back linkTillbaka

Förord


Vi är ett efterkristet folk, och vi borde i första hand gräva i den andliga myllan där vi har vår hemvist och se vad som gjorde att våra förfäder en gång kom till tro.

Jönköpings län har mycket kvar av den gamla väckelsefromheten. Gud är så god att han gör nåd med tusenden när man älskar honom och håller hans bud.

Även om den nu (år 2007) levande generationen har vänt Gud ryggen, får den ändå skörda välsignelse från den väckelse som drog fram genom våra bygder. Det märks faktiskt var i vårt land väckelsen gått fram.

Spåren efter Schartau, Laestadius, Rosenius med flera märks tydligt. Vad stod de gamla väckelseledarna för? Det är mödan värt att forska efter det.

Nådens ordning t ex (kallelsen - uppvaknandet - upplysningen genom lagen - rättfärdiggörelsen och helgelsen) vore den inte värd att exportera både till USA och Korea.

Gräv där du står! Vi har redan allt vi behöver. Bara vi gör oss besvär med att gräva djupt nog ska vi också finna skatten.

(Eva Spångberg "Gräv där du står" s 60)



ATT-SATSER

Att önska sig insikt –
sträcka sig efter nycklar
som ger brännsår i handen

Att bära samtidigt glädje och vånda –
gå på lina över bråddjup
under brinnande stjärnor

Att lägga på minnet –
en aktivitet man inte alltid
mäktar åstadkomma

Att be om förlåtelse för bristande förmåga –
sviktande logik eller dålig självkännedom?

Att ge en stark upplevelse det rätta värdet –
ge den tid att sjunka till botten

Att dela med sig av insikter –
ta risken att bli vägd och jämförd

Att bortom och under grämelsen och ångern
se knivens egg mellan vilja och kunna

Att inse: Den yttre värdigheten
förutsätter inre värden

(Eva Magnusson ”Men sången glöder” s 27)



I denna Svea rikes historias första del, som innehåller Gamla och Hedniska tiden, har jag efter all min förmåga budit till att tjäna mine läsare med det renaste och trovärdigaste jag kunnat inhämta af många olika underrättelser; jag har jämkat vår tideräklning efter de bästa utländska historier, jag har anfört gällande vittnen, jag har dock af ingen häfdatecknares myndighet låtit mig binda, utan behållit mitt fria val och i brist af goda historiska bevis dömt efter hvad som bäst kommit med naturen öfverens. Men med allt detta, min läsare, är jag icke så förmäten, att jag vill upphäfva den minsta del däraf i någon ofelaktighet; jag har ganska lätt kunnat irra mig bland så många villstigar, och jag underkastar mig det allmännas omdöme med all läraktighet. Hvar och en står fritt att rätta denna historias ofullkomligheter, och jag skall vara den förste, som sådant med tacksamhet erkänner; ty jag skrifver icke för min egen heder: jag söker förnämligast det allmännas tjänst.

Emellertid behagade mine läsare vara försäkrade, att jag gjort mitt bästa och att jag åtminstone själf tycker mig vara öfvertygad om hvad jag skrifvit. De månge store och lärde män, som mig föregått i detta ämne, anser jag för mine läromästare med all vördnad och erkänsla. De hafva funnit för sig mer mörker än jag, så att om jag varit i deras ställe, torde jag långt mera hafva farit vilse; de hafva kanhända fastnat på klippor, för hvilka en annan, som kommit senare, kunnat akta sig, men de hafva därmed brutit isen och banat vägen; själfva deras felsteg, om de några gjort, hafva således kunnat tjäna mig till rättelse. Man kan ej läsa Rudbecks Atlantica utan förundran öfver auktorens snille. Att följa den med en historisk säkerhet, låter sig väl icke göra, ty hvar Platonis Atland legat, antingen i gamla Scythiod eller i Förlofvade landet eller i denne filosofens hjärna eller ock om det redan drunknat i syndafloden, är och blifver i alla tider en oafgjord sak. Men hvad upplysning har icke den lärde mannen gifvit i många forna sakers mörker?

Så hafva flere af våre vittre häfdatecknare väl kunnat i vissa mål mycket irra sig, men därjämte genom oförtruten ålderdomens rannsakning förtjänt sig af vår tid ett evärdeligt beröm. Ingen bör därföre undra, om jag i detta verk stundom beropar mig i ett mål på auktorer, dem jag i ett annat ej kan följa; i det ena kunna de hafva rätt och i det andra orätt, hvilket af en sanningsälskare noga bör urskiljas. . . . Den böcker skrifver måste låta sig nöja, att både half- och hellärde, partiske och oväldige, lustige och allvarsamme, grofve och höflige, dumme och kloke fälla däröfver sina omdömen. Jag skall alltid vörda en förnuftig och vänlig påminnelse, som har sakens upplysning till sitt enda syftemål; men skulle mig göras någon af annan art, lär jag den ej besvara utan med tysthet och det förakt man bör hysa för oanständigheter. Man får då se hvilkendera vinner den ädelsinte läsaren på sin sida. Jag underkastar mig med nöje det allmännas domstol, som sällan eller aldrig bedrager sig, och som är den ende, till hvilken en bok med säkerhet kan vädja. Stockholm den 24 dec. 1746. (Olof von Dalin "Svea rikes historia" s 71-72,74-75)



(Riddaren) kände sig äntligen stå fri emot sitt öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som förstummats. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 212)



Välkommen att ta del av vad aposteln Johannes har att meddela oss i sitt evangelium och i Uppenbarelseboken. Det är ett budskap om en innerlig tro på Jesus Kristus som Guds Son, ett ömsesidigt välkomnande och ett hopp om en ljus, evig tillvaro i sällskap med Gud.

Framför allt handlar ändå de båda johannesskrifterna om vem Jesus är. I evangeliet framställs han bland annat som Ordet (Joh 1:1-4), "Jag är" (t ex Joh 4:26), Den förste (Joh 1:15,30), sjunde (Joh 4:18) och åttonde (Joh 21:1-4), som Människan (Joh 7:46; 19:5,34), som Herren och Guden (Joh 20:28), som Messias, Guds Son (Joh 1:49; 11:27; 20:31). I Uppenbarelseboken når uppenbarelsen allt högre höjder. Jesus beskrivs till exempel i det första kapitlet som "Den som är och Den som var och Den som kommer, den Allsmäktige" (Upp 1:8), och i det sista kapitlet i Upp 22:13 upphöjs han som "Alfat och Omegat, Den förste och Den siste, Början och Slutet".

Evangeliets budskap till Dig som inte tror är att göra det, dvs tro på eller bättre uttryckt tro in i Guds vinstock Jesus Kristus, Guds Son, att beröra detta träd liksom Eva och Adam en gång ”berörde” Guds träd i paradiset, men med den skillnaden att den beröring som då ledde till bortstötande och död nu leder till förening och liv. Då var det fråga om en yttre beröring och ett yttre ätande som ledde till kroppens död, ett yttre fördärv. Nu är det fråga om en själens inre beröring som ger ande och liv, en inre fullhet. Då manade lögnaren, Guds motståndare, till olydnad och sade: ”Inte skall du drabbas och dö!” Nu manar sanningens Ande till lydnad och säger: ”Du har missat Guds mål med ditt liv genom att inte tro in i Jesus Kristus, Guds Son. Tro och du skall få liv.” ”Och Ande och brud säger: ’Kom.’ Och låt den som hör tala: ’Kom.’ Och låt den som törstar komma; låt den som vill ta vatten av liv som en förmån.” (Upp 22:17a)

Kunskapens träd låg, liksom Livets träd, i paradisets mitt. Profeten Sakarja profeterade om att Herren skulle komma och slå upp ett tält i Sions mitt (Sak 2:10). Denna profetia är nu uppfylld i Herren Jesus Kristus, som har slagit upp sitt tält i vår mitt. Jämför Joh 1:14,26-27; 14:23-24; Upp 1:13; 21:3.

Budskapet till alla er som i tro är förenade med gudaträdet Jesus Kristus, Guds Son, är: ”Älska varandra! Välkomna varandra!” Ömsesidigheten är viktig. Det inbördes välkomnandet är det största välkomnandet – större än välkomnandet av fiender – eftersom denna ömsesidiga kärlek hör Guds rike till, ett rike där Fadern välkomnar Sonen, och Sonen välkomnar Fadern, och de som hör Sonen till välkomnar varandra inbördes. Jämför Joh 5:20; 13:34-35; 14:31.

Uppenbarelseboken handlar om de troendes hopp om att få bo i ett nytt Jerusalem. I denna tidsålder skall de troendes inbördes kärlek lysa som ljuset från en stad som ligger uppe på ett berg i en värld som söker låta sig mättas av dess glittrande utsmyckning. I det nya Jerusalem skall ljuset ha sin synliga källa i Guds härlighetsglans och i det ljus som kommer från Jesu Kristi, Guds Sons lampa.

Det är viktigt att se att detta mitt arbete är begränsat i olika avseenden. För det första handlar det hela om att försöka förstå två av Bibelns alla heliga böcker, Johannes' evangelium och Uppenbarelseboken. För det andra ägnar jag ganska stort utrymme åt Gamla Testamentets apokryfiska böcker. Jag menar att vi ofta har försummat att i tillräcklig grad beakta dessa skrifter. Därför har jag också valt att göra ännu en begränsning genom att även i fråga om övriga gammaltestamentliga skrifter utgå från den grekiska bibeltexten (LXX). En fjärde begränsning är att jag valt att jämföra med en enda nytestamentlig handskrift, Sinaiticus, prima manus (א*). Skälet till detta är främst att tror att denna text i det närmaste återger den ursprungliga, men också att jag velat undvika ”ändlösa” diskussioner om vilken text som i varje enskilt fall är den ursprungliga. En femte begränsning är att jag av de nytestamentliga texterna särskilt valt att läsa johannestexterna i ljuset av de synoptiska evangelierna och Apostlagärningarna.

Dessa fem begränsningar skall inte ses så, att jag menar att den hebreiska bibeltexten, övriga nytestamentliga texter och handskrifter är av underordnad betydelse. Hela tiden måste vi förstås vara medvetna om att ”sanningen” om Bibeln och Johannes' budskap är ett vidare begrepp än vad som kan komma fram av detta arbete. Samtidigt tror jag att en noggrann genomgång av de båda johannesböckerna ger en mycket god grund för att förstå Bibeln.

I textmaterialet finns det säkert brister i stort som smått. Jag har under tiden jag arbetat med texterna ständigt behövt göra mer eller mindre omfattande ändringar och detta arbete är inte avslutat. Vad jag nu gör är att jag också låter andra intresserade få möjlighet att påverka, korrigera och förbättra. Om vi hjälps åt kanske vi tillsammans kan göra något som är uppbyggligt i Ordets bästa mening.

Vad jag i första hand är intresserad av är att finna de ord på svenska (och i mån av förmåga också engelska) som bäst svarar mot en slags johanneisk grundbetydelse av de grekiska orden och då särskilt i ljuset av det grekiska Gamla Testamentet och de nytestamentliga texterna i Matteus, Markus och Lukas evangelier samt Apostlagärningarna. Översättningarna görs inte främst för att vara läsbara och lättillgängliga för en vidare krets av läsare utan för att finna en så god motsvarighet för varje särskilt grekiskt ord som möjligt.

Angående den judiska talsymboliken hänvisas till artikel i Illustrerat Bibellexikon (s 5535ff), en artikel som i sin tur bygger på den tyske teologen C.C.W.F. Bärhrs bok: Symbolik des mosaischen Cultus.

Kanske att någon förbryllas över min benämning av aposteln Johannes som ”den åttonde och en av de sju”. För mera information om detta, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25. Och i det rike som man inte skåda utan att ha avlats uppifrån (Joh 3:3), kan Johannes också på ett osynligt sätt ses som en av åtta (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3).

Känner du dig osäker inför att ta del av mitt arbetsmaterial och om du inte vill riskera att behöva omvärdera den kristna lärotradition som du tillhör, vill jag gärna råda dig att i stället, på egen hand eller tillsammans med andra kristna, läsa och studera Johannes första brev i en översättning som används i din kyrka. Skulle du ändå vilja ha någon slags vägledning för dessa studier hänvisar jag gärna till Bengt Pleijels bok "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev".


Något om grekiska GT (LXX) och den nytestamentliga handskriften Sinaiticus, prima manus (א*).

”Det var efter Septuaginta, den grekiska versionen av GT's skrifter, som så många av de första kristna fostrades. Det var kyrkans Bibel innan ens NT var skrivet och det färgade hela tiden den första kyrkans tankar och språk.” (Barclay ”New Testament Words” s 268-269)

För de tidigaste kristna församlingarna var det grekiska GT – världslitteraturens äldsta översättning – välkänt, allmänt bekant och upptaget som kyrkans Bibel. Septuaginta, som översättningen kom att kallas, ”inledde en ny epok av kulturgemenskap och upphävde en del av den gamla judiska isoleringen i folkvärlden” (Erik Sollerman "På resa till mig själv" s 215; ev. kan sidhänvisningen avse någon av de övriga i litteraturförteckningen angivna böckerna av Sollerman). Kyrkofadern Irenaeus vittnar om den grekiska textens auktoritet, och så sent som på 200-talet argumenterade Origenes utifrån Bibeln (5 Mos 19:14) att kyrkan skulle hålla fast vid den grekiska text som den av tradition använt. Dödahavsrullarna har också lärt oss att den grekiska texten borde respekteras för att ha bevarat en sund texttradition (jfr Blaiclock s 118). Det var med all sannolikhet det grekiska GT som Apollos från Alexandria var väl insatt i (Apg 18:24), och det är nog inte att säga för mycket, att Johannes kände ”sin grekiska bibel utan och innan” (Giertz ”Uppenbarelseboken” s 33 om Uppenbarelsebokens författare).

Att jag ägnar särskild uppmärksamhet åt de Apokryfiska böckerna beror inte på att jag uppfattar dessa skrifter som värdefullare än övriga skrifter i GT utan snarare som uppbyggliga och vägledande nog för att också beaktas vid studiet av de båda johannesböckerna. Särskilt viktiga blir orden i Syrak 33:14-15 om att Guds verk skall ses två och två och att en handling har sin motsats i en annan. Grovt sett kan man se Guds frälsningshistoria i följande återställelseperspektiv: 1) Gud skapar himmel och jord och anlägger åt människan en trädgård med livets träd i dess mitt. 2) I trädgårdens mitt finns också kunskapens träd som människan inte får beröra eller av vars frukt hon inte får äta. Men Adam och Eva är olydiga och straffas med död. 3) Människan straffas också med att drivas ut ur trädgården. 4) Människans synd tilltar och till sist straffas hon med dränkas i vatten. 5) Återställelsen börjar med att människan kallas till ett dop i vatten som innebär att hon renas från sin synd i stället för att som tidigare bestraffas för sin synd. 6) Återställelsen fortsätter med att Människan Jesus (och med Honom alla människor) uppstår i en trädgård, den trädgård ur vilken Adam och Eva en gång drevs ut. 7) I trädgårdens mitt placerar Gud nu sin Son, Jesus Kristus, som ett kunskapens träd, en vinranka som ger evigt liv åt den som i tro berör det. I stället för att stötas bort förenas nu den troende människan med detta träd och blir en del av det tillsammans med andra troende. 8) Gud skapar till sist en ny himmel och en ny jord med en stad, där livets träd ger frukt åt dem som bor i staden.

Handskriften Sinaiticus prima manus från 300-talet är den äldsta handskriften som omfattar hela Nya Testamentet. De kristna som då en gång läste den, betraktade denna skrift som helig.

En vanlig syn bland bibeltolkare är att olikheterna i de olika handskrifterna kan ses som ovidkommande då det gäller Bibelns huvudsanningar. David Hedegård citerar i sin efterskrift till sin översättning av Nya Testamentet ”ett yttrande i Frederick Kenyons välkända handbok Our Bible and the Ancient Manuscripts” : ”Ingen kristen grundlära grundar sig på någon omtvistad läsart ... Det kan inte nog starkt betonas, att Bibelns text i allt väsentligt ligger fast. Särskilt är detta fallet med Nya testamentet.”

