste, Af Davids hus den störste. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:1; jfr Psalmer och Sånger 103:1)

Johannes kom att Herrens väg bereda Och Israel till Kristi kunskap leda, Till honom, som borttager all dess skuld Och vittnar, Gud mot löftets barn är huld. (L Stenbäck-JB: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 617:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Att översätta med uttrycket "(en) herres väg" överensstämmer bättre med de grekiska ordens bokstavliga innebörd än vad utrycket "Herrens väg" (jfr Apg 18:25) gör. I varje fall är det oklart om Döparen i sin förkunnelse förstår att Jesus är Herren Gud själv. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:30-31.


Grekiska ord:

apokrisis (svar) (i NT + exempel i Job) Job 33:5; Luk 20:26; Joh 1:22 – Job 32:4; 35:4; Luk 2:47; Joh 19:9.

baptizô (döpa) 2 Kung 5:14; Judit 12:7; Syr 34:25(30); Matt 3:6; Joh 1:25 – Jes 21:4; Matt 3:11,13-14,16; 28:19; Mark 1:4-5,8-9; 6:14,24; 10:38-39; Luk 3:7,12,16,21; 7:29-30; 11:38; 12:50; Joh 1:26,28,31,33; 3:22-23,26; 4:1-2; 10:40; Apg 1:5; 2:38,41; 8:12-13,16,36,38; 9:18; 10:47-48; 11:16; 16:15,33; 18:8; 19:3-5; 22:16; Rom 6:3; 1 Kor 1:13-17; 10:2; 12:13; 15:29; Gal 3:27.

boaô (ropa) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:3; Joh 1:23 – Ester 4:1; 10:3f(F6); Judit 4:12,15; 6:18; 7:29; 9:1; 10:1; 14:16-17; 1 Mack 3:50,54; 4:10,40; 13:45,50; Baruk 4:21,27; Jeremias brev v 31; Susanna v 46(Theod); Bel och Draken v 18(Theod),37(Theod); Mark 1:3; 15:34; Luk 3:4; 9:38; 18:7,38; Apg 8:7; 17:6; 25:24; Gal 4:27.

erêmos (ödelagd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:3; Joh 1:23 – 1 Mack 1:39; 2:29; 5:24,28; 2 Mack 5:27. Matt 3:1; 4:1; 11:7; 14:13,15; 23:38; 24:26; Mark 1:3-4,12-13,35,45; 6:31-32,35; Luk 1:80; 3:2,4; 4:1,42; 5:16; 7:24; 8:29; 9:10(א,*א,A),12; 15:4; Joh 3:14; 6:31,49; 11:54; Apg 1:20; 7:30,36,38,42,44; 13:18; 21:38; 1 Kor 10:5; Gal 4:27; Hebr 3:8,17; Upp 12:6,14; 17:3.

euthynô (räta ut) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 1:23; Syr 37:15; 49:9 – Syr 2:6; Jak 3:4.

Esaias (Jesaja) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:3; Joh 1:23 – Syr 48:20,22; Matt 4:14; 8:17; 12:17; 13:14; Matt 13:35(א*); Matt 15:7; Mark 1:2; 7:6; Luk 3:4; 4:17; Joh 12:38-39,41; Apg 8:28,30; 28:25; Rom 9:27,29; 10:16,20; 15:12.

kathôs (helt och hållet som) (i Syn, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + några exempel i GT och övriga NT) Mark 1:2; Luk 1:70; Joh 1:23 – 1 Mos 8:21; 4 Mos 26:54; Neh 5:6; Judit 7:11; 1 Mack 10:58; 11:26; 2 Mack 1:31; Susanna v 15(Theod); Matt 21:6; 26:24; 28:6; Mark 4:33; 9:13; 11:6; 14:16,21; 15:8; 16:7; Luk 1:2,55; 2:20,23; 5:14; 6:31,36; 11:1,30; 17:26,28; 19:32; 22:13,29; 24:24,39; Joh 3:14; 5:23,30; 6:31,57-58; 7:38; 8:28; 10:15; 12:14,50; 13:15,33-34; 14:27,31; 15:4,9-10,12; 17:2,11,14,16,18,21-23; 19:40; 20:21. Apg 2:4,22; 7:17,42,44,48; 11:29; 15:8,14-15; 22:3; Rom 1:13,17,28; 2:24; 3:10; 4:17; 8:36; 9:29; 15:7; 1 Kor 1:6; 4:17; 5:7; 8:2; 10:6; 12:11,18; 15:38,49; 2 Kor 1:5,14; 9:3; 10:7; 11:12; Gal 3:6; Ef 1:4; 4:17,32; Fil 1:7; Kol 3:13; 1 Thess 2:13-14; 1 Tim 1:3; 1 Petr 4:10; 1 Joh 2:6,18,27; 3:2-3,7,12,23; 4:17; 2 Joh v 4,6; 3 Joh v 2-3.

(h)odos (väg) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Syr 37:15; 49:9; Matt 3:3; Joh 1:23; Apg 13:10; 18:25 – Tobit 1:2-3; 4:5,15(BA); 5:2,4-6,10,16-17(17),22; 10:7,13(14); 11:5,15; Judit 2:21; 5:8,18; 9:6; 10:13; 12:8; 13:16; 14:4; 15:2; 1 Mack 5:4,24,46,53; 6:33; 7:45; 8:19; 9:2; 11:4; 15:41; 2 Mack 2:6; 3:19; Salomos Vishet 5:6-7; 10:17; 12:24; 14:3; 18:23; 19:7; Syr 2:6,15; 6:26; 14:21; 16:20; 17:15,19; 21:10,16; 23:19; 32:20-21; 33:11; 37:9; 39:24; 47:23(24); 48:22; 49:6; Baruk 3:13,20-21,23,27,31,37; 4:13,26; Jeremias brev v 42; Asarjas bön v 4. Matt 2:12; 4:15; 5:25; 7:13-14; 8:28; 10:5,10; 11:10; 13:4,19; 15:32; 20:17,30; 21:8,19,32; 22:9-10,16; Mark 1:2-3; 2:23; 4:4,15; 6:8; 8:3,27; 9:33-34; 10:17,32,46,52; 11:8; 12:14; Luk 1:76,79; 2:44; 3:4-5; 7:27; 8:5,12; 9:3,57; 10:4,31; 11:6; 12:58; 14:23; 18:35; 19:36; 20:21; 24:32,35; Joh 14:4-6. Apg 1:12; 2:28; 8:26,36,39; 9:2,17,27; 14:16; 16:17; 18:26; 19:9,23; 22:4; 24:14,22; 25:3; 26:13; Rom 3:16-17; 11:33; 1 Kor 4:17; 12:31; 1 Thess 3:11; Hebr 3:10; 9:8; 10:20; Jak 1:8; 2:25; Jak 5:19(א,*א),20; II Petr 2:2,15,21; Jude v 11; Upp 15:3; 16:12.

pempô (sända) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 4:44; Matt 11:2; Joh 1:22 – 2 Mack 3:38; 5:18,24; 11:32,37; 14:19; Salomos Vishet 9:17. Matt 2:8; 14:10; 22:7; Mark 5:12; Luk 4:26; 7:6,10,19; 15:15; 16:24,27; 20:11-13; 23:11(P75,א*); Joh 1:33; 4:34; 5:23-24,30,37; 6:38,44; 7:16,18,28,33; 8:16,18,26,29; 9:4; 12:44-45,49; 13:16,20; 14:24,26; 15:21,26; 16:5,7; 20:21. Apg 10:5,32-33; 11:29; 15:22,25; 19:31; 20:17; 23:30; 25:25,27. Rom 8:3; 1 Kor 4:17; 16:3; 2 Kor 9:3; Ef 6:22; Fil 2:19,23,25,28; 4:16; Kol 4:8; 1 Thess 3:2,5; 2 Thess 2:11; Tit 3:12; 1 Petr 2:14; Upp 1:11; 11:10; 14:15,18; 22:16.

fêmi (yttra) (i NT + två exempel i GT) Joh 1:23 – 1 Mos 24:47; 2 Mos 25:40; Matt 4:7; 8:8; 13:28-29; 14:8; 17:26; Matt 19:18(א,*א); Matt 19:21; 21:27; 22:37; 25:21,23; 26:34,61; 27:11,23,65; Mark 9:12,38; 10:20,29; 12:24; 14:29; Luk 7:40,44; 15:17; 22:58,70; 23:3,40; Joh 18:29; Apg 2:38; 7:2; 8:36; 10:28,30; 16:30,37; 17:22; 19:35; 21:37; 22:2,27-28; 23:5,17-18,35; 25:5,22; 26:1,24-25,32; Rom 3:8; 1 Kor 6:16, 7:29; 10:15,19; 15:50; 2 Kor 10:10; Hebr 8:5.

fônê (röst) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:3; Joh 1:23; Apg 13:27 – Ester 1:1d-f(A4-6); 4:17z(C30); Judit 4:13; 8:17; 13:12,14; 16:11; 1 Mack 6:41; 9:13; 13:45; 2 Mack 7:8,21,27; 12:37; 15:29; Salomos Vishet 1:7; 7:3; 18:1; Syr 17:13; 29:5; 45:5,9; 46:17,20; 50:16; Baruk 1:18,21; 2:5,10,22-24,29; Susanna v 44(Theod); Bel och Draken v 18(Theod),41(Theod). Matt 2:18; 3:17; 12:19; 17:5; 27:46,50; Mark 1:3,11,26; 5:7; 9:7; 15:34,37; Luk 1: 42(א,*א,A),44; 3:4,22; 4:33; 8:28; 9:35-36; 11:27; 17:13,15; 19:37; 23:23,46; Joh 3:8,29; 5:25,28,37; 10:3-5,16,27; 11:43; 12:28,30; 18:37. Apg 2:6,14; 4:24; 7:31,57,60; 8:7; 9:4,7; 10:13,15; 11:7,9; 12:14,22; 14:10-11; 16:28; 19:34; 22:7,9,14,22; 24:21; 26:14,24. 1 Kor 14:7-8,10; Gal 4:20; 1 Thess 4:16; Hebr 3:7,15; 4:7; 12:19,26; 2 Petr 1:17-18; 2:16; Upp 1:10,12,15; 3:20; 4:1,5; 5:2,11-12; 6:1,6-7,10; 7:2,10; 8:5,13; 9:9,13; 10:3-4,7-8; 11:12,15,19; 12:10; 14:2,7,9,13,15,18; 16:1,17-18; 18:2,4,22-23; 19:1,5-6,17; 21:3.


Ytterligare studier:

5 Mos 18:15,18; Jer 2:2; Hes 20:35-36; 36:25; 37:23; Hos 2:14-16; Sak 13:1; Mark 3:22; 7:1; Luk 3:5-6; 7:29-30; 20:3-7; Joh 8:13; 9:16; 20:18; Upp 7:13; 16:12.


Donald E. Cook "A Gospel Portrait of the Pharisees"; Review and Expositor 84.2 (Spring 1987): 221-233.

Maarten J.J. Menken "The Quotation from Isa 40,3 in John 1,23"; Biblica 66 (1985): 190-205.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.

Jacob Neusner "De rabbinska traditionerna om fariséerna före år 70. Problemet om muntlig tradition."; Svensk Exegetisk Årsbok 36 (1971): 97-116.

S. Petri "Tillbedjan i ande och sanning: En exegethistorisk skiss till Joh 1:19-24"; Svensk Exegetisk Årsbok 11 (1946): 47-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2008-12-29; 2009-01-20; 2010-01-23; 2013-03-03; avslutande version 2017-09-02)

Tillbaka till Start

1:26-27 Johannes svarade dem och sade: "Jag döper i vatten. (I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp."

Ord för ord: 1:26 (16 ord i den grekiska texten) svarade dem '-en Johannes'/Johannes sägande: jag döper i vatten, mitt (av)-er stod-(och-hade-stått) (en)-som ni inte 'känner-(och-har-känt)'/känner 1:27 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) bakom mig kommande, vars inte (jag)-är värdig för-att (jag)-må-lösa-upp hans '-en rem'/remmen (av)-'-ens sandals'/sandalens.


1883: Johannes svarade dem och sade: Jag döper med vatten, men midt ibland eder står den i, I icke kännen. Han är den, som kommer efter mig, hvilkens skorem jag icke är värdig att upplösa.

1541(1703): Swarade dem Johannes, och sade: Jag döper med watten; med midt ibland eder står den I icke kännen.

LT 1974: Johannes sade till dem: ”Jag döper bara i vatten, men här i folkskaran finns en, som ni inte känner, och som snart kommer att börja sin uppgift ibland er. Jag är inte ens värd att vara hans slav.”


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Johannesevangeliet stod i en mitt av frågande judar (Joh 1:26) står i Uppenbarelseboken i en mitt av församlingar med troende medlemmar från många nationer (Upp 1:13,20). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud lät ... varje trä lägligt/'som passade för frukt i rätt tid' sticka upp ut ur, ut ur jorden 'in i'/till skådande och fint 'in i'/till förtäring och livets trä/träslag i 'platsens vid sidan av rädsla'/paradisets mitt och träet/träslaget av det att veta, 'känt av'/'bekant med' fint och ont. (1 Mos 2:9, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Drag dig ej nära hit. Lös upp sandalen ut ur/från dina fötter, ty platsen i/på vilken du står är helig jord/mark.” (2 Mos 3:5, Grekiska GT)

Herren samtalade i riktning mot Aron: “I (Israel) skall du inte ärva och det skall inte vara en portion/del åt dig i/bland dem, eftersom Jag (är) din portion/del och ditt arv i Israels söners mitt.” (4 Mos 18:20, Grekiska GT)

(Herren samordnade/befallde Mose:) “Varje angelägenhet som kommer att komma igenom i eld, den skall och/också göras ren. Eller emellertid/också skall den luttras/renas (i) vattnets luttring/rening. Och alla ting, så många som – om alltefter omständigheterna – ej må gå igenom genom eld, det skall komma igenom genom vatten. (4 Mos 31:23, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”... Har Gud prövat att ’komma in i’/’träda fram’ (för) att ta en nation åt sig själv ut ur nationers mitt i/med prövning och i/med tecken och i/med förebud … så många som Herren er Gud gjorde för er i Egypten inför dina ögons seende?” (5 Mos 4:34, Grekiska GT)

Herrens officersledare säger (vänd) i riktning mot Jesus: “Lös upp sandalen ut ur/från dina fötter, ty platsen, på vilken du står är helig.” (Josua 5:15, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Din slav (är) i en mitt av Ditt folk som Du har tagit ut, ett mycket/månghövdat folk som inte kommer att (kunna) räknas i antal.” (1 Kung 3:8, Grekiska GT)

(Job sade:) “Nu, nu ’skrattade den ner’/’gapskrattade de åt’ mig, (de) minsta lägger nu på minnet för mig i/’med hjälp av’ en del, vilkas fäder jag (hela tiden) bemötte föraktligt, som jag anförde inte vara värdiga (att vara) hundar på mina betesmarker.” (Job 30:1, Grekiska GT)

(Nationerna skall komma snabbt.) De kommer inte att lösa upp sina gördlar …, inte heller sina sandalremmar. (Jes 5:27b, Grekiska GT)

(Herrren sade:) “ ... Jag tar varje/hela Israels hus ut ur en mitt av nationerna.” (Hes 37:21a, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Herrens sade till Sitt folk:) “Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i Israels mitt och Jag (är) Herren er Gud ... ... och Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/allt kött.” (Joel 2:27a,28a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Visheten) själv går omkring och söker dem (som är) henne värdiga.” (Salomos Vishet 6:16a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I ett folks mitt kommer (Visheten) att berömma sig.” (Syr 24:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

… Efter tre dagar fann (Jesu föräldrar) Honom i helgedomen, (där) han satt stilla i lärarnas mitt och hörde dem och frågade ut dem. (Luk 2:46)

Johannes svarade och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:16a)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

(Judarnas äldste, som var bortskickade av ”ledaren för hundra man” sade till Jesus:) “Han är värdig.” … (”Ledaren för hundra man” sände vänner som sade till Jesus:) ”… Jag är inte lämplig 'för att'/att Du må komma in inunder mitt tak. Därför ansåg jag inte heller mig själv värdig att komma i riktning mot dig.” (Luk 7:4b,6b-7a)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:27b)

(Jesus sade:) “Johannes döpte faktiskt (i) vatten.” (Apg 1:5a)

(Petrus sade:) "Män, israeliter, hör de här utsagorna: Jesus, Nasoreen, (är) en man som har visats (och visas) från/bort från Gud ’in i’/till er (med) förmågor och förebud och tecken som Gud gjorde genom Honom i er mitt, helt och hållet som ni själva vet." (Apg 2:22)

Då (de judiska ledarna) hade fått (apostlarna) att stå i mitten (av dem), förhörde de sig (med dem). (Apg 4:7a)

(Paulus sade till judarna:) "Som/när Johannes ’(hela tiden) fullbordade’/’höll på att fullborda’ loppet, sade han (hela tiden): ’Vad ni förmodar mig vara, är jag inte. Skåda emellertid, En kommer efter mig, vars fötters sandal jag inte är värdig att lösa upp.’” (Apg 13:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes är vittne med anledning av (Jesus). Och han har utropat (och utropar) och säger: "Den här var (hela tiden) * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste." (Joh 1:15)


Hembygdens predikan:

Så allvarlig var alltså situationen i fordom, att Jesus var den okände mitt ibland de många. Och därför är frågan: ”Känner vi Jesus?” Vilken onödig fråga säger någon, de' känner man väl Jesus. Vi bor ju ändå i ett så kallat kristet land, och man är ju både döpt och konfirmerad, och man går ju regelbundet till såväl kyrka som bönehus. De' klart att man känner Jesus. Min lyssnare, frågan har emellertid en djupare innebörd, och här är det helt enkelt fråga om vi personligen har lärt känna Jesus och idag, just nu, lever i medveten personlig gemenskap med honom. ... Mina vänner, textens ord är alltfort en sorglig sanning. Jesus är i vår mitt, fastän okänd för de allra flesta. Ja okänd rent av för många som menar sig vara hans tillhörighet. Det heter ju att Jesus fordom till de' folk som han i synlig gestalt vandrade omkring, att han måste säga: ”I kännen varken mig eller min Fader.” Och till en av sina egna lärjungar måste han säga: ”Så lång tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig.” Nog har vi anledning att fråga varandra: ”Känner du Jesus?” Med andra ord: ”Lever du i Jesus, lever du, säg lever du, säg lever du? Är du funnen blott i honom, stanna för den frågan nu.”

Ty hur underligt det än låter, så är det dock alltfort vanligt, att Jesus lever mitt ibland oss som den okände. Känd kanske till namnet men okänd för oss när det gäller hans inre härlighet. Känd av många såsom ett kunskapsämne på skolschemat men okänd såsom Frälsare. Känd kanske som andras Frälsare men okände såsom din egen. Ja, men hur kan då detta vara möjligt, att Jesus är okänd för så många, då han ju ändå är mitt ibland oss? Ja, mina lyssnare, är de' inte så att de' vi har omkring oss och de' vi rör oss med till slut blir så vanemässigt, att vi knappast tänker därpå ellerbryr oss om de'. Och ofta saknar vi ju inte våra nära och kära, förrän deras plats ibland oss är tom. Och om de' nu är så med de som vi i kroppslig gestalt har ibland oss, så är det ju inte underligt, att Jesus får gå ibland oss såsom den okände.

Och här lurar det en stor fara på oss som har blivit uppfostrade i ett land med kristen kultur, att vi inte tillfullo värdesätter den nåd som därmed är oss beskärd. Och vi oroar och bekymrar oss så mycket för hedningarnas frälsning. Men vi må med bävan dröja inför frågan hur det är med vår egen själs frälsning. Ty alltför ofta invaggas vi i den tron att allt är gott och väl bara därför att vi har en eller flera av våra nära och kära som är med i ressällskapet mot det Himmelska Jerusalem. Men här betonar vi på nytt att andras tro är ingen åskledare som räddar oss, ty tron är personlig. Nu är de många som med tanke på allt de' här säger: ”De' hinner man väl lära känna Jesus. Livet är ju så långt.” Men tänk vad de många åren krymper samman fort och ”knappt är livets middagstid, förrn aftonen tar vid”, och dagligen får vi också bevittna hur människor i ett enda nu ryckes bort och kastas inom evighetens värld, och då är de' nog gott att vara bekant med Jesus. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Bokstavligen betyder ”axios” det som är i jämnvikt, i balans, och ut ifrån detta uppstod betydelsen av lika värde, likvärdig. Denna betydelse behöll ordet, men därtill kom det att betyda värdig och värdefull. (Studiebibeln V:149)

När Jesus nu står mitt ibland judafolket, står Riket där och söker folket. I Jesu person och lära strömmar Rikets milda ljus ner över folket. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 376)

Man gick med sandaler, som var fästa vid fötterna med remmar. När en hög herre kom in i sitt hus från gatan, störtade en slav fram, löste av honom sandalerna och satte på honom tofflor. Det var lägsta slavgöra. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 201; Anton Fridrichsen född år 1888 i Meråker öster om Trondheim i Norge, 1928-1953 professor i Nya Testamentets exegetik i Uppsala i Sverige)

Hvad vill Du mig? Du är ju fri nu, och har frid och lycka, som Du saknade vid min sida. Har Du icke sett att jag var orsaken till din ofrid? Tag fatt glädjen nu som jag förnekade Dig, men låt mig ha min sorg ren. Följ ditt öde som Du anser dig kunna styra, men rör icke vid mitt öde som en annan styr! den Du icke känner! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 284; brev 25 aug 1903 till Harriet Bosse)

Om spiritismen verkligen är kallad att spela en roll i religionshistorien, så synes det mig otvifvelaktigt, att han måste tillägna sig den stora psykologiska uppenbarelsen "Kristus-idealet". Huruvida detta ideal är historiskt förverkligadt i Jesus af Nazaret, eller kommer att förverkligas, eller någonsin kan förverkligas i våra jordiska förhållanden, därom tjänar det intet till att tvista. Det må vara föremål för tro eller tvifvel. Det väsentliga är, att Kristus-idealet fasthålles som en gudomlig uppenbarelse i mänsklighetens innersta om hvad människan till sina höga anlag är, och i hvilken riktning hon således har att söka fullkomligheten. (Viktor Rydberg "Några ord om spiritismen" s 473-474; Sanningssökaren 1880; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

(Buczacz sydost om Lviv i västra Ukraina) Mellan middags- och aftonbön ljöd ett rykte i lärohuset: en helig man kommer till staden! Då fattade hans trognas lilla hop mod och fylldes av fröjd att rebben varkunnade sig över deras stad och skulle besöka den till denna sabbat, och de beredde sina hjärtan och själar att anamma det heligas åsyn. ... Då dag stod ljus drog chassidernas lilla hop ut ur staden, den helige mannen till mötes. Några av männen i Vrånga slöto sig till dem för att skåda hans intåg. De sade: Är han en helig man, så följer gudsfruktan heliga mäns intåg. Den som ännu var svag i tron på heliga män fattade mod och sade: Trånar de så att se honom, då tyder det på att Guds härlighet vilar på honom; hur många av Israels folk ha icke stått upp att se honom! Som de spanade begynte ett vagnshjul att gnissla stadsgatan fram. Då fylldes all orten av fröjd: rebben kommer, rebben kommer! Hans utvalda hastade fram till hans tronvagn, hälsade rebben välkommen, spände ifrån hans hästar och trädde framför vagnen i deras ställe. Då steg rebben ned från vagnen och trädde mittibland dem som gått honom till mötes. De sade: Rebbe, varför har I stigit ned? Här har vi kommit er till mötes, och I stiger ned från vagnen! Han svarade: Jag såg att I akten på gästfrihetens bud så övermåttan hängivet. Då steg jag ned från vagnen för att sälla mig till er i det budets gärningar. Men hans tjänare var strax där och bjöd dem att bereda väg för hans herre. Och alla trängde sig samman i två led mittemot varandra, och rebben gick i mitten ända till sin utsatta äreplats, och envar som där var ståendes hälsade honom välkommen. Själva kvinnorna fördristade sig att stå på tå för att se den helige mannens ansikte. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 8-9; staden Buczacz i 1700-talets Galizien; författaren född år 1888 i Buczacz som då tillhörde Österrike-Ungern)

Naturen sade så: Skulle denne wara Christus, om hwilken hela Skriften talar? Skulle det wara denne, hwilkens skotwång Johannes icke anser sig wara wärdig att upplösa, då jag knappt anser honom wärdig att rengöra mina skor? Allt detta bör i sanning lära oss, att det är en stor nåd att icke blifwa förargad i Christo, och här är ingen annan råd eller hjelp mera, än att man ser på Hans gerningar och håller dem emot Skriften. På något annat sätt är det icke möjligt att undgå förargelse. Utseendet, skepelsen och det utwärtes wäsendet äro alltför ringa och oansenliga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 45-46 i kommentar till Matt 11:2-10; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Hwad betyder det att gå framför (Christus)? Det betyder, att Herren kommer; ty när tjenaren går förut, så är det wisst, att Herren snart kommer efter. Den berömmelsen har Johannes Döparen, att Han är Herrans förelöpare. ... Alldeles såsom när en furste kommer, så går en eller twå före honom, som bereda rum åt honom och säga: gån åt sidan, träden tillbaka. ... (Johannis) embete skall wara att bereda Herrens wäg. Detta beredande är ingenting annat än att föra folket upp till Herren. Christus är nåden, gåfwan, konungen och wårt salighetshorn. Men denne Herre och Konung blifwer icke mottagen af någon, som ej tillförene blifwit så förödmjukad, att han har allsintet behag till sig sjelf. Ty de twå, Guds nåd och att genom gåfwor söka något förtjena, komma icke öfwerens och rymmas icke under ett tak. ... Alltså lärer han härmed folket ingenting annat, än att de äro syndare och alldeles ett intet. ... Med sitt finger hänwisar han till det (lamm), som tager uppå sig wår synd, Joh 1:29. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 316 i kommentar till Luk 1:57-80; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

På fötterna började man mot 1100-talets slut bära snabelskor, ett mod, som enligt några skall hafva blifvit uppfunnet af grefve Fulko af Anjou, enligt andra af konung Henrik II i England, som dog år 1189 och var son af grefve Gottfrid Plantagenet af Anjou. Första uppslaget till snabelskorna fick man från saracenernas tofflor. Snablarne på dessa skor blefvo allt längre och längre; riddareklassen förbehöll sig att bära längre snablar än borgarefolk och bar dem slutligen så långa att snablarne under gåendet måste hållas uppe med guldkedjor. . . . Ögat förvänjes och finner snart behag i äfven i de orimligaste, i början mest anstötliga och människogestalten vanställande modeformer; alnslånga fötter voro för 1200-talets europeer lika sköna, som den kinesiska mandarindamens klöfrika fötter äro det för kineserna än i dag (år 1888). De borgerliga patricierna å sin sida gjorde anspråk på rättigheten att bära längre snabelskor än vanliga borgare. Det ännu brukliga ordspråket "att lefva på stor fot" hade den tiden sin fullständiga motsvarighet i verkligheten. Ju längre fötter eller snabelskor, dess förnämare samhällsställning och dess större anspråk på lefnadssättet. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 463-464; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

I en önskan att påvisa (Kristi) oförliknelighet säger (Johannes): “Vars skorem jag inte är värdig att lösa upp”, det vill säga, Han som inte bara är “före mig”, utan före mig på ett sådant sätt, att jag inte är värdig att räknas bland de ringaste av Hans tjänare. Ty att lösa upp skon är att förrätta den mest undergivna tjänst. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:57; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Vad angår skorna, som omtalas i de tre evangelierna, måste vi beakta en fråga. Vi måste jämföra dem med den enda sko som omnämns av lärjungen Johannes. … (Det är) som om Johannes sade: ”Jag är på inget sätt värdig att lösa upp Hans skorem, inte ens i början, remmen på en av Hans skor.” (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV s 368-369; författaren född år 185 i Alexandria i Egypten)

(Italien: Rom) I ett stort romerskt hus hade man vanligen slafvar af två olika kategorier:hemfödde och köpte. . . . De förnäma familjerna i Rom hade (under kejsardömet) husslafvar i tusental, hvilka icke hade andra förrättningar att sköta än dem som hörde till det dagliga lifvet inom hemmets väggar. De aristokratiska och rika husen betraktade det som en oundgänglig lyx att för hvarje särskildt göromål, som inom ett hus kan förefalla, hafva särskilda tjänare, och för att skaffa sysselsättning åt så många händer som möjligt, hade de fördenskull infört en arbetsfördelning af det mest minutiösa slag. . . . För att då endast nämna, hvilka slafvar måste hålla sig i beredskap, när deras herre skulle gå ut, så må här nämnas fackelbärare, lyktbärare, ytterklädernas påtagare, sandalernas eller de andra skoplaggens påtagare, bärstolsslafvarne, öfverbärstolsslafven och de sin herre på gatan följande lakejerna. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 232-235; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

(Bagdad, sydöstra Irak, Jönköping) Fatin Saleh från Bagdad, som nu (år 2004) bor på Österängen (i Jönköping) . . . berättar: "Egentligen tillhör jag en mycket liten etnisk-reliiös grupp, mandéerna, från sydöstra Irak. Det är en religion med rötter i gammal babylonisk tradition och i persisk gnosticism. Vi tror på profeterna från Adam till Johannes Döparen, vas dop vi praktiserar flera gånger under livstiden. Vi är varken judar, kristna eller muslimer." (Ingeborg Lindqvist "Från Bagdad till Jönköping - Intervju med Fatin Saleh" s 32)

(Jönköping) (annons) J-SON SKODON. A/B OTTO JANSSONS SKOFABRIK JÖNKÖPING. Skodon Herr-, Dam- och Barn i olika billiga prislägen. Besök vår affär och bese våra olika modeller. A.-B. OTTO JANSSONS SKOFÖRSÄLJNING, Smedjegatan 25. Telefon 3023. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 112)

(Jönköping) (annons) Löfsko Nordsko. Sparta kännetecknas alltid såsom första klass tillverkningar. Fråga därföre alltid och i första hand efter dessa märken, vid inköp av skodon. Finnes i varje välsorterad affär. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 113)

(Göteborg, Jönköping, Stockholm, Wien, Paris, Italien, Amerika) I Jönköpings stads industrihistoria spelade AB Löfsko en framträdande roll uner åren 1911-1970. . . . År 1911 flyttades tillverkningen av skor (från John Löfqvists Skomanufaktur i Göteborg) till Jönköping. Byggnaden i kvartertet Kläppen (Kungsgatan-Barnarpsgatan-Myntgatan-Tegnérgatan), dit fabriken flyttades, var en nedlagd kamfabrik. . . . Löfqvists fabikat, senare benämnt Löfsko, hade hunnit vinna erkännande som marknadens kanske förnämsta i finare skor. Nu upptog man också tillverkning av vändsydda skor. Dessa skor var ytterst lätta och mjuka. Man anlitade spedialarbetare från Wien, som hjälpte till med denna nya verksamhetsgren. Ytterligare tillbyggnad krävdes, och 1916 utökades fabriken till 3 400 kvm. 1920 inköpte Löfsko AB Nordisk Skoindustri i Stockholm med fabrikatet Nordsko. Denna fabrikation flyttades i januari 1933 till Jönköping. Detta tillskott av fabrikationen erfordrade emellertid ånyo en utvidgning av lokalerna. Nya metoder, speciellt för tillverkningen av lättare damskor, började vinna terräng. Man frångick vändskomakeriet, vilket var mycket arbetskrävande till förmån för durksydda och framför allt det nya systemet med klistrade s k agoskor. Produktionen ökade och var vid andra världskrigets utbrott ca 80 000 par per år. En stor kund var revykungen Ernst Rolf. Till hans uppsättningar gjordes det utsökt vackra skor. Klackarna med de eleganta inläggningarna var dock oftast tillverkade i Paris. Löfsko blev också Kungl Hovleverantör. . . . Under 1960-talet tilltog konkurrensen från utlandet, framför allt från Italien. . . . Skotillverkningen upphörde helt år 1970. De sista åren tillverkades träskor, som i stor utsträckning gick på export, framför allt till Amerika. (Thorsten Fransson "Ett stycke skohistoria, AB Löfsko 1911-1970" s 63-65)

(Vaggeryd, Skillingaryd) (annons) Filial inom läder- och skobranschen öppnas i Vaggeryd - Axel Jonssons f.d. lokal - fredagen den 10 april och rekommenderas ett välsorteradt lager af Herr-, Dam- och Barnskodon samt för öfrigt hvad som till branschen hörer. Skillingaryd den 1 april 1908. S.M. Svensson. (Jönköpings-Posten 1908-04-15 "Välsorteradt lager af skodon i Vaggerydsfilial")

(Jönköping: Smålands Taberg, Månsarp, Norrahammar) Målskjutning var anordnad lördagen den 8 dennes (= februari) kl. 11 f.m. vid Jemslund, Smålands Taberg, af skomakaremästare J(ohan) Hed. Afståndet 200 mtr å 40-ringad centimetertafla. På grund af den starka blåst som i lördags var rådande blefvo resultaten ej synnerligen goda. Skyttar deltogo från Jönköpings, Månsarps och Norrahammars skyttegillen. Efter verkställd skjutning fick prislistan följande resultat: 1:sta pris S. Classon, Jönköpings sktg, 21 point. 2:a H. Johansson, Norrahammars skgt, 25 point. ... 7:e S. Classon, Jkpgs sktg, 35 point. Prisen utgjordes af 7 par skodon. (Jönköpings-Posten 1908-02-11 "7 par skodon som pris hos skomakaremästare"; Johan Hed var BG Asks mormorsfar)

(Byarum, Krängshult nordost om centralorten Vaggeryd) En af Byarums församlings äldre medlemmar, f.d. skomakaremästaren K.P. Lindqvist i Lindsdal under Krängshult, har helt nyligen aflidit i en ålder af 73 år. Skomakare Lindqvist brukade gå omkring i gårdarne för att göra skor, var alltid glad och skämtsam och omtalade många lustiga historier under det han var ute hos folket samt hade alltid många lyssnare, isynnerhet bland ungdomen. (Jönköpings-Posten 1907-02-06 "Skomakare med många lyssnare")

(Taberg) Tabergs missionshus, som nu efter i sommar verkställd ut- och invändig målning står i fullbordadt skick, vittnar om en stor beredvillighet af ortens missionsvänner. ... Estraden i den stora salen är målad i hvit färg och efter omsorgsfull slipning öfverdragen med ytterst fin fernissa, hvarigenom den framträder i prydlig dräkt, fullt harmonierande med det hela. Å midten af densamma stå de för platsen väl passande orden Jesus Kristus. (Jönköpings-Posten 1906-10-02 "Å midten af missionshusets estrad orden Jesus Kristus")


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Jönköping, Lyckås i Skärstad nordost om Jönköping) Det hus, som låg i nordöstra hörnet av Vedtorget (i Jönköping och på norra sidan av Östra Storgatan, kallades på (18)80-talet för Nordströmska gården, på grund av att dåvarande ägaren hette Nordström. Denne Nordström var fader till Stefan Nordström, som avled för några år sedan (räknat från nu år 1946) och som donerat hela sin stora förmögenhet till välgörande ändamål. I denna gård - som sedermera döptes till "Grevagården", på grund av att greve Hamilton på Lyckås blev ägaren till den - funnos ett par hantverkare av det slag, som det säkerligen ej finns många kvar av i nuvarande tid. Det var två gamla gubbar, som i var sin vedbod stodo och gjorde träskor. Deras verktyg voro ej många: en lång stock på ben, vari arbetsstyckena klämdes fast, en yxa, ett borr och ett böjt stavjärn för utgrävningen. Efter litet fasonering utvändigt voro de riktigt prydliga och nätta. Varenda "snurrarebacksunge" sprang då i träskor, och när man blev van vid dem, gick det riktigt bra. Första tiden fick man kanske ont i vristerna och stora valkar, s. k. träskoknölar, men man hade tjocka, handstickade strumpor på den tiden, och de skyddade en del. En annan hantverkare, som tillverkade skodon, var skomakaremästare Johansson, som ägde huset väster om "Grevagården" på Båtsmansbacken. Han drev yrket i stor stil med gesäller och lärpojkar. Färdiga skor funnos ju knappast att köpa på 80-talet. De måste beställas och gjordes efter måttagning. (Gustaf Wikner "Kring Vedtorget och Båtsmansbacken mot 1800-talets slut" s 78-79)

(Jönköping, Altona-Hamburg, Danmark, Schweiz, Paris, Amerika, England, Holland) (annons) Skomagasinet. S. Storgatan, Guldsmed Edborgs gård, 8 (Jönköping). Ett större väl sorteradt lager, af alla sorters skoarbeten af utmärkt qvalité, så väl för Herrar som Damer, försäljes till billiga priser. Reqvisitioner emottagas och utföras med största noggrannhet och reelité. . . . Nytt lager extra prima varor, nu inkommet, passande för sommarsäsongen, såsom: 1:ma Altona och Danskt Rossläder, d:o Fedeskin, Schweizer Zighen-lehder, äkta Pariser Boivin, 1:ma d:o Lackerade Skinn samt Amerikansk lackerad Buffelhud; Ressårer i silke, ylle och greggarn samt Korksulor, 1:ma Engelsk Lasting, Holländska Foderlärfter af hampa, linne och bomull, Rosetter i flera fasoner samt Kängsnören i utvalda färger, tillhandahålles respektive kunder. Jönköping i Maj 1867. C.E. Svanberg. (Jönköpings-Posten 1867-11-20 "Skoarbeten af utmärkt qvalité"; orden "sommarsäsongen" och "Maj" är i kommande i stort sett liklydande decemberannons utbytta mot "vintersäsongen" och "December")

(Småland) Alen har (bland träden) en speciell förtjänst. Den föredrages nämligen genom sin lätthet att urhålka och sin ringa tyngd för dem, som skall bära dem till de av bönderna mycket brukade träskorna, av vilka höga travar på tre till fyrahundra på de flesta marknader äro hopade för att saluföras. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 28)

(Jönköping) Byggnaden (Göta hovrätt i Jönköping var för sin tid synnerligen elegant. Det heter härom i ett uttalande från 1670: "Konstruktionen av hovrättshuset är så vacker, att detsamma ej kan i konstnärlighet, i bredd och höjd anses ringare än något annat i staden . . . Hovrättshuset är mycket vackert och till följd av fönstrens storlek synnerligen ljust." Hovrätten kallas med stolthet "Göta rikes prydnad, orakel, medelpunkt och krona". (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 12)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”De sade till honom: ’Säg oss, vem du är, för att vi skall tro på dig.’ Han sade till dem: ’Ni prövar himlens och jordens utseende, och det (alt. den), som är inför er, känner ni inte, och detta rätta tillfälle känner ni inte för att pröva det (alt. honom).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik "Thomasevangeliet" s 87; Thomasevangeliet log. 91)

Taizé norr om Cluny norr om Lyon i Frankrike(Kristus Jesus) är ibland oss, den som vi inte känner, eller känner så lite. ... Kristi mysteriösa närvaro överger dig aldrig. (Broder Roger "Taizé - A Pilgrimage of Trust on earth" s 6-7; kommentar till Joh 1:26)

(Sverige: Stockholm, Malmö; Norge)(19)80-talet slutade bra. Jag hade engagerats som s k "uppvärmare" till självaste Frank Sinatra. Det var i och för sig inte första gången jag hade ett sådant hedervärt uppdrag. Redan i slutet av 70-talet hade jag varit "uppvärmare" i Sverige och Norge åt inte mindre än Lena Horne. Min kärlek till "Frankie Boy" började för fyrtio år sedan i Malmö Folkets Park. Jag var tio år och stod som förtrollad och lyssnade till hans sång. Stackars Frank hade ingen framgång den gången. Några av publiken buade. Jag tyckte så synd om honom, att jag till och med skällde på dem som buade! "Är ni inte kloka!?" sa jag. "Han som är så bra!" 1990 var Frank på besök igen. Denna gång skulle hon ha konsert i Globen i Stockholm. Och jag hade fått den stora äran att vara hans "uppvärmare". Hade jag vetat, vad det gällde, hade jag aldrig gett mig in på det. Jag skulle dansa, sjunga och göra pantomim. Och detta med publiken runt omkring scenen, vilket som sagt kräver något alldeles extra av artisten. Jag "gav järnet"! Frank, som satt i sin loge och såg mig på TV-skärm, fick se mig både som operasångerskan Rosa von Drinkenskvätt, Michael Jackson, Dolly Parton, Barbra Streisand och kompisen Sammy Davies. Min manager berättade, att Frank hade nickat mot TV-rutan och sagt: "She's good. She's very good!" När jag kom ut från scenen, såg jag Frank stå och vänta på mig utanför sin loge med armarna i kors. Han betraktade mig allvarligt. Jag vet inte, vad som hände, men jag vågade inte gå fram och hälsa på honom. Jag bad någon att ordna hans autograf till mig. Frank gav mig sitt foto och på det hade han skrivit: "For Eva. All good wishes, Frank Sinatra". Även om jag inte vågade hälsa på honom den gången, är jag glad över att ha fotot som ett minne. Hur kan man handla så dumt som jag gjorde den gången, förstår jag inte! Men jag tyckte väl som vanligt, att jag inte var tillräcklig bra. Idag hade jag inte tvekat en sekund att gå fram till honom. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 76; Frank Sinatra född år 1915 i Hoboken väster om New York City i USA)

Det (ligger) en utmaning till de kristna att vara ödmjuka i sitt personliga trosvittnesbörd och att inte lägga tonvikten på sin egen andliga upplevelse utan på att de är lärjungar till Jesus som är Gud i färd med att återlösa mänskligheten här i den värld vi känner. Lärjungaskap och vittnesbörd kan aldrig vara enbart ord; det måste vittna omen gemenskap som förverkligar Guds frälsning i livet mitt ibland människorna. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 178; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

(Sverige: Västergötland) Det finns ett inte minst i västgötabygder ganska utbrett talesätt, som talar om att ha "kyrkan mitt i byn". Detta uttryck är av allt att döma mycket gammalt, och det säger något mycket väsentligt om kyrkans ställning både i våra bygder och i hela vårt land under tider som gått. Ty alldeles som den ofta lilla och obetydliga sockenkyrkan ändå alltid var byns och socknens givna medelpunkt, så var också kyrkan såsom institution under många århundraden den allt dominerande makten i folklivet. I hennes hägn och under hennes ledning utformades människornas tillvaro i glädje och sorg, i helg och söcken. Och även sedan den världsliga makten vid den nya tidens början berövat kyrkan dess ekonomiska maktställning, fortfor hon ändå länge att vara den obestridlige ledaren i bygdens och samhällets andliga och allmänt kulturella liv. (Gösta Carshult "Kyrka och folkrörelser" s 417)

Den unge bonden tar tömmarna från nacken. ... Han ser sig omkring. Långt borta, ett par mil bort kanske, har han horisonten. Där var världen slut, trodde han som gosse. Själv bodde han då i dess mitt, som en konung i sitt rikes huvudstad. Ingenstans välvde sig himlen högre än just över honom. Var han än befann sig var det blå valvet högst just över hans huvud, alltid var han i mitten av jorden. Detta var ett av de första fenomen han grubblade över, när han begynte bli medveten om att han levde. Än i dag välver sig himlen lika hög och klar och blå över honom, och han blickar upp mot den oändliga rymden. Dess under äro så talrika. Ty han vet nu bättre än den lilla gossen, han vet att himlen är lika hög över alla människor och att jorden inte är slut borta vid horisonten. (Vilhelm Moberg "Vårplöjning" s 67)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Johannes tog inte äran åt sig själv, att han skulle vara Kristus, utan bara som Frälsarens förelöpare hade han berett väg för honom. På så sätt kände han att han inte var något, han hade den ödmjukheten att han inte ville ta äran åt sig själv. Men med sitt finger visade han på Frälsaren åt alla bedrövade, fattiga och nertryckta, som av hans skällande blivit syndiga. Han bekände inte bara åt ångrande utan även åt sorglösa, att han i sig själv inte var något, så att ingen skulle behöva tro på honom. Om han hade sökt sin egen ära hade han kunnat bedra människor, som hade börjat tro att han var Frälsaren. Men han bekände öppet, att han inte var värdig att lösa Frälsarens skoremmar. Hans avsikt var bara att människorna skulle väckas från syndens sömn genom lagpredikan och att de genom sann ånger och bättring skulle fly till den läkare som kan hela sår. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 137 i predikan 1848 över Joh 1:19-28)

(Sverige, Ryssland) Hela verlden vet att Sverge i Europas närvarande ställning ej kan föra något eget krig. . . . Hvarje pojke som är för lat och oduglig att lära något nyttigt kastar sig in i den besoldade dagdrifvarehopen och studerar på Ryska Uniformer, i stället för att studera på medlen att slå Ryssarna. En Skomakare kan jag högakta, om han är en ärlig karl: men en af våra guldsmidda FredsGeneraler är det mig omöjligt att betrakta utan förakt och avsky. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 122-123; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

(Tyskland: Berlin) Gat- och rännstenspoëter träffar man väl i Tyskland synnerligast i Berlin mer än annorstädes i verlden; men man aktar föga derpå i ett land der hvarje menniska som lärt att stafva nödvändigt måste dikta eller åtminstone författa. I den heliga Romerska Rikskroppens ådror flyter föga något annat blod än trycksvärta; och det var en lycka att jag förde egen dräng med, emedan jag troligtvis annars ej kunnat få mina stöflar borstade af någon mindre person än en Broder i Apollo. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 94-95; brev från Östrabo i Växjö den 15 september 1833 till Bernhard von Beskow)

(Sverige: Stockholm) Grefve Ugglas har haft den godheten att i dag bjuda mig till middag på Hr Bergs undersång, för att icke nämna det bästa och käraste som han alltid har att bjuda på. Men en åkomma i hälen som i går måste skäras, hindrar mig att få hvarken sko eller stöfvel på; och att komma till Grefvinnan i tofflor öfverskrider tyvärr! mina privilegier. Var derföre nådig och gör min ursäkt och beklaga min förlust. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 299; brev den 23 november 1829 till Therese af Ugglas)

(Europa: Sverige) Det är min öfvertygelse att, på den väg der jag misslyckats, en lyckligare kan hinna målet; men visserligen fordras dertill icke blott större poëtiska krafter än mina, utan äfven, och i synnerhet, mera tyglade, mera harmoniskt ordnade. Men när en gång Svenska Poësins rätte Messias kommer, hvars skorem jag icke är värd att upplösa - och han måste komma; ty det är omöjligt att ett sådant språk, en sådan Historia, en sådan Natur som den Svenska för alltid skulle kunna sakna en stor nationell Poët - då skall han troligtvis i Dramatisk väg (våra Häfder runda sig nästan af sig sjelfva till ett fortgående Hjeltedrama) upprulla för verlden taflor, mot hvilka jag hoppas att all annan Europeisk Poësie skall förblekna, taflor med Nordens stjernhimmel till duk och med Norrskenet till färger. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 274-275; brev från Lund den 27 juli 1825 till Isac Reinhold Blom)

(Sverige: Uppsala, Växjö) Ett vackrare, mera äkta uttryck för blygsamhet hos en stor man kan man icke gärna tänka sig än det brev, vari (skalden Esaias) Tegnér på sommaren 1823 berättar för sin "biktmor" om hur han under ett besök i Uppsala blivit hyllad med uppvaktning och sång av studenterna. I anledning därav gör han den reflexionen: "Jag nekar icke, att det ligger något vackert, ja, även rörande i ungdomens tillgivenhet, när den på detta sätt yttras; men dylika ceremonier genera mig ändå. Tro icke att detta kommer av modesti; ty modest i vanlig mening har jag aldrig varit. Men just därföre att jag vet, vad jag verkligen är, förargar det mig, att andra, dem jag måste anse mig förbunden, ej även skola veta det. Härmed blandar sig även en bitter och förödmjukande känsla av all tings förgängelighet. Går icke (skalden Carl Michael) Franzén, vars skorem jag i poetiskt hänseende icke är värd att upplösa, nästan obemärkt bland folket, liksom änglarne i Sodom? Har han kunnat glömmas, vad förestår då mig och oss andra?" Och då han en dag på våren 1836 översände ett exemplar av Franzéns dikt "Gustav III" till grevinnan Charlotte Mörner i Växjö, yttrade han i ett medföljande brev: "Tro mig, det ligger mera poetisk malm i detta lilla stycke än i allt det knallsilver, som jag nu på tretti år avbränt i vers och prosa. Den tid skall komma, då nationen inser och erkänner detta. Kom då ihåg, att jag förutsagt det, ehuru på min egen bekostnad!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 362-363)

I medicinens historia gjorde (den schweiziske läkaren) Paracelsus (1493-1541) ..., på samma gång läkare, naturforskare och teolog, epok genom sina fantastiska men i många hänseenden geniala tankar. ... Bibeln och Kabbala voro för honom nyckeln till alla hemligheter, men i synnerhet förmanade han dock till att "rannsaka naturen". Ty blott de böcker, som Gud själf har skrifvit, äro utan falskhet, och "de ögon, som hafva sin glädje af erfarenheten", äro de sanna professorerna. ... Paracelsus berömde sig af, att han under 10 år icke hade läst en rad, och likväl var hans skägg lärdare än alla akademier. ... I sitt högmod uttalade han, att (Martin) Luther icke var värdig att upplösa hans skorem, och att reformationen först måste "tagas i skola" för att kunna blifva något däraf. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 284-285; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark; Paracelsus född år 1493 i Egg vid Einsiedeln sydost om Zürich i Schweiz)

På fötterna hade man (under medeltiden) läderskor, och våra medeltida jordfynd kunna uppvisa en rik provkarta på skor av olika slag från högskaftade kängor till lågskor. Skorna fasthöllos ofta medelst en rem, som löpte i uppslitsningar runt fotöppningen, men knapp- och snörskor var ingen ovanlighet. Klacken var okänd under medeltiden. Jordfynden visa så gott som alltid enkla och tunna sulor, och man kan icke undgå att reflektera över deras ringa lämplighet så snart vädret blev dåligt. Medeltiden kände emellertid till ett slags galoscher, dock icke av gummi utan av trä, träbottnar med höga klossar på undersidan, vilka spändes fast med en rem över vristen. De kallades patinor. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 369-370)


Att avrunda med:

(Mellersta Östern) ”Mitt ibland er står en som ni inte känner.” Det är Johannes döparen som talar. Det är en röst som når oss utifrån. Den kommer till oss som ett anrop långt utanför oss själva, både i tid och rum – från en sandig flodbädd i Mellersta Östern för 2000 år sedan. En man, som sannerligen inte liknar oss, talar. Hans ord finns nedtecknade i en bok som inte är en inre upplevelse i första hand – en bok som har en faktisk, mätbar, objektiv existens. ”Mitt ibland er står en som ni inte känner.” Johannes döparen talar om Jesus. Om det är någon vi tycker oss känna i den här gamla sluttande västerländska tidsåldern, så är det Jesus Kristus. Hans bild är nött, fadd och bleknad av seklers förtrogenhet: färgerna har flagnat från gestalten tills den blivit vit och menlös som (den dansk-isländske skulptören Bertel) Thorvaldsens Kristus – ett gipsförband som döljer verkligheten. Väckelser har sugit upplevelser ur honom. Finns det något att tillägga till alla böcker som skrivits om honom, alla sånger som sjungits till honom, alla teologier som formulerats omkring honom, alla institutioner och företag som lånat hans namn? (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 27)


Sångarna:

Herren lever mitt ibland oss, dödas och lider här, uppstår och ger oss gränslös kärlek. Halleluja. (G Bexell: Psalmer och Sånger 155:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos Psalmer 17:32: ”(Davids son) kommer att vara en rättfärdig kung emot/över (Israel), lärd av Gud. Det (finns) inte orättfärdighet i hans dagar, i mitt(en) av dem, eftersom alla (är) heliga och Herrens Kristus (är) deras kung.”

Angående "i er mitt" jämför särskilt med 1 Mos 2:9. Jesus är kunskapens träd (Grekiska GT: träet av det att veta/'ha kunskap om') i paradisets mitt. Jämför Joh 1:48; 15:1; 20:16-17a. Vi kan också se det som så att Jesus står i paradisets mitt, det paradis som i sin tur ligger i Eden, en situation som kan jämföras med hur Israel, som en av Gud utvald nation, är uttaget ur en mitt av nationerna (jfr Hes 37:21) till att vara ett särskilt föremål för Guds omsorg. För Johannes Döparen framstår emellertid Jesus knappast som någon annan än en stor människa som t ex Salomo (jfr 1 Kung 3:8).

Angående ”som kommer bakom mig”, se också Joh 1:14b-15.


Grekiska ord:

axios (värdig) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 6:16; Luk 7:4; Joh 1:27; Apg 13:25 – Ester 7:4; 1 Mack 10:54; 2 Mack 4:25; 6:23-24,27; 7:29; 15:21; Salomos Vishet 1:16; 3:5; 9:12; 12:7; 13:15; 15:6; 16:9; 18:4; Matt 3:8; 10:10-11,13,37-38; 22:8; Luk 3:8; 10:7; 12:48; 15:19,21; 23:15,41; Apg 13:25,46; 23:29; 25:11,25; 26:20,31; Rom 1:32; 8:18; 1 Kor 16:4; 2 Thess 1:3; 1 Tim 1:15; 4:9; 5:18; 6:1; Hebr 11:38; Upp 3:4; 4:11; 5:2,4,9,12; 16:6.

(h)imas (rem) (i NT + exempel i GT) Jes 5:27; Luk 3:16; Joh 1:27 – Job 39:10(13); Syr 33:27; Mark 1:7; Apg 22:25.

(h)istêmi (få att stå/stå) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Joh 1:26; Apg 4:7 – Ester 6:5; 9:27,31; Tobit 5:4; Judit 1:3; 8:11-12,33; 10:18; 13:3-4; 1 Mack 2:27; 4:59; 5:42; 6:38,51; 7:36,49; 8:7,17,20,29; 9:11; 11:57; 12:1; 13:28,38,52; 14:18,24,48; 2 Mack 3:33; 7:38; 14:45; 15:31; Salomos Vishet 5:1; 18:23; Syr 6:34; 11:20; 12:12; 14:25; 17:12; 37:9; 39:17; 40:12; 43:10; 44:12,20; 45:23-24; 46:3; 47:13; 50:12; Baruk 2:1,24; 5:5; Jeremias brev v 26; Susanna v 48; Manasses bön v 10. Matt 2:9; 4:5; 6:5; 12:25-26,46-47; 13:2; 16:28; 18:2,16; 20:3,6,32; 24:15; 25:33; 26:15,73; 27:11,47; Mark 3:24-26; 9:1,36; 10:49; 11:5; 13:9,14; Luk 1:11; 4:9; 5:1-2; 6:8,17; 7:14,38; 8:20,44; 9:27,47; 11:18; 13:25; 18:11,13,40; 19:8; 21:36; 23:10,35,49; 24:17,36; Joh 1:35; 3:29; 6:22; 7:37; 8:(3),44; 11:56; 12:29; 18:5,16,18,25; 19:25; 20:11,14,19,26; 21:4. Apg 1:11,23; 2:14, 3:8; 4:14; 5:20,23,25,27; 6:6,13; 7:33,55-56,60; 8:38; 9:7; 10:30; 11:13; 12:14; 16:9; 17:22,31; 21:40; 22:25,30; 24:20-21; 25:10,18; 26:6,16,22; 27:21; Upp 3:20; 5:6; 6:17; 7:1,9,11; 8:2-3; 10:5,8; 11:4,11; 12:4,18; 14:1; 15:2; 18:10,15,17; 19:17; 20:12.

lyô (lösa upp/upplösa) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 3:5; Josua 5:15; Jes 5:27; Luk 3:16; Joh 1:27; Apg 13:25 – 1 Mos 42:27; Job 5:20; 39:5(8); Jer 40:4; Judit 6:14; 9:2; Salomos Vishet 8:8; Matt 5:19; 16:19; 18:18; 21:2; Mark 1:7; 7:35; 11:2,4-5; Luk 13:15-16; 19:30-31,33; Joh 2:19; 5:18; 7:23; 10:35; 11:44; Apg 2:24; 7:33; 13:43; 22:30; 27:41; 1 Kor 7:27; Ef 2:14; 2 Petr 3:10-12; 1 Joh 3:8; 4:3; Upp 1:5; 5:2; Upp 5:5(א,*א); Upp 9:14-15; 20:3,7.

mesos (mitt) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 24:1; Luk 2:46; 4:30; 22:27; Joh 1:26; Apg 2:22; 4:7 – Judit 11:19; 14:19; 1 Mack 5:46; 6:45; 10:63; 11:45; 2 Mack 14:44; Syr 23:14; Susanna v 48; Asarjas bön v 1. Matt 10:16; 13:25,49; 14:6; Matt 14:24(א,*א); Matt 18:2,20; 25:6; Mark 3:3; 6:47; 7:31; 9:36; 14:60; Luk 4:35; 5:19; 6:8; 8:7; 10:3; 17:11; 21:21; 22:55; 23:45; 24:36; Joh (8:3,9;) 19:18; 20:19,26; Apg 1:15,18; 17:22,33; 23:10; 26:13; 27:21,27; 1 Kor 5:2; 6:5; 2 Kor 6:17; Fil 2:15; Kol 2:14; 1 Thess 2:7; 2 Thess 2:7; Hebr 2:12; Upp 1:13; 2:1; 4:6; 5:6; 6:6; 7:17; 22:2.