Alltså bör användningen av Sinaiticus-handskriften inte uppfattas som något som för vilse i fråga om den kristna kyrkans huvudsakliga budskap. Samtidigt ger emellertid handskriften, sedd i ljuset av den grekiska Bibeln (LXX), ytterligare möjligheter att förstå den apostoliska förkunnelsen.

Användningen av det grekiska GT och den äldsta ”fullständiga” handskriften av NT ger en alternativ möjlighet att komma nära de första kristnas sätt att läsa och tolka Skriften. Kanske kan ett sådant studium också bidra till att bättre kunna avgöra vilka textläsningar som en gång har varit de ursprungliga.

Noggrannheten i översättningarna av den grekiska grundtexten är olika. Jag har försökt att nå den allra bästa nivån då det gäller översättningarna från Johannes evangelium och Uppenbarelseboken. Därnäst kommer citat från övriga nytestamentliga texter. Vid min andra revision, med början 2009-09-14, har jag särskilt uppmärksammat dessa texter. Då det gäller översättningarna av de gammaltestamentliga texterna skulle jag önskat en bättre överensstämmelse med grundtexten. Men det är ofrånkomligt att resultatet här inte kan bli lika bra. Detta beror på att jag nästan helt saknat möjlighet att jämföra med andra översättningar, eftersom dessa i stort sett lyser med sin frånvaro. Hänvisningarna som sådana bör emellertid vara relevanta.



Läsanvisningar med mera

Eftersom jag särskilt har sökt upptäcka möjliga anspelningar till det grekiska GT, har jag i översättningen låtit varje särskilt grekiskt ord översättas med ett särskilt svenskt/engelskt ord. Valet av lämpligt översättningsord har gjorts efter att ha beaktat ordets innebörd i de johanneiska texterna, särskilt då i ljuset av grekiska GT. Därmed vill jag inte på något sätt påstå att jag alltid lyckats hitta det absolut bästa ordet. Här finns utrymme för ändringar – kanske på mina läsares förslag – varvid man emellertid måste räkna med att en ny översättning av ett visst grekiskt ord kan leda till att också översättningen av andra grekiska ord kan behöva ändras. Under alla förhållanden blir en sådan här översättning med nödvändighet inte sällan svår att läsa. För att underlätta förståelsen har jag ibland lagt till en alternativ översättning. Jämför t.ex. Joh 1:5a: ”Och ljuset ‘för till’/ger ljus i dunklet”, där ’för till’ svarar mot det grekiska ordets grundbetydelse medan ’ger’ avser att vara det mer läsbara ordet.

När jag började översättningsarbetet hade jag en relativt fri inställning till vad som kunde vara lämpliga ordval, men under arbetets gång har jag alltmer sett värdet av en mera bokstavlig översättning. Slutresultatet har blivit en mer exakt översättning än vad som från början var min tanke. Någon i alla avseenden helt grundtexttrogen översättning är det emellertid inte fråga om. Den som vill veta vad det verkligen står i grundtexten måste alltså söka ”sanningen” i denna text och inte i min översättning.

För att underlätta förståelsen har jag markerat grekisk perfektform genom att ange såväl presens- som perfektform, t.ex. ”ser (och har sett)” eller ”har sett (och ser)” alt. imperfekt- och pluskvamperfektform, t.ex. ”såg (och hade sett)” eller ”hade sett (och såg)”. Grekisk imperfektform har återgetts genom att inom parentes lägga in uttrycket ”(hela tiden)”. Däremot kan man av översättningen inte se någon skillnad mellan t.ex. presens infinitiv ("fortsätt att ...") och aorist infinitiv.

(h)istemi, perf och pluskv, översätts enbart med presens resp. imperfekt. Optativ översätts vanligen “O, att”.

Mina översättningar av de grekiska texterna skall uppfattas som noggranna men inte som "fullkomliga". Under arbetets gång har jag till exempel förstått att det för Johannes kan vara viktigt om de grekiska orden för Gud (theos) och Herren (kyrios) föregås av bestämd artikel eller ej (se t.ex. Joh 20:28 och Upp 22:13). Jag kan nu i efterhand bara beklaga att jag här låtit mig alltför mycket påverkas av hur dessa ord vanligen har översatts och fortfarande översätts. Läsaren bör alltså vara medveten om att det av mig översatta ordet "Gud" i själva verket många gånger borde översättas med "Guden" och ordet "Herren" med "Herre" alt. "en Herre".

Där handskriften Sinaiticus, prima manus skiljer sig från den vedertagna texten i Nestle-Aland: NOVUM TESTAMENTUM GRAECE har jag markerat detta genom att ange א*, men ej det efterföljande א, som beteckning på text som endast förekommer i ”prima manus”, och genom att ange א,* א där texten förekommer i såväl א* som i א. När avvikande text förekommer i handskrifterna Vaticanus (B) och Alexandrinus (A) samt i papyrerna (t.ex. P19) har också detta angetts. En fristående asterisk (*) anger att en vedertagen text i Novum saknas i Sinaiticus, prima manus.

Jämförelser har gjorts med andra bibelöversättningar. Särskilt gäller detta Karl XII:s bibel 1703 (revision av Gustav Wasas bibel 1541) och 1883 års översättning. Dessutom hänvisas till parafrasen Levande Testamentet 1974 (LT 1974).

Att översätta en stor textmassa på egen hand och samtidigt eftersträva noggrannhet i återgivning av detaljer är en närmast hopplös uppgift, om den som sedan studerar arbetet skulle kräva felfrihet. Under arbetets gång har jag fått göra tusentals ändringar och korrigeringar, många gånger beroende på felaktigheter i använd litteratur men oftare beroende på att jag upptäckt fel som jag själv är skuld till. Tyvärr är jag övertygad om att dessa rättelser kommer att fortsätta. Det kan gälla ändringar alltifrån felaktiga slutsatser till ”uteblivna” bokstäver och tecken. Detta innebär att jag behöver mina läsares hjälp till att under givna förutsättningar kunna förbättra arbetets kvalitet.

Under studiernas gång har jag då och då hittat formuleringar i andras arbeten som har hjälpt mig att bättre förstå de båda johanneiska böckerna. Jag har då passat på att föra in dessa citat under den text som jag har associerat till. Här måste med visst eftertryck sägas att det är jag själv och inte alltid den citerade som har gjort denna koppling. Ibland har jag hänvisat till den text som författaren har avsett, men många gånger återges citatet utan att sammanhanget är belyst. Detta gäller kanske särskilt de poeter som citerats utan att man tydligt kan se om ett citat gäller dikten i sin helhet eller en del av den. Jag kan bara hoppas att de som jag har refererat till har förståelse för svårigheterna att göra deras tankar full rättvisa. Kanske kan jag hoppas att en och annan av mina läsare söker ytterligare information genom att söka få tag på angiven litteratur.

Under denna hemsidas (www.johnbible.se) första sju år 2009 - 2015 har följande länder (eller i några fall områden) besökt hemsidan (inom parentes anges månad-år för första besök). Namnen anges på engelska: Sweden (February 2009), United States (March 2009), Japan (June 2010), Taiwan (June 2010), Spain (June 2010), Norway (June 2010), Germany (June 2010), Great Britain (June 2010), Finland (July 2010), Russian Federation (July 2010), Israel (July 2010), Australia (July 2010), Switzerland (July 2010), Belgium (July 2010), Denmark (August 2010), France (August 2010), Luxembourg (August 2010), Italy (August 2010), Turkey (August 2010), South Africa (September 2010), Canada (September 2010), Hongkong (September 2010), Netherlands (September 2010), Hungary (September 2010), Nicaragua (October 2010), Estonia (October 2010), Portugal (October 2010), Indonesia (October 2010), Brazil (October 2010), Poland (October 2010), South Korea (November 2010), Austria (November 2010), Ukraine (December 2010), India (December 2010), Slovak Republic (December 2010), Peru (December 2010), China (January 2011), Romania (January 2011), Czech Republic (January 2011), Iceland (January 2011), Georgia (January 2011), Latvia (February 2011), Thailand (February 2011), Faroe Islands (March 2011), Argentina (March 2011), United Arab Emirates (March 2011), Egypt (March 2011), Mexico (March 2011), Ireland (March 2011), Iran (March 2011), Croatia (March 2011), Moldova (March 2011), Chile (March 2011), Angola (March 2011), Greece (March 2011), Malta (March 2011), Singapore (April 2011), Kuwait (April 2011), Uganda (May 2011), Tanzania (September 2011), Saudi Arabia (October 2011), Republic of Serbia (October 2011), Niger (October 2011), Palestinian Territories (November 2011), Philippines (December 2011), Azerbaidjan (January 2012), Qatar (January 2012), Aland islands (February 2012), Jordan (February 2012), Pakistan (April 2012), Kazakhstan (April 2012), Botswana (April 2012), Tunisia (May 2012), Panama (May 2012), Lithuania (May 2012), Virgin Islands (May 2015), Bahamas (May 2012), Bermuda (June 2012), Barbados (June 2012), Colombia (June 2012), Vietnam (June 2012), Seychelles (July 2012), Malaysia (July 2012), Slovenia (July 2012), Vatican City State (July 2012), New Zealand (July 2012), Bangladesh (August 2012), Albania (August 2012), Venezuela (August 2012), Morocco (September 2012), Bulgaria (September 2012), Zimbabwe (September 2012), Myanmar (November 2012), Cyprus (November 2012), Ghana (November 2012), Bosnia-Herzegovina (December 2012), Montenegro (December 2012), Madagascar (January 2013), Monaco (February 2013), Turkmenistan (April 2013), Kenya (May 2013), Macau (May 2013), Paraguay (June 2013), Lebanon (June 2013), Armenia (July 2013), Swaziland (August 2013), Macedonia (September 2013), Bolivia (January 2014), Cambodia (January 2014), Bahrain (January 2014), Ecuador (February 2014), Dominican Republic (February 2014), Algeria (February 2014), Iraq (March 2014), Belarus (March 2014), Greenland (March 2014), Turks and Caios Islands (April 2014), Nepal (April 2014), Guatemala (April 2014), Honduras (May 2014), Antigua and Barbuda (May 2014), Ivory Coast (May 2014), Puerto Rico (May 2014), Namibia (May 2014), Suriname (July 2014), Mauritius (July 2014), Guinea (August 2014), Mongolia (August 2014), Guatemala (August 2014), Cameroon (September 2014), Cape Verde (December 2014), Gibraltar (December 2014), Costa Rica (January 2015), Sri Lanka (January 2015), Trinidad and Tobago (January 2015), Lesotho (May 2015), Maldives (May 2015), Andorra (May 2015), Sudan (August 2015), Syria (September 2015), Oman (September 2015), Uruguay (October 2015).

Någon fortsatt uppföljning och användning av litteratur som har utkommit för första gången efter 1 dec 2007 planeras ej.

Låt mig till sist citera Stefan Gustavssons inledande ord till sin bok ”Kristen på goda grunder”: ”Denna bok är en inbjudan att söka sanningen. Och sökande innebär alltid beredskap att låta sig utmanas. Niels Bohr, den danske kärnfysikern, lär ha inlett sina föreläsningar med att säga: ’Varje påstående som jag gör ska ni ta, inte som ett påstående, utan som en fråga’. Samma sak gäller den här boken. Förhoppningen är inte att du som läsare oreflekterat ska acceptera bokens påståenden, inte heller att de reflexmässigt ska avvisas, utan att de ska tas som en fråga, en möjlighet, en utmaning.” Vad Gustavsson här säger om sin bok kan också tillämpas på mina egna kommentarer och funderingar.




Exempel på bibelställen och citat/kommentarer/funderingar som underlättar (eller ibland, sett till ytan, i fråga om särskilt citaten kanske försvårar) en allmän förståelse av Johannes' evangelium och Uppenbarelseboken


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär, översättning):

Gud talade: “Vi må göra en människa enligt/efter Vår avbild." ... Gud gjorde människan enligt/efter en avbild av Gud. ... Han gjorde dem manlig och kvinnlig.” (1 Mos 1:26a,27, Grekiska GT)

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Skåda, skåda att/: ’Jag är.’ Och det är/finns inte en gud mer än Mig. Jag skall döda, och jag skall göra levande. Jag skall slå till, och jag skall bota.” (5 Mos 32:39a, Grekiska GT)

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt, och en Herrens ande hoppade emot, emot David från den där dagen och ovanpå. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab ... Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13a,15, Grekiska GT)

(David sade:) “Ett ting har jag begärt från sidan av Herren. Det här skall jag söka ut/efter, det att 'bo mig'/'jag skall bo' i ett Herrens hus alla mitt livs dagar, det att 'titta mig'/'jag skall titta' på Herrens rolighet/förlustelse och granska Hans tempel.” (Ps 27:4, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Det finns) en läglig tid för varje angelägenhet inunder himlen. … En läglig tid av det att gråta och en läglig tid av det att skratta. En läglig tid av det att skära/sörja och en läglig tid av det att dansa.” (Pred 3:1a,4, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”En röst som ropar i det ödelagda (området): ’Gör en herres väg redo! Gör vår Guds stigar raka. Varje ravin skall fullbordas/uppfyllas och varje berg och kulle skall göras ödmjuk/låg.’” (Jes 40:3-4a, Grekiska GT)

"Mina vägar är inte precis som era vägar", säger Herren. "Emellertid, som himlen håller sig på avstånd från jorden, håller sig Min väg på avstånd från era vägar." (Jes 55:8b-9a, Grekiska GT)

(Herren sade till sitt folk: “Jag har inte) utvalt en fasta av sådant slag emellertid/utan (detta är den fasta Jag vill ha), lös upp varje orättfärdigt sammanhållande band (och) lös alltigenom upp våldsamma/svåra trassliga situationer ’av fördrag’/’i överenskommelser’ (och) då ni har skälvt/krossat (och skälver/krossar) skicka och/också bort i ett ’låtande vara’/frisläppande (och) ryck isär varje orättfärdigt nedskrivande. ’Mal sönder’/’bryt ... i bitar’ ditt bröd till en hungrande och led/för in i, in i ditt hus utblottade ’utan tak’/husvilla. Om du – alltefter omständigheterna – må skåda en naken, hölj (honom) i (kläder), och du må inte skåda över/bort från de som tillhörande/tillhör ditt hushåll av din säd.” (Jes 58:6b-7, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: "Jag är Den) som 'torkar upp'/'låter ... torka' ett ljusgrönt trä/trästycke och får ett torrt trä/trästycke att skjuta skott. Jag, Herren, har samtalat (och samtalar), och Jag skall göra (det)." (Hes 17:24b, Grekiska GT)

(Hosea sade:) "Låt oss gå och vända oss intill, i riktning mot Herren vår Gud. Ty Han har ’rövat bort’/skövlat (och ’rövar bort’/skövlar) (oss), och Han skall bota oss. Han skall slå till, och Han skall bota ett öppet sår åt oss.” (Hos 6:1, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I motsats till det dåliga (står) det goda, och i motsats till döden livet. På det här sättet (står) en vördnadsvärd i motsats till en missare (av Guds mål). Och se på det här sättet i, in i alla den Högstes gärningar, två (och) två, en helt och hållet mitt emot 'den ena'/'en annan'.” (Syr 33:14-15)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Alla ting (är) dubbla, ett helt och hållet mitt emot ’det ena’/’ett annat’.” (Syr 42:24a)

(Baruk sade:) ”Gud har samordnat/’satt i system’ att ödmjuka varje högt berg och outtömlig upphöjning och (att) raviner (skall) fullbordas/uppfyllas ’in i’/’med syfte på’ ett utjämnande av jorden, för att Israel må träda fram på ett skyddat/tryggt sätt (med) Guds härlighetsglans. ... Ty Gud skall anföra Israel i sällskap med glatt lynne (i) ljuset av Hans härlighetsglans tillsammans med barmhärtighet och rättfärdighet vid sidan av Honom.” (Baruk 5:7,9)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