(h)ydôr (vatten) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 3:16; Joh 1:26; Apg 1:5 – Ester 1:1i(A9); 10:3c(F3); Judit 2:7; 7:12,17,20; 8:9; 9:12; 11:12; 12:7; 1 Mack 5:40; 9:33,45; 2 Mack 1:21,31,33; 15:39; Salomos Vishet 5:22; 10:18; 11:4,7; 16:17,29; 17:17(18); 18:5; 19:7,20; Syr 3:30; 15:3,16; 25:25; 26:12; 29:21; 38:5; 39:17,23,26; 40:11; 43:20; 48:17; De tre männens lovsång v 37,56. Matt 3:11,16; 8:32; 14:28-29; 17:15; 27:24,49(א,*א,B); Mark 1:8,10; 9:22,41; 14:13; Luk 7:44; 8:24-25; 16:24; 22:10; Joh 1:31,33; 2:7,9; 3:5; Joh 3:8(א,*א); Joh 3:23; 4:7,10-11,13-15,46; 5:7; 7:38; 13:5; 19:34. Apg 8:36,38-39; 10:47; 11:16; Ef 5:26; Hebr 9:19; 10:22; Jak 3:12; 1 Petr 3:20; 2 Petr 3:5-6; 1 Joh 5:6,8; Upp 1:15; 7:17; 8:10-11; 11:6; 12:15; 14:2,7; 16:4-5,12; 17:1; 19:6; 21:6; 22:1,17.

(h)ypodêma (sandal) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Luk 3:16; Joh 1:27; Apg 13:25 – Syr 46:19; Matt 3:11; 10:10; Mark 1:7; Luk 10:4; 15:22; 22:35; Apg 7:33.


Ytterligare studier:

2 Mos 29:45; 3 Mos 26:12; 4 Mos 5:3; 5 Mos 12:11; Sak 2:10; Matt 11:3; Mark 6:9; Joh 1:30; Apg 1:5; 19:4; Upp 3:4; 4:11; 5:9; 21:3.


Walther Eichrodt "The Holy One in Your Midst: The Theology of Hosea"; Interpretation 15 (1961): 259-275.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-20; 2010-01-28; 2013-03-05; avslutande version 2017-09-02)

Tillbaka till Start

1:28 De här tingen blev/hände i Betania på andra sidan av Jordan, varest/där Johannes (hela tiden) döpte.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): de-här-(tingen) blev i Betania på-andra-sidan (av)-'-en (av)-Jordan'/'(av)-Jordan' varest var-(hela-tiden) '-en Johannes'/Johannes döpande.


1883: Detta skedde i Betania, på andra sidan Jordan, där Johannes döpte.

1541(1703): Detta skedde i Bethabara, på hinsidon Jordan, der Johannes döpte.

LT 1974: Detta hände i Betania, ett samhälle på andra sidan Jordanfloden, där Johannes döpte.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Egypterna) blev/kom vid sidan av emot Atads tröskplats, som är på andra sidan Jordan, och de skar/’sörjde över’ (Jakob) ett stort och oerhört stabilt/ihållande sörjande. Och (Josef) gjorde/ordnade bedrövelsen för sin fader (i) sju dagar. ... (Kananeerna sade:) "Det här är en stor bedrövelse för egypterna. På grund av det här kallade (Josef) dess namn Egyptens bedrövelse, vilken är/ligger på andra sidan av Jordan. (1 Mos 50:10-11, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Jesus/Joshua ... skall komma in i (det goda landet). ... Han skall låta Israel ärva det helt och hållet." (5 Mos 1:38, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Då jag så har stigit igenom/över (Jordan) skall jag skåda den/det här goda jorden/landet, det som är på andra sidan Jordan." ... (Men Herren sade:) "Samtala ej längre/mer den här utsagan (med Mig)." (5 Mos 3:25a,26b, Grekiska GT)

(Gud) skall göra ett område ... på andra sidan Jordan, nationernas Galileen, (till) Judeens delar. (Jes 8:23b eller 9:1b, Grekiska GT)

(Kungen hade skickat bort personer) till alla de i Samarien och dess städer och (till de) på andra sidan av Jordan, ända till Jerusalem och Batane. (Judit 1:9a)

Jonatan och de som var i sällskap med honom hoppade i, in/ner i Jordan, och dök igenom ’in i’/till på den andra sidan. (1 Mack 9:48a)


Den Senare Uppenbarelsen:

På andra sidan av Jordan, nationernas Galileen … för dem ’stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus. (Matt 4:15b,16b)

Många folkskaror följde (Jesus) från ... på andra sidan av Jordan. (Matt 4:25)

Jesus (blev/framträdde) i Betania, i Simon den spetälskes bostad. (Matt 26:6b)

(Johannes Döparen sade: "Jesu) kastskovel (är) i Hans hand (för) att alltigenom rena Hans tröskplats." (Luk 3:17a)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Pierson Parker har framfört det intressanta förslaget att det avsedda Betania är det som ligger nära Jerusalem. Han tänker sig att en korrekt parafras skulle vara: "Dessa ting ägde rum i Betania, som ligger mittemot den punkt av Jordan där Johannes hade döpt." (Leon Morris "The Gospel according to John" s 125; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Pierson Parker, född år 1905, var professor i Nya testamentet vid General Theological Seminary i New York, USA under 1960-talet)

Tillämpningen av sjudagarsteorin till Joh 1:19-2:11 är mycket tilltalande, men hur kan vi överhuvudtaget vara säker på att vi inte läser in i evangeliet någonting som aldrig var avsett av evangelisten eller redaktorn? (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 106; Brown diskuterar de sju dagarna i 1 Mos 1:1-2:3 som en möjlig förebild. Författaren född år 1928 i New York, USA, 1971-1990 professor i Biblical Studies vid Union Theological Seminary i New York, USA)

Johannes verkar ungefär i de trakter, där Israel vid uttåget från Egypten tågade över Jordan in i löftets land. Intåget skall upprepas nu. Men nu vill Gud, att folket tågar genom botdopet i Jordan in i det kommande Rikets sfär. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 26 i kommentar till Luk 3:1-15)

Då Herren enligt profeten Hesekiels ord fann (dottern Sion) liggande i sitt blod, tog han upp henne från marken och tvättade henne ren i Jordanfloden och sade: ”Du skall leva.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 47 i predikan 1858 över Matt 21:5)

(Jesus Kristus) kallas Jesus, som efter Mose förde folket in i löftets land. Har du sett typen? Skåda sanningen. Den där ledde in i löftets land, den här in i himlen och till de goda tingen i himlarna. (Chrysostomos i kommentar till Matt 1:1, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:10; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)


Egna kommentarer och funderingar:

Under den gamla tiden var landet "på andra sidan av Jordan" (= landet väster om Jordan) det goda landet med dess heliga stad Jerusalem, medan landet "på andra sidan av Jordan" (= landet öster om Jordan) var "Egyptens bedrövelses" land. Och sorgehögtiden varade i sju dagar emot tröskplatsen. Jfr 1 Mos 50:10-11.

I ett återställelseperspektiv är (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem detsamma som Egypten (och Sodom) (Upp 11:8). Präster, leviter och fariseer (Joh 1:19,24) kom från "Egypten" till Betania, ett namn som kan betyda "bedrövelsens hus" och där den spetälske Simon bodde. För det nya Israel ersätts de sju sorgedagarna efter den döde Israel av sju fröjdedagar med en bröllopsmåltid i Kana - det nya Kanaan - som klimax. Det sörjande landet ”på andra sidan av Jordan” har nu förvandlats till det jublande glada landet ”på andra sidan av Jordan”.


Grekiska ord:

Bêthania (Betania) Matt 26:6; Joh 1:28 – Matt 21:17; Mark 11:1,11-12; 14:3; Luk 19:29; 24:50; Joh 11:1,18; 12:1.

Iordanês (Jordan) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 1:9; Matt 4:25; Joh 1:28 – Judit 5:15; 1 Mack 5:24,52; 9:34,42-43,45,48; Syr 24:26; Matt 3:5-6,13; 4:15; 19:1; Mark 1:5,9; 3:8; 10:1; Luk 3:3; 4:1; Joh 3:26; 10:40.

(h)opou (varest) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Joh 1:28 – Tobit 13:5; Matt 6:19-21; 8:19; 13:5; 24:28; 25:24,26; 26:13,57; 28:6; Mark 2:4; 4:5,15; 5:40; 6:10,55-56; 9:18,48; 13:14; 14:9,14; 16:6; Luk 9:57; 12:33-34; 17:37; 22:11; Joh 3:8; 4:20,46; 6:23,62; 7:34,36,42; 8:21-22; 10:40; 11:30,32; 12:1,26; 13:33,36; 14:3-4; 17:24; 18:1,20; 19:18,20,41; 20:12,19; 21:18. Apg 17:1; 20:6; Rom 15:20; 1 Kor 3:3; Kol 3:11; Hebr 6:20; 9:16; 10:18; Jak 3:4,16; 2 Petr 2:11; Upp 2:13; 11:8; 12:6,14; 14:4; 17:9; 20:10.

peran (på andra sidan) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 1:9; 1 Mack 9:48; Matt 4:15,25; Joh 1:28 – 1 Mack 5:37,39,41; 9:34; Matt 8:18,28; 14:22; 16:5; 19:1; Mark 3:8; 4:35; 5:1,21; 6:45; 8:13; 10:1; Luk 8:22; Joh 3:26; 6:1,17,22,25; 10:40; 18:1.


Ytterligare studier: Josua 3:17; Matt 4:16.

Brian Francis Byron "Bethany Across the Jordan or Simply: Across the Jordan"; Australian Biblical Review 46 (1998): 36-54.

Rainer Riesner "Bethany Beyond the Jordan (John 1:28): Topography, Theology and History in the Fourth Gospel"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 29-63.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-21; 2010-01-30; 2013-03-07; avslutande version 2017-09-02)

Tillbaka till Start

1:29 På den följande dagen ser han Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!"

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): (På)-den på-följande-dag (han)-ser '-en Jesus'/Jesus kommande i-riktning-mot sig och (han)-säger: skåda '-et lamm'/lammet '-ens guds'/gudens som lyftande '-en miss'/missen '-ens utsmycknings'/utsmyckningens


1883: Dagen därefter såg Johannes Jesus komma till honom och sade: Se, Guds Lamm, som borttager världens synd!

1541(1703): Dagen derefter såg Johannes Jesum komma till sig, och sade: Si, Guds Lamb, som borttager werldenes synd.

LT 1974: Dagen därpå såg Johannes Jesus komma och sade: ”Se där! Där kommer Guds lamm, som tar bort världens synd.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren talade till Mose: “Ni skall vid pingst offra) en getabock ... med anledning av miss (av Guds mål) och två lamm, ett år gamla, ’in i’/’med syfte på’ ett offer ’av räddningsmedel’/’till räddning’.” (3 Mos 23:19a, Grekiska GT)

(Herren talade till Mose och sade:) "Du skall säga (vänd) i riktning mot (Israels söner): 'De här (är) fruktoffren, så många som ni skall leda i riktning mot Herren; två fläckfria lamm, ett år gamla, ’in i’/till ett ständigt frambärande av brännoffer dagen/’varje dag’.'" (4 Mos 28:3, Grekiska GT)

Mose kallade alla Israels söner och talade (vänd) i riktning mot dem: "Ni har skådat (och skådar) alla ting, så många som Herren gjorde i Egyptens jord/land ’inför ... ögon’/’inför ögonen på’ er, farao och de som ger honom vård och hela hans jord/land, de stora prövningar som dina ögon har skådat (och skådar), tecknen och de där stora förebuden. Och ända till den här dagen har Herren inte gett er ett hjärta (till) att veta och ögon (till) att se och öron (till) att höra." (5 Mos 29:2-4, Grekiska GT)

Det blev/hände på den följande dagen (att) folket … byggde ett offeraltare (i Betel) och förde upp frambärandet av brännoffer. (Dom 21:4a B, Grekiska GT)

(Saul sade till Samuel:) "Lyft/’ta ... bort’ redan nu min missgärning … och jag skall kasta mig ner inför Herren din Gud." (1 Sam 15:25, Grekiska GT)

Som ett lamm (är) ‘utan röst’/ljudlöst mitt emot den som klipper det, på det här sättet öppnar (Herrens slav) inte sin mun. (Jes 53:7b, Grekiska GT)

(Simon) ’lyfte ut’/’tog bort’ orenheterna ut ur (Jerusalems utkant/borg). … (1 Mack 14:7b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Arons) offer skall (brännas) … två gånger ständigt ’enligt en dag’/’varje dag’.” (Syr 45:14)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herodes) ’tog upp för sig’/’gjorde sig av med’ alla pojkarna … från av två år och ’mer ner’/därunder. … (Matt 2:16b)

(Människor) döptes (hela tiden) av (Johannes Döparen) i floden Jordan, då de 'bekände ut'/'frimodigt bekände' sina missar (av Guds mål). (Matt 3:6)

(Jesus sade till Johannes' lärjungar:) ”Då ni har gått, kom/gå (då) bort till Johannes med ett budskap (om) de ting ni hör och ser.” (Matt 11:4b)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (de som var runt omkring Honom tillsammans med de tolv): "Till er har getts (och ges) Guds rikes mysterium, men för de där, de (som är) utanför, blir alla ting i liknelser, för att då de ser, de må se och ej skåda, och då de hör, de må höra och ej uppfatta, (för att) de ej någonsin må vända sig intill (Gud) och det må ‘låtas vara’/’lämnas i fred’ för dem.” (Mark 4:11-12)

På den följande dagen då (Jesus och Hans lärjungar) hade kommit ut från Betania, var Jesus hungrig. (Mark 11:12)

(Josef och Maria ledde/förde upp Jesus in i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) (för) att ge ett offer enligt det som är talat (och har talats) i Herrens lag: “Ett par turturduvor eller två fågelungar/unga duvor.” (Luk 2:24)

(Under) Tiberius' befälhavarskap …, blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. … (Luk 3:1a,2b)

(Jesus sade till de elva:) "En sinnesändring ’in i’/’avsedd för’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål) att/skall kungöras på/i (Kristi) namn in i alla nationerna, ’som hade börjat’/’med början’ i Jerusalem. (Luk 24:47)

Som ett lamm (är) ’utan röst’/ljudlöst mitt emot den som har klippt det, på det här sättet öppnar (Jesus) inte Sin mun. (Apg 8:32b)

(Jesus sade till Paulus: ”Du skall) öppna (nationernas) ögon, att vända (dem) intill (Gud) från mörker in i ljus och (från) motståndarens (rättsliga) myndighet emot/till Gud, att ta åt dem ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Hans mål).” (Apg 26:18a)


Hembygdens predikan:

Dessa lamm (som offrades av folket) voro dock folkets lamm. De uttogos ur deras hjordar och av folket framburos de. Man kunde därför säga: Se, alla dessa oräkneliga lamm, som folket frambär till syndens borttagande. De hålla på därmed och komma aldrig till slut. ... Jesus av Nasaret ... var icke, såsom gamla testamentets offerlamm, folkets lamm, utan ... Guds åt folket givna gåva och hjälp. Se Guds-lammet! ... Borttaga synd, vad är det? (Det är) viktigt att få veta själva ordets betydelse. Det betyder enligt grundspråket upphäva eller borttaga något, icke, såsom ofta säges, bära något. Sålunda här: borttaga eller bortskaffa synden. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 70-72, Söndagen efter nyårsdagen, Joh 1:29-34)

Johannes såg Jesus komma till honom, där han stod med sina lärjungar, och sade till dem: Se, Guds lamm, som borttager världens synd. Detta synes hava så intagit hans hjärta, att han knappt haft något annat att säga om honom. ... Och att orden gingo ut ur Johannes hjärta och sades med övertygelse och kraftigt eftertryck, förstår man därav, att hans båda förtrognaste lärjungar genast förstodo fingervisningen och övergåvo honom och följde Jesus. ... I Johannes ögon hade lyst fram detta: Lämnen mig, ty jag kan icke borttaga synder; men gån till honom, som kommit för att borttaga världens synd. Jesus borttager världens synd; sålunda icke blott förlåter synden och låter henne vara, utan både förlåter och borttager henne. Märk: borttager synden. Varifrån? Jo först från de människor, från vilka han får borttaga henne, och sedan från den värld, som skall bilda underlaget för den kommande nya världen. Allt, som skall ske andligen, måste ske genom tron. Om du därför är så lycklig, att du kan tro dina synders förlåtelse, men ännu känner själva synden mäktig hos dig, så vet, att segern nu måste vinnas genom samma medel, varigenom förlåtelsen vanns, nämligen genom tron. Och tron har här ett kraftigt stöd, ty det heter ju borttaga världens synd. Tro de orden till dess de få makt med ditt hjärta. På den vägen skall även du, svagaste Guds barn, verkligen vinna seger. Detta så mycket säkrare, som det heter världens synd. Ty då måste varje människa inbegripas, vore hon än från världens ände, ty alla tillhöra ju denna skapade värld. Ingen behöver sålunda grubbla över, huruvida det gäller honom eller icke. Gud har sänt sin son till att borttaga världens synd. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 21-22, Tredje söndagen i advent, Matt 11:2-10)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Det står ”synd”, inte ”synder”. Synd är något mer än dumma handlingar; det är en inriktning, en ovilja att söka och lyda Guds vilja som gäller vårt sätt att vara och inte bara vårt sätt att handla. Handlingarna är symptom; själva synden sitter djupare. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 40 i kommentar till Joh 1:29; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Verbet ”borttaga” betyder: lyfta upp och taga på sig för att bära bort. Jesus tar synden och skulden från all världen på sig för att bära bort den. Och världen – det är alla tiders alla människor. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 66 i kommentar till Joh 1:29-34)

Att lammet i Joh 1:29 skulle anspela på påskalammet är otroligt, eftersom motsvarande ord (”amnos”) i det grekiska GT aldrig tillämpas på påskoffret utom i en variant till 2 Mos 12:5. (C.H. Dodd ”The Interpretation of the Fourth Gospel” s 230-231, författaren född år 1884 i Wrexham i nordöstra Wales, professor i "Divinity" 1935-1949 vid universitetet i Cambridge, England)

Johannes förutsätter här, såsom genomgående i evangeliet, hos sina läsare kännedom om synoptikernas framställning av Jesu liv. (Ad. Kolmodin "Johannesevangeliet - En verklighetsskildring" s 16; författaren född i Visby 1855, professor i exegetik i Uppsala 1903-1920)

De lamm som offrades varje morgon och kväll kan bara syfta på Kristus som dödades som ett offer för att friköpa oss med Gud genom hans blod. (Matthew Henry "Concise Commentary on the Whole Bible" s 774; författaren född år 1662 i Broad Oak norr om Swansea i Wales)

Redan på 1500-talet började man sjunga "O Guds Lamm" under kommunionen. Parafrasen "O rene Guds Lamm oskyldig", som var väl etablerad i praxis, fördes in i 1614 års mässordning som ett alternativ till den klassiska texten. (Christer Pahlmblad "Gudstjänstliv och gudstjänstbruk i 1600-talets Sverige" s 259)

Jesus Christus, Guds Lamb ... Han, Han och annars ingen hwarken i himmelen eller på jorden tar synden på Sig, - ja, du kan icke ens afbetala den allraminsta synd. Han ensam måste taga synden på Sig, icke allenast din synd, utan hela werldens alla synder, ware sig att de äro små eller stora, få eller många. Och detta heter att predika och höra Guds rena evangelium, och att rätt få syn på Johannis finger, hwarmed han pekar för dig på Christus, Guds Lamb. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 61; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

”Christus är för wår rättfärdighet skull uppwäckt.” Här fattar nu Paulus mina ögon och wänder dem från mina synder och riktar dem på Christus. Ty om jag betraktade mina synder så, som låge de på mig, så skulle de dräpa mig. Jag måste derföre se på Christus, som lade mina synder på Sig, söndertrampade ormens hufwud och blef min wälsignelse. Så ligga då mina synder icke mera på mitt samwete, utan på Christus. ... Gud gör Honom levande; och icke allenast det utan sätter Honom ock på majestatets högra hand i himmelen och låter Honom regera öfwer allt. Hwad blef det då af synden? Hon ligger under Hans fötter. När jag nu håller mig härwid, så har jag ett gladt samwete, likasom Christus, emedan jag är utan synd och kan nu trotsa synden, döden, djefwulen och helwetet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 252-253 i kommentar till Mark 16:1-8; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Så skall Herren Christus wara för wåra ögon målad, att Han är den ende personen, som tager uppå sig, icke allenast en stads eller ett lands olycka, utan hela werldens. ... Ty Christus, wår Herre och Gud, war icke kommen för att bekymra Sig och lida allenast för en menniskas synd, utan, såsom det står i Upp. 13:8, för alla synder, som skulle göras ifrån werldens begynnelse, ifrån Adam alltintill oss och intill den sista menniskan, som skulle födas före den yttersta dagen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 164-165 i kommentar till Mark 7:31-37; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Nu finner vi lammet offrat i det ständiga (dagliga) offret. Alltså är det skrivet: “Detta är det som du skall offra på altaret, två årsgamla lamm ständigt dag för dag i ett ständigt offer.” (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol X, s 376; författaren född år 185 i Alexandria i Egypten)

Profetian i Jesaja 53 ... (kan inte) rätt förstås utan dess hänvisning till dess två stora förebilder (påskalammet och det dagliga offret). ... En judisk kommentar (Pesiqta, ed. Buber, s 61b) med avseende på det dagliga offret ... förklarar hur morgon- och kvällsoffren avsåg att försona, det ena för nattens synder, det andra för dagens, så att Israel alltid skulle stå utan skuld inför Gud, och (detta) tillskrivs uttryckligen Parakletens verkan – det är det ord som används. Utan att ytterligare följa (en) anmärkningsvärd kommentar (i Yalkut p. 249a), som sträcker sin syn på offren tillbaka till påskalammet och bortom det till det Abrahams offer av Isak, (det offer) som enligt rabbinskt synsätt var underlaget för alla offer, vänder vi oss igen till (kommentarens) undervisning om det dagliga offerlammet. Här har vi det uttryckliga påståendet, att både Shammais skola och Hillels – den senare mera utförligt – framhöll detta offers symboliska betydelse med avseende på syndaförlåtelse. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 342-343; författaren född år 1825 i Wien i Österrike; Hillel enligt traditionen född år 110 f Kr i Babylonien; Shammai född cirka år 50 f Kr i Judeen i Israel)

Både för synd- och skuldoffer måste vi ha den rabbinska principen i minne, att de bara försonade i fråga om verklig ånger. ... Alla syndoffer var antingen offentliga eller privata (församlingsinriktade eller individuella). De förra var alltid av hankön, de senare alltid av honkön, utom stuten (den unge oxen) för översteprästens okunnighetssynd och killingen (getungen) för samma lagöverträdelse av en ’ledare’ (3 Mos 4:22)”. (Alfred Edersheim “The Temple” s 129; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Två frivilliga? Driftledare Hansson hade lyckats med konststycket att samla hela ansvarsgruppen strax innan skiftbytet och stod nu i ringens mitt och önskade sig två offerlamm. "Vad är det om?" "Jaa, vad ska jag säga ... övervakningsuppgifter ... och ..." "Gäller det branden?" "Det kan man nog säga ... Vi behöver ett par man som brandvakter på taket till nedre maskinhallen och papperssalen. Det rör sig högst om ett par timmar." När alla fått klart för sig vad övertiden egentligen innebar minskade chanserna för frivillig-linjen dramatiskt. Plötsligt var det sjuka barn som skulle tas om hand, jämlika fäder som absolut lovat att sköta transporten till dagis, släktingar på besök och trasiga vattenlås som omedelbart måste åtgärdas. Visst kunde de ställa upp. Fattas bara annat. Men inte just nu, inte just idag. En annan gång, kanske. (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 197-198)

Det är två väldiga begrepp: Guds Lamm och världens synd. Varje människa har lämnat sitt bidrag till syndafördärvet och skuldbördan. Guds svar och botemedel är Lammet, offrat för våra synders skull. Jesus hade ingen synd. Han föddes utan synd, levde utan synd och dog rättfärdig. Han är ”Guds rena Lamm, oskyldig, på korset för oss slaktad.” ... Frågan om offerlammet levde kvar i Israel. De ständigt upprepade offer, som frambars enligt lagen, var dock endast skuggbilder av vad som skulle komma. Verkligheten själv finnes hos Kristus. Han är Guds Lamm, det enda som genom sitt blod kan rena och helga oss. (Knut Svensson ”En för alla” s 47-48,50)

Försoningen gäller hela släktet. Gud har i Kristus öppnat famnen mot oss alla. Såsom synden och döden kommit över alla människor, så har Guds nåd uppenbarats till frälsning för alla. Lika djupt och omfattande som synden trängt in, lika stor och mäktig är nåden, ja, ännu större. (Knut Svensson ”En för alla” s 98)

(Jönköping) Herren hade befallt sin tjänare, att det skulle givas ett spisoffer, som varje dag skulle frambäras i templet. Det bars alltid fram tillsammans med lammets blod. Det skulle slaktas ett lamm varje morgon och afton och så skulle blodet av detta läggas tillsammans med spisoffret. Vi tänka på vårt offerlamm Jesus Kristus. Därför att hans blod flöt för oss kan vårt vardagsliv bli högheligt. (Erik Folke "En helig offertjänst"; predikan i Jönköping 1923-10-21; Jönköpings-Posten 1923-11-09)

(Tabergsbygden) Förkunnelsen av synd och nåd har under flydda tider varit fruktbärande. Särskilt ungdomen har varit lyhörd för den himmelska rösten och fylkat sig omkring korsets fana. På (18)80- och (18)90-talen samt i början av sekelskiftet rådde andliga vårtider för Guds rike uti våra bygder. Guds ords säde bar frukt och verkade pånyttfödelse och helgelse. En varm brödrakärlek de troende emellan gjorde sig ock gällande tillika med ett brinnande nit för själars frälsning. Man ville vara ett finger, som pekade hän mot Guds Lamm, som borttager världens synder. (Johan Abrahamsson "Tabergskretsen 1900-1935" s 3)

(Sydafrika) Nästan varje missionär, man eller kvinna, hade sitt afrikanska namn. Några kunde säga: "Jag har kommit till genom 'Mwana', pastor K.A. Hjelm (Mwana = lamm. Han tyckte mycket om psalmer med Guds Lamm). (B.M. Ncongwane "Allianskyrkan i Sydafrika" s 45; Hjelm reste ut som missionär till Sydafrika år 1901)

(Hagshult) I ett brev till hemmet, dagtecknat Hagshult den 3 april 1872, skriver (prästen Karl) Palmberg bl.a. följande: "Dyra föräldrar och syskon! ... Det slog ned som en pil i mitt hjärta, nämligen vad du skriver om pappas sjukdom. ... Pappas själ är ett Guds verk att förvandla. Vad I kunnen, bören I göra, nämligen läsa evangeliska ställen ur Bibeln och Pietisten. Bed Gustav söka upp några enkla språk. Huvudsaken är att blicken riktas på Guds Lamm. Säg pappa, att Jesus dött för hans synder. Jesus tog på sig att göra allt det pappa borde göra. Se 2 Kor. 5:19 och följande! Kanhända pappa så kan vända ögat på Guds Lamm. Det allena är frälsningen." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 157-158)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Varje morgon och kväll, offrades ett lamm i templet för folkets synder (2 Mos 29:38-42). ... För att betala straffet för synd måste ett liv ges - och Gud valde att själv förse med offret. ... "Världens synd" betyder var och ens synd, varje individs synd. ("Life Application Study Bible, Gospel of John" s 22; kommentar till Joh 1:29)

Nominativet (amnos/lamm) visar att (ide/skåda) inte längre är ett egentligt imperativ ("Titta på -") utan ett utrop ("Skåda!"). ... (Den engelske teologen Edwyn) Hoskyns är en av få kommentatorer som omfattar ... uppfattningen (att lammet är de dagliga offrens lamm som morgon och kväll bars fram i templet). Han talar om Johannes (Döparen) som den som förkunnar "Jesus vara den Guds egendom, genom vars fullständiga lydnad de vanliga offren i templet - ett lamm utan fläck offrades dagligen både morgon och kväll ... och till och med under Jerusalems belägring upprätthölls dessa offer trots stora svårigheter - uppfylldes och ersattes (Joh 2:18-22)". (Leon Morris "The Gospel according to John" s 126,128; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Edwyn Hoskins född år 1884 i London, England)

Det verb som används i (2 Mos) 24:11 för “se” är inte det vanliga r’h (som har bibetydelsen av att ”titta på” med ögonen) (jfr se-blepô), utan hzh som i den hereiska bibeln genomgående används för att beskriva ”profetiskt” seende (jfr skåda-horaô). ”Siaren” ser inte med ögonen utan med ett sjätte sinne, som är givet i särskild gudomlig ordning. Dessa äldste är förfäder till senare profeter, vars ledarskap bestäms av vad de ”ser” av Gud, vilket aldrig är med blotta ögat. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 97-98)

(Mellanöstern: Mecka, Jerusalem) Profetens benhög hyllas i mellanöstern. Profeten som var en tjänare till en gud med 99 egenskapsnamn, undantaget kärleken, som förbrukade 11 hustrur, förutom hon som försköts för sin spetälskas skull. ... Och i Mecka, som i Jerusalem, offras idag lamm till behag för en gud som inte är kärlekens. Och Johannes rop i öknen: ”Se Guds lamm som borttager världens synd” är trampat under fötterna. (Birgitta Yavari ”Två gånger född”)

(Demokratiska republiken Kongo: Carnot) Här på Carnot är det storhelg. ... I dagarna 3 firas Pastorsskolans avslutning. ... En elev skrev på svarta tavlan den grekiska texten till ordet "Om vi vandra i ljuset som Han är i ljuset, så hava vi gemenskap med varandra och Jesu Guds Sons blod renar oss från all synd". Så analyserade man ordens betydelse och grammatiska ställning. Vad var ordet för "synd"? - Vad betydde att "förfela målet"? (Anna-Svea Gustafsson "Historiskt i ÖM's Afrikamission" s 5,10; år 1964)

(Sverige: Glen i Oviken i Jämtland) Vägen till Glens lappläger var styckevis ganska bra, men ibland måste jag tränga mig fram genom moras, träsk och stora vattensamlingar. Vid ett tillfälle fick jag klättra över dvärgbjörkar för att komma över en strid och djup fjällbäck. Och jag påminde mig sångarens ord: "I renens många spår där lappkåtan står, vi tränga oss fram med bud om Guds lamm, som härligt kan oss frälsa från all synd." Men Gud styrkte mig underbart. Halleluja! (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 42; sommaren 1942)

En troende flicka, som lidit mycket för sin tro, låg döende. Hennes föräldrahem var rikt, men hon lät allt fara för Jesus. Han var henne mer än rikedom, mer än fader, moder och allt. En äldre troende kvinna stod vid hennes läger och viskade då och då in i hennes öra ett Guds ord. ”Se Guds Lamm” , sade hon till sist. ”Ja, jag börjar se honom nu”, svarade flickan och gav upp andan. (P. Waldenström ”Gud är min tröst” s 337)

(Sverige: Kållerstad söder om Reftele söder om centralorten Gislaved) I en socken (i närheten av mitt barndomshem i Kållerstad) med bondgårdar fanns det djur, oxar, kor och hästar. Där fanns också får med lamm. Lammen var våra lekkamrater. När det var dåligt väder brukade vi leka med lammen i ladugården. Lammen tar ingen skada av att bli hanterade av barn. Det kan kattungar däremot göra. Lammen rivs inte heller utan blir mycket tama och tillgivna. Vanligen räckte det till så att vi fick ett par lamm vardera. Vi hade namn på dem och vackra band som vi knöt i rosetter om halsen på dem. (Märta Leijon "Det stulna skolåret" s 114)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Tidningen (Lilla Svenska Barntidningen) börjar med nästa år sin 14:de årgång och hon hoppas, att därunder, såsom hittills, få gästa många söndagsskolor och många hem i vårt kära fosterland, och få för de små med ett Johannesfinger peka på Guds lam. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 408; nr 51 den 21 december 1893)

(England; Sverige: Stockholm; Danmark) Nu (i september 1878) var (engelsmannen) lord Radstock i Stockholm. Hans kallelse gällde att sprida evangeliet till "de fattiga rika", det vill säga samhällets förmögna, men "oomvända" överklass; han ansåg dessa människor vara alldeles bortglömda av kyrkan. I den rosenianska väckelsen i Sverige fanns ett ledarskikt av ämbetsmannaadel, även om den stora anslutningen kom från de bredare lagren av arbetare, hantverkare, borgerskap och bondebefolkning. ... Det gick som en väckelse genom hela Stockholmsgarnisonen, teatrarnas parkett glesnade och lyxrestaurangerna gick med förlust. ... Det dröjde inte länge förrän prinsessan Eugénie med sin rosenianskt färgade fromhet inbjöd Radstock till ett salongsmöte i sin våning på Stockholms slott. Genom henne och drottning Sofias kammarfröken Märtha Eketrä (1851-1894), som tidigt kom att influeras av Radstock, fördes också kungafamiljen och framför allt drottningen in i väckelsen. Lord Radstock blev avgörande för drottning Sofias (1836-1913) nyevangeliska omvändelse. Även om hennes ställning hindrade henne att delta i salongsmöten i enskilda hem berättar samtida källor hur drottningen i sin tur till exempel "fått tydligt peka på Guds Lamm (Kristus) för den döende grevinnan Piper, om vars frälsning hon visat stor angelägenhet" och att kronprinsessan Louise av Danmark kom resande till Stockholm för att "vända sig till drottningen i själsbekymmer". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 159-162; Granville Waldegrave, 3:e baron Radstock född år 1833 i London, England)

(Tyskland: Leipzig) Döden var på Bachs tid starkt kopplad till talet om lammet som offrats för människans synders skull; Kristi offerdöd. I Bachs passioner och koraler talas ofta om Kristus som ett offerlamm. ”Guds rena lamm oskyldigt, på korset för oss slaktat” (Sv Ps 143). Om man skulle frågat de präster som Bach tjänstgjorde tillsammans med, varför Kristus led och dog, skulle man sannolikt få följande svar. ”Han gör det för vår skull eller i vårt ställe”. Detta är den klassiska försoningsläran. Tacksamheten för att Kristus dör försoningsdöden, en tacksamhet som lyser fram i Picanders (Christian Friedrich Henricis) texter och i nästan varje aria är kanske svår att förstå. Denna offerteologi var levande i Bachs samtid. (Owe Wikström "Toccata - J.S. Bachs andliga universum" s 53; Johann Sebastian Bach född år 1685 i Eisenach väster om Erfurt i Tyskland; Christian Freidrich Henrici - "Picander" född år 1700 i Stolpen öster om Dresden i Tyskland)

(Tyskland: Augsburg) (Kejsar) Karl (V) ... genomdrev vid riksdagen i Augsburg 1548 det så kallade "Augsburger Interim", som var ett försök att ena protestanter och katoliker kring ett reformprogram inför det slutliga konciliebeslutet. Kejsaren hade ingen framgång. ... Flera av (de protestantiska furstarna) vägrade ... att godkänna Interim. Kurfurste Johan Fredrik av Sachsen lät till och med slå en minnespenning, där man ser djävulen från helvetet räcka kurfursten Interim, som denne dock vägrar att ta emot. Johannes Döparen pekar i stället på Guds lamm. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 132-133)

(Johannes kallar Jesus) “Lamm” för att påminna judarna om Jesajas profetia och om skuggan under Moses lag, så att han desto bättre skulle kunna leda dem från typen (förebilden) till verkligheten. Det där Moses Lamm tog inte med en gång bort någons synd, men det här (lammet) tog bort hela världens synd, ty när den stod i fara att förgås, befriade Han den snabbt från Guds vrede. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:59; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)


Att avrunda med:

(USA) Det lilla Johannesevangelium jag nu fått i mina händer sträckläste jag under glädjetårar. Jag förstod och upplevde såsom verkligt allt som stod i det. Inte längre en stängd dörr utan en öppen port. ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” Det gällde mig. Orden vid botbänken kvällen förut – ”Jesus, förlåt mig mina synder” – hade inte förklingat ohörda ut i tomma intet, utan här fick jag svaret. Personligt och innerligt upplevde jag Jesus Kristus både som människa och som Guds Son, sådan evangeliet beskriver honom. Vem kan med mänskliga ord förklara hur det kom sig, att detta Johannesevangelium från USA, efter att det gått hela tre månader sedan jag (1958) postat den där lappen, som alltså var ett slags traktat, nådde mig just den morgon då jag mest av allt behövde ledas och stödjas av Bibelns ord? (Majken Johansson ”En öppen dörr” s 85)

Apostelen (Paulus) säger icke: Om en är död för alla, så böra alla wara döda, utan han säger: så äro alla döda. Han säger icke heller: Alla trogna – utan han säger: Alla – och ordet alla måste ju betyda detsamma i eftersatsen som i försatsen. Då wi nu weta af hela Skriften, att såsom Johannes talar, ”Han är försoningen för wåra synder, icke allenast för wåra, utan ock för hela werldens” (1 Joh. 2:2), så måste ordet alla här hafwa sin hela och egentliga bemärkelse, nemligen att den dyre Frälsaren är död för allt hwad menniska heter, för ”hela werlden”, för alla menniskobarn, onda och goda utan åtskilnad, och att alla dessa menniskobarn hafwa för Guds ögon uti Christi död lidit sin död, att alla menniskors syndaskuld då blef afplanad, att ingen för denna skuld fördömes, utan hwar och en står nu sitt eget prof wid det nya profträdet Christus. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten augusti 1853” s 115-116)

Gud måtte nu ställa hwar och en menniska på sitt eget prof, wid det nya prof-trädet, Christus; ty nu skall ewigt lif eller ewig död icke bero af delaktighet i Adams skuld (hwilken med hela slägtets synd är af Guds Lam borttagen), utan af hwar och ens förhållande till Christus, af tron eller otron. (Carl Olov Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” Fjerde Årgången s 11)


Sångarna:

Du är allen vår frälserman, Som himlen oss upplåter; Du är Guds rena lam, som kan Oss nåd förvärfva åter. Du är allen vår salighet, Du är, för tid och evighet, Vårt hopp, o Jesu Christe! (N Decius-A Pedersøn-JO Wallin: Psalm 24:4; jfr Psalmer och Sånger 18)

Upp, min tunga! Att lovsjunga Hjelten, som på korsets stam, För oss blödde, Led och dödde, Som ett menlöst offerlam; Han ur griften, Efter Skriften, Nu i ära träder fram. (Venantius Fortunatus-SA Forsius-JO Wallin: Psalm 106:1; jfr Psalmer och Sånger 147:1)

Guds rena lamm, oskyldig På korset för oss slaktad, Alltid befunnen tålig, Ehur du var föraktad! Vår synd du hafver dragit Och dödens makt nedslagit; Gif oss din frid, o Jesus. (N Decius: Sång 65; jfr Psalmer och Sånger 143; jfr Psalmer och Sånger 143)

Se, Guds lamm, Går här fram För att lif dig gifva! Arma barn, Syndens garn, Vill han sönderrifva! (N Frykman: Sång 118:4; jfr Psalmer och Sånger 598:2)

Se ej på dig, se uppå Guds Lamm, Som dog för dig uppå korsets stam! Det blod, som rann från de dyra såren, Från synd och skuld dig befria kan. Johannes frälstes och även jag. Kom även du och för intet tag! Ja kom, min vän, Din synd bekänn! Av nåd han giver dig förlåtelsen. (Den s.k. lappsången: Förbundstoner 1911 nr 198:4)

Just som jag är, du har mig kär, Ty du har köpt mig, som jag är, Och väl du kände, hur jag var, Då min och världens synd du bar, O du Guds dyra Lamm! (C Elliot-B Ehrenborg-Posse: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920, sång 239:5; jfr Psalmer och Sånger 222)

O Guds lamm, Som borttager världens synder, Fräls oss, milde Herre Gud! O Guds lamm, Som borttager världens synder, Hör oss, milde Herre Gud! O Guds lamm, som borttager Världens synder, Giv oss din frid och välsignelse. (Psalmisten 1928 nr 514)


Egna kommentarer och funderingar:

Jag tror det är bäst att se omnämnandet av lammet (två gånger - två dagar, se också Joh 1:36) som att Jesus identifieras med de två lammen som varje dag offrades i templet eller kanske ännu bättre de två lammen som offrades vid pingsten (3 Mos 23:19). Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 5:6a.

Borttagandet av utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ synd (miss av Guds mål) kan i GT kanske bäst jämföras med borttagandet av Sauls synd (miss av Guds mål) (1 Sam 15:25, Grekiska GT). Lägg märke till att syndaren (missaren av Guds mål) Saul inte kallar Herren sin Gud utan Samuels Gud. Saul (och människor som han) kan därför sägas vara en förebild (typ) som motsvarar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De har inte Herren som sin Gud, men de har möjlighet att omvända sig och tillbe Honom.


Petrus sade till de troende: "(Ni blev friköpta med) Kristi värdefulla blod, som (med blodet av) ett fläckfritt och obesudlat lamm." (1 Petr 1:19)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:7-8)

Och Han är en soning med anledning av våra missar (av Guds mål), men inte med anledning av våra endast, emellertid/utan och/också med anledning av hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:2)

Jag skriver till er, små barn, eftersom missarna (av Guds mål) har lämnats (och är lämnade) (i fred) åt er på grund av Hans namn. (1 Joh 2:12)

Vi (א,*א) vet, att Den där gjordes synlig, för att Han måtte lyfta/’ta bort’ våra (א,*א) missar (av Guds mål), och det är/finns inte (någon) miss (av Guds mål) i Honom. (1 Joh 3:5)

Den som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är ut ur/av förtalaren, eftersom förtalaren missar (Guds mål) från en början. ’In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8)

I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). (1 Joh 4:10)


Grekiska ord:

airô (lyfta) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 21:21; Joh 1:29; 1 Joh 3:5 – Ester 5:1d(D7); 5:2(D12); Judit 11:2; 1 Mack 8:18; 13:41; 16:13,19; Syr 13:2; Baruk 5:6; Jeremias brev v 3. Matt 4:6; 9:6,16; 11:29; 13:12; 14:12,20; 15:37; 16:24; 17:27; 20:14; 21:43; 24:17-18,39; 25:28-29; 27:32; Mark 2:3,9,11-12,21; 4:15,25; 6:8,29,43; 8:8,19-20,34; 11:23; 13:15-16; 15:21,24; Luk 4:11; 5:24-25; 6:29-30; 8:12,18; 9:3,17,23; 11:22,52; 17:13,31; 19:21-22,24,26; 22:36; 23:18; Joh 2:16; 5:8-12; 8:59; 10:18,24; 11:39,41,48; 15:2; 16:22; 17:15; 19:15,31,38; 20:1-2,13,15. Apg 4:24; 8:33; 20:9; 21:11,36; 22:22; 27:13,17; 1 Kor 5:2; 6:15; Ef 4:31; Kol 2:14; Upp 10:5; 18:21.

(h)amartia /miss (av Guds mål)/ (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Matt 3:6; Luk 24:47; Joh 1:29; Apg 26:18; 1 Joh 1:7-8; 2:2,12; 3:5,8; 4:10 – Tobit 3:3,5; 12:9-10; 14:7; Judit 7:28; 2 Mack 2:11; 5:17; 6:14-15; 7:32; 12:42-43,45. Salomos Vishet 1:4; 10:13. Syr 2:11; 3:3,14-15,27,30; 4:21,26; 5:5-6; 7:8; 8:5; 10:13; 12:14; 13:24; 14:1; 16:9; 17:20,25; 18:27; 19:8; 21:2; 23:3,10-13,16,18; 25:24; 26:28-29; 27:2,10,13; 28:1-2,4-5,8; 34:19(23),26(31); 38:10; 39:5; 46:7; 47:11,23(24); 48:15-16; Baruk 1:10; 4:12; Jeremias brev v 1; Susanna v 52; Asarjas bön v 5,14. Matt 1:21; 9:2,5-6; 12:31; 26:28; Mark 1:4-5; 2:5,7,9-10; Luk 1:77; 3:3; 5:20-21,23-24; 7:47-49; 11:4; Joh 8:(3),21,24,34,46; 9:34,41; 15:22,24; 16:8-9; 19:11; 20:23. Apg 2:38; 3:19; 5:31; 7:60; 10:43; 13:38; 22:16; 1 Joh 1:9; 3:4,9; 5:16-17; Upp 1:5; 18:4-5.

amnos (lamm) (i NT + exempel i Apokryferna) Joh 1:29; Apg 8:32; 1 Petr 1:19 – Salomos Vishet 19:9; Syr 13:17; Joh 1:36.

blepô (se) (i NT + exempel i GT) Matt 11:4; Mark 4:12; Joh 1:29 – 2 Mos 4:11; 23:8; 5 Mos 29:3; 1 Sam 3:2; 2 Sam 14:24; 2 Krön 10:16; Ester 2:15; 5:1d(D7); Ps 10:11; 69:23(24); Ordsp 16:25; Jes 6:9; Hes 11:1; 40:6; Tobit 5:10; 11:14(15); Judit 9:9; 1 Mack 12:29; 2 Mack 2:2; Salomos Vishet 2:14; 13:7; 16:18; 17:6; Syr 15:18; 30:20; 40:29; Susanna v 9. Matt 5:28; 6:4,6,18; 7:3; 12:22; 13:13-14,16-17; 14:30; 15:31; 18:10; 22:16; 24:2,4; Mark 4:24; 5:31; 8:15,18,23-24; 12:14,38; 13:2,5,9,23,33; Luk 6:41-42; 7:21,44; 8:10,16,18; 9:62;10:23-24; 11:33; 21:8,30; 24:12; Joh 5:19; 9:7,15,19,21,25,39,41; 11:9; 13:22; 20:1,5; 21:9,20; Apg 1:9; Apg 1:11(P74,א*); Apg 2:33; 3:4; 4:14; 8:6; 9:8-9; 12:9; 13:11,40; 27:12; 28:26; Rom 7:23; 8:24-25; 11:8,10; 1 Kor 1:26; 3:10; 8:9; 10:12,18; 13:12; 16:10; 2 Kor 4:18; 7:8; 10:7; 12:6; Gal 5:15; Ef 5:15; Fil 3:2; Kol 2:5,8; 4:17; Hebr 2:9; 3:12,19; 10:25; 11:1,3,7; 12:25; Jak 2:22; 2 Joh v 8; Upp 1:11-12; 3:18; 5:3-4; 9:20; 11:9; 16:15; 17:8; 18:18; 22:8.

epaurion (på följande dag) (i NT + några exempel i GT) Dom 21:4; Mark 11:12; Joh 1:29 – 1 Mos 19:34; 2 Mos 9:6; 18:13; 32:6;4 Mos 16:41; 17:8; Matt 27:62; Joh 1:35,43; 6:22; 12:12; Apg 10:9,23-24; 14:20; 20:7; 21:8; 22:30; 23:32; 25:6,23.


Ytterligare studier:

2 Mos 29:38; 34:7; 4 Mos 14:18; 28:3-31; 29:6-38; Ps 32:5; 85:3; Hes 46:13; Mika 7:18; Matt 3:13; Mark 1:4,9; Joh 1:36; 4:16-18,42; 1 Petr 2:24; 1 Joh 2:2; Upp 5:6-13; 6:1; 7:9-10,14,16; 13:3; 17:3.


Leon Morris "The Atonement in John's Gospel"; Criswell Theological Review 3.1 (1988) 49-64.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.

S.J. Nortjé "Lamb of God (John 1:29): an explanation from ancient Christian art"; Neotestamentica 30.1 (1996): 141-150.

J.H. Roberts "The Lamb of God"; Neotestamentica 2.1. (1968): 41-51.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-21; 2010-02-06; 2013-03-12; avslutande version 2017-09-03)

Tillbaka till Start

1:30-31 “Den här är (Den) till förmån för vilken jag talade: 'Bakom mig kommer en man som har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste.’ Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men för att Han måtte göras synlig för Israel, på grund av det här har jag kommit och döper i vatten.”

Ord för ord: 1:30 (18 ord i den grekiska texten) den-här är till-förmån-för vilken jag talade: bakom mig kommer (en)-man som framför (av)-mig har-blivit-(och-blir), eftersom förste min (han)-var-(hela-tiden) 1:31 (16 ord i den grekiska texten) och-jag inte kände-(och-hade-känt) honom, emellertid för-att (han)-måtte-göras-synlig (för)-'(folk)et Israel'/Israel på-grund-av det-här kom jag i vatten döpande.


1883: Denne är det, om hvilken jag sade: Efter mig kommer en man, som har varit före mig, ty han var förr än jag. Och jag kände honom icke, men på det att han skulle varda uppenbar för Israel, fördenskull har jag kommit för att döpa med vatten.

1541(1703): Denne äret, om hwilken jag sagt hafwer: Efter mig skall komma en man, den för mig warit hafwer; ty han war förr än jag. Och jag kände Honom icke; men på det han skulle warda uppenbar i Israel, fördenskull är jag kommen, till att döpa med vatten.

LT 1974: ”Han är den som jag talade om, när jag sade: ’Snart kommer en man, som är mycket större än jag och som fanns till långt före mig.’ Jag visste inte att det var just han, men min uppgift är att döpa i vatten och att peka ut honom för Israels folk.”


Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som av Johannes Döparen beskrivs som "min förste" (Joh 1:15,30) benämns i Uppenbarelseboken "den Förste (och den Siste)" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam sade om kvinnan:) "Ut ur sin man har den här tagits." (1 Mos 2:23b, Grekiska GT)

På det här sättet säger Herren Gud till (Sin) smorde, till Kores: “... Jag skall gå framför dig och jämna berg.” (Jes 45:1-2a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

(Sakarias sade till Jesus/Josua:) "Detta är vad Herren, (den) Allsmäktige, säger: 'Skåda, en man … skall ’sticka upp’/’träda fram’ ’från nedanför’/nedanifrån och bygga Herrens hus." (Sak 6:12b, Grekiska GT)

(Mackabeus och hans män) tillsammans med folkskarorna bönföll Herren att skicka bort en god budbärare i ’riktning mot’/’fråga om’ Israels räddning. (2 Mack 11:6b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vishet är nedåt/’i överensstämmelse med’ sitt namn, och hon är inte synlig för många.” (Syr 6:22)

(Jesus, Syraks son, sade om Mose:) “Herren) ledde ut ur, ut ur Sig själv en man av barmhärtighet. ... ... Han liknade honom (vid) en härlighetsglans av heliga.” (Syr 44:23b; 45:2a eller 45:1a,2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus sade om Jesus:) “Jag känner inte Människan.” (Matt 26:72b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt, inte heller blev det undangömt, emellertid/utan för att det måtte komma in i (det) synliga.” (Mark 4:22)

(Budbäraren sade: “Johannes Döparen kommer att) göra ett folk redo, (ett folk) som helt och hållet är berett (och har beretts) åt Herren.” (Luk 1:17b)

Då Jesus började (Sin verksamhet), var Han (hela tiden) ’som om’/omkring trettio år och var, som det (hela tiden) ’upptogs som en lag’/förutsattes, Josefs son. (Luk 3:23)

(Emmauslärjungarna sade: “Jesus) blev en man, en profet, förmögen/duglig i utsaga och gärning (א,*א) mitt emot Gud och varje/hela folket.” (Luk 24:19b)

(Efter Sin uppståndelse sade Jesus till Sina apostlar:) "Johannes döpte faktiskt (i) vatten, men inte efter många av de här dagarna skall ni döpas i helig ande." (Apg 1:5)

(Petrus sade:) "Män, israeliter, hör de här utsagorna: Jesus, Nasoreen, (är) en man som har visats (och visas) från/bort från Gud ’in i’/till er (med) förmågor och förebud och tecken som Gud gjorde genom Honom i er mitt, helt och hållet som ni själva vet." (Apg 2:22)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom stå upp ut ur döda (kroppar).” (Apg 17:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes är vittne med anledning av (Jesus). Och han har utropat (och utropar) och säger: "Den här var (hela tiden) * (א*) Den som kommer bakom mig, Den som (א*) har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste." (Joh 1:15)

Johannes sade till (fariseerna): "(I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig." (Joh 1:26b-27a)


Hembygdens predikan:

Visste Johannes då icke, att han själv var sex månader äldre än Jesus? Huru kunde han då säga, att Jesus var till före honom? Det skedde, emedan han visste, att Jesus var Guds son av evighet; varav följde, att Johannes icke var sex månader äldre än Jesus, utan att Jesus var en hel evighet äldre än han. Ty I minnens, mina älskade, orden i juldagens episteltext, att ”ett barn varder oss fött, en son varder oss given.” Det står varken att sonen föddes eller att barnet gavs. Utan meningen är och måste vara, att den son, som i evighet varit hos Gud, tog sin boning i det barn som föddes av jungfrun. Det är alltså skriftens lära, i överensstämmelse med Johannes' vittnesbörd, att i Jesus Kristus äro tvenne naturer förenade: en gudason, som varit i evighet hos Gud och sänts hit ned, och ett människobarn, i vilket denne Guds son tog sin boning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 20-21, Tredje söndagen i advent, Matt 11:2-10)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 och tiden dessförinnan

De flesta är överens om att Jesus var en man, så frågan om (hans) kön kan vi lämna. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 87)

Om Jesus är Konungen, så är Johannes gatsoparen som går före med kvasten där Konungen skall gå fram. Och den som vill vara med och hälsa Konungen, gör väl i att låta kvasten gå, även om den är en järnkvast. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 36 i kommentar till Joh 1:19-28)

(England: London) General (James) Outrams bildstod aftäcktes förliden torsdag i London. Konstverket, danat i brons af (the British portrait sculptor Matthew) Noble, är, i olikhet med de flesta engelska skulpturer, lyckadt och värdigt sitt föremål. Bildstoden är icke rest för att skrytsamt erinra om en lycklig general och tapper krigare, ty på mannamod och framgång i sina värf ha de flesta europeiska folk, och icke minst det engelska, så talrika exempel, att stoder icke kunna resas åt dem alla. Outram var mer än detta. . . . Den rent mänskliga äran, den stränga känslan af plikt och ansvar inför Gud, medmänniskor och det egna samvetet alstra sådana män som (Outram). . . . På Outrams bildstod skall ingen lägga hand. Äfven den mest afgjorda fredsvän skall med vördnad betrakta denne krigares anletsdrag - han var en man. (Viktor Rydberg "Outram" s 543-544,547-548; Göteborgs Handelstidning 23 augusti 1871); författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; James Outram född år 1803 på Butterley Hall nära Ripley norr om Derby i England; Matthew Noble född år 1817 i Hackness sydost om Newcastle upon Tyne och nära Scarborough i England

1830 framträdde en tidning, som med helt annan skärpa (än 1820-talets Argus), lättläst och pigg skulle bekämpa de styrandes våld och godtycke, där sådant förekom. ... Aftonbladet understöddes av andra liberala blad men kallades, var och förblev länge "den erkänt förste". (Fredrik Vetterlund "Romantiken och den litterära blomstringen" s 214-216)

Sina tankar i ensamhet älskade fången (kung Erik XIV) att nedskriva i form av slutledningar, med vilka han sökte försvara sina regeringshandlingar. ... Vemodigt gripande är följande anteckning i slutledningens form av den olycklige, nedbrutne fången: "En man är icke mera än en man." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 330; Eriks fångenskap)

Då (mäster Gudmund) stod framför (runstenen), det hemlighetsfulla minnesmärket, kände han något av helig vördnad, emedan han tänkte på aposteln Paulus' lära, att de bortgångna släktena bilda med det nu levande och med de kommande en enda andlig lekamen, som skall växa till en fullkomlig man i Jesus Kristus. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 48; På mäster Gudmunds brygga; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

I de rabbinska skrifterna gäller Sak 6:12 allmänt för att vara messianskt. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 735; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Sångarna:

Bereden väg för Herran! Berg, sjunken! djup, stån opp! Han kommer, han, som fjerran Var sedd af fädrens hopp: Rättfärdighetens Förste, Af Davids hus den störste. Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:1; jfr Psalmer och Sånger 103:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Detta är enda gången i Johannesevangeliet, då Jesus kallas man (anêr). Johannes Döparen, liksom emmauslärjungarna (Luk 24:19), kände inte Jesus i en djupare mening, att Han är Människan. Johannes Döparen representerar den lagligen gällande meningen, att Jesus var mannen Josefs son (jfr Sak 6:12 och Luk 3:23), en man lik Mose (Sir 45:1). Petrus (Apg 2:22) och Paulus (Apg 17:31) presenterar också Jesus som en man. Petrus säger vidare, att han inte känner Människan Jesus (Matt 26:72). Med Johannes har Anden lett de troende att komma ihåg den andliga och sanna förståelsen av Jesus, att Han är Människans Son, det vill säga Guds Son. Jämför också Joh 1:12-13; 7:45-46; 19:5,34-37 och Upp 12:5a.

Angående ”Bakom mig kommer en man som har blivit (och blir) framför mig, eftersom Han (hela tiden) var min förste”, se också Joh 1:14b-15, särskilt jämförelsen mellan Jesus som den förste och Jesus som den Förste och den Siste.

I sin kommentar till Joh 5:29 (The Gospel according to John s 286) säger Leon Morris: "Evangelisten har tidigare lagt viss betoning vid det vittnesbörd som frambars av Johannes Döparen. Här nämner Jesus detta vittnesbörd, men lägger föga vikt vid det. Han är inte intresserad av mänskligt vittnesbörd av något slag (Joh 5:34).