Johannes lärjungar kommer till (Jesus) och säger: ”På grund av vad fastar vi och fariseerna * (א,* B), men Dina lärjungar fastar inte?” Och Jesus talade till dem: ”Inte förmår (väl) brudkammarens söner vara bedrövade emot/’ända fram till’ så lång (tid) som brudgummen är i sällskap med dem? Men det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från dem, och då skall de fasta.” (Matt 9:14-15)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Visheten rättfärdigades/’fick rätt’ från/’beroende på’ sina gärningar.” (Matt 11:19b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus talade till Sina lärjungar:) “ ... Varje skriftlärd som har varit/blivit en lärjunge för himlarnas rike är lik en människa, en husmästare/husföreståndare, vem som än kastar/för ut ur sin hög/skatt nya och gamla ting.” (Matt 13:52)

(Jesus sade:) “På det här sättet skall de sista vara först och de första sist.” (Matt 20:16)

(Petrus) började fördöma och svära att/: “Jag känner inte Människan!” (Matt 26:74a)

(Maria sade: “Herren) har tagit ’helt och hållet för Sig själv’/ner regenter från troner, och Han har höjt/upphöjt ödmjuka. Varande/- hungriga har Han uppfyllt/mättat av/med goda ting, och varande/- rika har Han skickat ut tomma/tomhänta. (Luk 1:52-53)

(Symeon sade till Mariam:) “Skåda, (Jesus) ligger (stilla) ‘in i’/’med syfte på’ ett fall och en uppståndelse av många i Israel, och ’in i’/’med syfte på’ ett tecken som motsägs.” (Luk 2:34b)

(Johannes Döparen sade:) "Gör (en) herres väg redo, gör Hans stigar raka. Varje ravin skall fullbordas/uppfyllas och varje berg och kulle göras ödmjuk/låg." (Luk 3:4b-5a)

(Jesus sade:) “Ve er, de som nu är (och har varit) ’uppfyllda med (bröd)’/mätta, eftersom ni kommer att vara hungriga.” (Luk 6:25a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)

(Tulluppbördsmannen sade:) ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Ditt mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:13b-14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla de ting som har varit (och är) skrivna i Moses lag och i (א,*א) profeterna och psalmer(na) med anledning av Mig måste fullbordas.” (Luk 24:44b)

Genom/under fyrtio dagar (efter Sin uppståndelse framträdde Jesus för Sina apostlar) och sade/talade tingen med anledning av Guds rike. (Apg 1:3)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) 'var (hela tiden) tålmodiga mot'/'anslöt sig (hela tiden) till' apostlarnas lära och gemenskapen. (Apg 2:42a)

(Judarna i Berea) tog emot utsagan i sällskap med varje/all villighet och 'dömde upp'/undersökte ’enligt en dag’/dagligen skrifterna. … (Apg 17:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. Den här var i en början (hela tiden) i riktning mot Gud. (Joh 1:1-2)

Åt så många som tog (Jesus), åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod, inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

Jesus svarade och talade till (Nikodemos): "Amen, amen säger jag dig: 'Om en viss (person) - alltefter omständigheterna - ej må avlas uppifrån, förmår han inte skåda Guds rike.'" (Joh 3:3)

På det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:16)

(Jesus sade till judarna:) ”Tänk ej att Jag skall anklaga er i riktning mot Fadern. Den som anklagar er är Mose, ’in i’/till vilken ni har hoppats (och hoppas), ty om ni (hela tiden) trodde (i/på) Mose, trodde ni – alltefter omständigheterna – (hela tiden) (i/på) Mig, ty den där skrev med anledning av Mig. Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?” (Joh 5:45-47)

Det här sade (Jesus) (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) med anledning av Anden, av (P66, א,* א) vilken de som tror (א,*א) in i Honom (hela tiden) stod i begrepp att ta. Ty ande var/fanns ännu inte (hela tiden), eftersom Jesus ännu inte * (א,* א, B) var förhärligad. (Joh 7:39)

Roddarna/tjänarna kom så i riktning mot prästledarna och fariseerna, och de där säger (P66, א,* א) till dem: ”På grund av vad ledde/’tog ... med’ ni inte Honom?” Roddarna/tjänarna svarade: ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:45-46)

Jesus talade så: “Låt (Maria) vara för att hon må hålla/’ta hand om’ den ’in i’/’med syfte på’ Min balsamerings dag. Ty de utblottade har ni alltid i sällskap med er själva, men ni har inte alltid Mig.” (Joh 12:7-8)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra.” (Joh 13:34-35)

Jesus säger till (Tomas): ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer i riktning mot Fadern om ej genom Mig.” (Joh 14:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Jag är vinrankan, ni (är) kvistarna. Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting.” (Joh 15:5)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ty (א*) ni är Mina vänner, om – alltefter omständigheterna – ni må göra de ting Jag ålägger er.” (Joh 15:14)

Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5)

En av soldaterna stötte emellertid till (Jesu) revben (med) sin lansspets, och strax kom det ut blod och vatten. (Joh 19:34)

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. Men de här är (och har varit) skrivna, för att ni må (א,*B) tro, att Jesus är kristusen/'den smorde', Guds Son, och för att ni, då ni tror, må ha tidsålderslångt (א,*א) liv i Hans namn. (Joh 20:30-31)

(De fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

(Kvinnan) födde fram en son, en (kvinnlig (P47, א,* א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)

(Jesus sade:) "Jag, Alfat och Ôet/Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet." (Upp 22:13)

Jag är vittne för 'varje den'/’var och en’ som hör utsagorna av den här bokrullens profetia: om – alltefter omständigheterna – någon må ‘sätta uppå’/’lägga till’ emot dem, skall Gud ‘sätta uppå’/’lägga till’ emot honom de slag, de som hade varit (och var) skrivna i den här bokrullen. Och om – alltefter omständigheterna – någon må ta av/bort från de här (א,* א) utsagorna av den här profetians bokrulle, skall Gud ta av/bort hans del från livets trä och ut ur den heliga staden, de ting som hade varit (och var) skrivna i den här bokrullen. Den som är vittne om de här tingen säger: “Ja, Jag kommer snabbt.” * (א,* א) Kom, Herre Jesus. Herren Jesu fröjdbringande (nåd) (må vara) i sällskap med de heliga. Amen (א,* א). (Upp 22:18-21)


Hembygdens predikan:

Gud har ingen över sig, som han kan se upp till. Han har ingen heller bredvid sig som han kan se hän till. När han därför söker varelser att älska, så måste han se ned till syndare på jorden. Och till vilka ser han först? Jo till de låga, de elända, de ödmjuka. Såsom David säger: Vem är såsom Herren, vår Gud, han som sitter så högt, han som ser ned så djupt, i himmelen och på jorden; han som upprättar den ringe ur stoftet, han som lyfter den fattige ur dyn? Och åter: Herren är hög men han ser till det låga. Och åter: Han har icke föraktat den betrycktes elände och icke hållit det för en styggelse; han fördolde icke sitt ansikte för honom, och då han ropade till honom, hörde han det. Och åter: De eländas hopp skall icke varda förtappat. Detsamma betygar Herren själv genom profeten Esaias: Till den elände och till den som har en förkrossad ande skådar jag ned. Och åter: Jag bor i höjden, men ock hos den som är förkrossad och som har en ödmjuk ande, att jag må giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan. Och Jesus, Guds egen son, sade i Nasarets synagoga: Han har sänt mig til att predika evangelium för de fattiga, till att läka de i hjärtat förkrossade, till att förkunna de fångna frihet och de blinda syn, till att försätta de sönderslagna i frihet, till att predika ett behagligt Herrens år. Sådan är vår Gud och sådan vill han vara känd. Dagens text betraktas vanligen såsom en uppmaning att gå och arbeta i vingården. Detta är dock icke grundtanken eller huvudsyftet i texten. Lejandet av arbetare är blott ett medel för att få fram själva grundtanken, som är att visa himmelrikets natur, eller vilka som varda de utvalda. Att så är, framgår av Jesu egen tillämpning: Alltså skola de sista varda de första, och de första de sista; ty många äro kallade, men få utkorade. För att få fram denna sanning, behövdes såsom bild lejandet av arbetare vid olika tider på dagen. Texten är en av de ljuvligaste men ock allvarligaste som gått över Jesu läppar: ljuvlig för de sista, som kunna bliva de första, men allvarligt varnande för de första, som kunna bliva de sista. Giv oss nu, o Gud, ljus att förstå och nåd att tillämpa, vad din son här talat. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 107-108, Söndagen septuagesima, Matt 20:1-16)

(Jesus) framställer, med anledning av bordsgästernas sätt att välja bordsplatser, den stora grundlagen för allt Guds handlande med människor, vilken Luther på sitt kraftiga sätt angiver så: ”Gud gör i sitt rike på jorden intet annat än förnedrar det som är högt och upphöjer det som är lågt och ringa.” Låt oss nu till vår undervisning och tröst betrakta detta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 387-388, Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, Luk 14:1-11)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1975

Grekiskan var det allmänna språket i (det romerska) riket, vilket underlättade stort för evangeliseringen när Septuaginta (Gamla testamentet på grekiska) blev tillgänglig. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 148 i kommentar till Gal 4:4)

Det ligger ... i den konstitutionella statens egenintresse att visa varsamhet mot alla kulturella källor ur vilka medborgarnas normmedvetenhet och solidaritet hämtar näring. Denna medvetenhet, som kommit att bli konservativ, återspeglas i talet om det "postsekulära samhället". ... (Den) normativa förväntan varmed den liberala staten konfronterar de religiösa samfunden sammanfaller med deras egna intressen, såtillvidasom de därmed får möjlighet att via den politiska offentligheten utöva ett eget inflytande i samhället i dess helhet. ... Toleransuppfattningen i liberala pluralistiska samhällen kräver inte bara av de troende i umgänget med icke-troende och människor av annan tro insikt om att de rimligen måste räkna med en bestående meningsskiljaktighet. Inom ramen för en liberal politisk kultur krävs samma insikt också av icke-troende i umgänget med troende. ... Sekulariserade medborgare får, så länge de uppträder i sin roll som medborgare, varken principiellt frånkänna religiösa världsbilder en sanningspotential eller bestrida de troende medborgarna deras rätt att ge bidrag till offentliga diskussioner på ett religiöst språk. En liberal politisk kultur kan till och med av de sekulariserade medborgarna förvänta att de deltar i ansträngningar att översätta relevanta bidrag från ett religiöst till ett offentligt tillgängligt språk. (Jürgen Habermas "Förpolitiska grundvalar för den demokratiska rättsstaten?" s 37-39)

För den sekulariserade medborgaren, som med lätt metafysiskt bagage tar sig före att på moraliskt "fristående" grund motivera demokrati och mänskliga rättigheter, kan det rätta utan vidare få företräde framför det substantiellt goda. Utifrån den premissen ger pluralismen i levnadssätt, i vilka olika världsbilder speglas, inte upphov till några kognitiva dissonanser gentemot de egna etiska övertygelserna. Ty ur detta perspektiv förkroppsligas bara olika värdeorienteringar i olika levnadssätt. Och olika värden utesluter inte varandra på samma sätt som olika sanningar. Därmed har det sekulära medvetandet heller ingen svårighet att erkänna att ett främmande etos har samma autenticitet och företräde för den Andre som det egna etoset för en själv. Situationen är en annan för den troende, som hämtar sin etiska självförståelse ur trossanningar med anspråk på universell giltighet. Så snart föreställningen om det riktiga livet orienterar sig efter religiösa frälsningsvägar eller metafysiska begrepp om det goda uppstår ett gudomligt perspektiv (eller en view from nowhere), varur (eller varifrån) andra levnadssätt inte bara förefaller annorlunda, utan också förfelade. När det främmande etoset inte bara är en fråga om relativiserbar värdering, utan om sanning, eller osanning, innebär kravet att visa varje medborgare samma aktning oavsett hans etiska självförståelse och livsföring en större belastning. (Jürgen Habermas "Kulturell likabehandling och den postmoderna liberalismens gränser" s 145)

Genom en kontrasterande andra handling återställer Herren det som Han dömde för hårt eller för milt i en första handling. I den rabbinska judendomens midrasher skildras detta återställelseperspektiv: ”Kom och se hur varje sår som den Helige, välsignad vare han, vållar i denna värld, det helar han i den tillkommande världen. … Alla botas, men precis som en person går ut, så kommer han tillbaka till livet. Om han går ut blind, kommer han tillbaka blind. … Men den som förde fram (den grundläggande) skadan (av döden) över alla skall inte botas: ”Och stoft skall vara ormens föda.” (Jacob Neusner "Rabbah, The Judaic commentary to the book of Genesis Vol III" s 325-326; 1 Mos 46:28-47:27)

Nyspråk var Oceaniens officiella språk och var utformat för att motsvara de ideologiska behoven inom Engsoss, eller den engelska socialismen. År 1984 fanns det ännu ingen som meddelade sig uteslutande på nyspråk, vare sig i tal eller skrift. Tidningsledarna i Times skrevs på nyspråk, men detta var konststycken som endast kunde utföras av specialister. Man motsåg att nyspråket definitivt skulle ha ersatt gammalspråket (eller normalengelska, som vi skulle säga) vid pass år 2050. ... B-listan bestod av ord som avsiktligt nybildats för politiska ändamål: det vill säga ord som inte bara i varje enskilt fall hade en politisk innebörd utan också var avsedda att inge brukaren en önskvärd inställning. ... I ett ord som "krimtänk" (brottsliga tankar) ... fick "tänk" bli det andra ledet, medan det i "tänkpol" (tankepolisen) stod först, och ordet polis i det senare ordet miste slutbokstäverna. ... Det var ogörligt att översätta ett stycke gammalspråk till nyspråk, ifall det inte handlade om någon teknisk procedur eller någon helt vanlig vardaglig handling, eller redan var renlärig ("bratänk" på nyspråk) till sin tendens. I praktiken innebar det att ingen bok skriven före 1960 eller så kunde översättas i sin helhet. Förrevolutionär litteratur kunde endast undergå en ideologisk översättning - det vill säga en förändring av både betydelse och språkligt uttryck. Så till exempel de välkända orden i den amerikanska självständighetsförklaringen: "Vi anse dessa sanningar som självklara: att alla människor äro skapade lika, att de av sin Skapare förlänats vissa oförytterliga rättigheter, och att bland dessa äro livet, friheten och strävan efter lycka. Att för att trygga dessa rättigheter hava regeringar tillskapats bland människorna och få sin makt och sin befogenhet genom de styrdas samtycke. Att närhelst någon form av styrelse hotar att åsidosätta dessa ändamål, är det folkets rätt att ändra eller avskaffa denna styrelse och tillsätta en ny ..." Detta hade varit helt omöjligt att återge på nyspråk med bevarande av originalets mening. Det närmaste man i så fall kunde komma var att låta hela stycket uppslukas av det enda ordet "krimtänk". En fullständig översättning skulle endast kunna vara en ideologisk översättning, varigenom Jeffersons ord förvandlades till ett lovtal över oinskränkt regeringsmakt. (George Orwell "1984" s 271,275,282)

I grekiskan – liksom i hebreiskan – betyder ordet ”ängel” egentligen budbärare, och i Gamla Testamentet kan det användas om profeter (Haggai 1:13) och präster (Malaki 2:7). Det troliga är att Johannes, som känner sin grekiska bibel utan och innan, har använt ordet i den meningen. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 33)

Författaren (till Salomos Vishet) omfattar principen om exakt vedergällning, rättsligt, teologiskt och litterärt. Allting når sitt rätta jämviktsläge. Uppenbarelsebokens författare använder ett liknande synsätt. (J Massyngberde Ford "Revelation" s 155)


ca 1975 - ca 1925

I själva verket tycks det vara den (judiska tankevärlden) som över huvud taget ger oss de bästa förutsättningarna att förstå Jesu lära. Urkristendomen kan helt enkelt betecknas som en apokalyptisk-mystisk gren av judendomen. (Per Block "Människosonens dom" s 160; kommentar till Matt 25:31-46)

Jesus som Guds Son och Messias vandrar omkring ... med återställelsens krafter. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 351 i kommentar till Mark 7:31-37)