Och livet gjordes synligt, och vi har skådat (och skådar) och vi är vittnen och kommer bort med ett budskap till er (om) det tidsålderslånga livet, ’vilket som än’/vilket (hela tiden) var i riktning mot Fadern och gjordes synligt för er. (1 Joh 1:2)

Ut ur oss kom de ut, emellertid/men de var (hela tiden) inte ut ur/av oss, ty om de (hela tiden) var ut ur/av oss, hade (’hade ... haft’/’skulle ... ha’) de – alltefter omständigheterna - stannat i sällskap med oss. (De kom) emellertid (ut), för att det måtte vara gjort synligt, att alla inte är ut ur/av oss. (1 Joh 2:19)

Om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, må vi ha klarspråk/frimodighet och ej (behöva) dras skam över från Honom ’i Hans varande vid sidan av’/’vid Hans ankomst’. (1 Joh 2:28b)

Vi (א,*א) vet, att Den där gjordes synlig, för att Han måtte lyfta/’ta bort’ våra (א,*א) missar (av Guds mål), och det är/finns inte (någon) miss (av Guds mål) i Honom. (1 Joh 3:5)

In i’/’med syfte på’ det här gjordes Guds Son synlig, för att Han måtte ’lösa upp’/’riva sönder’ förtalarens gärningar. (1 Joh 3:8b)

I det här har Guds välkomnande gjorts synligt i oss, att Gud har skickat (och skickar) bort Sin Son, den ende Avkomlingen, in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att vi måtte leva genom Honom. (1 Joh 4:9)


Grekiska ord:

kagô (och jag) (i NT) Joh 1:31 – Matt 2:8; 10:32-33; 11:28; 16:18; 18:33; 21:24; 26:15; Mark 11:29(P45,א,*א); Luk 1:3; 2:48; 11:9; 19:23; 20:3; 22:29; 24:49(א,*א); Joh 1:33-34; 5:17; 6:44,54,56-57; 7:28; 8:26; 10:15,27-28,38; 12:32; 14:16,20; 15:4-5,9; Joh 15:10(א,*א); Joh 16:32 (kame); 17:6(kamoi),11,18,21-22,26; 20:15,21. Apg 8:19; 10:28(kamoi); 22:13,19; Rom 3:7; 11:3; 1 Kor 2:1,3; 3:1; 7:8,40; 10:33; 11:1; 15:8(kamoi); 16:4(kame),10; 2 Kor 2:10; 6:17; 11:16,21-22; 12:20; Gal 4:12; 6:14; Ef 1:15; Fil 2:19,28; 1 Thess 3:5; Heb 8:9; Jak 2:18; Upp 2:6,28; 3:10; 22:8.

faneroô (make visible) Jer 33:6; Mark 4:22; Joh 1:31; 1 Joh 1:2; 2:19,2; 3:5,8 – Joh 2:11; 3:21; 7:4; 9:3; 17:6; 21:1,14; Rom 1:19; 3:21; 16:26; 1 Kor 4:5; 2 Kor 2:14; 3:3; 4:10-11; 5:10-11; 7:12; 11:6; Ef 5:13-14; Kol 1:26; 3:4; 4:4; 1 Tim 3:16; 2 Tim 1:10; Tit 1:3; Hebr 9:8,26; 1 Petr 1:20; 5:4; 1 Joh 3:2; 4:9; Upp 1:17; 3:18; 15:4.


Ytterligare studier:

Matt 3:11; Luk 1:78-79; 3:16; Apg 13:25; 1 Joh 5:6; Upp 1:17; 12:5; 20:14.


A.S. Geyser "Israel in the fourth gospel"; Neotestamentica 20.1 (1986): 13-20.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-22; 2010-02-09; 2013-03-13; avslutande version 2017-09-03)

Tillbaka till Start

1:32-33 Och Johannes var vittne och sade att/: "Jag har betraktat (och betraktar), då Anden som en duva steg ned ut ur himlen, och Den stannade emot Honom. Och jag kände Honom inte (och hade inte känt Honom), emellertid/men Den som hade sänt mig att döpa i vattnet (P66,א,*א), Den där talade till mig: ’(Den) emot vilken du – alltefter omständigheterna – må skåda Anden stiga ned och stanna emot Honom, Den här är Han som döper i helig ande.’"

Ord för ord: 1:32 (17 ord i den grekiska texten) Och var-vittne Johannes sägande att jag-har-betraktat-(och-betraktar) '-n ande'/anden som (en)-duva stigande-ned ut-ur (av)-himmel och (den)-stannade emot honom. 1:33 (33 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och-jag inte kände-(och-hade-känt) honom, emellertid den-(som) havande-sänt mig (att)-döpa i '-et vatten'/vattnet den-där (till)-mig talade: emot vilken alltefter-omständigheterna du-må-skda '-n ande'/anden stigande-ned och stannande emot honom, den-här är han-(som) döpande i ande helig.


1883: Och Johannes vittnade och sade: Jag har sett Anden nedfara såsom en dufva från himmeln, och han förblef öfver honom. Och jag kände honom icke, men den som sände mig att döpa med vatten, han sade till mig: Den, öfver hvilken du får se Anden nedfara och förblifva, han är den, som döper med den Helige Ande.

1541(1703): Och Johannes wittnade, och sade: Jag såg Andan nederkomma i dufwoliknelse af himmelen, och blef på honom; Och jag kände honom icke, men den som mig sände, till att döpa med vatten, han sade till mig: Öfwer hwilken du får se Andan nederkomma, och blifwa på honom, han är den som döper med den Helga Anda.

LT 1974: Sedan beskrev Johannes hur han hade sett den helige Ande komma ned från himlen som en duva och stanna kvar över Jesus. ”Jag visste inte att det var just han”, sade Johannes igen, ”men då Gud sände mig för att döpa, sade han till mig: ’När du ser den helige Ande sänka sig ned och stanna kvar över någon – då är han den du söker. Han är den som döper i helig Ande.’”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I en början) fördes en Guds ande (hela tiden) (fram) uppå, ovanpå vattnet. (1 Mos 1:2b, Grekiska GT)

Då duvan inte funnit vila för sina fötter, återvände den i riktning mot (Noa) in i kistan/arken, eftersom det (hela tiden) var vatten på varje/hela jordens varje/hela ansikte/yta. (1 Mos 8:9a, Grekiska GT)

(Herren samordnade/befallde Mose:) “Varje angelägenhet som kommer att komma igenom i eld, den skall och/också göras ren. Eller emellertid/också skall den luttras/renas (i) vattnets luttring/rening. Och alla ting, så många som – om alltefter omständigheterna – ej må gå igenom genom eld, det skall komma igenom genom vatten. (4 Mos 31:23, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, skåda att/: ’Jag är.’ Och det är/finns inte en gud mer än Mig. Jag skall döda, och jag skall göra levande. Jag skall slå till, och jag skall bota.” (5 Mos 32:39a, Grekiska GT)

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt, och en Herrens ande hoppade emot, emot David från den där dagen och ovanpå. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Eld föll från sidan av Herren ut ur himlen och åt ner/upp brännoffret ... och vattnet i diket. (1 Kung 18:38a, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ta ‘i stället för’/’parti för’ Min pojke Jakob: ’Israel, Min utvalde, Jag har tagit emot honom i riktning mot Min själ. Jag har gett Min Ande emot honom.’” (Jes 42:1a, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) "En Herrens ande är emot/över mig." (Jes 61:1a, Grekiska GT)

… Eld steg ned ut ur himlen. (2 Mack 2:10a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,* א, B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*, B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till de tolv:) “Utforska vem i/på (en plats som) är värdig, och stanna där, ända till (dess att) ni – alltefter omständigheterna – må komma ut (från platsen).” (Matt 10:11b)

(Johannes sade:) "Jag döpte er (i) vatten, men (den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande." (Mark 1:8)

Strax då (Jesus) steg upp ut ur vattnet, skådade Han himlarna, som splittades, och Anden som en duva, som steg ned och som stannade emot (א,* א) Honom. (Mark 1:10)

(Efter Sin uppståndelse sade Jesus till Sina apostlar:) "Johannes döpte faktiskt (i) vatten, men inte efter många av de här dagarna skall ni döpas i helig ande." (Apg 1:5)

Petrus yttrar i riktning mot (judarna): “Ändra era sinnen och låt er, var och en av er, döpas på/’för ... skull’ Jesu Kristi namn ’in i’/’med syfte på’ era missars (av Guds mål) låtande vara (i fred) och ni kommer att ta förmånen av den Helige Ande.” (Apg 2:38)

Då (Petrus och Johannes) hade stigit ned (till Samarien), bad de med anledning av (samariterna), på så sätt att de måtte ta helig ande. (Apg 8:15)

(Petrus) tittar på himlen som var (och hade varit) öppnad och ... (det) steg ned något som ett stort linneplagg. (Apg 10:11a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:6-7)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

(Den grekiske kyrkoläraren) Chrysostomos ansåg att Jesus var helt okänd för Johannes fram till detta ögonblick. Skälet var att Johannes "hade tillbringat all sin tid i öknen borta från sin fars hus". ... Det finns en livskvalitet som Kristus och ingen annan gör tillgänglig. Detta liv är en positiv gåva av Guds Ande. Dop med vatten hade i huvudsak en negativ innebörd: det är ett renande från - . Men dop med Anden är positivt. Det är tilldelandet av nytt liv i Gud. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 133-134; författaren född år 1914 i Lithgow nordväst om Sydney i Australien, från omkring år 1980 gästprofessor i Nya Testamentet vid Trinity Evangelical Divinity School i Deerfield, Illinois, USA; Chrysostomos född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

Det var en bra bit bort till Tulipagården, där Sofia bodde. Hennes hus låg i utkanten av Körsbärsdalen med de höga bergen alldeles bakom ryggen. Vi kom ridande dit tidigt om morgonen. Då stod Sofia och matade sina duvor. Alla sina snövita duvor! När jag såg dom, mindes jag henne, den vita, som satt på min fönsterkarm en gång, det var väl tusen år sen nu. ”Minns du”, viskade jag till Jonatan. ”Var det inte en av dom här duvorna som lånade dej sin fjäderhamn då – när du var hos mej?” ”Jo”, sa Jonatan ”hur skulle jag annars ha kunnat komma? Det är bara Sofias duvor som kan flyga genom himlarna hur långt som helst?” Duvorna var som ett vitt moln omkring Sofia. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 44)

I 1 Mos 1:2 läser vi att Anden svävade ovanför vattnet. I judisk tradition jämförs detta med en fågels svävande. (Jämför Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 57)

Ser du arken översnöad ligga där i isen? Ser du Noak pälsklädd stå på däck? Ser du duvan runt i vida bågar fara? Hör du lammet sorgset bräka i sin häck? ... Noak fåfängt efter vårens tecken spanar, fåfängt kikaren till ögat för: ingen sol på ingen våg syns glittra, inga löv på inget träd sig rör. ... Värmen från en duvas bröst är ringa, tåligt strör hon denna värme ut, tills det undret sker att isen brister och vår ark kan gunga som förut. ... Noak kastar högt i skyn sin tjocka mössa. Toppen Ararat i fjärran lyser röd. Glada tittar djuren fram ur arkens gluggar, alla utom duvan: ... priset för ett underverk är någons död. (Werner Aspenström "Trappan" s 242; Noak)

Ingen kan känna Messias, om inte Döparen får skapa förutsättningar därför med sitt botdop. Han döper alltså med vatten, för att Messias skall få framträda med sitt andedop. … När dopet berövas sitt bindande och avgörande samband med sinnesändringen – och det kan ske inom olika dopsynpunkter och dopsätt – berövas det ock sitt avgörande samband med Kristusverkligheten. … (Jesus) är inte blott skuldborttagaren utan ock Förnyaren av andelivet i den fallna mänskligheten. … Liksom Döparen sänkte ned i vatten, skall Jesus sänka ner botgöraren i den helige Andes verklighet. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 30,66 i kommentar till Joh 1:19-34)

När Johannes fullgjort sin uppgift, står hans lärjungar visserligen vända i riktning mot Gud men likväl utan Guds eviga liv i Kristus. ... Här träder nu Kristus in. Han döper inte med vatten. Han döper sina lärjungar med sin egen Ande, himmelrikets nya Ande. Han är den ”starkare”, den ”kommande”, som har himmelen med sig, han nedsänker människan i Andens nya väsende. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 68 i kommentar till Matt 3:11-12)

Ditt bref kom som en hvit dufva från himmelen då jag var utjagad från rackarbostället der jag bodde. ... Tyvärr har mitt arbetes natur och mitt lynne ställt om att jag inga vänner har och derför griper jag som en drunknare hvarje rockkrage som kommer inom min synkrets! Och nu släpper jag dig icke med mindre du välsignar mig med K. Bokhandel eller de 300 Kr. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 114; brev 5 sept 1888 till David Bergström som lovat understödja Strindberg ekonomiskt)

(Stockholm, Paris) I brist på en biskop (i Stockholm) ha de troende där skaffat sig en påve i en rikt utrustad person, (prästen i Blasieholmskyrkan och hovpredikanten) Emanuel Beskow, tidigare vivör och f.d. löjtnant, som omvänt sig till den enda och hälsosamma, kungliga och lutherska tron, detta i just det fördelaktiga ögonblick när drottningen drömde om att rädda detta förlorade land för himlen. Den unge vivören gjorde sin pilgrimsresa till det Heliga landet och återvände krönt av en apostels gloria, och hans lycka var gjord. Damerna läto uppföra en speciell kyrka för denne Johannes och vid invigningen av detta fåfängans tempel fogade slumpen det så, att en duva kom flygande under valvet. Knepet lyckades förträffligt, och aposteln uppfattades som smord av Den helige ande. (August Strindberg "Brev från Stockholm" s 264-265; Revue Universelle Internationale 1886, sannolikt den 16 juni)

"Säg, store och helige fader (Ferapont)", den lille munken blev allt djärvare och djärvare, "är det sant, man berättar stora ting om er vida omkring att ni skulle ha oavbruten förbindelse med den helige ande?" "Det händer att den kommer flygande ibland." "Hur då flygande? Hur ser den ut? I vilken skepnad?" "Som en fågel." "Kommer den helige ande i en duvas skepnad?" "Ibland är det den helige ande och ibland Helgeand. Helgeand är annorlunda, kommer ibland ner som en annan fågel: ibland som en svala, ibland som en steglitsa; ibland som en blåmes." "Hur vet ni då att det inte är en vanlig blåmes?" "Den kan tala." "Hur talar den, på vilket språk." "På människospråk." "Och vad säger den till er då?" "I dag förkunnade den att det skulle komma en tokstolle och fråga en massa saker. Det är mycket du vill veta, du min käre munk." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 189-190; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)

(Schweiz: Zürich) (Den ”förste frikyrkoledaren” Conrad) Grebel (i Zürich under 1500-talet) ansåg, att vattendopet var av underordnad betydelse. Det är andens dop, som har betydelse. I det handlar Gud och icke människan, som här tar emot, vad Gud ger. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen. Den nutida frikyrkans uppkomst 1525-1556. Första delen" s 154; Conrad Grebel föddes cirka år 1498 troligen i Grüningen sydost om Zürich i Schweiz)

Det är icke möjligt att förnya menniskan och förändra hennes person utan genom den Helige Andes nya födelses bad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 113 i kommentar till Tit 3:4-7; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

Ur skaran trädde, tre asar, mäktiga och milda, till Midgårds hus, funno å marken maktlösa Ask och Embla utan bestämmelse. De ägde ej ande, icke förstånd, ej blod, ej rörelse, ej blomstrande hy. Oden gav anden, Höner förståndet, blod gav Lodur och blomstande hy. ("Voluspa" s 10; Voluspa = den så kallade Poetiska Eddans första dikt, som redogör för världens uppkomst och undergång och som härstammar från Norge eller möjligen Island)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 och tiden dessförinnan

Jesus hade en tvåfaldig uppgift: att borttaga synden och att döpa i helig ande. Då tar han ifrån oss det sämsta vi har: vår synd, för att ge oss det bästa han har: helig Ande. Ett välsignat byte! ... Ordet om Guds Lamm visar oss till Golgata; dop i helig ande är pingstens budskap. Bäggedera behöver vi i förkunnelse och erfarenhet. (Knut Svensson ”En för alla” s 47)

(Sydvästra Småland: Sunnerbo härad) En högst ovanlig händelse inträffade i X. församling af Sunnerbo härad, omtalar Sm(ålands) P(osten). Under det tjänstgörande pastor B. förrättade altartjänsten, hade en dufva på ett eller annat sätt kommit in i kyrkan, där hon till åhörarnas stora förvåning flög fram och tog plats på pastorns hufvud. Efter att tre gånger hafva blifvit afvisad, gjorde hon ett fjärde försök och satte sig på pastorns axel, då denne grep henne och på lämpligt sätt förpassade henne ur kyrkan ut i det fria. (Jönköpings-Posten 1900-09-17 "Dufva på tjänstgörande pastors hufvud")

(Hovslätt: Hökhults backar) En tid (i slutet av 1800-talet) hade Albert och jag duvor. Buren med fluster var på norra gaveln och vägen dit flera gånger om dan gick via svinhustaket. Jag minnes, att jag därvid föll ned ibland de hemska nässlorna, och då blev det tjut, ty de brändes vidrigt. Från svinhustaket var det ett steg, nära nog i luften, och när man svingade sig över där kunde det hända att man slant och föll bums i marken mitt bland nässlorna. Det var roligt att ha duvor. Jag minnes så väl de första duvorna. De måste vara i buren några månader så de blev hemvana och råkade hem, när man släppte ut dem på flykt. Den gången vi släppte ut, en vacker sommardag, har fäst sig i minnet. Vi öppnade flustret vid 9-tiden på morron, och de gav genast sin frihetskänsla tillkänna och flög bortåt Hökhults backar. Det dröjde innan de kom åter, och vi började misströsta att få se dem igen och var mycket sorgsna. Men vid 12-tiden kom de åter och flög in i flustret, och välkomstglädjen var stor. (Britta Linnman "Oskar Ängfors berättar barndomsminnen" s 32)

(Jönköping: Sandseryd) En judes dop. Man är här wisserligen wan att se om söndagsförmiddagarne en betydande mängd personer från staden (Jönköping) begifwa sig å wäg både åkande och gående till Sandseryds kyrka för att öfwerwara gudstjensten derstädes, men så mycket folk och så tidigt i rörelse dit som sistlidne söndag hafwa endast de wackraste söndagarne i somras kunnat uppwisa något jemförligt med. Det erbjöds ock då något särskilt lockande enär en till tron på Kristus omwänd jude skulle i nämnda kyrka upptagas till medlem af Kristi församling. Redan kl. 9 på morgonen war kyrkan till trängsel uppfyld af menniskor, så att en fri plats i koret för juden och hans åtta faddrar icke kunde utan möda beredas. . . . Efter dopaktens förrättande, som war af den hjertegripande natur, att såwäl witnena som många andra woro djupt rörda, begingo den döpte jemte sina faddrar och flera af de närvarande den heliga nattwarden, hwarefter högmessogudstjensten begynte. På ett märkbart sätt synes så wäl derunder som isynnerhet under dopakten Guds heliga Ande wara wälsignande tillstädes. (Jönköpings-Posten 1878-01-05 "En judes dop")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jesus tar själv emot Johannesdopet, vilket innebär att han håller med Johannes om behovet av omvändelse för Israel och vill vara en del av denna nödvändiga förberedelse för den annalkande domen. (Bengt Holmberg "Den historiske Jesus" s 159; författaren född år 1942, år 2000-2007 professor i Nya testamentets exegetik i Lund, Sverige)

Ett ord som återkommer 41 gånger i Johannesevangeliet är det lilla ordet "meno" - "förbli", ofta i Bibel 2000 översatt med "stanna" eller "bli kvar". I Septuaginta används ordet för att uttrycka hur Gud förblir när allt mänskligt förändras och förgås (t ex Ps 102:13; 111:10; 117:2). Denna användning kan mycket väl ligga bakom Johannes sätt att utnyttja ordet. (Anders Sjöberg "Vem är den mannen? - En guide till evangelierna" s 156)

För att tolka pingströrelsens syn på andedopet kan den amerikanske pingstteologen John Wyckoff's kategorisering (1995) vara till hjälp. ... Den första meningsriktningen menar att andedopet tillhör den kristna initiationen och att inget speciellt tecken är knutet just till andedopet. Till denna grupp kan räknas både katolska kyrkan, ortodoxa kyrkan och stora delar av de reformatoriska kyrkorna. ... Det måste också noteras att skillnaderna är stora mellan olika företrädare för denna syn. Den andra riktningen menar att andedopet tillhör den kristna initiationen och att något tecken är specifikt knutet till andedopet. Detta synsätt omfattas inte av stora grupper. Den tydligaste exponenten för denna syn är United Pentecostal Church som har en så kallad ”oneness” syn på treenigheten. Den tredje riktningen menar att andedopet är en separat erfarenhet men inget speciellt tecken är knutet just till andedopet. Till denna grupp kan man räkna stora delar av metodismen. ... Den fjärde riktningen menar att andedopet är en separat erfarenhet och att något tecken är specifikt knutet till andedopet. De tydligaste exponenterna för denna hållning är de klassiska pingstsamfunden, särskilt de amerikanska. ... (C.K.) Barrett säger just att tungotalet är det vanliga och naturliga tecknet på andedopet både i erfarenheten och i Bibelns undervisning, men medger att det kan finnas undantag. ... Sammanfattningsvis kan konstateras att (den tidiga) pingströrelsen betraktade andedopet som en separat erfarenhet skild från frälsningen och att det bekräftades av ett specifikt tecken som i normalfallet uppfattades vara tungotalet. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 120-121,123,126-127; C.K. Barrett född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

(Nordamerika, England, Tyskland, Chile) Den lära som ger pingstvännerna deras särprägel är tron på "dopet i den heliga Anden", en individuell upplevelse av Gud som anses förhöja och stärka det kristna livet. Många pingstvänner anser att tungomålstalandet är det "inledande fysiska uttrycket" för detta möte med Gud. Denna uppfattning delas av nästan alla nordamerikanska pingstvänner men inte av Elim Pentecostals i England, Mühlheim-Ruhr-gruppen i Tyskland eller av Methodist-Pingskyrkan i Chile. (Russell P. Spittler "Barn av tjugonde århundradet" s 78-79; författaren professor i Nya testamentet, dekanus för Academic Systems vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angeles i USA)

Den modala partikeln “an” skiftar delvis i betydelse beroende på de satskonstruktioner den står i. Grundbetydelsen torde kunna anges med uttryck som ”under vissa omständigheter”, ”i vissa fall”, ”väl”. ... NT-81 utelämnar ordet. (Studiebibeln V:104)

Dopet i den helige Ande är icke i första hand ämnat att göra de troende lyckliga, ej heller heliga, utan att göra dem nyttiga. På varje ställe i bibeln där resultaten av dopet i den helige Ande nämnas sättas de i förbindelse med vittnesbördet och tjänsten. Dopet i den helige Ande står icke i någon direkt förbindelse med rening från synd. Det har att göra med gåvor till tjänst hellre än med karaktärsegenskaper. (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 280; författaren född år 1856 i Hoboken, New Jersey, USA)

Mer än ett liv som bara är livsexistens: hjärta, lungor, tarmar, kön. Det är inte nog. Det finns andra och mäktigare behov, som aldrig kroppen förmår mätta. Min själ är tomhet, betryck och ångest. Den kräver sitt liv bortom stundens och blodets nyck. Frälsning – var och av vad? ... Dikt – skulle den kunna hjälpa? Mot orent blod, mot själens förgiftning, mot döden i njuren (ligger insydd i kroppen som ett lik i säck), mot husbocken i skelettet. Dikten är som jag själv villrådig och vankelmodig. Dikten förvandlar allt till en fråga om ord. Det är fråga om annat. Jag fordrar: rening till liv. (Staffan Larsson "Dialys in vivo" s 49; 1951)


ca 1950 - ca 1900

(Rwanda och Burundi nordväst om Tanzania i Östafrika; Brasilien) (Ett) stort pingstmissionsområde blev de forna tyska och belgiska kolonierna Rwanda och Burundi. Liksom Brasilien betraktades dessa som helkatolska. Pingstmissionen i södra Burundi började 1935 och år 2000 fanns 600 000 pingstvänner. Andedopet ansågs här, liksom i det av afrikansk spiritualitet influerade Brasilien, vara ett skydd mot onda andemakter. (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 363)

(Norge) Pingstvännerna äro revolutionära i förhållande till andra missionsvänner. Deras sätt att arbeta är helt olika all tidigare norsk praxis. Man måste ställa om sina tankar och invanda begrepp för att förstå och värdera den insats, som de på sitt sätt göra. Man kan tryggt säga, att pingstmissionen har sprungit fram ur en av de märkligaste rörelserna i Norge. Struktur och former äro nya och extrema. Alla kyrkliga traditioner ha kastats överbord. Lekmanna principen har förts till sin yttersta konsekvens, man och kvinna stå lika. Kallelse och gåva betonas starkt, men andedopet är kardinalpunkten. ... För att denna stora frihet inte skall leda till oordning, svammel och oklarhet har man infört gemensamma möten och konferenser. T.ex. alla församlingar, som stödja kinamissionärer, komma tillsammans på ett ställe till rådplägning. ... Utan att förbinda sig till en viss organisation skapar livet självt former för sammanhållning och samarbete både ute och hemma. (Nordisk Missionshistoria s 293-294; Emil Birkeli: Norges yttre mission; författaren född år 1877 i Hurum sydväst om Oslo i Norge)

Lektionen (med den svenske baptistpastorn och missionsledaren John Ongman som lärare) behandlade ”Bibelns grundsanningar”. Det märktes, att det var lärarens älsklingsämne. ... Med skriftord tolkades skriftord, och inför det fingo olika invändningar tystna. ... Mot slutet av lektionen kom vår lärare att stanna inför Apg 2:38. Han fäste vår uppmärksamhet på de tre betydelsefulla sanningar, som där möta oss, och påpekade betydelsen av att taga allt Guds ord med i förkunnelsen. ”Det var en skara människor, som fingo syn på den första sanningen om sinnesändring = omvändelse. Men de ansågo detta vara tillräckligt, därför stannade de där, och så bildades ett samfund på grundval av den första sanningen i det nämnda bibelordet. Sedan kom det en skara människor, som väl upplevat den första sanningen men även fått sina ögon öppnade för dopets betydelse; så bildades ännu ett samfund. Sedan kom ytterligare en skara, som fått klarhet även över den tredje sanningen – sanningen om Anden och Andens dop. Om alltsammans tagits med från början, hade det ej behövt bli så många samfund. Men en riktig baptist tar allt Guds ord med. Om vi gör det, kan ingen sedan komma och ta något ytterligare.” Ungefär så föllo orden för den åldrige gudsmannen. Nu höres klockan ringa i korridoren – lektionen är slut. Jag ser än för min inre blick den vördade gestalten, när han reser sig och sakta går mot dörren, under det han ännu en gång ger eftertryck åt sina ord: ”Bliv riktiga baptister!” Så öppnas dörren, och den majestätiska gestalten försvinner - -. Ingen kunde ana, att det var sista gången vi sågo honom i detta livet. (Ongman-minnen; Mauritz Svensson: Den sista lektionen)

Andedopet är ej resultatet av något kraftprov från vår sida, utan det är något, som kommer ovanifrån, något som Gud skänker. Det står: ”I skolen såsom gåva undfå den Helige Ande.” Tack och lov! (Lewi Pethrus ”På Bibelns mark – Vinden blåser vart den vill” s 36)

(Sverige: Göteborg, Växjö) I äldsteveckan i Göteborg sistlidna februari berättade en av deltagarna, broder Ståhl från Växjö, en intressant tilldragelse vid ett prästmöte i Växjö under förra sommaren (1933). . . . Broder Ståhl fick nu framträda och redogöra för pingstvännernas nattvardsfirande. . . . Då broder Ståhl slutat, sade biskopen (Sam. Stadener) till honom, att han även kunde låta dem få höra något om andedopet. . . . De närvarande prästmännen syntes gripna av det enkla vittnesbördet, och biskopen yttrade ungefär följande: "Ja, (Martin) Luther säger: 'där syndernas förlåtelse är, där är ock liv och salighet.' Vi ha väl syndernas förlåtelse och liv ibland oss inom statskyrkan, men var är saligheten? Den synes pingstvännerna däremot äga." Ja, han frågade med eftertryck, var saligheten funnes inom kyrkan. (G.E. Söderholm "Prästerna och pingstväckelsen" s 82-83; Evangelisk Tidskrift 1934:3 - mars; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Norge: Volda söder om Ålesund) En morgon (på studentmötet i Volda i Nord-Norge omkring 1930) satt jag och ... förstrött lyssnade till ett föredrag. Då lösgjorde sig plötsligt några ord ur föredraget och nådde rakt in i min själ: ”Borde inte du också öppna ditt hjärta för Gud – och bli en kristen?” ... Jag riktade orden – formade i en viskning – rakt ut i luften: ”Hjälp mig, Gud!!!” ... Det var precis, som om en osynlig hand började vända blad i mitt inre. ... Steg för steg erkände jag och bad om förlåtelse. ... Till slut var botten nådd, och handen stannade. Men då var jag också totalt förkrossad och tillintetgjord. Då grät jag över mig själv och var fullt uppriktig, då jag undrade, om det alls fanns hjälp för en sådan syndare, som jag aldrig anat att jag var. Och jag bad, att Gud skulle förbarma sig över mig och ta hand om mig. Så blev jag tyst. Jag hade ingenting att tillägga, tänkte inte på något särskilt utan var bara stilla och fylld av sorg. Det var då, det skedde. Då hände någonting för mig fullständigt oväntat. Det kom som en överraskning, något som jag aldrig läst om, aldrig hört om. Ett ljussken blänkte till i mörkret. Och strax därpå erfor jag något, som liknade en oerhörd elektrisk stöt. En ström av ljuskraft kom över mitt huvud och gick – fysiskt klart förnimbart – genom hela min varelse. Det tog bara några sekunder. Men när det hade skett, började jag prisa Herren med ord, som jag aldrig förr hade tagit i min mun. En jubelsång över frälsningen vällde fram inom mig och jag lyftes in i Guds verklighets värld. De enda konkreta ord jag nu minns från den stunden är vad jag till slut utbrast: ”Herre, håll igen, annars brister jag av jubel!” (Margareta Malmgren ”Det oväntade” s 115-118)

Sverige: Gotska Sandön (Fyrmästare) Karl Bourgström är mannen som givit mig stoffet och jag hälsar hans skugga. Jag skall vallfärda till hans grav och vill till min levnads slut minnas hans goda själ, hans vackra leende, hans fiol och visor och hans kärlek till sin ö. Måtte hans ande ständigt sväva över paradiset! (Albert Engström "Gotska Sandön" s 214)

Dopet i den helige Ande liknar vattendopet däri, att hela varelsen beröres. Man sänks ner i Andens väsen. ... Uttrycket "dop i den helige Ande" betecknar således icke blott en erfarenhet utan ett tillstånd, i vilket den andedöpte blivit införsatt, i vilket han hädanefter skall leva och verka. (John Ongman "Dopet i den helige Ande" s 455)

En total överlåtelse till Gud betonas av (både Lewi Pethrus och C.K. Barrett) som avgörande för mottagandet av andedopet. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 118; C.K. Barrett född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

(Sverige) Söndagen den 14 d:s hade vi åter en stor högtidsdag, möte med dopförrättning här, då liksom förra gången sju lyckliga själar nedsteg med Jesus i dopets grav. En ännu större människoskara än förra gången hade nu samlats. God stillhet rådde under hela mötet. (...) Men ännu underbarare blev det på eftermötet, då vi fått hälsa de nydöpta välkomna till Herrens bord och genom händers påläggning bedja om infriandet av Faderns löfte över dem. O, vilket under för dem, som icke förut sett detta löfte infrias, då Jesus verkligen kom och döpte flera av dem i sin Helige Ande efter sitt ord. Det är ej gott att säga, huru många som Herren satte tecknet på, då Andens ström kom. Den kom som en väldig havsvåg, så att det blev lovprisning med starkt rop, på samma gång som det blev bön och tårar hos dem, som längta efter att få samma underbara kraft. Det blev ett sådant brus, att ingen kan beskriva det. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 225; citat Evangelii Härold 1918, s 119, S.A. Lindbom.)