”Rabadash”, sade Aslan. ”Tag dig till vara! ... Förgät din stolthet.” ... ”Låt himlarna störta samman”, vrålade Rabadash. ”Låt jorden öppna sig! Låt blod och eld utplåna världen!” ... ”Klockan har slagit”, sade Aslan. ... Öronen (på Rabadash) började förvandlas. De växte och blev längre och spetsigare. ... ”O nej, inte en åsna! Hav förbarmande! Om det åtminstone vore en häst.” ... ”Hör mig, Rabadash”, sade Aslan. ”Rättvisan skall blandas med barmhärtighet. Du ska inte alltid förbli en åsna. ... Vid den stora höstfesten i år ... ska din åsneskepnad falla av dig ocha alla ska se att du är (en) prins.” (C.S. Lewis ”Hästen och hans pojke” s 167-169)

Det förvånar icke, att Luther kallade Johannes' evangelium ”det enda ljuvliga rätta huvudevangeliet”. (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 235)

Moody bibelinstitut i Chicago ... är byggt i centrum av staden inte så långt från den plats, där Moodys gamla kyrka stod. Här undervisas tusentals elever varje år. De kommer från olika delar av världen. Hudfärg, ras, nationalitet och språk betyder här ingenting. Alla dessa, många gånger så svåröverkomliga murar, raseras hänsynslöst vid Moodys bibelinstitut. Här är alla ett - förenade i Kristus. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 262-263; Kyrkor och missioner i Chicago; år 1950)

En recensent har nyligen kritiserat en studie där en ganska rigid och oförbehållsam ekonomisk tolkning tillämpades på en komplex uppsättning av politiska och sociala händelser. (F. Tannenbaum) sammanfattade (i sin artikel "A Note on the Economic Interpretation of History", Political Science Quarterly, Juni 1946): "Nu är ett sådant extremt ställningstagande varken vetenskap eller historia. Det är bara en ny teologi - inte ens en god teologi, eftersom den inte är inspirerad. Den har tro på ingenting utom en språklig formulering. Den skulle utesluta Kristus ur den kristna kyrkan ... Roosevelt och bereppet om det mänskliga värdet ur kampen mot nazisterna ... Till och med en stor vetenskapsman vet mycket litet och förstår kanske inte det lilla han vet. Fakta förvärvas lätt genom flit och arbetsamhet. Betydelsen av fakta, hela deras betydelse, ligger bortom varje vetenskapsmans förmåga - kanske bortom den dödliga människans förmåga." Det borde i vida kretsar vara accepterat att varje tillfredsställande förklaring till politiska händelser måste lämna rum för idéernas roll och för individen; den yttersta betydelsen av fakta hör i själva verket, om ej till religionen, till filosofin, snarare än till historien eller samhällsvetenskaperna. (W.W. Rostow "British Economy of the Nineteenth Century" p 126-127; Economic Factors and Politics)

"Vad är sanning", frågar Pilatus. "Jag är sanningen", svarar den anklagande. Men den frågande kan som vanligt inte tro. Det är "för enkelt". ... Ack, dessa överlägsna människor som alltid fråga: vad är sanning? Det är folk av deras typ, som alltid förväxla oklarhet med andlighet - som om ande icke vore något ofantligt mycket mer än bord och stolar! Sådant folk anser det alltid finare att söka än att finna. De mena, att det bästa man kan göra, när man knackat på en dörr, är att springa sin väg i fruktan för att den kunde öppnas, så att ett och annat, som kanske är oväntat och ovälkommet, tittar ut genom den. Det är sådant folk, som äro så utsökt djupsinniga, att de aldrig förstå det självklara. De likna, som någon sagt, dörrar, vilka är så stora, att småfolk inte kan gå igenom dem. Denna sorts människor tala gärna om modernt tänkande och om framsteg, utveckling och "tidens andliga strömningar". Allting är alltid nytt och epokgörande för dem. I hemlighet undra de ofta, vilken plats framtiden skall tilldela dem i det religiösa tänkandets historia, ty de anse sig alltid höra till pionjärerna. I själva verket behöva de inte bekymra sig om den saken, ty de har för längesedan fått en enastående plats i världshistorien, markerad av fyra fruktansvärda ord: "Korsfäst under Pontius Pilatus". Men därom äro de fantastiskt ovetande. I sin skenbart fina, bildade skepticism, i sin älskvärda tolerans och allmänna hygglighet äro de aningslösa om attitydens konsekvenser. Anatole France har belyst den i en historia om Pilatii ålderdom. Han skildrar honom som en gammal, grånad man, som sitter i sin romerska villa och pratar med en god vän om sina minnen från landshövdingetiden i Judéen. "Var det inte några upptåg", frågar vännen, "med anledning av en man, som de kallade Kristus? Jag minns inte detaljerna, men jag vill minnas, att han påstod sig vara en av gudarna? Jag tror du lät korsfästa honom - var det inte så?" Pilatus sitter och funderar en stund. "Jaså", säger han sedan. "Ja, det kan nog hända. Men det kommer jag inte ihåg." (Harry Blomberg "Den 'hygglige' Pilatus"; Jönköpings-Posten 1942-03-31)

I ett av de senare numren av Berliner Tageblatt framträder Tysklands ledande pedagog, Edward Spranger, med uttalanden som ha en misstänkt lukt av ideologi. Han stannar, efter att ha anslutit sig till den nya kursen, inför frågan om det kan vara bra med en "Erziehungsdiktator". Han tycks inte vara säker på det. En "tvångsherre" får denne i alla fall icke vara. "Allt uppfostringsarbete", säger han, "lär att direkt 'Gesinnungmachen' lätt väcker de motsatta krafterna." Han finner det därför icke önskvärt att grupper (Körperschaften) skola anses förpliktade att då och då offentligen tillkännagiva sitt nationalmedvetandes barometerstånd; "sann hängivenhet åt tyskheten" är något som icke får göras till monopol. Men vad säger Goebbels om detta tvivel på "Gesinnungmachen"? Ty är Spranger Tysklands pedagogiske ledare, så är Gobbels dess pedagogiske Caesar. Den store Caesar i all ära - han var ju för övrigt författare också - men den caesariska makten är icke den enda som bestämmer historien. Under den förste kejsarens tid utsändes i all stillhet ordet: "Älsken varandra." Efter några hundra år togo caesarerna korset och devisen "i detta tecken skall du segra". Men då hade också det ursprungliga ordet hanterats så att det likaväl kunde betyda: Döden varandra. Det visar idéns makt men också dess vanmakt. Om något kunde göra en led på filosofien, så är det den erfarenheten att man kan göra av varje filosofi precis vad man vill. När Spranger i sammanhang med det ovan åsyftade yttrandet energiskt höjer den tyska idealismens fana, så tror jag att han har dess anda, men vad kan icke en vulgäropinion göra av den. Filosofien är verkligen i samma läge som Platon fann den i på sin tid: affekterna och begären råda och släpa sanningen kring vart de behaga. Man kan säga: det går till en tid; historien visar oss hur den slagna idén återkommer. Men å andra sidan kommer varje ny tid att skapa sig tjänliga vulgärmeningar. Det enda vi har att hålla oss till är att kampen måste fortsättas och att det meningslösaste av allt är att kasta yxan i sjön. En tröst söker jag gripa efter. Det förefaller mig som om en filosofisk tanke alltid är riktig, när den tas så som dess upphovsman först tänkte den; det vill säga när man tar fasta på vad han ville säga, icke vad det lyckades honom att säga. Men denna innersta mening är svår att ständigt ha handfast tag på. Att den tappas bort i allmänna opinionerna är lätt att se, men kanske glider den ofta undan även i de vetenskapliga diskussionerna. Man plockar tanken utan att få med roten, den upplevelse ur vilken den spirade upp. Hålles denna i frisk åtanke, tror jag knappast att tanken så lätt kan släpas ikring vart man vill. (Hans Larsson "Historiens dom" s 141-143; april 1933)


ca 1925 - ca 1900

(I skolan) är det livsuppfattningarnas historia, som skall framställas, kulturutvecklingens innersta livsnerv. ... Det är icke ... något att invända mot inlärandet av Luthers lilla katekes - såvida den sättes in i sitt historiska sammanhang. Den är klassisk. Det är femtonhundratalets uttrycksmedel, men det är ett religiöst snilles skapelse. Lär ungdomen sig att begripa den i dess historiska sammanhang, så har den icke alls ont av att ha inlärt den. ... Även om man misströstar om en moralisk uppfostran av släktet såsom sådant, måste man handla som om den vore tänkbar. ... Det kommer att sägas, att (människo)massan behöver grova sanningar fastnitade i sina sinnen och därförutan bete sig som djurflockar. Mot den strömningen gäller det att hävda den, som räknar något med uppfostrans möjlighet och som utan illusioner handlar, som om varje individ skulle kunna danas till en personlighet. (Torgny Segerstedt "Kristlig fostran och katekes" s 14-15; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 okt 1920)

"Däri ligger", sade (kyrkoherdens son) Pontus liksom för sig själv, "ju hela tillvarons gåta - omvändelse eller ej? Man skall bli en annan och ändå densamme. ... Omvändelsen är handlingen på gott och ont, när den vänder tillbaka igen till ursprungsläget; liksom syndafallet, men i motsatt riktning. Genom fallet utträdde vi ur helheten, genom omvändelsen återgå vi." (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 301; Kyrkoherden i Stabberup)

Eget att både sol och måne synas lika stora! Det förefaller som om de voro placerade der af en skicklig räknare. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 102; brev 25 aug 1911 till Hans Strindberg)

För den indiske kristne är det så naturligt att kalla Gud "ma bap" - mor och far. ... Fadersbegreppet skilt från modersbegreppet ger blott en ofullständig bild af Gud enligt hans mening. Och häri ligger en sanning, som vi alla medvetet eller omedvetet erkänna. Och det är denna sanning som helt visst skall komma till sin fulla rätt, då Indiens djupt tänkande folk intar sin plats bland världens kristna nationer. (Enok Hedberg "Den yttre missionens återverkan på den missionerande församlingen och kristendomen i stort"; Jönköpings-Posten 1910-09-10)

Naturvetenskap, du som är så säker På dina sakers sanna natur. ... Du som väger det ovägbara, Du som mäter hvad ej har mått. Säg: du måtte väl kunna svara Hvilken väg de döda har gått, Hvart vi alla en gång må fara, Hvar vår vagga från början stått? Svar det har du, men ej på frågan, Svar på mycket som ej oss rör. Ej bekänner du oförmågan, Men allt längre i mörker oss för. ... "I begynnelsen var cellen", så lyder ordet, Men före cellen? En annan cell. Man ser på ämnet men den som gjord'et Om han var mästare eller gesäll? Han finns ej till för vedersakarn Som tror på skon men förnekar skomakarn. ... Nej, vetenskap, för att hjälpa så litet Så är din högfärd allt för stor. Och när ditt mystiska hölje är slitet Och man får se hvad inuti bor, Så är du icke den Guden man tror. (August Strindberg "Naturvetenskapen"; Jönköpings-Posten 1908-04-24)

Bed men arbeta; lid men hoppas; ena ögat riktadt på jorden, det andra på stjärnorna; icke sätta sig fast och slå sig ner, det är ju fotvandring; icke hem, utan gästgifvargården, skjutshåll; söka sanningen ty den finns, men endast på ett ställe, hos en, som själf är vägen, sanningen och lifvet! (August Strindberg "En blå bok II" s 833; Summa summarum)

Då man upptäckt färgernas och tonernas inre överensstämmelser, borde ju tonernas beteckning åskådliggöra ljuden så långt möjligt vore. Musiken är visserligen ytterst grundad på talförhållanden, men så är även organiska livet, vilket man gör bäst i att glömma. Det har målaren glömt då han blandar sin färg, och skulle han börja räkna svängningstalen eller vilja tillämpa spektralanalysen, då vore hans konst död. Lite mera liv och skönhet skulle befria musiken från dess träldom hos matematiken. (August Strindberg "Förenklad Pianoskola" s 99)

Jag hade i (H.C.) Andersens sagovärld fått visshet om tillvaron av en annan värld, en gyllene ålderns, där rättvisa och barmhärtighet existerade; där föräldrarne verkligen smekte sina barn och inte bara luggade dem, där något för mig absolut okänt kastade ett rosenskimmer till och med över fattigdomen och förödmjukelsen, det kallades med ett numera obrukligt ord: kärleken. (August Strindberg "Andersen" s 75; Politiken 1905-04-02)

Vad som har verkats av det ljuset, som under mörka tider har utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas. (Selma Lagerlöf ”Vägen mellan himmel och jord” s 307; Ur Kristuslegender, Ljuslågan)

För min del har jag aldrig kunnat begripa, hvarför de svenska kongregationalisterna (i U.S.A) skola vara skilda från Svenska missionsförbundet. Deras grundsatser äro ju desamma och nog vore det då vida naturligare, att de hörde ihop med detta än med den amerikanska kongregationalistkyrkan. Ja, så synes det mig. Då icke andliga principer skilja dem åt, så tyckes det, som om nationaliteten borde få göra sig gällande. "Men det där begriper du inte", skall till äfventyrs någon säga, och det kan ju hända, att han har rätt. (P. Waldenström "På resor i Amerika"; bref från Willmar Minn. daterat 1904-10-29; Jönköpings-Posten 1904-11-15)

Vi sågo stater uppkomma, med möda och strid utveckla sig, och därpå hastigt ödeläggas utan att vi kunde fatta meningen. Vi sågo stora andar stiga fram med kallelse att förkunna nya sanningar. Efter kamp och nöd segrade sanningen för att av efterkommande släkten vederläggas och slopas. Människosläktet vandrade i öknar med ruiner utan att veta vart kosan bar. Många voro vägvisarne men målet visste ingen. En trodde sig upptäcka österlandet när han for åt väster, andra menade sig stödja egen makt när de undergrävde den; en andans man var viss på att han grundade en ny religion under det att han grundade en ny stat. Med ett ord, de dödlige handlade omedvetet och utan kunskap om målet, men en medveten vilja begagnade alla stridiga krafter, andens höjdflykt och materiens jordsträvan, det goda och det onda, själviskheten och uppoffringen, söndringen och samlingen; och stundtals visade sig målet skymta vid synkretsen för att åter vika undan och ånyo visa sig. Att människorna icke veta vad de göra är deras ursäkt, men detta skulle även lära dem inse att de äro redskap i någons hand, vars avsikter de icke kunna förstå, men vilken ser till deras bästa. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 54)


ca 1900 - ca 1800

I en intervju i Svenska Dagbladet 4/6 1934 berättar Jenny Nyström att bland alla illustrationer hon gjort värdesatte hon Richard Bergström: "Ur folksagans rosengårdar" (1889) och Ulrik Uhland: "Carl Michael Bellman" (1907) högst, trots att det i den förra boken finns hemska, groteska bilder som starkt avviker från den idylliska värld hon vanligen skildrar. ... Överallt pågår den eviga kampen mellan ljus och mörker, mellan gott och ont, en kamp som ofta är motivet just i sagornas värld. I denna samtidigt både hemska och underbara sagovärld, som fascinerar barn liksom vuxna, fick (Jenny Nyström) ett osökt tillfället att spela på ljusets, skönhetens och det godas motsatser: mörkret, fulheten och ondskan. Dessa skapar en nödvändig kontrast. "Idel ljus gör att man ingenting ser" (Esaias Tegnér). Lika viktiga som skuggorna är för konstnären när hon tecknar, lika viktiga är de för den mänskliga självförståelsen. (Kjell Lekeby "Konstnärinnan Jenny Nyström och doktorinnan Stoopendaal" s 72-73)