(Amerika: Topeka väster om Kansas City i USA) Mot slutet av förra och början av nuvarande sekel (1900-talet) växte det bland krisna som påverkats av olika andliga förnyelse- och väckelserörelser fram en längtan efter en innerligare upplevelse av Gud. En del "helgelsegrupper" talade om möjligheten av att uppleva en fullständig helgelse, något som då ibland kallades andedop; andra talade om en "andra välsignelse". Vissa ledare och evangelister förkunnade ett dop i den heliga Anden, som innebar att den troende efter sin omvändelse ikläddes kraft till tjänst för Kristus. . . . Det var mot denna bakgrund som pingströrelsen uppstod i Amerika omkring sekelskiftet. En avgörande händelse inträffade vid Bethel Bible College (i Topeka) i Kansas på nyårsdagen 1901, då en av eleverna fick en stark andlig upplevelse och började tala med tungor. Flera av de närvarande fick sedan samma upplevelse. . . . Andedopet betraktas som ett tecken på att den troende får kraft att effektivt vittna om sin tro. (Julian Ward "Pingströrelsen" s 455; författaren präst, studierektor, Elim Bible College, Capel sydväst om London i sydöstra England)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I synen tedde sig dufvan för Johannes, såsom stannade hon sväfvande över Jesu hufvud. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 404)

(Israel: Caesarea söder om Haifa) Om aftnarna satt (Kristus) ofta på brunnskanten utanför krukomakarens hus (i Caesarea) och kastade bröd åt hundarna och duvorna. Hundarna voro den tiden mycket skygga, men duvorna blevo slutligen så tama, att de slogo ned på hans huvud och axlar till dess han satt som i en gloria av små vita flaxande vingar. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 53; Betlehem)

(Sverige: Göteborg; Amerika) Den amerikanske metodistpastorn W.E. Boardman ... gav fart åt (väckelse- och helgelseförkunnelsen i Sverige). Ett fem månaders besök här i landet 1880 liksom också hans skrifter markerade själva upptakten. (E.W.) Wretlind skrev till (P.) Waldenström i november 1881, att det i Göteborg blivit ett frågande, vem som fått och icke fått den ”fulla välsignelsen” – ”detta dop av den Helige Ande”, alldeles såsom kristna annars pläga fråga, vem som blivit född på nytt. Gärna får man kalla detta ett ”nytt andedop”, tillägger Wretlind, men han var rädd, att det skulle bli två grupper bland de kristna, de som fått och de som icke fått ”andedopet”. Boardmans förnämsta böcker, In the Power of the Spirit och The Higher Christian Life översättes till svenska 1881 och 1882. (Gunnar Westin "Den kristna friförsamlingen i Norden" s 141; Friförsamlingsrörelsen 1860-1905; W.E. Boardman född år 1810 i Smithsborough, New York, USA)

Jesus, den välsignade kvinnans säd, var utan tvivel ren redan då han döptes av Johannes, men han ville ändå visa med sitt exempel, att dopet är nödvändigt för alla. ... (Den heliga duvan) kommer från den öppnade himlen till dem som bedrövade bekänner sina synder. ... Åt dem ger denna heliga fågel det saliga hoppet, att om de ännu väntar tålmodigt några dagar, så får de snart bo i det nya landet där det röda vinträdet växer, vars frukter de får äta i Guds paradis. ... I detta hopp väntar vi på dig till dess att den sol går upp, som lyser över huvudena i midsommartid. ... Be att den heliga duvan alltid må bära olivlöv i sin mun till er i arken, till dess att Sions bergs ljuva höjder börjar lysa, då syndafloden för alltid torkat ut ... (och ni) snart får komma från denna världens svallande hav till Sions berg, där evighetsblomstren lyser i stora mängder. Där får ni glädja er och sjunga lovsånger med paradisets fåglar till Gud och Lammet nu och för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 318,323 i predikan vid 1850-talets början och 1859 över Matt 3:13-17)

Många har i sanning blivit döpta med vatten, men inte många har ännu blivit döpta med Helig Ande och eld. ... Be därför alla ni, som genom Johannes dop döpts till sann bot och bättring, att ni skulle bli döpta med Helig Ande och eld, så att ni skulle bli delaktiga av Guds barns rättighet, och att ni med de utvalda barnens ande skulle kunna ropa: ”Abba käre Fader.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 143 i predikan 1851 över Matt 3:1-2,5-6)

Du (Frans Michel Franzén) är frommare, böjligare, bättre än jag: troligtvis blir derföre din bana fredligare. Lycka dertill! Må himlen öppna sig öfver dig och dufvan öfverskugga dig med sina vingar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 226; brev från Östrabo i Växjö den ? januari 1832 till Frans Michael Franzén)

I allmänhet ligger det hos (Frans Michael Franzén) alltid något poetiskt och sjelfständigt i sjelfva grundidén, ehuru utförandet stundom kan vara vårdslösadt och sväfvande inpå gränsen af det matta. En smula mera kraftyttring skulle kanske ej skada; men det är icke för sin styrka, utan för sin fromhet och oskuld, som dufvan berömmes. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825 s 277; brev från Lund den 27 juli 1825 till Isac Reinhold Blom)

Duvan, men icke en örn, svävade över Jordan. (Esaias Tegnér "Duvan, men icke en örn" s 12)

(Sverige: Falun) I ett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes (den svenske professorn och biskopen i Skara stift) Jesper Svedberg år 1653. ... Vid tolv års ålder hade Svedberg en dröm, som också brände sig in i hans medvetande. ... I sin biografi förtäljer han följande: "Vid min ålders trettonde år syntes jag mig om en nattetid vara på en viss hög ort, som var vid och härlig. Där voro två stora hus eller våningar, emellan dem en liten gång såsom en förstuga. Där uti innersta vrån voro dörrar, en till var våning. Där stod ett kar, uppfyllt med ljumt vatten. Och Guds son stod vid karet. Och ganska mycket folk skulle ställa sig därin, både små och stora. Vilka Frälsaren ville hava till det härliga rummet eller våningen, som var på högra sidan, dem tvådde han och släppte dem in. Men de andra drev han otvagna ifrån sig till det andra rummet, som var på vänstra handen. ... Jag suckade innerliga, där jag stod, och bad Gud troligen och hjärtligen, att Gud för Jesu Kristi pino och döds skull ville göra mig värdigan att komma ibland de utvaldas tal. Vilket ock med mitt hjärtas obeskrivliga fägnad skedde. Min allrakäraste Jesus och Frälsare tog mig, tvådde mig och släppte in mig i den himmelska salen, som hög och mäkta lång var, jämväl ljus och klart skinande." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 269-271)

Det hände när Herren hade stigit upp ur vattnet att den heliga Andes hela källa kom ned och vilade över honom och sade till honom: ”Min son, i alla profeterna väntade jag att du skulle komma så att jag fick vila i dig. Ty du är min vila. Du är min förstfödde son som härskar i evighet.” (Bertil Gärtner "Apokryferna till Nya Testamentet" s 15; Hebréerevangeliet; författaren född år 1924 i Göteborg; år 1963-1965 tillförordnad professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala, år 1965-1969 i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Princeton sydväst om New York i USA)


Att avrunda med:

(Sverige: Malmö) I en buss på väg till Malmö för att hälsa på kristna vänner i november 1970 läste jag ett evangelium och fick då helt klart för mej att jag behövde bli döpt. Jag upplevde behov av att bli döpt särskilt efter vad jag sysslat med, men då Svenska kyrkan inte hade en dopfunt stor nog för det dop jag längtade efter att få begrava mitt gamla liv i, ville jag kombinera min Israel-längtan med ett dop i Jordanfloden, av, som jag hoppades, någon ”urkristen”. ”Gör sinnesändring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse, då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande.” Jesus själv gav mej den fredagskvällen det dop jag behövde, då jag fick ta emot den helige Ande som representerar Jesus i mitt liv. ”Alla de som drivas av Guds Ande, de äro Guds barn.” Dagen efter döptes jag i Centrumkyrkans lilla sal, som ännu inte hade varit använd. ... Man (hade berättat) för mej om tron på Jesus och jag minns att jag grät och sa: ”Tron har jag, men kraften ...”. ”Då är det Andens dop du behöver.” Jag hade ingen aning om vad det var, visste bara att jag ville tillhöra Jesus och bli tvättad ren i dopet. Vi bad och ett främmande, stammande språk, mest liknande barnspråk, kom uppbubblande över mina läppar, som vatten ur ett nyupptäckt källsprång. ... Jag fick uppleva i all stillsamhet hur en kraft ovanifrån strömmade in som ett starkt ljussken i mitt inre. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 155-156)


Sångarna:

Du (= Helge Ande) är nådig, mild, saktmodig, Som en dufva, men du flyr Bort från den, som öfvermodig Ej sitt onda sinne styr. Gif mig dygdens stilla fröjd, Gör mig tålig och förnöjd, Att jag ej min nästa hatar, Eller det, du älskar, ratar. (P Gerhardt-H Spegel: Psalm 136:7)

Kom, helge ande, dufva ren, Och lys oss med din klarhets sken. Att ljuset af din helga nåd Må leda oss i råd och dåd! (S Browne – Erik Nyström: Sång 103:1)

Helige Ande, som i sanning leder, Himmelska duva, sänk i dag dig neder, Helga, välsigna varje själ, som beder. Amen, ja amen. (JT Jacobsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 28:3; jfr Psalmer och Sånger 20:3)

Du levande hopp, Som stiger förnyat ur dopkällan opp, O giv mig de vingar, som Anden dig gav, Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, Dit bort där Guds sol lyser evig och stark På paradismark. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:5; jfr Psalmer och Sånger 258:5)

Kom, Helige Ande, från höjden, kom ned, Ty världen är andelös vorden. Dig sänk som i skapelsens morgon och bred Ånyo ditt välde kring jorden. Kom, Helige Ande, från höjden. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 510:1; jfr Psalmer och Sånger 286:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Det dop som utfördes av Johannes var ett vattendop som syftade till 1) sinnesändring, 2) tro på (och vid Andens givande ”tro in i”) Jesus 3) syndernas (missarnas av Guds mål) förlåtelse och syskonskap med Jesus och hans lärjungar genom det vattendop som utfördes (och utförs) av dessa, 4) tidsålderslångt liv genom Jesu Kristi andedop, 5) ömsesidig, fruktbärande vänskap i Jesus Kristus och 6) ett evigt skådande av Hans ansikte i ett nytt Jerusalem.

Johannes Döparen bekänner, att han skådar samma sak som Jesus. Jämför Mark 1:10.

Jämför också Genesis Rabbah II:IV över 1 Mos 1:2: "’Guds Ande svävar’ syftar på Messias' Ande i överensstämmelse med följande vers i Skriften: 'Och Guds Ande skall komma till vila emot honom' (Jes 11:2)."


Paulus sade till de troende i Rom: "Den som är en jude i det gömda (har) ett hjärtas omskärelse i ande, inte (i) bokstav (och har) 'lovet på'/lovprisningen inte ut ur/av människor emellertid/utan ut ur/av Gud." (Rom 2:29)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom * (א,*א) för att om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, vi må ha klarspråk/frimodighet och ej (behöva) dras skam över från Honom ’i Hans varande vid sidan av’/’vid Hans ankomst’. (1 Joh 2:27-28)

Det här är det löfte (א,*א) (om att avlas ut ur/av Gud som) ni hörde från en början, för att ni må välkomna varandra. (1 Joh 3:11)

Ingen har någonsin betraktat (och betraktar) Gud. Om vi – alltefter omständigheterna – må välkomna varandra, stannar Gud i oss, och Hans välkomnande har gjorts (och görs) fullkomligt i oss. I det här har vi kunskap, att vi stannar i Honom och Han själv i oss, eftersom Han har givit (och ger) oss ut ur/av Sin Ande. (1 Joh 4:12-13)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen, eftersom tre är de som är vittnen, Anden och vattnet och blodet, och de tre är ‘in i det (som är) ett’/’till ett’. (1 Joh 5:6-8)


Grekiska ord:

(h)agios (helig) (i Synoptikerna, Joh, Apg, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna) Joh 1:33; Apg 1:5; 2:38; 8:15; 1 Joh 2:20 – Tobit 8:15(BA); 11:14; 12:15(BA); Judit 4:12-13; 8:21,24; 9:8; 16:20; 1 Mack 1:15,63; 2:7,12; 3:43,58-59; 4:36,41,43,48-49; 6:18,54; 9:54; 10:21,31,39,42,44; 11:37; 12:9; 13:3,6; 14:15,29,31,36,43; 15:7; 2 Mack 1:7,12,29; 2:18; 3:1; 5:15,25; 6:23,28,30; 8:17; 9:14,16; 14:3,31,36; 15:14,16-17,24,32; Salomos Vishet 1:5; 5:5; 7:22; 9:8,10,17; 10:10,20; 11:1; 12:3; 17:2; Syr 4:14; 23:9; 24:10; 26:17; 42:17; 43:10; 45:2,6,10,15,24; 47:8,10; 48:20; 49:12; 50:11; Baruk 2:16; 4:22,37; 5:5; Susanna v 45(Theod); Asarjas bön v 5,12; De tre männens lovsång v 29-30. Matt 1:18,20; 3:11; 4:5; 7:6; 12:32; 24:15; 25:31; 27:52-53; 28:19; Mark 1:8,24; 3:29; 6:20; 8:38; 12:36; 13:11; Luk 1:15,35,41,49,67,70,72; 2:23,25-26; 3:16,22; 4:1,34; 9:26; 10:21; 11:13; 12:10,12; Joh 6:69; 14:26; 17:11; 20:22. Apg 1:2,8,16; 2:4,33; 3:14,21; 4:8,25,27,30-31; 5:3,32; 6:5,13; 7:33,51,55; 8:17,19; 9:13,17,31-32,41; 10:22,38,44-45,47; 11:15-16,24; 13:2,4,9,52; 15:8,28; 16:6; 19:2,6; 20:23,28; 21:11,28; 26:10; 28:25; Upp 1:1(א*); Upp 3:7; 4:8; 5:8; 6:10; 8:3-4; 11:2,18; 13:7,10; 14:10,12; 16:6; 17:6; 18:20,24; 19:8; 20:6,9; 21:2,10; 22:11,19,21(א,*א).

an (det är svårt att översätta denna partikel med ett enda svenskt ord; i den här översättningen återges den med uttrycket “alltefter omständigheterna”) (Joh, 1-3 Joh, Upp + exempel i Apokryferna, övriga NT) Mark 3:25,35; Joh 1:33 – Ester 3:13c(B3); Tobit 7:11(12)(BA); Judit 11:2,15; 1 Mack 15:9; Salomos Vishet 11:25; Syr 25:3; Baruk 3:13. Matt 2:13; 5:26; 10:11; 11:21; 12:7; 25:27; Luk 1:62; 2:26,35; 6:11; 7:39; 9:27,46; 13:25; 17:6; 19:23; Joh 2:5; 4:10; 5:19,46; 8:19,42; 9:41; 11:21-22,32; 13:20,24; 14:13,28; 15:16,19; 16:23; 18:30,36; 20:23. Apg 2:39,45; 3:20; 4:35; 5:24; 8:31; 15:17; 17:18; 23:35; 26:29; Rom 3:4; 9:29; 15:24; 1 Kor 2:8; 11:27,31,34; 12:2; 2 Kor 3:15; 10:9; Gal 1:10; 3:21; Fil 2:23; Hebr 4:8; 8:4,7; Jak 5:7(א,*א); I Joh 2:5,19; 3:17; Upp 2:25; 14:4.

katabainô (stiga ned) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 2:10; Matt 3:16; Joh 1:32-33; Apg 8:15; 10:11 - Tobit 3:17; 6:2(3); Judit 2:27; 3:6; 6:14; 10:2,10,15; 14:2; 1 Mack 10:71; 16:14; Syr 35:15(18); 50:20; Baruk 3:19. Matt 7:25,27; 8:1; 14:29; 17:9; 24:17; 27:40,42; 28:2; Mark 1:10; 3:22; 9:9; 13:15; 15:30,32; Luk 2:51; 3:22; 6:17; 8:23; 9:54; 10:30-31; 17:31; 18:14; 19:5-6; 22:44; Joh 1:51; 2:12; 3:13; 4:47,49,51; 5:7; 6:16,33,38,41-42,50-51,58. Apg 7:15,34; 8:26,38; 10:20-21; 11:5; 14:11,25; 16:8; 18:22; 20:10; 23:10; 24:1,22; 25:6-7; Rom 10:7; Ef 4:9-10; 1 Thess 4:16; Jak 1:17; Upp 3:12; 10:1; 12:12; 13:13; 16:21; 18:1; 20:1,9; 21,2,10.

menô (stanna) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:11; Mark 1:10(א,* א); Joh 1:32-33; 1 Joh 2:27; 4:12-13 – Tobit 8:20; 10:8(9); Judit 7:5,20; 8:7; 11:17; 1 Mack 11:40; 15:7; 2 Mack 7:30; 8:1; Salomos Vishet 7:27; 16:5; Syr 42:23; 44:13. Matt 11:23; 26:38; Mark 6:10; 14:34; Luk 1:56; 8:27; 9:4; 10:7; 19:5; 24:29; Joh 1:38-39; 2:12; 3:36; 4:40; 5:38; 6:27,56; 7:9; 8:31,35; 9:41; 10:40; 11:6,54; 12:24,34,46; 14:10,17,25; 15:4-7,9-10,16; 19:31; 21:22-23. Apg 5:4; 9:43; 16:15; 18:3,20; 20:5,23; 21:7-8; 27:31,41; 28:16; Rom 9:11; 1 Kor 3:14; 7:8,11,20,24,40; 13:13; 15:6; 2 Kor 3:11,14; 9:9; Fil 1:25; 1 Tim 2:15; 2 Tim 2:13; 3:14; 4:20; Hebr 7:24; 10:34; 13:14; 1 Petr 1:23,25; 1 Joh 2:6,10,14,17,19,24; 3:6,9,14-15,17,24; 4:15-16; 2 Joh v 2,9; Upp 17:10.

peristera (duva) (i NT + några exempel i GT) 1 Mos 8:9; Matt 3:16; Joh 1:32 – 1 Mos 8:8-12; 15:9; 3 Mos 1:14; Ps 55:6(7); Höga Visan 2:14; Matt 10:16; 21:12; Mark 1:10; 11:15; Luk 2:24; 3:22; Joh 2:14,16.


Ytterligare studier:

Jes 44:3; Joel 2:28-29; Matt 3:11; 12:18; 21:25; Luk 3:16; 4:18; Joh 1:26; 4:1-2; Apg 19:4-6; Upp 1:2; 8:13; 16:21; 20:14; 21:2.


Cornelius Bennema "Spirit-Baptism in the Fourth Gospel A Messianic Reading of John 1:33"; Biblica 84 (2003): 35-60.

L. Floor "The Lord and the Holy Spirit in the fourth Gospel"; Neotestamentica 2:1 (1968): 122-130.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.

E.A. Russell "The Holy Spirit in the Fourth Gospel. Some Observations."; Irish Biblical Studies 2.2 (1980): 84-94.

Walt Russel "The Holy Spirit's Ministry in the Fourth Gospel"; Grace Theological Journal 8.2 (1987): 227-239.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-22; 2010-02-16; 2013-03-15; avslutande version 2017-09-04)

Tillbaka till Start

1:34 Och jag har skådat (och skådar) och har varit (och är) vittne, att den här är Guds utvalde (P5,א*).

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och-jag har-skådat-(och-skådar) och har-varit-(och-är)-vittne att den-här är den utvalde '-ens guds'/gudens.


1883: Och jag har sett och vittnat, att denne är Guds Son.

1541(1703): Och jag såg det, och wittnade, att han är Guds Son.

LT 1974: ”Jag såg det hända med denne man, och därför kan jag vittna om att han är Guds Son.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Du är ett heligt folk för din Gud. Och Herren din Gud har utvalt dig att bli ett folk ’runt omkring från’/’mer än’ alla de nationer (som är) uppå jordens ansikte/yta." (5 Mos 14:2, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) skickade ut Mose, Sin slav, (och) Aron som Han hade utvalt.” (Ps 105:26, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, jag kastar/lägger in, in i Sions grundvalar, en dyrbar sten, en utvald, ädel topphörnsten in i dess grundvalar, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam." (Jes 28:16b, Grekiska GT).

(Gud sade:) "Du, Israel, Min pojke Jakob, som Jag har utvalt, en säd av Abraham, som Jag har välkomnat, som jag har tagit ’i stället för’/’parti för’ från/’bort från’ jordens utkanter och kallat dig ut ur dess utkikstorn och talat till dig: 'Du är Min pojke. Jag har utvalt dig och har inte helt och hållet lämnat dig i ’(en plats)’/sticket.'" (Jes 41:8-9, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ta ‘i stället för’/’parti för’ Min pojke Jakob: ’Israel, Min utvalde, Jag har tagit emot honom i riktning mot Min själ. Jag har gett Min Ande emot honom.’” (Jes 42:1a, Grekiska GT)

(Gud) har för Sin utvalda härkomst gjort glatt lynne i stället för tillintetgörande. (Ester 8:12tb/E21b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Och det blev/kom en röst ut ur molnet som sade: "Den här är Min Son, Den som är (och har varit) utvald, hör Honom." (Luk 9:35)

(Ledarna sade om Jesus:) “Är Den här Guds kristus/smorde, den utvalde?” (Luk 23:35b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

Guds utväljande når sin höjdpunkt i Kristus. Sonen valde inte själv att träda in i världen och bli människa. Vid de två tillfällen när Fadern vittnar inför världen om sin son – vid dopet i Jordan och på härlighetens berg – säger rösten från himlen: ”Du är min utvalde.” Utväljandet av Kristus, som sker för hela världens skull, utgör arketypen för Guds utväljande. Gud väljer ut någon, inte för att förkasta en annan, utan för att den enes utväljande skall bli till räddning för andra. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 253 i kommentar till Apg 16)

Gud utvalde sin egen son till frälsare åt de förtappade människorna. Utväljandet är ett utväljande i Kristus. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 460-461; kommentar till Ef 1:3-4; författaren född år 1908 i Drammen sydväst om Oslo i Norge)

I några handskrifter – däribland den äldsta vi har – (står det) ”Guds utvalde”. Det är möjligt att det är den ursprungliga lydelsen. Samma uttryck finns hos Jesaja (42:1) i det ord från Gud som ljöd också vid Jesu dop. Det skulle ha passat väl om Döparen använt det här. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 31)

(Polen: Warszawa) Vad som besvärade far mest av allt var Lulas fräckhet. Hur kunde någon så förhärdat ljuga en annan människa rätt upp i ansiktet? Han är ju i alla fall jude. ... Min bror, som hade börjat förirra sig från den judiska vägen, framförde argument som stödde hans egna synpunkter. "Eftersom judarna är det utvalda folket, dessa som i sina böner säger: 'Du har utvalt oss', hur kan det då finnas en sådan som Lula ibland dem?" "När en jude överger Toran blir han värre än en goj", svarade far. ... "Det enda vi har är vår Tora. Den skänker oss liv. Envar som inte tror på den är en Israels syndare." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 252-253; författaren född år 1902 i Leoncin nordväst om Warszawa i Polen)

(Den nyplatonska religionen) gaf de utvaldes plats åt tänkarne och asketerna, medan kristendomen ger de utvaldes rum åt enhvar, som i Kristi ande älska, lida och försaka. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 126; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige)

Forntiden uppskattade bättre än vår egen tid (i mitten af 1870-talet) den sedliga inflytelsen af lefvnadsteckningar öfver utmärkta människor. I sådana skildringar träder oss det historiska till mötes med full personlighet, med klappande hjärta, med lättfattliga lärdomar och lyftande föredömen. Men huru mången yngling genomgår icke nu sina läroår, utan att få veta mer än namnen på och några torra data om människor, som dock kunna sägas hafva varit kallade och utvalda till personligt umgänge med alla kommande släkten för att undervisa och höja dem. Det är som räddes man, att umgänget med det förflutnas store andar skulle hos de unge ingjuta ett idealare sinnelag och en ädlare hug, än vårt hvardagslif vore i stånd att bära. Oändligt många väckelser till ett högre lif gå härigenom förspillda. Det personligas inflytelse är omätlig. Själfva kristendomens segerkraft låg mindre i hans läror än i den bild af hans stiftare, som strålat för människornas ögon, och störst var denna kraft i de tider då lärans grundläggare ej var ryckt utanför det mänskligas råmärken, utan framstod i allt såsom "sina bröder lik", "dock utan synd". (Viktor Rydberg "Sokrates" s 533-534; rescension af C.J. Dahlbäcks bok "Sokrates, en tidsbild", Göteborgs Handelstidning 31 december 1873; författaren född den 18 december år 1828 i Jönköping, Sverige; BG Ask-kommentar: Andra uppgifter om bokens utgivning 1875 gör att recensionen av boken snarare kan ha publicerats detta år)

(Grekland: Delfi nordväst om Aten) De som hade med templet (i Delphi) att göra kom att tänka på mig när det behövdes en ny pythia däruppe. ... Jag blev egendomligt upprörd när jag fick höra om det. Utvald? Var jag utvald? Kallad upp till templet? Upp till gud? Utvald till hans redskap, till att sia hans ord, det som han ingav mig, uppfylld av hans ande, gripen av helig hänryckning? Jag? Jag utvald till det? ... Kunde sådant ske. Var jag utvald av honom, till hans tjänarinna, hans sierska, ville han tala ur min mun? Det var ofattbart, ett under. ... ... Utvald? Tänk om jag inte var utvald? Inte av gud utan bara av prästerna, de som kanske inte ens trodde på honom. Om det var sant som (kvinnan jag bodde hos) sa att de bara lurat till sig mig från mina fattiga, okunniga föräldrar för att de inte annars kunde få tag i någon? ... ... Jag var utvald av gud, jag var guds utvalda. Men jag var också utvald av det jordiska livet, av det vanliga människolivet till att leva det. Jag var utvald av kärleken, av en man som älskade mig och som jag ville äga. Jag var hans brud. Guds brud - och hans. (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 54-56,87,125)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

(Sverige: Nydala nordost om centralorten Värnamo) Det var en gång en planka av ek. Den var lång, stor och tung. ... I början av (19)60-talet skulle (Nydala) kyrkas tak läggas om och då behövdes kraftiga ekplankor. "Min" ekplanka kom med andra stora, tunga plankor till byggplatsen. Nu skulle den få komma till användning för kyrkan. Det blev inte så. ... Den dög inte till annat än soptippen. En snickare bad för plankan. Han bad att få den. Så hamnade den på hans loge. Åren gick, kanske 45 till 50 år. ... En dag behövde jag en stor ekplanka. Jag kontaktade en man som har olika sorters träslag uppsågade till bräder. Han hade dock inte en sån stor och bred och tjock (5 tum) som jag behövde. Men han kände till ekplankan på loggolvet och hjälpte mig att få hit den. ... Ett kvistmärke var upphöjt och sprucket, så det liknade en ros. Jag kom att tänka på julpsalmen "Det är en ros utsprungen". Med ens förstod jag vad det skulle bli av plankan. Ett altarkors till altaret i den medeltida delen av (Nydala) kyrka. ... Sprickorna är fyllda med guld. Det mörkbruna korsets fula, svarta sprickor lyser i all sin glans. Det fulaste i ekplankan är nu det vackraste. På påskdagen invigdes det. ... En människa kan också känna sig obehövd. Man duger inte till något. Sprickorna och knaggarna går inte att dölja. De är som öppna sår. Vi kan inte få bort dem, men de kan överklädas med förlåtelsens guld. Varför blev mitt liv så trasigt? Altarkorset i Nydala ger svaret: "Det som ingenting var utvalde Gud." (Eva Spångberg "En sann saga om en planka" s 42; BG Ask-kommentar: Jämför Jesaja 53)

"Kom igen nu, Harry", sa Hermione med plötslig otålighet. "Det är inte "quidditch" som är populärt, det är du! Du har aldrig varit mer intressant, och uppriktigt sagt har du aldrig varit mer omtyckt av tjejer. ... Nu vet ju alla att du talade sanning, eller hur? Hela trollkarlsvärlden måste medge att du hade rätt i att Voldemort var tillbaka och att du faktiskt har kämpat mot honom två gånger under de senaste åren och kommit undan båda gångerna. Och de kallar dig 'Den utvalde'." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 225; författaren född år 1965 i Yale nordost om Bristol i England)

Reformerta kristna har oftare än lutheranerna sett sig själva som Guds utvalda folk, i analogi till Israel i Gamla testamentet. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 318; Protestantisk kristendom)

Den religiösa revolutionen vill genomtränga världen med en ny religiös anda, vill helt omskapa den. ... Om den lyckas är inte avgörande för dess etiska värde; (värdet) beror på dess inre moraliska halt. Det var medvetandet om denna och om en mot den nya religiösa principen fientlig värld som lät profeterna tala om Israels utkorelse, om Israel som det folk som tog emot budskapet och så blev det utkorade folket med den höga uppgiften att föra budskapet ut över världen. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 11-12; författaren född år 1873 i Lissa-Leszno sydväst om Poznan i västra Polen)

(Tyskland) Tyskarnas övermod och självöverskattning gick dem i blodet. De såg sig som ett "utkorat folk", ett Guds älsklingsfolk med en väldig världsuppgift. Vad "utkorelsen" var visade sig snart: en överlägsen militarism i (ett) segerrikt (första) världskrig under 4 år, en hälsosam tukt för ententen. Därpå 4 månaders nederlag och älsklingsfolket ligger där slaget. ... Germaner kallar sig tyskarna, men de har skämt ut det namnet. En tysk (doktor E. Stilgebaur) som känner sitt folk, och som sett dess krig i dess rätta ljus har sagt: Vad Tyskland främst behöver, är att be Gud och människor om förlåtelse. O, Tysklands folk, du (Martin) Luthers folk, du (Johann) Arndts, (Paul) Gerhards och (Chistian) Schrivers folk, du (Johann Albrecht) Bengels, (Magnus Friedrich) Roos och (Johann tobias) Becks folk - sändebud har du haft från Gud såsom inget annat folk på jorden! ... O, Tysklands folk, hade du vunnit den seger du tänkt, då hade ditt högmod blivit obotligt. Tacka din Gud för hans hårda slag - det var alldeles icke för hårt! (N.P. Wetterlund "De två vilddjurstågen - och andra texter i världskrigets skugga" s 87-88; Vid första världskrigets slut 1918; Edward Stilgebauer född år 1868 i Frankfurt am Main; Martin Luther född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig; Johann Arndt född år 1555 i Ballenstedt sydväst om Magdeburg; Paul Gerhardt född år 1607 i Gräfenheinrichen vid Wittenberg norr om Lepzig; Christian Scriver född år 1629 i Rendsburg väster om Kiel; Johann Albrecht Bengel född år 1687 i Winnenden nordost om Stuttgart; Magnus Friedrich Roos född år 1727 i Sulz am Neckar sydväst om Stuttgart; Johann Tobias Beck född år 1804 i Balingen sydväst om Stuttgart

Sällsamma olyckors barn, ödesdigra passioners bärare, lifvets utvalda hade Silfverstååhlarne varit - Silfverstååhlarne af den biskopliga grenen. Ingen stor lycka och ingen stor smärta hade någonsin tvekat att stiga öfver tröskeln till deras hem. Och denna natt vet Carl Silfverstååhl att han är sina fäders värdige ättling och arftagare: en utkorad och särtecknad. (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 140)

Oäktingen - den af okända föräldrar födde - proletären och ungsocialisten, beväringsmannen 113 Samuelsson stod för Thure-Gabriel som en värdig like till hjältarna från finska kriget. ... Han hade blifvit gärningens och bragdens bärare - den utvalde. ... Men hvad var det som afgjorde om man var gärningens utvalde eller ej? ... Det som var bestämdt skulle ju ske, vare sig man ville eller ej. ... Handlingen skulle vara opersonlig och omedveten utan tanke på det egna jagets intressen: - endast i omedvetenhetens tecken blef den segerstark och betydelsefull. Var det så - eller var det icke så - och var ej Thure-Gabriel själf en effektsökande ärelysten människa? Nej, ropade blodet i hans ådror, nej och åter nej! Du är den utvalde. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 205,209-210,219)

(J.A.) Eklunds nationella engagemang börjar med unionsupplösningen 1905. Den var för honom ett både politiskt och moraliskt nederlag i den svenska historien. Ur detta växer en religiös tolkning av folket och nationen fram. Gud vill något inte endast med indivierna utan med folken. Gud vill "folkens frälsning". Denna tanke kopplas nu till det nationella, det egna folket. Sverige blir för Eklund ett av Gud utkorat folk. Förebilden fanns naturligtvis i Gamla testamentet, med Israel som det av Gud utvalda folket. Utkorelsen var inte förbehållen Israel då utan gällde också Sverige idag, Gud med det svenska folket. Gud har en särskild uppgift åt alla folk, och Eklund var övertygad om att det fanns en speciell uppgift för det svenska folket. I Guds utkorelse fanns kallelsen att verka inom den materiella och andliga kulturen och att föra ut detta till andra folk. Eklund hänvisar ofta till förebilder ur den svenska historien, till exempel Gustav II Adolfs deltagande i trettioåriga kriget som ett försvar för en rätt protestantism och lutherdom. Genom detta ingripande värnade kungen, enligt Eklund, också om germansk kultur. Evangeliskt och germanskt kunde sedan lätt förknippas med ett bestämt folkbegrepp. Denna kombination blev under 1930-talet problematisk också för Eklund. Det nationella och Guds utkorelsetanke kommer klart till uttryck i den psalm han skrev 1909. ... Kyrkan förenas med nationen och folket. Folkkyrkan blir "Fädernas kyrka" med den historietolkning han företräder. ... (Svenska kyrkan) är "Fädernas kyrka" där "Konung och folk sig förena". (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 29-30)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Sverige: Jönköping) Jag hoppas, att du dageligen läs i bibeln, äfvensom talar med Gud i allt och beder Honom hjelpa dig. Det gör Han gerna för sin käre Sons skull, ty han älskar oss i Kristus och har utvalt oss i Kristus, förrän han skapade werlden. Detta är en outsäglig Nåd. Och en stor Nåd, att du får wara i Fröken (Aurore Storckenfeldts) skola (i Jönköping). (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1874-10-23" s 24)

(Danjel) hade förebrått andra människor att de var tvivelstrogna, men nu hade han bett dem alla om förlåtelse. Han hade bett (sin hustru Inga-Lena) om förlåtelse, fast han aldrig hade gjort henne något annat än gott. Hennes käre make hade förr hållit sig för bättre än vanliga syndare, nu höll han sig för uslare än andra varelser. Han hade sagt henne, att det bara fanns en enda rättfärdig människa här på skeppet, och det var Ulrika i Västergöhl. Hon hade gått fri från ohyran, och hade undsluppit sjösjukan. Hon var utvald. Hundra gånger var hon beslagen med hor, och dock var hon utvald av Herren. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 381-382; Det kallades skeppssjukan)

(Sverige) Fanns det något som var heligt (i frihetstidens politiska liv>) så var det grundlagen eller regeringssättet. Det kan låta märkligt att tala om det som heligt, men det var i många bemärkelser omhuldat, försvarat och upphöjt på samma sätt som den lutherska religionen. Rikets invånare hade glädjen att bo i det svenska Israel - de var Guds utvalda folk. Under frihetstiden användes parallellen med det svenska Israel inte bara om fäderneslandet, utan också om själva det politiska systemet. Precis som det svenska folket var utvalt av Gud i religiös mening, var det utvalt i politiskt hänseende. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 20-22; Den politiska ortodoxin)

(Sverige, Ryssland) (Professorn i teologi vid Uppsala universitet Johannes) Rudbeckius blev ... av konungen utnämnd till hovpredikant. I den egenskapen var han konungen följaktig under både 1614 och 1615 års ryska fälttåg. ... Med förkärlek predikade han över Gamla testamentet, ty i Israels kamp mot filistéer och moabiter tyckte sig vårt folk denna tid igenkänna sig självt. Det "kände sig ett ögonblick", säger Schück, "såsom Guds utvalda folk, fåtaligt och omvärvt av mäktiga fiender men starkt genom sin tro på Herren Sebaoth." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 269; En storman i andens värld)

(Kung) Gustav Vasas valspråk löd: All makt är av Gud. I sina tal och brev framhåller han genomgående, att den Högste hade givit de krafter och de medel han behövde för att återupprätta Sverige och grunda sitt kungadöme. Ingen av hans rivaler om makten i landet har detta gudomliga stöd, han är den ende, den kallade, den utvalde, och därför har han rätt att begära svenska folkets förtroende och stöd för sin politik. . . . Men kungen ger Gud all äran för sitt verk: "Är något gott uträttat, då har Gud det gjort. Tacken honom därför."Och när han hade fyllt Eskils gemak med silverskatter, tagna från rikets fattiga sockenkyrkor, förklarade han att det var Gud själv som hade skänkt honom dessa rikedomar. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättade för folket. Andra delen." s 234-235)

(Den fransk-schweiziske reformatorn Jean Calvin) satte predestinationen i samband med Kristus och hans verk, för att mera klart visa att det är i Kristus som utväljandet äger rum. ... Såsom det är i honom som frälsningens löften finner sin borgensman, så är det i honom som utväljandet beseglas. ... ‘Om dem som Gud har utvalt som sina barn sägs det inte att han utvalde dem i sig själva, utan i hans Kristus, eftersom han inte kunde älska dem utom i honom och inte kunde hedra dem med sitt arv utan att först ha gjort dem till deltagare i honom.’ (F. Wendel s 268,274-275; Calvins teologiska lära; författaren född år 1905 i Strasbourg, Frankrike; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

Jesus Kristus, Guds son, som blivit människa och verklig för enskilda och för samhället, förändrade med sin närvaro allting. Endast i honom får människan (enligt Zwingli) frid och blir utvald till evigt liv. (Gabriel Mützenberg "Zwingli - Den förste av de reformerta teologerna" s 440; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Ulrich/Huldrych Zwingli född år 1484 i Wildhaus sydost om Zürich i nordöstra Schweiz)

(Frankrike: Clermont i Auvergne väster om Lyon; Palestina) Tanken på ett (korståg) kom först fram i nov. (1095) på synoden i Clermont i Auvergne. ... (Påfven) Urbanus II samlade alla klerker och lekmän på en slätt utanför staden, och där meddelade han frankernas "af Gud utvalda och älskade" folk de sorgliga underrättelserna från Palestina. Med vältaliga ord sökte han uppegga de käcka sönerna af de tappra fäderna till att bana sig väg till Jerusalem för att rycka från de otrogna den kungliga staden, det andra paradiset. ... Präster och lekmän täflade om att i påfvens händer aflägga löfte om deltagande i ett tåg till det Heliga landet, och jorsalafararen, biskop Adhémar af Puy, valdes såsom en andre Mose att gå i spetsen till det Förlofvade landet. ... Till alla Västerlandets biskopar utgingo apostoliska förmaningar att predika korset. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 716-717; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark; Urbanus II född cirka år 1035 i Chatillon-sur-Marne sydväst om Reims i Frankrike)


Sångarna:

Min vän av hjärtat har mig kär; Utkorad han bland tusen är; I oskuld vit, i marter röd, Han älskat in i korsets död. (F Engelke: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 61:4)

Hans kärlek och nåd ha ej gränser, och allt har för intet jag fått. Utkorad han är bland mång' tusen. – Om alla visste det blott! Visste alla det blott, visste alla det blott! En underbar Frälsare har jag. Om alla visste det blott! (CE Breck: Kristen Lovsång 1954 nr 62:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Bland alla jordens nationer är Israel Guds utvalda folk. Jesus är Israel i återställelsens tid. Alla som tror på Honom är i Honom utvalda till tidsålderslångt liv, som fullkomnas i det nya Jerusalem. Också andra personer/platser beskrivs som utvalda av Gud, till exempel Abram (Neh 9:7), Mose och Aron (4 Mos 16:5,7; Ps 105:26), Saul (1 Sam 10:24), David (2 Sam 6:21), Jerusalem (1 Kung 11:13), Sion (Ps 132:13), Salomo (1 Krön 28:6), Judas' (stam) (Ps 78:68), de tolv (Luk 6:13, Apg 1:2), Paulus (Apg 9:15).

Ändå är Jesus så mycket mer än vad som ligger i uttrycket ”Guds utvalde”. Han är ”Kristus, Guds Son” (jfr Joh 20:30-31) och Urbilden för den allra första människan (Joh 19:5,34).


Petrus sade: "Det omsluter/står i en skrift: 'Skåda, Jag sätter/lägger i Sion en sten, en topphörnsten, utvald och ädel/hedrad, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam.'" (1 Petr 2:6)


Grekiska ord:

eklektos (utvald) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 8:12tb(E21); Luk 23:35; Joh 1:34; 1 Petr 2:6 – Judit 2:15; 1 Mack 4:1; 15:26; 2 Mack 1:25; Salomos Vishet 3:9,14; 4:15; Syr 24:15; 46:1; 47:22; 49:6; Baruk 3:30; Matt 22:14; 24:22,24,31; Mark 13:20,22,27; Luk 18:7; Rom 8:33; 16:13; Kol 3:12; 1 Tim 5:21; 2 Tim 2:10; Tit 1:1; 1 Petr 1:1; 2:4,9; 2 Joh v 1,13; Upp 17:14.


Ytterligare studier: Matt 3:17; 17:5; Upp 1:2.

Jerome Murphy-O'Connor "John the Baptist and Jesus. History and Hypothesis."; New Testament Studies 36 (1990): 359-374.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-23; 2010-02-19; 2013-03-19; avslutande version 2017-09-05)

Tillbaka till Start

1:35-37 På den följande dagen stod (och hade ... stått) åter Johannes (där) och ut ur/av hans lärjungar två, och då han hade ‘sett i’/’fäst blicken på’ Jesus, då (Denne) vandrade omkring, säger han: "Skåda, Guds Lamm!" * (א*) De två lärjungarna hörde honom samtala, och de följde Jesus.

Ord för ord: 1:35 (12 ord i den grekiska texten) (På)-den på-följande-dag åter stod-(och-hade-stått) '-en Johannes'/Johannes och ut-ur '-nas lärjungars'/lärjungars hans två 1:36 (11 ord i den grekiska texten) och havande-sett-i '-en Jesus'/Jesus vandrande-omkring säger-(han): skåda '-et lamm'/lammet 'ens gud'/guds 1:37 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) hörde de två lärjungar hans samtalande och (de)-följde '-en Jesus'/Jesus.


1883: Dagen därefter stod Johannes åter där och två af hans lärjungar. Och han såg på Jesus, som kom gående, och sade: Se, Guds Lamm! Och de två lärjungarne hörde honom tala och följde Jesus.

1541(1703): Dagen derefter stod åter Johannes, och twå af hans lärjungar. Och som han fick se Jesum gå, sade han: Si, Guds Lamm. Och de två hans lärjungar hörde honom tala, och följde Jesus.

LT 1974: Följande dag kom Jesus förbi där Johannes stod med två av sina lärjungar. Johannes såg på honom intensivt och sade sedan: ”Se där, där är Guds lamm.” När de två lärjungarna hörde det, följde de Jesus.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren talade till Mose och sade:) "Du skall säga (vänd) i riktning mot (Israels söner): 'De här (är) fruktoffren, så många som ni skall leda i riktning mot Herren; två fläckfria lamm, ett år gamla, ’in i’/till ett ständigt frambärande av brännoffer dagen/’varje dag’.'" (4 Mos 28:3, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Ni skall inte gå bakom de andra gudarna, från/efter gudarna av/hos de nationer som inringar er runt omkring, eftersom Herren, din Gud, i/ibland dig (är) en ivrig/avundsjuk Gud." (5 Mos 6:14-15a, Grekiska GT)

Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel (om Eliab): "Se ej emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. Eftersom/ty Gud kommer inte att skåda som en människa 'ser i'/'fäster blicken på', eftersom en människa kommer att skåda in i ett ansikte, men Gud kommer att skåda in i ett hjärta." (1 Sam 16:7, Grekiska GT)

Kungen (Josia) ... ’satte isär’/’ställde i ordning’ ett förbund inför Herrens ögon att gå bakom Herren och vakta/hålla Hans bud ... och varje/hela folket stod/’stod fasta’ i förbundet. (2 Kung 23:3, Grekiska GT)

(Profeten sade: “På) den där dagen ... skall (en människas) ögon ’se i’/’fästa blicken på’, in i Israels Helige.” (Jes 17:7, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Hör mig, (ni) som förföljer/’jagar efter’ det rättfärdiga och söker Herren. Se i, in i den fasta klippan ... Se i, in i Abraham, er fader.” (Jes 51:1-2a, Grekiska GT)

Som ett lamm (är) ‘utan röst’/ljudlöst mitt emot den som klipper det, på det här sättet öppnar (Herrens slav) inte sin mun. (Jes 53:7b, Grekiska GT)

Judarna (var) osårbara, på grund av 'det att följa'/’att de följde’ de lagar som i förväg hade varit (och var) bestämda av (Gud). (2 Mack 8:36b)

Då (Judas) ’såg i’/’fäste blicken på’ dem som somnade/avled i sällskap med vördnad ... (2 Mack 12:45a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “'Se i'/’fäst blicken’ in i ’släkten av början’/’den första tidens släkten’ och skåda.” (Syr 2:10a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lär dig innan samtala/'du samtalar'.” (Syr 18:19a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Arons) offer skall (brännas) … två gånger ständigt ’enligt en dag’/’varje dag’.” (Syr 45:14)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) vandrade omkring till sidan av Galileens hav, skådade Han två bröder, Simon, den som sägs/kallas Petrus, och Andreas hans bror, som kastade en fisknot in/ut i havet, ty de var (’hela tiden’/-) fiskare. Och Han säger till dem: ”Kom hit bakom Mig och Jag skall göra er till människofiskare.” (Matt 4:18-19)

Jesus talade till (Simon och Andreas): ”Kom hit bakom Mig och Jag skall göra ’er bli’/’att ni blir’ människofiskare.” Och rakt/strax då de hade låtit näten vara, följde de Honom. (Mark 1:17-18)

(Jesus) skickar bort två av Sina lärjungar. (Mark 11:1b)

(Johannes skickade två av sina lärjungar) i riktning mot Jesus (א,* א, A) och sade: "Är Du den Kommande, eller må vi vänta på ’den (א,* א) andre’/’en annan’?" (Luk 7:19)

I/på den här dagen var två ut ur/av (lärjungarna) (hela tiden) gående in i en by (med) namnet Emmaus, som ’håller sig på avstånd’/ligger etthundrasextio (א,*א) stadier från Jerusalem. (Luk 24:13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ser (Johannes) Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)


Hembygdens predikan:

Är man ute på vandring, så blir ju behållningen större om man har någon i sällskap, någon att tala med. Och än mer värdefullt är det ju, om det är någon som har kunskap och insikt att ge i olika saker och ting. O, mina lyssnare, när det gäller vår vandring genom livet, så vet jag ingen som är så intressant att vandra tillsammans med som Jesus från Nasaret, ”ty ingen som han kan förstå mitt hjärta, nej, det finnes inte en”. ... Och de' ville vi gärna understryka för varandra, att sättet hur vi har börjat vandringen inte är de' viktigaste, utan det väsentligaste är, att vandringen med Jesus verkligen har börjat, ty här är sångarens ord alltfort en verklighet: ”Om jag ägde allt men icke Jesus, vore livet värt att leva då? Kunde väl mitt hjärtas oro stillas med de ting som dock till sist förgå, och om jag kunde leva utan Jesus, o hur vore det att dö en dag, utan honom i den mörka dalen, utan honom evigheten lång.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 - ca 1500

Jfr ”Jesus sade: ’Skåda den Levande, medan ni lever, för att ni inte skall dö och söka att se honom och vara oförmögna att se.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 59)

(Sverige: Asaryd norr om centralorten Växjö)Jag har predikat i många små möten. För inte så länge sedan talade jag i Asaryd för tre åhörare. Det står om Johannes Döparen, att han stod där med två av sina lärjungar. Kunde han predika för två, så kunde jag predika för tre. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 134)

I en djupgående mening upphör Israel aldrig att “vandra”, då det är “hemlöst” (3 Mos 25:23; Hebr 3-4). Varje generation måste i viss mening emigrera ännu en gång; israeliten kan inte troget leva i ”nuet” utan att helt och hållet erinra sig ”dået”. (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 161)

(England: Oxford) Vad som icke minst griper den som läser redogörelserna för (Oxford-Grupprörelsen) är, huru dess medlemmar äro gripna av nit för själars frälsning. Och lika tilltalande äro de metoder, som hävdas för att nå människorna med frälsningens budskap man och man emellan. Man väljer en särskild person, eller som de troligen hellre önska att få det formulerat, man låter Guds Ande utpeka den särskilda människa, som man skall göra till föremål för sina förböner och sin påverkan. Man söker så personlig kontakt med densamme och släpper icke taget, förrän han man fört sitt böneämne till Jesus. En utomordentlig arbetsmedtod, som bringar underbara resultat och därtill har sin förebild i frälsarn själv, i Hans apostlar (Joh. 1:35-45) och i hela den urkristna församlingen (Apg. 8:4). (Lewi Pethrus "Oxford-Grupprörelsen" s 5; Evangelisk Tidskrift 1934:1 - januari)

(Sverige: Svenarum öster om centralorten Vaggeryd, Tånnö söder om centralorten Värnamo) Nykterhetsfest hölls i söndags från kl. 1 i Svenarums kyrka, som var fullsatt af åhörare. Skolläraren D. Nikander från Tånnö talade först kraftigt och uppbyggligt öfver Joh. Ev. 1: 35-42 med särskildt tillämpning på vår tids ungdom, den han jämförde med lärjungarne i texten. (Jönköpings-Posten 1900-07-04 "Nykterhetsfest i Svenarums kyrka")

(Sverige: Månsarp söder om centralorten Jönköping) Utan att anstränga sig kunde (prästen Karl Palmberg i Månsarp) göra sig hörd i den största lokal, ty rösten var fyllig och hade malmklang uti sig. Det verkade, som om han samtalat med åhörarna. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 346)

Will man gifwa någon ett godt råd, som skall gagna ej blott för det närwarande utan ock för det ewiga lifwet, så måste man säga honom: Se på Guds Lamm! (Johannes Gossner "Andan af Jesu Christi lefwerne och lära" s 16; författaren född år 1773 i Hausen i Diedorf väster om Augsburg i Tyskland)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Ett ... epokskifte inom ordenslivet inträffade på 1200-talet och var nära förbundet med den nya stadskulturen. ... Både benediktin- och cisterciensklostren hade byggt på principen om munkarnas stabilitas loci, sin bofasthet i det kloster där de hade inträtt. Mendikanterna (tiggarmunkarna/nunnorna) var i stället bundna till en självständig provins, som kunde ha en ganska stor utsträckning, och där kunde de röra sig mellan olika konvent, som deras hus kallades. ... De kvinnliga medlemmarna av mendikantordnarna var däremot bundna till det konvent där de hade inträtt. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 214-215; Munkar, nunnor och mendikanter)

Profeterna och apostlarna ... predikade alla (Kristus) då denne var frånvarande, profeterna före Hans ankomst enligt köttet, apostlarna efter det att Han hade tagits upp. Johannes ensam förkunnade Honom då Han var närvarande. Därför kallar han sig ”brudgummens vän” (3:29), emedan han ensam var närvarande vid giftermålet. Det var han som gjorde och utförde allt. Han gjorde en början av arbetet. Och ”då han tittade på Jesus, där Denne gick, säger han: Skåda Guds Lamm.” (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:63-64); författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien

Jag uppmanar er, låt oss lägga åt sidan alla (andra) ting, och titta endast på en, hur vi må erhålla priset, (hur vi må) krönas med Kransen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:438; författaren född år 347 i Antiokia i norra Syrien)

(Herren) visade sig vara Guds Son. Ty om Han inte hade kommit i köttet, hur skulle människor kunna ha räddats genom att skåda Honom? (Barnabas' brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 139)

"Vilken skola tillhör du, store lärde?" (frågade Petronius filosofen Chilon). "Jag är cyniker, herre, emedan jag bär en trasig mantel. Jag är stoiker, emedan jag tålmodigt uthärdar fattigdomen. Och jag är peripatetiker, emedan jag, då jag inte äger en bärstol, går till fots från det ena vinståndet till det andra och undervisar dem, som beta(lar) med ett mått vin." (Henryk Sienkiewicz "Quo Vadis" s 78; jfr "peripateô" = vandra omkring; författaren född år 1846 i Wola Okrzejska i Podlasie sydost om Warszawa i Polen)

(Den grekiske filosofen och matematikern) Platon och den av honom stiftade skolan, Akademien, var och förblev en andlig stormakt. Hans lärjunge (filosofen och vetenskapsmannen) Aristoteles skilde sig snart från honom och stiftade en ny skola, den peripatetiska. Han utbildade logiken och grundlade de empiriska vetenskaperna, litteraturforskning, statsvetenskap och naturvetenskaper. Han bildar övergången till den hellenistiska tiden. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 164; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland; Aristoteles född år 384 f Kr i Stageira på halvön Chalkidike öster om Thessaloniki i nordöstra Grekland)


Sångarna:

En blick uti tron på det dyra Guds lamm Gifver lif – och det gäller för dig; O syndare, kom till din frälsare fram, Ty för dig han ju offrade sig! Se, se, Se och lef! (AM Hull – Erik Nyström: Sång 128:1a; jfr Psalmer och Sånger 602:1)

Vem vill stå upp och följa Jesus, Böja sig ödmjukt vid korsets fot? Vem vill bli kvitt sin tyngande börda? Vem vill Guds nåd och frid ta mot? Vem kommer näst? Vem kommer näst? Vem vill stå upp och följa Jesus? Vem vill stå upp och följa Jesus nu, Följa Jesus nu? (AS Hawks-D Hallberg: Segertoner 1960 nr 427:2)


Egna kommentarer och funderingar:

På den följande dagen samtalar Johannes åter om Guds Lamm, som dag för dag tar bort synd (miss av Guds mål). Se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:29.