Jag har aldrig ansett mig kallad att vara reformator. Jämte sanningskärlek, moraliskt mod och teoretiska insigter fordras dertill två egenskaper, som jag alldeles saknar, nämligen vältalighet och förmåga af ett outtröttligt praktiskt ingripande. Sjelf vet du bäst, huru jag kom att uppträda på det dogmatiska slagfältet. Jag såg en ädel man, framlidne lektor Ljungberg, stå der utan någon vän vid sin sida, angripen af en skara fanatiker, som ville moraliskt och medborgerligt tillintetgöra honom. Öfvertygad som jag var och är, att det var han, icke hans angripare, som stod på biblisk grund, skref jag då, för att bevisa detta, "Bibelns Lära om Kristus". Då jag gjorde detta, var det för ingen del mitt uppsåt att egna hela mitt lif och hvad jag egde af krafter åt dogmatiska strider. Jag är så långt ifrån att vara en polemisk natur, att jag måste göra våld på mig sjelf, för att förmå mig beträda detta slagfält. ... Jag hoppas, att (de som undrar över min uppfattning) ha beaktat hvad jag yttrat i fjerde upplagan af nämda arbete sid. 527, att den kyrkliga läran om Kristi gudom står enligt min åsigt sanningen närmare än läran, att han är blott menniska, om "menniska" uppfattas i en empirisk mening. Skillnaden mellan den konfessionella uppfattningen och min rör egentligen frågan, huruvida nya testamentets kristologi är eller icke är den ideala sidan af dess antropologi. Båda uppfattningarna hafva ännu i den s.k. apostoliska och helt visst urkristna bekännelsesymbolen en gemensam mark. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 323,329; brev 7 sept 1887 med odaterat tillägg, skrivet omkr. 3 okt samma år)

År 1884 vidtog på nytt arbetet med Gamla testamentet. ... Successivt kom man att överge den litterala metoden - svenskan och hebreiskan låg alltför långt från varandra för att detta skulle vara rimligt. Hebraismerna måste överges. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 262)

Har du, som nu så länge vistats i litteraturhistoriens så menskligt intressanta ängder och i poesiens förtrollade land, håg och mod att kasta dig in i ett bibelexegetiskt verks enformiga öken? Märk väl: det är icke en exposé af min egen lifsåskådning som detta arbete framställer, utan af den lifsåskådning, som jag funnit i nya testamentet, och som jag framställer objektivt och opartiskt som om jag skulle hafva redogjort för innehållet i Vedas eller Zend Avesta. Utan glädje är likväl en sådan verksamhet icke. Jag har derunder sjelf fått ökad vördnad för nya testamentets idékrets. Ju mer jag inträngt i densamma, dess mer djup och vid förekommer den mig, och i jemförelse med den äro alla de nuvarande kyrkornas dogmatiska system verk af småtänkta och hopkrymta pygméer. (Viktor Rydbergs brev II "Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 274-275; brev 26 nov 1879 till Otto Borchenius)

Jag har sysselsatt mig med forskningar i - patriarktabellerna och Genesis. Från denna forskningsresa har jag nu återvändt, och den har, som jag tror, icke varit utan ganska kuriösa resultater. ... Hvem, utom undertecknad, intresserar sig för Methusalems tal 969 och Lamechs tal 777? (Viktor Rydbergs brev II " Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 64; brev 22 mars 1869 till Hans Forssell)

Väckelserörelsen är kanske (av de svenska folkrörelserna) den rörelse, som är djupast rotad i svenskt väsen och innebär - allt trångsinne till trots - en väldig frigörelse av bundna själars krafter. Detta har indirekt eller direkt kommit andra folkrörelser till godo. Ur folkbildningssynpunkt var särskilt värdefull väckelsens kraft att lyfta svaga och förgätna individer upp till glädjen och kraften i gemenskapslivet. Väckelserörelsen har utformat föreningsteknik och metoder för gruppuppfostran, dess kolportörer satte äntligen böcker i händerna på Sveriges folk i hemmen. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 286)

På Axel Olssons Utvandrarmonument i Karlshamn står Kristina och Karl Oskar sammangjutna hand i hand. Det är riktigt, de är ett oskiljaktigt par. Men de ser åt olika håll. Kristina skådar tillbaka mot det gamla landet. Karl Oskar tittar stint ut mot havet och den nya världen. Ja, de är olika. Kristina var en nästan modernt självständig kvinna. Hon har sin tro och hon följer sina inre lagar. Och Karl Oskar hade sina. En av hans maximer var den, att det aldrig kan bli så omöjligt att man inte kan ta ett spjärntag till. Han släppte aldrig sin tro på människans förmåga att med egen kraft forma sitt öde. Motsatserna finns kvar hela Utvandrarromanen igenom. Utan dem hade den inte blivit det dynamiska verk som den är, inte fått det liv och den spänning som den har. Men motsatserna överbryggas av makarnas inbördes aktning och djupa kärlek till varandra. (Hilding Sallnäs "Kristina" s 187)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Över nästan hela Europa gick på 1700-talet en ... rörelse att sprida upplysning till alla. Förut hade vetandets skatter varit blott för de lärde. De digra, på latin skrivna luntorna fingo hopa sig i vetenskapsmännens bibliotek, men med livet därutanför hade de ju ingenting att skaffa! Nu finner man plötsligt, att i de lärdes studerkammare skrives mycket, som kan bli till gagn för den stora allmänheten, mycket som kan leda människorna till att tänka själva över livet och dess frågor, göra dem klarsynta och befria dem från vidskepelse och andra gamla inbillningar. Och så sträckas ivriga händer ut för att hämta dessa skatter och ge dem i en intressant form åt alla vetgiriga män och kvinnor. Det är en allmän strävan att "upplysa", och tidevarvet kallas därför upplysningstiden. ... Upplysningstidens apostlar ville lära människorna att tänka över vad som omgav dem, rycka upp dem ur tanklös likgiltighet, driva dem att bruka sitt förnuft. I Sverige var (Olof) Dalin den, som först flyttade ut lärdomsljuset från vetenskapsmännens studerkammare. Däri ligger den stora betydelsen av hans insats med (tidskriften Then swänska) Argus (som första gången utkom 1732). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 222-224)

Universum, säger Pytagoras, är grundat på talen. Och Boethius yttrar: "Allt, som skapades i tidernas begynnelse, formades efter talförhållandena, vilka lågo såsom förebilder i skaparens ande." Också är det för oss en avgjord sak, att talen innehålla större och verksammare krafter än de kroppsliga tingen, ty de förra utgöra ej en blandning av substanser, utan kunna, såsom rent formella ting, stå i närmaste beröring med det gudomliga förnuftets idéer. Detta erkännes ock av kyrkans fäder: av Hieronymus, Augustinus, Ambrosius, Atanasius, Beda och andra, samt ligger till grund för uppenbarelsebokens ord: "Den som har förstånd, han utforske vilddjurets tal!" (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 86; Renässanstidens magi)

Kabbalismen har sitt namn av hebr. qabbala, som betyder "tradition, hemlig lära". Dess grundtanke är att människan genom kontemplativ hängivelse och inre bön kan höja sig till det gudomliga. Dessa tankar utvecklades på 1200-talet i Kastilien av Moses de Leon i skriften Zohar (ljusglansen). Utgångspunkten är Guds absoluta upphöjdhet, som kan beskrivas endast med negationer. Av denna andliga värld är den materiella en avbild, som kan ta emot ljuset från den gudomliga sfären. Målet är att uppnå en andlig kunskap om de yttersta hemligheterna och en mystisk förening med människans himmelska urbild. Detta kan ske framför allt genom användandet av de hebreiska bokstävernas talmystik, som avslöjar de heliga skrifternas hemligheter. När judarna fördrevs från Spanien upprättades ett kabbalistiskt centrum i Safed under ledning av den lärde Isak Luria. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 19-20)

Den troende som äger alla världens rikedomar och som fastän han själv är utblottad äger allt i Dig som allt måste tjäna, han är säll fastän han är okunnig om Karlavagnens bana. Och det är dåraktigt att undra vem som är lyckligast: denne eller den som mäter himmelen, räknar stjärnorna och väger elementen men inte frågar efter Dig som inrättat allt med mått, tal och vikt. (Augustinus "Bekännelser" s 82)

År 382 kom (Hieronymus) till Rom, där biskop Damasus gaf honom i uppdrag att genomse och rätta den gamla latinska bibelöfversättningen. Nya testamentet utkom först, och hans granskning däraf var jämförelsevis god. Men då han genom läsningen af den hebreiska grundtexten, som han hemligen lånade i de romerska synagogorna, hade fått klarhet i Septuagintas många avvikelser, beslöt han att utarbeta en alldeles ny öfversättning af gamla testamentet efter hebreiskan. Detta arbete, som fulländades 404, uppväckte en våldsam rörelse. Hans motståndare kallade honom en tempelrånare och förfalskare; till och med Augustinus uttalade sig emot en ny öfversättning, som icke följde den efter hans mening inspirerade och af apostlarne gillade alexandrinska öfversättningen. Augustinus hade nämligen inom sin närmaste krets upplefvat ohyggliga oroligheter till följd af små ändringar i den gamla bibeln, och han var rädd för, att ett tillbakasättande af Septuagintas auktoritet skulle leda till en splittring mellan den öster- och västerländska kyrkan. Motståndet mot Hieronymi bibelöfversättning räckte dock icke länge, och under namnet Vulgata (den allmänna) blef detta arbete ... medeltidens och katolicismens kyrkobibel, som Trienterkonciliet (1545-63) har likställt med grundtexten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 317; Hieronymus från Stridon)

Emedan skapade ting är olika och talrika, är de väl lämpade och införda i hela skapelsen. Ändå är de, när de betraktas individuellt, ömsesidigt motsatta och oharmoniska, precis som lyrans ljud, som består av många och motsatta toner, ger upphov till en obruten melodi med hjälp av tonavstånd som skiljer var och en från de andra. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 396)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Det finns mycket att fundera över i denna, den yttersta tiden. Allt var inte bättre förr. Förändringar är nödvändiga. Visst måste också språket förändras i takt med den nya tiden. Men vi ska se upp med de krafter som ligger bakom en förändring. En liten avvikelse från kursriktningen kan göra att hela skeppet kommer till fel hamn. (Eva Spångberg "Jag bara undrar" s 30)

Bibeln, det vill säga Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, betraktar Filon som en inspirerad skrift. ... Språket i Septuaginta och de nytestamentliga skrifterna är det så kallade koiné, det internationella språk som utbildades i de hellenistiska rikena efter Alexander den stores dagar. ... Reaktionära litteratörer i romersk tid betraktade koiné som vulgärt, och det mesta av det myckna som författades under hellenismens århundraden har därför fått sjunka i glömska, men Bibeln stod naturligtvis i särklass genom sitt innehåll och sin sakrala stil. I dag står det klart att koiné är ett mycket uttrycksfullt språk med stort ordförråd och redig grammatik. (Alf Henriksson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 481,483)

Som de värdefullaste (handskrifterna) räknas Codex Vaticanus i Rom, Codex Alexandrinus och Codex Cantabrigiensis i England och i all synnerhet Codex Sinaiticus, som hamnade i S:t Petersburg 1859 men såldes till British Museum för hundratusen pund år 1933. Den upptäcktes 1844 i Katarinaklostret på Sinai av den tyske bibelforskaren Constantin von Tischendorf, som skrivit en mycket spännande berättelse om fyndet och förvärvet. Publiceringen av dessa åldriga texter har föranlett åtskilliga rättelser och ändringar i svensk bibeltext. Ibland är det fråga om radikala ingrepp, som när Markusevangeliets slutord beträffande Jesu uppståndelse numera sätts inom parentes. (Alf Henriksson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 484)

(Byarums) hembygdsgårds damer och serveringsflickorna i hemslöjdsförklän sitter nu vid 11-kaffet. Flickorna pratar utbildning; de står i begrepp att lämna sin barndoms Vaggeryd. "Men Värnamo är en så tråkig stad", säger en som talar om vårdlinjen. "Fast många säger att Jönköping inte är nåt vidare heller", svarar den andra. Efter en stund har de enats om att de nog ska bo kvar i Vaggeryd och resa fram och tillbaka - "man kan ju sova på tåget". (Gun Gennemark "Hertha förverkligade drömmen om hembygdsgården" s 30; krönikör Carl Otto Werkelid i Svenska Dagbladet den 13 juni 1987)

Känner du möjligen Johann Arndt, fast hans stjärna har blivit mattare? Han var i tvåhundrafemtio år svenska folket älsklingsförfattare. I trettio upplagor minst kom han ut, innan hans framgång blev täffter. Det har inte ens Strindberg och Strömberg och Hedberg och Grimberg och Moberg gjort efter. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 187; I ett antikvaritat)

En vintrig sol belyser livets brister och romantikens stjärnor är väl släckta. Med avund ser jag dagens gymnasister som är så franka och så oförskräckta. De darrar ej för en lokal adjunkt. De känner Mao, de möter moskoviten. För dem är världen öppen, jorden liten och tidens linje nedkrymt till en punkt. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 12; Förbi en skolgård om morgonen)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Jag hade blivit i tillfälle att stanna på en plats för att ha några möten, men jag hade inte varit där så länge, förrän jag var alldeles rådlös och visste inte, vad jag skulle göra. Väl samlades det lite folk på våra möten om kvällarna, men det kändes så oemottagligt och igenstängt, ordet formligen studsade tillbaka. ... Men så en kväll stannade en yngling kvar, när de andra hade gått ut. ... Han berättade för mig, att det var särskilt två män - båda innehade ledarställning i församlingen - som vore så till den grad osams och bittra motståndare, så de kunde inte tåla varandra. ... Jag fick en sådan stark förnimmelse av att Gud ville, att jag skulle gå och besöka den ene av de där två. ... Så underligt detta må låta, han gick och väntade på mig. ... Han förstod, i vad ärende jag kom. ... "Du kan aldrig tro, vilken svår människa han är, den där som jag har kommit på kant med. Han är så till den grad självisk och egensinnad, tjurhuvad och enrak." ... Jag frågade honom helt stilla och försynt: "Är han ensam skuld till att det är så illa ställt mellan er två?" "Ja, det kanske han är väl inte alldeles ensam om, för en har ju var och en sina fel. Men se, han är ju alldeles omedgörlig." Då sade jag till honom: "Tag på dig en rock, så skall vi gå bort till den där mannen och tala med honom." ... Han följde verkligen med mig. ... Vi träffade (den andre mannen) i köket. ... (Efter) en stund tog den mannen, som jag haft med mig, till orda och sade till den andre: "Hör du, jag har allt gått och tänkt på att jag har inte alltid handlat så rätt emot dig. Jag har varit orättvis och oresonlig många gånger. Nu har jag följt med hit för att fråga dig, om du kan förlåta mig, för att jag varit så där elak och svår?" Då svarade den andre: "Det är nog inte du, som behöver bedja om förlåtelse utan i stället jag, som har handlat illa och burit mig skamligt åt mot dig. Kan du förlåta mig?" ... De togo varandra i famn som tecken på att de ville av hjärtat förlåta, vad de brutit mot varandra. Sedan kröp de ner vid var sin stol och började bedja till Gud, att Han i sin stora nåd måtte förlåta dem för att de varit så stygga och avoga mot varandra. De bad även om nåd att härefter av oskrymtad kärlek kunna älska, bistå och hjälpa varandra, så att de kunde leva och vandra som bröder den tid som möjligen stod dem åter här i tillvaron på jorden. Få gånger i mitt liv har jag känt Guds närhet så förnimbar som nu. Vi fingo erfara något av himlens salighet. ... Klockan tre på em. var det utlyst möte i missionshuset. Huru det kom sig vet inte jag, men stora salen var så gott som fullsatt av människor. På främsta bänken där i salen sutto nu dessa två, som förut hade varit så bittra motståndare, sida vid sida. Då vi sjungit en gemensam sång, steg den äldste av dem upp och sade till de församlade: "I veten nog alla, som är här inne, huru tvedräkt och osämja har varit rådande och orsakat så mycket ledsamt här. Nu är jag så glad, så att jag kan inte uttrycka min glädje. Gud har hjälpt oss, så att vi i dag har fått nåd att förlåta varandra. Vi har även bett Gud om förlåtelse, för att vi varit så där svåra mot varandra. Så är det vår innerliga önskan och bön till Gud, att Han i sin stora barmhärtighet må hjälpa oss att leva som bröder i kärlek och endräkt till Guds ära." ... Det var mer än en uppgörelse, som skedde den söndagseftermiddagen. ... Huru många som kom över på Herrens sida i den väckelse, som nu började, det känner jag inte till, men det var många, som blev förda från mörker till Guds underbara ljus. Det vet jag. Äran den skall Jesus ha! (Eric Carlsson "I evangelii tjänst" s 82-89; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Låt mig ... anföra d:r Åke Holmbergs slutord vid ett föredrag i Holsbybrunn: "När vi fråga vad missionen skall göra åt världens nöd, tror jag ett av de viktigaste svaren är att just i de triviala vardagsproblemen låta himmelrikets krafter bryta igenom, om också bara i en glimt. Så är kyrkan salt och ljus för hela världen, för alla samhällen och mänskliga gemenskaper. Det är när vi leva den kristna församlingens liv och inbjuda varje människa att träda in i de återlöstas gemenskap, som vi föra fram Guds svar på världens nöd." (Arvid Almquist "Världsnöd och världsmission"; Jönköpings-Posten 1955-05-04)