Petrus sade: "'In i'/till det här har ni kallats, eftersom och/också Kristus dog (P81,א,*א) till förmån för er och lämnade underifrån en förskrift åt er, för att ni måtte följa på/efter (i) Hans fotspår." (1 Petr 2:21)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)


Grekiska ord:

akoloutheô (följa) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 8:36; Matt 4:20; Mark 1:18; Joh 1:37 – Judit 2:3; 5:7; Matt 4:22,25; 8:1,10,19,22-23; 9:9,19,27; Matt 9:35(א*); Matt 10:38; 12:15; 14:13; 16:24; 19:2,21,27-28; 20:29,34; 21:9; 26:58; 27:55; Mark 2:14-15; 3:7; 5:24; 6:1; 8:34; 9:38; 10:21,28,32,52; 11:9; 14:13,54; 15:41; Luk 5:11,27-28; 7:9; 9:11,23,49,57,59,61; 18:22,28,43; 22:10,39,54; 23:27; Joh 1:38,40,43; 6:2; 8:12; 10:4-5,27; 11:31; 12:26; 13:36-37; 18:15; 21:19,22; Apg 12:8-9; 13:43; 21:36; 1 Kor 10:4; Upp 6:8; 14:4,8-9,13; 19:14.

emblepô (se i) (i NT + exempel i GT) 1 Sam 16:7; 2 Mack 12:45; Syr 2:10; Joh 1:36 – Syr 33:15,22; 42:12,18; Matt 6:26; 19:26; Mark 8:25; 10:21,27; 14:67; Luk 20:17; 22:61; Joh 1:42; Apg 22:11.

mathêtês (lärjunge) (i GT) Jer 13:21(A); 20:11(A).

peripateô (vandra omkring) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 4:18; Joh 1:36; 1 Joh 1:7 – Ester 2:11; Syr 13:13; 38:32; Susanna v 7-8,36. Matt 9:5; 11:5; 14:25-26,29; 15:31; Mark 5:42; 6:48-49; 7:5; 8:24; 11:27; 12:38; Luk 5:23; 7:22; 11:44; 20:46; 24:17; Joh 5:8-9,11-12; 6:19,66; 7:1; 8:12; 10:23; 11:9-10,54; 12:35; 21:18. Apg 3:6,8-9,12; 14:8,10; 21:21; Rom 6:4; 8:4; 13:13; 14:15; 1 Kor 3:3; 7:17; 2 Kor 4:2; 5:7; 10:2-3; 12:18; Gal 5:16; Ef 2:2,10; 4:1,17; 5:2,8,15; Fil 3:17-18; Kol 1:10; 2:6; 3:7; 4:5; 1 Thess 2:12; 4:1,12; 2 Thess 3:6,11; Hebr 13:9; 1 Petr 5:8; 1 Joh 1:6; 2:6,11; 2 Joh v 4,6; 3 Joh v 3-4; Upp 2:1; 3:4; 9:20; 16:15; 21:24.


Ytterligare studier: 1 Kung 14:8; 18:21; Matt 2:16; 4:19-20; 11:2-3; Luk 2:24; Joh 1:40; Upp 5:6-13; 6:1; 7:10,14,16; 13:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-01-23; 2010-02-23; 2013-03-20; avslutande version 2017-09-06)

Tillbaka till Start

1:38-39 *(א*) Då Jesus hade vänt sig och betraktat dem som följde, säger Han till dem: "Vad söker ni?" Men de talade till Honom: "Rabbi" - vilket då det uttyds (א*) sägs/betyder lärare - "Var stannar Du?" Han säger till dem: "Kom och skåda!" De kom så och skådade var Han stannar; och de stannade vid sidan av Honom den där dagen. Stund/timme var (hela tiden) som en tionde.

Ord för ord: 1:38 (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) havande-vänt-sig '-en Jesus'/Jesus och havande-betraktat dem följande säger-(han) (till)-dem: vad söker-(ni)? de-(Greek: 'hoi') men talade (till)-honom: rabbi, vilket sägs varande-uttytt lärare, var stannar-du? 1:39 (22 ord i den grekiska texten) (han)-säger (till)-dem: kom och skåda. (de)-kom så och skådade var (han)-stannar och vid-sidan-av honom stannade-(de) '-en dag'/dagen den-där. (en)-stund var-(hela-tiden) som (en)-tionde


1883: Då vände sig Jesus om, och när han såg, att de följde honom, sade han till dem: Hvad söken I? Och de sade till honom: Rabbi – det betyder mästare -, hvar bor du? Han sade till dem: Kommen och sen. Då gingo de och sågo, hvar han bodde, och stannade den dagen hos honom. Det var vid tionde timmen.

1541(1703): Då wände Jesus sig om, och såg dem följa sig, och sade till dem: Hwad söken I? Då sade de till honom: Rabbi (det betyder Mästar), hwar wistas du? Då sade han till dem: Kommer, och ser. De kommo, och sågo, hwar han wistades, och blefwo den dagen när honom; och det war wid tionde timman.

LT 1974: Jesus vände sig om och såg att de följde efter honom. ”Vad vill ni?” frågade han dem. ”Herre”, svarade de, ”var bor du?” ”Kom och se efter”, sade han. Då gick de med honom till den plats där han bodde, och stannade hos honom från klockan fyra på eftermiddagen till kvällen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel talade till (Josef): “Gå (och) skåda om dina bröder och fåren är friska.” … En människa fann (Josef), då han leddes/gick vilse i/på slätten. Men/och människan frågade honom och sade: "Vad söker Du?" Men/och han talade: "Jag söker mina bröder." (1 Mos 37:14a,15-16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra en helig plats (ett tält; jfr 2 Mos 26:9) åt Mig, och Jag skall skådas i/bland er.” (2 Mos 25:8, Grekiska GT)

(Kungen i Aram sade till sin slav:) “’Kom hit’/’gå dit’, skåda var (Elisa är), och då jag skickat bort skall jag ta honom.” Och det fördes fram ett budskap till honom, som sade: ”Skåda, (han är) i Dotan.” (2 Kung 6:13, Grekiska GT)

En skrift (på) syriska och som var uttydd. (Esra 4:7b)

Kungen talade till sin lärare att ’bära in i’/föra in "Dagarnas ihågkomstbokstäver" (till) att läsa för honom. (Ester 6:1b, Grekiska GT)

(Elihu sade till Job:) ”Stanna (hos) mig ännu en små-/liten (stund) för att jag må lära dig.” (Job 36:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit, skåda Herrens gärningar.” (Ps 46:8a eller Ps 46:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit och skåda Guds gärningar.” (Ps 66:5a, Grekiska GT)

(David sade:) “De som välkomnar (Guds) namn kommer att slå upp ett tält i (Sion).” (Ps 69:36b eller 69:37b, Grekiska GT)

(David sade:) “Mina ögon (är) emot/’riktade mot’ jordens trofasta 'det att sitta dem'/'för att de skall sitta' tillsammans i sällskap med mig.” (Ps 101:6a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Soningen är vid sidan av Dig.” (Ps 130:4; Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Visheten har byggt ett hus åt sig själv.” … (Hon ropar:) ”Den som är tanklös, låt honom ’luta sig ut’/’böja sig åt sidan’ (vänd) i riktning mot mig!” (Ordsp 9:1a,4a, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Då (vishet) är en, förmår hon alla ting, och då hon stannar/förblir i sig, gör hon alla ting nya.” (Salomos Vishet 7:27a)

(Salomo sade:) ”Gud välkomnar ingenting ’om ej’/utom den som har sin bostad i (vishet) tillsammans med (henne).” (Salomos Vishet 7:28)

(Jesus, Syraks son, sade: “Vishet) skall vända sig till dig ’in i’/’med syfte på’ glatt lynne.” (Syr 6:28b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lycklig en man ... som ’löser ner’/rastar tillsammans/helt nära (vishetens) hus.” (Syr 14:20a,24a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Närma er mig, (ni) icke uppfostrade, och bo i det fria i uppfostrans/undervisningens hus. ... Låt er själ därtill ta emot uppfostran/undervisning. Det är nära att finna (vishet).” (Syr 51:23,26b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har lett/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Lär de blivande lärjungarna) att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.” (Matt 28:20a)

Då (Jesus) hade kommit in i, in i Kafarnaum ... hördes/’blev ... känt’ det att/: "Han är ’i ett hus’/hemma." (Mark 2:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” … Och de gick/for bort i båten ’in i’/till en ödelagd/ödslig plats 'enligt det egna tinget'/’för att få vara för sig själva’. (Mark 6:31a,32)

… Petrus säger till Jesus: “Rabbi, det är fint för oss att vara här, och 'vi må'/'låt oss' göra tre tält.” (Mark 9:5a)

(Jakob och Johannes sade till Jesus:) ”Lärare! …”. (Mark 10:35)

Det blev mörker emot/över hela jorden/landet ända till en nionde stund/timme. (Mark 15:33b)

(Ynglingen sade till kvinnorna:) “Ni söker Jesus, * (א*) Den som är (och har varit) korsfäst. ... ” (Mark 16:6b)

(Jesu föräldrar) sökte (hela tiden) upp/efter Jesus ... Och då de ej ’hade funnit’/fann (Honom), återvände de in i Jerusalem och sökte (א*,A) Honom. Och det blev/hände efter tre dagar, (att) de fann Honom i helgedomen, (där) Han satt stilla i lärarnas mitt och hörde dem och frågade ut dem. Men/och alla som hörde Honom ’stod (hela tiden) ut ur sig själva’/’var (hela tiden) utom sig’ på/’för ... skull’ (Hans) förstånd och Hans svar. ... Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: "Vad (är det) att ni söker (א*) Mig? Visste ni inte, att jag måste vara i ’tingen Faderns Min’/’det som hör Min Fader till’?" (Luk 2:44b-47,49)

Då Jesus hade hört de här tingen, förundrade Han sig ... och då han hade vänt sig till folkskaran som följde Honom ... (Luk 7:9a)

Då (Jesus) hade vänt sig i riktning mot lärjungarna enligt/angående det egna, talade Han: ”Lyckliga de ögon som ser vilka/de ting ni ser.” (Luk 10:23)

Då Herren hade vänt sig såg/’fäste ... blicken’ Han i/på Petrus. Och Petrus erinrade sig Herrens ord, som Han hade talat till honom att/: ”Innan en tupp ‘höja sin röst’/gal idag, skall du tre gånger förneka bort mig.” (Luk 22:61)

Det var (hela tiden) * (א,* א, A) som om (det var) en sjätte stund/timme, och det blev mörker emot/över hela jorden/landet ända till en nionde stund/timme. (Luk 23:44)

Då (kvinnorna) lutade ansiktena ‘in i’/till jorden, talade (de två männen) (vända) i riktning mot (dem): ”Vad/varför söker ni Den levande i sällskap med de döda (kropparna)?” (Luk 24:5b)

Då (Jesus) hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för (emmauslärjungarna) vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:27)

(Paulus och de som var med honom) stannade vid sidan av (bröderna) en dag. (Apg 21:7b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss. (Joh 1:14a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 och tiden dessförinnan

I Johannesevangeliet spelar ordet ”se” en stor roll. Att de två efterföljarna såg var (Jesus) bodde och stannade hos honom antyder att de i någon mening förstod – eller åtminstone anade – vem han är. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 36; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

(Jesu) lärarverksamhet liknar till det yttre rabbinernas. Han vandrar kring och undervisar en flock lärjungar, en vanlig syn i dåtidens Israel. ... (Men) han nöjer sig inte, likt andra rabbiner, med att citera och kommentera vad föregående lagtolkare sagt. Nej, i stället heter det i Bergspredikans antiteser: ”Ni har hört att det blev sagt till fäderna ... men jag säger er.” (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 20)

En rabbin hade omkring sig en krets av lärjungar, som han regelbundet undervisade. Hans undervisning gick ut på att förklara och fördjupa, vad lärjungarna förut hade lärt. ... Hos honom förekom samtal och diskussioner, men kontentan blev alltid sammanfattad i några koncentrerade satser, som ... lärdes utantill. Det var inte brukligt att man indirekt och med egna ord återgav vad läraren sagt. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 8)

Användningen av ”menein” (bo, stanna) är så karakteristisk för Johannes teologi (t ex 15:4) att en djupare mening kan avses. (C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 181; författaren född år 1917 i Salford väster om Manchester i England, 1958-1982 professor i "Divinity" vid universitetet i Durham i England)

Den traditionalistiske rabbinens förnämsta plikter är nu som förr huvudlärarens och den högste domarens. Predikar gör han sällan eftersom detta i allmänhet överlåts åt lekmän som specialiserat sig på att tala till folket. Han är naturligtvis en vägledare för de villrådiga, en herde för de hemsökta och högsta auktoritet i religiösa frågor. Men hans dominerande funktioner är att utöva egna studier, att lösa de lekmannastuderandes vetenskapliga problem, att sitta som domare i tvister judar emellan och att lösa omdiskuterade frågor rörande ritual, tro och etik – allt naturligtvis i enlighet med traditionen. ... Åtminstone i teorin och vanligtvis även i praktiken, har varje rabbin varit en fri och självständig ande som bara haft traditionen och sitt eget samvete att ta hänsyn till. Tiden har satt sina spår också inom rabbinatet. Det anses i våra dagar inte tillräckligt för en rabbin att behärska den judiska traditionen, man fordrar också att han har en bred profan utbildning. ... Rabbinernas funktioner har radikalt förändrats. Även i traditionalistiska kretsar har predikande, uppsikt över den religiösa undervisningen samt själavårdande verksamhet tenderat att ersätta religiösa studier och juridiska plikter som rabbinernas viktigaste arbetsuppgifter. ... I tre ytterst viktiga avseenden förväntas rabbinerna dock än idag vara vad de alltid har varit: De förväntas vara självständiga i sitt handlande, i moraliskt avseende endast underställda traditionen och sitt eget samvete. De förväntas vara moraliskt kvalificerade för sitt kall. Det tas för givet att de i första hand är och bör vara lärare i traditionen. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 131-133; författaren född år 1903 i Rochester nordväst om New York City i USA)

Hela den Judiska kyrkan ... trodde, när Messias skulle komma, att han skulle komma såsom en lärare. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 27 i kommentar till Luk 1:57)

Förrän (Christus) war trettio år predikade Han icke, lät icke med ett enda ord höra, att Han war den man med Anda utan mått, som skulle hjelpa alla menniskor; nej, Han gjorde icke såsom wi, lärgossar: om wi blott kunna läsa ett ord, så swäller wår buk öfwer höfwan, wi kunna icke hålla oss, måste fram med eländet, hela werlden måste höra det: öron! öron! hwar få wi öron, som höra det? Så beflita sig wåra partiandar att bringa något nytt å bane, på det man må höra dem och glömma, hurusom Christus här med sitt föredöme har lärt, att man icke skall gå okallad till predikoembetet. De hafwa under dessa år uträttat nog, för att man med skäl måtte kunna sky dem; de tänka aldrig tillbaka, huruwida de hafwa Guds röst och befallning. De säga wisserligen: Wi hafwa Guds Anda, som säger oss det. Käre wän, i denna sak tycker jag lika mycket om din anda, som om ditt kött: här fordras något mer, än din anda. Menniskan Christus war mer än en ande, nemligen Gud sjelf, och full af alla Andans gåfwor, lefde och rörde sig i Andans fullhet, men Han rusade icke åstad, såsom wåra ursinniga andar, utan förbidade Fadrens befallning och trädde icke fram, förrän Han hörde från Fadren: Denne är min käre Son. Derföre skola wi icke så hastigt till och tro de andar, som intet annat kunna, än berömma andan. Säg du till dem: jag känner icke din anda; men will du, att jag skall tro dig, så gif ett uppenbart wittnesbörd om dig, hwarefter fromma män kunna pröfwa dig, såsom Johannes fick wittnesbörd om Christus, då han hörde rösten från himmelen; annars tror jag dig icke. Derest nu detta icke sker, utan han will bringa något nytt å bane, så drag frimodigt den slutsatsen, att han gör det af djefwulens anda. I 1 Cor. 2:4 talar äfwen Paulus om Andan, men han säger i Andans bewisning. Ett är att hafwa och ett annat att bewisa Anda. Om jag icke hade en Andans bewisning, så wille jag aldrig mer predika. Och detta är min bewisning, icke att jag genom en Guds uppenbarelse är kallad till predikoembetet, utan att jag dertill twingas af andra menniskor och måste göra det för andra menniskors skull. Sålunda har jag bewisning af kärlekens Anda, som icke söker sitt, utan beflitar sig om andra menniskors nytta. Sjelf har jag deraf ingenting annat, än oro, wille hellre blifwa hemma i min koja; men jag är skyldig och förpligtad dertill av kärlekens Anda. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 137 i kommentar till Matt 3:13-17; författaren född år 1483 i Eisleben nordväst om Leipzig i Tyskland)

(Egypten: Alexandria) (Lärarne) talade Guds ord men icke såsom profeterna efter andens omedelbara tillskyndan. ... I Didaké säges det att den sanne läraren liksom den sanne profeten är värd sin mat, och lärarne ställdes vid sidan af profeterna såsom "de hedrade" i församlingen. Såsom sådana nämnas de ännu i början af 3:dje årh. på flera ställen, i synnerhet i Alexandria, sedan apostlar och profeter för länge sedan försvunnit. Men då voro de icke lärare för hela församlingen, blott vägledare för bildade kristna, som längtade efter en djupare inblick i den gudomliga sanningen (gnosis). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 82; Apostlar, profeter och lärare; författaren född år 1846 i Aalborg, Danmark)

(Babylon) Under själva exilen i Babylon föddes de skriftlärdes kast, som sedan skulle undergå en enorm utveckling. Teoretiskt uppdelade i ”mebinin”, juridiska specialister, och ”souferim”, redaktörer – av vilka de första fastställde den religiösa lagen, de andra förmedlade denna (ehuru dock en och samma man kunde fungera i båda rollerna) – hade de till uppgift att ge uttryck åt Guds bud. ... De fick anseende som lagkloka och kom så småningom i motsättning till prästerna, som inte dög till annat än att utföra offren och bränna rökelse. ... De mest framstående bland dem uppbar den smickrande titeln ”doktor i lagen”, och när man tilltalade dem sade man rabbi, dvs. mästare. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 122-123; författaren född år 1901 i Epinal söder om Nancy i östra Frankrike)

Uttrycket “Kom och se” är bland de vanligaste rabbinska formuleringarna, även om det i allmänhet sattes i samband med förvärvandet av speciell och viktig information. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 346; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)

Myndighet gavs (förr rabbinen) att undervisa och verka som domare (att binda och lösa, att förklara skyldig eller fri). ... Rabbinska skrifter lade ned i detalj utformade anvisningar om vilken plats som skulle tilldelas rabbinerna, var och en enligt sin rang, och deras lärjungar (Horay. 13b), och hur i kollegiet den mest lärde, men på högtiderna den äldste, bland rabbinerna skulle inneha de “översta platserna” (Babha B. 120a). Så viktig var plikten av en respektfull hälsning med titeln rabbi, att en försummelse av detta skulle innefatta den svåraste bestraffning (Ber. 27b). ... Det sades att de visa, enligt Ordsp 8:15, skulle hälsas som kungar (Gitt. 62a); ja, i vissa avseenden, stod de högre – ty, som mellan en vis man och en kung, det skulle vara en plikt att ge den förre företräde vid befrielse från fångenskap, emedan varje israelit var lämplig att vara kung, kunde förlusten av en rabbin inte så lätt ersättas (Horay. 13a). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" p 382,409; författaren född år 1825 i Wien i Österrike)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Det är vanligt att man pekar på att de fyra kanoniska evangelierna både är unika som skrifter och påminner om andra biografiska skrifter från samma tid. Närmast liknar evangelierna den hellenistisk/romerska biografin (bios). Den antika biografin karakteriseras av några egenskaper som också kan sägas gälla om evangelierna. Föremålet är ofta en karismatisk ledare/lärare som har samlat en skara efterföljare. Avsikten med biografin är att undervisa, inte sällan med polemisk udd mot andra. Formen kan vara flexibel, till exempel är den inte nödvändigtvis kronologisk i sin framställning. Jämfört med ovanstående är det klart att Johannesevangeliet på många sätt stämmer in på genren biografi (bios). Huvudpersonen är en osedvanligt karismatisk ledare som snabbt samlade en skara anhängare omkring sig. Avsikten med evangeliet är att undervisa, inte enbart att berätta om en spännande människas liv. Evangeliet är uppenbarligen inte kronologiskt i detaljer; det som styrt framställningen är mer teologi än kronologi. Samtidigt finns en i grunden kronologisk linje. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 61-62 i kommentar till 2:13-25; författaren född år 1950 i Skellefteå i Sverige, gästprofessor i bibelvetenskap vid Lutheran Bible Institute i Irvine i Kalifornien, USA vårterminen 1999; gästforskare i Gamla testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena i Kalifornien, USA vårterminen 2007)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade: ’Visa oss den plats, där du är, för det är nödvändigt för oss att söka den.’ Han sade till dem: ’Den, som har öron, han höre! Det finns ljus inne i en ljusmänniska, och hon (alt. det) lyser upp hela världen. Lyser hon (alt. det) inte, är hon (alt. det/den) mörker.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57-59; Thomasevangeliet log. 24)

Jesus var rabbin. Rabbinens uppgift var att se till att människor förstod lagen och lydde den. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 52; författaren född år 1957 i Rockford nordväst om Chicago i USA)

Huset bredvid är en himmelsk boning, månne vi får bo där engång? Det ligger så vackert i Kärlekens landskap i riktning mot stjärnornas sång. ... Alla som bor där är vänner, fyllda av en underbar frid, av lyckan att känna att där är de hemma. O, Herre, den nåden oss giv! ... Huset bredvid är vår rätta boning, månne vi får bo där engång? Det ligger så vackert på motsatta sidan, ett ögonblick från vår balkong. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 56; Huset bredvid)

1 Det kom en fjäril uppför Broholmsvägen – ... det är där jag bor ... Här kommer annars bara de vanliga åken ... Märkligt – ... Hans Höghet på besök med ärende till mig ... 2 Du vill ha min adress och mitt nummer? ... Stugan ligger nära backen alldeles under skyarna ... Numret kan du titta i stjärnorna efter ... 3 Inför en sten på Alvaret har jag stannat ... Låt mig vara människa lika skönt som den stenen är sten i Din skapelse (Eva Norberg ”Ur Position 1, 2 och 3” s 161-162; 1988)

Talet tio kan eventuellt ha en symbolisk innebörd av fullkomlighet: det var fullbordans tid för de två lärjungarna. (René Kieffer "Johannesevangeliet" s 47; författaren född år 1930 i Aumetz i nordöstra Frankrike, 1990-95 professor i Nya testamentets exegetik vid universitetet i Uppsala, Sverige)

Jesus utvalde några lärjungar och gick omkring som vilken annan Rabbi eller lärare som helst. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 70)

I Ny Testamente er Jesus autoriteten med stort A; ingen er hans lige. ... Den oplysning, at Jesus beskaeftigede sig med undervisning, er en oprindelig og alsidigt bekraeftet oplysning i evangelietraditionen i dens helhed. ... Jesus bliver af sine tilhaengere kaldt rabbi eller mester eller herre (rabbi, didaskalos, epistatês, kyrios). De tilhørere, som er knyttet naermest til ham, kaldes disciple (mathêtai). Han underviser både offentligt og privat. Det sker både ude i det fri (ved søbredden, på et bjerg el. lign.) og indendørs (i synagoger eller private huse). Han vandrer fra by til by og underviser. (Birger Gerhardsson ”Evangeliernes forhistorie” s 42-43; författaren född år 1926 i Vännäs nordväst om Umeå i Sverige; professor i exegetisk teologi 1965-1992 vid universitetet i Lund, Sverige)

I sin tids judiska samhälle fann Jesus, till att börja med, sin plats som lärare i religion och moral. Han tilltalades som’Rabbi’ (Mästare), och inte bara av sina närmaste efterföljare utan också av främlingar, inklusive några som själva skulle gjort anspråk på samma titel. Det är sant att den titeln ännu inte hade blivit (som den blev i slutet av århundradet) någonting ganska likt motsvarigheten till en universitetsgrad, som innebar tillstånd att undervisa, men även som en artighetstitel innefattade den allmänt, låt vara informellt, ett godkännande som lärare. Det var som sådan Jesus först betraktades. Det var som sådan han drog till sig ’lärjungar’ – det ord som användes var en fackterm för dem som var tillsammans med en rabbi och utgjorde hans ’skola’. (C.H. Dodd “The Founder of Christianity” s 65; författaren född år 1884 i Wrexham i nordöstra Wales, professor i "Divinity" 1935-1949 vid universitetet i Cambridge, England)

(Biskopsmötets) granskningsnämnd hann med att granska 17 konfirmandböcker mellan åren 1963 (då nämnden gav sitt första utlåtande) och 1972 (det år då nämnden lades ner). Bland de granskade konfirmandböckerna kom två - med helt olika inriktning - att särskilt uppmärksammas: "Grunden" av Bo Giertz, som byggde på gammalkyrklig katekestradition, och "Kom och se!" av Ingmar Ström. Ingmar Ströms konfirmandbok "Kom och se!" hade helt lämnat anknytningen till Luthers lilla katekes och introducerade ett nytt perspektiv: utgångspunkten var inte kyrkans lära utan det viktiga var konfirmandernas frågor och mötet med Jesus Kristus; det handlade om att pröva vad det betydde att leva som kristen. (Lennart Tegborg "Samverkan och växelverkan. Kristendomsundervisning i kyrka och skola." s 354)

(Etiopien) (Missionens) framgång i Etiopien ledde till att en självständig kyrka bildades 1959. Den hade 20 000 medlemmar och fick namnet Mekane Yesus-kyrkan, vilket betyder platsen där Jesus bor. (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 360)


ca 1950 och tiden dessförinnan

(Den indiske politikern och andlige ledaren Mahatma) Gandhi skrev för litet sedan att han ännu är ute och söker efter en sann lärare. Det menas att han bland alla de tusende som nämnas lärare bland hinduerna ej ännu funnit någon som håller måttet. Vi veta heller icke av någon mera än Jesus, Guds Son. Men han är inte bara läraren utan även Frälsaren. ... Vid sidan av Hans porträtt förblekna alla de andra, ty Han är större och härligare än alla tillsammans (John Mellwing "En sann lärares porträtt" s 165; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1927; Mahatma Gandhi född år 1869 i Porbandar sydväst om New Delhi i nordvästra Indien)

Så snart ett hjärta drages till Jesus att i honom söka och finna Frälsaren, då märker Jesus det. "Jesus vände sig om." Har du erfarenhet af detta saliga förhållande? Men Jesus icke blott vände sig om, utan han inbjöd dem också att "komma och se, hvar han bodde". De lydde, de kommo, de sågo och togo emot Jesus själf i det ord han talade till dem. Den första följden häraf blef, att "de stannade den dagen hos honom". Men icke blott "den dagen", utan de följde honom sedan till lifvets slut. Huru viktigt är det icke att stanna inför Jesus såsom "Guds Lamm"! Har du ännu gjort så? Men de båda lärjungarna icke blott stannade hos Jesus, utan de sökte äfven föra andra till honom. Så förde Andreas sin broder Simon till Jesus och så blef äfven Simon en Jesu lärjunge och fick ett nytt namn. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 58; nr 8 den 22 februari 1894)

(England, Skottland) Hwad tänker du om (Kristus) såsom lärare? "Ingen hafwer någonsin talat såsom den mannen." Jag skulle önska att kunna föra dig till sidan af saligheternas berg, att wi måtte lyssna till de nådefulla ord, som gingo af hans mun. Hwad äro mot honom alla andra predikanter! O! jag wille tusen gånger hellre sitta fem minuter wid Jesu fötter än en hel lifstid höra på alla werldens wisa. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 76; kommentar till Matt 22:42; författaren född år 1837 i Northfield nordväst om Boston i nordöstra USA)

Om en sorglös människa ändå skulle söka Jesus i Herrens tempel, men hon letar efter honom bland släktingar och bekanta, nämligen i ett sådant sällskap där Gud är långt borta. Drinkaren söker Frälsaren i krögarens hus, och horan söker Frälsaren i en rik mans hus, men inte alls i kyrkan. Därför kommer sådana sällan för att höra Guds ord, de föraktar gudstjänsten och Herrens nattvard. De säger: ”Nog har vi böcker där hemma, där vi har Guds Ord, och efter vilket vi lever. Vi behöver inte tvivla på att vi är saliga.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 376 i predikan 1853 över Tobit 4:6)

Ni (sorglösa) kanske anklagar Jesus, för att han orsakade er stor möda, då ni måste söka honom i templet. Men de sorglösa finner inte sin frälsare i templet, utan de inbillar sig att de finner sin frälsare i världen. Det är bara botfärdiga, bedrövade och tvivlande som verkligen söker efter Jesus, då de erfar att han har försvunnit. Men även benådade själar söker Jesus, då de genom ovaksamhet tappat bort honom. De kan finna honom i Herrens tempel, där han gärna bor och lyssnar till svalorna och mesarna och näktergalarna, som kvittrar med sina röster. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 382 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

Med mitt yttre lif är det förbi. Gud gifve mig kraft att ännu en gång börja ett nytt, inre lif! Jag vill bo i mitt eget bröst, väl illa, trångt, quaft, men dock oberoende af det lumpna, tvåfotade pack, som kallas för - Guds beläte. Der skall ingen quinna dåra, ingen Vän bedraga mig. Farväl! Bed Gud för din olyckliga Vän Es. Tegnér. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 88-89; brev från Östrabo i Växjö den 8 januari 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

(Sverige: Lund, Uppsala) (Professor Bolmeer) anmärker att på ett Decennium ingen kunnat taga CancelliExamen i Lund af det skäl a