ca 1950 - ca 1900

(Jönköping) är residens- och hovrättsstaden, strykstickornas, Munksjöpappens och missionsmötenas stad. Alltsedan (1800-talets) mitt (fram till nu år 1940) ha vi här haft centrum för de väckelserörelser, det läsarliv, som synnerligast utmärkt Jönköpings län, men också sträckt sig till övriga Småland såväl som till stora delar av Väster- och Östergötland. Denna fromhetsriktning begynte som en inomkyrklig företeelse och bevarade länge rent luthersk-rosenianska drag. Waldenströms hållning i försoningsfrågan verkade menligt på trons och bekännelsens enhetlighet. Reformerta påverkningar ha ingalunda saknats. Frälsningsarmén, som kan sägas ha importerats till Sverige via Värnamo i samband med Halmstad-Nässjö-banans byggande, har i Jönköping ett av sina huvudfästen inom den svenska landsorten. Alltfort är denna Vätterstad en av centralpunkterna för det fria religiösa livet i Sverige. I närvarande stund befinner sig Svenska missionsförbundet i tävlan, men framför allt i samverkan med Svenska alliansmissionen, en icke utpräglat sakramentalistisk organisation på luthersk grund, ej lösgjord från statskyrkan, men insprängd med anglo-amerikanska kultur- och känsloelement. Arbetarrörelsen fann sig under åtskilliga år här hejdad av läseriet liksom av den pietistiskt borna och burna nykterismen. Numera härskar grannsämja, till och med åtskilligt av brödrakänsla, mellan dessa tre stora folkrörelser. För bortåt ett halvt sekel tillbaka tedde sig Jönköping som samhället med en svällande arbetareungdom, vilken enkannerligen togs om hand av väckelsemötena. Det var staden med oförgätlig dialekt, genom vars diftonger elakheten sårade, fromheten helade, humorn svalkade. Sällan eller aldrig har väl en svensk stadsbefolkning ägt en sådan uppövad talang för öknamn. De slängdes ut med ett sjungande läte från hoparna på gatan: borgerskapets folk i skilda åldrar och gestalter förnöjde sig med dem, och härifrån hade de oftast sitt ursprung; de uteblevo ingalunda från de aristokratiska och patriciska kretsarna. Jönköping var ju bibelns stad, men också lagbokens, adelskalenderns och rangrullans. Det var staden med bortåt ett tjog av samhällsklasser eller klassgrupper. - Samtidigt inneslöt Eskilstuna egentligen bara två klassvärldar: och den stärkta löskragen på vardagen drog den väsentliga gränslinjen dem emellan. - I allt högre grad har emellertid Jönköping blivit en industristad, omgiven av Huskvarna och Norrahammar med deras stora järnverk. De två bröderna Lundström - J.E. och C.F. - måste sägas ha inlett den nuvarande Smålandsmetropolens industriella era. Men det är sannolikt, att även dem förutan skulle staden vid Vätterns södra ända ha förkovrat sig till en inrelandshärd för näringsflit och anläggningar. Jönköping erinrar oss om hurusom just gamla svenska städer vuxit ut, föryngrats, blivit i stigande grad betydande. Detta moderna samhälle, varest den intorkade förnämiteten alltmera dunstat bort, och provinsvråns duvna atmosfär alltmera fläktats undan, har en lång historia bakom sig: den går tillbaka till 1200-talet. Nya dagrar ha sedermera fallit över denna stad, som gett världen miljoner hastigt slockande små lågor och vilken såsom Viktor Rydbergs födelseort åt svensk kultur bragt ett ljus, som kommer att stråla de långa tiderna igenom. (E.H. Thörnberg "Stad och stadsbygd i Sverige. En snabbild." s 208-210; BG Ask-kommentar: Jag minns de många öknamnen under 1950-talet på lärarna vid Jönköpings Högre Allmänna Läroverk. Där fanns bland många andra kristendomsläraren "Hedningen" och den kvinnliga läraren i franska - "Fågelboet" - med sin utsökt utformade frisyr. Däremot kan jag inte påminna mig att jag under min folkskoletid i det arbetardominerade Norrahammar hörde några öknamn på lärarna.)

Gudstjänsterna (i Månsarps församling) hölls fr.o.m. 1917 tidvis på vintern i Månsarps alternativt Tabergs missionshus, ett förhållande som domkapitlet till slut förbjöd. Restaureringsförslag förelåg 1920, innefattande bl.a. nytt värmesystem för att möjliggöra gudstjänster i kyrkan även vintertid. ... Huruvida man kan tala om ekumenik på (komminister) Karl Palmbergs tid är diskutabelt. Visserligen inbjöd han vid gudstjänsterna i Månsarps kyrka på söndagsförmiddagarna till möte i missionshuset på eftermiddagen. När vid vissa tider kyrkans gudstjänster dessutom var förlagda till missionshusen i Månsarp alternativt Taberg, var det ibland svårt att skilja mellan kyrklig och fri andlig verksamhet. Kanske den situation som rådde i Månsarp var exempel på verklig ekumenik, ett uttryck för förverkligande av Jesu bön att hans lärjungar är och bör utgöra en enhet. Efter pastor Palmbergs död 1920 skedde i flera avseenden en profilering på båda håll mellan Svenska kyrkan och missionsföreningarna. Söndagsförmiddagsgudstjänster firades regelbundet i Tabergs missionshus, frikyrkligt nattvardsfirande blev alltmer vanligt, frikyrklig bibelskola infördes, särskild pastor anställdes osv., liksom Månsarps församling lade allt större vikt vid kyrkliga uttrycksformer, liturgi m.m. ... Ett speciellt uttryck för de kristna enhetssträvandena, om ock inte främst avseende de lokala förhållandena, utgjorde Bergtempelmötet. År 1925 tog Anders Hultman, predikant i Svenska Alliansmissionen och bosatt i Taberg, initiativ till den missionsmötestradition som under sex decennier årligen kom att hållas i Bergtemplet, en plats på bergets sluttning mot samhället Taberg, senare på Ungdomsborgen. Talare kallades från såväl Svenska Kyrkan som andra samfund. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 38,127-128)

De exakta vetenskaperna lågo inte för (komminister Karl Palmberg i Månsarp). Han älskade gränslösa mått och tal. Evigheten spränger alla föreställningar. ... (Guds) nåds och makts centrum finnes allestädes, men dess periferi eller omkrets ingenstädes. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 337)

(Komminister Karl Palmberg i Månsarp) talade ... om en "arbetets fördelning", varmed han menade, att den, som var kallad t.ex. till predikant, skulle helt ägna sig åt förkunnelsen, studier, förberedelse därför o.s.v. och icke befatta sig med något annat. Ja, icke ens ett sjukbesök var så viktigt som predikan. Ty besöka sjuka och fattiga o.s.v. kunde många kristna göra, som icke äro kallade till eller kunna predika. Envar bör arbeta efter sin gåva. Predikanten kan och skall icke göra allting, synnerligen då det finns kristna med andra och olika gåvor, som böra brukas. Var och en bör utveckla sig enligt sin nådegåva, vari också naturgåvan inneslutes. På det sättet blir det mesta uträttat. Envar kristen når säkrast sin tillväxt och utveckling genom att så specialisera sig. Jag var icke alldeles av samma uppfattning som Palmberg då vi samtalade om denna sak. ... En kristen kan specialisera sig på (särskilda saker) ... som om det icke funnes något annat att driva. Åt denna ensidighet hemföll dock aldrig Palmberg. (Carl Boberg "Karl Palmberg som predikant och författare" s 129-130)

Vid den middag, som landshöfdingen i Kronobergs län Ch. E. von Oelreich gaf för länets landsting höll landshöfdingen ett tal, hvari han omnämnde, att han ända från barndomen hört omtalas "det fattiga Småland". Vid den närmare kännedom, han gjort om denna provins, hade han emellertid funnit, att detta uttryck ej motsvarade verkligheten. I ett afseende vore Smålands befolkning t.o.m. rikare än andra orters, nämligen i fråga om medkänsla och offervillighet vid andras nöd. Till bevis härpå omnämnde hr landshöfdingen, att endast från Kronobergs län hade till de nödlidande i Norrland gifvits kontant 25,000 kr. och naturaprodukter af skilda slag till ett värde af öfver 26,000 kr. (Jönköpings-Posten 1903-09-25 "Det fattiga Småland")

Från Månsarps station afgick i dag första vagnslasten med foder, potater och kålrötter. - Ytterligare skola, så snart i vissa delar af Månsarps socken ännu obärgad hafvre blifvit inbärgad, tre vagnar från nämnda socken och Smål(ands) Tabergs station afsändas. Att i en församling med endast 13 hela hemman och cirka 800 invånare och där landtmännen måste nedlägga mödosamt arbete på sina magra åkerfält samt där den tidiga kölden i år skadat ej obetydligt af deras skörd, framför allt å deras mossar och mader, uppoffras så mycket till nödens afhjälpande, bör mana hvar och en att "bryta den hungrige sitt bröd". I alla tre handelsbodarna i Taberg finnas teckningslistor tillgängliga för dem som önska lämna kontanta bidrag till lindrande af nöden i Norrland. (Jönköpings-Posten 1902-10-24 "Mycket uppoffras till lindrande af nöden i Norrland")

Skillingaryds blåbandsförening och öfriga nykterhetsvänner från platsen och nejden voro söndagen den 19 okt. inbjudna till ett möte för att uttala sig angående ölförsäljningen vid lägerplatserna. Efter en stunds öfverläggning enades mötet om följande uttalande: "Skillingaryds blåbandsförening jämte öfriga nykterhetsvänner från Skillingaryd med omnejd, samlade för att uttala sig angående försäljningen å lägerplatserna, få härmed, villigt erkänna de väsentliga förbättringar, som i år skett vid kgl. Jönköpings regementes lägerplats genom betydlig inskränkning af där förekommande ölförsäljning, likväl på det varmaste förorda dess totala upphörande." Mötet beslöt, att detta uttalande skulle tillsändas Östbo härads representant i riksdagen, hr. W. Bengtsson i Häradsköp, med begäran om dess vidare befordran. (Jönköpings-Posten 1902-10-20 "Väsentligt bättre nykterhet men ändå inte tillräckligt bra")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Omständigheterna länkade sig så, att (Fredrik) Franson blev viss om , att han nu (1886-1887) fick resa både till Italien och det heliga landet. ... Han ville ingående lära känna de första kristnas tankeliv och föreställningsvärld. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 56)

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. Därefter for hon varje söndag (från Värnamo) till kyrkan i Hagshult för att åhöra pastor Karl Palmbergs predikningar. Denne var en gudabenådad förkunnare. Hagshult ligger två och en halv mil från Värnamo. Jesusmystiken grep henne och hon blev förändrad. Hon besökte sjuka och fattiga och läste Bibeln och Moodys skrifter för dem. Hanna ledde söndagsskola och hade en syförening vars avkastning tillföll fattiga barn. ... Hon umgicks ... mycket med präster och predikanter, men de förmådde inte ge svar på hennes oroliga frågor om "hjärtats fulla frälsning från synd". Men hon hittade svar på sina frågor hos Kirkegaard som hon ivrigt studerade. Här fann hon en passionerad religion, som tilltalade henne. (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45)

Ett upprop har nu utgått från Wrigstads pastorat, hwilket upprop i sammandrag har följande lydelse: "Till de socknar, som ha att genomgå ett swårt misswextårs pröfningar, höra de inom Wrigstads pastorat; de hafwa satt sin förhoppning på den wanliga arbetsförtjenst, som under en nordisk winter erbjuder sig för dessa bygders inbyggare. Men äfwen denna förhoppning har förswunnit, då regn och blid wäderlek omöjliggjort allt skogsarbete. Här likasom i hela Småland har sädes- och fodergrödan bortwissnat och med förskräckelse ser befolkningen, huru dess enda förråd, potatisen, hastigt förswinner. Nöden och eländet är stort, särdeles inom Swenarums socken, hwarest en fattig befolkning blifwit om möjligt än mer arm, då bruksrörelsen, i brist på winter och snö, afstannat. I barmhertighetens namn wåga wi derföre uppmana landets innewånare, och särdeles eder Norrländningar, som Försynen wälsignat med en rik skörd, och som förra året erhöllo af wårt nödtorftiga bröd en lindring i eder nöd, att träda emellan med hjelp. - Anhållande wi derjämte i ödmjukhet, att de ärade tidningsredaktionerna wille i sina tidningar införa denna wår uppmaning, samt emottaga och hitsända de bidrag, hwilka ej direkt insändas till Wrigstads pastorats nödhjelpskommittée, hwars adress är: Jönköping och Swenarum. - Inflytande gåfwor skola samwetsgrannt fördelas och tacksamt redowisas. Å nödhjelpskommittéens wägnar: Komminister Jac. Dahlström, kyrkoherde L.C. Wetter, löjtnant A. Killander, bruksdisponent A. Rydberg, hemmanseg(are) Anders Håkansson och hemmanseg. A. Stork. (Jönköpings-Posten 1869-02-12 "Stor nöd i Swenarums socken")

En storartad högtidlighet egde i går afton (1867-03-08) rum å härwarande (i Jönköping) tändsticksfabrik, då till derwarande arbetare utdelades sexhundra biblar wackert inbundna med guldsnitt. Gifwaren är en tändsticksfabrikens gamle ständige kund i England en mr. Bryant, hwilken genom denna gåfwa welat gifwa tändsticksfabrikens arbetsgifware och arbetare ett bewis på sin belåtenhet med deras långwariga affärsgemenskap. . . . . . . Festen hade en twåfaldig betydelse, först att utdela de omnämnda biblarne, skänkte af hr William Bryant i London, samme man, som förr gjort sig förtjent af arbetarnes tacksamhet genom att lemna en grundfond till en söndagsskola för fabrikens unga arbetare, samt dessutom lemnat en summa till fabrikens sjukkassa. Helbiblarne woro elegant inbundna med guldsnitt och på det inre af första permen, jemte gifwarens och emottagarens namn, ett tryckt tillkännagifwande af gifwarens uttryckta önskan, att hwar och en emottagare af denna gåfwa måtte dagligen åtminstone läsa ett stycke deri för att med den Heliga Andas wägledning blifwa underwisade till salighet genom tron på Jesum Kristum. (2 Tim. 3:15) För det andra invigdes den nya arbetslokalen. . . . Bland (inbjudna stadens notabiliteter) såg man Presidenten m.m. Darin, Öfwerste Carl Munck, medlemmar af presterskapet, hovrättsstaten, landtstaten och skolstaten samt handlande och mera framstående industriidkare. Högtidstalet hölls af samhällets kyrkoherde, prosten C.G. Modigh. . . . Sedan nämndes med vördnad namnet på den man i det främmande landet, som . . . nu (också) visat sig tänka på (arbetarnas) ewiga wäl . . . med den bok som innehåller det ord som wisst är och lära kan och som wåra själar kan saliga göra. Sist ställdes en allwarlig förmaning till arbetarne att lägga på hjertat gifwarens uttryckta önskan, så att hos hwar och en af dem måtte genom ordets pånyttfödande kraft werkas den bättring som är inför Gud och den tro, som är till wår Herre Jesum Kristum, ty nu kunde ingen undskylla sig med att medlet för lifwets högsta ändamål: ett gudeligt lif, en salig död och en fröjdefull ewighet fattades. Sedan hwarje arbetare erhållit hwar sitt exemplar af den heliga boken, uppstego de församlade och sjöngo psalmversen: "Gif att ditt ord oss lyser så . . ." hwarefter Guds wälsignelse nedkallades öfwer de tillstädeswarande. Af de glada blickar, som framlyste ur emottagarnes ögon kunde den slutsats dragas, att flera af dem erkände att de erhållit den bästa af alla gåfwor. (Jönköpings-Posten 1867-03-09 och 1867-03-13 "Sexhundra biblar från främmande land")

Under 1600-talet fanns i Småland ett väl utvecklat konstnärshov hos de konstälskande herrarna över det Braheska grevskapet. I konstnärskretsarna kring Per Brahe d.y. fanns flera målare, vars kunskaper togs till vara även utanför det Braheska länet och alldeles särskilt efter reduktionen 1680. Samma förhållande gällde även en annan av stormaktstidens konstälskande slottsherrar, nämligen Magnus Gabriel de la Gardie, som på Läckö höll en stor grupp konstnärer verksamma. Det var först efter det ödesdigra året 1680, som de småländska kyrkorna börjar att mera allmänt prydas av omfattande tak- och väggmålningar av en annan karaktär än den degenererade och alltmer provinsiella konsten, fallen efter medeltidens kalkmåleri. De äldsta av dessa stora kyrkodekorationer var de som Hinrich Eyllertz gjorde i Källeryds kyrka på uppdrag av landshövdingen Magnus Durell 1675 och som tysken J. Kunkel (som hörde till det nordtyska konstområdet) utförde i Eksjö kyrka 1687. ... Endast några få år senare på 1690-talet tillkommer en ny sådan dekoration av en smålandskyrka, denna gång i Bottnaryd ett par mil väster om Jönköping. Denna dekoration omspänner hela den röda timmerkyrkans interiör och ger ett praktfullt och överdådigt intryck på besökaren. Visserligen har färegerna delvis mörknat men det är ett verk av en målare, som med stor elegans och ett omfattande register har skildrat en bibeltypologi. Detta betyder en skildring av såväl Gamla som Nya testamentet med scener anordnade parvis, så att det Gamla testamentets berättelser fick sitt värde genom att förebåda en motsvarighet i Nya testamentet. Förebilder till dessa serier av ganska invecklad teologisk karaktär var de många illustrerade bibeleditioner, som utgavs i Europa under 1500- och 1600-talen. (Gunnar Lindqvist "Himmel och helvete i Smålands kyrkor" s 285-286)

Kyrkoherden i Jönköping, Johannes Baazius d.ä. (1583-1649), ... krävde en ny reformation eller ett vidareförande av reformationen som inte skulle vara enbart en reformation av läran utan också av livet, en tanke som omfattades av många tyska teologer, som på det sättet ville fullborda reformationen. Han riktade ett starkt krav på bot och bättring till sina ämbetsbröder. En god präst borde leva anspråkslöst. Därför, hävdade han, fann man de bästa prästerna i de minsta pastoraten, eftersom de som satt i de stora pastoraten hade allt för många uppdrag, som tog tid från deras verksamhet som själasörjare. Tanken om den nära förestående domen underströk hans krav på reformer. För att göra kyrkotukten mer effektiv måste prästerna få bättre utbildning och träning i att predika Guds ord. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 56-57)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Den gamle Bach blev alltmer upptagen av den vishet som fanns i logiken. Där fanns dolda korrespondenser mellan siffrornas värld och den gudomliga. I stället för att tala direkt om Gud lät han fugornas lekar balansera mellan det icke utsagda och det sagda. ... Mot slutet (av sitt liv) verkar det som om han sökte efter ett tonspråk utanför sina stora verk. Allt reducerades till matematiska samband, anade relationer, logiska formler, spegelvända och upp och nedvända fugor. ... Bortom de drösar av kantater och orgelverk som vällde ur hans inre komponerade han nu utmejslade gåtfulla satser. Inga titlar, inga associationer till något gudomligt. Kanske är de just därför heliga. Jag tänker på de fugor han vände ut och in på, de former som kanske indikerar att han ville säga något annat, något helt bortomspråkligt. (Owe Wikström "Toccata - J.S. Bachs andliga universum; iakttagelser och betraktelser" s 128,154)

Exegetisk forskning har (under 1900-talet) till en liten del bedrivits utanför universitet och högskolor men den måste sägas ha blivit mindre och mindre, åtminstone relativt sett. Det bedrivs idag mig veterligt ingen bibelforskning inom kyrkorna i Sverige. ... Svenska exegeter skriver idag mer för sina ämneskolleger världen över än för svenska läsare. ... Det är inte underligt att svensk exegetik idag för en utomstående förefaller mer mångfaldig och brokig än någonsin tidigare. ... Bibelforskningens relation till teologi och kyrka är idag oklar, för att inte säga mycket oklar. Här har förändringarna under 1900-talet varit stora. ... Enligt min mening måste bibelforskningen klart relatera sig till vår tids samhälle och vår tids kyrka och inte dra sig undan till sin egen värld. (Birger Olsson ”Förändringar inom svensk bibelforskning under 1900-talet” s 73,125-126,132)

Jag är inte särskilt bra på matte, men jag vet att universum är skapat av matematiska principer oavsett om jag förstår dem eller ej, och jag tänkte låta det vägleda mig. Mitt sätt att spela skulle bli en drivkraft i jämvikt med min röst, och jag tänkte använda olika algoritmer som örat inte är vant vid. Det borde vara det, men är det inte. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 158; Oh Mercy)

Att ha perspektiv på livet är viktigt och måste inbegripa omtanke och känsla för andra. Det inkluderar också att sätta in nuet i ett större sammanhang genom att ställa sig vissa frågor. (Jean Watson "I Guds ljus")

Den ortodoxa kyrkan har samma Nya testamente som den övriga kristenheten. Som grundtext för Gamla testamentet använder den den gamla grekiska översättningen, känd som Septuaginta. När denna skiljer sig från den ursprungliga hebreiska texten (vilket händer ganska ofta) tror de ortodoxa att ändringar i Septuaginta gjordes under den Helige Andes inspiration och skall betraktas som en del av Guds fortsatta uppenbarelse. ... Den hebreiska versionen av Gamla testamentet innehåller trettionio böcker. Septuaginta innehåller därtill ytterligare tio som inte finns med i den hebreiska kanon och som är kända i den ortodoxa kyrkan som "de deuterokanoniska böckerna". Koncilierna i Jassy (1642) och i Jerusalem (1672) förklarade dessa vara "äkta delar av Skriften". De flesta ortodoxa teologer i vår tid delar emellertid Athanasios' och Hieronymus' uppfattning och anser att de deuterokanoniska böckerna visserligen tillhör Bibeln men står lägre i rang än Gamla testamentets övriga böcker. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 204; Per Beskow-kommentar s 211: Utöver de apokryfiska skrifter som ingår i Bibel 2000 räknar de ortodoxa kyrkorna också 3 Esra och 3 Mackabeerboken till de deuterokanoniska böckerna; vissa utgåvor upptar också 4 Mackabeerboken)

Vad som slog fel vid världens skapelse, på grund av människans synd, skall vid världens frälsning upprättas genom Messias. Det finns alltså (i midrasherna) en motsvarighet, punkt för punkt, mellan vad som gick fel och vad som till sist skall rättas till och botas. (Jacob Neusner "Genesis Rabbah, The Judaic commentary to the book of Genesis Vol I" s 127; 1 Mos 2:4)


ca 1975 - ca 1950

När (evnucken) återvänder från Jerusalem, läser han högt ord ur Jesajas bok. Det måste vara ur Septuaginta. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 71 i kommentar till Apg 8:26-39)

Man har frågat, vad dessa ställen (Jes 55:3 och Ps 16:10) har med varandra att göra. Svaret är inte lätt. Saken försvåras ock av att man anser, att Paulus bygger sin bevisning inte på det hebreiska GT utan snarare på Septuaginta – den grekiska översättningen. Detta senare är emellertid inte alls avgjort. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 204-205 i kommentar till Apg 13:32-41)

Ständigt kommer (E.J.) Ekman (i sin 1903 utgivna bok ”Evangelii fullhet och de ändlösa straffen”) i konflikt med bibelöversättningen, som han i långa stycken underkänner. Han menar, att dogmatiken dirigerat exegetiken. (Nils Tägt ”När han kommer” s 251)

(Rabbinen sade till kvinnan som beslutat sig för att bli kristen:) "Kristendomen är det motsatta till det centrala budskapet i uppenbarelsen 'Hör, Israel, Herren, vår Gud, Herren är en'. Om Gud är en, Fadern, varifrån har vi fått de andra gudarna, Kristus och den Helige Ande?" Jag blandade mig också i diskussionen. "Herr, rabbin, påståendet att Gud är en är en del av talmystiken. Detta påstående polemiserar med dualisternas påstående, att Gud är två, och med polyteisternas påstående, att gudsuppenbarelsen är mångfaldig. Om Gud är identisk med talet ett, måste Hans egenskaper vara i överensstämmelse med detta tal. Att likna Gud vid en siffra är detsamma som att erkänna, vilken stor hjälp matematiken är för förståelsen av de gudomliga sanningarna. Alla filosofer, från Pythagoras och Platon till Augustinus och Boëthius, har hävdat, att ingen kan mäta eller förstå de gudomliga tingen, om han är helt främmande för matematiken. ... Ni talar om Guds enhet. Men den mosaiska religionen har frambragts genom en misstolkning av Bibelns förklaring av detta uttryck. Det hebreiska språket har två uttryck för ordet 'ett': 'jachid', som betyder 'absolut enhet', och 'echad', som betyder 'sammansatt enhet'. ... I Bibeln kallas Gud 'Echad', en sammansatt enhet. Maimonides gör i sina 13 trosartiklar språnget från 'Echad' till Jachid' utan något stöd från Bibeln. Först hos honom blir Gud en absolut enhet, något som är absurt utifrån matematisk och filosofisk synpunkt. Man kan snarare säga, att den trosbekännelse, som tusentals judiska martyrer haft på sina läppar i dödsögonblicket, i korrekt översättning skulle lyda så: 'Hör, Israel, Jehova, våra gudar' (Eloheinu är ett flertalsord, såsom om Gud hade kallat sig Jag är Jehova, av en sammansatt enhet). Kan ni bestrida detta, herr rabbin?" Rabbinen var rätt och slätt handfallen. Även om han var en mycket kultiverad man, var den kristna apologetiken i förhållande till den mosaiska trosläran helt främmande för honom. I detta ögonblick segrade hans nyfikenhet: "Det, som Ni säger, är nytt och intressant för mig. Var snäll och fortsätt!" ... Jag fortsatte: "Om jag hävdar, att Gud är en, hävdar jag, att Han är delbar, ty siffran 1 är delbar. Han kan vara Fadern, Sonen och den Helige Ande." (Richard Wurmbrand "Kristus på judarnas gata" s 175-176)

Nu, som fordomdags, väntar jag på motsatsernas förening och det heligas återkomst ... (Björn Håkanson "Levande svensk poesi - Dikter från 600 år" s 511; Östen Sjöstrand: De nödvändiga motstroferna; 1967)

Gamla Testamentet ligger vid roten av det Nya. Så, när man skall handskas med något ord, måste man först ställa frågor till det angående dess judiska ursprung. Minst lika viktig för denna undersökning som hebreiskan är den gamla grekiska översättningen Septuaginta. (Stephen Neill "The interpretation of the New Testament 1861-1961" s 82)

Den gudomliga kärleken? Det är väl den som skall göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i. Jag tror att du har. (Stig Dagerman "Brev" s 326; brev till Inga Landgré 1954-10-20)


ca 1950 - ca 1900

Peter Krapotkin, den ryske fursten och anarkisten, ... visade, att den inbördes hjälpen är en lika giltig lag i naturen som kampen för tillvaron. ... Kanske den inbördes hjälpen måste bli en oskriven lag mellan människor och klasser, innan den får gälla mellan folken. Flugsnapparparet kom nu flygande till holken! Om fjorton dagar komma ungarna. Då börjar inbördeshjälpen på allvar. (Ivan Oljelund "Inbördes hjälp"; Jönköpings-Posten 1945-06-20) Vid ryska revolutionens utbrott 1917 reste (Peter Krapotkin) hem (från London), men blev djupt besviken över bolsjevikernas taktik. Då han konfronterades med marxismen, revolterade han häftigt mot den tolkning av människonaturen, som övertagits från särskilt Thomas Huxleys biologiska materialism och som genom tysken Haeckel ytterligare populariserades. Krapotkin hävdade, att slagordet "Kampen för tillvaron" icke kunde och fick tillämpas. Det var ett ovetenskapligt påstående. I djurvärlden fanns nämligen också "inbördes hjälp" och endast på denna faktor kunde man bygga ett bättre mänskligt samhälle. Det är här intressant att se, att Krapotkin här förfäktade alldeles samma tanke som Viktor Rydberg. (Harry Blomberg "Marxismens misstag"; Jönköpings-Posten 1947-10-24) (BG Ask-kommentar: I sin bok "Inbördes hjälp" s 4-5 betonar Krapotkin att vad han menar med en sådan hjälp "är en rymligare känsla än kärlek eller personlig sympati - en instinkt, som så småningom utvecklats hos djur och människor under ett långt tidsförlopp, och som lärt både djur och människor, hvilken kraft- och glädjekälla utöfningen av inbördes hjälp är". Den ömsesidiga kärleken kristna emellan skiljer sig från denna allmänmänskliga "inbördes hjälp" genom att till sin karaktär vara "andlig", då den ju hämtar sin inspiration från den Helige Andes ledning. Jämför t ex Joh 16:13, Sinaiticus prima manus, som framhåller den Andens ledning som sker i sanningen, dvs i Honom som enligt Joh 15:5 är den Vinranka, i vilken kvistarna, dvs de kristna, ingår)

Det är bittert kallt i den första gryningen, då bergsbestigarna bege sig ut på gletschern på vandring mot Grossglockner. Man kan länge följa dem med kikaren som små svarta prickar, som långsamt arbeta sig uppåt. Men jag fryser i märg och ben och längtar tillbaka till människornas gröna land nere i dalarna. Där börjar livet att vakna. Den vänliga klockklangen stiger mot höjderna, där snart den ena toppen efter den andra flammar upp. Här har du hela alpvärldens symfoni, isig död över dig och blommande liv under dig, monumentalitet och idyll, en enhet i mångfald och motsatser. "Motsatsernas enhet", skrev en gammal mystiker, "är den mur, som omgärdar paradiset, där Gud bor." (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 135-136)

(Flickorna) frågade (Benbé) om det i hans religion funnes något, som bjuder en ung man att sitta så där dag efter dag. Han genmälte att hans religion var den urgamla kinesiska taoismen eller läran om vägen eller sjuhundrasjuttiosju sätt att göra flickor nyfikna. Enligt denna upphöjda lära skall en ung man, som i sju dar uthärdat vad han uthärdat, på den åttonde dagen rikligen lönas med besök av sju undersköna flickor i behagfulla dräkter och med betagande sätt. Flickorna brast i jubel – ty se! den urgamla kinesiska visdomen hade hållit streck även i våra dagar. Snabbt hämtade de ur bilarna frukter och sötsaker och rökelse samt vissa uppfriskande droger. Dessa blandade de i silverne kärl och välsignade dem genom kraftiga handskakningar, varefter de kredensade drycken med utsökt behag. (Hjalmar Bergman "CLOWNEN JAC" s 29)

Kristendomen, som (Nathan) Söderblom menade vara unik bland världens religioner, var för honom inte en samling lärosatser utan "en gemenskap med Gud förmedlad av Kristus". Hans syn på förhållandet mellan individ och kollektiv, med betoningen av gemenskapen, var en av de frågor som skilde honom från liberalteologin och som blev en brygga mellan religionshistorien och ecklesiologin eftersom den historiskt givna formen för den kristna gemenskapen var kyrkan. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 379)

Den oförmåga att uppskatta olikheternas betydelse i det moderna kulturlivet, som ofta röjer sig, medför även, att verklig personlig gemenskap är någonting ytterst sällsynt i vår tid. Man tror, att lika drages till lika. Men allt i naturens värld vittnar om att det är olikheterna, motsatserna, som drages till varandra. Gemenskap kan icke komma till stånd mellan människor, som äro varandra alltför lika. (Carl Dymling "Vår kultur, kritiskt belyst" s 468; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

Vad vore för övrigt livet utan kontraster? Grått och intet att skriva om! (Albert Engström "Moskoviter" s 105)


ca 1900 - ca 1500

Det är en god sak för en obildad man att läsa en bok av citat. Bartletts "Familiar Quotations" är en utmärkt bok, och jag studerade den (år 1897) uppmärksamt. Citaten, som man inpräglat i sitt minne, ger en goda idéer. De gör en också angelägen att läsa författarna och se sig om efter mera. (Winston Churchill "Min ungdom" s 127)

Allting återvänder, sade Nils. Allt återgår till sitt ursprung. Det finns en tid för sönderslitning och förskingring men också en tid för återgång och återvändo. ... Återställandet ... är livets huvudregel. Söndringen är undantaget. Den mesta tiden är livet sysselsatt med att återställa sig självt. ... Det lärde jag mig i de främmande städerna långt borta i världen. Läran om rätten och läran om Gud har detta gemensamt. Återställandet. (Torgny Lindgren "Ljuset" s 246-247)

Den gamle greven (Adolf Stackelberg) var en högt bildad man med grundliga kunskaper i historia och konst, politik och kyrkliga frågor. Men för honom var dock livets huvudfråga den, som rörde sig kring Kristus och frälsningen i honom. Stackelberg dog i frid 1859. (Arvid Svärd "Förelöpare"; Jönköpings-Posten 1944-02-29)

Viktigare andaktslitteratur, som böcker av Arndt, Scriver och Luther, ägdes av kyrkorna och lånades ut till församlingsborna. I ett kungligt brev 1752 ålades församlingarna köpa in Luthers Kyrkopostilla. Det kunde ske med kyrkans medel eller, om de inte räckte till, med insamlade medel. Kyrkopostillan kunde sedan lånas ut mot en avgift av 3 öre kopparmynt per vecka. ... Andaktslitteratur med olika teologisk grundsyn har blandats med varandra. Deras innehåll har, vid sidan av Bibel, psalmbok och katekes, färgat fromhetslivet under generationer. Många av dessa böcker har betraktats som tidlösa tolkare av kristendomens budskap. (Harry Lenhammar "Själaskatt och Himmelsk kärlekskyss - 1700-talets andaktslitteratur" s 253)

Även om Johannes Rudbeckius (1581-1646) på grund av sina kyrkopolitiska åsikter aldrig blev ärkebiskop var han genom sin oförvägenhet definitivt en av periodens "stora biskopar". ... Det var ... inom logiken som han gjorde sig mest känd som forskare. För Rudbeckius var logikens främsta uppgift att klargöra och eventuellt vederlägga felaktiga uppfattningar om Bibelns innehåll. ... (1615) blev han engagerad i bibelkommissionen som skulle utarbeta den nya bibelutgåvan. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 94-95)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Ett kapitel för sig är den s. k. typologin, som inte berörts i denna bok. Redan under fornkristen tid sökte man så långt möjligt få de gammaltestamentliga händelserna att peka fram mot nya testamentets, och under medeltiden fixerades dessa strävanden snart i ett fast system av motivkombinationer. Ett huvudmonument är Nikolaus av Verduns stora altare från 1181 i Klosterneuburg utanför Wien. Om detta altare, som för varje fas i Kristi liv redovisar två parallella scener i Gamla testamentet, kan man t. ex. läsa hos F. Röhrig, Der Verduner Altar, 1955. Typologin fick en mycket rik tillämpning i den senare medeltidens bildbiblar, som har ägnats en specialundersökning av Henrik Cornell, Biblia Pauperum, 1925. Av samme författare föreligger The Iconography of the Nativity of Christ, 1924, som bl. a. ingående belyser den heliga Birgittas stora inflytande på senmedeltidens födelsescener. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 123)

De gamla nordborna ansåg att naturfenomenen var uppbyggda och styrdes av krafter som var varandras motsatser. Till exempel var den mörka natten ett kvinnligt väsen, och hon avlöstes alltid av den ljusa dagen som var av manligt kön. Men eftersom natten var en kvinna måste månen vara en man. Enligt samma logik var solen en kvinna, ty dagen var av manligt kön. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 98)

Finns det, frågar Augustinus, några absoluta, obestridliga sanningar? Senantikens skeptiker som en tid starkt påverkat honom hade besvarat frågan nekande. Men hur långt vi än driver vårt tvivel kan vi, anser Augustinus, inte tvivla på vår egen existens. Ty redan för att tvivla måste den tvivlande existera. (Det är samma tankegång som tolv sekler senare blev utgångspunkt för Descartes' filosofi). - I likhet med Platon finner Augustinus vidare i de matematiska satserna en omedelbar visshet som varken beror av sinnenas vittnesbörd eller av de skiftande meningarna. De tillhör de "eviga sanningarna" och är omedelbart förankrade i Gud, som är "sanningen själv". ... Det är genom sitt ursprung i Gud som människan inser dessa sanningar. Sinnenas vittnesbörd är bedrägliga men "sanningen bor i vårt inre" just emedan vi där står i kontakt med sanningens källa, med Gud. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 97)

Hieronymus (d 419/20) är mest känd för sin översättning av Bibeln till latin. Det skedde på uppdrag av den romerske biskopen Dámasus som inte var nöjd med de tidigare latinska versionerna. Hieronymus började med Nya testamentet från grekiska, men sedan han flyttat från Rom till Betlehem, beslöt han sig för att också översätta Gamla testamentet från den hebreiska texten. Ända till dess var det Septuaginta som hade varit allenarådande bland de kristna. Hieronymus översättning (som inte var komplett) blev grunden för den latinska bibeltext som vi kallar Versio Vulgata. Den kom att bli den dominerande bibeltexten i den katolska kyrkan men ersattes 1979 av en ny latinsk översättning, kallad Neovulgata. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 125; Antikens kristna litteratur)

Omkring år 400 började ordet ("apokryfisk") användas ... om de böcker i bibeln som icke ingingo i de palestinensiska judarnas på hebreiska skrivna heliga urkunder. ... Den katolska kyrkan förklarade de allmänt lästa apokryferna för likvärdiga med bibelns övriga böcker. Reformerta kyrkan förkastade dem fullständigt. Luther upptog i sin bibelöversättning i ett tillägg till Gamla testamentet ett antal av de apokryfiska böckerna under rubriken: "Apokryfer, det är de böcker som icke hava räknats lika med den Heliga skrift och dock är goda och nyttiga att läsa." Dessa voro: Judit, Visheten, Tobit, Syrak, Baruk, de två Mackabéerböckerna, Tillägg till Ester, Tillägg till Daniel och Manasses bön. Luthers ståndpunkt och urval blevo bestämmande även för den svenska kyrkobibeln, där apokryferna också ingingo som ett bihang till Gamla testamentet. Till 1917 års kyrkobibel ha de apokryfiska böckerna utgivits separat i en av Konungen gillad och stadfäst översättning av 1921, vilket i praktiken kommer att medföra att de om en generation äro nästan okända här i landet. De apokryfiska böckernas avskiljande (eller undertryckande) är slutresultatet av en lång dragkamp på svensk botten mellan Luther-ståndpunktens representanter och företrädarna för penningstarka anglosachsiska calvinistiska organisationer och är den definitiva bekräftelsen på det senare lägrets seger. "Brittiska och utländska bibelsällskapet" gav impulsen till bildandet av ett bibelsällskap i Sverige 1815, över vilket det genom sina penningbidrag förvärvade en betydande kontroll. Genom sina subsidier till utgivandet av bibeln i svenska billighetsupplagor lyckades de engelska ombuden i Sverige så småningom utmanövrera de apokryfiska böckerna ur dessa trots motstånd från prästerskapet och även från menigheten. Särskilt oförsonliga mot de apokryfiska böckerna voro Skottlands calvinistiska puritaner, vilka av "Brittiska och utländska bibelsällskapet" framtvungo ett ultimatum till de från London understödda bibelsällskapen i det övriga Europa att undertrycka apokryferna i de upplagor av bibeln som utgåvos med brittiska subsidier. Det svenska bibelsällskapet var i starkt behov av pengar och föll undan. Denna systematiska kampanj för "den rena bibeln" ledde till ett misskrediterande av de apokryfiska böckerna, som den bibelkommission, som framlade 1917 års bibel, ej hade kraft att reagera mot. Vad apokryferna, speciellt Syraks bok, under gångna generationer betytt för svenskt fromhetsliv avspeglas icke minst i de djupa spår de satt i vårt språk. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 19-20)

LXX (Septuaginta, grekiska GT) är präglad av översättarnas egen värld, av deras miljö och deras tids uppfattningar. Överhuvudtaget är det översättarnas strävan att göra Gamla Testamentet begripligt för människorna i den egyptisk-hellenistiska världen. ... En asterisk efter handskriftens signum betecknar den ursprungliga läsarten (prima manus). (Bo Johnson-Eva Strömberg Krantz "Möte med Gamla testamentet på hebreiska och svenska" s 46-49)

Efter Sokrates' död tillbragte (Platon) åtskilliga år på resor, bl.a. till Sicilien där han kom i nära beröring med pytagoréerna och tog starka intryck av dem. I den av dem flitigt odlade matematiken fann han urbilden för all visshet. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 35)

Är det ej så, (sade Sokrates), att allt, som har en motsats, just födes av denna sin motsats? Sådana motsatser äro ju exempelvis det fula och det vackra, det rättvisa och det orättvisa, och otaliga liknande fall. Låtom oss alltså undersöka, om det ej är nödvändigt, att allt, som har en motsats, måste uppkomma endast och allenast från denna motsats. ... Att dö och att leva äro väl motsatser, icke sant. ... Ur det döda uppstår alltså det levande och de levande? ... Vi äro således ense även därom, att de levande uppstå från de döda lika väl som de döda komma från de levande. ... Det finns verkligen ett återvändande till livet, de levande födas ur de döda, och de dödas själar finnas till. (Platon "Fem dialoger i folkupplaga" s 68-71; Faidon)

Vad som sker (enligt Heraklit), sker på grund av spänning mellan motsatser, vilka sträva till harmoni. ... Motsatsförhållandet är nödvändigt såsom utgångspunkt, enheten lika nödvändig såsom riktpunkt. Det är satsen om motsatsernas enhet, som blir ett så betydelsefullt motiv hos en rad filosofer, systematiskt utformat särskilt av Hegel. (Hans Larsson "Den grekiska filosofiens upprinnelse" s 191; Heraklit)


Egna kommentarer och funderingar (till Upp 17:9b-11):

I talsymbolikens ljus kan vi förstå Upp 17:9-10 på följande sätt:

Talen 7 och 49 tillhör den nuvarande tidsåldern, medan talen 8 och 50-51 tillhör en framtida tidsålder (jämför Joh 2:19-22 och Egna kommentarer och funderingar till dessa versar). ”Hepta” (sju) förekommer här tre gånger, den 49:e till den 51:a gången i Uppenbarelseboken. Det är den 17:e gången (samtidigt som talet sju används för 49:e gången) som ordet ”kefalê” (huvud) förekommer här. I grekiskan består talet 17 av orden ”deka” (tio) och ”hepta” (sju) (jämför sju huvuden och tio horn i Upp 17:7).

”Oros” (berg) förekommer här den 7:e gången (samtidigt som talet sju används den 50:e gången) och ordet ”basileus” (kung) den 8:e gången (samtidigt som talet sju används den 51:a gången) i Uppenbarelseboken. I ljuset av dessa fakta kan vi säga, att de sju huvudena (49 och 17), de sju bergen (50 och 7) och de sju kungarna (51 och 8) ligger i ett gränsområde mellan den nuvarande tidsåldern och en framtida tidsålder. Jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:10-11 och Upp 21:8.

Angående “sju berg” kan vi jämföra med Ps 68:15-16(16-17), där vi har de grekiska orden “oros” (berg i singularis) fem gånger (1-4 och 7) och ”orê” (berg i pluralis) en gång (5-6). Det berg med vilket Gud är tillfreds är nummer 7 (= Jesus, som också är nummer 8; jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18). I ett återställelseperspektiv ser vi hur det lilla vilda djuret nu både är det sjunde (berget) och den åttonde (kungen).

Det lilla vilda djuret, som är det åttonde och av de sju, motsvarar det åttonde hornet som omtalas i Dan 8:1-12 och som har kommit ut ur de sju horn som tidigare nämnts.

Observera att det lilla vilda djuret (liksom lärjungen Johannes) beskrivs som "det åttonde och en av sju", medan Jesus framställs som "den sjunde" och "den åttonde" (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18, 13:23-25 och 21:4-7a). Och i det rike som man inte kan skåda utan att ha avlats uppifrån (Joh 3:3), kan Johannes också på ett osynligt sätt ses som en av åtta (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3).

Angående “de sju huvudena”, se Upp 17:3b. Angående ”fem har fallit, den en/ene är, den ’en annan’/andre har ännu inte kommit”, se också Joh 4:16-18. Angående ”var och inte är” och ”drar sig tillbaka in i fördärv”, se Upp 17:8a.


Paulus sade till de troende i Efesos: “Välsignad (vare) vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, Den som har välsignat oss i/med varje andlig välsignelse i de himmelska (platserna) i Kristus.” (Ef 1:3)



Du frågar varför jag häckar på det azurblå berget.

Jag ler men svarar inte - mitt hjärta har funnit frid.

Persikeblomman flyter med vattnet mot fjärran.

Det finns en annan värld än den där mänskor dväljs.

(Li Po 701-762)


Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången

(Dan Andersson)


I Landet i Fjärran finns det en brunn som viskar sagor.

"Det var en gång en konungason, som var ute och red i månskenet.

Han red genom Dunkla skogen." ... Jag frågade min fader konungen,

om han visste var Dunkla skogen fanns, och det visste han.

"Dunkla skogen finns i Landet bortom bergen", sa han,

och hans röst lät med en gång så sorgsen.

"Varför vill du veta det, Mio, min Mio?"

"Jag vill rida dit i natt, när månen skiner", sa jag.

(Astrid Lindgren)


"Nu är vi bortom bergen", sa Anna. "Men var är min röda fågel?" Mattias stod stilla i vinterskogen och lyssnade. "Bakom muren", sa han. "Han sjunger bakom muren där." Där var framför dem en hög mur och i muren en port. Porten stod på glänt som om någon nyss hade gått igenom och glömt att stänga efter sig. Snön låg i drivor på marken och vinterdagen var frostig och kall, men över muren sträckte ett körsbärsträd sina blommande vita grenar. "Körsbärsträd hade vi också hemma i Sunnanäng", sa Anna, "men inte ens där blommade de om vintern."

Mattias tog Anna vid handen, och så gick de in genom porten. Och då såg de den röda fågeln, det var det första som de såg. ... All vårens ljuvlighet var över dem i ett klingande huj. ... Det var många barn som var där och lekte. ... (Barnen) följde Mattias och Anna till porten i muren. Den stod fortfarande på glänt, och de kunde se snödrivorna utanför. "Varför är inte porten stängd", sa Anna. "Snön kan ju blåsa in." "Om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer", sa barnen. "Aldrig mer", frågade Mattias. "Nej, aldrig, aldrig mer", sa barnen. . . .

(Efter en tid återvände de till porten.) Mattias tog (Annas) hand och ledde henne in genom porten. ... Anna såg sig tillbaka genom porten ut mot mörkret och kölden, och hon ryste. "Varför är den porten inte stängd", sa hon. "Ack, lilla Anna", sa Mattias, "om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer, minns du inte det?" "Jo, nog minns jag det", sa Anna. "Aldrig, aldrig mer." De såg på varann, Mattias och Anna. De såg länge på varann, och så log de lite. Och sedan stängde de porten helt tyst och stilla. (Astrid Lindgren "Barndom i Småland")


Den som gått över bergen, kommer aldrig tillbaka,

Han har sett Landet i höjden och vill bo där, för evigt

(Bo Setterlind)


Jag är den utsmyckade världens ljus.

Den som följer Mig må förvisso ej vandra omkring i dunklet,

utan skall ha livets ljus.

(Jesus Kristus, Guds Son, Alfat och Ôet/Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet)


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2010-08-04; 2012-09-15; 2014-10-27; 2015-11-30)